Glesbygder och glesbygdspolitik

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

lesbygder lesbygnsolitik betänkande avgivet av glesbygdsutredningen Stockholm 1972

Statens offentliga utredningar 1972:56 Inrikesdepartementet

Glesbygder och glesbygdspolitik

Betänkande avgivet av glesbygdsutredningen Stockholm 1972

ISBN 91-38-01333-9

K L Beckmans Tryckerier AB. Stockholm 1972

Till Statsrådet och chefen för inrikesdepartementet

Kungl. Maj:t bemyndigade den 27 juni 1969 chefen för inrikesdepartementet att tillkalla högst nio sakkunniga för utredning rörande glesbygdsproblemen. Med stöd härav tillkallade departementschefen den 14 augusti 1969 såsom sakkunniga landshövding Hans Gustafsson, ordförande, ledamoten av riksdagen Frida Berglund, kanslirådet Åke Fors, ledamöterna av riksdagen Bertil Jonasson och Carl-Wilhelm Lothigius, kanslirådet Olof Petersson, före detta ledamoten av riksdagens första kammare Thore Sörlin, direktören Lars Ågren samt numera ledamoten av riksdagen Bertil Öhvall. De sakkunniga har antagit namnet glesbygdsutredningen. Att såsom experter biträda utredningen förordnades den 1 oktober 1969 numera departementsrådet Claes-Eric Norrbom, den 23 oktober 1969 numera överdirektören Stig Johansson — på egen begäran entledigad den 16 mars 1970 — samt departementssekreteraren Sven Sahlström, den 20 januari 1970 numera länsarbetsdirektören Henry Sääf, den 17 mars 1970 jägmästaren Ernst Persson — på egen begäran entledigad den 31 mars 1971 — den 1 oktober 1970 socionomen Håkan Walander, den 2 mars 1971 förste inspektören Georg Tjärnberg — på egen begäran entledigad den 30 november 1971 — den 3 november 1971 rådmannen Anders Andersson samt den 27 november 1971 numera avdelningsdirektören Sven-Olof Myresten. Som sekreterare åt utredningen förordnades den 14 augusti 1969 numera byråchefen Hans Åkerlund och som biträdande sekreterare den 5 oktober 1969 socionomen Håkan SOU 1972:56

Walander — på egen begäran entledigad den 30 september 1970 — den 3 mars 1970 pol. mag. Roland Norman, den 1 september 1970 fil. kand. Hans Mårten, den 1 januari 1971 utredningssekreteraren Hans Olof Olsson, den 1 februari 1971 skolinspektören Ingemar Bröden, den 26 maj 1971 departementssekreteraren Folke Jonsson, den 6 december 1971 förste inspektören Stig Modig samt den 1# februari 1972 planeringsdirektören Jan Björklund. I enlighet med direktiven har utredningen följt den försöksverksamhet med förbättrad social service i glesbygder som med statligt stöd bedrivs i vissa kommuner samt försöksverksamheten med särskilt stöd till hemarbete m. m. i skogslänens glesbygder. Detta har bl. a. skett genom deltagande i arbetet inom en särskild samrådsgrupp med representanter för socialstyrelsen, kommunförbundet och glesbygdsutredningen. På motsvarande sätt har utredningen medverkat i en samrådsgrupp för sysselsättningsfrågor med representanter för kommerskollegium, arbetsmarknadsverket, företagareföreningarna och glesbygdsutredningen. Den etapp av den regionalpolitiska utvecklingsplaneringen som har pågått i länen har varit av väsentligt intresse för utredningen. Utredningen har därför i anslutning till arbetet med Länsprogram 70 redovisat vissa preliminära synpunkter på glesbygdernas serviceförsörjning och under hand fått del av länsstyrelsernas och planeringsrådens åsikter i vissa frågor. Utredningen har sedermera även tagit del av de förslag till förbättringar av glesbygdernas sysselsättningsförhållanden och serviceförsörjning som redovisats i läns3

programmen. Tidigare har utredningen lämnat delbetänkanden rörande kommersiell service, utbildningsfrågor, hälso- och sjukvård, kommunal social service, sysselsättningsfrågor samt kommunikationer i glesbygder. Utredningen får härmed överlämna sitt slutbetänkande "Glesbygder och glesbygdspolitik".

I avbidan på ställningstagande till utredningens förslag bl. a. beträffande glesbygdsverksamhetens framtida organisation är utredningen beredd att tills vidare fortsätta sitt arbete i vad avser vissa uppgifter sammanhängande med pågående försöksverksamhet. Stockholm i juni 1972.

Hans Gustafsson

Frida Berglund

Åke Fors

Bertil Jonasson

Carl-Wilhelm Lothigius

Olof Petersson

Thore Sörlin

Lars Ågren

Bertil Öhvall /Hans Åkerlund

4 SOU 1972:56

Innehåll

1 Glesbygder och glesbygdsproblem . 1.1 Glesbygdsproblem 1.2 Glesbygder 1.3 Primära problemområden . . . . 2 Utgångspunkter för utredningsarbetet 2.1 Glesbygdsfrågans tidigare behandling 2.2 Direktiven 2.3 Avgränsning av utredningens arbetsområde 2.4 Arbetets uppläggning 3 Samhällsutvecklingen i glesbygderna 3.1 Inledning 3.2 Det lokala och regionala befolkningsunderlaget i landets olika delar 3.3 Befolkningsutvecklingen . . . . 3.4 Befolkningens åldersstruktur . . 3.5 Födelseöverskottet 3.6 Flyttningar 3.7 Sysselsättningsförhållanden . . . 3.8 Inkomstförhållanden 3.9 Bostadsförhållanden 3.10 Serviceförhållanden 3.11 Den framtida utvecklingen . . . 3.12 Konsekvenser av utvecklingen i glesbygderna

1 7 8 10

4.4 Principiella synpunkter på åtgärder för att förbättra sysselsättningsförhållandena 4.5 Glesbygdspolitikens medel . . .

42 43

5 Behovet av stödjepunkter för serviceförsörjning och sysselsättningsinsatser

6 Organisatoriska synpunkter på den fortsatta glesbygdsstödverksamheten 6.1 Kommunernas roll 6.2 Länsmyndigheternas roll . . . . 6.3 De centrala myndigheternas roll .

52 52 53 54

12 14 15 16 18 18 19 21 21 23 24 24 28 30 31 32

7 Sammanfattning av utredningens förslag i olika delbetänkanden 7.1 Inledning 7.2 Kommersiell service 7.3 Utbildning 7.4 Hälso- och sjukvård 7.5 Kommunal social service . . . . 7.6 Kommunikationer 7.7 Sysselsättning 7.8 Sammanställning av utredningens förslag samt därav föranledda statliga .kostnader jämte förslag till finansiering

56 56 56 61 67 70 72 76

33 Bilagor

4 Principiella synpunkter på mål och medel för glesbygdspolitiska insatser . 4.1 Lokaliseringspolitik och glesbygdspolitik 4.2 Glesbygdspolitikens mål . . . . 4.3 Principiella synpunkter på åtgärder för att trygga serviceförsörjningen SOU 1972:56

Bil. 1 = 36 Bil. 2 = 36 37

Samhällsutvecklingen i glesbygderna 93 Behovet av samhällsinsatser i glesbygder enligt Länsprogram 1970 191

38 5

1.1 Glesbygder och glesbygdsproblem

Glesbygdsproblem

Med beteckningen glesbygdsproblem sammanfattas vanligen en serie olikartade problem som anses utmärkande för landets glesare befolkade delar. Utredningsuppdraget som närmare behandlas i det följande motiverar att diskussionen om glesbygdsproblemen här i första hand inriktas på befolkningens, de enskilda individernas och hushållens förhållanden medan exempelvis näringslivets villkor i glesbygderna i huvudsak får förutsättas bli behandlade i annan ordning. De frågor det här gäller är i första hand sådana som allmänt anses betydelsefulla för befolkningens levnadsvillkor, exempelvis tillgången på förnödenheter och hjälp, vård, utbildning och meningsfull sysselsättning. Svårigheter i dessa avseenden kan givetvis förekomma också i andra områden än de glest befolkade, exempelvis för vissa befolkningsgrupper eller individer och föranleds ofta av bristande kapacitet i serviceutbudet. Glesbygdernas problem är framför allt en konsekvens av den spridda bosättningen. Befolkningsunderlaget för olika kollektiva verksamheter blir därmed svagt och avstånden till olika inrättningar stora för betydande delar av befolkningen. Stora avstånd till service, arbetsplatser och sociala kontakter är sålunda ett utmärkande drag för de glesbefolkade områdena. Svårigheterna i landets glesbygder präglas SOU 1972:56

emellertid också i hög grad av en vikande sysselsättnings- och befolkningsutveckling som accentuerar problemen och skapar betydande anpassningssvårigheter för den berörda befolkningen. Utvecklingen medför ofta arbetslöshet eller undersysselsättning för de delar av befolkningen som inte kan eller vill flytta, lägre genomsnittsinkomster, en fortgående förskjutning av befolkningens åldersstruktur mot en högre andel åldringar, minskade skatteintäkter och ekonomiska svårigheter för glesbygdskommunerna. Glesbygdsutredningen har ansett det nödvändigt att i sitt arbete inrikta uppmärksamheten på sådana hinder för normala levnadsförhållanden som har sin grund i de för glesbygderna särskilt kännetecknande förhållandena och därmed försöka särskilja glesbygdsproblemen från de allmänna sociala problemen. Primärt bör glesbygdsproblemen kunna härledas till de grundläggande faktorerna - alltför litet befolkningsunderlag inom rimliga avstånd från kollektiva inrättningar av olika slag och därmed följande åtkomlighetsproblem samt svårigheter sammanhängande med sysselsättnings- och befolkningsminskningen. Det är självklart att en bedömning av om glesbygdernas problem på detta sätt är en konsekvens av glesbygdssituationen eller inte knappast kan göras på något invändningsfritt sätt. Olika betydelsefulla serviceanordningar har inte sällan helt olika krav på underlag för 7

att kunna drivas till rimliga kostnader och behöver därför geografiska arbetsfält eller försörjningsområden av varierande omfattning. Tillgången till kvalificerade servicespecialiteter som endast förekommer på ett fåtal platser i landet och som följaktligen har mycket stora regioner att betjäna, kan naturligtvis vara ett problem för befolkningen inom stora delar av landet, i betydande tätorter likaväl som i utpräglade glesbygder. Försörjningen med sådan kvalificerad service kan vara ett regionalpolitiskt problem, men framstår till skillnad från försörjningen med enklare service inte som något för glesbygderna utmärkande åtkomlighetsproblem, även om avstånden alltid gör problemen svårare i de mest perifera områdena. Glesbygdernas svårigheter utgörs till stor del av problem som befolkningen möter ofta. Sysselsättningen är ett dagligt problem liksom exempelvis försörjningen med livsmedel eller den obligatoriska skolutbildningen. Ju oftare återkommande angelägenheter det gäller, desto viktigare är det i allmänhet att de kan ordnas lätt. Vissa servicebehov, t. ex. av sjukvård, kan det dock vara viktigt att man lätt kan få tillgodosedda, även om de inte uppträder ofta. Glesbygdsutredningen har ansett det naturligt att koncentrera sitt arbete på sådana verksamheter som representerar vanliga och ofta återkommande behov hos befolkningen. Därmed har beträffande servicefrågorna följt en begränsning till främst lokala verksamheter som försörjer befolkningsmässigt mindre regioner, där problemen primärt har en anknytning till verkliga glesbygder. Som ett sådant företrädesvis lokalt problem kan man också betrakta sysselsättningen för den ortsbundna arbetskraften.

1.2 Glesbygder

Glesbygder definieras i statistiska sammanhang som de delar av landet som inte är tätorter, dvs. bebyggelsegrupper med minst 200 invånare. Definitionen anknyter till det rent fysiska arrangemanget av begyggelsen. 8

Denna formella uppfattning av glesbygden har begränsat intresse när man diskuterar glesbygdsproblem. Service- och sysselsättningssituationen i de små befolkningsanhopningar som de mindre tätorterna utgör skiljer sig i de glest befolkade delarna av landet inte mycket från förhållandena i den formella glesbygden, och de små tätorterna utvecklas ofta i huvudsak på samma sätt som den egentliga glesbygden. Befolkningen i sådana tätorter är sålunda inte befriad från glesbygdsproblem, lika litet som det behöver medföra sådana problem att bo i formell glesbygd om den är väl belägen i förhållande till service och arbete. Det är sålunda naturligt att innefatta också de glesbefolkade områdenas mindre tätorter i utredningens arbete. Samtidigt är det klart att utredningens arbetsfält inte behöver omfatta alla glest befolkade småområden. Att glesbygderna som arbetsfält för glesbygdsutredningen även måste omfatta tätorter motiveras också av att alla egentliga glesbygder funktionellt hänger samman med en serie tätorter - centralorter av olika dignitet. Från sådana orter förses glesbygden med varor och tjänster av mer eller mindre kvalificerat slag. Glesbygden i centralorternas omland utgör därmed ett underlag för orternas servicefunktioner. I samma mån som tyngdpunkten inom näringslivet förskjuts mot s. k. stadsnäringar tenderar också sysselsättningen att bli tätortsbunden och man kan säga att man får ett funktionellt samband mellan tätorter och glesbygd också på det sättet att det i hög grad är tätorterna man får lita till för att få arbete. Hur de glest befolkade områdenas service- och arbetsorter utvecklas är sålunda en viktig angelägenhet för kringliggande glesbygder och måste betraktas som en integrerande del av glesbygdsproblematiken. Glesbygdsutredningen har därför anledning att i sitt intressefält även innefatta vissa av glesbygdsområdenas större centralorter. Avgörande för service- och sysselsättningsproblemen i glesbygderna är det samlade ekonomiska eller befolkningsmässiga underlaget för olika verksamheter inom rimliga SOU 1972:56

7600 KARESUANDO MUODOSLOMPOLO

BEF. r=30km 1000-tal invånare

KIRUNA VITTANGI JUNOSUANDO PAJALA GÄLLIVARE

5 10 50 100 300 500 1000

HAKKAS

KORPILOMBOLO ÖVERTORNEÅ

VUOLLERIM

ÖVERKALIX

KÅBDALIS ARJEPLOG HAPARANDA KALIX SESKARÖ ÄLVSBYN TÄRNA ARVIDSJAUR SORSELE GLOMMERTRÄSK DIKANÄS MALA JÖRN STORUMAN NORSJÖ BASTUTRÄSK VILHELMINA LYCKSELE GÄDDEDE DOROTEA VINDELN ROBERTSFOf

7300 ÅSELE HOTING FREDRIKA VÄNNÄS STRÖMSUND SOLBERG FÖLLINGE JUNSELE N O R D M A L I N G BJÖRNA RAMSELE BREDBYN ARE JÄRPEN HAMMARSTRAND NORDINGRAVALLEN

7000 SVENSTAVIK BRÄCKE FUNÄSDALEN ANGE HEDE

6900 LIDEN FRÄNSTA

RAMSJÖ SVEG BERGSJÖ KÅRBÖLE BJURÅKER IDRE LOS SÄRNA HAMRA

6800 EDSBYN ÄLVDALEN TRANSTRAND ORSA LIMA RÄTTVIK OCKELBO SYSSLEBÄCK M A l U N G LEKSAND

6700 VANSBRO ÖSTERFÄRNEBO TORSBY KYRKHEDEN

6600 ÅRJÄNG STRÖMSTAD GULLSPÅNG

6500 BENGTSFORS

FARGELANDA VALDEMARSVIK KISA

6400 ÅSEDA HÖGSBY MÖNSTERÅS BORGHOLM LESSEBO ^ . „ TINGSRYD MÖRBYLÅNGA KYRKHULT ERINGSBODA

6300 TORHAMN

1700 Figur 1 Lokalt befolkningsunderlag 1970 Figuren visar antalet invånare i 1000-tal inom avståndet 30 km från mätpunkterna. Källa: SOS, Folkmängd 31.12.1969 och ERU:s datapaket GEDAP.

avstånd från befolkningens bosättning. Enligt utredningens åsikt kan regioner med glesbygdsproblem i huvudsak avgränsas med ledning av förhållandena i sådana mindre områden inom vilka befolkningen om så erfordras kan förflytta sig för sociala kontakter, service- och arbetsresor dagligen. I fråga om vissa mera kvalificerade servicefunktioner som utredningen ansett sig böra behandla som glesbygdsangelägenheter, exempelvis gymnasieutbildning eller lasarettsvård, gäller det regioner som man bör kunna förflytta sig inom för veckoslutsresor e. d. De relevanta regionerna motsvarar i dessa fall ofta s. k. A-regioner. Glesbygdsproblemen är naturligt nog särskilt stora i de svagast befolkade delarna av landet. En anvisning om var befolkningsunderlaget i landet är svagast ger fig. 1, s. 9, som visar det lokala befolkningsunderlaget år 1970 utan hänsyn till administrativa indelningar eller befolkningens fördelning på tätorter och formell glesbygd. Som förut antytts måste en geografisk avgränsning av bygder med glesbygdsproblem i hög grad bli beroende av hur man definierar glesbygdsproblemen och var man anser problemen vara så stora att man kan tala om problembygder. Eftersom uppfattningarna härom givetvis kan växla, kan någon allmängiltig avgränsning av problemområdena inte göras. Det är vidare uppenbart att glesbygdsproblemens innebörd måste variera från tid till annan, dels som en följd av den fortgående strukturomvandlingen inom näringslivet och därmed sammanhängande befolkningsförändringar, dels på grund av förändringar i den allmänna uppfattningen om vad som krävs för godtagbara levnadsförhållanden. Glesbygdsproblemområdenas geografiska omfattning måste sålunda förändras genom tiden.

1.3 Primära

problemområden

Behovet av arbete, service och sociala kontakter växlar i stor utsträckning från individ till individ och glesbygdsproblem av sådant 10

slag måste därmed upplevas som olika svåra av olika människor. På samma sätt varierar befolkningens möjligheter att förflytta sig till serviceinrättningar, arbetsplatser m. m. Redan på relativt korta avstånd från serviceorterna möter man åtkomlighetsproblem som kan karakteriseras som glesbygdsproblem, främst i form av svårigheter för vissa delar av befolkningen att nå serviceinrättningar. Omlandet i de större tätorternas närhet är ofta inte särskilt väl utrustat med serviceinrättningar på grund av konkurrensen från tätorten och det kollektiva trafiknätet är i allmänhet inte så välutvecklat att alla som saknar egna fortskaffningsmedel med dess hjälp kan nå tätortens serviceinrättningar. Trots närheten till en välutrustad serviceort kan alltså brister i trafikapparaten medföra att delar av befolkningen inte kan få sina servicebehov tillgodosedda på ett acceptabelt sätt. Sysselsättningen kan givetvis, beroende på den lokala arbetsmarknadens struktur, arbetskraftens utbildning m. m., i många delar av landet innebära individuella svårigheter. Utredningen anser dock att inom sådana regioner där arbetsmarknaden totalt sett kan erbjuda tillräckligt många arbetstillfällen inom räckhåll för dagliga arbetsresor kan sysselsättningen knappast betraktas som något utpräglat glesbygdsproblem. Den yrkesverksamma befolkningen får — i den mån man inte önskar byta bostadsort - förutsättas ha den yrkesmässiga rörlighet som erfordras för att utnyttja de arbetstillfällen som den lokala arbetsmarknaden erbjuder och därtill vara beredd att acceptera dagliga arbetsresor. Utredningen anser att glesbygdsproblemen inom de glesbygder som är väl belägna i förhållande till bestående arbets- och serviceorter — inom pendlingsavstånd — kan betraktas som tämligen ordinära kommunikationsproblem, i första hand för resor till service och sociala kontakter och praktiskt taget helt begränsade till de mindre delar av befolkningen som inte har tillgång till bil. Förutsättningarna kan anses vara relativt gynnsamma för att med förbättrade kollektiSOU 1972:56

va persontransporter och ambulerande service av typen varuhussar, lantbrevbäring o. d. från respektive orter tillgodose dessa närbelägna glesbygders servicebehov. Det bör alltså vara möjligt att enbart genom insatser inom transportområdet komma till rätta med de problem som glesbygdsläget kan förorsaka för dem som bor relativt nära bestående arbets- och serviceorter. Den yrkesverksamma befolkningen torde till stor del vara oberoende av kollektiva trafikmedel för sina arbetsresor. Mera uttalade blir åtkomlighetsproblemen givetvis i de glesbygdsområden där avstånden till service och arbete är så stora att befolkningen inte ens med tillgång till ordinära kollektiva transporter eller egen bil kan få elementära behov tillgodosedda med rimliga insatser av tid och kostnader för resor. Man måste räkna med att de åtgärder som samhället behöver vidta för att förbättra levnadsförhållandena för befolkningen i de arealmässigt större glesbygderna får en delvis annan karaktär än inom de mindre och ortsnära glesbygdsområdena. Utredningen har därför ansett det vara motiverat att i utredningsarbetet göra åtskillnad mellan å ena sidan de glesbygder som är belägna inom rimliga verksamhetsområden från bestående arbetsoch serviceorter med en acceptabel utrustning och å andra sidan de sämre belägna, stora glesbygderna. En grov geografisk avgränsning av de enligt detta synsätt mest problematiska glesbygderna visar att de praktiskt taget helt återfinns inom de s. k. skogslänens inre delar och till huvudsaklig del faller inom det inre lokaliseringsstödområdet. De speciella transportförhållandena till sjöss medför att också vissa mindre öar och skärgårdsområden i olika delar av landet bör hänföras till samma primära problemområde. I huvuddelen av södra och mellersta Sverige samt det norrländska kustlandet har glesbygdsproblematiken dock en ganska begränsad omfattning.

SOU 1972:56

2 Utgångspunkter för utredningsarbetet

2.1 Glesbygdsfrågans tidigare behandling Som tidigare har nämnts torde uppfattningen om vilka svårigheter i glesbygderna som kräver särskilda samhälleliga åtgärder förändras ganska mycket genom tiden. En längre tillbakablick på glesbygdsfrågans behandling i vårt land framstår bl. a. därför inte som särskilt meningsfull. Glesbygdsproblemens nära samband med övriga regionalpolitiska frågor gör att det även för en kortare återblick är svårt att rekapitulera vad som förevarit utan att samtidigt redogöra för vad som i övrigt förekommit inom regionalpolitikens ram. En redogörelse för glesbygdsfrågans tidigare behandling försvåras också av att glesbygdsproblem ofta behandlas som ett led i arbetet inom olika samhällssektorer, exempelvis vägfrågor, skolfrågor osv. Den följande redogörelsen för glesbygdsfrågans tidigare behandling i Sverige har mot bakgrund härav givits en relativt snäv begränsning till åtgärder av mera omedelbart intresse för utredningens arbete och koncentrerats på åtgärder som vidtagits under senare år. Någon utförligare redogörelse för behandlingen av de regionalpolitiska problemen i andra offentliga utredningar, propositioner, utskottsutlåtanden osv. lämnas sålunda inte här. Som exempel på utredningar med regionalpolitisk inriktning som tidigare behandlat frågor av betydelse för glesbygderna kan 12

nämnas norrlandskommitte'n, som i en serie betänkanden under 1940-talets senare del behandlade regionalpolitiska problem i Norrland, 1947 års lokaliseringsutredning (SOU 1951: 6), kommitte'n för näringslivets lokalisering, vars betänkande (SOU 1963:58) låg till grund for riksdagens beslut om en aktiv lokaliseringspolitik år 1964, samt 1968 års lokaliseringsutredning (SOU 1969:49). Med en regional begränsning har liknande problem behandlats exempelvis av tornedalsutredningen (SOU 1958: 22) och i olika länsutredningar. Bland sektorsinriktade utredningar som berört glesbygdsfrågor kan nämnas exempelvis utredningen rörande stöd till jordbruket i norra Sverige (SOU 1970:72). I prop. 1964: 185 om lokaliseringspolitiken framhöll inrikesministern att i områden där lokaliseringspolitiska insatser inte var möjliga samhället måste bära ansvaret för att befolkningen ändå tillförsäkras en godtagbar servicestandard. För att ge människor i alla delar av landet en rimlig del av välståndsutvecklingen måste man finna vägar för att skapa acceptabla levnadsvillkor för befolkningen också i sådana orter och regioner, där man måste räkna med ett fortsatt krympande näringsliv och successiv befolkningsminskning och därmed otillräckligt underlag för lokal service och viktiga gemensamhetsanordningar även i framtiden. För att finna lämpliga former för nädvändiga samhällsinSOU 1972:56

satser av detta slag har utredningsarbete och försöksverksamhet med statligt stöd bedrivits i stegrad omfattning sedan 1960-talets senare år. Hösten 1966 bildades i Kungl. Maj:ts kansli en särskild arbetsgrupp för glesbygdsfrågor med uppgift att pröva och successivt lägga fram förslag till åtgärder för att förbättra levnadsförhållandena för befolkningen i glesbygderna, främst i fråga om samhällelig service. Denna s. k. glesbygdsgrupp var sammansatt av företrädare för olika departement och centrala verk samt kommun- och landstingsförbunden. Gruppens arbetsuppgifter bestod inte i sedvanligt utredningsarbete utan var inriktat på att direkt få fram åtgärder av olika slag inom statliga myndigheter och kommuner. Arbetsgruppen undersökte olika åtgärder som kunde vidtas för att underlätta levnadsförhållandena i glesbygderna och inventerade olika serviceområden för att undersöka möjligheterna till ett effektivare samhällsstöd till service åt glesbygdsbefolkningen och för att söka nya vägar att lösa problemen i samband med pågående befolkningsomflyttningar. En av de första frågor glesbygdsgruppen intresserade sig för var åldringarnas situation i glesbygden. Man ansåg sig på detta område kunna konstatera att åtskilliga hjälpmedel som samhället redan hade ställt till förfogande inte utnyttjades tillräckligt. För att sprida upplysning om dessa medel och aktivera kommunerna till nya initiativ utarbetades i samarbete med berörda myndigheter en broschyr, Gammal i glesbygd, som distribuerades till kommunala förtroendemän m. fl., i första hand i skogslänens glesbygdskommuner. Arbetsgruppen publicerade sedermera ytterligare en skrift, Glesbygd, med en översiktlig sammanfattning av glesbygdsproblemen och en utförligare redogörelse för olika åtgärder av betydelse för glesbygdernas befolkning som vidtagits från statens sida intill 1960-talets slut. För att bistå glesbygdskommunerna i deras ansträngningar att förbättra den sociala servicen inrättades år 1968 på förslag av glesbygdsgruppen två särskilda konsulentSOU 1972:56

tjänster i socialstyrelsen. Dessa s. k. glesbygdskonsulenter har till uppgift att genom besök i"glesbygdskommunerna informera om de möjligheter som finns att lösa olika sociala problem och hjälpa till att utreda olika frågor som aktualiseras. Glesbygdskonsulenternas arbetsfält har i första hand begränsats till det allmänna stödområdet med en av konsulenterna stationerad i Mora och den andre i Umeå. Glesbygdsgruppen ansåg det angeläget att stimulera kommunerna till insatser för att lösa de lokala kommunikationsfrågorna. En arbetsgrupp inom kommunikationsdepartementet upprättade därför en modellplan för transportförsörjningen i ett kommunblock av glesbygdskaraktär, den s. k. vilhelminaplanen (SOU 1968:33). I denna plan redovisas bl. a. hur det befintliga trafiknätet kan kompletteras med matartrafik så att alla kommundelar kan nås av kollektiv trafik åtminstone ett par gånger per vecka. För såväl person- som godstransporter med denna kompletteringstrafik förutsattes avgifter motsvarande bussbiljettpriser. Inom handelsdepartementet granskade en särskild arbetsgrupp förhållandena i fråga om varuförsörjningen i glesbygderna och diskuterade vilka åtgärder som kunde vidtas för att minska svårigheterna inom detta område. Vissa preliminära synpunkter redovisades under år 1968. De utmynnade i att det var lämpligast att försöka förbättra möjligheterna till hemsändning av varor efter förhandsbeställning. Med kompletteringstrafik enligt den ovannämnda modellplanen borde det enligt arbetsgruppen gå att åstadkomma en godtagbar hemsändningsservice som komplement till glesbygdsbefolkningens butiksbesök. Som en följd av glesbygdsgruppens arbete ställdes två särskilda anslag om fem miljoner kronor vardera till förfogande för statligt stöd till försöksverksamhet, dels med förbättrad social service i glesbygder — anslaget för detta ändamål höjdes senare till tio milj. kr per år — dels inom sysselsättningsområdet, företrädesvis i form av stöd till hemarbete, hemslöjd m. m. i gles13

bygdskommuner inom skogslänen. Omfattningen och inriktningen av denna försöksverksamhet redovisas närmare i bilagor till utredningens delbetänkanden rörande kommunal social service resp. sysselsättningsfrågor (Ds In 1972: 7 resp. 1972:8). En betydande forsknings- och utredningsverksamhet har under 1960-talets senare del bedrivits i syfte att redovisa ett grundmaterial rörande glesbygderna och glesbygdsproblemen. Till stor del har detta arbete bedrivits inom ramen för E R U s 1 verksamhet. I den s. k. glesbygdsforskningen vid Umeå universitet har ett tjugotal undersökningar redovisats. Som exempel på sådana undersökningar kan nämnas En sociologisk undersökning av fem glesbygdsområden, Skogsbruket och serviceorterna, Sjukvård i glesbygd m. fl. Resultat av forsknings- och utredningsverksamheten rörande glesbygdsproblemen har också redovisats i ERU:s betänkande, Balanserad regional utveckling (SOU 1970:3) med bilagor (SOU 1970: 14, SOU 1970: 15). Under åren 1967-1969 motionerades i riksdagen om tillsättande av en särskild parlamentarisk utredning rörande glesbygdsproblemen. I det av riksdagen godtagna utlåtandet av bankoutskottet över regeringens proposition om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten m. m. år 1969 (Ba U 1969: 30) framhölls att regionalpolitiken måste innefatta bl. a. strävanden att undvika eller mildra sådana glesbygdsproblem som otillfredsställande kommersiell och institutionell service, förluster på det insatta samhällskapitalet och ogynnsam åldersfördelning. Det var enligt utskottet inte realistiskt att tänka sig en lösning av dessa problem enbart eller huvudsakligen genom lokaliseringspolitiska åtgärder. Serviceproblemen i de mest glesbefolkade delarna av landet måste lösas genom en vidareutveckling av glesbygdsstödet. Utskottet förutsatte att den fortgående regionalpolitiska planeringen i länen skulle komma att leda till att glesbygdsproblemen på olika håll i landet blev grundligare analyserade och att nya metoder för att komma till rätta med pro14

blemen skulle övervägas. Utskottet ställde sig ändock bakom de förslag om en särskild parlamentarisk utredning rörande glesbygdsfrågorna som framförts i olika motioner till riksdagen. De närmare riktlinjerna för en sådan utrednings arbete borde enligt utskottets mening få anges av Kungl. Maj:t.

2.2 Direktiven

I direktiven för utredningens arbete (27.6.1969) framhålls att utredningen bör ses som ett led i strävandena att skapa ökad jämlikhet i ekonomiskt och socialt avseende mellan människor som bor i olika regioner. En väsentlig uppgift för de sakkunniga bör vara att på grundval av bl. a. det forskningsarbete om glesbygderna som bedrivits på initiativ av expertgruppen för regional utredningsverksamhet kartlägga glesbygdsproblemen och lägga fram förslag till mera långsiktiga lösningar av dem. Resultatet av det regionalpohtiska planeringsarbetet i länen bör också beaktas i utredningsarbetet. Den försöksverksamhet ifråga om samhällelig service m. m. som arbetsgruppen för glesbygdsfrågor tagit initiativet till borde också systematiskt studeras och erfarenheterna därav läggas till grund för förslag till åtgärder i olika avseenden. I övrigt framhålls i direktiven bl. a. följande. "Bristen på arbetstillfällen är det dominerande problemet i glesbygderna. Det är - som min företrädare framhöll i årets statsverksproposition inte realistiskt att tänka sig en lösning av dessa problem enbart eller i huvudsak genom lokaliseringspolitiska åtgärder. Lokaliseringspolitiken har dock stor betydelse även för glesbygden genom att medverka till att livskraftiga tätortsbildningar i olika delar av landet kan upprätthållas, vilka är nödvändiga som stödjepunkter för de utpräglade glesbygdsområdena. De lokaliseringspolitiska frågorna är emellertid för närvarande föremål för särskild utredning genom 1968 års lokaliseringsutredning och de bör därför inte omfattas av den nu avsedda utredningen. Även om de sakkunniga sålunda inte skall behandla lokaliseringspolitiska frågor bör de vara oförhindrade att överväga och lägga fram förslag Expertgruppen för regional verksamhet, inrikesdepartementet.

utrednings-

SOU 1972: 56

till sådana sysselsättningsskapande åtgärder som inte har direkt lokaliseringspolitisk innebörd. Exempel på sådana åtgärder är det på initiativ av glesbygdsgruppen införda stödet till hemarbete i glesbygderna." "I den mån de sakkunniga tar upp frågor som berör jordbrukarnas förhållanden måste dessa behandlas under beaktande av jordbrukspolitiken i stort. De sakkunniga bör därför inte på detta område självständigt utforma mera långtgående reformförslag." I frågor rörande insatser för turism och friluftsliv m. m. i glesbygder borde kontakt hållas med de sakkunniga för planering av turistanläggningar och friluft sanläggningar m. m. "Som bankoutskottet har framhållit är det angeläget att de smidiga former som för närvarande tillämpas för arbetet med glesbygdsproblemen kan bestå och att det alltså även framgent kommer att finnas möjligheter att snabbt initiera och genomföra olika slags serviceåtgärder m. m." "Glesbygdsgruppens verksamhet har varit avgränsad till att gälla skogslänens inland. Som bankoutskottet framhållit gör sig glesbygdsproblemen alltmer kännbara även i sydligare delar av landet. De sakkunniga bör vara oförhindrade att i sin verksamhet inbegripa även sådana områden av södra och mellersta Sverige där glesbygdsproblemen är jämförliga med de i skogslänen förekommande, men bör dock främst inrikta arbetet på skogslänens glesbygdsproblem. De sakkunniga bör från här angivna allmänna utgångspunkter ha stor frihet att själva planera sitt arbete och att ta upp olika frågor som de finner vara av intresse i sammanhanget. I första hand bör de dock söka finna långsiktiga lösningar på frågor som gäller samhällelig och kommersiell service. Beskattningsfrågor bör inte behandlas av de sakkunniga. I fråga om trafikpolitik, arbetsmarknadspolitik m. m. bör de sakkunniga i huvudsak utgå från nu gällande riktlinjer."

2.3 A vgränsning av utredningens arbetsområde I det följande redovisas de avgränsningar av arbetsfältet i regionalt avseende och ifråga om ämnesområden som utredningen av bl. a. praktiska skäl nödgats göra. Det är emellertid väsentligt att här först konstatera att utredningsdirektiven och uttalanden av departementschefen och riksdagen i samband med tillsättandet av utredningen anger vissa begränsningar av utredningens, arbetsfält i avseende på mål och medel för sådana glesbygdspolitiska insatser som utredningen bör diskutera. Som framgått av direktiven har utredningen exempelvis inte haft till SOU 1972:56

uppgift att behandla frågor rörande lokaliseringspolitiken eller jordbrukspolitiken i stort. Glesbygdsutredningens förslag skall syfta till att komplettera den lokaliseringspolitiska stödverksamheten där så erfordras med åtgärder av en från lokaliseringspolitiken skild karaktär. Enligt utredningens åsikt är ett utmärkande drag för de lokaliseringspolitiska insatserna att de syftar till tillväxt och har ett långt tidsperspektiv. Det långsiktiga resultatet av utvecklingen i landets glesbygdsområden måste i sina huvuddrag betraktas som en lokaliseringspolitisk angelägenhet. Enligt utredningens mening har direktiven inte medgett att sådana i och för sig mycket viktiga frågor behandlas i detta sammanhang. Även om glesbygdsutredningen haft anledning att diskutera den lämpliga resursdispositionen inom glesbygdsregionerna och lokaliseringsöverväganden därmed har måst ingå i utredningens arbete har utredningen ansett det klart att i utredningens uppdrag inte har innefattats frågan om olika glesbygdsområdens utveckling på längre sikt och de medel som kan erfordras härför. Utredningens arbete har i första hand inriktats på glesbygdsbefolkningen och dess levnadsförhållanden och därmed fått en socialpolitisk prägel. De förhållanden som utmärker glesbygden kan förorsaka svårigheter på många olika områden. I enlighet med vad som förut sagts har utredningen inte ansett sig inom ramen för direktiven kunna uppehålla sig vid näringslivets problem i glesbygderna. Utredningsarbetet har i stället primärt inriktats på glesbygdernas befolkning. Även med denna begränsning har ett stort antal samhällsfunktioner varit av intresse. De områden som utredningen bedömt viktigast att behandla har varit varuförsörjning och annan grundläggande kommersiell service, utbildningsfrågor, hälso- och sjukvård, kommunal social service, kommunikationer samt sysselsättningsfrågor. Flera viktiga samhällsområden har därmed av rent praktiska skäl måst lämnas åt sidan. Utredningen har sålunda inte behandlat exempelvis arbetsförmedling, försäkringskassa, polisväsendet, brandbered15

skapen, elförsörjningen, kyrkliga verksamheter m. m. Utredningen anser att sådana frågor i den utsträckning det visar sig lämpligt bör behandlas i det fortlöpande arbete med glesbygdsproblemen som utredningen förordar i det följande (kap. 6). Motsvarande gäller även vissa i och för sig angelägna frågor som utredningen diskuterat i anslutning till olika delbetänkanden men som utredningen av olika skäl inte ansett sig kunna ta upp i dessa sammanhang. Av skäl som förut redovisats (primära problemområden, direktiven) har utredningen inriktat sitt arbete i huvudsak på skogslänens glesbygdsproblem. I kartläggningsarbetet har utredningen emellertid i görlig mån sökt göra jämförelser med förhållanden i glesare befolkade områden i andra delar av landet. Förslagen har, dock väsentligen knutits till skogslänens glesbygdsdelar. Det är ofrånkomligt att i ett utredningsarbete rörande en regional problematik av den typ som glesbygdsutredningen har att behandla arbetet hos olika fackmyndigheter och mer eller mindre fackinriktade utredningar kommer att beröras. Glesbygdsutredningen har i sitt arbete haft anledning att intressera sig för arbetet inom ett flertal andra utredningar. I allmänhet har det inte varit möjligt att samordna utredningsarbetet med sådana utredningars. I vissa fall har glesbygdsutredningen inte ansett sig kunna avstå ifrån att behandla vissa frågor med hänvisning till att dessa är föremål för utredning i annan ordning. Som exempel kan nämnas frågan om samhälleligt stöd till kollektiv trafik, där glesbygdsutredningen framför vissa förslag trots att sådana frågor också behandlas bl. a. i bussbidragsutredningen. En central fråga inom regionalpolitiken är nämligen samordningen mellan åtgärderna inom olika samhällssektorer. De viktigare delarna av glesbygdsproblematiken, kan därför inte behandlas oberoende av varandra. Genom sin övergripande karaktär måste glesbygdsutredningens arbete i stor utsträckning bli relativt översiktligt och utredningen måste avstå ifrån att i detalj penetrera problem inom olika områden. Delvis har utredningens arbete utmynnat i förslag till 16

allmänna riktlinjer för politiken inom olika samhällssektorer. Utredningen har därvid förutsatt att respektive fackorgan närmare kommer att kunna utforma detaljerna i olika åtgärder som kan behöva vidtagas. I vissa fall har glesbygdsutredningen emellertid avstått ifrån att behandla glesbygdsfrågor med hänvisning till att de förväntas bli behandlade av andra utredningar. I första hand har detta gällt frågor om kultur- och fritidsaktiviteter i glesbygder, där glesbygdsutredningen efter samråd med kulturrådet kommit till den slutsatsen att glesbygdernas kultur- och fritidsfrågor i den utsträckning de kunnat diskuteras av glesbygdsutredningen får förutsättas bli behandlade i kulturrådets kommande betänkande. Ifråga om vissa verksamheter rörande utbildnings- och den sociala sektorn har utredningen som närmare redovisats i respektive delbetänkanden utgått från att 1968 års barnstugeutredning kommer att behandla dels frågor rörande förskoleverksamheten i glesbygder, dels vissa andra frågor om barn- och ungdomsaktiviteter i glesbygder.

2.4 Arbetets

uppläggning

Utredningsarbetet inom de olika områden som utredningen bedömt vara av central betydelse och mest angelägna att behandla har i huvudsak bedrivits parallellt och utmynnat i sex delbetänkanden rörande respektive kommersiell service (SOU 1972: 13), utbildningsfrågor (Ds In 1972: l),hälso-och sjukvård (Ds In 1972:6), kommunal social service (Ds In 1972: 7), vissa sysselsättningsfrågor (Ds In 1972:8) samt kommunikationer inklusive tele- och postservice (Ds In 1972: 9). Föreliggande betänkande avser att utgöra redovisning av utgångspunkterna för utredningens arbete och en sammanfattning av dess förslag. Jämte en översiktlig redogörelse för samhällsutvecklingen i landets glesbefolkade delar (kap. 3) och en redovisning av de principiella utgångspunkter utredningen haft för sitt arbete (kap. 4) diskuteras SOU 1972:56

här dels behovet av stödjepunkter för försörjningen med service m. m. i glesbygderna (kap. 5) samt hur det fortsatta glesbygdsarbetet bör organiseras (kap. 6).

2 - S O U 1972:56

3.1 Samhällsutvecklingen i glesbygderna

Inledning

Följande redogörelse syftar till att korftattat belysa samhällsutvecklingen i glesbygderna och dess konsekvenser för befolkningen. Enligt vad som sagts i föregående kapitel har beskrivningen i huvudsak inriktats på befolkningen och dess levnadsförhållanden. Näringslivets eller den offentliga sektorns villkor har sålunda inte närmare berörts. Samtidigt som befolkningens glesbygdsproblem översiktligt behandlas redovisas vissa allmänna bakgrundsdata rörande de glesast befolkade delarna av landet. Framställningen baseras i huvudsak på den redogörelse som lämnas i bilaga 1 och dess appendix. För en utförligare faktaredovisning hänvisas dit. Som inledningsvis anförts kan någon entydig geografisk avgränsning av glesbygderna som problemområde inte göras. Vad som skall betraktas som glesbygder i denna mening måste bestämmas av hur man definierar glesbygdsproblemen och blir därmed ytterst beroende av den ambitionsnivå man har. Man kan utgå från att glesbygdsproblemen är mest uttalade i de glesast befolkade delarna av landet. Det är därvid inte i första hand de glesbefolkade småområden som förekommer i alla delar av landet som är av intresse utan de större sammanhängande glesbygderna. Enligt utredningens mening ger befolkningsunderlaget inom de dagsresp. veckopendlingsområden som kan vara 18

relevanta för glesbygdsbefolkningen som lokala respektive regionala verksamhetsfält de bästa anvisningarna om var glesbygdsproblem förekommer. Som närmare framgår av bilaga 1 är de befolkningsglesa delarna av landet samtidigt de områden där befolkningsminskningen i första hand sker och förutsättningarna för olika samhällsfunktioner alltså mest påtagligt försämras. Till den kartläggning av glesbygdsproblemen som utredningen enligt direktiven skall göra bör höra en redogörelse för problemens regionala omfattning. Av praktiska skäl kan denna inte baseras på en inventering av problemläget sektor för sektor i hela landet. Man får istället som förut nämnts utgå från att problemen är mest framträdande i de glesast befolkade delarna av landet och studera förhållandena där. Det är därvid naturligt att i görligaste mån jämföra förhållandena i de glesbefolkade områdena med motsvarande förhållanden i andra delar av landet. Eftersom de flesta statistiska uppgifter som erfordras för en redogörelse för befolkningens förhållanden förekommer redovisade för administrativa områden måste en avgränsning av de glesast befolkade delarna av landet göras med hänsyn till de administrativa indelningarna. Beskrivningen av glesbygdernas förhållanden får sålunda delvis grundas på data för de nordligare "glesbygdslänen", "skogslänen" eller dylikt. Med SOU 1972:56

de grova genomsnittsuppgifter som kan erhållas för så stora regionala enheter kan emellertid de lokalt varierande glesbygdsproblemen i allmänhet inte belysas på ett tillfredsställande sätt. För detta måste man ha tillgång till data för mindre redovisningsenheter som kommunblock. De kommunblock 1 i landet som är glesast befolkade har därför urskiljts enligt en metod som närmare presenteras i bilaga ,1Dessa kommunblock bildar en regiongrupp som i bilagan kallats norra glesbygden och som utmärks av ett svagt befolkningsunderlag inom kommunblockscentras lokala försörjningseller arbetsmarknadsområden. Som framgår av fig. 2 s. 20 omfattar detta operationellt avgränsade glesbygdsområde i huvudsak skogslänens inre delar. För en översiktlig beskrivning av glesbygdernas förhållanden är det mindre viktigt om redovisningsområdet omfattar ett eller annat kommunblock mer eller mindre. De genomsnittsdata rörande norra glesbygden som redovisas i bilaga 1 kan sålunda anses väl lämpade för en beskrivning av förhållandena i de delar av landet där glesbygdsproblemen kan antas vara särskilt framträdande. Även inom det sålunda avgränsade glesbygdsområdet förekommer givetvis stora skillnader ifråga om befolkningstäthet m. m. För att i någon mån belysa de regionala variationerna inom norra glesbygden har i bilaga 1 gjorts ett försök att avgränsa de allra svagast befolkade delarna av glesbygdsområdet. Dessa områden som ofta är belägna utom pendlingsavstånd från mera betydande service- och arbetsorter har i bilagan benämnts fjärrbygder. Det har emellertid inte varit möjligt att i någon större utsträckning redovisa genomsnittsdata för dessa bygder. De regionala variationerna inom glesbygdsområdet har därför till stor del måst illustreras med exempel rörande enstaka orter eller regioner inom området.

3.2 Det lokala och regionala derlaget i landets olika delar

befolkningsun-

30—45 minuters restid brukar uppfattas som ett rimligt maximiavstånd för dagliga arbetsresor. Det område som kan nås inom en sådan restid kan också ifråga om ett flertal andra angelägenheter betraktas som ett rimligt dagligt rörelsefält för befolkningen. Schematiskt kan det angivna restidsavståndet anses motsvara 30 km:s fågelvägsavstånd. Fig. 1 s. 9 visar det med de angivna utgångspunkterna beräknade lokala befolkningsunderlaget i landets olika delar år 1970, dvs. antalet invånare inom avståndet 30 km från ett stort antal mätpunkter och beräknat utan hänsyn till administrativa gränser och befolkningens fördelning på tätorter och formell glesbygd. Kartbilden ger en god anvisning om var i landet glesbygdsproblemen kan anses mest framträdande. De delar av landet där det lokala befolkningsunderlaget är svagast, exempelvis understigande 10 000 invånare, finns samlade i ett sammanhängande område i skogslänens inland. Inom huvuddelen av detta område överstiger det lokala befolkningsunderlaget inte 5 000 invånare. Det bör observeras att de relativt glesbefolkade områden som även förekommer i södra och mellersta Sverige och där befolkningsutvecklingen för övrigt ofta är negativ genomgående har betydligt större lokala befolkningsunderlag än skogslänens inland och därmed betydligt bättre förutsättningar för att ordna lokala kollektiva angelägenheter. De områden som har den minsta befolkningstätheten i södra och mellersta Sverige finns i gränstrakterna mellan Östergötland och Småland. Där är det lokala befolkningsunderlaget mellan 20 000 och 40 000 invånare. Kartan antyder att glesbygdsproblemen, åtminstone i avseende på den betydelsefulla del som gäller försörjningen med lokal service, har en helt annan dimension i skogslänens inland än i sydligare delar av landet. Här används genomgående beteckningen kommunblock även för nybildade storkommuner.

SOU 1972:56

KARESUANDO

NORRA GLESBYGDEN gräns för norra glesbygden 7500 kommunblocksgräns inom norra gles bygden länsgräns

MUODOSLOMPOLO KIRUNA VITTANGI JUNOSUANDO PAJALA GÄLLIVARE HAKKAS

O V E R T O R N E Ä

VUOLLER.M

0 V E R K A U X

KÅBDALIS ARJEPLOG HAPARANDA KALIX SESKARO ÄLVSBYN TÄRNA ARVIDSJAUR SORSELE GLOMMERTRÄSK DIKANÄS MALA JÖRN STORUMAN NORSJÖ BASTUTRÄSK VILHELMINA LYCKSELE GÄDDEDE DOROTEA VINDELN ROBERTJ

7100 KORPILOMBOLO

JOKKMOKK

ÅSELE HOTING FREDRIKA VÄNNÄS STRÖMSUND SOLBERG FÖLLINGE JUNSELE N O R D M A L I N G BJÖRNA RAMSELE BREDBYN ARE JÄRPEN HAMMARSTRAND NORDINGRÅVALLEN

6900 SVENSTAVIK BRÄCKE FUNASDALEN ANGE HEDE

LIDEN FRÄNSTA

RAMSJÖ SVEG BERGSJÖ KÅRBÖLE BJURÅKER IDRE LOS SÄRNA HAMRA

6700 EDSBYN ÄLVDALEN TRANSTRAND ORSA LIMA RÄTTVIK OCKELBO SYSSLEBÄCK M A L U N G LEKSAND VANSBRO ÖSTERFÄRNEBO TORSBY

KYRKHEDEN

6600 ÅRJÄNG STRÖMSTAD GULLSPÅNG

6500 BENGTSFORS

FÄRGELANDA VALDEMARSVIK KISA

6200 ÅSEDA HÖGSBY MÖNSTERÅS BORGHOLM nNGSRYD

MÖRBYLÅNGA

KYRKHULT

ERINGSBODA

TORHAMN

1700 1600 1500 1300 1200 1400 Figur 2 Norra glesbygden Anm. Den heldragna linjen avgränsar de kommunblock som ingår i norra glesbygden. Indelningen avser förhållandena 1.1.1971. Ett antal orter har markerats med punkt och begynnelsebokstav. Fullständiga ortsnamn finns utskrivet till höger om kartan i jämnhöjd med orten.

För regionala funktioner av typen gymnasieskolor och lasarett är befolkningsunderlaget inom "veckopendlingsavstånd" av stor betydelse. Fig. 2: 3 i bilaga 1 redovisar det regionala befolkningsunderlaget år 1970 mätt på motsvarande sätt som ifråga om det lokala underlaget. Ett rimligt veckopendlingsavstånd kan givetvis vara svårt att ange. I de beräkningar som ERU gjort har fågelvägsavståndet 100 km tillämpats. Man kan alltså säga att kartan visar befolkningsunderlaget inom ett par timmars restid från varje mätpunkt. Som man kan vänta framträder även här skogslänens inland som de delar av landet där förutsättningarna för regionala aktiviteter med hänsyn till befolkningsunderlaget är sämst. I stort sett gäller för skogslänens inland att det regionala befolkningsunderlaget ingenstans överstiger 100 000 invånare. För det område som i bilagan kallats fjärrbygden understiger det regionala befolkningsunderlaget i allmänhet 50 000. Kartan ger en klar anvisning om i vilka delar av landet förutsättningarna för att organisera mera kostnadskrävande serviceverksamheter, exempelvis kvalificerad sjukvård, är sämst.

ten av 60-talet. En betydande del av dessa block — cirka 1/3 — förlorade i genomsnitt mer än 2 % av sin befolkning per år. En så kraftig befolkningsminskning förekom knappast i någon del av landet i övrigt. Under hela 1960-talet innebar befolkningsutvecklingen i norra glesbygden en sammanlagd folkminskning på 68 000 personer. Totalbefolkningen i de berörda kommunblocken har sålunda minskat från 512 000 år 1960 till 444 000 år 1970 och cirka 430 000 år 1972. Det innebär en genomsnittlig befolkningsavtappning varje år på 6 000—8 000 personer. Bland de berörda kommunblocken är en minskning under 1960-talet på närmare 1/3 av totalbefolkningen inte ovanlig. I glesbygdsområden är tätortsbefolkningens andel ofta låg. Tätorterna i dessa områden är ofta serviceorter vars utveckling bestäms av utvecklingen i omlandet. Folkminskningen i glesbygderna medför därför att också mindre och medelstora tärorter i allt större utsträckning kommit att beröras. I relativt stora sammanhängande områden inom Norrlands inland har sålunda även tätortsfolkmängden totalt sett minskat under 1960-talet.

Befolkningsutvecklingen 3.4 Befolkningens

De allmänna dragen i befolkningsutvecklingen inom landet under de senaste decennierna får förutsättas vara väl kända och redovisas inte närmare här. Under 1960-talet har folkminskningen i första hand drabbat de delar av landet där befolkningsunderlaget tidigare varit relativt svagt, i huvudsak områden med ett lokalt befolkningsunderlag understigande 50 000 invånare. De delar av landet som berörts är främst skogslänen och vissa delar av sydöstra Sverige. Fig. 3 s. 22 som visar det lokala befolkningsunderlagets procentuella förändring under sista hälften av 1960-talet illustrerar väl var landets folkminskningsområden under senare år funnits. Inom det operationellt avgränsade glesbygdsområde som kallats norra glesbygden hade praktiskt taget samtliga kommunblock sjunkande befolkningstal under andra hälfSOU 1972:56

åldersstruktur

Befolkningens åldersstruktur har förändrats väsentligt i landet under de senaste årtiondena. I huvudsak består dessa förändringar i att de högre åldersgrupperna växt till såväl absolut som relativt. Antalet personer i åldern över 65 år har sålunda under den senaste 20-årsperioden ökat med mer än 50%. Skillnaderna i ålderssammansättningen är emellertid betydande i olika delar av landet. Andelen äldre personer är särskilt hög i skogslänens sydligare delar. I Jämtlands län finns exempelvis kommuner med en åldringsandel på närmare 25 % och i dessa kommuners glesbygdsdelar är mer än var tredje person över 65 år. Stora andelar äldre finns också i vissa randområden till större befolkningscentra i sydligare delar i landet. I fig. 21

7600 KARESUANDO MUODOSLOMPOLO KIRUNA VITTANGI JUNOSUANDO PAJALA GÄLLIVARE HAKKAS

KORPILOMBOLO ÖVERTORNEÅ

VUOLLERIM

ÖVERKALIX

KÅBDALIS ARJEPLOG HAPARANDA KALIX SESKARÖ ÄLVSBYN TÄRNA ARVIDSJAUR SORSELE GLOMMERTRÄSK DIKANÄS MALA JÖRN STORUMAN NORSJÖ BASTUTRÄSK VILHELMINA LYCKSELE GÄDDEDE DOROTEA VINDELN ROBERTSFORS ÅSELE HOTING FREDRIKA VÄNNÄS STRÖMSUND SOLBERG FÖLLINGE JUNSELE N O R D M A L I N G BJÖRNA AMSELE BREDBYN RE JÄRPEN HAMMARSTRAND NORDINGRÅVALLEN

7000 SVENSTAVIK BRÄCKE FUNASDALEN ANGE HEDE

6900 LIDEN FRANSTA

RAMSJÖ SVEG BERGSJÖ KÅRBÖLE BJURÅKER IDRE LOS SÄRNA HAMRA

6800 EDSBYN ÄLVDALEN TRANSTRAND ORSA LIMA RAjTVIK OCKELBO SYSSLEBÄCK M A L U N G LEKSAND

6700 VANSBRO ÖSTERFÄRNEBO TORSBY

KYRKHEDEN

6600 STRÖMSTAD GULLSPÅNG

6500 BENGTSFORS

FÄRGELANDA VALDEMARSVIK KISA

6400 ÅSEDA HÖGSBY MÖNSTERÅS BORGHOLM

6300 UNGSRYD

MÖRBYLÅNGA

KYRKHULT

ERINGSBODA

TORHAMN

1700 Figur 3 Det lokala befolkningsunderlagets relativa förändring 1965 — 1970. Kartan visar totalbefolkningens relativa förändring inom avståndet 30 km från mätpunkterna. Befolkningen 1965 = 1 0 0 . Källa: FoB 1965, Folkmängd 31.12.1969 och ERU:s datapaket GEDAP.

Tabell 1 Förändring i totalfolkmängd samt antalet personer 65 år—w i skogslänen samt norra glesbygdens kommunblock perioden 1960—70. Län/område

Folkmängdsföri totalbefolkning 1960-70 absolut

S,W,X Y,Z AC,BD Totalt i skogslänen Norra glesbygden Hela riket

- 15 000 - 26 000 - 12 000 - 53 000 - 68 000 +582 000

2: 5 i bilaga 1 illustreras de regionala variationerna i andelen befolkning över 65 år 1965. Detta år gällde fortfarande att även de mest utpräglade glesbygdsdelarna av Västerbottens och Norrbottens län hade förhållandevis låga andelar äldre befolkning. Ett utmärkande drag i den regionala befolkningsutvecklingen är att andelen åldringar ökar snabbast i de särskilt glest befolkade områdena. Inte sällan kan man iaktta att antalet äldre i sådana områden ökar samtidigt som totalbefolkningen minskar. Detta framgår även av nedanstående sammanställning som visar befolkningsförändringarna under 1960-talet i skogslänen respektive i norra glesbygden. Trots en total folkmängdsminskning under 60-talet i norra glesbygden på närmare 70 000 personer ökade antalet åldringar i området med 13 000. Även de två nordligaste länen hade under denna tid en förhållandevis stor ökning av antalet åldringar. Medan åldringsandelen i hela riket under 60-talet ökade med 3 % utgjorde ökningen i Norrbottens och Västerbottens län 35 %. De lägsta åldersklasserna har ungefär lika stora befolkningsandelar i olika delar av landet. Även norra glesbygdens kommunblock hade sålunda år 1970 en relativt hög andel barn i befolkningen, t. o. m. något högre än genomsnittet för riket. Till stor del förklaras detta av jämförelsevis höga siffror för kommunblocken i Norrbottens län. Medelåldern i de två nordligaste länen var år 1970 fortfarande avsevärt lägre än i de SOU 1972: 56

% - 1,8 - 6,5 - 2,5 - 3,0 -11,2 + 7,7

65 år och äldre 1960-70 absolut + 25 000 + 12 000 + 15 000 + 52 000 + 13 000 +226 000

% +23,1 +22,4 +35,0 +25,5 +24,1 + 3,0

sydligare skogslänen. I vissa kommunblock i Norrbottens län var andelen befolkning under 15 år betydligt större än motsvarande andel för landet som helhet. Utvecklingen tycks emellertid rätt snabbt gå mot en mera genomsnittlig åldersstruktur även i de nordligare delarna av landet.

3.5 Födelseöverskottet

En för svenska förhållanden stor naturlig befolkningstillväxt har medverkat till att norrlandslänen ända in på 1950-talet kunnat visa en positiv befolkningsutveckling trots att under lång tid en betydande utflyttning därifrån har skett till mera expansiva områden i mellersta och södra Sverige. Framförallt som en följd av förändringarna i åldersstrukturen har denna naturliga tillväxt emellertid under de senaste decennierna minskat allt mer. En av anledningarna till befolkningsminskningen i landets glesbygdsområden är sålunda att det s. k. födelseöverskottet, dvs. nettoresultatet av antalet födda och döda, krympt och under senare år på många håll t. o. m. blivit negativt dvs. befolkningen minskar även om ingen utflyttning skulle äga rum. Utvecklingen i norra glesbygdens kommunblock illustreras i bilaga 1, tabell 2: 2 för perioden 1966-1970. Det framgår därav att födelseöverskottet under perioden har förbytts i ett underskott som är särskilt påtagligt i glesbygdsområdets sydligare delar. Endast de berörda kommunblocken i Norrbottens län visade ett positivt födelse23

Tabell 2 Årliga nettoflyttningen per femårsperiod 1950—1970 i skogslänen, storstadslänen och övriga län Område

Storstadslänen Skogslänen Övriga län

Nettoflyttning i genomsnitt per år 1951-55

1956-59

1960-65

1966-70

+12 800 -1000 + 2 060

+17 600 - 5 550 + 2 080

+22 700 - 1 3 350 + 8 850

+24 700 - 8 600 +12 450

överskott även vid periodens slut. Även i Norrbottens län minskar födelseöverskottet emellertid snabbt.

3.6 Flyttningar

Befolkningsförändringarna i olika delar av landet är huvudsakligen ett resultat av flyttningsrörelserna. Dessa bör i första hand ses som en konsekvens av de strukturella förändringarna inom näringslivet. I grova drag framgår resultatet av omflyttningarna inom landet av följande sammanställning som för varje femårsperiod redovisar utvecklingen under tiden 1950-1970. Det framgår att skogslänens genomsnittliga flyttningsförluster under 1960-talets första hälft översteg 13 000 personer per år, och att länen under decenniets senare del i medeltal förlorade 8 600 invånare årligen. Det bör observeras att vissa delar av skogslänen inte är förlustområden och att utflyttningen från vissa delar av länen sålunda är ännu starkare än vad sammanställningen ovan antyder. Under treårsperioden 1967-1969 var den sammanlagda flyttningsförlusten i kommunblocken inom norra glesbygden närmare 25 000 personer och enbart år 1969 förlorade norra glesbygden cirka 9 500 personer genom utflyttning till landet i övrigt. Av flyttningarna från norra glesbygden sker en stor del till de mera tätbefolkade delarna av skogslänen. Betydande delar av utflyttningen går emellertid också till Stockholm och andra större orter. Den illustration av norra glesbygdens flyttningsbild år 1969 som ges i fig. 4 s. 25 visar även att ett utflyttningsområde som 24

norra glesbygden också har en betydande inflyttning. Den totala utflyttningen från norra glesbygdens kommunblock var ifrågavarande år drygt 20 000 personer. Samtidigt med denna utflyttning flyttade emellertid närmare 11 000 personer till området, varför nettoförlusten som tidigare nämnts stannade vid cirka 9 500 personer.

3.7 Sysselsättningsförhållanden

Befolkningens levnadsförhållanden i landets glesbygdsområden påverkas givetvis i hög grad av sysselsättningssituationen. Eftersom den har sin grund i näringslivets struktur redovisas här inledningsvis några kortfattade uppgifter om näringslivet och dess utveckling i skogslänen och särskilt i norra glesbygdens kommunblock. Det är naturligt att areella näringar som jord- och skogsbruk leder till ett glest bosättningsmönster. Jord- och skogsbruket kan betraktas som traditionella glesbygdsnäringar och dominerar fortfarande glesbygdernas näringsliv. Trots en stark nedgång i sysselsättningen inom jord- och skogsbruk svarar dessa näringar fortfarande för en stor del av sysselsättningen i glesbygderna. Nedanstående tabell som avser situationen år 1965 * ger en översiktlig bild av näringsstrukturen i olika delar av landet. Medan 10 % av landets förvärvsarbetande vid 1960-talets mitt var sysselsatta inom jord- och skogsbruk var i norra glesbygden som helhet 28 % av de förvärvsarbetande sysselsatta inom dessa näringar. I vissa kom1 Uppgifter från 1970 års folkräkning finns ännu ej tillgängliga.

SOU 1972:56

NORRA GLESBYGDENS FLYTTNINGSBILD Inflyttare

1969.

Utflyttare

Figur 4 Norra glesbygdens flyttningsbild 1969. Högra figurhalvan visar utflyttningen (20 187 personer) från norra glesbygden fördelad på övriga kommunblocksgrupper. Den vänstra halvan visar inflyttningen (10 715 personer) till norra glesbygden. Källa: Befolkningsförändringar 1969 SOU 1972:56

Tabell 3 Den förvärvsarbetande befolkningen fördelad på näringsgrenar i olika regiongrupper år 1965 Område

Procentuell andel i

Storstadsområdena Norra tätbygden1 Norra glesbygden Hela riket

jordbruk m. m. 2,7 15,7 28,1 10,4

munblock i Jämtlands och Norrbottens län var andelen ända upp till 40 % eller något mer. De regionala variationerna i sysselsättningen inom jord- och skogsbruk illustreras vidare i bilaga 1, fig. 3: 2 som visar dessa näringars andel av den totala sysselsättningen inom lokala arbetsmarknadsområden i olika delar av landet. Jordbruket i de nordligaste delarna av landet präglas i hög grad av småbruk. I hela riket är för närvarande något mindre än hälften av alla brukningsenheter under 10 hektar, i skogslänen omkring två tredjedelar. Jordbrukets struktur kan också belysas med uppgifter om relationen mellan arbetskraft och åkerareal. Sådana relationer måste givetvis påverkas av produktionsinriktningen. Uppgiften att antalet sysselsatta per hektar åker i norra glesbygden var mer än dubbelt så stort som riksgenomsnittet ger dock en tämligen klar anvisning om näringens rationaliseringsgrad. Såväl uppgifterna om brukningsenheternas storlek som jordbrukarnas medelålder m. m. tyder på- en fortsatt kraftig strukturomvandling inom jordbruket i skogslänens inland och på många håll begränsade förutsättningar för ett på sikt bestående jordbruk. Vad beträffar skogsnäringen har utvecklingen under 1960-talet inneburit ökande avverkningar — i norrlandslänen dock långsammare än i övriga landet — med successivt större maskininsatser och minskande arbetsstyrka. Inom storskogsbruket har skogsarbetarna under senare år i ökande utsträckning helårssysselsatts. Utvecklingen inom skogsbruket har därmed medfört minskande möj26

industri 28,6 26,4 21,4 34,2

byggnadsverksamhet 9,0 11,2 13,3 9,7

servicenäringar 59,7 46,7 37,2 45,6

ligheter till sysselsättningskombinationer mellan jord- och skogsbruk. Även tillgången till andra kompletterande sysselsättningsmöjligheter såsom flottning m. m. har minskat. Sysselsättningen inom industrin har i riket som helhet stagnerat under 1960-talet och under decenniets senare del totalt sett till och med minskat. Betydande skillnader kan härvidlag emellertid iakttas mellan olika industribranscher. Bl. a. som en följd härav har sysselsättningsutvecklingen inom industrin också varierat i betydande grad mellan olika regioner i landet. Industriutvecklingen framförallt i skogslänen har under senare år påverkats även av samhällets lokaliseringspolitiska strävanden. Ett resultat av utvecklingen har blivit att norrlandslänens andel av industrisysselsättningen under 1960-talets andra hälft ökat samtidigt som de större stadsregionernas andelar minskat. Figur 3: 4 i bilaga 1 illustrerar industrisysselsättningens relativa betydelse för sysselsättningen inom lokala arbetsmarknader i landets olika delar. Det framgår därav att industrisysselsättningen i större delen av södra och mellersta Sverige överstiger riksgenomsnittet 34 %, medan industrins andel av sysselsättningen i norra glesbygdens kommunblock i allmänhet är mindre än 17 %. I norra glesbygden som helhet utgjorde de industrisysselsatta enligt 1965 års folkräkning cirka 20 % av den totala sysselsättningen. Högre industriandelar återfinns i norra glesbygden endast i de delar där gruvverksamheten har en större omfattning. På vissa håll i glesbygdens kommunblock är I huvudsak = de tätare befolkade delarna av skogslänen. För närmare definition se bilaga 1, s. 99. SOU 1972:56

andelen industrisysselsatta endast 8—10%. Som nämnts har utvecklingen under senare år inneburit en sysselsättningsmässig tillväxt av industrin inom norrlandslänen. Även inom norra glesbygdens kommunblock har en viss sysselsättningsökning ägt rum. Enligt industristatistiken ökade antalet sysselsatta inom industriföretag i denna del av skogslänen sålunda med cirka 1 000 personer under perioden 1962 — 1968. I norra glesbygdens industriföretag 1 sysselsattes därmed år 1969 omkring 25 000 personer. Lokaliseringsstödets faktiska sysselsättningseffekter under perioden 1965—1970 har för allmänna stödområdet beräknats till 8 400 sysselsatta. Cirka 2 000 av dessa nya arbetstillfällen kan hänföras till norra glesbygdens kommunblock. Samtidigt med att sysselsättningen inom industrin i norra glesbygden på detta sätt ökade med i genomsnitt cirka 400 personer per år kan man emellertid räkna med att avgången från de areella näringarna i medeltal översteg 3 000 personer per år. Av den tabell över den förvärvsarbetande befolkningens fördelning på huvudnäringsgrenar år 1965 som redovisats på s. 29 framgår att byggnads- och anläggningsverksamheten har en relativt stor betydelse i norrlaridslänen och särskilt i norra glesbygdens kommunblock. Sysselsättningsutvecklingen inom denna sektor sammanhänger i hög grad med utvecklingen inom näringslivet i övrigt. En starkt bidragande orsak till den höga andelen sysselsatta inom byggnadsverksamhet i skogslänens inland har emellertid varit kraftverks- och vägbyggandet i dessa områden. Under 1960-talets första hälft har sysselsättningen inom sektorn minskat starkt i .skogslänen, särskilt i de två nordligaste länen. Antalet sysselsatta inom byggnadsoch anläggningsverksamhet i norra glesbygdens kommunblock minskade under perioden 1960-1965 med 5 700 personer. Sysselsättningsutvecklingen inom servicesektorn bestäms till huvudsaklig del av utvecklingen inom näringslivet i övrigt. Servicesektorn har under senare år totalt sett vuxit betydligt. Denna tillväxt beror framförallt på SOU 1972:56

utvecklingen av förvaltning, sjukvård o. d., dvs. vad som i statistiken brukar sammanfattas som offentliga tjänster. De regionala variationerna i sysselsättningen inom offentliga tjänster i förhållande till den totala sysselsättningen år 1965 illustreras i bilaga 1, fig. 3 : 5 . Särskilt stor omfattning har servicesektorn i storstadsområdena där den vid 1960-talets mitt svarade för cirka 6 0 % av sysselsättningen. Motsvarande siffra för riket var cirka 46 %. Medan de tätare befolkade delarna av skogslänen hade en något mer än riksgenomsnittlig omfattning på servicesysselsättningen uppgick denna i norra glesbygdens kommunblock endast till cirka 3 7 % . Att servicesektorn i norra glesbygden jämfört med riket i övrigt är sysselsättningsmässigt underdimensioneråd framgår även av tabell 3: 7 i bilaga 1. Servicesektorn har emellertid under 1960-talet vuxit även inom norra glesbygden. Under perioden 1960—1965 ökade sålunda antalet sysselsatta inom servicenäringarna i norra glesbygden med 3 500 personer trots en samtidig folkminskning på 19 000 personer. Den fortgående omvandling av näringslivet som illustrerats ovan har fått särskilt svåra konsekvenser för befolkningen i glesbygderna. I de mera tätbefolkade, sydligare delarna av landet har de nödvändiga omställningarna i allmänhet kunnat ske genom yrkesmässig rörlighet hos arbetskraften men utan omfattande nödtvungna omflyttningar. I de glesare befolkade delarna av landet har yrkesbyten i betydligt högre grad även gjort det nödvändigt för arbetskraften att byta bostadsort. Utflyttningen från landets glesbygder har därmed fått stor omfattning. Trots detta har utvecklingen resulterat i betydande arbetslöshet och undersysselsättning för dem som bor kvar. Den av arbetsförmedlingarna registrerade arbetslösheten var sålunda i vissa delar av glesbygden i genomEndast företag som redovisats i industristatistiken, dvs. i allmänhet sådana med mer än 4 anställda. 27

snitt under 1960-talet nära tio gånger så stor som i storstadsområdena. Enligt arbetsförmedlingarnas uppgifter uppgick antalet arbetslösa i landet under perioden 1965—1970 till i genomsnitt 0,4 % av hela befolkningen. Motsvarande uppgifter var i flera kommunblock inom norra glesbygden mellan 2 och 5 %, exempelvis i Pajala 4,9, Överkalix 3,7, Övertorneå 3,5, Åsele 2,5 och Vilhelmina 2.4 %. Enligt de arbetskraftsundersökningar som varje månad genomförs av statistiska centralbyrån är den totala arbetslösheten betydligt större än den som registreras vid arbetsförmedlingarna. I bilaga 1, appendix B redovisas dessa irbetskraftsundersökningars resultat som genomsnitt för år 1971. Medan den relativa arbetslösheten detta år i medeltal uppgick till 2,5 % för riket som helhet var den i flera av skogslänens A-regioner mer än 5 %. Den högsta arbetslösheten redovisas för Karlstads, Haparanda/Kalix, Kiruna/Gällivare och Lycksele A-regioner. Hur den relativa arbetslösheten för män respektive kvinnor varierat under perioden augusti 1963-maj 1971 i skogslänen, storstadslänen och riket redovisas i fig. 5, s. 29. En bild av sysselsättningssituationen i landets olika delar som även kan sägas ta hänsyn till den s. k. dolda arbetslösheten ger uppgifter om förvärvsintensiteten, dvs. hur stor andel av befolkningen i yrkesverksam ålder som förvärvsarbetar. För hela landet gällde år 1965 att 67 % av samtliga personer i åldrarna 15—64 år var förvärvsarbetande. De lägsta förvärvsintensiteterna finns genomgående i norrlandslänen. I norra glesbygdens kommunblock hade på sina håll endast hälften av befolkningen i yrkesverksam ålder förvärvsarbete. De regionala olikheterna i förvärvsintensiteten beror till stor del på variationer i sysselsättningsgraden för kvinnor. Tabell 6: 1 i bilaga 1 redovisar för olika regiongrupper andelen förvärvsarbetande i olika delar av landet vid folkräkningstillfällena 1960 och 1965. Det framgår därav att förvärvsintensiteten i norra glesbygdens kommunblock i genomsnitt var ungefär tio 28

procentenheter lägre än i storstäderna. Tabellen visar också att förvärvsintensiteten i norra glesbygden till skillnad från alla andra kommunblocksgrupper har minskat under 1960-talets första hälft. Om sysselsättningen i norra glesbygden skulle ha varit i nivå med hela rikets skulle år 1965 ytterligare 23 000 personer i området ha förvärvsarbetat. Hur förvärvsintensiteten år 1965 varierade i landet framgår närmare av bilaga 1, fig. 6: 1, som visar avvikelserna från riksgenomsnittet inom lokala arbetsmarknader.

