Urbaniseringen i Sverige : en geografisk samhällsanalys

_V)N©

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

urbaniseringen i Sverige en geografisk samhällsanalys

Statens offentliga utredningar 1970: 14 Inrikesdepartementet

Urbaniseringen i Sverige En geografisk samhällsanalys Bilagedel I till Balanserad regional utveckling MEDDELANDEN FRÅN LUNDS UNIVERSITETS GEOGRAFISKA INSTITUTION AVHANDLINGAR LXII

Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU) Stockholm 1970

ESSELTE T R Y C K , S T O C K H O L M 1970

Förord

Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU), som tillsattes den 1 juli 1965, skall enligt givna direktiv samla information om och föreslå koordinering av forskningsverksamheten samt definiera forskningsbehov i lokaliseringsfrågor. I rapporten »Balanserad regional utveckling» (SOU 1970: 3) presenterar expertgruppen tillgängligt material från sin hittillsvarande verksamhet och delresultat från initierade forskningsprojekt. Vid 1965 års riksdagsbehandling av lokaliseringspolitiken stod det klart att forskningen om urbaniseringsprocessens orsaker och verkningar borde stimuleras, för att på detta sätt ge ett vidgat underlag för framtida beslut i regionalpolitiska frågor. Storstads- och glesbygdsproblematiken borde därvid ägnas speciell uppmärksamhet. Intresset för en samordning av forskning på detta område manifesterades vid de kontakter som ERU efter sin tillkomst tog med forskare vid olika universitet och högskolor. Efter ett intensivt förberedelsearbete kunde en brett upplagd forskningsverksamhet successivt komma igång. Anslag från Riksbankens Jubileumsfond har beviljats till en stor del av forskningsprojekten. För de projekt som är mera direkt knutna till ERU har medel från inrikesdepartementet ställts till förfogande för bl. a. forskningsassistenter via universitetens förvaltning. I två bilagedelar ges rapporter från forskningsprojekt som är anknutna till ERU. Denna första del består i huvudsak av bidrag från kulturgeografiskt och sociologiskt inriktade projekt. I en andra del (SOU 1970: 15) redovisas resultat från regional forskning med i huvudsak nationalekonomisk och företagsekonomisk inriktning. SOU 1970:14

Föreliggande bilagedel inleds av professor T. Hägerstrand och fil. kand. S. Öberg, vilka redovisar befolkningsfördelningen och dess förändringar. Professor E. Bylund, fil. kand. G. Weissglas och fil. kand. T. Åström har författat bilagorna 2 och 3, som består av forskningsrapporter om glesbygdsproblematiken. I den förra diskuteras svårigheter att upprätthålla rimlig service i glesbygd. I den senare presenteras resultatet från en intervjuundersökning bland glesbygdsbefolkningen. I bilaga 4 redogör professor T. Hägerstrand för tidsanvändning och omgivningsstruktur. Denna bilaga innehåller bl. a. ett studium av de skilda levnadsförhållanden som möter individer och hushåll i skilda delar av landet. Professor G. Törnqvist redovisar i bilaga 5 undersökningar om lokaliseringsmönstret för olika arbetsfunktioner, varvid betydelsen av personlig kontakt mellan befattningshavare ägnas speciell uppmärksamhet. En jämförelse mellan olika prognoser för befolkningsutvecklingen länsvis fram till 1980 har utarbetats av en arbetsgrupp inom ERU. Detta arbete har sammanställts i bilaga 6 av planeringsdirektör A. Jakobsson. ERU bedömer det som lämpligt att vid denna tidpunkt, då en allmän översyn av lokaliserings- och regionalpolitiken är aktuell, publicera resultat från forskningsprojekten, även om dessa ännu inte är avslutade. ERU framför sitt varma tack till alla som medverkat. Stockholm den 20 mars 1970. För expertgruppen för regional utredningsverksamhet Ingvar Ohlsson/Gösta Guteland III

Innehåll

Del I (SOU 1970: 14) Bilaga 1 Befolkningsfördelningen och dess förändringar Torsten Hägerstrand-Sture Öberg Bilaga 2 Glesbygdens servicenät. En preliminär redogörelse Erik Bylund-Gösta Weissglas Bilaga 3 En sociologisk undersökning av fem glesbygdsområden Torsten Åström Bilaga 4 Tidsanvändning och omgivningsstruktur Torsten Hägerstrand Bilaga 5 Personkontakter och lokalisering Gunnar Törnqvist Bilaga 6 Befolkningsutvecklingen länsvis till 1980 Arne Jakobsson

Del II (SOU 1970: 15) innehåller följande bilagor: Bilaga 7 Storstadsproblematiken Åke E. Andersson Bilaga 8 Mål och medel i regionalpolitiken Sven Olov Larsson-Börje Tallroth Bilaga 9 Lokaliseringsbara enheter - rapport från en arbetsgrupp inom expertgruppen för regional utredningsverksamhet Gösta A. Guteland-Lars Nordström Bilaga 10 Hur påverkar kontaktsystem den regionala utvecklingen? Bertil Thorngren Bilaga 11 Hushållets lokaliseringsval C.-H. Siven

SOU 1970: 14

V

Bilaga 1 Befolkningsfördelningen och dess förändringar Torsten Hägerstrand — Sture Öberg

Innehåll

Kapitel 1 Inledning

5 Kapitel 2 Metod

7 Kapitel 3 Systemet av tätorter . . . . 3.1 Rangordningsfördelningen och dess förändring 3.2 Regionala tendenser i tätorternas tillväxthastighet

9 Kapitel 4 Avståndet till befolkning i Sverige 4.1 Lägesprofiler i ett urval av orter. Befolkningens fördelning i sammandrag 4.2 Bestämningen av lokalt och regionalt befolkningsunderlag 4.3 Totalbefolkningens lokala fördelning 4.4 Totalbefolkningens regionala fördelning 4.5 Tätortsbefolkningens lokala fördelning 4.6 Tätortsbefolkningens regionala fördelning Kapitel 5 Urbaniseringsgradens geografiska variationer 5.1 Hela landet 5.2 Bygdeutvecklingen 5.3 Glesbygdens funktionella urbanisering Kapitel 6 Sammanfattande Litteratur

SOU 1970: 14

kommentar.

9 13 1'

17 24 24 32 32 33 43 43 51 51 53 55

Inledning

1 Varje samhälle, utvecklat eller mindre utvecklat, industriellt eller agrart organiserat, kan ses som en speciell lösning av produktionens och den sociala samverkans fysiska kombinatorik. Under stabila samhällsförhållanden - somliga skulle kanske vilja säga stagnerade - blir kombinatoriken i tid och rum så rutinbetonad, att den knappast drar till sig någon särskild uppmärksamhet från de agerandes sida. Det gamla och invanda tas för givet och utan alternativa lösningar. Men i ett samhälle, som av en eller annan anledning kommit i rörelse, måste positionerna och kombinationerna prövas om av den ene efter den andre. Alla sneglar på alla andra för att försöka gissa sig till i vilken riktning systemet tycks röra sig och så gott det går rätta sig därefter. Sådana situationer har inträtt många gånger under tidernas lopp. Just nu är vi inne i en ganska dramatisk omprövning av samhällets kombinatorik. Denna tar sig bland annat uttryck i en omfördelning av befolkningen i en riktning som kommit att kallas urbanisering. Begreppet urbanisering kan ges flera betydelser, alla i grund och botten ganska vaga. De som tilldelar ordet dess vidaste innehåll stryker under att saken rör sig om övergången till en ny livsform. Man har i den meningen talat till och med om landsbygdens »mentala urbanisering». Samhällsstatistikern och ekonomen är benägna att mäta SOU 1970: 14

urbaniseringen som en förskjutning av befolkningens gruppering i näringsgrenar mot en dominans av sekundära och tertiära kategorier. När urbaniseringens fortgång i USA skall snabbkarakteriseras anföres som indikator att antalet akademiska lärare nu blivit större än antalet gruvarbetare. Den som ägnar sig åt fysisk planering lägger måhända mera vikt vid att observera den växande åtgången av mark för andra ändamål än jord- och skogsbruk. Samhällsgeografen beskriver urbaniseringen som en allt tätare »packning» i rummet av arbetsplatser och befolkning och en allt intensivare interaktion inom och mellan regioner. Om man för jämförelsens skull går in mera i detalj på utvecklingen i USA, finner man, att det var redan 1957 som en större del av befolkningen där sysselsattes med annat än att odla och att tillverka varor. I själva verket har ända sedan 1947 nästan hela nettotillväxten av sysselsättning fallit inom undervisning och forskning, sjukvård, administration, bankväsen, handel och liknande (Fuchs 1968). Vi rör oss otvivelaktigt i samma stil in i det som ibland kallats det efterindustriella samhället. Bakom sådana yttre kännetecken som förändrad näringsstruktur, koncentration i rummet av arbetsplatser och befolkning, förändrad markanvändning och ökad rörlighet ligger djupare omvandlingar i sättet att ordna arbete och liv. Nyckelorden har varit specialisering och samverkan. Produktio1:5

nen av materiella föremål lika väl som utbytet av information och medverkan i grupper, som bildar opinioner och fattar beslut, knyter samman människor och maskiner i ett allt intensivare ömsesidigt beroende. Ju mer man delar upp arbetsuppgifterna i småstycken, utförda av starkt fackinriktad personal och utrustning, desto mer måste också denna samverkan intensifieras. Det är inte möjligt att få fram en totalbild för ett helt land över hur gamla bindningar löses upp och nya kommer till. Här får man inskränka sig till specialundersökningar i stickprovsform. Utvecklingens sammanlagda effekter på befolkningens fördelning över territoriet kan däremot avläsas. Man finner då, att så snart bearbetningen av de utspridda naturtillgångarna upphör att vara ett ur sysselsättningens synpunkt dominerande inslag i ekonomisk verksamhet, finns det starka produktions- och distributionstekniska motiv för att packa aktivitet i rummet. Att tidsavstånden förkortas medför inte bara att de direkta förflyttningskostnaderna minskas för personer, material och meddelanden. Det ökar också möjligheterna att inom en begränsad tidrymd, t. ex. en dag, kunna åstadkomma fler växlande kombinationer mellan personer, redskap och materialenheter. Dagen är naturligtvis en särskilt kritisk tidsenhet, så snart människan är inblandad i ett förlopp. Staden är självfallet den bebyggelseform, som ger de största möjligheterna till daglig samverkan. I det följande skall befolkningens fördelning i Sverige översiktligt beskrivas och förändringarna i fördelningen följas med ett kort tidsperspektiv bakåt. Syftet är att åstadkomma bakgrundsdata, som skall användas i senare specialstudier. En mera djupgående analys av befolkningsutvecklingens olika sidor står att finna i nyligen utkomna arbeten av Tryggveson 1967, Norborg 1968 och Jakobsson 1969. Den här begagnade metoden har inte tidigare förekommit i denna landsomfattande skala och bör därför först kommenteras.

1:6

SOU 1970:14

2 Metod

Befolkningens geografiska fördelning och fördelningsändringar brukar redovisas områdesvis. Till riksöversikter använder man vanligen länen eller A-regionerna som enheter. Metoden är enkel på grund av att statistiska data finns tillgängliga i summerad form för dessa enheter. Beträffande de inre delarna av kommunerna saknas bearbetade data i den officiella statistiken med det undantaget att man avskiljer tätorter från glesbygd. De större städerna producerar sin egen statistik, som ger vissa upplysningar om den inre differentieringen med hjälp av oregelbundna områdesindelningar av växlande typ. Som har framhållits många gånger är data som summerats över oregelbundna statistikområden - administrativa eller andra mycket illa lämpade till bas för geografisk analys. Sådana data kan inte ge en fullgod uppfattning om situationen i skilda delar av landet eller skilda delar av ett stadsområde på ett enhetligt och jämförbart sätt. De blir ibland rent vilseledande genom att de inte ger samma grad av generalisering över hela ytan. Härtill kommer att uppgifterna inte ligger väl tillrätta för lägesanalys med dator. En realistisk diskussion av regionala problem måste grunda sig på en realistisk föreställning om rumsliga skalförhållanden. Det har därför varit nödvändigt att utarbeta nya metoder för mätning och redovisning, som ger förbättrade möjligheter att förmedla en SOU 1970: 14

sådan föreställning. Det är dock självklart, att man inte kan reducera data från hela landet utan att tillgripa förenkling och generalisering. Basen för lägesredovisningarna är kart» verkets koordinatsystem. Summering av data har skett med hänsyn till de kvadratiska celler, som kan bildas i anslutning till koordinatsystemet. I riksöversikterna hänför sig basdata till en minsta cell med 10 kilometers sida. Då cellnäten dragits upp har grundprincipen varit att mindre celler skall kunna fogas ihop till större. Ekonomiska kartans bladindelning har därvid tagits som norm. Basdata per kvadratmil har erhållits på följande sätt. Tätortsbefolkningen enligt folkräkningarna 1960 och 1965 har koordinatsatts med hjälp av »Koordinatregister över Sveriges församlingar och tätorter» (Micklander-Torstensson, 1964, dupl.). Det innebär, att tätorternas centrumpunkter har kunnat lokaliseras med en noggrannhet av 1 km i rikets koordinatnät. Glesbygdsbefolkningen per kvadratmil år 1960 har beräknats med hjälp av en befolkningsprickkarta, grundad på 1960 års folkräkning (Hedbom-Norling-Pålsson 1964). I de yttersta glesbygderna medför detta ett visst fel per kvadratmil, eftersom befolkningsprickkartans minsta enhet är så pass stor som hundra personer. Genom att alltid flera kvadratmilsceller summerats i bearbetningarna torde dock detta fel i stort sett

1:7

ha utjämnats. Den minsta här begagnade summeringsytan är 32 kvadratmil. Beräkningen av glesbygdsbefolkningen per kvadratmil år 1965 har tyvärr inte kunnat grundas på en ny upplaga av befolkningsprickkartan. I stället har ett approximationsförfarande måst tillgripas. Först har en korrigering gjorts i förhållande till 1960 för de små tätorter, som kommit till eller försvunnit mellan de båda folkräkningstillfällena. Den befolkning, som efter denna korrigering kommit att ligga utanför gränserna till 1965 års tätorter, har sedan proportionerats på 1960 års fördelning av glesbygdsbefolkningen med hjälp av en specifik förändringskoefficient gällande för varje län. Sannolikheten talar för att denna metod snarare underskattar än överskattar folkminskningen inom de perifera, glesast befolkade områdena. Denna slutsats understödjes för övrigt av de resultat som Norling (1968) och Jakobsson (1969) kommit fram till. Befolkningens relativa koncentration mellan 1960 och 1965 kan därför i den lokala skalan i själva verket antas vara något större än vad den följande redovisningen synes ge vid handen. Som framhölls i inledningen lägges huvudvikten i framställningen vid hur befolkningens »packning», det vill säga befolkningstätheten, håller på att förändras. Tätheten vid varje tidpunkt ses dock inte som en fast storhet, knuten till ett fast system av beräkningsregioner. Den ses däremot som en variabel utlagd över landytan, en variabel med en topografi, som växlar med det skalperspektiv man har anledning att anlägga. Täthetsvariabeln framräknas i princip med hjälp av en glidande cirkulär mätyta, som ges en radie, vilken svarar mot den skalnivå som man är intresserad av. Täthetsmåttet hänför sig därvid till mätytans medelpunkt. I praktiken måste mätytan av beräkningstekniska skäl uttryckas som en till cirkelform anpassad polygon bestående av hela kvadratmilsceller, och den kontinuerliga glidningen ersättas med hopp mellan regelbundet utlagda gitterpunkter. Mätytorna har - som senare motiveras närmare getts radierna 30, 65 och 100 kilometers 1:8

radie. Gitterpunkterna har lagts i ett kvadratiskt nät på 20 kilometers avstånd från varandra, vilket gör att landet täckes med ungefär 1 260 beräkningspunkter. I originalrapporterna (Hägerstrand-Modén-Rystedt 1967, Hägerstrand 1968, Öberg 1969) ges en siffermässig redovisning av de utförda beräkningarna. Här inskränkes redovisningen till mera överskådliga isaritmkartor, som i stora drag beskriver de olika variablerna. Ett ytterligare analysinstrument utgöres av tabeller över folkmängden i zoner med olika egenskaper. Dessa folkmängder har räknats fram genom summeringar av folkmängden i de celler om fyra kvadratmil, som omger varje gitterpunkt. Mätetalet vid gitterpunkten avgör till vilken zon cellen skall föras. I några profildiagram har data, som hänför sig till de nyss nämnda cellerna om fyra kvadratmil, summerats med hänsyn till rader och kolumner för att skärpa bilden av vissa regionala motsatsförhållanden i landet. Erforderliga datamaskinprogram har utvecklats i samarbete mellan Staffan Moden, Stig Nordbeck, Bengt Rystedt och Sture Öberg.

SOU 1970: 14

3 Systemet av tätorter

Enligt 1960 års folkräkning bodde 73 procent av Sveriges befolkning i tätorter. Andelen hade stigit till 77 procent år 1965 (tab. 1). Den undre tätortsgräns på 200 invånare, som begagnats vid dessa beräkningar, ligger mycket lågt enligt internationella begrepp. Om man i stället sätter den undre gränsen vid 2 500 invånare, var den andel av landets befolkning, som bodde i stadsmässiga agglomerationer, 60 procent år 1960 och 64 procent år 1965. Till jämförelse kan nämnas, att städer med mer än 2 500 invånare innehöll 63 procent av befolkningen i USA år 1960 (Lampard 1968). 3.1 Rangordningsfördelningen förändring

och

dess

Ett vanligt sätt att sammanfatta hur ett lands stadsstruktur ter sig är att ordna orterna i en rangordningslista med hänsyn till invånartal. Då man förtecknar städerna eller tätorterna - i ett land i rangordning är det mycket vanligt, att man erhåller en fördelning, som nära ansluter sig till formeln p X R m = en konstant, där P är befolkning, R rangordningsnummer och m en exponent. Exponenten ligger vanligtvis mycket nära värdet 1. Om den är precis 1, betyder det, att den näst största orten är hälften så stor som den största, den tredje orten i rang i sin tur en tredjedel av den största och så vidare. SOU 1970: 14

En ledande stad på 1 miljon invånare skulle sålunda närmast följas av orter med 0,5 och 0,3 miljoner. Det svenska tätortssystemet har i stort sett inte legat långt från denna fördelningsregel. Denna empiriskt iakttagna regelbundenhet har blivit kallad »lagen om befolkningens koncentration» (Auerbach, 1913) och den har tagits som ett tecken på att stadsorterna bildar ett sammankopplat system med specifika balansförhållanden mellan de individuella elementen. Man får naturligtvis inte betrakta regeln som normativ för något slags »bästa» stadssystem. En rationell motivering till att göra så har det inte varit möjligt att finna. Däremot bör det vara tillåtet att betrakta den regelmässiga rangordningsfördelningen som en mall, vilken kan tjäna till bakgrund vid internationella eller historiska jämförelser. Den skall användas i det syftet i följande översikt över de svenska tätorternas inbördes storlek. Orter med mindre än 2 500 invånare utesluts ur materialet. På det sättet erhålles en bättre överensstämmelse med den undre gräns för stad som sättes internationellt. Tabell 1. Tätortsbefolkningens andel av totalbefolkningen. År

Undre tätortsgräns Undre tätortsgräns 200 inv 2 500 inv

1960 73% 1965 77%

60% 64% 1:9

10 m

100 I

-

10 r

-

2500 Figur 1. Sambandet i logaritmisk skala mellan folkmängd (P) och rangordningsnummer (R) för orter med över 2 500 invånare i USA 1930 och 1940, Österrike 1934 samt Sverige 1950. W = Wien S = Stockholm, G = Göteborg. M = Malmö. I fig. 1 anger den vertikala axeln folkmängd och den horisontella rangordningsnummer. Båda talföljderna återges i logaritmisk skala. Förenta Staternas städer ansluter sig 1930 mycket nära till en perfekt rangordningsregel med New York i toppen. Sverige låg 1950 någorlunda nära huvudregeln, men hade ett påfallande underskott i ortsgruppen närmast under 100 000 invånare. Det hade fordrats mer folk i orter av typen Norrköping, Hälsingborg, Uppsala och Örebro för att svackan skulle ha fyllts ut. Kurvan för Österrike medger jämförelse med ett land av ungefär samma storlek

1: 10

som Sverige men med en långt mindre stabil historia. Den har en någorlunda rätlinjig, om än långsluttande, nedre del, medan primatstaden Wien skjuter upp högt över omgivningen. Saken skulle inte alls ha tett sig så, om hela den gamla Donaumonarkin valts till områdesbas. Men inom gränserna för Saint-Germainfredens areellt begränsade statsbildning blir Wien plötsligt överdimensionerad. Staden hör ju för övrigt till de få miljonstäder i världen, som under senare tid råkat ut för folkminskning, något som väl får betraktas som en anpassning till det nya, förminskade ekonomiska och politiska reviret. Fallet med SOU 1970: 14

Size

10,000,000

1,000,000

^

1,000 10

1,000 2,000 4,000

Cumulative number of cities

Figur 2. Sambandet mellan folkmängd (Size) och rangordningsnummer (Cumulative number of cities) för städer i USA vid valda folkräkningsår. Vissa städers rangordningsförändringar genom tiden framgår. Källa: Lampard 1968. Österrike antyder, att det kan ligga något i tanken på den rätlinjiga rangordningen som tecken på balans i systemet. Förenta Staternas stadssystem har utvecklats med en anmärkningsvärd stabilitet hos det relativa fördelningsmönstret ända sedan den första folkräkningen 1790 (fig. 2). D.tta har, som framgår, inte uteslutit en omskyffling av individuella orters positioner. Baltimore har legat någorlunda stilla, medan Los Angeles bara sedan 1880 klättrat upp från tvåhundrade till fjärde plats. I allmänhet har en ort skjutit fart, då den SOU 1970: 14 2—914625

kunnat lägga sig till med en för perioden karakteristisk växtindustri (Lampard 1968). Den extrema motsatsen till Förenta Staterna eller Sverige företrädes av vissa länder med en mycket starkt dominerande primatstad. Danmark hör dit. Köpenhamn står för tredjedelen av landets befolkning. Vanligtvis rör det sig annars om länder med ett kolonialt förflutet. Man brukar ibland tala om att dessa drabbats av huvudstadshypertrofi. Men det finns inget enkelt samband mellan typen på stadsfördelning och ekonomisk utveckling. Korea och Kina har

1: 11

Figur 3. Sambandet mellan tätortsbefolkning (INV) och rangordningsnummer (RANG) för 20 • 20 km stora celler i det nationella nätet i Sverige 1950 och 1965. Endast tätortsbefolkning i tätorter med över 2 500 invånare har medräknats. fördelningar av USA-typ, medan Australien mera faller in under den grupp där storstäderna helt dominerar. Snarare tycks det vara så, att det är länder med en lång stadshistoria och en viss ekonomisk och politisk komplexitet, som jämkat sig fram till en logaritmiskt rätlinjig rangordningsfördelning (Berry 1961). Med den areella utbredning, som de största storstadsområdena numera fått, är det inte längre så självklart som tidigare hur primatstaden och övriga större orter skall avgränsas gentemot omgivningen före inplaceringen i ett rangordningsdiagram. För att undvika godtycklighet på denna punkt vid jämförelse bakåt i tiden i Sverige, jämföres i fig. 3 inte folkräkningens tätortsindivider utan tätortsbefolkningen inom tvåmilsceller i det nationella nätet. Fortfarande gäller dock att endast folkräkningstätorter med mer än 2 500 individer tagits med. I de fall där flera sådana orter kommit att ligga i samma cell har deras befolkningar sålunda adderats. Data från 1950 och 1965 har behandlats på helt lika sätt. 1: 12

Ingen djupgående omproportionering har förekommit i det svenska stadssystemet mellan 1950 och 1965. Svackan närmast efter Malmö står alltjämt kvar. Man kan sålunda göra samma observation som beträffande utvecklingen i Förenta Staterna, nämligen att systemet befolkningsmässigt förskjutes uppåt med bibehållen stabilitet i helhetsbilden. Förskjutningen mellan 1950 och 1965 är dock inte helt parallell. Stadstillväxten har inte lagt sig procentuellt lika över hela fältet. De fyra tätast befolkade cellerna, som täcker centrala Stor-Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping har haft en procentuellt ganska låg tillväxt. Under hundratusengränsen har däremot det relativa växten varit betydligt större. Det går inte att utpeka någon särskild storleksgrupp som förlorat i relativ position ovanför den valda gränsen på 2 500 invånare. Gruppen mellan 2 500 och 3 500 invånare har för övrigt tillförts 48 nya medlemmar under perioden. Om diagrammet förlängts till att omfatta också tätorter, som är mindSOU 1970:14

Tabell 2. Antal invånare i celler med hänsyn till rangordningsnummer. Förändring i % Rangordningsnummer

1950/60

1960/65

1950/65

1— 4 5— 24 25— 49 50— 74 75— 99 100—124 125—149

1 483 863 454 271 183 128 86

1 727 1 105 596 351 236 171 115

1 799 1271

17 28 31 33 29 34 33

4 15 13 14 18 16 18

21 47 48 49 53 55 56

re än 2 500 invånare, skulle det dock visat sig, att de båda kurvorna korsat varandra. De minsta tätorterna befinner sig på tillbakagång (jfr Norling-Jeansson 1967 och Enequist 1969). Tab. 2 sammanfattar siffermässigt utvecklingen av rangordningsfördelningen från 1950 över 1960 fram till 1965 räknat till och med den etthundrafyrtionionde cellen. Det framgår åter att orterna (cellerna) i toppen har haft den svagaste relativa utvecklingen med ett tillskott på något över 20 procent under hela femtonårsperioden. Större delen av befolkningsökningen kom här under 1950-talet, medan 1960-talets första fem år medförde nästan stillestånd. Tillväxten i övrigt ligger på omkring 50 procent till 1965, då man väljer 1950 års invånartal som bas. Om det finns en allmän tendens, så är den snarast att rangordningskurvan lyfts mera i sin bakre än i sin främre del. Det ligger i rangordningsfördelningens natur, att det är totalstrukturen som beskrivs. Bakom denna kan det dölja sig både steg framåt i ledet och steg bakåt för enskilda orter. Men dessa förskjutningar inträffar inte snabbt, i all synnerhet inte vad gäller större orter. Att systemet bibehåller sin allmänna typ över tiden i så hög grad som sker tyder på att det skall till mycket starka regionalpolitiska mediciner, om man avsiktligt vill försöka ändra det i sådan riktning, att orter inom en viss storleksklass växer eller hålls tillbaka i förhållande till de övriga. Åtgärder adresserade till vissa medlemmar i systemet får oundvikligen spridningseffekter, som tränger igenom hela systemet (WärSOU1970: 14

671 402 279 198 135

neryd 1968) och svårförutsebara motreaktioner uppkommer. 3.2 Regionala växthastighet

tendenser

i tätorternas

till-

Det övervägande flertalet enskilda större tätorter - undre gränsen fortfarande satt vid 2 500 invånare - ökade sin befolkning mellan 1960 och 1965. Om man summerar folkmängden 1965 i alla de orter, som uppnått 2 500 invånare och däröver år 1960 finner man en total folkökning i dessa på 425 000 personer eller 9,5 procent. Den individuella variationen var dock mycket stor. Denna variation hade också vissa ganska slående regionala drag. Detta illustreras, då man delar upp orterna i två grupper, nämligen i dem som vuxit mer än genomsnittet (plusorter, fig. 4) och dem som vuxit mindre eller i ett fåtal fall minskat (minusorter, fig. 5). Orter som kommit att ligga alldeles på genomsnittsvärdet har utelämnats. Den geografiska fördelningen av de båda ortstyperna hör inte till varandra helt uteslutande regioner, men de båda mönstren är ändå mycket olika. Plusorterna är först och främst starkt koncentrerade till Stockholms närmaste omgivning. Västra Skåne är ett annat men mindre förtätat koncentrationsområde. I övrigt ligger dessa orter fördelade i ett brett band över södra och mellersta Sverige upp till en ganska skarp nordgräns, som löper från Gästrikland ner till Götaälvdalen. Norrländska plusorter uppträder i större antal bara i Norrbottens län. Minusorterna, dvs. orterna med svag till1: 13

Geogr I n s t ,00km

Lund

1968 Figur 4. Tätorter med över 2 500 invånare år 1960 som under perioden 1960—1965 ökat mer än riksgenomsnittet (dvs. mer än +9,5%) för dessa orter. Orter på genomsnittsvärdet utelämnade.

1: 14

SOU 1970: 14

Figur 5 Tätorter med över 2 500 invånare år 1960 som under perioden 1960-1965 ökat mindre än riksgenomsSttet (dvs. mindre än +9,5%) för dessa orter. Orter på genomsnittsvärdet utelämnade.

SOU 1970: 14

1: 15

växt eller ibland absolut minskning, har en framträdande gruppering längs efter och strax norr om plusorternas nordgräns. De förekommer således talrikt i norra Bohuslän, Dalsland, inre Värmland, inre Dalarna och Hälsingland. Ett flertal ligger också i mellersta Norrland. Mälarområdet är på ett slående sätt tomt på minusorter. Undantaget är tätorten Stockholm själv. En triangel mellan Kalmar, Jönköping och Halmstad saknar också minusorter men framvisar i gengäld en riklig mängd plusorter.

1: 16

SOU 1970:14

Avståndet till befolkning i Sverige

Med tanke på hur snabbt interaktionen numera växer mellan de verksamheter som försiggår på olika platser och inom olika regioner är en orts individuella storlek ett ganska denaturerat faktum, lösryckt från sammanhanget med den närmare och fjärmare omgivningen. Den totala befolkningsfördelningen, uppbyggd av en spridd bosättning, som interfolieras av tätorter med växlande storlek och inbördes avstånd, utgör ett kontinuum, vars allmänna täthetsväxlingar är en överordnad variabel i förhållande till den enskilda ortens eller kommunens invånartal. Särskilt i ett så glest befolkat land som Sverige framstår de skiftande avstånden till olika slags ekonomisk verksamhet och till befolkning som de primära vägvisarna för vad som kan vara möjligt att åstadkomma med regionalpolitik och områdesplanering. Olikheterna inom landet i dessa hänseenden är enormt stora och håller snabbt på att bli ännu större, ett förhållande som nu närmast skall demonstreras. 4.1 Lägesprofiler i ett urval av orter. Bejolkningens fördelning i sammandrag Varje punkt man väljer har sitt unika läge i förhållande till omgivande befolkning. Om man emellertid nöjer sig med att uttrycka saken med en enkel lägesprofil, det vill säga undersöker hur befolkning ackumuleras utåt med stigande avstånd i alla riktningar, SOU 1970: 14

blir det möjligt att urskilja vissa lägestyper. Fig. 6 visar lägesprofilerna i ett antal punkter från skilda delar av landet. Endast den inom Sverige boende befolkningen har tagits med. Det är att märka, att man här måste tänka sig att förflyttningar sker med landtransport på ett ganska tätt vägnät. Resultatet blir naturligtvis mycket annorlunda om man istället väljer att uttrycka lägesprofiler med avseende på den befolkning som per tidsenhet kan täckas in med hjälp av ett så starkt kanaliserat transportmedel som flyg. Stockholm, Göteborg och Malmö har lagesprofiler som ligger på något olika nivåer men annars är varandra ganska lika i sin relation till omgivande befolkning. De intar en särställning i landet som de punkter från vilka man inom kort avstånd kan nå stort befolkningsunderlag. Stockholm har ett lägesövertag ända upp till något över 200 km. På större avstånd än så finns det knappast någon skillnad mellan Stockholm och Göteborg. Den lilla skillnad som kan registreras är snarast till den senare ortens fördel. Malmö har det minsta underlaget av storstäderna, så länge man som här skett räknar in bara befolkningen innanför Sveriges gränser. Stadens uddläge kompenseras inte inom den uppmätta räjongen. På 450 kilometers avstånd nås bara 4 miljoner, medan gränsvärdet på samma avstånd är 6 miljoner i Stockholm och Göteborg. 1: 17

ÖREBRO JÖNKÖPING KALMAR

GOTEBORG STOCKHOLM

5 mil]

2 «

' \ \

S

I

^^~

G M• ^

|

20 3040 50

200 300400 kr

5milj4 -

\ ' •

ÖSTERSUND (UMEÅ)

••

i•

IV

ARJEPLOG LULEÅ

/

500000 S

200 300400 kr

~r^

' 3

^

i ^

Ö

\

20 30 40 50

200 ;00400 kn

20 30 40 50

200 300 400 kn

Figur 6. Lägesprofiler i logaritmisk skala för etf antal orter i Sverige år 1960. Lägesprofilen visar hur många invånare (INV) man når inom växande^avstånd (km) från den valda utgångsorten med dess egen befolkning inräknad. 1: 18

SOU 1970: 14

till 60 km för att kunna räkna in bara 10 000 Ifall man räknat med en fast förbindelse invånare. Ortens relativa läge blir mindre över Öresund skulle lägesbilden ha kastats ogynnsamt med ytterligare stigande avstånd, om radikalt i Malmö och i viss utsträckning men ett underlag på 1 miljon nås aldrig inockså i Göteborg. Stockholm skulle bara om 450 km. rent lokalt äga det bästa läget i Sverige i De norrländska lägesprofilerna karakteförhållande till omgivande befolkning. riserar ganska väl lokaliseringsdilemmat i De två inlandsorterna Jönköping och ÖreNorrland i jämförelse med situationen i de bro har nästan identiskt lika lägesprofiler. nedre delarna av Sverige. Även om en lokal De är utpräglat S-formiga, vilket visar att koncentration av befolkning kan vara ganbefolkningstillskottet per avståndsenhet är ska stor, som den är i Sundsvall eller i störst på ett mellanavstånd mellan 30 och Luleå, så kan detta inte kompensera den 200 km. På de än större avstånden mattas låga folktätheten i den vidsträcktare omgivökningen av men man kan observera att ningen. Den allmänna kostnaden för interläget här snarast är något förmånligare än aktion måste därför öka starkt ju längre vad gäller Stockholm och Göteborg. norrut i landet man kommer. Transporterna Kalmarkurvan tillhör samma allmänna typ, men den ligger ända upp till 300 i Norrland är inte bara ett de långa avstån* km:s avstånd ungefår femtio procent under dens problem. Det har också en ytdimende båda inlandsorternas. Detta är den kost- sion, som skulle kunna karakteriseras som de många långa avståndens problem. nad som kustläget åsamkar. De väldiga regionala skillnaderna i folkExemplen från Norrland har en annan mängd per ytenhet mellan norra och södra karaktär. Även om begynnelsepunkterna i Sverige framgår i starkt komprimerad form Sundsvall och Östersund inte ligger långt av fig. 7. Här har folkmängden summerats från dem som gällde i Jönköping och Kaltvärs över landet i rader och kolumner av mar, visar det sig att tillväxten med stigande 20 kilometers bredd. Ingen rad norr om avstånd är mycket långsammare. På exemmellersta Dalarna når upp över 100 000 inpelvis 200 kilometers avstånd når Jönköping vånare. De flesta befinner sig mycket långt 3,2 miljoner invånare, medan Sundsvall når bara 0,7 miljoner. Kalmar når inom samma under detta tal. Om man bortser från de avstånd 1,2 miljoner invånare, medan Ösensamstående höga värden, som skapas av tersund når bara 0,5 miljoner. Inte ens Stockholm och Göteborg, ligger radvärdede mycket långa distansarna räcker till för na i mellersta och södra Sverige däremot geatt åstadkomma en utjämning jämfört med nomgående mellan 100 000 och 300 000 insituationen i mellersta Sverige. vånare. Totalbefolkningens förändringar under Det kan tilläggas, ätt Umeås lägesprofil perioden 1960-1965, summerad på samma sammanfaller så nära med Östersunds, att sätt men för tydlighetens skull med annan den inte kunnat anges för sig i samma diastapelskala (fig. 8), kännetecknas av att gram. Umeå och Östersund är således likminskningen helt dominerar ända ner till värdiga som norrländska centralorter. Men i höjd med norra Närke och Västmanland. de är bägge ungefär femtio procent sämre Det är de större kustorterna som här svabelägna i förhållande till befolkningsunderrar för att det uppkommer spridda rader lag än Sundsvall inom det intervall, som bemed ökning. räkningen omfattar. Den kraftiga befolkningstillväxten i melYtterligare längre norrut visar sig Luleå lersta och södra Sverige har fallit ut mycha ett visst överläge inom zonen 40-150 ket ojämnt, vilket tydligast framgår om man km i förhållande till Östersund (eller Umeå). jämför staplarna i fig. 7 och fig. 8. Den Därefter blir dock tillskottet per avståndsenstörsta ökningen inom radsummorna faller het ringa. Luleå når inte mer än 0,8 miljoi ett brett band på ömse sidor om Stockner inom 450 km. Från en så isolerad ort holmsstapeln. Också Göteborg-Jönköpingssom Arjeplog måste man röra sig utåt upp SOU 1970: 14

1: 19

1000 000

-

flttJlLi^

500 000

100 000

o

Figur 7. Sveriges befolkning 1965 i profildiagram. Antalet invånare har summerats tvärs över landet i rader och kolumner av 20 km:s bredd. Kontrasten mellan norra och södra Sverige är starkt framträdande.

1:20

SOU 1970: 14

- + 50 00C

+ 25 00C

- + 10 00( - + 5 00( 0 L-

5 00(

Figur 8. Totalbefolkningens förändringar 1960—1965 i profildiagram. Observera att stapelskalan för tydlighetens skull är en annan än i fig. 7.

SOU 1970: 14

1:21

Figur 9 Totalbefolkningen 1960. Kartan visar antal invånare i tusental, somrfrån varje punkt i landet kan nas mom 30 km (det lokala befolkningsunderlaget). Polygonen visar hur en cirkelyta approximerats vid beräkningarna.

1:22

SOU 1970: 14

Figur 10 Totalbefolkningen 1965. Kartan visar antal invånare i tusental, som från varje punkt i landet kan nås inom 30 km (det lokala befolkningsunderlaget). SOU 1970: 14

1:23

raden ökade kraftigt. Men närmast söder därom är det ingen proportionality mellan folkmängd och folkökning. Först från Halmstad-Kalmarraden och söderut kommer en ryckvis stigande ökning. Men den kan inte på långa vägar mäta sig med den mellansvenska. Kolumnsummorna visar på ett mycket slående sätt hur befolkningstillväxten i Sverige håller på att klyva sig i en östlig och en västlig beståndsdel. Fastän det ännu finns en ganska stor sammanlagd folkmängd i inlandet mittemellan, är ökningen där ingen eller ringa. Den västkustorienterade folkökningen kan under perioden ganska väl mäta sig med den Stockholmsorienterade. 4.2 Bestämningen av lokalt och befolkningsunderlag

regionalt

Befolkningstätheten är en relativ storhet. Den bild man får fram beror på hurdan mätyta man väljer som utgångspunkt. Väljer man en liten yta blir variationen rik på detaljer. Väljer man en större utjämnas variationen och bara de större dragen kommer fram. Här skall befolkningens täthet mätas med hänsyn till två nivåer, en som kan kallas »lokal» och en som kan kallas »regional». Den lokala nivån har valts så, att den kan anses fånga upp den variation i folktätheten som en individ kommer i beröring med i sin dagliga verksamhet. Den regionala nivån skall däremot svara mot den variation, vilken har betydelse för de något sällsyntare utflykter i omgivningen som en individ gör, då han till exempel söker sällanköpsvaror, specialistvård eller utflyktsmål vid veckoslutet. Båda nivåerna bör också te sig intressanta ur företagens synpunkt. En förvärvsarbetande individ är intresserad av hur många alternativa arbetsplatser han kan nå från sin bostad. Omvänt har ett företag intresse av att veta hur mycken arbetskraft eller vilket marknadsunderlag som finns inom nära räckhåll. Dessa räjonger har naturligtvis inte en exakt yttre gräns, i varje fall inte i kilometer räknat. Arbetsmarknadsfältet beror på vilka färd1:24

medel, som det finns att välja mellan, och vilka uppoffringar i tid och pengar, som den anställde är beredd att ta på sig. Aktuella data över pendlingen i landet tyder dock på att man schematiskt kan anta, att en bil- eller bussburen person betraktar 30 km som en övre gräns för skälig arbetsresa (Kindahl 1965, Erson 1969). Denna radie får här representera den lokala nivån. Tillämpningen av detta mått innebär naturligtvis inte en rekommendation om att det bör begagnas som något slags planeringsnorm. Ett vägavstånd är ju bara ett ungefärligt närmevärde på det långt viktigare tidsavståndet. Valet av mätyta för den regionala nivån är svårare att motivera och blir därför ännu mera godtyckligt. En aktionsradie på 100 km svarar troligen nära mot maximiavståndet för veckoslutsutflykten. Medianavståndet för stadsbefolkningens omflyttning i landet ligger mycket nära 100 km (Jakobsson 1969, s. 231). Samma radie är dessutom lika med det avstånd inom vilket transporter med lastbil brukar betecknas som lokaltrafik och som omfattar 80 procent av lastbilarnas totala transportarbete (Kritz 1968, s. 30). På dessa grunder väljes 100 km till radie i den regionala mätytan. I vissa beräkningar har som mera begränsat alternativ begagnats en radie på 65 km utan annan motivering än att utjämningen inte drives fullt så långt som då man mäter med den större ytan. 4.3 Totalbefolkningens

lokala fördelning

Den största lokala anhopningen av befolkning i landet är naturligtvis Stor-Stockholm. 1965 fanns det där något mer än 1,2 miljoner invånare inom 30-kilometersräjongen. Därnäst följde i rang en punkt strax öster om Göteborg med 0,6 miljoner invånare samt Malmö-Lund-området med 0,4 miljoner (fig. 10). Sedan är det ett långt steg från dessa högt uppskjutande befolkningstoppar till vad som följer därnäst. En friliggande lokal koncentration på 200 000 invånare förekommer bara på två ställen, nämligen vid inre SOU 1970: 14

undantag av smärre spridda tillväxtöar, beMälaren (Västerås-Köping-Eskilstuna) samt lägna huvudsakligen vid kusten. Söder om i centrala Östergötland (Linköping-Norrkögränsen ökade de lokala arbetsmarknaderna ping). i breda stråk med undantag av spridda Lokala förtätningar på 100 000 invånare minskningsöar. och något däröver förekommer på betydligt De verkligt betydande ökningarna i absofler håll i landet. Först och främst passeluta tal räknat är begränsade till några få ras detta tröskelvärde inom ganska vida zopunkter. Den underliggande sifferkartan viner närmast omkring de tre storstäderna. sar, att Stockholms 30-km-räjong fick ett Södra Uppland, östra Västmanland och tillskott på 100 000 invånare, Göteborgs på norra Södermanland hör dit. Detsamma gäl44 000 och Malmö-Lunds på 35 000. Inre ler västra Västergötland och södra BohusMälardalen ökade som mest med 23 000. län samt praktiskt taget hela Skåne och BleDe registrerade procentuella förändringarkinge fram till Karlshamn. De därefter återna (fig. 12) nyanserar bilden av tillväxten stående, isolerade öarna med 100 000 invånågot. Den största relativa ökningen (15 nare är räknat från söder: södra Vätterprocent) förekom i Stockholmsområdets ytbygden, Östergötland med undantag av södterkanter, såväl norrut i Uppland som söra skogsbygden, centrala Närke (som för övderut i Södermanland, samt i det lappländrigt i mitten uppnår mer än 180 000 invåska gruvdistriktet. En tioprocentig ökning nare), Karlstad, Falun-Borlänge, Gävleinträffade på flera håll, i StockholmsomSandviken och slutligen Sundsvall. rådets mitt, i inre Mälardalen, i mellersta Tröskelvärdet 50 000 invånare överskrids Bohuslän, i Malmö, Växjö, Umeå och inom två stora regionala block, ett centralLuleå. svenskt och ett sydvästsvenskt. I Norrland Alla tre storstadsområdena omges av varförekommer bara smärre spridda öar med sin region med fem procents folkökning. denna folktäthet. I inlandet är det endast Flera andra stråk och punkter nådde samStorsjöbygden, som når upp till mer än ma relativa ökning. Detta inträffade kring 50 000 invånare. De övriga förekomsterna Halmstad, i Kristianstad-Olofström-områligger vid eller nära kusten i nedre Hälsingdet, i ett stråk från Jönköping mot Växjö, i land och östra Medelpad samt vid Umeå, centrala Skaraborgs län och södra VärmSkellefteå och Boden. land, i mitten av Närke, vid Gävle-SandviNorrlands inland och nordöstra Svealand ken samt innanför Skellefteå. Även mellersavviker markant från övriga delar av lanta Gotland fick en något mer än 5-procentig det. Hela området med undantag av cenökning. Då man jämför befolkningsfördeltrala Jämtland samt gruvdistrikten i norr ningen 1960 (fig. 9) med minskningsregiohar mindre än 10 000 invånare inom alla nernas utsträckning (fig. 11 och 12) finner upptänkliga lokala arbetsmarknader, i allman, att det i stort sett är alla de delatmänhet till och med betydligt under. Tätav landet vilkas lokala befolkning låg under heten avtar givetsvis inåt mot fjällen. En 50 000 invånare som utsatts för folkminskså låg folktäthet förekommer ingenstans i ning. Detta gäller hela Norrland och nordsödra Sverige. västra Svealand. Det gäller också östra UppRedan den korta tiden mellan 1960 och land, nordöstra Småland och sydöstra Skå1965 medförde avsevärda förändringar i den ne. Det förekommer också fläckar av lokala befolkningsfördellningen (fig. 11). minskning på några ställen i intervallet 5 0 De stora dragen hos förändringarna framgår 100 000 invånare. Mest anmärkningsvärd redan då man rätt och slätt jämför skillnaär Söderhamn-Bollnäsbygden. I övrigt uppderna i de absoluta talen. En linje från träder sådana fläckar på ett påfallande tydnorra Bohuslän till Gävle delar landet i två ligt sätt i stråk där flera län stöter samstycken med diametralt motsatta kännetecman. Mötesplatsen mellan Uppsala, Västken. Norr om denna gräns minskade de lomanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län kala arbetsmarknaderna över hela ytan med SOU 1970: 14

1:25

Figur 11. Det lokala befolkningsunderlagets absoluta förändringar 1960—1965. Kartan visar totalbefolkningens förändringar i tusental inom den angivna mätytan (r = 30 km). Streckade områden anger befolkningsminskn.ng. Områden med punktmarkering anger att befolkning saknas. Faller ^ « " , n T n d e l p u n k t någonstans inom de streckade arealerna innehöll mätytan färre invånare i y t o an 1960.

1:26

SOU 1970: 14

Figur 12. Det lokala befolkningsunderlagets relativa förändringar 1960—1965. Kartan visar totalbefolkningens förändringar i procent inom den angivna mätytan. Streckade områden anger befolkningsminskning.Områden med punktmarkering anger att befolkning saknas. SOU 1970: 14 3—914025

1:27

GEOGR INST LUND I368

Figur 13. Totalbefolkning 1960. Kartan visar antal invånare i tusental, som från varje punkt i landet kan nås inom 100 km (det regionala befolkningsunderlaget).

1: 28

SOU 1970: 14

Figur 14. Totalbefolkningen 1965. Kartan visar antal invånare i tusental, som från varje^punkt i landet kan nås inom 100 km (det regionala befolkningsunderlaget). SOU 1970: 14

1: 29

Figur 15. Det regionala befolkningsunderlagets absoluta förändringar 1960—1965. Kartan visar totalbefolkningens förändringar i tusental inom den angivna mätytan (r=100 km). Streckade områden anger befolkningsminskning. Områden med punktmarkering anger att befolkning saknas. Faller mätytans medelpunkt någonstans inom de streckade arealerna innehöll mätytan färre invånare 1965 än 1960.

Figur 16. Det regionala befolkningsunderlagets relativa förändringar 1960—1965. Kartan visar totalbefolkningens förändringar i procent inom den angivna mätytan. Streckade områden anger befolkningsminskning. Områden med punktmarkering anger att befolkning saknas. SOU 1970: 14

1:31

är ett sådant område. Örebro läns sydgränser mot Skaraborgs och Östergötlands län är ett annat. Ett tredje är Älvsborgs läns gräns mot Skaraborgs, Jönköpings och Hallands län. Ett fjärde är det hörn, där Hallands, Kronobergs och Kristianstads län möts. Ett femte, slutligen, är den likartade mötesplatsen mellan Kalmar, Kronobergs och Blekinge län. Man kan nog utgå ifrån, att dessa detaljer avslöjar något mer än tillfälligheter. Länsgränserna har under sin långa tillvaro genom summan av förvaltningens åtgärder troligen fått en bortstötande effekt på tätortsbildningen även om den allmänna folktätheten varit förhållandevis hög.

4.4 Totalbefolkningens

regionala

fördelning

16) påverkas naturligtvis mycket starkt av tillväxten i de tre storstadsområdena. Den innebär ju med det sätt att se, som anlägges här, att stora räjonger har fått starkt ökad befolkning inom dagsresans räckhåll. Ökningen är genomgående något över 5 procent i såväl östra Svealand som Göteborgsregionen i vid mening och i Skåne. Den regionala ökningen i Mälardalen är mycket stor i absoluta tal. Den når 160 000 invånare i det inre av området, det vill säga dubbelt så mycket som den mera begränsade Stockholmstrakten hade i lokal ökning. Det får tolkas så, att Stor-Stockholm ingalunda har monopol på tillväxten i östra Svealand. Ökningen faller i precis samma omfattning ut över de andra huvudorterna i regionen. Vid sidan av tillväxten kring de stora polerna finner vi ett sammanhängande ökningsband över mellersta Sverige och västra Sydsverige. Var någonstans man än väljer en ort inom detta band så visar sig befolkningen ha ökat med mer än 20 000 invånare inom 100 kilometers avstånd. På folkminskningssidan ger en jämförelse mellan fig. 11 och 15 situationens huvuddrag. Lokalt sett finns det många små folkminskningsfickor i södra Sverige. När man går över till regional skala försvinner dessa utom vid Kalmarkusten. Gotland, som hade en viss lokal tillväxt kring Visby, förvandlas som helhet till ett regionalt minskningsområde - låt vara att minskningen var ringa. I Norrland medför övergången till regional skala däremot snarare en vidare räckvidd på minskningsytan än vad som gällde i den lokala skalan. De lokala ökningsfickorna kring nedre Norrlands kust förmår regionalt sett inte kompensera den minskning som ägt rum i inlandet. Det är först längre norrut som kustområdenas växtpunkter kunnat uppväga folkminskningen i övrigt.

Då man ser på befolkningens fördelning i ett regionalt perspektiv förloras detaljskärpan. Men huvuddragen blir tydligare och enklare. Även regionalt sett (fig. 14) har Stockholmstrakten landets mest koncentrerade befolkning, men tyngdpunkten förskjuts nu helt naturligt mot inlandet, eftersom först där ett befolkningsunderlag kan fångas upp i alla riktningar. Eskilstuna blir centrum för något mer än 2 miljoner invånare. Den därnäst största regionala koncentrationen har sitt centrum i Boråstrakten och når 1,4 miljoner. Försprånget i förhållande till Skåne är ringa. I trakten av Hässleholm finns det 1,2 miljoner invånare i omgivningen inom en radie av 100 km. Mellan Mälardalen och sydvästra Sverige löper ett brett band inom vilket den regionala folktätheten genomgående når upp över 0,6 miljoner invånare. Tätheten faller sedan snabbt utåt på båda sidor av bandet. Vid Kalmarkusten är värdena nere vid 300 000 invånare. I norr löper motsvarande befolkningströskel från Hälsingland över Siljan till norra Bohuslän. Norrlands inland delas av tröskeln för 100 000 invånare. Detta är tjugo gånger mindre än den högsta 4.5 Tätortsbefolkningens lokala fördelning tätheten i Mälardalen. Skiftningen i regional befolkningskoncenI det följande begagnas folkräkningarnas tättration mellan 1960 och 1965 (fig. 15 och ortsbegrepp, det vill säga den undre grän-

1:32

SOU 1970: 14

(Malmö). Även centrala Östergötland och sen sättes till 200 invånare. Närke liksom södra Vätterbygden hamnade Tätorterna bildar många gånger grupper, i intervallet 5-10 procent. vilkas företag och invånare samverkar med Den största ökningen - mer än 15 provarandra på olika sätt. Först och främst cent - registreras i två ganska stora omförekommer dagligt utbyte av arbetskraft. råden. Det ena av dessa sträcker sig i en Detta gäller särskilt i relationen förort-huvid ring runt Stockholm och omfattar störvudort men också i övrigt. Vidare kan den re delen av Uppland, sydvästra Västmanena orten komplettera vad den andra sakland och östra Södermanland (jfr ° n r e nar i fråga om utbud av varor och tjänster. 1966). Det andra är sydvästsvenskt och går Det är därför befogat att analysera tätortsfrån Vänern över Västergötland och västra befolkningen i landet med hänsyn till lokal Jönköpings län till Kronobergs län, västra och regional förtätning på samma sätt som Blekinge och Östra Skåne med undantag av nyss gjorts med totalbefolkningen. Österlen. Här återspeglas igen den klyvI de övre täthetsskikten dominerar tätning i ett centralsvenskt och ett västsvenskt ortsbefolkningen antalsmässigt i regel så tillväxtbälte, som framkom redan av de abstarkt över övrig befolkning, att det blir soluta tal som angavs i profildiagrammet i mycket liten skillnad på resultatet om man inom pendlingsregionerna summerar den to- fig. 8. Det bör inskjutas, att en tillväxt på mer tala befolkningen eller enbart tätortsbefolkän 15 procent under en femårsperiod anningen. Gränserna för tröskelvärdet 100 000 tyder att saken gäller ett stort antal var invånare ligger på nästan samma ställen för sig ganska små orter. Ju större en tätutom i två områden, nämligen Västergötort redan är, ju svårare får den att nå en land och Skåne, som ännu har en spridd så hög relativ ökning. befolkning av ansenlig storlek. Norrland visar upp ett lapptäcke av växSmåland och norra Halland når i regel lande tendenser under femårsperioden. Tätinte upp till 50 000 invånare i lokal tätortsorternas tillväxttakt har varit hög i östra befolkning 1965 (fig. 18). De enda undanJämtland. Expansionen i Umeå slår igetagen är södra Vätterbygden, Växjö och nom. I övrigt framträder stråket LuleåKalmar. Nordvästra Svealand och inre Piteå-Älvsbyn liksom Arjeplog och KirunaNorrland ligger under 10 000. StorsjöbygMalmberget med ganska höga relativa tillden, som når upp över 10 000 är en helt växttal. isolerad ö. Även kustlandets tätare befolkning delas upp i ett antal fickor. Det mest slående draget i förändringen 4.6 Tätortsbefolkningens regionala mellan 1960 och 1965 (fig. 19 och 20) är fördelning tätortsbefolkningens tillbakagång i NorrTätortsbefolkningens regionala fördelning lands inland. Det är här inte fråga om att 1960 och 1965 framgår av fig. 21 och 22. strödda orter minskat så som skett i södra Fortfarande är all tätortsbefolkning inräkoch mellersta Sverige. Stora regioner har nad ner till orter med 200 invånare. Förförlorat tätortsbefolkning. delningen är naturligtvis i sina huvuddrag De positiva förändringarna kommer fram mycket lik totalbefolkningens inom motsvamest nyanserat, då de mätes procentuellt rande radie (fig. 14). De tre storstadsre(fig. 20). Minst 5 procents ökning är regel gionerna framträder åter som distinkta plasöder om en gränslinje, som går från mellersta Medelpad till norra Värmland. Innan- tåer (något som naturligtvis delvis är en följd av beräkningsmetoden). Det är likväl värt för denna del av landet ligger den maximala tillväxten dock inte i själva storstadsområ- att notera, att toppvärdena dras in mot södra Sveriges mitt: 2 miljoner i trakten av Esdena. Dessa bildar snarare sänkor där tillkilstuna, 1,1 miljoner i trakten av Borås växten understiger 10 procent (Stockholm och 0,9 miljoner i trakten av Hässleholm. och Göteborg) eller ligger strax därintill SOU 1970: 14

1:33

S . W M * ^tortebefolfaiiiig 1960. Kartan visar antal invånare i tusental i tätorter som från varje J punkt i landet kan nas mom 30 km. 1:34

SOU 1970: 14

Figur 18. Tätortsbefolkningen 1965. Kartan visar antal invånare i tusental i tätorter som från varje punkt i landet kan nås inom 30 km. SOU 1970: 14

1:3

Figur 19. Tatortsbefolkningens absoluta förändringar lokalt 1960—1965. Kartan visar tätortsbefolkningens förändringar i tusental inom den angivna mätytan (r = 30 km). Streckade områden anger befolkningsminskning i tätorter. Områden med punktmarkering anger att tätortsbefolkning lokalt saknas. Faller mätytans medelpunkt någonstans inom de streckade arealerna innehöll således matytan färre invånare i tätorter 1965 jämfört med 1960.

Figur 20 Tätortsbefolkningens relativa förändringar lokalt 1960-1965. Kartan visar tätortsbefolkningensändringar i procent inom den angivna mätytan (r=30 km). S t r e c k a d t | t ^ a b S ^ befolkningsminskning i tätorterna. Områden med punktmarkering anger att tatortsbefolkning lokalt saknas. „ Ä_ 1: 37 SOU 1970: 14

GEOGR INST LUND 1P68

Figur 21 Tätortsbefolkningen 1960. Kartan visar antal invånare i tusental i tätorter som från varje J punkt i landet kan nås inom 100 km.

1:38

SOU 1970: 14

Figur 22. Tätortsbefolkningen 1965. Kartan visar antal invånare i tusental i tätorter som från varje punkt i landet kan nås inom 100 km. SOU 1970: 14

1:39

Figur 23. Tatortsbefolkningens absoluta förändringar regionalt 1960—1965. Kartan visar tätortsbefolkningens förändringar i tusental inom den angivna mätytan. Streckade områden anger betolkningsmmskning i tätorterna. Områden med punktmarkering anger att tätortsbefolkning lokalt saknas. Faller matytans medelpunkt någonstans inom de streckade arealerna innehöll således mätytan färre invånare i tätorter år 1965 jämfört med år 1960.

GEOGR INST LUND 1968

Figur 24. Tätortsbefolkningens relativa förändringar regionalt 1960—1965. Kartan visar tätortsbefolkningens förändringar i procent inom den angivna mätytan. Streckade områden anger betolkningsminskning i tätorterna. Områden med punktmarkering anger att tatortsbefolknmg lokalt saknas. SOU 1970: 14

1:41

Siffermässigt finns det vissa mycket distinkta skillnader mellan den regionala fördelningen av tätorts- och totalbefolkningen. Inom de tätast befolkade regionerna präglas bilden nästan helt av tätortsbefolkningens massa. Men mera perifert - och alldeles särskilt i Norrland - är balansen antalsmässigt mera jämn mellan den befolkning, som är koncentrerad i tätorter och den som är utspridd i glesbygd. Den växlande proportionen mellan tätorts- och glesbygdsbefolkning behandlas mera ingående i nästa avsnitt. Tätortsbefolkningens regionala förändringar mellan 1960 och 1965 följer ett mycket klart geografiskt mönster (fig. 23 och 24). En ökning på 10 procent kan betraktas som ung:färligt riksgenomsnitt för tätortsb;folkningms allmänna ökning under femårsperioden. D;t framgår, att hela m:llersta och södra Sverige låg högre än detta genomsnitt med norra Kalmar län och angränsande del av södra Östergötland som största undantag. Hela Norrland låg däremot under riksgmomsnitt.t med norra kustlandet som största undantag. Denna regionalisering av den totala tätortsutvecklingen stämmer väl överens med fördelningen av m:ra och mindre expansiva större tätorter enligt fig. 4 och 5.

1:42

SOU 1970: 14

5 Urbaniseringsgradens geografiska variationer

5.1 Hela landet Tätortsbefolkningens andel av totalbefolkningen - eller om man så vill »urbaniseringsgraden» - varierar naturligtvis, som redan observerats, mellan landets olika delar. Det finns dock inget entydigt sätt att bestämma denna variation. De siffror man får fram påverkas av vilket slags territoriell bas, som man lägger till grund för beräkningen. Om man väljer länen till enheter kommer värdena för 1965 att ligga mellan 47 och 95 procent. Dessa tal beskriver ytterlighetsfallen Gotlands län och Stockholms stad med län. Om man väljer så små enheter som kommunerna, kommer värdena att spridas över praktiskt taget hela intervallet mellan 0 och 100 procent. Det viktiga i detta sammanhang är att man jämför landets olika delar på ett fullt likformigt sätt. De administrativa områdena lämnas därför därhän, eftersom de inte kan uppfylla detta villkor. I stället väljes geometriskt definierade mätytor, som dessutom skjutes i små steg över landet med en betydande grad av övertäckning mellan angränsande beräkningslägen. Denna metod befriar bilden från de tillfälliga anomalier, som fasta områdesgränser så lätt ger upphov till. Genom val av en mätyta med 30 kilometers radie anknytes beräkningarna direkt till den föregående framställningen av befolkningsfördelningen i lokalt perspektiv.

Som tidigare nämnts finns det skäl att anta, att denna yta ungefärligen svarar mot en pendlingsregion för en bilburen befolkning. När man uttrycker tätortsbefolkningens andel av totalbefolkningen med hänsyn till denna basenhet får man fram variationen i vad man skulle kunna kalla den »lokala» urbaniseringsgraden. Det är också i konsekvens med den tidigare framställningen att beräkna en annan variant av urbaniseringsgraden med en basenhet av »regional» räckvidd. En mätyta med 100 kilometers radie ger emellertid i detta fall en synnerligen onyanserad bild, varför också en något mindre vidsträckt version med 65 kilometers radie införes. Den »regionala» urbaniseringsgraden kommer därmed att framträda i två avfattningar. Den lokala urbaniseringsgraden har beräknats på grundval av såväl 1960 som 1965 års data, den regionala likaså. Då skillnaderna beträffande regional urbaniseringsgrad är tämligen små, redovisas dock här endast 1965 års situation. Tätortsbefolkning definieras som i folkräkningarna, dvs. alla agglomerationer tas med ner till invånarantalet 200. Den lokala urbaniseringsgraden (fig. 25 och 26) avtecknar sig som mycket mera skiftande än den regionala (fig. 27 och 28). I ingetdera fallet motsvarar riksgenomsnittet den areellt sett mest typiska situationen. Det ter sig naturligt att dela landet i en nordlig och en sydlig halva med olika ka-

OU 1970: 14 4—914625

li 43

Figur 25. Lokal urbaniseringsgrad 1960. Kartan visar tätortsbefolkningens andel av totalbefolkningen inom den angivna mätytan ( (r = 30 km).

44 SOU 1970: 14

Figur 26. Lokal urbaniseringsgrad 1965. Kartan visar tätortsbefolkningens andel av totalbefolkningen inom den angivna mätytan (r = 30 km.) SOU 1970: 14

1:45

Figur 27. Regional urbaniseringsgrad 1965. Mätytans radie 65 km.

1:46

SOU 1970: 14

Figur 28. Regional urbaniseringsgrad 1965. Mätytans radie 100 km. SOU 1970: 14

1:47

hög urbaniseringsgrad \

lokalt regionalt

OCh r e g i o n a l t 1 9 6 5 S"Ä°n^,^ (tätortsbefolkningen utgör mer an 75 procent av totalbefolkningen inom 30 resp. 65 km radie).

1:48

SOU 1970:14

låg urbaniseringsgrad lokalt regionalt

Figur 30. Områden med låg urbaniseringsgrad lokalt och regionalt 1965 (tätortsbefolkningen utgör mindre än 50 procent av totalbefolkningen inom 30 resp. 65 km radie). SOU 1970: 14

1:49

Tabell 3. Mätpunkternas procentuella fördelning på »urbaniseringsgradei». Lokalt, 30 km

Regionalt , 65 km

Regionalt , 100

grad 1960, 0/O/

S.Sv

N.Sv

S.Sv

N.Sv

S.Sv

N.Sv

0— 9 10—19 20—29 30—39 40—49 50—59 60—69 70—79 80—89 90—

1 2 4 7 14 18 20 19 10 5

24 7 12 16 12 11 9 6 2 1

12 4 8 17 18 20 12 5 1 3

0 0 0 1 2 11 35 39 7 5

4 3 6 14 20 22 20 4 6 1

0 0 1 4 6 18 26 32 8 5 100

raktär. Gränsen går ungefär över mellersta Hälsingland och norra Dalarna. Söder om denna gräns är urbaniseringsgraden både lokalt och regionalt i stort sett högre än 50 procent. Områden med urbaniseringsgrader på mer än 75 procent är rikligt företrädda. Norr om gränsen gäller motsatta förhållanden. Att märka är dock, att i norra Sverige enstaka tätorter, som inte behöver vara särskilt stora i absolut mening, kan skapa en hög urbaniseringsgrad omkring sig inom ett vidsträckt område på grund av sitt isolerade ödemarksläge. Tab. 3 visar hur de 1 259 mätpunkterna fördelar sig procentuellt på skilda urbaniseringsgrader. Den ger således en ungefärlig föreställning om hur urbaniseringen faller ut över landets yta. Vad man främst lägger märke till är den genomgående stora skillnaden i typvärdenas läge i södra jämfört med norra Sverige. Den lokala urbaniseringsgraden har inte ändrat sig mycket i sina huvuddrag mellan 1960 och 1965 (fig. 25 och 26). I detaljförskjutningarna märks framförallt den förenkling av bilden, som inträtt i en båge från Mälaren över södra Dalarna till Gästrikland. Denna region bildar nu det ytmässigt största sammanhängande området i landet inom vilket tätortsbefolkningen lokalt sett utgör mer än 75 procent av totalbefolkningen. Det kan ha ett visst intresse att jämföra hur urbaniseringsgradens extremvärden upp1: 50

km

träder då man för ihop den lokala och regionala skalan (inom 65 kilometers radie). För detta ändamål definieras en urbaniseringsgrad liggande högre än 75 procent som hög och lägre än 50 procent som låg. 1965 års värden begagnas. På en gång lokalt och regionalt hög urbaniseringsgrad (fig. 29) uppträder i Mälardalen och Närke, Gävletrakten, centrala Östergötland, Göteborgstrakten, västra Skåne samt omkring Kiruna och Malmberget/ Gällivare. I ytterkanterna av samma områden blir också den regionala urbaniseringsgraden hög utan att den lokala är det. Enbart lokalt hög urbaniseringsgrad uppträder i enstaka fall i områden, som ligger i direkt anslutning till de nyss nämnda regionerna. Mera isolerade från dessa är de arealer, som ligger kring Jönköping, Siljan, Sundsvall och Umeå. Vi har här att göra med ganska stora städer eller tätbygder som ligger något isolerade från landets befolkningsmässiga tyngdpunkter. Den låga urbaniseringsgraden har sitt huvudområde i Norrland (fig. 30). Där utmärkes inlandet av såväl lokalt som regionalt låg urbaniseringsgrad. Detsamma gäller de västra remsorna av Dalarna och Värmland samt norra Dalsland och Bohuslän. Till denna region ansluter sig direkt en randzon med endast lokalt sett låg urbaniseringsgrad. Det finns inte någon regionalt sett låg urbaniseringsgrad i södra och östra Sverige. Däremot framträder några stråk med lokalt SOU 1970: 14

Befolkn.

Hgur 31. Befolkningens omfördelning i förhållande till landytan inom område i västra Småland mellan 1940 och 1960. Kurvorna visar vid de båda tidpunkterna hur stor andel av befolkningen som bebodde viss andel av ytan. Data från Jakobsson 1969. låg urbaniseringsgrad, nämligen sydöstra Skåne och vissa partier av Smålands gränsbygder. Det bör till slut också påpekas, att det särskilt i Norrland finns fläckar vars regionala urbaniseringsgrad är låg men vars lokala inte är det. 5.2

över 40 procent av all omflyttning varit kortare än 5 km. I fig. 31 utföres en vidare analys av hur befolkningens fördelning över ytan ändrat sig med tiden. I diagrammet jämföres hur stor andel av befolkningsn som upptar viss andel av ytan. Vid en fullständigt jämn befolkningsfördelning över ytan skulle varje tillskott i yta gett samma tillskott i befolkning, vilket vill säga att värdena följt diagonallinjen. Det finns visserligen inga precisa data bearbetade med vilka saken kan beläggas, men det är likväl troligt, att den situationen tillnärmelsevis rådde vid seklets början. Sedan dess har en allt större del av befolkningen fördelat sig på en allt mindre del av ytan. 1940 kunde man avgränsa halva befolkningen inom 20 procent av ytan. 1960 kunde samma sak göras inom bara 10 procent av ytan. Den totala folkmängden ändrade sig däremot föga. Det kan tillläggas, att köns- och åldersfördelningen framträder som ganska annorlunda inom de centrala och perifera partierna av området. De senare har underskott på kvinnor och stor andel åldringar. Man kan förutsätta, att samma lokala förlopp i stort sett har upprepat sig på analogt sätt inom alla delar av landet.

Bygdeutvecklingen 5.3 Glesbygdens

Sammandragningen av befolkningen till agglomerationer har haft ett förlopp, somi avtecknar sig på samma sätt i vilken skalai man än väljer att se saken, från storstadsbildningen på det nationella planet ner till1 uppkomsten av de små hussamlingarna vidl vägskälen på det lokala. På det sättet har: varje landsdel i sin skala upprepat vad somi skett inom landet som helhet. Jakobsson (1969) har med ett exempel in i minsta detalj visat hur omproportioneringen mellan glesbygd och tätorter hittills gått till från 1940 till 1960 inom ettt av de mera glest befolkade områdena i södra Sverige. Redan inom denna begränsadee areal med omkring 20 000 invånare finnss det en hierarki av tätorter och tätortsembryon, som sugit upp folk från sin närmaste omgivning. Jakobsson beräknar, att:t SOU 1970: 14

funktionella

urbanisering

Den förut framtagna totalbilden av befolkningens fortgående koncentration består naturligtvis av flera komponenter. Inget försök har gjorts att sortera upp dessa för hela landet. Det är för övrigt tveksamt, om det ännu så länge går att göra det annat än genom intensivstudier i stickprovsområden. På tillväxtsidan svarar tätorternas befolkningsökning naturligtvis för huvuddelen av koncentrationen. På återtågssidan svarar jord- och skogsbrukets omläggning lika självklart för huvuddelen av glesbygdens ytterligare uttunning. Men det förekommer också andra förlopp, som hjälper till i ena eller andra riktningen. Det finns tätorter som minskar befolkningsmässigt, särskilt de smärre och lägesmässigt isolerade. Å andra sidan pågår det omkring de större tätorterna

1:51

en funktionsförvandling av existerande glesbebyggelse och en viss tillväxt av ny sådan utan att den därför är tätortsbildande. Lewan (1967) har i en studie över Skåne i detalj visat hur avståndet till större centra påverkar glesbygden. I en bred inre zon förekommer spridd nybebyggelse trots myndigheternas rätt uppenbara strävan till koncentration i tätorter. De boende i de nyuppförda bostäderna är i viss utsträckning tillilyttare, som kommit såväl inifrån de stora arbetsorterna som utifrån mera avlägsen landsbygd. I denna inre zon moderniseras äldre bebyggelse grundligt. Fritidsbebyggelse övergår i stor utsträckning till permanent användning. Nybebyggelsen minskar längre ut från huvudcentra. Den existerande agrara bebyggelsen konserveras dock genom att invånarna växlar yrke och övergår till pendling. Först helt utanför pendlingsområdet överges den gamla bebyggelsen eller rustas upp för fritidsändamål. Den nybebyggelse som förekommer här utanför de mindre tätorterna avser nästan uteslutande fritidshus.

