Svensk ekonomi 1971-1975 med utblick mot 1990 : huvudrapport

V) N o

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Svensk ekonomi 19711975 med utblick mot 1990

I

l

1970års långtidsutredning Huvudrapport

SOU197071

Statens offentliga utredningar 1970:71 Finansdepartementet

Svensk ekonomi 1971-1975 med utblick mot 1990 1970 års långtidsutredning

HUVUDRAPPORT

Utarbetad inom sekretariatet för ekonomisk planering, finansdepartementet Stockholm 1970

ESSELTE TRYCK, STOCKHOLM 1970 ALLF 106 2 02S

Innehåll

Förord Kapitel 1 Resurserna och deras användning 1.1 Syfte och metod 1.2 Tillbakablick på 1965—1970 . . 1.3 Resursemas tillväxt 1970—1975 . 1.3.1 Bruttonationalprodukten som mått på ekonomisk utveckling 1.3.2 Produktionskapaciteten 1970—1975 1.4 Mål och förutsättningar för den framtida utvecklingen 1.4.1 Den internationella bakgrunden 1.4.2 Mål och yttre förutsättningar för ekonomisk politik och utveckling 1.5 Utvecklingsalternativ och avvägningsfrågor 1.6 Restriktioner och krav på den ekonomiska politiken

46 Kapitel 2 Sammanfattning avgrundkalkylen

16 19 22 22

28 31

145 149 164 173 189

Kapitel 4 Näringsgrenarnas utveckling 4.1 Jordbruk 4.2 Skogsbruk 4.3 Fiske 4.4 Industri 4.5 Energiförsörjning 4.6 Byggnadsverksamhet 4.7 Varuhandel 4.8 Samfärdsel 4.9 Bostäder 4.10 Vatten och avlopp 4.11 Privata tjänster 4.12 Offentliga tjänster

197 197 201 205 208 229 234 240 244 253 262 264 273

Kapitel 5 Svensk ekonomi i ett längre perspektiv

304 Kapitel 6 Sammanfattning

124 130 132

i tabellform

Kapitel 3 Närmare om utvecklingen inom olika områden 3.1 Befolkningen 3.2 Arbetskraften 3.3 Produktivitet och produktionskapacitet 3.4 Produktionen inom olika näringar 3.5 Utrikeshandel och betalningsbalans 3.6 Investeringar SOU 1970: 71

7 7 10 16

3.6.1 Investeringar i fast realkapital 3.6.2 Lager 3.7 Privata konsumtion 3.8 Offentlig konsumtion och investering 3.9 Finansiell utveckling 3.10 Regional utveckling 3.11 Inkomstfördelning 3.12 Miljövård

66 66 70 83 95 100 124

Appendix 1. Bilageförteckning . . . . 327 Appendix 2. Viktigare källor för 1970 års långtidsutredning 328 Ordlista 330 Tabellförteckning 334 Diagramförteckning 338 3

Förord

Denna rapport har utarbetats inom finansdepartementets sekretariat för ekonomisk planering. Sekretariatet svarar självt för den bedömning av utvecklingstendenserna i svensk ekonomi och den diskussion av de problem och krav dessa ställer för den ekonomiska politiken som återfinns i rapporten. Det omfattande material som ligger till grund för utredningsarbetet och som insamlats och bearbetats av skilda myndigheter, utredningsinstitut och organisationer kommer efter hand att redovisas i särskilda bilagor. Sedan olika remissinstanser hörts, torde regeringens syn på de långsiktiga avvägningsproblemen komma att redovisas i kompletteringspropositionen våren 1971. Arbetet med rapporten avslutades i oktober 1970.

SOU 1970: 71

1 Resurserna och deras användning

1.1 Syfte och metod Den svenska ekonomin kännetecknas av en relativt långt gående decentralisering av beslutsfattande och planering. Företagen har att själva, inom de ramar som ges av den ekonomiska politiken, planera och fatta beslut om exempelvis produktionsinriktning och investeringsutveckling. En väsentlig del av förhållandena på arbetsmarknaden regleras genom frivilligt träffade överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. De enskilda individerna beslutar själva om de disponibla inkomsternas fördelning på konsumtion och sparande och om konsumtionens sammansättning. Vidare har kommuner och landsting tillerkänts en betydande självständighet i sitt handlande. Denna decentraliserade beslutsstruktur har bildat en självklar utgångspunkt för såväl de tidigare långtidsutredningarna som 1970 års utredning. Utredningarnas uppläggning har betingats av detta förhållande genom att en väsentlig del av arbetet inriktats på att kartlägga de olika ekonomiska beslutsenheternas planer och förväntningar. Omfattande undersökningar av dessa har bl. a. utförts inom industrisektorn och inom såväl den statliga som den kommunala sektorn. I likhet med tidigare har vi ansett det vara en väsentlig uppgift för långtidsutredningen att informera samhällsekonomins olika beslutsfattare om hur andra enheter inom det ekonomiska systemet ser på framtiden. Inom SOU 1970: 71

ramen för en marknadsekonomi kan denna typ av framtidsinformationer normalt inte utläsas ur de kortsiktiga förändringarna på marknaderna. Det är därför en angelägen samhällsuppgift att förbättra och utvidga informationsunderlaget för alla de beslut som påverkar eller påverkas av det framtida utvecklingsförloppet. Arbetet med långtidsutredningen bör alltså ses som ett led i en sådan verksamhet. En sammanställning av detta material över planer och förväntningar avslöjar emellertid en i vissa fall betydande brist på konsistens mellan de olika enheternas uppfattning om utvecklingen 1970-1975. Särskilt iögonfallande är denna för den samlade arbetskraftsefterfrågan, vilken enligt planerna vida skulle överstiga tillgången. Det blir då en uppgift för den ekonomiska politiken att skapa betingelser för en balanserad utveckling i den meningen att den planerade förbrukningen av varor och tjänster inte överstiger vad man med förutsedd kapacitet kan beräknas producera under perioden. De av företag och myndigheter redovisade planerna har alltså under utredningsarbetets gång fått successivt revideras för att bringas i överensstämmelse med varandra. En sådan revidering kan emellertid utformas på många olika sätt beroende på vilka målsättningar som vid sidan av kravet på samhällsekonomisk balans förutsätts prägla den framtida ekonomiska politiken. 7

I denna utredning har vi tagit vissa ekonomisk-politiska målsättningar som givna. Till dessa hör full sysselsättning och samhällsekonomisk balans. Vi har dessutom utgått ifrån att den brist på balans i de utrikes betalningarna som kännetecknar utgångsåret 1970 skall ha eliminerats under den närmaste 5-årsperioden. Vi har här valt att arbeta med två alternativa förutsättningar i fråga om när denna balans skall vara uppnådd, nämligen 1973 eller 1975. Även i fråga om den offentliga sektorns utgiftsutveckling har vi infört två olika förutsättningar.

för hela 5-årsperioden. Sedan ett eller två år förflutit måste en avstämning ske mot den då realiserade utvecklingen och eventuellt nya beslut fattas mot bakgrund av den ytterligare erfarenhet som då vunnits. En sådan användning av långtidsutredningarna förutsätter att dessa inte endast utförs vart femte år, utan att man utformar ett system som innebär en mera kontinuerlig bevakning och uppföljning av utvecklingen på längre sikt. Steg i denna riktning har redan tagits genom bl. a. den 1968 publicerade utredningen »Avstämning av 1965 års långtidsutredning» (SOU 1968: 24).

Huvudsyftet med denna utredning har varit att ange de krav på den ekonomiska politiken som dessa olika målsättningar kommer att ställa samt konfrontera dessa krav med de restriktioner som kommer att göra sig gällande under perioden. Varken för ekonomin i sin helhet eller för den statliga sektorn får de här redovisade resultaten uppfattas som förslag till planer för den kommande 5-årsperioden. Avsikten har i första hand varit att klarlägga sambanden mellan ekonomins olika delar och i den betingade prognosens form beskriva konsekvenserna av olika alternativa målsättningar. Utredningen bör alltså uppfattas som ett underlag för beslut rörande den ekonomiska politiken.

I vissa av de tidigare långtidsutredningarna har frågorna kring själva tillväxtmålsättningen spelat en framträdande roll. Man har där diskuterat avvägningen mellan konsumtion och investeringar mot bakgrunden av den effekt detta kan ha på produktionskapacitetens tillväxt. Enligt de erfarenheter vi har gjort under arbetet med 1970 års utredning är det emellertid svårt att i kvantitativa termer precisera de här ifrågavarande sambanden. Uppskattningarna av de förändringar i investeringsaktiviteten som behövs för att uppnå en given tillväxt i BNP är alltför osäkra för att några distinkt olika alternativ skall kunna presenteras.

Statsmakternas ställningstaganden till de här presenterade problemen kan å andra sidan aldrig ta sig den formen att man redan nu väljer endast ett av de av oss redovisade alternativen som en plan för utvecklingen 1970-1975, vilken man sedan skulle följa under hela perioden. Därtill är den svenska ekonomin alltför utsatt för nu oförutsägbara störningar av olika slag. Därtill är även de av oss beräknade utvecklingsalternativen alltför osäkra. Det här presenterade utredningsmaterialet bör mot denna bakgrund snarare ses som ett underlag för valet av strategi för den ekonomiska politiken under den kommande 5-årsperioden. Innebörden i detta skulle vara att utformningen av de närmast följande årens ekonomiska politik måste ske mot bakgrund av de målsättningar man väljer

8 Det i detta sammanhang korta tidsperspektivet har här även stor betydelse på så vis att en väsentlig del av frågorna rörande kapacitets- och produktivitetsutvecklingen under en 5-årsperiod hänger samman med hur man utnyttjar den redan vid periodens början befintliga kapitalstocken. Frågorna rörande skiftarbetets omfattning, införandet av ny teknik och processreglering av det redan existerande produktionskapitalet och inte minst den valda graden av kapacitetsutnyttjande framstår här som väl så viktiga frågor som problemet om nyinvesteringarnas omfattning. Problemen kring valet av alternativa tillväxttakter och de därmed sammanhängande kraven på kapitalbildningen kommer därför endast att diskuteras i anslutning till den analys av utvecklingen fram till 1990 som utförts inom denna utrednings ram. Det kan visserligen hävdas att osäkerheten om de grundläggande sambanden inSOU 1970: 71

te blir mindre vid ett längre tidsperspektiv men utvecklingen under en 20-årsperiod blir dock icke lika bunden av den redan existerande kapitalstocken och dess disposition som fallet är vid en analys av en 5-årsperiod. Även om man bara i räkneexemplets form har möjlighet att studera utvecklingen under de närmaste 20 åren kommer dock investeringskvotens utveckling att i detta fall spela en helt annan roll. Den metodiska uppläggningen av denna utredning har i stort sett följt samma mönster som gällt för de två senaste utredningarna och för vilket en redogörelse lämnats i avsnitt 1.9 i det huvudbetänkande som avgavs av 1959 års långtidsutredning (SOU 1962: 10). Metodens syfte är att man för varje konstellation av givna målsättningar skall erhålla en totalt konsistent utvecklingsbild för den svenska ekonomin. Härvid har man då tagit hänsyn till de ekonomiska och tekniska restriktioner som gäller, vilket exempelvis innebär att arbetskraftsefterfrågan håller sig inom ramen för den prognostiserade tillgången, att den samlade efterfrågan på varor och tjänster är förenlig med landets produktionskapacitet och att de offentliga sektorernas efterfrågan vid full sysselsättning motsvaras av en lika stor minskning av efterfrågan från andra sektorer. Beräkningarna är med undantag för i första hand det finansiella avsnittet utförda i fasta priser. Denna uppläggning innebär att vi i stor utsträckning måste lämna de frågor obesvarade som har att göra med effekterna av olika spontana eller utifrån kommande förändringar i priser och/eller kostnader. Annorlunda uttryckt kan detta sägas innebära att de prognoser som presenteras i det följande förutsätter att sådana förändringar icke inträffar eller att de sker i samma takt som gäller i vår ekonomiska omvärld. Även om den genomsnittliga prisnivån inte skulle förändras under prognosperioden kommer emellertid med all sannolikhet de relativa priserna mellan olika varor och tjänster att ändras. Jordbruksprisernas relativa förskjutning i förhållande till priSOU 1970: 71

serna på flertalet industriprodukter är ett välkänt exempel, liksom arbetskraftens relativa fördyring i jämförelse med kostnaderna för utnyttjande av kapital. Endast i ringa utsträckning har vi kunnat ta direkt hänsyn till detta i våra beräkningar. Man kan emellertid hävda att i de trender för produktivitetsutvecklingen och i de olika efterfrågefunktioner som vi uppskattat med hjälp av material från 50- och 60-talen ingår effekterna av de förskjutningar i relativpriserna som inträffat under dessa perioder. När man då som vi gjort utnyttjar dessa för en framtidsbedömning måste man förutsätta att dessa förskjutningar i stort sett fortsätter enligt samma mönster även under den framförliggande perioden. Med undantag för vissa enstaka punkter har vi inte haft möjlighet att göra någon annan förutsättning. Med hänsyn till den påtagliga stabilitet som har karakteriserat dessa förändringar under efterkrigstiden förefaller dock denna förutsättning relativt rimlig. En metodisk nyhet i förhållande till de tidigare utredningarna är att vi denna gång haft möjlighet att studera problemen med hjälp av en ekonometrisk modell 1 för den svenska ekonomin. En kortfattad beskrivning av denna finns i avsnitt 1.5 och en utförligare dokumentation publiceras i en bilaga till denna rapport (Bilaga 9). Fördelen med denna ansats i jämförelse med tidigare är att man lättare kan beakta int erde pendens en mellan ekonomins olika delar. I tidigare utredningar var man i stort sett hänvisad till att angripa detta steg för steg. Den nu använda modellen möjliggör en simultan lösning, vilket medför att man lättare kan studera den ekonomiska utvecklingen under t. ex. alternativa förutsättningar om de ekonomisk-politiska målsättningarna. Denna metodiska förbättring har även medfört att vi haft större möjligheter att studera förloppet under perioden 19711975. De tidigare långtidsutredningarna har i stort sett begränsats till ett studium av den genomsnittliga utvecklingen under pe1 Denna och en del andra tekniska termer förklaras i en ordlista i slutet av rapporten.

rioden. Med hänsyn till att vi denna gång studerat konsekvenserna av en alternativ målsättning med extern balans 1973, har det dessutom på ett annat sätt än tidigare varit direkt nödvändigt att beakta utvecklingen under 5-årsperiodens olika delar. Detta skulle i och för sig kunna tas till intäkt för att konjunkturvariationerna borde infogas i beräkningarna. Detta har emellertid inte varit möjligt annat än på enstaka punkter, vilket innebär att de beräkningsresultat som presenteras i det följande i huvudsak återspeglar en från konjunkturvariationer rensad utveckling. Visserligen ger resultaten vid handen att stora olikheter kan väntas föreligga mellan periodens olika delar men detta sammanhänger då primärt inte med att vi beaktat olika konjunkturella faktorer utan beror på andra omständigheter, t. ex. arbetstidsförkortningens förläggning och olikheter i den offentliga konsumtionens utveckling. Det av denna utredning täckta ämnesområdet har på en del punkter utvidgats i jämförelse med tidigare utredningar. Problemen i samband med en kartläggning av den personella inkomstfördelningens förändring har sålunda denna gång blivit föremål för en relativt omfattande utredning. Miljövårdsfrågorna har tagits upp till behandling och en särskild undersökning har genomförts av de planerade miljövårdsinvesteringarnas omfattning. Även de regionala frågorna har blivit föremål för en i jämförelse med tidigare något utvidgad analys. Förutsättningarna för långtidsutredningarnas arbete har i ett väsentligt avseende blivit bättre sedan 1965 års utredning. Under särskilt senare delen av 60-talet har det statistiska material som ligger till grund för mycket av utredningens arbete undergått betydande förbättringar. Särskilt tillkomsten av regelbundna beräkningar av BNP från produktionssidan (sektorräkenskaper) har lett till att man nu står på en säkrare grund än tidigare vid t. ex. analyserna av produktivitetsutvecklingen. Fortfarande nödgas vi visserligen att reservera oss på en rad punkter med hänsyn till osäkerheten i 10

det statistiska underlaget, men förbättringen är dock påtaglig i förhållande till tidigare. En bestående osäkerhet kommer dock med all säkerhet att även fortsättningsvis vidlåda utredningarnas utgångsår. Den bild för 1970 som vi utgått ifrån baseras på de informationer som var tillgängliga under september-oktober 1970. Det är givet att denna bild kan komma att förändras i väsentliga avseenden när den definitiva statistiken för detta år föreligger. Osäkerheten måste anses vara alldeles särskilt stor under ett så utpräglat högkonjunkturår som detta. De grundläggande problemen som vi behandlar i denna utredning kan emellertid knappast komma att bli på ett avgörande sätt förändrade av dessa revisioner. Bristen på extern balans i den svenska ekonomin har nu förelegat under flera år och eventuellt framtida revisioner av bilden för 1970 kan knappast förändra denna problemställning.

1.2 Tillbakablick på 1965-1970 Produktionen Tillväxttakten i den svenska ekonomin var om man ser till genomsnittet för perioden förhållandevis hög under senare hälften av 60-talet. Enligt de preliminära uppgifter som förelåg hösten 1970 steg BNP volymmässigt med omkring 4 % per år 1965-1970. Detta är visserligen betydligt mindre än vad som uppnåddes under första hälften av 60talet (5,4 % per år) men klart över den långsiktiga ökningstakten under 50-talet och fredsperioderna under 1900-talets första hälft (ca 3 1/2 % per år). Relativt stora skillnader i tillväxthänseende har förelegat mellan olika delar av perioden. Under de första åren, 1966 och 1967, steg BNP som framgår av diagram 1.2: 1 med endast knappt 3 % per år. Därefter följde ett mer expansivt skede. 1968 ökade BNP med ca 4% och 1969 hade den kommit upp i närmare 6 % om man får tro nu föreliggande preliminär statistik. Nuvarande uppskattningar för 1970 ger en uppgång med ca 4 %. SOU 1970: 71

Diagram 1.2:1. Bruttonationalproduktens årsvisa utveckling 1950—1970. Ökning i volym från föregående år, procent. %

8765 4321 -

1951 52 53 54 55

56 57 58 59 60

61 62 63 64 65

66 67 68 69 70

genomsnitt under resp 5-årsperiod Källa: Statistiska centralbyrån

De konjunkturbetingade variationerna i BNP:s tillväxt var större under den andra hälften av 60-talet än under den första men mindre än under 50-talet och tidigare perioder. Utvecklingen under senare år förtar inte intrycket av att den ekonomiska expansionen blivit stabilare. Även befolkningen har ökat, men i betydligt långsammare takt än produktionen. 1965-1970 har BNP per invånare genomsnittligt stigit med drygt 3 % per år i volym räknat. En viktig fråga är vilken standardstegring detta kan ha gett upphov till för olika kategorier - via lönebildning, inkomstöverföringar, offentlig konsumtion osv. Vi har inte kunnat undersöka detta, men i ett senare avsnitt (3.11) söker vi belysa hur fördelningen av de personliga inkomsterna ändrats sedan 1950. SOU 1970: 71

Tillväxtens bakgrund i arbetskraftstillgång, internationell konjunkturutveckling och extern balans Jämfört med första hälften av 60-talet var det främst tre faktorer som 1965-1970 medförde ändrade förutsättningar för den ekonomiska tillväxten i Sverige, nämligen vikande tillgång på arbetskraft, starkare internationella konjunktursvängningar och underskott i bytesbalansen. Tidigare har tillgången på arbetskraft vuxit om än i relativt långsam takt trots förkortningar av arbetstiden. Arbetskraftsutvecklingen har alltså normalt bidragit till produktionsökningen. Under andra hälften av 60-talet har däremot en inte obetydlig minskning skett för arbetskraftens del. Minskningen uppskattas till 0,9 % per år om man ser till antalet timmar som utför11

Tabell 1.2:1. Bruttonationalproduktens utveckling i olika länder 1950—1970. Procent per år. 1 9 5 0 - - 1 9 6 0 -- 1965— 1965 1970 1 1960 Belgien Danmark Finland Frankrike Irland Italien Nederländerna Norge Schweiz

3,4 2 3,4 4,9 3 4,6 3,3 5,9 5,0 3,4 4,4

5,1 5,1 5,2 5,8 3,8 5,2 5,0 5,4 5,3

4,2 4,1 4,2 5,6 4,1 6,0 4,9 4,4 3,6

Sverige

3,4

5,4

3,9

Storbritannien Västtyskland Österrike

2,7 7,7 5,7

3,4 5,0 4,1

2,3 4,5 4,3

Totalt för ovanstående 13 västeuropeiska industriländer

4,7

4,8

4,4

Japan Förenta staterna Kanada

9,0 2 3,3 4,0

10,1 4,8 5,5

12,4 3,4 4,3

Totalt för samtliga ovanstående 16 industriländer

4,0

5,1

4,5

5,9 4,6 4

8,0 6,4 8,6 4,3

6,8 5,6 6,2 7,0

Grekland Portugal Spanien Turkiet

5,8

Totalt för ovanstående 4 utvecklingsländer

I960— 1965— 1968— 1965— 1965 1968 1970 1970

7,3

6,4

Totalt för samtliga

4,1

5,2

4,5

O E C D exkl. Japan EEC EFTA Norden

3,9 5,8 3,1 3,6

4,8 5,3 4,1 5,3

3,8 5,1 3,0 4,1

1 Delvis uppskattning 1953—1960. 3 1954—1960. 4 1956—1960. 2

Källa: OECD samt för 1970 i vissa fall nationell statistik.

des på den svenska arbetsmarknaden. Kring mitten på 60-talet dämpades den internationella konjunkturen, till stor del som en följd av stram ekonomisk politik, avsedd att rätta till interna och externa balansrubbningar. Av bl. a. detta skäl bromsades efterfrågans och produktionens till12

växt i flertalet länder. I Västeuropa stannade produktionens ökning 1966 och 1967 vid i genomsnitt ca 3 % per år mot ca 5 % per år under föregående 5-årsperiod. Därefter gick de internationella konjunkturerna in i ett mer expansivt skede. Uppgången blev efter hand mycket snabb och mot slutet av perioden inträffade en tillspetsning med inflatoriska inslag. Speciellt uppmärksammades den snabba prisökningen. Denna gällde nämligen inte enbart de interna priserna utan - till skillnad från tidigare under 60-talet och större delen av 50-talet - drabbade även varor i internationell handel. Konjunkturuppgången förde också med sig betydligt snabbare produktionsökning. För hela den senaste 5-årsperioden kan den genomsnittliga årliga volymökningen av BNP i Västeuropa beräknas till 4 å 4,5 %. I nedanstående tablå jämförs dessa västeuropeiska genomsnitt med motsvarande för Sverige.

Sverige Västeuropa

5,4 4,8

3,2 3,7

4,8 5,8

3,9 4,4

Den ländervisa utvecklingen 1965-1970 i Västeuropa samt Nordamerika och Japan redovisas utförligt i tabell 1.2: 1 mot bakgrund av tidigare perioder. Man lägger där bl. a. märke till Japans höga - och accelererande - ökningstal. Förenta staternas expansionstakt föll 1965-1970 åter under Västeuropas. Ett markant inslag under 60-talets senare del var oron på de internationella valutamarknaderna, vilken om än i mindre utsträckning berörde också vårt land. Efter en lång tid av spekulationer devalverades pundet i november 1967, en åtgärd som följdes av devalveringar i flera länder, bl. a. Danmark. Finland hade redan dessförinnan företagit en nedskrivning av marken. Det lugn som dessa devalveringar förde med sig blev ej långvarigt. Nya spekulationer kom främst att rikta sig mot den västtyska marken och den franska francen. Den sistnämnda devalverades sommaren 1969 och SOU 1970: 71

D-marken skrevs upp några månader senare. Konjunkturutvecklingen motiverade en successiv höjning av ränteläget i olika länder. Valutaoron förstärkte denna tendens ytterligare. I samma riktning verkade också tillkomsten av de s. k. eurodollar- och eurobondmarknaderna, där Förenta staterna tidvis bedrivit en omfattande upplåning. De enskilda länderna fick med hänsyn till valuta- och kapitalströmmarna anpassa sig till den successivt höjda räntenivån, vilket också gällde vårt land. Diskontot var i Sverige 1970 (september) 7 % jämfört med 5,5 % 1965 och 5 % 1960. Utvecklingen i Sverige har rätt nära följt det internationella mönstret. Det kan hävdas att följsamheten varit större än vad som egentligen hade varit önskvärt. Att så blev fallet i periodens början berodde åtminstone delvis på att de underskott i bytesbalansen som då uppstod inkräktade på möjligheterna att föra en mer expansiv ekonomisk politik än omvärlden. Även senare under perioden har hänsynen till balansen i de utrikes betalningarna spelat en stor roll för politikens uppläggning. Av stor betydelse för vårt lands ekonomiska utveckling har varit att exporten och importen länge varierade samstämt sett över en något längre period. Därigenom kunde mer betydande underskott i bytesbalansen undvikas. De underskott som uppstod vissa år kunde dessutom överbryggas med kortfristig upplåning, varför valutareserven växte rätt stadigt under såväl 50-talet som större delen av 60-talet. Resultatet blev ett tillfredsställande »internationellt utrymme» för ekonomisk expansion inom landet. Svängrummet för den ekonomiska politiken utnyttjades för motkonjunkturella åtgärder både 1957-1958 och 1962-1963. Sverige var ett av de få industriländer som länge klarade sig från att komma i betalningsbalanssvårigheter. Situationen ändrades 1965. Det bytesbalansunderskott som då uppstod har följts av varierande underskott samtliga år därefter. Trots detta fortsatte valutareserven med vissa avbrott att öka under flera år. SOU 1970: 71

Men fr. o. m. slutet av 1968 började en utströmning, som minskade valutareserven kraftigt under 1969 och början av 1970. En viss återhämtning skedde sedan under våren och sommaren 1970. Valutareservens storlek framgår av följande tablå (milj. kr. vid slutet av resp. år och månad). 1960 1965 1966 1967

3 082 5 622 5 968 5 758

Strukturomvandlingen

1968 1969 1970 (april) 1970 (sept.)

5 731 3 878 3 492 3 914

och dess verkningar

Med den vikande arbetskraftstillgång som kännetecknade 1965-1970 var det endast tack vare betydande produktivitetsförbättringar som produktionen kunde öka så snabbt som den gjorde. Den genomsnittliga produktiviteten - BNP (mätt från produktionssidan) per utförd arbetstimme - synes under denna tid ha växt med drygt 5 % per år, vilket är snabbt både historiskt sett och jämfört med andra länder. Till höjningen av produktiviteten har bidragit investeringar i realkapital, tillämpande av ny teknik och höjd kvalitet hos arbetskraften. Noggrannare mätningar har visserligen inte kunnat göras men mycket tyder på att ett betydande bidrag till produktivitetsstegringen uppkommit genom att arbetskraft och kapital omfördelats från lågproduktiva till högproduktiva företag, dvs. genom den s. k. strukturomvandlingen. De mest uppmärksammade inslagen i denna process har varit företagsnedläggningarna samt fusionerna och samarbetsavtalen. Däri har också ingått kapacitetsutbyggnad och nyetablering. Sådana omställningar har alltid varit en del av den ekonomiska utvecklingen, men ett för efterkrigstiden speciellt intensivt skede inleddes i mitten av 60-talet. Under 1960-1964 berördes enligt arbetsmarknadsstyrelsens varselstatistik ca 7 000 personer per år av driftsinskränkningar. Fr. o. m. 1965 började antalet stiga för att 1966 ligga på 21 000 och 1967 på drygt 24 000. Enbart nedläggningarna berörde 1967 ca 13 000 personer mot 4 000 å 5 000 under 60-talets

första år. Därefter har nivån varit lägre och 1969 omfattade driftsinskränkningarna 11 000 och nedläggningarna 7 000 personer. Speciella förhållanden bidrog utan tvivel till att öka antalet nedläggningar och annan omställning vid mitten av 60-talet. Dit hör konjunkturdämpningen. Dessutom gav 3-årsavtalet på arbetsmarknaden företagen möjligheter att överblicka kostnadsutvecklingen på flera års sikt. Men nämnda faktorer ger inte hela förklaringen. Huvudintrycket är att man får räkna med relativt hög omstruktureringstakt som ett normalt inslag inom det svenska näringslivet. Omvandlingen av produktionsstrukturen har gått olika snabbt inom olika delar av ekonomin. Den har i mindre grad berört exempelvis den offentliga tjänstesektorn, bankerna och de privata tjänsterna. Inom handeln och jordbruket har förändringarna fortsatt i ungefär oförändrat hög takt. Inom industrin har omvandlingen gått påtagligt snabbare än tidigare. I vissa fall har strukturomvandlingen skapat problem inom den svenska ekonomin. Med omstruktureringen har följt en kon* centration av näringsliv och befolkning till vissa expansiva regioner som varit kraftigare än vad som varit förenligt med de regionalpolitiska målen. Detta har lett till ökade insatser på lokaliserings- och regionalpolitikens områden. Omstruktureringen har i hög grad gällt importkonkurrerande företag och branscher, främst textil- och konfektionsindustrin. Överföringen av produktionsresurser till de expanderande sektorerna har inte gått lika snabbt. Sannolikt har en del av problemen med bytesbalansen kommit den vägen.

Förändringarna har i många fall medfört stora omställningssvårigheter för de människor som blivit inblandade. De som avskedats vid nedläggningar och rationaliseringar har ofta tvingats byta yrke och bostadsort. Inte så få, mest äldre och handikappade, har haft svårt att över huvud taget få nytt arbete. Enligt en undersökning inom LO-området har detta gällt så många som 20 % av de avskedade. Enligt samma källa fick dessutom ca 25 % acceptera lägre löner än de tidigare haft. Man kan av detta se att vinsterna av strukturomvandlingen haft en tendens att fördelas ojämnt. Detta har lett till kompenserande åtgärder i form av bl. a. stöd åt äldre och handikappade, omskolning etc.

Produktionsresultatets

användning

Den lägre produktionsökningstakten 19651970 jämfört med tidigare motsvarades på användningssidan av en långsammare tillväxt för framför allt bruttoinvesteringarna, vilkas ökning synes ha stannat vid omkring 3,5 % per år jämfört med 6,5 % per år 1960-1965. Avsaktningen faller, som framgår av tabell 1.2: 2, främst på de privata investeringarna. Trots stimulans via den ekonomiska politiken med bl. a. frisläpp av investeringsfonder och expansiv kreditpolitik lyckades det inte att höja investeringsnivån inom industrin 1965-1968. Resultatet av de investeringsstödjande åtgärderna blev alltså denna gång betydligt sämre än under konjunkturavmattningen i slutet av 50-talet. Industriinvesteringarna expanderade på allvar först sedan konjunkturen vänt uppåt

Tabell 1.2:2. Bruttoinvesteringar och konsumtion 1960—1970. Förändring i volym, procent per år.

Bruttoinvesteringar Privata Offentliga Bostäder Privat konsumtion Offentlig konsumtion 14

1960— 1965

1965— 1968

6,5 5,8 6,8 7,6 5,0 4,8

3,4 0,2 6,6 4,7 3,1 5,0

1968— 1970 3,4 3,7 5,5 —0,4 3,8 5,4

1965— 1970 3,4 1,6 6,2 2,6 3,4 5,2 SOU 1970: 71

igen men då hölls den totala investeringsvolymen tillbaka av att bostadsbyggandet mattades. En stabil tendens som funnits mycket länge i den svenska ekonomin har varit att bruttoinvesteringarna ökat sin andel av produktionen, dvs. att investeringskvoten höjts. Höjningen, som började gå långsammare under första hälften av 60-talet, har emellertid upphört helt under andra hälften och efterträtts av en viss nedgång. Omslaget är så pass markant att det antagligen rör sig om ett trendbrott. Minskningen av investeringskvoten motsvarades på sparandesidan av en nedgång i hushållssparandet och företagssparandet, som endast delvis motvägdes av ökningen för offentligt försäkringssparande, främst AP-fonden. Även den privata konsumtionen bromsades upp, mot 5,0 % i årlig ökning 19601965 stod ca 3,5 % 1965-1970. En kontrast till övriga efterfrågeområden har den offentliga konsumtionen utgjort. Dess tillväxttakt accelererade från 4,8 % per år 1960-1965 till drygt 5 % per år 1965-1970. Utvecklingen har vidare resulterat i en kraftig ökning av den andel som stat och kommun tar i direkt anspråk för konsumtion och investering från 30 % 1965 till 34 % 1970. Det är kommunerna som helt svarat för denna. Den kommunala expansionen gick betydligt snabbare 1965-1970 än tidigare under 60-talet och under 50-talet (se tabell 2: 6 i kapitel 2). Bakom ligger framför allt de ökade insatserna inom undervisning, sjukvård och socialvård. Urbaniseringen i kombination med bilismens fortsatta frammarsch har också betytt mycket.

Inkomster och priser Hushållsinkomsterna beräknas som man kan se av tabell 1.2: 3 ha ökat med knappt 8 % per år 1965-1970 jämfört med ca 9 % per år 1960-1965. Uppbromsningen av ökningstakten motsvarar ungefär förändringen i utvecklingstakt för antalet arbetade timmar. Inkomstökningen per timme synes alltså ha SOU 1970: 71

fortsatt i ungefär oförändrad takt. De disponibla inkomsternas uppgång stannade vid knappt 2,5 % per år 1965-1970, räknat i volym, mot inemot det dubbla under första hälften av 60-talet. Den lägre ökningen 1965-1970 för disponibel inkomst än för privat konsumtion återspeglar nedgången i hushållens sparkvot. Konsumentpriserna steg med i genomsnitt ca 4,5 % per år 1965-1970 jämfört med 3,6 % 1960-1965. Man kan således konstatera en viss acceleration i prisutvecklingen i Sverige liksom i flertalet andra länder. Till skillnad från konsumtionsområdet synes det för investeringarnas del ha funnits en svag tendens till dämpad prisökning, vilken dock helt är hänförlig till avmattningsåren efter mitten på 60-talet. Ett markant inslag på prisområdet har varit att export- och importpriserna uppvisat relativt kraftiga ökningar, som man får gå tillbaka ända till början av 50-talet för att finna motsvarigheter till.

Den förra långtidsutredningen tiska utvecklingen

och den fak-

1965 års långtidsutredning (LU 65) beräknade att BNP skulle öka med 4,1 %* per år 1965-1970. Nedgången från den betydligt högre tillväxttakten under förra hälften av 60-talet motiverades av omslaget till minskning av tillgången på arbetskraft. Den faktiska ökningen beräknas nu som nämnts till närmare 4 %. I början av perioden understeg de realiserade ökningarna långtidsutredningens genomsnittstal betydligt. Detta kompenserades dock nästan helt av den snabbare expansionen under periodens senare år. Minskningen av arbetskraftstillgången i timmar beräknas ha blivit något större än vad man antog 1965 (0,9 % mot 0,3 % per år). I gengäld realiserades en snabbare pro1 Denna siffra ur LU 65 liksom vissa andra här nämnda avviker något från dem som angavs i dess rapport (SOU 1966:1) på grund av omräkning till nuvarande definitioner och annan prisnivå (1959 års).

Tabell 1.2:3. Utvecklingen av priser och inkomster 1950—1970. Procent per år.

Priser Genomsnittlig inhemsk prisnivå Privat konsumtion Enligt konsumentprisindex Enligt nettoprisindex Offentlig konsumtion Bruttoinvesteringar Totalt Byggnader och anläggningar Maskiner och transportmedel Import av varor Export av varor Inkomster Hushållens inkomstsumma, löpande priser Disponibel inkomst, löpande priser Disponibel inkomst, volym 1 Delvis uppskattning.

1950— 1960

1960— 1965

1965— 19701

1965— 1968

1968— 19701

4,7

4,2

4,6

4,6

4,6

4,6 6,2

3,6 3,2 6,8

4,4 3,9 7,0

4,2 3,1 7,6

4,8 5,0 6,0

4,8 5,0 4,6 2,2 3,2

4,2 4,4 3,7 1,5 1,3

3,9 4,2 3,4 2,4 2,5

3,4 3,7 2,9 0,6 0,6

4,8 5,1 4,2 5,1 5,4

8,6 7,8 3,0

9,1 8,4 4,5

7,8 6,8 2,3

6,9 6,3 2,0

9,1 7,6 2,7

Källor: Uppskattningarna för 1970 enligt uppgifter i samband med konjunkturinstitutets höstrapport. I övrigt har följande källor använts. Genomsnittlig inhemsk prisnivå: Nationalräkenskapernas defiateringsindex för privat och offentlig konsumtion, bruttoinvesteringar och lagerförändringar! Privat konsumtion: Konsumentprisindex resp. nettoprisindex Nationalräkenskapernas defiateringsindex för offentlig Offentlig konsumtion, bruttoinvesteringar: konsumtion resp. bruttoinvestering Statistiska centralbyråns pris- och volymberäkning Import, export: för utrikeshandeln. Nationalräkenskaperna Inkomster: duktivitetsstegring än kalkylens. Om man ser till produktionsresultatets användning har den privata konsumtionen utvecklats i linje med beräkningarna som framgår av nedanstående tablå (% per år 1965-1970).

BNP Privatkonsumtion Offentlig konsumtion Bruttoinvesteringar

Enl. LU65

Faktiskt

+4,1 +3,4 +4,5 +5,1

+3,9 +3,4 +5,2 +3,4

En väsentlig avvikelse föreligger däremot för bruttoinvesteringarna, som ökat mindre än kalkylerat, beroende på en svagare utveckling för de privata investeringarna och bostadsbyggandet. En snabbare ökning än som beräknades har däremot den offentliga konsumtionen undergått.

1.3 Resursernas tillväxt 1970-1975 1.3.1 Bruttonationalprodukten som mått på ekonomisk utveckling Som mått på produktionens utveckling används i denna rapport bruttonationalprodukten (BNP). Detta mått har alltså en central ställning i analysen. BNP-begreppet har diskuterats flitigt under senare år och man har därvid ibland ifrågasatt om det är användbart för att mäta ekonomiska framsteg. Det kan därför vara skäl att något beröra BNPbegreppets innebörd och förhållande till gängse målsättningar för den sociala och ekonomiska utvecklingen. Dessa problem har sedan mycket lång tid diskuterats i den ekonomiska litteraturen. 1 Från mer praktiska utgångspunkter har problemet behand1 Se t. ex. Pigou »The Economics of Welfare» från 1920. En utförlig systematisk diskussion från senare tid finns i t. ex. Mishan »Welfare Economics», 1967.

SOU 1970: 71

lats av bl. a. 1955 års långtidsutredning. 2 Produktionsresultatet kan betraktas från två sidor. Antingen kan man se det som värdet av de varor och tjänster som används till konsumtion, investering eller export (efter avdrag för import) eller också kan man betrakta det som summan av de olika näringsgrenarnas förädlingsvärde, dvs. deras bidrag till den totala produktionen. Mäter man produktionen ur den första aspekten erhåller man BNP från användningssidan, i det andra fallet erhåller man BNP från produktionssidan. Beräkningen av BNP och dess delkomponenter sker inom nationalräkenskapssystemet. 3 BNP-begreppet mäter endast vissa sidor av den ekonomiska utvecklingen, medan andra lämnas utanför. I detta avsnitt skall diskuteras dels vad som ingår i BNP, dels med vilken precision mätningen av de ingående posterna sker, dels vad BNP inte alls eller endast ofullständigt belyser. Dessa frågor går delvis in i varandra. Några viktigare aspekter skall belysas punktvis. 1. I BNP inräknas i stort sett endast värdet av de varor och tjänster som köps och säljs (på olika marknader). Däremot ingår inte resultat av produktiv verksamhet som utförs utanför marknadshushållningen, t. ex. olika sysselsättningar i hemmen - såsom matlagning, städning och barnpassning oavlönat arbete i föreningar osv. 2. Den standardstegring som uppstår genom ökad fritid faller också utanför BNP. Sådana avgränsningar som 1. och 2., vilka är beräkningstekniskt motiverade, vållar knappast några större olägenheter för den ekonomiska analysen så länge fördelningen av den tid som ägnas förvärvsarbete respektive arbete i hemmet eller fritidssysselsättningar är oförändrad från år till år. Om däremot - för att ta ett aktuellt exempel - det ökade förvärvsarbetet bland gifta kvinnor åtföljs av mindre insatser i hemmet, vilka i stället ersätts med att man köper färdiglagad mat, anlitar tvättinrättningar, lämnar barnen till daghem osv. blir effekten en annan. Den förändring i produktionssiffrorna som uppstår härav måste värderas och tas med i bedömningen. I än högre grad är detta fallet med det utbyte SOU 1970: 71 2—014403

som görs av en möjlig produktion mot ökad fritid i den nu aktuella relativt kraftiga arbetstidsförkortningen. BNP-kalkylen utgör i detta fall ett användbart analysinstrument, eftersom man på grundval av den kan beräkna vad det kostar, mätt i varor och tjänster, att ta ut ökad fritid. Avvägningsproblematiken blir klarare om man får belyst hur mycket inkomst och därmed köpmöjligheter som ges upp i och med att arbetstiden minskar. Detta gäller naturligtvis först och främst de samhällsekonomiska ställningstagandena men därigenom också indirekt våra egna individuella. 3. Den offentliga konsumtionen i form av undervisning, sjukvård, försvar, polistjänster etc. omsätts inte på en marknad med prisbildning. I den mån avgifter eller liknande tas ut motsvarar de i allmänhet inte något marknadspris som avspeglar hur konsumenterna värderar dem. Dessa konsumtionsposter infogas nu i BNP-beräkningarna från kostnadssidan med ett belopp som motsvarar summan av löner, omkostnader för förbrukade varor och tjänster (t. ex. medicin inom sjukvården) samt viss schablonmässig avskrivning på realkapitalet i form av byggnader osv. Det innebär uttryckt på annat sätt att någon höjning av de stats- och kommunalanställdas produktivitet inte inkalkylerats. Eftersom det sannolikt pågår en produktivitetshöjning även för dessa kategorier blir slutsatsen att den offentliga konsumtionen volymmässigt ökar snabbare än som framgår av nuvarande nationalräkenskapsberäkningar. Vissa räkneexempel som belyser storleken av vad som inte registreras finns i avsnitt 3.3. Även BNP underskattas, åtminstone i den mån som de offentliga verksamhetsgrenarnas tjänster är av direkt konsumtionskaraktär. Liknande svagheter vidlåder även produktionsberäkningarna för en del andra tjänstesektorer, t. ex. banker och försäkringsbolag, där ett endast schablonmässigt produktivi2 SOU 1956: 53, särskilt sid. 37-39, till vilken framställningen här nära anknyter. 3 (• Dess definitioner ansluter fr. o. m. 1970 nära till det av FN utarbetade och rekommenderade »Standardised National Accounting System» (SNA). De svenska siffrorna är därför numera direkt jämförbara med andra länders.

tetspåslag gjorts. 4. Vid en genomgång av vad BNP täcker kan det vara skäl att påminna om att däri inräknas inte enbart materiellt betonade produkter som mat, kläder, maskiner och konsumtionsartiklar av olika slag. BNP registrerar även kulturell och andlig verksamhet. Undervisning och forskning, prästens förkunnelse, teater och film, poesi och prosa etc. inräknas, dock med den inskränkningen att de upptas till de belopp varmed de betalas. 5. Bakom beräkningen av BNP ligger ett mycket komplicerat statistiskt insamlingsoch beräkningsarbete. Det gäller ju att fånga in den ekonomiska verkligheten i hela dess mångfald. Speciellt svårt är det att eliminera prisförändringarna för att komma fram till volymutvecklingen. Beräkningarna blir därför i vissa stycken schablon artade och riskerna för direkta mätfel är stora. En fingervisning om detta ger de inte oväsentliga revideringar som gång efter annan får göras av siffrorna för gångna perioder. Ett utslag av denna osäkerhet är t. ex. att beräkningen av BNP från användningssidan skiljer sig från beräkningen från produktionssidan. För 1965-1970 ger den förra en årlig volymförändring på ca 4 %, den senare ca 4,5 % . Dessa förhållanden understryker nödvändigheten av en viss försiktighet vid användningen av BNP och övriga storheter i nationalräkenskaperna. 6. Efter denna antydan av vad BNP är, står det klart att mycket som ingår i mänsklig välfärd faller utanför, även om man begränsar sig till endast de ekonomiska och sociala aspekterna av tillvaron. Vad är det då som saknas? Med i en bedömning måste komma hela miljön kring människan i arbete, på fritid och i samband med boendet - men också hälsa, trygghet och andra sidor av välbefinnande, dvs. företeelser som man ibland brukat kalla de »kvalitativa» sidorna av utvecklingen. Vill man få en allsidig belysning av vad som uppnåtts i ekonomiskt och socialt hänseende bör den nuvarande BNP-kalkylen kompletteras med en resultatredovisning även för kvalitativa välfärdskategorier av nämnt slag. BNP mäter flöden (vanligtvis under ett år) av mark18

nadsförda varor och tjänster. Den kompletterande kalkylen skulle mäta de kvalitativa sidorna av ekonomisk utveckling såsom miljö, hälsa och välbefinnande. Också i dessa fall kan man kanske tala om flöden. Det måste under alla omständigheter vara en kalkyl som innefattar såväl vinster som förluster, eftersom effekterna av ekonomisk aktivitet inte sällan är negativa som i fallen miljöförstöring, riskerad hälsa osv. Vissa aspekter av dessa kvalitativa element finns emellertid med i nuvarande BNP, nämligen i den utsträckning de kostar pengar, alltså har åsatts ett pris. Sålunda ingår utgifter för hälso- och sjukvård, miljövårdsinvesteringar, bostadsbyggande, fritidsanläggningar osv. Men naturligtvis rör det sig endast om mycket begränsade aspekter av det diskuterade komplexet. Luckorna kan illustreras med följande. När det gäller faktorer som rör hälsan är för sjukvårdens del endast de direkta utgifterna med men däremot inte deras effekt på hälsotillståndet. På samma sätt finns utgifterna med för å ena sidan gymnastik och friluftsliv och å andra sidan alkohol, tobak m. m., men inte dessas positiva eller negativa påverkan. Ej heller registrerar BNP hälsoriskerna av dåliga arbetsplatsförhållanden, undermåliga bostäder osv. Egentligen skulle en sådan mer fullständig kalkyl för mänsklig välfärd innehålla två moment, nämligen beräkningar av dels kapitalstockar eller fonder, dels avkastningen av dessa. Redan nu görs kapitalstocksberäkningar för realkapitalet. Bruttoinvesteringarna i byggnader och maskiner medför tillskott till kapitalstocken, medan förslitning och utmönstring åstadkommer minskningar. Nettoresultatet blir en ökning eller minskning av realkapitalstocken. På analogt sätt kan man tala om att det exempelvis finns en kapitalstock av rent vatten, som minskar genom utsläpp av föroreningar, men som ökar genom förbättrad rening. Motsvarande kapitalstockar kan sägas finnas för ren luft, boendemiljö, hälsa osv., vilka påverkas negativt eller positivt av olika faktorer i den ekonomiska utvecklingen och åtgärder som vidtas i samband med denna. Detta kapital är delvis bundet till SOU 1970: 71

nuvarande generation, men delvis representerar det vad som skall ges i arv till nästa (rent vatten, natur osv.). Precis som i fråga om realkapitalet ger även dessa andra kapitalstockar avkastning, dock med den skillnaden att den kan vara positiv eller negativ. När det gäller miljö kommer exempelvis avkastningen i form av trivsel eller otrivsel och upplevelser av skönhet eller fulhet. Denna avkastning ökar eller minskar den mänskliga välfärden och påverkar sålunda denna på liknande sätt som de varor och tjänster som inräknas i BNP. Det är naturligtvis orimligt att tänka sig försök till registrering av alla dessa kvalitativa aspekter av tillvaron. Många av dem kan inte göras till föremål för några som helst rimliga kvantifieringar. Men i vissa fall skulle det utan tvivel vara möjligt. Även då skulle det emellertid bli fråga om skönsmässiga kalkyler av vad ren luft, rent vatten, god hälsa etc. är värda. Mycket talar dock för att sådana kalkyler skulle ge bättre beslutsunderlag än vad nuvarande intuitiva metoder gör. Man skulle vid avvägningsdiskussioner tvingas ta hänsyn till fler relevanta faktorer och sammanhang och göra detta på ett mer systematiskt sätt. Nationalräkenskaperna har inte varit utformade med avsikt att mäta den totala välfärdsutvecklingen. De har heller inte utgetts för att vara det. En genomgång av den politiska debatten, motiveringar för reformer i propositioner, partiprogram etc. skulle säkert visa att BNP-begreppet inte heller uppfattas så i seriösa politiska sammanhang. I diskussionerna om arbetstidsförkortning, daghem, ATP, miljövård, kraftverksutbyggnader etc. har mycket uttryckligt hänsyn tagits till såväl kvantitativa som kvalitativa effekter. Problemet har emellertid varit att hopsummeringen och avvägningen fått göras på intuitiva grunder och utan den hjälp som kvantifieringar av storleken på olika poster skulle ge. Sammanfattningsvis kan konstateras att BNP-begreppet är fullt adekvat för analys av produktionskapaciteten och därmed resursutrymmet för framtida konsumtion, kapitalbildning, utrymme för u-landsbistånd, SOU 1970: 71

bytesbalansmål etc. Däremot kan det endast tjäna som utgångspunkt och referensram när det gäller välfärdsaspekterna och de kvalitativa sidorna i övrigt av den ekonomiska och sociala utvecklingen.

1.3.2 Produktionskapaciteten 1970-1975 Av grundläggande betydelse för tillväxten av produktionskapaciteten är arbetskraftens utveckling. Som närmare redovisas i avsnitt 3.2. och i bilaga 1 väntas befolkningen i de s. k. aktiva åldrarna växa mycket svagt 1970-1975. Detta medverkar till att den totala arbetskraften ökar med ca 90 000 till 4,0 miljoner personer 1975. ökningen faller helt på de gifta kvinnorna, vilkas relativa arbetskraftstal förutses stiga i samtliga åldersgrupper. Antalet män och ej gifta kvinnor i arbetskraften beräknas däremot minska. I kalkylen förutsätts en nettoimmigration på 20 000 personer per år, vilket för hela perioden medför ett tillskott till arbetskraften om ungefär 50 000 personer. Den arbetskraftsutveckling som förutses 1970-1975 innebär i stort sett att den svaga antalsmässiga ökning i arbetskraftstillgången som rått sedan 60-talets mitt består. Situationen blir för övrigt likartad även under senare delen av 70-talet. Den förutsatta utvecklingen torde inte komma till stånd utan olika former av samhällsinsatser. Det starkare inslaget av gifta kvinnor kräver betydande åtgärder för att lösa problemen kring vård och tillsyn av barn. Det ökade inslaget av utländsk arbetskraft förutsätter åtgärder för dess utbildning och anpassning. Det ökade inslaget av arbetskraft i högre åldrar aktualiserar också åtgärder för att bereda den sysselsättning. Beräkningen av antalet personer i arbetskraften måste, när man bedömer resursutvecklingen, kompletteras med uppskattningar av arbetstiden. Arbetskraftsvolymen, mätt i antal arbetade timmar, påverkas även av variationer i andelen deltidsarbetande, av frånvaron från arbetet och inte minst viktigt av förändringar i arbetstidens längd. De olika antaganden som gjorts på dessa punk19

Tabell 1.3:1. Arbetsproduktivitetens utveckling inom olika sektorer 1950—1975. Förändringar, procent per år. Sektor

1950—1960

1960—1965

1965—1970

1970—1975

Jordbruk, skogsbruk m.m. Industri och kraftproduktion Byggnadsverksamhet Summa varu- och kraftproduktion

3,3 4,2 0^9 3,9

5,1 7,7 4^8 7,6

9,3 7,6 2^5 7,4

8,0 7,6 3^5 7,3

Privata tjänster 3,0 Offentliga tjänster Qfi Summa tjänsteproduktion 2,3 Totalt 3,3

4,6 —0,4 3,1 5^6

4,1 Ofi 2,7 5^2

4,2 0^2 2,7 4^9

Anm. I »privata tjänster» ingår varuhandel, samfärdsel, fastighetsförvaltning, restaurang och hotell, bank-, försäkrings- och uppdragsverksamhet samt övriga privata tjänster. ter finns närmare redovisade i avsnittet 3.2 och i bilaga 1. Sammantaget innebär beräkningarna att den totala timvolymen minskar med i genomsnitt 0,8 % per år 19701975. Särskilt kraftig blir förändringen under de år arbetstidsförkortningen tas ut. Vi har förutsatt att detta sker 1971 och 1973. Timvolymen skulle därmed under vartdera året sjunka med ca 2 % medan den under övriga år skulle bli i stort sett oförändrad. Av timvolymens utveckling följer att tillväxten i de reala resurserna i den svenska ekonomin måste komma till stånd genom ökningar av produktionen per arbetstimme. Produktiviteten inom de olika delsektorerna av ekonomin har uppvisat mycket starka stegringar under 60-talet. Inverkan härav på produktivitetsutvecklingen för hela BNP har emellertid motverkats av en successivt ändrad näringsgrenssammansättning med ökat inslag av arbetskrävande privat och offentlig tjänsteproduktion. Produktiviteten har under 60-talet för flertalet sektorer uppvisat en stabil och av konjunktur- och arbetsmarknadsförhållanden relativt oberoende utveckling. Den fortsatta produktivitetsutvecklingen har vi sökt belysa med hjälp av planmaterial och expertbedömningar och även analyserat genom särskilda beräkningar. Frågan har främst varit om den snabba stegringstakten under 60-talet kan väntas bestå under 70-talets första hälft, eller om man kan peka på faktorer som tenderar att förstärka eller dämpa denna utveckling. Resultatet av

de bedömningar vi därvid kommit till redovisas i tabell 1.3: 1. Som framgår av tabellen överensstämmer i flertalet fall den produktivitetsutveckling som förutses för 1970-1975 inom de olika sektorerna helt med eller ligger mycket nära den trendmässiga utvecklingen under 60talet. Motiveringarna för bedömningarna ges i redogörelserna för de olika näringsgrenarna i kapitel 4. Det bör betonas att om produktiviteten sektor för sektor skall utvecklas lika snabbt som under 60-talet, krävs att en rad bakomliggande förutsättningar realiseras. Sålunda krävs en fortsatt snabb kapitalbildning som successivt ökar mängden kapital per arbetstimme. Som närmare behandlas i avsnitt 3.3.3 är det svårt att mer exakt ange vad den förutsedda produktivitetsutvecklingen fordrar i fråga om investeringar. Redan vid nuvarande investeringsnivå sker en relativt snabb ökning av realkapitalstocken, vilken i kombination med det vikande arbetskraftsutbudet leder till en snabb ökning av mängden kapital per arbetstimme. Produktivitetseffekterna av den ökade kapitalinsatsen är på ett komplicerat sätt sammanvävda med införandet av ny teknik och med utnyttjandet av stordriftsfördelar. Utförda analyser har antytt att dessa faktorers betydelse ökat under 60-talet. De olika faktorernas relativa betydelse har emellertid inte kunnat preciseras på ett tillfredsställande sätt. Vi har därför varit hänvisade till att i första hand grunda uppskattningSOU 1970: 71

Tabell 1.3:2. Arbetskraftens, produktivitetens och BNP:s förändringar 1950—1975. Procent per år.

Arbetskraft i timmar BNP per arbetstimme BNP från produktionssidan BNP från användningssidan

1950—

1960—1965

0,1 3,3 3,4 3,4

0,3 5,6 5,9 5,4

arna av den framtida investeringsutvecklingen på de särskilda sektorstudierna. Resultaten finns närmare redovisade i avsnitt 3.6 av vilket framgår att de totala investeringarna förväntas öka med i genomsnitt 3,5 % per år 1970-1975. Kompletterande analyser, som utförts med hjälp av olika produktionsfunktionsansatser, visar att en investeringsökning av denna omfattning väl ligger inom ramen för de krav som den antagna produktivitetsutvecklingen ställer på kapitalinsatsens ökning. En väsentlig betingelse för den snabba produktivitetsstegringen under den senare hälften av 60-talet synes ha varit den ökade takten i det svenska näringslivets strukturomvandling. Företag har lagts ned i ökad omfattning och fusioner har lett till omfattande omorganisationer av produktionen. Denna utveckling har medfört att ökade krav ställts på arbetskraftens rörlighet, såväl regionalt som mellan branscher och företag. Viss del av arbetskraften har haft svårt att finna nya och fullvärdiga sysselsättningar, vilket föranlett en stark utbyggnad av samhällsinsatserna på närings-, arbetsmarknads- och utbildningspolitikens område. I vår kalkyl har förutsatts en fortsatt snabb strukturomvandling och hög produktivitetstillväxt, vilket reser krav på en fortsättning av denna utbyggnad. Konflikten mellan dels snabb produktivitetsökning och tillväxt, dels andra välfärdsmål behandlas senare i denna rapport. Här har endast berörts några av de väsentligare betingelserna för att den sektorvisa produktivitetsutvecklingen enligt tabell 1.3: 1 skall komma till stånd. Konsekvenserna för den totala BNP-kapacitetens utveckling kan emellertid inte preciseras förrän man i stora drag tagit ställning till hur SOU 1970: 71

1965—1970 —0,9 5,2 4,3 3,9

1970—1975 —0,8 4,9 4,1 3,8

sektorsammansättningen utvecklar sig under den aktuella perioden. Detta i sin tur kan inte göras förrän man tagit ställning till de centrala avvägningsfrågorna rörande resursernas användning. Den sektorsammansättning som ingår i vår grundkalkyl innebär, tillsammans med gjorda antaganden om den sektorvisa produktivitetsutvecklingen och arbetskraftstillgången, att BNP-kapaciteten stiger med i genomsnitt 3,8 % per år. 1 Till följd av att arbetstidsförkortningen i sin helhet förutsätts bli uttagen senast 1973 varierar tillväxttakten starkt under perioden: för 19701973 har den beräknats till endast 3,1 % per år medan den för de två återstående åren väntas stiga med 4,8 % per år. En sammanfattning av de antaganden som gjorts här rörande arbetskraftens, produktivitetens och BNP-kapacitetens förväntade utveckling ges i tabellen 1.3: 2. Beräkningarna har endast syftat till att bedöma hur mycket de framtida produktionsresurserna kan växa. Hur stor del av denna kapacitet som faktiskt kommer att kunna utnyttjas blir beroende av en rad omständigheter. De arbetskraftsberäkningar som ligger till grund för kapacitetskalkylen bygger t. ex. på förutsättningen att sysselsättningsgraden under perioden blir hög.

1 Denna uppskattning av tillväxten avser BNP mätt från användningssidan. Enligt de svenska nationalräkenskaperna ligger emellertid tillväxten i BNP mätt från produktionssidan något högre. De beräkningar som redovisats i detta avsnitt har tagit sin utgångspunkt i beräkningar från produktionssidan och har gett som resultat en BNP-tillväxt på 4,1 % per år. Den diskussion om avvägningsfrågor som följer utgår emellertid från uppskattningar av användningssidans utveckling, vilken bedömts ligga 0,3 procentenheter lägre.

Skulle man av konjunkturella skäl eller på grund av hänsyn till den externa balansen tvingas in i en situation med lägre grad av sysselsättning minskar takten i den realiserade tillväxten av BNP. Det ligger i sakens natur att beräkningar av det här slaget måste vara behäftade med betydande osäkerhet, vilket på olika sätt beaktas i det följande. Vi har dock valt att lägga en ökning av BNP med 3,8 % per år till grund för vår grundkalkyl.

1.4 Mål och förutsättningar tida utvecklingen

för den fram-

1.4.1 Den internationella bakgrunden Utvecklingsperspektiv

och ekonomisk

politik

Den ekonomiska expansionen i industriländerna har under 50- och 60-talen varit avsevärt snabbare än under någon lika lång period tidigare. Under 60-talet var den genomsnittliga årliga tillväxttakten för de länder som i dag tillhör OECD 4,8 %. Skillnaden i produktionstillväxt mellan länderna var inte så stor bortsett från å ena sidan Japan med en extremt snabb tillväxt (11 % per år) och å andra sidan Storbritannien med en svag tillväxt (mindre än 3 % per år). För området som helhet dämpades tillväxttakten något under senare delen av 60-talet, huvudsakligen som en följd av lägre tillväxt i Förenta staterna. Flera av de mål som uppställts för den ekonomiska utvecklingen under decenniet visade sig svåra att uppnå. Priskänsligheten vid högt kapacitetsutnyttjande i produktionen ökade och prisstegringstakten blev hög, trots att den ekonomiska politiken till stor del utformats med sikte på pris- och kostnadsstabilisering. Ett annat problem under 60-talet var störningar i den yttre balansen för flera länder, på underskottssidan främst Storbritannien och Förenta staterna och på överskottssidan Västtyskland. Den ekonomiska politiken kom också tidvis, särskilt under 60-talets sista år, att inriktas på att undanröja dessa externa balansrubbningar. Förändringar av växelkurser och interna-

tionella stödåtgärder underlättade återgången till gynnsammare betalningslägen, och världshandelns tillväxttakt tycks inte i så hög grad ha påverkats av ojämvikterna. Det kan också noteras att bidragen till utvecklingsländerna, räknat som andel av bidragsländernas bruttonationalprodukt, inte ökade under 60-talet. Strukturomvandlingen i industriländerna fortsatte i snabb takt. Arbetskraft flyttade från jordbruk till främst servicenäringar. Sysselsättningen inom jordbruket minskade i genomsnitt med 3-4 % per år och jordbruksproduktionen ökade långsammare än produktionen inom industri och servicenäringar. Produktiviteten i OECD-länderna ökade snabbt under hela 60-talet, genomsnittligt med 3 Vs—5 % per år om måttet är BNP per sysselsatt. Avsevärt snabbare ökade produktiviteten i Japan (ca 10 %) medan en lägre takt än genomsnittet noterades i Förenta staterna och Storbritannien. Industriländernas handel har expanderat i snabbare takt än produktionen. Sannolikt har den fortskridande handelsliberaliseringen, tullreduktionerna och skapandet av EEC och EFTA verkat stimulerande på handeln. Klart är att handelns inriktning påverkats. Karakteristiskt för 60-talet var också att varuutbytet mellan de industrialiserade länderna och den övriga världen visade en långsammare tillväxt än handeln mellan de industrialiserade länderna. Andra framträdande drag var att såväl långsiktiga som kortsiktiga kapitalrörelser ökade i omfattning liksom att ojämvikten i betalningsbalansen för vissa stora industriländer envist dröjde kvar. De multinationella företagens expansion och ökade betydelse kom också att uppmärksammas. De problem som den ekonomiska politiken i västvärldens industriländer nu står inför kan sägas vara något annorlunda än för tio år sedan. Liksom under tidigare perioder kan man förutsätta att omsorgen om den ekonomiska balansen, såväl den inre som den yttre, kommer att vara en ledstjärna vid utformningen av de olika ländernas ekonomiska politik. Genom stabiliseringspolitik »kontrolleras» pris- och kostSOU 1970: 71

nadsutvecklingen samtidigt som man söker nå en så snabb tillväxt i produktionen som möjligt. Mot bakgrund av prisutvecklingen under 60-talet förefaller det dock rimligt räkna med att kravet på stabila priser kommer att dämpas något så snart man lyckats begränsa de nuvarande exceptionellt höga prisstegringarna. Dels har det visat sig omöjligt att undvika prisstegringar på ett par procent per år, dels har det efter hand skett en förskjutning mot uppfyllandet av andra väsentliga mål, främst en hög sysselsättningsgrad. Man kan runt om i världen notera en ökad insikt i och förståelse för de problem som uppstår vid en snabb ekonomisk tillväxt. Olika sektorer, branscher eller företag utvecklas på olika sätt, vissa regioner blir högt industrialiserade och »överbefolkade», medan andra avfolkas. Vissa näringar blir mindre ekonomiskt lönande, viss arbetskraft blir överflödig, medan bristsituationer uppstår inom andra delar av ekonomin. Industrialiseringen medför också att vatten, luft och natur förorenas i större utsträckning och därmed påverkas levnadsbetingelserna negativt. Totalt sett ökar levnadsstandarden, men spridningen mellan länder, regioner, sektorer och individer är högst ojämn. Tillväxtprocessens innehåll och effekter har alltmer kommit i blickpunkten. Några av de tankar och värderingar som håller på att vinna terräng i den internationella debatten kan kanske sammanfattas på följande sätt. Produktionstillväxt är inte ett mål i sig, men är önskvärd som ett medel för att höja välfärden. Produktionsökningar, och den ekonomiska politik som påverkar betingelserna för dessa, bör därför användas så att nyttan för samhällets individer ökar, och på ett så jämnt fördelat sätt som möjligt. Med detta synsätt är det också klart att en snabb tillväxt med negativa externa effekter kan ge medlemmarna i samhället lägre nyttotillskott, och därmed vara mindre önskvärd, än en något lägre tillväxt där resursanvändningen ger väsentligt mindre negativa effekter. Därmed är det också uppenbart att man under 70-talet i högre grad än tidigare måste vara uppmärksam SOU 1970: 71

på »innehållet» i tillväxten. Externa effekter måste kartläggas och de negativa biverkningarna av produktionen neutraliseras så långt det är möjligt. Man måste likaledes vara medveten om att mätningen av tillväxten, så som den sker i dag, långt ifrån säkert representerar ett adekvat mått på den tillväxt som är viktig för samhället. Sålunda är exempelvis »produktionen» av bättre luft, renare vatten, ökad fritid, bättre utbildning och sjukvård m. m. mycket svår att mäta, vilket även medför att dessa variabler inte i någon större utsträckning beaktats i olika samhällsekonomiska kalkyler. Det finns därför skäl att förmoda att man vid utformningen av den ekonomiska politiken under 70-talet i industriländerna, parallellt med målsättningen om en stabil och hög tillväxt, i större utsträckning än tidigare kommer att ta hänsyn till den sociala välfärden och dess utveckling. Man kan räkna med att den nationella ekonomiska politikens utformning i allt högre grad kommer att påverkas av andra länders agerande. För detta talar den snabba tillväxten i världshandeln och expansionen av de internationella kapitalrörelserna liksom framväxten av allt fler multinationella företag och ökade strävanden till marknadssammanslutningar. Detta är en utveckling på gott och ont, sett ur nationell synvinkel. Samtidigt som den ökade integrationen är en positiv företeelse, genom att den ger möjligheter till ett bättre utnyttjande av produktionsresurser och därigenom på sikt ökar välfärden, kan möjligheterna att föra en nationell och »avvikande» ekonomisk politik komma att begränsas. En ökad integration torde också leda till snabbare strukturförändringar, vilket kan kräva en ökad användning av regionalpolitik, arbetsmarknadspolitik och näringspolitik för att underlätta anpassningen i ekonomin. Man får räkna med att integrationen och utbyggnaden av det ekonomisk-politiska samarbetet kommer att ske successivt, även om det är sannolikt att takten kommer att öka under 70-talet. I allmänhet väntar sig OECD-länderna en i stort sett lika snabb uppgång i produktionen som under 60-talets senare hälft, dvs. för området som helhet något mindre än 23

Tabell 1.4:1. Bruttonationalproduktens tillväxt i vissa länder och ländergrupper 1960— 1975. Förändring i volym, procent per år. 1960— 1965 5,0 Västtyskland Frankrike 5,8 Italien 5,2 Storbritannien 3,4 Förenta staterna 4,8 Japan 10,1 Sverige 5,4 EEC 5,3 EFTA 4,1 OECD 5,2 Norden 5,3

1965— 19701

1970— 1975

4,5 5,6 6,0 2,3 3,4 12,4 3,9 5,1 3,0 4,5 4,1

4,5 5,9 5,5 2,8 4,1 10,0 3,8 5,1 3,3 4,9 4,0

Källa: OECD. 5 % per år. Denna prognos grundar sig på uppskattningar av arbetskraftens och produktivitetens tillväxt under 5-årsperioden. I flertalet länder väntas en ökning av antalet sysselsatta med mindre än 1 % per år. I Förenta staterna väntas sysselsättningen öka med nära 2 % och i Kanada nästan 3 % per år. Den alldeles övervägande delen av produktionsökningarna kommer alltså att bero på produktivitetsstegringar och dessa förutses bli av samma storlek som under 60talet. Skillnaden i produktivitetsökning mellan länderna beräknas bestå under 70-talet, med de snabbaste ökningarna i Japan och de stora EEC-ländema och mera långsamma ökningar i Förenta staterna och Storbritannien. Vid en bedömning av den potentiella produktionstillväxten i OECD-länderna under första hälften av 70-talet förefaller det sålunda som om ökningstakten inte skulle bli lägre än under den senaste 5-årsperioden. Tillväxttakten i Japan väntas enligt officiella prognoser bli ungefär dubbelt så snabb som i Västeuropa, medan skillnaden i ökningstakt mellan Förenta staterna och Västeuropa torde bli liten. Allmänt väntas den skillnad i produktionstillväxt mellan OECDländerna som rådde under 60-talet i grova drag bestå även under 70-talet. Det betyder en fortsatt förstärkt position för Japan och de minst industrialiserade länderna inom

24 OECD. Det innebär också att skillnaden i per capita-inkomst mellan Västeuropa och Förenta staterna kommer att bli mindre, eftersom befolkningsutvecklingen väntas bli avsevärt snabbare i Förenta staterna. Per capita-inkomsten i Japan skulle med ovannämnda förutsättningar stiga så snabbt att EEC-länderna passeras omkring 1980. Det kan dock finnas anledning att ställa sig tveksam till den höga tillväxt som antagits för Japan under 70-talet. För världshandelns del kan man vänta en expansion i åtminstone samma takt under 70-talet som under det gångna decenniet, dvs. med 8-9 % per år i värde. Bildandet av EEC och EFTA torde ha verkat stimulerande på handeln och den troliga utvidgningen av EEC bör ytterligare kunna verka i den riktningen. Inom GATT arbetar man på att reducera tullar och andra handelshinder, vilket också medverkar till att främja handeln mellan länderna. Handeln med råvaruländerna förutses öka i samma takt som på 60-talet, och kan liksom då till stor del väntas bli bestämd av industriländernas biståndsverksamhet. Intresset från industriländernas sida att stödja och bistå utvecklingsländerna i deras kamp för en bättre tillvaro kan förutsättas öka under 70-talet. Ett sätt att bistå dem är att reducera de handelshinder som i dag begränsar importen från dessa länder. Ett annat sätt är att industriländerna bygger ut systemet att vid import av vissa varor ge speciella preferenser för produkter från utvecklingsländerna. Från global resursfördelningssynpunkt är det uppenbart att utvecklingsländerna har komparativa fördelar i produktionen av vissa jordbruks- och industrivaror. Dessa länder har emellertid hittills bara kunnat uppnå relativt begränsade resultat vid de förhandlingar om dessa frågor som förts, framför allt inom UNCTAD. Åsikten att den internationella likviditeten är otillräcklig vid nuvarande höga stegringstakt i varuutbytet länderna emellan har framförts vid åtskilliga tillfällen. Farhågorna synes dock ha varit överdrivna. Världshandeln kunde sålunda expandera mycket snabbt 1968 och 1969 trots att den internationella likviditeten ökade ytterst svagt. SOU 1970: 71

En viss minskning av jämviktsbristerna mellan de större ländernas bytesbalanser kom i allmänhet till stånd under 1969 och 1970. Ett problem utgör dock Förenta staternas svårigheter att åstadkomma ett överskott i bytesbalansen, tillräckligt stort för att täcka underskottet på kapitalbalansen. Det kan finnas risker för valutamässiga störningar till följd av ett dollarutflöde som överstiger vad omvärlden vill acceptera. Med tillkomsten av de särskilda dragningsrätterna får farhågorna för att världens produktion och handel skall hämmas av bristande monetära reserver anses ha minskat betydligt. Integrationspolitiken

i Västeuropa

Integrationen av västländernas ekonomier har tagit olika former. Den har bestått i en snabb tillväxt i utbytet av varor och tjänster länder emellan, i uppkomsten av investeringar över gränserna i producerande företag, i banker och i försäkringsbolag, av finansiella marknadsbildningar (eurodollar, eurobond) samt av s. k. multinationella företag. Internationellt samarbete på det offentliga planet i form av marknadsbildningar såsom EEC och EFTA, andra samarbetsorgan (t. ex. GATT, OECD, IMF) eller genom ad hoc-avtal är också uttryck för ekonomisk integration. Det kan vara berättigat att skilja mellan faktisk integration, som är att söka på varu- och företagsplanet och formell integration (samarbete mellan myndigheter), vars utformning bygger på regeringsbeslut eller utgör mellanstatligt samarbete. Någon närmare beskrivning av hur dessa två former av integration är kopplade till varandra skall inte göras. Den formella apparaten kan dock i inte obetydlig utsträckning ses som en konsekvens av den faktiska internationaliseringen, som skapat behov av en samordning av de olika ländernas politik på olika punkter. En huvuduppgift för den formella integrationen har sålunda varit att undanröja olika hinder för den faktiska integrationens fortsatta utveckling. Dess funktioner har dock inte enbart bestått i att passivt anpassa utveckling till vad den faktiska integrationen har krävt, utan också i att aktivt styra och underlätta SOU 1970: 71

integrationen i önskad riktning. Integrationen har gått olika långt inom olika delar av det internationella samarbetet. Den är längst driven på varuområdet, där dess omfattning belyses av ökningen i handel och industrietableringar över gränserna. Den är mindre utvecklad på kapitalmarknadssidan. Detta synes bero på att kapitalmarknaderna i större utsträckning än varumarknaderna är föremål för offentlig reglering som ett led i den ekonomiska politiken. Internationell kapitalliberalisering förutsätter viss parallellitet i integreringen av den ekonomiska politiken. Internationaliseringen av handel och företag har emellertid skapat ett behov av multinationella finansinstitutioner. Framväxten av eurovalutamarknaderna har delvis bidragit till att fylla detta behov. Nationernas beredvillighet att anpassa sig till och underlätta rörligheten över gränserna har varit en förutsättning för integrationsprocessen. De politiska åtaganden som fordrats torde ha byggt på en uppfattning som å ena sidan inneburit en önskan att tillföra folkhushållet de välståndsökande effekterna av varuutbyte med omvärlden och å andra sidan en föresats att mildra de negativa konsekvenserna härav för den inhemska ekonomin (kostnader för omstrukturering etc). Samtidigt har de enskilda länderna velat verka för egna, kanske från internationella utgångspunkter avvikande målsättningar. Motviljan mot att avhända sig olika styrmedel till förmån för en styrning genom internationellt samråd har också varit uppenbar. Motiven för den faktiska integrationen är att söka på företagsplanet. Genom att agera på större marknader får företagen möjligheter att bättre tillvarata stordriftsfördelar i produktion, forskning, utveckling och marknadsföring. Som orsak till etablering utomlands nämns ofta att företagen minskar risktagandet, t. ex. i fråga om att bli avskurna från en betydande exportmarknad, eller att man därigenom bättre kan skydda sin marknadsandel. Kontakter med myndigheter anses bli bättre, och detta tillmäts en stor betydelse särskilt inom de sektorer där staten står som köpare. Den ut25

ländska etableringstillväxten har också haft specifika integrationspolitiska förklaringar. Den valutapolitiska liberaliseringen och marknadsbildningarna har här uppenbarligen spelat en stor roll. Klimatet för utländsk etablering har, åtminstone sett över en längre period, blivit bättre - mindre risker för nationalisering och expropriation, mindre hinder mot att överföra royalties, licenser och andra betalningar över gränserna, bättre möjligheter till internationell finansiering etc. Den på detta sätt utökade rörligheten för företagen har också ökat benägenheten för utländsk etablering av rent kostnadsmässiga skäl; rörligheten har gjort företagen känsligare för skillnader i arbetskostnader mellan länderna. Olika konflikter och problem är förenade med integrationsprocessen. Den grundläggande orsaken härtill är att vissa nationella behov och vissa mål för den nationella ekonomiska politiken inte alltid tillgodoses genom integrationen. Detta kan t. ex. bero på stora strukturella olikheter. De negativa verkningarna kan bli alltför betungande vid en snabb omvandlingsprocess. Ett annat skäl är att de ekonomisk-politiska målen är alltför mångfasetterade och tillmätts olika vikt inom skilda länder. Som en följd därav är målen för den ekonomiska politiken inom en större integrerad enhet mycket svåra att uppställa. De svårigheter som uppstår i samband med ekonomisk integration är främst störningar i form av omstrukturering av näringslivet samt de betalningsbalansproblem som i ett övergångsskede kan tänkas uppkomma. Andra problem uppstår också efter hand som integrationen fortsätter. En rad sociala och institutionella verksamheter, med olika utformning och verkan i olika länder, behöver anpassas så att de fungerar tillfredsställande även vid en högre grad av internationell samordning. De negativa effekterna kan lindras genom olika anpassningsåtgärder. Arbetsmarknads-, regional- och näringspolitiska medel kan användas för att dämpa icke önskvärda effekter av strukturomvandlingen. Ibland tycks emellertid dessa medel otillräckliga och man söker då på olika sätt bromsa 26

själva integrationsprocessen. På vissa områden är det förmodligen också så att länderna tidvis inte finner någon anledning att öka omfattningen av det internationella samarbetet. Man kan peka på den tendens till »nymerkantilism» i den interna ekonomiska politik som länderna nu bedriver. Detta gäller även länderna inom EEC. Hit anses höra vissa inslag i t. ex. industripolitiken, regionpolitiken och forskningspolitiken. En starkt bidragande orsak till dessa protektionistiska inslag torde vara behovet att kortsiktigt motverka vissa effekter av t. ex. liberaliseringen av handeln. Dessa anpassningsproblem vid en integrationsprocess kan framöver väntas bli än mer accentuerade och vanliga om det ekonomiska samarbetet i Europa kommer in i en livligare fas. De multinationella företagens snabba utbredning och tillväxt kan på sikt förorsaka problem för de enskilda staterna. Det är ofta fråga om mycket stora företag med starka finansiella resurser, och företag som satsar hårt på forskning och utveckling, ofta inom områden där avancerad teknik är en förutsättning för gynnsamma produktionsbetingelser. Deras betydelse och maktställning kan väntas öka och det är inte uteslutet att internationellt samråd blir nödvändigt för att se till att nationella intressen inte skadligt påverkas av dessa företags utveckling. Perspektiven för integrationspolitiken i Västeuropa under 70-talet synes under det senaste året ha klarnat, även om villkoren i flera avseenden håller på att fundamentalt förändras. Förhandlingar om medlemskap i EEC inleddes vid halvårsskiftet 1970 mellan EEC och Storbritannien, Irland, Danmark och Norge. Överläggningar angående de övriga EFTA-ländernas - däribland Sveriges - deltagande i en större europeisk gemenskap avses starta under hösten 1970. Romfördragets övergångsperiod utlöpte den 31 december 1969, vilket innebar att åtskilliga viktiga beslut enligt fördraget måste fattas dessförinnan. Vid ett möte i Haag i december 1969 klargjorde EEC-länderna sin gemensamma inställning till det fortsatta integrationsarbetet inom gemenskapen. De beslut som fattades vid mötet vittnar SOU 1970: 71

om att det inom EEC i dag finns en fast beslutsamhet att fortsätta, stärka och utvidga det ekonomiska samarbetet inom gemenskapens ram. överenskommelserna rörande övergången till gemenskapens definitiva fas, en slutgiltig finansieringsordning för jordbrukspolitiken, en utveckling av samarbetet på det ekonomiska området och en geografisk utvidgning av EEC är tecken på att samarbetet kan väntas bli bedrivet i en intensivare takt under det närmaste decenniet. Beträffande ett av de mest kontroversiella områdena inom EEC - jordbrukspolitiken - uppnådde man under våren 1970 en överenskommelse om den framtida finansieringsordningen, vilken skall träda i kraft den 1 januari 1971 och vara helt genomförd den 1 januari 1975. Från sistnämnda datum kommer samtliga importavgifter på jordbruksprodukter och tullinkomster i övrigt som upptas i medlemsländerna att överföras till en gemensam fond. Därifrån finansieras utgifterna för den gemensamma jordbrukspolitiken inom EEC i sin helhet. Problemet med överskottsproduktionen inom jordbruket, som inte kommit närmare sin lösning, kan förmodas bli en av de viktigaste frågorna inom jordbrukspolitiken framöver. Vid mötet i Haag kom medlemsstaterna överens om att utarbeta en plan som tar sikte på att i etapper skapa en ekonomisk och monetär union. Den s. k. Wernerkommittén avlämnade under hösten 1970 en rapport härom. Däri skisseras en möjlig utvecklingsväg mot slutmålet 1980. Målet är att efter hand nå bättre överensstämmelse mellan nationella beslut och på gemenskapsbasis utarbetade ståndpunkter, främst i frågor som rör finans- och penningpolitik. Konsultationsförfarandet måste därför utvidgas och stegvis få en mera bindande karaktär. För den medelfristiga ekonomiska politiken förutsätts att ramar fastställs ländervis med kvantitativa mål för tillväxttakt, priser, sysselsättning och bytesbalans. Konjunkturpolitiken samordnas mera, årliga nationalbudgeter på gemenskapsbas upprättas och ett system med varningsindikatorer införs. För att unionen skall kunna realiseras krävs att de viktigaste ekonomisk-poliSOU 1970: 71

tiska besluten träffas gemensamt, varför också erforderliga befogenheter måste överföras från medlemsstaterna till gemenskapens organ. Mot bakgrund härav verkar det visserligen rimligt att anta att man inte når målen så snart som 1980, men det måste observeras att den nuvarande politiska viljan inom EEC talar för en anslutning i stort till planen och att inriktningen för den fortsatta integrationsverksamheten därmed i huvudsak synes vara klarlagd. Kraven på ett fördjupat monetärt samarbete inom EEC har vuxit sig starkare efter de påfrestningar som följde med de franska och västtyska växelkursförändringarna. På grundval av förslag utarbetade i den s. k. Barre-planen 1969 träffades i februari 1970 en överenskommelse mellan EEC-ländernas centralbanker om ett kortfristigt stödsystem. Vidare föreligger principbeslut om ett medelfristigt monetärt stödsystem. Handelspolitiken inom EEC är fortfarande i mycket en nationell angelägenhet - det finns sålunda undantag från den gemensamma externa tullnivån och handelspolitiken gentemot Östeuropa är alltjämt individuellt utformad. Man är dock överens om att bilaterala handelsavtal i princip skall ersättas med gemenskapsavtal, även om undantag kan göras för särskilda fall. I praktiken avser undantagen avtal med statshandelsländerna. Vissa åtgärder har beslutats vilka skall garantera att bilaterala avtal inte strider mot gemensamma överenskommelser eller hindrar den gemensamma marknadens funktion. På andra områden är marknaden ännu längre från sina harmoniseringsmål. Detta gäller t. ex. för den regionala politiken, energipolitiken och inom områden som offentlig upphandling och transporter. Någon klar bild av den framtida utvecklingen på dessa fält är det svårt att teckna. Vad gäller de nordiska länderna kan samarbetet förutses fortgå och utvecklas i snabb takt också under 70-talet. Förväntningarna om deltagande i en utvidgad europeisk gemenskap har inneburit att det nordiska samarbetet något skjutits i bakgrunden. Emellertid synes ett utökat nordiskt samarbete,

oberoende av en eventuell EEC-anslutning, naturligt eftersom den faktiska integrationen i form av såväl handel som etablering redan gått mycket långt. En betydande samverkan mellan de nordiska länderna har också kommit till stånd på det offentliga planet. Det viktigaste exemplet härpå är den gemensamma nordiska arbetsmarknaden. Vidare har omfattande samordning ägt rum beträffande social- och civillagstiftningen samt på utbildningsområdet. Norden kan sägas utgöra en naturlig bas för en allsidig integration och det är troligt att denna inom Norden spontant kommer att drivas vidare även om något eller flera av de nordiska länderna ingår i EEC. I de fall inget av de nordiska länderna skulle vinna anslutning till EEC är det mycket tänkbart att det ekonomiska samarbetet i Norden efter hand formaliseras. Möjligen kan området som helhet i så fall på något sätt etablera ett samarbete med den europeiska gemenskapen.

1.4.2 Mål och yttre förutsättningar för ekonomisk politik och utveckling För den ekonomiska utvecklingen har statsmakterna uppsatt mål i en rad avseenden. Dessa mål bildar viktiga utgångspunkter för den ekonomiska planeringen och sålunda även för långtidsutredningarna eftersom de innebär restriktioner vid valet av möjliga utvecklingsalternativ. En komplikation för en långtidsutredning är att dessa mål och prioriteringsordningen dem emellan vid inbördes konflikter inte är till fullo fastlagda och preciserade. Samhällspolitiken är endast undantagsvis, såsom i fråga om jordbruket och försvaret, utstakad för hela den period det här gäller eller för delar av denna. Och även i dessa fall är endast de stora linjerna fastlagda. En viktig anledning till detta är att det inte är möjligt för statsmakterna att på förhand preciserat ange hur de mot varandra kommer att väga olika inslag i den ekonomiska utvecklingen. Denna reser nämligen successivt nya avvägningsproblem med vilka den ekonomiska politiken ännu inte konfronterats. En del av dessa problem reses av den bild av den

framtida utvecklingen som långtidsutredningen presenterar. Ställning till dem kan tas först sedan utredningen lagts fram, remissbehandlats samt avvägts mot andra utredningar och expertbedömningar. En långtidsutredning kan därför inte utföras som ett tekniskt räknestycke utifrån på förhand över hela linjen givna förutsättningar i fråga om de politiska målsättningarna. Tillvägagångssättet för vår del har i stället fått bli följande. Vi har utgått från att de centrala - och överordnade - målen är full sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt, jämnare inkomstfördelning, rimlig prisstabilitet och balans i utrikesbetalningarna. När det sedan gäller den närmare innebörden av och delaspekter på dessa mål har vi fått låta egna antaganden bilda utgångspunkt för analysen. Det kan sägas vara fråga om hypotetiska målsättningar. I fråga om de överordnade mål, vilka betraktats som absolut givna, kan våra antaganden karakteriseras som enbart tolkningar i preciserande riktning. Raden av övriga mål är enligt vårt betraktelsesätt sidoordnade eller sekundära. Som närmare framgår av det följande hindrar inte detta att de i flera fall har hög angelägenhetsgrad. När det behövts har vi även för dem infört egna antaganden. Också beträffande dessa rör det sig mestadels enbart om försök att tolka existerande politiska värderingar. I ett fall - nämligen för u-landsbiståndet - har vi kunnat utgå från en preciserad målsättning. Denna innebär att det s. k. 1 %-målet skall uppnås budgetåret 1974/75. I vissa fall har vi dock diskuterat och analyserat eventuellt nödvändiga avvikelser från föreliggande på politisk väg uppgjorda planer (exempelvis avvägningen mellan offentliga tjänster som undervisning, sjukvård etc). Ibland - exempelvis för bytesbalansen och den offentliga konsumtionen - har olika alternativ presenterats. I andra fall har alternativmöjligheter antytts diskussionsvis. Naturligtvis har valet av dessa hypotetiska mål påverkats av vår bedömning av vilken politik som bör ha realistiska möjligheter att bli genomförd. Däremot utgör dessa antaganden i enlighet med principerna för en SOU 1970: 71

långtidsutredning inga programmatiska rekommendationer från vår sida. Konsekvenser av dessa mål diskuteras i det följande i sina olika konkreta sammanhang, speciellt i avsnitten om avvägningsproblematiken och om ekonomisk politik. Det kan ändå vara skäl att kortfattat redovisa hur vi tolkat de skilda målen. Det bör då först än en gång erinras om att de centrala målen, såsom vi uppfattat dem, utgörs av full sysselsättning, snabb tillväxt, jämnare inkomstfördelning, rimlig prisstabilitet och balans i utrikesbetalningarna. Av dessa kommer i en ekonomisk långtidsutredning tillväxttakten naturligen i förgrunden med hänsyn till att resurstillväxten bildar ramen för vad som kan tillgodoses av anspråken från enskilda medborgare, företag, stat och kommun osv. Denna rent beräkningstekniska placering betyder dock inte att detta mål tillmäts större vikt än övriga allmänna och överordnade mål. En snabb ökning av tillgången på materiella produkter i form av varor och tjänster kan anses ha hög angelägenhetsgrad även under den framförliggande perioden. Detta mot bakgrund av de många eftersatta behov som kan konstateras och om vilka det är en mycket utbredd uppfattning att de skall avhjälpas. Speciellt kommer naturligtvis förhållandena i de fattiga delarna av världen här in i bilden. Inom ramen för tillväxtmålet kan man urskilja en viss förskjutning. De kvalitativa sidorna av den ekonomiska utvecklingen (miljö, tillfredsställelse i arbetet osv.) har fått en ökad betoning jämfört med tidigare. I vad mån detta innebär en konflikt gentemot tillväxtmålet beträffande utbudet av materiella produkter i form av varor och tjänster, vilka ingår i BNPbegreppet, är svårt att avgöra. Jämvikt i utrikesbetalningarna och därtill anknutna riktlinjer för valutareserven utgör inget välfärdsmål i sig självt utan en restriktion för den inhemska ekonomiska politiken. Detta hindrar inte att jämvikt i utrikesbetalningarna är en grundläggande betingelse för att övriga mål skall kunna uppfyllas. Denna restriktion måste uppfattas ha mycket hög prioritet mot bakgrund av det nuvarande underskottet i bytesbalansen SOU1970:71

och de programförklaringar som gjorts från statsmakternas sida. Vi har utfört våra kalkyler under två alternativa förutsättningar om jämvikt i bytesbalansen, i ena alternativet skall denna nås 1973, i det andra 1975. Den närmare innebörden därav diskuteras utförligt i avsnittet om utrikeshandeln (3.5). Målet om full sysselsättning har fortsatt första rangens prioritet. Det kan konstateras ha fått nya dimensioner och blivit mer differentierat, särskilt med hänsyn till den regionala utvecklingen, de handikappade och de äldre samt immigranterna. Vidare har i högre grad än tidigare de hemarbetande gifta kvinnornas möjlighet till förvärvsarbete uppmärksammats och gjorts till en likställighetsfråga. Ambitionsnivån för sysselsättningsmålet har därmed otvivelaktigt höjts. Ett resultat har blivit att det gamla arbetslöshetsbegreppet inte längre ger en uttömmande definition av vad som skall menas med full sysselsättning. Under 60-talet har målet om jämnare inkomstfördelning fått ökad vikt i den politiska diskussionen. Konkret har uppmärksamhet riktats mot att söka förbättra situationen för låginkomsttagare och eftersatta, i olika avseenden handikappade minoriteter. Det ligger i sakens natur att inkomstfördelningsmålen inte låter sig återges i klara definitioner eller i enkla siffermässiga preciseringar. Det har hittills saknats material som belyst i vad mån större förändringar skett i inkomstfördelningen och vilka faktorer som styrt denna. I samband med denna långtidsutredning har vissa undersökningar gjorts för att söka mäta och diskutera de förändringar i inkomstfördelningen som skett under efterkrigstiden (se vidare avsnitt 3.11). Detta har dock inte medfört att vi kunnat skapa någon klarare bild av hur hänsynen till inkomstfördelningsmålen kommer in i diskussionen av tillväxttendenserna i ekonomin. Under 50- och 60-talen har konsumentpriserna ökat med respektive 4,6 % och 3,9 % per år. Någon procentsiffra för en rimlig prisutveckling under kommande 5årsperiod kan naturligtvis inte anges. Av stor betydelse för Sveriges vidkommande är prisutvecklingen på de varor som går i in29

ternationell handel. Hur dessa förändringar sedan återverkar på den inhemska prisnivån sammanhänger med de skillnader i produktivitetstillväxt som föreligger mellan olika inhemska näringar. Den prisstegring som med hänsyn till andra överordnade mål är acceptabel under den framförliggande perioden kan sägas innebära en sådan förändring i prisrelationerna till utlandet som går att förena med kravet på förbättring i bytesbalansen. Denna genomgång visar att de centrala målen fått nya dimensioner och blivit mer differentierade. Det kan vidare konstateras att andra mål successivt fått en starkare betoning. Det gäller i första hand den regionala utvecklingen och miljöfrågorna. Den regionalpolitiska utvecklingen kan knappast ses fristående utan bör snarast ses som en skärpning av kraven i fråga om full sysselsättning och jämnare inkomstfördelning. Betydande olikheter i sysselsättning och inkomstförhållanden har under 60-talet bestått mellan olika regioner och har tidvis tenderat att skärpas. Målet för den utbyggda regionala politiken är att motverka sådana skevheter och uppnå en mer balanserad regional utveckling. Hur vi uppfattar innebörden av dessa krav och deras avvägning gentemot andra mål vid rådande förutsättningar om ett starkt internationellt beroende berörs närmare i avsnittet om den regionala utvecklingen (3.10). Miljöfrågorna har kommit att spela en successivt ökad roll. Innebörden i denna utveckling behandlas närmare i avsnitt 3.12, där speciellt kostnadsaspekterna uppmärksammas. Övriga mål behandlas i denna rapport som sidoordnade eller med sekundär ställning i förhållande till de centrala. Det gäller exempelvis jordbrukspolitiken, bostadspolitiken, undervisningen och sjukvården. När det gäller att förverkliga målen för den ekonomiska utvecklingen i Sverige är förhållandena utomlands av stor betydelse. I inånga avseenden utgör de i själva verket avgörande betingelser för vår egen utveckling. Det gäller naturligtvis rent ekonomiska faktorer som produktion och handel, men också målsättningar och attityder rörande

den ekonomiska och sociala utvecklingen. Det är därför naturligt att den internationella bakgrunden behandlats relativt utförligt i ett föregående avsnitt. Vårt land har en i förhållande till den totala ekonomin relativt stor utrikeshandel. Såväl exportens som importens andel av bruttonationalprodukten utgör ca 20 %. Inom vissa andra delar av ekonomin, främst industrin, är utrikeshandelsberoendet än större. Slutsatsen blir att sådana centrala förhållanden som världshandelsutvecklingen, priserna i utrikeshandeln, den internationella handelspolitiken, integrationspolitiken, de dominerande ländernas inriktning av mål och medel inom den ekonomiska politiken och den allmänna internationella tendensen mot ett närmare företagssamarbete måste till väsentlig del tas som utifrån givna data vid planeringen inom svenska myndigheter och företag. Mest direkt har de internationella betingelserna kommit in i våra kalkyler i form av antagandet att världshandeln kommer att öka snabbt även i fortsättningen. Det är därvid inte bara förutsättningen om den totala handeln som bildat en viktig utgångspunkt för våra beräkningar utan även relativt preciserade antaganden om dess fördelning på länder och varor. Ett land av Sveriges storlek kan realistiskt sett inte i större utsträckning påverka händelseförloppet. De möjligheter därtill som öppnar sig består i ett aktivt deltagande i det internationella ekonomisk-politiska samarbetet, framför allt inom de internationella organisationerna. En av basprinciperna för den ekonomiska politiken i Sverige har varit en liberal tull- och handelspolitik, vilket medfört en långtgående utländsk konkurrens på den svenska marknaden. Enligt statsmakternas deklarationer skall detta förhållande gälla även i fortsättningen. Vi har därför utgått från att den svenska ekonomin i detta, men också i andra avseenden, kommer att i hög grad vara öppen för påverkan utifrån. Den ökande handelsvolymen och expansionen i övrigt av de internationella kontakterna torde medföra att impulserna utifrån ökar i styrka. Detta innebär emellertid inte att SOU 1970: 71

dessa behöver passivt anammas. Tvärtom är det en viktig uppgift för den inhemska politiken att moderera och omforma impulserna samt vidta åtgärder för att verkningarna skall bli acceptabla ur social och ekonomisk synvinkel. Parallellt med den ökande påverkan får förutsättas ske en uppbyggnad av en ekonomisk-politisk beredskap för att tillgodose dessa syften. Det blir alltmer nödvändigt att man vid utformningen av olika åtgärder tar med i beräkningen konsekvenserna av att ekonomin är öppen utåt. Man kan därvid inte bortse från att svängrummet för den inhemska nationella politiken i vissa fall begränsas. Integrationen mellan de olika ländernas ekonomier har både positiva och negativa sidor. De stora vinsterna kommer från den ökade internationella arbetsfördelningen med dess möjligheter till specialisering och stordrift. Sannolikt uppkommer också stora fördelar av en längre driven integration genom att det blir möjligt att snabbare och i ökad omfattning få ta del av de tekniska framstegen. Även dessa är nämligen i mycket stor utsträckning givna utifrån. Sveriges bidrag till teknisk forskning och utveckling är med nödvändighet begränsade. Ett litet land som vårt måste importera en stor del av den nya tekniken. Strävandena måste gå ut på att snabbt tillgodogöra sig, och till sina speciella förhållanden anpassa, de framsteg som görs på annat håll och speciellt då i de stora länderna. Konsekvenserna för bytesbalansen av detta förhållande diskuteras närmare i avsnitt 3.5. En stor del av denna import sker på rent kommersiella grunder, men transaktionerna underlättas enligt erfarenhet av ett nära samarbete. En ökad utrikeshandel kan väntas medföra en tendens till snabbare strukturomvandling av näringslivet. I den mån denna process går för snabbt och får en annan inriktning än som är förenligt med de politiska målsättningarna finns det anledning för den ekonomiska politiken att inskrida. Eftersom en sådan planering tar tid är det viktigt att i förväg försöka spåra denna påverkan utifrån. Detta är också ett väsentligt syfte med de utrikeshandelsprognoser som gjorts i denna långtidsutredning. SOU 1970: 71

Det finns en klar tendens att vårt lands ekonomi i ökad utsträckning integreras med omvärlden. Denna utveckling sker emellertid relativt långsamt och kan väntas få större genomslagskraft först på längre sikt. Några av de mer framträdande dragen i internationaliseringsprocessen är, som närmare berörs i avsnitt 1.4.1 och kapitel 5, ökade marknadssammanslutningar, framväxten av stora multinationella företag och arbetskraftens rörlighet över gränserna.

1.5 Utvecklingsalternativ frågor

och avvägnings-

I avsnitt 1.3.2 angavs att man kan räkna med en tillväxt i landets reala resurser på något under 4 % om året under 70-talets första hälft, dvs. en tillväxt som i stort sett överensstämmer med den som gällt för senare delen av 60-talet. Redan vid diskussionen i 1.3.2 framhölls bl. a. att denna kapacitetsutveckling förutsätter att investeringsutvecklingen i stora drag följer det mönster som där angavs. I detta avsnitt diskuteras användningen av det successivt utvidgade resursutrymmet mer generellt och i samband därmed skall även avvägningen mellan olika anspråk tas upp till behandling. En given utgångspunkt för denna diskussion är att den ekonomiska politiken har ett bestämmande inflytande över fördelningen av resurserna. Den avvägning som måste göras vid utformningen av politiken innebär bl. a. att en bedömning utifrån gällande politiska mål görs av efterfrågetendenserna inom olika områden och av de allmänna ekonomiska betingelserna internt och utomlands. Självklart är uppgiften att ta ställning till och lösa dessa avvägningsproblem en rent politisk fråga. Detta ligger helt utanför denna rapport, vars syfte i första hand är att analysera orsakerna till de tendenser som kan urskiljas i den ekonomiska utvecklingen samt med utgångspunkt därifrån karakterisera de avvägningsfrågor som man måste ta ställning till i det politiska arbetet. I vår diskussion om detta förs vissa värderingar in. I avsnitt 1.4.2 angavs hur vi uppfattar målen för den eko31

nomiska politiken och därvid nämndes att vi bedömt vissa mål som överordnade och att dessa av denna anledning utgör givna förutsättningar för vårt utredningsarbete. Andra mål har däremot bedömts vara sido- eller underordnade. Vi har angett och sökt diskutera vissa konsekvenser, som skulle följa av strävandena att uppfylla olika mål. Däremot har inte dessa konsekvenser värderats och avvägts mot varandra. För att tekniskt kunna genomföra denna diskussion måste vi utföra siffermässiga kalkyler där resurserna långt i detalj fördelas på olika användningsområden. Med hjälp av den ekonomiska modell som utarbetats i anslutning till vår utredning har det varit möjligt att beräkna konsekvenserna av olika alternativ för resursfördelningen och därvid även studera hur några olika antaganden om bl. a. konjunktursituationen påverkar utvecklingsbilden. Från dessa beräkningar skulle många olika varianter belysande skilda valmöjligheter kunna tas fram. Som framgår senare kan målet att återställa balansen i de utrikes betalningarna bedömas dominera avvägningsproblemet i så pass hög grad att det fått styra valet av illustrerande beräkningsexempel. Även inom en sådan urvalsram kan emellertid många alternativ ställas upp, men överskådligheten skulle snart förloras om de blev många. Vi har därför valt att begränsa diskussionen till ett begränsat antal alternativ. Det första utgår från att bytesbalansmålet skall vara uppfyllt 1975, de andra från att denna tidpunkt sätts till 1973 varefter en viss ytterligare förbättring av bytesbalansen skulle ske 1974 och 1975. Av dessa har endast det förstnämnda alternativet förts ut i alla sina detaljer och diskussioner om och beräkningar för utvecklingen inom skilda sektorer av ekonomin har i de följande delarna av denna utredning genomförts med den måldateringen. Av denna anledning har alternativet med balans 1975 benämnts »grundkalkylen». Den belysning av den sannolika utvecklingen inom olika näringsgrenar och användningsområden som görs i övriga delar av denna rapport och som mestadels uttrycks i genomsnittliga årsvärden för sanno-

lika förändringar ansluter sig till denna grundkalkyl. Endast i detta avsnitt, 1.5, görs en mera systematisk genomgång av alternativa utvecklingsvägar. Eftersom ett tänkbart mål kan vara att uppfylla bytesbalansmålet redan 1973 måste i detta fall även utvecklingsförloppet under perioden diskuteras och preciseras under alternativa förutsättningar. I de följande delarna av detta avsnitt kommer närmast en redogörelse för de allmänna utgångspunkterna för avvägningsproblemen och alternativen (avsnitt 1.5.1). Därefter följer en mera tekniskt orienterad genomgång av beräkningsresultaten för de olika alternativen (1.5.2), vilken bildar utgångspunkt för en därpå följande diskussion av de avvägningsproblem som vi bedömt bli aktuella under de följande årens ekonomiska utveckling i Sverige (avsnitt 1.5.3).

1.5.1 Resurskrav och allmänna utgångspunkter En omfattande insamling av planer från företag, myndigheter etc. och sammanställningar av prognoser för olika delar av ekonomin har ingått i arbetet med denna utredning. Resultaten därav redovisas i de särskilda avsnitten om olika produktionsoch användningsområden. För den offentliga konsumtionen skulle enligt de insamlade planerna anspråken på resurser komma att öka med närmare 5 % per år 1970-1975, vilket är nästan lika mycket som 1965-1970 och något mer än 1960-1965. Tyngst väger därvid de stora och samtidigt snabbt ökande utgiftsområdena sjukvård (6 %) och utbildning (5 % ) . Expansionstakten på socialvårdens område är än högre (drygt 6 %) medan man för försvarets del utgått från en i förhållande till 1971/72 oförändrad kostnadsnivå. Sett efter huvudmannaskap skulle 60-talets tendens bestå med en avgjort kraftigare stegring på den kommunala sidan (6 %) än på den statliga (3 1/2 % ) . Skattemässigt betyder planerna en fortsatt höjning av skattekvoten i ungefär samma snabba takt som under den gångna 5-årsperioden. För SOU 1970: 71

kommunernas del skulle det då vara fråga om en höjning av utdebiteringen till uppemot 25 kr. 1975 även vid ökad upplåning. Den statliga utgiftsökningen skulle däremot rymmas inom den genom progressiviteten vidgade intäktsram som de 1970 beslutade skatteskalorna skulle ge vid omkring 4 % prisstegring. Upplåningen skulle kunna ligga över nivån vid slutet av 60-talet. I fråga om sysselsättning betyder planerna för de offentliga verksamheterna att ett tillskott av arbetskraft på ca 200 000 personer skulle behövas fram till 1975. I följande genomgång av olika utvecklingslinjer har som huvudalternativ den offentliga konsumtionen förutsatts växa något långsammare än vad planerna antyder eller med i genomsnitt 4,5 % om året. Med hänsyn till den i utgångsläget betydligt starkare tillväxten har denna varierats under perioden så att den under de första åren ligger över genomsnittet och i motsvarande mån lägre under den senare delen. I ett särskilt beräkningsalternativ har konsekvenserna av en mindre ökning studerats. Detta innebär i huvudsak endast en annorlunda fördelning över perioden, med en lägre tillväxttakt i början och en högre i slutet av denna. Förhållandevis låga resurskrav skulle under perioden 1971-1975 komma att ställas från investeringsområdet. I första hand hänger detta samman med att bostadsinvesteringarna vid oförändrade bostadspolitiska ambitioner skulle minska något i förhållande till den höga nivån under senare delen av 60-talet. Genom att bostäderna svarar för så stor del av investeringarna (drygt 20 %) kommer bostadsbyggandets utveckling att i betydande grad prägla de totala investeringarna. Enligt våra beräkningar, för vilka närmare redogörs i avsnitt 4.9, skulle bostadsinvesteringarna minska med ca 2 % per år, med en variationsvidd uppåt och nedåt om någon procentenhet beroende på hur stor ökningen av de disponibla inkomsterna blir. Den tilltro man kan sätta till dessa beräkningar bestäms huvudsakligen av hur man bedömer avgången av äldre bostäder ur beståndet. En oförändrad investeringsvolym för bostäderna skulle i SOU 1970: 71 3—014403

kombination med den prognostiserade efterfrågeutvecklingen närmast förutsätta att saneringsverksamheten av äldre bostadsområden i städernas centrala delar skulle öka i omfattning. I ett sådant fall ställs stora finansieringsanspråk på kommunerna. Med hänsyn till de utgiftskrav som från andra håll kommer att resas på kommunerna har vi antagit att det inte sker någon mer väsentlig ökning av saneringen. Med det markant lägre efterfrågetryck såväl vad byggarbetskraft som kapital beträffar - som följer av bostadsbyggandets förutsatta utveckling finns från denna synpunkt utrymme för en expansion av industrins byggnadsinvesteringar. Fortsatta höga sådana investeringar är nödvändiga för att tillgodose den höjning av exportkapaciteten som motiveras av bytesbalanskravet. Inom den offentliga sektorn har stora investeringar under 60-talet medfört en snabb tillväxt av kapitalstocken. Även vid en låg årlig stegring av investeringarna kan man också i fortsättningen påräkna betydande kapacitetstillskott på grund av investeringarnas höga nivå i förhållande till kapitalstocken. Investeringsanspråken från andra byggnadsområden beräknas inte, även om de i enstaka fall kan vara ganska höga, medföra sådana tillskott att tillväxten av de totala byggnadsinvesteringarna blir större än vad som i stort sett kan uppnås vid oförändrat antal sysselsatta inom byggnadsoch anläggningsverksamheten. För industrins maskininvesteringar förutses en bestående hög aktivitet. Även inom andra sektorer synes maskininvesteringarna komma att ligga ganska väl uppe och genomgående öka i något snabbare takt än byggnadsinvesteringarna. Totalt för byggnads- och maskininvesteringarna pekar våra kalkyler på en ökning med i genomsnitt 3,5 % per år under perioden, dvs. något lägre än tillväxten för BNP. Tillväxttakten har dock varierats något så att den förutsätts vara något högre i periodens början än i dess slut. Motivet för detta är i första hand att ett återställande av den externa balansen förutsätter en snabbare investeringsuppgång under periodens början. På grund av våra bris33

tände kunskaper om sambanden mellan investerings- och produktionsutvecklingen har det dock inte varit möjligt att införa olika investeringsförutsättningar i de två alternativen för extern balans. Den gemensamma förutsättningen bygger på antagandet att oavsett om balans skall uppnås 1973 eller 1975 så krävs redan i periodens början en relativt betydande investeringsaktivitet inom i första hand industrin för att målsättningen över huvud taget skall kunna förverkligas. Det ligger här nära till hands att fråga sig om man inte borde ha studerat alternativa investeringsutvecklingar och sammankopplat dessa med alternativa tillväxttakter för produktivitet och BNP. Två orsaker har samverkat till att detta inte skett. För det första tyder en rad undersökningar på att våra möjligheter är mycket begränsade att genom variationer i enbart investeringsaktiviteten på ett avgörande sätt påverka tillväxttakten i ekonomin under en 5-årsperiod. För det andra är som tidigare framhållits våra kunskaper om sambanden mellan investeringsutveckling, kapitalinsats och BNP-förändring mycket bristfälliga. Eftersom det här måste bli fråga om relativt små förändringar i de aktuella variablerna skulle således betydande osäkerheter vidlåda uppskattningarna av skillnaderna mellan olika alternativ. Frågeställningen kommer dock att närmare belysas i anslutning till det 20-årsperspektiv som behandlas i kapitel 5. När det gäller den privata konsumtionen kan givetvis inga egentliga plansiffror åberopas. En tillbakablick visar att den privata konsumtionen genomsnittligt ökade med 2,5 % under 50-talet och 4,2 % under 60talet. Under senare hälften av 60-talet var ökningstakten dock lägre eller 3 , 4 % . Till utvecklingen 1965-1970 kan fogas den anmärkningen att den reala disponibla inkomsten genom prisstegringar och skattehöjningar hölls tillbaka och stannade vid en ökning om 2,3 % per år. Konsumtionsökningen under denna period realiserades således delvis genom ett minskat sparande. En viss uppfattning om hushållens anspråk på den privata konsumtionens utveckling får man

genom att applicera det relationstal som i genomsnitt gällt under 60-talet mellan konsumtionsutveckling och BNP-stegring på den av oss förutsatta utvecklingen av BNP 1970 -1975. Den årliga uppgången skulle då bli 3,5%. De alternativ som vi presenterar i detta avsnitt är bl. a. avsedda att belysa på vad sätt avvägningsproblemen ändras när uppfyllandet av bytesbalansmålet förläggs till olika tidpunkter. Det grundläggande antagandet är dock att balansbristen avvecklas senast 1975. Sedan första hälften av 50-talet har pågått en förskjutning mellan olika poster i bytesbalansen som efter hand ledde fram till en underskottssituation 1965. Som framgår av diagram 1.5: 1 rådde fram till mitten av 60-talet ett läge med ett underskott i handelsbalansen som uppvägdes av ett överskott i fråga om utbytet av tjänster. Bortsett från konjunkturbetingade förändringar från ett år till ett annat har därefter för handelsbalansens del situationen i stort inte förändrats. På tjänsteområdet har däremot en fortgående minskning av överskottet ägt rum för att 1970 helt ha försvunnit. Resultatet för handels- och tjänstebalansen blev för 1969 ett underskott om 645 milj. kr. och underskottet för 1970 kan när detta skrivs uppskattas till drygt 1 000 milj. kr. Underskottet skall vidare räknas upp med utbetalningar avseende transfereringar (ca 800 milj. kr. 1970) och blir sålunda totalt inemot 2 000 milj. kr. 1970. Enligt de mål för den ekonomiska politiken som vi utgått ifrån måste jämvikten i bytesbalansen återställas. Resursinriktningen måste därför förskjutas mot en större avsättning av varor och tjänster utomlands och en mindre förbrukning inom landet. Då det gäller att bestämma omfattningen av detta resurskrav kan först sägas att balansbristen 1970 om närmare 2 000 milj. kr. skall täckas. Dessutom måste målet för u-landsbiståndet uppfyllas. Beräkningar som gjorts tyder på att biståndet och övriga transfereringar skulle öka de löpande betalningarna till utlandet från 1970 till 1975 med 1 100 milj. kr. Sammanlagt skulle alltså den nödvändiga förbättringen av handels- och tjänstebalansen vara SOU 1970: 71

Diagram 1.5:1. Handelsbalansen, tjänste- och transfereringsbalansen inkl. offentliga u-hjälpslån samt bytesbalansen 1950—1969. Milj. kr. + 2 000

+ 1 000

ft V '

*"** + + \

/\ »

• • .

1 1

• • •

- 1 000

\

• • •

; • • • • 4

c ••»

•

•• ••• • o •

•

- 2 000 1955

*

• • <

t

•• \

•• • • • *

•HMM

Tjänste- och transfereringsbalansen inkl offentliga u-hjälpslån ' '

- - - -

Bytesbalansen inkl offentliga u-hjälpslån

*

• • •

''

• • • • • Handelsbalansen " Inkl finansdepartementets korrigeringspost A n m : Offentliga u-hjälpslån omfattar bilaterala krediter samt bidrag t i l l internationella organisationer. Källa: Riksbanken

av storleksordningen 3 000 milj. kr. mellan 1970 och 1975 och inemot 2 000 milj. kr. mellan 1970 och 1973 vid balans 1975, allt uttryckt i 1970 års priser. Skall i stället balanskravet vara uppfyllt redan 1973 blir anspråken på den absoluta förändringen fram till balanstidpunkten inte lika stora på grund av att t. ex. u-landsbiståndet inte då hunnit växa till samma storlek som 1975. Däremot har det i detta alternativ förutsatts att förbättringen fortsätter efter det att balans uppnåtts, dels för att kraven från den fortsatt försämrade transfereringsbalansen skall kunna tillgodoses, dels även för att möjliggöra en succesSOU1970:71

siv förbättring av landets internationella likviditet. Detta medför således att alternativen med extern balans 1973 innebär ett något större krav på handels- och tjänstebalanscn för slutåret 1975 än om balanskravet skall realiseras först detta år. Utgångsläget 1970 kännetecknas, enligt vad som nu kan bedömas, av väsentligt större lagerinvesteringar än under ett normalår. När det gäller den framtida utvecklingen har förutsatts att lagerinvesteringarna successivt minskar fram t. o. m. 1972 och därefter successivt ökar fram t. o. m. slutåret 1975. I diagram 1.5: 2 återges den faktiska la35

Diagram 1.5:2. Lagerförändringar 1950—1975. milj kr 1959 års priser

2 500

i{

2 000

/ \

1 K

t

1 500

\

1 000 500

/l

/ /

s ,*-•i

/

\

\ \

i/

\

\ !

i

'

\

V

if*

/

\

f

i

1 \

\ / \

i

/

\

i

\ \,

i

i\

/

g

V

r

\ / — 500 1955 1960 1950 ger utvecklingen från 1950 jämte våra antaganden för åren 1971-1975. Vår prognos har erhållits genom en framskrivning av det mönster som förelegat sedan slutet av 50-talet, varvid dock förutsatts en något mindre variation kring normalårsvärdet. Det faktum att en förutsättning rörande lager utvecklingen införts får inte tolkas så att ett allmänt hänsynstagande till konjunkturvariationer härigenom uppnås. Tvärtom kan man på en rad punkter - t. ex. i fråga om investerings- och produktivitetsutvecklingen - peka på att sådana hänsyn inte tagits. Men eftersom utgångsläget i fråga om just lagerinvesteringarna är så pass avvikande från normalfallet har vi för dessa varit tvungna att införa en förutsättning om ett fortsatt cykliskt förlopp. I ett särskilt räkneexempel i avsnitt 1.5.3 införs ett något vidare konjunkturperspektiv genom en cyklisk variation i kapacitetsutnyttjandet under perioden. I övriga fall har detta förutsatts vara konstant. För arbetskrafts- och produktivitetsförhållandena gäller de förutsättningar som tidigare redovisats i avsnittet 1.3.2. Det är i anslutning härtill viktigt att peka på det antagande som gjorts om att arbetstidsför-

kortningen kommer att uttas under 1971 och 1973, vilket alltså medför en klar olikhet mellan 5-årsperiodens första och andra del, med relativt betydande minskningar i arbetskraftsutbudet under den första delen. Undersökningar från tidigare arbetstidsförkortningar har visat att dessa åtföljts av en något höjd arbetskraftsproduktivitet. Det har emellertid inte här varit möjligt att med hänsyn till detta variera produktivitetsantagandena. Det kan hävdas att i den registrerade produktivitetsutvecklingen under 60-talet ingår effekterna av de då genomförda sänkningarna av arbetstiden per vecka. Svårigheterna att renodla denna speciella faktor har därför medfört att den vid framskrivningen av produktivitetstrenderna kommit att ingå i de genomsnittliga ökningstalen 1970-1975, varför de skillnader som i det följande skall redovisas för t. ex. produktionsutvecklingen mellan periodens första och andra del möjligen blir något överskattade. Med hänsyn till att de kompenserande åtgärder som företagen sätter in vid en arbetstidsförkortning inte får en omedelbar effekt, kan man dock förmoda att storleken av denna överskattning är relativt ringa. SOU 1970: 71

1.5.2 Alternativa utvecklingsvägar I detta avsnitt skall metoder och resultat för de olika avvägnings- och utvecklingsalternativen redovisas. Framställningen här måste med nödvändighet bli ganska teknisk och är i första hand begränsad till en redovisning av numeriska resultat. Diskussionen av de olika avvägningsproblemen kommer först i följande avsnitt. Till grund för de här redovisade beräkningarna ligger en ekonometrisk totalmodell för den svenska ekonomin. Detaljerna i dess uppbyggnad och dess sätt att fungera kommer senare att redovisas i en särskild bilaga till denna rapport (Bilaga 9). Här kan endast ges en mycket summarisk beskrivning av dess konstruktion. Modellens viktigaste uppgift har varit att åskådliggöra sambanden mellan efterfrågeutvecklingen - i form av privat och offentlig konsumtion, investeringar och export - och de anspråk på produktionsresurser inom landet och på import som hänger samman med denna efterfrågan. Denna sammanlänkning av efterfråge- och produktionssidorna har förutsatt en omfattande omgruppering av statistiken: uppgifterna om såväl utrikeshandeln som den interna användningen av resurser har fått anpassas till sektorindelningen av produktionssystemet. Särskilt på två områden har detta varit svårt att genomföra, nämligen i fråga om dels de offentliga sektorernas förbrukning av varor och utifrån inköpta tjänster, dels varuströmmarna mellan de producerande sektorerna. För båda dessa områden måste det nu förefintliga informationsunderlaget betecknas som svagt men med hänsyn till det omfattande utvecklingsarbete som f. n. pågår kan man räkna med påtagliga förbättringar inom en snar framtid. Grundstenarna i modellen utgörs av dels en input-output-modell med varierande tekniska koefficienter, vilken beskriver leveranserna av varor och tjänster inom produktionssystemet, dels en uppsättning importfunktioner som förklarar hur importutvecklingen påverkas av olika efterfrågekategorier, dels även en grupp av konsumtionsfunktioner som beskriver hushållssektorns SOU 1970: 71

efterfrågan. Exportefterfrågan i modellen är härledd från de krav man ställer på bytesbalansen. Modellen prognostiserar sålunda den exportutveckling som behövs för att dessa krav skall bli tillgodosedda. Denna exportprognos får alltså en programmatisk karaktär. Detta innebär att den måste stämmas av mot informationer om marknadsutvecklingen för de svenska exportprodukterna, som erhållits genom en särskild exportstudie som är redovisad i avsnitt 3.5. Investerings- och lagerutvecklingen har däremot helt beräknats utanför modellens ram enligt de riktlinjer som angavs i föregående avsnitt. Med givna förutsättningar om arbetskraftstillgång, offentlig konsumtion och bytesbalans och med givna förutsättningar för investeringar och lagerförändringar har vi med modellens hjälp beräknat utvecklingen av produktionen inom olika näringar, importen och exporten samt den privata konsumtionen, allt under förutsättning av samhällsekonomisk balans och full sysselsättning. Trots att vissa konjunkturella element kan införas via t. ex. lagerprognoserna är modellen primärt inte ägnad att illustrera de kortsiktiga variationerna i den ekonomiska utvecklingen utan den är i första hand konstruerad för att beskriva vissa strukturella drag i utvecklingen. De alternativa beräkningar som redovisas i det följande bör ej heller betraktas som egentliga prognoser utan avser endast att illustrera konsekvenserna av olika kombinationer av externa omständigheter och ekonomisk-politiska mål. Genom en sådan beskrivning i alternativens form kan en viss grund läggas för val av strategi för det ekonomiskpolitiska handlandet under den närmaste 5årsperioden. I tabellerna 1.5: 1 och 1.5: 2 redovisas resultaten av beräkningarna för två alternativ med extern balans 1975 (alternativ I) respektive 1973 (alternativ II). I båda dessa fall har den offentliga konsumtionen tillåtits följa en utveckling som innebär en genomsnittlig tillväxt på 4,5 % under hela 5-årsperioden men med en något starkare ökning

Tabell 1.5:1. Försörjningsbalansen 1970—1975 enligt alternativ I. (Grundkalkyl). Extern balans 1975. Förändring, procent per år.

BNP Import Privat konsumtion Offentlig konsumtion Investeringar Export

1970— 1973

1973— 1975

1970— 1975

3,1 5,2 2,5 4,8 3,8 6,5

4,8 7,7 4,6 4,2 3,1 8,6

3,8 6,2 3,3 4,5 3,5 7,3

i periodens början än i dess slut. Även investeringsutvecklingen har som framgår av det tidigare avsnittet behandlats lika i de båda fallen. Vid tolkningen av tabellerna bör uppmärksammas att ökningstalen för importen och exporten inkluderar såväl varor som tjänster. För importen gäller att varudelen ökar något långsammare än den totala införseln medan motsatsen gäller för exporten. Som exempel på de här aktuella storleksordningarna kan nämnas att i alternativet I (tabellen 1.5: 1) har varuimporten för hela perioden uppskattats öka med 6,1 % årligen medan den totala importen ökar med 6,2 %. Varuexporten har beräknats öka med 7,8 % att jämföra med den totala exportens ökning på 7,3 % om året. Bakom detta förhållande ligger den förutsättning som gjorts om en fortsatt försämring av nettot av tjänstebalansen. Som framgår av tabellerna och som framhölls i föregående avsnitt leder de gjorda förutsättningarna till att utvecklingen under 5-årsperioden blir mycket ojämn. Den första delen av perioden skulle kännetecknas av låga ökningar av BNP och alltså då Tabell 1.5:2. Försörjningsbalansen 1970—1975 enligt alternativ II. Extern balans 1973. Förändring, procent per år.

BNP Import Privat konsumtion Offentlig konsumtion Investeringar Export

1970— 1973

1973— 1975

1970— 1975

3,1 5,1 2,2 4,8 3,8 6,9

4,8 7,8 4,8 4,2 3,1 8,2

3,8 6,2 3,2 4,5 3,5 7,4

Tabell 1.5:3. Försörjningsbalansen 1970—1975 enligt alternativ III. Extern balans 1973. Lägre ökningstakt för offentlig konsumtion. Förändring, procent per år.

BNP Import Privat konsumtion Offentlig konsumtion Investeringar Export

1970— 1973

1973— 1975

1970— 1975

3,2 5,4 2,7 4,0 3,8 7,2

4,8 7,6 4,5 4,7 3,1 8,0

3,8 6,3 3,4 4,3 3,5 7,5

även av i jämförelse med tidigare utveckling synnerligen måttliga uppgångar i den privata konsumtionen. Detta är särskilt fallet i alternativet II där extern balans förutsatts bli uppnådd redan 1973. För att närmare kunna studera konsekvenserna av en alternativ förutsättning om den offentliga konsumtionens utveckling har för fallet med balans 1973 utförts en beräkning där den offentliga konsumtionens ökningstakt kraftigt nedbringats under periodens första del. Resultaten av dessa beräkningar presenteras i tabell 1.5: 3 (alternativ III). Eftersom en av orsakerna till att 5-årsperioden uppvisar ett så ojämnt förlopp är förutsättningen om arbetstidsförkortningens utläggning, har i ett särskilt alternativ IV undersökts konsekvenserna av att den senare delen av förkortningen icke i sin helhet uttas under 1973 utan att den fördelas jämnt under 1973 och 1974. Med bibehållen förutsättning om extern balans 1973 och med samma ökningstakt för offentlig konsumtion som i alternativet III blir resultaten de som redovisas i tabell 1.5: 4. Tabell 1.5:4. Försörjningsbalansen 1970—1975 enligt alternativ IV. Extern balans 1973. Förskjutning av arbetstidsförkortningen. Förändring, procent per år.

BNP Import Privat konsumtion Offentlig konsumtion Investeringar Export

1970— 1973

1973— 1975

1970— 1975

3,6 6,0 3,4 4,0 3,8 7,8

4,1 6,7 3,4 4,7 3,1 7,1

3,8 6,3 3,4 4,3 3,5 7,5

SOU 1970: 71

Tabell 1.5:5. Försörjningsbalansen 1970-1975 enligt alternativ V. Extern balans 1973. Lägre kapacitetsutnyttjande 1973. Förändring, procent per år.

BNP Import Privat konsumtion Offentlig konsumtion Investeringar Export

2,9 4,9 2,1 4,0 3,8 6,7

5,3 8,3 5,5 4,7 3,1 8,7

3,8 6,3 3,4 4,3 3,5 7,5

Gemensamt för samtliga hittills presenterade alternativ är att kapacitetsutnyttjandet under perioden hållits konstant. En viss konjunkturvariation har visserligen införts via förutsättningen om lagerinvesteringarnas utveckling, men behov föreligger att studera konsekvenserna av konjunkturvariationer under perioden. Det alternativ som studerats här innebär att kapacitetsutnyttjandet förutsatts sjunka med icke fullt 1 procentenhet från 1970 till 1973 varefter det fram till 1975 tillåtits stiga till den tidigare nivån. Detta innebär att vi förutsatt att denna konjunkturnedgång icke skulle bli fullt lika kraftig som under 1966-1967, då kapacitetsutnyttjandet beräknas ha sjunkit med något över 1 procentenhet. Resultaten av dessa beräkningar som utförts för ett fall med offentlig konsumtion enligt alternativen III och IV och arbetstidsförkortning enligt alternativen I—III redovisas i tabell 1.5: 5 (alternativ V). Förutsättningarna för de fem alterna-

Alt.

Bytesbalansmålet

Offentlig konsumtion

I II III IV V

1975 1973 1973 1973 1973

Högre Högre Lägre Lägre Lägre

I II III IV V

Kapacitetsutnyttj. 1971 och 1973 1971 och 1973 1971 och 1973 Senarelagd 1971 och 1973

Arbetstidsförkortning Konstant Konstant Konstant Konstant Lägre 1973

SOU 1970: 71

tiven finns sammanfattade i nedanstående tablå.

1.5.3 Avvägningsproblem under olika förutsättningar De olika utvecklingsalternativ som presenterades i föregående avsnitt avsåg att illustrera konsekvenserna för den privata konsumtionen och utrikeshandeln av bl. a. olika målsättningar för den offentliga konsumtionen och den externa balansen. Gemensamt för samtliga alternativ är att de uppfyller kravet på samhällsekonomisk balans i den meningen att den totala efterfrågan på varor och tjänster hållits inom ramen för vad som finns tillgängligt inom landet. Men en sådan utveckling kommer icke till stånd av sig själv utan varje alternativ förutsätter en ekonomisk politik vars inriktning och hårdhet kommer att variera från fall till fall. I detta avsnitt skall de valsituationer, som illustrerats genom de alternativa beräkningarna, diskuteras och olika konsekvenser ställas mot varandra. Framställningen kommer att ta sin utgångspunkt i det fall då extern balans förutsatts bli uppnådd 1975 och de offentliga konsumtionsutgifterna stiger med i genomsnitt 4,5 % per år (alternativ I). Som tidigare nämnts är detta rapportens grundkalkyl. Den följande avvägningsdiskussionen inleds med en beskrivning av de karakteristiska dragen i en utveckling enligt detta alternativ för hela 5-årsperioden. Denna följs av en analys av utvecklingen under perioden, varvid olikheterna mellan periodens olika delar diskuteras för de olika alternativen.

Utvecklingen 1970-1975 enligt grundkalkylen Den genomsnittliga utvecklingen. Såsom tidigare angetts har den offentliga konsumtionen i detta alternativ förutsatts öka med i genomsnitt 4,5 % per år 1970-1975. Detta är en neddragning i förhållande till planerna med ca en halv procentenhet. I vår kalkyl har vi schematiskt låtit justeringarna 39

träffa de områden där ökningarna enligt planerna varit särskilt stora utan att några klart uttalade bindningar till en hög expansionstakt föreligger eller där särskilda skäl funnits att ifrågasätta realismen i planerna med hänsyn till arbetskraftsläget etc. Reduceringar har sålunda gjorts för bl. a. sjukvård, socialvård och högre undervisning i förhållande till de i och för sig ganska osäkra plansiffror som presenteras i avsnitt 4.12. Redan vid den av oss förutsatta ökningen av de offentliga konsumtionsutgifterna måste den privata konsumtionen hållas tillbaka i förhållande till inkomstökningen. Det här aktuella alternativet upptar en årlig ökning av den privata konsumtionen på 3,3 %, vilket alltså med en halv procentenhet understiger den som gäller för hela nationalinkomsten. Vid bedömningen av detta bör hänsyn tas till de inteckningar som redan tagits i det totala konsumtionsutrymmet och som under de kommande åren kan väntas leda till en inte oväsentlig skillnad i den privata konsumtionens ökningstakt mellan olika befolkningsgrupper. Genom pensionstillskott och kraftigt ökande ATP-utbetalningar har nämligen pensionärerna tillförsäkrats en inkomstökning som beräknas tillåta denna grupp att öka sina konsumtionsanspråk 1970-1975 med 3,0 % per år, räknat per capita. Då antalet pensionärer förutses växa med 2,2 % per år skulle deras konsumtion öka med totalt 5,2 % per år. Utgår vi från att den totala privata konsumtionen växer med 3,3 % årligen och räknar ifrån pensionärernas konsumtionsanspråk, återstår för övrig befolkning ett utrymme som växer med 3,0 % årligen. När hänsyn tagits till att befolkningen under pensionsåldern förutses öka med 0,4 % per år, framkommer att denna befolkningsgrupp beräknas kunna öka sin per capita-konsumtion med endast 2,6 % per år under 1970-1975. På investeringssidan förutsätter alternativet att investeringskvoten sjunker något. Andelsmässigt skulle investeringarna sålunda ställa något minskade krav. Men beträffande förutsättningarna att uppnå den förskjut40

ning i fördelningen av investeringarna som fordras är problemen större. För att uppnå balans 1975 i de utrikes betalningarna måste en hög investeringstakt upprätthållas inom industrin. De årliga investeringsökningarna inom denna sektor beräknas till 6,5 %. Det centrala problemet är om de finansiella och lönsamhetsmässiga förutsättningarna för denna utveckling kommer att föreligga. Enligt de finansiella kalkyler som redovisas i avsnitt 3.9 kommer vid en i stort sett oförändrad pris- och löneutveckling dessa investeringsökningar att innebära en ökad lånefinansiering. Men även om utrymme för en ökad utlåning till industrin skulle skapas på kreditmarknaden kvarstår problemet om företagen finner det förenligt med sina soliditetskrav att utnyttja detta fullt ut. Skulle det visa sig att problem av detta slag uppstår måste man uppenbarligen - om icke bytesbalansmålsättningen överges överväga alternativa finansieringsformer för den industriella expansionen. Sammantaget innebär den hittills beskrivna efterfrågesituationen att importen skulle öka med 6,2 % per år. I denna utveckling ingår varuimporten med en årlig tillväxt på 6,1 % och importen av tjänster med ca 7 %. För att det förutsatta bytesbalansmålet skall vara uppfyllt 1975 skall förutom denna import även underskottet i bytesbalansen 1970 och de till 1975 tillkommande valutaanspråken från transfereringssidan täckas in av export. Därför krävs en årlig uppgång av exporten om 7,3 % eller för enbart varuexporten om 7,8 %. Den första och viktigaste frågan i detta sammanhang är om det är möjligt med hänsyn till avsättningsförhållandena att uppnå en exportökning av den storlek som ingår i kalkylen. Den årliga ökning av exporten, ca 8 %, som skedde under 60-talet innebar att Sveriges andel av världsimporten i stort sett höll sig konstant. Enligt de sammanställningar och prognoser över tillväxt och importandelar i våra avnämarländer som redovisas i 3.5.5 finns utrymme för en årlig exportökning om ca 8 % för Sveriges del under 70-talets första hälft. Förutsatt att vår kostnadssituation i relation till utSOU 1970: 71

landet inte försämras finns ej skäl tro att denna ur bytesbalanssynpunkt nödvändiga exportökning skulle möta några avgörande hinder på avsättningsmarknaderna. Det kan visserligen hävdas att om vi i dessa beräkningar skulle ha underskattat importutvecklingen kommer det här förutsatta bytesbalanskravet att medföra behov av en än snabbare exportökning, vilken då kan tänkas leda till svårigheter ur avsättningssynpunkt. Men man har dock svårt att föreställa sig att det skulle ske en isolerad höjning av importbenägenheten i den svenska ekonomin. Snarare torde en sådan vara sammankopplad med en allmän uppgång i den internationella handeln, vilken i sin tur bör medföra förbättrade marknadsförutsättningar för den svenska exporten. Den alldeles övervägande delen av den för avsalu utomlands nödvändiga produktionen skulle komma från industrin. Produktionen där skulle behöva öka med drygt 5 % per år för att bytesbalansmålsättningen skulle kunna förverkligas. Mot bakgrund av ökningstalen under 60-talet är inte detta någon speciellt hög tillväxttakt. Några mer drastiska omkastningar i produktionsutvecklingen på näringsgrensnivå skulle dock inte vara förenade med den tänkta resursanvändningen utan bytesbalanskravet skulle i första hand bli tillgodosett genom en ändrad fördelning av industriproduktionen mellan olika avsättningsområden. En liknande bedömning kan göras beträffande förskjutningarna i arbetskraftsbalansen. Utvecklingsmönstret från 60-talets senare del skulle i huvudsak bestå även under åren 1971-1975. Den nedåtgående kurvan för industrins sysselsättning skulle i stort sett fortsätta liksom den stigande kurvan för servicenäringarna. Genom att i detta alternativ förutsätta att balans i utrikesbetalningarna skall uppnås först 1975 uppkommer under perioden ett sammanlagt underskott i de löpande betalningarna om ca 4 000 milj. kr. I denna summa är inlagd en uppskattad post för de räntekostnader som är förenade med en sådan nettokapitalimport. Vi har inte kunnat undersöka möjligheterna till och villSOU 1970: 71

koren för en kapitalimport av denna storleksordning. Skulle man bedöma dessa möjligheter enbart utifrån de förhållanden som rått under 1969 och 1970 synes emellertid inga avgörande hinder föreligga. Problemet om hur denna skuldsättning sedan skall regleras får emellertid aktualitet först under den senare delen av 70-talet. Utvecklingen under loppet av perioden. För att kunna belysa i vad mån avvägningsproblemen kommer att bli olika under skilda delar av perioden 1971-1975 har det varit nödvändigt att komplettera de tidigare genomsnittsberäkningarna med antaganden om förloppet år från år. En datering av olika förändringar som ingår i vårt allmänna utvecklingsperspektiv har därför fått göras. Största betydelse har därvid förkortningarna av arbetstiden, vilka har förutsatts bli genomförda 1971 och 1973. Även olika tänkbara förändringar i konjunktursituationen bör om möjligt beaktas. Vår bristande kunskap om hur konjunkturella variationer skall fogas in i och bedömas i olika trendstudier har gjort att vi inte gått längre än till några få och ganska förenklade antaganden om dessas inverkan. Utöver lagren har vi inte funnit några storheter vilkas variationer är lika regelmässiga och entydiga och samtidigt ger mer märkbara utslag på bytesbalansen. Vi har därför nöjt oss med det tidigare omnämnda antagandet rörande lagerinvesteringarna som en för de olika alternativen genomgående konjunktureli förändring. Den antagna minskningen av lagerinvesteringarna - med ca 1,5 miljarder kr. från 1970 till 1973 - lättar givetvis trycket på bytesbalansen under dessa år. För att i våra kalkyler ha en viss marginal för osäkerheten i lagerinvesteringarnas cykliska förändring är den nämnda minskningssiffran inte så kraftig som om vi låtit vågrörelserna mer exakt upprepas. De genomsnittliga förändringstalen för hela perioden enligt alternativ I antydde olika spänningar mellan resurskrav och resurstillgångar. Dessa spänningar framträder väsentligt mer markerade under de tre första åren av perioden. De svårigheter som då föreligger betingas av den låga och för 41

de tre aktuella åren starkt varierande tillväxten av BNP. Uppgången av BNP 19701973 skulle sålunda enligt tabell 1.5: 1 genom arbetstidsförkortningarna stanna vid genomsnittligt 3,1 % per år. Mot detta står speciellt på den offentliga sidan en jämn och ganska starkt uppbunden efterfrågeökning. För de offentliga utgifterna är stegringstakten hög i utgångsläget och kan svårligen hejdas mer väsentligt för det första året i perioden. Även för de följande två åren finns ganska betydande automatiska utgiftsstegringar. En begränsning av den offentliga konsumtionsökningen till mindre än 4 % per år skulle förutom ett stopp för nya utgiftsåtaganden även innebära att en nedskärning måste göras av befintliga planer för något eller några mer utgiftskrävande områden. På investeringssidan måste industriinvesteringarna prioriteras och oavsett vilken tidpunkt som väljs för målet om balans i utrikesbetalningarna är det viktigt att detta sker under de första åren av perioden. I utgångsläget är investeringar i handels- och kontorsbyggnader etc. starkt tillbakahållna genom investeringsavgiften. Även om man förutsätter att utvecklingen för bostadsinvesteringarna blir relativt jämn under 70-talets första hälft tyder mycket på att utvecklingstakten för de totala investeringarna skulle behöva ligga högre 1970-1973 än 1973-1975. Ett omvänt förhållande torde kräva en snabb och extra kraftig neddragning av investeringar i bostäder, vägar etc. som sedan skulle kompenseras mot slutet av 5-årsperioden. Mot den bakgrunden har i alternativ I den årliga ökningstakten 1970-1973 för offentlig konsumtion satts till 4,8 % och för investeringarna till 3,8 %. Inom ramen för samhällsekonomisk balans kan den privata konsumtionen då endast växa med 2,5 % per år. En sådan resursanvändning ger en årlig importstegring om 5,2 % och den målsatta uppgången av exporten blir 6,5 % per år. På den offentliga sidan kan i detta fall uppbromsningen ske ganska lugnt och jämnt och på investeringsområdet skulle inga särskilt hårda ingrepp behövas på

något område. Frågan om lönsamhets- och finansieringsmässiga förutsättningar kan skapas för industrins investeringar finns givetvis även här. Ett av de stora problemen under periodens första del torde bli att hålla den privata konsumtionens tillväxt på en så låg nivå. Genom pensionstillskottens konstruktion och genom skatteomläggningen är pensionärernas möjliga konsumtionsökning större 1970-1973 än under de följande åren. Den totala konsumtionsstegringen om 2,5 % per år skulle då för befolkningen i yrkesverksam ålder betyda en per capitaökning om 1,8 % per år. Bedömningen av denna ökningstakt sammanhänger emellertid till en del med frågan hur arbetstagarna kommer att värdera den standardstegring som ligger i den arbetstidsförkortning som förutsatts bli genomförd under dessa år. Den mjuka uppbromsningslinjen för den offentliga konsumtionen och investeringarna, som gav relativt höga ökningstal för dessa områden 1970-1973, leder emellertid till ett väsentligt större utrymme för privat konsumtion 1973-1975. Genom att den årliga BNP-tillväxten samtidigt kan förmodas bli väsentligt högre än tidigare - 4,8 % mot 3,1 % - skulle den privata konsumtionen kunna öka med 4,6 % under båda dessa år. Därigenom skulle emellertid de exportproblem som hållits tillbaka under de tidigare åren anmäla sig med full styrka. Förutom de stigande importbehov som följer den privata konsumtionens utveckling skulle även lagerinvesteringarna - med den cykliska variation för dessa som vi bedömt trolig - medföra en ökad import. Kravet på exportens tillväxt skulle därmed komma att ligga så högt som 8,6 % per år. Den genomsnittliga årliga tillväxt av avsättningsutrymmet på exportmarknaderna som vi beräknat för perioden 1971-1975 ligger betydligt lägre. Betydande årsvariationer förekommer dock på exportområdet och att ökningstalen för något eller några år skulle kunna nå upp till den angivna nivån är inte alls osannolikt. Man bör dock inte ta för givet att de gynnsamma förhållandena infaller just de år som blir avgöSOU 1970: 71

rande för om bytesbalansmålet skall kunna uppfyllas. Detta kan alltså innebära att periodens senare del kommer att domineras av den externa balansens problem. Under åren 1971-1973 låter däremot det ringa konsumtionsutrymmet antyda svårigheter att uppnå intern balans. Om man lyckas med detta kommer emellertid icke denna första del av perioden att bereda svårigheter vad gäller att finna avsättning för exporten på de internationella marknaderna.

Balans i utrikesbetalningarna

1973 Ganska naturligt kan krav ställas på en snabbare lösning av bytesbalansproblemet. För detta talar inte minst den nettokapitalimport som skulle följa av att balanssituatior.en icke uppnåddes förrän 1975. Som alternativ till detta fall har vi studerat konsekvenserna av att bytesbalansmålet skall vara uppfyllt redan 1973. I en första version (alternativ II, tabell 1.5: 2) har vi låtit dessa beräkningar direkt anknyta till de förutsättningar som gällde för den offentliga konsumtionen och för investeringarna enligt grundkalkylen. För perioden 19701973 skulle enligt denna de offentliga utgifterna årligen stiga med 4,8 %, investeringarna med 3,8 % och hela BNP med 3,1 %. Enligt resultaten i tabell 1.5: 2 skulle dessa förutsättningar leda till att det privata konsumtionsutrymmet i detta fall måste hållas nere vid en så låg ökningstakt som 2,2 % årligen. Det är givet att de spänningar som redan grundkalkylen visade sig medföra för de tre första åren under 70-talet ytterligare kommer att skärpas i detta senare fall. Under efterkrigstiden har man endast under ett par speciella perioder kunnat finna en 3-årsperiod med så låg genomsnittlig ökning av privat konsumtion som framkommer i detta exempel. Betydande svårigheter synes alltså föreligga att inom ramen för de här givna förutsättningarna uppnå extern balans 1973. Som redan tidigare framhållits anser vi det icke möjligt att sänka investeringarna under den nivå som här förutsatts. Tvärtom komSOU1970:71

mer ett tidigareläggande av balanstidpunkten endast att ytterligare skärpa kraven på att de här aktuella kapacitetstillskotten verkligen kommer till stånd. Något alternativt antagande om lagerutvecklingen är knappast heller aktuellt. Redan den gjorda förutsättningen kan uppfattas som i viss mån fördelaktig med hänsyn till valet av balanstidpunkt. Det enda utgiftsområde av vikt som alltså skulle kunna förändras är det offentliga. I alternativ III (tabell 1.5: 3) har konsekvenserna analyserats av en lägre tillväxttakt för de offentliga konsumtionsutgifterna. Dessa har i detta alternativ tilllåtits växa med 4 % per år under 19701973, varefter de beräknats öka med 4,7 % i genomsnitt under de två återstående åren. I och för sig vore detta en naturlig fördelning över perioden med hänsyn till den olikhet i resurstillväxten som arbetstidsförkortningen skapar mellan periodens olika delar. Men problemet med detta alternativ är att den offentliga konsumtionsutvecklingen i utgångsläget i så hög grad är uppbunden av redan fattade beslut. Just detta förhållande var utgångspunkten för den utvecklingsprofil som låg till grund för huvudalternativet. Då det är troligt att konsumtionsutgifterna för stat och kommun icke kan pressas ner under en tillväxt på 5 % under 1971 skulle en förutsättning om 4 % tillväxt för hela 3-årsperioden kräva att man drog ner tillväxten till ca 3,5 % under 1972 och 1973. Enligt våra bedömningar måste detta innebära inte endast ett reformstopp utan även en revidering av tidigare fattade beslut och en omprövning av automatiken. Lösningen av detta problem kompliceras i hög grad av svårigheterna att påverka kommunernas utgiftsutveckling. Skulle man emellertid lyckas föra ned den offentliga utgiftsexpansionen till den nivå som förutsatts i detta alternativ kommer en del av problemen med den låga tillväxten i privat konsumtion som fanns i alternativ II att avlägsnas. Enligt tabell 1.5: 3 skulle den privata konsumtionen i så fall kunna öka med 2,7 % per år under 1970-

1973. Detta uppnås emellertid inte enbart genom den direkta effekten av den ändrade förutsättningen om de offentliga utgifterna utan även genom att BNP-stegringen för dessa år blir något kraftigare. Denna effekt erhålls genom att den offentliga sektorns anspråk på arbetskraft blir lägre än i de tidigare fallen med resultat att sektorsutvecklingen blir mera gynnsam ur produktivitetssynpunkt. För industrisektorns vidkommande skulle denna utvecklingsbild innebära en större produktionsökning än vad som följde av grundkalkylen för dessa år. Arbetskraftsminskningen för denna sektor skulle inte bli fullt lika kraftig, vilket icke heller skulle bli fallet för de privata tjänstesektorerna. Detta alternativ III skulle således medföra att mindre krav ställdes på en omfördelning av arbetskraften och skulle i jämförelse med utvecklingen under 60-talets senare del innebära en avsaktning av denna omfördelningsprocess. I jämförelse med de föregående alternativen kommer däremot stora krav att ställas på exportens ökning. Genom att den offentliga konsumtionen reduceras och den privata i stället får växa desto snabbare kommer importen att stiga kraftigt. Skall extern balans uppnås 1973 kräver detta snabbare exportstegring 1970-1973 än vad som är fallet i alternativen I och II. Om balans i utrikesbetalningarna kan etableras redan 1973 kan man förmoda att utvecklingen under de därpå följande åren inte leder till några större problem ur intern stabiliseringssynpunkt. Genom de relativt betydande ökningarna av privat konsumtion kommer visserligen importen att öka kraftigt, vilket i sin tur ställer ganska höga krav på exportens ökning för att den externa balansen skall kunna vidmakthållas och även - vilket är förutsatt i kalkylen - kunna fortsätta att förbättras. Men på grund av att vi i detta alternativ III förutsatt att den offentliga konsumtionen på nytt kommer att accelerera under 1974 och 1975 blir anspråken på exportutvecklingen inte fullt lika stora som i exempelvis alternativ II.

44 Även om man lyckas nedbringa takten i de offentliga utgifterna under periodens första del ställer ett förverkligande av målsättningen om extern balans redan 1973 stora anspråk på den svenska ekonomin under dessa första år. Den privata konsumtionsökningen är även i alternativ III relativt låg i förhållande till inkomstbildningen och anspråken på industrisektorns expansion höga. Den primära orsaken till dessa svårigheter är att den externa balansen förutsatts bli uppnådd under samma period som arbetstidsförkortningen uttas. Närmast för att illustrera de här aktuella storleksordningarna har vi i alternativ IV analyserat konsekvenserna av en partiell senareläggning av arbetstidsförkortningen. Som framgår av tabell 1.5:4 blir utvecklingen av BNP och den privata konsumtionen då mycket jämnare mellan första och andra delen av perioden 19701975 i vilket fall man alltså skulle kunna undvika de relativt tvära kast i den ekonomiska politiken som de tre tidigare fallen skulle innebära. Vid bedömningen av detta fall bör dock hänsyn tas till vad som inledningsvis anfördes om svårigheterna att rätt uppskatta effekterna av arbetstidsförkortningen. Man kan inte utesluta möjligheten att den här använda metoden något överskattar skillnaden mellan 5-årsperiodens båda delar. Men även om osäkerhet råder om den exakta storleken av denna skillnad bör det icke råda något tvivel om att en beaktansvärd skillnad i fråga om produktionskapacitetens tillväxt måste föreligga mellan periodens första och andra del. Hittills har vi endast i ringa utsträckning beaktat de konjunkturella aspekterna. Dessa har i kalkylerna endast införts via den förutsatta utvecklingen av lagerinvesteringarna. Man kan dessutom även peka på att den här använda beräkningstekniken indirekt lett till att exporten förutsatts öka relativt sett långsammare under de år i början av perioden då en viss konjunkturförsvagning inte förefaller helt osannolik. Kapacitetsutnyttjandet har däremot i samtliga hittills behandlade alternativ hållits konstant över perioden. I alternativ V har en SOU 1970: 71

Tabell 1.5:6. Sammanfattning av försörjningsbalanstabellerna för 1970—1975 i avsnitt 1.5. Förändring, procent per år. Alternativ II

III

IV

1970—1973 Bruttonationalprodukt Import Privat konsumtion Offentlig konsumtion Investeringar Export

3,1 5,2 2,5 4,8 3,8 6,5

3,1 5,1 2,2 4,8 3,8 6,9

3,2 5,4 2,7 4,0 3,8 7,2

3,6 6,0 3,4 4,0 3,8 7,8

2,9 4,9 2,1 4,0 3,8 6,7

1973—1975 Bruttonationalprodukt Import Privat konsumtion Offentlig konsumtion Investeringar Export

4,8 7,7 4,6 4,2 3,1 8,6

4,8 7,8 4,8 4,2 3,1 8,2

4,8 7,6 4,5 4,7 3,1 8,0

4,1 6,7 3,4 4,7 3,1 7,1

5,3 8,3 5,5 4,7 3,1 8,7

3,8 6,2 3,3 4,5 3,5 7,3

3,8 6,2 3,2 4,5 3,5 7,4

3,8 6,3 3,4 4,3 3,5 7,5

3,8 6,3 3,4 4,3 3,5 7,5

3,8 6,3 3,4 4,3 3,5 7,5

1970—1975 Bruttonationalprodukt Import Privat konsumtion Offentlig konsumtion Investeringar Export

beräkning gjorts av effekterna av en nedgång i kapacitetsutnyttjandet mellan 1970 och 1973 på ca 1 %. Detta är en något mindre nedgång än den som uppskattats gälla för recessionen 1966-1967. Under förutsättning att man trots en eventuell konjunkturdämpning kan hålla den målsatta investeringsaktiviteten uppe kommer denna minskning i realiserad BNP i sin helhet att slå på den privata konsumtionen, som för de tre första åren av perioden skulle ligga lägre än i något av de andra alternativen. Det är givet att alla de tidigare anförda problemen kring spänningen mellan hushållens privata standardökning och inkomstbildning i en sådan situation skulle anmäla sig med ännu större styrka. Det är även lika uppenbart att de problem som sammanhänger med utvecklingen under 1974 och 1975 skulle ytterligare accentueras genom att man då måste räkna med en återgång till ett högre kapacitetsutnyttjande. Det bör dock framhållas att den här gjorda förutsättningen om en nedgång i kapacitetsutnyttjandet införts parallellt med att SOU 1970: 71

arbetstidsförkortningen förutsatts bli uttagen. Man kan emellertid inte utesluta möjligheten att om arbetstidsförkortningen tas ut samtidigt som en konjunkturnedgång sker så kan kapacitetsnedgången bli mindre än som förutsatts i alternativet V. Den nedgång i arbetskraftsefterfrågan som skulle åtfölja en konjunkturavmattning kan nämligen till en viss del tänkas vara beaktad redan genom den gjorda förutsättningen om arbetstidsförkortningen.

1.5.4 Sammanfattning och avslutande synpunkter Framställningen i avsnitten 1.5.2 och 1.5.3 har syftat till att ge ett underlag för politiska ställningstaganden rörande den ekonomiska utvecklingen under den närmast framförliggande 5-årsperioden. Valet av problemställningar har i hög grad dominerats av frågan om när och på vilket sätt bristen på extern balans i den svenska ekonomin skall elimineras. I olika beräkningsalternativ har vi sökt ange konsekvenserna

av olika målsättningar för den externa balansen och av olika förutsättningar om de offentliga sektorernas utveckling. En sammanfattning av dessa beräkningsresultat ges i tabell 1.5: 6. Det är givet att beräkningsresultat av detta slag är förenade med ett betydande mått av osäkerhet, en osäkerhet som dessutom växer ju längre framåt i tiden man går. Mot denna bakgrund kan de skillnader som angivits mellan de olika alternativen i fråga om t. ex. den privata konsumtionens utvecklingstakt förefalla små. Men vi vill dock hävda att även om uppskattningarna av dessa skillnader är förenade med en osäkerhet så representerar olikheterna dem emellan förhållanden som med nödvändighet måste följa av de givna förutsättningarna och som måste beaktas vid uppläggningen av den ekonomiska politiken. Gemensamt för de olika alternativen är att balansen i de utrikes betalningarna måste återställas någon gång under perioden 1971-1975. I förhållande till den närmast passerade 5-årsperioden måste detta komma att innebära att större krav kommer att ställas på den ekonomiska politiken och att en större restriktivitet måste iakttagas i fråga om de offentliga utgifterna. Oavsett om man väljer tidpunkten för balans i utrikeshandeln till 1973 eller 1975 måste denna restriktivitet sättas in redan vid periodens början. Det förefaller även - oavsett balanstidpunkt - nödvändigt att redan under de närmaste åren få till stånd en acceleration av i första hand industrins investeringar. Kommer icke denna utveckling - på den ekonomiska politikens och på investeringarnas områden - till stånd före 1972-1973 är det vår bedömning att betalningsbalansmålet måste förskjutas till den senare delen av 70talet. En mera ingående diskussion av de ekonomisk-politiska konsekvenserna av de avvägningsproblem som diskuterats här följer i nästa avsnitt. 1.6 Restriktioner miska politiken

och krav på den

ekono-

Vi har som nämnts bedömt att underskot46

tet i utrikesbetalningarna är den dominerande balansfrågan. Den har därför fått styra uppläggningen av avvägningsdiskussionen i föregående avsnitt. Här skall vi försöka beskriva de krav och restriktioner som kommer att ställas på den ekonomiska politiken under 70-talets första hälft om det centrala bytesbalansmålet skall realiseras. Vi har utgått från att åtgärder riktade direkt mot utrikeshandeln, såsom devalvering, importavgifter och exportsubventioner, inte är påkallade och på grund av bl. a. internationella bindningar inte kommer i fråga förrän andra vägar visat sig resultatlösa. Vilka vägar som skall väljas avgörs genom politiska beslut. Det som här skall diskuteras är de problem som kan möta i den terräng genom vilka de skall dras och de tekniska krav som kan uppställas för utstakningen.