3.8 Inkomst

förhållanden

Variationer i inkomstfördelningen mellan olika regioner i landet sammanhänger givetvis i hög grad med befolkningens ålders- och utbildningsstruktur samt näringslivets olika inriktning och produktivitetsförhållanden. Det är exempelvis självklart att de regionala olikheterna i förvärvsintensitet som behandlats ovan slår igenom i genomsnittsinkomsterna så att inkomsten per capita enbart av detta skäl blir lägre i glesbygdsområden. Det är också uppenbart att statistikens inkomstuppgifter påverkas av näringslivets inriktning, exempelvis så att en stor andel jordbruksbefolkning tenderar att ge låga nominella genomsnittsinkomster för respektive regioner. De regionala skillnaderna beträffande inkomster belyses i bilaga 1, tabell 6:3 med uppgifter om den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten år 1970 för olika regiongrupper. Det framgår därav att genomsnittsinkomsten i norra glesbygdens kommunblock är betydligt lägre än i övriga landsdelar och föga mer än hälften av den i Stockholm. Även om man tar hänsyn till förvärvsintensiteten och studerar inkomsten per inkomsttagare i de olika regiongrupperna är skillnaderna betydande. En närmare granskning av inkomsten per capita i norra glesbygdens kommunblock som redovisas i bilaga 1, appendix B, visar att större delen av glesbygdsbefolkningen bor i kommunblock där medelinkomsten SOU 1972: 56

MÄN

1963 1964

1971 Ar

1970 1971 Ar

KVINNOR

1963 1964

1965 Figur 5 Relativa arbetslöshetstal för män och kvinnor i storstadslänen, skogslänen och riket i augusti 1963-maj 1971. Utjämnade värden. SOU 1972:56

ligger mellan 8 000 och 9 500 kronor. Hur de olika genomsnittsinkomsterna i norra glesbygdens kommunblock fördelar sig på inkomstklasser belyses närmare i bilaga 1, appendix A fig. 3:4. Spännvidden mellan kommunblocken inom norra glesbygden sträcker sig från knappt 7 000 kronor i svenstaviksblocket till närmare 11 000 kronor i kirunablocket. Skillnaderna förklaras till stor del av olikheter i sysselsättningsstrukturen, vilken exempelvis ifråga om de nämnda blocken skiljer sig markant. Medan de sysselsatta inom jord- och skogsbruk i svenstaviksblocket var cirka 50 % var motsvarande andel i Kiruna endast 5 %. Det bör framhållas att de nominella inkomstskillnader som kan noteras mellan olika regioner, t. ex. mellan storstadsområdena och andra delar av landet inte utgör någon tillfredsställande mätare på skillnader i hushållens konsumtionsmöjligheter eller levnadsstandard. Vid regionala jämförelser av inkomster bör man bl. a. ta hänsyn till förekomsten av självhushållning, som inte minst i landets glesbygdsområden i vissa avseenden kan vara av stor betydelse. Som illustration till inkomstvariationerna inom kommunblocken kan nämnas att medan medelinkomsten för hela Sorsele kommun år 1969 var 7 400 kronor var den i de glesaste delarna av samma kommun endast 5 500 kronor. Olikheter i förvärvsintensitet torde vara den huvudsakliga förklaringen till dessa inkomstskillnader.

3.9 Bostadsförhållanden

Enligt preliminära uppgifter från 1970 års folk- och bostadsräkning hade norra glesbygdens kommunblock närmare 5 % av samtliga lägenheter i landet, vilket är något mindre än områdets andel av landets befolkning. Under 1960-talet har bostadsproduktionen i norra glesbygden minskat med 5 % samtidigt som den i landet som helhet ökat med närmare 50 %. Norra glesbygdens andel av nyproduktionen som under 1960-talet utgjorde drygt 3 % av hela landets har 30

sålunda minskat successivt. År 1969 var produktionen i norra glesbygden mindre än 3 000 nya lägenheter, vilket motsvarar 2,7 % av landets produktion. Bostadsstandarden kan illustreras med uppgifter dels om det genomsnittliga bostadsutrymmet, dels om bostädernas ålder och utrustning. Som framgår av tabell 5: 1 i bilaga 1 var bostadsstandarden mätt som antalet rum per invånare år 1965 i genomsnitt lägre i norra glesbygdens kommunblock än i riket som helhet. Enligt preliminära uppgifter från 1970 års bostadsräkning har skillnaden i genomsnittligt bostadsutrymme ökat trots att antalet rum per invånare i norra glesbygden har ökat från 1,20 år 1965 till 1,32 år 1970, vilket motsvarar det genomsnittliga bostadsutrymmet i hela riket år 1965. Norra glesbygdens kommunblock har ett förhållandevis stort antal lägenheter i de lägre kvalitetsgrupperna. Drygt 17 000 av lägenheterna dvs. 13 % av bostadsbeståndet var år 1965 hänförliga till den lägsta kvalitetsgruppen och saknade vatten och/eller avlopp. Motsvarande andel i landet som helhet var endast 6 %. En stor andel lägenheter i lägre kvalitetsgrupper förekommer emellertid också i vissa av södra Sveriges glesbygder. Trots en fortgående befolkningsminskning är bostadsbyggnadsbehovet i glesbygderna ganska stort, beroende dels på befolkningens omflyttningar inom kommunerna, dels på att det förhållandevis sämre bostadsbeståndet kräver ersättning. Enligt beräkningar som redovisas i bilaga 1 föreligger för norra glesbygden som helhet ett nybyggnadsbehov på cirka 34 000 lägenheter under 1970-talet. Bostadsförhållandena i norra glesbygden belyses i bilaga 1, appendix A, tabell 3 : 1 1 , också med uppgifter från låginkomstutredningens levnadsnivåundersökning år 1968. Dessa uppgifter tyder på att skillnaderna ifråga om bostadens utrustning i jämförelse mellan norra glesbygden och Stockholm är störst ifråga om innehav av frys, diskmaskin och dusch eller bad. Medan över 70 % av SOU 1972:56

hushållen i norra glesbygden har frysbox är motsvarande siffra för Stockholm endast 30 %. Tillgången till diskmaskin, dusch- och badmöjligheter är enligt levnadsnivåundersökningen förhållandevis sämre i norra glesbygden och bättre i Stockholm än i riket som helhet. 3.10

Serviceförhållanden

I avsnitt 3.2 har belysts variationerna ifråga om befolkningsunderlag för lokala och regionala verksamheter i olika delar av landet. Avståndsförhållandena illustreras översiktligt i bilaga 1, fig. 2 : 4 , som visar hur stor folkmängd inom norra glesbygdens kommunblock som bor på olika avstånd från kommunblockscentra och tätorter av olika storleksordning. Det framgår därav att cirka 100 000 av norra glesbygdens år 1965 omkring 470 000 invånare hade mer än 30 km:s fågelvägsavstånd till kommuncentrum (kommunblock) och att nästan hälften av befolkningen i området hade minst 30 km till närmaste tätort med 3 000 invånare eller mer — en storleksordning på tätorten som ansetts vara minimum för en god serviceutrustning. Mindre än 25 % av glesbygdsinvånarna hade en större tätort om minst 10 000 invånare inom 30 km:s avstånd. Restidsavstånden har för stora delar av glesbygdsbefolkningen minskat genom förbättrade vägar och bilismens snabba utveckling. I de inre delarna av skogslänen finns dock som framgår av vad förut sagts förhållandevis många människor som har långt till kvalificerade serviceorter. En översiktlig illustration av hur transportavstånden till olika servicefunktioner påverkar servicestandarden för befolkningen i olika delar av landet ger fig. 6, på följande uppslag, som visar de genomsnittliga åtkomstmöjligheterna till kombinationen tandvård, läkare, större allmänt bibliotek och viss typ av teknisk gymnasieutbildning. * Naturligt nog har befolkningen i skogslänen och särskilt deras inland svårare än andra grupper att nå serviceinrättningar av ifrågavarande slag. Medan avståndet till samtliga SOU 1972:56

nämnda serviceverksamheter i den med hänsyn till serviceutrustningen bästa zonen - de större.städerna och deras omgivningar — är mindre än 2 mil tur och retur är motsvarande avstånd i skogslänens inland i allmänhet mer än 32 mil. Fig. 6 illustrerar avståndsfaktorns betydelse för tillgången till service utan hänsyn till de olika serviceverksamheternas kapacitet. I tätbygder kan servicestandarden vara låg som en följd av köproblem. I allmänhet torde serviceinrättningarnas kapacitet dock inte representera särskilt stora problem i glesbygder. Som en följd av det krympande befolkningsunderlaget torde förhållandet tvärtom ofta vara det motsatta. Den geografiska spridningen av olika serviceverksamheter varierar naturligtvis bl. a. efter vilket underlag som krävs för lönsamhet eller för att verksamheten skall kunna bedrivas till rimliga kostnader. Vissa serviceinrättningar förekommer med tämligen stor spridning. Ett exempel på service av denna typ som nämns i bilaga 1 är apoteken som även i glesbygder förefaller vara relativt lätt tillgängliga. För mera kvalificerade servicefunktioner, exempelvis vissa delar av sjukvården är det dock i allmänhet inte möjligt att upprätthålla en stor geografisk spridning. I fråga om vissa sjukvårdsspecialiteter är åtkomligheten i norra glesbygden sålunda inte god. En översiktlig illustration av de regionala variationerna i tillgången till viss sjukvård ges i bilaga 1, appendix A, fig. 3: 1, som visar läkartätheten för dels allmänläkare, dels ögonläkare i öppen vård. Tillgången till egna fortskaffningsmedel eller kollektiva kommunikationer är självfallet särskilt viktig i glesbygder. Bilinnehavet har ökat starkt under de senaste decennierna i alla delar av landet. Särskilt bland den äldre befolkningen är dock tillgången till egen bil fortfarande mycket begränsad. I bilaga 1, appendix A, fig. 3:6 belyses med utgångspunkt ifrån låginkomstutredningens undersökningar hur stor andel av befolkningen i

tion.

Uppgifterna avser tidigare gymnasieorganisa-

olika delar av landet som inte har tillgång till bil. Det framgår därav att närmare 90 % av den äldre befolkningen i socialgrupperna 2 och 3 inom norra glesbygden inte har tillgång till bil och att detsamma gäller närmare 60 % av befolkningen i åldersgruppen 5 0 - 6 4 år. Eftersom pensionärshushållen i stora delar av glesbygden representerar en betydande andel av hushållen får man räkna med ett förhållandevis lågt genomsnittligt bilinnehav i sådana områden.

3.11 Den framtida

utvecklingen

Enligt de framtidsbedömningar som redovisats i länsplanering 1967 (prognos 2) beräknas minskningen av antalet förvärvsarbetande inom jord- och skogsbruket i norra glesbygdens kommunblock under perioden 1965-1980 uppgå till cirka 27 000 personer, dvs. mer än 50 % av de yrkesverksamma inom dessa näringar år 1965. Även om denna minskningstakt vid jämförelser med övriga regiongrupper inte är anmärkningsvärt stor får en sådan utveckling förhållandevis stora konsekvenser i ett område där jord- och skogsbruket har så stor andel av hela sysselsättningen. Enligt vissa bearbetningar av länsplaneringens prognoser med hänsyn till 1970 års långtidsutrednings kalkyler som utförts av ERU:s kansli skulle sysselsättningen inom jord- och skogsbruket komma att minska med närmare 8 800 personer i norra glesbygden under första hälften av 1970-talet. Jordoch skogsbruket skulle därmed svara för ungefär hälften av den totala sysselsättningsminskning som förutses för norra glesbygdens kommunblock under samma tid. I bilagan redovisas resultatet av ERU:s beräkningar rörande sysselsättningsutvecklingen inom jord- och skogsbruket för norra glesbygdens kommunblock grupperade på olika utvecklingsklasser. Sysselsättningsminskningen under femårsperioden 1970—1975 beräknas i medeltal för de olika kommunblocksgrupperna variera mellan cirka 140 och 320 personer. 32

Beräkningar rörande sysselsättningsutvecklingen inom industrin i norra glesbygden tyder på att industrisysselsättningen under första hälften av 1970-talet kommer att öka med cirka 800 personer. Som framgår av bilaga 1, tabell 3: 6, skulle sysselsättningsökning inträffa i ungefär hälften av norra glesbygdens kommunblock medan man för den andra hälften har att räkna med en sysselsättningsminskning. De under senare år intensifierade regionalpolitiska insatserna torde medföra att den faktiska sysselsättningsutvecklingen kommer att bli mera positiv än vad de i bilagan redovisade beräkningarna antyder. I dessa beräkningar har nämligen hänsyn inte kunnat tas till de sannolika effekterna av de senaste årens förstärkta regionalpolitiska insatser. Sysselsättningsutvecklingen inom byggnadsverksamheten beräknas enligt ERU:s kalkyler innebära en minskning med något över 4 000 sysselsatta i norra glesbygdens kommunblock under första hälften av 70-talet. Som framgår av bilaga 1, tabell 3: 3 väntas minskningen bli särskilt stor i de nordligaste delarna av området. Andelen sysselsatta i byggnadsverksamhet i norra glesbygden beräknas dock fortfarande år 1975 att vara betydligt större än i riket som helhet ( 1 2 % resp. 9%). Som tidigare har framhållits visar vissa delar av servicesektorn en stark sysselsättningsökning under senare år och servicenäringarna som helhet är numera den huvuddel av näringslivet som svarar för sysselsättningstillväxten i landet. Servicenäringarnas utveckling i olika regioner är emellertid i hög grad beroende av utvecklingen inom näringslivet i övrigt. Detta förklarar att även servicenäringarna i många glesbygdsområden visar en negativ sysselsättningsutveckling. Enligt ERU:s kalkyl för perioden 1970-1975 som redovisas i bilaga 1, tabell 3:8 väntas utvecklingen inom servicenäringarna i norra glesbygdens kommunblock efter att ha varit positiv under början av 1960-talet under första hälften av 1970-talet komma att resultera i en sysselsättningsminskning med cirka 5 500 personer. SärSOU 1972: 56

ur 6. Genomsnittlig tillgång till viss kvalificerad service

Genomsnittlig t o r resa i km

320160-320 80-160 4 0 - 80 2 0 - 40 0 - 20

i

f

Anm: Geografiska variationer i tillgången till viss kvalificerad service, uttryckt med hjälp av de genomsnittliga åtkomstmöjligheterna räknat i tur och returresa till kombinationen tandvård, läkare, större allmänt bibliotek och fjärdeårsavdelning vid tekniskt gymnasium. Källa: SOU 1970:14, bilaga 4.

skilt stor väntas minskningen inom servicesektorn bli i glesbygdsblocken i Norrbottens och Västerbottens län. En sammanfattning av de näringslivskalkyler som presenterats i bilagan ger vid handen att den totala sysselsättningen i norra glesbygdens'kommunblock under åren 1970-1975 skulle minska med 17 700 förvärvsarbetande. Till största delen skulle en sådan minskning förklaras av jord- och skogsbrukets kraftiga tillbakagång. Endast industrin väntas ge ökad sysselsättning under perioden. Det bör betonas att de kalkyler som redovisas i bilagan har grundats på utvecklingen under 1960-talets senare år och den då förda regionalpolitiken och bygger på att denna politik i huvudsak inte ändras. Som även framhålls i bilaga 1 kan utvecklingsförutsättningarna för enskilda kommunblock i vissa fall genom lokaliseringsbeslut av större betydelse ha förändrats på ett sätt som inte har kunnat förutses i beräkningarna. Man torde dock för norra glesbygden som helhet få räkna med en fortsatt betydande sysselsättningsminskning. Om den beräknade sysselsättningsminskningen i norra glesbygdens kommunblock omräknas i befolkningstal kan befolkningsminskningen i norra glesbygden under första hälften av 1970-talet enligt de beräkningar som gjorts av ERU:s kansli uppskattas till 50 000 personer. I bilaga 1, tabell 4 : 2 har kommunblocken i norra glesbygden fördelats på grupper med hänsyn till den förväntade befolkningsutvecklingen. I medeltal skulle kommunblocken i de olika grupperna få vidkännas en befolkningsminskning under femårsperioden på mellan 8 och 22 %. I jämförelse med de prognoser för befolkningsutvecklingen i glesbygdsblocken som redovisats i länsplanering 1967 tyder de av ERU gjorda beräkningarna på en mindre negativ utveckling under 1970-talet. Som närmare redovisas i bilagan har den faktiska befolkningsutvecklingen i norra glesbygden under senare delen av 60-talet och 70-talets första år också varit mindre negativ än vad man räknade med i länsplanering 1967. För 3-SOU 1972:56

norra glesbygdens kommunblock gäller exempelvis att den faktiska befolkningsminskningen under 60-talets senare hälft var 23 000 personer mindre än den beräknade. Delvis torde detta förklaras av intensifierade regionalpolitiska stödinsatser. Även konjunkturutvecklingen kan ha inverkat.

3.12 Konsekvenser bygderna

av utvecklingen

i gles-

Som har framgått av föregående redogörelse utmärks utvecklingen i landets glesbygder av en fortgående sysselsättningsminskning inom alla huvudnäringsgrenar utom industrin. Den krympande arbetsmarknaden leder till en omfattande utflyttning, i första hand av yngre och därmed till en i praktiskt taget alla glesbygdskommuner fortgående befolkningsminskning. För den del av befolkningen som inte kan eller vill flytta till andra regioner medför den krympande arbetsmarknaden i glesbygderna långvarig arbetslöshet eller undersysselsättning. De begränsade utkomstmöjligheterna i glesbygderna slår också igenom i befolkningens medelinkomster som genomgående är lägre än i andra delar av landet. Utvecklingen på arbetsmarknaden i glesbygderna medför givetvis också mycket starka begränsningar för de kvarboende i fråga om möjligheterna att välja bland olika typer av sysselsättning. Befolkningsavtappningen och en förhållandevis låg köpkraft hos den kvarboende befolkningen leder till att lokala serviceverksamheter faller bort. De allmänt ökande kraven på servicens kvalitet leder för övrigt till att serviceverksamheterna koncentreras även i områden utan befolkningsminskning, eftersom serviceenheternas krav på underlag för lönsamhet ökar. Befolkningsutvecklingen i glesbygderna medför sålunda successivt ökande svårigheter i fråga om tillgången till viktiga servicefunktioner. Befolkningsminskningen i landets glesbygder under 1970-talet kan antas leda till en ökande lokal koncentration av befolkningen inom glesbygdsområdena genom att i första 33

hand perifera bosättningar överges. Befolkningsutvecklingen i glesbygderna medför samtidigt en successivt ökande medelålder hos den kvarboende befolkningen. Härmed kan följa vissa sociala problem som leder till starkt ökade krav på sjukvårdsinsatser och på glesbygdskommunernas sociala service. Generellt ökar behovet av vård och social omsorg med den stigande medelåldern i glesbygdsområdena. Trots minskande folkmängd torde sålunda behovet av sociala serviceinsatser öka. Jämte sysselsättningsproblem, försörjningssvårigheter och därmed sammanhängande sämre ekonomiska resurser får glesbygdsbefolkningen alltså även av andra skäl ökande svårigheter att klara serviceförsörjningen. Den låga inkomstnivån i glesbygderna medger i allmänhet inte att de långa avstånden till viktigare serviceinrättningar av befolkningen själv kompenseras med snabbare persontransporter och andra åtgärder. Många glesbygdshushåll saknar tillgång till bil. En förbättring av de kollektiva kommunikationerna i glesbygderna framstår därför som mycket angelägen. Med hänsyn till glesbygdsbefolkningens relativt sämre ekonomiska resurser måste också frågan om kostnaderna för resor med kollektiva trafikmedel uppmärksammas. Jämte sysselsättningssvårigheter och problem med serviceförsörjningen medför utvecklingen i glesbygderna också ogynnsamma konsekvenser av annan art. Från psykologisk synpunkt är det otillfredsställande att leva i bygder som successivt överges. Vidare drabbas såväl enskilda som kommuner i glesbygderna av negativa konsekvenser i form av betydande värdeminskningar på det fasta kapitalet. Förhållandet belyses i bilaga 1, appendix A, fig 6:3 som visar prisutvecklingen och antalet försålda småhus i några kommuner under senare delen av 1960-talet. Såväl antalet köp som prisutvecklingen inom de olika kommunerna illustrerar glesbygdskommunernas ofördelaktiga situation i jämförelse med mera expansiva områdens. I bilaga 1 redovisas vissa beräkningar rörande bostadskapitalet och vissa delar av 34

kommunernas realkapital i glesbygderna. Av dessa beräkningar framgår att en betydande utflyttning av befolkningen skulle kunna äga rum från glesbygderna utan att det skulle medföra stora kapitalförluster. På grundval av vissa beräkningar har ERU i bilagan uppskattat övergivandet av icke rivningsmogna lägenheter i norra glesbygden till drygt 9 000 under 1970-talet. Bland de ogynnsamma följderna av utvecklingen i glesbygderna bör också nämnas de som sammanhänger med kommunernas villkor. Befolkningsminskningen och den relativt låga skattekraften hos den kvarboende befolkningen i förening med ett stort behov av kommunala serviceinsatser leder trots betydande tillskott av statliga skatteutjämningsmedel till en pressad ekonomi i de flesta glesbygdskommuner. Kommunreformen torde i allmänhet ha medfört bättre förutsättningar för olika kommunala aktiviteter även i glesbygdskommunerna. De stora avstånden inom de nya kommunerna i de glesare befolkade delarna av landet måste dock innebära svårigheter och förhållandevis höga kostnader för många kommunala verksamheter. Man får räkna med att glesbygdskommunernas möjligheter att göra sociala serviceinsatser m. ra. för medborgarna därigenom begränsas. Utöver de konsekvenser som den pågående utvecklingen kan väntas medföra för glesbygdsbefolkningen och glesbygdskommunerna bör också nämnas andra som inte enbart berör den lokala befolkningen. Genom befolkningsminskningen och bortfallet av serviceinrättningar försämras också förutsättningarna för vissa näringar som även fortsättningsvis måste bedrivas i glesbygder. Hit hör skogsnäringen som måste anses beroende av de råvarukvantiteter som kan frambringas inom de landsdelar där glesbygdsproblemen gör sig mest kännbara. Även om det i och för sig inte torde vara helt nödvändigt för skogsbrukets behov att ha arbetskraft permanent bosatt inom alla delar av fångstområdena måste det i hög grad underlätta ett intensivt skogsbruk att den erforderliga arbetskraften kan bosätta sig på SOU 1972: 56

ett tillräckligt stort antal orter inom råvaruområdena. Även för turismen kan utvecklingen i glesbygderna få ogynnsamma konsekvenser. Kulturlandskapet och befolkningens lokala aktiviteter i glesbygderna kan vara av stor betydelse för rekreationsområdenas attraktivitet. Enbart genom att verksamheten inom de traditionella glesbygdsnäringarna upphör och vissa bosättningar överges torde sålunda vissa väsentliga förutsättningar för turism försvinna. Härtill kommer att den service av olika slag som de besökande behöver blir svårare att ordna. För turismen liksom för skogsbruket erfordras baser i form av relativt välutrustade serviceorter även i glesbygdsområden. För turismen i landets fjälltrakter kan även enstaka bosättningar vara av stor betydelse som replipunkter. Slutligen kan den fortgående befolkningsminskningen i landets glesbygder och övergivandet av tidigare bosättningar också få negativa konsekvenser från försvarssynpunkt.

SOU 1972:56

4 Principiella synpunkter på mål och medel för glesbygdspolitiska insatser

4.1 Lokaliseringspolitik politik

och glesbygds-

Målet för den svenska regionalpolitiken har i prop. 1970: 75 angetts vara att skapa ökad jämlikhet i ekonomiskt, socialt och kulturellt avseende mellan människor i olika regioner. Detta mål innefattar också ett ansvar för att strukturomvandlingen och den ekonomiska tillväxten i landet sker på ett sådant sätt att de enskilda människornas trygghet värnas. Att trygga goda levnadsförhållanden i alla delar av landet är sålunda ett av regionalpolitikens huvudsyften. Glesbygdsproblemen är att betrakta som en del av den regionalpolitiska problematiken. Glesbygdsutredningens arbetsfält kan närmast avgränsas från det regionalpolitiska området i övrigt efter vilka medel som från samhällets sida kan användas för att komma till rätta med problemen. Som tidigare berörts (kap. 2) kan man då det gäller att skapa eller bibehålla goda levnadsförhållanden för befolkningen i glesbygder och avfolkningsområden i princip följa två huvudvägar, nämligen dels en syftande till ekonomisk och befolkningsmässig tillväxt, varigenom underlag för viktigare ekonomiska verksamheter och kollektiva anordningar och aktiviteter av olika slag skapas, dels en socialpolitisk väg, innebärande åtgärder mer eller mindre direkt inriktade på individerna och hushållen. 36

Den lokaliseringspolitiska stödverksamheten i Sverige får sägas ha en tillväxtfrämjande karaktär. Dess syfte är att påverka näringslivets lokalisering för att därigenom göra det möjligt att åstadkomma en rättvis välståndsfördelning och tillfredsställande levnadsförhållanden. Även om det instrument som lokaliseringsstödet utgör uppenbarligen också kan användas till att lösa kortsiktigare anpassningsproblem är det klart att den lokaliseringspolitiska verksamheten syftar till att ge resultat som blir bestående på längre sikt. Det är i och för sig tänkbart att serviceoch sysselsättningsproblemen i vissa glesbygdsområden kan lösas enbart genom lokaliseringspolitiska insatser. Under alla förhållanden måste det enligt utredningens mening vara mycket angeläget att fortlöpande tillhandahålla samhälleligt stöd till stimulans för näringslivet i glesbygderna. I många fall torde dock stimulansåtgärder av den typ som lokaliseringsstödet representerar vara otillräckliga. Möjligheterna att göra lokaliseringspolitiska insatser av annat slag måste av naturliga skäl anses vara små. I regioner med glesbygdsproblem kan alltså tillväxtfrämjande insatser inte alltid vara tillfyllest. I sådana regioner erfordras dessutom kompletterande åtgärder av annan karaktär, företrädesvis inriktade på de enskilda individerna och hushållen, om tillfredsställande levnadsförhållanden för befolkningen skall åstadkommas. Det är sådana samhällsinsatser som SOU 1972: 56

glesbygdsutredningen har att behandla. De åtgärder som glesbygdsutredningen kan föreslå för att förbättra glesbygdsbefolkningens levnadsförhållanden kan sammanfattas i benämningen glesbygdspolitik. Med glesbygdspolitik skulle därmed förstås summan av en serie samhällsåtgärder i glesbygdsområden som erfordras som komplement till de långsiktigare lokaliseringspolitiska insatserna för att regionalpolitikens överordnade mål skall kunna uppnås. Denna del av regionalpolitiken syftar alltså till goda levnadsförhållanden för befolkningen även i glesbefolkade regioner med krympande ekonomi och stora avstånd till arbete och service. Eftersom glesbygdspolitiska insatser skall komplettera övriga regionalpolitiska åtgärder bör de utmärkas av stor flexibilitet. Åtgärderna måste lätt kunna anpassas efter effekterna av andra regionalpolitiska insatser i glesbygdsområdena och till de lokalt och temporärt varierande behoven och förutsättningarna.

4.2 Glesbygdspolitikens

mål

I det regionalpolitiska planeringsarbete som hittills har bedrivits har målen för utvecklingen i olika län och kommunblock uttryckts i befolkningsramar. Detta är otillfredsställande som uttryck för vilka levnadsförhållanden som eftersträvas för befolkningen i de olika regionerna men kan godtas som ett grovt, sammanfattande mål för fördelningen av tillväxtfrämjande resurser. När det gäller åtgärder av den typ som här kallats glesbygdspolitiska är det uppenbart att målet måste uttryckas i andra termer. Det blir nödvändigt att formulera målen på ett annat sätt. Regionalpolitikens inriktning påverkas i hög grad av hur begreppet goda levnadsförhållanden uppfattas. Befolkningens levnadsförhållanden bestäms av en serie olika faktorer. I stor utsträckning varierar åsikterna om vilka faktorer som är av den största betydelsen för en god levnadsstandard från individ till individ. Detta torde gälla även om man SOU 1972:56

endast diskuterar den materiella standarden. Uppfattningen om levnadsförhållandena ändras också genom tiden i samma mån som den allmänna levnadsstandarden förbättras och befolkningens värderingar förändras. Vissa inslag i levnadsstandarden kan dock betraktas som grundläggande och av stor vikt för alla människor. I överväganden rörande dessa frågor som gjorts i internationella expertgrupper har grundläggande "levnadsnivåkomponenter" förtecknats (jämför bilaga 1, appendix A). Låginkomstutredningen behandlade i sitt arbete vad man ansåg vara särskilt betydelsefulla "resurskomponenter" - hälsa, sysselsättning och arbetsförhållanden, utbildning, ekonomiska resurser, uppväxtförhållanden, politiska resurser - och "konsumtionskomponenter" — bostadsförhållanden, kostvanor, fritid och rekreation. En avgränsning av vilka faktorer som är centrala för individers och hushålls levnadsförhållanden kan givetvis aldrig göras invändningsfri. Fundamentala mål för samhällets omsorger på olika områden är individernas trygghet och valfrihet i olika avseenden. Dessa grundläggande ambitioner bör i första hand avse sådana för levnadsförhållandena centrala frågor som hälsa, tillgång på livsmedel, utbildning, sysselsättning m. m. Levnadsförhållandena kan diskuteras antingen som en fråga om graden av subjektiv behovstillfredsställelse hos befolkningen eller som en fråga om vilka resurser i olika avseenden individerna disponerar för att tillgodose sina behov. Den subjektiva uppfattningen av levnadsförhållandena varierar med individernas värderingar och anspråksnivå. Sannolikt förekommer bl. a. regionala skillnader i dessa avseenden. Utredningens intervjuundersökning i Sorsele kommun antyder att svårigheterna med serviceförsörjningen inte alltid upplevs som störst i de områden där tillgången till serviceinrättningar av olika slag är mest begränsad. Det är uppenbarligen förenat med betydande praktiska svårigheter att klarlägga graden av behovstillfredsställelse hos befolkningen. Det skulle också få helt oacceptabla konsekvenser om man strävade efter att anpassa sam37

hållets insatser i olika delar av landet till befolkningens varierande anspråksnivå. Slutsatsen blir därför att frågan om levnadsförhållandena bör diskuteras som en fråga om vilka resurser i olika avseenden befolkningen har tillgång till samt om de hinder som kan finnas för konsumtion av varor och tjänster i vidsträckt mening, sysselsättning m. m. Enligt glesbygdsutredningens mening bör samhällets ambitioner vara att tillförsäkra befolkningen i olika delar av landet de nödvändiga förutsättningarna för en god levnadsstandard i vissa grundläggande avseenden. Levnadsstandarden i samhället uppfattas inte sällan enbart som en fråga om befolkningens inkomster och förmögenheter. Det är naturligt att på detta sätt betrakta fördelningen av de individuella ekonomiska resurserna som en mycket betydelsefull indikator på hur välfärden är fördelad i samhället, eftersom den i så hög grad bestämmer individernas och hushållens möjligheter att påverka den egna levnadssituationen. Det är emellertid klart att välfärdsbegreppet måste vara vidare än det konventionella inkomstbegreppet. Till betydande del påverkas levnadsstandarden av faktorer som inte låter sig mätas i pengar. Individernas och hushållens resurser kan också i sådana avseenden variera betydligt. Av stor betydelse för levnadsförhållandena är också befolkningens tillgång till kollektiva nyttigheter av olika slag. Med bristande kapacitet eller tillgänglighet i fråga om sådana anordningar ökar anspråken på de individuella resurserna. Det är framför allt i fråga om förutsättningarna för kollektiva verksamheter av olika slag som problem uppstår i glesbygder. Det har därför tett sig naturligt för utredningen att vid överväganden rörande behovet av samhällsinsatser för att förbättra befolkningens levnadsförhållanden i glesbygderna i första hand koncentrera intresset på särskilt viktiga kollektiva nyttigheter som kan anses erforderliga för goda levnadsvillkor. Glesbygdsutredningen behandlar i sitt arbete sådana frågor som har ansetts vara av central betydelse för befolkningens levnads38

förhållanden och samtidigt av sådan art att det funnits skäl att räkna med att de representerar särskilda problem för befolkningen i glesbygder. I enlighet med vad som förut sagts har utredningsarbetet gällt frågan om befolkningens tillgång till sådana kollektiva nyttigheter som närmast svarar mot vissa centrala "levnadsnivåkomponenter". Utredningsarbetet har därför inriktats på frågan om tillgången till vissa grundläggande kommersiella serviceaktiviteter, avseende såväl varor som tjänster, hälsovård och annan social omvårdnad, grundläggande utbildning samt sysselsättningsfrågor. Eftersom glesbygdsproblemens kärna är svårigheterna för befolkningen att komma till rätta med de ökande avstånden har dessutom kommunikationsfrågor i vidsträckt mening behandlats. Utredningens förslag har i huvudsak syftat till att upprätthålla en tillfredsställande uppsättning kollektiva serviceverksamheter även i glesbygder och att underlätta befolkningens möjligheter att utnyttja dem samt till att förbättra sysselsättningsmöjligheterna i första hand för den ortsbundna arbetskraften. Utöver de glesbygdspolitiska mål rörande serviceförsörjning och sysselsättning som utredningen ansett viktigast kan även andra mål anges för de glesbygdspolitiska insatserna. Det kan exempelvis framstå som mycket angeläget att med olika medel påverka utvecklingen så att en socialt acceptabel miljö kan bibehållas även i områden med en vikande utveckling. Ett annat mål kan vara att reducera de kapitalförluster som kommuner och enskilda ofta får vidkännas i glesbygdsområden.

4.3 Principiella synpunkter på åtgärder för att trygga serviceförsörjningen Utredningen ansåg det på ett tidigt stadium i arbetet nödvändigt att som en utgångspunkt för det fortsatta utredningsarbetet formulera vissa preliminära mål för serviceförsörjningen i glesbygder. Utredningens synpunkter redovisades i en SOU 1972:56

särskild promemoria (december 1969) som även distribuerades till länsstyrelserna för att prövas i det då pågående länsprogramarbetet. Även om man inte i detalj anslutit sig till de preliminära synpunkter som glesbygdsutredningen gav uttryck för i denna promemoria har man i länsprogramarbetet i flera län diskuterat serviceförsörjningen och analyserat behovet av samhällsinsatser för att förbättra servicestandarden i liknande termer. Utredningen har inte funnit anledning att under arbetets gång frångå de principer för glesbygdens serviceförsörjning som uttrycktes i utredningsarbetets inledningsskede utan har funnit dessa användbara när det gällt att inventera problemens omfattning inom olika servicesektorer. De har även bildat utgångspunkt för utredningens förslag till åtgärder inom olika områden och finns i olika delbetänkanden återgivna som principiella utgångspunkter för utredningsarbetet inom varje samhällssektor. I det följande redovisas dessa principiella synpunkter på målet för samhällets insatser för att trygga serviceförsörjningen i glesbygderna. Glesbygdsutredningens arbete skall enligt direktiven i första hand inriktas på att finna långsiktigare lösningar på glesbygdernas serviceproblem. Utredningen skall dock inte behandla frågan om olika glesbygdsområdens utveckling på längre sikt. Enligt utredningens mening innebär detta att ett system för serviceförsörjningen bör utformas som är tillämpligt i glesbygdsområden med relativt olikartade förhållanden och användbart i områden med starkt skiftande utveckling. Om man i enlighet med vad som sagts i det föregående uppfattar befolkningens servicestandard som en fråga om tillgång till vissa yttre kollektiva anordningar är det uppenbart att standarden bestäms av kapaciteten och kvaliteten på serviceutbudet och dessutom av hur tillgängligt utbudet är. Serviceverksamheternas kapacitet utgör i allmänhet inte något särskilt problem i glesbygder. Det är naturligt att betrakta tillgängligheten i geografisk mening som ett centralt glesbygdsproblem. De standardbestämmande faktorerna har ett inbördes samband främst SOU 1972: 56

på så sätt att kvaliteten hos serviceutbudet inom en given kostnadsram normalt ökar i samma mån som antalet utbudspunkter minskar. Den spridda bosättningen i glesbygderna medför att alla folkmängdsberoende serviceverksamheter måste ha ytmässigt stora underlags- eller försörjningsområden. I samband med befolkningsavtappningen och de ökande kraven på underlag för olika serviceverksamheter måste man godta att den stationära serviceapparaten endast kan upprätthållas på ett begränsat antal platser, om man skall ha en kvalitativt tillfredsställande service. Det är därför ofrånkomligt att befolkningen i glesbygderna ofta får stora avstånd till fasta serviceinrättningar av olika slag.

Transporter När det gäller att förbättra glesbygdsbefolkningens servicestandard ligger det nära till hands att försöka reducera avståndsproblemet genom att underlätta persontransporter för de befolkningsgrupper som saknar egna fortskaffningsmedel och att sätta i system utsändning av varor och tjänster från serviceorterna till befolkningen. Transportinsatser av sådant slag måste anses särskilt lämpliga i områden med osäkra framtidsutsikter eftersom de ger stora möjligheter till flexibilitet och lätt kan anpassas efter hur förhållandena förändras. Med tillräckligt täta och billiga transporter som förbinder serviceorter och omkringliggande glesbygd bör olägenheterna med de ökande avstånden till serviceinrättningar av olika slag i stor utsträckning kunna minskas. Därmed kan en viss koncentration av serviceapparaten till ett mera begränsat antal orter vara acceptabel. Det kan anges som ett primärt mål för glesbygdspolitiken att medverka till ett upprätthållande "av kollektiva transportsystem som gör det möjligt för alla dem som är beroende därav att till låga kostnader och tillräckligt ofta resa till viktigare serviceinrättningar respektive få varor och tjänster till hemmen. Det tidigare påpekade sambandet 39

mellan serviceenheternas antal och kvaliteten på det serviceutbud som erbjuds på varje punkt innebär att begränsningar av antalet serviceinrättningar kan vara till fördel för befolkningen om därmed erhålls en högre kvalitet på serviceutbudet. Det finns alltså inte skäl att tro att glesbygdsbefolkningen generellt är betjänt av att man genom samhällsinsatser försöker konservera en servicestruktur som etablerats under andra ekonomiska förutsättningar och med lägre anspråk på servicens omfattning och inriktning. En viss omstrukturering måste på det hela taget anses vara till glesbygdsbefolkningens nytta. Den olägenhet som kan följa av en begränsning av antalet serviceenheter och därmed ökande avstånd för en del av befolkningen till serviceinrättningarna kan i viss utsträckning motverkas om förbättrade transporter till mera kvalificerad service ordnas. Det är emellertid uppenbart att omstruktureringen inte kan få leda till en alltför långtgående koncentration av serviceutbudet, eftersom det kan medföra att servicebehoven inte kan tillgodoses inom en rimlig tidsrymd. Praktiska skäl talar för att också för utsändning av varor eller ambulerande service från serviceorterna behövs geografiskt begränsade arbetsfält. I de glesare befolkade delarna av landet måste planeringen för glesbygdernas serviceförsörjning baseras på en bedömning av vilka transportavstånd som kan vara tolerabla för olika typer av service.

Ambulerande service och fasta serviceinrättningar Utredningen har funnit att ambulerande serviceformer i vissa avseenden och särskilt i vissa situationer på ett värdefullt sätt kan bidra till att förbättra glesbygdsbefolkningens servicestandard. I vissa fall torde man till och med kunna uppnå en bättre service genom att ersätta fasta serviceinrättningar med ambulerande serviceformer. Allmänt torde dock gälla att ambulerande service i de mest glesbefolkade delarna av landet som en följd av de långa "improdukti40

va" transportavstånden ställer sig förhållandevis dyrbar. Som exempel kan nämnas att varuhussar i allmänhet inte kan drivas lönsamt i utpräglade glesbygdsområden. Bl. a. av sådana skäl kan ambulerande serviceformer inte tänkas såsom någon generell lösning på serviceproblemen i glesbygderna. Även ambulerande service måste för övrigt som replipunkter ha fasta serviceinrättningar med en relativt stor spridning i glesbygderna. Fasta serviceinrättningar representerar i många fall en serviceform av större värde. Utredningen har ansett det vara väsentligt för servicestandarden att viktigare sådana inrättningar relativt lätt kan besökas av glesbygdsbefolkningen. Utredningens diskussioner om servicens tillgänglighet har därför i hög grad koncentrerats till frågan om tillgången till fasta serviceinrättningar. En utgångspunkt har därvid emellertid varit att olika serviceverksamheter i områden med svagt befolkningsunderlag inte nödvändigtvis behöver förekomma i traditionell form. Det viktiga är att funktionerna finns representerade. Formerna härför bör i görligaste mån anpassas till de lokala förutsättningarna genom kombinationer av verksamheter, branschblandning o. d.

Service batterier Enligt utredningens mening är en förutsättning för en godtagbar servicestandard att viktigare service förekommer i stationär form med en viss spridning även i de glesbefolkade delarna av landet. Vilka krav på tillgänglighet som kan ställas ifråga om serviceinrättningar av olika slag beror i hög grad på vilka servicebehov det gäller. Åtkomlighetskraven måste variera med hur frekventa eller angelägna servicebehoven kan vara. I syfte att göra problematiken mera gripbar har utredningen i sina resonemang kring dessa frågor utgått från att befolkningens servicebehov bör kunna grupperas efter hur ofta eller lätt de normalt bör kunna tillgodoses för att servicestandarden skall kunna betecknas som tillfredsställande. UtredSOU 1972: 56

ningens diskussioner har därmed kommit att röra sig omkring olika "behovsnivåer" och de mot behoven svarande servicefunktionerna. I dessa resonemang har utredningen alltså tills vidare bortsett ifrån de krav på underlag som olika serviceinrättningar med traditionell uppbyggnad har. Utredningen har av naturliga skäl utgått från att sådan närhetsservice som generellt kan tillhandahållas inom bekvämt räckhåll från befolkningens bosättning i glesbygder i allmänhet endast kan ha formen av ambulerande service. Utredningens överväganden om behovet av stationära serviceinrättningar i glesbygderna har därför endast i begränsad utsträckning behandlat närhetsservice. I enlighet med vad som anförts i avsnitt 1.2 har utredningen ansett att diskussionen rörande serviceförsörjningen i glesbygderna i huvudsak kan begränsas till två grundläggande servicenivåer, nämligen dels en lokal, avseende ofta återkommande eller på annat sätt angelägna behov som bör kunna tillgodoses i alla hushåll utan stort besvär och inom rimligt avstånd för dagliga resor, dels en regional nivå, avseende i allmänhet mindre frekventa behov och motsvarande ett mera kvalificerat serviceutbud som det kan vara acceptabelt att ha mindre lätt tillgängligt, men likväl inte längre bort än att befolkningen under en och samma dag kan förflytta sig till och från respektive serviceinrättningar och ändå ha rimlig uppehållstid där. Som serviceinrättningar av särskilt stor betydelse för den lokala serviceförsörjningen har utredningen redovisat, dels ett antal kommersiella servicefunktioner, som närmare specificerats i delbetänkandet om kommersiell service (SOU 1972:13), bl. a. livsmedelsbutik, apotek och vissa reparationsverksamheter, dels viss samhällsservice såsom postanstalt, grundskola inklusive högstadium, läkare, tandläkare m. m. I fråga om sådana grundläggande servicefunktioner anser utredningen att man inte kan anse servicesituationen som godtagbar om restidsavståndet överstiger 3 0 - 4 5 minuter enkel resa, dvs. vad som allmänt brukar betraktas som ett acceptabelt maximiavstånd för dagliSOU 1972:56

ga arbetsresor. Restiden bör därvid beräknas efter färd med kollektiva trafikmedel. Som exempel på serviceinrättningar av väsentlig betydelse för den regionala serviceförsörjningen har utredningen betraktat varuhus, advokatkontor, lasarett och gymnasiala skolor. I fråga om sådana mera kvalificerade serviceverksamheter har utredningen ansett att servicestandarden i avseende på tillgängligheten får anses godtagbar om respektive serviceinrättningar kan nås av praktiskt taget alla glesbygdshushåll inom ett par timmars restid enkel resa. Enligt utredningens mening bör det vara ett planeringsmål att som ett minimum tillhandahålla grupper av serviceverksamheter — servicebatterier — av i princip två olika kvalifikationsnivåer med en tillräcklig spridning — i enlighet med de angivna restidsavstånden - i alla glesbygder. I kombination med transportinsatser bör detta kunna resultera i en tillfredsställande servicestandard för befolkningen. Det har stor betydelse för glesbygdsbefolkningen att ha nära tillgång till fasta replipunkter för olika servicefunktioner. Utredningen vill därför betona värdet av att utöver de nämnda lokala och regionala servicebatterierna vissa fasta serviceinrättningar om möjligt vidmakthålls i områden med en något så när samlad bebyggelse, framför allt på längre avstånd från de egentliga serviceorterna. Genom en medveten strävan till kombination av serviceverksamheter, exempelvis i anslutning till en lanthandel, kan det i vissa fall vara möjligt att åstadkomma ett mindre servicecentrum för försörjning med dagligvaror, utlämning av beställda varor, post m. m. även i mycket glest befolkade områden. Det är också tänkbart att innehavaren av en sådan lanthandel kan åta sig uppgifter i fråga om vissa typer av samhällsservice. I andra fall kan ett slags mindre lokalt servicecentrum åstadkommas utan anknytning till någon redan befintlig serviceinrättning. Utredningen har i delbetänkandet rörande kommersiell service föreslagit samhällsstöd för inrättande i vissa fall av en funktion som varuombud dvs. en privatperson med uppgift att ta 41

emot, förvara och lämna ut beställda varor .som levererats med kollektiva trafikmedel. Om liknande serviceuppgifter systematiskt anförtros en och samma person kan en enkel form av kompletterande fast service åstadkommas.

4.4 Principiella synpunkter på åtgärder för att förbättra sysselsättnings förhålland ena För att mildra omställningsproblemen för befolkningen i glesbygderna är det mycket väsentligt att dämpa takten i sysselsättningsminskningen. Lokaliseringspolitiska stödåtgärder kan ha stor betydelse härvidlag och utredningen anser en fortsatt sådan verksamhet vara angelägen också i glesbygdsområdena. . Dessutom erfordras emellertid även andra sysselsättningsåtgärder utan direkt lokaliseringspolitisk innebörd som glesbygdsutredningen enligt direktiven kan föreslå. Utredningens arbetsfält kan avgränsas som glesbygdsområden där det inte bedöms möjligt att lösa sysselsättningsproblemen med långsiktigare, expansivt syftande åtgärder. Rent geografiskt torde de aktuella regionerna i huvudsak återfinnas inom skogslänens glesbygder. De primära problemområdena kan anses omfatta såväl tätorter som egentlig glesbygd i områden belägna utom pendlingsavstånd från mera betydande lokaliseringsorter. Utredningen anser att man till åtgärder utan direkt lokaliseringspolitisk innebörd kan hänföra olika åtgärder som kan vidtas inom ramen för de lokala förutsättningarna exempelvis i form av arbetskraftstillgångar. De sysselsättningsfrågor utredningen behandlar bör därför kunna avse inte bara den äldre ortsbundna arbetskraften utan hela den lokalt bosatta befolkningen i yrkesverksam ålder. Målet för samhällets sysselsättningsinsatser för glesbygdsbefolkningen kan formuleras i såväl kvantitativa som kvalitativa termer. Till kravet på ett tillräckligt antal arbetstillfällen måste även fogas kravet att arbetena så långt möjligt skall motsvara de 42

arbetssökandes behov och förutsättningar i olika avseenden. Målet kan också omfatta möjligheter till val mellan olika arbeten. Utredningen anser att ambitionen för samhällets sysselsättningspolitik i glesbygdsområdena i princip bör överensstämma med de arbetsmarknadspolitiska mål som gäller för landet i övrigt. Strävan måste vara att alla som önskar arbete bör kunna erbjudas någon form av sysselsättning, avpassad till vederbörandes behov och förutsättningar. Detta innebär kvantitativa krav på tillgången till arbete men också på variation i arbetsmöjligheterna. Skilda typer av arbeten krävs för människor med olika grad av fysisk färdighet och yrkeskunnighet. För undersysselsatta erfordras arbeten möjliga att tidsmässigt anpassa till annan sysselsättning, så att lämpliga kombinationer av arbeten kan åstadkommas. Att mera exakt ange en yrkesverksamhetsgrad som bör uppnås i glesbygderna är knappast realistiskt. Även om en med landet i övrigt jämförlig förvärvsintensitet måste eftersträvas torde detta vara svårt att uppnå. Bl. a. torde den under alla förhållanden begränsade valfriheten när det gäller arbetsmöjligheterna minska efterfrågan på arbete. Detsamma gäller svårigheterna att på bostadsorten kunna erbjuda mera långsiktiga lösningar på sysselsättningsproblemen. Av de sysselsättningsåtgärder som kan vidtas i glesbygdsområden måste krävas att de lätt kan anpassas efter hur behoven och förutsättningarna ändras. Härav följer att åtgärder som förutsätter större investeringar i fasta anläggningar i allmänhet är mindre lämpliga eller måste utnyttjas restriktivt. I stor utsträckning bör de sysselsättningsfrämjande insatserna i glesbygderna sålunda kunna göras inom ramen för det befintliga samhällskapitalet, genom utnyttjande av existerande lokaler osv. De åtgärder utredningen föreslår bör i första hand inriktas på att förbättra förutsättningarna för det befintliga näringslivet. Genom lokaliseringspolitiska stödåtgärder kan det i många fall vara möjligt att skapa en bas av sysselsättningstillfällen även i glesSOU 1972:56

bygdsområdena. Därmed ges också tillgång till den typ av arbete som industriell verksamhet innebär. I vissa områden där sysselsättning av sådan karaktär inte kan åstadkommas på annat sätt anser utredningen att industriell verksamhet för den ortsbundna arbetskraften bör etableras på samhälleligt initiativ. Beträffande lokaliseringen av sådana helt eller delvis samhällsägda verkstäder i de regioner där de kan vara erforderliga anser utredningen att ett liknande synsätt kan tillämpas som ifråga om de lokala serviceverksamheterna.

4.5 Glesbygdspolitikens

medel

En meningsfull diskussion om regionalpolitiska samhällsinsatser måste ha ett rimligt tidsperspektiv. Redan teknologins snabba utveckling talar för detta. Kommunikationerna är exempelvis en central fråga inom glesbygdsproblematiken. Man kan anta att de kommunikationstekniska förutsättningarna för att lösa olika glesbygdsfrågor om ett par årtionden kommer att vara väsentligt annorlunda än nu. De långsiktiga lösningarna av glesbygdernas problem måste givetvis påverkas härav. Glesbygdsutredningens överväganden måste avse ett kortare tidsperspektiv och bör för att inte bli spekulativa, utgå från dagens teknologiska förutsättningar. Utredningens diskussioner och förslag får sålunda anses begränsade till en tidsperiod som i stort sett motsvarar 1970-talet. Vilka typer av regionalpolitiska åtgärder som är lämpliga i olika regioner bestäms i princip av det långsiktiga målet för respektive regioners utveckling. I praktiken måste detta innebära att valet av åtgärder från samhällets sida helt enkelt grundas på en bedömning av hur pass gynnsamma utvecklingsmöjligheterna på längre sikt är i ett område. I områden med ogynnsamma utvecklingsmöjligheter kan enbart åtgärder som medger god flexibilitet vara försvarliga med hänsyn till riskerna för förluster av samhällskapital. Av de mede 1 som kan utnyttjas i glesSOU 1972:56

bygdspolitiken måste i princip krävas att de kan anpassas efter hur förhållandena kan förändras i glesbygdsområdena. Som nämnts innebär kravet på flexibilitet exempelvis återhållsamhet då det gäller större investeringar i fasta anläggningar. Sådana investeringar kan vara angelägna också i områden med en vikande utveckling men bör då i allmänhet lokaliseras till viktigare, på längre sikt bestående centra för glesbygdens försörjning med arbete och sysselsättning. Behovet av fasta anläggningar för service- och sysselsättningsinsatser i glesbygder med vikande utveckling bör i övrigt givetvis i största möjliga utsträckning tillgodoses genom utnyttjande av redan befintliga, otillräckligt utnyttjade resurser. Så kan exempelvis behovet av arbetslokaler för sysselsättningsskapande verksamheter i utpräglade glesbygdsområden tillgodoses genom att ledigblivna skolor eller outnyttjade samlingslokaler anpassas till en sådan ny funktion. I fråga om investeringar i flyttbar utrustning, maskiner, arbetsredskap, utrustning i butiker och dylikt, kommunikationsmedel och annat behöver man i allmänhet inte räkna med större risker för felinvesteringar. Då sådan utrustning inte längre behövs kan den i princip överföras till andra områden och utnyttjas där. För maskiner och dylikt är den ekonomiska livslängden för övrigt ofta relativt begränsad. Glesbygdsproblemen är av mycket skiftande art och man måste räkna med stora lokala och individuella variationer i behovet av samhällsåtgärder för att komma till rätta med dem. Samhällsinsatser i glesbygderna måste sålunda under alla förhållanden grundas på en ingående kunskap om de lokala förhållandena och behoven. Det är bl. a. av sådana skäl naturligt att betrakta glesbygdsproblemen som uppgifter i huvudsak för kommunerna. Även inom samhällssektorer där problemen primärt anses vara statliga angelägenheter måste man på grund av problemens lokala karaktär ofta förutsätta ett långtgående kommunalt engagemang i de åtgärder som kan erfordras. Statligt stöd för att förbättra glesbygdsbefolkningens levnads43

förhållanden bör till stor del lämnas genom kommunerna. Utredningen anser att behovet av ingående kunskaper om de lokala och individuella förhållandena till grund för glesbygdspolitiska åtgärder talar för att kommunerna i de mest utpräglade glesbygderna i landet, skogslänens inland, i allmänhet inte utan olägenheter kan göras större än enligt den kommunindelning som skall gälla från 1.1.1974. Som nämnts måste man räkna med att inriktningen av de glesbygdspolitiska insatserna kan behöva variera betydligt från ett glesbygdsområde till ett annat. De samhällsinsatser som kan komma ifråga är också delvis utbytbara. Som exempel kan nämnas att behovet av transportstödjande insatser av olika slag direkt beror av vilka samhällsåtgärder som vidtas då det gäller att vidmakthålla serviceinrättningar och hur sysselsättningsfrågorna löses. En högre grad av koncentration av de fasta anläggningarna medför automatiskt krav på större insatser inom transportområdet och vice versa. Vad som är lämpligt i detta avseende i det ena fallet är kanske inte lämpligt i ett annat. Det är uppenbart att bedömningen av vilka insatser som är lämpligast måste grundas på avvägningar från fall till fall. Man bör ha möjlighet att ge glesbygdsstödet antingen den ena eller den andra formen och att anpassa stödets utformning efter behovet i det enskilda fallet. Såväl när det gäller att ordna serviceförsörjningen på lämpligaste sätt som då det gäller att förbättra sysselsättningsläget i glesbygderna kan de lokala förutsättningarna variera avsevärt. Genom att främja branschblandning och kombinationer av serviceverksamheter kan det vara möjligt och lämpligt att slå vakt om vissa perifera serviceenheter. Som tidigare har framhållits kan det emellertid inte anses vara till glesbygdsbefolkningens fördel att generellt stödja alla nu existerande serviceverksamheter. Det måste betraktas som en grannlaga uppgift för de berörda samhällsorganen att medverka i de strukturförändringar inom serviceområdet som erfordras för att servicefrågorna i gles44

bygderna skall kunna lösas på ett tillfredsställande sätt. Sysselsättningsproblemen i glesbygderna har till stor del karaktären av arbetslöshet under vissa delar av året. Även bland den ortsbundna befolkningen kan graden av bundenhet till bostaden eller dess närhet variera betydligt. Det är önskvärt att samhällets sysselsättningsfrämjande insatser i glesbygderna kan främja kombinationer av sysselsättning och utkomstmöjligheter av många olika slag. Valet av samhällsinsatser måste därför även på detta område grundas på en ingående kännedom om de lokala och individuella förhållandena. Samhällets stödjande insatser bör också i dessa avseenden vara flexibla och kunna anpassas från fall till fall. Vad här har anförts talar för att det statliga glesbygdsstödet i stor utsträckning måste grundas på lokala dvs. kommunala bedömningar. Utredningen är också övertygad om att glesbygdsstödverksamheten till mycket stor del måste förutsätta ett intimt samspel mellan statliga planerande och medelsbeviljande myndigheter och kommuner. Utredningen anser det därför angeläget att beslut om särskilda statliga stödinsatser i glesbygder i största möjliga utsträckning decentraliseras till de regionala statliga myndigheterna. Dessa frågor behandlas närmare i kapitel 6. Mot bakgrund av vad som sagts om glesbygdsproblemen som företrädesvis lokala angelägenheter och kommunernas ansvar i dessa frågor skulle det kunna övervägas att staten enbart med ett generellt, icke närmare destinerat ekonomiskt stöd till kommunerna skulle kunna helt överlåta till de kommunala myndigheterna att förbättra glesbygdsbefolkningens levnadsförhållanden. Häremot kan emellertid anföras att staten alltid måste ha ett ansvar för medborgarnas levnadsförhållanden i olika delar av landet och därmed också på lämpligt sätt bör ge uttryck för sina ambitioner i detta avseende. Man kan inte utan vidare förutsätta att den statliga och kommunala prioriteringen av olika samhällsinsatser alltid överensstämmer. Även om man får räkna med att de kommunala och SOU 1972: 56

statliga ambitionerna för glesbygdsbefolkningen sammanfaller anser utredningen det naturligt och nödvändigt att staten för sin del försöker påverka prioriteringen av olika samhällsinsatser genom att statens stöd åtminstone i viss utsträckning specialdestineras. Den del av serviceförsörjningen i glesbygden som det är lättast att påverka med statliga beslut är givetvis den statliga samhällsservicen. På grund av den sektoriella uppdelningen av de statliga verksamheterna uppstår emellertid behov av samordning olika sektorer emellan. Befolkningsminskningen i glesbygderna och förändrade förutsättningar för olika serviceverksamheter aktualiserar då och då frågor om indragning av statliga servicefunktioner i olika glesbygdscentra. Utredningen vill starkt understryka att beslut i sådana frågor inte bör fattas utan att effekterna därav inom andra sektorer har beaktats. Indragningar av statliga serviceinrättningar i glesbygder kan dessutom ha ogynnsamma .psykologiska verkningar. Även sysselsättningsaspekterna kan kräva hänsynstagande. Utredningen anser det nödvändigt att en kontinuerlig prövning av samtliga frågor som gäller indragning av statliga serviceverksamheter i glesbygder sker med hänsyn till de regionalpolitiska effekterna därav. Länsstyrelsen får anses vara ett lämpligt forum för sådana överväganden. Utredningen anser att indragning av statliga serviceverksamheter i glesbygder inte bör få ske utan länsstyrelsens och kommunernas hörande. Dessa frågor behandlas närmare i kapitel 6.

SOU 1972:56

5 Behovet av stödjepunkter för serviceförsörjning och sysselsättningsinsatser

Utredningen har i föregående kapitel beträffande serviceförsörjningen i glesbygderna hävdat att en successiv anpassning av serviceapparaten till de förändrade villkoren måste accepteras som en förutsättning för en kvalitativt tillfredsställande och långsiktigare lösning av glesbygdernas servicefrågor. Även om detta leder till att serviceverksamheter inte kan upprätthållas på alla platser där de i dag förekommer, måste en sådan utveckling i allmänhet anses vara till glesbygdsbefolkningens fördel så länge den sker inom vissa gränser i fråga om serviceinrättningarnas åtkomlighet. En planmässig medverkan från samhällets sida i denna utveckling är en förutsättning för att resultatet av omvandlingsprocessen skall bli det bästa möjliga. En lösning av glesbygdernas serviceproblem bör i första hand innebära åtgärder för att underlätta transporter till och från de viktigare serviceorterna och vissa former av ambulerande service. Samhällets stöd bör i övrigt inriktas på att vidmakthålla viktigare servicefunktioner i fasta serviceinrättningar på ett tillräckligt stort antal orter. En systematisk samordning av olika serviceverksamheter bör därvid eftersträvas. Innebörden av vad utredningen anfört beträffande målsättningen för serviceförsörjningen i glesbygderna är att servicesituationen bör kunna anses godtagbar om de oftast förekommande och särskilt angelägna servicebehoven kan tillgodoses i lokala ser46

viceorter med en sådan geografisk spridning att de kan nås med kollektiva kommunikationsmedel inom en restid om maximalt 30—45 minuter. Vissa mera kvalificerade serviceverksamheter bör på motsvarande sätt finnas representerade i. ett mindre antal regionala serviceorter som bör kunna nås av glesbygdsbefolkningen med högst ett par timmars restid. Som tidigare antytts kan utvecklingen i vissa områden leda till svårigheter att upprätthålla en del tidigare servicecentra, där verksamheter etablerats under andra ekonomiska villkor och med lägre krav från befolkningens sida på serviceutbudets kvalitet. Utvecklingen tenderar sålunda att medföra att enbart vissa centra får förstärkta servicefunktioner. Samhällets åtgärder bör i detta sammanhang inriktas på att i enlighet med de riktlinjer som utredningen redovisat vidmakthålla ett tillräckligt stort antal serviceorters funktion trots koncentrationstendenserna. Genom en lämplig utformning av trafiksystemen kan sådana strävanden underlättas. Vid planeringen av såväl den lokala som den regionala trafiken är det exempelvis ofrånkomligt att ta ställning till mot vilka orter kollektivtrafiken i första hand skall ledas. Vilka orter som skall utgöra primära stödjepunkter för lokal respektive regional serviceförsörjning och följaktligen centra i transportsystemen måste avgöras inom raSOU 1972: 56

> 3 0 KM FAGELVAG TIU Figur 7 SOU 1972:56

KOMMUNBLOCKSCENTRUM 47

men för en lokal respektive regional planering. Man bör därvid försöka bedöma vilka orter som i första hand erfordras för serviceförsörjningen. Genom en samverkan mellan stat och kommuner bör samhället därmed kunna göra utfästelselser av den innebörden att lokala respektive regionala servicefunktioner skall vidmakthållas åtminstone i vissa orter under en viss angiven tidsperiod. Det är mycket angeläget för en planmässig samordning av olika samhällsaktiviteter att dessa serviceorter uttryckligen redovisas i kommunalt och statligt planeringsmaterial som fortlöpande ses över och då så erfordras revideras. Behovet av lokala serviceorter inom kommunerna är såsom en primärkommunal angelägenhet en fråga som det ankommer på kommunerna att ta ställning till. För en serie olika åtgärder som kan erfordras för vidmakthållande av servicefunktioner m. m. i lokala servicecentra erfordras emellertid statligt stöd. Statliga myndigheter måste därför beredas tillfälle att pröva behovet av olika insatser och kommer därmed i realiteten att medverka även i vissa bedömningar rörande lokala serviceorter inom kommunblocken.

Kommuncentra Utredningen har ansett sig kunna utgå ifrån att de primära stödjepunkterna för försörjningen med lokal service i första hand måste utgöras av de nya kommunernas huvudorter. Varje sådant kommuncentrum bör enligt utredningens mening kunna tillhandahålla minst den service som det tidigare nämnda lokala servicebatteriet representerar. Genom transportinsatser av olika slag, innebärande såväl utförsel av varor och tjänster från kommuncentrum som persontransporter till denna ort bör varje kommuncentrums verkningsområde ifråga om serviceförsörjningen i allmänhet kunna vidgas intill ett restidsavstånd om 3 0 - 4 5 minuters restid. Beroende på de lokala förutsättningarna i fråga om kommunikationsleder och kommunikationsmedel kan detta anses motsvara ett område 48

intill 3—4 mil från kommuncentrum. Under förutsättning att transportstandarden är tillfredsställande bör befolkningen i de flesta kommuner i landet därmed kunna ha en godtagbar lokal serviceförsörjning även om de viktigare serviceverksamheterna endast skulle finnas representerade i respektive kommuns huvudort. En helt schematisk illustration till vilken täckning av landets glesbygder som erhålls om det skulle gälla att ordna den lokala serviceförsörjningen enbart med utgångspunkt från de nya kommunernas huvudorter ger fig. 7 s. 47. Det angivna restidsavståndet har på kartan ansetts motsvara 30 km:s fågelvägsavstånd. Enligt utredningens mening kan glesbygdsproblemen i de icke streckade områdena på kartan betraktas som tämligen ordinära transportproblem i första hand för de befolkningsgrupper som inte har tillgång till bil. De streckade områdena representerar under de angivna förutsättningarna mera utpräglade problemområden som kräver särskilda överväganden. Kartbilden av de primära problemområdena i landet när det gäller försörjningen med lokal service förändras inte i någon större utsträckning om man tar hänsyn till att en tillfredsställande lokal service under överskådlig tid kan beräknas vara tillgänglig också på ett betydande antal andra orter än kommuncentra (kommunblockscentra). Detta gäller nämligen inte i någon högre grad de glesast befolkade delarna av landet, framförallt skogslänens inland. I dessa delar av landet torde inte heller alla kommuncentra utan särskilt samhällsstöd kunna erbjuda en tillfredsställande lokal service under 1970-talet. Den schematiska kartbilden ger en anvisning om att man med utgångspunkt från de standardkriterier som utredningen angett inte kan lösa de lokala serviceförsörjningsproblemen på ett tillfredsställande sätt enbart med transporter till och från den kommunala huvudorten i de ytmässigt stora kommunerna (kommunblocken) i det norrländska inlandet. Även med en välutvecklad lokal transportapparat kan endast delar av SOU 1972:56

dessa kommuner antagas bli rimligt försörjda med service på ett godtagbart sätt i och med att kommuncentrum har en tillfredsställande serviceutrustning. Detsamma kan sägas om vissa mindre områden även i tätare befolkade delar av landet, nämligen i ö- och skärgårdsområden, där speciella kommunikationsförhållanden råder.

Sekundära serviceorter Vilka åtgärder som i olika fall är lämpligast för att förbättra serviceförsörjningen inom de bygder som ligger på större avstånd från de kommunala huvudorterna bör bedömas av respektive kommun. Man kan därvid ha ledning av befolkningsfördelningen — de streckade områdena på fig. 7 är delvis mycket glest befolkade — restidsavstånden m. m. I vissa fall torde den lämpligaste lösningen vara förstärkta transportinsatser så att restidsavstånden kan nedbringas och därmed den kommunala huvudortens försörjningsområde vidgas. I andra fall torde det visa sig angeläget att försöka vidmakthålla eller förstärka ytterligare stödjepunkter sekundära serviceorter — med en servicefunktion i princip motsvarande det lokala servicebatteriets. Fig. 8 s. 50 visar ett exempel på en sådan situation. Valet av sekundära stödjepunkter för den lokala serviceförsörjningen måste naturligtvis grundas på en prioritering bland befintliga orter med hänsyn till deras förutsättningar att ge service till underförsörjda områden. I vissa områden med mycket liten befolkning kan den sekundära stödjepunktens serviceanordningar behöva vara särskilt enkla och servicefunktionerna företrädas i integrerad form vid en eller ett fåtal inrättningar. Det kan i sådana fall också vara nödvändigt att successivt anpassa formerna för serviceverksamheterna efter underlagets förändringar, exempelvis till öppethållande endast vissa tider. Ofta torde såväl särskilda transportinsatser som stöd för upprätthållande av serviceinrättningar behöva förekomma samtidigt. 4 - S O U 1972:56

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att utredningen har ansett det naturligt att de primära stödjepunkterna för försörjningen med lokal service i första hand utgörs av de nya kommunernas huvudorter. En översiktlig bedömning ger vid handen att särskilda åtgärder från samhällets sida för upprätthållande av en tillfredsställande lokal service i sådana orter kan bli aktuella under 1970-talet endast i enstaka fall inom det inre lokaliseringsstödområdet. Inom det norrländska inlandet är de kommunala enheterna ofta areellt mycket omfattande och befolkningen spridd över stora områden. I sådana kommuner torde den lokala serviceförsörjningen i allmänhet inte kunna ordnas på ett tillfredsställande sätt enbart med utgångspunkt från kommuncentrum. Ofta behövs där ytterligare lokala serviceorter med en utrustning i princip motsvarande kommuncentrums. Huvudorter i tidigare kommuner kan vara exempel på sådana orter. De lokala serviceorterna kan också utgöra naturliga lokaliseringsorter för särskilda samhällsinsatser inom sysselsättningsområdet i form av samhällsägda verkstäder o. d. De kan därmed också utgöra baspunkter för administration av andra lokala sysselsättningsåtgärder.

Regionala serviceorter Med utgångspunkt från sådana självklara huvudorter för den regionala serviceförsörjningen som under överskådlig tid kan tillhandahålla en betryggande regional service utan samhällsstöd bör behovet av ytterligare regionala stödjepunkter kunna analyseras med tillämpande av det restidsavstånd som utredningen angivit. Enligt utredningens bedömning kan den regionala serviceförsörjningen i landets glesast befolkade områden till huvudsaklig del ordnas med utgångspunkt från sådana betydande orter som länscentra m. fl. genom transportinsatser på det sätt utredningen förordat. För att få en tillfredsställande 49

Figur 8 50

A KOMMUNCENTRUM B]-4 ANDRA SERVICEORTER I o 30-45 MINUTERS RESTIDSAVSTÅND TILL KOMMUNCENTRUM SOU 1972: 56

regional serviceförsörjning i landets glesbygdsområden måste man emellertid repliera på ytterligare ett antal stödjepunkter. Enligt utredningens mening kan de nuvarande gymnasieorterna anses ge en ungefärlig anvisning om behovet av regionala servicecentra. En problemområdesinventering med utgångspunkt från dessa orter visar en relativt tillfredsställande servicesituation även i stora delar av det norrländska inlandet. En ganska begränsad folkmängd har sålunda otillfredsställande restidsavstånd till närmaste gymnasieort. Vissa av de aktuella gymnasieorterna torde dock för närvarande inte ha en helt godtagbar serviceutrustning för en regional servicefunktion. Utredningen anser det angeläget att man i det regionalpolitiska planeringsarbetet snarast klargör vilka serviceorter som med hänsyn till sitt läge m. m. skall anses vara viktiga regionala servicecentra. Detta måste innebära ett ställningstagande framför allt ifråga om regionala servicestödjepunkter i marginella lägen med stor betydelse för serviceförsörjningen i de perifera delarna av glesbygdsområdet. Enligt utredningens mening kan särskilda stödinsatser från statens sida visa sig nödvändiga i ett mindre antal regionala stödjepunkter för att möjliggöra ett vidmakthållande av en tillfredsställande regional serviceapparat.

satser tillgripas. Lokaliseringspolitiska insatser med en lämplig inriktning bör emellertid enligt utredningens mening alltid kunna komma ifråga då det gäller att hävda servicenivån hos de orter som utredningen här diskuterat. Vanligen måste det bli fråga om att båda typerna av samhällsinsatser förekommer samtidigt. Eftersom förutsättningarna för effekter av tillväxt främjande insatser i olika orter aldrig med någon säkerhet kan förutsägas kan det enligt utredningens åsikt vara förenat med svårigheter att karaktärisera de här ifrågavarande orterna efter vilka typer av regionalpolitiska åtgärder som bör ifrågakomma där. Av primär betydelse är dock att klargöra vilken minimifunktion orterna bör ha.

Som utredningen framhållit i kapitel 4 kan i princip två typer av åtgärder komma ifråga för att med samhälleligt stöd vidmakthålla tillfredsställande servicefunktioner i serviceorterna, nämligen lokaliseringspolitiska respektive glesbygdspolitiska insatser. Vilka åtgärder som är lämpligast måste givetvis bestämmas från fall till fall med utgångspunkt från de varierande förutsättningarna. Man torde kunna utgå ifrån att långsiktigare, tillväxtfrämjande åtgärder normalt betraktas som förstahandsåtgärder som prövas i samtliga fall då så rimligen kan ske. I åtskilliga kommunblock i de mest utpräglade glesbygdsdelarna av landet har åtgärder av detta slag dock visat sig föga verkningsfulla. I sådana områden måste glesbygdspolitiska inSOU 1972: 56

6 Organisatoriska synpunkter på den fortsatta glesbygdsstödverksamheten

6.1 Kommunernas

roll

Som framhållits i det föregående kan glesbygdsproblemen till stor del betraktas som lokala problem, som i väsentlig utsträckning måste lösas genom primärkommunala åtgärder. Kommunernas roll i det glesbygdspolitiska arbetet måste sålunda vara betydande. Detta behöver inte innebära att kommunerna ensamma ska ha det ekonomiska ansvaret för sådana samhällsåtgärder. Det statliga stöd som glesbygdskommunerna behöver bör även fortsättningsvis huvudsakligen utgöras av årliga skatteutjämningsbidrag. Bestämmelserna rörande dessa bidrag är för närvarande under översyn av skatteutjämningsrevisionen. Denna utredning har beräknats slutföra sitt arbete under 1972 och förväntas redovisa resultatet härav inom kort. Revisionens förslag kan antas innebära sådana förändringar i reglerna för skatteutjämningsbidrag att det statliga stödet till glesbygdskommunerna kommer att öka. Glesbygdsutredningen har emellertid i sina överväganden rörande behovet av statligt ekonomiskt stöd för skilda glesbygdspolitiska åtgärder utgått från att det allmänna skatteutjämningsbidraget inte tillräckligt kan ta hänsyn till de varierande behoven av särskilda insatser i olika glesbygdskommuner och att man inte heller i nya bidragsregler kommer att kunna ta tillräcklig hänsyn till 52

den för glesbygdsproblemen centrala avståndsfaktorns betydelse. Utredningen har därför i anslutning till sina olika förslag i allmänhet förordat särskilda bidrag. I möjlig utsträckning har utredningen därvid sökt anknyta dessa till redan existerande bidragsformer. Utredningen har ansett det självklart att kommunerna som har ansvaret för samhällsplaneringen och den samhälleliga resursdispositionen inom kommunerna, skall svara för de grundläggande bedömningar och planeringsinsatser som minste ligga till grund för stödåtgärder av olika slag. Som exempel på mycket betydelsefulla kommunala angelägenheter av detta slag kan nämnas planeringen av den lokala trafiken och därmed sammanhängande ställningstaganden rörande trafikstandard, behovet av kompletteringstrafik m. m. I delbetänkandet rörande kommersiell service i glesbygder (SOU 1972:13) har utredningen hävdat att en förutsättning för statliga stödåtgärder bör vara att de föregåtts av en översiktlig planering av varudistribution etc. Detta måste i första hand vara en kommunal angelägenhet. Utredningen har även föreslagit ett vidgat kommunalt engagemang i frågor rörande sysselsättning av ortsbunden arbetskraft (Ds In 1972:8). Detta ställer ökade krav på planeringsinsatser från kommunernas sida också i detta avseende. Kommunernas ansvar för sociala servicefunktioner liksom för de grundläggande delarna SOU 1972:56

av utbildningsväsendet behöver inte närmare utvecklas. Sammanfattningsvis kan sägas att ett långtgående kommunalt engagemang är en nödvändig förutsättning för glesbygdspolitiska åtgärder av det slag som utredningen förordat. Ett villkor för att stödåtgärderna skall kunna sättas in med all den kraft som är nödvändig är enligt utredningens mening ett relativt omfattande statligt ekonomiskt stöd till dessa åtgärder. En annan viktig förutsättning är att kommunerna har tillräckliga administrativa resurser för fortgående planering och verkställande av de olika åtgärder som kan komma ifråga. Den försöksverksamhet med vidgade sociala serviceinsatser som under de senaste åren med statligt stöd bedrivits i åtskilliga glesbygdskommuner har visat bl. a. behovet av förstärkningar av den sociala administrationen, särskilt då försöksverksamheten haft någon större omfattning. Erfarenheterna av försöksverksamheten med kommunal sysselsättningsplanering och kommunala sysselsättningsinsatser i anslutning därtill antyder att den kommunala administrationen inom detta område måste förstärkas betydligt om verksamheten som utredningen förordat skall tänkas fortsätta i flera glesbygdskommuner. Den lokala trafikplaneringen och det arbete som erfordras från kommunernas sida då det gäller att fortlöpande praktiskt organisera den lokala trafiken kan likaså förväntas ställa stora krav på den kommunala ledningen i de flesta kommuner. Hur de med ett vidgat glesbygdspolitiskt engagemang ökande anspråken på planering och ledning av olika verksamheter i kommunerna skall tillgodoses måste givetvis avgöras av kommunerna själva. Glesbygdsutredningen utgår emellertid från att de kommunala resurserna i detta avseende måste förstärkas. Sannolikt bör ansvaret för olika glesbygdspolitiska verksamheter läggas på olika kommunala funktionärer allt efter verksamhetens art.