1:52

SOU 1970: 14

6 Sammanfattande kommentar

Areellt sett har folkökningen varit begränsad till ganska små områden, medan folkminskningen har haft en vidsträckt utbredning. De folkmängder som berörts av olika förändringstendenser står emellertid inte i direkt utan snarare i omvänd proportion till ytorna. I tab. 4 har Sveriges hela befolkning fördelats på täthetszoner med hänsyn till den lokala skalan. Såväl absoluta som relativa tal ges för både 1960 och 1965. Sambandet mellan allmän befolkningstäthet och förändringstendenser är ganska tydligt. Den mängdmässigt omfattande minskningen av befolkningen ligger inom de lägre täthetszonerna, medan ökningen faller inom de högre. Omkring en femtedel av landets befolkning finns inom den stora minskningszon som har sin övre täthetsgräns vid 50 000 invånare inom 30 kilometers radie. Den

följande, något tätare befolkade zonen, som innefattar en fjärdedel av befolkningen, bildar en vridpunkt i systemet. Där förekom en viss absolut tillväxt, men inte större än att slutresultatet blev en andelsminskning. I återstående zoner med ytterligare högre täthet är folkökningen kraftig, räknat såväl i absoluta tal som andelsmässigt. Den lokala täthetsgränsen 100 000 invånare innefattade uppåt räknat 50 procent av landets befolkning 1960 och 55 procent 1965. Detta måste anses.som en mycket stor omfördelning av befolkningsandel på så kort tid som fem år. Tab. 5 anger omfördelningen sedd i regional skala (radien 100 km). När mätytan får en sådan omfattning, framträder inte längre något alldeles enkelriktat samband mellan befolkningsunderlag och utvecklings-

r å d / / 4. Sveriges befolkning fördelad på täthetszoner 1960 och 1965 (från Öberg 1969). Totalbefolkningens fördelning inom respektive zoner Täthetszonen las klassgränser (grundade på totaiberoiKn. i iuuu-tai inom radien 30 km) 0— 10 10— 50 50— 100 100— 200 200— 400 400— 800 800—1 600 Summa

SOU 1970: 14

i 1000-tal

i procent

233 1 462 1 906 1 664 473 557 1 142

232 1 294 1 932 1 862 456 709 1 231

7 437

7 716

3 20 26 22 6 7 15 100

3 17 25 24 6 9 16 100

1: 53

Tabell 5. Sveriges befolkning fördelad på täthetszoner 1960 och 1965 (från Öberg 1969). Totalbefolkninge is fördelning inom respektive zoner Täthetszonem as k assgränser(grunc lade på totalbefolkn. i mr\n t»i inom radien ] 00 k m) 0— 10 10— 50 50— 100 100— 200 200— 400 400— 800 800—1 600 1 600—

i 1000-tal

i Drocent

4 71 134 506 705 1 581 2 910 1 526

5 51 158 476 690 1 544 3 004 1 788

0 1 2 7 9 21 39 21

0 1 2 6 9 20 39 23

Summa 7 437

7 716

tendenser. Som man kan se vid en jämförelse mellan fig. 14 och 15 eller 16 slår den vidsträckta regionala minskningen i Norrland igenom i alla de täthetszoner, som uppträder där. Ännu i zonen 400-800 000 invånare, en zon som är nästan helt begränsad till mellersta och södra Sverige, förekom en svag folkminskning. Först i täthetszonerna över 800 000 får den absoluta ökningen betydande omfattning. Den rör sig om mer än 350 000 personer i ett brett band från Stockholm över Göteborg ner till Skåne. Inom detta regionalt starkt växande band bor något mer än 60 procent av landets befolkning. Kartmaterialet och de nyss anförda siffrorna visar tillsammantagna att de geografiska befolkningsförskjutningarna i Sverige har kännetecknats av en dubbel polarisering. Å ena sidan fanns det skarp motsättning mellan avfolkningen i Norrland och nordvästra Svealand och befolkningstillväxten i centrala och södra Sverige. I norr fanns bara få och spridda tillväxtöar vid kusten. I söder fanns bara mindre avfolkningsöar, av vilka nordöstra Småland var särskilt framträdande. Å andra sidan har det pågått en intern polarisering inom det södra tillväxtområdet, en klyvning av befolkningsfördelningen i en östlig och en sydvästlig del. Den östliga består av Mälar-Hjälmarregionen; den sydvästliga av ett brett stråk över Götalands västra halva. Det framgår också av täthetsberäkning1:54

arna, att urbaniseringen i Sverige har en blygsam omfattning sedd i ett europeiskt perspektiv. Det må vara att vi räknar tre fjärdedelar av befolkningen till tätorterna och därmed kan hänföra oss till de högt urbaniserade nationerna i den internationella statistiken. Men alla våra storstäder är ganska små efter utländsk måttstock. De övriga större orterna är dessutom spridda över ett vidsträckt territorium. Att som mest kunna samla ihop bara något mer än 2 miljoner invånare inom en så stor radie som 100 km är verkligen inte mycket jämfört med situationen i mellersta och västra Europa. Det är viktigt att slå fast detta för att redan från början rycka undan grunden för obefogade jämförelser med andra länder. Vi har ingenstans deras storstadsproblem. Detta innebär att det i princip finns goda chanser att undvika dem. De har ingenstans våra glesbygdsproblem. Hur man än avgränsar en region ute i Europa (utom i de skotska högländerna) innehåller de alltid åtminstone en resurs i riklig mängd: befolkning. Med denna förutsättning är det helt givet, att man aldrig behöver ta med den totala och definitiva avfolkningen bland framskrivningsalternativen. Att planera för människor och att planera för ländernas regioner är en och samma sak. Hos oss är det inte säkert så. Det kan vara så att önskan att se framåt för människornas räkning måste leda till att en och annan region tills vidare måste lämnas outnyttjad för permanent bosättning. SOU 1970: 14

Litteratur

register över Sveriges församlingar och tätAuerbach, F., Das Gesatz der Bevölkerungsorter (stencil). Uppsala-Lund 1964. konzentration. Petermanns Geogr. MitteilNorborg, K., Jordbruksbefolkningen i Sverige. ungen 1913. Regional struktur och förändring under 1900Berry, B., City size distributions and economic talet. Lund 1968. development. Economic Development and Norling, G., Glesbygdsbefolkningens uttunning. Cultural Change, 9, 1961. Forskningsrapporter från Kulturgeografiska Enequist, G., Tätorterna i Sverige 1960-65. institutionen i Uppsala 1968. Ymer 1969. Norling, G.,-Jeansson, N. R., TätortsstatisErson, O., Arbetsresor och sysselsättning. Glestik och urbanisering i Sverige 1960-1965. bygdsforskningen, rapport nr 91 (stencil). Statistisk Tidskrift, Nr 3, 1967. Umeå 1969. Ohre, M., Förorter i Mälar-Hjälmarområdet. Fuchs, V. R., The Service Economy. National Geografiska Regionstudier, Nr 3. Uppsala Bureau of Economic Research 1968. 1966. Hedbom, O. - Norling, G. - Pålsson, E. Befolkningens fördelning 1960 i Sverige. StockTryggveson, R., Urbanisering och tätortsutholm 1964. veckling 1951-1960. Demografiska underHägerstrand, T. - Moden, S. - Rystedt, B., Atlas sökningar. Lund 1967. över befolkningsunderlag och lägesprofiler. Wärneryd, O., Interdependence in Urban SysUrbaniseringsprocessen nr 1 och nr 5 (stentems. Göteborg 1968. cil). Lund 1967. Öberg, S., Total- och tätortsbefolkningens förHägerstrand, T., Urbaniseringszoner. Urbaniändringar 1960-1965. Urbaniseringsprocesseringsprocessen nr 15 (stencil). Lund 1968. sen nr 25 (stencil). Lund 1969. Jakobsson, A. Omflyttningen i Sverige 19501960. Komparativa studier av migrationsfält, flyttningsavstånd och mobilitet. Lund 1969. Kindahl, J. De anställdas dagliga resor till arbetet. AMS, Medd. fr. utredn.byrån, N r 18, 1965 (stencil). Kritz, L., Godstransporternas utveckling i Sverige 1950-66 med utblick mot 1980. Industrin Utredningsinstitut 1968. Lampard, E. E., The evolving system of cities in the United States: Urbanization and economic development. Issues in Urban Economics (ed. Perloff, H. S., and Wingo. L., Jr.). Resources for the Future 1968. Lewan, N., Landsbebyggelse i förvandling. En studie av utvecklingen i Skåne sedan 1910 med särskild hänsyn till arbetstillfällenas omfördelning. Lund 1967. Micklander, A.- Torstensson, I., KoordinatSOU 1970: 14

1:55

Bilaga 2 Glesbygdens servicenät En preliminär redogörelse Erik Bylund — Gösta Weissglas

2:1

Innehåll

Inledning

5 Kapitel 1 Förändringen av befolkningens regionala struktur

7 Kapitel 2 Tätortsstrukturen 2.1 Hur stora är tillväxtpolerna? . . . 2.2 Frågan om lägsta tätortsnivå . . .

10 10 12

Kapitel 3 Basorternas storlek 3.1 Tröskeltalet 3.2 Nivåkriterier 3.3 Tröskelberäkningarna 3.4 Basorternas storlek 3.5 Basorterna

16 16 17 18 22 27

Kapitel 4 Klassning av glesbygdsområdena 4.1 Valdistriktsindelningen 4.2 Andelen åldringar i valdistrikten . 4.3 Centralitetsmätning på valdistrikt . 4.4 Service-Lägeskarakteristika för valdistrikten 4.5 Variablerna. Nivåkriterier för den översta klassen. Klassningsschema Tabell 12 Sammanfattning av klassningarna Kall- och litteraturförteckning . . . . KARTA över Valdistrikten i W—BD län KARTA över Service-Lägeskarakteristika för valdistrikten i W—BD län SOU 1970: 14 5—914625

31 31 32 36 40 42

52 78 81 83 2

Inledning

De aktuella och omdiskuterade planeringsproblemen i vårt land rör sig i hög grad om de två motsatta polerna i det spänningsfält, som det moderna samhället utgör: storstaden och glesbygden. De krafter som styr samhällsprocessen åstadkommer dels förtätning av befolkning och bebyggelse - urbanisering, dels uttunning - areell glesbygdstillväxt. Vi finner alltså två olika regionala effekter som en funktion av de ekonomiska förändringarna i samhället. Man skulle kunna tala om en ekonomisk expansion med regional koncentration, urbaniseringen, och en ekonomisk kontraktion med regional utvidgning av glesbygden. Glesbygdstillväxt kan emellertid också uppträda vid ekonomisk expansion som ett resultat av en ekonomisk strukturrationalisering. Eftersom struktur- och även driftsrationaliseringarna inom de areella näringarna friställt arbetskraft i mycket stor omfattning och samtidigt industri- och, särskilt, servicesektorerna inom ekonomin expanderat, har det svenska näringslivet ändrat karaktär från i huvudsak areellt till i hög grad punktuellt bedriven produktion och verksamhet. De agglomerativa krafterna måste idag betraktas som synnerligen starka. Företagens ansträngningar att uppnå stordriftsfördelar, att minimera avstånd och kostnader för nödvändiga transporter och kontakter, att dra fördelar av s. k. external economies etc. har vid lokaliseringsavgöranSOU 1970: 14

den premierat allt större orter, vilka därigenom sugit till sig merparten av flyttarna. Även om det under expansionen i urbaniseringsområdena ofta uppträder eftersläpningseffekter inom servicesektorn - servicen hinner inte byggas ut i tillräckligt snabb takt - kan befolkningen där åtnjuta ett växande och allt mer differentierat serviceutbud. Utvecklingen i glesbygden är den motsatta. Till en början uppstår genom utflyttningen en överkapacitet av serviceutbud i avfolkningsområdena, men utvecklingen går där mot ett accelererat servicebortfall. Detta leder tillsammans med den starka deformationen av ålderspyramiderna i stora områden till en allvarlig försämring av levnadsbetingelserna för de kvarboende. I sin tur leder detta till ytterligare avfolkning. Detta förhållande gäller givetvis inte enbart glesbygden utanför serviceorterna. Avfolknings- och serviceproblemen är i hög grad aktuella även i tätorter, både mindre och medelstora, vilka utgör servicecentra för glesbygdens befolkning. Vid en stark utflyttning från ett glesbygdsområde blir befolkningsunderlaget för olika slag av serviceanordningar i dessa orter allt mer otillräckligt trots att folkmängden inom tätorterna som sådana hittills kanske inte har minskat. I ett glesbygdsområde med fortgående avfolkning försämras således oavbrutet olika slag av service, och därigenom minskar även välståndet - om man med välstånd menar 2:5

inte bara individernas faktiska inkomst utan också den totala mängd av tjänster, kontakter och trivselfaktorer, som står människorna till buds. Det saknas en allmänt vedertagen definition av begreppet glesbygd. Det statistiska begreppet avser som bekant de områden som faller utanför de formella tätorterna. Denna definition är otillfredsställande, då ju även tätorter som framhållits kan utgöra integrerade delar av glesbygd. Vi har föredragit att använda begreppet glesbygd i en vidare bemärkelse. Glesbygd ser vi som ett relativt begrepp omfattande en skala från i princip högsta glesbygdsgrad/lägsta urbaniseringsgrad till lägsta glesbygdsgrad/högsta urbaniseringsgrad. Alternativt kan man tala om isoleringsgrad. Ett av syftemålen med de glesbygdsundersökningar, som bedrivs med medel från Riksbankens Jubileumsfond vid Geografiska institutionen vid Umeå universitet, är att identifiera glesbygdsområden m:d olika isoleringsgrad. Förändringsförloppet mot ökad isoleringsgrad, m. a. o. kontr: ktionsprocessen, skall om möjligt så småningom även matematiskt modellformuleras. Motivationen för en »sammanknytande» matematisk modellformulering är det ökade behovet av kunskap om kontraktionens struktur och påverkbarlut. Förhoppningsvis skulle man som slutresultat kunna erhålla en rumslig prognosmodell för fritt valda värden på handlingsvariablerna, t. ex. insatser i form av lokaliseringsmedel ( = »planeringsmodell»).

De arbeten som här skall redovisas berör i huvudsak servicesidan i glesbygdsproblematiken. Vi har där bl. a. sökt ge svar på två frågor. Hur stor skall en ort i undersökningsområdet vara för att kunna fungera som baspunkt för serviceutbudet? Hur skall man kunna klassificera delområdena så att en relevant beskrivning av områden på låga nivåer i områdeshierarkin skall kunna göras och en bedömning kunna göras av dessa delområden i förhållande till varandra? De g momförda undersökningarna har dels lett fram till att vi ansett oss kunna sätta en undre generell gräns för storleken på en serviceort och d_ls till konstruktionen av olika system för att kunna klassific.ra valdistrikten, vilka ingår som minsta d.lområden i undersökning_n. Värdena från klassningen av valdistrikten finns redovisade i tabellen. I anslutning till tabellerna finns två kartor, en över valdistrikten och en över den klassning som presenterats i rapport nr 8. Mat.rialet i rapporterna 3 och 5 har utarb.tats tillsammans med forskarassistent Olof Erson, och rapport 4 tillsammans med pol. mag. Berndt Öquist. Analysen av den sociologiska delen av glesbygdsundersökningen har utförts av universitetslektor Torsten Åström. Undersökningarna har av här ej redovisade - främst arbetstekniska - skäl kommit att i huvudsak begränsas till de fem norrlandslänen samt Kopparbergs län.

Arbetet är långt ifrån avslutat; det fortgår och kommer att så göra de närmaste två åren. Detta innebär självklart, att den följande redogörelsen endast kommer att behandla vissa delar av hela det forskningsprojekt, som tagits upp vid Geografiska institutionen i Umeå. Materialet till vår redogörelse har till största d.len tidigare publicerats i en stencilerad rapportserie, »Glesbygdsforskningen», och dessa rapporter kommer i det följande att refereras till som »rapport nr...». För uppgifter rörande källor och litteraturhänvisningar hänvisas till rapportserien. 2:6

SOU 1970: 14

1 Förändringar av befolkningens regionala fördelning

Det har bl. a. av Hägerstrand påpekats, att så som urbaniseringsprocessen förlöpte i sin tidigare fas innebar den inga drastiska tyngdpunktsförskjutningar av befolkningen. I stort sett kunde landsdelarna behålla sina relativa andelar av rikets befolkning ända fram inpå 1950-talet. Djt vill med andra ord säga, att tätortsexpansionen hade ett i överraskande hög grad decentraliserat förlopp. En mängd små och medelstora tätorter utvecklades över hela landet. De sög upp arbetskraftsöverskottet från landsbygden i närheten och kunde alltså bära upp olika landsdelars befolkningsnumerär så att inga större relativa förändringar av befolkningsfördelningen skedde. Dock innebar stockholmsområdets tillväxt att områdets relativa andel av Sveriges befolkning allt mer ökade på i första hand sydöstra Götalands och Värmlands-Dalarnas bekostnad. Norra Norrland t. o. m. ökade sin andel något fram till 1940-talet. Sedan dess har koncentrationstendenserna förstärkts och de små tätorterna håller på att förlora sitt underlag; tillskottet från den omgivande landsbygden minskar starkt genom den långtgående avfolkningen därifrån. Landsbygden har i stora delar av landet blivit glesbygd och tätorterna i denna rycks nu in i avfolkningsprocessen. Särskilt för norrlandslänens vidkommande kom omsvängningen sent men blev desto mer drastisk. Den tidigare stadiga folkökningen där förbyttes under 1950- och SOU 1970: 14

60-talen i folkminskning. Jämtlands län drabbades av minskning för första gången 1955, Västernorrlands län 1958 och Västerbottens län 1960. För Norrbottens del har det stora födelseöverskottet inneburit, att länet undgick folkminskning längre än de övriga länen, eller till 1964. En viss återhämtning under baisseåren 1966-67 kan inte ändra intrycket av att avfolkningen sedan dessa år fått en permanent karaktär i dessa län liksom redan tidigare i Kopparbergs och Värmlands län. Gävleborgs län bryter sig ut ur denna bild beroende på gästrikedelens näringslivsmässiga anslutning till Mellansverige. Länets demografiska utveckling har under lång tid uppvisat årliga variationer i befolkningstalet, än ökning än minskning, bestämt av konjunkturerna i GävleSandvikens-området. Hälsingedelen däremot befinner sig sedan länge i en stadig regress. Enligt Länsplanering 67 (se ARP-rapporten) torde denna utveckling komma att fortgå under 70-talet. Den procentuella befolkningsförändringen per 5-årsperiod 19651980 förväntas anta följande värden för de 7 »skogslänen»: S -0,2, W -1,6, X -2,0, Y -0,3, Z -4,9, AC + 2,2, BD -9,3. Till Västerbottens plusvärde torde man kunna ställa sig mycket tveksam. En eventuell positiv utveckling förefaller bli helt beroende av i vilken takt utvecklingen i Umeåområdet som en följd av universitetsexpansionen kommer att gå och vidare av om industriutvecklingen i Skellefteådistriktet kan bli

2:7

Tabell 1. Andel (%) av Sveriges bef.

Bef. utveckling 1940—1969 Index 1940=100 1641 143 1 1321

Län och läns grupper

31/12—40

1/1—69

Andelsskillnad 1940—69

1. AB O M Summa

13,8 7,6 8,3 29,7

18,1 8,8 8,8

+ 4,3 + 1,2 + 0,5

35,7

+ 6,0

2. C D T U

2,2 3,0 3,5 2,7

2,6 2,9 3,4 3,2

+ 0,4 —0,1

Summa

11,4

12,1

3. E F G H I K L Summa

4,9 3,8 2,4 3,6 0,9 2,3 3,9 21,8

4,7 3,8 2,1 3,0 0,7 1,9 3,3

—0,3 —0,6 —0,2 —0,4 —0,6

19,5

—2,3

4. N P R Summa

2,4 5,2 3,7

2,3 4,9 3,3

—0,3 —0,4

11,3

10,5

—0,8

4,2 3,9 4,3 4,3 2,2 3,5 3,4

3,6 3,5 3,7 3,5 1,6 3,0 3,3

—0,6 —0,4 —0,6 —0,8 —0,6 —0,5 —0,1

107 113 107 100 92 107 120

25,8 100,0

22,2

—3,6

100,0

±0,0

6 371 432

7 941 600

5. S W X Y Z AC BD Summa Tot. bef.

—o,i

+ 0,5

150] 120 120 151 1

+ 0,7 —0,2

±0

—o,i

118 1261 108 105 92 104 106

119 118 108

= över riksgenomsnittet. gynnsammare än under de senaste åren. Utvecklingen i Gävleborgs län kommer i sin tur att bestämmas av industrien i GävleSandviken. Det förtjänar att påpekas att utanför skogslänen endast Gotlands län noterar minussiffror för perioden 1965-1980, enligt länsplanering 67. Rikssiffran är + 4,9. Toppvärdena noteras för C-län + 14,2, ABlän + 9,0, M-län + 8,9, N-län + 7,7 och O-län + 6,9 samt U-län + 6,6. Siffrorna antyder en fortsatt tyngdpunktsförskjutning av befolkningen mot storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö.

2:8

Den procentuella befolkningsfördelningen läns- och landsvis 1870-1980 redovisas i ARP-rapporten, till vilken hänvisas. Här skall endast kompletterande data för perioden 1940-69 lämnas i tab. 1. Indelningen i landsdelar följer ARP med undantag av E-län, som förts till länsgrupp 3, beroende på att länets befolkningsutveckling närmast ansluter till denna grupps. Skogslänen har vidare sammanförts till en grupp. Som synes har under perioden endast 4 län ökat sin procentuella andel av Sveriges befolkning med en halv procentenhet SOU 1970: 14

eller mer. Stockholms län dominerar stort med + 4 procentenheter; därnäst kommer O-län med 1 enhet samt M-län och U-län med en halv. C-län når upp till + 0,4. Notabelt är att samtliga övriga län noterar minussiffror eller ± 0 (F-län). Stockholms »ansvar» för tyngdpunktsförskjutningen av befolkningen är påtagligt, även om också Göteborg, Malmö och Västerås betytt en del. Skillnaden 1940-1969 uttryckt i indextal, som visar den procentuella utvecklingen av befolkningstalen länsvis (se tabellen) antyder samma tyngdpunktsförskjutning. Den fortsatta utvecklingen, som enligt Länsplanering 67 torde komma att fortsätta på samma sätt som hittills, redovisas i ARPrapporten.

SOU 1970: 14

2 Tätortsstrukturen

2.1 Hur stora är tillväxt polerna?

evidence suggests that the minimum is probably somewere around 30,000».! Det kan erinras om att Guteland i sin rapport om den lokaliseringspolitiska stödverksamheten finner, att speciell uppmärksamhet bl. a. kan riktas mot »regionerna med mer än 40 000 invånare, eftersom dessa kan sägas utgöra ett lämpligt underlag för en satsning på s. k. tillväxtcentra». Han bygger sin slutsats på ett studium av »stödföretagens produktivitetsförhållanden i agglomerationer av olika storlekar och olika företagsstorlekar». Ur avsnittet »Mål och medel för den regionala politiken» kan citeras: »Det är uppenbart att ytterligare analys av olika regiontypers produktionsbetingelser krävs för att man utan reservationer skall kunna säga att den regionala politiken bör ha som mål att t. ex. skapa expansion inom arbetskraftsområden med t. ex. mer än 40 000 invånare. En stor del av de undersökningar som gjorts inom expertgruppen för regional utredningsverksamhet tycks dock tyda på att man i vilket fall kommer att få stora svårigheter med att skapa expansion i arbetskraftsområden med mindre än denna folkmängd.»

I Hägerstrands rapport lämnas en utförlig redovisning av de regionala förändringarna av landets befolkning oberoende av administrativa gränser. Därvid ägnas även de regionala tendenserna i tätorternas tillväxthastighet stor uppmärksamhet. Mot bakgrunden av de agglomerativa krafterna i näringslivet som tidigare anförts, finns det skäl att närmare studera de regionala förändringarna och obalanserna som en funktion av regionala skillnader i den hierarkiska tätortsstrukturen. En ganska omfattande litteratur har vuxit upp kring frågan om optimal ortsstorlek och vid vilket minsta befolkningstal en ort har en sådan industriell och infrastrukturen miljö med verksamma external economies, att den framstår som en spontan tillväxtpol med hög attraktivitet och regional konkurrenskraft. Klaassen, som ägnat denna fråga stor uppmärksamhet, skriver: »In the 'developmentworthiness' of a region one might consider elements as the presence of one nucleus with at least 40 or 50,000 inhabitants, a favourable economic structure, a satisfactory level of amenities, sufficient local initiative and 1 K. Allen, Growth Centres and Growth no excessive costs involved in future Centre Policy. EFTA. Regional Policy in EFTA Geneve 1968. growth». (Growth Poles. An economic view. Jfr R. Jochimsen—P. Treuner, Zentrale Orte in Stencil. Rotterdam 1969.) I sin analys av Ländlichen Räumen. Bad Godesberg, 1967.— Growth Centres and ths Question of OptiO. D. Duncan, Optimum Size of Cities in Cities mum Size stannar K. Allen vid 30 000 in- and Society, ed. by P. K. Hall—A. J. Reiss (The revised reader in Urban Sociology, Glenvånare som minsta ortsstorlek. »Our limited coe, III. 1957).

2:10

SOU 1970: 14

r— r - (N

tN r- ro —<

HO\--i!onoco

CT\ r o o o o o r o r - Ov o \ - - 0 \ N r - ^ O N r-" TJ-" as ** oo" CN o " oo" <N •*" oo" r-" -rf o " os o s oo o o r - o o o \ oo o o vo vo « oo t -

>

u

Os fN 0 0

O r o Tt S O

os in

O ro so OO^OOO Oooro r~- so t-ro o rO <0 ro

r-ON-H rf Tj- inv in Tfro«"i "> tN os fN t-oo in -^ oo »—i

in vo ooro Os O in - H in t-^

ro fN ro

- H *-H fN "

fN - H

o -q -—i

O

o o o mi

so r- fN

m • i ' ^ f >H t ^ co v i

(vjrtfN

»—i fN fN fN ^

«N (N

Tf ro^oo^ r - * O v O w n N i n os" <N OO" •>* r o oo" fN o s < N p c - o o r - o o r~- r - r - >o r - r -

rt-(Hh

I

f— ro -*t so

r- r- — ' -H in SO fN fN Os v> so T T

fN fN ON Ti0O i-l

^

oo m os ro^ ' ro o " •* •«* oo" CN tN rt

M in t~- CO ^ 1 1 ^ oo" i/o o\ oo" J~r JN fN ^ H t s r o f N ^ ^ r o

O

*-* NO

^O^-HrtfS^rt

Tj-Oro-H o v i v o o fn N M -t in so O oo rtTf « i n

CN ro - H Os ro t-~ fN mooMr-r-vico O 0O O SO Os fN 0O rN in O m so ro so m in T}- ^t ^ tN in

r-ON^t ro-^-O </->©-* r~ \D •* fNrOf-

OS Os rt O "O — ro O fN r~ fN ro O fN -*fr so ro -*fr — os in ro in - H ro <n ro O TJ- SO t"- •<* fN fN SO

fNir^-rf

ro TJ- C N ro ^ H fN ro

<N fN •"*•

ro ro m

ro fN^ r f Os"

o\ -^"^

r-- O ro fN fN O^rNCT v->" in" «-T tN T}- ro

«*-'u ,2 O

H

cd O

i n " Tf" TJ-"

fN ^

- H •**

60 C

in" in" T-T

in" — T so" ro

fN t~~" fN" r~-

'5

m Os cN oo os ^t vi-irr- O os so ro

-tf- so fN m fN oo rf -H tN r- oo os r- —< •* NO fN ro fN

Tf r- fN -H r~- O r~- os ro Tfr ^H rt-- m fN —i

00 ^ t O m O ro i n ro *-H ro

r-- os s o VOOOVO • * r - —< \OOON ro fN

fN ro "* fN 00 OO T}f- «—i fN Os ii t- ro NO •* ro ON 00 t-- 00

O^J-^H

H I < I « ' *

-HfNfNfN

I fN NO

rtinro

TfinNmrH-HrH

Tt-V>so w* r-1 in"

r - r ^ f N ^ TT r o fN O fN Tf" Tf ro" o " o " ro" t—"

ro c» Tfoo"

fN^ so_ m So"oo"ON

CJ\ •<*• SID 0 0 fN r-" so" in"

r t ro

OO T}- fN « os in ro f- s o oo o o i-i

OO fN oo r o s o o o oo r-~ f- 0 0 I— Os r o o o oo s o

r o fN r-I r o s o Os O fN soiniNrt

osffNm Oro >n>n rtrt

s o o o s ooosOs f- ^ ^J" sororf fN^H

osin^-in insoos^t s o Os —i oo roviTfO r^rt-H^H

ir-~fN I rs\n r~-Os >noo r-Hrt

infNOO

--ifslfslfsl

OOSO-nrO

|^t,S'

tNr-^t

so^t-^-ro

I ^ f l

r^ i n r o T-TfNfN

fN ro^ f ^ >n in" so" ro" ro"

r~ oo^os^in^ fN so" Os" • *

00 >r> ON i-l Ci

(~-t--fN in-nro f N O O ^j-inro

ooTj-ino fNroosso -^-0000^^ r--Hr-r~-

inr~r-rrt^W^f V O O O O H r - ^ t o r -

rom T)-in o ^ TfSO »H

O r ö r O i n O -H rt r f fNfNOS CN

Os-^J-fNro-^-OOO T t o — i s o s o o s O o s r o r~- >—i o o s r OsfNOSinmfNOs i-i ~H y

vosoin

romroro

roso-^-ro

I Nr-

rtOs-*

• * i n • * so fS s o ^t

(50

C

'5 M

—Tö

•<d- r - i n i—i Os i n r o rt" oo" so" in" in" ^ oo" r~- o s i n

ro" Os"

6)

3 SOU 1970: 14

ca

<OS UQHP

.

U Q ?? g c 51

p j f c O K ^ ^ H J Zp^Pi oo > X >< N < ta. w-S^S vi

2:11

En förutsättning för en över landet jämnt fördelad ekonomisk tillväxt torde således vara en jämn fördelning av tätorter med minst 30 000 invånare. En sådan jämn fördelning existerar emellertid inte. Som framhållits i ARP-rapporten kommer skogslänen i första hand att förlora sin relativa andel av Sveriges befolkning. Det torde i sin tur bero på en i förhållande till övriga landet mindre andel av befolkningen i orter större än 30 000 inv. 23 procent av Sveriges befolkning bodde i de 7 skogslänen 1965, men där fanns endast 9 procent av den befolkning i landet, som bodde i orter större än 30 000 inv. 15 procent av befolkningen i skogslänen fanns i orter större än 30 000 inv., en låg siffra jämförd med övriga landets motsvarande 45 procent. En ond orsakscirkel för skogslänen har uppstått: dålig ekonomisk tillväxt - för få stora tillväxtcentra - dålig ekonomisk tillväxt. Tab. 2 som anger tätortsbefolkningens fördelning på ortsstorlekar > 2 000 inv. länsvis vid folkräkningen 1965 visar för klassen över 30 000 inv. samma ogynnsamma fördelning för skogslänens vidkommande. Samtliga 7 län har mindre än 30 procent av sin tätortsbefolkning i orter större än 30 000 inv. Till skogslänen ansluter sig emellertid i detta hänseende också G-, H-, K-, L-, P- och R-län, vilka alla noterar lägre procenttal än 30. Tillsammans med Jämtlands län har G-, L- och R-län överhuvudtaget ingen representation i storleksklassen över 30 000. De högsta procentvärdena för denna storleksklass noterar som väntat AB-, O- och M-län med procenttalen 79, 85 och 67 resp. Även C-, E- och T-län når över 50 procent (58, 55 och 53 resp.). Om man rangordnar tätorterna efter invånarantal kommer de största i skogslänen, Gävle, Karlstad och Sundsvall, på 12:e, 14:e resp. 15:e plats. (Gör man på samma sätt med kommunblocken, kommer Sundsvall på 16:e plats). Och om man sammanför kommunblocken i sammanhängande kommunblocksområden och rangordnar dem på samma sätt (sammanställning av Arpi, tab. 3) påträffar man Gävle-Sandviken-Hofors2:12

Skutskär-området på 6:e plats, SundsvallTimrå-området på 9:e, Falun-Borlängeområdet på l l : e och Karlstad-Skoghall-området på 12:e plats. Om man från skogslänsområdet exkluderar Värmland och Gästrikedelen av Norrland framstår Dalarna och Norrland som i hög grad underförsörjt på stora attraktiva orter högt upp i den nationella ortsrangskalan. Utan tvekan är landsdelsproblemet Norrland i hög grad en följd av att denna landsdel saknar en stor stad eller ett par, som skulle kunna tjäna som motvikt med egen attraktion gentemot storstadsområdena i mellersta och södra Sverige. Om en norrlandstätort skulle inpassas i den regelmässiga rangortsfördelningen enligt den s. k. lagen om befolkningens koncentration (se Hägerstrands rapport) på 4:e eller 5:e plats skulle den ha ca 250 000 resp. 200 000 inv. Den största tätorten i Norrland, Sundsvall har nu ca 50 000 inv. Sett i ett regionalt »norrlandssystem» skulle Norrlands andra tätort enligt samma regel ha 125 å 100 000 inv. 2.2 Frågan om lägsta tätortsnivå Om man betraktar tätorterna som tillsammans bildande ett sammanhängande system med ett visst balansförhållande mellan de ingående elementen i systemet borde man också kunna anta att storleksförändringar i systemet skulle fördelas relativt likformigt över hela skalan av tätorter. Det skulle med andra ord innebära inte bara att systemet förskjuts uppåt eller nedåt befolkningsmässigt i stort sett parallellt utan även att tätorterna i största utsträckning behåller sin rangplats från en tidpunkt till en annan. Man kan då fråga sig hur långt ned i tätortshierarkien som denna konsistens i systemet sträcker sig. Att störningar i rangordningen uppträder är givet och att störningarnas frekvens och höjdläge i systemet stiger med tiden och med ökande regionstorlek är lika klart. Vid mycket stark och hastig befolkningsökning eller -minskning inom en region får man också räkna med störningar högst upp i rangskalan. SOU 1970: 14

Tabell 3. Folkökning 1/1 1966—1/1 1968 Kommunblocksgrupp 1 Storstadsområdet Stockholm, inkl. Uppsala, Enköping, Södertälje (24 kommunblock) 2 Storstadsområdet Göteborg inkl. Kungsbacka, Borås, Alingsås, Trollhättan, Vänersborg, Uddevalla (17 kommunblock) 3 Västskåne (16 kommunblock) 4 Norrköping, Linköping, Motala, Mjölby, Finspång 5 Västerås, Köping, Hallstahammar, Surahammar 6 Gävle, Sandviken, Hofors, Skutskär 7 Örebro, Kumla, Hallsberg, Pålsboda 8 Jönköping, Habo 9 Sundsvall, Timrå 10 Eskilstuna 11 Falun, Borlänge 12 Karlstad, Skoghall 13 Skellefteå 14 Halmstad 15 Umeå 16 Kristianstad 17 Örnsköldsvik 18 Nyköping, Oxelösund 19 Karlskrona 20 Härnösand, Kramfors 21 Luleå 22 Växjö 23 Visby 24 Kalmar 25 Karlskoga, Degerfors 26 Östersund ( + Lit) 1— 3 4— 8 9—26 Övriga Sverige Hela landet

Folkmängd 1/1 1968

Absoluta tal

1534 028

45 733

3,1

897 949 682 365

25 034 20 959

2,9 3,2

313 142

4 003

1,3

167 186 152 116 146 122 112 747 96 239 89 383 87 966 80 683 72 508 68 202 64 822 64 274 61 165 59 919 59 861 57 536 55 651 54 505 53 999 50 851 50 030 48 805

5 880 2 121 2 831 2 010 3 425 2 662 1 371 2 628

3,6 1,4 2,0 1,8 3,7 3,1 1,6 3,4 0,4 3,0 5,8 1,8 0,6 1,9

307 1 991 3 526 1 106

382 1 125 — 390 — 1 556 2 470 2 461

Procent

—0,6 —2,6

3 114 342 891 313 1 176 399

91 726 16 845 24 639

4,6 4,7 0,5 2,2 1,8 1,9 3,0 1,9 2,1

2 711 650

— 1 2 168

—0,4

7 893 704

121 042

1,6

257 1 075

868 931

Arpi febr.—69. Det synes alltså kunna vara av ett visst intresse att få en uppfattning om hur långt ned i ortsrangskalan som systemet »hänger ihop» under en viss kortare planeringsperiod. Vilken är med andra ord den minsta ortsstorlek från och med vilken orterna följer med i utvecklingen med bibehållen rang i förhållande till varandra? För att få ett första svar på denna fråga som diskussionsgrundval har samtliga tätorter enligt folkräkningarna rangordnats inom varje län för sig åren 1950, 1960 och 1965. Sedan har förändringar i orternas rangplats noterats SOU 1970: 14

mellan år 1950 och 1965 samt 1960 och 1965. 1 Som »störning» i systemet har varje förändring betraktats. AB-län har uteslutits ur studien beroende på att någon stabilitet längre ned i systemet varken kunde förväntas eller iakttagas till följd av den starka befolkningsexpansionen särskilt i tätorterna av förortskaraktär. Inte heller Gotland har medtagits. 1 Det kan med rätta invändas att länen — olika stora enheter — använts; dock kan deras karaktär av planeringsregioner försvara användningen av dem.

2:13

En operationell regel uppställdes: den första störningen »tolererades» under förutsättning att ordningen sedan inställde sig igen. Exempel: orter byter plats i rangordningen, orterna 5 och 6 första åren får ordningsnummer 6 resp. 5 andra året men ordningen 7-7 består bägge åren. Andra störningen »tolererades» däremot inte; ortsstorleken 1965 vid denna andra »störningsnivå» antecknades. Om den första störningen omedelbart följdes av en andra störning tolererades inte heller den första störningen, vars nivå i form av ortsstorleken 1965 antecknades.

nämnda nivåtalen till den »3 000-nivå», vid vilken enligt kap. 2 vi kan finna de befolkningsmässigt minsta orterna med »acceptabelt serviceutbud» bör inte föranleda en slutsats om ett direkt samband. Det bör erinras om att ändrad regionstorhk (t. ex. med flera orter inräknade i rangskalan vid ökad regionsstorlek), ändrad periodlängd och ändrade operationella regler ger andra värden som resultat. Rent hypotetiskt skulle man dock kunna anta, att orter med ca 3 000-5 000 inv. i dagens situation har en så god serviceutrustning att de därigenom blir så pass attraktiva att de med viss säkerhet orkar »hänga med» i hela tätortssystemets utveckling och därmed behålla sin rangplats i hierakien. (Eg. har orkat hänga med sedan 1950).

I tab. 4 redovisas länsvis den tätortsstorlek från och med vilken i riktning nedåt man kan säga att förändringarna i rangordningen mellan orterna inte längre tolererats enligt de uppställda reglerna. I själva verket Summakolumnens siffror i tab. 2 (se s. uppträder under denna nivå så m:nga stör11) ger vid handen, att en mindre andel av ningar att man kan säga, att en ort under tätortsbefolkningen i skogslänen - utom denna storleksgräns inte med någon större Värmlands län - bor i orter med minst säkerhet »följer med» i tätortssystemets pa2 000 inv. än i övriga Sverige; eller omrallellförskjutning uppåt under angiven tidsvänt: rikssiffran för andelen av tätortsrymd. Däremot är sannolikheten mycket befolkningen i orter mindre än 2 000 inv. stor för att en ort som är större än angivet är 14,6 procent medan de sex nordligaste »nivåtal» skall behålla sin rangplats under länen uppvisar procentsiffror på mellan 21 den angivna tidsrymden. och 41 procent. Men även D- och P-län når Det kan kanske betecknas som överras- upp till 21-22 procent och L-, H- och G-län kande att stabiliteten är så stor så långt ned företer så höga siffror som 30, 32 och 35 i systemet som tabellens siffror anger och procent resp.; siffror, som antyder en svag att skillnaden mellan den längre och kor- tätortsstruktur, vilken yttrar sig i dålig representation av tätorter på något så när hög tare perioden i genomsnitt är så pass liten. höjd i ortshierarkien. Medeltalet resp. medianen för länssiffrorna (högsta och lägsta värde uteslutna) är 4 900 Som framgått bryter Värmland av mot resp. 4 100 för 15-årsperioden och 3 800 de övriga skogslänen och uppvisar en tätresp. 2 900 för 5-årsperioden. Nivån för ortsstruktur som inte avviker särskilt mycperioden 1960-65, uttryckt i 1965 års storket från rikets frånsett storleksklassen störleksvärden har identifierats i motsvarande re än 30 000 inv. Det bör poängteras, att värden för åren 1950 och 1960. Medeltaden höga rikssiffran i den storLksklassen, let för 1950 är 2 500 och för 1960 3 100; 49 procent, till mycket stor del är bestämd motsvarande medianvärden 2 100 och 2 600. av »storstadslänen» AB, O och M med Sålunda kan sägas, att nivån höjts med 2,3 79, 85 resp. 67 procent samt C-, E- och Tprocent per år mellan 1950 och 1960 och län, som når upp över rikssiffran och no3,9 procent per år mellan 1960 och 1965. terar mellan 53 och 58 procent. Det enda Det tyder på en allt snabbare förändring av län som emellertid tillsammans med de tre systemet, allt större minimikrav år för år storstadslänen har så liten del av sin tätpå orterna för att de skall kunna »hänga ortsbefolkning i orter mindre än 2 000 inv. som 10 procent eller därunder är U-län (9 med» i systemet i dess förändring. procent). Den relativt nära anslutningen av de 2:14

SOU 1970: 14

Tabell 4. »Störningsnivån» i ortsrangskalan. 1 Motsvarighet Län

1960—652

1950—652

1950 O M C D T U E F G H K L N P R S W X Y Z AC BD Mt3a Md

9 209 4 617

9 369 10 804

5 969 3 578

2 521 2 279 5 063 2 437

1 965 4 225 6 922 12 358

1 908 1 861 4 583 2 394

2 392 3 283 2 553 3 084 2 036 5 373

3 631 4 709 2 403 3 084 3 261 6 271

2 273 2 654 2 431 2 488 1 777 4 307

3 459 3 298 1 726 1 548 3 501 1 421 1 457 2 385 2 083 2 252 1 433 3 838

2 100 9 243 2 541

3 566 9 243 2 541

1 305 8 667 1 770

2 635 3 873 12 737 3 644 1 116 2 558 3 592

4 008 5 822 5 426 3 644 2 237 4 256 3 186

2312 3 432 11 965 3 193

3 752 2 835

4 930 4 116

3 138 2 571

830 8 060 1 290 1 691 2 550 8 756 2 194

2 962 2 908

2 030 2 787 2 497 2 138

1 Se texten. *3 Nivån angiven i 1965 års värden Högsta och lägsta värdena ej inräknade

Följande siffertablå skulle sammanfattningsvis kunna karakterisera skogslänens tätortsstruktur i förhållande till övriga Sverige. De 7 skogslänen hade 1965: 23 % av Sveriges befolkning 20% av Sveriges tätortsbefolkning 17% av Sveriges tätortsbefolkning i orter > 2 000 9% av Sveriges tätortsbefolkning i orter > 30 000 Tätortsbefolkningen omfattade: 67% av hela befolkningen i skogslänen 80% » » » i övriga Sverige i orter > 3 000inv. 46% » » » i skogslänen 68% » » » i övriga Sverige 68% av tätortsbefolkningen i skogslänen 85% » » i övriga Sverige i orter > 30 000 invånare 15% av hela befolkningen i skogslänen 45% » » » i övriga Sverige 22% av tätortsbefolkningen i skogslänen 56 % » » i övriga Sverige :SOU 1970: 14

2:15

3 Basorternas storlek

Med glesbygdsproblem avses, som tidigare påpekats, de för den kvarboende befolkningen i regel negativa konsekvenserna av det underlagsbortfall, som utflyttningen åstadkommer, vilka främst tar sig uttryck i inskränkningar och/eller nedläggningar av kommersiella och samhälleliga serviceinstitutioner. - Problemet skärps i och med att den kvarboende befolkningens koncentration till de högre åldersgrupperna medför, att servicesektorn får en större relativ betydelse. En av glesbygdsproblematikens viktigaste punkter är det lätt observerade förhållandet att den spridda bebyggelsen och de små orterna hastigt undergått förändringar, som i de flesta fall inneburit en utglesning och en tendens för de små orterna att förlora befolkning och inflytande. Vissa tecken tyder på att man kan spåra regionala särdrag, särskilt vad avser tätorternas avfolkning, men man torde generellt kunna konstatera att en koncentration av migrationen mot de större tätorterna gör sig allt mer märkbar. Trots de eftersläpningsfenomen som kan iakttagas vid en accelererad folkminskning, och som tar sig uttryck i viss överkapacitet inom servicesektorn under en övergångstid innebär detta, att serviceutbudet relativt snabbt koncentreras till färre utbudspunkter. Många av de större tätorterna inom det norra glesbygdsområdet fungerar huvudsakligen som serviceorter. Vid en stark ut2:16

flyttning från den omgivande regionen blir befolkningsunderlaget för vissa serviceinrättningar i dessa orter snabbt otillräckligt trots att folkmängden i tätorten inte undergår någon större förändring. Migrationen har sina orsaker i en serie missnöjessituationer; det må gälla tillgång till arbete, missnöje med detaljhandelsutbudet, försämrade möjligheter för barnens skolgång, förlängda restider etc. och från denna utgångspunkt skulle man teoretiskt kunna räkna med att migrationen (dvs. flyttningsförlusten) avstannar när man kommit så högt i ortshierarkien att dessa missnöjesorsaker är borta. Vi har tagit fasta på behovet av tillfredsställande service, och avsikten här är att söka en nivå där den samlade nyttomassan är tillräckligt stor för att de ovan antydda missnöjesorsakerna inom servicesektorn inte längre är tillstädes. Glesbygdsforskningens sociologiska del har bl. a. sökt fastställa vilka bevekelsegrunder som kommer i första hand vid valet att migrera eller ej. En av dessa variabler har varit vad som kan benämnas »acceptabelt serviceaggregat». Orter som kan erbjuda ett dylikt kommer i det följande att benämnas baspunkter. 3.1

Tröskeltalet

Anledningen till att en ort kan uppvisa ett serviceaggregat av en viss omfattning är givetvis att förekomsten av varje enskild serSOU 1970: 14

viceinrättning kan motiveras av ekonomiska eller sociala skäl. Den fortsatta behandlingen av problemet kan synas enkel; man skulle således kunna undersöka vilka orter, som är utrustade med det servicebatteri vi vet att befolkningen fordrar för att vara tillfreds med servicesektorn. En enumerativ metod av typ Jacobsson skulle kunna vara ett sätt att söka sig fram till de orter som uppfyller de uppställda kraven. Vi har emellertid bedömt situationen så att utredningens prediktiva syfte gör det mindre lämpligt att här direkt utnyttja en kartering och detaljstudera förekomsten av varje enskild servicefunktion. Vi rör oss inom ett kontraktionsområde, där kontraktionsfenomen rör sig med olika intensitet och på skilda sätt beroende på belägenhet och tidpunkt. Vi vet att serviceutbudet släpar efter i förhållande till befolkningsförändringarna inom detaljhandelssektorn, medan motsvarande eftersläpning inom den offentliga sektorn rör sig i enlighet med ett annat mönster. Därför har vi stannat för att bestämma baspunkterna via en generell metod, där befolkningsunderlaget utgör nivåkriterium. Därmed föres diskussionen in på centralortsteorins område. Primära begrepp inom centralortsteorin är tröskel och räckvidd. Här definieras dessa begrepp på följande sätt: Tröskel = den köpkraft som är nödvändig för att ekonomiskt motivera en serviceinrättning. Räckvidd anger de spatiala konsekvenserna av en tröskelteori så att inre räckvidd anger den yta som levererar tröskelvärdets befolkningsmotsvarighet. Yttre räckvidd avgränsar ett område inom vilket en nyttighet kan attrahera en konsument. Saknas en konkurrerande influens vid en gränspunkt innebär yttre räckviddsgränsen att nyttigheten börjar substitueras. Dessa begrepp behandlas närmare i Glesbygdsforskningens rapport nr 4. Vi rör oss inom ett kontraktionsområde med utglesningen av omlanden som ett markant karakteristikum. Det omsättningstillskott till servicesektorn i en ort som emaSOU 1970: 14

nerar från omlandsbefolkningen bortfaller alltmer. Mot bakgrunden av detta kan syftet med denna undersökning sammanfattas: Vi söker en ortsstorlek med en folkmängd som ligger över tröskelvärdet för ett acceptabelt serviceaggregat, och tar därvid hänsyn till ett allt mer utglesnande omland och en servicesektor med allt större underlagskrav. Här tangeras den migrationsföreteelse, som brukar benämnas etappflyttning. I den fortsatta framställningen och den där förda tröskeldiskussionen tar vi inte hänsyn till den gängse bilden av landsbygdsindividen som stegvis flyttar till allt större centra, efter att som första steg flyttat till den närmaste centrala orten. Här betraktas i stället referensregionens totalförlust av individer. Referensregionen avgränsas av indifferenszonen längs serviceaggregatets inre räckvidd. Vi bortser således från den eventuella momentana konsumtionsökning som de centrala funktionerna blir delaktiga av då avlägset boende konsumenters transportarbete nedbringas. 3.2

Nivåkriterier

Definitionerna av de olika serviceinrättningarna medförde komplikationer. »Serviceutbud» är en tämligen svävande term. Folke Larsson diskuterar servicebegreppet sett från detaljhandelns synpunkt. Om man köper en vara på ett försäljningsställe, som är utrustat på enklast tänkbara sätt, kan man säga, att det pris som man då får betala består av varuvärde och distributionsvärde. I en butik, som därutöver ger någon ytterligare tjänst tillkommer ett servicevärde, som i allmänhet medför ett högre pris. Baserat på dessa tankegångar skulle begreppet service definieras enligt nedan: »Service består av olika former av prestationer, som ger nyttigheten (varan) ett högre värde än värdet i den situation, som åtminstone en rationell konsument skulle vara villig att acceptera som inköpstillfälle». Här har själva servicemomentet definierats. Holm diskuterar begreppsapparaten och framhåller, att ett sätt att definiera »serviceutbud» är att söka finna vilka egen2:17

skaper, som är gemensamma för alla enheter i definitionen, och som inte förekommer hos andra enheter. En gemensam egenskap kan vara att de nyttigheter som produceras av serviceinstitutioner innehåller tjänster i större utsträckning än andra. Tjänster kan inte konsumeras på andra ställen än de produceras. En definition på servicesektorn skulle därför kunna lyda på följande sätt: Servicesektorn består av de företag, vars produkter produceras och konsumeras på en lokal marknad. För vårt vidkommande torde följande definition möjliggöra operationella specialdefinitioner: Serviceinstitutioner utbjuder service på utbudsställen. Service är distribution av nyttigheter för slutlig konsumtion. Det sociologiska avsnittet inom glesbygdsforskningen behandlar som ett av sina huvudtemata glesbygdsbefolkningens attityder och preferenser beträffande enskild och offentlig service. Undersökningarna har som ett resultat gett ett serviceaggregat, omfattande en serie serviceinrättningar. Förekomsten av detta aggregat i en ort innebär att orten klassats som »mycket god» - ur servicesynpunkt. Undersökningen har även visat, att referensgruppen i urban miljö uppvisar liknande attityder gentemot detta servicebatteri. Förekomsten av detta aggregat skulle indikera att en ort befinner sig tillräckligt högt i ortshierarkin för att de primära orsakerna till missnöje med servicesituationen inte längre skulle finnas till hands. Detta medför även, att ett av de primära migrationsincitamenten inte längre skulle vara av någon nämnvärd betydelse. För att mäta tröskelvärdena för de enskilda serviceinrättningarna använde vi oss av en av Haggett och Gunawardena föreslagen metod att mäta »population thresholds». Metoden är i första hand avsedd att mäta medianvärden för tröskelpopulationer, men har här använts för att på ett enkelt sätt visa vid vilken ortsnivå man med tillfredsställande säkerhet kan säga, att en viss serviceinrättning uppträder. Vad som menas med »tillfredsställande säkerhet» har här operationellt definierats så att i den 2:18

sökta storleksklassen skall varje enskild serviceinrättning finnas i minst 2/3 av orterna i storleksklassen samt att - under förutsättning att institutionerna tilldelas samma vikt - motsvarande medelvärde för samtliga institutioner skall vara högre än 90 procent (Se s. 22 not). Listan över de serviceinrättningar som konstituerar det acceptabla serviceaggregatet redovisas här: Lanthandel, livsmedelsaffär, järnhandel, färghandel, el-radio-TV-service, varuhus, ekiperingsaffär, skoaffär, hårfrisör-frisörska, läkare, tandläkare, bankpostkontor, kyrkolokal, biograf, kafé, kommunalkontor, arbetsförmedling, försäkringskassa. I sammanlagt 1 731 orter inom undersökningsområdet undersöktes förekomsten av ovanstående serie serviceinrättningar. Orterna storleksgrupperades i grupperna 1-199, 200-399 etc. Över nivån 2 200 visade det sig föga meningsfullt att ha slutna klasser; materialet visar en så spridd bild, att en specialort av t. ex. extrem industrikaraktär eller en ort av förortstyp skulle få en alltför dominerande betydelse om den uppträdde ensam i en klass. Alla orter över 2 200-nivån redovisas följaktligen i en öppen klass. Materialet har hämtats från FoB65, yrkesregistret i 1967 års telefonkatalog samt samanställningar från arbetsmarknadsstyrelsen, Försäkringskasseförbundet, Sveriges tandläkarförbund, socialstyrelsen, Handelns utredningsinstitut samt sammanställningar från de enskilda landstingen. Av olika anledningar har delar av serviceaggregatet uteslutits eller särbehandlats. Det följande kapitlet diskuterar detta, och redovisar resultatet av undersökningen.

3.3 Tröskelberäkningarna, resultat

diskussion

och

Vad den offentliga servicen beträffar följer den i stort det utbildade detaljhandelsmönstret i så måtto att man även där har att se till vissa lönsamhetskriterier i form av befolkningsunderlag etc. En avgörande skillnad finnes dock: tillkomst resp. indragning av en offentlig serviceinstitution är avhängiSOU 1970: 14

ga politiska beslut, vilket kan medföra, att en förändring sker på ett annat sätt än vad serviceunderlaget skulle indikera. Av dessa orsaker har vi inte ansett att tröskelvärden för kommunalkontor, arbetsförmedling och försäkringskassa kan beräknas på samma sätt som för de övriga serviceinrättningarna. Vi har därför undersökt den faktiska förekomsten av dessa inrättningar och gör här ett avsteg från principen att inte använda enumerativa metoder.

de till kommunens dominerande centralort och därmed föga lämpade för en tröskeldiskussion. Kyrkolokal torde kunna hänföras till »offentlig service» i den bemärkelsen att den utgör en allmän samlingslokal. Definitionssvårigheterna (statskyrkolokal, frikyrkokapell etc.) medförde att den avfördes från den vidare undersökningen. Det torde inte råda något tvivel om att kyrkolokaler återfinnes på mycket låg nivå i ortshierarkin.

Arbetsförmedlingarna har ett huvudkontor i varje residensstad. Under detta sorterar en serie avdelningskontor i orter med högst varierande befolkningstal. I allmänhet är de lokaliserade till kommunens huvudort. Under avdelningskontoren finns ett nät med ambulatorisk förmedling. Här har ortsnivån sjunkit ner till ett befolkningstal om ca 400 inv. eller däröver. På den lägsta nivån finns ett system med lokalombud. Ortsstorleken är mycket varierande. Vissa av orterna befinner sig på en mycket låg nivå i ortshierarkin, medan andra ligger förhållandevis högt. Spridningsbilden ger ett intryck av att närheten till större orter har inverkat markant så att förhållandevis stora orter, vilka ligger inom ett kort avstånd från en större ort, som är utrustad med ett avdelningskontor, endast är försedda med ett lokalombud. Sammanfattningsvis kan sägas, att denna form av offentlig service finns i någon form redan på mycket låg nivå, och därför med full säkerhet kan sägas vara lokaliserad till orter, som kan visa upp de övriga delarna i serviceaggregatet.

Kafé torde ur vissa synpunkter kunna betraktas på samma sätt. Det tillgängliga källmaterialet visade upp en dålig överensstämmelse regionalt i vad avser definitionen. I telefonkatalogens yrkesregister finns beteckningen »kafé», men en kontroll visade dålig överensstämmelse med verkligheten. Bagerier har ofta viss serveringsverksamhet och detsamma gäller vissa typer av livsmedelsaffärer. Liksom för »kyrkolokal» torde man kunna räkna med att funktionen kan återfinnas på en mycket låg nivå.

Försäkringskassan: Försäkringskassan visar en betydligt glesare spridningsbild. Landstingskommunen täcks via ett nät av lokalkontor med föreskrivna verksamhetsområden. Verksamhetsområdena är en eller flera kommuner och lokalkontoren är lokaliserade till kommuncentra. Något direkt närhetskrav torde dock inte föreligga; förmedling av sjukkassehandlingar via post torde tillhöra det vanliga mönstret även i större orter med ett eller flera sjukkassekontor. Kommunalkontor: Kommunalkontoren och de sociala funktioner som är hopkopplade till dessa är i de flesta fall lokaliseraSOU 1970: 14 6=914621

Bank - Post: Situationen är likartad beträffande bank-post. Posten uppfyller vissa bankfunktioner och i begränsad omfattning kan banker överta postfunktioner. Posten har ett nät från huvudkontor ner till lantbrevbärarlinjer, medan bankerna lokaliserar sina kontor efter företagsekonomiska principer. Bankkontor förekommer på tämligen låga nivåer (ca 600) och postkontor pa mycket låga nivåer. Varuhus: Någon allmänt vedertagen definition av »varuhus» saknas. HUI framhåller att utvecklingen går mot ett allt bredare och djupare sortiment inom varuhusen, varför man om några år bör komma fram till en betydligt strängare definition av varuhus. Turitz & Co och Åhlén & Holm har i stort sett samma definition på sina varuhus. Konsumentkooperationen har en uppdelning på A- och B-varuhus, där de äldre B-varuhusen har ett mer begränsat sortiment. Dessutom har K F hallbutiker, vilka ej räknas som varuhus. Dessa tre s. k. mångfilialföretag svarar för 317 av landets sammanlagt 355 varuhus. Om man söker definiera varuhusbegreppet utifrån sortimentsuppgifterna skulle endast 16 procent av 2:19

Fullständighet i % 100 90 80 70 60 H 50 40 30 2010-

->

co

->

_>

ro

Ortsklasser

Figur 1. Diagram över servicefullständighet i ortsstorleksklasser enl. tab. 5. dessa sägas ha ett fullständigt och allsidigt varuhussortiment. Mångfilialföretagen är i färd med omstrukturering inom undersökningsområdet; nybyggen planeras och ombyggnad av äldre varuhus pågår. Då det vid analysen av glesbygdsenkäten visade sig, att svårigheterna med varuhusdefinitionen medför grava felmöjligheter ansåg vi, att »varuhus» tills vidare skulle utgå ur analysen av det tidigare presenterade serviceaggregatet. Varuhusförekomsten redovisas tillsammans med »kommunalkontor» på s. 29. Bilverkstad: Även här förelåg definitionsproblem, främst för att vissa större bensinstationer har tämligen omfattande reparationsverksamhet. Dessutom försvåras undersökningen av att firmabeteckningen kan vara »karosseriverkstad», »mek. verkstad» etc. Även här kan man med fog räkna med någon form av reparationsservice på tämligen låg nivå. Biograf har visat sig svårdefinierad; många samlingslokaler fungerar som biograflokaler utan att yrkesregistret tar upp

2:20

dem som »biografer». Därför får även biografer utgå. Resultatet redovisas dock, liksom »bilverkstad», i den följande tabellframställningen. Lanthandel faller bort från den fortsatta analysen av den anledningen, att förekomsten av en lanthandel inte kan betraktas som ett nivåkriterium. Lanthandelsinrättningar har också visat sig tämligen intresselösa vid den sociologiska undersökningen kring det acceptabla serviceaggregatet. Hårfrisör-frisörska: Vi har ansett det olämpligt att basera en tröskelberäkning på det material som varit tillgängligt. Ett skäl har varit, att inrättningen, som den har utformats i den sociologiska undersökningen, fått en dubbel betydelse, dvs. både hårfrisör och hårfrisörska, och dels för att samma personer ofta utför båda funktionerna. Detta innebär, att yrkesregistret inte ansetts tillförlitligt i detta sammanhang. Dessutom torde hårvård tillhöra de vanligare formerna av servicesubstitut. Material har dock insamlats och antyder, att orter över SOU 1970: 14

m

"3 o

C

X3 60

TD CO a

Vl

O ON O ON 00 ON

O ON O ON NO r—

O ON © ON TT V>

O ON O ON fN ro

O ON O ON O -H

PH

-J

UJ

0O

ON

o cs

O ON O ON O —i fN (N

2Q

r-

TJ-

ON O NO

r- rN

lO Tf

V,

,—*

t <N

ON O NO

r - o

>n < N

>n<N

N O ^ H r~- ©

-i O

O

rt

©

PH

O

PH

NO

P H ©

VlTf

Tflo

ON ©

CO NO

NO

NO

NO

NO

ON O NO

O <N o""ON Vl l O

N O - H NO - H

t— o

^o i—•

r~ o

o

O

PH O

PH O

-H©

O co O

PH

O

PH

w

rt

o'

^o

oooo

— >r>

N O ©

ON r-.

"H>n

© N O

OOOO

* O O

fth

—-i T T

© O °^

•pj-

OONO

NO oo

ro

r~

m

NOOO

OOVO

TJ - ©

ON >n

ON V I

O

PH

r-~

o\

NO NO

T*

©

O ©

O ©

T>

u~i

© o

t~- r o

t N oo

r o t-*

Vi

I/O SD NO frT

©NO

°

Oo\° <N

uo r-~

oo

Tt

( N o

^t

oo

PH-H

NONO

>n t—

CN ©

r~

</o

NO

^o

"

V

f s

O ON O ON 00 ON

r^

-H

<n - H

m i n

(NNO

ro i n

rN NO

TJ- T f

NO t N

© O O

rN ^ O

O NO © 00 r o ^ f N PH ^

O ON O ON

-H

fN

fN -H

rro

fN P H T}"

r-~ NO ro

00 in

fN —i

t-. NO

(N ro

NO PH

PH

Tf

oo v-> T}-

© ro

PH

PH

CO PH

O 0O ^ co r^ oo" v, r o ^

O ON O ON TJ- vt

en fN

T* -H

tN m

en fN >n

ro (N fN ro O m PH rf P H T * P H T*

ON NO P H ro

Vt

PH Tf

NO >n NO in roH T}- ON

CO 00 CO

PH PH

ro oo ro

t- TJCO

H

1—1

© >n

© >n fN

NO r~

© ON O ON fN co

^

lO N O

fN

Tj" — l

"~'

r- •* fN ON fN o

© CO

1—1

PH

© PH

rf

PH

ro

rt

r~- oo — < -pj<N 00 oo ro fN (N

"" - H Tfr

•Pj- P H

CO 00 fN

fN ON fN

<o P H en

© vt ©„ "O oo o m co co

o

T}" P H

O n o x O N Tj-

ON NO P- ro r- vt

- H -H

oo r-~ T t NO

_H T}-

CN

ro

_H

O

O <N?j° i n PH o - H oo PH

ä l I I i l i l c.s I I a l a l a l ä l o

2 Sp SD Sp 2 D SOU 1970: 14

o »

SD

u

(U S

Sp S P

SD

w

d S

J2

Sp S D fe 2:21

800 invånare på något undantag när kan uppvisa denna inrättning. Därmed återstår följande servicefunktioner för en undersökning rörande tröskelvärden: Livsmedelsaffär, järnhandel, färghandel, el-radio-TV-service, bilverkstad, ekiperingsaffär, skoaffär, läkare och tandläkare. Resultat: Klassen 2 000-2 199 är den nivå, där kriterierna är i det närmasta uppfyllda. 90 procent resp. 2/3 kan förefalla lågt, men dessa kriterier har formulerats mot bakgrunden att en sträng funktionshierarki inte existerar i undersökningsområdet. Även bland de största orterna saknas inrättningar som återfinns på lägre nivåer. Detta innebär inte, att inte ortsstorleken »räcker till» för den saknade inrättningen, utan avsaknaden är ett resultat av en stark specialisering, andra tillfälligheter eller närhet till en annan ort. Ett rimligare tak för fullständigheten 1 vore att titta på förekomsten i ortsgrupper, som definitivt ligger över storleken för en ort som i allmänhet ger ett tillräckligt underlag för inrättningen ifråga. Jämförelsen bör därför göras med andelen i den öppna klassen, där samtliga större orter finns. Värdet i denna klass är 92,5 procent. Värdet ligger endast drygt 3 procent över nivån i den erhållna klassen. I diagrammet i fig. 1 redovisas sambandet mellan fullständighet och ortsklass.

3.4 Basorternas storlek Det tröskelvärde som framräknades i föregående kapitel och som visar hur en ortsstorlek på ca 2 200 personer med en viss säkerhetsgrad kan sägas ha ett acceptabelt serviceaggregat motsvarar inte det egentliga köpkraftsunderlaget. Man måste addera ett köpkraftstillskott från omlandet för att få en bild av det verkliga underlaget. I det följande kommer vi att diskutera hur stort detta tillskott är och hur förändringen av detta inverkar på basortens storlek. En av de oegentligheter som man stöter på i centralortsdiskussionen, och som i

2:22

många fall beror på bristande terminologisk överensstämmelse, är att omlandsbefolkningen ofta inte inkluderas i ortens folkmängd när man diskuterar tröskelvärdena. Självfallet är författarna medvetna om detta köpkraftsunderlag, men omlandsbefolkningen brukar inrangeras under termer som dominansområde, räckviddsbegreppets spatiala innebörd, komplementärt område etc. I AAAG-66 presenteras ett arbete av R. I. Johnston. Han mäter köpkraftsunderlaget för en serviceinrättning på mycket låg nivå i ett område i Yorkshire. Området uppdelades i bussomland och förhållandet mellan befolkningen och antalet »grocerygeneral shops» beräknades för varje avgränsat område. Tröskelvärdet för varje avgränsad ort beräknade han sedan genom att utföra samma beräkningar på antalet butiker och befolkningen i centralorterna. Han fann ett förhållande mellan ortsbefolkning och totalbefolkning på 1 : 1,3, vilket innebär, att det egentliga tröskelvärdet ligger drygt 30 procent över ortens totalpopulation. Vårt undersökningsområde har ett serviceutbud, som till övervägande del är lokaliserat till tätorterna. De affärer eller andra serviceinrättningar som är belägna i mindre orter än tätorter är enligt senaste handelsräkningen få, och torde dessutom till stor del vara under avveckling. Vi har ansett det vara rimligt att antaga att den av Johnston påvisade relationen mellan köpkraftsunderlaget i orten och totala köpkraftsunderlaget har en motsvarighet i undersökningsområdets mest utpräglade glesbygdsområden. Ett studium av befolkningsförhållandena i valdistrikten i AC län visar värden mellan »ortsbefolkning» och total valdistriktsbefolkning, som tyder på ett likartat förhållande. Följande tabell visar fördelningen av tätortsbefolkningen på nivån över 2 200 personer länsvis inom undersökningsområdet. 1

Fullständighet definieras här som / Totalt antal saknade inrättningar \ 100 1— — : —. : ~TT\ ant. orter xant. inr. i serv.tablån/ SOU 1970: 14

Tabell 6. Regional fördelning av befolkningen i tätorter > 2 200 inv. 1965.

Län W X Y Z AC BD Omr. tot.

Pop. i orter >2 200

% av tot. pop. % av tot. pop. i tätort utanför tätorter > 2 200 Tot. tätortspop. Tot. länspop. > 2 200

162 038 166 867 134 373 30 020 95 885 124 986

215 486 215 391 188 034 64 036 137 343 183 053

714 139

Värdena är hämtade från FoB 1965. För hela undersökningsområdet blir procentvärdet för populationen i tätorter > 2 200 48,4 procent och utanför tätorter > 2 200 51,6 procent. Tabellen visar, att drygt 50 procent av undersökningsområdets totalbefolkning är bosatta på landsbygd eller i orter som har en folkmängd, som understiger 2 200 personer. Ser vi till motsvarande tal för de fyra mest utpräglade glesbygdslänen utgör andelen 57,3 procent. Denna population gör sina inköp delvis i närmaste stora centralort och delvis i smärre orter på närmare avstånd eller i närhetsbutiker av lanthandelskaraktär. Återstående inköp substitueras eller ombesörjes via kringföringshandel och postorderinköp. Generellt torde man kunna förutsätta, att benägenheten att förlägga sina inköp till den stora centralorten blir mindre med ökande avstånd från densamma. Definitionsmässigt är den inre räckvidden den spatiala konsekvensen av ett tröskelvärde. Om tröskelpopulationen skulle förlägga samtliga inköp till centralorten skulle detta innebära att tröskelvärdet för de centrala inrättningarna i centralorten vore lika med befolkningstalet i centralorten plus populationen inom den inre räckvidden för det samlade serviceaggregatet i centralorten. Nu vet vi att så inte är fallet. Benägenheten att bege sig till centralorten och där förrätta sina inköp avtar med stigande avstånd som tidigare berörts. En mångfald undersökningar rörande avståndsexponentens storlek har utförts, men några geneSOU 1970: 14

282 093 292 581 277 294 131 046 233 423 259 418

57,4 57,0 48,4 22,9 41,0 48,1

42,6 43,0 51,6 77,1 59,0 51,9

1 475 855 rellt tillämpbara resultat torde inte finnas tillgängliga. Inte minst störs bilden av regionala variationer beroende på preferenser, inkomstnivå, dominans av skilda transportmedia etc. Gemensamt synes vara en tendens till en mindre exponent med tiden och med tilltagande ortsstorlek. Det är vår avsikt att i det följande reducera omlandsbefolkningens vikt medelst en linear funktion. Den konventionella metoden är att använda någon variant av gravitationsformeln eller andra mer eller mindre sofistikerade funktionsuttryck. Vi har ansett att empiriskt material visar, att spridningen hos dessa anpassade funktioner är så stor, att det inte finns någon påtaglig anledning att föredra någon speciell. Med anledning av detta har vi valt den enklaste approximationen. Till denna bedömning har även bidragit det enkla konstaterandet att den allt mer ökande motoriseringsgraden innebär en allt mindre avståndskänslighet. Tillgängliga undersökningar rörande benägenheten att företa inköpsresor och resor till serviceinrättningar med relativt högfrekvent besöksintensitet visar, att restider överstigande en timme enkel väg ogärna accepteras. Med en vägförlängningskonstant på 1,35 och en genomsnittshastighet på något under 70 km/tim. innebär detta en räckviddsradie på 5 mil. Mot bakgrunden av ovanstående diskussion skulle därför befolkningstalet inom serviceaggregatets inre räckvidd kunna beräknas på följande sätt: Vi antar, att befolkningen är jämnt fördelad över omlands-

2:23

100%

Zon

Pop

Red.tal

Red.pop.