Generella krav på politiken Diskussionen förs utifrån förutsättningen att sysselsättningsmålet skall uppfyllas och att således en deflationistisk, allmänt efterfrågedämpande politik inte får tillgripas för att skapa balans i utrikesbetalningarna. Utgångspunkten är i stället att politiken inom ramen för full sysselsättning skall ta sikte på en omfördelning av efterfrågan och resurser så att en större avsättning av varor och tjänster utomlands och en mindre förbrukning inom landet kan uppnås. Politikens möjligheter att styra efterfrågan för privat och offentlig konsumtion, investeringar osv. behandlas mot slutet av avsnittet. Här tas först upp de generella kraven på den ekonomiska politiken. En politik som inriktas på att återställa balansen mot utlandet måste utformas under starkt beaktande av pris- och kostnadsfrågorna. Redan vid det aktuella bytesbalansläget är en försämring av konkurrenskraften genom pris- och kostnadsstegringar äventyrlig. Än mer gäller givetvis detta då man måste kraftigt förbättra valutaläget. Skall konkurrenskraften kunna upprätthållas är en första förutsättning att kostnaderna SOU 1970: 71

för de varor som produceras inom de utlandskonkurrerande näringarna inte stiger snabbare än utomlands. Detta ställer bestämda krav på att kostnadsutvecklingen anpassas till produktivitetsstegringarna inom dessa näringar. En lugn pris- och kostnadsutveckling måste ofrånkomligen ha stöd i en balanserad utveckling i den interna ekonomin, vilket bl. a. innebär att den totala efterfrågan strikt hålls inom det samhällsekonomiska utrymmet. Underskottet i bytesbalansen betyder att säkerhetsmarginalen för handlandet beskurits. Det motiverar att den ekonomiska politiken till sin grundinriktning måste präglas av försiktig restriktivitet. En strängare riskbedömning av generellt efterfrågestimulerande åtgärder är sålunda nödvändig. Sett ur en annan synvinkel betyder detta att långsiktiga starka bindningar av resurserna i möjligaste mån måste undvikas så att det finns ett väl tilltaget utrymme inom vilket snabba förändringar av resursanvändningen kan göras. En ökad vikt måste i stället läggas vid sådana åtgärder och medel som kortsiktigt och med snabb verkan kan sättas in för att möta eventuella försvagningar i efterfrågan och sysselsättning. Upprätthållandet av konkurrenskraften inom det svenska näringslivet aktualiserar frågan om takten i lönestegringarna och dessas förhållande till produktivitetsutvecklingen. Betydande skillnader i produktivitetsutvecklingen föreligger mellan olika delar av den svenska ekonomin. Sålunda beräknas, som redovisas i avsnitt 3.3, de årliga produktivitetsstegringarna inom industrin för 1965-1970 till ca 7,6 % och för de varuproducerande näringarna som helhet till 7,4 % medan för servicenäringarna motsvarande siffra ligger vid ca 2,7 %. Grupperas näringsgrenarna med hänsyn till om de bedriver sin produktion i konkurrens med utlandet eller ej finner man också mellan dessa två grupper betydande produktivitetsolikheter. I den s. k. EFO-rapporten har den konkurrensutsatta delens produktivitet uppskattats till 8,2 % och den konkurrensskyddades till 3,8 % . Även om en del av dessa skillnader är beräkningstekSOU 1970: 71

niskt betingade antyder de dock ett svårt pris- och lönepolitiskt problem. För de exporterande och importkonkurrerande näringarna är priserna givna på världsmarknaden. Ligger dessa priser oförändrade får vi en prisstegring inom landet som betingas av skillnaderna i de olika näringarnas produktivitet. En sådan prisstegring skulle i och för sig inte påverka konkurrenssituationen och skulle sålunda inte leda till något försämrat bytesbalansläge om förhållandena vore likartade i andra länder. I det hänseendet anmäler sig emellertid olika problem och frågetecken. En fråga är hur skillnaderna i produktivitetsökning mellan de olika näringsgrupperna ter sig i vårt land jämfört med förhållandena i våra konkurrentländer. Något material varmed man säkrare kan bedöma detta finns inte tillgängligt. Av vissa data kan man möjligen utläsa att det i den svenska ekonomin finns en större sådan skillnad än på andra håll. Vad sådana skillnader i ökningstakten i produktiviteten kan betyda skall här belysas genom ett förenklat fall. Det är inte endast mellan å ena sidan de konkurrensutsatta och å andra sidan de konkurrensskyddade näringarna som det kan förmodas finnas förhållandevis stora skillnader i produktivitetsökning här hemma. Betydande sådana skillnader och därmed då också stora relativa prisförskjutningar råder också mellan olika delar av den utlandskonkurrerande sektorn, t. ex. mellan exportindustrin och de tjänsteområden som betjänar turismen. Avpassades lönestegringarna efter den genomsnittliga produktivitetsökningen för dessa näringar så skulle inte några balansproblem för utrikesbetalningarna behöva uppstå. Nu tenderar emellertid lönesättningen att styras av de exporterande industriföretagens höga produktivitetsökning, vilket för turistnäringens del ger en kostnadsutveckling som extra starkt försvagar dess konkurrenskraft. Vi skulle alltså här riskera en tendens till en stark pris- och kostnadspress inom landet, vilket för turistnäringens del medför en accelererad tendens till att efterfrågan söker sig utomlands.

En vidare konsekvens av detta skulle vara att det inte är tillräckligt att expansionen av lönsamma branscher och företag inom industrin sker i en takt som balanserar nedläggning av inte bärkraftiga industrienheter. Tillväxten där måste vara snabbare än utslagningen för att kompensera utvecklingen på turist- och andra tjänsteområden. En sådan extra snabb omvandling möter emellertid betydande problem. Förutom att det finns trögheter då det gäller att utveckla och introducera nya metoder och produkter kan det föreligga svårigheter att uppnå vinst- och finansieringsmässiga betingelser för en expansion. Detta dilemma kan även uttryckas som en konflikt mellan solidarisk lönepolitik, inkomstfördelningsmål och bytesbalanskrav. En lönebildning bestämd så att den ger oförändrad fördelning mellan arbete och kapital inom de konkurrensutsatta näringarna kan, i förening med en solidarisk lönepolitik, medföra en inhemsk prisstegring som äventyrar bytesbalansen. En prisstegring förenlig med bytesbalansmålet skulle å andra sidan eventuellt kräva eftergifter antingen i fråga om fördelningen mellan arbete och kapital eller i fråga om den solidariska lönepolitiken. De medel som finns för att mildra spänningarna mellan de olika målen är förbundna med olika svårigheter. Ett sätt att angripa kostnadsstegringsproblemet är att försöka beskära utrymmet för lönestegringarna. Principiellt kan detta ske genom att söka beskatta ned eller sterilisera de högsta företagsvinsterna. Men tar man dessa medel i bruk kan man äventyra incitamenten och finansieringsförutsättningarna för den expansion som behövs. Ett annat sätt är att söka skydda eller kompensera de konkurrenssvaga näringarna för verkningarna av de stora kostnadshöjningarna. Genom de internationella bindningarna på tullsidan måste man i ett sådant fall arbeta med olika former av selektiva, icke tariffara handelshinder. Som tidigare berörts kan tendensen till en spirande »ny-merkantilism» av detta slag iakttas i flera länder. På minussidan för dessa medel står uteblivna vins48

ter och standardstegringar av en större internationell arbetsfördelning.

Struktur- och

omvandlingsproblem

Till de problem som här berörts kan knytas en reflexion beträffande näringspolitikens inriktning. I den mån det är riktigt att jämförelsevis stora produktivitetsskillnader finns i det svenska näringslivet så skulle dessa främst bestå i att produktivitetsstegringarna är speciellt höga inom industrin, medan däremot t. ex. tjänstesektorerna något mer skulle ansluta sig till de förhållanden som i detta avseende gäller i våra konkurrentländer. Sett ur denna synvinkel skulle näringspolitiska insatser vara mindre påkallade för de konkurrensutsatta än för de konkurrensskyddade näringarna. Produktivitetskraven borde m. a. o. vara mer jämlikt fördelade i den interna ekonomin. Bördan av omställningarna skulle därvid inte så ensidigt läggas på de varuproducerande sektorerna utan även på andra områden. Offentlig och privat tjänsteproduktion skulle genom högre effektivitetsanspråk i större utsträckning hjälpa till att bära den. Sysselsättningsökningen har varit särskilt markerad inom den offentliga tjänstesektorn och denna sysselsatte 1970 ungefär Va av landets yrkesverksamma befolkning. Alldeles uppenbart är därför att en fortsatt höjning av vår levnadsstandard till väsentlig del blir beroende av de förbättringar i produktivitet som där kan uppnås. Ökad uppmärksamhet har också ägnats dessa problem. Det har alltmer framstått som angeläget att finna och utveckla kriterier för att pröva effektiviteten inom olika offentliga tjänsteområden. Bl. a. frågor om produktivitetsmätningar, programbudgetering och andra former för rationalisering tilldrar sig därvid intresse. Uppenbart är likväl att produktivitetsfrågorna fortfarande inte ägnas alls samma uppmärksamhet inom offentlig sektor som inom vissa andra produktionsområden. Enligt vår bedömning finns det skäl räkna med att starkt skärpta krav på effektivitet och produktivitet efter hand gör sig gällande. Högt ställda önskemål och ambitioner i fråSOU 1970: 71

ga om reformer på skilda offentliga verksamhetsområden i förening med starkt begränsade finansiella och arbetskraftsmässiga resurser borde inte gärna ge ett annat resultat. En väsentlig faktor bakom den snabba produktivitetsstegringen i den svenska ekonomin under den senare hälften av 60-talet synes ha varit den ökade takten i det svenska näringslivets strukturomvandling. Introduktion av nya tekniska processer och avveckling av äldre produktionsmetoder, tillkomsten av nya företag och produkter samt nedläggning av icke lönsamma enheter samtidigt med en omfattande fusionsverksamhet är viktiga inslag i denna utveckling. Vi förutser att dessa tendenser kommer att bestå. De drivkrafter som framkallar strukturomvandlingen förutsätts i allt väsentligt kvarstå. Det svenska näringslivet kommer sålunda att vara utsatt för en fortsatt hård konkurrens utifrån. Inte heller andra väsentliga drivkrafter i omvandlingen förväntas avta i styrka. Som en illustration härtill kan nämnas att den betydande fusionsverksamhet som pågått under 60-talets senare del förväntas bestå under den kommande perioden jämsides med en fortgående nedläggning av icke bärkraftiga företag och anläggningar. De krav som bytesbalansmålet ställer kan i vissa avseenden tänkas medföra att spänningen gentemot de regionala målen framdeles ökar. Bytesbalansläget gör sålunda att vi har mindre råd än eljest att avstå från stordriftsfördelar och därmed från en koncentration av produktionsenheterna. Sett ur en annan synvinkel kan dock sägas att de speciella förhållanden, som kan antas föreligga de närmaste åren, erbjuder betydande möjligheter att tillgodose de regionalpolitiska aspekterna. Till en sådan slutsats har vi kommit efter att ha sökt bedöma var en utbyggnad av industrins produktionskapacitet kan genomföras snabbt och utan risk för inflationsskapande balansrubbningar, två villkor som har betydande tyngd i det aktuella läget. Att öka industriproduktionen genom att den fortgående minskningen av industrisysselsättningen i storstadsområdena SOU 1970: 71 4—014403

bromsas upp synes inte så väl svara mot dessa villkor. En långsammare minskning för industrin inom dessa områden förutsätter totalt sett ökad inflyttning och därmed höjd efterfrågan på samhällskapital, främst i form av bostäder. Redan i utgångsläget är resurserna ansträngda i storstäderna. Ytterligare krav på tidskrävande investeringar skulle, förutom att riskerna för en överhettning förstärks, kunna förta möjligheterna att få den behövliga arbetskraften till industrin. Sannolikt skulle denna i stället sugas upp av byggnadsverksamheten. Inom andra delar av landet, främst Norrland, men även vissa områden inom södra och mellersta Sverige, är läget väsentligt annorlunda. Det latenta arbetskraftsutbud bland gifta kvinnor, som man enligt våra prognoser kan räkna med, finns till större delen inom dessa områden. En tillbakagång av sysselsättningen i jord- och skogsbruk samt i byggnads- och anläggningsverksamhet bidrar också till att det där finns förutsättningar för ny arbetskraftskrävande verksamhet. Kapaciteten i fråga om bostäder och annat samhällskapital kan vidare bedömas vara mindre hårt utnyttjad än i storstäderna. En viss marginal innan ett ökat befolkningsunderlag leder till stora investeringskrävande utbyggnader skulle således finnas. I den mån statliga åtgärder behöver sättas in för att få till stånd den industriexpansion som ett uppfyllande av bytesbalansmålet förutsätter, skulle även vissa förutsättningar finnas att ge dessa åtgärder en inriktning som tillgodoser de regionalpolitiska målen. Kravet på att företagsenheterna därvid måste få en sådan geografisk förläggning att konkurrenskraften på längre sikt inte äventyras kan sannolikt tillgodoses genom de alternativ till storstäderna som skisserats i de regionalpolitiska programmen. Strävandena att främja rörlighet och snabb anpassning hos arbetskraft och realkapital som hittills i så hög grad kännetecknat svensk ekonomisk politik skulle således ha en fortsatt stark betydelse. Möjligen skulle vid inriktningen av de olika arbetsmarknadspolitiska åtgärderna industrins arbetskraftsproblem behöva ges ökad vikt

till följd av bytesbalanskraven. Den starka sysselsättningsexpansion som skett inom de tjänsteproducerande sektorerna och speciellt då inom den offentliga sektorn synes tidvis ha försvårat möjligheterna att rekrytera arbetskraft till industrin. Att döma av de expansionsplaner som gäller för den offentliga konsumtionen finns risk för att dessa svårigheter skall bestå och möjligen ytterligare accentueras. Inte minst förtjänar dessa problem uppmärksamhet om det skulle ske en försvagning av den internationella konjunkturen. Om rekryteringen till vakanser och nyskapade tjänster stiger snabbt inom den offentliga sektorn i ett sådant läge kan en sedermera eftersträvad sysselsättningsexpansion inom de utlandskonkurrerande näringarna försvåras. Arbetsmarknadspolitiken ställs således i en avmattningssituation inför en svår avvägning mellan sådana åtgärder som ger en snabb sysselsättningseffekt och sådana som är av en mer avvaktande karaktär, exempelvis omskolning. En snabb regional och branschmässig omvandling har i sig inbyggd en konflikt mellan olika politiska mål och strävanden. Samtidigt som den är en förutsättning för höjda inkomster och en förbättrad standard medför den starka påfrestningar och uppoffringar för de grupper som förlorar en invand sysselsättning och tvingas bryta upp från den gamla miljön. Hur krav på trygghet i sysselsättning och önskemål om arbets- och bostadsort skall vägas mot till— växtskapande åtgärder som ger ökade inkomster tillkommer inte oss att besvara. Det bör dock framhållas att enligt den tolkning vi gjort av de mål som uppsatts för den ekonomiska politiken måste effektivitetskraven inom den svenska ekonomin sättas högt under den framförliggande perioden.

Styrning av resurser och efterfrågan Då den möjlighet som finns att komma till rätta med bytesbalansproblemet är att uppnå en positiv förskjutning i utbytet av varor måste med hänsyn till den vikande arbetskraftstillgången en prioritering ske av

industrins investeringar. En politik som syftar till att skapa förutsättningar härför i fråga om finansiering och lönsamhet är då helt nödvändig. Oavsett om bytesbalansmålet dateras till 1973 eller 1975 måste dessa förutsättningar föreligga under de första åren av perioden. Som framgått av våra analyser fordras att en hög investeringstakt inom industrin kan upprätthållas under flera år framöver. I alternativet balans 1973 är styrkan och snabbheten i en sådan utbyggnad något mer betonad. Till beräkningarna av investeringsbehovens storlek måste givetvis olika reservationer göras. Många osäkra och okända faktorer spelar här in. Här kan bl. a. framhållas att om t. ex. tvåskiftsarbetet inom främst verkstadsindustrin skulle få en påtagligt ökad omfattning, vilket skulle medföra ett högre utnyttjande av redan befintligt produktionskapital, skulle investerings- och finansieringsbehoven kunna bli annorlunda. De krav som ställs i dessa avseenden blir i första hand en fråga för kredit- och finanspolitiken. Enligt vad som framkommit ur de finansiella beräkningarna skulle mycket betydande belopp behöva lånas upp på marknaden av industriföretagen även vid en oförändrad självfinansieringsgrad. Det är ganska naturligt att en stark utbyggnad åtföljs av en viss minskad självfinansiering. Troligen skulle så bli fallet vid den omfattning på investeringarna som behövs. Då en sådan sänkning av företagens soliditet kan tänkas oförmånligt påverka deras investeringsbenägenhet aktualiseras vilka möjligheter till ökade tillskott av riskvilligt kapital som kan stå öppna för företagen. Vidare måste lånemöjligheterna i detta läge inte bara bli större utan även ges på villkor som inte äventyrar investeringsbenägenheten. Räntesättningen kan därvid utgöra ett problem. Vårt utlandsberoende gör att de inhemska räntesatserna inte i större grad kan avvika från vad som internationellt gäller. Detta förhållande kommer att förbli markant flera år framöver p. g. a. den nettokapitalimport som står i samband med bytesbalansunderskottet, och som för perioden 1971-1975 enligt alternativ balans 1975 kan SOU 1970: 71

beräknas till närmare 4 000 milj. kr. Frågan är om detta kan kompenseras genom andra kreditvillkor och genom ett lätt tillträde till kredit- och kapitalmarknaderna. Särskilt viktig blir denna fråga om en försvagning inträder på de internationella avsättningsmarknaderna, där konkurrensen då kan komma att föras genom olika former av leverantörskrediter och genom villkoren för dessa. Även av ett annat skäl har detta problem betydelse. Många svenska exportföretag har genom tillverkning utomlands möjlighet att välja var produktion och utbyggnad lämpligast kan förläggas. Självklart kan bl. a. olikheter i kreditförhållandena påverka detta val. Motsvarande sak gäller säkerligen för utländska företag med produktionsfilialer i Sverige. Investeringskraven från industrisidan balanseras av att relativt sett låga anspråk förutses från vissa andra investeringsområden, bostäder, offentliga sektorns investeringar etc. I våra kalkyler tas den årliga ökningen av de totala investeringarna upp till 3,5 %. Denna siffra ingår i samtliga alternativ. Skälet därtill är att starka förskjutningar mellan de olika investeringsområdena beräknas ske under perioden. Hur dessa spänningar närmare kan komma att lösas har inte kunnat bedömas och vi har därför förutsatt att de aktuella förskjutningar som krävs under de olika åren mellan t. ex. industriinvesteringar, bostadsbyggande och offentliga investeringar skulle utspelas inom en oförändrad årlig ram. Givetvis skulle dessa förskjutningar kunna tas till något större. Sett enbart i försörjningsbalanssiffror kan en nedskärning på konsumtionssidan (högre undervisning, försvar, rättsväsende, administration) kortsiktigt bytas ut mot en ytterligare begränsning av väginvesteringar, bostadsbyggande, administrationsbyggnader etc. Om detta sedan är möjligt från arbetskraftsbalansens synpunkt måste självklart då också prövas utifrån de förhållanden som råder vid den aktuella tidpunkten. Olika mål- och medelfrågor är även förenade med en eventuell starkare resursbegränsning på investeringssidan. I ett par fall gäller det att finna en utformning av SOU 1970: 71

styrmedlen så att de önskade verkningarna relativt snabbt kan uppnås. För flera investeringsområden består awägningsproblemet främst i en politisk värdering av olika mål och deras inbördes vikt. På bostadsområdet är den dämpning som vi kommit till genom efterfrågeberäkningar förenlig med målsättningen om en produktion av 1 miljon lägenheter under perioden 19661974 förutsatt att någon starkare ökning av lägenheternas kvalitet och standard inte kommer till stånd samt att man inte anser sig böra särskilt prioritera större lägenheter vid fördelningen om investeringsutrymmet. Vid en lägre investeringsnivå än som intagits i våra kalkyler skulle däremot målfrågorna klart aktualiseras. De investeringar som kan sättas i samband med miljövården reser liknande avvägningsproblem. Under tiden fram till 1973/74 utgår särskilda bidrag för miljöinvesteringarna inom industrin, vilket torde väsentligt minska de spänningar mellan olika mål som eljest kunde beräknas framträda för detta område. På kommunsidan, där de största miljöinvesteringarna återfinns kommer troligen konkurrensen om investeringsutrymmet mellan olika ändamål att bli mer framträdande. Ur de särskilda enkäter som gjorts rörande miljövården kan inte säkrare utläsas hur stor del av kommunernas miljövårdsinvesteringar som är avsedda att förhindra eller reducera förstöring av miljövärden som inte kan eller endast med svårighet kan återställas. En hög andel för åtgärder beträffande sådana icke reversibla processer - som ju måste ha en särskilt hög angelägenhetsgrad skulle betyda att miljöinvesteringarnas konkurrensställning gentemot andra kommunala investeringsbehov också skulle vara stark. Uppenbart är emellertid att bland miljöinvesteringarna ingår en del projekt där olägenheterna av en senareläggning inte är så framträdande. Skulle en konjunkturförsvagning inträda under den kommande 5-årsperioden kan det ur skilda synpunkter vara fördelaktigt att då söka realisera sådana investeringar. Sett på sikt kan de miljövårdande uppgifterna bedömas ha en hög angelägenhetsgrad. Kan man bland dem välja 51

ut och planera för ett antal projekt enligt de krav på snabb igångsättning och snabb tillbakadragning som stabiliseringspolitiken kräver kan förutsättningar finnas att snabbare än eljest uppfylla målen inom miljövården. Ur bytesbalanssynpunkt är en starkt tillbakahållen stegring av privat konsumtion önskvärd. Regelmässigt innehåller nämligen en uppgång av privat konsumtion en stor importandel. Andra skäl som talar för att begränsa tillväxten av detta användningsområde utgörs av önskemålen att snabbt bygga ut sådana andra för medborgarna viktiga verksamheter som utbildningsväsendet, sjukvård, miljövård etc. Mot dessa intressen kan å andra sidan ställas flera motiv för en relativt stor ökning av privat konsumtion. I avsnitt 1.5 har redogjorts för de inteckningar i konsumtionsutrymmet som redan gjorts genom pensionärerna tillförsäkrade inkomstökningar i form av pensionstillskott och ökande ATP-utbetalningar. Därigenom skulle konsumtionsökningen för befolkningen under pensionsåldern stanna vid i genomsnitt 2,6 % per år och capita då den totala privata konsumtionen ökar med 3,3 %. Att genom skattepolitiken hålla nere privat konsumtion och de disponibla inkomsterna kan vidare i vissa lägen tänkas möta ett effektivt motstånd genom att konsumenterna sänker sitt sparande. Utvecklingen under 60-talets senare hälft är därvidlag ett memento. Möjligheterna att bryta igenom en sådan elastiskt undanglidande försvarslinje hos konsumenterna förefaller inte vara stora. Endast medel som kan ge en effektiv sparstimulans är användbara därför, men sådana medel kan nog erfarenhetsmässigt sägas inte vara så lätta att finna eller tekniskt ta i bruk. Skulle man döma av erfarenheterna från tidigare perioder föreligger påtagliga risker för sådana svårigheter på sparandesidan om den årliga konsumtionsökningen skulle understiga 3 % som ett genomsnitt för hela 5-årsperioden. Inget säger dock att inte en betydligt lägre ökningstakt för privat konsumtion än den nämnda kan realiseras för några år under perioden utan att störningar 52

på sparandesidan behöver uppstå. En annan fråga som i dessa sammanhang måste övervägas är vilken betydelse storleken av de disponibla inkomsternas ökning kan ha för möjligheterna att nå en jämnare inkomstfördelning. Skulle det vara så att dessa möjligheter försämras vid en låg inkomststegring - genom att en viss inkomstomfördelning då kan leda till att fler får oförändrad eller möjligen sänkt inkomst eller genom att inkomstomfördelningen blir mindre om det förutsätts att ingen skall få en lägre inkomst än tidigare - uppkommer problemet hur snabbt inkomstfördelningsmålen önskas realiserade. Sedda i ett annat perspektiv rör sig dessa frågor också om hur stort utrymme som arbetsmarknadens parter behöver ha att förhandla inom för att löneöverenskommelser inte allvarligt skall äventyras eller för att ett för stort missnöje med dessas reala utfall skall kunna undvikas. I våra kalkyler förutsätts sparkvoten även under den kommande 5-årsperioden ligga på en relativt låg nivå om än något högre än under senare år. Med den förutsättningen skulle det inte föreligga något större gap mellan konsumtionsefterfrågan och det konsumtionsutrymme som ingår i grundkalkylen (3,3 % per år). Bakom detta ligger emellertid den vidare förutsättningen att den disponibla andelen av hushållens inkomster fortsätter att minska och dessutom i snabbare takt än under 60-talet. En sådan minskning skulle exempelvis kunna erhållas vid oförändrade statliga skatteskalor enligt 1970 års reform, genom höjningen av mervärdeskatten till 16,3 % och genom höjningar av den kommunala utdebiteringen med 50 öre per år. Den offentliga konsumtionen utgörs till förhållandevis stor del av löner. En expansion kräver sålunda relativt mycket arbetskraft men mindre tillskott av varor. Man kunde därför vänta att några omedelbara och mer betydande vinster ur bytesbalanssynpunkt inte skulle följa med en begränsning av de offentliga planerna. Det är emellertid osäkert hur de marginella effekterna därvidlag blir i olika fall. Sedan en SOU 1970: 71

tid tillbaka har på vissa områden kunnat noteras en betydligt ökad varuandel i offentlig konsumtion. Inköp av maskiner och apparater har t. ex. stigit snabbt genom datateknikens utveckling, genom mer avancerade behandlingsmetoder på sjukhusen etc. I sådana fall är de verkningar på importen som följer av en ändrad ökningstakt i inköpen ganska likartade med vad som gäller förändringar i den privata konsumtionen. I andra fall där en tillväxt huvudsakligen kommer till stånd genom ökad sysselsättning måste avvägningen ur utrikesbalansens synpunkt göras indirekt via arbetskraftsbalansen. En stark nyrekrytering av arbetskraft till offentlig sektor kan ju försvåra den ökning av industriproduktionen som krävs med hänsyn till utrikesbetalningarna. Kan inte inom industrin de internationellt sett mycket höga produktivitetsökningstal uppnås som antagits i våra kalkyler måste den nödvändiga industriproduktionen åstadkommas genom en högre sysselsättning än vi förutsatt. I ett sådant fall måste arbetskraftsanspråken från offentlig sektor beskäras ytterligare. Från den privata konsumtionens sida finns även som nyss berörts ett stort tryck som motiverar en återhållsamhet inom offentlig sektor. Men där stöter man då på problemet att det för de offentliga utgifterna finns starka bindningar till en jämn och hög årlig ökning. En speciell svårighet är därvid att en så stor del av expansionen ligger på den kommunala sidan. Jämfört med vad som gäller för andra sektorer av ekonomin har de statliga myndigheterna ganska små möjligheter att med verkan på några års sikt påverka kommunernas aktivitetsnivå. Samtidigt måste konstateras att kommunerna för sitt handlande i mycket hög grad är långsiktigt bundna genom riksdagsbeslut och genom normer och anvisningar från olika statliga organ. Att lösa upp bindningar av detta slag kräver en mycket snabb accelerering i de administrativa processerna. Är något sådant inte möjligt måste eventuellt erforderliga nedskärningar av offentlig konsumtion desto hårdare drabba den statliga utgiftssidan. Stegringstakten för offentlig konsumtion SOU 1970:71

är hög i utgångsläget vad beträffar både stat och kommun och kan svårligen hejdas för det första året i perioden. Detta gör att åtstramningarna måste bli större de två därpå följande åren för att det för perioden fram till 1973 skall finnas ett behövligt utrymme för bytesbalansförbättringar och privat konsumtion. En hård och successivt skärpt uppbromsning av det slag som illustreras i vårt alternativ III leder till en ökning för offentlig konsumtion om totalt 3 % 1973. Fördelas bördan något så när jämnt mellan kommuner - om det med hänsyn till vad som nyss sagts finns medel att styra dessa dithän - och stat skulle den statliga konsumtionen få öka med endast 2 %. Ett sådant ökningstal ligger under det som redan behövs för de automatiska utgiftsökningarna enligt långtidsbudgeten. I detta fall skulle sålunda en omprövning av olika redan nu bundna utgifter erfordras. Detta måste givetvis framstå som ytterst besvärligt och besvärande. Speciellt olyckligt måste det synas att behöva riva upp riktlinjer och principer för verksamheten inom något område vilka man sedan efter något år åter skulle kunna ha möjlighet att tillämpa. En sådan eventualitet kan inte uteslutas då man för 1974 och 1975 borde kunna räkna med högre tillväxtsiffror än under de tidigare åren. De svårigheter som man enligt våra kalkyler skulle möta vid fördelningen av resurserna betingas till viss del av att här förutsatts att bytesbalansmålet skall vara realiserat just det år då den andra etappen i arbetstidsförkortningen skall genomföras. Om i stället denna förkortning tänktes bli utlagd över exempelvis två år skulle ju situationen förändras i olika avseenden. Utrymmet för att tillgodose olika behov skulle bli något större det aktuella året. Man får dock hålla i minnet att privat konsumtion säkerligen skulle ställa anspråk på en del av detta utrymme, varigenom sedan via en ökad import större krav skulle ställas på exportnäringarna. Trots detta skulle ändock ett större svängrum än eljest finnas för offentlig konsumtion.

Några långsiktiga

avvägningsproblem

Starka spänningar kan, som här belysts, komma att råda mellan olika användningsområden under hela den kommande 5-årsperioden. De är dock alldeles särskilt markerade under de tre första åren av perioden och speciellt då i alternativen balans 1973. De svårigheter som då föreligger betingas av den låga och för de tre aktuella åren starkt varierande tillväxten av BNP. Mot detta står - speciellt på den offentliga sidan - en jämn och ganska starkt uppbunden efterfrågeökning. Under vanliga förhållanden skulle detta motsatsförhållande i någon mån kunna dämpas genom ett tillfälligt underskott i handelsbalansen. Med balans 1975 kan en sådan utväg i viss mån stå öppen, om man vågar tro att det under de senare åren av perioden är möjligt att uppnå extra stora exportökningar. En strategi för upplåning utomlands som tillåter vissa variationer i kraven på årliga förbättringar i bytesbalansen är i ett sådant fall tänkbar. Men i balans 1973 står en sådan möjlighet inte till buds. Där måste en nära anpassning till kapacitetsförändringarna åstadkommas. Oavsett vilken tidsdatering som väljs för bytesbalansmålet ställs skatte- och budgetpolitiken under ett flertal år framöver inför svårigheterna att på olika områden hålla tillbaka eller skära ner den interna efterfrågan utan att samtidigt alltför mycket störa eller tvinga fram tvära omkastningar i de långsiktiga riktlinjerna för skilda verksamheter. De många och stora problem som kommer in då mer tidsbegränsade förändringar eller avvikelser måste göras gentemot långsiktiga tendenser och mål har inte mer ingående kunnat studeras i denna rapport. De utvecklingslinjer som framkommer i det 5-årsperspektiv som huvudsakligen anlagts i vår utredning, kan i vissa fall ge en tillräcklig information om den långsiktiga innebörden av åtgärder och beslut. I andra fall måste dock frågorna ses i ett längre perspektiv. Från det offentliga verksamhetsområdet skall anföras ett par sådana exempel. Beträffande det stora och snabbt växande 54

utbildningsområdet kan dess utveckling delvis ses och diskuteras i samband med de allmänna tillväxtfrågorna. Som framgår av avsnitt 3.3 är det inte möjligt att bestämma vilken roll olika faktorer spelar för produktivitetsförändringarna i ekonomin. I en oförklarad del av de årliga produktivitetsökningarna, »restfaktorn», inkluderas effekter som anses hänga samman med t. ex. forskning och teknisk utveckling, utbildning etc. Beroende på den vikt man tror sig kunna tillskriva utbildningsfaktorn i detta sammanhang har man med större eller mindre tyngd kunnat anföra tillväxtmålet som ett argument för ökade resurser till högre utbildning. Oavsett den andel av restfaktorn man vill tillmäta sådan utbildning finns det skäl tro att vikten av detta argument efter hand reduceras. Under efterkrigstiden och särskilt under 60-talet har utbildningsexpansionen varit synnerligen kraftig och med den nivå som uppnåtts mätt exempelvis genom den andel av en årskull som går till högre studier - uppkommer så småningom kraftiga tillskott till stocken av utbildade (jfr 4.12). Betydande osäkerhet och tveksamhet måste dock sägas råda om värdet blir så stort från tillväxtsynpunkt av de marginella stockförändringar som kan följa av en fortsatt snabb utbyggnad av den högre utbildningen. Några arbetskraftsprognoser varpå man kan grunda en säkrare bedömning av den framtida balansen mellan tillgång och efterfrågan på högre utbildade kan inte göras. Mycket tyder dock på att för vissa utbildningskategorier ett visst överutbud kan komma att uppstå framöver. Även om detta efterhand absorberas av marknaden genom en anpassning av skilda arbets- och lönevillkor, kan dessa tendenser tydas så att den marginella nyttan av utbildning inom vissa sektorer väsentligt sänkts. En sådan misstanke förstärks om hänsyn även tas till den subventionering av arbetsgivarens lönekostnad för utbildad arbetskraft jämfört med andra arbetstagargrupper som sker genom att utbildningen finansieras ur allmänna skattemedel. Samtidigt finns många sektorer där betydande brist på utbildad arbetskraft SOU 1970:71

föreligger och kommer att kvarstå. Det är därför en angelägen uppgift att åstadkomma en bättre balans inom den högre utbildningen. En fråga är i vilket tidsperspektiv man skall se och bedöma tendenser till överutbud. Det kan hävdas att man med hänsyn både till utbildningstidens längd och den mycket långa tid under vilken kunskaperna omsätts i det praktiska arbetet måste se utbildningsfrågorna i ett mycket långt perspektiv - säg 30 å 40 år. Ur en sådan synvinkel skulle inte eventuella balansbrister under en kommande 5- eller 1 O-årsperiod få tillmätas så stor betydelse. Men vidgas tidshorisonten så starkt får i stället överväganden av en annan art stor tyngd. Som kraftigt betonas i kapitel 5, måste varje planering för en avlägsen framtid främst karakteriseras av ett noga beaktande av den stora osäkerheten beträffande de utvecklingstendenser, institutionella förhållanden etc. som kan komma att råda. Det främsta kravet vid en långsiktig planering blir därför att en hög flexibilitet och anpassbarhet byggs in i de olika verksamhetsformerna. Tillämpat på utbildningens område skulle detta tala för en begränsning av förstautbildningens längd till förmån för ökade möjligheter senare under arbetslivet till kortare vidareutbildningsperioder. Samtidigt måste då vissa krav på grundutbildningen ställas. Den skall bl. a. utgöra en god grund för fortsatt utbildning. Utformningen av utbildningspolitiken, särskilt vad beträffar den högre utbildningen, har även ett starkt samband med inkomstfördelningsfrågorna. Av tidsskäl har det inte varit möjligt att djupare gå in på dessa frågor i våra undersökningar om inkomstfördelningen. I 1965 års långtidsutredning framhölls att det inte vore helt obefogat att karakterisera förhållandena på utbildningsområdet - med kostnadsfria studier i förening med studiebidrag och förmånliga studielån - så att de individer »som har den högsta förväntade livsinkomsten har de bästa utsikterna att få de största bidragen». Utformningen av stödet till de studerande har i stor utsträckning motiverats av jämSOU 1970: 71

likhetsskäl: att ge alla lika möjligheter i fråga om högre utbildning och tillträde till de yrken som kräver sådana studier. Ställda mot varandra skulle dessa olika aspekter innebära att det på detta område eventuellt finns en latent konflikt med inkomstfördelningsmålen. Möjligheterna att lösa en sådan konflikt kan inte bedömas utan en ingående prövning av formerna för stödet till de studerande samt av vilka effekter spärrar och frånvaron av spärrar har på inkomstfördelningen. Inom ett annat stort utgiftsområde, sjukvården, saknas i stort sett kriterier för att bedöma takten och formerna för dess utbyggnad. För bedömningen av behoven av efterfrågan på sjukvård är det av stor betydelse vilka faktorer som är bestämmande för utvecklingen. Är det befolkningens åldersstruktur, inkomster etc. som främst är styrande? Eller återfinns det huvudsakliga bestämmande inflytandet i den medicinska utvecklingen i vilka sjukdomar som kan botas och i de metoder som kan komma till användning? Det må vara att osäkerheten om detta försvårar en bedömning av utvecklingstendenserna. Men denna osäkerhet gör även att någon fastare grund för valet av politiska styrmedel och för dessas användning inte kan erhållas. Något svar på sådana frågor som om man skall tillmäta sjukvårdsavgifternas konstruktion och storlek någon betydelse eller om det är en fast styrning av medicinskt forsknings- och utvecklingsarbete som är av vikt i sammanhanget kan inte ges utan en klarare uppfattning om de bestämmande faktorerna. Exempel på avvägningssvårigheter av en annan art kan anföras från miljövårdsområdet. Mycket stora anspråk på resursinsatser finns för olika slag av miljövårdande åtgärder. På grund av det begränsade ekonomiska utrymmet är en rangordning av dessa krav nödvändig. I inventeringar av behövliga åtgärder återfinns sällan några försök till prioriteringar. Med hänsyn till den begränsade tillgången på resurser framstår det nödvändigt med en noggrann genomgång av vilka skadeverkningar som skulle följa av en senareläggning av olika projekt.

Vad beträffar de miljö vårdspolitiska medlen finns många svårbedömda frågor. Mycket tyder på att man genom utveckling av en mera miljövänlig teknik i betydande utsträckning kan reducera de samhällsekonomiska kostnaderna för att nedbringa miljöskadliga utsläpp. Hur man bäst skall skapa incitament för att sådana nya möjligheter snabbt tillvaratas och förs vidare är därvid en fråga av central betydelse. Helt naturligt är att en prövning från dessa synpunkter sker av alla de medel - skatter, avgifter, regleringar etc. - som vanligtvis används för att styra investerings- och produktionsutvecklingen. Medlens återverkan på fördelningen av de samhällsekonomiska kostnaderna och på konsumenternas efterfrågan måste därvid tillmätas en avgörande betydelse om man vill uppnå en snabb och långsiktigt bestående effekt på resursallokeringen.

56 SOU 1970: 71

2 Sammanfattning i tabellform av grundkalkylen

I detta kapitel har sammanförts några centrala tabeller som anger utvecklingen 19701975, totalt och på delområden, enligt långtidsutredningens grundkalkyl (alternativ I i avsnitt 1.5). Grundkalkylen utgår från att bytesbalansmålet skall vara uppfyllt 1975. För en närmare diskussion om grundkalkylen och vissa andra ekonomiska utvecklingsalternativ hänvisas till avsnitt 1.5. Som källmaterial för tabellerna har använts för åren t. o. m. 1969 statistiska centralbyråns nationalräkenskaper. Värdena för 1970 är preliminära uppskattningar som delvis framkommit i samband med arbetet med konjunkturinstitutets rapport, »Konjunkturläget, Hösten 1970». Uppgifterna överensstämmer inte helt. Tabellmaterialet redovisas enligt det nya svenska nationalräkenskapssystem (SNR) som statistiska centralbyrån nu tillämpar. Omläggningen har främst inneburit att definitionerna för många av de transaktioner, som registreras i nationalräkenskaperna, ändrats i enlighet med de internationella rekommendationerna som ingår i FN:s »A System of National Accounts» (SNA). Här skall endast redogöras för de väsentligaste definitionsändringarna. Bruttonationalprodukten (BNP) ligger enligt de nya definitionerna på en lägre nivå (ca 5 %) än enligt de gamla svenska nationalräkenskapsdefinitionerna. Till mycket stor del beror detta på att investeringsbegreppet har ändrats. Till skillnad mot tidiSOU 1970: 71

gare räknas inte företagens utgifter för reparationer och underhåll med bland investeringarna. Dessa utgifter behandlas enligt de nya definitionerna som en produktionskostnad. Även för statliga och kommunala myndigheters utgifter för reparationer och underhåll har en liknande förändring vidtagits. I detta fall påverkas emellertid inte BNP, eftersom värdet av dessa inräknas i produktionskostnaderna och därmed i den offentliga konsumtionen. Den offentliga konsumtionen har vidare ökats med försvarets materielanskaffning, vilken tidigare registrerades som investering. En ytterligare orsak till att siffrorna för den offentliga sektorn uppjusterats är att numera även avskrivningar på offentligt realkapital ingår i den offentliga produktionen och den offentliga konsumtionen. Denna omläggning verkar således i höjande riktning när det gäller nivån på BNP. I det följande ges en beskrivning av tabellerna tillsammans med hänvisningar om var i denna rapport prognosresultaten behandlas. Tabell 2: 1 är en traditionell försörjningsbalans för varor och tjänster. Denna tabell visar hur det totala produktionsresultatet (BNP) fördelas på olika användningsområden. En mer detaljerad utveckling av försörjningsbalansens poster 1950-1975 återfinns i tabellerna 2: 2 och 2: 3. Volymförändringarna är beräknade i 1959 års priser. Orsaken härtill är att statistiska centralby-

Tabell 2:1. Försörjningsbalansen 1969—1975 enligt långtidsutredningens grundkalkyl.

Privat konsumtion Offentlig konsumtion Total konsumtion Bruttoinvestering Lagerförändring Bytesbalansens saldo BNP

Milj. kr. löpande priser

Milj. kr. 1959 ars pnsei

1975 Totalt

Per år

77 654 33 562 111 216 33 456 2 238 —645 146 265

54 919 17 522 72 441 22 680 1 776 284 97 181

56 600 18 400 75 000 23 300 2 900 —300 100 900

66 600 23 000 89 600 27 700 2 400 1 800 121 500

17,8 24,8 19,5 19,0

3,3 4,5 3,6 3,5

20,5

3,8

rån använder detta år som basår vid sina fastprisberäkningar. En uppdelning av konsumtionen och investeringarna på dels en privat, dels en offentlig sektor har gjorts i tabell 2: 6. Utvecklingen av den offentliga sektorn finns närmare kommenterad i avsnitt 3.8. Resursernas fördelning har åskådliggjorts genom att de olika posterna i försörjningsbalansen uttryckts som andelar av BNP, dels i löpande priser (tabell 2:4), dels i 1959 års priser (tabell 2: 5). Eftersom någon beräkning av den allmänna prisutvecklingen inte ingår i vår kalkyl, saknas be-

Förändring 1 9 7 0 - •1975, %

lopp i löpande priser för 1975. Följande schematiska förfaringssätt har därför tillgripits: För privat och offentlig konsumtion samt för bruttoinvesteringarna har vi antagit att relativprisutvecklingen 1970-1975 blir densamma som under 60-talet. I nedanstående tablå återges den årliga relativprisutvecklingen 1960-1969 för dessa poster (% per år). Privat konsumtion Offentlig konsumtion Bruttoinvesteringar

-0,6 2,7 -0,4

Tabell 2: 2. Försörjningsbalansens utveckling 1950—1975. Förändring i volym, procent per år.

1. Privat konsumtion 2. Offentlig konsumtion Statlig Kommunal 3. Total konsumtion ( 1 + 2 ) 4. Bruttoinvestering Totalt Bostäder Offentlig Stat Kommun Privat Industri 5. Inhemsk resursförbrukning ( 3 + 4 + lagerf örändrin g) 6. Summa kapitalbildning (4 + lagerförändring + bytesbalans) 7. Export av varor och tjänster därav: Export av varor 8. Import av varor och tjänster därav: Import av varor 9. BNP

1950— 1960

1960— 1965

1965— 1968

1968— 1970

1965— 1970

1970— 1975

2,5 4,5 4,0 5,0 2,9

5,0 4,8 5,0 4,7 5,0

3,1 5,0 0,5 8,9 3,6

3,8 5,4 2,6 7,4 4,2

3,4 5,2 1,3 8,3 3,8

3,3 4,5 3,5 5,2 3,6

5,2 4,0

6,5 7,6

3,4 4,7

3,4 —0,4

3,4 2,6

3,5 —2,0

6,4 6,0 6,7

6,8 2,4 11,1

6,6 1,6 10,1

5,5 2,6 7,2

6,2 2,0 8,9

3,4 3,5 3,3

5,0 2,7

5,8 5,2

0,2 1,2

3,7 5,7

1,6 3,0

6,2 6,5

3,7

5,4

2,6

5,2

3,7

3,4

5,0

6,4

2,3

6,6

4,0

4,3

5,4 5,3 6,9 6,8

6,6 7,7 6,8 7,0

7,3 7,4 5,0 4,5

11,1 11,5 12,8 12,0

8,8 9,0 8,0 7,4

7,3 7,6 6,2 6,1

3,4

5,4

3,2

4,8

3,9

3,8

SOU 1970: 71

Tabell 2: 3. Försörjningsbalansens utveckling 1963—1969. Förändring i volym, procent per år. 1963— 1964

1964— 1965

1965— 1966

1966— 1967

1967— 1968

1968— 1969

5,8 4,1 2,0 6,0 5,4

5,0 3,8 8,2 0,0 4,7

2,3 5,5 2,4 8,4 3,0

2,8 3,8 —3,2 10,0 3,1

4,2 5,7 2,4 8,2 4,6

4,6 5,8 3,6 7,3 4,8

7,7 11,3

4,8 3,2

6,0 —1,7

4,7 14,5

—0,3 1,9

8,8 3,1 13,8

3,7 0,9 5,8

3,9 2,6 4,9

7,9 —3,0 16,0

Privat Industri 5. Inhemsk resursförbrukning (3+4+lagerförändring) 6. Summa kapitalbildning l (4+lagerförändring+bytesbalans)

5,1 —6,4

6,6 10,5

11,5 9,7

—1,9 -2,9

8,1 5,5 9,8 —8,0 -2,8

4,2 3,8 3,4 0,3 5,2 5,1 5,0

7,4

6,2

2,3

1,8

3,8

6,1

15,0

7. Export av varor och tjänster därav: Export av varor 8. Import av varor och tjänster därav: Import av varor

10,6 11,4 9,4 10,1

2,9 4,2 4,9 11,7 11,7

2,7 5,7 6,2 3,3 2,4

1,6 7,0 7,0 3,6 2,5

2,4 8,9 9,1 8,2 8,6

8,6 12,6 13,4 13,8 13,3

9. BNP

7,7

4,2

3,0

2,7

4,0

5,8

1. Privat konsumtion 2. Offentlig konsumtion Statlig Kommunal 3. Total konsumtion ( 1 + 2 ) 4. Bruttoinvestering Totalt Bostäder Offentlig Stat Kommun

Tabell 2: 4. Resursernas fördelning 1950—1975 i löpande priser. Procent av BNP. 1950

66,3 1. Privat konsumtion 13,9 2. Offentlig konsumtion 3. Total konsumtion ( 1 + 2 ) 80,3 4. Bruttoinvestering 19,2 Bostäder 4,7 5,3 Offentlig Privat 9,2 —0,2 5. Lagerförändring 6. Bytesbalansens saldo 0,7 7. Summa kapitalbildning (4 + 5 + 6) 19,7 8. BNP 100

61,0 16,9 77,9 20,6 4,9 6,9 8,7 2,4 —0,9 22,1 100

57,6 17,6 75,3 22,6 4,8 7,3 10,5 2,8 —0,6 24,7 100

55,0 19,4 74,5 23,8 5,5 7,9 10,4 2,7 -0,9 25,5 100

52,6 23,4 76,0 22,8 5,1 8,8 8,9 2,1 0,9 24,0 100

48,7 27,0 75,6 21,5 3,8 8,4 9,3 1,6 1,2 24,4 100

Tabell 2: 5. Resursernas fördelning 1950—1975 i fasta (1959 års) priser. Procent av BNP.

1. Privat konsumtion 2. Offentlig konsumtion 3. Total konsumtion ( 1 + 2 ) 4. Bruttoinvestering Bostäder Offentlig Privat 5. Lagerförändring 6. Bytesbalansens saldo 7. Summa kapitalbildning (4 + 5 + 6) 8. BNP

SOU 1970: 71

63,5 15,7 79,3 18,8 4,5 5,5 8,8 —0,2 2,0 20,7 100

61,2 17,4 78,6 20,0 4,8 6,7 8,6 2,1 —0,8 21,4 100

58,2 17,5 75,7 22,3 4,7 7,3 10,3 2,9 —0,8 24,3 100

57,4 17,1 74,5 23,6 5,3 7,8 10,5 3,1 -1,1 25,5 100

56,1 18,2 74,3 23,1 4,9 8,7 9,4 2,9 —0,3 25,7 100

54,8 18,9 73,7 22,8 3,7 8,6 10,5 2,0 1,5 26,3 100

Tabell 2: 6. Konsumtion och investering inom privat och offentlig sektor 1950- -1975. Förändring i volym, procent per år. 1950— 1960

1960— 1965

1965— 1968

1968— 1970

1965— 1970

1970— 1975

Privat sektor Konsumtion Bruttoinvestering1

2,8 2,5 5,0

5,2 5,0 5,8

2,7 3,1 0,2

3,8 3,8 3,7

3,1 3,4 1,6

3,8 3,3 6,2

Statlig sektor Konsumtion Bruttoinvestering1

4,6 4,0 6,0

4,2 5,0 2,4

0,8 0,5 1,6

2,6 2,6 2,6

1,5 1,3 2,0

3,5 3,5 3,5

Kommunal sektor Konsumtion Bruttoinvesteringx

5,4 5,0 6,7

6,6 4,7 11.1

9,3 8,9 10,1

7,3 7,4 7,2

8,5 8,3 8,9

4,6 5,2 3,3

Total offentlig sektor Konsumtion Bruttoinvestering1

5,0 4,5 6,4

5,4 4,8 6,8

5,5 5,0 6,6

5,4 5,4 5,5

5,5 5,2 6,2

4,2 4,5 3,4

Bostadsbyggande

4,0

7,6

4,7

-0,4

2,6

—2,0

Offentlig sektor-(-bostadsbyggande 1 Exkl. bostadsbyggande.

4,8

5,8

5,4

4,5

5,0

3,3

För övriga poster i försörjningsbalansen har vi förutsatt oförändrade relativpriser. I tabell 2: 1 återfinns utvecklingen av BNP, mätt från användningssidan. BNP beräknad från produktionssidan, återfinns i tabell 2: 7 och där återges de olika näringsgrenarnas förädlingsvärde, dvs. deras bidrag till den totala produktionen. Detta beräkningssätt ger en tillväxt för den totala

produktionen på 4,1 % per år 1970-1975. Enligt nationalräkenskaperna har BNP-beräkningarna från användningssidan hittills systematiskt gett en lägre tillväxttakt än beräkningarna från produktionssidan. Vi har förutsatt att denna systematik även kommer att gälla för prognosperioden, varför beräkningarna från användningssidan stannar vid 3,8 % per år. Statistiska centralbyrån kom-

Tabell 2: 7. Produktionen inom olika näringsgrenar 1950—1975. Förändring i volym, procent per år. Förändrin g per år Andel 1969, %

1950— 1960

1960— 1965

1965— 1970

1970— 1975

Jordbruk och fiske Skogsbruk Industri El, gas, vatten och avlopp Byggnadsverksamhet

2,7 1,9 31,9 2,7 9,4

—1,4 1,9 3,9 7,1 2,3

Summa varu- och kraftprodu ktion

48,6

3,1

—0,8 0,9 8,0 7,9 7,2 6,8

—1,8 3,6 5,6 5,4 1,9 4,5

—1,5 2,4 5,1 6,0 2,5 4,4

Varuhandel Samfärdsel Fastighetsförvaltning Privata tjänster Offentliga tjänster Summa tjänsteproduktion

11,1 7,6 6,7 8,1 17,9 51,4 100

3,5 3,9 5,7 3,0 3,5 3,8 3,4

5,2 4,3 5,7 4,7 3,6 4,7 5,9

3,3 4,6 4,3 3,2 4,6 4,0 4,3

3,0 4,8 4,4 3,6 3,6 3,8 4,1

Totalt 60

SOU 1970: 71

Tabell 2: 8. Näringsgrenamas andelar av den totala produktionen 1950—1975. Procent av BNP till faktorkostnad.

A. 1959 års priser Jordbruk och fiske Skogsbruk Industri El, gas, vatten och avlopp Byggnadsverksamhet Summa varu- och kraftproduktion Varuhandel Samfärdsel Fastighetsförvaltning Privata tjänster Offentliga tjänster Summa tjänsteproduktion Totalt

6,8 4,1

4,2 3,5

3,1 2,8

2,4 2,6

1,7 2,5

32,7

34,3

37,8

39,3

42,0

2,2 10,2

3,2 9,1

3,5 9,7

3,7 8,9

4,0 8,0

56,0

54,4

56,8

56,9

58,2

10,2

10,3

8,5 4,8 7,8

8,9 6,0 7,5

9,9 8,3 6,0 7,4

9,7 8,4 6,0 7,1

8,9 8,6 6,0 6,8

12,8

12,9

11,6

11,9

11,4

44,0

45,6

43,2

43,1

41,8

1 B. Löpande priser Jordbruk och fiske Skogsbruk Industri El, gas, vatten och avlopp Byggnadsverksamhet Summa varu- och kraftproduktion Varuhandel Samfärdsel Fastighetsförvaltning Privata tjänster Offentliga tjänster Summa tjänsteproduktion Totalt 1

8,2 4,6

4,8 3,7

3,8 2,9

2,7 1,9

1,9 1,5

34,7

33,8

33,5

31,9

29,8

2,2 9,1

3,1 9,3

2,9 10,2

2,7 9,4

2,3 8,4

58,8

54,8

53,3

48,6

43,9

11,2

10,4

11,2

11,1

11,1

8,0 4,7 6,8

8,7 5,7 7,2

7,4 5,9 7,5

7,6 6,7 8,1

7,2 7,4 8,5 21,9

10,5

13,3

14,7

17,9

41,2

45,2

46,7

51,4

56,1

100 Vid beräkning av andelarna 1975 har 60-talets pristrender för resp. näringsgrenar extrapolerats.

mer under 1971 att lägga om sina beräkningar så att differensen mellan beräkningarna från produktionssidan och användningssidan reduceras. Tabellerna 2: 7 och 2: 8 är beräknade till faktorkostnad, vilket innebär att man från marknadspriset har dragit indirekta skatter och lagt till subventioner. För att erhålla andelarna 1975 i löpande priser i tabell 2: 8 har samma förfaringssätt använts som i tabell 2: 4. Prisstegringarna 1970-1975 har beräknats genom utdragning av 60-talets pristrender. I avsnitt 3.4 kommenteras produktionsutvecklingen mer utförligt. Arbetskraftsinsatsen har huvudsakligen beräknats i antal timmar. Schematiska kalkyler har dock också gjorts för utvecklingen av antalet sysselsatta inom de olika SOU 1970: 71

näringsgrenarna. Resultatet av timberäkningarna återges i tabell 2: 9 och den historiska utvecklingen av antalet arbetstimmar i tabell 2: 10. I tabell 2: 11 presenteras utvecklingen av antalet sysselsatta näringsgren för näringsgren. För en kommentar till utvecklingen av efterfrågan på arbetskraft hänvisas till avsnitt 3.2.2. Av tabell 2: 12 framgår den produktivitetsutveckling som vi antagit för de olika näringsgrenarna. Produktiviteten är här beräknad som förädlingsvärdet per arbetstimme. För en jämförelse bakåt finns även i tabellen uppgifter om utvecklingen under 50- och 60-talen. Trenderna är baserade på en exponentiell regressionslinje anpassad till värden för perioderna 1950-1968 respektive 1960-1968. Produktivitetsutvecklingen 61

Tabell 2: 9. Antal arbetstimmar inom olika näringsgrenar 1950—1975. Förändring, procent per år Milj. timmar 1969

Andel 1969, %

1950— 1960

1960— 1965

1965— 1970

1970— 1975

6,3 2,2 31,6 1,1 10,0

—4,3 1,0 —0,1 1,9 1,4

—5,3 —3,5 0,2 1,0 2,3

-7,7 -7,8 —1,9 —0,9 —0,6

—7,4 —5,2 —2,3 —0,5 —1,0

51,3

—0,8

—0,7

—2,7

—2,7

823 516 46 580 121

13,3 8,3 0,8 9,4 2,0

0,8 0,0 —0,4 1,9 —0,5

0,8 —0,4 5,6 0,8 0,2

—0,5 0,3 3,1 —0,8 —1,4

—0,9 —0,4 3,7 0,2 —2,0

224 235 1046

3,6 3,8 16,9

4,4 1,8 3,5

5,4 —1,9 4,0

1,4 —2,4 4,6

2,3 —0,9 3,4

3 011

48,7

1,5

1,6

1,3

6 187

0,1

0,3

—0,9

1,1 —0,8

Jordbruk och fiske 393 Skogsbruk 138 Industri 1 958 El, gas, vatten och avlopp 70 Byggnadsverksamhet 618 Summa varu- och kraftproduktion 3 176 Varuhandel Samfärdsel Fastighetsförvaltning Privata tjänster därav: Restaurang och hotell Bank-, försäkrings- och uppdragsverksamhet Övriga privata tjänster Offentliga tjänster Summa tjänsteproduktion

Tabell 2:10. Antal arbetstimmar inom olika näringsgrenar 1962—1969. Förändring i procent. 1962— 1963

1963— 1964

1964— 1965

1965— 1966

1966— 1967

1967— 1968

1968— 1969

Jordbruk och fiske Skogsbruk

- 5,9 —11,3

—5,7 -1,1

—6,0 —3,5

- 8,4 —10,4

—10,5 — 5,9

-9,7 —14,1

—4,1 —6,0

Summa jordbruk, skogsbruk och fiske

-

7,3

-4,5

—5,4

— 9,0

-

9,3

—10,9

—4,6

Industri El, gas, vatten och avlopp Byggnadsverksamhet

— 0,5 1,6 0,9

-0,4 -1,7 3,8

—0,1 7,5 4,3

— 1,4 0,7 2,1

- 4,8 — 0,9 — 1,4

— 4,0 — 2,4 - 2,9

—0,3 —0,8 1,9

Summa industri, kraftverk m. m. och byggnadsverksamhet

— 0,2

0,4

1,0

— 0,6

— 4,0

— 3,7

0,2

Summa varu- och kraftproduktion

— 1,9

—0,7

—0,4

— 2,3

— 5,0

— 5,0

—0,6

Varuhandel Samfärdsel därav: Post- och televerk Övrigt Fastighetsförvaltning Privata tjänster därav: Restaurang och hotell Bank-, försäkrings- och uppdragsverksamhet övriga privata tjänster Offentliga tjänster

0,4 0,1 2,4 — 0,6 4,8 4,3 2,8

0,8 —0,8 2,4 -1,8 5,8 -0,1 —2,3

0,5 -1,4 0,8 -2,1 5,7 —1,6 —0,1

-0,1 1,8 0,7 2,2 6,0 0,8 — 1,9

— 4,1 0,0 1,5 — 0,6 5,2 — 3,3 1,9

2,1 -0,9 — 2,8 -0,2 1,6 0,3 0,1

0,4 0,5 4,5 —0,8 1,9 -1,4 -1,6

8,2 2,6 6,5

7,0 —3,9 2,2

3,5 —6,0 4,3

4,0 -0,4 3,1

-0,2 — 6,6 4,1

— 0,6 1,3 5,5

1,7 -4,2 6,2

2,9

0,8

0,9

1,5

— 0,5

2,3

2,0

0,1

—0,1

0,2

0,7

— 3,0

1,6

0,6

Summa tjänsteproduktion Totalt

-

-

SOU 1970:71

Tabell 2:11. Antal sysselsatta inom olika näringsgrenar 1960—1975 enligt arbetskraftsundersökningarnas definitioner. Förändring, % per år 1 000-tal 1960

1960— 1965

1965— 1970

1970— 1975

Jordbruk och fiske Skogsbruk

477 114

347 106

258 87

191 62

—6,2 —1,5

—5,8 —3,8

—5,8 —6,5

Summa jordbruk, skogsbruk och fiske

—5,2

—5,3

—6,0

Industri El, gas, vatten och avlopp Byggnadsverksamhet

1 108 35 301

1 157 35 353

1 125 36 360

1 070 37 364

0,9 0,1 3,2

—0,6 0,5 0,4

—1,0 0,9 0,2

Summa industri, kraftverk m. m. och byggnadsverksamhet

1 444

1 545

1 521

1 470

1,4

—0,3

—0,7

—1,4

—1,6

Summa varu- och kraftproduktion Varuhandel Samfärdsel Fastighetsförvaltning Privata tjänster därav: Restaurang och hotell Bank-, försäkrings- och uppdragsverksamhet Övriga privata tjänster Offentliga tjänster Summa tjänsteproduktion Totalt

2 035

1 998

1 865

1 723

—0,4

447 254 19 372 84

479 257 29 379 75

497 264 38 387 70

505 272 50 404 63

1,4 0,2 8,8 0,4 —2,1

0,7 0,6 5,3 0,4 —1,4

0,3 0,6 5,5 0,8 —2,3

94 194 445

132 172 565

152 165 754

178 164 939

7,0 -2,4 4,9

3,1 —0,1 4,5

1 538

1 709

1 941

2 170

3 572

3 707

3 806

3 893

2,1 0,7

2,8 —0,8 5,9 2,6 0,5

0,5

2,3

Tabell 2:12. Produktiviteten inom olika näringsgrenar 1950—1975. Förändring, procent per år. 1950— 1968 trend

1960— 1968 trend

1950— 1960

1960— 1965

1965— 1970

1970— 1975

6,4 12,4 7,6 6,4 2,5 7,4

6,4 8,0 7,6 6,5 3,5 7,3

3,8 4,3 1,2 4,0 0,0 2,7

3,9 5,2 0,7 3,4 0,2 2,7

5,2

4,9

Jordbruk och fiske Skogsbruk Industri El, gas, vatten och avlopp Byggnadsverksamhet

4,4 4,2 5,8 6,3 2,9

6,4 7,8 7,6 6,5 3,4

3,0 0,9 4,0 5,1 0,9

4,8 4,6 7,8 6,8 4,8

Summa varu- och kraftproduktion

5,7

7,4

3,9

7,6

3,9 4,4 2,6 2,6 —0,1

4,4 5,2 0,5 5,1 —0,1

2,7 3,9 6,1 1,1 0,0

4,4 4,7 0,1 3,9 —0,4

2,8

3,6

2,3

4,3

5,6

3,3

3,1 5,6

Varuhandel Samfärdsel Fastighetsförvaltning Privata tjänster Offentliga tjänster Summa tjänsteproduktion Totalt S O U 1970: 71

Tabell 2:13. Bruttoinvesteringar i n o m olika näringsgrenar 1950—1975. F ö r ä n d r i n g i volym, procent per år. Mellan perioderna

1970— 1975

1956— 1960 och 1961— 1965

1961— 1965 och 1966— 1970

1966— 1970 och 1971 — 1975

-2,9 0,8 3,0 6,2

1,5 4,0 6,5 5,5

7,8 5,8 7,5 3,7

2,0 5,9 2,7 5,1

0,8 1,5 5,2 5,9

—1,3 11,0 6,2

7,0 5,2 2,7

7,8 2,0 3,8

1,6 7,5 6,4

3,1 8,0 1,9

8,1 3,0 4,9

3,3

5,5

3,1

5,6

6,5

3,2

4,9

1 542 5 001 351

10,0 7,2 5,0

10,9 1,6 —8,9

—1,8 2,8 2,5

3,0 4,9 4,6

13,7 4,0 —3,6

1,1 4,3 -1,2

1,7 3,5 1,6

584 343

3,2 10,0

10,2 —13,6

—0,4 —3,2

5,2 14,2

8,7 —1,3

2,6 3,1

2,5 0,2

160 235

4,1 27,7

9,0 —31,8

2,9 51,7

7,7 —4,8

5,3 —21,5

2,1 34,6

7.8 1,9

1 211

0,8

9,3

2,1

3,2

6,3

3,8

4,2

2117 9 676

11,9 4,8

7,6 7,8

3,5 2,5

4,5 —0,5

8,3 5,9

5,6 4,8

4,8 0,4

8 122 1 381

4,0 10,8

7,6 13,2

2,6 6,1

—2,0 5,9

5,7 13,6

4,9 8,6

—0,8 5,2

13,3

10,1

5,9

4,5

19,2

6,7

4,4

8,6

15,0

2,3

7,0

12,6

7,6

3,5

526 4 610 1 772 1429 548

14,0 8,2 7,0 8,6 10,6

11,6 11,6 12,6 9,9 13,8

12,2 9,0 5,5 15,8 17,0

5,0 3,0 3,0 2,0 0,0

13,0 8,8 10,4 7,7 8,1

11,4 10,8 7,6 16,1 20,4

7,7 4,9 4,1 6,0 5,0

682 179

10,6 5,6

9,9 13,8

4,5 0,0

5,0 —1,0

7,4 6,5

7,6 3,9

5,4 —0,2

Summa tjänsteproduktion 22 210

6,6

7,1

3,6

2,3

6,8

5,6

2,5

5,2

6,5

3,4

3,5

6,7

4,7

3,5

Jordbruk och fiske1 Skogsbruk Industri El, gas, vatten och avlopp därav: El-, gas- och värmeverk Vatten och avlopp Byggnadsverksamhet Summa varu- och kraftproduktion 1 Varuhandel Samfärdsel därav: Järnvägstransport Annan landtransport Sjöfart Hamn- och kanalväsen Luftfart Post- och televerk Väg- och gatuförvaltning Fastighetsförvaltning därav: Permanenta bostäder Privata tjänster därav: Restaurang och hotell Bank-, försäkrings och uppdragsverksamhet övriga privata tjänster Offentliga tjänster därav: Utbildning Sjukvård Socialvård Övriga civila tjänster Försvar Totalt 1 1

64 Milj. kr. löpande priser 1969

1950— 1960

1960— 1965

1965— 1970

828 358 6 181 2 927

-1,3 4,1 2,7 4,9

11,6 9,1 5,2 3,1

1 585 1 342 953

4,0 7,4 9,4

33 457

Mellan åren

Häri innefattas investeringar i avelsdjur m. m.

SOU 1970: 71

Tabell 2:14. Bruttoinvesteringarnas fördelning 1950—1975. Procent av totala bruttoinvesteringarna, 1959 års priser. Genomsnittligt under perioden 1950

1961— 1965

1966— 1970

1971 — 1975

5,8 1,3 27,0 9,5

3,1 1,2 21,3 9,3

3,9 1,3 20,1 8,0

2,9 1,2 19,7 9,1

2,6 1,2 22,6 10,0

3,4 1,2 21,5 8,3

3,0 1,3 19,5 8,4

2,7 1,2 21,3 9,5

7,2 2,3 2,3

6,5 2,9 3,4

4,4 3,5 3,3

5,2 3,8 3,2

6,4 3,6 3,3

5,1 3,2 3,4

4,7 3,7 3,0

5,9 3,6 3,2

46,0

38,3

36,6

36,0

39,6

37,9

35,2

37,9

Varuhandel 3,3 Samfärdsel 16,3 därav: Järnvägstransport 2,3 Annan landtransport 2,3 Sjöfart 2,7 Hamn- och kanalväsen 0,6 Luftfart 0,2 Post- och televerk 4,9 Väg- och gatuförvaltning 3,3 Fastighetsförvaltning 26,4 därav: Permanenta bostäder 23,7 Privata tjänster 1,6 därav: Restaurang och hotell 0,2 Bank-, försäkringsoch uppdragsverksamhet 1,0 Övriga privata tjänster 0,4 Offentliga tjänster 6,4 därav: Utbildning 3,0 Sjukvård 1,6 Socialvård 0,4 Övriga civila tjänster 1,0 Försvar 0,4

5,2 19,8 2,3 1,9 4,2 0,5 1,5 3,2

6,4 15,5 1,0 2,2 1,5 0,6 0,1 3,7

4,9 15,1 1,0 1,9 1,1 0,5 0,7 3,4

4,8 16,2 1,0 2,0 1,8 0,7 0,5 3,4

6,2 16,6 1,5 2,2 2,6 0,6 0,2 3,4

5,2 16,3 1,1 2,0 2,4 0,5 0,6 3,3

4,8 16,4 1,0 1,9 2,0 0,6 0,6 3,4

6,2 25,4 21,2 2,7

6,5 27,0 22,3 3,7

6,5 25,8 21,4 4,1

6,8 21,2 16,3 4,6

6,2 26,4 22,0 3,4

6,4 26,5 22,2 4,1

6,9 22,7 18,0 4,4

0,4

0,5

0,6

0,6

0,5

0,6

0,6

1,4

2,1

2,0

2,3

1,9

2,1

2,1

0,9 8,5 3,6 2,2 0,7 1,6 0,4

1,1 10,8 4,7 2,6 0,9 1,9 0,6

1,6 14,0 5,2 4,5 1,7 2,0 0,5

1,7 13,6 5,2 4,3 1,4 2,2 0,4

1,0 9,6 4,4 2,3 0,7 1,7 0,6

1,4 12,7 5,0 3,8 1,4 1,9 0,5

1,7 13,8 5,2 4,4 1,6 2,1 0,4

Jordbruk och fiske Skogsbruk Industri El, gas, vatten och avlopp därav: El-, gas- och värmeverk Vatten och avlopp Byggnadsverksamhet Summa varu- och kraftproduktion

Summa tjänsteproduktion Totalt

54,0

61,7

63,4

64,0

60,4

62,1

64,8

62,1

beskrivs närmare i avsnitten 1.3.2 och 3.3. Tabell 2: 13 visar bruttoinvesteringarnas utveckling dels mellan olika år, dels mellan olika perioder. Av följande tabell (tabell 2: 14) framgår hur de olika näringsgrenarnas andel av de totala investeringarna har ändrats under 50- och 60-talen och bedöms ändras under prognosperioden. Andelarna är beräknade i 1959 års priser. I avsnitt 3.6.1 finns en närmare redogörelse för investeringsutvecklingen . SOU 1970: 71 5—014403

Tabeller och kommentarer rörande utvecklingen för övriga poster i försörjningsbalansen återfinns i avsnitten 3.5 »Utrikeshandel och betalningsbalans», 3.6.2 »Lager» samt i avsnittet 3.7 »Privat konsumtion».

3.1 Närmare om utvecklingen inom olika områden

Befolkningen

Sveriges folkmängd, som i mitten av 1970 uppgick till ca 8,0 miljoner, har av statistiska centralbyrån beräknats stiga till 8,3 miljoner 1975, 8,5 miljoner 1980 och 8,9 miljoner 1990 (Statistiska meddelanden Be 1970: 2). Detta betyder att den procentuella ökningstakten successivt avtar för att, speciellt under periodens senare del, bli avgjort lägre än tidigare under efterkrigstiden. I nedanstående tablå visas förändringstalen för medelfolkmängden 5-årsvis från 1950 till 1990.

1950-1955 1955-1960 1960-1965 1965-1970 1970-1975 1975-1980 1980-1985 1985-1990

1 000-tal personer Procent

Procent per år

248 218 253 296 250 223 192 180

0,7 0,6 0,7 0,7 0,6 0,5 0,4 0,4

3,5 3,0 3,4 3,8 3,1 2,7 2,3 2,1

Jämfört med övriga högindustrialiserade länder i Västeuropa har Sverige sedan 1950 haft en något långsammare befolkningsökning. För hela efterkrigstiden gäller samma förhållande även om jämförelsen begränsas till de nordiska länderna; under senare hälften av 60-talet tillväxte dock befolkningen i Sverige något snabbare. Folkmängdens ökning i Nordamerika sedan 1950 har varit mer än dubbelt så kraftig som i Sverige. Den hittillsvarande utvecklingen väntas fort66

sätta så att folkmängden fram till 1980 i de industrialiserade länderna i Västeuropa växer något snabbare och i Nordamerika mer än dubbelt så snabbt som i Sverige. I Västeuropa har ökningen beräknats bli 4,5 % per 5-årsperiod. Vissa antaganden ningen

i

befolkningsframskriv-

De viktigaste förutsättningarna i den av statistiska centralbyrån framlagda befolkningsframskrivningen redovisas nedan. Med undantag för nettoinvandringen har inga alternativa antaganden gjorts. Fruktsamheten sjönk stadigt under början av 1900-talet och nådde sin lägsta nivå under 30-talet. Under krigsåren och den närmast följande perioden steg fruksamheten betydligt. Efter en viss nedgång därefter noterades en uppgång under den första hälften av 60-talet. Under senare hälften av 60-talet synes fruktsamheten åter ha sjunkit. Fruktsamheten har antagits vara konstant under de kommande årtiondena inom varje åldersklass och ligga på en betydligt lägre nivå än den som iakttogs under perioden 1961-1965. Skälen härtill är att en ökad förbrukning av antikonceptionsmedel och stegrad abortfrekvens ansetts trolig. Den totala fruktsamheten, definierad som det beräknade antal barn som 1 000 kvinnor får under hela sin fruktsamhetsperiod, skulle därmed uppgå till 2 000 under prognosperioden. Detta tal var i 1900-talets början SOU 1970: 71

drygt 3 900, men sjönk till 1 765 under perioden 1931-1935. Efter 1940 har talet varit högre och uppgick under den senast belysta 5-årsperioden, 1961-1965, till 2 335. Allmänna födelsetalet, dvs. antalet levande födda på 1 000 av medelfolkmängden, blir därmed successivt lägre. Jämfört med det tal som registrerades under 30-talets första hälft skulle allmänna födelsetalet bli något högre under första hälften av 70-talet, men därefter lägre. Antalet levande födda beräknas dock årligen uppgå till mer än 115 000 och blir då också större än genomsnittsvärdet för 1961-1965. Dödligheten, som hittills sjunkit i stort sett kontinuerligt inom nästan alla åldersgrupper, har antagits minska även under prognosperioden. Man räknar med en successivt fallande dödlighet för män under 40 år och kvinnor under 90 år, med de största ändringarna i de yngsta åldersklasserna. För personer i åldrar över de nämnda antas däremot dödligheten ligga kvar på nuvarande nivå. Allmänna dödstalet - dvs. antalet döda på 1 000 av medelfolkmängden - minskade under första hälften av 1900-talet. Fr. o. m. 1956-1960 har dock en uppgång ägt rum, vilken med de förutsättningar som i övrigt ligger till grund för befolkningsframräkningen kommer att fortsätta. Denna uppgång sammanhänger alltså inte med en ökad dödlighet utan beror på den ändrade åldersfördelningen. Det allmänna dödstalets faktiska och beräknade storlek, räknat som årsgenomsnittet under respektive period, visas i följande tablå.

1901--1910 1911--1920 1921--1930 1931--1940 1941--1950 1951--1960

14,89 14,29 12,07 11,67 10,43 9,71

1961--1965 1966--1970 1971--1975 1976--1980 1981--1985 1986--1990

10,02 10,38 10,65 11,06 11,39 11,61

Det beräknade antalet döda stiger därmed från knappt 90 000 per år under perioden 1971-1975 till drygt 100 000 per år under den sista 5-årsperioden. SOU 1970: 71

Den utrikes omflyttningen utmärktes under de tre första årtiondena av 1900-talet av en betydande nettoutvandring. Därefter har immigrationen årligen varit större än emigrationen. Åren 1949-1963 var invandringsöverskottet i genomsnitt 11 000 personer per år. Under de följande åren har överskottet stigit betydligt. Endast 1967 - ett år med konjunkturförsvagning - blev nettoinflyttningen så låg som 10 000 personer. På grund av de senaste årens höga invandring - under perioden 1966-1969 i genomsnitt 23 500 per år - har det ansetts motiverat att i befolkningsprojektionen kalkylera med ett årligt invandringsöverskott om 20 000 personer. Ett alternativ utan någon nettoinflyttning ingår också i befolkningsframskrivningen. Då antalet utvandrare fram t. o. m. 1965 låg på omkring 15 000 personer per år men 1966-1969 uppgick till drygt 20 000 personer per år skulle, om utflyttningen inte stegras ännu mer, antagandena innebära att den årliga invandringen uppgår till ca 40 000 personer. Invandringsöverskottet kommer till övervägande delen från de nordiska länderna, speciellt från Finland. Under perioden 1961 -1969 uppgick således andelen finländare till genomsnittligt 60 %. Invandringen från Finland under 60-talet har visat en betydande samvariation med konjunkturläget och betydelsen härav förstärks genom inflyttningens storlek. I vad mån förutsättningen om ett framtida årligt invandringsöverskott om 20 000 personer kommer att uppfyllas blir därför i hög grad beroende av läget på arbetsmarknaderna i de nordiska länderna. Den omfattning med vilken icke nordbor beviljas arbetstillstånd kommer givetvis även att spela en viss om än mindre roll. För att belysa effekterna av befolkningsframskrivningens antaganden kan nämnas att nettoimmigrationen från början av 80talet skulle komma att få större betydelse än födelseöverskottet för folkmängdens ökning, ett förhållande som inte gällt under någon tidigare period. Den genomsnittliga årliga nettoinvandringen under 80-talet skul67

Tabell 3.1:1. Befolkningen 1960—1990 fördelad på åldrar. Procent. Åldersklass

0—15 16—24 25—64 65—74 75—w

24,2 12,1 52,0 7,6 4,1 100

22,4 14,3 50,6 8,2 4,5 100

22,2 13,7 50,4 8,8 4,9 100

22,2 12,2 50,8 9,4 5,4 100

22,1 11,9 50,4 9,6 6,0 100

21,4 12,5 50,1 9,4 6,6 100

21,1 12,4 50,2 9,3 7,0 100

Källa: Statistiska centralbyrån. le per 1 000 invånare uppgå till 2,3 och födelseöverskottet till drygt 1,9. Under perioden 1961-1965 var motsvarande tal 2,4 respektive 5,0. Befolkningens struktur och utveckling Med de förutsättningar som här angetts kommer betydande omstruktureringar inom befolkningen att successivt äga rum. Mest utmärkande blir därvid att de äldre åldersgrupperna under hela perioden 1970-1990 ökar i snabb om än avtagande takt. För de yngsta åldersgrupperna gäller att ökningen från 1970 till 1980 blir ungefär densamma som för totala folkmängden, medan den därefter blir betydligt svagare. Antalet personer i åldrarna 16-64 år tillväxer med endast 1,5 % per 5-årsperiod från 1970 till 1980, medan ökningen från 1980 till 1985 blir 2,8 % och från 1985 till 1990 blir 2,0%. Som framgår av tabell 3.1: 1 kommer de åldersgrupper som omfattar de äldre att utgöra en kraftigt ökad andel av totalbefolkningen och speciellt markerad blir ökningen för åldersgruppen 75 år och äldre. Inom den övriga delen av befolkningen kommer de yngsta åldersgrupperna, 0-15 år, att utgöra en i stort sett konstant andel under 70-talet, varefter andelen minskar med närmare en procentenhet under 80-talet, medan utvecklingen inom åldrarna 16-64 år blir den motsatta. Hur antalet personer i olika åldersgrupper utvecklas återges mer utförligt i tabell 3.1: 2. Här skall endast kortfattat beröras de förändringar 1970-1990, som är av större betydelse för analysen i följande avsnitt. 68

Antalet barn i förskoleåldrarna (0-6 år) väntas komma att minska något fram till 1990. För barn i grundskoleåldrarna förutses en ökning med ca 80 000 från 1970 till 1975, medan från 1975 till 1980 ökningen endast blir en tredjedel så stor och under 80-talet emotses en svag nedgång. För de åldersgrupper som efterfrågar fortsatt utbildning beräknas gruppen 16-18 år, gymnasieskoleåldern, från 1970 till 1975 minska med drygt 6 000, men under de båda följande 5-årsperioderna öka med närmare 20 000 per period för att mellan 1985 och 1990 endast öka svagt. I de åldrar som främst kommer i fråga för eftergymnasial utbildning, 19-24 år, väntas antalet personer minska med närmare 90 000 från 1970 till 1975 och även 1975-1980 väntas en nedgång som dock blir svagare. Från 1980 till 1985 emotses en ökning med 55 000, men ökningstakten avtar till 15 000 från 1985 till 1990. Antalet pensionärer, personer som är 67 år och äldre, beräknas tillväxa med ca 110 000 både under perioden 1970-1975 och 1975-1980. Under 80-talet blir ökningen ca 60 000 per 5-årsperiod. Av denna grupp väntas antalet i åldrarna 67-74 år öka snabbt under 70-talet, eller med ca 55 000 respektive ca 45 000 per 5-årsperiod, medan tillväxten från 1980 till 1990 blir svag. Däremot beräknas de allra äldsta, 75 år och äldre, öka snabbt under hela tiden och fram till 1985 i ett accelererande tempo, eller med 55 000, 60 000, 65 000 och 45 000 under de fyra 5-årsperioderna framtill 1990. Utmärkande för befolkningen i arbetskraftsåldrarna är att åldersgruppen 5 0 - 66 SOU 1970: 71

Diagram 3.1:1. Folkmängden efter ålder i ettårsklasser 1970, 1980. och 1990. 33

—\

I .''

m • '

A

$

»

C3

O

o

££

>r

• • V •£•

••,

• 9

• *• • •• . • • • • ••*

t3*W

1, • • • ' •• 4•

• „

**• • >

•>

•

• •

Fo

^

••X

ro• CO

»

i

•

•a

O o o

SOU 1970: 71

o

8 o o

Tabell 3.1:2. Folkmängden 1960—1990. Antal personer i olika åldersklasser beräknat på medelfolkmängd samt förändring under resp. 5—årsperiod. 1 000-tal personer. Åldersklass 0—6

762,1 + 30,5

822,9 + 60,8

798,3 — 24,6

+

815,3 17,0

810,0 5,4

Antal Förändring

731,6

7—15

Antal Förändring

1 073,6

973,7 — 99,8

958,0 — 15,8

1 036,8 + 78,8

1 062,8 + 26,1

1 051,3 — 11,6

1 058,1 + 6,8

16—19

Antal Förändring

444,7

509,6 + 64,9

444,7 — 64,9

433,6 — 11,1

+

449,6 16,0

486,3 + 36,7

475,2 — 11,1

Antal Förändring

459,9

593,8 + 133,9

657,7 + 63,9

575,3 — 82,4

562,8 — 12,5

+

598,8 36,0

622,6 + 23,8

Antal Förändring

438,7

473,9 + 35,2

611,6 + 137,7

676,7 + 65,1

594,7 — 82,0

582,4 — 12,4

+

30—49

Antal Förändring

2 084,3

1 980,5 —103,8

1 940,6 — 40,0

2 024,5 + 83,9

2 239,6 + 215,1

2 400,1 + 160,5

2 507,0 +106,9

50—64

Antal Förändring

1 368,2

1 459,7 + 91,5

1 496,6 + 36,8

1 508,5 + 11,9

1 447,7 — 60,8

1 373,3 — 74,5

1 327,1 — 46,2

65—74

Antal Förändring

571,0

630,0 + 59,1

+

701,7 71,6

776,2 + 74,5

819,5 + 43,3

—

Antal Förändring

308,4

350,4 + 41,9

395,9 + 45,5

449,5 + 53,6

+

509,7 60,3

574,4 + 64,7

621,1 + 46,7

Samtliga i Antal Förändring Förändring i%

7 480,4

7 733,9 + 253,5

8 029,6 + 295,8

8 279,4 + 249,7

8 501,9 + 222,5

8 693,6 + 191,8

8 873,8 + 180,1

+

+

+

+

+

+

20—24 25—29

75—w

3,4

3,8

3,1

2,7

—

817,1 2,4

2,3

+

+

819,9 9,9

618,3 35,9

824,4 7,3

2,1

Källa: Statistiska centralbyrån.

år ökar svagt från 1970 till 1975, för att därefter minska kraftigt. I åldrarna 25-49 år ökar däremot antalet med 135 000 å 150 000 per 5-årsperiod. Huvuddelen av ökningen ligger i åldrarna 30-49 år. En grafisk illustration av förskjutningarna mellan olika åldersklasser lämnas i diagram 3.1: 1. Särskilt markant framträder där hur de kraftiga topparna, som representerar de stora årskullarna från mitten av 40talet samt omkring 1920, »vandrar» framåt i åldrarna. 3.2

Arbetskraften

3.2.1 Tillgången på arbetskraft I föregående långtidsutredningar har folkräkningarna legat till grund för beräkning-

en av arbetskraftstillgången. De kalkyler som här görs bygger däremot på arbetskraftsundersökningarna med dessas definitioner och indelningar av arbetskraften. Det har gett bättre möjligheter att beräkna den totala arbetskraftsvolymen uttryckt i timmar. Dessutom kan de från arbetsmarknadspolitisk synpunkt intressanta demografiska förändringarna belysas. Genom denna uppläggning kan man också bättre visa osäkerhetsmarginalerna. Beräkningarna som ligger till grund för långtidsutredningen har utförts av statistiska centralbyrån och redovisas närmare i en särskild bilaga (bilaga 1). Den totala arbetskraften skulle enligt beräkningarna öka från 3,9 miljoner 1970 till 4,0 1975 och 4,1 1980. Fram till 1975 faller ökningen helt SOU 1970: 71

Tabell 3.2:1. Tillgången på arbetskraft 1965—1980. Förändring i % Totalt

Förändring i antal 1965— 1970

1970— 1975

1975— 1980

1965— 1970

Per år 1970— 1975

1975— 1980

1965— 1970

1970— 1975

1975— 1980

—0,2 13,5 —5,9

0,5 8,8 —2,8

—0,1 3,5 —0,5

0,0 2,6 —1,2

0,1 1,7 —0,6

3,3

2,3

2,3

0,7

0,5

0,5

Antal sysselsatta Män —27 500 —4 100 11 000 —1,2 Gifta kvinnor 146 100 126 100 93 100 18,6 Ej gifta kvinnor —15 700 —33 000 —15 100 —2,7

—0,2 13,5 —5,9

0,5 8,8 —2,8

—0,2 3,5 —0,5

0,0 2,6 —1,2

0,1 1,7 —0,6

2,8

2,3

2,3

0,5

0,5

0,5

Antal personer i arbete (inkl. semestrande) Män —52 800 —20 300 —6 300 —2,4 Gifta kvinnor 117 600 103 200 71 500 16,2 Ej gifta kvinnor —20 500 —34 300 —17 500 —3,8

—0,9 12,2 —6,6

—0,3 7,6 —3,6

—0,5 3,1 —0,8

—0,2 2,3 —1,4

—0,1 1,5 —0,7

1,3

1,4

1,3

0,3

0,3

0,3

Totala antalet arbetstimmar per år (milj.) —275,52 —236,27 —119,38 —4,2

—3,8

—2,0

—0,9

—0,8

—0,4

Antal personer i arbetskraften —10 900 —4 200 Män 11 200 —0,5 Gifta kvinnor 150 300 128 300 94 700 18,8 Ej gifta kvinnor —13 300 —33 900 —15 500 —2,3 Totalt

Totalt

Totalt

126 000

103 000

44 200

90 300

89 000

48 600

90 400

89 000

47 700

på de gifta kvinnorna, medan männen och de ej gifta kvinnorna i arbetskraften minskar. Efter 1975 kan dock en viss ökning inträffa för männens del (se tabell 3.2: 1). Antal personer i arbetskraften Antalet personer i arbetskraften bestäms dels av demografiska förändringar, för vilka redogjorts i föregående avsnitt, och dels av utvecklingen av de relativa arbetskraftstalen. De relativa arbetskraftstalen definieras som den andel av det totala antalet personer i en viss befolkningsgrupp som befinner sig i arbetskraften. Detta motsvarar närmast det tidigare begreppet förvärvsfrekvens. Talen har genomgående antagits förändras i en långsammare takt under prognosperioden än under den närmast föregående 5-årsperioden. Andelen studerande antas fortsätta att öka, om än i avsaktande takt, och i motsvarande grad minskar inte ungdomarnas relativa arbetskraftstal lika snabbt som tidiSOU 1970: 71

gare. För männens del har man speciellt under senare år kunnat observera en tämligen kraftig minskning av de relativa arbetskraftstalen för dem som är över 50 år. Minskningen har nu antagits bli något svagare. Detta innebär eventuellt en överskattning av antalet män i arbetskraften. För de ej gifta kvinnorna bestäms antalet personer i arbetskraften i huvudsak av befolkningsutvecklingen, då förändringarna av de relativa arbetskraftstalen förutsatts bli måttliga. Då hela arbetskraftstillskottet fram till 1975 beräknas bestå av gifta kvinnor, blir utvecklingen för dem av speciellt intresse. De gifta kvinnornas förvärvsverksamhet bedöms ha ökat något svagare 1965-1970 än 1960-1965. Även om det är svårt att göra exakta jämförelser, kan man dock med relativt stor säkerhet fastslå att utvecklingen 1960-1965 skiljer sig från utvecklingen. 1965-1970 på en väsentlig punkt. Under den förra perioden ökade förvärvsverksamheten för de yngre gifta kvinnorna mycket

Diagram 3.2:1. Andel förvärvsarbetande gifta kvinnor i olika åldersklasser enligt folkräkningarna 1960 och 1965 samt relativa arbetskraftstal för gifta kvinnor i olika åldersklasser 965—1980. % 80

1980 6 0 ---1975-1975.—

1970 50

1965 40

.-'' 1965 1960

\ - : :

*"'"

"***-.

\

\

\

N \ \ \ \ \ 20

V \ \\i

:

enligt olkräk ningarn a relativ a arbets kraftst;il

\

"vV

6569 Åldersklass

Källa: Statistiska centralbyrån

svagt, medan ökningen under den senare perioden var betydande. Detta illustreras i diagram 3.2: 1. Tendensen återfinns klarare för gifta kvinnor med barn i åldern 0-6 år. Enligt arbetskraftsundersökningarna hösten 1966 och 1969 utgjorde sålunda kvinnor med barn under 6 år drygt hälften av den totala ökningen - ca 100 000 personer - av antalet gifta kvinnor i arbetskraften. För hela gruppen gifta kvinnor under 35 år antas den framtida utvecklingen innebära att andelen som är i arbetskraften stiger från f. n. ca 55 % till 65 % 1980. Av kvinnorna i åldern 35-54 år är i dag ge72

nomsnittligt ca 60 % i arbetskraften, och denna andel stiger till ca 70 % 1980. En kalkyl har också gjorts för småbarnsmödrarnas del. Av de gifta mödrarna med barn i åldern 0-6 år befinner sig f. n. ca 45 % i arbetskraften. 1980 förutses ca 55 % vara i arbetskraften - förutsatt att barntillsynsmöjligheterna kan ordnas på tillfredsställande sätt. Utifrån det i befolkningsframskrivningen givna antalet 0-6-åringar 1975 och 1980 beräknas antalet barn till förvärvsarbetande mödrar - gifta och ej gifta - komma att öka enligt tablån på följande sida. Om barntillsynsbehovet för de mödrar SOU 1970: 71

1970 Barn till heltidsarbetande mödrar 122 700 Barn till deltidsarbetande mödrar 20-34 timmar 92 500 1-19 timmar 90 900

130 000

145 000

98 000 96 000

110 000 108 000

som arbetar minst halvtid, dvs. 20 timmar och mer per vecka, till 50 % skall täckas genom daghem, innebär denna kalkyl att det erfordras 115 000 daghemsplatser 1975 och 130 000 1980. Den beräknade utvecklingen av antalet gifta kvinnor i arbetskraften innebär därmed att de ökar med nästan 130 000 personer 1970-1975. Då däremot antalet män i arbetskraften minskar svagt och antalet ej gifta kvinnor minskar kraftigt, kommer den totala ökningen av arbetskraften att begränsas till ca 90 000 personer. En sammanfattning av hur förändringarna i befolkningen och de relativa arbetskraftstalen påverkar arbetskraftstillgången lämnas i tabell 3.2: 2. Det framgår av tabellen att det i huvudsak

är de befolkningsmässiga förändringarnas mindre gynnsamma utveckling under 70-talet som ligger bakom den beräknade svagare tillväxten. De antaganden som gjorts för de relativa arbetskraftstalen ger ett tillskott till arbetskraften av samma storlek under prognosperioden som under den närmast gångna 5-årsperioden.

Antal sysselsatta och antal personer i arbete Det är inte realistiskt att räkna med att hela arbetskraften kan vara sysselsatt. Även i mycket goda konjunkturlägen måste man räkna med en viss arbetslöshet av bl. a. omställningskaraktär. Vilken nivå arbetslösheten kommer att få är svårt att förutse. För prognosperioden har kalkylmässigt införts den genomsnittliga arbetslöshetsnivå, som enligt arbetskraftsundersökningarna rådde 1964-1969. Detta ger arbetslöshetstal på 1,6 % för männen, 1,7 % för de gifta kvinnorna och 2,5 % för de ej gifta kvinnorna. För den totala arbetskraften innebär detta 1,8 % arbetslöshet. Då arbetslösheten inte förutsatts förändras ökar antalet sysselsatta i

Tabell 3.2:2. Faktorer bakom arbetskraftens utveckling 1965—1980.

Antal

0/ 1 /O

Antal

O' 1 ,0

13,0 —9,8 —2,2

484 900 —386 600 —84 300

12,4 —9,9 —2,2

494 600 —392 900 —83 700

12,3 —9,8 —2,1

39 200

1,0

14 000

0,4

18 000

0,4

55 100 700

1,5 0,0

50 200 —1 900

1,3 0,0

48 100 — 400

1,2 0,0

95 000

2,5

62 200

1,6

65 600

1,6

—81 200

—2,1

—59 100

—1,5

—35 800

—0,9

—28 500 140 800

—0,8 3,7

—17 000 104 200

—0,4 2,7

—12 600 73 100

—0,3 1,8

Antal

0/ 1 /o

492 200 —369 700 —83 200

Summa naturlig befolkningsför ändring Nettoimmigration Giftermålsandel

Demografiska förändringar Tillskott av ungdomar och återinträdande kvinnor Avgång genom pensionering m. m. Döda i aktiv ålder

Summa demografiska förändringar Förändring av relativa AK-tal Män och ej gifta kvinnor i åldrarna 15—29 år Män och ej gifta kvinnor i åldrarna 30—69 år Gifta kvinnor Summa relativa AK-tal Totala arbetskraftens förändring

1975—1980

1970—1975

1965—1970

31 100

0,8

28 000

0,7

24 700

0,6

126 000

3,3

90 300

2,3

90 400

2,3

1 Procenttalet avser förändringen i absoluta tal i relation till den totala arbetskraften vid periodens början. SOU 1970: 71

Tabell 3.2:3. Frånvaro från arbetet 1965— 1969. Antal frånvarande i procent av antal sysselsatta.

Män Gifta kvinnor Ej gifta kvinnor Totalt Antal frånvarande totalt

5,3 8,0 6,2 6,0 224 900

6,0 7,3 6,3

5,6 8,5 6,9

6,4 9,1 6,8

6,3 9,6 7,1

6,3

6,4

7,1

7,2

238 900

240 200

267 500

275 000

1 Exkl. semestrande. Källa: Arbetskraftsundersökningarna 1965—1969, samma takt som hela arbetskraften. Totalantalet sysselsatta skulle därmed öka från 3,8 miljoner 1970 till 3,9 miljoner 1975 och 4,0 miljoner 1980. Det ligger naturligtvis inte någon konjunkturbedömning bakom antagandet om arbetslösheten. Nästa steg avser en beräkning av de från arbetet frånvarande, varefter antalet personer i arbete erhålls. Andelen frånvarande av de sysselsatta (i kalkylerna räknas inte de semestrande som frånvarande) har för olika befolkningskategorier angetts i tabell 3.2: 3. Talen avser sådan frånvaro som överstiger en vecka, medan frånvaro kortare än en vecka registreras som lägre medelarbetstid. För männens del är enligt arbetskraftsundersökningarna »egen sjukdom» den främsta orsaken till frånvaron. De gifta kvinnornas högre frånvarotal sammanhänger delvis med en relativt hög frånvaro för »tjänstledighet m. m.». Hit förs frånvaro på grund av barnsbörd, men många kvinnor är troligen även frånvarande på grund av barnens sjukdom eller andra problem med barntillsyn. De relativa frånvarotalen har ökat för alla de tre befolkningsgrupperna. Trendmässigt har männens och de ej gifta kvinnornas frånvaro ökat med ca 1,3 procentenheter och de gifta kvinnornas med drygt 2 procentenheter, beräknat för en femårsperiod. I prognosen kalkyleras dock med en långsammare ökningstakt, 0,7 för män och ej gifta kvinnor samt 1 procentenhet för gifta kvinnor. Antalet personer i arbete skulle därigenom utvecklas i samma takt under 70-talet som under perioden 1965-1970. Om frånvaron däremot stiger lika mycket

under prognosperioden som hittills, ökar antalet personer i arbete med endast 17 000 under perioden 1970-1975 och 14 000 under perioden 1975-1980, att jämföra med kalkylens ca 48 000 under båda perioderna. Arbetskraftsvolymen

mätt i timmar

Medelarbetstiden var 1969 i genomsnitt 43,5 timmar per vecka för män, 30,1 timmar för gifta kvinnor och 37,1 timmar för ej gifta kvinnor. Medelarbetstiden har sjunkit för alla tre befolkningskategorierna sedan 1965, dels på grund av en minskning av den lagstadgade arbetstiden, dels på grund av att en större andel av de arbetande har deltidsarbete. Medelarbetstiden påverkas även av en förändring i den frånvaro som är kortare än en vecka. Vidare inverkar övertidsarbete eller extra arbete. Det är dock svårt att bilda sig någon uppfattning om utvecklingen av dessa komponenter. Den andel av männen som registreras som deltidsarbetande har under senare år ökat märkbart. Det är emellertid huvudsakligast unga och äldre män som deltidsarbetar. För de ungas del är det troligen studerande som kombinerar studier och förvärvsarbete. Även bland ej gifta kvinnor har deltidsarbetet ökat relativt kraftigt. För gifta kvinnor däremot tycks en viss stabilisering ha inträffat. Vid beräkningen av medelarbetstiden antas att andelen deltidsarbetande män och ej gifta kvinnor fortsätter att öka, medan förändringen för gifta kvinnor blir mycket liten. Sänkningen av den lagstadgade arbetstiden per vecka från 42,5 timmar till 40,0 SOU 1970: 71

Tabell 3.2:4. Förändringen i tillgången på arbetskraft 1965—1980. Förändring i procent per år. 1965— 1970— 1975— 1970 1975 1980 Antal personer i arbetskraften 0,7 Antal sysselsatta 0,5 Antal personer i arbete (inkl. semestrande) 0,3 Antal arbetstimmar —0,9

0,5 0,5

0,5 0,5

0,3 —0,8

0,3 —0,4

timmar, som skall genomföras under de närmast följande åren, antas påverka medelarbetstiderna för de heltidsarbetande så att de 3/4 av männen, som arbetar över 40 timmar, får en sänkning med 2,5 timmar. Detta sänker medelarbetstiden med 1,9 timmar. Sänkningen för heltidsarbetande kvinnor beräknas på motsvarande sätt. Även för de kvinnor som arbetar deltid ovanför 20timmarsgränsen antas en sänkning av medelarbetstiden ske, då deltiden många gånger torde vara avpassad till den normala arbetstiden för den arbetsplats de arbetar på. Det har antagits att arbetstiden för dessa med den något längre typen av deltidsarbete minskas med 1,25 timmar. Efter 1975 påverkas medelarbetstiderna endast av den ökande andelen deltidsarbetande. Beräkningarna har gett följande resultat för medelarbetstiden för de tre befolkningsgrupperna.

Män Gifta kvinnor Ej gifta kvinnor

43,5 30,1 37,0

41,5 29,2 34,9

41,3 29,2 34,0

Det kan synas förvånande att männens medel arbetstid, trots arbetstidsförkortning, är så pass hög. Detta beror främst på övertidsarbete o. dyl., samt företagarnas högre medelarbetstid.

Analyserna av den gångna tidens sysselsättningsutveckling inom de olika sektorerna av näringslivet bygger på data som anger arbetskraftsinsatsen mätt i antal timmar per år. Arbetskraftsundersökningarnas material som använts i beräkningarna av tillgången ger den genomsnittliga totala arbetstiden per vecka under året. Det har efter jämförelse mellan dessa båda serier bedömts att arbetskraftsundersökningarna med rimliga krav på precision speglar den gångna tidens utveckling och därmed också kan läggas till grund för beräkningar av framtidsutvecklingen. För att därvid erhålla den totala arbetsvolymen per år omvandlas arbetsvolymen per vecka med ett beräknat antal arbetade veckor per år. Man kan för tiden efter 1975 anta att arbetstidsförkortningen fortsätter i någon form. I tillgångsberäkningarna har kalkylmässigt antagits att denna förkortning till sin storlek motsvarar införandet av en extra semestervecka. Naturligtvis kan en fortsatt arbetstidsförkortning lika väl ske genom att veckoarbetstiden sänks. Den arbetstidsförkortning som här beräknats för den senare delen av 70-talet motsvarar, uttryckt i medelarbetstid, 0,9 timmar per vecka för männen samt 0,7 för de gifta och 0,8 för de ej gifta kvinnorna. Slutresultatet för utvecklingen av arbetskraftstillgången, uttryckt i antal personer och antal arbetstimmar, presenteras i tabell 3.2: 4 och en sammanfattning av nivåskattningarna ges i tabell 3.2: 5. Den tillgängliga arbetsvolymen mätt i timmar beräknas mellan 1970 och 1975 minska i ungefär samma takt som mellan 1965 och 1970, eller med 0,8 % per år. Det är denna siffra som lagts till grund för långtidsutredningens fortsatta kalkyler. Den av gifta kvinnor utförda arbetsvolymen beräknas öka, medan den minskar för män och ej gifta kvinnor.

Tabell 3.2:5. Arbetskraftstillgången 1965—1980 i antal personer och timmar. 1000-tal personer.

Antal personer i arbetskraften Antal sysselsatta Antal personer i arbete (inkl. semestrande) Antal arbetstimmar per år (milj.) SOU 1970: 71

3 790 3 744 3 519 6 555

3 916 3 847 3 563 6 279

4 006 3 936 3 612 6 043

4 097 4 025 3 660 5 924

Tabell 3.2:6. Olika faktorers inverkan på arbetskraftstillgången 1965—1980. I procent av den totala arbetskraftsvolymen.

Total förändring i arbetskraftsvolymen Varav: Ökat antal personer i arbetskraften Stegrad arbetslöshet Ökad frånvaro (exkl. semester) Minskad medelarbetstid per år Beräkningarnas

1965—-1970

1970- -1975

1975—1980

—4,2

-3,8

—2,0

2,2 —0,6 -1,3 -4,5

1,5

1,8

osäkerhetsmarginaler

En viss belysning av beräkningarnas osäkerhet och en grund för att bedöma effekten av alternativa utvecklingstendenser erhålls vid en standardberäkningsanalys, där effekten av de olika komponenternas inverkan på den totala förändringen redovisas var och en för sig. I tabell 3.2: 2 lämnades en sådan redogörelse för den totala arbetskraften räknat i antal personer. Där visades hur de demografiska variablerna och de relativa arbetskraftstalen inverkade på arbetskraftstillgången. I tabell 3.2: 6 finns en beräkning av samma typ där de olika komponenterna medtagits men uttryckts som förändringar av den totala timvolymen per år. Av denna tabell framgår att förändringen i totalantalet personer i arbetskraften får något mer gynnsam effekt under den senare delen av 70-talet än under den första, när beräkningarna uttrycks i timmar i stället för i antal personer. Detta beror på att antalet män ökar efter 1975 och att männens medelarbetstid är längre än som gäller för genomsnittet. Skillnaderna i utvecklingen för framtiden jämfört med den gångna tiden hänger samman med den mindre gynnsamma utvecklingen av antalet personer i ar-

—

—

—0,8 —4,4

-0,9 -2,9

betskraften. Detta återfaller i sin tur i viss mån på den befolkningsmässiga utvecklingen. Framför allt beror skillnaderna på att frånvarons ökningstakt förutsatts minska. För 1975-1980 skulle effekten av den antagna arbetstidsförkortningen bli mindre kraftig än den mellan 1965 och 1970 och den som beräknats för perioden 1970-1975. Vissa alternativa beräkningar av arbetskraftsutvecklingen har genomförts. En prövning av osäkerhetsmarginalerna i huvudalternativets kalkyler erhålls därigenom. Några av dessa alternativ refereras här nedan (se tabell 3.2: 7), men en utförligare beskrivning och fler alternativ finns i bilaga 1. För utvecklingen av antalet personer i arbetskraften visas bl. a. vad ett antagande om 10 000 immigranter netto per år fr. o. m. 1970 innebär i stället för 20 000 som ligger till grund för befolkningsframskrivningen, kolumn 2. En sänkning under prognosperioden av de relativa arbetskraftstalen för de män som är över 30 år i samma takt som under perioden 1965-1970 skulle innebära att vi 1975 har ca 15 000 färre och 1980 ca 35 000 färre män i arbetskraften. Effekten av detta antagande redovisas i kolumn 3. En fortsatt ökning av de gifta kvinnornas relati-

Tabell 3.2:7. Alternativa arbetskraftsberäkningar 1970—1980. Förändring per 5-årsperiod. Avvikelse från huvudalternativets utveckling, procentenheter Fler Frånvaron 10 000 gifta ökar lika Kombination av Huvudfärre Färre mär i kvinnor i mycket antaganden i kol. alternativ immigran- i arbets- arbetssom under 0/ ter per år kraften 1965—1969 3 + 4 + 5,2 + 3 + 4 + 5 kraften /o

1970—1975 1975—1980 76

—3,8 —2,0

—0,8 —0,8

—0,4 —0,5

0,7 0,8

-0,7 —0,8

—0,5 —0,6

—1,4 —1,4 SOU 1970: 71

va arbetskraftstal i samma takt som under perioden 1965-1970 skulle innebära att vi 1975 har 35 000 fler och 1980 har 80 000 fler gifta kvinnor i arbetskraften. Den förändring detta medför redovisas i kolumn 4. Ett alternativ där frånvaron fortsätter att öka i samma takt som 1965-1969 framgår av kolumn 5. Hur olika kombinationer av dessa alternativa antaganden påverkar de ursprungliga förändringstalen för den totala arbetskraftsvolymen framgår av kolumnerna 6 och 7. Det är inte alltför osannolikt att någon av dessa avvikelser inträffar under perioden. En utveckling som då skulle kunna tänkas ligga till hands är att antalet män i arbetskraften blir mindre och antalet gifta kvinnor blir större än ursprungligen beräknats, eventuellt i kombination med något kraftigare frånvaroökning. En sådan utveckling skulle kunna ge en något lägre arbetskraftstillgång mätt i timmar än som antagits i huvudalternativet. En något lägre arbetskraftstillgång blir också följden om pensionsåldern generellt skulle sänkas från 67 till 65 år. Uttryckt i antal skulle 1975 i detta fall uppskattningsvis 30 000 färre vara sysselsatta än som räknats med i huvudalternativet. Arbetskraftsvolymen skulle samtidigt bli knappt 1 % lägre 1975, och den årliga minskningen skulle därmed bli inte fullt 0,2 procentenheter större. Att minskningen inte blir större beror bl. a. på de äldres låga relativa arbetskraftstal. 3.2.2 Efterfrågan på arbetskraft från olika näringsgrenar Som framgår av tabell 3.2: 8 utfördes 1950 64 % av den totala arbetsvolymen inom de varu- och kraftproducerande sektorerna. 1965 hade denna andel minskat till 56 %. Detta sammanhängde med de kraftiga sysselsättningsnedgångarna inom jordbruk och fiske, vilkas andel av den totala arbetsinsatsen därigenom halverades från inte fullt 18 % till mindre än 9 %. För skogsbruket låg andelen på en i stort sett oförändrad nivå under denna period. Industrins sysselsättningsandel minskade något från 1950 till 1960, en minskning som i stor utsträckSOU 1970: 71

Tabell 3.2:8. Olika näringsgrenars andel av den totala arbetsvolymen 1950—1975. Procent av totala antalet arbetstimmar. 1950 1960 1965 1970 1975 Jordbruk m.m. 17,8 Skogsbruk 3,4 Industri 34,4 El, gas, vatten och avlopp 0,9 Byggnadsverksamhet 7,6 Summa varuoch kraftproduktion 64,2

11,4 3,8 33,8

8,5 3,1 33,6

6,0 4,2 2,2 1,7 31,9 29,5

1,1

1,1

1,1

1,1

8,7

9,6

9,7

9,6

58,6

55,9

50,9 46,2

Varuhandel 11,6 12,6 12,9 Samfärdsel 8,2 8,1 7,9 Privata tjänster inkl. fastighetsförvaltning 8,0 9,5 9,9 Offentliga tjänster 8,0 11,2 13,4 Summa tjänster 35,8 41,4 44,1 Totalt 100 100 100

13,2 13,1 8,3 8,5 10,1 10,7 17,6 21,5 49,1 53,8 100 100

Anm. Talen är avrundade, varför summorna ej alltid stämmer. ning kan återföras på den svaga utvecklingen 1958. Mellan 1960 och 1965 ökade dock industrisysselsättningen i nästan samma takt som genomsnittet för ekonomin, varigenom andelen blev ungefär oförändrad, knappt 34 %. Inom byggnadsverksamheten ökade sysselsättningen i snabb takt under hela perioden 1950-1965 och andelen arbetstimmar steg därigenom till närmare 10 %. Sysselsättningsandelen för jordbruk, skogsbruk och fiske sammantagna minskade således kraftigt, medan den för övriga varuoch kraftproducerande näringsgrenar ökade svagt från 1950 till 1965. Andelsförskjutningarna för dessa näringsgrenar visas i nedanstående tablå. 1950 1960 1965 1970 1975 Jordbruk, skogsbruk och fiske Industri, kraftverk m. m. och byggnadsverksamhet

21,3

15,2

11,7

8,2

5,9

42,9

43,5

44,3

42,7

40,2

Diagram 3.2:2. Vissa näringsgrenars andelar av den totala arbetsinsatsen i timmar 1950

-55

-60

-65

-70

-75

• Övrig varu- och kraftproduktion • Tjänster Jordbruk, skogsbruk och fiske

Tjänstesektorernas andel av den totala arbetsvolymen steg därigenom snabbt, från 36 % 1950 till 44 % 1965. Härtill bidrog främst en kraftig sysselsättningsuppgång inom den offentliga tjänstesektorn, vars andel steg från 8 % till över 13 % . Även för bank-, försäkrings- och uppdragsverksamhet noterades stigande andelar. För samfärdseln var däremot andelen svagt sjunkande. Som framgår av diagram 3.2: 2 fortsatte denna utveckling med sjunkande andelar för jordbruk och skogsbruk men stigande för tjänstesektorerna även mellan 1965 och 1970. För industrins och byggnadsverksamhetens del inträffade däremot en förändring. Efter att tidigare ha ökat, började nu deras sammanlagda andelar att sjunka. Främst inverkade den kraftiga sysselsättningsnedgången inom industrin. Totalt minskade de varu- och kraftproducerande näringsgrenarnas andel av hela arbetsinsatsen från 56 % 1965 tiU 51 % 1970. Tjänstesektorernas betydelse för sysselsättningen ökade i motsvarande mån. Främst var det sysselsättningsexpansionen inom den offentliga tjänstesektorn som medverkade härtill och dess andel beräknas ha 78

stigit till närmare 18 % 1970. Även de övriga tjänstesektorernas andel av sysselsättningen steg, om än i lägre takt. Enligt de beräkningar som gjorts för arbetskraftsefterfrågans fortsatta utveckling förutses förskjutningarna i sysselsättningen gå i samma riktning och bli av ungefär samma storlek 1970-1975 som under andra hälften av 60-talet. Som framgått av avsnitt 3.2.1 beräknas den totala arbetskraftsvolymen, mätt i antal timmar, minska med 0,8 % per år 1970 -1975. Den väntade utvecklingen inom olika näringsgrenar visas i tabell 3.2: 9. Inom jordbruk, skogsbruk och fiske förutses arbetskraftsvolymen minska med 7 % per år mellan 1970 och 1975, vilket betyder att den snabba sysselsättningsnedgången under senare delen av 60-talet fortsätter i stort sett i samma takt. I motsats till under 60talet väntas antalet sysselsatta inom skogsbruket från 1970 till 1975 minska snabbare än antalet utförda arbetstimmar, vilket förklaras av en fortlöpande övergång till årsanställning av arbetare. Arbetsinsatsen inom industrin minskade med ca 2 % per år 1965-1970 och förutses i vår grundkalkyl minska i drygt samma takt 1970-1975. Sysselsättningsnedgången inom byggnadsverksamheten under senare hälften av 60-talet har bedömts bli något större under början av 70-talet och uppgå till 1 % per år på grund av den förhållandevis svaga utvecklingen av byggnadsinvesteringarna. Den ganska snabba sysselsättningsökningen inom tjänstesektorerna sedan 1950 väntas fortsätta även under första hälften av 70-talet. Inom den offentliga tjänstesektorn förutses arbetsinsatsen öka med 3,4 % per år 1970-1975, vilket är betydligt mindre än genomsnittet för 60-talet. Den lägre ökningstakten är en följd av den offentliga konsumtionens svagare utveckling. Inom varuhandeln väntas arbetskraftsefterfrågan fortsätta att minska något, och inom samfärdseln har uppgången i sysselsättningen 1965-1970 beräknats följas av en svag nedgång. Inom de privata tjänsterna slutligen har arbetsinsatsen, efter att ha minskat svagt, antagits öka något under SOU 1970: 71

Tabell 3.2:9. Sysselsättningens förändringar i olika näringsgrenar 1960—1975. Antal sysselsatta 1 000-tal1

Antal arbetstimmar, procent per år 1960— 1965

1965— 1970

1970— 1975

1960— 1965

1965— 1970

1970— 1975

—5,3 Jordbruk m. m. —3,5 Skogsbruk 0,2 Industri 1,0 El, gas, vatten och avlopp 2,3 Byggnadsverksamhet Summa varu- och kraftproduktion —0,7

-7,7 —7,8 —1,9 -0,9 —0,6 —2,7

—7,4 —5,2 —2,3 —0,5 -1,0 —2,7

—130 — 8 49 0 52 — 37

— 89 — 19 — 32 1 7 —133

— 67 — 25 — 55 1 4 —142

Varuhandel Samfärdsel Privata tjänster inkl. fastighetsförvaltning Offentliga tjänster Summa tjänsteproduktion

0,8 —0,4

-0,5 0,3

—0,9 -0,4

32 3

18 7

8 8

1,1 4,0 1,6 0,3

—0,5 4,6 1,3 —0,9

0,5 3,4 1,1 —0,8

17 120 172 135

17 189 232 99

29 185 229 87

Totalt

Arbetskraftsundersökningarnas definitioner. Avrundade tal.

första hälften av 70-talet. Sammanfattningsvis kan konstateras att sysselsättningsminskningen inom i första hand de varu- och kraftproducerande sektorerna, trots den totala nedgången, möjliggör en fortsatt snabb sysselsättningsuppgång inom delar av tjänstesektorerna, främst den offentliga sektorn. Beräkningarna av arbetskraftsefterfrågan har huvudsakligen utförts i antal timmar. Schematiska kalkyler har dock också gjorts för utvecklingen av antalet sysselsatta inom de olika näringsgrenarna. Resultatet av kalkylerna för 1970-1975 framgår i detalj av tabell 3.2: 9 och sammanfattas i nedanstående tablå (1 000-tal personer). Ökning av antalet sysselsatta Minskning inom jord- och och skogsbruk samt industri Summa ökning till förfogande för övriga näringsgrenar varav till: offentliga tjänster varuhandel, samfärdsel och privata tjänster

+ 87 +147 +234 +185 + 45

De ovan förutsatta utvecklingarna inom de olika näringsgrenarna gäller endast riket som helhet. Betydande regionala skillnader SOU 1970: 71

föreligger emellertid. Avslutningsvis skall därför helt kortfattat beröras hur sysselsättningsstrukturen kan komma att ändras i olika delar av landet. Den bild som presenteras får endast ses som en illustration till en tänkbar utveckling. För en närmare redogörelse av hithörande problem hänvisas till i första hand bilaga 7. Sysselsättningsstrukturen skiljer sig markant åt mellan olika delar av landet. I de tre största städerna beräknas således andelen sysselsatta inom tjänstesektorerna 1970 ha legat över 60 %. I Norrlands inland var denna andel däremot inte högre än ca 40 %, men i stället var en stor andel sysselsatt inom jord- och skogsbruk. De kalkylerade förändringarna av sysselsättningen 1970-1975 inom olika landsdelar medför att andelen sysselsatta inom tjänstesektorerna genomgående stiger, samtidigt som en andelsminskning äger rum för industrin. Vidare sker en avgång från jordbruk och skogsbruk, som i de mindre tätt befolkade regionerna i södra och mellersta Sverige samt i hela Norrland väntas bli betydande. Antalsmässigt innebär detta att av den beräknade totala nedgången 19701975 inom jordbruk och skogsbruk ungefär 2/3 skulle äga rum i södra och mellersta

Sverige utanför de tre största städerna. Resten av nedgången skulle huvudsakligen och till ungefär lika stora delar ske i Norrlands kustland respektive inland. Inom industrin skulle antalet sysselsatta minska mest i de tätbefolkade regionerna i Syd- och Mellansverige (utanför storstäderna), men inte obetydliga nedgångar emotses även i Stockholmsområdet samt i de mindre tätt befolkade regionerna i södra Sverige. Inom byggnadsverksamheten skulle endast smärre förändringar av antalet sysselsatta inträffa i de olika delarna av landet. Inom tjänstesektorerna slutligen ger beräkningarna ett från 1970 till 1975 ungefär oförändrat antal sysselsatta i Norrlands inland, en svag ökning i Norrlands kustland samt kraftiga ökningar i övrigt. Totalt skulle sysselsättningen i de tre storstadsområdena öka lika mycket som den för totala ekonomin beräknade uppgången. Sysselsättningsökningen i de tätbefolkade regionerna i södra och mellersta Sverige (utom storstäderna) skulle motsvaras av en nästan lika stor nedgång i Norrlands inland. 3.2.3 Några arbetskraftsproblem Det totala utbudet av arbetskraft beräknades i avsnitt 3.2.1 öka med sammanlagt närmare 90 000 personer 1970-1975. I det därpå följande avsnittet visades sedan hur detta arbetskraftstillskott kan förutses bli fördelat på olika näringsgrenar. Efterfrågan har konfronterats med tillgången endast på totalnivå, och detta på så sätt att utbudet av arbetskraft fått utgöra en restriktion för produktionstillväxten. Balans på totalnivå (full sysselsättning) ingår således som en förutsättning i kalkylerna. Arbetsmarknaden består emellertid av en rad delmarknader, vilket har sin grund i att arbetskraften är uppdelad på olika branscher och yrken, har varierande utbildning, finns i olika regioner, består av gifta kvinnor, män etc. Några mer fullständiga kalkyler för balansen mellan utbud och efterfrågan på olika delmarknader har inte kunnat utföras. I vissa fall har dock överslagsberäkningar gjorts. I det följande redovisar vi några resultat av dessa samt drar några slutsatser

om de spänningar som de indikerar. Det blir då samhällets uppgift att med i första hand arbetsmarknadspolitik, men även via andra åtgärder, underlätta anpassningen på delmarknaderna och eliminera balansrubbningarna. Kvinnlig arbetskraft. Sysselsättningsökningen 1965-1970 bestod helt av gifta kvinnor, medan såväl antalet män som ej gifta kvinnor minskade. Även 1970-1975 består hela utbudsökningen av kvinnlig arbetskraft. I vad mån den framtida efterfrågan har en inriktning som svarar mot detta utbud kan inte säkrare bedömas. Här skall dock ett schematiskt räkneexempel anföras. Beräkningen utgår från den av oss förutsedda utvecklingen 1970-1975 av det totala antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruk, industri och kraftförsörjning, byggnadsverksamhet etc. Om man sedan antar att kvinnornas andel i de olika näringsgrenarnas sysselsättning blir densamma 1975 som 1970, ökar efterfrågan på kvinnlig arbetskraft med 120 000 personer. Tillgångsberäkningarna gav knappt 95 000 personer. Efterfrågan på manlig arbetskraft skulle samtidigt minska med omkring 30 000 personer, medan tillgången beräknats minska med 5 000 personer. Att räkneexemplet ger dessa resultat kan förklaras på följande sätt. Av de sysselsatta i jord- och skogsbruk samt industri utgör männen en mycket hög andel (ca 75 % ) . En förutsedd nedgång av sysselsättningen i dessa näringar ger, om könsrelationerna antas oförändrade, en motsvarande minskning i efterfrågan på manlig arbetskraft. Inom tjänstesektorerna, där en ökning av sysselsättningen kan förväntas fram till 1975, är könsfördelningen en helt annan. Inom t. ex. de offentliga tjänsterna beräknas sålunda 1970 ca 70 % av de sysselsatta vara kvinnor. Förutsatt att dessa andelar inte förändras leder detta till en stark efterfrågeökning på kvinnlig arbetskraft. För männens del blir däremot denna ökning så pass måttlig att den inte uppväger den reducerade efterfrågan från de varuproducerande sektorerna. Beräkningarna av den köns- och näringsgrensvisa utvecklingen får naturligtvis tas SOU 1970: 71

med betydande reservationer. Könsfördelningen är t. ex. osäker, och en mer ingående sektoruppdelning skulle ha kunnat ge annorlunda resultat. Trots allt kan dock resultaten tänkas rätt återspegla en tendens i utvecklingen, då de framkommit som en effekt av ändringar i näringsgrensstrukturen. I den diskussion om problemen kring den kvinnliga arbetskraften som förts utgår man ofta från att det skulle föreligga svårigheter för kvinnorna att finna lämpliga sysselsättningar. Den bild som framkommit här skulle närmast peka på att så inte blir fallet. Det är dock möjligt att man skulle erhålla en ganska splittrad bild i detta avseende om beräkningarna gjordes på regional nivå. De spänningar som framkommer i dessa kalkyler har vi inte bedömt vara av en sådan karaktär och styrka att en justering av arbetskraftsprognosen synts motiverad. Vi finner det sålunda troligt att såväl på efterfråge- som utbudssidan en anpassning mot ett balansläge efter hand kommer till stånd. Vad det därvid främst rör sig om är att observerade tendenser till en förändring i attityder och inställningar hos arbetsgivare och arbetstagare förstärks, liksom att skilda åtgärder som kan underlätta anpassningen i än högre grad uppmärksammas. I den bilden kommer bl. a. in löneförhållandena för manlig och kvinnlig arbetskraft. Dit hör en fortsatt uppluckring av de könsbundna yrkesvalen. Här kommer också in en ökad anpassning av arbetstid och arbetsvillkor till skilda gruppers situation och önskemål. Det växande inslaget av gifta kvinnor i arbetskraften torde t. ex. innebära att vi får en allt större andel som är mindre fast bunden till arbetsmarknaden. Förmodligen är det totala utbudet av kvinnlig arbetskraft i viss mån beroende av efterfrågan på deltids arbetskraft. Många kvinnor med barn kan inte ordna barntillsynen så att de kan vara borta från hemmet hela dagen eller orkar inte med ett heltidsarbete, då det av tradition är kvinnan som skall svara för större delen av hemmets och familjens tillsyn. Med den ökande förSOU 1970: 71 6— 014-103

värvsverksamheten bland de gifta kvinnorna kan emellertid också följa att makarna i ökad utsträckning delar på ansvaret för den service som hem och familj kräver. Detta innebär i sin tur att arbetsgivarna måste få en större förståelse för behoven av ledighet och flexibla arbetstider. Regional utveckling. De regionala olikheterna i sysselsättningen kan belysas med resultat från arbetskraftsundersökningarna tredje kvartalet 1970. Enligt dessa var det relativa arbetslöshetstalet i övre Norrland (Västerbottens och Norrbottens län) dubbelt så stort som i de tre storstadslänen, samtidigt som den andel av befolkningen som befann sig i arbetskraften var 10 % lägre. Än mer markerade blir skillnaderna om man använder sig av arbetsförmedlingarnas statistik över arbetslöshet och lediga platser vid jämförelsen. I övre Norrland hade under detta kvartal 100 arbetslösa 47 lediga platser att välja mellan, medan i storstadslänen 570 lediga platser fanns registrerade för varje 100-tal arbetslösa. Produktionsplanerna tyder på en fortsatt svag arbetskraftsefterfrågan i de norra delarna av landet inom de näringsgrenar som väger tungt ur sysselsättningssynpunkt, nämligen jordbruk, skogsbruk och delar av industrin. Det kan nämnas att i dessa områden av landet, jämfört med övriga delar, en väsentligt lägre andel av de industrisysselsatta är verksamma inom verkstadsindustrin. Enligt de regionala studier som gjorts skulle vidare någon större stegring av sysselsättningen inom tjänstesektorerna inte vara att emotse i de norra landsdelarna. En betydande risk för fortsatt undersysselsättning är därmed att emotse i dessa delar av landet. Utbildning. Enligt arbetskraftsundersökningarna hösten 1968 hade 8 % av dem som var i arbetskraften minst gymnasial eller högre utbildning, medan 55 % endast hade folkskola som formell grundutbildning. Utbildningsnivån stiger successivt. Således har andelen 16-åringar som sökt sig till fortsatt utbildning direkt efter den obligatoriska skolan stigit från ca 40 % 1960 till drygt 90 % 1970. Antalet studerande vid universitet och högskolor uppgick läs81

året 1964/65 till nästan 60 000 och läsåret 1969/70 till drygt 120 000 och beräknas 1974/75 vara 150 000. Denna utveckling torde leda till att de långtidsutbildade efter hand tränger in på nya arbetsområden. I första hand torde detta få till följd att sysselsättningsproblem uppstår för grupper inom dessa områden, främst äldre och korttidsutbildade. Vidare kan förutses att svårigheter uppkommer att placera de utbildade. Några aspekter på detta problem berörs i avsnitt 4.12.3. Vilken inriktning och tidsförläggning utbildningen skall ha sammanhänger med denna fråga. Renodlat kan två fall tänkas, dels en längre grundutbildning med högre specialiseringsgrad, dels en gemensam bredare grundutbildning som kompletteras och specialiseras efter hand. I det första fallet får utbildningsinvesteringen lång avkastningsperiod, med stor risk för felinvesteringar. Dessa risker är väsentligt mindre i det senare fallet, då investeringarnas livslängd blir kortare. Vilket av dessa alternativ som är samhällsekonomiskt mest lönsamt kan inte avgöras. Arbetsmarknadens omvandling torde dock tala för att en ökad satsning på vuxenutbildning-omskolning i förhållande till grundutbildning kan vara motiverad, inte minst med tanke på att den aktiva yrkesverksamhetstiden vanligen är 40 år eller något längre. Äldre arbetskraft. Vissa strukturförändringar i arbetskraften kan emotses med hänsyn till den befolkningsmässiga utvecklingen. Som framgår av befolkningsavsnittet kan man vänta sig en åldersmässig omfördelning av befolkningen i de yrkesverksamma åldrarna. De relativa arbetskraftstal

som antagits innebär att antalet personer i arbetskraften som är över 50 år fram till 1975 ökar något snabbare än den totala arbetskraften (se tabell 3.2: 10). Antalet yngre minskar däremot ganska kraftigt, särskilt under den senare delen av 70-talet. Arbetskraftstillgångarna växer alltså svagt, och därtill minskar antalet yngre personer i arbetskraften. Skulle den tendens bestå, som iakttagits på vissa delar av arbetsmarknaden, att i första hand efterfråga yngre, torde detta medföra vidgade klyftor mellan yngre och äldre. Problem av denna art kan även göra sig gällande av ett annat skäl. De möjligheter som finns till omfördelningar av arbetskraften på yrken och näringsgrenar hänger till viss del samman med åldern. Delvis sker denna omfördelning genom att de unga, som vanligen har en högre utbildning än de äldre, dras till de mest expansiva näringsgrenarna, medan de stagnerande områdena successivt minskar via pensionsavgångar. En fortsatt snabb strukturomvandling torde, mot bakgrund av den förutsedda åldersfördelningen, komma att kräva ökande arbetsmarknadspolitiska insatser främst i form av omskolning men även för att öka rörligheten bland yngre personer. En större andel av dem som är i arbetskraften kommer visserligen efter hand att ha en längre första utbildning. Hur detta påverkar yrkesval och yrkesrörlighet är dock svårt att bedöma. Å ena sidan kan en längre grundutbildning tänkas underlätta in- och omskolning. Å andra sidan är det inte uteslutet att en längre utbildning skapar yrkespreferenser som avviker från vad som utbjuds på arbetsmarknaden.

Tabell 3.2:10. Arbetskraftens åldersfördelning 1965—1980. Förändring i % under perioden Andel i % Åldersklass

15—29 30—49 50—

29,4 40,1 30,5 100

30,0 39,8 30,2 100

Totalt

1965— 1970

1970— 1975

5,7 2,5 2,2

-4,4 7,1 2,7

—7,3 12,5 —3,0

3,3

2,3

2,3

SOU 1970: 71

Handikappade. Problemen för de på arbetsmarknaden handikappade har i ökande utsträckning uppmärksammats under 60talet. Behoven av insatser för dessa har stigit kraftigt. Så har t. ex. antalet arbetsvårdssökande ökat från drygt 31 000 1960 till drygt 87 000 1969. Av dessa har en betydande del anvisats arbetsmarknadsutbildning. Samtidigt har dock antalet placeringar på öppna marknaden varit omkring 15 000 per år. En ökande inriktning på sysselsättning i olika former av skyddad verksamhet har därför ägt rum. I ett längre perspektiv kan en utveckling där åtgärderna för att lösa sysselsättningsproblemen för de i vidare mening handikappade i ökad utsträckning överförs på samhället emellertid medföra en risk för uppdelning av arbetskraften i två kategorier, en sysselsatt på den öppna marknaden och en sysselsatt utanför denna. Frånvaro och arbetstid. Enligt statistiska centralbyråns beräkningar var 1960 3,8 % av de sysselsatta frånvarande från arbetet på grund av sjukdom och tjänstledighet m. m. 1969 hade andelen stigit till 6,7 %, vilket i antal räknat motsvarar ca 250 000 personer. I våra kalkyler för den framtida utvecklingen har frånvaron förutsatts öka, dock i betydligt svagare takt än under den senare delen av 60-talet. Den ökade frånvaron är delvis en effekt av förskjutningar i arbetskraftens sammansättning. Väsentligen rör det sig dock om individuella förändringar. Till viss del torde den ökade frånvaron kunna jämställas med arbetstidsförkortning och således närmast utgöra en form av standardstegring. Arbetstidsförkortningen under de kommande åren antas slå igenom med full effekt för dem som har en veckoarbetstid överstigande 40 timmar. Samtidigt förutsätts att arbetstiden förkortas något även för en del av dem som arbetar mindre än 40 timmar per vecka. I vad mån utvecklingen mot en kortare veckoarbetstid i kombination med högre frånvaro kommer att medföra ökade problem vid produktionsplaneringen inom företag etc. kan vi inte avgöra. Generellt gäller att planeringen får ske under förutsättningSOU 1970: 71

en att tillgången på arbetskraft är knapp. Bland konkurrensmedlen kommer säkert att få ingå bl. a. ökad rörlighet i arbetstidens längd och förläggning.

3.3 Produktivitet och

produktionskapacitet

3.3.1 Sambandet mellan faktorinsatser och produktionsresultat Det produktionsresultat som under en viss tidsperiod framkommer inom ett land kan i princip återföras på insatser av olika typer av produktionsfaktorer som t. ex. arbetskraft och kapital. En bedömning av den framtida produktionsutvecklingen måste därför ta sin utgångspunkt i dels en precisering av hur sambandet mellan faktorinsatser och produktionsresultat ser ut och kan förväntas bli i framtiden, dels en bedömning av hur tillgången på de primära produktionsfaktorerna kan tänkas utveckla sig. Den grundläggande hypotesen måste vara att produktionen framkommer som ett resultat av de kombinerade insatserna av arbetskraft och realkapital. Men vid de försök som gjorts att empiriskt precisera detta samband har man stött på stora och svårlösta problem. Redan beräkningarna av produktionsresultatet är förenade med en osäkerhet som i detta sammanhang kan förmodas snedvrida resultaten. För vissa branscher - i synnerhet de offentliga och en del av de tjänsteproducerande sektorerna - har man i stor utsträckning nödgats mäta produktionen från kostnadssidan och inte ifrån resultatsidan. När det gäller arbetskraften har man numera visserligen relativt säkra uppskattningar av sysselsättningen uttryckt såväl i antal personer som i antal arbetade timmar. Om man i arbetsinsatsen emellertid även vill inräkna kvalitetsmässiga egenskaper, t. ex. effekterna av en ändrad utbildningssammansättning, är de statistiska möjligheterna därtill väsentligt mer begränsade. Problemen blir ännu större när man försöker precisera förändringarna i insatsen av realkapital. Under senare år har betydande resurser ägnats åt en förbättring av informationerna om investeringarna. Dessa lå83

ter sig emellertid inte omedelbart användas som mått på förändringarna i kapitalinsatsen utan dessa måste då kompletteras med informationer om såväl avgången av kapital som variationer i graden av kapac i t etsutny ttj andet. Dessa brister i mätningen av de variabler som ingår i ett produktionssamband kan förklara varför man vid försöken alt uppskatta detta samband för den svenska ekonomin - eller för delar av denna - erhåller otillfredsställande resultat. De observerade produktionsstegringarna överstiger sålunda vida vad som skulle följa av produktionsfaktorinsatsernas förändring. Med andra ord innebär detta att tillväxten i resurserna inte enbart kan förklaras av de nu kända måtten på faktorinsatsernas förändring utan därtill kommer även en betydande »restfaktortillväxt». Skall man göra prognoser över den framtida resurstillväxten innebär detta att man, förutom bedömningar av den framtida arbetskraftstillgången och realkapitalbildningen, även bör ta ställning till hur denna »generella produktivitet» kan tänkas utveckla sig i framtiden och hur denna samspelar med arbetskrafts- och kapitalutvecklingen. Med hänsyn till de ovan berörda mätproblemen - särskilt på realkapitalets område - och till svårigheterna att precisera produktionssambanden har vi valt att basera uppskattningarna av den framtida resursutvecklingen på ett studium av hur den genomsnittliga arbetsproduktiviteten (produktionen per arbetstimme) kan förmodas utveckla sig. Ur prognossynpunkt har detta förfaringssätt klara fördelar: för det första utvecklar sig produktiviteten för flertalet sektorer enligt ett ganska stabilt mönster. Visserligen kan konjunkturförändringar och t. ex. klimatiska variationer medföra tillfälliga störningar men taget över en 5-10årsperiod visar denna en betydande stabilitet i utvecklingen. För det andra görs då resursutvecklingen beroende av prognosen över timvolymens utveckling, en variabel som man kan förutsäga med en i detta sammanhang relativt god precision. Det prognosmässigt enkla i detta förfaringssätt får då inte tolkas så att denna 84

utveckling kommer att realiseras oavsett hur kapitalutvecklingen blir eller hur exempelvis utbildnings- och forskningspolitiken utformas. Det kan tvärtom förmodas vara så att utvecklingen av arbetsproduktiviteten klart är betingad av hur dessa bakomliggande faktorer utvecklar sig. Trots svårigheterna att mera exakt precisera de rådande sambanden kommer ett försök att göras att ange de väsentligare betingelserna för att den förutsatta produktivitetsutvecklingen skall komma till stånd.

3.3.2 Arbetsproduktivitetens och produktionskapacitetens utveckling I jämförelse med tidigare långtidsutredningar har vi denna gång haft bättre möjligheter att analysera produktivitetens utveckling genom nationalräkenskapernas utvidgade produktionsberäkningar och utförligare redovisning av antalet arbetade timmar. Till en viss del kan de avvikelser som nu kan konstateras mellan den föregående utredningens huvudalternativ för produktivitetsutvecklingen 1965-1970 och den hittills observerade utvecklingen förklaras av att man tvingades basera analyserna på ett synnerligen ofullständigt statistiskt material. Förbättringarna i informationsunderlaget medger även ett närmare studium av produktivitetsutvecklingen inom olika delsektorer av ekonomin, varigenom man bättre kan ta hänsyn till effekterna av förskjutningar i sektorsammansättningen. På grund av de stora skillnader, som föreligger mellan sektorerna i fråga om såväl nivå som förändring i avkastningen per arbetstimme, spelar arbetskraftens fördelning på sektorer en avgörande roll för utvecklingen av produktiviteten för ekonomin i dess helhet. Men innan effekterna av detta närmare studeras bör vi stanna ett ögonblick inför problemet hur produktiviteten - sektor för sektor - kan tänkas utveckla sig. Som ovan framhölls är vi i stort sett hänvisade till att angripa detta problem genom en extrapolation av hittills observerade utvecklingstendenser. Resultaten av denna extrapolation finns återgivna i tabell 3.3: 1, SOU 1970:71

Tabell 3.3:1. Arbetsproduktivitetens utvec ing för olika delsektorer 1950—1975. Förändring i procent per år. Sektor

1950— 1960

1960— 1965

Jordbruk Skogsbruk Industri El, gas, vatten och avlopp Byggnadsindustri Summa varu- och kraftproduktion Varuhandel Transport och kommunikationer Fastighetsförvaltning Privata tjänster Offentliga tjänster Summa tjänsteproduktion Totalt

3,0 0,9 4,0 5,1 0,9 3,9 2,7 3,9 6,1 1,1 0,0 2,3 3,3

4,8 4,6 7,8 6,8 4,8 7,6 4,4 4,7 0,1 3,9

där även uppgifter finns för de närmast föregående perioderna. Som framgår av tabellen har produktivitetsutvecklingen för den kommande 5-årsperioden i det stora flertalet fall förutsatts ligga på samma nivå som under 60-talet. De fall där undantag gjorts diskuteras närmare under respektive sektorsavsnitt, men även dessa fall innebär små avsteg från 60-talstrenden. Trots vad som ovan sagts om svårigheterna att förklara den hittills observerade produktivitetsutvecklingen, kvarstår dock som ett problem för oss att precisera konsekvenserna av en fortsatt snabb produktivitetsuppgång av ungefär samma storleksordning som den som gällt för 60-talet. Såväl historiskt sett som vid internationella jämförelser framstår det svenska näringslivets produktivitetsutveckling som mycket snabb. En mängd omständigheter synes ha bidragit till detta, men i första rummet bör dock framhållas den betydande realkapitalbildning som sker i Sverige, vilken - i kombination med den under senare år praktiskt taget stagnerande arbetskraftsutvecklingen - medfört mycket snabba stegringar i kapitalinsatsen per arbetstimme. En närmare diskussion av detta förhållande följer i avsnitt 3.3.3, men redan här kan dock nämnas att de ovan gjorda förutsättningarna om produktivitetsutvecklingen syns kräva fortsatta ökningar av SOU 1970: 71

-0,4

3,1 5,6

1965— 1970

1970— 1975

6,4

6,4 8,0 7,6 6,5 3,5 7,3 3,9 5,2 0,7 3,4 0,2 2,7 4,9

12,4

7,6 6,4 2,5 7,4 3,8 4,3 1,2 4,0 0,0 2,7 5,2

realkapitalinsatsen per arbetstimme av i stort sett samma storleksordning som under 60talet. En annan grupp av faktorer bakom denna utveckling är den höga graden av öppenhet i den svenska ekonomin i förhållande till den internationella konkurrensen. Särskilt under senare år har denna medfört en relativt snabb omstrukturering av det svenska näringslivet vilken kommit till uttryck i nedläggningar av företag, relativt omfattande omflyttningar av arbetskraft såväl mellan företag som mellan regioner och även i sysselsättningsproblem för vissa delar av arbetskraften. Om man förutsätter en fortsatt snabb produktivitetsuppgång innebär det sålunda att man måste vara beredd att ta de fulla konsekvenserna av vad en sådan utveckling kan komma att medföra. Det ligger här nära till hands att fråga sig om man inte inom utredningens ram bort analysera konsekvenserna av ett alternativ för produktivitetsutvecklingen som skulle ligga väsentligt lägre än vad den här valda förutsättningen innebär och som då skulle svara mot en situation med en långsammare takt i strukturomvandlingen. Eftersom de förutsatta produktivitetstalen i stort sett bekräftats vid de sektorsvisa genomgångarna och på grund av att samhällsinsatserna på bl. a. närings- och arbetsmarknadspolitikens områden utbyggts och även i fortsättningen kan förväntas bli 85

utbyggda i en takt som svarar mot de krav som följer av en fortsatt snabb strukturomvandling av den svenska ekonomin, har emellertid utredningen icke funnit anledning att frångå den bild som ovanstående sektorsprognoser innehåller. En tredje grupp av faktorer som synes utöva ett betydande inflytande på produktivitetsutvecklingen är införandet av ny teknik i produktionen. Till en del sammanhänger dessa faktorer med dem som tidigare nämnts. I många fall förutsätter nämligen tillvaratagandet av ny teknik även samtidiga investeringar. Innovationerna kommer ofta till uttryck genom t. ex. nya maskintyper. Samtidigt kan även införandet av ny teknik innebära en skärpning av konkurrenssituationen för det redan existerande kapitalet. Vissa äldre årgångar av kapital förmår inte längre bära sina rörliga kostnader utan måste läggas ned. De ekonomisk-politiska konsekvenserna av dessa effekter har emellertid redan beaktats genom det tidigare resonemanget. Den svenska ekonomins storlek och näringslivets mångsidiga sammansättning gör det praktiskt taget omöjligt för oss att på alla produktionsområden bli i någon mening självförsörjande med primärinnovationer. En del undersökningsresultat antyder dock att det inte i första hand är den rena grundforskningens omfattning och resultat som är avgörande för produktivitetsutvecklingen inom ett land men väl den snabbhet och riskvillighet med vilken nya forskningsresultat införs i produktionssystemet. Sammankopplas detta förhållande dessutom med en allt bättre fungerande internationell marknad för försäljningar och köp av patenträttigheter och tillverkningslicenser, framstår det som ännu klarare att primärinnovationernas frekvens inom landet inte kan vara en restriktion av större betydelse för näringslivets produktivitetsutveckling. Däremot kan forskningsresultatens tillvaratagande medföra vissa inteckningar på bytesbalansens transfereringsdel genom allt större betalningar till utlandet för licenser och patenträttigheter. Ett visst hänsynstagande till detta har skett vid övervägandena om den externa balansen. 86

En grundläggande förutsättning för såväl en snabb innovationsspridning som en fortsatt snabb produktivitetsstegring i allmänhet är en välutbildad arbetskraft. Till en del har detta diskuterats redan i avsnitt 3.2.3. Här skall endast ytterligare framhållas att såväl en fortsatt snabb strukturomvandling som en snabb innovationsspridning ställer bestämda krav både på arbetskraftens grundutbildning och på ökade samhällsinsatser för vidareutbildning och omskolning. Härigenom skulle de väsentligare betingelserna för en fortsatt sektoriell produktivitetsstegring av den storleksordning som presenterades i tabell 3.3: 1 ha behandlats. Innan denna bild kan sammanvägas till en total produktivitet för hela arbetskraften måste man emellertid ta ställning till hur arbetskraften under prognosperioden fördelas på de olika sektorerna. I synnerhet de offentliga sektorernas andel av sysselsättningen är av betydelse i detta avseende eftersom all offentlig konsumtionsproduktion registreras i nationalräkenskapssystemet endast från kostnadssidan. Visserligen har övergången till det nya SNAsystemet medfört att man numera även i offentlig konsumtion inkluderar en kapitalkostnadspost i form av beräknade avskrivningar på nyttjandet av offentligt kapital. Tillkomsten av denna - i och för sig helt konstruerade post - har emellertid endast medfört att man nu statistiskt registrerar produktivitetsstegringar på några tiondels procent per år inom den offentliga konsumtionsproduktionen. Detta utesluter emellertid inte att den offentliga tjänsteproduktionen i realiteten har undergått betydande produktivitetsförbättringar under senare år. Den allmänna rationaliseringsverksamheten och införandet av datateknik bör klart ha verkat i denna riktning. Men den statistiska bild vi har att utgå ifrån registrerar inte detta och då kan en stigande offentlig sysselsättningsandel få den effekten - särskilt i den nu aktuella situationen med en vikande total arbetskraft - att sysselsättningen omfördelas från sektorer med snabbare till sektorer med lägre produktivitetsökningar. SOU 1970: 71

Tabell 3.3:2. Arbetsproduktivitetens och B N P-kapacitetens utveckling 1970— 1975 under alternativa förutsättningar. Procent per år.

Alternativ

Genomsnittlig produktivitetsstegring

BNPkapacitetens stegring

I II III IV

4,9 5,1 4,9 5,3

4,1 4,3 4,1 4,5

Anm. De uppgifter som ges i ovanstående tabell över BNP-kapacitetens stegring ligger något över dem som presenterats i annat sammanhang. Detta beror på att uppskattningarna i ovanstående tabell erhållits via beräkningar från produktionssidan. Övriga BNP-beräkningar i denna utredning har däremot härletts från användningssidan, vilket enligt nationalräkenskaperna för senare år givit en systematiskt lägre tillväxttakt. Produktivitetsutvecklingen för hela BNP behöver emellertid därför inte med nödvändighet förlångsammas om nämligen omfördelningen sker från sektorer med ett nivåmässigt sett ännu lägre förädlingsvärde per arbetstimme än vad som statistiskt registreras för de offentliga sektorerna. Dessa kan visserligen ha en mycket låg stegring i produktiviteten men kan ändå nivåmässigt ligga över andra sektorer inom ekonomin. Under vissa tidigare skeden av efterkrigstiden har sådana effekter kunnat observeras. Särskilt omfördelningen från jordbrukssektorn och vissa lågproduktiva industrisektorer till de offentliga sektorerna har då verkat höjande på den totala produktiviteten inom ekonomin. Genom de snabba höjningar av produktiviteten som skett även inom tidigare lågproduktiva branscher medför emellertid en ökad offentlig sysselsättningsandel numera nästan generellt sett en lägre stegringstakt i den samlade produktiviteten. Hur stor effekten blir kan emellertid inte avgöras förrän man tagit ställning till de centrala avvägningsfrågorna, dvs. hur de samlade resurserna kommer att fördelas på olika områden under den aktuella perioden. Annorlunda uttryckt innebär detta att den totala resursramen kommer att vara beroende av hur BNP sammansätts på användningssidan. SOU1970:71

Detta leder till den komplikationen för vår framställning att frågorna rörande det framtida resursutrymmet borde behandlas parallellt med frågorna förande användningen av resurserna. För att illustrera effekten av detta samspel presenteras i tabell 3.3: 2 resultaten av några alternativa kalkyler över den totala produktivitetens och BNP-kapacitetens utveckling 1970-1975. Gemensam för samtliga alternativ är en utveckling av arbetskraften enligt den kalkyl som redovisats i avsnitt 3.2.1 (återgiven i tabell 3.2: 5, sid. 75). Vidare har även en del av posterna på försörjningsbalansen hållits konstanta, t. ex. investerings- och lagerutvecklingen samt kravet att balansen i de utrikes betalningarna skall vara realiserad 1975. Alternativ I svarar mot det fall då sektorfördelningen är densamma som 1969. Man har alltså använt 1969 års förädlingsvärden som vikter vid sammanvägningen av de sektoriella produktiviteterna. Alternativ II innebär att den offentliga sysselsättningen hållits oförändrad på 1970 års uppskattade nivå, varvid den privata konsumtionen i stället fått tillväxa med en snabbare takt. Alternativ III svarar mot en uppgång i den offentliga konsumtionen mellan 1970 och 1975 med 4,5 % om året varvid den offentliga sysselsättningen förutsatts ha en oförändrad produktivitet. Fall IV slutligen illustrerar effekten av ett alternativt antagande om produktivitetsutvecklingen inom den offentliga sektorn. De mycket begränsade undersökningar av denna som utförts antyder en utvecklingstakt om 2-3 % om året. Tar man dessutom hänsyn till de särskilt under senare år snabba stegringarna i kapitalinsatsen inom vissa områden av den offentliga tjänsteproduktionen, synes det motiverat att lägga sig vid 3 %. Resultaten erbjuder flera intressanta jämförelsemöjligheter. Av skillnaden mellan alternativ I och II framgår att sektorsammansättningen i alternativ II förskjuts i en ur produktivitetssynpunkt förmånlig riktning. Denna effekt beror på att de ökade resurserna i detta fall tas i anspråk för ökningar i den privata konsumtionen. De sektorer som levererar varor och tjänster för detta ändamål tillväxer i relation till vad som gäl-

ler i alternativ I med den effekten att produktiviteten för hela ekonomin tillväxer snabbare. En jämförelse mellan alternativen II och III är ägnad att - inom ramen för vårt nuvarande sätt att mäta produktionsresultaten inom de offentliga sektorerna - belysa effekterna av en i förhållande till den senaste 5-årsperioden relativt måttlig expansion av den offentliga konsumtionen. Genom att man i alternativ II ställer en successivt större arbetskraft till det egentliga produktionssystemets förfogande än vad som sker i fall III stiger såväl den totala genomsnittliga produktiviteten som BNP-kapaciteten snabbare. Det måste understrykas att detta är ett resultat av sättet att mäta den offentliga konsumtionen. Man kan i direkt anslutning till jämförelsen mellan dessa alternativ ifrågasätta om den bild som alternativ II ger över huvud taget representerar en möjlig utveckling för den svenska ekonomin. Av den tidigare genomgången av produktivitetsprognosernas betingelser framgick på flera punkter klart det beroende som finns mellan å ena sidan produktivitetsutvecklingen inom näringslivet och å andra sidan anspråken på den offentliga sektorn. Förhållandet mellan dessa bör innehålla starka inslag av komplementaritet och inte som man delvis kanske kan förledas att tro av jämförelsen mellan II och III - kännetecknas av enkla substitutionsmöjligheter. Vad slutligen jämförelsen mellan alternativen III och IV beträffar avser den endast att illustrera effekterna av ett antagande om en 3-procentig produktivitetsstegring inom de offentliga sektorerna. Som framgår av tabellen blir effekten av detta att såväl produktiviteten som BNP-kapaciteten stiger i en takt som med omkring 0,3 procentenheter överstiger den som gäller för alternativet III. Men detta räkneexempel får inte ses som annat än en illustration av de här aktuella storleksordningarna. Av de alternativ som presenterades i tabell 3.3: 2 ligger fall III närmast den struktur på användningssidan som presenteras i det följande. Det innebär således en total produktivitetsstegring på 4,9 % och en ök-

ning av BNP-kapaciteten beräknad från produktionssidan på 4,1 %. Denna precisering aktualiserar frågan hur stor del av kapacitetsutvecklingen som kommer att kunna utnyttjas under den aktuella perioden. Detta problem har till viss del diskuterats redan i avsnitt 1.3.2. I det här aktuella sammanhanget må det räcka med att påpeka det självklara förhållandet att om man skulle tvingas - antingen genom konjunkturellt betingade efterfrågebortfall eller genom en av kostnadsutvecklingen motiverad restriktivitet - arbeta på en lägre utnyttjandegrad i ekonomin, kommer den realiserade BNPutvecklingen att ligga lägre än kapacitetsutvecklingen. Perioden 1965-1970 visade att man för flera år i följd kan tvingas ligga avsevärt under kapacitetsutvecklingen. Riskerna för att detta kan bli fallet under 70talet finns naturligtvis men bör inte överdrivas. Även i ett relativt pessimistiskt alternativ synes man icke behöva räkna med en större sänkning av kapacitetsutnyttjandet än omkring 1 procentenhet under de närmaste åren. 3.3.3 Kapitalstruktur och produktivitet Såsom framhölls i föregående avsnitt bör kapitalinsatsernas storlek och förändring spela en avgörande roll för arbetsproduktivitetens utveckling. En fortsatt snabb produktivitetsstegring förutsätter alltså att arbetsinsatsen kombineras med successivt stigande mängder realkapital. Samtidigt påpekades emellertid även att vi saknar tillförlitliga och hela ekonomin omfattande informationer om stocken av fast realkapital. Olika försök att uppskatta denna har emellertid gjorts i anslutning till arbetet med tidigare långtidsutredningar: sålunda redovisades en uppskattning för industrisektorn i bilaga 2 (SOU 1962: 11) till 1959 års utredning och i appendix A till 1965 års utrednings huvudrapport (SOU 1966: 1) presenterades ett försök att uppskatta kapitalstocken för hela ekonomin. Denna typ av kalkyler har nu följts upp och fördjupats. Avsaknaden av stockuppskattningar för stora delar av ekonomin medför att man i stort sett är hänvisad till SOU 1970: 71

att konstruera kapitalstockarna genom att kumulera ett antal tidigare års investeringar, vilka sedan reducerats genom en successiv avgång uttryckt genom olika typer av livslängdskurvor. I jämförelse med de tidigare beräkningarna har livslängdsantagandena starkt differentierats. Det kan visserligen hävdas att den empiriska grunden för dessa antaganden bitvis är mycket bräcklig, men den använda tekniken medger dock ett relativt gott hänsynstagande till olikheter i varaktighet såväl mellan olika typer av kapitalföremål som mellan olika sektorer och branscher. I fyra fall har kumuleringsmetoden frångåtts och det är i fråga om fiskefartyg, handelsflottan, luftfarten och bostäder. I samtliga dessa fall finns stockuppgifter av varierande kvalitet att tillgå. Särskilt i fallen med fartyg och flygplan är kumuleringsmetoden praktiskt taget oanvändbar på grund av den omfattande försäljning som sker över landets gränser. De tillgängliga antalsuppgifterna har multiplicerats med uppskattade återanskaffningsvärden uttryckta i 1959 års priser. I övriga fall har kumuleringsmetoden använts varvid man vid beräkningarna använt över tiden oförändrade livslängdskurvor. Mot bakgrund av vad som i föregående avsnitt framhölls om bl. a. den under senare år snabbare strukturomvandlingen inom den svenska ekonomin kan ett dylikt antagande förefalla orealistiskt. De jämförelser som för industrisektorn kan göras med statistiken över anläggningstillgångarnas brandförsäkringsvärden antyder dock att det - åtminstone för denna sektor - endast är för textilindustrin som detta skulle haft någon större betydelse. Denna slutsats bekräftas även av experimentellt företagna variationer i livslängdskurvorna, som visat att det krävs relativt kraftiga förändringar i dessa antaganden för att resultaten märkbart skall förändras. Att detta blir fallet sammanhänger med efterkrigstidens ständigt stegrade investeringsaktivitet, vilken medfört att andelen äldre kapital endast utgör en ringa del av hela kapitalstocken. De här aktuella kapitalstocksberäkningSOU 1970: 71

arna syftar till att ge ett mått på den kapitalvolym som är av betydelse för produktionsutvecklingen. Det är alltså den reala och inte den finansiella kapitalvolymen som här skall uppskattas. Den använda kumuleringsmetoden förutsätter att man kan uttrycka investeringarna i en konstant prisnivå. De investeringsserier som legat till grund för beräkningarna är alla omräknade i 1959 års prisnivå - vilket medför att kapitalstocksserierna är uttryckta i samma prisnivå. Av strategisk betydelse är i vilken utsträckning man vid deflateringen kunnat ta hänsyn till de kvalitetsförbättringar som kapitalföremålen till följd av bl. a. tekniska framsteg undergår. Man kan inte bortse ifrån risken att man vid deflateringen icke fullt ut lyckats ta hänsyn till förbättringarna i kapitalvarornas produktiva egenskaper eller till eventuella förbättringar i deras varaktighet utan att dessa till en del deflaterats bort som prishöjningar. I så fall kommer serierna över kapitalvolymens utveckling att visa en för långsam tillväxt, vilket i sin tur medför att när dessa insätts i ett produktionssamband erhåller man en större »oförklarad» produktionstillväxt än om man fullt ut kunnat ta hänsyn till kvalitetsförbättringarna. Det har icke varit möjligt att inom ramen för arbetet med denna utredning genomföra en fullständig analys av dessa problem; arbete med detta pågår men kommer att kräva ytterligare insatser under en följd av år innan problemet kan anses vara tillfredsställande belyst. Intill dess är man hänvisad att bygga kapitalstocksberäkningarna på de nu tillgängliga serierna över investeringarna beräknade i 1959 års fasta priser. Resultaten av beräkningarna av kapitalstockarna återges i tabellerna 3.3: 3, 3.3: 4 och 3.3: 5. Trots den försiktighet som med hänsyn till ovan anförda omständigheter bör iakttas vid användningen av dessa resultat bör dock en del iakttagelser kunna göras i anslutning till dessa. För det första har man genom tabellen 3.3: 3 erhållit en illustration av de här aktuella storleksordningarna. Av den totala kapitalstocken i landet faller 1969 89

m i/-> v» O —iiM M

00 C

i

so o r-~ o

r~oo

NO>

Os OO Os

ro 00

•<* < n •<*•

N>ifl

-H rs

CN

ro

ro ro

M

O

—< so t— xo ro Os Tt —i

ID

in SC sC

r-

in —i os

os

os o os os r-~ oo

OS

i—i

ro ^f

oo M

^j- so so — os >o O CN

O <n -f r- —i O ro so oo

21 os

o •* so so in r-» so C N ro m rf (N i-t ro

o\ >n in t-- oo ro CN SO OS OS ^ t^CN

SO Q CN 00 CN CN CN ro

SO CN OS m uo oo

t-- ro so O —• so m ro r~^ TJ- CN CN VO

O —i rn r^ >o <o so ro —* SO SO (N CN _<

CN O ro O so oo r-~ so

ro OS O O so r» so so

f^Min so so r^ oo <n os

•* Os "O O —i so —i O —.