SOU 1972:56

6.2 Länsmyndigheternas

roll

I den mån statens ekonomiska medverkan till de föreslagna insatserna inte har generell karaktär erfordras en statlig prövning av angelägenheten i varje enskilt fall mot bakgrund av de kommunala planer och bedömningar som först gjorts. I praktiken måste detta arbete innebära ett intimt och fortlöpande samspel mellan stat och kommun i den glesbygdspolitiska verksamheten. Behovet av en relativt detaljerad inblick i de lokala förhållandena talar för att staten i detta arbete huvudsakligen representeras av de regionala statliga myndigheterna. Utredningen anser det lämpligt att även beslut i frågor rörande statligt stöd till olika glesbygdsinsatser i största möjliga utsträckning fattas av de regionala organen. I olika delbetänkanden har utredningen också föreslagit sådana beslutsbefogenheter åt länsstyrelser, länsarbetsnämnder och företagareföreningar. Det har förut framhållits att sambandet mellan de glesbygdspolitiska åtgärderna och det regionalpolitiska utvecklingsarbetet i övrigt är påtagligt. I olika sammanhang har utredningen understrukit vikten av att man, då det gäller att komma till rätta med glesbygdernas servicefrågor, samordnar olika samhällsåtgärder. Enbart kommunikationsproblemen talar för detta. Samhällets strävanden bör därför bl. a. ta sig uttryck i en geografisk samordning av olika serviceaktiviteter. En målmedveten lokaliseringspolitik erfordras sålunda också i kommuner med en vikande utveckling för att slå vakt om glesbygdsområdenas viktigaste serviceorter. Till väsentlig del måste sådana lokaliseringsöverväganden vara primärkommunala angelägenheter. Sambandet med övriga regionalpolitiska insatser är emellertid som nämnts påtagligt. Ansvaret för det statliga engagemanget i sådana frågor åvilar i första hand länsstyrelserna. Även i frågor rörande statligt stöd för glesbygdspolitiska insatser bör därför länsstyrelsens bedömningar tillmätas stor vikt. Utredningens förslag rörande glesbygds53

politiska stödinsatser avser bl. a. investeringar i fasta anläggningar m. m. Den grad av koncentration av sådana investeringar som man i de kommunala lokaliseringsövervägandena finner lämplig kan få direkta konsekvenser för behovet av lokala trafikinsatser. Som tidigare nämnts kan ett samhälleligt stöd till fasta serviceinrättningar i viss mån ersättas med samhällsstöd till snabbare och i övrigt förbättrade transporter och vice versa. Frågan om statligt stöd till trafiken sammanhänger sålunda direkt med hur man bedömer behovet av fasta serviceinrättningar i lokala och regionala serviceorter m. m. Det kan från fall till fall och från tid till annan bli en avvägningsfråga vilken typ av samhällsstöd som är lämpligast. Detta talar för att också frågan om statligt stöd till lokal och regional trafik prövas som ett led i det regionalpolitiska arbetet. Enligt utredningens mening bör de statliga bedömningarna av dessa frågor väsentligen ske i länsstyrelserna. I de fall då beslut om statligt stöd i enskilda ärenden inte lämpligen bör fattas av länsstyrelserna — exempelvis i fråga om statligt investeringsstöd till vissa sjukvårdsinrättningar som utredningen förordat (Ds In 1972:6) — bör länsstyrelsens bedömning från regionalpolitisk synpunkt regelmässigt inhämtas. De ärenden som länsstyrelserna enligt utredningens förslag skulle komma att beröras av innebär inte några principiellt nya inslag i länsstyrelsens verksamhet. De stödformer och andra åtgärder som utredningen föreslagit kan till huvudsaklig del ses som naturliga inslag i den regionalpolitiska planerings- och stödverksamheten.

6.3 De centrala myndigheternas roll I sina förslag rörande statsbidrag för glesbygdspolitiska stödinsatser har utredningen som tidigare nämnts i görligaste mån försökt anknyta till redan existerande bidragsformer. Inom sektorn kommunal social service innebär utredningens förslag sålunda bl. a. en höjning av statsbidragssatsen för social hem54

hjälp. Även en del av utredningens förslag inom utbildningsområdet avser ökade möjligheter till statsbidrag i former som redan förekommer. Vissa av utredningens förslag inom kommunikations- och sysselsättningsområdet är också av detta slag. I andra fall har utredningen emellertid ansett att de statliga bidragsfrågorna inte lämpligen kan lösas på detta sätt. För en hel del ändamål måste man ha tillgång till särskilda statliga medel. Enligt utredningens mening gäller detta exempelvis i fråga om stöd till kommersiella serviceverksamheter, hälso- och sjukvård, vissa insatser för kommunal social service, särskilda sysselsättningsinsatser och trafikstöd (jfr kap. 7). För de senaste budgetåren har riksdagen anvisat medel för särskilda glesbygdsinsatser dels över inrikeshuvudtiteln (5 milj. kr. per år, reservationsanslag), dels över socialhuvudtiteln (10 milj. kr. per år). Det förstnämnda anslaget har i huvudsak utnyttjats för försöksverksamhet med särskilt stöd till hemarbete m. m. Även försöksverksamheten med kommunal sysselsättningsplanering och därmed sammanhängande sysselsättningsåtgärder i försökskommunerna har finansierats från detta anslag. Med de särskilda medlen under socialhuvudtiteln har den omfattande försöksverksamheten med särskilda sociala serviceinsatser finansierats som under de senaste åren försiggått i många glesbygdskommuner. De ökade anspråk på statliga bidrag som följer av utredningens förslag innebär att det hittillsvarande anslaget under inrikeshuvudtiteln även fortsättningsvis bör finnas kvar och att det redan med hänsyn till behovet av sysselsättningsstödjande åtgärder måste utökas betydligt. Härtill kommer att vissa andra stödinsatser som utredningen har föreslagit — till kommersiell service, lokal trafik m. m. — också bör finansieras från detta anslag. Enligt utredningens mening kan en utökad kommunal social service av den typ som prövats i försöksverksamheten inom det sociala området till viss del stödjas via anslaget för social hemhjälp. För vissa ändaSOU 1972: 56

mål erfordras emellertid särskilda medel (Ds In 1972:7). Det nära sambandet mellan sådant stöd till kommunal social service och andra stödåtgärder som föreslagits bli finansierade via anslaget under inrikeshuvudtiteln talar för att även dessa statliga insatser i fortsättningen finansieras från detta anslag. Genom utredningens förslag inom sjukvårdsområdet ställs emellertid nya krav på statliga medel för sociala serviceinsatser. Det erfordras därför särskilda medel under socialhuvudtiteln även i fortsättningen, vilka enligt utredningens bedömning bör vara av samma storlek — 10 milj. kr. per år - som under de senaste budgetåren. Som redan framhållits har långt ifrån alla glesbygdsproblem kunnat behandlas av utredningen. Ett fortsatt arbete med glesbygdsfrågor måste därför anses angeläget. Det torde vidare vara betydelsefullt att det finns möjlighet att fortlöpande bevaka frågor av betydelse för glesbygdsbefolkningen vad gäller frågornas handläggning hos olika centrala myndigheter. Utredningen anser det därför nödvändigt att ansvaret för ett fortsatt arbete med glesbygdsfrågorna blir klarlagt. De glesbygdspolitiska insatsernas nära anknytning till den regionalpolitiska verksamheten i övrigt har framhållits ovan. Med anledning härav torde huvudansvaret för glesbygdsfrågorna på departementsnivå ligga i inrikesdepartementet. Utredningen förordar att till inrikesdepartementet knyts en särskild arbetsgrupp med representanter för olika myndigheter för fortlöpande arbete med glesbygdsfrågorna. Till dess att regering och riksdag tagit ställning till hur glesbygdsfrågorna framdeles skall handläggas är det angeläget att vissa arbetsuppgifter på central nivå, i huvudsak sammanhängande med pågående försöksverksamhet, kan skötas. Det syns lämpligt att detta övergångsvis ordnas genom att glesbygdsutredningen tills vidare fortsätter sitt arbete. Rent praktiskt skulle det lämpligen kunna ske genom att utredningens arbetsutskott svarar för vissa löpande arbets-

SOU 1972:56

uppgifter medan utredningen kan sammanträda för att ta ställning till viktigare frågor som aktualiseras.

Sammanfattning av utredningens förslag i olika delbetänkanden

7 I detta kapitel lämnas en sammanfattning av vad utredningen anfört i olika delbetänkanden samt avslutningsvis en sammanställning av de olika förslagen och deras kostnadskonsekvenser. Redogörelsen utgörs i huvudsak av de sammanfattningar som förekommer i delbetänkandena. Eftersom dessa bl. a. präglas av att utredningsarbetet i skilda avsnitt haft eh olikartad uppläggning har redogörelsen inte kunnat bli helt likformig i olika delar.

pande prövning av behovet av åtgärder från statens sida ändock förutsatts ske. I andra fall har förslagen avsett skogslänen 1 , det allmänna stödområdet eller det inre stödområdet. Dessa områden redovisas på fig. 9 s. 57, varvid det allmänna stödområdet återgivits med den avgränsning som gällde 1 januari 1971. Utredningen har räknat med att det i särskilda fall kan vara motiverat att låta visst statligt stöd utgå även utanför de angivna områdena. Detta bör emellertid förutsätta en prövning av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall.

Stödområde

7.2 Kommersiell service

Utredningen har bl. a. i kapitel 1 hävdat att någon allmängiltig avgränsning av glesbygdsproblemområdena inte kan göras. Utredningens förslag till statliga stödåtgärder har dock i första hand måst knytas till vissa närmare angivna delar av landet. Som tidigare redovisats har utredningen ansett att glesbygderna i skogslänens inland kan betraktas som primära problemområden. I konsekvens härmed har utredningens förslag till åtgärder också getts en sådan begränsning. I olika sammanhang har denna i de skilda delbetänkandena uttryckts som skogslänens glesbygdsdelar, det allmänna stödområdets glesbygdskommuner m. m. Sådana geografiska angivelser har ansetts tillfyllest i de fall då en fortlö-

Takten i strukturomvandlingen inom detaljhandel och övrig kommersiell service har varit snabb under 1960-talet. Särskilt inom livsmedelshandeln har en betydande nettominskning av antalet enheter ägt rum. Sålunda har antalet dagligvarubutiker reducerats från ca 25 000 till knappt 14 000 under 1960-talet. Nedläggningstakten har emellertid inte varit högre inom skogslänen än i övriga delar av landet. Även den ambulerande handeln, som ökade i omfattning under de första åren av 1960-talet, har i allt större utsträckning börjat beröras av nedläggningar.

56 Inledning

Skogslänen = Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. SOU 1972: 56

«J \ \ \

GRÄNS FÖR ALLMÄNNA STÖDOMRÅDET INRE STÖDOMRÅDET

Figur 9 SOU 1972: 56

Strukturförändringarna kan förklaras av ett flertal faktorer. Serviceverksamheter av typ detaljhandel och övrig kommersiell service är för sin existens beroende i första hand av det lokala befolkningsunderlaget. Servicestrukturen påverkas av befolkningsförändringarnas storlek, hushållens fördelning av disponibel inkomst på olika konsumtionsområden samt köpvanor. Av stor betydelse är även kostnadsutvecklingen för serviceföretagen och deras möjligheter till effektivisering av verksamheten. Utredningen har översiktligt undersökt partihandeln med dagligvaror i två län och mer i detalj studerat servicestrukturen i ett antal utvalda glesbygdsområden. Vidare har livsmedelsbutikernas prisnivå samt hushållens inköpsvanor undersökts i en kommun. Normalt erhöll glesbygdsbutikerna i de studerade länen varuleveranser en eller två dagar per vecka. Mejeriprodukter och andra färskvaror levererades betydligt oftare. Partihandelsföretagen tillämpade normalt system med fraktutjämning så att inga extra fraktkostnader debiterades mer perifert belägna butiker. I vissa fall förekom dock fraktmerkostnader för livsmedelsbutiker vid mjölkleveranser. Flertalet livsmedelsbutiker i de undersökta glesbygdsområdena visade sig vara mycket små enheter och många drevs som "familjebutiker", dvs. utan anställd personal. Brister i livsmedelssortimentet förekom främst i fråga om kött och charkuterivaror samt frukt och grönsaker. En stor del av butikerna gav hemköpsservice, dvs. hemsändning av varor efter telefonorder. Hemsändningsmöjligheterna utnyttjades dock i relativt liten utsträckning av hushållen. Den prisundersökning som utredningen låtit utföra, visade att några egentliga prisskillnader inte förelåg mellan livsmedelsbutiker i glesbygdsområden och andra livsmedelsbutiker. Fackhandeln i de undersökta glesbygdsområdena var normalt koncentrerad till kommunernas huvudorter. I en kommun fanns endast ett fåtal fackhandelsbutiker vid undersökningstillfället medan i andra områden flertalet branscher var representerade. 58

Många livsmedelsbutiker förmedlade dessutom varor inom fackhandelssortimentet. Enligt den intervjuundersökning som utredningen företagit utnyttjade glesbygdshushållen i relativt stor utsträckning möjligheterna till postorderköp. Utöver livsmedelshandel och fackhandel fanns även andra servicefunktioner företrädda i de studerade glesbygdsområdena. Vanligen hade serviceutbudet koncentrerats till kommunernas centralorter, men vad gäller t. ex. bensinstationer och bilverkstäder hade serviceenheterna en förhållandevis god spridning. I samtliga undersökta kommuner i skogslänen fanns minst ett apotek. Dessutom förmedlades apoteksvaror i relativt stor utsträckning exempelvis av livsmedelsbutiker. Vad gäller reparationsservice tydde intervjuundersökningen på att betydande väntetider i vissa fall förekom för hushållen. Utredningen har funnit att servicestandarden för stora delar av glesbygdsbefolkningen i flera avseenden är relativt god. De avlägset belägna hushållen utan egna transportmedel har emellertid av allt att döma betydande svårigheter när det gäller försörjningen med vissa typer av service. Genom den fortgående koncentrationen av serviceutbudet kan problemen komma att avsevärt förvärras för de kvarboende i glesbygderna. Utredningen har därför funnit det nödvändigt att åtgärder vidtas för att vidmakthålla och förbättra serviceförsörjningen i glesbygdsområdena. Utredningen har närmare försökt precisera vilka servicefunktioner som utifrån allmänna synpunkter kan uppfattas som särskilt viktiga för glesbygdernas serviceförsörjning. Med hänsyn till befintliga data om utnyttjandefrekvenser m. m. kan nedan uppräknade anses vara mest grundläggande och av sådan betydelse för glesbygdsbefolkningen att de i stationär form bör finnas företrädda i glesbygdskommuner. Livsmedelsbutik Järnhandelssortiment Färghandelssortiment Textilvarusortiment Apotek Möjligheter att beställa vin och spritdrycker SOU 1972:56

Bensinförsäljning Bilreparationer Annan reparationsservice, huvudsakligen i form av god serviceberedskap för i första hand rörledningsservice, elinstallationer och reparationer av hushållskapitalvaror, t. ex. radio- och TV-service Herr- och damfrisör Servering Banktjänster Alltför stora avstånd till viktigare kommersiell service medför att befolkningens servicebehov inte kan tillgodoses med rimliga uppoffringar i tid och kostnader. Utredningen har som principiellt riktmärke angett att restiderna till grundläggande servicefunktioner inte ,bör överstiga 30—45 minuter vid enkel resa. En förutsättning för att befolkningens servicestandard inte allvarligt skall försämras som en följd av en sådan koncentration av serviceutbudet är att en fungerande kollektiv transportapparat upprätthålls även i glesbygder. I områden, där på grund av stora avstånd serviceförsörjningen inte kan ordnas på ett godtagbart sätt från de lokala huvudorterna, måste enligt utredningens mening samhället vidta särskilda åtgärder. Utredningen har i sina överväganden om olika möjligheter att förbättra glesbygdsbefolkningens tillgång till kommersiell service i linje med vad som anges i direktiven sökt att finna lösningar, som i liten utsträckning rubbar de förutsättningar under vilka handeln för närvarande arbetar. Två principiellt skilda huvudtyper av åtgärder har därvid diskuterats. Genom transportinsatser kan servicens tillgänglighet förbättras för de avsides belägna hushåll som saknar tillgång till egna kommunikationsmedel. Fördelen med transportinsatser är främst att en stor flexibilitet medges och att inverkan på konkurrensförhållandena är relativt liten. Utredningen har vidare övervägt olika typer av åtgärder för att vidmakthålla servicefunktioner på strategiskt belägna orter. Utredningen har i fråga om glesbygdsbefolkningens försörjning med dagligvaror och apoteksvaror diskuterat olika möjligheter att organisera hemsändning som ett kompleSOU 1972:56

ment till persontransporter. I princip bör så långt möjligt tillses att olika transportbehov samordnas. Utredningen föreslår att följande åtgärder vidtas: 1. Hemsändning av dagligvaror och apoteksvaror efter telefonorder bör organiseras i glesbygder med utnyttjande av befintliga kommunikationsmedel, t. ex. ordinarie busslinjer, lantbrevbäring, skolskjutsar eller särskild kompletteringstrafik. Vilka transportmedel som skall användas bör avgöras från fall till fall med hänsyn till de lokala förhållandena.Vid hemsändning av dagligvaror bör glesbygdshushållens fraktkostnader reduceras. Fraktreduktionens storlek och omfattning bör avgöras av respektive kommun i samband med en kommunal planläggning av verksamheten. 2. För att underlätta för hushållen i glesbygder att ta emot beställda varor vid hemsändning bör i vissa fall funktioner som varuombud inrättas. Behovet av varuombud bör avgöras i samband med den förut nämnda kommunala planläggningen av hemsändningsverksamheten. 3. Kommuner som i sina glesbygdsdelar reducerar hushållens fraktkostnader vid hemsändning av dagligvaror eller inrättar funktioner som varuombud för att underlätta för glesbygdshushållen att ta emot beställda varor bör få statligt bidrag till kostnaderna för denna verksamhet. Statsbidrag bör utgå till glesbygdskommuner inom det allmänna stödområdet. Om särskilda skäl föreligger bör bidrag kunna utgå även till glesbygdskommuner utanför stödområdet, t. ex. skärgårdsområden med serviceproblém. Statsbidrag bör lämnas med ett belopp som svarar mot bidraget till glesbygdskommun för kostnader för social hemhjälp, dvs. för närvarande 35 procent av kommunens nettokostnader för fraktreduktionen och för varuombuden. Beslut om statsbidrag bör fattas av länsstyrelsen. Utredningen har bedömt att statens kostnader för nuvarande bidragsbestämmelser för social hemhjälp kommer att uppgå till omkring 3 milj. kr per år för fraktreduktionen vid hemsändning och till omkring 2 milj. kr 59

per år för verksamheten med varuombud. Utredningen har även övervägt olika möjligheter att genom samhällsstöd vidmakthålla sådana servicefunktioner, som inte kan drivas på helt kommersiella grunder. Eftersom åtgärder av detta slag har en direkt konkurrenspåverkande innebörd, har utredningen ansett det • lämpligt att ett samhällsstöd begränsas till sådana enheter, som med hänsyn till serviceförsörjningen i ett glesbygdsområde är av särskilt stor vikt. Vid stödgivning skall hänsyn bl. a. tas till befolkningsunderlagets storlek i aktuella områden. Beträffande samhällsstödets inriktning har utredningen avvisat direkta driftsstöd. I stället har utredningen diskuterat möjligheterna att genom investeringsstöd, i vissa fall tillsammans med statlig kreditgaranti för rörelsemedel, förbättra funktionsmöjligheterna för serviceenheter i glesbygder. Utredningens förslag rörande investeringsstöd m. m. innebär i huvudsak följande: 1. Statligt investeringsstöd bör efter särskild prövning utgå till näringsidkare som bedriver verksamhet inom kommersiell service av mer grundläggande betydelse i glesbygdskommuner inom det allmänna stödområdet. I särskilda fall bör investeringsstöd kunna utgå även till verksamheter i glesbygdsområden utanför det allmänna stödområdet. Det statliga investeringsstödet bör utgå för finansiering av ny-, till- eller ombyggnad av affärslokal eller annan byggnad som behövs för verksamheten eller för anskaffning av inventarier och utrustning. Större restriktivitet bpr iakttas vad gäller stöd till stora fasta anläggningar än för anskaffning av teknisk utrustning. Statligt investeringsstöd bör i vissa fall även kunna utgå till näringsidkare som bedriver ambulerande service. Stödet bör då begränsas till anskaffning av teknisk utrustning, t. ex. kyl- eller frysutrustning i fordonet. 2. Det statliga investeringsstödet bör ges formen av lån, alternativt avskrivningslån. En kombination av lån och avskrivningslån bör även vara möjlig. Stödet bör kunna motsvara högst två tredjedelar av de totala kostnaderna för investeringarna. Avskrivningslån bör 60

kunna lämnas med ett belopp som motsvarar högst 35 procent, i särskilda fall högst hälften, av den sammanlagda stödberättigade investeringskostnaden. I fråga om säkerheter, ränta, amortering och uppsägning av lånen samt möjligheter att återkräva avskrivningslån bör bestämmelserna i kungörelsen om statligt regionalpolitiskt stöd få i huvudsak motsvarande tillämpning. 3. Statligt bidrag för förvärv och upprustning av butiksfastigheter bör i vissa, fall kunna utgå till glesbygdskommuner inom det allmänna stödområdet och i särskilda fall till andra glesbygdskommuner. Statsbidrag bör lämnas med 50 procent av kostnaderna för förvärvet eller av de för upprustningen erforderliga kostnaderna. Utredningen har beräknat kostnaderna för statligt investeringsstöd i form av lån eller avskrivningslån till högst 3 milj. kr per år och för statsbidrag till kommuner för förvärv och upprustning av butikslokaler till högst 2 milj. kr per år. 4. I särskilda fall bör statlig kreditgaranti lämnas till näringsidkare som erhåller investeringsstöd för att finansiera anskaffning av varulager. Kreditgaranti bör normalt avse högst 50 procent av kapitalbehovet för varulagret, i särskilda fall dock högst två tredjedelar. 5. Beslut i här avsedda stödärenden bör fattas av länsstyrelsen. I frågor rörande statligt stöd eller kreditgaranti utanför det allmänna stödområdet bör beslut fattas av Kungl. Maj:t. 6. Som underlag för beslut i stödärenden behövs bedömningar av den framtida strukturomvandlingen m. m. inom kommersiell service. Utredningen rekommenderar kommunerna att utarbeta översiktliga planer för serviceförsörjningen. Av planeringen bör framgå bl. a. på vilka serviceorter en bestående stationär service är särskilt angelägen. 7. Samhällsorganens möjligheter att i god tid överväga och vidta lämpliga åtgärder för att trygga glesbygdsbefolkningens seniceförsörjning bör underlättas om ett kontinuerligt samråd i strukturfrågor och informationsutbyte äger rum mellan länsstyrelse, komSOU 1972: 56

muner och handelns organisationer. Utredningen förordar att samhällsorganen tar initiativ till sådana samråd och informationsutbyten. I detta sammanhang vill utredningen förorda att samhällsorganen träffar överenskommelser med serviceföretagen i glesbygder om varsel vid planerad nedläggning. Erfarenheterna av de föreslagna åtgärderna bör systematiskt samlas in och bearbetas av länsstyrelserna. Det är naturligt att utredningens förslag får karaktären av försöksverksamhet och de bör därför kunna omprövas efter en femårsperiod.

7.3 Utbildning

Inom utbildningsområdet har utredningen i första hand inriktat sig på den obligatoriska skolan och gymnasieskolan. Det tidsperspektiv som utredningen har är i huvudsak begränsat till 1970-talet. Efter de reformer som genomförts under det gångna årtiondet finns det skäl att räkna med att de inre organisatoriska förutsättningarna för grundskolan och gymnasieskolan skall förbli i huvudsak oförändrade under innevarande decennium. I fråga om dessa typer av utbildning har utredningen därför ansett sig kunna utgå ifrån att förhållandena kommer att påverkas främst av befolkningsunderlagets förändringar. Detta torde dock inte gälla förskolan och vuxenutbildningen. Utredningen uppfattar sålunda glesbygdernas problem inom utbildningsområdet i huvudsak som en fråga om i vilken utsträckning det ska vara möjligt att möta de koncentrationstendenser inom grundskolan och gymnasieskolan som följer av att befolkningsunderlaget i många bygder successivt reduceras. En viktig målsättning för utbildningspolitiken i landet måste vara att åstadkomma största möjliga rättvisa mellan olika landsdelar i fråga om utbildningens standard. Detta behöver inte innebära krav på en likadant utformad och dimensionerad utbildningsapparat i alla regioner. Det är naturligt för utredningen att utgå ifrån att största möjliga geografiska spridning SOU 1972: 56

av utbildningsenheterna är till fördel för glesbygdsbefolkningen. Utredningen kan emellertid inte förorda en sådan organisation om det finns skäl att tro att den medför en kvalitativ försämring av utbildningssituationen för eleverna. Man kan emellertid diskutera vilka aspekter på utbildningens kvalitet som är relevanta. Med en långt driven koncentration av utbildningen följer betydande kvalitativa fördelar, exempel i form av ökade valmöjligheter för eleverna när det gäller studievägar. Med ökad storlek på skolenheterna följer emellertid också tidsödande, tröttande och delvis även kostsamma resor för många elever eller behov av inackordering. En sammanvägning av fördelar och nackdelar med stora utbildningsenheter kan sålunda särskilt för elever i glesbygder resultera i att studiesituationen totalt sett blir sämre med en koncentrerad skollokalisering. Det är uppenbart att en viss koncentration av serviceutbudet inom utbildningsområdet till ett begränsat antal orter är ofrånkomlig i glesbygder i och med att elevunderlaget minskar. Behovet av att kunna tillhandahålla en något så när differentierad utbildningsservice till rimliga kostnader per elev talar för detta. Det är emellertid också klart att koncentrationen av utbildningsapparaten inte kan fortsätta alltför långt utan att befolkningens servicestandard i detta avseende allvarligt påverkas. De grundläggande delarna av utbildningsväsendet ingår som betydelsefulla delar i de lokala och regionala "servicepaket" som utredningen diskuterat. Sålunda bör grundskolan inklusive högstadiet anses tillhöra de viktigare lokala serviceverksamheterna liksom förskolan och vissa delar av vuxenundervisningen, medan gymnasieskolan får anses utgöra en betydelsefull del av den regionala servicen. Enligt de schematiska planeringsmål för glesbygdernas serviceförsörjning som utredningen gett uttryck för bör samhällets insatser inriktas på att som ett minimum grundskola inklusive högstadieundervisning skall finnas tillgänglig i varje kommuncentrum (nya kommuner) men i de arealmässigt stora kommunerna inom skogslänen dess61

utom på ytterligare ett antal sekundära stödjepunkter för den lokala serviceförsörjningen. Vad beträffar gymnasieskolan kan det anses acceptabelt om en något så när fullvärdig sådan utbildning kan tillhandahållas i regionala centra med en geografisk spridning ungefär motsvarande den som de nuvarande gymnasieorterna har. Utredningen har utgått ifrån att det normalt inte kan bli fråga om att inrätta nya högstadie- eller gymnasieenheter i glesbygderna och att problemet i huvudsak består i att bibehålla så många bland de befintliga enheterna att en tillräcklig geografisk spridning upprätthålls. Högstadie- eller gymnasie : skolor i dessa områden behöver inte nödvändigtvis förekomma i traditionell form. Det viktiga är att respektive funktioner på lämpligt sätt finns företrädda på ett tillräckligt stort antal orter. Enligt utredningens mening måste de organisatoriska förändringar vidtas som erfordras för att respektive funktioner skall kunna upprätthållas även om underlaget för att bedriva verksamheten i traditionell form sviktar. Det i och för sig befogade önskemålet att ge serviceapparaten en från vissa synpunkter rationell utformning får inte leda till att serviceinrättningar i en mer eller mindre färdig form kräver att samhällsbyggandet i övrigt anpassas till hur de organiserats. Utbildningsverksamheterna måste utformas så att de kan fungera tillfredsställande under de mycket skiftande förhållanden som råder i olika delar av vårt land. Tillgången till platser i förskola varierar mycket inom landet. Eftersom förskolan inte är en obligatorisk inrättning har verksamheten i hög grad kommit att bli beroende av den kommunala ambitionsnivån. Ett av de största värdena med förskolan ligger i de möjligheter till sociala kontakter med andra barn som skapas. Det måste därför anses väl så angeläget att glesbygdernas barn får tillgång till förskola som några andra. Barn i förskoleåldrarna kan inte utan stora olägenheter resa långa sträckor till förskolor. För glesbygdernas del är det ange62

läget att söka finna former för förskoleverksamheten som lämpar sig för glesbygdernas speciella förhållanden. Under de senaste åren har därför ett flertal glesbygdskommuner med hjälp av statliga bidrag inlett försöksverksamhet med förskola i olika organisationsformer. Den av de organisationsformer som därvid prövats, vilken från utredningens synpunkt ter sig mest intressant, är den som syftar till integration med grundskolans lågstadium. Utredningen anser det sannolikt att de sociala mål som förskolan har kan uppnås likaväl genom en integration med lågstadieskolan. För att finna de lämpligaste formerna för en ytterligare utveckling och förbättring av den integrerade förskolan anser utredningen att försöksverksamheten med denna inriktning bör vidgas. Det förefaller särskilt .lämpligt att organisationsformen prövas på de orter där elevantalet är så lågt att risk för indragning av lågstadieenheter föreligger. För att förbättra möjligheterna till en integration mellan förskola och lågstadium bör utbildningskomplettering för berörda lågstadielärare komma till stånd. Utredningen föreslår att skolöverstyrelsen får i uppdrag att föranstalta om sådan utbildningskomplettering. Enligt utredningens mening är nu gällande krav på lokaler och utrustning för förskolor så högt ställda att de kan försvåra förskolans utveckling särskilt i glesbygder. Socialstyrelsen bör därför få i uppdrag att se över ifrågavarande bestämmelser för förskoleverksamheten i syfte att göra dem bättre anpassade till de speciella förhållanden i fråga om lokaler m. m. som kan råda i glesbygder .-ned svagt och vikande elevunderlag. Utredningen anser sig kunna konstatera att små skolenheter på grundskolans låg-och mellanstadium inte generellt kan anses medföra sämre studieresultat för eleverna än större skolor. Det torde därför inte finnas någon större anledning att eftersträva stora skolenheter av pedagogiska eller dylika skäl. En övergång från klasser av a-typ till t-typ behöver i och för sig inte innebära nigon försämring av skolans arbetsförutsättningar. SOU 1972:56

Frågan om val av klasstyp liksom om bibehållande eller nedläggning av skolenheter i områden med krympande elevunderlag torde alltså i huvudsak vara en ekonomisk fråga. Hur klasstypen skall förändras med minskande elevunderlag regleras i skolstadgan. Utredningen har inte ansett det motiverat att föreslå några ändringar i dessa bestämmelser. Av större betydelse är frågan om när nedläggning av skolenheter skall ske. Denna fråga har ofta såväl pedagogiska som ekonomiska och lokaliseringspolitiska aspekter. När det gäller skolindragningar i glesbefolkade områden där avståndsförhållanden kan medföra påtagliga problem för de elever som berörs bör staten enligt utredningens mening för sin del avstå ifrån att lägga ekonomiska synpunkter därpå. Den ekonomiska prövningen av om skolenheter bör bibehållas eller nedläggas bör sålunda i de fall det här gäller i första hand göras av respektive kommun. Utredningen anser att inackordering av elever på grundskolans låg- och mellanstadium inte är lämplig. Utredningen anser att en koncentration av skolväsendet på grundskolans låg- och mellanstadium bör kunna tolereras intill den gräns då i princip alla elever kan nå respektive skolenhet med maximalt 30—45 minuters restid enkel resa. Utredningen anser att glesbygdsbefolkningens service standard i avseende på tillgången till grundläggande utbildning inte kan anses tillfredsställande om restidsavståndet till närmaste högstadieskola överstiger 45 minuter. Inackordering av elever på detta skolstadium måste betraktas som" en nödlösning som endast bör förekomma i undantagsfall. Enligt skolöverstyrelsens översiktliga beräkningar skulle ett stort antal små högstadieenheter kunna avvecklas under 1970-talet utan att skolsituationen i glesbygderna skulle bli otillfredsställande. Utredningen anser att en nedläggning av små högstadieenheter av den omfattning som diskuterats i skolöverstyrelsens utredning, trots de fördelar som större skolenheter kan ha framför mindre, måste innebära en utveckling som inte är till glesbygdsbefolkningens fördel. Utredningen SOU 1972:56

anser det felaktigt att vid överväganden om den framtida högstadieorganisationen i glesbygderna utgå ifrån att antalet små högstadieenheter bör nedbringas så långt som möjligt. Utgångspunkten bör istället vara att man skall söka sådana organisatoriska lösningar på de svårigheter som uppstår vid minskande elevunderlag att man kan upprätthålla så många befintliga skolenheter som möjligt och att nedläggningarna av högstadieenheter i vårt lands glesbygder bör inskränkas till ett minimum. Enligt utredningens mening kan indragningar av högstadieskolor i skogslänens mera glesbefolkade delar endast ske i ett mycket begränsat antal fall utan betydande konsekvenser för de kvarboende elevernas möjligheter att med rimliga ansträngningar dagligen resa till högstadieorterna. Glesbygdsutredningen anser att skolan liksom övriga samhälleliga serviceverksamheter i högre grad än vad som varit fallet hittills måste kunna anpassas efter de lokala förutsättningarna så att den på ett tillfredsställande sätt kan fylla sin funktion under mycket skiftande villkor. Det är utredningens mening att ytterligare ansträngningar måste göras för att skapa bättre förutsättningar för högstadieskolans funktion i glesbygderna. Beträffande de ekonomiska aspekterna på högstadieorganisationen i glesbygderna anser utredningen att staten för sin del inte av ekonomiska skäl bör verka för en koncentration av skolväsendet i de delar av landet där avståndsförhållanden kan orsaka betydande problem vid skolindragningar. Utredningen har räknat med att det inte blir aktuellt att inrätta ytterligare högstadieenheter i landets glest befolkade områden och frågan gäller därför enbart bibehållandet av redan existerande enheter och de kostnader som är förbundna med att vid dem upprätthålla en tillfredsställande standard. Utredningens principiella mening är alltså att högstadieutbildning som en integrerande funktion i det lokala "servicebatteriet" under överskådlig tid bör bibehållas i alla kommuncentra (nya kommuner) och vissa andra erforderliga sekundära stödjepunkter. 63

I takt med att elevunderlaget för högstadieundervisningen krymper bör inre funktionsförändringar successivt vidtagas. Glesbygdsutredningen har haft tillfälle att följa skolöverstyrelsens utredningsarbete rörande de små högstadieskolorna och ansluter sig till de förslag som framförts av skolöverstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t i augusti 1971 (se Ds In 1972:1 s. 6 0 - 6 1 ) med följande tillägg. Försöksverksamheten med samverkan över årskursgränserna och s. k. årskurslösa högstadieskolor bör vidgas som ett led i strävandena att hindra nedläggning av små högstadieenheter. Skolöverstyrelsen bör biträda kommunerna med praktisk rådgivning då det gäller att organisera sådan verksamhet. Utredningen föreslår vidare att det uppdras åt skolöverstyrelsen att i samråd med kommunförbundet utreda frågan om läromedelsförsörjningen för denna försöksverksamhet och vidta åtgärder i detta avseende. Utredningen anser det betydelsefullt att skolledarorganisationen vid varje högstadieskola får tillräckliga resurser. Hänsyn härtill bör tas då skolledarorganisationen för varje kommun bestäms. Om så erfordras bör dispens från gällande bestämmelser rörande skolledarorganisationens dimensionering kunna ges. För att förbättra lärarsituationen vid de små högstadieskolorna bör lärartjänster få ledigförklaras med angivande av förtur för sökande som även har behörighet för undervisning på lägre skolstadium. Undervisningen av gravt handikappade barn kan inte betraktas som någon primär glesbygdsangelägenhet. Utbildningen är centraliserad till ett fåtal enheter, varför de flesta eleverna är tvingade att lämna sin hemmiljö för att få utbildning vare sig de bor i glesbygd eller inte. För de elever som utan att ha handikapp av svårare art är i behov av särskilda insatser från skolans sida ges.inom det vanliga skolväsendets ram specialundervisning dels inom specialklasser av olika slag, dels i s. k. samordnad specialundervisning. Under senare år 64

har utvecklingen gått mot en ökad inriktning på samordnad specialundervisning som komplement till och i viss mån i stället för undervisning i specialklass. Därmed har skillnaderna i standard mellan glesbygderna och tätbygder blivit allt mindre. Enligt utredningens mening bör samordnad specialundervisning och det s. k. kompanjonlärarsystemet i betydande utsträckning kunna ersätta specialklasserna så att man blir oberoende av dessas relativt stora elevområden. De problem som föreligger beträffande specialundervisningen i glesbygderna sammanhänger därför enligt utredningens mening främst med svårigheterna att rekrytera behöriga lärare för dessa arbetsuppgifter. Utredningen föreslår att man på lämpligt sätt tar hänsyn härtill vid uttagningen av lärare till speciallärarutbildning. Vid planeringen av den nya gymnasieskolan strävar man efter att på varje gymnasieort kunna erbjuda flertalet av skolans utbildningsvägar. Av flera skäl har det ansetts angeläget att även i rent yttre avseende integrera de olika gymnasiala skolorna. Gymnasiereformen tenderar sålunda att leda till en koncentration av den gymnasiala utbildningen till ett begränsat antal skolenheter. Huvudorter för den gymnasiala utbildningen utgör de orter i landet som före den nya gymnasieskolans genomförande haft gymnasium och fackskola, s. k. g-orter. Den nya gymnasieskolan omfattar emellertid också ett betydande antal utbildningsenheter med mera speciell inriktning lokaliserade på andra orter än g-orter, t. ex. tidigare yrkesskolor. Gymnasiala utbildningsenheter på andra orter än g-orter utgör också de särskilda gymnasier som etablerats i de glesare befolkade delarna av landet i form av s. k. korrespondensgymnasier respektive glesbygdsgymnasier. Enligt glesbygdsutredningens mening ökar betydelsen av den kvalitetsfaktor som valmöjligheten i fråga om studievägar utgör alltmer från de lägre skolformerna till de högre. Inom gymnasieskolan måste därför möjligheterna att välja studieväg och att under utbildningens gång utan alltför stora SOU 1972: 56

svårigheter övergå från en utbildningslinje till en annan tillmätas stor betydelse. Utredningen anser att de krav av detta slag som måste ställas på gymnasieskolan medför att en långt driven decentralisering av gymnasieutbildningen inte kan anses realistisk. Utredningens principiella mening är dock att man även i fråga om den gymnasiala utbildningen måste förutsätta en viss åtkomlighet för att befolkningens servicestandard skall kunna anses godtagbar. Utredningen anser att frågan om den lämpliga geografiska spridningen av de integrerade gymnasiala utbildningsenheterna dvs. g-orterna bör kunna bedömas mot bakgrund av de principiella uppfattningar rörande försörjningen med regional service som utredningen redovisat. Utredningen anser sig kunna konstatera att den geografiska spridning av den integrerade gymnasiala utbildningen som vi för närvarande har i landets glesare befolkade delar är nödvändig för en rimlig täckning av dessa områden. Antalet g-regioner med svagt elevunderlag i skogslänen är fortfarande ganska litet. Huvudparten av de regioner i landet som år 1980 beräknas ha ett i jämförelse med planeringsnormerna alltför svagt elevunderlag återfinns emellertid i skogslänen. Utredningen anser det klart att en centralisering av gymnasieutbildningen till ett mindre antal g-orter måste medföra påtagliga nackdelar för glesbygdsbefolkningen i första hand inom skogslänen. Utredningen anser det nödvändigt att nu befintliga g-orter i de glesare befolkade delarna av landet bibehålls som huvudorter för integrerad gymnasial utbildning i första hand under 1970-talet. De svårigheter som kan uppstå när det gäller att upprätthålla en kvalitativt godtagbar gymnasial utbildning i vissa regioner med vikande elevunderlag måste mötas med inre organisatoriska förändringar av skolans arbetsformer. De förhållandevis högre driftskostnader som sannolikt måste bli följden av att man vidmakthåller en relativt differentierad gymnasial utbildning i små utbildningsenheter bör enligt utredningens mening accepteras som en samhällelig kostnad för 5-SOU 1972:56

näringslivets omstrukturering. Förutsättningarna för en ytterligare geografisk spridning av integrerade gymnasiala utbildningsenheter i vårt lands glesbygder torde vara mycket begränsade. De åtgärder som kan vidtagas för att förbättra tillgängligheten till gymnasial utbildning i glesbygderna torde få inriktas dels på särskilda anordningar av typen glesbygdsgymnasier och dels på att man försöker inordna vissa "externa" yrkesinriktade specialkurser på ett mera långsiktigt sätt i gymnasieskolan. Utredningen menar att en fortsatt vidareutvecklad försöksverksamhet av den typ som glesbygdsgymnasierna representerar är angelägen. En utgångspunkt för sådana försök att decentralisera utbildningen inom gymnasieskolan måste emellertid vara att de inte medför påtagligt negativa effekter för andra redan befintliga gymnasieenheter. Enligt utredningens mening kan en vidgad försöksverksamhet av detta slag bestå i att glesbygdsgymnasier av den typ som redan prövats etableras på ytterligare några orter. Den bör emellertid också kunna få andra former. De tankar på "partiella gymnasier" eller filialgymnasier som övervägdes inför förslaget om försöksverksamhet med glesbygdsgymnasier borde kunna utvecklas vidare och ett filialgymnasiesystem i lämplig form prövas på någon ort, företrädesvis i det norrländska inlandet. På de glesbygds- och korrespondensgymnasieorter som redan finns borde en vidgad försöksverksamhet kunna bestå i att den gymnasiala utbildningen fick inbegripa ytterligare utbildningslinjer. Sammanfattningsvis föreslår utredningen beträffande gymnasieskolan följande. På nuvarande gymnasieorter inom stödområdet bör en integrerad gymnasial utbildning bibehållas i första hand under 1970-talet. Skolöverstyrelsen bör få i uppdrag att närmare klarlägga vilka inre organisatoriska åtgärder som erfordras för att det skall bli möjligt att vidmakthålla en i rimlig mån differentierad gymnasial utbildning trots minskande elevunderlag. Förutsättningarna för att mera långsiktigt inordna verksamheten vid vissa tidigare yr65

kesskoleenheter på icke g-orter i den integrerade gymnasieskolan i form av utbildningslinjer bör snarast undersökas. Försöksverksamhet med glesbygdsgymnasier bör fortsätta och eventuellt vidgas till att omfatta ytterligare orter. Möjligheterna att inrätta s. k. filialgymnasier bör prövas. De orter där försöksverksamhet med glesbygdsgymnasier bedrivs eller där korrespondensgymnasier med statsbidrag finns bör likställas med g-orter i fråga om möjligheterna att dit förlägga gymnasielinjer' av olika slag. Verksamheten vid dessa gymnasier borde därmed försöksvis kunna breddas. Kontakterna mellan glesbygdsgymnasier och modergymnasier bör förbättras bl. a. genom att huvudlärare vid modergymnasiet gör regelbundna besök vid glesbygdsgymnasierna. De lärare som tjänstgör som handledare vid glesbygdsgymnasier och korrespondensgymnasier bör få utbildning för denna uppgift. Ökade insatser bör göras för utveckling av läromedel för glesbygds- och korrespondensgymnasiernas behov. Antalet elever som deltar i olika former av vuxenutbildning har under senare år ökat starkt. Flera typer av vuxenutbildning är av en sådan art att de inte kan anses representera särskilda problem i glesbygder. De delar av vuxenundervisningen där glesbygderna riskerar att komma i ett sämre läge omfattar främst den kommunala vuxenutbildningen och studieförbundens studiecirkelverksamhet. Svårigheterna består främst i att det lokala underlaget inte är tillräckligt för att kurser skall kunna organiseras enligt de bestämmelser för statsbidrag som gäller. Enligt utredningens mening bör riksdagens beslut under år 1971 rörande vuxenutbildningen bli av stor betydelse för möjligheterna att komma till rätta med sådana problem. Utredningen anser att effekterna av de nya förutsättningar som därmed angivits för vuxenundervisningen i glesbygderna bör avvaktas innan ytterligare åtgärder vidtas. Vissa vuxenutbildningsformer har en sådan karaktär att deltagandet däri i princip är oberoende av elevernas bostadsort. Utredningen framhåller särskilt radio- och televi66

sionsundervisningens stora betydelse för befolkningen i de utpräglade glesbygderna. Enligt utredningens mening bör insatserna inom denna del av vuxenutbildningen ökas. Beträffande skolskjutsar och inackordering har utredningen framhållit som sin åsikt att en godtagbar utbildningsstandard i fråga om den obligatoriska skolan i princip förutsätter att inackordering av elever inte behöver förekomma annat än i rena undantagsfall samt att de maximala restidsavstånden inte överstiger 45 minuter enkel resa. När det gäller den gymnasiala utbildningen måste inackordering accepteras. En god utbildningsservice förutsätter emellertid enligt utredningens mening att även inackorderingszonens storlek begränsas så att de elever som studerar vid sitt hemortsgymnasium i princip kan nå sin bostadsort inom restidsavståndet ett par timmar. Utredningen anser det uppenbart att ytterligare åtgärder av skolsocial karaktär bör vidtagas vid skolor som tar emot ett större antal skjutsade eller inackorderade elever. Sådana skolenheter bör utrustas med större elewårdsresurser och ökad hjälp bör ges med hemuppgifter åt de elever som så önskar. Kommunerna - på den gymnasiala nivån respektive g-ortskommun — bör ha ansvaret för att organisera de speciella skolsociala åtgärder som kan erfordras vid skolor med många resande eller inackorderade elever. Statligt bidrag bör emellertid utgå för sådana åtgärder. Enligt utredningens mening bör detta kunna ske i form av ett schablonbidrag till skolorna inom det allmänna stödområdet. Vid skolenheter med en stor andel inackorderade och resande elever har redan nu ofta anskaffats extra uppehållsrum, studierum och dylikt. Utredningen anser att detta bör bli allmän regel och att det bör åligga kommunerna att tillse att lämpliga lokaler för detta ändamål finns tillgängliga. Kommunerna inom det allmänna stödområdet bör få räkna in ytterligare ytor för sådana lokaler i underlaget vid beräkningen av statsbidraget till skolbyggnader. För inackordering av elever på gymnasial SOU 1972: 56

nivå bör gälla att den kommun som är huvudman för gymnasieskolan skall ha ansvaret för att det på g-orten finns tillfredsställande inackorderingsmöjligheter. Kommunen bör sålunda organisera inackorderingsverksamheten och utöva tillsyn över densamma. Detta behöver inte nödvändigtvis innebära att kommunen skall driva egna elevhem. I den mån ytterligare elevhemsplatser erfordras på g-orter inom det allmänna stödområdet anser utredningen att den högre statsbidragssats som författningsenligt kan utgå i särskilda fall generellt bör komma ifråga. Inackorderade elever på gymnasial nivå bör - liksom elever i grundskolan - beredas möjligheter att resa till hemmet varje veckoslut såvida de går i den egna regionens gymnasieskola. Den kommun som är huvudman för respektive skolenhet bör ha ansvaret för att dessa hemresemöjligheter ordnas. Utredningen anser att kostnaderna för dessa hemresor helt bör bestridas av det allmänna. Centrala studiehjälpsnämnden har nyligen föreslagit kostnadsfria hemresor var tredje vecka för de elever som har inackorderingstillägg och som är inackorderade på mer än 35 kilometers avstånd från hemmet. Enligt förslaget skulle resorna organiseras på samma sätt som nu sker vid de värnpliktigas Fria hemresor. Utredningen föreslår att det av studiehjälpsnämnden föreslagna hemresestödet kompletteras så att berörda elever på gymnasieorterna i det allmänna stödområdet ges rätt till fri hemresa varje vecka. På vissa håll i landet finns före detta centrala verkstadsskolor på icke g-orter som inte kunnat fogas in i den reguljära gymnasieskolan. Många gånger är dessa verkstadsskolor försedda med rymliga elevhem samtidigt som undervisningslokalerna är i utmärkt skick. Utredningen framför tanken att man vid skolor av detta slag som hotas av nedläggning bör försöka skapa ett slags glesbygdsinternat dit sådana elever på gymnasial nivå kunde förläggas som under alla omständigheter måste inackorderas. Utredningen föreslår att det uppdras åt skolöverstyrelsen att snarast undersöka möjligheterna SOU 1972:56

härtill. Det statliga studiestödet har haft stor betydelse för glesbygdseleverna men det torde ändock inte helt täcka de verkliga kostnader som sammanhänger med studierna. Utredningen anser att en ingående undersökning av dessa kostnadsfrågor bör göras och föreslår att Kungl. Maj :t föranstaltar om att frågan om det statliga studiestödet blir föremål för en särskild utredning som kan läggas till grund för nya bestämmelser. Utredningens förslag syftar till stor del till ett bibehållande av redan etablerade skolenheter med krympande elevunderlag. De ekonomiska konsekvenserna av att man därmed avstår från vissa s. k. rationaliseringsvinster är svåra att beräkna men kan antagas innebära genomsnittligt något högre direkta driftskostnader per elev för undervisningen på vissa skolstadier. 1 fråga om vissa andra förslag har utredningen bedömt kostnaderna vara av begränsad storleksordning och räknat med att statligt stöd till ifrågavarande åtgärder bör kunna lämnas utan några större förändringar av existerande statsbidragsramar. Utredningens förslag om särskilda insatser för läromedelsproduktion och utbildning av lärare har beräknats medföra kostnader för statsverket på ca 700 000 kr. Kostnaderna för utrustning av vissa glesbygdsgymnasier m. m. samt för förbättrade kontakter mellan modergymnasier och glesbygdsgymnasier har uppskattas till ca 3 milj. -kr. varav på statsverket bör komma den andel som normalt följer av gällande statsbidragsbestämmelser. Den största kostnadsposten, ca 7 milj. kr., föranleds av utredningens förslag om fria hemresor för inackorderade elever.

7.4 Hälso- och sjukvård Inom hälso- och sjukvårdsområdet har utredningen i första hand inriktat sig på de öppna vårdformer som provinsialläkaren, distriktssköterskan och folktandvården representerar. Utredningen har dock även behandlat 67

frågor rörande den slutna vården upp till och med den vårdnivå som motsvarar normallasarettets funktioner. Hälso- och sjukvård är en primär serviceoch trygghetsfråga för befolkningen. Det är en självklar utgångspunkt för utredningen att befolkningen i glesbygderna skall ha samma rätt att erhålla adekvat sjukvård som andra medborgare i landet. Glesbygdernas problem inom sjukvårdsområdet har en förklaring i den fortgående befolkningsminskningen. Förutsättningarna för olika sjukvårdsfunktioner i glesbygder påverkas emellertid även av de successivt ökande kraven på kvalitet i sjukvårdsutbudet. Mycket talar för att den fortgående omstruktureringen av sjukvården i huvudsak är till befolkningens nytta även i glesbygder trots att den ofta leder till en koncentration av vården till ett mindre antal orter. Åtgärder för att tillförsäkra glesbygdsbefolkningen tillfredsställande kvalitativ service inom hälso- och sjukvårdsområdet måste till stor del inriktas på att göra olika sjukvårdsfunktioner lättillgängliga genom insatser som underlättar transporter av vårdbehövande respektive vårdpersonal samt kontakter på annat sätt med kvalificerad sjukvårdspersonal. Även om utredningen sålunda fäster stort avseende vid olika typer av kommunikationsinsatser då det gäller att förbättra sjukvårdsstandarden i glesbygderna anser utredningen det nödvändigt, framför allt från trygghetssynpunkt, att åtgärder också vidtas för att vidmakthålla en tillräcklig geografisk spridning av vissa grundläggande sjukvårdsverksamheter såsom provinsialläkare och distriktssköterskor. Utredningen har översiktligt undersökt olika delar av hälso- och sjukvården upp till och med de vårdfunktioner som normallasarettet representerar inom fyra av skogslänen. Vissa jämförelser har härvid gjorts med förhållandena i Kronobergs län. Utredningen har också mera i detalj studerat hälso- och sjukvården inom två utvalda glesbygdskommuner. Utredningen har funnit att servicestandar68

den för stora delar av glesbygdsbefolkningen i flera avseenden är relativt god. Betydande problem, framför allt med hänsyn till åtkomligheten, föreligger dock i fråga om vissa vårdfunktioner inom delar av skogslänen. Den fortgående strukturomvandlingen inom sjukvården kan i framtiden medföra att serviceproblemen förvärras för de kvarvarande i glesbygderna. Utredningen föreslår därför åtgärder för att förbättra servicestandarden och därigenom öka tryggheten för glesbygdsbefolkningen . Den slutna akutsjukvården tenderar att koncentreras till följd av en ökad specialisering. Utredningen har redovisat den koncentration som skulle bli följden i glesbygder vid en tillämpning av SPRI:s (sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut) och socialstyrelsens riktlinjer för hälso- och sjukvårdens framtida struktur. Redan nu har befolkningen i vissa delar av skogslänen alltför långa restidsavstånd till lasarett för att dess servicestandard i detta avseende skall anses tillfredsställande. En ytterligare koncentration av den slutna akutsjukvården måste därför anses olycklig. Utredningen anser att normallasarett med stora glesbygder inom sina upptagningsområden bör bibehålla sin nuvarande beredskapsgrad även i framtiden. Enligt vad utredningen erfarit har samtliga normallasarett inom skogslänen med stora glesbygder inom upptagningsområdet för närvarande en tillfredsställande akutberedskap. Ett bibehållande av denna medför således inte några ytterligare kostnader för sjukvårdshuvudmännen. På grund av de långa avstånden i utpräglade glesbygdsområden är det angeläget att en eventuell centralisering av förlossningsvården sker med försiktighet. Nedläggning av förlossningsavdelningar bör under alla omständigheter begränsas till indragning av förlossningsplatser vid sjukhem, sjukstugor och odelade lasarett. I princip bör enligt utredningens uppfattning varje kommun (kommunblock) med relativt stora glesbygdsområden ha tillgång till sjukhem med observationsplatser i första hand i kommunens hvudort. Enligt vad SOU 1972:56

utredningen erfarit är den somatiska långtidssjukvården som regel ännu ej fullt utbyggd motsvarande framräknade behov. För att stimulera en ytterligare decentralisering av långtidssjukvården samt den mindre kvalificerade slutna akutsjukvården, "observationsvården", föreslår glesbygdsutredningen ett statligt investeringsstöd omfattande 50 % av nedlagda kostnader för nybyggnad och medicinsk utrustning av perifera sjukhem med observationsplatser i kommuner med betydande inslag av glesbygd inom det allmänna stödområdet. Motsvarande investeringsstöd föreslås även utgå för tillbyggnad eller upprustning av sjukstugor och sjukhem med observationsplatser. Den ökade läkarutbildningen bör enligt utredningens uppfattning skapa möjligheter för en ytterligare decentralisering av den öppna läkarvården. Utredningen anser att en utbyggnad av den öppna läkarvården i glesbygder torde kunna ges en sådan omfattning att en läkarförstärkning främst i berörda kommuners huvudorter är möjlig att genomföra utan att perifera enläkarstationer dras in. Enligt sjukvårdshuvudmännens beräkningar kommer det långsiktiga behovet av öppen, vård ej att kunna tillgodoses med nuvarande resurser. För att stimulera en utbyggnad av den öppna läkarvården föreslår glesbygdsutredningen ett investeringsstöd utformat på motsvarande sätt som föreslagits för sjukstugor och perifiera sjukhem med observationsplatser. Sannolikt anlitar befolkningen i glesbygdsområden distriktssköterskan i relativt högre grad än vad som sker i tätare befolkade delar. Det finns skäl att anta att detta bl. a. beror på att vissa vårduppgifter för vilka patienter i tätbygd normalt anlitar läkare i glesbygder utförs av distriktssköterskan. Även om man kan räkna med att en successivt förbättrad tillgång på läkare under 1970-talet i viss mån kommer att påverka denna situation anser utredningen det motiverat att genom vidareutbildning av distriktssköterskor som tjänstgör inom typiska glesbygdsområden göra dem bättre skickade att SOU 1972: 56

fullgöra sina faktiska arbetsuppgifter. Utredningen föreslår därför att socialstyrelsen i samarbete med skolöverstyrelsen får i uppdrag att utreda behovet av och inriktningen på en vidareutbildning av distriktssköterskor som tjänstgör inom utpräglade glesbygdsdistrikt. Det föreligger stora svårigheter att precisera distriktssköterskans framtida roll i glesbygderna. Utredningen förordar därför att socialstyrelsen får i uppdrag att tillsammans med SPRI utarbeta riktlinjer för en konkret planering av distriktsvården i första hand inom skogslänen. Utredningen föreslår att investeringsstöd för nybyggnad, tillbyggnad eller upprustning av distriktssköterskemottagningar får utgå på motsvarande sätt som föreslagits för sjukstugor, sjukhem och läkarmottagningar. Distriktssjukgymnastik och distriktsarbetsterapi har stor betydelse vid rehabilitering. Utredningen anser det därför betydelsefullt att förstärka de nuvarande obetydliga resurserna i glesbygderna. Med tanke på de rekryteringssvårigheter som föreligger för sjukvårdshuvudmännen för de båda berörda personalkategorierna bedömer utredningen det som en fördel att Riksföreningen mot reumatism övergångsvis ombesörjer den distriktssjukgymnastiska verksamheten samt att föreningen också ges möjlighet att påbörja en försöksverksamhet med ambulerande distriktsarbetsterapeuter. Landstingen bör dock intensifiera sina insatser på dessa områden. Utredningen föreslår ett statligt stimulansstöd till Riksföreningen mot reumatism för utrustning av nya s. k. behandlingsenheter för distriktssjukgymnastik. Utredningen föreslår också statliga bidrag till riksföreningen vid en försöksverksamhet med distriktsarbetsterapi. Förslag om införande av tandvårdsförsäkring väntas under innevarande år. Glesbygdsutredningen vill kraftigt betona nödvändigheten av att utbyggnaden av folktandvården sker snabbt så att tandvårdsförsäkringen får full genomslagskraft i glesbygderna. För att möjliggöra en snabb utbyggnad av folktand69

vården föreslår utredningen ett statligt stöd om 50 % av nedlagda kostnader för nybyggnad, tillbyggnad eller upprustning och medicinsk utrustning av folktandvårdspolikliniker i glesbygdskommunerna inom allmänna stödområdet. Motsvarande investeringsstöd föreslås också för en utökad försöksverksamhet med tandvårdsbussar. Sjukvårdsutbildningen för helikopterpersonalen inom ambulansflyget varierar betydligt. Utredningen föreslår därför att rikspolisstyrelsen får i uppdrag att ansvara för sjukvårdsutbildningen för samtlig helikopterpersonal inom ambulansflygets olika grenar. Utredningen föreslår också att rikspolisstyrelsen åläggs ansvaret för planläggning och iordningställande av helikopterlandningsplatser vid sjukhus som bedöms vara i behov härav inom i första hand skogslänen. Styrelsen föreslås också få motsvarande ansvar för de skärgårdsområden som för närvarande saknar helikopterlandningsplatser och som har helårsbosatt befolkning. Erforderliga helikopterlandningsplatser föreslås bekostade av statsmedel. Förutsättningarna för en fullgod jour- och beredskapsorganisation varierar med de lokala förhållandena inom olika huvudmannaområden. Utredningen föreslår att socialstyrelsen får i uppdrag att i samråd med SPRI utarbeta riktlinjer för den framtida jour- och beredskapsorganisationen i första hand inom skogslänens glesbygdsområden som underlag för berörda landstings konkreta planering. Som en förutsättning för jourorganisationen bör gälla att glesbygdsbefolkningen i akuta situationer alltid skall kunna få direktkontakt med sjukvårdskunnig person. . Utredningen anser att ett länsomfattande radiokommunikationssystem med anknytning av samtliga vårdnivåer från distriktssköterska till centrallasarett är ett mycket betydelsefullt medel då det gäller att reducera de speciella problem som föreligger i vissa, framför allt akuta sjukvårdssituationer inom områden med stora avstånd till kvalificerad vård. Med anledning härav förordar utredningen ett statligt stöd omfattande 25 % av nedlagda kostnader för utbyggnad eller 70

komplettering av länsomfattande radiokommunikationssystem inom skogslänen. Glesbygdsbefolkningens rese- och övernattningskostnader vid besök hos sjuka' anförvanter som är intagna på sjukvårdsinrättning kan i vissa fall uppgå till betydande belopp. Utredningen föreslår därför att riksförsäkringsverket får i uppdrag att pröva frågan om rese- och övernattningsersättning via försäkringskassan till nära anhöriga som besöker sjuka på sjukvårdsinrättning inom respektive hemlän. De totala statliga kostnaderna för de föreslagna åtgärderna är inte möjliga att beräkna utan närmare undersökningar. Glesbygdsutredningen föreslår, tills erfarenheter vunnits, en anslagsram på 10 milj. kr/år för att åstadkomma en önskvärd stimulans för en förstärkning av hälso- och sjukvårdsresurserna i glesbygder.

7.5 Kommunal social service I fråga om kommunal social service i glesbygder har utredningens arbete inriktats på den äldre befolkningens situation och tyngdpunkten i redovisningar och förslag ligger på den öppna åldringsvården. Utredningen anser att samhället bör bereda-människorna sådana villkor att de så långt möjligt på ett godtagbart sätt kan leva i sin vanliga miljö. För äldre och handikappade innebär det bl. a. att behövlig social service i första hand ges i deras hem. Det är också viktigt att i glesbygderna skapa bättre möjligheter för de perifert boende till sociala kontakter och förutsättningar att delta i skilda aktiviteter i tätorterna. Samhällets insatser måste därför till stor del inriktas på att sörja för en kvalitativt och kvantitativt lämplig transportservice. Som komplement härtill erfordras även åtgärder för att underlätta vissa ambulerande serviceverksamheter. Utredningen framhåller att målsättningen för de sociala serviceinsatserna i glesbygder måste vara densamma som gäller generellt i kommunerna. De särskilda förhållandena i glesbygderna kan emellertid ställa krav på SOU 1972:56

extraordinära insatser av social service. Speciellt statligt stöd till glesbygdskommunerna är därför enligt utredningen nödvändigt. Utredningen framhåller värdet av uppsökande verksamhet som en grundläggande förutsättning för planering och åtgärder inom det sociala området. Enligt utredningens uppfattning kan den uppsökande verksamheten inte anses innebära sådana problem i glesbygdskommunerna, att den har föranlett några särskilda förslag från utredningens sida. Utredningen framhåller att vården på ålderdomshem inte kan anses erbjuda för glesbygden specifika problem. Utredningen anser det naturligt att betrakta ålderdomshemmen — särskilt om dessa även är centra för öppenvårdsfunktioner — som viktiga inslag i den lokala servicen. De bör finnas företrädda i första hand i de nya kommunernas huvudorter och i kommundelscentra. Den sociala hemhjälpen genom hemsamariter är den dominerande formen av öppen verksamhet för äldre och handikappade i kommunerna. För glesbygdskommunernas vidkommande har hemhjälpsverksamheten särskild betydelse genom stora avstånd till serviceanordningar av olika slag. De nya verksamhetsformer som prövats bl. a. inom försöksverksamheten med servicebussar bedömer utredningen kunna vara en form för hemhjälpsinsatser i glesbygder. Utredningen anser att åtgärder för att förbättra de äldres kostvanor inte är ett speciellt glesbygdsproblem. Statsbidrag till subventionering av kostnader för matportioner bör därför enligt utredningens mening inte lämnas. S. k. dagcentraler inom vilka kommuner sammanfört olika former av öppenverksamhet för äldre och handikappade förekommer i ringa utsträckning inom glesbygdskommunerna. Utredningen finner det emellertid angeläget att sådana dagcentraler inrättas inom dessa kommuner. En sådan utveckling bör i vissa fall kunna främjas genom statsbidrag. Statsbidrag bör utgå till maskinell snöröjning inom ramen för den sociala hemhjälpsSOU 1972:56

verksamheten. Det bör ankomma på socialstyrelsen att utfärda närmare bestämmelser härom. I den mån fotvård, hårvård, bad- och tvättservice utföres inom ramen för hemhjälpsverksamheten utgår statsbidrag till lönekostnaden. Utredningen finner inte skäl att vidga bidragsgivningen till att omfatta t. ex. fotvårdsspecialist eller frisör. För telefoninstallation som kommun ordnar för en pensionär ger televerket vissa lättnader och utredningen förordar ingen utvidgning härav. Utredningen anser det angeläget att den bostadsförbättringsverksamhet som med statliga lån och bidrag har pågått under ett antal år fortsätter. Någon ändring av gällande låne- och bidragsvillkor synes enligt utredningen inte vara nödvändig för närvarande. Dessutom föreslår utredningen att statliga lån för temporära bostäder får utgå fortsättningsvis och att bestämmelserna sålunda permanentas. Utredningen har funnit att den försöksverksamhet i fråga om social service som pågått fr. o. m. budgetåret 1968/69 och som enligt riksdagens beslut skall fortsätta under budgetåret 1972/73 har givit värdefulla praktiska erfarenheter. Enligt utredningens mening bör verksamheten efter det att försöken sålunda pågått i fem år minska eller upphöra. Utredningen föreslår att medel fortsättningsvis ställs till förfogande för att främja sociala insatser i glesbygder. Dessa medel bör disponeras av inrikesdepartementet och i huvudsak ställas till förfogande för länsstyrelserna i de berörda länen i form av medelsramar. Statsbidraget för social hemhjälp utgår f. n. med 35 % av kommunens nettokostna-, der för personal inom verksamheten. Utredningen föreslår att glesbygdskommunerna erhåller rätt till bidrag för social hemhjälp med 50 % av kostnaderna för hemhjälpsverksamheten. Bidragsunderlaget bör beräknas på i stort sett samma sätt som enligt nuvarande bestämmelser. Bidragsrätten bör inte begränsas till hemsamaritverksamheten utan jämväl omfatta hjälp åt barnfamiljer. De av utredningen föreslagna bidragen 71

bör utgå till kommuner inom det s. k. inre stödområdet samt efter beslut av Kungl. Maj:t även till kommun utanför detta stödområde. Utredningen nämner i detta sammanhang särskilt kommuner i norra Kopparbergs och Värmlands län. Utredningen bedömer medelsbehovet för den särskilda stödverksamheten till 10 milj. kr. per år. Kostnader för det förhöjda statsbidraget för social hemhjälp till kommuner i inre stödområdet har utredningen bedömt till 7 milj. kr. årligen.