80-

1 2 3 4 5

20 20 20 20 20

90 70 50 30 10

18 14 10 6 2

Summa

60-

4020-

1 —

3 Figur 2. Köpkraftens reducering med ökat avstånd. ytan. Befolkningen i varje avståndszon reduceras med det procentvärde som svarar mot zonmittavståndet enligt fig. 2. Räckviddsbefolkningens köpkraftstillskott kan då beräknas enligt tabellen vid fig. 2. Detta innebär, att reduceringen från totalpopulation till köpkraftsenheter har medfört, att utgångsvärdet har halverats. Vi har tidigare visat, att ca 50 procent av undersökningsområdets totalbefolkning är att hänföra till kategorin »befolkningstillskott», dvs. om man accepterar att endast orter med ett befolkningstal i tätorten som överskrider 2 200 personer utgör en tillförlitlig garanti för att ett tillförlitligt serviceaggregat skall finnas tillstädes. Men tröskelvärdet för detta serviceaggregat är lika med vad som kan levereras av räckviddsbefolk-

ningen. Även denna beräkningsmetod ger vid handen, att ett tillskott på mer än */4 av tätortsbefolkningen måste inräknas för att tröskeltalet skall erhållas. Följande tabell är sammanställd efter uppgifter ur Folkräkningen 1950 och FoB 1965. Den belyser förändringarna i urbaniseringsgrad. Som synes har urbaniseringstakten inom undersökningsområdet gått något snabbare än i riket i sin helhet. Andelen glesbygdsbefolkning inom undersökningsområdet ligger 1965 något över 30 procent. Inom undersökningsområdet föreligger tämligen stora regionala skillnader. Z och AC län har en avsevärt högre andel glesbygdsbefolkning än de övriga. Det finns emellertid anledning att anta att utvecklingen mot högre ur-

Tabell 7. Fördelningen av tätorts- resp. glesbygdsbefolkning. 1950 Region Riket Unders.-omr Län: W X Y Z AC BD

2:24

1965 Andel glesbygdsbef.

Andel tätortsbef.

Andel glesbygdsbef.

Andel tätortsbef.

33,4 45,4

66,6 54,6

22,6 31,0

77,4 69,0

34,5 40,8 44,2 61,9 54,2 44,7

65,5 59,2 55,8 38,1 45,8 53,3

23,6 26,3 32,1 51,1 41,2 29,4

76,4 73,7 67,9 48,9 58,8 70,6

SOU 1970:14

baniseringsgrad i dessa län kommer att följa samma mönster som i de övriga, varför det inte torde finnas någon motivering för att särbehandla dessa. En större andel av glesbygdsbefolkningen i AC och Z län torde migrera till andra delar av landet än vad som är fallet för de övriga länen inom undersökningsområdet. Den relativt stora befolkningen i de areella näringarna är orsaken till detta. Diskussionen kring förhållandet mellan tröskel och räckvidd, riksgenomsnittet för urbaniseringsgrad, undersökningsområdets värden för urbaniseringsgraden samt undersökningsområdets specifika utbudssituation har sammantaget medfört, att vi i det följande kommer att betrakta tröskelvärdet för förekomsten av en viss serviceinrättning som ortens befolkningstal plus ett generellt tillägg om 30 procent, vilket avser att motsvara omlandets köpkraftstillägg. Den ovan anförda diskussionen har fört fram till att en ort, som med tillfredsställande grad av säkerhet kan uppvisa ett acceptabelt serviceaggregat bör få sitt befolkningstal uppräknat med 30 procent för att motsvara den verkliga tröskel befolkningen. Om vi accepterar 2 200 personer som ortsgräns innebär detta, att tröskelbefolkningen för ett serviceaggregat enligt s. 22 uppgår till 2 860 personer. Undersökningsområdets kontraktionskaraktär gör emellertid att relationstalen mellan centralorten och omlandet snabbt förändras. Avfolkningen av omlanden sker i vissa områden mycket snabbt; det gäller framför allt inlandskommuner med areellt präglade näringar. En undersökning av förändringen i glesbygd och i orter under 2 200 invånare ger som ett genomsnittsvärde för hela undersökningsområdet en minskning med 14,5 procent under femårsperioden 1960-65, vilket approximativt innebär en minskning med 3 procent per år. Det finns skäl att räkna med att vissa basorter inom de närmaste åren får räkna med ett i det närmaste negligerbart köpkraftstillskott från sitt dominansomland, varför en realistisk nedre ortsstorleksgräns inte bör understiga 2 860 personer. SOU 1970: 14

Till detta kommer strukturomvandlingen. I BD-80 redovisas en tablå över de beräknade underlagskraven för en »rationell enhet» för tidpunkterna 1965 och 1980. En summering av det samlade underlagskravet för de bägge tidpunkterna ger vid handen att underlagskravet stiger med 43 procent under 15-årsperioden, vilket approximativt innebär en treprocentig ökning varje år. Dessa uppgifter torde vara fullt accepterbara, då de baserar sig på de samlade möjligheter till framskrivningar, som finns tillgängliga i dag. Vi sätter 1968 som basår. Kravet på ortsstorlek kommer att för varje år öka med dels 3 procent för strukturomvandling och dels med en mindre del i bortfall från omlandet. Tidigare har visats, att den genomsnittliga omlandsstorleken för orter över 2 200 invånare utgör ca 50 procent av tätortsbefolkningen. Detta torde även gälla för orter kring 3 000-nivån, då de stora orterna dominerar på ett så påfallande sätt. 50 procent av 2 860 är 1 430. Denna befolkning skall halveras för att viktas till egentlig köpkraft, vilket ger 715 personer. Dessa försvinner med en genomsnittlig hastighet på 3 procent per år. 3 procent av 715 är 22 personer, vilket approximativt innebär 1 procent av ortsstorleken. För varje år ökar således kravet på ortsstorleken med ca 4 procent, vilket innebär, att redan före 1970 uppgår underlagskravet på en basort till 3 000 personer. Baserat på föregående antaganden om köpkraftsbortfall från dominansomlandet och kostnadsstegringar kan omstående diagram illustrera en tänkbar utveckling. Om vi utgår från en ort, som i dag har en befolkning på 2 860 personer har den ett generellt omland, som efter reducering för intensitetsavtagande har ett viktat köpkraftsunderlag på 840 personer. Tillsammans med tätortens befolkning blir den sammanlagda köpkraften för en ort i denna storleksklass 3 700 personer. Tröskelvärdet för det acceptabla serviceaggregatet är i dag för en ort med omland 2 860, varför en ort med 2 860 invånare har en överkapacitet i förhållande till det serviceaggregat som 2:25

Bef,

5 000

b 4 000

a

3 000

2 000

1 1

1 |

1 000

900 800

|

7nn 600 500

c 400

300 -

200 -

_.

TOO 1

1967 68

69 70 71

73 74 75

76 77 78 79

80 81 82

83 84 85 86 87 88

Figur 3. Diagram över kostnadsstegring och köpkraftsbortfall.

2:26

SOU 1970: 14

egentligen krävs för denna storleksordning. 1 Omlandsbefolkningen minskar med 3 procent årligen, medan ortsbefolkningen antages vara konstant. Räknat på den viktade befolkningen innebär detta omkring 0,7 procent per år på hela populationen. Med hänsyn till en beräknad accelererad migration torde det vara ett rimligt antagande att uppskriva denna siffra till 1,0 procent. Denna befolkningsminskning representeras av kurva a). Kurva b) visar den beräknade kostnadsstegringen med 3 procent årligen och utgår från en ort, som i dag har 2 860 invånare. Denna ort kan ha en överkapacitet, vilken representeras av avståndet mellan kurvornas intercept med befolkningsaxeln eller - i ett extremfall - helt sakna omlandsbefolkning. En sådan ort blir redan i kurvans början i avsaknad av det erforderliga befolkningsunderlaget och måste låta sitt befolkningstal växa i takt med kostnadskurvan för att kunna behålla sitt serviceaggregat. För orter, som befinner sig i normalsituationen vad beträffar omlandsbefolkningen kommer den kritiska tidpunkten att representeras av kurvornas skärningspunkt. Den representerar en tidpunkt då kostnadsstegringen har »ätit upp» överkapaciteten, varvid tidpunkten har tidigarelagts på grund av befolkningsminskningen i omlandet. Efter denna tidpunkt räcker inte en ort som i dag har en ortsbefolkning på 2 860 personer till för att upprätthålla serviceaggregatet, varför orten efter denna tidpunkt måste tillföras köpkraft i form av ökad befolkning i orten. Kurva c) visar hur omlandsbefolkningen avtar med tiden om den antagna avfolkningstakten får gälla. Befolkningstalet är viktat i enlighet med diskussionen på s. 24. Diagrammet visar, att under dessa antagna förhållanden inträffar den kritiska situationen omkring 1975. Dessa antaganden synas rimliga och dessutom bör man beakta, att vi hela tiden behandlar ett serviceaggregat, som betraktas som tillfredsställande i dag. De konsumtionsframskrivningar som vi använt som underlag (DUI, KF, Långtidsutredningen) anSOU 1970: 14

ger, att andelen dagligvaror kommer att minska relativt sett, medan specialvaruhandeln ökar. Detta indikerar ett behov av en mer differentierad förekomst av specialvarubutiker eller varuhus med stort sortimentsdjup och stor sortimentsbredd. Utvecklingen kan således gå ännu snabbare, vilket i så fall innebär, att 3 000nivån blir för låg tidigare än vad diagrammet visar.

3.5 Basorterna En

urvalsdiskussion

Om siffran 3 000 tages som norm för befolkningstalet i en basort kommer följande orter att utgöra basorter: W län: Avesta, Borlänge, Falun, Grängesberg, Hedemora, Leksand, Ludvika, Malung, Mora, Orsa, Rättvik, Smedjebacken, Säter. X län: Bollnäs, Edsbyn, Gävle, Sandviken, Hofors, Hudiksvall, Iggesund, Ljusne, Ljusdal, Söderhamn, Valbo. Y län: Bollstabruk, Härnösand, Kvissleby, Kramfors, Sollefteå, Sörberge, Sundsvall, Vivsta, Ange, Örnsköldsvik. Z län: Frösön, Strömsund, Östersund. AC län: Holmsund, Lycksele, StenseleStoruman, Skellefteå, Umeå, Vilhelmina, Vännäs. BD län: Arvidsjaur, Bergnäset, Boden, Gällivare-Malmberget, Haparanda, Jokkmokk, Kalix, Kiruna, Luleå, Piteå, Älvsbyn. Urvalet är baserat på befolkningssituationen vid årsskiftet 68/69. Sammanslagningar. I Y län torde urbaniseringsgraden runt Sundsvall och Kramfors medföra att Vivsta, Sörberga och Kviss1 Dahl konstaterar, att en handelsort, som har en folkmängd i ort plus omland om 5— 8 000 personer erbjuder det mesta av den detaljhandelsservice som den enskilde önskar sig. De höga värdena får en förklaring i en kartsvit, som tydligt visar den lägre proportionen omlandsbefolkning i de norra landsdelarna. Dahls värden torde utgöra en totalestimering för hela landet. Jfr även Boustedts konstaterande att stora orter får ett högre köpkraftstillskott än mindre orter.

2:27

Figur 4

leby sammanföres med Sundsvall, medan Bollstavik inräknas i Kramforsområdet. På samma sätt inräknas Bergnäset till Luleå och Frösön till Östersund. Förekomst av varuhus och kommunalkontor W län: Grängesberg, Orsa, Smedjebacken och Säter saknar varuhus. Grängesberg, Smedjebacken och Säter har stora hallbutiker och Orsa ligger inom ett kort tidsavstånd från Mora. Samma korta tidsavstånd finns mellan Grängesberg och Ludvika och mellan Smedjebacken och Ludvika. Samtliga orter utom Grängesberg är kommunblockscentra. Grängesberg ingår i Ludvikablocket, men utgör kommuncentrum. X län: Ljusne, Iggesund och Edsbyn saknar varuhus. I Edsbyn är en större hallbutik under uppförande. Ljusne och Iggesund har hallbutiker och ligger på bekvämt resavstånd från fullt utrustade större orter. Alla orter utom Iggesund, Valbo och Ljusne är kommunblockscentra. Valbo är kommuncentrum och torde alltmer kunna ingå i Gävleområdet. Iggesund är kommuncentrum och ingår i Hudiksvallsblocket. Ljusne ingår i Söderhamnsblocket, men tillhör Söderala kommun. Närheten till både Söderhamn och Söderala får anses kunna kompensera detta. Y län: Kvissleby, Sörberge och Bollstabruk saknar varuhus. Som ovan nämnts har Kvissleby och Sörberge inräknats i Sundsvallsområdet, och Bollstabruk förts till Kramfors. Övriga orter har varuhus och utgör kommunblockscentra. Z län: Strömsund saknar varuhus, men har två större hallbutiker med brett sortiment. Tätortens befolkningstal torde vid senaste årsskifte överskrida 3 000 personer. Båda orterna är kommunblockscentra. AC län: Holmsund, Vilhelmina och Stensele-Storuman saknar varuhus. StenseleStoruman och Vilhelmina har båda större hallbutiker. I Vilhelmina planeras en större nybyggnad av en hallbutik. Holmsund ligger på kort reseavstånd från Umeå. Samtliga orter är kommunblockscentra utom Holmsund. BD län: Arvidsjaur, Jokkmokk och Älvsbyn saknar varuhus. Dessa orter har hallSOU 1970: 14

butiker med brett sortiment. Jokkmokks befolkning uppgick vid årsskiftet till över 3 000 personer. Samtliga orter är kommunblockscentra. Ytterligare lämnas en förteckning på de orter inom undersökningsområdet som enligt FoB-65 hade en befolkning mellan 2 200 och 3 000 invånare. W län: Långshyttan, Grycksbo, Romme, Vansbro. X län: Ockelbo, Forsbacka, Storvik. Y län: Matfors, (Kvissleby), Långsele, Husum, Alvik, Sundsbruk. Z län: Sveg. AC län: Boliden. BD län: Munksund, Gammelstad, (Jokkmokk). Det bör kraftigt understrykas, att tätortsnivån på 2 200-3 000 inv. är ett generellt »närmevärde», som inte utan vidare diskvalificerar en ort med ett mindre invånartal. En sådan orts serviceutbud kan med avseende på kvalitet och sammansättning samt omlandsbefolkningens storlek och köpkraft mer än väl kompensera ett något »för litet» invånartal. I de konkreta fallen måste särskilda undersökningar ge underlag för en värdering av orten ifråga, där även avståndet till intilliggande orter masta tas med i beräkningen. Med detta i minne kan dock kartbilden över »3 000-orterna» i korthet diskuteras. Kustlandet lämnas utanför diskussionen, som alltså i huvudsak gäller inlandsorternas regionala fördelning. - Som synes är fördelningen ganska ojämn. Vissa »vita» områden förtjänar särskild uppmärksamhet, t. ex. östra Norrbotten fram till riksgränsen. Givetvis behöver inte avsaknaden av en 3 000-ort innebära att detta och andra vita områden saknar utbudspunkter för service av tillräckligt god kvalitet och sammansättning för att tillfredsställa befolkningens krav. Men skulle det konstateras att serviceutbudet företer betydande brister på ett eller annat sätt kan konklusionen bli att man bör försöka befordra vissa orters tillväxt för att därigenom åstadkomma ett bättre serviceutbud. (Se fig. 4). Vilka orter som bör komplettera kartbil2:29

den måste bl. a. bestämmas mot bakgrunNorsjö. Den senare orten täcker den störsden av de olika näringssektorernas krav. ta avverkningsvolymen men pendlingsområDessa krav kan även innebära mer än en det överlappas ganska mycket av Skelkomplettering på »vita ytor», de kan relefteå-Bolidens pendlingsområde. Malas sultera i framläggandet av alternativ till pendlingsområde däremot »står fritt». Det 3 000-orterna, som ju fallit ut som ett resultorde dessutom vara rimligt att tänka sig att gruvindustrien föredrar Mala som sertat av vår service-undersökning (Se fig. 4). viceort. Dessa förhållanden skulle i så fall Som ett krav från t. ex. skogsnäringen leda till en prioritering av Mala framför skulle man kunna hävda, att avverkningsNorsjö. Den s. k. Norsjöringens träinduvolymerna borde kunna täckas av realistisstrier skulle återigen kunna få vågskålen att ka pendlingsområden till befintliga servicesjunka till Norsjös förmån. En komproorter/bostadsorter. Kartan visar, att så misslösning skulle kunna tänkas ligga i en ingalunda kan vara fallet med utgångspunkt integrering mellan Norsjö och Mala, vilket från 3 000-orterna. En undersökning är snart emellertid förutsätter ännu bättre kommuavslutad gällande frågan om vilka orter på nikationsmöjligheter mellan dessa orter än lägre nivå i hierarkien som från avverkde nuvarande. ningssynpunkt skulle kunna komma ifråga som »kompletteringsorter». Kalkyler angåFörutsättningen för en liknande lösning ende tillväxt och avverkningsbehov samt uppstår också om t. ex. Storuman genom rimliga pendlingsavstånd med hänsyn till beförbättrade kommunikationer kan »ingripa» i Sorseles pendlingsomland och vice fintligt vägnät kring de orter, som skulle versa. kunna komma ifråga, har använts. Vissa preliminära resultat föreligger, som kan ilDe anförda exemplen må tjäna som illulustrera problemet. I östra Norrbotten t. ex. strationer till svårigheterna att åstadkomma kan val stå mellan följande orter: Överkalix, ett till många olika intressen väl anpassat serviceortsnät (basortsnät). Korpilombolo, Pajala och Övertorneå. Frågan gäller vilken eller vilka två av dessa orSe vidare forskningsrapport nr 12. ter som inom sina resp. pendlingsfält uppEn rimlig målsättning vore största möjliga tar de största avverkningsvolymerna. Un- regionala servicetäckning med minsta möjMed de dersökningen visar, att Överkalix och Kor- liga antal serviceorter/basorter. pilombolo utgör svaret på frågan. Från ser- krav, som redan idag kan ställas på dessa vicesynpunkt skulle skäl kunna anföras för orters utrustning, måste man konstatera, Pajala och Övertorneå som lämpligare or- att de tillräckligt goda orterna ger en otillter. Eftersom alternativet Övertorneå-Kor- fredsställande regional täckning. De ovan pilombolo måste betraktas som uteslutet ge- nämnda s. k. »vita ytorna» är alltför stora nom stor överlappning mellan pendlings- och alltför många; det befintliga antalet gooch avverkningsområdena, skulle lösningen da basorter är med andra ord för litet, även om man långt ifrån syftar till 100-prokunna bli Överkalix och Pajala. Vid val av endast en ort skulle Över- centig täckning. Särskilt måste man uppmärksamma de sex stora inlandsområdena kalix komma ifråga som den ort som täcker Östra Norrbotten, Sydvästra Norrbotten, den största avverknings volymen. Om man emellertid skulle räkna med starkt förbätt- Norra-Nordvästra Västerbotten, Södra Väsrade pendlingsmöjligheter (bättre vägar) terbotten-Norra Ångermanland, Östra Jämtland och Norra-Västra Dalarna. över längre sträckor, skulle detta kunna tänkas utpeka Korpilompolo - möjligen övertorneå som lämplig basort. Norra delen av Västerbottens inland har för få 3 000-orter. Sorsele framstår som en lämplig kompletteringsort längst i V. övriga möjliga kompletteringsorter är Mala och

2:30

SOU 1970: 14

4 Klassning av glesbygdsområdena

Detta kapitel avser att ge en översiktlig redovisning av de klassningsmetoder, och referensregioner som publicerats i glesbygdsforskningens rapporter nr 3, 4, 5 och 8.1 Tabellsammanställningarna i rapporterna 3, 4 och 5 har utelämnats, liksom koordinatvärdena för valdistriktens befolkningstyngdpunkter, vilka finns redovisade i rapport nr 8. I den avslutande tabellsammanställningen redovisas valdistriktets lägeskod, befolkningstalet i varje enskilt valdistrikt resp. distriktscluster, åldersklassningen enligt rapport nr 5, centralitetstalet enligt rapport nr 4 och Service-Läges karakteristikum enligt rapport nr 8. Kartbilagorna visar dels valdistriktens läge och kod, och dels Service-Lägeskarakteristikum. Referensregionerna har varit valdistrikten. Dessa har redovisats dels i rapport nr 3 där kartor och kodbeteckningar återfinnes, och dels i rapport nr 5, där en kompletterande tabell över valdistriktens namn finnes som bilaga 2. I bilaga 3 i samma rapport finns en lista över de valdistrikt som sammanslagits av operationella skäl. Avsikten med dessa klassningssystem är, som framhållits i inledningen, att möjliggöra jämförelser mellan distrikt på en mycket låg hierarkisk nivå. Olika planeringsmål kräver ofta olika referenssystem. Vi har därför valt att klassa distrikten efter tre parallella system. Vilket system som skall användas får avgöras vid den konkreta planeringssituationen. SOU 1970: 14

4.1 Valdistriktsindelningen Bestämmelser om valdistriktsindelningen finns i lagen om val till riksdagens andra kammare. I princip utgör varje kommun ett valdistrikt. Om särskilda omständigheter föreligger kan kommunen uppdelas i flera valdistrikt. Till särskilda omständigheter räknas stor yta eller högt befolkningstal. Någon formell övre gräns för befolkningstalet i ett valdistrikt finns inte, men praxis synes vara, att man delar ett distrikt om folkmängden överstiger 3 000 personer. En antydan till formalisering av detta framgår av ett betänkande: Förtidsröstning och gemensamma tvådagarsval, SOU 1967: 27. För den enskilde personen har valdistriktstillhörigheten i första hand bestämts av praktiska hänsyn. I de flesta fall torde ett valdistrikt, som inte utgör en del av en större tätort väl svara mot ett bygdebegrepp. Distrikten är oftast markerat enkärniga; en mindre ort ligger centralt i distriktet och kringliggande spridd bebyggelse ansluter till kärnan via bebyggelsesamband och vägnät. Vid flerkärnighet dominerar oftast en ort kraftigt. Mot valdistriktets yttergräns blir bygdetillhörigheten mer tveksam; man har sökt följa en princip att vederbörande inte skall ha längre till valurnan än vad förhållandena är i granndistrik1 Ett första klassningssystem avser andelen åldringar i valdistrikten medan två andra i huvudsak baseras på förekomsten av olika former av service.

2:31

tet. I utpräglade glesbygdsdistrikt är ofta befolkningstalet mycket lågt, då en kraftig avfolkning har skett sedan valdistriktet inrättades. Dylika distrikt har ibland slagits samman. Resultatet har blivit valdistrikt, som ytmässigt är mycket stora samtidigt som någon nodalitet svårligen kan iakttagas. Ett liknande utseende har ofta distrikt i fjäll kommuner; från centralorten i östra delen av distriktet sträcker sig valdistriktet västerut över fjällområdet mot riksgränsen. Ytmässigt är dessa valdistrikt de största. De utgör dock endast ett fåtal av undersökningsområdets totalt 1 823 distrikt. Då övre befolkningstalet i ett valdistrikt är begränsat till ca 3 000 medför detta, att distrikten är ytmässigt små i befolkningstäta områden. Med hänsyn till dessa omständigheter är det angeläget att understryka att valdistriktsytorna är helt olämpliga för varje form av ytbaserade jämförelser. Däremot torde valdistrikten vara väl lämpade som referensregioner för befolkningsstatistiska uppgifter samt statistik rörande näringsliv, arbetsmarknad och lägesjämförelser. Vi har framhållit att administrativa enheter på kommunnivå är olämpliga som referensytor vid jämförande regionala studier. Valdistrikten är däremot inte större än att de i de flesta fall möjliggör meningsfyllda jämförelser. Problemet med olikstora referensytor kvarstår givetvis men reduceras avsevärt på grund av valdistriktens begränsade yta. Valdistriktens storlek och fördelning (se fig. 4) Vid tidpunkten för folkräkningen 1965 gällde nedanstående förhållanden.

Även om hänsyn tas till resp. läns yta, folkmängd och folktäthet framstår fördelningen av valdistrikten som tämligen ojämn. I det här sammanhanget visar Västerbotten den mest extrema »lapptäckeskaraktären» med talrika och folkmängdslätta distrikt. Länet har i det avseendet en särställning även bland de ytterligt glest befolkade länen. I SOU 1967: 27 angående »Förtidsröstning och gemensamma tvådagarsval» antyds, att ett valdistrikts övre gräns bör ligga vid ungefär 3 000 personer. Enligt nedanstående figur uppfyller mellan 95 och 98 procent av samtliga distrikt det kravet. Figuren vill emellertid i första hand visa distriktens fördelning på storlek ( = folkmängd) inom varje län. Den påvisar tydligare än föregående tabell den relativa rikedomen av valdistrikt med få invånare. I Västerbottens län utgör de med färre än 400 personer drygt 80 procent av hela antalet, i Jämtlands län 70 procent, i Norrbotten nära 65 procent, osv. En brant stigning i en del av kurvan indikerar en större mängd distrikt av ifrågavarande storlek i jämförelse med omkringliggande storlekar, t. ex. Y län mellan 2 400 och 2 599 personer/valdistrikt. En rät linje mellan ändpunkterna hade uppvisat en helt jämn fördelning mellan storleksgrupperna. X län ligger närmast en sådan fastän långt därifrån. Distrikten finns kodsatta med en sexsifferkod, där de två första siffrorna är länsnummer, de två mellersta är kommunnummer och de två sista är valdistriktets nummer.

4.2 Andelen åldringar i valdistrikten Tabell 8.

Inv./valdistrikt Kopparberg 1 080 Gävleborg 1 200 Västernorrland 880 Jämtland 590 Västerbotten 530 Norrbotten 790

2:32

Valdistriktets medelstorlek i km2 Inv./km2 109 75 77 214 125 301

9 16 11 2 4 2

I rapport nr 5 redovisas i tabellsamlingen både närande och tärande del av valdistriktens befolkning, såväl totalt som relativt. I det följande kommenteras fördelningen av den äldre delen av den s. k. tärande gruppen, alltså 65 år och däröver. Valet av just denna åldersgrupp har skett därför att den ur planeringssynpunkt är mycket intressant. Dels säger den generellt om flyttningsströmmarna, att dessa gått och troligen också SOU 1970: 14

•/.av valdistr

100,

• •

•

_

-

-rrS-

I

^•'

90-

~ t 1 Y(Y . .4& /

•

,/

i?

V

—

/

50-

i

U

/

i /1 / i •/ / !/ 1 r * Ii a f i!'

ji Hi

k

s *

s'

A ,'

.''

«•

/

S m *

i

s

i 1

\

/

i:

'

..'"'I

i

ii

60.

r°f <—*'

I

/

ii //

. • * *

»*"

/

,''

•

.•••'/

\Y

i

i | i

... 1 1

i 1

| 1

i

i

il

Sf

i i

1 0

!

i

——

0 - 199- 200-400- »00- MO- 1000-1200- 1400-1600-»00-2000399 S99 799 999 1199 1399 1599 T799 1»»9 2199

30003199 Figur 5. Folkmängden i valdistrikten inom W—BD län. Kumulativ fördelning.

fortfarande går från områden med stor andel åldringar. Undantag är självfallet trakter med stark nativitet och/eller inflyttning. Dels lokaliserar den - i det här fallet till en mycket låg och tämligen detaljerad nivå, valdistriktsnivån - ett av glesbygdernas kardinalproblem, den s. k. öppna åldringsvården. År 1965 förhöll sig denna åldersgrupp till totalbefolkningen i länet enligt följande: Norrbotten Västerbotten Jämtland Västernorrland Gävleborg Kopparberg Tot. de 6 länen Tot. Sverige

9.05% 11.07 15.10 13.45 13.94 13.87 12.62 12.89

Tre grupper utsöndrar sig ur fördelningen: en första med Norr- och Västerbotten, där andelen åldringar är betydligt lägre än SOU 1970: 14

riksmedeltalet och det för undersökningsområdet, en mellangrupp med de två sydligare kustlänen och Kopparbergs län och en tredje med enbart Jämtland, där åldringarna utgör en mycket väsentlig del av befolkningen. Samma fördelning framträder om jämförelsen görs enbart mellan de sex berörda länens valdistrikt. Distriktens varierande storlek och antal i länen har tydligen ringa inverkan på bilden av den »äldre» delen av den tärande befolkningen. I de följande stapeldiagrammen visas hur denna befolkningssektor fördelar sig på valdistrikten. Som synes finns i Norrbotten en stor mängd distrikt med mellan 6 och 12 procent 65-åringar och äldre. Detta ses då i relation till hela det undersökta området. På motsatt sätt - då kallat »underskott» - visar sig länet ha »onormalt» få 2:33

Tabell 9. Åldringsandelen länsvis. Kvartiloch medianvärden.

BD AC Y Z X

w

Tot. omr.

Qi

Md

Q3

8,0 10,3 12,2 14,6 13,0 12,9

11,1 12,9 15,7 17,3 15,9 15,9

14,0 15,9 19,3 20,2 19.2 19,3

11,1

14,5

17,9

distrikt, där åldringarna utgör 16-26 procent av totalbefolkningen. Västerbotten har ett relativt sett stort antal valdistrikt, där den berörda åldersgruppen uppgår till mellan 10 och 16 procent av folkmängden. Diagrammet, som visar Jämtland, är strängt taget spegelbilden av Norrbottens. Ett fåtal distrikt med låga procentsatser och med särskild avsaknad av 8-10-procentiga distrikt och med ett överflöd av åldringsrika distrikt. De övriga tre länen visar en sinsemellan splittrad bild och ganska god släktskap med den jämtländska varianten. Särskilt gäller det påståendet Gävleborgs län.

början väster om Karungi, är befolkningen något äldre än i de övriga delarna av dalen. Staden Haparanda befinner sig i grupp 2. Övriga delar med hög åldringsandel har ett lågt befolkningstal, och är utpräglade glesbygdsdistrikt. De stora områdena runt Gällivare-Malmberget och Kiruna kan betraktas som helt folktomma, och är inte valdistriktsindelade (se rapport nr 3). AC län visar upp en likartad bild. Andelen åldringsdistrikt har dock stigit. De utpräglade fjällbygderna har en låg andel åldringar. »Åldringsområden» uppträder i skogslandet mellan Lycksele-VilhelminaDorotea och Åsele. Här kan noteras, att tätorten Åsele hade nära 15 procent av bzfolkningen i åldersgruppen 65 år och äldre. »Åldringsdistrikt» återfinnes även i området mellan Skellefteå och Boliden, kustområden mellan Skellefteå och Piteå samt mellan Skellefteå och Umeå. I det sistnämnda distriktet kan särskilt Robertsforsbygden noteras. Söder om Umeå finns åldringsdistrikt i Hörnefors- och Nordmalingsområdena. Z län

Regional

kommentar

I rapport 5 redovisas fördelningen av distrikt med hög åldringsandel i kartografisk form. övre och nedre kvartilgränserna samt medianen har använts som klassgränser i en skala med fyra grupper. Nedan kommenteras kartbilden. BD län Länet skiljer sig markant från bilden av de fyra sydligaste länen. Området norr om Laisvall-Arjeplog har en hög andel åldringar, medan centralorterna i området har en påtagligt ung struktur. Som exempel kan nämnas att Laisvallsdistriktet har endast 6 procent åldringar. Andra områden med hög åldringsandel är området runt Älvsbyn och områdena runt orterna Boden, Tore och Kalix. Även här skiljer sig orterna på ett påtagligt sätt från den omgivande landsbygden. I östligaste delen av Tornedalen, med 2:34

Länet har en hög andel åldringar. Hela området norr och väster om Östersund har en påtagligt åldrad befolkning. Det enda undantaget av betydelse är Strömsund med 13 procent åldringar, de övriga områdena med lägre åldringsandel är synnerligen glest befolkade. Väster om Östersund finns dessutom ett stråk med yngre befolkning, vilket i stort motsvarar turistorterna längs vägen mot Trondheim. Landskapet Jämtlands sydöstra hörn visar upp en bättre bild, vilket framför allt gäller för de större orterna längs Indalsälven och Ljungan. Härjedalen visar en ännu mörkare bild. Ett undantag är Sveg med endast 9 procent åldringar, ett stråk i landskapets nordvästra del samt angränsande delar i Jämtland. Dessa områden är dock glest bebyggda med undantag för området kring Funäsdalen.

SOU 1970: 14

Cj 20

PROCENTUELL FÖRDELNING AV ÅLDRARNA 65 - ÅR PÅ VALDISTRIKT. LÄNSVIS JAM FÖRELSE MED OMRÅDETS TOTALA FÖRDELNING. Länet

-4

i'

jämfört mtdtai

s

6 5 - A « AV TOT

BEf

Y - LÄN

10 •

b

SOU 1970: 14

i m

.6

j3

*

«

•

8 S

S

it

»

5 B

Ö

m 1 rrkn g *

l|

K

M a

2:35

H V a

Y län

W län

Linjen Örnsköldsvik-Hoting bryter den karakteristiska bilden av stora ljusa ytor. Ångermanland söder om linjen visar en påfallande kraftig andel åldringsdistrikt. Här kan den skeva befolkningsstrukturen även avläsas i den bild som vissa av de större tätorterna kan uppvisa. Kramfors förekommer i den tredje kvartilen och Härnösand i den andra. Undantag, med en relativt sett bättre fördelning, är sollefteåbygden och området kring Hoting. Medelpad visar upp en likartad bild; inte ens sundsvallsdistriktet kan visa upp en fullgod befolkningsfördelning. Ångedistriktet och Ljungaverk är positiva avvikelser.

De områden som avviker mest från länens medianvärde i Kopparbergs län ligger som ett stråk från Ore till Orsa i nordost, över Rättvik, Leksand, Siljansnäs och Sollerön över till Venjan och Lima i nordväst. Andelen åldringar är stor i flera valdistrikt i de intill varandra liggande kommunerna Äppelbo, Järna, Nås, Säfsnäs, Grangärde (Norrbärke undantas) och Söderbärke. Hela Västerdalarna och Västerbergslagen skulle ha kunnat karakteriseras som åldringsrikt om inte Malung utgjort ett markant undantag. Kommunen har på ett par distrikt näten befolkning, som hör hemma på »rätt» sida om medianen. De stora »ljusa» fläckarna i norr har visserligen en liten andel åldringar inom valdistriktets gränser, men den totala befolkningen är ringa i antal. Öster om en linje Grängesberg-Falun finns distrikt, som till flertalet har färre åldringar än mediandistriktet i de sex undersökta länen. Dock är att märka, att det till största delen är distrikt med större agglomerationer i denna urbaniserade del av länet, som har en relativt liten andel åldringar. De övriga glesbygdsbetonadc valdistrikten i denna länsdel är av »mediankaraktär».

X län Om det vore så, att glesbygdsproblem i allmänhet vore att likställas med inlandsproblem och åldringsvårdsproblem, låter Gävleborgs län sig inte inpassas i den generella mallen. Med några undantag ligger de åldringsrika kommunerna längs kusten och de med en s. k. progressiv ålderspyramid i inlandet eller rättare sagt i länets västra delar med tanke på länets ringa utsträckning inåt landet. I Harmånger, Gnarp och Bergsjö finns fortsättningen på de åldringstäta områdena norr om Medelpadsgränsen, men omedelbart väster därom ligger Ljusdalsområdet, där andelen åldringar håller sig mellan 11 och 15 procent av totalbefolkningen. Situationen avviker inte nämnvärt i de södra delarna av Alfta och Bollnäs. De ålderstyngda kommunerna i öster är: Järvsö, Arbrå, Norrala och Iggesund samt i sydligaste Hälsingland Skogs kommun. Det »ljusa» och således ungdomliga stråket Gävle-Sandviken-Hofors delar landskapet Gästrikland i tre delar, av vilka den södra på gränsen mot Uppland och Dalarna är rikast på åldringar i Österfärnebo och Hedesunda.

2:36

4.3 Centralitetsmätning på valdistrikt Det är uppenbart, att en klassificering baserad på centralitetskriterier helt måste baseras på de spontana funktionerna, då vi arbetar med områden på låga nivåer. Detta innebär bl. a. att gängse enumerativa centralitetsmått inte kan komma i fråga. De enumerativa klassificeringar som i allmänhet användes (se t. ex. Jacobsson) använder sig av nivåkarakteristika, som omfattar både spontan och bunden hänvisning. Även om en enumerativ metod som endast behandlade detaljhandeln kunde konstrueras, skulle detta leda till en uppdelning av centrala funktioner på en nivå, där de är alltför lätt substituerbara. Tillgängligt källmaterial tillåter heller inte en sådan uppdelning. Då kvarstår att välja en metod, som SOU 1970: 14

mäter totalkonsumtionen (utbudet) av de centrala nyttigheterna. Utifrån en diskussion om bl. a. funktionella regioner anser Neef att det ofta är en fördel att mäta centralitet på en yta som omfattar både centralort och omland. De centrala funktionerna är så beroende av omlandsbefolkningen att man inte kan tala om en skarp gräns mellan centralplatsen och det omgivande området. I rapport nr 3 diskuteras valdistrikt. Det framhålles där att de i de flesta fall väl svarar mot ett bygdebegrepp och således ur vissa synpunkter kan sägas vara funktionella regioner. Mot bakgrunden av detta ställde vi följande hypotes: Ett centralitetsmått, som mäter absolut centralitet kan tjäna som ett meningsfullt klassificeringsinstrument även för större områden, vilka normalt består av en ort med »tillhörande» spridd bebyggelse. För att testa hypotesen valde vi ut ett försöksområde. Kravet på försöksområdet var, att det skulle vara representativt ur ett flertal aspekter: alla typer av valdistrikt skulle vara representerade, området skulle vara typiskt för det norra glesbygdsområdet, olika typer av näringsliv och befolkningsstruktur skulle vara representerade etc. Vi har ansett att ett försöksområde som omfattar AC län uppfyller dessa krav. En detaljerad redogörelse för undersökningen återfinnes i Öquist: Centralitetsmätning och ortsklassificering i Västerbottens län. Öquist mätte centraliteten dels för samtliga orter inom undersökningsområdet, dels för motsvarande valdistrikt. Som centralitetsmått användes Godlunds formel

C=\/Bt.mt-Pt-kr

•

Därefter jämfördes centralitetstalen. Analysen visade, att det inte förelåg någon signifikant skillnad mellan centralitetsindex oavsett index mättes på orter eller valdistrikt. Hypotesen verifierades: Centralitetskriterier, som baseras på detaljhandelsdata är således applicerbara på valdistrikten i undersökningsområdet. Godlunds centralitetsformel uttrycker ortens totala detaljhandelsvolym av specialvaror. Detta medför, att en ort som enSOU 1970: 14

dast är utrustad med dagligvaruhandel skulle få ett indexvärde = 0. Som detaljhandelsvariabel använder han antalet butiker. Tidigare diskuterades de specifika egenskaperna hos ett kontraktionsområde, vilka medför att befolkningsdata och i synnerhet migrationsdata inte kan användas som serviceindikatorer. Öquists undersökningar visar, att det i dag råder ett högt samband mellan omsättningen i detaljhandel och befolkningstalet i orten resp. valdistriktet. Sambandet är i det närmaste lineärt och korrelationskoefficienterna varierar mellan 0,9 och 1,0. På samma sätt samvarierar antalet affärer med totalomsättningen. För Västerbottens del torde det därför ur dessa synpunkter vara egalt vilket polstyrkemått man använder. Emellertid visar tidigare undersökningar, att valet av indikatorer har en stor betydelse. Micklander diskuterar användandet av olika polstyrkemått och graderar efter fallande exakthet måtten på detaljhandelns centrala funktioner: Omsättning, sysselsättning, lokalyta, butiksantal. En faktor som medför, att antalet butiker i vissa områden är en olämplig indikator är att områdets kontraktionskaraktär har medfört, att den genomsnittliga butiksomsättningen i de utpräglade glesbygdstrakterna är låg. Centralitetsmått, som baseras på antalet butiker ger därför ett för högt centralitetsvärde åt dessa områden. När en affär nedlägges överföres omsättning på andra affärer inom området; det är inte troligt, att hela denna omsättning »försvinner» från området när en affär läggs ned. Med hänsyn till dessa faktorer anser vi, att omsättningsvärden ger det mest nyanserade resultatet. Vi har föredragit att söka använda ett så entydigt mått som möjligt för att beräkna den absoluta centraliteten för ett valdistrikt: Totalomsättningen av centrala nyttigheter. Centrala nyttigheter bör begränsas till att avse detaljhandelssektorn. Det finns anledning att räkna med att konsumtionen varierar med den sociala miljön. Inkomstklassen bestämmer till stor del hur inkomsten fördelas på olika sektorer; vid en inkomstökning sker en förskjutning

2:37

från konsumtion av varor av nödvändighetskaraktär till mera umbärliga varor. Högre socialgrupper tenderar till att ha en mer varierande och näringsriktig kost än de lägre, vilket innebär en högre livsmedelskostnad. Konsumtionen av vissa njutningsmedel och hygienartiklar visar en klart högre nivå i urbaniserade områden än i ruralt präglade. En anledning till att det torde vara svårt att göra en meningsfull undersökning av genomsnittsomsättningen av olika nyttigheter fördelat på ortsstorlek är förekomsten av en konsumerande dagbefolkning, som många gångjr inte kan hänföras till ortens dominansomland. Dit hör tillfälligt passerande personer och långdistanspendlare. Icke mantalsskriven befolkning försvårar dessutom en sådan undersökning. Till gruppen av orter som störs av sådan konsumtion hör skolorter. En undersökning av gymnasieorterna i AC län pekar på att sådana orter har en betydligt högre genomsnittskonsumtion är övriga orter. Den största betydelsen för omsättningens variationer har dock skillnader i inköpen från orternas omland. Dessa skillnader orsakas i sin tur huvudsakligen av variationer i befolkningen i olika omlandszoner. Som rimlig approximation har vi ansett, att den för vårt vidkommande relevanta genomsnittskonsumtionen äger rum på nivåer under en valdistriktsstorlek om 3 000 personer. Inom amplituden 1-3 000 återfinns befolkningsstrata med i sammanhanget hög självförsörjningsgrad, samtidigt som »taket» inte ger utrymme för en för stor andel konsumenter från höginkomstgrupperna. För en närmare diskussion av basorternas storlek hänvisas till den tidigare förda diskussionen, och till rapport nr 2. Glesbygdsforskningsgruppen har använt Handelsräkningens material som källa för detaljhandelskriterier. För varje valdistrikt har vi räknat fram omsättningen i dagligkonsumtionsvaror samt övriga varor. Definitionen av dagligkonsumtionsvaror skiljer sig något från den gängse; här har vi inräknat affärer som enligt ISIC-nomenklaturen kan hänföras till livsmedelsaffärer, kios2:38

ker, tobaksaffärer och bensinstationer, övriga affärstyper har hänförts till gruppen icke-dagligkonsumtionsvaror. För en närmare diskussion av Handelsräkningens tillförlitlighet hänvisas till ett kommande arbete av C-E Ericsson. Med hänvisning till den ovan förda diskussionen beräknade vi årsomsättningen i dagligkonsumtionsvaror inom samtliga valdistrikt inom området som har en folkmängd som understiger 3 000 personer. Stadsdistrikt och områden, som utgör delar av större orter exkluderades för att inte störa bilden av ett »typområde». Det totala omsättningsvärdet omräknades därefter till en percapitaomsättning genom att dividera detta värde med befolkningstalet. Resultatet av denna beräkning visade, att man som riktvärde för genomsnittsomsättningen av dagligkonsumtionsvaror i närhetsbutikerna i undersökningsområdets valdistrikt på låga nivåer kan använda 1 300 kronor per år och invånare. Dessa värden är beräknade ur material från den senaste Handelsräkningen. Som tidigare framhållits har 1965 års Folk- och Bostadsräkning använts som befolkningsreferens. Vi har ansett FoB65 och 1964 års Handelsräkning jämförbara, varför vi inte ansett det lämpligt att söka åjourföra omsättningssiffrorna med någon form av indextal. Vid diskussionen kring basorternas storlek använde vi begreppet »acceptabelt serviceaggregat». Bakom antagandet om existensen av ett dylikt ligger givetvis vetskapen om att en mängd servicefunktioner ligger dolda i form av skilda typer av substitut. Även på den lägsta nivån, där den mätbara delen av servicesektorn utgöres av livsmedelsaffärer med mycket begränsat sortiment eller lanthandelsaffärer förekommer handel med specialvaror. Generellt kan man konstatera, att man bör ta hänsyn till, att det råder påfallande oregelbundenheter i utrustningen av centrala funktioner när man befinner sig på låga nivåer. Substitutformerna tar sig allehanda uttryck; kringföringshandel, postorderinköp, arbetsresor, som kombineras med inköp, hemsömnad, ambulatoriska utbud av offentlig service som arbetsSOU 1970: 14

Nivå 3

r—

Omsättning av spec, -varor

:

*

Överskott i omsättning vid försäljning av dagligkonsumtionsvaror

Figur 7. förmedling och bibliotek etc. Lanthandeln kan leverera varor, som annars är förbehållna specialaffärerna, och detsamma gäller lantmannaförbundets försäljningsställen. Servicesituationen skulle kunna illustreras som visas i fig. 7. På nivå 1 befinner sig de distrikt som inte har tillgång till dagligvaruhandel i den utsträckning, att genomsnittsomsättningen överstiger 1 300 kr/ år. Servicesubstitut kan anses finnas överallt, där behov föreligger. Substituten är inte kvantifierbara. Tillgången till centrala funktioner varierar från ett minimum till en genomsnittsnivå. Variationerna uttrycker de ovan diskuterade oregelbundenheterna i serviceutbud på de lägsta nivåerna. Nivå 2 innefattar distrikt, som har en tillgång på dagligvaruhandel, som ligger över genomsnittet. Vi har ansett att ett överskott från genomsnittsomsättningen indikerar viss central betydelse; med livligare handel med dagligkonsumtionsvaror följer en ökad omsättning av den del av butikssortimentet, som inte kan hänföras till dagligkonsumtionsvaror. Nivå 3 innefattar distrikt, som kan uppvisa omsättning specialvarubutiker. Nivå 2 och 3 är adderbara och gränsen är förskjutbar; ett distrikt med stort överskott i nivå 2 ligger högre i hierarkin än ett område, som inte har något överskott från dagligvaruhandeln, men en liten försäljning av specialvaror. Vi förutsätter således en viss »bottenskyla» överallt. Varje form av överskott utöver denna utövar dragningskraft och kan betecknas som en central funktion. En lanthandel besitter centrala funktioner i och med att den försäljer annat än vad som i stort sett - kan köpas överallt. En absolut centralitet mäter vi, då överskottet från dagSOU 1970: 14

ligvarukonsumtionen lägges till grund för inordning i en centralitetshierarki. Den genomsnittliga omsättningen i dagligkonsumtionsvaror har beräknats till 1 300 kr/capita. Befolkningstalet i ett distrikt multiplicerat med detta tal ger ett jämförelsetal som anger om omsättningen i dagligvaror i distriktet är så stor, att den skall tillmätas centralitetshöjande betydelse. Om den observerade omsättningen i distriktet är lika stor som detta jämförelsetal, innebär detta, att området befinner sig i skiktet mellan bottenzonen i pyramiden och skiktet ovanför. Är den observerade omsättningen större innebär det, att omsättningen inte kan sägas vara begränsad till dagligvaror, utan att en del av den samlade omsättningen hänför sig till handel med specialvaror. Om omsättningen i ett område överstiger det på detta sätt framräknade genomsnittsvärdet skall överskottet i dagligvaruomsättningen adderas till den samlade årsomsättningen i specialvaror. Den sammanlagda specialvaruomsättningen uttrycker då områdets absoluta centralitet. För att testa mätmetodernas tillförlitlighet företog vi en beräkning av rangkorrelationskoefficienten enligt Spearman. Vi mätte centralitetsvärdena dels enligt Godlunds metod och dels enligt den ovan beskrivna. Alla distrikt, som erhållit någon form av centralitetstal rangordnades. Stadsdistrikt och köpingar exkluderades. Man kunde förvänta, att båda metoderna skulle ge samma rangordning; båda »räknar bort» dagligvaruhandeln. Godlunds metod genom att korrigera med en generell faktor (k,.), vilken uttrycker den genomsnittliga tillgången till dagligvaror i glesbygden och den andra metoden, vilken innebär, att en genomsnittlig omsättningssiffra användes som korrigeringstal. Rangkorrelationen blev 0,73 (n = 91). Värdet kan betecknas som relativt högt; båda metoderna ger således tämligen likartade resultat (51). Anledningen till att sambandet inte är ännu starkare torde till stor del bero på att många av affärerna, som kommer med i den godlundska formeln har en mycket låg omsättning, men värderas i 2:39

formeln som »fullgoda», varför områden med många små affärer erhåller en högre centralitet än vad omsättningen skulle motivera. Detta torde verifiera Micklanders rangordning av centralitetsindikatorer; omsättningen ger i detta fall ett bättre värde än antalet affärer. 4.3.1 Centralitetsmätningarna Handelsräkningen redovisar adress samt ett antal olika volymsuppgifter för varje verksamhetsställe. Med turistkartan i skala 1: 300 000 som underlag beräknades omsättningssiffrorna för varje valdistrikt eller distriktskluster. Omsättningen uppdelades i dagligvaruhandel resp. specialvaruhandel enligt de normer som tidigare diskuterats. (Se def. s. 38.) Med utgångspunkt från dessa omsättningsvärden samt befolkningstalen i distrikten beräknades sedan centralitetsvärdena för varje distrikt enligt följande metod: Distriktets befolkning multiplicerades med den beräknade genomsnittsomsättningen i dagligkonsumtionsvaror, dvs. 1 300 kr. Det därvid erhållna värdet redovisas i bilagan i rapport 4 som »basomsättning». I de fall de observerade omsättningssiffrorna i dagligvaruhandel översteg detta värde redovisas detta som »oms.-överskott». Detta värde motsvarar nivå 2 i fig. 7. Om någon omsättning i vad som definierats som specialvaruhandel hade noterats adderades detta värde till »oms.-överskottet». Detta sammanlagda värde redovisas i samma tabell som »total centralitet». Alla omsättningsvärden avser 1 000-tal kronor. Distrikten redovisas i en sexsifferkod, där de två första siffrorna är länsnummer, de två mellersta är kommunnummer och de två sista är valdistriktets nummer. Kodsättningen återfinns i kartografisk form i Glesbygdsforskningens rapport nr 3. Sammanslagna distrikt redovisas på detta sätt: 200204 + 01 eller med en klämmer. 4.4 Service-Lägeskarakteristika distrikten

för val-

I det följande redovisas en metod att på mer komplexa grunder än vid centralitets-

2:40

mätningarna och åldringskarteringarna bedöma distrikten relativt. Liksom centralitetsmetoden baseras den på karakteristika för varje valdistrikt eller distriktskluster. Tekniskt innebär metoden att varje distrikt före klassningen förutsattes befinna sig högst upp i en hierarki med sju likvärdiga steg. Till skillnad från centralitetsmätningen vill vi med detta klassificeringsinstrument ange läget i förhållande till en hel serie inrättningar som erbjuder offentliga tjänster. Läget definieras som avståndet från befolkningstyngdpunkten i distriktet till utbudsstället. Vid sammanslagning av distrikt har tyngdpunkten beräknats från den nya, utökade ytan. Mätmetoden omfattar inte enbart avståndet till allmänna serviceinrättningar; vissa minima avseende åldersstruktur och detaljhandelsservice ingår som likvärdiga variabler. En förutsättning för att ett sådant mått skall vara relevant är naturligtvis att den undersökta populationen värderar tillgången till de olika faciliteterna på ett sådant sätt, att det är meningsfullt att räkna med en avståndsfunktion. I själva verket innebär ju en välfärdsideologi att alla skall ha tillgång till de inrättningar som tillsammans konstituerar en del av välfärden. Allmänt sett har befolkningens förbättrade levnadsstandard etc. medfört att hushållens behov av ett rikt urval av offentliga tjänster har ökat. Ett avlägsnande från dessa inrättningar innebär teoretiskt att välfärdssituationen försämras. Nu beror en individs trivsel självfallet på många fler faktorer än lätt kvantifierbara variabler som serviceinrättningar, befolkningstäthet, tillgång till arbete etc. Vi kan inte vara helt säkra på att tillgången till sådant svarar mot vad individen betraktar som väsentligt för sin boendesituation. Om ett klassificeringsinstrument skall vara helt rättvisande bör vi räkna med de värderingar som är representativa för befolkningen i området. Här finns felmöjligheter, som möjligen kan vara av grav natur; vårt stora undersökningsområde lämnar plats för ett flertal delområden med helt olika förutsättSOU 1970: 14

ningar ur demografisk och näringslivssynpunkt, och därmed också med möjligheter till helt skilda attityder och preferenser hos befolkningen. Distrikten är dessutom heterogena inom tämligen små ytor - från områden av extrem glesbygdskaraktär till sammanslagna stadsdistrikt. En möjlighet till systematiska fel är eventuella skillnader mellan utredarnas möjligheter att tolka glesbygdssituationens värderingar. Vi nalkas troligen problemet försedda med en uppsättning urbana värderingar, och vi vet inte om dessa värderingar styr valet av variabler. Vi saknar möjlighet att uppskatta graden av styrning och åt vilket håll arbetet styres, men vi har ansett, att det är väsentligt att rikta uppmärksamheten på att problemet existerar, då konstruktionen av det här använda klassificeringsinstrumentet i hög grad baseras på rimlighetskriterier. Tidigare nämndes, att utgångspunkten var att varje distrikt förutsattes befinna sig högst upp i en hierarki med sju steg. Denna nivå innebär endast, att området är försett med vad vi bedömt som ett minimum av välfärdsinrättningar. Självfallet har vi sökt stöd för de valda nivåkriterierna hos de undersökningar som funnits tillgängliga, men lika självfallet är arbetet i större eller mindre utsträckning styrt, framför allt vid konstruktionen av klassningssystemets hierarki. Det här använda klassningssystemet bör beaktas mot detta: vi mäter och klassar en situation som utgår från ett antagande, att hela populationen delar preferenser och attityder gentemot tillgången till en serie välfärdsinrättningar och en viss samhällsstruktur, operationellt definierad med hjälp av restriktioner rörande åldersstruktur och tillgång till olika serviceformer. Måttet är konstruerat för att klassa områden på låga nivåer i den totala samhällshierarkin. Komplexiteten i större samhällsbildningar innebär här, att måttets relevans minskar med stigande urbanitet. Det är givet, att en bedömning av ett område, i detta fall ett valdistrikt, blir ensidig om endast ett kriterium får avgöra om området är attraktivt eller repulsivt i förSOU 1970: 14

hållande till ett annat område. Visserligen minskas den överdrivna betydelsen av en ensam variabel i en skala, som bygger på relativa bedömningsgrunder, men i en absolut bedömning av typen bra-dålig ökas den i stället. De båda föregående klassificeringarna av valdistrikten avsåg att mäta områdenas status i ett enda avseende, andelen åldringar, resp. specialvaruutbudet i närbutikerna. Föreliggande ansats till en komplex klassificering tar huvudsakligen upp variabler, som hänför sig till utbudet av offentlig service, men söker dessutom ge en mer allmän bild genom att kombinera de förut behandlade klassificeringsmetoderna med utbudet av allmän service. Vi samlade in data kring utbudsställena för offentliga serviceinrättningar. De källor som främst använts har varit sammanställningar från landstingen, socialstyrelsen, länsstyrelserna och arbetsmarknadsstyrelsen. Valet av inrättningar har baserats på vad som skulle kunna benämnas rimlighetskriterier. Vi undersökte förekomsten av offentliga serviceinrättningar såväl i de orter som i den sociologiska glesbygdsundersökningen av befolkningen bedömts som acceptabla, som i övriga orter inom undersökningsområdet. De nedan listade femton inrättningarna har vi bedömt som de mest väsentliga. Grupperingen av vissa serviceformer (t. ex. lågstadium-mellanstadium) har skett efter diskussion med skolmyndigheter; de kan anses sammanfalla med planerade tillbyggnader eller nedläggningar. Vi har inte kunnat ta hänsyn till kvalitetsaspekter eller utbudskapacitet. Det hade heller inte varit lämpligt att konstruera ett klassningsinstrument på basis av för lätt föränderliga kriterier. Avsikten är att bedöma ett distrikt utifrån dess läge i förhållande till en serie inrättningar som vi vant oss vid att betrakta som mer eller mindre självklara tillgångar. Dit hör olika skolformer, kommunala tjänster, bibliotek och sjukvårdsservice i olika former. Av dessa har flertalet börjat anpassas till ett glesare utbudsmönster. I vissa fall ersätts det fasta utbudsstället av någon form av ambulatorisk service. Effek2:41

ten av kontraktionsförloppet är trots detta vanligen fullt märkbar. De serviceinrättningar som tagits som utgångsvärde för klassningen är följande: fast läkarstation, mödra-barnavårdscentral, tandklinik, ålderdomshem, apotek, låg- och mellanstadium, högstadium, gymnasium-fackskola, övriga skolor (t. ex. skogsskola, folkhögskola, lanthushållsskola), bank-post, brandstation, polisstation, pastorsexpedition, arbetsförmedling, bibliotek. Ursprungligen karterades nitton olika inrättningar, men vid den slutliga sammanställningen bedömde vi fyra av dem som mindre lämpliga att ingå i klassningssystemet. Dessa fyra inrättningar var hemsyster-hemsamarit, Lantmannaförbundets försäljningsställen, ambulans-sjuktransport och tidningarnas lokalredaktioner. Anledningen till att de uteslöts var dels att det var tveksamt om de kunde inräknas i begreppet offentlig service, dels att tillgängliga data delvis var ofullständiga. I klassningssystemet har som ovan nämnts även införts två variabler av strukturell karaktär: Åldersstrukturen och Detaljhandelsutbudet. I den fortsatta framställningen tar vi upp de enskilda variablerna och diskuterar kombinerandet av dem till ett klassificeringsinstrument. 4.5 Variablerna. Nivåkriterier för den översta klassen. Klassningsschema Måttet är konstruerat som ett »såll», där valdistriktet, som skall klassas vid klassningens början förutsattes befinna sig på den högsta nivån i en hierarki. Denna hierarki består av 1 + 7 klasser, där den översta klassen består av distrikt, där population och serviceuppsättning ligger på en så hög nivå att det använda måttet inte har ansetts lämpligt för vidare uppdelning. Områden i denna klass kallas Ö-områden. Anledningen är följande: Vi vill få ett grepp om boendesituationen på låga nivåer. Om en jämn stegring skulle fortsätta ända upp i distrikt med högurbana funktioner skulle detta innebära orimligt höga krav på måttets spännvidd. Då måttet dessutom är konstruerat för att mäta på låga nivåer torde

2:42

detta innebära, att användbarheten av klassningssystemet minskar på högre nivåer. Det torde heller inte vara meningsfullt att transformera om skalan till en logaritmisk typ, då enkelheten i informationen skulle gå förlorad. Måttet omfattar således de sju lägsta stegen i en skala, där den del som ligger över omfattar distrikt eller distriktskluster med en befolkning om 2 200 personer eller mer. Undantag har gjorts för distrikt, som trots sitt höga befolkningstal inte kan uppfylla alla kriterier för att inrangeras i den högsta klassen. De har i stället systematiserats på samma sätt som området med lägre befolkningstal. Områdena i den överordnade klassen får enligt detta tänkas ingå i en högre, inte systematiserad hierarki. Följande variabler har fått konstituera nivåtillhörigheten: 1) Befolkningsstrukturen, mätt i andelen åldringar. 2) Detaljhandelsservicen, mätt i områdets detaljhandelsomsättning. 3) Närheten till distrikt, som inordnats i den överordnade klassen. 4) Närheten till de ovan listade 15 offentliga serviceinrättningarna. 5) Närheten till de offentliga serviceinrättningar, som tillmätts särskild vikt. Distriktet bedöms genom att ovanstående variabler definieras med hjälp av en uppsättning operationella regler. I praktiken innebär det att ett antal restriktioner får avgränsa tillåtna värden på variablerna. Restriktionerna kan sägas vara subjektivt valda - de är ett resultat av tillgänglig kännedom om befolkningens attityder och preferenser. I det inledande avsnittet diskuterades möjligheterna till styrning genom att valet av variabler påverkas av utredarens egen situation. Detta gäller i lika hög grad konstruktionen av dessa restriktioner. De normer som måste uppfyllas för att ett distrikt skall föras till den högsta klassen i den använda delen av skalan har varit följande: a) Befolkningsstrukturen (xj) skall vara något så när »frisk». Som kriterium använder vi åldringsandelen. Metodik och uppSOU 1970: 14

delning framgår av rapport nr 5; gränsen för en icke-acceptabel åldringsandel satte vi vid den övre kvartilgränsen för åldringsfördelningen över valdistrikten. Således har distrikt med en åldringsandel på 18 procent och däröver sållats ut från klassen. b) Detaljhandelsservicen måste uppfylla vissa minimikrav. Som mått på dagligvarutillgången (x2) har vi använt den dagligvaruomsättning som framräknades för att mäta valdistriktens centralitet. Dagligvaror har definierats på samma sätt som i rapport nr 4, dvs. lanthandel, livsmedelsaffär, bensinstation, kiosk. Gränsen för tillhörighet har satts vid en omsättning av 1 300 kr/capita, vilket innebär, att något över hälften av samtliga distrikt har sållats bort. Vi ansåg det väsentligt att inte endast bedöma distrikten efter tillgången till dagligvaruservice, varför ytterligare ett detaljhandelskriterium tillfördes, nämligen tillgången till specialvaruhandel enligt den definition som tillämpats vid centralitetsmätningen. Gränsen sattes lågt och baserades på den relativa andelen specialvaruhandel mätt i omsättning. Lokaliseringen av specialvarubutiker till högcentrala distrikt medförde, att vi satte gränsen vid 3 procent specialvaruomsättning, vilket de facto innebär, att kriteriet endast visar att någon form av specialvaruhandel finns representerad i distriktet (x4). c) Tillgången till offentlig service får inte understiga kravet för nivåtillhörighet enligt x 6 . Ingen av de femton listade serviceinrättningarna får således saknas inom en tvåmilszon. Följande flödesschema visar tillvägagångssättet vid klassningen. Det är utformat som en serie av nio logiska val; om distriktet inte uppfyller kraven för tillhörighet i den översta klassen förs det successivt genom schemat tills kriterierna för en viss nivåtillhörighet har uppnåtts. Värdet för nivåtillhörighet benämnes i fortsättningen Service-Läges karakteristikum (S-L karakteristikum). En komplex bedömning medför, att de ingående variablerna förutsattes vara utbytbara och additiva. I detta ligger också krav SOU 1970- 14

på att de är likvärdiga eller att de kan viktas så att de blir det. Det torde kräva synnerligen djupgående undersökningar av psykologisk-sociologisk karaktär för att rätt kunna vikta de här använda variablerna. Dessutom torde attityder och preferenser gentemot de använda variablerna snabbt ändras med tiden och den pågående strukturförändringen. Det har inte varit möjligt att genomföra dylika undersökningar inom glesbygdsforskningens ram, varför denna rapport bör uppfattas som ett försök att ge en bild av situationen för ett enskilt distrikt, utan att därför ha andra krav på de ingående variablerna än att de skall vara operationellt gångbara och uppfylla vissa rimlighetskriterier. Som framgår av schemat har åldringsandelen (xj) använts som ingångsvariabel. Vi har ansett att områden med en hög andel åldringar svårligen kan tänkas gå annat än en kontraktiv framtid till mötes. Det innebär, att eventuell förekomst av serviceinrättningar, som skulle motivera att distriktet inte klassades ned enligt den tidigare förda diskussionen kan komma att försvinna från området. Den i rapport 5 presenterade åldringskartan visar också hur »åldringsdistrikt» med vissa undantag koncentrerats till perifera områden. Jämför man dessutom fördelningen av åldringsdistrikt med centralitetsvärdena för valdistrikten överensstämmer låga centralitetsvärden oftast med hög åldringsandel. Följaktligen har vi ansett, att en hög andel åldringar är ett fullgott skäl för nedflyttning ett första steg. De följande två stegen baseras på detaljhandelsomsättningen inom distriktet. Då detaljhandeln påbörjat kontraktionsförloppet på ett tidigare stadium än den institutionella servicen, och man därför i många fall torde ha inrättat sig till ett tämligen glest utbudsmönster, har vi satt kraven på närservice lågt. Omsättningen i dagligvaror (x2) skall vara högre än 1 300 kr per capita och år, vilket är det genomsnittsvärde som framräknats för centralitetsmätningarna i rapport nr 4, varifrån omsättningsvärdena har hämtats. Specialvaruhandeln

2:43

c c c t>i , 60 u

C ed

o x

X

0=

E oo o o 73

ca a Ti C

ca

X) o

t/5

<u

C te

<u -o E E 60 o 3

c

ca ca X X! 3

a%

C/5

p

.o

c

"81 ca

C/5

— • Q. bil |> oca ca ca

o O ca tu o. 73 C/5

<

00 K."

C

> tu 'H C

O

ca (S tu; c

ca -f £tu j>> ^;

C

IC9

— ' O •_ tu ca

%t

C/5 C/5

ca eo

ca

C/5

ca

Sca fl fl ca

ca

•** :ca

u

60 C C

tu 60 C

o ta

73 <U

s

Z

C/5 C/5

t

ca

ca

'57

H-J

£

c CO

'57

ca

ca

c 'c

%

»->

t k

-

73 tu

c

<u

•gå.

CO

C

<—.

6 0

w

.S

c/5

ca

a

o

* £

:

flE

5 5 * i X ) /-».

B ca

:ca C <u c -

ca g £j

4tu 73

•^

o

o

x) u x: cl H oca g g

o

fe

M o o i

>

IH

:ca 73

>

S X!

H

ca

c <u ca

ca *->

3 C ca 73 h — <U

L-

O 73

M

ca :ca X>

> oo c/5

»tOJfU 2:44

Z

ijj

u/ "

1_ - " CO *

>> 60 C

^x: ca

57 H->

£

ca

CU

2 ca M S

o

c tU

.00

_>> öfl

t

--

II E _4_,

/^

E3

C/5

Ingen nedflyttning. Nedsättningen summeras

•O

O

>^

£

*

C)

c

73 U

o b

ca

C

>.

C/5

^ fl .> KCj rrt >, a—o eu 73 > :< X>

ca

c

fl —

c

CO C/5

z,

:

o

cX>

c

t i !S U:oJ c

< O .9 rt

A

:0

c IM M

SOU 1970:14

kartogram för varje valdistrikt. Vid karte(x4) har ett ännu glesare utbudsmönster, ringen kontrollerades särskilt avsaknaden av vilket framgår av tabellsammanställningarinrättningar, som av ortsstorleken att döma na längre fram. borde ha varit representerade. I några enSom en följd av detta har vi satt kravet staka fall visade det sig, att frånvaron var för nedflyttning lågt: Av områdets samlaav tillfällig natur, varför inrättningen kartede detaljhandelsomsättning behöver endast 3 procent eller mer klassificeras som spe- rades som befintlig. Som tidigare nämnts har vi inte tagit någon hänsyn till kvalitetsskillcialvaruomsättning. Även här följer vi denader eller utbudskapacitet. finitionerna enligt rapport nr 4. För klassningen med variablerna x^-x,, inNär det gäller distrikt, som gränsar till distrikt, tillhörande den överordnade klas- förde vi två avståndsgränser - mindre än 2 mil fågelvägen resp. mer än 4 mil fågelsen, har brister i detaljhandelsomsättning invägen. Avståndsgränserna hänför sig till te tillmätts någon betydelse (x3, xr>). Som vad som framkommit vid flera sociologiska tidigare antytts torde befolkningen vara van undersökningar, nämligen att färdavstånd vid att tillgången till närservice inom deupp till en halv timme accepteras i de flestaljhandelssektorn i glesbefolkade distrikt ta fall, medan färdtider som överstiger en är något som normalt är dålig. Låga omtimme sällan godtages. Med en vägförsättningsvärden kan därför inte sägas utlängningskonstant = 1,35 och en rimlig gegöra en så allvarlig brist att det skulle monomsnittshastighet motsvarar 2 resp. 4 mil tivera nedklassning i distrikt som befindessa tidsgränser. Det första steget, x(;, avner sig nära distrikt med höga centralitetsser fullständigheten i det offentliga servicevärden. Tekniskt har detta medfört att om utbudet. Bakgrunden till att vi valde de ett distrikt direkt gränsar till ett distrikt ovan listade 15 inrättningarna var att de som har en centralort med en befolkning representerade det viktigaste av det servicesom överstiger 2 200 personer så har brisutbud, som normalt kan levereras av en ter i de lokala detaljhandelsutbudet inte ort i den överordnade hierarkin. Nivåkrifått inverka på klasstillhörigheten. En motiteriet valdes med utgångspunkt från detta vering för detta förfarande har varit att fullständighetsbegrepp; om någon av de lisdistrikt av förortskaraktär normalt har en tade inrättningarna saknades inom den inblygsam percapitaomsättning inom detaljre avståndszonen avsåg vi med detta indikehandelssektorn, då befolkningen gör större ra bristande fullständighet, varför distriktet delen av sina inköp i centralorten. Valklassades ned. distriktens olikstora ytor medför, att ett De följande två nivåkriterierna, (x7, varierande avstånd till centralorten fått utx s ), avser den grupp av inrättningar som på göra kriterium för nivåtillhörighet. Vi har vissa grunder bedömts som viktigare att ha dock ansett detta fel vara av acceptabel nära tillgång till än andra. storleksordning. Som tidigare nämndes har urvalet skett Om ett distrikt emellertid ligger så perifert efter diskussioner med socialstyrelsen och att det inte gränsar till ett hög-centralt distrikt har vi ansett att avsaknad av detalj- den interdepartementala glesbygdsgruppen. handel, med de låga kriterier som finns upp- De utvalda inrättningarna - fast läkarstation, ålderdomshem, tandklinik, låg-mellanstadiställda, innebär en så grav avvikelse från en um - är i de flesta fall lokaliserade till en acceptabel detaljhandelsnivå att nedklassså hög ortsnivå, att flertalet av de andra lisning är motiverad. tade inrättningarna torde finnas på samma Materialet för x 0 -x 9 erhölls via fältkursplats. Till dessa hör t. ex. bank-post eller redogörelser sommaren 1968. Samtliga utmödra-barnavårdscentral. Även här utgick budsställen karterades, varefter avståndet vi ifrån ett fullständighetsbegrepp - om från valdistriktets befolkningstyngdpunkt någon av de fyra inrättningarna saknades till var och en av serviceinrättningarna mätklassades distriktet ned. Klassningen genomtes. Mätresultatet redovisades därefter i ett SOU 1970: 14

2:45

Antal distrikt

Variabel X 4 i samtliga distrikt före sammanslagningar. Fördelning på storleksklasser.