<n | ro 1 ro

_i ro r-~

T)" —l — Tt >n OS so t» r-

so CN oo SO ro oo m ro os

t> o

• > *

Os o)

5 c

o cl

Cs

a c/5

C

OS o CN 00

-*

03 —i —< in ro ro CN —i v-> oo

—i o 00 oo in »-< -H ro p-

O O

3 o O rf

Os CN os O ro O CN ro TJ-

oo oo m •* ro rfro so O ro (N ro ro -H r-~ oo r~- so

PQ

—i

CN

O, cd C

O^tro oo Os —H so •*

so

CN

ro so CN Tf r- O CN ro

<n SO O <n in so

>n o •* o

oo O —t Os CN ro

—i

Tt r- r-* CN oo t-~ TJ- •* CN CN i—i

M

C N </->

oo >n

ro CN Tiso O -H ON^f

soroin in<nro rooo-H —< r^ CN

»n

t— so •* Os

I-» r--l ool

SO O ^f O ro —

CN^t -^-oo <OCN

i—i ro r-

—*

•st-rOTfr

O\00 N

TtO

"3-so

—H

O r o O SOCNSO

CN - ^ O OS CN

OOSO CNOS

000O r^ 00

SO O

*-

OJ Cl i-,

rt- •*" 7=

so ro r--

c- so o

<o o

O—

so

g, 00

"Q _ o g g S q g , «j ^ t; •= o Ä c o T3 o 5 JS £ . ;o -^ X) i ; 42 .sp S § c p , . o sou O -^ c—•"> ^ ^ a ^ C O 5 « Mi3.9 O S

^— i-3

ti •o

g 90

— CN ro Tf

r- os oo ON* o " <-T

O CN* rs

pq

pq

CQ

o o\

— CN CN* VO*

i r» o\

CN

i r . vo

co o* —*

"do

-T

O o*

0*0"

\ o o o a vD —- O

v© CN -"fr

ON ON CN ^ r

r - vc

O CN

—i «n

vc m

•fr O i— O * CN* CN*

<-^ oo * o O" O ~*

» o «

cn c n •<fr"vo*

CN* "fr*

CN r»- oo

m "fr

cn © ' —*

~"o*o*

o*o*

O* O

VO r-~ CV VO - * O

OS -H 00 oo O O

- H cn cn vo

r - vo _! r r

-H CN

t-» r-~ T t CT\ —i CN

(NOOTj-

</-> oo T f >r>

VO 00

"fr c n

(N "fr

wn "fr

cn CN cn cn o * —T

cn r- t--

cn CN

T t oo

-*o*o*

o"o'

o*o*

<n oo cn v-i

cn >o

O wn v f cn

cn CN Tfr 0 \

-fr f N CN T f

r - CN

rN —i 0*0*

cn r~~ 0*0*

CN —< CN TJ-

"fr m

— O —i

ON -H VO

•<fr vo ~ VD — —

a o o

© - * cn oo —i CN

i n v~> ov —i O O

prj _

l/n "fr 1/1

—,

>^ m

O

VD "fr CN lO M r-t

O "fr

o o o

r~ CN cn ov

"fr

"S £-.5*S o

"O

CA ->. cti c3 Si cd fi>S M Ofl 3

SOU 1970: 71

K i « h

r f VO

:0

8'C

g S 2

S :C<J

£»a,S.w o e q > CN cn "fr

"fr "fr

u ^

_v> •^ 5 — ..2 "o c rj d ^ £> SS, « i; » 3

vo cn

f N ->fr

CN* o* —* - " d o C 00 00

vo*-**

£ :0 £ ^ M ^ ooov U cö

2^

a 91

Tabell 3.3: 5. Förändringar i kapitalstocken 1950—1969. Procent per år. 1 9 5 0 - -1960 Sektor

Byggn.

1. Jordbruk, fiske —0,1 2. Skogsbruk 3,2 3. Industri 3,4 4. El, gas, vatten och 6,8 avlopp 5. Byggnadsindustri 15,5 6. Varuhandel 6,2 7. Transport och kommunikationer 3,2 8. Perm. bostäder 2,5 9. Bank, förskr fastighetsförv. o. övr. pri v. tj. 3,7 10. Statlig konsumtion 3,5 11. Kommunal 5,8 konsumtion Hela ekonomin

3,1

1 9 6 0 - -1965

Maskin. Summa Byggn.

1965— -1969

Maskin. Summa Byggn.

Maskin.

Summa

2,1 13,5 5,5

0,6 3,8 4,5

-0,4 3,2 4,4

1,5 11,1 5,8

0,3 4,1 5,2

0,0 3,2 3,9

0,8 14,4 5,0

0,3 4,9 4,5

5,6

6,6

5,7

5,7

5,7

5,6

4,6

5,5

7,0 6,6

8,0 6,4

13,4 10,3

6,7 8,8

7,9 9,5

6,1 7,3

5,4 6,9

5,5 7,1

11,3

4,6

3,0

6,0

3,7

2,4

5,5

3,2

—

2,5

2,9

—

2,9

3,3

—

3,3

10,8

4,3

4,3

12,7

5,5

3,6

12,5

5,2

8,7

3,7

4,6

12,7

5,1

4,6

13,1

5,2

6,6

5,8

6,5

7,5

6,6

7,8

10,4

8,0

5,8

3,6

3,7

6,0

4,2

3,9

5,4

4,3

Anm. De uppskattningar för industrisektorn som presenteras i denna tabell avviker - på grund av skillnader i beräkningsmetodiken - något från dem som presenteras i industriavsnittet. ca en tredjedel på bostadssektorn och omkring 14 % på egentlig offentlig verksamhet, vilket alltså innebär att bostadssektorn och de offentliga sektorerna svarar för inemot hälften av den totala stocken. I jämförelse med 1950 har bostadssektorns andel fallit tillbaka från omkring 40 %, vilket bl. a. medgett ökningar i de andelar som faller på industrisektorn och de offentliga sektorernas kapital. Även av tabell 3.3: 4 - som innehåller beräkningar av förhållandet mellan kapitalstock och förädlingsvärde (kapitalkvot) framgår vilken central ställning bostadssektorn intar på kapitalbildningens område. Kapitalkvoten för denna sektor uppgår till mellan 30 och 40 att jämföra med industrisektorns som endast ligger omkring 2. Av tabellen framgår även att kapitalkvoten i vissa fall uppvisar beaktansvärda förändringar över tiden. Ökningar kan exempelvis noteras för jord- och skogsbruk, byggnadsverksamhet och varuhandel, där det i samtliga fall främst är maskinkapitalkvoten som 92

har ökat. Kapitalkvoten för bostadssektorn har, åtminstone om man tar med observationen för 1950, uppvisat en betydande nedgång. Med hänsyn till den stora osäkerhet som vidlåder uppskattningen av förädlingsvärdet inom bostadssektorn, och för övrigt även kapitalstocken inom denna sektor, bör emellertid inte alltför vittgående slutsatser dras av detta. Det är även värt att notera att kapitalkvoten för industrisektorn visar en påfallande konstans. Den bild man erhåller här kan sammanhänga med det tidigare påtalade förhållandet att man för den här aktuella perioden kunnat observera en betydande »restfaktortillväxt» i bl. a. denna sektor, vilket i sin tur kan förklaras av ofullkomligheter i det här använda sättet att mäta kapitalstockens förändringar. Det bör även påpekas att dessa beräkningar endast omfattar det fasta realkapitalet. Lagerkapitalet ingår icke, vilket är av betydelse för bedömningen av kapitalkvoten för exempelvis varuhandeln. SOU 1970: 71

Tabell 3.3: 6. Förändring i kapitalinsatsen per arbetstimme 1950—1969. Procent per år. Sektor

1950—1960

1960—1965

1965—1969

1. Jordbruk, fiske 2. Skogsbruk 3. Industri 4. El, gas, vatten och avlopp 5. Byggnadsindustri 6. Varuhandel 7. Transport och kommunikationer 8. Permanenta bostäder 9. Bank, försäkring, fastighetsförv. och övriga privata tjänster 10+11. Offentlig konsumtionsproduktion Hela ekonomin

5,0 2,8 4,5 4,6 6,5 5,6 4,6 2,5

5,9 7,9 5,0 4,7 5,5 8,6 4,1 3,3

9,3 15,5 7,3 6,5 5,6 7,6 2,9 2,6

4,7 1,4 3,5

—0,1 1.8 3,9

0,7 1,9 5,7

Anm. Den låga tillväxten för de offentliga sektorerna beror på att här även är inräknat vägkapitalet, som genom sin storlek helt dominerar utvecklingen inom dessa sektorer. Om man exkluderar vägsektorn blir i stället utvecklingen under de tre perioderna 1,9, 2,4, resp. 3,3 % ökning per år. Av tabell 3.3: 5 framgår slutligen hur kapitalinsatsen förändrats. Tillväxten i insatsen av denna faktor accelererar - särskilt inom industrisektorn - mellan 50-talet och första hälften av 60-talet för att därefter bli något långsammare. Här bör dock framhållas att särskilt industriinvesteringarna förutses öka mycket kraftigt mellan 1969 och 1970, till vilket hänsyn icke har tagits vid dessa beräkningar. En annan observation som kan göras är att maskininvesteringarna tämligen allmänt visar en benägenhet att tillväxa snabbare än byggnadsinvesteringarna. Detta förhållande är av betydelse för såväl tillväxtförhållandena inom de levererande sektorerna maskin- respektive byggnadsindustri som produktivitetsutvecklingen i stort. Man kan nämligen anta att det i ett flertal varu- och tjänsteproducerande sektorer i första hand är maskinkapitalutrustningen som är av relevans för arbetskraftens produktivitetsutveckling. Byggnadsinvesteringar har i många fall karaktären av en följdinvestering medan maskininvesteringar mera direkt verkar höjande på arbetskraftens produktivitet. I avsnitt 3.3.1 framhölls att det i första hand bör vara förhållandet mellan kapitalinsats och arbetstimmar som är av betydelse för arbetsproduktivitetens utveckling och inte storleken och förändringen av den totala kapitalstocken. I tabell 3.3: 6 redovisas därför en beräkning av detta förhållande. Av denna framgår att kapitalinSOU 1970: 71

satsen per arbetstimme i ett flertal sektorer stigit snabbare under senare år än vad den totala kapitalstocken enligt tabell 3.3: 5 gjort. Men innan konsekvenserna av detta förhållande närmare analyseras bör man ställa frågan hur denna situation uppkommit. Resultaten i tabell 3.3: 6 kan nämligen ha påverkats av flera olika omständigheter, av vilka en del kan förmodas sakna relevans ur produktivitetssynpunkt medan andra kan ha stor betydelse. En första omständighet som måste belysas är effekterna på relationerna i tabell 3.3: 6 av det ändrade antalet arbetstimmar per sysselsatt. Under 60-talet har exempelvis dels införts en lagstadgad rätt till en fjärde semestervecka, vidare har den normala veckoarbetstiden successivt nedbringats från 45 till 42,5 timmar per vecka. Även för fallet med en över tiden konstant kapitalstock och en oförändrad sysselsättning i personer räknat kommer kapitalmängden per arbetstimme att stiga. Man har inte skäl förmoda att enbart detta förhållande skulle verka höjande på arbetskraftens produktivitet. Innebörden i detta är ju endast att den tillgängliga mängden kapital utnyttjats under en kortare tid än vad som eljest skulle varit fallet. Detta kan möjligen påverka storleken av reparationsoch underhållsposten så att ett ökat förädlingsvärde per arbetstimme erhålls, men effekten av denna faktor torde vara mycket ringa.

Tabell 3.3: 7. Kapitalinsatsen inom industrisektorn korrigerad för variationer i arbetstid och skiftarbete 1950—1968.

Grad av kapacitetsutnyttjande i procent

1950- 1960 Förändring i kapitalinsats per arbetstimme. Procent per år 4,8

1960— 1965

1965— 1968

5,3

7,2

Anm. Kapacitetsutnyttjandet har i tabellen uttryckts som procent av det totala antalet timmar under kalenderåret i fråga. En omständighet som skulle medföra en motsatt effekt på kapitalmängden per arbetstimme är en ökad utläggning av skiftarbete. En övergång från exempelvis enskift till tvåskift skulle, vid ett i övrigt oförändrat kapital- och arbetskraftsbehov, sänka kapitalmängden per arbetstimme till inemot hälften av det tidigare värdet, utan att man för den skull behöver räkna med några beaktansvärda nedgångar i arbetskraftens produktivitet. Ett försök att belysa effekterna av dessa båda omständigheter - dels arbetstidsförkortningen, dels förändringarna i skiftarbetets omfattning - har gjorts för industrisektorn. Begränsningen till industrisektorn har varit nödvändig med hänsyn till att uppgifter om skiftarbetet, om än i bräcklig form, endast finns tillgängliga för denna sektor. Resultaten finns sammanfattade i tabell 3.3: 7. Av en jämförelse mellan denna och den närmast föregående tabellen 3.3: 6 framgår att kapitalinsatsen per arbetstimme tillvuxit något snabbare fram t. o. m. 1965 sedan hänsyn tagits till de båda här aktuella faktorerna. Detta innebär således att effekten av den ökade omfattningen av skiftarbetet varit något starkare än den i motsatt riktning verkande effekten av arbetstidsförkortningen. För perioden efter 1965 begränsas jämförelsemöjligheterna av att informationerna om skiftarbetet endast 94

funnits tillgängliga t. o. m. 1968, varför effekten av den senaste arbetstidsförkortningen endast ofullständigt kunnat belysas. I ovanstående korrigering av kapitalinsatsen har hänsyn endast tagits till två faktorer som betingar dess kapacitetsutnyttjande. En tredje grupp av sådana faktorer som även borde beaktas är de variationer som sammanhänger med av konjunkturrörelserna genererade förändringar i kapacitetsutnyttjandet. Om arbetsinsatsen i en situation med vikande konjunkturer dras ned, kan detta innebära att vissa delar av realkapitalet får stå outnyttjade, vilket kan komma att statistiskt registreras som en stegring av kapitalinsatsen per arbetstimme. I och för sig kan denna situation mycket väl vara förenad med en stegring av arbetsproduktiviteten men denna beror då inte primärt på att arbetskraften kombineras med en större volym kapital utan sammanhänger snarare med att man i ett sådant läge ställer maskiner med en lägre produktivitet än genomsnittet åt sidan. Det omvända resonemanget kan föras om situationen med en av konjunkturuppgångar skapad ökning av kapacitetsutnyttjandet, då ofta kortsiktiga ökningar i produktionen får ske genom att realkapital med sämre produktivitetsegenskaper tas i anspråk. Trots att alltså produktivitetsförändringarna kan tänkas tämligen väl följa sådana, av cykliska variationer betingade, förändringar i mängden kapital per arbetstimme, får dessa icke tolkas som orsakade av faktiska variationer i kapitalvolymen utan sammanhänger i stället med att man vid kapitalstocksberäkningarna icke fullt ut kunnat ta hänsyn till dels variationerna i kapacitetsutnyttjandet, dels förhållandet att kapitalstocken är sammansatt av kapitalföremål med olika produktivitetsegenskaper. Att sedan dessa faktorer, vid ett ofullständigt hänsynstagande till dem båda, samverkar så att en bild av ett samband mellan produktivitetsutveckling och kapitalinsats uppstår får då självklart icke läggas till grund för här aktuella analyser av sambandet mellan kapitalinsats och produktionsutveckling. De statistiska möjligheterna att ta hänsyn SOU 1970: 71

till de cykliska variationerna i kapacitetsutnyttjandet är även för industrisektorn praktiskt taget obefintliga. Då man dessutom nästan helt saknar information om skiftarbetets omfattning och arbetstidsförhållandena utanför industrin, framstår det som i hög grad tveksamt om man kan lägga den empiriska bild som presenterats j tabellerna 3.3: 3-3.3: 7 till grund för preciserade uttalanden om de krav som den i föregående avsnitt presenterade produktivitetsbilden kommer att ställa på realkapitalbildningen under 70-talets första del. Det framstår visserligen klart att denna produktivitetsutveckling förutsätter ungefär lika stora ökningar i kapitalinsatsen som under senare år, men att översätta detta i preciserade uttalanden om en investeringsutveckling sektor för sektor låter sig svårligen göras. Detta framgår bl. a. av förhållandet att kapitalstocken nu i ett flertal sektorer nått en sådan storlek i förhållande till arbetsinsatsen att även små förändringar i en osäkert uppskattad timvolym kan leda till betydande förändringar i kapitalintensiteten. Investeringsaktiviteten ligger vidare på en sådan nivå att även en oförändrad investeringsvolym i kombination med det vikande arbetskraftsutbudet leder till fortsatta snabba ökningar av kapitalinsatsen per arbetstimme. De preciseringar av investeringsutvecklingen som kommer att presenteras i avsnitt 3.6 kommer därför att i huvudsak baseras på vad som framkommit vid de olika sektorgenomgångarna.

3.4 Produktionen inom olika näringar Produktionens fördelning mellan olika näringsgrenar och inom dessa på branscher och företag beror på vilka varor och tjänster som efterfrågas. När efterfrågan ändras måste företagen lägga om sin produktion i motsvarande mån. Vissa varor får framställas i ökade mängder, medan tillverkningen av andra minskar eller upphör helt. Påverkan av efterfrågan och utbud sker emellertid också i andra riktningen. Förutom inkomstutvecklingen hör förändringar SOU 1970: 71

på produktionssidan, exempelvis av prisoch produktutformning, till de viktigaste faktorerna bakom ändringarna i efterfrågan. För att åskådliggöra samband mellan efterfrågan och produktionen kan några exempel hämtas från prognoserna för enskilda konsumtionsvarugruppers utveckling (avsnitt 3.7). När realinkomsterna stiger kommer en allt större del av hushållens inköp att avse mera »umbärliga» varor. Som en konsekvens härav förutses efterfrågan öka på t. ex. personbilar, diskmaskiner och förädlade livsmedel. Detta får av naturliga skäl direkta återverkningar på produktionen av dylika varor. Det är emellertid inte enbart tillverkarna av dessa konsumtionsvaror som berörs när efterfrågan ändras. Även tidigare led i produktionsprocessen påverkas, t. ex. leverantörer av råvaror och halvfabrikat och producenter av investeringsvaror. I denna utredning behandlas vår ekonomi schematiskt sett efter två klassificeringsgrunder. Från utbudssidan analyseras näringsgrenarnas väntade utveckling och från efterfrågesidan behandlas de förutsedda förändringarna av konsumtion, investeringar, export m. m. Vi har med det hittills sagda endast velat visa på de samband som finns mellan å ena sidan den av oss antagna efterfrågeutvecklingen (avsnitten 3.5-3.8) och å andra sidan den utveckling av produktionen som vi nu kommer in på. Hur produktionen antas komma att utveckla sig 1970-1975 framgår av tabell 3.4: 1. Den totala produktionen (BNP) antas där öka med 4,1 %, vilket är en något lägre ökningstakt än för 1965-1970. Som förklaras i noten till tabell 3.4: 1 är denna ökning 0,3 procentenheter större än de beräkningar av bruttonationalprodukten som utgår från användningssidan. Av tabellen kan vidare utläsas att näringsgrenarna, med en viss förenkling, kan indelas i tre grupper, vilka karakteriseras av olika snabb tillväxt 1970-1975. Industrin, kraftsektorn och samfärdseln bildar en grupp som växer snabbare och fastighetsförvaltning samt privata och offentliga tjänster 95

Tabell 3.4:1. Produktionen inom olika näringsgrenar 1950—1975. Volymförändring, procent per år.

Jordbruk m. m. Skogsbruk Industri El, gas, vatten och avlopp Byggnadsverksamhet Summa varu- och kraftproduktion

1950—1960 1960—1965

1965—1970

1970—1975

—1,4 1,9 3,9 7,1 2,3

—0,8 0,9 8,0 7,9 7,2

—1,8 3,6 5,6 5,4 1,9

—1,5 2,4 5,1 6,0 2,5

3,1

6,8

4,5

4,4

3,5 3,9 5,7 3,0 3,5

5,2 4,3 5,7 4,7 3,6

3,3 4,6 4,3 3,2 4,6

3,0 4,8 4,4 3,6 3,6

3,8

4,7

4,0

3,8

3,4 3,4

5,9 5,4

4,3 3,9

4,1 3,8

Varuhandel Samfärdsel Fastighetsförvaltning Privata tjänster Offentliga tjänster Summa tjänsteproduktion Totalt, BNP från produktionssidan11 BNP från användningssidan

1 Tabellen baserar sig på en beräkning från produktionssidan utförd i 1959 års priser. Enligt de svenska nationalräkenskaperna ligger tillväxten i BNP mätt från användningssidan något lägre. I diskussionen av produktionskapaciteten (avsnitt 1.3.2) antas denna skillnad mellan beräkningarna från produktionssidan resp. användningssidan perioden 1971—1975 uppgå till 0,3 procentenheter.

en grupp som växer ungefär i samma takt som genomsnittet för ekonomin. Jordbruk, skogsbruk, byggnadsverksamhet och varuhandel bildar slutligen en grupp där produktionstillväxten sker i mera långsam takt. Detta innebär att den utveckling som kännetecknade perioden 1965-1970 väntas fortsätta under 70-talets första hälft. Industriproduktionens årliga ökningstakt 1970-1975 förutses bli i stort sett densamma som 1965-1970, eller 5 å 5,5 %. Företagens planer är enligt industrienkäten något mer expansiva. De överväganden som ligger bakom antagandet att dessa planer inte fullt ut kommer att realiseras redovisas i avsnittet 4.4. Speciellt snabba ökningar är att vänta för järn- och stålverk, verkstadsindustri, pappersvaruindustri, kemisk och kemiskteknisk industri samt gummivaruindustri. Det är i stort sett samma branscher som växte snabbast också under 60-talet. Kraftproduktionen väntas fortsätta att öka i snabb takt, eftersom en höjning av levnadsstandarden i hög grad förutsätter en ökad energiförbrukning. Byggnads- och anläggningsverksamhetens expansionstakt avtog markant under andra hälften av 60talet till följd av en lägre tillväxt för byggnads- och anläggningsinvesteringarna. Även 96

under den närmaste 5-årsperioden väntas byggnadssektorns förädlingsvärde öka långsammare än den totala produktionen, vilket främst förklaras av en förutsatt svag nedgång av bostadsbyggandet. Transportarbetet har under 50-talet och andra hälften av 60-talet ökat snabbare än produktionen och vi räknar med att denna tendens skall fortsätta även 1970-1975. Den offentliga tjänsteproduktionen har under 60-talets senare hälft vuxit ungefär i takt med genomsnittet för ekonomin. Enligt våra kalkyler blir detta fallet även 1970-1975. Utvecklingen beror dock på politiska beslut som påverkar resursernas framtida fördelning. Jordbruksproduktionen fluktuerar kraftigt år från år på grund av växlande klimatiska betingelser. Genomsnittsutvecklingen 1970-1975 (minskning med 1,5 % per år) ligger emellertid ungefär på den långsiktiga trenden. För skogsbrukets del förklaras den väntade relativt låga produktionsökningen (2,4 % per år) bl. a. av stormfällningarna hösten 1969, vilka resulterat i stora avverkningar med en åtföljande ökning av lagren 1970. Utan denna lagerökning torde avverkningen ha ökat med 3 å 3 , 5 % per år 1970-1975. SOU 1970: 71

Tabell 3.4:2. Näringsgrenarnas andelar av den totala produktionen 1950—1975. Procent. 1950

1975 A. 1959 års priser Jordbruk m. m. Skogsbruk Industri El, gas, vatten och avlopp Byggnadsverksamhet

6,8 4,1 32,7 2,2 10,2

4,2 3,5 34,3 3,2 9,1

3,1 2,8 37,8 3,5 9,7

2,4 2,6 39,3 3,7 8,9

1,7 2,5 42,0 4,0 8,0

Summa varu- och kraftproduktion

56,0

54,4

56,8

56,9

58,2

Varuhandel Samfärdsel Fastighetsförvaltning Privata tjänster Offentliga tjänster

10,2 8,5 4,8 7,8 12,8

10,3 8,9 6,0 7,5 12,9

9,9 8,3 6,0 7,4 11,6

9,7 8,4 6,0 7,1 11,9

8,9 8,6 6,0 6,8 11,4

Summa tjänsteproduktion

44,0

45,6

43,2

43,1

41,8

100 B. Löpande priser1 Jordbruk m. m. Skogsbruk Industri El, gas, vatten och avlopp Byggnadsverksamhet

8,2 4,6 34,7 2,2 9,1

4,8 3,7 33,8 3,1 9,3

3,8 2,9 33,5 2,9 10,2

2,7 1,9 31,9 2,7 9,4

1,9 1,5 29,8 2.3 8,4

Summa varu- och kraftproduktion

58,8

54,8

53,3

48,6

43,9

Varuhandel Samfärdsel Fastighetsförvaltning Privata tjänster Offentliga tjänster

11,2 8,0 4,7 6,8 10,5

10,4 8,7 5,7 7,2 13,3

11,2 7,4 5,9 7,5 14,7

11,1 7,6 6,7 8,1 17,9

11.1 7,2 7,4 8,5 21,9

Summa tjänsteproduktion

41,2

45,2

46,7

51,4

56,1

100 Totalt

Totalt

Vid beräkning av andelarna 1975 har 60-talets pristrender för resp. näringsgrenar extrapolerats.

Denna utveckling ansluter sig, som nämnts, till de tendenser som gjort sig gällande under tidigare perioder. Som framgår av tabell 3.4: 2 A har t. ex. jord- och skogsbrukets andel av BNP successivt fallit under 50- och 60-talen. Den ökade andelen för industrin har ungefär motsvarat nedgången för de areala näringarna. Tjänstesektorernas andel har i stort varit oförändrad. En viss uppgång under 50-talet har motvägts av en motsvarande minskning under 60-talet. För 1970-1975 förutses liksom för 60-talet en fortsatt avtagande andel. Tabell 3.4: 2 A har beräknats utifrån produktionssiffror i fasta (1959 års) priser. I tabell 3.4: 2 B däremot har samma sektorers andelar erhållits från produktionen uttryckt SOU 1970: 71 1—014403

i löpande priser. Även med denna senare beräkningsmetod fås vissa regelbundna om än jämfört med tabell 3.4: 2 A delvis annorlunda - förskjutningar mellan näringsgrenarna. Sålunda har jord- och skogsbrukets andel fallit från knappt 13 % 1950 till ca 5 % 1969. Även industrins andel har samma period minskat. Nedgången för de areala näringarna och industrin har motsvarats av en uppgång för tjänstesektorerna, Den i tabellen angivna fördelningen 1975 ansluter sig till detta utvecklingsmönster, Det bör dock observeras att vi inte gjort några prisprognoser för 1970-1975, utan enbart extrapolerat 60-talets pristrender, En jämförelse mellan tabell 3.4: 2 B och 3.4: 2 A visar att det föreligger en rad skillnåder vad beträffar såväl storleken som 97

Diagram 3.4:1. Förändring av vissa näringsgrenars andelar av den totala produktionen 1950—1969.

Tabell 3.4:3. Prisutvecklingen inom olika näringsgrenar 1960—1969. Förändring i procent per år.

Procent enheter ^

Jordbruk m. m. Skogsbruk Industri El, gas, vatten och avlopp Byggnadsverksamhet Summa varu- och kraftproduktion Summa tjänsteproduktion

m

•

1 10

Totalt yw*<

Tjänster

Industri

Jordbruk Skogsbruk Fiske

ggi^ 1

=

I fasta priser

1 = I löpande priser

förskjutningarna av ett flertal sektorers andelar. Vid en beräkning i löpande priser ökar andelen av den totala produktionen snabbare ju starkare den relativa prisstegringstakten varit. Ett exempel på detta utgör tjänstesektorerna. De stigande lönerna inom dessa sektorer har inte motsvarats av lika stora produktivitetsförbättringar. Priserna inom dessa områden har också generellt sett stigit snabbare än inom andra sektorer. Enligt nationalräkenskaperna har prisstegringen inom tjänstesektorerna 1960-1969 uppgått till i genomsnitt 5,9 % per år mot 3,7 % för ekonomin som helhet. En grafisk illustration av hur pris- och volymutvecklingen påverkat produktionsandelarna ges i diagram 3.4: 1. Tjänstesektorernas andel har som synes stigit med ca 10 procentenheter mellan 1950 och 1969 om man inte korrigerar för prisernas inverkan. Elimineras prisutvecklingen har tjänstesektorernas andel däremot varit i stort sett oförändrad. Inom industrin å andra sidan har den snabba produktivitetsförbättringen möjliggjort en relativ prissänkning. Sålunda har industrins andel uttryckt i löpande priser sjunkit med ca 3 procentenheter, medan den i fasta priser stigit med 98

3,5 0 1,6 0,4 4fi 1,9 5,9 3,7

Anm. Prisutvecklingen har beräknats utifrån näringsgrenars förädlingsvärde (exkl. indirekta skatter), i löpande resp. 1959 års priser. knappt 7 procentenheter. En annan sektor för vilken den relativa prisutvecklingen medfört en olikartad andelsutveckling är byggnadssektorn. Hur stora prisförändringarna varit inom vissa viktigare näringsgrenar framgår av tabell 3.4: 3. Tabellen visar den procentuella prisförändringen per år för perioden 1960-1969, vilken som tidigare nämnts legat till grund för andelsuppskattningarna 1975 i tabell 3.4: 2 B. En internationell jämförelse av näringsgrenarnas utveckling visar att den historiska tendensen mot en fallande andel för jordbrukets bidrag till bruttonationalprodukten på intet sätt är unik för Sverige (diagram 3.4: 2). Samma utveckling återfinns i övriga industrialiserade länder. Vad beträffar tjänste- respektive industrisektorerna kan utvecklingen synas skilja sig mellan de länder som tagits med i diagrammet. Betraktas emellertid ett längre tidsperspektiv - t. ex. 1870-1970 - framgår att den minskande andelen för jordbruket i stort motsvarats av en ökad andel för industrin. Huruvida detta kommer att gälla framöver är däremot mera osäkert. Även vid en uppdelning av industrisektorn kvarstår likheterna mellan Sverige och övriga Västeuropa samt Förenta staterna. Markanta avvikelser föreligger egentligen endast beträffande skogsindustrierna, som spelar en större roll hos oss, och den kemiska industrin som är förhållandevis mindre än i flertalet andra industriländer. En liknande samstämmig bild, om än på SOU 1970: 71

Diagram 3.4:2, Relativ fördelning av produktionen i vissa länder 1955—1968. /u -

60 -

/

bl) -

T T

ff\

i

—

y ^

1 r\

30:

—

10 j

J

-60

USA

j

J

J

o-

-65-68

-55

-60

-65-63

Storbritannien

-55

-60

Sverige

-65-63

-55

-60

Frankrike

-65-68

-55

-60

-65-63

Västtyskland

T = Tjänster I = Industri J= Jordbruk, skogsbruk och fiske A n m : Avser produktionen till marknadspris u t t r y c k t i fasta priser. Källa: OECD: National accounts.

en annan nivå, erhålls vid en jämförelse av ekonomiskt mindre utvecklade länder. Jordbrukssektorn spelar då en relativt sett större roll, både vad beträffar sysselsättning och inkomstbildning, medan det omvända gäller för industrisektorn. Tjänstesektorn uppvisar däremot inte något entydigt beroende av re alinkomstni vån. Även erfarenheterna utifrån tyder sålunda på att den svenska ekonomins produktionsmönster är relativt stabilt och trögrörligt. Detta betyder inte att förändringarna är lika små om man betraktar produktionsstrukturen inom de olika näringsgrenarna. SOU 1970: 71

Inom varuhandeln och jordbruket t. ex. har nedläggningar av mindre enheter skett i snabb takt. Mellan 1963 och 1969 har antalet försäljningsställen inom detaljhandeln minskat med i runt tal 23 000. Inom industrin har omvandlingen av företagsstrukturen gått än snabbare. Enbart mellan 1950 och 1967 minskade antalet arbetsställen med mellan 5 och 10 anställda med närmare 25 %, samtidigt som antalet arbetsställen med fler än 50 anställda ökade med över 10 %. En annan sida av omvandlingsprocessen inom industrin är att antalet företagssamgåenden ökat kraftigt. Även om man tar 99

hänsyn till de konjunkturmässiga variationerna har fusionerna ökat markant under 60-talet, speciellt under periodens senare hälft. I genomsnitt synes antalet anställda i företag som gått samman 1966-1969 ha uppgått till ca 25 000 mot något under 15 000 perioden 1961-1965. De regionala obalanserna i fråga om de produktiva resursernas fördelning och användning skulle vidare kunna tas in i bilden. En närmare diskussion av dessa återfinns i bilaga 7. Även framöver kommer strukturomvandlingen att ske i en hög takt. De långsiktiga förändringar i den inhemska och utländska efterfrågans inriktning som gjort sig gällande under 60-talet lär också påverka utvecklingen under de kommande 5 åren. Vidare tillkommer de förskjutningar i näringslivets struktur som kravet på balans i de utrikes betalningarna ställer. Trots att en fortsatt snabb strukturomvandling kan väntas bli ett bestående inslag i den svenska ekonomin kommer emellertid storleken av de strukturella förändringarna att därutöver påverkas av konjunkturvariationer. De konsekvenser som förhållanden av detta slag kan få för industrins del utvecklas närmare i bilaga 2. Här skall endast konstateras att om t. ex. en mera varaktig avmattning inträffar under perioden 1971-1975 kan detta ytterligare påskynda omvandlingsprocesserna inom näringslivet.

träffade en försämring åter under högkonjunkturåren 1969 och 1970. Underskottet uppgick 1969 till 1 376 milj. kr. och uppskattas när detta skrivs bli närmare 2 000 milj. kr. för 1970. 1 Utvecklingen av bytesbalansen och dess delar - handelsbalansen, tjänste- och transfereringsbalansen - under 50- och 60-talen framgår av diagram 1.5: 1 i kapitel 1 samt från 1964 även av tabell 3.5: 1. Fram till mitten av 60-talet uppvägdes underskottet i handelsbalansen av ett överskott på tjänsteområdet. Transfereringarna var fram till denna tidpunkt obetydliga. Försämringen på tjänstesidan inleddes i slutet av 50-talet men gick väsentligt snabbare fr. o. m. 1965, främst till följd av utlandsturismens snabba tillväxt. Efter 1965 växte också underskottet i transfereringarna kraftigt, framför allt p. g. a. det ökande u-landsbiståndet. Försämringen i tjänste- och transfereringsbalansen kan sammanlagt beräknas ha uppgått till ca 1 700 milj. kr. mellan 1965 och 1970. I motsats till tjänster och transfereringar har handelsbalansen, bortsett från konjunkturella variationer, inte undergått några större förändringar. Förutom försämringen i bytesbalansen ägde en förhållandevis kraftig minskning av vår valutareserv rum under 60-talets sista år. 1967 inleddes sålunda en period som i väsentligt större utsträckning än tidigare kännetecknades av valutapolitiska störningar, vilket ledde till häftiga fluktuationer i

3.5 Utrikeshandel och betalningsbalans 1

3.5.1 Bytesbalansen Under 60-talets sista hälft ägde en försämring av bytesbalansen rum. Denna inleddes 1965 då bytesbalansen gav ett underskott på ca 1 000 milj. kr. Efter en viss förbättring under framför allt 1967 och 1968 in-

Detta belopp inkluderar den del av u-landsbiståndet (ca 250 milj. kr. 1969) som utgör bilaterala krediter och bidrag till internationella organisationer. Vanligen redovisas dessa på kapitalbalansen, men då de närmast har karaktären av transferering — för bidragen föreligger t. ex. inte återbetalningsskyldighet — har de här behandlats på samma sätt som övriga biståndsposter och således inkluderats i bytesbalansen.

Tabell 3.5:1. Handelsbalansen samt tjänste- och transfereringsbalansen 1964—1969. Milj. kr., löpande priser.

Handelsbalans Tjänstenetto Transfereringsnetto Bytesbalans 100

—755 1 086 0 331

—1 892 892 —18 —1018

—1456 583 —20 — 893

—741 734 —316 —323

—884 711 —462 —635

— 900 255 —731 —1 376 SOU 1970: 71

Tabell 3.5:2. Bytesbalansen 1969—1975 med jämvikt 1973 alternativt 1975. Milj. kr., löpande priser. Jämvikt 1975

Jämvikt 1973

Handelsbalans Tjänstenetto Handels- och tjänstebalans Transfereringar, netto (inkl. u-hjälpslån) Bytesbalans (inkl. u-hjälpslån)

—900

—1 100 0

1 900 —300

3 150 —450

1 100 —300

2 850 -^50

—1 100

1 600

2 700

—800

—1 600

—2 400

—1 600

—2 400

—1900

—800

255 —645 —731 —1 376

1 Delvis uppskattning. Anm. I handelsbalansen ingår en korrigering av handelsstatistiken. Den omfattar nettot av återutförsel och återinförsel, i utlandet direktlandad fisk, import av icke-monetärt guld samt rabatter och koncernbidrag i samband med oljeimport. Uppdelningen mellan tjänster och transfereringar följer nationalräkenskapernas definitioner. I posterna ingår en korrigering för statistisk missvisning, vilken för 1970 bedömts uppgå till vardera 450 milj. kr. Den har bibehållits oförändrad 1970—1975 för transfereringarna men för tjänsterna ökats med 50 milj. kr. per år. Enligt vårt betraktelsesätt behandlas u-landsbiståndet i sin helhet som transferering till skillnad från riksbankens definitioner, enligt vilka bilaterala krediter och bidrag till internationella organisationer redovisas som kapitalrörelser. Det är också detta transfereringsbegrepp som åsyftas i avvägningsavsnittet i kapitel 1 när det gäller jämvikt i de löpande betalningarna. valutareserven. Under november och december 1967 minskade valutareserven med ca 1 miljard kr. Efter en viss uppgång under 1968 sjönk valutareserven under tolvmånadersperioden fram t. o. m. oktober 1969 med ca 2,7 miljarder kr. En mindre återhämtning har därefter skett. Enligt målen för den ekonomiska politiken skall jämvikten i bytesbalansen återställas. Vi har arbetat med två alternativ för detta. Det ena utgår från att bytesbalansmålet skall vara uppfyllt 1975, det andra från att denna tidpunkt sätts till 1973, varefter en viss ytterligare förbättring av bytesbalansen skulle ske 1974 och 1975. Beräkningarna har här lagts upp så att fristående kalkyler utförts för tjänster och transfereringar. Därefter har kravet på handelsbalansen framräknats med utgångspunkt från bytesbalansmålet. Resultatet av dessa kalkyler sammanfattas här och är återgivna i tabell 3.5: 2. En utförligare beskrivning följer i avsnitten 3.5.3-3.5.6. För transfereringarna förutses enligt våra beräkningar en ökning av underskottet från ca 800 milj. kr. 1970 till ca 2 400 milj. kr. 1975, främst till följd av det växanSOU 1970: 71

de u-landsbiståndet. Tjänstebalansen väntas utvecklas från ungefär jämvikt 1970 till ett underskott på ca 450 milj. kr. 1975. Det sammanlagda underskottet för transfereringar och tjänster skulle således öka från 800 milj. kr. 1970 till 2 850 milj. kr. 1975, vilket innebär en årlig försämring om ca 400 milj. kr. I beräkningen av detta underskott har beaktats den sannolika statistiska missvisningen som vidlåder dessa bytesbalansposter. Den korrigeringspost som av dessa skäl regelmässigt upptas i bytesbalansen uppgår 1970 till 900 milj. kr., jämnt fördelat på tjänster och transfereringar. Fram till 1975 har korrigeringsposten antagits öka med 50 milj. kr. per år och har i vår beräkning hänförts till tjänsterna. Med dessa kalkyler erhålls de krav på en förstärkning i handelsbalansen som skulle medföra jämvikt i bytesbalansen 1975, alternativt 1973. Den nödvändiga förbättringen av handelsbalansen 1970-1975 skulle för extern balans 1973 behöva uppgå till ca 4 200 milj. kr. och för extern balans 1975 till 3 900 milj. kr. För att uppnå detta fordras att exporttillväxten för varor värdemässigt överstiger importtillväxten i första al101

Tabell 3.5:3. Betalningsbalansen i sammandrag 1960—1975. Alternativet med bytesbalansjämvikt 1975. Milj. kr., löpande priser. Summa för respektive period

Handelsbalans Tjänstebalans Transfereringsbalans Ökning av korrigeringspost Bytesbalansens saldo Finansiering: Kända kapitaltransaktioner, netto därav: statliga kapitaltransaktioner, exkl. u-hjälp värdepappershandel direkta investeringar privata långfristiga lån övrigt privat kapital (huvudsakligen kända handelskrediter) Restpost Förändring i valutareserven

1960—1964

1965—1969

1971—1975

1971—1973

—4 939 5 643 93

—5 873 3 175 —1 547

6 350 —2 100 —8 800 750 —3 800

1 440 — 840 —4 300 300 —3 400

—

—

-^245

3 072

208 — 99 — 320 821

448 388 — 159 1073

—

1 322 — 233 —1406

91 653 1969

Anm. På grund av att uppgifter för 1970 i vissa fall saknas har detta år utelämnats i tabellen. ternativet med i genomsnitt ca 2,0 procentenheter per år till 1975 och i det andra med ca 1,9 procentenheter under samma tid. Bedömningar av exportutrymmet sett från såväl utbudssidan som efterfrågesidan samt ekonomins importbenägenhet följer i avsnitt 3.5.5 och 3.5.6, där även terms of tradeutsikterna berörs. Summeras kraven för handels- och tjänstebalansen erhålls en sammanlagd nödvändig förbättring av dessa om 3 500 milj. kr. från 1970 till 1975. Detta belopp avviker något från det i kapitel 1 angivna beloppet på ca 3 000 milj. kr. Skillnaden beror till allra största delen på att kalkylerna här gjorts i löpande priser medan beräkningarna i kapitel 1 avser volymmässiga förskjutningar. Det kan framhållas att en fortgående relativ prisstegring för u-landsbiståndet är sannolik. Biståndets storlek bestäms av BNP:s utveckling i löpande priser samtidigt som dess huvudsakliga realfinansiering endast kan ske genom ökade exportintäkter. Historiskt sett har prisstegringen för BNP ständigt varit större än för export och import. Inga skäl kan anföras för att detta förhållande framdeles skulle ändras. Därav följer att man för u-landsbiståndet har att räkna 102

med en prisutveckling som i realiteten innebär en försämring av terms of trade. Storleken därav är dock svår att närmare bestämma. För de tyngst vägande posterna i bytesbalansen, export och import av varor, har vi i våra kalkyler antagit att terms of trade inte förändras. 3.5.2 Kapitalbalans och valutareserv I princip kan ett underskott på bytesbalansen finansieras antingen genom en kapitalimport och/eller genom en minskning av valutareserven. Finansieringsbehoven för perioden 1971-1975 belyses i tabell 3.5: 3, där bytesbalansens poster summerats för dessa år. I tabellen ingår också en motsvarande summering av hela betalningsbalansen för 60-talets båda hälfter. För prognosperioden finns endast värden för alternativet med jämvikt 1975. Det sammanlagda bytesbalansunderskottet perioden 1971-1975 skulle uppgå till ca 3 800 milj. kr., varav under de 3 första åren ca 3 500 milj. kr. Det sammanlagda underskottet 1971-1975 är ungefär detsamma som för perioden 1965-1969. Med hänsyn till valutareservens nuvarande storlek torde en finansiering av underSOU 1970: 71

skottet på bytesbalansen 1971-1975 i första hand få ske genom kapitalimport. I den mån man å andra sidan önskar öka valutareserven kommer detta att ställa ökade krav på kapitalimport. Vid en bedömning av behovet av valutareserver bör noteras de delvis nya tendenser på valutamarknaden som framträtt mot slutet av 60-talet. Valutareservens förändring avvek mer än tidigare från utvecklingen av bytesbalansen och blev i stället mer beroende av kommersiella kapitalrörelser. För denna utveckling fick bl. a. förtroendet för de rådande växelkurserna ökad betydelse. Består känsligheten på valutamarknaden i dessa avseenden kommer det att leda till ett behov av större valutareserver. Några bedömningar av förutsättningarna för kapitalimporten har inte kunnat göras. Den kapitalimport vi haft tidigare har i huvudsak saknat samband med den rådande bytesbalanssituationen utan mera hänfört sig till sådana transaktioner som handelskrediter, finansiering av investeringar i utlandet etc. Som framgår av tabell 3.5: 3 har den kända nettokapitalimporten ökat kraftigt mellan 60-talets båda hälfter. Till denna ökning har speciellt bidragit vissa handelskrediter vid import av fartyg, flygplan och datamaskiner. De redovisas i posten »övrigt privat kapital», vilken även bl. a. innehåller varvens kreditgivning till utlandet. De direkta investeringarna, dvs. nettobeloppet av utländska investeringar i Sverige och svenska investeringar i utlandet, har bidragit till ett tämligen obetydligt kapitalutflöde. Av den långfristiga privata kapitalimporten har varv och rederier svarat för den övervägande delen. En av statsmakterna organiserad kapitalimport har inte förekommit. Däremot påverkas kapitalrörelserna av de restriktioner som valutastyrelsen införde 1969 och som t. ex. innebar att de svenska företagen »i betydande utsträckning hänvisats att utomlands finansiera direkta investeringar utanför Sveriges gränser». Valutastyrelsen betraktar dock en sådan åtgärd som temporär eftersom man menar att amorteringarna på de utländska lånen troligen till väsentlig del SOU 1970: 71

får fullgöras från Sverige. Som framgår av tabellen skulle det sammanlagda underskottet i bytesbalansen (inkl. u-hjälpslån) motsvara en kapitalimport med oförändrad valutareserv på netto 3 800 milj. kr. En kapitalimport netto på ungefär samma storlek som för perioden 1965-1969 skulle for balans 1975 alltså vara i det närmaste tillräcklig för en finansiering utan avtappning av valutareserven. En kapitalimport netto av den här storleken torde liksom tidigare i huvudsak kunna ske genom handelskrediter, privata långfristiga lån etc. Finansieringsvillkoren för direkta investeringar kan dessutom åtminstone på kort sikt bidra till att underlätta balanseringen. Därtill kommer att Sverige enligt internationell överenskommelse kommer att tilldelas s. k. särskilda dragningsrätter (SDR), vilka för 5-årsperioden kan uppskattas till ca 1 000 milj. kr. Detta förstärker intrycket av att kapitalupplåningen netto även i balans 1975-alternativet inte blir anmärkningsvärt stor. För en mera omfattande organiserad upplåning utomlands kan ett antal frågor resas, t. ex. vilket priset (kostnaden) är för ett oberoende till utlandet i detta hänseende och/eller vilka lönsamhetskriterier som skall ställas på utländska lån.

3.5.3 Transfereringarna Som transfereringar räknas här - i överensstämmelse med nationalräkenskapernas definitioner - u-landsbiståndet, privata transfereringar, faktorbetalningar (räntor, utdelningar och löner) samt vissa andra poster som licenser, royalties och patent samt försäkringar. I motsats till internationell redovisningspraxis redovisas hela u-landsbiståndet, gåvobistånd såväl som krediter, som transfereringar. Bilaterala krediter och bidrag till internationella organisationer brukar bokföras som statliga kapitaltransaktioner. Det statistiska underlaget för bedömningar rörande det framtida betalningsunderskottet för dessa poster är mycket osäkert. Endast för u-landsbiståndet har några mera detaljerade kalkyler kunnat göras, medan 103

Tabell 3.5:4. Transfereringarnas inkl. u-landsbiståndets utveckling 1970—1975. Milj. kr., löpande priser.

Faktorinkomster, netto Licenser, royalties och patent, netto Offentligt u-landsbistånd, inkl. offentliga u-hjälpslån Övriga transfereringar 1 Korrigeringspost Summa transfereringsnetto

— 90 — 160

— 200 — 200

— 200 — 250

— 750 — 250 450

—1 300 — 350 450

—2 000 — 400 450

- 800

—1 600

—2 400

övriga transfereringar avser privat u-landsbistånd, privatpersoners kända överföringar till utlandet samt andra offentliga transfereringar än u-landsbistånd. för övriga poster bedömningarna blir mycket osäkra. Tendenserna i utvecklingen skall vi dock försöka beröra. Resultaten av beräkningarna sammanfattas i tabell 3.5: 4. Utgifterna för licenser, royalties och patent har växt med nära 12 % per år i löpande priser under senare hälften av 60-talet. Inkomsterna härför har under denna tid i stort sett varit oförändrade, vilket sannolikt tyder på ett redovisningsbortfall. Underskottet för dessa poster uppgick 1969 till nära 150 milj. kr. och med en trendextrapolering av utgifter och inkomster beräknas underskottet stiga till 250 milj. kr. 1975. Även om dessa transaktioner är mycket otillfredsställande belysta i statistiken, synes de omfatta ett område som kan väntas få en växande betydelse i det totala varu- och tjänsteutbytet med utlandet. Att vår tekniska standard och utveckling hävdar sig mycket väl internationellt sett kan synas tala för en positiv trend i betalningsnettot för

dessa och andra tjänster av likartat slag. Mot detta måste emellertid sättas att vårt lands storlek inte möjliggör att vi i fråga om uppfinningar och utveckling av metoder och produkter kan ligga i frontlinjen mer än på några få områden. Förutsättningen för att vi över ett vidare fält skall kunna hävda oss är då att vi snabbt kan ta upp och omsätta nya utländska rön och erfarenheter. En ökning av utgifterna för denna sorts tjänster snabbare än av inkomsterna kan därför vara ett troligt perspektiv. Faktorinkomster. Betalningar för faktorinkomster, dvs. löner och avkastning på kapital, gav 1969 ett överskott på endast 2 milj. kr. jämfört med ett överskott på 250 milj. kr. 1964. Försämringen i betalningsnettot under denna period återspeglar effekter av den ökade kapitalimporten under perioden. För att närmare belysa kapitalinkomsternas och -utgifternas utveckling har dessa relaterats till huvudgrupperna i kapitalimporten och -exporten, näm-

Tabell 3.5:5. Kapitalinkomster och -utgifter 1964, 1966 och 1969. Milj. kr., löpande priser 1964

1969 Avkastning från

inkomst utgift

inkomst utgift

inkomst utgift

Direkta investeringar Återinvesterade vinstmedel 1 Övrigt privat kapital Offentligt kapital

95 121 64 148

57 0 91 6

98 144 59 200

65 2 197 4

109 179 96 126

95 18 360 6

Totalt

479 Netto

1 Fondemissioner, vilka med motsatt placering bokförs på kapitalbalansen. Ett svenskt företags fondemission i utlandet bokförs alltså som kapitalinkomst i bytesbalansen och som kapitalexport i kapitalbalansen. 104

SOU 1970: 71

ligen direkta investeringar, övrig privat upplåning samt offentligt kapital av vilket det huvudsakligen är valutareserven som genererar kapitalinkomster. Detta redovisas i tabell 3.5: 5. Försämringen i nettot av dessa betalningar återfinns till större delen under posten övrigt privat kapital, där utgiftsökningen uppgått till drygt 250 milj. kr. mellan 1964 och 1969. Övrigt privat kapital avser annat lång- och kortfristigt kapital än det som är knutet till utländska företagsinvesteringar. Som framgår av avsnitt 3.5.1 har ökningen i nettokapitalimporten exklusive direkta investeringar mellan perioderna 1960 -1964 och 1965-1969 i huvudsak avsett kortfristigt kapital, främst handelskrediter. Det kan därför anses troligt att ränteutvecklingen bör tillmätas en relativt stor betydelse för den försämrade löpande betalningsutvecklingen. Den här redovisade avkastningen på svenska företags investeringar i utlandet synes i ökande utsträckning ha »plöjts ner» i företagen. Minskningen i inkomsterna från offentligt kapital mellan 1966 och 1969 sammanhänger delvis med valutareservens utveckling. Nettoförändringen i dessa betalningar under 70-talet är svår att närmare ange. Med utgångspunkt från en sannolik stor nettokapitalimport 1970 och de närmaste två följande åren men lägre för hela 5-årsperioden än 1965-1969 synes en fortsatt försämring i betalningsnettot vara att vänta. En lägre internationell räntenivå skulle dock dämpa denna utveckling. Försämringen har från 1969 till 1973 antagits bli av ungefär samma storlek som mellan 1964 och 1969 men har därefter antagits upphöra. För 1973 och 1975 ger detta ett underskott i betalningarna för de här redovisade posterna samt för löner på ca 200 milj. kr. U-landsbiståndet. Till grund för bestämningen av u-landsbiståndets utbyggnad ligger de av statsmakterna antagna riktlinjerna för biståndets omfattning under tiden t. o. m. budgetåret 1974/75. Målsättningen innebär att statsmedel tillhandahålls genom budgetanslag m. m. för internationellt utvecklingssamarbete, bistånd i form av biSOU 1970:71

drag till internationella organisationer samt gåvor och lån. Anslagen skall budgetåret 1974/75 uppgå till ett belopp som motsvarar 1 % av bruttonationalprodukten. Med detta belopp avses anslagen netto, dvs. anslagen skall uppgå till enprocentsnivån efter det att avdrag gjorts för amorteringar, räntebetalningar och andra återbetalningar samma år. Dessa beräknas vara av ringa omfattning och inte överstiga ca 1 % av det totala biståndet denna period. Anslagshöjningarna skall enligt de antagna riktlinjerna ske successivt men med anpassning till den samhällsekonomiska och statsfinansiella utvecklingen. Höjningen i kronor räknat skall dock varje budgetår vara minst lika stor som under närmast föregående och i den nuvarande planeringen utgår man från en årlig ökningstakt om 25 %. Med en volymökning av bruttonationalprodukten på 3,8 % per år och en prisstegringsfaktor på 4 %, skulle biståndsanslagen 1975 uppgå till 2 300 milj. kr. Budgetåret 1969/70 uppgick anslagen till 630 milj. kr. och för att uppnå enprocentsmålet 1974/75 erfordras en genomsnittlig årlig anslagsökning på ca 30 %. Under förutsättning om en årlig ökning på 25 % t. o. m. 1973/74 måste förändringen mellan de båda sista åren uppgå till drygt 48 % för att enprocentsmålet skall uppnås. Anslagen skulle därmed utvecklas som i följande tablå. Biståndsanslag i milj. kr. 1970/71 1971/72

1972/73

1973/74

1974/75

1 250

1 550

2 300

1000 För att få en uppfattning om arten av de anspråk biståndet ställer på samhällsekonomins resurser måste man söka bedöma hur de årliga anslagen utnyttjas och därmed leder till efterfrågan på främmande valutor respektive inhemska varor och tjänster. Vid mitten av 1969 uppgick reservationsmedlen till 380 milj. kr. Därav hänförde sig allra största delen - 255 milj. kr. - till det bilaterala kreditprogrammet. Förekomsten av betydande reservationsmedelsbelopp inom den bilaterala delen av 105

biståndsprogrammet kan tänkas innebära att utbetalningsvolymen under ett budgetår överskrider anslagsvolymen. Det förefaller dock rimligt att räkna med en viss eftersläpning i utbetalningarna, speciellt om anslagsökningarna blir mycket stora mot slutet av 5-årsperioden. Det bör dock framhållas att den nuvarande fördelningen mellan olika biståndsformer och därmed tidpunkten när biståndet tar i anspråk utländsk valuta inte kan anses vara fixerad för den kommande 5-årsperioden. Vissa bidrag till internationella organisationer kommer sålunda att belasta vår valutareserv med upp till 3 år senare än budgetanslagen. Utbetalningarna för u-landsbistånd uppgick 1969 enligt betalningsbalansstatistiken till 621 milj. kr., varav 370 milj. kr. utgjorde gåvobistånd och 251 milj. kr. var bilaterala krediter och bidrag till internationella organisationer. 1968 uppgick biståndet till totalt 368 milj. kr. För utbetalningarnas utveckling fram till 1975 har antagits att de i stort sett äger rum samtidigt med budgetanslagen, men att en viss eftersläpning kan verka trolig mot slutet av perioden. Med hänsyn till detta och efter korrigering för inhemska transaktioner (förvaltning, utbildning, rekrytering, information etc.) har det sammanlagda beloppet för u-landsbistånd i betalningsbalansen antagits uppgå till ca 2 000 milj. kr. 1975. U-landsbiståndet innebär att en del av vårt produktionsresultat skall överföras till utvecklingsländerna. Detta gäller med reservation för den eventualiteten att valutatillgångar eller ökad kapitalimport möjligen till någon del skulle kunna tas i anspråk för ändamålet. Eftersom u-landsbiståndets ökning för den närmaste 5-årsperioden är i huvudsak fixerad och av väsentlig omfattning förefaller det befogat att söka klargöra innebörden av biståndsökningens effekter på samhällsekonomin. Det kan härvid vara lämpligt att skilja mellan de reala anspråken på samhällets resurser samt påfrestningarna på betalningsbalansen. De reala resurser som tas i anspråk för u-landsbiståndet och som eljest skulle kunna utnyttjas på ett annat sätt representerar i ett 106

längre perspektiv den samhällsekonomiska kostnaden för biståndet. Denna kostnad kan dock under ett övergångsskede såsom ovan antyddes komma till uttryck genom en belastning på valutareserven eller genom en ökning av kapitalimporten. I ett längre perspektiv bör man dock räkna med att resursöverföringen åtföljs av en motsvarande begränsning av de resurser som kan disponeras för inhemska ändamål. Resursöverföringen bör under sådana förhållanden även komma till synes i betalningsbalansen. Det sker därigenom att exporten får hållas högre och/eller importen lägre än vad som varit behövligt om ingen resursöverföring ägt rum. En annan sak är att själva överföringen av u-landsbiståndet kan tänkas ge upphov till vissa påfrestningar på betalningsbalansen. För den del av u-landsbiståndet som överlämnas till mottagarna som en obunden transferering gäller i princip att man från svensk sida måste vara beredd att ställa utländsk valuta till förfogande för att biståndet skall kunna utnyttjas. Lika stora valutatillgångar bör samtidigt tjänas in genom svensk export (noga taget sådan export som inte är formellt bunden till u-landsbiståndet) eller eventuellt genom minskad import. Det är inte självklart att den ökning av exporten eller minskning av importen som krävs kommer till stånd enbart som en automatisk följd av att resursförbrukningen för inhemska ändamål begränsas. Det kan - vad gäller exporten - även bli en fråga om att skapa marknadsutrymme för den ökade utförsel som erfordras. Härvid bör dock märkas att en betydande del av den svenska biståndsökningen - nämligen den som kanaliseras genom internationella biståndsorgan - tillkommer parallellt med ökningar av andra länders obundna bistånd. Härigenom skapas ett utrymme för svensk export. I den mån den svenska exportindustrin har internationell konkurrenskraft bör dylika biståndsökningar medverka till en gynnsam exportutveckling på dessa marknader. Sådant marknadsutrymme kan även i viss utsträckning förmodas uppkomma som följd av det direkta svenska biståndet. Detta SOU 1970: 71

kan antas medföra en ökad efterfrågan på svensk export. Vid leveranser av svenska produkter, t. ex. livsmedel, är detta uppenbart. Även i andra fall leder dock det direkta biståndet erfarenhetsmässigt till en viss upphandling i Sverige. Vidare gäller att den begränsning av den inhemska användningen av resurser, vilken förutsätts ske, delvis kan antas komma till uttryck i ett minskat importbehov och detta skulle medföra lägre krav på ökat marknadsutrymme för exporten. En delvis motverkande faktor skulle kunna vara att en del av den export som »framkallas» av u-landsbiståndet är av sådan karaktär att dess avsättning oberoende härav kunde betraktas som given, varför den följaktligen inte skulle representera något nettotillskott till det marknadsutrymme som erfordras. Sammanfattningsvis skulle kunna sägas att u-landsbiståndet skapar marknadsutrymme för en del av den export som behövs för att finansiera detsamma. I övrigt får ulandsbetalningarna finansieras genom export för vilken marknadsutrymme uppkommit oberoende av det svenska u-landsbiståndet. Det är väl närmast denna del av betalningarna som skulle kunna uppfattas som en nettobelastning på betalningsbalansen och i utsatta lägen rentav som en påfrestning på densamma. Det kan tilläggas att den ökning av marknadsutrymmet för svensk export som normalt kan väntas uppkomma oberoende av det svenska u-landsbiståndet främst torde utgöra en följd av den allmänna utvecklingen på världsmarknaden, däribland inberäknat effekterna av övriga länders ulandsbistånd. Det kan nämnas att ökningen av biståndet under perioden 1969-1975 från 0,4 % till 1 % av bruttonationalprodukten realt sett tar i anspråk inhemska resurser som, vad avser den privata konsumtionen, kan beräknas begränsa den årliga konsumtionstillväxten med ca 0,2 procentenheter. Vad avser belastningen på betalningsbalansen har det ett visst intresse att utröna hur den av biståndet finansierade upphandlingen fördelas på Sverige och på utlandet. Beräkningar som gjorts inom utrikesdeparSOU 1970: 71

tementet och SIDA visar att för budgetåret 1968/69 knappt hälften (47 %) av biståndsmedlen direkt använts för uppköp av utländska valutor. Drygt hälften används således för upphandling i Sverige. Av de totala anslagen (= de ungefärliga utbetalningarna) 1968/69 på 505 milj. kr. utgjorde alltså ca 240 milj. kr. de omedelbara valutaanspråken. En sådan beräkning bör ge en viss föreställning om storleken av den belastning på betalningsbalansen som kan tänkas vara föranledd av det svenska u-landsbiståndet, men det rör sig härvid inte om något exakt mått på denna belastning. Sålunda borde man räkna av den valutabesparing som uppkommer genom lägre import vid minskad intern resursanvändning och möjligen skulle man även kunna tillgodoräkna vissa indirekt exportstimulerande effekter av det svenska biståndet. Å andra sidan får man räkna med att den upphandling som skett inom Sverige till någon del kan ha absorberat sådan export som eljest varit möjlig oberoende av det svenska u-landsbiståndet. Vad beträffar de omedelbara valutaanspråken i ovan angiven bemärkelse kan det i någon mån bli beroende av i vilken form biståndet ges hur de olika delarna kan komma att utvecklas fram till 1975. Man har inom utrikesdepartementet sökt beräkna denna effekt och uppskattningsvis kommit fram till att den för de tre programsektorerna multilaterala bidrag, fältverksamhet och utvecklingskrediter, uppgår till respektive 65 %, 40 % och 50 %. Med en utbetalningsvolym på 2 000 milj. kr. 1975, jämnt fördelad mellan sektorerna, skulle alltså de omedelbara valutaanspråken bli ca 1 000 milj. kr. Som tidigare nämnts leder biståndsanslagen till utbetalningar med varierande eftersläpning. Genom att biståndet förutsätts öka kraftigt är det tänkbart att en viss överbetoning av biståndets påfrestning på betalningsbalansen under den givna perioden skett. 3.5.4 Export och import av tjänster Under denna rubrik anges några utvecklingsperspektiv för tjänsteutbytet med ut107

Tabell 3.5:6. Tjänstenettot 1969—1975. Milj.

Sjöfartsnetto Turistnetto Övriga transporttjänster, netto Provisioner, administrationskostnader och entreprenadarbeten, netto Övriga tjänster, netto Korrigeringspost Summa tjänstenetto landet till 1975. Huvuddelen av avsnittet ägnas åt sjöfartstjänsterna och turismen, för vilka man lättast kan få en föreställning om eventuella förändringar i yttre betingelser som inverkar på vår internationella konkurrensförmåga inom dessa områden. Kalkylerna över exporten och importen av tjänster sammanfattas i tabell 3.5: 6. Transporttjänster. Importen och exporten av transporttjänster ingår dels i tjänsterna, dels i varuimportens cif-värde. Sverige är en nettoexportör av transporttjänster, vilka till övervägande delen utgörs av sjötransporter. Inkomsterna från det s. k. sjöfartsnettot 1 var 1969 1 830 milj. kr., medan nettoinkomsten av andra transporter var drygt 200 milj. kr. samma år. Fraktbeloppen i importens cifvärde består av svenska och utländska företags inkomster av transporter till Sverige. Dessa uppgick 1969 till 380 milj. kr. respektive nära 900 milj. kr. Vår nettoexport av transporttjänster är alltså inte så stor som sjöfartsnettot anger. Sjöfartsnettot steg från 1 350 milj. kr. 1960 till 1 830 milj. kr. 1969. Särskilt stora var ökningarna efter Suez-kanalens stängning 1967. Under 1967 och 1968 uppgick nämligen ökningen sammanlagt till ca 300 milj. kr., varvid nettot 1968 kom att uppgå till 1 958 milj. kr. För 1970 uppskattas sjöfartsnettot till 2 000 milj. kr. Till detta kan nämnas att de utländska företagens inkomster av transporter till Sverige från 1960 till 1968 ökat med ca 450 milj. kr., vilket alltså tyder på att transporttjänsterna i relativt ringa utsträckning bidragit till att förbättra vår bytesbalans. Med tanke på de internationella sjötransporternas totalt sett snabba tillväxt tyder 108

., löpande priser. 1969

1 830 —1 229 237

2 000 —1 700 300

2 300 —2 400 350

— 819 — 164 400 255

— 850 — 200 450 0

—1 100 — 300 700 — 450

den långsamma ökningen i sjöfartsnettot på att svensk sjöfarts ställning på den internationella marknaden något försvagats. En annan förklaring är att linjefarten, som för Sverige utgör en stor andel av sjöfarten jämfört med många andra länder, expanderat långsamt. Frakthöjningarna inom linjefarten har dessutom inte stigit i samma takt som kostnaderna under de senaste åren. Detta torde bl. a. bero på att övergången till nya transportmetoder, såsom containertrafik, medfört stora kostnader samtidigt som överkapacitet på tonnage uppstått på vissa trafikområden, t. ex. Nordatlanten. De kostnader som redovisas i sjöfartsnettot har under 60-talet ökat i något snabbare takt än bruttointäkterna och därför verkat dämpande på sjöfartsnettots tillväxt. Mot en årlig ökning i bruttointäkterna 1960 -1968 på 5,9 % stod en kostnadsökning på 6,8 %. Under 1969 och för första halvåret 1970 steg kostnaderna jämfört med motsvarande period föregående år med 12 % och 32 % respektive, medan bruttointäkterna ökade med 2 % och 22 %. Tillväxtmöjligheterna för svensk sjöfart är svåra att närmare ange. De totala sjötransporterna i världen räknat i ton skulle med 50- och 60-talets utveckling extrapolerad ge en årlig ökning på ca 8 %. Variationerna från den långsiktiga trenden i 1 Ett fraktbelopp ingår i varuimportens cifvärde. I den mån hemfrakten äger rum på svensk köl korrigeras härför genom att fraktbeloppet upptas som intäkt vid redovisningen av sjöfartsnettot. En stor del av varuimporten transporteras dock på utländska fartyg och representerar ett valutautflöde, som alltså ingår i varuimporten. Även vissa utgifter för lastning och lossning etc. ingår i exportens fob-värde respektive importens cif-värde.

SOU 1970: 71

transporttillväxten kan emellertid vara stora, eftersom sjöfarten i hög grad påverkas av konjunktursvängningarna. Även tillfälliga förhållanden bidrar till detta. Sålunda fluktuerar t. ex. livsmedelstransporterna, vilka inte är obetydliga i storlek, vanligen starkt och avviker ofta från den allmänna konjunkturen. Politiska faktorer har vid olika tillfällen svarat för de på kort sikt största förändringarna i efterfrågan på tonnage och ökningarna i transportarbetet. De nämnda faktorerna bidrar till stora svängningar i fraktnivån och när detta skrivs har fraktsatserna, inte bara som följd av den ökande handeln utan, åtminstone vad gäller oljetransporterna, mera på grund av den politiska utvecklingen i Mellersta Östern, sedan ett år tillbaka successivt förbättrats. Fraktsatsernas utveckling på längre sikt beror också på hur utbud och efterfrågan på tonnage utvecklas i förhållande till varandra. Vid mitten av 1970 fanns för de närmaste 4-5 åren nybeställningar utlagda motsvarande ca 30 % av den totala världshandelsflottan. Även om man torde kunna räkna med en stor naturlig avgång innebär tillskotten stora risker för tonnageöverskott. De fördelaktiga prisförhållandena som rått under såväl 1968, 1969 som 1970 torde, med den kontraktslängd som varit normal under senare år, garantera goda inkomstmöjligheter de närmaste åren. Den prisnivå som gällde under 1970 kan emellertid knappast förväntas kvarstå, varför man i genomsnitt bör räkna med lägre priser för fraktavslut under prognosperioden. Tillförseln av större och mera specialiserade fartyg kan väntas driva ned fraktsatserna, men verkar också kostnadsdämpande. Under perioden 1970-1975 tillförs den svenska handelsflottan enligt nu kända beställningar nio fartyg med vardera ett dödviktstonnage överstigande 200 000 ton. Fartygen svarar för ca 1/3 av hela den beräknade tillförseln under perioden. Sjöfartsnettots utvecKiing påverkas också av om de svenska rederierna registrerar sina fartyg i Sverige eller om den nuvarande tendensen att flytta verksamheten till dotterbolag i andra länder består. RegistreringSOU 1970: 71

en utomlands beror enligt företrädare för branschen på det höga kostnadsläget i Sverige, bristen på kapital samt, vad gäller sjöfartspolitiska frågor, på principer och regler som är något annorlunda utformade än i andra länder och som verkar kostnadshöjande. Osäkerheten i vår bedömning av sjöfartsnettot är stor. Vi tror dock att sjöfarten är ett område, för vilket förutsättningarna att bidraga till förbättringen i bytesbalansen är stora. Detta intryck baseras bl. a. på de svenska rederiernas nuvarande nybyggnadsprogram, vilket ungefär motsvarar 50 % av det existerande tonnaget. Även om handelsflottan till följd av försäljningar av äldre fartyg inte ökar i den omfattning nytt tonnage tillkommer, innebär investeringstakten en grundförutsättning att med vårt höga kostnadsläge konkurrera om frakter. Den svenska handelsflottans tonnage väntas enligt sjöfartsverkets bedömningar öka med totalt ca 25 % under 5-årsperioden. Utifrån dessa synpunkter har vi stannat för en något snabbare tillväxt i sjöfartsnettot än under 60-talet. 1975 har detta antagits uppgå till 2 300 milj. kr., vilket från 1970 innebär en uppgång på ca 2,8 % per år. Vid beräkningen av detta belopp har för trampfarten hänsyn försökt tas till en viss nedgång i fraktsatserna i förhållande till 1969 års nivå och för linjefarten till en fraktökning som ungefär återspeglar kostnadsförändringarna. Bedömningen har delvis en programmatisk karaktär och förutsätter kanske näringspolitiska insatser. En fortsatt registrering av fartyg utomlands torde t. ex. innebära att den här antagna ökningen inte uppnås. Förändringar i fraktmarknadsläget kan naturligtvis också medföra att utvecklingen på kort sikt blir väsentligt annorlunda. För de övriga transporttjänsterna är betalningsnettot litet och torde inte nämnvärt förändras. Av dessa visade betalningarna för olika persontransporter (resor med flyg, tåg och utländska kryssningsfartyg) 1968 ett överskott på 104 milj. kr. enligt Riksbankens statistik. Detta sjönk till 78 milj. kr. 1969. Överskottet har något för109

sämrats under senare hälften av 60-talet. Dessvärre finns det ingen möjlighet att ens i grova drag skissera betalningarnas storlek. Det beror främst på att för den reguljära flygtrafiken äger en omfattande kvittning av intäkter rum mellan IATA-bolagen. Det framtida betalningsöverskottet beror bl. a. på SAS:s möjligheter att hävda sig på den utländska och skandinaviska marknaden. Följande utvecklingstendenser väntas för den reguljära trafiken. SAS:s intäkter från försäljning utanför Skandinavien, drygt 200 milj. kr. verksamhetsåret 1968/1969, väntas öka med 9 % i volym per år de närmaste åren. Vidare kan nämnas att av SAS befordrade passagerare i internationell trafik är ca 1/3 att hänföra till turistkategorin. Tillväxten för denna kategori bedöms bli så hög som 15-20 % per år under den närmaste 5-årsperioden. Den stora andelen turister i den reguljära trafiken anger också hur beroende SAS är av denna resandekategori för sin fortsatta expansion. Hur nettot av denna trafik utvecklas beror på om SAS:s valutainkomster kan kompensera utgiftsökningen av utländska flygbolags trafik på Norden samt utgiftsökningen av utländska flygbolags befordran av svenska char terp ass agerare. För land- och flygfrakt redovisades 1969 ett valutainflöde på 159 milj. kr. Intäkterna växte kraftigt under perioden 1955-1964 men har därefter stagnerat, vilket möjligen kan bero på redovisningsbortfall. Flygfrakten väntas dock expandera kraftigt och härigenom ge ett växande valutainflöde. Turismen. Det är främst turismen som under 60-talet bidragit till försämringen av bytesbalansen. Under 60-talet blev de länder, som i fråga om klimat och kostnader förefaller mest attraktiva för svenska turister, tillgängliga för en bred publik. Sjunkande relativpriser på transporter och på uppehället i utlandet tillsammans med en hög inkomstelasticitet för utlandsresor framstår som de viktigaste faktorerna bakom tillväxten. Även om introduktionsfasen är över och de största kostnadsbesparingarna torde vara inhämtade, kvarstår ett allmänt intryck att turisttrafiken även under 70-talet 110

kommer att expandera snabbt. Det är sålunda rimligt att räkna med att bl. a. förbättrade kommunikationer, t. ex. flygtrafik även från mindre orter, ökad urbanisering och minskad aversion mot flygresor, kommer att inverka positivt på utlandsresandet. Förskjutningar i sysselsättningen mot yrken inom de tjänsteproducerande sektorerna ger, liksom ökad fritid, större möjlighet för allt fler att fördela semestern på olika årstider, något som kan förmodas öka benägenheten att resa utomlands. Det är också troligt att kommande ATP-generationer i större utsträckning än motsvarande åldersgrupper i dag kommer att välja utländska orter för rekreation och vila. Sjunkande relativpriser för utlandsvistelser har främst härrört från lägre transportkostnad då chartertrafiken inleddes i större skala och senare i någon mån även genom övergång till jetflyg. Även vad gäller uppehället har relativpriserna varit sjunkande, åtminstone för de stora attraktiva turistorterna. Någon entydig bild av prisförändringarna under de senaste åren har inte kunnat fås. Priserna på resor med jämförbar standard och säsong synes dock i genomsnitt ha varit något stigande under den senaste 5-årsperioden. Uppgifter från ett ledande företag i branschen visar att priserna under jämförbar säsong höjts för resor till Mallorca och Kanarieöarna med ungefär 5 % per år och till Spanien (Costa del Sol) och Italien (Rimini) med 2 å 3 % per år under tiden 1967-1969. Prisökningen för själva inkvarteringen synes ha varit snabbare. Resenären har dock i regel möjlighet att kompensera sig för stigande priser genom att resa under låg- eller normalsäsong, genom att välja billigare hotell, genom att förkorta vistelsen, etc. I följande tablå visas genomsnittspriserna hos en svensk researrangör under perioden 1964—1969. Företagets reseprogram representerar ganska väl den svenska utlandsturistmarknaden. För den kommande 5-årsperioden förutses emellertid råda i stort sett oförändrade Genomsnittspriser hos en svensk sällskapsresearrangör 1964-1969. Löpande priser. SOU 1970: 71

Index 1964 = 100 1964

79 Anm. Prisnedgången 1966 är beroende främst på sänkta charterflygpriser till följd av att man börjat använda större flygplan. En viss förskjutning mot billiga hotell ägde rum under den här perioden.

Diagram 3.5:1. Turistutgifter och inresande svenskar till nordiskt passkontrollområde 1960—1975. Halv log. skala. Milj. kr., resp. 1000 tal personer

...-

t

relativpriser. Denna för kalkylen avgörande premiss baseras på antagandet att de största fördelarna i fråga om transporter har utnyttjats, att kostnaderna avseende uppehället för de flesta stora turistområdena knappast kommer att öka mindre än här hemma samt att reseföretagen med nuvarande priser driver en verksamhet med dålig lönsamhet, varför prisökningar också av detta skäl kan väntas. Bedömningen innebär vidare att åtminstone fram till 1975 några nya billiga resealternativ inte kommer att tillföras marknaden. Därmed avses att charterresor till länder med en billigare arbetskraft inte väntas bli av någon större omfattning, varför researrangörerna av detta skäl inte kan räkna med att tillgodogöra sig kostnadsfördelar vad gäller uppehället. För de stora turistområdena kring Medelhavet kan dessa kostnadsfördelar eventuellt minska i betydelse. Det bör också nämnas att perioden för att planera och bygga upp nya attraktiva turistområden är lång. F. n. hämmas också denna utveckling av den reglering av chartertrafiken som sker för att skydda SAS. Effekten av charterresor till t. ex. Östafrika kan därför väntas bli liten på resevolymen fram till 1975. Två skäl talar för att introduktionen av nya större flygplanstyper, som jumbo-jet, inte nämnvärt kommer att inverka på relativpriserna. Det är för det första knappast troligt att de i någon större utsträckning hinner sättas in i chartertrafik före 1975. För det andra är inom den reguljära flygtrafiken hindren för prissänkningar och mera markerade prisdifferentieringar snarare institutionellt betingade. Den prisdiffeSOU 1970: 71

*"

y

•j**"

-'«

J& 600 500 ^ ^ 400 300

.S

1960 J S

S

1975 Turistutgifter, totalt Turistutgifter exkl nordiska valutor Personer

rentiering som i dag finns inom linjetrafiken är inte tillräcklig för att i någon större utsträckning attrahera nya resenärer. Fr. o. m. 1966 synes statistiken över turistutgifterna ha fått ett ökat inslag av andra faktorer än resandefrekvensen. Förutom att gränshandel ingår anses det sannolikt att transfereringar till utlandet från immigranter till en del registrerats som turistutgifter. Även s. k. valutapolitisk oro kan tänkas inverka på utflödets storlek. Av diagram 3.5: 1 framgår hur utgifterna (uppehållskostnaderna i utlandet) och antalet utlandsbesökande svenskar ökat under 60-talet. För resandefrekvensen är vi hänvisade till uppgifter om antalet svenskar som rest utanför det nordiska passkontrollområdet. Därför har utgifterna också redovisats exklusive nordiska valutor i diagrammet. Jämförelsen visar att valutautgifterna per resenär varit i det närmaste oförändrade under större delen av 60-talet men tenderat att öka efter 1966. Uppgifterna för 1970 bygger på data för första halvåret. Den tendens mot en dämpad ökning i antalet utlandsresande svenskar som kan märkas efter 1966 har alltså inte åtföljts av en motsva111

rande dämpning i utgifterna. En summering av de ovan redovisade konkurrens- och miljömässiga betingelserna förefaller tala för en dämpad men fortsatt hög tillväxttakt för utlandsturismen. Vi har baserat bedömningen på att resandefrekvensen ökar trendmässigt, vilket skulle innebära att den dämpade ökningstakten efter 1965 antas fortsätta. 1975 skulle därmed ca 2,6 miljoner svenskar mot 1,6 miljoner 1969 besöka länder utanför Norden. Vidare har vi antagit att det 1975 råder samma relationer mellan de nordiska och icke nordiska valutorna i våra turistutgifter som 1969 och att utgifterna per resenär (exklusive nordiska valutor) ökar från 825 kr. 1969 till närmare 900 kr. 1975. Detta innebär att turistutgifterna exklusive nordiska valutor väntas öka från 1 333 milj. kr. 1969 till 2 450 milj. kr. 1975 och att de sammanlagda turistutgifterna 1975 skulle uppgå till 3 400 milj. kr. Därmed tror vi att tillräcklig hänsyn tagits till de skillnader i utvecklingen mellan utgifter och antalet resande som observerats under senare år. Resultatet innebär att turistutgifterna ökar med drygt 7 % per år från 1970, vilket motsvarar en årlig utgiftsökning på i genomsnitt 200 milj. kr. För 1970 har utgifterna beräknats till ca 2 400 milj. kr., en ökning från 1969 med ungefär 500 milj. kr. I förhållande till den totala konsumtionstillväxten uppskattas turistutgifterna i volym 1969-1975 öka ungefär dubbelt så snabbt från att under 60-talets senare hälft ha ökat med tredubbla konsumtionstillväxten. Intäkterna från utländska turister i Sverige antas öka i ungefär samma takt som tidigare. En snabbare ökning skulle kanske förutsätta ändrade betingelser för turistresor till Sverige, t. ex. tillåtelse för charterresor eller förbättrade relativpriser. Turismen beräknas 1975 ge ett valutainflöde på ca 1 000 milj. kr. jämfört med 657 milj. kr. 1969. Underskottet av turismen, vilket 1969 uppgick till 1 229 milj. kr. och för 1970 uppskattats till 1 700 milj. kr., skulle därmed öka till 2 400 milj. kr. 1975, en försämring från 1970 på 140 milj. kr. per år. Övriga tjänster. För övriga tjänster har 112

underskottet i betalningarna under 60-talet vuxit snabbt. Främst har betalningarna för provisioner, entreprenadarbeten och administrationskostnader bidragit härtill. På importsidan är provisionerna den största utgiftsposten, drygt 400 milj. kr. 1969, och de har ökat med i genomsnitt nära 12 % per år under 60-talet. De registrerade betalningarna till Sverige har sedan början av 60-talet varit ungefär oförändrade, ca 80 milj. kr. och motsvarar troligen inte den verkliga betalningsutvecklingen. Betalningar för utländska entreprenadarbeten m. m. har växt från 150 milj. kr. 1964 till 390 milj. kr. 1969. Exporten är väsentligt mindre, drygt 100 milj. kr. 1969, men har liksom importen ökat kraftigt. Betalningarna för utländska entreprenadarbeten kan förmodas ha en viktig förklaringsfaktor i det rådande kapacitetsläget inom byggnadssektorn. Med den ökade specialiseringen och stordriften inom byggnadssektorn har avsättningen på utlandsmarknaden växt också inom denna sektor. För Sveriges del torde detta på flera områden ha inneburit en övermäktig priskonkurrens från utlandet, vilket kan vara en annan förklaring till den starkt växande importen av dessa tjänster. Även de svenska byggnadsföretagen räknar med en ökad utländsk avsättning, varför betalningsnettot från denna sektor inte väntas försämras nämnvärt. Här ingår betalningar för utländskt deltagande i konstruktion av bl. a. hamnar, broar, kanaler, likaså muddring och andra anläggningsarbeten. Den påtagliga ökningen av betalningarna från Sverige under de senaste åren har eventuellt också samband med att olika företag i Sverige hyr utländsk arbetskraft från utländska företag (t. ex. varvsindustrin).

3.5.5 Importen av varor Sveriges

importutveckling

under

60-talet.

Den svenska importvolymen fördubblades i det närmaste under 60-talet. I importen har en kontinuerlig förskjutning ägt rum under de sista 10 åren mot mer förädlade varor medan de andelar av vår import som SOU1970:71

utgörs av råvaror, jordbruksprodukter, livsmedel m. m. minskat. Ett undantag är bränslen, vilkas andel av importen sjunkit i takt med utbyggnaden av den svenska raffinaderikapaciteten medan råoljeimporten som en följd därav ökat. I allt större utsträckning importeras nu i stället verkstadsprodukter, bearbetade insatsvaror samt konsumtionsvaror. Bland de sistnämnda märks inte minst textil- och konfektionsvaror. Av den totala importen 1969 i löpande priser utgjordes 54 % av olika insatsvaror varav den helt dominerande delen bestod av industriråvaror. Konsumtionsvarorna uppgick till omkring 25 %, bränslena till ca 7 % och investeringsvarorna till ca 13 %. För 50- och 60-talen har importelasticiteten - beräknad som kvoten mellan importens och BNP:s tillväxttakter - varierat mellan 1,5 och 2,0 med stora variationer från år till år. Ur internationell synvinkel har den svenska importelasticiteten, som framgår av tabell 3.5: 6, legat på en för mindre och medelstora industrinationer normal nivå. Räknat som andel av BNP har sålunda varuimporten under de senaste 15 åren ökat från omkring 18 % till närmare 29 % 1970. I löpande priser har importandelen under samma tidsperiod i stort sett hållit sig inom intervallet 20-22 %. Huvuddelen av den svenska importen utgörs av produkter som konkurrerar med den inhemska produktionen medan den komplementära delen av vår import - härmed avses varor som importeras på grund av att de av en eller annan orsak ej produceras inom landet - är mycket liten. Genom att importen är efterfrågebestämd som insats samtidigt som den konkurrerar med den inhemska produktionen blir den starkt beroende av den ekonomiska aktiviteten inom landet. På längre sikt påverkar olika tillväxtsituationer olika delar av samhällsekonomin och genom verkningar på investeringar, konsumtion och inkomstbildning kan detta leda till helt olika importutveckling och importsammansättning. En ökad export tycks dock många gånger mer eller mindre automatiskt leda till ökad import. Detta verkar gälla för en stor del av SOU 1970: 71 8—014403

den svenska exporten och i synnerhet för exporten av verkstadsprodukter. Delvis beror detta på att den svenska importen innehåller en relativt stor andel insatsvaror vilka är nödvändiga för den inhemska produktionen (och exporten). Resonemanget kan även i flera fall vara giltigt i omvänd riktning, dvs. en skärpt importkonkurrens tvingar fram export från den bransch som upplever detta. Utvecklingen inom textil- och konfektionsindustrin under 60-talet synes kunna illustrera en sådan situation. Importutveckling 1970-1975 En bedömning av importutvecklingen under den kommande 5-årsperioden görs enklast genom att applicera ett uppskattat importelasticitetstal på BNP:s tillväxttakt för prognosperioden. Väljer man en importelasticitet på 1,75, vilket utgör ett medelvärde av de ovan angivna observerade importelasticiteterna under 50- och 60-talen, skulle en beräknad BNP-tillväxt om 3,8 % per år enligt denna metod medföra en årlig importökning om 6,7 % för prognosperioden 1970-1975. Skulle man i stället välja ett elasticitetstal som uppskattats på grundval av utvecklingen under 60-talets senare del, blir en på detta sätt beräknad importökning ännu högre. Det är dock i hög grad tveksamt om denna ansats är användbar vid långtidsutredningens analyser. Den importutveckling som vi haft under 60-talets senare hälft har bidragit till en successiv försämring av landets externa balans. Som tidigare framhållits har vi utgått från att denna utveckling måste brytas och att vi senast 1975 skall ha uppnått balans i de utrikes betalningarna. Ett förverkligande av denna målsättning kräver en rad ekonomisk-politiska åtgärder vilka bl. a. medför en förändrad sammansättning av BNP. En ansats som enbart relaterar den totala importens utveckling till BNP fångar inte upp effekterna av de åtgärder som diskuteras i avsnitt 1.5 och 1.6. Den framtida importutvecklingen måste i stället uppskattas med metoder som möjliggör ett hän113

Tabell 3.5:7. Importutvecklingen 1970—1975 enligt totalmodellen. Förändring, procent per år. Alternativ III

II

Import av icke-förädlade jord- och skogsbruksprodukter Import av malmer och industrivaror>r Import av tjänster Totala importen

1970— 1975

1970— 1973

1970— 1975

1970— 1973

1970— 1975

1970— 1973

2,5 6,5 6,9

1,9 5,4 6,2

2,5 6,4 6,8

1,6 5,3 6,0

2,6 6,5 7,0

2,0 5,6 6,4

6,2

5,2

6,2

5,1

6,3

5,4

synstagande till dessa olika ekonomisk-politiska åtgärder. Två något olika modellansatser har prövats för detta. I den ena har importen och dess olika delar beräknats inom ramen för den totalmodell för den svenska ekonomin som använts vid analysen i kapitel 1. I modellen relateras importutvecklingen till olika efterfrågekategorier, som t. ex. privat och offentlig konsumtion, lagerförändringar, och importprognosen framkommer - vid givna produktionsresurser och given efterfrågesituation - när modellens ekvationssystem löses simultant. Den sålunda beräknade importutvecklingen står i överensstämmelse med de förutsättningar och antaganden som gjorts inom modellens olika sektorer, vilket innebär att man i direkt anslutning till de olika alternativ som behandlades i avsnitt 1.5 kan erhålla de importprognoser som svarar mot dessa. Nackdelarna med denna totala modellansats är vad beträffar importen att man varit hänvisad till att arbeta med linjära samband och att uppdelningarna på olika importgrupper fått göras så att dessa direkt anpassats till modellens sektorindelning. Detta har medfört att dessa grupper i vissa fall är ur importsynpunkt relativt heterogena. I en alternativ ansats har man därför försökt ta hänsyn till detta genom att i viss utsträckning arbeta med icke-linjära samband och genom att driva uppdelningarna längre och utforma dessa så att användningshomogena grupper erhålls. Detta förfaringssätt har dock den nackdelen att man återfår vissa svårigheter att särskilja effekterna på importen av de olika alternativa 114

förutsättningar som diskuterades i kapitel 1. Man har icke heller någon garanti för att den allmänna interdependensen mellan importutvecklingen och den inhemska produktionsutvecklingen blir till fullo beaktad. Resultaten av importberäkningarna enligt totalmodellen har tidigare redovisats i avsnitt 1.5. De uppgifter som där gavs avsåg importen av såväl varor som tjänster. I tabell 3.5: 7 redovisas dessa prognoser med uppdelning på tre olika sektorer, där de två första avser import av varor och den tredje import av tjänster (i huvudsak turism och transporttjänster). De tre alternativen är desamma som behandlades i avsnitt 1.5. Alternativ I innebär att extern balans skulle uppnås 1975 vid en genomsnittlig ökningstakt av offentlig konsumtion på 4,5 %. 1 alternativ II förläggs, med oförändrad förutsättning om offenlig konsumtion, balanstidpunkten i stället till 1973. I alternativ III förläggs också balanstidpunkten till 1973 medan den offentliga konsumtionen får öka i en något långsammare takt. Sett över hela 5-årsperioden leder de olika alternativen till relativt små skillnader. Utslagen blir däremot större när man studerar förloppet under perioden. Vid avvägningsdiskussionen i avsnitt 1.5 konstaterade vi att om man vill åstadkomma en extern balans redan 1973 måste den privata konsumtionens utveckling hållas nere på en historiskt sett mycket låg nivå om man inte är beredd att kraftigt dämpa de offentliga sektorernas expansion under 1971-1973. Av tabell 3.5: 7 framgår emellertid att om man lyckas pressa ned den offentliga expansionstakten till den nivå som förutsätts i alterSOU 1970: 71

Tabell 3.5:8. Sveriges import fördelad på varugrupper 1955—1975. Förändring i volym, procent per år. 1969 Milj. kr.

Konsumtionsvaror textil verkstadsprodukter Investeringsvaror Konsumtionsråvaror textil Andra industriråvaror verkstadsprodukter råolja Byggnadsråvaror Jordbruksråvaror Bränslen Totalt, exkl. fartyg, flygplan, vapen Fartyg, flygplan, vapen Total import därav: verkstadprodukter järn och stål textil

nativ III, och därmed tillåter en i jämförelse med alternativ II snabbare tillväxt av den privata konsumtionen, kommer importefterfrågan att stiga väsentligt snabbare. Detta leder då i sin tur till ytterligare anspråk på den export som måste avsättas på världsmarknaderna för att bytesbalansmålsättningen skall kunna realiseras detta år. I avsnitt 1.5 tog vi inte ställning till frågan om vilket av de där presenterade utvecklingsalternativen som framstår som mest sannolikt. Detta innebär att vi icke heller tagit ställning till vilken av de olika, här presenterade importprognoserna som kan tänkas bli förverkligad. Därtill fordras politiska ställningstaganden till de här aktuella målsättningarna och avvägningsproblemen. Situationen blir i detta avseende något annorlunda när det gäller den alternativa modellansatsen för importprognosen. I detta fall har nämligen konsekvenserna av de alternativa beräkningarna i avsnitt 1.5 icke kunnat beaktas, främst beroende på att de förklarande faktorerna i dessa mera disaggregerade importfunktioner inte i alla delar kunnat återföras på modellens resultat. Beräkningarna enligt den disaggregerade modellansatsen, som endast avser den rena varuimporten, ger en importvolymökning SOU 1970: 71

7 658,1 1 926,9 2 048,0 3 607,9 2 784,8 1 528,4 11 973,9 3 792,7 886,6 1 037,3 634,1 2 205,4 29 901,5 669,2 30 570,7 9 796,0 1 673,2 3 681,8

1955— 1960

1960— 1965

1965— 1970

1970— 1975

7,3

10,7 13,5 10,1

7,6 16,3 —0,2

10,2 14,6

13,4

9,1 6,4 7,3 6,9 10,6 11,8

6,9 2,6 2,0 2,8 7,3 17,6

7,5 9,3 8,7 8,4

7,5 4,1 5,1 6,4 6,5 7,6 8,8 2,7 5,7 7,1 1,7 6,9 8,0 4,3 8,4

7,7 3,6 2,8 8,6 6,9

8,6 6,5 4,3 3,6 6,8 8,1

25,1

10,4

7,5 3,0 4,8

4,3 0,0 0,3 6,6 3,3 6,6 7,5 4,2

7,1 0,2 7,1 5,4 7,4 9,3

10,2

1970-1975 på närmare 38 % vilket innebär en årlig importtillväxt på 6,6 % . Bland de förutsättningar som ligger till grund för denna importprognos kan nämnas att den privata konsumtionen antagits öka med 3,3 % per år, verkstadsindustrins produktion och export med 6,0 respektive 8,2 % årligen och slutligen maskininvesteringarna med 4,5 % per år. Importprognosen implicerar en höjning av de importerade konsumtionsvarornas andel av den privata konsumtionen 1970 med mer än 4 procentenheter till en importandel på mer än 17 % 1975. En starkt bidragande faktor till denna andelsutveckling är den förväntade, relativt snabba importstegringen av textilvaror. Bruttoinvesteringarnas importandel beräknas stiga under prognosperioden från knappt 1 2 % till drygt 1 3 % 1975. Den totala importens andel av BNP kommer enligt prognosberäkningarna att uppgå till omkring 32 % 1975, vilket innebär en höjning med ca tre enheter från 1970. Resultaten av dessa alternativa importberäkningar finns återgivna i tabell 3.5: 8 och kommer även att i detalj redovisas i en särskild bilaga till detta betänkande (bilaga 5). Beräkningarna enligt den disaggregerade modellansatsen har givit till resultat att im115

Tabell 3.5:9. Världsexportens tillväxt 1950—1970.

Världen Industriländerna

Ökning

:, procent

1950— 1960

I960— 1970

1950— 1960

1960— 1970

1960— 1965

1965— 1970

86 100

125 143

6,4 7,2

9,3 10,1

7,8 8,4

10,5 11,5

porten av varor stiger ca en halv procentenhet snabbare per år än vad som framkom vid prognoserna enligt totalmodellen. Till en viss del kan detta förklaras av att man vid den disaggregerade ansatsen arbetat med icke-linjära funktionsuttryck. Men detta kan också bero på att man i en del fall arbetat med trendmässiga framskrivningar av importutvecklingen. Som tidigare framhölls kommer detta att innebära att man icke tar hänsyn till de olika förändringar av den ekonomiska politiken som ett förverkligande av bytesbalansmålsättningen förutsätter. Den disaggregerade modellansatsens prognoser innehåller alltså till en viss del element av en utveckling som för åtminstone 60-talets senare del medfört betalningsbalansstörningar för den svenska ekonomin. 3.5.6 Exporten av varor Denna framställning baseras på resultaten från en särskild studie av exportutvecklingen till 1975. Denna presenteras i bilaga 5, i vilken även importen behandlas mera utförligt. Bakgrund och utvecklingstendenser. Under 50-talet inleddes en period, kännetecknad av att utrikeshandeln i genomsnitt tillväxte mer än dubbelt så snabbt som produktionen. Under denna period skedde en normalisering av handeln och protektionismen från 30-talet började rivas ner. Trots att detta bidrog till ett engångslyft i exporttillväxten, steg världsexporten under 60-talet ännu snabbare. Världsexportens värdeförändringar sedan 1950 anges i tabell 3.5: 9. Ett lands beroende av utrikeshandeln kan illustreras med storleken av dess importelasticitet med avseende på produktionstillväxten. En jämförelse mellan importelasticite-

116 Ökning per år, procent

terna för olika industriländer (tabell 3.5: 10) visar att dessa är relativt stabila och har värden på 1,5 å 2. I varje fall kan man knappast se några systematiska förändringar i dessa elasticiteter mellan 50-talet och 60-talet. Detta förhållande tyder på att det i industriländerna finns ett gemensamt mönster, som kännetecknas av att importen växer snabbare än produktionen och som återspeglar en växande faktisk arbetsfördelning länderna emellan. Även i de industrialiserade planekonomierna har den realiserade importbenägenheten blivit av ungefär samma storleksordning som i andra industriländer. Det snabba handelsutbytet har dels tvingat fram, dels påverkats av en handelsliberalisering och ett mer vittgående internationellt ekonomiskt samarbete. Under 50-talet syftade detta till att eliminera importrestriktionerna från kriget och till att nå full konvertibilitet mellan västländernas valutor. Detta genomfördes i stort sett under 50-taIet även om det för vissa produkter kvarstod importkvoter, avsedda att skydda hemmaindustrier och jordbruket. Likaså fanns tullarna kvar när det ekonomiska samarbetet började inriktas på att bilda ekonomisk union och frihandelsområde inom Europa. De tullsänkningar som successivt ägde rum inom EEC och EFTA under 60-talet fick ingen tillämpning därutöver förrän förhandlingarna i Kennedy-ronden avslutades 1967. Resultatet av dessa blev en större sänkning av tullarna för de fyra största deltagarna (USA, Storbritannien, Japan och EEC) på ca 35 % för industriprodukter (SITC 2 till 8). Tullsänkningarna kommer att reducera den genomsnittliga tullnivån från 10,5 % - vilken gällde före förhandlingarna - till 6,7 % 1972, då de till fullo skall vara genomförda. Minskningarna i de kvantitativa SOU 1970: 7J

Tabell 3.5:10. Tillväxttakt och importelasticiteter i vissaländer och länderområden 1960—1975.

Norge Danmark Finland Sverige Storbritannien Schweiz Österrike Portugal EFTA Västtyskland Nederländerna Belgien Frankrike Italien EEC Japan Kanada Förenta staterna

Förändring av BNP 1 , procent per år

Importelasticitet 2

1960—1965

1 9 6 5 - -1970

1955—1960

1960—1965

5,4 5,1 5,2 5,4 3,4 5,3 4,1 6,4 4,1 5,0 5,0 5,1 5,8 5,2 5,3 10,1 5,5 4,8

4,4 4,1 4,2 3,7 2,3 3,8 4,8 5,6 3,0 4,5 4,9 4,2 5,6 6,0 5,1 12,4 4,5 3,4

2,0 2,2 1,6 1,9 1,8 2,1 2,1 1,5

1,7 1,8 1,8 1,5 1,5 2,1 2,3 1,9

i, 9

i, 9

1970—1975 4,5 3,8 4,5 3,7 2,8 3,3 4,7 7,1 3,3 4,5 4,6 4,3 5,9 5,5 5,1 10,0 5,5 4,1

1,7 2,6 1,5 2,4

1,8 2,2 2,0 2,3

1,3 0,7 2,3

1,4 1,3 1,6

Huvudsakligen OECD-prognoser. ECE:s beräkningar.

importrestriktionerna blev på det hela taget obetydliga och motståndet mot att liberalisera handeln med jordbruksprodukter och med varor inom vissa skyddade arbetsintensiva industrier kvarstod. Med dessa resultat kan trenden att handeln med högt förädlade industriprodukter växer i snabbare takt än handeln med råoch stapelvaror väntas bestå och troligen förstärkas under 70-talet. Effekterna av tullsänkningarna innebär också förskjutningar i handelsutbytet mot varugrupper som kräver ett ökat samarbete över gränserna av olika slag. Detta är ett exempel som berör regionala förändringar i handelsutbytet. Förskjutningar i handeln som innebär relativt sett ökad handel inom regioner har länge varit märkbara, men har blivit mera accentuerade genom bildandet av olika integrerade grupper av länder (EEC, EFTA, CMEA 1 ). Integrationen har vad avser handelsutbytet inneburit att handeln inom grupperna vuxit i snabbare takt än handeln mellan dessa. Speciellt gäller detta för EEC, som är den mest integrerade enhet som i dag finns. Om dessa förändringar också inneburit att det totala handelsutbytet ökat mellan industriländerna sammantagna är däremot SOU 1970: 71

svårt att klargöra. Säkrare är att integrationen inneburit att handeln mer och mer koncentrerats till industrialiserade nationer eller grupper av nationer men i mindre grad stimulerats mellan industrialiserade länder och utvecklingsländer. Det kan nämnas att exporten för länder som huvudsakligen exporterar råvaror ökat snabbare under 50-talet än under 60-talet. Kennedy-ronden bidrog i mindre utsträckning till att lösa utvecklingsländernas handelsproblem, även om tullsänkningarna i någon mån kan komma dessa länder till nytta. De här nämnda tendenserna i världshandeln kommer sannolikt att fortsätta under 70-talet. Därför kan handelns struktur påverkas av ökad rörlighet i produktionsfaktorerna, arbete och kapital. Denna process är till orsak och verkan mycket litet känd. Gängse förklaringar till handelns uppkomst och riktning, relativa kostnader, faktorproportioner och komparativa fördelar, måste kanske kompletteras med andra. Utgångspunkten för exportbedömningen är de tillväxtprognoser som för 70-talet och i första hand till 1975 sammanställts inom 1 Council for Mutual Economic Assistance, östländernas ekonomiska samarbetsorgan.

Tabell 3.5:11. Sveriges export exkl. fartyg på olika länder och länderområden 1960— 1969. Procentuell fördelning. 1960

1968 1969

Norge Danmark Finland Norden Storbritannien Övriga E F T A

5,9 7,0 4,2 17,1 16,9 3,0

7,9 9,6 5,3 22,8 13,5 3,9

8,6 9,7 4,8 23,1 14,1 4,4

9,3 10,5 5,6 25,4 13,2 4,7

EFTA Västtyskland Övriga EEC

37,0 16,3 17,4

40,2 15,1 17,8

41,6 12,1 16,2

43,3 12,1 17,0

EEC Förenta staterna Övriga OECD

33,7 6,6 4,0

32,9 6,4 5,6

28,3 8,1 5,8

29,1 6,6 5,8

OECD Östländer Råvaruländer

81,3 4,9 13,8

85.1 3,9 11,0

83,8 5,3 10,9

84,8 4,6 10,6

100 Totalt

OECD, samt på historiskt material beräknade importelasticiteter. Dessa allmänna förutsättningar återges i tabell 3.5: 10. Produktionstillväxten under första delen av 70-talet bedöms bli i stort sett densamma som för 60-talet. Sambandet mellan BNP-tillväxt i våra avnämarländer och vår export är dock genom bl. a. varusammansättningen så varierande att man därav inte kan dra den slutsatsen att exporten kommer att öka i samma takt 1970-1975 som under 60-talet. Som framgår av tabellen förefaller dock importelasticiteten inte uppvisa någon klar tendens att förändra sig i ena eller andra riktningen. Multipliceras BNP-tilrväxten med importelasticiteten för ett land ger detta ett uttryck för den totala importtillväxten och blir därmed en indikator på exportutrymmet. Sveriges exportutveckling under 60-talet. Eftersom 70-talets handelsutveckling bedöms ha stora likheter med den gångna perioden skall ges en bild av tendenserna i svensk export de senaste 10 åren. Som framgår av tabell 3.5: 11 visar fördelningen av exporten på olika länder relativt stora förskjutningar under 60-talet. Mest påtagligt är att den andel av expor118

ten som går till större industriländer har minskat, medan motsvarande andel för mindre industriländer ökat. De största förskjutningarna i exportandelarna gäller för exporten till Norden och exporten till de traditionellt stora avnämarländerna Västtyskland och Storbritannien. Inriktningen av vår export på industriländerna totalt sett har accentuerats på råvaruländernas bekostnad - ett mönster som är generellt för alla industriländer. Den kraftiga ökning som skett i handeln mellan de nordiska länderna, inte minst under 60-talet, framstår vid internationella jämförelser som tämligen unik. Jämför man storleken av handelsutbytet mellan Belgien -Luxemburg och Nederländerna och mellan de östeuropeiska länderna är handeln mellan exempelvis Sverige-Norge dubbelt så stor, mätt med ett normerat mått. 1 Om handelsströmmarna i Norden, mätt på detta sätt, har värden på 6-10 så har handelströmmarna inom EEC i allmänhet värden omkring 2. Den svenska exportens förändrade inriktning under 60-talet förefaller vara ganska parallell med förändringen av Sveriges andelar i olika länderområdens totala import, vilket framgår av tabell 3.5: 12. Detta gäller den vidgade exportmarknaden i Norden och övriga EFTA. Importandelen på Stor-: britannien har ökat trots att en något minskad andel av vår export går dit. Detta sammanhänger med den svaga importutvecklingen i Storbritannien. Marknadsnedgången på EEC är förenad med en väsentlig nedskärning av exportandelen till denna marknad. Slutresultatet härav är att Sveriges andel av världsimporten i stort sett hållit sig konstant under 60-talet, såväl totalt som i industriländernas, östländernas och utvecklingsländernas import. Sveriges andel av världsexporten och industriländernas export har följaktligen inte heller undergått några större förändringar. 1 En sådan normering kan man erhålla genom att jämföra en viss handelsström mellan två länder med deras totala export respektive import i förhållande till världshandeln, s. k. koefficientmatriser. En normalström har värdet 1.

SOU 1970:71

Sveriges andel av industriländernas och världens export Procent

Industriländerna Världen

1950 1955 1960 1965 1968 1970 (prel.)

2,97 2,84 2,99 3,09 2,94 2,99 1,80 1,84 2,00 2,13 2,07 2,15

För att närmare kunna fånga in utvecklingstendenserna är det nödvändigt att studera exporten varu- och länderfördelad. I första hand begränsas uppdelningen till råvaror respektive färdigvaror. Som råvaror räknas malm, livsmedel, bränslen, skogsprodukter, icke-järnmetaller samt andra råvaror. Från färdigvarorna är fartyg, flyg och vapen exkluderade vid jämförelser byggda på svensk exportstatistik. Råvaruandelen i exporten har minskat under en mycket lång tid, men ännu 1959 var råvaruexporten praktiskt taget lika stor som färdigvaruexporten. Förskjutningen mot ökad andel färdigvaror har gått tämligen snabbt, 1965 var proportionerna ungefär 40-60. För perioden 1965-1970 synes den största förändringen ha skett 1970, bl. a. till följd av minskad malmexport. Tillväxten i färdigvaruexporten beräknas 19691970 bli 15,8 %, medan råvaruexporten inte väntas öka. Fördelningen 1970 mellan färdigvaror och råvaror blir ungefär 35-65. Denna förskjutning bör i och för sig tendera att medföra en högre och stabilare exporttillväxt, då färdigvarorna dels har högre tillväxt och dels är mindre utsatta för konjunktursvängningar. Detta är i synnerhet fallet räknat i löpande priser. Storleken av varuförskjutningarna i exporten de sista 10 åren kan också illustreras med att skogsprodukternas andel av den totala exporten minskat från 1/3 1959 till knappt 1/4 1970. Verkstadsprodukternas andel ökade däremot under samma period från ca 35 % till 42 %. Av hela råvaruexporten går drygt 60 % till Storbritannien och EEC. Förändringarna i råvaruexporten till olika länder har under 60-talet varit ojämn. Exporten till Norden och EEC har dock haft en hög och stabil tillväxttakt. Råvaruexportens andel av SOU 1970: 71

Tabell 3.5:12. Sveriges andel av den totala importen i olika länder (3-årsgenomsnitt) 1959—1968. Procent.

Norden Storbritannien Övriga EFTA EEC Nordamerika Japan Industriländer Östländer Råvaruländer

1959— 1961

1964— 1966

1966— 1968

12,1 3,5 1,7 3,8 1,0 0,3 2,7

15,4 3,7 2,2 2,7 1,0 0,4 2,7 2,8 0,9

15,7 3,8 2,6 2,5 1,1 0,4 2,6 2,7 1,0

1,0

den totala exporten har minskat för samtliga avsättningsområden, men i långsammare takt inom EEC än inom EFTA. Exporten av färdigvaror till EEC har å andra sidan vuxit i långsammare takt än genomsnittet och särskilt i jämförelse med färdigvaruexporten till Efta. Förskjutningarna i exportsammansättningen har dock varit minst utmärkande för exporten till de nordiska länderna. De största förändringarna i exportsammansättningen har alltså gällt exporten till övriga Efta. Råvaruexporten har ökat något långsammare än OECD:s råvaruexport. Sveriges andel av denna sjönk från 3,8 % 1960 till 3.4 % 1968. Tillbakagången gäller främst för exporten till EEC men även till Storbritannien och råvaruländerna. Här torde sammansättningen ha spelat en stor roll, då Sveriges råvaruexport i detta avseende är helt annorlunda än för OECD som helhet. För färdigvarorna torde skillnader i varusammansättningen knappast orsaka några större andelsförskjutningar. Sveriges andel av OECD:s färdigvaruexport har 19601968 pendlat mellan 2,8 och 3,1 % med en svagt stigande tendens. Denna är tydlig, förutom i exporten till Efta, i exporten till Nordamerika, Japan och framför allt till öststaterna. En tillbakagång i andelen av exporten till EEC från 3,1 till 2,4 % och i exporten till råvaruländerna från 2 till 1.5 % kan dock noteras. Exportutvecklingen 1970-1975. Den bedömning av exportmöjligheterna som presenteras här kan i huvudsak sägas vara ba119

serad på en analys av tendenserna på olika exportmarknader för olika varugrupper. Beräkningarna är uppbyggda på en relativt långt driven varuuppdelning (22 varugrupper) och länderfördelning (18 länder eller ländergrupper). Detta är gjort för att få en anpassning till analysmöjligheterna. Marknadsstudier, baserade på importfunktioner i olika avnämarländer och andelsframskrivningar, har tillämpats för de flesta större exportgrupperna som skogsprodukter, kemiska produkter, järn och stål, verkstadsprodukter exklusive transportmedel samt andra färdigvaror. När detta inte bedöms som meningsfullt har andra metoder tillämpats. För exempelvis övriga metaller, personbilar, livsmedel och bränslen har exporten behandlats snarast som utbudsbestämd och överväganden gjorts med hjälp av försörjningsbalanser. Sådana har också använts för att ur intern resurssynpunkt bestämma exporten av massa och papper, järn och stål, verkstadsprodukter och i någon mån textilvaror. I övrigt har prognoserna fått göras mer tentativt t. ex. för järnmalm, textilvaror, fartyg och övriga råvaror. Uppgifterna om kapacitetsutvecklingen inom industrin och dess efterfrågan från hemmamarknaden har hämtats från IUI:s bedömningar härom, vilka delvis är baserade på industrienkäten. Resultaten här är i dessa avseenden i stort förenliga med beskrivningen i industriavsnittet 4.4 och bilaga 2. Vilken utgångspunkt som än har valts är det dock ofrånkomligt att många slag av skönsmässiga skattningar har fått tillgripas på flera punkter. Som nämns i avsnittet om den internationella bakgrunden är prognosmaterialet vad beträffar efterfrågeutvecklingen ganska magert för flertalet viktiga avnämarländer. Det material som finns tillgängligt för bedömning av tillväxten internationellt under 70-talet ger ett intryck av att vila på framskrivningar av observerade trender i utvecklingen. Följaktligen måste en exportprognos baserad på dessa förutsättningar också få starka drag av detta, dvs. skillnaden mellan en ren trendextrapolation och den här presenterade prognosen ver-

kar liten - åtminstone för stora varuaggregat. Med ledning av i huvudsak bedömningar av den internationella efterfrågetillväxten och vissa utbudsrestriktioner har exporttillväxten 1970-1975 beräknats till 7,6 % i volym per år. Vad gäller bedömningen av exporten till länder och länderområden har vissa primära antaganden gjorts. Förväntningar om en ökad europeisk integration och en fortsatt tullavveckling länderna emellan enligt resultatet av Kennedyronden förutsätts, vad avser exporten till EEC, bromsa upp andelsförlusterna. Effekterna härav torde däremot inte bli lika stimulerande på exporten till EFTA. Det ligger nära till hands att tänka sig att andelarna för ickeEFTA-länder av importen till EFTA skall växa. För det nordiska handelsutbytet är inbyggt ett allmänt antagande om en fortsatt utvidgning, om än i något långsammare takt än tidigare. Den gynnsamma utvecklingen under 60-talet sammanhängde åtminstone delvis med tullawecklingarna inom EFTA. Man kan också peka på att Sveriges andel av importen till de nordiska länderna nu för flera varugrupper nått en betydande storlek, om 20 % och mer. Här kan man i flera fall fråga sig hur stora möjligheter svensk industri har att kunna förse ett utvecklat industriland med den mångfald av differentierade produkter som efterfrågas. Sannolikt finns en »naturlig» gräns för de svenska importandelarna beroende på efterfrågans inriktning och den svenska industrins struktur. Sammanfattningsvis kan man säga att vår bedömning av handeln inom Västeuropa bygger på att denna i mindre utsträckning än tidigare kommer att präglas av förskjutningar mot respektive handelsblock. För exporten till östländer och råvaruländer har de utbudsbegränsningar som beräknats föreligga för olika sektorer fått en större genomslagskraft. Beräkningarna ger en exportökning 1970-1975 till östländer och råvaruländer som understiger såväl trenden för 60-talet som utvecklingen under 1965-1970. Underlaget för denna beSOU 1970: 71

Tabell 3.5:13. Sveriges export på länder och länderområden 1960—1975. Förändring i volym, procent per år. Faktisk utveckling

1960— 1965 Norden 13,4 EFTA 10,4 EEC 7,6 Förenta staterna 5,8 OECD 9,2 östländer 5,0 Råvaruländer 0,9 Hela världen 7,9

Avsättningsutrymme (BNP x importelasticitet) 1965— 1970— 1970 1975

9,0 9,0 6,4 9,0 8,1 11,2 8,9 8,3

7,8 6,8 9,4 8,2 8,0 7,0 6,0 8,2

Anm. För östländer och råvaruländer har särskilda beräkningar över avsättningsutrymme gjorts. dömning är dock osäkert vilket fått till följd att exportutvecklingen dit troligen underskattats. Exportökningen till Norden, EFTA och EEC beräknas bli något snabbare jämfört med perioden 1965-1970 men däremot inte i förhållande till 60-talets första hälft. För exporten till Förenta staterna ger beräkningarna en ökningstakt som något överstiger trenden för 60-talet. I tabell 3.5: 13 redovisas beräkningar över avsättningsutrymmet för den svenska exporten. De bygger på beräkningar över ländernas totala importtillväxt (BNP-tillväxten multiplicerad med de i tabell 3.5: 8 angivna importelasticiteterna) och antagandet att Sveriges export utvecklas därefter. En sammanvägning av den på detta sätt beräknade exporten till OECD-länderna ger en exporttillväxt på 8 % per år för prognosperioden. En exportökning dit av denna storlek skulle alltså innebära att Sveriges marknadsandel i OECD-ländernas import totalt sett blir oförändrad. Det antagna avsättningsutrymmet på östländer och råvaruländer bygger på andra överväganden. Några säkra bedömningar om östländernas import under den närmaste perioden går inte att få, men de beräkningar som gjorts inom ECE 1 tyder på att östländernas importefterfrågan från markSOU 1970: 71

nadsekonomierna kommer att öka med 6 9 % per år. Importmöjligheterna för råvaruländerna är likaså mycket svårbedömda. UNCTAD 2 har uppskattat råvaruländernas realiserbara importbehov 1970-1975 till ca 6 % årlig tillväxt vilket är högre än trenden 1955-1968 på 4 , 4 % . Antar man att utrymme finns för en ökning av exporten till råvaruländerna och östländerna motsvarande 6 % respektive 7 % per år skulle det finnas ett avsättningsutrymme för en svensk exportökning på 8,2 % per år. Exporten till östländerna har tidigare visat en påtaglig känslighet för det inhemska kapacitetstrycket. Den höga exportökningen dit 1965-1970 berodde främst på en kraftig expansion av verkstadsexporten. Även i exporten till råvaruländerna spelar verkstadsprodukterna en nyckelroll. Deras andel av vår totala export dit uppgick 1969 till ca 6 0 % . Den snabba biståndsökningen till utvecklingsländerna under 5årsperioden gör att man här torde kunna förutsätta en likaledes snabb exporttillväxt. I bedömningarna över exportutvecklingen för olika varugrupper (tabell 3.5: 14) är de tidigare nämnda utbudsfaktorerna beaktade. För exporten av råvaror har räknats med en årlig ökningstakt på 5,9 %, vilket är en snabbare tillväxt än under 60talet. Denna kan till stor del hänföras till exporten av papper och trävaror. Den beräknade ökningen i trävaruexporten på 5,3 % per år förutsätter troligen fortsatta andelsvinster på de viktigaste marknaderna. Även exportökningen av massa och papper är byggd på förutsättningar att efterfrågetillväxten i Västeuropa väl utnyttjas. Avsättningsmöjligheterna inom Östeuropa har å andra sidan troligen beräknats i underkant med den här antagna exporttillväxten. Som framgår av tabellen har beräkningarna givit till resultat att massaexporten ökar i långsammare takt och pappersexporten i snabbare takt jämfört med 60talet. Det beror bl. a. på att kapaciteten i avnämarländernas egen pappersproduktion 1 2

Economic Commission of Europe. United Nations Conference on Trade and Development. 121

Tabell 3.5:14. Sveriges export fördelad på varugrupper 1970—1975. Förändring i volym, procent per år. 1969 Milj. kr. (1968 års 1 548 Trävaror 207 Rundvirke 2 300 Massa 2 687 Papper Järnmalm 1 244 Livsmedel 813 765 Övriga metaller Bränslen 331 Övriga råvaror 481 Råvaror totalt 10 375 Kemiska produkter 1 224 Järn och stål 2 451 Personbilar 1 163 Verkstadsprodukter exkl. bilar 9 345 Textilvaror 979 1 347 Andra varor 16 509 Färdigvaror Export exkl. flygplan, vapen och fartyg 26 885 Flygplan och vapen 103 Fartyg 1 508 28 495 Total export

beräknas öka förhållandevis svagt. De inhemska kapacitetsproblemen synes vara mest markerade inom massa- och pappersindustrin. För att exporten av massa och papper skall kunna öka i den här beräknade takten är det nödvändigt att produktionskapaciteten inom denna sektor snabbt byggs ut. För övriga skogsprodukter, sågade trävaror och rundvirke, torde kapacitetsproblemen, om sådana finns, ligga på råvarusidan. En stark efterfrågetillväxt inom Sverige kan inkräkta på exportutrymmet, eftersom den möjliga avverkningsvolymen är begränsad. För järnmalmsexporten ger beräkningarna en utskeppning om 37 milj. ton 1975 mot ca 29 milj. ton 1970. Förändringen ligger något under den trendmässiga tillväxten för 60-talet. Närheten till avsättningsmarknaderna och säkerheten i leveranserna torde även i fortsättningen starkt bidraga till den svenska malmens konkurrenskraft. Dessutom kan man förutsätta att den svenska malmens metallurgiska attraktivitet förbättras genom att produktionsökningen till stor del kommer att utgöras av fosforfattig malm, bl. a. i form av kulsinter. 122

1960— 1965

1965— 1970

1970 1975

0,7 17,9 3,0 7,0 4,9 6,0 2,9 13,7 6,6 4,5 14,0 10,8 12,4 8,9 16,0 9,5 10,0 7,5 —2,7 15,0

4,3 8,3 2,7 8,4 4,2 2,5 9,7 24,3 0,4 5,5 16,3 10,1 17,4 10,5 15,0 12,4 11,7 9,3 —1,3 —3,4

7,9

8,3

5,3 5,3 2,8 9,4 6,1 5,3 5,7 0,0 3,2 5,9 12,1 8,0 7,4 8,4 12,8 9,9 9,0 7,9 —0,4 1,0 7,6

För färdigvaruexporten beräknas tillväxttakten bli 9,0 %, vilket är en minskning med ca två procentenheter jämfört med 60talet. Verkstadsprodukterna svarar för huvuddelen av färdigvaruexporten, eller ca 60 %. Osäkerheten i kalkylerna över exportutrymmet för dessa produkter är mycket betydande sett i absoluta tal, vilket är besvärande med tanke på dessas betydelse för jämvikt i bytesbalansen. Av verkstadsexporten, exklusive personbilar, svarar investeringsvaror för drygt 60 %, medan ca 30 % består av insatsvaror till industrin och ungefär 5 % utgör konsumtionsvaror. Denna fördelning verkar svagt negativt i förhållande till importtillväxten inom våra viktigaste avsättningsområden då insatsvarorna har den starkaste tillväxten medan importelasticiteten med avseende på maskininvesteringarna är förhållandevis låg. Beträffande vår andel av den beräknade importen till EFTA och EEC har några större förändringar inte förutsetts äga rum. För de transoceana industriländerna förutses fortsatta mindre andelsförluster bl. a. till följd av konkurrensen från Japan och den starka ökningen i handeln mellan FörSOU 1970: 71

enta staterna och Kanada. Järn och stål är en annan viktig exportvarugrupp med förhållandevis kraftig nedgång i exporttillväxten. Den bedömningen grundas bl. a. på att det inte förutsätts möjligt att öka importandelarna i de nordiska länderna i samma takt som tidigare. För kemiska produkter och för personbilar har det varit möjligt att mer direkt ta hänsyn till kapaciteten vid bedömningen av exporttillväxten- Exportutrymmet för olika konsumtionsvaror, som textilvaror och varor inom gruppen övriga varor, kan förmodas vara större än vad prognoserna indikerar. Kännetecknande för denna export är att länderinriktningen är snäv, med huvudsaklig avsättning på den nordiska marknaden, och att exportföretagen är många och små. Om dessa företag kan stimuleras att söka sig ut på nya exportmarknader, i första hand EEC, bör tillväxten för varugrupperna kunna öka inte obetydligt. Avslutande synpunkter. Bland de faktorer som bestämmer den svenska exportutvecklingen de närmaste fem åren har endast ett fåtal kunnat systematiskt beaktas. Förutom efterfrågetillväxten utomlands och förändringarna i exportindustrins kapacitet inom landet, påverkas exportförutsättningarna av ett flertal andra förhållanden, t. ex. kostnadsutvecklingen i relation till utlandet, integrationen i Västeuropa etc. För vissa produkter har det varit möjligt att simultant göra både en export- och importbedömning. Då större delen av vår utrikeshandel sker med likartade varor såväl på export- som importsidan är det svårt att veta om en viss produktionsökning ger importsubstitution eller exportökning. Dessa förhållanden är särskilt markerade beträffande verkstadsprodukter, järn och stål samt textilvaror. Hur produktionskapaciteten spelar in i dessa bedömningar har därför inte kunnat klargöras på ett tillfredsställande sätt. Erfarenheterna framför allt från 60-talets andra del tyder på att efterfrågan i utlandet inte är fullt så utslagsgivande för exporttillväxten som man tidigare ansett. Variationerna i utvecklingen av importen är exempelvis större än för exporSOU 1970: 71

ten, vilket bl. a. beror på att kapacitetstaket bromsar exporttillväxten vid en snabb stegring i efterfrågan samtidigt som det ger upphov till ökad import. En konjunkturnedgång får, vad avser exporten, sannolikt störst effekt på exporten av råvaror, men även verkstadsexporten med sin höga andel investeringsvaror är känslig härför. Möjligheterna att bättre sprida exporten på flera marknader för att motverka denna effekt blir då betydelsefulla och en ökad export till öststater och råvaruländer kan kanske förutsättas. Det importbortfall som man kan räkna med vid en konjunkturdämpning kan därför vara tillräckligt för att ge en förbättring i handelsbalansen. Av stor betydelse för importutvecklingen blir den minskning i lagerinvesteringarna, som kan väntas under de närmaste åren. Ett utpräglat högkonjunkturläge kan å andra sidan, som tidigare erfar renheter visar, ge kraftiga handelsbalansunderskott genom att importen ökar snabbare än exporten. Möjligheterna att uppfylla handelsbalanskraven blir därför mycket beroende av konjunkturförloppet till 1975. Därtill kommer att förutom exportens och importens reala utveckling, förändringar i bytesförhållandet (terms of trade) får direkta effekter på handelsbalansen. Terms of trade för råvaror uppvisar ett påtagligt konjunkturelit förlopp. Åren 1951, 1955, 1961, 1965 och 1970 var mest fördelaktiga. Beträffande 1970 torde en förbättring på ca 2 % i förhållande till 1969 kunna påräknas. Råvarorna i exporten synes reagera kraftigare än importråvarorna på konjunkturuppgångar och motsatsen gäller under avsaktningsperioder. Tendenser till stagnerande eller fallande råvarupriser förmärks nu i världshandeln, medan priserna på de svenska exportråvarorna ligger kvar på en hög nivå. Enligt det tidigare mönstret i terms of trade för råvaror kan detta innebära att man får en försämring för dessa varor någon gång mellan 1971 och 1975. Å andra sidan förefaller marknadsläget för några viktiga varugrupper, nämligen skogsprodukter samt järn och

stål, globalt sett vara bättre 1970 än 1965. Detta kan, förutom goda avsättningsförhållanden, ge en stabilare prisutveckling än den som rådde efter 1965. För färdigvarorna kompliceras bedömningen av att prisindexserierna är felaktiga i okänd utsträckning, vilket bl. a. sammanhänger med att enhetsprisindex kommer att omfatta kvalitetsförskjutningar, vilket är särskilt påtagligt för verkstadsprodukterna. I viss mån bör dessa effekter ta ut varandra i terms of trade. För fartyg gäller också att avsättningsförhållandena är bättre 1970 än tidigare under 60-talet. Antas den tidigare trendmässiga förbättringen fortsätta skulle denna motverka en eventuell försämring på råvarusidan. Om detta räcker till för att totala terms of trade skall förbli oförändrade 1975 jämfört med 1970 oberoende av en konjunktureffekt är däremot svårt att bedöma. Sätter man den erforderliga förbättringen i handelsbalansen i relation till utfallet under 50- och 60-talen framstår denna som anmärkningsvärd. Försvagningen av handelsbalansen vid mitten av 60-talet sammanhängde sannolikt delvis med den snabba strukturomvandlingen i näringslivet. Därvid slogs en mindre konkurrenskraftig produktion ut och ersattes till stora delar av billigare import. Denna del av strukturomvandlingen tenderade troligen att gå snabbare än exportindustrins utbyggnadstakt. Av stor betydelse för handelsbalansens utveckling är hur dessa sidor av den strukturella förändringen inom näringslivet fortskrider under 70-talet. Kapaciteten inom exportindustrin tror vi kommer att växa snabbare än tidigare, medan för den andra delen av omvandlingen utvecklingen är mer svårbedömd. De tidigare nämnda uppgifterna om importens andel av efterfrågans tillväxt under prognosperioden jämfört med 1965-1970 synes sannolikt förutsätta en lägre nedläggningstakt för mindre konkurrenskraftig industri. Förbättring i handelsbalansen förutsätts alltså ske inte bara genom omfördelning av resurser utan också genom att den importkonkurrerande industrin stärks. 124

Även om det föreligger betydande osäkerhetsmoment i bedömningarna av exportutrymme och importutveckling ligger det inget anmärkningsvärt i att, sett från avsättningssidan, exporten skulle kunna stiga en eller ett par procentenheter snabbare än importen över en 5-årsperiod. Svårigheterna är, som framhålls i kapitel 1, knutna till de interna resursfördelningsproblemen. Antar man att en konjunkturdämpning inträffar de närmaste åren bör man genom en sjunkande importstegring dock räkna med en automatisk förbättring i handelsbalansen. Problemen från avsättningssidan är att, förutom att finna avsättning för en fortsatt snabb exporttillväxt under en konjunkturdämpning, söka bibehålla en exportökning som är större än importökningen vid en följande konjunkturuppgång.

3.6 Investeringar 3.6.1 Investeringar i fast realkapital De uppgifter som insamlats om företags och myndigheters investeringsplaner har inte utan vidare kunnat läggas till grund för våra kalkyler över den kommande investeringsutvecklingen. Dessa uppgifter har som närmare framgår av de olika näringsgrensavsnitten i kapitel 4 fått kompletteras med expertbedömningar. Man har i vissa fall vid bedömningen utgått från de erfarenhetsmässiga sambanden mellan produktion och insats av kapital. Denna typ av kalkyler har blivit möjlig att göra genom att vi, till skillnad från tidigare långtidsutredningar, nu har tillgång till beräkningar över kapitalstockarna inom de olika näringsgrenarna. Generellt gäller att investeringskalkylerna i flertalet fall fått göras på grundval av ganska allmänna överväganden. De är därmed tyvärr relativt osäkra. Detta har bl. a. lett till att vi inte kunnat ange vilka skillnader i investeringsanspråk som uppkommer i de olika alternativen för extern balans. Samma investeringssiffra har använts i samtliga fall. En summering av de bedömningar och SOU 1970: 71

Tabell 3.6:1. Bruttoinvesteringarnas utveckling 1965—1975. Förändring i volym, procent per år.

Jordbruk, skogsbruk m. m. Industri El, gas, vatten och avlopp Byggnadsverksamhet Summa varu- och kraftproduktion Varuhandel Samfärdsel Fastighetsförvaltning därav: permanenta bostäder Privata tjänster Offentliga tjänster Summa tjänsteproduktion

Mellan åren

Mellan pet ioderna

1965— 1970

1970— 1975

1961— 1965 och 1966— 1970

1966— 1970 och 1971— 1975

-1,9 3,0 6,2 2,7 3,1

2,1 6,5 5,5 3,8 5,6

3,1 2,7 5,1 1,9 3,2

1,0 5,2 5,9 4,9 4,9

—1,8 2,8 2,5 2,6 6,1 9,0 3,6 Totalt 3,4

3,0 4,9 —0,5 —2,0 5,9 3,0

1,1 4,3 4,8 4,9 8,6 10,8 5,6 4,7

1,7 3,5 0,4 —0,8 5,2 4,9 2,5 3,5

kalkyler som gjorts för utvecklingen av bruttoinvesteringarna 1970-1975 inom olika områden av samhällsekonomin pekar på en årlig volymmässig tillväxt om 3,5 % (tabell 3.6: 1). Trots att de totala investeringarna väntas öka i relativt långsam takt beräknas den samlade kapitalstocken öka snabbt. Orsaken till detta är att investeringarna nu ligger på en hög nivå. Den kalkylerade investeringstillväxten på 3,5 % per år under prognosperioden är ungefär lika hög som 1965-1970, men betydligt långsammare än 1960-1965 då investeringarna ökade med 6,5 % per år. Ställs de adderade investeringarna under perioden 1971-1975 i relation till investeringarna för 1966-1970 blir den årliga volymökningen likaledes 3,5%. En liknande jämförelse mellan perioderna 1961-1965 och 1956-1960 samt 1966-1970 och 19611965 ger högre årlig ökningstakt, 6,7 % respektive 4,7 %. Utvecklingsbilden blir således ungefär densamma vid en jämförelse av de totala investeringarna mellan olika år som mellan olika perioder. Investeringskvoten, dvs. investeringarnas andel av bruttonationalprodukten, ökade från 19,2 % 1950 till 24,2 % 1967. 1968 bröts den uppåtgående trenden och investeSOU 1970: 71

2,3 3,5

ringskvoten har sedan dess fortsatt sjunka. För prognosperioden innebär kalkylen en minskning av investeringskvoten, från knappt 23 % 1970 till 21,5 % 1975. En summering av de olika näringsgrenarnas investeringar i å ena sidan byggnader och anläggningar och å andra sidan maskiner 1970-1975 resulterar, som man kan se av tabell 3.6:2, i en årlig volymmässig tillväxttakt på 2,5 % respektive 5,5 %. Under prognosperioden beräknas således maskininvesteringarna öka betydligt snabbare än byggnadsinvesteringarna. Den, jämfört med närmast föregående 5-årsperiod, ungefär oförändrade ökningstakten för bruttoinvesteringarna 19701975 döljer rätt markanta skillnader i utvecklingstakt för vissa näringsgrenars investeringar. Som framgår av tabell 3.6: 1 ökade investeringarna 1965-1970 inom de varu- och kraftproducerande sektorerna och tjänstesektorerna i samma takt. 19701975 däremot har de varu- och kraftproducerande sektorernas investeringar bedömts öka mer än dubbelt så snabbt som tjänstesektorernas, 5,6 respektive 2,3 % per år. Bakom den snabbare tillväxttakten för förstnämnda sektorer ligger främst en investeringsökning inom industrin på 6,5 % per år 125

Tabell 3.6:2. Bruttoinvesteringarnas utveckling 1965—1975 med fördelning på byggnader och anläggningar resp. maskiner. Förändring i volym, procent per år. Milj. kr., löpande priser 1969

1965—1970

1970—1975

Byggnader och anläggningar

Maskiner

Byggnader och anläggningar

Maskiner

Byggnader och anläggningar

Jordbruk, skogsbruk ni. m . 379 Industri 1 959 El, gas, vatten och avlopp 2 612 Byggnadsverksamhet 125

944 4 221 314 828

2,6 0,9 6,6 —4,9

—4,4 4,0 3,7 4,1

1,9 6,5 4,6 2,0

3,6 6,5 11,4 4,1

Summa varu- och kraftproduktion

5 075

6 307

3,4

2,5

5,1

5,9

661 3 143 9 659

881 1 859 17

—4,2 1,0 2,5

0,1 5,9 32,0

3,3 4,6 —0,5

2,8 5,3

8 122 664 3 635

717 975

—

2,6 5,6 9,3

6,5 8,0

—2,0 5,9 2,7

5,9 4,1

Varuhandel Samfärdsel Fastighetsförvaltning därav: permanenta bostäder Privata tjänster Offentliga tjänster

Maskiner

.

Summa tjänsteproduktion

17 762

4 449

3,3

5,0

1,6

4,6

Totalt

22 837

10 756

3,3

3,4

2,5

5,4

1970-1975 mot endast 3,0 % per år 1965-1970. Utvecklingen av industrins investeringar är svårbedömd. Enligt Industriens utredningsinstituts (IUI) enkätundersökning skulle en kraftig nedgång vara att vänta under prognosperioden. Erfarenheter från tidigare industrienkäter har emellertid visat att företagen normalt underskattar det framtida investeringsbehovet. En bidragande orsak kan vara att många företag har fixerade investeringsplaner enbart på 2 å 3 års sikt. Att investeringsnivån fram till 1973 angetts ligga högre än för hela prognosperioden kan möjligen tas som ett belägg härför. Med olika metoder, som mer ingående beskrivs i avsnitt 4.4, har man försökt ringa in en trolig investeringstillväxt. I våra kalkyler har investeringarna (exkl. miljövårdsinvesteringar) inom industrin mot bakgrund av målet för bytesbalansen förutsatts behöva öka med 6 % per år i volym 19701975. Samtidigt beräknas även miljövårdsinvesteringarna inom industrin öka snabbt, vilket medför att industrins totala investeringar torde öka med ytterligare 0,5 procentenhet, dvs. 6,5 % per år. 126

De förhållandevis återhållsamma resurskrav som ställs från investeringsområdet 1970-1975 beror i inte ringa utsträckning på att ett omslag förutsetts för bostadsinvesteringarna, från en ökning 1965-1970 på ca 2,5 % per år till en minskning 1970-1975 på 2 % per år. När det gäller bostadssektorns framtida utveckling föreligger två separata bedömningar. Den ena är bostadsstyrelsens utredning om bostadsbyggandets behov på längre sikt. I första hand anger den ett behov uttryckt i lägenheter och rumsenheter 1975 och 1980. Den andra är Industrins utredningsinstituts prognos för bostadskonsumtionens utveckling. Av avsnitt 4.9, där prognoserna beskrivs och jämförs, framgår att bostadsstyrelsens bedömning som ger en ökning på drygt 2 % per år 1970-1975 knappast går att realisera. Beräkningar gjorda med utgångspunkt från IUI:s konsumtionskalkyl ger å andra sidan en minskning i bostadsinvesteringarna under prognosperioden. Den bedömning av bostadsinvesteringarnas utveckling som vi gjort baseras på att tidigare tendenser vad gäller hushållsbildSOU 1970: 71

ning, befolkningsstruktur och urbanisering kommer att bestå. Dessa tendenser ställer krav på en ökning av bostadskapitalet, om än i långsammare takt än under 60-talet. Med hänsyn till den mycket höga nivå för bostadsinvesteringarna som uppnåddes under 60-talets senare hälft kan denna ökning av bostadskapitalet komma till stånd, trots en minskning av bostadsinvesteringarna med 2 % per år 1970-1975. Osäkerheten i denna siffra hänger inte minst ihop med att det är svårt att bedöma saneringen av äldre bostadsområden. Vatten- och avloppsanläggningarna är delvis fondinvesteringar till bostadsbyggandet. Om det tidigare sambandet mellan dessa investeringar gäller, skulle investeringarna i vatten och avlopp öka endast 0,5 % per år 1970-1975 mot ca 5 % per år 1965-1970. Ökade krav på vattenrening o. dyl. har emellertid bedömts höja ökningstakten till 2 % per år 1970-1975. Förutom nedgången i bostadsinvesteringarna påverkas tjänstesektorernas lägre tillväxttakt av en förutsedd markant uppbromsning i investeringstillväxten för de offentliga tjänsterna. För 1970-1975 förutses för denna sektor en investeringsökning som är Va av ökningen 1965-1970 (3 % per år resp. 9 % per år). Det är framför allt en påtaglig avsaktning i investeringsökningen för de tyngst vägande områdena, utbildning och sjukvård, som orsakar skillnaden i tillväxttakten. Undervisningsväsendets expansion under 60-talet beror i huvudsak på de stora reformer som genomförts. Bl. a. har grundskolan införts och därmed nioårig skolplikt. Grundskolan skall enligt planerna vara genomförd i hela landet läsåret 1972/73. Under 70-talet väntas vidare en väsentlig utbyggnad av vuxenutbildningen. Detta har emellertid inte bedömts leda till någon större investeringsökning under första hälften av 70-talet. I dag använder vuxenutbildningen grund- och gymnasieskolans lokaler och utrustning, men vid en stark utbyggnad torde vuxenutbildningen medföra ett ökat investeringsbehov. Under 60-talet har även hälso- och sjukSOU 1970: 71

vården byggts ut i snabb takt. Enligt planerna väntas en fortsatt snabb utbyggnad framför allt i början av prognos perioden. En genomgång av planerna och deras konsekvenser beträffande arbetskraft och finansiering har lett till slutsatsen att den planerade utbyggnaden inte till fullo kan realiseras. Som framgår av avsnitt 4.12.4 ger det historiska sambandet mellan sjukvårdskonsumtionen och kapitalstocken till resultat att investeringarna skulle behöva öka med endast 2 % per år 1970-1975 för att den kalkylerade årliga konsumtionsökningen på 5,5 % skall kunna genomföras. En motsvarande eller i vissa fall ytterligare accentuerad skillnad mellan de ovan redovisade näringsgrenarnas investeringsutveckling framkommer vid en jämförelse mellan perioderna 1961-1965 och 19661970 respektive 1966-1970 och 19711975. I diagram 3.6: 1 redovisas den volymmässiga investeringsutvecklingen 19601975 inom olika näringsgrenar. I varje deldiagram är även inritad volymutvecklingen för de totala investeringarna. Det kan noteras att investeringsökningen inom sektorerna vatten och avlopp, privata samt offentliga tjänster har varit snabbare 19601970 än för totalen. Bland dessa sektorer beräknas denna tendens hålla i sig endast för de privata tjänsternas investeringar även under prognosperioden. Väg- och gatubyggandet följer i stort sett den totala investeringsvolymutvecklingen under hela perioden 1960-1975. Tabell 3.6: 3 visar hur de olika näringsgrenarnas andel av de totala investeringarna har förändrats 1950-1970 och bedöms förändras 1970-1975. Investeringsandelarna är beräknade i 1959 års prisnivå. Andelsförskjutningarna speglar således respektive sektors volymförändring i relation till totalens. De tyngst vägande investeringsområdena är, som framgår av tabell 3.6: 3, industrin, samfärdseln och bostäderna. Den kraftiga expansionen inom utbildning och sjukvård under 60-talet har lett till att investeringarna inom de offentliga tjänsterna har ökat markant. Samfärdseln och de offentliga tjäns127

Diagram 3.6:1. Bruttoinvesteringar inom olika näringsgrenar 1960—1975. Volymindex 1960 = 100. Log. skala. Industri 250"

Jordbruk, skogsbruk och fiske 200

200-1

150-

150r

^* _ _^.-— ,'

100 1960

1001960 El-, gas- och värmeverk

1965 Vatten och avlopp 250

200 150-

100 1960

1960 Byggnadsverksamhet

Varuhandel

200i

150-

1001 1960

100 1960

1965 Väg- och gatuförvaltning 250

Samfärdsel (inkl vägförvaltning) 200

1975 SOU 1970: 71

Offentliga tjänster obU"

„~~-'

300250Permanenta bostäder 200

200-

150-

150-

100- /J

^*.< - - * * " ' " " f s 1960

1975 Privata tjänster

Totala investeringar

1960 A n m : I diagrammen har de totala investeringarna lagts in som en tunt streckad linje.

Tabell 3.6:3. Bruttoinvesteringarnas fördelning 1950—1975. Procent av totala bruttoinvesteringar, 1959 års priser. Genomsnittligt perioden

under

1961— 1965

1966— 1970

19711975 Jordbruk, skogsbruk m. m. 7,1 Industri 27,0 El, gas, vatten och avlopp 9,5 Byggnadsverksamhet 2,3

4,3 21,3 9,3 3,4

5,2 20,1 8,0 3,3

4,1 19,7 9,1 3,2

3,8 22,6 10,0 3,3

4,6 21,5 8,3 3,4

4,3 19,5 8,4 3,0

3.9 21,3 9,5 3,2

Summa varu- och kraftproduktion

46,0

38,3

36,6

36,0

39,6

37,9

35,2

37,9

Varuhandel 3,3 Samfärdsel 16,3 Fastighetsförvaltning 26,4 därav: permanenta bostäder 23,7 Privata tjänster 1,6 Offentliga tjänster 6,4

5,2 19,8 25,4 21,2 2,7 8,5

6,4 15,5 27,0 22,3 3,7 10,8

4,9 15,1 25,8 21,4 4,1 14,0

4,8 16,2 21,2 16,3 4,6 13,6

6,2 16,6 26,4 22,0 3,4 9,6

5,2 16,3 26,5 22,2 4,1 12,7

4,8 16,4 22,7 18,0 4,4 13,8

Summa tjänsteproduktion Totalt S O U 1970: 71 9—014403

54,0

61,7

63,4

64,0

60,4

62,1

64,8

62,1

terna tar i dag i anspråk ungefär lika stor del av de totala investeringarna. Sammanlagt utgör de fyra ovan nämnda sektorernas investeringar ca 70 % av totalen. Industrins andel har pendlat mellan 20 och 27 % under perioden 1950-1970. Den största andelen noterades 1950. Därefter har den i stort sett legat omkring 20 % . Under prognosperioden däremot beräknas den öka till 22,5 % 1975. Samfärdselns andelsutveckling visar ett något lugnare förlopp än industrins. Under 50-talet låg andelen omkring 20 %, förutom för 1950. 60-talets kvot har legat på en något lägre nivå. För 1975 beräknas andelen uppgå till ca 16 % . Det är först under prognosperioden som bostadssektorns andel av de totala investeringarna visar en mer märkbar minskning. Nedgången har bedömts bli 5 procentenheter, medan minskningen mellan 1950 och 1970 stannade på drygt 2 procentenheter. Den mest påfallande andelsökningen uppvisar de offentliga tjänsterna. Deras andel uppgick till 6,5 % 1950, ökade till 8,5 % 1960 och ytterligare med närmare 5,5 procentenheter till 14,0 % 1970. Fram till 1975 beräknas andelen ungefär ligga kvar på 1970 års nivå. Bakom andelsökningen ligger som nämnts den snabba utbyggnaden av undervisningsväsendet och sjukvården. Det är också den förutsedda uppbromsningen i utbyggnadstakten inom dessa områden, som leder till att investeringsandelen för de totala offentliga tjänsterna ungefär förblir oförändrad fram till 1975. Andelsmönstret blir i stort detsamma, som det ovan relaterade, om man jämför sektorernas sammanlagda investeringar under olika perioder med totalens. För samfärdselns del visar perioden 1951-1955 den största andelen (20,5 % ) . Därefter sker en successiv andelsminskning. Genomsnittligt för perioden 1971-1975 beräknas denna andel uppgå till ca 16,5 %, dvs. ungefär samma som för perioden 1966-1970. Prognosen för bostadsinvesteringarna innebär att deras andel 1975 uppgår till 16,3 %, dvs. en nedgång på ca 7,5 procentenheter från 1950. Mellan perioderna 1951 130

-1955 och 1971-1975 stannar nedgången vid ca 4,5 procentenheter. För de offentliga tjänsterna beräknas investeringsandelen öka med en procentenhet mellan perioderna 1966-1970 och 19711975. Utvecklingen mellan 1970 och 1975 däremot visar en svag andelsminskning.

3.6.2 LagetVid ekonomisk tillväxt måste resurser avsättas till ökad lagerhållning av råvaror, varor i arbete samt färdigvaror. Sett över perioden 1953-1970 har i genomsnitt 35 % av den årliga ökningen i bruttonationalprodukten använts till lageruppbyggnad och således undandragits konsumtion och investering i fast realkapital. - Av stor betydelse är emellertid att lagervolymen ökat klart långsammare än produktionen: på 50talet användes sålunda ca 40 % av den årliga BNP-ökningen till lageruppbyggnad, medan motsvarande siffra under senare delen av 60-talet var ca 30 %. Ett flertal faktorer torde ha medverkat till att bringa ned lagren i förhållande till den producerade och omsatta varumängden. Införandet av exempelvis processtyrning i planeringen, förbättrad distribution av produktion och lagerhantering torde härvidlag verksamt ha bidragit. Vidare synes utvecklingen mot större produktionsenheter samt den ökade integrationen i näringslivet skapat förutsättningar för en rationellare lagerhållning. De förskjutningar i sektorsammansättningen som skett under 60-talet och som inneburit en ökad andel för de tjänsteproducerande sektorerna utgör en ytterligare förklaring till att den totala lagerhållningen i ekonomin reducerats relativt produktionsutvecklingen. För att studera omfattningen av och styrkan hos dessa faktorer har vi gjort ingående trendstudier av samvariationen mellan produktion och lager. För detta ändamål har årliga lagerkvoter beräknats för perioden 1955-1970 genom att lagerstocken inom olika områden och på olika stadier av produktion och distribution ställts i relation till produktionen inom berörda näringsgreSOU 1970: 71

Diagram 3.6:2. Lagerstocken i procent av produktionen, totalt och inom vissa sektorer 1956—1975. 1959 års priser. % Råvarulager i industrin 65 60

k

55 % Totala lagren 50

46 M

44 42 40

.35

z—<;~

30 25

% Lager i detalj- och partihandel 160 % Färdigvarulager i industrin 30

^ 7

—

^

\

20 1956

nar. Ett urval av dessa trendberäkningar redovisas i diagram 3.6: 2. Lagerutvecklingen under den framförliggande 5-årsperioden blir beroende dels av produktionsnivån inom olika näringsgrenar, dels av i vilken utsträckning ovannämnda faktorer även i fortsättningen kommer att göra sig gällande. För vissa typer av råvaror, speciellt inom skogsindustrin, föreligger enligt branschexpertis indikationer på att man inte kan nedbringa lagerhållningen relativt produktionen i samma snabba takt som under 60-talet. För övriga lagerområden har SOU 1970:,71

100 1956

vi däremot bedömt det som sannolikt att man kan tillämpa de trendmässiga relationstal som registrerats för tidigare perioder. Diagram 3.6:2 åskådliggör dels denna trendmässiga nedgång i totala ekonomins lagerkvot, dels de mycket markerade konjunkturvariationerna kring denna trend. Konjunkturmönstret framgår än tydligare av diagram 1.5:2 i avsnitt 1.5. Som där visas återkommer konjunkturvariationerna med en påtaglig stabilitet. På grund av att lagren spelar en stor roll för den totala efterfrågan i ekonomin är 131

det av stor betydelse vilka antaganden som görs för deras utveckling under prognosperioden. Vi har i vår kalkyl valt att göra framskrivning av det lagermönster som förelegat sedan slutet av 50-talet. I konsekvens härmed förutsätts en nedgång i lagerinvesteringarna i början av prognosperioden och en uppgång mot periodens slut. Lagerökningen 1973 har kalkylmässigt satts till 1 400 milj. kr. och lagerökningen 1975 till 2 400 milj. kr. Dessa belopp avser att representera utjämnade medelvärden för år med låg respektive hög lagerinvestering (siffror angivna i 1959 års priser). Det bör påpekas att denna bedömning av lagervariationerna 1970-1975 är tillkommen i rent kalkylmässigt syfte och utgör sålunda inte någon egentlig konjunkturprognos.

3.7 Privat

konsumtion1

I detta avsnitt beskrivs den allmänna konsumtionsutvecklingen under perioden 1 9 3 1 1968. Vidare görs en prognos fram till 1975 och en kort utblick mot 1980. Analysen omfattar endast den privata konsumtionens fördelning på olika varor och tjänster. Utrymmet för den totala privata konsumtionen diskuteras i samband med övriga avvägningsfrågor i avsnitt 1.5. Hushållens konsumtion av offentliga tjänster behandlas inte. Avgränsningen mellan privat och offentlig konsumtion är inte helt entydig och självklar. Speciellt gäller detta för sådana tjänster, exempelvis sjukvård och barndaghem, som bekostas delvis av allmänna och delvis av privata medel. Med privat konsumtion avses här konsumenternas utgifter för varor och tjänster. Ett undantag härvidlag är dock bostadskonsumtionen som har uppskattats till hyresvärdet. Begreppet omfattar även svenskars konsumtion i utlandet. Utgifter för utlandsresor ingår i huvudgruppen rekreation. Vidare ingår även utländska medborgares köp i Sverige. I de underliggande statistiska serierna är den privata konsumtionen med nyssnämnda avgränsningar fördelad på 9 huvudgrupper och 92 undergrupper. De 9 huvudgrupperna, för vilka pro132

gnoser uppställts, är följande: livsmedel, drycker och tobak, bostad, beklädnad, hushållsutrustning, resor, rekreation, sjukvård och hygien samt en grupp kallad övriga varor och tjänster. Det statistiska material som ligger till grund för analysen täcker inte allt det som enligt denna definition borde ingå i privat konsumtion. Sålunda saknas uppgifter om exempelvis konsumtion av fritidshus och drift och underhåll av fritidsbåtar. De statistiska serier som används här överensstämmer inte helt med nationalräkenskaperna. En något vidare definition av konsumtionsbegreppet tillämpas och vidare har för vissa delposter, som förmodligen underskattas i nationalräkenskaperna, nya beräkningar gjorts. Det sista år för vilket de här använda serierna finns tillgängliga, 1968, var dessa drygt 1 miljard kr. större än nationalräkenskaperna. Att frångå nationalräkenskaperna, som i övrigt följs i långtidsutredningens beräkningar, försvårar naturligtvis avstämningar mot andra sektorer liksom av den faktiska utvecklingen under prognosperioden. Fördelarna har dock ur analyssynpunkt bedömts uppväga sådana nackdelar.