7.6 Kommunikationer

Vad gäller glesbygdernas kommunikationer har utredningen valt att behandla frågorna om vägnät, kollektiv trafikförsörjning, teleoch postservice. Den allmänna väghållningen omfattar byggande och drift av väg. Väghållare för de allmänna vägarna på landsbygden är statens vägverk. Inom vissa delar av de kommuner, som före den 1 januari 1971 betecknats som städer och inom några kommuner som tidigare var köpingar, svarar kommunerna för väghållningen. Det enskilda vägnätet utgör en mycket stor del av den totala våglängden i landet. Väghållningen på det enskilda vägnätet ombesörjes av vägföreningar, vägsamfälligheter eller enstaka intressenter. Det enskilda vägnätets betydelse som komplement till de allmänna vägarna har medfört att en statlig bidragsgivning på området synts både önskvärd och nödvändig. Vid början av 1970 omfattade det statsbidragsberättigade enskilda vägnätet något mer än 62 000 km. Statsbidrag till enskilda vägar kan utgå i form av byggnadsbidrag och driftsbidrag. Normalt utgår statsbidrag med 70 procent av kostnaderna men kan i vissa fall höjas till högst 85 procent. För åtgärder som behövs ur trafiksäkerhetssynpunkt kan vidare s. k. iståndsättningsbidrag beviljas med högst 70 procent av beräknade kostnader för åtgärderna i fråga. För att stimulera rationaliseringen av underhållsarbetet kan statliga lånegaran72

tier för lån till inköp av maskiner beviljas och statsbidrag utgå till inköp av större redskap för väghållningen. Slutligen skall i detta sammanhang nämnas att primärkommuner och landsting under senare år i allt större utsträckning börjat ekonomiskt engagera sig i den enskilda väghållningen. I åtskilliga fall täcker därmed de sammanlagda bidragen intressenternas kostnader för väghållningen. I glesbygdsområden sker indragning av allmänna vägar vanligen som en följd av att vägarna bedömts som obehövliga för det allmänna. Minskande befolkning liksom nedläggning av olika allmänna inrättningar betraktas ofta som skäl för indragning av allmän väg. Utredningen har närmare studerat orsakerna till indragning av allmänna vägar i Jämtlands län under perioden 1967—71 och därvid funnit att den vanligaste orsaken till indragning är att den aktuella vägen har byggts om, varvid den äldre vägen dragits in. Enskilda vägar kan under vissa förutsättningar förändras till allmänna. De faktorer som har betydelse i detta sammanhang är i korthet trafikens art på den enskilda vägen, storleken av den bebyggelse som bör finnas för att vägen skall anses ha allmän karaktär, i vilken utsträckning vägen tjänar som genomfartsled eller uppsamlingsväg, i vad mån planer redan finns på byggande av allmän väg i det aktuella området samt vägens betydelse för samfärdseln till allmänna inrättningar. Utredningen vill betona att i glesbygder med stora avstånd till serviceorter vägstandarden är av mycket stor betydelse och avgörande för reshastigheten och därmed restiden. Det är sålunda särskilt angeläget att vägarnas kvalitet kan förbättras eller bevaras i glesbygder. Utredningen anser att största restriktivitet bör iakttas ifråga om indragning av allmänna vägar på grund av minskande befolkning i glesbygder. Indragning bör i princip inte komma ifråga i sådana fall då den kan medföra kostnader eller svårigheter för den enskilde. Utredningen har vid en diskussion av statsbidragets storlek till enskilda vägar inte SOU 1972:56

funnit anledning att förorda en höjning av nu gällande procentsatser. I fråga om principerna för rådande statsbidragsvillkor bör enligt utredningens mening en generös tolkning tillämpas. Eftersom samtliga statsbidragsberättigade enskilda vägar för närvarande inte har kunnat beviljas bidrag på grund av bristande medelstillgång anser utredningen det vara nödvändigt att ytterligare medel ställs till förfogande för det enskilda vägnätet. Biltätheten har under de senaste decennierna ökat markant i Sverige. Sålunda har merparten av hushållen för närvarande tillgång till egen bil. Äldre personer saknar dock tillgång till bil i betydligt större utsträckning än yngre. Några betydande regionala olikheter i bilinnehav kan inte konstateras. Den reguljära kollektiva trafiken inom områden av glesbygdskaraktär upprätthålls i första hand av landsvägsbussar. Genom urbaniseringen och den ökade biltätheten har trafikunderlaget påverkats med försämrad lönsamhet för trafikföretagen och nedläggningar som följd. Fortfarande finns dock i många glesbygdskommuner ett stort antal stationeringsorter för taxi. En stor del av hushållen i glesbygder har trots nedläggning av trafiklinjer tillgång till kollektiva kommunikationer med en viss turtäthet. Utnyttjandet av de befintliga kommunikationsmöjligheterna synes dock vara mycket lågt. En orsak torde vara att resebehoven för många hushåll till stor del kan tillgodoses genom privatbilismen. En annan faktor av betydelse är den ofta låga bekvämligheten vid utnyttjandet av de kollektiva transportmedlen. Härtill kommer de höga resekostnaderna. Den nuvarande statliga trafikpolitiken syftar till att för landets olika delar trygga en tillfredsställande transportförsörjning till lägsta möjliga kostnader och under former som medger företagsekonomisk effektivitet. Trafikpolitiken skall sålunda stimulera till en uppdelning av transporterna mellan olika trafikgrenar i överensstämmelse med deras reella kostnads- och kvalitetsförutsättningar. Det ringa transportunderlaget i glesbygder SOU 1972:56

innebär emellertid betydande svårigheter att i sådana områden bedriva kollektiv trafik med krav på företagsekonomisk lönsamhet. Staten har därför genom direkta och indirekta ekonomiska insatser sökt främja upprätthållandet av kollektiva kommunikationer i glesbygder. Vidare har staten tagit initiativ till utredningar för samordnad transportförsörjning och till organisatoriska förändringar av transportapparaten. I detta sammanhang kan nämnas den modellplanering rörande lokal trafikservice i glesbygder som år 1968 utfördes av en arbetsgrupp inom kommunikationsdepartementet och den regionala trafikplanering, som för närvarande pågår genom trafikplaneringsutredningen och Kungl. Maj:ts uppdrag till länsstyrelserna att genomföra en regional trafikplanering. Utredningen har i fråga om transportförsörjningen i glesbygderna i första hand diskuterat möjligheterna att bevara en lokal kollektiv trafikservice, dvs. förbindelserna med lokala serviceorter inom kommunblocken. Skolskjutsarna svarar i de flesta glesbygdskommunerna för huvuddelen av den lokala kollektiva persontransportvolymen. Det är sålunda enligt utredningens mening naturligt att skolskjutsarna ofta utgör basen i det lokala kollektiva trafiksystemet i glesbygder. Den lokala kollektiva trafikförsörjningen måste därmed få påverkas av skolturernas uppläggning. Utredningen anser att i princip samtliga hushåll bör ha tillgång till kollektiva kommunikationer. Av kostnadsskäl bör trafiken i glesbygder till viss del kunna bedrivas med utnyttjande av taxibilar och endast om den efterfrågas genom förhandsbeställning. Tillgång till taxi kan för glesbygdsbefolkningen ses som en viktig trygghetsfaktor. Genom att i ökad utsträckning utnyttja taxibilar för såväl linje- som beställningstrafik skapas bättre förutsättningar för att bevara en avsevärd del av de för närvarande relativt väl spridda stationeringsorterna för taxi i glesbygderna. Åtskilliga glesbygdskommuner som har organiserat lokal trafikservice har funnit att en rimlig turtäthet kan innebära resemöjlig73

heter till kommuncentra eller andra lokala serviceorter minst två gånger i veckan. Utredningen anser att en sådan turtäthet bör kunna ses som en minimiservice. Vidare bör regionala servicecentra kunna nås varje vecka. När transportförsörjningen organiseras i glesbygder bör tillses att turerna tidsmässigt förläggs så att fram- och återresor kan företas inom loppet av en dag och med rimliga uppehållstider i serviceorterna. Sålunda kan uppehållstiderna exempelvis i de lokala serviceorterna behöva vara minst 2—3 timmar. Många kommuner har sedan lång tid på olika sätt engagerat sig i frågan om den lokala kollektiva trafikförsörjningen. Det har därmed börjat framstå som en kommunal angelägenhet att organisera och ansvara för den lokala kollektiva trafiken medan den regionala trafiken ses som en statlig angelägenhet. För närvarande utgår statsbidrag i form av bussbidrag till trafikföretag som bedriver icke lönsam busstrafik på landsbygdslinjer. Vidare kan glesbygdskommuner, som organiserar kompletteringstrafik, i vissa fall erhålla extra skatteutjämningsbidrag till en del av kostnaderna för sådan trafik. Inom den statliga bussbidragsutredningen sker för närvarande en översyn av det nuvarande bussbidragssystemet. Glesbygdsutredningen utgår ifrån att bussbidragsutredningens kommande förslag till åtgärder kan medföra att bättre förutsättningar skapas för bibehållande av lokal kollektiv trafikservice i glesbygder. I ytstora glesbygdskommuner kan den enskildes kostnader för resor med kollektiva kommunikationer till kommuncentra eller andra lokala serviceorter bli mycket höga. Utredningen har mot denna bakgrund diskuterat frågan om en sänkning av bussbiljettaxan i glesbygderna. Det synes enligt utredningens mening vara särskilt angeläget att en sådan reduktion äger rum i de mest perifera glesbygderna, t. ex. utanför normala pendlingsavstånd från lokala serviceorter. Motsvarande resonemang kan givetvis föras beträffande styckegodstransporterna till perifera delar av glesbygderna. 74

Frågan om en reduktion av rese- och styckegordstransporttaxorna bör avgöras av respektive kommun och vägas mot alternativa åtgärder, t. ex. möjligheterna att bevara ett stationärt utbud av samhällelig och kommersiell service. Enligt utredningens mening bör glesbygdskommunerna kunna få statsbidrag till sina merkostnader för lokal kollektiv trafik. För närvarande sker en översyn av det statliga bidraget till olönsam busstrafik inom den statliga bussbidragsutredningen. Om den nuvarande uppläggningen av bussbidrägssystemet bibehålls är det inte sannolikt att man med befintliga bidragssystem helt kan lösa frågan om statsbidrag för sådana särskilda åtgärder, som här har diskuterats. För att göra det möjligt att beakta lokala variationer i bidragsbehov vill utredningen förorda att ett särskilt statsbidrag skapas för lokal trafikservice utöver de generella bidragen till olönsam busstrafik. Utredningen anser att beslut om statsbidrag bör fattas av länsstyrelsen. Staten bör svara för 50 procent av merkostnaderna för sådan trafikservice som glesbygdskommunerna organiserar och där det generella bussbidragssystemet inte är tillämpligt. Om statsbidrag utgår till kommuner i skogslänens inland kan statens kostnader uppskattas till omkring 2 milj. kr. per år. Vad gäller den regionala trafikservicen utgår utredningen ifrån att staten helt tar ett ekonomiskt ansvar för att en tillfredsställande kollektiv trafikförsörjning upprätthålls. Utredningen anser att en förutsättning för att statligt stöd till kommunerna skall utgå för den lokala trafikservicen är att kommunerna upprättar trafikförsörjningsplaner. Vid denna planering är det angeläget att de olika var för sig ofta små transportbehoven i glesbygderna samordnas. Vidare bör kommunerna ta ställning till vilken trafikstandard som bör upprätthållas. Utredningen vill slutligen betona vikten av att hänsyn tas till de speciella glesbygdsproblemen vid den regionala trafikplanering, som i anslutning till trafikplaneringsutredningens arbete bedrivs inom de olika länen. SOU 1972:56

Telefontätheten i Sverige är internationellt sett mycket hög. Totalt har 97 % av landets hushåll egen telefon. Vissa undersökningar tyder dock på att telefontätheten för pensionärer kan vara lägre än genomsnittet. Praktiskt taget samtliga telefonabonnenter är för närvarande anslutna till automatiserade telefonstationer. Under år 1972 kommer de sista manuella stationerna i landet att automatiseras. Automatiseringen torde till övervägande del ha medfört en bättre teleservice för glesbygdsbefolkningen. Nackdelen för kunderna med automatiserjngen sammanhänger främst med bortfallet av den personliga service som växeltelefonisten kan ge. Samtalsautomaterna har inte en sådan spridning i glesbygder att de i allmänhet kan ersätta tillgång till telefon i hushållen. Enligt televerkets normer uppsatts samtalsautomater vanligen på allmänna platser i tätorter. På ort där allmän telefoneringsmöjlighet saknas får riktvärdena vad gäller bruttoinkomster från samtalsautomat underskridas med normalt 30 %. Utredningen anser det angeläget att televerkets krav på bruttoinkomst ytterligare sänks på sådan ort så att samtalsautomat kan bevaras. Bruttoinkomsterna bör sålunda i vissa fall få underskridas med upp till 50 %. I detta sammanhang kan nämnas att möjlighet finns för kommun eller förening att begära uppsättning av samtalsautomat och stå som s. k. garant för den. Garanten måste då erlägga skillnaden mellan en garantisumma och de faktiska intäkter som har flutit in. Vid telefonering utgår för samtal inom telefonstationsområdena endast en samtalsmarkering oberoende av samtalets längd, s. k. lokaltaxa. Vid samtal mellan abonnenter anslutna till skilda stationer inom ett taxeområde tillämpas närtaxa, dvs. en samtalsmarkering var nionde minut. För telefontrafik mellan skilda taxeområden sker debitering enligt en rikstaxa, vars storlek beror på det fysiska avståndet mellan taxestationerna. Hänsyn tas vid taxesättningen till abonnenter, vilka bor nära en taxeområdesSOU 1972:56

gräns, genom särskilda s. k. bufferttaxor Vidare förekommer i vissa fall taxenedsättningar för samtal till närmaste tätort av större betydelse, s. k. huvudortstaxa. Televerket har nyligen beslutat om taxelättnader för telefonsamtal med centralorten i egen kommun. Därmed kommer för sådana samtal den högsta taxan att motsvara tre minuters markeringsintervall. Vidare har televerket tillsatt en utredning med uppgift att se över telefontaxesystemet. Denna utredning har avlämnat ett första delbetänkande med förslag till en regional utjämning av telefonkostnaderna. I korthet innebär utredningens förslag att den högsta avståndsklassen slopas för rikssamtal, att samtal till regioncentra aldrig skall vara dyrare än näst lägsta rikssamtalstaxa och att taxorna för samtal inom ett kommunblock inte får överstiga lägsta rikssamtalstaxan. Utredningen anser att de förslag, som telefontaxeutredningen har framlagt, snarast bör genomföras som ett första steg mot en regional utjämning av telefontaxorna. Enligt utredningens mening bör dock målet vara att närsamtalstaxa införs generellt för samtal inom kommunerna. I glesbygder sker postdistributionen vanligen genom lantbrevbäring, postombud eller postväskbefordran. Lantbrevbäring förekommer huvudsakligen i södra Sveriges glesbygder och i Norrlands kustområden. Lantbrevbäringsnätet har sålunda en mycket begränsad utbredning i de glesast befolkade delarna av landet. I sådana områden sker postdistributionen i regel genom postombud eller postväskor. Praktiskt taget samtliga hushåll som betjänas av lantbrevbärare har postgång varje vardag. För hushåll med postdistribution via postombud är motsvarande andel drygt 90 % och för postväskbefordran omkring 80 %. Möjligheterna att kombinera postservice med annan samhällsservice har tagits upp till undersökning inom postverket i samband med den försöksverksamhet med statligt stöd till kommunala serviceåtgärder i glesbygder, som bedrivs inom socialstyrelsen. För närvarande pågår exempelvis försök 75

med varudistribution genom lantbrevbärare i några kommuner. Vidare har postverket i några glesbygdsområden påbörjat försök med att kombinera lantbrevbäring med reguljär person- och godsbefordran i områden, där befolkningsunderlaget för lantbrevbäring egentligen är otillräckligt. Antalet postanstalter har minskat i betydande utsträckning under 1960-talet. Enligt utredningens mening bör postanstalter liksom olika typer av kommersiell service finnas tillgängliga med en viss geografisk spridning även i glesbygder. Utöver i de kommunala huvudorterna kan postanstalter sålunda behöva bibehållas i andra lokala serviceorter inom särskilt ytstora kommuner. Lantbrevbäring är enligt utredningens mening den form av postdistribution som ur glesbygdshushållens synpunkt kan anses mest tillfredsställande. Utredningen anser det väsentligt att nuvarande lantbrevbäring så långt möjligt bibehålls och att en ytterligare utbyggnad av linjenätet kan ske. Genom att kombinera postservicen i glesbygder med andra typer av samhällelig och kommersiell service kan olika slag av transportbehov samordnas. Därmed bör möjligheterna öka att i framtiden bevara och förbättra nuvarande postservice i glesbygder. Vad gäller turtätheten vid postbefordran bör målet vara att i princip samtliga hushåll får tillgång till vardaglig postservice,

7.7 Sysselsättning

De sysselsättningsåtgärder utredningen diskuterar skall syfta till att komplettera de insatser som görs inom ramen för den tillväxtfrämjande lokaliseringspolitiken. Åtgärder av sådan karaktär är i princip kortsiktigare och bör ge goda möjligheter till anpassning efter hur förhållandena förändras. Utredningen har ansett att dess förslag bör gälla verksamheter som är lokalt förankrade så att det är fråga om att underlätta fortsatt drift för redan befintliga verksamheter eller i vissa fall tillkomsten av nya verksamheter bland lokalt bosatt befolk76

ning. Den yttre ramen för utredningens arbetsfält bör således anges av de sysselsättningsbehov som den lokalt bosatta befolkningen har. I regionalt hänseende anser sig utredningen av direktiven i huvudsak begränsad till skogslänens glesbygder. Intresset måste primärt gälla de delar av stödområdet där lokaliseringspolitiken inte visat sig tillräckligt verkningsfull. Utgångspunkten för glesbygdsutredningens diskussion om olika vägar att främja sysselsättningen i glesbygderna har varit att i första hand det enskilda näringslivets utveckling bör främjas. Vad beträffar jordbruket syftar utredningens förslag till att komplettera det utökade stödet till jordbruket i norra Sverige som allmänt förbättrat förutsättningarna för jordbruken i de områden som i första hand utgör utredningens arbetsfält. Glesbygdsutredningens förslag inriktar sig i detta sammanhang i första hand på jordbrukaren och hans villkor och inte på jordbruket som sådant. Av intresse för utredningen är sålunda inte bara åtgärder som kan förbättra jordbrukarens utkomst av sitt jordbruk utan också åtgärder som kan underlätta för honom att finna lämplig kompletterande sysselsättning. Utredningens förslag avser i första hand den nuvarande brukaren och hans problem. De förslag till åtgärder som lämnas för att förbättra brukarens utkomst av den egna brukningsenheten avser dels att underlätta vissa smärre investeringar och underhållsarbeten, dels att utöka produktionsrådgivningen. Den utökade produktionsrådgivningen bör inriktas på att ta till vara den mindre jordbruksenhetens förutsättningar på bästa sätt, men bör framför allt inriktas på brukarnas möjligheter till kompletterande sysselsättning. Utöver detta berörs frågan om marknadsföringen av vissa specialprodukter som kan ligga väl till för det mindre jordbruket. Problemet med det vikande underlaget för veterinärservice samt för mjölk- och slakttransporter i många områden tas också upp. SOU 1972:56

De närmast till hands liggande komplestatligt finansieringsstöd genom lantbruksmenten till arbete på den egna brukningsen- nämnderna. Också på dessa jordbruk kan heten torde vara insatser inom landskapsvår- emellertid vissa mindre investeringar vara den och utkomst från turismen. Dessa nödvändiga för att driften skall kunna hållas möjligheter till bisysslor behandlas därför igång och försörjningsmöjligheterna förbättsärskilt. Extrainkomster från jakt och fiske ras. Sådana investeringar föreslås kunna berörs också något. utföras som beredskapsarbete eller bli föreÄven arbete i egen skog kan utgöra ett mål för sådana kommunalt organiserade viktigt komplement till övrigt arbete på sysselsättningsinsatser som föreslås i det brukningsenheten. Några förslag för att följande. underlätta sådant arbete har dock utredningVad gäller glesbygdsjordbrukarnas behov en inte funnit anledning att här framlägga. av kompletterande sysselsättning pekar glesUtredningen föreslår att förutsättningarna bygdsutredningen på de möjligheter som för s. k. giftfri odling särskilt skall utredas, insatser inom landskapsvården ger. En armot bakgrund av de förutsättningar för betsgrupp inom naturvårdsverket som arbedenna typ av odling som vissa glesbygds- tat med frågor om landskapsvård vid jordområden torde ha. bruksrationalisering har hävdat att staten Det är angeläget att även brukarna vid genom avtal med enskilda brukare bör sådana mindre jordbruk som inte har förut- garantera vissa bygders öppethållande. Vid sättningar att på sikt utvecklas till bärkrafti- avgränsningen av de områden i landet som ga enheter i ökad utsträckning får tillgång till bedöms kunna hållas öppna genom sådana rådgivare som hjälper dem att på bästa sätt avtal och på annat sätt anser glesbygdsutredutnyttja de speciella förutsättningar dessa ningen att hänsyn också bör tas till de jordbruk kan ha i kombination med andra sysselsättningseffekter som härigenom kan verksamheter. Rådgivaren bör stå till förfo- åstadkommas. gande helt eller i det närmaste utan kostnad I den mån åtaganden av detta slag kräver för brukaren. I den mån lantbruksnämnder- mindre investeringar i stängsel och ekonominas nuvarande ekonomiska och personella byggnader bör sådana investeringar kunna resurser inte räcker till för en ökad rådgiv- stödjas i samband med kommunalt organisening till de småjordbruken, bör nämnderna i rade sysselsättningsinsatser. Stöd till investeskogslänen försöksvis få särskilda medel för ringar på detta sätt bör också användas för ändamålet. att hävda områden som är av mera utpräglat lokalt eller regionalt intresse. Glesbygdsutredningen anser det mycket väsentligt att veterinärväsendeutredningens Sådana kommunala sysselsättningsinsatser förslag om kostnadsreducering för vissa bör även utnyttjas för att förbättra förutsättjordbruk vid utnyttjande av veterinär realise- ningarna i vissa områden för biinkomster ras. Glesbygdsutredningen framhåller också från turismen. Stöd bör ges till upprustning vikten av att veterinärsservicen inte koncen- av outnyttjade bostadsutrymmen, uppförantreras så att servicen för de mindre utprägla- de av mindre stugbyar, kiosker, mindre de jordbruksbygderna allvarligt försämras. serVeringsbyggnader m. m. i glesbygdsomDet vikande underlaget för mjölktrans- råden. porter utgör ett problem i många glesbygdsKompletterande arbete i turistnäringen områden. Utredningen anser det vara rimligt underlättas också av en bättre utbildning. att staten påtar sig en del av kostnaderna för Sådan utbildning bör i ökad utsträckning att upprätthålla dessa transporter. Detta bör erbjudas inom arbetsmarknadsutbildningens dock kunna ske inom ramen för det trans- ram. portstöd till kommunerna som utredningen i Ytterligare en rad bisysslor som kan bidra annat sammanhang förordar. till den enskildes utkomst kan vara tänkbara Många mindre jordbruk kan idag inte få i detta sammanhang. Det kan gälla verksamSOU 1972:56

heter som jakt, fiske, pälsdjursuppfödning, viltvård m. m. Även sådan verksamhet bör kunna stödjas inom ramen för kommunala sysselsättningsinsatser. De arbeten inom skogsbruket som i första hand är av intresse för glesbygdsutredningen är skogsvårdande åtgärder. Företrädare för skogsbruket har i olika sammanhang presenterat skogsvårdsprogram. Även om sådana program i allmänhet är av den omfattningen och har sina verkningar så långt fram i tiden att frågan om samhällsstöd till dem kan sägas vara av regionalpolitisk natur, vill glesbygdsutredningen fästa uppmärksamheten på den betydande volym av arbetstillfällen som ligger i själva genomförandet av ett program av detta slag. I övrigt har åtgärder inom skogsbruket från glesbygdsutredningens synpunkt i första hand sitt intresse som underlag för beredskapsarbeten. Betydande insatser från statens sida görs här redan. Även om industrins andel av den totala sysselsättningen i glesbygdsområden i allmänhet inte når upp till mer än hälften av motsvarande andel för riket som helhet spelar ändå industrin en betydande roll också för glesbygdens arbetsmarknad. Inte minst gäller detta de små företagsenheterna som dominerar i dessa områden. Utöver den betydelse sådana företag har för sysselsättningen fyller de ofta en viktig lokal servicefunktion. Koncentrationstendenserna inom industrin och en till följd av befolkningsuttunningen krympande lokal marknad har gjort det svårt för många av dessa företag att fortsätta sin verksamhet. Utredningens förslag syftar till att förbättra förutsättningarna för sådana företag. Samhällets stöd till den mindre industrin är för närvarande i första hand inriktat på finansiell hjälp till investeringar. De instrument som finns för att från samhällets sida hjälpa företagen med problem som sammanhänger med deras marknadsföring, produktutveckling, produktion, administration m. m. är mindre väl utvecklade. Ytterligare samhällsinsatser av sådant slag skulle emellertid enligt utredningens mening kunna under78

lätta för mindre företag i glesbygdsområdena att fortsätta sin verksamhet, i första hand inom ramen för de anläggningar de redan byggt upp. Företagareföreningarna bedriver för närvarande en rådgivnings- och serviceverksamhet gentemot mindre företag. Även om föreningarna erhåller bidrag från stat och kommuner är principen den att föreningarna för sina insatser gentemot enskilda företag skall ta ut ersättning för sina kostnader. Mot denna princip har glesbygdsutredningen ingenting att invända. För de företag det här är fråga om innebär detta emellertid i många fall att man inte utnyttjar företagareföreningarnas tjänster. Utredningen anser dirför att företagareföreningarna i skogslänen bör få ökade möjligheter till en kostnadsfri eller i det närmaste kostnadsfri service och rådgivning till enskilda mindre företag. Föreningarnas möjligheter att bedriva en uppsökande verksamhet skulle på detta sätt kunna förbättras. De utökade insatserna bör även avse en förbättring av företagens kontakter i olika avseenden. Företagareföreningarna bör sålunda stimulera företager, till samverkan för att lösa gemensamma problem, hjälpa enskilda företag att utnyttja resurser utanför företaget, bistå företagen med deras marknadskontakter m. m. En förbättrad samhällelig företagsservice av detta slag skulle enligt utredningens mening utgöra ett viktigt komplement till det statliga finansiella stödet till småindustrin och underlätta för företagen att utnyttja sådant stöd. Mot denna bakgrund förordar utredningen att statens bidrag till företagareföreningarna i skogslänen höjs med 500 000 kr./år vad avser föreningarna i de fyra nordligaste länen och med 300 000 kr./år för föreningarna i de övriga skogslänen. Verksamheten bör bedrivas såsom en försöksverksamhet under förslagsvis 5 år. Glesbygdsutredningen har sett en utveckling av rådgivnings- och serviceverksamheten gentemot de mindre företagen som särskilt viktig för småföretagens möjligheter att fortleva. Det samhälleliga stödet till finansieringen av företagens investeringar är mera väl SOU 1972: 56

utbyggt och torde för de flesta företag som kan uppvisa en lönsam verksamhet vara tillfyllest. Vissa mindre företag i glesbygdsområdena måste dock sägas sakna förutsättningar att komma ifråga för de existerande stödformerna. Inte sällan torde dessa företag emellertid kunna upprätthålla sin verksamhet under en begränsad tidsperiod om de kan bli föremål dels för viss service och medverkan exempelvis ifråga om marknadsföring och objektanskaffning, dels för ett visst stöd till smärre investeringar. Att möjligheter finns att genom sådana insatser skapa sysselsättning i mindre företag har framkommit i den försöksverksamhet som bedrivits med hemarbete i glesbygder och som förutom stöd till legoarbetesutläggning även kommit att omfatta stöd till småföretag i inte oväsentlig utsträckning. Enligt utredningens mening har försöksverksamheten med stöd till hemarbete m. m. i glesbygderna påvisat möjligheter att till relativt låga kostnader per arbetstillfälle bereda den lokalt bundna arbetskraften sysselsättning. Utredningen förordar därför en fortsatt försöksverksamhet efter i huvudsak samma riktlinjer som hittills. Det bör sålunda vara möjligt att inom denna verksamhet även i fortsättningen bistå vissa småföretag och hemslöjdare som inte i första hand kan komma ifråga för de övriga stödformer som står den mindre industrin till buds. Stöd i denna form bör främst avse befintliga småföretag men i vissa fall bör också nyetablering kunna stödjas. Stödets storlek bör som hittills knytas till den lönesumma som företaget utbetalar. Med en sådan lösning får ett angivande av vilka kostnadsslag som bör vara stödberättigade mindre betydelse. Restriktivitet bör dock iakttas i avseende på tillskapande av fasta anläggningar. Även om den hittillsvarande försöksverksamheten fått en relativt bred inriktning och även omfattat stöd till småföretag har dock huvuddelen av stödmedlen använts för att få till stånd legoarbete. Detta arbete har dels bedrivits enskilt i hemmen, dels genom att grupper av "hemarbetare" har samlats till SOU 1972:56

gemensamma arbetsställen utanför hemmet. Försöksverksamheten har visat på problem som kan innebära vissa begränsningar för en utveckling av hemarbetsverksamheten. Svårigheterna har främst varit att finna lämpliga tillverkningsobjekt och att uppnå marknadsmässiga löner för hemarbetarna. Frågan om arbetsgivaransvaret har också vållat problem i de fall flera hemarbetare sammanförts till ett arbetsställe. Trots detta har inte obetydliga sysselsättningseffekter uppnåtts. Utredningen anser därför att det i de särskilda stödåtgärderna för att främja sysselsättningen i glesbygdsområdena är motiverat att även fortsättningsvis innefatta ett stöd till utläggning av legoarbete. Den svåraste stötestenen när det gäller den fortsatta hemarbetsverksamheten torde vara objektanskaffningen. Det är sannolikt att företagen anser denna typ av legoarbetesutläggning i vissa stycken administrativt besvärlig även om de kompenseras för de kostnader de härigenom åsamkas. Viss arbetsledning erfordras ofta även för hemarbetsverksamheten om den skall fungera väl. Även om ansvaret härför givetvis i första hand bör åvila de utläggande företagen, bör företagareföreningarna om så erfordras kunna medverka till att lösa problem av detta slag genom att hjälpa till att organisera tillsyns- eller ledningsverksamhet. I de fall hemarbetsverksamheten får en större omfattning kan det visa sig lämpligt att lokalt inrätta något särskilt organ som kan bistå med vissa ledningsfunktioner. Med anledning av de problem som visat sig föreligga att anskaffa lämpliga legoarbeten har företagareföreningarna hävdat att en expansion av verksamheten kräver ökade möjligheter att söka och utveckla "egna produkter" lämpliga att tillverka som hemarbete liksom resurser att marknadsföra dessa. Utredningen anser att företagareföreningarna i särskild ordning bör kunna söka medel för sådana åtgärder. Legoarbeten har i försöksverksamheten ofta organiserats så att flera hemarbetare samlats i en särskild lokal där arbetet utförts. Löntagareorganisationerna har krävt att ar79

betsgivareansvaret i sådana fall skall vara detsamma som gäller för industrin i övrigt. Hittills har det företag som svarat för tillverkningsobjekten också haft arbetsgivaransvaret, vilket bör gälla även i fortsättningen. Det administrativa merarbete detta medför för det utläggande företaget bör kunna underlättas genom inrättande av sådana lokala kontaktorgan för hemarbetsverksamheten som ovan diskuterats. Det har ifrågasatts om inte samhället i någon form bör kunna gå in och ta arbetsgivareansvaret i sådana fall då det utläggande företaget inte vill ikläda sig detta ansvar och arbetstillfällen därigenom riskerar att gå förlorade. Möjligheten härtill bör närmare övervägas i samband med den särskilda utredningen om samhällsägda verkstäder som nedan förordas. Det har i försöksverksamheten visat sig vara svårt att uppnå tillfredsställande lönevillkor för vissa typer av hemarbete. Flertalet av de i försöksverksamheten inblandade anser att denna fråga inte kan ges en generell lösning. Glesbygdsutredningen delar uppfattningen att den enskilde hemarbetaren själv bör få avgöra sina arbetstider och sin arbetstakt och sålunda påverka sin lön. Den flexibilitet i arbetet detta ger är värdefull. Den lämpligaste löneformen för hemarbete är därför prestationslön. Utredningen anser det dock klart att arbetena bör prissättas enligt gällande branschavtal. Det är orealistiskt att räkna med att alla sysselsättningsproblem i glesbygderna skall kunna lösas genom att det enskilda näringslivets utveckling stimuleras. Som komplement härtill kommer även fortsättningsvis insatser i form av allmänna arbeten ätt behövas. Av de olika arbetsmarknadspolitiska instrument som används för att möta sysselsättningsproblemen i glesbygdsområdena är beredskapsarbetena det viktigaste. Dessa har hittills i stor utsträckning varit inriktade på anläggningsarbeten av olika slag. Orsaken härtill har varit en strävan att förbättra samhällsservicen och det allmänna näringslivets förutsättningar och härigenom få en 80

verkan av arbetena även på sikt. En stark inriktning av beredskapsarbetena på anläggningsarbeten har emellertid visat sig medföra att urvalet av arbetsuppgifter anpassade till de arbetssökandes sammansättning i avseende på ålder, yrkeskunskaper och kön begränsas. Det är också svårt att bland anläggningsarbetena finna mindre kostnadskrävande arbeten, vilket är en allmän strävan när det gäller beredskapsarbetena. Som försök att motverka beredskapsarbetenas ensidiga inriktning och höga kostnader får man se de senaste årens expansion av skogs- och naturvårdsarbeten liksom den ökade inriktningen på s. k. industriella beredskapsarbeten och beredskapsarbeten inom kontor och förvaltning (arkivarbeten). Även beredskapsarbeten inom vårdyrken har prövats. Glesbygdsutredningen anser det vara viktigt att denna strävan mot mindre kostnadskrävande och mer differentierade objekt fortsätter. De begränsningar hos de mera traditionella beredskapsarbetena som här berörts har föranlett utredningen att initiera en försöksverksamhet med intensifierad kommunal sysselsättningsplanering i ett antal glesbygdskommuner. Statligt bidrag har utgått till planeringsarbetet. Syftet med försöksverksamheten har varit i första hand att undersöka i vilken utsträckning det är möjligt att genom ingående inventering, förberedelse och tidsplanering på kommunal nivå av lokalt tillgängliga arbetsuppgifter av olika slag förbättra förutsättningarna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder i avsikt att öka sysselsättningen för den bundna arbetskraften. Samtidigt borde man också söka klarlägga vilka sysselsättningseffekter som utanför lokaliseringspolitikens ram skulle kunna åstadkommas genom olika åtgärder för att underlätta verksamheten inom befintliga småföretag m. m. Sedan ett sådant inventerings- och planeringsarbete genomförts har försöksverksamheten sedermera vidgats till att även avse genomförande av vissi sysselsättningsåtgärder i kommunal regi n e d statligt stöd. Även om försöksverksamheten inte är SOU 1972: 56

helt avslutad anser sig utredningen ha grund för bedömningen att det i betydande utsträckning är möjligt att genom en ingående objektinventering och sysselsättningsplanering på kommunal nivå förbättra förutsättningarna att sysselsätta den lokalt bundna arbetskraften. Ett på så sätt ökat kommunalt engagemang i dessa frågor får anses värdefullt och näraliggande den sociala verksamhet kommunerna i övrigt bedriver. Mot denna bakgrund anser utredningen att det är motiverat att fortsätta försöksverksamheten och att utvidga den till att omfatta alla kommuner i inre stödområdet. Den bör också omfatta en relativt lång tidsperiod, förslagsvis 5 år. Utredningen anser dock inte att kommunerna i en fortsatt försöksverksamhet bör erhålla bidrag för det inventerings- och planeringsarbete som ingår i verksamheten. Kostnaderna för detta arbete bör kunna bestridas av kommunerna och statens bidrag knytas till utförande av de framtagna arbetsobjekten. En stor del av de arbeten som hittills framkommit har varit av den arten att de lämpligen kan utföras som beredskapsarbeten. Samtidigt har emellertid framförts en rad mindre objekt som var för sig har begränsad sysselsättningseffekt men som tillsammans kan ha en inte oväsentlig betydelse. Samordningen av dessa arbeten och detaljplanläggningen av dem kräver ingående kunskaper om de lokala förhållandena. Det är därför naturligt att arbetenas genomförande administreras av kommunerna. I denna typ av verksamhet bör kommunerna ges friheten att arbeta inom årliga medelsramar även om deras val av objekt måste göras med hänsyn till insatserna av övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Utredningen anser att det inom relativt begränsade kostnadsramar, i storleksordningen 1 milj. kr./kommun (kommunblock) och år, på detta sätt kan skapas värdefulla arbetstillfällen. Det är naturligt att liksom i hittillsvarande försöksverksamhet anknyta statsbidraget till lönekostnaderna för insatserna. För närvarande täcks den totala lönekostnaden för 6-SOU 1972:56

den anlitade arbetskraften, vilket bör gälla även i en fortsatt försöksverksamhet. Från de bidragsberättigade verksamheterna bör även fortsättningsvis undantas objekt som ingår i den normala kommunala verksamheten. Inte heller när statsbidrag utgår i annan ordning bör det här aktuella stödet komma ifråga. På vissa håll i skogslänen har under senare år arbetsmarknadsstyrelsen etablerat s. k. industriella beredskapsarbeten i sysselsättningsskapande syfte. I dessa områden har de hittillsvarande erfarenheterna visat att de lokaliseringspolitiska stödmedlen inte förmår locka fram tillräckligt många initiativ från den privata industrins sida. De sysselsättningsproblem detta medför har heller inte visat sig kunna klaras genom traditionella beredskapsarbetsinsatser. Etableringen av industriella beredskapsarbeten i dessa områden uttrycker sålunda ett behov av arbetstillfällen av en viss karaktär som inte visat sig kunna tillskapas på annat sätt. Glesbygdsutredningen anser att etablering av verkstäder ägda av samhället är det enda sättet att i vissa områden kunna erbjuda arbete under industriella former, vilket utredningen finner mycket angeläget. Utredningen anser det också klart att staten bör svara för en sådan verksamhet. Det finns i detta sammanhang en rad tänkbara driftsoch ägandeformer. Verksamhetens detaljutformning måste i viss mån bli avgörande för valet mellan dem. Det har inte varit möjligt för glesbygdsutredningen att inom den tidsram som stått till förfogande komma med förslag till lösningar i detta stycke. Utformningen av ett system med samhällsägda verkstäder för lokalt bunden arbetskraft på vissa orter bör bli föremål för särskild utredning. Utredningen bör även omfatta den fortsatta driften av de industriella beredskapsarbeten som redan etablerats i glesbygdsområdena. Glesbygdsutredningen har översiktligt beräknat behovet av ytterligare verkstäder i det inre stödområdet till mellan 10 och 15 utöver de industriella beredskapsarbeten som idag bedrivs. Varje verkstad torde behöva 81

dimensioneras för åtminstone några tiotal anställda om behoven skall kunna fyllas i rimlig utsträckning. De insatser som i övrigt görs inom arbetsvärdens område-i form av skyddad och halvskyddad sysselsättning, arkivarbete, näringshjälp m. m. har glesbygdsutredningen inte funnit vara av den karaktär att de bör behandlas i detta sammanhang. Anskaffningen av arbetsobjekt har framstått som en stötesten i det här förda resonemanget. En väg att öka objekttillförseln är enligt utredningens mening att i större utsträckning utnyttja den offentliga upphandlingsverksamheten i detta syfte. Utredningen har dock bedömt denna fråga vara av mera allmän regionalpolitisk art och som sådan till stor del ligga utanför utredningens arbetsfält. Utredningen har gjort ett försök att översiktligt beräkna medelsbehovet för de förslag för att förbättra sysselsättningen som framlagts. Utredningen har bedömt att ett anslag för särskilda stödåtgärder i glesbygder även fortsättningsvis bör finnas för stöd dels till vissa mindre hantverks- och industriföretag, dels till utläggning av hemarbete, dels till kommunalt organiserade sysselsättningsfrämjande insatser. Stödet till mindre industriföretag och till utläggning av hemarbete föreslås administreras av företagareföreningarna som tilldelas ramar härför av Kungl. Maj:t. Medlen bör utbetalas av kommerskollegium som också bör utöva tillsyn över verksamheten. Inojn ramen för glesbygdsstödet bör företagareföreningarna även i särskild ordning kunna ansöka om bidrag för marknadsförings- och produktutvecklingsinsatser när det gäller produkter lämpliga att tillverka som hemarbete. När den av företagareföreningarna administrerade verksamheten byggts ut i full utsträckning beräknar utredningen att medelsbehovet för denna del av glesbygdsstödet kan komma att stiga till 10 milj. kr./år. För kommunalt organiserade sysselsätt82

ningsinsatser har utredningen föreslagit en utvidgning av försöksverksamheten till att omfatta alla kommuner i inre stödområdet och även angivit en kostnadsram om ca 1 milj. kr. per kommun och år. Medelsbehovet för dessa insatser kan sålunda beräknas till ca 30 milj. kr./år. Medel för sådana ändamål föreslås fördelas av Kungl. Maj:t på länsramar varefter inom länen en fördelning av medlen på ramar för de berörda kommunerna görs av länsarbetsnämnderna efter hörande av länsstyrelserna. Arbetsmarknadsstyrelsen bör utbetala meVJlen och utöva tillsyn över verksamheten. Anslaget för särskilda sysselsättningsstödjande åtgärder i glesbygder skulle härmed behöva uppgå till totalt 40 milj. kr./år. För de övriga åtgärder utredningen föreslår inom jordbruket, såsom en utökning av produktionsrådgivningen till de små brukningsenheterna har utredningen inte bedömt det möjligt att utan ytterligare beräkningar ange något medelsbehov. Sådana beräkningar bör dock ankomma på lantbruksnämnderna att göra. I den mån medel för att förstärka nuvarande resurser erfordras, bör dessa utgå av glesbygdsmedel. Utöver företagareföreningarnas befattning med glesbygdsstödet har utredningen också förordat att föreningarna i skogslänen får ökade möjligheter att avgiftsfritt eller till begränsad avgift bistå den mindre företagsamheten med service- och rådgivningsverksamhet. För detta -föreslår utredningen en höjning av statens bidrag till företagareföreningarna med tillsammans 2,9 milj. kr./år. Av de allmänna arbeten som tagits upp till diskussion har medelsbehovet för kommunalt organiserade sysselsättningsinsatser redan berörts. Vad gäller behovet av beredskapsarbetsmedel får detta bestämmas på vanligt sätt. Medelsbehovet för ytterligare samhällsägda verkstäder får beräknas i samband med den särskilda utredning som förordas. Även sysselsättningseffekten av de förordade insatserna har överslagsmässigt bedömts. Detta har dock varit möjligt endasti SOU 1972:56

avseende på medlen för särskilda stödåtgärder i glesbygderna och de föreslagna samhällsägda verkstäderna. Effekten av den del av glesbygdsstödet som föreslås administreras av företagareföreningarna har mot bakgrund av hittillsvarande resultat bedömts kunna komma att motsvara ca 1 500 helårsarbetare/år vid fullt uppbyggd verksamhet. Anslagen till kommunalt organiserade sysselsättningsinstanser torde kunna ge en effekt motsvarande ca 600—800 helårsarbetande. I båda dessa fall torde emellertid en betydande del av de sysselsatta endast efterfråga delårs- ellei deltidsarbete, varför antalet berörda personer kan bli avsevärt större. Vid de föreslagna verkstäderna bör ytterligare några hundra personer kunna beredas arbete.

SOU 1972:56

7.8 Sammanställning av utredningens förslag till finansiering Förslag

förslag

samt därav föranledda

statliga kostnader

jämte

Bidragsgrund m. m.

Beräknad kostnad och finansiering

Vid hemsändning av dagligvaror bör kommunerna kunna reducera hushållens fraktkostnader.

Storleken av fraktreduktionen fastställs av kommunen. Statsbidrag till glesbygdskommuner i allmänna stödområdet som för social hemhjälp. Beslut av länsstyrelsen.

Kostnaden uppgår till ca 3 milj. kr. per år vid 35 % statsbidrag och ca 4,5 milj. kr. vid 5 0 % statsbidrag. Finansieras från inrikesdepartementets glesbygdsanslag.

För att underlätta distributionen av beställda varor bör glesbygdskommunerna i vissa fall kunna inrätta särskilda funktioner som varuombud.

Statsbidrag till glesbygdskommuner i allmänna stödområdet som för social hemhjälp. Beslut av länsstyrelsen.

Kostnaden uppgår till ca 2 milj. kr. årligen vid 35 % statsbidrag och ca 3 milj. kr. vid 50 % statsbidrag. Finansieras från inrikesdepartementets glesbygdsanslag.

Statligt investeringsstöd efter särskild prövning till näringsidkare som bedriver verksamhet inom kommersiell service av mer grundläggande betydelse. Stöd bör utgå för finansiering av ny-, till- eller ombyggnad av affärslokal eller annan byggnad som behövs för verksamheten eller för anskaffning av inventarier och utrustning. I vissa särskilda fall bör investeringsstöd kunna utgå till näringsidkare som bedriver ambulerande service för anskaffning av t. ex. kyl- eller frysutrustning i fordonet.

Lån alternativt avskrivningslån eller kombination därav. Stödet bör kunna motsvara högst 2/3 av de totala kostnaderna för investeringarna. Avskrivningslån motsvarande högst 35 % i särskilda fall högst 50 % av den sammanlagda stödberättigade investeringskostnaden. Statsbidrag till glesbygdskommuner inom det allmänna stödområdet. Beslut av länsstyrelsen.

Högst 3 milj. kr. per år. Finansieras från inrikesdepartementets glesbygdsanslag.

Statligt bidrag till kommuner för förvärv och upprustning av butiksfastigheter.

50 % av kostnaderna för förvärvet eller de för upprustningen erforderliga kostnaderna. Statsbidrag till glesbygdskommuner inom det allmänna stödområdet. Beslut av länsstyrelsen.

Högst 2 milj. kr. per år. Finansieras från inrikesdepartementets glesbygdsanslag.

Statlig kreditgaranti till näringsidkare som erhåller investeringsstöd för att finansiera anskaffning av varulager.

Högst hälften av kapitalbehovet för varulagret i särskilda fall dock högst två tredjedelar. Beslut av länsstyrelsen.

Kommersiell service För att förbättra hushållens tillgång till dagligvaror bör hemsändning efter telefonorder organiseras i glesbygder. I första hand bör man därvid använda sig av befintliga kommunikationsmedel så att olika transportbehov kan samordnas.

Kommunerna rekommenderas att utarbeta översiktliga planer för serviceförsörjningen. Av planeringen bör framgå bl. a. på vilka serviceorter en bestående stationär service är särskilt angelägen.

84 SOU 1 9 7 2 : 5 6

Förslag

Bidragsgrund m. m.

Beräknad kostnad och finansiering

För att i god tid kunna vidta lämpliga åtgärder för att trygga glesbygdsbefolkningens serviceförsörjning föreslås samhällsorganen ta initiativ till kontinuerligt samråd i strukturfrågor med bl. a. handelns organisationer och träffa överenskommelser med serviceföretagen i glesbygder om varsel vid planerade nedläggningar. Förslagen har karaktären av försöksverksamhet och bör kunna omprövas efter en femårsperiod. Utbildning Försöksverksamheten med integration av förskola med grundskolans lågstadium bör vidgas, särskilt på orter där risk för indragning av lågstadieskolor föreligger. Utbildningskomplettering försöksvis för berörda lågstadielärare vid integration med förskola.

0,3 milj. kr. Bekostas helt med statsmedel. Finansieras från ordinarie anslag.

Kraven på förskolornas lokaler bör ses över av socialstyrelsen i syfte att göra dem bättre anpassade till de speciella förhållanden som kan råda i glesbygder. Skolenheter på grundskolans låg-, mellan- och högstadium bör bibehållas i sådan utsträckning att inackordering av elever inte behöver förekomma. I takt med att elevunderlaget krymper bör inre funktionsändringar successivt vidtas. Staten bör för sin del avstå från att lägga ekonomiska synpunkter på frågan om nedläggning av skolor i glesbygder. Försöksverksamheten med samverkan över årskursgränserna och s. k. årskurslösa högstadieskolor bör vidgas som ett led i strävandena att hindra nedläggning av små högstadieenheter. Skolöverstyrelsen bör biträda kommunerna med att organisera sådan verksamhet och i samråd med kommunförbundet utreda frågan om läromedelsförsörjningen för denna försöksverksamhet. Skolledarorganisationen vid varje högstadieskola bör tilldelas tillräckliga resurser.

SOU 1 9 7 2 : 5 6

Dispens från gällande bestämmelser skall kunna ges.

Förslag

Bidragsgrund m. m.

Beräknad kostnad och finansiering

På statsverket förutsätts falla den andel som normalt följer av gällande statsbidragsbestämmel-

Engångskostnad om ca 3 milj. kr. för kommun och stat tillsammans. Finansieras från ordinarie anslag.

För att förbättra lärarsituationen vid de små högstadieskolorna bör lärartjänster kunna ledigförklaras med angivande av förtur för sökande som även har behörighet för undervisning på lägre skolstadium. På nuvarande gymnasieorter inom stödområdet bör en integrerad gymnasial utbildning bibehållas i första hand under 1970-talet. Åt skolöverstyrelsen bör uppdras att klarlägga vilka inre organisatoriska åtgärder som erfordras för att det skall bli möjligt att vidmakthålla en i rimlig mån differentierad gymnasial utbildning trots minskande elevunderlag. Förutsättningarna för att mera långsiktigt inordna verksamheten vid vissa tidigare yrkesskoleenheter på icke g-orter i den integrerade gymnasieskolan i form av utbildningslinjer bör snarast undersökas. Försöksverksamheten med glesbygd sgymnasier bör eventuellt vidgas till att omfatta ytterligare några orter. Möjligheterna att inrätta s. k. filialgymnasier i lämplig form bör även kunna prövas på någon ort, företrädesvis i det norrländska inlandet. De orter där försöksverksamhet med glesbygdsgymnasier bedrivs eller där korrespondensgymnasier med statsbidrag finns bör likställas med g-orter i fråga om möjligheterna att dit förlägga gymnasielinjer av olika slag. Verksamheten vid dessa gymnasier borde därmed försöksvis kunna breddas. Kompletterande utrustning torde erfordras till vissa glesbygdsoch korrespondensgymnasier. För försöksverksamhet vid glesbygds- och korrespondensgymnasier samt samverkan över årskursgränserna på högstadiet bör särskilda insatser för läromedelsproduktion, utbildning av lärare m. m. göras. Kommun som är huvudman för gymnasieskolan bör ansvara för att det på g-orter finns tillfredsställande inackorderingsmöjligheter.

86 Ca 0,5 milj. kr., varav 0,4 milj. engångskostnad. Bekostas helt av statsmedel och finansieras från ordinarie anslag.

I den mån ytterligare elevhemsplatser erfordras på g-orter inom det allmänna stödområdet bör den högre statsbidragssats som författningsenligt kan utgå generellt komma i fråga. SOU 1972:56

Förslag

Bidragsgrund m. m.

Uppehållsrum, studierum och liknande bör för skolor inom det allmänna stödområdet vid behov få inräknas i bidragsunderlaget vid lokalbehovsprövning.

Beräknad kostnad och finansiering Finansieras från ordinarie anslag.

Ytterligare åtgärder av skolsocial karaktär bör vidtas vid skolor som tar emot ett större antal skjutsade eller inackorderade elever.

Statliga bidrag bör utgå i form av ett schablonbidrag till skolorna inom det allmänna stödområdet.

Ca 2 milj. kr. per år. Finansieras från särskilt anslag.

Elever vid gymnasier i det allmänna stödområdet bör få kostnadsfria hemresor varje veckoslut om de är inackorderade på mer än 35 kilometers avstånd från hemorten.

Komplettering av det av studiehjälpsnämnden föreslagna hemresestödet.

Ca 7 milj. kr. per år utöver vad som föranleds av studiehjälpsnämndens förslag.

Investeringsstöd till nybyggnad av perifera sjukhem med observationsplatser samt investeringsstöd för tillbyggnad eller upprustning av sjukstugor och perifera sjukhem med observationsplatser. Stödet bör jämväl kunna omfatta medicinsk utrustning.

Stödet föreslås begränsat till allmänna stödområdets glesbygdsdelar och omfatta 50 % av nedlagda kostnader. Beslut av Kungl. Maj:t.

Kostnaderna inte närmare beräknade. Finansieras från socialdepartementets glesbygdsmedel.

Investeringsstöd till ny-, till- eller ombyggnad av läkarmottagningar inkl. filialmottagningar. Stödet bör jämväl kunna omfatta medicinsk utrustning.

Stödet' föreslås begränsat till allmänna stödområdets glesbygdsdelar och omfatta 50% av nedlagda kostnader. Beslut av Kungl. Maj :t.

Kostnaderna inte närmare beräknade. Finansieras från socialdepartementets glesbygdsmedel.

Skolöverstyrelsen bör ges i uppdrag att undersöka möjligheterna att skapa någon form av glesbygdsinternat vid f. d. centrala verkstadsskolor på icke g-orter som inte kunnat fogas in i den reguljära gymnasieskolan. Landstingen bör även fortsättningsvis vara skyldiga att om så erfordras tillhandahålla personal för skolhälsovården i glesbygdskommunerna. Särskild utredning rörande glesbygdselevernas studiekostnader och det statliga studiestödet. Hälso- och sjukvård Normallasarett med stora glesbygder inom sina upptagningsområden bör bibehålla sin nuvarande beredskapsgrad även i framtiden. Nedläggning av förlossningsavdelningar bör under alla omständigheter begränsas till indragning av förlossningsplatser vid sjukhem, sjukstugor och odelade lasarett.

SOU 1972: 56

Förslag

Bidragsgrund m. m.

Vidareutbildning av distriktssköterskor som arbetar inom allmänna stödområdets glesbygdsdelar.

Beräknad kostnad och finansiering

Kostnaderna föreslås helt täckas av statsmedel. Finansieras från socialdepartementets glesbygdsanslag.

Distriktssköterskans och distriktsbarnmorskans arbetsuppgifter bör i ökad utsträckning sammanföras till en och samma funktion. Distriktssköterskornas bilar bör utrustas med kommunikationsradio. Investeringsstöd för ny-, tilleller ombyggnad av distriktssköterskemottagningar. Stödet bör jämväl omfatta medicinsk utrustning.

Stödet föreslås begränsat till allmänna stödområdets glesbygdsdelar och omfatta 50 % av nedlagda kostnader. Beslut av Kungl. Maj:t.

Kostnaderna inte närmare beräknade. Finansieras från socialdepartementets glesbygdsanslag.

Utökning av den sjukgymnastiska verksamhet som administreras av Riksföreningen mot reumatism .

Bidrag till riksföreningens kostnader för utrustning av nya behandlingsenheter föreslås utgå tills vidare. Beslut av Kungl. Maj:t.

Investeringsstöd finansieras från socialdepartementets glesbygdsanslag. Driftkostnader som inte täcks genom behandlingsavgifter förutsätts bli täckta genom landstingens försorg.

Försöksverksamhet med distriktsarbetsterapi under Riksföreningens mot reumatism administrativa ansvar.

Bidrag till verksamheten föreslås utgå tills vidare. Beslut av Kungl. Maj:t.

Finansieras från socialdepartementets glesbygdsanslag.

Investeringsstöd för ny-, tilleller ombyggnad av folktandvårdsmottagningar. Stödet bör jämväl omfatta medicinsk utrustning. Investeringsstöd för inköp och utrustning av tandvårdsbussar avseende utökad försöksverksamhet på detta område.

Stödet föreslås begränsat till allmänna stödområdets glesbygdsdelar och omfatta 50 % av nedlagda kostnader. Beslut av Kungl. Maj:t.

Kostnaderna inte närmare beräknade. Finansieras från socialdepartementets glesbygdsanslag.,

Ambulans bör vara stationerad inom varje kommun med stora glesbygdsområden. Obligatorisk sjukvårdsutbildning av de piloter som tjänstgör inom samtliga grenar av ambulansflyget.

Kostnaderna för den föreslagna utbildningen föreslås helt täckas av statsmedel. Finansieras från rikspolisstyrelsens anslag.

Planering och iordningställande i erforderlig utsträckning av helikopterlandningsplatser i de delar av den svenska skärgården som har helårsbosatt befolkning och där landningsplatser för närvarande saknas. Planering och iordningsställande av helikopterlandningsplatser vid de sjukhus, inom i första hand skogslänen och berörda skärgårdsområden, som bedöms ha behov därav.

Samtliga kostnader för såväl planering som utbyggnad av helikopterlandningsplatser föreslås bli täckta av statsmedel. Finansieras från rikspolisstyrelsens anslag.

88 SOU 1 9 7 2 : 5 6

Förslag

Bidragsgrund m. m.

Beräknad kostnad och finansiering

Investeringsstöd för utbyggnad eller komplettering av länsomfattande radiokommunikationssystem inkluderande alla vårdnivåer från distriktssköterska till centrallasarettet.

Stödet föreslås begränsat till skogslänen och utgå med 25 % av nedlagda kostnader. Beslut av Kungl. Maj:t.

Finansieras från socialdepartementets glesbygdsanslag.

Riksförsäkringsverket bör få i uppdrag att pröva frågan om rese- och övernattningsersättning via försäkringskassan till nära anhöriga som besöker sjuka på sjukvårdsinrättningar inom respektive hemlän. Kommunal social service Ålderdomshem bör som viktiga inslag i den lokala servicen finnas företrädda i första hand i de nya kommunernas huvudorter och kommundelscentra särskilt om de är centra för öppenvårdsfunktioner. Dagcentraler för äldre och handikappade bör inrättas på olika orter inom glesbygdskommunerGlesbygdskommuner bör överväga att tillhandahålla särskilda temporära bostäder i kommunens huvudort, där avlägset boende pensionärer kan vistas under längre eller kortare tid. Bestämmelserna om förbättringslån för temporära bostäder bör permanentas. Lokaliseringen av inrättningar och bostäder för äldre bör inriktas så att enskilda som så önskar ges ökade möjligheter till bosättning i tätorterna. Statsbidrag till maskinell snöröjning i glesbygdskommuner.

Då enskild person sköter arbetet inom ramen för den sociala hemhjälpen.

Försöksverksamhet med sociala serviceinsatser i glesbygd föreslås minska eller upphöra med utgången av budgetåret 1972. I stället bör medel ställas till förfogande för att främja olika sociala insatser som inte stöds genom reguljära statsbidrag.

Medlen bör i huvudsak utnyttjas för investeringar i sådan utrustning som underlättar och rationaliserar glesbygdskommunernas sociala service. Beslut av länsstyrelsen.

Glesbygdskommunerna i inre stödområdet bör få statsbidrag för social hemhjälp med 50 % av kostnaderna för verksamheten.

SOU 1 9 7 2 : 5 6

Kostnaderna beräknas till ca 10 milj. kr. per år. Finansieras från inrikesdepartementets glesbygdsanslag.

Merkostnaderna beräknas till ca 7 milj. kr. årligen. Finansieras från ordinarie anslag.

Förslag

Bidragsgrund m. m.

Beräknad kostnad och finansiering

Glesbygdskommunerna bör upprätta lokala trafikförsörjningsplaner samt organisera lokal trafik i den utsträckning som man anser erforderlig. Man bör därvid bl. a. uppmärksamma transportkostnaderna för den enskilde och andra faktorer av betydelse för trafik standarden.

Statsbidrag med upp till 50 % av de kostnader för lokal trafikförsörjning som glesbygdskommuner åsamkas och som ej täcks av bussbidrag e. d. Beslut av länsstyrelsen.

Ca 2 milj. kr. per år. Finansieras från inrikesdepartementets glesbygd sanslag.

Televerkets krav på bruttoinkomst för samtalsautomat på orter där allmän telefoneringsmöjlighet saknas bör ytterligare få underskridas.

Bruttoinkomsten bör i vissa fall få underskridas med upp till 50%.

Kommunikationer Eftersom vägstandarden är avgörande för resehastigheten är det särskilt angeläget att vägarnas kvalitet förbättras i glesbygder. Stor restriktivitet beträffande indragningen av allmänna vägar på grund av minskande befolkning i glesbygder. Indragning bör inte komma i fråga i sådana fall då den kan medföra kostnader eller andra svårigheter för den enskilde. Ytterligare statliga medel bör ställas till förfogande så att samtliga statsbidragsberättigade enskilda vägar kan få statsbidrag.

Telefontaxeutredningens förslag om en regional utjämning av telefontaxorna bör snarast genomfaras. Målet bör vara att närsamtalstaxa införs generellt för samtal inom kommuner. Postdistributionen bör så långt möjligt kombineras med annan samhällsservice och kommersiell Målet vad gäller turtätheten vid postbefordran bör vara att samtliga hushåll får tillgång till vardaglig postservice.

90 SOU 1 9 7 2 : 5 6

Förslag

Bidragsgrund m. m.

Beräknad kostnad och finansiering

Rådgivningen bör ges av lantbruksnämnderna i skogslänen och vara kostnadsfri eller i det närmaste utan kostnad för brukaren.

I den mån ytterligare medel erfordras bör dessa utgå från inrikesdepartementets glesbygdsanslag.

Sysselsättning Femårig försöksverksamhet med utökad produktionsrådgivning till mindre jordbruk i skogslänens glesbygdsdelar som inte har förutsättningar att på sikt utvecklas till bärkraftiga enheter för att de på bästa sätt skall kunna utnyttja de speciella förutsättningar sådana jordbruk kan ha i kombination med andra verksamheter. Förutsättningarna för giftfri odling bör särskilt utredas. Veterinärservicen bör inte koncentreras så att servicen för de utpräglade jordbruksbygderna allvarligt försämras. Kostnadsreducering för vissa jordbruk vid utnyttjande av veterinär.

Enligt veterinärväsendeutredningens förslag.

Staten bör påta sig en del av kostnaderna för mjölktransporter i glesbygdsområdena.

Inom ramen för det transportstöd till lokal trafikförsörjning som utredningen föreslagit.

Statliga bidrag till begränsad upprustning av byggnader m. m. vid mindre jordbruk.

Beredskapsinsatser eller motsvarande åtgärder i samband med föreslagna kommunalt organiserade sysselsättningsinsatser (se nedan). Stödet får inte motverka jordbrukets rationalisering, varför samråd bör ske med lantbruksnämnderna.

För att befrämja bygdeturism bör statligt stöd ges till upprustning av outnyttjade bostadsutrymmen, uppförande av mindre stugbyar, kiosker, mindre serveringsbyggnader m. m. i glesbygdsområden.

Inom ramen för kommunala sysselsättningsinsatser (se nedan).

Arbetskraften inom turistområdena bör erhålla bättre utbildning för arbete inom turistnäringen.

Genomföres inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen.

Stöd till bisysslor som jakt, fiske, pälsdjursuppfödning, viltvård m. m.

Inom ramen för kommunala sysselsättningsinsatser (se nedan).

Försöksverksamhet i fem år med ökade möjligheter för företagareföreningarna i skogslänen att ge kostnadsfri eller i det närmaste kostnadsfri service och rådgivning till mindre företag. Fortsatt försöksverksamhet med stöd till hemarbete m. m. i glesbygder.

SOU 1972: 56

Bidragen till företagareföreningarna i de fyra nordligaste skogslänen höjs med 500 000 kr. per år och med 300 000 kr. per år till övriga skogslän. Efter i huvudsak samma riktlinjer som hittills.

10 milj. kr. per år. Finansieras från inrikesdepartementets glesbygdsanslag.

Förslag

Bidragsgrund m. m.

Beräknad kostnad och finansiering

Omfattar samtliga kommuner i inre stödområdet. Kostnaderna för inventerings- och planeringsarbetet bör åligga kommunerna. Statens bidrag Knyts till utförandet av de framtagna arbetsobjekten. Beslut om ramar till kommunerna av länsarbetsnämnden efter länsstyrelsens hörande.

Kostnaden beräknas till 1 milj. kr./kommun och år eller totalt ca 30 milj. kr. per år. Finansieras frän inrikesdepartementets glesbygdsanslag,

Företagareföreningarna bör i särskild ordning kunna få medel för utveckling av produkter lämpliga för hemarbete m. m. Försöksverksamhet i fem år med kommunala sysselsättningsinsatser.

Utredning om utformning av ett system med samhällsägda verkstäder för lokalt bunden arbetskraft på vissa orter.

SOU 1972: 56

Bilaga 1

Samhällsutvecklingen i glesbygderna

Innehåll Kapitel 1 Avgränsningen fjärrbygder

av gles- och 95

Kapitel 2 Hushållssektorn 2.1 Befolkningsunderlag och befolkningsutveckling 2.2 Åldersstruktur, könsfördelning och födelseöverskott 2.3 Inrikes och utrikes flyttningar . .

105 109

Kapitel 3 Företagssektorn och den offentliga sektorn 3.1 Jord-och skogsbruk m. m. . . . 3.2 Byggnadsverksamhet 3.3 Industri 3.4 Servicesektorn

111 111 114 115 117

100 Kapitel 7 Sammanfattning och slutsatser 142 7.1 Befolkningsutveckling och hushållens levnadsvillkor i glesbygden . 142 7.2 Företagssektorn och den offentliga sektorn 143 Appendix A Levnadsstandard och standardnormer — metoder för mätningar av hushållens levnadsvillkor i olika regioner med exempel hämtade från norra glesbygden 145 Appendix B Tabellkatalog 175

Kapitel 4 Den framtida befolkningsutvecklingen i glesbygden 120 4.1 Den kalkylerade befolknings- och näringslivsutvecklingen 120 4.2 Utvecklingen inom olika kommunblock 122 Kapitel 5 Samhällskapitalet i glesbygden 5.1 Kapitalförluster i utflyttningsbygder 5.2 Bostäder 5.3 Kommunernas realkapital . . . . Kapitel 6 Hushållens levnadsvillkor . 6.1 Arbetsmarknadsförhållanden . . 6.2 Inkomster 6.3 Tidsanvändning 6.4 Kvalificerad service

SOU 1972:56

124 124 125 127 131 131 135 136 138

Bilaga 1

Samhällsutvecklingen i glesbygderna1

1 Avgränsningen av gles- och fjärrbygder Glesbygdsområden brukar ofta karaktäriseras av ett för vissa samhällsaktiviteter vikande befolkningsunderlag och ett isolerat läge med avseende på dels kontaktmöjligheter med andra regioner, dels tillgång till såväl detaljhandelsservice som offentlig service. Med karaktäristika av detta slag kan olika områdens relativa glesbygdsgrad urskiljas. En ort eller region bör inte enbart betraktas ur storlekssynpunkt utan även med hänsyn till dess geografiska läge. Vad som i första hand ger upphov till glesbygdsproblem är enligt detta betraktelsesätt ett allt för litet befolkningsunderlag för olika verksamheter samt stora avstånd. Problemens skiftande karaktär motiverar en relativt bred beskrivning av samhällsutvecklingen i glesbygden. Den i föreliggande framställning lämnade redogörelsen skall närmast ses som ett försök att beskriva bakgrunden till glesbygdsproblemens uppkomst. Svårigheterna att ge en fullständig belysning av glesbygdsbefolkningens problem och levnadsvillkor är betydande. De senare ägnas därför speciell uppmärksamhet (se appendix A). I södra och mellersta Sverige har omställningen från jord- och skogsbruk till stadsnäringar kunnat ske med befolkningsomflyttningar över förhållandevis korta avstånd. Befolkningsunderlaget har varit relativt stort och ytan förhållandevis liten varför en i SOU 1972:56

jämförelse med norra Sverige jämn spridning av i första hand industrisektorn har varit möjlig. I Norrland har en mer betydande industriell expansion endast ägt rum i kustlandet och på några få platser i inlandet. De personer som inte har kunnat beredas arbete inom det norrländska jord- och skogsbruket har flyttat relativt långa sträckor för att finna sysselsättning. Det är mot ovanstående bakgrund naturligt att glesbygdsutredningens arbete främst inriktas på skogslänens glesbygdsproblem. Enligt direktiven skall utredningen även kunna ta upp glesbygdsområden i södra och mellersta Sverige som har jämförbara problem. I kapitel 1 diskuterar glesbygdsutredningen glesbygdsbegreppet och framhåller därvid bl. a. att utredningens arbetsfält geografiskt bör avgränsas till de delar av landet där mera påtagliga glesbygdsproblem förekommer. Glesbygdsproblemen definieras som sådana svårigheter för befolkningen som väsentligen har sin grund i låg folktäthet och stora avstånd till service- och arbetsorter. Sådana problem kan anses förekomma där befolkningsunderlaget för olika verksamheter är svagt. När det gäller att avgränsa dessa områden är det klart att uppgifter om den genomsnittliga folktätheten inom administrativa områden är av mindre intresse. Utarbetad inom inrikesdepartementets Expertgrupp för regional utredningsverksamhet, ERU, av dess kansli. 95

Avgörande bör i stället vara underlaget inom olika verksamhetsfält, såsom pendlingsomlanden kring regionernas arbetsplatser. Schematiskt kan de verksamhetsfält som är av betydelse i detta sammanhang sammanföras till lokala respektive regionala aktivitetsområden. Detta har varit en utgångspunkt för den redovisning som lämnas i det följande. Den syftar till att belysa vissa grundläggande förhållanden i de svagast befolkade delarna av landet och jämföra dem med motsvarande förhållanden i landet i övrigt. Som rimliga lokala rörelsefält har därvid avgränsats områden med 30 kilometers radie (fågelvägsavstånd) och som rimliga verksamhetsfält för regionala verksamheter områden med 100 kilometers radie. Motsvarande regionindelning har av ERU använts i andra sammanhang. En avgränsning på detta sätt utan hänsyn till administrativa gränser och till den statistiska uppdelningen i tätorter och glesbebyggelse men med hänsyn till avståndsfaktorn ger en god uppfattning om var underlaget för lokala respektive regionala verksamheter är svagast och var glesbygdsproblemen kan antas vara mest påtagliga GA figur 2:2 och 2:3). För redovisningar av data om de glesbefolkade delarna av landet måste man emellertid göra en avgränsning som tar hänsyn till de administrativa områden för vilka statistiska uppgifter finns tillgängliga. Detta skulle kunna ske genom en anpassning av gränser exempelvis enligt figur 2:2 till kommunblocksgränser. Det kan emellertid också ske genom att som glesbygdskommunblock urskilja de block som har det svagaste lokala befolkningsunderlaget räknat med utgångspunkt från kommunblockscentrum. Så har skett här. Befolkningsunderlagsgränsen för de svagast befolkade blocken har relativt skönsmässigt satts till högst 27 000 invånare inom 30 kilometer från kommunblockscentrum. Därmed anknyts till tidigare grupperingar av landets kommunblock som gjorts i andra sammanhang av ERU. (Jfr not på sid. 4). Sedan underlagsgränsen på detta sätt fastställts blir avgränsningen av glesbygds96

blocken rent mekanisk 1 . Om ett glesbygdspräglat block faller bort eller inte saknar emellertid betydelse i detta sammanhang, då syftet är att avgränsa ett glesbygdsområde och redovisa genomsnittsdata för detta samt att ställa det emot motsvarande data för andra delar av landet. I redovisningarna utnyttjas härvid det sammanfattande namnet norra glesbygden. Området visas i figur 1:1. Med den i rapporten utnyttjade mättekniken återfinns två av de 42 kommunblocken som avgränsats på detta sätt i södra Sverige nämligen Borgholm och Gullspång. Kartan i figur 1:1 kan inte uppfattas som någon avgränsning av de delar av landet där glesbygdsstöd eller dylikt bör förekomma utan endast som en delvis praktiskt (statistiskt) betingad avgränsning av de delar av landet som i den följande redovisningen får representera de med hänsyn till det lokala befolkningsunderlaget svagast befolkade delarna av landet, där glesbygdsproblemen kan antas vara mest uttalade. För att något kunna illustrera variationerna inom norra glesbygden har de allra svagast befolkade delarna av detta område urskiljts. Dessa områden som vanligtvis är belägna utom pendlingsavstånd från mera betydande serviceorter benämns i det följande med det sammanfattande namnet fjärrbygd. Områdena har i allmänhet ett lokalt befolkningsunderlag som understiger 5 000 invånare. Möjligheterna att aggregera statistiska uppgifter för områden som inte avgränsats i administrativa enheter är begränsade. Detta har medfört att förhållandena i fjärrbygden beskrivs med hjälp av enstaka typexempel, vars grundenheter utgörs av församlingar. Enligt en vid redovisning av statistiskt material vanlig avgränsning omfattar glesbebyggelse sådana områden utanför tätorter, vilka definieras som hussamlingar med minst 200 invånare och med mindre än 200 meter 1

Detta kan i enstaka fall leda till att tämligen utpräglade glesbygdsblock inte faller ut som ett glesbygdsblock. Som exempel kan nämnas Krokoms kommunblock i Jämtlands län som till följd av det inom kommunblocket decentralt belägna kommunblockscentrats närhet till Östersund inte uppfyller kriterierna för ett glesbygdskommunblock. SOU 1972: 56

mellan huskropparna. En sådan avgränsning saknar intresse vid analys av glesbygdsproblem. Den torde framför allt ha värde vid upprättandet av byggnadsplaner och planläggning av t. ex. gatu- och vattenledningssystem. Den regionala planeringen gäller dock i allmänhet regioner som omfattar såväl tätbebyggda som glesbebyggda områden mellan vilka pendling kan ske. ERU har i sina utredningar följt regionala indelningar som baseras på områden vilka begränsas av cirklar med 30 och 100 kilometers radie från tätortscentrum. Avsikten är att med grova mått fånga upp de lokala och regionala rörelsefälten för de boende.

block förutses att kommundelscentra måste utpekas. Till norra glesbygden räknas, som tidigare nämnts, 40 kommunblock. De olika kommunblockscentra fyller olika funktioner i service- och arbetsmarknadshänseende. Speciellt viktiga ur servicesynpunkt har Älvsbyn 3 , Strömsund, Lycksele, Kalix, Kiruna och Gällivare ansetts vara. De räknas i inrikesdepartementets ovannämnda skiss till s. k. länsdelscentra. Övriga kommunblockscentra i norra glesbygden betecknas antingen som servicebasorter eller kommuncentra.

Problem som sammanhänger med glesbygdens struktur återfinns i såväl södra som norra Sverige. De är dock mest uttalade inom de delar av den norrländska glesbygden som ligger avlägset i förhållande till de större basorterna. I det följande görs ett försök att ge en allsidig information om befolkningens och näringslivets utveckling i norra glesbygden jämfört med andra delar av landet. Vid jämförelserna delas landets kommunblock upp i följande grupper. 1. Stockholm, 2. Göteborg och Malmö, 3. Större städer, 4. Södra mellanbygden, 5. Norra tätbygden och 6. Norra glesbygden. Som framhållits ovan urskiljs inom norra glesbygden de områden som ligger utom pendlingsavstånd från mer betydande serviceorter och som benämns fjärrbygden.1 Indelningen framgår av figur 1:2. Den regionklassificering, som ERU arbetar med, bygger på befolkningsunderlag. I den framtida regionalpolitiken synes en klassificering av orter krävas som även anger vilken funktion orterna bör fullgöra i regionala sammanhang. Fler kriterier än befolkningsunderlaget måste därvid beaktas, t. ex. en del av dem som återfinns i appendix B. En skiss till klassificeringssystem har under 1971 utarbetats av en arbetsgrupp inom inrikesdepartementet 2 . I skissen urskiljs ett 30-tal s. k. servicebasorter och kommuncentra som föreslås fungera som serviceorter i norra glesbygden. I till ytan stora kommun-

Regiongrupperna karaktäriseras av storleken och graden av koncentration hos befolkningen. Den exakta indelningen är 1. Stockholms A-region. 2. Göteborgs och Malmö/Lund/Trelleborgs Aregioner. 3. Kommunblock med mer än 90 000 invånare i en cirkel med 30 kilometers radie runt kommunblockscentrum. 4. Kommunblock med mer än 27 000 och mindre än 90 000 invånare inom 30 kilometers radie runt kommunblockscentrum samt med mer än 300 000 invånare inom 100 kilometers radie med centrum i samma punkt. 5. Kommunblock med mer än 27 000 och mindre än 90 000 invånare inom 30 kilometers radie runt kommunblockscentrum samt med mindre än 300 000 invånare inom 100 kilometers radie från kommunblockscentrum. 6. Kommunblock med mindre än 27 000 invånare inom 30 kilometers radie runt kommunblockscentrum. 2

Ortsklassificering i ett regionalpolitiskt handlingsprogram, DS In 1971:7

3 T

.

.

Ingår i primära centrat Luleå. 7-SOU 1972:56

^ 7600

+ ^*— >

NORRA GLESBYGDEN gräns för norra glesbygden 7500 kommunblocksgräns inom norra glesbygden länsgräns 7400

KARESUANDO MUODOSLOMPOLO KIRUNA VITTANGI JUNOSUANDO PAJALA GÄLLIVARE

'••••*..,

HAKKAS

-. ••:..* r x J K .

7100 JOKKMOKK

Ö V E R T O R N E Ä

VUOLLER.M

Ö V E R K A U X

KÅBDALIS ARJEPLOG HAPARANDA KALIX SESKARÖ ÄLVSBYN TÄRNA ARVIDSJAUR SORSELE GLOMMERTRÄSK DIKANÄS MALA JÖRN STORUMAN NORSJÖ BASTUTRÄSK VILHELMINA LYCKSELE GÄDDEDE DOROTEA VINDELN ROBERT

1 KORPILOMBOLO

ÅSELE HOTING

1800 VÄNNÄS

FREDRIKA

STRÖMSUND SOLBERG FÖLLINGE JUNSELE N O R D M A L I N G BJÖRNA RAMSELE BREDBYN ARE JÄRPEN HAMMARSTRAND NORDINGRAVALLEN

7000 SVENSTAVIK BRÄCKE FUNÄSDALEN ANGE HEDE

6900 LIDEN FRÄNSTA

RAMSJÖ SVEG BERGSJÖ KÅRBÖLE BJURAKER IDRE LOS SARNA HAMRA

6800 EDSBYN ÄLVDALEN TRANSTRAND ORSA l l M A RÄTTVIK OCKELBO SYSSLEBÄCK M A i U N G LEKSAND

6700 VANSBRO ÖSTERFÄRNEBO TORSBY

KYRKHEDEN

6600 ÅRJÄNG STRÖMSTAD GULLSPÅNG

6500 BENGTSFORS

FARGELANDA VALDEMARSVIK KISA

6400 ÅSEDA HÖGSBY MÖNSTERÅS BORGHOLM LESSEBO TINGSRYD MÖRBYLÅNGA

6300 KYRKHULT

ERINGSBODA

TORHAMN

1700 Figur 1:1 Norra glesbygden Anm. Den heldragna linjen avgränsar de kommunblock som ingår i norra glesbygden. Indelningen avser förhållandena 1.1.1971. Ett antal orter har markerats med punkt och bygynnelsebokstav. Fullständiga ortsnamn finns utskrivet till höger om kartan i jämnhöjd med orten. Samtliga kommunblockscentra i norra glesbygden är utsatta på kartan. Dessutom har en del orter, vilka av länsstyrelserna angivits som serviceorter, i norra glesbygden och sydöstra Sverige markerats.

KOMMUNBLOCKSGRUPPER I Stockholm Göteborg och Malmö Större städer Södra mellanbygden Norra tätbygden Norra glesbygden

Figur 1: 2 Kommunblocken indelade i grupper efter det lokala och regionala, befolkningsunderlaget enligt indelningen 1.1.1971 99

2.