1400-

1300-

KLASS

ANTAL

0 3 6

1420 92 38 30 26 20 25 21 25 12 17 7 10 12 11 11 2 39

1 4 7 - 9 1 0 - 12 1 3 - 15 1 6 - 18 19-21 22-24 23-27 28-30 31 - 3 3 34-36 37-39 40-42 43-45 46-48 48 >

1100.

1000-

900-

700 600

300-

100-

0 1-3

4-6

7-9

10-12 13-15 16-18 19-20

22 >

Omsättning i specialvaror i % av distriktens totala per capita omsättning i detaljhandeln

Figur 9. Detaljhandel. fördes två gånger med samma uppsättning delkriterier: vid den andra klassningen upprepades frågan, men avsåg då en fyramilsradie. Den nedersta klassen, med kriterier enligt x 9 , omfattar områden med total av-

2:46

saknad av samtliga här behandlade olika former av service och dessutom en påtagligt åldrad befolkning. Sådana områden utgör ett litet fåtal, och det torde inte finnas någon direkt anledning att särskilja områdena i den näst lägsta klassen från dessa. SOU 1970: 14

Tabell 9. Fördelning över ja—nej (1—0) länsvis. Län W N = 221

Län Y N = 228

Absolut

XT

x?, X3

x4 xs Xfi

x7 xs x9

Relativt

76 109 175 135 175 134 184 218 220

145 112 46 86 46 87 37 3 1

0 34,4 49,3 79,1 61,0 79,1 60,6 83,2 99,0 99,6

1 65,6 50,7 20,9 39,0 20,9 39,4 16,8 1,0 0,4

Län * N = 194

Xj

x3 x4 xs XR

x7 xR x9

72 94 143 149 143 86 175 190 194

122 100 51 435 51 111 20 4

x3 x4 Xs

xfi x7 XR

x9

—

62,9 51,6 26,3 23,2 26,3 55,7 9,8 2,0 0

96 118 195 159 195 113 197 226 228

132 110 33 69 33 115 31 2

42,1 51,7 85,5 69,7 85,5 49,5 49,7 99,5 100,0

57,9 48,3 14,5 30,3 14,5 50,5 50,3 0,5 0

—

Xi

x2 x3 x4 x5 x6 x7 x8 x9

Relativt

98 108 200 158 200 181 126 190 204

109 99 7 49 7 26 81 17 3

1 47,3 52,1 96,6 76,3 96,6 87,4 60,8 91,7 98,6

52,7 47,9 3,9 23,7 4,4 12,6 39,2 8,3 1,4

Län BD N = 273

Relativt

60 261 390 352 390 336 262 385 409

349 148 19 57 19 73 147 24

—

0 Absolut 1

17,2 63,8 95,3 86,0 95,3 82,1 64,0 94,1 100,0

82,8 36,2 4,7 14,0 4,7 17,9 36,0 5,9 0

En anledning till detta är, att de i regel är befolkningsfattiga, vilket till följd av valdistriktens konstruktion innebär, att ytan på distriktet är mycket stor. Ett finmaskigare nät skulle ha urskilt ytterligare ett antal områden, som skulle hänförts till den lägsta klassen. De två lägsta klasserna kan därför betraktas som likvärdiga i det avseendet, att de befinner sig i en situation, som rimligen - med hänsyn till de ökade krav på SOU 1970: 14

1 Absolut 1

37,1 48,4 73,7 76,8 73,7 44,3 90,2 98,0 100,0

Absolut

x„

x2 x3 x4 x5 x6 x7 x8 x9

Relativt

N = 409

Xi

Xi

0 L ä n Z N = 207 Absolut

Xi

Relativt

Absolut

Xi

x2 x3 x4 x5 x6 x7 x8 x9

Relativt

16 173 246 216 246 176 164 231 269

257 100 27 57 27 97 110 42 4

1 5,9 63,3 90,1 79,1 90,1 64,4 60,0 84,6 98,5

94,1 36,7 9,9 20,9 9,9 35,6 40,0 15,4 1,5

servicetillgång som orsakas av anpassningen till urbana attityder och preferenser kommer att leda till en praktiskt taget fullständig avfolkning. Regional

kommentar

xx Här avviker de båda nordligaste länen kraftigt. Norrbottens län har endast fått ca 6 procent av distrikten nedklassade på grund av för hög åldringsandel, medan Västerbot-

2:47

Tabell 10. Regional fördelning av Ja-svar enligt fig. 8. W 34,4 Xj Är åldringsandelen hög? x2 Är percapitaomsättningen låg? 49,3 X

3 X

X

BD

37,1 48,4

42,1 51,7

47,3 52,1

17,2 63,8

5,9 63,3

79,1 61,0

73,4 76,8

85,5 69,7

96,6 76,3

95,3 86,0

90,1 79,1

60,6

44,3

49,5

87,4

82,1

64,4

16,8

9,8

50,3

39,2

36,0

40,0

1,0 0,4

2,0 0

0,5 1,5

8,3 0

5,9 0

15,4 1,4

5 Dåligt läge i förhållande till köport? x4 Saknas specialvaruhandel? x6 Saknas inrättningar på den stora listan inom en 2-mils zon? x7 Saknas inrättningar på den mindre listan inom en 2-mils zon? x8 Saknas inrättningar på den mindre listan inom en 4-mils zon? x9 Avsaknad av service?

tens län har ett högre värde, ca 17 procent. Jämtlands län har fått över 47 procent bortsållade, och Västernorrlands län 42 procent. Kopparbergs och Gävleborgs län har mellan 35 och 37 procent av distrikten i denna grupp. xs Här ser vi en motsatt bild: Norrbottens och Västerbottens län har båda ca 60 procent av distrikten i omsättningsklassen under 1 300 kr/capita. De övriga länen ligger samlade kring 50 procent. x x s~ s Variabeln avspeglar avståndet (ill större köporter. I Västerbottens och Jämtlands län har mindre än 5 procent av distrikten ett läge i förhållande till en större köport som kan reducera brister i variablerna x 2 eller x 4 . Gävleborgs län har det bästa värdet - 26 procent, medan de övriga länen har värden som varierar mellan 10 och 20 procent. Norrbottens högre värde i jämförelse med Västerbottens beror på att där finns ett större antal köporter. xh Här har Västerbottens och Norrbottens län de sämsta värdena - över 86 resp. 79 procent av distrikten har en omsättning i specialvaror som underskrider 3 procent av den totala omsättningen i distriktens detaljhandel. Kopparbergs län har det högsta värdet - 61 procent, medan övriga län har procenttal mellan 69 och 76. x6 Jämtlands län har här de lägsta värdena - över 87 procent av distrikten uppfyller inte kraven på fullständighet. Även Väs-

2:48

AC

terbottens län visar låga värden - 82 procent. Norrbottens län och Kopparbergs län har högre värden, mellan 60 och 65 procent, och Gävleborgs och Västernorrkmds län har de bästa värdena, 44-50 procent. x~ Förekomsten av offentlig service enligt den mindre listan inom en tvåmilszon visar upp följande bild. I Kopparbergs och Gävleborgs län är det endast ca 17 procent resp. 10 procent av distrikten som klassas ned av denna orsak. Västernorrland har ungefär samma andel här som vid den större listan: ca 50 procent. Övriga län har värden mellan 36 och 40 procent. xH, xg När det gäller de lägsta servicekraven så har Norrbottens län ca 15 procent av distrikten nedklassade enligt x 8 , Jämtlands län ca 8 procent och Västerbottens län ca 6 procent. Övriga län har värden under 2 procent. I Norrbottens, Jämtlands och Kopparbergs län finns enstaka distrikt som uppfyller kraven för tillhörighet till den lägsta nivån, i övrigt saknas sådana. På kartan i figur 9 har S-L värdena markerats med en mörkare rasterton vid stigande S-L värde. Helt mörka områden betecknar Ö-områden och helt vita områden klass 7. De helt mörka områdena motsvarar i stort läget av basorterna. Kustområdet är således påfallande mörkt. Man kan urskilja ett mörkare bälte som går öster om fjällranden från norra delen av Kopparbergs SOU 1970: 14

Tabell 11. Fördelning över länen efter klassning (se texten). Absoluta tal Klass

W

AC

BD

Samtl

3 3 23 37 53 60 23 3

9 11 40 89 151 80 36 0

11 21 28 67 74 40 30 4

69 113 214 346 431 276 106 8

1 563

X

Y

16 26 36 39 42 30 2 0

16 18 43 63 70 35 7 0

191 Relativa tal Klass

W

X

Y

Z

AC

BD

Samtliga distrikt

Ö 1 2 3 4 5 6 7

6,3 15,2 19,6 22,8 18,3 13,8 3,6 0,4

8,3 13,6 18,8 20,4 21,9 15,7 1,0

6,3 7,1 17,1 25,0 27,6 13,8 2,7

2,2 2,6 9,6 21,4 36,3 19,2 8,6

—

—

1,5 1,5 11,2 18,0 25,9 29,3 11,2 1,5

4,0 7,7 10,2 24,3 26,9 14,5 10,9 1,4

4,4 7,2 13,7 22,1 27,6 17,6 6,8 0,5

län till Kiruna. Norr och öster om Kiruna finns huvudsakligen ljusa ytor, liksom väster om bältet, där endast passagerna mot Norge bryter den ljusa bilden. Söder om Östersund delar sig det mörka bältet och omsluter Orsa Finnmark, som framstår som ett ljusare område. Området mellan kustzonen i Y, AC och BD län och den mörka består huvudsakligen av ljusa ytor, så när som på enstaka mörka områden som framträder abrupt, utan någon mjuk övergång som i kustzonen. En påtagligt ljus zon finns innanför kustområdet i BD län. Den avgränsas i stort av en linje Jokkmokk-Gällivare-Pajala-Övertorneå-Boden. En motsvarande ljus zon återfinnes i ett område som begränsas av en linje Ånge-Vilhelmina -Storuman-Malå-Norsjö-Boliden - Vindeln. Området mot Värmlandsgränsen, som avgränsas av en linje Siljan-Grängesberg har en tämligen ljus färg, med mjuka övergångar mot mer centrala distrikt. Ett markant mörkt bälte går från gästrikekusten över Gävle-Sandviken-Hofors-Falun-Ludvika. Betraktar vi fördelningen av samtliga distrikt efter klassningen, finner vi följande SOU 1970: 14

—

bild. Distrikten är tämligen väl centrerade mot de mellersta klasserna. I klasserna 4-7 finns 52,5 procent av distrikten. Den lägsta klassen är påfallande svagt representerad, medan klasserna Ö och 1 tillsammans svarar för 11,6 procent. Klass 4 är den största med 27,6 procent. Kopparbergs och Gävleborgs län har en markant högre andel i de två högsta klasserna - 21,5 resp. 21,9 procent mot totalområdets 11,6 procent. Västernorrlands län och Norrbottens län har värden som närmar sig genomsnittsvärdet, medan Jämtlands och Västerbottens län har påfallande låga värden - 3,0 resp. 4,8 procent. Jämför vi länen med avseende på de två lägsta klasserna så framstår den stora andelen glesbygdsdistrikt i de tre nordligaste länen. Värdena är för Jämtlands län 12,7 procent, för Västerbottens län 8,6 procent och för Norrbottens län 12,3 procent. Västernorrlands län och Gävleborgs län har endast 2,7 procent resp. 1,0 procent medan värdet för Kopparbergs län är 4,0 procent. Summerar vi procentvärdena för de fyra 2:49

X

% 30

w %

2 I

Ö

2 ' 3

Ö'

1 ' 2 '

3 ' 4

,

I

,

,

,

5 ' 6

l

%

10 Ö

' 1 ' 2 ' 3

' 4

' 5 ' 6 ' 7

Y

' 4

'

5 '

6 '

7 BD

%

%

10 AC

Ö'1

Ö ' 1 '

2 ' 3 ' 4

' 5

' 6 '

7 '

'

5 ' 6

H P

Tot. omr.

%

%

20-

i

o

i

o i

„

T

1 ' 2 ' 3 ' 4 ' 5 ' 6

7'

Ö ' 1

2 ' 3

,

5 I

6 ' 7

I

^ w r 70. Valdistriktens S-L karakteristika. Procentuell fördelning länsvis och över totalområdet. 2 : 5 0

SOU 1970: 14

lägsta klasserna ändras bilden något. Kopparbergs län och Gävleborgs län har de lägsta värdena, 36,1 resp. 38,6 procent, medan Jämtlands län och Västerbottens län har betydligt större andel, 67,0 procent resp. 64,1 procent, Norrbottens län med 53,7 procent närmar sig genomsnittsvärdet 52,8 procent. På följande sidor redovisas distriktskarakteristika i tabellform. Tabellen omfattar även sammanfattande demografiska karakteristika samt centralitetsvärden.

SOU 1970: 14 8— 914625

in

'O

|:Q

I " i N M Q i H O r t Q r H w f n m T t ^ - N ' t ' t

o

N m t n

o

N't^1

N I-I ^

N i - co : Q m ^ t

oo os rm — CN

O

'tc^riNM^trtrtr-r'irt^fnTj-fifSr'icnmmMfS'-rJiHrO'-'^M

<

^(S\ON[^0\(rnr)finOff\wnrjf<iTtvorfON^"f^oo'OtNin-''^t^01'i^>m r~ tN fN

"O

— f^O\

r-- i— VD—ir^l(^v~> — r-CNO\r<-)i/->>/">r-CN — vOCNONOOr-Tf — r ^ - c o r n O

cc

+ +

O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O r~ OO Os O ^H <N

N ^ N N N P I M

O

n v i « N N ^ , ^ , , t ' -

•* TT

oo </-) O O </•> en

I — o r-> I oo <s~> T t Os O m

O

,—i ^

•<

ro ^

^-

i

f n n r - N ^ m m n n f i N M O t m N m n T t - ^ f i

NOONOmoooN-^-r^ONmrn-*—-.ONNOO-'*

—

' / " l O N m r o m o - H m o m r o f N N O c N r ^ t - ^

«

O

o

+

+

Cl o o o o o m o o o o o o o o o o o o o o — ^ o o o o op o o o o o o o o '/-,

2:52

SOU 1970: 14

incNroinrN-^tinTtcN-^rOTfinin

O — 00 00 av r~

i n oo *<r ov r - vo

I r K N n o K S I - n n T t ^ O m N ^

- M » N O O <N i n <n oo >n O uivO

• t M ^ I - M n ^ n n ^ ^ ^ N ' t

O t ~ - - < N V D V D r o - * t r o O — — r o oo oo O00>/-> — — O v f N O O V O v O O v v D O O V — Ov OV ^ r~- VD — VD ( N r - , — (N

I r H ^ m i f l ^ N n N N i f l

OO VD i/"> I m VD r - 00 -rf I r o t-N w n — fN fN —i

00 >n oo VD VD —

I (N — — N N M N M T j - T f ^ m T t

VD-Tj-VDOVOO — r - O v v D T t o o - r l - T t r — 0"nror--ooovo</">r0r—cvoo

O

O

+

+

I

I 00 r o -rf — 1 i n r-~ r - r~i n o oo

r < r t ( N ' * m r - j ' * ( N m ' *

o v o — -<-)- ev oo o ov m (N ro voro>nooroOC--Ov

r o — r s l r o - T j - i n v D r ^ o o — rN — r N r o * < r i n v D t - - o o a v O — ' f N r o — r N r o - r t ' n — < N r o - < f — ( N r o ^ - i - i n v D O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O — — — - H O O O O O O O O O O O O O O O — (N ro T-)in VD

( N r o r o f O r o - ^ - T j - c o m r o - ^ - — r o » — r o T}- — r o

I —

i ^ T f N m N ^ N r n i n i f l t v l T f i o m r j -

O Os oo VD av oo no <N —i fM oo m

>n • * T— — —

{Nrorocoro-^frOro-^-rl-Tt-Ti- — r o r o r o r o r o

m T— CN

r*o — VD m CN

I rx) r-~ I o oo vo CN rO r-H

T-frorOTtT-j-^T-j-Tl-Trl-corOTt-^-rNro-rt-rtro

uOTtOO^OO^Tj-Ovo^DvorNinOvDOvOvooOr^-HOvr^rNooroovrJvDO — M » i n — o o ^ - i n o rN r o VD — r j - T t r - o o o o v D o O r — r ~ - r ^ — O r o r ^ r o f N T j - r O T - j - O r ^ r o o o o — t - » r - r o av r~- CN —• - r t o o - r j VDOOro-^tTl-rtT-H (N"nCN^rOOt-~VO>/">vOrO-5-)-Tl-i/OT— N rn i n — — — O v r ^ r o v o — - - r) - M N

© — — ' C N r O T j - m — c N r o - r l - i n —i CN r o *<i- i n VD — ' C N r O T t m v o r ^ o o o v O ' - ' < N r o - - ' ( N r O ' < - J - i n — CN r o — — — O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O — - H ^ r - O O O O O O O O O CN ro TJin t~~ o o c v O

SOU 1970: 14

2:53

o

NMK^O^-mwtmWTt M/)TJ-^N(s|iOinirnn^VOn^O^;Q

O\ooo

Os 00 1/1 O W N

«~<

O — Os 1 i n ( S m © in 1 Os 0\ Tf VD (N 00 r-

m O

in

Tj- r f (N Os so TJ-

t-- <7\ f - 00 •*0O^Or-

m vo • *

o

I (N I

rtMNN-H-HNM

O 1 m O

|I co o ro oO o 00 i-i «N

•SF

m^TfrTt^mr^c^^r^mc^mr^r^r^m^^T^r^Ttr^rs^r^^^rsrximmr^m^m^r-)

NN(S000*1OinOl^'*rt'nOr,lVlV0V0vl0M»Nr-00ON^fNONO--i^i^-00r-^>N f n o ^ N t ^ i o N T t o o N t ^ m — T^^^vo ,_,{SCN as rtVor-^t^ininOtNoo-^moo

O

O

+ +

•-< rt (N m —• M f ^ 2 I C l 2 £ 2 2 ! 0 ' H ^ ' ^ f 0 ' * ^ < N c - i T t i n v o - < ( N - H N — N m r t « ^ t « O O o O O O O O O O O O O O - - i r t O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O o «n r-- oo o\ o -* —i o —i <N rt

c n r o m m

^

TJ-

T ^ - V O V O V O

m r-- m

o o H P

<

o o o h h h

cs <n <N rn fsi

Tf-mininrNTt-inrNmmmin^inmmvoinmT}-

i ^

.—i

in <N (N •* os r-

tno\* i viOrTJITI | « o \ c ) m r"T m

vo

m -rj- CN (N m

^"*Tf^TfTtTfTtTfrcN^f-Tj--5j-TtTi-Tj-r<- 1 T)-ri-Ti--'3-Tt

as

in

~H

•*"*

-H (S \D (S-H N vi I O i ' i m N V D M ^ T t N r t O O ' t O O ^ N r l i H r H O f - f l N W O aa

S

Os^fN^ovoTj-o (SnriTtOOoo KN^-N

o

+ -c

2:54

^ lo VO 0\ ^

lt^vDOrtOO\^-ivoo\'^rtt--o-^-t~~inTt--iooTi-in<NOm in — i < Os in m r~ m m o\vo "toor-NMr-oo votNcsrSin

r~ ~ -tf oo m £> oo om o n^"m« Os

+

vo O

+

o

O o

+

++

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 - - H O O O O O O O O O O O O O O O O O O O r~ oo Os O -H rn Tt (N o i CN m m m m

SOU 1970: 14

o - o lo

N ^ W -H N./-

vo vo —i o\

ro co r<">

I—i

-H

i r- tt I —i o

ro —

(N co - H

m © i / - > r - - o o r - - ( N o o > n o o o t " - o —< O N ro r-- o\ T)- in

TfOOM«0\00\\0«0'-^OOM>-(SO\iri-Ht--M

+

ri O

+

O O ' - ' O O O O O O O O O O O O O O O O — < •—i (N ro Tf "O

•tf : Q f> (N <N

n N « n ^

or— i / " ) © © v £ > © c \ m i o r o ( N r o t - - M D v - } < N O \ r o T f r - ONr-rOOOfNrO-^^OrOfN^l-rOOOrOrOONinvoON-H

° SOU 1970: 14

2:55

^^u^(^rOTt<OTfro:Q:Q:Q(N^r<-i--f^^J-f<i(N<N>or<-)Tt:Q_^-(N<N^---<Nr<-)fn

cM —< ^ooo "o

ri

I'rfmio i v i - i - i f i T t i » O h | — TJ- —i I T}- r- (— <N (N l o o m (N i—i v> i/-> "3- r~ m — —i

oo — • * o O </•> m io o —i r~ —

O

Cl •fl" •"* ro (N

( N N r t r t r t ^ - T f N f ' i m ' t ' ^ ' ^ n ^ N ' H N m N C i ^ n

S S ! ; r ' v o c " ^ , : , ' O l , i m , v m * O ^ h 0 0 O c 0 0 \ i O ^ h t ^ n m V 0 i n N - O 0 \ W i v Nfl(N(NMrt

a:

9- 0 C

g O O O O O O O O O O O O O O O O O O © 0 0 0 © 0 0 © 0 © © 0 99 0\ O H CM ro Trt-

o ooooo

pftftftftft

n c i N ^ « M r « i H N

O (S v o n r o vo

as ^ ON ^ H

« ^ w

22 I

I

N N r f i s n - . - H N r f , ^

I " * ^O ON | rj- O ro r o CN oo

M ^ m « ^ N f i i - K n m » H i H W t s

v o O r o O r ^ a \ — < g r o < N vO'—i-^-ONior-^--^-<ofN «N >-i

r - •<* r - >o vo >n

m cn

_

(N en

^O <N m <o •«*• r o

T^-rnm—.rntNCN^Tt^t

w a \ m M c < i \ f \ O T f * o o h M ^ h « i — i i o o o ^ > n ^ > o < r ) v o r ^ f N i r o — ooos rtr^cM^rtOCNCN)(N(N«

v o o o < o ^ o o o v O r o (N •—i v> m en

X

+

O O O O O O - ^M O oO O O O O O O O •g'O O O O O O OioO O O OsoO O O Of*O

OO

2:56

O

o

o

o

SOU 1970:14

^^^^^^^^^^^^^rn'^roi^iQi^cNTfirir^Tr^ojw^iri^r^^-^iQfS^fS'+cSfN^cn

i-H w> I oo co -vo co 1 vo CM «S i-i cs

ON 1^ VO 00 I — <-o rf rI vo en ^t ^o

mNMTtfnr-fnNMN^'tm't^W'+NTf^Tt^mtn^W^NMmN^mM^M^mN'*^

rsl

<N

^H

( S I - < I - H ( S I ^

C S ^ i - ^

c^cortinvot^oo--c^co^rslco^>/^^i^c^co^i/->.-(NcoTi-—<

^^r-^r^co^rMco^-joMD o o c o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o^oc oo^ o ooooooooooo Tfr

V£>

t—

OO

OS

£J

rri

o

co - * <N co ^ : Q

i

rti^^-fT,

co co r f co co — "fr m

I

N M ^ c n ^ f i m T f t n m ' t Q N m ' t T t ^ i n i n N W

—( VO o\ m vo ON Tfr v~>

r - r s ^ H t-~ w i r t i n co OO ^ t i-H

^ J - ^ ^ J . ^ ^ . ^

i ^H^TtTt^tTi-rj-rncnroTi-m

O ? O \ - O O ( N 0 0 N i t M , — ro _ —,

vc cs SO O <N i n ^ ^

I

00 o 1 »H r~ 1 "t •*

I 00 • * I ON ^ r-

^H

m m ^ m m N W N M ^ M N N ' s f i ' ^ m H T t n N

O^O^TtOrt (N —<

*H ^

VO >n ONCT\CN >« CO *H w* Q\ rf ^ N N

O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O ^ - H O O O O O O O O O O O

SOU 1970: 14

2:57

o~

:QrorN<N-H^tN—i

o

—

|:Q

—i O

Os —

M tN-*fNCNtSeSTtr4c^

T rt

:: """"fN«N(N<N(NOOOO00OO0'-^»^O0OOO0O0OOO0O00' < -1

(N

m

w^Tf loKTtm^N'^minin^^-rt-.inffiitit

:Q

o

*T M O ©

^ ^ • ^ • ^ • N ^ ^ m m N w m ' t N M m M M m M T t

X

O

i

I 2 2 S S ^ ^ J ^ S ! C > S r ' C N ^ v o r ~ " a N C > t - - - i r > o o ( N r - - r - - o o \ ^ t T t - f ^ c 5 0 v o - M v o — i i n - H oo ^t ixno

s o o c<->

+' O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O - ^ ^* •/"* © ^ O fi m en vo vj3 ££

2:58

— ^T-H^-I

SOU 1970: 14

rtTj-fNrnTf-^-Tj-m

<N-<frTi-r«">Tt'<fr-'3-<v|

• * 0> (N C\ O ^ f~ 4 n m O N oo o\ oo h en rri y—, ,—i (N m ,—I

O O O

H

»o

c-> ^f (N -^

^ o o o o o o o o 00 00

SOU 1970: 14

2:59

o o

v i ^ - ^ - m i ^ N ' t N m t n m ' t M

10 <-! --i

^ • o n n t n n

TJ-

t-r-

m (N —i

— — CT\

ro <—< o ro —

<tmmTf'<t^,TfMTt^-tnN't

m N " t MMiriNfi

ro oo I fN i n

• ^ M ' t ^ - N N ' + m

o\«rninnO\n(Sm^iriTf(»

w^t

' t ^ ^ ^ t ^ - ^ - m

VOrfO^OVOfNOOOO — fN •"3i / I V O T t c N r t - i / o m r N —< i/o ootNfNr-^ro^ON-srrN

vo <o « ro

O

+

fN O

+

^^fNro-^^^r^oo^^rNro^i/ovor^oo^O^fNrOTtin^r^ro-—

(Sf^rfiOVOl

i <N ro

OOOOOOOOOOOOOOOOOOO^-^^^^-^'-^OOOOOOOOOOOOO

' t i O f n t S N N r n v c t N N ^ t ^ - M m m ^ t M N N w m r H r t r j T n

O ro f N fN t-- fN

«"> -H O • * i n r n >t ifl M N O \ ir> «

I I

I 00 vo 1 O 00 VO <N r-

</->fNrooNO\oort~- T-i 0O <n —i <N

m;Q ^

TH r i o

10 ^ t • * o

ui

M

oo I r— io eN </-> I m v o o \ ro fN ro en

—II

fN *—l

N ^ r n N T t ^ ^ T t r A m N N T f ^ T j - T t ^ r n r n m N N M r n T t m r n r n m r t r t N T j ^ t S T t T t ^

i ^ O ^ i n O N M / i ^ r H o O M T t O o o o o - H r n r t i o O M n ^ m i n m i o ^ o ^ ^ N O - i H - H H i ^ ^oorOTt^rOTfvOfOvo^^roO ^c^fNrovOro^i^OoofNO^OroOfN^fN^Oinrooo VO *0 v i ro 0\ ON ro t--rSONn|flrtOO«/iififrlinO\iOh'*NOtvOO\O't|n(Nif)(S00 i-i >-<(N ^rt^Hrt rt r-i M ^ro^HfN-^tN ~H

S Ö 2 S « ^ 2 3 ! ; ^ M r * ' ' r , ^ r

ifNfOTt-in—i(NrOTtiovo^-tNrOTt«nVDr--^fNrOTtio

oooooooooooooooooooooooooooooooooooooo — O

fN O

ro O

TJ-

O

\o O

oo O

O 5H

SOU 1970: 14

<N^:Qrorj-mm^ro^o>rii^>-<t<ri>o-^-in<N

oo m

I

T t M N > o ^ - i ^ m ' t M ' * > n ^ - ' n ' n N ' t ^ ! ' o N ' 0 ( s l , t ' *

I

N N n ^ m ^ - n M m i - r t - t r f n m ^ ^ t o ^ M n f i

I Tj- | t ^-i vo

•<t-<t<N^t^(NrO'*^l-'*'*'^-'+'*'*ro

— ro

t ^ N V O I ^ M - r t ^ - t N r - ^ - T t i n i n

__ ©

„

M M OO M ^ - - ( N f N - ^ - ' T t " — *H

OO

^

<N -q- rt «

0 - MO MO^ O ^ - ON Of ^O^ O i n Ov O o -OM Om O- -OM Om OT tO - O i nOv O O ^O COi O \ 0—- ' -O i O ( NO r O 2 5O ; O- M S S^ J O O O— O r O; S O ' Oi JO 2 Ot 2O £^ Oo O

H

i j - ^ ' t M W N ^ P i ^ i n M M ^ ' m M c l ^ ' - H N c o N ' t

r~ ON

(N o ON

.-i

Tt ^

|

Tf-rt-^Tt-^^fNcoco

NO I C \ ^ O M O I — I m r f C~- ON OO 0 0

c4 (S •* i M m f i

o r»

*-'

NO 00

N I - m ^ P i n N r t N ^ m n - ^ n ^ ^ M ^ T t T t T t

mS^-S^N-SooOVOo(

| <+^-rt T t ' t ^

n

^ - M

^I-ONOOt-<£W-HU^-int-vo©-l-;5^;^<NO££OOCTN^

m

oo

o

o

+

+

Tl-iovot^oo — M m T t i n ^ l ^ o o - <N f> "3" v-> NO r- 0—' M r o r t i O ^ t ^ o o ^ O ON ^ - H M ^ J ^ S O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O 0O O O O O O O O — ^ O O O O O O

SOU 1970: 14

+ + o -H o

r - oo ON O O O —i ^ H

2:61

«t(NlflNMf

r - « f 1 r t ( O r t : Qro.— :Qca*—

rf r- so

fnNrHtntnNmNi^iflNwtTtTftiSN^ifl

o i o r—i or-

oo r- vo •3- ro in " <N (N

c \ >o oo 1

_< rN O^F r~~

VOOV 1 CM^ oo r -

I |

|

1 v£> r» O o i—i

^-

c^cnrsiTt^Tt^^rq^r^r4^<N^^ri^^^^rtrnfnr^r^TfTtror-ir^rnrn<Nr^r4rsir^

S^SS^^^^^r:^^^^^rtO^O<^V0<^'*fn00<N<^0Nt-~--l00V00N\OO--Tl-—I OTffo«o> ^w«^(Nr~r^CNiCT\r^or-c^f^oot^^io>o^^^r-.^r^^^^^^^Js ca

ooooooooooooooo

O O O O ^ ^ O O O O O O O O O ^ ^ ^ ^ ^ - H T - H ^ H O O O O

^•Tj-m^N^i^^^^^t,)^ i inwmvors^voenpi^^^mm^io^^t^-is^^mM

°° f- I rf in oo VO — £- CN I 0O O ""t "* OJ 00

c

O

VO f- I (N ^O VO rf I r- *-C oo

mm

ö •V

nrtNnnM^Ttn^HMTt

C") ,—I ^

rt

M

(^ _

IT, M

(S)

(SI

i

rttommmN^tnMNwrj-Nm^^tTt^fnfS^NM

(SOOrirnVOm

r i (N M 1^1 (N «

rt

N h

^

0 0 "^ C") <N ^>

pa

O «1

+ t S O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O ^ H r - i T ^ » ^ r - ^ r ^ « ^ ^ ^ i r - i ( N ) 0 0 0 0 0

2:62

SOU 1970: 14

r o r o r o eo ro co co

*N«jQNjft

OÖHOw

r a ro ^ H ,-H co co

N r t ^ N r f

o

-©«•

^H

(NtSO\rt«Nrt

+ 2

O

S

I

+

I

C S C S r N C N f N O I C S t N t S c O c n m O O O O O O O O O ' - i O O O O O O, O O O O O O O O ^rN co ^-

co co co co co co co

O

lo-^-couoTtiniQ-HrQ

O ^t

o

I «n r-

(SNfTtNrOrtNrt

-NON^ooo-iOT'f'i^^wO'fntnMr-Mmrtooini^NON'-iNnONfnoo ^„^o,-^ rNO'nv-iO'or-or-'—iCT\0\ONO\^t^t^^r~v-i-^-coo-Hcooo^HeNi^>r~-coooCTs - H H r H ( S r H r H ( S | N f C l N ( S - UO HMrHrH(NfS

•"trtOWNMNVOCSN

ro

©

O

\o

+

«N

|

O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O © © ' - ' " ' - ^ ' - - ' ^ ' ^ ^ ^ ^ ^ ' - - ' ^ VD o (N o ri CO

SOU 1970: 14

VO VD

v^^c^^rnfNTfcOTfTf

en o — in

°<

—

I lO

— rncnrni—irNCNlPOinTt-v-NTj-^- ( ^ v D m i r i ( S m v i r t i n < t

O (N I o o | oo r-~ TJ""> •* I < N I N O oo r-~ — ON OO t~~ rn tS i-i — i

TtrKNwmmmmmfScn^N'^^NNNtmitTfTfNfStn'^Mrf^tNl'tM^^-

S l ^ S ö r i t ^ ^ S S ^ ^ ^ ^ ^ t ^ 0 0 ^ 0 0 ^ ^ 1 » 1 ^ — ON — NO CO — — O m rO ON <N •* (Nt-

m m ^ M v O f f i N ' t n v C V O t M ^ ^ p i O C4 (N —

-. —

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 - -

pq

TJ- NO

en W « -H

rNl^Trrnrt^v^<^fov^rntN>^){Nir>-rJ-\0^i->o\OTtrn<N>r)Tfv->

roNONooom>—cocioo N O ^ r o — ^]- — o ^ t f — \ 0 ^ - • * fO N

r - CO O

<t v r * / > m N •* *

NOMNVD 00 CN ON NO o en oo — NO

—

O

<

— T f o O r - CN (N <N NO —

cs^<^rnTfrn^TfcnTtr>icnrNrn^rn^rnrn-5ttN(SfNTt-rNl-*

00 ON (N 0 0 u-i O <N O ON •<*• «N (N

I m ^ c - i ^ t m — ro^tf-

« i o w | n r N | « ^ - f n M C N i O ' N t ' - 0 0 ' N t ( N M r t m t n ^ i j - v c > « r - ' ^

•<-+- NO NO ,—, TJ-

—o * ,^, ^ z-, m ~-, m

N

—

o

+ + —'<Nm-^-i^NO — (Nm-* — (Nn-iTf^Nor-oooNO

^o Öo SqÖoSoS oI ^oSoCor So Soi or ^o^ o^ ^o ^o0 o o o o o o o o o o o o o o o o o o o —

2:64

—O

fN O

rn O

Tf O

IO

O

NO o

SOU 1970: 14

v o ^ v ^ i n r ^ ^ i n c ^ ^ v ^ i n ^ c o t ^ ^ ^ ^ ^ v ^ i n ^ ^ T t ^ ^ i n r ^ v ^ v o ^ ^ T t r ^ t ^ ^

ON O O OS <N — T}- SO

00 V) — en

0\ m I o s VO | r VD CO

I <—• «-> i i n 1 (N CO l — i 1/1 —t CS i—i

m m vo O M H

(N O

ro^r^^TtTl-rnrOTfTfTt^rOfOrsirOrt^cnTtc^^^rn^^r^^TtcOTt^^^ro^^cnfvlro

r l < o o o t ^ N N ^ -^OOoO oO T tT-taoio r 4 ^ - ^ O f > ^ v O \ C ^ i n O ' - m - ' ^ > ^ > ^ - N M i t v O - t ^ r t ; V O C 5 ( N - - r - - i o r~ooio->3-vo — — O — •"• ( N N N m N N O N

m ^ —(\|m^cflvoM» — O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O i n u - i r~ 0O Os O — CN

•*•*"">

I v->mu->i/->cn<Nco : Q

( N / l f l N o\oo m N (N VD VO

ro-*'*

I

Tt-^-^t-^fmrn^frs)

ioio^TfTtsoroso^roTtsosotnt~-->osososoi/->,''>'tfl'~i<N'3-v"iso

SO O tH CN CN

io rn — r^ en so oo —i

( ^ • ^ m M ^ T f m m r K S m ^ ^ - C T ^ T t - H N W - t N r t ^ N m r t ^ -

S r N ^ ^ - o r o S o o O ^ ^ t ^ o o r - t - ^ v O u o c n - O I - O ^ O T t ^ O s t - O s O o o ^ o s O s O O ^ O

— o O O O O O O O O ' - ^ O O O O O O O O O r t ' - i r t — < r t « r t i - © CN CO

SOU 1970: 14

— Os

CNCNCNOOOOOOO

2:65

00 00 00 00 00 00 00 o o o o o o o

v O W ' t N ^ i i t v o / i ^ O M t n T f r f w ^ ' + ^ N T l '

</•> r—

I a i n n CT\ • * o ^ lCT\or~-ONO-^N -H Tt — rt

I »-< >ri |TI--H VO^H

O

o

o

t-- CN >n CN F H ( N CN -H

Tf CN CN CN Tj- rfr TJ- T t - t T t T t Tj- -3- -^- -rt (Ni r}- O rj- r f

M

^ z ^ S ^ S r ^ r s ^ ^ ^ z r ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^ o o o ^ o ^ o o o o o — vooo-xtvo r < - i r - 0 — i n ( S n « N ( S | N m ^ m N ^H

OCNCN00Or--i/~icNCN0'Nt--v0OTt-O<O0\t^ -H ^ CN 0 \ N N H ( S ( S n N m i f l N CN

! S

0 OO <3\ CN CN

2 O

O

O

O

O

C

>

O m

,

=

>

O

O

O

O

O

i—< en

O

O

O

O

O

O

CN O mvo

O

O

O

O

O

O

O

O

O

'

:

H

—^ O vooo

^ M N i n i o i o i n m m N i n i - ^ T t T i - T t ^ ^ ^ N i n ^ i n i n i n N m f n n i n f n i n N r t i n ^

m o \ CN vo iri oo o r»

r t <s -H >o oo o m^f M

m<t I r- o CN CN

r--©i/->cN\£>i/->cNcN •^•^j-—< ^o m >/-> i n </-) r— t*» —i os CN c<-> o *-! ^ <-> CN

^ ^ N M T f T f n ^ M N T f r n m m c n M m r S W N ^ ^ c O r J - T t N N ^ m ^ T l - M C N l N T t T } -

CN cn T t <n —< (N • — i C N m ^ i O V O

oooo o o o o o o o^ r o o o o o> n o o o o o o o ov oo o ö o o r ^o o o d o d o d <N

CN

CN

CN

CN

SOU 1970: 14

• ^ ^ • M ^ t i n ' t ^ - f n m T j - ' t N ' ^ f n ' t ' t T l - ' t r f i r i v O ' t M ^ O ' ^ T t ^ i o i ^ i O T t r J - ' ^ T t r ) ' * ^ ' *

f - NO 1

1 —i O VO

en -=t 1 1 ON O O •rf- CA CO en r~

— — - N ^ N m m f n N c ^ r J f S - ^ M n M - i T f ^ M f S ^ f M M ^

N N - N n N N - i N d N

^ O v m M - m i ^ O ^ ' t i o - O I ^ T ^ I ^ ' t o o O ^ ' t m ^ - ' ( N O N C N N O C N O N N O t ^ T t - T j - - — N D i n m^»-^-

»"O CN

— — ( N i * l - ON T^-

„ f N | m

O © "

— — —i — — O O O O O O O O © — i

*— CN NO .-^ rN —(<—i T-i

M f v j t ^ N ( S N M f < l «

»-«,-« ^ H I-H » H *•* *•

r f ( N r i v o ^ m ^ r n ^ i n ' ^ v o ^ i o i n r < i r f i r i > n 1 0 > r i i r i m T i - { \ ) c ^ ' < t W ' ^ ( S , * ' * i n ' * T f ' +

ro

— O vo — oo i n

T)-

NO en O NO

•>*•

O

(N ON

-H ON oo m

I O <N NO - H co *—i Tt

I

in

I en >n Tj-

r ^ l f N r ^ ^ r ^ C ^ ^ ( N c n ^ T t T t T f ( N T f f N ^ < N ^ ^ r o ^ f N C ^ r t r O T t f N r o f N ^ r ^ ^ f N

l ^ t ^ i n o O r o O O N O N N O V D f N O O N O O i n ^ |t ^ ^ O N r f N O f N t ^ r ^ r ^ O O f N | f N l ( N - - i O O r O f N i n f N O V O i n rncoOVOrMrNoo^-^rorortinl^t^'^}-ON nfN^-ONt~~-t~~OONt^-rooor--'nfNONtN'nrN'—irj-in

r-1 O

a SOU 1970: 14

+

NW^,^,^,(StnflMMf)WPl^,^-^,^,^,W<tiOTj,^0,t^-^,|n

r- >* O ON <N TJ-

I ^J-iQr^cNrOTj-rn^fmro

Tfr 00 (N

t-~ r- — (N co 00 r 4 —i

OO NO U">

<r> -* c4

O

rSrtNNMNmM^-HtS-HNfnwNMN-HNnrHTj-MNNN

I rO<NrN<Nt-^Ttcn^(N —H

<Nr---Ht^00-*<N~00Ot^Ot^NO<N00»/->*-Hn->O<N<r>r-iV000r-~c<-)fN m-^NONO^-CNOC-ifN

cc

+

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 " ^ r t ^ r ^ r t ^ ^ ^ H r t ( N t N l ( N ( N ( N O O O O O O O O O (N en •*

Tfr«i^Tl-TftStNTt

i/-)0->rOTfrrtcn>-HCO

I fN rj- Ti" TJ- i/-i -^f ^

r~ O ro <N O

i c*-)cr1{STi-ir>'3-CNlTi-T)--rl-(N<N

- - ON NO *3" —

fri(NirN'fNlr-iMM(SfnrNl'-"(S-H'H(SfNl'tmrnf^fnM(

r

iM

o o ON m i n —<

r ^ ON ^H

I (NcNro^i-Tt-roco^-icncNroco

viooaTt-tNlNTtminNr-o^in-ioooov-HnrtOrt^^f^^-inNNmvoiovirtfN-^o o^rHrt^'-^ii^'Cf-ciai'HrtO/xNi'stNini-i'OrHajoooN^wootNiinrttnMr-oovoov/i

< m S

<N O

oo o

+

+

hooa\o-iNM-H(Nim^tio\o>ooa\0^'HNM't|nMjr~-ooa\o^-Nm-(Nim't

2:68

O O O ^ - ^ ^ - ^ O O O O O O O O O ^ O O O O O O O O O O r - i ^ T - ^ ^ O O O O </-} r~ O0 ON ON o O O O O O —i

SOU 1970: 14

• ^ ^ f T t ^ t ^ ^ ^ ^ m ^ ^ ^ ^ M ^ M ^ ^ ^ T ^ ^ T * ^

TtcSTimv^fSTT'^-'tTi-Tj-cnTt

<r\ O e n NO ^H

1 <^ in

1 (N (N 1 <N rN OO i—1

NO < N

• l - W ^ m N N - t r t M c i M r t N

m m CM NO

rtNN^NN«(NmrtrJNNfrir-.MN«-HNM«^,^NN

I »-t

, (N T|- —< oo NO TJ- ON —'inmt^rnmONOOOroc«">-ri-i/->0 '~>ONr---NOOooorni/-}-H-Hr<->r---CM <NoocoTfi^--iriTto>o-^-ooa\r~fNoooN--iOfN^oo-H'*oooooor--fNl^^cnr~—< M N n ^ - H O m N " t c n v i

m

rn

+

+

O

o

« — I C M C M N O O O O O O O O O O O O O O O O I - I ^ ^ ^ I OO - H O O O O O O O O O ^ — ^ 0 0 © 0 © 0

CT\

w m ^ t M m

v i m r t ; Q r t V O w m : Q m m N

I

i n ^ - r t N M r H i n r ) N m ^ , ^ , " o , * ' H , t ^ - i n f O N ^ , ^ , ^ J - ' t

ON NO ir> CM ON r - i n r n oo 00 NO

mi—ii—itsmcMi—i»—ii—io"i^-

^H-H^H(S-H

| (N ON I NO <r> Tfr

0ONt~00.'* NO m

1 oo O 1 1 CM m 1 i—i i—i

1 en O I CM r-. NO

rtmNiHrJMTi-mmfn^^^tmmTjTO^-cifiitM^CNi

r~-ini^r~r~ONoo—^NOONO—"OooNoinTt-rfNOt^Tj-rnrJO-ri-ioooTt—'fSNO(N>n^HTtot-^i~~--ioot^>^i i ^ v O ' H ( N | « r t ^ - r - T i - M r H a \ t - - N D ' * p i O ' * t s t M ' t r ~ r ~ o o N v O N O ^ t - H r H ^ ^ t - ^ ^ —, rn^f n ^ n

+

Tfiovor-ooovOrtNt'iTfirivoi^oooNO-'Nf'iTtirivoi^x-HNm'^inioi^oooNO-iNfnTtwvor-O O O O O O - H ^ - ^ ^ H ^ - ^ ^ - H ^ ^ C M C M C M C M C M C M C M C M C M O O O O O O O O O I - H ^ ^ H ' - ^ * - " ' - ^ ' - - ! •* IT)

SOU 1970: 14

2:69

v O r ^ ^ ^ ^ ^ w ^ r n u ^ T t v o v o ^ D v o v O v o ' ^ ^ v o \ O c ^ ^ i r i ^ r ^ ^ w ^ c o ^ ^ ^ ( N < O i r i ' ^ - f N > 0 ' 0

VO VD I O «*> NO ( S T t I -H ON r -

•^•(NfNrO^H^<(Nl^H^H<Nlr4^^

r4^H^^(Nr^fNfNlfN

NN^-^-rnNfn'

NO^NOI^c'l^exiOr^ro^NONOOr^ONOoOOinNOOO^iXit^^^NOr^t^C^NOaNiXJf'IONNOOO T f i n i f l O N N ' t m ^ v o o o N o o T f ^ o o o m o s t n c v r o i O r t i n o o r - N - < O N O \ ^ N ( N T f w m - 1

~H (N

fN (N

CI CJ

mNN^f'tm^O'nm^oioinmvO'jTtiO^-'ti^in'tiniriioin^^^ttNTf^-ritNmmini^

ro >n NO

N ^H

I Noo ( N O

(N Tf en oo <N i-H

^ • N M ^ n T f i i r t M i H H t n N f n N N N ^ ^ N

m o o ' * o o o \ 0 \ o o o M 3 \ N N * o o i n ' * a \ i n N N O v o c i o f O M \ o o \ m o N - ( M i » i o M r - o o o o r - - t ^ o o o w ^ r t ^ - m o o ^ O M ^ T i - t s i O ' t T j - t ^ N N o o o N O c i r - ' ^ o o o o o o o T t ^ o v o o o O N - H O i ^ o o ^ - M ^ H ^ (N rM t s N n M H ' t N r t m n N M ^ - i m r t m o \ N M oo m co CN

-Mr^rn^i^Nor~ooo\o»^r^fn^'rivDr~ooa\0'^r^fn^u^Nor~oooNO^H<NT^<Nrn->*>oNO O O O O O O O O O — i r t r - i r t r t T - < r - i ^ r t < — i ( N C N ( N < N f N f N ( N ( N ( N ( N r o m m O O O O O O O O -H

SOU 1970: 14

in _< VI Tt m V>:Q CO ^D -t "O I r ^ ^ v O i D m ^ n O W I v O ^ v i t ^ ^ ' * ^ ' * ' * ^ ^ ^ ^ 1 ' ! ' * 1 " ^ ' * ^ ^ ^

NNMmMfOrtrtrtMN

„ ^ . m m r , N r t «

+

NO fN

ON NO co »O

O vo

NO OO

m

NO

O

o r-

^^c^Tfr^^r^rtC^Tr^^c^rtrnTt-rtcneSfS^H-^-i-i^^H^fN^cnro

^

tN »-H <N CN

(N(N(S

<-i

«N

,-1 T-I ,—i

-M

>-I

O

(N

.-<

rt

"

"" "

+

Ti-m'^fS'a-'o^'^i^'^-^-^'^r'^i-*

j ( N ^ v n o m ^ m ^ ' t ' t ' t ^ M M ^ Q

ON ON O ON NO oo CN OO <-H

f n T j - r t N - i n n ^ N T f m m i s M ^

I

I V) I co rt

I CO I --i ^

O O NO O r- m —i --i »-H o r- r-

r)TfiHHrHHNmrHm«HH(Ni

I'-'

|

^ ^ n ^ N N M

>/o o O (N

I ON l o in

co ^

cN -^- (N co (N

T t o o r o o o N O ^ ^ o o O T t t ^ © t ^ O N O ^ ^ c ^ N O i n r o c o N O O O c O T j - N O T f N O o O T 3 - - - o o ( N - ^ t - ~ - N O co r- ON •**• „ ON CO m CO r - N O i ' n N O M f l ^ O W N o o t ^ f n o O i H ^ m O o N m v D ' n ' H r - i n O N ^ h - M ' t O ^ ^ O N - ' O N H <N CN CO (N CO • * rt« TJm^nro co co ^ ^ CNI^-IT-^-H ^H - H PH \ D O\ r s O \ N <N CN

+

+

O O r t f N l m T f ^ v o r ^ O O O N O ^ N ^ ^ ^ ^ ^ O O C ^ O - N r t N M T t i n V D ^ - ^ r l n ^ N m J i r i v O r ; » 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 ~ ^ - < ^ - i ' - ^ ' - H - H - - < ' - < ' - i r t f N f S r N l O O O O O O O O O O O O O O O O O O O

SOU 1970: 14

2:71

Tt- ro ro ro ro

O Io

o

<

NN(N(Sm

os©mro©vorocr\roeNiooNooooi/-)Tt^or--r-^HO\^o-HON

ca

"fr

(N

ro

-*

T rNfN{N(NCS<NrNrororo©©0©©o©©©©0©>-H

<NcN(NfN)(NfNlfN(N(SfNfNC^rN|<N

o <N ^H rt rt fN)

<

< pp

s

+ + + ro rt (N ro

I-H ro

s 2:72

fS ro T* N(NO O O

0©0©0©0©MMT-<^H^Hrtrt^HrtrtrNrNr\)

SOU 1970: 14

^ ,-f

i m o) ro <r> ro rf rf rf vo rf rf rf i/-> rf m

I rf m vo CM rf rf vo vo ro ro ro rf ro CS -H

rO <J\ vo i/"i r— r o

t— ro rf 00 rf rf ro m r^ m

r-

o

m

m

i^^evirorfrOfSfS^—H'^fSrorofN

IrorOro-H^c-lrfCMfNC-lNrf

rsoor^ONinrooooovor^inrooovO'Oooo'OOONrfov

o o

I m m N

O CM ro CM r- rf — i O O r o r o C \ C M r ~ o o © o o c M 00(Nror0inrf<S(NONr-rovoa\0Nvor--vo fsl1/-),_,^-,^t»-rorov£>vocMcocM^vor--CM

o

o

O-H

O (N ro

-ncoro--icocMroro.^:Qr-<-MrocSrovO:Q i/omrfrnrfrfro-H-Hroin--irfrf

H l f l H 1 r f oo fN) 1 —i r f r -

— — fN ro -H ro

1 ONVO 1 r f 00 1 rM r o

1 -i

rf

1 r- ON --i

*"•

v£>

o r- o lO I-I fH

NrHWI m —i -H -H 0 0 ( S

I VO 1 rf oo

OO OO — CT\ r f 00 i/-> r-1 OO

rf

rf 1 CN VO

rtrHfSrHMrtTfrtrfrlNNn-irtcrirKS't'HNN-i-i-i

M o ^ ^ l o o ^ o \ | ^ H ^ l o ^ l n ^ O M O ^ m - l ^ v o o ^ ^ n o q o \ ^ 1 ; o o 0 ^ r t p ^ » m a l P Oe C O ^ O- l O O Of CfNjr omr oSc N NOM r o^r f^^ r^o ir -nr So iN n oOo rOf i ^n -NH iOO N rNf ri f O c oT - Ht - O H C^ NNl rN^ rno vv O N rj f O r o ^i nNa N- Vi D O r^- OSO -H

-H

(S <S

ro

*H

"-1

CQ vo m

O O

-c

SSSSSoSSSS§5§S2-:^2-.22-^oSSSSoSSSS§^§S2oSS

t>

SOU 1970: 14

2:73

H

cot-~-mi/->m</->roTi-i/->Tt-

\o "*

i — «n i v i I *n wt I o ON in ^H

|^H J H H n n N m r t m N N

-<Tf O^O ^CSrtH

INOOOONt^OOO-nrONO CO

NO

rl

O

O

+

+ +

•* NO 1

-* co 1 •H ON

ImTteN't

1 ro co I V O O \ VO 1 >n ^H 1 « <N -*fr I-H O

>n

|<N-<teN<NrorNlroro

Cl

TJ- ro TJ- ro ^H ] rt ro CS (N

nriOOrt

OOrtHt-lifiH

»-I

|^-»OKiiririNnrirtVK«it<irtN

T-H NO CM

tS

rt

+

r i m N ^ ^ - n n O v O ^ f N K I P l (N —i «

ö

o

+

+

"~1

(N

NO — ( N O <vl - <

ro

H

C^TtfNrn^CNlrOiQrMrsIrornrtfM-^ro^Hrt-^^H^HTj-cOrtrOTrfNTj-

o t-- in i 1 <=> 1 r- oo o <n O ON 1 1 N© 1 ON Tf co ro CM NO ro

NmrtcOTtNm

o «n r-- ro

O N •<*•

TH

o

«H

h h

co

| TJ- tN in

o

o •<*• NO O NO

I rf

ro

cS ro CM ro - ^ ro Tfr CM CM--H -<r (N CN • * r f <N >-H ro <N r o - H

rMrtroroiOrocNroONrNl^fSt^NOrOroroin^Ort^TtrOrtr^OCNro-rrrt

ro t~~- ,-H

CC

S «N

+

O

+

+

S I ^ S ! I I ; 2 2 2 r M ^ ^ ^ S ; i Q ^ ; Ö S S ^ S C : 2 2 2 ; 0 r t < N - l , N ( ^ ^ • , ^ ^ " • — . <N ro ^t- m NO r-

j - f ^ H r t T - H r t - H f N f N f N r ^ t N C N O O O O O O O O O — i r t r t O O O O O O Oo o o o o oo

2:74

SOU 1970: 14

Tf^rnTtin^r^^r^^^^^f^^^t^^^^^^^t^vo^rOTtTf^^TtTririior^^Tr'ovDvovo

00 Tf t» Os —i {N O

-rf r<-) (N OS —<

Tf-H^i»oi^r^Ot^oooTf^^r^r~^vor^^oot^-HTf\oOrn^o^or^r^oo^^rN|int^u-ii£-)Oioco

i^vor^-HC^<^Tfu^^r~(»ONO-Hr^-Hr^fO^ , o^-Hr^roTt>^^-^r^roTt>ovor~oooNO^Hr^r^^t 1 ^>

© O O O O O O O O O O O ^ H ^ ^ O O O O O O O O O O O O O 1O O O O O O O O ^ ^ H ^ ^ ^ ^ oo as o »-

HH

rJ-^cn-^-^-iO

l-*:Q

I(STJ-

CI i—i en en

en en •^i

I

*—imNN^mmmrtr-iciTfmroi/^i/^-r^^nTtTj-

in o Os fN

-Hrt M ( S N r t

m O r-~ en en CA

ItSrt

NnrtNrtrtN

NHmNHHNnrtMN(SN«rtm«N-<(SrtHrt

r^oovoocno^OONr^r^oooornc^O^oor^^^'^TfinTfu^io^oor^Tfoo^O'^^o^fNt^'OfS Tf r-<

O O O O O - H ^ H ' — I O O O O O O O O O ^ H ^ H * — i

en

SOU 1970: 14

TT

,—i i—i ^ H ,—i

, — i , — I O O O O O O O O O O O O O O O O

"*>

^°

f~

2:75

H

H\-<

O

•* •* r- -* so cs

O

oo

SO SO OS SO O SO Os t~~

o

<

rt ^ - m i—i .-< rt

s O O| S © O S O S O S o o s o o o o o c ^ v s . i n o s O s r o © O S f n t ^ r n s o ^ c s r ~ V ) © i / - i T ) - o 4 0 s O S T l - - < t f - o o o o r - -^0 n^ON^)ini30(ncoO'<t(s|MrtOtsl-iTtt--or~t^fnoor~rti^i^OM»ir^vO't^-ooTtt^ Vivi ' f N c<ir^-MOSOsOv^r^^H(Nr~'*r~-TfOcoOsrOV£)(NlC-~t-~-'^-OCNOoooooO'-^<NOsro

O

*-•

o

©

-H

+ 1 I I I MTt^Nf*irtiri'H(S'HNm'*invoivooa\O^NnTtinvor-'H(sif^'*-H(smTtin^-i^ c ^ r o O O O O O O O O O O O O O O O O ^ r t ^ r t r t r t r t ^ n O O O O O O O O O O O O •^J"

cs

O

so

O

i—i

oo

oo

r f SO -rf SO SO VI <N

TJ-CIVISOSOVISOSO

t-- r - v> rj- u-> so H i t n M M »

TfSDOS<N—ISOSOOO

I

rN

m t f

oo

oo oo

Tfio^ovivi^-MJinvc^Ttvi

•<

C2 Pfi

"Q

2:76

m CN «-> os t-- so i—i v> co © m c«->

oomvirtmHrtVD virtinrtif*Hi-i

OS©oor~OssosOOO^^fv>Tj-TfrO Of-cnviso^-iooosi—iO—<ossor~-m m M r i r t m N i - i n r t m ^ m m n o o <N <N CN

sor~-H(NrnTf—i(NmrfV)sor-ooosOi—lOlm^tnsot^ooosO-^r^fOTi-visor-ooosO-^fS rtrt©©©©0©©©0©0©©rtrtrti-i^HrtrtrHrti-i<N04CNCM(NCM(N(N(N<NmmrO

SOU 1970: 14

msOcouioJ^tvo^Ocivoroeocs^O

r~ \o tN

>~ /> so TT o> — < t ^ O M M O \ o \ T j - ^ t o \ ,_, ,_, c*-) _ (si (S m >—i\£)-^-ro

h

O O O O O O O O ^

SOU 1970: 14

(N m •* T)

2:77

Kall- och litteraturförteckning

Andersson, Å.: Glesbygd och lokaliseringspolitik. Vänersborg 1967. Barnum, Gardiner: Market centers and Hinterlands in Baden-Wurttemburg. Department of Geography, Research paper no. 103. Chicago 1966. Bengtsson, R.: Fält- och omlandsbestämningar. SGÄ 1957. Berry-Barnum: Aggregate relations and elemental components of central place systems. Journal of regional science vol. 4 1962. Berry, Brian: Geography of market centers and retail distribution. Prentice-Hall 1967. Berry-Barnum-Tennant: Retail location and consumer behavior. PPRSA 1962 vol. 9. Berry, Brian-Garrison, William: A note on the Central place Theory and the Range of a good. Economic Geography 1958. Berry-Garrison: Recent developments of central place theory. PPRSA 1958 vol. 4. Berglund, G-Wretsjö, L: Lyckseleundersökningen 1967. Servicetillgång och serviceattityder - en enkätundersökning. Stencil. Geografiska institutionen. Umeå 1966. Bunge, W.: Theoretical geography. Lund 1962. Bratt-Jonsson: Konsumtionen ur sociologisk belysning. Stockholm 1965. Bylund, E.: Glesbygdsproblemet - Norrlandsproblemet. Ymer 1966. Bylund, E.: Glesbygdens serviceproblem. Vårt ekonomiska läge 1967. Bylund, E.: Befolknings- och regionutveckling i Norrland. Ekonomisk revy 7: 1968. Carroll, I D: Defining Urban Trade Areas. Traffic quarterly April 1955. Carol, M: The hierarchy of central functions within the city. Principles developed in a study of Zurich, Switzerland. LSG ser. B. Human geography no. 24. Lund 1962. Claesson, C-F: En korologisk publikanalys. Geografiska annaler vol. XLVI. Stockholm 1964.

2:78

Claesson, Å.: Trafikalstring av personbilar på landsbygdsvägar. K T H Stockholm 1957. Curry, L.: The geography of service centres within towns. LSG ser. B no. 24. Dahl, S.: Det svenska nätet av handelsorter. Handelshögskolan i Göteborg skrifter 1965: 1. Göteborg 1965. Detaljhandelns utredningsinstitut, DUI: Konsumtionsframskrivningar till 1975 resp. 1990. P 111, P 2 4 0 . Dickinson, R.: City and region. London 1966. Elmgren, Bo: Anpassningsplan för lokalisering. Fackföreningsrörelsen 1965: 7. Folkräkningen 1950. Folk- och Bostadsräkningen 1960, 65. Folk- och Bostadsräkningen 1965: Befolkningen i valdistrikten. Maskinlista. SCB, Stockholm. Fransson, R.: Gymnasieomland och Gymnasistfrekvens. Lic. avh. Umeå 1969. Gerhard, I.: Samhällsekonomi. Göteborg 1963. Godlund, S.: Busstrafikens framväxt och funktion i de urbana influensfälten. Lund 1954. Guilford, J. P.: Fundamental statistics in psychology and education. New York 1956. Haggett, P.: Locational analysis in human geography. London 1965. Haggett, P.: Determination of population thresholds for settlement functions by the ReedMuench method. The professional geographer 1964. Handelsräkningen 1964: Maskinlistor SCB, Stockholm. Handelns utredningsinstitut, HUl: Varuhusen 1967/68. Stockholm 1968. Handelsdepartementet: Varuförsörjning i Glesbygd. PM Stockholm 1968. Helle, Reijo: Retailing in rural northern Finland; Particularly by mobile shops. Helsingfors 1964. Herlitz, C: PM, ERU 1969. Holm, E.: Serviceutbud och befolkningsunderSOU 1970: 14

lag. Stencil. Geografiska institutionen. Umeå 1968. llleris, S.: Funktionella regioner i Danmark omkring 1960. Geografisk tidskrift. Köpenhamn 1967. Inrikesdepartementet: Sysselsättnings- och serviceproblem m. m. i glesbygderna. P M 1965. (Sandlund). hard, W.: Methods of regional analysis; an introduction to regional science. Cambridge 1960. Jacobsson, B.: Metod för bestämning av tätorters centraliseringsgrad. SGÅ 1958. Johnston, R I: Central places and settlement patterns A A A G -66. Koncentrationsutredningen IV.: Strukturutveckling och konkurrens inom handeln. SOU 1968:6. Kooperativa förbundet.: Samverkan för framtiden. Stockholm 1967. Larsson, Folke: Tendenser inom detaljhandeln. Sv. Köpmannaförbund. Stockholm 1965. Vad är service Sv. Köpmannaförbundet. Stockholm 1966. Lindhagen, Gösta: Glesbygdens lokala kommunikationer. K T H Stockholm 1964. Lokal trafikservice: Modellplanering i Vilhelmina. SOU 1968: 33. Länsutredningarna: BD-80 Luleå 1968. Länsprognos 67. Umeå 1967. Länsplanering 1967. Östersund 1968. » » Härnösand 1967. » » Gävle 1967. » » Falun 1967. Micklander, Åke: Handelsorternas hierarki. Stencil. Geografiska institutionen. Uppsala 1964. Myrehed-Renborg: Företagsformer i Norrbottens framtida lantbruk. Jordbrukets utredningsinstitut. Meddelande nr 2 1965. Weef, C: Die Veränderlichkeit der zentralen Orten niederen Ranges. Proceedings of the IGU symposium in urban geography. Lund 1960. Palomciki: The functional centres and areas of south Bothnia. Finland. Fennia 48 no. 1. Reilly, W'.: The law of retail gravitation. New York 1953. 2 uppl. Simmons, J.: The changing pattern of retail location. Chicago 1964. Skånes regionplaneringsinstitut: Kommunikationer och service på glesbygd. Stencil. Lund 1968. SOU 1961:9: Principer för en ny kommunindelning. Stockholm 1961. Statens Pris- och Kartellnämnd: Preliminär redogörelse för omfattningen av den ambulerande handeln år 1960. Statens Offentliga Utredningar: Strukturutveckling och konkurrens inom handeln. Koncentrationsutredningen IV. SOU 1968: 6. SOU 1970: 14

Swedner, Harald: Ecological differentiation of habits and attitudes. Lund 1960. Thomas, Mitchell and Blome.: The spatial behavior of a dispersed nonfarm population. PPRSA 1962 vol. 9. Thompson, Donald: Future directions in retail area research. Economic Geography jan. 1966. Thorwid: Ett försök till indelning av Sverige i ekonomiska regioner. Statistisk tidskrift 1963:4. Yates, Maurice: An introduction to quantitative analysis in economic geography. Mc Graw-Hill. New York 1968. Yttermyr, Birger-Bendz, Mårten: Skogsarbetskraftens arbets- och servicefärder. Skogshögskolan i Stockholm 1966. Yuill, Robert: Spatial behavior of retail customers; some empirical measurements. Geogr. annaler ser. B no. 2 1967. Öquist, B: Centralitetsvärden och ortsklassificering i Västerbottens län. Stencil. Geografiska institutionen Umeå. 1969. Umeå universitet. Glesbygdsforskningen. 1969. Rapport nr 1: Gösta Weissglas: Karta över vägtätheten i W, X, Y, Z, AC och BD län. Rapport nr 2: Gösta Weissglas: Baspunkter för serviceutbudet i W, X, Y, Z, AC och BD län. Rapport nr 3: Olof Erson - Gösta Weissglas: Karta över valdistriktsindelningen i W, X, Y, Z, AC och BD län. Rapport nr 4: Gösta Weissglas - Berndt Öquist: Valdistriktens centralitet; en undersökning baserad på detaljhandelsomsättningen i glesbygdsforskningens undersökningsområde. Rapport nr 5: Olof Erson - Gösta Weissglas: Befolkningens fördelning på ålder och valdistrikt i W, X, Y, Z, AC och BD län. Rapport nr 6: Einar Holm: Glesbygd och rumsliga kontraktionsprocesser. Rapport nr 7: Roger Axelsson: Kapitalförlust till följd av snabb befolkningsminskning. Rapport nr 8: Gösta Weissglas: Service-läges karakteristika för valdistrikten i W, X, Y, Z, AC och BD län. Rapport nr 9: Olof Erson: Arbetsresor och sysselsättning. En studie av pendling med material från AC län. Rapport nr 10: Torsten Äström: En sociologisk undersökning av fem glesbygdsområden. Dell. Rapport nr 11: Carl-Eric Ericsson: Livsmedelshandelns utveckling i Jämtlands län 1950 -1963. Rapport nr 12: Bengt Berggren - Ove Hessmo: Skogsbruket och serviceorterna. En översiktlig studie av dagspendling, serviceunderlag och skogsbrukssysselsättning samt skogsuttag i norra Sverige.

2:79

Rapport nr 13: Olof Erson: Sysselsättning i industri i de sex nordliga länen. Rapport nr 14: Gösta Weissglas: Glesbygd och samhällsplanering. Fältkursredogörelser: Eva Maria Andersson, Margareta Holm, Jan-Olof Holmgren, Lars Hällgren, Stig-Olof Ivarsson, Tord Johansson, Kerstin Sandström och Stig Sundqvist.

2:80

SOU 1970:14

m

i •

i

in O

,

O:

— -eO O:

l

*

Q.

t fr

<

V F

(O o 0> O) Ol —1

Ä

i-

i

« «

to

n

9T

N

' Vt

O

• <

>

>• 2

TO >> -t TI z O o 00 rn

Bilaga 3 En sociologisk undersökning av fem glesbygdsområden Torsten Åström

Innehåll

Kapitel 1 Förord.... 1.1 Undersökningens syfte. Kapitel 2 Undersökningsområdenas demografiska struktur 2.1 Valet av undersökningsområden . . 2.2 Relationen glesbygdsbefolkning totalbefolkning 2.3 Köns- och åldersfördelning . . . .

6 7

Kapitel 3 Undersökningens uppläggning 3.1 Uppdraget 3.2 Undersökningsenhet 3.3 Population 3.4 Urval

9 9 9 9 10

Kapitel 4 Undersökningens genomförande 4.1 Utbildning av lokalombud . . . . 4.2 Introduktionsbrev 4.3 Fältarbetet 4.4 Bearbetning 4.4.1 Granskning och kodning . . 4.4.2 Stansning 4.4.3 Kontrollkörning

1 1 1 1 1 1 12 12

Kapitel 5 Undersökningens tillförlitlighet 5.1 Slumpfel 5.2 Mätfel 5.3 Bortfall 5.3.1 Partiellt bortfall 5.3.2 Totalt bortfall

13 13 13 13 14 14

Kapitel 6 Urvalspersonernas fördelning på vissa bakgrundsvariabler

15 SOU 1970: 14 10—9/4625

6 6

Kapitel 7 Arbetsförhållanden 7.1 Förvärvsarbete under 1966 . . . . 7.2 Önskan om förvärvsarbete . . . . 7.3 Nuvarande arbetsförhållanden . . 7.4 Tillfredsställelse med nuvarande arbete 7.5 Sökt arbete 1966

17 17 20 21

Kapitel 8 Bostaden 8.1 Bostadens ålder, storlek och utrustning 8.2 Hushållets innehav av viss utrustning

27 Kapitel 9 Service 9.1 Antal besök, avstånd, färdmedel och restider till olika serviceinrättningar 9.2 Attityder till den service som existerar 9.3 Uppfattningen om det presenterade serviceaggregatet 9.4 Tillgång till kommunikationer till närmaste ort med »mycket god service» 9.5 Tidsåtgång för att få några olika fel avhjälpta

30 Kapitel 10 Avflyttning - kvarboende . . 10.1 Viktiga faktorer vid val av bosättningsort 10.2 Hur bör den statliga hjälpen till glesbygderna inriktas?