Huvuddrag i 1931-1968

konsumtionsutvecklingen

Den totala privata konsumtionen har under perioden 1931-1968 i löpande priser stigit från närmare 7 miljarder kr. till ca 75 miljarder kr., vilket motsvarar en årlig ökningstakt på 6,7 % . Räknas konsumtionen i volym blir ökningen 2,9 % per år. Genom att en befolkningsökning skett under perioden blir den reala konsumtionsökningen per capita något lägre, eller 2,3 % per år. Den totala privata konsumtionsvo1 Den ekonomiska modell som ligger till grund för undersökningen är en modifiering av R. Stones s. k. linjära utgiftssystem. För en utförligare beskrivning av denna metod och för en mera detaljerad redogörelse för data, prognosförutsättningar och resultat, se »Utvecklingstendenser i den privata konsumtionen 1931-1975» av C. J. Dahlman och A. Klevmarken, som publiceras av Industriens utredningsinstitut.

SOU 1970: 71

Tabell 3.7:1. Den privata konsumtionen 1931—1968. Förändring, procent per år

Total konsumtion, löpande priser Total konsumtionsvolym Konsumentpriser Konsumtionsvolym per capita

1931—1968

1950—1968

6,7 2,9 3,7 23

7,5 3,2 4,3 2A_

lymen liksom konsumtionsökningen per capita har växt snabbare perioden efter 1950 än under periodens tidigare del. Konsumtionen per capita och år ökade således med 2,4 % mellan 1950 och 1968 (se tabell 3.7: 1) och med 3,2 % mellan 1960 och 1968. Utgiftsandelarna för de olika varugrupperna visar en stor stabilitet under perioden 1931-1968. En dryg fjärdedel av konsumtionsutgifterna upptas av livsmedel. Grupperna drycker och tobak, bostad, beklädnad, resor och rekreation har alla utgiftsandelar mellan 9 och 1 4 % . Trots utgiftsandelarnas stora stabilitet över tiden, kan vi ändå observera vissa mera markerade förändringar. Med undantag för åren under och närmast kring det andra världskriget sjunker utgiftsandelen för livsmedel och för beklädnad stadigt, medan däremot utgiftsandelarna för hushållsutrustning, för resor (inkl. nyinköp av fordon) samt för rekreation ökar. Utgiftsandelen för bostäder var under förkrigstiden relativt hög, men har under efterkrigstiden sjunkit kraftigt. Prisutvecklingen har varierat mellan de olika varugrupperna. För vissa varaktiga varor, som hushållsmaskiner, bilar och båtar, har prisökningarna varit betydligt mindre än för genomsnittet. Motsatsen gäller för vissa icke varaktiga varor som livsmedel och för tjänster. Detta innebär att de förra varugruppernas andelar av konsumtionsvolymen växer snabbare än vad de ovan angivna andelarna av konsumtionsu/g///en visar. För livsmedel och tjänster gäller således det motsatta förhållandet. En minskande utgiftsandel innebär inte nödvändigtvis att konsumtionsvolymen minskar. Trots en markant minskning av utgiftsandelen för SOU 1970: 71

1960—1968

livsmedel har konsumtionsvolymen ändå ökat med i genomsnitt 1,6 % pér år under perioden 1931-1968. Analysmetodik För att söka förklara den ovan antydda utvecklingen har denna analyserats mot bakgrund av observerade förändringar i hushållens inkomster, varornas priser och befolkningens storlek. Detta sker i enlighet med traditionell ekonomisk teori samt en mångfald empiriska undersökningar i Sverige och i utlandet. Även om de nämnda variablerna inte ensamma förklarar konsumtionsutvecklingen, belyser de dock de väsentligaste förändringarna i den privata konsumtionen. Det statistiska material som står till förfogande anger en faktiskt realiserad konsumtion, som blivit resultatet av vissa givna förändringar av inkomster, priser samt andra påverkande faktorer. I vissa fall då det förekommer betydande marknadsimperfektioner är det svårt att uttala sig om hur den realiserade konsumtionen förhåller sig till en faktisk efterfrågan. Detta gäller vissa varu- och tjänstegrupper som bostad, resor, sjukvård och hygien. Den framtida bostadspolitiken kommer i hög grad att bestämma vilken bostadskonsumtion som kan realiseras. De prognoser som presenteras förutsätter därför att bostadspolitiken inte nämnvärt avviker från den politik som förts under 50- och 60-talen. Motsvarande förutsättningar gäller även de andra varugrupper som direkt berörs av offentligt agerande. Osäkerheten i prognoserna är extra stor för de varaktiga konsumtionsvarorna. Dessa beskriver ofta introduktions- och mättnadsförlopp som är mycket svåra att modellmässigt precisera. Med oregelbundna mel-

Diagram 3.7:1. Den privata konsumtionen per capita 1931—1975. 1964 års priser. Log skala. Kronor

Kronor ,*

*<*"

R nnn -

\y

.**"* ~ \s*

','-'

>»*•*• ?S ,•«*•

1 000-

^< ^"'

^! ^

r

v

500-

..••' . .•

,, :

.* • ••" /""

1 000 _..•'

.*

•

f<> •

.••

500 -

/

•

,''r.

100-

'

../ y'•g\

f

75 Beklädnad Rekreation Sjukvård och hygien

•./ mn -

Kronor 1931

.'---' Total konsumtion Livsmedel Resor Hushållsutrustning

1 onn-

. ::--"" .• <-

• \ >

V*

^ \

j

/ > •

y^<

Ks*i^ TT

<z-.'.-'--

^/

200-

— 1931 A n m : Den övre streckade linjen motsvarar en ökningstakt i den reala konsumtionen per capita på 3 % per år 1 9 6 8 - 1 9 7 5 och den nedre på 2 % per år.

lanrum kommer nyheter i form av modellförändringar, tekniska förbättringar och ibland helt nya varor. Ett exempel på detta är försäljningen av TV. När TV introducerades i Sverige i mitten av 50-talet var försäljningsökningen under de allra första åren ganska måttlig. I slutet av 50-talet ökade emellertid försäljningen kraftigt. Den 134

75 Drycker och tobak Bostad Övriga varor och tjänster

nådde ett maximum i början av 60-talet och har därefter minskat. Även om de flesta varaktiga varor följer ett förlopp av denna typ är variationerna dem emellan tillräckligt stora för att det skall vara svårt att förutse den framtida konsumtionsutvecklingen. Än svårare är det naturligtvis att förutse vilka nyheter som kommer att inSOU 1970: 71

troduceras under prognosperioden. Det kan framhållas att den använda metoden inte förutsätter att konsumenternas preferenser för olika varor är oförändrade. Den bygger i stället på observationen att förändringar i konsumenternas preferenser och beteende, liksom även i producenternas, sker relativt långsamt. Detta gäller i all synnerhet för så stora varugrupper som här studeras. En inkomstökning fördelas inte lika på de olika varugrupperna och inte heller i proportion till respektive varugrupps utgiftsandel. Vissa varugrupper som varaktiga konsumtionsvaror och tjänster tar sålunda en betydligt större del av inkomstökningen i anspråk än vad som motsvarar deras utgiftsandelar, medan dagligvaror som livsmedel tar en mindre del i anspråk. Under efterkrigstiden har exempelvis gällt att en procents inkomstökning medfört en ökning av livsmedelskonsumtionen med i genomsnitt 0,4 %, av bostadskonsumtionen med 0,7 -0,8 % , av hushållsutrustning med drygt 2 % och av rekreationskonsumtionen med ca 1,5 %. Dessa tal (inkomstelasticiteter) återspeglas naturligtvis i de förändringar i utgiftsandelarna som vi redan tidigare berört. På motsvarande sätt kan prisförändringarnas återverkan på konsumtionsutvecklingen uppskattas. De priselasticiteter som beräknats och som anger effekter av förändringar i respektive varas pris på konsumtionen av varan är alla negativa och till beloppet mindre än inkomstelasticiteterna. Detta kan tolkas så att en prishöjning dämpat konsumtionen av varan men att resultatet av prisförändringen varit mindre än vad som följer av en lika stor inkomstförändring. Beräkningarna avser konsumtions- och inkomstutvecklingen per capita. Någon fördelning av konsumtionsutgifterna på åldersklasser eller andra demografiska grupper har dock inte varit möjlig att genomföra, varför någon säkrare bedömning inte kan göras beträffande effekterna på konsumtionen av de förskjutningar i befolkningspyramiden som ägt rum. Antalet pensionärer SOU 1970: 71

har ökat och deras köpkraft har dessutom stigit på grund av förbättrade pensionsförhållanden. Hur detta slagit på olika varugrupper vet man således litet om. 40-talets stora barnkullar har under första hälften av 60-talet kommit upp i giftasvuxen ålder, varför hushållningsbildningen under denna period varit stor. Detta bör bl. a. ha medverkat till den under denna period kraftiga konsumtionsökningen av sådana varaktiga konsumtionsvaror för hemmen såsom möbler och hushållsutrustning. Den genomsnittliga utbildningstiden har förlängts, vilket bör ha dämpat hushållsbildningen något, även om studentäktenskap nu är relativt vanliga. Studiemedelsreformerna bör dessutom ha ökat den studerande ungdomens konsumtionsmöjligheter. Vilka andra effekter utbildningen kan ha på valet mellan olika konsumtionsvaror finns det få undersökningar om.

Prognosförutsättningar För att kunna göra prognoser för konsumtionsutvecklingen behövs i första hand antaganden eller prognoser för inkomst, prisoch befolkningsförändringar. I det följande har arbetats med två alternativa inkomstantaganden. Realinkomsten 1 per capita antas öka med antingen 2,0 % eller 3,0 % per år. Dessa värden har bedömts avgränsa ett intervall som innehåller realistiska ökningstal med hänsyn till de antaganden om bruttonationalproduktens tillväxt som långtidsutredningen arbetar med. När det gäller prisutvecklingen begränsas antagandena till relativa priser och prognoserna görs i fasta priser. Vissa karakteristiska drag utmärker relativprisutvecklingen. Relativpriserna för livsmedel, drycker och tobak samt för sjukvård och hygien har ökat under perioden 1950-1968. Under samma period har relativpriset för beklädnad, hushållsutrustning och resor minskat, medan det varit i stort sett oförändrat för övriga varor. De prognosantaganden som gjorts innehåller självfallet ett visst mått av 1 Med inkomst avses här och i fortsättningen privat konsumtion.

Tabell 3.7: 2. Den privata konsumtionens utveckling 1968—1975 enligt två alternativ. Milj.kr., 1968 års priser.

Livsmedel Drycker och tobak Bostad Beklädnad H ushållsutrustning Resor Rekreation Sjukvård och hygien övriga varor och tjänster Total privat konsumtion

1968--1975

Konsum- Utgiftstions andel, /o utgift

Årlig ökning, % Utgiftsandel, % Lägre Högre Lägre Högre alt. alt. alt. alt.

19 239 8 592 10 406 6 874 4 596 10212 7 845 2 838 4 108 74 710

1,9 2,2 3,0 3,9 3,9 2,4 2,9 2,3 2,1 2,6

25,7 11,5 13,9 9,2 6,2 13,7 10,5 3,8 5,5 100

2,7 3,3 3,9 4,9 5,0 3,7 3,9 3,4 3,3 3,6

25,5 11,5 14,5 9,4 6,2 13,5 10,5 3,7 5,2 100

25,2 11,5 14,4 9,3 6,3 13,8 10,5 3,7 5,3 100

Anm. Lägre alt.: Konsumtionsvolymen per capita ökar med 2,0 % per år. Högre alt.: Konsumtionsvolymen per capita ökar med 3,0 % per år. godtycke. Här har valts att i stort sett skriva fram de observerade trenderna, dock med vissa undantag. Relativpriset för bostäder, som under tidigare år varit sjunkande, förmodas under perioden 1968-1975 öka på grund av stigande byggnadskostnader och på grund av att en allt större del av bostadsmarknaden kan väntas bli oreglerad. Beträffande den totala befolkningstillväxten har utgångspunkten varit statistiska centralbyråns prognos enligt vilken den svenska befolkningen 1975 uppgår till 8 279 000 personer. Det har inte ansetts nödvändigt att göra beräkningar för andra befolkningsantaganden. Prognoser för

huvudgrupperna

I samband med diskussionen av resultaten kommer framskrivningarna att modifieras på några punkter. Det bör också redan nu framhållas att dessa prognoser inte är avsedda att visa den exakta utvecklingen av den privata konsumtionens delgrupper fram till 1975. Något försök att bedöma konjunkturutvecklingen under prognosperioden görs inte heller. Antagandet om en årlig konstant förändring i realinkomsten per capita är dessutom högst förenklat. Även prisantagandena är som tidigare nämnts relativt osäkra. Den faktiska konsumtionsutvecklingen påverkas ju dessutom av exempelvis

politiska åtgärder, vilka ligger utanför våra bedömningsmöjligheter. Prognoserna avses därför endast ge en såvitt möjligt realistisk bild av utvecklingstendenserna. I tabell 3.7: 2 redovisas den prognostiserade årliga ökningen av konsumtionsvolymen mellan 1968 och 1975 samt utgiftsandelarna 1975. I prognoserna har förutsatts att realinkomsten per capita ökar dels med 2,0 % per år och dels med 3,0 % per år. Den volymmässiga tillväxten i den totala konsumtionen blir med hänsyn till befolkningsantagandet i det lägre alternativet 2,6 % per år och i det högre 3,6 % per år. Utgiftsandelen för livsmedel har minskat från drygt 30 % 1950 till något över 25 % 1968. Då prisstegringen på livsmedel varit större än genomsnittligt har livsmedlens volymmässiga andel av den totala konsumtionen minskat ändå mer. Livsmedelskonsumtionen i fasta priser har trots detta inte gått ned utan har ökat med 1,3 % per år mellan 1950 och 1968. Utvecklingen mellan de enskilda varugrupperna varierade emellertid. Mjöl- och brödkonsumtionen ökade med 1,9 % per år, grönsakskonsumtionen med 3,1 %, varav de beredda grönsakerna svarade för den största ökningen. Även konsumtionen av frukt och bär, choklad och karameller, glass och av kött-, fläsk- och charkuterivaror ökade relativt mycket. Konsumtionen av socker och kryddor och av SOU 1970: 71

mjölk och grädde minskade däremot. För potatis, matfett, ost och ägg har konsumtionen varit i stort sett oförändrad sedan 1950. Konsumtionen av fisk har ökat med 1,2 % per år sedan 1950. Trots debatten om »kvicksilverrisken» kan det vara intressant att observera att konsumtionen av fisk inte visar någon nedgång de senaste åren. En jämförelse av hur konsumtionen av de beredda varorna utvecklats i förhållande till de oberedda är endast möjlig för grönsaker samt frukt och bär. I båda dessa fall har de beredda varorna ökat relativt mycket. Man kan observera att i övriga varugrupper, som också ökade, ingår relativt mycket beredda varor. Det är därför troligt att den beredda maten svarar för den större delen av ökningen i livsmedelskonsumtionen. Samtidigt är det rimligt att anta att priserna på beredda livsmedel höjs snabbare än på icke beredda. Utgiftsandelen för dessa delgrupper bör därför öka något snabbare än volymandelen. Den volymmässiga tillväxten av livsmedelskonsumtionen 1968-1975 beräknas till 1,9 respektive 2,7 % per år, vilket ligger närmare tillväxttakten under perioden 19601968 än under 50-talet. Den prognostiserade ökningen är dock inte så stor att utgiftsandelens trendmässiga minskning upphör. En förklaring till den förhållandevis stora prognostiserade volymökningen är att konsumenterna övergår till mer och mer förädlade livsmedel. De allt vanligare lunchmåltiderna utom hemmet kan också bidra till volymtillväxten. Prisutvecklingen har som nämnts förutsatts vara ungefär densamma som under 50- och 60-talen. Huruvida detta är ett realistiskt antagande eller ej för livsmedlens del beror bl. a. på hur en eventuellt ökad ekonomisk integration kan inverka på jordbrukspolitiken och därmed på livsmedelspriserna. Då emellertid effekten på livsmedelskonsumtionen av prisändringar är förhållandevis liten förefaller det rimligt att den volymmässiga tillväxten fortgår. Det kan nämnas att en stor upplysningskampanj för bättre kostvanor planeras att genomföras under 70-talet. Dess eventuella inverkan SOU 1970: 71

på livsmedelskonsumtionen är naturligtvis svår att bedöma. Om kampanjen över huvud taget får någon effekt som kan mätas i de här använda varugrupperna, bör denna effekt vara en förstärkning av de tendenser som redan kan observeras, dvs. mindre konsumtion av socker, mjölk och grädde samt matfett och mera konsumtion av köttvaror, grönsaker och frukt. Huruvida denna utveckling kan förklaras med en ändrad attityd hos konsumenterna är dock tveksamt. Den kan lika väl vara ett uttryck för en realinkomstökning, eftersom den förra gruppen av varor har relativt låg inkomstelasticitet och den senare relativt hög. Utgiftsandelen för drycker och tobak har sedan 1950 varit omkring 1 0 - 1 2 % . Samtliga delgrupper visar en volymmässig ökning. Konsumtionen av kaffe, te och kakao samt av maltdrycker har ökat mest. Införandet av mellanöl resulterade i en stor ökning av ölkonsumtionen från 1966. ökningen av kaffe-, te- och kakaokonsumtionen kan till stor del förklaras med att relativpriset sänkts på dessa produkter. Deras utgiftsandel har minskat från 2,4 % 1954 då den var som störst till 1,4 % 1968. Konsumenterna lade ned en obetydligt större del av sin budget på vin och sprit och på tobaksvaror 1968 jämfört med 1950. Utgiftsandelen för läskedrycker, saft och juice har i stort sett varit omkring 1 % under hela perioden. Enligt prognosen för huvudgruppen skulle konsumtionsvolymen öka med 2,2 % per år enligt det lägre alternativet och 3,3 % enligt det högre. Med ett antagande om en viss fortsatt uppgång av relativpriset skulle utgiftsandelen blir oförändrad. Bostadskonsumtionen har i fasta priser fördubblats mellan 1950 och 1968. Prisförändringen har på grund av hyresregleringen varit mycket måttlig, vilket resulterat i att utgiftsandelen inte ökat med fullt 2 procentenheter, från 12 % till 13,9 % . Konsumenternas bostadsutgifter uppskattades 1968 till 10,4 miljarder kr. Samtliga delposter har ökat. Elströmsförbrukningen ökade mest och blev 1968 omkring fyra gånger så stor som 1950. Den var dock endast hälften 137

så stor som förbrukningen av andra bränslen. Bostadskonsumtionen har under efterkrigstiden ökat trendmässigt utan stora fluktuationer. Utvecklingen under denna period skiljer sig betydligt från förkrigstiden. Hur utvecklingen blir i framtiden är svårt att bedöma då bostadskonsumtionen inte i första hand varit efterfrågestyrd utan i hög grad bestämd av bostadsproduktionen. En annan osäker faktor är hur en avveckling av hyresregleringen skulle verka. Utgiftsandelen för bostadskonsumtionen ligger lågt jämfört med andra länder och även jämfört med mellankrigstiden. På annat håll i denna utredning har ifrågasatts om ett lika omfattande bostadsbyggnadsprogram kommer att realiseras under 70-talet som under 60-talet. Trots de ansträngningar som görs är det kanske orealistiskt att räkna med någon lägre takt i byggnadskostnadsutvecklingen än hittills. Av dessa orsaker beräknas bostadskostnaderna öka något snabbare än hittills och volymökningen gå något långsammare än under både 50- och 60-talen. Utgiftsandelen beräknas dock öka någon procentenhet, vilket bl. a. beror på att relativpriset på bostadstjänster antagits stiga. En utförligare diskussion om bostadskonsumtionen återfinns i avsnitt 4.9. Framskrivningarna för beklädnadskonsumtionen fordrar en speciell kommentar. Utgiftsandelarna för beklädnad sjönk relativt mycket under 50-talet. Detta berodde dels på att det relativa priset på kläder sjönk, dels på att tillväxten i konsumtionsvolymen var ovanligt liten. Konsumenterna hade under åren alldeles efter kriget köpt mycket kläder för att fylla på sina under krigsåren nedslitna garderober. Under 50talet ökade konsumtionsvolymen endast med 0,8 % per år. Mot slutet av 50-talet och under 60-talet steg emellertid beklädnadskonsumtionen åter. Den volymmässiga ökningen under perioden 1960-1968 var 3,2 % per år. Även minskningen i utgiftsandelarna blev mindre. Om man ser på hur konsumtionen av beklädnadsvaror har utvecklats mer i detalj, framgår att volymen har ökat för samtliga varugrupper utom för tyger, garner och 138

skrädderitjänster. Konsumenternas benägenhet att utbyta egenarbetet i hemmen mot köpta varor och den höga prisnivån på skräddarsydda plagg motverkar en ökning av skrädderitjänsterna. Skor och skoreparationer är den varugrupp som volymmässigt ökat minst. Den årliga ökningen mellan 1960 och 1968 var endast 1,0 % . De tre sista åren minskade volymen till och med. Skoreparationstjänster efterfrågas allt mindre. Om dessa två grupper således bidrar till att dra ned ökningstakten för hela beklädnadsposten, kompenseras detta i hög grad av de övriga varugrupperna. Konsumtionsvolymen av kläder har nästan fördubblats sedan början av 50-talet. ökningen har varit speciellt stor efter 1960. Den årliga ökningen mellan 1960 och 1968 var 4,6 % . En faktor bland andra bakom denna ökning i klädeskonsumtionen kan möjligen vara den ökade kvinnliga förvärvsintensiteten. Konsumtionen av pälskläder har blivit betydligt större under mitten och slutet av 60-talet än vad den var tidigare. Inkomselasticiteten för pälskläder är större än 1, varför konsumtionen av pälsar kommer att öka snabbare än den totala konsumtionen. Prognosen för hela beklädnadsposten pekar på en volymmässig ökning mellan 1968 och 1975 på 4 å 5 % per år, dvs. ungefär lika stor ökning som 1960-1968. Denna volymökning är så stor att utgiftsandelarna inte längre kommer att minska trots att prisstegringen på kläder liksom hittills antagits bli förhållandevis liten. Om den relativa prissänkningen inte skulle bli lika stor som under 50- och 60-talen, då den ökade importen i hög grad bidrog till relativprissänkningarna, måste volymprognosen justeras ned något. Mot bakgrund av den starka konsumtionsökningen av kläder, reseeffekter och pälsar under 60-talet förefaller prognosen annars inte orealistisk. Inköpen av hushållsutrustning är inte bara mycket inkomst- och priskänsliga utan även starkt beroende av hushållsbildningen. De kraftigt ökade köpen av dessa varor under första hälften av 60-talet förklaras således inte enbart av att de svenska konsumenternas inkomster då steg förhållandevis SOU 1970: 71

snabbt och av att relativpriset på hushållsutrustning sjönk, utan även av att krigsårens stora barnkullar började bilda egna hushåll. Enligt framskrivningarna skulle emellertid de privata konsumenternas inköp av hushållsutrustning i fortsättningen inte komma att öka så mycket. Prognosen ger inte större tillväxttakt än under 50-talet. Med hänsyn till den allmänna tendensen att mekanisera hushållsarbetet för att spara på köpta tjänster och för att minska egenarbetet är detta resultat kanske i förstone något oväntat. Studerar man detaljgruppernas utveckling kan man finna en förklaring. Glas och porslin, symaskiner och dammsugare är varugrupper, vilkas konsumtionsvolym ökat endast obetydligt. Konsumenterna efterfrågar dessa varor huvudsakligen för att ersätta utslitna föremål. Inköpen av kyl- och frysenheter ökade fram till 1964, varefter en minskning skedde fram t. o. m. 1967. En liknande utveckling har varugruppen tvätt- och strykapparater genomgått. En förklaring till denna utveckling är att hushållsutrustning av detta slag numera i allt högre grad installeras av byggmästare och husvärdar. Hushållen behöver således inte själva göra inköpen. De får i stället betala tjänsterna från kyl- och frysskåpen och från tvättmaskinerna via bostadskontot. De varugrupper som främst bidrar till ökningen för hela gruppen hushållsutrustning är möbler, armatur, hemtextilier och köksutrustning. Huruvida denna utveckling även kommer att fortsätta fram till 1975 är svårt att bedöma. Möjligen kan man räkna med att ökningen i antalet nybildade hushåll kommer att bli något mindre fram till 1975, då återverkan på hushållsbildningen av 40-talets stora barnkullar i stort sett bör ha upphört, men å andra sidan förefaller det som om konsumenternas vilja att snabbare förnya sina möbler och variera hemmiljön har blivit betydligt större under senare år. De svenska och amerikanska konsumenternas beteende skulle i så fall likna varandra i detta avseende. En annan faktor som kan bidra till att hålla möbelkonsumtionen uppe är att fritidsbebyggelsen ökar. Man väljer SOU 1970: 71

nu i högre grad än tidigare att köpa nya möbler speciellt avpassade för fritidshus. Även om konsumtionen av möbler och hemtextilier skulle öka lika mycket som under senare år räcker detta knappast för att föra upp varupostens ökningstakt till 60talets nivå. Bilden skulle eventuellt kunna förändras något om några nyheter av väsentligt intresse för de privata konsumenterna skulle marknadsföras före 1975. Nya köksinredningar o. dyl. bör i första hand bli en fråga för byggmästare och husägare. Diskmaskinen är visserligen ett exempel på en vara som just nu är mycket expansiv, men det finns all anledning att tro att inköpen av diskmaskiner kommer att utvecklas på samma sätt som tvättmaskinerna. Dessutom är det en mycket liten varugrupp som därför inte nämnvärt kan påverka hela gruppen hushållsutrustning. För resekonsumtionen har en speciell analys utförts. 1950-1968 steg resekonsumtionen mycket snabbt. Således var den årliga volymökningen ca 6 % per år, vilket kan jämföras med en ökning av den totala konsumtionen på drygt 3 %. De största delposterna under denna huvudgrupp är nyinköp av bilar samt drift och underhåll av dessa. 1968 uppgick hela resekonsumtionen till drygt 10 miljarder kr., motsvarande en utgiftsandel på 13,7 %. Av detta belopp gick 24 % till nyinköp av bilar och 45 % till drift och underhåll av bilar. Den sammanlagda utgiftsandelen för nyinköp, drift och underhåll av bilar var 9,6 % av den totala konsumtionen. För den speciella analys som här har utförts har reseposten delats upp i följande delgrupper, för vilka prognoser har gjorts: nyinköp av bilar, drift och underhåll av dessa, interurbana kollektiva transporter och urbana kollektiva transporter. För att få en konsistensprövning 1 möjlig har övriga rese1 Den speciella analysen i detta avsnitt är gjord med s. k. konstantelastiska funktioner som behandlar varje varugrupp oberoende av de andra varugrupperna. De linjära utgiftssystemen, som i övrigt använts, tar hänsyn till alla varugrupper samtidigt, vilket från teoretiska utgångspunkter är att föredra. Vissa skillnader i prognoserna kan därför förväntas och accepteras.

Tabell 3.7: 3. Utvecklingen av vissa delgrupper inom resekonsumtionen 1950—1975. Volymförändring, procent per år. 1967—1975 Delgrupp

1950— 1955

Nyinköp av bilar 15,8 Drift och underhåll av bilar 15,6 Interurbana kollektiva transporter — 0,7 Urbana kollektiva transporter 1,1 övrigt 5,4 Resekonsumtionen totalt 7,2 Totala konsumtionen 2,1

1955— 1960 8,7 12,2 — 1,2 — 1,4 — 4,2 4,9 2,4

1960— 1967

Alt. 1

Alt. 2

6,0 9,7 2,6 0,3 — 3,0 5,4 4,1

7,3 3,9 2,0 0,9 -2,0 3,5 2,6

9,3 5,1 2,9 0,9 —3,6 4,8 3,6

Anm.: Lägre alternativ: konsumtionsvolymen per capita ökar med 2,0 % per år. Högre alternativ: konsumtionsvolymen per capita ökar med 3,0 % per år. utgifter sammanfattats till en post för vilken prognoser även har gjorts. Dessa gruppers utveckling sedan 1950 återges i tabell 3.7: 3. Det mest iögonenfallande draget i utvecklingen är bilkonsumtionens snabba tillväxt. Under 50-talet och den första hälften av 60-talet ökade nyinköpen av bilar mycket snabbt. Mellan 1960 och 1965, som var toppåret för nybilsförsäljningen, steg nyregistreringarna med ca 14 % om året. Under de två följande åren inträdde en kraftig tillbakagång. Denna tillbakagång bör dock inte ses som ett trendbrott i utvecklingen utan kan till största delen sägas bero på tillfälliga »störningar». Speciellt tre faktorer kan anföras för att förklara nedgången. För det första rådde en allmän konjunkturdämpning under 1966 och 1967, vilket orsakade ett osäkert sysselsättningsläge och långsammare inkomstökning för många grupper. För det andra infördes en obligatorisk kontrollbesiktning av bilar 1963. Detta bör ha förorsakat en ökad skrotning av gamla bilar, vilket i sin tur givit en expansiv effekt på bilförsäljningen 1964 och 1965 med en rekyleffekt under de följande åren. För det tredje kan omläggningen till högertrafik 1967 antas ha haft en liknande inverkan. Många har antagligen senarelagt sina nyinköp till efter omläggningen för att vänja sig vid högertrafiken. Bilen är en varaktig kapitalvara och sådana karakteriseras ofta av dylika svängningar. Bilens introduktionsskede är antagligen inte avslutat, 140

då någon mättnadspunkt ännu inte tycks ha nåtts. Tidigare långtidsutredningar har påpekat att de ökande inkomsterna borde leda till en sänkning av bilarnas livslängd. Denna effekt motverkas emellertid dels av den bättre kvaliteten, dels av kontrollbesiktningen och ökat antal familjer med 2 bilar. Den högre kvaliteten tar sig uttryck i större och dyrare bilar med längre livslängd. Kontrollbesiktningen ger bättre underhåll av den existerande bilparken, vilket även det ger större livslängd. Det är därför troligt att konsumenterna tillfredsställer sina ökade krav på kvalitet på annat sätt än genom att skrota bilarna tidigare. Drift och underhåll av bilar har naturligtvis ett nära samband med antalet bilar och uppvisar sedan 1950 en stor men avtagande ökningstakt volymmässigt. Prognoserna pekar på en fortsatt avtagande takt i ökningen fram till 1975. Det lägre alternativet ger en årlig volymökning på 3,9 och det högre 5,1 % . Alla de kollektiva färdsätten utom flygresor visar oregelbundna och små volymmässiga förändringar. Utvecklingen under 60talet karakteriseras av en mycket ogynnsam prisutveckling på kollektiva transporter jämfört med färd i egen bil, vilket i kombination med den bekvämlighet och rörlighet bilen ger framför de kollektiva transportmedlen förklarar de olika utvecklingstakterna. Det finns anledning att anta att denna utveckling kommer att fortsätta om inte en SOU 1970: 71

väsentlig sänkning av relativpriserna för de kollektiva transporterna äger rum. Detta skulle ju bli fallet om bilismen beskattas hårdare eller om kollektivresorna subventioneras kraftigare skattevägen. Biltätheten i vårt land ligger ännu långt under den amerikanska, vilket pekar mot en ökning av bilköpen under prognosperioden. Dessutom kommer de stora nyinköpen i mitten av 60-talet att vara skrotningsfärdiga och mogna att ersättas fram emot 1975. Prognoserna för nyinköpen pekar mot en volymökning om 7,3 % årligen enligt det lägre tillväxtalternativet och 9,3 % enligt det högre. Den fortsatta expansion som förutses för privatbilismen lämnar naturligtvis inte de kollektiva transportmedlen oberörda. De interurbana kollektiva transporterna, som omfattar de långa tågresorna samt båt- och flygresor, väntas öka med endast 2 å 3 % per år i volym fram till 1975. För de urbana kollektiva transporterna, som omfattar kortare järnvägsresor, taxi- och bussresor, väntas en årlig volymtillväxt på strax under 1 %. Dessa prognoser är efterfrågeprognoser, vilka får sägas vara behäftade med viss osäkerhetsmarginal speciellt ifråga om utbudsstyrda tjänster som de kollektiva transporterna. De enda kollektiva resor som uppvisar en kraftig volymökning är flyget, vilket bl. a. kan tolkas som ett uttryck för att även tiden är en dyrbar vara i ett välfärdssamhälle. För gruppen »övrigt», som bl. a. omfattar nyinköp och drift av mopeder och motorcyklar samt cyklar, ger prognosen en fortsatt volymminskning, som blir större ju snabbare inkomsterna stiger. Detta får ses mot bakgrund av det starkare kvalitetskravet: dessa artiklar spelar alltmer ut sin roll som transportmedel och blir alltmer rekreationsbetonade. För resegruppen som helhet pekar prognosen på en volymökning enligt det lägre alternativet på 3,5 % och enligt det högre på 4,8 % årligen. Resorna kommer alltså även i fortsättningen att öka kraftigare än genomsnittet för övriga varugrupper. SOU 1970: 71

Slutligen skall endast sägas något angående konsistensen mellan de två olika prognoserna för den totala resekonsumtionen. Det linjära utgiftssystemet, som ju är den metod som i övrigt använts ger enligt bägge alternativen en tillväxttakt som är 1 procentenhet lägre än de konstantelastiska funktionerna visar. Denna skillnad kan emellertid inte sägas vara oacceptabel utan kan förklaras med skillnaderna i analysmetoderna. Den volymmässiga utvecklingen av re&/-ea//on.ykonsumtionen har följt samma mönster som resekonsumtionen. En förklaring till den stora volymökningen för många delgrupper under efterkrigstiden är den betydande arbetstidsförkortning som ägt rum. Speciellt torde de lediga lördagarna ha varit väsentliga för rekreationskonsumtionen. Delgrupper som ökat mer än den genomsnittliga rekreationskonsumtionen är sportoch leksaksartiklar, tippning, toto och lotterier, TV-apparater och TV-licenser, fritidsbåtar, skiv- och bandspelare och utlandsresor. Radioapparater och nöjen såsom bio, teater och konserter är de enda posterna som minskat. Konsumtionen av böcker och papper har i stort sett varit oförändrad under hela perioden. Inköpen av TV-apparater visar ett tydligt introduktions- och mättnadsförlopp. Konsumenterna började köpa TV-apparater 1955. Ökningen var åren närmast därefter relativt måttlig, men sköt sedan fart och försäljningen nådde sitt maximum 1960. Den har sedan minskat ända fram till 1967 då försäljningen av de första TV2-apparaterna och färg-TV-apparaterna medförde en ny uppgång. Priset på TV-apparater har sedan starten 1955 sjunkit, även räknat i löpande priser. Prisindex för 1955 var sålunda 150 och 1968 nådde det sitt hittills lägsta värde, 100. Prognoserna för rekreationskonsumtionen tyder på en ökning med 3 å 4 % per år. Utgiftsandelen förutses bli i det närmaste oförändrad. Med tanke på den kommande arbetstidsförkortningen (från 42 V2 till 40 timmars arbetsvecka) kan detta förefalla som en mindre underskattning med hänsyn till tidigare erfarenheter. Det är dock troligt att en extra helledig dag i form av längre

semester eller lediga lördagar stimulerar rekreationskonsumtionen mer än en förkortning av arbetsdagen, vilket är det aktuella alternativet för 70-talets första hälft. För några av delgrupperna har gjorts en något mer ingående analys. TV2 och sändningar i färg har medfört att inköpen av TV-apparater ökat under de allra senaste åren. Försäljningen av färg-TV beräknas under 1969 ha uppgått till 120 000 apparater, vilket värdemässigt innebär ca 360 milj. kr. Detta är mer än försäljningen av vanliga TV-apparater. Man bör kunna vänta sig att färgTV-försäljningen expanderar relativt snabbt under de närmaste åren; dock förefaller det realistiskt att räkna med en längre introduktionsperiod för färg-TV än för svartvit TV. Volymandelen kommer troligen att öka mer än utgiftsandelen, då man liksom för TV-apparater med svart-vit mottagning bör kunna räkna med en relativ prissänkning.

tidshus på ett rimligt avstånd från storstadsområdena. Enkla modeller med inkomster, priser och folkmängd som förklarande variabler, som använts här kan inte förklara konsumtionsutvecklingen av dessa varaktiga varor på ett nöjaktigt sätt. För flera varuposter som borde ingå under huvudgruppen rekreation saknas statistik. Detta gäller bl. a. fritidshus. Inköpen av och kostnaderna för utnyttjande av fritidshus torde också höra till den konsumtion som tar en ökande andel av konsumenternas utgifter i anspråk, även om den ökning som hittills kunnat uppskattas inte varit så stor. Detta kan eventuellt hänga samman med att många köpt fritidsbåt i stället för fritidshus. En annan varugrupp som man vet litet om är konsumenternas utgifter för husdjur. Utgifterna för inköp av husdjur, för försäkringar, vård och mat bör uppgå till betydande belopp. I rekreationsvarugruppen ingår endast hundskatter.

Ett annat skäl till att TV-apparatköpen ökat och kan beräknas öka relativt mycket åren närmast efter 1970 är att huvuddelen av de apparater, som köptes när försäljningen av svart-vit TV var som intensivast omkring 1960, är mogna att ersättas. En stor TV-försäljning kommer naturligtvis att påverka konsumtionen av andra varaktiga varor. För att färg-TV skall rymmas inom budgeten måste konsumtionen av andra varor uppskjutas. Den ökning av TVkonsumtionen som inte ryms inom den allmänna inkomststegringen kommer troligen i första hand att gå ut över andra grupper av varaktiga konsumtionsvaror. Detta försvårar bedömningen av konsumtionsutvecklingen för bilar, hushållsutrustning och kanske framför allt för sådana varaktiga varor, som används för rekreation, som skiv- och bandspelare och fritidsbåtar. Konsumtionen av dessa två senare varugrupper har ökat markant, speciellt under senare år. Det är svårt att bedöma vad denna relativt plötsliga konsumtionsökning beror på. Möjligen kan den sättas i samband med nedgången i bilkonsumtionen efter 1965. Det ökade antalet fritidsbåtar kan dessutom bero på svårigheter att finna lämpliga tomter för fri-

Konsumtionsvolymen för varor och tjänster tillhörande området sjukvård och hygien har i det närmaste fördubblats sedan 1950. Framför allt är det den ökade konsumtionen av medicin och toalettartiklar som svarar för ökningen. Konsumtionen av de övriga grupperna, med undantag för frisör- och skönhetsvård, har också ökat, dock inte lika mycket. Priserna på medicin (netto för konsument) och på toalettartiklar har i stort sett varit oförändrade under perioden. Lakar-, tandläkar- och frisörarvodena har däremot stigit betydligt. I prognoserna räknas med att konsumtionsvolymen av dessa varor och tjänster skall stiga med mellan 2,3 och 3,4 % per år. Detta är dock egentligen inte en prognos över konsumenternas efterfrågan, då konsumtionsutvecklingen i hög grad styrs av statsmakternas subventions- och sjukvårdspolitik. Prognoserna förutsätter således i stort sett samma politik som hittills. Att detta inte är en realistisk förutsättning vet vi redan i och med att den s. k. sju-kronors-reformen har genomförts. Avsikten med denna reform är att förenkla administrationen samt göra även specialistvård billig för de vårdbehövande. Totalt sett läm-

142 SOU 1970: 71

nas dock de privata konsumenternas utgifter oförändrade genom att den tidigare billigaste vården blir något dyrare. Tandläkarutgifternas storlek beror bl. a. på i vilken takt den planerade allmänna tandvårdsförsäkringen kommer att genomföras. Prisutvecklingen på såväl lakar- och tandläkartjänster, och därmed även konsumtionsutvecklingen, beror dessutom på hur många läkare och tandläkare som utexamineras och som invandrar till Sverige. Förklaringar till att frisörtjänsterna minskat kan dels vara prisökningen, dels marknadsföringen av hårtorkar o. dyl. för damer, vilket möjliggör att en del av den hårvård som tidigare utfördes på frisersalonger nu kan göras i hemmen. Någon fortsatt kraftigare minskning av frisörtjänsterna bör man dock knappast räkna med. Konsumtionsvolymen torde i stort sett bestämmas av befolkningsutvecklingen och hårmodet. Konsumtionsvolymen för övriga varor och tjänster har ökat med genomsnittligt 3,2 % per år sedan 1950. Utgiftsandelen har under hela perioden legat omkring 5 % . Eftersom gruppen huvudsakligen består av tjänster har prisökningen varit relativt stor. 1968 var konsumenternas inköp av tjänster från postverket ungefär dubbelt så stort och av tjänster från televerket mer än 4 gånger så stort som 1950. Konsumenternas utgifter för barnstugeverksamhet har blivit mer än 8 gånger så höga. I fasta priser är det dock endast fråga om en fördubbling. Utgifterna för hemhjälp har däremot i stort sett halverats. Konsumenterna utnyttjar bank- och försäkringstjänster i högre grad än tidigare. Tvättjänster ligger idag på ungefär samma nivå som 1950. Detta beror naturligtvis till stor del på att de flesta hushåll numera har tillgång till tvättmaskin. Beträffande den prognostiserade utvecklingen fram till 1975 kan man göra samma reservation som för bostadsprognosen och prognosen för sjukvård och hygien. Konsumtionen av framför allt post-, tele- och barnstugetjänster är styrd av statsmakterna varför det egentligen inte är meningsfullt att göra en efterfrågeprognos av traditionellt slag. Givetvis påverkas produktionen SOU1970:71

och därmed även konsumtionen av efterfrågan från konsumenterna. Det är dock att märka att denna påverkan sker indirekt via de beslutande politiska organen. Beträffande övriga poster kan sägas att hemhjälpstjänsterna med all säkerhet fortsätter att minska - medan konsumtionen av bankoch försäkringstjänster ökar. Med hänsyn till de reservationer som gjorts ovan finns det i övrigt ingen anledning att anta att dessa varugruppers utveckling kommer att avvika från den observerade trenden.

Sammanfattning av karakteristiska konsumtionsutvecklingen

drag i

Det mest iögonenfallande draget i konsumtionsutvecklingen är den stora stabiliteten i den totala konsumtionens fördelning på olika huvudgrupper. Visserligen har varuindelningen gjorts på ett sådant sätt att huvudgrupperna blivit så homogena som möjligt; rörligheten i utgiftsandelarna ökar något när huvudgrupperna bryts ned på delgrupper, men trots detta är stabiliteten påfallande. Den utesluter emellertid inte, som framgått, förändringar i utgiftsandelarna, men dessa sker långsamt och trendmässigt. Den främsta orsaken till de förändringar som ändå inträffat är inkomstökningen, som gör det möjligt för konsumenterna att utsträcka sina konsumtionsvanor till att gälla mer och mer förädlade varor. I föregående långtidsutredning betonades betydelsen av det ökande rekreationsinslaget i konsumtionen. Med detta avsågs då inte bara att konsumenterna försökte berika sin ökande fritid med varor avsedda direkt för fritidsändamål, främst kapitalvaror som TV-apparater, båtar, fritidshus m. fl. utan man pekade även på att konsumenterna lägger allt större vikt vid estetiska aspekter på t. ex. kläder och heminredning och även vid en mer variationsrik kost än tidigare. Dessa tendenser gör sig naturligtvis fortfarande gällande och kommer att göra det även under prognosperioden. Konsumenterna har möjlighet att välja ur en alltmer rikhaltig flora av varor och tjänster. Sådant hushållsarbete som är trött143

samt, rutinmässigt och föga intresseväckande försöker man mekanisera för att detta skall gå snabbare och vara roligare. Exempel på en dylik mekanisering av hemarbetet är införandet av tvättmaskiner, frysboxar, diskmaskiner, hushållsassistenter. Detta skäl till mekanisering av hushållsarbetet utesluter naturligtvis inte att de moment som tidigare utfördes för hand nu kan bli bättre utförda med maskinell hjälp. En annan faktor av stor betydelse för konsumtionsinriktningen är den ökande förvärvsintensiteten för kvinnor. Den kvinnliga förvärvsverksamheten förstärker konsumenternas efterfrågan på sådana konsumtionsvaror som kan underlätta hemarbetet. Dessutom ökar naturligtvis efterfrågan på offentliga tjänster av typen barntillsyn, daghemsservice o. dyl. Arbetslönerna har stigit och gjort det dyrbart för hushållen att köpa tjänster. Detta alternativ att underlätta det egna arbetet utnyttjas därför inte i så hög utsträckning. I stället finns en tendens mot ett ökat egenarbete. Sådana tjänster som endast med svårighet kan mekaniseras får man ibland antingen avstå från eller utföra själv. Detta gäller hantverksarbeten av olika slag som målning och tapetsering, snickeriarbeten, viss bilservice m. m. Ibland torde konsumenterna välja att avstå från vissa tjänster hellre än att köpa dem eller utföra dem själva. Även om införandet av färdiglagad eller halvt färdiglagad mat i många hem medfört en höjd koststandard kan man också se detta som ett exempel på en tidsbesparing konsumenten önskar göra till förmån för någon annan form av konsumtion. Man föredrar att avstå från den gastronomiska upplevelse som den egenhändigt och omsorgsfullt tillagade rätten kan ge för att i stället kunna använda tiden till andra sysselsättningar. Ett annat karakteristiskt drag, som åtminstone delvis förklarar den utveckling som beskrivits ovan, skulle kunna benämnas en i flera bemärkelser ökad rörlighet. Den ökade befolkningskoncentrationen till storstadsregionerna bidrar till att öka de lokala resorna, vare sig dessa nu sker med 144

egen bil eller med kollektiva transportmedel. Arbetsmarknadens ökade krav på rörlighet och den studerande ungdomens koncentration till vissa studieorter gör även de längre resorna mellan arbets- eller studieorten och hemorten allt vanligare. Turistresorna inom och utom landet betyder alltmer både i den privata och i den samhälleliga ekonomin. Det ökade resandet bidrar tillsammans med massmedia till en större kunskap om omvärlden och om olika alternativ för konsumenten att använda sina resurser och till större krav på omväxling. Denna attitydförändring kan ta sig uttryck i en större omväxling i kostvanorna, i snabbare avskrivning av sådana varaktiga varor som kläder och möbler. Man blir mindre intresserad av att betala ett högt pris för en vara med lång fysisk varaktighet när man ändå inte tänkt behålla den så länge. Kvaliteten hos en vara mäts inte bara i dess fysiska varaktighet utan även i estetiska värden, modevärden, förädlingsgrad osv. Så definierad kommer kvalitetshöjningen på konsumtionsvarorna att betyda mycket för konsumtionsvolymens tillväxt. De utvecklingstendenser som skisserats har gjort sig gällande under lång tid såväl i Sverige som i de flesta industriländer. Det finns därför knappast något skäl att anta att konsumenternas och producenternas beteende skulle förändras så snabbt och radikalt att dessa tendenser skulle brytas under 70-talet. Även med perspektivet förlängt fram till 1980 kan man räkna med att volymtillväxten i livsmedelskonsumtionen kommer att gå långsammare än tillväxten i den totala privata konsumtionen. En större andel av livsmedelskonsumtionen kommer att bestå av kött-, fläsk- och charkuterivaror, av förädlade varor och av varor som tillfredsställer »rekreationsbehov», som konditorivaror, frukt och glass. Konsumenternas krav på en förbättrad bostadsmiljö kan väntas bli större. Detta gäller både miljön kring och i bostaden. Allt eftersom real inkomsterna växer kommer efterfrågan på egna hem troligen att växa. Huruvida denna efterfrågan verkligen komSOU 1970: 71

mer att leda till ökade investeringar i egna hem beror naturligtvis i mycket hög grad på statens och kommunernas agerande. Kraven på den inre miljön bör innebära höjd bostadsstandard, större utrymme per capita, maskinell hushållsutrustning som standard, ökad efterfrågan på möbler och annan hemutrustning. Såväl lokalresorna som de längre resorna och framför allt turistresorna torde komma att ta i anspråk en ökande andel av konsumenternas budgeter. Avvägningen mellan privatbilismen och kollektiv trafik är återigen en fråga om offentlig politik. Man bör dock beakta komplementariteten mellan bilägandet och villa-, fritidshus- och båtägandet. Rekreationsinslagen i konsumtionen kommer att bli större. Stor efterfrågan väntas sådana varor och tjänster röna som tillåter konsumenterna att periodiskt lämna arbetsoch hemmiljön. Speciell aktualitet har detta för storstadskonsumenterna. 3.8 Offentlig konsumtion och investering 3.8.1 Offentlig konsumtion Huvudparten av de tjänster som de statliga och kommunala myndigheterna producerar försäljs inte till marknadspriser utan kommer medborgarna till godo i form av offentlig konsumtion. Detta är fallet i fråga om utbildning, hälso- och sjukvård, socialvård och socialförsäkring, försvar, rättsväsen, allmän förvaltning osv. Då ingen prissättning sker, registreras värdet av den offentliga konsumtionen genom produktionskostnaderna för ifrågavarande tjänsteproduktion. För att ange statens och kommunernas totalutgifter bör även medräknas investerings- o:h transfereringsutgifter. Investeringarna behandlas i avsnitt 3.8.2 medan transfereringarna diskuteras i samband med de finansiella kalkylerna i avsnitt 3.9. Den offentliga konsumtionen har under hela efterkrigstiden ökat i snabb och jämn takt. För perioden efter 1950 har den trendmässiga årliga ökningen varit 4,4 % och variationerna kring denna trend har med få undantag varit mycket begränsade. Den årliga ökningstakten har dock varit något SOU 1970: 71 10—014403

högre under 60-talet än under det närmast föregående årtiondet och ökningstakten har accelererat, speciellt under 60-talets senaste år. Den offentliga konsumtionen steg under 50-talet med 4,5 % per år, medan stegringen 1960-1965 utgjorde 4,8 % per år. För 1965-1970 beräknas den ha uppgått till 5,2 % per år. Räknat på trendvärden blev ökningen 1959-1969 4,6 % per år. Utbyggnadstakten har varit snabbast inom områden som hälso- och sjukvård, socialvård och skolväsende, vilka ligger under kommunalt huvudmannaskap. Samtidigt har den statliga konsumtionens tillväxt i viss mån hållits tillbaka av de begränsade ökningarna av försvarsutgifterna. Jämförelser mellan den statliga o:h kommunala konsumtionens utveckling försvåras av att huvudmannaskapet för vissa verksamheter förändrats under 60-talet. Sålunda har de statliga gymnasierna och mentalsjukvården förts till kommunerna medan bl. a. polisväsendet förstatligats. Genom denna snabba utbyggnad har den offentliga konsumtionen tagit i anspråk en ständigt växande andel av landets totala produktionsresurser. Denna andel var, räknat i löpande priser, 13,9 % 1950, 17,6 % 1960 och beräknas uppgå till 23,4 % 1970. Andelsökningen beror dels på att den of-» fentliga konsumtionen volymmässigt ökat mer än bruttonationalprodukten, dels på en relativ fördyring av den offentliga konsumtionen. Detta sammanhänger med att ingen produktivitetsökning i nationalräkenskaperna beräknas ske inom de offentliga myndigheternas tjänsteproduktion. Genom att allmänna lönestegringar enligt detta beräkningssätt inte motsvaras av höjd produktivitet, fördyras den offentliga konsumtionen i förhållande till de andra utgiftsområdena. Effekten av denna fördyring framgår tydligt av nedanstående jämförelse av den offentliga konsumtionens andel av bruttonationalprodukten, räknat i fasta och löpande priser (andelar i procent):

1959 års priser löpande priser

15,7 13,9

17,5 17,6

18,2 23,4

18,9 27,0 145

Tabell 3.8:1. Offentlig konsumtion 1963-1975.

.,.,. ,

Procentuell fördelning

Milj. kr. Utbildning och forskning Hälso- och sjukvård Socialvård och socialförsäkring Försvar Rättsväsen m. m. Allmän förvaltning Ekonomiska tjänster m. m. Religiös verksamhet Väg- och gatuväsen Kulturell verksamhet och rekreation Totalt 1 2

8 050 6 250 2 800 5 300 1 650 2 100 1 600 550 1050

24,2 18,0 7,6 23,6 5,2 6,9 5,9 2,0 4,4

850 30 200

2,2 100

1975s

26,7 20,6 9,3 17,5 5,5 6,8 5,4 1,9 3,5

26,1 22,4 12,4 12,4 5,5 8,4 4,2 1,9 3,9

2,8 100

2,8 100

Volymförändring, i % per år 1963— 1965— 1970— 1968 19701 19752 6,4 7,6 7,7 0,8 —0,2 4,6 2,7 3,3 2,1

6,4 8,3 13,9 —0,2 5,7 2,4 2,1 3,4 4,5

4,5 5,5 5 1 4,5 7 5,5 4 5

6,8

3,3 5,2

6 4,5

4,6

Delvis uppskattning. Enligt grundkalkylen.

Hur den offentliga konsumtionen utvecklats inom olika ändamålsgrupper anges i tabell 3.8: 1. En detaljerad genomgång av de olika ändamålsgrupperna sker vidare i kapitel 4, där huvudparten av de tjänster som ingår i offentlig konsumtion behandlas i avsnitt 4.12. Offentliga tjänster. Därutöver ingår i offentlig konsumtion vissa tjänster från andra produktionssektorer, nämligen väg- och gatutjänster (avsnitt 4.8), vissa sanitära tjänster (avsnitt 4.10) och socialförsäkring samt kulturell verksamhet och rekreation (avsnitt 4.11). Vår bedömning av den offentliga konsumtionens utveckling 1970-1975 har utgått från en kartläggning av de statliga och kommunala myndigheternas planer. Det allmänna intrycket av detta material, för vilket närmare redogörs i kapitel 4 samt i bilaga 6, är att huvudmännen inom de flesta områden bedömt att det finns behov för ytterligare utbyggnader och också planerar för sådana. Det är dock ofta svårt att ange hur behovet av eller efterfrågan på dessa tjänster kan väntas utvecklas. Offentlig konsumtion representerar på samma gång en efterfrågan som täcks genom offentliga utgifter och en produktion som ombesörjs av offentliga organ. Genom att bestämma produktionen har de beslutande organen i vissa fall också fastställt efterfrågan. Så är det med

sådan odelbar offentlig konsumtion som försvar, rättsväsen och offentlig förvaltning m. m. För andra delar av offentlig konsumtion - sjukvård, högre utbildning osv. - knyts konsumtionen till enskilda individer som efterfrågar dessa tjänster. Ett gap mellan efterfrågan och utbud kommer i dessa fall till uttryck i köer. Men inte heller dessa kan utan vidare tas som mått på ett efterfrågeöverskott. Enligt de planer, som redovisats av stat och kommun, angavs den offentliga konsumtionen öka med närmare 5 % per år 1970-1975. I grundkalkylen (vilken motsvarar alternativ 1 i avsnitt 1.5) har den offentliga konsumtionens ökning 1970-1975 satts till 4,5 % per år. I förhållande till 60-talet innebär detta en mindre dämpning av ökningstakten. Vägledande för denna nedskärning i de offentliga konsumtionsutgifterna har bl. a. varit en stark konkurrens från andra näringar såväl om produktionsfaktorer som produktionsresultatets användning. Det faktum att man gjort åtaganden, beslutat reformer och satt igång utbyggnader har dock satt en nedre gräns för den offentliga konsumtionens ökning. En genomgång område för område visar nämligen att utrymmet för att reducera de offentliga konsumtionsplanerna under den framförliggande 5-årsperioden är ganska begränsat om man inte vill acceptera en stanSOU 1970: 71

dardsänkning i förhållande till utlovade åtaganden. I fråga om den sedan länge pågående ökningen av den offentliga konsumtionens andel i bruttonationalprodukten innebär vår grundkalkyl inget mera påtagligt trendbrott. Räknat i fasta (1959 års) priser stiger denna andel från 18,2 % 1970 till 18,9 % 1975. Räknat i löpande priser stiger andelen från 23,4 % till 27,0 % (se tablån tidigare i detta avsnitt). Också i fråga om konsumtionens sammansättning av arbetstjänster som producerats inom offentlig sektor respektive varor och tjänster som inköpts från andra sektorer väntas de förskjutningar som pågått under 60-talet fortsätta. Dessa innebar att lönekostnadernas (inkl. arbetsgivaravgifternas) andel i den offentliga konsumtionen minskade från 59 % 1960 till 55 % 1968, räknat i fasta priser. I vår kalkyl förutsätts att denna andel blir ca 52 % 1975. Varuinnehållet i offentiig konsumtion ökar i motsvarande mån. Det sammanlagda värdet av från andra sektorer inköpta varor och tjänster (inkl. reparationer och underhåll) uppgick 1968 till ca 11 200 milj. kr. Stat och kommun skapar således genom sin konsumtion en betydande efterfrågan på den privata sektorns produktion. Även om det inte kan beläggas statistiskt, torde importinnehållet i offentlig konsumtion vara mindre än i privat konsumtion. Den i vår kalkyl förutsedda utvecklingen 1970-1975 av de olika ändamålsgrupperna framgår av sista kolumnen i tabell 3.8: 1. Denna del av kalkylen utgår inte från några värderingar om vilken resursfördelning som från någon synpunkt skulle vara lämpligast utan får ses som ett exempel på en möjlig avvägning. Men det vore också missvisande att tro att statsmakterna har obegränsade möjligheter att variera den offentliga konsumtionens sammansättning. Möjligheterna till detta begränsas i hög grad genom tidigare gjorda åtaganden. Kalkylen innebär en dämpning av Ökningstakten för de tre tunga konsumtionsområdena utbildning och forskning, hälsoSOU 1970: 71

och sjukvård samt socialvård och socialförsäkring. Inom dessa områden har utbyggnaden varit mycket stark under 60-talet och även om man inte kan tala om någon mättnadsgräns ter sig en något lugnare utveckling naturlig. Inom utbildningen kommer dessutom grundskolan att vara utbyggd 1972/73 och gymnasieskolans expansion begränsas genom att elevunderlaget stagnerar. Däremot förutses den högre utbildningens expansion fortsätta. För försvaret har i kalkylen förutsatts oförändrade kostnadsramar efter 1971/72, då det nu gällande försvarsbeslutet upphör. För övriga områden, vilka tillsammans svarar för ca 1/4 av den offentliga konsumtionen, förutses att ökningstakten blir något högre 1970-1975 än under 60-talet. Ovanstående beräkningar, som ansluter sig till vår grundkalkyl, avser genomsnittliga förändringstal för perioden 1971-1975. Detta innebär dock inte att de årliga förändringarna väntas bli lika stora de skilda åren, även om man bortser från konjunkturbetingade variationer. I utgångsläget kännetecknas den offentliga konsumtionen av snabb stegring och expansiva planer. Det torde därför vara förenat med svårigheter att åstadkomma en kraftig uppbromsning under de närmaste åren. Detta har fått bestämma utvecklingsprofilen i grundkalkylen med resultat att de skärningar i förhållande till planerna som där gjorts fått drabba den senare delen av prognosperioden. Den offentliga konsumtionen skulle enligt vår grundkalkyl öka med 4,8 % per år 1970-1973 och med 4,2 % per år 1973-1975 (tabell 1.5: 1 i avsnitt 1.5). Alternativa kalkyler som vi utfört (alternativen III-V i avsnitt 1.5) utgår från att det kan bli svårt att bereda utrymme för en offentlig konsumtion av en sådan omfattning och fördelning under perioden. Offentlig konsumtion har i dessa alternativ därför behandlats mer restriktivt. Sett över hela perioden 1970-1975 har nedskärningen inte behövt bli av större omfattning, från 4,5 % till 4,3 % per år. Utvecklingsförloppet under perioden har dock förut147

Tabell 3.8:2. Offentliga investeringar 1960-

. Förändring i volym, procent per år. Procentuell volymförändring i genomsnitt per år

Milj. kr. 1969

1960—1965

1965—19701

Kommunala investeringar därav: myndigheter affärsverk aktiebolag

11 207 5 460 2 373 3 374

11,7 11,4 12,0 11,9

7,5 10,4 5,2 4,5

2,0 3,0 4,0 -1,5

Statliga investeringar därav: myndigheter affärsverk aktiebolag

4 448 1 701 2 329 418

2,4 7,8 —0,7 -0,9

2,0 0,4 3,4 1,1

3,5 4,0 4,0 0,0

Offentliga investeringar därav: myndigheter affärsverk aktiebolag

15 655 7 161 4 702 3 792

8,0 10,1 4,5 9,6

5,9 8,0 4,3 4,1

2,5 3,0 4,0 —1,5

1 2

Delvis uppskattning. Enligt grundkalkylen.

sätts bli helt annorlunda. En avsevärd nerskärning av den offentliga konsumtionens ökningstakt.sker redan under de första åren. Under de därpå följande åren blir en snabbare uppgång åter möjlig. I alternativen III— V har den offentliga konsumtionens ökning angetts till 4,0 % per år 1970-1973 och till 4,7 % per år. 19.73-1975. Som redan framhållits torde någon större nerskärning inte kunna ske 1971. Antas den offentliga konsumtionen detta år öka med 5 % och 1972 med 4 % , måste ökningen 1973 bli så låg som 3 % för att ett genomsnitt på 4,0 % per år skall nås 1970-1973. Genomgången av de offentliga myndigheternas planer (i avsnitt 4.12) visar att de planerade utbyggnaderna till stor del betingas av fastställda riktlinjer för den framtida utvecklingen. Även om någon säker beräkning inte kan göras, synes automatiken av redan fattade beslut tyda på att man inte mer väsentligt kan gå under 4 % per år utan att gjorda åtaganden måste omprövas.

3.8,2 Offentliga investeringar Inom de offentliga konsumtionsområden som presenterades i föregående avsnitt uppgick investeringarna 1969 till ca 7 200 milj. kr. Dessa investeringar behandlas närmare

1970—19752

i avsnitt 4.12 (offentliga tjänster), i avsnitt 4.8 (vägar och gator) och i avsnitt 4.10 (sanitära tjänster). Därutöver svarar stat och kommun för investeringar inom affärsverken och aktiebolagen. En samlad översikt över samtliga offentliga investeringar ges i det följande. De totala offentliga investeringarna ökade under 60-talet volymmässigt med i genomsnitt 6,9 % per år. De kommunala investeringarna ökade betydligt snabbare än de statliga, 9,6 % respektive 2,2 % . De offentliga investeringarnas andel av de totala investeringarna har ökat från 39 % 1960 till 47 % 1970. I tabell 3.8: 2 anges de offentliga investeringarna fördelade på myndigheter (vilket i stort motsvarar konsumtionsområdena), affärsverk och aktiebolag. De offentliga myndigheternas investeringar har för perioden 1971-1975 beräknats öka med drygt 3 % per år. Jämfört med 60-talet innebär planerna för 70-talets första hälft en väsentligt lägre ökningstakt framförallt vad gäller de kommunala investeringarna. De statliga myndigheternas investeringar förutses öka något snabbare än de kommunala, 4,0 % respektive 3,0 %. I förhållande till den förutsedda konsumtionsökningen är denna investeringsökning relativt låg. De kraftiga investeringarna under SOU 1970: 71

60-talet har emellertid medfört en snabb ökning av kapitalstocken. Den fortsätter emellertid även att öka vid de här förutsatta relativt måttliga investeringsstegringarna. Affärsverkens investeringar har under 60-talet stigit med i genomsnitt ca 4,5 % per år. För de statliga affärsverken (statens järnvägar, televerket, postverket, luftfartsverket m. m.) och de kommunala affärsverken (vatten- och avloppsverk, värmeverk, elverk, spårvägstrafik m. m.) planeras en fortsatt snabb ökning av investeringarna under perioden 1971-1975, dock ej lika snabb som under 60-talet. De kommunala bolagen (främst bostäder) ökade under 60-talet sina investeringar med i genomsnitt 8,2 % per år. Andelen bostäder som byggs i kommunal regi har ökat från 32 % 1960 till 40 % 1970. Fram till 1975 kan man anta att de kommunala bostäderna minskar något mindre än bostadsinvesteringarna totalt, vilka beräknas minska med 2 % per år 19701975.

som ingår i de reala kalkylerna svarar mot den konsumtionsefterfrågan som kan väntas framkomma vid den förutsatta inkomstutvecklingen. Kalkylen för konsumtion sefterf rågan sker i tre moment. Det första momentet avser faktorinkomstfördelningen, dvs. fördelningen av bruttonationalprodukten på löner och vinster. Andra kalkylmomentet avser den omfördelning av inkomster mellan företagen, hushållen och den offentliga sektorn som sker genom skatter, försäkringar, transfereringar m. m. Faktorinkomstutvecklingen och inkomstomfördelningen tillsammans bestämmer hushållens disponibla inkomster. Genom att i ett tredje moment införa vissa förutsättningar beträffande hushållens konsumtionsbenägenhet kan konsumtionsefterfrågan under givna förutsättningar uppskattas.

konsumtion

Hushållens faktorinkomster. Till hushållens faktorinkomster räknas förutom löner, pensioner och enskilda företagares inkomster även arbetsgivaravgifter. Hushållens andel av BNP ökade med 2,0 procentenheter 1961-1964 jämfört med den föregående 4årsperioden. Under den följande 5-årsperioden 1965-1969 steg andelen långsammare, nämligen med endast 0,4 procentenheter. (Tabell 3.9:1 rad b). Förändringen i inkomstandelsutvecklingen inom den privata sektorn är mera markerad. Exklusive de oifentligt anställdas löner ökade nämligen, som framgår av rad a i tabellen, hushållens inkomstandel med 2,0 procentenheter 19611964 men minskade 1965-1969. I början av 60-talet ökade arbetsgivaravgifterna markant i samband med införandet av den allmänna tilläggspensioneringen. ATP-avgiftshöjningarna torde ha utgjort en viktig förklaring till den ökning av hushållens inkomstandel som inträffat under dessa år. Även olikheter i konjunkturläget kan ha bidragit till denna utveckling. Av tabellen framgår att företagens kostnadsövervältring av arbetsgivaravgifterna, som kan ha ägt rum både på löne- och på prissidan, synes ha blivit större under senare år (rad c).

I detta avsnitt skall vi ställa frågan om den ökning av den privata konsumtionen

Sammanfattningsvis kan konstateras att ökningen av hushållens inkomstandel och den motsvarande nedpressningen av före-

3.9 Finansiell

utveckling

Bedömningen av den framtida ekonomiska utvecklingen koncentreras i denna utredning huvudsakligen till reala faktorer, såsom produktionen och efterfrågan för konsumtion och investering. I detta avsnitt kompletteras den reala kalkylen med en finansiell analys genom vilken inkomstbildning, sparande och kreditgivning kommer in i bilden. Analysen sammanfattas i fem avsnitt varav de tre första behandlar hushållen, den offentliga sektorn och företagssektorn. I ett följande avsnitt tas realkapitalbildningen och kreditmarknaden under 60-talet upp. Avslutningsvis ges en kreditmarknadskalkyl för 1975. En utförligare behandling återfinns i bilaga 4.

3.9.1 Hushållens och sparande

SOU 1970: 71

inkomster,

Tabell 3.9:1. Hushållens faktorinkomster i procent av BNP till produktionskostnad 1957—1969. Inom parentes anges förändringen från föregående 4-årsperioder.

a) Faktorinkomster exkl. offentligt anställdas löner Inkl. arbetsgivaravgifter b) Faktorinkomster inkl. offentligt anställdas löner Inkl. arbetsgivaravgifter c) Faktorinkomster inkl. offentligt anställdas löner Exkl. arbetsgivaravgifter tagsvinsterna under början av 60-talet har följts av en kompenserande utveckling i motsatt riktning. Detta förhållande synes bekräftas om man jämför andelsutvecklingen inom den för konkurrens med utlandet utsatta delen av näringslivet med motsvarande utveckling inom den skyddade delen. I början av 60-talet ökade löneandelen i den konkurrensutsatta sektorn med hela 5 procentenheter medan ökningen inom den skyddade sektorn var endast hälften så stor. Möjligheterna till övervältring av ATP-avgifterna synes m. a. o. ha varit betydligt större inom den skyddade sektorn. 19651968 var utvecklingen annorlunda, löneandelsökningen var totalt sett väsentligt mindre. Dessutom var andelsökningen lika stor i den konkurrensutsatta som i den skyddade sektorn. Inkomstkalkylen för 1975 förutsätter en viss kombination av löne- och prisstegringar. Enligt grundkalkylen ökar BNP i volym med 3,8 % per år. Priserna förutsätts öka i samma takt som under 60-talet. Vid en oförändrad andelsutveckling inom den privata sektorn och en tillväxt av antalet offentligt anställda enligt grundkalkylen kan den årliga nominella ökningen av hushållens faktorinkomster uppskattas till mellan 8 och 9 %. Kalkylen är mycket grov och bör snarast betraktas som ett räkneexempel. Inkomstfördelning och disponibel inkomst. En växande del av hushållens inkomster har under 60-talet omfördelats genom skatter och avgifter, transfereringar från staten och kommunerna och socialförsäkringssystemet. Sammanlagt har dessa 150

1957—1960

1961—1964

1965—1969

75,9

77,9 (+2,0)

77,7 (-0,2)

78,6

80,6 ( + 2,0)

81,0 (+0,4)

75,1

75,4 (+0,3)

73,3 (-2,1)

transaktioner inneburit en betydande nettoöverföring till det offentliga. Den disponibla delen av hushållsinkomsterna har som en följd härav sjunkit kontinuerligt. Samtidigt torde transfereringarna ha åstadkommit en viss omfördelning av inkomsterna mellan hushållen. En strategisk variabel i kalkylen utgör hushållens inbetalningar av direkt skatt till staten och kommunerna. Mellan 1960 och 1969 ökade inbetalningarna av statlig skatt från 11,2 till 14,1 % av faktorinkomsterna. De kommunala skatternas andel ökade väsentligt snabbare, nämligen från 8,8 % 1960 till 15,7 % 1969. (Tabell 3.9: 2.) För statens del förutsätts i kalkylen att inga förändringar i skatteskalorna äger rum efter 1971. För kommunernas del förutsätts en årlig höjning av utdebiteringen med 50 öre, vilket kan jämföras med ett genomsnitt på 80 öre 1963-1969. Under dessa förutsättningar ökar de kommunala skatterna i samma takt som de statliga skatTabell 3.9:2. Hushållens direkta skatter, inkomstöverföringar och disponibla inkomster 1960—1975.1 procent av faktorinkomsterna. 1960

1975 (kalkyl)

Faktorinkomster 100,0 100,0 100,0 Direkt statlig skatt —11,2 —14,1 —17,5 Direkt kommunal skatt — 8,8 —15,7 —19,3 Socialförsäkringsutfall 8,3 13,1 14,1 Övrig inkomstomfördelning 3,8 4,1 4,3 Disponibel inkomst 92,1 87,4 81,6 SOU 1970: 71

Tabell 3.9:3. Hushållens sparande i procent av disponibla inkomster 1961—1975.

Sparkvot enligt nationalräkenskaperna

1961— 1964 1965

1975 (kalkyl)

8,5

6,9

6,2

5,6

5,6

(6,0)

2,1 4,7

2,3 3,9

2,8 2,8

2,9 2,7

7,3

< ärav:

* Försäkringssparande 2,1 2,2 Övrigt sparande 6,4 5,1 övrigt sparande enligt kreditmarknadsstatistik 5,6 5,0 terna. Den statliga skattekvoten ökar 1975 till 17,5 % och den kommunala skattekvoten till 19,3 %. Den totala skattekvoten ökade med ungefär 1 procentenhet per år mellan 1960 och 1969 medan höjningen under kalkylperiodens sex år uppgår till drygt 7 procentenheter, dvs. kvoten stiger i något högre takt. Sammanlagt innebär skattekalkylen och gjorda kalkyler för övriga transaktioner genom vilka hushållens inkomster omfördelas, såsom försäkringar, transfereringar m. m., att de disponibla inkomsterna kommer att fortsätta att sjunka i förhållande till faktorinkomsterna. Andelen av disponibla inkomster sjönk från drygt 92 % 1960 till drygt 87 % 1969, dvs. en minskning med ca en halv procentenhet per år. Såsom framgår av tabell 3.9: 2 minskar andelen till ca 82 % 1975, vilket innebär en minskning med en hel procentenhet årligen. Hushålhsparandet. Som framgår av tabell 3.9: 3 uppgick hushållens sparande 1961-1964 till drygt 8 % av de disponibla inkomsterna. Fr. o. m. 1965 har sparkvoten sjunkit. Den kraftiga nedgång av hushållens »övriga» sparande som registreras i nationalräkenskaperna vilar på ett mycket osäkert statistiskt underlag. Tillförlitligheten av nationalräkenskapernas uppgifter om hushållssparandet kan i viss mån bedömas med skattningar av hushållens nettoförvärv av värdepapper samt upplåning och inlåning hos kreditinstituten enligt sista raden i tabellen. Av denna jämförelse framgår att sparandet kan ha utvecklats gynnsammare än vad nationalräkenskaperna antyder. Det synes inte befogat att här dra alltför SOU 1970: 71

(2,5) (3,5)

5,9 6,8 4,7 4,4 långtgående slutsatser av bristfällig statistik. Med all sannolikhet har emellertid hushållssparandet minskat avsevärt, om än i något mindre omfattning än vad som framgår av nationalräkenskaperna. Det finns också all anledning att närmare undersöka vilka faktorer som kan förklara denna utveckling. Enligt gängse teori följer förändringar i konsumtionsefterfrågan förändringar i inkomsttillväxten med en viss eftersläpning. Vid en accelererad inkomstökning ökar sålunda sparkvoten medan en dämpning av inkomsttillväxten resulterar i en neddragning av sparkvoten. Teorin synes huvudsakligen kunna tillämpas vid förklaring av konjunkturfluktuationer, dvs. i de fall förändringarna i inkomstutvecklingen utsträcker sig över kortare perioder än hushållens anpassning av sina konsumtionsvanor. Nedgången i sparkvoten började dock redan 1965 och har fortsatt under senare år. Även dämpningen av inkomsternas tillväxttakt har pågått ända sedan 1965. Eftersom inkomstutvecklingen enligt nyssnämnda hypotes främst skulle förklara sparkvotens minskning åren närmast efter 1965 torde med hänsyn till att försämringen synes ha fortsatt sedan dess även andra faktorer komma in i bilden. Under 60-talet har den offentliga sektorns transfereringar och socialförsäkringsutbetalningarna ökat andelsmässigt. En hypotes är att konsumtionsbenägenheten för vissa av dessa inkomster är betydligt högre än för förvärvsinkomster. I själva verket syftar offentliga transfereringar just till att ge mottagarna en högre konsumtionsstandard. Analogt med antagandet om en sänkning av sparkvoten som en följd av transferering151

arna kan även en relativ ökning av pensionsutbetalningarna förväntas ha medfört en ökning av konsumtionsefterfrågan. Om man utgår från begreppet »transfereringar i vid mening» i vilket samtliga nyssnämnda inkomstöverföringar ingår, kan konstateras att dessas andel av faktorinkomsterna ökade från 16 % 1960 till inte mindre än 23 % 1969. Andelsökningen var speciellt stor 1967-1969. Ett annat förhållande, som dock främst torde ha verkat på längre sikt, är att enskilda företagares inkomster har minskat andelsmässigt i samband med strukturförändringarna inom näringslivet. Såsom sparundersökningar har visat ligger sparkvoten för företagarhushåll på en väsentligt högre nivå än för övriga hushåll. Ytterligare en faktor som vid olika tillfällen kan ha pressat ned sparkvoten är införandet och höjningarna av omsättnings- och mervärdeskatten. Köprushen före en annonserad skatteskärpning är sannolikt större än konsumtionsbortfallet sedan den har genomförts. Slutligen bör nämnas möjligheten av en förändring i sparattityderna som en följd av ATP- och övriga socialreformer. ATP-reformen inverkade visserligen främst på försäkringssparandet, en effekt som redan inträffade 1959. Efter ett fåtal år synes försäkringssparandet ha återhämtat sig. Det kan dock inte uteslutas att reformen har en fördröjd verkan på sparpreferenserna, främst då beträffande sparande i andra former än försäkringar. Om sparutvecklingen huvudsakligen kan hänföras till nyssnämnda faktorer kommer sparkvoten även under kalkylperioden sannolikt att ligga lägre än nivån för åren i början av 60-talet. En trendframskrivning skulle å andra sidan ge ett alltför lågt kalkylvärde, speciellt med hänsyn till att sparandet 1968 och 1969 kan ha underskattats. Det synes i varje fall befogat att konstatera att en viss nivåsänkning av sparbenägenheten har ägt rum under senare år och man kan inte utesluta att sparkvoten även framöver kommer att ligga på en relativt låg nivå. En fortsatt inkomstutjämning tenderar också att pressa ned sparkvoten för hushållssektorn i sin helhet.

152 Konsumtionsefterfrågan och konsumtionsutrymme. Kalkylerna för hushållens faktorinkomster och för inkomstfördelningen bestämmer tillsammans utvecklingen av de disponibla inkomsterna. En viktig fråga blir då hur dessa inkomster enligt hushållens preferenser kommer att fördelas på konsumtionsefterfrågan och sparande. Om den förväntade konsumtionsefterfrågan överstiger konsumtionsutrymmet föreligger ett inflationsgap, i det motsatta fallet ett deflationsgap. Enligt utredningens grundkalkyl ökar konsumtionsutrymmet med 3,3 % i volym per år medan priserna förutsätts öka i samma takt som under 60-talet. Det är nödvändigt att understryka att gapkalkylen är behäftad med betydande osäkerhetsmarginaler, inte minst på grund av att den bygger på ett så stort antal antaganden. Frågan om intern balans föreligger under de tidigare nämnda förutsättningarna kan dock i viss mån besvaras på följande sätt. År 1975 beräknas utrymmet för privat konsumtion uppgå till 94 % av hushållens disponibla inkomster. Den motsvarande sparkvoten uppgår sålunda till 6 %. Av skäl som nämnts tidigare torde man knappast kunna räkna med en spontan höjning av sparkvoten till nivån under början av 60-talet (8,5 % ) . Däremot kan inte uteslutas att sparkvoten förbättras något jämfört med 1968 och 1969, då den uppgick till 5,6 %. Om man därför bedömer att den framräknade sparkvoten under de givna förutsättningarna synes överensstämma med hushållens preferenser kan slutsatsen vara den att ungefärlig balans föreligger. Man kan inte dra alltför långtgående slutsatser av en så osäker kalkyl. Anmärkningsvärt är dock att i motsats till bedömningen i tidigare långtidsutredningar tycks gapet mellan konsumtionsefterfrågan och utrymmet för privat konsumtion vara obetydligt. På grund av arbetstidsförkortningen under de närmaste åren blir tillväxten av BNP och av hushållens inkomster lägre fram till 1973 än under senare delen av kalkylperioden. I överensstämmelse härmed förutsätts även en temporär dämpning av den privata konsumtionens tillväxt. Den bedömSOU 1970: 71

ning som ovan gjorts beträffande balansen mellan konsumtionsefterfrågan och utrymmet fram till 1975 kan därför även gälla för perioden fram till 1973. Utvecklingen blir dock i hög grad beroende av det sätt på vilket arbetstidsförkortningen slår igenom i löne- och prisbildningen. 3.9.2 Statens och kommunernas budgetutveckling

finansiering av sina utgifter. P. g. a. ett ständigt efterfrågeöverskott på kapitalmarknaden och en därav betingad restriktiv kreditpolitik har avvägningen inte så mycket stått mellan dessa två finansieringsformer utan har snarare gällt frågan om en ökad utdebitering, och därmed en viss utgiftsökning, bedömdes vara genomförbar.

Skattekalkylerna i det föregående avsnittet belyste konsekvenserna av ökningen av skattetrycket utifrån en speciell synvinkel, nämligen den interna balansen. I detta avsnitt undersöks närmare vilka konsekvenser skatteutvecklingen har för den offentliga sektorns finansiering. Om man utgår från kalkylerna för statens och kommunernas utgifter och andra inkomster än skatter blir det skatterna som bestämmer dessa sektorers finansiella sparande, budgetutveckling och den därmed förenliga upplåningen på kreditmarknaden. Kalkylerna för statens och kommunernas upplåningsbehov är i hög grad beroende av varandra. Staten svarar nämligen för en betydande del av finansieringen av kommunernas utgifter genom olika typer av statsbidrag. En viss utgiftskalkyl för kommunerna får därigenom betydande statsfinansiella konsekvenser. I samband med 1970 års skattereform sker en viss omläggning av bidragsbestämmelserna, vilka beaktas i följande beräkningar. Eventuella ytterligare förändringar i bidragsbestämmelserna beaktas ej.

Skattekalkylen för kommunerna utgår från riksrevisionsverkets beräkningar i vilka förutsätts en höjning av utdebiteringen med 50 öre per år. Kommunernas övriga inkomster beräknas utvecklas på följande sätt. Statsbidragen utgör kommunernas näst största inkomstpost. De verksamhetsbundna bidragen svarade 1969 för ca 1/4 av driftsutgifterna och denna relation har även använts vid beräkningen av bidragen 1975. Statens skatteutjämningsbidrag har ökat i något lägre takt än kommunernas totala skatteintäkter. Skatteomläggningen 1971 medför i och för sig ett visst skattebortfall för kommunerna. Detta kompenseras dock med ökade bidrag. Statens investeringsbidrag avser huvudsakligen myndigheternas investeringar men täcker även vissa affärsverksinvesteringar. Affärsverkens inlevererade vinster fördubblades mellan 1960 och 1969. I förhållande till investeringarna sjönk de emellertid från 33 % 1960 till 21 % 1966 och har sedan dess legat på samma relativa nivå. Kalkylen utgår från förutsättningen att den del av utgifterna som täcks av avgifter blir i stort sett oförändrad.

Kommunernas inkomster och utgifter. Förutsatt att drifts- och kapitalutgifterna ökar enligt den reala kalkylen kännetecknas det finansiella läget för kommunerna under den kommande 5-årsperioden av följande förhållanden. Kommunernas utgifter är till stor del centralt beslutade. Statens bidrag till dessa utgifter har under 60-talet ökar kraftigt och även framöver ställer utgiftsexpansionen stora krav på staten. Ett annat förhållande, som också har varit aktuellt under 60-talet men som troligen blir än mer markerat i framtiden, avser den avvägning mellan upplåning och ökad utdebitering som kommunerna står inför vid

Enligt grundkalkylen ökar kommunernas konsumtionsutgifter fram till 1975 i volym med 5,2 % per år. Bruttoinvesteringarna ökar sammanlagt med 3,3 % per år. Priserna beräknas stiga i samma takt som under 60-talet. Kalkylvärdet för kommunernas nettoförvärv av fastigheter och mark, som ökade från omkring noll till drygt en halv miljard kr. mellan 1960 och 1969 är givetvis ganska osäkert. Utvecklingen är bland annat beroende av markpolitikens utformning, utvecklingen på kreditmarknaden m. m. Det är också svårt att bedöma i vilken utsträckning markköpen under senare år utgör en reserv för framtida behov. Net-

SOU 1970: 71

toköpen uppskattas till en halv miljard kr. 1975, ett belopp som kan innebära en viss överskattning av kommunernas finansieringsbehov. Sammanlagt leder den nämnda inkomstoch utgiftsutvecklingen till en minskning av kommunernas finansiella sparande med 3 å 3,5 miljarder kr. mellan 1969 och 1975. Denna minskning av det finansiella sparandet motsvaras av en ökning av upplåningsbehovet med ungefär samma belopp. I absoluta belopp och i förhållande till investeringarna beräknas sålunda upplåningen utvecklas enligt följande. Upplåning på kreditmarknaden och i procent av investeringarna

i milj. kr.

Årsgenomsnitt

Milj. kr. Procent

1962— 1967 1968

1 250 28

1 250 14

4 500 34

1 350 17

Enligt grundkalkylen minskar tillväxttakten i kommunernas utgifter successivt. Upplåningen kommer i detta fall 1973 att uppgå till ca 30 % av investeringarna. I det alternativ enligt vilket extern balans uppnås redan 1973 skärps kraven på en dämpning av kommunernas utgiftsökning, vilket skul-: le innebära en viss minskning av lånebehovet fram till 1973 jämfört med grundkalkylen. Skattekalkylen och statens budgetutveckling. Huvuddelen av statens inkomster utgörs av direkta och indirekta skatter. Med dessa finansieras tre typer av utgifter: transfereringar, konsumtion och investeringar. De viktigaste transfereringarna är statens bidrag till kommunerna och transfereringarna till hushållen. Enligt grundkalkylen ökar statens utgifter för konsumtion med 3,5 % per år i volym. Statens investeringar beräknas sammanlagt öka med 3,5 % per år i volym, ökningstakten blir något högre för myndigheternas investeringar medan affärsverksinvesteringarna ökar något långsammare. Affärsverken är till en viss del självfinansierande. Deras inlevererade vinster har under 60-talet uppgått till 20 % av

investeringarna, och denna andel har även använts vid beräkningen för 1975. Kalkylen för de direkta och indirekta skatterna bygger på riksrevisionsverkets beräkningar. Huvuddelen av ökningen av de indirekta skatterna hänför sig till mervärdeskatten. För dessa har den beslutade höjningen 1971 till 16,3 % inräknats. 1971 års höjning av mervärdeskatten innebär en ökning av skatteintäkterna på ca 5 miljarder kr. 1975. Subventionerna beräknas öka i takt med BNP. Kalkylen för transfereringarna till hushållen utgår från nu kända förhållanden, varför eventuella utbyggnader av bidragssystemet skall läggas till här redovisade siffror. Däremot inräknas beslutade successiva standardförbättringar för folkpensionärerna och 1971 års justering av barnbidragen. Sammanlagt beräknas transfereringarna till hushållen öka med 9 % per år, vilket kan jämföras med en årlig ökning av hushållens kontanta faktorinkomster på mellan 8 och 9 % årligen. Transfereringarna till utlandet ökar ganska kraftigt i enlighet med enprocentsmålet för Sveriges bistånd till utvecklingsländerna. Sammanlagt förutses statens utgifter öka i högre takt än inkomsterna, och en viss försämring av det finansiella sparandet beräknas äga rum. Dessutom beräknas statens utlåning, som ökade markant under senare år, öka i relativt hög takt. Det är knappast möjligt att närmare precisera utlåningsökningen, av vilka paritetslåneutbetalningar till bostadsbyggande utgör en väsentlig men svårbestämd andel. Som en följd av den här skisserade utvecklingen beräknas statens upplåning på kreditmarknaden öka till omkring 5 miljarder kr. 1975. Eftersom denna siffra anger genomsnittsvärden för hela kalkylperioden skulle statens upplåning under hela perioden uppgå till uppskattningsvis 25 miljarder kr. Statens, liksom kommunernas, andel av efterfrågan på kreditmarknaden skulle därmed stiga. Ökningen av upplåningsbehovet för den offentliga sektorn i sin helhet bör ses mot bakgrund av vad som sagts i avsnitt 3.9.1, nämligen att ungefärlig balans synes föreSOU 1970: 71

ligga mellan hushållens beräknade konsumtionsefterfrågan och det beräknade utrymmet för den privata konsumtionen. I motsats till vad som varit fallet i tidigare långtidsbedömningar synes den interna balansen inte kräva några påtagliga skärpningar av den direkta eller indirekta beskattningen, utan ur denna synvinkel kan upplåningsökningen accepteras. Fördelningen av skatteintäkterna mellan kommunerna och staten samt statsbidragens utformning kan givetvis inom den givna ramen påverka kommunernas respektive statens upplåning på kreditmarknaden. En klar tendens är emellertid att kommunernas beroende av kreditmarknaden ökar. Kommunernas skatteutdebitering kan komma att avvika från den utveckling som förutsatts här. I så fall kan detta, enligt ovan framförda bedömning, leda till en kompenserande ändring av statens direkta eller indirekta skatter. 3.9.3 Företagens vinster, investeringar och finansiering Under första hälften av 60-talet minskade företagens andel av faktorinkomsterna. Vinstförsämringen blev mest markant inom de för konkurrens från utlandet utsatta näringsgrenarna. Under senare hälften av 60-talet stabiliserades dock vinstandelen. Med företag avses här samtliga privata icke-finansiella företag inom industrin, jordbruk, handel m. m. Vissa generella drag i utvecklingen för samtliga dessa företag torde kunna belysas av uppgifter för industrin, vars utveckling är något bättre statistiskt underbyggd. Industrin svarar för endast en mindre del av sysselsättningen och produktionen inom företagssektorn men svarar likväl för huvuddelen av förändringarna i inkomstandelarna och självfinansieringen. I diagram 3.9: 1 jämförs dels företagens bruttovinster i förhållande till produktionsvärdet inom den privata sektorn av ekonomin, dels industrins bruttovinstmarginaler. Utvecklingen för dessa kvoter visar ett likartat konjunkturmönster. I syfte att rensa från konjunkturvariationer sammanfattas nedan uppgifter för två 5-årsperioder med jämförbar konjunkturutveckling. SOU 1970: 71

Vinster, investeringar och självfinansiering Samtliga icke-finansiella företag

Bruttovinst/sektorprodukt Bruttosparande/fasta+lagerinvesteringar Upplåning på kreditmarknaden/fasta + lagerinvesteringar

1960— 1964

1965— 1969

22,3

22,4

64,7

61,2

27,8

37,2

Företagens vinstandel har som framgår legat på samma nivå åren 1960-1964 och 1965-1969, medan däremot företagens sparande minskade. Investeringarnas tillväxttakt dämpades under den senaste 5-årsperioden men likväl sjönk självfinansieringskvoten med 3 1/2 procentenheter. Företagens externa finansiering ökade väsentligt mer än 3 1/2 procentenheter. Upplåningen på kreditmarknaden steg således från ca 28 % till 37 % av investeringarna samtidigt som företagens likviditet trendmässigt minskade. Betalningsbalansstatistiken tillåter inte någon säker bedömning av vilken betydelse utländska investeringar och övriga kapitaltransaktioner har haft för den här skisserade finansieringsbilden. Upplåningen utomlands ökade under senare år, men i förhållande till den inhemska kreditmarknaden torde denna ha liten betydelse. Ett viktigt syfte med långtidsutredningens kalkyler för produktion och resursanvändning är att undersöka under vilka förutsättningar extern balans kan återställas. Växande överskott i handelsbalansen för att kompensera försämringen av tjänstebalansen och den ökade biståndsgivningen till utvecklingsländerna kräver en kraftig ökning av investeringarna inom exportnäringarna. En avgörande fråga blir då under vilka förutsättningar beträffande finansieringen och företagens lönsamhetsbedömning den erforderliga investeringsökningen kommer till stånd. Relationen mellan vinster och investeringar kan i detta sammanhang betraktas som en viktig indikator. Som en utgångspunkt för våra kalkyler förutsattes att företagens vinstandel blir oförändrad jämfört med åren 1965-1969. 155

Diagram 3.9:1. Företagens vinster och självfinansiering 1960—1969. Procent

-61

-62

-63

-64

-65

-66

-67

-68

-69

V

1Q1975

Anm: a

Samtliga företag: vinster i procent av bruttonationalprodukten exkl offentlig produktion, b Bruttovinst justerad för lagernedskrivning i procent av omsättningen. c,d,e,f Bruttosparande i procent av fasta resp totala investeringar. Pilarna visar kalkylerna för 1975.

Källor:

156 Statistiska centralbyrån och konjunkturinstitutet.

SOU 1970: 71

1969 och sannolikt även 1970 ökade vinstandelen över genomsnittet. Under denna förutsättning minskar företagssparandet något andelsmässigt, bl. a. på grund av ökade ränteutgifter. Någon ändring av företagsbeskattningen har inte inräknats i kalkylen. Den nödvändiga tillväxttakten för de privata investeringarna har i grundkalkylen beräknats till 6,2 % per år. För industrin ligger den nödvändiga tillväxten, åtminstone under de närmaste åren, över detta genomsnitt. Lagerinvesteringarna förutsätts trendmässigt minska något i förhållande till produktionen. Sammanlagt motsvaras denna vinst- och investeringsutveckling av en minskande självfinansieringsgrad. Kvoten uppgick till ca 61 % åren 1965-1969 och beräknas uppgå till 57 % 1975. Man bör dock observera att självfinansieringskvoten har beräknats för företagssektorn i sin helhet. Inom denna sektor förekommer både företag med finansieringsöverskott och med finansieringsunderskott. En försämring av den totala kvoten innebär därför framför allt risker för en försämring av självfinansieringen i de företag som redan tidigare hade en relativt låg självfinansiering. Nedgången i företagens självfinansiering beräknas framför allt bli markant under de närmaste åren i överensstämmelse med det tidigare observerade cykliska mönstret. Antingen målsättningen blir att återställa extern balans 1973 eller 1975 beräknas nämligen investeringarna behöva tillväxa i hög takt 1971-1973 för att under återstående delen av perioden öka något långsammare. Ett ökat beroende av extern finansiering kan inverka på investeringsbenägenheten. Vid ökad extern finansiering försämras i första hand relationen mellan upplåning och eget kapital (soliditet). Det är inte möjligt att ange någon kritisk gräns under vilken soliditeten inverkar på investeringsutvecklingen. Denna relation är nämligen i hög grad bestämd av institutionella förhållanden vilka i sin tur förändras kontinuerligt. Internationella jämförelser visar också att självfinansieringen varierar avsevärt inom olika länder utan någon synlig inverSOU 1970: 71

kan på realkapitaltillväxten. Däremot kan en drastisk förändring i de finansiella förutsättningarna och i lönsamhetsbedömningen förväntas ha större betydelse. Nedgången i självfinansieringskvoten uppgår, som förut nämnts, till i genomsnitt 1 procentenhet årligen under hela kalkylperioden. Den blir sannolikt avsevärt större under de närmaste åren, speciellt inom exportnäringarna. Om självfinansieringen sjunker enligt dessa kalkyler innebär detta att behovet av upplåning på kreditmarknaden stiger till ca 40 % av investeringarna, eller 10,5 miljarder kr. Soliditeten fungerar som en buffert mellan å ena sidan riskerna förenade med investeringarna och å andra sidan bindningen av utgifterna för amortering och räntor på det lånade kapitalet. Om utvecklingen av företagens eget sparande befaras leda till att den investeringsexpansion som bedöms nödvändig inte kommer till stånd ställes den ekonomiska politiken inför två uppgifter, dels att främja tillgången på riskvilligt kapital, dels att på olika sätt bidra till en minskning av investeringsriskerna. Utvecklingen inom industrin. I tabell 3.9: 4 redovisas några relationstal som belyser den finansiella utvecklingen inom större industrigrupper. Genom jämförelse av delperioder har liksom tidigare gjorts ett försök att eliminera konjunkturfluktuationer. Bruttovinstmarginalerna minskade mellan 1960-1964 och 1965-1968 med i genomsnitt 1,2 procentenheter (kol. 1). En klar försämring under senare delen av 60talet konstateras för metall- och verkstadsindustrin, jord- och stenindustrin, textiloch sömnadsindustrin samt den kemisk-tekniska industrin. Det interna sparandet minskade ännu mer. Självfinansieringen minskade i början av 60-talet inom flertalet industrigrupper, främst sådana som är utsatta för konkurrens från utlandet. Inom flera industrigrupper fortsatte nedgången i självfinansieringen (kol. 2 och 3). Ett undantag utgör träindustrin, för vilken också en markant förbättring av vinstmarginalerna konstateras. Utvecklingen av självfinansieringen inom textil- och sömnadsindustrin sammanhänger främst med den svaga investerings157

Tabell 3.9:4. Bruttovinstmarginaler och självfinansiering inom industrin 1960—1975.

Metall- och verkstadsindustri Jord- och stenindustri Träindustri Massa- och pappersindustri Grafisk industri och pappersförädling Livsmedelsindustri Textil- och sömnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Kemisk och kemiskteknisk industri Hela industrin

Bruttovinst i procent av omsättningen Förändring mellan perioder 1960—1964/ 1965—1968 (1)

Periodgenomsnitt

Periodgenomsnitt

1960—1964 (2)

1965—1968 (3)

År 1975 (kalkyl) (4)

—0,9 -2,3 + 2,2 + 0,5 + 1,6 +0,1 —0,6 +0,1 —1,7 —1,2

95 91 71 77 78 66 103 97 104 91

108 81 84 72 105 101 170 83 81 91

70 60 40 60 110 100 240 60 100 70

Eget sparande i procent av fasta och lagerinvesteringar

Anm. Kvoterna beräknas för hela industrigrupper. Därigenom beaktas inte fördelningen av vinster, sparande och investeringar mellan företagen. utvecklingen. Vinstmarginalerna förbättrades såväl 1969 som 1970, sannolikt åtföljt av en viss förbättring av självfinansieringen under 1969 men en viss nedgång under 1970. Även självfinansieringskvoterna för industrin har beräknats för hela grupper inom vilka ingår företag med finansieringsöverskott- och -underskott. Detta innebär att upplåningsbehovet kan öka betydligt mer än som framgår av den beräknade kvotförsämringen och att finansieringssvårigheter kan uppstå även inom de industrigrupper för vilka den totala självfinansieringskvoten överstiger 100 %. Sjunkande självfinansiering och därmed ökad upplåning medförde en påtaglig försämring av relationen mellan eget kapital och långfristiga låneskulder. Mellan 1961 och 1968 ökade sålunda kvoten långa skulder/eget kapital för hela industrin från 55 till 82 %. Sannolikt har denna soliditetsförsämring varit genomgående, kvottalen ökade nämligen inom samtliga industrigrupper och ökningen var lika stor för de största som för de medelstora företagen. Under förutsättning att bruttovinstmarginalerna ligger på samma nivå som 19651968 och att investeringarna ökar i den takt som i utredningen har bedömts som 158

nödvändig, inträffar en avsevärd nedgång i självfinansieringen fram till 1975. Denna nedgång blir mest markant i exportindustrin (tabell 3.9:4). Textil- och sömnads-^ industrin med dess svaga investeringstillväxt utgör dock ett undantag. Den höga självfinansieringskvoten för den kemisk-tekniska industrin kan sammanhänga med att investeringarna underskattats något. Det är knappast möjligt att kvantifiera konsekvenserna av denna utveckling för industrins upplåning på den inhemska kreditmarknaden eller utomlands. En av orsakerna är att investeringskalkylerna är tämligen osäkra. Företagens enkätsvar har uppjusterats med hänsyn till produktionstillväxten, men i beräkningarna har inte tagits hänsyn till de finansiella förutsättningarna eller företagens lönsamhetsbedömning. En minskning av självfinansieringskvoten med i genomsnitt 20 % skulle emellertid kunna innebära att upplåningsbehovet ökar till kanske det dubbla.

3.9.4 Realkapitalbildning och utvecklingen på kreditmarknaden under 60-talet Investering och sparande. Undersökningen har utgått från utvecklingen under tre delSOU 1970: 71

Tabell 3.9:5. Investering och sparande 1957—1975.1 procent av BNP till marknadspriser. Hushåll Offent- Enövriga (exkl. skilda liga försäk- försäk- • Övriga icke- försäk rings- rings- finan- finan- ringsanstal- anstal- siella siella sparan ter företag företag de) Summa ter

Staten

Kommuner (exkl. bostads- • Bostäinvest.) der

Sparande 1957—1960 1961—1964 1965—1969 1975 (kalkyl)

2,6 4,3 3,2 3,3

3,1 3,1 4,2 3,3

1,6 1,5 1,5 1,2

0,3 2,4 4,1 4,9

2,3 1,7 2,0 1,6

0,5 0,4 0,4 0,4

9,5 7,9 6,9 6,1

2,8 3,6 1,8 1,9

22,7 24,9 24,1 22,7

Investering 1957—1960 1961—1964 1965—1969 1975 (kalkyl)

3,3 3,2 3,0 3,0

3,5 4,0 5,0 5,3

4,9 5,2 5,4 3,8

— — — —

— — — —

— — — —

11,4 12,1 11,3 10,6

— — — —

23,1 24,5 24,7 22,7

C. Finansiellt sparande (A—B) 1957—1960 —0,7 —0,4 1961—1964 1,1 —0,9 0,2 —0,8 1965—1969 0,3 —2,0 1975 (kalkyl)

--3,3 -3,7 -3,9 --2,6

0,3 2,0 4,1 4,9

~> 3

0,5 0,4 0,4 0,4

—1,9 —4,2 —4,4 —4,5

2,8 3,6 1,8 1,9

—0,4 0,4 —0,6 0,0

A.

B.

1,7 2,0 1,6

Anm. Summan av det finansiella sparandet inom här redovisade sektorer motsvarar saldot på löpande räkning i betalningsbalansen. Detta saldo förutsätts bli lika med noll, överskottet på bytesbalansen motsvaras av ett underskott i transfereringarna. Häri ingår biståndsgivningen till utvecklingsländerna. perioder, nämligen 1957-1960, 1961-1964 och 1965-1969. Periodvalet har skett främst med hänsyn till att strukturförändringarna i kreditgivningsmönstret skall kartläggas. En dylik kartläggning kompliceras bl. a. av konjunkturfluktuationerna och därmed sammanhängande förändringar i statens budgetsaldo och upplåningsbehov. Under första delperioden hade staten ett betydande budgetunderskott vilket även, med undantag för 1965, var fallet för den tredje delperioden. Under mellanperioden var statens upplåning på kreditmarknaden obetydlig. Periodindelningen underlättar även en bedömning av de strukturförändringar som är en följd av Allmänna pensionsfondens tillkomst och kraftiga tillväxt. Pensionsfondens alltmer dominerande roll har dels påverkat de olika kreditinstitutens marknadsandelar, dels inverkat på institutens placeringsinriktning. Investeringarnas andel av BNP ökade markant i början av 60-talet, med andelsökningar för kommunerna, bostäder och framför allt företagen. Under senare år ökade investeringskvoten endast obetydligt. SOU 1970: 71

Statens andel minskade något men kommuninvesteringarna expanderade kraftigt och även bostadsinvesteringarnas andel fortsatte att öka. Företagens investeringskvot minskade med nära en procentenhet. (Tabell 3.9:5). Statens sparande försvagades fr. o. m. 1966, vilket medförde betydande budgetunderskott. Kommunernas investeringsandel ökade med en procentenhet. Kommunernas sparande ökade ännu mera, vilket huvudsakligen berodde på att deras begränsade tillgång till kapitalmarknaden framtvingade en höjd utdebitering. Företagens sparkvot sjönk något mer än deras investeringskvot, med en viss andelsmässig nedgång i det finansiella sparandet som följd. En viss stabilisering av företagssparandet har emellertid ägt rum sedan den kraftiga försämringen av sparandet i början av 60-talet. Företagens sparkvot gick under dessa år ned med inte mindre än 1,6 procentenheter. Under senare år har hushållssparandet utvecklats ogynnsamt. Däremot synes viss andelsmässig återhämtning av det enskilda försäkringssparandet ha ägt rum. Den kraftiga ökningen av det offent159

liga försäkringssparandet hänför sig helt till Allmänna pensionsfonden. Därigenom har en betydande omfördelning av sparandet mellan olika sektorer ägt rum inom ramen för ett totalt sett ungefär oförändrat sparande. Enligt utredningens grundkalkyl minskar investeringskvoten 1975 jämfört med 1965— 1969. Minskningen blir dock något mindre än som framgår av tabell 3.9: 5, i vilken samtliga uppgifter har beräknats i löpande priser. Målsättningen att uppnå överskott på bytesbalansen 1975 innebär att det inhemska sparandet behöver tillväxa snabbare än investeringarna. I tabellen visas utvecklingen av sparandet inom olika sektorer under de förutsättningar som nämnts i föregående avsnitt. Statens sparkvot förbättras obetydligt medan kommunernas sparkvot beräknas minska. Eftersom Allmänna pensionsfondens sparande fortsätter att öka i snabb takt blir sparkvoten för den offentliga sektorn i sin helhet 1975 lika stor som 1965-1969. Under vissa förutsättningar kan även hushållens sparkvot uppgå till genomsnittet för dessa år. Upplåning på kreditmarknaden. Statens upplåning ökade kraftigt fr. o. m. 1966. I förhållande till utgifterna uppgick upplåningen dock till samma nivå som under underskottsperioden i slutet av 50-talet. Kommunernas upplåning på kreditmarknaden minskade under senare år, samtidigt som deras finansiella sparande förbättrades. Sedan mitten av 50-talet har finansieringen av bostadsbyggandet tämligen väl stämt överens med investeringsutvecklingen. 1966 upphörde denna överensstämmelse o:h upplåningen började öka väsentligt snabbare än de redovisade investeringarna. Ett flertal faktorer kan förklara denna utveckling. En mera fullständig kartläggning vore dock önskvärd. Investeringsberäkningarna avser endast själva lägenheterna, men inte investeringar i tomter såsom anläggning av gräsmattor, parkeringsplatser m. m. Dessa investeringar torde ha ökat i betydelse under senare år. Dessutom kan en viss omflyttning av investeringar ha skett från kommunerna till den privata sektorn.

160 En del av kommunernas relativa upplåningsminskning under senare år motsvaras sålunda av ökningen i bostadsfinansieringen. Näringslivets sparandeunderskott uppgick till 4,2 % av BNP 1961-1964 och till 4,4 % 1965-1969. Sparandet minskade från 65 % av investeringarna under början av 60-talet till ca 62 % 1965-1969, en minskning med drygt 3 procentenheter. Samtidigt ökade emellertid upplåningen på kreditmarknaden med inte mindre än 8 procentenheter till 37 % av investeringarna. Som följande uppgifter visar hänför sig denna ökning helt till upplåning på kapitalmarknaden. Affärsbankernas utlåning har under hela perioden uppgått till ca 10 % av investeringarna, medan upplåningen på kapitalmarknaden ökade från 10 % i slutet av 50-talet till 24 % 1965-1969. Näringslivets upplåning på i procent av investeringarna

Kreditmarknaden totalt Kapitalmarknaden

kreditmarknaden

1957— 1960

1961 — 1964

1965— 1969

21 10

29 15

37 24

Strukturförändringar på kreditmarknaden. Om man bortser från statens upplåning kan konstateras att fördelningen av kreditgivningen ändrades avsevärt i början av 60talet men att förändringarna sedan dess har varit mindre omfattande. (I tabell 3.9: 6 beräknas andelarna inkl. statens upplåning.) Bostadssektorns upplåningsandel har legat på en lägre nivå än dessförinnan och kommunernas och näringslivets andelar har ökat. Kommunernas relativt ökade upplåning under 60-talet kommer till uttryck i en ökad upplåning på obligationsmarknaden men framför allt har näringslivets obligationslån ökat avsevärt. Upplåningen på obligationsmarknaden har under den undersökta perioden nästan femdubblats. Upplåningen på aktiemarknaden och kapitalmarknadsinslitutens långivning har ökat betydligt långsammare. Även på den sistnämnda marknaden har kommunernas andel ökat kraftigt under 60-talet. Under senare år har ytSOU 1970: 71

Tabell 3.9:6. Upplåning och utlåning på kreditmarknaden 1957—1969. Fördelning i procent. Upplåning 1957— 1960

1961— 1964

1965— , 1969

28 5 38 29

2 13 47 42

14 9 43 34

1961 — 1964

1965— 1969

Affärsbanker 32 Andra banker 34 Enskilda försäkringsinrättningar 24 Offentliga försäkring:5inrättningar 3 Allmänheten 7

31 29

28 24

22 6

31 7 100

Staten Kommuner Bostäder Näringsliv Summa

Utlåning (exkl. riksbanken) 1957— 1960

Summa

tutens utlåning till kommunerna, bostadssektorn och näringslivet har undergått avsevärda förändringar i samband med förskjutningen av efterfrågan mot kapitalmarknaden samtidigt som Allmänna pensionsfonden har blivit en allt viktigare utbudsfaktor. Pensionsfondens fördelning av utbudet till olika sektorer har varit i stort sett konstant, omfördelningen har därigenom huvudsakligen skett inom de övriga kreditinstituten. Affärsbankernas bostadsfinansiering ökade till inte mindre än 38 % av deras totala kreditgivning 1965-1969 medan övriga bankers bostadsfinansiering minskade andelmässigt. Deras kreditgivning till näringslivet ökade däremot, ett tecken på den ökande konkurrensen mellan olika typer av banker som har börjat bli framträdande under senare år. Även enskilda försäkringsinrättningars kreditgivning till näringslivet har ökat andelsmässigt.

3.9.5 Utvecklingen på kreditmarknaden 1975

Källa: Sveriges Riksbank.

terligare en andelsförskjutning inträffat. Näringslivets upplåning har nämligen ökat medan en motsvarande minskning av bostadssektorns upplåning har ägt rum. Statens och kommunernas sammanlagda upplåningsandel på kapitalmarknaden har hållit sig tämligen konstant. Näringslivets andel har ökat under en följd av år. 1969 och 1970 minskade emellertid andelen kraftigt. Förändringarna i efterfrågan har motsvarats av betydande förändringar i marknadens utbudsstruktur. (Tabell 3.9:7.) Inlåningen i bankerna har utvecklats långsammare än försäkringssparandet och därmed har utbudsandelen minskat för både affärsbankerna och andra banker. Postbankens, sparbankernas och jordbrukskassornas sammanlagda kreditgivning ökade något långsammare än affärsbankernas. Bilden för utbudsandelarna domineras givetvis helt av AP-fondernas snabba tillväxt sedan 1960. Fonderna svarade 1965-1969 för ca 1/3 av den totala kreditgivningen på marknaden. Fördelningen av de olika kreditinstiSOU 1970: 71 11—014403

Kreditmarknadskalkyl för 1975. En framskrivning av efterfrågan och utbudet på kreditmarknaden till 1975 måste bli tämligen osäker. Innebörden av långtidsutredningens allokeringsalternativ för kreditmarknaden kan därför endast anges i grova drag. Ett speciellt problem utgör bedömningen av hur allmänhetens likvida tillgångar utvecklats. Allmänhetens inlåning i bankerna synes under 60-talet ha sjunkit i förhållande till BNP och det är svårt att närmare ange vilken utveckling av den reala likviditetskvoten som kan betraktas som sannolik eller optimal. Kalkylerna för bankinlåningen och för bankernas kreditutbud, och därmed omslutningen av kreditmarknadsbalansen, bör givetvis vara konsistenta. Kreditmarknadskalkylen i tabell 3.9: 7 utgår från utredningens grundkalkyl beträffande bytesbalansen och kapitaltransaktionerna med utlandet. Det är inte möjligt att med utgångspunkt från dessa förutsättningar ge någon siffra för valutareservens tillväxt, men en viss förbättring kan förväntas ske. Förbättringen av bankernas ställning gentemot utlandet påverkar inte nämn161

Tabell 3.9:7. Kreditmarknadskalkyl för 1975. Milj. kr., löpande priser. Årsgenomsnitt för 1965—1969. 1965— 1969 Staten

2 250

Kommuner

1 350

Bostäder Näringsliv

6 600 5 300

Summa

15 500

1965— 1969 1975

1975 5 000 (alt. S max) Riksbanken 3 000 (alt. S min) Affärsbanker 4 500 (alt. K max) 3 000 (alt. K min) Övriga banker 9 500 10 500 (alt. N max) Enskilda försäkrings9 500 (alt. N min) inrättningar Offentliga försäkringsinrättningar Allmänheten 29 500 (max) Summa

1 000

1 600

4 050

7 400 (alt. Ab max) 6 400 (alt. Ab min)

3 550

6 400 (alt. Öb max) 5 700 (alt. Öb min)

1 500

2 400

4 400 1 000 15 500

10 700 1 000 29 500 (max)

Anm. För förklaringen av alt. S, K, N, Ab och Öb hänvisas till texten. värt beräkningen av efterfrågan och utbudet på den inhemska kreditmarknaden. Detta gäller även kapitaltransaktionerna med utlandet. Dessa är obetydliga i förhållande till den inhemska kreditgivningen, och påverkar inte på något avgörande sätt den här skisserade utvecklingen på marknaden. Statens upplåning beräknas uppgå till ca 5 000 milj. kr. (alt. S max). Det är knappast nödvändigt att närmare precisera upplåningsbehovet eftersom det i så hög grad blir beroende av konjunkturutvecklingen och den därav föranledda finanspolitiken. Kommunsektorns upplåning beräknas uppgå till 4 500 milj. kr., vilket skulle innebära en avsevärd höjning av lånefinansieringen för investeringarna (alt. K max). Om lånefinansieringen skulle uppgå till samma andel av investeringarna som under 60-talet skulle upplåningen nedbringas till ca 3 000 milj. kr. (alt. K min). De två maximivärdena (S max och K max) svarar mot förutsättningarna beträffande inkomst- och utgiftsutvecklingen för den offentliga sektorn i sin helhet. Däremot skulle fördelningen av den offentliga sektorns upplåning mellan staten och kommunerna, som nämnts, kunna bli annorlunda. Beräkningen av bostadssektorns finansieringsbehov utgår från förutsättningen att investeringarna i lägenheter minskar med 2 % i volym årligen. Däremot förutses en fortsatt ökning av finansieringsbehovet fö162

religga som en följd av att vissa miljöinvesteringar ingår i byggprojekten. Näringslivets upplåning beräknas med ledning av förändringen i självfinansieringen och under förutsättning att likviditeten utvecklas trendmässigt (alt. N max). Vid en investeringstillväxt enligt grundkalkylen på 6,2 % per år och under förutsättning att företagens vinstandel förblir oförändrad jämfört med 1965-1969 sjunker som nämnts självfinansieringen med 5 procentenheter. Förutsätter man å andra sidan att självfinansieringen inte kommer att understiga den relativt låga nivån för 1966-1968 (se diagram 3.9: 1) kräver investeringskalkylen att vinstandelen ökar med 1 procentenhet. Företagens upplåning på kreditmarknaden blir i detta fall mindre (alt. N min). En förändring i faktorinkomstfördelningen skulle givetvis återverka på övriga sektorers sparande och upplåningsbehov. I kreditmark nadskalkylen motsvaras maximialternativet för efterfrågan av ett maximialternativ för allmänhetens inlåning i bankerna. Enligt detta skulle den reala likviditeten 1975 ligga på samma nivå som 1963-1969 (alt. Ab max; Öb max). Trendframskrivning av den reala likviditeten under 60-talet ger lägre värden (alt. Ab min; Öb min). Det är dock inte troligt att bankinlåningen utvecklas enligt minimialternativet. Som framhållits i avsnitt 3.9.1 torde hushållssparandet nämligen inte komma att försämras i samma takt SOU 1970: 71

som under senare år, även om det kan förväntas ligga på en lägre nivå än i början av 60-talet. En given försämring av hushållssparandet innebär för övrigt inte i och för sig att hushållens inlåning i bankerna minskar. En minskning av nettosparandet kan nämligen inträffa om upplåningen i bankerna ökar kraftigare än inlåningen. Strukturförändringar. Jämförelse mellan den beräknade fördelningen av efterfrågan på kreditmarknaden och fördelningen av efterfrågan under senare år tyder på avsevärda förändringar i kreditgivningsmönstret under den kommande 5-årsperioden. Affärsbankernas bidrag till bostadsfinansieringen har ökat markant under senare hälften av 60-talet, huvudsakligen som en följd av den kreditprioritering som tillämpats av riksbanken. Denna effekt kan ses som en följd av ett kontinuerligt efterfrågeöverskott på kapitalmarknaden trots tillkomsten av Allmänna pensionsfonden. Kalkylen tyder på att affärsbankernas bidrag till finansieringen av statens budgetunderskott och bostadsbyggandet sammanlagt kan komma att minska något i förhållande till deras utlåning till övriga sektorer. Även övriga bankers kreditgivning kan komma att omfördelas från bostadsfinansiering till kreditgivning till staten och kanske främst till kommunerna. Kalkylen tyder på en avsevärd andelsökning av näringslivets kreditefterfrågan. Under 60-talet har företagens ökade upplåningsökning huvudsakligen skett på kapitalmarknaden och en fortsatt absolut men även relativ ökning av den externa finansieringen kommer främst att ske på kapitalmarknaden. Av denna anledning synes det befogat att räkna med att en förhållandevis begränsad del av den kreditkapacitet som frigörs i bankerna genom dämpningen av bostadsbyggandet går till näringslivet. Vidare kan den nya banklagen i kombination med en fortsatt skärpning av konkurrensen på inlånings- och utlåningsmarknaderna förutsättas medföra att affärsbankernas omfördelning av sin kreditgivning till näringslivet blir något mindre markant än de övriga bankernas. En central faktor i bedömningen av utSOU 1970: 71

vecklingen på kreditmarknaden blir Allmänna pensionsfondens fortsatta snabba tillväxt och den relativa ökningen av dess kreditgivning till näringslivet. Även om affärsbankernas andel av näringslivets finansiering ökar medför utvecklingen sannolikt ändå att en ökad andel av näringslivets kreditbehov kommer att tillgodoses hos Allmänna pensionsfonden, antingen direkt eller via mellanhandsinstitut. För kreditmarknaden i sin helhet började en omfördelning från bostadsfinansiering till kreditgivning till näringslivet äga rum i mitten av 60-talet. Denna omfördelning ägde dock rum medan pensionsfondens placeringar sektorvis skedde enligt i stort sett oförändrat mönster. Marknadens clasticitet åstadkoms genom de övriga kreditinstitutens anpassning till efterfrågan. Den här förutsedda relativa ökningen av pensionsfondens kreditgivning till näringslivet har inte endast en allokeringsaspekt, utan bör också ses mot bakgrund av att strukturförändringarna inom näringslivet i kombination med sjunkande självfinansiering medför ett ökat beroende av främst kapitalmarknaden. Därvid kan behov av delvis nya former för Allmänna pensionsfondens kreditförmedling till näringslivet väntas uppstå. För närvarande sker en översyn av pensionsfondens placeringsformer inom 1968 års kapitalmarknadsutredning. Det finns därför inte anledning att här närmare gå in på kvalitativa kreditmarknadsproblem som sammanhänger med pensionsfondens tillväxt.

3.9.6 Sammanfattning Under första hälften av 60-talet ökade hushållens andel av de totala inkomsterna. Parallellt härmed minskade företagens vinstandel, vilket medförde en nedgång av företagens självfinansiering. Under senare hälften av 60-talet synes fördelningen av inkomster mellan hushåll och företag i stort sett ha stabiliserats. Företagens självfinansieringsgrad fortsatte emellertid att minska, om än inte lika kraftigt som tidigare. I våra kalkyler har förutsatts att investeringarna inom näringslivet, i första hand 163

inom exportnäringarna, ökar kraftigt. Under här givna förutsättningar beträffande vinstutvecklingen skulle detta leda till en icke oväsentlig ytterligare nedgång av självfinansieringen. I ett sådant läge blir en väsentlig uppgift för den ekonomiska politiken att tillgodose företagens behov av extern finansiering. Relationen mellan det egna kapitalet och låneskulderna torde ha försämrats inom samtliga industribranscher under 60-talet. Våra beräkningar tyder på en försämring även under den kommande 5-årsperioden. I detta läge är det av vikt att företagens finansieringsmöjligheter eller lönsamhetsbedömningar inte utgör ett alltför snävt hinder för en snabb tillväxt av investeringarna. Speciellt gäller detta om investeringsuppsvinget under de närmaste åren skulle behöva ske samtidigt som en viss dämpning av den internationella konjunkturen äger rum. Den ekonomiska politiken ställs då inför uppgiften att dels främja tillgången på riskvilligt kapital, dels genom olika åtgärder stimulera företagens risktagande. Hushållens disponibla inkomster har under senare delen av 60-talet ökat i långsammare takt än tidigare. Till denna utveckling har bland annat bidragit den nyssnämnda stabiliseringen av företagsvinstandelen och en ökning av skattekvoten. Den senare hänför sig huvudsakligen till kommunernas höjda utdebitering. Ökning av den privata konsumtionen har under dessa förhållanden delvis gått ut över hushållssparandet. Sparkvoten har sjunkit kontinuerligt sedan 1965. Under förutsättning av oförändrade statliga skatteskalor enligt 1970 års reform, en höjning av mervärdeskatten till 16,3 % och en höjning av kommunernas utdebitering med 50 öre årligen beräknas den disponibla andelen av hushållens inkomster minska något snabbare än under 60-talet. Sparkvoten förutsätts även 1975 komma att ligga på en relativt låg nivå, om än något högre än under senare år. Med dessa förutsättningar skulle det inte föreligga något större gap mellan konsumtionsefterfrågan och det konsumtionsutrymme som ingår i grundkalkylen (3,3 % per år). Läget kan bli annor164

lunda om den kommunala utdebiteringen höjs i annan takt än enligt våra kalkyler. Enligt bedömningen i detta avsnitt skulle en sådan utveckling kunna medföra en kompenserande ändring av andra skatter. Om det interna balansläget inte kräver någon skärpning av beskattningen utöver den som byggts in i kalkylerna kan en minskning av statens finansiella sparande förutses. Kommunernas utgifter beräknas öka mer än inkomsterna vid förutsatt skatteuttag. Under dessa förhållanden uppstår ett kraftigt ökat upplåningsbehov för kommunerna. Bostädernas och näringslivets andel av upplåningen på kreditmarknaden ökade kraftigt under första hälften av 60-talet men har därefter minskat något. Under den kommande 5-årsperioden beräknas bostadsfinansieringens andel minska ytterligare. Näringslivets andel väntas bli i stort sett oförändrad. Under angivna förutsättningar skulle statens upplåningsandel ligga på samma nivå som under de senaste åren medan däremot kommunernas andel kraftigt skulle öka. Den ökade andelen krediter till näringslivet har under 60-talet kunnat äga rum parallellt med att AP-fondens placeringsinriktning varit i stort sett oförändrad. Under kommande år kan däremot efterfrågeutvecklingen på kreditmarknaden medföra att AP-fondens kreditgivning i något större utsträckning går till näringslivet. Därvid kan behov uppstå att direkt eller genom olika mellanhandsinstitut förmedla krediterna i delvis nya former. Frågor rörande AP-fondens ställning på kreditmarknaden är för närvarande under utredning inom 1968 års kapitalmarknadsutredning. Pensionsfondens andel av kreditgivningen har ökat snabbt. 1975 beräknas AP-fonden svara för ca 40 % av det totala utbudet på kreditm arkn aden.

3.10 Regional

utveckling

De regionala problemen har behandlats i relativt ringa utsträckning i tidigare långtidsutredningar. Denna gång har det emellertid bedömts möjligt att något belysa den SOU 1970: 71

regionala utveckling som svarar mot det nationella perspektivet. Detta sker i en speciell bilaga (bilaga 7), utarbetad av Expertgruppen för regional utredningsverksamhet vid inrikesdepartementet (ERU). När det gäller nedbrytningen till regional nivå av den näringsgrensvisa utvecklingen finns i vår rapport några första preliminära resultat redovisade i olika näringsgrensavsnitt i kapitel 4. Här diskuteras inledningsvis på grundval av ERU:s undersökningar några regionala problem inför 70-talet. Förenklat kan dessa sägas gälla risken för att produktionen blir uppdelad i dels en högproduktiv och högavlönad verksamhet förlagd i tätbefolkade delar av landet, dels en annan del som förläggs till glesbygdsregioner. För att kunna bedöma olika regioners utvecklingsmöjligheter, och för att försöka förklara vad som hittills skett regionalt, är det önskvärt att få ett bättre grepp om de regionala produktivitetsskillnader som förekommer. Dylika skillnader får givetvis inte överbetonas men de kan i en mera begränsad tillväxtanalys vara av ett visst intresse som en förklaringsfaktor. Vi har mot denna bakgrund ansett det lämpligt att något beröra regionala produktivitetsskillnader. Därefter diskuteras kortfattat vissa samband och konflikter mellan regionala och nationella mål. Avslutningsvis ges några synpunkter på regionalpolitikens framtida inriktning.

3.10.1 Regionala problem inför 70-talet Befolkningsutvecklingen i landet präglas av starka koncentrationstendenser. De tre storstadsområdena svarade under 60-talet för ungefär 2/s av landets totala befolkningsökning, över 80 % av kommunblock med mindre än 10 000 invånare uppvisade under samma period en folkminskning. Även för 70-talet förutses en snabb befolkningsomflyttning. Detta kan väntas ge upphov till betydande problem både inom de expansiva och de kontraktiva regionerna. Inom de expansiva regionerna kan avsevärda svårigheter bl. a. uppstå p. g. a. de stora SOU 1970: 71

krav, som ställs i fråga om utbyggnad av bostäder, skolor, vägar, sjukhus etc. Dessa krav har speciellt vad gäller bostadssidan också en annan aspekt. För de större regionerna är det sålunda troligt att nettoinflyttningens omfattning till ganska stor del är beroende av tillskottet av bostäder. Bostadsbyggandet påverkar sålunda förutsättningarna för industrins och servicenäringarnas arbetskraftsförsörjning. Samtidigt tar emellertid bostadsbyggandet arbetskraft i anspråk och konkurrerar därmed med övriga sektorer. Denna senare effekt kan stundtals vara så stark att bostadsbyggandets och därav beroende sektorers resursanspråk mer än uppväger deras positiva effekt för arbetskraftsförsörjningen. Annorlunda uttryckt kan i vissa fall t. ex. industriproduktionen tillfälligt främjas genom en minskning av bostadsbyggandet. För de kontraktiva regionerna gäller att det vikande befolkningsunderlaget försvårar möjligheterna att upprätthålla en acceptabel servicenivå. Redan av denna anledning kommer glesbygdsproblemen att få ägnas stor uppmärksamhet under 70-talet. Mycket talar emellertid för att det största regionala problemet då kommer att bli utflyttningen från mindre och medelstora branschmässigt ensidiga orter. Många mindre orter befinner sig redan på tillbakagång. Till de utsatta hör främst små handels- och serviceorter som p. g. a. det minskade befolkningsunderlaget och konsumenternas ökade geografiska rörlighet slås ut i konkurrens med större centra. Tillåts de tendenser slå igenom som kommer till uttryck i materialet från länsplanering 1967 kan ungefär hälften av kommunblocken med 20-30 000 invånare väntas uppvisa folkminskningar perioden 1965 -1980. På arbetsmarknaden förekommer betydande regionala olikheter i förvärvsintensitet. För att belysa dessa kan nämnas att om förvärvsintensiteten i åldern 15-64 år för Stockholms A-region 1965 gällt för landet i övrigt, skulle sysselsättning ha behövt skapas nämnda år för ytterligare omkring 130 000 personer. Ett sådant antal hade motsvarat knappt 5 % av de sysselsatta 165

utanför Stockholms A-region. Detta tyder på en betydande dold arbetslöshet även om man inte kan förutsätta att alla dessa personer skulle varit intresserade av att få arbete. Orsakerna till undersysselsättningen är bl. a. att kvinnorna har svårt att finna arbete på orten och att många arbetslösa är trögrörliga. Dessa förhållanden ger också upphov till stora regionala variationer i arbetslösheten. I övre Norrland var den registrerade arbetslösheten för befolkningen i åldern 15-64 år i genomsnitt 10 gånger högre än i Stockholm under perioden 1963 -1968. På arbetsmarknaden föreligger vidare stora regionala löneskillnader för likvärdiga arbetsuppgifter. Inte bara ekonomiska förhållanden som löner och arbetsmöjligheter varierar mellan olika orter. Även tillgången på viktiga tjänster - såväl privata som offentliga - uppvisar betydande regionala variationer.1 Inom socialvården t. ex. är antalet sysselsatta relativt sett färre i de mindre kommunblocken. Som närmare utvecklas i bilaga 7 synes dock tendensen för undervisning, hälso- och sjukvård och socialvård gå mot en jämnare regional fördelning. Inom andra tjänstesektorer, som varuhandel, är emellertid tendensen den motsatta. Sannolikt verkar en urholkning av utbudet på mera kvalificerad service (apotek, gymnasier, urvalsbutiker o. dyl.) i mindre och medelstora orter på samma sätt som nedläggning av livsmedelsbutiker i glesbygdsområden. I bägge fallen kan en redan pågående befolkningsminskning påskyndas, speciellt i fall då det är långt till orter med mera differentierat utbud. Sysselsättningen inom jord- och skogsbruket minskar i snabb takt medan motsatsen gäller servicesektorn. 1968 var andelen sysselsatta inom jordbruk och skogsbruk 10 % och inom serviceverksamheten 50 % av totala antalet sysselsatta i landet. 1975 väntas motsvarande andelar vara 6 % respektive 56 %. Liksom under perioden 1966-1970 beräknas andelen industrisysselsatta sjunka något fram till 1975. I antal räknat väntas som framgår av avsnitt 4.4 industrisysselsättningen fortsätta 166

att sjunka något mellan 1970 och 1975. Jämsides härmed sker en fortgående förskjutning av den regionala branschfördelningen. Mellan 1962 och 1968 sjönk inom storstadsregionerna antalet industrisysselsatta med i runt tal 17 000 personer medan antalet sysselsatta steg i Norrland och de mindre tätbefolkade delarna i södra och mellersta Sverige med totalt ca 10 000 personer. Drar man schematiskt fram trenden för de regionala branschförskjutningarna under 60-talet skulle, som ERU visar i sin bilaga, antalet industrisysselsatta i storstadsregionerna minska under 70-talets första hälft med inemot 20 000 personer. Även för storstadsalternativen och för huvudparten av södra och mellersta Sverige pekar trenden mot en viss nedgång.2 De kostnadsfördelar som kan erhållas genom att producera i långa serier är i flertalet branscher ofullständigt utnyttjade. Detta gäller främst livsmedelsbranscherna och de elektrotekniska branscherna men även stålverken samt massa- och pappersindustrin.3 Rationaliseringssträvandena kan väntas leda till en fortsatt ökning av företagsoch anläggningsstorleken inom stora delar av industrin. Kombinationen av ett minskande antal industrisysselsatta och potentiella stordriftsfördelar påverkar förutsättningarna för regionalpolitiken. Det minskande antalet industrisysselsatta har betydelse däruti att regionalpolitiken hittills stött industri snarare än serviceverksamhet samtidigt som en tendens mot att i högre grad utnyttja stordriftsfördelar kan innebära svårigheter att få en mera allsidig sammansättning av företag i mindre orter. Inom företagen har utvecklingen varit väsentligt olika för skilda yrken. Antalet personer som sysslar med utbyte och behandling av information har ökat avsevärt, samtidigt som sysselsättningen har ökat svagt eller minskat inom de yrken som svarar 1

Se t.ex. T.Hägerstrand »Tidsanvändning och omgivningsstruktur», SOU 1970: 14. 2 Nedbrytningen på geografiska områden har utgått från vår nationella kalkyl över totala antalet industrisysselsatta 1975. 3 »Stordriftsfördelar inom industriproduktionen,» SOU 1970: 30. SOU 1970: 71

för materialbearbetning och godshantering. Inom tillverkningsindustrin, byggnadsindustrin och partihandeln hade de tre storstadsregionerna 1966 ca 30 % av det totala antalet sysselsatta. I samma regioner återfanns närmare hälften av den ledande administrativa personalen respektive de mest kontaktberoende befattningshavarna. 1 En utveckling mot en uppdelning av näringslivet i en storstadsorienterad del med tyngdpunkt på kontaktverksamhet, informationsbehandling och styrning och en annan del inriktad på direkt varuproduktion kan leda till allvarliga ekonomiska, sociala och kulturella konsekvenser. Den kan t. ex. motverka en utjämning av skillnaderna i förvärvsintensiteten samt skärpa de regionala olikheterna när det gäller arbetskraftens utbildningsstruktur. Under 70-talet kommer den offentliga sektorns styrande inverkan i det regionala utvecklingsförloppet att få ägnas stor uppmärksamhet. Lokaliseringen av offentliga verksamheter får nämligen inte enbart direkta sysselsättningseffekter. Den är viktig vid försök att skapa en lämplig infrastruktur för företagen och ett mer varierat utbud av icke prissatta tjänster. Inte minst utbildningssektorn har betydelse i detta sammanhang. Det kan nämnas att 1969 återfanns ca 50 % av totala antalet stude^ rande vid universitet och högskolor i Stockholm och Uppsala. 3.10.2 Produktivitet i olika regioner I bilaga 7 behandlas produktivitetsskillnader mellan olika regioner. Med tanke på behovet att bättre kunna beräkna kostnader och intäkter av alternativa lokaliseringar är skattningar av olika regioners produktivitet av stort intresse. Flera av de regionala problem som nämnts torde delvis ha sin grund i regionala produktivitetsskillnader. Det vore önskvärt att kunna jämföra olika regioners »effektivitet» ur produktionssynpunkt för att på så sätt urskilja en optimal fördelning av arbetskraft och produktivitet. Det finns givetvis inget som säger att den på detta sätt uppskattade »effektivaste» fördelningen bör eftersträvas eftersom en högre produktiSOU 1970: 71

vitet i en viss region inte är ett uttryck för en högre »välfärd» eller liknande. Däremot skulle den produktionsmässiga kostnaden för att välja en av andra hänsyn mera lämplig geografisk fördelning av produktionsapparaten framgå klarare. 2 Svårigheterna att uppskatta regionala produktivitetsskillnader är emellertid betydande. Exempelvis kan en enkel jämförelse av produktion per anställd mellan olika regioner leda till felaktiga slutsatser, eftersom två regioner kan skilja sig åt i fråga om insats av andra produktionsfaktorer, särskilt realkapital. Dessutom kan andra faktorer som regionala prisskillnader försvåra jämförelser över regiongränserna. Rena sektorbyten inom en region kan vidare resultera i regionala produktivitetsförbättringar som i sig är lika betydande som vid ett byte över regiongränserna. Liknande problem uppstår även vid uppskattningar av den nationella produktivitetsutvecklingen. En rad invändningar kan sålunda resas mot användandet av tillgängliga regionala produktivitetsmått. Att en produktivitetsjämförelse mellan olika regioner trots detta görs kan förklaras av dels att produktivitetsskillnaderna är så betydande att de knappast helt kan motiveras med statistiska skäl, dels att de kan tjäna som utgångspunkt för diskussion. Diagram 3.10: 1 visar produktiviteten mätt som förädlingsvärde per anställd inom industrin i olika regiongrupper. 3 Ty1 SOU 2

1970: 14. För en närmare diskussion kring dessa problem, se SOU 1970: 3 och SOU 1970: 15. 3 Landets regioner har indelats i 6 grupper som karakteriseras av storleken och graden av koncentration hos befolkningen. De 6 regiongrupperna (H-nivåerna) är: 1. Stockholm A-region, 2. Göteborg och Malmö/Lund/Trelleborg Aregioner, 3. Kommunblock med mer än 90 000 invånare lokalt (inom en cirkel med radien 30 km runt kommunblockscentrum) och med mer än 300 000 invånare regionalt (inom en cirkel med radien 100 km runt kommunblockscentrum), 4. Kommunblock med mellan 27 000 och 90 000 invånare lokalt och med mer än 300 000 invånare regionalt, 5. Kommunblock med mellan 27 000 och 90 000 invånare lokalt och mindre än 300 000 invånare regionalt, Not. forts, sid 169. 167

Diagram 3.10:1. Produktions- arbetskrafts- och produktivitetsutvecklingen inom industrin exkl. gruvor 1962—1968 i olika regiongrupper. Index 1962=100. H1

H2

H3 200

,•:•;•<"

•1501

.*••

.• * .•.•*•

150 S* 100!

1965 1967 1968

1967 1968

1962 H6

H4 200-

150-

100:

1965 1967 1968

1967 1968

l Riket 200

...,""

150i

H1 H2 H3 H4 H5 H6 Riket

1967 1968

1967 1968

Förädlingsvärde 19681'

Sysselsatta 19682)

Föräd ingsv./syssels. 1968 7)

6 066 7 456 14 696 10 354 2 245 832 41 650

122 131 348 249 50 21 921

49,5 57,1 42,2 41,5 44,8 39,1 45,2

1)

" tusental kronor * ' tusental personer

1— i m

1965 '1967 1968

Förädlingsvärde — Sysselsatta . . . . Förädlingsv./syssels.

Anm: För förklaring av regionbegreppen H1 till H6 se texten. Källa: ERU

168 SOU 1970: 71

värr finns inga tillgängliga produktivitetsmätningar för servicenäringarna med regional uppdelning. Som framgår av diagrammet har produktivitetsstegringen i de glesare befolkade regionerna varit nära nog lika snabb som i de mera tätbefolkade. Nivåmässigt har emellertid storstadsregionerna en produktivitet som markant överstiger riksgenomsnittet. Även andra undersökningar har visat att det råder ett produktivitetsövertag för de tätbefolkade regionerna. En väsentlig förklaring till dessa skillnader är att branschsammansättningen mellan de olika regiongrupperna är olika. Det är vidare sannolikt att graden av stordrift inom en och samma bransch varierar mellan regionerna. Enligt ERU:s undersökningar av vissa utvalda branscher förekommer inom regionerna betydande skillnader i produktivitet mellan olika storleksklasser i varje bransch. Detta tyder på att det dels finns betydande stordriftsfördelar att vinna inom varje regiongrupp, dels att graden av stordrift varierar mellan regionerna även inom en och samma bransch. Till liknande resultat har också koncentrationsutredningen kommit. 3.10.3 Regionala och nationella mål Under senare år har diskussionen kring möjligheterna att föra en regional utvecklingspolitik varit livlig. Ett omfattande utredningsarbete kring dessa frågor bedrivs, vilket bl. a. kommit till uttryck i 1970 års lokaliseringsproposition och i länsplanering 1967. Ett huvudändamål med länsplanering 1967 var att ange på vilka orter eller kommunblock som de lokaliseringspolitiska insatserna skulle inriktas. Arbetet med detta fullföljs f. n. inom ramen för länsprogram 1970. I den regionalpolitiska diskussionen har

6. Kommunblock med mindre än 27 000 invånare lokalt och med mindre än 300 000 regionalt. Grovt sett innefattar H-nivå 3 de större städerna (s. k. storstadsalternativ), H-nivå 4 övriga delar av södra och mellersta Sverige, H-nivå 5 Norrlands kustland och H-nivå 6 Norrlands inland. SOU 1970: 71

bl. a. rests krav på en mera bunden planering av olika regioners utveckling i form av vissa ramar för befolkningstillväxt, investeringar etc. Dessa krav måste emellertid ses mot bakgrund av de principer som gäller för den nationella politiken. Vi åsyftar här både stabiliserings- och tillväxtpolitiken, vilka för att bli framgångsrika, kräver en flexibilitet som till stora delar är oförenlig med alltför starka bindningar av resurstilldelningen på längre sikt till regioner eller sektorer. Behovet av en flexibilitet i den ekonomiska politiken förstärks av vår ekonomis stora utlandsberoende. Som närmare utvecklas i avsnitt 1.4.2 kan vi inte helt fritt bestämma en tillväxttakt som mera påtagligt avviker från andra länders. (Detta gäller givetvis under förutsättning att vi inte är redo att mer eller mindre fullständigt avskärma vår ekonomi från påverkan utifrån.) En annan orsak till att man i den ekonomiska politiken inte kan binda sig alltför starkt till någon bestämd framtida sektoriell och regional resursfördelning är att osäkerheten i prognoser och beräkningar så starkt ökar när de förs ned på regional nivå. Denna senare synpunkt har i långtidsutredningens uppläggning kommit till uttryck i dels att inga försök gjorts att konsekvent bygga upp en nationell prognos utifrån regionala data, dels att nationella data endast bryts ned till ett fåtal större regioner. För vårt vidkommande är det av speciellt intresse att konstatera att uppfyllandet av vissa regionalpolitiska mål kan medföra en regional fördelning som är mindre gynnsam ur tillväxtsynpunkt. Man kan t. ex. hänvisa till att den tidigare omnämnda tendensen mot en ökning av företagsstorleken kan försvåras av en jämnare regional spridning av arbetsplatserna. Den målkonflikt som mer eller mindre latent kan föreligga mellan hög tillväxttakt för landets totala produktion och olika regionala mål är av flera olika slag. Med risk för att överdriva dessa konflikter behandlas i det följande några dylika fall. En konflikt kan uppstå mellan å ena sidan ambitionen att genom lokala åtgärder häva undersysselsättningen i vissa regioner och å andra sidan kravet på en snabb eko169

nomisk tillväxt för landet som helhet. Det senare kräver en hög rörlighet hos arbetskraft och kapital. Full sysselsättning kombinerad med en minskad utflyttningstakt förutsätter däremot att arbetskraften kan kvarstanna i även icke utvecklingsbara regioner. En annan konflikt kan uppstå mellan den regionala politikens inkomstmål och det nationella tillväxtmålet. För att utjämna inkomst- och välfärdsfördelningen i samhället kan bl. a. krävas olika slag av inkomstöverföringar mellan regionerna. Sådana överföringar kan emellertid minska flyttningsincitamenten, vilket i sin tur bromsar tillväxten, förutsatt att inkomstskillnaderna återspeglar produktivitetsskillnader. Om en utjämning däremot genomförs i form av stora löneförbättringar för låglönegrupper, kan den medföra att lågproduktiva företag måste läggas ned i större utsträckning. Som en konsekvens kan man få en snabbare omflyttning från lågproduktiva till högproduktiva regiontyper. Som en ytterligare konflikt kan nämnas det motsatsförhållande som ibland råder mellan tillväxtmålet och strävandena att uppnå en differentierad yrkes- och utbildningsstruktur i olika regioner. För en snabb tillväxt kan krävas en relativt långtgående regional specialisering så att t. ex. de enbart varuproducerande enheterna av företagen förläggs till viss typ av region, medan styrande, försäljande och utredande funktioner koncentreras till ett fåtal tätbefolkade regioner. Uppenbart strider en sådan utveckling mot det nämnda differentieringsmålet. Samtidigt innebär dock även kravet på en differentierad yrkes- och utbildningsstruktur i sig en ökad koncentration. Slutligen kan en konflikt uppstå mellan målet om en hög tillväxttakt och kravet på full sysselsättning och stabila priser inom regionerna. Genom att storstadsregionerna har en mera vittomfattande ekonomisk aktivitet sprider sig efterfrågeökningar där i mindre utsträckning till andra regioner. Åtgärder som insätts, t. ex. i form av ökade offentliga utgifter, får sålunda en snabbare och starkare effekt i storstadsregionerna än 170

i de mindre regionerna. Till detta kan läggas att storstadsregionerna lätt utvecklar egna och av den nationella politiken oberoende konjunktursvängningar. Det finns därför från statsmakternas sida anledning att föra en regionalt selektiv konjunkturpolitik. Under överhettningsperioder kan emellertid ett motsatsförhållande till tillväxtmålet därvidlag uppstå om storstadsregionerna har högre produktivitet. Behandlingen av de konflikter som här omnämnts är schematisk och förenklad. Förutom att en rad aspekter inte har tagits upp är konflikterna svåra att renodla eftersom de på många punkter är invävda i varandra. Inte desto mindre torde en »exempelsamling» av ovan antytt slag vara av värde som en bakgrund till en diskussion av det regionalpolitiska manövreringsutrymmet. 3.10.4 Synpunkter på regionalpolitikens framtida inriktning Som antytts är svårigheterna betydande att förena de nationella och regionala ambitionerna samtidigt. Påtagliga regionala skillnader i arbetslöshet förekommer och inkomstolikheterna är i många fall större mellan olika orter och regioner än mellan yrken. Det torde under 70-talet finnas icke oväsentliga risker för att dessa obalanser kan tendera att skärpas. Det skede synes vara förbi, då strukturomvandlingen främst kännetecknades av sammanslagningar och nedläggningar av jordbruk och rationaliseringar av skogsbruket med en åtföljande förskjutning mellan glesbygd och tätare befolkade regioner. I stället synes vår ekonomi, som nämnts, vara i en utvecklingsfas där koncentrationen av industri- och handelsföretag medför en utslagning av mindre och medelstora orter - en process i vilken det offentliga delvis medverkar genom koncentration av sina lokala och regionala organ. Denna situation kompliceras dessutom av den förutsedda minskningen av industrins sysselsättning. Vill vi höja standarden snabbt kan vi inte - speciellt mot bakgrunden av att vår ekonomi är öppen - avstå från tillväxtinduSOU 1970: 71

strier, dvs. företag med expansionsmöjligheter och hög lönebetalningsförmåga. Dessa företag visar en tendens att koncentreras till ett ganska litet antal orter. 1 Detta torde i än högre grad gälla den ur sysselsättningssynpunkt snabbast expanderande sektorn, dvs. förvaltnings- och tjänstesektorn. En allmänt accepterad förklaring till koncentrationstendenserna av produktionsapparaten är vad som vanligtvis brukar kallas tillväxtmiljön. Med detta avses bl. a. att den geografiska närheten ger upphov till en differentierad företagsstruktur där företagen kan utbyta varor och tjänster samt bildar underlag för en lokal arbetsmarknad med stora valmöjligheter för arbetstagare och arbetsgivare. De mera exakta kvantitativa produktivitetsfördelar som följer med en större ortstorlek är emellertid svåra att uppskatta. Den regionala utveckling som den här kortfattat skisserade bilden ger pekar mot att någon lösning av problemet med regionala obalanser knappast är i sikte under 70-talet, speciellt med tanke på de krav en nationell stabiliserings- och tillväxtpolitik ställer. Å andra sidan torde det på sikt vara möjligt att bättre än hittills motverka dessa obalanser genom att söka skapa tillväxtbetingelser i ett antal områden utanför de tre storstadsområdena. 2 Denna åsikt har också under senare år i allt högre grad kommit till uttryck från statsmakternas sida. Av detta följer att det på längre sikt kan visa sig nödvändigt att successivt minska stödet till områden och tätorter som saknar tillväxtmöjligheter. De regionalpolitiska målsättningarna under 70-talet har av bl. a. ERU sammanfattats i termerna balanserad expansion respektive balanserad kontraktion. En sådan regional politik kräver koncentrerade insatser från statens och kommunernas sida för att dels förbättra näringslivets tillväxtbetingelser inom de utvalda regionerna, dels påverka näringslivets val av lokaliseringsorter i högre grad än vad som f. n. sker. Ur nationell synvinkel skulle detta kunna ge ett brett register att spela på i den ekonomiska politiken. En förutsättning därvidlag är att insatserna inte tidsmässigt låses i alltför hög grad. En berättigad fråga kan i detta sammanSOU 1970: 71

hang vara vad som mera konkret menas med termerna balanserad expansion respektive kontraktion. Annorlunda uttryckt kan man fråga sig i vilken takt den regionala befolkningsomflyttningen bör ske. Något kvantitativt svar på en sådan fråga är naturligtvis omöjligt att ge. Lösningen av de här påtalade målkonflikterna måste av naturliga skäl få formen av ett ställningstagande på politisk väg, varvid ett rent ekonomiskt angreppssätt endast kan ge anvisning om vad som är en lämplig inriktning. Allmänt kan sägas att vid rådande regionalpolitiska värderingar kan förändringarna knappast ske i den form och med den styrka som strukturomvandlingen spontant ger. Takten och inriktningen hos strukturomvandlingen speglar i första hand en strävan att minska de företagsekonomiska kostnaderna. De optimala anläggningsstrukturerna inom respektive näringsgrenar, där enbart företagsekonomiska kostnader inräknas, kan emellertid skilja sig från motsvarande näringsstruktur, där även samhällsekonomiska kostnader är inkluderade. Med en stark förenkling kan sägas att under 60-talet har de regionalpolitiska medlen i huvudsak koncentrerats kring åtgärder som påverkar hushållen, dvs. de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna av typ flyttningsbidrag o. dyl. 3 Av de åtgärder som siktar till att påverka företagen märks bl. a. det »traditionella» lokaliseringsstödet. Bland andra medel med regionalpolitisk verkan kan nämnas beredskapsarbeten och skatteutjämningsbidrag, vilka rent kvantitativt är av större omfattning. 1 De regionala konsekvenser på längre sikt som en ökad integration kan få berörs något i kapitel 5. 2 Det bör i detta sammanhang påtalas att graden av expansionsmöjligheter givetvis kan skifta mellan vad som här för enkelhetens skull kallas tillväxtorter. En illustration av detta ger bl. a. den senaste lokaliseringspropositionen (1970: 75), där landet föreslås indelat i ett hierarkisystem med glest befolkade jord- och skogsbruksområden på lägsta nivå^och storstäderna på högsta nivå. I ERU:s bilaga har ett liknande hierarkisystem använts. *• 3 Praktiskt taget all ekonomisk verksamhet har inverkan på den geografiska fördelningen av befolkning och näringsliv. Här har valts att ta upp de ekonomisk-politiska medel som har ett direkt regionalt syfte.

För de problem en balanserad kontraktion ställer torde även framöver det nuvarande lokaliseringsstödet fylla en viktig uppgift. För expansiva orter kan det däremot på längre sikt tänkas att själva sysselsättningsaspekten vid individuella företag inte tillmäts samma vikt som under 60-talet. I stället kan intresset i ökad grad komma att förskjutas mot berörda företags allmänna roll i orternas industriella miljö. Detta lär emellertid i första hand bli aktuellt mot senare delen av 70-talet. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna förefaller i viss utsträckning ha fått en mera permanent form under senare år. Möjligheter till en ytterligare utveckling och förfining föreligger emellertid alltjämt. Bl. a. har frågan om arbetsförmedlingarnas funktion aktualiserats under senare tid. Regionalpolitiska överväganden kan väntas påverka de offentliga myndigheternas val av lokaliseringsort i ökad utsträckning. Lokaliseringen av statlig verksamhet är av speciellt intresse eftersom denna inte enbart har stora sysselsättningsmässiga konsekvenser utan även indirekt påverkar företagens och hushållens lokaliseringsval. De administrativa funktionerna inom det privata näringslivet synes t. ex. ofta lokaliseras kring den centrala förvaltningen. Metoderna för att mera exakt bedöma styrkan av dessa effekter är dock f. n. relativt outvecklade. Det finns anledning att framöver vänta sig en viss utlokalisering av nationell statlig verksamhet från storstadsområdena till vad som brukar kallas storstadsalternativ. Som ett första steg kan ses det nyligen framlagda förslaget om utlokalisering av 27 myndigheter och institutioner från storstockholmsområdet till orter av denna typ. 1 En ökande del av det offentligas regionala och lokala organ kommer vidare sannolikt att koncentreras till de regionala tillväxtcentra, vilka är huvudorter för näringsliv och service i länen. Vad slutligen avser de s. k. avfolkningsorterna förefaller en koncentration av det offentligas serviceorgan till vissa speciellt understödda serviceorter trolig. För att uppnå vad som här kallats balanserad kontraktion krävs emellertid att i första hand det allmännas socialpolitiska organ

inte koncentreras geografiskt i den takt som befolkningsunderlaget rent »effektivitetsmässigt» kan komma att motivera. Vill man undvika ett alltför snabbt kontraktionsförlopp är det nödvändigt att upprätthålla en viss minimiservicenivå. En aspekt på den regionala utvecklingspolitiken är frågan om vilka medel som i framtiden kan komma att tillgripas för att bättre styra storstädernas utveckling. I första hand åsyftas förutsättningarna för att bromsa den s. k. storstadsexpansionen. Problemet har under senare år livligt diskuterats, varvid speciellt miljöfaktorerna uppmärksammats. I en mera begränsad tillväxtanalys är en väsentlig fråga hur produktivitetsförändringen blir vid en omlokalisering från storstad till alternativa tillväxtcentra. Å ena sidan kan man tänka sig att en omlokalisering via t. ex. sämre utnyttjande av stordriftsfördelar verkar så dämpande på landets totala tillväxttakt att kostnaderna för utflyttningen blir oacceptabelt höga. Faran för en sådan utveckling ökar helt naturligt om en omlokalisering sker till ett stort antal orter. Enbart ett fåtal större städer kan nämligen erbjuda de produktionsoch administrationsmässiga fördelar av olika slag som motiverat den tidigare lokaliseringen till storstaden. En satsning på ett begränsat antal alternativ till storstäder torde å andra sidan inte få mera drastiska produktivitetssänkande effekter. Det senare gäller i än högre grad om även poster som bostadskostnader och andra investeringar i samhällskapital m. m. inkluderas i kalkylen. Det kan tilläggas att om nyetableringarna hålls tillbaka kan en dämpning av expansionen i storstäderna uppnås även vid en relativt obetydlig omlokalisering. Av väsentlig betydelse är i vilken takt och med vilken styrka en eventuell begränsning av storstadsexpansionen genomförs. Effekten blir helt annorlunda vid en framtvingad drastisk bromsning än vid det mera »mjuka» förlopp som vi här har i åtanke. I det förstnämnda fallet kan visserligen trycket på storstäderna snabbare avledas men troligen till priset av växtproblem för sats1 »Decentralisering av statlig verksamhet», SOU 1970:29.

SOU 1970: 71

ningsorterna. (Några aspekter på hur en satsning på alternativ till storstäder förhåller sig till bytesbalanskraven ges i avsnitt 1.6.) En väsentlig faktor för möjligheterna att styra storstädernas utveckling är utformningen av organisationssystemen, särskilt med avseende på det spelrum de ger för decentralisering respektive centralisering av enheter och beslut. Den starka befolkningskoncentrationen till storstäderna har som nämnts främst berört administrativ personal med behov av den kontakt som den geografiska närheten ger. Alternativa organisationssystem kan tänkas reducera detta behov. En väsentlig fråga är därför i vilken utsträckning en decentralisering av vissa administrativa funktioner från storstäderna kan underlättas av de administrativa styrmedlens utveckling (t. ex. förbättringar av data- och telesystem m. m.). En decentralisering av administrativa enheter kan i sig ske parallellt med en centralisering av »väsentliga» beslut. Svårigheterna att värdera de samhällsekonomiska konsekvenserna av de regionalpolitiska medel som här omnämnts är betydande. Det har emellertid blivit allt vanligare att försök i den vägen görs i form av s. k. cost-benefit-kalkyler. Till skillnad mot företagsekonomiska kalkyler innefattar dessa kostnader och intäkter som rör hela samhället. Vidare brukar såväl direkta som indirekta kostnader medtagas. Fördelarna med ett sådant angreppssätt är i första hand att viktiga faktorer grupperas på ett ändamålsenligt sätt, vilket möjliggör någorlunda kvalificerade och konsistenta uppskattningar av variabler som är omöjliga att framta statistiskt. Värdet av dylika modeller får å andra sidan inte överskattas eftersom de står och faller med hur pass »kvalificerade gissningar» som kan göras på de icke mätbara variablernas värden. En omfattande regional forskning kring dessa frågor pågår dock, inte minst vad gäller värderingen av utbyggnad av samhällskapital i expansiva regioner kontra sämre utnyttjade eller skrotning i kontraktiva regioner. Avslutningsvis vill vi än en gång betona att vi genomgående endast diskuterat vissa förklaringsvariabler till den regionala utSOU 1970: 71

veckling som i dag möter oss. Vi har dessutom sökt återge några möjligheter att korrigera vissa av de skevheter mellan områden och orter som uppstått, eller kan väntas komma att uppstå. Av detta begränsade angreppssätt följer att vi inte yttrar oss om den »välfärd» som det ena eller andra regionala utvecklingsförloppet ger upphov till. Människors krav på att bo på den plats de önskar, de skiftande kraven på önskad miljö m. m. är självklart några av de yttersta målen för vår ekonomiska verksamhet. (En annan sak är att vår kunskap om vad invånarna önskar i sådana frågor är bristfällig.) Liksom i fråga om miljövården (avsnitt 3.12) måste emellertid dessa krav ställas i relation till de uppoffringar som erfordras för att tillmötesgå dylika önskemål. Det ligger i sakens natur att detta ytterst är en fråga om en politisk värdering.