Hushållssektorn

2.1 Befolkningsunderlag och befolkningsutveckling1 Folkmängden i Sverige ökade under 1960-talet med i genomsnitt omkring 50 000 personer per år. Nettoinvandringen från utlandet svarade för omkring hälften av denna befolkningsökning. Det är dock i huvudsak regioner med ett lokalt befolkningsunderlag överstigande 90 000 invånare, som har inregistrerat en befolkningsökning. I stort sett förekom folkminskning i de delar av landet, där den lokala befolkningen uppgick till mindre än 50 000 invånare. Sådana områden förekommer främst i Norrland och nordvästra Svealand — skogslänen — samt östra Uppland, nordöstra Småland och sydöstra Skåne. Samtliga kommunblock i norra glesbygden, utom Kiruna och Kalix, hade sjunkande befolkningstal under andra hälften av 60talet. Omkring en tredjedel av glesbygdsblocken registrerade en befolkningsminskning på mer än 2 % per år. Bland övriga kommunblock i Sverige var det bara 2 av omkring 200 block som hade en så kraftig befolkningsminskning — Sollefteå och Ljusnarsberg. Denna utveckling belyses av figur 2:1. Av den framgår att de allra flesta delarna av norra Sverige uppvisar stora befolkningsförluster under 60-talets senare hälft. Stora delar av Norrlands inland består, som visas i figur 2:2, av områden med ett lokalt befolkningsunderlag som understiger 5 000 invånare. Det är dessa områden som i den fortsatta framställningen kommer att benämnas fjärrbygden. Som exempel på befolkningsunderlaget i fjärrbygdens orter kan nämnas Gäddede med 2 000 invånare samt Funäsdalen och Hede med 3 000 invånare vardera inom 30 kilometers radie från centrum. I dessa områden reducerades de lokala befolkningstalen med mer än 20 % under 60-talet. Av figur 2:3 framgår att för större delen av fjärrbygden även det regionala befolkningsunderlaget är begränsat. Antalet invåna100

re inom 100 kilometers radie understiger 50 000. De lokala och regionala befolkningsunderlagen i norra glesbygden år 1965 illustreras även i figur 2:4 a-d. Den första figuren (2:4 a) visar hur stor folkmängd som bor på .olika avstånd från tätorterna med minst 1 000 invånare. I figur 2:4 b visas bl. a. att drygt 250 000 personer bor närmare än 30 kilometer från tätorter med 3 000 invånare. Närmare än 30 kilometer från kommunblockscentrum bor 400 000 invånare (figur 2:4 c). Drygt 100 000 personer av norra glesbygdens närmare 500 000 invånare har närmare än 3 mil till en tätort med 10 000 invånare (figur 2:4 d). Avståndsrelationerna mellan tätorterna och norra glesbygdens befolkning i figur 2:4 har beräknats oavsett om den närmaste tätorten ligger i eller utanför norra glesbygden. Som framgår av figur 2:2 och appendix B finns det inte några platser i södra och mellersta Sverige med färre än 27 000 invånare inom 30 kilometers radie, frånsett Borgholm och Gullspång samt de nordligaste delarna av Värmland och Dalarna. 2 I förhållande till norra Sverige är befolkningsnedgångarna små i de södra delarna, se figur 2:1. Utanför de ovan nämnda områdena med minskande befolkning, som i stort motsvarar det allmänna stödområdet, kan två områden med mera anmärkningsvärda befolkningsminskningar under 60-talet urskiljas. Det ena omfattar norra Blekinge och sydöstra Småland, medan det andra ligger i nordöstra

Befolkningsunderlag och befolkningsutveckling för enskilda kommunblock i norra glesbygden och orter i fjärrbygden redovisas i appendix B. Den framtida glesbygdsutvecklingen diskuteras främst i avsnitt 4. 1

o

Mättekniken innebär att alla invånare inom 30 kilometers radie från kommunblockscentrum räknas. I de fall större tätorter ligger inom 30 kilometer från kommunblockscentrum räknas dessa till centrats lokala befolkningsunderlag. Borgholm med 17 000 invånare och Gullspång med 24 000 invånare inom 30 kilometers radie saknar i stor utsträckning sådana kringliggande tätorter. Bland andra kommunblockscentra med litet lokalt befolkningsunderlag i södra och mellersta Sverige kan nämnas Kisa och Taunum med 30 000 invånare vardera och Askersund med 29 000 invånare inom 30 kilometers radie. SOU 1972:56

KARESUANDO MUODOSLOMPOLO KIRUNA VITTANGI JUNOSUANDO PAJALA GÄLLIVARE HAKKAS

KORPILOMBOLO

JOKKMOKK VUOLLERIM

ÖVERTORNEÅ ÖVERKALIX

KÅBDALIS ARJEPLOG HAPARANDA KALIX SESKARÖ ÄLVSBYN TÄRNA ARVIDSJAUR SORSELE GLOMMERTRÄSK DIKANÄS MALA JÖRN STORUMAN NORSJÖ BASTUTRÄSK VILHELMINA LYCKSELE GÄDDEDE DOROTEA VINDELN ROBERTSFORS ÅSELE HOTING FREDRIKA VÄNNÄS STRÖMSUND SOLBERG FÖLLINGE JUNSELE N O R D M A L I N G BJÖRNA AMSELE BREDBYN RE JÄRPEN HAMMARSTRAND NORDINGRÅVALLEN

7000 SVENSTAVIK BRÄCKE FUNÄSDALEN ANGE HEDE

6900 LIDEN FRÄNSTA

RAMSJÖ SVEG BERGSJÖ KÅRBÖLE BJURÅKER IDRE LOS SÄRNA HAMRA

6800 EDSBYN ÄLVDALEN TRANSTRAND ORSA LIMA RÄTTVIK OCKELBO SYSSLEBÄCK M A L U N G LEKSAND

6700 VANSBRO ÖSTERFÄRNEBO TORSBY KYRKHEDEN

6600 STRÖMSTAD GULLSPÅNG

6500 BENGTSFORS

FÄRGELANDA VALDEMARSVIK KISA

6400 ÅSEDA HÖGSBY MÖNSTERÅS BORGHOLM LESSEBO , TINGSRYD MÖRBYLÅNGA

6300 KYRKHULT

ERINGSBODA

TORHAMN

1700 Figur 2:1 Det lokala befolkningsunderlagets relativa förändring 1965-1970. Kartan visar totalbefolkningens relativa förändring inom avståndet 30 km från mätpunkterna. Befolkningen 1965 = 100. Källa: FoB 1965, Folkmängd 31.12.1969 och ERU:s datapaket GEDAP.

KARESUANDO MUODOSLOMPOLO KIRUNA VITTANGI JUNOSUANDO PAJALA GÄLLIVARE HAKKAS KORPILOMBOLO JOKKMOKK

O V E R T O R N E A

VUOLLER.M

Ö V E R K A U X

KÅBDALIS ARJEPLOG HAPARANDA KALIX SESKARÖ ÄLVSBYN TÄRNA ARVIDSJAUR SORSELE GLOMMERTRÄSK DIKANÄS MALA JÖRN STORUMAN NORSJÖ BASTUTRÄSK VILHELMINA LYCKSELE GÄDDEDE DOROTEA VINDELN ROBERTSF< ÅSELE HOTING

7100 1800

FREDRIKA

VÄNNÄS

STRÖMSUND SOLBERG FÖLLINGE JUNSELE N O R D M A L I N G BJÖRNA AMSELE BREDBYN RE JÄRPEN HAMMARSTRAND NORDINGRÅVALLEN

7000 SVENSTAVIK BRÄCKE FUNÄSDALEN ANGE HEDE

6900 LIDEN FRÄNSTA

RAMSJÖ SVEG BERGSJÖ KÅRBÖLE BJURÅKER IDRE LOS SARNA HAMRA

6800 EDSBYN ÄLVDALEN TRANSTRAND ORSA LIMA RÄTTVIK OCKELBO SYSSLEBÄCK M A L U N G LEKSAND

6700 VANSBRO ÖSTERFÄRNEBO TORSBY

KYRKHEDEN

6600 STRÖMSTAD GULLSPÅNG

6500 BENGTSFORS

FARGELANDA VALDEMARSVIK KISA

6400 ÅSEDA HÖGSBY MÖNSTERÅS BORGHOLM LESSEBO TINGSRYD MÖRBYLÅNGA ERINGSBODA KYRKHULT

6300 TORHAMN

1700 Figur 2:2 Lokalt befolkningsunderlag 1970 Figuren visar antalet invånare i 1000-tal inom avståndet 30 km från mätpunkterna. Fjärrbygden består av det område som har ett befolkningsunderlag som avgränsas av 5000-isaritmen. Beträffande orternas lokala befolkningsunderlag hänvisas även till appendix B Källa: SOS, Folkmängd 31.12.1969 och ERU:s datapaket GEDAP.

KARESUANDO MUODOSLOMPOLO KIRUNA VITTANGI JUNOSUANDO PAJALA GÄLLIVARE HAKKAS

EF. r . 1 0 0 km 100-tal invånare

KORPILOMBOLO

JOKKMOKK

ÖVERTORNEÅ

VUOLLERIM

-

10 50 100

ÖVERKALIX

KÅBDALIS ARJEPLOG HAPARANDA KALIX SESKARÖ ÄLVSBYN TÄRNA ARVIDSJAUR SORSELE GLOMMERTRÄSK DIKANÄS MALA JÖRN STORUMAN NORSJÖ BASTUTRÄSK VILHELMINA LYCKSELE GÄDDEDE DOROTEA VINDELN ROBERTSFORS ÅSELE HOTING

7100 1800

FREDRIKA

VÄNNÄS

STRÖMSUND SOLBERG FÖLLINGE JUNSELE N O R D M A L I N G BJÖRNA AMSELE BREDBYN RE JÄRPEN HAMMARSTRAND NORDINGRÅVALLEN

7000 SVENSTAVIK BRÄCKE LIDEN FUNASDALEN ANGE FRANSTA HEDE

6900 RAMSJÖ SVEG BERGSJÖ KÅRBÖLE BJURÅKER IDRE LOS SARNA HAMRA

6800 EDSBYN ÄLVDALEN TRANSTRAND ORSA LIMA RÄTTVIK OCKELBO SYSSLEBÄCK M A L U N G LEKSAND

6700 VANSBRO ÖSTERFÄRNEBO TORSBY KYRKHEDEN

6600 STRÖMSTAD GULLSPÅNG

6500 BENGTSFORS

FÄRGELANDA VALDEMARSVIK KISA

6400 ASEDA HOGSBY MÖNSTERÅS BORGHOLM

nNGSRYD

MÖRBYLÅNGA

KYRKHULT

ERINGSBODA

TORHAMN

1700 Figur 2:3 Regionalt befolkningsunderlag 1970 Figuren visar antal invånare i tusental inom avståndet 100 kilometer från mätpunkterna. Källa: SOS, Folkmängd 31.12.1969 och ERU:s datapaket GEDAP.

Småland och södra Östergötland. Befolkningsnedgångar på mellan 10 % och 20 % under 60-talet är där inte ovanliga. Det lokala befolkningsunderlaget är i dessa områden dock betydligt större än i norra glesbygden, varför möjligheterna är större att tillgodose befolkningen med service. Områ-

dena med minsta befolkningstätheten i södra och mellersta Sverige finns i södra Östergötland där det lokala underlaget ligger på mellan 20 000 och 40 000 invånare och i norra Blekinge där det är drygt 40 000 invånare.

Figur 2: 4 Norra glesbygdens befolknings bosättning i förhållande till närmaste: Figuren skall läsas på följande sätt, se krysset i figur a: 400 000 av.472 000 invånare i norra glesbygden (vänstra lodräta axeln) bor närmare än 30 km (vågräta axeln) från en tätort med minst 1 000 invånare vare sig orten ligger inom eller utanför norra glesbygden. Förhållandena avser år 1965. Inv. 1000 tal 500-

> '5

40 50

a tätort med minst 1 000 invånare

3Ö0km

"5

40 50

b tätort med minst 3 000 invånare

Inv. 1000 tal

Inv. 1000 tal

500-

500-

10.000 Kommun block centrum

"5

c

30 40 50

kommunblockscentrum

—*

30 40 50

d tätort med minst 10 000 invånare

SOU 1972:56

KARESUANDO MUODOSLOMPOLO KIRUNA VITTANGI JUNOSUANDO PAJALA GÄLLIVARE HAKKAS

KORPILOMBOLO

JOKKMOKK

ÖVERTORNEÅ

VUOLLERIM

ÖVERKALIX

KÅBDALIS ARJEPLOG HAPARANDA KALIX SESKARÖ ALVSBYN TÄRNA ARVIDSJAUR SORSELE GLOMMERTRÄSK DIKANAS MALA JÖRN STORUMAN NORSJÖ BASTUTRÄSK VILHELMINA LYCKSELE GÄDDEDE DOROTEA VINDELN ROBERTSFOR ÅSELE HOTING

1800 FREDRIKA

VÄNNÄS

STRÖMSUND SOLBERG FÖLLINGE JUNSELE NORDMALING BJÖRNA RAMSELE BREDBYN ÅRE JÄRPEN HAMMARSTRAND NORDINGRÅVALLEN SVENSTAVIK BRÄCKE FUNÄSDALEN ANGE HEDE

LIDEN FRÄNSTA

RAMSJÖ SVEG BERGSJÖ KÅRBÖLE BJURÅKER IDRE LOS SÄRNA H A M R A EDSBYN ÄLVDALEN TRANSTRAND ORSA LIMA RATTVIK OCKELBO SYSSLEBÄCK M A L U N G LEKSAND

6700 VANSBRO ÖSTERFÄRNEBO TORSBY

KYRKHEDEN

6600 STRÖMSTAD GULLSPÅNG

6500 BENGTSFORS

VALDEMARSVIK KISA

ASEDA HÖGSBY MÖNSTERÅS BORGHOLM LESSEBO

6200 TINGSRYD

MORBYLÅNGA

KYRKHULT

ERINGSBODA

TORHAMN

1700 Figur 2:5 Andel av befolkningen som är över 65 år 1965 (procent)

KARESUANDO MUODOSLOMPOLO KIRUNA VITTANGI JUNOSUANDO PAJALA GÄLLIVARE HAKKAS

KORPILOMBOLO ÖVERTORNEÅ

VUOLLERIM

ÖVERKALIX

KÅBDALIS ARJEPLOG HAPARANDA KALIX SESKARÖ ALVSBYN TÄRNA ARVIDSJAUR SORSELE GLOMMERTRÄSK DIKANÄS MALA JÖRN STORUMAN NORSJÖ BASTUTRÄSK VILHELMINA LYCKSELE GÄDDEDE DOROTEA VINDELN ROBERTSFORS ÅSELE HOTING

1800 VÄNNÄS

FREDRIKA

STRÖMSUND SOLBERG FÖLLINGE JUNSELE N O R D M A L I N G BJÖRNA AMSELE BREDBYN JÄRPEN HAMMARSTRAND NORDINGRÅVALLEN SVENSTAVIK BRÄCKE LIDEN FUNÄSDALEN ANGE FRÄNSTA HEDE RAMSJÖ SVEG BERGSJÖ KÅRBÖLE BJURÅKER IDRE LOS SÄRNA H A M R A EDSBYN ÄLVDALEN TRANSTRAND ORSA LIMA RATTVIK OCKELBO SYSSLEBÄCK M A L U N G LEKSAND VANSBRO ÖSTERFÄRNEBO TORSBY

KYRKHEDEN

STRÖMSTAD GULLSPÅNG

BENGTSFORS

FARGELANDA VALDEMARSVIK KISA

6400 ASEDA HOGSBY MÖNSTERÅS BORGHOLM LESSEBO TINGSRYD M Ö R B Y L Å N G A KYRKHULT TORHAMN

1700 Figur 2:6 Andel av befolkningen som är under 15 år 1965 (procent)

ERINGSBODA

2.2 Åldersstruktur, könsfördelning och födelseöverskott Åldersstruktur Befolkningens åldersstruktur har förändrats väsentligt i landet som helhet under de senaste årtiondena. Som exempel kan nämnas att det år 1950 fanns ungefär 700 000 personer i landet i åldern över 65 år. Denna åldersgrupp har fram till 1971 ökat med ca 400 000 personer, vilket innebär att dess befolkningsandel har ökat från 10% till 14 % under de senaste 20 åren. Den relativa ökningen är snabbare i glesbygdsområdena än i övriga delar av landet. Medan totalbefolkningen i norra glesbygden minskade med 14 % under perioden 1960-1965, var minskningen i gruppen över 65 år endast 1 %. År 1969 bodde omkring 67 000 personer i åldrarna över 65 år i norra glesbygden. Som en jämförelse kan nämnas att motsvarande tal 1950 och 1960 var 47 000 och 54 000 personer i dessa åldrar. Av kartläggningar som bl. a. har utförts inom glesbygdsforskningen vid Umeå universitet 1 framgår att hög andel av personer över 65 år återfinns i mellersta Norrland och de nordligaste delarna av norra Mellansverige. Höga andelar för dessa åldersklasser finns även i randområden till större befolkningscentra i södra och mellersta Sverige. Detta visas i figur 2:5, i vilken avvikelser från riksgenomsnittets 12 % markerats. Fjärrbygden i Jämtlands och Kopparbergs län har förhållandevis hög andel äldre personer, medan den låga andelen i åldrarna 65 år och över i Västerbotten och Norrbotten även gäller för fjärrbygden i dessa län. Av länsplanering 1967 och länsprogram 1970 framgår att andelarna äldre personer i de båda nordligaste länen kommer att öka väsentligt fram till år 1980 om nuvarande utvecklingstendenser fortsätter. Enligt prognos 2 i länsplanering 1967 kommer år 1980 mer än 30 % av befolkningen att bestå av äldre personer i bl. a. Överkalix, Övertorneå, Pajala och Jokkmokks kommunblock. 2 De lägsta åldersklasserna - upp till 15 år SOU 1972: 56

- har ungefär lika stora befolkningsandelar i alla kommunblocksgrupper i landet. Anmärkningsvärt är att norra glesbygden år 1965 hade en högre andel, 22 %, än genomsnittet för riket, 21 %. Av figur 2:6 och appendix B framgår att medan kommunblocken i Jämtlands län år 1965 i allmänhet hade lägre andelar än riksgenomsnittet så hade Norrbottens kommunblock ofta högre. Det kan t. ex. nämnas att i Övertorneå, Pajala, Gällivare och Kiruna mer än 28 % av befolkningen utgjordes av barn och ungdomar upp till 15 år. Som exempel på utvecklingen i fjärrbygden visas i figurerna 2:7 och 2:8 åldersstrukturen för Sorsele kommunblock för åren 1965 och 1990. 3 Det framgår att andelen av befolkningen under 25 år kommer att minska enligt prognosen. Detsamma gäller för befolkningen i åldrarna 4 0 - 5 9 år, medan förhållandet är det motsatta för åldersgrupperna 2 5 - 3 9 år och 6 0 - w år. Även om den valda tekniken för beräkningarna kan medföra att vissa utvecklingsdrag överbetonas, så torde de spegla det väsentliga förhållandet att den starka utflyttning som drabbat norra glesbygden i första hand gäller den yngre befolkningen. Mer förvånande är att enligt prognosen andelen personer i åldrarna mellan 25—40 år kommer att öka. Motsvarande utveckling i hela riket framgår av figur 2:9 som visar åldersstrukturen år 1965 och figur 2:10 som visar en prognos för år 1990. Utvecklingen i Sorsele kommunblock fram till år 1990 kan innebära att antalet personer över 65 år ökar från 650 till närmare 1 400 trots en total befolkningsminskning. Åldersklasserna 0 - 1 5 år beräknas reduceras från 1 200 till 630 personer. Se rapport nr 5 i serien Glesbygdsforskningen utgiven av geografiska institutionen vid Umeå universitet. 2

3 Utgår från länsstyrelsernas bedömningar av den troliga framtida utvecklingen av näringslivet i länet. Uppgifterna är beräknade med hjälp av den ADB-modell som har utarbetats inom ramen för länsplaneringen. 105

\

65 100

%%

ANTAL KVINNOR 14 21 40 87 106 99 99 88

Å LDE R

, "i 90

i

17<S

98 119 134 163 160 148 152 131 124 127 202 226 199 » 176 2389

46 ANTAL MÄN 5 14 50

ANTAL KVINNOR 4 15

ÅLDER

ANTAL MÄN 3 13 36 51 81 137 135 182 178 197 204 155 131 136 172 217 221 230 157^

i

95 82 67 78 93

i

ill

i

i

i

75 71

,1 1 40

1 1

1 1

79 96 98 106

105 98 103

J

i

111 1 103 < „ — i — \ — i — i — 0 , 1652 %%

Figur 2: 7 Åldersstrukturen i Sorsele kommunblock 1965. Källa: FoB 1965

95 108 1 104 95 i—• '• 1563

_J •

Figur 2:8 Framräknad åldersstruktur för Sorsele kommunblock 1990. Källa: ADB-modell för länsprognos, Länsstyrelsen i Västerbottens län

ANTAL 4 992 19005 46 74»

ré k

7123 26070 62002

i

i

132992 191607

I 1,

262*55

234434 261034 263603 364032 2342.9

1 1

1 I

1 I

.

t

302470 260741

| 1

6 Åldersstrukturen

i

hela

%

i 276262

• i i

i

i

H

24333 62312

, 1 i i

. •

366976 3116209

i

i 8

1 1

i

286278 277902 271876 4 172982

| !1 _J

i

233766 | I

1 1 211774 „ . 1

9255 30113 74571 124678 170760 204115 20302t 206025

ii

i

i

i

*•

i

1 1 1 1

271091 B 4233014

riket

Figur 2:10 Framräknad åldersstruktur för hela riket 1990.

Det kan nämnas att i Sorsele kommer enligt den prognos som här har presenterats andelen personer i yrkesverksam ålder ( 2 0 - 6 4 år) att minska från 54,7 % till 51,3 % under åren 1965 till 1990. De ekonomiska konsekvenserna för kommunerna om åldersstrukturen förändras på ovan angivna sätt kan bli betydande. En väsentlig uppgift för glesbygdspolitiken är att ge stöd till sådana befolkningsgrupper som har begränsade möjligheter att förflytta sig till olika serviceutbud. Därvid krävs bl. a. detaljkunskap om den geografis-

ka fördelningen av personer i olika åldersklasser. Som exempel på en sådan kartläggning visas i figur 2:11 förhållandena i Sorsele kommunblock år 1969. I figuren, som utarbetats inom ramen för glesbygdsforskningen vid Umeå universitet, visas fördelningen av personer i åldrarna över 65 år. Det framgår att huvudparten - närmare 400 personer - av de äldre bor inom kommuncentrats omgivande 30-kilometerszon. Utanför denna zon bor omkring 250 personer i denna åldersgrupp.

Figur 2:9 1965

Källa: FoB 1965

106 SOU 1972: 56

— + — +

Riksgräns Länsgräns

— 3*^^*=^^* •—

Kommungräns Järnväg • Landsväg

Figur 2:11 Antal personer över 65 år i olika delar av Sorsele kommunblock år 1969. (Rutornas storlek motsvarar 25 kvadratkilometer)

Könsfördelning

Källa: FoB 1965.

Andelen män och kvinnor varierar i olika åldersklasser. Kvinnorna blir fler än männen först i åldrarna över 55 år, då kvinnoandelen snabbt ökar. Detta kan sägas gälla generellt för riket och speciellt för norra glesbygden. En detaljstudie har gjorts för de delar av norra glesbygden som ligger i Västerbottens län. Könsfördelningen har undersökts för befolkningen inom och utanför tätorter år 1965 (enligt SCB:s definitioner). Här erhålles en mer differentierad bild av könsproportionerna. Av figur 2:12 framgår att variationerna följer både ålder och bebyggelsetyp. I de undersökta tätorterna är kvinnorna i majoritet i åldrarna mellan 15—40 år och över 60 år. Motsvarande fördelning för hela riket återfinns i tätorter med upp till 2 000

SOU 1972:56

107 Könsfördelningen i olika kommunblocksgrupper år 1965 framgår av tabell 2:1. Största kvinnounderskottet fanns i norra glesbygden, medan Stockholm, Göteborg och Malmö hade ett kvinnoöverskott. Tabell 2:1

Könsfördelning 1965. Antal kvinnor per 1 000 män

Stockholm Göteborg och Malmö Större städer Södra mellanbygden Norra tätbygden Norra glesbygden Hela riket

1071 1023 1009 958 985 923 1002

Antal kvinnor per lOOOmän

1400 UTANFOR TÄTORTER 1200

1000 600 Antal kvinnor per 1000män I4UU

U T A N F O R

TÄTORTER

1200 1000

år

Figur 2:12 Antal kvinnor per 1 000 män i olika åldersklasser inom de områden av norra glesbygden som ligger i Västerbottens län 1965. 5 ar

invånare. Som en jämförelse visas i figur 2:13 könsfördelningen för hela riket dels i samtliga tätorter och dels utanför tätorterna. Utanför tätorterna är kvinnorna i minoritet i alla åldersklasser med en kraftig minskning i åldrarna 2 0 - 2 4 år. Detta förhållande gäller såväl för de undersökta områdena i norra glesbygden somjför hela landet.

800 J

Figur 2:13 Antal kvinnor per 1 000 män i olika åldersklasser i hela riket 1965. Källa: FoB 1965

Tabell 2:2 Födelseöverskott i norra glesbygden 1966-1970.

Födelseöversko 11

Födelseöverskott per 1 00D av medelfolkmängden

En av anledningarna till befolkningsminskningen i norra glesbygden är att födelseöverskottet 1 krymper och ibland t. o. m. blir negativt. Utvecklingen illustreras i tabell 2:2 för åren 1966-1970. De delar av norra glesbygden som ligger inom BD, AC och Z län särredovisas. Det framgår av tabellen att födelseöverskottet har avtagit påtagligt i norra glesbygden och bytts i ett underskott. Minskningstakten varierar inom området. I glesbygdsområdet som helhet är minskningen snabbare än för hela riket, vilket bl. a. förklaras av den ogynnsamma åldersfördelningen. Under perioden 1966-1970 reducerades födelseöver-

1966 1967

108 Norra glesbygden 3,6 2,7 därav i BD 8,6 7,9 AC 3,8 3,5 Z 0,8 - 1 , 1 övriga län-0,1 - 1 , 2 Hela riket 5,7 5,2

1968 1969 1970 0,9 6,2 1,8 -2,4 -3,3 3,9

-0,5 4,4 -0,3 -3,1 -4,2 3,0

-0,1 4,9 -0,3 -3,7 -3,2 3,7

Källa: SOS, Befolkningsförändringar 196", 1968, 1969, 1970 SM, Be 1967:12.

Med födelseöverskott menas den befdkningsförändring som erhålls om hänsyn endast tas till antalet födda och döda under en tilsperiod (redovisas vanligen i promille av mtdelfolkmängden). SOU 1)72: 56

pen större städer registrerade en flyttningsvinst på ungefär 14 000 personer under samma period. Kartläggningarna av flyttningsströmmarnas omfattning och riktning visar att en betydande inflyttning även sker till flera av de orter för vilka en nettoutflyttning kan konstateras. Av figur 2:15 framgår att norra glesbygden förlorade ca 10 000 RIKSGENOMSNITT personer under år 1969 till övriga riket. AC Bruttoutflyttningen var dock i. det närmaste dubbelt så stor. Den största flyttningsströmmen går mellan norra glesbygden och norra tätbygden, vilket till en del kan förklaras av att områdena gränsar till varandra. De flesta •67 -68 -69 - 7 0 Ar 1965 - 6 6 flyttningarna är relativt korta. Omkring 4 000 flyttade till de tre storstäderna samtiFigur 2:14 Skillnader i antalet levande digt som ca 1 800 flyttade från dessa till födda barn mellan riket och några utvalda norra glesbygden. Den omfattande bruttoinlän 1965 — 1970. Avvikelser från riksgenomflyttningen till norra glesbygden kan göra snittet per år i procentenheter. det motiverat att tala om en flyttningscirkel Källa: O Erson, Geografiska institutionen, Umeå för glesbygden.1 universitet.

skottet för norra glesbygden med 3,7 promilleenheter medan motsvarande tal för riket var 2,0 promilleenheter. Endast de delar av Norrbottens län som ingår i norra glesbygden uppvisar ett positivt födelseöverskott från år 1969. Dessa områden har även under hela femårsperioden ett födelseöverskott som överstiger rikets. Den fortgående minskningen är emellertid betydligt snabbare än för landet i sin helhet. Ett annat sätt att beskriva befolkningsstrukturens förändringar i olika områden är att studera antalet levande födda barn — nativiteten. Skillnaderna i nativitet mellan regionerna, som visas i figur 2:14, beror främst på kvinnornas åldersfördelning. I samtliga län i figuren utom i Stockholms län är nativiteten sjunkande i förhållande till riksgenomsnittet.

Utflyttningen från norra glesbygden går ofta etappvis. I en undersökning i anslutning till 1960 års folkräkning 2 hävdas att en successiv nettoutflyttning går från perifera områden mot allt större tätorter. I ett enkelt exempel visas detta förhållande. Det är hämtat från urvalsområdet Östersund norska gränsen och innefattar omflyttningarna mellan kommunerna Åre, Undersåker, Mörsil och Östersund under perioden 1 9 5 0 1960. Åre -*• Undersåker -*• Mörsil -* Östersund -10 -18 -50 Exemplet ovan visar hur den mest perifera kommunen, Åre, har en nettoförlust på 10 personer i flyttningsutbyte med Undersåker som i sin tur har nettoavtappning Det bör i detta sammanhang påpekas att de registrerade flyttningarna, dvs. de som sker över en administrativ gräns, blir förhållandevis längre i Norrland än i södra Sverige. Den oregistrerade flyttningen inom norrlandsförsamlingarna kommer inte med. Flyttningar över motsvarande sträckor i Syd- och Mellansverige sker ofta över administrativa gränser och registreras följaktligen.

2.3 Inrikes och utrikes flyttningar Under treårsperioden 1967-1969 var den inrikes nettoinflyttningen till de tre storstäderna nära 50 000 människor. RegiongrupSOU 1972:56

2 Arne Jacobsson. Omflyttningen 1950-1960, Lund 1969

i

Sverige

NORRA GLESBYGDENS FLYTTNINGSBILD 1969. Inflyttare

Utflyttare NORRA GLESBYGDEN

NORRA TÄTBYGDE

2 SÖDRA MELLANBYGDEN

<

STÖRRE STÄDER

463 ST

GÖTEBORG OCH MALMÖ

,042

STOCKHOLM

<

UTLANDET

Figur 2:15 Norra glesbygdens flyttningsbild 1969. Högra figurhalvan visar utflyttningen (20 187 personer) från norra glesbygden fördelad på övriga kommunblocksgrupper. Den vänstra halvan visar inflyttningen (10 715 personer) till norra glesbygden. Källa: Befolkningsförändringar 1969

( - 18) gentemot den närmre Östersund belägna Mörsils kommun osv. Åre och Undersåker har också direkta flyttningsförluster gentemot Östersund. Enkelriktningen i nettoflyttningarna är således mycket påtaglig. Inflyttningen till norra glesbygden från utlandet består till största delen av skandinaver och då främst finska medborgare. Drygt 10 % av den totala inflyttningen till norra glesbygden motsvarades år 1969 av från utlandet inflyttade. Utflyttningen till utlandet från området var samma år endast 0,2 % av den totala utflyttningen. Som en jämförelse kan nämnas att norra glesbygdens andel av den totala utflyttningen från landet fortfarande motsvarar 0,2 % medan inflyttningsandelen endast är 1,8 %.

110 SOU 1972: 56

3 Företagssektorn sektorn

och den offentliga

Ett välkänt drag i den nuvarande näringslivsutvecklingen är att kapitalintensiteten inom jordbruket och industrin ökar snabbt, samtidigt som antalet sysselsatta i dessa sektorer minskar. Ett annat framträdande drag i näringsutvecklingen är servicesektorns snabba tillväxt. I föreliggande avsnitt ges en kortfattad översikt över den hittillsvarande regionala utvecklingen. För varje näringsgren diskuteras därvid med utgångspunkt från prognos 2 i länsplanering 1967, vissa regionala utvärderingar av 1970 års långtidsutredning. Utvärderingarna, som presenteras i form av räkneexempel, förutsätter en i förhållande till 1960-talets senare del oförändrad regional- och näringspolitik. Det statistiska underlagets art medför i allmänhet att kalkylerna måste ges en schematisk karaktär. I figur 3:1 ges en översiktlig bild av näringslivsstrukturen i olika grupper av kommunblock för åren 1965 och 1975. Industrin uppvisar i fråga om andelen förvärvsarbetande, de lägsta värdena i Stockholm och norra glesbygden, dvs. i de tätast respektive glesast befolkade delarna av landet. Byggnadsverksamheten har jämförelsevis stor betydelse i Norrland. Servicesektorn svarar för inte mindre än 65 % av den totala sysselsättningen i Stockholm medan motsvarande andel i norra glesbygden endast är 37 %. I det följande behandlas i huvudsak utvecklingen inom norra glesbygden. Statistiken medger vanligtvis inte någon särredovisning för näringslivsutvecklingen inom fjärrbygden. I appendix B visas emellertid näringslivsstrukturen för några utvalda orter inom fjärrbygden. Det framgår bl. a. att industrisysselsättningen i dessa orterår 1969 var obetydlig. I Sorsele var de industrisysselsatta 26 personer enligt industristatistiken. Orten är en av de största inom fjärrbygden och hade totalt omkring 300 personer sysselsatta i företag med fler än 5 anställda. För Gäddede med sammanlagt 142 sysselsatta i företag av denna storlek 1 saknades helt industriföretag. SOU 1972:56

3.1 Jord- och skogsbruk m. m. Betydande arbetskraftsresurser har under årens lopp överförts från jord- och skogsbruk till andra näringar. I hela landet minskade sysselsättningen inom dessa näringar med närmare 100 000 personer under perioden 1960 till 1965. Det senare året uppgick andelen förvärvsarbetande inom sektorerna till i genomsnitt 12%. Av figur 3:2 framgår att andelen förvärvsarbetande inom jord- och skogsbruken är speciellt hög inom norra glesbygden. För större delen av området gäller att år 1965 mer än 18% av de förvärvsarbetande var sysselsatta inom dessa sektorer. Av landets jordbruksenheter var år 1966 närmare 12 % större än 30 ha. I övre Norrland (Västerbottens och Norrbottens län) uppgick motsvarande andel till endast 1 %. Detta är en huvudorsak till den stora reduktionen av det norrländska jordbruket, eftersom nedläggningarna i första hand drabbar de mindre brukningsenheterna. För fjärrbygden kan konstateras att de areella näringarna har en mycket hög andel i de delar som ligger i Tornedalen och Jämtland. Som exempel kan nämnas Frostvikens församling med en jordbrukarandel på nära 4 0 % år 1965. Enligt 1967 års riksdagsbeslut avser jordbrukspolitiken att främja en fortsatt snabb rationalisering samtidigt som en viss samhällsekonomiskt motiverad minskning av produktionen sker i första hand för att undvika överproduktion. Statens medverkan i rationaliseringsarbetet syftar till att bygga upp effektiva jordbruksföretag utan begränsning till någon särskild företagsform. Det stöd som lämnas sker därför huvudsakligen i form av statliga kreditgarantier för lån. Rationaliseringsstödet har varit föremål för en översyn med syfte att möjliggöra att investeringsstöd övergångsvis skall kunna lämnas till mjölkproduktion även vid jordbruk med begränsade utvecklingsmöjligheter. Källa: Företagsregistret 1969 En granskning av företag med 2-5 anställda år 1966 visar att det fanns ytterligare 32 industrisysselsatta i Sorsele och 22 i Gäddede. 111

STOCKHOLM

BYGGNADS- ¥ \ % VERKSAMHET I I

SERVICE

INDUSTRI

JORDBRUK SKOGSBRUK MM 1965'1975

1965'1975

1965T1975

1965 1975

1965 1975

1965'1975

1965'1975

Figur 3:1 Olika näringsgrenars andel av sysselsättningen i skilda kommunblocksgrupper och riket 1965 och 1975. Källa: Regional utveckling och planering. SOU 1971:16

1967 års riksdagsbeslut innebär att en betydande jordbruksproduktion även i fortsättningen skall upprätthållas i norra Sverige. Med hänsyn härtill utgår särskilt stöd till landsdelens jordbruk dels i form av rationaliseringsstöd dels i form av prisstöd. Det särskilda rationaliseringsstödet utgår såsom ett komplement till det rationaliseringsstöd, som kan erhållas i hela landet. Syftet med särskild rationalisering (SR) är att nå en fullständig uppbyggnad av bärkraftiga brukningsenheter. Vid särskild rationalisering utgår ett förhöjt bidrag till investeringar i bl. a. ekonomibyggnader, dikning, jordbruksvägar. I vissa fall utgår bidrag även till investeringar i maskiner och djur m. m. I avvaktan på resultaten av den fortsatta uppbyggnaden av fullt rationella jordbruk utgår enligt beslut av 1971 års riksdag visst investeringsstöd även till jordbruk med begränsade utvecklingsmöjligheter i norra Sverige. 1971 års riksdag beslutade vidare om en förstärkning av det tidigare prisstödet. För skogsbruket är grundprincipen att statligt stöd endast skall ges ' till sådana 112

områden där förbättrade ekonomiska förutsättningar är nödvändiga för att tillgängliga resurser skall kunna utnyttjas på effektivast möjliga sätt. Förutom indirekt stöd via skogsvårdsstyrelserna ger staten bidrag för att täcka kostnader i samband med skogsförbättringar och vägbyggnader på skogar i enskild ägo. Vidare finns ett särskilt anslag för åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland. Skogsbruket tillförs också statliga medel via arbetsmarknadspolitiken.

Den framtida

utvecklingen

I norra glesbygden beräknas enligt prognos 2 i länsplanering 1967 minskningen av antalet förvärvsarbetande inom jord- och skogsbruk uppgå till ca 27 000 personer - dvs", mer än 50 % - under åren 1965-1980 eller närmare 15 % av den totala sysselsättningen 1965. Även om minskningstakten inte är anmärkningsvärt stor jämfört med övriga regiongrupper får således nedläggningen förhållandevis stora konsekvenser för den totala SOU 1972:56

KARESUANDO MUODOSLOMPOLO KIRUNA VITTANGI JUNOSUANDO PAJALA GÄLLIVARE HAKKAS

KORPILOMBOLI

VUOLLERIM

ÖVERKALIX

KÅBDALIS ARJEPLOG HAPARAND KALIX SESKARÖ ÄLVSBYN TÄRNA ARVIDSJAUR SORSELE GLOMMERTRÄSK DIKANÄS MALA JÖRN STORUMAN NORSJÖ BASTUTRÄSK VILHELMINA LYCKSELE GÄDDEDE DOROTEA VINDELN ROI ÅSELE HOTING

1800 FREDRIKA

VANNÄS

STRÖMSUND SOLBERG FÖLLINGE JUNSELE NORDMALING BJÖRNA RAMSELE BREDBYN ÅRE JÄRPEN HAMMARSTRAND NORDINGRÅVALLEN SVENSTAVIK BRÄCKE FUNÄSDALEN A N G E HEDE

LIDEN FRÄNSTA

RAMSJÖ SVEG BERGSJÖ KÅRBÖLE BJURÅKER IDRE LOS SÄRNA H A M R A EDSBYN ÄLVDALEN TRANSTRAND ORSA LIMA RATTVIK OCKELBO SYSSLEBÄCK M A L U N G LEKSAND VANSBRO ÖSTERFÄRNEBO TORSBY KYRKHEDEN

STRÖMSTAD GULLSPÅNG

BENGTSFORS

VALDEMARSVIK KISA

6400 ASEDA HOGSBY MÖNSTERÅS BORGHOLM LESSEBO . . „ TINGSRYD MORBYLANGA KYRKHULT

ERINGSBODA

TORHAMN

1700 Figur 3:2 Andel av de förvärvsarbetande sysselsatta inom jord och skogsbruk 1965 (procent)

KARESUANDO

I<

5 MUODOSLOMPOLO KIRUNA VITTANGI JUNOSUANDO PAJALA GÄLLIVARE

I 5-7 [ 7-10 110-12 112-14

HAKKAS

I > 14

KORPILOMBOLO

JOKKMOKK

ÖVERTORNEÅ

VUOLLERIM

OVERKALIX

KÅBDALIS ARJEPLOG HAPARANDA KALIX SESKARÖ ALVSBYN TÄRNA ARVIDSJAUR SORSELE GLOMMERTRÄSK DIKANÄS MALA JÖRN STORUMAN NORSJÖ BASTUTRÄSK VILHELMINA LYCKSELE GÄDDEDE DOROTEA VINDELN ROBERTSFORS ÅSELE HOTING

7100 1800

FREDRIKA

VÄNNÄS

STRÖMSUND SOLBERG FÖLLINGE JUNSELE N O R D M A L I N G BJÖRNA RAMSELE BREDBYN ÅRE JÄRPEN HAMMARSTRAND NORDINGRÅVALLEN

7000 SVENSTAVIK BRÄCKE FUNÄSDALEN ANGE HEDE

LIDEN FRANSTA

6900 RAMSJÖ SVEG BERGSJÖ KÅRBÖLE BJURÅKER IDRE LOS SÄRNA H A M R A

6800 EDSBYN ÄLVDALEN TRANSTRAND ORSA LIMA RÄTTVIK OCKELBO SYSSLEBÄCK M A | . U N G LEKSAND

6700 VANSBRO ÖSTERFÄRNEBO TORSBY

KYRKHEDEN

6600 STRÖMSTAD GULLSPÅNG

6500 BENGTSFORS

FARGELANDA VALDEMARSVIK KISA

6400 ASEDA HOGSBY MÖNSTERÅS BORGHOLM

6300 UNGSRYD

MÖRBYLÅNGA

KYRKHULT

ERINGSBODA

TORHAMN

1700 Figur 3:3 Andel av de förvärvsarbetande sysselsatta inom byggnadsindustrin 1965 (procent)

sysselsättningen. Med 1970 års långtidsutrednings kalkyler för utvecklingen under de närmaste decennierna som utgångspunkt kan antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruket i hela riket beräknas till endast 100 000 personer år 1990. Av tabell 3:1 framgår att inemot en halv miljon personer var sysselsatta inom sektorn år 1960. I tabellen redovisas utvecklingen under åren 1960-1980 enligt länsplanering 1967 för de sex regiongrupperna. I det följande presenteras ett försök att bedöma utvecklingen för de enskilda kommunblocken i norra glesbygden då hänsyn tas såväl till långtidsutredningens som länsplaneringens bedömningar över utvecklingen. 1 Enligt dessa beräkningar, som utförts inom ERU:s kansli, skulle sysselsättningen inom jord- och skogsbruket komma att minska med närmare 8 800 personer i norra glesbygden under första hälften av 70-talet, vilket kan jämföras med en beräknad total sysselsättningsminskning på 17 700 personer för alla näringsgrenar i norra glesbygden. Den framtida utvecklingen av antalet sysselsatta inom de areella näringarna kommer främst att bestämmas av hur många personer som genom flyttning eller pensionering upphör som brukare. Med den starka avflyttningen har följt en lägre nyrekrytering av arbetskraft vilket återspeglas i en relativt hög medianålder. Som ett exempel kan nämnas att jordbrukarnas medianålder enligt lantbrukets företagsregister var drygt 53 år för Tabell 2.3:1 Sysselsättningen och skogsbruket 1960-1980

Stockholm Göteborg och Malmö Större städer Södra mellanbygden Norra tätbygden Norra glesbygden Hela riket

inom jord-

1960 1965 1980 11 954 9 495 3 811 25 975 21 131 138 882 113 387

10 082 48 073

154 222 122 426* 53 406 50 104 38 998 19 102 64 937 49 180 21865 446 074 354 617 156 338

Källor: FR 1960, FoB 1965 samt Länsplanering 1967 prognos 2, SOU 1967:27 8-SOU 1972:56

riket som helhet år 1969. Detta år var 58 % av totala antalet brukare över 50 år. En stark avgång av äldre brukare är inte trolig, då dessa skulle ha svårt att finna en ny utkomst inom andra näringar. Minskningen av antalet brukare kommer istället att ske huvudsakligen genom utebliven nyrekrytering, då tidigare brukare på grund av hög ålder slutar sin verksamhet. I tabell 3:2 fördelas norra glesbygdens kommunblock på olika utvecklingsklasser enligt ERU:s kalkyl. En rangordning har skett efter kommunblockens förväntade utveckling i absoluta tal. Det måste betonas att tabellen visar absoluta förändringar, vilket innebär att kommunblock med få sysselsatta inom jord- och skogsbruk som regel hamnar i en förhållandevis gynnsam utvecklingsklass, även om den procentuella nedgången är stor. Problemen med att finna alternativsysselsättning för jordbruksbefolkningen torde dock vara små i dessa kommunblock. De fyra utvecklingsklasserna är grupperade efter den beräknade sysselsättningsförändringen från 1970 till 1975. De 10 första kommunblocken — utvecklingsklass 1 — med medianvärdet minus 138 sysselsatta uppvisar den minst negativa sysselsättningsutvecklingen. De 10 sista kommunblocken - utvecklingsklass 4 - med medianvärdet minus 317 uppvisar den mest negativa utvecklingen.

I jordbrukskalkylen liksom i de kalkyler som presenteras för övriga näringsgrenar utom industrin beräknas kommunblockens andelar av den totala sysselsättningen inom respektive näringar för åren 1965 och 1980. Uppgifterna hämtas från länsplanering 1967. Andelsförskjutningarna för de olika kommunblocken antas utvecklas i samma takt under hela 15-årsperioden. Det betyder att en tredjedel av andelsförskjutningen är uppfylld 1970 och två tredjedelar 1975. Med detta antagande som utgångspunkt beräknas i det följande kommunblockens andelar för åren 1970 och 1975. Andelarna appliceras på den totala sysselsättningen inom näringen 1970 och 1975 enligt långtidsutredningens prognoser, varvid en med långtidsutredningen konsistent kalkyl över sysselsättningsförändringen under 5-årsperioden erhålles för de enskilda kommunblocken i norra glesbygden. 113

Tabell 3:2 Kalkyl över sysselsättningsutvecklingen inom jord- och skogsbruk m. m. 1970-1975 i norra glesbygdens kommunblock (absoluta tal). Utvecklingsklass 1

Utvecklingsklass 2

Kalix Arjeplog Haparanda Malung Jokkmokk Nordmaling Järpen Orsa Kiruna Ovanåker Ockelbo Strömstad Sorsele Vansbro Storum an Älvdalen Vilhelmina Överkalix Övertorneå Älvsbyn (Gullspång) Medianvärde Medianvärde - 167 - 138 Hela norra glesbygden - 8 800 sysselsatta

Utvecklingsklass 3

Utvecklingsklass 4

Arvidsjaur Bräcke Finnskoga-Dalby Gällivare Hammarstrand Norsjö Robertsfors Strömsund Vindeln Ange

Berg Bergsjö Kyrkheden Lycksele Pajala Sveg Torsby Vännäs Årjäng Åsele (Borgholm) Medianvärde -317

Medianvärde -214

3.2 Byggnadsverksamhet Byggnadssektorn har i huvudsak en regional och lokal avsättningsmarknad, vilket innebär att en mycket liten del av dess produktion avsätts på den nationella eller internationella marknaden. Det innebär samtidigt att sektorns regionala utveckling nära sammanhänger med urbaniseringsprocessen som helhet. Av sektorns sysselsättningstillväxt på drygt 35 000 personer gick sålunda 21 000 till de tre storstadsområdena under 60-talets första hälft. Under samma period reducerades antalet sysselsatta inom byggnadsverksamheten i norra glesbygden med omkring 5 700 personer eller 18 %. Samtidigt ökade sysselsättningen inom byggnadssektorn i landet som helhet med 12 %. Trots nedgången i norra glesbygden under 60-talets första hälft svarade byggnadssektorn år 1965 som framgår av figur 3:3 för en större andel där - mer än 14 % - av den totala sysselsättningen än i andra delar av landet. En orsak till glesbygdens höga andel är det starka inslaget av kraftverks- och vägbyggande. En stor del av den arbetskraft som sysselsätts med beredskapsarbeten torde tillhöra byggnadssektorn. Förhållandena i fjärrbygden kan exemplifieras med uppgifterna för Vuollerims församling, som har präglats av omfattande kraftverksbyggen. År 1965 arbetade närmare • 114

500 av totalt 1 200 yrkesverksamma personer inom byggnadsverksamheten. I Särna församling var motsvarande relation 100 av 650.

Den framtida

utvecklingen

Enligt långtidsutredningen är en fortsatt tillväxt av produktionen inom byggnadssektorn att vänta under den närmaste femårsperioden. Ökningen beräknas dock bli svagare än för perioden 1966-1970, vilket främst förklaras av den förutsatta nedgången av bostadsinvesteringarna. En regional bearbetning av dessa data indikerar att de byggnadssysselsattas andel av totala antalet sysselsatta i norra glesbygden kommer att år 1975 vara knappt 12 % jämfört med 8 % i Stockholmsområdet och 9 % för riket som helhet. Sammanlagt beräknas sysselsättningen inom byggnadssektorn minska med 4 200 personer i norra glesbygden under första hälften av 70-talet. Som framgår av tabell 3:3 beräknas minskningen bli särskilt stor i den nordligaste delen av norra glesbygden. De 10 första kommunblocken - utvecklingsklass 1 - med medianvärdet minus 17 sysselsatta uppvisar den mest gynnsamma utvecklingen medan de 10 sista - utvecklingsklass 4 - med medianvärdet minus 174 uppvisar den minst gynnsamma. ' SOU 1972:56

Tabell 3: 3 Kalkyl över sysselsättningsutvecklingen inom byggnads- och anläggningsverksamhet 1970-1975 i norra glesbygdens kommunblock (absoluta tal). Utvecklingsklass 1

Utvecklingsklass 2

Bergsjö Bräcke Kyrkheden Hammarstrand Nordmaling Lycksele Ockelbo Malung Orsa Norsjö Ovanåker Sorsele Robert sfors Strömsund Strömstad Vindeln Vansbro Ange Älvsbyn Årjäng (Gullspång) (Borgholm) Medianvärde Medianvärde - 17 -53 Hela norra glesbygden - 4 200 sysselsatta

Utvecklingsklass 3

Utvecklingsklass 4

Arjeplog Berg Finnskoga-Dalby Haparanda Sveg Vilhelmina Vännäs Åsele Älvdalen Övertorneå

Arvidsjaur Gällivare Jokkmokk Järpen Kalix Kiruna Pajala Storum an Torsby Överkalix

Medianvärde - 110

Medianvärde - 174

3.3 Industri År 1969 sysselsattes drygt 26 000 personer inom industrin i norra glesbygden. 1 Enligt 1965 års folkräkning utgjorde de industrisysselsatta ca 20 % av den totala sysselsättningen i norra glesbygden, medan motsvarande tal för hela riket var 34 %. Av figur 3:4 framgår att industrisysselsättningen i större delen av södra och mellersta Sverige överstiger 34 %. Viktiga undantag är Stockholm och Malmö med kringliggande bygder. Norra glesbygdens industriandel ligger i allmänhet under 17 %. Höga andelar återfinns emellertid i de delar av Kiruna, Gällivare och Norsjö kommunblock, som domineras av gruvverksamhet. Enligt 1970 års långtidsutredning beräknas industrisysselsättningen i landet minska med drygt 50 000 personer mellan åren 1970 och 1975. Sverige följer därmed utvecklingen i de mest industrialiserade länderna. För Sveriges del kan man säga att nedgången inleddes under andra hälften av 60-talet. Industrisysselsättningen har framför allt minskat i storstäderna och i övriga större städer, medan den i norra glesbygden i stort sett är oförändrad. Beträffande branschstrukturen gäller att metall- och verkstadsindustrin svarar för omkring hälften av landets industrisysselsättning. I Norrland och då speciellt i glesbygden SOU 1972:56

är andelen betydligt lägre. I tabell 3:4 ges en översiktlig bild av branschstrukturen i olika delar av landet. Det framgår att de råvarubetonade näringarna är relativt starkast representerade i norra glesbygden, medan förädlingsindustrierna är svagare företrädda. I appendix B presenteras uppgifter för hela industrin över antalet arbetsställen, antal anställda samt lön per arbetare. Antalet arbetsställen och antalet anställda inom industrin i norra glesbygden uppgår till 660 respektive drygt 26 000. Detta innebär att varje arbetsställe i genomsnitt sysselsätter ca 40 personer, vilket är drygt 20 personer färre än vad som gäller för företag i landet som helhet. Endast 5 % av arbetsställena i norra glesbygden har ett salutillverkningsvärde som överstiger 10 miljoner kronor mot 8% i landet för övrigt. De regionala skillnaderna i storleken på arbetsställena uttryckta i salutillverkningsvärde redovisas i tabell 3:5. Industrins sysselsättningsandel i fjärrbygden kan exemplifieras mot förhållandena i Frostvikens församling där år 1965 knappt 8 % var sysselsatta inom industrin och i Karesuando där motsvarande siffra var knappt 10 %. Uppgifterna är hämtade från industristatistiken som endast omfattar företag med fem eller fler anställda. En omläggning av statistiken har skett, vilket medfört att en del serviceverksamheter har utgått från redovisningarna. Jämförelser bakåt i tiden försvåras därför. 115

Tabell 3:4 1969

Industribranschernas andelar av industrisysselsättningen i olika regiongrupper

Branscher

Stockholm

Göteborg Större och städer Malmö

0,2

0,4

58,0 3,7 1,2 1,3 14,5 8,4

Gruvindustri Metall- o. verkstadsindustri Jord- o. stenindustri Träindustri Massa- o. pappersindustri Grafisk industri Livsmedelsindustri Dryckesvaru- o. tobaksindustri Textil- o. sömnadsindustri Läder-, hår- o. gummivaruindustri Kemisk o. kem. tekn. industri Samtliga branscher Totala antalet indu strisy sselsatta

Södra mellan bygden

Norra tätbygden

Norra glesbygden

Hela riket

0,5

1,7

24,2

1,6

51,8 3,6 1,9 3,1 6,8 8,6

49,4 4,6 6,2 7,6 3,9 7,7

48,3 5,7 16,3 7,2 2,1 5,5

39,3 3,5 14,4 17,2 3,7 8,5

24,6 3,3 26,0 7.0 1,1 4,0

49,3 4,5 8,8 6,6 5,1 7,2

1,8

1,6

0,6

0,9

1,9

0,7

1,0

1,5

10,1

11,3

6,6

2,2

4,9

7,9

1,8

5,4

3,9

3,4

3,4

2,1

3,6

7,6 100,0

6,8 100,0

4,3 1001.0

2,2 100,0

3,2 100,0

2,1 100,0

4,4 100,0

124 529 336 030 246 062 48 662

25 160

894 465

114 013

Källa: Industristatistiken 1969

Av appendix B framgår att årslönen 1969 i norra glesbygdens industriföretag i genomsnitt uppgick till 20 000 kronor, vilket ligger i nivå med riksgenomsnittet. Glesbygdens genomsnittliga lönenivå påverkas emellertid kraftigt av de höga lönerna inom gruvindustrin och massa- och pappersindustrin. För exempelvis jord- och stenindustrin, livsmedelsindustrin och textilindustrin ligger norra glesbygdens värden 10—20% under riksgenomsnittet. För glesbygdens industri gäller

Tabell 3: 5 procentuellt 1967

Arbetsställena inom industrin fördelade på storleksgrupper

Salu tillverkningsvärde

Stockholm Göteborg och Malmö Södra mellanbygden Norra tätbygden Norra glesbygden Hela riket

< 1 milj. kr

1-10 milj. >10 milj. kr kr

52 54 58 53

40 38 36 39

9 8 5 8

att produktiviteten, mätt som förädlingsvärde per sysselsatt, är något lägre än riksgenomsnittet om man undantar gruvindustrin.

Den framtida

utvecklingen

Långtidsutredningen räknar i sin bedömning med att sysselsättningen inom industrin kommer att minska med en procent per år under första hälften av 70-talet. 1 I tabell 3:6 visas en på långtidsutredningen baserad beräkning av industrins utveckling i norra glesbygden. Vid oförändrad utvecklingstakt De beräkningar över industrins utveckling som gjorts inom ERU:s kansli baserar sig på långtidsutredningens bedömningar. De omfattar två steg. I det första steget beaktas branschernas utveckling för landet som helhet. Det andra steget tar hänsyn till att branscherna tillväxer eller avtar i olika takt i skilda kommunblock. Det första steget baseras på de bedömningar av industribranschernas utveckling 1970-1975 som utförts av Industriens utredningsinstitut (IUI), medan det andra steget har erhållits genom att anta att förändringarna av kommunblockens andelar av rikets totala sysselsättning för en viss bransch är desamma för kalkylperioden som för åren 1962-1968. SOU 1972:56

1 1

< 17 17

KARESUANDO

25 MUODOSLOMPOLO

25- 34

KIRUNA VITTANGI JUNOSUANDO PAJALA GÄLLIVARE

minimi 34- 42 4 2 - 50

> 50

HAKKAS

KORPILOMBOLO

JOKKMOKK VUOLLERIM

„ ÖVERTORNEÅ „ OVERKALIX

KÅBDALIS ARJEPLOG HAPARANDA KALIX SESKARÖ ÄLVSBYN TÄRNA ARVIDSJAUR SORSELE GLOMMERTRÄSK DIKANÄS MALA JÖRN STORUMAN NORSJÖ BASTUTRÄSK VILHELMINA LYCKSELE GÄDDEDE DOROTEA VINDELN ROBERTSFORS ÅSELE HOTING

7100 1800

FREDRIKA

VÄNNÄS

STRÖMSUND SOLBERG FÖLLINGE JUNSELE NORDMALING BJÖRNA AMSELE BREDBYN JÄRPEN HAMMARSTRAND NORDINGRÅVALLEN

7000 SVENSTAVIK BRÄCKE FUNÄSDALEN A N G E HEDE

6900 LIDEN FRANSTA

RAMSJÖ SVEG BERGSJÖ KÅRBÖLE BJURÅKER IDRE LOS SÄRNA H A M R A

6800 EDSBYN ÄLVDALEN TRANSTRAND ORSA LIMA RATTVIK OCKELBO SYSSLEBÄCK M A L U N G LEKSAND

6700 VANSBRO ÖSTERFÄRNEBO TORSBY

KYRKHEDEN

6600 STRÖMSTAD GULLSPÅNG

6500 BENGTSFORS

VALDEMARSVIK KISA

6400 ASEDA HOGSBY MÖNSTERÅS BORGHOLM LESSEBO j „ TINGSRYD MORBYLÅNGA

6300 ERINGSBODA

1700 Figur 3:4 Andel av de förvärvsarbetande sysselsatta inom industrin 1965 (procent)

Tabell 3: 6 Kalkyl över sysselsättningsutvecklingen inom industrin 1970-1975 i norra glesbygdens kommunblock (absoluta tal). Utvecklingsklass 1 Kalix Kiruna Lycksele Nordmaling Norsjö Storuman Torsby Vansbro Årjäng Älvsbyn

Utvecklingsklass 2

Bräcke Hammarstrand Jokkmokk Pajala Strömstad Sveg Vilhelmina Vindeln Åsele Övertorneå (Gullspång) Medianvärde Medianvärde + 127 + 31 Hela norra glesbygden + 800 sysselsatta

Utvecklingsklass 3

Utvecklingsklass 4

Arjeplog Berg Finnskoga-Dalby Haparanda Järpen Kyrkheden Malung Sorsele Strömsund Överkalix

Arvidsjaur Bergsjö Gällivare Ockelbo Orsa Ovanåker Robertsfors Vännäs Ange Älvdalen (Borgholm) Medianvärde - 162

Medianvärde • - 15

kommer enligt kalkylen industrisysselsättningen under första hälften av 70-talet att öka med 800 personer inom ifrågavarande kommunblock. Medianvärdet i de första 10 kommunblocken - utvecklingsklass 1 - är plus 127 sysselsatta och i de sista 10 utvecklingsklass 4 - minus 162. De intensifierade regionalpolitiska insatserna torde medföra att sysselsättningen kommer att öka mer än vad beräkningarna, som bygger på oförändrad politik, anger. Ett exempel på en sådan åtgärd är det sysselsättningsstöd som utgår till företag i det s. k. inre stödområdet.

3.4 Servicesektorn Servicesektorn intar en strategisk plats i glesbygdspolitiken. Glesbygdsutredningen redovisar därför i särskilda betänkanden en relativt ingående kartläggning av den samhälleliga och kommersiella servicen i glesbygden. I föreliggande avsnitt ges endast en översiktlig framställning. Servicenäringarna beräknas enligt 1970 års långtidsutredning år 1975 sysselsätta omkring 53 % av arbetskraften mätt i andelen arbetstimmar, vilket kan jämföras med 49 % år 1970, 41 % år 1960 och 36 % år 1950. Olika utvecklingsalternativ fram till år 1990 tyder på att servicesektorns andel kommer att öka till mellan 65 och 70 % av SOU 1972: 56

arbetskraften. Hittills har en mycket stor del av servicesektorns tillväxt skett i storstäderna. För norra glesbygden gäller att omkring 13 % av de förvärvsarbetande inom företag med minst 5 anställda sysselsattes inom handel. 1 Motsvarande rikssiffra var dubbelt så stor. Av folkräkningen framgår att skogslänen år 1965 hade omkring 17 % av varuhandelns sysselsatta, vilket kan jämföras med att man hade knappt 23 % av befolkningen. Utvecklingen inom norra glesbygdens varuhandel hänger bl. a. samman med den stora sysselsättningsminskningen inom jordoch skogsbruket som medfört minskat serviceunderlag. Om inga speciella åtgärder sätts in är det sålunda troligt att utglesningen av glesbygdens detaljhandelsnät kommer att fortsätta. Den omfattande nedläggningen inom detaljhandeln kan åskådliggöras med resultat från glesbygdsforskningen och från glesbygdsutredningens arbete. En undersökning av utvecklingen av antalet livsmedelsbutiker i Jämtlands län från 1950 till 1963 visar att nedläggningarna till största delen har drabbat livsmedelsbutiker som ligger utanför tätorter. Inom denna grupp lades 39 % av butikerna ned under perioden. I en motsva1

Källa: SCB:s företagsregister 1969. 117

rande undersökning i Gävleborgs län för åren 1963-1970 framkom att 38 % av glesbygdsbutikerna hade lagts ned. Förhållandena i fjärrbygden exemplifieras med att det i Sorsele kommunblock år 1969 fanns 20 livsmedelsförsäljande enheter med i genomsnitt 2 anställda. Sju år tidigare fanns 75 % fler enheter.

samarbete mellan kommunikationsdepartementet och länsstyrelserna. Därigenom bör ett framtida instrument kunna erhållas för en lämplig avvägning av investeringar i ett transportsystem mellan olika regioner.

Samfärdsel

Stockholm och vissa orter i Norrland med militärförband uppvisade, såsom framgår av figur 3:5, år 1965 stora andelar sysselsatta inom offentliga tjänster — mer än 34 %. Norra glesbygden med knappt 13 % ligger under riksgenomsnittets 22 %. Mellan 1960 och 1965 ökade sysselsättningen i hela landet inom sektorn offentliga tjänster med 115 000 personer eller 22 %. Som en jämförelse kan nämnas att den totala sysselsättningen inom samtliga näringsgrenar under samma period ökade med 135 000 personer. Den offentliga sektorns expansion och ökande sysselsättningsandel innebär att den har fått ökad betydelse som styrande faktor i den regionala utvecklingen. Lokaliseringsförändringar inom en rad offentliga verksamhetsområden har inte enbart stora sysselsättningseffekter. De påverkar också indirekt företagens och hushållens lokaliseringsval, eftersom de bidrar till att skapa nödvändig infrastruktur för företagen och ett mer varierat utbud av icke prissatta varor för hushållen.

Den geografiska fördelningen av investeringar inom transportsektorn påverkar i hög grad den regionala utvecklingen. 1963 års trafikpolitik, som syftar till kostnadstäckning för samtliga trafikgrenar, innehåller även en målsättning om tillfredsställande transportförsörjning inom landets olika delar. Statsmakterna har även på olika sätt sökt utjämna de regionala differenser som finns och som skulle accentueras om ej en viss regionalpolitisk styrning äger rum. Samfärdselns andel av den totala sysselsättningen i landet var så väl år 1960 som 1965 drygt 7 %. För skogslänens del minskade sysselsättningen under denna period med 3 500 personer till 56 000. År 1965 utgjorde samfärdseln 8 % av den totala sysselsättningen i skogslänen. Samma år var 9 % av de förvärvsarbetande i norra glesbygden sysselsatta inom samfärdsel, motsvarande 17 000 personer. Antalet sysselsatta hade då minskat med drygt 1 000 personer från år 1960. Den successiva utbyggnaden av transportapparaten har bl. a. inriktats på att tillgodose de stora trafikbehov som är knutna till tätorterna. För perioden 1970-1974 kan som exempel nämnas att anslagen till byggande av trafikleder i och omkring städer och samhällen planeras att öka snabbare än anslagen för byggande av vägar på landsbygden. Över 30 % av de statliga investeringskostnaderna väntas falla på Stockholms- och Göteborgsregionerna. I skogslänen väntas andelen uppgå till drygt 20 %, vilket innebär en minskning med 7 % jämfört med föregående fyraårsperiod. Den år 1971 beslutade regionala trafikplaneringen skall omfatta hela landet och ske i 118

Offentliga tjänster

Av intresse är att en viss regional utjämning i sysselsättningen synes ha ägt rum. Medan folkminskningen i skogslänen mellan 1960 och 1965 uppgick till nära 30 000 personer ökade antalet sysselsatta inom de offentliga tjänsterna med över 22 000. I norra glesbygden ökade sysselsättningen med 3 500 personer trots en folkminskning på 19 000. Utvecklingen sammanfattas i tabell 3:7.

Den framtida

utvecklingen

För servicesektorn som helhet har på samma sätt som i avsnitt 3.1 och 3.2 utarbetats en SOU 1972:56

KARESUANDO MUODOSLOMPOLO KIRUNA VITTANGI JUNOSUANDO PAJALA GÄLLIVARE HAKKAS

KORPILOMBOLO ÖVERTORNEÅ

VUOLLERIM

ÖVERKALIX

KÅBDALIS ARJEPLOG HAPARANDA KALIX SESKARÖ ÄLVSBYN TÄRNA ARVIDSJAUR SORSELE GLOMMERTRÄSK DIKANÄS MALA JÖRN STORUMAN NORSJÖ BASTUTRÄSK VILHELMINA LYCKSELE GÄDDEDE DOROTEA VINDELN ROBERTSFORS ÅSELE HOTING FREDRIKA VÄNNÄS STRÖMSUND SOLBERG FÖLLINGE JUNSELE NORDMALING BJÖRNA RAMSELE BREDBYN ÅRE JÄRPEN HAMMARSTRAND NORDINGRÅVALLEN

1800 SVENSTAVIK BRÄCKE FUNASDALEN ANGE HEDE

LIDEN FRÄNSTA

RAMSJÖ SVEG BERGSJÖ KÅRBÖLE BJURÅKER IDRE LOS SÄRNA H A M R A EDSBYN ÄLVDALEN TRANSTRAND LIMA RATTVIK SYSSLEBÄCK

ORSA OCKELBO

M A L U N G

LEKSAND

VANSBRO ÖSTERFÄRNEBO TORSBY KYRKHEDEN

STRÖMSTAD GULLSPÅNG

BENGTSFORS

FARGELANDA VALDEMARSVIK KISA

ASEDA HÖGSBY MÖNSTERÅS BORGHOLM LESSEBO MORBYLANGA TINGSRYD KYRKHULT ERINGSBODA

6300 TORHAMN

1700 Igur 3:5 Andel av de förvärvsarbetande sysselsatta inom offentlig förvaltning och andra tjänster 965 (procent)

Tabell 3: 7 Sysselsättningsutvecklingen inom offentliga tjänster 1960-1965. Befolkning 1965 riksandel, % Stockholm Göteborg och Malmö Större städer Södra mellanbygden Norra tätbygden Norra glesbygden Hela riket Totala antalet

Sysselsatta 1965 riksandel, %

17,2 13,4 32,4 22,8 7,8 6,3 100,0

24,8 14,0 30,2 18,1 8,7 4,2 100,0

7 765 980

523 370

Sysselsättningsförändring 1960-1965 Absolut förändring, + 25 270 + 15 750 + 38 330 + 22 210 + 9 880 + 3 420 + 114 860

Källa: FoB 1965

Tabell 3:8 Kalkyl över sysselsättningsutvecklingen inom servicenäringarna 1970-1975 i norra glesbygdens kommunblock (absoluta tal). Utvecklingsklass 1

Utvecklingsklass 2

Berg Arjeplog Bräcke Finnskoga-Dalby Hammarstrand Kiruna Orsa Kyrkheden Ovanåker Lycksele Robertsfors Nordmaling Strömstad Ockelbo Vansbro Sorsele Ange Strömsund Älvdalen Vindeln (Borgholm) (Gullspång) Medianvärde Medianvärde -43 - 112 Hela norra glesbygden - 5 500 sysselsatta

Utvecklingsklass 3

Utvecklingsklass 4

Arvidsjaur Bergsjö Haparanda Kalix Norsjö Sveg Torsby Årjäng Åsele Övertorneå

Gällivare Jokkmokk Järpen Malung Pajala Storum an Vilhelmina Vännäs Älvsbyn Overkalix

Medianvärde - 184

Medianvärde -257

kalkyl över utvecklingen för kommunblocken i norra glesbygden. Dessa beräkningar sammanfattas i tabell 3:8. Medianen för de 10 kommunblocken som har den minsta sysselsättningsminskningen - utvecklingsklass 1 - är minus 43 sysselsatta. För de 10 kommunblocken med den högsta sysselsättningsminskningen - utvecklingsklass 4 - är medianvärdet minus 257. För hela servicesektorn beräknas sysselsättningen minska med 5 500 personer i norra glesbygden. Särskilt stor väntas minskningen bli i kommunblocken i Norrbottens och Västerbottens län.

SOU 1972:56

4 Den framtida glesbygden

befolkningsutvecklingen

i

4.1 Den kalkylerade befolknings-och näringsutvecklingen Befolkningsprognoser sammanfattar många gånger på ett bra sätt utvecklingen inom en kommun eller ett län. I den regionalpolitiska debatten brukar ofta starkt negativa befolkningsprognoser tas som intäkt för att området ifråga i flera avseenden går en problemfylld framtid till mötes. Det måste dock betonas att enkla befolkningstal inte visar flera för samhällsutvecklingen väsentliga förhållanden. Två orter med ungefär samma folkmängd eller likvärdig befolkningsutveckling kan ha helt olika näringslivsstruktur och därmed olika inkomster, serviceutbud och möjligheter för framtida expansion. Vid beräkningar av befolkningsutvecklingen i en region måste hänsyn tas till såväl den förväntade näringslivsutvecklingen i regionen som till utvecklingen för övriga faktorer som påverkar hushållens levnadsvillkor i regionen. I det följande presenteras några alternativa befolkningsprognoser som samtidigt speglar de metodproblem som uppstår vid prognosarbete. Enligt länsstyrelsens bedömningar i länsplanering 1967 av innebörden av rådande utvecklingstendenser ifråga om kommunblockens framtida befolkning, sysselsättningsutveckling m. m. kommer befolkningen i glesbygden att minska kraftigt. I tabell 4:1 sammanfattas den faktiska befolkningsutvecklingen för norra glesbygden fram till år 1972. Uppgifterna för åren 1975 och 1980 utgörs av prognos 2 i länsplanering 1967. Befolkningen i norra glesbygden uppgick år 1960 till 512 000 personer. År 1970 hade

befolkningen sjunkit till 444 000 eller med 11 %. Enligt prognos 2 kommer befolkningsminskningarna att accelerera. Avfolkningen i norra glesbygden beräknades vid prognostillfället 1967 uppgå till 77 000 personer under 70-talets första hälft. Norra glesbygdens befolkningsutveckling jämförs i figur 4:1 med övriga regiongruppers. Andelsförskjutningarna mellan regionerna är som synes förhållandevis små under den aktuella 20-årsperioden 1960-1980. Enligt den skiss till ortsklassificering som har redovisats i den tidigare omnämnda departementspromemorian från inrikesdepartementet (Ds I-n 1971:7) har Strömstad, Torsby, Ange, Sveg, Vilhelmina, Haparanda och Arvidsjaur klassats som servicebasorter, vilket betyder att de har god service eller med hänsyn till avstånden har ett speciellt strategiskt läge för serviceförsörjningen. Enligt prognos 2 kommer folkmängden i dessa kommunblock att minska mellan 25 och 4 5 % under perioden 1965-1980. Detta antyder ett behov av regionalpolitiska insatser inom kommunblocken för att en acceptabel servicenivå skall kunna upprätthållas. Vid en jämförelse mellan den faktiska utvecklingen under åren 1965-1970 och länsplaneringens beräkningar för samma period framgår emellertid att för samtliga ovanstående servicebasorter utom Ange har utvecklingen varit gynnsammare än vad prognos 2 anger. Den faktiska befolkningsminskningen i Vilhelmina kommunblock uppgick exempelvis till 1 000 personer, medan prognosen angav en minskning på 3 200 personer. Lågkonjunkturåret 1971 har även karaktäriserats av relativt små befolkningsförskjutningar mellan glesbygd och landets expansiva delar. Genomgående kan sägas att för de flesta kommunblocken i norra glesbygden har den

Tabell 4:1 Totalbefolkningens utveckling i norra glesbygden. Är

1960 Totalbefolkning

512 000 472 000 444 000 436 000 433 000 378 000 337 000

1975 1980 prognos prognos

Källa: Länsplanering 1967, SOU 1969:27 och SOS befolkningsstatistik 120

SOU 1972:56

faktiska utvecklingen visat en mindre befolkningsminskning under senare delen av 60-talet än vad prognos 2 indikerar. Speciellt gäller detta Storuman, Vilhelmina och Vännäs. För hela norra glesbygden gäller att den faktiska befolkningsminskningen varit 23 000 personer färre än den i prognosen framräknade. Till en del torde avvikelsen från prognosen förklaras av de intensifierade regionalpolitiska stödåtgärderna. Konjunkturutvecklingen torde även ha medfört en avmattning i inflyttningstakten till de större tätorterna. En sammanfattning av de näringslivskalkyler som presenteras i avsnitt 3 ger vid handen att den totala sysselsättningen i norra glesbygden beräknas minska med 17 700 förvärvsarbetande under åren 1970-1975. Till största delen beror minskningen på jord- och skogsbrukets kraftiga tillbakagång (minus 8 800 förvärvsarbetande). Den enda sektor som väntas öka

sysselsättningen är industrin (plus 800 förvärvsarbetande). Det bör betonas att kalkylerna förutsätter oförändrad politik. De bygger bl. a. på utvecklingen under 60-talet och den då förda regionalpolitiken. I vissa fall kan utvecklingsförutsättningarna genom beslut om betydande lokaliseringar ha förändrats på ett sätt som inte kunnat förutses i kalkylerna, vilket kan innebära att enskilda kommunblock kommer att tillhöra en annan utvecklingsklass. Som exempel kan här nämnas att det för närvarande övervägs inom försvarsdepartementet att förlägga ett militärt fredsförband till Arvidsjaur. Avfolkningen från norra glesbygden tenderar sålunda att fortsätta. Om den minskade sysselsättningen omräknas i befolkningstal kan, som framgår av tabell 4:2, den kalkylerade befolkningsminskningen från norra glesbygden uppskattas till 50 000 personer under första hälften av 70-talet. Detta skulle i sådana fall innebära en mindre

Miljoner invånare 9 i

Stockholm

Göteborg och Malmö Större städer 5-

Södra mellanbygden

Norra tätbygden Norra glesbygden —I— 1970

1960 Figur 4:1

1980 Befolkningsutvecklingen i olika regiongrupper 1960—1980.

Källa: Prognos 2 i Länsplanering 1967, SOU 1969:27 SOU 1972:56

Tabell 4: 2 Kalkyl över befolkningsutvecklingen 1970-1975 i norra glesbygdens kommunblock (procentuell förändring). Utvecklingsklass 1

Utvecklingsklass 2

Gällivare Berg Bräcke Hammarstrand Kalix Kiruna Lycksele Malung Nordmaling Ockelbo Norsjö Sveg Strömstad Vindeln Ange Strömsund Vansbro Årjäng Älvdalen Älvsbyn (Gullspång) Medianvärde Medianvärde - 10% -8% Hela norra glesbygden - 5 0 000 personer

Utvecklingsklass 3

Utvecklingsklass 4

Arjeplog Bergsjö Haparanda Järpen Orsa Ovanåker Robertsfors Torsby Vilhelmina Åsele (Borgholm) Medianvärde - 15%

Arvidsjaur Finnskoga-Dalby Jokkmokk Kyrkheden Pajala Sorsele Sto rum an Vännäs Överkalix Övertorneå

negativ utveckling än vad prognos 2 i länsplanering 1967 räknar med. Som har påpekats ovan har befolkningsminskningen i norra glesbygden under senare delen av 60-talet och 70-talets första år också varit något mindre än den som anges i prognosen. I tabell 4:2 har kommunblocken inom norra glesbygden grupperats på kvartiler efter den kalkylerade procentuella befolkningsutvecklingen under första hälften av 70-talet. Mediankommunblocket bland de 10 första - utvecklingsklass 1 - uppvisar en befolkningsminskning på 8 %, medan motsvarande värde för de sista 10 kommunblocken - utvecklingsklass 4 - är minus 22%. I huvudsak överensstämmer rangordningen med vad som anges i länsplaneringens prognos 2. Det främsta undantaget utgör Älvsbyn, som återfinns i den utvecklingsklass som har minst negativa befolkningsutvecklingen. Enligt prognos 2 skulle detta kommunblock ha tillhört den fjärde klassen. Bortsett från Arvidsjaur har alla kommunblock i utvecklingsklass 4 klassificerats som kommuncentra (ortsnivå 4 b) i den skiss till klassificeringssystem som presenteras av gruppen för regional utvecklingsplanering inom inrikesdepartementet.