24 26

27 28

30 38 39

39 41 43 44 46

3:3

1 Förord

Våren 1967 genomförde statistiska centralbyråns utredningsinstitut en intervjuundersökning i fem glesbygdsområden och en tätort. Uppdragsgivare var avdelningen för sociologi och kulturgeografiska institutionen vid Umeå Universitet. Syftet med undersökningen har varit, dels att beskriva glesbygdsbefolkningens situation sådan den faktiskt var, dels att få individernas värderingar av dessa förhållanden. Föreliggande rapport, som är den första i en serie rapporter från avdelningen för sociologi, försöker belysa de intervjuades arbetsförhållanden, bostadssituation, serviceförhållanden samt attityder till dessa och till kvarboendeavflyttning. I en senare rapport kommer även de äldre och handikappades situation, barnens skolgång samt möjligheterna till fritidssysselsättningar att redovisas. Dessutom är en omfattande tabellbilaga under utarbetande. Medel för undersökningen har ställts till förfogande av Riksbankens jubileumsfond.

inom inrikesdepartementet. För planering av undersökningen bildades en arbetsgrupp med representanter för inrikesdepartementet, geografiska och sociologiska institutionerna vid Umeå Universitet och utredningsinstitutet. Våren 1967 ansökte och erhöll kulturgeografiska och sociologiska institutionerna vid Umeå Universitet anslag ur riksbankens jubileumsfond för genomförandet av intervjuundersökningen.

1.1 Undersökningens syfte Syftet med föreliggande undersökning har varit att mot bakgrund av den fortgående avfolkningen av landsbygden och de konsekvenser detta för med sig för de kvarboende få fram fakta om glesbygdsbefolkningens situation, dels som den är, dels som människorna själva upplever den. På grund härav fick statistiska centralbyråns utredningsinstitut våren 1966 i uppdrag att delta i planering och genomförande av en intervjuundersökning med ovan nämnt syfte. Uppdragsgivare var expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU) SOU 1970: 14

3: 5

Undersökningsområdenas demografiska struktur

2.1 Valet av

undersökningsområden

Avsikten har varit att välja områden så att de representerar olika stadier i den demografiska förändringsbilden, både vad beträffar proportionen mellan glesbygdsoch tätortsbefolkning, proportionen mänkvinnor, deformationen av befolkningspyramiden samt glesbygdens avfolkningstakt. Gemensamt för glesbygdsområdena är att de alla har ett relativt dåligt transportläge, areell produktion som till allra största delen består av skogsbruk, i allmänhet en dominerande centralort och ett snabbt utglesnande omland. Dessutom representerar de ett mellanläge mellan rena fjällkommuner och skogsbygds- och kustområdeskommuner. Områdena skulle som tidigare nämnts följa administrativa gränser för att underlätta samplingsproceduren och möjliggöra demografiska analyser på äldre folkräkningsmaterial. Områdena borde dessutom vara av ungefär samma storleksordning vad avsåg glesbygdsbefolkningens numerär, detta för att med stickprovsförfarandet möjliggöra

en meningsfull analys. Tab. 2.1-6 nedan belyser de demografiska förändringarna i de utvalda områdena vid de tre sista folkräkningstillfällena, 1950, 1960 och 1965. 2.2 Relationen glesbygdsbefolkning befolkning

- total-

De största förändringarna i befolkningstalen har genomgående ägt rum i glesbygdsområdena, detta oavsett om ändringarna mäts med absoluta eller relativa tal. Hogdal-Sveg, Ramsele-Hammerdal och Pajala kommuner är de områden där de största förändringarna ägt rum. Detta gäller både totalbefolkningen och glesbygdsbefolkningen. Transtrand-Älvdalen-Lima visar en relativt liten förändring, om skillnaden mäts mellan 1950 och 1965, men uppvisar en kraftig förändring 1960 till 1965. Detta område uppvisar även den lägsta andelen glesbygdsbefolkning i relation till totalbefolkning, ca 35 procent 1965 jämfört med 60-75 procent för de övriga områdena (tab. 2. 1-4).

Tabell 2.1. Totalbefolkning 1950, 1960 och 1965.

Ort Pajala Stensele Hammerdal— Ramsele Transtrand— Lima— Älvdalen Högdal—Sveg

3:6

1950 Kv.

Tot. bef.

6 428 3 427 8 331 4 427

3 001 3 904

5 939 3 196 7 499 3 943

2 743 3 556

5 966

10 621 5 653

4 968

8 870 4 698

4 172

10 977 5 830 5 147 8 336 3 894 5 042

11 526 6 099 6 361 3 509

5 427 2 852

10 186 5 418 5 262 2 847

4 768 2 415

Tot. bef.

Kv.

Tot. bef.

7 065 3 766 7 120 3 794

3 298 3 326

12 771 6 805

Män

Män

Män

Kv.

SOU 1970: 14

Tabell 2.2. Glesbygdsbefolkning 1950, 1960 och 1965. 1965

1950 Ort

Totalt

Män

Kv.

Totalt

Män

Kv.

Totalt

Män

Kv.

Pajala Stensele Hammerdal— Ramsele Transtrand— Lima—Älvdalen Högdal—Sveg

4 791 4 297

2 589 2 345

2 222 1952

4 194— 2 262 4 302+ 2 364

1933 1938

3 621— 1990 4 070— 2 166

1631 1944

10 004

5 406

4 638

7 5 8 9 — 4 123

3 463

5 8 6 2 — 3 199

2 663

3 874 6 303

2 089 2 796

1785 4 107

4 5 4 6 + 2 473 4 591— 2 574

2 073 2 017

3 561— 1923 3 860— 2 145

1638 1715

Tabell 2.3. Befolkningsförändring 1950—65. Glesbygd sbefolkning

Totalbefolkning 1950

Ort

7 064 Pajala 7 120 Stensele Hammerdal— 12 771 Ramsele Transtrand— Lima— Älvdalen 10 977 Högdal— 8 336 Sveg

1965 Förändr.

Förändr. i %

1965 Förändr.

Förändr. i %

5 939 7 499

—1 125 + 379

—15,9 5,3

4 791 4 297

3 221 4 010

—1 570 — 287

—32,7 — 6,6

8 870

—3 901

—30,5

10 044

5 862

—4 182

—41,6

10 186

— 791

— 7,2

3 874

3 561

— 313

— 8,0

5 262

—3 074

—36,8

6 303

3 860

—2 443

—38,7

Tabell 2.4. Glesbygdsbefolkningen i relation till tätortsbefolkningen 1950—65 (proc:ent). Relativ andel glesbygdsbefolkningen Ort

1965 Pajala Stensele Hammerdal—Ramsele Transtrand—Lima— Älvdalen Högdal—Sveg

67,8 60,3 78,6

65,2 51,6 71,4

60,9 53,4 66,0

35,2 75,6

39,5 72,1

34,9 73,3

2.3 Köns-

och

åldersfördelning

E t t b e t y d a n d e k v i n n o u n d e r s k o t t inom alla åldersgrupper k a n konstateras inom samtliga fem glesbygdsområden. Ä v e n inom täto r t s o m r å d e n a finns ett kvinnounderskott, m e n detta är inte lika utpräglat. D e båda nordliga o m r å d e n a skiljer sig m a r k a n t från d e tre sydliga vad beträffar glesbygdsbefolkningens fördelning p å åldersgrupper. SOU 1970: 14

Både i Pajala och Stensele k o m m u n e r u p p g å r åldersgruppen 0 - 1 9 år till m e r än 39 p r o c e n t av totala befolkningstalet, m e d a n gruppen 65 år och d ä r ö v e r utgör o m k r i n g 10 procent. D e övriga o m r å d e n a h a r en b e tydligt m e r d e f o r m e r a d befolkningspyramid, m e d en åldringsandel som i samtliga fall överstiger 19 p r o c e n t och en u n g d o m s a n d e l s o m inte i något fall u p p g å r till m e r ä n drygt 26 procent. (Tab. 2. 5 - 6 )

3:7

Tabell 2.5. Åldersfördelning 1965. Män Hela området

Glesbygd

Tätorter

Ort

0—19

20—64

65—

0—19

20—64

65-

0—19

20—64

65—

Paj al a Stensele Hammerdal— Ramsele Transtrand— Lima— Älvdalen Högdal— Sveg

1 261 1 381

1 656 2 219

279 343

493 659

609 999

102 119

768 722

1047 1 220

177 224

2 582

1 584

3 026

1 095

2 050

1 613

1 212

456 Kvinnor Hela området

Tätorter

Glesbygd

Ort

0—19

20—64

65—

0—19

20—64

65—

0—19

20—64

65—

Pajala Stensele HammerdalRamsele Transtrand— Lima— Älvdalen Högdal— Sveg

1 103 1 312

1 392 2 028

248 316

443 631

589 962

82 119

660 681

805 1 066

116 197

1 164

2 240

1 475

1 438

2 638

1 754

1 330

345 Tabell 2.6. Sammanlagd åldersfördelning i glesbygd 1965. 0—19 i ° 0

65—i %

343 401

39,4 39,2

9,4 10,0

3 249

1 124

25,4

19,1

1 792

26,2

23,4

2 165

23,0

20,7

Ort

0—19

20—64

65—

Pajala Stensele Hammerdal— Ramsele Transtrand— Lima— Älvdalen Högdal— Sveg

1 428 1 373

1 850 2 246

1 492

3:8

SOU 1970:14

Undersökningens uppläggning1

3.1 Uppdraget

Uppdragsgivare vid undersökningens genomförande har varit kulturgeografiska och sociologiska institutionerna vid Umeä Universitet, vilka i samarbete med statistiska centralbyråns utredningsinstitut utarbetat frågeformulär och undersökningsplan. Till utredningsinstitutet gavs uppdraget att svara för urval av intervjupersoner, fältarbete, granskning och kodning av intervjuformulär samt körning av logiska kontroller på ADB. För tabellframställning och tabellkommentar har sociologiska institutionen svarat. 3.2

Undersökningsenhet

Undersökningen avsåg huvudsakligen att inhämta uppgifter om enskilda personer. Individen är därför undersökningsenhet i större delen av undersökningen. Hushållet (personer med gemensam bostad och mathållning) är undersökningsenhet i den del av intervjun som rör bostaden, vissa inköp, innehav av bil och viss hushållsutrustning m. IB. Uppgifter om barnens skolgång avsåg endast urvalspersonens barn, varför undersökningsenheten här snarare är familjen, definierad som föräldrar + barn under 20 år. 3.3

Populationen

Vid den geografiska avgränsningen av målpopulationen måste man ta hänsyn till kostnader för fältarbete och urvalsdragning samt förekomst av användbara register som urvalsram. Av praktiska skäl måste avgränsSOU 1970:14

ningen av glesbygd grunda sig på administrativa indelningar samt på folkräkningarnas indelning i tätort och glesbygd. Undersökningen begränsades till fem glesbygdsområden, omfattande sammanlagt nio kommuner samt en tätort: 1. Pajala 2. Stensele 3. Hammerdal-Ramsele 4. Transtrand-Lima-Älvdalen 5. Hogdal-Sveg 6. Skellefteå stad Inom dessa kommuner användes tätortsavgränsningen från folkräkningen 1965 för klassificering av invånarna som glesbygdsresp. tätortsboende. Undersökningen omfattade i glesbygdskommunerna endast personer som inte bodde i tätort, och i Skellefteå endast de som bodde i tätorten Skellefteå. Urvalet gjordes från 1965 års mantalslängder, där uppgifter om vilka fastigheter som var belägna inom tätort enligt folkräkningens definition var tillgängliga. Av målpopulationen, dvs. personer boende i de aktuella kommunerna vid undersökningstillfället (med angivna undantag), ingick sålunda inte de nyinflyttade i undersökningen på grund av urvalsramens inaktualitet. Som nedre åldersgräns för intervjupersonerna sattes födelseåret 1947. Någon övre åldersgräns tillämpades inte. Beträffande den del av undersökningen där hushållet var undersökningsenhet skulle intervju göras med annan hushållsmedlem om den utvalda personen inte längre var medlem av hushållet och inte bodde kvar inom undersökningsområdet. Personer i militärtjänst, 1 SCB: Redogörelse för planering och genomförande av glesbygdsundersökningen.

3:9

intagna på sjukhus och andra anstalter samt studerande (och boende) på annan ort, behandlades på samma sätt som avflyttade.

Undersökningspopulationen definieras på följande sätt:

kan

därför

Strax före fältarbetets början kontrollerades adresserna genom länsstyrelsernas personnummerregister. Från det preliminära urvalet utgick personer som flyttat från kommunerna i undersökningen eller flyttat från glesbygd till tätort. Dessa ingick inte i målpopulationen.

A. I glesbygd: Personer födda 1947 och tidigare, boende utanför tätort inom de utvalda kommunerna vid tiden för folkräkningen 1965 och kvarboende där vid undersökningstillfället. Motsvarande gäller dessa personers hushåll. B. I tätort: Personer födda 1947 och tidigare, boende i tätorten Skellefteå vid folkräkningen 1965 och kvarboende där vid undersökningstillfället. Motsvarande gäller för hushållen. 3.4 Urval Urvalet, ett individurval, drogs från 1965 års mantalslängder. Av kostnadsskäl bestämdes urvalsstorleken till ca 200 personer från vart och ett av de fem glesbygdsområdena och ca 300 personer i Skellefteå. Inom varje område drogs urvalet systematiskt. Mellan strata skilde sig urvalsfraktionerna och därmed urvalssannolikheten per individ. För hushåll är urvalssannolikheten proportionell mot antal hushållsmedlemmar födda 1947 och tidigare.

Pajala Stensele Hammerdal— Ramsele Transtrand— Lima—Älvdalen Högdal—Sveg Skellefteå 1

II.

Antal individer i glesbygd

Antal individer i det definitiva ur-

valet

3 621 4 010

203 203

5 862

3 561 3 860 23 899

201 202 304

44 813

1 314

Folk och bostadsräkningen 1965: del I och

3: 10

SOU 1970:14

Undersökningens genomförande1

4.1 Utbildning av lokalombud En skriftlig instruktion utsändes till utredningsinstitutets lokalombud ca fyra veckor före fältarbetets början. I samband med inlärningen av instruktionen hade lokalombuden att lösa ett antal övningsuppgifter, vilka rättades vid utredningsinstitutet och återsändes tillsammans med kommentarer. 4.2

Introduktionsbrev

Några dagar innan fältarbetet började erhöll de utvalda intervjupersonerna ett introduktionsbrev med en kort presentation av undersökningen. 4.3 Fältarbetet Fältarbetet genomfördes under tiden 23.517.6 1967. Några lokalombud fick dispens att göra intervjuer efter 17.6 på grund av stor arbetsbörda eller svårigheter att träffa intervjupersonen. Totalt medverkade 33 lokalombud. Dessa rekryterades i första hand bland dem som var bosatta i eller i närheten av de kommuner där intervjuarbetet skulle ske. För de flesta lokalombuden innebar denna undersökning emellertid långa resvägar och intervjuarna var i stor utsträckning tvungna att övernatta utanför hemorten. Intervjuarbetet blev därför krävande, då intervjutiden per intervju oftast överskred en timme och många lokalombud skulle göra ett 50-tal intervjuer. Intresset från intervjupersonernas sida uppgavs dock genomgående ha varit stort. Efter fältarbetets slut utsändes ett brev SOU 1970: 14

till intervjupersonerna med tack för deras medverkan. Samtidigt ombads dessa att insända en blankett med vissa kontrolluppgifter om intervjun och ge eventuella synpunkter på undersökningen och genomförandet av intervjun. Svar erhölls från 826 personer.

4.4 Bearbetning 4.4.1 Granskning och kodning Sedan formulären inkommit till utredningsinstitutet utfördes först en översiktlig granskning för att man snabbt skulle kunna kontakta intervjuarna för förfrågningar och eventuella kompletteringar. Totalt utgick frågeskrivelser till lokalombuden angående 150 intervjuer. I några fall där urvalspersonen inte varit tillgänglig vid intervjutillfället, varför partiell intervju utförts med annan hushållsmedlem, sändes formuläret tillbaka för komplettering senare per telefon. Vid en andra genomgång av de inkomna formulären skedde kodning av vissa frågor med öppna svar. Samtidigt kunde eventuella felaktigheter som inte upptäckts vid den första granskningen korrigeras. De uppgifter man inte kunde koda listades. Servicetablån på fråga 46 granskades en extra omgång, varvid svaren från olika intervjuer på samma ort jämfördes och avståndsuppgifter kontrollerades mot kartor. Denna fråga föranledde också kontakter för specialinstruktioner under fältarbetets gång till intervjuare som insänt bristfälliga svar. 1 SCB: Redogörelse för planering och genomförande av glesbygdsundersökningen.

3: 11

4.4.2 Stansning Efter kodning överfördes uppgifterna till hålkort. Stansningen kontrollerades genom kontrollstansning av samtliga hålkort. Uppgifterna på fråga 46 i formuläret (servicetablån) stansades separat. 4.4.3 Kontrollkörning För att upptäcka kodningsfel och inkonsekventa svar gjordes kontrollkörning av hålkortsmassan på datamaskin IBM 1401 enligt ett speciellt kontrollprogram.

3: 12

SOU 1970: 14

5 Undersökningens tillförlitlighet1

5.1 Slump fel Då man i denna undersökning endast studerat ett urval från populationen är resultaten behäftade med slumpfel. Några beräkningar av storleken på dessa har inte utförts. En föreställning om storleksordningen av förväntade slumpfel kan möjligen erhållas ur nedanstående tabell. Den avser att visa medelfelets ungefärliga storlek för ett obundet slumpmässigt urval vid dels olika samspelstorlekar (n) och dels olika procentuella fördelningar. Medelfelets ungefärliga storlek vid olika samspelstorlekar och olika procentuella fördelningar. Samspelstorlek

10% 20% 30% 40% 50% 5,5 4,2 3,0 2,5 2,1 1,9 1,4

7,3 5,7 4,0 3,3 2,8 2,5 1,8

8,4 6,5 4,6 3,7 3,3 2,9 2,0

8,9 6,9 4,5 4,0 3,5 3,1 2,2

9,2 7,1 5,0 4,0 3,6 3,2 2,2

5.2 Mätfel Mätfel, dvs. avvikelser mellan det rätta och det redovisade värdet för någon egenskap hos en individ, kan uppstå vid intervjun eller vid bearbetningen. Risken för den senare typen av fel har starkt reducerats genom kontrollstansning och kontrollkörning på datamaskin. Risken för mätfel vid intervjun torde i denna undersökning främst ha förelegat vid de frågor där intervjupersonen skulle komma ihåg händelser i förfluten tid (t. ex. SOU 1970: 14

servicebesök och kontakter med personer utanför hushållet). Dessa uppgifter kan vara påverkade av minnesfel i en omfattning som inte kan uppskattas utan speciella kontrollundersökningar. Intervjupersonen kan dels glömma vissa relevanta händelser, dels förlägga händelserna fel i tiden. Svaren på fråga 46 angående servicebesök, avstånd till serviceorter m. m. har i många fall behövt korrigeras och kompletteras vid granskningen. Mängden av begärda uppgifter tycks ibland ha tröttat både intervjuare och intervjuperson. Intervjupersoner från samma ort har i vissa fall givit olika uppgifter om närmaste varuhus, livsmedelsaffär osv., men detta har vanligtvis inte föranlett några korrigeringar i formulären. Orsaken till de varierande uppgifterna kan bero på olika lokalkännedom eller på olika uppfattning om vad som skall betraktas som varuhus, livsmedelsaffär osv. Fråga 49, där intervjupersonen med utgångspunkt från en uppräknad serviceuppsättning skulle ange vad han/hon betraktade som »mycket god service», vållade enligt lokalombuden vissa problem vid intervjuerna. Många intervjupersoner har haft svårt att förstå frågans teoretiska innebörd och man tycks ofta ha tänkt endast på lokala förhållanden vid besvarandet. 5.3 Bortfall Bortfallet kan vara partiellt eller totalt. Med partiellt bortfall avses här att intervju är genomförd, men att inte alla frågor är be1 SCB: Redogörelse för planering och genomförande av glesbygdsundersökningen.

3: 13

svarade. Detta var fallet när intervju inte kunde göras med urvalspersonen själv. Dessutom kan svar saknas på enstaka frågor på grund av förbiseende från intervjuaren, eller därför att intervjupersonen inte kunnat eller velat svara. Med totalt bortfall avses att ingen intervju kommit till stånd. 5.3.1 Partiellt bortfall Som tidigare nämnts gjordes en kortare intervju med urvalspersonens hushåll om denne av någon anledning inte var tillgänglig eller inte kunde svara på grund av hög ålder eller sjukdom.

Orsak till bortfallet Antalet personer: Flyttat från undersökningsområdet På ålderdomshem eller sjukhus Döda Sjukdom, hög ålder Ej anträffad Vägran därav 12 i Skellefteå

17 19 3 5 17 18

Hela det totala bortfallet utgör 6 procent av urvalet. Frånräknas de personer som inte visade sig tillhöra undersökningspopulationen, dvs. avflyttade, döda och personer på ålderdomshem och sjukhus, blir bortfallet 3 procent av urvalet. Bortfallet efter urvalspersonens födelseår

Antal intervjuer med hushållet: Pajala Stensele Ramsele + Hammerdal Älvdalen + Transtrand + Lima Högdal+ Svegs landskommun Skellefteå Totalt

98 Orsak till bortfall av urvalspersonen: Flyttat från hushållet På sjukhus I militärtjänst Studerande på annan ort Död Arbetande på annan ort Sjuk eller efterbliven Hög ålder Ej anträffbar, bortrest Vägrare Totalt

10 3 12 1 18 7 17 1] 1 98

21 Ib 10 70 11

18 Endast hushållsintervju Före 1899 1900—1917 1918—1927 1928—1937 1938—1942 1943—1947

Totalt

32 3 4 13 7 39

28 19 8 9 7 8

bortfall

De första fyra kategorierna skulle enligt instruktionen inte intervjuas. »Arbetande på annan ort» avser personer som fortfarande tillhörde hushållet men vistades på annan ort för arbete. Bortfallet av svar på enstaka frågor blev obetydligt sedan intervjuerna kompletterats efter frågeskrivelsen. 5.3.2 Totalt bortfall (ingen hushållsintervju) Bortfallet

per

område

Antalet personer: Pajala Stensele Hammerdal—Ramsele Transtrand—Lima—Älvdalen Högdal + Sveg Skellefteå

6 4 15 11 6 37

Totalt

3: 14

SOU 197): 14

Urvalspersonernas fördelning på vissa bakgrundsvariabler

I undersökningen har intervju genomförts med 1 236 individer av vilka 640 är män och 581 kvinnor. För 15 personer saknas uppgift på grund av förbiseende av intervjuarna. En jämförelse av urvalets könsfördelning med den totala könsfördelningen för glesbygdsbefolkningen inom dessa orter enligt FoB 1965 (tab. 2.2) visar god överensstämmelse. Det betyder att det även i vårt urval finns ett visst kvinnounderskott inom samtliga fem glesbygdsområden. Intervjuperso-

nernas fördelning efter kön och ort framgår av tab. 6.1. Intervjupersonernas åldersfördelning återspeglar den bild FoB ger av glesbygdsbefolkningen (tab. 2.5-6). Här skiljer sig de två nordliga områdena från de tre sydliga så tillvida att Paj al a och Stensele uppvisar lägre andel äldre än de övriga områdena. I Pajala utgör gruppen 60 år och äldre ca 27 procent och i Stensele ca 30 procent av de intervjuade. Motsvarande procenttal för Hammerdal-Ramsele är ca 40 procent,

Tabell 6.1. Urvalspersonernas fördelning efter k ö n och ort (procent). n

Ort

Män

Kvinnor

Uppgift saknas

Pajala Stensele Hammerdal— Ramsele Transtrand— Lima— Älvdalen Högdal—Sveg Skellefteå n % av n

54,3 50,3

42,6 45,7

3,1 4,0

197 199

58,3

41,7

—

53,7 53,1 44,2 640 51,8

45,8 46,9 55,8 581 47,0

0,5

— —

190 196 267 1 236

15 1,2

Tabell 6.2. Urvalspersonernas fördelning efter ålder (procent). Ort

67—

Uppgift 67—60 59—50 49—40 39—30 29—25 24—20 saknas

Pajala Stensele Hammerdal— Ramsele Transtrand— Lima— Älvdalen Högdal—Sveg Skellefteå n % av n

16,2 16,6

11,2 13,6

25,4 21,6

15,2 15,6

11,2 16,6

8,6 5,5

9,1 6,5

3,1 4,0

197 199

21,4

18,2

19,3

19,3

8,6

2,0

11,2

—

23,7 24,5 7,1 217 17,6

14,7 13,8 10,9 167 13,5

17,9 20,4 19,1 254 20,6

21,1 18,5 18,7 223 18,0

6,8 12,2 23,6 171 13,8

7,9 3,5 9,4 79 6,4

7,4 7,1 11,2 110 8,9

0,5

— —

190 196 267 1 236

SOU 1970: 14

15 1,2

n

3: 15

för Transtrand-Lima-Älvdalen samt för Hogdal-Sveg ca 38 procent. Dessa områden har alltså en betydligt mer deformerad ålderspyramid än Pajala och Stensele. Samtliga glesbygdsområden uppvisar dock höga andelar inom gruppen 60 år och äldre om man jämför med Skellefteå där motsvarande kategori utgör 18 procent av de intervjuade.

Urvalspersonernas fördelning efter ålder och ort framgår av tab. 6.2. Av de intervjuade är (tab. 6.3) 65,5 procent gifta och 23,2 procent ogifta. Några större skillnader mellan glesbygd och stad finns inte, men däremot en viss variation mellan de olika glesbygdsområdena,

Tabell 6.3. Urvalspersonernas fördelning efter civilstånd (procent). Änka/ änkling

Uppgift saknas

1,6 2,5

9,9 9,6

3,0 4,0

197 199

64,2

—

6,4

—

67,4 62,8 70,4 809 65,5

5,0 0,9 2,3 17 1,4

11,6 8,2 8,2 108 8,7

5,0

— —

190 196 267 1 236

Ort

Ogift

Gift

Frånskild

Pajala Stensele Hammerdal— Ramsele Transtrand— Lima—Älvdalen Högdal—Sveg Skellefteå n % av n

23,4 20,6

62,9 63,3

29,4 20,0 28,1 19,1 287 23,2

3:16

15 1,2

n

SOU 1970:14

7 Arbetsförhållanden

7.1 Förvärvsarbete under 1966 Frågorna om arbete och arbetsförhållanden avser kalenderåret 1966. I tab. 7.1 redovisas om urvalspersonerna haft arbete någon period om minst en vecka under 1966, fördelat efter ort och kön. Vissa regionala skillnader finns mellan de olika glesbygdsområdena. Sålunda har i HammerdalRamsele och Hogdal-Sveg ca 52 procent haft förvärvsarbete, i Pajala och i Transtrand-Lima-Älvdalen ca 60 pro-

cent. Stensele uppvisar den högsta andelen förvärvsarbetande inorpj glesbygdsområdena med 66 procent. Om samtliga fem glesbygdsområden vägs samman och jämförs med Skellefteå har man lägre andelar förvärvsarbetande än Skellefteå. Enda undantaget är Stensele vars förhållanden ungefär motsvarar de i Skellefteå. Männen i glesbygd har haft förvärvsarbete i betydligt större utsträckning än kvinnorna, 73-83 procent jämfört med 26-38 procent. Enda undantaget är kvinnorna i

Tabell 7.1. Urva'spersoner som haft resp. ej haft förvärvsarbete någon period om minst en vecka 1966 (fördelat på kön och ort i procent). Ort

Arbete 1966

Män

Kvinnor

n

%

Pajala

1. Ja 2. Nej n

79,4 20,6 97

38,0 62,0 79

107 69 176

60,8 39,2

Stensele

1. Ja 2. Nej n

79,2 20,8 96

51,7 48,3 87

121 62 183

66,1 33,9

1. Ja 2. Nej n

73,4 26,6 94

26,0 74,0 73

88 79 167

52,7 47,3

1. Ja 2. Nej n

82,7 17,3 98

31,7 68,3 82

107 73 180

59,4 40,6

1. Ja 2. Nej n

72,6 27,7 95

27,2 72,8 81

91 85 176

51,7 48,3

Skellefteå

1. Ja 2. Nej n

86,6 13,4 112

52,1 47,9 144

172 84 256

67,2 32,8

Glesbygd

1, Ja 2. Nej n

77,0 23,0 480

34,2 65,8 402

514 368 882

57,6 41,5

Hammardal— Ramsele

Transtrand— Lima— Älvdalen

Högdal— Sveg

SOU 1970: 14

av

n

3: 17

Stensele där 52 procent sagt sig ha haft arbete någon period om minst en vecka 1966. Om vi ser på sambandet mellan ålder och förvärvsarbete (tab. 7.2) så är den regionala skillnaden liten vad gäller de två yngsta ålderskategorierna, dvs. de mellan 20-39 år och 40-59 år. Här ligger andelen som haft förvärvsarbete på mellan 70 och 84 procent med undantag för gruppen 4 0 59 år i Hammerdal-Ramsele som ligger på 64 procent. Inom gruppen 60 år och äldre är variationen något större. De lägsta andelarna uppvisar Hammerdal-Ramsele med 28 procent och Hogdal-Sveg med 19 procent. Häri ligger antagligen en del av

förklaringen till de låga andelar förvärvsarbetande som redovisades i tab. 7.1. De som förvärvsarbetat 1966 någon period om minst en vecka skiljer sig från dem som inte haft arbete även när vi tittat på förekomst av yrkesutbildning. Vi har då bara gjort en grov klassificering mellan dem som har mer än ett års yrkesutbildning, mindre än ett års yrkesutbildning samt dem som saknar yrkesutbildning. Som framgår av tab. 7.3 har gruppen med den längsta yrkesutbildningen inom glesbygdsområdena förvärvsarbetat i 84 procent av fallen, medan de som saknar yrkesutbildning haft arbete i 70 procent av fallen. I den sistnämnda gruppen ingår då även

Tabell 7.2. Urvalspersoner som haft resp. ej haft förvärvsarbete någon period om minst en vecka 1966 (fördelat på ålder och ort i procent). Ort

Arbete 1966

60—

59—40

39—20

Pajala

1. Ja 2. Nej n

37,3 62,7 51

70,9 29,1 79

69,6 30,4 46

Stensele

1. Ja 2. Nej n

39,0 61,0 59

75,7 24,3 74

84,0 16,0 50

1. Ja 2. Nej n

27,9 72,1 68

64,3 35,7 70

82,0 17,2 29

1. Ja 2. Nej n

33,8 66,2 68

74,3 25,7 74

76,3 23,7 38

Högdal—Sveg

1. Ja 2. Nej n

19,0 81,0 63

69,9 30,1 73

70,0 30,0 38

Skellefteå

1. Ja 2. Nej n

35,6 64,4 45

73,0 27,0 100

74,8 25,2 111

Hammerdal— Ramsele

Transtrand— Lima—Älvdalen

Tabell 7.3. Urvalspersoner som haft resp. ej haft arbete någon period om minst en vecka 1966 (fördelat på yrkesutbildning och ort i procent). Ort

Arbete 1966

Glesbygd

1. Ja 2. Nej n 1. Ja 2. Nej n

Skellefteå

3: 18

Ingen yrkesutbildning

1 års yrkesutbild- Mer än 1 års yrkesning eller mindre utbildning

69,1 30,9 518

77,8 22,2 102

83,5 16,5 50

72,1 27,9 111

74,5 25,5 47

80,0 20,0 60

SOU 1970: 14

hemmafruar. Tendensen i Skellefteå är ungefär densamma även om variationen är något mindre. Observeras bör att grupperna med yrkesutbildning är mycket små i materialet. Av dem som haft förvärvsarbete 1966 under minst en vecka har inom glesbygdsområdena knappt 24 procent samtidigt varit arbetssökande eller permitterade någon vecka (tab. 7.4). Detta är relativt höga värden om vi jämför med Skellefteå där knappt 6 procent varit i samma situation. Regionalt uppvisar Pajala, Transtrand-Lima-Älvdalen samt Hogdal-Sveg de största andelarna arbetssökande eller permitterade. Pajala med 36 procent de övriga två områdena ca 27 procent. I Stensele och Hammerdal-Ramsele uppgår dessa andelar inte till mer än 14 resp. 18 procent. Men det är som nämndes ovan fortfarande betydligt mer än i Skellefteå. Åldersmässigt är det gruppen 20-39 år som varit hårdast drabbad. Enda undantaget gäller för Pajala där detta har drabbat gruppen 40-59 år, dvs. den kategori som

allmänt har svårt att få ny sysselsättning. De regionala skillnaderna inom åldersgrupperna är som framgår av tabellen betydande. Av tab. 7.5 framgår dessutom att det är gruppen med kort yrkesutbildning (ett år eller mindre) som har klarat sig bäst. Där har ca 15 procent varit arbetssökande eller permitterade utan lön någon vecka jämfört med ca 26 procent för dem som har mer än ett års yrkesutbildning resp. saknar yrkesutbildning. Detta är återigen höga andelar jämfört med Skellefteå där andelen arbetssökande ligger mellan 4-6 procent inom de olika yrkesutbildningskategorierna. Av de 125 personer inom glesbygdsområdet som varit arbetssökande eller permitterade utan lön under 1966 har 56 eller 42 procent varit det i mer än 11 veckor, därav 14 procent i mer än ett halvt år. För 8 personer saknas uppgift. En jämförelse med förhållandena i Skellefteå är svår att göra eftersom den gruppen som framgår av tab. 7.4 endast omfattar 10 personer.

Tabell 7.4. Arbetssökande eller permitterade utan lön någon vecka 1966 (fördelat på ålder och ort i procent). Ort Pajala

Stensele

Hammerdal— Ramsele

Transtrand— LimaÄlvdalen

Högdal—Sveg

Skellefteå

Glesbygd

SOU 1970: 14 11—914625

60—

59—40

39—20

n

% avn

1. Ja 2. Nej n 1. Ja 2. Nej n

26,3 73,7 19

41,1 58,9 56

31,3 68,7 32

38 69 107

35,5 64,5 100,0

13,0 87,0 23

8,9 91,1 56

21,4 78,6 42

17 104 121

14,0 86,0 100,0

1. Ja 2. Nej n

21,1 78,9 19

15,6 84,4 45

20,8 79,2 24

16 72 88

18,2 81,8 100,0

1. Ja 2. Nej n

13,0 87,0 23

27,3 72,7 55

37,9 62,1 29

29 78 107

27,1 72,9 100,0

1. Ja 2. Nej n 1. Ja 2. Nej n 1. Ja 2. Nej n

33,3 66,7 12

21,6 78,4 51

35,7 64,3 28

25 66 91

27,5 72,5 100,0

6,3 93,7 16

5,5 94,5 73

6,0 94,0 83

10 162 172

5,8 94,2 100,0

21,3 78,7 96

35,6 64,4 263

28,4 71,6 155

125 389 514

23,6 76,4 100,0

3: 19

Tabell 7.5. Arbetssökande 1966 (fördelat på yrkesutbildning och ort i procent). Yrkesutbildning

Ort Glesbygd Skellefteå

1. Ja 2. Nej n 1. Ja 2. Nej

Mer än 1 år

1 år el. mindre

Ingen yrk. utb.

n

% av n

25,7 74,3 43

15,2 84,8 80

26,2 73,8 359

121 361 482

24,3 75,7

4,2 95,8 48

5,7 94,3 35

6,2 93,8 80

9 154 163

5,5 94,5

Ingen av dessa har dock gått utan arbete mer än 14 veckor, de flesta har varit arbetslösa i 1-4 veckor. Ser man på den långvariga arbetslösheten inom glesbygdsområdena, på mer än ett halvt år, så drabbar den i första hand åldersgruppen 40-59 år (tab. 7.6). Antalet veckor man varit arbetslös eller permitterad avser i 60 procent av fallen en sammanhängande period. Av de 513 individer inom glesbygdsområdet som haft någon form av förvärvsarbete under 1966 har huvuddelen (83 procent) arbetat på heltid. Ungefär samma förhållanden rådde i Skellefteå. Som man kan vänta sig är heltidsarbete det klart vanligaste bland männen. För både glesbygdsområde och Skellefteå gäller att männen till ca 95 procent har heltidsarbete. Vad

gäller kvinnorna så finns viss skillnad mellan glesbygdsområdena och Skellefteå så tillvida att heltidsarbete förekommer i något högre utsträckning i Skellefteå än inom glesbygdsområdet (tab. 7.7). Även regionalt finns skillnader. I t. ex. Stensele hade 36 procent av kvinnorna heltidsarbete medan motsvarande för Transtrand-Lima-Älvdalen är ca 69 procent. 7.2 Önskan om förvärvsarbete Till de i undersökningen icke förvärvsarbetande men arbetsföra ställdes några frågor som avsåg att något mäta intresset för att ta ett arbete. Djt visade sig därvid att av 334 personer som vid intervjutillfället inte hade förvärvs-

Tabell 7.6. Arbetslösa eller permitterade utan lön under 1966 (fördelat på ålder och ort i procent). Ort Samtliga 5 glesbygdsområden

1. 1— 4 veckor 2. 5—10 veckor 3. 11 —14 veckor 4. 15—26 veckor 5. Mer än 26 veckor n

60—

59—40

39—20

22,5 20,4 19,1 22,6 15,4 18

24,0 33,7 5,3 17,8 19,3 59

34,7 27,9 14,0 20,4 3,0 40

29 32 12 27 17 117

27,5 30,9 8,0 19,6 14,0

Tabell 7.7. Arbete heltid eller deltid 1966 (fördelat på kön och ort i procent). Ort Glesbygd Skellefteå

3:20

1. Heltid 2. Deltid n 1. Heltid 2. Deltid n

Män

Kvinnor

94,6 5,4 371 94,8 5,2 97

55,4 44,6 142 61,3 38,7 75

426 87 513 138 34 172

83,6 16,4 80,2 19,6

SOU 1970:14

arbete ville ca 36 procent (122 personer) av de i glesbygd boende ha ett arbete. Av dessa 122 personer var 86 kvinnor. För Skellefteås del var efterfrågan på förvärvsarbete betydligt lägre (26 procent). Väsentlig i detta sammanhang har också frågan om vilken typ av arbete man vill ha varit. De två former av arbeten som oftast nämnts såsom tänkbara för glesbygdsbefolkningen (kanske mest kvinnorna) är legoarbete i hemmet samt vårdarbete. Speciellt det förra skulle då ha den fördelen med sig att man kan förvärvsarbeta utan att fördenskull behöva vara borta från hemmet hela dagarna. Intresset för vårdarbete har ansetts viktigt att få kartlagt, då glesbygdens behov av vårdpersonal kommer att öka i, och med att de äldre blir allt fler och fler och att de helst vill stanna på sina gårdar så länge som möjligt. Tab. 7.8 visar vilken typ av arbete man skulle vilja ha. Tabellen avser den som vid frågetillfället saknade förvärvsarbete men var arbetsför. Tydligt är att arbete i hemmet inte är speciellt attraktivt. Det är knappt 5 procent som sagt sig önska detta. Däremot finns ett visst intresse för vårdarbetet, ca 23 procent av samtliga kvinnor. Den största gruppen (ca 38 procent) föredrar annat arbete utom hemmet än just vård- och städarbete. Om kategorierna vårdarbete, städarbete och annat arbete utom hemmet slås samman till en

grupp som kan kallas arbete utom hemmet gör detta 64 procent jämfört med de 5 procent som vill arbeta i hemmet. Detta svala intresse för sysselsättning i hemmet kan antagligen till viss del förklaras av att ett arbete utom hemmet ger möjlighet till sociala kontakter, vilket måste vara av betydelse för en glesbygdsbo. En annan fråga av intresse vid kartläggning av önskemål om arbete är om man vill ha heltid eller deltid. Det framkommer i undersökningen en klar efterfrågan på deltidsarbete (67 procent), som i huvudsak gäller kvinnorna. 7.3 Nuvarande

arbetsförhållanden

Under detta avsnitt i frågeformuläret har ett antal frågor ställts som avser individernas faktiska arbetsförhållanden vid intervjutillfället såsom nuvarande yrke, restider och ressätt till arbetet, samt vissa attitydfrågor om individens tillfredsställelse med sitt arbete. Dessutom finns frågor som belyser individernas uppfattning om de framtida möjligheterna till sysselsättning på orten. (Uppmärksammas bör att dessa frågor endast gäller dem som förvärvsarbetade vid intervjutillfället, maj 1967.) De allra flesta (90 procent) av dem som har förvärvsarbete inom glesbygdsområdet har bott och varit yrkesverksamma på orten under de senaste fem åren. Andelen

Tabell 7.8. Vilket slag av arbete önskar urvalspersonerna? Ort Skellefteå

Glesbygd

SOU 1970: 14

1. Vårdarbete 2. Städarbete 3. Annat arbete utom hemmet 4. Arbete i hemmet 5. Ej preciserat 9. Ej svarat n 1. Vårdarbete 2. Städarbete 3. Annat arbete utom hemmet 4. Arbete i hemmet 5. Ej preciserat 9. Ej svarat n

Män

Kvinnor

n

% av n

16,7 0,0

18,7 0,0

4 0

18,2 0,0

33,3 0,0 0,0 50,0 6

50,0 0,0 18,8 12,5 16

10 0 3 5 22

45,5 0,0 13,6 22,7 100,0

— —

33,2 9.4

25 8

22,5 6,7

72,2

24,4 6,5 21,6 4,8 89

45 7 31 6 122

38,4 4,8 22,4 5,1

—

23,1 4,7 33

3: 21

i Skellefteå är något mindre (80 procent), vilket beror av den inflyttning som ägt rum. Inom glesbygdsområdena har genomsnittligt ca 16 procent bytt sysselsättning någon gång under de senaste fem åren. Det är något färre än i Skellefteå, där ca 20 procent bytt arbete någon gång under denna period. De regionala variationerna är stora. I t. ex. Hammerdal-Ramsele är det 8 procent som svarat ja på frågan medan det i Transtrand-Lima-Älvdalen är 23 procent. För praktiskt taget samtliga områden gäller att andelen som bytt sysselsättning är störst i åldersgruppen 20-39 år (tab. 7.9). Vad gäller individens nuvarande sysselsättning (maj/juni 1967) har vi valt den i sociologiska sammanhang ofta använda socialgruppsindelningen. Denna indelning har också ibland begagnats av den offentliga statistiken. Inte bara inkomsterna utan även andra sociala faktorer bestämmer till vilken socialgrupp de olika yrkena förts. I förteckningen finns ingen kategori som heter hem-

mafru eller liknande utan om hustrun efter sitt eget yrke tillhör högre socialgrupp än maken förs hon på sin egen socialgrupp, eljest till makens. Hustrur utan yrke och övriga familjemedlemmar utan yrke förs på mannens resp. faderns eller familjeföreståndarens yrke. Pensionärer och övriga f. d. yrkesutövare förs på det yrke de en gång innehaft. I detta material har dessutom varje socialgrupp delats upp i två undergrupper: a) jordbruk och skogsbruk samt b) övriga näringsgrenar. Med denna indelning har vi erhållit sex socialgruppsklasser samt en klass där uppgift saknas. Intervjuobjektens fördelning på socialklasser framgår av tab. 7.10. Glesbygdsbefolkningens sysselsättning i yrken som har förankring i jord- och skogsbruk framgår tydligt av tabellen. Det är 27 procent som tillhör soc.grupp II jordoch skogsbruk (denna grupp består huvudsakligen av egna företagare inom jord- och skogsbruk) samt 36 procent i soc.grupp III

Tabell 7.9. Har urvalspersonerna bytt sysselsättning de senaste 5 åren (efter ålder och ort i procent) Ort Pajala

Stensele

Hammerdal— Ramsele

TranstrandLimaÄlvdalen

Högdal— Sveg

Skellefteå

Glesbygd

3:22

60—

59—40

39—20

1. Ja 2. Nej n 1. Ja 2. Nej n

12,5 87,5 16 15,8 84,2 19

14,3 85,7 49

18,8 81,2 16

12 69 81

14,8 85,2 100,0

19,5 80,5 41

23,1 76,9 26

17 69 86

19,8 80,2 100,0

1. Ja 2. Nej n

0,0 100,0 17

11,8 88,2 34

9,1 90,9 11

5 57 62

8,1 91,9 100,0

1. Ja 2. Nej n

0,0 100,0 18

27,9 72,1 43

41,7 58,3 12

17 56 73

23,3 76,7 100,0

1. Ja 2. Nej n 1. Ja 2. Nej n 1. Ja 2. Nej n

12,5 87,5 8

11,8 88,2 34

26,9 73,1 26

12 56 68

17,6 82,4 100,0

7,1 92,9 14 7,5 92,5 78

15,8 84,2 57

28,6 71,4 42

22 91 113

19,5 80.5 100,0

16,4 83,6 201

16,4 83,7 91

63 307 370

15,8 84,2 100,0

n

% av n

SOU 1969: 14

Tabell 7.10. Urvalspersonernas fördelning på socialgrupper (procent) Skellefteå

Glesbygd 1. Soc. grupp I jord och skogsbruk 2. Soc. grupp TI jord och skogsbruk 3. Soc. grupp III jord och skogsbruk 4. Soc. grupp I övriga näringsgrenar 5. Soc. grupp II övriga näringsgrenar 6. Soc. grupp III övriga näringsgrenar 7. Ej identifierad n

— 27,0 36,0 0,5 9,3 24,8 2,8 881

jord- och skogsbruk (som huvudsakligen består av anställda inom jord- och skogsbruk). För Skellefteås del dominerar då helt naturligt gruppen övriga näringsgrenar med 36 procent inom soc.grupp II och 49 procent för soc.grupp III. Om vi så övergår till de mera direkta frågorna om arbetet så kan vi börja med att studera ressätt och tidsåtgång för resor till och från arbetet. Frågan: Hur tar Ni Er oftast till Er arbetsplats? avsåg att mäta det vanligaste färdmedlet till arbetet. Naturligtvis använder sig en individ av flera av dessa på sin väg till arbetet, han går till en busshållplats, tar bussen en bit och får gå resten. Det har därför ingått i intervjuinstruktionen att försöka ta fram det huvudsakliga färdmedlet. Av tab. 7.11 framgår att man inom gles-

Tabell 7.11. Ressätt till arbetet (procent)

SOU 1970: 14

33,8

1. Till fots 2. Med cykel, mc, moped 3. Med egen bil eller annans bil 4. Med arbetsgivares fordon 5. Med buss eller tåg 6. Annat färdmedel

43,0

n

1. Till fots 2. Med cykel, mc, moped 3. Med egen eller annans bil 4. Med arbetsgivares fordon 5. Med buss eller tåg 6. Annat färdmedel

31,6

n

10,1

7,0 2,5 3,6

27,2 36,7 0,0 4,6 0,0

1. Soc. grupp I jord och skogsbruk 2. Soc. grupp II jord och skogsbruk 3. Soc. grupp III jord och skogsbruk 4. Soc. grupp I övriga näringsgrenar 5. Soc. grupp II övriga näringsgrenar 6. Soc. grupp III övriga näringsgrenar 7. Ej identifierad n

— 2,0 0,8 7,4 35,9 48,8 5,1 256

bygdsområdet tar sig till arbetet med egen eller annans bil i 43 procent av fallen, vilket är det vanligaste. Detta kan tolkas så att vi här har att göra med relativt långa avstånd. Näravståndet skulle då representeras av dem som kan gå till fots till arbetsplatsen. Denna grupp utgör också en relativt stor andel av glesbygdens befolkning ca 34 procent. I denna grupp återfinns sannolikt en stor del av jordbrukarna och jordbruksarbetarna. Den grupp som färdas med cykel, moped eller mc till arbetsplatsen kan då tänkas representera något slags mellanavstånd mellan gångavståndet och bilavståndet. Dessutom förekommer andra färdmedel såsom buss, tåg m. m. Vissa åker också med arbetsgivarens fordon, 7 procent, vilket i huvudsak är skogsbolagens persontransporter. Om vi jämför dessa sätt att ta sig till arbetet med hur det går till i Skellefteå, så ligger skillnaden i att det är betydligt fler som färdas per cykel, moped eller med mc där än inom glesbygdsområdet, ca 27 procent mot 10 procent. Detta tycks ske på bekostnad av dels bilåkande, dels i viss mån gåendet. Restiderna är mycket olika för glesbygdsbefolkningen och dem som bor i Skellefteå. Ungefär 37 procent av de tillfrågade inom glesbygdsområdet har en halvtimmes restid och mer till arbetsplatsen, och därav har 14 procent en timmes restid eller mer. Motsvarande för Skellefteå är att endast ca 10 procent har en halvtimmes restid eller mer och av dem har bara ca 3 procent en timmes eller längre restid. Detta är alltså de faktiska restiderna. I anslutning härtill frågades hur lång resväg 3:23

Tabell 7.12. Tänkbar restid (procent). Glesbygd

Skellefteå

1. 0—29 min 2. 30—59 min 3. 60 min och däröver

42,8 39,4 17,8

n

1. 0—29 min 2. 30—59 min 3. 60 min och däröver

68,2 29,9 1,9 157

i minuter man högst skulle kunna tänka sig ha till arbetsplatsen för att stadigvarande resa till och från varje dag. Därvid framkom den fördelning som visas i tab. 7.12. En jämförelse ger vid handen att man inom glesbygdsområdena kan acceptera avsevärt längre restider än vad man nu faktiskt har. Detta gäller också för dem som tillfrågats i Skellefteå utom den grupp som har den längsta restiden. Det kan alltså konstateras att restider upp till en timme kan accepteras av betydligt fler än som nu har sådana restider. Det bör kanske lillläggas att här har vi gjort jämförelse mellan glesbygd och Skellefteå och funnit alt man i glesbygden har längre restider än i tätorten Skellefteå. En jämförelse mellan glesbygd och storstad, t. ex. Stockholmsområdet, skulle däremot antagligen vara till glesbygdens fördel.

7.4 Tillfijdsställelse arbete (1967)

med nuvarande

Den fråga som ställdes löd: Är Ni nöjd eller missnöjd med det arbete Ni har? Svarsfördelningen framgår av tab. 7.13. Jämför vi glesbygdsområdena med Skellefteå så är andelen missnöjda eller mycket missnöjda betydligt större inom glesbygdsområden (8 procent) än inom Skellefteå (3 procent). Samma gäller dem som är odelat positiva dvs. mycket nöjda med sitt arbete. De utgör 20 procent av de tillfrågade inom glesbygd jämfört med ca 41 procent i Skellefteå. Observeras bör att gruppen likgiltiga, dvs. de som varken är nöjda eller missnöjda med sitt arbete, är mycket stor inom glesbygdsområdet, ca 23 procent jämfört med 10 procent i Skellefteå. Tabellen upptar även en fördelning på ålderskategorier, där vissa skillnader kan iakttagas. Slår vi samman alternativen missnöjd och mycket missnöjd så är inom glesbygdsområdet den gruppen störst bland dem som är i åldern 40-59 år, dvs. den grupp som ofta är hårdast drabbad i samband med sysselsättningsproblem. Det är dessutom betydligt fler män än kvinnor som är missnöjda med sitt arbete, något som kanske beror på att kvinnorna ofta har lägre förväntningar på sitt arbete än vad männen har.

Tabell 7.13. Är urvalspersonerna nöjda med arbetet? (procent) Ort Glesbygd

Skellefteå

3:24

60—

59—40

39—20

n

% av n

1. Mycket nöjd 2. Nöjd 3. Varken nöjd eller missnöjd 4. Missnöjd 5. Mycket missnöjd 6. Vet inte n

24,1 41,0

18,3 44,3

20,9 55,8

90 210

20,1 47,0

25,3 7,2 0,0 2,4 83

25,6 8,5 2,1 1,2 235

17,8 3,9 0,8 0,8 129

104 31 6 6 447

23,3 7,0 1,3 1,3 100,0

1. Mycket nöjd 2. Nöjd 3. Varken nöjd eller missnöjd 4. Missnöjd 5. Mycket missnöjd 6. Vet inte n

42,9 50,0

43,5 44,9

38,7 45,3

65 72

41,1 45,6

0,0 0,0 0,0 7,1 14

8,7 2,9 0,0 0,0 69

12,0 2,7 0,0 1,3 75

15 4 0 2 158

9,5 2,5 0,0 1,3 100,0

SOU 1970: 14

Av de tillfrågade inom glesbygdsområdena är endast 55 procent förhoppningsfulla vad gäller möjligheterna att erhålla fortsatt sysselsättning på bostadsorten eller i dess omgivning under de närmaste fem åren. Av de övriga har ca 19 procent svarat direkt nej på frågan medan 26 procent är tveksamma. Detta är en betydligt mer pessimistisk uppfattning av de framtida sysselsättningsmöjligheterna än man har i Skellefteå, där 85 procent är optimistiska och endast 8 procent pessimistiska. Av intresse är att de pessimistiska inom glesbygdsområdet återfinns till största delen inom den yngsta åldersgruppen dvs. dem som relativt nyligen börjat sitt förvärvsarbete. Motsvarande kategori i Skellefteå återfinns däremot inom den äldsta åldersgruppen dvs. den som snart kommer att lämna arbetslivet. Som svar på frågan: »Skulle Ni vilja byta arbete» svarade ca 27 procent av glesbygdsbefolkningen och ca 23 procent av i Skellefteå boende ja. Även här är de yngsta mer benägna att byta än de äldre (tab. 7.14). För att något mäta hur stark denna öns-

kan att byta var frågade vi, om man skulle vilja byta till ett annat slags arbete även om det skulle innebära att man måste flytta. Som tab. 7.15 visar var nästan hälften (ca 48 procent) av dem som ville byta arbete inom glesbygdsområdena också beredda att flytta, om det skulle krävas. Även bland de intervjuade i Skellefteå fanns många som kunde acceptera flyttning såsom nödvändig i samband med arbetsbyte. Det förekommer och har förekommit inom vissa områden, att man på grund av sysselsättningssvårigheter på orten fått resa bort under längre tid på arbeten utan att ha familjen med. Naturligtvis måste ett sådant förfarande innebära stora uppoffringar för de berörda familjerna. Man kan t. ex. inte träffas mer än någon gång per månad. Samtidigt kan det också tänkas att det är ett förhållande som individen föredrar framför att sälja sitt hus och ta familjen med till en ort man inte vet om man kommer att trivas på. För att få en uppfattning om de intervjuades inställning till detta ställdes därför frågan: »Skulle Ni kunna tänka Er att åka

Tabell 7.14. Önskar urvalspersonerna byta arbete? (efter ålder och ort i procent)

Ort

60 år och äldre 59—40

39—20

Glesbygd

1. Ja 2. Nej 3. Vet inte n

15,9 82,9 1,2 82

28,8 67,0 4,2 236

30,2 62,0 7,8 129

Skellefteå

1. Ja 2. Nej 3. Vet inte

0,0 100,0 0,0 14

23,2 69,6 7,2 69

28,0 65,3 6,7 75

% av n 120 306 21 447 37 111 10 158

26,8 68,5 4,7 100,0 23,4 70,3 6,3 100,0

Tabell 7.15. Kan urvalspersonerna tänka sig att byta arbete även om flyttning blir nödvändig? (procent) Ort

60—

59—40

39—20 51,3 35,9 12,8 39 61,9 38,1 0,0 21

Glesbygd

1. Ja 2. Nej 3. Vet ej n

58,3 41,7 0,0 12

44,1 45,6 10,3 68

Skellefteå

1. Ja 2. Nej 3. Vet ej n

0,0 0,0 0,0 0

18,8 81,2 0,0 16

S O U 1970: 14

% av n 57 50 12 119 16 21 0 37

47,9 42,0 10,1 43,2 56,8 0,0

3: 25

Tabell 7.16. Kan urvalspersonerna tänka sig att arbeta borta utan familj? (efter ålder och ort i procent) Ort Glesbygd

Skellefteå

1. Ja 2. Nej 3. Vet inte n 1. Ja 2. Nej 3. Vet inte n

60—

59—40

39—20

n

% av n

17,9 77,4 4,7 84 28,6 71,4 0,0 14

22,0 71,2 6,8 236

34,1 61,2 4,7 29

111 312 26 449

24,7 69,5 5,8

8,7 84,1 7,2 69

28,0 69,3 2,7 75

31 120 7 158

19,6 76,0 4,4

bort på arbete längre tidsperioder utan att ha familjen med» (tab. 7.16). Det visade sig att 25 procent av de tillfrågade inom glesbygdsområdena kunde tänka sig detta, medan 6 procent förhöll sig tveksamma. I Skellefteå är det något färre (ca 20 procent) som kan tänka sig detta, medan 4 procent är tveksamma. Ser vi till skillnader mellan de olika ålderskategorierna, så är det återigen de yngsta som är mest positiva till ett sådant arrangemang. Till viss del kan detta förklaras av att det finns fler ogifta inom denna kategori än inom någon av de andra och att man därför inte känner sig bunden till hemorten i lika stor utsträckning som de äldre och gifta.

7.5 Sökt arbete 1966 Till samtliga intervjuade ställdes frågan: Har Ni sökt (nytt) förvärvsarbete under 1966? Svarsfördelningen framgår av tab. 7.17.

De 10 procent som sökt (nytt) förvärvsarbete utgörs, om vi ser till de absoluta talen, till största delen av personer i åldersgruppen 40-59 år, dvs. den grupp som arbetsmarknadsmässigt ofta har det svårast att erhålla ny sysselsättning. De allra flesta sökte arbete via i första hand arbetsförmedling och i andra hand direktkontakt med någon arbetsgivare. Det förefaller vara något vanligare bland de tillfrågade i Skellefteå att gå direkt till arbetsgivaren än inom glesbygdsområdena. Procentuellt sett blev fler av de sökande inom glesbygdsområdena erbjudna arbete än inom Skellefteå, ca 61 procent jämfört med 54 procent. Av dem som erbjöds arbete tackade ca 80 procent av de tillfrågade inom glesbygdsområdet ja till arbetet. Ungefär 1/3 av de där erbjudna arbetena låg utanför vad individen ansåg vara dagligt reseavstånd. För Skellefteå var motsvarande andel ca 14 procent.

Tabell 7.17. Har urvalspersonerna under 1966 sökt förvärvsarbete? (efter ålder och ort i orocent) Ort

60—

59—40

39—20

n

% av n

Glesbygd

1. Ja 2. Nej n

4,5 95,4 309

11,7 88,2 468

19,2 80,7 104

89 792 881

10,1 89,8

Skellefteå

1. Ja 2. Nej n

0,0 100,0 45

9,2 90,7 162

20,4 79,5 49

25 231 256

9,7 90,2

3:26

SOU 1970: 14

8 Bostaden

När man vill beskriva glesbygdsbefolkningens situation kommer även frågan om social isolering upp. Detta kommer att behandlas dels inom serviceavsnittet, dels i det avsnitt som behandlar de sociala kontakterna. Här skall enbart den geografiska isoleringen beröras något (här definierad som antal grannhushåll inom mindre än 1 km avstånd från bostaden), innan de mer specifika frågorna om bostaden redovisas. Fördelningen framgår av tab. 8.1. Högsta grad av isolering, dvs. de som into har något hushåll inom 1 km avstånd från bostaden, varierar starkt mellan de olika områdena. De högsta värdena 4,7 och 4,6 procent uppvisar Stensele och Hogdal-Sveg. Vidare kan observeras att ungefär hälften av alla tillfrågade har mindre än 10 hushåll inom 1 km avstånd. 8.1 Bostadens ålder, storlek och utrustning Mer än hälften av glesbygdsbefolkningen bor i hus som är bygda före 1939. Dessa hus, som alltså är mer än 30 år gamla, tycks till största delen bebos av de allra äldsta i materialet. I Skellefteå är förhållandet det

motsatta. Där bor ca 20 procent i bostäder byggda före 1939 och drygt hälften i bostäder byggda 1955 eller senare. Inom glesbygdsområdena är det betydligt vanligare att man själv äger sin villa eller lägenhet än i Skellefteå. Ungefär 82 procent av de tillfrågade inom glesbygd äger sin bostad jämfört med ca 54 procent i Skellefteå. Bostädernas storlek är ungefär desamma för glesbygd som för Skellefteå. I fråga om bostadens standard finns betydande variationer mellan de olika glesbygdsområdena och mellan stad och glesbygd. I undersökningen har använts åtta olika detaljer, som alla kan anses väsentliga vid bedömningen av bostädernas standard. Ursprungligen innehöll listan betydligt fler faktorer men dessa togs bort i samband med bl. a. de förberedande provundersökningarna där individerna fick rangordna faktorerna efter den betydelse de ansåg den ha för en acceptabel bostadsstandard. En jämförelse mellan glesbygd och Skellefteå (tab. 8.2) visar, att alla de åtta utrustningsdetaljer som efterfrågades till nästan 100 procent fanns i Skellefteå, med undantag för badeller duschrum. För glesbygden som helhet

Tabell 8.1. Hur många grannhushåll har urvalspersonerna inom mindre än 1 km avstånd? (procent)

Antal hushåll

Pajala

Stensele

HammerdalRamsele

0 1—4 5—10 Mer än 10 n

3,1 11,5 41,9 43,5 191

4,7 24,6 17,3 53,4 191

1,6 16,1 20,3 62,0 187

SOU 1970: 14

Transtrand— Lima— Älvdalen

Högdal— Sveg

2,1 19,1 22,2 56,6 189

4,6 13,8 34,2 47,4 196

3:27

Tabell 8.2. Hur är bostaden utrustad?

Pajala

1. Rinnande vatten n 2. Avlopp n 3. Centralvärme n 4 . Elektricitet n 5. Vattentoalett eller kemisk toalett n •6. Bad- eller duschrum n 7. Varmvatten från centralvärmeanläggning n 8. Elspis, gasolspis n

Stensele

Hammerdal —Ramsele

TranstrandLima Högdal— Älvdalen Sveg

Skellefteå

Ja

Ja

Ja

Nej

Ja

Nej

Ja

Ja

Nej

82,5 170 83,3 170

17,5 90,4 9,6 27 184 15 16,7 91,8 8,2 27 187 12

78,7 21,3 154 33

90,7 175

9,3 15

70,4 153

29,6 99,7 43 265

0,3 1

79,4 20,6 155 32

91,3 8,7 176 14

72,4 157

27,6 100,0 39 266

0 0

83,3 173 97,9 193

16,7 77,9 22,1 24 164 35 2,1 98,8 1,2 4 196 3

59,8 40,2 116 71

58,9 41,1 118 72

41,4 58,6 97,9 96 100 261

2,1 5

97,0 183

100,0 190

0 0

94,9 190

5,1 100,0 6 266

0 0

79,3 163

20,7 34

84,4 15,6 173 26

63,8 36,2 123 64

73,9 26,1 141 49

50,1 111

49,9 98,6 85 263

1,4 3

39,6 60,4 65,1 34,9 84 113 135 64

46,5 53,5 92 95

59,7 40,3 117 73

39,6 60,4 85,8 14,2 90 106 236 30

67,8 146

32,2 70,1 29,9 51 148 51

48,1 51,9 96 91

61,4 38,6 120 70

40,2 59,8 94,3 5,7 93 103 252 14

95,0 189

5,0 8

62,6 37,4 122 65

79,5 20,5 157 33

68,4 145

Nej

81,7 18,3 168 31

gäller, att förhållandena där är betydligt sämre. Regionalt ligger Stensele bäst till med värden i närheten av dem som uppmätts i Skellefteå. Två undantag finns dock och det är förekomst av centralvärme och elspis eller gasolspis. De sämsta värdena uppvisar HogdalSveg utom vad gäller förekomst av elspis eller gasolspis. Där ligger Hammerdal-Ramsele i botten. Den utrustningsdetalj som förekommer mest är elektricitet, som finns i nära nog 100 procent av samtliga tillfrågade hushåll. Sämst utrustad förefaller man att vara ifråga om bad- eller duschrum. Det förekommer endast i mellan 40-60 procent av hushållen inom glesbygdsområdet. I anslutning till ovanstående fråga ställdes en följdfråga, avsedd att mäta vilken utrustning som då saknades i bostaden men som man i första hand skulle ha behov av. I första hand ansåg sig glesbygdshushållen 3:28

Nej

3,0 4

31,6 96,2 51 260

Nej

3,8 6

ha behov av rinnande vatten samt bad- och duschrum och i andra hand av centralvärme och vattentoalett. Ungefär hälften av de tillfrågade i glesbygdsområdena anser att deras bostad behöver rustas upp, i Skellefteå endast ca 28 procent. Detta hänger naturligtvis samman med det gamla bostadsbestånd som finns inom glesbygdsområdena. Av dem som anser att bostaden behöver rustas upp tror ca 1/3 av de tillfrågade inom glesbygdsområdena att så kommer att ske inom en nära framtid. Man är tydligen inte alltför optimistisk om att få det bättre. Motsvarande andel inom Skellefteå är ca 42 procent, dvs. nästan hälften.

8.2 Hushållets innehav av viss utrustning Personbilinnehavet fördelar sig tämligen jämnt inom de undersökta områdena med i genomsnitt en bil på vartannat tillfrågat husSOU 1970:14

håll. De högsta andelarna uppvisar Transtrand-Lima-Älvdalen med 65 procent, Stensele med 63 procent och Skellefteå med 62 procent samt de lägsta andelarna Hogdal-Sveg med 54 procent, HammardalRamsele med 51 procent och Pajala med 47 procent. Motorcykelinnehavet är mycket lågt; endast 1-4 procent av de tillfrågade har motorcykel. Även innehav eller tillgång till moped är betydligt mindre än bilinnehav. De lägsta andelarna uppvisar Skellefteå med 11 procent, de högsta Pajala med 41 procent

(tab. 8.3). TV-apparat förekom i 3/4 av glesbygdshushållen. Det är något mindre än inom Skellefteå där 90 procent hade egen apparat. De flesta av dem som saknar TV kan dock se hos någon granne. Även vad gäller innehav av telefon så är situationen sämre inom glesbygden än i Skellefteå. Ca 70-85 procent av glesbygdshushållen hade telefon, antingen manuellt kopplad som i Pajala, Stensele och HogdalSveg eller automatiskt kopplad som i de övriga områdena. Inom Skellefteå hade nästan samtliga (94 procent; egen telefon.

Tabell 8.3. Äger någon i hushållet personbil, motorcykel eller moped? (procent)

Pajala Nej

Ja

Stensele

Hammerdal •—Ramsele

Transtrand— Högdal— Lima— Sveg Älvdalen

Ja

Ja

Ja

2. Motorcykel n

53,0 62,8 137 89 3,6 2,6 97,4 6 191 6

3. Moped n

41,3 58.7 110 87

1. Personbil n

SOU 1970: 14

47,0 108

Nej

Nej

37,2 50,6 109 62

Nej

49,4 65,2 134 78

Ja

96,4 193

2,5 5

97,5 182

2,2 5

97,8 185

24,8 75,2 53 146

22,1 48

77,9 139

33,4 66,6 71 119

Ja

Nej

46,3 62,0 185 75

38,0 81

Nej

34,8 53,7 121 56

Skellefteå

97,3 191

1,1 98,9 4 262

31,4 68,6 64 132

11,4 88,6 34 232

2,8 5

3:29

9 Service

Frågorna under avsnittet service i frågeformuläret har dels syftat till att ge en bild av individernas och hushållens serviceaktivitet samt avstånd och kommunkationsmedel till olika serviceinstitutioner, dels att ge en bild av hur ett ur individens synpunkt »mycket gott» serviceaggregat ser ut. Den lista på olika serviceinrättningar som individerna fått ta ställning till har konstruerats på följande sätt. Under det förberedande planeringsstadiet togs kontakt med ett flertal experter som kommunala tjänstemän och förtroendemän, planeringsexperter etc. för att få deras syn på hur ett serviceaggregat som kunde anses som mycket gott borde vara sammansatt. Denna lista förelades en grupp försökspersoner bl. a. i samband med de provundersökningar som gjordes. Utifrån de förslag som då framkom fastställdes så listan, som kom att uppta 17 olika serviceinrättningar. Av dessa avser 7 att ge uppgifter om hushållet som helhet och de övriga 10 uppgifter om intervjupersonen själv.

9.1 Antal besök, avstånd, färdmedel, restider till olika serviceinrättningar

och

Under detta avsnitt av rapporten redovisas endast de uppgifter som gäller hushållets serviceaktivitet etc. Vid analys av individdata har dessa visat stor överensstämmelse med de uppgifter hushållen lämnat vad avser restider, avstånd m. m. Resultaten av de frågor som avser individen kommer att redovisas senare. Observeras bör att tabellerna under detta avsnitt endast redovisar dem som gjort något besök under en månad.

I aggregatet ingår som framgår av uppställningen dels privat, dels kommunal och dels statlig service.