3.11 Inkomstfördelning

3.11.1 Inledning Bland de centrala mål som statsmakterna satt upp för den ekonomiska utvecklingen ingår en jämnare inkomstfördelning. Egentligen får detta mål anses gälla en utjämning av individernas allmänna levnadsförhållanden och livsvillkor. Att målet i den politiska debatten likväl knyts till inkomsternas fördelning hänger samman med att man utgår från att inkomsten är den viktigaste bestämmande faktorn för den enskilde individens välfärd. Den förutsätts sålunda avspegla individens konsumtionsmöjligheter och därmed även säga något väsentligt om hans levnadsstandard. Att inkomsten tillmäts en central betydelse i detta sammanhang har även en annan orsak. För strävandena att uppfylla fördelningsmålet gäller även att individen skall ges största möjliga frihet att själv bestämma sin konsumtion och sitt livsmönster. En av de få vägar, efter vilka båda dessa aspekter en jämn fördelning och en hög grad av valfrihet - kan tillgodoses går via en påverkan av inkomsternas fördelning. Samtidigt som det kan konstateras att inkomsterna är centrala för en diskussion av 173

fördelningsmålet måste det starkt betonas att våra kunskaper om de faktiska inkomsterna och deras fördelning är synnerligen bristfällig. Det är heller inte klart hur spridningen av inkomsterna skall definieras och mätas. Här skall inte dessa komplicerade frågor tas upp. Ty oavsett hur mätmetoder och statistik idealt borde läggas upp skulle det för dagen inte vara möjligt att praktiskt tillämpa dem på grund av bristen på statistik. Den inkomststatistik som f. n. finns att tillgå utgörs av taxeringsstatistiska data. Därifrån hämtas i olika sammanhang uppgifter för att belysa inkomstförhållandena i samhället. Studier av inkomstfördelningen har också måst utgå från denna statistik. Det inkomstbegrepp som detta material baseras på är vad som i taxeringssammanhang benämns sammanräknad nettoinkomst, vilken är summa inkomster från olika förvärvskällor efter avdrag för främst utgifter för inkomsternas förvärvande. Det står klart att en sammanställning av sådana inkomster inte kan ge några direkta upplysningar om hur levnadsstandard och välfärd fördelas mellan individerna i samhället. Man kan exempelvis inte utläsa om inkomsten kommer från heltids- eller deltidsarbete, om sjukdom eller handikapp påverkat inkomstens storlek, hur många som försörjs genom inkomsten etc. De olika förhållanden som här berörts har gjort att de undersökningar rörande inkomstfördelningen som gjorts i anslutning till denna långtidsutredning 1 inte främst syftat till bedömningar av hur inkomstfördelningen i sin helhet ter sig och hur den har utvecklats. Huvudintresset har i stället främst inriktats på att söka urskilja faktorer som medverkar till förändringar i inkomstfördelningen. Utredningen har getts en sådan inriktning i den förhoppningen att man därigenom kunde få en viss belysning av några utvecklingstendenser men framför allt få en säkrare grund för att ställa de problem som kan vara av intresse och för att utröna möjligheterna att statistiskt belysa sådana problem. Då dessa undersökningar utgår från in174

komststatistiska data har vissa problem rörande välfärdsfördelningen fallit utanför analysen. Detta gäller exempelvis grupper för vilka inkomsternas storlek inte är avgörande för konsumtionsnivån (studenter, värnpliktiga). Vidare berörs inte det förhållandet att olika former av offentlig konsumtion har välfärdseffekter. Mått som använts för att beskriva inkomstfördelningen. För att bli överskådlig måste inkomstfördelningen uttryckas med ett sammanfattande mått. Det mått som kommit till användning i denna studie är i huvudsak koncentrationskoefficienten. Detta spridningsmått mäter summan av absoluta beloppet för alla inkomstskillnader satta i förhållande till medelinkomsten. En inkomstfördelning är jämnare ju lägre värden detta mått uppvisar. Nackdelen är att det är svårt att klargöra den ekonomiska innebörden av såväl nivån på måttet som en förändring i detsamma. En viss uppfattning om måttets egenskaper ger följande data från 1968. För att sänka koncentrationskoefficienten för vuxna personer med 1 % erfordrades att inkomsterna över medelvärdet (14 000 kr.) likformigt reducerades med 320 milj. kr. och att detta belopp likformigt lades till inkomsterna som var lägre än medelvärdet. Det är även möjligt att uttrycka inkomstfördelningen med decilfördelningar. En sådan visar hur stor andel av inkomstsumman som tillfaller olika tiondelar av inkomsttagarna. Det är även möjligt att gå vidare och beräkna andelarna av de samlade inkomsterna som tillfaller exempelvis de fem eller en procenten högsta inkomsttagarna. Innebörden av detta mått är förhållandevis klar och det är främst lämpat för att lokalisera förändringar i inkomstfördelningen.

3.11.2 Ett tvärsnitt av inkomstfördelningen 1966 För att vissa karakteristiska drag i inkomstfördelningen genast skall framträda, redo1

»Inkomstfördelningens utveckling i Sverige 1951—1968», rapport från en arbetsgrupp vid nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet (Stencil, november 1970). SOU 1970: 71

görs inledningsvis kort för ett tvärsnitt av inkomstfördelningens utseende ett enstaka år, 1966. Syftet är att belysa strukturen hos ett tvärsnitt av inkomstfördelningen samt att peka på några förklaringsfaktorer. Ambitionen är dock inte att ge en uttömmande bild av inkomstfördelningen ett visst år. Detta är däremot en uppgift för låginkomstutredningen, som i huvudsak koncentrerat sitt arbete till denna aspekt av inkomstfördelningen.

Diagram 3.11:1. Medelinkomsten efter ålder inom olika befolkningsgrupper 1966.

•»>,

_ \ 7 /' —— /

' •

^s

Medelinkomsten Som framgår av diagram 3.11: 1 har gifta män i alla åldersklasser den högsta medelinkomsten. Från att för 20-24-åringar vara 16 000 kr. ökar den till 27 000 vid 40-50 års ålder, för att sedan sjunka successivt med stigande ålder. Gifta kvinnors medelinkomst ligger på en mycket lägre nivå än övriga gruppers. Detta beror dels på att andelen gifta kvinnor som förvärvsarbetar är låg, dels på att gifta kvinnor som förvärvsarbetar i genomsnitt har lägre timlön och arbetar kortare tid än andra förvärvsarbetande. Medelinkomsten är högst i åldern 35-50 år, där också andelen förvärvsarbetande är högst. Medelinkomsten omedelbart före pensionsåldern är så låg att ålderspensioneringen innebär en höjning av medelinkomsten. För ogifta män avtar medelinkomsten redan i mycket unga år, medan medelinkomsten för gifta män stiger upp till 50-årsåldern. Skillnaderna mellan ogifta och gifta män är därför mycket stora i alla åldersklasser över 30 år. Denna tendens förefaller emellertid inte i så stor utsträckning gälla bland tjänstemän som bland övriga. Skillnaden mellan gifta och ogifta män förklaras i viss mån av att sannolikheten för att gifta sig är större för ogifta män med höga inkomster, än den är för ogifta med låga inkomster, bland vilka det finns många fysiskt och psykiskt handikappade. Dessa förhållanden får med stigande ålder allt starkare inflytande på medelinkomsten, vilken därigenom sänks. SOU 1970: 71

.-- ... -*" "f*

/

iI I 1 I 1 20-25-30-35-4O45-50-55-60-67- Äldei 24 2 9 3 4 39 44 49 54 59 66 klass

_J

^ ^ ™ Gifta män Ogifta män Ogifta kvinnor Gifta kvinnor

Ogifta kvinnors medelinkomst är ungefär oförändrad från 25 till 50 års ålder, medan den efter 50 år nära motsvarar den för ogifta män. Ojämnheten

i

inkomstfördelningen.

Det finns stora skillnader mellan olika grupper när det gäller graden av spridning i inkomsterna. Gifta män har upp till pensionsåldern den avgjort jämnaste fördelningen. De ogifta männens inkomster har en mindre spridning än de ogifta kvinnornas. De gifta kvinnorna slutligen har den största spridningen. Dessa skillnader återspeglar i stor utsträckning olikheten i förvärvsintensiteterna. Inkomstspridningen varierar med åldern på ett relativt likartat sätt för grupperna gifta och ogifta män samt ogifta kvinnor. Spridningen är stor i åldern 20-25 år, vilket beror på den stora andelen delårsarbetande, såsom värnpliktiga, studerande och personer vilka inträder på arbetsmarknaden under inkomståret. Efter en minskning fram till 25-30-årsåldern, tilltar spridningen därefter successivt fram t. o. m. 65 år. I

Diagram 3.11:2. Inkomstspridningen inom olika befolkningsgrupper 1966. Mätt i koncentrationskoefficienten (R). R 0,80 0,76 0,72 0,68 0,64 0,60 •0,56 0,52 0,48 0,44 0,40 0,36 0,32 0,28 0,24 0,20 é

|

t. y\

,.« ••..

..••

••" ^Å j

.•• / \

*1 %/ ~ „ . . . •''

y y «** y ;—"

T

t

>

K

n i \

1 !

•

20-25-30-35-40-45-50-55-60-67- Älders24 29 34 39 44 49 54 59 66 klass Gifta kvinnor Samtliga Ogifta män Ogifta kvinnor Gifta män

pensionsåldern fortsätter ojämnheten att öka för de gifta männens del, medan den minskar för ogifta män och ogifta kvinnor, vilket orsakas av att pensionen inte betyder lika mycket i förhållande till övriga inkomster för gifta män som för övriga. De gifta kvinnornas inkomster har konstaterats ha en stor spridning. Av diagram 3.11:2 kan man se att spridningen dessutom varierar med åldern på ett sätt som avviker från de andra grupperna. Variationen, som för de gifta kvinnorna i hög grad hänger ihop med benägenheten att ta yrkesarbete, tar sig det uttrycket att inkomstojämnheten minskar när förvärvsfrekvensen ökar och vice versa. Orsaken till detta är att ojämnheten (som den mäts här) ökas av ett stort antal personer utan inkomst. Vid ålderspensioneringen får samtliga gifta kvinnor inkomster. Eftersom samtidigt förvärvsintensiteten sjunker, kommer många av dem att fördela sig nära pensionsbeloppet, något som minskar ojämnheten. 176

Den med åldern växande inkomstojämnheten förklaras av en serie olika faktorer. Arbetare och tjänstemän har en med åldern olikartad inkomstutveckling. För arbetare avtar inkomsttillväxten tidigare än för tjänstemännen. Andelen företagare växer med stigande ålder och eftersom dessa har en något högre medelinkomst än anställda, finns här en annan förklaring till den med stigande ålder ökande inkomstojämnheten. En tredje och viktig förklaring till den med åldern ökande inkomstojämnheten är att allt fler människor med stigande ålder »slås ut» från arbetslivet, vilket yttrar sig bl. a. i en med åldern avtagande förvärvsintensitet. Orsaken härtill kan vara nedslitning genom tungt och hälsofarligt arbete, trafikolyckor, psykiska eller fysiska sjukdomar eller en utbildning och bostadsort som gör att individen inte kan hävda sig på arbetsmarknaden. Effekterna av detta kan variera från en något minskad arbetsprestation till fullständig invalidisering eller långtidsarbetslöshet. En tentativ beräkning har gjorts av den inverkan på inkomstfördelningen som härrör från de förtidspensionerade. Andelen förtidspensionärer i olika åldersgrupper stiger snabbt med åldern. I åldern 20-24 år var 0,8 % sjuk- eller förtidspensionerade mot 3,5 % i åldern 50-54 år och över 12 % av 60-66-åringarna. Eftersom det torde finnas en gradvis övergång från fullt friska arbetsföra individer till de förtidspensionerade, kan de äldre gruppernas andelar tas som ett uttryck för den »utslagning» som sker. Med stigande ålder erhålls en ökad spridning genom att förtidspensionärernas antal ökar och genom att övriga inkomsttagares inkomster stiger. Beräkningar ger vid handen att förtidspensioneringen förklarar omkring 25 % av ökningen av ojämnheten från 25-29 års ålder till 60-66. En fjärde förklaringsfaktor till den med åldern stigande ojämnheten är kapitalinkomsterna, vilket beror på att dessa är ojämnare fördelade än övriga inkomster samt på att deras andel av de totala inkomsterna stiger med åldern. Den beräkning som gjorts innefattar inkomst- och utgiftsSOU 1970: 71

räntor samt aktieutdelningar. Annan förmögenhetsavkastning, t. ex. från fastighet och rörelse, ingår således ej. Kapitalinkomsternas fördelning inom familjerna är inte känd. Här har de i huvudsak påförts mannen. Kalkylen tillåter slutsatsen att kapitalinkomsterna betyder mer för ojämnheten i de högre åldersklasserna än i de yngre. Speciellt markant är detta bland ålderspensionärerna, där kapitalinkomsterna svarai för en betydande andel av den totala inkomstojämnheten. Det framgår också att kapitalinkomsterna förklarar i medeltal 10 % av ökningen av ojämnheten som inträder efter 25 års ålder. Kapitalinkomsterna är således en väsentlig förklaring till de med åldern växande inkomstklyftorna. Aktieutdelningar betyder mer än räntor för ojämnheten i inkomstfördelningen. Aktieutdelningarna samvarierar så starkt med åldern att den med åldern stigande ojämnheten i kapitalinkomsternas fördelning till helt övervägande delar förklaras av aktieutdelningarna. Räntorna skulle däremot netto öva litet inflytande på inkomstfördelningen i tvärsnittet. Det skall än en gång framhållas att kapitalinkomsterna här avgränsats till räntor och aktieutdelningar (dvs. kapitalinkomster i taxeringsteknisk bemärkelse) och att således avkastning från fastighet eller rörelse ej beaktats. Med tanke härpå är slutsatsen inte överraskande, då redan tidigare undersökningar har visat att skuldsättningen har en fördelning som är snarlik de ränteavkastande tillgångarnas fördelning. Relationen mellan de åldersfördelade grupperna av ogifta män, ogifta kvinnor, gifta män och gifta kvinnor är likartad under den period som undersökts. Men de faktorer som bestämmer de olika kurvornas läge ett visst år förändras med tiden och påverkar då i varierande grad inkomstfördelningen för de olika grupperna. I det följande skall därför intresset riktas mot frågan om inkomstfördelningen för olika grupper utvecklas i riktning mot ökad jämnhet eller ökad ojämnhet.

SOU 1970: 71 12—014403

3.11.3 Inkomstfördelningens utveckling Vissa tidigare studier över den svenska inkomstfördelningen har varit baserade endast på de inkomsttagare som finns med i inkomststatistiken. I inkomststatistiken ingår alla inkomsttagare som ensamma eller i samtaxering make/maka har inkomst högre än skattestrecket. Skattestrecket var 1951 600 kr., 1952-1961 1 200 kr och fr. o. m. 1962 2 400 kr. Nu är det emellertid så att inkomstfördelningar i hög grad påverkas av vilka inkomsttagare som medräknas. Ett exempel härpå är att utvecklingen av en fördelning där skattestrecket finns påverkas både de år då skattestrecket ändras och år då detta är oförändrat. Under de perioder då skattestrecket ligger stilla, ökar antalet inkomsttagare i inkomststatistiken på grund av att individer med låga inkomster klättrar över skattestrecket, till följd av att den allmänna inkomstnivån stiger. Detta ger med de spridningsmått som använts utslag åt ökad ojämnhet. När skattestrecket höjs sker ett bortfall bland de lägsta inkomsttagarna, vilket medför att spridningsmåttet dessa år registrerar en utjämning av inkomstfördelningen. På liknande sätt verkar förändringar i förvärvsfrekvensen. Under 50- och 60talen har de gifta kvinnorna tagit förvärvsarbete i kraftigt ökad utsträckning. Detta har medfört att antalet kvinnor med deltidsarbete ökat, eftersom sociala förhållanden ofta hindrar gifta kvinnor att välja arbete på heltid. Dessutom har dessa kvinnor i stor utsträckning yrken med låg timlön. Kombinationen av dessa två förhållanden har medfört att det bland inkomsttagarna i inkomststatistiken numera återfinns ett större antal personer med låga inkomster än tidigare, vilket registreras som en ökad ojämnhet. Detta är ett uppenbart orimligt resultat, eftersom ett närmande av en låg inkomst till medelinkomsten rimligen bör registreras som en tendens till ökad jämnhet i fördelningen. När det hävdats att inkomstfördelningen i Sverige utvecklats mot ökad ojämnhet har det i regel varit utvecklingen av en fördelning innefattande endast dem i inkomststatistiken som åsyftats, men efter177

Diagram 3.11:3. Inkomstfördelningens utveckling med olika definitioner av inkomsttagarna 1951—1968. Mätt i koncentrationskoefficienten (CR, multiplicerad med 100). R 60

.—-—'"

68 Vuxna personer i inkomsfstatistiken Samtliga vuxna personer

som denna är kraftigt påverkad av den ökade kvinnliga förvärvsintensiteten, kan den utan vidare sägas vara tämligen irrelevant för studier av inkomstfördelningens utveckling. För att komma till rätta med dessa problem har i den här utförda inkomstfördelningsstudien såsom inkomsttagare räknats samtliga i befolkningen över 20 år. Definitionen av inkomsttagare blir därmed ungefär potentiell inkomsttagare. De som inte finns med i inkomststatistiken, men likväl ingår i befolkningen över 20 år, har getts en låg, schematiskt beräknad inkomst, som i huvudsak motsvarar halva skattestrecket. Fr. o. m. 1967 registreras i statistiken inkomsttagare som ej åsatts taxerad inkomst som noll-inkomsttagare. Även dessa har getts en uppskattad inkomst. 1967 vidtogs även en omläggning i statistiken, vilken detta år ger upphov till en fiktiv ökning av ojämnheten i inkomstfördelningen. När grundmaterialet behandlats på anfört

Tabell 3.11:1. Inkomstspridningen inom olika befolkningsgrupper 1951—1969. Mätt i koncentrationskoefficienten. Samtliga vuxna personer År

Över 20 år

20—66 år

1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1

0,557 0,550 0,550 0,544 0,542 0,543 0,544 0,543 0,544 0,541 0,539 0,532 0,529 0,525 0,520 0,520 0,519 0,516 0,505

—7 —5 —5

Män 25—54 år

Över 20 år

20—66 år

25—54 år

0,542 0,535 0,532 0,527 0,525 0,525 0,527 0,528 0,529 0,526 0,522 0,516 0,514 0,509 0,505 0,503 0,502 0,499 0,487

0,513 0,510 0,504 0,500 0,495 0,491 0,487 0,485 0,481 0,468

0,371 0,376 0,376 0,375 0,375 0,378 0,376 0,376 0,381 0,388 0,393 0,385

0,336 0,341 0,339 0,336 0,338 0,341 0,339 0,340 0,345 0,351 0,357 0,350

0,303 0,300 0,300 0,300 0,298 0,298 0,303 0,307 0,313 0,307

—8 —6 —5

—6

+ 6 + 5

-fö + 5

+ 3

Förändring ; o/ * /o

1 9 5 1 - -1968 1958- -1968 1960- -1968 1

178 Siffrorna avseende 1969 blev tillgängliga först efter det att undersökningen avslutats. SOU 1970: 71

sätt erhålls en bild av inkomstfördelningens utveckling motsatt den som ovan nämnts. I diagram 3.11: 3 visar den övre kurvan den utveckling av inkomstfördelningen som erhålls när även inkomsttagarna utanför inkomststatistiken medtagits, medan den undre anger den utveckling som registreras när endast de i inkomststatistiken medtagits. Fördelningen för samtliga vuxna personer har under perioden utvecklats mot ökad jämnhet. Inkomstfördelningens ojämnhet har som framgår av tabell 3.11: 1 sjunkit drygt 7 % sedan 1951 och utvecklingen förefaller att ha gått särskilt snabbt under 60-talet. Medelinkomsten för de vuxna har under perioden stigit från 4 400 kr. till 14 800 kr., dvs. medelinkomsten har stigit med i genomsnitt knappt 7,5 % varje år och fördubblats under en 10-årsperiod. Av den låga nivån på medelinkomsten framgår att den vuxna befolkningen innefattar en mängd personer med inga eller små inkomster. Uppgifter, som framlagts av låginkomstutredningen, visar att endast ca 40 % av samtliga vuxna innehar helårs- och fulltidsarbete. Decilfördelningen visar, att andelen av hela inkomstsumman som tillfaller de 10 % inkomsttagare som har de högsta inkomsterna har minskat från 34,2 % 1951 till 32,1 % 1968. Huvudparten av denna minskning hänför sig till den högsta procentenheten inkomsttagare, vilkas andel har minskat från 8,5 % till 7,1 %. Till den högsta procentenheten inkomsttagare hörde 1968 de som hade över 70 000 kr. i inkomst. De som hade mer än 31 000 kr. hörde till de 10 % högsta inkomsttagarna. Grupper av inkomsttagare som befinner sig strax under medianinkomsten uppvisar ökade decilandelar. Anledningen härtill är förmodligen att en större andel av den vuxna befolkningen numera har inkomster av denna storlek och inte på att de som tidigare låg i detta inkomstskikt har haft snabbare inkomststegring än övriga grupper. Fr. o. m. 1958 är det möjligt att i taxeringsstatistiken skilja män och kvinnor och således även möjligt att konstruera inkomstSOU 1970: 71

fördelningar för de två grupperna. För vuxna män har spridningen i inkomstfördelningen under perioden 1958-1968 ökat med omkring 6 %. Spridningen var i det närmaste oförändrad från 1958 till 1965 och en ökning av ojämnheten inträffade under de följande åren. För män var medelinkomsten 1968 21 800 kr. Den har under perioden 1958-1968 stigit med i genomsnitt 6 % per år. Av decilfördelningen framgår att den högsta tiondelen uppvisat ökande inkomstandelar de år som spridningen ökat. Övriga år är andelen oförändrad eller minskar något. Bland männen utgör den högsta tiondelen inkomsttagare sådana, som 1968 hade mer än 38 000 kr. För övriga deciler gäller att inkomstandelarna för sjunde till nionde decilen har ökat något. Dessa omfattar personer som 1968 hade mellan 23 000-38 000 kr. i inkomst. Andra till fjärde decilen visar i stället minskande inkomstandelar. Dessa omfattar personer som 1968 hade inkomster mellan 3 500 och 17 000 kr. För vuxna kvinnor kan under perioden 1958-1968 iakttas en stark utjämning i inkomstfördelningen. Spridningen i fördelningen har under perioden sjunkit med drygt 11 % . Utjämningen är naturligtvis en konsekvens av den starkt höjda förvärvsintensiteten bland kvinnor. Denna faktor dominerar i så hög grad utvecklingen att det ej synts möjligt att i materialet finna ytterligare förklaringsfaktorer. På grund av det ännu stora antalet icke yrkesverksamma var medelinkomsten för kvinnor 1968 endast 8 000 kr. Ett utmärkande drag hos inkomstfördelningen för samtliga vuxna är den låga genomsnittsinkomsten. 1966 var medianinkomsten i fördelningen så låg som 10 000 kr. Detta har en teknisk förklaring däri att ett stort antal personer här tillskrivits en låg schematisk inkomst. Men det beror dessutom på att i fördelningen ingår en mängd personer med deltidsarbete och därmed förenade låga inkomster. Utvecklingen av inkomstfördelningen på totalnivå påverkas bl. a. av förändringar i den arbetstid olika grupper utför och av hur olika arbeten vär179

deras. Eftersom dessa effekter tillmäts olika betydelse ger den totala inkomstfördelningen - som ju är påverkad av bägge faktorerna - inte någon ur värderingssynpunkt relevant bild av inkomstfördelningens utveckling. Det synes således nödvändigt att försöka finna en fördelning som är mer homogen med avseende på den arbetstid som individerna utför. I det följande skall försök göras att beräkna en inkomstfördelning som kan antas gälla för heltidsarbetande. Denna inkomstfördelning rymmer utvecklingen av arbetsvärderingen och utvecklingen av andra inkomster än sådana från arbete. Hittills redovisade inkomstfördelningar har i stor utsträckning påverkats av att arbetstidsinsatserna förändrats och dessutom varierat mellan olika grupper. För att eliminera inflytande från denna faktor, har försök gjorts att homogenisera en betydelsefull grupp med avseende på utförd arbetstid. Tillvägagångssättet har varit att från totalfördelningen rensa bort så många som möjligt av dem som har låg förvärvsintensitet, för att på så sätt nå fram till en fördelning som nära motsvarar den som gäller för de heltidsarbetande. Först har de ca 15 % av den vuxna befolkningen som är äldre än 66 år uteslutits från totalfördelningen, eftersom dessa nästan helt består av pensionerade personer utan förvärvsarbete. Gruppen har därmed begränsats till befolkningen mellan 20 och 66 år. 1966 var knappt hälften av denna helårs- och fulltidsarbetande. För att belysa utvecklingen av förvärvsintensiteten kan information från folkräkningarna användas. I nedanstående uppställning framgår andelen i procent av befolkningen i åldern 20-64 år som förvärvsarbetat olika år.

Män Kvinnor

95 36

92 40

89 45

88 47

Kvinnor förvärvsarbetar i mindre utsträckning än män. 1966 var 30 % av kvinnorna i åldern 20-66 år heltidsarbetande.

180 Eftersom andelen heltidsarbetande bland kvinnor är låg, kommer inkomstfördelningen för heltidsarbetande att ha liten betydelse för utvecklingen av inkomstfördelningen för alla kvinnor. Graden av förvärvsarbete och variationer i den kommer i stället att vara de helt dominerande förklaringsfaktorerna för utvecklingen av inkomstfördelningen för kvinnor. Av ovanstående uppställning framgår att förvärvsintensiteten för kvinnor stigit kraftigt under perioden 1950-1970. Bakom denna utveckling ligger en mindre minskning i förvärvsintensitet för ej gifta kvinnor och en markant ökning för gifta kvinnor. Inkomstfördelningen för kvinnor påverkas således i så hög grad av den stigande förvärvsintensiteten och av den ökade genomsnittligt utförda arbetstiden, att det inte framstått som rimligt att homogenisera denna delgrupp med avseende på utförd arbetsinsats. Några slutsatser om inkomstfördelningens utveckling för heltidsarbetande kan därför ej heller dras. Förvärvsintensiteten för män har sjunkit med 7 procentenheter under perioden 1950 -1970. Om materialet delas upp i 5-årsklasser visar det sig att förvärvsintensiteten sjunkit snabbt för 20-24-åringarna, medan andra åldersklasser uppvisar mindre minskningar. Drygt 73 av nedgången under perioden beror på förändrad förvärvsintensitet för åldersklasserna 20-24 år och kan huvudsakligen sättas i samband med ökad studiefrekvens. Den minskade förvärvsintensiteten bör ha lett till en ökad ojämnhet i inkomstfördelningen. För att kvantitativt kunna uppskatta denna förändring är det nödvändigt att känna till, hur en minskad förvärvsintensitet påverkar inkomstfördelningen. Om det antas att de berörda inkomsttagarna är jämnt fördelade på undre halvan av inkomstfördelningen och att de på grund av minskad arbetsinsats erhåller 5 000 å 10 000 kr. mindre i inkomst, skulle förändringen i förvärvsintensitet medföra att ojämnheten i inkomstfördelningen för män stigit med 1 å 2 % per 5-årsperiod. Det skall observeras att vid folkräkningarna korttidsarSOU 1970: 71

betslösa i allmänhet betraktas som förvärvsarbetande. Effekterna på inkomstfördelningen från variationer i arbetslösheten elimineras därför inte när justering görs för förändringen i förvärvsintensiteten. Inflytande från de konjunkturella variationerna i den tillfälliga arbetslösheten får därför beaktas på annat sätt. Av hela gruppen män 20-66 år har omkring 2/3 helårs- och fulltidsarbete. Om det antas att de deltidsarbetande inte haft en väsentligt annorlunda utveckling i vad avser antal utförda timmar och därför erhållen timlön, skulle fördelningens utveckling, efter justering för minskningen i förvärvsintensitet, kunna hävdas vara representativ för utvecklingen hos inkomstfördelningen för heltidsarbetande. Även om ett dylikt antagande är något osäkert, förefaller det likväl inte vara alltför äventyrligt att anta att så är fallet. Den preciserade fördelningens utveckling skulle därmed i stor utsträckning uppfylla de krav på eliminering av störande inflytande från förändringar i utförd arbetstid och förvärvsintensitet, som tidigare anfördes. Längre fram finns det anledning att återkomma till detta antagande. Under perioden 1960-1968 har spridningen i inkomstfördelningen för män i åldern 20-66 år ökat med drygt 5 %. En del av den ökade ojämnheten har orsakats av den något avtagande förvärvsintensiteten. Om den ovan gjorda uppskattningen av inkomstfördelningskonsekvenserna av en minskning av förvärvsintensiteten är riktig, kan ungefär hälften av den ökade ojämnheten förklaras av den under perioden inträffade minskningen av förvärvsintensiteten. Den återstående ökade ojämnheten skulle därför kunna hänföras till en ökad ojämnhet i inkomstfördelningen för de heltidsarbetande. Åren 1960 till 1965 förefaller inkomstfördelningen för förvärvsarbetande ha varit praktiskt taget konstant eller kanske t. o. m. utjämnats något. Under perioden 1966-1968 däremot synes utvecklingen ha gått mot en - med tanke på den trögrörlighet som i allmänhet kännetecknar inkomstfördelningar - snabbt ökande ojämnhet. SOU 1970: 71

Ungefär hälften av minskningen i förvärvsintensiteten kan hänföras till förändringar som ägt rum i de yttersta åldersklasserna av åldersgruppen 20-66 år. Åldersgruppen 25-54 år uppvisar en minskning i förvärvsintensiteten som endast uppgår till drygt 3,5 % från 1950 till 1970, dvs. endast hälften så mycket som för den större gruppen. Om den försöksvisa justeringen för förändringen i förvärvsintensiteten är felaktig blir således felet endast hälften så stort i denna fördelning. Åldersgruppen 25 - 5 4 år är dessutom homogenare i det avseendet, att den rymmer större andel hel r tidsarbetande än den vidare gruppen, varför inflytandet på fördelningen från förändringar i de deltidsarbetandes förhållanden i mindre grad kan påverka utvecklingen. När hänsyn tagits till förändringen i förvärvsintensiteten har inkomstfördelningen för denna åldersgrupp utvecklats mot något ökad jämnhet under 1960 till 1965. De tre följande åren har utvecklingen påtagligt gått mot ökad spridning. Sammantaget för perioden 1960-1968 har inkomstfördelningen för åldersgruppen 25-54 år blivit ungefär 3 % ojämnare. Den minskade förvärvsintensiteten förklarar omkring hälften härav, medan återstoden skulle spegla en förändring mot ökad spridning för de heltidsarbetande. Med hänsyn till den likartade utvecklingen hos de båda fördelningarna synes det sålunda föreligga skäl att förmoda, att inkomstfördelningen för heltidsarbetande män under perioden 1958-1968 blivit en eller annan procent ojämnare. Den ökade spridningen faller helt på periodens tre sista år. Denna slutsats förutsätter att resultatet ej störts av förändringar i gruppens arbetstidsinsatser. En uppgång av arbetslösheten tar sig vanligen uttryck i att den hos utsatta grupper normalt förekommande tiden av arbetslöshet förlängs, men för vissa kan det även vara fråga om en övergång från heltidsarbete till fullständig arbetslöshet. Oavsett vilket av de båda fallen som inträffar kommer en nedgång i sysselsättningen att påverka inkomstfördelningens utveckling och att i viss mån ogiltigförklara de antaganden som tidigare här införts. Ovan för181

utsattes nämligen att förändringen i arbetstidsinsatsen inte skulle ha stört utvecklingen av inkomstfördelningen för de heltidsarbetande. Tillfälliga arbetslösa räknas i folkräkningarna in bland de förvärvsarbetande, varför justeringen för sänkningen av förvärvsintensiteten ej neutraliserar inkomstfördelningseffekterna från arbetslöshet. De som drabbas av arbetslöshet kommer att utföra en kortare årsarbetstid än de normalt skulle ha gjort. De facto uppkommer därför under lågkonjunkturår en ökning av andelen deltidsarbetande. Ojämnheten i fördelningen ökar därmed. Denna tendens understryks av förhållandet att även de som ej blir arbetslösa i inte ringa omfattning ej får tillfälle att utföra ett eljest mer eller mindre normalt förekommande övertidsarbete. Dessa konjunkturella arbetstidsvariationer återspeglas ganska klart i inkomstfördelningens utveckling. Grundmaterialet visar att i samband med konjunkturnedgången 1958 och 1959 ökade spridningen i inkomstfördelningen. Den svaga efterfrågedämpningen 1962 och 1963 återspeglas som en svagt skönjbar dragning av inkomstfördelningen mot ökad ojämnhet. Som framgått ovan utvecklades inkomstfördelningen för vuxna män mot starkt ökad ojämnhet även i samband med konjunkturavmattningen 1966, 1967 och 1968. Utvecklingen mot ökad spridning i inkomstfördelningen förefaller därför till inte obetydlig del vara orsakad av konjunkturutvecklingen. Det kan därför inte rimligen hävdas att inkomstfördelningen för heltidsarbetande, dvs. i huvudsak arbetsvärderingen, dramatiskt skulle ha utvecklats mot ökad ojämnhet under de senaste åren. Om hela den ökade spridningen kan förklaras som en effekt av den relativt starka ökningen av arbetslösheten är måhända tveksamt, men att den i väsentlig mån bidragit härtill torde vara ostridigt. Efter det att undersökningen avslutats har siffror framkommit även för 1969. Enligt dessa har inkomstfördelningen påtagligt utjämnats detta år. Effekten är så stor att utvecklingen mot ökad ojämnhet som 1968 registrerades för gruppen vuxna män mer än återställts. Inkomstfördelningens nära beroende av för-

ändringar i sysselsättningsläget understryks därmed. Faktorer som påverkar

inkomstfördelningen

Förändringen av förvärvsintensiteten bland gifta kvinnor har varit den helt dominerande faktorn bakom den inkomstutjämning, som genomsnittligt kan konstateras för hela befolkningen över 20 år. Effekten av den minskade ojämnheten är så stark, att den mer än väl uppvägt tendensen till ökad ojämnhet bland männen. Bidragande orsak till den ökande ojämnheten för männen har varit den något avtagande förvärvsintensiteten samt effekter från variationer i arbetslösheten. Utredningens prognos för denna förklaringsfaktor pekar på att den totala förvärvsintensiteten skulle fortsätta att öka beroende på en ytterligare höjning av de gifta kvinnornas förvärvsverksamhet. Däremot förutses att ogifta kvinnor, gifta och ogifta män kommer att minska sin förvärvsintensitet obetydligt. Effekten på den totala fördelningen och på fördelningen för gifta kvinnor skulle därmed gå i riktning mot ökad jämnhet, medan utvecklingen i de andra grupperna skulle gå i spridande riktning. Någon påverkan på fördelningen för heltidsarbetande uppkommer ej. Jordbrukare har i genomsnitt lägre inkomster än övriga inkomsttagare. Under 50- och 60-talen minskade andelen jordbrukare och detta har varit en annan faktor som verkat i utjämnande riktning för såväl totalfördelningen som för fördelningen avseende gruppen heltidsarbetande. Utvecklingen under första hälften av 70-talet kommer att gå i samma riktning, även om effekterna på inkomstfördelningen blir väsentligt mycket svagare än tidigare, beroende på att minskningen i antalet jordbrukare i förhållande till samtliga i befolkningen blir så liten, trots att den relativa minskningen av antalet jordbrukare är i stort sett oförändrad. Förändringar i den andel av befolkningen som har högre utbildning (studentexamen eller akademisk examen), är en tredje faktor som påverkar inkomstfördelningen. OrSOU 1970: 71

saken härtill är, att individer med högre utbildning i allmänhet har högre medelinkomst än övriga. Om därför andelen med högre utbildning ökar erhålls i en statisk kalkyl en utveckling mot ökad ojämnhet. Under 50- och 60-talen har andelen med högre utbildning i det närmaste fördubblats. Med ett statiskt betraktelsesätt skulle detta med åtskilliga procentenheter ha bidragit till inkomstfördelningens utveckling mot ökad spridning. Den inkomstspridande effekt som en statisk kalkyl utvisar reduceras i viss mån av att individer som genomgår högre utbildning sannolikt är sådana, som även utan denna utbildning skulle ha nått inkomster högre än medelinkomsten. När de dessutom får en högre utbildning ökar deras möjligheter att ytterligare höja sin inkomst och således avlägsna sig ännu mer från medelinkomsten. Den statiska standardberäkningen förutsätter emellertid att individerna i fråga, om de ej hade erhållit högre utbildning, skulle ha haft en genomsnittlig inkomstfördelning, varför inkomstspridningseffekten sålunda överskattas. När det är fråga om så långa tidsrymder som decennier och så stora förändringar som en fördubbling av andelen med högre utbildning, är det en grov förenkling att arbeta med en statisk kalkyl. Det måste nämligen förutsättas, att efterfrågesidan efter hand reagerar så att inkomstskillnaderna mellan grupper med olika utbildningsnivå minskar, när utbudet av högre utbildad arbetskraft stiger. Hittills förefaller samhällets efterfrågan på personer med högre utbildning i huvudsak ha hållit jämna steg med det ökade utbudet, eftersom de högre utbildade inte förefaller ha haft en löneutveckling som varit påtagligt långsammare än övriga gruppers. Till viss del kan denna löneutveckling måhända vara betingad av stelhet i lönestrukturen. Utbildningspolitikens mål för den högre utbildningen kan bl. a. sägas vara att erbjuda dem som så önskar möjlighet att studera så långt deras förmåga räcker, samt till att i det längre perspektivet bryta den knapphetsprissättning som nu förekommer på dem som genomgått SOU 1970: 71

speciellt attraktiv utbildning. Till viss del är den inkomstspridning som de högre utbildade bidrar till skenbar. Med längre utbildning följer i regel en helt annan livsinkomstprofil än den övriga inkomsttagare har. Under studieåren och åren närmast därefter har de högre utbildade en inkomst, som är lägre än medelinkomsten för heltidsarbetande, men efter några få år i förvärvslivet erhåller de högre utbildade inkomster som väsentligt överstiger medelinkomsten. Denna mekanism ger upphov till en inkomstspridning som kan sägas vara inbyggd i systemet. Det är dock inte möjligt att ange, hur stor spridningseffekt denna konstitutiva faktor normalt har. Det är sannolikt att den snabbt växande andelen med högre utbildning även under 70-talets första hälft - ett i detta sammanhang kort perspektiv - kommer att verka spridande på inkomstfördelningens utveckling. De dynamiska faktorerna skulle således ännu inte med kraft göra sig gällande. Vid given utbildningsvolym är det sannolikt möjligt att relativt snabbt uppnå en inkomstutjämningseffekt genom att disponera om utbildningsresurserna med syfte att öka utbildningskapaciteten inom de spärrade ämnena och minska kapaciteten inom de fria ämnena. Inslagen av knapphetsprissättning är nämligen mest iögonenfallande vid lönesättningen för dem som genomgått utbildning inom de spärrade ämnena. En fjärde förklaringsfaktor, som är nära besläktad med den föregående är förändringar i andelen studerande. Ett ökat antal studerande har medfört att inkomstfördelningen för 20-24-åringar blivit betydligt ojämnare och det ligger därför nära till hands att anta att denna faktor även påverkat inkomstfördelningen för hela den vuxna befolkningen. Så förefaller emellertid ej vara fallet. En fördubbling av antalet studerande påverkar inte inkomstfördelningen för vuxna personer nämnvärt. En förklaring till denna faktors ringa inflytande är att en mycket väsentlig del av de studerande har inte obetydliga inkomster (1966 i genomsnitt 7 000 kr.). Med hänsyn till de knappt märkbara effekterna från denna faktor är en 183

prognos inte nödvändig. Kapitalinkomsterna är väsentligt ojämnare fördelade än övriga inkomster. Om kapitalinkomsterna utvecklas på ett annat sätt än övriga förvärvsinkomster erhålls därför en femte förklaringsfaktor till inkomstfördelningens utveckling. Kapitalinkomsternas inverkan på inkomstfördelningen beror på kapitalinkomsternas absoluta storlek i förhållande till övriga inkomster och på deras fördelning. Vid en bedömning av utvecklingen skulle det därför vara nödvändigt att känna både kapitalinkomsternas absoluta storlek och fördelning. Det har ej varit möjligt att bestämma fördelningen 1958, men eftersom denna beror på förmögenhetsfördelningen, som i sin tur sannolikt är trögrörligare än inkomstfördelningen, har det inte ansetts orimligt att förutsätta samma kapitalinkomstfördelning 1958 som 1966. Förmögenhetsfördelningen 1966 har konstruerats utifrån specialbearbetningar av kapitalskatteberedningens material. Andelen kapitalinkomster av de totala inkomsterna har mellan de båda åren sjunkit från ungefär 2,9 % till 2,3 %. Grovt räknat skulle därför kunna antas att kapitalinkomsternas påverkan på inkomstfördelningen skulle varit ca 25 % högre 1958. Under perioden 1950-1958 beräknas kapitalinkomsterna ha varit neutrala i vad avser inkomstfördelningen för män i åldern 20-66 år, medan pensionärgruppens fördelning svagt påverkats i spridande riktning. För perioden 1958-1966 har kapitalinkomsterna verkat svagt utjämnande på inkomstfördelningens utveckling i alla 5-årsgrupper. De utjämnande effekterna kan praktiskt taget fullständigt hänföras till att aktieutdelningarna 1958-1966 ej följde med i den allmänna inkomstökningen. Räntorna skulle däremot vara i det närmaste fullständigt neutrala. Utvecklingen under 1967 och 1968 förefaller ej heller ha gått mot ökad ojämnhet till följd av snabb tillväxt i kapitalinkomsterna. Sammantaget kan det hävdas att inkomstfördelningen för män i åldern 20-66 år under 50- och 60-talen inte påverkats i spridande riktning av kapitalinkomsterna. Den 184

ökade spridning i den fördelning, som skall vara ett närmeuttryck för den inkomstfördelningsutveckling som gäller för de heltidsarbetande, skulle således i allt väsentligt ha uppkommit som följd av en förändrad arbetsvärdering eller av variationer i arbetstidsinsatserna. Det är svårt att bedöma den inverkan kapitalinkomsten kommer att ha på inkomstfördelningen under perioden 1970-1975. Diskontoförändringar betyder praktiskt taget ingenting, medan i stället aktieutdelningen ensam i allt väsentligt är bestämmande för kapitalinkomstens inkomstfördelande effekt. Aktieutdelningarnas storlek bestäms i sin tur av ett stort komplex så svårförutsägbara faktorer, att en förutsägelse knappast låter sig göras. En smula utrymme skall ägnas åt att undersöka vilken effekt, som kan bedömas utgå från de offentligt instiftade pensionerna, trots att det ej är möjligt att kvantifiera effekterna på fördelningen för heltidsarbetande män i åldern 20-66 år. Folkpensionerna utgör de ojämförligt största och viktigaste offentliga transfereringarna till enskilda individer. Pensionerna utgår som ålderspension, förtidspension, änkepension och som kommunala bostadstillägg. Dessa verkar som överföringar av inkomster till icke aktiva grupper, för vilka arbetsinkomsterna för de flesta fall är förhållandevis obetydliga. Därigenom kommer transfereringen också att påverka den totala inkomstfördelningen i utjämnande riktning. Folkpensionerna utjämnar inkomstfördelningen på totalnivån med omkring 12 %, eller omvänt sett: om ej folkpensionen utgått hade inkomstfördelningen varit 12 % ojämnare. Ålderspensionerna svarar för omkring 70 % av utjämningseffekten mot ungefär 20 % för förtidspensionen och 10 % för änkeförmånerna. Folkpensionernas effekter på inkomstfördelningen 1970 och 1975 har beräknats. Även om kalkylen är osäker framgår att ingen markant ändring i utjämningseffekten kan förväntas under perioden. Orsaken härtill är, att de egentliga folkpensionerna per capita endast förutses tillväxa i takt med SOU 1970: 71

prisökningarna. Standardförbättringar kommer att tas ut i form av pensionstillskott till pensionärer med låg eller ingen allmän tjänstepension. Den låga tillväxttakten och den svaga framtida utjämningseffekten hos folkpensionen återspeglar därför delvis ett minskat behov av folkpension. Genom pensionstillskottens konstruktion kommer folkpensionernas storlek och utjämnande effekt inte att öka, när utgående allmänna tjänstepensioner ökar till antal och i storlek. Allmänna tjänstepensioneringen kan tänkas påverka inkomstfördelningen på flera sätt. En effekt uppstår om avgifterna övervältrades på lönerna, dvs. lönerna blir lägre än de skulle ha varit utan avgifterna. En sådan övervältring skulle innebära en nedpressning av de aktiva åldrarnas relativt sett höga löneläge och därigenom en utjämning av inkomstfördelningen mellan aktiv och passiv befolkning. Resultatet skulle visa sig i en jämnare total inkomstfördelning. Om avgifterna till viss del skulle ha drabbat företagsvinsterna, skulle detta ha lett till en minskning av aktieutdelningarna eller av de nedplöjda vinsterna. De grupper som i det fallet primärt skulle drabbas hade varit de större förmögenhetsägarna i aktiva och passiva åldrar. Eftersom sambandet mellan hög inkomst och aktieägande är starkt, skulle effekten på inkomstfördelningen bli en utjämning. Den observerade utvecklingen av faktorinkomsternas fördelning behandlas i avsnittet 3.9. Det direkta sambandet mellan allmänna tjänstepensionen och inkomstfördelningen går via pensionsutbetalningarna. Utvecklingen av dessa transfereringar kan åskådliggöras med uppgiften att de 1966 uppgick till knappt 300 milj. kr., 1970 uppskattas de bli 1,1 miljard samt 1975 bli 2,9 miljarder (i 1970 års penningvärde). På grund av den starka ökningstakten kommer pensionsutbetalningarna att i växande grad påverka inkomstfördelningen mellan den aktiva och den inte aktiva delen av befolkningen. Allmänna tjänstepensionen kommer därför att verka utjämnande på den totala inkomstfördelningen för den vuxna befolkningen. Av nedanstående uppställning framgår ATPSOU 1970:71

förmånernas utjämnande effekt på inkomstfördelningen 1966, 1970 och 1975 för samtliga i befolkningen som är äldre än 20 år, uttryckt som procentuell förändring i spridningsmåttet, under förutsättning att detta i övrigt är oförändrat de olika åren.

Ålders- Förtids- Änkepensioner pensioner pensioner Summa 1966 0,3 1970 1,0 1975 2,3

0,3 0,5 1,0

0,3 0,5 0,8

0,8 2,1 4,1

Effekten på inkomstfördelningen ökar starkt under perioden 1966-1975. 1966 skulle utan ATP-betalningarna inkomstojämnheten ha varit 0,8 % större. Den utjämnande effekten beräknas öka till 2,1 % 1970 och till 4,1 % 1975. De utjämnande effekterna från ålderspensionerna kommer att växa mycket snabbt medan motsvarande effekter från förtids- och änkepensionerna tillväxer långsammare. De sistnämndas utjämnande inverkan är framför allt koncentrerad till inkomstfördelningen för åldersgrupperna mellan 45 och 66 år.

3.11.4 Ytterligare några synpunkter på förmögenhetsavkastningen I de två föregående avsnitten har vissa av kapitalinkomsternas fördelningseffekter belysts. Ytterligare några aspekter på förmögenhetsavkastningen skall ges här. Kapitalinkomster och annan förmögenhetsavkastning utgör omkring 5 % av de samlade privata inkomsterna i samhället. I den allmänna debatten har dessa inkomster emellertid uppmärksammats betydligt mer än vad den låga andelen av inkomsterna i och för sig skulle föranleda. Reellt sett är denna uppmärksamhet dock i viss mån motiverad, eftersom förmögenheter och förmögenhetsavkastningarna är så fördelade att de bidrar mer till ojämnheten än vad bara deras andel av de totala inkomsterna indikerar. Det råder ett starkt samband mellan hög inkomst samt stor förmögenhet och förmögenhetsavkastning. I tvärsnittet verkar där185

för dessa inkomster spridande på inkomstfördelningen. Likväl torde minst 90 % av ojämnheten i inkomstfördelningen för förvärvsarbetande orsakas av andra faktorer än förmögenhetsavkastning. De helt avgörande faktorerna är arbetstidsinsatsen och arbetsvärderingen. Huruvida förmögenhetsavkastningens inflytande på inkomstfördelningens utveckling går i spridande eller utjämnande riktning, bestäms av avkastningarnas tillväxthastighet jämfört med tillväxten av inkomst från övriga förvärvskällor. Utförda beräkningar tyder på att åtminstone kapitalinkomsterna sannolikt inte haft en spridande effekt på inkomstfördelningen under de två senaste decennierna som helhet. Diskontoförändringar är främst ett stabiliseringspolitiskt instrument för statsmakterna, men det är samtidigt uppenbart att en förändring i räntesatsen kan få konsekvenser på andra områden, vilka måste upplevas som kostnader i den meningen att åtgärden minskar möjligheten att uppnå ett annat mål. Räntepolitikens inkomstfördelningseffekter är omtvistade. Här har därför försök gjorts att beräkna effekterna på inkomstfördelningen av ändringar i det allmänna ränteläget. Ränteeffekterna har delats upp i en positiv och en negativ effekt. Den positiva effekten härrör från finansiella tillgångar, medan den negativa härrör från skuldräntor som belastar kapitalinkomsterna. Utförda beräkningar ger vid handen att räntepolitiken har mycket ringa inverkan på inkomstfördelningen i alla åldersgrupper. Inkomstökningarna leder till ökningar av ojämnheten och dessa är större bland äldre inkomsttagare än bland yngre. Ökningarna av skuldräntorna bland kapitalinkomstposterna leder däremot till en utjämning av inkomstfördelningen. Också här är effekterna starkast i de äldre åldersgrupperna. Totaleffekten blir i samtliga grupper en högst obetydlig förändring av spridningsmåttet. Kapitalinkomsternas med åldern växande andel avspeglas också i den med stigande ålder växande påverkan räntehöjningen har på inkomstfördelningen. Den ökning av ojämnheten, som de öka186

de ränteinkomsterna ger upphov till, återspeglar det faktum att med högre inkomster följer en större sannolikhet att också ha en större förmögenhet relativt sett och därmed också relativt sett större kapitalinkomster. De negativa effekternas utjämnande verkan förklaras av att skuldsättningen har en fördelning snarlik tillgångsfördelningen. För en höginkomsttagare är i allmänhet både förmögenheten och skulderna relativt sett större än för låginkomsttagare. Ändrade räntesatser medför även effekter på inkomstfördelningen på annat sätt än genom kapitalinkomsterna. Villaägarnas ändrade kostnader torde vara de mest betydande. Beräkningar av denna effekt ger vid handen att en höjning verkar inkomstutjämnande i tvärsnittet men att storleken i alla åldersklasser är obetydlig. Sammantagna skulle således en diskontoändrings direkta effekter på inkomstfördelningen bli så små att denna del av penningpolitiken kan sägas vara praktiskt taget neutral mot inkomstfördelningen. En räntesatsförändring vidtas inte utan vidare. De ekonomiska förhållanden som kan föranleda en sådan, kan som tidigare framgått ha stor effekt på inkomstfördelningen. Värdestegring. I ekonomisk teori definieras stundom inkomst så att denna förutom förvärvsinkomster även innefattar värdeförändring på realtillgångar. I inkomststatistiken ingår som inkomst av aktier endast den utdelade vinsten och skattepliktiga realisationsvinster. Ur inkomstfördelningssynpunkt är det av mindre intresse om inkomsttagarnas sparande sker genom att delar av företagsvinsterna kvarhålls inom företagen eller om inkomsttagaren sparar en del av sin deklarerade inkomst. Av skattetekniska skäl är det ibland lönsammare för aktieägare att låta sparandet ske inom företagen och på så sätt transformera om kapitalinkomsten till ofta lindrigare beskattad värdestegring på aktier. Ägarnas preferenser bestämmer därför hur stora utdelningsinkomster som redovisas i inkomststatistiken och därmed också till viss del graden av ojämnhet i inkomstfördelningen. En betydande andel - omkring 10 % - av den inkomstutSOU 1970: 71

jamning som registrerades för perioden 1930-1950 kan härledas till den relativa minskningen i utdelningarna och en samtidig ökning av det sparande som ligger utanför inkomststatistiken. Utjämningen skulle därför i motsvarande mån kunna hävdas ha varit skenbar. Det är svårt att mäta den inverkan som nedplöjning av vinster har på en inkomstfördelning som vidgats till att även innefatta värdestegring. Problemet är närmast att inga tillförlitliga beräkningar finns på omfattningen av företagssparandet. Nationalräkenskapsmaterialet är t. ex. på detta område behäftat med mycket stora osäkerhetsmarginaler. Där uppskattas bolagssparandet genomsnittligen uppgå till omkring två gånger de årliga utdelningarna. Men även en försiktigare uppskattning av de kvarhållna vinsternas storlek - säg att de kvarhållna vinsterna är lika stora som de utdelade skulle fördubbla de i tidigare avsnitt framhållna spridande effekterna på inkomstfördelningen i tvärsnittet. Effekterna på inkomstfördelningens utveckling skulle dock gå i samma riktning som tidigare nämnts, men förändringarna mellan åren skulle bli kraftigare. Den genomsnittliga årliga värdestegringen på aktieinnehav är bl. a. ett uttryck för omfattningen av de nedplöjda vinsterna, varför på lång sikt i stort sett samma resultat som ovan skulle erhållas, om som inkomst av aktier även medräknades en genomsnittlig värdestegring på aktier. Realvärdeförändringar förekommer även på fastigheter. I det följande pekas helt kort på inkomstfördelningskonsekvenserna av en generell stegring av värdet på jordbruksfastigheter och andra fastigheter. Jordbrukare är genomsnittligt sett relativa låginkomsttagare, varför värdestegringen, om den räknades som inkomst, skulle verka utjämnande på inkomstfördelningen i tvärsnittet. På grund av att andelen jordbrukare är större i högre åldersklasser skulle inkomstutjämningseffekterna bli starkare i högre än i lägre åldrar. Innehav av annan fastighet än jordbruksfastighet samvarierar med inkomst högre än SOU 1970: 71

medelinkomsten, varför värdestegring på sådan fastighet ytterligare understryker spridningen i inkomstfördelningen. Fastighetsinnehav blir allt vanligare i högre åldrar och de spridande effekterna blir väsentligt mycket mer markerade i åldersklasserna över 40 år. Sammantaget verkar värdestegringen på fastigheter i inkomstspridande riktning. En annan inkomstfördelningseffekt erhålls genom att en allmänt stigande prisnivå medför förändringar i finansiella tillgångars och skulders realvärde. Som tidigare visats är tillgångarnas och skuldernas storlek korrelerad med hög inkomst. Minskade realvärden på finansiella tillgångar verkar därför utjämnande på inkomstfördelningen, medan motsvarande för skulder leder till ökade inkomstklyftor. På grund av att skulderna är mer ojämnt fördelade än de finansiella tillgångarna blir det samlade resultatet att en penningvärdeförsämring ökar inkomstfördelningens ojämnhet.

3.11.5 Inkomstfördelning och inkomstskatter När statsmakterna känner förvärvsinkomsternas fördelning och finner att denna inte är förenlig med inkomstfördelningsmålet, insätts åtgärder för att närma den rådande inkomstfördelningen till den önskade. Inkomstskatterna är härvidlag ett av de viktigare medel det offentliga använder. Vissa beräkningar har gjorts över de utjämningseffekter som kan tillskrivas de direkta skatterna för perioden 1958-1970. Några ord skall även sägas om den utveckling som kan förutses fram till 1975. Skattepolitikens utjämnande effekt beror främst på de statliga skatteskalornas progressivitet. I den mån personer med höga inkomster ej lyckas kompensera sig för en med tiden skärpt marginalskatt, minskar spridningen i inkomstfördelningen efter direkt skatt jämfört med spridningen i fördelningen före skatt. 1958 var den genomsnittliga skattekvoten 9,5 %. Under perioden fram t. o. m. 1966 var marginalskatten i medeltal 1 2 , 5 % , vilket 1966 förde upp 187

skattekvoten till drygt 11 %. 1958 förmådde de direkta skatterna göra inkomstfördelningen efter skatt ungefär 9 % jämnare än fördelningen före skatt. 1966 hade skattesystemets utjämnande effekt tack var den i skatteskalorna inbyggda progressiviteten blivit starkare och reducerade ojämnheten med omkring 11 %. Under de följande åren fram t. o. m. 1970 var marginalskatten drygt 20,5 % och skattekvoten kan 1970 beräknas ha stigit till knappt 13,5 %. Beräkningar tyder på att skattesystemets utjämnande effekter ytterligare har skärpts under perioden 1966-1970. 1971 införs ett nytt inkomstskattesystem. Själva övergången från det gamla till det nya systemet innebär en väsentlig höjning av progressiviteten medan den genomsnittliga skattekvoten 1971 sänks med ungefär två procentenheter till omkring 1 1 , 5 % . I viss mån beror detta på att det skikt där marginalskatteskärpningarna blir märkbara har sänkts till en nivå som efter hand kommer att uppnås och genomträngas av antalsmässigt betydande inkomsttagargrupper. Härigenom vinns i ett slag en utjämningseffekt som det skulle ha tagit 5 år för det gamla systemet att uppnå. Vidare är i det nya systemet inbyggd en så snabb stegring av marginalskatten att den automatiska utjämningseffekt det gamla systemet gav på 5 år nu uppnås på kortare tid, kanske 3 år. Med en årlig lönesummestegring om 7 %, implicerande en prisstegring med ungefär 3 %, beräknas marginalskatten stiga för att under perioden 1971-1975 uppgå till i genomsnitt omkring 25 % och skattekvoten beräknas 1975 uppgå till omkring 1 4 , 5 % . Det nya skattesystemets utformning innebär således att det finns skäl att förmoda att de statliga inkomstskatterna kommer att väsentligt öka sin utjämnande effekt, dvs. att i ökad omfattning minska ojämnheten i inkomsterna efter skatt. Av stor betydelse är givetvis den lönestegringstakt som de högre inkomsttagarna, dvs. de som i första hand råkar ut för marginalskatteskärpningar, lyckas erhålla. Om dessa exempelvis med framgång förmår häv188

da ett nettolönsynsätt, omintetgörs naturligtvis den utjämningsmekanism som statsmakterna byggt in i inkomstskattesystemet.

3.11.6 Sammanfattning Intresset för inkomstfördelningsfrågor synes ofta vara baserat på förmodanden om ett nära samband mellan inkomstfördelningen och välfärds- eller konsumtionsfördelningarna. Hittills har det inte varit möjligt att presentera utvecklingen hos en inkomstfördelning, som skulle kunna göra anspråk på att ens vara en approximation av välfärdseller konsumtionsfördelningen i samhället. Föreliggande undersökning har inte heller haft denna ambition, utan har i stället syftat till att belysa några faktorer som är av betydelse för inkomstfördelningens utveckling. Tidigare inkomstfördelningsstudier har omfattat endast de inkomsttagare som finns med i inkomststatistiken, och dessa har som resultat gett att inkomstfördelningen under 50- och 60-talen skulle ha utvecklats mot ökad ojämnhet. Under perioden har emellertid förvärvsintensiteten för gifta kvinnor ökat kraftigt och det framkomna resultatet är praktiskt taget fullständigt betingat av att förvärvsarbetande gifta kvinnor ofta har kort arbetstid och låg timlön. När de träder in i inkomststatistiken, dvs. får inkomst över skattestrecket, registreras detta som ett tillskott av låginkomsttagarna, trots att det i verkligheten är fråga om en höjning av individernas inkomster. För att komma till rätta med detta problem har här konstruerats en inkomstfördelning för alla potentiella inkomsttagare, vari således ingår även de som ej finns med i inkomststatistiken. De senare har givits en uppskattad inkomst. Inkomstfördelningen för denna vidgade grupp har under 50- och 60-talen utvecklats mot ökad jämnhet. Men inte ens denna fördelning kan sägas vara speciellt meningsfull då den visar utvecklingen utan hänsyn till olikheter och förändringar i individernas arbetstidsinsatser. Med beaktande av tillgängligt material och möjliga bearbetningsmetoder, har det SOU 1970: 71

framstått som lämpligt att gå vidare och söka konstruera en fördelning som skulle vara så representativ som möjligt för utvecklingen av inkomstfördelningen för heltidsarbetande. Tillvägagångssättet har varit att från totalfördelningen sålla bort grupper vilkas förvärvsintensitet är låg, eller har kraftigt förändrats. Män i aktiva åldrar har framstått som de mest homogena grupperna. Även i dessa grupper har förvärvsintensiteten förändrats, men en tentativ justering härför har gjorts. Från den därefter framkommande utvecklingen synes det vara motiverat att dra slutsatsen att inkomstfördelningen för heltidsarbetande män under de sista åren i perioden 1958-1968 utvecklats mot ökad spridning. Nu är det emellertid så att det svaga konjunkturläget under större delen av 1966, 1967 och 1968, genom förändringar i den faktiskt utförda arbetstiden, påverkar inkomstfördelningen i spridande riktning. Av detta skäl är det därför knappast motiverat att utifrån här redovisat material dra slutsatsen att inkomstfördelningen för heltidsarbetande, dvs. huvudsakligen arbetsvärderingen, påtagligt skulle ha utvecklats mot ökad ojämnhet från 1958 till 1968. Efter det att utvecklingen beskrivits diskuteras något det inflytande på inkomstfördelningen, som kan komma från olika faktorer. Förvärvsintensiteten och förändringar i densamma har mycket stark genomslagseffekt på såväl inkomstfördelningen för samtliga vuxna som för olika delgrupper. Den ökande kvinnliga förvärvsintensiteten uppväger och döljer eventuella tendenser till ökad ojämnhet om effekterna från förändringarna i förvärvsintensiteten inte kan elimineras. Jordbrukare har i genomsnitt lägre inkomst än andra. En minskning av andelen jordbrukare verkar därför utjämnande på inkomstfördelningen. Personer med högre utbildning får i allmänhet högre inkomster än andra. En ökning av andelen av befolkningen med högre utbildning tenderar därför partiellt att öka ojämnheten. De offentligt instiftade pensionerna bidrar kraftigt till att minska inkomstspridningen bland pensionärerna. Kapitalinkomster och annan SOU 1970: 71

förmögenhetsavkastning utgör en liten del av samtliga inkomster, men är så fördelade att de i tvärsnittet understryker ojämnheten i övriga inkomsters fördelning. Däremot är det inte givet att kapitalinkomsterna skall verka spridande på inkomstfördelningen över tiden. Av allt att döma har kapitalinkomsterna under 50- och 60-talen verkat neutralt eller ibland utjämnande på inkomstfördelningens utveckling. Den utjämnande effekten har uppkommit under perioder då aktieutdelningarna ej ökat i samma takt som övriga inkomster. Det är en mycket liten del av den totala spridningen i inkomstfördelningen, som orsakas av förmögenhetsavkastning. I stället är det till helt dominerande del förvärvsintensiteten, arbetstidsinsatsen och arbetsvärderingen som bestämmer inkomstfördelningens utseende och utveckling för de potentiella inkomsttagarna. För de heltidsarbetande är det arbetsvärderingen som praktiskt taget ensam är avgörande. Statsmakterna använder det statliga inkomstskattesystemet för att korrigera den spontant framkommande inkomstfördelningen, till den del denna inte är förenlig med inkomstfördelningsmålet. Höjningen av marginalskatten under senare år har medverkat till att skattesystemets utjämnande verkan ökat. Själva övergången till ett nytt skattesystem 1971 innebär i sig en påtaglig förstärkning av skattesystemets utjämnande effekt. Därtill kommer att det nya skattesystemets förmåga att reducera spridningen i inkomsterna efter skatt är större än det gamla systemets. Inkomstskatten kan därför de närmaste åren bedömas komma att i än högre grad medverka till att spridningen i inkomsternas fördelning efter skatt blir mindre än före skatt.

3.12 Miljövård Miljövårdsfrågorna har på senare år kommit att inta en alltmer central plats i den samhällsekonomiska debatten. Det ökande intresset beror främst på den växande insikten om de allvarliga ekologiska konsekvenser som kan bli följden av utsläpp av 189

olika former av avfallsprodukter i naturen. Det kan emellertid också ses som en följd av den ökande vikt som kommit att läggas vid de kvalitativa sidorna av mänskligt välbefinnande. Tillgång på god miljö betraktas också numera allmänt som ett av flera samhällsekonomiska mål. Det faktum att tillgången på resurser i samhället är begränsad, nödvändiggör emellertid en avvägning mellan de olika samhällsekonomiska målen. Vid prioriteringen av dessa mål har röster höjts för att ge miljövården en mer framskjuten plats, eftersom miljön alltmer kommit att framstå som en »vara» på vilken det råder begränsad tillgång och med vilken man noga måste hushålla. I ekonomier med marknadshushållning använder man prisbildningen som instrument för att begränsa användandet av vissa resurser och för att styra de tillgängliga resurserna till de mest produktiva användningsområdena. Problemet när det gäller miljötillgångarna är att denna mekanism inte fungerar av sig själv eftersom dessa resurser i stor utsträckning är av den arten att äganderätten svårligen låter sig överföras till enskilda individer. Således kan de inte bli föremål för handelsutbyte på en marknad. Om en hushållning med miljötillgångarna skall komma till stånd måste det således ske genom någon form av kollektivt handlande. De medel som härvidlag kan väljas är av flera olika slag. Ett exempel är den år 1969 antagna miljöskyddslagen. Problemen kring valet av miljövårdspolitiska medel diskuteras mera ingående i bilaga 8 och kommer därför endast att beröras i förbigående här. Den fråga man först måste söka besvara är givetvis vilket mål man skall sätta för miljövårdspolitiken. Om man gör det tämligen realistiska antagandet att miljöförbättringar endast kan uppnås genom att man avstår från något annat, blir det logiska svaret att miljövården skall drivas så långt att värdet av en ytterligare miljöförbättring är lika stort som värdet av det man avstår ifrån för att få denna miljöförbättring. Hur skall man då kunna fastställa värdet av en miljöförbättring när man inte via marknadspriserna kan få någon uppfattning om hur konsu190

menterna värderar miljön? Teoretiskt sett kan man tänka sig att finna tillfredsställande mått på värdet, men de praktiska svårigheterna att genomföra sådana beräkningar gör att det i praktiken oftast blivit en fråga om värdering på politisk basis. För att underlätta politikernas ställningstagande vad beträffar de miljövårdspolitiska målen är det nödvändigt att man presenterar realistiska beräkningar av vad olika miljövårdande åtgärder skulle kosta med utgångspunkt från en förväntad teknisk utveckling på området. Det är möjligt att de framtida kostnaderna för miljövårdande åtgärder inte kan fastställas med någon högre precision, men det är under alla omständigheter tämligen meningslöst att diskutera införandet av diverse kvalitetsnormer för olika miljötillgångar utan att ha någon uppfattning om vad som måste uppoffras för att dessa normer skall kunna tillgodoses. Den svenska miljövårdsdebatten har fått en viss slagsida genom avsaknaden av dylika beräkningar. Det har tidigare gjorts vissa ansatser till beräkningar av detta slag, t. ex. i en promemoria från naturvårdsverket december 1968 samt Teknologföreningens skrift »Sverige i morgon» från våren 1969. Bägge dessa beräkningar utgick från ett slags miniminivå för erforderliga miljövårdsåtgärder, dvs. från den nivå av miljövårdsåtgärder som kunde betraktas som absolut nödvändig inom den närmaste framtiden med utgångspunkt från ett allmänt miljöpolitiskt mål. Ingen av dessa beräkningar var emellertid grundad på mera ingående undersökningar, utan var snarare att betrakta som en typ av »kvalificerade gissningar». För att få en uppfattning om kostnaderna för miljöförbättringar skulle man behöva veta kostnaderna för varje given reduktion av utsläppen hos samtliga emittenter, dvs. samtliga emittenters marginalkostnadskurvor för reduktion av utsläpp. Från ekologerna skulle man behöva få uppgifter om hur mycket man måste reducera utsläppen i en given recipient för att kvaliteten (mätt på något entydigt sätt) hos denna med en viss sannolikhet inte understiger SOU 1970:71

Tabell 3.12:1. Miljövårdsinvesteringarnas andel av de svarande företagens totala investeringar inom olika branscher 1967—1975. Procent. Inom parentes anges täckningsgraden. Bransch

1971—1975

1971—1973

Gruvindustri

4,1 (95,8) 4,7 (64,3) 2,5 (84,6) 6,1 (31,6) 6,4 (22,1) 6,4 (67,3)

2,8 (97,3) 7,1 (54,2) 3,3 (79,6) 7,7 (36,4) 7,7 (22,5) 5,2 (65,6)

3,1 (97,7) 5,1 (60,5) 6,3 (85,1) 5,4 (31,2) 7,5 (29,7) 6,3 (64,6)

2,2 (97,8) 12,2 (53,0) 5,5 (80,4) 3,3 (29,8) 7,4 (36,8) 6,0 (75,0)

1,9 (97,7) 12,8 (51,0) 5,6 (81,8) 4,0 (26,2) 6,4 (34,0) 6,0 (72,4)

4,7 (64,2)

5,7 (60,7)

5,7 (64,6)

7,7 (63,6)

8,0 (62,1)

53,6

52,2

52,4

51,8

52,2

Massa- och pappersindustri Järn- och stålindustri Jord- och stenindustri Livsmedelsindustri Kemisk industri Totalt ovanstående branscher Totala investeringar i ovanstående branscher i procent av industrins totala investeringar

ett givet värde mer än en viss del av en given tidsperiod. I dessa beräkningar skulle man bl. a. behöva ta hänsyn till det faktum att recipientens förmåga att på naturlig väg bryta ned olika former av avfallsprodukter förändras oregelbundet. Med hjälp av dylika beräkningar skulle man åtminstone kunna få en ungefärlig uppfattning om vad en given miljöförbättring skulle kosta. Man kan med ett exempel belysa vilka överväganden som är nödvändiga för att man på ett meningsfullt sätt skall kunna formulera ett mål för kvaliteten hos en given recipient. Antag att problemet gäller ett vattendrag där kvaliteten (mätt som mg löst syre per 1) på grund av utsläpp av syreförbrukande avfall blivit låg. Om man förutsätter att strömförhållanden, temperatur, vattenmängd etc. är konstanter, kan man tämligen väl fastställa hur mycket man måste reducera utsläppen på olika platser för att vattenkvaliteten inom ett givet område inte skall underskrida en given nivå. I praktiken kommer emellertid sådana faktorer som vattenmängd, temperatur, etc. att förändras på ett oregelbundet sätt, vilket får till följd att vattendragets självrenande förmåga (dvs. förmåga att på naturlig väg bryta ned avfallsprodukter) också ändras. Detta försvårar givetvis möjligheterna att kunna förutSOU 1970: 71

säga vilka effekter på vattenkvaliteten som ett givet avloppsutsläpp får. Under vissa extrema förhållanden kan recipientens självrenande förmåga bli så låg, att effekterna på vattenkvaliteten av ett under normala förhållanden möjligt utsläpp kan bli katastrofala. Har man tillgång till historiska data beträffande förändringar i vattenmängd, temperatur etc. kan man på basis av dylika tidsserier uppskatta sannolikheten för att de mest ogynnsamma förhållandena skall vara rådande under mer än en del av en given tidsrymd. Kan man med någon precision fastställa värdet av de skador som skulle bli följden av ett givet utsläpp under de mest ogynnsamma förhållandena samtidigt som man vet sannolikheten för att dessa förhållanden skall inträffa, kan man också beräkna det förväntade värdet av de skador som en »katastrof» skulle medföra. Detta förväntade värde skall jämföras med kostnaderna för att reducera utsläppen så mycket att en »katastrof» inte skulle kunna inträfffa ens under de mest ogynnsamma förhållanden. Om marginalkostnaderna för att åstadkomma en långt gående utsläppsreduktion är höga (vilket är realistiskt att anta), kommer »priset» för att upprätthålla en given vattenkvalitet under 100 % av en given tidsperiod att bli mycket högt. Det är emellertid endast mot bakgrund av dylika övervägan191

den som miljövårdspolitiska mål kan formuleras på ett meningsfullt sätt. I det ovan-^ stående exemplet skulle formuleringen av målet då kunna få följande lydelse: reducera mängden syreförbrukande utsläpp till en sådan nivå, att sannolikheten för att halten löst syre i vattnet understiger 6 mg/1 i mer än sammanlagt 30 dagar under en 1 O-årsperiod, är mindre än 0,05. Ovanstående typ av resonemang måste givetvis tillämpas simultant på olika slag av miljötillgångar eftersom man annars löper risk att lösa en typ av miljöproblem på bekostnad av ett annat. Ett vattenföroreningsproblem kan exempelvis omvandlas till ett luftföroreningsproblem och vice versa. Det är således nödvändigt att betrakta föroreningsproblemen i sin helhet snarare än att behandla föroreningarna av olika media (såsom vatten, luft och mark) som oberoende problem. Det behöver knappast påpekas att sådana beräkningar skulle kräva stora personella resurser. Beräkningar av detta slag har därför varit omöjliga för oss att genomföra. För att få en möjlighet att jämföra med naturvårdsverkets beräkningar, har det ändock bedömts som intressant att få en belysning av miljövårdsinvesteringarnas utveckling under 70-talets första hälft.1 Därför har för vår räkning genomförts en kartläggning av kommunernas och industrins planerade miljövårdsinvesteringar. Undersökningen har således haft ett mycket begränsat syfte. För kommunernas del genomfördes kartläggningen i samband med den s. k. KELP-enkäten (Kommunal ekonomisk långtidsplanering 1969). För industrin utarbetades en speciell miljövårdsenkät. En mera ingående redovisning av dessa undersökningar återfinns i bilaga 8.

3.12.1 Industrins milj övårdsinvesteringar De industribranscher inom vilka miljövårdsinvesteringarna kunde förväntas bli av någon större omfattning var gruv-, jord- och sten-, livsmedels-, massa- och pappers-, järn- och stålindustri samt kemisk industri. Då det av tidsmässiga och administrativa 192

skäl var omöjligt att göra en totalundersökning av dessa branscher, begränsade man sig till endast ett urval av företag. Det var därvid ändamålsenligt att använda samma urval som i den stora industrienkäten med den skillnaden att endast företag med över 100 anställda inkluderades. Härigenom kom antalet företag som ingick i enkäten att begränsas till 194. Eftersom flera företag var representerade i mer än en av branscherna uppgick antalet utsända blanketter till 231. Svarsfrekvensen var 76 %. I tabell 3.12: 1 anges miljövårdsinvesteringarnas andel av totala investeringar inom olika industribranscher. Siffrorna inom parentes anger täckningsgraden, dvs. den andel som de svarande företagens investeringar utgör av branschens totala investeringar. Antar man att relationen mellan miljövårdsinvesteringar och totala investeringar är lika för alla storleksgrupper inom respektive bransch kan man på grundval av enkätens relationstal uppskatta storleken av de totala planerade miljövårdsinvesteringarna inom respektive bransch. Man måste vidare förutsätta att tillförlitligheten är lika hög hos miljövårdsenkäten som hos det stora enkätmaterialet. Planerna för företagens totala investeringar, som de framkommit i industrienkäten, ligger som framgår av avsnitt 4.4 lågt i förhållande till de produktionsplaner som samtidigt uppgetts. I vilken utsträckning kommer miljövårdsinvesteringarna att påverkas av detta? Troligtvis kommer en del av miljövårdsinvesteringarna att vara »marginella» i den bemärkelsen att de skjuts upp till förmån för mera direkt 1 Med miljövårdsinvestering menas de årliga bruttoinvesteringarna för ny-, till- och ombyggnadsarbeten av byggnader och anläggningar samt anskaffning och installation av maskiner, instrument o.d. såvitt dessa investeringar företagits helt eller till övervägande del i syfte att eliminera eller reducera från produktionen härstammande utsläpp i vatten, luft och mark. Till miljövårdsinvesteringar räknas även kostnader för sådana interna och externa utredningar som under perioden vidtas i miljövårdssyfte. I de fall övriga investeringar i produktionsapparaten givits en sådan utformning att utsläppen av föroreningar samtidigt minskat har kostnaderna för »miljövårdsandelen» redovisats som uppskattad, »skälig» del av dessa investeringskostnader.

SOU 1970: 71

Tabell 3.12:2. Beräknade miljövårdsinvesteringar 1971—1975. Milj. kr.

Bransch Gruvindustri Massa- och pappersindustri Järn-och stålindustri Jord- och stenindustri Livsmedelsindustri Kemisk industri Summa

Totala miljövårdsinvesteringar

därav: luftföroreningar

vattenföroreningar

ovnga föroreningar

Underhåll och reparation av miljövårdskapital

21,8

10,1

10,3

1,4

10,7

590,3 165,6 32,3 85,5 155,1 1 050,4

139,3 101,7 22,8 11,9 69,5 355,2

430,9 61,9 4,0 73,6 80,2

20,1 2,0 5,5 5,4

83,5 47,4 5,2 18,6 26,4

660,9

34,3

191,8

företagsekonomiskt lönsamma kapacitetsutbyggnader. Den övervägande delen av miljö vårdsinvesteringarna kan emellertid förutses bli »inbakade» i de kapacitetsökande investeringarna så att de inte kan skiljas ut och således inte heller skjutas upp. Som ett första led i beräkningarna av de totala miljövårdsinvesteringarna kan man applicera de miljövårdsandelar som erhållits i enkäten på plansiffrorna för branschernas totala investeringar. Resultatet av dessa beräkningar för perioden 1971-1975 redovisas i tabell 3.12: 2. Om industrins miljö vårdsansträngningar under perioden 1971-1975 skulle öka i den omfattning som enkätmaterialet antyder, skulle detta otvivelaktigt få effekter på resursfördelningen. Detta kan illustreras med hjälp av ett räkneexempel. För att kunna realisera de reviderade produktionsplanerna måste, enligt de kalkyler som gjorts av Industriens utredningsinstitut, industriinvesteringarna öka med ca 6 % per år. Utgår man från planmaterialets siffra för 1970 års industriinvesteringar (6,86 miljarder kr. i 1969 års priser) skulle de totala industriinvesteringarna för perioden 1971— 1975 uppgå till omkring 41 miljarder kr. Om man antar att denna siffra inkluderar den tidigare observerade miljövårdsandelen (antag att denna är samma som 1967, 2,4 %l) så skulle miljövårdsinvesteringarna »normalt» uppgå till omkring 0,95 miljarder kr. under perioden 1971-1975 och de kapacitetsökande investeringarna till ungefär 40 miljarder kr. Om man vidare antar SOU 1970: 71 13—014403

att 40 miljarder kr. är en realistisk uppskattning av kostnaden för industrins behov av kapacitetsutbyggnad och andelen miljövårdsinvesteringar ökar från 2,4 % till 4 % skulle de totala industriinvesteringarna behöva uppgå till 41,5 miljarder kr. motsvarande en tillväxttakt på ca 6,5 % per år. En ökning av miljövårdsandelen från 2,4 % till 4 % skulle sålunda innebära att industriinvesteringarnas tillväxttakt måste ligga 0,5 procentenheter högre. De totala miljövårdsinvesteringarna inom industrin under perioden skulle i ett sådant fall uppgå till omkring 1,6 miljarder kr.

3.12.2 Kommunala miljövårdsinvesteringar Till följd av den ökande levnadsstandarden och av ändrade levnadsvanor har såväl vattenförbrukningen som avfallsmängden per hushåll ökat snabbt de senaste årtiondena. I kombination med den ökande urbaniseringen har detta lett till att belastningen på de kommunala anläggningarna för sophantering respektive avloppsrening ökat starkt inom de växande regionerna. Den befintliga reningskapaciteten har inte kunnat hejda en ökad tillförsel av näringsämnen och syreförbrukande substanser till sjöar och vattendrag. Utbyggnaden av reningskapaciteten har därför fått högre prioritet och det finns således anledning att vänta sig stora insatser på detta område under 70-talet. Den fråga som det i detta sammanhang 1 Beräknade miljövårdsinvesteringar 1967 i procent av totala industriinvesteringarna 1967.

Tabell 3.12:3. Kommunernas planerade miljövårdsinvesteringar 1968—1975.

Natur- och kulturreservat Offentlig renhållning Sport, bad och friluftsliv Värmeverk Vattenverk Avloppsverk Renhållningsverk Summa

Utgifter i 1968 års priser

Prognos: i 1969 års priser

milj. kr.

andel %

milj. kr.

andel %

milj. kr.

andel %

milj. kr.

andel 0 o

12,3

(0,9)

9,9

(0,6)

4,1

(0,2)

19,1

(0,3)

2,4

(0,2)

5,9

(0,3)

2,5

(0,1)

10,2

(0,1)

178,7 108,4 468,3 573,5 41,6

(12,9) (7,8) (33,8) (41,4) (3,0) (100,0)

273,3 171,1 469,7 709,0 53,7

(16,1) (10,1) (27,8) (41,9) (3,2)

391,4 200,9 506,2 784,9 63,4

(20,0) (10,3) (25,9) (40,2) (3,2)

1 454,1 763,6 2 100,2 2 652,2 180,9

(20,3) (10,6) (29,2) (36,9) (2,5)

1 692,5

(100,0)

1 953,3

(100,0)

7 180,3

(100,0)

1 385,3

finns anledning att ställa sig är: Vilken takt i utbyggnaden av reningskapaciteten är det, med hänsyn till andra samhällsekonomiska mål, realistiskt att räkna med? För att söka kartlägga kommunernas miljövårdsplaner bifogades till kommunenkäten (KELP 69) ett antal frågor rörande miljövårdsplaner för perioden 1971-1975. Denna undersökning genomfördes hösten 1969 och vintern 1970 av statistiska centralbyrån. Specialenkäten för miljövård utsändes till samtliga primärkommuner och svarsfrekvensen blev 93 % . Kommunerna ombads lämna uppgifter dels om de belopp man planerade att satsa på olika åtgärder, dels om åtgärdernas art mera i detalj. I begreppet miljövårdsinvestering innefattades utgifter för byggnader och anläggningar samt maskiner och inventarier inom följande kategorier: Andel i % av totala kommunala miljövårdsutgifter 1971— 1975 Natur- och kulturreser- 1 vat o. dyl. ca 0,5 Offentlig renhållning Sport, bad och friluftsliv ca 20 Värmeverk ca 10 Vattenverk ca 67 Avloppsverk Renhållningsverk ca 2,5

}

1971—1975

1970 Av kommunernas planerade totala investeringar (exkl. bostäder) för perioden 19711975 uppgår miljövårdsinvesteringarnas andel till ca 24 %. Motsvarande andelar för 1968, 1969 och 1970 uppgick till ca 25, 26 respektive 28 % . En sammanställning av planmaterialet återfinns i tabell 3.12: 3. Definierar man begreppet miljövård som enbart åtgärder för omhändertagande av fast avfall samt avloppsvatten bör endast utgifterna för offentlig renhållning, renhållningsverk och avloppsverk räknas in. Enligt planmaterialet skulle då ca 2,8 miljarder kr. investeras i miljövårdssyfte under perioden 1971-1975, dvs. ca 10 % av kommunernas planerade totala investeringar. Frågan är om den minskning av miljövårdsandelen under perioden 1971-1975 som enkätmaterialet pekar på endast är ett uttryck för ofullkomlighet i materialet eller speglar ett gradvis tillfredsställt utbyggnadsbehov. Materialet från kommunenkätcn (KELP 69) tyder på att kommunerna i viss utsträckning underskattat sitt totala investeringsbehov och det kanske finns viss anledning att tro att behovet av miljö vårdsinvesteringar är mer underskattat än totalbehovet. Uppgifterna från specialenkäten tyder på en markant övergång från avloppsreningsverk med enbart mekanisk och biologisk rening till reningsverk med även kemisk reSOU 1970: 71

ning (det s. k. tredje steget). Detta skulle visserligen i och för sig kunna ge anledning att dra slutsatsen att utbyggnadsbehovet så småningom »byggs bort» och att miljövårdsandelen således skulle sjunka. Man har emellertid redan börjat diskutera vidareutveckling av den kemiska reningstekniken, varför det knappast torde vara realistiskt att räkna med att »tredje steget» blir den sista åtgärden i reningshänseende. I avsnitt 4.10 diskuteras utvecklingen av investeringarna i vatten och avlopp. Där redovisade bedömningar kan vara till viss vägledning vid beräkning av de kommunala miljövårdsinvesteringarna under perioden 1971-1975 även om vår snävare definition av begreppet miljövårdsinvestering inte inkluderar vattenförsörjning. I nämnda avsnitt påpekas att den väntade minskningen av bostadsinvesteringarna under perioden sannolikt kommer att få en dämpande effekt på investeringarna i vatten och avlopp, men att man ändå torde kunna räkna med en ökning av dessa investeringar på ca 2 % per år. Med samma ökningstakt för de kommunala miljövårdsinvesteringarna (i snäv bemärkelse) skulle de uppgå till omkring 4,5 miljarder kr. för perioden 1971— 1975. Enligt planmaterialet skulle dessa investeringar totalt uppgå till 2,8 miljarder kr., dvs. 1,7 miljarder mindre. Eftersom kommunernas möjligheter att finansiera ett sådant investeringsprogram tas upp på annan plats i denna rapport skall här endast påpekas att finansieringssvårigheter kan komma att påverka kommunernas miljövårdspolitik. I vilken utsträckning beror på hur samhället prioriterar miljövårdsinvesteringarna i förhållande till andra investeringar. I enkäten ingick en fråga om vilka miljöproblem som kommunerna själva ansåg vara de största. De allvarligaste var, inte oväntat, vattenföroreningarna samt nedskräpningen i naturen. Inte mindre än 38 % av alla kommuner angav vattenföroreningarna som sitt största miljöproblem. Omkring Vs av alla kommuner uppgav sig också ha problem med nedskräpningen i naturen. SOU 1970: 71

3.12.3 Avslutande kommentar De beräkningar av miljövårdsinvesteringar som presenterats i detta avsnitt gör inte anspråk på att vara några prognoser i ordets vanliga bemärkelse - därtill är enkätmaterialet alltför osäkert. Rimligheten i de antaganden som ligger bakom kalkylerna kan givetvis diskuteras. Vidare bör observeras att endast en del av miljövårdsinvesteringarna diskuterats. Ingenting har sagts om den typ av miljövårdsinvesteringar som syftar till att förändra produkterna så att deras användning i mindre utsträckning ger upphov till miljöskador. Vad beträffar exempelvis avsvavling av svavelhaltig tjockolja vet man att detta kräver mycket stora investeringar vid raffinaderierna. Syftet med kalkylerna är emellertid att söka beräkna en undre gräns för de ekonomiska uppoffringar som erfordras om utvecklingen skulle bli den som enkätmaterialet antyder. Den slutsats som man på grundval av dessa partiella kostnadsberäkningar kommer fram till är att en ökning av insatserna på denna typ av miljövårdsåtgärder i en sådan omfattning som enkätmaterialet pekar mot, skulle ta i anspråk en icke oväsentlig del av resurstillskotten i ekonomin. Det bör i detta sammanhang påpekas att det i enkäterna inte varit möjligt att ta upp frågan om den totala mängden utsläpp kommer att minska eller om effekten av planerade åtgärder endast blir att nedbringa takten med vilken mängden utsläpp ökar. Det finns alltså ingen möjlighet att på grundval av denna undersökning säga något om hur miljöns kvalitet kommer att påverkas. Därigenom kan undersökningen inte heller ligga till grund för några slutsatser beträffande avvägningen mellan miljökvalitet och miljövårdskostnader. Detta är onekligen en allvarlig begränsning av undersökningens värde. En annan viktig aspekt som inte heller diskuterats gäller i vad mån de planerade miljövårdsinvesteringarna (som alltså är redovisade brutto) kan tänkas ge upphov till sådana processtekniska fördelar (exempelvis i form av förbättrad kemikalieåtervinning) att investeringarna i vissa fall t. o. m. 195

kan visa sig företagsekonomiskt lönsamma. I princip är det nämligen miljövårdsinvesteringarna netto som är intressanta, men svårigheterna att urskilja dessa synes mycket stora, speciellt som mycket tyder på att miljövårdsinvesteringarna i framtiden i allt större utsträckning kommer att »bakas in» i produktionsprocesserna. I ett dylikt framtidsperspektiv ter sig möjligheterna att med hittills använd metodik genomföra samhällsekonomiska nytto-kostnadskalkyler för framtida miljövårdsåtgärder relativt små. Det är således nödvändigt att utveckla nya metoder för att beräkna de framtida kostnaderna för att nedbringa utsläppen. Kommer utvecklandet av mera »miljövänlig» teknik att kunna sänka nettokostnaderna för miljövården i framtiden? Något generellt svar på denna fråga kan givetvis inte lämnas. Så mycket kan emellertid sägas, att hittills har incitamenten till att utveckla »miljövänlig» teknik - dvs. teknik som ger upphov till färre restprodukter *varit mycket små. Genom att välja lämpliga miljövårdspolitiska medel torde det vara möjligt att kunna stimulera en snabbare utveckling av dylik teknik. Det är således av stor vikt att man vid val av miljövårdspolitiska medel även beaktar de dynamiska aspekterna.

196 SOU 1970: 71

4 Näringsgrenarnas utveckling

4.1 Jordbruk Våren 1967 beslutade riksdagen om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken, som i huvudsak baserades på de förslag som framförts av 1960 års jordbruksutredning. Enligt riksdagens beslut skall jordbrukspolitiken inriktas på att främja en fortsatt snabb rationalisering, samtidigt som en viss samhällsekonomiskt motiverad minskning av jordbruksproduktionen sker. Målet för jordbruksproduktionens omfattning är i första hand att överproduktion så vitt möjligt undviks. Det bör eftersträvas att jordbruksproduktionens omfattning sjunker till den nivå som krävs för en god beredskap i fråga om livsmedelsförsörjningen. Statens medverkan i rationaliseringsarbetet avser uppbyggnad av effektiva jordbruksföretag, i princip utan begränsning till någon särskild företagsform. Det stöd som lämnas därför sker huvudsakligen i form av statliga kreditgarantier för lån. Prissättningen på jordbrukets produkter bör enligt riktlinjerna kännetecknas av viss återhållsamhet. Detta motiveras bl. a. av att produktionsanpassningen, rationaliseringssträvandena och effekten av de rörlighetsstimulerande omställningsåtgärderna inte skall motverkas. Ett annat viktigt skäl för återhållsamhet vid prissättningen är att den svenska prisnivån för jordbruksprodukter ej får utvecklas så att det uppkommer sådana skillnader gentemot EEC att det svenska jordbrukets anpassning försvåras vid en SOU 1970: 71

eventuell svensk anslutning. Stor vikt läggs vid att den arbetskraft som ej längre behövs i jordbruket får hjälp att omställa sig till andra näringar. Inom ramen för allmänna arbetsmarknadspolitiken bör de i jordbruket sysselsatta ges samma stöd för sin omställning som övriga arbetsgrupper. Det senaste decenniet har kännetecknats av en omfattande rationalisering inom det egentliga jordbruket, dvs. åkerbruk och boskapsskötsel. Såväl åkerareal som antal brukningsenheter och antal sysselsatta har minskat kraftigt, medan produktionsvolymen, om man bortser från årliga variationer i skörden, varit i stort oförändrad. Fördelningen mellan animalie- respektive vegetabilieproduktionen har varit ungefär konstant under en längre period. Animalieproduktionens andel av totala produktionsvärdet har sedan 50-talets början legat på omkring 80 %. Inom de båda produktionsgrenarna har emellertid ganska kraftiga förändringar skett. Utvecklingen på animar liesidan karakteriseras i huvudsak av minskad mjölkproduktion och ökad kött- och fläskproduktion. Antalet mjölkkor har under den senaste 20-årsperioden minskat till ungefär hälften, men samtidigt har mjölkavkastningen per ko stigit kraftigt. Inom vegetabilieproduktionen har fodersädsvolymen ökat kraftigt. Odlingsarealen för fodersäden har ända sedan början av 50-talet ökat - trots en minskning av den 197

totala åkerarealen. Det är främst vallväxtodlingens tillbakagång som lämnat utrymme härför. Med en rikligare och bättre användning av handelsgödsel har samtidigt hektarskördarna avsevärt förbättrats. Fodersädsskördarna har härigenom ökat kraftigare än förbrukningen. Den minskning i fodersädsförbrukningen som skett i och med nedgången i häst- och mjölkkobeståndet har uppvägts av bl. a. den ökade svinuppfödningen. Att överskott av fodersäd uppstått beror också på att proteinbehovet i animalieproduktionen tillgodosetts med en inte oväsentlig import av oljekraftfoder. För att belysa den framtida utvecklingen har jordbruksdepartementet sammanställt material för långtidsutredningens räkning. Grundmaterialet har utarbetats av experter från lantbruksstyrelsen, jordbruksnämnden och lantbrukshögskolan. Åkerarealen, som 1969 uppgick till ungefär 3 miljoner ha, beräknas fortsätta minska och uppgå till omkring 2,7 miljoner ha 1975. Arealminskningen har varit och väntas bli olika stor i olika delar av landet. Den kraftigaste minskningen uppvisar de s. k. skogslänen. En fortsatt relativt snabb nedläggning av åkerarealen aktualiserar problemen med igenvuxna marker. Av de 500 000 ha jordbruksmark, som under perioden 1956-1966 togs ur bruk, låg 1967 nära 50 % outnyttjade. Förbuskningen upplevs i vissa delar av landet som ett stort miljövårdsproblem. " Jordbrukets totala bruttoproduktionsvolym beräknas bli i det närmaste oförändrad under prognosperioden. Förädlingsvärdet väntas däremot minska med i genomsnitt 1,5 % per år, som en följd av att jordbrukets köp av produktionsmedel och tjänster från andra sektorer, beräknas fortsätta öka. Nedgången i förädlingsvärdet är något snabbare än vad tidigare trender visar. Utvecklingen av dessa poster återges i tabell 4.1: l och diagram 4.1: 1. Skulle den pågående diskussionen i naturvårdsfrågor leda till ett totalt förbud mot flertalet giftiga växtskyddsmedel, kan det medföra att produktionsvolymen minskar något snabbare, förutsatt att man inte kan få fram andra lika effektiva 198

Diagram 4.1:1. Jordbrukets bruttoproduktion, inköp från andra sektorer och förädlingsvärde 1950—1975. Volymindex 1950 = 100. Log. skala.

4 I

195Ö~ 1955

j

-i

1 —

1965 1969

• •••

Inköp från andra sektorer

••••

Total produktion

•

Förädlingsvärde

•

växtskyddsmedel, som inte är miljöförstörande. Produktionsutvecklingen för enskilda produktslag framgår av tabell 4.1: l. Hela ökningen av vegetabilieproduktionen faller som synes på ökad fodersädsvolym. Nedgången i animalieproduktionen beror främst på minskad mjölk- och köttproduktion. I fråga om fläskproduktionen däremot torde en viss ökning ske under prognosperioden. Produktion av fjäderfäkött beräknas stiga relativt kraftigt fram till 1975. För att uppskatta eventuella tendenser till över- eller underskott av olika produkter har produktionsprognoser ställts mot bedömningar av konsumtionsutvecklingen. Prognoserna för brödsäd tyder på ett fortsatt överskott 1975. Om man förutsätter att proteinbehovet inom animalieproduktionen även under prognosperioden till väsentlig del täcks genom import av oljekraftfoder, beräknas även fodersädsskörden lämna överskott. Detta torde dock kunna krympas efter hand, i och med att man räknar med att strävandena att i foderstaterna öka andelen proteinfoder av inhemskt ursprung kommer att ge resultat under prognosperioden. Prognoserna för mjölksektorn som helhet visar att nuvarande överskott kommer att minska avsevärt fram till 1975. Det överskott som kan beräknas kvarstå torde hänföra sig till smör. Överskottet för export SOU 1970:71

Tabell 4.1:1. Jordbrukets produktion 1969—1975. Milj. kr. i 1969 års priser, avrundade tal. Faktisk produktion 1969 Brödsäd Fodersäd Potatis och sockerbetor Oljeväxter Köksväxter

Beräknad normalproduktion 1969/70 1975

Förändring 1969/70—1975

%

465 110 385 160 70

350 140 370 125 80

345 230 360 115 85

1 190

1 065

1 135

1 840 460 2 360 —80

1 720 465 2 425 —90

1 535 550 2 400 —70

Summa animalier (II)

4 580

4 520

4 415

—2

Summa slutprodukter ( I + 11)

5 770

5 585

5 550

-y2

485 725 1 095

480 725 1 105

500 700 1 310

2 305

2 310

2 510

3 465

3 275

3 040

Summa vegetabilier (I) Mjölk och mejeriprodukter Ägg och slaktfjäderfä Kött- och fläskprodukter Förändringar i kreaturskapital

Avgår: Handelsgödsel Köpfodermedel Diverse förnödenheter 1

Summa avdrag (III) Återstår: Jordbrukets förädlingsvärde (bidrag till BNP) (I+ 11—III)

6%

Driv- och smörjmedel, elektricitet, frakter m. m. väntas komma att krympas framöver med hänsyn till den nyligen träffade överenskommelsen mellan Svenska Mejeriernas Riksförening och margarinindustrin. 1 Det överskott på nötkött som nu föreligger väntas förbytas i ett knappt underskott 1975, medan produktionen av fläsk även i slutet av prognosperioden torde överstiga den inhemska konsumtionen. Som ett sammanfattande mått på försörjningsbalansen för jordbruksprodukter används i vissa sammanhang den s. k. självförsörjningsgraden. Denna utgör i första hand ett mått på försörjningskapaciteten inför avspärrning. En översyn av beräkningsmetodiken för självförsörjningsgraden pågår. Med de beräkningsnormer som nu tillämpas har självförsörjningsgraden undergått små förändringar under 60-talet. De nuvarande beräkningarna ger emellertid inte något fullständigt mått på importens betydelse för den totala livsmedelsförsörjningen bl. a. därför att den stigande konsumtionen av sådana importerade livsmedel som inte utgör jordbruksprodukter faller utanför kalkylerna. SOU 1970:71

Vidare kan tilläggas att den inhemska jordbruksproduktionen i dessa kalkyler skattas i kalorier. Den förväntade nedgången i förädlingsvärdet, tillsammans med en fortsatt rationalisering, väntas leda till en snabb minskning av sysselsättningen. Produktiviteten, dvs. förädlingsvärdet per arbetstimme, ökade under 60-talet med inemot 6,5 % per år. Vi har förutsatt en höjning i samma takt även 1970-1975. Arbetskraftsvolymen kan från dessa utgångspunkter under samma period beräknas minska med ca 7,5 % per år, vilket är ungefär detsamma som 19651970, men väsentligt snabbare än 19501965. I diagram 4.1: 2 återfinns utvecklingen av förädlingsvärdet och antalet arbetstimmar inom jordbruk och fiske 1960-1975. Uppskattningen av totala antalet sysselsatta inom jordbruket försvåras av att dessa ofta kombinerar arbetet i jordbruket med 1

Senare beräkningar utförda av 1969 års mjölkpriskommitté visar att nedgången i mjölkproduktionen sannolikt kan komma att gå snabbare än vad som här har räknats med. 199

Diagram 4.1:2. Produktion och sysselsättning inom jordbruk och fiske samt BNP 1960—1975. Volymindex 1960=100. Log. skala.

= Förädlingsvärde = BNP = Arbetstimmar

framför allt arbete inom skogsbruk och fiske, men även med arbete inom anläggningsverksamhet, industri och handel. Den lejda arbetskraften har minskat mycket starkt och brukarna själva svarar nu för den övervägande delen av arbetsinsatserna. Den framtida utvecklingen av antalet sysselsatta kommer därför att främst bestämmas av hur många personer som genom flyttning eller pensionering upphör som brukare. Med den starka avflyttningen har följt en lägre nyrekrytering av brukare, vilket återspeglas i en relativt hög medianålder. Medianåldern var 1969, enligt lantbrukets företagsregister, drygt 53 år. Detta år var 58 % av totala antalet brukare över 50 år och 6 % eller ca 10 000 var 67 år eller däröver. En stark avgång av äldre brukare är inte trolig då dessa skulle ha svårt att finna en ny utkomst inom andra näringar. Minskningen av antalet brukare kommer i stället att ske huvudsakligen genom utebliven nyrekrytering, när tidigare brukare på grund av hög ålder slutar sin verksamhet. Den procentuella avgången väntas bli densamma 1970-1975 som 1965-1970, medan defi totala antalet personer som lämnar jordbruket förutses bli något mindre under prognosperioden jämfört med senare hälften av 60talet. I runt tal beräknas avgången uppgå till 60 000 (se kapitel 2 tabell 2: 11). Någon regional uppdelning av avgången

från enbart jordbruket har inte gjorts. För den sammanlagda sysselsättningsavgången från jordbruk, skogsbruk och fiske har däremot expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU) utfört en sådan. (Se bilaga 7.) Av en total avgång från dessa sektorer 1970-1975 på i runt tal 90 000 personer väntas, enligt beräkningen, ca 2 / 3 falla på södra och mellersta Sverige. Sett i relation till det totala antalet sysselsatta 1965 inom denna region blir den sysselsättningsminskning 1965-1980 som beräknats av länsplanering 1967 ca 7 %. För Norrlands inland väntas 11 500 personer lämna jordbruk, skogsbruk och fiske 1970-1975. Den i länsplanering 1967 förväntade avgången 1965-1980 uppgår till inte mindre än 15 % av den totala sysselsättningen för 1965. Motsvarande tal för Norrlands kustland beräknas bli ca 9 500 personer respektive 8 % . Nedgången i antalet företagare är direkt förenad med en minskning i antalet brukningsenheter. Under 60-talet har minskningen varit kraftig för brukningsenheter med en areal upp till 20 ha och då framför allt för dem med en åkerareal på 10 ha eller mindre. Denna tendens väntas hålla i sig under första hälften av 70-talet. Antalet brukningsenheter med mer än 2 ha åker var 1969 ca 162 000 enligt lantbrukets företagsregister och beräknas uppgå till 100 000 -110 000 1975. En del av den areal, som tillhör de enheter som väntas läggas ned, kommer att tillföras de kvarstående brukningsenheterna. Härigenom väntas medelarealen per brukningsenhet att uppgå till omkring 25 ha 1975 mot 16 ha 1966 och nära 19 ha 1969. För att uppnå den beräknade produktionen 1975, trots en kraftigt minskad arbetsinsats, krävs att mekaniseringen inom jordbruket fortsätter. Hittills har framför allt spannmålsodlingen mekaniserats. Detta har kunnat ske även om brukningsenheterna inte har varit så stora. Den nu pågående inomhusmekaniseringen kräver emellertid större enheter och binder brukaren vid en viss produktion för en längre tid på grund av de stora investeringar som måste göras. SOU 1970: 71

Under prognosperioden väntas investeringarna i ekonomibyggnader öka med ca 3 % per år. De totala byggnadsinvesteringarna beräknas dock öka i något lägre takt, beroende på att investeringar i fältanläggningar (dikning, nyodling m. m.) förutses bli oförändrade. Traktoriseringen torde i huvudsak vara genomförd inom jordbruket, varför de årliga investeringarna kommer att motsvara de årliga utrangeringarna. Maskininvesteringarna väntas öka med 6-7 % totalt under perioden. Till investeringarna räknas numera även förändringen i beståndet av avelsdjur och mjölkkor. Då det f. n. sker en kraftig minskning av mjölkkobeståndet genom utslaktning kommer denna post att räknas som en negativ investering, men då utslaktningen väntas minska under prognosperioden kommer denna negativa investering inte att bli fullt så stor mot slutet av perioden. För de totala bruttoinvesteringarna inom jordbruket väntas ökningen stanna vid ungefär 1,5 % per år 1970-1975. Möjligheterna att framgångsrikt genomföra den nödvändiga strukturrationaliseringen beror på om markresurser kan frigöras och kapital kan anskaffas i tillräcklig omfattning. Enligt 1967 års jordbrukspolitiska beslut skall strukturrationaliseringen prioriteras. De statliga medel som ställts till förfogande för rationaliseringsändamål har ökat betydligt under 60-talet. Man har även lagt ökad vikt vid arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att underlätta för brukare på icke lönsamma enheter att övergå till annan verksamhet. Behovet av sådana insatser blir stort även i fortsättningen, mot bakgrund av den skisserade utvecklingen. Till jordbrukssektorn hör förutom det egentliga jordbruket även trädgårdsnäringen. Statistiken på detta område är mycket bristfällig, men vissa uppskattningar om nuläge och framtida utveckling har ändå gjorts. Under 60-talet har odlingen vid handelsträdgårdarna alltmer koncentrerats till vissa områden med särskilt gynnsamma produktionsförhållanden. I första hand har odlingen ökat i Skåne. Mälardalen och Västsverige är andra viktiga produktionsområden. Samtidigt med koncentrationen till dessa områden har odlingen vid de större föreSOU 1970: 71

tagen specialiserats. De mindre företagen har däremot fortfarande en mer blandad odling. Det totala produktionsvärdet inom trädgårdsnäringen, dit även fruktodlingar och plantskolor hör, beräknas f. n. uppgå till 300-400 milj. kr. Någon nämnvärd förändring i produktionsvolymen väntas inte ske fram till 1975. Flertalet trädgårdsföretag är familjeföretag med en eller ett par anställda. En fortsatt koncentrations- och rationaliseringsprocess framför allt i södra Skåne leder till att antalet företag och sysselsatta minskar. F. n. är ca 14 000 personer sysselsatta inom trädgårdsnäringen. Under prognosperioden väntas antalet minska med i runt tal 2 000 personer. 4.2 Skogsbruk Landets produktiva skogsmarksareal uppgår till 23,5 miljoner ha enligt riksskogstaxeringen 1958-1967, en ökning med 0,7 miljoner ha jämfört med taxeringen 19531962. Den relativt kraftiga ökningen beror på dels att viss mark som tidigare ingick i jordbruksproduktionen nu har skogsodlats, dels att gränsdragningen mellan vad som skall räknas som skogbevuxen myr och som skogsmark har ändrats. Totala virkesförrådet uppskattas för taxeringsperioden 1958 -1967 till knappt 2,3 miljarder skogskubikmeter (m3sk) mot drygt 2,2 miljarder vid närmast föregående taxering. Den senaste tillväxtberäkningen som gjordes i samband med 1953-1962 års taxeringar anger en årlig skogstillväxt på 78 miljoner m3sk. Vid taxeringarna 1938-1952 redovisades en tillväxt på 63 miljoner m3sk per år. Även om uppgifterna inte är helt jämförbara, har otvivelaktigt tillväxten ökat betydligt, vilket till stor del beror på intensifierad skogsvård. Den årliga tillväxten överstiger markant den årliga avverkningen. Det är dock knappast ekonomiskt lönsamt att ta till vara hela tillväxten på grund av att virket delvis är svåråtkomligt eller har låg kvalitet. Dessa förhållanden gäller framför allt för skogarna i norr. Med hänsyn till detta torde man kunna hävda att ett över201

brukningen inom skogsindustrin. Av tabell 4.2: 2 framgår att den totala förbrukningen av virke väntas öka från 68 miljoner m3sk 1970 till 79 miljoner m 3 sk 1975, dvs. en ökning med 3 % per år. Det är framför allt massa- och boardindustrin som förutses öka sin råvaruförbrukning, medan behovet av brännved och övrigt virke (stolpar, slipers, virke för spånskivetillverkning m. m.) beräknas minska under prognosperioden. Under en följd av år har skogsindustrin minskat råvarulagren bl. a. på grund av övergången från flottning till järnvägs- och lastbilstransporter, vilka medger en jämnare tillförsel av virke till industrin. Stormfällningarna som inträffade hösten 1969 beräknas emellertid medföra en ökning av lagren 1970. Under 1975 väntas däremot inte någon lagerförändring ske. De totala skogsavverkningarna förutses öka från 73 miljoner m3sk 1970 till 82 miljoner m3sk 1975, dvs. en årlig ökning på ca 2,5 %. Förutsatt en normal lagerutveckling 1970 skulle avverkningen öka med 3 å 3,5 % per år 1970-1975. För att få en uppfattning om expansionsutrymmet för svensk skogsindustri kan det sålunda kalkylerade råvarubehovet jämföras med de kvantiteter som beräknas vara avverkningsbara vid ett uthålligt skogsbruk, dvs. utan att den långsiktiga virkesförsörjningen eftersatts. Nya avverkningsberäkningar, som baserar sig på riksskogstaxeringsmaterial från 1964-1968, har utförts av Skogshögskolan för långtidsutredningens räkning. Beräkningarna har gjorts enligt samma modell som använts i Virkesbalansutredningen (VBU). 1 Avsikten med sådana awerkningsberäkningar är att ange storleken och beskaffen-

Tabell 4.2:1. Skogsavverkning 1952/1953— 1967/1968. Miljoner m3sk per år. Avverkningsperiod

Norr- Övriga Hela land Sverige riket

1952/1953- -1955/1956 1956/1957- -1959/1960 1960/1961- -1963/1964 1964/1965- -1967/1968

19,6 21,8 23,1 24,5

25,4 27,7 31,8 35,0

45,0 49,5 54,9 59,5

Källa: Skogsstatistisk årsbok 1968. skott på virke föreligger i södra Sverige medan ett mer balanserat förhållande råder i norra Sverige. De faktiska skogsavverkningarna kan skattas med hjälp av stubbinventeringarna som utförs i samband med riksskogstaxeringarna. Avverkningarna i landet har under perioden 1952/1953-1967/1968 varierat mellan 41 och 65 miljoner m3sk per år. En uppdelning av denna tid i 4-årsperioder visar att avverkningarna successivt ökat. Sålunda har avverkningarna ökat från 45 miljoner m3sk per år 1952/1953-1955/1956 till närmare 60 miljoner m3sk per år 1964/ 1965-1967/1968. Ökningen har varit mindre i Norrland än övriga Sverige såsom framgår av tabell 4.2: 1. En allt större del av den avverkade kvantiteten går till vidareförädling inom skogsindustrin. I runt tal 90 % av den avverkade kvantiteten utgör f. n. industriråvara, jämfört med 70 % under första hälften av 50talet. Mot detta står en minskad förbrukning för främst uppvärmningsändamål. Med ledning av uppskattningar av virkesförbrukningen har en avverkningsprognos gjorts för 1970-1975. En viktig utgångspunkt har därvid varit Industriens utredningsinstituts beräkningar för råvaruför-

1 Virkesbalansen 1967, SOU 1968: 9.

Tabell 4.2:2. Awerkningsprognos 1970—1975. Miljoner m3sk, avrundade siffror.

Förbrukning av rundvirke Massa- och board ved Sågtimmer Brännved och övrigt virke Nettoexport Lagerförändring Avverkning

68 36 27 5 4 2 73

79 45 30 4 3 0 82

Förändring 1970—1975, % per år 3 4% 2

—*% -4% 2 1 /, SOU 1970: 71

heten av det virkesutfall som kan väntas vid olika antaganden om gallring, slutavverkningstakt och skogsskötsel. Den beräknade avverkningskvantiteten hänför sig till perioden 1965-1975 men torde även kunna gälla för hela 70-talet. Beräkningarna baseras på ett material som är 8 år färskare än materialet i VBU, vilket är en stor fördel då skogstillståndet f. n. ändras mycket snabbt, särskilt i södra Sverige. Eftersom endast 5 års taxeringsmaterial ligger till grund för kalkylerna, bör de anses som preliminära. Vid en jämförelse mellan VBU och de nya beräkningarna kan man konstatera att arealen slutavverkningsskog på många håll mer än fördubblats. Detta beror dels på faktiska förändringar, men även på en till följd av den teknisk-ekonomiska utvecklingen ändrad uppfattning om vad som är gallringsskog och slutavverkningsskog. För att ta hänsyn till den ökade andelen slutavverkningar har ett alternativ införts som upptar större slutavverkningsareal än vad som förutsatts i VBU. Av Skogshögskolans nu gjorda beräkningar framgår att avverkningsvolymen 1970 på 73 miljoner m3sk ungefär motsvarar ett medelalternativ för vad som är avverkningsbar skog. Awerkningsvolymen för 1975 - 82 miljoner m3sk - motsvarar däremot det högsta alternativet. En regional uppdelning av Industriens utredningsinstituts prognos ger vid handen att redan 1970 års avverkning i norra Sverige, dvs. Norrland exklusive Gästrikland, motsvarar det högsta avverkningsalternativet. Ett virkesunderskott torde således komma att föreligga i detta område 1975. För södra Sveriges del ligger avverkningen 1970 i närheten av beräkningarnas lägsta alternativ, medan 1975 års avverkningar motsvarar det högsta alternativet. Den regionala uppdelningen visar också att avverkningarna väntas öka betydligt snabbare i södra Sverige än i norra. Skillnaden kan främst förklaras av en produktionstillväxt inom massa- och boardindustrin som förutses bli dubbel så snabb i södra Sverige som i norra. Även produktionsuppgifterna för sågverken pekar på en snabbare ökning i södra än i norra Sverige. SOU 1970: 71

Den tilltagande virkesknappheten leder till ökad konkurrens mellan rundvirkesexporten och den inhemska förbrukningen av rundvirke. Skulle båda dessa efterfrågeområden tillgodoses måste virkesuttagen ökas utöver de ovan redovisade alternativen och även utsträckas till sämre avverkningslägen, varigenom en ökning av produktionskostnaderna blir följden. I vad mån efterfrågeökningen vid en sådan kostnadsstegring kommer till stånd är svårt att bedöma. En annan möjlighet är dock att en relativt kraftig ökning av importen kan åstadkommas - ett steg i den riktningen tas då ett svenskt företag inom kort väntas teckna avtal med Sovjet om import av vedråvara. Som framgår av tabell 4.2: 2 har här en viss årlig minskning av nettoexporten förutsatts. Vid bedömningen av virkessituationen måste beaktas att avverkningsberäkningarna förutsätter en skogsskötsel av traditionell omfattning. Genom en intensifierad skötsel bl. a. innefattande skogsgödsling som ett normalt inslag bör man kunna uppnå en betydande ökning av virkesproduktionen. En sådan intensiv skogsvård förekommer i viss utsträckning redan nu främst inom storskogsbruket. En sådan intensifierad skogsvård får huvudsaklig effekt först på längre sikt men är av intresse redan i nuläget, då den medger att gammal skog kan slutavverkas i snabbare takt än vad som är möjligt vid oförändrad skogsvårdsnivå. För norra Sverige kan en intensifierad skogsvård ge ersättning för de råvarubortfall som uppstår genom minskad lönsamhet för gallringsuttag och för det bortfall som kan uppstå om gränsen för lönsam avverkning förskjuts ytterligare mot kusten. På längre sikt torde ytterligare möjligheter till ökad skogsproduktion kunna erhållas genom ökad intensitet beträffande produktionsbefrämjande åtgärder utöver gödsling, exempelvis dikning och skogsförädling, samt att öka skogsmarksarealen genom bl. a. överföring av nedlagd jordbruksmark till skogsmark. Virkesbalansutredningen räknar med att den årliga tillväxten i framtiden (om ca 35-60 år) kan komma att

Tabell 4.2:3. Skogsbrukets arbetskraftsbehov 1970—1975.

Avverkning, miljoner m3 sk Arbetsåtgång, dagsverken/avverkad m3sk Arbetskraft, miljoner dagsverken ökas i väsentlig omfattning, kanhända till ca 120 miljoner m3sk per år mot 78 miljoner m3sk per år, som den senaste tillväxtberäkningen gav. Rationaliseringen inom skogsbruket har skett i snabb och i närmast tilltagande takt. Skogsbruket har utvecklats från en i hög grad manuell hantering i början av 50-talet mot en begynnande helmekanisering i slutet av 60-talet. Under 50-talet skedde stora förändringar genom att motorsågen kom i allmänt bruk. 1955 använde 30 % av huggarna motorsåg, medan motsvarande andel 1960 var 70 %. Numera är användningen i det närmaste fullständigt genomförd. Den tekniska utvecklingen har även lett till lättare sågar. (1955 vägde en såg 15-20 kg att jämföra med 7-8 kg i dag.) Under samma period upphörde också i stort barkningen i skogen. Under 60-talet har terrängtransporterna mekaniserats. Mot slutet av decenniet har uppmärksamhet åter riktats mot huggningssidan, där fällning, kvistning och kapning nu successivt mekaniseras. Inom skogsvårdsarbetet har markberedning och röjning mekaniserats under 604alet och f. n. pågår en sådan process även inom skogsodlingsarbetet. Rationaliseringsutvecklingen kan belysas genom att studera hur dagsverksåtgången per avverkad m 3 sk förändrats. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter var 1950 den totala arbetskraftsåtgången 0,75 dagsverken per avverkad m 3 sk, medan motsvarande siffra för 1960 uppgick till 0,49. Rationaliseringen gick sedan snabbare och för 1969 beräknas åtgångstalet till ca 0,20. Det totala arbetskraftsbehovet per avverkad m 3 sk skulle således ha minskat med drygt 4 % per år under 50-talet, medan 60-talet visar en minskningstakt som är dubbelt så stor, dvs. närmare 9 % per år. De angivna åtgångsta-

1975 Förändring 1970—1975, % per år

73 0,20 14,6

82 0,13 10^8

2,5 —8 —6

len får betraktas som grova medeltal med stora skillnader både regionalt och mellan storskogs- och småskogsbruk. Under prognosperioden torde man kunna vänta att rationaliseringen i skogsbruket genomförs i ungefär samma takt som under 60-talet. En minskning i åtgångstalet från 0,20 1970 till ca 0,13 1975 torde vara möjlig att uppnå. Vissa uppgifter om åtgångstalen kan eventuellt tolkas så att 1970 års tal ligger något under 0,20 och åtgångstalet 1975 skulle då kunna dras ned ytterligare. Den snabba nedgången i åtgångstalen som har skett och som väntas fortsätta under prognosperioden leder till en kraftig minskning i sysselsättningen. Som framgår av tabell 4. 2: 3 beräknas arbetskraftsbehovet 1970 vara knappt 15 miljoner dagsverken mot inemot 11 miljoner dagsverken 1975. Antalet sysselsatta väntas minska ännu något snabbare eftersom det alltmer helmekaniserade skogsbruket i ökad omfattning kräver tillgång på helårsarbetande personal. Nedgången av antalet sysselsatta inom skogsbruket beräknas bli i runt tal 25 000 under prognosperioden, jämfört med ca 20 000 1965-1970. (Se kapitel 2 tabell 2: 11). En betydande del av dem som slutar inom skogsbruket torde vara identiska med dem som väntas lämna jordbruket. I diagram 4.2: 1 återfinns utvecklingen av förädlingsvärde och antal arbetstimmar inom skogsbruket 1960-1975. Avgången i antalet sysselsatta kan bli något mindre om ytterligare röjningsåtgärder sätts in under prognosperioden. Ett ökat röjningsbehov är motiverat av att den tekniska utvecklingen ställer större krav på skogsbeståndet i fråga om stammarnas dimensioner. En stor del av de skogar som skall svara för industrins råvaruförsörjning uppfyller nu inte dessa krav. SOU 1970: 71

Diagram 4.2:1. Produktion och sysselsättning inom skogsbruk samt BNP 1960—1975. Volymindex 1960 = 100. Log. skala.

30-j

\__

|

= Förädlingsvärde

= BNP _ Arbetstimmar

Förutsättningen för en fortsatt snabb produktivitetsutveckling inom skogsbruket är att vardagsrationaliseringen fortsätter av de avverkningsmetoder som i dag tillämpas samtidigt som en successiv introduktion av helmekaniserade avverkningssystem äger rum. Denna mekanisering underlättas av den rådande tendensen att öka virkesuttagen från slutawerkningar och minska gallringarna. Av stor betydelse för rationaliseringen är också skogsmarkens arrondering och fördelning på ägarkategorier. Den nya jordförvärvslag som trädde i kraft den 1 juli 1965 har inte lett till någon nämnvärd förändring i ägarförhållandet men däremot har markbyten underlättats. Fortfarande finns dock behov av arronderingsförbättring för i runt tal 3 miljoner ha skogsmark enligt lantmäteristyrelsens inventering 1967. Privatskogsbruket, som utgör ungefär 50 % av skogsarealen (resterande areal är lika fördelad mellan allmänna skogar och bolagsskogar), var enligt RLF:s jordbruksregister 1962-1964 uppdelat på ca 220 000 brukningsenheter omfattande 6 ha skogsmark eller mer. Av dessa hade mer än 160 000 brukningsenheter en skogsmarksareal understigande 50 ha. Viss storleksrationalisering har sedan dess ägt rum. Nackdelen från produktionssynpunkt med att privatskogsbrukets areal är splittrad på många ägare uppvägs till en viss del av att SOU 1970: 71

dessa samverkar främst genom s. k. skogsbruksområden. 1965 var 300 skogsbruksområden bildade, omfattande 15 % av privatskogsbruksarealen och 1969 var motsvarande siffror 360 områden respektive 23 % av arealen. Man torde kunna vänta sig en fortsatt ökad samverkan under prognosperioden, vilket är en förutsättning för att kunna driva ett rationellt skogsbruk. Den fortsatta mekaniseringen tillsammans med ökade skogsvårdsåtgärder väntas leda till en volymmässig ökning i skogsbrukets totala investeringar med 4 % per år 19701975. Framför allt beräknas maskininvesteringarna komma att stiga och uppgången väntas bli 6-7 % per år. Ökningstakten i storskogsbruket förutses bli större än i småskogsbruket. Väginvesteringarna väntas däremot vara oförändrade under prognosperioden. De ökade slutavverkningsarealerna leder till ökade skogsvårdsåtgärder i form av skogsodling och efterföljande beståndsvård. Som skogsvårdsåtgärder räknas också röjning. Men denna åtgärd är enligt nationalräkenskapssystemet klassificerad som underhåll och skall inte ingå bland investeringarna. Exkluderas röjningen torde skogsvårdsinvesteringarna öka med drygt 2,5 % per år.

4.3 Fiske Under 60-talet har antalet yrkesfiskare oavbrutet minskat. En exceptionellt stor nedgång inträffade 1969, då yrkesfiskarkåren minskade med 900 personer till i runt tal 6 000. Antalet yrkesfiskare har minskat med 40 % på syd- och ostkusten under perioden 1960-1969. På västkusten, där över hälften av alla yrkesfiskare är bosatta, var antalet oförändrat under första hälften av 60-talet. Det är först i samband med den försämrade lönsamheten för fisket under senare år som en nedgång har skett. Förutom en kraftig avgång av fiskare har utvecklingen inom svenskt saltsjöfiske kännetecknats av starkt stigande fångstmängd och fångstvärde. Den största fångstmängden, 375 000 ton, uppnåddes 1964 och det 205

högsta fångstvärdet, 270 milj. kr., 1965. De ökade fångsterna har i huvudsak kommit från västkustfisket, som f. n. svarar för närmare 80 % av hela fångstmängden och något över 70 % av fångstvärdet. De ökade fångsterna för västkustfisket hänför sig till sillfisket i Nordsjön. Under 60-talet har nya stora trål are anskaffats just för sillfisket och i syfte att i första hand landa fångsterna direkt i utländska hamnar. Den i utlandet direktlandade fisken uppgick till 15 % av hela fångstmängden i början av 50-talet. Under de senaste åren gäller detta mer än 50 % av fångsten. För västkustfiskets vidkommande är andelen 2/s. Direktlandningen sker numera nästan enbart i Danmark, varifrån sillen av danska exportörer säljs vidare främst till Västtyskland. Fiskets, och då närmast västkustfiskets, allt starkare beroende av exportmarknaderna är kanske det mest framträdande draget i utvecklingen under 60-talet. Exportökningen faller helt och hållet på direktlandningen i utlandet. Exporten av fisk som landats i Sverige var ganska omfattande i början av 60-talet, men har sedan minskat markant på grund av att den viktigaste marknaden för vår sillexport, Östtyskland, blivit självförsörjande genom utbyggnad av sin fiskeflotta. Samtidigt som exporten har ökat har även importen av fisk och fiskprodukter stigit markant. Importökningen består i huvudsak av dyrare produkter såsom lax, skaldjur och beredda produkter, medan exportökningen utgörs av billigare produkter såsom oberedd sill, skrapfisk o. dyl. Detta har lett till att vi värdemässigt har ett avsevärt och tilltagande importöverskott (ca 200 milj. kr. 1969), medan det samtidigt föreligger ett kvantitativt exportöverskott. Strukturutvecklingen inom fiskeflottan har återverkat på såväl fångstutvecklingen som inriktningen på sillfiske och direktlandningar. Den genomgripande rationaliseringen har inneburit att större båtar med starkare motorer anskaffats, att modern teknisk utrustning tagits i bruk (t. ex. ekolod, radiotelefon, navigator, radar m. m.) samt att allt effektivare fiskemetoder kommit att användas. Återanskaffningsvärdet av samt-

liga fiskebåtar och redskap har för 1969 beräknats till drygt 600 milj. kr., varav mer än 500 milj. kr. avser båtarna. Motsvarande värden 1959 var drygt 200 respektive ca 150 milj. kr. De större nybyggda båtar som anskaffats under de senaste åren har kostat en å två miljoner kronor per styck. Det moderna fisket kan vid goda fångstoch avsättningsförhållanden ge fiskarkåren väsentligt högre inkomster än det traditionella fisket. Samtidigt har dock näringens konjunkturkänslighet ökat. De stora investeringar i nya båtar och redskap som gjorts under senare år hänför sig i första hand till ett fiske, som är inriktat på export. Om avsättningen utomlands försvåras genom att importländerna bygger ut sin fiskeflotta eller om tillgången på sill försämras, har denna fiskeflotta begränsade möjligheter att övergå till ett ekonomiskt lönsamt fiske för hemmamarknad. De senaste årens försämrade tillgång på sill har också, tillsammans med lägre sillpriser vid direktlandningar i utlandet, lett till att fiskarna råkat i likviditetssvårigheter. Denna ekonomiskt besvärliga situation har förvärrats av att det är relativt vanligt att fiskarna har ömsesidiga borgensförbindelser. För att förhindra att temporära svårigheter rycker undan de ekonomiska förutsättningarna för fortsatt verksamhet för de fiskare som på längre sikt anses kunna bedriva fiske på ett rationellt och lönsamt sätt har under budgetåret 1969/ 70 statliga lån lämnats för att konsolidera dessa fiskeföretag. Under budgetåret 1970/ 71 lämnas statliga kreditgarantier för samma ändamål. Vid de beslut om fortsatta stödåtgärder till fisket som fattades våren 1970 behandlades även de långsiktiga målen för fiskeripolitiken. Dessa angavs så att man genom marknads- och strukturpolitiska åtgärder skall skapa stabila ekonomiska förhållanden för ett fiske som är anpassat till avsättningsmöjligheterna på såväl den svenska marknaden som utlandsmarknaden. De marknadspolitiska medel som därvid kommer i fråga är dels fortsatta prisreglerande åtgärder och dels åtgärder som allmänt stimulerar avsättningen av fisk. De strukturpolitiska strävandena bör enligt beslutet syfta till att SOU 1970: 71

främja rationaliseringen inom fisket bl. a. genom att skapa rimliga villkor för finansieringen av investeringar. Den nuvarande prisregleringen som handhas av föreningen Svensk Fisk omfattar de viktigaste fiskslag, som landas och säljs på väst- och sydkusten. För ostkusten finns en särskild prisregleringsförening. För finansieringen av fiskets investeringar lämnas f. n. lån från fiskerilånefonden. Produktionsvolymens framtida utveckling är bl. a. beroende på tillgång på fisk, framför allt sill, och avsättningsmöjligheterna. De senare årens lägre totala fångstsiffror är, som nämnts, orsakade av alt tillgången på stor nordsjösill minskat. Fångstförhållandena väntas emellertid inte försämras ytterligare under prognosperioden, vilket innebär att produktionsvolymen i stort torde kunna upprätthållas vid nuvarande nivå fram till 1975. Om det internationella förslaget om fiskeförbud i vissa delar av Nordsjön under sillens lekperioder blir genomfört, är eventuellt en förbättrad silltillgång på längre sikt att vänta. Räkfisket som är helt inriktat på hemmamarknaden har även stor betydelse för västkustfisket. En ökad importkonkurrens under senare delen av 60-talet har medfört att ett visst pristryck förelegat för det svenska räkfisket. Någon nedgång i räkfisket under prognosperioden torde inte inträffa, eftersom tillgången på räkor anses vara tillräcklig för ett fortsatt fiske av ungefär nuvarande omfattning. Att bedöma fångstutvecklingen på sydoch ostkusten är väsentligt svårare. Sill och torsk svarar för huvuddelen av fångstmangden på sydkusten, medan ostkustens fångster domineras av strömming. Torskfångsten är av speciell betydelse då den utgör underlaget för beredning av frysta torskfiléer i Sverige. Den markanta ökning i konsumtionen av djupfrysta fiskfiléer som inträffat under 60-talet har helt täckts av importerad vara. För att dämpa importkonkurrensen för den svenska torskråvaran infördes importminimipriser för bl. a. frysta torskfiléer den 1 januari 1970. Den sill som fångas på sydkusten avsätts på hemmamarknaden. Någon tendens till SOU 1970: 71

försämring av silltillgången i södra Östersjöområdet har inte märkts, detta trots att flera nationer bedriver sillfiske i detta område. Den totala fångstmängden på sydkusten torde komma att ligga på nuvarande nivå under prognosperioden. En eventuell nedgång i torskfisket skulle kunna uppvägas av att förutsättningar finns till ökade sillfångster. Strömmingsfisket på ostkusten sker i allt större omfattning med trål och fångsterna har ökat något under 60-talets senare del. För prognosperioden torde en fångstkvantitet av nuvarande storlek vara möjlig att uppnå. Det svenska fisket är traditionellt inriktat på fisk för mänsklig direktkonsumtion i motsats till vad fallet är i Norge och Danmark. Under senare år har dock fångsterna av s. k. skrapfisk, som säljs för tillverkning av fiskmjöl, -olja eller direkt till djurföda, ökat mycket kraftigt och uppgår f. n. till 2 0 30 % av den totala fångsten. Att fler fiskare övergått till att fånga skrapfisk hänger dels samman med den försämrade tillgången på konsumtionssill de senare åren. dels även med att det är mindre arbetskrävande att ta hand om dessa fångster. De strävanden som nu finns att minska antalet besättningsmän per båt kan eventuellt leda till att fångsterna av skrapfisk hålls kvar på den nuvarande höga nivån, även om tillgången på konsumtionssill förbättras. En oförändrad produktionsvolym fram till 1975 torde knappast möta några större avsättningsproblem. En utbyggnad av fiskeflottan i övriga länder medför givetvis ökad konkurrens. Den del av svenska fiskeflottan som är inriktad på utlandsförsäljning är emellertid internationellt sett av hög klass och med fortsatt rationalisering torde svenskt fiske även i fortsättningen bibehålla sin internationella konkurrenskraft. Rationaliseringen under 60-talet har inneburit att man dels anskaffat större båtar med starkare motorer och dels att modern teknisk utrustning tagits i bruk. Den fortsatta effektiviseringen av fiskeflottan som är att vänta under prognosperioden beräknas främst innebära ökade insatser för att förbättra den tekniska utrustningen hos nu-

varande fiskeflotta. Investeringarna i nya båtar väntas däremot bli mindre än under 60-talet. Mot denna bakgrund torde den årliga investeringsvolymen komma att ligga på omkring 40 milj. kr. 1970-1975, vilket ungefär motsvarar den genomsnittliga investeringsvolymen under 60-talet. Strukturutvecklingen inom fiskeflottan med bl. a. en fortsatt utmönstring av mindre bärkraftiga produktionsenheter, tillsammans med övergång till fiskemetoder som inte är så arbetskrävande, väntas leda till att antalet yrkesfiskare fortsätter att minska fram till 1975. I samma riktning verkar även strävandena att förbilliga produktionen genom att minska antalet besättningsmän per båt. För ost- och sydkustfiskarnas vidkommande kan den relativt höga medelåldern vara en annan bidragande orsak till att antalet yrkesfiskare sjunker. Nedgången under prognosperioden väntas dock ej bli lika snabb som under 60-talet. En yrkesfiskarkår på i runt tal 5 000 personer 1975 synes under dessa omständigheter vara en ganska rimlig skattning.

4.4 Industri Industrisektorn brukar indelas i två delar, egentlig industri samt småindustri och hantverk. Den egentliga industrin utgör den helt dominerande delen och är tillika bäst statistiskt belyst. Diskussionen i det följande avser i princip hela industrin. Småindustrin omfattar i stort sett arbetsställen med färre än fem anställda. Den svarar för 6 å 7 % av hela industriproduktionen. Kalkylerna för småindustrin i avsnitt 4.4.5 är mycket skönsmässiga. Ett centralt tema i denna rapport är de problem som sammanhänger med kravet att balans i de utrikes betalningarna skall uppnås under perioden. Då underskottet på tjänste- och transfereringssidan förväntas fortsätta att öka måste ett kompenserande överskott i utbytet av varor åstadkommas. Den produktion som därvid erfordras härrör huvudsakligen ur industrisektorn. I detta avsnitt kommer vi att diskutera vilken produktion och export samt därav härledda ar-

betskrafts- och investeringsbehov som erfordras för att uppnå extern balans vid den utveckling av efterfrågan och resurstillgången som vi räknat med. För att räkna fram i första hand den nödvändiga produktionen och exporten har vi använt långtidsutredningens ekonomiska modell och som grundkalkyl har förutsatts att balans uppnås 1975. Resultaten härav ställs mot industrins produktion, export, sysselsättning och investeringar enligt planer och tidigare erfarenhet av den industriella utvecklingen i förhållande till de allmänna efterfråge- och utbudstendenserna i ekonomin. Såsom vid de närmast föregående långtidsutredningarna har Industriens utredningsinstitut (IUI) analyserat utvecklingstendenserna inom industrin på längre sikt. En utförligare redogörelse återfinns i bilaga 2 »Svensk industri under 70-talet med utblick mot 80-talet». För att få ett underlag för denna bedömning gjorde IUI hösten 1969 en enkät till ett urval på ca 1 000 industriföretag med minst 10 anställda, samtliga storföretag ingick i urvalet. Uppgifter insamlades om produktion, export, sysselsättning samt investeringar 1967 och 1969 samt planer för 1970 och 1975. Enkäten har enbart utgjort en första utgångspunkt och framtidsbedömningen avviker på flera punkter från enkätmaterialet. Hur denna bedömning gjorts framgår av bilaga 2.

4.4.1 Utvecklingen under 50- och 60-talen Efterkrigsperioden har kännetecknats av en snabbt stigande industriproduktion. I särskilt hög grad gäller detta 60-talets första hälft. Under den senare delen av 60-talet har ett par år med konjunkturavmattning bidragit till att tillväxttakten dämpats något i förhållande till tidigare. Den totala industriproduktionen har stigit med 5,6 % per år 1965-1970 jämfört med 8 % 19601965 och 3,9 % under 50-talet.* 1969 uppgick industrins andel av den totala produk1 Avser industriproduktionen enligt nationalräkenskaperna. Dessa siffror avviker något från motsvarande enligt industristatistiken, vilka använts i bilaga 2.

SOU 1970: 71

tionen i landet till 32 %. Vissa branscher som järn- och metallverk, verkstadsindustri och kemisk industri har ökat snabbare än genomsnittet, medan t. ex. livsmedelsindustri samt textil- och konfektionsindustri ökat långsammare. En allt större andel av produktionen har funnit avsättning utomlands, exporten har i fasta priser stigit med över 8 % per år under det senaste decenniet medan den totala industriproduktionen stigit ca 7 % årligen. Antalet sysselsatta personer ökade fram till 1965 varefter en nedgång inträdde. Som en följd härav har industrins andel av den totala sysselsättningen sjunkit under den senaste 5-årsperioden. Antalet sysselsatta beräknas 1970 uppgå till ungefär 1 100 000, vilket motsvarar drygt 29 % av samtliga sysselsatta. Antalet arbetade timmar har på grund av förkortningar av veckoarbetstiden, förlängning av semester m. m. utvecklats långsammare än antalet sysselsatta. Under 50talet minskade timantalet svagt, steg något 1960-1965 för att därefter sjunka med ett par procent varje år. Arbetsproduktiviteten, mätt som produktion per arbetstimme, har följaktligen stigit snabbt under 60-talet, drygt 7,5 % per år. Jämsides med förändringarna i arbetskraften har industrin tillförts produktionsresurser genom nyinvesteringar. Även här var ökningen under perioden 1960-1965 betydande, medan tillväxttakten avtog under den följande 5-årsperioden. Sammanfattningsvis kan konstateras att 60-talets första år framstår som ovanligt gynnsamma ur tillväxtsynpunkt. Både insatsen av resurser och produktionsresultatet ökade starkt dessa år. I jämförelse därmed var 60-talets senare del en period med mera dämpad aktivitet. Arbetskraftsinsatsen minskade och investeringarna ökade svagt. Att arbetsproduktiviteten trots detta steg i oförändrat snabb takt torde bl. a. få tillskrivas branschomvandlingen, vilken medförde att många lågproduktiva enheter slogs ut.

SOU 1970: 71 74—014403

4.4.2 Efterfrågan på svensk industriproduktion Industrins tillväxt är beroende dels av efterfrågan i det svenska samhället och utlandet, dels av produktionsförutsättningarna. Närmast skall vi se på utvecklingen på de marknader där svenska produkter avsätts. Vi behandlar förbrukningen av industrivaror på den svenska marknaden samt efterfrågan på den internationella marknaden, svenska produkters marknadsandel och konkurrenskraft. Förbrukningen av industrivaror på den svenska marknaden Förbrukningen av industrivaror i ett land är beroende av dels behovet av industrivaror som insats i den egna sektorn och i andra näringsgrenar, dels behovet för slutlig användning i form av offentlig och privat konsumtion och investering. För industriländerna har man funnit en relation mellan industrivaruproduktionens ökning och tillväxten i BNP på 1,2-1,4. Detta relationstal tenderar att sjunka vid stigande BNP per capita. För Sverige gäller att relationen mellan industrivaruförbrukningens och BNP:s ökningstakt, industrivaruförbrukningens inkomstelasticitet, varierat avsevärt år från år. Över längre perioder finns dock en tendens till nedgång i denna elasticitet. Elasticiteten påverkas både av att användningen av industrins produkter förändras inom de olika förbrukarsektorerna och av att dessa sektorer har olika tillväxttakter. På lång sikt kan elasticiteten väntas sjunka. Modellen har i grundkalkylen givit till resultat att den inhemska förbrukningen av industrivaror växer med 4,3 % per år vid en årlig BNP-tillväxt på 3,8 %, vilket innebär en fortsatt nedgång i elasticiteten. Av den totala industrivaruförbrukningen åtgår en allt större andel som insats i den egna produktionen. Denna tendens kan vi se även under 50- och 60-talen. Den del av förbrukningen som går till slutlig användning domineras av den privata konsumtionen. Dess andel av den slutliga 209

användningen förändras inte mellan 1970 och 1975 medan de privata investeringarna ökar sin andel något. Takten i industrivaruförbrukningen är beroende av BNP:s fördelning på olika användningsområden. Möjligheten att via ekonomisk politik påverka den totala industrivaruförbrukningen torde vara störst genom att påverka det utrymme som varje användningsområde får. Som exempel kan nämnas att förbrukningen är avsevärt större inom den privata än inom den offentliga konsumtionen. Varje enskilt användningsområdes industrivaruförbrukningselasticitet finns det mindre möjlighet att påverka genom den ekonomiska politiken. Försörjningen med industrivaror till den svenska marknaden sker dels från den inhemska produktionen, dels från importen. Fördelningen på import och inhemsk produktion är även beroende på BNP:s fördelning på olika användningsområden med olika importandelar. Hur svensk industriproduktion kan hävda sig inom ett an-' vändningsområde är avhängigt av den internationella konkurrenskraften. Även denna kan den ekonomiska politiken påverka genom olika former av restriktioner mot import eller stöd till svensk produktion. Vid en fortgående internationell arbetsfördelning är det naturligt att importvaror vinner marknadsandelar på olika områden. Det mest uppmärksammade inslaget har varit den s. k. lågprisimporten på textil- och beklädnadsområdet. En följd av denna inbrytning är den snabba strukturomvandling som ägt rum inom de branscher vilkas produkter konkurrerar med lågprisimporten. För såvitt inte ekonomisk-politiska åtgärder i en eller annan form vidtas mot importen, kan vi räkna med att den svenska produktionen fortsätter att förlora marknadsandelar på hemmamarknaden. Av enkäten framgår att företagen planerar öka den totala produktionen och försäljningen med drygt 6 % per år. Eftersom exporten enligt enkäten utgör ca 30 % av försäljningen i utgångsläget och exporten planeras öka 7,8 % årligen, måste försäljningen på hemmamarknaden varje år växa 210

med 5,5 %. Detta kräver då att importens ökningstakt drastiskt reduceras och importandelen därmed minskar vid en given industrivaruförbrukningstillväxt. Alternativt kan vi uttrycka detta så att företagen räknar med en avsevärt snabbare tillväxt av BNP än 3,8 % vid en given förbrukningselasticitet. Inget av dessa alternativ är realistiskt. De importberäkningar som ingår i grundkalkylen ger en årlig importtillväxt om ca 6,5 % . Därmed stiger importandelen snabbare än under större delen av 60-talet. Den svenska produktionen för inhemsk avsättning ökar då 3,5 % per år. Avsättningsutrymme och konkurrenskraft på den internationella marknaden Som tidigare nämnts måste ett överskott i utbyte av varor och tjänster skapas för att uppväga ett underskott på tjänste- och transfereringssidan. Om balans i de utrikes betalningarna skall åstadkommas till 1975 måste industriexporten öka med ca 7,7 % per år \id en importökning på 6,5 %. Vilka möjligheter finns då att få avsättning för en exportökning av den storleken? Exportutvecklingen behandlas utförligare i avsnitt 3.5.6 och bilaga 5, »Export och import 1971-1975». Där lämnas en redogörelse för en inom konjunkturinstitutet utförd bedömning av utvecklingen på våra avsättningsmarknader. Den utgår från inom OECD sammanställda prognoser över tillväxten i våra viktigaste avnämarländer. Importelasticiteter beräknade på historiskt material har använts för att prognostisera dessa länders totala importutveckling. Varken ländernas totala tillväxt eller importelasticiteterna ändrar sig i någon avgörande grad gentemot 60-talet. Vi har vunnit andelar i EFTA-ländernas import, särskilt i Norden, men gjort andelsförluster inom EEC:s import. I stort sett har den svenska andelen av importen inte förändrats vare sig i industriländerna, statshandelsländerna eller u-länderna. Det svenska exportutrymmet har erhållits genom att extrapolera trender i Sveriges andelar av avnämarländernas import. SOU 1970: 71

Det är således i första hand fråga om en studie av tendenser på olika marknader men för vissa produkter har även kapacitetsantaganden byggts in. En förutsättning är att en integration mellan EFTA och EEC inte får påtagliga effekter före 1975. Vad gäller den nordiska marknaden antas att ökningstakten avtar något. Vidare förutsätts en viss avsaktning av andelsförlusterna på EEC. Slutresultatet är en exportökning på drygt 8 % per år, vilket är något mera än den tillväxttakt som behövs för att uppnå det nödvändiga handelsbalansöverskottet. Denna studie är närmast en prognos för exportutrymmet under förutsättning av en förändring av konkurrenskraften i enlighet med den tidigare utvecklingen. Möjligheten att utnyttja detta utrymme och därmed uppnå en ur balanssynpunkt tillräcklig export är beroende av hur svensk industriproduktion kan hävda sig i den internationella konkurrensen. Enkätföretagen räknar med en årlig exportökning på 7,8 % men detta är vid en totalt sett större produktionsökning. En nedskärning av produktionen på grund av lägre inhemsk efterfrågeökning och sämre tillgång på arbetskraft än företagen förutsatt kan även reducera exportökningen. Dock visar erfarenheterna från föregående enkät att den planerade exportökningen realiserades trots en lägre avsättningsökning på hemmamarknaden och mindre arbetskraftsinsats än företagen planerat. Konkurrenskraften spelar en avgörande roll för möjligheterna att uppnå den diskuterade exporttillväxten. Några olika försök att mäta förändringar i konkurrenskraften har gjorts inom IUI. För flera länder finns ett samband mellan långsam exportprisstegring och snabb volymtillväxt. För Sveriges del är dock inte sambandet sådant att det är möjligt att dra någon omedelbar slutsats om förändringarna i konkurrenskraften. Vidare har utvecklingen av timlönen i olika länder studerats. Den svenska lönekostnadsstegringen har relativt väl följt den västeuropeiska med undantag för Storbritanniens som haft en långsammare utveckling. Detta gäller i ännu högre grad USA. Gentemot Japan SOU 1970: 71

skulle däremot vår konkurrensförmåga med det angivna måttet ha förbättrats. Ett material av det här nämnda slaget behöver kompletteras med uppgifter om produktivitetsutvecklingen. Då tycks skillnaderna mellan länderna utjämnas mera. Avgörande för den framtida konkurrenskraften är utvecklingen av lönekostnader och produktivitet. Huruvida en hög andel internationellt snabbt växande exportprodukter ett givet år åtföljts av stark exporttillväxt de följande åren har vidare undersökts för kemiska produkter och verkstadsprodukter. I början av 50-talet hade Sverige en låg andel tillväxtprodukter i verkstadsexporten men har haft en snabb ökning av denna andel. För kemiska produkter var andelen högre i utgångsläget men även här har den stigit snabbt. Vår förmåga till omvandling av exportstrukturen har varit god i jämförelse med andra länder och den nuvarande sammansättningen av verkstads- och den kemiska exporten är inte ogynnsam inför 70-talct.

Den svenska industriproduktionens

tillväxt

En exporttillväxt på ca 7,7 % och en ökning av produktionen för hemmamarknaden med 3,5 % ger en total ökning av bruttoproduktionen på 4,6 %. Vid en antagen ökning av förädlingsgraden i gruvindustri, skogsindustri, petroleumraffinaderier samt järn- och metallverk växer förädlingsvärdet snabbare än bruttoproduktionsvärdet, eller 5,1 % per år. Exportens andel av produktionen måste öka med ca 3 % per år enligt grundkalkylen. Detta är avsevärt snabbare än den ökning som framgår ur enkäten, en dubbelt så snabb ökning. Eftersom vi kan anta att den ökning av exportandelen som uppkommer som en följd av strukturomvandlingen har underskattats i enkäten kan det förhållandet att enkäten visar en lägre ökning av exportandelen inte tas till intäkt för att anse grundkalkylens tillväxt osannolik. Om vi jämför med tidigare utveckling finner vi emellertid att exportens andel av produktionen inte ökat så snabbt under 60-talet. Visserligen fö-

rekom en sådan ökning under lågkonjunkturen 1966-1967 men då bör man hålla i minnet att exportandelen var speciellt låg 1965. Det är således en betydande omställning i fråga om inriktningen av försäljningsansträngningar och produktion som måste till. Erfarenheterna från föregående enkät talar dock för att en långsammare tillväxt på hemmamarknaden än företagen räknat med inte leder till förändringar av exportplanerna. IUI: s kalkyl slutar också på en produktionsökning om ungefär 5 % per år. För det fall att extern balans skall uppnås 1973 krävs en snabbare ökning av industriproduktionen. Detta behandlas i 4.4.7.

4.4.3 Produktivitet, investeringar, sysselsättning Under denna rubrik behandlas vad som krävs i form av arbetskrafts- och kapitaltillgångar samt produktivitetsutveckling för att uppnå den erforderliga produktionen.