122 Medianvärde -22%

4.2 Utvecklingen inom olika kommunblock För att ge en uppfattning om storleksordningen på den tätortstillväxt som skulle erfordras i norra glesbygden för att balansera befolkningsavgången från områdets glesbygdsdelar visas nedan ett räkneexempel där det antas att kommunblockens befolkning hålls konstant och hela omflyttningen sker inom kommunblocken från glest befolkade delar till tätorterna. Folkmängden utanför tätorterna antas minska i samma takt som under 60-talet. I tabell 4 : 3 visas hur mycket tätortsbefolkningen inom norra glesbygdens kommunblock måste öka för att befolkningen i kommunblocket som helhet skall vara konstant. Totalt för hela norra glesbygden kommer enligt dessa beräkningar befolkningen utanför tätorterna att under 1970-talets första hälft minska med närmare 31 000 personer, vilket motsvarar 13 % av tätortsbefolkningen i området år 1970. Det är emellertid inte säkert att utflyttningen från glesbygden kommer att ske i samma takt som under 60-talet, bl. a. med tanke på att åldersstrukturen förändras. I de delar av kommunerna som ligger utanför centralorterna har enligt glesbygdsforskningen den andel, av befolkningen som är 65 år och äldre ökat markant, samtidigt som SOU 1972: 56

Tabell 4: 3 Nödvändig ökning av tätortsbefolkningen för att k o m m u n b l o c k e n s befolkning skall vara k o n s t a n t i norra glesbygden u n d e r 1970-talets första hälft 1 (procentuell ökning) Strömstad Årjäng Torsby Finnskogs-Dalby Kyrkheden Vansbro Malung Orsa Älvdalen Ockelbo Ovanåker Bergsjö Ange Hammarstrand

17 31 28 49 34 11 5 9 9 10 8 18 14 34

Bräcke Strömsund Järpen Berg Sveg Nordmaling Vindeln Vännäs Robertsfors Norsjö Lycksele Storum an Sorsele Vilhelmina

antalet barn i skolåldern har sjunkit. 2 Förskjutningen av åldersstrukturen inom k o m m u n e r n a kan t y d a på att å t m i n s t o n e t a k t e n i vissa delar av glesbygdens avfolkning kan k o m m a att dämpas något. En eventuell förstärkning av t. ex. den ö p p n a och rörliga åldringsvården utanför centralorterna kan k o m m a att bidra till en sådan utveckling. Det b ö r dock påpekas att i de delar av k o m m u n e r n a där andelen åldringar stigit, t o r d e avfolkningstakten på sikt k o m m a att öka till dess en eventuell balans u p p s t å r i åldersstrukturen.

I FoB avses med tätort hussamlingar med minst 200 inv. och med mindre än 200 meter mellan huskropparna. 2

Det är vanligt att andelen personer över 65 år har ökat med 5 procentenheter under 60-talet i de kommundelar som ligger utanför centralorterna medan motsvarande ökning är 3 enheter för centralorterna i undersökningsområdet och 2 för landet som helhet. SOU 1 9 7 2 : 5 6

27 16 27 45 17 22 23 14 24 19 9 17 37 25

Åsele Älvsbyn Arvidsjaur Arjeplog Jokkmokk Kalix Overkalix Haparanda Övertorneå Pajala Gällivare Kiruna (Borgholm) (Gullspång)

31 13 16 21 13 7 25 10 13 29 5 2 27 20

5 Samhällskapitalet i glesbygden 5.1 Kapitalförluster i utflyttningsbygder Teknisk utveckling, kapitalbildning och smakförändringar är exempel på orsaker till att gamla produktionsmetoder ständigt överges och ersätts med nya. Ofta innebär denna omvandling att relationerna mellan insatserna av arbetskraft och realkapital i form av byggnader och maskiner ändras. Detta illustreras för jordbrukssektorns del med att kapitalinsatsen per arbetstimme har ökat med 9,2 % per år under sextiotalets senare hälft, medan den i skogsbruket ökade med 15,5 % och inom varuhandeln med 7,6 % per år. För ekonomin som helhet gäller en ökningstakt på 5,7 %} Utvecklingen inom jordbrukssektorn intar som framgår av tidigare avsnitt, en framträdande roll i norra glesbygden. Att produktionsmetoderna inom jordbruket skiljer sig mellan olika delar av landet framgår bl. a. av att relationen mellan arbetskraft och åkerareal inte är densamma i alla landsdelar. Antalet sysselsatta per ha åker var för norra glesbygden 0,27 år 1966 eller mer än dubbelt så stor som för hela riket. 2 Ökningen av kapitalintensiteten sker parallellt med ett betydande övergivande av äldre kapitalföremål och uppodlad mark. För norra glesbygden beräknas den odlade markytan minska med 5 0 % mellan åren 1970 och 1980. Samhällsekonomiska och företagsekonomiska kalkyler kan leda till skilda bedömningar beträffande såväl den önskvärda takten i förändringen av kapitalutnyttjandet som vad gäller beslut om nedläggning av olika verksamheter. Inte sällan kan övergivandet av realkapital vara såväl företagsekonomiskt som samhällsekonomiskt motiverat, även om dess fysiska förslitning vid nedläggningstillfället är liten. En balanserad regional utveckling förutsätter att olika näringsgrenars utveckling anpassas till varandra. Riskerna för att samhällsekonomiska förluster skall uppstå vid en obalans i utvecklingen är betydande. 124

Med en relativt snäv definition kan en begränsning inom eller nedläggning av ett företag i en näringsgren i en region, medföra samhälleliga kapitalförluster i de delar av övriga näringsgrenar som därigenom får ett ofullständigt utnyttjande av realkapitalet. Föreliggande framställning baseras på en definition av detta slag vilket innebär att övergivandet av det först nedlagda företagets realkapital ej medför någon samhällelig kapitalförlust. I samhällsekonomiska kalkyler skall dessa kapitalförluster, tillsammans med bl. a. enskilda människors välfärdsförluster, vägas mot de produktionstillskott på kort och lång sikt som kan uppstå, genom att friställda resurser i en region överförs och utnyttjas i andra. Det bör beaktas att en del av dessa resurser därvid åtgår för uppbyggnad av samhällskapital i inflyttningsregionerna. 3 Kapitalförlusterna i glesbygden torde i första hand gälla ett lågt kapacitetsutnyttjande av bostäder, vägar, skolor, ålderdomshem, vatten- och avloppsanläggningar osv. I det följande koncentreras framställningen till utnyttjandet av bostadskapitalet och av kommunernas realkapital i glesbygden.

1 Se 1970 års långtidsutredning (SOU 1970:71).

2 Se 1970 års långtidsutredning och Kungl. Lantbruksstyrelsens Medd. Ser A nr 6. Den ovan angivna definitionen av samhällsekonomiska kapitalförluster, som är en av flera tänkbara, innebär att endast de som uppstår till följd av ojämn utveckling mellan olika sektorer beaktas. I dessa kapitalförluster inräknas således inte rationaliseringar inom enskilda företag. Definitionen avviker något från de definitioner som tidigare har använts i de regionalpolitiska diskussionerna. I bilaga II till 1963 års lokaliseringsutredning (SOU 1963:62) utgår sålunda Per Holm från att den samhällsekonomiska kapitalförlusten är beroende av kapitalföremålens livslängd och åldersstruktur. Kort livslängd ger snabb omsättning av realkapital och skapar förutsättningar för att omflyttningar av arbetskraft kan ske utan samhälleliga kapitalförluster. Skillnaden mellan Holms definition och den som utnyttjas i föreliggande rapport är att förlust enligt den senare inte enbart uppstår vid befolkningsomflyttningar utan även vid regionala omflyttningar av produktion. Som ett exempel kan här nämnas att väg- och avloppssystem kan stå outnyttjade till följd av sådana industrinedläggelser som inte medför befolkningsomflyttningar. SOU 1972:56

Möjligheterna att få fram aggregerade mått på de kapitalförluster som uppstår till följd av glesbygdens befolkningsminskning är för närvarande små. I den följande framställningen ges därför en allmän översikt över glesbygdens samhällskapital samtidigt som en mer detaljerad beskrivning av förhållandena i några utvalda kommunblock lämnas. Vansbro, Mora, Falun, Borlänge, Sorsele, Åsele och Skellefteå studeras sålunda mer ingående. Av dessa tillhör Falun och Borlänge gruppen större städer, Skellefteå och Mora norra tätbygden, medan Vansbro, Sorsele och Åsele räknas till narra glesbygden. Sorsele, med 4 000 invånare inom 3 mil från kommunblockscentrum, tillhör den del av norra glesbygden som ovan betecknats som fjärrbygd. Det bör understrykas att de kalkyler som presenteras i följande delar av avsnitt 5 bygger på klart angivna begränsande antaganden. Med hänsyn till kalkylernas schematiska karaktär bör detaljresultat tolkas med försiktighet. Kalkylerna syftar i första hand till att antyda en möjlighet att belysa den viktiga aspekt på den regionala utvecklingen som de samhälleliga kapitalförlusterna utgör.

5.2 Bostäder Av landets 2,86 miljoner lägenheter år 1965 återfanns 5,6 % i norra glesbygden, vilket exakt motsvarade dess befolkningsandel. Under 60-talet minskade bostadsproduktionen i norra glesbygden med 5 %, samtidigt som produktionen i norra tätbygden ökade med drygt 50 % och i landet som helhet med knappt 50 %. Enligt den kalkyl över bostadsbyggnadsbehovet som har utarbetats inom ERU:s kansli 1 för perioden 1968-1980 väntas norra glesbygdens andel av nyproduktionen minska från drygt 3 % under 60-talet till knappt 1 % år 1980. Avgången av lägenheter har i kalkylen beräknats genom att den procentuella avgången under perioden 1960-1965 förutsatts fortsätta. Om hänsyn hade kunnat tas till förändringar i omflyttningarna inom SOU 1972:56

glesbygdens kommunblock torde kalkylen ha givit ett högre värde. För beräkningar av kapitalförlustens omfattning i glesbygden krävs information om bostadsbeståndets fördelning på olika kvalitets- och åldersgrupper. På grundval av uppgifter om utrustning har lägenheterna i Folk- och bostadsräkningen 1965 indelats i sju kvalitetsgrupper. 2 För norra glesbygden gäller att 55 % tillhör grupperna 1-2, 12 % gruppen 3 och 33 % grupperna 4 - 7 . Motsvarande värden för hela landet var 65 %, 10 % och 25 %. Som framgår av figur 5:1 är det främst andelen lägenheter i kvalitetsgrupperna 4 - 7 som skiljer sig åt mellan norra glesbygden och övriga delar av landet. Av norra glesbygdens 95 000 lägenheter i dessa kvalitetsgrupper ingick år 1965 drygt 17 000 eller 1 3 % i kvalitetsgrupp 7, vilket kan jämföras med 6 % för riket som helhet. Vid en beräkning av kapitalförluster inom bostadssektorn vid utflyttning från norra glesbygden, kan det vara lämpligt att välja kvalitetsgruppsindelningen som utgångspunkt. Med denna indelning kan de mest saneringsmogna lägenheterna - kvalitetsgrupp 7 - urskiljas ur bostadsstocken. Om utflyttningen antas ske från lägenheter som tillhör denna kvalitetsgrupp och om varje hushåll antas omfatta riksgenomsnittets 2,7 individer skulle en utflyttning av 46 000 personer Se Regional utveckling och planering, SOU 1971:16. 2

Grupperingen omfattar följande utrustningselement: vattenledning i lägenheten (va), avlopp (av), egen vattenklosett (wc), centralvärme (ev), eget badeller duschrum (bad), el- eller gasspis med ugn (sp) samt kylskåp (kyl). Innebörden av kvalitetsgrupperingen framgår av följande: 1) va+av+wc+cv+bad+sp+kyl 2) va+av+wc+cv+bad 3) va+av+wc+cv 4) va+av+wc 5) va+av+cv 6) va+av 7) saknar va och/eller av I saneringsutredningens betänkande (SOU 1971:64) betecknas lägenheter i kvalitetsgrupperna 1-2 som moderna, i kvalitetsgrupp 3 som halvmoderna och i kvalitetsgrupperna 4-7 som omoderna lägenheter. 125

från norra glesbygden ha kunnat ske under perioden 1965-1970, utan att några samhälleliga kapitalförluster skulle ha inträffat inom bostadssektorn. Den verkliga befolkningsminskningen var 28 000 personer. Av tabell 5:1 framgår att bostadsstandarden mätt som antalet rum per invånare är lägre i norra glesbygden, jämfört med förhållandena i riket som helhet. En utflyttning från glesbygden torde medföra att bostadsutrymmet för den kvarvarande befolkningen närmar sig riksgenomsnittet. Även detta standardmått tyder således på att en betydande befolkningsminskning skulle kunna ske utan att något kapitalövergivande inom bostadssektorn behöver äga rum. Vid bedömning av resultaten av ovanstående beräkningar av kapitalförlusterna måste beaktas att inte all flyttning sker från rivningsmogna fastigheter. Av saneringsutredningens betänkande (SOU 1971:64) framgår att en relativt hög andel av de omoderna bostäderna i glesbygden bebos av äldre hushåll. 1 De har den relativt sett lägsta flyttningsbenägenheten. Det vore önskvärt att i

Tabell 5:1 Rum per invånare i utvalda kommunblock samt norra glesbygden och hela riket 1965. Utvalda kommunblock

rumsenheter/ invånare

Falun Borlänge Mora Skellefteå Vansbro Åsele Sorsele Norra glesbygden Hela riket

1,30 1,25 1,20 1,22 1,32 1,21 1,12 1,20 1,32

Källa: FoB 1965

kalkyler av ovanstående slag kunna beakta den varierande flyttningsbenägenheten för olika åldersgrupper. Hänsyn bör också tas till att de långa avstånden i glesbygden medför att den inomkommunala omflyttningen till goda bostäder sker med större tröghet än i de större tätorterna.

1 Hushåll med hushållsföreståndare över 65 år.

NORRA GLESBYGDEN RIKET l—'—i—i—i—i—i—«—i—i—i—'—i—•—i—'—i—' 0 10 20 30 40 50 60 70 80

•

KVALITETSGRUPP 1-2

KVALITETSGRUPP 3

r-> 90

i 100%

KVALITETSGRUPP 4 - 7

Figur 5:1 Lägenhetsbeståndets relativa fördelning i utvalda kommunblock samt norra glesbygden och hela riket 1965. Källa: FoB 1965 126

SOU 1972: 56

Den framtida

utvecklingen

Vid geografiska institutionen i Umeå har en metod utarbetats för beräkning av kapitalförlusterna vid snabb befolkningsminskning. 1 Med metodens hjälp bestäms hur snabbt befolkningsminskningen i ett kommunblock kan tillåtas gå, utan att icke rivningsmogna bostäder kommer att stå oanvända. I beräkningarna förutsätts att inga nya lägenheter byggs efter 1970. 2 De beräkningar som har utförts vid geografiska institutionen i Umeå, har kompletterats med uppgifter för övriga delar av norra glesbygden. I tabell 5:2 har kommunblocken fördelats på utvecklingsklasser med avseende på behovet av nya lägenheter resp. den kapitalförlust mätt som antalet övergivna lägenheter som kan väntas fram till 1975. För de 10 första kommunblocken utvecklingsklass 1 - är medianvärdet ett utbyggnadsbehov på drygt 1 800 lägenheter, medan motsvarande värde för de 10 sista kommunblocken - utvecklingsklass 4 - är ett lägenhetsöverskott på 800 lägenheter. För hela norra glesbygden föreligger ett nybyggnadsbehov, enligt kalkylen, på 27 000 lägenheter under perioden 1970-1975 om utrymmesstandarden skall hålla jämna steg med rikets. Det totala övergivandet av icke rivningsmogna lägenheter uppskattas samtidigt till drygt 10 000 lägenheter för samma period. 3

föranleds av skyldigheter som ålagts kommunerna av riksdagen eller är uttryck för den enskilda kommunens ambitioner vad gäller serviceutbudet. I anslutning till undersökningar av kommunernas långtidsplanering - KELP - har kommunerna bl. a. tillfrågats om sina totala byggnads- och anläggningsinvesteringar, med speciellt angivande av de bostadsberoende investeringarna. I bilaga 6 till 1970 års långtidsutredning, Utvecklingstendenser inom offentlig sektor (SOU 1971:13) har kommunala följdinvesteringar per bostadslägenhet beräknats till i genomR Axelsson, kapitalförlust till följd av snabb befolkningsminskning. , Glesbygdsforskningen Rapport 7, Stencil 1969. I beräkningarna jämförs det bostadsbehov som genereras av befolkningstalen enligt prognos 2 i länsplanering 1967 med det antal lägenheter i varje kommunblock som inte är rivningsmogna. Eventuella skillnader anger antingen kapitalförluster i form av outnyttjade lägenheter eller behov av ytterligare lägenheter i kommunblocken. Beräkningarna kräver uppgifter om 1. Lägenhetsstocken fördelad på byggnadsperiod 2. Den genomsnittliga amorteringstiden för varje byggnadsperiod (TS), vilken antas vara 50 år. 3. Den tidpunkt då lägenheterna inom varje byggnadsperiod i allmänhet renoveras (TR), vilken antas variera från 25 år för de äldsta till 35 år för de yngre årgångarna. 4. Dessa reinvesteringars halveringstid (TH), vilken antas variera från 20 år för de äldsta till 40 år för de yngre årgångarna. 5. Kapitalets förräntningskrav i procent (P). Antalet avgångna lägenheter antas vara en funktion av tiden (T), där funktionssambandet beskriver en annuitetskurva av formen

5.3 Kommunernas realkapital Förutom eventuella kapitalförluster inom bostadssektorn måste även sådana som inträffar inom andra samhällssektorer beaktas. Av stort intresse är i detta sammanhang de investeringar och den överskottskapacitet, som förändringar i invånarantal och lägenhetsbestånd medför inom den kommunala sektorn. De kommunala investeringarna kan gälla vatten och avlopp, gator och vägar, parker och friluftsanläggningar, skolor, barnstugor, ålderdomshem, samlingslokaler, idrottsanläggningar, m. m. Investeringarna SOU 1972:56

7 anger den relativa andel av lägenhetsbeståndet som kvarstår vid undersökningsåret. På grund av reparationer och underhåll antas lägenhetsavgången efter viss tid (TR) övergå i en långsammare avgång så att annuitetskurvan vid tidpunkten TR övergår i en exponentialfunktion av följande form. T-TR (2) 7 = A • 2 TH Vid tidpunkten TR är följaktligen (1) lika med (2). Konstanten A kan då beräknas genom A l (1 + P ) T R - 1 (1+P)TS_ i TH anger efter hur lång tid y = —A 3

I norra glesbygden var år 1970 den genomsnittliga byggnadskostnaden för en lägenhet, oavsett byggnadstyp, omkring 85 000 kr. 127

Tabell 5: 2 Kalkyl över utbyggnadsbehovet (+) / kapitalförluster ( - ) av bostadslägenheter fram till år 1975 i norra glesbygdens kommunblock Utvecklingsklass 1

Utvecklingsklass 2

Utvecklingsklass 3

Utvecklingsklass 4

Bergsjö Bräcke Hammarstrand Kiruna Malung Strömstad Strömsund Sveg Ange Älvdalen Medianvärde + 1 800

Berg Finnskoga-Dalby Kyrkheden Nordmaling Ockelbo Orsa Torsby Vansbro Vännäs Årjäng Medianvärde + 700

Arjeplog Järpen Kalix Lycksele Norsjö Ovanåker Robertsfors Sorsele Vindeln Åsele Medianvärde -250

Arvidsjaur Gällivare Haparanda Jokkmokk Pajala Storuman Vilhelmina Älvsbyn Överkalix Övertorneå Medianvärde - 800

Hela norra glesbygden + 16 000 lägenheter snitt omkring 20 000 kronor. I figur 5:2 antyds de kommunala investeringarnas samband med bostadsbyggandet efter kommunstorlek under perioden 1969-1975. Även om det materialet inte är regionalt uppdelat så framgår det av storleksgrupperingarna att omkring 40 % av de kommunala investeringarna är bundna till bostadsbyggandet. I storstadsområdena är motsvarande värde omkring 30 %. Av ovanstående torde framgå att en uppskattning av den samhälleliga kapitalförlusten ej kan ske utan att även det kommunala realkapitalet och investeringskostnaderna är kända. Trots sin relativa betydelse är de kommunala tillgångarnas omfattning mycket ofullständigt kartlagda. Inom ERU:s ram pågår dock uppskattningar av sammansättning och åldersstruktur på det kommunala realkapitalet. Undersökningen omfattar återanskaffningsvärdet år 1967 för brandförsäkrade tillgångar i form av fastigheter och maskiner inom samtliga kommunala förvaltningsgrenar utom hälso- och sjukvård. Dessutom presenteras kommunernas investeringsutgifter för anläggningstillgångar år 1969 i Falun, Borlänge, Mora, Skellefteå, Vansbro, Åsele och Sorsele. I tabell 5 :3 redovisas kommunernas realkapital per invånare. Det framgår att glesbygdskommunerna Vansbro, Mora och Sorsele har låga värden i jämförelse med övriga kommuner som ingår i undersökningen. 128

Skillnaderna i realkapital per invånare kan tolkas på olika sätt. Bl. a. kan de bero på att befolkningsrika kommuner åläggs större kommunalt engagemang exempelvis i form av mer specialiserad utbildningsverksamhet. En annan tolkning är att kommunala investeringar oftast sker språngvis. Anläggningar y

KOMMUNSTORLEK

1111 OO-i

- 4 999 1

minium

90-

5 000 - 9 999 1 10 0 0 0 - 1 9 9 9 9 1

80-

70 J 20000-49999 1 605040302010-

50 000 -

1 30

1 40

•

10 0 %

UTAN SAMBAND MED BOSTADSBYGGANDET

Figur 5:2 De kommunala investeringarnas samband med bostadsbyggandet efter kommunstorlek 1969—1975. Investeringarna relativt fördelade dels på kommuner efter kommunstorlek, dels efter om de har redovisats med eller utan samband till bostadsbyggandet. Källa: Utvecklingstendenser inom offentlig sektor Bilaga 6 till 1970 års långtidsutredning (SOU 1971:13). SOU 1972:56

Tabell 5: 3 Realkapitaltillgångar p e r invånare 1967 för några utvalda k o m m u n b l o c k (kronor) Realkapitaltillgångar per invånare (1 000-tals kr.) Falun Borlänge Mora Skellefteå Vansbro Åsele Sorsele

8 000 6 100 2 800 5 900 3 600 6 500 4 800

byggs i allmänhet för att k u n n a användas u n d e r en relativt lång tid, vilket innebär att det är rationellt att i planeringen utgå från att anläggningarna skall ha överkapacitet u n d e r en viss tid. Särskilt för relativt snabbt växande k o m m u n e r t o r d e sådana överinvesteringar ske. D e t t a kan vara fallet samtidigt som någon eller några av k o m m u n e r n a s s e k t o r e r ej byggs u t tillräckligt s n a b b t . Även för k o m m u n e r i glesbygden kan realkapitalet per invånare förväntas vara relativt stort, eftersom de ofta har fått vidkännas befolkningsminskning samtidigt som livslängden på byggnader och anläggningar är m y c k e t lång. Det förefaller rimligt a t t vänta sig att åldersstrukturen på realkapitalet är äldre i glesbygden än i andra regioner. Något som dock inte stöds av det begränsade empiriska material som här presenteras. Risken för framtida kapitalförluster är störst i de fall där k o m m u n e n s realkapital är u n g t samtidigt som befolkningsutvecklingen är negativ. Av materialet framgår att omkring 50 % av realkapitalet i såväl Mora som Sorsele är yngre än 10 år. Motsvarande siffror för Borlänge och Skellefteå är 10—20 %. D e t t a kan tyda på att överkapacitet k a n uppstå för å t m i n s t o n e delar av det k o m m u n a l a realkapitalet om r å d a n d e befolkningsutveckling fortgår. D e t k o m m u n a l a realkapitalet kan även m ä t a s med andra m e t o d e r . D e t t a är av b e t y d e l s e eftersom ovan angivna värden bara gäller de delar av realkapitalet som är b r a n d f ö r s ä k r a d e . En alternativ m e t o d för r e a l k a p i t a l u p p s k a t t n i n g a r bygger p å att in9-SOUl972:56

vesteringarna för varje år s u m m e r a s , varefter avskrivning avdras. I n o m ramen för glesbygdsforskningen har med hjälp av denna m e t o d de k o m m u n a l a kapitaluppbyggnaderna u n d e r 60-talet beräknats. S o m ett exempel kan n ä m n a s att m a n m e d denna m e t o d kan beräkna den andel av Sorsele k o m m u n s kapitalstock som är yngre än 10 år till 5 150 k r o n o r per person. I jämförelse m e d andra k o m m u n e r i V ä s t e r b o t t e n har Sorsele haft relativt o m f a t t a n d e investeringsverksamhet u n d e r 60-talet. Enligt båda de ovanstående beräkningarna är en stor andel av de k o m m u n a l a tillgångarna i Sorsele relativt ung. Eftersom Sorsele samtidigt har befolkningsminskning synes d ä r m e d risk föreligga för samhälleliga kapitalförluster. Av materialet i tabell 5:4 från K E L P 6 9 1 framgår att utgifterna för de k o m m u n a l a byggnads- och anläggningstillgångarna i Sorsele med sina 590 k r o n o r per invånare är högre än g e n o m s n i t t e t för norra glesbygden som helhet, vilket är 500 k r o n o r per invånare. Det är dock u n d e r riksgenomsnittets 7 1 0 k r o n o r . Detta k a n , tillsammans m e d de ovan n ä m n d a uppgifterna om Sorseles relativt o m f a t t a n d e investeringsverksamhet under 1960-talet, tolkas så att dess investeringsnivå tidigare legat ovanligt högt i jämförelse med andra g l e s b y g d s k o m m u n e r s och att den nu befinner sig på en m e r n o r m a l nivå. En annan tolkning kan vara att de k o m m u n a l a investeringarna har motiverats av att invånarna flyttat i n o m k o m m u n e n , vilket dragit m e d sig stora anläggningskostnader u n d e r de senaste tio åren. Fördelningen mellan de olika huvudtitlarnas andelar av bruttoutgifterna varierar även starkt mellan de u n d e r s ö k t a k o m m u n e r n a . F ö r Sorseles del är andelen för fastighetsförvaltning stor, m e d a n den industriella verks a m h e t e n är störst i bl. a. Mora. Det finns här anledning påpeka att det i viss utsträckning är en bokföringsteknisk fråga till vilken h u v u d t i t e l en utgift förs. En viktig s y n p u n k t För en närmare beskrivning av den kommunalekonomiska långtidsplaneringen (KELP) se SOU 1971:13 129

Tabell 5: 4 Kommunernas bruttoutgifter per invånare för byggnads- och anläggningsarbeten 1969 Huvudtitel

Falun Bor- Mora Skelleflänge teå

0—1 Central förvaltning, rätts- o samhällsskydd samt folkbokföring o beskattningsväsen 2 Fastighetsförvaltning o bostadsförsörjning

Vansbro

32 12

Åsele Sorsele

Norra glesbygden

20 Hela riket

5 Industriell verksamhet

248 405

6 Undervisning o annan verksamhet

269 274

7 Socialvård o socialförsäkring

8 Hälso- o sjukvård

30 Samtliga huvudtitlar

1 065 832

3-4 Stadsbyggnad, gatu o parkförvaltning, sport o friluftsliv Hamnar, kommunika tioner o näringsliv

Källa: KELP 1969 i detta sammanhang är dock att befolkningsoch yrkesstrukturen varierar kraftigt mellan kommunerna. En strävan i kalkyler av ovanstående slag bör vara att relatera de kommunala anläggningskostnaderna till den befolkningsgrupp som avses bli betjänad av servicen i fråga. I detta fall har det, på grund av det statistiska underlagets uppläggning, varit nödvändigt att ställa kostnaden i relation till hela kommunens totala befolkning.

130 SOU 1972:56

6 Hushållens

levnadsvillkor1

En av ERU:s huvuduppgifter är f. n. att söka belysa hushållens levnadsvillkor i olika regioner och individernas preferenser, dvs. önskemål, när det gäller olika miljöelement i bostadsorter. I appendix A läggs vissa principiella synpunkter på innebörden av begreppet levnadsvillkor. På grundval av den i appendixet förda diskussionen definieras här hushållens levnadsvillkor i en region som deras valmöjligheter mellan skilda konsumtionsmönster i olika regioner. I den följande texten behandlas några av de mest väsentliga restriktionerna för hushållens konsumtion. Valmöjligheterna begränsas såväl av hushållens inkomst och förmögenhetssituation som av deras tidsåtgång för att nå utbud av prissatta och icke-prissatta varor och tjänster. Svårigheterna att jämföra hushållens levnadsvillkor i olika regioner hänger nära samman med svårigheterna att över huvudtaget väga samman de olika komponenterna som ingår i levnadsvillkoren. Som beslutsunderlag för olika samhällspolitiska ingripanden såsom inkomstpolitik, socialpolitik och utbildningspolitik krävs en rad operationella definitioner av levnadsvillkoren, för att en sammanvägning av komponenterna skall vara möjlig. Som framgår av appendix A har kartläggningar av levnadsvillkoren från olika aspekter under senare år genomförts. Något schematiskt kan dessa indelas i 1. Arbetsmarknadsundersökningar 2.»Inkomstfördelningsundersökningar 3. Tidsbudgetstudier 4. Konsumtionsundersökningar 5. Studier av utbud av kvalificerad service. För en närmare presentation av dessa undersökningar hänvisas till appendix A. I det följande sammanfattas en del av de resonemang som förs i detta appendix.

6.1 Arbetsmarknadsförhållanden Ett mycket allvarligt problem i glesbygderna är de bristande sysselsättningsmöjligheterna. För vissa delar av glesbygden var den registrerade arbetslösheten i genomsnitt under 60-talet nära tio gånger så stor som i storstadsområdena. Vid den geografiska avgränsningen av regionalpolitiska stödområden utgör hög arbetslöshet och låg förvärvsintensitet naturliga urvalskriterier. En grund för detta är att tillgången till arbete bedöms vara ett av de viktigaste elementen i välfärden. Möjligheterna att erhålla arbete torde också i de allra flesta fall vara avgörande vid beslut om flyttning från en region. Tre statistiska källor lämnar det huvudsakliga materialet för belysning av arbetslöshet och förvärvsintensitet i den följande texten, nämligen arbetskraftsundersökningarna, den av arbetsmarknadsstyrelsen insamlade statistiken över de vid arbetsförmedlingen registrerade arbetslösa samt förvärvsintensiteten enligt folkräkningarna. I arbetskraftsundersökningarna (AKU) tillfrågas 18 000 intervjupersoner om de varit arbetssökande under mätveckan. Intervjupersonerna behöver emellertid inte ha vidtagit någon åtgärd just under mätveckan för att få ett arbete. En sådan åtgärd får emellertid inte ligga längre tillbaka i tiden än sextio dagar närmast före sista dagen i mätveckan. AKU genomförs varje månad av statistiska centralbyrån. I urvalet ingår endast personer i åldrarna 14—75 år. I appendix B redovisas arbetskraftsundersökningens resultat för årsgenomsnittet 1971. Den relativa arbetslösheten var enligt denna undersökning högst i Lycksele, Haparanda— Kalix och Kiruna—Gällivare A-regioner. Arbetslösheten mätt enligt arbetskraftsundersökningarnas mått var i dessa regioner över 6 %. I södra och mellersta Sverige hade Norrtälje, Eskilstuna, Visby och Karlskrona med knappt 4 % arbetslöshet de högsta arbetslöshetstalen. Avsnittet bygger på appendix A.

SOU 1972:56

I arbetsförmedlingens statistik, som görs upp en dag i mitten av varje månad, räknas de som varit arbetslösa räkningsdagen och som har haft kontakt med arbetsförmedlingen under den vecka som räkningsdagen infaller. Under perioden 1965-1970 uppgick enligt denna statistik arbetslösheten till i medeltal 0,4 % av hela befolkningen. Naturligtvis varierar den på detta sätt registrerade arbetslösheten under året och med olika konjunkturförlopp. Som framgår av appendix B hade norra glesbygdens kommunblock en betydligt större arbetslöshet än den riksgenomsnittliga. Speciellt hög var den i vissa kommunblock i Norrbottens län t ex i Pajala (4,9%), Överkalix (3,7%) och Övertorneå (3,5 %). I Västerbottens län hade Åsele (2,5 %) och Vilhelmina (2,4 %) de högsta arbetslöshetstalen. I appendix B redovisas hur många procent av antalet personer över 55 år som var arbetslösa i de olika kommunblocken. Det framgår inte oväntat att denna åldersgrupp hade högre arbetslöshet än vad som redovisas för den yngre arbetskraften. För hela riket uppgick arbetslösheten för personer över 55 år till 0,7 %. I norra glesbygden var denna arbetslöshet betydligt högre. Allra högst var den i glesbygdsblocken i Norrbottens län där den i ett flertal fall uppgick till 5 %. För den regionala politiken medför detta konsekvent då det för nämnda åldersgrupp bl. a. inte är lika lätt att uppnå inkomstökningar som kompenserar flyttningskostnader. För de flesta kommunblocken i norra glesbygden gäller att andelen arbetslösa för den aktuella åldersgruppen är mellan två och tre gånger så stor som andelen för övriga åldersgrupper. I folkräkningen 1965 räknas personer som arbetar under minst en halv normal arbetstid under en vecka i november som förvärvsarbetande. Även personer som vid tillfället hade semester, var sjuka, var på repetitionsövning eller var tillfälligt arbetslösa högst fyra månader, inräknas bland de förvärvsarbetande. Tabell 6:1 redovisar förvärvsintensiteten i olika regioner. Det framgår att förvärvsintensiteten i norra glesbygden till skillnad från alla andra kom132

munblocksgrupper minskat under 1960talets första hälft och år 1965 var ungefär 10 procentenheter lägre än i storstäderna. De angivna siffrorna är lägre än de som redovisas av arbetskraftsundersökningarna. Olikheterna i förvärvsintensiteterna beror till stor del på variationer i sysselsättningsgraden för gifta kvinnor men också på skillnader i befolkningens ålderssammansättning. Som visas i figur 6: 1 är förvärvsintensiteten i norra glesbygden i allmänhet 10—20 % lägre än riksgenomsnittet. Hänsyn har därvid tagits till befolkningens ålders- och könsfördelning. Förvärvsintensiteten är enligt dessa analyser lokalt högre än riksgenomsnittet endast i Örebro och Mälarregionerna samt i stora delar av västra och södra Sverige. För att exemplifiera förhållandena i fjärrbygden kan nämnas att förvärvsintensiteterna i Frostviken var 0,39 och i Sorsele 0,33 år 1965. Samtidigt som arbetslöshet råder i en region kan det finnas lediga platser som är svåra att besätta. Yrkesdifferentieringen på arbetsmarknaden är av stor betydelse när åtgärder för att minska arbetslösheten skall sättas in. Av ERUs material framgår att många yrkeskategorier är hänvisade till ett fåtal orter därför att efterfrågan på vissa typer av arbetskraft är starkt regionalt koncentrerad. Därutöver tillkommer att det torde råda ett starkt samband mellan arbetsmarknadens storlek och takten i uppkomsten av lediga platser.

Tabell 6:1 Förvärvsintensiteten 1960 och 1965. Fördelning på regiongrupper Regiongrupper

1960 1965

Stockholm Göteborg och Malmö Större städer Södra mellanbygden Norra tätbygden Norra glesbygden Hela riket

0,48 0,46 0,43 0,41 0,40 0,39 0,43

0,48 0,47 0,44 0,45 0,42 0,37 0,44

Källor: FR 1960 och FoB 1965. Anm. Förvärvsintensiteten avser kvoten mellan antalet förvärvsarbetande och totalbefolkningen. SOU 1972:56

7600 KARESUANDO MUODOSLOMPOLO

JUNOSUANDO PAJALA GÄLLIVARE KORPILOMBOLO

7400 ÖVERTORNEÅ VUOLLERIM

ÖVERKALIX

KÅBDALIS ARJEPLOG HAPARANDA KALIX SESKARÖ ÄLVSBYN TÄRNA ARVIDSJAUR SORSELE GLOMMERTRÄSK DIKANÄS MALA JÖRN STORUMAN NORSJÖ BASTUTRÄSK VILHELMINA LYCKSELE GÄDDEDE DOROTEA VINDELN ROBERTSFORS ÅSELE HOTING

7100 1800

FREDRIKA

VÄNNÄS

STRÖMSUND SOLBERG FÖLLINGE JUNSELE N O R D M A L I N G BJÖRNA RAMSELE BREDBYN ARE JÄRPEN HAMMARSTRAND NORDINGRÅVALLEN

7000 SVENSTAVIK BRÄCKE FUNÄSDALEN ANGE HEDE

6900 LIDEN FRÄNSTA

RAMSJÖ SVEG BERGSJÖ KÅRBÖLE BJURÅKER IDRE LOS SARNA HAMRA

6800 EDSBYN ÄLVDALEN TRANSTRAND ORSA LIMA RXTTVIK OCKELBO SYSSLEBÄCK M A L U N G LEKSAND

6700 VANSBRO ÖSTERFÄRNEBO TORSBY KYRKHEDEN

6600 ÅRJÄNG STRÖMSTAD GULLSPÅNG

6500 BENGTSFORS

FARGELANDA VALDEMARSVIK KISA

6400 ÅSEDA HÖGSBY MÖNSTERÅS BORGHOLM LESSEBO , Ä TINGSRYD MÖRBYLÅNGA

6300 KYRKHULT

ERINGSBODA

TORHAMN

1700 Figur 6:1 Relativ förvärvsintensitet 1965. Kartan visar kvoten mellan faktisk och riksgenomsnittlig förvärvsintensitet. Vid mätningarna har hänsyn tagits till förvärvsintensiteten för befolkningen i åldrarna 15—64 år fördelad på kön och femårsklasser. Den på detta sätt beräknade riksgenomsnittliga förvärvsintensiteten = 100. Källa: FoB 1965 och ERU:s datapaket GEDAP. Bearbetningen utförd av Erik Wallin, Geografiska

En stor del av den dolda arbetslösheten avser gifta kvinnor som bor i regioner med låg förvärvsintensitet. I dessa regioner kan inte alla hushållsmedlemmar som önskar erhålla förvärvsarbete få detta. För hela landet gällde att år 1965 var 67 % av samtliga personer i åldern 15—64 år förvärvsarbetande. Som framgår av appendix B hade så gott som samtliga kommunblock i norra glesbygden förvärvsintensiteter som betydligt understiger rikssiffran. För exempelvis Övertorneå och Överkalix kommunblock gällde att förvärvsintensiteterna i åldrarna 15—64 år var ca 25 % under den riksgenomsnittliga. Vid given befolkning skulle ytterligare 23 000 personer behöva sysselsättas i norra glesbygden, om förvärvsintensiteten i dessa åldrar skulle komma i nivå med den, som råder i landet som helhet. Detta motsvarade nästan en fördubbling av industrisysselsättningen i norra glesbygden. De stora potentiella arbetskraftsresurserna består i huvudsak av kvinnor. Enligt arbetskraftsundersökningens årsmedeltal 1970 tillhörde 81 % av de vuxna männen gruppen som arbetade eller sökt arbete. För de gifta respektive ogifta kvinnorna var motsvarande tal 50 % och 55 %. Detta betyder att sammanlagt 1,4 miljoner kvinnor i åldrarna 1 6 - 7 4 år inte ingick i arbetskraften. Av dem var 260 000 gifta kvinnor utan barn under 7 år. Den relativa arbetslösheten enligt arbetskraftsundersökningarna under perioden augusti 1963 till maj 1971 framgår av figur 6:2. Orsakerna till att många kvinnor ej förvärvsarbetar varierar regionalt. I samband med arbetskraftsundersökningen i februari 1968 tillfrågades personer som inte förvärvsarbetade om orsaken till detta. Samtidigt tillfrågades de om de under vissa villkor i framtiden skulle söka förvärvsarbete. Av svaren på de ställda frågorna framgick att i skogslänen var bristen på arbete ett vanligare skäl till att man ej arbetade än i övriga regioner. En fjärdedel av kvinnorna i skogslänen som inte förvärvsarbetar är villiga att ta ett arbete omedelbart. 1 134

|_

MÄN

*

\

1 1 1 1 1 •*

S^ Skogslän

t

\\ \\

* // \_/

Riket

"_•>

%

Storstadslän

*"•>.. ^

1969 KVINNOR

1971 Figur 6:2 Relativa arbetslöshetstal för män och kvinnor i storstadslänen, skogslänen och riket augusti 1963-maj 1971. Utjämnade värden. Källa: Arbetskraftens struktur och dimensioner, SOU 1971:43 samt arbetskraftsundersökningarna. Den faktiska arbetsmarknadssituationen återspeglas också i undersökningar av hushållens attityder till olika regioner. Kommunalforskningsgruppen 2 har sålunda studerat attityder till hemorten i ett urval av svenska kommuner. Den klaraste tendensen i gruppens material återfinns i svar som gäller tillgången till arbete i hemkommunen. Vid intervjutillfället år 1970 upplevde de intervjuade i storstäderna inte arbetsmarknadssituationen som problematisk. I norra glesbygden fanns däremot ett starkt missnöje över arbetsmarknadsförhållandena. Möjligheterna att på kort sikt väsentligt höja förvärvsintensiteten i glesbygden är Se arbetskraftens struktur och dimensioner, SOU 1971:43. 2

Claes Örtendahl: Regionstorlek och kommunal service, stencil, ERU 1972. Kommunalforskningsgruppen består av ett antal statsvetare på de olika universiteten. Beteckningen avser ett gemensamt forskningsprojekt. SOU 1972:56

Tabell 6:2 Procent av befolkningen som uppger missnöje med arbetsmarknadssituationen på hemorten år 1970. Materialet tillåter inte någon procentsiffra för norra tätbygden Stockholm Göteborg, Malmö Större städer Södra mellanbygden Norra tätbygden Norra glesbygden

13 15 30 37 42

begränsade av flera skäl. Ett är att båda makarna i ett hushåll i stor utsträckning måste beredas möjlighet till arbete om arbetskraftstalen skall höjas. Kravet på differentiering av arbetsmarknaden ökar därmed. 6.2 Inkomster En viktig komponent i hushållens levnadsvillkor är deras inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Inkomsterna består av lön för arbetsprestation, förmögenhetsavkastning, naturaförmåner och transfereringar av olika slag, t. ex. barnbidrag och familjebostadsbidrag. Inkomsten samvarierar bl. a. starkt med utbildningsnivån och hälsotillståndet. Dessutom kan den påverkas av de regionala variationerna i arbetsmarknadens storlek och struktur. Även för samma arbetsprestation kan lönen variera mellan olika regioner. Sysselsättningsmöjligheterna uppvisar, som framgår av föregående avsnitt, kraftiga regionala variationer. Bl. a. kan den kommunala servicen påverka hushållens arbetsmöjligheter t. ex. genom barnstugeverksamheten. En sådan faktor påverkar i sin tur förvärvsintensiteten och därmed genomsnittsinkomsten i regionen. Det betyder ofta, att inkomsten per capita är lägre i glesbygdskommuner. För mer exakta jämförelser av levnadsstandarden måste även de regionala prisvariationerna beaktas. Andra väsentliga faktorer är tillgången till icke prissatta produkter och graden av självhushållning. ERU har i andra sammanhang redovisat inkomstskillnader mellan olika regioner. I SOU 1972:56

det följande skall därför endast ett fåtal data presenteras. I tabell 6:3 redovisas den sammanräknade nettoinkomsten enligt taxering till statlig inkomstskatt år 1970 i relation till befolkningen 1969. Data har delats upp på de sex regiongrupper som förekommer i föreliggande framställning. Norra glesbygden uppvisar den lägsta deklarerade inkomsten per capita. Förhållandena i fjärrbygden kan exemplifieras med uppgifter för Sorsele kommunblock där medelinkomsten år 1969 var 7 400 kr. I de glesaste delarna av Sorsele kommunblock var medelinkomsten samma år 5 500 kr. 1 En stor del av variationerna i löneinkomsterna mellan de olika kommunblocken torde kunna förklaras av skillnader i yrkesverksamhetsgraden samt olikheter i utbildnings-, ålders- och näringsgrensfördelning. I appendix B redovisas per capita inkomsten för kommunblocken i norra glesbygden. De flesta invånarna bor i kommunblock där medelinkomsten ligger mellan 8 000 och 9 500 kronor. Spännvidden mellan kommunblocken i norra glesbygden varierar från Svenstavik 6 800 kronor, till Kiruna, som har en medelinkomst på närmare 11 000 kronor. Se tabell 6:4. Den arbetsföra delen av befolkningen är liksom andelen inkomsttagare ungefär lika stor i båda dessa kommunblock. Däremot skiljer sig sysselsättningsstrukturen markant. I Svenstavik är Westerlund-Norberg: Inkomst i glesbygd, Geografiska institutionen Umeå universitet, 1971. Tabell 6: 3 Sammanräknad nettoinkomst enligt taxering till statlig inkomstskatt 1970 i relation till totalbefolkningen och inkomsttagare 1969 inkomst per inkomst per capita inkomsttagare Stockholm Göteborg, Malmö Större städer Södra mellanbygden Norra tätbygden Norra glesbygden Hela riket

15 557 13 052 11293 10 290 10 330 8 553 11689

21 574 18 787 16 955 15 738 15 895 13 864 17 579

Källa: Inkomst och förmögenhet 1969. 135

Tabell 6: 4 Sammanräknad nettoinkomst enligt taxering till statlig inkomstskatt 1970 i relation till totalbefolkningen 1969 i Norra glesbygdens kommunblock. Klass 1

Klass 2

Klass 3

Klass 4

Arvidsjaur Gällivare Jokkmokk Kalix Kiruna Malung Ockelbo Ovanåker Strömstad Älvsbyn

Arjeplog Haparanda Lycksele Nordmaling Orsa Sysslebäck Torsby Ange Årjäng Åsele (Gullspång) Medianvärde 8 959 kr

Bräcke Järpen Kyrkheden Norsjö Robertsfors Storum an Vansbro Vindeln Vännäs Överkalix

Bergsjö Hammarstrand Pajala Sorsele Strömsund Sveg Svenstavik Vilhelmina Älvdalen Övertorneå (Borgholm) Medianvärde 8 213 kr

Medianvärde 9 632 kr

Medianvärde 8 427 kr

Källa: Inkomst och förmögenhet 1969.

50 % sysselsatta inom jord- och skogsbruk. Motsvarande andel i Kiruna är 5 %. Det torde vara svårt att uppskatta vilken begränsning som en låg taxerad inkomst utgör för hushållens konsumtion i de olika kommunblocken. Eventuellt är självhushållningsgraden lägre i kommunblock med högre inkomster, exempelvis Kiruna, än i block med låga inkomster. I hushållens totala inkomst ingår dessutom en mängd transfereringar, vilka för närvarande inte kan belysas med tillgänglig statistik.

6.3 Tidsanvändning Tiden är en väsentlig restriktion när olika konsumtionsmönster skall förverkligas. Glesbygdshushållens ibland långa vägar till orter med olika slags utbud medför i regel att det tar lång tid att nå utbuden. Tidsavstånden är med andra ord betydande. Några exempel på glesbygdshushållens avstånd till olika typer av service redovisas i appendix A. Mellan vägavstånd och tidsavstånd existerar en utbytbarhet likaväl som mellan tidsavstånd och kommunikationsmöjligheter. Som ERU tidigare 1 har framhållit kan ett hushåll med hög inkomst i större utsträckning än andra köpa snabba transporter och tidsbesparande kapitalvaror som disk- och tvättmaskin. Tidsåtgången för ett visst konsumtionsmönster kan sålunda skilja sig betydligt mellan olika 136

hushåll på samma bostadsort. Å andra sidan kan hushåll med likartade ekonomiska förhållanden få helt olika tidsanvändning i olika regionala situationer. För hushåll utan tillgång till bil, bosatta långt från närmaste . allmänna kommunikationsmedel, kan konsumtionsmöjligheterna vara mycket begränsade. I några av de forskningsprojekt, som ERU varit med om att initiera, jämförs hur det dagliga livet gestaltar sig för personer i olika funktioner och ålder inom tätorter av varierande storlek i Sverige. Kvantifieringar sker, genom att individernas dagliga tidsförbrukning i skilda geografiska positioner registreras. Särskild vikt läggs vid strukturen hos det kopplingsschema enligt vilket grupper av personer (hushåll, arbetsgrupper, skolklasser, umgängesgrupper) sammanträffar under dagen samt de förflyttningar dessa grupperingar för med sig. I forskningsprojekten pågår för närvarande metodutvecklingsarbete, vilket innebär att endast resultat från mycket små stickprovsundersökningar för närvarande kan presenteras för att exemplifiera principerna i arbetet. 2 I figur 6:3 redovisas några resultat från en 1

Se SOU 1971:16, avsnitt 6.3 Det bör i detta sammanhang framhållas att flera länsprogram, bl. a. Jämtlands, innehåller kartläggningar av förflyttningstider från centralorterna till vissa punkter i deras omgivning. SOU 1972: 56

ÖREBRO

HÄSSLEHOLM

• • • 8 9 • 9 • • •

gång

1 2

5 5

kollek

7 8

cykel

1 2

7 8

bil

gång

kollek

cykel

3 4

2 2

post

• 9 • • • 2

bank

bil gång

kollek

cykel

1 4

bil 2

kollek

2 2

9 10 13 13 14

9 10 13 14

cykel bil

9 10

apotek

• 5 • • • • 1

•

gång

1 1 1

1 1

daghem

• • •

4 9 30

60 min

GARPHYTTAN gång

kollek

cykel

bil

60 min

30 VITTSJÖ 1 1

1 1 2

3 9

• • • • 2 2 4 6 •

1 2

post

gång kollek bank

cykel bil

1 1

gång kollek cykel

• • • • 1 2 2 3 • 1

bil

1 1

apotek

gång kollek

daghem

cykel 1

bil 30

1 8 60 min

60 min

Figur 6:3 Ärendetider i Örebro centrum, Hässleholms centrum, Garphyttan (ca 17 km från Örebro) och Vittsjö (ca 20 km från Hässleholm). Antal utbudspunkter inom blocket, som kan nås för besök och omedelbar återfärd vid olika tidsinsats. Mätningarna gjorda mellan klockan 17.00 och 18.00 en vanlig vardag. Källa: T. Hägerstrand: Tätortsgrupper som regionsamhällen, Regioner att leva i, ERU, Stockholm 1972. SOU 1972:56

studie av den möjliga tidsanvändningen i fyra orter. 1 Av figuren framgår inte hur hushållen faktiskt använder sin tid utan hur de skulle kunna använda sin tid eller närmare bestämt vilka typer av utbud de kan nå mellan klockan 17.00 och 18.00 med hjälp av olika transportmedel. Utbudsexemplen är delvis bostadsorienterade, post och daghem, och delvis centrumorienterade, bank och apotek. Siffervärdena i figuren kan därför sägas vara ungefärligen giltiga för även andra typer av utbud med liknande dragningar och tider inom såväl den enskilda sektorn som den kommunala och statliga förvaltningen. Tabellerna skall således i första hand tolkas som ett allmänt mått på kombinationsmöjligheterna att nå många utbudspunkter av ett visst slag. För den enskilde konsumenten är det självfallet endast möjligheten att nå en punkt av varje slag som är av intresse. Det är av intresse att studera förflyttningssättens olika effektivitet i skilda regioner. I både Örebro och Hässleholm är cykeln överlägsen andra kommunikationsmedel i en närzon. Den kan parkeras nära dörren vid start- och målpunkterna. Inom en större zon blir bilisten den som hinner mest under en begränsad tidsrymd. Vad som i Örebro tar en timme med buss klarar den bilburne på tjugo minuter. I Hässleholm är skillnaden mindre beroende på att de få utbudspunkterna är samlade i centrum. Även i de små orterna — Garphyttan, med ca 1 000 invånare, sjutton kilometer från Örebro och Vittsjö med ca 1 300 invånare, tjugo kilometer från Hässleholm — har forskare kartlagt valmöjligheterna för en förvärvsarbetande att nå olika typer av utbud efter arbetstidens slut. Dessa orter har små valmöjligheter jämfört med huvudorternas. Om däremot ett utbud finns på orten ligger det inom nära räckhåll oavsett hushållens transportmedel. En ökad tidsinsats ger emellertid sedan inget mer i utbyte för andra än bilisterna, då huvudorten ligger inom bekvämt räckhåll för dessa. Det torde utan tvekan ha ett värde för den regionala planeringen att få preciserade uppgifter på hur möjligheterna är att nå 138

olika utbud av service och arbete för ett hushåll som är utan motorfordon. Speciellt gäller detta för hushåll som bor i orter utanför de medelstora städerna. Olika grupper av människor — i ovanstående exempel rörliga och icke rörliga — lever under olika levnadsvillkor i skilda regiontyper. Behovet av kartläggningar av hushållens tidsanvändning synes växa snabbt. En framtida regionalpolitik torde i utökad grad kunna inriktas på investeringar i samhällskapital, som ger en bättre tidsanvändning för regionernas invånare. Tidsbudgetstudier ger bl. a. underlag för avvägningar vid beslut om investeringar i kommunikationssystem och serviceanläggningar för att exempelvis reducera köproblem.

6.4 Kvalificerad service De regionala skillnaderna i utbudet av olika servicegrenar är en följd av att endast ett litet urval av orter har kunnat erhålla ett verkligt specialiserat och mångsidigt utbud. I många småorter med lokala centralortsuppgifter finns bara den service, som bedöms kunna delas upp i små enheter. Servicen i större städer, t. ex. i huvudstaden eller universitetsstäderna, är naturligtvis inte bara avsedd att betjäna respektive ort utan även ett vidsträckt kringliggande omland, ibland hela riket.2 Den kvalificerade servicen har inom ERU:s ram tidigare studerats med avseende på vilka befolkningsunderlag som krävs för en acceptabel servicestandard. Vissa typer av service uppvisar enligt dessa undersökningar en tämligen jämn spridning mellan tätt och glest befolkade delar av landet. Ett exempel på service av denna typ är apoteken. Inom sjukvården synes de produktionstekniska stordriftsfördelarna ha bedömts som bety-

Resultaten är hämtade från T. Hägerstrand: Tätortsgrupper som regionsamhällen, Regioner att leva i, ERU, Stockholm 1972. 2

Se SOU 1970:14 bilaga 4 eller SOU 1971:16 kap. 6 SOU 1972:56

delsefulla, vilket innebär att först regioner med över 100 000 invånare når en standard som motsvarar den riksgenomsnittliga. För norra glesbygden och fjärrbygden innebär detta att servicestandarden inom sjukvården oftast är låg. Mindre frekventa vårdformer — exempelvis vårdplatser inom gynekologisk vård - kan saknas helt i fjärrbygden eller finnas i mycket liten utsträckning i norra glesbygden. Ett av undantagen från denna regel är antalet vårdplatser inom förlossningsvård som i förhållande till befolkningen är fler i norra glesbygden än i landet som helhet. De höga värden för Stockholmsregionen som redovisas i tabell 6:5 förklaras till en del av att vissa specialistfunktioner med patienter från hela landet har förlagts dit. För den framtida regionalpolitiken kan det vara av intresse att särskilja den regionalt och lokalt begränsade efterfrågan. Ett annat exempel på den regionala fördelningen av kvalificerad service är den kartläggning som har gjorts över hushållens möjligheter att nå de juridiska tjänster som erbjuds på advokatbyråer och rättshjälpsanstalter. Som framgår av figur 6:4 är advokattätheten förhållandevis låg i norra glesbygden. Koncentrationen av serviceutbudet till främst Stockholm men även Göteborg och Malmö kan i viss utsträckning förklaras av att fler advokater där på grund av sina specialkunskaper ofta är verksamma på en nationell marknad. I figur 6:5 redovisas ett exempel på utbudet av kvalificerad samhällsservice. De två vänstra kartorna visar områden med stort utbud Tabell 6:5 Läkare och tandläkare per invånare i norra glesbygden och Stockholm. Index riket = 1,0

Norra glesbygden Stockholm Hela landet

Tandläkare

Läkare i öppen vård

Ögonläkare i öppen vård

Läkare totalt

0,8 1,6 1,0

0,7 1,4 1,0

0,2 1,7 1,0

0,3 1,8 1,0

SOU 1972:56

ADVOKATTATHET < 50 50-100 100-200 > 200

Figur 6:4 Advokattäthet 1970. Antalet advokater på advokatbyråer och rättshjälpsanstalter inom 50 kilometer från mätpunkterna har satts i relation till befolkningen inom samma mätyta. Riksgenomsnittet för varje advokats årskapacitet är 5 732 personer = 100. Källa: I. Felländer och Hushållens tillgång till juridisk service, stencil, maj 1972. av tjänster på de kommunala folkbiblioteken. Den vänstra kartan med det första utbudsmåttet visar var den befolkning bor, som har mer än en halv miljon böcker på kommunala folkbibliotek inom 30 kilometers avstånd från bostaden. Utbudsmåttet samvarierar med litteraturvalsmöjligheter och övriga tjänster, exempelvis musikavdelningar, biblioteken kan tillhandahålla. Den 139

> 500 000 volymer totalt

> 4 , 5 volymer utlånade per inv. och år

Figur 6:5 Utbud och konsumtion av bibliotekstjänster 1966. Anm. Kartsviten visar områden med - på alla kommunala folkbibliotek inom 30 kilometers avstånd mer än a. 500 000 volymer sammanlagt i bokbeståndet (vänstra utbudskartan), b. 2,5 volymer per invånare i bokbeståndet (mellersta utbudskartan) och c. 4,5 utlånade volymer per invånare och år (högra konsumtionskartan). Källa: Ockborn-Öberg: Geografiska variationer i tillgången till de kommunala folkbibliotekens tjänster, Litteraturutredningens biblioteksstudier, under publicering i SOU.

mellersta kartan visar det andra utbudsmåttet, det lokala bokbeståndet satt i relation till det lokala befolkningsunderlaget. Måttet torde exempelvis samvariera med möjligheterna att få tag på efterfrågad nyinkommen litteratur. Slutligen visar den högra kartan i figur 6:5 vilka områden som hade hög utlåning av böcker i förhållande till befolkningen. Kartan kan sägas redovisa ett mått på konsumtionen av biblioteksutbudet. ERU har tidigare redovisat attityderna till en rad faktorer som ofta beaktas vid val av bostadsort. Ser man på svaren i fem glesbygdsområden i Norrland är de högst värderade faktorerna trivsam bostad, låga levnadskostnader, goda valmöjligheter i fråga om arbete samt vacker natur. Först därefter kommer närhet till affärer och service i listan som totalt omfattar tolv variabler. Liknande resultat har erhållits av glesbygdsutred140

ningen vid en undersökning i Sorsele kommunblock som publicerats i avsnittet "Kommersiell service". I ett tidigare avsnitt redovisades befolkningens attityder till arbetsmarknadssituationen i olika regioner. Från samma undersökning återges i tabell 6:6 inställningen till service i norra glesbygden jämfört med några andra delar av landet. Attityder och preferenser till de olika servicesektorerna torde kunna ändras snabbt med tiden. Den ökade informationen i press och TV kring främst storstadens och glesbygdens problem skulle kunna ha medfört att attityderna hunnit förändras från år 1966 då ett liknande undersökningsmaterial insamlades. Emellertid tyder bearbetningar av detta material på att inställningen till den kommunala servicen även då entydigt var mindre positiv i de tätbefolkade delarna av landet. SOU 1972:56

Tabell 6:6 Andel av intervjupersonerna som år 1970 uppgivit missnöje med bostadspolitiken i kommunen, trafik och VA-politiken, skolpolitiken och förhållanden beträffande ålderdomshem, pensionärsbostäder och bostadstillägg för pensionärer

Stockholm Göteborg, Malmö Större städer Södra mellanbygden Norra tätbygden Norra glesbygden

Bostadsbyggande

Vägar, gator trafik

Vatten, avlopp och luftvård

Skola

Ålderdom shem m. m.

73 35 34 28

51 68 45 44

60 23 35 32

22 15 15 15

42 33 21 22

-

_

_

_

-

17 Källa: C. Örtendahl, Regionstorlek och kommunal service, stencil, ERU 1972.

SOU 1972:56

7 Sammanfattning

och slutsatser

Enligt givna direktiv skall ERU samla information om och föreslå koordinering av forskning kring urbaniseringens orsaker och verkningar. Speciell uppmärksamhet skall därvid bl. a. ägnas forskningen kring orsakerna till glesbygdernas uppkomst och de problem som är förknippade med glesbygdernas utveckling. Resultat från några av de forskningsprojekt som ERU har varit med om att initiera har, mot denna bakgrund vid sidan av ERUs kanslis materialsammanställningar, utgjort en naturlig källa för föreliggande framställning. Bland de refererade forskningsprojekten skall främst glesbygdsforskningen vid Umeå universitet nämnas. 1 Föreliggande materialredovisning skall ses som ett av flera underlag för avvägningar beträffande volymen och fördelningen av de sammanlagda samhällspolitiska insatserna i glesbygdsregionerna, där de medel som diskuteras av glesbygdsutredningen utgör en del och det regionalpolitiska stödet till enskilda företag en annan. De åtgärder som skall sättas in för att ge glesbygdsbefolkningen del i samhällets allmänna standardutveckling måste grundas på goda kunskaper om orsakerna till glesbygdens utveckling. Orsaksanalysen baseras på studier av samspelet mellan beslut som fattas av hushålls- och företagssektorn samt den offentliga sektorn i olika regioner. I föreliggande framställning jämförs därför hushållens, företagens och den offentliga sektorns utveckling i glesbygden, med den som sker i andra delar av landet. Vid jämförelserna har landets kommunblock delats in i sex grupper vilka benämns: 1. Stockholm, 2. Göteborg och Malmö, 3. Större städer, 4. Södra mellanbygden, 5. Norra tätbygden och 6. Norra glesbygden. Den regionklassificering som här följs bygger enbart på befolkningsunderlaget. I den framtida regionalpolitiken torde det även krävas en klassificering av orter som anger vilken funktion de bör fullgöra i regionala sammanhang. Fler kriterier än befolkningsunderlaget bör därvid beaktas. 142

Ett förslag till ortsklassificering efter dessa riktlinjer utarbetas för närvarande inom ramen för länsplaneringen.

7.1 Befolkningsutveckling levnadsvillkor i glesbygden

och

hushållens

1. Samtliga kommunblock i norra glesbygden utom Kiruna och Kalix har sjunkande befolkningstal under andra hälften av 60-ta, let. De större orterna i norra glesbygden ligger i allmänhet i arbetskraftsområden med mellan 5 och 10 procents reduktion av totalbefolkningen under 60-talets första hälft. Mellan 10 och 20 procents minskning är vanlig i områdena utanför centralorternas omland. Under första hälften av 70-talet beräknas enligt den av ERU:s kansli utförda kalkylen befolkningen att minska med drygt 50 000 personer i norra glesbygden. Utanför det allmänna stödområdet kan två områden med mera anmärkningsvärda befolkningsminskningar urskiljas. Det ena omfattar norra Blekinge och sydöstra Småland, medan det andra ligger i nordöstra Småland och södra Östergötland. Det som framför allt skiljer dessa områden från norra glesbygden är att befolkningsunderlaget är större, varför möjligheterna att tillgodose befolkningen med service är bättre. Även om folkmängdens storlek inom en region inte ses som ett självständigt mål i den regionala politiken ger en beskrivning av folkmängdsutvecklingen möjligheter att på ett enkelt sätt sammanfatta aktuella utvecklingstendenser och avgränsa olika typer av problemregioner. 2. Andelen äldre personer ökar avsevärt snabbare i glesbygdsområdena än i övriga delar av landet. Medan totalbefolkningen minskade med 14 % under första hälften av 60-talet i norra glesbygden, uppgick minskningen i åldersgruppen över 65 år till endast 1 %. En förhållandevis stor del av denna åldersgrupp bor i vad som i föreliggande 1

För en närmare beskrivning av detta projekt se E. Bylund-G. Weissglas, Glesbygdens servicenät, Urbanisering i Sverige, bilaga 2, SOU 1970:14. SOU 1972: 56

framställning betecknas som fjärrbygd och som består av de områden inom norra glesbygden som har ett lokalt befolkningsunderlag som understiger 5 000 invånare. Speciellt i Jämtlands län finns fjärrbygdsområden med hög åldringsandel. Västerbottens och Norrbottens län har en relativt låg andel åldringar, även inom fjärrbygden. Befolkningsutvecklingen har hittills inte fått till resultat att åldersstrukturen i Norrland som helhet skiljer sig avsevärt från de områden i södra och mellersta Sverige som ligger utanför storstäderna. 3. Eftersom utbildnings- och yrkesvalen oftast sker i unga år tillhör flyttarna i huvudsak de yngre åldersklasserna, vilket till en del förklarar den nuvarande åldersfördelningen i delar av norra glesbygden. Vid kartläggning av flyttningsströmmarna torde det vara angeläget att beakta både ut- och inflyttningarna till ett område — dvs. bruttoflyttningen. År 1969 förlorade norra glesbygden i utflyttning drygt 10 000 personer till övriga delar av landet. Av bruttoflyttningen, som var dubbelt så stor, gick den största delen (33 %) till norra tätbygden, medan 1 7 % flyttade till Stockholm. Återflyttningen till norra glesbygden kom framför allt från norra tätbygden. 4. När det krävs kartläggningar av hushållens levnadsnivå i olika regioner är det i första hand viktigt att studera människornas möjligheter att tillfredsställa vad som ofta uppfattas som primära behov såsom hälsa, mat, husrum, utbildning och arbete. Den kanske viktigaste frågan för norra glesbygden är tillgång till arbete. Enligt arbetsförmedlingarnas statistik var arbetslösheten i vissa kommunblock i norra glesbygden 10 gånger så stor som i hela landet. Om arbetslösheten i norra glesbygden skulle reduceras till vad som gäller för hela riket krävs att ytterligare 4 000 personer sysselsätts. Den registrerade arbetslösheten täcker inte alla som är beredda att gå ut på arbetsmarknaden om tillfälle ges. För att få en uppfattning om den dolda arbetslösheten kan yrkesverksamhetsgraderna mellan olika regioner jämföras. För hela landet gällde att SOU 1972:56

år 1965 var 67 % av samtliga personer i åldrarna 15—64 år förvärvsarbetande. För en del kommunblock i norra glesbygden var förvärvsintensiteten 2,5 % lägre. Vid given befolkning skulle ytterligare 23 000 personer behöva sysselsättas i norra glesbygden för att yrkesverksamhetsgraden skall komma i nivå med den för hela riket. Förvärvsintensiteten är speciellt låg bland kvinnor. Enligt arbetskraftsundersökningen står i hela landet 1,4 miljoner kvinnor utanför arbetskraften. Bland dessa återfinns närmare 260 000 gifta kvinnor som ej har barn under 7 år. I bilaga 3 1 till KSA-utredningens betänkande hävdas att en stor del av kvinnorna inte kan arbeta full tid på grund av att de är upptagna av hushållsarbete. En möjlig metod för att undersöka möjligheterna för hemarbetande kvinnor att ta erbjudna arbeten är s. k. tidsbudgetstudier i vilka individernas möjligheter att genomföra olika dagsprogram i skilda regiontyper kartläggs. 5. De ovan beskrivna regionala skillnaderna i arbetslöshet och förvärvsintensitet upplevs mycket starkt av befolkningen, vilket framgår av kommunalforskningsgruppens arbete. Antalet missnöjda med arbetsmarknaden var enligt undersökningen år 1970 i Stockholm 13 % jämfört med 42 % i norra glesbygden. En helt annan bild får man då frågor ställs om den kommunala fysiska servicen. Som exempel kan nämnas bostadsmarknaden som 73 % förklarar sig vara missnöjda med i Stockholm, jämfört med 24 % i norra glesbygden.

7.2 Företagssektorn och den offentliga sektorn 1. Enligt de kalkyler som presenteras i föreliggande rapport kommer sysselsättningen inom jord- och skogsbruket att minska med närmare 9 000 personer i norra glesbygden under första hälften av 70-talet. Minskningen torde i huvudsak ske genom 1

SOU 1971:43 143

utebliven nyrekrytering där tidigare brukare på grund av hög ålder slutar sin verksamhet. I viss utsträckning torde en övergång till industrin ske. Ökningen inom denna sektor beräknas dock bli mycket begränsad. Stor sysselsättningsnedgång beräknas inom de lokala och regionala sektorerna byggnadsverksamhet och service. En hopsummering av de olika sektorernas utveckling ger vid handen att det skulle krävas omkring 17 700 nya sysselsättningstillfällen i norra glesbygden för att sysselsättningen skall hållas konstant. En koncentrerad satsning på ett begränsat antal orter i norra glesbygden torde vara nödvändig om man vill skapa konkurrenskraftiga produktionsbetingelser för bl. a. tillverkningsindustrin i detta område. Utbyggnaden av sådana orter torde dock komma att ta lång tid i anspråk. 2. I norra glesbygden är andelen industrisysselsatta betydligt lägre än i övriga delar av landet. År 1968 sysselsattes ca 25 000 personer inom industrin i norra glesbygden. Enligt ERU:s kalkyl väntas i detta område sysselsättningen öka med 800 personer under 70-talets första hälft. Hänsyn till det nya sysselsättningsstödet har inte tagits i kalkylen. I förhållande till hela riket har träindustrin med 23 % en stor sysselsättningsandel. Metall- och verkstadsindustrin som är underrepresenterad expanderar dock snabbast. Ett av glesbygdens största problem sammanhänger med att den har en låg andel personal tillhörande företagsledning, utrednings- och planeringsarbete samt försäljning. Detta kan exemplifieras med att den procentuella andelen förvaltningspersonal av den totala industrisysselsättningen år 1967 uppgick till 18 % i norra glesbygden jämfört med 38 % i Stockholmsområdet. En utökad differentiering av glesbygdens arbetsmarknad torde bl. a. kräva synnerligen omfattande förbättringar av möjligheterna till personkontakter. 3. Servicesektorn intar en strategisk plats i glesbygdspolitiken. Om inga speciella åtgärder sätts in är det troligt att utglesningen av glesbygdens detaljhandelsnät kommer att 144

fortsätta. Nedläggningstakten kan exemplifieras med resultat från glesbygdsforskningen som indikerar att mellan 5 och 6 % av glesbygdsbutikerna lagts ned per år under 60-talet. 4. För hela norra glesbygden föreligger ett utbyggnadsbehov enligt ERU:s kalkyl på 26 000 lägenheter under perioden 1970-1975, om utrymmesstandarden ej skall försämras i jämförelse med 1965. Det totala övergivandet av icke rivningsmogna lägenheter uppskattas till drygt 10 000 för samma period vilket kan jämföras med att det i norra glesbygden finns drygt 17 000 lägenheter i den lägsta kvalitetsgruppen enligt ERU:s använda kriterier. 5. Befolkningen i norra glesbygden uppgick år 1960 till 512 000 personer. Är 1970 hade befolkningen sjunkit till 444 000 personer eller med 13 %. Avfolkningen från norra glesbygden väntas fortsätta. ERU har rangordnat glesbygdens kommunblock i kvartiler efter befolkningsutvecklingen under perioden 1970-1975. Medianen för de 10 första kommunblocken - utvecklingsklass 1 - är - 8 %, medan motsvarande värde för de 10 sista är - 1 7 %. Kommunblock i den fjärde kvartilen - utvecklingsklass 4 - , utom Arvidsjaur, har i den skiss till klassificeringssystem som presenterats i gruppen för regional utvecklingsplanering klassificerats som kommuncentra, som är den lägsta nivån i skissens klassificeringssystem.