Besöksfrekvenserna framgår av tab. 9.1. Lanthandelns dominans när det gäller många besök framgår tydligt av tabellen. Inom praktiskt taget samtliga glesbygdsområden besöker ca hälften av de tillfrågade hushållen affärer minst varannan dag. Enda undantaget är Hammerdal-Ramsele som ligger betydligt under de övriga områdena. Varuhus besöks av mellan 70-85 procent av de tillfrågade hushållen mindre än en gång per vecka. Detta gäller dock inte Skellefteå, där besöksfrekvensen är betydligt högre. Observeras bör att begreppet varuhus av de tillfrågade har uppfattats tämligen

Med avseende på hushållet

Med avseende på individen

1. Varuhus 2. Livsmedelsaffär utom lanthandel och varuhus 3. Lanthandel 4. Järnhandel 5. Färghandel 6. El-radio-TV service 7. Bilverkstad

1. Ekiperingsaffär, skoaffär 2. Hårfrisör, hårfrisörska 3. Läkare, tandläkare 4. Bank, postkontor 5. Kyrkolokal 6. Biograf 7. Kafé 8. Kommunalkontor 9. Arbetsförmedling 0. Försäkringskassa

3:30

SOU 1970:14

(N <o

ro o w " C *

<U : Q

^r X)

:

S °

-o c <u

<N "fr r o r-

T? "*

>/0 ( N

OO O

-^ (N

-3- ra

• * ro

ro

(N

0 0 <N

VD ( N 0 0 •>*

T f 00 OV VD

•<*• 00 o \ 00

o o

o o

o o

o o

O O

ro ro

O O

VO v i

o —" —

VD ON r o TJ-

(N r o

OO

rO oo TT Tl-

r~

r--

Tt ro r o i/o

O*"0'*1

VD o — <N

ro oo r~ <N r o

tS t-- 00

ro Os "O 00 OV

ro r o (N oo ov

ro ro

—i —

i/-i r o

00 VD

_Tc7\

O

o o VD

Öv VD

_-T<N

O O

o o

oT av.

o o

r- v>

Ov O 00 OV f~

o

en_

O O

Tf ro

O

O

—

i/O VD

»ca

T3.i 3:< •O

u

H J

oo

p oo r -

r o 1) U — !C X )

r--

T • •* I

1> O

rj- X oo

U.

ro <u i>

O

oo"co Ti- uo

>/-> VD

VD

Ov

t

r- ov

(N en 00 t~-

r o TJ-

-o c 3

t"- r o <N r o

O

o o

o " 00 O <N

—.O Ov i/o

cs

T • •* Tf X

oo

x 3 X

OV VD

<N O • * r-

O

O

Tf

—

00 — - H vo

uo r^ r o r o >/o

Ov

o" —

ro O —i rvl

O

O

Tf r o

(N r o

ro VO Q oo O

CTTC

TJ- OV

O VD

00 wo

tOS

— • M C

r o (N

©"oo oj 60 C

•Tf 1/0

<-!

i/1 Vo'vD

r- ov

CL-

o—

"

i=5 -o

te o3 c oj

.2 X a> -3

(D

3 X 3

£

o3 -Q

SOU 1970: 14

>

C

i

> o

J 3 3

u C oj X

C 03

-1

PH C

JL>

r3

W H C

CQ 3

3:31

O —

(N O

fN O

VD CN

VD rN

i-i r-~ v © i-c

>/-> O

\00 — ro

»no — CN

—oo fNTf

—oo CN Tt"

— O ro NO

— -*t 00—

« x »— CN

</-)oo —< <N

— 00 CN ro

fN VD

00 ON

ON

r» t

t-- »->

rN — •* 00

TF t»

(N O ir> O

CN — V) O

— O >/-> O

i-i r N Tf 00

— O ro vo

r»

IT) ro ro

o

gi

vo ro

c b

O

—

r o v~>

<N ro

— O ro VD

rN VO O N ro VD

ro <N — r- ro

voV

rN -— CN

rN

r-

r- ro ON ON

t"" ro oo r--

•*

ro r-~

(N ON vo oo r-

>/"f v o

—

rN

NO r- ro oo r-»

oo >/-> oo r~

£ ro'oo

c c

ÖB

c oC3

3 X Os"

-a o "o

£ ng

3*8.3 3:32

-J c

Dh c

P3 c

SOU 1970:14

olika, vilket gör att resultaten får tolkas försiktigt. Någon allmänt vedertagen definition finns inte. Nämnas kan att Konsumentkooperationen har uppdelning på A och B-varuhus, där B-varuhusen har ett mer begränsat sortiment. Dessutom har K F hallbutiker, vilka inte räknas som varuhus men som av intervjupersonerna ändock kan ha tagits med i begreppet »varuhus». De minst besökta serviceinrättningarna är som framgår av tabellen de fyra specialserviceinrättningarna: Järnhandel, färghandel, bilverkstad och el-radio-TV-service. Genomgående för alla glesbygdsområdena är att man vanligtvis besöker den affär eller service som ligger närmast. Till stor del beror detta naturligtvis på att alternativ saknas inom rimligt reseavstånd. Reseavstånden är överlag mycket stora (tab. 9.2). I Pajala har nästan samtliga tillfrågade hushåll mer än 15 km till närmaste varuhus, ca 3/4 har nära 15 km till närmaste specialvarubutik av de i tablån nämnda och ca 60 procent mer än 15 km till närmaste livsmedelsaffär. Den enda »närhetsbutiken» är lanthandeln, till vilken ca 3/4 har under 5 km avstånd. För Stenseles del är si-

tuationen något sämre. Där har ca 90 procent mer än 15 km till samtliga uppräknade serviceinrättningar. Undantagen är bilverkstad samt naturligtvis lanthandeln. I Hammerdal-Ramsele är bilden något ljusare. Andelen som har mer än 15 km till varuhus är visserligen i stort densamma men till livsmedelsbutik är det bara 1/3 och till specialbutikerna ungefär hälften av de tillfrågade hushållen som har mer än 15 km. Inom Transtrand-Lima-Älvdalen har andelen som har mer än 15 km till livsmedelsaffär sjunkit ytterligare till ca 20 procent. Avstånden till specialaffärerna varierar starkt inom detta område. Nästan 80 procent har mer än 15 km till järnhandel och färghandel medan motsvarande andel för el-radio-tv-service och bilverkstad är 40 procent. Inom Hogdal-Sveg slutligen har ca 50 procent mer än 15 km till livsmedelsaffär och ca 60 procent mer än 15 km till specialaffärer.

Tabell 9.3. Kan allmänna trafikmedel utnyttj (procent)

vid resa till nedanstående serviceinrättningar?

Pajala

Stensele

Läget tycks alltså vara sämst i Stensele (om vi ser på andelen som har mer än 15 km avstånd till någon av de uppräknade serviceinrättningarna). Bäst förefaller läget att vara i Hammerdal-Ramsele.

Transtrand— Hammerdal— Lima— Ramsele Älvdalen

Högdal— Sveg

Ja

Nej

Ja

Nej

Ja

Nej

Ja

Nej

Ja

Nej

82,9 161

17,1 36

88,8 175

11,2 24

90 3 166'

97 21

57,4 111

42,6 79

93,0 181

7,0 15

handel n

81,9 159

18,1 38

87,4 171

12,6 28

80,0 145

20,0 42

30,7 59

69,3 131

80,4 156

19,6 40

3. Lanthandel n

36,3 64

63,7 132

39,8 70

60,2 108

61,6 109

38,4 71

19,5 38

80,5 147

33,3 45

66,7 92

4. Järnhandel n

96,2 190

3,8 7

88,2 173

11,8 26

90,3 166

9,7 21

68,7 132

31,3 58

89,7 175

10,3 21

5. Färghandel n

96,2 190

3,8 7

87,6 172

12,4 27

90,3 166

9,7 21

69,1 134

30,9 56

90,2 176

9,8 20

6. El-radio-TVservice n

94,1 187

5,9 10

88,2 173

11,8 26

90,3 166

9,7 21

50,7 102

49,3 88

88,8 173

11,2 23

7. Bilverkstad n

95,6 189

4,4 8

82,5 162

17,5 37

88,2 11,9 161 26

47,7 94

52,3 96

85,6 169

14,4 27

1. Varuhus n 2. Livsmedelsaffär utom länt-

SOU 1970: 14

3: 33

Tabell 9.4. Hur brukar urvalspersonerna färdas till varuhus? (procent) Med cyMed egen Med andkel, moped bil ras bil Med buss

Med tåg

färdsätt

0 0 0 0

0 0

Ort

Till fots

Pajala n Stensele n Hammerdal— Ramsele n Transtrand— Lima— Älvdalen n Högdal—Sveg n

17,9 35

34,4 55

1,0 2

5,9 12

1,1 1

40,8 93 56,9 121

8,2 17

26,7 49

6,1 9

1,0 2

0 0

1.1 3

43,0 89

16,7 29

37,7 63

0,6 1

0,9 2

0 0 0 0

0,4 1 0 0

62,3 127 46,2 101

26,6 42

7,6 12

1,9 4

1,2 4

11,3 22

34,5 60

8,0 13

0 0

Av de tillfrågade hushållen i Pajala, Stensele, Hammerdal-Ramsele samt Hogdal-Sveg kan 80 procent eller fler utnyttja allmänna trafikmedel vid resa till något av de i föregående tabell nämnda serviceinrättningarna. Enda undantaget gäller lanthandel där andelarna är betydligt mindre. I Transtrand-Lima-Älvdalen är möjligheten att utnyttja allmänna trafikmedel betydligt sämre. Som bäst anger ca 70 procent att detta är möjligt vid resa till järnhandel eller färghandel (tab. 9.3).

Det vanligaste färdmedlet till de uppräknade serviceinrättningarna (utom lanthandel) är med egen eller andras bil. I Pajala gäller detta ca 60 procent av de tillfrågade hushållen, i Stensele ca 65 procent, i Hammerdal-Ramsele ca 50-60 procent, i Transtrand-Lima-Älvdalen, ca 70-90 procent och i Hogdal-Sveg 55-60 procent. Det näst vanligaste är transport med buss, något som utnyttjas av mellan 1/4 och 1/3 av de tillfrågade hushållen. I Transtrand-Lima-Älvdalen är det emellertid mycket få som an-

Tabell 9.5. Hur brukar urvalspersonerna färdas till livsmedelsaffär utom lanthandel? (procent) Ort

Till fots

Med cyMed egen Med andkel,n loped bil ras bil Med buss

Med tåg

Annat

Pajala n

3,9 9

8,9 16

38,8 88

19,2 33

28,1 50

0 0

1,1 1

Stensele n

1,3 3

3,0 7

55,3 116

7,9 15

28,1 51

3,9 6

0,5 1

Hammerdal— Ramsele n

9,2 19

14,8 26

37,8 75

11,6 19

26,2 47

0 0

0,4 1

Transtrand— Lima— Älvdalen n

8,4 17

19,6 39

49,8 102

21,3 30

0,9 2

0 0

0 0

Högdal—Sveg n

5,9 11

18,0 33

44,1 97

9,9 19

20,1 32

0 0

2,0 4

3: 34

SOU 1970: 14

Tabell 9.6. Hur brukar urvalspersonerna färdas till lanthandel? (procent) Med tåg

Annat färdsätt

5,9 10

0 0

0,4 1

4,7 8

7,6 12

0 0

0,4 1

30,9 61

11,6 18

12,1 20

0 0

1,2 3

29,1 56

38,3 77

16,4 22

0,6 1

0 0

0 0

36,8 46

20,7 36

4,3 7

5,1 5

0 0

1,5 1

Ort

Till fots

Med cyMed egen Med andkel,moped bil Med buss ras bil

Pajala n

21,5 41

40,2 79

22,7 50

9,3 15

Stensele n

25,9 48

27,1 45

34,3 64

Hammerdal—• Ramsele n

27,8 51

16,4 26

Transtrand— Lima—• Älvdalen n

15,6 29

Högdal—Sveg n

31,6 42

vänder buss (ca 7 procent), något som väl delvis beror på att tillgången på trafikmedel enligt tab. 9.3 är speciellt liten inom detta område. De övriga möjliga transportsätten, med tåg, med cykel eller moped samt till fots, har utnyttjats av mycket få hushåll. Ressätten till lanthandel är betydligt mer differentierade eftersom många av butikerna ligger relativt nära bostaden och det därför är möjligt att både gå till fots eller cykla och åka bil eller buss (tab. 9.4-9.10). Restiderna till de olika serviceinrättning-

arna visar ett visst samband med resavstånden i tab. 9.11. Om vi ser till restiden över en timme så finns de högsta andelarna (ca 1/3) inom Stensele (undantag lanthandel). Typvärdena ser ungefär likadana ut för de fem glesbygdsområdena. Det betyder att de flesta har mer än en timmes restid till varuhus, mellan en halv till en timmes restid till livsmedelsaffär, järnaffär, färghandel, el-radio-tv-service och bilverkstad, samt mindre än en halv timme till lanthandel.

Tabell 9.7. Hur brukar urvalspersonerna färdas till järnhandel? (procent) Ort

Till fots

Med cy- Med egen Med andkel, moped bil ras bil Med buss Medtag

Pajala n

0,4 1

2,5 5

42,2 96

18,1 30

35,1 63

0 0

Stensele n

0 0

2,5 5

57,2 120

8,3 17

27,9 51

3,6 5

1,7 2 0,5 1

Hammerdal— Ramsele n

1,7 2

7,3 11

43,2 90

17,0 27

30,4 56

0 0

0,4 1

Transtrand—• Lima— Älvdalen n

0 0

3,9 8

61,9 126

23,9 37

7,2 11

1,3 3

5 Högdal—Sveg n

0 0

11,1 20

46,6 102

12,2 22

29,6 51

0,5 1

0 0

SOU 1970: 14 12—914625

Annat färdsätt

1,8

3: 35

Tabell 9.8. Hur brukar urvalspersonerna färdas till färghandel? (procent) Ort

Till fots

Med cyMed egen Med andkel,n loped bil ras bil Med buss

Med tåg

Annat färdsätt

Pajala n

0,4 1

2,9 5

41,8 96

17,6 29

35,6 64

0 0

1.7 2

Stensele n

1,1 2

2,5 5

56,0 118

7,9 16

28,1 51

3,9 6

0,5 1

Hammerdal— Ramsele n

1,1 1

6,9 10

42,9 89

18,3 30

30,4 56

0 0

0,4 1

Transtrand— Lima— Älvdalen n

0 0

2,6 5

62,3 127

23,5 36

7,9 13

1,8 5

Högdal—Sveg n

0 0

11,1 20

46,6 102

12,2 22

29,6 51

1,9 4 0,5 1

0 0

Tabell 9.9. Hur brukar urvalspersonerna färdas till el-radio-TV-service? (procent) Ort

Till fots

Med cy- Med egen Med andkel, moped bil ras bil Med buss Medtag

Annat färdsätt

Pajala n

0 0

5,1 9

41,8 96

18,2 30

33,2 60

0 0

1,7 2

Stensele n

0,4 1

3,0 6

56,1 118

7,9 16

28,1 51

3,9 6

0,6 1

Hammerdal— Ramsele n

1,3 2

6,9 10

42,1 87

18,9 31

30,4 56

0 0

0,4 1

Transtrand— Lima— Älvdalen n

0,8 2

9,4 16

58,6 120

23,5 35

6,4 14

0,5 1

0,8 2

Högdal—Sveg n

0,5 1

10,6 19

47,1 103

12,2 22

29,0 50

0,6 1

0 0

Tabell 9.10. Hur brukar utvalspersonerna färdas till bilverkstad? (procent) Ort

Till fots

Med cy- Med egen Med andkel,moped bil ras bil Med buss Med tåg

Annat färdsätt

Pajala n

0 0

3,6 7

44,9 101

17,2 28

32,6 59

0 0

1,7 2

Stensele n

1,4 3

6,4 12

57,1 121

8,2 17

22,8 40

3,6 5

0,5 1

Hammerdal— Ramsele n

1,3 2

7,3 11

43,9 92

17,8 29

28,8 51

0 0

0,9 2

Transtrand—• Lima— Älvdalen n

0,7 2

11,3 20

58,3 119

22,9 34

6,4 14

0,4 1

0 0

Högdal—Sveg n

0 0

14,3 23

48,4 106

11,7 21

25,6 46

0 0

0 0

3: 36

SOU 1970: 14

m 00 in CN

in 00 in (N

00 o in en

en en

—i en

rr-

m

T}-

NO

0 0 Tj-

TT

<N

•* •t cs

— NO en —

tN (N

NO TT

NO r~

r» en

o o •<*•

00 Tf

r—

o — >n 00

r~ en (N —

t-- Tt CN —

O N r-~

r- CS

NO en

r- "*

Tf ON ON t

en fN Tt <N

O —

NO m

^- 00 — in

"vf 00 — in

NO

(N T T

Tf NO e n r~

fN un NO en

en N O N O en

<N >n NO en

in oo NO en

Tj- ON r-4 oo

00 Tj-

en oo

Tf NO m CN

</-> ( N

— •*

en

••;•<

t—

ON

—m

H-J

ON <N r - rj-

C C cd o3

0 0 -sfr

NO

en

en

NO ^t O in

ON

in <N fl

oo m O >n

r- ^f O in

en en O in

— NO ON •*

— t"» en NO

oo r•<+ CN

—i en <N N O

•* ^r <N NO

O CS CN NO

— (N <N NO

fe C cs ca

>

c £*-

J

3 C ^~

cS

C

J

c^

h f i e

U* c^

M

c

ffl

C^

"fr SOU 1970: 14

3:37

9.2 Attityder till den service som existerar Vi har i föregående avsnitt fått en tämligen objektiv bild av glesbygdsbefolkningens serviceavstånd, restider m. m. Uppenbart är att avstånden är långa och därmed också restiderna, vilket i sin tur återverkar på antalet besök. För att få en uppfattning om hur individerna i de aktuella områdena själva

värderar detta ställdes frågan: Anser Ni att tillgången till affärer eller serviceinrättningar här är mycket god, god, varken god eller dålig, dålig eller mycket dålig? Svarsfördelningarna framgår av tab. 9.12. En stor del av de tillfrågade (ca 40 procent) anser att tillgången är dålig eller mycket dålig medan ca 30 procent anser att den är bra eller, mycket bra. Övriga anser att den är varken

Tabell 9.12. Hur bedömer urvalspersonerna tillgången till affärer och serviceinrättningar? (procent) Ort Glesbygd

Skellefteå

1. Mycket god 2. God 3. Varken god eller dålig 4. Dålig 5. Mycket dålig n 1. Mycket god 2. God 3. Varken god eller dålig 4. Dålig 5. Mycket dålig n

60—

59—40

39—20

n

% av n

8,1 31,0

5,4 22,0

3,0 22,7

51 223

5,8 25,3

30,3 21,0 9,6 310

28,5 26,6 17,5 369

25,1 28,6 20,6 203

250 221 137 882

28,3 25,1 15,5 100,0

60,0 28,9

60,0 27,0

30,9 47,3

121 92

47,5 36,1

11,1 0,0 0,0 45

6,0 5,0 2,0 100

9,1 9,1 3,6 110

21 15 6 255

8,2 5,8 2,4 100,0

Tabell 9.13. Vilka affärer eller serviceinrättningar skulle urvalspersonerna i första hand vilja ha bättre tillgång till? (procent) Ort Glesbygd

Skellefteå

3:38

60— 1. Livsmedel o likn 55,1 2. Reparationsverkstad 3,1 3. Frisör, frisörska 3,5 4. Manufaktur, kortvaror 4,4 5. Bank, post 3,1 6. Ekipering 7,9 7. Kafé, kiosk 0,9 8. Specialbutik 10,1 9. Övrigt 11,9 n 227 1. Livsmedel o likn 31,3 2. Reparationsverkstad 0,0 3. Frisör, frisörska 0,0 4. Manufaktur, kortvaror 6,3 5. Bank, post 18,7 6. Ekipering 0,0 7. Kafé, kiosk 0,0 8. Specialbutik 25,0 9. Övrigt 18,7 n 16

59—40

39—20

n

% av n

45,2

46,6

48,6

6,5 2,5

4,0 2,9

35 21

4,9 2,9

5,0 3,1 11,5 1,2 8,1 16,9 321

4,6 4,0 11,5 1,7 7,5 17,2 174

34 24 75 9 62 111 722

4,7 3,3 10,4 1,2 8,6 15,4 100,0

34,2

40,0

36,8

0,0 2,6

3,6 1,9

2 2

1,8 1,8

23,7 5,3 0,0 2,6 15,8 15,8 38

12,7 9,1 0,0 0,0 14,5 18,2 55

17 10 0 1 18 19 109

15,6 9,2 0,0 0,9 16,5 17,4 100,0

SOU 1970: 14

god eller dålig. Det är alltså en mycket splittrad bild som uppvisas och variationerna skulle antagligen förklaras om hänsyn tagits till individens avstånd till närmaste serviceort. Bor man långt från denna ort kommer vissa serviceinrättningar inte med i frågans begrepp »här», utan man tar endast hänsyn till den omedelbara lokala servicen. Bearbetningar för att eliminera detta pågår dock. Åldersgrupperna skiljer sig åt så tillvida att de allra yngsta har en mer negativ uppfattning än de äldre. Av de tillfrågade i åldersgruppen 20-39 år ansåg ca 48 procent att servicetillgången var dålig eller mycket dålig, jämfört med ca 30 procent i gruppen 60 år och äldre. Inom Skellefteå är attityderna mer homogena och som vi kan vänta anser de flesta (84 procent), att servicetillgången är god eller mycket god. Vad saknar man då mest, dvs vilken affär eller serviceinrättning skulle man i första hand vilja ha bättre tillgång till? Som framgår av tab. 9.13 önskar nästan hälften av de tillfrågade inom glesbygdsområdena en livsmedelsaffär. I kategorin »övrigt», som är hela 15 procent ingår en mängd olika serviceinrättningar som emellertid samlat få svar vardera. De har varit exempelvis systembolag, bensinstation, danslokal, församlingslokal etc.

9.3 Uppfattningen om det presenterade serviceaggregatet Som nämnts under avsnittet 9.1 var ena syftet med det uppställda serviceaggregatet att få en uppfattning om besöksfrekvens, restider, avstånd m. m. och det andra att mäta individens värdering av detta aggregat. I stort sett 3/4 av de tillfrågade inom glesbygd anser, att om det presenterade serviceaggregatet fanns inom nära avstånd så skulle servicetillgången vara mycket god (tab. 9.14). Till dem som inte ansåg att aggregatet gav »mycket god service» ställdes följdfrågan: Vad bör tillkomma för att Ni skall anse tillgången som mycket god? Tyvärr blev svaren få på denna fråga, vilket delvis beror på att man inte under den korta tid en intervju varar hinner tänka över situationen tillräckligt mycket. Svaren har av detta skäl inte kunnat klassificeras. Vår slutsats har därför blivit att det presenterade serviceaggregatet kan användas som kriterium på »rnycket god service» (tab. 9.14). 9.4 Tillgång till kommunikationer till närmaste ort med -»mycket god service» Nästan samtliga (90 procent) av de tillfrågade kan utnyttja tur och returförbindelser med buss eller järnväg minst fem dagar i

Tabell 9.14. Hur bedömer urvalspersonerna tillgången på service, om alla de affärer och serviceinrättningar som räknades upp i den tidigare frågan fanns inom nära avstånd? (procent) Ort Glesbygd

Skellefteå

SOU 1970:14

1. Mycket god 2. God 3. Varken god eller dålig 4. Dålig 5. Mycket dålig n 1. Mycket god 2. God 3. Varken god eller dålig 4. Dålig 5. Mycket dålig n

60—

59—40

39—20

n

% av n

78,4 18,3

68,7 26,6

67,5 27,5

624 208

71,9 23,9

3,3 0,0 0,0 305

4,7 0,0 0,0 364

85,4 14,6

81,7 17,2

3,5 1,5 0,0 200 76,7 22,3

34 3 0 869 190 45

3,9 0,3 0,0 100,0 80,2 19,0

0,0 0,0 0,0 41

1,1 0,0 0,0 93

1,0 0,0 0,0 103

2 0 0 237

0,8 0,0 0,0 100,0

3:39

veckan till den ort som de anser som servicemässigt »mycket god» (tab. 9.15). Utnyttjandegraden är emellertid låg (tab. 9.16). Ca 60 procent utnyttjar dessa förbindelser men det hela är hela 35 procent av dessa som gör det mindre än en gång i månaden. Ser vi till åldern så har de yngsta det lägsta utnyttjandet. Den låga utnyttjandegraden beror antagligen till stor del på att man använder egen bil vid inköpsresorna, då det som tidigare redovisats finns i stort

en bil på två hushåll. Detta i sin tur beror på att den dagliga turtätheten i många områden är rätt låg. I anslutning till dessa två frågor ställdes en attitydfråga: Om vi antar att myndigheterna har bestämt sig för att förbättra förbindelserna härifrån till andra orter vad bör man då i första hand göra? (tab. 9.17). Som framgår av tabellen önskar ca 40 procent en förbättring av de allmänna vägarna, i andra hand vill man ha en förbättring av tillfarter-

Tabell 9.15. Hur många dagar i veckan finns tur och returförbindelse med buss eller järnväg till den ort som urvalspersonerna anser servicemässigt »mycket god»? (procent) Ort Glesbygd

1. Alla dagar 2. 5 — 6 dagar 3. 2 — 4 dagar 4. 1 dag 5. Ingen dag 6. Vet ej

n

60—

59—40

39—20

57,7 30,6

55,4 36,4

54,8 31,7

5,4 0,0 4,8 1,2 310

3,4 0,2 3,1 1,2 469

5,7 0,0 2,8 4,8 104

496 299 39 1 33 15 883

56,1 33,8

4,4 0,1 3,7 1,6

Tabell 9.16. Hur ofta utnyttjar urvalspersonerna förbindelser till den ort som anses servicemässigt »mycket god»? (procent) Ort Glesbygd

60— 1.4 gånger per månad el mer 6,3 2. 2—3 ggr i månaden 7,3 3. 1 gång i månader 13,4 4. Mindre än en gång i månaden 40,2 5- Aldrig 32,5 n 298

59—40

39—20

8,7 9,3 9,1

3,9 5,9 8,9

63 71 91

7,3 8,2 10,6

33,1 39,5 458

24,7 56,4 101

297 335 857

34,6 39^0

Tabell 9.17. Om vi antar att myndigheterna har bestämt sig för ajt förbättra förbindelserna härifrån till andra orter, vilket alternativ bör han då välja? (procent) Ort Glesbygd

3:40

60 år och äldre 59—40 1. Förbättra tillfarterna till allmänna vägar 22,9 2. Förbättra de allmänna vägarna 27,7 3. Öka turtätheten på existerande buss eller järnvägslinjer 14,0 4. Starta nya linjer 5,5 5. Sänka biljettpriserna 24,4 6. Annat 5,5 _n 307

39—20

18,4

15,8

19,3

42,3

47,7

38,5

14,1 2,2

16,3 2,5

128 30

14,6 3,4

19,0 4,0 369

13,3 4,4 203

172 41 879

19,6 4,6 100,0 SOU 1970:14

na till de allmänna vägarna samt en sänkning av biljettpriserna (ca 20 procent) och i tredje hand en ökad turtäthet på de existerande buss- eller järnvägslinjerna (ca 15 procent). Vissa skillnader finns mellan de olika åldersgrupperna. Den äldsta gruppen fördelar sig med ungefär 25-30 procent på vartdera av de ovan nämnda svarsalternativen, medan inom den yngsta gruppen ca hälften önskar en förbättring av de allmänna vägarna.

9.5 Tidsåtgång för att få några olika fel avhjälpta Tidigare avsnitt har försökt visa hur individens boende påverkar hans möjligheter att utnyttja de serviceinrättningar som finns i orten. I detta avsnitt skall ges några exempel på ur boendet återverkar på tidsåtgången då man behöver få hjälp när något fel inträffat, dvs när han behöver utnyttja den ambulerande service som utgår från service-

Tabell 9.18. Har urvalspersonerna under senare tid behövt skaffa hjälp med att få ett elektriskt fel lagat? Hur lång tid har det i så fall tagit att få felet reparerat? (procent) Ort

60—

59—40

39—20

n

% av n

57,5 21,2 3,0 6,0 6,0 6,0 33 57,1 28,5 0,0 14,2 0,0 0,0 7

141 56 33 21 15 4 270 26 6 6 2 0 0 40

52,2 20,7 12,2 7,7 5,5 1,4

Glesbygd

1. 1 dag 2. 2—3 dagar 3. 4—7 dagar 4. 8—14 dagar 5. 15 dagar eller mer 6. Ej svarat n

54,0 22,4 10,2 7,1 6,1 0,0 98

49,6 19,4 15,8 8,6 5,0 1,4 139

Skellefteå

1. 1 dag 2. 2—3 dagar 3. 4—7 dagar 4. 8—14 dagar 5. 15 dagar eller mer 6. Ej svarat n

57,1 42,8 0,0 0,0 0,0 0,0 7

69,2 3,8 23,0 3,8 0,0 0,0 26

65,0 15,0 15,0 5,0 0,0 0,0

.

Tabell 9.19. Har urvalspersonerna under senare tid behövt skaffa hjälp med att få en vattenledning upptinad? Hur lång tid har det i så fall tagit? (procent) Ort

60—

59—40

39—20

n

% av n

41,6 41,6 8,3 8,3 0,0 0,0 12 50,0 50,0 0,0 0,0 0,0 0,0 2

57 27 10 1 6 0 101 5 4 1 0 0 0 10

56,4 26,7 9,9 0,9 5,9 0,0

Glesbygd

1. 1 dag 2. 2—3 dagar 3. 4—7 dagar 4. 8—14 dagar 5. 15 dagar eller mer 6. Ej svarat n

52,3 21,4 14,2 0,0 11,9 0,0 42

63,8 27,6 6,3 0,0 2,1 0,0 47

Skellefteå

1. 1 dag 2. 2—3 dagar 3. 4—7 dagar 4. 8—14 dagar 5. 15 dagar eller mer 6. Ej svarat n

0,0 100,0 0,0 0,0 0,0 0,0 2

66,6 16,6 16,6 0,0 0,0 0,0 6

SOU 1970: 14

50,0 40,0 10,0 0,0 0,0 0,0

3:41

orten. De fel som använts i frågeformuläret är elektriska fel, upptining av vattenledning, reparation av ett oljeaggregat samt reparation av trasig telefon. Tidsåtgången framgår av tab. 9.18-9.21. Av tabellerna framgår att de vanligaste feltyperna av de fyra uppräknade är elektriska fel och trasiga telefoner. Vidare tycks ungefär hälften av dem som råkat ut för elektriskt fel, behövt hjälp med att tina upp en vattenledning eller reparation av

oljeaggregat fått detta avklarat på en dag, medan övriga fått vänta upp till 14 dagar eller i några fall längre. Det är alltså en ganska dyster situation som uppstår om t. ex. ett oljeaggregat går sönder och det är vinter. Telefonreparationerna tar betydligt längre tid. Här är det endast 1/4 som fått hjälp på en dag. De flesta får vänta 2-3 dagar eller längre.

Tabell 9.20. Har urvalspersonerna under senare tid behövt skaffa hjälp med att få ett oljeaggregat lagat? Hur lång tid har det tagit? (procent) Ort Glesbygd

Skellefteå

1. 1 dag 2. 2—3 dagar 3. 4—7 dagar 4. 8—14 dagar 5. 15 dagar eller mer 6. Ej svarat n 1. 1 dag 2. 2—3 dagar 3. 4—7 dagar 4. 8—14 dagar 5. 15 dagar eller mer 6. Ej svarat n

60—

59—40

39—20

n

% av n

75,0 6,2 12,5 6,2 0,0 0,0 16 0,0 100,0 0,0 0,0 0,0 0,0 1

29,4 35,2 17,6 11,7 5,8 0,0 17

50,0 25,0 25,0 0,0 0,0 0,0 4

19 8 6 3 1 0 37

51,3 21,6 16,2 8,1 2,7 0,0

90,0 10,0 0,0 0,0 0,0 0,0 10

66,6 0,0 0,0 33,3 0,0 0,0 3

11 2 0 1 0 0 14

78,5 14,2 0,0 7,1 0,0 0,0

Tabell 9.21. Har urvalspersonerna under senare tid behövt skaffa hjälp med att få en trasig telefon lagad? Hur lång tid har det tagit? (procent) Ort Glesbygd

Skellefteå

3:42

1. 1 dag 2. 2—3 dagar 3. 4—7 dagar 4. 8—14 dagar 5. 15 dagar eller mer 6. Ej svarat n 1. 1 dag 2. 2—3 dagar 3. 4—7 dagar 4. 8—14 dagar 5. 15 dagar eller mer 6. Ej svarat n

60—

59—40

39—20

n

% av n

29,7 36,4 27,0 5,4 1,3 0,0 74 60,0 20,0 0,0 20,0 0,0 0,0 5

23,1 44,2 21,7 5,7 4,3 0,7 138

28,2 43,5 23,0 5,1 0,0 0,0 39

65 105 59 14 7 1 251

25,8 41,8 23,5 5,5 2,7 0,3

52,6 36,8 5,2 0,0 0,0 5,2 19

75,0 25,0 0,0 0,0 0,0 0,0 4

16 9 1 1 0 1 28

57,1 32,1 3,5 3,5 0,0 3,5

SOU 1970: 14

10 Avflyttning — kvarboende

De tidigare avsnitten i rapporten har visat att glesbygdsbon vad gäller de här undersökta variablerna befinner sig i ett sämre läge än den som bor i Skellefteå tätort. Detta borte då kunna leda till en viss önskan att få flytta. För att mäta detta ställdes i slutet av intervjun en mera generell fråga: Vill Ni under nuvarande omständigheter bo kvar eller vill Ni flytta? Svarsfördelningarna framgår av tab. 10.1. Det finns som framgår av tabellen en mycket stark attityd för kvarboende, i genomsnitt för de fem glesbygdsområdena ca 85 procent. Lägst ligger Hammerdal-Ramsele-området med ca 78 procent. Om vi ser till skillnaden mellan dem som är över re-

spektive under 60 år så är andelen som föredrar att flytta något större bland de yngre än bland de äldre. I Skellefteå däremot är förhållandet det motsatta mellan åldersgrupperna. Varför vill man då bo kvar i så stor utsträckning? Av de svar vi fått kan nämnas sådant som bundenhet till den vackra naturen, svårigheter att flytta ifrån gamla och/ eller sjuka föräldrar, svårigheter att utan stora förluster avyttra bostaden m. m. Dessutom måste man anta att det finns en grupp som genom att säga att man vill bo kvar trots besvärliga förhållanden hoppas att detta skall leda till åtgärder från myndigheternas sida.

Tabell 10.1. Vill urvalspersonerna under nuvarande omständigheter bo kvar eller flytta? (procent) Ort

60—

20—59

n

% av n

Pajala

1. Föredrar att bo kvar 2. Föredrar att flytta n

96,1 3,9 51

84,7 15,3 124

154 21 175

88 12 100,0

Stensele

1. Föredrar att bo kvar 2. Föredrar att flytta n

93,2 6,8 59

77,4 22,6 124

151 32 183

82,5 17,5 100,0

1. Föredrar att bo kvar 2. Föredrar att flytta n

82,4 17,6 68

74,7 25,3 99

130 37 167

77,8 22,2 100,0

1. Föredrar att bo kvar 2. Föredrar att flytta n

94,1 5,9 68

82,0 18,0 111

155 24 179

86,6 13,4 100,0

Högdal—Sveg

1. Föredrar att bo kvar 2. Föredrar att flytta n

93,7 6,3 63

82,3 17,7 113

152 24 176

86,4 13,6 100,0

Skellefteå

1. Föredrar att bo kvar 2. Föredrar att flytta n

75,6 24,4 45

86,3 13,7 211

216 40 256

84,4 15,6 100,0

Hammerdal— Ramsele

Transtrand— Lima— Älvdalen

SOU 1970: 14

3:43

10.1 Viktiga faktorer vid val av bosättningsort Till samtliga intervjuade ställdes frågan: Vilken vikt skulle Ni fästa vid följande faktorer, om Ni skulle välja bosättningsort? De tolv faktorer som presenterades var: 1. Nära till släkt och vänner 2. Nära till affärer och service 3. Goda kommunikationer 4. Goda möjligheter till nöjen och fritidssysselsättningar 5. Bra miljö för barnen 6. Trivsam bostad 7. Billiga levnadskostnader 8. Ostört läge 9. Vacker natur

10. Livlig miljö 11. Goda valmöjligheter ifråga om utbildning för barnen 12. Goda valmöjligheter ifråga om arbete. Denna uppsättning faktorer är precis som det tidigare redovisade serviceaggregatet ett resultat av dels provintervjuer, dels samtal med olika nyckelpersoner. Intervjuobjektens attityder till de olika faktorerna framgår av tab. 10.2-10.13. Ser vi på de fem glesbygdsområdena och där dem som valt alternativet mycket viktigt som svar, så är det uppenbart att som högst värderade faktorer anges »trivsam bostad», »billiga levnadskostnader» samt »goda valmöjligheter ifråga om arbete». Därefter kommer kanske lite överraskande »vacker natur», »nära till affärer

Tabell 10.2. Vilken vikt fäster urvalspersonerna vid närhet till släkt och vänner vid val av bosättningsort? (procent) Ort

60—

59—40

39—20

n

% av n

Pajala

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

56,8 21,5 19,6 1,9 51

26,5 37,9 31,6 3,7 79

10,8 30,4 56,5 2,1 46

55 55 61 5 176

31,2 31,2 34,6 2,8

Stensele

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

30,5 37,2 27,1 5,0 59

18,9 17,5 62,1 1,3 74

16,0 22,0 56,0 6,0 50

40 46 90 7 183

21,8 25,1 49,1 3,8

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

36,7 16,1 42,6 4,4 68

14,2 25,7 57,1 2,8 70

3,4 20,6 75,8 0,0 29

36 35 91 5 167

21,5 20,9 54,4 2,9

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

47,0 23,5 26,4 2,9 68

24,3 33,7 39,1 2.7 74

18,4 36,8 42,1 2,6 38

57 55 63 5 180

31,6 30,5 35,0 2,7

Högdal—Sveg

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

39,6 36,5 22,2 1,5 63

12,5 30,5 55,5 1,3 72

22,5 20,0 55,0 2,5 40

43 53 76 3 175

24,5 30,2 43,4 1,7

Skellefteå

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

35,5 22,2 42,2 0,0 45

15,1 33,3 51,5 0,0 99

11,7 45,9 41,4 0,9 111

44 94 116 1 255

17,2 36,8 45,4 0,3

Hammerdal—Ramsele

Transtrand— Lima— Älvdalen

3:44

SOU 1970:14

o c h service» och »goda valmöjligheter ifråga o m utbildning för b a r n e n » . Sist i d e n n a t ä n k t a r a n g o r d n i n g k o m m e r »närhet till släkt och v ä n n e r » , »goda möjligheter till nöjen och fritidssysselsättningar» samt »livlig miljö». D e tillfrågade i Skellefteå h a r värderat de tolv faktorerna p å i stort sett s a m m a sätt. Ser vi till skillnader mellan åldersgrupper, så h a r de äldre i materialet v ä r d e r a t »närhet till släkt o c h v ä n n e r » , och »vacker natur» högre än de yngre, vilket an-

tagligen beror p å att m a n t. ex. är beroende av yngre släktingar och vänner för att få hjälp i olika s a m m a n h a n g . D e yngre d ä r e m o t har värderat »goda möjligheter till nöjen och fritidssysselsättningar», »bra miljö för b a r n e n » , »goda valmöjligheter ifråga o m utbildning för barn e n » , samt »goda valmöjligheter ifråga o m arbete» högre än de äldre. D e övriga faktor e r n a h a r v ä r d e r a t s ungefär lika av de olika åldersgrupperna.

Tabell 10.3. Vilken vikt fäster urvalspersonerna vid närhet till affärer och service vid val av bosättningsort? (procent) Ort

60-

59—40

39—20

Pajala

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

50,9 27,4 21,5 0,0 51

69,6 26,5 3,7 0,0 79

71,7 23,9 4,3 0,0 46

114 46 16 0 176

64,7 26,1 9,0 0,0

Stensele

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

54,2 23,7 15,2 6,7 59

60,8 36,4 2,7 0,0 74

52,0 36,0 12,0 0,0 50

103 59 17 4 183

56,2 32,2 9,2 2,1

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

75,0 5,8 16,1 2,9 68

74,2 24,2 1,4 0,0 70

68,9 20,6 10,3 0,0 29

123 27 15 2 167

73,6 16,1 8,9 1,1

TranstrandLima— Älvdalen

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

69,1 16,1 13,2 1,4 68

70,2 22,9 5,4 1,3 74

76,3 18,4 5,2 0,0 38

128 35 15 2 180

71,1 19,4 8,3 1,1

Högdal—Sveg

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

84,1 11,1 4,7 0,0 63

80,5 18,0 1,3 0,0 72

75,0 22,5 2,5 0,0 40

141 29 5 0 175

80,5 16,5 2,8 0,0

Skellefteå

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

77,7 22,2 0,0 0,0 45

65,0 31,0 4,0 0,0 100

62,1 30,6 7,2 0,0 111

169 75 12 0 256

66,0 29,2 4,6 0,0

Hammerdal— Ramsele

SOU 1970: 14

3:45

Tabell 10.4. Vilken vikt fäster urvalspersonerna vid goda kommunikationer vid val av bosättningsort? (procent) Ort

60—

59—40

39—20

n

% av n

Pajala

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

56,8 17,6 23,5 1,9 51

60,7 24,0 8,8 6,3 79

56,5 26,0 15,2 2,1 46

103 40 26 7 176

58,5 22,7 14,7 3,9

Stensele

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

49,1 23,7 18,6 8,4 59

60,8 22,9 16,2 0,0 74

52,0 26,0 22,0 0,0 50

100 44 34 5 183

54,6 24,0 18,5 2,7

Hammerdal— Ramsele

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

69,1 16,1 10,2 4,4 68

74,2 17,1 8,5 0,0 70

34,4 51,7 13,7 0,0 29

109 38 17 3 167

65,2 22,7 10,1 1,7

Transtrand— Lima— Älvdalen

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

67,6 17,6 11,7 2,9 68

64,8 17,5 16,2 1,3 74

52,6 28,9 15,7 2,6 38

114 36 26 4 180

63,3 20,0 14,'4 2,2

Högdal—Sveg

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

85,7 9,5 3,1 1,5 63

66,6 26,3 6,9 0,0 72

67,5 20,0 12,5 0,0 40

129 33 12 1 175

73,7 18,8 6,8 0,5

Skellefteå

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

73,3 17,7 8,8 0,0 45

64,0 30,0 6,0 0,0 100

58,5 27,9 13,5 0,0 111

162 69 25 0 256

63,2 26,9 9,7 0,0

10.2 Hur bör den statliga hjälpen till glesbygderna inriktas? Som avslutning på intervjun ställdes en fråga av mera generell natur: Hur bör den statliga hjälpen till glesbygderna inriktas? Bör man underlätta flyttning eller ge stöd till service som underlättar kvarboende inom regionen? Som framgår av tab. 10.14 ansåg 91 procent av de tillfrågade inom glesbygdsområdena och 72 procent i Skellefteå, att hjälpen borde syfta till att stödja kvarboendet. Ser vi till de olika åldersgrupper3:46

na så har de äldre föredragit detta i något större utsträckning än de yngsta. Variationerna mellan de olika områdena är inte så stor. Största andelen som föredragit hjälp till kvarboende finns i HogdalSveg (ca 94 procent), den lägsta i (förutom Skellefteå) Stensele (ca 87 procent). Det kan också nämnas att många intervjuare hade noterat kommentarer till denna fråga från intervjupersonen, som i stort gick ut på: »Till flyttning behövs inget mer stöd, det finns ju redan, till kvarboende däremot finns ingen hjälp». SOU 1970:14

Tabell 10.5. Vilken vikt fäster urvalspersonerna vid goda möjligheter till nöjen och fritidssysselsättningar vid val av bosättningsort? (procent) Ort

60—

59—40

39—20

n

%

Pajala

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

7,8 13,7 76,4 1,9 51

17,7 24,0 56,9 1,2 79

23,9 34,7 39,1 2,1 46

29 42 102 3 176

16,4 23,8 57,9 1,7

Stensele

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

8,4 8,4 76,2 6,7 59

16,2 20,2 63,5 0,0 74

20,0 34,0 46,0 0,0 50

27 37 115 4 183

14,7 20,2 62,8 2,1

Hammerdal—• Ramsele

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

11,7 11,7 72,0 4,4 68

11,4 28,5 58,5 1,4 70

34,4 41,3 17,2 6,8 29

26 40 95 6 167

15,5 23,9 56,8 3,5

Transtrand— Lima— Älvdalen

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

8,8 14,7 70,5 5,8 68

21,6 32,4 44,5 1,3 74

26,3 34,2 39,4 0,0 38

32 47 96 5 180

17,7 26,1 53,3 2,7

Högdal—Sveg

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

9,5 15,8 74,6 0,0 63

12,5 23,6 63,8 0,0 72

20,0 40,0 40,0 0,0 40

23 43 109 0 175

13,1 24,5 62,2 0,0

Skellefteå

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

4,4 15,5 75,5 4,4 45

11,0 26,0 60,0 3,0 100

29,7 39,6 29,7 0,9 111

46 77 127 6 256

17,9 30,0 49,6 2,3

SOU 1970: 14

av

n

3:47

Tabell 10.6. Vilken vikt fäster urvalspersonerna vid bra miljö för barnen vid val av bosättningsort? (procent) Ort

60—

59—40

39—20

n

% av n

Pajala

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

56,0 10,0 12,0 22,0 50

71,7 8,9 3,8 15,3 78

71,7 8,6 4,3 15,2 46

117 16 11 30 174

67,2 9,1 6,3 17,2

Stensele

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

37,2 13,5 27,1 22,0 59

67,5 6,7 21,6 4,0 74

82,0 12,0 4,0 2,0 50

113 19 34 17 183

61.7 10,3 18,5 9,2

Hammerdal— Ramsele

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

57,3 5,8 10,2 26,4 68

70,0 8,5 1,4 20,0 70

79,3 6,8 3,4 10,3 29

111 12 9 35 167

66,4 7,1 5,3 20.9

Transtrand— Lima— Älvdalen

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

39,7 11,7 25,0 23,5 68

79,4 2,7 10,9 6,8 73

84,2 5,2 0,0 10,5 38

117 12 25 25 179

65,3 6,7 13,9 13,9

Högdal—Sveg

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

31,5 10,5 24,5 33,3 57

55,0 13,0 20,2 11,5 69

79,4 2,5 10,2 7,6 39

57 16 32 30 165

52,7 9,6 19,3 18,1

Skellefteå

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

41,4 4,8 21,9 31,7 41

75,5 11,2 6,1 7,1 98

83,7 3,6 1,8 10,8 111

184 17 17 32 250

73,6 6,8 6,8 12,8

3:48

SOU 1970: 14

Tabell 10.7. Vilken vikt fäster urvalspersonerna vid trivsam bostad vid val av bosättningsort? (procent) Ort

60—

59—40

39—20

n

% av n

Pajala

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

88,2 9,8 1,9 0,0 51

87,3 12,6 0,0 0,0 79

82,6 10,8 4,3 2,1 46

152 20 3 1 176

86,3 11,3 1,7 0,5

Stensele

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

66,1 25,4 3,3 5,0 59

83,7 14,8 1,3 0,0 74

86,0 14,0 0,0 0,0 50

144 33 3 3 183

78,6 18,0 1,6 1,6

Hammerdal— Ramsele

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

88,2 5,8 2,9 2,9 68

87,1 12,8 0,0 0,0 70

89,6 6,8 3,4 0,0 29

147 15 3 2 167

88,0 8,9 1,7 1,1

Transtrand— Lima— Älvdalen

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

83,8 14,7 1,4 0,0 68

91,8 8,1 0,0 0,0 74

100,0 0,0 0,0 0,0 38

163 16 1 0 180

90,5 8,8 0,5 0,0

Högdal—Sveg

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

87,3 11,1 1,5 0,0 63

93,0 6,9 0,0 0,0 72

92,5 7,5 0,0 0,0 40

159 15 1 0 175

90,8 8,5 0,5 0,0

Skellefteå

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

95,5 4,4 0,0 0,0 45

86,0 14,0 0,0 0,0 100

96,3 3,6 0,0 0,0 111

236 20 0 0 256

92,1 7,8 0,0 0,0

SOU 1970: 14

3:49

Tabell 10.8. Vilken vikt fäster urvalspersonerna vid billiga levnadskostnader vid val av bosättningsort? (procent) Ort

60—

59—40

39—20

n

% av n

Pajala

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

84,3 15,6 0,0 0,0 51

82,2 15,1 1,2 1,2 79

82,6 10,8 4,3 2,1 46

146 25 3 2 176

82,9 14,2 1,7 1,1

Stensele

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

69,4 18,6 3,3 8,4 59

85,1 14,8 0,0 0,0 74

82,0 16,0 2,0 0,0 50

145 30 3 5 183

79,2 16,3 1,6 2,7

Hammerdal— Ramsele

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

85,2 7,3 2,9 4,4 68

87,1 8,5 2,8 1,4 70

93,1 6,8 0,0 0,0 29

146 13 4 4 167

87,4 7,7 2,3 2,3

Transtrand— Lima— Älvdalen

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

83,8 14,7 0,0 1,4 68

95,9 2,7 1,3 0,0 74

84,2 15,7 0,0 0,0 38

160 18 1 1 180

88,8 10,0 0,5 0,5

Högdal—Sveg

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

87,3 11,1 1,5 0,0 63

90,2 9,7 0,0 0,0 72

95,0 5,0 0,0 0,0 40

158 16 1 0 175

90,2 9,1 0,5 0,0

Skellefteå

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

84,4 8,8 4,4 2,2 45

80,0 16,0 2,0 2,0 100

73,8 21,6 1,8 2,7 111

200 44 6 6 256

78,1 17,1 2,3 2,3

3: 50

SOU 1970:14

Tabell 10.9. Vilken vikt fäster urvalspersonerna vid ostört läge vid val av bosättningsort? (procent). Ort

60—

59—40

39—20

n

% av n

Pajala

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

62,7 23,5 11,7 1,9 51

68,3 22,7 6,3 2,5 79

65,2 23,9 6,5 4,3 46

116 41 14 5 176

65,9 23,2 7,9 2,8

Stensele

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

45,7 35,5 11,8 6,7 59

47,2 31,0 21,6 0,0 74

40,0 44,0 16,0 0,0 50

82 66 31 4 183

44,8 36,0 16,9 2,1

Hammerdal— Ramsele

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

55,8 23,5 16,1 4,4 68

55,7 34,2 8,5 1,4 70

37,9 34,4 27,5 0,0 29

88 50 25 4 167

52,6 29,9 14,9 2,3

Transtrand— Lima— Älvdalen

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

63,2 22,0 11,7 2,9 68

66,2 22,9 10,8 0,0 74

47,3 31,5 15,7 5,2 38

110 44 22 4 180

61,1 24,4 12,2 2,2

Högdal—Sveg

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

37,0 35,4 25,8 1,6 62

37,5 44,4 18,0 0,0 72

45,0 37,5 17,5 0,0 40

68 69 36 1 174

39,0 39,6 20,6 0,5

Skellefteå

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

51,1 35,5 11,1 2,2 45

52,0 34,0 14,0 0,0 100

40,5 42,3 17,1 0,0 111

120 97 38 1 256

46,8 37,8 14,8 0,3

SOU 1970: 14 13—914625

3:51

Tabell 10.10. Vilken vikt fäster urvalspersonerna vid en vacker natur vid val av bosättningsort? (procent) Ort

60—

59—40

39—20

n

% av n

Pajala

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

68,6 23,5 7,8 0,0 51

69,2 23,0 5,1 2,5 78

60,8 21,7 17,3 0,0 46

117 40 16 2 175

66,8 22,8 9,1 1,1

Stensele

1. Mycket viktigt 2, Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

61,0 30,5 1,6 6,7 59

62,1 28,3 9,4 0,0 74

46,0 44,0 10,0 0,0 50

105 61 13 4 183

57,3 33,3 7,1 2,1

Hammerdal— Ramsele

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

86,7 8,8 1,4 2,9 68

67,1 27,1 5,7 0,0 70

65,5 27,5 3,4 3,4 29

125 33 6 3 167

74,8 19,7 3,5 1,7

Transtrand— Lima— Älvdalen

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

66.1 29,4 4,4 0,0 68

81,0 17,5 1,3 0,0 74

55,2 31,5 13,1 0,0 38

126 45 9 0 180

70,0 25,0 5,0 0,0

Högdal—Sveg

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

48,3 48,3 1,6 1,6 62

52,1 42,2 4,2 1,4 71

61,5 28,2 10,2 0,0 39

91 71 8 2 172

52,9 41,2 4,6 1,1

Skellefteå

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

62,2 33,3 2,2 2,2 45

66,0 31,0 3,0 0,0 100

55,8 34,2 9,0 0,9 111

156 84 14 2 256

60,9 32,8 5,4 0,7

3: 52

SOU 1970: 14

Tabell 10.11. Vilken vikt fäster urvalspersonerna vid en livlig miljö vid val av bosättningsort? (procent) Ort

60—

59—40

39—20

n

% av n

Pajala

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

9,8 9,8 80,3 0,0 51

7,6 11,5 79,4 1,2 78

2,1 15,2 82,6 0,0 46

12 21 141 1 175

6,8 12,0 80,5 0,5

Stensele

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4, Vet ej n

6,8 22,4 62,0 8,6 58

9,4 27,0 63,5 0,0 74

0,0 14,0 86,0 0,0 50

11 40 126 5 182

6,0 21,9 69,2 2,7

Hammerdal— Ramsele

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

36,7 14,7 42,6 5,8 68

20,0 17,1 58,5 4,2 70

6,8 27,5 65,5 0,0 29

41 30 89 7 167

24,5 17,9 53,2 4,1

Transtrand— Lima— Älvdalen

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

16,1 25,0 57,3 1,4 68

14,8 20,2 64,8 0,0 74

10,5 10,5 78,9 0,0 38

26 36 117 1 180

14,4 20,0 65,0 0,5

Högdal—Sveg

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

9,6 20,9 66,1 3,2 62

8,3 11,1 80,5 0,0 72

5,0 27,5 65,0 2,5 40

14 32 125 3 174

8,0 18,3 71,8 1,7

Skellefteå

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

8,8 24,4 66,6 0,0 45

7,0 26,0 66,0 1,0 100

6,3 25,4 66,3 1,8 110

18 65 169 3 255

7,0 25,4 66,2 1,1

SOU 1970: 14

3: 53

Tabell 10.12. Vilken vikt fäster urvalspersonerna vid goda möjligheter i fråga om utbildning för barnen vid val av bosättningsort? (procent) Ort

60—

59—40

39—20

n

% av n

Pajala

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

52,9 15,6 5,8 25,4 51

66,6 12,8 3,8 16,6 78

73,9 6,5 0,0 19,5 46

113 21 6 35 175

64,5 12,0 3,4 20,0

Stensele

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

38,9 15,2 27,1 18,6 59

68,9 8,1 18,9 4,0 74

74,0 20,0 4,0 2,0 50

111 25 32 15 183

60,6 13,6 17,4 8,1

Hammerdal— Ramsele

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

60,2 2,9 4,4 32,3 68

71,4 10,0 1,4 17,1 70

75,8 13,7 6,8 3,4 29

113 13 6 35 167

67,6 7,7 3,5 20,9

Transtrand— Lima— Älvdalen

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

44,1 8,8 23,5 23,5 68

68,4 10,9 13,6 6,8 73

84,2 7,8 0,0 7,8 38

112 17 26 24 179

62,5 9,4 14,5 13,4

Högdal—Sveg

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

31,5 8,7 26,3 33,3 57

61,1 8,9 20,8 8,9 67

79,4 2,5 10,2 7,6 39

90 12 33 28 163

55,2 7,3 20,2 17,1

Skellefteå

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

45,2 4,7 16,6 33,3 42

73,7 14,1 4,0 8,0 99

82,8 5,4 2,7 9,0 111

184 22 14 32 252

73,0 8,7 5,5 12,6

3: 54

SOU 1970:14

Tabell 10.13. Vilken vikt fäster urvalspersonerna vid goda valmöjligheter i fråga om arbete vid val av bosättningsort? (procent) Ort

60—

59—40

39—20

n

% av n

Paj al a

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

56,8 13,7 15,6 13,7 51

92,4 1,2 5,0 1,2 79

86,9 10,8 2,1 0,0 46

142 13 13 8 176

80,6 7,3 7,3 4,5

Stensele

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

40,6 13,5 35,5 10,1 59

87,8 5,4 5,4 1,3 74

82,0 14,0 4,0 0,0 50

130 19 27 7 183

71,0 10,3 14,7 3,8

Hammerdal— Ramsele

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

58,8 7,3 13,2 20,5 68

82,8 10,0 4,2 2,8 70

86,2 10,3 3,4 0,0 29

123 15 13 16 167

73,6 8,9 7,7 9,5

Transtrand— Lima— Älvdalen

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

45,5 19,1 22,0 13,2 68

83,7 10,8 2,7 2,7 74

78,9 18,4 2,6 0,0 38

123 28 18 11 180

68,3 15,5 10,0 6,1

Högdal—Sveg

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

45,7 6,7 23,7 23,7 59

94,4 2,7 2,7 0,0 72

100,0 0,0 0,0 0,0 40

135 6 16 14 171

78,9 3,5 9,3 8,1

Skellefteå

1. Mycket viktigt 2. Ganska viktigt 3. Mindre viktigt 4. Vet ej n

48,8 8,8 22,2 20,0 45

86,0 7,0 4,0 3,0 100

84,6 10,8 2,7 1,8 111

202 23 17 14 256

78,9 8,9 6,6 5,4

Tabell 10.14. Hur bör den statliga hjälpen till glesbygderna inriktas? Bör man underlätta flyttning eller ge stöd till service som underlättar kvarboende inom regionen? (procent) Ort

Statlig hjälp

60—

59—40

39—20

n

% av n

Glesbygd

1. Till flyttning 2. Till kvarboende 3. Båda 4.Ingendera 5. Vet inte n

1,6 91,6 4,9 0,0 1,9 309

0,8 92,7 5,4 0,0 1,1 369

2,0 85,7 10,8 0,0 1,5 203

1,4 90,7 6,5 0,0 1,5 100,0

Skellefteå

1. Till flyttning 2. Till kvarboende 3. Båda 4. Ingendera 5. Vet inte n

6,7 71,1 13,3 0,0 8,9 45

4,0 76,0 17,0 1,0 2,0 100

5,4 69,4 20,7 0,9 3,6 111

12 799 57 0 13 881 13 185 46 2 10 256

SOU 1970: 14

5,1 72,3 17,9 0,8 3,9 100,0

3: 55

Bilaga 4 Tidsanvändning och omgivningsstruktur Torsten Hägerstrand

Innehåll

Kapitel 1 Om rummet som tid och som utrymme Kapitel 2 Konturerna av en tidsgeografisk samhällsmodell 2.1 Kapacitetsrestriktionerna 2.2 Kopplingsrestriktionerna 2.3 Styrningsrestriktionerna 2.4 Interferensen mellan restriktionerna 2.5 Några synpunkter på tidsanvändning och omgivningsstruktur . . . . Kapitel 3 Observationer av den regionala variationen i utbudet av sjukvård och information 3.1 Inledning 3.1.1 Behovet av sjukvård 3.1.2 Behovet av information . . . 3.1.3 Utbud och befolkningsunderlag 3.2 Tandvård 3.3 Öppen vård 3.4 Ögonläkare i öppen vård 3.5 Läkarkåren 3.6 Apotek 3.7 Bibliotek 3.7.1 De allmänna biblioteken . . . 3.7.2 De teknisk-naturvetenskapliga biblioteken 3.8 A-bokhandeln 3.9 Tekniska gymnasier med fjärde årsavdelning 3.10 Jämförelse och sammanvägning . .

14 18 21 25

4.3 Förutsättningarna för en »rättvis» stadsstruktur i Sverige 112 Appendix: Sture Öberg, En modell för beräkning av relationen mellan utbud och efterfrågan uttryckt i genomsnittlig reseinsats 137 Källor och litteratur 145

31 33

38 38 40 40 43 44 52 56 60 63 67 68 78 81 84 87

Kapitel 4 Stadssystemet och fördelningsfrågan 100 4.1 Den alternativrika omgivningen . . 100 4.2 En »rättvis» stadsstruktur 108 SOU 1970: 14

4: 3

Förord

Vid universitetsinstitutionerna för kulturgeografi och ekonomisk geografi har under senare år en rad forskningsprojekt parallellkopplats under rubriken »urbaniseringsprocessen». I Lund inriktades ett par av projekten på ett studium av individens och hushållets situation med särskild hänsyn till bostadsorternas befolkningsunderlag och läge i landet. De har arbetsnamnen »tidsanvändning och ekologisk organisation», respektive »befolkningströsklar för arbets-, utbildnings- och servicemöjligheter». Det förra finaniseras av Riksbankens Jubileumsfond och det senare av inrikesdepartementet genom ERU. I följande rapport är idé- och datamaterialet i huvudsak hämtat från de båda nyss nämnda projekten. Avsnitt 3 bygger på undersökningar utförda av Sture Öberg, som svarat för studiet av befolkningsunderlag och utbud av kvalificerade tjänster. Övriga avsnitt är tillkomna i samarbete med Tommy Carlstein, Ulf Erlandsson, Bo Lenntorp och Solveig Mårtensson. Databehandlingen på SMIL ordnades under medverkan av Bengt Rystedt och Lars Mellbourn. Räknearbete i övrigt samt grafisk framställning utfördes av Eva Bocander och Rezsö Laszlo. Britt Hägerstrand och Sture Öberg har medverkat vid redigeringen. Lund i februari 1970 Torsten Hägerstrand

SOU 1970: 14

1 Om rummet som tid och som utrymme

Samtidigt med att vår egen verksamhet snabbare än förr förvandlar omgivningen vi lever i, har vi blivit mer uppmärksamma på dess betydelse för vår existens. De biologiska och kemiska frågorna har förts så långt in i centrum av den politiska debatten, att man knappast längre undgår att kalkylera med botemedels- och preventionskostnader, även om man kanske inte på länge än är beredd att ta de fulla ekonomiska konsekvenserna av en konserverande miljövård. Det finns emellertid också en annan sorts omgivning än den vi hämtar naturtillgångarna från och får hosta, eksem och cancer av. Det är den, som bildas av våra metoder att ordna för det dagliga livet. Dit hör sättet att dela ut och dra in de arbetsuppgifter, som ger en inkomst. Dit hör sättet att tillhandahålla och ransonera utbudet av nyttigheter och att vältra över jobb på varandra. Dit hör sättet att fatta beslut och få de drabbade att medarbeta. Dit hör lokaliseringen och dimensioneringen av byggnader och anläggningar och regleringen av tillträdet till dem. Dit hör transportapparaten, som måste till för att göra det möjligt att klistra ihop verksamheterna på olika ställen genom att flytta kring människor, material och meddelanden. Den omgivningen företer ett nätverk av samband, som egendomligt nog är fullt av stora frågetecken. Den vanliga människans kedja av vanliga dagar ligger ganska oskyddad i nätverket SOU 1970: 14

och görs inte till föremål för någon totaloptimering. De beslutsfattare, som företräder näringsliv, förvaltning och intresseorganisationer ser framför sig bara partiella problem, som hör ihop med de institutioner och roller med vilka man under tidernas lopp kommit att dela in samhället på ett ganska abstrakt sätt. Som individen ser saken är summan av dellösningarna dock en slags »fysisk» helhet, vilken han på ett eller annat sätt måste finna sig tillrätta i. Som enskild individ har han ringa möjligheter att påverka hur väggarna i labyrinten och hur belöningar och bestraffningar kommer att bli placerade. Han måste i stort sett välja i det som erbjuds. Eftersom han är odelbar och svårare att förflytta än material och meddelanden, läggs det tämligen hårda restriktioner på kombinationsmöjligheterna. Och dessa blir nog, åtminstone för somliga, hårdare ju mera effektivitetssäcken knyts till. Det vore överdrift att påstå, att det dagliga livets omgivning i vårt lands regioner bjuder på problem av den väldiga svårighetsgrad, som man kan observera i de flesta andra länder utanför Skandinavien. Men vi har ju i Sverige den ganska enastående ambitionen att inte bara göra väl ifrån oss ekonomiskt utan att också gå mycket långt med att fördela tillgångarna bland medborgarna. Och det är tämligen säkert så, att det lätt kan utvecklas en besvärande motsägelse mellan anordningarna för tillväxten och

4:7

fördelningen, en motsägelse av en art, som inte helt och hållet framgår av de klyftor inkomststatistiken utvisar men som har att göra med de miljösituationer tillväxten drar med sig. Om man klär av begreppet ekonomisk tillväxt den terminologiska utstyrsel, som det utrustats med i ekonomi och teknik, så finner man längst inne, att stommen i det hela är konsten att spara tid med hjälp av organisation, lokalisering och maskiner. Tidsbesparing är ett gammalt mål. Det var den saken gällde, när skifte och bysprängning för ett par sekel sedan började göra rent hus med de medeltida jordbruksprinciperna. Att samla de många spridda tegarna i några få stora block gav stora förflyttningsvinster. Upplösningen av byalaget befriade lantbrukaren från att ödsla tid på att underordna sig grannarnas medbestämmanderätt. Det är fortfarande tidsbesparing man är ute efter, när man gör rörelsestudier i industrin, byter ut mänsklig arbetskraft mot datamaskiner på kontoren och ställer ut varorna för kundens eget plockande i snabbköpet. Jetplan sparar också tid, åt passagerarna på längre sträckor och åt flygbolagen på de korta. Det är klart, att man måst vidkännas vissa samvaroförluster i denna process. Många börjar alldeles uppenbart sakna vad som gått förlorat. Isoleringen mellan folk är nog större i ensamgårdarna än i byn, i snabbköpet än i diverseaffären, i flygplanet än på tåget. Det är lätt att bli hypnotiserad av tidsbesparingens välsignelse i den ekonomiska tillväxtens namn. Så länge det rör sig om att öka välbefinnande och trygghet finns det inget skäl att invända. Men ambitionerna börjar bestämt svämma över åt både det komiska och det tragiska hållet. I varje fall inom tätorterna har man ju nu lyckats bygga bort de flesta vattenpumparna och gårdsdassen. I gengäld skall vi i rationaliseringens namn ut på gatan för att hämta den post, som finns bland reklamtrycket. Nästa steg i utvecklingen blir att ställa ut soptunnan bredvid brevlådan - dit har man hunnit i Amerika. Vi befinner oss på den tragiska sidan, när vi årligen räk4: 8

nar in dödade och lemlästade i en trafik, som är skapad av och en förutsättning för den ekonomiska tillväxten. Man kan inte låta bli att instämma i Mishans syrliga anmärkning, att en del primitiva kulturers vana att offra ett eller ett par liv för att försäkra sig om god skörd verkar human jämförd med vårt underförstådda beslut att offra tusentals för motsvarande ekonomiska syfte. Det är naturligtvis inget galet med begreppet ekonomisk tillväxt i och för sig. Men det är säkert på tiden att försöka göra en totalbild över vad vi håller på med, att söka räkna in i kalkylen de kostnadsposter, som inte kan uttryckas i pengar eller som drabbar individer utan större möjligheter att hävda sina intressen inom befintliga eller tänkbara organisationer. Man kan ju liksom aldrig bilda en fackförening av dem som skall omkomma på vägarna de närmaste åren. Det är väl så att de äkta tidsbesparingarna av större format görs bara med hjälp av maskiner. De mekaniska och elektroniska apparaterna kan drivas upp i styrka och snabbhet mot mycket högt belägna fysikaliska gränser. Människans inlärningsförmåga, reaktionshastighet och uthållighet kan däremot pressas bara inom snäva biologiska marginaler. Man kan vinna en del genom hård tidsdisciplin och finurlig organisation. Men mycket av den rationalisering, som involverar huvudsakligen människor, är snarast ingenting annat än överflyttningar av uppgifter från en grupp till en annan, som gör den på samma sätt - från dem som ingår i statistiken (säg detaljhandeln) till dem som inte gör det (säg hushållen). Frisören och doktorn kan inte utföra sina jobb snabbare än de gör. En demokratisk församling fattar inte sina beslut fortare i dag än när Torgny Lagman presiderade och kommer naturligtvis heller aldrig att göra det. Det finns en allt märkbarare latent konflikt mellan maskinernas prestationsförmåga och människans möjligheter att hänga med på sin kant. Den är kanske mest markant vad beträffar trafiken och informationshanteringen. Mänsklig tidsbesparing av större format SOU 1070: 14

åstadkommes uteslutande genom att maskiner transporterar individer och signaler eller också genom att samarbetande grupper lokaliserar sig så i rummet att längre transporter kan undvikas. Det är på den senare punkten som urbaniseringen har sin speciella styrka. Kontaktmöjligheterna mellan beslutsfattare, mellan experter, mellan säljare och köpare av alla de slag underlättas ofantligt, när de agerande är koncentrerade i en stad. Sammanträdeslunchen är den avgörande ekonomiska och politiska mekanismen. Urbaniseringen går vidare mot större och större enheter, därför att både de som bestämmer på näringslivets och förvaltningens vägnar och stora delar av befolkningen finner koncentration fördelaktig eller åtminstone oundviklig. Urbaniseringen sparar tid. Sedan man väl lösgjort sig från beroendet av naturtillgångarna är det egentligen bara det nedlagda, ännu brukbara kapitalet och vissa sociala komplikationer som hindrar hela näringslivet inom en nation från att samlas i en enda region. Att samlas i en enda punkt är däremot inte möjligt, eftersom all verksamhet kräver visst utrymme. Men många verksamheter är dock inte mera ytkrävande än att de kan staplas på varandra och så gör man ju också, när man bygger höga kontors- och bostadshus och stoppar ner kollektivtrafiken i jorden under gatorna. Styrkeförhållandena mellan nodpunkterna i stadssystemet är intimt förbundna med fjärrtransporternas organisation. Så har det varit sedan årtusenden. Det nya draget är vikten av persontransporterna (jfr Törnqvist 1970). Varje nytt tillskott på transportteknikens område har förstärkt koncentrationen till existerande noder eller ibland gett upphov till nya, så som skedde när järnvägarna strödde ut stationssamhällena. Man talar om att man med transportteknisk utveckling och konkurrens mellan transportmedlen skall optimera transportsystemet. Det kan man naturligtvis göra i det korta perspektivet. Men problemet är, att begreppet optimala transporter har en mening bara om man först djupfryst läget på de verksamhetspunkter mellan vilka förflyttSOU 1970: 14

ningarna skall gå fram. Om verksamheterna däremot ges lov att omlokalisera sig individuellt till gynnsammare punkt i det nya systemet, är detta snart inte längre optimalt utan måste anpassas på nytt. Om begränsat affärsmässiga synpunkter får råda kan den processen teoretiskt sett inte sluta någon annanstans i ett land än vid den totala koncentrationen. Några andra vid den yttersta gränsen optimala transporter finns inte än de som inte behöver utföras alls. Emellertid representerar de naturtillgångar man finner anledning ta vara på en spridande faktor. Men som man kan se i Australien är dessas effekt inte särskilt stark (Neutze 1965). Koncentration stöter på gränser. Även om de som företräder olika verksamheter i första hand ser på rummet som ett element vilket bara åsamkar tidsutgifter som kan övervinnas genom hopflyttning, så finner de snart att rummet också uppträder som utrymme. Utrymmet blir en knapp tillgång kring varje punkt, som alla vill komma nära. Några måste maka på sig. Med tillväxten följer kraftig differentiering av markoch lokalpriser och en spridning utåt innanför koncentrationsregionen. Det utrymme som tas i anspråk för ekonomisk verksamhet är sammanlagt ganska mycket större än vad verksamheten rent tekniskt skulle kräva, om man kunde ordna den utan hänsyn till existerande domängränser och mänskliga kapacitetsrestriktioner. Inom de flesta domäner försöker man om möjligt hålla ett reservutrymme till eventuella framtida utvidgningsbehov. Skälet härtill är naturligtvis den erfarenheten, att när det uppstår anspråk på nya utrymmen så är det långt ifrån alltid möjligt att skaffa detta på bekostnad av andra verksamheter i den omedelbart angränsande omgivningen. Om man inte äger egna reserver, blir det i regel nödvändigt att antingen skaffa spridda filialutrymmen eller också flytta ut hela verksamheten till en ny plats. Båda lösningarna medför olägenheter, som kan undvikas i den mån eget expansionsutrymme har funnits lagrat (Améen-Erlandsson 1969). Den andra omständighet som ökar utrymmesbehovet är att de flesta verksamheter på-