Produktiviteten 60-talet kännetecknas av en snabb ökning av arbetsproduktiviteten, både vid en internationell jämförelse och i relation till den inhemska utvecklingen under 50-talet. Produktionen per arbetstimme har stigit ca 7,5 % per år. Under decenniets första del var produktionsökningen kraftig och arbetskraftsförändringen måttlig, medan produktionen därefter ökat långsammare samtidigt som sysselsättningen minskat. I planerna har företagen förutsatt en mycket låg ökning av produktiviteten, knappt 4 % per år. Detta är osannolikt lågt i ljuset av tidigare år. Även vid föregående enkät var produktivitetsantagandet lågt men inte i samma utsträckning. Arbetsproduktiviteten kan sägas vara uppbyggd av dels kapitalintensiteten, dvs. insatsen av kapital per arbetad timme, dels dén s. k. restfaktorn (totalproduktiviteten). Med restfaktorn avser vi den produktionsökning som inte förklaras av ökade kapitaloch arbetskraftsinsatser. Då denna produk212

tionstillväxt bl. a. brukar förklaras med den tekniska utvecklingen kallas den också »teknikfaktorn». Till denna bidrar sådana faktorer som kapitalets kvalitet, arbetskraftens kvalitet samt fördelningen och utnyttjandet av resurserna. Den fråga vi ställer är om utvecklingen av kapitalintensitet och restfaktor blir sådan att arbetsproduktiviteten avviker från trendvärdet på 7,5 %. Restfaktorn har visat en tendens till ökning under efterkrigstiden. Beräkningar inom IUI visar att den 1965-1970 preliminärt uppgick till 5 och således svarade för nära 2 / 3 av produktivitetstillväxten på 7,6 % . Om vi kan förutsätta en fortsatt ökning av restfaktorn är detta av avgörande betydelse för investeringsbehovet. Med vissa antaganden är det möjligt att få fram den restfaktor som företagens planer implicerar. Företagen synes räkna med en lägre restfaktor denna gång än de gjorde 19641965 vid föregående långtidsutredning. Några av de faktorer som har inflytande på restfaktorn behandlas i det följande. Arbetskraftens kvalitet. En faktor som kan tänkas bidra till restfaktorns storlek är utbildningen. Utbyggnaden av utbildningsväsendet under de två senaste decennierna måste ha satt sina spår i kvaliteten på den arbetskraft som stått till industrins förfogande. I den tidigare diskussionen i detta avsnitt har dock sådana aspekter inte beaktats. En arbetstimme 1950 har ansetts likvärdig med en arbetstimme i slutet av 60-talet. Inom IUI har försök gjorts att kvantifiera utbildningens betydelse. Som utbildade har räknats alla med gymnasial och postgymnasial utbildning utom yrkesskoleutbildade. Utifrån de prognoser som föreligger om antalet utbildade i dessa kategorier under 70-talet har det antal därav som kommer industrin till del uppskattats genom att anta att olika andelar av dessa grupper går till industrin. Antalet utbildade skulle då förändrats respektive komma att förändras på följande sätt: 1960—1965

1965—1970

1970—1975

+ 32 000

+57 000

+71000 SOU 1970:71

Tillskottet av utbildade skulle således varit betydande under 60-talets senare hälft och skulle även komma att bli det 19701975. Ökningen 1965-1970 kan tänkas i någon mån ha bidragit till den höga restfaktorn under denna period. Institutet har gjort den bedömningen att utbildningen kommer att bidra till en fortsatt hög produktivitetstillväxt under 70-talet. Kapitalets kvalitet. Den allmänna bild vi har av förändringen i kapitalets kvalitet och sammansättning säger oss att 60talet präglats av en fortgående höjning av kvaliteten. Vi kan peka på sådana indikatorer som utvecklingen av forskningskostnader och spridningen av ny teknik. Emellertid är det inte lätt att kvantifiera betydelsen härav. Några enkla beräkningar kan användas för att belysa frågeställningen. En sådan är investeringarnas fördelning på byggnader respektive maskiner. En hög andel byggnadsinvesteringar under en period skulle ge upphov till hög andel direkt produktiva maskininvesteringar de följande åren och som följd därav ett produktionstillskott. Nu visar det sig att byggnadsinvesteringsandelen de senaste åren legat lågt och man kan därför tänka sig ett behov av sådana investeringar i början av 70-talet med en dämpad inverkan på tillväxttakten. Vad som sagts om andelen byggnadsinvesteringar 1971-1975 stämmer dock ej med företagens planer. Investeringsprojektens storlek kan spela en viss roll så att man från stora enheter kan få betydande produktionstillskott med små tilläggsinvesteringar. Antalet investeringsprojekt över 10 milj. kr. har dock sjunkit de senaste åren. I olika studier tycker man sig ha funnit ett samband mellan restfaktor och produktionstillväxt. Vid en snabb expansionstakt är möjligheterna stora att utrangera gammalt kapital och ersätta det med nytt. Detta samband kan också sägas gälla för Sverige om vi jämför 50- och 60-talen. Den i förhållande till 1965-1970 något lägre produktionsökningen under 70-talets första hälft kan eventuellt motivera en sänkning SOU 1970: 71

av restfaktorn. Under 50- och 60-talen har utrangeringen av gammalt kapital kontinuerligt öka£ och kapitalets genomsnittsålder sänkts. Under senare hälften av 60-talet har i runt tal 3 1/2 % av kapitalstocken skrotats varje år. Denna modernisering av kapitalstocken har genom införandet av ny teknik och nya metoder bidragit till den höga teknikfaktorn under 60-talet. Frågan är emellertid om en ökning av utrangeringstakten kan ske under 70-talets första hälft. Vi anser det inte givet att ett ökat bidrag till teknikfaktorn kan påräknas härifrån. En annan faktor av intresse i sammanhanget är kapacitetsutnyttjandet. Utnyttjandegraden har stigit snabbt särskilt under 60-talet. Till detta har bl. a. den ökade andelen skiftarbete bidragit. Därigenom har det befintliga kapitalet kunnat utnyttjas ett större antal timmar. Men också andra faktorer såsom organisatoriska förändringar: spelar in. Även på denna punkt ställer vi oss tveksamma till om en ökning i den takt som varit rådande under 60-talets senare, hälft kan upprätthållas. Bidraget till teknikfaktorn från utnyttjandegraden kan möj-. ligen tänkas bli lägre 1970-1975. Om utnyttjandegraden vore låg i utgångsläget kunde en betydande produktionshöjning ske utan kapitaltillskott. Emellertid tyder de indikationer vi har, bl. a. från enkäten, på att utnyttjandet redan ligger högt. En möjlighet att höja utnyttjandegraden vore en övergång till ökat skiftarbete, särskilt tvåskiftsarbete inom verkstadsindustrin. Den rekryteringssituation som. verkstadsföretagen befinner sig i, med betydande lokalisering till städerna och med en därav följande möjlighet för arbetskraften att välja sysselsättning som inte innebär skiftarbete, utgör svårigheter vid en ökning av tvåskiftsarbetet. Efjekter av strukturomvandlingen. En av de faktorer som här brukar räknas in är., utrikeshandeln. Skälet är att den har positiva effekter på resursanvändning och resursfördelning. Under 60-talet har utrikeshandeln påverkats positivt av integrationen inom EFTA och den strukturomvandling.

som följt därav har medverkat till att höja produktiviteten. Som framgår av avsnitt 3.5 har en fortsatt snabb expansion av utrikeshandeln förutsatts. Exporten ökar i ungefär samma takt som under perioden 1965-1970 som en följd av att andelsvinsterna på EFTA-marknaden bromsas upp samtidigt som andelsförlusterna på EEC avtar. Importen tillväxer dock något långsammare än tidigare. Eftersom importandelen emellertid samtidigt stiger förhållandevis snabbt, kan man möjligen hävda att effekterna härifrån på restfaktorn torde bli oförändrade 1970-1975. En betydande del av de effektivitetsvinster som uppnåtts under 60-talet och särskilt dess senare del får tillskrivas den branschomvandling som ägt rum i det att produktionsresurser förflyttats mellan branscherna och från låg- till högproduktiva enheter. Frågan är nu om takten i omvandlingen kommer att bibehållas. Det kan ifrågasättas om inte den snabba takten 1965-1970 i någon mån har karaktären av speciell företeelse och vi därför borde förutse en något långsammare omvandling. Däremot bör man kanske räkna med att koncentrationen mot allt större enheter kommer att fortsätta. Alltsedan slutet av 50-talet har en betydande och tilltagande fusionsaktivitet ägt rum inom industrin. Därigenom har stordriftsfördelar inom produktion, marknadsföring och administration kunnat tillvaratas. De omfattande fusioner som ägt rum under de senaste åren kan väntas ha effekter in på 70-talet. Vidare finns det knappast skäl att tro att fusionsaktiviteten skall avmattas under de närmaste åren. De problem som närings-, regional- och arbetsmarknadspolitiken har att lösa torde vara svårare att komma till rätta med i en situation där arbetskraftsutbudet sjunker än i ett läge där motsatt förhållande råder. Arbetskraftsutbudet i timmar räknat sjunker dock inte snabbare än 1965-1970. Man kan möjligen hävda att ökade och ändrade ambitioner i fråga om t. ex. regionalpolitik kan få dämpande effekter på produktivitetsstegringen. Å andra sidan sammanhänger detta med vårt sätt att mäta pro214

duktionen över huvud taget. Specifika problem av den karaktären behandlas i avsnitt 1.3. Sammanfattning. Att väga samman effekter av de faktorer vi diskuterat får med nödvändighet ett kraftigt drag av skönsmässighet över sig. Det som skulle tala för en fortsatt hög restfaktor är utbildningens effekter samt fusionsverksamheten. Mot en höjning talar effekterna av tillväxttakten, ett eventuellt lägre bidrag från utrikeshandeln, sänkningen av restfaktorn i planmaterialet samt den möjligen retarderande ökningen av kapitalets modernitetsgrad. Under den period vi behandlar kommer en arbetstidsförkortning att äga rum. Enligt tidigare erfarenheter skulle det vara motiverat att räkna med att produktionsbortfallet de år förkortningen sker inte blir av samma storlek som förkortningen utan kompenseras av en produktivitetshöjning. Man måste komma ihåg att en del av de nämnda faktorerna i sina effekter griper in i varandra och inte kan särskiljas. Sålunda kan effekterna från en snabbt ökande utrikeshandel också komma till synes via branschomvandling och fusioneringen. Beräkningar har utförts inom IUI där enbart utnyttjandegradens, utrangeringens och fusionernas bidrag till restfaktorn beaktats. Ca 2 / 3 av restfaktorn synes då kunna förklaras. Om vi använder denna typ av kalkyler och antar att förändringen i kapacitetsutnyttjandet och utrangeringstakten är av samma storlek som i början av 60-talet, medan fusionsaktiviteten bedömts fortsätta i den utsträckning den haft under senare delen av 60-talet, blir den samlade effekten att restfaktorn minskar 1970-1975 med ca 1/2 procentenhet gentemot 1965-1970. Kapitalintensiteten. Det andra elementet som bygger upp arbetsproduktiviteten är kapitalintensiteten. En större mängd kapital har stått till förfogande varje arbetstimme, kapitalintensiteten har ökat med 5-5,5 % per år under 50-talet, med nära 5,5 % 19601965 och 7 % 1965-1969. Enkätföretagen synes närmast räkna med att. kapitalintensiteten inte skall öka alls. Sett mot bakgrund av den tidigare utvecklingen föSOU 1970: 71

refaller inte detta särskilt sannolikt. Vi bör räkna med en mera kapitalintensiv kombination av insatsfaktorer. Vi utgår från två alternativ för investeringstillväxten och ser vad detta betyder för ökningen av kapitalintensiteten och produktiviteten. För att vara säkra på att vi med ganska stor sannolikhet ligger inom rimliga gränser för investeringstillväxten använder vi ett alternativ på 2-3 % i ökning per år och ett på 7-8 %. Om vi för det lägre alternativet antar att sysselsättningen, i timmar räknat, minskar något snabbare än den gjort 19651970, eller med ca 2,3 % per år, blir resultatet att kapitalintensiteten växer med knappt 7 % årligen. Det är ungefär samma ökning som 1965-1969. Tillsammans med vårt antagande om restfaktorn ger detta en ökning av arbetsproduktiviteten på knappt 7,5 %, dvs. något lägre än trenden. Det är dock möjligt att den kombination av låg investeringsökning och snabb sysselsättningsminskning vi använt inte är realistisk. Om vi i stället förutsätter att arbetskraften minskar 2 % årligen uppgår kapitalintensitetsökningen till 6,5 %, vilket är något lägre än för 1965-1969. Produktivitetsökningen stannar på drygt 7 % per år. Vid en ännu långsammare reducering av arbetskraftsinsatsen i industrin, omkring 1,5 % per år, sjunker produktiviteten ned till knappt 7 % eller 1/2 procentenhet lägre än trenden visar. I det högre investeringsalternativet blir produktivitetsökningen större. Vid den snabbaste sysselsättningsminskningen ökar produktiviteten 7,6 % per år. Den långsammaste reduceringen av sysselsättningen, 1,5 %, ger en produktivitetstillväxt som är lägre än trenden. Om vi antar att en kraftig investeringsökning motiverar en högre restfaktor genom tillförsel av nytt kapital och utrangering av gammalt blir produktivitetsökningen ännu större. Det högre investeringsalternativet ger både investeringsökningar och kapitalintensitetsökningar som är höga i ett historiskt perspektiv. Det är därför motiverat att anta att investeringstillväxten bör ligga lägre SOU1970:71

än vårt högsta alternativ. Även om vi går ned mot det lägre alternativet kommer kapitalintensiteten att växa ungefär lika snabbt som under slutet av 60-talet. För arbetsproduktiviteten innebär vår slutsats att en trendmässig eller något långsammare tillväxt är sannolik. Att vi här valt att som en kalkylsiffra använda trenden på ca 7,5 % per år får vid en produktionsökning på drygt 5 % till följd att sysselsättningsminskningen fortskrider i den snabbare takt vi använde i kalkylerna ovan. Arbetskraftsinsatsen minskar något snabbare än 19651970. Vid den produktionstillväxt vi tidigare diskuterat och med en produktivitetsökning på ungefär 7,5 % per år reduceras sysselsättningen med ca 2,3 % varje år. Konsekvenserna för investering och sysselsättning behandlas i det följande.

Investeringarna Industrins andel av det totala investeringsutrymmet har hållit sig stabil under efterkrigstiden och utgjort ca 20 %. Bostadsinvesteringarna har upptagit ungefär lika stor andel. I internationell jämförelse ligger inte den svenska industrins investeringsandel påtagligt högt. England, Frankrike, Belgien och Japan hade andelar på 25 % eller mera vid mitten av 60-talet. USA ansluter närmare till den svenska bilden med det undantaget att andelen ökat kraftigt under senare år. Enkätföretagen har i sina planer räknat med en genomsnittlig investeringsnivå 1971-1975 som ligger ca 25 % under 1970 års nivå. Omvandlat i årlig förändringstakt är detta en minskning på 10 % . Tar vi hänsyn till att investeringsnivån 1970 inte är så hög som företagen antog vid enkättillfället finner vi att de planerade investeringarna 1971-1975 inte ligger fullt så långt under 1970 års nivå. Våra erfarenheter från tidigare enkäter säger oss att företagen i sina planer visar en tendens att underskatta investeringsbehovet och överskatta arbetskraftsbehovet i relation till produk215

tionstillväxten. Det förefaller dock som om företagen denna gång räknat med en ovanligt låg investeringsinsats. Med den slutsats beträffande sysselsättningen vi tidigare i detta avsnitt kommit till, nämligen att antalet sysselsatta inom industrin kommer att sjunka, måste vi ta ställning till hur stora investeringar som krävs för att uppnå drygt 5 % produktionsökning. Vi härleder investeringsefterfrågan från den produktionstillväxt som kan tänkas komma till stånd och den utbyggnad av kapaciteten som är erforderlig för att åstadkomma denna produktion. Vår kunskap om sambandet mellan produktion och insatsfaktorer är emellertid bristfällig. Föregående långtidsutrednings erfarenheter på området understryker detta. Dess prognos slutade på en investeringsökning om 7 % per år vid oförändrad sysselsättning och 5 % årlig produktionstillväxt. Produktionsökningen kom att bli drygt 5 % men investeringarna ökade endast 3 % per år trots en samtidig nedgång i sysselsättningen. Vi skall här något beröra problem och begränsningar i samband med investeringstillväxten. En närmare genomgång av detta problem görs i bilaga 2. I det föregående använde vi två olika alternativ för investeringstillväxten, 2-3 % per år och 7-8 %. Vi skall undersöka vad de ger för värden på olika relationstal mellan kapital volym och produktion. För att kunna översätta bruttoinvesteringarna till ökning av kapitalstocken måste vi precisera ett antagande om den andel av kapitalet som avgår varje år. Denna andel uppgick till ungefär 3 % under 60-talets första och 3,5 % under 60-talets andra hälft. Vi har gjort det antagandet att utrangeringen av kapital efter 1965 varit ovanligt hög och kommer att fortgå i något långsammare takt efter 1970 eller uppgå till ca 3 % av kapitalstocken. För att få en uppfattning om de två investeringstillväxternas rimlighet har vi studerat olika relationstal mellan kapitalinsats och produktion. Vi har funnit att investeringen per enhet produktionsökning sjun216

ker i det lägre alternativet men stiger i det högre jämfört med perioden 1965-1969. Kapitalkvoten fortsätter att sjunka i båda fallen, från drygt 1,8 under första och drygt 1,7 under andra hälften av 60-talet till drygt 1,55 i låg- och knappt 1,60 i höginvesteringsalternativet. Bruttoinvesteringskvoten fortsätter att sjunka i det lägre, avstannar i det högre alternativet. Den genomgång vi gjort av de två investeringstillväx7 ternas innebörd ger inget klart svar på frågan vilken tillväxttakt som förefaller rimligast. Vi kan möjligen sluta oss till att 5 a 6 % i årlig ökning är en rimlig siffra, varför vi har använt 6 % som vår kalkylsiffra. Under vår prognosperiod tillkommer dessutom en större mängd miljövårdsinvesteringar än tidigare. De betyder en halv procent ytterligare på investeringarnas tillväxttakt. I planerna räknade företagen med en snabb investeringsminskning och en ökning av sysselsättningen. Den fråga som naturligen inställer sig är huruvida investeringar och arbetskraft är möjliga att byta mot varandra i den utsträckning vi förutsatt. Företagen brukar traditionellt ange låga investeringsbehov i enkäterna. Skulle vi döma efter relationen mellan planerade investeringar och planerad arbetskraftsökning och den faktiska utvecklingen tycks det finnas ett betydande utrymme för utbyte mellan kapital och arbetskraft. Mot en i föregående industrienkät planerad investeringsminskning om 2 % per år 196,3-1970 står en faktisk ökning på 2 %. I stället för arbetskraftsökning om ett par procent om året sjönk sysselsättningen en halv procent per år. Då är att märka att produktionen blev lägre än planerat. Denna gång anger företagens planer dock en exceptionellt låg investeringsnivå. Även om vi justerar för »traditionell» underskattning skulle investeringarna minska ett par procent varje år. Som tidigare framgått är vår kunskap bristfällig om vilka investeringar som är nödvändiga för att få till stånd en viss produktionsökning. Men även om det krävs endast måttliga ökningar kan det bli svårt att åstadkomma dem. SOU 1970: 71

Av betydelse i detta sammanhang är om företagen har mer eller mindre fasta gränsvärden under vilka självfinansieringsgrad och soliditet, dvs. relationen mellan eget och upplånat kapital inte kan sjunka utan att företagen berövas incitament att bygga ut produktionskapaciteten. Av den finansiella studien framgår att självfinansieringsgrad och soliditet försämrats; se avsnitt 3.9 och bilaga 4. Vid den angivna investeringsökningen skulle självfinansieringsgraden för hela industrin sjunka från ca 90 % 19651968 till 70 % 1975. Nedgången är särskilt markant inom exportindustrin. Upplåningsbehovet kan kanske tänkas stiga till det dubbla. Om detta innebär att företagen inte finner det lönsamt eller alltför riskfyllt ur soliditetssynpunkt att genomföra de för kapacitetsutbyggnaden erforderliga investeringarna är det svårt att ha någon mening om. Det kan tänkas att industriföretagen finner det gynnsammare att realisera sina produktionsplaner genom att etablera eller bygga ut redan befintliga dotterföretag i utlandet. Den bransch som särskilt skulle vara aktuell i detta sammanhang är verkstadsindustrin. Vi vill avslutningsvis införa den reservationen emot antagandet att de låga investeringsplanerna anger en viss ovillighét inom industrin mot kapacitetsutbyggnad. Samtidigt som investeringsplanerna är mycket modesta är planerna för sysselsättningen expansiva. Den planerade produktionsökningen skulle åstadkommas med en betydande arbetskraftsinsats. Företagen synes räkna med en utveckling av relationen mellan kostnaden för arbetskraft respektive kapital som skiljer sig från den tidigare rådande.

Sysselsättningen Med den utveckling av den totala sysselsättningen i landet som diskuteras i avsnitt 3.2.1 och i bilaga 1 ställer vi frågan hur industrisysselsättningen kan tänkas utveckla sig. Vid en förutsättning om att industriproSOU 1970: 71

duktionen växer snabbare än bruttonationalprodukten samt att produktivitetstillväxten är snabbare inom industrin än i övriga näringsgrenar skulle industrins sysselsättningsandel sjunka. Hur stor andel av den totala sysselsättningen som industrin svarar för är något oklart. Olika statistiska material ger olika svar på den frågan. Folkräkningarna anger andelen till 32,5 % 1965, vilket innebär en viss nedgång sedan 1960. Detta material är internationellt jämförbart. I Västtyskland var i slutet av 60-talet drygt 37 % industrisysselsatta, i England knappt 35 %, i Belgien knappt 33 % och i USA 26 %. I Frankrike där det fortfarande finns en betydande jordbrukssektor kvar låg andelen 1962 på drygt 27 %. I Schweiz låg andelen 1960 nära 40 %. I England, Holland, Belgien och Sverige förefaller andelen ha minskat under 60-talets första hälft. Det förefaller rimligt att tro på en viss nedgång i industrins relativa betydelse i ett utvecklat industriland. Tjänstesektorerna får där en allt större vikt. Hur den historiska utvecklingen varit i Sverige är dock något oklart. Enligt statistiska centralbyråns nationalräkenskaper har industriandelen stigit 1960-1965 för att del sistnämnda året uppgå till ca 31 %. Först därefter inträder en nedgång som fram till 1970 beräknas till ett par procentenheter. Till resonemanget om industrisysselsättningen kan fogas den reservationen att vårt sätt att mäta inte i tillräcklig utsträckning fångar in de personer som faktiskt utför tjänster för industrins räkning. En betydande avskiljning av arbetsuppgifter från industriföretagen har ägt rum. Dels har t. ex. reklam- och teknisk konsultverksamhet brutits ut ur företagen och fått bilda egna enheter, dels har industrin i större utsträckning köpt sådana tjänster utifrån. De personer som utför dessa uppgifter registreras dock inte som industrisysselsatta. I runda tal kan dessa uppskattas till 35 000 personer 1970, vilket skulle höja industrins sysselsättningsandel med en procentenhet. Enkätföretagens planer anger en arbetskraftsefterfrågan som skulle öka antalet an-

ställda inom industrin med drygt 2 % per år. Räknat i antal är det ungefär 90 000 personer på hela perioden. Mot bakgrund av den allmänna arbetskraftssituationen under 70-talet förefaller det inte troligt att denna efterfrågan kan realiseras. Det skulle betyda att industrin tar i anspråk hela det totala nettotillskottet till arbetsmarknaden. Industriandelen skulle stiga ett par procentenheter, dvs. ett återtagande av andelsförlusterna sedan 1965. Detta anser vi inte vara en trolig utveckling. Diskussionen om industrivaruförbrukningen ledde fram till att en industriproduktion om drygt 5 % per år var nödvändig för att uppnå balans 1975. Utgår vi från detta tal och antar att produktionen per arbetstimme stiger trendmässigt med ca 7,5 % per år kommer vi till att antalet arbetstimmar sjunker med 2,3 % per år. På grund av arbetstidsförkortningen och en ökad frånvaro torde det föreligga drygt en procentenhets skillnad mellan arbetstimmar och antal sysselsatta. För att få ett givet antal arbetstimmar måste man sätta in flera sysselsatta. Nedgången i antal räknat kan då beräknas uppgå till 1 % årligen. De angivna talen anger en något snabbare nedgång än 1965-1970. Nettoförändringen blir en minskad sysselsättning om ungefär 55 000 personer, vilket kan jämföras med det tillskott på ca 90 000 som företagen planerat för. Industrins del av den totala sysselsättningen i landet kommer vid den här diskuterade utvecklingen att sjunka ytterligare minst ett par procentenheter från 1970 års nivå. Antalet som utför tjänster åt industrin men ej räknas som industrianställda förväntas dock fortsätta att öka. De antaganden vi gjort medför således en fortsatt nedgång i antalet industriellt verksamma. Industrins andel av den totala sysselsättningen i landet skulle snabbt sjunka ner mot den andel som Förenta staterna nu har och har haft i minst ett decennium. I avsnitt 3.2.3 visar ett studium av bruttoströmmarna på arbetsmarknaden till följd av ändrad näringsgrenssammansättning att med vissa antaganden om andelen kvinnlig arbetskraft i olika näringsgrenar får vi en 218

Diagram 4.4:1. Produktion och sysselsättning inom industri samt BNP 1960—1975. Volymindex 1960=100. Log. skala. 250'

^ _ ^ -

200-

_--^-^rr^--

roo^-*^™-—i- 50-

30 -j_ 1960

| 1970

= Förädlingsvärde = BNP = Arbetstimmar

större efterfrågan på kvinnlig arbetskraft än vad utbudet i form av nytillskottet representerar. Efterfrågan på manlig arbetskraft synes minska snabbare än tillgången. De rekryteringssvårigheter som kan tänkas föreligga för industrin mot bakgrund av att nettotillskottet utgörs av kvinnor torde med hänvisning till dessa beräkningar således inte bli så framträdande. Dock har i beräkningarna av bruttoströmmarna hänsyn inte tagits till att nettotillskottet utgörs av gifta kvinnor. Vissa rekryteringssvårigheter för industrin kan föreligga vad gäller denna grupp. Vidare kan det föreligga regionala obalanser mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. 4.4.4 Hela industrins utveckling De sammanfattande slutsatser som genomgången av efterfråge- och utbudssituationen kan ge upphov till går i den riktningen att den av företagen planerade avsättningsökningen på hemmamarknaden om 5,5 % per år inte kan realiseras i grundkalkylen utan reduceras ned till ca 3,5 %. På exportsidan måste ökningen bli 7,5-8,0 % per år. Sammantaget skulle industriproduktionen öka med drygt 5 %. Det är en betydande reducering i förhållande till enkätens 6,2 %. Nedskärningen motiveras av att varken efterfrågeutvecklingen eller arbetskraftstillgången blir sådan som företagen utgått från. SOU 1970: 71

Sysselsättningsutvecklingen förutsätts fortgå i stort sett i hittillsvarande riktning. Timvolymen väntas maximalt minska med 2,3 % per år vilket i antal ger en årlig nedgång på 1 % . I antal personer reduceras industrisysselsättningen 1970-1975 med 55 000. För investeringarna föreligger inte någon begränsning i den meningen att vi beräknat ett större utrymme för industriinvesteringarna än företagen själva ansett behövligt. Det beror dels på att vi reducerat sysselsättningen, dels på att vi inte anser deras investeringsplaner realistiska i förhållande till produktionen. Den investeringstillväxt om kanske 5-6 % per år som är nödvändig för att klara produktionstillväxten, och som vi specificerat till 6 %, 6,5 % inklusive miljövårdsinvesteringar, innebär att industrin kommer att öka sin andel av de totala investeringarna i samhället från 19 Va % till 21 l/i %. De nämnda siffrorna avser enbart grundkalkylen vilken innebär balans 1975. Vad en större ambition i fråga om balanstidpunkten kräver i form av industriproduktion och export redovisas i avsnitt 4.4.7.

Produktionen per sysselsatt är lägre i småindustri, ca 70 % av genomsnittet. Dock förefaller produktivitetsutvecklingen inte skilja sig mellan storleksgrupperna. Där småindustrins andel av sysselsättningen i branschen minskat har också produktionens andel minskat. Bedömningen av den framtida sysselsättningsutvecklingen har gjorts så att tidigare trender i storleksgruppernas utveckling bedömts förbli oförändrade fram till 1975. För den minsta storleksgruppen avtar dock minskningen då sysselsättningen i denna grupp nått en sådan nivå att det inte förefaller rimligt att den kan minska i samma takt som tidigare. I hela småindustrin väntas antalet sysselsatta minska nära 4 % årligen, vilket är en avgång på totalt ca 20 000 personer. Produktionen inom småindustrin beräknas öka endast obetydligt. De siffror vi tidigare presenterat avsåg hela industrin. Om vi räknar bort småindustrin finner vi att produktionstillväxten i egentlig industri är ett par tiondels procentenheter större än i hela industrin.

4.4.6 Branschutvecklingen 4.4.5 Småindustri och hantverk

Det internationella

Den kunskap vi har om småindustri och hantverk är mycket begränsad. Inför denna långtidsutredning har därför försök gjorts att något kartlägga denna del av den svenska industrin. Studien, som ingår i industribilagan, är på grund av det statistiska materialets kvalitet begränsad till sin omfattning. Till småindustrin räknas här även arbetsställen med 10 eller färre arbetare. Enkäten täcker ej denna grupp. De resultat som framkommit visar att hantverk och småindustri har minskat sin andel av den totala industrisysselsättningen från 27 % 1950 till 17 1/2 % 1967. I antal räknat torde det vara en nedgång med i runt tal 95 000 personer. De branscher där sysselsättningen ökat är inom gruvindustrin registrerade grustag m. fl., grafisk industri, bil- och andra reparationsverkstäder.

En iakttagelse som spelat in vid bedömningen av olika branschers utveckling i denna och den närmast föregående långtidsutredningen är att det råder en viss enhetlighet i branschutvecklingen länderna emellan. I industrialiseringens begynnelsestadium är det livsmedels- och textilindustrin som svarar för expansionen. Därefter förskjuts tyngdpunkten mot järn- och stålindustri och vissa delar av verkstadsindustrin. I ett senare skede av industrialiseringsprocessen bärs expansionen upp av kemisk industri och avancerad verkstadsindustri. Detta mönster störs naturligtvis av individuella särdrag för vissa länder och vid en uppdelning av produktionen ner på en mycket detaljerad nivå försvinner det helt. På den branschnivå vi rör oss är dock mönstret urskiljbart. Mönstret användes vid den närmast föregående långtidsutredningen som ett hjälp-

SOU 1970: 71

branschmönstret

Tabell 4.4:1. Normalt branschmönster vid olika alternativ för industriproduktionens förändringar samt företagens planer 1970—1975. Förändring, procent per år.

Malmgruvor Annan gruvindustri Livsmedel Dryckesvaror Tobak Textilindustri Konfektion och skor Trävaror Möbler Massa och papper Grafiska produkter Gummiindustri Läder Kemiska produkter Petroleum och kol Produkter av jord och sten Järn och stål Metallmanufaktur Maskiner icke elektriska Elektroindustri Transportmedel Övrig manufaktur Hela industrin

Normal utveckling vid 5 % produktionsökning

Normal utveckling vid 6 % produktionsökning

1,5 4,5 3,5 4,5 2,5 2,5 3 3,5 5 5 4 5 2,5 8,5 10,5 4,5 5 5,5 5,5 6,5 4,5 7 5

2,5 5,5 4,5 5,5 3,5 3,5 4 4,5 6 6 5 6 3,5 9,5 11,5 5,5 6 6,5 6,5 7,5 5,5 8 6

medel för att bedöma den sannolika branschutvecklingen. Vi kan i efterhand konstatera att för de flesta branscherna skulle en ännu striktare anpassning till det internationella mönstret ha givit en bättre anpassning till den faktiska utvecklingen. Detta gäller järn- och metallverk, massa- och pappersindustri, pappersvaru- och grafisk industri samt sko- och läderindustri. Även denna gång har en jämförelse mellan industriländerna av branschmönstret gjorts. De branschgrupper där produktionen stiger långsammare än genomsnittligt i nästan samtliga länder är gruvindustrin, livsmedels-, dryckesvaru- och tobak, textil, konfektion och skor samt grafiska produkter och lädervaror. Ett markant undantag i fråga om den sistnämnda varugruppen utgör Italien, där produktionen av lädervaror varit bland de snabbast expanderande. Branscher som tillverkar kemiska produkter, produkter av petroleum och kol samt olika undergrupper av verkstadsindustrin är i flertalet länder snabbt växande. Bilden på verkstadssidan är avsevärt mera splittrad då vi gör en uppdelning på undergrupper lin då

220 Företagens planer 1970—1975 2,6 2,7 4,6 | 3,8 4,2 2,5 4,6 8,1 5,2 4,1 8,7 3,4 6,7 2,4 4,4 5,9 6,6 8,5 8,4 5,5 9,9 6,2

vi behandlar verkstadsindustrin som en helhet. Transportmedelsgruppen framstår t. ex. inte som speciellt expansiv beroende på att den från tillväxtsynpunkt innehåller så pass separata grupper som personbilar - med snabb tillväxt - och båtar och lastbilar med ofta långsam tillväxt. Normalutvecklingen vid 5 respektive 6 % årlig produktionsökning samt produktionsökningen enligt företagens planer framgår av tabell 4.4: 1. Vid en jämförelse mellan planerna och motsvarande normalutveckling framgår t. ex. att kemisk industri inte tycks följa mönstret utan tillväxa långsammare. (Dock är vissa utbyggnadsplaner ej infogade i tabellen.) Normalmönstret vid 5 % tillväxt har utgjort ett hjälpmedel vid bedömningen av de olika branscherna. Den svenska

branschutvecklingen

Hittills har vi huvudsakligen riktat intresset mot hela industrins utveckling och problem i samband därmed. För en närmare diskussion om hur denna utveckling är fördelad på branscher hänvisas till bilaga 2. SOU 1970: 71

Tabell 4.4:2. Produktion 1965—1970 samt produktion och sysselsättning 1970—1975 enligt företagens planer och långtidsutredningens kalkyl. Förändring, procent per år. Sysselsättning Produktion

Företagens planer LU:s kalkyl

Faktisk Företagens LU:s utveckling planer kalkyl 1965— 1970— 1970— 1970 1975 1975

Antal Antal Antal sysselsatta sysselsatta timmar 1970— 1970— 1970— 1975 1975 1975

2,7 Gruvindustri Järn- och metallverk 4,3 Verkstadsindustri 7,1 3,4 Varvsindustri Jord- och stenindustri 3,1 4,4 Träindustri Massa, pappers- och wallboardindustri 4,6 Pappersvaruindustri 6,8 Grafisk industri 2,4 Livsmedelsindustri 4,1 — 0,2 Textilindustri Konfektions-, sko- o. läderind. — 1,1 Egentlig kemisk industri 1 13,3 Petroleum- och kolindustri} Gummivaruindustri 5,8

5.3 1 7,0 7,6 4,0 4,3 5,4

6 5,5 6 3,5 3,5 å 4 3,5

—1,4 1,4 3,4 0,8 1,7 2,0

—2,5 —0,5 0 —2 —2 —2

—3,5 ä—4 —1,5 ä—2 —1 ä—1,5 —3 å—3,5 —3 ä—3,5 —3 ä—3,5

5,2 9,2 4,1 4,4 4,2 2,5 6,7 2,4 8,7

5,5 7 3å3,5 3 2ä2,5 1 8 10 6,5

5,6

6,2

—0,1 4,2 1,2 0,8 1,1 1,0 1,0 0,0 3,9 2,2

—1 1 0 —1 —3 —4 0,5 3 1 —1

—2 ä—2,5 0 ä—0,5 —1 å—1,5 —2 ä—2,5 —4 ä—4,5 —5 ä—5,5 —0,5 å—1 2 ä 2,5 0 ä—0,5 —2 ä—2,5

Hela industrin 1

Avviker från motsvarande tal i tabell 1 då hänsyn här tagits till den lägre produktionsnivån 1970 på grund av LKAB-konflikten. Här lämnas endast en summarisk översikt. Förhållandet mellan företagens egna planer och den kalkyl som långtidsutredningen arbetar med åskådliggörs för produktionen och sysselsättningen i tabell 4.4: 2 och för exporten och investeringarna i tabell 4.4: 3. Som synes innebär den reducering vi gjort av den totala industriproduktionen att flertalet branschers produktionsplaner måste skäras ner. Endast inom ett par branscher har den planerade produktionen inte justerats ned. En uppjustering har gjorts av den egentliga kemiska industrins och petroleumindustrins produktion emot planerna. Det förklaras av en bedömning av efterfrågeläget samt av att kännedom erhållits om ytterligare utbyggnadsplaner efter det att enkäten besvarades. För petroleumindustrin föreligger dessutom problem med urvalet som motiverar den gjorda justeringen. Arbetskraftssituationen torde inte lägga hinder i SOU 1970: 71

vägen för den av oss antagna expansionen. Sedan enkäten insamlats har kännedom erhållits om att planerna inom gruvindustrin uppreviderats. Den snabba produktionsökning, 7 % per år, som upprevideringen ger anses inte kunna förverkligas. Ökningen har därför nedreviderats till 6 %. Avsättningen på exportmarknaderna har också justerats ned något. Exporten ökar då något långsammare än produktionen eller 5,5-6 % per år. I stället för oförändrad sysselsättning som planerna anger har antagits en minskning med 2,5 % per år. Järn- och stålverkens planer visar en årlig produktionstillväxt om 7 %. Studier inom Jernkontoret över avsättningsmöjligheterna har givit till resultat att en sådan produktion kan finna avsättning. Dock erfordras för detta en arbetskraftsinsats som stålindustrin inte är konkurrenskraftig nog att kunna dra till sig i den rådande arbetsmarknadssituationen. Sysselsättningsutvecklingen kommer snarast att följa industrins 221

Tabell 4.4:3. Export och investeringar 1970—1975 enligt företagens planer och långtidsutredningens kalkyl.

Bransch Gruvindustri Järn- och metallverk Verkstadsindustri Varv Jord- och stenindustri Träindustri Massa-, pappers- o. wallboardindustri Pappersvaru- och grafisk industri Livsmedelsindustri Textilindustri Konfektionsindustri Sko- och läderindustri Egentlig kemisk industri Petroleum- och kolindustri Gummivaruindustri Hela industrin

Export

Investering

Förändring, % per år

Genomsnitt 1971-1975 Index 1970== 100

Företagens planer

LU:s kalkyl

Företagens planer

1,8 8,0 10,5 4,5 7,6 3,5 5,1 16,4 10,1 9,9 6,7 4,4 11,0 - 1,2 10,4

6 7,5 8,5 1

121,0 74,5 79,2 60,4 80,7 81,6 71,9 69,9 68,0 79,7 58,8 69,5 85,9 164,4 68,8

7,8

5.5 6,5 5,5 13 12 0

7,5 å 8

76,1

LU:s kalkyl

100 121 81 121

121 Anm.: LU:s kalkyl avser varugrupper, ej branscher. Vissa skillnader gentemot företagens planer beror på att exportnivän 1970 inte genomgående är densamma som i enkäten. genomsnitt. Vid ett antagande om en trolig produktivitetsförändring kan produktionstillväxten endast uppgå till 6 %. För andra metallverk gäller samma sak, en minskad sysselsättning tillåter endast en årlig produktionsstegring om ca 4 %. Tillsammantaget blir hela branschen järn- och metallverks tillväxt ca 5 1/2 %. Uppskattningen av efterfrågeutrymmet för verkstadsprodukter visar att en produktion av planerad storlek knappast kan finna avsättning, varken på export- eller hemmamarknaden. Arbetskraftsrestriktionen bör vara kännbar för verkstadsindustrin då den i relativt hög grad är lokaliserad till större städer där konkurrensen om arbetskraften kommer att bli mest kännbar. Dessa reflexioner motiverar en nedskärning till ca 6 % i årlig tillväxt. Verkstadsindustrin är en bransch där det kan vara realistiskt att räkna med att en del av produktionsplanerna kan komma att förverkligas utomlands. Sysselsättningen torde förbli oförändrad vilket står i bjärt kontrast till planerna. Även för att nå denna reducerade produktionsökning behövs avgjort större investeringar än enkä-

ten anger. En ökning med drygt 6 % förefaller rimlig. Träindustrins situation kommer att präglas av den antagna dämpningen av bostadsbyggandet. Den drabbar byggnadssnickerierna som utgör en stor del av träindustrin. Den gynnsamma exportsituationen för sågade trävaror gör att sågverkens expansionsplaner för 1970-1975 dock får anses realistiska. Med hänsyn till det ovan sagda är en viss nedrevidering av hela träindustrins produktionstillväxt försvarbar. Den nya efterfrågebilden förutsätts ge upphov till rationaliseringar och nedläggningar av framför allt småföretag i branschen. Detta motiverar en ganska hög produktivitet varför antalet sysselsatta beräknats gå ned 2 % årligen. Massa- och pappersindustrins expansion antas inte hämmas av avsättningssvårigheter. Planernas uppgifter har därför accepterats. Det innebär i ton räknat en ökning med över 4 1/2 % per år för massa och ca 6 % per år för papper. Produktiviteten förutsätts bli högre än i 60-talets början, men lägre än under årtiondets slut bl. a. beSOU 1970: 71

roende på att utrangeringar av gamla anläggningar inte förutses bli så omfattande. Då torde arbetskraftsinsatsen i antal räknat gå ned ca 1 % årligen. Inom textil- och beklädnadsindustrin kommer med all sannolikhet en del av de företag som besvarat enkäten att tvingas till produktionsinskränkningar och i vissa fall nedläggningar. Nedläggningar finns inte redovisade i enkäten varför en nedrevidering av planerna redan av denna anledning är motiverad. Branschens problem med hård konkurrens i form av lågprisimport från utomeuropeiska länder samt vissa EFTAstater är väl kända. Vidare har branschen svårigheter att betala löner som är konkurrenskraftiga gentemot andra branscher. Någon avgörande förändring i denna situation förutses inte inträda. Trots att kalkylen innebär en fortsatt snabb exportökning måste planerna justeras. Textilindustrin borde kunna växa årligen 2-2 1/2 %. På beklädnadssidan blir tillväxtresultaten lägre. Det är här särskilt tyngre konfektion som drabbas. För båda branscherna är det då realistiskt att räkna med en fortsatt nedgång i sysselsättningen. Det branschmönster som framkommer ur dessa beräkningar är mycket likt 60-talets. En snabbare tillväxt än genomsnittet förutses för kemisk industri, gruvindustri, verkstadsindustri, samt massa- och pappersindustri och en långsammare för livsmedelsindustri och beklädnadsindustri. Anmärkningsvärt är dock att kemisk industri inte växer så mycket snabbare än genomsnittet som tidigare varit fallet.

borgs- och Malmö-området där produktionsökningen bärs upp av metall- och verkstadsindustri och kemisk industri var utvecklingen snabbare än genomsnittet. I övriga större städer, de s. k. storstadsalternativen, med en industriproduktionsökning som landet i övrigt ökade träindustri och kemisk industri snabbast. I övriga delar av landet, särskilt Norrland, var ökningen i flertalet branscher snabbare än för hela riket. Sysselsättningen minskade mellan 1962 och 1968 totalt sett. Större minskningar än genomsnittet förekom endast i storstäderna där industrisysselsättningen reducerades med 15 000-20 000 personer. Det är i första hand de kontaktberoende ledande funktionerna inom den industriella verksamheten som förläggs till storstäderna. Andelen förvaltningspersonal är särskilt hög där och ökar snabbare än genomsnittligt. Anställda inom fristående försäljningskontor ingår ej i industristatistiken och har ej räknats med. Dessa återfinns i stor utsträckning i storstäderna. I storstadsalternativen var minskningen av samma storlek som för riket i övrigt och i antal räknat knappt 5 000. I övriga delar av landet ökade antalet sysselsatta. I Norrland uppgick ökningen till knappt 5 000. Det är särskilt metall- och verkstadsindustrin som svarar för denna ökning, men även träindustrin har bidragit.

Den regionala utvecklingen

För perioden 1970-1975 har de regionala konsekvenserna av den diskuterade prognosen illustrerats. Detta har gjorts så att för varje bransch har trenden i de olika regionernas andelsutveckling för produktion och sysselsättning extrapolerats. På detta sätt kan vi uttala oss något om de regionala effekterna av den ändrade branschsammansättningen.

Den regionala utvecklingen behandlas i avsnitt 3.10 samt utförligare i bilaga 7. Inom ERU har studier gjorts av förändringen av produktion, sysselsättning m. m. inom olika regioner 1962-1968. Branschindelningen i dessa studier avviker något från den i detta avsnitt använda. Man har funnit att vad beträffar produktionen har Stockholmsområdet haft en utveckling under genomsnittet i nästan samtliga branscher. Inom Göte-

För Stockholmsområdet kommer produktionsökningen liksom tidigare att bli avsevärt långsammare än för landet i övrigt. Inom området finns en stor andel verkstadsindustri men även branscher med långsam tillväxt såsom grafisk industri och livsmedelsindustri. Göteborgs- och Malmö-området visar en ökande andel av produktionen. Detta kan huvudsakligen hänföras till verkstadsindustri och kemisk industri. För

SOU 1970: 71

storstadsalternativen gäller att ökningen blir långsammare än riksgenomsnittet. Detta är praktiskt taget uteslutande en följd av att dessa städer förlorar andelar inom metalloch verkstadsindustrin. Övriga områden i södra Sverige väntas bibehålla en ungefär oförändrad andel av produktionen. Ökningen inom verkstadsindustrin motverkas av andelsförluster inom skogsindustrin. Den använda prognosmetodiken ger en årlig produktionstillväxt i Norrland på 6 % per år mot 5 % för hela riket. Produktionstillväxten är lika stor i kustlandet och i inlandet. Metall- och verkstadsindustrin bidrar i hög grad till detta. Skogsindustrin, som svarar för omkring 30 % av den norrländska industriproduktionen väntas expandera snabbt. Detta gäller särskilt massa- och pappersindustrin. Emellertid torde en trendutdragning av de norrländska andelarna av skogsindustrin vara missvisande. Utbyggnaden i branschen kommer i första hand att ske i södra Sverige. Det finns därför anledning tro att trendkalkylerna ger en överskattning av produktionstillväxten i den norrländska industrin och en underskattning för södra Sverige. Sysselsättningen minskar mera än genomsnittligt i storstäderna. Detta är särskilt markant i Stockholm där minskningen är genomgående i alla branscher. I Göteborgsoch Malmö-området är minskningen inte så kraftig, sålunda väntas en ökning i den kemiska industrin. Totalt minskar antalet industrisysselsatta med ca 20 000 personer i storstadsområdena. För storstadsalternativen och övriga delar av södra Sverige gäller att deras andelar ökar. I storstadsalternativen bidrar textilindustrin och den kemiska industrin till detta. Denna beräkning innebär en fortsatt koncentration av textilindustrin till Borås-området. Totalt sett sjunker sysselsättningen i städer utanför de tre storstäderna med 5 000-10 000 personer. I övriga delar av södra Sverige reduceras industrisysselsättningen ungefär lika mycket; inom verkstadsindustrin ökar dock sysselsättningen. Norrland är den enda region där antalet industrisysselsatta ökar. Denna ökning som i antal uppskattas till 1 000 å 2 000 perso-

ner bärs till övervägande delen upp av verkstadsindustrin. Det som tidigare sades om metodikens användbarhet för skogsindustrin gäller även här. 4.4.7 De olika balanskravens konsekvenser för industrin Balans 1975 För att uppnå extern balans 1975 krävs en industriproduktion som ökar 5,1 % varje år. För att kunna uppnå denna produktion behöver investeringarna öka med ungefär 6,5 % per år medan antalet sysselsatta minskar med totalt omkring 55 000 personer vid en produktivitetsökning på ca 7,5 % . Om vi i stället antar en lägre produktivitetsökning, 7 % per år, kommer sysselsättningen att minska med 25 000-30 000 personer. Investeringsbehovet sjunker då ned mot ca 3 % i tillväxt. Vilken kombination av insatsfaktorer som än kan bli aktuell så måste man beakta att det krävs en viss tid innan investeringarna hinner mogna ut i produktion. De investeringssiffror vi angivit är genomsnittstal. För att den av oss antagna investeringsvolymen skall kunna ge önskad produktion måste en koncentration av investeringarna ske till de första åren i perioden. Balans 1973 För det fall att extern balans skall uppnås redan 1973 ställs krav på större industriproduktion. Det är framför allt 1970-1973 som produktionen måste öka snabbare, efter 1973 växer den privata konsumtionen långsammare än i alternativet balans 1975 och kraven på industriproduktionen blir lägre. Vi anknyter beräkningarna till alternativ III i avsnitt 1.5. Perioden 1970-1973 är följaktligen intressantast ur synpunkten vilka krav som ställs på industrisektorn. Vår framställning berör huvudsakligen dessa år. Den inhemska förbrukningen av industrivaror väntas öka något snabbare 19701973 vid balans 1973 än vid balans 1975. Detta förorsakas av den för den privata konsumtionen något förmånligare fördelningen mellan privat och offentlig konsumtion i alternativ III än i alternativ I. ImporSOU 1970: 71

tens andel av den svenska förbrukningen av industrivaror antas vara lika i båda fallen varför den för hemmamarknaden avsedda svenska produktionen kan öka något snabbare i alternativ III. Balanskravet innebär att exporten måste öka 2 procentenheter snabbare än importen varje år. Exportökningen måste uppgå till 7,6 % per år 1970-1973 mot 6,8 % i alternativ I. Ökningen av exportandelen i produktionen är 1/2 procentenhet större än i alternativ I. Om den sistnämnda ökningen kan betraktas som anmärkningsvärt snabb måste detta omdöme i än högre grad gälla för alternativet III. Möjligheterna att få avsättning för denna export är svårbedömbara. Över hela perioden måste ökningen bli något större än företagen själva räknat med i enkätplanerna. Den erforderliga exporttillväxten är inte exceptionell mot bakgrund av den tidigare utvecklingen. En försvagning av konjunkturen de närmaste åren kan dock försämra avsättningsmöjligheterna. Skulle den relaterade utvecklingen komma till stånd innebär det en tillväxt i industrins bruttoproduktion om 4,1 % per år. Vid den antagna ökningen av förädlingsgraden blir förädlingsvärdets tillväxt 4,6 % per år 1970-1973, vilket är knappt 1/2 procentenhet mera än för motsvarande period i alternativ I. Då det möter stora svårigheter att beräkna speciellt investeringsbehovet för en så kort tidsrymd som 3 år låter vi påslaget på tillväxttakten gälla hela 5-årsperioden. Vi utgår därför från 5,5 % i årlig tillväxt. Vid denna snabbare produktionsökning finns det knappast anledning att reducera produktivitetsökningen i förhållande till trenden. Vi antar därför att arbetsproduktiviteten ökar med drygt 7,5 % varje år och som följd därav sjunker antalet timmar med 2 % per år. Antalet sysselsatta minskar med något mindre än 1 % per år. Under hela 5-årsperioden skulle nettoavgången från industrin bli ca 45 000 personer. Den kapacitetsutbyggnad som behövs medför en ökning av kapitalstocken inom industrin med 5,5 % per år. Översatt i inSOU 1970: 71 75—014403

vesteringsbehov är detta en ökning om ca 8 V2 % per år. Räknas miljövårdsinvesteringarna in blir ökningen ungefär 9 % . Kapitalintensiteten stiger i detta fall med över 7,5 % varje år. Detta är en anmärkningsvärt snabb ökning som inte uppnåtts under 50- och 60-talen. Här aktualiseras på nytt den tidigare berörda frågan om möjligheter och incitament att åstadkomma denna utbyggnad. Emellertid kan den snabbare expansionstakten motivera att vi, i enlighet med disr kussionen i avsnitt 4.4.3, höjer restfaktortillväxten något. Även en begränsad höjning ger ett stort utslag på investeringarnas5 ökning. Med ett tillägg på 1/10 procentenhet till restfaktorn skulle investeringsökningen reduceras till ca 8 % inklusive miljövårdsinvesteringar. De här framtagna investeringssiffrorna är högst osäkra men de kan möjligen säga något om det investeringspåslag som behövs för att ge balans 1973. Med hänsyn till utmognadstiden bör även här en koncentration av investeringarna till de första åren i perioden ske. Detta är särskilt problematiskt vid alternativet balans 1973. I branscher med särskilt kapitalintensiv produktion, som järn och stålverk, massa- och pappersindustri samt delar av kemisk industri, ger investeringar som görs i dag inte upphov till någon produktion förrän kanske under 1973. Effekter på branscherna. För att nå extern balans 1973 måste exporten öka nära 1 procentenhet snabbare 1970-1973 än vid balans 1975. De branscher som förutsätts svara för detta exporttillskott är gruvindustri, skogsindustri, järn- och metallverk samt verkstadsindustri och kemisk industri. Av tillskottet svarar kemisk industri och verkstadsindustri för 65-70 % och skogsindustrin för ca 25 %. Vad gäller kemisk industri och verkstadsindustri är dock ökningen fortfarande långsammare än företagen själva planerat. Om vi jämför den erforderliga ökningen med den som framkommer ur konjunkturinstitutets studie över exportutrymmet vid trendmässig ökning av exportandelarna finner vi att utrymme för denna ökning bör 225

finnas. Det är således en fråga om att konkurrensmässigt kunna utnyttja utrymmet. För massa- och pappersindustrin måste avsättningen utomlands växa mera än företagen själva planerat. Här måste svensk produktion konkurrera ut utländsk produktion. Men det svåraste problemet är sannolikt kapacitetsutbyggnaden. Tiden från det en ny anläggning börjar byggas till dess den kan producera massa eller papper är så lång att det är tveksamt om något större produktionstillskott från ny kapacitet kan påräknas till 1973. Det som sagts om massa- och pappersindustrin gäller även järnoch stålverken.

4.4.8 Utvecklingen på längre sikt Produktionen Utvecklingen i den svenska ekonomin efter 1975 behandlas i kapitel 5. Där diskuteras alternativa utvecklingsvägar mot bakgrund av olika antaganden om den offentliga sektorns utveckling, arbetstidens längd och produktivitetsutvecklingen. Tillväxten av BNP-kapaciteten förutsätts där uppgå till 4,3 % per år 1975-1980 och 3,0-4,6 % under 80-talet. Industriproduktionens förändring är beroende av efterfrågan på industriprodukter för användning som insatsvaror i produktionen, för slutlig användning inom privat konsumtion, offentlig konsumtion, investering och export samt av möjligheten att konkurrera om arbetskraft och kapital. Beroende på BNP:s sammansättning i de olika alternativen varierar industriproduktionens tillväxttakt avsevärt. Industrin finns inte redovisad för sig i kapitel 5 utan ingår i gruppen industri och övrig varuproduktion tillsammans med byggnadsverksamhet och el-, gas- och vattenverk. Gruppen domineras dock av industrin. Industriproduktionens ökning torde bli snabbare än för hela gruppen. För perioden 1970-1975 uppgår skillnaden till 0,6 procentenheter per år, 5,1 % mot 4,5 %. Denna skillnad minskar sannolikt efter 1975, 226

då byggnadssektorn genom en antagen ökning av bostadsinvesteringarna kan väntas öka i snabbare takt än under 70-talets första hälft. Under 70-talets senare del beräknas BNPtillväxten stiga något. Av de användningsområden där industrivaruinnehållet är högt väntas ökningen i den privata konsumtionen och investeringarna tillta medan den förbättrade situationen i fråga om den externa balansen ställer lägre krav på exportökningen. En snabbare ökning av den mängd industrivaror som används som insatsvaror synes trolig. För den offentliga konsumtionen, där det åtgår relativt lite industriprodukter, förutses samma tillväxt som 1970-1975. Sammanfattningsvis torde detta innebära att industrins produktion ökar i något snabbare takt 1975-1980 än 19701975. Vi har uppskattat ökningen till 5 å 5,5 % per år. För 80-talet har som nämnts skisserats ett antal alternativa utvecklingslinjer. BNP:s tillväxt och sammansättning varierar avsevärt mellan de olika alternativen. Industriproduktionens ökning är beroende av vilket alternativ som kommer att vara mest aktuellt. För hela näringsgrenen industri och övrig varuproduktion återfinns den högsta tillväxttakten, 4,7 % per år, i det alternativ där ingen ytterligare arbetstidsförkortning förutsätts ske. Den lägsta produktionsökningen, 3,0 % per år, uppvisar det alternativ där investeringskvoten antagits sjunka och den totala tillväxten som följd därav blir låg. Om vi förutsätter en fortsatt arbetstidsförkortning under 80-talet, en trendmässig produktivitetsutveckling samt en relation mellan den offentliga konsumtionens och BNP:s ökningstakter som bibehålls oförändrad jämfört med 50- och 60-talen (alt. II A) finner vi att industri och övrig varuproduktion tillväxer drygt 3V2 % per år. Detta är en avsevärt lägre tillväxt än tidigare. För industrin torde produktionsökningen även bli lägre än tidigare, uppskattningsvis 4-4V2 %. För hela 15-årsperioden skulle produktionen öka drygt 4 V2 % årligen.

SOU 1970: 71

Sysselsättningen Vid en fortsatt trendmässig produktivitetstillväxt skulle arbetsinsatsen, i timmar räknat, sjunka med 2 V2 å 3 % per år vilket är en snabbare nedgång än som antagits för perioden 1970-1975. Omräknat i antal personer blir den relativa nedgången inte så stor då vi förutsatt en fortsatt arbetstidsförkortning. Över hela 15-årsperioden kan reduceringen uppskattas till ca 20 % av antalet industrisysselsatta 1975. I antal är detta 200 000-250 000 personer och industrin skulle därmed sysselsätta 800 0 0 0 850 000 vid 80-talets slut. Om denna utveckling realiseras reduceras den andel av det totala antalet sysselsatta som är verksamma inom industrin ned till ca 20 % mot 30 % vid 70-talets början.

Investeringarna För att åstadkomma den nämnda produktionstillväxten behöver kapitalinsatsen öka. Det krävs en snabbare investeringsökning under den senare hälften av 70-talet än under den förra då produktionsökningen är större. Under 80-talet blir behovet av kapitaltillskott lägre än under 70-talet vid den antagna långsammare tillväxttakten. För hela 15-årsperioden blir det en investeringsökning på 4 å 5 % per år. Industrins andel av de totala investeringarna stiger fram till 1980 för att därefter åter falla. Branschutvecklingen Expansionsutrymmet för gruvindustrin beror av malmefterfrågan i världen. Efterfrågan på järnmalm förutses på lång sikt växa 3-4 % per år i ton räknat. Den är härledd av behovet för stålproduktion. Emellertid beräknas expansionen av ståltillverkningen inte främst vara lokaliserad till Västeuropa som är den naturliga exportmarknaden för svensk malm. Tillväxten av marknadsutrymmet där kan anges till knappt 3 %. Snabbare än så kan svensk malmproduktion och -export knappast väntas öka. För bergslagsgruvorna kan situationen på sikt bli besvärande. Under förutsättning att ett nytt SOU 1970: 71

svenskt stålverk kommer att lokaliseras till kusten kommer de mellansvenska gruvorna att förlora den konkurrensfördel som närheten till de svenska stålproducerande anläggningarna utgjort. En studie av utvecklingsmöjligheterna inom stålindustrin har utförts inom Jernkontoret för den fysiska riksplaneringen. Bedömningen av produktionsutvecklingen har anknutits till en prognos för de branscher som förbrukar mest stål, verkstadsindustrin och byggnadsindustrin. Dessa branscher antas i likhet med ekonomin som helhet tillväxa i långsammare takt än vad som varit fallet under efterkrigstiden. Till detta kommer att deras förbrukning av stål per enhet produktionsvolym (den specifika stålförbrukningen) torde minska i snabbare takt än tidigare. Skälen härtill är ökade möjligheter att utbyta stål mot i första hand plast samt att verkstadsindustrin kommer att expandera snabbare inom de teknologiskt avancerade delarna där stålförbrukningen är låg. Resultatet blir en långsammare tillväxt av stålkonsumtionen i landet än tidigare. I ton räknat anges den årliga ökningstakten till över 3 % . Produktionsutvecklingen inom den svenska stålindustrin är bl. a. beroende av hur dess internationella konkurrenskraft förändras. Utredningen bedömer att denna kommer att förbli i stort oförändrad utom för det enklare handelsstålet där stordriftsfördelarna är sådana att svenska stålverk inte är konkurrenskraftiga. Produktionens sammansättning förväntas förskjutas mot en allt större andel specialprodukter. Då dessa antas dominera exporten samtidigt som importen utgörs av enklare kvaliteter torde det nuvarande värdemässiga exportöverskottet bestå. Jernkontorets utredning finner en årlig ökning av produktionen i ton på ca 3 V2 % trolig på lång sikt. Den ökade andelen specialkvaliteter gör att förädlingsvärdet stiger snabbare. Vad gäller utbyggnaden av produktionskapaciteten anser utredningen det inte troligt att något nytt handelsstålverk tillkommer före sekelskiftet med nuvarande produktionsprocesser. Den snabbare till—

växten för specialstålet tillsammans med det förhållandet att stordriftsfördelarna inte är så utpräglade inom denna produktion gör det sannolikt att ett nytt specialstålverk tillkommer med huvudsaklig uppgift att tillverka ämnen för vidareförädling vid redan befintliga stålverk. För detta verk bedöms kustlokalisering kunna bli aktuell. Efterfrågan på verkstadsprodukter har sedan lång tid tillbaka vuxit snabbare än den totala efterfrågan på industrivaror och snabbare än BNP. Vid oförändrad relation mellan efterfrågetillväxten för verkstadsprodukter och den givna BNP-tillväxten skulle förbrukningen i landet öka ungefär 5 % årligen. Det ökade tjänsteinnehållet i BNP är ett skäl varför den nämnda relationen kan tänkas minska och förbrukningen således öka långsammare. En betydande del av verkstadsproduktionen avsätts utomlands. Den internationella efterfrågetillväxten har bedömts förbli stark. Hur den svenska verkstadsindustrins konkurrensmöjligheter kommer att utvecklas är svårbedömbart där bl. a. sådana faktorer som den handelspolitiska utvecklingen spelar in. Den internationella efterfrågan spänner över så vida fält att svensk verkstadsindustri endast kan specialisera sig på begränsade områden. Därmed torde inköpen av patent och licenser öka och exporten få ett stort importinnehåll. Verkstadsindustrin förväntas i framtiden få svara för en stor del av det i framtiden erforderliga exportöverskottet varför dess konkurrenskraft är av stor betydelse. Under förutsättning att verkstadproduktionen fortsätter öka i snabbare takt än den inhemska förbrukningen kan vi ange ökningen av produktionen till upp mot 5 % per år. Det torde vara de delar av verkstadsindustrin som har en forskningsintensiv produktion och sysselsätter kvalificerad arbetskraft som har de gynnsammaste expansionsförutsättningarna. Dessa delar återfinns huvudsakligen inom elektro- och maskinindustrin. Utsikterna synes sämre för järn- och metallmanufakturtillverkningen. Där synes länder med lägre lönenivå ha konkurrensfördelar då produktionen är ar228

betsintensiv. Den framtida expansionen av världshandelsflottan torde bli betydande och därmed också det potentiella utrymmet för svensk varvsproduktion. Konkurrenssituationen kan dock eventuellt göra det möjligt att branschen måste genomgå omstruktureringar som kan förutses resultera i att vi får ett par huvudvarv med ledande funktioner och filialvarv med enbart produktionsuppgifter. För jord- och stenindustrin förutses att vissa tendenser i den hittillsvarande utvecklingen kommer att bestå. Tegelindustrin, den keramiska industrin och vissa delar av glasindustrin torde utvecklas långsammare än andra delar av branschen. Inom byggmaterialindustrin förutsätts den begynnande internationaliseringen fortgå med en utveckling mot material som lättare kan transporteras, såsom plast, aluminium och stål. Tillväxttakten kan antas närmare följa det internationella mönstret, dvs. en produktionsökning inom jord- och stenindustrin i takt med BNP-tillväxten. Skogsindustrins produktionsutveckling efter 1975 har bedömts utifrån en försörjningsbalansuppställning som återges i bila-i ga 2. Expansionstakten förutsätts minska något. För perioden 1975-1980 anges produktionsökningen i massa- och papperindustrin till drygt 4 % per år. Detta förutsätter att avverkningen på andra skogar än de som ägs av privata skogsbolag kan ökas relativt snabbt. Det bör finnas avsättningsmöjligheter för en produktion av den angivna storleken under förutsättning att FAO:s prognoser för papperskonsumtionen någorlunda riktigt återger den framtida utvecklingen. För träindustrin torde den antagna ökningen av bostadsinvesteringarna betyda något gynnsammare expansionsmöjligheter än under 70-talets början. Pappersvaruindustrin är för vissa delar såsom wellpapptillverkningen beroende av utvecklingen på förpackningsområdet. En fortsatt snabb utveckling på detta område kan förutses men mot detta står den ökade konkurrensen från andra material såsom plast och kombinationsmaterial. För andra SOU 1970: 71

pappersvaror torde t. ex. artiklar avsedda för engångsbruk fortsätta att ha en växande marknad. En större ökningstakt an för BNP har antagits. Inom den kemiska industrin har expansionen framför allt burits upp av den tyngre organiska industrin och läkemedelsindustrin. För den tyngre organiska produktionen gäller att stordriftens fördelar är ett så markant inslag att de svenska företagen kan få svårt att hävda sig i fråga om produktion av bulkkemikalier. Möjligheterna för svensk produktion synes störst vad gäller tillverkning av mer förädlade produkter med bulkkemikalier som råvara. En sådan produktionsinriktning kräver inte så stora investeringar i anläggningar men i gengäld krävs en högre grad av forskningsinriktning. Inom läkemedelsindustrin går utvecklingen mot allt större och dyrbarare forskningsprojekt vilket nödvändiggör en snabb marknadsföring av de produkter som forskningsarbetet leder fram till. På denna marknad är förhållandena speciella då det existerar en stor mängd nationella regleringar och föreskrifter. Dessa kan framtvinga en ökad utlandsetablering vilket skulle påverka den svenska produktionen. För hela den kemiska industrin kan antas att produktionen kommer att växa snabbare än industrins genomsnitt. Tillväxten kan anges till 4 å 5 procentenheter större än för industrin i övrigt. För en mera betydande expansion torde krävas att tullmurarna gentemot EEC avvecklas. Hur den framtida utvecklingen ter sig för petroleumindustrin är starkt beroende av lokaliseringsbeslut för ett fåtal raffinaderier. De företag det gäller ingår i internationell la koncerner som kan välja att förlägga produktionen till andra länder. F. n. är endast ett fåtal platser i landet möjliga för sådan produktion och dessa platser är belägna så att de är eftersökta för andra ändamål. Möjligen kan vi ange branschens produktionstillväxt till något snabbare än industrins genomsnitt. Några branscher kommer sannolikt att öka sin produktion i en långsammare takt än hela industrin. Det gäller den grafiska SOU 1970: 71

industrin vars karaktär av skyddad bransch torde förändras. En ökad internationalisering tillsammans med övergång till mera kapitalkrävande processer (t. ex. datastyrd sättning) och därmed ökande stordriftsfördelar kommer att medföra en betydande omstrukturering mot färre och större företag. Livsmedelsindustrin är starkt beroende av den framtida jordbrukspolitikens utformning. Särskilt gäller detta de delar som huvudsakligen förädlar svenska jordbruksprodukter, mejerier och slakterier. En annan faktor av betydelse är en eventuell anknytning i någon form till EEC. En så kraftigt utvidgad marknad innebär betydande expansionsmöjligheter för livskraftiga företag. Samtidigt kommer strukturomvandlingen att påskyndas och koncentrationstendenserna i branschen att tillta. För textil- och beklädnadsindustrierna gäller att efter den omstruktureringsperiod som branschen f. n. befinner sig i, och efter de anpassningar som en närmare anknytning till den gemensamma marknaden kan kräva, kan återstå en kärna av konkurrenskraftiga svenska företag i branschen. Tillväxten, sedd på denna längre sikt, torde dock vara långsammare än för hela industrin.

4.5 Energiförsörjning

En genomgående tendens i utvecklingen har under lång tid varit att behovet av energi i skiftande former ständigt ökat. Världens förbrukning av energi var 1965 mer än fem gånger så hög som vid sekelskiftet Enbart mellan 1955 och 1965 steg förbrukningen med omkring 60 % eller med ca 5 % per år. Detta var en avsevärt högre ökningstakt än under tidigare decennier. Enligt OECD:s prognoser kan världens behov av energi väntas stiga i ungefär samma höga takt framtill 1980. Om man bortser från kostnadsaspekten är världens totala energitillgångar praktiskt taget outtömliga. Nya fynd av fossila bränslen och atombränslen görs ständigt samtidigt som tekniken att utvinna och använda bränslena stadigt förbättras. Kärnkraften torde i Sverige liksom i övriga industriali-

Tabell 4.5:1. Energiförbrukningen 1965—1985. Mtoe resp. procent. Mtoe 1965 Industri Samfärdsel Övrigt Summa levere rad energi Omvandlings- och överföringsförluster Totalt tillförd energi

Förändring, procent per år 1965—1970

1970—1975

1975- -1985

10,8 3,9 9,9

5,1 5,1 4,1

4,6 4,5 5,5 4,9

3,5 3,2 3,1 3,3

24,6

4,7

1,4 26,0

15,7 6,3

11,6

21,2 5,9

5,1

Anm: Mtoe, dvs. milj. ekvivalenta oljeton, är liksom Gcal speciellt konstruerade mått avsedda att möjliggöra en sammanvägning av bränsle- resp. elförbrukningen. 1 Mtoe=10 milj. Gcal. Källa: Centrala driftledningen. serade länder utvecklas till att svara för en betydande och på sikt troligen dominerande del av energiförsörjningen. Problemet är så-, lunda knappast risken för att resurserna skall uttömmas utan hur energibehovet skall tillgodoses på bästa sätt. Ett av de mest framträdande dragen i Sveriges energisituation är det starka behovet av import. Importens andel uppgår f. n. till omkring 70 % och kan under de närmaste åren väntas öka. Den billiga vattenkraften är nämligen i stort sett utbyggd, och användningen av inhemska bränslen har stagnerat på en låg nivå. Av de importerade bränslena dominerar oljeprodukterna. Den importerade råoljan kommer främst från Främre Orienten medan de raffinerade produkterna till stor del kommer från Västeuropa. Under den senaste 5-årsperioden har förädlingen av oljeprodukter inom landet ökat markant. De svenska raffinaderierna svarar f. n. för ca 50 % av de totala leveranserna av förädlade oljeprodukter. Någon mera omfattande förekomst av olja eller naturgas i Sverige har inte uppdagats. Ett nybildat halvstatligt bolag har emellertid påbörjat prospekteringsarbeten på den svenska delen av kontinentalsockeln. Vad slutligen gäller kärnbränslen kommer behovet, åtminstone under 70-talet, nästan uteslutande att behöva täckas genom import. På sikt kan dock en höjning av uranpriset på världsmarknaden liksom utvecklingen på reaktorsidan eventuellt leda till en ökad inhemsk andel.

4.5.1 Energibehovet 1970-1975 Energibehovet väntas under 70-talet fortsätta att stiga i snabb takt. Enligt de prognoser Centrala driftledningen (CDL) och överstyrelsen för ekonomiskt försvar sammanställt för långtidsutredningens räkning antas ökningen av totalt tillförd energi uppgå till 6,3 % per år 1970-1975 för att därefter dämpas något och stanna vid ca 5 % 1975-1985. Motsvarande siffra 1965-1970 var knappt 6 % (tabell 4.5: 1). Förbrukningen av eldningsbränslen och drivmedel väntas under 70-talets första hälft växa med något över 4 % och elförbrukningen med drygt 8 % per år. Jämfört med energikommitténs prognos (SOU 1970: 13) är den enda mera väsentliga förändringen en uppjustering för elenergin. I det följande kommer utvecklingen inom de olika användningsområdena att beröras. Inustrins elkonsumtion väntas växa med 6 % per år under 70-talet, dvs. endast i något lägre takt än under närmast föregående 10-årsperiod 1 . Mot bakgrund av den relativa avmattning av produktionen som kan väntas för flertalet energimässigt »tunga» branscher kan denna siffra tyckas något hög. Det faktiska utfallet kommer troligen i stor utsträckning att bero på hur kraftföretagen klarar konkurrensen med oljan speciellt i fråga om industriella värmeprocesser. Industrins andel av elkonsumtionen har succes1

Centrala driftledningen: 1970—1980.

Elkonsumtionen SOU 1970: 71

Tabell 4.5:2. Elförbrukning 1967- -1980, exkl. förluster, fördelad på geografiskt område. Terawattimmar (TWh). Elområde

1980 Södra Västra Östra Bergslagen Norrland

6,3 7,8 14,3 5,6 10,9 44,9

8,4 10,0 19,0 7,6 13,9 58,9

13,9 16,0 28,6 11,3 18,4 88,2

22,3 25,2 42,2 15,3 23,4 128,4

Hela riket

Anm: Elområdena motsvarar i stort civilförsvarsområdena. Källa: Centrala driftledningen. sivt sjunkit från 64 till 60 % under 60-talet, en utveckling som väntas accelerera under den kommande 1 O-årsperioden. Vad avser industrins bränsleförbrukning beräknas denna öka med knappt 5 % per år för att 1975 uppgå till ca 9,5 miljoner m 3 . För samfärdselns del är speciellt den framtida utvecklingen av landsvägstransporterna samt privatbilismen i de större städerna av intresse. De transportpolitiska riktlinjer statsmakterna följer under 70-talet kan i stor utsträckning antas styra fördelningen mellan eldrivna respektive bensindrivna transportmedel. Någon kraftigare omfördelning torde dock knappast bli aktuell under den närmaste 5-årsperioden. På bilområdet pågår ett omfattande utvecklingsarbete för att framställa elektriskt drivna fordon. Det förefaller emellertid inte sannolikt att elbilen kommer att vara kommersiellt konkurrenskraftig före 1980. Den i avsnitt 4.8 antagna ökningen av biltransportarbetet väntas medföra att bränsleförbrukningen ökar inom samfärdselsektorn med i runt tal 5 % per år 1970-1975. Inom den s. k. övriggruppen, dvs. andra förbrukare än industri och samfärdsel, framträder en intressant konkurrenssituation i fråga om uppvärmning av bostäder och andra byggnader. Elvärmen har under senare år visat ett starkt uppsving och svarar f. n. för ca 4 % av den totala elenergiförbrukningen. En allt mer accelererad uppgång förefaller trolig under 70-talet. För 1975 räknar CDL med ca 500 000 eluppvärmda bostäder och 1980 med drygt 900 000. Bidragande till denna starka ökning är inte minst det stigande antalet fritidshus. Dessutom torde elSOU 1970: 71

uppvärmning bli aktuell för småhus och flerfamiljshus i mindre orter. För flerfamiljshus belägna i stora och medelstora städer kan eluppvärmning knappast under den kommande 10-årsperioden bli konkurrenskraftig mot fjärrvärme.1 Den senare har under 60-talet visat en starkt uppåtgående tendens med totalt sett en fördubbling av levererad värmemängd vart fjärde år. Fjärrvärmeverken använder f. n. huvudsakligen olja som bränsle men tekniken medger även att man använder andra energiformer. Elvärmens frammarsch väntas, tillsammans med den snabba förbrukningsökningen inom servicenäringarna, leda till att »övriggruppens» konsumtion av elenergi mot slutet av 70talet är lika stor som industrins. Den här skisserade utvecklingen av energiförbrukningen väntas medföra att importen av oljeprodukter stiger från 28 miljoner m 3 1970 till drygt 36 miljoner m 3 1975 och omkring 45 miljoner m 3 1985. För kol och koks förutses ungefär oförändrade kvantiteter. Utgifterna för denna import framgår av avsnittet om utrikeshandeln (3.5). Regionala prognosdata föreligger enbart för elkonsumtionen. Som framgår av tabell 4.5: 2 väntas de syd- och mellansvenska områdena uppvisa en avsevärt högre tillväxt än de norra.

4.5.2 Kraftverk och eldistribution Med utgångspunkt från det väntade behovet av elenergi gjorde CDL under våren 1970 1 Med fjärrvärme menas värme som levereras i rörledningar med hjälp av varmvatten eller ånga från stora centralanläggningar.

Tabell 4.5:3. Elproduktionsapparaten 1970—1980. Effekt i megawatt (MW) och energi under medelår i terawattimmar (TWh). 1970

Vattenkraft1 Kärnkraft Kondens och mottryckskraft2 Toppkraft3 Summa

1980 Effekt

Energi

Effekt

Energi

Effekt

Energi

11000 10 3 750 340 15 100

53 — 13 — 66

12 600 3 100 6 600 1 200 23 500

59 16 25 — 100

13 400 7 000 7 500 5 600 33 500

62 46 36 1 145

1 2 3

Inkl. import av norsk kraft. Med dessa begrepp avses i huvudsak olika former av oljedrivna värmekraftverk. Med detta begrepp avses anläggningar som enbart används för att täcka kortvariga belastningstoppar och för att ge erforderlig maskinreserv. Utmärkande för toppkraften är att den enbart i ett fåtal fall är energialstrande. För framställande av toppkraft kan såväl olje- som vattenkraft användas. Källa: Centrala driftledningen. en studie över elproduktionsapparatens sannolika utbyggnad under 70-talet. En sammanfattning av de mest väsentliga resultaten återfinns i tabellerna 4.5: 3 och 4.5: 4. Bland de viktigaste antagandena märks ett sannolikt pris på tung eldningsolja om 7 kr./Gcal, vilket förutsätts inrymma åtgärder för att begränsa svavelhalten i rökgaserna. 1 Under kommande 5-årsperiod är utbyggnadsplanerna relativt fixerade. Redan under denna period svarar kärnkraften för det största krafttillskottet men det verkligt starka genomslaget förutses komma först under andra hälften av 70-talet. En forcering av utbyggnaden av kärnkraft är knappast möjlig bl. a. med tanke på riskerna för förseningar och andra bakslag som kan uppstå till följd av oprövad teknik. Utbyggnaden av vattenkraften - vår i dagsläget dominerande kraftkälla - kan däremot snart ses som ett passerat kapitel. Endast Ve av energitillskottet 1970-1975 beräknas falla på vattenkraften. Ur rent teknisk synvinkel är visTabell 4.5:4. Elproduktionen 1970 och 1980 fördelad på kraftslag. Procent.

Vattenkraft Kärnkraft Oljekraft Summa

40-45 30—40 20—30 100

20 100

Anm: Avser år med normal vattentillgång. Källa: Centrala driftledningen.

serligen en ytterligare ökning möjlig, men såväl ekonomiska som miljömässiga synpunkter synes tala för att detta knappast blir aktuellt i någon större skala. Som en följd av den snabba förbrukningsökningen behöver produktionsapparaten förstärkas med kraftkällor med kort projekterings- och utbyggnadstid. Även de senaste årens exceptionella torrårsförhållanden har understrukit behovet av snabba förstärkningar. Av dessa skäl väntas under 70-talets första hälft oljekraften byggas ut i nära nog samma omfattning som kärnkraften, trots den senares kostnadsmässiga fördelar. Under senare delen av 70-talet väntas huvudparten av det tillkommande energibehovet bli täckt av kärnkraft. Ett långsiktigt högre oljepris än det antagna 7 kr/Gcal skulle naturligtvis innebära att kärnkraftutbyggnad framstår i än gynnsammare dager. Ett oljepris vid 5,50 å 6 kr./Gcal skulle enligt CDL:s beräkningar å andra sidan resultera i att oljan ur lönsamhetssynpunkt helt slår ut kärnkraften. Det kan i detta sammanhang nämnas att priset på tung eldningsolja under 60-talet relativt konstant legat vid 6 kr./Gcal och att sålunda CDL i sitt huvudalternativ räknar med en viss uppgång. Vi har inte funnit anledning till att frångå detta prisantagande. De relativt små marginaler vi här rör oss med ger en anty1 Centrala driftledningen: Elförsörjningen under 70-talet - 1970 års studie. För en förklaring av Gcal se tabell 4.5:1.

SOU 1970: 71

Diagram 4.5:1. Produktion och sysselsättning inom el, gas, vatten och avlopp samt BNP 1960—1975. Volyminex 1960=100. Log. skala. 250200-

^ ^ ^ ^~^Z~~

150-

^^t£~~~~^

le innebära att kraftindustrins andel av rikets totala investeringar fortsätter att växa under den aktuella perioden. Speciellt snabba investeringsökningar förutses för de första åren av 70-talet. Inkluderas även värmeverken innebär detta enligt grova uppskattningar att det genomsnittliga årliga investeringsbeloppet stiger till ca 2 500 milj. kr. 4.5.3 Energisektorn i ett längre perspektiv

5030i

I

|

= Förädlingsvärde = BNP = Arbetstimmar

dan om hur beroende den framtida produktionsstrukturen är av relativprisernas utveckling. Fr. o. m. slutet av 1969 har det rått knapphet på tung eldningsolja och priset var vid halvårsskiftet 1970 avsevärt högre än 7 kr./Gcal. En väsentlig faktor i prisbilden är värderingen av de externa bieffekter som uppkommer till följd av omvandlingsförlusterna. Som framgår av tabell 4.5: 1 växer dessa förluster snabbare än själva den tillförda energin. Det är sannolikt att de miljömässiga nackdelarna av omvandlingsförlusterna är av varierande slag för olika kraftslag. Jämfört med vattenkraften har oljekraften en lägre driftsäkerhet. Av bl. a. detta skäl kommer framöver behovet av speciella toppkraftsanläggningar att öka. Toppkraftsanläggningarnas effekt väntas enligt CDL stiga från 340 MW 1970 till 5 600 MW 1980. Investeringskostnaderna för den här antagna utbyggnaden av kraftverk och eldistribution förutses uppgå till drygt 2 300 milj. kr. i genomsnitt per år under perioden 1971-1975 mot 1530 milj. kr. 1966-1970, allt räknat i 1969 års priser. Därav svarar investeringarna i distributionsnätet för ca 1 000 milj. kr. Det kan nämnas att denna senare typ av investeringar 1970 beräknas utgöra ca 40 % av de totala investeringarna. Ett realiserande av utbyggnadsplanerna skulSOU 1970: 71

En bedömning av energikonsumtionens utveckling i ett längre tidsperspektiv än det hittills skisserade torde vara synnerligen vansklig. Ett rimligt antagande kan emellertid vara att förbrukningen fortsätter att stiga i ungefär samma takt under perioden 1965-1980. Detta skulle i så fall innebära att energikonsumtionen år 2000 ligger mellan tre och fyra gånger högre än 1965. Uppgiften, vilken är hämtad ur energikommitténs betänkande »Sveriges energiförsörjning», innebär sålunda att de tendenser till mättnader inom olika delmarknader som kan väntas föreligga motvägs av ökningar och utvidgningar inom andra sektorer. Kommittén utgår vidare ifrån att förbrukningen av elenergi kommer att öka avsevärt snabbare än den totala energiförbrukningen och år 2000 vara 8 å 12 gånger större än 1965. Elenergins marknadsandel skulle då bli ungefär 75 % av den totala energiförbrukningen. För att elsektorns tillväxttakt skall bli så relativt snabb som antytts ovan talar bl. a. de föreliggande tecknen till en sänkning av produktionskostnaderna under 80-talet, främst vad avser kärnkraften. Den senare torde på sikt ha goda utvecklingsmöjligheter genom en fortsatt ökning av enhetsstorlekarna och genom introduktion av bridreaktorer, vilka kännetecknas av att de utnyttjar bränslet i mycket hög grad. Enligt vissa internationella bedömningar skulle dessa faktorer under 80-talet successivt kunna minska produktionskostnaden med ca 25 %. På längre sikt skulle minskningen kunna bli ännu större. En framtida sänkning av överföringskostnaderna, bl. a. genom att kraftkällorna förläggs närmare förbrukarna, är en annan väsentlig förutsätt-

•ning för att elpriserna skall kunna sjunka i framtiden. Från energikommitténs betänkande kan vissa grova slutsatser dras om den framtida efterfrågan på energi från de tre sektorerna industri, samfärdsel o:h bostadsuppvärmning. Beträffande industrin kan man i första hand vänta sig en snabbare expansion av t. ex. verkstadsindustrin än de från energisynpunkt »tunga» branscherna såsom järnoch cellulosaindustrin. I kombination med att industrins andel av den totala produktionen troligen fortsätter att minska är det tveksamt om elförbrukningen för denna sektor kan växa lika snabbt som hittills. Till detta kan läggas att industrins andel av den totala elförbrukningen redan under 60-talet uppvisat en fallande trend. En motverkande faktor kan dock vara att elenergin på grund av en gynnsam relativ prisutveckling i ökad utsträckning kan tas i anspråk för industriella värmeändamål. Inom samfärdseln bör det vara rimligt att räkna med väsentliga förändringar i det hittillsvarande utvecklingsmönstret i varje fall när det gäller storstadsområdena. Det förefaller sålunda sannolikt att individuella transporter inte kommer att tillåtas expandera som hittills i de större städerna samt att miljövårdsaspekterna kommer att göra sig alltmer gällande. Det senare kan tala för att elbilarna under 80-talet slår igenom i större skala, men samtidigt torde även bränslekonsumtionen påverkas i den mån de kollektiva transporterna expanderar kraftigt. Ytterligare väsentliga faktorer kan vara olika trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder såsom fullgod vägbelysning utmed de större trafiklederna och uppvärmning av körbanan på vägar och gator med stor halkrisk. Elektrisk lokaluppvärmning har under senare år visat sig vara ett realistiskt alternativ till oljeeldning. Även på sikt kan fastighetsuppvärmning väntas bli ett viktigt användningsområde för elenergi såväl för enfamiljshus och det snabbt ökande antalet fritidshus som för ett icke oväsentligt antal flerfamiljshus. Sett från utbudssidan bör i första hand kärnkraftens utvecklingsmöjligheter framhävas. Förutom vad som ovan sagts om

kärnkraftens potentiella möjligheter att sänka elpriserna, torde en väsentlig aspekt vara att kärnkraften kan lokaliseras med relativt hög grad av frihet. Det kan därför bli möjligt att förlägga kärnkraftsbaserade fjärrvärmeverk i anslutning till stora industrikomplex och bostadsområden. Avslutningsvis skall här nämnas några av de områden där tekniken kan tänkas komma att erbjuda nya användningsområden. Dessa - vilka långt ifrån är de enda - har valts bl. a. med tanke på att miljöfrågorna framöver kommer att spela en allt större roll. Det kan framhållas att ett ökat miljöskydd inte nödvändigtvis innebär en minskad energiförbrukning, eftersom energi i lämpliga former även kan komma att tas i anspråk för att lösa miljövårdsfrågor. Sålunda är det t. ex. sannolikt att tillgång på billig energi radikalt kan förändra möjligheterna att tillvarata avfall i det moderna samhället. Det bör på sikt vara möjligt att ur åtminstone flytande avfall återvinna de ingående råmaterialen. När det gäller avloppsvattnet kan man vänta att det med framtida lägre energipriser blir ekonomiskt möjligt att recirkulera det renade vattnet. Omvandlingsförlusterna i kärnkraftsanläggningar beräknas under 70-talet vara ungefär dubbelt så stora som själva den resulterande kraftproduktionen. Från miljövårdssynpunkt såväl som från ekonomisk synpunkt skulle det därför vara tilltalande att i större utsträckning finna nyttig användning för den energi som frigöres i kärnkraftsanläggningar. 4.6

Byggnadsverksamhet

Byggnadsverksamhetens expansion dämpades markant under andra hälften av 60-talet jämfört med närmast föregående 5-årsperiod. Branschens förädlingsvärde ökade 1965-1970 volymmässigt med ca 2 % per år mot ca 7 % per år 1960-1965. Till denna utveckling bidrog i första hand en lägre tillväxttakt för byggnads- och anläggningsinvesteringarna, vilka ju utgör den samlade bruttoproduktionen inom sektorn. Av betydelse torde emellertid också ha varit en stegrad andel i bruttoproduktionsvärdet av utSOU 1970: 71

Diagram 4.6:1. Bruttoinvesteringar i byggnader och anläggningar 1960—1975. Volymindex 1960 = 100. Log. skala. Skogsbru k

Jordbruk m.m. 200-

ndustri

150-

200_

'.-^-~

150 T"

—

•

,..,---

150-

y"

S1\

100 1960

—

^~-'~1

t*~-C

mo-

75 El-, gas- och värmeverk

ys0

75 Byggnadsverksamhet

Vatten och avlopp

200- - " '

150-

y

y '

100i in 1960

1960.

75 Samfärdsel (inkl vägoch gatuförvaltning)

Varuhandel 200-

Väg- och gatuförvaltning

,_.

150-

V--.''

^--

100 i C.

75 70 1960

70 Privata tjänster

Permanenta bostäder 200 S^'''^

4"'

„"'

300 250

yr-"'""

200-

200-

100 ^r

r

150-

fy

»-•*

_.— -

_.

__^- —

/ • '

10070-

100-

75 Offentliga tjänster

350i •300 250-

150-1

75 196O

75 Totala investeringar 200150A n m : I deldiagrammen har de totala investeringarna 1001960

65 SOU 1970: 71

lagts in som en t u n t streckad linje.

ifrån levererade varor och tjänster i form av byggmaterial, förtillverkade delar, transporter etc. Av den totala bruttoproduktionen inom byggnadssektorn 1968 på 27,1 miljarder kr. härrörde enligt nationalräkenskaperna 14,5 miljarder eller drygt hälften från sådana leveranser utifrån. Användningen av förtillverkade komponenter har enligt allmänna erfarenheter inom branschen ökat starkt under en längre period. Även enligt nationalräkenskaperna skulle andelen utifrån levererade varor och tjänster ha ökat under senare hälften av 60-talet. Någon långsiktig sådan tendens registrerar dock inte denna statistik. Byggnadssektorn omfattar tre ungefär lika stora huvudgrenar: bostadsbyggande, övrigt husbyggande (främst inom offentliga sektorn, industrin och handeln) samt anläggningsverksamhet (bl. a. vägar samt vatten och avlopp). Uppbromsningen av ökningstakten 1965-1970 jämfört med tidigare gällde främst bostadsbyggandet och vissa andra husbyggnadskategorier. Under första hälften av 60-talet ökade byggandet förhållandevis snabbt inom så gott som alla näringsgrenar. Efter 1965 har det däremot förelegat stora skillnader, delvis som en följd av ekonomisk-politiska åtgärder. Byggandet inom delar av de tjänsteproducerande sektorerna har hållits tillbaka med hjälp av bl. a. investeringsavgifter och restriktiv tillståndsgivning. Byggvolymen har minskat inom främst varuhandeln samt post- och teleområdet. Inom den statliga och kommunala sektorn har investeringarna för fritidsändamål behandlats restriktivt, men totalt sett har det offentliga husbyggandet bibehållit den snabba expansionstakten från förra delen av 60-talet (9 å 10 % per år). Markanta ökningstal har också registrerats för byggandet av kraft- och värmeverk. Industribyggandet har stimulerats, men nivåhöjningen jämfört med 1960-1965 har blivit relativt liten. Bostadsbyggandet har fortsatt öka om än i betydligt lugnare takt än tidigare (2 å 3 % per år 1965-1970). Byggandets utveckling inom de olika näringsgrenarna framgår av diagram 4.6: 1. Produktionstillväxten 1965-1970 synes ha uppnåtts med en något minskad arbetsinsats 236

i timmar räknat (-0,6 % per år). Den tidigare, periodvis kraftiga, ökningen av byggnadssektorns arbetsvolym skulle således ha avstannat. Antalsmässigt synes byggsysselsättningen ha fortsatt att växa något och uppgick 1970 till ca 360 000. Byggnadskostnadernas stegring dämpades 1965-1969 jämfört med föregående period, då den högt uppdrivna aktiviteten inte undgick att få återverkningar på prisområdet (se tabell 1.2: 3 i kapitel 1). 1969 och 1970 ökade emellertid vissa priser, främst på material, ånyo snabbare. Det tycks som om byggnadssektorn (inkl. byggmaterialen) liksom tidigare karakteriseras av något större variationer i prisutvecklingen från period till period än genomsnittet för ekonomin. En fortsatt tillväxt av byggefterfrågan kan väntas under den närmaste 5-årsperioden. Enligt vår kalkyl blir dock ökningen förhållandevis måttlig och något svagare än 19651970. Totalt för nybyggnad och reparationer förutses en volymmässig uppgång med ca 3 % per år, dvs. något i underkant av BNP:s ökning. Den förutsedda utvecklingen framgår av tabell 4.6: 1. Jämfört med 19651970 skulle därvid tillväxttakten för nybyggandet av hus sänkas något och för anläggningar ökas något. Reparations- och underhållsvolymen väntas öka något snabbare än tidigare. Med sina närmare 40 % av den totala byggvolymen spelar bostadsproduktionen en central roll för sektorns utveckling. Väsentligt för den här presenterade kalkylen för byggefterfrågan är därför att nybyggandet inom bostadsområdet förutsätts minska med 2 % per år (se avsnitt 4.9). Bostädernas betydelse framgår av att en alternativ förutsättning om en ökning av bostadsbyggandet med 2 % per år skulle höja totala byggnadsvolymens tillväxttakt (från ca 3 %) till ca 4 % per år. Industribyggandet väntas växa kraftigt som ett led i ansträngningarna att öka exportkapaciteten. Däremot synes det offentliga husbyggandet inom sjukvård, undervisning, förvaltning etc. tillväxa betydligt långsammare än tidigare. Vidare kan noteras att expansiva planer föreligger för kraftverken samt bank- och försäkringssektorn. Inom flera sektorer föreligger uppSOU 1970: 71

Tabell 4.6:1. Byggandet inom olika områden 1960—1975. Volymförändring, % per år 1969 Milj. kr

1960— 1965

1965— 19701

379 1 959 1 296 1 316 125 661 450 582 2111 9 659 8 122 664 3 635

2,5 3,4 -2,7 11,1 3,9 10,5 -3,9 8,7 7,6 7,8 7,6 12,4 9,9

2,6 0,9 8,0 5,1 -4,9 —4,2 2,1 —9,6 3,6 2,5 2,6 5,6 9,3

1,9 6,5 6,7 2,0 2,0 3,3 6,4 3,2 4,5 —0,5 —2,0 5,9 2,7

22 837

6,7

3,3

2,5

2. Reparationer och underhåll

6 700

3,5

3,3

4,2

3. Nybyggnad och reparationer, totalt (1+2)

29 537

6,0

3,3

2,9

Husbyggnad Nybyggnad Reparationer Summa husbyggnad

16 220 5 140 21 360

7,9 4,5

4,0 3,2

2,2 4,5

7,0

3,8

2,7

Anläggningar Nybyggnad Reparationer Summa anläggningar

6617 1 560 8 177

4,3 0,8

3,1 3,6

3,8 3,5

4,4

3,2

3,7

1. Nybyggnad Jordbruk, skogsbruk m. m. Industri El-, gas- o. värmeverk Vatten och avlopp Byggnadsverksamhet Varuhandel Transport Post och tele Vägar och gator Fastighetsförvaltning därav: perm, bostäder Privata tjänster Offentliga tjänster

Summa nybyggnad

1970— 1975

Delvis uppskattning.

dämda behov till följd av restrektiva statliga åtgärder. Den närmare utvecklingen av byggvolymen inom de olika områdena kommer att bli beroende av investeringspolitiken i form av tillståndsgivning, investeringsavgift, kreditpolitik, låneramar etc. De i tabellen och diagrammet återgivna förändringstalen utgör inget försök att förutsäga utfallet av investeringspolitiken, utan är närmast en tolkning av planer och efterfrågeläge inom investeringsområdet. Avvägningen mellan olika områden liksom utvecklingen under loppet av perioden 1971— 1975 diskuteras i avsnitten 1.5 och 1.6. För reparations- och underhållsverksamheten, som utgör inemot lU av den totala byggvolymen, är underlaget för en bedömning av den framtida utvecklingen bräckligt. Bäst kända är tendenserna inom boSOU 1970: 71

stadsområdet. Byggandet har där varit kraftigt inriktat på nybyggande kombinerat med rivning av äldre hus. Över hälften av lägenhetsbeståndet kan beräknas vara högst 25 år. Emellertid är många av de omkring miljonen lägenheterna från 20-, 30- och 40-talen i behov av upprustning. Planer synes föreligga att genomföra en sådan i ökad takt. Detta är emellertid förbundet med problem av både produktionsteknisk och finansiell art, som ställer krav på såväl byggnads- och materialindustrin som kommunerna. Även om vissa hinder sålunda föreligger verkar det sannolikt att reparations- och underhållsvolymen kommer att öka snabbare än tidigare, varför ett antagande i denna riktning införts i kalkylerna. I syfte att belysa de produktionsmässiga utvecklingstendenserna inom byggnads- och

anläggningsindustrin har en utredning för vår räkning utförts inom Svenska Byggnadsentreprenörföreningen. Beträffande produktiviteten redovisas där resultatet av undersökningar främst beträffande byggandet av flerfamiljshus. Dessa visar en jämnt stegrad arbetsproduktivitet över 50- och 60-talen, eventuellt med en tendens till acceleration efter 1965. Tidsåtgången per producerad m 3 byggvolym för egentliga byggnadsarbetare inom detta område anges ha sjunkit från ca 4,5 timmar 1950 till ca 2 timmar 1967, vilket innebär en nedgång med 5 % per år. 1 Det är därvid emellertid fråga om ett partiellt mått på produktivitet som inte tar hänsyn till ett successivt bortfall - bl. a. genom förtillverkning - av en rad arbetsmoment som tidigare utförts av denna yrkesgrupp. Beräkningar med utgångspunkt från nationalräkenskaperna avseende den totala byggnads- o:h anläggningsindustrins produktivitet visar en något annan utvecklingsbild. Arbetsproduktiviteten - mätt som förädlings' ärde per arbetstimme - har enligt denna källa under 60-talet ökat trendmässigt med ca 3,5 % per år, vilket innebär en höjd tillväxttakt jämfört med 50-talet. Dessutom skulle det finnas en - dock långtifrån statistiskt säkerställd - tendens mot något lägre ökmngar mot slutet av 60-talet. När det gäller produktivitetsutvecklingen under den kommande 5-årsperioden kan man urskilja olika varandra delvis motverkande tendenser. Vi har för vår del stannat för en ökningstakt som ligger i nivå med 60-talstrenden, dvs. 3,5 % per år. De överväganden av delvis rätt allmän karaktär som ligger bakom denna förutsättning kan summeras på följande sätt. Under 50-talet åstadkoms de stora rationaliseringarna med hjälp av en mekanisering av arbetet inom ramen för ett traditionellt byggande genom införande av kranar, hissar, schaktmaskiner etc. Mekaniseringen fortsatte under 60-talet och kan också väntas gå vidare under den kommande perioden, bl. a. gerom införande av nya transport- och hanteringsmetoder. Man får dock räkna med att endast mindre produktivitetsvinster står att vinna den vägen. Un-

der 60-talet kom rationaliseringarna främst genom att produktionen, speciellt inom bostadsområdet, i så hög grad kunde koncentreras på stora objekt, vilket gav betydande stordriftsfördelar. Av väsentlig betydelse var också förändringen av byggmetoderna mot dels innovationer inom de traditionella metoderna (ex. stomgjutning med hjälp av form bord o. dyl.), dels ökad användning av förtillverkade komponenter. Mest uppmärksammad har blivit förtillverkningen i fabrik av stomelement. Denna metod har emellertid inte fått den utbredning som man en tid räknade med. Generellt gäller att ytterligare positiva effekter av de långa serierna, för vilka både de stora objekten och fabriksmässig förtillverkning är uttryck, torde kunna uppnås först sedan de inordnats i en mer genomgripande industrialisering av byggandet. Ansträngningarna kan därvid under 70-talet väntas mindre komma att inriktas på de produktionstekniska processerna än på en organisatorisk omdaning. Tendensen går mot en ökad samordning inte bara av aktiviteten på byggplatsen utan av hela byggprocessen från stadsplanering till den färdiga byggnaden. Ansträngningar görs också att åstadkomma en långt driven standardisering av mått, material, maskiner, verktyg, arbetsmetoder etc. liksom typisering av olika förtillverkade delkomponenter men o~kså av utrymmen som exempelvis badrum, kök och hela lägenheter. Denna utveckling kan väntas ge rationaliseringsvinster genom att ert ökande volym seriebyggande kan genomföras med standardprodukter men också på grund av att det även vid mindre objekt ges ökad möjlighet till upprepning av invanda arbetsprocesser. Man bör dock realistiskt räkna med att dessa förändringar tar tid att genomföra mot bakgrund av de hinder som i dag föreligger i form av oenhetliga regelsystem och tekniska bestämmelser, uppsplittringen av produktio n sp r ocessen,. upphandlingsförfaranden etc. På sikt torde man emellertid kunna räkna med att ett begränsat antal produktions- och material1 Resultaten av produktivitetsundersöknin^en redovisas närmare i "Bvcpolatsernas arbetsproduktivitet". (Skrift från Svenska Byggnadsindustriförbundet.) SOU 1970: 71

Diagram 4.6:2. Produktion och sysselsättning inom byggnadsverksamhet samt BNP 1960—1975. Volymindex 1960 = 100. Log. skala. i

250 2001 5 0

J ^gtftf

100 :*<**—-

:r

-"'"""*"' Jtflii:::::::: ^"

""

50 30i

,

,

l

i

= Förädlingsvärde = BNP = Arbetstimmar

system kommer att dominera byggmarknaden. På grund av de skillnader, som beräknas föreligga i produktivitetsutveckling mellan de olika delbranscherna, kan den totala produktiviteten för byggbranschen förutses bli påverkad negativt av den minskande andelen bostadsbyggande och den ökade andelen reparationer som väntas. Detta motverkas i viss mån av det ökade inslaget av anläggningsverksamhet. Cm man räknar med att andelen i byggproduktionen av utifrån levererat mate ial etc. ökar i nuvarande takt kommer den kalkylerade uppgången av investeringar i byggnader och anläggningar på ca 3 % per år 1970-1975 att medföra en tillväxt i sektorns förädlingsvärde med ca 2,5 %. Med den förutsatta produktiviteten skulle detta resultera i att arbetskraftsefterfrågan i timmar räknat minskar med ca 1 % per år. Antalsmässigt skulle den totala arbetsstyrkan (på grund av arbetstidsförkortningen) förbli ungefär oförändrad. Antalet byggnadsarbetare torde därvid komma att reduceras något, medan antalet tekniker och övriga tjänstemannabetonade kategorier fortsätter att öka. En utveckling i linje med vår investeringskalkyl kommer att medföra ett något minskat behov av arbetskraft inom bostadsbyggandet och en ökning i motsvarande grad inom annat byggande. SOU 1970: 71

Byggnadssektorns egna investeringar h a r ökat endast måttligt under den senaste 5årsperioden bl. a. beroende på återhållsamhet under konjunkturavmattningen. Även om utvecklingen mot ökad mekanisering: går relativt långsamt synes det dock under den framförliggande perioden finnas en tendens hos företagen att snabbt förnya sin maskinpark. Maskinanskaffningar, vilka utgör den dominerande parten av investeringarna, kan därför väntas ske i accelererad takt. Byggnadsinvesteringarna torde inte bli lika expansiva bl. a. mot bakgrund av att elementfabrikerna f. n. har viss överkapacitet. Totala nyinvesteringarna inom byggnadssektorn förutses öka med ca 4 % per år från 1970 till 1975. Byggnadssektorn består av ett stort antal företag av skiftande storlek och art. 1968 var antalet byggande företag närmare5 000, vartill kom ungefär lika många byggnadshantverksföretag, vilka sysslar med målning, glasmästeri etc. En avsevärd del av byggandet utförs emellertid av ett begränsat antal större och medelstora företag. Knappt 20 företag med mer än 1 000 anställda svarade 1968 för ungefär hälften av den totala produktionen. Karakteristiskt för byggområdet är att det ända till i våra dagar varit möjligt att etablera sig utan någon större kapitalinsats. Kravet på teknologisk insats har varit begränsat eftersom det legat i byggandets traditionella organisation att de specialister som behövts för konstruktion av produkterna tillhandahållits av beställaren i form av konsulter. Denna bild håller emellertid nu på att ändras som en följd av de marknadsmässiga förändringar som berördes i det föregående och som på sikt väntas leda till att det växer fram ett begränsat antal system för produktion, material och marknadsföring. En viss koncentration har ägt rum inom branschen under 60-talet. Mycket talar emellertid för att strukturomdaningen går in i ett intensivare skede under 70-talet. I denna p r o e s s kommer sannolikt att ingå en ökad nedläggnirg av företag men också samgående mellan olika företagsenheter. Utvecklingen kan väntas leda fram till ökad betydelse för ett begränsat antal byggkedjor 239

med betydande integration med byggmaterialindustrin, vilket medför delvis nya konkurrensbetingelser inom branschen. När det gäller företagsstrukturen tyder undersökningar på att företagets storlek inte är avgörande för effektiviteten. Genom återupprepningseffekter, inom ramen för etablerade bygg- och materialsystem, torde det bli möjligt även för mindre företag att hävda sig. Strukturomdaningen kan väntas få ett betydande inslag av samarbete mellan företag med skiftande specialinriktning. Byggnadssektorn har hittills i hög grad varit hemmamarknadsbetonad. Svenska företags byggande i utlandet utgör endast ett par procent av den totala produktionen. Även importandelen är låg. Utvecklingen synes dock gå mot en ökad internationalisering. På sikt kan man räkna med att svenska byggföretag kommer att konkurrera med utländska både här i landet och på internationella marknaderna. Denna utveckling torde dock inte komma igång i större utsträckning under den närmaste 5-årsperioden. De största hindren består i skiftande mått, tekniska bestämmelser, standardkrav etc. länderna emellan. 4.7

Varuhandel

Till varuhandel räknas här parti- och detaljhandel. Distribution av varor utförs emellertid förutom av parti- och detaljhandelsföretag också av vissa fabrikantföretag och av hushållen. Vid sidan av den fysiska varuhanteringen omfattar varudistributionen en mängd andra funktioner, t. ex. marknadsföring, kreditgivning och varuinformation. Det traditionella distributionsmönstret kan beskrivas på följande sätt. Fabrikanten levererar varor till grossisten som sammanställer och lagrar ett sortiment härrörande från ett flertal olika producenter. Partihandeln levererar i sin tur varor till ett stort antal detaljister. Konsumenterna slutligen svarar nästan helt för distributionsledet från butikerna. I många fall sker dock varudistributionen på annat sätt. Vissa produkter levereras sålunda direkt från fabrikant till detaljist. Detaljistledet kan också överhoppas,

t. ex. vid leveranser främst av konsumtionsvaror till storhushåll (restauranger, institutioner o. dyl.). En betydande del av varudistributionen sker även i form av leveranser av producentvaror från fabrikant- eller grossistlager direkt till förbrukaren. Antalet verksamhetsställen inom detaljhandeln beräknas 1970 uppgå till 54 000. Inom partihandeln uppskattas samtidigt antalet verksamhetsställen i företag med anställda till 9 000. För partihandelsföretag utan anställda saknas däremot uppgifter. Siffrorna tyder på att strukturomvandlingen gått snabbt under 60-talet. Under perioden 1963-1969 försvann sålunda omkring 23 000 butiker samtidigt som antalet verksamhetsställen i partihandelsföretag med anställda minskade med ca 3 000. Trots detta har sektorn produktionsmässigt visat en stabil tillväxt. Enligt nationalräkenskaperna ökade sektorprodukten, som i stort sett utgörs av driftöverskott, löner, avskrivningar och indirekta skatter, 1965 -1970 med 3,3 % per år i volym. Detta innebär en något lägre tillväxt än under första hälften av 60-talet (5,2 %). Sektorns bidrag till BNP uppgår till närmare 10 % . Sysselsättningsmässigt är varuhandeln något större. Antalet sysselsatta beräknas 1970 till ca 497 000, vilket motsvarar omkring 13 % av totala sysselsättningen i landet. Räknat i timmar har sysselsättningen minskat med 0,5 % per år 1965-1970 efter att ha ökat med 0,8 % per år under 60-talets första hälft. Produktionen per arbetstimme ökade härigenom med 3,8 % per år 1965-1970 vilket var något långsammare än 1960-1965 då produktiviteten steg med 4,4 % per år. För att få underlag för en bedömning av utvecklingsdragen inom varuhandeln har en undersökning utförts av Handelns utredningsinstitut (HUI) för vår räkning. Utvecklingsdrag inom

varudistributionen

Den strukturomvandling som präglat varuhandeln under 60-talet kan väntas fortsätta under 70-talet med oförminskad intensitet men med delvis annan inriktning. Nya försäljningsformer är på väg och den distriSOU 1970: 71

butionstekniska utvecklingen sker mycket snabbt. Det är emellertid svårt att kvantifiera den ekonomiska betydelsen av dessa innovationer. Möjligheterna att ytterligare effektivisera distributionsarbetet sammanhänger i hög grad med konsumenternas inköpsbeteende. Flertalet hushåll köper dagligvaror varje dag, varför de genomsnittliga inköpen i detaljhandeln är förhållandevis små. Därtill kommer en snedbelastning till vissa veckodagar och vissa timmar under dagen. Detaljhandeln måste anpassa anläggningar och personal så att även toppbelastningen klaras, vilket innebär att man tidvis arbetar med en betydande överkapacitet. Också ur hushållens synpunkt kan det nuvarande köpsystemet synas mindre rationellt. Lång tid åtgår till att välja ut och frakta hem varor, vilket verkar vara särskilt otillfredsställande i en situation som utmärks av att de gifta kvinnorna i ökad utsträckning förvärvsarbetar. Bortsett från psykologiska faktorer är det främst två förhållanden som motverkar en förändring av inköpsmönstret, dels bristen på transportmedel för hemtransport av varorna, dels de begränsade förvaringsmöjligheterna i hemmen. Det ökade bilinnehavet bidrar visserligen till en successiv stegring i transportkapaciteten men för en mera radikal förbättring skulle sannolikt krävas en organiserad form av transporter. Höjningen av bostadsstandarden medför att förvaringsutrymmena i hemmen blir större. En avgörande förändring inträffar emellertid först om man vid projektering av nya bostadsenheter lägger större vikt vid anordningar som underlättar stora, koncentrerade inköp. Kraven på fortsatt rationalisering inom handeln för att undvika kraftiga kostnadsgenomslag i priserna kommer otvivelaktigt att medföra att de stora, högproduktiva försäljningsenheternas ställning på marknaden ytterligare förstärks. De stora självbetjäningsbutikerna med fullständigt dagligvarusortiment väntas fortsätta att öka sin marknadsandel, vilket torde medföra en fortsatt nedläggning av mindre och medelSOU 1970: 71 75—014403

stora livsmedelsbutiker. Varuhusens andel av den egentliga detaljhandelns omsättning, vari då inte inräknas handeln med bilar, drivmedel, läkemedel och alkohol, uppgick 1969 till ca 20 %. En ökning av marknadsandelen till närmare 30 % planeras fram till 1975. En viss etablering av varuhus på nya orter kan förutses, men den kraftigaste utbyggnaden av denna sektor väntas framför allt ta formen av stormarknader. Enligt branschens definition är en stormarknad ett varuhus med minst 2 500 m 2 försäljningsyta som för ett visst minimisortiment och som tillämpar självbetjäning. Dessutom krävs att stormarknaden skall vara lokaliserad utanför tätort samt disponera parkeringsutrymmen för minst 500 bilar. Vid ingången av 1970 fanns 11 försäljningsställen som uppfyllde denna definition på stormarknad. Tillsammans hade dessa 1969 en omsättning på ca 670 milj. kr., vilket motsvarar knappt 2 % av detaljhandelns samlade försäljning. Stormarknadernas viktigaste konkurrensmedel är priset. Genom att bygga enkla anläggningar på billig mark och genom att konsekvent utnyttja självbetjäning i kombination med massförsäljning kan stormarknaderna hålla en relativt låg prisnivå. Även om besparingen för konsumenten reduceras av resekostnaderna, samtidigt som den personliga rådgivningen och servicen oftast är starkt begränsad, har stormarknaderna visat sig ha stor attraktionskraft. Planer på ytterligare ett antal stormarknader, belägna främst i anslutning till de större städerna och trafiklederna, föreligger. 1975 beräknas det finnas ca 25 stormarknader i landet med en detaljhandelsandel av närmare 7 % . Denna andel ingår i den tidigare nämnda siffran för varuhusens marknadsandelar. Det pågår också sedan åtskilliga år en koncentration av detaljhandeln, särskilt fackhandeln, till köpcentra belägna i stadskärnan eller i större förortsbildningar. En speciell form, som fått stor utbredning i USA, är trafikorienterade köpcentra. Dessa består av ett eller flera varuhus jämte en rad specialaffärer och andra tjänstestäl241

len lokaliserade i anslutning till större trafikleder, men utan nämnvärt lokalt kundunderlag. Nyligen har det första svenska trafikorienterade köpcentrat öppnats i Valbo mellan Gävle och Sandviken. Ytterligare anläggningar av liknande slag är under projektering. Det är dock ännu för tidigt att söka bedöma vilken kvantitativ betydelse trafikorienterade köpcentra kan komma att få under 70-talet. Utvecklingen av stora självbetjäningsbutiker, stormarknader, trafikorienterade köpcentra och andra stordriftsformer inom detaljhandeln har medfört svårigheter för de egentliga närhetsbutikerna av vilka många, som nämnts, redan fått läggas ned. För många konsumenter har förändringarna inneburit längre avstånd till närmaste inköpsställe. De som saknar bil för hemforsling av varor upplever säkert i många fall handelns strukturomvandling som en serviceförsämring, vilket särskilt gäller äldre och handikappade. Det pågår därför en diskussion om vilka åtgärder som bör vidtas för att i möjligaste mån eliminera de negativa verkningarna av strukturförändringarna i detaljhandeln. Vissa former för kollektiv hemsändningsservice i områden där problemen är särskilt påtagliga har föreslagits och utreds. På olika håll inom detaljhandeln pågår även experiment med en ny typ av närhetsbutiker som avser att komplettera de olika stordriftsformerna. Närmaste förebild är de amerikanska »convenience stores», som på en butiksyta av måttlig storlek (200-300 m2) erbjuder de mest sålda dagligvarorna. Prisnivån i dessa ligger dock något högre än i exempelvis varuhusen. Detta förhållande accepteras dock av flertalet konsumenter som det pris man får betala för möjligheten att kunna köpa en del standardvaror inom rimligt avstånd från bostaden. Det är dock knappast troligt att svenska försäljningsformer av denna typ före 1975 når en andel av dagligvaruhandeln som är högre än USA:s i dag, dvs. 2,5 %. Ännu 1975 väntas en stor del av den traditionella livsmedelshandeln finnas kvar och åtminstone delvis svara för den efterfrågade närhetsser-

vicen. Betydelsefulla förändringar äger rum även inom fackhandeln, dvs. färghandel, urbutiker, konfektionsaffärer och annan branschinriktad detaljhandel. Det är dock inte möjligt att på samma sätt som inom dagligvarusektorn urskilja en utveckling mot vissa bestämda butiksformer. Följande punkter upptar några av de viktigaste utvecklingsdrag, som kan förväntas karakterisera fackhandeln under 70-talet. 1. Branschgränser suddas ut alltmera och samma sorts varor återfinns ofta i affärer av olika typ, exempelvis sport- och fritidsvaror i bensinstationer. 2. Sortimentet i nya affärer bestäms i allt högre grad av behovsaspekten, dvs. kunden väntar sig att finna alla varor han behöver för ett visst ändamål i samma affär; t. ex. affärer för fritid, för heminredning etc. 3. Vissa fackhandelsföretag satsar på en långt driven specialisering, dvs. ett smalt men mycket djupt sortiment, t. ex. specialaffärer för skjortor, pennor osv. Sådana affärer återfinns ofta i stora köpcentra där de kompletterar varuhusens och de mera allround-betonade fackaffärernas sortiment. 4. I andra fackhandelsbutiker betonas i stället butiksmiljöns betydelse. Hit kan t. ex. räknas de allt talrikare boutiquerna som vanligen också är starkt specialiserade i fråga om sortimentet. 5. Vidare finns en kategori företag som utmärks av teknisk fackkunskap med reparationsservice och reservdelslager, exempelvis radio- och TV-affärer, urmakare m. fl. Utvecklingen inom fackhandeln kännetecknas således av en strävan till ökat profilskapande. Därigenom avser man att attrahera olika kundkategorier och tillfredsställa en differentierad efterfrågan. Fackhandelsföretag som lyckas härmed torde inte behöva frukta konkurrensen från stormarknader och andra varuhus. Beträffande partihandeln med konsumentvaror sker en gradvis anpassning med hänsyn till förändringarna i detaljhandelsledet. Sortimentsbreddningar i livsmedelsbutikerSOU 1970: 71

na slår exempelvis också igenom i partihandelsledet, där huvudleverantörer nu svarar för en allt större del av butikens varuförsörjning. Utvecklingen mot ökad andel för personalmatsalar och andra storhushåll har föranlett en del livsmedelsgrossister att specialisera sig på denna kategori. Partihandeln har också sitt eget självbetjäningssystem i form av »cash-and-carry» lagerställen där detaljisten själv kan plocka samman sina varor, betala ett lägre pris och själv svara för transporten. Partihandeln med producentvaror är framför allt beroende av förändringarna i industri- och byggnadsföretagens inköpspolitik. Inom vissa branscher kan iakttas en tendens att gå förbi det fristående grossistledet i avsikt att nedbringa distributionskostnaderna. Också den motsatta utvecklingen kan emellertid iakttas, dvs. att grossistens ställning förstärks. Många mindre kundföretag finner det nämligen fördelaktigt att överföra vissa funktioner, t. ex. i fråga om marknadsföring och reklam, till sin huvudleverantör i grossistledet. Beträffande utvecklingen inom varuhandeln skall slutligen påpekas att den traditionella uppdelningen i fristående partihandels- och detaljhandelsled under 70-talet sannolikt kommer att bli mindre markerad. I många fall sker en äganderättslig integration. Detaljhandelsföretag övertar själva partihandelsfunktionen, som redan skett i många fall bl. a. inom dagligvaruhandeln. Fabrikanter upprättar egna försäljnings- och marknadsföringsorganisationer för direkt bearbetning av detaljhandeln. I vissa fall, exempelvis inom hushållsmaskinsektorn, går fabrikanterna in i detaljhandelsledet genom etablering av egna butiker. Det förekommer också alltmera integration mellan olika marknadsled i form av ett långtgående ekonomiskt samarbete utan ägandegemenskap, exempelvis de frivilliga kedjorna. Ibland förekommer ett avsevärt finansiellt engagemang från fabrikant- eller grossistledet i detaljhandeln bl. a. inom radio- och TV-handeln. Man ser emellertid också inflytande i motsatt riktning som när varuhus och andra storföretag inom detaljhandeln lägger SOU 1970: 71

ut beställningar hos industrier med detaljerade tillverkningsanvisningar och produktkrav. Handelsföretagen erhåller härigenom* varor som pris- och kvalitetsmässigt är anpassade till deras övriga sortiment utan att behöva integrera bakåt. Ur industrins synvinkel kan det dock, speciellt för de mindre industriföretagen, upplevas som en obehaglig uppbindning av produktionsresurser till produkter vilka ej kan utbjudas till en vidare kundkrets. Om man emellertid &er handeln som det led som snabbast uppfattar förändringarna i konsumentens preferenser kan denna påverkan på fabrikantledet uppfattas som gynnsam ur konsumentsynpunkt.

Omsättning, behov samt

arbetskrafts- och företagsstruktur

investerings-

Varuhandelns försäljning är direkt beroende av efterfrågeutvecklingen i ekonomin. Med utgångspunkt från vår grundkalkyl och däri ingående förändringstal för privat konsumtion, byggnadsvaror, bränslen m. m. kan beräknas att omsättningen i varuhandeln ökar med 3 , 0 % per år 1970-1975 i volym räknat. En något snabbare utveckling väntas för parti- än för detaljhandeln, vilket kännetecknade även den närmast föregående 5-årsperioden. Av enkätresultaten att döma tycks detaljhandelsföretagens planer utgå från en försäljningsökning som överstiger den av oss framräknade. I den mån detta resultat är ett utslag för alltför expansiva planer blir innebörden att antingen får varuhus och andra starkt expanderande företag modifiera sina försäljningsprognoser eller också blir trycket på övrig handel större. I möjlig mån har hänsyn tagits till detta förhållande i beräkningarna av handelns strukturutveckling och behov av produktionsfaktorer. Den kalkyl som gjorts i bilaga 3, pekar på att butiksantalet kan väntas minska med omkring 12 000 enheter 1970-1975. Detta innebär dock en något dämpad nedläggningstakt jämfört med 60-talet. Antalet varuhus ökar från 385 till ca 500, medan dagligvarubutikerna minskar med lU. Inom urvalsvarusektorn blir butiksminskningen

Diagram 4.7:1. Produktion och sysselsättning inom varuhandel samt BNP 1960—1975. Volymindex 1960=100. Log. skala. 250200^sssSSS^^

50-

30-* 1960

I

I

= Förädlingsvärde = BNP = Arbetstimmar

långsammare, eftersom många nyetableringar förekommer inom de mera expansiva branscherna. De mindre detaljhandelsföretagen, som fortfarande har en betydande numerär, förutses bli reducerade ytterligare fram till 1975. Antalsmässigt beräknas sysselsättningen 1970-1975 öka med 0,3 % per år till närmare 505 000 vid slutet av perioden. Räknat i timmar förutses däremot en nedgång, 0,9 % per år, vilket främst förklaras av arbetstidsförkortningen. Andelen deltidsarbetande väntas öka endast obetydligt. Förädlingsvärdet per arbetstimme skulle därmed för hela sektorn öka med omkring 3,9 % per år, eller i ungefär samma takt som under den närmast föregående 5-årsperioden. Enkätsvaren ger för de företag som ingår en något snabbare produktivitetstillväxt 1970-1975 än vad vi räknat med. Nedjusteringen har gjorts med hänsyn till ej täckta delar av handeln samt den nämnda alltför optimistiska förutsättningen om försäljningsökningen. När det gäller investeringarna inträffade en markant omsvängning under 60-talets senare hälft. Mellan 1965 och 1970 minskade investeringarna med närmare 2 % per år, efter att 1950-1965 ha ökat med mellan 10 och 11 % per år. Denna utveckling hade delvis sin grund i den investeringsavgift som i två omgångar uttogs på handelns byggnadsinvesteringar. Den primära anled-

ningen till investeringsdämpningen torde emellertid ha varit att man kommit upp på en relativt hög investeringsnivå redan i mitten av 60-talet samtidigt som den stora »varuhusboomen» var över. 1970-1975 har vi räknat med en ökning på 3 % per år. Tillväxten förklaras av att det föreligger vissa uppdämda investeringsbehov till följd av bl. a. investeringsavgiften. Företagens enkätsvar tycks tala för en investeringsökning av denna storlek. Enkätsiffrorna pekar visserligen på en nedgång av investeringarna för den senare delen av perioden. Man vet dock att företagen inte har planer som sträcker sig så långt framåt i tiden som 5 år och därför underskattas investeringsbehovet. Korrigeras enkätresultatet i enlighet med tidigare erfarenheter av liknande enkäter erhålls en ökning som nära ansluter till den av oss antagna investeringsutvecklingen.

4.8 Samfärdsel

Bedömningen av utvecklingen inom samfärdseln bygger på planer och material som insamlats och bearbetats av kommunikationsdepartementet, och som utförligare redovisas i en stencil. Till samfärdselsektorn räknas transporter, väg- och gatuhållning samt post och tele. Transportverksamheten svarar för drygt 70 % av sysselsättningen och ca 80 % av produktionen inom sektorn samt post och tele för i stort sett återstoden. Transportutvecklingen och investeringarna i transportapparaten behandlas i de två följande avsnitten, där även vägoch gatuinvesteringarna tas upp. Därefter redovisas utvecklingen inom post- och televerken och i ett sista avsnitt anges produktions- och sysselsättningsutvecklingen för hela sektorn. De investeringsuppgifter som återges i detta avsnitt bygger direkt på myndigheternas planer. De utgör ingen egentlig prognos för utvecklingen. Den faktiska utvecklingen blir beroende av den resursfördelningspolitik som kommer att föras bl. a. mot bakgrund av de avvägningsproblem som diskuteras i kapitel 1. SOU 1970: 71

Tabell 4.8:1. Det inrikes persontransportarbetet 1960—1975. Antal personkm fördelning

Vägtransporter Spårbunden lokaltrafik1 Järnvägstransporter över 5 mil Luftfart Sjöfart Totalt därav: kollektivt

Förändring % per år

i%

1960—1968

91,5 2,6 5,1 0,7 0,1

92,6 ca 2,5 ca 3,8 ca 1,0 ca 0,1

100,0 15,5

100,0 ca 14,0

8,3 —1,2 —0,3 12,1 0,0 7,3 2,2

1968—1975

3,4 2,7 —0,8 8,8 0^0_ 3,2 1,8

Med lokaltrafik avses här trafik på avstånd upp till 5 mil. 4.8.1 Transportutvecklingen Persontransporter. Hushållens direkta utgifter för transporter har ökat från knappt 12 % av den totala privata konsumtionen 1960 till ca 13 % 1969. Fram till 1975 väntas resekonsumtionen öka i ungefär samma takt som den totala privata konsumtionen. Denna utveckling behandlas närmare i avsnitt 3.7. Persontransportarbetet fram till 1975 bedöms växa med i genomsnitt ca 3,2 % per år, vilket är långsammare än under 60-talet, då ökningen uppgick till ca 7 % per år. Persontransporternas fördelning på olika trafikmedel med prognos över utvecklingen till 1975, återges i tabell 4.8: 1. För vägtransporterna, som utgör den helt dominerande delen av transportarbetet, väntas en sjunkande tillväxttakt till följd av en svagare ökning i personbilsbeståndet. Medelkörsträckan per år och bil antas bli oförändrad. Fram till 1975 har vidare förutsatts en minskning av medelantalet passagerare (inkl. förare) från 2,2 till ca 2 personer per bil, främst till följd av den ökade biltätheten. Då betydande osäkerhet finns beträffande personbilsökningen återges här två olika alternativ. Det högre alternativet baseras på ett nettotillskott av 111 000 personbilar per år, vilket var genomsnittliga ökningstakten under 60-talet. Antalet personbilar 1975 skulle därmed uppgå till 2,9 miljoner. Prognosen över vägtransporternas tillväxt i tabell 4.8: 1 bygger på detta antagande. Nettotillskottet blir dock lägre om SOU 1970: 71

den dämpning i ökningen av personbilsbeståndet som ägt rum under åren 1965-1969 fortsätter. En nettoökning om t. ex. 90 000 bilar per år skulle ge ett personbilsbestånd 1975 på ca 2,7 miljoner. Antagandet om en oförändrad årlig medelkörsträcka baseras på resultat från ett flertal undersökningar under 50- och 60-talen, den senaste avseende 1968. De beräknade förändringarna i persontransportarbetet innebär att trafikens nuvarande fördelning mellan olika transportmedel för olika långa resor i stort sett kommer att bestå. Biltransporternas andel av det totala transportarbetet väntas sålunda öka något, såväl för lokala som för medellånga transporter. Den kollektiva lokaltrafiken, som tidigare visat en nedåtgående tendens väntas fram till 1975 öka relativt snabbt. Detta gäller framför allt för den spårbundna lokaltrafiken i Stockholmsområdet och eventuellt också i andra storstadsområden. För järnvägstransporter över 50 km väntas den relativt gynnsamma utvecklingen i antalet resor på avstånd från 200 km till 600 å 700 km bestå. För resor utanför detta intervall synes minskningen fortsätta, vilket medför att järnvägarnas transportarbete torde minska något. Transportarbetet inom inrikesflyget väntas växa i något långsammare takt än hittills men fortfarande snabbare än inom andra transportslag. Det förefaller inte uteslutet att flyget kan vinna en ökad marknadsandel även på vissa kortare avstånd.

Tabell 4.8:2. Godstransportarbetet 1961—1975.

Lastbilar Järnväg Sjöfart Flottning Totalt

Förändring % per år

Tonkm fördelning i %

1961--1968

1968—1975

13,3

8,0 4,7

56,2 31,6

11,9 —11,8

9,6 2,6

59 5 26,8 13,0

7,2

100,0

4,2 9,4 6,4 8,9

De kollektiva trafikmedlens andel av person transportarbetet skulle enligt dessa prognoser minska ytterligare, om än i något långsammare takt än tidigare. Utvecklingen blir dock beroende av de framtida åtgärder från stat o:h kommun, som berör trafiksektorn, framför allt åtgärder som påverkar privat och kollektiv trafik i tätorterna. Det persontransportarbete som utförs av de kollektiva trafikmedlen skulle enligt dessa prognoser växa. Deras andel av det totala persontransportarbetet skulle dock minska, om än i något långsammare takt än tidigare. Utvecklingen särskilt på något längre sikt blir dock även beroende av de åtgärder, som det allmänna kan komma att vidta inom trafiksektorn. Det gäller investeringarnas inriktning och karaktär, prissättningen på vägtjänster som ett resultat av pågående utredningsarbete om vägtrafikens kostnadsansvar etc. Inte minst i fråga om tätortstrafiken där problemen i fråga om avvägning mellan kollektiv och enskild trafik är mest påtaliga - kan utvecklingen komma att påverkas av åtgärder som syftar till att prioritera den kollektiva trafiken. Åtminstone i storstadsområdena, där en utbyggnad pågår av den spårbundna trafiken och där ett ökat antal egna körfiler anslås för bussar och taxibilar torde kollektiva trafikmedel kunna utgöra ett konkurrenskraftigt alternativ till bilar. Godstransporter. Godstransportarbetet beräknas 1968-1975 öka med i genomsnitt 7,2 % per år (tabell 4.8: 2). Det är en något dämpad tillväxt i förhållande till 60-talet, men en i relation till bruttonationalproduktens och industriproduktionens tillväxt oförändrad ökning.

0,7 100,0

Under prognosperioden väntas lastbilarnas och sjöfartens andel av transportarbetet öka. De inrikes sjötransporternas tillväxt skulle till större delen avse oljetransporter och sammanhänga med att direktimport av oljep.odukter under perioden kommer att ersättas med kusttransporter från de nya raffinaderier som förväntas byggas vid västkusten. Det statistiska underlaget för bedömningarna är emellertid bristfälligt. Utvecklingen för järnvägens transportarbete, vilken innebär att tillväxttakten blir något snabbare än tidigare, motiveras med ett ökat behov av sådana transporter som huvudsakligen går på järnväg o:h en förskjutning i konkurrensförhållandet mellan järnväg, lastbilar och sjöfarten. Bland tänkbara orsaker till ökade järnvägstransporter kan nämnas nedläggningen av flottningen, hamnkoncentrationen och koncentrationstendenserna inom den tunga industrin. Järnvägarnas andel av det totala godstransportarbetet väntas dock minska något under perioden om än i långsammare takt än tidigare. Förutom dessa faktorer är transportefterfrågans sammansättning på varugrupper samt på lokal- och fjärrtrafik de viktigaste bestämningfaktorerna bakom godstransporternas fördelning på olika trafikmedel. De lokala transporterna ombesörjs till allra största delen av lastbilar, medan fjärrtransporterna till 85 % går på järnväg och utgör drygt 95 % av järnvägens transportarbete. Lokaltransporterna har tidigare ökat väsentligt snabbare än fjärrtrafiken och den bilden väntas inte förändras. Enbart av detta skäl kan alltså lastbilarnas andel av det totala godstransportarbetet väntas öka. Ser man till varusammansättningen i transportarbetet återfinns vissa varuslag som malSOU 1970: 71

mer och tunga järn- och stålprodukter, som utgör en stor del av järnvägstransporterna och som inte torde kunna överföras till lastbil annat än vid stora förändringar i konkurrensförhållandet. Inte heller för en stor del av de inrikes sjötransporterna torde det finnas något realistiskt transportalternativ. Detta synes f. n. gälla för masstransporter av olja, kalksten, slig, grus, spannmål och cement. Enligt den produktionsutveckling som förutses inom industrin kan sannolikt godstransporterna från den lättare industrin väntas utvecklas snabbare än transporterna från den tyngre industrin. Med denna utveckling blir transporterna också relativt sett mer lokalt inriktade och större krav ställs på snabba transporter. Detta bidrar till en för lastbilstransporterna fördelaktigare konkurrenssituation gentemot järnvägstransporter. Den här beskrivna strukturen inom godstransporterna synes innebära att ändrade prisrelationer totalt sett inte får så stor effekt på respektive trafikmedels andel av godstransportmarknaden. Marginellt sett kan de dock ha en stor betydelse. Vissa faktorer pekar på att prisutvecklingen för lastbilstransporter i framtiden blir mindre fördelaktig i förhållande till järnvägstransporterna. Man kan sålunda peka på bl. a. att utvecklingen mot tyngre vägfordon knappast torde kunna ske i samma takt som under 60-talet. Relativa prisförändringar torde få störst effekt på godsuppdelningen vid långväga transporter.

4.8.2 Investeringar i transportapparaten Landtransporter exkl. järnvägstransporter. Hit räknas investeringar i yrkesmässig lastbilstrafik och busstrafik, drosktrafik samt i spårvägar och tunnelbanor. Investeringarna i bilar har i övrigt fördelats på de sektorer de uppskattats tillhöra. För lastbilstrafikens investeringar har vi utgått från ett antagande om en genomsnittlig bruttoinvesteringsvolym i kronor per tonkm. Enligt den kalkylen skulle ca 4,8 miljarder kr. behöva investeras i lastbilar och släpvagnar under perioden 1971-1975. Av dessa väntas 40 % vara SOU 1970: 71

att hänföra till samfärdsel sektorn, dvs. den yrkesmässiga trafiken. Dessa investeringar skulle då uppgå till i genomsnitt ca 390 milj. kr. per år i 1969 års priser att jämföra med ca 320 milj. kr. 1966-1970. Av de personbilar som används i yrkesmässig trafik utgör droskbilarna den dominerande delen. Investeringarna per år beräknas uppgå till i genomsnitt 50 milj. kr. i 1969 års priser under perioden 1971-1975. Investeringarna i bussar väntas ligga kring 65 milj. kr., vilket motsvarar en oförändrad investeringsnivå i förhållande till 1969 och 1970. Investeringar i tunnelbanor, fordon såväl som anläggningar, beräknas uppgå till i genomsnitt ca 90 milj. kr. per år, en betydligt högre investeringsnivå jämfört med 1968-1970. Vägar och gator. Investeringarna i vägar och gator räknas i nationalräkenskaperna inte till transportsektorn. Eftersom dessa investeringar har ett starkt samband med transportsektorn medtas de ändå här. Under 15-årsperioden 1955-1969 har i vägar och gator investerats i runda tal 17 miljarder kr. i 1970 års priser. Det statliga vägnätets längd har under denna period ökat relativt måttligt. I genomsnitt har ca 1 100 km väg färdigställts per år. Nettoökningen i vägnätet har dock, till följd av indragning av allmän väg, uppgått till endast ca 400 km per år. Man bortser då från den ökning som följer av att städer övertagit väghållningsskyldigheten för vissa trafikleder i städerna. Investeringarna i det statliga vägnätet har i huvudsak varit inriktade på höjningar av trafikkapaciteten och standarden på befintliga vägar. Detta avspeglar sig till någon del i att andelen statlig väg med ett varaktigare slitlager än grus (beläggning eller oljegrus) 1970 uppgick till 46 % mot 9 % 1956. Bärigheten på det statliga vägnätet har successivt höjts och 1970 var ca 99 % av detta vägnät upplåtet för 8 tons axeltryck eller mer. Närmare 96 % av riksvägarna och ca 69 % av de viktigare länsvägarna var därvid upplåtna för trafik med ett högsta axeltryck av 10 ton och ett boggitryck av 16 ton. Investeringarna i vägar och gator är före-

Tabell 4.8:3. Investeringar i vägar och gator 1970—1975. Milj. kr., 1969 års priser.

1975 Ökning i % per år mellan perioÖkning i % derna 1971—1975 per år 1966—1970/ totalt 1970—1975 1971—1975

Statliga vägar 830 Kommunala vägar och gator (exkl. tunnelbanor) 1 320 Summa 2 150

4 510

3,2

1,7

1 700 2 670

8 120 12 630

5,2 4,5

811 5,5

mål för en omfattande planeringsverksamhet inom statens vägverk. Prognosen över de statliga utgifterna för väginvesteringarna 1970-1975 ansluter sig i huvudsak till bedömningarna i vägverkets långtidsplaner för väg- och gatubyggandet för perioden 1970-1979. Prognosen över de kommunala investeringarna i vägar och gator och tunnelbanor baseras på beräkningar med utgångspunkt från en enkät, som gjorts inom vägverket, och på resultaten från långtidsutredningens kommunenkät. I tabell 4.8: 3 redovisas dessa prognoser (inkl. en bedömning av beredskapsarbetenas omfattning) efter det att materialet översatts till nationalräkenskapernas definitioner. Järnvägar. I förhållande till folkmängden är det svenska järnvägsnätet - trots omfattande nedläggningar efter 1950 - fortfarande det största i Europa (1,6 bankm per 1 000 invånare). Järnvägsnätets stora omfattning, landsbygdens höga biltäthet samt industrins och befolkningens fortgående koncentration till tätorterna har lett till att trafikintensiteten blivit mycket låg på vissa delar av nätet. På den minst trafikerade hälften av bannätet utfördes 1967 endast ca 6 % av det totala transportarbetet. Någon möjlighet att uppnå kostnadstäckning på denna hälft av järnvägsnätet finns inte. Sedan 1964 täcker dock staten underskottet för vissa av de olönsamma banorna. Under 1970 beräknas trafiken på en banlängd av ca 340 km läggas ned. Framställningar om trafiknedläggning på ca 800 km järnväg prövas f. n. av Kungl. Maj:t och inom SJ bereds och pågår nedläggningsun-

dersökningar för ytterligare 1 300 km järnväg. Nedläggningstakten påverkas av många faktorer utanför SJ:s kontroll, bl. a. av tillgången och standarden på landsvägar för ersättningstrafik och av politiska ställningstaganden. Anpassningsåtgärderna kan därför inte vidtas så snabbt som det för SJ:s lönsamhet i och för sig vore motiverat. SJ:s investeringsplaner omfattar en upprustning och effektivisering av främst huvudbannätet. Investeringarna under den kommande 15-årsperioden förutses bli mycket omfattande. En viktig del av investeringsprogrammet avser rullande materiel och en annan gäller utbyggnaden av fjärrblockeringen. Denna innebär att växlar och signaler fjärrstyrs från centrala ställverk. Utbyggnaden av fjärrblockeringsanläggningar ökar linjekapaciteten, tågföringens kvalitet och trafiksäkerheten. F. n. fj ärrstyrs 1 630 km bana. Enligt preliminära planer beräknas fj ärrblockering finnas på ca 4 000 km bana vid slutet av 1975. Kostnaderna för fjärrblockering fram till 1978 har beräknats till ca 225 milj. kr. Införandet av automatkoppel på lok och vagnar ingår också i investeringsplanerna. De totala kostnaderna härför beräknas till 400 a 500 milj. kr., varav ca 80 milj. kr. faller på perioden 1971-1975. SJ:s satsning på containertrafik kommer att fortsätta. I mitten av 1970 bedrivs regelbunden trafik mellan containerterminalerna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Örebro och Sundsvall. Fram till 1972 beräknas ytterligare elva terminaler ha tagits i bruk. Försök att använda containers även för transSOU 1970: 71

porter av styckegods beräknas starta 1972 rats kraftigt under 1970, synes emellertid tala för en stor leveransvolym även under i Jönköpingsregionen. Ett annat område som kommer att kräva åren 1973-1975 trots de starkt höjda farresurser under perioden 1971-1975 är den tygsbyggnadspriserna. Av nämnda tonnagetillskott på 3,8 miladministrativa rationaliseringen. Datatekniken väntas få ökad betydelse för järnvägen joner ton beräknas ca 2,9 miljoner ton bestå inte bara i trafikfrågor utan även för in- av bulkfartyg om minst 30 000 ton. Det formationen inom företaget. Kontakterna övriga tonnaget (containerfartyg, kylfartyg med kunderna bör kunna förenklas avse- och andra specialfartyg) på sammanlagt närvärt när det gäller betalningsrutiner o. dyl. mare 1 miljon ton beräknas dock svara som lämpar sig för elektronisk databehand- för ca 55 % av det totala nyanskaffningsvärdet. Till en betydande del kommer dessa ling. I investeringsplanerna ingår också pro- kapitalintensiva enheter att sättas in i trajekt, vilka inte väntas bli realiserade förrän fiken på svenska hamnar och medverka till efter 1975. Av dem kan nämnas t. ex. möj- en snabb fortsatt rationalisering av godshanligheter att köra motorvagnståg med mycket tering och transporter. Uppgifter om kommunernas planerade hög hastighet, ca 220 km/tim. Ett annat projekt är automatisk övervakning av tå j investeringar inom hamnsektorn har samlats in genom kommunenkäten hösten 1969. gens hastighet. De årliga investeringarna i järnvägar vän- Materialet har därefter granskats och komtas för 1971-1975 uppgå till ca 350 milj. pletterats inom sjöfartsverket. Investeringskr. per år. Därmed skulle investeringarna beloppen avser såväl handelshamnar som i förhållande till föregående 5-årsperiod fiske- och småbåtshamnar. Kommunernas minska med 0,3 % per år. Mellan åren investeringar beräknas uppgå till i medel1970 och 1975 räknas däremot med en upp- tal ca 110 milj. kr. per år under perioden 1971-1975, vilket är mindre än genomsnitgång på 4,6 % per år. Sjöfart. Huvuddelen av investeringarna tet för 1965-1969. Nedgången beror främst inom sjöfarten hänför sig till rederiernas far- på minskade utbyggnader för oljeskepptygsförvärv. Prognosen häröver har baserats ningarna. Sjöfartsverkets investeringar i ispå förutsättningen att nära hälften av det brytare, fyrar, positionsbestämningsmedel, vid slutet av 1969 befintliga tonnaget kom- lots- och sjömätningsbåtar samt anläggmer att avföras från den svenska handels- ningar för lotsväsendet m. m. beräknas till flottan före utgången av 1975. Den snabba totalt 130 milj. kr. 1971-1975. Investeringsavgång av tonnage som förutses beror på volymen skulle därmed komma att ligga på den tekniska utvecklingen och på det inter- samma nivå som för 1965-1969. De här presenterade planerna och bedömnationellt sett höga kostnadsläget för svenska rederier. Mot ett beräknat tillskott av ningarna för sjöfarten och hamnarna svafartyg om 3,8 miljoner ton brutto 1971— rar mot ett årligt investeringsbehov på 750 1975, ställs en avgång om 2,5 miljoner ton. milj. kr. för 5-årsperioden 1971-1975. UtHandelsflottan skulle alltså öka med 1,3 vecklingen för de olika sektorerna framgår miljoner ton till 6,1 miljoner ton. Detta tor- av tabell 4.8: 4. Luftfarten. Prognoserna över luftfartstrade innebära att Sveriges andel av världshanfiken pekar på en trefaldig ökning av passadelsflottan fortsätter att minska. Prognosen över fartygsinvesteringarna in- gerarmängden till och från svenska flygplatrymmer en betydande osäkerhetsmarginal. ser från 1970 till 1985. Ökningen av fraktFartygsbeställningar är i huvudsak kända mängden väntas bli femfaldig under samma för åren 1970-1972. För leveranser under tid. Denna tillväxt beräknas kräva stora inperiodens tre sista år har däremot bara ett vesteringar fram till 1975, speciellt som refåtal kontrakt tecknade av svenska rederier surserna redan över lag är hårt ansträngda. offentliggjorts. Den goda sjöfartskonjunktur I de här redovisade investeringsplanerna som rått de senaste åren, och som accentue- har dock när det gäller luftfartsverket enSOU 1970: 71

Tabell 4.8:4. Investeringar i sjöfart 1970—1975. Milj. kr., 1969 års priser.

Handelsflottan Hamnar, farleder, isbrytare m. m. Totalt

1975 Ökning 1971—1975 % per år totalt 1970—1975

3 060

14,2

2,5

110 400

160 720

690 3 750

7J 12^

— 3^0

dast medtagits sådana projekt som framstår som oundgängliga för att möta trafikökningen och för att tillgodose de krav som nya flygplanstyper ställer på markorganisationen. Planerna motsvarar alltså endast minimibehovet i dessa hänseenden. Luftfartsverkets investeringsplaner bygger på att bl. a. jet-flygplan med kapacitet för ca 100 passagerare skall kunna tas emot på samtliga primärflygplatser dvs. svenska flygplatser som används för linjefart och som ägs eller delvis förvaltas av luftfartsverket. Vidare förutsätts att trafikökningen får fortsätta utan hämmande restriktioner orsakade av brister i flygplatsernas kapacitet. Detta medför bl. a. att vändplatser intill startbanorna eller att ytterligare taxibanor måste anläggas på vissa flygplatser. Dessutom måste drift- och stationsbyggnader utökas. Vad avser behovet av nya flygplatser synes det inte troligt att det under tiden fram till 1985 någonstans växer fram ett så stort trafikbehov att det kan bli aktuellt att anlägga nya flygplatser med staten som huvudman. Utöver flygplatserna i Sturup, som tas i drift i slutet av 1972, och Härryda, som börjar projekteras 1970/71, är det därför inte troligt att det kommer att byggas någon ny flygplats med statliga medel under tiden fram till 1985. Antalet flygplatser med banlängder i storleksordningen 800-1 000 m ökar dock starkt. Flygplatserna lokaliseras nära intill centralorten och drivs i allmänhet av kommunala intressenter. Sådana flygplatser kommer troligen att öka kraftigt genom nybyggnad och genom tillbyggnad av befintliga mindre flygplatser. Det reguljära

250 Ökning % per år mellan perioderna 1966—1970/ 1971—1975

inrikesnätet kommer att omfatta ett antal sådana platser, på vilka trafiken kommer att bedrivas med mindre flygplanstyper med en passagerarkapacitet om 15-25 eller 3 0 45 passagerare. Det kan nämnas att i Linjeflygs planer ingår reguljär trafik före 1975 på 15 flygplatser, vilka inte har sådan trafik i dag. Det är dock inte troligt att staten under perioden kommer att överta huvudmannaskapet för någon av dessa flygplatser. Uppgifter har även insamlats om flygföretagens planerade investeringar under 19691975. Dessa och luftfartsverkets planerade investeringar beräknas för perioden 1971— 1975 totalt uppgå till 1,3 miljarder kr. i 1969 års priser. Av detta belopp svarar flygföretagens investeringar i flygplan, hangarer etc. för ca 60 %. Sammantaget erhålls en investeringsökning jämfört med föregående 5-årsperiod på i genomsnitt 3,3 % per år.

4.8.3 Posttrafiken Posttrafiken ökade under 50- och 60-talen genomsnittligt i något snabbare takt än bruttonationalprodukten. Under perioden 1964-1969 var dock utvecklingen för posttrafiken långsammare än för BNP, ca 2,6 % mot ca 4,4 %. Den lägre tillväxten förklaras i huvudsak av det trafikbortfall som blivit följden av de portohöjningar postverket tvingats vidta för att möta i första hand på lönesidan inträdda kostnadsökningar. Mest påtaglig har den dämpade tillväxttakten varit för paket och andra korsband än mass- och gruppkorsband. Under den senaste 1 O-årsperioden har inlåningen i postbanksrörelsen fördubblats SOU 1970: 71

och det årligen omsatta beloppet i postgirorörelsen tredubblats. I poströrelsen ingår också busstrafik med postdiligenser. Trafikunderlaget har här försvagats till följd av en fortgående urbanisering och ökande biltäthet. Nätet för denna trafik har dock utökats något och vidare har man utökat verksamheten med skolskjutsuppdrag samt turist- och beställningstrafik. Antalet resande med postdiligens har successivt minskat, eller från 5,1 miljoner 1964 till 4,6 miljoner 1968. Den allmänna poströrelsen i dess helhet, dvs. brev-, paket- och tidningsdistributionen, väntas under de närmaste å r en stiga med •endast 1-2 % per år. Utvecklingen inom de d i k a rörelsegrenarna beräknas liksom tidigare bli olikartad. Postdistributionen av dagstidningar väntas minska till följd av att distributionen via andra former fr. o. m. 1970 kommer att subventioneras genom en till tidningsutgivare utgående s. k. samdistributionsrabatt. Den hittillsvarande gynnsamma utvecklingen för mass- och gruppkorsbandsrörelsen väntas fortsätta under hela perioden. Av postverkets totala verksamhet är endast en mindre del, motsvarande mindre än 30 % av intäkterna, mo^opolskyddad. Men orkså inom monopolsektorn har postverket konkurrens, bl. a. med televerket genom telexrörelsen, som snabbt ökar i omfattning. Vad gäller postdiligenstrafiken väntas passagerarunderlaget i genomsnitt fortsätta att minska trots att den trafikerade väelän<zden beräknas öka något. Turist- och beställningstrafiken synes komma att få en ökad andel av diligenstrafiken. Under 60-talet har distributionen rationaliserats i samband med att lantbrevbäringsnätet byggts ut och i allt snabbare takt motoriserats. Denna förändring har inneburit att ett stort antal hushåll på landsbygden, som tidigare fått hämta sin post vid en postanstalt eller hos ett postombud, numera får postservice i bostaden genom förmedling av lantbrevbärare. Under perioden 1964-1969 utökades lantb^evbäringsnätet med ca 43 000 km. Under de närmaste åren beräknas en redan inledd förbättring av lantSOU 1970: 71

brevbärarnas service successivt genomföras. De genomsnittliga årliga investeringarna i postverket, som under 5-årsperioden 19661970 uppgick till ca 40 milj. kr. väntas enligt planerna stiga till ca 70 milj. kr. under perioden 1971-1975. Det i mars 1968 introducerade postnummersystemet är baserat på den nya sorterings- och transportorganisationen och underlättar den manuella sorteringen av postförsändelserna. Det är också en viktig förutsättning för den planerade maskinella postbehandlingen. I juni 1970 var ca 86 % av posten försedd med postnummer. Antalet anställda inom postverket, exklusive Postbanken, väntas enligt planerna uttryckt i helårsanställda öka från 33 100 1970 till 36 600 1975, medan inom Postbanken antalet anställda förutsätts minska från 4 500 1970 till 3 600 1975. Den erforderliga personalökningen för hela postverket på ca 2 600 1970-1975 hänför sig huvudsakligen till distributions- och sorteringspersonal. Större delen av uppgången, ca 1 500 helårsanställda, är en följd av den beslutade arbetstidsförkortningen. 4.8.4 Teletrafiken Televerkets verksamhet väntas fortsätta att expandera snabbt. I tabell 4.8:5 lämnas vissa data för televerkets verksamhet 19651975. Antalet huvudledningar och telefonapparater väntas under första hälften av 70-talet öka med drygt 3 % per år och under senare hälften med ca 2,5 % . Antalet telefonapparater skulle därmed uppgå till ca 640 per 1 000 invånare 1975 mot 560 1970. Installationer i permanentbostäder har beräknats öka något mindre än genomsnittet medan installationer i fritidshus samt näringsliv och administration förutses öka snabbare. Antalet lokal- och närsamtal, som beräknas uppgå till 4,6 miljarder 1970 väntas Öka till 5,4 1975. För inländska rikssamtal förutses en ökning från 0,8 miljarder 1970 till 1,0 miljarder 1975. Den snabbaste ökningen förutses liksom tidigare för samtal till utlandet, vilka ökat från 4,5 till 9,3 miljoner mellan 1965 och 1970 och beräknas 251

Tabell 4.8:5. Televerkets verksamhet 1965—1975.

Huvudabonnemang, miljoner Telefonapparater, miljoner Lokal- och närsamtal, miljarder Inländska rikssamtal, miljarder Samtal till utlandet, miljoner Inländska telegram, miljoner Telexauounenter, tusental Inländska telexmarkeringar, tusental öka till 13,7 miljoner 1975. Automatiseringsgraden har för samtal till utlandet för 1970 och 1975 antagits bli 65 % respektive 90 % . Antalet telexanslutningar väntas öka från ca 7 500 till ca 11 000 1975. För televerkets produktion finns möjligheter att med hjälp av framför allt datatekniken erbjuda allmänheten nya tjänster. Under de närmaste årtiondena planeras således en rad nya teletjänster bli införda i samband med utbyggnad av nya programminnestyrda telestationer. Dessa tjänster skall kunna utnyttjas utan medverkan av televerkets personal och en del av dem ersätter eller kompletterar tjänster som hittills krävt telefonistbetjäning. Som exempel kan nämnas möjlighet till förkortad siffertagning till av abonnenten ofta utnyttjade telefonnummer. Vidare skall ges möjlighet att få anrop till ett visst telefonnummer automatiskt vidarebefordrat till ett annat nummer, etc. En rörelsegren som inom en nära framtid beräknas bli televerkets näst största rörelsegren efter telefonrörelsen är dataöverföring via telenätet. Den snabba utvecklingen på detta område kan åskådliggöras med antalet uppsatta modemer, vilka transformerar datorernas signaler för överföring via telefonnätet. De senaste åren har antalet modemer mer än fördubblats varje år och antalet modemer i drift var våren 1970 ca 1 000 st. och beräknas vara uppe i 20 00030 000 st. 1975. Investeringarna inom televerket väntas 1971-1975 uppgå till ca 1 350 milj. kr. per år jämfört med ca 1 100 milj. kr. åren 1966-1970. Antalet anställda inom televerket väntas 252

1970 (delvis uppskattad)

3,6 4,5 4,6 0,8 9,3 2.3 7,4 22,5

4,2 5,3 5,4 1,0 13,7 1,9 10,9 27,5

genom arbetstidsförkortningarna öka med ca 2 000. Automatiseringen av telefontrafiken inom landet beräknas kunna slutföras under de närmaste åren och härvid ge en viss fortsatt besparing av telefonister. Denna effekt kommer att uppvägas av ökat personalbehov för den manuella telefonexpeditionen som följd av trafikökningen där. Därutöver föreligger ett rekryteringsbehov av kontorspersonal, främst i storstadsregionerna. Totalt beräknas antalet anställda enligt planerna öka från 40 500 1970 till ca 46 000 1975. 4.8.5 Produktions- och sysselsättningsutvecklingen Samfärdselsektorns andel av sysselsättningen räknat i timmar uppgick 1969 till 8,3 % och dess andel av produktionen i landet samtidigt till 7,6 %. Sysselsättnings- och produktionsutvecklingen 1960-1975 framgår av diagram 4.8: 1, vari även bruttonationalproduktens tillväxt återges. För perioden 1970-1975 förutses en nedgång i sysselsättningen på 0,4 % per år för hela sektorn. Produktiviteten förutsätts stiga trendmässigt, vilket ger en årlig tillväxt på 5,2 % . Därmed skulle förädlingsvärdet (produktionen) öka med 4,8 % per år, dvs. något snabbare i förhållande till den totaia produktionstillväxten i landet än hittills. Antalet sysselsatta inom sektorn torde ha ökat något under 60-talet. Fram till 1975 väntas en ökning med 0,6 % årligen, vilken till större delen kan hänföras till post och tele. Tendenserna inom transportsektorn beräknas hålla i sig även till 1975, vilket inneSOU 1970: 71

Diagram 4.8:1. Produktion och sysselsättning inom samfärdsel samt BNP 1960—1975. Volymindex 1960= 100. Log. skala. 250200150-

- - ^ ^ ^ ..^z^^Z^^

10 Q : --éBaä===r_l

50:-

30!

i_

I

I

= Förädlingsvärde = BNP = Arbetstimmar

bär att antalet sysselsatta minskar inom järnvägen och sjöfarten, ökar något inom lastbilstrafik och luftfart samt blir ungefär oförändrat inom spårvägs- och tunnelbanetrafiken. Bedömningen av produktivitetsutvecklingen inom samfärdselsektorn försvåras av att produktiviteten inom transporterna uppvisar stora konjunkturella variationer. Härav kan man sluta sig till att utnyttjandegraden i transportapparaten varierar kraftigt. En förklaring till dessa variationer kan vara att det är den fristående delen av transportapparaten som i jämförelse med företagens egen transportapparat drabbats hårdast av de konjunkturella variationerna. Det statistiska materialet visar inga större skillnader i produktivitetsutveckling mellan lastbils-, sjö- och övriga transporter. För post- och telekommunikationer däremot är den registrerade produktivitetsutvecklingen lägre än för transporterna. En viss tveksamhet angående lastbilstransporternas produktivitetstillväxt uppstår med tanke på att de tillåtna axel- och boggitrycken samt bruttovikterna inte kan förväntas bli höjda nämnvärt under den närmaste 10årsperioden. Möjligheterna till specialisering och fortsatt ökning av fordonens medelstorlek inom ramen för gällande bruttoviktsoch axeltrycksbestämmelser synes å andra sidan vara långt ifrån uttömda. En sådan förändring kräver emellertid strukturella SOU1970:71

förändringar på åkerisidan som kan vara svåra att åstadkomma. Förutsättningarna för fortsatta snabba produktivitetsförändringar inom järnvägs-, sjö- och lufttransporter bedöms vara goda. I samtliga fall är det fråga om en kombination av ökat utnyttjande, strukturella förändringar och en viss koncentration av transportarbetet (för järnvägstrafiken delvis en följd av fortsatt nedläggning av järnvägsnätet).

4.9 Bostäder Bostadsinvesteringarna har under 60-talet ökat med drygt 5 % per år i volym. De uppgick 1969 till över 8 miljarder kr. Deras andel av de totala investeringarna i samhället har utgjort ca 20 % under 50- och 60talen. Under 60-talets senare hälft producerades över 100 000 lägenheter årligen. Tillskottet har medfört att lägenhetsbeståndet ökat snabbt, dock ej i samma snabba takt som investeringarna. Detta beror dels på att de årliga bostadsinvesteringarna är en ganska liten del av det totala bostadsbeståndet, dels på att investeringarna inte utgör ett nettotillskott till beståndet, då ett antal lägenheter avgår genom rivning, kontorisering, konvertering till fritidshus, ödeställande m. m. En beräkning av bostadsbeståndets värde, bostadskapitalet, visar att detta steg med 3 % i volym per år mellan 1960 och 1969. Det totala värdet av samtliga bostadslägenheter, räknat i 1959 års priser, uppgick 1969 till ca 132 miljarder kr., medan investeringarna samma år låg något över 5 miljarder. Antalet lägenheter enligt folk- och bostadsräkningen var 1965 knappt 2,9 miljoner och nyproduktionen samma år ca 97 000 eller knappt 3,5 % av hela beståndet. Bostadskapitalet ger avkastning i form av bostadskonsumtion som i nationalräkenskapstermer mäts med hyresvärdet. 1969 var bostadskonsumtionens värde 5,2 miljarder i 1959 års priser räknat. Till vårt förfogande har stått i första hand två material som båda syftar till att ge en bild av utvecklingen inom bostadssektorn. Det ena är bostadsstyrelsens ut-

redning om bostadsbyggnadsbehovet uttryckt i lägenheter och rumsenheter 1975 och 1980. Det andra är Industriens utredningsinstituts (IUI) prognos för den privata konsumtionen och dess fördelning på varuoch tjänstegrupper fram till 1975. Bostadskonsumtionen utgör en av de prognostiserade delgrupperna. Till detta kommer en kalkyl över de regionala aspekterna på bostadsbyggandet.