SOU 1972:56

Appendix A Levnadsstandard och standardnormer 1 — metoder för mätningar av hushållens levnadsvillkor i olika regioner med exempel hämtade från norra glesbygden

1 Inledning Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU) har för närvarande som en av sina huvudsakliga uppgifter att belysa hushållens levnadsvillkor i olika regioner och i samband därmed individernas preferenser för olika bostadsorter. I detta appendix läggs vissa principiella synpunkter på metoder vid mätning av hushållens levnadsvillkor i olika regioner. Förhållandena i glesbygden 3 tas därvid upp och jämförs med andra regiontypers. Levnadsvillkor används i detta appendix som en beteckning för hushållens tillgång till varor och tjänster, vare sig dessa är prissatta eller icke. Konsumtionsmöjligheterna uppfattas här i mycket vid bemärkelse. Hushållens levnadsvillkor är beroende dels av hushållens egna förutsättningar - i form av exempelvis förmögenhet och god hälsa och dels av yttre restriktioner i form av förflyttningsmöjligheter, avstånd mellan bostaden och bl. a. arbetsplatser, service- och rekreationsmöjligheter. Avsikten med de undersökningar arbetsgruppen HLV utför inom ramen för ERU:s verksamhet är således i första hand att beskriva konsumtionsmöjligheterna i olika regioner, inte att beskriva det faktiska beteendet eller attityderna till de olika regionerna. Uppskattningar av hushållens levnadsvillkor i olika regioner kan exemplifieras med 10-SOU 1972:56

förhållandena på utbildningsområdet. Levnadsvillkorskomponenten avser därvid enbart tillgången till utbildningsmöjligheter. Nyttan av utbildningen kommer därvid inte in i bilden. Den måste däremot uppmärksammas i s. k. levnadsnivåundersökningar, där såväl utbildningens resurs- som konsumtionskomponent bör beaktas (se vidare avsnitt 3). Det kan synas lättare att lägga normativa aspekter på hur levnadsvillkoren bör vara än att i praktisk politik utgå från normtal beträffande levnadsnivån, som kan variera kraftigt mellan olika individer, som lever under samma yttre förutsättningar. Hushållens levnadsvillkor i olika regioner kan studeras genom att beskriva det samhällsekonomiska systemet på ett sätt, som sätter hushållens aktiviteter — eller snarare möjligheter till aktiviteter - i centrum. Vid utarbetandet av föreliggande appendix har ERU:s arbetsgrupp för studier av hushållens levnadsvillkor, HLV, varit rådgivande. Fil. lic. Sture Öberg har varit sekreterare. Genom att välja hushållet som enhet kan undersökningarna ta hänsyn till att exempelvis flerpersonshushåll kan samordna olika aktiviteter. Hushållet utgör dessutom ofta inkomst- eller konsumtionsenhet. Villkoren för de enskilda medlemmarna i flerpersonshushåll kan också studeras. Speciellt kan detta vara ett krav när hushållens sammansättning skiljer sig mellan olika regioner. I den följande texten kommer emellertid ingen åtskillnad att göras mellan individer eller hushåll. I detta appendix används i huvudsak samma regionindelning som i bilagan till betänkandet när empiriska data presenteras för att belysa hushållens levnadsvillkor eller konsumtionsmönster i olika regioner. 145

Detta innebär som ERU tidigare har anfört att hushållens samverkan med övriga samhällssektorer måste uppmärksammas. Svårigheterna att jämföra hushållens levnadsvillkor i olika regioner hänger samman med svårigheterna att över huvud taget mäta en grupps välfärd eller, om man så vill, faktiska konsumtionsmönster. För olika samhällsekonomiska ingripanden, såsom inkomstpolitik, socialpolitik och utbildningspolitik krävs emellertid en rad operationella definitioner av välfärdsmått. En huvudsaklig avsikt med samhällsekonomisk analys är att studera hur samhällets mål uppfylls i fråga om de enskilda människornas eller hushållens välfärd. I en rad utredningar, både internationella och nationella, har följande primära välfärdspolitiska mål uttalats: individens fysiska, psykiska och sociala välbefinnande. Dessa allmänt hållna uttalanden om målen för samhällspolitiken omfattas av de flesta. Mål av detta slag innefattar inte några bedömningar av hur välfärden skall fördelas mellan olika personer och grupper av personer. Vidare anges inte hur välfärden skall fördelas i tiden och mellan generationerna. För preciseringar i detta avseende krävs sålunda mer detaljerade mål än de ovan angivna. Vid kvantifiering av välfärden är den totala konsumtionen av varor och tjänster en naturlig komponent. Detta mått måste dock kompletteras med andra mått av olika slag för att inte ge en felaktig bild av välfärden i olika regioner. Ett par exempel: Sammanställningar av livsmedelskonsumtionen kan kompletteras med uppgifter om kalori-, protein- och fettinnehåll i födan. Vid uppskattning av tidsåtgången för hushållens resor kan man söka särredovisa pendlingsresor till och från arbetet (som ju i allmänhet inte är uttryck för någon positiv behovstillfredsställelse). När det gäller att välja ut relevanta välfärdskomponenter uppstår sålunda stora både teoretiska och praktiska svårigheter. Om välfärdsbegreppet mäts i termer av "graden av behovstillfredsställelse" — eller konsumtion i vid mening — gäller det att 146

avgöra vilka behov som skall tillfredsställas samt hur och när de skall anses tillfredsställda. Om man utgår från individens egna preferenser är möjligheterna goda att mäta dennes förmåga att infria olika konsumtionsönskemål. Däremot kan man inte aggregera olika individers behovstillfredsställelser. En viktig utgångspunkt för samhällsbyggandet är att finna metoder, som kan utgöra en gemensam bedömningsmall för jämförelser mellan olika gruppers behovstillfredsställelse. I mera praktiska sammanhang, när det krävs kartläggning av levnadsnivån i olika regioner såsom t. ex. i glesbygden, är det i första hand viktigt att inrikta sig på att finna lämpliga mått på individens hälsa, näringsoch bostadssituation samt arbets- och utbildningsfö rhållan den. En av stötestenarna vid urval av variabler, som kan beskriva levnadsvillkoren, har länge varit att ge konkreta innehåll till olika mål. Mätningar av hushållens levnadsvillkor måste betraktas med denna problematik som bakgrund. Det innebär också att en kvantifiering av hushållens levnadsvillkor och levnadsnivå med all säkerhet möter motstånd från skilda intressegrupper. Några anser att spännvidden mellan olika hushåll inte framgår tillräckligt klart medan andra anser att den är överdriven. Företrädare för olika grupper i samhället känner sig sannolikt missgynnade med varje metod som försöker kvantifiera hushållens levnadsvillkor. Specialister på olika delar av samhällsmaskineriet har en naturlig tendens att framhålla de egna områdenas betydelse för levnadsvillkoren. Vid kvantifiering av levnadsvillkoren måste i första hand hushållets egna förutsättningar, som kan sammanfattas under beteckningen arv, beaktas. Dit hör delvis förmögenhet och hälsa. Vidare ingår variabler kopplade till den miljö hushållet lever i. En av de viktigaste är en inkomstbringande sysselsättning. Även en mängd andra komponenter behöver belysas, såsom bostadstillgång, tillgång till hälso- och sjukvård, en differentierad arbetsmarknad, utbildnings- och kulturaktiviteter, fritidssysselsättningar, miljöbetingelser, goda kontaktmöjligheter etc. SOU 1972:56

Nationalinkomstberäkningar Välfärdsmätningar har länge diskuterats i den vetenskapliga Utteraturen. I början av detta sekel var debatten livlig kring nationalinkomsten och dess användning som välfärdsmått. Uppfinningsförmågan var redan då stor när det gällde att finna exempel på sådant som bidrar till hushållens välfärd eller inte gör det - och därför borde inkluderas i nationalinkomsten eller uteslutas. Skall exempelvis tvättkostnader för kläder dras från nationalinkomsten då den har sin grund i sot från industriproduktionen i större samhällen?

Bruttonationalprodukten Under andra världskriget fick beräkningarna av bruttonationalprodukten, BNP, sitt genombrott. Statistiken över tillgången på varor och tjänster och deras användning kom att spela en väsentlig roll som informationsunderlag vid fördelningen av knappa resurser. De flesta torde vara överens om att BNP och försörjningsbalansen med fördel kan användas för kortsiktiga samhällsekonomiska analyser, t. ex. konjunkturanalyser, och nationalbudgetkalkyler på ett års sikt. Att de däremot inte är lämpade för att på ett sammanfattande sätt mäta välfärden i ett samhälle får väl anses som självklart. Det har heller aldrig varit avsikten med den nuvarande uppbyggnaden av nationalräkenskaperna.

Levnadsnivåundersökningar Efter andra världskriget började nya mått på välfärd att vinna anseende. De stora svårigheterna att med ett enda mått sammanfatta och kvantifiera välfärden för olika individer, hushåll eller grupper av hushåll försökte man undvika genom att bryta ner välfärden i olika komponenter och mäta dessa var för sig. Varje välfärdskomponent mättes sedan med hjälp av s. k. indikatorer. Redan i slutet på 1940-talet började man skissa på svenska SOU 1972:56

undersökningar av denna typ som skulle kunna ge information om hushållens välfärd i olika orter. För ca 20 år sedan preciserades följande lista 1 över de faktorer som ansågs av intresse: a. demografiska förhållanden b. ekonomiska förhållanden c. organisationsförhållanden d. gruppstrukturen e. den sociala kontakten f. arbetsmiljön g. hemmiljön h. fritidsmiljön i. personlighetsstrukturen samt slutligen j . sociala avvikelser.

Tidsbudgetundersökningar Människans tidsanvändning ingår vid sidan om t. ex. inkomstförhållanden, hälsotillstånd och bostadsförhållanden i en bred beskrivning av människans levnadsnivå. De tidsanvändningsstudier som genomförts i bl. a. Sverige har oftast haft begränsade syften både vad avser de grupper av människor och de tidskomponenter som undersökts. Under senare år har emellertid tidsanvändningsstudier kunnat inplaceras som ett naturligt led vid mätningar av hushållens levnadsvillkor. Man kan exempelvis jämföra hur det dagliga livet gestaltar sig för personer i olika funktioner och åldrar inom tätorter av varierande storlek genom att registrera den dagliga tidsförbrukningen i skilda geografiska positioner. Särskild vikt läggs härvid vid strukturen hos det kopplingsschema enligt vilket grupper av personer (hushåll, arbetsgrupper, skolklasser, umgängesgrupper) sammanträffar under dagen samt de förflyttningar dessa grupperingar för med sig. När tidsbudgetstudier används för att beskriva hushållens levnadsvillkor är det viktigt att hushållens faktiska tidsanvändning kompletteras med detta över hushållens alternativa möjligheter att disponera sin tid samt — där så är möjligt - hushållens attityder till sin tidsanvändning.

Listan hämtad ur Erik Dahlström: Stadssociologi, ingår i Boalt, G (m. fl.), Sociologi, Forum, Stockholm, 1951 147

BNP som välfärdsmått Bristen på välfärdsmått har i vissa sammanhang framtvingat jämförelser mellan BNP:s förändringar och förändringar i produktiviteten samt välfärden för ett samhälle. Att en sådan användning av BNP alls blivit aktuell beror givetvis dels på den starka korrelation som rått eller ansetts råda mellan ekonomisk produktionstillväxt å ena sidan och ökad välfärd å andra sidan, dels på BNP:s särställning som enkelt sammanfattande mått för samhällsekonomin. Denna användning har helt naturligt mött stark kritik och det har i den allmänna debatten i Sverige framställts önskemål om andra totalmått, som inte bara ger uttryck för ekonomiska utan också sociala värderingar. Även i riksdagen har det motionerats om utarbetande av nya mått som bättre belyser välfärdskomponenternas utveckling i vårt samhälle. 1 Kritiken mot nationalräkenskapsstatistiken som mått på välfärdsutvecklingen kan sättas in på många punkter. Experterna på området är givetvis medvetna om sitt dilemma, som har två huvudorsaker: för det första är NR-systemen i allmänhet utformade med tanke på direkt ekonomisk-analytiska ändamål och fordrar för sin konsistens en genomgående värdering i monetära termer. Det skulle därför vara mycket svårt att konstruera nationalräkenskaper som även tog hänsyn till mer "sociala" värderingar. För det andra föreligger det en klar brist på balans mellan den tillgängliga statistiska informationen och behoven av statistik för nationalräkenskaperna. De påtagligaste bristerna i BNP — om detta mått skall användas för att beskriva välfärden i ett samhälle - kan sammanfattas i följande punkter:

- Brister i

nettoberäkningarna

Beräkning av avskrivningar som ger en rättvisande bild av kapitalbeståndets förslitning har ju alltid varit en av de klassiska stöteste148

narna i nationalräkenskaperna och frågan om kapitalförluster har kommit upp i den regionala debatten. Nära besläktad med avskrivningsfrågan är också diskussionen om utnyttjandet av naturtillgångarna och om det berättigade i att ograverat räkna en ökning i exploateringen som ökad produktivitet.

- Avsaknad av mått på miljöförstöring En av de allvarligaste invändningarna mot nationalräkenskapsstatistiken som mått på produktivitet och välfärd är väl numera, att den registrerar den snabba tekniska utvecklingens direkta produktionseffekter men däremot inte dess negativa samhällseffekter, som blir alltmer påtagliga. Vissa av dessa negativa effekter har direkta ekonomiska konsekvenser, genom att t. ex. öka den offentliga sektorns utgifter för renhållning, vattenrening, natur- och miljövård, etc. I den mån sådana åtgärder inte vidtas kan man istället få effekter på befolkningens hälsa och trivsel, som sannolikt är omöjliga att ekonomiskt beräkna eller värdera.

- Brister i värderingen av hushållssektorns och den offentliga sektorns produktion och konsumtion av denna Av brist såväl på "sysselsättningsvolymdata" som på värderingsmöjligheter har det i nationalräkenskaperna varit nödvändigt att utesluta produktionsarbetet i hemmen ur produktions-, inkomst- och konsumtionsberäkningarna. Att man i tider med ökad förvärvsintensitet då får en registrerad produktionsökning som är överdriven från produktivitets- och välfärdssynpunkt är ju ganska självklart och har länge påtalats. När det gäller den offentliga sektorns produktion som konsumeras kollektivt, mäts denna ju från kostnadssidan och avspeglar därför inte produktivitetsutvecklingen inom sektorn. Det blir också lätt dubbelräkningar, ^ e finansutskottets betänkande nr 39, 1971 SOU 1972: 56

när den offentliga sektorns "produktionsbefrämjande" verksamhet räknas in i den offentliga konsumtionen i stället för att räknas som input i andra sektorer.

- Ingen värdering av fritiden Genom att nationalräkenskaperna registrerar produktionen av varor och tjänster men inte tidsanvändningen kommer en ökad preferens för fritid att yttra sig som en produktionsminskning (och kan därigenom t. o. m. tolkas som en välfärdsminskning), om man inte tar hänsyn till kompletterande data om arbetstiden.

- Ingen hänsyn till

fördelningsaspekterna

Samhällsdebatten i Sverige har liksom i många andra länder alltmer inriktats mot fördelnings- och jämlikhetsfrågor, och den hittillsvarande avsaknaden av fördelningsdata i nationalräkenskapsstatistiken har i sådana sammanhang upplevts som en stor brist. Det gäller såväl inkomst- och konsumtionsfördelningen mellan olika individkategorier som den regionala fördelningen av produktivitet och olika välfärdskomponenter.

SOU 1972:56

2 Välfärdsmätningar i några undersökningar Bakom varje uppdelning av välfärdsbegreppet i olika delkomponenter vilar en föreställning om vilka förhållanden som är mest väsentliga för levbarheten i ett samhälle. Listorna kan struktureras efter olika variabler, exempelvis individens villkor över en livscykel eller individens villkor betingade av olika psykologiska och fysiologiska behov. Uppmärksamheten kan självfallet också koncentreras på olika komponenter eller tillgångar som är begränsade och samtidigt påverkar levnadsnivån - positivt eller negativt. Den vikt man internationellt fäst vid s. k. levnadsnivåundersökningar medförde att generalsekreteraren i Förenta Nationerna i början på 1950-talet tillsatte en expertgrupp som skulle försöka definiera detta begrepp. Gruppen skulle vidare ge förslag till hur man skulle kunna mäta levnadsnivån i olika nationer. År 1954 publicerades FN-rapporten "International definition and measurement of standards and levels of living". Låginkomstutredningen behandlade expertgruppens rapport närmare i kapitel 1 av sitt betänkande om svenska folkets levnadsförhållanden. Här skall sammanfattningsvis endast konstateras att man avvisade möjligheten att använda inkomster eller konsumtionsuppgifter som mått på levnadsnivån. Vidare ansågs det omöjligt att få fram något mått eller index som ensamt kunde ange ett folks levnadsnivå. Man nöjer sig med att mäta ett antal komponenter. Varje sådan komponent (se nedan) mäts med hjälp av ett antal indikatorer. Listan över komponenter som påverkar levnadsnivån har vid ett senare tillfälle (1961) reviderats så att den nu ser ut på följande sätt: 1. hälsa 2. livsmedelskonsumtion 3. utbildning 4. sysselsättning och arbetsförhållanden 5. bostadsförhållanden 6. social trygghet 7. beklädnad 8. rekreation och fritid samt 9. mänskliga friheter. Komponenterna är självfallet inte direkt tillämpbara för att jämföra hushållens levnadsförhållanden i olika regioner inom ett utvecklat land av typen Sverige. Punkt 9. mänskliga friheter är exempelvis av intresse endast vid jämförelser mellan olika länder. Skillnader i beklädnaden i olika delar av Sverige torde inte heller vara ett förstahandsintresse vid studier av denna typ. Indikatorerna, med vilkas hjälp man mäter den första komponenten "hälsa", rekommenderas exempelvis i första hand till a. den förväntade livslängden för nyfödda 150

b. spädbarnsdödligheten c. befolkningens dödlighet Det framgår med all tydlighet att indikatorerna främst är avpassade för jämförelser mellan länder på helt olika nivåer vad avser hälsotillståndet. Varken listan över komponenter som påverkar levnadsnivån eller de indikatorer som preciserar komponenterna kan således hämtas direkt ur FN:s rekommendationer när olika regioner inom ett land skall jämföras. Som ett led i låginkomstutredningens (LIU) arbete har man försökt att dels översätta FN:s komponentlista till svenska förhållanden dels empiriskt uppskatta de olika komponenterna för ett representativt urval av den vuxna befolkningen i Sverige. En omfattande intervjuundersökning genomfördes under tiden maj-juni 1968. Urvalet utgjordes av närmare 6 000 individer. Med undersökningen ville man belysa följande komponenter. I Primära resurskomponenter 1. Hälsa 2. Sysselsättning och arbetsförhållanden 3. Utbildning II Sekundära resurskomponenter 4. Ekonomiska resurser 5. Uppväxtförhållanden 6. "Politiska" resurser III Konsumtionskomponenter 7. Bostadsförhållanden 8. Kostvanor 9. Fritid och rekreation Givetvis behöver resurskomponenterna inte enbart ses som medel i förhållande till varandra och till ett överordnat levnadsnivåmål. De kan också uppfattas som mål i sig själva, exempelvis en god hälsa, en tillfredsställande sysselsättning osv. Som referensram för en sådan undersökning som denna skulle man kunna tänka sig en ideal situation, en beskrivning av "det goda livet". På grund av de stora svårigheterna att definiera en sådan situation har undersökarna dock avstått från detta och i stället utgått från mer allmänt omfattande föreställningar om "missförhållanden" på olika områden. Komponenterna har sålunda valts i avsikt att kunna "belysa och mäta förekomsten av problem för individen". Med hänsyn till utredningens målsättning att bilda underlag för politiska beslut har undersökningen dessutom koncentrerats till såSOU 1972: 56

dana problem som kan påverkas genom sådana beslut. Urvalet av levnadsnivåkomponenter anknyter därför till existerande institutionella ramar. Även FN:s expertgrupp valde denna lösning. För att minska riskerna med ett sådant förfaringssätt har LIU tagit med även "politiska resurser" som en komponent. Därmed vill man söka mäta dels individens möjligheter att "skydda sig" mot institutionerna, dels hans möjligheter att på det politiska planet få nya problem beaktade och därigenom påverka uppsättningen av institutioner. Bland olika välfärdskomponenter har i många sammanhang hälsa bedömts vara den allra viktigaste, i varje fall om hälsa definieras i den mycket vida betydelse som förekommer i WHO:s stadga: "ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och ej endast frånvaro av sjukdom eller svaghet". En så vittsyftande definition är givetvis mycket svår att precisera närmare, och att finna mått på hälsa i denna betydelse är ännu svårare. Lyckades man med det vore man bra långt på väg mot att kunna mäta "välfärd" eller "levnadsnivå". Redan att mäta hälsa i den mer inskränkta betydelsen "frånvaro av sjukdom eller svaghet", vållar betydliga svårigheter. LIU har i sin kartläggning av (den vuxna) befolkningens hälsotillstånd använt individens egen redogörelse för sitt upplevda hälsotillstånd, genom att i sin intervjuundersökning ta med frågor om sjukdomar, handikapp och allmänt hälsotillstånd. För ett litet urval bland intervjupersonerna uppföljdes även intervjun med en läkarundersökning. Vissa resultat från undersökningen har bearbetats av ERU, som har kompletterat LIU:s regionala indelningar med en indelning i sex regiontyper som är konsekvent uppbyggda efter befolkningsunderlaget. Några sammanfattande tabeller från ERU:s bearbetningar kommer att presenteras längre fram i detta appendix. Med den uppdelning av materialet som LIU använt sig av kan det konstateras att det för komponenten hälsa i fråga om de flesta sjukdomar inte fanns någon signifikativ skillnad i frekvens mellan olika ortstyper. I några fall fann man dock sådana skillnader, nämligen i fråga om psykiska besvär, magsår och i viss mån förkylningar, som alla var vanligare i storstäderna än i mindre städer och på landsbygden. En annan signifikant skillnad gällde i fråga om tändernas tillstånd, där andelen intervjuade med egna tänder i relativt gott skick var betydligt större i städerna än på landsbygden. SOU 1972:56

En annan offentlig utredning, servicekommittén (SK), har liksom LIU försökt lägga en helhetssyn på individen, hushållet och samhället. Man framhåller bl. a. att de komponenter som faller inom kommitténs arbetsområde har avgörande betydelse för individens fysiska, psykiska och sociala välbefinnande. Vidare skapar de förutsättningar för trygghetskänsla och livsvilja, påverkar individens möjligheter till personlighetsutvecklande aktiviteter och gemenskap samt medverkar till eller motverkar jämlikhet. SK beskriver sitt arbetsområde genom att ange ett antal servicefunktioner som ingår i begreppet boendeservice. Till boendeservice räknar SK: -

Barntillsyn i form av institutionell barntillsyn, familjedaghem och tillsyn i barnets eget hem av person utanför familjen samt tillfällig barntillsyn - Åldrings-, sjuk- och handikappservice förutsatt att den ges i bostaden eller dess närhet - Fritidsservice och kulturdistribution i form av ordnad verksamhet för alla ålders- och intressegrupper förutsatt att den sker i bostadsområdet - Mathållning för alla grupper som alternativ eller komplement till självständig hushållning i den egna bostaden. Hit hänförs också frågor om distribution av färdig mat till hushållen för konsumtion i bostaden - Bostadsvård daglig städning, veckostädning och storstädning. Hit hänförs olika former för hemhjälp - ofta kombinerad med tillsyn och vård - Tvätt och klädvård såväl i bostaden, bostadsfastigheten som genom kommersiella anläggningar - Varudistribution och expeditiva tjänster för alla hushållstyper. Hit hänförs frågor om handelns och de offentliga och expeditiva tjänsternas lokaltyper, lokalisering och öppethållande, om olika former av förmedling av varor och tjänster samt distributionsformer SK arbetar huvudsakligen med servicefrågor, dvs. söker lösningar på funktioner som överförts från det enskilda hushållet till en samhällelig eller kollektiv organisation. Servicebegreppet gäller givetvis hela samhället, vilket får konsekvenser för serviceförsörjningen i exempelvis norra glesbygdsområdet, där bristerna idag är stora. Enligt direktiven skall servicekommittén ej behandla frågor 151

rörande glesbygdens problem men man framhåller ändå starkt den regionala obalansen då det gäller serviceutbudet. Glesbygdsutredningen och servicekommittén har i viss mån likartade frågeställningar även om de helt olika förhållandena beträffande de större tätorternas boendeserviceproblem och glesbygdsområdenas servicedistributionsproblematik kräver olika åtgärder från samhällets sida. Konsumentutredningen (KU) har i en lägesrapport preciserat ett hushålls produktionsresurser i avsikt att för det första kunna beskriva hushållets interna produktionskapacitet i förhållande till primära individmål samt för det andra att kunna precisera kraven på de yttre serviceresurser som hushållet behöver. Resurserna har indelats enligt följande lista:

strävanden inom hälsovården. Medlen för att nå vad som kallas ett integrerat samhälle är enligt utredningen dels att tillföra de betalningssvaga grupperna i samhället ökade resurser, dels att ge ett socialpsykologiskt stöd till vissa människor.

Målresurser Mänskliga resurser — Fysisk prestationsförmåga - Planerings- och kontrollkapacitet Serviceresurser - Varor och tjänster (konsumtionsfärdiga) - Redskap (typ apparater och andra varaktiga konsumtionsvaror, bostadsutrustning för målaktiviteter och transportmedel för målaktiviteter utanför bostaden Hjälpresurser .Mänskliga resurser — Fysisk prestationsförmåga — Planerings- och kontrollkapacitet Serviceresurser — Råvaror, halvfabrikat och tjänster för hushållets egenproduktion - Redskap (apparater, maskiner, arbetsverktyg, bostadsutrustning för hjälpaktiviteter och transportmedel för hjälpaktiviteter utanför bostaden) KU framhåller att en s. k. målresursanalys enligt ovanstående schema skall leda fram till "en specificering av de resurser som är en förutsättning för att hushållets samlade målaktiviteter skall kunna ge ett resultat som rimmar med hushållens primära mål, dvs. hushållsmedlemmarnas fysiska, psykiska och sociala välbefinnande". Integrerat samhälle är namnet på en rapport från huvudgruppen för utredningen om den icke institutionsbundna socialvårdens målsättning" och organisation. Utredningen, som arbetar i socialstyrelsens regi, försöker anpassa sociala insatser till de av FN formulerade allmänna målsättningarna för 152

SOU 1972: 56

3 Mått på skilda välfärdskomponenter i olika regioner - bearbetningar av bl. a. låginkomstutredningens primärmaterial

den. Kompletterande undersökningar av tillgången till utbud av skilda slag i olika regioner pågår för närvarande.

Arv och miljö formar individen och ger henne en viss utbildning, ett visst hälsotill- Hälsa stånd m. m. Dessa grundläggande egenskaper En god hälsa betraktas av många som den ger henne sedan förutsättningar att välja ett visst arbete samt därmed sammanhängande viktigaste välfärdskomponenten. Bearbetinkomst, bostadsstandard, kostvanor m. m* ningar av låginkomstutredningens primärmaEn lång utbildning brukar medföra hög terial visar att skillnader i sjukdomsfrekveninkomst med möjlighet till god bostadsstan- ser för befolkningen i olika ortstyper är små. dard och goda möjligheter att köpa fullvär- Exempel på utfallet vid mätningar av några dig kost. Även hälsa kan i viss utsträckning indikatorer på hälsan i regioner med olika befolkningsunderlag återfinns i sammanställköpas för pengar. I detta avsnitt presenteras några ningen i tabell 3:1. Allmän trötthet och depressioner är enligt bearbetningar av bl. a. låginkomstutredningtabellen vanligare i norra glesbygden än i ens intervjumaterial. I denna utredning anStockholm, medan motsatta förhållandet knyter man till en teoribildning där välfärgäller för sömnbesvär, nervösa besvär och den delas upp efter de s. k. resurser som överansträngning. Det bör starkt framhållas individerna förfogar över. Vid tolkningen av att det är svårt att dra några längre gående materialet skiljer sig frågeställningen något slutsatser av materialet. För det första är från den som ursprungligen uppställdes av skillnaderna små mellan frekvenserna i de två låginkomstutredningen. Eftersom det i föreregiontyperna. För det andra är vissa former liggande undersökning är väsentligt att på av nedsatt psykiskt välbefinnande vanligare i olika sätt belysa levnadsvillkoren i olika regioner, utnyttjas LIU:s kartläggningar av större regioner medan andra är vanligare i mindre regioner. För det tredje kan skilda olika levnadsnivåkomponenter som indikatorer på levnadsvillkoren. Materialet komp- grupper av människor ha olika lätt att medge letteras i några fall med mer direkta upp- att de lider av t. ex. nervositet. Även om man bortser från eventuella brister i tillförlitskattningar av levnadsvillkorskomponenter. ligheten i siffrorna, återstår för det fjärde LIU framhåller bl. a. att "om vi känner till vilka resurser individen har till sitt förfo- tolkningssvårigheter. Är det exempelvis mängande kan vi förutsäga hur han står sig i niskor med störra anlag för nervösa besvär, som i första hand flyttar från landsbygden? konkurrensen om varor och tjänster". Detta Kanske de i så fall förbättrat sitt välbefinställningstagande diskuteras i det följande nande? I större orter kan finnas en större med utgångspunkt från att två hushåll med andel nyinflyttade, vilka håller på att anpassamma inkomst, det ena t. ex. bosatt i sa sig till nya arbeten i en ny miljö, vilket Stockholm och det andra bosatt i norra kan vara psykiskt påfrestande, men ett överglesbygdsområdet, i övrigt inte har samma gående problem. Hur påverkar ett sådant levnadsvillkor. De är beroende av de tillförhållande siffrorna i tabellen? Är miljön i gångar eller utbud av varor och tjänster av städer sådan, att den ger människorna nervöolika slag som finns i eller i närheten av sa besvär? Eller är det tvärtom, varvid bostadsorten. Tillgången eller närheten till exempelvis anpassningsprocessen hos nyinarbete och rekreationsmöjligheter varierar flyttade skulle dölja ett sådant förhållande. mellan olika orter. En stor andel av befolkningen i norra glesERU:s bearbetningar av låginkomstutredbygden uppger sig vara allmänt trötta. En ningens undersökningsmaterial ger inte nårimlig förklaring till detta skulle kunna vara gon fullständig belysning av dessa förhållanSOU 1972:56

Tabell 3:1 Andel av befolkningen som uppger olika former av nedsatt psykiskt välbefinnande (procent)

Stockholm Norra glesbygden Riket

Allmän trötthet

Sömnbesvär

66 72 70

12 8

Depressioner

Nervösa besvär

Överansträngning

12 11 11

10 Källmaterial: Låginkomstutredningens levnadsnivåundersökning 1968. Förhållandena avser den vuxna befolkningen i socialgrupp II och III. skillnaderna i yrkessammansättningen och åldersstrukturen mellan regionerna. En närmare analys av siffermaterialet visar dock att andelen allmänt trötta är större i norra glesbygden i alla åldersgrupper och speciellt i åldrarna 15—24 år. Sammanfattningsvis kan framhållas att tabell 3:1 är svår att tolka. Inget i tabellen kan stödja de föreställningar som kan finnas om att befolkningen i den ena regiontypen skulle ha en annan psykisk välbefinnandenivå än i den andra regiontypen. Välbefinnandet för individen i olika regioner kan vara en subjektiv eller objektiv funktion av den allmänna anspråksnivån. För att komplettera den subjektiva eller individuella uppskattningen av välbefinnandet har låginkomstutredningen även mätt den faktiska konsumtionen av viss hälso- och sjukvård. Här görs sålunda ett avsteg från den typ av mätningar som benämnes individernas resurser. Tabell 3:2 visar besöksfrekvensen i Stockholm och norra glesbygden för läkarbesök m. m. Antalet tandläkare i norra glesbygden i

förhållande till befolkningen är betydligt mindre än i Stockholm vilket framgår av figur 3:1. Konsumtionen av läkarvård i norra glesbygden torde således vara förknippad med betydligt längre resor än läkarkonsumtionen i huvudstaden. De regionala skillnaderna i utbudet av olika former av hälso- och sjukvård är en följd av att endast ett litet urval av orter har kunnat erhålla ett verkligt specialiserat och mångsidigt utbud. I många småorter med lokala centralortsuppgifter finns bara den service som bedöms kunna delas upp i små enheter. Den kvalificerade sjukvården i större städer, t. ex. i huvudstaden eller universitetsstäderna, är naturligtvis inte bara avsedd att betjäna lokaliseringsorten utan även ett vidsträckt kringliggande omland, ibland hela riket. Sjukvården har inom ERUs ram tidigare studerats med avseende på vilka befolkningsunderlag som krävs för en acceptabel servicestandard. Vissa typer av service uppvisar enligt dessa undersökningar en tämligen jämn spridning mellan tätt och glest befolka-

Tabell 3:2 Vissa besöksfrekvenser för den vuxna befolkningen i Stockholm och norra glesbygden (procent) Andel som under de senaste 12 månaderna har

Stockholm Norra glesbygden Riket

besökt läkare

besökt tandläkare

besökt eller besökts av distriktssköterska el. likn.

erhållit kommunal hemhjälp

Andel av befolkningen över 65 år 1969

49 52 49

62 37 55

11 18 13

4 7 5

11,4 14,5 13,3

Källmaterial: Låginkomstutredningens levnadsnivåundersökning 1968. Förhållandena avser den vuxna befolkningen i socialgrupperna II och III. 154

SOU 1972:56

av att vissa specialistfunktioner med patienter från hela landet har förlagts där. För den framtida regionalpolitiken kan det vara av LÄKARE TOTALT NORRA GLESBYGDEN intresse att särskilja den regionalt och lokalt LÄKARE I ÖPPEN VÅRD ÖGONLÄKARE I ÖPPEN VÅRD begränsade efterfrågan. LÄKARE TOTALT Studier av sjukvårdskonsumtionen i olika RIKET regioner kan inte ge en rättvisande bild av LÄKARE I ÖPPEN VÅRD ÖGONLÄKARE I ÖPPEN VÅRD hälsotillståndet hos befolkningen. Antalet LÄKARE TOTALT restriktioner - i form av exempelvis invånarnas informationsnivå, ekonomiska resurser 2 0 0 lnde*skalo 100 eller avståndsrelationer till sjukvårdsutbudet - i olika miljöer varierar avsevärt. Man får Figur 3:1 Läkartätheten i Stockholm, norra glesbygden och riket 1968. Antalet läkare således inte jämställa dessa konsumtionsmått med mått på levnadsnivån. De måste kompper invånare i riket = 100. letteras med andra. Exempel på utbud av viss sluten mentalde delar av landet. Ett exempel på service av vård visas i figur 3:2. Uppgifterna avser denna typ är apoteken. Inom sjukvården antalet vårdade per 100 000 invånare och synes de produktionstekniska stordriftsförriksområde den 31/12 år 1966. Att vårdkondelarna ha bedömts som betydelsefulla, sumtionen i exempelvis Småland med öarna vilket innebär att först regioner med över är hög, både totalt och beträffande senilitet 100 000 invånare når en standard som och schizofreni, kan antingen betyda att motsvarar den riksgenomsnittliga. För norra antalet personer med dessa diagnoser är glesbygden och fjärrbygden innebär detta att förhållandevis stort eller att just detta riksservicestandarden inom sjukvården oftast är område är ovanligt välförsett med dessa låg. Mindre frekventa vårdformer - exempelformer av sluten mentalvård. vis vårdplatser inom gynekologisk vård kan saknas helt i fjärrbygden och finns i I tabell 3:3 har några kompletterande mycket liten utsträckning i norra glesbygden mått sammanställts på tandvårdssituationen i som helhet. Ett av undantagen från denna norra glesbygden och Stockholm. Som ett regel är antalet vårdplatser inom förlossmått på levnadsvillkoren har det faktiska ningsvård som i förhållande till befolkningen utbudet av tandläkare relaterats till befolkär fler i norra glesbygden än i hela landet. ningen som besökt tandläkaren de senaste 12 månaderna. Några mått på tandstatus kompDe höga värden för Stockholmsregionen letterar bilden. som redovisas i figur 3:1 förklaras till en del STOCKHOLM

LÄKARE I ÖPPEN VÅRD ÖGONLÄKARE I ÖPPEN VÅRD

Tabell 3:3 Tandläkare per invånare, andel som besökt tandläkare under de senaste 12 månaderna och tandstatus för den vuxna befolkningen. Index för tandläkartätheten: Riket = 1.0

Stockholm Norra glesbygden Riket

Tandläkare per invånare, riket = 1,0

Andel av befolkningen som besökt tandläkaren de senaste 12 månaderna

har egna bra tänder

har löständer

1,6 0,8 1,0

62 37 55

40 23 35

21 51 29

Källmaterial: Låginkomstutredningens levnadsnivåundersökning 1968 och SOU 1970:14 bilaga 4 Uppgifterna beträffande besöksfrekvenser och tandstatus avser den vuxna befolkningen i socialgrupp I! och III. SOU 1972:56

Figur 3:2 Vårdkonsumtionen av sluten mentalvård. Andel vårdplatser per 100 000 invånare och riksområde 1966 inom vårdformerna senilitet (vänstra kartan) och schizofreni (mitten) samt inom den slutna mentalvården (högra kartan). Källmaterial: Socialstyrelsen redovisar. Patientstatistik: 4, Stockholm 1970. En allsidig belysning av tandvårdsstandarden skulle även kräva uppgifter på de uppoffringar som individerna måste göra — både i tid och pengar - för att konsumera tandvård, de substitutionsmöjligheter som finns samt de attityder man har till tandvårdskonsumtionen.

Sysselsättning och

arbetsförhållanden

Tillgången till arbete i en region är en av dess viktigaste levnadsvillkorskomponenter. Utbudet av olika typer av arbeten med skiftande arbetsmiljöer är därvid betydelsefull. Flertalet regionala variationer i arbetsmiljöer vad gäller buller, klimat, smuts, luftföroreningar, giftiga ämnen m. m. torde kunna förklaras av helt andra faktorer än själva regionstorleken. Kausalsamband mellan arbetsmiljö och typ av yrke ger dock självfallet utslag i form av geografiska variationer i yrkesskador eller yrkessjukdomar på grund av skilda yrkesfre156

kvenser i olika regioner. Låginkomstutredningen försöker belysa vilka individer som drabbas av arbetslöshet och undersysselsättning och vilka grupper som har ett dåligt - i betydelsen illa betalt och/eller ohälsosamt, riskabelt eller på annat sätt betungande arbete. Arbetslösheten och undersysselsättningen i olika regioner behandlas närmare i bilagans huvudtext och i avsnitt 5.

Utbildning Utbildning kan i regionalpolitiska sammanhang sägas bestå av en levnadsvillkorskomponent och en konsumtionskomponent. Med den förstnämnda avses därvid tillgången till utbildningsmöjligheter, medan den senare gäller hushållens nytta av utbildning, som både kan ses som ett medel att nå andra mål (t. ex. hög inkomst) och som ett mål i sig. I en mångfald undersökningar har man sökt avgöra lönsamheten av investeringar i SOU 1972:56

utbildning. En avvägning efter exempelvis enbart produktionskriterier innebär att samhällets mål för produktionstillväxten sätts i första rummet. Detta hindrar inte, att utbildningen dessutom kan betraktas som ett konsumtionsmål. Vid en samhällsekonomisk bedömning måste man dock utgå från vilken art, grad och fördelning av utbildning, som är önskvärd. Man måste fråga, vilken utbildning som är bra för en viss individ i ett givet samhälle. Låginkomstutredningen fäster inte någon vikt vid tillgången till utbildningstillfällen i olika regioner utan lägger i stället huvudvikten vid en kartläggning av hur utbildningen är fördelad i befolkningen. Som mått på utbildning används dels "utbildningsnivå" efter en sjugradig skala, dels "utbildningstid" i antal år. I båda fallen är skillnaderna i utbildning stora mellan olika generationer och mellan olika socialgrupper, men däremot inte mellan könen annat än på de allra högsta utbildningsnivåerna. Man har dock inte som utredningen framhåller kunnat ta hänsyn till utbildningens art och inriktning, vilket med all säkerhet skulle ha visat stora skillnader mellan könen. Regionala skillnader finns både med avseende på bostadsort och uppväxtort. Den längsta medelutbildningstiden finns i båda fallen i storstäderna, den kortaste på landsbygden. I andra utredningar och undersökningar har det konstaterats att det råder ett starkt kausalsamband mellan studerandefrekvenser i olika befolkningsgrupper och dei. avstånd de har till skilda utbildningstillfällen. Utbyggnaden av allmänna gymnasier i en rad mellanstora orter under 1950-talet höjde snabbt gymnasiefrekvensen i dessa orter till en ungefärlig riksgenomsnittlig nivå. De nordligaste länen har för närvarande en högre frekvens än övriga landet. Vilhelmina hade år 1970 landets högsta gymnasiefrekvens. Andelen behöriga förstahandssökande till gymnasium är dock lika stor i norra glesbygden som i Stockholm. Inom utbildningspolitiken är det en strävan att genom samhällets försorg undervisa barn och ungdom i anslutning till bostadsorten. Den högre utbildningen och vuxenutSOU 1972:56

bildningen kan med de resurser som för närvarande ställs till förfogande endast spridas till ett färre antal orter. Det betyder att befolkningen i stora orter, dvs. orter utanför norra glesbygden, i första hand kommer att få praktiska möjligheter att tillgodogöra sig dessa utbildningsformer.

Ekonomiska

resurser

I fråga om inkomst och förmögenhet har låginkomstutredningen utöver allmänna kartläggningar bl. a. gjort en studie av de extremt lågavlönades situation och sambandet mellan ålder och inkomst. ERU har tidigare behandlat inkomstskillnader - såväl nominella som reella — för hushållen i olika regioner. I bilaga 1, avsnitt 6, till glesbygdsutredningen redovisas den genomsnittliga inkomsten i olika regioner. Hushållens ekonomiska resurser är i stort beroende på deras hälsa, utbildning och sysselsättning. De flesta av de hushåll, som utgör undantag från denna regel, torde ha fått en speciellt gynnsam ekonomisk situation genom arv av ekonomiska resurser. Ett av måtten på hushållens ekonomiska resurser är deras likviditetssituation. I tabell 3:4 visas hur stor andel av den vuxna befolkningen i socialgrupp II och III i Stockholm och norra glesbygden som tror sig kunna få fram 2 000 kronor i kontanter på en vecka. De mest markanta skillnaderna mellan regionerna är att så många fler i Stockholm tror sig kunna låna pengar av andra privatpersoner medan man i norra glesbygden förlitar sig på banklån eller liknande. Hushållens fördelning på inkomstklasser i landets folktätaste och mest folkglesa bygder framgår av figur 3:3. Hushållens sammanlagda inkomster före skatt är normalt betydligt större i Stockholm. Den ojämna inkomstfördelningen mellan regionerna sammanhänger som bekant bl. a. med befolkningens åldersoch utbildningsstruktur samt näringslivets olika inriktningar och produktivitetsförhållanden. Ett avslutande exempel på de olika inkomstförhållandena — vilket inte alltid 157

Tabell 3:4 Den vuxna befolkningen fördelad på möjligheter att inom en vecka kunna få fram 2 000 kr kontant (procent) Kontanter eller uttag från eget konto

Personlån från familjemedlemmar, släktingar eller vänner

Banklån el. likn.

Kan inte

Alla

51 47 53

24 16 19

7 14 8

17 23 19

99 100 99

Stockholm Norra glesbygden Riket

Källmaterial: Låginkomstutredningens levnadsnivåundersökning 1968. Uppgifterna avser socialgrupp II och III. betyder olika välfärdsförhållanden — i Stockholm och norra glesbygden är det skilda utfallet när den sammanräknade nettoinkomsten enligt taxering till statlig inkomstskatt sätts i relation till befolkningen, se tabell 3: 5. I figur 3: 4 visas kommunblocksvärden inom norra glesbygden. I ett kommunblock, Svenstavik, var medelinkomsten under 7 000 kronor i ett annat, Kiruna, var den över 10 500 kronor.

120-

°vm

NORRA GLESBYGDEN

STOCKHOLM

BEFOLKNING 1000-tal

i

\

\

V-,--, 0-10

20-30

40-50

- ^ — — > 20-30

40-50

Kronof 1000-tol

Figur 3: 3 Hushållen i Stockholm och norra glesbygden efter sammanlagd inkomst före skatt 1966 Anm. Inte fullt hälften av hushållen i Stockholm hade under 10 000 kronors inkomst före skatt. Motsvarande andel i norra glesbygden var två tredjedelar av hushållen. I båda områdena hade en fjärdedel av hushållen inkomster mellan 10 000 och 20 000 kronor. Källmaterial: Låginkomstutredningens levnadsnivåundersökning 1968. Uppgifterna avser den vuxna befolkningen i socialgrupp II och III.

Tabell 3:5 Den sammanräknade nettoinkomsten 1970 satt i relation till befolkningen 1969 Stockholm Norra glesbygden Riket

15 557 8 553 11 689

Källa: SOS, Inkomst och förmögenhet 1969 158

+• 8000/9000 10000 11000 INKOMST PER MEDELINKOMST KOMMUNBLOCKSI NORRA GLESVÄRDEN BYGDEN

Figur 3:4 Den i norra glesbygdens kommunblock sammanräknade nettoinkomsten 1970 satt i relation till befolkningen 1969. Anm. Horisontella axeln visar antalet invånare i kommunblock med en viss medelinkomst. Källa: SOS, Inkomst och förmögenhet 1969.

Uppväxtförhållanden

och

familjerelationer

Med hänsyn till låginkomstutredningens referensram har det varit nödvändigt att låta uppväxtförhållandena ingå som en särskild komponent på grund av de tydliga belägg som finns för att minoriteter med sociala problem företrädesvis kommer från fattiga och svåra uppväxtförhållanden. I denna komponent ingår dock icke enbart individens uppväxtförhållanden och familjerelationer i det förflutna utan också hans/hennes sociala relationer i nuläget. Det bör betonas SOU 1972: 56

Tabell 3:6 Procentuell fördelning av befolkningen efter faderns socialgruppstillhörighet Fadern i> socialgruppstillhcirighet

Stockholm Norra glesbygden Riket

I

II

III

I, II och III

6 5 6

42 24 35

53 71 59

101 100 100

Källmaterial: Låginkomstutredningens levnadsnivåundersökning 1968. Uppgifterna avser den vuxna befolkningen i socialgrupp II och III. att betydelsen av uppväxtförhållanden och familjerelationer för individernas välfärd är §yåra att mäta. Ett exempel på ett mått på den sociala rörligheten i olika regioner är andelen av befolkningen i socialgrupp II och III som har syskon i socialgrupp I. I norra glesbygden var denna siffra sex procent år 1968 medan den i Stockholm var dubbelt så stor. Ett annat mått på social rörlighet är den socialgruppsväxling som förekommer mellan olika generationer, se tabell 3:6. Dessa mått säger självfallet inte mycket om vad man egentligen skulle vilja mäta med levnadsnivåkomponenten "uppväxtförhållanden".

lika stora politiska rättigheterna även utnyttjas av olika kategorier av individer. Som ett exempel på tillvägagångssättet kan nämnas att man frågat om i vilken utsträckning fackföreningsmedlemmar besöker fackföreningsmöten. De angivna måtten visar självfallet inte befolkningens reella möjligheter att skydda sina intressen. Det synes, som framgår av tabell 3:7, som om man är något mer fackligt aktiv i Stockholm än i norra glesbygden. Däremot uppger sig mer än dubbelt så stor andel i det senare området vara medlemmar i politiska partier.

Avståndsrelationer Politiska resurser Med denna komponent vill låginkomstutredningen försöka få fram vilka möjligheter individen har för att kunna göra sig gällande i politiska sammanhang och därmed påverka sin egen och sin grupps situation. Man söker kartlägga i vilken utsträckning de formellt

Många samhällsproblem kan ytterst hänföras till att behov av skilda slag uppstår på annan plats i tid och rum än där utbudet som skulle kunna tillfredsställa behovet finns. Glesbygdsproblemen kan ses som en form av kommunikations- eller avståndsproblem. I några tabeller och diagram presenteras i det följande olika avståndsrelationer, vilka kan

Tabell 3: 7 Andel av befolkningen som är politiskt aktiva i olika avseenden (procent)

Medlem i fackförening Deltagit i fack föreningsmöte 1967 Innehaft förtroendepost i fackförening Medlem i politiskt parti Röstade vid kommunalvalet 1966 Tänker rösta vid andrakammarvalet 1968

Stockholm

Norra glesbygden

Riket

79 Källmaterial: Låginkomstutredningens levnadsnivåundersökning 1968. Uppgifterna avser den vuxna befolkningen i socialgrupp II och III. SOU 1972:56

Tabell 3: 8 Befolkningens fördelning efter avstånd till den ort, där huvuddelen av uppväxttiden tillbringades (procent)

Stockholm Norra glesbygden Riket

0-50 km

51-200 km

201-w km

Summa

30 49 45

18 30 24

52 22 31

100 101 100

Källmaterial: Låginkomstutredningens levnadsnivåundersökning 1968. Uppgifterna avser den vuxna befolkningen i socialgrupp II och III. tion till de fysiska avstånden mellan olika sägas utgöra mått på befolkningens levnadsorter. Det kostar lika för en person bosatt i villkor. Det skulle kunna hävdas att bostadens Sorsele att hålla telefonkontakt med anförlokalisering i förhållande till utbud av olika vanter vare sig de är bosatta i Stockholm, slag — arbetsplatser, skolor, service, fritidslo- Göteborg eller Malmö. kaler m. m. - är en av de viktigaste faktorerna som avgör hushållens levnadsvillkor. Låginkomstutredningen har med ett par Informationsnivå frågor tangerat problematiken med avståndsEn komponent, som får speciell betydelse relationer. Tabell 3:8 visar hur långt från den ort, där när individernas välfärd betraktas ur aspekten hur deras val mellan olika konsumtionshuvuddelen av uppväxttiden tillbringats, den mönster genomförs, är deras informationsvuxna befolkningen i socialgrupp II och III är bosatt. Stockholmare har normalt betyd- nivå. Den är självfallet svår att mäta samtidigt som den, liksom de andra komponenligt längre avstånd till uppväxtorten än vad terna, samvarierar med utbildning, inkomst människorna i norra glesbygden har. Sannoosv. Det är även en värderingsfråga vilken likt har befolkningen i huvudstaden därmed typ av information som skall anses höja längre avstånd - och svårare att upprätthålla informationsnivån. Problemet kan delvis personlig kontakt - till sina föräldrar. undvikas genom att man i stället mäter vilka I tabell 3 :9 framgår hur befolkningen är informationskanaler individen har tillgång bosatt i förhållande till närmaste matvarutill. I tabell 3:10 redovisas en av de viktigasaffär i norra glesbygden. Närmare fem te, nämligen den information som kan spriprocent av de intervjuade i dessa områden das direkt mellan individer vid personliga har mer än en mil till denna elementära möten och samtal. service. Norra glesbygdens befolknings bosättning i förhållande till tätorter av olika storlek redovisas i bilagan. Bostadsförhållanden Exempel på hur den offentliga taxepolitiken kan påverka, avståndsrelationerna i utBland den mängd konsumtionskomponenter jämnande riktning visas i figur 3:5. Telefonsom man kan tänka sig att belysa har taxorna är inte utformade i direkt proporTabell 3: 9 Befolkningens fördelning efter avstånd till närmaste matvaruaffär (procent)

Stockholm Norra glesbygden Riket

0-1 km

1-4 km

92 75 83

7 17 14

5-10 km

10-w km

Summa 100 100 100

Källmaterial: Låginkomstutredningens levnadsnivåundersökning 1968. Uppgifterna avser den vuxna befolkningen i socialgrupp II och III. 160

SOU 1972: 56

<£

SORSELE

Abisko Kirur

Tärnaby iddede Östersund

Pajala Boden uleå Haparanda

Abisko Karesuando Pajala

'Härnösand Sundsvall

IStor I

näsdale

.Gävle Jdre »Uppsal

Norrtälje

Enköping »Torsby ^Strängnäs

^/STOCKHOLM

Örebn t näshamn

»Strömstad

Umeå

Norrfcoping"* {Göteborg iLysekf Jönköping Halmstad! Växjö Kalmar namn

Helsingborg Mali

Örnsköldsvik

0 Visby Gävle JVisby ^STOCKHOLM Jorrköping Kalmar

fYstad

Figur 3:5 Kostnadskartor. Sverige format efter telefonsamtalens kostnad (3 minuters samtal) från Stockholm (vänstra kartan) och Sorsele (högra kartan) 1971 Tabell 3:10 (procent)

Tillgången till några informationskanaler i Stockholm och norra glesbygden

Stockholm Norra glesbygden Riket

Radio

TV

Daglig tidning

82 94 88

78 84 81

76 88 84

Minst två hyllmeter böcker 77 49 64

Telefon 81 85 82

Källmaterial: Låginkomstutredningens levnadsnivåundersökning 1968. Tabellen avser den vuxna befolkningen i socialgrupp II och III. låginkomstutredningen bl. a. inriktat sig på bostadsförhållandena. Utredningen säger sig inte kunna räkna med att en bild av individens allmänna resurser för konsumtion ger en rättvisande bild av bostadsförhållandena, eftersom bostadsmarknaden är präglad av speciella ingripanden av ransoneringskaraktär. Bostadsförhållandena har av utredningen klassats som en konsumtionskomponent. Trots detta kan några resultat från mätningar av denna komponent ingå i 11-SOU 1972:56

detta avsnitt som behandlar hushållens resurser i olika regioner. I tabell 3:11 belyses bostadsförhållandena i Stockholm och norra glesbygden. De största skillnaderna föreligger beträffande innehav av frys, diskmaskin och dusch eller bad. Större besvär att nå livsmedelsbutiken synes tillsammans med en större grad av självhushållning ha inneburit att över 70 procent av hushållen i norra glesbygden har frysbox, medan motsvarande siffra för 161

Tabell 3:11

Stockholm Norra glesbygden Riket

Bostadens utrustning i Stockholm och norra glesbygden (procent) Dusch och/eller bad

WC

Centralvärme

Modern spis

Kylskåp

Tvättmaskin

Frys

Diskmaskin

73 78

84 85

83 85

82 85

81 84

73 72

71 48

4 4

Källmaterial: Låginkomstutredningens levnadsnivåundersökning 1968. Uppgifterna avser den vuxna befolkningen i socialgrupp II och III.

Stockholm är 30 procent. Det kan nämnas att dessa skäl torde ha medfört att endast tre procent av de vuxna i socialgrupp II och III i norra glesbygden saknar kokmöjligheter i bostaden. I Stockholm är denna siffra fyra gånger högre dvs. tolv procent. Diskmaskin, dusch och badmöjligheter är, som framgår av tabellen vanligare i storstaden.

skillnader mellan olikstora regioner. Frekvensen är i båda fallen högst i storstäderna och lägst på landsbygden. En helt fullvärdig kost enligt folkhälsans definitioner torde för två vuxna och två skolbarn kostar nu ca 10 000 kronor per år, transport- och tillagningsarbetet inom hushållet oräknat. Om en fullvärdig kost sätts som ett överordnat mål för samhällspolitiken blir implikationerna för regionalpolitiken betydande.

Kostvanor I ett land som Sverige betingas brister i kosthänseende i allmänhet inte av bristande möjligheter att få en i stort sett fullvärdig kost utan av bristande kunskap om eller intresse för frågeställningen. Detta tar sig också uttryck i att intervjupersonerna i låginkomstutredningens undersökning visade det minsta intresset för just det avsnitt som rörde kostvanorna. Det är därför också troligt att resultaten på det området är mindre tillförlitliga än på andra. Utredningen visar dock att den svenska livsmedelskonsumtionen avviker betydligt från den av näringsexperter rekommenderade sammansättningen framför allt genom låg andel grönsaker och frukt och hög andel sötsaker, kaffebröd o. d. I socialgrupp II och III i Stockholm har endast 27 procent av befolkningen ett acceptabelt näringsintag enligt folkhälsans kriterier. Motsvarande siffra i norra glesbygden ligger tio procent högre men fortfarande under den riksgenomsnittliga nivån som är 31 procent. När det gäller rökning och alkoholförtäring är det tydliga 162

Fritid och rekreation Fritidens betydelse för välfärden är svårmätt. Ett skäl är att distinktionen mellan fritid och arbetstid skiljer sig mellan olika befolkningsgrupper. Fritiden delas upp efter sammanlagd varaktighet i vardagsfritid, veckoslutsfritid och semesterfritid. Den vardagliga fritidens längd varierar självfallet mycket mellan olika grupper av människor. Förflyttningsmöjligheterna påverkar i hög grad hushållens disposition av fritiden. Tillgången till bil är i detta avseende väsentlig. Av låginkomstutredningens material framgår att bilinnehavet är ungefär lika stort i olikstora regioner i landet även om befolkningen i både landets mest tät- och glesbefolkade delar ligger under riksgenomsnittet, tabell 3:12. Det kan vara av intresse att se närmare på bilinnehavets - och därmed i stor utsträckning förflyttningsmöjligheternas - fördelning på olika åldersgrupper. I figur 3:6 SOU 1972:56

Tabell 3:12 Andel av befolkningen som har (äger själv eller genom make/maka eller hushållsmedlem) bil, båt och sommarstuga eller husvagn (procent) Andel av befolkningen som har Stockholm Norra glesbygden Riket

bil

båt

51 49 54

16 23 14

sommarstuga/husvagn 22 19 18

Källmaterial: Låginkomstutredningens levnadsnivåundersökning 1968. Uppgifterna avser den vuxna befolkningen i socialgrupp II och III.

Tabell 3:13 Andel av befolkningen aktiviteter under sin fritid (procent)

Fiska Besöka bio Besöka teater, konsert eller museum Gå på dans Läsa böcker Göra utflykter Besöka släkt Besöka vänner Delta i kurser el liknande Spela musikinstrument Idrotta Syssla med hobby

som uppger sig bruka sysselsätta sig med olika

Stockholm

Norra glesbygden

Riket

36 50

50 27

36 42

61 28 82 64 83 90

19 36 64 69 89 91

40 33 73 72 87 91

22 19 30 59

17 12 20 62

20 14 26 60

Källmaterial: Låginkomstutredningens levnadsnivåundersökning 1968. Uppgifterna avser den vuxna befolkningen i socialgrupp II och III.

Tabell 3:14 Andel av befolkningen som gjort minst en semesterresa på minst två veckor under 1967 (procent)

Stockholm Norra glesbygden Riket

Sverige

Övriga Norden

Europa

46 36 38

15 14 13

24 4 14

Övriga länder

Totalt 87 55 66

Källmaterial: Låginkomstutredningens levnadsnivåundersökning 1968. Uppgifterna avser den vuxna befolkningen i socialgrupp II och III. redovisas den procentuella andelen av befolkningen i olika åldersklasser som ej har tillgång till bil. Hela sju åttondelar av de som är över 65 år i norra glesbygden saknar bilistens möjligheter att bekvämt, snabbt och utan tidtabellsrestriktioner förflytta sig över större avstånd. Vissa fritidsaktiviteter kräver tillgång till speciella typer av utbud. Av tabell 3:13 framgår att bio-, teater- och museibesök är SOU 1972:56

vanligare i Stockholm än i norra glesbygden. Ett tydligt samband mellan levnadsvillkoren och konsumtionsmönstret, eller beteendet, kan konstateras, även om fritidsvanorna i många avseenden är lika i de båda regiontyperna. Under semesterfritiden har befolkningen i Stockholm något andra vanor än befolkningen i norra glesbygden. Dels är det betydligt vanligare, se tabell 3:14, att man 163

Procent av befolkningen i åldersklasserna

STOCKHOLM

15-24

25-49

Procent av befolkningen i åldersklasserna

50-64

reser till länder utanför de nordiska, vilket kan vara en följd av tillgången till billigare resor och den bättre betalningsförmågan hos storstadens hushåll. Dels tillbringade över hälften av Stockholmarna år 1967 någon tid i sommarstuga, kolonistuga eller liknande. Motsvarande andel i norra glesbygden var en femtedel. Dessa konsumtionsskillnader speglar ej ägandet av fritidshus. De kan delvis vara en följd av att så många storstadsbor har sina rötter i det gamla bondesamhället.

65-75 Ålder

NORRA GLESBYGDEN

15-24

25-49

50-64

Procent av befolkningen i åldersklasserna 100

15-24

65-75 Ålder

RIKET

25-49

50-64

65-75 Ålder

Figur 3: 6 Procentuell andel av befolkningen i olika åldersklasser som inte har (äger själv eller genom make/maka eller hushållsmedlem) bil i Stockholm, norra glesbygden och riket. Källmaterial: Låginkomstutredningens levnadsnivåundersökning 1968. Uppgifterna i figuren avser den vuxna befolkningen i socialgrupp II och III. 164

SOU 1972:56

4 Studier av tidsanvändning tionsstruktur

och konsum-

Konsumtion av varor, tjänster och s. k. miljöfaktorer är vanligen förknippad med direkta penningtransaktioner. Ibland betalas konsumtionen indirekt via skatter, vilket gäller när man utnyttjar vägar eller olika

kostnadsfria former av kommunal service. Nästan all konsumtion kostar tid. Mellan tidsanvändning och konsumtionsstruktur finns självfallet stora substitutionsmöjligheter. Ett hushåll med hög inkomst kan köpa sig varor och tjänster i högre utsträckning än andra hushåll i samma region. På samma sätt ger hög inkomst

Tcy^mo

KOLLEKTIVT

BIL

©000®

post bank apotek daghem

0000®

11111111112 1

FJUGESTA 1448 inv. 1965

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 0

post bank apotek daghem

30 GARPHYTTAN 9 5 6 i n v . 1965 0

30 11111

post 1 1 1 2 2 2 2 2 3 3 9 bank 1 1 1 1 1 1 1 5 1 1 5 apotek 1 1 8 daghem

60min LILLAN 1 2 6 0 i n v . 1965

post bank apotek daghem

60min

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

post bank apotek daghem

1 1 1 1 1 2 2 2 3 3 4 111111 1111 U l l l l l

post bank 1 4 4 4 4 4 4 4 apotek 1 3 9131414141414 daghem

1 1 2 410101111121214 3 4 4 4 44 44

60min

post bank apotek daghem

1 2 3 6 7 8 8 8 9 9 post 2 7 9 9 9 9 9 9 9 9 9 3 4 4 4 4 4 4 4 4 44 bank ÖREBRO 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 2 4 4 4 4 4 4 4 4 44 77576 inv. 1965 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 apotek 2 2 3 5 8 9 910131314 4 9141414141414141414 daghem 0 30 60min r —r 1 8 oo 17 oo 17 30 17 0 0 17 30 18 oo .GARPHYTTAN

»LILLAN

ÖREBRO

»FJUGESTA

Figur 4:1 Ärendetider för invånarna i Fjugesta, Garphyttan, Lillan och Örebro. I diagrammet kan avläsas antal utbudspunkter som kan nås för besök och omedelbar återfärd vid olika tidsinsatser. Kollektivtrafikanternas (buss, tåg, cykel, gång) ärendetider kan avläsas till vänster i figuren, bilisternas tider till höger. Mätningarna gjorda en vardag 1972 mellan klockan 17.00 och 18.00. f l ? ? T ° r S t e n H ä 8 e r s t r a n d > Tätortsgrupper som regionsamhällen, Regioner att leva i, ERU, Stockholm SOU 1972:56

och åldrar inom tätorter av varierande möjligheter till snabba persontransporter och storlek i Sverige. Tidsanvändningsstudierna införskaffande av sådana kapitalvaror och ger bl. a. underlag för avvägningar vid beslut prefabricerade varor, som ger tidsbesparingom investeringar i kommunikationssystem ar. Ett hushåll med lägre inkomst får i större och serviceanläggningar för att exempelvis utsträckning välja mellan en viss konsumreducera stockningsproblem. Investeringar i tionsnivå beträffande varor och tjänster och transportsystem exempelvis nya flygplatser exempelvis resor med tidsbesparande snabba och kvalitetsförbättringar av järnvägsnätet är transportmedel. Förflyttningar över långa exempel på satsningar på samhälleliga åtgäravstånd för att uppnå en viss konsumtion der för att förbättra tidsanvändningen. kostar tid. Glesbygdsbefolkningens långa avstånd till olika former av serviceutbud m. m. kan, med tanke på den genomsnittliga låga inkomstnivån i norra glesbygden, ofta inte kompenseras med hjälp av snabba transportmedel. Några andra möjligheter för hushållen själva att snabbt förbättra tidsbudgeten kan inte skönjas. Avstånden måste således reduceras med i första hand bättre kollektiva kommunikationsmedel eller inkomstförstärkningar. För hushåll utan tillgång till bil, bosatta långt från närmaste allmänna kommunikationsmedel, kan konsumtionsmöjligheterna vara så begränsade att samhällsingripanden torde vara nödvändiga. Den möjliga tidsanvändningen vid besök hos olika typer av serviceinrättningar framgår av figur 4:1. Figuren visar ärendetider för invånarna i några orter i centrala Närke. Det är nödvändigt att skilja på två grupper inom befolkningen, de som har tillgång till bil och de som måste förlita sig på kollektiva transporter. I figuren har cyklister och fotgängare räknats till kollektivtrafikanterna, medan taxiresenärer räknats till bilisterna. De som ej har bil och är bosatta i orter utanför de större städerna kan inte nå många typer av service en vardag mellan klockan 17.00 och 18.00. För stora grupper i samhället är dessa begränsade rörelsemöjligheter en realitet. Det torde inom en nära framtid krävas ytterligare studier av den möjliga tidsanvändningen i olika regioner. Den framtida regionalpolitiken torde i utökad grad inriktas på investeringar i samhällskapital, som ger en bättre tidsanvändning för regionernas invånare. I några av de forskningsprojekt, som ERU varit med om att initiera, studeras hur det dagliga livet gestaltar sig för personer i olika funktioner 166

SOU 1972:56

5 Tillgången till arbete i olika regioner Vid den geografiska avgränsningen av regionalpolitiska stödområden utgör hög arbetslöshet och låg förvärvsintensitet naturliga Urvalskriterier. En grund för detta är att tillgången till arbete bedöms vara en av de viktigaste välfärdsindikatorerna. Möjligheterna att erhålla arbete torde också i de allra flesta fall vara avgörande vid beslut om flyttning från en region. Ett av de viktigaste målen för samhällspolitiken är att nå full sysselsättning. Med sysselsättning menas då förvärvsarbete, dvs. arbete mot betalning. Definitionsmässigt kan full sysselsättning erhållas genom att samhället betalar för den verksamhet som de personer, som inte kan erhålla arbete på den öppna arbetsmarknaden, bedriver. Som exempel kan här nämnas hushållsarbete, studier och rekreationsaktiviteter. I debatten

framhålls ofta att målet för samhällspolitiken bl. a. är att ge sysselsättningen kvalitativt innehåll. Skilda former av arbetslöshet kan förekomma. Man kan urskilja arbetslöshet som har uppkommit till följd av strukturella förändringar, konjunktursvängningar eller säsongvariationer. Det finns också s. k. friktionsarbetslöshet. Under denna kategori kan den arbetslöshet, som beror på dålig anpassning i tiden mellan utexaminering av arbetskraft och tillkomsten av lediga arbetsuppgifter, inordnas. Låg förvärvsintensitet kan också förklaras av förekomsten av nödvändig icke-betald sysselsättning av typen hemarbete med barnpassning. Glesbygdens arbetsförhållanden behandlas närmare i bilagans huvudtext. I föreliggande avsnitt fästes uppmärksamhet på sambandet mellan arbetsmarknadens storlek och arbetslöshetens omfattning.

UTFLYTTNING I PROCENT AV DE NYUTBILDADE A

% 8H

ARBETSMARKNADENS STORLEK

>

100.000 Figur 5:1 Exempel på hur friktionsarbetslösheten skapar utflyttning av nyutbildade från olika stora arbetsmarknader. Exemplet förutsätter att arbetsmarknaden är i långsiktig jämvikt. I verkligheten torde till skillnad från i exemplet utflyttningen på lång sikt kompenseras med inflyttning, om arbetsmarknaden befinner sig i långsiktig jämvikt. Den nyutbildade antas flytta om arbetslösheten förväntas vara i mer än 6 månader, när den nyutbildade söker arbete. Källa: Svante Öberg. En köteoretisk modell av en arbetsmarknad, stencil, ERU, dec. 1971. SOU 1972:56

Flera utrednings- och forskningsresultat ger vid handen att vissa slumpmässiga variationer i utbud och efterfrågan på arbetskraft minskar med ökad arbetsmarknadsstorlek. Detta tenderar att hålla friktionsarbetslösheten på låg nivå på större arbetsmarknader. Av speciellt intresse är de slumpmässiga variationerna i uppkomsten av vakanser. Man kan från teoretiska utgångspunkter bestämma friktionsarbetslösheten och därmed hur stor utflyttningen blir när man känner yrkesdifferentieringen, den genomsnittliga livsarbetstiden på ett jobb, regionens befolkningsunderlag osv. I figur 5: 1 visas ett exempel på hur utflyttningen för nyutbildade kan sammanhänga med arbetsmarknadens storlek. En förutsättning i exemplet är att arbetsmarknaderna befinner sig i långsiktig jämvikt, dvs. utbudet av och efterfrågan på arbetskraft är lika stora över en längre tidsperiod. Slumpmässiga variationer över tiden gör dock att tillfälliga köer eller bristsituationer temporärt kan uppstå. Om den förväntade arbetslöshetstiden när den nyutbildade söker arbete är längre än sex månader antas man flytta från orten. Om det inte råder långsiktig jämvikt på arbetsmarknaden så spelar de slumpmässiga variationerna inte någon roll, dvs. den procentuella utflyttningen är lika stor oavsett arbetsmarknadens storlek. Den utflyttning som sker i verkligheten från en arbetsmarknad i jämvikt torde på lång sikt kompenseras av en motsvarande inflyttning till regionen. I verkligheten torde den naturliga, ibland temporära, ibland slutgiltiga, utflyttningen från små arbetsmarknader vara större än i exemplet ovan, dels på grund av denna inflyttning, dels på grund av arbetskraftens specialisering och arbetsmarknadens differentiering. Som en exemplifiering av ovanstående resonemang kan nämnas att det för en person som bor inom en glesbygdskommun och som är nyutbildad t. ex. vägbyggare, snickare eller lärare gäller att han inte kan räkna med att något arbete inom yrket är ledigt vid tiden för inträde på arbetsmarknaden. I glesbygd tvingas man således i större 168

utsträckning än i övriga regioner att flytta från hemorten även om det på längre sikt finns lika många arbetsplatser som det finns personer som vill ha arbete.