4:9

går bara ungefär en tredjedel av dygnet på varje ställe utan att sedan avlösas av något annat. De flesta utrymmen står därför tomma under en stor del av tiden. Främsta undantag utgöres av processindustrier med kontinuerlig drift, sjukvårdsinrättningar, vaktlokaler och dylikt. På samma sätt som man inom bostäderna har rum med olika funktioner mellan vilka hushållsmedlemmar flyttar under dagen, har man i samhället i stort särskilda rum för olika periodiskt återkommande funktioner. Ända sedan flervåningshus uppfanns, har man förstått att stapla utrymmen på varandra i rummet. I själva verket skulle mycket ytterligare utrymme kunna sparas, om man också fann på lämpliga former att stapla i tidsdimensionen. Stapling i tiden innebär, att ett utrymme begagnas till skilda ändamål under olika perioder. I denna specifika mening kan även jordbrukaren stapla sin verksamhet genom att ta ut flera skördar per år från samma åker. Inom städerna förekommer denna metod att spara på utrymme i förvånansvärt ringa omfång. Den kommer i konflikt med den överallt fortlevande agrara principen, att en domän skall ha gränser i rummet men helst inte i tiden. Man har svårt att tänka sig, att en byggnad eller ett markområde med rättslig verkan skulle kunna ha en innehavare mellan exempelvis klockan 00 och 17 och en annan mellan 17 och 24. Det förekommer dock att samma yta utomhus växlar mellan att fungera som marknadstorg och parkeringsplats. Men det förekommer i ringa utsträckning, att en skolas slöjdlokaler blir allmän verkstad för grannskapet under kvällstimmarna. Och det är kanske alldeles okänt att olika företag använder samma lokaler i skift. Prisbildningen har visat sig vara ett otillräckligt instrument för att i alla avseenden reglera det i grund och botten geometriska problem, som användningen av utrymmet är. Redan under tämligen okomplicerade agrara förhållanden har man varit tvungen se till att vitala behov säkrades genom normering med tvång. Det viktigaste bland dessa behov gällde rätten att komma fram mellan och genom systemet av domäner. Att det skall fin4: 10

nas ett vägsystem, som är öppet för alla oavsett betalningsförmåga, är en uråldrig rättsprincip. Det har varit en av de centrala statsmakternas första och främsta uppgifter att se till att vägarnas frihet respekterats. Trafikanläggningar till vilka det fordras en inträdesavgift är fortfarande undantagsföreteelser och de förekommer sannolikt innanför en nations gränser bara i lägen, där det finns ett alternativt sätt att komma fram låt vara mera tidskrävande. Utrymmets ekonomi är naturligtvis en långt mer komplicerad angelägenhet i det moderna stadssamhället med dess starka koncentration av verksamheter än i det tidigare, mindre komplicerade. Principen med det fria tillträdet till vägnätet i kombination med bilismen har skapat en trängsel, som väl kan sägas utgöra det nutida stadsbyggandets främsta bekymmer. Parkeringshus och parkeringsautomater ligger snubblande nära ett avsteg från principerna om vägens frihet, men rätten att förflytta sig ohindrad är ännu ograverad utom i smådetaljer. Näringslivets och den offentliga sektorns interna utrymmesbehov kan göra sig gällande förhållandevis lätt, därför att det kan hävdas med hjälp av samma ekonomiska mekanismer som i allmänhet används vid köp av resurser. Verksamheterna sorteras följaktligen inom stadsrummet någorlunda i enlighet med betalningsförmåga. Till dessa verksamheter är emellertid knuten en befolkning, som också har krav på utrymme. Den yrkesverksamma delen av befolkningen arbetar - det vill säga vistas inom arbetsutrymmena - bara en tredjedel av all den tid som den disponerar. En stor del av befolkningen är inte alls yrkesverksam. Under all denna återstående tid utanför arbetslivet, som sammanlagt utgör den långt större delen av det totala tidskapitalet, är befolkningen dock oundvikligen inbegripen i verksamheter, som också kräver utrymme. Många av dessa verksamheter skulle må bäst av att utföras långt borta i andra miljöer, men individen och hans anhöriga sitter så fast vid navelsträngen till arbetsplatsen, att de måste hålla sig i närheten. En viss del av utrymmet utanför förvärvsSOU 1970: 14

livet kan anskaffas på samma villkor, som allmänt gäller för ekonomisk verksamhet. Dit hör de enskilda bostäderna, även om man numera har funnit anledning att utjämna skillnader i betalningsförmågan genom olika slags överföringsmekanismer. Det finns dock andra utrymmesbehov, som sannolikt kan vara starka i sak, åtminstone sedda på lång sikt, men som ändå inte tillgodoses av det ekonomiska maskineriet, därför att hushållen och andra grupper inte vet hur de skall organisera sin efterfrågan. De kan inte analysera de problem, som de behöver köpa sig ut ur, eller också ligger efterfrågan på grupper, som saknar egen köpkraft och som ingen åtar sig att representera. Inför nedsmutsat vatten, förorenad luft och buller har hushållen måst stå ekonomiskt passiva. Argumentet att man alltid kan flytta undan är en fiktion, när saken gäller så stora sjok av utrymmesbeläggning som i dessa fall. Utrymme för friluftsrekreation nära bostäderna är inte tillgodosett i de större städerna på ett sätt som svarar mot vad som vore önskvärt ur hälsovårdens synpunkt. Barn och ungdom är de kategorier, som har särskilt svårt att göra sig gällande i konkurrensen om utrymmet. Vi vet till exempel, att utrymmena inom bostäderna i mycket stor utsträckning är otillräckliga för att ge tillfälle till ostörd läxläsning (Boalt 1965). Utsikterna att hemläxor skall avskaffas innebär ingen lösning, därför att vad saken ytterst gäller är alla individers behov av och därmed rätt till fri växling mellan samvaro och isolering. Utomhus har otaliga lekplatser och grönområden steg för steg förvandlats till parkeringsytor. Det är rätt tydligt, att särskilt de yngre idag saknar intressant utrymme för verksamhet i de större städerna, en brist som aldrig har märkts i mindre orter eller på landsbygden, där det alltid gått att driva upp svängrum till enskilda initiativ på ett sätt som är helt främmande för nuvarande ordningsälskande stadsadministration (jfr Opie 1969). Till slut måste nog all socialt acceptabel planering från överordnad myndighets sida läggas upp så, att den ger väl tilltaget svängrum för de underordnade och SOU 1970: 14 14—974625

långt ner den enskilde att planera för sig själv. Det finns en egendomlig kontrast mellan den vikt man lägger vid verbal yttrandefrihet och de svåröverstigliga hinder, som ställs i vägen för den önskan många har att praktiskt få styra med föremål och förhållanden i närmiljön. De för närvarande icke prissatta utrymmesbehoven kan inte hävdas mot intressenterna i det ekonomiska och plantekniska spelet utan en mer utvecklad förståelse än vi äger för närvarande av de livsområden, som särskilt kulturantropologerna intresserat sig för. Först när man kommer till den ståndpunkten, att alla kända utrymmesbehov utanför produktionsmaskineriets ram respekteras i lika hög grad som man i dag respekterar gamla begravningsplatser, kan man börja handskas med lokaliseringsfrågor på ett i vidare samhällsekonomisk mening rationellt sätt. Det skulle då sannolikt visa sig, att om alla utrymmesbehov respekteras till sitt egentliga värde, sett inte bara ur produktionens synpunkt utan också med hänsyn till en på alla samhällsgrupper väl fördelad levbarhet, så finns det någonstans en korsningspunkt mellan de intäkter och de kostnader, som koncentration av företag och befolkning för med sig. Den ligger där de tidsvinster, som man uppnår genom packning av verksamheter i rummet, passeras av de avbränningar, som följer av friktionen mellan utrymmesbehoven. Tyvärr vet man alldeles för lite om de reella utrymmesbehoven på levbarhetssidan för att ens kunna antyda var den korsningspunkten ligger. De fåtaliga ekonomer, som gjort allvarligare försök att överväga saken med nu tillgängliga data, har inte kunnat komma till en gemensam ståndpunkt (Ekonomer om stadsstorlek 1970). Man kan knappast heller göra detta, så länge argumenteringen nästan uteslutande rör sig kring transportfrågan. Det går alltid att hävda, att det är tekniskt möjligt att utveckla effektivare och mera miljövänliga transportsystem än de som nu står till förfogande och därmed avveckla utrymmesproblemet. Men även om den åsikten accepteras att andra 4: 11

transportsystem är möjliga, vet vi inte vilka övriga utrymmesproblem, som i grund och botten i alla fall kvarstår oförstådda och som därmed förblir obeaktade. Även om tendensen mot koncentration till några få stora regioner är mycket stark i Sverige som en följd av det sätt på vilket begreppet ekonomisk tillväxt tolkas, så är naturligtvis varje tanke på en total koncentration (till en Londonliknande historia vid Mälaren eller Öresund) en alldeles hypotetisk framtidsutsikt. De spridda naturtillgångarna spelar alltjämt stor roll, och den etablerade bebyggelsestrukturen kan ändras bara i små steg åt gången. Nu och för lång tid är frågan snarast om den pågående processen skall lämnas helt fri att fortsätta sin gång eller om det kan finnas skäl att försöka se över dess riktning. Vid det här laget bör vi ha kommit så långt i ekonomisk utveckling, att vi kunde kosta på oss att sätta individ och hushåll i centrum för resonemanget om hur vi vill utforma den framtida samhällsorganisationen och bebyggelsestrukturen i stort och smått för att göra den »levbar». Detta vore inte bara mänskligt väsentligt. Det skulle kanske till och med vara ekonomiskt välgörande genom att ge sakligt perspektiv på förhållandet mellan rationalisering och levnadsstandard. Området är emellertid stort och egendomligt nog i mycket alldeles okänt. Det kan därför än så länge belysas med bara ett begränsat antal observationer men några som måhända kan fylla uppgiften att ange en av de möjliga angreppsriktningarna. Frågan om den ekonomiska effektiviteten skjutes alldeles åt sidan. Det optimala stadssystemet som ekonomiskt problem ligger ännu så länge bortanför välgrundad argumentering. Däremot skall levbarhetsproblemet analyseras ur vissa synvinklar. Och därvidlag skall levbarheten ses som den sida av fördelningspolitiken, som ligger utanför inkomstfrågorna men innanför uppgiften att ge innehåll åt det dagliga livets omgivning. Motsättningen mellan urbaniseringens tidsvinster och dess packningsförluster är inte en så enkel sak som en konflikt mellan 4: 12

näringslivets och individens intressen. Den, som är etablerad i ett samhälle i vilket strukturrationaliseringen dragit undan arbetsplatser, kan naturligtvis ha anledning att se det så. På längre sikt och med kommande generationers intressen för ögonen måste bilden bli mer nyanserad. Det har framförts många argument, som inte kan förbigås, för att individ och hushåll har anledning finna det förenligt med sina intressen att följa med ganska långt i koncentrationsprocessen. I alla resonemang kring storstadens för- och nackdelar är man vanligtvis ense om att betona den stora valfrihet som koncentration för med sig inom många viktiga livsområden. Neutze (1965), Kristensson (1967) och andra har förtecknat dessa valfriheter på ett ganska likartat sätt och framhåller följande ting: 1) Stort urval av yrken och arbetsplatser 2) Stort urval av utbildning och vidareutbildning, särskilt på högre nivå 3) Nära tillgång till hälso- och sjukvård av hög kvalitet 4) Stort urval av kulturaktiviteter och stadsmässig rekreation 5) Stort urval av yrkesmässigt och personligt umgänge 6) Nära tillgång till rikhaltigt varusortiment 7) God möjlighet att hålla restiden nere vid kontakter som är led i arbetet. Bostadsmarknaden och reseförhållandena brukar däremot inte räknas till attraktionerna. Som direkt negativa faktorer omnämnes av storstadens förespråkare den större svårigheten att nå rekreation i naturen samt olägenheten av samhällsbullret och luftföroreningarna. Då åtminstone buller och dålig luft bör kunna motverkas med tekniska medel anses de inte tala mot storstaden som bebyggelseform på längre sikt. Vad speciellt urvalet av yrken och sysselsättningar beträffar gör Kristensson bl. a. den ytterligare kommentaren, att de sysselsatta kan »slussa sig genom företag av olika storlek och komplexitet i takt med ökade kvalifikationer . . .». Om flera familjemedlemmar önskar göra karriär blir tätregioSOU 1970: 14

nens fördelar mycket framträdande. Neutze framhåller, att särskilt de ungdomar, som flyttar till de större städerna, grundar sitt handlingssätt på föreställningar om rika framtidschanser. Det bör vidare påpekas, att näringslivets och förvaltningens fördelning av sina funktioner mellan regionerna i ett land är sådant, att de grupper som har en mycket speciell utbildning eller yrkesinriktning knappast kan finna adekvat arbete utanför de största centra med huvudstaden i spetsen. Punkterna i den nyss relaterade valfrihetslistan har den egenheten att de mycket väl tål att sättas upp som ett allmänt välfärdsorienterat handlingsprogram för samhällsutvecklingen. Att de kan anföras som en beskrivning på vad som står att finna just i storstäder ger en tankeställare. Det betyder, att dessa fördelar nu inte finns i lika hög grad på andra ställen och möjligen inte kan finnas på andra ställen. Urbaniseringen skapar olikheter. Om man ser ut över den internationella scenen, finner man att särskilt storstadstillväxten innehåller många diskriminerande element i den nationella skalan. Det har uppkommit stora skillnader mellan centralt och perifert belägna regioner i genomsnittlig inkomstnivå, arbetstrygghet och möjligheter att få mera kvalificerade behov av tjänster tillgodosedda. Men inte nog med det. Urbaniseringens former har skapat standardklyftor också inom en och samma agglomeration. Bilismen delar samhället i en rörlig del, som förfogar över hela regionens utbud, och en mindre rörlig del, som är knuten till stadsdelar av mycket växlande kvalitet. Bilismen har säkerligen också gjort det lättare än någonsin tidigare för de mera välsituerade att slå sig ner i egna, isolerade bostadsområden. Detta har betydelse för hur stadskroppens tekniska omvandling sker. När det till exempel blir fråga om att bereda rum för större trafikanläggningar, är det oftast de sämre lottade sektorerna som väljs ut. Det blir så dels därför att tomtmarken är billigare att lösa in, dels därför att invånarna är mindre väl rustade att organisera sig till lokalpolitiskt effektiva motSOU 1970: 14

attacker mot planmyndigheterna. Till en redan förut otillfredsställande ekonomisk och social miljö kommer en ytterligare desorganisering av den fysiska. Moderna trafikanläggningar medför detta, hur välritade de än kan vara i tekniskt och estetiskt avseende. Det är väl känt, att mellanregionala och inomregionala olikheter av motsvarande slag finns också hos oss, även om man naturligtvis än så länge inte har anledning att dramatisera problemen. Men de kan bli svårare, om man alltför ensidigt tror, att den ekonomiska tillväxtens kostnader kan betalas med bara inkomstkompensationer. Hela miljöutformningen bör läggas under observation - och med miljö avses hela det komplex av lokaliserade fenomen som har med områdens levbarhet att göra. I det följande diskuteras en rad valda empiriska exempel på hur samhällets allmänna organisation och materiella anläggningar kanaliserat vissa sidor av levnadsförhållandena. Huvudvikten läggs vid de variationer, som individ och hushåll nu möter i sin omgivning i skilda delar av landet som helhet. Det är i första hand dessa, som har regionalpolitiskt intresse. Interna stadsfrågor berörs bara i den mån de har betydelse för bedömningen av relationerna mellan landsdelarna. För att ge detta material en bakgrund, som anger ett konsekvent sätt att se på omgivningens betydelse, skall i korthet skisseras hur man kan beskriva samhället som ett »fysiskt» system. Även en schematisk totalmodell kan ge en anvisning om hur specialproblem lämpligen bör skäras ut för mera ingående analys. Syftet är att ge en allmän orientering om hur man skulle kunna bygga upp en global föreställningsram. Det är här inte fråga om en uttömmande teknisk rapport. 1

1 Data och matematisk apparat i samband med modellen redovisas bl a i Carlstein—Lenntorp—Mårtensson 1968, Karlsson—Oscarsson 1969, Hägerstrand 1970, Carlstein 1970, Lenntorp 1970 och Mårtensson 1970.

4:13

Konturerna av en tidsgeografisk samhällsmodell

En individ eller ett hushåll, bosatt på vilken godtyckligt vald plats som helst, har alltid omkring sig i omgivningen ett i rum och tid fördelat mönster av utbud att söka upp för att få behov och önskningar tillfredsställda. Utbud skall i detta sammanhang uppfattas på ett helt allmängiltigt sätt. Allting som eftersträvas och som kan hämtas från omgivningen hör dit: vatten, livsmedel och andra varor, arbetstillfällen, tjänster, information, sociala kontakter och rekreation. Dessa utbud är dock inte fritt tillgängliga i vilket ögonblick som helst. De befinner sig på ett avstånd, som måste övervinnas, och nästan alltid bakom mer eller mindre svårgenomträngliga barriärer. Varje omgivning har sina särskilda labyrintegenskaper med utplacerade belöningar och olika vägar att nå dessa. Mönstret av utbudspunkter och barriärer, sedda från individens eller hushållets synpunkt, kommer i fortsättningen att kallas omgivningsstruktur. Begreppet är relativistiskt. Vad som är omgivning beror på vem man sätter i centrum. Individer och hushåll har högst växlande förutsättningar att nå utbudspunkterna i en och samma region. Bristen på fullständig kunskap om utbudet är en av de begränsande faktorerna. En annan följer av skillnaderna i förmåga att köpa förflyttningar eller tillträdesrättigheter vid barriärerna. Dessa skillnader för med sig att yttervärlden, betraktad från en godtyckligt vald punkt, får 4: 14

en mångtydig räckvidd och ett innehåll, som värderas mycket olika. En viss slags omgivning, t. ex. den som storstaden erbjuder, kan därför självklart aldrig betecknas som bra eller dålig i största allmänhet. Kvaliteten är en funktion av vilka mål och vilken kapacitet den individ har som väljes till måttstock. En region kan vara så utrustad, att den erbjuder god omgivningsstruktur för några få och dålig för många. Den kan också vara utrustad för att erbjuda god omgivningsstruktur för många. Det är viktigt att stryka under, att omgivningen i användarens mening inte nödvändigtvis är en sluten, kompakt region. I allmänhet gäller naturligtvis, att de närmare liggande utbuden söks upp oftare än de mera avlägsna. Men den som har kapacitet i tid och köpkraft kan mycket väl röra sig i en omgivning, som är osammanhängande i rummet. Den kan till exempel vara uppbyggd av cityområdena i en grupp större städer och sammanhållas fysiskt bara av de mellanliggande flygvägarnas tunna strängar. I ett avseende är den regionala slutenheten hos omgivningen till stor del övervunnen. Vi kan sända signaler, som förflyttar sig nästan utan tidsförlust och som har en mycket låg avståndskostnad. Detta gör det möjligt för en person att ingripa i avlägsna händelseförlopp utan att han är fysiskt närvarande. Den sorts information, som telemassmedia tillhandahåller, uppträder till och SOU 1970: 14

med som ett allestädes närvarande utbud av ungefär samma slag som luft. Information i mera kvalificerad mening förutsätter dock fortfarande antingen läsning av skrift eller direkt, personlig kontakt mellan individer, något som ju Thorngrens (1967) och Törnqvists (1970) studier visat. Den senare sortens informationsöverföring kräver således ännu fysiska förflyttningar av individer. Omgivningsstrukturen förändrar sig naturligtvis med tiden, i vissa avseenden snabbt och i vissa långsamt. Särskilt snabba kan växlingarna vara hos de barriärer, som invånarna inom ett område skapar för varandra. Trafikträngsel är ett i ögonen fallande exempel. Den har en mindre väl synlig men lika reell motsvarighet i många andra slag av köbildningar. Betalningskön i snabbköpet löser upp sig på några minuter. Kön på sjukvårdskliniken kan däremot bilda en flera timmar hög barriär. En bostadskö avvecklas kanske först med flera års omloppstid. Det finns naturligtvis många olika sätt att undersöka hur omgivningsstrukturen påverkar individens levnadsförhållanden. Närmast till hands ligger den rent statistiska analysen av samvariationen mellan diverse mätvärden, som man tror kan vara betydelsefulla. Resultatet blir en uppsortering av

vad som verkar ha och inte ha betydelse, men det ger ett formlöst stoff att bygga teoretiska strukturer med. Här skall ett försök göras från en annan angreppsriktning, som framförallt eftersträvar fysisk realism i definitionen av grundläggande föreställningar. Detta skall ske genom att tid och rum används som fundamentala och likaberättigade beskrivningsdimensioner på samma sätt som inom elementär naturvetenskap. Analysen skall erhålla vad som kan kallas en »tidsgeografisk» karaktär. Ett diagram och några definitioner klargör referensramen. Om man tänker sig det geografiska rummet sammanpressat till ett plan, så kan tidens riktning och skala anges längs den överblivna höjdaxeln. Sedd på detta sätt omvandlas rörelse till geometrisk form. Även det som ligger stilla i rummet får en utsträckning i tiden. En isolerad händelse blir däremot en punkt men utrustad med både rums- och tidsläge. Vi kan nu tillåta oss att betrakta en individ som ett punktuellt objekt, vilket tidsgeografiskt sett tillryggalägger en bana: individbanan (fig. 1). Sedd som en helhet börjar individbanan i en födelsepunkt och upphör i en dödspunkt. Mellan dessa befinner sig individen i rörelse i rummet för att trygga

Figur 1. Grundbegreppen i den tidsgeografiska modellen, r representerar ett område, stort eller litet, och t tiden. Ett föremål (t. ex. en individ) beskriver en bana, som består av vistelser vid »stationer» (sx och s2) och förflyttningar (f) mellan dem. SOU 1970: 14

4: 15

sin försörjning och tillgodose sitt behov av information, social samvaro och rekreation. Då vi är intresserade av handlingarna under korta perioder, mätta i delar av dygn eller serier av dygn, kan vi kalla banan för individens dygnsbana. Dygnsbanan bygger så småningom upp vecko-, månads-, och årsbanan. Då vi följer individen över ännu längre perioder, kan vi övergå till att tala om en livsbana. Men vi gör det alltjämt i en strikt fysisk bemärkelse, inte i den överförda som begreppet äger i vanligt språkbruk. Med fysisk menas, att banan beskrivs med tids- och rumskoordinater. Även redskap, material och signaler följer banor i tid och rum. En närmare behandling av dessa utelämnas här, även om de naturligtvis måste ingå i en helt fullständig tidsgeografisk samhällsmodell. Individen knytes ju i sin verksamhet i mycket stor omfattning till dessa element. Produktion, konsumtion och socialt liv kräver att individ-, redskaps-, material- och signalbanor följer vissa ordningsprinciper. Av primär betydelse som ordnande element är den företeelse som kan kallas station. Mera permanenta stationer är i allmänhet försedda med fasta anläggningar eller annan varaktig markering. Begreppet station skall uppfattas mycket flexibelt vad beträffar skala i såväl tid som rum. Detta innebär exempelvis, att vad som i livsbaneperspektivet kan betraktas som en station - t. ex. bostadsorten - i dygnsbaneperspektivet upplöses till en grupp av stationer. Om vi då intresserar oss för den yttre miljön, kan bostad, arbetsplats och servicelokaler bli exempel på stationer. Om vi önskar gå ännu mera i detalj, in i bostads- eller arbetslokalen, skall rummen eller till och med enskilda möbler och maskiner kunna betraktas som stationer. Stationen bör således uppfattas som ett i tiden utsträckt rum med valfri diameter, innanför vilket eventuellt förekommande rörelser inte beaktas. Den omgivning, som individbanan berör, kan delas upp i ett par komponenter. Först kan man betrakta det geografiska rum, som en person kan nå vid färd ut från bostaden 4: 16

och tillbaka igen under en dag. Detta är »det dagliga livets omgivning». Den har en fast, teoretiskt bestämbar yttre gräns, vars läge beror på vilken förmåga de tillgängliga transportmedlen har att föra en individ bort och tillbaka inom ett fixerat tidsintervall. Det exploateras naturligtvis aldrig fullt ut till gränsen i alla riktningar men finns som en potentiell möjlighet för val av arbetsplats, inköp, rekreation och sociala kontakter. Den andra komponenten inbegriper de platser, som individen under sin livstid kan tänkas välja till hemort under längre tid. Denna »livsperspektivets omgivning» har ingen ofrånkomlig yttre gräns. I praktiken kan man dock lägga märke till att regionen för den dominerande delen av den nuvarande svenska befolkningen inte sträcker sig mer än ett tiotal mil bort. Inom en så be^ gränsad räjong sker nämligen fortfarande de flesta flyttningarna (jfr Jakobsson 1969). Språkbarriärerna - och bristen på anledning att emigrera - gör naturligtvis att även de rörligare delarna av befolkningen nästan helt håller sig innanför landets gränser. Individens behov och önskningar kan först och främst betraktas som variabler, som gör sig gällande mer eller mindre rytmiskt regelbundet allt under det tiden går. Många av dessa är tvingande nödvändiga. Energiomsättningen och sömnen har till exempel ett rytmiskt grundmönster, som sedan i sin tur medför härledda verksamheter med specifika tidsprofiler. Anskaffningen av livsmedel kan visserligen i de individuella fallen tyckas följa helt nyckfulla tidsschemata, men dessa måste ändå alltid i grund och botten hålla sig inom de gränser, som utstakas av tillförselbehovet, lagringsmöjligheterna och anskaffningskapaciteten. Det är en vanlig erfarenhet, att ett behov, som tillgodosetts, omedelbart därefter nedbringas till noll för att sedan återigen börja byggas upp till en nivå vid vilken en utlösning måste äga rum. Empiriska studier av behovens och önskningarnas tidskurvor är tunnsådda. Westelius (1969) har i sina studier över hushållens inköpsresor emellertid fört SOU 1970: 14

en ingående principiell diskussion kring denna fråga. Trots att det inte är möjligt att hänvisa till undersökningar av faktiska förhållanden, kan man tillåta sig att för resonemangets skull anta, att varje individ följs över tiden av ett spektrum av behovs- och önskekurvor och att den relativa styrkan mellan dessa i kombination med en växlande förmåga till förutseende bestämmer vilka impulser som påverkar henne i varje ögonblick. En del av den verksamhet som väljs kan genomföras utan byte av station. I ett stort antal situationer, kanske i flertalet fall, kan behov eller önskningar dock inte tillgodoses utan att individen beger sig till någon ny station vid vilken det finns ett utbud av det som eftersträvas. I tanken kan man ögonblickligen låta sig föras till den eftersträvande stationen. I verkligheten stöter man på ett myller av barriärer. Individen förefaller för iakttagaren ingärdad i en labyrint, som begränsar de reella valmöjligheterna. I individens föreställningar om denna labyrint är omgivning och framtid blandade till ett helt, som ger upphov till handlingar i nuet (jfr Duncan 1962, s. 258). Individens frihet att föra livsbanan från station till station är begränsad, kanske mera än vad vi i allmänhet föreställer oss. Det finns en lång rad restriktioner. En del av dessa är ålagda individen av fysiologisk eller fysisk nödvändighet, om hon önskar överleva. Andra beror på privata eller offentliga beslut och på normer för uppförande, som utbildats inom skilda samhällen utan några lokaliserbara beslut. Framstegen på det tekniska området går i hög grad ut på att undanröja de fysiska restriktioner, som begränsar individens biologiskt givna förmåga att röra sig eller att påverka omgivningen. De offentliga organens lagstiftning och regelgivning går å andra sidan i lika hög grad ut på att bygga på restriktionerna för individens handlande i syfte att begränsa konflikter, fördela tillgångar eller i övrigt kanalisera skeendet i av myndigheten önskad riktning. Administration inom företag, förvaltning och familj går likaledes ut på att formulera restriktioSOU 1970:14

ner, men ännu mera i detalj och mera efter stundens behov. Den enskilde individen kan i mycket ringa grad påverka huvuddragen i det system av restriktioner, som han måste leva i. Tekniken verkar nästan som en alldeles autonom faktor, vars restriktionsbefriande förmåga grips av den som kan gripa den när tillfälle ges. För individen kan utfallet bli positivt eller negativt. Ena dagen kommer en tidsbesparande hushållsmaskin, andra dagen en arbetsmaskin som leder till avsked från jobbet. Politik och administration reagerar endast långsamt inför opinionens och omständigheternas tryck. Reaktionen sker i småbitar och på försök och utfaller för den enskilde tämligen slumpmässigt i positiv eller negativ riktning. Ett av sätten att reagera inför en otillfredsställande uppsättning restriktioner är att flytta. Men vid en flyttning står individen inför ett val mellan en situation som han känner väl och en som han bara kan gissa sig till. Och även vid en så radikal flyttning som en emigration till annat land finns det alltjämt en ofrånkomlig mängd restriktioner, som åter uppträder på den nya bostadsorten. Det tidsgeografiska betraktelsesättet erbjuder en utväg att analysera hur restriktioner med olika ursprung griper in i varandra och kanaliserar eller hejdar individernas handlingsval. Lagens verbalt uttalade regler, ekonomens siffermässigt formulerade riktlinjer, markplanerarens kartografiskt markerade gränser, administratörens almanacks- och klockmässiga arrangemang och de tekniska hjälpmedlens förmåga att bistå individen med att flytta och kombinera kan alla i princip ges en fysisk tolkning. De delar in tidrummet i regioner. Vissa slags händelser är möjliga i en region men inte i en annan. Individbanans nödvändiga kontinuitet möjliggör eller omöjliggör steg från en region till en annan och bestämmer därmed vilka handlingsföljder som är valbara och vilka som inte är det. I labyrinten av restriktioner konkurrerar individerna om utrymmet och bildar därmed också barriärer för varandra, inte olikt vad 4: 17

fordonen gör i ett gatunät. De viktigaste restriktionerna tycks kunna grupperas i tre stora familjer. Till den första av dessa förs vad som kunde kallas »kapacitetsrestriktioner», till den andra »kopplingsrestriktioner» och till den tredje »styrningsrestriktioner». I varje grupp sammanförs mängder av välkända ting med skilda traditionella benämningar men här sedda från en bestämd synpunkt. Den närmare innebörden av de nya sammelbeteckningarna kommer att framgå av det följande. Ett avsnitt skall ägnas åt var och en av grupperna med huvudvikten lagd på den belysning som kan ges åt aktuell samhällsutveckling.

2.1 Kapacitetsrestriktionerna

se, därför att den bestämmer en gräns för den grad av packning av verksamheter som är möjlig. Många former av social samverkan kräver att individerna kommer inom direkt beröringshåll för varandra, något som sätter bestämda gränser för exempelvis de former sjukvårdstekniken kan ta. Nästa räckviddströskel bestäms av det avstånd över vilket man kan föra ett samtal. Bostadsrummet och sammanträdeslokalen anger den skala det rör sig om. Återigen sättes här en viss - något tänjbar - övre gräns för det antal personer, som kan samverka effektivt som enskilda individer. Modern teleteknik har emellertid åtminstone delvis slagit en bräsch i den ursprungliga samtalströskeln. Det har länge varit möjligt att praktiskt taget utan någon tidsförlust till transporter föra samtal mellan två personer över stora avstånd. Bildtelefonen kommer att göra telesamtal ännu mer lika omedelbara samtal. Man har också haft och har förhoppningar om att kunna ersätta sammanträden mellan flera personer genom teleförmedling av ord och bild. Men mycket tyder dock på att det finns sidor hos kommunikation inom samtalssegmentets radie, som kräver närvaro i samma rum och att vi därför också i framtiden måste leva med den kapacitetsrestriktion som måste följa med på köpet.

Under beteckningen kapacitetsrestriktioner sammanförs allt som begränsar individens verksamhet på grund av hans biologiska egenskaper och på grund av prestationsförmågan hos de redskap, som står till förfogande. Vissa av dessa restriktioner har en sådan natur, att de huvudsakligen sätter gränser för användningen av tiden. Av dominerande betydelse bland dem är nödvändigheten att sova ett antal timmar i sträck och att äta, bådadera i normala fall med mycket regelbundna mellanrum. Andra omständigheter sätter gränser för individens möjligheter att påverka omgivNästa kapacitetsrestriktion i serien för ningen över ett avstånd. Det uppträder en över till den regionala skalan. Var och en serie skilda räckviddströsklar, vilkas radie som inte dragit sig undan samhället måste beror på hur fixerad individen är vid en ha en replipunkt - permanent som bostaviss plats. Dessa räckviddströsklar bestämden eller tillfällig som ett hotellrum - för mer under vilka former individer, redskap, att kunna vila med regelbundna mellanrum, material och signaler kan samverka med förvara personliga ägodelar av större format varandra. De innersta segmenten hör näroch nås av meddelanden. När man betrakmast till vad arbetsstudiemannen och arkitar, hur individen agerar med utgångspunkt tekten har att beakta. Men de medför ockfrån sin bostadsbas framgår det särskilt så vissa effekter i en större skala och skall tydligt, att tiden och rummet lämpligen därför omnämnas i förbigående. bör ses som en enhet. Man kan först urskilja det område som Låt oss anta, att det krävs ett visst antal en individ kan beröra med utgångspunkt timmar, som bara tillfälligtvis kan underfrån en fast plats framför en maskin eller skridas, till sömn och privata göromål i boett arbetsbord. Även föraren av ett fordon staden. Det betyder, att det varje dag finns agerar inom detta rumssegment i förhållan- en tidpunkt före vilken individen inte kan de till manöverorganen. I ett vidare samlämna bostaden och en annan tidpunkt före manhang är arbetsplatsmodulen av intresvilken han måste vara tillbaka igen. Om han 4: 18

SOU 1970: 14

under mellantiden rör sig bort från bostaden uppträder det i alla riktningar en bestämd gränslinje, som inte kan överskridas. Det är den linje vid vilken han måste vända för att hinna hem igen till utsatt tid. Man kan säga, att i det dagliga livet är individen bunden till en ö med bestämd radie. Naturligtvis beror öns absoluta storlek på vilket slags transportmedel individen har tillgång till, men den saken förändrar inte principen. Under det sista seklet har tekniken gått till energiskt och i vissa avseenden framgångsrikt angrepp mot denna kapacitetsrestriktion. Skillnaden i räckvidd mellan »fotgängaren och bilisten är femfaldig räknat i avstånd och mer än tvåhundrafaldig räknat i yta, som kan täckas. Flygarens räckvidd är naturligtvis återigen mångdubbelt större, om man bara ser till tillryggalagd vägsträcka per tidsenhet. Men vid närmare påseende befinnes flyget påverka individens räckvidd på ett rätt egendomligt sätt. Vad den flygande kan nå - i varje fall gäller det den som anlitar det tyngre trafikflyget är inte en stor sammanhängande yta utan en grupp av öar, en kring varje flygplats inom räckhåll för fram- och återresa på dagen. Medan flygpassageraren svävar i luften, är han fången i en tub utan utgångar och är således avspärrad från de platser som planet passerar över. Ett expresståg, som stannar endast vid huvudstationer på långt avstånd från varandra, fungerar naturligtvis i princip på samma sätt. Under förindustriella transportförhållanden var befolkningen nästan helt enhetlig i sin förmåga att förflytta sig. Skillnader i ålder eller i ekonomisk ställning påverkade inte den dagliga räckvidden i någon högre grad. Ett hästdraget fordon rörde sig på sin höjd dubbelt så fort som fotgängaren och kunde i stort sett ta sig fram längs samma vägar. Det var först den spårbundna trafiken, som radikalt bröt enhetligheten. Men den uppspaltning av befolkningen som därmed åstadkoms var främst geografisk. Medan alla som bodde i närheten av stationerna plötsligt fick en mångdubblad räckvidd, befann sig alla i sektorerna mellan linjerna kvar på ett medeltida stadium. DetSOU 1970: 14

ta ledde till tätortsbildningen vid knutpunkter och till en stjärnformig tillväxt av de större städerna. Det är först med bilismen, som befolkningen oavsett bostadsort har kommit att delas upp i grupper med radikalt olika rörlighet. Den uppdelning, som beror på olika köpkraft får kanske betraktas som en övergångsföreteelse. Som motorismens gränsvärde bör man nog, åtminstone i vårt glesbefolkade land, räkna med ett fordon på varje vuxen som själv är i stånd att köra. Den uppdelning som beror på ålder eller handikapp kan däremot inte övervinnas med nuvarande transportteknik. I Buchanans välkända analys av stadstrafikens problem gjordes den bedömningen, att även vid ett mättnadsläge i fråga om fordonsägande blir det omkring 25 procent av befolkningen, som inte kan elJer önskar använda privat bil (People and Cities 1964). Det är svårt att se hur kollektiva transportmedel i fråga om rörelsefrihet skall kunna jämställa den som disponerar bil och den som inte gör det. Det är också lika svårt att se, hur den som inrättat sig för individuell förflyttning skall kunna förmås att reducera sin räckvidd med att återgå till kollektiv, särskilt som samhället redan låtit sig omorganiseras efter bilismens villkor på ett djupgående sätt. Sett från tidsgeografisk synpunkt får den ö en individ kan nå från sin bas formen av ett prisma (fig. 2). Den har nämligen inte bara en geografisk yttre gräns. Den har väggar åt alla håll i tid-rummet. Innanför dessa väggar kan individen välja vilka punkter han önskar besöka. Men till punkter utanför väggarna kan han inte komma. Hur än individen lotsar sin bana innanför prismats väggar utgör den alltid en obruten linje, som obevekligt förs framåt i tiden. En viss punkt kan bara passeras en gång, men någonstans måste linjen alltid befinna sig. Livstiden erbjuder ett radband av dagsprisman, som växer i radie under tidigare år och sedan så småningom krymper ihop igen med ålderdomen. Under långa perioder mellan vissa kritiska vändpunkter kommer händelseförloppen att låsa sig i mycket ru4: 19

Figur 2. Den räckvidd i »tid-rummet», som individen har under en dag (hans »dagsprisma») illustrerat i genomskärning, r betecknar här avstånd och t tid. a och b är de bostadsbaser, som det förutsattes att individen inte kan lämna före viss tidpunkt och som han måste tillbaka till före viss annan tidpunkt De yttre vandpunkternas läge bestäms av den maximalt tillgängliga förflyttningskapaciteten tndast punkter innanför prismat är valbara för besök. Varje uppehåll innebär, att det återstående prismat far mindre räckvidd. tinartade mönster. Detta betraktelsesätt leder till slutsatsen, att ett studium som är så detaljerat att det inriktar sig på organiseringen av den enskilda dagen är motiverat. Den enskilda dagen har ett generellt intresse därför att för de allra flesta människor den ena dagen är den andra lik i en mängd avseenden, som speglar fundamentala drag i hela samhällets uppbyggnad. En tämligen fullständig specifikation av ett samhälles tidsgeografiska funktionssätt kräver i stort sett endast tre slags dygnsscheman: arbetsdagen i veckan, veckoslutsdagen och semesterdagen. Den effektiva räckvidd en individ har under sin dag är i själva verket mycket mindre än den potentiella, som bestäms av hans förmåga att förflytta sig. Syftet med att lämna bostaden är ju i allmänhet att uträtta ärenden, först och främst att utföra förvärvsarbete. Härtill kommer resor för inköp, hälsovård, utbildning, deltagande i beslutsgrupper, social samvaro och rekreation. Varje ärende medför ett uppehåll vid en station under någon tid. Ett uppehåll inskränker det återstående dagsprismat i viss proportion till uppehållets varaktighet och belägenhet i förhållande till bostaden. Moderna transportmedel tillåter oss nu att nå långt i rummet. Den stora räckvidden är dock delvis illusorisk. De yttersta räjongerna är föga användbara tidsmässigt sett. Vi kommer fram vid arbetsdagens mitt och kan inte stanna länge. Det som för de flesta beskär veckodagens

4:20

prisma radikalt är naturligtvis de åtta timmarnas arbete. Ju längre bort arbetsplatsen befinner sig från bostaden, desto mera inskränks den återstod av prismat, som kan användas till uppehåll vid andra stationer. Vid varje godtyckligt vald tid på dagen erbjuder det återstående prismat alltid de största möjligheterna till fortsatta sysselsättningar med längre varaktighet, om individen befinner sig i själva bostaden. Det finns också ett maximalt avstånd för arbetsplatsens belägenhet i förhållande till bostaden. Detta ligger där arbetsresor och arbete tar all disponibel tid (fig. 3 a, b). Även i detta hänseende är naturligtvis bilistens räjong mångdubbelt vidare än fotgängarens. Man måste föreställa sig, att de flesta försöker få tidsavståndet mellan bostad och arbetsplats sådant, att det återstår en viss rörelsefrihet utanför arbetstiden. Den vanligast förekommande situationen är att det återstår tre smärre prismadelar när arbetstiden har fått sin andel, en på morgonen före arbetets början, en under middagsuppehållet och en på kvällen efter arbetets slut (fig. 3 c). Samhället har troligen även i dessa hänseenden förändrat sig från ett ganska homogent till ett mycket splittrat tillstånd. I dag är naturligtvis varianterna många. Införande av skiftarbete i större skala delar upp befolkningen efter åter en ny princip. Vi får inte bara de grupper, som har radikalt skilda möjligheter att förflytta sig. Vi får också en kategoriklyvning mellan dem som har sina fria prismadelar placerade under helt SOU 1970: 14

Figur 3 Dagsprismats maximala utsträckning för individ, som har att tillbringa tiden t„ —tm vid arbetsplats. En individ med låg förflyttningskapacitet (a) får färre fria val av arbetsplats an en med hög (b). Då arbetsplatsen förläggs till maximalt avstånd blir det inget rum över for annan verksamhet utöver arbetsresorna. Då arbetsplatsen (d) väljs närmare bostadsbasen än på maximiavstandet brytes individens räckvidd upp i delprisman, som givetvis blir större ju kortare tidsavståndet mellan c och d är I d medges också en viss rörelsefrihet under rast mitt på dagen. De ärenden, som individen har att uträtta under veckodagen vid sidan om arbetet, måste infalla vid platser och pa tider, som ryms innanför hans fria delprisman. En serviceinrättning, som håller öppet under de mittersta dagtimmarna vid bostadsbasen c, är därför inte tillgänglig för honom. Hans enda möjlighet att utnyttja den ar att delegera ärendet till hemmavarande hushållsmedlem.

skilda delar av dygnet. Under fridagar kan den fysiska rörligheten komma i närheten av den maximalt möjliga. Den allmänna bilismen har här fått en explosiv verkan. Men helt och hållet fylls det potentiellt tillgängliga prismat inte ut av två skäl. För det första har resorna i allmänhet en eller flera målpunkter vid vilka uppehåll skall göras. För det andra övar säkerligen penningmässiga kostnadsrestriktioner inflytande. Detta medför inskränkningar av en annan natur än den som avses med beteckningen kapacitetsrestriktioner men bör likväl nämnas parentetiskt. Budgetutrymmet till drivmedel och biljetter är begränsat. Det är möjligt, att förflyttningar för vissa kategorier medför en ekonomisk ansträngning redan under veckodagarna. Under fridagarna är det givet, att stora grupper måste ransonera sina förflyttningar till en omfattning, som ligger långt innanför det som rent tekniskt är uppnåeligt för dem. En allmänt spridd bilism plus lång fritid gör det numera möjligt för stora befolkningar att snabbt samlas till en enda punkt på ett sätt som inte varit möjligt tidigare. Då detta lösgörande från kapacitetsrestriktioner kombineras med massmedias förmåga att delge stora befolkningar upplysningar om tid och plats för någon pågående eller planerad händelse kan situationen lätt bli SOU 1970: 14

kaotisk. En oförberedd, extrem ansamling av stora befolkningar har upprepade gånger kommit till stånd i Amerika. Även i vårt land har det förekommit besvärande ansatser. Vid dessa tillfällen framstår klart betydelsen för samhällsorganisationen av andra kapacitetsrestriktioner. Dit hör till exempel den dagliga försörjningen med livsmedel och de sanitära arrangemangen. Härtill kommer att en stor hop människor alltjämt i hög grad litar till den information, som kommer från omgivningen direkt samtalsvis, något som kan göra situationen alldeles ohanterlig för dem som råkar in i den. Det är rätt uppenbart, att stor rörlighet i förening med kort arbetstid är en konstellation av restriktioner - eller rättare lösgörande från sådana - som med tiden ger helt nya perspektiv på den sociala kontrollens problem. 2.2

Kopplingsrestriktionerna

Produktion, konsumtion och social samvaro nödvändiggör att individer, redskap, material och signaler kopplas ihop till samverkande grupper. Koordineringen sker med almanackans och klockans hjälp. En del av dessa kopplingar inträffar undan för undan, allteftersom behoven uppkommer eller också alldeles tillfälligtvis. Men grund4:21

Figur 4. Individbanornas uppkoppling i verksamhetssystem. Verksamheterna 1, 2 och 3 antas vara schemalagda i forvag, varvid 1 är bunden till fast anläggning (t. ex. maskinutrustning), medan 2 och 3 kan lokaliseras friare efter överensskommelse. Det med tids- och platsangivelser i förväg fastlagda handlingsprogrammet avgör vilka kombinationsmöjligheter, som står öppna för individen och till mycket stor del också vilken trafik som alstras. 4 representerar telesamtal, en förknippning som inte kräver att individen förflyttar sig, men väl medför att han förhindras från annan verksamhet Telesamtalens sedvanemässiga förtursrätt hör till de ouppklarade besynnerligheterna i nutida tidsorga6 nisation. stommen är programmerad i förväg, ofta långt i förväg, och utgör ett väldigt, osynligt systern av mötesplatser och mötestider. Vi kan kalla en grupp komponenter, som är kopplade till varandra under viss tid, för ett verksamhetsknippe (fig. 4). Detaljeringsgraden hos analysen får sedan avgöra hur ett knippe avgränsas i rummet. Vid tidsoch rörelsestudium av en arbetsprocess rör man sig inom berörings- och samtalssegmentens dimensioner. Då skalan vidgas, t. ex. i samband med trafikundersökningar, kan arbetsstället i den officiella statistikens mening utgöra en användbar enhet. I den skalan bildar fabriken ett knippe av individ-, redskaps- och materialbanor. Kontoret är en liknande konfiguration, men med uppgift att behandla informationsmaterial. En styrelse, samlad för diskussion och beslut, representerar ett annat fall. Elever,

4:22

lärare och andra anställda i en undervisningsanstalt ingår likaledes i ett verksamhetsknippe, eller i flera om man har anledning urskilja de särskilda arbetsrummen. Mera kortvariga knippen uppkommer då en kund betjänas i en affär, en klient konsulterar sin advokat eller en läkare behandlar en patient. Utanför näringslivets ram förekommer sådana knippen som familjen, samlad till måltid eller framför TV, småbarnet och dess vårdare samt naturligtvis alla sammankomster inom organisationer och för ren rekreation. De tidtabellsbundna färdmedlen erbjuder i förväg tillrättalagda verksamhetsknippen av ett speciellt slag. Deras begynnelse- och slutpunkter befinner sig på skilda platser i rummet och knippena kommer därför tidsgeografiskt sett att få en lutning. Lutningen SOU 1970: 14

är givetvis starkare ju snabbare trafikmedlet är. Man kan ansluta sig till knippena och avvika från dem endast vid bestämda punkter, anhalterna. Trafikanten använder färdmedlen för att förflytta sig mellan stationära verksamhetsknippen. Det går naturligtvis inte att bedöma hur lång mellantid som behövs för att göra en sådan förflyttning, om man bara känner färdhastigheten. Lika avgörande är det tidsgeografiska läge, som anhalterna har i förhållande till de stationära verksamhetsknippenas slut- och begynnelsepunkter. Det förekommer praktiskt taget aldrig att dessa slut- och begynnelsepunkter kan förenas med hjälp av bara ett färdsätt, så snart gränsen för gångavstånd har överskridits. Det minsta som krävs är serien gång - mekaniserad förflyttning - gång. Det är dessutom vanligt, att man måste gå över mellan skilda typer av mekaniserade färdmedel eller mellan fordon av samma slag i det avsnitt, som kommer mellan gångturerna i början och slutet av färden. Detta gör, att förflyttningen sedd som helhet kan bli en ganska komplicerad tidsgeografisk sicksacklinje. Det är klart, att linjen blir långt mindre invecklad och kräver långt mindre planläggning om trafikanten kan undvika att sy in sin bana i de tidstabellslagda systemen. De privata fordonen, som cykeln och bilen, måste därför från den enskildes synpunkt inom var och en av sina räjonger te sig odisputabelt överlägsna varje tänkbart tidtabellsbundet färdmedel även under förhållanden, som ger upphov till stark trängsel på vägnätet. Man kan förutse, att allmänflyget skall komma att få en liknande dragningskraft vad gäller fj ärrtransporter på sådana yrkesgrupper som har tätt packade dagsprogram. Verksamhetsknippena organiseras efter många olika principer. Somliga hänger ihop med de biologiska kapacitetsrestriktionerna. Dit hör först och främst att man måste passa ett antal måltider varje dag. Dessa var väl ursprungligen en angelägenhet som låg helt inom hushållens funktion. Numera har måltiden mitt på dagen alltmera kommit in under arbetsgivarnas - och skolSOU 1970: 14

myndigheternas - kontroll. I södra Europa är det däremot alltjämt vanligt, att man beger sig hem mitt på dagen, en vana som naturligtvis inskränker företagens arbetskraftsområden och har effekter på trafikbilden. Livsmedelsindustrins experiment med att saluföra helt eller delvis färdiga måltider liksom de strödda proven med kollektiva matsalar i stora bostadsenheter kan naturligtvis leda till vissa tidsbesparingar. Men de kan inte göra något åt det elementära behov som individen har med jämna mellanrum att avbryta sitt handlingsprogram för måltider. Restriktionen avgör längden på arbetspass och ställer villkor för både arbetsplatsernas lokalisering och transportmedlens utrustning och tidtabeller. Det är kanske mera avbrotten i annan verksamhet och passningen av tid och plats som ofrånkomligt griper djupt in i samhällets arbetsorganisation än fördelningen av måltidsproduktionen på olika händer. Företagens och undervisningsanstalternas arbetstider lägges fast lång tid i förväg. Individens frihet ligger i valet mellan förvärvsarbete eller ej och i valet mellan olika arbetsplatser. Eleven i det obligatoriska skolväsendet har inte ens motsvarande val. Hushållen har sedan att i andra hand anpassa sitt program efter den tvångssituation, som de förvärvsarbetande och skolbarnen befinner sig i. Ett stort antal inrättningar erbjuder vad man med ett lån från datamaskinspråket kan kalla »random access» eller i ordagrann översättning »slumpmässig åtkomst» under vissa öppethållandeperioder. Affärer, banker, postanstalter, resebyråer, sociala inrättningar och vårdkliniker kan nämnas som exempel. Från den anställdes synpunkt är det alltjämt fråga om bundenhet över hela arbetsdagen. Men kunden kan mellan de givna tidsgränserna komma och gå när han vill. Han riskerar då också att fördröjas i köer, något som man ibland söker motverka med inbokning av besökstid i förväg. Det är sannolikt alltjämt så, att de flesta som arbetar inom industrin och tjänstenäringarna, tillbringar hela arbetsdagen vid en och samma station. Arbetets början och 4:23

slut samt de mellanliggande rasterna blir de fasta punkter som övrigt dagsprogram måste anpassas till. De större förflyttningarna föregår och följer efter arbetstiden. En annan grupp, som möjligen tillväxer i storlek, har att dela upp sin dagliga arbetstid på flera stationer. Detta gäller befattningshavare inom enskild och offentlig förvaltning och inom organisationer, vilka ägnar sig åt styrning, spaning, rådgivning och övervakning (Törnqvist 1970). Det gäller vidare personal, som sysslar med försäljning, distribution, transporter samt med montering och reparation av anläggningar eller ger handledning rörande deras användning. För detta slags rörliga verksamhet kan programmet i allmänhet inte läggas upp alltför långt i förväg. Det är frågan om en komplicerad hoppassning i tid och rum, allteftersom behoven kan överblickas. Man kan utgå ifrån att denna rörliga verksamhet har en mycket stor multiplikatoreffekt beträffande personal i bakgrunden. Det krävs en myckenhet administrativt arbete i förväg för att bringa tillsammans olika uppsättningar personer till sammanträden. I den mån beslut skall fattas i en viss produktionsordning innebär passningssvårigheterna också att beslutstider kan bli ganska långa sammanlagt. De strävanden, som finns att bredda medinflytande vid beslutsförberedelse och beslutsfattande, kommer att öka behovet av samordnande personal och naturligtvis också ställa ökade krav på transportapparaten, allt i en omfattning som hittills inte kan överblickas. En modern typ av verksamhetsknippe har i stor utsträckning befriat sig från rummets tyranni - men däremot inte från tidens. Telesamtal knyter ihop personer två och två - eller ibland något större grupper - utan att de deltagande behöver lägga tid på att förflytta sig mellan stationer. I detta sammanhang har saken betydelse genom att telesamtalet utesluter annan verksamhet och därför måste jämställas med vanliga knippen, som kräver närvaro på platsen. Den som begär ett samtal har dessutom i viss mån det överläget, att han ofta kan bryta in i andra verksamhetsknippen utan 4:24

planering i förväg och därigenom förlänga dessas varaktighet. Allt snabbare expedierade och allt billigare samtal över långa avstånd är naturligtvis ett framsteg vad beträffar individens räckvidd, men det kan väl också mycket lätt leda till en ogynnsam överbelastning och upplösning av åtminstone vissa mottagares planerade tidsorganisation. En speciell internationell aspekt på denna risk är tidsskillnaderna över långa avstånd i ost-västlig riktning, vilken ytterligare försvårar inpassningen av telekommunikationer i ett lokalt tidsschema. I detta sammanhang kan man göra två samhörande observationer. Ju mer transportmedlen utvecklas i snabbhet och frihet desto mindre blir avståndet i och för sig en kännbar restriktion på uppkopplingen av verksamhetsknippen. Men denna rörelsefrihet i rummet - för dem som har råd till den - får betalas med allt kännbarare svårigheter att hantera tidsanvändningen. Individens odelbarhet gör tiden till den dominerande restriktionen. Det är svårt att se hur tekniken skall kunna avlasta det problemet (jfr Soule 1955 och Burenstam-Linder 1969). Verksamhetsknippena bildar restriktioner för sträckningen av individernas banor dels därför att den enskilde har mycket begränsade möjligheter att bestämma knippenas läge med hänsyn till tid och plats, dels därför att det inte går att kombinera deltagandet i dem i vilken ordning som helst. I den mån individen inte fritt kan göra sina egna arrangemang måste han således välja bland det som erbjuds och han måste naturligtvis då också rangordna de olika målen med hänsyn till hur oumbärliga de ter sig. För en individ som är bunden vid sin bostadsbas gäller självklart att han kan delta bara i sådana verksamhetsknippen, som har såväl begynnelse- som slutpunkter innanför dagsprismat och som är så lokaliserade i rummet att tid och transportmedel medger förflyttning mellan den tidpunkt, då det föregående knippet kan upplösas och den då det efterföljande skall vara samlat (fig. 5). I en tätt packad situation är individens dagsprogram mycket sårbart. Till synes små ändringar i öppethållandetider SOU 1970: 14

i r4 "— //

^ ^ ^ r ,.-]i[3 ^r^->F

r

1 ^~~~~~^~--~-l^

^ ^ ^ " " " ^

.il"*"

> F/'^Mr J. Villkoren för individens val av handlingsföljder i ett på förhand fastlagt schema av verksamheter (1, 2, 3 och 4) med given varaktighet och givet läge. Från bostadsbasen a är antingen 1—3 eller 2 valbara. 3 börjar visserligen efter det 2 avslutats, men mellantiden är för kort för transporten mellan stationerna. 4 är inte valbar, därför att slutpunkten ligger utanför dagsprismat sett från a.

eller avgångstider för kollektiva transportmedel eller i lokaliseringen av någon station kan dra med sig en lång rad följdeffekter. Principerna för packning av verksamhetsknippen på ett sådant sätt att individernas kapacitetsrestriktioner respekteras har hittills varit ett i det närmaste obeaktat problemområde, något som bland annat framgår av den brist på individcentrerat dataunderlag som kännetecknar nästan all argumentering i trafikfrågor. Det är alldeles klart, att en bilist, som kan påbörja en resa i samma ögonblick som han lämnar ett avslutat verksamhetsknippe, har mycket större möjlighet att kombinera från varandra avlägsna knippen än den person, som måste anlita kollektiva transportmedel. Den stora skillnaden ligger dock inte i färdhastigheterna utan i terminaltider och väntan vid byten. Fotgängaren å sin sida är naturligtvis mycket hårt låst till verksamhetsknippen som ligger nära varandra. Överhuvudtaget gäller, att friheten att korskombinera verksamheter, dvs. ge individerna frihet att ansluta sig till serier av schemalagda knippen, är störst då stationerna är så tätt packade, att man i praktiken kan försumma tidskostnaden för förflyttning. Man kan då vinna inte bara i förflyttningstider utan i möjligheter att snabbt kombinera bort spilltider. Den totalt tillgängliga tiden blir här den väsentliga restriktionen och inom denna kan man försöka optimera verksamheter med hänsyn till bäsSOU 1970: 14

ta ordningsföljd. Det stora sjukhuset, samlat i en byggnad, är modellexemplet på detta arrangemang. 2.3

Styrningsrestriktionerna

Den tredje gruppen av restriktioner avser de tidsgeografiska aspekterna på maktutövning. Varje befolkat område har med tiden blivit uppdelat i ett fackverk av små och stora enheter, somliga med skarpa gränser i tid och rum och andra med vagare, inom vilka bestämda personer eller bestämda grupper tillåts hävda särskilda befogenheter att fatta beslut och utöva kontroll. Överlåtelse av befogenheterna är kringgärdad med regler. Det finns egendomligt nog inget sammanfattande språkligt uttryck, som står för företeelsen i alla dess former och skalor. Som en kort och någorlunda träffande beteckning föreslås ordet domän. I den minsta skalan förekommer det rumssegment i riklig variation, som äger domänens kännetecken utan att därför vara rättsligt erkända av samhället i stort. De är endast mer eller mindre respekterade av den närmast berörda smärre gruppen. Uppdelningen av en bostad mellan familjemedlemmar är sannolikt en väsentligare sak än man skulle tro, när man kommer underfund med hur lite systematisk uppmärksamhet den har fått Gfr Boalt 1965). Inom företag och institutioner existerar det betydligt mera formellt utstakade domäner i form av arbetsrum och arbetsvrår för bestämda be4:25

fattningshavare. Förändring av funktion inom företaget medför också vanligen flyttning mellan domänerna. Att de nu förekommande experimenten med kontorslandskap inte sällan leder till kontroverser beror sannolikt inte bara på missnöje med den rent tekniska funktionen av de nya anordningarna utan på att man rör vid domänförhållanden som är känsliga. Men det är bara att i förbigående konstatera, att bostadens och arbetsplatsens politiska geografi tills vidare är ett alldeles outforskat fält. Större domäner har en mycket väl skyddad rättslig status. Dit hör hushållets bostad och företagets eller institutionens lokaler, fastighetsområdena, sådana offentliga förvaltningsenheter som kommuner, län, stater och inbördes förbundna statsgrupper. Koncerner och stora organisationer begagnar sig ofta av distriktsindelningar, som på motsvarande sätt reglerar funktionärernas rumsliga kompetens. Domänen fyller i alla skalor en rad likartade uppgifter. Den utgör en slags behållare för skydd av tillgångar, naturgivna och fabricerade, den ger en ram för ordnandet av verksamhet och den håller nere befolkningstätheten. För att detta skall kunna ske är överlåtelse av befogenheten att kontrollera en domän kringgärdad med regler. Likaså är tillträdet till en domän i allmänhet inte utan vidare fritt för en utomstående. För att komma in krävs inbjudan, betalning eller någon ceremoni. En presentation vid dörren till en främmande bostad, uppvisning av en passersedel vid fabriksporten, hemortsuppgiften vid sjukhusbesöket, platsnumret i bostadskön, översändandet av personkortet vid flyttning mellan kommuner eller skolbetyget vid ansökan om inträde till högre läroanstalt och förevisandet av pass eller arbetstillstånd vid en nationsgräns är variationer på ett och samma tema. Tillträdet är reglerat. Det framgår av de anförda exemplen att domänerna bildar hierarkier. Överordnade domäner kan ibland dra upp eller ändra de rumsliga gränserna mellan underordnade. Beslutsfattarna inom en överordnad domän förbehåller sig också rätten att reglera konflikter mellan underordnade. Den 4:26

vanligaste funktionen tycks dock vara att med allmänna regler begränsa handlingsmöjligheterna inom underordnade domäner eller omvänt att ålägga dessa att undanröja restriktioner för tillträde eller för utformningen av interna verksamheter. Beslutsfattare inom domäner på samma eller ungefär samma nivå kan däremot inte direkt påverka varandra annat än genom affärstransaktioner, underhandlingar eller fysiskt våld. Inom prototypen bland domänerna, den självhushållande jordbruksgården, samordnades de hemmahörandes verksamhet från en enda synvinkel. Det fanns inte någon klar gräns mellan arbete och fritid - inte heller mellan arbete och utbildning vad de yngre beträffade. I själva jordbruksarbetet kunde arbetsledaren dag för dag helt överblicka i vilka konstellationer produktionsmedlen befann sig i förhållande till varandra. Uppgifterna fördelades på händer och tidslades efter lägets krav. Anpassningar kunde göras under dagens lopp, om takten i något hörn blev en annan än förutsett. Långt innan uret blivit var mans egendom och tidsöverenskommelser således måste bli mycket ungefärliga, kunde man likväl genomföra komplicerade arbetsförlopp, tack vare lättheten att på en gång överblicka hela situationen. Inte ens i de mest avancerade industrier eller kontorsenheter av i dag kan man undvara en jämförlig uppdelning av arbetskraften i små arbetsenheter inom vilka hela skeendet direkt kan överblickas från en punkt eller under en kort inspektionstur. Men dessa enheter fungerar bara under en del av dagen. De inbegriper inte arbetstagarnas tillvaro utanför arbetsplatsen. De är dessutom i allmänhet delar av större system, som utövar en överordnad styrning utifrån. Handlingsfriheten begränsas av skriftliga instruktioner och program, intränade rutiner och fixa tidsangivelser. Där det finns maskiner, som arbetar i stereotyp takt, tvingas även de arbetande in i samma mekaniska rytm. Det finns tämligen säkert en inneboende konflikt mellan den strikta klocktid, som numera i så hög grad dominerar livet, och SOU 1970: 14

individens egen mera elastiska tidsuppfattning. Detta blir naturligtvis mest uppenbart, då man gör drastiska avvikelser från den biologiska rytmen, så som sker vid övergång till skiftarbete eller vid snabba östvästliga förflyttningar med jetflyg. I varje fall inom den närmaste perioden efter övergången till en ny tidsregim ökas tröttheten, tiden som det tar att fatta beslut och felfrekvensen i kontrollarbete (Wilkins 1968). Individen har i arbetsdelningens samhälle inte bara att anpassa sig till den tidsdisciplin, som gäller för verksamhetsknippena inom hans arbetsplats. Han måste i regel varje dag passera genom en serie andra domäner, innanför vilka han inte alls eller bara delvis kan kontrollera situationen. Han måste också passa ihop sin bana med dem som de anhöriga har att tillryggalägga på sina håll. Vid brister i passningen finns det ingen överblickande instans att vända sig till för korrigering. I dagens samhälle behöver ett dagsprogram av den typ som illustreras i fig. 6 a-e inte betraktas som särskilt pressande, så länge allt klaffar på ett regelbundet sätt. Scenen är en medelstor stad och aktörerna ett hushåll på fem personer. Flertalet förflyttningar utförs med bil eller cykel. Inga avstånd når över 2 km. Det är emellertid värt att observera vilket stort antal beslutsenheter liggande utanför hushållet, som detta är beroende av. De bestämmande inom dessa kan var för sig göra någon intern omläggning vilken medför effekter på hushållets program. De tre olika arbetsplatserna kan komma att begära anpassning till nya tider, till exempel i form av skiftarbete. Skolorna kan förskjuta sitt lektions- och rastprogram. Det ligger utanför hushållets kontroll mellan vilka klockslag affärerna håller öppet. Förvaltningen av bostadsfastigheten kan föreskriva nya tillträdesregler för serviceanordningarna och kollektivtrafiken kan få ändrad linjeföring eller tidtabell. Vad som än inträffar av detta slag så krävs det en serie justeringar från hushållets sida. Sådana är mycket lättare att göra, om avstånden är små och om alla kan röra sig fritt med egna fordon - något som ju SOU 1970: 14 15—9/4625

dock sällan är fallet med skolbarn så snart cykeln inte är användbar. Om avstånden däremot är stora och om man måste förflytta sig med kollektiva trafikmedel, vilka är tidsmässigt stela, kan en mycket ringa ändring av verksamhetsbetingelserna inom en domän alldeles trasa sönder ett hushålls program. Ett ytterligare exempel på konfliktsituationer i dagsprogrammen ger skiftarbetaren, som på grund av sina arbetstider får svårigheter med att delta regelbundet i föreningsliv och politiskt arbete, såvida man inte ordnar dessa sysslor med hänsyn till arbetsbetingelserna. När studieverksamhet för förvärvsarbetande blir en realitet i större omfattning, kommer man att få svårigheter med att snickra ihop kursscheman, som går ihop med onormala arbets- och vilotider. Effekten av strukturförändringar och omlokaliseringar i omgivningen blir naturligtvis särskilt störande. De kan som bekant yttra sig i att den lokala dagligvaruaffaren läggs ner och ersätts med större enhet längre bort. Det kan yttra sig i att en av arbetsplatserna friställer en hushållsmedlem. Hela hushållet ställs då inför frågan om åtgärder: att finna nytt arbete på orten eller att flytta till någon annan plats. I denna situation visar den stora orten sin fördel genom att erbjuda större chanser till nytt likvärdigt arbete inom räckhåll från bostaden. Men om det blir aktuellt med en flyttning är det ju helt klart, att saken rör sig om en långt vidsträcktare angelägenhet än att bara packa och ge sig av. För ett hushåll, som är ekonomiskt och socialt integrerat i ett system av verksamhetsknippen på en ort, är det många värden som skall vägas mot varandra före en flyttning. Den kräver i sin skala lika många hänsyn som dem företaget tog före sitt beslut att lägga ner driften eller att friställa. Någon organisationsteoretisk expertis, som kan hjälpa hushållet, står dock knappast till förfogande. Om arbetslöshet väljs som lösning uppstår en slags lagring av individen i en vänthall. Från domänernas synpunkt kan det vara en fördel, att det finns en reserv. Men det är lika naturligt att individen söker und-

4:27

Fastighet

Specialaffä

Arbetsplats

H

Arbetsplats

D

Arbetsplats

D

Skolsystem

Skolsystem

Fastighe

Lekplats

Skolsyste

Fastighe

Arbetsplats

Lekplats

Skolsyste

4:28

H

Figur 6. Ett dagsprogram för en familj i medelstor stad fördelat över domäner. Varje cirkel representerar en domän och har getts formen av en klocka på vilken individens vistelsetid markerats med svart sektor. M = man, H = hustru, D1( D 2 och D 3 döttrar i åldrarna 18, 14 och 7 år. Observera vilken stor roll de individuella transporterna (med bil och cykel) spelar. Den längsta förekommande rörelseradien är 1,6 km. (Data med några smärre uteslutningar hämtade från Carlstein-Lenntorp-Mårtensson 1968). vika att låta sig lagras. I en ort med mindre företagsenheter, vilkas ledning hör hemma på platsen, existerar naturligtvis alltid ett informellt kommunikationssystem, som i hög grad kan underlätta kompromisser mellan skilda intressen. Numera finns det emellertid en tendens till SOU 1970: 14

ökad fjärrstyrning av näringslivets och förvaltningens arbetsplatser. Beslut kommer därmed att fattas långt borta från de orter i vilka de skall effektueras. Koncernbildningarna och samarbetsavtalen mellan företag leder till detta. Det gör också tillämpningen av hierarkiska principer inom offentlig förvaltning. Fjärrstyrningen berör naturligtvis först och främst enheternas vara eller icke vara och deras budgetramar. Men den tränger säkerligen också in bland vardagsarrangemangen. Till och med triviala beslut, sådana som arbetstidernas och rasternas förläggning, kan ibland fattas utan kännedom om lokala omständigheter. En konkret illustration till hur en koncern kan sträcka ut sin kontroll av skeendet i avlägsna större och mindre orter har nyligen getts av Godlund(1969). Också en centralisering i form av rent teknisk styrning kommer ifråga. SJs automatisering av signalering och växling och den centrala driftsledningen inom el-distributionen är exempel på denna form av fjärrkontroll. Förutsättningen för en friktionsfri fjärrstyrning är god information om det styrda systemets tillstånd och om miljösituationen kring de perifera komponenterna. Detta kan åstadkommas, när systemet styrs helt tekniskt och miljön ändrar sig enligt välkända naturlagar. Ett idealfall är central kontroll av vattenstånd, vattenföring och kraftproduktion inom ett flodområde. Blandade tekniska och mänskliga system blir mera svårhanterliga vid fjärrstyrning. Ett slående exempel på detta får man, när man upplever hur ett tåg kan föras in till fjärrvaxlad station på ett annat spår än det trafikanterna står och väntar vid, varför dessa måste gå på från en sida där det saknas plattform. I system, som helt domineras av mänskliga komponenter, är det ännu svårare att sammanföra all behövlig information för den centrala styrningen. I dessa system måste man ju för övrigt också räkna med att individerna försöker hävda lokala intressen genom att utnyttja luckor i givna direktiv. Detta kan inom parentes sagt i verkligheten SOU 1970: 14

vara till fördel för organisationens egentliga målsättning. Hur som helst utgör naturligtvis fjärrstyrningen en faktor, som lätt kan komma att öka spänningarna i de lokala konfigurationer av domäner inom vilka hushållen skall genomföra sina program. Problemet med domänernas interna verksamhet kontra individernas behov att hålla ihop sina banor på ett tillfredsställande sätt har också vidare aspekter än vad rör de lokala dagsprogrammen. Friktionerna sträcker sig utåt i en vidare geografisk skala och framåt i det längre tidsperspektivet. I den vidare geografiska skalan utgör nuvarande förhållande på persontrafikens område ett skolexempel. Trafikföretag har av något skäl kommit att avgränsas mera med hänsyn till fordonens tekniska beskaffenhet än transportuppgiftens samhälleliga funktion. Eftersom det nu inte finns företag, vilka i den nationella skalan definierar sin uppgift som till exempel »personförflyttning från dörr till dörr», måste den resande själv kombinera ihop sin förflyttning genom att röra sig in och ut genom en svit av trafikföretagsdomäner med var sin tidtabellsfilosofi. För en person, som bor låt oss säga 200 km från en stor flygplats kunde det te sig naturligt att färdas med expresståg fram till huvudorten och sedan begagna ett lokaltrafikmedel för att nå ut till flygplatsen. I varje fall förutsätter statens resereglemente denna kombination, eftersom den ger den lägsta utgiften i pengar räknat. Därför att den resande i detta exempel skall passera genom tre trafikföretagsdomäner, som i stort sett planerar sina tidtabeller oberoende av varandra, blir tidsförlusterna vid terminalerna så stora i förhållande till vad som i och för sig vore tekniskt möjligt, att incitamentet till en resekombination av detta slag är litet. Det är knappast förvånansvärt, att verksamheter, som är starkt beroende av snabba personförflyttningar, föredrar att förlägga sin verksamhet till orter, vilka direkt medger den överlägset flexibla kombinationen bil-flyg. Individen har ett självklart intresse av att undvika att låta sig lagras vid terminaler. 4:29

Det intresset delas naturligtvis också av hans uppdragsgivare, men denne kan i sin tur kanske inom sin domän komplicera saken för sig själv genom att ålägga restriktioner - i stil med villkor för reskostnader - som antingen är produktivitetshämmande eller innebär kostnadsövervältring på den enskilde i form av spilltid. Sett i det längre tidsperspektivet finns det otaliga exempel på hur utgångarna ur en domän inte svarar väl mot ingångarna i de kringliggande. Skolorna på en ort utexamiuppdragsgivare, men denne kan i sin tur nerar sina elever i flockar vid vissa tidpunkter på året, vanligtvis försommaren. Utbudet av lokala jobb kommer mera jämnt utspritt över året. Redan denna brist på överensstämmelse är en utflyttningsfaktor i områden med låg täthet över tiden i tillgången på lediga platser. Härtill kommer naturligtvis som ytterligare förstärkning av motsägelserna, att utbildningsväsendet utgör ett domänkomplex inom vilket principen med riksgiltig standardisering inte medger en för lokala förhållanden alltför skräddarsydd avgång. Man kan föra resonemanget om arbetsmarknaden vidare och peka på hur ett stort antal familjer så småningom kommer i den situationen, att husmodern ser sig om efter vidareutbildning eller förvärvsarbete i grannskapet utan att finna vad hon söker. Man har inte i större utsträckning varit i stånd att arrangera verksamheter så att en rörelse fram och tillbaka mellan hushållets och arbetslivets knippen kan ske på ett smidigt sätt. Arrangemangen inom de enskilda domäner, som kringboende befolkning är beroende av, skapar inte bara passningsproblem i individernas och hushållens dagsprogram. De kan mycket väl medföra en lång rad andra externa effekter, av vilka många får negativa följder för levnadsförhållandena i omgivningen. Det kan röra sig om triviala ting som oljud från motorgräsklippare eller problematiska som motorvägsbyggen, föranledda av utflyttade flygplatser, eller högspänningsledningar, föranledda av kraftverk. Den ursprungliga modelldomänen, jord4:30

bruksgården, vilken präglar vårt rättsliga tänkande vad gäller territoriella frågor, skapade ytterst få externa effekter. Den krävde ett litet flöde av varor och personer. Den begagnade tekniken fungerade i den lilla skalan. I ett samhälle med specialiserade funktioner och tung teknik kan arbetsuppgifterna däremot inte utföras utan att en vid omgivning berörs. Denna de externa effekternas fysiska explosion berör hela skalan av domäner, från den minsta till den största. I bostaden har introduktionen av radio och TV medfört, att tidvis bara badrummet är isolerat från yttervärldens intrång. Nationerna, som vid sina konflikter förr i världen fick inskränka sig till att invadera varandra så gott de kunde längs de gemensamma gränserna, har nu förmågan att skjuta prick runt jorden mitt in i varandras inre regioner. Domänernas penetration av varandra har hittills inte medfört något nämnvärt nytänkande beträffande kostnadsberäkningar vid planeringen av nya installationer eller vid avgränsningen av ansvarsområden för styrande och kontrollerande förvaltning. Det är dock svårt att tänka sig, att man i det långa loppet skall kunna bemästra situationen utan en radikal frigörelse av rättsbegrepp och förvaltningstradition från en i grunden agrar tankevärld. Detta gäller hela vägen i alla skalor från stadsplanefrågor till internationell politik. Det är så inte bara för att man skall kunna klara den negativa sidan av penetrationen, utan också för att man skall få ut det bästa möjliga av dess positiva sida, den som har kommit att betecknas med honnörsordet integration. Knappast något nytt objekt eller någon ny procedur kan placeras in i landskapet utan att påverka förhållandena i omgivningen. Dessa effekter borde alltid tas med i beräkningen från början, när lokaliseringsbeslut fattas eller kontrolleras i samhällets intresse. Om man då finner, att man kan negligera fjärrverkan därför att den är liten, eller att man bör främja den, därför att den är gynnsam, så är allt i sin ordning. Om man finner, att den är störande, har man möjlighet att pröva andra alternativ, innan situaSOU 1970: 14

t/s

Figur 7. Hierarkin av domäner kontra individbanorna. D representerar överordnad domän (t. ex. kommun); d underordnad domän (t. ex. kommunal serviceinrättning eller affär). Den inre verksamheten i d kan i viss mån regleras av D, t. ex. på så sätt att endast personer hemmahörande i D får betjänas (m men ej p) eller att vissa öppethållandetider skall gälla. Öppethållandetiden t„ — tm avgör, när m tidigast och senast kan betjänas. Beslutsfattarna i D hamnar lätt i en målkonflikt: n och o kräver kort och bekvämt placerad öppethållandetid; m kräver lång öppethållandetid, som sträcker sig ut över den period av dagen, då han är ledig från eget arbete. Samme individ kan naturligtvis ha diametralt motsatta önskemål i sina olika roller som anställd och som konsument. Snabba och korta förflyttningar är ett verksamt medel att reducera rollkonflikterna i tjänstesamhället.

tionen blivit fastlåst. Men att, som nu oftast sker, avbryta övervägandena vid den egna domängränsen leder till en oupphörlig suboptimering. 2.4 Interferensen mellan

restriktionerna

De tre slagen av restriktioner samverkar på många sätt, direkt och tydligt eller indirekt och mindre tydligt (fig. 7). Det är klart, att den som har en låg inkomst jämfört med den som har en högre, kommer åt färre och sämre utbud i närheten, då ett inträde av något slag måste betalas vid domängränsen. Oförmåga att hyra en bostad nära arbetsplatsen orsakar i första steget ett långt pendlingsavstånd och i andra steget mera dolda återverkningar på den tid, som återstår till annan verksamhet. Det kan mycket väl vara så, att det snarare är hindtande tids- och rumsrestriktioner än brist SOU 1970: 14

på intresse, som gör att stora befolkningsgrupper tar mycket liten del i kulturell aktivitet. Av särskilt intresse är sammankopplingen med beroende familjemedlemmar. Barnet har ett mycket begränsat dagsprisma, såvida inte en vuxen person kan ägna en stor del av dagen åt att transportera det från plats till plats. Det betyder, att karaktären hos de sociala kontakterna i det närmaste grannskapet, liksom bredd och kvalitet hos de pedagogiska inrättningarna där, får mycket långsiktiga effekter. Åldringarna har en liknande ringa rörlighet. De blir därför också mycket beroende av utbudet av tjänster och rekreation helt i närheten av bostaden. Vid en flyttning till vårdhem utanför den gamla cirkeln får de svårt att bibehålla sina förutvarande sociala kontakter till en grad, som kan vara svår att sätta sig in i för den som är yngre och rörligare. 4:31

Ett samhälle består inte av en samling människor, som gemensamt beslutar vad de skall göra framåt i tiden en kort period i taget. Det är först och främst ett i hög grad institutionaliserat makt- och verksamhetssystem. Huvuddelen av domänerna och verksamhetsknippena innanför dessa har erhållit ett läge i rummet, en varaktighet i tiden och en sammansättning av kvalifikationsnivåer enligt övertänkta eller slentrianmässigt förutbestämda organisationsprogram, som gjorts upp utan särskild hänsyn till de individer, vilka senare dras in för att spela de erfordeliga rollerna under kortare eller längre avsnitt av livsbanan. Ett företag, en undervisningsanstalt, ett ämbetsverk är uppbyggda i enlighet med ett slags partitur. Detta har på sätt och vis en egen existens även om inga individer finns på plats för att spela stämmorna. Motsvarande gäller mängden av barriärer och kanaler, som formas av lagstiftning och administration, sådana som beskattningsregler, legitimationsregler för tillträde till yrkesområden, hastighetsgränser på vägarna eller byggnadsbestämmelser. Sett från individens synpunkt är detta en väldig labyrint, som han personligen kan göra mycket lite åt. Naturligtvis finns det en långsam anpassning i systemet som svar på folks reaktioner inför det. Man kan kanske säga, att det framförallt är tekniken, som kommer in utifrån och skapar förutsättningar för förändringar genom att erbjuda medel att ändra kapacitetsrestriktionerna. Man behöver som exempel bara peka på hur bilen och telefonen var och en på sitt sätt har revolutionerat betingelserna för att bilda verksamhetsknippen. Företagsdöd och företagsförnyelse kommer domäner och verksamhetsknippen att ändra läge. Men eftersom så många domäner har en mycket väl skyddad rättslig status och därmed lång livstid - som till exempel markäganderätter eller administrativa gränser - och eftersom så mycket av scenbilden är innesluten i byggnader med sin egen speciella livstid, blir reaktionerna på förändringsimpulser ofta mycket lokala och inte särskilt ändamålsenliga, åtminstone inte sedda från en mera systemvid synpunkt.