Bostadsstyrelsens

prognos

Sammanfattning av prognosen. Bostadsstyrelsen har utgått från statistiska centralbyråns ålders-, köns- och civilståndsfördelade befolkningsframskrivning. Därifrån har man beräknat antalet bostadshushåll där varje hushåll förutsätts efterfråga en lägenhet. För gruppen gifta har antalet hushåll satts ungefär lika med antalet gifta par. Det första steget i prognosarbetet för den icke gifta befolkningen har varit att beräkna hushållskvoterna, dvs. antalet hushåll per 100 personer i olika åldersklasser. Hushållskvoterna antas vara beroende av inkomsten. Med utgångspunkt från hushållskvoternas inkomstelasticiteter och ett antagande om inkomstutvecklingen har de nya hushållskvoterna i skilda ålderskategorier skattats. Dessa inkomstelasticiteter visar god överensstämmelse med dem bostadsbyggnadsutredningen (SOU 1965: 32) beräknat. Då ett efterfrågeöverskott kan anses föreligga i utgångsläget, 1965, har ett tillskott till efterfrågan utgångsåret på 70 000 lägenheter gjorts. Några antaganden om efterfrågans känslighet för ändrade relationer mellan hyra och övriga priser har ej gjorts. Genom att multiplicera antalet personer i respektive åldersklass med motsvarande hushållskvot får man det sökta antalet hushåll. Tillskottet av hushåll under perioden 1966-1980 framgår av nedanstående tablå där en nerkvmmigration om 10 000 personer per år förutsatts under 70-talet. 1966—1970

1971—1975

1976—1980

+ 247 000

+252 000

+159 000

ökningen under 70-talets första hälft är till en del att hänföra till elimineringen av den överskottsefterfrågan som antas föreligga i utgångsläget. Med ett tillägg för en förutsatt lägenhetsreserv uppgår antalsefterfrågans ökning på grund av tillskottet av hushåll till ca 730 000 lägenheter under 15årsperioden. Vidare antas i prognosen att 1 miljon lägenheter med låg standard i beståndet ersätts genom om- eller nybyggnad. I de högsta kvalitetsklasserna förutses. 75 000 lägenheter avgå på grund av omflyttningar, kontorisering m. m. Antagandet om avgång på minst 1 miljon lägenheter är centralt för prognosen. Därmed införs ett element av målsättning som inte har direkt efterfrågeanknytning. Innebörden är en kraftig ökning av lägenhetsavgången jämfört med perioden 1961-1965. Tillsammantaget innebär detta ett nyoch ombyggnadsbehov på 1,8 miljoner lägenheter 1966-1980. Bostadsstyrelsen har uppskattat tillskottet av lägenheter åren 1966-1970, och med avdrag för dessa återstår ett behov på drygt 1,2 miljoner 19711980, dvs. 120 000 per år. En del av detta tillskott kan åstadkommas genom ombyggnad. Enligt bostadsstyrelsen utgör den övre gränsen för denna post 45 000-50 000 lägenheter per år. Emellertid bedöms en lägre ombyggnadstakt som troligare. Som räkneexempel används 20 000, vilket är genomsnittet för de senaste åren. Behovet av nybyggnad slutar då på 100 000 lägenheter per år. Om man höjer immigrationsantagandet från 10 000 till 20 000 per år under 70-talet samt beaktar produktionen av specialbostäder blir resultatet att ca 110 000 lägenheter per år bör nyproduceras under 70-talet. I bostadsstyrelsens utredning har man även försökt fastställa utrymmesefterfrågan under alternativa antaganden. Först har totalbefolkningen fördelats på hushåll för att ge en uppfattning om hushållsstorleken. För hushåll med olika antal medlemmar finns beräkningar av utrymmesefterfrågans elasticitet med avseende på inkomsten. Bostadsstyrelsen har dels använt av bostadsbyggnadsutredningen skattade elasticiteter SOU 1970: 71

Tabell 4.9:1.

Bostadsinvesteringarna 1969—1975, 1969 års priser. 1969

Genomsnitt 1971- -1975 Alternativ 1 Alternativ 4

Nybyggnad Flerfamiljshus 69 628 72 000 72 000 Antal lägenheter 69,6 68,7 77,5 Lägenhetsyta per lägenhet, ma 2 Byggkostnad per m , kr. 966 968 939 67 234 66 500 72 800 Byggkostnad per lägenhet, kr. 4 681 4 788 5 242 Investeringar, milj. kr. Småhus Antal lägenheter 31 699 31 000 31000 2 Lägenhetsyta per lägenhet, m 110 110 110 Byggkostnad per m2, kr. 1 020 1020 i o:o Byggkostnad per lägenhet, kr. 12 000 112 000 112 000 Investeringar, milj. kr. 3 550 3 472 3 472 Summa investeringar, milj. kr. 8 231 8 260 8 714 Summa investeringar inkl. specialbostäder, 8 577 milj. kr. 8 575 9 029 Ombyggnad Investeringar, milj. kr. 364 540 540 Totalt Investeringar 9 569 8 941 9115 Förändring 1970—19751, % per år + 3,8 + 2,2 1 Vid denna beräkning har förutsatts en förändring 1969-1970 enligt konjunkturinstitutets höstrapport 1970. Anm. Byggkostnaden per m2 1969 avser enbart statsbelånade hus. Investeringsnivån 1969 avviker något från motsvarande nivå i nationalräkenskaperna. Källa: Bostadsstyrelsen. för 1960, dels använt elasticiteter avseende 1965. Vidare har kravet på antalet rumsenheter höjts så att trångboddhet, enligt normen fler än två boende per rum utom kök och vardagsrum, i det ena alternativet skulle vara avvecklad till 1980. I ett annat alternativ förutsätts trångboddhet, enligt den lägre normen fler än två boende per rum utom kök, avvecklas till 1975. Man anser de högre inkomstelasticiteterna från 1960 mest sannolika, varför de två alternativ som anknyter till dessa elasticiteter utgjort grund för bostadsstyrelsens beräkning av bostadsbyggnadsbehovet. Den relativa bostadskostnadsnivån antas oförändrad. För 1971-1980 innebär kalkylerna ett nybyggnadsbehov om 4,0 å 4,4 miljoner rumsenheter. Investeringar och konsumtion. Den diskuterade prognosen är som redan framgått enbart uttryckt i kvantitetsmått av typen lägenheter och rumsenheter. Det är ur långtidsutredningens synvinkel av intresse att SOU 1970: 71

få en uppfattning om det investeringsbehov och den bostadskonsumtion som kan härledas ur de redovisade kalkylerna. Bostadsstyrelsen har under hand gjort en kalkyl över de investeringar som ett realiserande av prognosen skulle kräva. Som tidigare framgått arbetar bostadsstyrelsen med flera alternativ för bostädernas utrymme. Av dessa behandlas alternativen 1 och 4 utförligare. Alternativ 1 bygger på bostadsbyggnadsutredningens högre inkomstelasticiteter för hushållens utrymmesefterfrågan. Alternativ 4 utgår från samma inkomstelasticiteter men bostadsutrymmet har räknats upp så att trångboddhet, enligt normen fler än två boende per rum utöver kök och vardagsrum, avvecklats 1980. Den erhållna procentuella fördelningen av lägenheter i flerfamiljshus på storleksgrupper i nyproduktionen 1966-1980 framgår av tablån nedan. Jämförelse görs även med motsvarande fördelning 1966-1969.

1966--1980 Alternativ 1 Alternativ 4 1966--1969

Högst 1 rk 2 rk

4 rk 3 rk och större

19 7 17

31 44 42

36 26 25

14 23 16

Diagram 4.9:1. Investeringskostnad i kronor per nyproducerad lägenhet 1960—1975. 1959 års priser. 1971—1975 enligt bostadsstyrelsen. Kronor

Alternativ 4

Principerna för omräkning från lägenheter till investeringar återges i tabell 4.9: 1. Där återges de antaganden som gjorts om lägenheternas fördelning på flerfamiljs- och småhus, lägenhetsyta och byggkostnad. Kalkylen bygger på en produktionsnivå om 110 000 lägenheter per år inklusive specialbostäder. Av tabellen framgår att den genomsnittliga lägenhetsytan förväntas sjunka ca 1,5 % i förhållande till 1969 i alternativet 1. I det högre utrymmesalternativet, som konstruerats utifrån en förutsättning om en viss utrymmesstandard per hushåll, skulle lägenhetsstorleken öka med drygt 6 %. Byggkostnaden per lägenhet i alternativ 1 sjunker på grund av att lägenhetsytan i flerfamiljshus minskar. I alternativ 4 stiger investeringskostnaden per lägenhet med 4 % gentemot 1969 års nivå. Detta orsakas huvudsakligen av den kraftiga ökningen av lägenhetsstorleken, kostnaden per m2 sjunker vid de lägenhetsstorlekar det här är fråga om. Inkluderas specialbostäderna sjunker investeringen per lägenhet knappt 1 % i alternativ 1 och stiger med drygt 4 % i alternativ 4. Hur investeringskostnaden i fasta priser i nybyggnationen utvecklats under 60-talet framgår av diagram 4.9: 1. Ombyggnadskostnaden har förutsatts stiga med 50 %. Skälet till detta är att ombyggnadsverksamheten i större utsträckning kommer att beröra flerfamiljshus där det är tekniskt mera komplicerat att bygga om lägenheter än i småhus. Lägenhetsytan och byggkostnaden i alternativ 1 och 4 avser egentligen genomsnitt för hela 70-talet. För 70-talets första hälft kan investeringen per lägenhet tänkas vara något lägre än tabellen anger. Därav följer att investeringarna skulle öka långsammare än där anges (2,2 och 3,8 % per år). 256

, A A\

J\

Alternativ 1

/

^

-65

-70

\ 1960

-75

Som tidigare nämnts bygger bostadsstyrelsens prognos inte enbart på en efterfrågekalkyl, utan därtill har lagts konsekvenserna av en specifik bostadspolitisk målsättning, nämligen utmönstring av lägenheter i kvalitetsklasserna 3-7 genom ombyggnad eller avgång. Dessa lägenheter saknar en eller flera moderna bekvämligheter. I alternativ 4 har dessutom lagts på en målsättning för utrymmet. Ett realiserande av detta alternativ skulle ge en real investeringskostnad per lägenhet som ligger knappt 6 % över den genomsnittliga nivån under föregående femårsperiod 1966-1970. Att skapa en effektiv efterfrågan av den storleken torde knappast kunna åstadkommas utan betydande inkomstöverföringar. I det följande begränsas diskussionen till alternativ 1. Investeringarna i nyproduktion och ombyggnadsverksamhet utgör ett bruttotillskott till den befintliga stocken av bostäder. Under perioden avgår ett antal lägenheter genom rivning, kontorisering, ödeställande m. m. Genom att göra antaganden om värdet av de avgångna lägenheterna får vi en uppfattning om bostadsstockens nettoförändring. Antalet avgångna lägenheter uppskattas av bostadsstyrelsen till 70 000-75 000 per år. Därav byggs ca 20 000 om varje år, varför 50 000-55 000 utgår ur beståndet. Det innebär en större avgång än under tiSOU 1970: 71

digare perioder; mellan 1960 och 1965 beräknas 40 000 lägenheter per år ha lämnat bostadsbeståndet. Värdet på de avgångna lägenheterna antar vi stiger i samma takt som under 60-talet. Nettoförändringarna i kapitalstocken blir då följande, räknat i milj. kr. i 1959 års priser. Alternativ 1 Bostadskapitalstock; 1970 135 800 + Investeringar 26 630 —Avgång 3 940 Bostadskapitalstock 1975$ 158 500 Förändring 1970— 1975, % per år 3J

Alternativ 4 135 800 27 960 3 940 159 820 33

Tillväxten i bostadskapitalet enligt alternativ 1 överstiger något ökningstakten mellan 1960 och 1969. Andra antaganden om värderingen av de avgångna lägenheterna spelar inte så stor roll för kalkylen. Om vi låter deras lägenhetsvärde öka 1 % snabbare per år än 60-talstrenden anger, påverkar inte detta kapitalstockens ökningstakt så att de 3,1 % förändras. Om vi justerar bostadsstyrelsens prognos så att vi av de 1 miljon lägenheterna i låga kvalitetsklasser endast låter lika många lämna beståndet som 1960-1965, dvs. 40 000 per år, och i stället höjer ombyggnadssiffran i motsvarande mån, återstår ett nybyggnadsbehov om ca 95 000 lägenheter per år. Med samma antaganden som tidigare om ny- och ombyggnadskostnad per lägenhet får vi en investeringsnivå som ligger 2,5 % under 1970 års nivå enligt alternativ 1, eller omräknat i årlig förändringstakt en minskning på knappt 1 % per år. Hur dessa antaganden verkar framgår av följande sammanställning.

Alternativ 1 Bostadskapitalstock 1970 135 800 +Investeringar 24 340 —Avgång 2 920 Bostadskapitalstock 1975 > [. " 157 220 Förändring 1970— 1975, % 'per år 3^0 SOU 1970: 71 / 7—014403

Alternativ 4 135 800 25 480] 2 920 158 370 3J_

Som synes resulterar dessa antaganden om investeringsnivå och avgångstakt inte i några större ändringar av stockens tillväxttakt. Förklaringen är att stocken nått en sådan nivå att även relativt stora förändringar av bruttotillväxten, dvs. investeringarna, endast ger marginella förändringar i stockens ökningstakt. En alternativ kalkyl har gjorts med antaganden om utvecklingen av kostnaden per rumsenhet i stället för kostnaden per m 2 . Den ger i stort sett samma investeringsbehov som tabell 4.9: 1. Lägenhetsbeståndet ger avkastning i form av bostadskonsumtion. Då vi känner bostadskapitalet och bostadskonsumtionen för 50- och 60-talen kan ett samband dem emellan beräknas. Om vi använder detta samband för prognosperioden får vi följande årliga tillväxttal för privat konsumtion av bostadstjänster. Alternativ 1 3,9

Alternativ 4 4,1

För alternativ 1 är det en något långsammare konsumtionsökning än under 60-talet. Om vi i stället använder vårt alternativa antagande om avgångens och därmed om- och nybyggnadsinvesteringarnas storlek, får vi att konsumtionens tillväxttakt sänks med ett par tiondels procentenheter. Regionala aspekter Bostadsstyrelsens prognos beaktar det inflytande på nyproduktionen i de större tätorterna som avflyttningen från glesbygden och de mindre tätorterna kommer att ha. Av det beräknade erforderliga tillskottet av lägenheter i kvalitetsgrupperna 1-2 antas behovet i glesbygden i huvudsak tillgodoses genom ombyggnad. För att ytterligare illustrera bostadsförsörjningens regionala aspekter kan en beräkning av hushållsbildningen utifrån den s. k. befolkningsprognos 2 i länsplanering 67 användas. Inom Expertgruppens för1 regional utredningsverksamhet (ERU) kansli har en hushållsprognos gjorts utifrån an257

taganden om hushållsbildningen 1960-1980 för varje län. Den hushållsbildning som därav kan utläsas skiljer sig inte från bostadsstyrelsens prognos i någon större utsträckning vad gäller antalet hushåll. För att få en uppfattning om den framtida ny- och ombyggnaden läggs till hushållsförändringen ett uppskattat behov för lägenhetsreserv samt ersättning av äldre lägenheter. Lägenhetsreserven antas schematiskt uppgå till 3 % av bostadsbeståndet 1980. Beträffande avgången har förutsatts samma andel av beståndet som 1961-1965, vilket ger en betydligt lägre avgång än bostadsstyrelsen förutsatt. Från det sammanlagda behovet har produktionen 1961-1967 dragits, varvid en prognos för 1968-1980 erhållits. Efter det att ombyggnadsverksamheten borträknats kvarstår nyproduktionsbehovet. Ombyggnaden anges uppgå till samma andel av beståndet som 1961-1965. Hur nyproduktionen i detta fall fördelar sig regionalt framgår av följande tablå där även fördelningen av bostadsbyggandet 1966-1969 redovisas. Stockholms övriga Göteborgs- större och Malmö- städer området Andel av bostadsbyggandet 1968—1980, % 41,5 Andel av bostadsbyggandet 1966—1969, % 39,8

övriga riket

33,8

24,7

33,3

26,9

Som synes av tablån skulle en viss förskjutning av produktionen mot en ökad andel för storstäderna ske. övriga större städer, de s. k. storstadsalternativen, bibehåller sin andel ungefär oförändrad. Denna kalkyl skiljer sig från bostadsstyrelsens i första hand vad gäller antagandet om produktion för ersättning av lägenheter som avgår ur bostadsbeståndet. Därigenom kommer den inom ERU:s kansli utförda kalkylen att sluta på en väsentligt lägre produktionsnivå. Den skillnad mot bostadsstyrelsens kalkyl som finns förklaras av att bostadsstyrelsens antagande om avgången är be258

tydligt högre. För att nå upp till bostadsstyrelsens prognos måste vi således förutsätta en ökad lägenhetsavgång och en motsvarande ersättningsproduktion. En naturlig fråga i sammanhanget är då hur den regionala fördelningen av denna större lägenhetsavgång eller ersättningsproduktion ter sig. En stor del av denna ytterligare avgång måste, såvitt vi kan bedöma, vara förlagd till storstäderna och övriga större städer. En ökning av ersättningsproduktionen skulle då höja storstädernas och storstadsalternativens andel av nyproduktionen i förhållande till vad som framgår av tablån på föregående sida. Detta måste med all sannolikhet innebära en avsevärt utökad rivningsverksamhet i städerna. Vilken omfattning rivningsverksamheten kommer att få har bostadsstyrelsen inte tagit ställning till. Av bedömningen rörande olika faktorers inflytande på avgången torde man dock kunna dra den slutsatsen att den ökning av lägenhetsavgången över nivån 1961-1965 som bostadsstyrelsen räknar med för framtiden sker genom rivning. Antalet rivna lägenheter per år skulle då ungefär fördubblas jämfört med perioden 1966-1969, räknat för landet i sin helhet. För storstäder och övriga större städer blir då rivningens relativa ökning ännu större. Den ökning av bostadskonsumtionen som den inom ERU:s kansli utförda kalkylen av bostadsbyggandet skulle ge uppgår till 2,8 % per år. En så låg ökning har vi inte haft vare sig under 50- eller under 60-talet. Som tidigare framhållits är små förändringar i konsumtionens tillväxttakt förenliga med betydande svängningar i investeringsnivån. Om vi räknar om den nu nämnda kalkylen till investeringar med nyproduktionsoch ombyggnadskostnad per lägenhet i enlighet med bostadsstyrelsens alternativ 1 finner vi att den genomsnittliga investeringsnivån 1971-1975 ligger 25 % under 1970 års nivå. Omräknad blir minskningen unge J fär 9 % per år. IULs prognos Den prognos för den privata konsumtionens fördelning på varugrupper som IUI utSOU 1970: 71

fört är principiellt en efterfrågestudie som analyserar hur konsumtionen varierar med förändringar i relativa priser och individernas inkomster. På vissa områden är dock konsumtionen i hög grad beroende av producenternas utbud och myndigheternas åtgärder. Detta är fallet vad gäller bostäderna där stat och kommun på ett avgörande sätt påverkar prisnivån samt nyproduktionens storlek och inriktning. Serier från statistiska centralbyråns nationalräkenskaper över konsumtion, pris och inkomst under perioden 1950-1968, då bostadsmarknaden i varierande grad varit reglerad, har fått ligga till grund för IUI:s prognoser över bostadskonsumtionen. Dessa innehåller två alternativ för den totala privata konsumtionens tillväxt, 2,6 respektive 3,6 % årlig ökning. Vidare har ett antagande gjorts om en relativprisökning för bostäder. Bostadskonsumtionen ökar då 3,0 respektive 3,9 % per år. Vid en ökning av total privat konsumtion med 3,3 % per år, vilket ingår i vår grundkalkyl, kan bostadskonsumtionen antas växa med ungefär 3,6 % per år. För att en sådan konsumtionsökning ska uppnås behöver bostadskapitalet ett årligt tillskott om 2,9 %. Om vi antar samma antal avgångna lägenheter som i bostadsstyrelsens prognos, dvs. 50 000-55 000 per år, och åsätter dem samma värde som i alternativ 1 ovan måste ca 24 600 milj. kr. i 1959 års priser investeras för att öka kapitalstocken i angiven takt. Detta är en lägre investeringsnivå än den som varit rådande under senare år. Den genomsnittliga nivån 1971-1975 skulle ligga ca 1,5 % under 1970 års. Omvandlat i årlig förändring betyder det en nedgång med V2 %• Med tidigare antaganden om antalet ombyggda lägenheter och kostnaden härför samt med en real byggnadskostnad per lägenhet enligt alternativ 1 ryms inom denna ram en nyproduktion på drygt 100 000 lägenheter per år. Som tidigare framhållits bygger bostadsstyrelsens prognos på antaganden vilkas innebörd är att avgången av lägenheter ur beståndet ökar i omfattning. Det kan från flera utgångspunkter ifrågasättas om en så SOU 1970: 71

stor saneringsverksamhet kan genomföras. Vi har därför arbetat med ett alternativt antagande där avgången förutsätts ligga på den nivå som rådde 1961-1965. Vid den tillväxt av konsumtion och kapitalstock som ligger i IUI:s prognos skulle då investeringarna 1971-1975 ligga 5 V2 % under 1970 års nivå eller omvandlat i jämn förändringstakt en investeringsminskning på 2 % per år. Orsaker till skillnader mellan prognoserna Att prognoserna kommer till något olika resultat är inte förvånande då utgångsmaterialet och metoderna är olika. Några av de faktorer som kan tänkas ge en förklaring till differenserna mellan främst bostadsstyrelsens och IUI:s prognos skall här behandlas. Det är främst inkomst- och prisantagandena samt nationalräkenskapsmaterialets kvalitet som tas upp till diskussion. Inkomstbegreppen. IUI:s och bostadsstyrelsens inkomstbegrepp skiljer sig åt. Bostadsstyrelsen använder sig av sammanräknad nettoinkomst, dvs. inkomsten före skatt och icke beskattningsbara transfereringar. Nettoinkomsten inkluderar både arbets- och kapitalinkomster men hänsyn har tagits till vid skattetaxeringen tillåtna avdrag. IUI:s inkomstbegrepp är som i tidigare konsumtionsstudier den reala privata konsumtionen. Skillnader i utveckling av skatter, transfereringar och sparande kan ge de två inkomstbegreppen divergerande förlopp. Med det antagande om den totala privata konsumtionens volymökning som ingår i vår grundkalkyl, 3,3 % per år, samt med de relationer mellan sparande, transfereringar och skatter som återfinns i den finansiella studien skulle den sammanräknade nettoinkomsten öka en procentenhet mer än bostadsstyrelsen antagit. En korrigering av prognosen härför tar sig uttryck i ökad hushållsbildning samtidigt som det enskilda hushållets utrymmesefterfrågan ökar något. Vid jämförbara inkomstbegrepp blir sålunda gapet mellan prognoserna större än vad vi ursprungligen fann. En överslagskalkyl antyder att upprevideringen av inkomstantagandet kan betyda

maximalt 1 % högre årlig tillväxt i bostadsstyrelsens investeringsberäkning. Relativpriset. I bostadsstyrelsens kalkyler antas att relativpriset på bostäder inte kommer att förändras över 15-årsperioden medan IUI antagit en viss höjning av detta relativpris. Därigenom förklaras en del av skillnaden mellan prognoserna. IUI:s prognos avser åren 1968-1975. För de första åren av perioden finns nu siffror avseende den faktiska utvecklingen. Sedan 1967 har en relativprisökning inträtt. Den beror bl. a. på avskaffandet av räntebidragen och underräntan för de statbga lånen. IUI har antagit en långsammare relativprisstegring fram till 1975 än den som ägt rum de senaste åren. Beslutade åtgärder som kan tänkas få återverkningar på relativprisets utveckling är att hyresutvecklingen i lägenheter färdigställda efter 1968 kommer att vara beroende av hyran i likvärdiga lägenheter i nyproduktionen och därmed ej vara låst till de historiska produktionskostnaderna. Den hyresreglerade delen av beståndet kommer att krympa successivt. Vidare ökas möjligheterna att höja hyran i reglerade lägenheter genom förbättringsarbeten. Hus som genomgår omfattande ombyggnad kan undantas från hyresregleringslagens tillämpning. Till detta kommer att prissättningen på bostadsrättslägenheter släppts fri. Ytterligare en viktig faktor i sammanhanget är kapitalkostnaderna. De nya paritetslånen är konstruerade så att fastighetsägarens skuld på statslånet ökar under ett antal år i början av husets livstid. De senaste åren har denna skuldökning blivit mycket stor. En återbetalning av denna skuld sker om byggnadskostnaderna stiger snabbt, då amorteringar och räntebetalningar är knutna till byggkostnadsutvecklingen. Om kostnaderna inte stiger i en viss takt kan statsmakterna, i enlighet med systemets förutsättningar, höja den s. k. basannuiteten för att åstadkomma en återbetalning. Under förutsättning att skulden reduceras på någon av dessa vägar torde även detta vara en faktor som kan höja relativpriset på boendet. Kapitalkostnadsutvecklingen för en stor 260

och växande del av beståndet är beroende av nyproduktionens kostnadsutveckling. Huruvida bostadskostnaderna kommer att stiga jämfört med kostnaderna för annan privat konsumtion är bl. a. beroende på hur produktivitetsutvecklingen i byggnadssektorn blir i första hand i förhållande till industrins. Långtidsutredningen arbetar med ett antagande om en produktivitetsökning med ca 7,5 % per år 1970-1975 i industrin mot 3,5 för byggnadssektorn. Även om man tar hänsyn till det ökande industriella byggandet torde en betydande skillnad i produktivitetstillväxt kvarstå. Tillsammantagna talar dessa faktorer för att en fortsatt relativprisökning inte förefaller osannolik. IUI:s relativprisantagande kan förmodligen betecknas som försiktigt. Nationalräkenskapernas material. En ytterligare komplikation utgör kvaliteten på nationalräkenskapernas material över bostadspostens värde-, volym- och relativprisutveckling, vilket utgjort grundmaterial för IUI-prognosen. Indikationer har framkommit på att bostadsposten kan vara starkt underskattad, åtminstone till sin nivå men eventuellt också till sin utveckling. Bostadskonsumtionens nivå 1969 skulle enligt ett alternativ ligga ca 20 %, enligt ett annat nära 50 % högre. Orsakerna är att nationalräkenskapernas framskrivning av bostadskonsumtionen inte beaktat kvalitetsförändringar samt att egnahemskostnaderna underskattats. Hur det nya materialet påverkar beräkningarna är inte omedelbart givet, då vi endast känner den nya nivån för ett enda år. Ett försök att ringa in effekterna har gjorts genom att IUI:s prognos omarbetats med två nya alternativa serier över bostadskonsumtionen. Den ena (serie 1) bygger på den nya nivån för 1969 men antar samma utveckling från 1950 som den gamla konsumtionsserien. Det betyder att nivån 1950 höjs. Även den andra (serie 2) bygger på den nya nivån 1969 men med 1946 års bostadskonsumtion oförändrad. Den ger en mycket snabb tillväxt mellan 1950 och 1969. Med den förutsättning om relativpriset som återfanns i IUI-prognosen får vi följande SOU 1970: 71

resultat för bostadskonsumtionens årliga procentuella förändring 1970-1975.

Bostadskonsumtion

Serie 1

Serie 2

3^2

4,5

Resultatet enligt serie 1 avviker inte så markant från den ursprungliga prognosen på 3,6 % , medan serie 2 ger en avsevärt högre tillväxt. Eftersom vi inte har någon definitiv mening om vilken serie som bäst återger den faktiska utvecklingen under 50och 60-talen har vi räknat med ett alternativ där utvecklingen antas ligga någonstans mellan dessa två. I detta fall skulle bostadskonsumtionen 1950 legat högre än vad det ursprungliga nationalräkenskapsmaterialet angav. I ett sådant medelalternativ sätts konsumtionens tillväxt till 3,9 % per år. Härvid måste man dock beakta att med en förändring i konsumtionens utveckling 1950-1969 följer också en förändring i det tidigare använda sambandet mellan bostadskapitalstock och konsumtion. Med detta nya samband skulle kapitalstocken öka 2,8 % per år vid en ökning av konsumtionen om 3,9 % . För att åstadkomma denna tillväxt erfordras en genomsnittlig investeringsnivå 1971-1975 som ligger ca 9 % lägre än 1970 års. Omvandlad i en jämn förändringstakt skulle bostadsinvesteringarna minska 3 % årligen. Med en lägenhetskostnad enligt bostadsstyrelsens alternativ 1 ryms en nyproduktion om ca 93 000 lägenheter per år inom denna ram.

Sammanfattning Den förda diskussionen har framhävt hur bristfällig vår kunskap är om bostadsefterfrågan och de faktorer som styr denna. Mot de prognoser vi utgått från kan skilda invändningar riktas. Bostadsstyrelsens kalkyl synes genom att bortse från relativprisutvecklingen ha resulterat i en alltför snabb utveckling av konsumtion och investeringar. Särskilt gäller detta alternativ 4, som ger 3,8 % årlig investeringstillväxt. Det höga SOU 1970: 71

ökningstalet i detta alternativ beror på att förverkligandet av två bostadspolitiska målsättningar inom en nära framtid åskådliggörs. Den ursprungliga IUI-prognosen kan å andra sidan tänkas indikera en alltför långsam konsumtionsökning mot bakgrund av vad som tidigare sagts om grundmaterialets kvalitet. Med hänsyn till den osäkerhet som vidlåder justeringarna av konsumtionsutvecklingen har vi dock valt att utgå från den ursprungliga kalkylen med 3,6 % i årlig konsumtionstillväxt och en minskning av bostadsinvesteringarna på 2 % per år. 1 Genom att investeringarna, vilka utgör bruttotillskottet till bostadsstocken, uppnått en så hög nivå kan bostadskapitalet ändå beräknas öka med ca 2,9 % om året. Det är självfallet av intresse att söka utröna vad våra antaganden kan innebära för olika bostadspolitiska mål. Det mål vars uppfyllelse vi här anse oss ha möjlighet uttala oss om, låt vara villkorligt, är målet för bruttotillväxten i lägenhetsstocken, dvs. 1 miljon nyproducerade lägenheter 19651974. För att uppnå det bostadspolitiska målet om 1 miljon nyproducerade lägenheter 1965 -1974 krävs ca 96 200 lägenheter per år 1971-1974. Vi antar att denna nivå hålls även 1975. Vid en real investeringskostnad per lägenhet i enlighet med bostadsstyrelsens alternativ 1 och med ombyggnadsinvesteringar i enlighet med samma alternativ, får vi en årlig nyproduktion om ca 96 000 lägenheter vid 2 % årlig investeringsminskning. Trots avtrappningen av investeringarna kan det bostadspolitiska målet uppfyllas. Investeringarna i bostäder skulle uppta 18 % av det totala investeringsutrymmet under perioden 1971-1975, vilket kan jämföras med ca 22 % under 60-talet. Om utrymmet för den privata konsumtionens ökning skulle understiga 3,3 % per år kommer även bostadskonsumtionen alt växa i långsammare takt. I ett lägre alter1 Fritidsbostäder inräknas"ej i nationalräkenskapernas konsumtionsbegrepp. Någon kalkyl för dessa har vi inte gjort. Däremot har ett antagandef gjorts omrenl fortsatt snabb ökning av investeringarna i fritidshus.

nativ för bostadskonsumtionen har ökningstakten satts till 3,4 % vid en ökning av den totala privata konsumtionen om 3,0 % per år. Vi ser härav att en reduktion av den totala privata konsumtionen inte drar ner bostadskonsumtionen i samma utsträckning, vilket synes motiverat bl. a. mot bakgrund av att stat och kommun ger ett direkt stöd till vissa gruppers bostadskonsumtion. Detta lägre alternativ medför en ökning av bostadskapitalet med ungefär 2,7 % årligen. För att åstadkomma detta krävs investeringar på i genomsnitt 90 % av 1970 års nivå vid det lägre avgångsantagandet. Räknad per år blir nedgången 3,5 %. Om vi bibehåller tidigare antaganden om ombyggnadsvolym och investeringskostnad per lägenhet enligt bostadsstyrelsens alternativ 1 finner vi att en nyproduktion om 91 000 lägenheter per år här torde vara möjlig. I detta alternativ måste den reala investeringskostnaden per lägenhet sjunka drygt 6 % under 1969 års nivå för att produktionsmålet skall kunna anses förverkligat.

4.10 Vatten och avlopp Denna sektor, som omfattar landets vattenförsörjning, avlopp och rening av avloppsvatten samt renhållning, har ett ringa antal sysselsatta men spelar en betydligt större roll i investeringshänseende. Utbyggnaden har gått snabbt under efterkrigstiden; investeringsvolymen mer än fördubblades under såväl 50-talet som 60-talet. Expansionen har berott dels på eftersläpande behov från tidigare perioder, dels på successivt stigande behov. Vidare har de ökade kraven på miljövård lett till omfattande investeringar i reningsverk. Sektorn har många anknytningar till miljövården, som behandlas i avsnitt 3.12 och bilaga 8. Där diskuteras det nuvarande läget - främst avseende avloppsvattnets rening - från miljövårdssynpunkt, de krav på vidare utbyggnad som kan förutses, den aktuella planeringen osv. Framställningen i detta avsnitt begränsas till en summarisk redogörelse för i första hand sektorns produktions- och investeringsutveckling. 262

Efterfrågan på vatten har ökat kraftigt både från hushåll och industri och förutses stiga snabbt även i framtiden. I en prognos publicerad 1965 (SOU 1965: 8) bedömdes det totala vattenbehovet i stort sett bli fördubblat under en 20-årsperiod. Anläggningarna för vattenförsörjning betjänade 1965 i det närmaste 5,5 miljoner personer och anläggningarna för avlopp något fler. Anslutningen torde sedan dess ha ökat på grund av den fortsatta urbaniseringen och den stigande anslutningsgraden i glesbygden. Stor uppmärksamhet har under senare tid ägnats reningen av avloppsvatten. Utvecklingen har här inneburit en förskjutning från mekanisk och biologisk rening mot att även omfatta kemisk rening. F. n. finns ca 40 reningsverk med kemisk rening och ca 60 håller på att byggas. Ytterligare ca 240 är under projektering. Antalet hushåll som f. n. inte är anslutna till någon form av reningsverk förutses minska väsentligt. Av vatten- och avloppssektorns produktion avsåg 1968 ca Va vattenförsörjning och ca 2/s avlopp och reningsverk samt renhållning. Vattenförsörjningen steg under första hälften av 60-talet med i genomsnitt 4V2 % per år. Den årliga ökningstakten 19651968 var något högre, ca 5V2 %. Avlopps-, renings- och renhållningsdelen ökade 19601965 med 51/2 % per år. Under 1967 och 1968 sjönk sedan produktionen. Nedgången torde emellertid ha varit tillfällig. Vår kalkyl bygger på förutsättningen att produktionen kommer att öka 1970-1975 med 5 % per år inom vattenförsörjningen och med 5V2 % per år inom avlopp, reningsverk och renhållning. För hela sektorn innebär detta en genomsnittlig produktionsökning 1970-1975 med närmare 5V2 % per år. Det är i första hand kommunerna som svarar för vattenförsörjning, avlopp och rening samt renhållning. För de relativt stora investeringarna utgår emellertid statsbidrag i viss omfattning. Även industrin svarar för vissa anläggningar, vilka dock inte ingår i den följande redovisningen. Enligt nationalräkenskaperna uppgick sektorns totala investeringar 1969 till 1 300 SOU 1970: 71

milj. kr., vilket utgjorde ca 4 % av landets totala bruttoinvesteringar. Vattenförsörjningen beräknas ha svarat för drygt 500 milj. kr. och avloppsverken för 700 milj. kr. Investeringar för renhållning uppgick till ca 50 milj. kr. och avsåg nästan uteslutande renhållningsverk, främst sopförbränningsstationer. I nationalräkenskaperna anges utvecklingen endast för sektorns totala investeringsvolym. Denna ökade under första hälften av 60-talet med i genomsnitt 11 %per år och 1965-1970 med 5 % per år. Vatten- och avloppssektorns investeringar har således ökat i relativt snabb takt och väsentligt mer än landets totala bruttoinvesteringar. För att kartlägga kommunernas investeringsplaner för perioden 1971-1975 utförde statistiska centralbyrån 1969 en enkät, Kommunal ekonomisk långtidsplanering 1969 (KELP 69). I denna undersökning ingick speciella formulär avseende miljövårdsfrågor (se närmare i bilaga 8). En summering av enkätresultaten visar att kommunerna bedömt behovet av investeringarna i vattenverk, avloppsverk och renhållning ligga på en genomsnittligt något lägre nivå under perioden 1971-1975 än under 1968 och väsentligt lägre än 1969 och 1970. Investeringsnivån 1975 skulle enligt planerna ligga 20 % under 1968 års nivå. Enkätresultaten får dock inte tolkas så att vatten- och avloppssektorns investeringar kommer att sjunka under åren fram till 1975. Erfarenheter från andra sektorer och från tidigare undersökningar tyder på att investeringsrapporteringen ofta är mycket ofullständig för de senare åren i prognosperioden. Även för andra kommunala investeringar angavs i enkäten en investeringspuckel med höga investeringar de första åren och därefter hastigt sjunkande investeringsvolym . Investeringar i vatten- och avloppsanläggningar hänger i stor utsträckning samman med bostadsbyggandets utveckling. I likhet med 1965 års långtidsutredning i vilken också en direkt på kommunenkäten byggd uppskattning av investeringsnivån inom vatten- och avloppssektorn ansågs utgöra SOU 1970: 71

en klar underskattning av den kommande utvecklingen - har vi därför valt att i investeringskalkylen utgå från sambandet med bostadsbyggandet. Investeringarna i vattenoch avloppsanläggningar har ökat snabbare än bostadsbyggandet. Orsaken härtill torde bl. a. vara att tätorternas utbredning i yta växer snabbare än invånarantalet och att detta drar med sig allt längre ledningar i vatten- och avloppssystemet. Uttryckt i procent av bostadsbyggandet har investeringarna ökat från 9,8 1950 till 13,6 1960 och beräknas 1970 utgöra 19,3. Utgår man från att relationen stiger i samma takt 19701975 som 1960-1970, skulle vatten- och avloppsinvesteringarna 1975 utgöra 22,1 % av kostnaderna för bostadsbyggandet. Som framgår av avsnitt 4.9 förutses i vår kalkyl bostadsinvesteringarna komma att minska med 2 % per år 1970-1975. Appliceras den ovan kalkylerade andelen får man till resultat att vatten- och avloppsinvesteringarna skulle öka med endast 0,5 % per år 1970-1975. Bostadsbyggandet är emellertid inte den enda faktorn som bestämmer behovsutvecklingen för vatten och avlopp. Man kan bl. a. peka på fritidsbebyggelsen, där kraven på vatten och avlopp successivt höjs. Även industriproduktionens förutsedda tillväxt leder till ökad vattenförbrukning. Vidare bedöms miljövården även i fortsättningen ställa stora krav på sektorns investeringar. I vår investeringskalkyl förutsätts att nedgången i bostadsbyggandet kommer att få en inte obetydligt dämpande effekt på investeringarna i vatten- och avlopp. Andra faktorer torde dock medföra att avsaktningen inte bli så markerad som sambandet med bostadsinvesteringarna talar för. Dessa överväganden har lett till att vatten- och avloppssektorns investeringar i vår kalkyl förutsatts öka 1970-1975 med 2 % per år. Denna förhållandevis blygsamma ökning måste bedömas bl. a. mot bakgrund av den relativt höga investeringsnivån i utgångsläget. Här liksom på andra områden är det nämligen nivån på investeringarna mer än förändringstakten som är av betydelse för kapacitetstillskotten. 263

4.11 Privata tjänster I detta avsnitt behandlas följande näringsgrenar: 1 bank- och försäkringsverksamhet, uppdragsverksamhet, hotell och restauranger, biografer, teatrar, hushållstjänster samt personliga tjänster. Den huvudsakliga källan när det gäller att belysa den gångna utvecklingen samt antyda utvecklingstendenserna är nationalräkenskapsstatistiken. Denna har, där så varit möjligt, kompletterats med data som erhållits från branschrepresentanter och -organ. I det följande redovisas endast den officiella statistiken, som har den fördelen att den avser att täcka all verksamhet inom ett visst område. De uppgifter som inhämtats från näringslivet täcker i regel endast ett företags eller medlemmarnas i en organisation verksamheter. Dessa uppgifter har emellertid varit till stor nytta när det gällt att belysa aktuella tendenser samt att nyansera den bild som den officiella statistiken ger. Sysselsättningstatistiken är åtminstone vad avser 60-talet av god kvalitet. Beräkningarna av vissa sektorers produktion finns det däremot anledning att ifrågasätta. Man kan misstänka att såväl nivåer som utvecklingstakt i vissa fall återspeglas på ett felaktigt

sätt. Som extrema exempel kan nämnas beräkningarna av produktionsvolymer inom bank- och försäkringssektorerna, där man i den officiella statistiken arbetar med ett antagande om konstant produktivitetstillväxt. Produktionsvolym och sysselsättning kommer därför alltid att i statistiken utvecklas parallellt på ett avstånd som är lika med den antagna produktivitetshöjningen. Det kan nämnas att arbetsmängdsberäkningar som utförts inom banker tyder på en betydligt snabbare produktivitetstillväxt än de 2 % per år som antas i nationalräkenskaperna. I andra fall när man har tillgång till produktionsserier i löpande priser uppstår frågan vilket index som skall användas för deflatering. Ibland används en del1 Någon uppdelning efter ägarkategori är inte gjord. Detta innebär att beskrivningen även omfattar kommunala och statliga aktiviteter inom dessa näringsgrenar. 1968 utgjorde de offentligt anställda ungefär 8 % av medelantalet sysselsatta inom de privata tjänstesektorerna (30 000 av totalt 390 000). Det finns även privat anställda inom näringsgrenar där huvuddelen av verksamheten är offentlig. Dessa behandlas således inte här. Deras antal uppgår till 61 000 med ungefär följande fördelning: undervisning och forskning 14 000, sjukvård 18 000, socialvård 4 000 samt övriga samhälleliga tjänster, bl. a. politiska partier, intresseorganisationer, 26 000.

Tabell 4.11:1. Sysselsättningen inom privata tjänster 1950—1975. Medelantal sysselsatta 1000tal 1969 Restaurang och hotell 71 Bank, föirsäkring, uppdrags verksamhet 149 Övriga privata tjänster 167 Summa privata tjänster 387

Årlig procentuell förändring av:

Antal arbetstimmar

Medelantalet sysselsatta

[1950[1960

-0,5

0,2

-1,3

-1,9

-2,1

-1,6

-2,0

4,4

5,4

1,2

2,2

7,0

3,1

2,9

1,8

-1,9

-2,5

-1,0

-2,4

-0,6

-0,4

1,9

0,8

-0,9

0,1

0,4

0,5

0,7

Källa: Statistiska centralbyrån.

264 SOU 1970: 71

Tabell 4.11:2. Privata tjänsters sektorprodukt 1950—1975. Volymförändring, procent per år.

Restaurang och hotell Bank, försäkring, uppdragsverksamhet Övriga privata tjänster Summa privata tjänster Bruttonationalprodukt

1950— 1960

1960— 1965

0,2

0,6

—0,4

0,0

5,4 1^0 3,0 3^4

7,1 2,0 4,7 5,9

4,7 \J1 3,2 4,3

4,4 2,8 3,6 3,8

1965— 1969

1969— 1975

Källa: Statistiska centralbyrån. serie ur konsumentprisindex, vilket är fallet med hotell- och restaurangtjänsterna. Detta torde ge en i stort sett riktig bild av utvecklingen. Ofta tvingas man dock använda serier som grundar sig på äldre undersökningar, t. ex. 1958 års hushållsbudgetundersökning. Volymserierna blir under sådana omständigheter ofta svårtolkade. Strukturella förändringar kommer inte att återspeglas i statistiken i tillräcklig utsträckning. I vissa fall finns det skäl att räkna med en »dold produktivitet», vilket ju bl. a. de tidigare nämnda undersökningarna inom banksektorn antyder. Den årliga prisstegringen är då överskattad under förutsättning att serierna i löpande priser är rättvisande. Kvalitetsförändringar skall i princip rensas ur prisindexserierna. I den mån detta inte sker, registreras en kvalitetshöjning som sänkt produktivitet. Investeringsutvecklingen behandlas inte i detta avsnitt. Problemen är ofta stora när det gäller att avgöra om en investering är hänförlig till privata tjänster. Verksamheten bedrivs ju ofta i förhyrda lokaler, som kanske dessutom ursprungligen varit avsedda för andra ändamål, t. ex. bostäder. Inom bank- och försäkringssektorerna görs förhållandevis stora »egna» investeringar, medan investeringarna för övriga sektorer är av relativt liten omfattning enligt officiell statistik. Uppskattningsvis uppgick »privata tjänsters» andel av de totala bruttoinvesteringarna 1969 till 4,1 %, varav 2,0 procentenheter föll på bank, försäkring och uppdragsverksamhet. I kapitel 2 redovisas de privata tjänsterna i 3 delgrupper, nämligen hotell och restaurang, bank, försäkring och uppdragsverkSOU1970:71

samhet samt övriga privata tjänster. De två sistnämnda grupperna bryts här upp i 3 delar vardera, varför detta avsnitt således behandlar 7 delgrupper. I tabell 4.11: 1 anges hur sysselsättningen i de 3 nämnda huvudgrupperna utvecklats sedan 1950. Den prognostiserade utvecklingen av antalet arbetstimmar samt medelantalet sysselsatta till 1975 finns också angivna. Av tabellen framgår att sysselsättningen i timmar förväntas öka något mer fram till 1975 än vad som varit fallet under de senaste åren. Oavsett vilket av de redovisade sysselsättningsmåtten som används erhålls en i stort likartad bild av den historiska utvecklingen. I tabell 4.11: 2 redovisas den årliga förändringen av sektorprodukten i fasta priser totalt samt för de tre huvudgrupperna. Produktionen av privata tjänster har volymmässigt utvecklats i ungefär samma takt som BNP. Annorlunda uttryckt har sektorproduktens elasticitet med avseende på BNP 1 varit relativt konstant och strax under 1. Även för huvudgrupperna är de olika elasticitetstalen relativt konstanta över tiden. Betydande variationer föreligger dock mellan huvudgrupperna. Således ligger elastic! tetstal et kring 0 för restaurang- och hotellgruppen, 1,4 för bank, försäkring, uppdragsverksamhet samt 0,4 för övriga privata tjänster. De i tabell 4.11:2 redovisade prognoserna ger elasticitetstal som ligger mycket nära de historiska värdena, frånsett sektorn 1 Elasticiteten definieras som procentuell förändring av sektorprodukt/procentuell förändring av BNP.

Tabell 4.11:3. Sysselsättningen inom privata tjänster 1950—1975. Medelantal sysselsatta 1000-tal

Antal arbetade timmar, miljoner

Banker Försäkring Uppdragsverksamhet Hotell och restaurang Biograf, teater m.m Hushållstjänster Övriga personliga tjänster Totalt

1950 1960

1965 1969 1975 1960 1965 1969 1975

33 37

41 46

57 53

65 54

75 56

23 22

35 27

42 30

50 32

133 31 208

126 38 125

128 40 93

121 45 70

108 53 59

84 23 95

75 25 66

71 29 53

63 36 46

125 577

127 601

120 580

108 584

77 372

81 379

86 387

82 404

Källa: Statistiska centralbyrån. »övriga privata tjänster». För denna innebär prognosen en väsentligt högre elastdcitet än tidigare, eller 0,7. Förklaringen ligger i att hushållstjänster samt biograf, teater m. m., förväntas få en betydligt gynnsammare utveckling än hittills. De privata tjänsternas andel av totalproduktionen har endast ökat i långsam takt sedan 1950, då andelen var 6,8 %. Motsvarande tal för 1960 och 1969 var 7,2 % respektive 8,1 %. Detta kan förefalla något överraskande. En vanlig uppfattning är ju att tillväxten av privata tjänster ligger över genomsnittet. Förklaringen ligger förmodligen i den förhållandevis ogynnsamma prisutvecklingen för de privata tjänsterna. En illustration till vad ändrade prisförhållanden kan betyda utgör utvecklingen för tvätterierna. Innan tvättmaskinerna introducerades fanns en tendens att lämna bort vittvätt i stället för att tvätta hemma. Den kraftiga prissänkningen på tvätt som tvättmaskinerna innebar har lett till att hushållsvittvätt betyder mindre och mindre för tvätterierna. I stället utförs detta arbete nu i hemmen. Ändrade prisrelationer har i detta fall medfört en cirkulation av tjänster. Det finns liknande tendenser även på andra områden, som framgår av avsnittet om den privata konsumtionen. Självfallet inverkar även andra faktorer än priserna. Stigande inkomster ökar efterfrågan på privata tjänster. En ökad förvärvsfrekvens bland gifta kvinnor innebär en stimulans för restauranger, hus266

hållstjänster o. dyl. Denna tendens i ökande riktning för privata tjänster dämpas och motverkas emellertid av den relativa prisökning som kännetecknar sektorns tjänster. Det tycks vara så att för hotell och restauranger, biograf, teater m. m., samt personliga tjänster, som ju framför allt är avsedda för de enskilda konsumenterna, verkar den relativa fördyringen starkare tillbakahållande än vad fallet är för de mer producentinriktade verksamheterna inom uppdragsverksamheten. Den sistnämnda gruppen redovisar betydligt högre volymmässig ökning, trots en i stort likartad prisutveckling. Det är svårt att dra några liknande slutsatser för bank- och försäkringsverksamhet. Prisstegringen framstår i de statistiska serierna som relativt snabb även för dessa sektorer. Emellertid finns det anledning att förmoda att prisutvecklingen överstkattas och produktiviteten underskattas. Av tabell 4.11: 3 framgår hur sysselsättningen inom privata tjänster fördelar sig på olika delar. Till bankerna räknas riksbank, postbank, affärsbanker, sparbanker, sparkassor samt annan kredit- och finansieringsverksamhet. Sektorn har varit mycket expansiv under 60-talet, framför allt under de första åren då sysselsättningen steg närmare 7 % årligen, räknat i timmar. Under 50-talet var takten betydligt lugnare med ökningstal på 22,5 % per år. Om förändringarna mäts i medelantalet sysselsatta är bilden ungefår denSOU 1970: 71

samma. Dock ligger de årliga ökningstalen i detta fall omkring 1,5 procentenheter högre. Denna skillnad innebär att den genomsnittliga arbetstiden per sysselsatt minskat till följd av bl. a. ökat deltidsarbete samt arbetstidsförkortning (längre semester). Det tycks ha varit så att bankerna i synnerhet under de första åren av 60-talet engagerade deltidssysselsatta för att kunna tillfredsställa det snabbt växande personalbehovet. Under de senaste åren har det skett en inte obetydlig omstrukturering av bankernas verksamhet. Ekonomisk rådgivning, fastighetsförmedling, placerings- och utlandstjänster har introducerats och byggts ut i rask takt. Detta har haft till följd att bankernas efterfrågan på personal delvis förändrats. Tidigare sökte man mest redovisningskunnigt folk. Eftersom redovisningen i dag i stor utsträckning är lagd på data behövs inte så många av denna kategori. I stället vill man ha »säljande» personal som sköter kundkontakter. Införandet av datasystem (de största bankerna har redan installerat s. k. tredje generationens anläggningar) har dessutom lett till att bankerna kunnat erbjuda en mängd nya tjänster. En ytterligare konsekvens av dataåldern är att efterfrågan på okvalificerad personal, f. n. ofta deltidsanställd, kommer att minska. Bankernas öppethållande kan väntas öka. En återgång till lördagsöppet torde emellertid inte bli aktuell under de närmaste åren. För att klara personalbehovet till det ökade öppethållandet kommer expeditionspersonal på deltid att behövas. Deltidsandelens utveckling fram till 1975 är dock svår att förutsäga, då det ju finns tendens till minskat behov av deltidsarbetande med andra funktioner som tidigare berörts. Genombrottet för checklöner samt vissa strukturförändringar på såväl utlånings- som inlåningssidan (konsumtionskrediter m. m. ger fler småposter, ökad hushållsinlåning med åtföljande lägre medelinlåning per konto) har medfört en starkt ökad transaktionsvolym inom bankerna. Under de närmaste åren kommer säkerligen antalet tjänster som bankerna erbjuder att öka. Hur utvecklingen av antalet konton blir är däremot svårare SOU 1970: 71

Diagram 4.11:1. Produktion och sysselsättning inom bank-, försäkrings- och uppdragsverksamhet samt BNP 1960—1975. Volymindex 1960 = 100. Log. skala. 250 T - ^ ^ ^ ^

200-

100 ; - ^ — 5030 -j I960'

= Förädlingsvärde = BNP = Arbetstimmar

att förutse. Det finns en klar önskan att reducera antalet. Checklön för kollektivanställda i full utsträckning torde innebära att en sanering av kontofloran blir än angelägnare. Om det går att åstadkomma beror dock på bl. a. vilka konkurrensmedel bankerna väljer i jakten på kunder. Vad gäller bankernas verksamhet under första hälften av 70-talet väntas en något långsammare personalökning än under 60talet. Visserligen finns ett relativt stort nyetableringsbehov i framför allt nya områden. Å andra sidan kommer vissa kontor att läggas ner. Postbanken räknar också med att kunna minska sin personal vid centrala förvaltningen. Den hittillsvarande utvecklingen har på bankhåll karakteriserats som det stora språnget då verksamheten breddats väsentligt. Som en trolig ökningstakt av sysselsättningen mätt i timmar räknas med 2,5 % per år medan medelantalet sysselsatta antas öka något mer. Detta indikerar således en svagt ökande deltidsandel under 70-talets första år. Bankernas andel av totala produktionen har ökat kontinuerligt under hela efterkrigstiden. Den antagna utvecklingen innebär att denna tendens håller i sig. Försäkringsverksamheten som omfattar försäkringsförmedlande och åtagande verksamhet både i fråga om privat- och socialförsäkringar, har i likhet med bankerna haft 267

en lägre ökningstakt under den senare delen av 60-talet än under den tidigare. Till viss del torde detta förhållande kunna förklaras av att både bank- och försäkringsverksamheterna utvecklas i takt med BNP, vilken ju ökade mer under 60-talets förra än under dess senare hälft. Till skillnad från bankerna var dock den årliga sysselsättningsökningen större under 50-talet än under 60-talet. Ett antal stora fusioner under den senaste 1 O-årsperioden har givit stora vinster i form av minskat personalbehov. Bland annat har Städernas, Hansa och Svenska Liv gått ihop i ett bolag, Hansa, som senare sammanslagits med Trygg. Skandia och Thule har också fusionerat. Inom den s. k. ömsesidighetsgruppen (Hansa-Vegete-Allmänna Brand) förekommer också ett omfattande samarbete, bl. a. i form av en gemensam tariffbyrå, vilket givetvis sparar en del arbetskraft. Datatekniken har likaså medverkat till att föräkringssektorn klarat sin expanderande verksamhet utan stora personalökningar. Antalsmässigt har sysselsättningen ökat något över 3 % per år, en dryg procentenhet mer än timvolymen. Medelarbetstiden per sysselsatt har således minskat. Liksom inom banksektorn får orsakerna antas vara en kombination av minskad arbetstid samt något ökat deltidsinslag. Trots den relativt stora expansion av verksamheten som kan väntas under 70-talets första hälft till följd av att nyare försäkringstyper får ökad betydelse samt den ökning av sakförsäkringarna som följer av t. ex. bilparkens, egna hemmens och fritidsbåtarnas tillväxt, räknar man inte med att behöva öka personalen i någon större utsträckning. Nyrekryteringen kommer företrädesvis att bestå av personal med stabsoch servicefunktioner medan förvaltningsorganisationen förändras endast obetydligt. Inom försäkringskasserörelsen, som svarar för omkring en tredjedel av totala sysselsättningen inom försäkringssektorn, kommer man antagligen att göra betydande förändringar i personalstyrkan. Om Rafa-utredningens1 förslag genomförs, som bl. a. innebär att register m. m. läggs på data, finns det enligt gjorda kalkyler möjlighet att to268

talt minska personalen med 1 800 personer eller närmare en femtedel. Enligt förslaget skall viss försöksverksamhet bedrivas t. o. m. 1975, varefter det nya systemet genomförs under de två följande åren. Den kalkylerade minskningen gäller endast under förutsättning av oförändrad kvalitet på tjänsterna. Om t. ex. kontrollverksamheten utökas blir nettoreduktionen givetvis mindre. Eftersom vissa personalbesparingar återstår och datatekniken även framöver kan ge betydande vinster inom försäkringssektorn förefaller det rimligt att räkna med en fortsatt svag ökning av arbetsvolymen, mätt i timmar. En årlig uppgång med 0,5 % fram till mitten av 70-talet bedöms som trolig. Antalet sysselsatta förutses däremot öka något mer till följd av bl. a. en viss ökning av deltidsinslaget i totalsysselsättningen. Uppdragsverksamheten består av ett flertal olika verksamhetsområden. De största delgruppernas andel av sektorns totala sysselsättning fördelar sig på ungefär följande sätt: teknisk uppdragsverksamhet (bl. a. byggkonsulter, arkitekter, patentbyråer) knappt 50 %, annons-, reklam- och marknadsundersökningsbyråer drygt 10 %, kameral uppdragsverksamhet (bl. a. bokföring, revision) 8 %, fristående skriftställen, bildoch formkonstnärlig verksamhet, artister och musiker 7 %, juridisk uppdragsverksamhet (advokater m. m.) 6 % samt övriga delgrupper såsom skriv- och dupliceringsbyråer, datamaskincentraler, maskinuthyrning (leasing), bevakningsverksamhet m. m. 20 %. Sektorn har karakteriserats av en mycket snabb tillväxt 1950-1965. Den årliga ökningstakten i antalet arbetade timmar låg under 50-talet över 8 %. Motsvarande tal för 60-talets första hälft var 6 % medan endast obetydliga ökningar noterades 19651969. De olika delgrupperna har utvecklats mycket olika. Av folkräkningarnas uppgifter att döma tycks antalet sysselsatta inom teknisk uppdragsverksamhet samt skrivbyråer m. m. ha ökat väsentligt snabbare än sektorn genomsnittligt 1960-1965. För ad1 Utredning rörande rationalisering av allmänna försäkringens administration, som görs av statskontoret och riksförsäkringsverket i samarbete.

SOU 1970: 71

vokatbyråer m. m. samt fristående konstnärlig verksamhet har sysselsättningen däremot stagnerat under denna period. Ett flertal av de tjänster som sektorn producerar för näringslivets räkning, framför allt tekniska, kamerala, juridiska och marknadsföringstjänster, produceras även i viss utsträckning av företagen själva för eget bruk. Det har skett vissa utsöndringar från industrin av sådana funktioner under senare år. Man föredrar således att köpa dessa tjänster hellre än att ha egen personal för dessa ändamål. Detta torde bero på att man inte själv kan utnyttja den relativt stora stab, som är en förutsättning för att en viss bredd och kvalitet uppnås på dessa relativt komplicerade arbeten. Överflyttningar av detta slag påverkar sysselsättningen inom sektorn uppdragsverksamhet, utan att det totala antalet som är sysselsatta med sådana uppgifter nödvändigtvis behöver förändras. De senaste åren har kännetecknats av att vissa större företag brutit ut eller lagt ned egna projekteringsavdelningar. Exempelvis har SIAB gjort sig av med sin egenregiavdelning. K F liksom HSB har skurit ned sina egna projekteringsavdelningar. Rakt motsatta tendenser gör sig gällande på andra håll. Vägverket har således tagit över större delen av projekteringarna i egen regi. För det statliga husbyggandet är den privata konsultandelen i stort sett stabil. Även under 70-talets första hälft kan man räkna med en relativt olikartad utveckling för delgrupperna. De tekniska tjänsternas andel av byggnads- och anläggningsverksamheten bör bli någorlunda stabil. Visserligen kan konsultandelen på grund av standardiseringar m. m. och utvecklingen av entreprenadindustrier förväntas minska. Å andra sidan är det rimligt att räkna med väsentligt vidgade verksamhetsområden för de tekniska konsulterna till följd av bl. a. ökade krav på miljövårdsinsatser. Det verkar också troligt att konsulterna kopplas in på investeringsprojekt i ett tidigare skede än vad som f. n. sker. Konsultandelen är betydligt större för kontors- och industribyggnader än för bostadsbyggen, vilket med hänsyn till den förutsedda utvecklingen på byggSOU 1970: 71

nadsområdet skulle tala för en fortsatt ökning av byggkonsulternas verksamhet. Enligt bedömningar från branschhåll har man f. n. ett överhettat läge med mycket övertid inom branschen, varför den 25-procentiga investeringsavgiften, som avses vara i kraft t. o. m. juli 1971, inte oroar. Med tanke på bl. a. den väntade utvecklingen av byggnadsinvesteringarna kan en något lugnare utveckling än under 60-talets första hälft emotses. Takten under perioden 19651969, som ju innefattar de för branschen svåra åren 1966 och 1967 bör dock betydligt överträffas. Underlaget för bedömningen av utvecklingen inom övriga delgrupper är något osäkert. Det kan dock förmodas att inga större förändringar sker för den juridiska uppdragsverksamhetens del. Annons- och reklammarknaden har kännetecknats av en stark koncentration de senaste åren, vilket begränsat personalökningen med hänsyn till den starkt expanderande verksamheten. Då efterfrågan på dessa tjänster förväntas öka i fortsatt snabb takt kan en något större personalökning förutses. För skriv- och dupliceringsbyråer liksom för revisions- och bokföringsbyråer räknas med en utveckling enligt trenden sedan 1960. Datatjänster liksom leasing och factoring är verksamheter under stark frammarsch. Eventuellt kommer dataproduktionen att i viss utsträckning utsöndras från företagen på samma sätt som fallet varit med konsulttjänsterna. Medelstora och även större företag torde ha svårigheter med att till fullo utnyttja egna dataanläggningar. Det tilltagande intresset för konst, musik och litteratur som karakteriserat de senaste åren kan förväntas bestå, vilket i kombination med en förbättring av biblioteksersättningen samt ökade konstnärsstipendier m. fl. kulturpolitiska åtgärder bör kunna göra det möjligt för fler fria konstnärer, författare, skulptörer, musiker etc. att livnära sig på sitt yrke. Detta leder då till att den stagnerande sysselsättningstrenden inom dessa områden bryts. Ett försök till sammanfattning ger för uppdragsverksamheten en årlig ökning av 269

timvolymen med omkring 3 % under de närmaste fem åren. Medelantalet sysselsatta har ju regelmässigt ökat någon procentenhet mer än timvolymen. Denna relation antas bestå även under 70-talets första hälft. Sektorns andel av totala produktionen har nästan fyrdubblats mellan 1950 och 1968. Utvecklingen mot större produktionsandel kommer enligt kalkylen att hålla i sig under prognosperioden. Till hotell- och restaurangsektorn räknas restauranger, kaféer, konditorier, hotell, pensionat, rumsuthyrning samt campingverksamhet. Sektorn har haft en svagt nedåtgående sysselsättningsutveckling sedan 1950 med undantag av några år kring 1960 då smärre ökningar registrerades. Produktionsvolymen har legat på i stort sett samma nivå som 1950, varför den årliga sysselsättningsminskningen i stort återspeglar produktivitetsökningen. Antalsmässigt har sysselsättningen minskat i snabbare takt än timvolymen sedan 1960. Således har den genomsnittliga arbetstiden ökat, vilket bl. a. är ett uttryck för att andelen deltidsarbetande inom hotell och restaurangbranschen har gått ned. Det verkar rimligt att räkna med fortsatta personalminskningar inom sektorn. Kostnadsutvecklingen är hög jämfört med andra näringsgrenar. En fortsatt satsning på låglönegrupperna leder till att branschens relativa kostnadsläge vid oförändrad sysselsättning ytterligare försämras. Det är bl. a. av denna anledning troligt att man inom branschen fortsätter att mekanisera hanteringen, vilket medför att den personliga servicen minskar. Exempel härpå är ytterligare ökat inslag av självserveringar, färdiglagad mat från centralkök som värms i elektronugnar, motell och fler stugbyar i stället för hotell och pensionat. Där det finns möjligheter att spara personal och i stället låta köparen-gästen göra en del av arbetet själv, förefaller det troligt att man kommer att tillgripa denna utväg för att inte efterfrågan på sektorns tjänster skall minska som följd av den väntade prisutvecklingen. Det finns en hel del för hotell och restauranger motstridiga tendenser vilkas nettoeffekt är svår att bedöma. Ökat innehav av 270

husvagnar och fritidshus minskar naturligtvis efterfrågan på sektorns tjänster, i synnerhet sommartid. Förändrade umgängesvanor bland ungdomar inverkar också. Besök på diskotek och pubar och andra lite mindre stela inrättningar ersätter alltmer restaurangbesök. Det stora TV-tittandets tid verkar nu vara passerad. Som en följd härav torde efterfrågan på andra nöjen öka. Det är dock inte sannolikt att restaurangbesök i någon högre utsträckning fungerar som ersättning. Snarare blir det väl bio, teater, bokläsning m. m. som detta kommer till godo. Den del av sektorns tjänster som går till företag, stat och kommun i form av representation samt kost och logi i samband med tjänsteresor kan emellertid väntas stiga. En ökning av gifta kvinnors arbete utom hemmet verkar också positivt på sektorns utveckling. En sammanfattning av de olika tendenserna tyder på att det finns skäl räkna med en svag nettoökning av efterfrågan på sektorns tjänster under de närmaste åren. Turismens framtida utveckling har stor betydelse. Utländska turister i Sverige efterfrågar givetvis sektorns tjänster. Även svenskars utlandsresor inverkar, då ju dessa eljest förmodligen skulle lagt en betydande del av vad man spenderar utomlands på hotell och restauranger i Sverige. En trolig utveckling av sysselsättning och produktion inom hotell- och restaurangnäringen fram till mitten av 70-talet är att produktionsvolymen blir oförändrad, medan däremot sysselsättningen, mätt i timmar, minskar med omkring 2 % per år. Den registrerade produktiviteten väntas således öka relativt kraftigt. En del av denna ökning är dock skenbar eftersom kvaliteten i form av personlig service förutses avta. Antalsmässigt väntas en något större nedgång av sysselsättningen, vilket återspeglar en fortsatt minskning av andelen deltidsanställda. Studerande och invandrare som söker tillfällig sysselsättning inom hotell och restauranger väntas inte öka under de närmaste åren. Biograf, teater m. m. omfattar diverse nöjes- och fritidsaktiviteter såsom filminspelning och -visning, programverksamhet vid radio och TV, teater, konserter samt övrig SOU 1970: 71

Diagram 4.11:2. Produktion och sysselsättning inom restaurang och hotell samt BNP 1960—1975. Volymindex 1960 = 100. Log. skala.

-

r

= Förädlingsvärde = BNP = Arbetstimmar

scen- och estradverksamhet, skiv- och bandinspelning, sporttävlingar och -anläggningar, trav och galopp, nöjesfält, djurparker. Sysselsättningsökningen har varit något kraftigare under 60-talets senare hälft än under perioden 1950-1965. Detta torde hänga samman med bl. a. utbyggnaden av Sveriges Radios verksamhet, popålderns genombrott med stor nyetablering av orkestrar och artister (samt den därefter följande vågen för de något äldre med Svensktoppen och liknande), ett visst uppsving för filmbranschen sedan nyhetens behag med TV tycks vara över samt en stark nyetablering av travbanor. Sektorns utveckling fram till mitten av 70-talet beror till stor utsträckning på fak" torer som har att göra med fritidsanvändning och moderiktningar. Många av delgrupperna kan troligen få en gynnsam utveckling de närmaste åren. En väntad fortsatt ökning av intresset för film, teater och övrig underhållning kommer förmodligen att gynna de konventionella kulturformerna. Sportintresset, det gäller kanske framför allt aktivt utövande i form av motionsidrott, är i klart stigande. Det ökade intresset för aktivt idrottsutövande stimuleras av idrottsevenemang i TV. Sveriges Radios utbyggnadsskede är väl avslutat i det närmaste, varför inga väsentliga tillskott till sysselsättSOU 1970: 71

ningen är att vänta därifrån. Sysselsättningen i timmar beräknas öka med 3 % per år. Till följd av bl. a. ökat deltidsinslag, t. ex. beträffande skötsel av nöjes-, trav-, idrottsoch friluftsanläggningar förutses medelantalet sysselsatta stiga någon procentenhet ytterligare per år. I hushållstjänster inbegrips hemhjälp, barnflickor m. m. Sysselsättningen har varit kraftigt sjunkande under hela efterkrigstiden. Folkräkningsdata tyder på att minskningen gått snabbare under 60-talets första hälft än under 50-talet. Beräkningarna över sysselsättningen inom dessa tjänster är visserligen osäkra, men det synes som om den snabba sysselsättningsminskning som präglade första hälften av 60-talet fortsatt även under den senare. Att döma av serierna över antalet timmar respektive antalet sysselsatta minskade medelarbetstiden per sysselsatt något. En rimlig slutsats att dra utifrån detta material kan vara den att både andelen med kort arbetstid och andelen heltidssysselsatta ökat på bekostnad av sysselsatta med arbetstid däremellan. Inslaget av praktikanter har tilltagit. Dessa är ofta sysselsatta endast några månader på året. En betydande del av hushållstjänsterna består i dag av barnpassning åt förvärvsarbetande föräldrar. Av denna orsak är efterfrågan på dessa tjänster i stor utsträckning känslig för tillgången på barnstugeplatser (lekskola är dock inget alternativ för heltidsarbetandes barn) samt den taxepolitik som därvid tillämpas. En utbyggd förskola kombinerad med fritidshem skulle givetvis minska behovet av både privata hushållstjänster och daghemsplatser. Utbudet av hushållsarbetande består till stor del av praktikanter, varför praktikkraven vid inträde till vissa utbildningsvägar (förskollärare, barnsköterskor m. m.) har stor betydelse för utbudssituationen framöver. Så länge samhället inte anser sig kunna tillmötesgå kraven på barnpassning är det troligt att barntillsyn i privat regi kommer att bestå i ungefär oförändrad omfattning. Ett stigande antal gifta med småbarn där båda har yrkesutbildning kan ju med hänsyn till den nya skatteskalan medföra att

båda makarna i större utsträckning blir förvärvsarbetande och därigenom innebära ett inte obetydligt tillskott till efterfrågan på hushållstjänster under de närmaste åren. Avgifterna vid daghem är i många fall så höga att det kan vara gynnsamt för dubbelarbetande familjer med barn att ha hemhjälp. En trolig utveckling för sektorn under 70talets första hälft är en årlig minskning av timvolymen med omkring 2,5 %. Detta innebär ett antagande om att det finns en nedre gräns för efterfrågan på hushållstjänster och att den mycket kraftiga minskningen efter hand därför planar ut. Antalsmässigt förutses en något långsammare takt i sysselsättningsminskningen. Sektorns andel av totalproduktionen är numera knappt en tredjedel så stor som 1950. Det kan nämnas att produktionsvolymserierna ger en produktivitetsökning som är noll eller till och med negativ. En förklaring till detta statistiska förhållande kan vara att söka i en felaktig deflatering. En annan förklaring kan vara att inslaget av förmåner i form av icke-deklarerade inkomster, egen lägenhet, fri kost, utlandsresor m. m. ökat beroende på skattereglernas utformning. Under rubriken personliga tjänster inräknas tvätteriverksamhet (inkl. kemtvätt), herroch damfrisering, skönhetsvård, fotografiverksamhet, kopiering, framkallning m. m., varmbadhus, massage, begravningsbyråer, städningsverksamhet, viss reparationsverksamhet etc. Sektorns sysselsättning räknat i timmar har stagnerat under 60-talet. Antalsmässigt redovisas svaga ökningstal. Frånsett folkräkningarna saknas statistik för 50talet. En viss ökning av antalet sysselsatta torde ha skett 1950-1960. De olika delgruppernas storlek mätt som deras andel av sektorns sysselsättning var 1965 ungefär denna: friser- och skönhetsvård drygt 40 %, tvätterier drygt 25 %, städning knappt 15 %, fotografiverksamhet m. m. omkring 8 %, övriga grupper ca 10 %. Utvecklingen har varit mycket skiftande för de olika grupperna under perioden 1960-1965. Sysselsättningen inom städningsverksamhet har mer än fördubblats. 272

Små årliga ökningar (1-2 %) redovisar friser- och skönhetssalonger medan tvätterier och fotografiverksamhet minskat med 2-3 % per år. Övriga grupper bl. a. varmbadhus, skorstensfejare, begravning har i det närmaste oförändrade sysselsättningstal 1960 och 1965. Tillgänglig branschstatistik för frisörverksamhet, tvätterier samt städning bekräftar dessa utvecklingstendenser. För tvätterier räknar man allmänt med en fortsatt stagnation eller eventuellt en svag nedgång av sysselsättningen. »Källartvätterier» och medelstora företag kommer i det närmaste att försvinna. I stället expanderar storföretag samt kembarer. I och med att tvättmaskiner blir standard i nya hus och många hushåll i äldre antingen får tillgång till modern tvättstuga eller skaffar egen tvättmaskin, minskar behovet att lämna bort vittvätt ytterligare. Friser- och skönhetssalongerna är f. n. inne i en svår period. Den ogynnsamma relativprisutvecklingen har säkerligen varit en bidragande orsak till att en ökande del av frisersalongern as arbetsuppgifter utförs i hemmen. Hårtorkar, hempermanent, peruker och hårfärgningsmedel kan nämnas som exempel. Det för branschen ogynnsamma modet med långt hår för både män och kvinnor gör att antalet klippningar minskat. Det vore inte förvånande om en omsvängning i detta avseende inträffar under prognosperioden. Städningspersonalen kommer säkerligen att öka fram till 1975. ökningstakten kan dock inte väntas bli lika hög som under 60-talet. Fotografiverksamheten kommer sysselsättningsmässigt att minska som följd av att fotoautomater, som ju har ett mycket förmånligt pris på bl. a. pass- och körkortsfoton jämfört med ateljéfotografering, fortsätter att öka i antal. För övriga grupper förutses inga nämnvärda förändringar i sysselsättningen. Möjligen kan ett ökat simhallsbyggande medföra en uppgång av antalet anställda vid varmbadhusinrättningar. Statsmakternas politik (investeringsavgift) påverkar dock denna utveckling i viss utsträckning. Ett försök till sammanfattning av dessa olika utvecklingstendenser ger för personliga tjänster en årlig minskning av timvolymen med drygt 1,5 % fram till 1975. SOU 1970: 71

Diagram 4.11:3. Produktion och sysselsättning inom övriga privata tjänster samt BNP 1960—1975. Volymindex 1960 = 100. Log. skala. 250i-

4.12 Offentliga tjänster 4.12.1 Sektorns omfattning och utveckling under senare år

50-

ledes enligt prognosen liten jämfört med skillnaden mellan 50- och 60-talen.

"i

1 1965

I 1970

= Förädlingsvärde = BNP = Arbetstimmar

Medelantalet sysselsatta förutses minska med mindre än 1 procentenhet per år till följd av arbetstidsförkortning samt ökad andel deltidsarbete. Som framgår av tabellerna 4.11: 1 och 4.11: 3 ger en sammanfattning av de olika sysselsättningsprognoserna för hela privata tjänstesektorn en svag ökning av timvolymen medan medelantalet sysselsatta förutses öka något mer. Första delen av 60-talet ökade timvolymen något mer än medelantalet sysselsatta. Under perioden 19651969 däremot ökade medelantalet sysselsatta medan timvolymen minskade till följd av arbetstidsförkortning samt ökat deltidsinslag. Arbetstidsförkortningen, som kommer i början av 70-talet, förmodas således innebära en fortsatt nedgång i den genomsnittliga arbetstiden. Deltidsinslaget ökar antagligen också i de flesta delsektorerna. Tendenserna inom hotell och restaurang kommer däremot att vara de motsatta. Prognoserna innebär som framgår av tabellerna 4.11: 1 och 4.11: 2 att produktivitetsökningen blir något lägre än under 60talet (3,5 % mot 4,0 % ) . Produktivitetstillväxten under 50-talet var endast drygt 1 % per år. Skillnaden mellan 60-talet och första hälften av 70-talet, som huvudsakligen hänger samman med de antagna förskjutningarna mellan olika delsektorer, är såSOU 1970: 71 75—014403

Med offentliga tjänster avses här tjänster som presteras av stat och kommun och som huvudsakligen är avsedda för offentlig konsumtion i form av utbildning, hälso- och sjukvård, socialvård, försvar, religiös verksamhet etc. Vissa offentliga konsumtionstjänster, vilka svarar för inemot 10 % av samtliga, redovisas emellertid inom andra sektorer. Det gäller främst offentliga socialförsäkringstjänster, vägtjänster och den offentliga delen av kulturell verksamhet såsom bibliotek och museer. Å andra sidan innefattas här i offentliga tjänster viss närbesläktad privat tjänsteproduktion, främst privat sjukvård och frikyrkor. Dessa utgör ca 6 % av totala sektorn. Det bör understrykas att enligt definitionen de offentliga affärsdrivande verken (statens järnvägar, televerket, de kommunala transportföretagen etc.) inte ingår, eftersom deras tjänster säljs på privat marknad. De återfinns inom samfärdselsektorn. Kostnaderna för den statliga och kommunala delen av de offentliga tjänsterna uppgick 1969 till totalt 32 600 milj. kr. De fördelade sig med 20 800 milj. kr. på löner, 10 700 milj. kr. på omkostnader i form av lokalhyror, bränsle, lyse, livsmedel, medicin etc. och 1 100 milj. kr. på avskrivningar (schablonberäknat). I brist på registrerat marknadsvärde används denna kostnadssumma i nationalräkenskaperna som mått på bruttoproduktionsvärdet. Inräknas även den privata delen erhålls ett totalt bruttoproduktionsvärde för sektorn offentliga tjänster på 34 800 milj. kr. 1969, vilket motsvarar 24 % av BNP. Lone- och avskrivningsdelen av detta, som representerar sektorns bidrag till BNP (sektorprodukt), uppgick 1968 till 16 % av BNP. Detta kan sägas vara vad som producerades inom sektorn. Resten av bruttoproduktionsvärdet, motsvarande 8 % av

Tabell 4.12:1. Produktion och investeringar inom den offentliga tjänstesektorn (exkl. privat verksamhet) 1968. Milj. kr.

Utbildning och forskning Hälso- och sjukvård Socialvård Försvar Rättsväsen m. m. Allmän förvaltning Ekonomiska tjänster Religös verksamhet Totalt

Kostnader för enbart löner, avskrivningar m. m. (sektorprodukt)

Kostnader för löner, avskrivningar, inköp av förbrukningsvaror etc. (bruttoproduktionsvärde) Bruttoinvesteringar

6 400 4 800 1 950 2 000 1400 1 650 900 450 19 550

8 250 6 550 2 600 5 350 1 700 2 450 1 500 650 29 050

1 700 1 350 500 150 150 350 50 100 4 350

Källa: Statistiska centralbyrån. BNP, köptes alltså utifrån. Sektorns bruttoinvesteringar uppgick 1969 till drygt 4 600 milj. kr. och antalet inom sektorn sysselsatta till ca 715 000 personer, varav ca 163 000 i statlig, ca 477 000 i kommunal och ca 75 000 i privat tjänst. I tabell 4.12: 1 anges hur sektorprodukt, bruttoproduktionsvärde och bruttoinvesteringar 1968 fördelade sig på olika slag av offentliga tjänster. Dessas volymmässiga förändringar under 60-talet anges i tabell 4.12:2. Fördelningen av antalet anställda framgår av tabell 4.12: 3. Antalet sysselsatta personer ökade 1960 -1969 med knappt 270 000 eller med i genomsnitt 5,4 % per år. Räknat i antal arbetstimmar var ökningen lägre, 4,3 % per

år. Under samma tid steg sektorprodukten med 4,3 % per år. Investeringarna steg med 10,4 % per år i volym. En betydande utbyggnad och modernisering av produktionsapparaten har således ägt rum, vilket redan medfört en snabb stegring av driftkostnaderna. Denna stegring kommer även att fortsätta under de närmaste åren. 4.12.2 Sektorns planer och deras behandling i långtidsutredningen Liksom vid förra långtidsutredningen har en kartläggning och analys av föreliggande utbyggnadsplaner skett under medverkan av olika fackdepartement. Dessa har svarat dels för insamling och bearbetning av planmate-

Tabell 4.12:2. Produktion och investeringar inom den offentliga tjänstesektorn (exkl. privat verksamhet) 1960—1968. Förändring i volym, procent per år.

Utbildning och forskning Hälso- och sjukvård Socialvård Försvar Rättsväsen m. m. Allmän förvaltning Ekonomiska tjänster m. m. Religiös verksamhet Totalt

Sektorprodukt 1963--1968

Bruttoproduktionsvärde 1963--1968

Bruttoinvesteringar 1960—1968

4,1 6,3 10,8 -0,7 —2,6 5,0 3,2 —1,0 4,0

6,4 7,9 9,4 0,9 0,2 6,3 2,0 3,0 4,9

11,2 14,3 16,7 8,4 11,6 8,6 2,0 6,3 11,9

Källa: Statistiska centralbyrån.

274 SOU 1970: 71

Tabell 4.12:3. Anställda inom den offentliga tjänstesektorn (exkl. privat verksamhet) 1963—1968. 1000-tal. Förändring 1963—1968

1968 Utbildning och forskning Hälso- och sjukvård Socialvård Försvar Rättsväsen m. m. Allmän förvaltning Ekonomiska tjänster m. m. Religiös verksamhet Totalt

Stat

Kommun Totalt

Antal

% per år

25 13 4 44 29 26 11

148 172 79 — 5 19 5 7 435

+ 38 + 55 + 38 — +5 + 11 +3 — + 150

+ 5,1 + 7,4 + 13,0 — + 3,3 + 6,0 + 3,5 — + 6,1

173 185 83 44 34 45 16 7 587

Källa: Statistiska centralbyrån. rial från statliga myndigheter, dels för en bedömning av de kommunala planer som insamlats genom särskilda enkäter. Beträffande den statliga delen har i vissa fall myndigheterna sammanställt material efter ett inom långtidsutredningen utarbetat frågeformulär avseende utvecklingen av efterfrågan, produktion, investeringar, arbetskraftsbehov etc. I andra fall har myndigheternas uppgifter till 1970 års långtidsbudget använts. Sistnämnda uppgifter avser myndigheternas bedömning under förutsättning av oförändrad ambitionsnivå. Detta begrepp är inte alltid liktydigt med oförändrad standard. På många områden har statsmakterna klart uttalat målsättningen att standarden skall höjas under den aktuella perioden. En sådan standardhöjning ingår då i oförändrad ambitionsnivå. Några nya av statsmakterna ännu ej beslutade reformer inryms däremot inte i detta begrepp. I våra bedömningar har vi dock tagit hänsyn till ett reformarbete. För att få en överblick av de primärkommunala utvecklingstendenserna 19701975 utsändes en enkät - Kommunal ekonomisk långtidsplanering, KELP 69, - till 503 kommuner (samtliga kommuner med mer än 5 000 invånare eller med bostadsbyggnadsprogram samt ett urval på 10 %, av resterande kommuner). Enkäten utfördes av statistiska centralbyrån och utgör en fortsättning på en tidigare provundersökning avSOU 1970: 71

seende kommunal investeringsplanering. För att tillgodose långtidsutredningens behov utvidgades undersökningen att gälla även driftsidan och personalen m. m. Undersökningen har totalekonomisk inriktning, dvs. omfattar både kommunernas kostnader och intäkter. Härigenom har man fått betydligt bättre möjligheter att ställa kommunernas, planer mot bl. a. skatte- och bidragsutvecklingen än vad som var fallet vid 1965 års långtidsutredning. Undersökningen bestod dels av en huvudenkät som avsåg investeringar, driftkostnader, vissa finansiella uppgifter och personalredovisning, dels av fem specialenkäter. Specialenkäterna avsåg kulturområdet, miljövården, utbildningen, hamnar och flygplatser. En närmare redogörelse för KELP 69 lämnas i bilaga 6. I nära anknytning till KELP 69 utförde socialstyrelsen en enkätundersökning, LUSoS 69, avseende den primärkommunala socialvården. Vidare inhämtade socialstyrelsen uppgifter om hälso- och sjukvårdens utbyggnadsplaner med en enkät, RUPRO 69, till landstingen och storstäderna utanför landsting m. fl. Rörande övrig landstingskommunal verksamhet har material sammanställts av Svenska landstingsförbundet på grundval av landstingens långtidsbudgeter. Detta planmaterial har bearbetats och kompletterats inom olika departement. Härvid har man i möjligaste mån sökt bedöma realismen i planerna och möjligheterna för deras realiserande. Bedömningarna har visat 275

att den investeringsutveckling, som de statliga och kommunala myndigheterna angett, genomgående torde underskatta det verkliga investeringsbehovet. I vår kalkyl har vi därför uppskattat investeringsbehovet utifrån expertbedömningar eller låtit det i stort överensstämma med tidigare trender vad gäller relationen produktion - faktorinsats. För produktionskostnadernas del pekade planerna på en något snabbare ökning av den offentliga konsumtionen än vad som är förenligt med det avvägningsalternativ som använts i våra kalkyler. Vissa reduceringar i planerna har därför varit nödvändiga. Dessa har främst gjorts på områden där några klart uttalade bindningar till en hög expansionstakt inte förelegat eller där särskilda skäl funnits att ifrågasätta realismen med hänsyn till arbetskraftsläget etc. 4.12.3 Utbildning och forskning Inom denna delsektor behandlas skolväsendet, den högre utbildningen och forskningen, vuxenutbildningen samt lärarutbildningen. Praktiskt taget all denna utbildning bedrivs i statlig eller kommunal regi. Den militära utbildningen och arbetsmarknadsutbildningen redovisas inte under denna delsektor. En viktig faktor bakom utbildningsväsendets expansion under 60-talet har varit genomförandet av flera stora reformer såsom införandet av grundskolan och därmed 9-årig skolplikt, utbyggnaden av det studiesociala stödet och vidgade möjligheter för vuxenutbildning. Andelen personer som sökt till gymnasial utbildning direkt efter den obligatoriska skolan, har stigit från ca 40 % av antalet 16-åringar 1960 till drygt 90 % 1970. Grundskolans genomförande torde ha bidragit till denna stegring av efterfrågan på fortsatt utbildning. Den snabba utbyggnanaden och lokaliseringen av gymnasiala skolor till nya orter har också haft stor betydelse. Tillströmningen till universitet och högskolor har ökat kraftigt - antalet närvarande studerande steg från 37 000 1960/ 61 till ca 122 000 1969/70. Ökningen sam276

manhänger med en stark uppgång i examinationen från gymnasiet och med att andelen elever som fortsätter till högre studier har ökat. Omkring 2 / 3 av gymnasiets elever fortsätter f. n. sina studier vid universitet och högskolor. Det större utbudet av decentraliserad universitetsutbildning torde också ha bidragit till en starkt ökad efterfrågan på högre utbildning. Totalt sett är det betydligt flera, som fortsätter studierna efter gymnasiet, då många går till annan eftergymnasial utbildning. För en framtidsbedömning av utbildningsväsendets kvantitativa utveckling är årskullarnas storlek av grundläggande betydelse. Sambandet mellan utbildningsväsendet och ungdomskullarnas storlek kan emellertid sägas ha blivit både starkare och svagare. För ett starkare samband talar dels den förlängda skolplikten, dels att den helt övervägande delen av en årskull fortsätter i gymnasieskolan efter fullgjord skolplikt. För ett minskat samband talar de vidgade utbildningsmöjligheterna för vuxna som kan sägas innebära att det potentiella antalet elever ökat kraftigt. I nedanstående tablå redovisas antalet personer i de för ungdomsutbildningen relevanta åldersgrupperna 1970 - 1990 (1 000tal personer): Ålder

7—15 16—18 19—24

958 330 773

1 037 323 686

1063 342 670

1051 1 058 359 357 726 741

1990 Som framgår av tablån väntas antalet personer i grundskoleålder öka under hela 70-talet och speciellt snabbt under första hälften av årtiondet. Antalet personer i gymnasieskoleålder minskar något fram till 1975 för att sedan öka mot slutet av 70-talet. Skolväsendet 1968 beslöt riksdagen om en revidering av grundskolans läroplan, som i första hand berör högstadiet. Genom beslutet skapas en gemensam studiegång för alla barn och ungdomar under den obligatoriska skoltiden. Den nya reviderade läroplanen för grundSOU 1970: 71

skolan införs successivt under en treårsperiod med början läsåret 1970/71. Grundskolan skall enligt planerna vara genomförd i hela landet 1972/73. Läsåret 1969/70 omfattade grundskolan ca 935 000 elever. Antalet elever stiger successivt under perioden och beräknas 1974/75 uppgå till drygt 1 025 000, dvs. en ökning med 10 % under 70-talets första hälft. Utvecklingen av de gymnasiala skolorna bestäms av de beslut som fattades av riksdagen 1964 och 1968. I 1964 års beslut behandlades i detalj den inre utformningen och dimensioneringen av gymnasium och faokskola. Enligt 1968 års reform ersätts de nuvarande skolformerna gymnasium, fackskola och yrkesskola av en skolform, gymnasieskolan, fr. o. m. läsåret 1971/72. Vidare innebar beslutet en omläggning av den nuvarande yrkesutbildningen. Denna kommer att få en bredare inriktning samtidigt som utbildningstiden i genomsnitt förlängs, vilket torde leda till en inte obetydlig kostnadsökning. Under 70-talets första hälft räknar skolöverstyrelsen med en utbyggnad av såväl de linjer som motsvarar nuvarande gymnasium och fackskola som de linjer som ersätter nuvarande yrkesskola. Antalet elevplatser i årskurs 1 i gymnasium, fackskola och yrkesskola i förhållande till antalet 16-åringar väntas öka från ca 90 % 1970 till praktiskt taget 100 % 1975. Läsåret 1969/70 uppgick elevantalet i gymnasieskola till ca 215 000. Antalet elever stiger successivt och 1974/75 beräknas eleverna uppgå till ca 250 000 - en ökning med 16 % under perioden. De totala utgifter, som kommunerna har för skolväsendet (bruttokostnader), bestrids till viss del av statsbidrag och diverse intäkter. Återstoden (nettokostnader) måste kommunerna täcka genom egna skattemedel. Fram t. o. m. 1967 har de kommunala brutto- och nettokostnaderna ökat relativt parallellt. Fr. o. m. 1968 skulle, enligt KELP 69, de kommunala nettokostnaderna öka snabbare än de kommunala bruttokostnaderna. En analys av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun under den gångna SOU 1970: 71

perioden försvåras emellertid dels av att statlig utbildning överförts till kommunal huvudman, dels av att grundskolan successivt ersatt statliga realskolor. Vidare har en del statsbidrag såsom bidrag till skolmåltider och skolskjutsar avlösts av skatteutjämningsbidrag. Eftersom skatteutjämningsbidraget ej är specialdestinerat medför detta beräkningstekniskt en höjd nettokostnad även vid en i realiteten oförändrad kostnadsfördelning. Orsakerna till de särskilt kraftigt stigande kommunala nettokostnaderna (framför allt vad gäller de gymnasiala skolorna) under 60-talets senaste år kan bl. a. vara följande: införandet av fria läroböcker (endast ca 10 gymnasiekommuner har varken fria läroböcker eller penningbidrag läsåret 1970/71), fria skolmåltider samt mellanmål. Beräkningar saknas rörande fria läroböcker i fackskolan och yrkesskolan. Man kan dock anta att en motsvarande kostnadsökning ägt rum i dessa skolformer. Planer. För skolväsendets del kommer under perioden 1971-1975 två redan beslutade reformer - grundskolereformen och gymnasieskolereformen - att genomföras. Barnstugeutredningen arbetar f. n. med dels frågan om genomförandet av allmän förskola, dels en förnyelse av mål och metoder inom förskoleverksamheten, vilket kan komma att påverka utgifterna i slutet av perioden. I övrigt förutses inga större organisatoriska reformer under denna period. Enligt föreliggande planer beräknas driftkostnaderna för skolväsendet öka med ca 4 % per år under perioden 1971-1975. Jämfört med 60-talet innebär denna utveckling en lägre ökningstakt. Kostnadsökningen för den närmaste femårsperioden sammanhänger med att elevantalet i grundskolan stiger samt t. ex. att kommunerna visar en hög ambitionsnivå i fråga om elevvård, läromedel och AV-hjälpmedel. En utbyggd elevvård medför en ökning av den kommunala personalen, t. ex. biträdespersonal och kuratorer. För grundskolan räknar kommunerna med ökade nettokostnader 1970-1975 om ca 5 % per år i fasta priser eller räknat per 277

elev med ca 3,5 % per år. Då statsbidragen enligt skolöverstyrelsens beräkningar förutsätts öka något långsammare skulle de kommunala bruttokostnadernai för grundskolan öka med knappt 4 % per år. Den tendens till kostnadsförskjutning till kommunernas nackdel, som iakttagits under perioden 1968-1970, skulle sålunda fortsätta under första hälften av 70-talet. För gymnasieskolans del anges kommunernas nettokostnadsökning till ca 6,5 % per år eller till ca 3 % per elev och år. Även här beräknas statsbidragen öka långsammare och kommunernas bruttokostnadsökning skulle härigenom stanna vid ca 4 % per år. Skolbyggnadsinvesteringarna har under senare delen av 60-talet legat på en mycket hög nivå. Delvis kan uppgången ses som ett led i arbetsmarknadspolitiken under konjunkturavmattningen 1967 och 1968. Skolöverstyrelsen räknar med ett omfattande investeringsbehov även under första hälften av 70-talet. Detta beror i huvudsak på att investeringsbehovet för grundskolan enligt beräkningarna inte minskar trots den omfattande byggnadsverksamheten under 60talet. För gymnasieskolans del väntas investeringarna öka till följd av de beslutade reformerna. Enligt KELP 69 förutses skolbyggnadsinvesteringarna ligga högt fram till 1972 för att därefter sjunka snabbt. Investeringsvolymen för hela perioden 1971— 1975 skulle, om vi antar oförändrat förhållande mellan investeringsramar och kommunala investeringsutgifter, närmast understiga det av skolöverstyrelsen beräknade investeringsbehovet. Om man vid beräkning av skolväsendets investeringar tillämpar det erfarenhetsmässiga sambandet mellan driftutgifter och kapitalstock skulle, med givet antagande om driftutgifter, skolväsendets investeringar behöva öka kraftigt 1970-1975. Vi har dock räknat med att skolinvesteringarnas volymmässiga ökning stannar vid i genomsnitt 2 % per år 1970-1975. Kalkylen har gjorts mot bakgrund av 60-talets omfattande byggnadsverksamhet, samt med hänsyn till att grundskolan kommer att vara fullt utbyggd

i hela landet redan läsåret 1972/73 och att gymnasium, fackskola och yrkesskola sammanförs till en skolform, något som bör leda till bättre utnyttjande av lokaler och utrustning. Högre utbildning och forskning 1968 års utbildningsutredning (U 68) har till uppgift att utarbeta förslag rörande den eftergymnasiala utbildningens dimensionering, struktur, organisation och lokalisering. Då U 68:s långsiktiga förslag endast i ringa utsträckning kan förverkligas under första hälften av 70-talet kan denna period framför allt komma att innebära en fortsättning av det under 60-talet inledda reformarbetet. I detta reformarbete har bl. a. ingått en utbyggnad av de spärrade utbildningarna och en ökad yrkesinriktning av den grundläggande utbildningen vid de filosofiska fakulteterna. Vidare har nya riktlinjer fastställts för forskarutbildningen, vilka bl. a. innebär att studietiden för doktorsexamen fastställts till fyra år. Planer. Antalet studerande kan väntas fortsätta att öka under 70-talets första hälft. Siffermässigt är dock ökningen svår att ange. Den påverkas bl. a. av ändrade regler för tillträde till högre utbildning, ändrad organisation av utbildningen vid de filosofiska fakulteterna och nya riktlinjer för forskarutbildningens omfattning. Den fortsatta tillströmningen till universitet och högskolor blir mindre beroende av gymnasieskolans dimensionering. Kompetensutredningen har i betänkandet, Vägar till högre utbildning, bl. a. föreslagit att samtliga studerande med gymnasieskoleutbildning, om utbildningen är slutförd på den linje som valts, skall få allmän behörighet för universitets- och högskolestudier. Den av statistiska centralbyrån beräknade tillströmningen av studerande till universitet och högskolor läsåren 1964/65-1979/80 framgår av diagram 4.12: 1 (med direktinskrivna avses studerande som avlagt examen vid gymnasium under något av de fyra åren närmast före första inskrivningen vid universitet/högskolor, gruppen övriga består SOU 1970: 71

Diagram 4.12:1. Tillströmning av studerande till universitet och högskolor läsåren 1964/65 —1979/80. 1 000-tal ggg direktinskrivna

•

övriga

Hittills har examinationsfrekvensen vid de filosofiska fakultererna varit något lägre än 60 %. Införandet av fasta studiegångar vid de filosofiska fakulteterna kan emellertid väntas medföra någon minskning av de genomsnittliga studietiderna. Det beräknade antalet examinerade anges i följande tablå.

totalt

20^

0 1964/65 69/70

74/75

79/80

Läsår

Källa: Statistiska centralbyrån, Information i prognosfrågor 1970:1

av dels studerande som avlagt gymnasieexamen mer än fyra år före första inskrivningen, dels studerande utan fullständig gymnasieutbildning). Det beräknade antalet närvarande studerande vid universitet och högskolor framgår av nedanstående tablå. 1969/70 Spärrade utbildningslinjer f 30 500 Fria fakulteter 91300 Samtliga fakulteter 121800

1974/75

1979/80

34 000 116 000

34 800 129 800

150 000

164 600

Begreppet »närvarande studerande» torde dock något överskatta belastningen på universitetsresurserna. I synnerhet gäller detta de filosofiska fakulteterna, där den studerande registreras som närvarande om vederbörande en enda gång under terminen deltagit i undervisning eller tentamen. Antalet närvarande studerande överstiger därför väsentligt antalet heltidsstuderande. Antalet examinerade vid universitet och högskolor har av statistiska centralbyrån beräknats enligt två alternativ. Det lägre alternativet innebär en examensfrekvens på 60 % och det högre alternativet 75 %. SOU 1970: 71

1979/80

1974/75 1969/70

Alt. 1

Alt. 2

Alt. 1

Alt. 2

11 800

19 400

18 800

21 400

Examinationsfrekvensen, dvs. andelen nyinskrivna som förr eller senare avlägger examen, har uppvisat små variationer. Under första hälften av 60-talet understeg examinationen inom de filosofiska fakulteterna tidigare beräkningar. Ändrade arbetsmarknadsförhållanden och nya studieordningar har å andra sidan medfört att examinationen vid de filosofiska fakulteterna under de senaste åren överträffat den förväntade examinationen. Av ovanstående tablå framgår att examinationen väntas i det närmaste fördubblas under perioden 1969/70 till 1974/75. Examinationsökningen väntas bli speciellt stor mellan 1970/71 och 1972/73. Utvecklingen under senare hälften av 70talet är svår att förutse emedan den kommer att påverkas i hög grad av sådana åtgärder som kan bli resultatet av nu pågående utredningsarbete. Med utgångspunkt i den ökade tillströmningen och det ökade närvaroantalet har universitetskanslersämbetet räknat med en ökning av driftutgifterna för universitet och högskolor med inemot 10 % per år 19701975. En utökad byggnadsverksamhet kan väntas under perioden. I Stockholm kommer utbyggnaden inom Frescatiområdet att fortgå i snabb takt. Vidare beräknas den pågående utbyggnaden av universitetsfilialerna bli genomförd under den kommande 5-årsperioden. Investeringarna väntas härigenom öka med ca 7 % per år 1970-1975. Vuxenutbildningen Vuxenutbildningen har under 60-talet efter hand kommit att framstå som det viktigaste

området för reformer inom utbildningsväsendet. Vid 1967 års riksdag lades fram ett program för vuxenutbildningens fortsatta utbyggande, i vilket vuxenutbildningen bl. a. föreslogs bli en del av det kommunala skolväsendet. Avgörande för hur vuxenutbildningen kommer att utvecklas under 70-talets första hälft är främst hur det studiesociala systemet kommer att utformas. I avvaktan på förslag från Kommittén för studiestöd åt vuxna, SVUX, kan inte några kostnadsberäkningar göras. Klart är dock att det kan bli fråga om mycket stora kostnader. En viktig roll inom vuxenutbildningen spelar folkbildningen. Riksdagen beslöt våren 1970 om ökat statligt stöd till det frivilliga bildningsarbetet samt till löntagarorganisationernas centrala kursverksamhet. Folkhögskolorna, som är en viktig del i vuxenutbildningen, har expanderat snabbt under de senaste åren, och man räknar med att de kommer att öka i relativt snabb takt även under 70-talet. Antalet elever inom den kommunala vuxenutbildningen beräknas enligt KELP 69 uppgå till knappt 150 000 1970 och till ca 190 000 1975, en ökning med 5,0 % per år. För yrkesskolans del förutses en måttlig ökning av antalet vuxenelever medan dessa däremot väntas öka kraftigt inom grundskola, fackskola och gymnasium. Antalet elever inom de statliga skolorna för vuxna beräknas öka från 7 500 1970 till ca 12 000 1975. De statliga driftutgifterna för vuxenutbildning beräknas 1970 uppgå till ca 20 milj. kr. och de kommunala till inte fullt 200 milj. kr. I vår kalkyl förutsätts både de statliga och kommunala driftutgifterna öka med drygt 10 % per år fram till 1975. Vid en stark utbyggnad av den kommunala vuxenutbildningen kommer denna förmodligen att kräva egna resurser på områden där den i dag replierar på ungdomsskolor. Även införandet av fria läroböcker medför höjda kommunala kostnader. Lärarutbildning och lärarbehov Lärarbristen var i början av 60-talet svår i fråga om nära nog samtliga lärarkategori-

er. Under 70-talet väntas läget bli annorlunda. Ett stort antal personer med högre utbildning kommer då ut på arbetsmarknaden. Vidare kommer i genomsnitt mindre årskullar än under 60-talet att passera genom skolan. Den kraftiga utbyggnaden av utbildningskapaciteten av lärare har medfört att lärarsituationen successivt förbättrats. Även om brist på vissa lärarkategorier ännu kvarstår, kan situationen i stort sett bedömas som gynnsam. För vissa lärarkategorier kan man troligen räkna med lokalt begränsade överskott. Det är däremot svårt att uppskatta efterfrågan på lärare inom den snabbt expanderande vuxenutbildningen. Skolöverstyrelsen föreslår mot bakgrund av den fortsatta starka utbyggnaden av barnstugeverksamheten en omfattande utbyggnad av förskollärareutbildningen. I övrigt planeras få förändringar av lärarutbildningens kapacitet under perioden 1971-1975. Antalet sysselsatta inom skolväsendet uppgår 1970 enligt skolöverstyrelsen och KELP 69 till drygt 115 000, varav lärarna utgör ca 85 000. 1975 beräknas antalet sysselsatta uppgå till ca 130 000, varav ca 95 000 lärare. Antalet sysselsatta inom högre utbildning och forskning planeras enligt universitetskanslersämbetet öka från 15 100 1970 till ca 22 500 1975 - en ökning med ca 8,5 % per år. Under perioden 1971— 1975 beräknas det totala antalet sysselsatta inom utbildningssektorn öka med ca 18 % - eller med drygt 25 000 personer.

Utbildning i ett längre perspektiv Barnstugeutredningen har till uppdrag att pröva formerna för och omfattningen av en allmän förskoleverksamhet som kan komma alla bara till del under en tid närmast före inträdet i grundskolan. Det torde vara realistiskt att räkna med att den obligatoriska skolan kommer att omfatta samtliga barn och ungdomar i åldern 5-18 år. Den högre utbildningen behandlas av 1968 års utbildningsutredning, U 68. En allmän probleminventering har presenterats i tre debattskrifter: »Mål för högre utSOU 1970: 71

bildning», »Högre utbildning - funktion och struktur» och »Högre utbildning - forskningsanknytning och studieorganisation». En genomgripande studieorganisatorisk förändring som därvid diskuteras är den s. k. återkommande utbildningen. Ett av motiven för en sådan är att anpassningen mellan utbildning och arbetsmarknad skulle underlättas om studier och yrkesverksamhet kunde varvas i större utsträckning än som nu sker. Vilka mekanismer styr efterfrågan i det nuvarande utbildningssystemet? Avgörande faktorer synes vara dels att den som genomgått någon av gymnasieskolans allmänna linjer synes fortsätta sina studier, dels att den som överväger att genomgå högskoleutbildning finner det mest fördelaktigt att göra det vid så unga år som möjligt. U 68 överväger formerna för en utbildningsorganisation, som ger mer frihet i valet mellan yrkesverksamhet och utbildning efter avslutad gymnasieskola och som skulle ge möjlighet för den som valde yrkesverksamhet att senare återvända till utbildning. Detta skulle ge en möjlighet att i viss utsträckning frigöra dimensioneringen av den eftergymnasiala utbildningen från studerandeantalet på vissa linjer i gymnasieskolan. I kostnadsberäkningarna i våra kalkyler har endast de direkta utbildningsutgifterna medtagits. För att få en mer fullständig bild av samhällskostnaderna bör även de indirekta samhällskostnaderna, främst produktionsbortfall under studietiden, medräknas. Så länge utbildningsexpansionen främst tog sig uttryck i en ökning av den obligatoriska skolan upp till 9 år var denna indirekta kostnad inte särskilt stor. Men i åldrarna över 16 år finns ett klart alternativ att yrkesarbeta. Vissa beräkningar tyder på att de indirekta kostnaderna om några årtionden skulle kunna uppskattas till ca 3 gånger större än de direkta utgifterna i form av lärarlöner och investeringar etc. I dessa beräkningar har då inkalkylerats att varje vuxen person vidareutbildar sig ett år under sin aktiva ålder. En kraftig höjning av utbildningsnivån kommer att äga rum. I diagram 4.12: 2 reSOU 1970: 71

dovisas befolkningens utbildningssammansättning uppdelad på ålder och utbildningsnivå. Vid den här gjorda framskrivningen har inte hänsyn tagits till vuxenutbildningen på grund- och gymnasieskolenivå. Dessutom innefattar beräkningarna ej heller immigranterna. Det är emellertid svårt att på längre sikt förutse utbildningsväsendets kvalitativa utveckling. Det är då sannolikt att den eftergymnasiala utbildningen får en helt annorlunda utformning t. ex. genom att nuvarande examina avskaffas och att man då inte kan skilja mellan universitetsutbildning och annan kvalificerad yrkesutbildning efter gymnasiet. Som framgår av diagram 4.12:2 har 1970 68 % av befolkningen i åldern 20-64 år enbart folkskola samt eventuell yrkesutbildning, 23 % realskola, grundskola eller annan likvärdig utbildning, 6 % studentexamen och 3 % universitets- eller högskoleutbildning. Genom att grundskolan först är helt genomförd 1972/73 finns det fortfarande 1980 ett antal personer under 25 år som inte genomgått grundskola utan endast har 7-årig folkskola. Ända fram till 1985 har huvuddelen av befolkningen i åldern 20-64 år endast folkskola plus eventuell yrkesutbildning. 1990 beräknas utbildningsnivån i landet ha höjts så att 31 % av befolkningen har folkskola, 22 % grundskola, realskola m. m., 35 % gymnasieskola och 12 % universitet eller högskola. Utöver det stora antal personer med enbart folkskola kommer det att finnas ett stort antal immigranter, som endast har 6eller 7-årig folkskola eller vars utbildning i hemlandet i många fall varit väsentligt kortare än svensk folkskola. Samtidigt som utbildningsmöjligheterna för de unga byggts ut kraftigt har även de vuxnas studie- och utbildningsmöjligheter förbättrats. Vuxenutbildningen är ett led i att minska utbildningsklyftan mellan generationerna och den torde påverka den i diagram 4.12:2 redovisade utbildningssammansättningen avsevärt.

Diagram 4.12:2. Befolkningen 1970 och 1990 uppdelad efter ålder och utbildning. 1970

%

20- 25- 30- 35- 40- 45-50- 55- 6024 29 34 39 44 49 54 59 64

20- 25- 30- 35- 40- 45- 50- 55- 6024 29 34 39- 44 49 54 59 64

Ålder |

l Universitet eller högskola

pji]

Ålder

Gymnasieskola

Grundskola

Folkskola

Källa: Statistiska centralbyrån, prognosinstitutet.

Sammanfattning Jämfört med 60-talet innebär planerna för 70-talets första hälft en väsentligt lägre ökningstakt både vad gäller kommunala och statliga kostnader för skolväsendet. Genomförandet av skolreformerna och den kvantitativa utbyggnaden av skolväsendet under 60-talet krävde kraftigt ökade resurser från både stat och kommun. Enligt planerna för första hälften av 70-talet krävs inte en motsvarande ökning av skolkostnaderna. Huruvida utvecklingen kommer att följa dessa bedömningar är svårt att avgöra. Analysen av skolkostnaderna försvåras av att KELP-enkäten endast anger kommunernas nettokostnader. För att få fram bruttokostnaderna har vi beräkningstekniskt gått till väga så att vi har adderat utgående statsbidrag enligt de statliga myndigheternas planering till kommunernas planerade nettokostnader. Därvid har vi för skolväsendet erhållit en nettokostnadsökning för 70-talets första hälft med ca 5,5 % per år i fasta priser medan bruttokostnaderna skulle öka med ca 4 % per år. Hade kommunerna vid sin planering däremot räknat med att statsbidragen skulle öka i takt med nettokostnaderna skulle också bruttokostnadsökningen bli mycket högre än vad som här antagits. Mot en så kraftig ökning talar bl. a. elevantalets beräknade ut-

veckling under 70-talets första hälft. En summering av planerna för den högre utbildningen och forskningen samt för övrig utbildning som bedrivs i statlig regi visar att driftkostnaderna förutses stiga med ca 7,5 % per år 1970-1975. Huvuddelen av ökningen faller på den högre utbildningen som enligt planerna beräknas öka med inemot 10 % per år. De totala driftutgifterna för utbildning och forskning antas i vår kalkyl öka med drygt 4,5 % per år 1970-1975, jämfört med 6,4 % per år 1965-1970. Detta innebär en viss nedskärning av de planerade utgifterna för högre utbildning. I vår kalkyl förutsätts utbildningens investeringar volymmässigt öka med 3 % per år 1970-1975 — de kommunala med 2 % och de statliga med 5 % . Enighet torde råda om att en höjning av den allmänna utbildningsnivån och ett ökat antal välutbildade personer är av värde. Även om man kan vänta sig att arbetsmarknaden på olika sätt kommer att anpassa sig till det ökade utbudet av välutbildad arbetskraft, kan det dock på kortare sikt bli nödvändigt med särskilda åtgärder för att inte sysselsättningssvårigheter skall uppstå för det ökande antalet examinerade från framför allt de humanistiska och samSOU 1970: 711

hällsvetenskapliga fakulteterna. Antalet personer med examen från universitet och högskolor väntas öka från ca 90 000 1965 till ca 220 000 1975, vilket innebär att andelen personer med sådan utbildning kommer att stiga från 2,0 % av befolkningen i åldern 20-64 år till 4,7 %. Bedömningar som gjorts rörande behovet av arbetskraft med längre utbildning pekar på fortsatt brist inom viktiga samhällssektorer. Detta gäller t. ex. kvalificerad personal inom vårdområdet. Inom andra sektorer kan de klassiska arbetsmarknaderna för examinerade från universitet och högskolor väntas bli mättade jämförelsevis snart bl. a. för lärare i ungdomsskolan. Att behovet av personal med i huvudsak sådan utbildning nu skulle vara fyllt är emellertid inte sannolikt. Vuxenutbildningens utbyggnad, en möjlig expansion av kulturyrken i samband med ökad fritid är exempel som låter förmoda att arbetsmarknaden för utbildade vid universitetens filosofiska fakulteter fortsätter att växa. Den skisserade utvecklingen innebär en växling från en välkänd traditionsbunden arbetsmarknad för en stor kategori studerande till en för flertalet okänd, mindre säker arbetsmarknad, vars utveckling är svår eller omöjlig att förutsäga. 4.12.4 Hälso- och sjukvård Under denna delsektor redovisas all hälsooch sjukvårdande verksamhet som bedrivs av det allmänna eller med dess sanktion och som är tillgänglig för allmänheten. Den militära hälso- och sjukvården, som huvudsakligen är avsedd för militärpersonal, ingår inte och ej heller sjukavdelningar inom anstalter för kriminalvård, ungdomsvård o. dyl. Även företagssjukvården ligger utanför denna delsektor. Däremot ingår den centrala statliga och kommunala administrationen av hälso- och sjukvård. Planer. Den kartläggning av huvudmännens planer för hälso- och sjukvårdens framtida utformning som företogs i samband med 1965 års långtidsutredning har sedermera följts av två liknande undersökningar, RUPRO 67 och RUPRO 69. Syftet med dessa undersökningar har varit att fortlöpande registrera planer beträffande utbyggSOU1970:71

naden av hälso- och sjukvården och därmed ge underlag för statsmakternas - liksom för andra organisationers - bedömningar i sjukvårdsfrågor. Den följande redogörelsen för huvudmännens planer bygger på den senaste undersökningen, RUPRO 69. Planuppgifterna i RUPRO 69 tyder på en fortsatt snabb utbyggnad av landets sjukvårdsresurser. Vad först den slutna vården beträffar anges antalet vårdplatser öka från drygt 136 000 1969 till ca 159 000 1975, en ökning med 16,5 %. Under 1970 förutses antalet platser öka med 6 600, medan man för perioden 1971-1975 planerar en betydligt lugnare utbyggnadstakt, 3 200 platser per år. Som jämförelse kan nämnas att i den ovan nämnda undersökningen till den förra långtidsutredningen angavs det totala platsantalet 1964-1970 öka med i medeltal 4 000 per år. Den faktiska utvecklingen har dock inte gått lika snabbt. Ökningen 1964-1969 blev 2 200 platser per år. Den starkaste ökningen i absoluta tal planeras äga rum inom somatisk långtidsvård och i vård av psykiskt utvecklingsstörda. Den somatiska långtidsvården har prioriterats sedan 50-talet och antalet platser i denna vårdgren har fyrdubblats sedan 1950. Enligt i RUPRO 69 redovisade planer förutses en dämpning i utbyggnadstakten ske under första hälften av 70-talet. Det torde dock inte enbart bero på avvecklingen av det statliga stödet för utbyggnaden av denna vårdform utan även på att sjukvårdshuvudmännen bedömt att platsbehovet börjat bli tillgodosett. Av andra icke opererande specialiteter förutses platsantalet både i somatisk akutvård och i psykiatrisk vård förändras endast i mindre omfattning. Den planerade utvecklingen av antalet vårdplatser framgår närmare av tabell 4.12: 4. Antalet besök i öppen vård beräknas stiga väsentligt. Sålunda förutses antalet konsultationer vid sjukhus och läkarcentraler öka från drygt 13 miljoner 1969 till ca 17 miljoner 1975. Av ökningen hänför sig ca 2,5 miljoner till öppen vård vid sjukhus för somatisk vård och ca 1 miljon till läkare utanför sjukhus. De totala investeringskostnaderna förutses av huvudmännen öka fram till 1972, då in-

Tabell 4.12:4. Sjukvårdsplatser inom olika vårdgrenar 1969— 1975. Antal vårdplatser. Vårdgren Icke opererande specialiteter: somatisk akutvård somatisk långvård m. m. psykiatrisk vård Opererande specialiteter Allmän vård (odelade lasarett, sjukstugor och sjukhem) Konvalescentvård m. m. Dagsjukvård Vård av psykiskt utvecklingsstörda Redovisade tekniska platser Totalt

21 893 30 645 36 309 23 076

22 000 34 600 36 800 23 200

22 900 42 400 37 700 25 300

2 549 3 660 531 16 108 1 738 136 509

2 500 3 800 800 17 400 2000 143 100

2 300 3 900 1 500 20100 3 000 159 100

Källa: Socialstyrelsen, RUPRO 69. vesteringsvolymen skulle ligga 13,5 % över 1969 års nivå. Därefter skulle en successiv nedgång inträda. Denna nedgång torde dock hänga samman med svårigheter att bedöma utvecklingen efter den tidsperiod som omfattas av fastställda planer. Socialstyrelsen utesluter dock inte att det investeringsbehov som uppdämts till följd av en lång tids byggnadsregleringar börjat bli tillgodosett i början av 70-talet. I tabell 4.12: 5 anges den av huvudmännen förväntade utvecklingen av antalet tjänster, omräknade till heltidstjänster. Enligt anvisningarna skulle personalutvecklingen bedömas utifrån oförändrade arbetstidsförhållanden. Viss hänsyn torde dock ha tagits till den förestående arbetstidsförkortningen. Däremot torde huvudmännen inte ha kunnat

beakta de förändringar i tjänsteantal m. m. som kan bli följden av arbetstidsreformen för läkare. Beträffande läget 1969 innefattar redovisningen även vakanta tjänster utan vikarie. Det kan nämnas att den 1 april 1969 uppgick antalet vakanta läkartjänster till 7,9 %. Av de besatta läkartjänsterna var 11 % tillfälligt uppehållna av utländska läkare utan generell behörighet eller av svenska medicine kandidater. Detta innebär att sammanlagt drygt 1 200 läkartjänster ej hade legitimerad läkare som innehavare. Det verkliga läkarbehovet fram till 1975 är således betydligt större än vad som framgår av den planerade ökningen av antalet tjänster. I fråga om sjuksköterskor, undersköter-

Tabell 4.12:5. Anställda inom hälso- och sjukvård 1969- -1975. Antal tjänster, omräknade till heltid. Förändring i Procent

Antal

Antal

1 9 6 9 - -1970

1970—1975

1969—1970

1970—1975

Läkare övrig vårdpersonal därav: sjuksköterskor sj ukvårdsbitr äden skötare i psykiatrisk vård övriga Förvaltnings- och ekonomipersonal

7 700 98 700 21000 35 500 12 400 29 800

500 6 900 1 100 2 400 1 100 2 300

2000 19 500 4 100 6 400 1 200 7 800

6,1 7,0 5,3 6,7 9,0 7,7

25,0 18,4 18,6 17,0 9,2 24,6

30 900

1 800

5 600

Totalt

137 300

9 200

27 100

5,7 6,7

17,2 18,4

Källa: Socialstyrelsen, RUPRO 69.

284 SOU 1970: 71

skor och sjukvårdsbiträden var vakansläget våren 1969 relativt gynnsamt; respektive 2 , 8 % , 2 , 4 % och 1 , 1 % . En betydande förbättring i personalsituationen har här skett under de senaste åren. Extraanställd personal ingår emellertid ej i personalstaterna och faller således utanför redovisningen i tjänstestatistiken. En undersökning som genomförts inom Svenska landstingsförbundet tyder på att man f. n. - för att få fram antalet faktiskt anställda - behöver räkna upp antalet sjukskötersketjänster med 25 % , antalet underskötersketjänster med 15 % och antalet sjukvårdsbiträdestjänster med 35 %. Totalt beräknas antalet tjänster enligt RUPRO-materialet öka från 137 300 1969 till 173 600 1975, en ökning med 36 300 eller 26 %. ökningen anges bli snabbare under 1970 (9 200 tjänster) än under de efterföljande åren (5 400 tjänster per år 1971 -1975). För hälso- och sjukvårdens driftkostnader (exkl. avskrivningar och interna räntor) förutser huvudmännen en ökning vid oförändrad löne- och prisnivå med närmare 9 % 1969-1970 och med i genomsnitt 6 % per år 1970-1975. Den genomsnittliga ökningstakten anges vara lika stor i sluten som i öppen vård. Utredningens kalkyl. En diskussion av hälso- och sjukvårdens framtida utveckling borde naturligen utgå från en bedömning av behoven och efterfrågan på de tjänster som hälso- och sjukvårdssektorn tillhandahåller. Sådana bedömningar är emellertid förenade med betydande svårigheter. Den medicinska forskningens inriktning och framsteg har utan tvekan stor betydelse när det gäller efterfrågans utseende. Tillströmningen till framför allt den öppna vården styrs säkerligen till stor del av allmänhetens uppfattning om möjligheterna att bota olika sjukdomar respektive hur farliga dessa sjukdomar är. Sjukvårdsbehovet, definierat som allt som går att bota med hänsyn till aktuella kunskaper och utan restriktioner i fråga om vårdresurser, skiljer sig väsentligt från sjukvårdsproduktionen. Något objektivt sätt att uppskatta behoven föreligger dock inte. Vi kan bara utgå från att många faktorer SOU 1970: 71

på utbudssidan återverkar kraftigt på efterfrågan vilket medför att denna ökar när konsumenterna informeras om nya rön och forskningsresultat och när nya vårdresurser ställs till förfogande. Enligt den traditionella konsumtionsteorin söker man förklara sjukvårdsefterfrågan med sådana faktorer som befolkningens åldersstruktur, inkomstnivå, inkomstfördelning, sjukvårdstjänsternas priselasticitet m. m. Sjukvårdskonsumtionens andel av bruttonationalprodukten har varit stigande under senare år. Utgår man från att detta via de politiska instanserna återspeglar konsumenternas vilja, anger detta att sjukvården har en hög inkomstelasticitet. Hur denna elasticitet förändras är emellertid svårt att uttala sig om. I utländska undersökningar har man försökt mäta hur efterfrågan förändras när sjukvårdskostnaderna för den enskilde förändras. Priselasticiteten har visat sig vara mycket svag varför priset som dimensionerande faktor för sjukvårdssektorn framstår som ett tämligen verkningslöst instrument. Det finns emellertid skäl att tro att priselasticiteten för den del som ersätter vård i hemmet (hotellkomponenten) är högre än elasticiteten för egentlig sjukvård. Priset kan alltså förmodas vara ett relativt effektivt medel när det gäller att åstadkomma en utveckling från traditionell sluten mot öppen och halvöppen vård (dagsjukhus o. dyl.). Trots att siffermässigt preciserade elasticitetsberäkningar saknas kan man inte bortse från dessa faktorers betydelse när det gäller att träffa sjukvårdspolitiska avgöranden. Prismekanismen som styrmedel kom också till användning då en enhetlig avgift infördes från 1 januari 1970 för den öppna vård som tillhandahålls i de offentliga sjukvårdshuvudmännens regi. Ett av motiven bakom denna s. k. 7-kronorsreform var just att stimulera en övergång från sluten till öppen vård genom att den sistnämnda gjordes mer attraktiv. Till de faktorer som är av betydelse för sjukvårdsefterfrågan hör befolkningens åldersstruktur. Befolkningen i åldern 70 år och däröver förutses öka relativt kraftigare än totalbefolkningen, ett förhållande som

bör avspeglas i en stegring av sjukvårdskonsumtionen. För att illustrera detta har socialstyrelsen beräknat hur konsumtionen av vårddagar på sjukhus skulle förändras om hänsyn tas till den ändrade åldersfördelningen på populationen. Enligt dessa beräkningar skulle resursbehovet öka med 9 % 1968-1975, dvs. drygt 1 % per år. En förutsättning för att huvudmännens utbyggnadsplaner skall kunna realiseras är att personalbehovet kan tillgodoses. Vad först läkartjänster beträffar kan den planerade ökningen i stort sett sägas motsvara utvecklingen av tillgången. Väsentliga avvikelser föreligger dock mellan planerna och det av statsmakterna fastställda programmet för läkarfördelningen t. o. m. 1975, i första hand beträffande de prioriterade områdena, psykiatrisk vård, långtidsvård och öppen vård samt beträffande fördelningen mellan överordnade (specialistkompetenta) och underordnade tjänster. Vidare anger huvudmännen en stark koncentration till de första 3-4 åren medan tillgången på läkare enligt programmet uppvisar motsatt utvecklingstendens. Det är således uppenbart att justeringen av planerna blir nödvändig om balans snabbare skall kunna uppnås mellan tillgång och efterfrågan på läkare. Beträffande övrig vårdpersonal kan noteras att yrkesutbildningen väntas öka väsentligt. Det beräknade tillskottet av utbildad arbetskraft synes gott och väl täcka tillskottet av nya tjänster. Därtill kommer emellertid behovet att täcka avgången bland befintlig personal. Dessutom måste tillskottet av utbildade alltid överstiga behovet uttryckt i heltidstjänster med hänsyn till deltidsarbete. I huvudmännens personalkalkyl har i princip inte hänsyn tagits till den förestående arbetstidsförkortningen. Vid den förkortning från 45 till 42,5 timmar som genomfördes 1967-1969 beräknades arbetskraftsbehovet öka med drygt 5 000 personer. I praktiken synes dock sysselsättningseffekten ha blivit mindre. Huvudmännen lyckades genom schemaomläggningar och rationaliseringar begränsa personalökningarna. Utsikterna för att detta skall kunna uppre286

pas torde nu vara mindre. En intensiv rationaliseringsverksamhet har under senare år bedrivits inom flertalet landstingsområden. Vår slutsats är att tillgången på persona! kommer att bli ett avgörande hinder för sjukvården att expandera fullt i den takt som huvudmännen tänkt sig. Även om någon större skillnad mellan efterfrågan och tillgången av vårdutbildade nu inte föreligger torde det dock vara klart att huvudmännen varit alltför optimistiska rörande vårdutbildningens framtida omfattning och sina möjligheter att tillgodose sjukvårdens arbetskraftsbehov. Det sistnämnda skulle förutsätta kraftigt ändrade lönerelationer och således höja kostnaderna ytterligare. Genomgången av huvudmännens planer och dessas konsekvenser beträffande arbetskraft och finansiering har lett till slutsatsen att den planerade utbyggnaden inte kan realiseras till fullo. Hur stora reduceringarna kan bli sammanhänger bl. a. med bundenheten i planerna. En inom socialstyrelsen gjord sammanställning av investeringskostnaderna för sjukhus- och sjukhemsbyggandet visar en beräknad kostnad under 1970 på ca 1 060 milj. kr. Kostnader för dessa t. o. m. 1970 igångsatta projekt beräknas under 1971 uppgå till ca 940 milj. kr., under 1972 till ca 640 milj. kr. och 1973 till ca 400 milj. kr. Utgår man från att investeringskostnaderna för sjukhus- och sjukhemsbyggen ligger kvar på 1970 års nivå under hela perioden 1971— 1975 skulle ca hälften av dessa investeringar avse redan under 1970 pågående projekt. I praktiken torde bundenheten via beslutade och färdigplanerade projekt vara betydligt större. För driftkostnaderna är bundenheten måhända större då man vill utnyttja den befintliga sjukvårdsapparaten. En mycket kraftig utbyggnad har här ägt rum under andra hälften av 60-talet och man brukar räkna med att investeringar i sjukhusbyggande och utrustning medför årliga driftkostnader på ca 1/3 av investeringsbeloppet. Dessa kostnader mognar fram i 70-talets början. I denna kalkyl räknas med att hälso- och SOU 1970: 71

sjukvårdens driftkostnader under första hälften av 70-talet kommer att öka med ca 5 1/2 % per år. I förhållande till planerna enligt RUPRO 69 innebär kalkylen en nedskärning av den årliga ökningstakten med drygt en halv procentenhet. Om man applicerar det historiska sambandet mellan sjukvårdskostnader och kapitalstocken på den ovan beräknade utvecklingen av driftkostnaderna skulle hälso- och sjukvårdens investeringar stiga med ca 2 % per år 1970-1975. En inom socialstyrelsen utförd beräkning, vilken innebär en utjämning av de investeringar som regleras med igångsättningstillstånd samt en utveckling av andra investeringar i enlighet med huvudmännens planer, tyder på en i det närmaste lika stor stegring av sjukvårdens investeringar. I vår kalkyl förutsätts att hälso- och sjukvårdsinvesteringarna volymmässigt kommer att öka med 2 % per år 1970-1975. Utvecklingen på längre sikt. Det mest realistiska sättet att på sikt begränsa kostnadsökningarna inom sjukvården synes vara att få till stånd en strukturförändring mellan olika vårdformer. En sådan omstrukturering är redan på gång men dess effekter synes inte ha beaktats av sjukvårdshuvudmännen, vilket troligen lett till en betydande överskattning av utbyggnadsbehovet inom sjukvården. Bristen på vårdplatser inom långtidsvården har hittills ofta medfört att patienter får ligga kvar på dyra akutvårdsplatser längre än vad som i och för sig är medicinskt motiverat. Detta sker inte så sällan på grund av rent sociala skäl (vederbörande har inte någon som hjälper honom den första tiden efter utskrivningen etc). Genom den utbyggnad inom långtidsvården som nu sker och som planeras fram till 1975 torde dessa problem komma att reduceras väsentligt. I samma riktning verkar också utbyggnaden av patienthotell. Ett ökat utbyggande av hemsjukvården - liksom av den primärkommunala åldringsvården och den sociala omvårdnaden - väntas i sin tur minska trycket på den slutna långtidsvården och således öka möjligheterna att föra över patienter från akutSOU 1970: 71

vård till sluten långtidsvård eller hemsjukvård. Också en ökad satsning på sjukvårdscentraler, där det finns tillgång till olika slag av specialister, som patienterna kan få kontakt med direkt, torde tillsammans med olika sociala stödåtgärder minska trycket på den slutna akutvården. Denna omstrukturering skulle innebära att långtidsvård, öppen vård, halvöppna vårdformer, hemsjukvård och allmänna sociala stödåtgärder ges prioritet. Den slutna kroppssjukvården skulle i så fall på sikt kunna minska i omfattning.

4.12.5 Socialvård I detta avsnitt behandlas utvecklingen av olika stats- och kommunproducerade socialvårdstjänster, såsom barn- och ungdomsvård, nykterhetsvård, social hemhjälp och åldringsvård. Den övervägande delen av samhällets insatser inom socialområdet består av inkomstöverföringar (folkpensioner, barnbidrag osv.), vilka dock faller utanför diskussionen i detta avsnitt. Tyngdpunkten i dagens socialvård ligger, både vad beträffar utgifter och personal, på åldringsvården. Driftkostnaderna för åldringsvården uppgick 1968 till drygt 1 miljard kr. Ålderdomshemmen har under åren 1964-1968 byggts ut från ca 47 000 till ca 55 000 platser och samtidigt förnyats och moderniserats. Vidare har under 60-talet tillkommit ett stort antal lägenheter i pensionärshem eller med pensionärsbostadsbidrag. Samtidigt har den öppna åldringsvården byggts ut. Antalet åldringar och handikappade som fick hjälp av hemsamariter ökade mellan 1965 och 1968 från 144 000 till 210 000. Driftkostnaderna för barnstugor - dvs. daghem, fritidshem och lekskolor - utgjorde 1968 knappt 300 milj. kr. Antalet daghemsplatser uppgick samma år till 24 000, en ökning från 1964 med 12 900. Fritidshemmens platsantal ökade under samma period från ca 2 950 till ca 5 000. Lekskoleverksamheten ökade från ca 26 000 platser till ca 34 000 platser. Efterfrågan på åldringsvård bestäms av

Tabell 4.12:6. Platser för barntillsyn 1968—1975.

Daghem Lekskolor Fritidshem Familjedaghem Totalt

24 026 35 635 5 517 25109 90 287

29 846 40 182 6 621

39 100 45 600 9 300

79 300 67 200 22 100

32 779 109 428

39 100 133 100

56 100 224 700

Källa: Socialstyrelsen, LU-SoS 69. antalet åldringar samt dessas behov av vård. Samhällsutvecklingen och befolkningsomflyttningen medför att äldre personer, som i större utsträckning stannar kvar i avflyttningsområdena, får sämre möjligheter att få sitt vårdbehov tillgodosett av familjemedlemmar. Utbyggnaden av de öppna och halvöppna vård- och servicefunktionerna innebär å andra sidan att behovet av vård på ålderdomshem reduceras. Antalet personer över 67 år väntas öka från ca 930 000 1970 till ca 1 040 000 1975 - en ökning med ca 11 %. Detta innebär en påtaglig förskjutning i befolkningsstrukturen mot allt högre åldrar från 10,7 % av befolkningen 1965 till 12,6 % 1975. Behovet av kommunalt ordnad barntillsyn bestäms i stor utsträckning av barnkullarnas storlek, gifta kvinnors förvärvsintensitet och möjligheterna att på annat sätt ordna barntillsyn. Förändrade attityder till institutioner av det slag det här är fråga om samt ökad insikt om dessa institutioners betydelse för barnens utveckling spelar också stor roll. Antalet barn i åldern 0-6 år väntas under perioden minska från ca 823 000 1970 till ca 798 000 1975. Däremot väntas antalet förvärvsarbetande mödrar med barn under 7 år öka kraftigt, även om ökningstakten beräknas bli något långsammare än under perioden 1965-1970. Planer. Följande redogörelse för kommunernas planer bygger på en undersökning, som utförts av socialstyrelsen, LU-SoS 69. Siffrorna i LU-SoS är genomgående något för låga då de inte har uppräknats med hänsyn till bortfallet. Uppgifter insamlades avseende investerings- och driftkostnader, antalet platser vid de olika vårdinstitutionerna,

personalläget den 1 april 1969 (innefattande även uppgifter om vissa personalkategoriers utbildning) samt det beräknade framtida personalbehovet. Av materialet framgår att det i huvudsak är kommuner med ett växande befolkningsunderlag, liksom kommuner inom storstadsområdena, som planerar för den snabbaste utbyggnaden. Den kraftigaste expansionen kan enligt kommunernas egna uppgifter beräknas ske inom barntillsynen. Antalet platser i daghem, lekskolor, fritidshem och familjedaghem beräknas således öka från ca 90 000 1968 till ca 225 000 1975. För perioden 1971-1975 anges ökningen till i genomsnitt 18 000 platser per år (tabell 4.12: 6). Den institutionella barntillsynen beräknas expandera snabbast. Daghemmen anges sålunda öka från ca 24 000 platser 1968 till ca 80 000 1975 - en ökning med drygt 55 000. Antalet platser i lekskolor förväntas öka med ca 4 500 platser per år 1968-1975. Eftersom varje lekskoleplats utnyttjas för undervisning av i genomsnitt två barn kommer antalet barn som bereds plats vid lekskola att öka med ca 9 000 per år. Den, i förhållande till daghemmen, mindre ökningen av platsantalet i lekskolor kan bero på en viss osäkerhet från kommunernas sida i avvaktan på förslag från 1968 års barnstugeutredning om en eventuell allmän förskoleverksamhet. Antalet platser i ålderdomshem och särskilt anordnade bostäder för åldringar beräknas enligt kommunernas planer öka från ca 146 500 1968 till ca 209 300 1975. Utvecklingen av antalet platser i relation till befolkningsutvecklingen i åldrarna över 70 år framgår av följande tablå: SOU 1970: 71

Tabell 4.12:7. Platser för åldringsvård 1968—1975.

Ålderdomshem Särskilt anordnade bostäder Totalt

52 941 93 505 146 446

56 033 101 618 157 651

59 700 111 100 170 800

68 600 140 700 209 300

Källa: Socialstyrelsen, LU-SoS 69.

Antal platser/ 1 000 personer

265 Som närmare framgår av tabell 4.12: 7 väntas den kraftigaste ökningen av platsantalet ske i form av särskilt anordnade bostäder för åldringar - en ökning med ca 6 700 per år 1968-1975. Platserna i ålderdomshem anges öka med drygt 2 200 per år under samma period. Platsutvecklingen för ålderdomshemmen kan emellertid vara svår att förutse p. g. a. dels de alltmera utpräglade svårigheterna att avgöra vad som är ålderdomshem och vad som är bostäder med väl utvecklad kollektiv service, dels utbyggnaden av långtidssjukvården och den sociala servicen för åldringar. Platser av sjukhemskaraktär vid ålderdomshemmen beräknas enligt kommunernas uppgifter minska under 70-talets första hälft till största delen beroende på överföring till sjukvårdssektorn. Utbyggnaden av den sociala hemhjälpen till åldringar och handikappade har medfört att antalet hjälpta personer ökat kraftigt från 80 000 1960 till ca 275 000 1970. Enligt planerna beräknas hemhjälpsverksamheten öka ytterligare fram till 1975. Inom nykterhetsvården planeras utbygg-

naden bli mest markerad för den öppna och halvöppna vården. Antalet alkoholpolikliniker och rådgivningsbyråer planeras öka från ca 130 1969 till närmare 180 1975. Inackorderingshemmen för alkoholskadade var 1970 ca 900 och väntas öka med ca 200 om året 1970-1975. Någon ytterligare utbyggnad av ungdomsvårdsskolorna planeras inte fram till 1975 utan de beräknas ligga vid ungefär 900 platser. Om en ökning av efterfrågan på ungdomsvårdsskolevård skulle inträffa bör denna enligt socialstyrelsen mötas genom en ytterligare utbyggnad av vården utom skola. Den inom socialvården sysselsatta personalen (uttryckt i helårsarbetande samt exkl. dagbarnvårdare och social hemhjälpspersonal) beräknas öka med sammanlagt ca 34 000 personer eller med 77 % under perioden 1968-1975. Enbart inom barnstugeområdet ökar personalbehovet med ca 16 500 personer. En betydande personalökning redovisas också för åldringsvården nära 11 000 personer (tabell 4.12: 8). I denna tabell ingår inte viss timanställd personal såsom hemsamariter och dagbarnvårdare. För denna personal har i LU-SoS endast redovisats antal arbetstimmar per normalvecka. Om dessa timmar omräknas i hel-

Tabell 4.12:8. Antalet tjänster inom socialvården 1968—1975.

Central förvaltning Barnstugor Barnhem m. m. Ungdomsvårdsskolor Åldringsvård (exkl. hemsamariter) Övrig personal

6 114 9 238 2 046 896

6 741 11 272 2 054 947

7 500 14 100 2 100 1 000

10 400 25 800 2 600 1 300

23 755 1 831 Totalt 43 880

25 204 2 018 48 236

27 200 2 400 54 300

34 600 2 800 77 500

Källa: Socialstyrelsen, LU-SoS 69. SOU 1970: 71 19—014403

tidstjänster kommer enligt planera den totala sysselsättningen inom socialvården att öka med ytterligare 10 000 helårsarbetande 1968-1975. Detta innebär att personalen inom socialvården nästan kommer att fördubblas fram till 1975. Som framgår av tabell 4. 12: 8 förväntas antalet tjänster inom den centrala förvaltningen öka med ca 70 % 1968-1975. Personal med socialvårdande uppgifter och personal med kamerala uppgifter uppvisar den största ökningen. Denna ökning får ses mot bakgrund av de nya aktiviteter som tillförs kommunernas socialvårdsorganisationer - bl. a. kommer ledningen och tillsynen av barnstugeverksamheten och samordnande insatser på handikappområdet att behandlas av särskilda konsulenter. Kommunernas uppgifter tyder på en något snabbare personalutveckling än platsutveckling inom den institutionella barntillsynen. Antalet platser anges således under perioden 1968-1975 öka med ca 150 % medan antalet tjänster förutses öka med ca 180 %. Den kraftigaste ökningen faller på gruppen lärar- och vårdpersonal (förskollärare, fritidspedagoger, barnsköterskor, biträdespersonal) som anges öka från ca 6 700 1968 till ca 19 500 1975, dvs. med i genomsnitt knappt 1 850 per år (antalet intagningsplatser vid förskoleseminarierna är fr. o. m. läsåret 1970/71 1 710). Totalt ökar personalbehovet inom barnstugeverksamheten (exkl. familjedaghem) med ca 16 500, dvs. med ca 2 400 per år under perioden 1968-1975. Även beträffande ålderdomshemmen tyder kommunernas planer på en något snabbare personalutveckling än platsutveckling. Antalet platser under perioden 1968-1975 beräknas således öka med 30 %, medan motsvarande siffra för antalet tjänster är 43 %. Antalsmässigt väntas behovet av vårdoch tillsynspersonal (sjuksköterskor, undersköterskor, vårdbiträden, nattpersonal) öka mest eller med ca 5 000 personer. Procentuellt beräknas den snabbaste ökningen, 36 %, ske för s. k. specialpersonal (läkare, arbetsterapeuter, sjukgymnaster m. fl.). Totalt anges personalbehovet för ålderdoms290

hemmen öka med ca 8 100 personer, dvs. med ca 1 150 per år 1968-1975. Antalet tjänster inom den sociala hemhjälpsorganisationen (exkl. hemsamariter) väntas öka med ca 30 % 1968-1975. Ökningen av antalet hemsamariter beräknas uppgå till ca 10 000 heltidstjänster. Av stor betydelse för bedömningen av den sociala hemhjälpen är också att veta hur många personer som sysselsätts inom denna verksamhet. Enligt socialstyrelsen var i januari 1969 ca 52 000 personer verksamma som hemsamariter eller barnvårdare inom kommunerna. Om detta antal antas vara representativt även vid tillfället för LU-SoS-undersökningen skulle den genomsnittliga arbetstiden per vecka för hemsamariter och barnvårdare vara 12,8 timmar. Under förutsättning av en oförändrad veckoarbetstid för dessa personalkategorier fram till 1975 skulle antalet sysselsatta personer inom denna hemhjälpsverksamhet öka till ca 84 000. De kommunala driftutgifterna för socialvård beräknas öka med ca 6,5 % i volym per år och de statliga utgifterna - i huvudsak för nykterhetsvård - med drygt 4 % per år 1970-1975. Den kraftigaste ökningen redovisas för vården av barn och ungdom. Det kan dock ifrågasättas om den redovisade personalökningen är förenlig med den av kommunerna planerade driftkostnadsökningen. För 1971 och 1972 redovisas en uppgång av investeringsbehovet efter att investeringsutgifterna 1969 och 1970 har minskat något. För 1973-1975 redovisas en kraftig nedgång av investeringsvolymen. Variationerna torde hänga samman med svårigheten att bedöma utvecklingen ända fram till 1975. En viss förskjutning av investeringarna från periodens början till dess senare del torde kunna förutses. Under förutsättning att så sker kan investeringsvolymen genomsnittligt för perioden 19701975 beräknas bli oförändrad jämfört med 1970. Utredningens kalkyl. Hälso- och sjukvårdens samt socialvårdens tjänster är till viss del substituerbara, framför allt inom åldringsvården. En utbyggnad av socialvårdens SOU 1970: 71

resurser, t. ex. den sociala hemhjälpen för åldringar, får direkt betydelse för sjukvårdsområdet. Vidare är vissa slags tjänster inom öppen vård substituerbara mot andra tjänster inom sluten vård. Detta har såväl personella som ekonomiska aspekter. En ökad satsning på öppen vård har skett under senare år inom både sjukvårds- och socialvårdsområdena. Trots den förskjutning mot öppna vårdformer som sker inom större delen av socialvården kan investeringsbehovet i medeltal för den första hälften av 70-talet beräknas ligga på i det närmaste samma höga nivå som 1970. Huvudskälet till detta är den kraftiga utbyggnaden av familjeservicen som förutses. Investeringsbehovet för vården av barn och ungdom, i huvudsak barntillsyn, beräknas således öka från ca 75 milj. kr. 1968 till i medeltal ca 145 milj. kr. under perioden 1971-1975. Eftersom expansionen inom såväl socialvården som andra områden är starkt avhängig av personalresurser är utbyggnaden av barntillsynen av stort intresse. Av det totalt ökade personalbehovet inom socialvårdsområdet som redovisats - ca 30 000 personer - svarar barnstugorna för ca 12 000. Antalet anställda torde emellertid betydligt komma att överstiga det här angivna antalet heltidstjänster. Genom den platsökning inom barnstugorna som beräknas ske får emellertid ett betydande antal nu hemarbetande personer frigöras för andra arbetsuppgifter. Det står dock klart att det blir svårt för socialvården att helt tillgodose det ökade personalbehovet, i all synnerhet som denna sektor relativt sett är starkt inriktad på den kvinnliga arbetskraften. Till allra största delen måste arbetskraftstillskottet därför skapas genom en betydande höj-, ning av yrkesverksamheten hos i första hand kvinnorna. Detta i sin tur leder till ytterligare höjda anspråk på service från samhällets sida för t. ex. barntillsyn och därmed åtföljande personalbehov. I vår kalkyl räknas socialvårdens driftutgifter öka med drygt 5 % per år 19701975. I förhållande till planerna i LU-SoS innebär kalkylen en nedskärning av den årSOU 1970: 71

liga ökningstakten av de kommunala driftutgifterna med ca 1 %. Vissa faktorer pekar på en ännu snabbare expansion inom barntillsynsområdet än vad planerna ger vid handen. Bl. a. torde arbetskraftssituationen medföra ökade krav på kommunerna från medborgarnas sida om en utbyggnad av barntillsynsservicen. Även den nyligen beslutade skattereformen torde medverka till detta. Samtidigt väntas statens ökade bidrag ge kommunerna större möjligheter att förverkliga sådana önskemål. Fr. o. m. den 1 juli 1970 uppgår det statliga driftbidraget till daghemmen till 2 800 kr. per daghemsplats. I enlighet med förslag från familjedaghemsutredningen beslutade riksdagen om statsbidrag till de kommunala familjedaghemmen från den 1 januari 1969. 4.12.6 Försvar Sektorn omfattar all verksamhet som försvaret driver i samband med rekrytering, utbildning och utrustning av militära styrkor inklusive mathållning, beklädnad, sjukvård osv. Dessutom ingår myndigheternas krigsberedskap, civilförsvaret och beredskapslagring. Försvarsutgifternas utveckling regleras genom s. k. försvarsbelut. I dessa anges allmänna riktlinjer för krigsmaktens fortsatta utveckling och bestäms en kostnadsram för det militära planläggningsarbetet. Utgiftsramarna uppräknas för pris- och lönestegringar. Enligt 1963 års försvarsbeslut som gällde budgetåren 1963/64-1966/67 ökades de ekonomiska ramarna varje år dessutom med 2,5 % för att möta den tekniska utvecklingen. I 1968 års försvarsbeslut anges endast totalramen inom vilken även den tekniska utvecklingen skall lösas. Kostnadsramarna korrigeras om krigsmaktens uppgifter förändras eller rationaliseringar genomförs efter statsmakternas beslut. Rationaliseringar som vidtas på initiativ av de militära myndigheterna påverkar inte kostnadsramen. Planer. Nu gällande försvarsbeslut omfattar budgetåren 1968/69-1971/72. För tiden därefter är den helt beroende av nästa försvarsbeslut. I avvaktan på detta sker lång 7 siktsplaneringen av den ramreglerade verk 7 291

1971/72 års rambelopp, horisontell utgiftsnivå. Även de uppgifter som försvarets myndigheter lämnat till långtidsutredningen utgår från denna oförändrade planeringsnivå. Omräknat till 1969 års pris- och löneläge utgår planeringen från följande rambelopp (milj. kr.): 1972/73— 1974/75 1970/71 1971/72 per år Militära försvaret 5 380,5 5 515,9 5 515,9 Civilförsvaret 124,1 123,0 123,5 samheten efter en, med utgångspunkt i Med utgiftsvolymen given knyter sig intresset i första hand till de reala resursanspråken, dvs. vilken personalutveckling, byggnadsverksamhet, materielanskaffning, osv. som kan förutses. Beträffande arbetskraften angav 1968 års försvarsbeslut att en restriktiv anställningspolitik skulle tillämpas för att öka utrymmet för materielanskaffning. Denna målsättning bedöms av försvarsdepartementet i huvudsak komma att gälla även efter nuvarande försvarsbeslutsperiod. En viss omstrukturering av den totala personalkadern kan dock beräknas ske på sikt, bl. a. beroende på att myndigheterna räknar med en inte obetydlig vakansuppfyllnad i fråga om militära och civilmilitära tjänster. Samtidigt väntas vissa pågående utredningar medföra att behovet av civil personal minskar främst i mindre kvalificerade befattningar. Totalt väntas antalet anställda ligga kvar på i stort sett oförändrad nivå. De förutsedda personalförändringarna enligt försvarsdepartementets sammanställning framgår av tabell 4.12:9. Omfattningen av försvarets byggnadsverksamhet bedöms av försvarsdepartementet bli i stort sett oförändrad fram till 1975/ 76, dvs. 200 å 250 milj. kr. per år. Inte heller beträffande materielanskaffning förutses någon större förändring inträffa inom den här antagna ramen. Fördelningen på företag och branscher väntas bli i stort sett bestående, möjligen med någon förskjutning mot tele- och elektroteknisk industri. 292

Tabell 4.12:9. 1970—1975.

Anställda

inom

Antal 1970

försvare:

Förändring 1970—1975

Militär personal officerare 5 320 underofficerare 5 320 underbefäl och meniga 7 530

+110 — 70 + 290

Civilmilitär personal

+ 240

4 740

Civil personal teknisk personal 7 560 administrativ personal 12 450 arbetare och städpersonal 8 570 Totalt 51 490

— 70 +160 —400 +260

Källa: Försvarsdepartementet. Man kan vidare förutse att lönernas relativa andel i driftutgifterna sjunker något, vilket hänger samman med den ovan berörda personalutvecklingen och stigande driftutgifter i övrigt, bl. a. för materielunderhåll. För materielunderhållet förutser nämligen myndigheterna en markant stegring under perioden. Ökningen anges bero främst på att den nyanskaffade materielen är mer komplicerad än tidigare och att viss äldre materiel övergångsvis kvarstår i organisationen. Utredningens kalkyl. De redovisade planerna återger försvarsmyndigheternas planering under oförändrad kostnadsram. De återspeglar således inte myndigheternas bedömning av resursbehoven. Överbefälhavaren har i annat sammanhang framfört att den fr. o. m. 1971/72 horisontella planeringsnivån kommer att innebära en successiv urholkning av krigsorganisationen och förordat att planeringen i stället utgår från en ekonomisk ram som minst motsvaras av den s. k. fortsättningsnivån, dvs. en årlig ökning av utgiftsramen med 50 milj. kr. fr. o. m. budgetåret 1972/73. Försvarsutgifternas omfattning beslutas på grundval av politiska och militärpolitiska bedömningar efter statsfinansiella och samhällsekonomiska överväganden och efter vägning mot andra samhällsbehov. Det är dock viktigt att vid samhällsekonomiska överväganden också hänsyn tas till att förSOU 1970: 71

svarsutgifterna inte omfattar alla de resurser som årligen tas i anspråk av försvaret. Man bör sålunda kalkylera med det civila alternativutnyttjandevärdet av vissa tillgångar inom försvaret och av de värnpliktigas arbetsinsats. Det bör understrykas att dessa problem förekommer även inom andra offentliga verksamhetsområden, exempelvis undervisningsväsendet, där de samhällsekonomiska resursanspråken betydligt överstiger budgetens utgiftsbelopp. Vår kalkyl utgår från försvarsmyndigheternas planering under oförändrade kostnadsramar efter 1971/72. Detta utgör på intet vis något ställningstagande till försvarskostnadernas omfattning utan har införts endast i beräkningstekniskt syfte. Under detta antagande förutses försvarets driftkostnader öka med 1,0 % per år 1970-1975. Försvarets investeringar förutses under perioden 1971-1975 ligga på en ganska konstant nivå, vilket i förhållande till 1970 års höga investeringsnivå innebär en genomsnittlig minskning med drygt 1 % per år 1971-1975. Det bör påpekas att försvarets investeringar enligt SNA-definitionen endast omfattar vissa byggnader (kaserner o. dyl.).

4.12.7 Rättsväsen Under denna delsektor redovisas verksamheten vid polisen, åklagarväsendet, domstolar samt kriminalvård. Alla dessa verksamheter drivs numera i statlig regi. Av kommunala områden ingår brandförsvar. Sedan flera år ägnar man allt större uppmärksamhet åt planeringsfrågor inom rättsväsendet. Det sker bl. a. inom ramen för arbetet på ett rättsväsendets informationssystem (RI) och försök med programbudgetering. För planeringen är det angeläget att kunna förutse utvecklingen av vissa arbetsmoment hos myndigheterna. Av sådana moment är brottsanmälan, åtalsbeslut, dom och intagning i anstalt i kriminalvården av särskilt intresse. En arbetsgrupp, som undersöker möjligheterna att göra prognoser för dessa moment och bestämma sambandet mellan dem har nyligen lagt fram en rapSOU 1970: 71

port (JU 1969: 33) som avser brottsutvecklingen t. o. m. 1975. Gruppen, som undersökt brottsbalksbrott och vissa trafikbrott, har utifrån åren 19501968 gjort en trendframskrivning till 1975. Den ger följande ökning 1968-1975 av antalet brott, som kommit till polisens kännedom. - våldsbrott 20 % - tillgreppsbrott 21 % - bedrägeribrott 28 % - övriga brott mot brottsbalken 1 9 % . För samtliga brottsbalksbrott är ökningen omkring 22 % eller i genomsnitt 3 % per år. Dessa prognoser har bildat underlag för de olika statliga myndigheternas bedömning av resursbehoven inom rättsväsendet. För det kommunala brandväsendet har inget planmaterial varit tillgängligt. När det gäller att bedöma den framtida utvecklingen inom rättsväsendet måste hänsyn också tas till vad som kan väntas i fråga om större organisationsförändringar och lagstiftningsreformer (t. ex. avkriminalisering av vissa brott). Dessa frågor har emellertid inte kunnat belysas i någon större utsträckning. Skälet härtill är att man inte nu, innan pågående utredningar slutförts, har kunnat ange den kostnadsutveckling reformerna kan ge anledning till. Av särskild betydelse för bedömningen av kostnaderna inom rättsväsendet under de år långtidsbedömningen avser är vidare trafikutvecklingen. En betydande del av polisens resurser används ju för trafikövervakning eller verksamhet som har mer eller mindre direkt samband med trafiken på våra vägar. Trafikutvecklingen påverkar också behovet av insatser inom andra grenar av rättsväsendet även om sambandet i dessa fall är mer komplicerat. Polisväsen De faktorer som är av betydelse för behovet av resurser inom polisväsendet är framför allt antalet brott som kommer till polisens kännedom och trafikens omfattning. Antalet strafflags/brottsbalksbrott som kommit till polisens kännedom ökade med

i genomsnitt 5,5 % per år 1960-1969. Trots en viss minskning under 1969 finns det inte skäl att anta att det tidigare 60-talets tendens kommer att brytas. Planeringen har därför utgått från de prognoser för brottsligheten för vilka redogjorts tidigare. Trafikövervakningen väntas ställa mycket stora krav på polisen under de närmaste åren. Ganska omfattande förstärkningar har visserligen skett under de senaste åren men de har varit betydligt mindre än ökningen av arbetsbördan. Den ökade arbetsbelastningen har mötts inte enbart med personalförstärkningar utan även - och kanske i högre grad - med rationaliseringar och teknisk upprustning. Även om stora vinster kan göras genom den fortlöpande rationaliseringen och den fortsatta tekniska upprustningen synes det vara nödvändigt med en kraftig personell förstärkning för att polisen under den närmaste framtiden inte skall nödgas sänka sin ambitionsnivå. Dessa förstärkningar motiveras också av önskemålet att ytterligare minska övertidsuttaget inom polisväsendet. Med hänsyn till polisarbetets natur och behovet av snabba och koncentrerade insatser torde det dock inte vara möjligt att nedbringa övertidsuttaget i nivå med vad som betraktas normalt inom de flesta andra förvaltningsområden. I vår kalkyl har antagits att polisväsendets driftkostnader skulle öka med 3 % per år 1970-1975. Personalökningen anges till ca 2 700 personer, omräknat till helårsarbetande. Motsvarande ökning 1965-1970 var ca 2 400.