SOU 1972: 56

6 Hushållens över tiden

fördelning

av

konsumtionen

En viktig uppgift för samhällets olika organ är att fördela hushållens konsumtionsmöjligheter över tiden. Stödet till barnfamiljer och ATP är några exempel på sådana intertemporala omfördelningar. Under sina mest arbetsintensiva år betalar individerna via olika avgifter eller skatter en form av försäkringspremier, som utfaller om de drabbas av sjukdom, arbetslöshet eller ålderdom. Enskilda hushåll har också vissa möjligheter att själva reglera förhållandet mellan nutida och framtida konsumtion. Avstår man regelbundet från en viss kvantitet konsumtion genom att spara på en bankräkning, under exempelvis 20 år, kan den dubbla kvantiteten konsumeras under de kommande 20 åren - förutsatt att priserna är fasta och att räntan är närmare fyra procent. Ännu högre avkastning kan ibland erhållas på sparandet - den uppskjutna konsumtionen - om investeringarna sker i andra sparformer eller i t. ex. utbildning för att erhålla högre lön eller i ett eget hem i en expanderande region. Åtskilliga sparmöjligheter är beroende av i vilken bostadsort hushållet befinner sig. Vissa av dessa sparmöjligheter, som berör en stor andel av hushållen, kan vara av intresse att belysa lite närmare. Den mycket ojämna fördelningen av rika hushåll - med exempelvis en tio gånger så hög miljonärstäthet i Stockholm som i Norrland - behandlas däremot inte. En generaliserad bild av förmögenhetstätheten i regioner med olika befolkningsunderlag återfinns i figur 6:1. Sparmöjligheterna för ett hushåll är beroende av både inkomstens storlek och nivån på de mer eller mindre obligatoriska utgifterna för att tillfredsställa de elementära behoven hos hushållsmedlemmarna. De internationellt vedertagna inkomstbegreppen redovisas i figur 6:2. Avsikten är att visa att endast en djupgående analys av olika "delinkomster" som tillsammans konstituerar den totala inkomsten ger en bild av SOU 1972:56

FÖRMÖGENHETSTÄTHET A

•; landsbygdsregioner . storsradsregioner

FÖRMÖGENHETSSTORLEK I

,

_

>

Figur 6:1 Förmögenhetstäthet och förmögenhetsstorlek i tre olika regiontyper år 1969 Källa: Johnson-Meuller: Interaktioner mellan konsumtion och storstadstillväxt, stencil, nationalek. inst., Göteborg 1971. Regiontyperna avviker från de som normalt används i detta appendix. inkomstsituationen i olika hushåll. Någon fullständig samlad statistik över denna finns ej. Även vid intervjuer med hushållen, glöms lätt exempelvis hyresinkomster från inneboende, bostadstillägg, förlängda barnbidrag, familjebidrag vid värnpliktstjänstgöring och inackorderingsbidrag. Hushållens sparmöjligheter är beroende av den totala inkomsten och de "obligatoriska" utgifternas storlek. De obligatoriska utgifterna är svåra att precisera. Det är en kunskaps- och värderingsfråga vilka utgifter som är obligatoriska i ett hushåll. Några enkla exempel på dessa utgifter är viss mat- och bostadskonsumtion. Antalet medlemmar i hushållet har vidare stor betydelse för sparmöjligheterna. Barnfamiljerna har en rad utgifter som man ej kan undgå och som ej täcks av transfereringar från samhället. Skillnader i sparmöjligheter mellan skilda regioner beroende på olika stor försörjningsplikt gentemot barn drabbar vissa delar av norra glesbygdsområdet. Andelen hushåll med fler än tre barn under 15 år är i genomsnitt 6,6 %

> < z_

|lON

I

I FÖRETAOARINKOMST

I PRIMÄRINKOMST r

\

[

,

[ INKOMST AV F O R M O G E N H T T I l /

\ DISTRIBUERAD FAKTORINKOMsfl

[ OMFÖRDELANDE TRANSFERERINGÄRI

Figur 6:2 Inkomstbegrepp 169

i Sverige. Ungefär dubbelt så stor andel återfinns i Överkalix, 15,0, Haparanda, 12,3, Övertorneå, 18,6, Pajala, 19,6, Gällivare, 12,3, och Kiruna, 12,1 procent. Andelen hushåll utan barn under 15 år är i ovanstående kommunblock i storleksordningen 50 procent. Riksgenomsnittet är ca 60 procent. I de sydligaste kommunblocken i norra glesbygdsområdet finns däremot exempel på kommunblock där över 70 procent av hushållen ej har barn under 15 år. En annan obligatorisk utgift för hushållen är uppvärmningen av bostäder, vare sig kostnaden betalas via hyran eller via bränsleräkningen. Årsmedeltemperaturen skiljer sig mellan de nordligaste och sydligaste delarna av landet med ca 10 grader. För en trerumsvilla med oljeuppvärmning och normal värmeisolering kan den årliga skillnaden i uppvärmningskostnader vara av storleksordningen 800 kr. Både beträffande inkomstsidan och utgiftssidan är det svårt att analysera hushållens ekonomi och därmed deras sparmöjligheter. Det ovan angivna exemplet på uppvärmningskostnader kan lätt ge en felaktig bild av de faktiska sparmöjligheterna. Det kan exempelvis visa sig att produktionskostnaderna för bostäder skiljer sig mellan olika regioner i sådan utsträckning att skillnader i uppvärmningskostnader är försumbara. Det är svårt att uppskatta regionala skillnader i den genomsnittliga sparbenägenheten. Ännu svårare är det att förklara de eventuella skillnader som kan upptäckas. För studier av hur och varför sparbenägenheten förändras, beroende bl. a. på bostadsort, vore det önskvärt med data för ett visst antal hushåll under en lägre tidsperiod. Data av denna typ finns ej i Sverige. En problemställning i föreliggande framställning är att påvisa skillnader i hushållens levnadsvillkor i olika regioner. Det ligger mot denna bakgrund nära till hands att dela upp hushållens sparande i två kategorier. Till den första typen av sparande hör alla former av investeringar, vars avkastning sammanhänger med urbaniseringen. Denna grupp omfattar 170

bl. a. sparande i eget hem, vars värde förändras på grund av urbaniseringen och samhälleliga investeringar. Till den andra typen av sparande hör de investeringar som förräntar sig oberoende av ägarens bostadsort, t. ex. banksparande, aktiesparande och vissa försäkringsformer. Sparandet i olika hushåll är beroende av en rad samhälleliga åtgärder. Värdet av ett bostadsrätts- eller villainnehav förändras bryskt om en bullrig trafikled byggs utanför fönstret. Varken ägaren eller de boende får någon ersättning. Militärfordon som övar nattkörning intill bostäder betalar skadestånd först när fysiska skador uppstår, exempelvis när ett staket skadas. Vissa bostadsområden i expanderande tätorter får en alltmer central lokalisering och därmed ökat värde. Villaägarna i Kalmar och Örnsköldsvik har under de senaste 10 åren upplevt ett annorlunda sparande än de i Växjö och Umeå, beroende på samhälleliga utbyggnader i de senare orterna. Kontrasterna mellan sparmöjligheterna i egna hem i olika regioner konkretiseras i figur 6:3 med prisutvecklingen för en- och tvåfamiljshus i några kommuner. De faktiska försäljningspriserna har satts i relation till taxeringsvärdena åren 1 9 6 5 - 6 8 . Det erhållna måttet är således ett vägt medeltal som brukar betecknas överprisprocent. Källmaterialet är den s. k. köpeskillingsstatistiken, som för olika grupper av fastigheter redovisar dels totala antalet köp, dels totala taxeringsvärden och totala köpeskillingar dels den i figuren visade överprisprocenten. Avvägningar mellan konsumtion och sparande inom enskilda hushåll kan i stor utsträckning göras av hushållet självt. För hushållssektorn som helhet tillkommer en ibland försummad aspekt som gäller välfärdens långsiktiga fördelning över tiden. Frågeställningen gäller hur en ökad välfärd i nuet påverkar senare generationers välfärd. I Sverige finns månghundraåriga traditioner vad gäller hänsyn till denna aspekt beträffande realkapitalbildning och utnyttjandet av knappa naturresurser såsom malmtillgångarna. De ingrepp i den biologiska miljön som SOU 1972:56

% OVERKALIX 34 köp

GÄLLIVARE 142 köp

SORSELE 34 köp

100 75 50 25 T

1 VILHELMINA 41 köp

STRÖM 71 köp

LJUSDAL 93 köp

STRÖMSTAD 44köp

HUDDINGE 758 köp

SOLLENTUNA 531 köp

50-| 25 0

68 1965

68 1965

o

68 Ar

Figur 6:3 Prisutveckling och antalet försålda en- och tvåfamiljshus i några kommuner åren 1965-1968. Anm. Kurvorna visar med hur många procent de faktiska köpeskillingarna överstiger taxeringsvärdet. Dessa värden brukar betecknas överprisprocent.

för närvarande görs får effekter inte bara på den nuvarandes utan också på kommande generationers välfärd. Det kan bli nödvändigt att i en mängd avseenden komplettera den hittills förda långsiktiga politiken som framför allt inneburit ätt varje generation lämnat efter sig ett minst lika stort kapital som den har fått från föregående generationer. Förvaltandet av en rad ekologiska förhållanden kan därvid bli alltmer väsentlig.

SOU 1972:56

glesbygdsort ställer således inte alltid anspråk på att få tillgång till kvalificerad utbildning inom räckhåll för en möjlig daglig Det har tidigare betonats att en beskrivning pendling. Storstädernas befolkning ser det av hushållens levnadsvillkor i olika regioner ofta som en självklarhet att det finns goda inte får tolkas som en kartläggning av hur valmöjligheter inom utbildningsväsendet. Den uttalade efterfrågan från enskilda folk lever i, eller uppfattar, olika miljöer. medborgare kan vara allt för beroende av Levnadsvillkoren bör i stället uppfattas som den invanda miljön för att kunna ge underlag restriktioner och möjligheter för hushållen för förbättringar. Det är en fördel att kunna att uppnå skilda mönster av konsumtion av vidga en på marknaden registrerad efterfråprissatta och icke-prissatta varor och tjänsgan som norm för samhällets ingripanden. ter. I vilken utsträckning och på vilket sätt någon kan nå olika konsumtionsmönster — i Skall levnadsvillkoren i en region utvärderas i vid mening — bör sedan bedömas i förhållan- avsikt att bidra till ett beslutsunderlag för förbättringar av dem, torde det således vara de till dennes värderingssystem. En kartläggnödvändigt att låta många bedömningar ning av alla individers preferenser för olika även från personer med erfarenhet från kombinationer av varor, tjänster och miljöandra regioner — komplettera varandra vid faktorer är dock ej möjlig. valet av mått på beskrivningar av levnadsvillHushållens levnadsvillkor i olika orter kan koren. Samhällets mål för utvecklingen av en exempelvis konkretiseras i resultat från mätregions levnadsvillkor kan därmed skilja sig ningar av tillgången till miljöfaktorer och från invånarnas egna uttalade önskemål. På kostnader för att använda dessa. På tillgångsdetta sätt kan ett större utrymme ges för sidan finns sådana tunga miljöfaktorer som långsiktiga samhällspolitiska mål. tillgången till en differentierad arbetsmarknad, tillgång till utbildning, tillgång till olika Som påpekats ovan kan inte alla indivityper av service — såväl prissatta som ickeders preferenser för olika kombinationer av prissatta varor och tjänster, tillgång till frivaror, tjänster och miljöfaktorer kartläggas. tidsmiljö. Användningen av sådana miljöfakDen nuvarande bosättningen kan inte betraktorer är oftast förknippad med vissa kostnatas som ett balansläge där individen har haft der för själva användningen. Det gäller dels valfrihet att uppnå en önskad kombination direkta kostnader i form av pris och avgifter av dessa faktorer. Man kan dock urskilja för att tillgodogöra sig miljöfaktorerna i vid vissa allmänt omfattade individuella önskemening och dels tidsanvändningskostnader. mål om vilka minimianspråk som bör tillBl. a. kan nämnas att den definitiva restrikgodoses i olika regioner. Dessa allmänt omtion som dygnstiden etc. utgör, har lett till fattade krav, såsom t. ex. viss sjukvårdsstanatt studier av tidsåtgången för att genomföra dard, har i tidigare sammanhang förutsatts program av olika typer av orter blivit av vital svara mot politiska uttalanden eller fastställbetydelse i den regionala utredningsverksamda planeringsnormer inom olika sektorer och heten. då främst de där samhället har övertagit en stor del av ansvaret för serviceutbudet. De förväntningar eller anspråk den enskilDe regionalpolitiska åtgärderna påverkar i de kan ställa på livet är i stor utsträckning en allmänhet befolkningens levnadsvillkor på funktion av invand miljö, informationsnivå ett direkt sätt och därmed på ett mer och fantasi. Anspråksnivån skiljer sig därför indirekt sätt också levnadsnivån eller välfärmycket mellan olika människor. Den är i den. Inom ERU har det bedömts som stor utsträckning beroende av den konsumtion man vant sig vid. Konsumtionsstruktu- väsentligt att koncentrera forsknings- och utredningsresurserna till analys av levnadsren varierar mellan olika regioner, bl. a. villkoren, för att på detta sätt ge uncerlag beroende på skillnader i omgivningsstruktuför regionalpolitiken. Kartläggningar av levren. Befolkningen i exempelvis en mindre

7 Levnadsvillkoren politiken

och den regionala

SOU 1972: 56

nadsvillkor beträffande tillgång till åldringsvård, utbildningsmöjligheter osv. utförs sålunda med motivet att de kan påvisa behov av förändringar. Möjligheterna för hushållen att systematiskt informera sig om alternativa arbets- och bostadsorter torde av olika skäl vara begränsade. Hushållen har exempelvis små möjligheter att överblicka servicesituationen i olika orter eller regioner. Även för samhällsplaneringen föreligger begränsad kunskap om vilka delar av landet, som medger möjligheter för hushållen att välja mellan olika konsumtionsmönster.

Med miljödeklarerade bostadsorter skulle de enskilda hushållen lättare kunna treva sig fram till en lämplig bostadsort samtidigt som det finns beslutsunderlag för förbättringar i orter med sämre värden på olika för levnadsvillkoren viktiga miljövariabler.

Det enskilda hushållet har ofta begränsade möjligheter att påverka levnadsvillkoren inom den egna regionen. Flyttning mellan regioner kan ses som ett led i hushållens strävan att antingen undvika allt för mindre dåliga levnadsvillkor eller att förbättra redan acceptabla levnadsvillkor. Antalet individer som flyttar över en församlingsgräns, är årligen ca 1/2 miljon. Några av de faktorer hushållen kan tänkas ta hänsyn till, när man överväger att flytta, har tidigare redovisats av ERU. Fördelarna med att byta bostadsort måste på längre sikt vara så stora för det enskilda hushållet, att de kompenserar de kortsiktiga flyttningskostnaderna. Fördelarna kan växla i omfattning och styrka mellan olika hushåll, beroende på dels deras situation före flyttningen, dels deras preferenser för olika kombinationer av de faktorer som avgör levnadsvillkoren. Yngre personers värderingar skiljer sig t. ex. ofta från äldres, vilket kan ge mycket olika flyttningsmönster för dessa grupper. I och med att resmöjligheter finns mellan närbelägna orter, även om de är förknippade med kostnader, måste levnadsvillkoren i en ort ses i ett geografiskt perspektiv. Det är inte bara levnadsvillkoren i en speciell ort, utan även denna orts möjligheter till samspel med andra orter (ortssystem) som spelar en roll. Därvid har uppkommit sådana begrepp' som områden för dagspendling (30 km.), områden för veckopendling (100 km.) samt givetvis mycket vidare områden för semesterpendling. SOU 1972:56

Appendix B

TABELLKATALOG Tabell 1 1.1 1.2 1.3 Tabell 2 Tabell 3

SOU 1972:56

Basdata Uppgifter för norra glesbygdens kommunblock samt hela riket . . . . Uppgifter för glesbygdsorter som utgörs av kommunblockscentra . . . Uppgifter för glesbygdsorter som utgörs av kommun- eller kommundelscentra Befolkningen fördelad efter sysselsättningsstatus och A-region 1971, årsmedeltal Procentuell fördelning av verksamhetsställen och anställda för samtliga företag respektive tillverkningsindustrin på riksområden

178 182 i g4 137 189

Tabell 1 Basdata

II

Variabelförteckning

Variabel nr Innehåll Hushållssektorn I följande tabeller har olika bakgrundsdata 1 Folkmängd 1.1.1972, sammanställts för norra glesbygden, vissa 2 Folkmängd 1.1.1971 områden i södra Mellansverige som kan 3 Folkmängdens förändring 1.1.1966 betecknas som glesbygder samt för några -1.1.1971 gränsområden till norra glesbygden. Tillsam4 Lokalt befolkningsunderlag 1970, mans innehåller tabellerna uppgifter för 1000-tal samtliga de orter, som är markerade på 5 Inflyttning 1970, absolut kartorna i bilagan. 6 Utflyttning 1970, absolut Orterna har valts på så sätt att samtliga kommunblockscentra i norra glesbygden är 7 Nettoflyttning 1970, absolut medtagna. Åldersfördelning i procent av totalDärtill har sådana orter tagits med som av befolkningen 1965: länsstyrelserna i länsprogram 1970 utmärkts 8 0 - 1 4 år som serviceorter i glesbygdsområdena inom 9 1 5 - 6 4 år de ovan angivna områdena. Dessa orter 10 65-wår utgörs främst av kommunblockscentra i 11 Födelseöverskott per 1000 av mesödra delarna av landet och av komraundelfolkmängden, genomsnitt för respektive kommundelscentra i de norra. åren 1968/1970 Dessa orter kallas glesbygdsorter i de följanFöretagssektorn de tabellerna. 12 Antal arbetsställen 1969 Dessutom tillkommer en del orter som 13 Antal anställda 1969 bl. a. valts bland de av glesbygdsforskningen 14 Årslön per arbetare 1969 i Umeå klassade basorter och komplette- 15 Antal anställda i servicesektorn ringsorter 2 för de län där inte några service1969 orter i glesbygdsområden utpekats i länspro16 Samtliga anställda 1969 gram 1970. Dessa orter ingår emellertid i 17 Andelen anställda i servicesektorn tabellerna för glesbygdsorter. av samtliga anställda 1969 Orterna är uppdelade på kommunblock Hushållens levnadsvillkor och församlingar och tabellerna är samman18 Förvärvsintensitet 1965, andelen förvärvsarbetande i förhållande till ställda på följande sätt. befolkningen i åldrarna 1 5 - 6 4 år, Tabell 1.1 Uppgifter för samtliga kommun% block i norra glesbygden samt hela riket. Arbetsförmedlingsstatistik Tabell 1.2 Uppgifter för glesbygdsorter som 19 Genomsnittlig arbetslöshet 1965/ utgörs av kommunblockscentra. 1970, andelen arbetslösa i förhålTabell 1.3 Uppgifter för viktiga glesbygdslande till befolkningen i åldrarna orter som utgörs av kommun- eller kommun1 5 7 0 år, % delscentra. Denna tabell avviker från de 20 Arbetslösa personer över 5 5 år övriga på så sätt att orterna, som utgörs av 1970, andelen arbetslösa över 55 år församlingar, står i bokstavsordning med uppgift om i vilket kommunblock de ingår. 1 Enligt direktiv från inrikesdepartementet till länsDessutom innehåller tabellen färre uppgifter program 1970 "bör orter hänförbara till denna då inte alla variabler varit möjliga att erhålla grupp vara belägna på sådant avstånd från regionala tillväxtcentra att den service som erbjuds där på församlingsnivå. Församlingsnamnet står icke är inom acceptabelt räckhåll för befolkinom parentes i de fall det inte sammanfaller ningen i berörda områden". 2 Se SOU 1970:14, bilaga 2. med ortsnamnet.

I

Ort- och

tabellbeskrivning

SOU 1972:56

21 22 23 24 25

26 27 28 29

III

i förhållande till befolkningen i åldrarna 5 5 - 7 0 år, % Antal anmälda arbetslösa 1970, årsmedeltal, inom: jord-och skogsbruk industri byggnadsverksamhet service Sammanräknad nettoinkomst enligt taxering till statlig inkomstskatt 1970 i förhåUande till totalbefolkningen 1969 Hushåll 1965: antal andel därav med 1 barn andel därav med 2 barn andel därav med 3 eller flera barn

Källförteckning

Variabel nr Källa 1 Folkmängd 31.12.1971 2 Folkmängd 31.12.1970 3 SM, Be 1966:3, Folkmängd 31.12. 1965 och Folkmängd 31.12.1970 4 Bearbetning av FoB 1965 5-7 Befolkningsförändringar 1970 8 - 1 0 FoB 1965 11 Befolkningsförändringar 1968, 1969, 1970 Folkmängd31.12.1967,31.12. 1968,31.12.1970 1 2 - 1 4 Industristatistiken 1969 1 5 - 1 7 Företagsregistret 1969 18 FoB 1965 1 9 - 2 4 Arbetsmarknadsstyrelsen 25 Inkomst och förmögenhet 1969 2 6 - 2 9 FoB 1965

12-SOU 1972:56

Tabell 1:1 Uppgifter för norra glesbygdens kommunblock samt hela riket Variabel nr

1 Kommunblock

Folkmängd 1.1.1972

2 Folkmängd 1.1.1971

3 Folkmängdens förändring 1.1.19661.1.1971

Lokalt betolkningsunderlag 1970, 1 000-tal1

Inflyttning 1970 absolut

nummer

namn

1415 1710 1714 1715 1716 2009 2010 2014 2015 2104 2107 2110 2201 2301 2302 2305 2307 2308 2309 2402 2403 2404 2405 2407 2408 2409 2410 2411 2412 2502 2503 2504 2507 2508 2509 2510 2511 2512 2513 2514

Strömstad Årjäng Torsby Sysslebäck Kyrkheden Vansbro Malung Orsa Älvdalen Ockelbo Ovanåker Bergsjö Ange Hammarstrand Bräcke Strömsund Järpen Svenstavik Sveg Nordmaling Vindeln Vännäs Robertsfors Norsjö Lycksele Storurnan Sorsele Vilhelmina Åsele Älvsbyn Arvidsjaur Arjeplog Jokkmokk Kalix Överkalix Haparanda Övertorneå Pajala Gällivare Kiruna

9 503 9 887 10 334 4 296 6 822 8917 12 144 8 809 8 806 6 728 7 946 11 433 14 880 8 362 9 930 18 387 9 420 9 361 12 870 8 036 7 420 11 883 7 549 10 805 14 589 8 507 4 264 8 637 9 179 8 684 8 331 4 438 7 873 18 263 5 861 8 833 7 197 10 578 25 494 30 991

9 568 9 989 10 403 4 438 6 911 9 028 12 289 8 815 8 962 6 762 7 856 11469 15 052 8517 9 983 18551 9 556 9 395 12 794 8 159 7 619 12 034 7 571 10 892 14 619 8 768 4 316 8 657 9 378 8 686 8 400 4 435 7 998 18 199 6 023 8 888 7 356 10 745 25 417 30 623

- 425 - 645 - 857 - 821 - 714 - 777 - 385 - 755 - 1036 - 701 - 238 - 564 - 1 810 - 1 227 - 999 - 3 143 - 568 - 1 263 - 723 - 544 - 873 - 370 - 821 - 741 - 697 - 916 - 696 - 1058 - 1 648 - 606 - 974 - 628 - 2 108 - 100 - 1495 - 724 - 1 329 - 2 073 - 1 639 + 838

15,8 19,3 19,2 4,6 24,5 11,4 11,8 25,1 7,0 16,4 13,5 20,7 13,0 12,9 11,3 9,7 9,8 8,2 5,9 17,5 13,4 26,8 13,1 7,4 12,4 6,0 3,8 8,1 4,4 14,7 4,8 2,4 3,8 19,0 5,6 16,5 5,2 3,5 22,5 23,4

302 281 277 123 200 264 462 295 232 218 193 441 516 264 462 545 319 229 513 236 230 495 202 508 778 288 105 302 303 316 291 145 289 742 144 419 299 363 1 107 1732

0812 1616

Borgholm Gullspång

10 396 6 991

10 442 7 032

-

19,2 24,3

288 505

433 634 8 127 396

436 595 8 091 782

Norra glesbygden Hela riket

748 786

10 715

- 38 437 +247 715

Lokalt befolkningsunderlag = befolkningen inom 30 km radie från kommunblockscentrum

178 SOU 1972: 56

8 Utflytt- Nettoflyttning 1970ning 1970 absolut absolut

12 Åldersfördelning i procent av totalbefolkningen, 1965 0-14år

Födelseöverskott per 1 000 av medelfolkmängden, genomsnitt för 1 5 - 6 4 å r 6 5 - w å r åren 1968/1970

14 Industristatistiken 1969' Antal arbetsställen

Antal anställda

Årslön per arbetare, kr

453 297 367 214 239 384 538 431 474 343 317 487 769 512 580 899 558 531 520 372 450 674 349 602 975 638 226 473 698 494 457 304 679 921 414 527 631 975 1477 1 826

- 151 - 16 - 90 - 91 - 39 - 120 - 76 - 136 -242 - 125 -124 - 46 -253 - 248 - 118 - 354 -239 - 302 7 -136 -220 - 179 - 147 - 94 - 197 - 350 - 121 - 171 - 395 - 178 - 166 - 159 -390 - 179 -270 -108 -332 -612 -370 - 94

17 17 19 19 17 19 20 19 22 19 21 18 20 21 19 21 21 21 19 20 22 23 21 24 23 26 24 24 21 24 22 24 24 22 25 26 28 28 28

63 62 64 63 64 64 66 63 64 64 65 65 65 63 64 63 63 62 65 65 64 65 64 65 67 65 63 64 65 66 66 65 67 67 63 63 63 63 65 65

20 21 17 18 19 17 14 18 14 17 14 17 15 16 17 16 16 17 16 15 14 12 15 11 10 9 13 12 14 10 12 11 9 11 12 11 9 9 7 6

4,2 5,1 3,4 1,2 6,7 3,3 0,1 4,8 2,8 3,3 1,3 3,3 4,0 2,6 2,7 3,4 2,9 3,3 2,9 0,6 2,5 2,1 4,5 1,3 4,3 4,3 1,8 0,2 3,0 3,5 1,3 2,1 2,1 3,6 2,9 4,4 1,7 2,6 6,9 + 12,2

25 19 14

1 203 665 388

18 736 17 936 22 099

37 62 20 14 15 23 21 18 6 12 15 11 4 15 16 17 15 19 27 26 9 3 10 8 7 10 2 4 30 5 16 5 5 26 34

111 735 1 680 636 260 471 1 329 1 305 615 60 536 293 214 26 263 821 303 242 412 899 775 181 26 265 219 221 168 195 58 1 714 47 280 113 82 2 356 4 780

21 337 18 504 16 595 20 566 18 721 20 180 18 593 20 428 22 959 20 830 21 292 18 278 21 283 11 560 18 427 23 225 17 065 21063 19 831 21 869 21 331 21041 25 091 19 230 18 487 25 498 21 827 24 251 24 894 24 823 19 886 21 660 15 042 19 058 25 413 25 457

357 402

- 69 + 103

19 21

63 64

18 15

+

4,5 3,6

13 30

259 1 166

19 784 18 484

20 187 - 9 472

22 21

64 67

14 12

0,2 3,6

676 16 304

26 372 953 593

20 065 22 207

Arbetsställen med minst 5 anställda

SOU 1 9 7 2 : 5 6

Tabell 1:1 (forts.) Uppgifter för norra glesbygdens kommunblock samt hela riket 16

VariabelInr

15 Kommunblock

Företagsregistret 1969

19 Förvärvsintensitet ant syss/bef 15-64 år

ArbetsförmedlingsGenomsnittlig arbetslöshet 1965/70 ant arbl/ bef 1 5 - 7 0 år

nummer

namn

Antal anställda i servicesektorn

Samtliga anställda

Andelen anställda i servicesektorn av samtliga anställda, %

1415 1710 1714 1715 1716 2009 2010 2014 2015 2104 2107 2111 2201 2301 2302 2305 2307 2308 2309 2402 2403 2404 2405 2407 2408 2409 2410 2411 2412 2502 2503 2504 2507 2508 2509 2510 2511 2512 2513 2514

Strömstad Årjäng Torsby Sysslebäck Kyrkheden Vansbro Malung Orsa Älvdalen Ockelbo Ovanåker Bergsjö Ange Hammarstrand Bräcke Strömsund Järpen Svenstavik Sveg Nordmaling Vindeln Vännäs Robertsfors Norsjö Lycksele Storuman Storsele Vilhelmina Åsele Älvsbyn Arvidsjaur Arjeplog Jokkmokk Kalix Överkalix Haparanda Övertorneå Pajala Gällivare Kiruna

381 234 193 47 90 107 517 197 177 44 139 90 242 100 52 197 526 47 368 67 44 116 59 96 558 186 16 220 144 128 121 46 96 703 41 290 41 45 771 834

2 127 1 723 1 656 355 1 145 1 433 3 642 1 629 1 270 1 641 1 899 2 918 1 658 748 944 1 727 1 582 610 2 008 1 562 741 894 1 317 1 620 2 482 1 051 300 996 758 1 185 742 617 705 4 033 463 1 573 684 804 4 973 6 627

17,9 13,6 11,7 13,2 7,9 7,5 14,2 12,1 13,9 2,7 7,3 3,1 14,6 11,3 5,2 11,4 33,2 7,7 18,3 4,3 5,9 13,0 4,8 6,0 22,5 17,7 5,3 22,1 19,0 10,8 16,3 6,2 13,6 17,4 8,9 18,4 6,0 5,6 15,5 12,6

70,2 69,0 65,8 57,2 63,3 62,3 66,7 60,4 61,4 62,4 62,9 62,9 59,9 60,4 61,2 60,7 64,5 63,9 63,1 60,1 58,1 58,5 63,1 53,7 59,0 57,7 53,0 60,4 56,0 53,1 55,3 56,1 56,5 53,8 50,9 54,2 49,4 53,3 55,2 58,4

0,1 1,1 1,1 1,9 0,6 1,0 0,8 0,9

0812 1616

Borgholm Gullspång

330 177

1 159 1 669

28,5 10,6

64,5 64,9

0,7 0,9

8 877 Norra glesbygden 574 599 Hela riket

67 670 2 520 181

13,1 22,8

59,3 66,9

1,6 0,6

2 4

' 2

0,8 0,8 0,4 1,5 1,3 0,7 2,4 1,2 1,7 1,3 1,0 1,4 1,0 0,8 1,7 1,4 1,6 1,7 2,4 2,5 2,6 2,1 2,0 1,7 2,2 3,7 2,0 3,5 4,1 2,3 1,5

'Med servicesektorn avses anställda i varuhandel, restaurang- och hotellverksamhet, bank- och försäkringsverksamhet, fastighetsförvaltning samt uppdragsverksamhet. 2 Redovisas tillsammans med Gävle 3 Redovisas tillsammans med Hudiksvall

180 SOU 1972:56

-statistik

26 Sammanräknad

Hushåll 1965

lIlllUllIiM.llIlM

Arbetslösa personer över 55 år/bef 55-70 år, 1970

Antal arbetslösa 1970, årsmedeltal, inom ind. skog

ind

byggn

service

1,7 2,0 2,7 3,6 1,3 1,3 1,3 1,8 5,2 1,52 1,5 1,43 3,8 2,6 1,2 4,1 2,2 3,3 2,7 1,8 2,6 2,7 2,0 3,3 3,3 2,6 3,1

24 22 21 3 1 11 12 11 22 2 125

31 31 21 18 11 18 33 26 80, 184 2

4,4 6,3 5,3 5,4 7,1 5,4 5,7 5,7 7,8 10,6 6,2 3,7

38 13 40 28 18 11 11 21 64 212 93 233 41 13 9 71 8 48 21 7 31 24 21 19 49 20 20 54 52 36 29 17 38 40 48 20 68 148 76 27

493 25 12 11 21 22 5 18 26 9 6 8 14 12 8 8 22 16 13 13 9 5 90 11 28 16 21 95 54

65 3 73 45 17 161 53 48 61 5 21 37 12 35 54 36 16 66 63 85 42 21 60 94 49 81 95 188 153 115

19 9 546 26 8711 23 8 949 12 8 668 1 8 386 14 8 540 6 9 400 11 8 660 25, 8 213 2 172 9 632 9 361 8, 39 3 8 171 48 9 132 22 8 219 15 8 490 58 8 218 20 8 427 16 6 817 27 8 243 50 9 006 16 8 397 17 8 638 17 8 396 49 8 577 42 9 154 47 8 592 14 7 758 35 8 305 65 8 822 38 9 215 55 9 301 31 9 107 44 10 186 78 9 797 48 8 362 29 8 959 38 7 669 56 7 343 135 10 143 131 10 950

1,7 1,8

8 1

23 38

16 13

14 7

3,4 1,3

1 361 4 113

972 11595

2 348 11 816

1 618 8 256

f'7

SOU 1972:56

1 2

1970iförh. till Antal totalbef. 1969

andel därav med barn 0 - 1 5 år 1 barn

2 barn

3 - barn

3 752 3 789 3 757 1 737 2 459 3 499 4 250 3411 3 054 2 658 2 676 4 184 5 955 3 214 3 815 5 967 3 381 3 293 4 505 2 953 2 746 3 928 2 745 3 476 4 855 2 842 1 525 3 017 3 492 2 967 2 945 1 490 2 961 5 759 1 928 2 865 2 203 3 193 7 994 8 870

15 15 18 16 19 15 19 15 19 17 18 18 19 17 16 17 16 17 19 17 18 19 16 20 20 20 18 19 17 20 21 23 22 18 18 17 17 17 21 21

9 10 12 11 10 10 13 11 15 11 14 10 12 13 11 13 12 13 11 12 13 15 12 15 15 19 16 15 14 16 15 17 16 15 15 14 15 14 16 17

4 5 6 6 5 6 6 6 9 5 6 6 5 7 6 7 7 8 6 7 9 9 8 10 9 10 10 9 8 9 7 9 9 8 15 12 19 20 12 12

7 586 8 828

3 975 2 158

14 15

11 12

6 8

8 553 11689

150 243 2 852 151

18 19

13 13

8 7

Tabell 1.2 Uppgifter för glesbygdsorter som utgörs av kommunblockscentra (serviceorter i glesbygdsområdena enligt länsprogram 1970) Variabel nr

5 Kommunblock

Folkmängd 1.1.1972

1.1.1972 Folkmängd 1.1.1971

Folkmängdens förändring 1 1 1966 1.1.1971

Lokalt befolkningsunderlag 1970, 1 000-tal

Inflyttning 1970,

10 490 8 971 14 869 11906 8 527 8 237 13 334 9 853 17 575 6 401 12 278 8 929

10 492 9 146 15 030 12 020 8 467 8 337 13 416 9 865 17 530 6 299 12 339 8 962

-289 -465 -613 -628 + 123 -663 - 129 -461 -628 - 381 -448 -568

28,8 33,6 55,5 34,9 53,7 31,7 46,4 54,9 38,0 89,3 32,7 34,1

634 453 677 727 473 295 623 333 600 214 428 359

Variabel nr

19 Kommunblock

Företagsregistret 1969

Arbetsför-

num- namn mer

Antal anställda i servicecekt.

Samtliga anställda

Andelen anställda i servicesektorn av samtliga anställda, %

Förvärvsintensitet 1965 syss/bef 1 5 - 6 4 år

0506 0512 0706 0707 0708 0804 0806 0811 1502 1503 2011 2012

258 142 165 120 102 164 287 175 352 39 695 354

1450 2 327 3 104 3 161 2 908 1997 3 313 1 314 4 122 809 2 867 1800

17,8 6,1 5,3 3,8 3,5 8,2 8,7 13,3 8,5 4,8 24,2 19,7

num- namn mer 0506 0512 0706 0707 0708 0804 0806 0811 1502 1503 2011 2012

182 Kisa Valdemarsvik Tingsryd Åseda Lessebo Högsby Mönsterås Mörbylånga Bengtsfors Färgelanda Leksand Rättvik

Kisa Valdemarsvik Tingsryd Åseda Lessebo Högsby Mönsterås Mörbylånga Bengtsfors Färgelanda Leksand Rättvik

64,8 65,1 71,5 68,0 70,9 63,7 64,4 63,3 67,2 74,4 64,5 65,2

Genomsnittlig arbetslöshet 1965/1970, ant arbl/bef 15-70 år 0,3 1,0 0,5 0,5 0,6 0,5 0,6 0,6 0,8 0,5 0,8 0,9

SOU 1972: 56

Tabell 1.2 b

(forts.)

/

12 Utflytt- NettoÅldersfördelning i procent ning flyttning av totalbefolkningen, 1965 1970 1970, ab absolut solut 0 - 1 4 år 1 5 - 6 4 år 6 5 - w å r

Födelseöverskott per 1 000 av medelfolkmängden, genomsnitt för åren 1968/1970

Industristatistiken 1969 1 Antal arbetsställen

Antal anställda

Årslön per arbetare, kr.

573 554 701 782 441 368 767 349 646 228 502 497

+ 61 - 101 - 24 - 55 + 32 - 73 - 144 - 16 - 46 - 14 - 74 - 138

- 3,6 + 0,8 - 3,4 + 0,8 + 1,5 - 4,5 + 2,8 - 3,4 - 1,8 - 3,3 - 5,1 - 4,2

25 18 52 54 31 48 45 18 48 6 47 31

787 1406 1 946 2 334 2 143 1 178 2311 524 2531 431 963 630

20 595 19 506 20 455 18 930 20 515 18 594 20 370 21 353 20 313 20 326 20 440 18 158

19 19 19 19 19 18 22 20 18 19 17 18

63 65 62 65 67 64 64 63 65 61 64 64

18 16 19 16 14 18 14 17 17 20 19 18

medlingsstatistik

29 Arbetslösa Antal arbetslösa 1970,årsmedeltal, personer inom över 55 år /bef 5 5 - 7 0 jord ind byggn serar skog vice

SammanHushåll 1965 räknad nettoinkon ist Antal andel därav med biirn 0—15 år 1970 i förh. till 1 barn 2 barn 3 - barn totalbef. 1969

0,3 1,4 1,0 1,7 2,0 0,7 1,0 1,2 1,7 0,8 1,6 1,6

8 713 9 065 8 833 9 740 10 530 9 107 9 008 7 999 9 362 7 556 9 912 9 527

1 10 3 3 2 3 2 13 11 14 4 4

SOU 1 9 7 2 : 5 6

3 20 37 45 43 10 18 26 43 10 12 9

5 16 16 12 9 8 17 5 37 1 50 44

5 12 5 7 3 4 11 2 18 25 10 12

3 905 3 413 5 497 4 339 2 999 3 220 4 687 3 635 6 463 2 290 4 569 3 507

14 16 15 17 16 14 18 15 15 13 14 15

10 11 11 12 11 11 14 10 10 10 11 11

6 6 6 6 5 5 7 7 6 8 5 5

Tabell

1.3 Uppgifter för glesbygdsorter som utgörs av k o m m u n - eller k o m m u n d e l s c e n t r a

(församlingsdata) Variabel nr Ort (församling)

Kommunblock

Bastuträsk 2407 Bjuråker 2109 Björna 2209 Bredbyn 2209 (Anundsjö) Dikanäs 2411 Dorotea 2412 Eringsboda 1002 Fredrika 2412 Fränsta (Torp) 2201 Funäsdalen 2309 (Tännäs) Föllinge 2306 Glommerträsk 2503 Gäddede 2305 (Frostviken) Hakkas 2512 Hamra 2108 Hede 2309 Hoting (Tåsjö) 2305 Idre 2015 Junosuando 2512 Junsele 2207 Jörn 2406 Karesuando 2514 Korpilombolo 2512 Kyrkhult 1005 Kåbdalis 2507 (Puottaure) Kårböle 2108 Liden 2202 Lima 2010 Los 2108 Mala 2407 Muodoslompolo 2512 (Muonionalusta) 2206 Nordin grå 2207 Ramsele 2108 Ramsjö 2510 Seskarö 2209 Solberg 2015 Särna 1001 Torhamn 2010 Transtrand 2409 Tärna 2514 Vittangi 2507 Vuollerim 2307 Åre 2102 Österfärnebo

184 Folkmängd 1.1.1972

Folkmängd 1.1.1971

Folkmängdens förändring 1.1.19661.1.1971

Lokalt befolkningsunderlag 1970, 1 000-tal

Nettoflyttning 1970 absolut

1442 2 785 2 464 5 536

1477 2 807 2 522 5 592

+

188 268 257 201

9,7 8,6 11,3 14,4

+

831 3 426 975 1070 6 331 1671

852 3 507 989 1081 6 385 1712

- 128 - 457 - 138 - 305 - 905

+ 141

1,9 8,6 46,9 2,8 15,2 2,1

39 - 103 15 73 - 147 + 47

1552 1 257 1784

1 598 1 309 1 810

- 243 - 606 - 326

2,8 2,9 1,9

-

1653 976 2 114 2919 1428 1 369 2515 3 565 1 279 2 564 3 247 509

1706 1029 1978 3 031 1465 1 395 2 582 3 674 1 293 2 659 3 285 539

- 609 - 268 + 202 - 513 - 190 - 116 - 495 - 601 - 149 - 698 - 60 - 240

1,8 2,1 2,7 7,0 2,6 1,5 5,1 9,9 0,8 2,9 72,3 0,6

- 120 56 + 88 - 115 39 80 91 97 37 - 211 25 33

322 1534 2 029 879 4 677 839

338 1541 2 066 940 4 662 875

- 61 - 279 - 105 - 149 - 135 - 267

1,4 5,0 4,0 2,1 7,7 0,6

+ -

2 382 2 745 929 670 1 094 1560 1450 1457 1903 3 577 2 184 2 240 1 861

2 452 2 812 948 685 1 130 1621 1468 1541 1966 3 492 2 305 2 241 1 871

- 213 - 525 - 276 - 88 - 292 - 307 - 154 - 60 - 221 - 257 - 784 - 290 - 234

19,6 6,0 1,2 22,0 2,5 2,2 55,9 3,6 2,1 1,9 2,2 7,4 9,8

29 - 109 - 103 28 60 55 28 66 - 136 - 179 - 145 92 57

31 2 86 64

55 51 60

16 23 25 30 40 60

SOU 1 9 7 2 : 5 6

17 Åldersfördelning :i procent av FödelseöverFöretagsregistret 1969 tntalhern kninupn IQfiS skott per Samtliga 1 000 av medel- Antal anfolkmängden ställda i seranställda 0-14 år 15-64 år 6 5 - w år 1968/1970 vicesektorn 25 22 22 20

64 63 65 65

11 15 13 15

23 21 15 21 19 20

64 63 62 67 65 65

13 15 23 12 16 15

18 20 22

63 65 63

19 15 15

27 20 21 21 25 28 18 22 34 29 19 22

63 63 65 64 62 63 66 65 57 63 64 64

10 17 14 15 13 9 16 13 9 8 17 14

19 19 24 18 24 28

66 62 62 65 65 64

15 19 14 17 11 8

21 20 17 22 21 18 21 24 28 22 21 20

63 66 66 64 64 59 62 66 64 70 63 60

16 14 17 14 15 23 17 10 8 8 16 20

+ -

+ +

0,5 2,3 2,6 0,3

Andelen anställda i servicesektorn av samtliga anställda %

8 5 5 0

116 529 502 6

6,9 0,9 1,0 0,0

63 0 0 60 134

424 44 57 808 262

14,9 0,0 0,0 7,4 51,3

'6 0 7

197 6 173

3,0 0,0 4,0

5 0 81 24 34 0 0 15 0 13 6 0

39 9 356 87 88 62 209 343 66 212 263 13

12,8 0,0 22,8 27,6 38,6 0,0 0,0 4,4 0,0 6,1 3,3 0,0

0 353 5 25

9 2431 99 773

0,0 14,5 5,1 3,2

1,4

- 0,8 - 1,1 - 4,8 - 6,8 — 0,8 _ 5,1 — 4,5 - 2,9 — 0,6 — 10,7

2,0 1,0 2,8 + 4,3 — 5,9 — 5,0 + 5,9 + 3,1 — 3,1 - 4,5

+ -

_ 4,6

+

8,7

+ +

2,6 3,1

- 3,1 — 6,0

- 1,1 _ 4,6 - 5,8 — 1,8 - 6,9 — 1,7 — 4,9 — 6,0

5,7 6,8 1,9 — 4,9 - 7,2

+ + +

-

-

3,3

8,3

_

_

0 27 0 98 71 0 18 275 10

6 245 43 275 176 302 63 549 124

0,0 11,0 0,0 35,6 40,3 0,0 28,6 50,1 8,1

Med servicesektor avses anställda i varuhandel, restaurang- och hotellverksamhet, bank- och försäkringsverksamhet, fastighetsförvaltning samt uppdragsverksamhet.

13-SOU 1972:56

Tabell 1.3 (forts.) Variabel nr Ort församling) namn

Kommunblock nr

2407 Bastuträsk Bjuråker 2109 Björna 2209 Bredbyn 2209 (Anundsjö) Dikanäs 2411 Dorotea 2412 Eringsboda 1002 Fredrika 2412 Fränsta (Torp) 2201 Funäsdalen 2309 (Tännäs) Föllinge 2306 Glommerträsk 2503 Gäddede 2305 (Frostviken) Hakkas 2512 Hamra 2108 Hede 2309 Hoting (Tåsjö) 2305 Idre 2015 Junosuando 2512 Junsele 2207 Jörn 2406 Karesuando 2514 Korpilombolo 2512 Kyrkhult 1005 Kåbdalis 2507 (Puottaure) Kårböle 2108 Liden 2202 Lima 2010 Los 2108 Mala 2407 Muodoslompolo 2512 (Muonionalusta) Nordingrå 2206 Ramsele 2207 Ramsjö 2108 Seskarö 2510 Solberg 2209 Särna 2015 Torhamn 1001 Transtrand 2010 Tärna 2409 Vittangi 2514 Vuollerim 2507 Åre 2307 Österfärnebo 2102

26 Förvärvsintensitet 1965 ant syss/bef 15-64 år

Hushåll 1965

50,3 63,0 58,6 61,6

antal

andel därav med barn 0 - 1 5 år 1 barn

2 barn

3-1

521 1035 900 1 800

20 18 18 17

16 12 13 13

10 8 10 7

59,7 55,2 62,9 52,6 58,8 67,6

289 1 243 419 437 2 606 441

17 17 13 19 17 22

11 14 9 15 12 15

12 8 4 7 5 8

66,8 54,9 61,0

615 509 670

17 16 17

11 15 14

6 6 9

47,7 55,9 66,2 56,1 63,2 46,9 59,8 57,0 51,3 54,7 68,3 51,4

598 437 579 1 132 487 373 1093 1 355 320 791 1 159 240

17 16 22 20 22 17 17 17 12 16 14 14

16 11 11 14 16 11 11 14 15 16 11 14

16 7 7 9 11 22 5 9 29 22 7 11

59,9 58,9 68,7 59,0 54,1 46,2

131 607 605 385 1402 263

18 16 18 19 22 18

16 10 12 11 16 13

5 7 6 4 11 22

64,7 63,5 64,0 42,4 56,0 57,6 70,8 62,0 59,9 52,3 56,6 65,4 66,4

931 1 130 407 281 436 618 569 542 648 915 935 844 719

17 18 17 14 18 19 12 14 17 19 24 17 12

11 13 12 9 14 12 10 14 19 16 14 12 13

5 7 8 5 9 8 7 8 9 16 9 8 8

SOU 1 9 7 2 : 56

Tabell 2 Befolkningen fördelad efter A-region och sysselsättningsstatus 1971, årsmedeltal A-region

100-tal

Rel

— I arbetskraften ä : aysArselbetssatta lösa (1) (2) 01 Stockholm/Södertälje 02 Norrtälje 03 Enköping 04 Uppsala 05 Nyköping 06 Katrineholm 07 Eskilstuna 08 Mjölby/Motala 09 Linköping 10 Norrköping 11 Jönköping 12 Tranås 13 Eksjö/Nässjö/Vetlanda 14 Värnamo 15 Ljungby 16 Växjö 17 Västervik 18 Hultsfred/Vimmerby 19 Oskarshamn 20 Kalmar/Nybro 21 Visby 22 Karlskrona 23 Karlshamn 24 Kristianstad 25 Hässleholm 26 Ängelholm 27 Hälsingborg/Landskroona 28 Malmö/Lund/Trelleborg 29 Ystad/Simrishamn 30 Eslöv 31 Halmstad 32 Falkenberg/Varberg 33 Göteborg 34 Uddevalla 35 Trollhättan/Vänersborg 36 Borås 37 Lidköping/Skara 38 Falköping 39 Skövde 40 Mariestad 41 Kristinehamn 42 Karlstad 43 Säffle/Åmål 44 Arvika 45 Örebro 46 Karlskoga 47 Lindesberg 48 Västerås 49 Köping 50 Fagersta 51 Sala 52 Borlänge/Falun 53 Avesta/Hedemora 54 Ludvika 55 Mora 56 Gävle/Sandviken 57 Bollnäs/Söderhamn 58 Hudiksvall/Ljusdal 59 Sundsvall 60 Härnösand/Kramfors SOU 1972:56

7 560 185 158 746 284 317 503 387 646 758 621 115 441 324 176 659 191 161 202 522 239 395 283 398 299 201 1 020 2 223 384 227 501 350 3 441 527 559 908 337 223 351 183 240 762 253 212 796 251 231 726 239 158 154 628 210 195 179 851 322 294 569 261

146 7 6 11 5 8 19 13 13 27 17 2 10 5 2 16 2 3 4 14 9 15 7 10 6 3 22 66 9 3 9 6 78 13 16 20 7 5 4 6 7 27 12 11 25 3 3 21 8 3 3 18 3 4 7 20 12 8 21 10

(3)

Ej i arbetskraften (4)

• Rel. arb.Summa löshetstal (2) i procent av (3) (5) (6)

arb.krafttal (3) i procent av (5) (7)

7 706 192 163 757 239 325 522 399 659 785 638 118 452 329 178 674 193 164 206 535 248 410 290 408 304 204 1 042 2 289 393 231 510 356 3519 539 575 928 344 228 354 189 247 789 265 223 821 254 234 747 247 161 157 646 213 200 186 871 335 302 590 271

3 140 85 76 370 149 168 284 227 321 425 314 85 189 111 85 291 114 90 106 269 124 227 165 212 156 90 488 1 052 222 121 222 155 1 681 297 285 374 199 98 179 121 133 422 107 136 427 126 133 316 118 61 93 358 116 126 131 455 193 182 297 166

10 846 277 239 1 127 438 494 805 627 980 1 210 952 203 641 440 263 966 307 254 312 804 372 638 454 620 461 294 1 530 3 342 615 851 733 511 5 200 836 859 1 302 544 326 534 310 381 1 211 372 360 1 249 380 367 1 063 366 222 249 1003 329 326 317 1 326 528 484 887 437

71,0 69,2 68,3 67,1 85,9 65,9 64,3 63,8 67,2 64,8 67,1 58,1 70,5 74,8 67,7 69,8 62,9 64,6 66,2 66,5 66,7 64,4 63,7 65,9 66,1 69,4 68,1 68,5 63,9 65,6 69,7 69,7 67,7 64,5 66,9 71,3 63,3 70,0 66,4 60,9 64,9 65,2 71,2 62,1 65,8 66,8 63,8 70,3 67,6 72,6 62,8 64,3 64,7 61,2 58,8 65,7 63,4 62,3 66,5 62,0

Summa

1,9 3,7 3,5 1,4 1,7 2,4 3,6 3,2 1,9 3,4 2,7 2,0 2,3 1,6 1,1 2,3 0,9 1,9 2,0 2,5 3,6 3,6 2,3 2,5 1,9 1,3 2,1 2,9 2,2 1,4 1,8 1,6 2,2 2,4 2,7 2,2 2,2 2,3 1,1 2,9 2,9 8,4 4,6 5,1 3,0 1,1 1,4 2,8 3,4 1,7 1,9 2,8 1,5 2,2 3,6 2,3 3,6 2,7 3,6 3,7

Tabell

2 (forts.)

A-region

Sysselsatta

Arbetslösa

Summa

Ej i arbe t skraften

(1)

(2)

(3)

(4)

I arbetskraften

61 Sollefteå 62 Örnsköldsvik 63 Östersund 64 Umeå 65 Skellefteå 66 Lycksele 67 Piteå 68 Luleå/Boden 69 Haparanda/Kalix 70 Kiruna/Gällivare Hela riket

Summa

Rel.arb.löshetstal (2) i procent av (3)

(5)

(6)

100-tal

Rel. arb.krafttal (3) i procent av (5) (7)

115 265 577 476 339 208 220 454 153 258

5 9 23 10 14 13 12 16 13 21

120 273 600 486 353 222 232 470 166 279

76 151 348 287 218 133 146 213 122 202

196 424 948 773 571 355 378 683 288 481

4,0 3,1 3,8 2,1 3,9 6,0 5,2 3,5 8,0 7,5

61,3 64,4 63,3 62,9 61,9 62,5 61,3 68,8 57,6 58,1

38 602

39 608

19 361

58 969

2,5

67,2

Källa: Arbetskraftsundersökningarna 1971.

188 SOU 1 9 7 2 : 5 6

Tabell 3 Procentuell fördelning av verksamhetsställen och anställda för samtliga företag respektive tillverkningsindustrin på riksområden Totalt

Hela riket Riksområden Stockholm (AB) Östra mellansverige (CDETU) Småland med öarna (FGHI) Sydsverige (KLM) Västsverige (NOPR) Norra mellansverige (SWX) Mellersta norrland (YZ) Övre norrland (AC BD)

Tillverkningsiri dustri (SNI 3)

Antal verksamhetsställen

Antal anställda

Antal verksamhetsställen

Antal anställda

240 877 = 100

2 184 183 = 100

30 702 = 100

894 733 • 100

17 15 12 14 20 11 5 6

21 17 9 14 20 10 4 5

17 14 14 15 22 9 4 5

14 20 12 15 21 11 3 3

Källa: SM N 1972: 32 Företag med anställd personal - regional redovisning av verksamhetsställen och anställda. Uppgifterna varierar för de olika verksamhetsområdena och avser för undervisning-forskningsjukvård m m 1967, för industriföretag 1968, för handel 1970 och för övriga 1969.

SOU 1972: 56

Figu rförteckn ing Figur 2: 5 Andel av befolkningen som är över 65 år i olika delar av landet år 1965. Figuren visar den procentuella fördelningen av personer över 65 år i förhållande till totalbefolkningen inom 30 kilometers radie från mätpunkterna. Riksgenomsnittet år 1965 var 12 procent. Figur 2: 6 Andel av befolkningen som är under 15 år i olika delar av landet år 1965. Figuren visar den procentuella fördelningen av personer som är under 15 år i förhållande till totalbefolkningen inom 30 kilometers radie från mätpunkterna. Riksgenomsnittet år 1965 var 21 procent. Figur 3:2 Sysselsättningen inom j o r d - o c h skogsbruk i förhållande till den totala sysselsättningen år 1965. Uppgifterna gäller lokala arbetsmarknader avgränsade med 30 kilometers radie. Riksgenomsnittet år 1965 var 12 procent. Figur 3: 3 Sysselsättningen inom byggnadsindustrin i förhållande till den totala sysselsättningen år 1965. Uppgifterna gäller lokala arbetsmarknader avgränsade med 30 kilometers radie. Riksgenomsnittet år 1965 var 10 procent. Figur 3: 4 Sysselsättningen inom industrin i förhållande till den totala sysselsättningen år 1965. Uppgifterna gäller lokala arbetsmarknader avgränsade med 30 kilometers radie. Riksgenomsnittet år 1965 var 34 procent. Figur 3: 5 Sysselsättningen inom offentlig förvaltning och andra tjänster i förhållande till den totala sysselsättningen år 1965. Uppgifterna gäller lokala arbetsmarknader avgränsade med 30 kilometers radie. Riksgenomsnittet år 1965 var 22 procent. Källa: FoB 1965, församlingsdata, samt ERU:s geografiska datapaket GEDAP. Mätytan är en cirkel med 30 kilometers radie.

190 SOU 1972:56

Bilaga 2

Behovet av samhällsinsatser i glesbygder enligt Länsprogram 1970

I Länsprogram 1970 redovisas bl. a. länsstyrelsernas förslag till handlingsprogram rörande samhällsinsatser för sysselsättning och service i glesbygder. I anvisningarna för planeringsarbetet anges i fråga om de socialpolitiska åtgärderna bl. a. att det är en angelägen uppgift att söka klarlägga var och i vilken omfattning särskilda åtgärder behöver vidtas för att bereda befolkningen även i områden med vikande utveckling tillfredsställande levnadsförhållanden i framtiden. Nedan lämnas en översiktlig redogörelse för de förslag som redovisats i länsprogrammen rörande sysselsättningsinsatser av temporär natur och åtgärder för att trygga serviceförsörjningen i glesbygderna. Det är givet att frågor av detta slag har olika stor aktualitet i olika delar av landet och att detta återspeglas i det av länsstyrelserna redovisade materialet. Variationerna i problemställningarna påverkar självfallet såväl åtgärdsförslagens inriktning som utförligheten i framställningen. I vissa fall kan länsstyrelsernas synpunkter vara mera allmänt hållna, i andra fall mera konkreta och detaljerade.

Sysselsättningsskapande rär natur

åtgärder av tempo-

I anvisningarna för länsprogramarbetet anges att sysselsättningsskapande åtgärder av temSOU 1972:56

porär natur i första hand avser den svårplacerade eller av andra skäl ortsbundna arbetskraften. Åtgärderna bör vara av sådant slag att investeringsbehovet är relativt ringa. I Norrbottens län har man definierat stödåtgärder av temporär natur som "insatser som innebär att anställningstiden normalt är relativt kort och som berör investeringar på kort och medellång sikt, dvs. perioden 1970—80". Länsstyrelsen anser det svårt att klart avgränsa de socialpolitiska åtgärderna från andra sysselsättningsstimulerande insatser. Socialpolitiskt betingade åtgärder k^an bl. a. ses som åtgärder avsedda att täcka behov utanför centralorterna. Enligt länsstyrelsens mening får åtgärderna inte enbart syfta till att täcka behovet av sysselsättning för den äldre arbetskraften. Länsstyrelsen i Jämtlands län har med sysselsättningsskapande åtgärder av temporär natur avsett "åtgärder vilka inte kräver några större investeringar i fasta anläggningar. Sådana åtgärder kan i och för sig ge sysselsättning under relativt lång tid men de är i princip lätta att avbryta utan kapitalförluster". Flertalet länsstyrelser framhåller vikten av att platser i skyddade verksamheter av olika slag ökas väsentligt för att sysselsättningsbehoven bland äldre och handikappade skall kunna tillgodoses. I flera län har man även försökt kvantifiera behovet av skyddade arbetsplatser. I exempelvis Kristianstads län 191

anges att antalet arbetsplatser bör ökas från f. n. 400 till 1 000 år 1975. Från bl. a. Kalmar län föreslås att företag stimuleras att anställa äldre och av andra skäl svårplacerad arbetskraft. I exempelvis Gotlands, Västernorrlands och Västerbottens län uttalar sig länsstyrelserna för en höjning av bidragen till den skyddade verksamheten. Länsstyrelsen i Västerbottens län menar att bidraget till den halvskyddade verksamheten bör höjas så att företag speciellt inom det inre stödområdet även stimuleras att anställa handikappad arbetskraft. De problem som uppstår speciellt för den äldre och ortbundna arbetskraften bl. a. vid företagsnedläggningar påtalas av ett flertal länsstyrelser. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att bättre handlingsberedskap inför företagsnedläggelser bör tillskapas i kommunerna genom samarbete med länsarbetsnämnden. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att samhället vid nedläggningar och konkurser måste ges möjlighet att påverka awecklingsperiodens längd. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att ett socialpolitiskt motiverat stöd bör kunna utgå under en begränsad tid för att upprätthålla driften vid nedläggningshotade företag om arbetskraften företrädesvis består av personer som inte kan erhålla arbete på den öppna arbetsmarknaden. Sådana företag bör kunna stödjas med särskilda medel samtidigt som hjälp med marknadsföring, produktutveckling samt rådgivning i ekonomiska och juridiska frågor ges. I Jämtlands län är man inne på liknande tankegångar och menar att småindustrins tillbakagång i länet i stort sett fått fortgå oförhindrat samtidigt som insatser för att få till stånd hemarbete gjorts. Länsstyrelsen anser att stöd i någon form riktat mot den mindre industrin är socialpolitiskt motiverat bl. a. med tanke på den stora geografiska spridning den har i länet. Genom stöd i form av viss service och medverkan vid marknadsföring och objektanskaffning torde möjligheter finnas till ökad sysselsättning vid dessa företag. För att erfarenheter i detta avseende skall kunna vinnas bör staten lämna bidrag för en 192

försöksverksamhet. Förslag om hemarbete av olika slag har framförts från flera län. Man menar att denna sysselsättningsform är värdefull som kompletterande sysselsättning. I Norrbottens län har den särskilda försöksverksamheten med stöd till hemarbete kommenterats utförligt och resonemang förts kring en utbyggnad och effektivisering av denna verksamhet. Målsättningen bör enligt länsstyrelsen vara att verksamheten omstruktureras till en "hemindustrieli" produktion med andra ekonomiska resurser och annan organisation än vad som f. n. gäller. Länsstyrelsen anser att olika arbetsrutiner inom vissa industriföretags produktion som inte kräver direkt anslutning till övriga rutiner borde kunna organiseras på annan ort och produktionen lokaliseras till hemmen eller andra hemindustriella arbetsplatser under förutsättning att kvalitet och leveranstider inte påverkas därav. För att tillgodose de arbetsutläggande företagens krav på leveransdisciphn, kvalitet m m . bör en 'mellanhand" — distribunal — organiseras som ansvarar för den hemindustriella verksamheten. Sådana distribunaler bör etableras i ett antal centralorter i länet och betjäna var sitt operationsområde. Genom en kombination av det regionalpolitiska sysselsättningsstödet och befintligt glesbygdsstöd torde kostnaderna för verksamheten kunna täckas. En förutsättning för hemindustrien produktion är dock att de organisatoriska frågorna löses. Den organisatoriska uppläggningen av distribunalsystemet föreslås ske i samarbete med industriorganisationer. Även länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår försöksverksamhet med förbättrad regional och lokal organisation av hemarbetsverksamheten. De i vissa fall svårbemästrade problem som blivit följden av den snabba avgången från jordbruket har även uppmärksammats och behandlats inom ramen för de socialpolitiska åtgärderna. Vissa av dessa problem torde i många fall kunna lösas genom befintliga arbetsmarknadspolitiska åtgärder som exempelvis omställningsbidrag. De jordSOU 1972:56

brukare som inte kan komma ifråga för sådana åtgärder borde enligt flera länsstyrelsers bedömningar ges möjligheter att fortsätta jordbruksdriften fram till pensionsåldern. En fortsatt jordbruksdrift av detta slag motiveras av bl. a. sociala skäl, landskapsvårdssynpunkter och i viss mån även av beredskapsskäl. Länsstyrelsen i Västernorrlands län påpekar dock att ett stöd till äldre jordbrukare på icke bärkraftiga jordbruk bör utformas så att möjligheterna att bygga upp långsiktigt bestående företag inte försämras. I Norrbottens län undersöks möjligheterna att genom åtgärder inom naturvårdens område i kombination med jordbrukssysselsättning öka antalet lönsamma jordbruk. Enligt länsstyrelsen torde en för kombinationssysselsättningen särskilt tillsatt utredning ge värdefullt material rörande detta och likartade problem. Från flera håll har framförts önskemål om att beredskapsmedel tillförs länen i minst lika stor utsträckning som tidigare. Önskemål om en ökning av antalet industriella beredskapsarbetsplatser har även framförts. Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län bör de industriella beredskapsarbetena ges en mera offensiv inriktning för att därigenom motverka en ensidig uttunning av befolkningen i de yngre åldrarna. Rekryteringen av arbetskraft bör därför ske bland alla åldrar för att varaktigt bidra till en lämplig åldersfördelning bland den lokala befolkningen. Flertalet län framhåller betydelsen av att fortlöpande inventering och planering görs av lämpliga beredskapsobjekt så att projekten kan sättas igång med kort varsel. Det har även påpekats att det vore önskvärt med en aktivare kommunal insats i planeringsstadiet. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att nedgången i glesbygdskommunernas investeringsverksamhet gör det allt svårare att finna lämpliga objekt för beredskapsarbeten av traditionellt slag och finner det mycket angeläget att en mera allmän sysselsättningsplanering av den typ, som på glesbygdsutredningens initiativ genomförts i vissa kommuner inom det inre stödområdet kommer SOU 1972:56

till stånd. Statligt bidrag till planeringsarbetet bör enligt länsstyrelsen kunna utgå. Statligt stöd torde även behövas för att många av de arbeten som framkommer vid en sådan inventering skall kunna bli utförda. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att försöksverksamheten visat att positiva sysselsättningseffekter kan uppnås i en kommunal sysselsättningsplanering och framhåller att en sådan planering bör komma till stånd i samtliga kommunblock i länets inland.

Åtgärder för att trygga

serviceförsörjningen

I detta avsnitt behandlas länsstyrelsernas bedömningar av behovet av institutionell och kommersiell service samt kommunikationer. Som utgångspunkt för arbetet har flera länsstyrelser diskuterat behovet av service på olika nivåer i anslutning till de resonemang som glesbygdsutredningen fört i PM rörande preliminära synpunkter på målsättningen för glesbygdernas serviceförsörjning (dec. 1969). Nedan redovisas länsstyrelsernas förslag till åtgärder rörande kommersiell service, utbildning, sociala serviceåtgärder samt kommunikationer.

Kommersiell service Från ett flertal län påpekas att serviceproblemen till stor del skulle kunna lösas genom transportsamordning och förbättrade kommunikationer. Detta gäller främst förhållandena i södra och mellersta Sverige, där en koncentration av serviceutbudet under dessa förutsättningar skulle kunna accepteras. I norra delarna av Sverige torde dock enbart förbättrade kommunikationsmöjligheter inte lösa de problem som kan uppstå vid en uttunning av serviceutbudet. Andra åtgärder bör enligt flera länsstyrelser därför vidtas för att tillförsäkra befolkningen en rimlig serviceförsörjning. Samhälleligt stöd behöver i vissa fall utgå för att stationär service skall kunna vidmakthållas. Branschblandning bör eftersträvas och även inklude193

ra olika former av samhällsservice. Flertalet län betonar behovet av hemsändning av dagligvaror. Utsändningarna kan antingen organiseras i enskild butiks regi, samordnas med lantbrevbäring eller ske via kollektiva kommunikationer. Några länsstyrelser anser att särskilda beställningscentraler kan behöva inrättas för att kompensera butiksnedläggningarna. Från några län framkommer önskemål om en utbyggnad av varubussnätet, i vissa fall med statligt stöd, medan andra län påtalar att varuhussarna kan bidra till en ytterligare försvagning av det stationära serviceutbudet med en snabbare nedläggning av butiker som följd. För att kommunala organ snabbt skall få kännedom om planerade förändringar i butiksstrukturen och kunna diskutera lämpliga lösningar på serviceproblemen behövs enligt några län samråd mellan kommun och representanter för handeln.

länsstyrelsen i Norrbottens län i varje kommun garanteras den standard som ett 3-parallelligt högstadium medger. Länsstyrelsen hemställer om att ett lägre antal elever per klass accepteras i de kommuner där centralorten inte har det erforderliga befolkningsunderlaget. Länsstyrelsen framhåller även betydelsen av att s. k. enkla högstadier i vissa fall bibehålls i orter med mycket stora avstånd till alternativa skolorter genom att ett lägre antal elever per klass accepteras även i dessa fall. Krav på förbättrade sociala anordningar för elever har framförts från några län. Från Hallands län anförs att fritidslokaler i anslutning till skolor bör få inräknas i statsbidragsunderlaget för skolbyggnader. Från Västerbottens län har önskemål framförts om att den gymnasiala yrkesinriktade utbildning som finns på andra orter än gymnasieorter bibehålls så länge elevtillströmningen inte är otillfredsställande.

Utbildning Hälso- och sjukvård Det är enligt flera länsstyrelsers mening angeläget att nuvarande utbildningsmöjligheter bibehålls även om elevunderlaget reduceras. Kombination av förskole- och lågstadieundervisning bör prövas. Erfarenheterna av den försöksverksamhet av detta slag som förekommer i en kommun i Jämtlands län bör ge värdefullt material när det gäller att finna åtgärder som så långt som möjligt medger lågstadieundervisning i glesbygdsområden. Ambulerande förskola bör enligt några länsstyrelser även prövas. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det vara av mycket stor betydelse att överförandet av elever från en skola med otillräckligt elevunderlag till en annan sker så att målsmäns och elevers krav blir beaktade och att så stora allmänna fördelar av överföringen som möjligt uppnås. I en sådan bedömning är inte enbart skoltekniska värderingar utslagsgivande. En total regionalpolitisk bedömning måste göras. Högstadieundervisningen måste enligt 194

Utöver vissa allmänna uttalanden rörande behovet av en tillfredsställande institutionell service framförs inga konkreta åtgärdsförslag rörande hälso- och sjukvård. Från några län påpekas att sjukvårdsservicen kan förbättras genom ett väl fungerande kommunikationssystem. Från Västerbottens län framhålls att även om det kan anses vara angeläget att bevara de små läkarstationerna inom räckhåll för glesbygdsbefolkningen så är det stora problemet rekryteringsfrågan. Detta problem torde dock lösas på sikt genom en ökad intagning till de medicinska skolorna.

Social service för äldre m. fl. Den äldre befolkningens serviceproblem torde enligt några länsstyrelser kunna förbättras avsevärt genom insatser på kommunikationsområdet. SOU 1972:56

Från flera håll har åldringarnas bostadssituation uppmärksammats. Informationsverksamheten rörande möjligheterna att erhålla bostadsförbättringslån bör utvidgas. Planmässigt utnyttjande av statliga lån bör åstadkommas för upprustning av åldringsbostäder för äldre personer. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att de temporära åldringsbostäderna bör lokaliseras till orter med ett serviceutbud som inte understiger en viss given nivå ("kvalificerade närserviceorter"). Från flera länsstyrelser framhålls att ökade insatser erfordras på den öppna åldringsvårdens område. Detta kan åstadkommas genom ökade insatser från kommunernas sida på hemsamaritverksamhet, färdtjänst, matdistribution, snöröjning, fotvård o. d. Genom svårigheter att i vissa områden rekrytera hemsamariter har förslag framförts om att göra delar av den kommunala servicen mobil exempelvis genom att utrusta servicebussar för social hemhjälp. Möjligheter att inrätta dagcentraler bör enligt några länsstyrelser även prövas. Några länsstyrelser har pekat på den viktiga sociala funktion som telefontjänst har för många äldre och handikappade. En sådan möjlighet att få kontakt med någon person som kan förmedla hjälp och råd torde med säkerhet bidra till en ökad trygghetskänsla bland många äldre. Förslag om subventionering av telefoner har även framförts från några län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att en samverkan mellan försäkringskassa och kommunernas sociala organ vore en tänkbar lösning på en del av glesbygdernas serviceproblem. Man pekar på olika tänkbara former för ett sådant samarbete.

Flertalet länsstyrelser anser därför det mycket angeläget att kommunerna upprättar trafikförsörjningsplaner. Från flera län har man sökt ange en målsättning för den kollektiva trafiken genom att ange hur ofta kollektiva resor skall kunna företas till bl. a. kommuncentra och närserviceorter, och vilka uppehållstider som erfordras i olika centra för att den kollektiva trafiken skall kunna anses vara tillfredsställande. Den modellplan som utarbetats inom kommunikationsdepartementet för Vilhelmina kommun anses av flera länsstyrelser kunna tjäna som en utgångspunkt för planeringsarbetet. Planeringen av den kollektiva trafiken i kommunerna bör utgå från det befintliga linjenätet. Vissa kompletteringslinjer torde dock vara erforderliga. Trafiken på sådana linjer kan ordnas exempelvis genom beställningstrafik med taxi. I planeringsarbetet bör eftersträvas en samordning med olika transportbehov exempelvis genom utnyttjande av den kapacitet som de befintliga skolskjutsturerna och liknande särskilt organiserade transporter har. Från några län har påpekats att nuvarande koncessionsförfarande i vissa fall lägger hinder i vägen för möjligheterna att ordna ändamålsenliga och flexibla kommunikationer. Det är därför angeläget att denna fråga tas upp till behandling på central nivå. Den regionala trafikfrågan har även uppmärksammats. Ett flertal länsstyrelser finner det nödvändigt att en regional trafikplanering snarast kommer till stånd.

Kommunikationer En av de viktigaste frågor som måste lösas för att minska åtkomlighetsproblemen för de människor som bor i områden med vikande utveckling är transportförsörjningen. Det gäller såväl person- som godstransporter. SOU 1972:56

Statens offentliga utredningar 1972 Kronologisk förteckning

1 . Ämbetsansvaret I I . J u . 2. Svensk möbelindustri. I. 3. Personal för t y g - och intendenturförvaltning. Fö. 4 . Säkerhets- och försvarspolitiken. Fö. 5. CKR. (Centrala körkortsregistret) K. 6. Reklam I. Beskattning av reklamen. U. 7. Reklam II. Beskrivning och analys. U. 8. Reklam III. Ställningstaganden och förslag. U. (Utkommer senare.) 9. Reklam IV. Reklamens bestämningsfaktorer. U. (Utkommer senare.) 10. Godsbefordran till sjöss. J u . 1 1 . Förenklad löntagarbeskattning. Fi. 12. Skadestånd IV. J u . 13. Kommersiell service i glesbygder. In. 14. Revision av vattenlagen. Del 2. J u . 15. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning. J u . 16. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning. (Följdförfattningar) J u . 17. Nomineringsförfarande vid riksdagsval • Riksdagen i pressen. J u . 18. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. J u . 19. Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. U. 20. Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läsvanestudier. U. 2 1 . Svävarfartslag. K. 22. Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. J u . 23. Högre utbildning - regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler. U. 2 4 . Vägfraktavtalet II. J u . 25. Naturgas i Sverige. I. 26. Förskolan 1. S. 27. Förskolan 2. S. 2 8 . Konsumentköplag. J u . 29. Konsumentupplysning om försäkringar. H. 30. Bostadsanpassningsbidrag. In. 3 1 . Lag om hälso- och miljöfarliga varor. Jo. 32. Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre? C. 33. Förhandlingsrätt för pensionärer. In. 34. Familjestöd. S. 36. Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. J o . 36. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. U. 37. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1 - 1 9 . U. 38. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. U. 39. Abortfrågan. Remissyttranden. J u . 40. Konkurrens i bostadsbyggandet. In. 4 1 . Familj och äktenskap I. J u . 42. Vägtrafikbeskattningen. Fi. 43. Utnyttjande och skydd av havet. I. (utkommer senare) 44. Reformerad skatteutjämning. Fi. 45. Kulturminnesvård. U. 46. Landskapsvård genom täktsamverkan. J u . 47. Data och integritet. J u . 48. Riksdagen och försvarsplaneringen. Fö. 49. Tryckfriheten och reklamen. J u . 50. Skyddsrum. Fö. 5 1 . Sjölagens befraktningskapitel. Ju. 52. Rapport angående kommunal information m.m.. C. 53. Handräckningstjänst i försvaret. Fö. 54. Skyddat arbete. In. 55. Decentralisering av statlig verksamhet - ett led i regionalpolitiken. Fi. 56. Glesbygder och glesbygdspolitik. In.

KUNGL. B1BL 196

31 JUL 1972 STOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1972 Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Jordbruksdepartementet

Ämbetsansvaret I I . [1] Godsbefordran tillsjöss. [10] Skadestånd IV. [12] Revision av vattenlagen. Del 2. [14] Grundlagberedningen. 1 . Ny regeringsform • Nyriksdagsordning. [ 1 5 ] 2. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning (Följdförfattningar) [16] 3. Nomineringsförfarande vid riksdagsval • Riksdagen i pressen. [17] 4. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. [18] Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. [ 2 2 ] Vägfraktavtalet II. [24] Konsumentköplag. [ 2 8 ] Abortfrågan. Remissyttranden. [ 3 9 ] Familj och äktenskap I. [ 4 1 ] Landskapsvård genom täktsamverkan. [46] Data och integritet. [ 4 7 ] Tryckfriheten och reklamen. [49] Sjölagens befraktningskapitel. [51]

Lag om hälso- och miljöfarliga varor. [31 ] Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. [35]

Försvarsdepartementet Personal för t y g - och intendenturförvaltning. [3] 1970 års försvarsutredning. 1. Säkerhets- och försvarspolitiken. [4] 2. Riksdagen och försvarsplanerigen. [48] Skyddsrum. [50] Handräckningstjänst i försvaret. [ 5 3 ]

Handelsdepartementet Konsumentupplysning om försäkringar. [ 2 9 ]

Inrikesdepartementet Kommersiell service i glesbygder. [13] Bostadsanpassningsbidrag. [30] Förhandlingsrätt för pensionärer. [33] Konkurrens i bostadsbyggandet. [40] Skyddat arbete. [54] Glesbygder och glesbygdspolitik. [56]

Civildepartementet Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre ? [ 3 2 ] Rapport angående kommunal information. [52]

Industridepartementet Svensk möbelindustri. [2] Naturgas i Sverige. [ 2 5 ] Utnyttjande och skydd av havet. [43] (utkommer senare)

Socialdepartementet 1968 års barnstugeutredning. 1. Förskolan 1 . [26] 2. Förskolan 2. [27] Familjestöd. [ 3 4 ]

Kommunikationsdepartementet CKR. (Centrala körkortsregistret) [5] Svävarfartslag. [21]

Finansdepartementet Förenklad löntagarbeskattning. [11] Vägtrafikbeskattningen. [ 4 2 ] Reformerad skatteutjämning. [ 4 4 ] Decentralisering av statlig verksamhet — ett led i regionalpolitiken. [55]

Utbildningsdepartementet Reklamutredningen. 1 . Reklam I. Beskattning av reklamen. [6] 2. Reklam II. Beskrivning och analys. [7] 3. Reklam III. Ställningstaganden och förslag. [8] (Utkommer senare). 4 . Reklam IV. Reklamens bestämningsfaktorer. [9] (Utkommer senare.) Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. [19] Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läsvanestudier. [ 2 0 ] Högre utbildning — regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler. [ 2 3 ] 1968 års beredning om stat och kyrka. 1. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. [ 3 6 ] 2. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1 - 1 9 . [ 3 7 ] 3. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. [ 3 8 ] Kulturminnesvård. [ 4 5 ]

Anm.

Siffrorna inom klämmer betecknar utredningarnas nummer I den kronologiska förteckningen.

SOU 1972:56

KUNGL. BIBL 31 JUL 1972 STOCKHOLM

SI Allmänna Förlaget

ISBN 91 -38-01333-