Åklagarväsende och domstolar Till följd av den nya lagstiftning som ger åklagarna möjlighet att utfärda strafföreläggande i större utsträckning än tidigare och tillåter polismän att utfärda ordningsföreläggande i fråga om en del bagatellförseelser har tillströmningen till domstolar av mindre allvarliga brottmål minskat. Antalet grövre brottmål har däremot ökat något. Dessa mål har också blivit mer arbetskrävande eftersom såväl antalet åtalade personer som åtalspunkter per mål har ökat i 294

betydande utsträckning. Antalet tvistemål har inte ändrats påtagligt. Personalförstärkningar under senare år har lett till att arbetsbalanserna på de flesta håll - med undantag för storstadsområden - är acceptabla. Denna utveckling förutses fortsätta under första hälften av 70-talet och ställa ökade krav såväl på åklagarväsendet som domstolarna. I gengäld kommer genomförandet av RI-projektet och andra dataprojekt att efter hand medföra inte obetydliga rationaliseringsvinster. För att möta den ökande arbetsbelastningen förutses personalen inom åklagarväsendet öka med ca 50 och inom domstolar med närmare 700 helårsarbetande 19701975. Motsvarande ökningar 1965-1970 var 20 respektive 600. Åklagarväsendets och domstolarnas sammanlagda driftkostnader förutses öka årligen med 4 % 1970-1975. I dessa kalkyler har hänsyn tagits till en huvudmannareform för tingsrätten. Däremot har kostnaderna för en eventuell rättshjälpsreform inte kunnat medtas.

Kriminalvård Under 60-talet har medelbeläggningen på fångvårdsanstalterna stigit med 7 % medan frivårdsklientelet ökat med ca 70 %. Även om anstaltspopulationens relativa andel av kriminalvårdsklientelet sålunda sjunkit, har likväl beläggningen på anstalterna i absoluta tal stigit något under den senaste 10-årsperioden. Samtidigt får anstalterna i ökad utsträckning ta hand om ett svårskött, psykiskt stört och fysiskt nedgånget klientel. Till detta förhållande bidrar det starkt ökade inslaget av läkemedelsmissbrukare bland de intagna. Vi har därför förutsatt att behandlingsresurserna inom anstaltsvården måste förstärkas avsevärt under de närmaste åren. Den kraftiga ökning av antalet frivårdsfall som kan väntas föranleder anspråk på en påskyndad fortsatt successiv utbyggnad av frivårdsorganisationen. Kriminalvårdens totala personalbehov har i vår kalkyl antagits öka med 1 300 anställda (omräknat till helårsarbetande) 19701975. Under föregående 5-årsperiod ökade SOU 1970: 71

sysselsättningen med drygt 650 personer. För kriminalvårdens driftkostnader förutses en ökning med 7 % per år 1970-1975. Kriminalvården förutses också ställa betydligt ökade krav på investeringsresurser.

Sammanfattning Våra bedömningar för rättsväsendets olika delområden utgår från efterfrågans förutsedda utveckling. De ökade resursanspråken syftar till att möta en väntad arbetsbelastning och i viss mån också att eliminera brister i nuläget. Något större utrymme för reformer har inte inkalkylerats. Av de reformförslag som kunnat tas med i beräkningarna har dessutom ett flertal inneburit rationaliseringar i rättsväsendet. Rationaliseringsverksamheten synes f. n. ha kommit i ett mycket intensivt läge till stor del genom datateknikens tillämpning och ansatser till programbudgetering. Det är av vikt att denna verksamhet fortsätter. Ansträngningarna har hittills huvudsakligen berört administrativa rutiner inom olika delområden. Det är viktigt att intresset också i högre grad än hittills riktas mot allokeringsfrågorna, dvs. var ökade resursinsatser kan väntas bli mest effektiva. Under förutsättning att brandväsendets driftkostnader ökar i samma takt som under senare år, ca 5 % årligen, skulle den årliga ökningen 1970-1975 för hela rättsväsendets driftkostnader bli ca 4,5 % . Motsvarande ökning 1964-1968 var 4,1 % per år. Den kalkylerade personalökningen, 4 800 helårsarbetande, är däremot något större än vad som ägt rum under den senaste 5-årsperioden (3 900). Den snabbare ökningen hänför sig till kriminalvården och sammanhänger till viss del med en förstärkning av frivården. I kalkylen har antagits att investeringarna kommer att förändras i enlighet med det historiska sambandet mellan den offentliga konsumtionen av rättsväsendets tjänster och motsvarande kapitalstock. På det viset erhålls en årlig ökning av investeringarna med ca 4 % 1970-1975. SOU1970:71

4.12.8 Allmän förvaltning Sektorn omfattar de centrala offentliga förvaltningsorganen för lagstiftande verksamhet, finans- och utrikesförvaltning samt institutioner som betjänar det allmänna med planering, statistikproduktion, central personaladministration, förvaltning av offentliga byggnader m. m. Planer. Följande genomgång av de statliga myndigheternas planer för första hälften av 70-talet bygger på bedömningar myndigheterna lämnat till 1970 års långtidsbudget. Uppgifterna avser således resursbehovet vid oförändrad ambitionsnivå. En relativt snabb ökning - för driftkostnaderna mer än 6 % per år - förutses äga rum inom utrikesförvaltningen. Enligt SlDA:s bedömning erfordras nämligen en betydande kapacitetsökning för att kunna uppnå 1 %-målet för det svenska utvecklingsbiståndet vid mitten av 70-talet. Resurskravet har baserats på antagandet att aktuella trender i användningen av biståndsmedel kommer att gälla fram till 1975 men att organisation, metoder och arbetsrutiner fortlöpande förbättras. Kalkylen är dock ganska osäker när det gäller att avgöra vilka administrativa resurser som behövs för att under skiftande betingelser i mottagarländerna genomföra biståndsverksamheten. Dessutom pågår inom SIDA en organisationsundersökning som torde få avsevärd inverkan på arbetsmetoder och därmed även på personalbehovet. Av övrig statlig verksamhet faller ungefär hälften på länsstyrelser, lokala skattemyndigheter och kronofogdemyndigheter. Efterfrågan på dessa myndigheters tjänster styrs främst av befolkningsutvecklingen i länen. Vissa möjligheter att genom taxesättning styra efterfrågan på länsförvaltningens tjänster torde finnas. Det stora flertalet tjänster, som nu är avgiftsbelagda, torde ha en ganska låg priselasticitet (t. ex. pass, körkort och andra tillstånd), varför en höjning av avgifterna inte kan antas minska efterfrågan i större utsträckning. Den helt övervägande delen av länsstyrelsernas resursanspråk hänför sig till mil295

jövårdens, samhällsplaneringens och skatteförvaltningens områden. Den ökade arbetsbelastning som förutses är betingad av den nya miljöskyddslagstiftningen samt också av sådana faktorer som turism och en starkt ökad efterfrågan på olika slag av fritidsaktiviteter. För detta krävs en ändamålsenlig samhällsplanering, innefattande både fysisk planering och olika lokaliseringssträvanden. Skatteförvaltningens ansvällning beror på ett alltmer komplicerat skattesystem, som medför bl. a. ett ökat antal besvärsärenden. Totalt anges personalen vid länsstyrelser, lokala skattemyndigheter och kronofogdemyndigheter behöva öka med 1 200 1970-1975. Resterande statlig förvaltning utgörs till stor del av olika myndigheter under finansdepartementet (tullen, statistiska centralbyrån, statskontoret, riksrevisionsverket, statens avtalsvcrk, statens personalpensionsverk, kontrollstyrelsen m. fl.). All denna verksamhet är i stort av förvaltningskaraktär och kan inte med nuvarande metoder analyseras från efterfrågesynpunkt. Efterfrågan på statistik, revision eller rationalisering låter sig nämligen inte kvantifieras i lätt avläsbara termer. Det enda område där en kvantifiering av efterfrågan kan göras är tullen där efterfrågan sammanhänger med import, export, resandefrekvens etc. På detta område har den statliga kostnadsökningen kunnat begränsas trots en mycket kraftig ökning av efterfrågan. Detta har skett bl. a. genom en förenkling av tulltaxeringsförfarandet och genom att ambitionsnivån på tullbevakningssidan sänkts. Samtidigt har, genom en omfördelning av resurser, koncentrerade insatser kunnat göras på vissa speciella områden. Dessa tendenser antas bli gällande även under första hälften av 70-talet. Långtidsbudgetens material visar för dessa myndigheter endast begränsade kostnadsökningar fram till 1975. Detta beror delvis på att kalkylerna utgått från oförändrad ambitionsnivå, vilket i fråga om vissa tidsbegränsade program medfört att utgifterna antagits falla bort i och med att programmet upphör. För all statlig allmän förvaltning visar 296

långtidsbudgetmaterialet en ökning av driftkostnaderna med drygt 3 % per år 19701975. För kommunal allmän förvaltning anges i KELP 69 en ökning med närmare 9 % per år. Underlag saknas för en närmare analys av den kommunala förvaltningens expansion. Utredningens kalkyl. Vad statlig verksamhet beträffar torde tillämpningen av begreppet oförändrad ambitionsnivå ha lett till en klar underskattning av det framtida resursbehovet. I vår kalkyl har antagits att viss utbyggnad av dessa verksamheter kommer att äga rum, varför driftkostnadernas ökning beräknats till 5 % per år 1970-1975. För de kommunala kostnaderna beräknas ökningen i enlighet med kommunernas egna bedömningar i KELP 69 till närmare 9 % per år. Denna relativt snabba ökning sammanhänger främst med den kommunala sektorns allmänna expansion och de krav som alltmer komplicerade arbetsuppgifter ställer på förvaltningen. De totala driftkostnaderna för allmän förvaltning skulle i så fall stiga med i genomsnitt 7 % per år 1970-1975. 4.12.9 Ekonomiska tjänster m. m. Här redovisas verksamheten hos offentliga myndigheter för administrering av bostadsbyggandet, för samhällsplanering samt för administration och produktion av olika slag av ekonomiska tjänster. Av större statliga myndigheter ingår bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna, byggnadsstyrelsen, planverket, arbetsmarknadsstyrelsen och arbetsförmedlingen, yrkesinspektionen, lantmäteristyrelsen, kartverket, patentverket, meteorologiska och hydrologiska institutet, lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna, naturvårdsverket, veterinärstaten, statens provningsanstalt, trafiksäkerhetsverket m. fl. Av kommunal verksamhet ingår i huvudsak stadsbyggnad (byggnads- och planväsen). Planer. Till följd av denna sektors heterogena karaktär är det svårt att i enhetliga termer behandla de faktorer som bestämmer efterfrågeutvecklingen. Det är dock uppenbart att här inryms aktiviteter för vilka kraven på samhällsinsatser ökar starkt. Som SOU 1970: 71

exempel kan nämnas bebyggelseplanering, naturvård och arbetsmarknadspolitik. Även de olika konsulttjänsterna hör till expansiva områden. Kraven på fortsatt utbyggnad återspeglas i det material som de statliga myndigheterna lämnat till 1970 års långtidsbudget. Även vid oförändrad ambitionsnivå - som detta begrepp tolkats av myndigheterna anges de statliga driftkostnaderna stiga med närmare 5 % per år 1970-1975. KELP 69 visar för kommunernas del en något snabbare ökningstakt, 5,5 % per år. Den statliga administreringen av bostadsbyggandet förutses ställa endast relativt måttliga krav på resursförstärkning, väsentligen knutna till låneverksamhetens utveckling. Däremot har planverket sedan starten 1967 mötts av en stark och växande efterfrågan på sina tjänster. Kommunsammanläggningarna har väckt behov av nya metoder för interkommunal översiktsplanering och byggandets industrialisering har ställt ökade krav på verkets insatser i fråga om typgodkännande och tillverkningskontroll av byggnadsdelar. Dessa tendenser förutses fortsätta, speciellt torde efterfrågan riktas mot verkets rådgivande och vägledande insatser. Den kommunala bebyggelseplaneringen väntas också öka i relativt snabb takt. Statens naturvårdsverk har under uppbyggnadsskedet successivt tillförts nya uppgifter. Uppbyggnadsarbetet beräknas i stort vara avslutat budgetåret 1971/72. Utvecklingen därefter beror på i vilken mån nya arbetsuppgifter tillförs. Redan det nu kända uppbyggnadsbehovet beräknas kräva en personalökning för verket och miljövårdsforskningen med över 200 personer 19701975. Utvidgade insatser av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder ökar kraven på arbetsmarknadsverkets administration. Inte minst gäller det efterfrågan på arbetsvärdens och yrkesvägledningens tjänster. Personalbehovet har av verket angetts till över 700 tjänster 1970-1975, till övervägande del inom arbetsförmedlingen. De effektivitetsvinster som kan uppnås genom en koncentration av arbetsförmedlingens kontorsnät liksom på längre sikt översynen av arbetsSOU 1970: 71

marknadsstyrelsens organisation har dock inte beaktats i denna kalkyl. Av planerna hos andra myndigheter kan nämnas att lantmäteriorganisationen torde ändras under första hälften av 70-talet. En utredning rörande fastighetsbildnings- och mätningsväsendets organisation har föreslagit att uppgifter överförs från kommuner till det statliga lantmäteriorganet. Enligt lantmäteristyrelsens bedömning hade man vid oförändrad organisation klarat behövlig produktionsökning med nuvarande resurser genom fortsatt rationalisering. Den nya organisationen skulle kräva en personalökning med ca 940 personer. Nettoeffekten på stat och kommun kan dock ännu inte preciseras. För kartverkets del förutses inga större förändringar. Utgivningen av kartblad sker f. n. enligt en 10-årsplan som framlagts 1968. Den sammanlagda efterfrågan på kartor, som kan registreras genom summering av de till verket anmälda önskemålen, överstiger dock avsevärt verkets produktionsresurser. Efterfrågan på lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas tjänster sammanhänger i hög grad med jordbrukets strukturförändringar. Enligt lantbruksstyrelsens bedömning torde det vara möjligt att tillgodose den väntade efterfrågan utan personalökning. Utvecklingen inom veterinärstyrelsens område påverkas av fordringarna från en alltmer rationaliserad husdjurshållning och animalieproduktion. Utvecklingen inom veterinärmedicinen har gått snabbt. Bl. a. har diagnostiseringsmöjligheterna vidgats, vilket medfört att veterinärerna i större utsträckning än förr utnyttjar laboratorieundersökningar. Ett minskat husdjursbestånd har inte inneburit minskad efterfrågan på veterinärmedicinska tjänster. Vidare ökar kraven på livsmedelshygien och livsmedelskontroll. Enligt styrelsens bedömning måste man för framtiden räkna med en avsevärd utbyggnad av den för livsmedelskontrollen ansvariga organisationen. Utredningens kalkyl. En summering av resursanspråken visar att man redan vid oförändrad ambitionsnivå kan förutse behov 297

av en relativt omfattande utbyggnad på vissa områden. Samtidigt ökar kraven på samhällsinsatser varför det torde var orealistiskt att enbart utgå från oförändrade ambitioner. I vår kalkyl har därför förutsatts att de statliga driftkostnaderna inom denna delsektor kommer att öka med närmare 6 % per år 1970-1975 (mot närmare 5 % enligt långtidsbudgetmaiterialet). Förutsätts vidare att de kommunala driftkostnaderna stiger i enlighet med kommunernas bedömningar, ca 5,5 % per år, innebär kalkylen en total ökning av de ekonomiska tjänsterna med drygt 5,5 % per år 1970-1975. 4.12.10 Religiös verksamhet Under denna rubrik behandlas dels svenska kyrkan, dels den frikyrkliga verksamheten. När det gäller det kyrkokommunala området bygger prognosen på ett studium av de utvecklingstendenser som enligt den kommunala finansstatistiken under senare år gjort sig gällande i fråga om församlingarnas och de kyrkliga samfälligheternas utgifter. Bl. a. med hänsyn till kyrka-stat-frågans läge ansågs inte någon enkät bland de kyrkliga kommunerna böra göras. Prognosen för de statliga utgifterna för kyrkliga ändamål bygger på material ur myndigheternas anslagsframställningar. Uppgifterna om frikyrkornas utvecklingstendenser under den närmaste 5-årsperioden bygger på en enkät som tillställts de större frikyrkosamfunden. Antalet i svenska kyrkan anställda personer beräknas ha stigit inte obetydligt under den senaste 5-årsperioden och uppgick 1968 till ca 11 300. Mot bakgrund av den utveckling som har ägt rum synes man kunna räkna med en ökning med ca 400 personer om året 1970-1973. För periodens båda sista år beräknas ökningen till ca 300 om året. Bl. a. torde ovissheten i fråga om relationerna mellan staten och kyrkan kunna medföra en viss dämpning av ökningen mot periodens slut. På grund av bristen på präster och kyrkomusiker kommer förmodligen inte antalet yrkesverksamma av dessa kategorier att öka nämnvärt, även om ett antal nya tjänster inrättas framför allt i stor298

städernas ytterområden. Antalet vakanta församlingsprästerliga tjänster uppgick 1968 tilldrygt 350. Samma år utgjorde antalet präster i församlingstjänst ca 2 600. Prästerskapets ålderssammansättning är sådan att en ytterligare skärpning av prästbristen, åtminstone under en övergångsperiod, ter sig sannolik. Bristen på kyrkomusiker är ännu mera påtaglig. Av alla skolkantorstjänster beräknas 1968 mer än en tredjedel ha varit vakanta. Den förutsedda personalökningen hänför sig främst till kategorierna pastorsexpedition sbiträden, kyrkokamrerare, kyrkovaktmästare, kyrkogårdsarbetare, biträdespersonal etc. Totalt väntas personalen uppgå till ca 13 900 1975, dvs. en genomsnittlig ökning med 2,8 % per år 1970-1975. I anslutning till vad som ovan sagts om personalens ökning kan man förutse en ökning av de kyrkokommunala driftutgifterna med knappt 4 % per år 1970-1975. Den väntade uppgången gäller såväl löner och arvoden som övriga driftkostnader. Kostnaderna för husbyggnads- och anläggnings verksamhet har under slutet av 60-talet visat en uppåtgående trend. För perioden 19711975 väntas en ökning med ca 7 % om året. De vanligaste investeringsobjekten är kyrkor, församlingshem och begravningsplatser. Kostnaderna för anskaffning av maskiner, apparater, inventarier m. m. har under slutet av 60-talet ökat med minst 10 % om året. En ökning med 10 % eller något mindre torde kunna förutses under perioden 1971 -1975. Statens anslag till kyrkliga ändamål utgör en ringa del av de kyrkliga utgifterna. De statliga driftkostnaderna 1968 uppgick till endast ca 3 milj. kr. Beträffande domkapitlen och stiftsnämnderna förutses inga nämnvärda förändringar under perioden. En förstärkning med några enstaka tjänster kan dock visa sig nödvändig de närmaste åren. Med hänsyn till detta förutses de statliga driftkostnaderna öka med ca 1 % i volym 1970-1975. Vad beträffar frikyrkorna i Sverige beräknas deras investeringar ligga på ungefär oförändrad nivå under första hälften av 70talet, dvs. ca 30 milj. kr. per år. Under 1968 beräknas personalen inom den frikyrkliga SOU 1970: 71

verksamheten ha uppgått till ca 7 000 personer. En viss ökning av personalen drygt 1 % per år - har skett under perioden 1960-1968. Fram till 1975 väntas personalbehovet öka något, såväl vad beträffar pastorer som övrig personal. 4.12.11 Kulturell verksamhet De mycket skiftande aktiviteter som betecknas som kulturproduktion - konst, litteratur, musik, teater, film, arkiv, bibliotek, museer, radio och TV etc. - återfinns i nationalräkenskaperna inom produktionssektorn privata tjänster. En del av denna verksamhet skex i offentlig regi under samma betingelser som övrig offentlig tjänsteproduktion. Denna del ingår också i den offentliga konsumtionen. Det har därför ansetts vara av intresse att i ett särskilt avsnitt ge en sammanfattande överblick av denna del av den offentliga verksamheten. Redovisningen av produktion, investeringar och arbetskraft sker dock tillsammans med de privata aktiviteterna i avsnittet privata tjänster (4.11). Först skall lämnas några uppgifter om hela kultursektorn. Produktionsmässigt är sektorn liten. Dess bidrag till bruttonationalprodukten utgjorde 1969 1200 milj. kr. eller 0,8 %. Bruttoinvesteringarna uppgick 1969 till ca 500 milj. kr. och antalet sysselsatta inom sektorn till ca 28 000 personer, varav 18 000 i privat, 7 000 i kommunal och 3 000 i statlig tjänst. Riktlinjerna för den statliga kulturpolitiken drogs upp i det kulturpolitiska handlingsprogram som regeringen lade fram vid 1961 års riksdag (prop. 1961: 56). Programmet innebar ett ökat stöd åt konstnärer samt en stimulans av efterfrågan på konstnärliga produkter. Man skulle vidare verka för en breddning av kulturmiljön samt en effektivare kulturdistribution. Några allmänna mål för de kommunala kulturinsatserna under 60-talet har inte formulerats. Den kommunala kulturverksamheten har dock fått en relativt likartad inriktning även om betydande olikheter förekommer vad gäller organisationen av denna verksamhet. I fråga om primärkommuner är SOU1970:71

det vanligt att kulturfrågorna är fördelade på olika kommunala organ. Långt ifrån alla kommuner har kulturnämnder. En stor del av de nu existerande kulturnämnderna har tillkommit under slutet av 60-talet. Hur primärkommunernas kulturutgifter fördelar sig på olika verksamhetsgrenar framgår av en enkät som utfördes av Svenska kommunförbundet vid årsskiftet 1967/" 68 inom städer och köpingar med mer än 10 000 invånare. Folkbiblioteken är den ojämförligt största utgiftsposten. Den upptar mellan 30 och 45 % av kommunens totala kulturutgifter. Musikskolorna är en annan tung post främst i de mindre kommunerna. Teaterverksamhetens andel är mycket obetydlig i små kommuner, medan den i de större städerna utgör ca 20 % av de totala kulturutgifterna. Övrig kulturell verksamhet - t. ex. museer och konstutställningar - visar en stigande andel i de stora städerna. Av enkätmaterialet framgår vidare att anslagen till kulturändamål per invånare ökar med kommunstorleken. Planer. I slutet av 1968 tillsattes ett kulturråd med uppgift att utreda och lägga fram förslag om den långsiktiga inriktningen av den statliga kulturpolitiken. I direktiven till kulturrådet fastslogs att man bör sträva efter en ökad integrering av kulturaktiviteterna med samhällets åtgärder på andra områden. Rådet har även till uppgift att undersöka samspelet mellan statliga, kommunala och andra insatser på kulturområdet. Utgångspunkt för en bedömning av kostnadsutvecklingen för kultursektorn har i fråga om staten varit 1970 års långtidsbudget, i fråga om primärkommunerna en specialenkät i KELP 69 och i fråga om landstingen material från Svenska landstingsförbundet. De statliga insatserna för kulturella ändamål ökade starkt under 60-talet. Man kan därför förutse att det kommer att ställas anspråk på fortsatt ökning av de statliga insatserna inom kultursektorn även under 70-talet. Enligt planerna kalkyleras de statliga driftutgifterna för kulturändamål öka med drygt 11 % per år i volym 1970-1975. Hänsyn har då tagits till bl. a. väntade reformförslag från kulturrådet och från ut299

redningar i fråga om stöd till litteraturdistribution och filmproduktion. Vidare har hänsyn tagits till det statliga museiväsendets och riksutställningarnas framtida organisation. På investeringssidan räknar man med ökat byggande på skilda områden bl. a. vissa museer, de kungl. teatrarna, en stor musikstudio vid Sveriges Radio och etapp II av TV 2-nätet. De statliga investeringarna inom kultursektorn beräknas volymmässigt öka med ca 5 % per år 1970-1975. Som nämnts ökar utgifterna för kulturändamål per invånare vid växande kommunstorlek. Den beslutade kommunsammanläggningen torde medföra en ökad satsning på kulturella aktiviteter, bl. a. påskynda inrättandet av kulturnämnder. Det är svårt att ur enkätmaterialet utläsa hur kommunerna räknar med att prioritera olika sektorer inom kulturområdet. Den större delen av kommunernas samlade kulturutgifter kommer troligen även under 70-talet att gå till biblioteksverksamhet. En ökad differentiering av bibliotekens verksamhet kan förutses. Kommunsammanslagningen kommer förmodligen att föra med sig ökad utbyggnad av större huvudbibliotek på respektive ort, vilket för kommunernas del innebär stora investeringar för biblioteksändamål med åtföljande ökade driftkostnader. Utbyggnadstakten för kommunala musikskolor har varit snabb, men sådana saknas alltjämt i vissa delar av landet. Utbyggnaden under 60-talet innebar i stort sett expansion av redan befintlig verksamhet. Det är troligt att utvecklingen under 70-talet i stället kommer att innebära ökad geografisk spridning av musikskoleverksamheten. Detta har hittills hämmats av svårigheterna att rekrytera lärare till vissa orter. De kommunala driftutgifterna för kulturändamål kalkyleras 1970-1975 volymmässigt öka med i genomsnitt knappt 6 % per år och investeringsutgifterna med ca 9 %. Sammanfattning. En summering av resursanspråken visar att man kan förutse behov av relativt omfattande utbyggnader på samtliga kulturområden. Den beslutade arbetstidsförkortningen, utbildningsväsendets fortsatta expansion och de estetiska ämnenas

mer framskjutna ställning inom undervisningen kommer förmodligen att medföra ökad efterfrågan på kulturprodukter och kulturella aktiviteter. Vidare kommer kommunsammanslagningar att leda till ökad satsning på kulturområdet. I utredningens kalkyl har därför förutsatts att de statliga och kommunala kostnaderna för kulturändamål kommer att öka i enlighet med planerna. Den innebär en ökning av de offentliga driftutgifterna för kultur med ca 6,0 %per år 1970-1975. Antalet offentligt sysselsattas inom kulturområdet förutses öka något långsammare - med ca 5 % per år. För hela 5-årsperioden innebär det en ökning med ca 2 500 personer. 4.12.12 Regionala aspekter Under 70-talet kommer den offentliga sektorns styrande inverkan i det regionala utvecklingsförloppet att få ägnas stor uppmärksamhet. Lokaliseringen av offentliga verksamheter får nämligen inte enbart direkta sysselsättningseffekter. Den är viktig vid försök att skapa en lämplig infrastruktur för företagen och ett mer varierat utbud av icke prissatta tjänster. Det finns anledning att framöver vänta sig en viss utlokalisering av statlig verksamhet från storstadsområdena till vad som brukar kallas storstadsalternativ. Som ett första steg kan ses det nyligen framlagda förslaget om utlokalisering av 27 myndigheter och institutioner från storstockholmsområdet till orter av denna typ. Tillgången på offentliga tjänster, såsom utbildning, sjukvård och socialvård, uppvisar betydande regionala variationer. Nedan följer en sammanfattning av dessa sektorers regionala utvecklingstendenser, En utförligare redogörelse för de regionala utvecklingstendenserna inom det offentliga tjänsteområdet återfinns i bilaga 7. Utbildning. Grundutbildningen vilar i huvudsak på kommunerna men statsmakterna fastställer riktlinjer för verksamheten. Grundutbildningen skall vara utbyggd i hela landet 1972/73, vilket innebär att några mera påtagliga regionala variationer inte kommer att föreligga. Redan under 70-talets SOU 1970: 71

Tabell 4.12:10. Långtidsutredningens kalkyl avseende produktion och investeringar inom den offentliga tjänstesektorn 1970—1975.

Kostnader för enbart löner, avskrivningar m. m. (sektorprodukt) 1968 milj. kr. Utbildning och forskning Hälso- och sjukvård Socialvård Försvar Rättsväsen m. m. Allmän förvaltning Ekonomiska tjänster Religiös verksamhet

6 400 4 800 1950 2 000 1400 1650 900 450

Totalt

19 550

Bruttoinvesteringar

Förändring 1970—1975, % per år

1968 milj. kr.

Förändring 1970—1975, % per år

1968 milj. kr.

Förändring 1970—1975, % per år

4 4,5 4 1 3,5 5,5 4,5 3 4

8 250 6 550 2 600 5 350 1700 2 450 1 500 650 29 050

4,5 5,5 5 1 4,5 7 5,5 4 4,5

1 700 1 350 500 150 150 350 50 100 4 350

3 2 0 —1 4 5 3 7 3

första hälft förefaller en stark utjämning trolig mellan olika regioner även vad beträffar utbildningen efter grundskolenivå. Några prognoser över hur vuxenutbildningen väntas expandera regionalt föreligger inte. Man kan förmoda att denna verksamhet kommer igång snabbare i de större kommunerna. Utvecklingen torde emellertid bero på hur stödet till studiefinansieringen blir utformat. Från regional synpunkt är lokaliseringen av den högre utbildningen väsentlig, inte i första hand för sina direkta sysselsättningsmässiga konsekvenser, utan genom sina stora indirekta spridningseffekter. En väsentlig faktor vid företags och olika instituts lokaliseringsval är det lokala utbudet av kvalificerad arbetskraft. Det är bl. a. överväganden av denna typ som ligger bakom den utbyggnad med bl. a. universitetsfilialer som skett inom den högre utbildningen under 60-talets senare hälft. Under 70-talet finns anledning att räkna med en fortsatt spridning av den högre utbildningen till nya orter. Hälso- och sjukvård. Enligt RUPRO 69 väntas antalet tjänster inom hälso- och sjukvård under 70-talets första hälft fortsätta att stiga snabbt i samtliga regioner samtidigt som en fortsatt tendens till regional utjämning av utbudet av hälso- och sjukSOU 1970:71

Kostnader för löner, avskrivningar, inköp av förbrukningsvaror etc. (bru ttoproduktionsvärde)

vård synes äga rum. Detta gäller såväl öppen som sluten vård. En del av denna regionala utjämning är dock förmodligen »skenbar». Regioner med ett relativt högt antal åldringar, t. ex. de nordligaste länen, måste, för att bibehålla balansen mellan utbud och efterfrågan, öka sin sjukvårdsservice snabbare än regioner som inte har en sådan fördelning av befolkningen. Socialvård. Utvecklingen under 60-talet har gått i riktning mot en regional utjämning i sysselsättningen inom socialvården. Antalet anställda inom de expansiva storstadslänen ökade långsammare än riksgenomsnittet. Under 70-talets första hälft förutses denna tendens bestå. 4.12.13 Sammanfattning av kalkylerna Utredningens kalkyler för de olika delområdena av offentlig tjänsteproduktion sammanfattas i tabell 4.12: 10. Det bör betonas att varken det totala utrymmet för de offentliga tjänsterna eller fördelningen inom detta bygger på några politiska ställningstaganden. Som framgått av delavsnitten bygger våra kalkyler på de statliga och kommunala myndigheternas planer och bedömningar avseende den framtida utvecklingen. Dessa uttrycker till stor del redan fattade beslut 301

Diagram 4.12:3. Produktion och sysselsättning inom offentliga tjänster samt BNP 1960-1975. Volymindex 1960=100. Log. skala. 250200-

-

5030-" 1960

| 1965

= Förädlingsvärde = BNP = Arbetstimmar

eller fastlagda riktlinjer för verksamheten och endast i begränsad omfattning sådana utgiftsökningar som kan hänföras till nya reformer. Vi har dock bedömt att dessa planer inte kan realiseras till fullo och har därför i vår kalkyl räknat med att den årliga produktionsökningen blir ca 1/2 procentenhet lägre än vad som indikeras av planerna. Enligt kalkylen förutses statens och kommunernas sammanlagda driftskostnader för offentlig tjänsteproduktion (bruttoproduktionsvärdet) öka med drygt 4,5 % per år 1970-1975. Denna siffra representerar också ökningen av den offentliga konsumtionen av sektorns produkter. Som påpekats i avsnitt 4.12.1 svarar denna sektor för ca 90 % av den offentliga konsumtionen. Det erinras vidare om att i vår kalkyl har den totala offentliga konsumtionen antagits öka med 4,5 % per år 1970-1975. Lone- och avskrivningsdelen, som representerar de offentliga tjänsternas bidrag till BNP (sektorprodukt), beräknas öka något långsammare än totalkostnaderna eller med i genomsnitt 4 % per år. Den offentliga tjänstesektorns andel i totalproduktionen skulle därmed - räknat i fasta priser - bli ungefär oförändrad under perioden fram till 1975. Även under 60-talet var denna andel i stort sett konstant. Räknar man i stället i löpande priser, innebär kalkylen en

fortsatt ökning av de offentliga tjänsternas andel av BNP. I samband med genomgången av produktionsplanerna inom olika delområden har också myndigheternas bedömning av personalbehovet angetts. På grund av olika definitioner och andra brister i personalredovisningen har dock någon summering av det redovisade personalbehovet inte varit möjlig. Vår sammanfattande personalkalkyl utgår därför från lönesummans beräknade utveckling. Kalkylen innebär att enligt planerna skulle det inom offentliga tjänsteområdet behövas ett tillskott av arbetskraft om ca 200 000 personer fram till 1975. Med den något lägre ökningstakt för offentlig tjänsteproduktion som förutsätts i vår kalkyl skulle sysselsättningsökningen bli i runt tal 185 000 personer 1970—1975. Denna ökning är dubbelt så stor som den förutsedda tillväxten av landets arbetskraftsresurser. Som framgår av avsnittet 3.2.2 innebär vår kalkyl att den offentliga tjänstesektorn svarar för 3/4 av den sysselsättningsökning som blir möjlig genom arbetskraftstillväxten och genom att arbetskraft överförs från de varu- och kraftproducerande näringsgrenarna. Mer än 20 % av den totala arbets volymen, räknat i timmar, beräknas 1975 bli utförd inom offentlig tjänstesektor. Denna andel var 1960 drygt 10 %. Sektorns investeringar har beräknats öka med närmare 3 % per år 1970-1975. Såväl i förhållande till investeringsutvecklingen under 60-talet som till den förutsedda produktionen 1970-1975 kan denna ökning te sig som anmärkningsvärt låg. Den mycket starka investeringsökningen under 60-talet har dock medfört en snabb ökning av kapitalstocken. Denna fortsätter att öka även vid här förutsatta relativt måttliga investeringsstegringar . Den offentliga verksamheten har både under 50- och 60-talet hört till de mest expansiva områdena i svensk ekonomi. Vår kalkyl innebär att detta förhållande kommer att prägla utvecklingen även under 70talets första hälft. När det gäller utvecklingen på ännu längre sikt är det emellertid föga givande att dra ut tidigare års trenSOU 1970: 71

der. Dessa leder snart till orimliga resultat beträffande sektorns omfattning och dess kostnads- och skattekonsekvenser. Här kan dock inte diskuteras möjligheterna att genom höjd effektivitet och rationaliseringar finna lösningar på dessa problem. Det är självklart att dessa strävanden bör fortsätta i all ekonomisk verksamhet, såväl offentlig som privat. Den offentliga verksamhetens omfattning och inriktning på längre sikt bör behandlas i samband med en måldiskussion. Dessa frågor diskuteras på andra ställen i denna rapport. Några aspekter av den långsiktiga tillväxtproblematiken har också berörts under delavsnitten om utbildning samt hälso- och sjukvård.

SOU 1970: 71

Svensk ekonomi i ett längre perspektiv

5.1 Syfte

1970 års långtidsutredning har koncentrerats på att ge en samlad bild av den svenska ekonomin under 1970-1975. På 5 års sikt har man en relativt god uppfattning om utvecklingen på vissa områden. Detta gäller exempelvis befolkningsutvecklingen, eftersom fruktsamhets- och dödstal på denna sikt kan bedömas vara förhållandevis stabila och olika antaganden om immigrationen inte nämnvärt påverkar utvecklingen. Om man emellertid förlänger perspektivet till att avse 20 år vet man däremot mycket litet om hur exempelvis fruktsamheten kommer att utvecklas. En annan svårbedömbar faktor på denna sikt är immigrationen. Detta gör att en prognos för befolkningen för en så lång period som 20 år blir relativt osäker. Detta medför då även att de på befolkningsprognosen grundade kalkylerna över de framtida arbetskraftsresurserna och bedömningarna av långsiktiga investeringsbehov inom bostadsbyggande, undervisning, sjukvård m. m. i motsvarande mån ökar i osäkerhet. Den ekonomiska utvecklingen betingas emellertid också av en rad andra faktorer om vilka osäkerheten är vida större. Till en viss del består dessa av sådana förhållanden som i större eller mindre utsträckning styrs av den ekonomiska politiken. Man torde visserligen kunna utgå ifrån att denna politik även i fortsättningen kommer att präglas av målsättning-

ar rörande sysselsättningen, den externa balansen och levnadsstandardens utveckling och fördelning, men helt självklart blir uppläggningen och inriktningen av denna politik avhängig av en mängd nu oförutsägbara händelser. Möjligheterna att i den sedvanliga prognosens form ange den ekonomiska utvecklingen på längre sikt är således begränsade. Att kalkyler för perioden 1970-1990 här presenteras beror på nödvändigheten att redan nu ta upp en diskussion av de mer långsiktiga utvecklingsproblemen. En erfarenhet från denna liksom tidigare långtidsutredningar är nämligen att handlingsfriheten på 5 års sikt är relativt begränsad av utgångslägets resursfördelning och av tekniska och institutionella förhållanden. Ett viktigt moment vid långsiktsplanering är bedömningen av hur framtida händelser är beroende av dagens beslut; vad som görs i dag kan begränsa framtida handlingsmöjligheter. Planeringen måste därför anpassas efter det faktum att utvecklingen på längre sikt till följd av nu oförutsägbara händelser kan förlöpa inom relativt vitt skilda gränser. Denna ovisshet gör att planeringen på kort sikt bör utformas så att man inom ramen för ett fortsatt målbestämt handlande ändå bevarar största möjliga handlingsfrihet. Den ekonomiska politiken kan inte i alla sina detaljer utstakas för en hel 20årsperiod. Av dessa anledningar har vi sett som vår uppgift att i detta avsnitt redovisa SOU 1970: 71

ett antal alternativa utvecklingsmönster med olika antaganden bl. a. för den ekonomiska politiken. Framställningen nedan, som bygger på en särskild bilaga (stencil), är disponerad enligt följande. I avsnitt 5.2 presenteras de allmänna utgångspunkterna för avvägningsproblemen och resursfördelningen för de olika alternativen. Redogörelsen begränsas här till totalkategorier såsom bruttonationalprodukt, konsumtion, investering. I avsnitt 5.3 redovisas utvecklingen av produktion, sysselsättning och investeringar inom olika näringsgrenar. Avsnitten 5.4 och 5.5 behandlar befolknings- och arbetskraftsutvecklingen. Därefter följer en allmän beskrivning av den internationella bakgrunden (avsnitt 5.6).

5.2 Produktionsutveckling resursfördelning

och

Produktionskapacitetens och därmed i stort sett även de totala resursernas tillväxttakt kan betraktas som ett resultat av utvecklingen av ett antal produktionsfaktorer. Som de grundläggande storheterna räknas härvidlag arbetskraft och kapital. Dessa faktorer genomgår emellertid kvalitativa förändringar som är svåra att mäta statistiskt. Arbetskraftens produktivitet kan sålunda bedömas växa med stigande utbildningsnivå och kapitalets effektivitet höjas vid framsteg i dess tekniska egenskaper. Med ett förenklat betraktelsesätt kan den totala produktionsökningen delas upp på två komponenter: dels den volymmässiga arbetskraftsutvecklingen, dels alla övriga kvantitativa och kvalitativa faktorer som bidrar till produktionsökningen. Dessa sistnämnda faktorer brukar sammanfattas under benämningen arbetskraftsproduktiviteten. I detta avsnitt har vi valt att arbeta med denna schablonmässiga tudelning av kapacitetstillväxten och för båda dessa komponenter har för ett antal delsektorer gjorts mer eller mindre genomarbetade projektioner för prognosperioden. Effekterna av dessa projektioner på totalproduktionens tillväxt kan emellertid inte preciseras innan den samtiSOU 1970: 71 20—014403

diga sektorvisa sysselsättningsutvecklingen bestämts. Enligt de kalkylantaganden om arbetskraftsutvecklingen och resursernas fördelning på olika användningar som senare presenteras i detta kapital skulle man för hela perioden 1970-1990 kunna vänta en genomsnittlig årlig kapacitetstillväxt av storleksordningen 4 %, vilket innebär att nationalprodukten skulle fördubblas under de närmaste 20 åren. Tillväxten under 70-talet har bedömts ligga över detta genomsnitt, medan tillväxten under 80-talet skulle understiga genomsnittsnivån med närmare V« procentenhet. När det gäller arbetskraftsutvecklingen mätt i timmar förutses en i stort sett likartad utveckling under de två 1 O-årsperioderna. Att produktionstillväxten under 80-talet trots det förutses bli lägre är att hänföra till en förutsedd långsammare produktivitetstillväxt för ekonomin som helhet, vilket sammanhänger med att tjänstesektorerna sysselsättningsmässigt väntas tillväxa på bekostnad av de varuproducerande sektorerna. - Inom de förstnämnda sektorerna stiger produktiviteten relativt sett långsamt, medan den teknologiska utvecklingen hittills har medfört och bedöms komma att medföra en betydligt snabbare produktivitetstillväxt för de varuproducerande sektorerna. Som utgångspunkt för den kommande analysen har vi valt att kalkylmässigt redovisa ett antal alternativa utvecklingsmönster. Avsikten med dessa alternativa kalkyler är att belysa såväl tillväxtens betingelser som själva tillväxtmålen. Tillväxttakten har bl. a. betydelse för möjligheterna att öka den samlade konsumtionen med bibehållen balans mellan resurser och anspråk. Olika tillväxttakter ställer vidare olika krav på den yttre balansen. Ju snabbare tillväxt desto större importbehov och desto större krav på exportens tillväxttakt för att uppnå jämvikt i bytesbalansen. Avsättningsmöjligheterna för exporten styrs å andra sidan av den internationella utvecklingen varför vår interna utveckling i avgörande grad måste anpassas till den internationella. Att bedöma den internationella utvecklingen 20 år framöver är uppenbart förenat med stor osäker-

Tabell 5.2:1. Förutsättningar i fråga om vissa strategiska variabler för här redovisade alternativ för perioden 1970—1990. 1980—1990 1970— 1975

1975— 1980

IA

IB

II A

II B

III A

III B

Antal arbetstim. tillväxt per år

_0,8

—0,4 —0,5

—0,5

—0,5

0,5

—0,5

—0,5

Offentlig konsumtion tillväxt per år

4,5

4,5

2,5

5,5

1,1 x BNPökn.

1,1 x BNPökn.

1,1 x BNPökn.

1,1 x BNPökn.

Handels- och tjänstebalans milj. kr., 1959 års priser sista året i resp. period 1 800

2 100

3 600

3 200

3 400

3 800

3 200

3 600

Arbetskraftsproduktivitet sektorvis tillväxt per år

60-talets 60-talets 60-talets 60-talets 60-talets 60-talets ca 1 proc trend trend trend trend trend trend enhet lägre än 60-talets trend

het. Med hänsyn bl. a. till denna osäkerhet framstår det som nödvändigt att kunna anpassa den svenska ekonomin till en flexibel strategi vad gäller ambitionsnivån för den ekonomiska tillväxten, och det synes därvid lämpligt att överväganden om resursutveckling och resursfördelning knyts till olika tillväxtalternativ. Dessa alternativa beräkningar förutsätter att man har tillgång till ett sammanhängande ekonomiskt modellsystem, där man i kvantitativa termer kan fastställa olika samband och kausala förhållanden mellan sektorer och variabler i ekonomin. I detta syfte har en disaggregerad tillväxtmodell utarbetats inom långtidsutredningen. Modellens konstruktion kommer att redovisas i en särskild bilaga (stencil) till denna rapport. Modellen har bl. a. möjliggjort konsistenta illustrationer av hur olika antaganden för vissa variabler kan tänkas komma att inverka på ett framtida utvecklingsförlopp. I det följande anges i grova drag vad alternativ disponering av resurser kan få för konsekvenser för den allmänna ekonomiska utvecklingen 1970-1990. Analysen begränsas till möjliga förskjutningar mellan de tre 306

ca 1 proc enhet högre än 60-talets trend

breda ramar för resursernas fördelning som står i centrum för den långsiktiga utvecklingsproblematiken, nämligen kapitalbildning, offentlig och privat konsumtion. Vidare belyses de samhällsekonomiska konsekvenserna av olika antaganden för den framtida arbetskraftstillgången. Framställningen har således i mindre grad karaktär av en definitiv prognos, utan syftar främst till att bilda underlag för en diskussion av långsiktiga avvägnings- och planeringsfrågor. När den följande diskussionen utgår från preciserade tillväxttal får detta endast ses som en teknik för att i första hand belysa olika tendenser. Analysen har vad gäller 70-talet begränsats till ett enda utvecklingsförlopp, uppdelat på delperioderna 1970-1975 och 1975 -1980. För 80-talet har 6 olika alternativ beräknats. 80-talet har med hänsyn till osäkerheten vad gäller tidsförloppet behandlats som en period. Stor osäkerhet vidlåder naturligtvis även kalkylen för 70-talet, men ej i lika hög grad vad gäller själva tidsprofilen. Utvecklingen under första hälften av 70-talet överensstämmer med den »grundkalkyl» som tecknats i avsnitt 1.5. SOU 1970: 71

Tabell 5.2: 2. Resursfördelning och tillväxt 1970—1990. Förändring, procent per år. 1980- -1990

Bruttonationalproduk Konsumtion därav: privat offentlig Bruttoinvestering Import Export

t

1970— 1975

1975— 1980

IA

IB

IIA

IIB

IIIA

IIIB

3,8 3,6

4,3 4,2

4,2 4,1

2,9 3,1

3,6 3,7

4,6 4,4

2,9 3,7

4,1 3,2

3,3 4,5 3,5 6,2 7,3

4,1 4,5 5,4 6,7 6,5

4,6 2,5 4,5 6,2 6,2

2,2 5,5 2,5 4,2 4,2

3,6 4,1 3,3 5,3 5,3

4,2 5,2 5,1 6,3 6,3

3,9 3,3 0,1 4,7 4,7

2,6 4,7 6,6 5,7 5,7

Framställningsmässigt behandlas 70-talet i vissa sammanhang nedan som en period. De olika antaganden i fråga om vissa basvariabler för de olika perioderna samt för de olika alternativen sammanfattas i tabell 5.2: 1. 5.2.1 Utvecklingen under 70-talet Utvecklingen under första hälften av 70-talet har utförligt behandlats i andra avsnitt av rapporten. Här skall endast markeras dessa års karaktär av »övergångsperiod» sett i ett längre tidsperspektiv. Som tidigare framhållits kommer den ekonomiska politiken under första hälften av 70-talet i högre grad än tidigare att få inriktas på att skapa balans i de utrikes betalningarna. Resursfördelningsmönstret under dessa år måste ändras i riktning mot en ökad avsättning av produktionsresultatet utomlands. Det importbehov som svarar mot bruttonationalproduktens tillväxt och sammansättning 1970-1975 skulle medföra en årlig ökning av importen med ca 6,2 %. Med hänsyn till svängningen i bytesbalansen från ett under begynnelseåret kraftigt underskott till ett för slutåret kalkylerat balanserat läge skulle den samtidiga årliga exportökningen behöva uppgå till 7,3 % . Jämförd med 60-talet framstår denna skillnad i ökningstakt mellan export och import som markant. Under 60-talet ökade exporten med 7,7 % och importen med 7,5 % per år. För perioden 1975-1990 har som framgår nedan exporten och importen förutsatts tillväxa parallellt. Under andra hälften av 70-talet kan man SOU1970:71

enligt utförda beräkningar emotse en likartad utveckling av antalet personer i arbetskraften som under första hälften. Minskningen i medelarbetstiden 1975-1980 har emellertid kalkylmässigt bedömts gå långsammare än 1970-1975, varför utvecklingen av arbetskraftsresurserna mätt i timmar blir något mindre ogynnsam under senare hälften av 70-talet än under den tidigare hälften. Härigenom förutses bruttonationalprodukten tillväxa något snabbare 19751980 än 1970-1975. När det gäller utvecklingen 1975-1980 jämförd med utvecklingen 1970-1975 kan i anslutning till tabell 5.2: 2 följande kommentarer i övrigt göras. Förutsatt att vi uppnår balans i de utrikes betalningarna före 1975 kan exporten under sista hälften av 70-talet tillväxa i en något lugnare takt. Samtidigt förutses investeringarna 19751980 öka i en ej obetydligt högre takt än 1970-1975, delvis som en följd av att bostadsinvesteringarna, som 1970-1975 förutsatts minska något, bedömts öka 1975-1980. Den offentliga konsumtionsökningen har relativt godtyckligt anslagits till 4,5 % per år, vilket leder till att den privata konsumtionen kan beräknas tillväxa något snabbare än under 1970-1975.

5.2.2 Utvecklingen under 80-talet Jämförelser mellan alternativen De siffermässiga preciseringarna som ges nedan baseras i väsentliga delar på rena modellberäkningar. Vissa variabler har emellertid härietts genom särskilda prognoser el-

Tabell 5.2:3. Försörjningsbalansens delposter i procent av Bruttonationalprodukten 1975—• 1990. 1959 års priser. 1990

Bruttonationalprodukt Konsumtion därav: privat offentlig Bruttoinvestering Lagerförändring Import Export

1980 IA

IB

IIA

IIB

IIIA

IIIB

100,0 73,7

100,0 73,3

100,0 72,7

100,0 75,0

100,0 74,2

100,0 72,2

100,0 79,5

100,0 67,1

54,8 18,9 22,8 2,0 37,9 39,4

54,3 19,1 24,0 1,3 42,4 43,8

56,5 16,2 24,7 1,0 51,4 53,0

50,5 24,5 22,8 0,6 48,0 49,6

54,1 20,0 23,4 0,8 49,9 51,5

52,0 20,2 25,1 1,1 49,7 51,3

59,6 19,8 18,3 0,7 50,3 51,9

46,9 20,2 30,3 1,0 49,4 51,0

ler utgör antaganden gjorda med hänsyn till tänkta ekonomisk-politiska målsättningar. För den offentliga konsumtionen gäller således med undantag för alternativen I A och I B att den antagits fortsätta att stiga i samma relativa takt gentemot BNP som skett under de senaste 20 åren. Exportutvecklingen har valts så att varu- och tjänstebalansen ger ett visst överskott, vilket kan disponeras för biståndsverksamhet, nettokapitalexport eller förstärkning av valutareserven. I rent kalkylmässigt syfte har uhjälpens storlek anslagits till 1 % av BNP i löpande priser. Den privata konsumtionen har kalkylmässigt erhållits som en restpost. I alternativen I A och I B illustreras effekten på den ekonomiska utvecklingen av förändringar i den offentliga konsumtionens tillväxttakt. I alternativ I A har den offentliga konsumtionens årliga volymökning satts till 2,5 %, i alternativ I B till 5,5 %. Jämfört med alternativ I B skulle i alternativ I A arbetskraft kunna lösgöras från offentlig sektor och omfördelas till andra näringar i en sådan utsträckning att den potentiella BNP-ökningen blir drygt 1 procentenhet större och utrymmet för den privata konsumtionen kan växa drygt 2 procentenheter snabbare. Alternativet I A med låg ökningstakt för den offentliga konsumtionen innebär vidare stora påfrestningar på den yttre balansen. Det importbehov som svarar mot nämnda BNP-tillväxt och sammansättning skulle kräva en ökning av den totala exportvolymen med 6,2 % per år (alternativ I B = 4,2 %) - en utveckling som reser be308

tydande krav på en utbyggnad av vår exportkapacitet. Alternativen I I A och II B belyser effekterna på samhällsekonomin av olika antaganden för den framtida tillgången på arbetskraft. I I I A har arbetskraftsresurserna i timmar förutsatts minska med Vs % per år (= arbetstidsförkortningen fortsätter under 80-talet i samma takt som under perioden 1950-1975), i II B förutsätts en ökning med 1/2 % per år ( = ingen arbetstidsförkortning under 80-talet). Som framgår av tabell 5.2: 3 ställer den snabbare produktionstillväxten i I I B anspråk på en högre investeringskvot än i II A, varför utrymmet för privat konsumtion i II B växer något långsammare än BNP. För hela 80-talet blir likväl ökningen av den privata konsumtionen 50 % i II B mot ca 40 % i II A, vilket i årliga tillväxttal innebär 4,2 % respektive 3,6 %. Skillnaden i ökningstakt mellan de båda alternativen visar således vad man får avstå i form av privat konsumtionsökning genom att ta ut en del av standardökningen i fritid. Alternativen III A och III B har konstruerats med avsikt att belysa de samhällsekonomiska konsekvenserna av en sänkning respektive en höjning av investeringskvoten i ekonomin. Av avgörande betydelse härvidlag är inte endast de totala investeringarnas storlek, utan i lika hög grad fördelningen på olika näringsgrenar. En sådan kalkyl kan läggas upp på flera olika sätt. Här har valts en indirekt beräkningsteknik för denna illustration genom att sänka reSOU 1970: 71

Tabell 5.2:4. Försörjningsbalans för 1970, 1975, 1980 och 1990. Milj. kr., 1959 års priser. 1990 1975 Privatkonsumtion Offentlig konsumtion Bruttoinvesteringar Lagerförändring Bytesbalans Bruttonationalprodukt

1980 IA

IIA

HB

1IIA

1IIB

66 635 81400 127 850 100 800 115 650 122 200 119 100 105 100 22 970 28 600 36 600 48 800 42 750 47 500 39 600 45 300 27 725 36 000 56 000 45 500 50 000 59 000 36 500 68 000 2 400 1 900 2 300 I 200 1 800 2 700 1 300 2 200 1 800 2 100 3 600 3 200 3 400 3 800 3 200 3 600 121530 150 000 226 350 199 500 213 600 235 200 199 700 224 200

spektive höja tillväxttakterna för de sektorvisa produktivitetsprognoserna jämfört med dem som använts i alternativen I och II. Innebörden av detta är att om man vill höja produktionen per arbetstimme är man, vid givna tekniska förutsättningar i övrigt, hänvisad till att öka kapitalinsatsen per enhet arbetsinsats. Detta kräver att resursinriktningen förskjuts mot en ökad investeringskvot. Modellen har använts för att beräkna de sektorvisa investeringar som svarar mot dessa antaganden. I alternativ III A har tillväxten i de sektorvisa produktivitetsprognoserna sänkts med ca 1 procentenhet jämfört med antagandena i alternativ II, och i alternativ III B har de höjts i motsvarande grad. Som framgår av tabell 5.2: 4 skulle i alternativ III B nivån för investeringarna 1990 ligga 32 miljarder kr. högre än i alternativ III A, medan den totala konsumtionen endast skulle behöva reduceras med ca 8 miljarder kr. Skillnaden mellan dessa belopp, ca 25 miljarder kr., skulle svara mot den höjning av nationalprodukten, som åstadkommits genom den snabbare kapitalackumulationen i alternativ III B. Här föreligger uppenbarligen ett val mellan konsumtion i en närmare eller mer avlägsen framtid. Genom att öka investeringarna kan produktionstillväxten accelereras. Ju ambitiösare målet för den ekonomiska tillväxten sätts, desto mer av resurserna måste avsättas för investering och desto lägre blir ökningstakten för konsumtionen. På lång sikt kommer emellertid även utrymmet för konsumtion att öka. Den höjning av investeringskvoten under 80-talet som SOU 1970: 71

IB

ingår i kalkylen skulle till en början i sin helhet få bäras av konsumtionen. Men tack vare en fortskridande snabb kapitalackumulation, och därmed en snabbare BNP-tillväxt, skulle detta avbräck väsentligen ha reducerats vid 80-talets slut. Efter ytterligare ett antal år blir nivån för konsumtionen högre än den nivå som skulle förelegat om ingen höjning av investeringskvoten skulle ha vidtagits (alternativ II A). Det tidigare skisserade utvecklingsmönstret för den kommande 20-årsperioden medför, som visas i tabell 5.2: 3, bl. a. väsentliga höjningar av exportens och importens andelar av BNP mätt i fasta priser. Dessa andelar som successivt stigit under 60-talet uppgick 1970 till Vs av BNP (1959 års priser) och för 1990 förutses andelarna uppgå till ungefär hälften. För övriga försörjningsbalansposter blir förändringarna utom för alternativen III A och III B enligt gjorda kalkyler relativt obetydliga. I löpande priser har däremot exportens och importens andelar av BNP inte nämnvärt förändrats under perioden 1950-1970, vilket sammanhänger med att prisutvecklingen för exporten och importen i stort sett följt världsmarknadspriserna, vilka utvecklats väsentligt långsammare än genomsnittligt för den svenska ekonomin. Genom att arbeta med prisnivåer som ligger så långt tillbaka i tiden som 1959 framstår den av oss redovisade nivån i många fall som främmande. Nedanstående tablå visar den genomsnittliga årliga relativprisutvecklingen 1950-1970 för olika delposter i försörjningsbalansen. 309

Procent Import Export Privat konsumtion Offentlig konsumtion Bruttoinvesteringar

—2,6 —2,3 —0,6 2,0 —0,2

Den tendens i relativprisutvecklingen som förelegat under perioden 1950-1970 har vi bedömt i stort sett komma att fortsätta under den kommande 20-årsperioden. En viss avsaktning i takten för offentlig konsumtion och en motsvarande ökning för privat konsumtion, med anledning av ett förväntat ökat varuinnehåll respektive ökat tjänsteinnehåll, ingår emellertid i våra kalkyler. Med utgångspunkt från dessa projektioner har vi konstruerat nedanstående tablå, som anger olika delposter i försörjningsbalansen i procent av BNP mätt i löpande priser (någon bedömning av generella förändringar i prisnivån erfordras ej härför).

Import Export Privat konsumtion Offentlig konsumtion Bruttoinvesteringar

1990 1975 1980 II A

26,0 25,2 52,4 23,3 22,7

25,6 26,5 49,3 26,3 22,0

24,9 25,9 46,7 28,7 22,6

21,9 23,4 42,2 34,9 20,6

Jämfört med respektive komponenters andelar i fasta priser (tabell 5.2: 3) framstår skillnaderna för export och import som mycket drastiska. Vidare ökar den offentliga konsumtionen markant sin andel. Detta sammanhänger med att den offentliga konsumtionen i mycket stor utsträckning nationalbokföringsmässigt utgörs av löner, och dessa bedöms prismässigt utvecklas betydligt snabbare än priserna på varor.

5.2.3 Kommentarer till beräkningarna Framställningen ovan har, vad gäller utvecklingen under 80-talet, begränsats till en diskussionsvis jämförelse mellan olika alternativ. Gemensamt för dessa är att tillväxten i den privata konsumtionen blir relativt långsam. Detta sammanhänger emellertid i 310

viss grad med vår bedömning att standardstegringen framöver i stor utsträckning kommer att tas ut i form av ökad fritid. - I alternativ I I A blir den årliga ökningen i privat konsumtion 31/» % sett över 80-talet som helhet. Med den förutsedda befolkningsutvecklingen blir konsumtionsökningen per capita endast ca 3 % per år. Vid den omfördelning av inkomster till den icke aktiva äldre befolkningens fördel som utmognåden av ATP-utbetalningarna bedömts medföra blir ökningstakten av den privata konsumtionen per capita för befolkningen i aktiv ålder ytterligare något lägre. Om så blir fallet växer försörjningsbördan per arbetande person snabbare under 80-talet än under 60- och 70-talen. Det torde delvis vara mot denna bakgrund som valet mellan en förkortad arbetstid och en snabbare tillväxt i privat konsumtion bör ses. Mycket kan synas tala för att vi med hänsyn till befolkningsutvecklingen inte har någon anledning att slå av på tillväxttakten i den samlade produktionen respektive den samlade konsumtionen. Beroende på inriktningen kan konsumtionen, inte minst den offentliga, i framtiden i ökad utsträckning rikta sig mot områden, där kapitalinsatsen per konsumtionsenhet är hög. Därmed krävs en hög samhällelig investeringskvot för att tillgodose efterfrågan. Då problemet med en snabb ökning av antalet konsumenter per enhet arbetsinsats under 80-talet av allt att döma skärps, kommer betydande svårigheter att föreligga för den ekonomiska politiken att få till stånd en höjning av investeringskvoten utan tendenser till inflation. Ett viktigt inslag i den kommande utvecklingen är vidare att man kan vänta sig ökade insatser - nationellt och internationellt - för att begränsa produktionens negativa verkningar på miljön. Dessa insatser kommer att innebära lägre tillväxttakt i produktionen och därmed ytterligare reducera utrymmet för den privata konsumtionen. Från välfärdssynpunkt innebär åtgärder mot miljöförstöring en vinst och därmed blir det mindre intressant om tillväxttakten (som den nu mäts) blir något lägre. SOU 1970: 71

En annan fråga som kan diskuteras i detta sammanhang är u-hjälpens framtida storlek. Som tidigare berörts har i våra kalkyler u-hjälpen beräkningsmässigt satts till 1 % av BNP i löpande priser. U-hjälpen innebär att en del av vårt produktionsresultat skall överföras till u-länderna. De reala resurser som knyts till u-hjälpen och som begränsar utrymmet för inhemsk efterfrågan representerar i ett längre perspektiv de samhälleliga kostnaderna för u-hjälpen. En sådan resursomfördelning kommer även till synes i bytesbalansen genom en snabbare exportökning och/eller att importtillväxten blir lägre som en följd av ett lägre inhemskt resursutnyttjande. För att få en uppfattning om konsekvenserna av en höjning av u-hjälpen från 1 % av BNP 1980 till 2 % av BNP 1990 har med modellens hjälp effekten på samhällsekonomin beräknats. Härvid har valts att låta den erforderliga inhemska efterfrågebegränsningen i sin helhet belasta den privata konsumtionen. Som beräkningsmässiga förutsättningar i övrigt har valts de som gäller för alternativ II A. Förutsatt realismen i vår modell kommer höjningen av u-hjälpen att reducera tillväxten i privat konsumtion under 80-talet från 3,6 % per år till 3,3 % per år. Konsekvenserna på utrikeshandelns sida blir att den samtidiga årliga exportökningen blir 0,2 procentenheter högre, medan importtillväxten reduceras med 0,1 procentenhet. Våra kalkyler har vidare gett vid handen att importvolymen framöver kommer att stiga snabbt, vilket ställer betydande krav

på expansion av vår exportkapacitet för att skapa jämvikt i utrikesbetalningarna. En sådan utveckling kan komma att återspeglas i djupgående förändringar inom vissa delar av vår produktion, med krav på längre driven mekanisering och automation. Sannolikt innebär detta bl. a. väsentliga förändringar i produktionsenheternas storlek. Den internationella konkurrensen kommer att driva fram krav på specialisering och långa produktionsserier. Denna »inre omstrukturering», som i hög grad bidragit till produktionsökningen under 60-talet, torde således ytterligare få påskyndas framöver. En sådan utveckling torde emellertid endast bli möjlig genom en hög rörlighet på arbetsmarknaden och inre och yttre rationalisering av produktionen.

5.3 Den sektorvisa

utvecklingen

5.3.1 Produktions- och sysselsättningsutvecklingen Den ekonometriska modell som använts som underlag för analysen av den allmänna ekonomiska utvecklingen vad gäller BNP, konsumtion och investeringar har även använts för att beräkna effekterna på näringsgrenar av de olika alternativen för resursfördelningen. Modellen har delvis konstruerats med sikte på att beakta samspelet mellan olika näringsgrenar och visa de långsiktiga utvecklingslinjerna i sektorssammansättningen. När i det följande 80-talets utveckling

Tabell 5.3:1. Produktionsvolymen inom olika näringsgrenar 1970—1990. Förändring, procent per år. 1970— 19751975 1980 Jordbruk, skogsbruk Industri och övrig varuproduktion Summa varuproduktion Samfärdsel Övriga privata tjänster Offentliga tjänster Summa tjänster Totalt

SOU 1970: 71

1980—1990 IA

IB

1IA

IIB

IIIA

IIIB

0,7

0,4

0,1

—2,2

—0,9

0,1

—1,4

—0,7

4,8 4,4 4,8 3,6 3,6 3,8

4,8 4,5 4,1 4,2 3,5 4,0

4,6 4,4 3,7 4,6 2,1 3,8

2,7 2,5 2,5 2,9 5,1 3,5

3,8 3,5 3,1 3,8 3,6 3,7

4,8 4,6 3,7 4,7 4,8 4,6

2,9 2,7 2,9 3,4 2,9 3,2

4,4 4,2 3,1 4,0 4,3 3,9

4,1

4,3

4,2

2,9

3,6

4,6

2,9

4,1

diskuteras avses utvecklingen enligt alternativet II A. I tabell 5.3: 1 redovisas produktionsutvecklingen 1970-1990 inom olika näringsgrenar. För här särredovisade sektorer är det endast jord- och skogsbrukssektorn som enligt gjorda kalkyler kommer att minska sin produktion under den framförliggande 20-årsperioden. Denna minskning kan i sin helhet återföras på en minskad jordbruksproduktion medan produktionen inom skogsbruket, som till övervägande del styrs av skogsindustriernas virkesbehov, kommer att öka. Utvecklingen inom jordbruket blir å andra sidan beroende av den framtida jordbrukspolitiken och utvecklas i en takt som delvis styrs av statsmakterna. Enligt våra kalkyler består de tendenser i fråga om nedläggning av mindre brukningsenheter som förelegat under 50- och 60-talen. Den samtidiga produktivitetsutvecklingen blir bl. a. beroende av förändringar i geografisk struktur, samverkan mellan mindre brukningsenheter och produktionsinriktning. Vi har relativt godtyckligt förutsatt att den snabba tillväxt i produktiviteten som skett under senare år skall fortsätta. Om så blir fallet kommer sysselsättningen mätt i arbetstimmar under 70-talet att minska i en något snabbare takt än under 60-talet. För 80talet skulle denna utveckling enligt gjorda kalkyler ytterligare påskyndas något. Om världsmarknadspriserna på jordbruksprodukter skulle bli väsentligt högre eller väsentligt lägre fram till 1990 än de är i dag, kan produktionen och därmed sysselsättningen inom jordbruket utvecklas helt annorlunda än vad som här skisserats. För industri och övriga varuproducerande sektorer tillsammantagna förutses en tillväxttakt i produktionen för 70-talet som med ca Vs procentenhet överstiger den för ekonomin som helhet. Under 80-talet skulle enligt gjorda kalkyler denna sektor tillväxa i samma takt som totalproduktionen. Denna utveckling kan bedömas komma till stånd med en inte oväsentligt lägre arbetsinsats. För de privata tjänsteproducerande sektorernas vidkommande förutses den relativa 312

tillväxten i produktionen under 70-talet bli snabbare än under 60-talet. Denna tendens väntas bli ytterligare accentuerad under 80talet, vilket sammanhänger med att tjänsternas andel av den totala förbrukningen av varor och tjänster bedömts stiga i accelererande takt. Med en fortsatt stigande levnadsstandard kommer därför den privata konsumtionen att innehålla en ökad relativ andel tjänster. Vissa servicenäringar drar oundvikligen till sig mera arbetskraft även om arbetsbesparande åtgärder nu mer än tidigare torde komma att aktualiseras. För hela gruppen privata tjänster förutses en relativt svag sysselsättningsminskning under både 70- och 80-talen. Den offentliga sektorns produktionsutveckling är i våra kalkyler beräkningsmässigt kopplad till utvecklingen av den offentliga konsumtionen. Denna har under prognosperioden förutsatts öka i ungefär samma relativa takt jämfört med BNP som under 50- och 60-talen. Då varuinnehållet i den offentliga konsumtionen successivt ökat under senare tid har den offentliga sektorns bidrag minskat i motsvarande mån. Vi har förutsatt att denna tendens fortsätter i framtiden. Om så blir fallet kommer den offentliga sektorns produktionstillväxt under 80talet att överensstämma med genomsnittet för ekonomin. Med hänsyn till den, enligt nationalräkenskapssystemet, mycket låga produktivitetstillväxten inom denna sektor blir den samtida sysselsättningsökningen likväl betydande. Beräkningarna av näringsgrensstrukturen fram till 1990 visar som framgår av tabell 5.3: 2 på en kraftig relativ sysselsättningsökning för de tjänsteproducerade sektorerna på bekostnad av de varuproducerade sektorerna. Denna tendens är mest uttalad för den offentliga sektorn vars andel av den totala sysselsättningen, som 1970 utgjorde ca 18 %, beräknas uppgå till omkring 37 % 1990. Den kraftigaste andelsminskningen kan noteras för jord- och skogsbruket där projektionen anger en nedgång för jordbrukets och skogsbrukets andel från 8 % 1970 till omkring 2 % 1990. Trots den kraftiga nedgången i sysselsättningsandelen kommer SOU 1970: 71

Tabell 5.3: 2. Andelen arbetstimmar inom olika sektorer 1950—1990. Procent. 1990 1950

1980 IA

IIA

IIIA

Jordbruk, skogsbruk 21,3 Industri och övrig varuproduktion 42,9 Summa varuproduktion 64,2 Privata tjänster 27,9 Offentliga tjänster 7,9 Summa tjänster 35,8 Totalt 100,0

15,2 43,5 58,7 30,2 11,1 41,3 100,0

8,1 42,7 50,9 31,6 17,6 49,1

4,3 37,9 42,2 32,2 25,6 57,8

22 33,3 35,5 32,8 31,7 64,5

100,0

100,0

100,0

2,0 30,5 32,5 30,6 37,0 67,5 100,0

1.9 29,8 31,7 29,1 39,3 68,3 100,0

varuproduktionen som framgår av tabell 5.3: 3 att öka sin relativa andel av det samlade produktionsresultatet mätt i fasta priser. För den offentliga sektorn, som enligt kalkylen fördubblar sin relativa andel av den totala sysselsättningen mellan 1970 och 1990, förutses emellertid en svag tillbakagång i dess andel av totalproduktionen mätt i fasta priser mellan 1970 och 1990. I löpande priser blir emellertid som framgår av tabellen produktionsbilden väsentligen annorlunda. De tjänsteproducerande näringsgrenarna ökar markant sina andelar av nationalprodukten. Vad gäller den offentliga sektorn, som volymmässigt för hela 20-årsperioden ökar långsammare än BNP, förutses den relativa prisförändringen bli av den omfattningen att den offentliga sektorn, som 1970 utgjorde ca 18 % av BNP, komma att öka sin andel till ca 24 % 1990. 5.3.2 Investeringsutvecklingen Med hjälp av den ekonometriska modellen har för vissa sektorer de investeringsbehov framräknats som svarar mot våra antaganden för produktions- och sysselsättningstillväxten. Bostadsinvesteringarnas utveckling under 70-talet har däremot beräknats utifrån gjorda antaganden för befolkningsutveckling, hushållsbildning och urbanisering. För 80-talet har inga egentliga beräkningar företagits. Vissa allmänna överväganden med hänsyn till bostadsbeståndets åldersfördelning kan tala för att en ganska stor del av bostadsbeståndet kan behöva förnyas mot slutet av detta sekel. Dessa överväganden har lett till att vi har antagit en ökning av SOU 1970: 71

bostadsinvesteringarna mellan 1975 och 1990. De offentliga investeringarna har i kalkylerna fått tillväxa i samma relativa takt jämfört med den offentliga konsumtionens utveckling som under perioden 1950-1970. Tabell 5.3: 4 visar hur enligt dessa beräkningar bruttoinvesteringarna fördelar sig på näringsgrenar. Bostadsinvesteringarnas andel av de totala bruttoinvesteringarna som i stort sett varit konstant under perioden 1950-1970 visar en markant nedgång under 70-talet. Denna nedgång kan i stor utsträckning återföras på utvecklingen under 1970-1975 då bostadsinvesteringarna beräknas minska med 2 % per år (se avsnitt 4.9). Under 80-talet förutses bostadsbyggandet öka sin andel av de totala bruttoinvesteringarna. Jämfört med utvecklingen för bostadsinvesteringarna visar investeringsutvecklingen inom sektorn industri och övrig varuproduktion en helt annorlunda bild. För 1980 har denna sektor beräknats öka sin relativa andel kraftigt, vilket till viss del sammanhänger med den av oss kalkylerade starka investeringstillväxten under 70-talets första hälft. 1990 förutses denna sektors andel av de totala investeringarna falla tillbaka till det genomsnitt som rådde under 50- och 60-talen. Av tabellen framgår vidare att jordbrukets och skogsbrukets andelar väntas minska, medan för offentlig sektor förutses en kraftig andelsökning. 5.4

Befolkning

Som underlag för diskussionen om den framtida befolkningsutvecklingen ligger en av 313

Tabell 5.3: 3. Näringsgrenarnas andelar av den totala produktionen 1950—1990. 1959 års priser

Jordbruk, skogsbruk Industri och övrig varuproduktion Summa varuproduktion Privata tjänster Offentliga tjänster Summa tjänster Totalt

1990 IIA

10,9 45,1 56,0 31,2 12,8 44,0

7,7 46,7 54,4 32,7 12,9 45,6

4,9 52,3 57,2 30,9 11,9 42,8

3,2 56,9 60,1 29,4 10,5 39,9

2,0 57,8 59.8 29,6 10,6 40,2

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

Löpande priser

Jordbruk, skogsbruk Industri och övrig varuproduktion Summa varuproduktion Privata tjänster Offentliga tjänster Summa tjänster Totalt

1990 IIA

12,8 46,0 58,8 30,7 10,5 41,2

8,5 46,3 54,8 31,9 13,3 45,2

4,6 44,5 49,1 33,2 17,7 50,9

2,7 39,5 42,2 35,1 22,7 57,8

1,7 33,9 35,6 40,3 24,3 64,4

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

ringspolitik som förs. Förutsättningarna för invandringspolitiken kan framdeles i vissa avseenden komma att ändras. En balans på exempelvis bostadsmarknaden skulle medföra att ett argument mot invandring av arbetskraft bortfaller. Fördelarna av invandring kan bedömas visa sig vara så stora att man kommer att bedriva en mer aktiv invandringspolitik. Befintliga tendenser pekar också på att arbetsmarknaden går mot en hög grad av internationalisering, vilket bör underlätta arbetskraftens flyttning mellan olika länder. Denna internationalisering av arbetskraften gör det också på sikt mera meningsfullt att i stället för en svensk arNäringsgrenarnas andelar av bruttoinvesteringarna 1950—1990. 1959 års

SCB gjord befolkningsprojektion för perioden 1970-1990. En ingående diskussion av utvecklingen under 70-talet ges i avsnitt 3.1. Det är givet att de olika antagandena som ligger till grund för befolkningsprojektionen för 80-talet blir osäkrare med hänsyn till möjligheterna att på denna sikt bedöma utvecklingen av sådana faktorer som invandring, fruktsamhet och dödlighet. I det prognosalternativ som nedan presenteras har fruktsamhet och dödlighet antagits ligga på samma nivå som under 70-talet. Nettoinvandringen har förutsatts bli 20 000 personer per år. Det faktiska utfallet blir givetvis i hög grad beroende på den invandTabell 5.3:4. priser, procent.

Jordbruk, skogsbruk Industri och övrig varuproduktion Privata tjänster Bostäder Offentliga tjänster Totalt

1990 IIA

7,1 38,8 20,6 23,7 9,7

4,3 34,0 25,8 21,2 14,7

4,0 32,0 22,1 21,4 20,5

3,2 41,3 21,3 13,9 20,4

2,0 37,5 19,6 16,0 24,9

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0 SOU 1970:71

betsmarknad tala om en skandinavisk eller nordisk. Enligt SCB:s projektion växer befolkningen i en relativt jämn takt fram till 1990. Folkmängden, som 1970 uppgick till ca 8,0 miljoner, beräknas stiga till 8,3 miljoner 1975, 8,5 miljoner 1980 och 8,9 miljoner 1990. Som framgår av nedanstående tablå förutsätts samtidigt vissa förskjutningar äga rum i befolkningens ålderssammansättning. Främst utmärkande är härvid att de äldre åldersgrupperna under hela perioden 19701990 ökar i snabb takt. Procent Åldersklasser

0 - -15 16- -24 2 5 - -64 6 5 - -74 7 5 - -vv

24,2 12,1 52,0 7,6 4,1

22,2 13,7 50,4 8,8 4,9

22,1 11,9 50,4 9,6 6,0

21,1 12,4 50,2 9,3 7,0

100,0

100,0

100,0

100,0

5.5 Arbetskraft

Som en utgångspunkt för resonemangen om arbetskraftsresursernas utveckling presenteras i tabell 5.5: 1 vissa komponenter som utgör byggstenarna för analysen. Ett väsentligt och för kalkylerna någorlunda tillförlitligt underlag utgör de tendenser i fråga om befolkningsutveckling som ovan berörts. Som framgår av tabellen förutses befolkningens sammansättning ur arbetskraftssynpunkt bli något mer gynnsam under 80-talet än under 70-talet. Denna utveckling är emel-

lertid osäker eftersom förbättringen till stor del kan återföras på immigrationsantagandet. (Ca 75 % av den beräknade arbetskraftsökningen under hela 80-talet kan sålunda hänföras till immigrationsantagandet.) Vid en prognos för utbudet av arbetskraft måste man vidare ta ställning till hur många personer av befolkningen som faktiskt kommer att delta i förvärvslivet. - En fortsatt förlängning av utbildningstiden väntas sålunda reducera tillväxten i den yrkesverksamma befolkningen. Det förefaller också troligt att yrkesfrekvensen för äldre personer minskar med hänsyn till en genomsnittligt lägre pensionsålder. Vidare torde ATPutbetalningarna, som successivt inträder under 70- och 80-talen, i inte oväsentlig grad förbättra den äldre befolkningens inkomster, varför ett motiv att förvärvsarbeta bortfaller för personer över pensionsåldern. Mot dessa negativa faktorer står ett antagande om en allt större andel gifta kvinnor i förvärvslivet. Det finns flera faktorer som tenderar att höja förvärvsfrekvensen för gifta kvinnor. 1 Kortare arbetstid kan beräknas medföra att en del gifta kvinnor som deltidsarbetar går över på heltid. 2 Utvecklingen mot befolkningskoncentration till tätortsområden ger större valmöjligheter för kvinnor som söker arbete. 3 En ökad relativ betydelse för t tjänstenäringarna* skapar attraktiva sysselsättningsmöjligheter för exempelvis gifta kvinnor. I dessa tjänstenäringar har traditionellt sysselsatts relativt fler gifta kvinnor än i de

Tabell 5.5:1. Befolkning och arbetskraft 1970—1990. Förändring 1970—1980

Total befolkning därav personer i åldern 18—66 Personer i arbetskraften dära^ man gifta kvinnor ej gifta kvinnor immigranter Arbets timmar

SOL 1970: 71

1980—1990

1000-tal

Procent

1000-tal

Procent

470 145 180 10 220 — 50

5,9 2,8 4,6 0,3 23,5 —8,5

370 245 220 80 140 0

4,4 4,7 5,4 3,3 8,3 0,0

140 —350

140 —5,7

—300

—5,0

varuproducerande näringarna. På basis av dessa tendenser har en prognos utarbetats för den yrkesverksamma befolkningen under 70- och 80-talen. Denna visar en nedgång i yrkesfrekvensen för männen och en svag ökning för gifta kvinnor. För flertalet faktorer som kan förväntas bestämma yrkesverksamheten gäller att utvecklingen i väsentliga avseenden bestäms dels av myndigheternas åtgärder, dels av människornas värdering av alternativa möjligheter för disponering av sin tid (arbete kontra fritid). De offentliga myndigheterna kan således genom ökad vuxenutbildning, förlängd skolplikt, utveckling av arbetsförmedlingsverksamhet, byggande av daghem osv. i väsentlig utsträckning påverka den totala förvärvsfrekvensen.

5.5.1 Arbetstidens längd o-h förläggning I vilken utsträckning medelarbetstiden kommer att förkortas under den framförliggande 20-årsperioden blir en fråga där bl. a. ökad fritid får ställas mot ökad konsumtion. I vårt huvudalternativ har det godtyckliga antagandet gjorts att takten i arbetstidsförkortningen under 70- och 80-talen som helhet kommer att ligga i linje med den långsiktiga trend som gällt sedan slutet av 50-talet. Om man accepterar denna extrapolering av arbetstidsförkortningen är fältet ganska fritt för spekulationer om hur arbetstiden kommer att förläggas. Mycket litet är känt om preferenserna härvidlag. De hittillsvarande arbetstidsförkortningarna har alternerat mellan utökad semester och förkortning av arbetsveckan. Det är inte osannolikt att en fortsatt arbetstidsförkortning sker på likartat sätt. En förkortning av arbetsveckan kan göras på olika sätt med varierande effekter som torde få rätt stora konsekvenser både för den ekonomiska och sociala utvecklingen. En förkortning, som förläggs så att arbete å ena sidan och ledighet å den andra koncentreras till vissa dagar, kan ställas mot en jämnare fördelning av arbete och fritid under veckan. Dessa två former av arbets316

tidsförkortning kan påverka konsumtionsutvecklingen i olika riktningar. Den första kan i högre grad tänkas leda till en ökad efterfrågan på fritidsbostäder utanför städerna och möjliggör troligen också en relativt utspridd fritidsbebyggelse. Den andra varianten ger ett större utrymme för en annan typ av fritidskonsumtion. Även om man inte behöver se följderna av dessa två varianter som varandra helt uteslutande får ändå vårt val mellan arbete och fritid i framtiden väsentliga konsekvenser för i synnerhet invånarna i storstäderna. Samtidigt som utveckling går mot kortare arbetstid blir produktionen inom alla verksamhetsformer alltmer kapitalkrävande. Detta gäller både varu- och tjänsteproduktion. Denna utveckling kan i sin tur, om vi skall få de ekonomiska förutsättningarna för en kortare arbetstid, komma att kräva en utökning av skiftarbetet. Man kan naturligtvis även se det så att om skiftarbete införs på fler arbetsplatser än i dagens läge, ökar därmed förutsättningarna för en förkortning av arbetstiden. En kalkyl som även tar hänsyn till ett ökat utnyttjande av realkapitalet måste dock göras utifrån ett vidare underlag än som presenterats i detta sammanhang. Det kan emellertid tänkas att andelen deltidsarbetande sjunker när den normala arbetstiden sänks. Vidare kan de deltidsarbetande koncentrera sitt arbete till färre dagar i veckan, men då i stället arbeta full dag. Den ökande storstadsbefolkningen talar för en utveckling i den riktningen. Med långa resor till arbetsplatsen blir det alltför tidsödande att fördela arbetet på många dagar.

5.6 Internationell

bakgrund

Den ekonomiska integrationen i Västeuropa fortskred under 60-talet i en snabb takt. Tillkomsten av EEC och EFTA bidrog till denna utveckling liksom verksamheten inom olika internationella samarbetsorgan såsom OECD, GATT, IMF. Utbytet av varor och tjänster, de multinationella företagen och internationellt samarbete i en rad frågor kom att få större betydelse. Sveriges ekoSOU 1970: 71

nomi blev alltmer beroende av utvecklingen i omvärlden. Under 70- och 80-talen får man räkna med att integrationsprocessen fortsätter, troligen i lika hög takt som under det gångna decenniet. Den ekonomiska utvecklingen i Sverige blir då i högre grad än tidigare kopplad till utvecklingen i andra länder. Det är rimligt att anta att huvudparten av Västeuropas länder efter hand under den kommande 20-årsperioden kommer att agera inom ramen för en marknadsbildning av typen ekonomisk union. En sådan utveckling torde medföra att tillväxttakten i produktion och prisrörelser, liksom arbetslösheten, kommer att visa mindre avvikelser mellan länderna än vad som i dag är fallet. Man kan också vänta sig att produktionsfaktorerna blir mera rörliga över nationsgränserna. Därmed befrämjas den internationella arbetsfördelningen och integrationens positiva effekter ökar. En ökad integration medför samtidigt svårlösta problem bl. a. genom den ökade bundenheten för den nationella ekonomiska politiken. Strukturomvandlingen kan periodvis bli så snabb att det med givna ekonomisk-politiska medel blir svårt att säkerställa en balanserad utveckling för näringsliv, regioner och arbetskraft. Koncentrationstendenserna i Västeuropa, som dels utgörs av omflyttningar av produktionsfaktorer från norra och södra Europa till mellersta Europa och dels består av urbaniseringsprocessen inom varje enskilt land, torde kunna leda till likartade situationer. Det framstår som väsentligt att varje land erhåller så stor frihet i användandet av ekonomisk-politiska medel att korrigeringar kan göras och styrning av utvecklingen kan ske så att nödvändiga omdaningar sker successivt och kontrollerat och individernas välfärd inte i onödan äventyras. Multinationella företag väntas tillväxa i betydelse och omfattning under de närmaste årtiondena. De utgör ett led i den internationella integrationsprocessen och har stora möjligheter att tillvarata stordriftens fördelar i produktionen. Genom att dessa företag dessutom i regel är mycket finansiellt starka kan man förutspå att deras makt SOU 1970: 71

kommer att öka. Det är möjligt att deras makt blir så stor att gemensamma internationella åtgärder måste vidtas för att nationella intressen inte skall komma i kläm. De underutvecklade ländernas situation blir under kommande decennier ett centralt problemområde. Man får förmoda att industriländerna genom ökade insatser i olika former anstränger sig mer än hittills för att hjälpa invånarna i dessa länder att nå bättre levnadsvillkor. Ett första steg i riktning mot en sådan utveckling skulle vara att i möjligaste mån avskaffa de handelshinder i form av restriktioner, kvoter m. m. som i dag är riktade mot import från dessa länder. Det torde vara rimligt att anta att man tar hänsyn till de komparativa fördelar som u-länderna har i produktionen av vissa varor. Detta är ett sätt att främja en optimal, global arbetsfördelning. De förhandlingar som förts i dessa frågor, framför allt inom UNCTAD, kan inte sägas ha lett till några väsentliga förbättringar för u-länderna, även om man under 1970 kunde iaktta framsteg som möjligen kan innebära mera substantiella förbättringar framöver. Parallellt med behövliga reduktioner i handelshinder erfordras snabbt ökande biståndsåtgärder om en verklig förbättring för de underutvecklade länderna skall komma till stånd. Varuutbytet mellan länderna kan väntas fortsätta att öka i hög takt under de kommande decennierna. En fortsatt ekonomisk integration i Västeuropa torde få positiva effekter på handelns omfattning. Man kan också förmoda att stöd- och hjälpinsatserna gentemot utvecklingsländerna kommer att ge avkastning i form av en ökad handel med dessa länder. Likaså förefaller det troligt att handeln mellan väst- och östländerna efter hand ökar i omfattning och betydelse. Världshandelns fortsatta utveckling väntas således inte bara ge utslag i ökad handel inom världens stora handelsblock, utan också i ökad omfattning av handeln dem emellan. Det hävdas ibland att sådana faktorer som den internationella likviditeten och dess ökningstakt och det rådande betalnings- och valutasystemet efter hand skulle verka hind317

rande för en snabb ökning av världshandeln. Även om störningar på handeln orsakade av bristande funktionsduglighet hos någon eller några av dessa tekniska faktorer kan tänkas uppkomma, förefaller det troligt att störningarna blir av kortvarig karaktär.

5.7 Några avslutande

kommentarer

Ökade kunskaper om och kontakter med omvärlden, ett vidgat internationellt samarbete och därmed också ett ökat ömsesidigt beroende kan som ovan framhållits bedömas påverka betingelserna för den ekonomiska och ekonomisk-politiska utvecklingen i vårt land. Med en större samhörighet mellan länderna följer en tendens till utjämning av livsvillkor och levnadsförhållanden. Det under senare år stegrade intresset för utvecklingsländernas problem och de ökade insatserna för att bistå dessa länder kan ses som uttryck för en ökad internationell solidaritet. Denna solidaritet gentemot områden och länder i världen där människor har en avsevärt lägre levnadsstandard kan väntas efter hand växa sig starkare. En dämpning av takten i standardstegringen i utvecklade länder som Sverige och ökade insatser för att möjliggöra bättre och tryggare levnadsvillkor i fattigare länder synes därvid vara en trolig utvecklingslinje. Helt uteslutet är inte att det för de rika länderna kan bli aktuellt att för en tid få acceptera oförändrad nivå för levnadsstandarden. Ett väsentligt inslag under senare år har varit utvecklingen mot ökad integration i Västeuropa. Parallellt med detta har förelegat tendenser till en ökad koncentration av produktionsfaktorer till de centrala delarna i Västeuropa. Inom länderna har samtidigt urbaniseringsprocessen fortsatt med en omflyttning av befolkningen från glesbygd till tätort. Denna utveckling har ett nära samband med de varuproducerande näringsgrenarnas minskade relativa betydelse och tjänste- och servicenäringarnas ökade relativa betydelse. Samma mönster som 318

återfinns i våra inhemska regionala obalanser återfinns således i flertalet västeuropeiska länder. Liksom här hemma går de koncentrationstendenser som medverkar i denna utveckling långt tillbaka i tiden. Tidigare då jordbruket var en dominerande näring fanns regionala marknader. Genom tillväxten särskilt inom industrin av större, mer koncentrerade driftsenheter avlöstes dessa i ökad utsträckning av en nationell marknad för avsättning av varor och tjänster. Med skillnader i produktionsförutsättningar för industriell stordrift, för handel och kommunikationer växte även fram betydande regionala skillnader i inkomster och sysselsättningsförhållanden . En vidgad mellanstatlig integration kan i viss mån sägas innebära att de nationella marknaderna alltmer ersätts av internationella. Större avsättningsmarknader ökar stordriftsfördelarna. Tillsammans med en större rörlighet hos arbetskraft och kapital medverkar detta till förskjutningar mellan de nationella marknaderna. Till de regionala obalanserna inom de olika länderna fogas på detta sätt nya spänningar. I våra inhemska regionproblem finns inslag av detta. Oavsett om Sverige direkt ansluts till ett utvidgat västeuropeiskt marknadssamarbete eller ej torde de komma att öka i betydelse. En ökad handel och vidgade kommunikationer verkar i sådan riktning. Inom ramen för en större ekonomisk gemenskap kommer troligen vissa möjligheter att lämnas öppna för en intern regionalpolitik. Vare sig de formella bindningarna blir starkare eller lösare kommer dock den faktiska integrationen att innebära vissa restriktioner för denna politik. Strävandena att komma till rätta med interna obalanser måste sålunda balanseras och utformas så att de inte bidrar till en för landet som helhet vidgad »regional» klyfta gentemot andra länder. En sådan avvägning kan framdeles i vissa fall betyda en begränsning av hur långt och med vilka medel man kan söka avhjälpa de nationella regionproblemen. Bindningar av liknande slag kan på längre sikt göra sig gällande på olika områden av SOU 1970: 71

den ekonomiska politiken. Sådana selektiva åtgärder som genom subventioner, skydd för konkurrens utifrån etc. har en effekt stridande mot den allmänna utvecklingen kan på längre sikt vara svåra att upprätthålla om man över ett vidgat fält framgångsrikt skall konkurrera med andra länder. Samtidigt kommer alltid att finnas behov av medel varmed man dämpar och avhjälper skilda störningar i ekonomin såväl av kortsiktig som mer långsiktig karaktär. Att finna och utforma medel som kan förena sådana olika krav framstår således som mycket angeläget. Av väsentlig betydelse är helt naturligt hur olika bindningar i den ekonomiska politiken kan kombineras med en utveckling av ekonomin som är förenlig med våra interna krav på välfärd. Våra uppfattningar om välfärd är naturligt nog relaterade till förhållanden inom landet. Ställs vi därför inför krav att få fram gemensamma trygghetsgarantier med en vidare geografisk utsträckning och som även skall omfatta medborgare i länder och regioner med ett lägre välstånd uppkommer givetvis många och svåra anpassningsproblem. Vårt välfärdssystem är i hög grad utformat som ett socialt försäkringssystem, vilket tillgodoser höga krav på flexibilitet inte minst genom att trygghetsgarantierna inte är starkare knutna till yrke, bostads- eller arbetsort utan är förenliga med hög rörlighet hos arbetskraften. Möjligheterna bör vara stora att utbygga och anpassa detta system, så att garantierna för välfärden inte behöver bli mindre genom en ökad internationell rörlighet.

SOU 1970: 71

6 Sammanfattning

I denna rapport presenteras resultaten av en ny långtidsutredning som i första hand överblickar den ekonomiska utvecklingen i Sverige fram till 1975. Därutöver ges en kortfattad beskrivning av mer långsiktiga tendenser i svensk ekonomi. Det ämnesområde som behandlats av denna utredning har på en del punkter utvidgats i jämförelse med tidigare utredningar. Den personella inkomstfördelningen har sålunda denna gång ägnats uppmärksamhet. Miljövårdsfrågorna har tagits upp till behandling och en särskild undersökning har genomförts beträffande de planerade miljövårdsinvesteringarna. Även de regionala frågorna har blivit föremål för analys. Tillbakablick på 1965-1970. Tillväxttakten i den svenska ekonomin var om man ser till genomsnittet för perioden förhållandevis hög under senare hälften av 60-talet. Enligt de preliminära uppgifter som förelåg hösten 1970 steg BNP volymmässigt med omkring 4 % per år 1965-1970. Detta är visserligen betydligt mindre än vad som uppnåddes under första hälften av 60-talet (5,4 % per år) men klart över den långsiktiga ökningstakten under 50-talet och fredsperioderna under 1900-talets första hälft (ca 3V2 % per år). Jämfört med första hälften av 60-talet ändrades förutsättningarna för den ekonomiska tillväxten i framför allt tre avseenden. Tillgången på arbetskraft minskade, de internationella konjunktursvängningarna

blev starkare och underskott uppstod i bytesbalansen. Mot bakgrund av den knappa arbetskraftstillgången var det endast tack vare en snabb produktivitetstillväxt som produktionen ökade. Den genomsnittliga produktiviteten - mätt som BNP per utförd arbetstimme - ökade sålunda med omkring 5 % per år, vilket är snabbt både ur historiskt och internationellt perspektiv. Till den snabba produktivitetsstegringen bidrog investeringarna i realkapital, tillämpningen av ny teknik, den höjda kvaliteten hos arbetskraften och inte minst den snabba strukturomvandlingen. Handelsbalansen försämrades kraftigt 1965 men har därefter förbättrats något. Förbättringen har emellertid inte varit tillräcklig för att uppväga den ogynnsamma utveckling som nettot av tjänster och transfereringar beskrivit. Detta har medfört att bytesbalansen under 60-talets senare hälft visat underskott varje år. Mål och yttre förutsättningar. Statsmakterna har uppsatt vissa mål för den ekonomiska utvecklingen och dessa mål bildar viktiga utgångspunkter för den ekonomiska planeringen eftersom de innebär restriktioner vid valet av möjliga utvecklingsalternativ. En komplikation för en långtidsutredning är att dessa mål och prioriteringen dem emellan inte är till fullo fastlagda och preciserade. Vi har utgått från att de centrala - och SOU 1970: 71

överordnade - målen är full sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt, jämnare inkomstfördelning, rimlig prisstabilitet och balans i utrikesbetalningarna. Mot bakgrund av det underskott i bytesbalansen som förelegat under senare hälften av 60-talet har det sistnämnda målet kommit att inta en dominerande ställning när det gäller diskussionen om resursernas fördelning. Den ekonomiska politiken måste, enligt vår bedömning, inriktas på att återställa balansen i de utrikes betalningarna utan att därför ge avkall på de andra målen. Jämvikt i de utrikes betalningarna är visserligen inget välfärdsmål i sig självt, men däremot en grundläggande betingelse för att de övriga skall kunna uppfyllas. När det gäller att förverkliga målen för den ekonomiska utvecklingen i Sverige är förhållandena utomlands av stor betydelse. De prognoser som OECD presenterat över den ekonomiska utvecklingen i västvärldens industriländer fram till 1975 tyder på att den ekonomiska expansionen kan väntas fortsätta i ungefär samma takt som under den närmast föregående 5-årsperioden. För världshandeln kan man räkna med en likartad utveckling. De internationella förutsättningarna förefaller sålunda gynnsamma för en fortsatt snabb ekonomisk tillväxt i Sverige. Den svenska ekonomin är i hög grad öppen för påverkan utifrån. Den ökande handelsvolymen och expansionen i övrigt av de internationella kontakterna torde medföra att impulserna utifrån successivt ökar i styrka. Det blir då en viktig uppgift för den inhemska politiken att moderera och omforma dessa impulser samt vidta åtgärder för att verkningarna skall bli acceptabla ur social och ekonomisk synvinkel. Resursutvecklingen 1970-1975. Till de grundläggande produktiva resurserna hör arbetskraften. Dess utveckling fram till 1975 har beräknats på basis av en befolkningsprognos i vilken förutsatts att dödligheten fortsätter att minska och fruktsamheten ligger på en oförändrad och relativt låg nivå. Prognosen utgår vidare från ett årligt invandringsöverskott på 20 000 personer. HärSOU 1970: 71 21—014403

igenom skulle befolkningen öka med 0,6 % per år. Beräkningarna innebär att antalet pensionärer stiger betydligt snabbare än befolkningen i de yrkesverksamma åldrarna. Även antalet barn i skolåldern stiger snabbare, medan antalet barn i förskoleåldern minskar något. Antalet personer i arbetskraften väntas härigenom öka med endast ca 90 000 personer under hela perioden. Hela nettoökningen i utbudet av arbetskraft väntas bestå av gifta kvinnor, medan männen och de ej gifta kvinnorna i arbetskraften minskar. Mellan 1970 och 1975 sänks veckoarbetstiden, från 42,5 till 40 timmar. Sänkningen förutsätts ske i två etapper, 1971 och 1973. Arbetsinsatsen, mätt i timmar, kan då beräknas minska totalt med nära 4 % under perioden eller med i genomsnitt 0,8 % per är. Av timvolymens utveckling följer att de reala resursernas tillväxt måste komma till stånd genom en höjning av produktionen per arbetstimme. Produktivitetsutvecklingen inom ekonomins olika delsektorer 19701975 har belysts med hjälp av planmaterial och expertbedömningar. Det förefaller som om den snabba stegringstakten för produktiviteten inom delsektorerna under 60talet i stort sett skulle fortsätta under 70talets första hälft. Det bör betonas att om produktiviteten sektor för sektor skall kunna upprätthålla 60-talets takt, krävs att en rad bakomliggande betingelser realiseras. Sålunda måste en fortsatt snabb kapitalbildning komma till stånd. Vi har vidare förutsatt en fortsatt snabb strukturomvandling. För att få fram den totala produktiviteten för hela arbetskraften, och därmed få en bild av konsekvenserna för den totala BNP-kapacitetens utveckling, måste man ta ställning till hur arbetskraften under prognosperioden fördelas på de olika sektorerna, eftersom dessa uppvisar stora skillnader i fråga om såväl nivå som förändring i avkastning per arbetstimme. Den totala resursramen kommer att vara beroende av hur BNP sammansätts på användningssidan. Emellertid kan inte fördelningen av arbetskraften på sektorer göras förrän av-

vändning preciserats. Den sektorsammansätming som ingår i vår grundkalkyl medför en ökning av BNP per arbetstimme med 4,6 % per år. Denna produktivitetsstegring leder tillsammans med utvecklingen av arbetsinsatsen till att BNP-kapaciteten 1970-1975 ökar med 3,8 % per år. Resursanspråk och avvägningsfrågor. Anspråk på resurser för konsumtion och investering ställs från stat, kommun, företag och enskilda personer. Resurserna framstår alltid som knappa i förhållande till den samlade efterfrågan och fördelningen av resurserna måste bestämmas av den ekonomiska politiken i enlighet med dess mål. Vi har angett och sökt diskutera vissa konsekvenser som skulle följa av strävandena att uppnå olika mål. Med hjälp av en ekonometrisk totalmodell för den svenska ekonomin har vi utfört siffermässiga alternativa kalkyler. Den viktigaste uppgiften för modellen har varit att åskådliggöra sambanden mellan efterfrågeutvecklingen - i form av privat och offentlig konsumtion, investeringar och export - och de anspråk på inhemsk produktion samt på import som hänger samman med denna efterfrågan. Realiserandet av bytesbalansmålet har bedömts dominera avvägningsproblemen varför det fått styra valet av illustrerande beräkningsexempel. Vi har valt att begränsa diskussionen till huvudsakligen två alternativa tidpunkter för uppfyllande av bytesbalansmålet, nämligen 1975 och 1973. Endast det förstnämnda alternativet, i utredningen benämnt grundkalkylen, har utförts i alla detaljer. Diskussioner om och beräkningar för utvecklingen inom skilda sektorer av ekonomin har genomförts med den måldateringen i alla avsnitt i utredningen, utom i 1.5, där en mera systematisk genomgång av olika utvecklingsvägar redovisas. Genom en omfattande insamling av planer från företag, myndigheter etc. och sammanställningar av prognoser för olika delar av ekonomin har resurskrav kartlagts. Den offentliga konsumtionen skulle enligt planerna öka med närmare 5 % per år, vilket

är nästan lika mycket som 1965-1970 och något mer än 1960-1965. Tyngst väger därvid de stora och samtidigt snabbt ökande utgiftsområdena sjukvård och utbildning. 60-talets tendens med avgjort större stegring på den kommunala sidan väntas bestå. I fråga om sysselsättning betyder planerna för den offentliga verksamheten att ett tillskott om 200 000 personer skulle behövas fram till 1975. I grundkalkylen har dock den offentliga konsumtionen antagits växa något långsammare än vad planerna anger. Förhållandevis låga resurskrav väntas 1971 -1975 bli ställda från investeringsområdet. I första hand beror detta på en förutsedd mindre nedgång i bostadsinvesteringarna. Totalt för byggnads- och maskininvesteringar väntas en ökning med 3,5 % per år genomsnittligt under perioden, med något högre tillväxttakt i periodens början än i dess slut. Lagerinvesteringarna 1970 tycks - enligt vad som nu kan bedömas - ha varit väsentligt större än under ett normalår. Den förutsättning om utvecklingen av dessa investeringar som inlagts i kalkylerna innebär att lagerinvesteringarna antagits komma att följa under tidigare år observerade lagermönster och därmed minska under första delen av undersökningsperioden men öka under senare delen av perioden. I fråga om privat konsumtion kan givetvis inga plansiffror åberopas. Under 50-talet var den årliga uppgången av privat konsumtion genomsnittligt 2,5 % och under 60talet 4,2 %, varvid dock under senare hälften av 60-talet 3,4 % . Om man på den förutsatta BNP-utvecklingen 1970-1975 använder det relationstal som i genomsnitt under 60-talet gällde mellan konsumtionsutvecklingen och BNP-stegringen skulle den årliga uppgången av privat konsumtion 1970 -1975 belöpa sig till 3,5 %. De olika utvecklingsalternativ som långtidsutredningen presenterar bygger alla på att målet med balans i utrikesbetalningarna skall uppfyllas under den aktuella perioden. Med en given uppsättning förutsättningar i fråga om arbetskraftstillgång, offentlig konsumtion och bytesbalans och med SOU 1970: 71

vägningsfrågorna rörande resursernas angivna prognoser för investeringar och lagerförändringar kan man med hjälp av den tidigare nämnda ekonometriska modellen beräkna utvecklingen av den sektorvisa produktionen, importen och exporten samt den privata konsumtionen allt under förutsättning av samhällsekonomisk balans och full sysselsättning. Grundkalkylen avser alternativet med jämvikt i bytesbalansen 1975. Den offentliga konsumtionen antas här öka med 4,5 % per år i genomsnitt under perioden, eller med ca '/a % lägre takt per år än vad planerna anger. Även med den neddragna ökningstakten i offentlig konsumtion kan den privata konsumtionen inte tillåtas öka med mer än 3,3 % per år om investeringsökningen skall hållas vid den antagna årliga ökningen på 3,5 %. Den förskjutning av investeringarnas fördelning som är nödvändig för att uppnå balans i utrikesbetalningarna 1975 kan vara förenad med betydande problem. En hög investeringstakt måste sålunda upprätthållas inom industrin, med årliga ökningar på 6,5 %. Det centrala problemet är om finansiella och lönsamhetsmässiga förutsättningar för denna utveckling kommer att föreligga. Enligt de finansiella kalkyler som gjorts kommer industrins investeringsökningar att kräva ökad lånefinansiering. Den i grundkalkylen hittills beskrivna efterfrågesituationen innebär att importen av varor och tjänster skulle öka med drygt 6 % per år. För att det förutsatta bytesbalansmålet skall vara uppfyllt 1975 krävs då att exporten av varor och tjänster årligen stiger med 7,3 % . Vi har bedömt att avsättningsförhållandena utvecklas tillräckligt gynnsamt för att svara mot den exportexpansion som fordras. Eftersom den övervägande delen av produktionen för export kommer från industrin, måste dess produktion öka med 5 % per år om bytesbalansmålsättningen skall kunna förverkligas. Awägningsproblemen utifrån grundkalkylen ter sig olika under skilda delar av perioden 1971-1975. Spänningarna mellan resurskrav och resurstillgångar framträder meSOU1970:71

ra markerat under de tre första åren. Uppgångstakten för BNP 1970-1973 stannar vid i genomsnitt 3,1 % per år (på grund av arbetstidsförkortningen 1971 och 1973) och mot detta står, alldeles speciellt på den offentliga sidan, en jämn och starkt uppbunden efterfrågeökning. De offentliga utgifterna har i utgångsläget en hög stegringstakt och denna kan inte dämpas så snabbt. Samtidigt måste industriinvesteringarna stimuleras och beredas utrymme redan under de första åren av perioden om bytesbalansmålet skall kunna uppnås. Mot denna bakgrund har i grundkalkylen den årliga ökningstakten 1970-1973 för offentlig konsumtion satts till 4,8 % och för investeringarna till 3,8 %. Inom ramen för samhällsekonomisk balans kan den privata konsumtionen då endast växa med 2,5 % . En sådan resursanvändning ger en årlig importstegring om 5,2 % och den målsatta uppgången av exporten blir 6,5 % per år. Uppenbarligen utgör den privata konsumtionens låga ökningstakt dessa år ett stort problem. För befolkningen i yrkesverksam ålder skulle per capita-ökningen endast bli 1,8 % per år. Med tanke på hittillsvarande erfarenheter om individernas sparande är det osäkert om det är möjligt att hålla konsumtionen nere så starkt. Med den här beskrivna utvecklingen 1970 -1973 skulle emellertid utrymmet för privat konsumtion bli väsentligt större åren 1974 och 1975. Genom att den årliga BNP-tillväxten kalkylmässigt skulle bli 4,8 % dessa år skulle den privata konsumtionen kunna öka med 4,6 % i genomsnitt vartdera året. Genom stigande importbehov och ökade lagerinvesteringar skulle å andra sidan exportproblemen nu anmäla sig med full styrka med krav på en årlig ökning om 8,6 % . Krav kan naturligtvis ställas på att bytesbalansproblemet löses snabbare. Vi har därför studerat konsekvenserna av att bytesbalansmålet skall vara uppfyllt redan 1973. I ett sådant fall skärps kraven på en dämpning av den inhemska efterfrågan ytterligare. I ett andra alternativ har beräkningarna anknutits till samma förutsättningar om den offentliga konsumtionen och in-

vesteringarna som gällde i grundkalkylen. Dessa förutsättningar leder till att den privata konsumtionen 1970-1973 måste hållas nere vid en årlig ökningstakt på 2,2 %. Under efterkrigstiden har man endast under ett par speciella perioder kunnat finna en 3-årsperiod med så låg genomsnittlig ökning av privat konsumtion som framkommer i detta exempel. Om balansmålet skall nås 1973 är det inte möjligt att justera ned investeringsökningen. Om utrymmet för privat konsumtion skall kunna öka i periodens början måste de offentliga utgifterna begränsas. I ett tredje alternativ har vi därför låtit den offentliga konsumtionen växa med 4,0 % per år 1970-1973 och de två återstående åren med 4,7 % per år. Den privata konsumtionens ökningstakt skulle då bli 2,7 % per år 1970-1973. Problemet i detta fall är det faktum att den offentliga konsumtionsutvecklingen i så hög grad är uppbunden av redan fattade beslut. Den förutsatta ökningstakten 1971-1973 enligt detta alternativ kan därför, enligt våra bedömningar, uppnås bara ifall »reformstopp» såväl som revideringar av tidigare fattade beslut sker.

sysselsättningssiffrorna talar för. Sålunda beräknas produktionen inom jordbruket minska med endast 1 Va % per år samtidigt som skogsbrukets produktion beräknas öka med närmare 2 Va %, trots den kraftigt reducerade sysselsättningen. Inom industrin förutses den snabba produktivitetsstegringen fortsätta även under 70-talets första hälft och produktionen beräknas härigenom kunna stiga med 5 % per år. När det gäller enskilda industribranscher förutses produktionsstegringen bli snabbast inom kemisk industri, verkstadsindustri, järn- och metallverk samt massa- och pappersindustri. En långsam tillväxt förutses för TEKO-industrin och den grafiska industrin. Inom de tjänsteproducerande näringsgrenarna är produktivitetstillväxten, till stor del av beräkningstekniska skäl, väsentligt lägre. Detta medför att produktionsutvecklingen för dessa näringsgrenar närmare ansluter sig till sysselsättningsutvecklingen. Den kraftigaste årliga produktionsökningen förutses för samfärdselsektorn (5 %) och sektorn fastighetsförvaltning (4Va%). Den offentliga och privata tjänsteproduktionen väntas öka i samma takt eller drygt 3 Va % per år.

Näringsgrenarnas utveckling. Den minskande tillgång på arbetskraft som förutses för 1970-1975 återverkar naturligtvis på produktionsutvecklingen inom de olika näringsgrenarna. Från sysselsättningssynpunkt väntas en kraftig minskning, närmare 7 % per år räknat i arbetstimmar, äga rum inom jord- och skogsbruket. Även för industrin förutses en nedgång (drygt 2 % per år) liksom för byggnadsverksamheten (1 % per år). Tjänstesektorernas andel av sysselsättningen väntas öka, främst till följd av en sysselsättningsökning för offentliga tjänster med drygt 3 % per år. Sysselsättningen inom sektorn privata tjänster väntas också öka (V2 % per år) medan man för varuhandeln förutser en nedgång med närmare 1 % och för samfärdseln med ca Va % per år. Eftersom det föreligger skillnader i produktivitetsutveckling mellan de olika näringsgrenarna väntas produktionsutvecklingen få ett delvis annat förlopp än vad enbart

En förutsättning för att den produktionsutveckling som ovan skisserats skall kunna realiseras är, framför allt vad gäller industrin, att investeringsaktiviteten ligger på en relativt hög nivå. För industrin har sålunda förutsatts att investeringarna skall öka med 6V2 % per år 1970-1975. Investeringarna inom övriga näringsgrenar väntas öka långsammare. För bostadsbyggandet har man räknat med en viss mindre volymmässig nedgång. Härigenom skulle de totala investeringarnas tillväxt bli 3 Va % per år. En finansiell kalkyl. En avgörande fråga för den samhällsekonomiska balansen är hur hushållens disponibla inkomster utvecklas och fördelas på konsumtion och sparande. Sådana beräkningar har utförts i en finansiell kalkyl, där man utgått från den förväntade reala BNP-ökningen på 3,8 % per år, vilket samtidigt innebär en lika stor ökning i de samlade reala inkomsterna. Med en förutsatt prisstegring av ungefär samma storlek som under 60-talet skulle hushål-

324 SOU 1970 71

lens faktorinkomster därmed öka med ca 8 % per år. I kalkylen, vilken närmast bör betraktas som räkneexempel, har man vidare antagit oförändrade statliga skatteskalor enligt 1970 års reform, en höjning av mervärdeskatten till 16,3 % och en höjning av kommunernas utdebitering med 50 öre per år. Härigenom skulle den disponibla andelen av hushållens totala inkomster minska något snabbare än under 60-talet. Förutsatt att sparkvoten 1975 ligger något högre än 1970 skulle det därmed inte föreligga något större gap mellan konsumtionsefterfrågan och det konsumtionsutrymme som ingår i grundkalkylen (3,3 % per år). Med hänsyn till sparandets utveckling under senare hälften av 60-talet kan möjligen antagandet om en höjning av sparkvoten framstå som djärvt. På liknande sätt diskuteras balansen mellan den reala utvecklingen och det finansiella utrymmet för näringslivets investeringar. Bl. a. konstateras att självfinansieringen torde minska i icke oväsentlig grad vilket reser krav på extern finansiering. Miljövård. För att få en viss uppfattning om de miljövårdsinvesteringar som kan väntas bli vidtagna under 70-talets första hälft har kommunerna och vissa industribranscher tillfrågats om sina planer. Med utgångspunkt från dessa planer har vissa beräkningar gjorts över de totala miljövårdsinvesteringarna under perioden. Beräkningarna gör dock inte anspråk på att vara några prognoser i ordets vanliga bemärkelse - därtill är enkätmaterialet alltför osäkert. För industrins del pekar planerna på att miljövårdsinvesteringarnas andel av de totala investeringarna kan förutses öka. Industrins investeringar i miljövård beräknas sålunda uppgå till 1,6 miljarder kr. för åren 1971-1975 eller inemot 8 % av de totala industriinvesteringarna. Att miljövårdsandelen stiger innebär att industriinvesteringarnas tillväxttakt, med givet antagande om den nödvändiga kapacitetsutbyggnaden, måste ligga V2 procentenhet högre än eljest skulle varit nödvändigt. De kommunala miljövårdsinvesteringarna SOU 1970: 71 21*—014403

under perioden 1971-1975 förutses enligt planerna i genomsnitt ligga något under 1968 års nivå. Det finns emellertid anledning tro att kommunerna härvidlag underskattat sitt investeringsbehov. Om man i stället antar att kommunernas miljövårdande investeringar ökar lika snabbt som deras investeringar i vatten och avlopp väntas stiga (2 % per år), skulle de uppgå till 4,5 miljarder kr. för hela perioden vilket skulle motsvara ca 16 % av kommunernas samlade investeringar. Det bör betonas att beräkningarna är osäkra. Miljövårdsansträngningarna skulle enligt dessa beräkningar ta en icke oväsentlig del av resurstillskotten i ekonomin i anspråk under de närmaste åren. Regional utveckling. Den geografiska fördelningen av befolkning och produktion har i accelererad takt förskjutits i riktning mot vissa expansiva regioner. Denna utveckling har självfallet haft allvarliga konsekvenser för såväl tillbakagående som starkt expansiva orter och regioner. Bakom dessa tilltagande regionala obalanser ligger bl. a. de kostnadsfördelar som kan erhållas genom att producera i långa serier. I samma riktning verkar det ökande antalet sysselsatta inom tjänstesektorerna som främst är representerade i de tätbefolkade regionerna. Det finns risker för att de regionala spänningarna mellan orter och regioner kommer att tillta under 70-talet. Riskerna för detta diskuteras bl. a. utifrån den mer eller mindre latenta konflikt som kan föreligga mellan regionalpolitiska och övriga mål. Speciellt uppmärksammas härvidlag de krav som tillväxt- och stabiliseringspolitiken ställer. Vissa möjligheter kan dock finnas att bättre än hittills motverka de regionala obalanserna genom en inriktning av regionalpolitiken efter de linjer som statsmakterna under senare år gett uttryck för. Utredningen erinrar i detta sammanhang om möjligheterna att söka skapa gynnsammare tillväxtbetingelser i ett antal områden utanför de tre storstadsområdena. Kraftiga insatser skulle krävas från statligt och kommunalt håll för att möjliggöra denna typ 325

av regionalpolitik. Några av de faktorer som därvidlag uppmärksammas är kravet på att upprätthålla en viss minimiservicenivå i glesbygdsområdena samt faran för »växtvärk» i de orter man satsar på. Sammanfattningsvis förefaller det emellertid inte troligt att de regionala spänningarna nämnvärt kan reduceras. Trots bytesbalansläget kan speciella förhållanden under de närmaste åren innebära möjligheter att tillgodose de regionalpolitiska målsättningarna. Resurserna i fråga om bostäder och annat samhällskapital är hårdare utnyttjade i storstäderna än i satsningsorterna. Möjligheterna i satsningsorterna kan därför vara stora att få till stånd en utbyggnad av industrins produktionskapacitet.

rat män i aktiva åldrar som framstått som de från inkomstfördelningssynpunkt mest homogena grupperna. Resultaten från denna studie, avseende perioden 1958—1968, tyder inte på att inkomstfördelningen för dessa grupper skulle ha utvecklats mot ökad spridning, med undantag för perioden 1966 -1968. Det svaga konjunkturläget under större delen av denna senare period, med minskad sysselsättning som följd, påverkade emellertid sannolikt inkomstfördelningen i spridande riktning. Det är troligt att man med oförändrad sysselsättningsgrad hade fått ungefär samma resultat som för den övriga delen av perioden.

Inkomstfördelning. Bland de centrala mål som statsmakterna uppsatt för den ekonomiska utvecklingen ingår en jämnare inkomstfördelning. Hittills har det inte varit möjligt, på grund av ett bräckligt statistiskt underlag, att presentera någon inkomstfördelningsutveckling, som mer fullständigt skulle kunna sägas återspegla välfärds- eller konsumtionsfördelningen i samhället. Den undersökning som gjorts i samband med denna utredning har inte heller främst haft denna ambition, utan i stället syftat till att belysa några faktorer som är av betydelse för inkomstfördelningens utveckling. Tidigare inkomstfördelningsstudier har pekat mot en ökad ojämnhet i inkomstfördelningen under 50- och 60-talen. Dessa studier har emellertid omfattat endast de inkomsttagare som finns med i inkomststatistiken. Inkomstfördelningen har i denna utredning studerats för en vidgad grupp i vilken medtagits samtliga personer i vuxen ålder. För de personer som inte finns med i inkomststatistiken har inkomsten beräknats på särskilt sätt. Inkomstfördelningen för denna vidgade grupp har under 50- och 60-talen utvecklats mot en ökad jämnhet. Denna fördelning av inkomsterna visar emellertid utvecklingen utan hänsyn till olikheter och förändringar i individernas arbetstidsinsatser. Vi har därför också stude326

SOU 1970: 71

Appendix 1: Bilageförteckning

Bilaga 1 Arbetskraftsresurserna 1965—1990 Bilaga 2 Svensk industri under 70-talet med utblick mot 80-talet Bilaga 3 Varuhandeln fram till 1975 Bilaga 4 Finansiella tillväxtaspekter 1960— 1975 Bilaga 5 Export och import 1971—1975 Bilaga 6 Utvecklingstendenser inom offentlig sektor Bilaga 7 Regional utveckling och planering Bilaga 8 Miljövården under 70-talet Bilaga 9 Plan och prognos. En studie i de svenska långtidsutredningarnas metodik. Bilagorna utkommer i SOU-serien

SOU 1970: 71

Appendix 2: Viktigare källor för 1970 års långtidsutredning

Siffermaterialet t. o. m. 1969 är hämtat från statistiska centralbyråns nationalräkenskapssystem. Materialet kommer att publiceras i ett statistiskt meddelande, som beräknas utkomma i slutet av 1970. Värdena för 1970 är preliminära uppskattningar, som delvis framkommit i samband med arbetet med

konjunkturinstitutets rapport, »Konjunkturläget, Hösten 1970». Uppgifterna överensstämmer inte helt. De stenciler som redovisas nedan finns tillgängliga i ett begränsat antal på finansdepartementets sekretariat för ekonomisk planering.

1.4.1 Den internationella bakgrunden Publikationer från främst OECD och EEC. Statistiska meddelanden Be 1970: 2. 3.1 Befolkningen »Arbetskraftsresurserna 1965-1990» (bilaga 1), beräkningar 3.2.1 Tillgången på arbetskraft utförda inom statistiska centralbyråns prognosinstitut. 3.5 Utrikeshandel och betalnings- »Export och import 1971-1975» (bilaga 5). 1. Beräkningar av varuexportens och -importens utveckling balans utförda inom konjunkturinstitutet. 2. Beräkningar av u-landsbiståndets resurs- och valutaanspråk budgetåren 1970/71-1974/75 utförda inom utrikesdepartementet. 3. Utvecklingen av tjänster och andra transfereringar bygger på bedömningar gjorda inom finansdepartementet. Primärmaterial har för detta ändamål inhämtats från riksbanken, luftfartsverket, SAS samt vissa turistreseföretag. »Utvecklingstendenser i den privata konsumtionen 1931— 3.7 Privat konsumtion 1975», utredning utförd inom Industriens utredningsinstitut av C. J. Dahlman och A. Klevmarken och som kommer att publiceras av Industriens utredningsinstitut. Se 4.12 Offentliga tjänster. 3.8 Offentlig konsumtion och investering »Finansiella tillväxtaspekter 1960—1975 (bilaga 4) utred3.9 Finansiell utveckling ning utförd inom konjunkturinstitutet av W. van der Hoeven. »Regional utveckling och planering» (bilaga 7), beräkningar 3.10 Regional utveckling och sammanställningar från främst Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU), inrikesdepartementet. »Inkomstfördelningens utveckling i Sverige 1951-1968» 3.11 Inkomstfördelning (Stencil, december 1970), rapport från en arbetsgrupp vid nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet. »Miljövården under 70-talet» (bilaga 8), expertutredning 3.12 Miljövård grundad på enkät angående industrins och kommunernas planer. Sammanställning från jordbruksdepartementet (Stencil, mars 4.1 Jordbruk 1970) av expertbedömningar från lantbruksstyrelsen, jordbruksnämnden och lantbrukshögskolan.

328 SOU 1970:71

4.2 Skogsbruk

4.3 Fiske

4.4 Industri

4.5 Energiförsörjning

4.6 Byggnadsverksamhet

4.7 Varuhandel

4.8 Samfärdsel

4.9 Bostäder

4.10 Vatten och avlopp 4.11 Privata tjänster

4.12 Offentliga tjänster

5 Svensk ekonomi i ett längre perspektiv

SOU 1970: 71

Sammanställning från jordbruksdepartementet (Stencil) av expertbedömningar från skogsstyrelsen och skogshögskolan. I rapport nr 15 från institutionen för skogstaxering, skogshögskolan, återfinns en närmare beskrivning av avverkningsberäkningarna och resultaten från dessa. Sammanställning från jordbruksdepartementet (Stencil, mars 1970) av expertbedömningar inom fiskerinäringsutredningen samt från fiskeristyrelsen och jordbruksnämnden. »Svensk industri under 70-talet med utblick mot 80-talet» (bilaga 2), expertutredning utförd inom Industriens utredningsinstitut på grundval av bl. a. en enkät rörande ett urval industriföretags planer för produktion, export, sysselsättning och investeringar. Material från Centrala driftledningen (CDL) av energisektorns planer. Dessutom har följande publikationer utnyttjats: »Elkonsumtionen 1970-1980», utgiven av CDL, Stockholm 1970. »Elförsörjningen under 1970-talet» utgiven av CDL, Stockholm 1970.» Sveriges energiförsörjning» SOU 1970: 13. 1. »Byggnads- och anläggningsindustrin», rapport från Svenska byggnadsentreprenörföreningen (Stencil, maj 1970). Den behandlar främst produktionsbetingelser, branschstruktur, produktivitet och byggarbetsmarknad. 2. Bedömningen av den framtida efterfrågan på byggnads-^ och anläggningsinvesteringar har skett med utgångspunkt från beräkningarna för respektive beställande näringsgrens investeringsbehov. Utförligare redogörelse för hur byggefterfrågan härletts finns endast för bostadssektorn (se 4.9 Bostäder). »Varuhandeln fram till 1975» (bilaga 3), expertutredning utförd inom Handelns utredningsinstitut på grundval av bl. a. en enkät angående företagens planer. Expertutredning utförd inom kommunikationsdepartementet (Stencil, december 1970) på grundval av huvudsakligen planmaterial från trafikverken, vägverket, post- och televerket samt från enkät angående kommunernas planer (KELP 69). 1. »Bostadsbehovet på längre sikt» (Stencil, april 1970), utredning utförd inom bostadsstyrelsen. Innehåller en bedömning av bostadsbyggnadsbehovet i antal lägenheter. 2. Se 3.7 Privat konsumtion. Bostadskonsumtionen utgör en av huvudgrupperna därav. Kommunenkäten (KELP 69). Se 4.12 Offentliga tjänster punkt 2. Utredningar utförda inom finansdepartementet. Bedömningar beträffande arbetskraftsbehov på grundval av bl. a. uppskattningar från enskilda företag, branschorganisationer samt statliga institutioner. »Utvecklingstendenser inom offentlig sektor» (bilaga 6). 1. För statlig verksamhet har material från departement och myndigheter använts. 2. För kommunal verksamhet har nedanstående kommunenkäter samt material från Svenska Kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet använts. K E L P 69, Kommunal ekonomisk långtidsplanering utförd av statistiska centralbyrån på uppdrag av beredningen för regional ekonomisk planering. R U P R O 69, rullande prognosundersökning 1969, utförd av socialstyrelsen. LU-SoS 69, långtidsutredningen, socialstyrelsen 1969, utförd av socialstyrelsen. »Svensk ekonomi i ett längre perspektiv» (Stencil, december 1970), beräkningar utförda inom finansdepartementet; Prognoser för befolkning och tillgång på arbetskraft har utarbetats inom statistiska centralbyrån.

Ordlista

De flesta termer och begrepp som förekommer i långtidsutredningen definieras i respektive textavsnitt. Syftet med denna ordlista är att ge en kortfattad förklaring till vissa av de uttryck som förekommer i utredningen. Aggregat. Sammanvägd summa av flera storheter. Bruttonationalprodukten (BNP) är t. ex. ett aggregat av produktionsresultaten inom de olika näringsgrenarna. Arbetskraften. Antalet personer som antingen är sysselsatta med förvärvsarbete eller sökt sådant arbete. Arbetslösa är de personer som under en viss period ej utfört något arbete men varit arbetssökande. Antalet personer i arbetskraften - antalet arbetslösa = Antalet sysselsatta personer — antalet frånvarande personer från arbetet == antalet personer i arbete. Arbetskraftsvolym. Arbetsinsatsen, mätt i timmar, utförd av personer i arbete. Betalningsbalans. En sammanställning av ett lands samtliga transaktioner med utlandet. Det består av bytesbalans och kapitalbalans samt bankernas utlandsställning. Bytesbalans. Saldot av exporten och importen av dels varor, handelsbalansen, dels tjänster, tjänstebalansen (tjänstenetto) och dels transfereringar, transfereringsbalansen (transfereringsnetto).

330 Kapitalbalans. Registrerar förändringar i ett lands kortfristiga och långfristiga fordringar och skulder gentemot utlandet. Bankernas utlandsställning. Valutareserven samt affärsbankernas tidsposition, dvs. deras netto av icke-avista fordringar och skulder gentemot utlandet. Valutareserv. Dels riksbankens innehav av guld och valutor inklusive tilldelningen av speciella dragningsrätter (SDR), dels affärsbankernas nettoinnehav av utländska valutor och dels nettoställningen gentemot Internationella Valutafonden (IMF). Betingad prognos. Se Prognos. Bilateral. Se Multilateral. Bruttonationalprodukten (BNP) Värdet av alla de varor och tjänster som under en period, t. ex. ett år, framställts i ett land för användning till privat respektive offentlig konsumtion och investering samt för export (se vidare avsnitt 1.3.1). BNP till marknadspris, dvs. inklusive indirekta skatter och exklusive subventioner, — indirekta skatter + subventioner = BNP till faktor- eller produktionskostnad — förslitning (depreciering) av realkapital = Nettonationalprodukten (NNP) till faktor- eller produktionskostnad. SOU 1970: 71

BNP från användningssidan. Summan av alla använda varor och tjänster, dvs. för privat konsumtion och investering, offentlig konsumtion och investering samt bytesbalansens saldo. BNP från produktionssidan. Summan av förädlingsvärdena i samtliga näringsgrenar och företag. Bruttoproduktion. Värdet av ett företags eller en näringsgrens (sektors) produktion (försäljning), — inköp från andra sektorer av råvaror, halvfabrikat osv. (löpande förbrukning) — utgifter för reparation och underhåll = Sektorprodukt (eller förädlingsvärde). Bruttosparande, företagets. Den del av vinsten före avskrivning som återstår efter vinstutdelning och erlagd företagsskatt. Företagets nettosparande är den del, som återstår, sedan även avskrivningar dragits ifrån. Bytesbalans. Se Betalningsbalans. Devalvering. Nedskrivning av en valutas internationella värde. Det innebär att dess värde i förhållande till andra valutor sänks, vilket sker genom att växelkurserna höjs. Motsvarande uppskrivning av en valutas internationella värde kallas revalvering. Direktinvestering i utlandet. Investering i utländskt realkapital (till skillnad från s. k. portföljinvestering) som exempelvis tar formen av att ett inhemskt exportföretag grundar ett dotterföretag i utlandet. Ekonometrisk modell. Se Modell. Elasticitet. Procentuell förändring av efterfrågan på en vara vid en enprocentig inkomständring (inkomstelasticitet) eller vid enprocentig ändring i dess pris (priselasticitet). Endogen variabel. Se Modell. Eurodollarmarknaden. En internationell kortfristig kreditmarknad, på vilken lån av dollar (men även andra valutor) förmedlas (företrädesvis i Västeuropa). Eurobondmarknad är en långfristig kapitalmarknad av samma karaktär. SOU 1970: 71

Exogen variabel. Se Modell. Externa effekter. En för ett företag eller individ gynnsam eller ogynnsam effekt som härrör från andra företags, individers eller myndigheters handlande (positiv eller negativ eller extern effekt). Samhälleliga investeringar i vägar, sjukvård, utbildning osv. kan t. ex. väntas få positiva externa effekter. Ett exempel på ogynnsamma (negativa) effekter är miljö- och hälsorisker till följd av avfalls- och avgasutsläpp. Faktisk BNP. Se Potentiell BNP. Faktorkostnad. Se Bruttonationalprodukten. Finansiellt sparande. Disponibel inkomst — konsumtion = sparande — investering = finansiellt sparande = nettoförändringen i finansiella tillgångar och skulder. Försörjningsbalans. En uppställning som på ena sidan (tillgångssidan) upptar ett lands försörjning med inhemska varor och tjänster plus import och som på den andra sidan (användningssidan) upptar deras förbrukning för privat respektive offentlig konsumtion, investering, lagerändring plus export under en period. Kan även avse motsvarande uppställning för en bransch, varugrupp, enskild vara osv. Förädlingsvärde. Detsamma som sektorprodukt. Se Bruttoproduktion. Handelsbalans. Se Betalningsbalans. Hushållens inkomst. Se Nationalinkomsten. Inkomstelasticitet. Se Elasticitet. Inkomstfördelning. Fördelningen av BNP till faktorkostnad efter den typ av inkomster som de olika produktionsfaktorerna erhåller, dvs. löner, vinster, hyror, arrende, ränta på kapital osv. {funktionell inkomstfördelning). Inkomstfördelningen kan även avse fördelningen av inkomster inom eller mellan löntagargrupper {personell inkomstfördel-

ning). Den personella inkomstfördelningen kan i sin tur avse dels en fördelning mellan olika inkomsttagargrupper (horisontell fördelning) och dels en fördelning inom en inkom sttagargrupp efter inkomstens storlek (vertikal fördelning). Input-outputmodell. Se Modell. Integration. Samgående, t. ex. mellan företag i form av sammanslagning av företag i samma produktions- eller distributionsled, horisontell integration, eller mellan företag i olika produktions- eller distributionsled, vertikal integration. Med integration avses även ekonomiskt samarbete (formellt eller faktiskt) mellan länder, t. ex. i form av tullunion, ekonomisk union eller frihandelsområde.

gram illustreras lika stora procentuella förändringar med en rät linje. Modell. En förenklad avbildning av verkligheten. En förklaring av hur vissa utvalda ekonomiska storheter, endogena variabler, t. ex. ömsesidigt (interdependent) påverkar varandra respektive påverkas av andra ekonomiska storheter, vilka inte är förklarade inom modellen utan har utifrån givna värden, exogena variabler. Ekonometrisk modell. En ekonomisk modell, i vilken man kvantitativt preciserat de samband, som ingår i modellen. Input-outputmodell. En bild av produktionsstrukturen och leveranserna av varor och tjänster mellan de olika sektorerna i produktionssystemet.

Interdependent. Se Modell. Investeringskvot. De totala investeringarnas andel av BNP. Kapitalbalans. Se Betalningsbalans. Kapitalkvot. Förhållandet mellan realkapitalvolym och produktionsvolym. Kapitalstock. Mängden realkapital, dvs. maskiner, apparater och annan utrustning, byggnader och övriga produktiva nyttigheter, vid en viss tidpunkt. Kollektiv vara. En vara eller nyttighet, som inte kan tillhandahållas eller konsumeras i separata mängder av varje enskilt hushåll, t. ex. försvarseffekter och miljövärden som ren luft och rent vatten. Konsumtionskvot (eller konsumtionsbenägenhet), a) Genomsnittlig konsumtionskvot. Den andel av de disponibla inkomsterna som konsumeras, b) Marginell konsumtionskvot. Den andel av förändringen i disponibel inkomst som konsumeras. Kreditmarknadsmatris. Uppställning av vissa sektorers efterfrågan och utbud av kredit, fördelat på övriga sektorer. Logaritmisk skala. Grafiskt mått för relativa förändringar i stället för absoluta. Med logaritmisk skala på vertikalaxeln i ett dia-

332 Monetärt sparande. Nettot av upplåning och utlåning på kreditmarknaden. Multilateral. Flerpartsförhållande. Multilateralt u-landsbistånd t. ex. innebär att mottagarlandet via ett internationellt organ får finansiellt bistånd från flera länder samtidigt och att detta kan användas valfritt för import från flera länder. Bilateralt u-landsbistånd bygger däremot på ett tvåpartsförhållande. Mottagarlandet erhåller bistånd direkt från ett visst land. Nationalinkomsten. Summan av alla inkomster i ett land i form av löner, räntor, vinster samt nettofinansintäkten från utlandet. Nationalinkomsten skiljer sig från nationalprodukten endast på det sättet att nettofinansintäkten ingår. Nationalinkomsten

brutto

— = — — — = -f

avskrivningar Nationalinkomsten netto outdelade företagsvinster företagsskatt arbetsgivareavgifter hushållens faktorinkomst inkomstöverföringar från stat och kommun — personliga inkomstskatter = hushållens disponibla inkomst SOU 1970: 71

Nationalräkenskap. En registrering av de ekonomiska transaktioner (produktion, konsumtion, sparande, investering) som förekommit i samhällsekonomins olika sektorer.

Soliditet. Mått på ett företags finansiella stabilitet, vilket uttrycker relationen mellan t. ex. företagets eget kapital och dess långfristiga skulder.

Nettoinvestering. Den del av de totala investeringarna som utgör ett tillskott till den existerande kapitalstocken. Jämför Reinvestering.

Sparkvot (sparbenägenhet). a) Genomsnittlig sparkvot anger den andel av hushållens disponibla inkomst som sparas, b) Marginell sparkvot. Den procentuella förändring i sparandet som svarar mot en enprocentig förändring i den disponibla inkomsten.

Nettonationalprodukt. Se Bruttonationalprodukten. Penningmängden (allmänhetens). Summan av företagens, hushållens och kommunernas kassahållning plus inlåning i bankerna. Potentionell BNP. Det produktionsresultat som kan uppnås om arbetskraften är fullt sysselsatt och näringslivets produktionskapacitet helt utnyttjad. Den potentionella BNP kan följaktligen skilja sig från den realiserade, faktiska BNP.

Speciella dragningsrätter (SDR). Ett nyskapat internationellt betalningsmedel administrerat av IMF. Fördelning av SDR sker i förhållande till medlemsländernas insatser (kvoter) i I M F oberoende av deras aktuella betalningssituation. Terms of trade (bytesförhållandet gentemot utlandet). Kvoten mellan ett lands exportoch importprisindex. Tidsserie. Se Tvärsnitt.

Priselasticitet. Se Elasticitet.

Tjänstebalans. Se Betalningsbalans.

Produktionsfaktor. Resurs, t. ex. arbetskraft, kapital, land, som används i produktionen och bidrar till produktionsresultatet.

Transferering, a) Bytesbalanspost, som omfattar kapitalöverföring i form av u-landsbistånd, privata gåvor m. m. b) Inkomstöverföring mellan olika sektorer exempelvis via statsbudgeten i form av pensioner, barnbidrag, studiemedel.

Prognos. Förutsägelse om den framtida, exempelvis ekonomiska, utvecklingen. Betingad prognos. Att med utgångspunkt från vissa givna förutsättningar, t. ex. beträffande den ekonomiska politiken, förutsäga den framtida ekonomiska utvecklingen. Realkapital. Se Kapitalstock.

Trend. Statistiskt uttryck för minsknings- eller ökningstakt i en utvecklingstendens, varvid man rensat bort mer tillfälliga förändringar. En större ändring i minsknings- eller ökningstakten benämns trendbrott.

Reinvestering. Den del av de totala investeringarna som åtgår för att ersätta förslitet realkapital.

Tvärsnitt. Statistiska data som hänför sig till en enda tidpunkt, i motsats till tidsserie som uttrycker en förändring över tiden.

Relativprisförändring. Ändring av priset på en vara i förhållande till genomsnittet för samtliga varor.

Valutareserv. Se Betalningsbalans.

Resursallokering. Fördelningen av produktionsfaktorer (arbetskraft, kapital m. m.) mellan olika företag eller näringsgrenar. Revalvering. Se Devalvering. Sektorprodukt. Se Bruttoproduktion. Självfinansieringsgrad. Företagens bruttosparande i förhållande till deras bruttoinvesteringar. SOU 1970: 71

Tabellförteckning

Kapitel 1 1.2:1 Bruttonationalproduktens utveckling i olika länder 1950— 1970 1.2:2 Bruttoinvesteringar och konsumtion 1960—1970 . . . . 1.2:3 Utvecklingen av priser och inkomster 1950—1970 1.3:1 Arbetsproduktivitetens utveckling inom olika sektorer 1950—1975 1.3:2 Arbetskraftens, produktivitetens och BNP:s förändringar 1950—1975 1.4:1 Bruttonationalproduktens tillväxt i vissa länder och ländergrupper 1960—1975 1.5:1 Försörjningsbalansen 1970— 1975 enligt alternativ I. (Grundkalkylen) 1.5:2 Försörjningsbalansen 1970— 1975 enligt alternativ II. . . 1.5:3 Försörjningsbalansen 1970— 1975 enligt alternativ III. . . 1.5:4 Försörjningsbalansen 1970— 1975 enligt alternativ IV. . . 1.5:5 Försörjningsbalansen 1970— 1975 enligt alternativ V . . . 1.5:6 Sammanfattning av försörjningsbalanstabellerna för 1970—1975 i avsnitt 1.5 . . . Kapitel 2 2:1 Försörjningsbalansen 1969— —1975 enligt långtidsutredningens grundkalkyl . . . .

2:2

Försörjningsbalansens utveckling 1950—1975 Försörjningsbalansens utveckling 1963—1969 Resursernas fördelning 1950— 1975 i löpande priser Resursernas fördelning 1950— 1975 i fasta (1959 års) priser Konsumtion och investering inom privat och offentlig sektor 1950—1975 Produktionen inom olika näringsgrenar 1950—1975 . . . Näringsgrenarnas andelar av den totala produktionen 1950— 1975 Antal arbetstimmar inom olika näringsgrenar 1950—1975. . Antal arbetstimmar inom olika näringsgrenar 1962—1969. . Antal sysselsatta inom olika näringsgrenar 1960—1975 enligt arbetskraftsundersökningarnas definitioner Produktiviteten inom olika näringsgrenar 1950—1975 . . Bruttoinvesteringar inom olika näringsgrenar 1950—1975. . Bruttoinvesteringarnas fördelning 1950—1975

65 Kapitel 3 3.1:1 Befolkningen 1960—1990 fördelad på åldrar 3.1:2 Folkmängden 1960—1990 . .

68 70

2:3 12 2:4 14 2:5 16 2:6 20 2:7 21

2:8

2:9 2:10

38 2:11 38 38 2:12 38 2:13 39 2:14

58 59 59 59

60 60

61 62 62

63 63 64

58 SOU 1970: 71

3.2:1 3.2:2 3.2:3 3.2:4 3.2:5

3.2:6

3.2:7 3.2:8

3.2:9

3.2:10 3.3:1

3.3:2

3.3:3 3.3:4

3.3:5 3.3:6 3.3:7

3.4:1 3.4:2

3.4:3 3.5:1

Tillgången på arbetskraft 1965—1980 71 Faktorer bakom arbetskraftens utveckling 1965—1980 . . . . 73 Frånvaro från arbetet 1965— 1969 74 Förändringen i tillgången på arbetskraft 1965—1980 . . . 75 Arbetskraftstillgången 1965— 1980 i antal personer och timmar 75 Olika faktorers inverkan på arbetskraftstillgången 1965— 1980 76 Alternativa arbetskraftsberäkningar 1970—1980 76 Olika näringsgrenars andel av den totala arbetsvolymen 1950—1975 77 Sysselsättningens förändringar i olika näringsgrenar 1960— 1975 79 Arbetskraftens åldersfördelning 1965—1980 82 Arbetsproduktivitetens utveckling för olika delsektorer 1950— 1975 85 Arbetsproduktivitetens och BNP-kapacitetens utveckling 1970—1975 under alternativa förutsättningar 87 Byggnads- och maskinkapitalstockar 1950—1969 90 Förhållandet mellan kapitalstock och förädlingsvärde 1950—1969 91 Förändringar i kapitalstocken 1950—1969 92 Förändring i kapitalinsatsen per arbetstimme 1950—1969 93 Kapitalinsatsen inom industrisektorn korrigerad för variationer i arbetstid och skiftarbete 1950—1968 94 Produktionen inom olika näringsgrenar 1950—1975 . . . 96 Näringsgrenarnas andelar av den totala produktionen 1950— 1975 97 Prisutvecklingen inom olika näringsgrenar 1960—1969 . . 98 Handelsbalansen samt tjänsteoch transfereringsbalansen 1964—1969 100

SOU 1970: 71

3.5:2 3.5:3 3.5:4

3.5:5 3.5:6 3.5:7 3.5:8 3.5:9 3.5:10

3.5:11

3.5:12

3.5:13 3.5:14 3.6:1 3.6:2

3.6:3 3.7:1 3.7:2

3.7:3

3.8:1 3.8:2 3.9:1

3.9:2

Bytesbalansen 1969—1975 med jämvikt 1973 alternativt 1975 Betalningsbalansen i sammandrag 1960—1975 Transfereringarnas inkl .u-landsbiståndets utveckling 1970— 1975 Kapitalinkomster och -utgifter 1964, 1966 och 1969 . . . . Tjänstenettot 1969—1975 . . Importutvecklingen 1970—1975 enligt totalmodellen Sveriges import fördelad på varugrupper 1955—1975 . . . Världsexportens tillväxt 1950— 1970 Tillväxttakt och importelasticiteter i vissa länder och länderområden 1960—1975 . . . . Sveriges export exkl. fartyg på olika länder och länderområden 1960—1969 Sveriges andel av den totala importen i olika länder (3-årsgenomsnitt) 1959—1968 . . . Sveriges export på länder och länderområden 1960—1975 . . Sveriges export fördelad på varugrupper 1970—1975 . . . Bruttoinvesteringarnas utveckling 1965—1975 Bruttoinvesteringarnas utveckling 1965—1975 med fördelning på byggnader och anläggningar resp. maskiner Bruttoinvesteringarnas fördelning 1950—1975 Den privata konsumtionen 1931—1968 Den privata konsumtionens utveckling 1968—1975 enligt två alternativ Utvecklingen av vissa delgrupper inom resekonsumtionen 1950—1975 Offentlig konsumtion 1963— 1975 Offentliga investeringar 1960— 1975 Hushållens faktorinkomster i procent av BNP till produktionskostnad 1 9 5 7 — 1 9 6 9 . . . Hushållens direkta skatter, in-

101 102

104 104 108 114 115 116

119 121 122 125

126 129 133

140 146 148

3.9:3

3.9:4

3.9:5 3.9:6 3.9:7 3.11:1 3.12:1

3.12:2 3.12:3

komstöverföringar och disponibla inkomster 1960—1975 Hushållens sparande i procent av disponibla inkomster 1961— 1975 Bruttovinstmarginaler och självfinansiering inom industrin 1960—1975 Investering och sparande 1957—1975 Upplåning och utlåning på kreditmarknaden 1957—1969 . Kreditmarknadskalkyl för 1975 Inkomstspridningen inom olika befolkningsgrupper 1951-1969 Miljövårdsinvesteringarnas andel av de svarande företagens totala investeringar inom olika branscher 1967—1975. . . . Beräknade miljövårdsinvesteringar 1971—1975 Kommunernas planerade miljövårdsinvesteringar 1968— 1975

Kapitel 4 4.1:1 Jordbrukets produktion 1969— 1975 4.2:1 Skogsavverkning 1952/1953— 1967/1968 4.2:2 Avverkningsprognos 1970— 1975 4.2:3 Skogsbrukets arbetskraftsbehov 1970—1975 4.4:1 Normalt branschmönster vid olika alternativ för industriproduktionens förändringar samt företagens planer 1970— 1975 4.4:2 Produktion 1965—1970 samt produktion och sysselsättning 1970—1975 enligt företagens planer och långtidsutredningens kalkyl 4.4:3 Export och investeringar 1970—1975 enligt företagens planer och långtidsutredningens kalkyl 4.5:1 Energiförbrukningen 1965— 1985 4.5:2 Elförbrukning 1967—1980, exkl. förluster, fördelad på geografiskt område

4.5:3

158 159 161 162 178

191 193

199 202 202 204

222 230

Elprodukt ionsapparaten 1970—1980 4.5:4 Elproduktionen 1970 och 1980 fördelad på kraftslag . . . . 4.6:1 Byggandet inom olika områden 1960—1975 4.8:1 Det inrikes persontransportarbetet 1960—1975 4.8:2 Godstransportarbetet 1961— 1975 4.8:3 Investeringar i vägar och gator 1970—1975 4.8:4 Investeringar i sjöfart 1970— 1975 4.8:5 Televerkets verksamhet 1965— 1975 4.9:1 Bostadsinvesteringarna 1969— 1975 4.11:1 Sysselsättningen inom privata tjänster 1950—1975 4.11:2 Privata tjänsters sektorprodukt 1950—1975 4.11:3 Sysselsättningen inom privata tjänster 1950—1975 . . . . | . 4.12:1 Produktion och investeringar inom den offentliga tjänstesektorn (exkl. privat verksamsamhet) 1968 4.12:2 Produktion och investeringar inom den offentliga tjänstesektorn (exkl. privat verksamhet) 1960—1968 4.12:3 Anställda inom den offentliga tjänstesektorn (exkl. privat verksamhet) 1963—1968 . . . 4.12:4 Sjukvårdsplatser inom olika vårdgrenar 1969—1975 . . . 4.12:5 Anställda inom hälso- och sjukvård 1969—1975 . . . . 4.12:6 Platser för barntillsyn 1968— 1975 4.12:7 Platser för åldringsvård 1968— 1975 4.12:8 Antalet tjänster inom socialvården 1968—1975 4.12:9 Anställda inom försvaret 1970 —1975 4.12:10 Långtidsutredningens kalkyl avseende produktion och investeringar inom den offentliga tjänstesektorn 1970—1975 . .

232 232 237 245 246 248 250 252 255 264 265 266

275 284 284 288 289 289 292

231 SOU 1970: 71

Kapitel 5 5.2:1 Förutsättningar i fråga om vissa strategiska variabler för här redovisade alternativ för perioden 1970—1990 . . . . 5.2:2 Resursfördelning och tillväxt 1970—1990 5.2:3 Försörjningsbalansens delposter i procent av bruttonationalprodukten 1975—1990 5.2:4 Försörjningsbalans för 1970, 1975, 1980 och 1990 . . . . 5.3:1 Produktionsvolymen inom olika näringsgrenar 1970—1990 5.3:2 Andelen arbetstimmar inom olika sektorer 1950—1990. . 5.3:3 Näringsgrenarnas andelar av den totala produktionen 1950— 1990 5.3:4 Näringsgrenarnas andelar av bruttoinvesteringarna 1950— 1990 5.5:1 Befolkning och arbetskraft 1970—1990

SOU 1970: 71

306 307

308 309 311 313

314 315

Diagramförteckning

Kapitel 1.2:1 1.5:1

1.5:2

3.9:1 Bruttonationalproduktens årsvisa utveckling 1950—1970 . Handelsbalansen, tjänste- och transfereringsbalansen inkl. offentliga u-hjälsplån samt bytesbalansen 1950—1969. . Lagerförändringar 1950—1975

3.10:1

35 36

3.11:1

Kapitel 3.1:1 Folkmängden efter ålder i ettårsklasser 1970, 1980 och 1990 69 3.2:1 Andel förvärvsarbetande gifta kvinnor i olika åldersklasser enligt folkräkningarna 1960 och 1965 samt relativa arbetskraftstal för gifta kvinnor i olika åldersklasser 1965—1980 . . . 72 Vissa näringsgrenars andelar av 3.2:2 den totala arbetsinsatsen i timmar 1950—1975 78 3.4:1 Förändring av vissa näringsgrenars andelar av den totala produktionen 1950—1969 . . 98 Relativ fördelning av produk3.4:2 tionen i vissa länder 1955— 1968 99 3.5:1 Turistutgifter och inresande svenskar till nordiskt passkontrollområde 1960—1975 . 111 Bruttoinvesteringar inom olika 3.6:1 näringsgrenar 1960—1975 . . 128 Lagerstocken i procent av 3.6:2 produktionen, totalt och inom vissa sektorer 1956—1975 . . 131 Den privata konsumtionen per 3.7:1 capita 1931—1975 134 338

3.11:2 3.11:3

Företagens vinster och självfinansiering 1960—1969 . . . Produktions-, arbetskrafts-och produktivitetsutvecklingen inom industrin exkl. gruvor 1962—1968 i olika regiongrupper Medelinkomsten efter ålder inom olika befolkningsgrupper 1966 Inkomstspridningen inom olika befolkningsgrupper 1966 . . . Inkomstfördelningens utveckling med olika definitioner av inkomsttagarna 1951—1968 .

175 176

178 Kapitel 4 4.1:1 Jordbrukets bruttoproduktion, inköp från andra sektorer och förädlingsvärde 1950—1975 . 198 4.1:2 Produktion och sysselsättning inom jordbruk och fiske samt BNP 1960-1975 200 4.2:1 Produktion och sysselsättning inom skogsbruk samt BNP 1960—1975 205 4.4:1 Produktion och sysselsättning inom industri samt BNP 1960-1975 218 4.5:1 Produktion och sysselsättning inom el, gas, vatten och avlopp samt BNP 1960—1975. . . . 233 4.6:1 Bruttoinvesteringar i byggnader och anläggningar 1960—1975 235 4.6:2 Produktion och sysselsättning inom byggnadsverksamhet samt BNP 1960—1975 . . . 239 SOU 1970: 71

4.7:1

4.8:1

4.9:1

4.11:1

4.11:2

4.11:3

4.12:1

4.12:2

4.12:3

Produktion och sysselsätning inom varuhandel samt BNP 1960—1975 Produktion och sysselsättning inom samfärdsel samt BNP 1960—1975 Investeringskostnad i kronor per nyproducerad lägenhet 1960—1975 Produktion och sysselsättning inom bank-, försäkrings- och uppdragsverksamhet samt BNP 1960—1975 Produktion och sysselsättning inom restaurang och hotell samt BNP 1960—1975 . . . Produktion och sysselsättning inom övriga privata tjänster samt BNP 1960—1975. . . . Tillströmning av studerande till universitet och högskolor läsåren 1964/65—1979/80 . . Befolkningen 1970 och 1990 uppdelad efter ålder och utbildning Produktion och sysselsättning inom offentliga tjänster samt BNP 1960—1975

SOU 1970: 71

1 J

9 DEC 1970

1970 års långtidsutredning, Svensk ekonomi 1971 — 1975 med utblick mot 1990, har utarbetats inom finansdepartementets sekretariat för ekonomisk planering. I rapporten kartläggs och analyseras de tendenser som kommer att prägla den svenska ekonomin under första hälften av 70-talet. Dessutom beskrivs kortfattat mera långsiktiga tendenser i svensk ekonomi. Rapporten skall i första hand tjäna som underlag för de centrala politiska instanserna vid de ekonomisk-politiska besluten. Men den vill också informera allmänhet och beslutsfattare inom olika privata och offentliga verksamhetsgrenar om de ekonomiska utvecklingstendenserna på längre sikt. Rapportens diskussion om resursfördelningen präglas i hög grad av målsättningen om att balansen i utrikeshandeln skall återställas.

1970 års långtidsutredning behandlar fler ämnesområden än tidigare utredningar. Miljövården ägnas uppmärksamhet bl.a. genom en undersökning av de planerade miljövårdsinvesteringarna. Inkomstfördelningen belyses med resultat från en ny studie som omfattar 50-talet och större delen av 60-talet. De regionala konsekvenserna av utvecklingsperspektiven för 70talet diskuteras också i långtidsutredningen. Allmänna Förlaget