4:32

Det räcker med att notera de stora svårigheterna att ändra administrativa gränser, även om de för länge sedan gjorts urmodiga genom förändringar i transportmöjligheterna. Sett i ett tid-rumsperspektiv har vi att göra med två skilda delsystem under ömsesidig påverkan. Det ena är den huvudsakligen tidsorienterade väven av de individuella livsbanor, som bildar befolkningen i ett område, en befolkning med sina särskilda kapacitetsrestriktioner i fråga om ålder, sociala band, förflyttningsförmåga och yrkeskompetenser. Det andra är det mera rumsligt betonade mönstret av domäner och verksamhetsknippen, som individen får eller inte får tillgång till på ett sätt som svarar mot hans behov och önskningar. Befolkningen utgör ett slags trafikflöde, inklusive köbildningar, som rör sig i ett vägnät med större eller mindre framkomlighet. Systemet av verksamhetsknippen och domäner är mycket bättre förstått med hänsyn till flödet av varor och pengar än med hänsyn till flödet av människor. Vi vet ganska lite om hur olika restriktioner verkar, när de börjar skära över varandra. Folk ses framförallt som beståndsdelar i verksamheter innanför varje domän i isolering, inte som enheter som måst få ordning på sin väg från den ena domänen till den andra. Det kan mycket väl vara så, att ju mer man ägnar sig år; företagsekonomisk optimering i den ena sortens domän efter den andra vad gäller samtrimningen av människor, maskiner, material och meddelanden, desto fler orimliga sträckningar och udda banor uppkommer i det totala befolkningsflödet. På något oreflekterat sätt föreställer sig de organiserade, att de utestängda alltid kan hitta en utväg. I överförd bemärkelse är ett mycket stort antal samhällsproblem terminalproblem, om vi med dessa menar överföringen av individbanor mellan verksamhetsknippen och domäner. Man har uppmärksammat frågan systematiskt inom vissa områden, till exempel vad gäller arbets- och bostadsförmedling. Sjukhusens kuratorer kan underlätta slussningen av patienter mellan anstalten och SOU 1970: 14

t* A

tAB

tAC

t/|\D

Figur 8 Individens relation till utbuden Ux och U, omkring hans bostadsbas (B). Ux och U2 obegränsat tillgängliga i tiden. tn-tm maximal tid för bortovaro från bostadsbasen T arendetid. I fall A och B förutsattes individuell förflyttning, i C och D förflyttning i Udtabellslagt system. Individen kan här röra sig bara till fots så snart han kommer utanför kollektivtrafikens kanalsystem. Prickad bana: ärende inte genomförbart. samhället utanför. Tidningarnas annonssidor fyller en utomordentligt stor uppgift som buffert. Däremot har man väl inte i större utsträckning beaktat möjligheterna att minska terminalkostnader genom att mera medvetet anpassa anordningen av olikaverksamheter till varandra. SOU 1970: 14

2.5 Några synpunkter på och omgivningsstruktur

tidsanvändning

De mest elementära strukturella egenskaperna hos omgivningen kring en given punkt är utbudens lägen och tillgångstider. Andra mera komplicerade egenskaper utgöres av de

4:33

varierande villkor, som gäller för tillträdet till utbuden (det vill säga sättet att anordna verksamhetsknippen inom domänerna) samt av de barriärer för individernas förflyttningsmöjligheter, som transportapparaten skapar. Vid en elementär illustration av sambandet mellan individernas tidsanvändning och omgivningsstrukturen är det lämpligt att börja med att se på betydelsen av de relativa lägena. Det förutsattes till att börja med att förflyttningarna kan ske i ett homogent transport-tidrum, vilket innebär, att de inte störs av sådana oregelbundenheter, som skapas av glest vägnät och tidtabeller. I fig. 8 har en tänkt individ baspunkten B och tn-tm till förfogande för att uträtta två ärenden, som i sig själva var för sig kräver tidrymden T. tn-tm kan till exempel vara perioden efter arbetets slut. Ärendena kan uträttas vid utbudspunkterna U \ och U 2 . Prismat anger vilket tidrumsavsnitt som individen maximalt kan nå, då han färdas med sin största möjliga hastighet och inte behöver sätta av några väntetider vid start och framkomst. I fall A har utbudspunkterna ett sådant läge i förhållande till baspunkten, att endast en av dem kan besökas. Således kan bara ett av ärendena uträttas. Det andra måste utgå ur programmet eller uppskjutas till annat utflyktstillfälle. Det blir ingen tid över till någon annan verksamhet än förflyttningarna plus ärendet under intervallet tn-tm- Om Uj och U 2 placeras tillräckligt nära B (fall B) blir det däremot möjligt att besöka både U1 och U 2 . Placeras utbudspunkterna sedan ännu närmare, uppkommer naturligtvis en överbliven tid, som kan användas till något ytterligare ärende eller till mindre hårt spända förflyttningar. Om nu transportsituationen göres inhomogen genom att individen tillätes röra sig endast i tidtabellslagda banor, som han kan ansluta sig till bara vid ett begränsat antal hållplatser, då blir hans valmöjligheter beträffande förflyttningar begränsade till ett rutnät av vägar och nodpunkter i ett tidrum (fall C). Ifall då utbuden U x och U 2 återigen ligger som i fall A, är det omöjligt att

4:34

nå någon av utbudspunkterna och stanna där under tidrymden T. Och detta beror, som synes, inte på att det tidtabellslagda trafikmedlet rör sig med lägre hastighet är det fria färdmedel, som förutsattes i fall A och B. Det beror uteslutande på de tillkomna väntetiderna. Enda sättet att nå en utbudspunkt är att förlänga intervallet tn - tm och därigenom nödvändigtvis inkräkta på någon annan verksamhet. Om det är omöjligt att förlänga t,-tm, så är Uf och U 2 oåtkomliga för individen. Då vi återigen placerar utbudspunkterna närmare B på samma ställen som i fall B, blir det möjligt att komma fram till det ena av dem men inte till båda (fall D). Eftersom utbudet inte ligger vid en hållplats krävs det en stunds gång till och från denna. Härtill kommer, att det uppträder en spilltid vid utbudspunkten eller vid hållplatsen, sedan ärendet uträttats. Hittills har båda utbuden antagits vara tillgängliga utan några restriktioner beträffande tider för öppethållande. I fig. 9 upprepas jämförelserna med begränsad tillträdestid vid båda utbudspunkterna. I fall E blir det med de förutsatta öppettiderna inte möjligt att tillbringa ärendetiden T vid någon av utbudspunkterna. Enda sättet att nå åtminstone en av dem är åter att förlänga intervallet t,-tm, det vill säga inkräkta på någon annan verksamhet. Det lönar sig därvidlag endast att förskjuta t„. Då utbudspunkterna förläggs närmare B (fall F) blir det möjligt att besöka en av dem men inte båda. Å andra sidan finns det ett visst spelrum till förskjutningar av besökets förläggning. Kollektivtrafik och avlägsna utbudspunkter (fall G) är givetvis fortfarande en omöjlig kombination. Ett besök låter sig inte göras med mindre en ännu större förskjutning av tn företas än som erfordrades i fall E. Först i den situation, då utbuden ligger nära B (fall H) blir det möjligt att besöka Uj. U 2 är inte valbart. Marginalen är dock knapp och en ringa tidigareläggning av stängningen skulle göra ärendetiden för kort. I de genomgångna, ytterst enkla modellSOU 1970: 14

u

U

B

,

r

^F

U.

B

U.

>

t*G

HH

Figur 9. Individens relation till utbuden Ux och C/2 omkring hans bostadsbas (B). Ux och U2 tillgängliga endast under begränsad del av dagen. Beteckningar i övrigt som i fig. 8. fallen förutsattes, att ärendena kunde börja blir uträttade vid ankomsten till utbudspunkten utan fördröjning. I verkligheten är det vanligare, att många individer konkurrerar om uppmärksamheten vid utbudspunkten, och att besökaren således måste räkna med en viss marginal för väntan i kö. En förskjutning framåt av T på grund av köbildning har den följden för en person, som är SOU 1970: 14

hänvisad till att förflytta sig med tidtabellslagt trafikmedel, att han kan komma att missa den planerade återreseturen och därmed drabbas av en opåräknad, ytterligare -spilltid. De konstruerade exemplen visar något av hur mycket fler kombinationsmöjligheter individen får, då han kan röra sig obunden av tidtabell, då utbuden ligger nära till i

4:35

rummet och då de är tillgängliga under lång tid av dagen. Fördelen med att vara obunden kan dock så småningom gå förlorad genom trafikträngsel. Den som av den ena eller andra orsaken har långa avstånd till utbuden måste i de extrema fallen avstå från att konsumera vad som inte kan uppnås. Han har dessutom svårigheter att kombinera besök vid flera utbudspunkter under ett och samma fria intervall. Detta medför, att ärendena måste läggas ut i en serie av på varandra följande friintervall (t. ex. olika dagar) eller också utföras på bekostnad av andra verksamheter. När det gäller utbud, som stängs tidigt, måste ärendetid med tillhörande förflyttning säkert i de flesta fall tas från arbetstiden. Den som nödgas begagna tidtabellsbundna transportmedel finner, att de förut nämnda olägenheterna uppträder redan vid kortare avstånd under i övrigt lika betingelser. Dessutom tillkommer spilltider, som i allmänhet är förlagda till punkter i rummet, vid vilka ingenting av värde kan improviseras eller vid vilka det ibland inte ens finns klimatskydd. Om man förutsätter, att intervallet tn - tm. svarar mot hela dagen, gäller de framställda relationerna på fullt motsvarande sätt individens möjligheter att nå en arbetsplats från en bostadsbas. Enda skillnaden blir, att för den heltidsarbetande tiden T vid arbetsplatsen under de vanliga arbetsdagarna är många gånger längre än alla andra ärendetider, som han kan få tidsutrymme till. Vid bedömningen av kostnaderna för pendling kan man uppenbarligen inte nöja sig med att bara åsätta restiderna ett timvärde. Det måste i nästan alla omgivningar förekomma bestämda diskontinuiteter i uppoffringarna i det att pendlaren blir helt avstängd från en del eller från alla övriga utbud i omgivningen,, då viss kritisk pendlingstid överskrides. Detta inträffar, när hans återstående dagsprisma har flyttats upp till ett läge ovanför utbudens öppethållandetider. Hushållens lösning av sådana situationer är att ärenden delegeras till medlemmar med mera gynnsam tidsbudget. Då verkligt vitala utbud - i första hand 4:36

en arbetsplats - saknas inom dagsprismat och individen inte kan åstadkomma en lösning genom eget initiativ - som då man nyodlade under 1700- och 1800-talen återstår ingen annan möjlighet än att flytta till en mera givande omgivning. Det är på detta sätt som dagsperspektivets och livsperspektivets omgivningar hänger ihop med varandra. Att slå sig ner på en ny plats innebär att byta ut en omgivningsstruktur mot en annan. Om samhället av någon anledning önskar leda flyttningsströmmarna, finns det därför anledning se närmare på vilka olikheter som existerar mellan skilda omgivningar. Det är endast genom att utjämna olikheter som man kan motverka befolkningsförskjutningar i ett samhälle, där praktiskt taget alla inom fundamentala områden eftersträvar ett och samma konsumtionsmönster. Skisserna i fig. 7 till 9 ger bara en preliminär antydan om vilka samband som gäller för den enskilde individens kombinationsmöjligheter inom olika omgivningsstrukturer. I verkligheten är det många individer, som söker upp de tillgängliga utbudspunkterna. Det uppstår därför, som nämnts, köer och därmed väntetider av olika storlek vid dessa. Men dessutom betjänas utbudspunkterna i regel av andra individer, som har dessa till sin arbetsplats. Utbudspunkterna är således målpunkter inte bara för kortvarigt besökande utan också för pendlare. Dessa i sin tur måste begagna raster och perioder före och efter arbetstiden för att uppträda i rollen som kunder vid andra utbudspunkter. Det fullständiga mönstret av individbanor (jfr fig. 7) är således ett invecklat nätverk, fullt av spänningar som drar i olika riktningar. Att den nu existerande ordningen med relativt lika arbetstider för alla verksamheter fungerar så pass bra som den gör, sammanhänger med att den dominerande hushållstypen alltjämt är den där en vuxen medlem har förvärvsarbete på heltid, medan ärenden och oförutsedda uppgifter delegeras till en icke förvärvsarbetande eller deltidsarbetande. Om man föreställer sig, att alla vuxna skulle förvärvsarbeta på heltid och att vi samtidigt får se tjänstesektorn SOU 1970: 14

växa i betydelse, måste följden bli radikala omläggningar i fråga om lokalisering av utbud och förläggning av öppethållandetider. Annars kan det inte undvikas, att en stor del av de förvärvsarbetande är tillfälligt borta från sin arbetsplats för att söka upp några andra, som också är borta från sin, allt under arbetstid - en urartning till det meningslösa. Redan i dag torde det finnas stora skillnader i olika arbetstagares möjligheter att lämna arbetet för personliga ärenden. Somliga är hårt kedjade till tillverkningsrutiner, som inte ger stort tidsutrymme till att smita iväg ett tag utan ekonomisk bestraffning. Den typen av verksamheter befinner sig för övrigt sannolikt oftast i lägen från vilka man inte hinner nå någon utbudspunkt av vikt på en kort stund. Andra yrkesverksamma kan utan repressalier lämna sitt arbete ett tag eller kan kombinera privat ärende med tjänsteärende. De som har dessa möjligheter befinner sig i regel inom cityområdena, där rikedomen på utbud gör det möjligt att hinna med mycket på kort tid.

en bestämd grupp av andra lika odelbara individer. Även i det tekniskt mycket avancerade samhället har befolkningssystemet - åtminstone tills vidare - vissa grundläggande kännetecken gemensamma med systemet i det okomplicerade samhället. Dessa kännetecken kommer sig av att individen är en odelbar organism, som måste få en rad elementära behov tillgodosedda för att kunna överleva. Odelbarheten medför, att varje individ effektivt kan ägna sig åt endast en verksamhet åt gången. De biologiska egenskaperna medför, att en rad verksamheter är ofrånkomliga med intervall, som inte kan förlängas eller förkortas hur som helst. Social samverkan för ekonomiska och andra ändamål blir under dessa omständigheter först och främst en fråga om att disponera tiden. Men det rör sig inte om historikerns tid utan snarare om arbetsstudiemannens.

De gjorda kommentarerna har avsett att ge en antydan om det väsentliga i att man vid samhällsekonomiska bedömningar av organisation, lokalisering och av sociala reformer gör klart för sig, att samtliga personer, som uppehåller sig inom ett visst geografiskt område inte bara är rätt och slätt en folkmängd utan framförallt ett »befolkningssystem*». Termen betonar, att det finns ett ständigt ömsesidigt beroende mellan individernas verksamhet. Befolkningssystemet innesluter alla i området, även den tillfällige gästen. I motsats till vad gäller den statistiska befolkningen - i vilken ingenting hindrar, att samma individer går ut och in bland tabellernas kolumner hur många gånger som helst - behåller individen sin identitet i befolkningssystemet. Med detta följer fysiska restriktioner för vilka händelser som alls kan inträffa eller som kan inträffa på en gång. Det följer också, att individernas handlingar regleras av sådana permanenta eller svårföränderliga egenskaper som kunnande i ett bestämt yrke, kännedom om en bestämd invand närmiljö och bundenhet till SOU 1970: 14

4:37

Observationer av den regionala variationen i utbudet av sjukvård och information

3.1 Inledning

tiden olika varor och tjänster efterfrågas av hushållen. Om dessa data vore givna kunde de sedan användas som en allmän måttstock på hur tillgången till hela spektrum av nyttigheter tedde sig för hushåll i olika orter och regioner. Det har utförts ett stort antal undersökningar, särskilt vad gäller inköp av varor, i vilka man försökt empiriskt bestämma hur en befolkning fördelar sina resor på valbara utbudspunkter i omgivningen. Den så kallade centralortsteorin söker i anslutning till sådana undersökningar klarlägga hur utbudspunkterna under en rad idealiserade förhållanden kommer att gruppera sig i rummet så att det sammanlagda transportarbetet blir det minsta möjliga. Man har däremot sällan på ett omvänt sätt frågat sig hur en befolkning fördelas i grupper med olika standard i en teoretiskt konstruerad eller en empiriskt observerad utbudssituation. Ett undantag är Godlunds (1958) förundersökningar till valet av lokaliseringsorter för våra regionsjukhus.

Den i avsnitt 2 skisserade tidsgeografiska samhällsmodellen får i fortsättningen tjäna som bakgrund till en serie undersökningar av hur omgivningens struktur varierar i Sverige med hänsyn till en rad viktiga utbud. Någon möjlighet att utnyttja modellen med full kvantitativ precision finns ännu inte vid en undersökning, som täcker hela landet. Den kan i den formen endast användas till detaljanalyser begränsade till ett fåtal valda typorter, vilkas utbuds- och barriärstruktur först är kända i detalj. Sådana analyser kommer att redovisas i annat sammanhang. Riksöversikterna skall bara utföras i grova drag. De kan därför inte användas till några mera ingående bedömningar av situationen i enskilda orter. Däremot bör de kunna ge ett bidrag till att rangordna regioner med hänsyn till standard, till att skatta den mellanregionala variationsvidden och slutligen till att bedöma samvariationen mellan utbudsstandard och befolkningsunderlag. I en bytesekonomi måste varje hushåll Mätning av verkliga standardvariationer efterfråga en rad varor och tjänster från har betydelse ur två komplementära synutbud i omgivningen. Teoretiskt sett borde punkter. För det första ger resultatet en andet vara möjligt att ställa upp en ranglista, visning om på vad sätt en otillfredsställansom utöver bostad och inkomstkälla innede utbudsfördelning skulle kunna bättras på. höll behövliga ting från det odisputabelt För det andra är det klart, att mera framlivsnödvändiga till det mera överflödsbetoträdande olikheter i standard är ett av incinat eftertraktade. Denna lista kan också täntamenten till utflyttning av hushåll från de kas kompletterad med en beskrivning, som dåligt försörjda områdena. De senare blir visar med vilken karakteristisk fördelning i också mindre attraktiva lokaliseringsorter 4:38

SOU 1970: 14

för företagare, som vid val av plats beaktar den privata standard, som de anställda kan erbjudas, något som är av särskild vikt om dessa skall lockas över från andra orter. Utbudsstandarden blir således ett av måtten på skillnader i lokaliseringsbetingelser. I den optimala situationen skall det som efterfrågas finnas tillgängligt hela dygnet eller åtminstone dagen utan insats av transporttid och väntan i kö. I de sedan allt ogynnsammare situationerna ökas tidsinsatsen i något eller i båda avseendena och besöket blir svårare att passa in på ledig tid. Det är således inte alldeles givet att efterfrågan är bäst tillgodosedd i en storstad, där de flesta slags utbud finns inom kort avstånd. Det krävs också, att utbuden har en sådan kapacitet och tidsläggning, att inte väntetider gör de korta restiderna till en illusorisk fördel. I verkligheten saknas en väl dokumenterad allmän behovslista med den konstruktion som nyss antytts. Det saknas också tillräckligt detaljerade data om läge och kapacitet på motsvarande utbud, eftersom en aktuell verksamhetsstatistik av erforderligt slag är praktiskt taget obefintlig. I denna situation återstår endast att välja vissa efterfrågeområden, som är av uppenbart stor betydelse för hushållen, och sedan med hjälp av någorlunda lätt tillgängliga data göra sådana stickprov, som i stora drag illustrerar tillgångsstrukturen. Ur individens synpunkt är det mest gynnsamt om han kan få tillgång till utbudet av nyttigheter enligt den princip som i sammanhang med datamaskiner brukar betecknas som »random access» eller slumpmässig åtkomst. Detta innebär, att utbudet står till förfogande i varje ögonblick utan föregående tidsbeställning och praktiskt taget utan förlust av tid till förflyttning. Sådana egenskaper hos tillgångssituationen är naturligtvis särskilt värdefulla i fråga om behov, som uppstår oförutsett och inte tål väntan. Typexemplen är undsättningen av offer för trafikolyckor eller bekämpningen av eldsvådor. Det finns två stora utbudsområden inom vilka det förefaller särskilt eftersträvansvärt SOU 1970: 14

att söka närma sig den slumpmässiga åtkomstens princip just därför att behovet inte alls kan schemaläggas i förväg av den enskilde konsumenten eller därför att en schemaläggning medför effektivitetsförluster för honom. Det ena området är utbudet av sjukvård, tandvården inbegripen. Det andra är utbudet av information. Behovet av slumpmässig åtkomst av sjukvård har ju sedan länge markerats i praktiken av utbudssidan genom de avsevärda arbetsinsatser, som läggs ner på jourtjänst. I båda fallen har samhället redan accepterat särställningen genom att söka undanröja ekonomiska barriärer för tillträdet till vissa delar av utbuden. För den enskilde är sjukvård, biblioteksbetjäning samt stora delar av utbildningen kostnadsfri eller starkt subventionerad. Detsamma gäller informationsutbud i form av arbets- och bostadsförmedling. Geografiskt betingade olikheter söker man utjämna med hjälp av ersättningar för transportkostnader, åtminstone vad gäller sjukvård, undervisning och i någon mån arbetsförmedling. Men de monetära medlen är nu inte tillräckliga för att man skall komma till rätta med konsumentens insats av tid för att nå och utnyttja utbuden i de ögonblick han behöver dem eller för att besöken tidsmässigt skall låta sig väl kombineras med annan verksamhet. På detta område måste man dessutom göra överväganden rörande utbudspunkternas lokalisering, dimensionering och öppethållande i relation till den geografiska fördelningen av det totala behovet. I fortsättningen redovisas en rad försök att mäta hur relationen mellan befolkningsunderlagets och utbudets fördelning varierar inom landet särskilt med hänsyn till den förflyttningsinsats som konsumtionen synes kräva. Huvudvikten lägges vid tillgången till utbudet av sjukvård och till vissa slag av information. I officiell statistik och annan datahantering brukar man klassificera varu- och tjänstetillgången med hänsyn till vem som ombesörjer produktionen. Konsumenten torde betrakta utbudet på ett mera funktionsbetonat sätt. För honom är ett apotek en 4:39

del av sjukvårdsväsendet lika väl som sjukhuset. En skola eller en utbildningskurs är en del av undervisningsväsendet oavsett om huvudmannen är enskild, kommunal eller statlig. Konsumenten kan väl känna skillnader i effektivitet och bemötande, men om sådana inte finns, är det honom förmodligen likgiltigt hur saken är organiserad. Vid mätning av standardvariationer är det i varje fall lämpligast att gruppera utbudet i ett antal för konsumenten naturliga områden och alldeles bortse från huvudmannaskapen i de enskilda fallen.

3.1.1 Behovet av sjukvård Bortsett från behandlingen av lindrigare åkommor och skador, som sköts inom hushållet eller med grannhjälp, kan sjukvård tillhandahållas bara av specialutbildad personal, som förfogar över särskild utrustning och kontrollerar tillträdet till läkemedlen. Ur den vårdsökandes synpunkt innebär slumpmässig åtkomst av detta utbud att såväl restid som övrig väntetid skall utgöra en ringa del av behandlingstiden. Detta gäller naturligtvis vare sig patienten söker upp läkaren eller läkaren patienten. För den som måste placeras i sluten vård tillkommer att anhöriga likaledes skall ha kort restid i förhållande till besökens längd och att resorna lätt skall kunna passas in i de ordinarie dagsprogrammen utanför sjukhuset. Mot den vårdsökandes önskan om att dra till sig utbudet står de vårdtekniska kraven på effektiv behandling, så snart patienten tagits om hand. Denna kan fordra samverkan mellan en grupp av specialister, försedda med dyrbar utrustning, det vill säga verksamhetsknippen, som man inte kan uppdriva ekonomiska eller personella resurser för att tillhandahålla annat än på ett begränsat antal orter. Lokaliseringen av utbudet måste bli en kompromiss mellan kraven på spridning från efterfrågesidan och kraven på koncentration från produktionssidan. I praktiken tar sig spänningen uttryck i en hierarki av utbud med olika räckvidd, som mycket nära liknar varuutbudets lokalisering inom

4:40

systemet av centralorter. Det kan under sådana omständigheter inte undvikas, att Jet inom en spridd befolkning skapas olik.ieter i tillgångssituationen, eftersom de som bor nära de större utbudspaketen kan få sin efterfrågan tillgodosedd med mindre ansträngning än de som bor perifert. Men olikheterna kan vara av olika grad, beroende på vilken relativ vikt som närhets- och stordriftskraven fått och hur väl lokaliseringsmönstret kommit att ansluta sig till efterfrågans geografiska utspridning. Hälso- och sjukvården, sedd som en helhet, är ett alltför komplicerat område för att man utan en mycket stor forskningsinsats skall kunna åstadkomma ett enhetligt mått på det totala utbudets växlande tillgänglighet. Det är därför nödvändigt att här skära ut vissa delområden för att med deras hjälp söka få fram en bild av huvudtendenserna i tillgångens variationer. Här skall fem indikatorer analyseras, nämligen tillgången inom landet till tandläkare, öppen vård, ögonläkare, läkare och apotek. Tandvården placeras i denna översikt först som ett modellfall, därför att utbudets del j barhet är mycket hög. Bortsett från den stora skala som utbildningsanstalterna måste ha finns det inga påtagliga stordriftsfördelar. Det existerar knappast något annat utbud inom sektorn som så lätt kan spridas ut från större centra som tandvården. Vidare är det förhållandevis lätt att få fram användbara data till att bestämma efterfrågans geografiska fördelning. Även rent mättekniskt kommer tillgången till tandvård att utgöra det grundläggande modellfallet. Mätningar inom andra vitbudsområden läggs upp som mer eller mindre komplicerade variationer på den metodik, vilken utarbetats för tandvården (Öberg 1969).

3.1.2 Behovet av information Behovet av information kan antas bestå av två delar. Den ena är inriktad på personer och situationer. För att individen skall känna säkerhet och kunna agera ändamålsenligt krävs vetskap om dagsaktuella SOU 1970: 14

händelser i den trängre och vidare sociala, ekonomiska och politiska omgivningen. Kunskapen om chanser på arbets- och bostadsmarknaden hör exempelvis hit. De rent privata kanalerna spelar naturligtvis en mycket stor roll som mellanhand för denna sorts information, kompletterade av dagspress, radio, TV och olika förmedlingsorgan. Den andra delen av informationsbehovet är mer kunskapsmässig och mer direkt knuten till individens pågående eller planerade yrkesverksamhet. En stor del av detta behov täcks naturligtvis också genom privata kanaler på framförallt arbetsplatsen men härtill kommer boken och facktidskriften samt organiserad utbildning. Alla, som är någorlunda väl integrerade i en primärgrupp, äger i det närmaste slumpmässig åtkomst av information av det person- och situationsbetonade slaget. Olika miljöer har naturligtvis sina specifika kännetecken i fråga om effektivitet. Dessa ting är emellertid föga kända. Det finns också olikheter i det individuella läget. Man kan utgå ifrån att en person, som är nyinflyttad på en plats, är mera avspärrad från privat information om jobb och bostäder än en som är hemmastadd i omgivningen sedan gammalt. De privata kanalerna spelar en förvånansvärt stor roll också när företagen handskas med sina miljöproblem. Slumpmässigt uppdykande erbjudanden om arbetslokaler kan bli utslagsgivande för placeringen av en verksamhet även om en mera systematisk sökning till synes skulle ha kunnat ge betydligt gynnsammare resultat (Améen-Erl andsson 1969). Det kan inte vara någon tvekan om att nära tillgång till olika slags förmedlingsorgan och fortvaron av en press med starkt lokal anknytning i mycket hög grad kan bättra på ett informationsflöde, som i sitt naturliga tillstånd lätt delar upp en befolkning i innanför- och utanförcirklar. Vad förmedlingsorgan och press alldeles särskilt kan göra på ett mycket effektivare sätt än de privata kanalerna är att övervinna avstånd. Det är väl känt att de meddelanden, som cirkulerar i nätverket av personliga SOU 1970: 14

kontakter, har en mycket begränsad räckvidd i rummet. Detta torde vara ett av skälen - men visst inte det enda - till att större delen av omflyttningen sker inom mycket små räjonger. Det är troligen också ett av skälen till att det visat sig vara svårt att överflytta industriell företagsamhet från de väl etablerade positionerna. Spridningen av situationsorienterad information kommer inte att behandlas i den följande översikten. Den begränsas till den andra typen, till kunskapsförmedlingen. De flesta har hittills förvärvat stommen i sitt kunskapsförråd under skolgången och den följande yrkesutbildning, som ansetts ge en livsvarig kompetens. Denna traditionella stabilitet har börjat ändra sig och kan väntas fortsätta att ändra sig i allt snabbare takt. Det är inte nog med att man inom fler och fler verksamheter ständigt måste hålla daglig kontakt med den växande vetenskapliga och tekniska strömmen av ny kunskap. Till detta kommer, att många yrkesutövare måste vara beredda på att någon gång eller kanske flera underkasta sig formell omskolning till helt nya yrkesområden (Mål för högre utbildning 1969). I sin traditionella organisation har utbildningsanstalten varit en arbetsplats bland andra med en schemalagd och starkt rutiniserad verksamhet, som var och en hade att ägna sig åt under ett visserligen växlande men likväl i stort sett på förhand bestämt antal år. Problemen med att ordna utbudet av kunskaper i framtiden börjar däremot mer och mer likna den beredskap som krävs inom sjukvården. Principen med slumpmässig åtkomst kommer att bli ett allt mera framträdande behov från kunskapskonsumentens sida. Det betyder, att fackbibliotek - eller vad nu datatekniken eventuellt kan sätta i stället - helst skall finnas inom armlängds räckhåll för ett mycket större antal yrkesutövare än vad som behövs i dag. Det betyder vidare, att vidareutbildning och omskolning skall kunna förenas med yrkesverksamhet och således ordnas med hänsyn till elevernas övriga dagsschema och möjligheter att förflytta sig inom ramen för det. 4:41

C\

0-10

10.-50.

y

200 l<n

I— J

50.-100.

L #

4:42

SOU 1970: 14

Figur 10. (7 kartor) Lokalt befolkningsunderlag 1965. Kartsviten visar antal invånare i tusental, som från varje punkt i landet kan nås inom 30 km. (Hägerstrand-Öberg 1970) Källa: Öberg 1969 A. De indikatorer, som här valts att representera utbudet på informationssidan är de offentliga biblioteken, de teknisk-naturvetenskapliga specialbiblioteken, A-bokhandeln samt de tekniska gymnasierna med fjärdeårsavdeln ing. 3.1.3 Utbud och befolkningsunderlag Vid bedömningen av de regionala olikheterna i tillgången till kvalificerade tjänster är det av särskilt intresse att känna till hur utbudet varierar med befolkningsunderlaget. Finns det med den uppbyggnad, som utbudet äger i dag, ett kritiskt befolkningsunderlag, ett tröskelvärde, under vilket tillgången regelmässigt är påfallande otillfredsställande? Om ett sådant tröskelvärde finns, vad kan då observeras beträffande de större befolkningsunderlag, som ligger ovanför? SOU 1970: 14 16—974625

4:43

Har den medelstora stadens område relativt sett en standard i förhållande till storstadsområdet som är bättre, sämre eller ungefär lika bra? För att dessa frågor skall kunna belysas kommer »befolkningsunderlagszoner» att få tjäna som grundläggande regional jämförelsebas i fortsättningen. Vid analysen av den aktuella befolkningsutvecklingen i landet (Hägerstrand-Öberg 1970) framräknades bebefolkningsunderlagszoner i flera varianter. Det är självfallet så, att varje verksamhet kräver sitt speciella underlag, men det bedömdes ändå som möjligt att urskilja ett par typer av mera allmän betydelse än andra. Den mindre av dessa definieras av arbetsresornas längd. Den ansågs kunna avbildas på ett standardiserat sätt som en cirkel med 30 km radie. Det befolkningsunderlag, som kan samlas in inom denna räckviddsgräns, kallas det lokala befolkningsunderlaget. Den större regiontypen definieras mera godtyckligt i två varianter med 65 km och 100 km radie. Det befolkningsunderlag, som kan samlas in inom denna räckviddsgräns, kallas det regionala befolkningsunderlaget. Här skall uteslutande det lokala befolkningsunderlaget användas vid zoneringen av skäl som anges i de särskilda fallen. Som en bakgrundsorientering anges i fig. 10 utsträckningen i Sverige av de befolkningsunderlagszoner, som kommer till användning (radie 30 km). En regionalt skiftande relation mellan utbud och befolkningsunderlag kan tolkas på flera olika sätt. Man kan se den som ett uttryck för hur efterfrågan växlar med befolkningens sammansättning i inkomst- och socialgrupper och med kvarvarande kulturella olikheter mellan landsdelar. Men man kan också se den som ett mått på hur långt principen om lika åtkomstmöjlighet tillgodosetts. Som närmare motiveras i avsnitt 3.2 väljes här det senare synsättet.

3.2 Tandvård En någorlunda detaljrik bild av tandvårdsutbudet kräver att detta kan bestämmas orts-

4:44

vis. Någon officiellt giltig sammanställning av alla tandläkarmottagningar i landet finns veterligen inte. Däremot handhar Postens Adressregister för kommersiella ändamål ett kontinuerligt rättat kartotek över enskilda tandläkare och deras postadresser. Då huvudsyftet med registret är att kunna nå tandläkarna med reklamtryck och dylikt, saknas en del upplysningar, som skulle varit av värde att känna till. Man kan således inte avgöra vilka yrkesutövare, som har privat praktik och vilka som arbetar i folktandvården. Inte heller framgår det hur nära den uppgivna postadressen sammanfaller med kliniken. Denna kan naturligtvis ibland tänkas ligga i annan ort än bostaden eller till och med i olika orter under olika veckodagar. Dessa luckor har emellertid efter stickprovskontroller mot andra källor bedömts vara av mindre betydelse i en riksöversikt. Vid lokala bedömningar bör däremot adressuppgifterna säkerligen förfinas för att kunna ge en helt riktig bild av läget. Materialet i Postens Adressregister har samkörts med »Koordinatregister över Sveriges församlingar och tätorter» (Micklander-Torstensson 1964). Vid denna listning medtogs också de tandläkare, vilka arbetar som lärare vid utbildningsanstalterna. Detta förfaringssätt syntes motiverat av att man vid undervisningen skaffar patienter lokalt och således bidrar till att höja den lokala vårdstandarden till en nivå, som knappast skulle kunna uppnås utan läroanstalten. Registret upptar något över 6 200 tandläkare år 1967. Den officiella statistiken anger samma år antalet till 6 130 (SOS: Allmän hälso- och sjukvård 1967). De data, vilka används här, stämmer således väl med dem, som vanligtvis begagnas. Ar 1967 fanns det i landet 0,8 tandläkare per 1 000 invånare. Detta betyder naturligtvis inte, att varje grupp om 1 250 invånare har en egen tandläkare i sin mitt. Det finns en geografisk variation kring genomsnittet, men hur den ter sig är något som kan uttryckas på många olika sätt. Här skall saken ses från tre synvinklar, som kompletterar varandra. Först kommer fördelningen av SOU 1970: 14

Tabell 1. Antal tandläkare per 100 000 invånare samt medelavstånd i befolkningsunderlagszoner. Medelavstånd i km

Zonens andel av landets befolkning i procent

50,3

68 16 8 6 3 3 1 12

3 17 25 24 6 9 16 1

80,6

101 Befolkningsunderlagszon (radie 30 km)

Antal tandläkare

Antal tandläkare per 100 000inv

— 10 000 10 000— 50 000 50 000—100 000 100 000—200 000 200 000—400 000 400 000—800 000 800 000—

54 663 1 254 1 510 496 691 1 553

23,3 51,2 64,9 81,1 108,8 97,5 126,2

27 6 248

Gotland Hela landet

utbudet i befolkningsunderlagszoner. Sedan anlägges den vårdssökandes perspektiv på ett par olika sätt. I stora drag finns det en stegring i tandläkartätheten med stigande lokalt befolkningsunderlag (tab. 1). Även Gotland som har för liten yta för att kunna inkluderas i underlagsberäkningar på samma sätt som fastlandet - faller under riksgenomsnittet. Den mest tätbefolkade befolkningsunderlagszonen, som innehåller Stockholm med närmaste omgivning, ligger däremot mycket högt upp på skalan. De verkligt drastiska skillnaderna i tillgänglighet inom skilda delar av landet kommer dock inte fram utan att man också observerar vilka genomsnittliga geografiska avstånd, som döljer sig bakom befolkningskvoterna. För att få fram ett mått på den saken kan vi enligt en klassisk statistisk metod (Sidenbladh 1880) föreställa oss, att utbudspunkterna är fördelade med lika inbördes avstånd inom varje zon. Med lika inbördes avstånd menas, att ytan av varje zon tankes indelad i lika stora sexkanter, vilkas mittpunkter representerar utbudspunkterna. Om totalarealen är A och utbudspunkterna n till antalet, erhålles medel avståndet d ur d = l,li/^_.

VT

Med den utgångspunkten är det zonerna med mindre än 50 000 invånare inom pendlingsomlandet samt återigen Gotland, vilka SOU 1970: 14

ligger ogynnsammare till än riksgenomsnittet. Det beräkningssätt, som tillämpas i tab. 1 tar inte hänsyn till hur befolkningen mera i detalj är fördelad inom befolkningsunderlagszonerna. Det är därför inte möjligt att från den säkert bedöma hur situationen ter sig på olika platser i landet för den enskilde vårdsökande. Ett försök skall göras att komma åt den saken på sätt, som anknyter till de förut förda modellresonemangen om förflyttningskapacitet och omgivningsstruktur. En viktig sak vid varje bedömning av lokalisering, dimensionering och öppethållande av ett utbud är hur efterfrågan bör definieras. Huvudproblemet är, om man skall rätta sig efter någon ådagalagd efterfrågan eller om man skall konstruera en normativ efterfrågan, satt på någon hypotetiskt önskvärd nivå, oavsett hur konsumenterna för ögonblicket beter sig. Vid en analys av ett sådant område som tandvården ter sig en normativ efterfrågan mest intressant. Den efterfrågan, som ger sig till känna i praktiken, måste nämligen antas vara beroende av vanor och värderingar, som grundlagts av bland annat det hittillsvarande utbudet. Utvecklingen av efterfrågan på gymnasieutbildning är betecknande för detta. Då den stora utbyggnaden av gymnasier började under 1950-talet kunde rekryteringen av elever på några få år femfaldigas i en nylokaliserad skolas närområde (Pålsson 1958). Det är helt klart, 4:45

att man inte bara hade Ökat bekvämligheten inom ramen för en långsamt stigande efterfrågan, utan att man samtidigt hade skapat en tidsgeografisk situation, som gav upphov till efterfrågan bland grupper, vilka annars inte skulle ha reflekterat på att söka sig till gymnasieutbildning. Man kan utgå ifrån att den nuvarande besöksfrekvensen inom tandvården varierar mycket mellan olika delar av landet och mellan olika befolkningsgrupper. Men denna variation kan knappast i större utsträckning tänkas bero på skillnader i behov, om dessa ses från en rent medicinsk synpunkt. Som grundläggande förutsättning har därför valts en efterfrågan, som helt samvarierar med folkmängden oavsett inkomstförhållanden eller nuvarande avstånd till utbudspunkter. Det återstår sedan att välja vilken efterfrågeintensitet per individ, som man vill räkna med. Flera möjligheter finns. En är att söka bestämma en nivå helt med utgångspunkt från en medicinsk bedömning av en framtida idealsituation. En annan är att utgå från den bästa standard som för närvarande kan iakttas inom någon enskild region i landet. En tredje är att välja nuvarande genomsnitt för hela landet, det vill säga tänka sig de tillgängliga resurserna inom tandvården lika fördelade mellan alla invånare.

Figur 11. (1 karta) Områden med lokalt överskott på tandläkare (början av 1968). I de färgade arealerna i figuren finns fler än 0,8 tandläkare per tusen invånare, vilket motsvarar riksgenomsnittet. Mätytans radie är 30 km.

I detta sammanhang väljes det tredje alternativet. Det uttrycker standardskillnader, som är enkla att jämföra med andra indikatorer. Som en första approximation väljes en beräkning av relationen mellan utbud och befolkningsunderlag (lika med förutsatt efterfrågan) inom kretsar med radien 30 km. Detta är det standardavstånd, som tidigare antagits gälla för godtagbar pendling vid beräkningen av lokala befolkningsunderlag (Hägerstrand-Öberg 1970). Det kan vara rimligt att tillämpa samma kriterium, då saken gäller att söka upp kvalificerad service. Vid variationsberäkningen flyttas denna krets stegvis över landet 20 km i taget, vilket ger cirka 1 260 jämnt fördelade mätvärden. Med hjälp av den starka övertäckning, som varje mätvärde får i förhållan-

de till de närmast kringliggande, undvikes att regiongränser, som inte finns i verkligheten, ser ut att sätta upp barriärer för individernas rörelser. Genom att mätytan i alla lägen är lika stor blir värdena i alla delar av landet jämförliga på ett sätt, som inte kan uppnås när man tar länen eller kommunblocken till utgångspunkt. Särskilt viktigt är, att förhållandena i Norrland verkligen får en skalriktig representation i relation till de mellersta och södra delarna av landet. Tyvärr kan inte heller här Gotland tas med. Över hela landet finns det spridda öar inom vilka antalet tandläkare i förhållande till det kringliggande befolkningsunderlaget är större än riksgenomsnittet (fig. 11). På den i SOU 1970: 3, s. 218, redovisade

4:46

SOU 1970: 14

kartan har riksgenomsnittet mera avrundat satts till 3/4 tandläkare per 1 000 invånare. De mer vidsträckta överskottsregionerna är knutna till storstadsområdena och de mindre omfattande framförallt till länens huvudorter med omgivningar. Sammanlagt bor 3,4 miljoner invånare eller 44 procent av landets befolkning i de på detta sätt beräknade överskottsområdena. Vid närmare påseende visar sig standarden vara mindre likformig än vad fig. 11 ger intryck av. Flertalet av överskottsområdena befinner sig just ovanför vattenlinjen. Samtidigt har ett fåtal regioner ett mycket stort överskott. Umeåområdet har dubbelt så många tandläkare, som det lokala befolkningsunderlaget kräver för att svensk genomsnittsstandard skall uppnås - naturligtvis till stor del en effekt av existensen av en tandläkarhögskola i en relativt liten ort. I Stockholms- och Malmö-Lundområdena är överskottet 50-procentigt. I absoluta tal har Stockholmsområdet därmed över 500 och Malmö-Lundområdet mer än 200 »för många» tandläkare (för närmare detaljer hänvisas till Öberg 1969). I dessa senare fall utgör utbildningsanstalterna en mindre del av förklaringen. Överskottet skulle bli stort även om de i undervisning engagerade personerna räknades bort. Göteborgsregionens överskott är blygsammare, bara 15 å 20-procentigt eller i absoluta tal omkring 90. Då man förutsätter, att ett utbud inte begagnas utanför en viss fixerad distans (som här 30 km) får man en mycket schematisk indelning av befolkningen i väl försörjda och otillräckligt försörjda kategorier. Det underförstås, att de som bor i de otillräckligt försörjda områdena inte söker kompensation genom att göra en extra transportansträngning och konkurrera om utbuden inom överskottsområdena. I viss utsträckning torde de göra detta i verkligheten. Men det är säkert också så, att många konsumenter, som har svårt för att nå utbud av visst slag, måste avstå från att använda dem. I detta sammanhang är det emellertid av mindre intresse, hur individerna i olika orter verkligen beter sig. Det problem, som skall SOU 1970: 14

belysas, är i vilken utsträckning det existerande utbudsmönstret har en ofrånkomligt diskriminerande effekt, då man utgår från principen att alla har samma behov att tillfredsställa. För att komma underfund med detta måste man låta hela befolkningen söka nå den förutsatta konsumtionsnivån inom hela systemet av utbud utan att några i förväg fixerade avståndsgränser tankes lägga hinder i vägen. Det är under vissa omständigheter en ganska enkel sak att teoretiskt mäta vilken reseinsats, som ett punktuellt fördelat utbud åsamkar en areellt utbredd och samtidigt ojämnt fördelad befolkning. I andra fall är mätningen ganska komplicerad och man kan ha delade meningar om vilket som är det bästa tillvägagångssättet. I intetdera fallet kan man direkt utgå från observerat beteende. Detta kan endast läggas till grund för valet av förenklande antaganden. Det enkla fallet inträffar, då utbudet kan antas vara så anpassningsbart att det omedelbart når en kapacitet som svarar mot efterfrågan. Om så sker kan varje besökare få sitt ärende uträttat utan att bli fördröjd i en kö. Den totala tidsinsatsen för besöket blir restiden plus ärendetiden. Det komplicerade fallet inställer sig, då utbudet har en fast kapacitet. Om denna är för liten i förhållande till efterfrågan, måste den besökande antingen vänta i en kö som eventuellt kan bli längre och längre söka upp en annan utbudspunkt av samma slag med ledig kapacitet eller avstå från att få sitt ärende uträttat. Ytterligare en typ av komplikation, som kan tänkas förekomma såväl i den första som den andra situationen, åstadkommes av administrativa barriärer, vilka hindrar konsumenten att välja den utbudspunkt som annars ligger bäst till ur ren resesynpunkt. När det gäller tandläkarna måste man utgå från att en anpassning till eventuellt ändrad efterfrågan kan göras endast tämligen långsamt genom successiv ökning av utexamination från högskolorna eller inflyttning från utlandet. Därför bör beräkningar över nuläget utgå från antagandet om att kapaciteten är fixerad. Däremot finns det ingen

4:47

anledning, att i en riksöversikt komplicera beräkningarna med att införa barriärer, även om sådana i verkligheten spelar viss roll. Öberg (1969 B) har utvecklat en metod för beräkning av hur den genomsnittliga transportinsatsen varierar geografiskt, då befolkningens och utbudets fördelningar är givna, utbudet har en fast kapacitet och varje individ efterfrågar samma mängd av utbudet oavsett bostadsort. I standardfallet antas varje individ söka sig fram bland utbuden tills han blivit tillfredsställd upp till genomsnittsnivån. Man kan naturligtvis variera beräkningarna med hänsyn till andra konsumtionsnivåer. Det måste betonas, att syftet med modellen inte är att återge befolkningens verkliga beteende visavi existerande utbud. Saken gäller däremot att mäta i hur nära anslutning till befolkningens bosättning, som olika slags utbud kommit att lokaliseras. Grundtanken i beräkningsmetoden är, att var och en i första hand söker sig till närmaste utbudspunkt. Det innebär, att varje utbudspunkt utsattes för ett efterfrågetryck från hela den befolkning, som bor inom vad man brukar kalla distansomlandet. Detta når, som benämningen vill antyda, i alla riktningar ut till halva avståndet på vägen mot varje närmast angränsande utbudspunkt. Om ett utbud har en större kapacitet än distansomlandets invånare efterfrågar, kan överskottet stå till förfogande för befolkningen i sådana närmre eller längre bort belägna distansomland i vilka utbudskapaciteten inte räcker till. Omvänt gäller naturligtvis, att om ett utbud har lägre kapacitet än distansom] andets invånare efterfrågar, så måste dessa till en viss del söka sig fram till närliggande utbudspunkter med överskott. Detta sökande kan tänkas försiggå på flera sätt. I första hand kan den otillfredsställda delen av befolkningen vända sig till närmaste utbudspunkt, som befinnes ha kvar överskottskapacitet. I andra hand kan valet falla på överskottsutbud beläget i närmaste ort med högre centralortsrang än det först prövade lokala utbudet. Det senare förefaller vara det sannolikare sättet att bete sig i verklighe4:48

ten. Det kvantitativa utfallet skiljer sig dock inte mycket åt mellan de båda varianterna. Därför väljes den första, som räknetekniskt är något enklare än den andra. Sökandet måste givetvis fortgå enligt den valda principen ända fram till dess den eftersträvade konsumtionsnivån uppnåtts. När detta har skett kan man slutligen registrera vilken transportinsats, som krävts i genomsnitt. Förekomsten av ett genomsnittsvärde kan tolkas antingen så, att den enskilde individen under en längre tidsperiod ibland kommer fram med en kortare resa men ibland måste underkasta sig en längre, eller också så, att en hel befolkningsgrupp på en viss ort under en given period måste delas upp i en undergrupp, som kan tillgodoses lokall, och andra undergrupper, som måste söka sig längre bort. Medelreseavståndet blir då de tillryggalagda avstånden vägda med gruppernas relativa storlek. I praktiken har beräkningarna utförts i två etapper (beträffande tekniska detaljer hänvisas till av Öberg sammanställt appendix). I första etappen deltar hela befolkningen i att skapa efterfrågan. Först hänförs då var och en till sin närmaste utbudspunkt, varvid underskott och överskott utfaller vid varje punkt. I nästa varv hänförs de befolkningsgrupper, som ej blivit tillgodosedda, till närmaste utbudspunkt med kvarstående överskott. Så fortgår beräkningarna till dess alla uppnått den för landet som helhet genomsnittliga, konsumtionsnivån. I varje varv blir naturligtvis distansomlanden allt vidare. I varje omlandsgeneration registreras för senare användning kvoten mellan utbudskapacitet och efterfrågetryck. I den andra etappen beräknas vad den nyss fastställda konkurrenssituationen innebär för individens reseförhållanden. Den delen av beräkningen har utförts för hela landet på så sätt, att en tänkt individ undan för undan placeras vid hörnpunkterna i ett regelbundet nät med maskvidden 20 km. I vart och ett av de cirka 1 260 lägena bringas han att söka upp ett utbud på 0,0008 tandläkare, vilket som förut angetts är riksgenomsnittet. Även individen välj:r först den närmaste utbudspunkten, sedan SOU 1970: 14

Tabell 2. Befolkningens fördelning på avden näst närmaste osv. Vid varje punkt ståndszoner vid en för alla lika förbrukning möter han konkurrens från övrig omgivanav tandvårdskapaciteten. de befolkning. Sannolikheten för att han i denna situation får sin efterfrågan tillGenomsnittlig tur Befolkning fredsställd beror i varje försök på det föroch returresa, km i tusental i procent hållande mellan utbudskapacitet och allmänt 58 4 451 0— 50 efterfrågetryck, som registrerades i den 650 8 50— 100 första beräkningsetappen med hela befolk958 12 100— 200 ningen. 1 084 14 200— 400 353 5 400— 800 Individen fortsätter sitt sökande tills den 209 3 800—1 600 sammanlagda sannolikheten för att hans ef11 0 600— terfrågan blivit tillgodosedd är lika med ett. 100 Summa 7 716 Nu registreras längden på hans resor tur och retur, vägda med sannolikhetstalen för beten blir snart konsumerade, när hela den tjäning vid respektive utbudspunkt. Detta omgivande befolkningen tillätes trycka på. ger den genomsnittliga reseinsatsen. AvstånDet är främst i Mälardalen och Skåne det faller i den strikt geometriska modellen som större befolkningar kommer undan ut som ett fågelvägsavstånd. För att nå störmed kortare genomsnittlig tur- och returrere verklighetstrohet infördes en vägförlängsa än 50 km. I övrigt är detta möjligt bara ningskonstant på 1,35, vilken svarar mot inom små, strödda fläckar. I mellersta och det svenska vägnätets genomsnittliga egensydvästra Sverige samt omkring Umeå är skaper. Det är klart, att en så schematisk det i huvudsak möjligt att avveckla den förmetod inte precis räknar fram hur befolkutsatta förbrukningen med mindre transportningen verkligen skulle bete sig, om efterinsats än 100 km. 200 km är tillräckligt för frågan på tandvård vore alldeles likformig. nästan hela södra och mellersta Sverige med Men den ger ett standardmått som rangundantag av östra Småland samt östra Väsordnar orter med hänsyn till läge i en giterbotten. Underförsörjningen i Norrland är ven utbudssituation, och den erbjuder en så stor, att inte ens 400 km tur och returresa metod att systematiskt pröva andra utbudsförslår för mer än de södra länens östra defördelningar, då kriteriet är att närma sig lar. Åtminstone areellt sett stora delar ligger likhet mellan medborgarna. till och med utanför en transportinsats på Bildsviten fig. 12 visar längden på den 800 km. •erforderliga tur- och returresan i genomsnitt Befolkningens fördelning på zonerna blir »om totala efterfrågan på tandvård är lika naturligtvis en annan och statistiskt sett med det totala utbudet, om alla individer har mindre ogynnsam än landarealernas. Tab. samma behov av tandvård och om alla indi2 visar hur stor del av landets befolkning vider skulle försöka tillfredsställa sitt besom faller inom de olika standardzonerna. hov» (Öberg 1969). Gotland har inte heller I stora drag finns det ett direkt samband nu kunnat tas med i beräkningen, eftersom mellan variationen i tandvårdsstandard så det där krävs sjö- eller lufttransporter. Det som den uttryckes i fig. 12 och befolkär emellertid klart att ön har en relativt låg tillgångsstandard. Vid undersökningstill- ningstätheten. I de lokala detaljerna förefället fanns 27 tandläkare registrerade, sam- kommer det dock vissa ganska överraskande anomalier. Huvuddelen av de områden inom tidigt som befolkningsunderlaget med riksvilka man har mindre än 100 km i tur och genomsnittet som norm skulle ge utrymme returavstånd till tandvård på riksgenomsnittill 43 stycken. tets nivå ligger innanför de zoner där det Reseavstånden är överraskande långa, villokala befolkningsunderlaget är högre än ket måste bero på att de verkligt stora ut50 000 invånare (fig. 10). Av större områbudsöverskotten i landet är få till antalet den är det endast Västerbottens kustland, och vitt åtskilda. De smärre lokala överskotSOU 1970: 14

4:49

T<50tor

Figur 12. (6 kartor) Bildsviten visar längden i km på den erforderliga tur och returresan i genomsnitt »om totala efterfrågan pa tandvård ar lika med det totala utbudet, om alla individer har samma behov av tandvård och om alla individer skulle försöka tillfredsställa sitt behov». Gotland ingår ej i beräkningarna För vidare förklaring, se text. (Källa: Öberg 1969 B, bilaga 3) som når denna standard trots ett lägre lokalt befolkningsunderlag, naturligtvis på grund av närheten till de stora resurserna i Umeå. Däremot fungerar sambandet inte automatiskt i motsatt riktning. Stora delar av Västergötland, Västmanland och södra Dalarna har samma lokala befolkningsunderlag på 50 000 inv. men ändå otillräckligt utbud för att komma i nivå med till exempel södra Värmland eller centrala Närke. På grundval av det här sammanbragta materialet är det naturligtvis omöjligt att avgöra, om underskottet beror på lägre efterfrågan från befolkningens sida eller på ofullkomligheter i de informationsmekanismer, som destinerar de privata tandläkarmottagningarna till olika orter. Det verkar dock troligt, att den senare faktorn spelar stor roll åtminstone i de delar av landet, som på en gång är högt urbaniserade och

4:50

ändå dåligt försedda med tandläkare. Med tanke på den grundsyn, som anlagts här är det önskvärt att så långt möjligt till jämförelsebas begagna den tidsinsats, som individen måste göra för att nå olika eftersträvansvärda utbud. Bilden av avståndsrelationerna bör för det ändamålet räknas om till ett tidsmått, som innesluter såväl restiden som den tid det tar att uträtta ärendet, inklusive vänta på tillträde. Fig. 13 redovisar en sådan omräkning. Den skattade restiden har erhållits genom att det antagits, att alla har tillgång till biltransport och att denna kan genomföras med en medelhastighet av 70 km i timmen. Omräkningen överskattar naturligtvis befolkningens genomsnittliga resmöjlighet och reshastighet och kan därför inte sägas vara tillpassad för att komma de perifera områdenas standardsituation att framträda som ogynnsammare SOU 1970: 14

T<400 tor

än den i verkligheten är. I många ortsrelationer i Sverige finns det bara en eller två användbara tåg- eller bussförbindelser i vardera riktningen dagligen. Detta gör, att den som måste lita till kollektivt transportmedel får räkna med sex till tio timmars total tidsåtgång för en resa även om själva förflyttningen inte uppgår till mer än en halv timme. I en riksöversikt är det för närvarande omöjligt att bedöma hur stora befolkningsgrupper, som drabbas av sådana resevillkor i sökandet efter utbud. Besökstid (inklusive väntetid) anges i tre alternativ. Väntetiden hos tandläkare är ju numera mycket kort, eftersom tidsbeställningar allmänt tillämpas och den behandlas därför inte särskilt. Alternativet C är sannolikt i genomsnitt det mest verklighetstrogna. Det skulle innebära, att ungefär halva befolkningen i landet kommer undan sitt tandläkarbesök genom att avsätta högst en timme till det. En SOU 1970: 14

fjärdedel måste reservera mellan en och tre timmar. För den sista fjärdedel, som återfinns i större delen av Norrland och nordvästra Svealand samt till någon del i Småland, blir tidsåtgången tre till åtta timmar, det vill säga mellan en halv och en hel arbetsdag. Jämför man detta resultat med de regionala inkomstdifferenserna i landet, finner man att utbudsfördelningen särskilt missgynnar de områden inom vilka man har minst råd till att avstå från en dagsinkomst. Eftersom tandläkarnas lokalisering i huvudsak regleras genom någon marknadsmekanism kan man anta, att den skillnad som har visats finnas mellan ett hypotetiskt utbud anpassat till befolkningsfördelningen och det existerande utbudet speglar de verkliga besöksvanorna eller med andra ord tandhälsostandarden. Om efterfrågan på tandvård verkligen hade varit mera likformigt fördelad så skulle utbudskapaciteten teore4:51

RESTID OCH BESÖKSTID TIMMAR 0 -1 1 "2 2 -3 3 -4 4 -5 5-6 6 -7 7 -8 8 -

0-1

PRO CENT AV BEFOLKNINGEN

%

63 10 7 7 4 2 2 1 4

2-3 3 -4 4 -5 5 -6 6-7 7-8 8 -

57 11 10 7 5 3 2 2 4

0 -1 1 -2 2 -3 3 -4 4 -5 5 -6 6 -7 7-8 8 -

54 13 10 6 7 3 2 2 4

0 -1 1 -2 2-3 3-4 4 -5 5 -6 6 -7 7 -8 8 -

43 22 10 6 8 4 1 2 4

n-2

Alt.A Endast restiden dvs 0 minuters b e s ö k s t i d

Alt.B

Restid samt. 20 minuters besökstid

Alt.C Restid samt 30 minuters besökstid

Alt.D

Restid samt 40 minuters besökstid

Figur 13. Andel av befolkningen som teoretiskt hinner med ett tandläkarbesök inom ett givet tidsintervall. Fyra alternativ. En förutsättning är att alla tankes ha tillgång till bil. (Källa: Öberg 1969 B).

tiskt sett på sikt anpassa sig därtill. Sambandsmekanismen torde dock vara mera komplicerad än så. Nya efterfrågevanor kan inte gärna utvecklas inom befolkningsgrupper, som måste göra oproportionerligt stora uppoffringar för att komma åt utbudet. De avstår istället från att efterfråga det. Det är knappast någon tvekan om att tandvårdsutbudet har fått en koncentration i stort och smått, som går mycket längre än vad befolkningsunderlaget och utbudets delbarhet motiverar.

4:52

3.3 Öppen vård Den öppna vården är den gren av den egentliga sjukvården, som är tillräckligt delbar för att kunna nå ut i en geografiskt spridd befolkning på ungefär samma sätt som tandvården. I princip bör den naturligtvis vara lika lätt tillgänglig för alla, det vill säga stå i mycket nära direkt proportion till befolkningsunderlaget. Ett försök har gjorts att undersöka i hur stor utsträckning proportionaliteten kunnat SOU 1970: 14

förverkligas. För jämförelsens skull används samma metod som i fråga om tandvården. Således anses behovet av sjukvård stå i direkt proportion till totalbefolkningens storlek. Utbudet anges i antal läkare, sysselsatta i öppen vård på enskilda orter. Det är dock inte läkarna som personer, som fått beteckna utbudet. De temporära växlingarna bland tjänsteläkarna i vissa trakter är alltför stora för att det skulle vara lämpligt att stanna vid en ögonblicksbild av personalläget. Det är den organisatoriska strukturen, den planlagda öppna vården, som betraktas som det intressanta utbudet. Tillgängligheten till utbudet mätes på samma sätt som skedde för tandvården med huvudvikten lagd vid den transportinsats befolkningen måste underkasta sig för att överallt kunna tillgodogöra sig utbudet upp till riksgenomsnittet. Egendomligt nog tycks det inte finnas något centralt fört register från vilket man på rak arm kan få fram den aktuella utbudssituationen. De data, som kommer att begagnas här, har därför fått kombineras ihop från flera olika källor. Även vissa beräknade kvantiteter har måst godtas. 1 Uppgifter om provinsialläkare, stadsläkare, stadsdistriktsläkare, socialläkare, läkare vid fristående centraler för barn- och ungdomsvård, läkare vid fristående polikliniker, sjukstugeläkare, dispensärläkare och läkare vid enskilda sjukvårdsanstalter och fristående ortopediska sjukhus har hämtats ur Socialstyrelsens publikation »Läkare och tandläkare 1968». De stadsläkare, som uppgivits ej bedriva öppen vård, har uteslutits. De privatpraktiserande läkarna har inventerats med hjälp av ett register, som ställts till förfogande av »Sveriges praktiserande läkares förening». I Stockholms-, Göteborgs- och Malmöområdena har telefonkatalogen använts för att komplettera de i registret anförda bostadsadresserna med tjänsteadresser. Läkare födda före 1901 uteslöts, vilket är en ungefärlig metod att rensa bort de icke längre yrkesverksamma praktikerna. Registret ger tyvärr en något ofullständig statistik över privatpraktikerna, eftersom inte alla dessa är medlemmar av förSOU 1970:14

eningen. Bristen på denna punkt ligger uppskattningsvis på tre till fem procent. Emellertid är det tämligen säkert bara de stora orternas tal som påverkas, vilket gör att felets relativa betydelse blir ringa. Slutligen har lasarettsläkarna inventerats med hjälp av en tabellarisk uppställning utgiven av Socialstyrelsens planeringsbyrå 3 med namnet »Sjukhusens förvaltningsckonomiska statistik för år 1967, del 2». Här uppges totala antalet besök i öppen vård vid lasaretten, liksom antalet läkartjänster där. Ur dessa uppgifter har ett utbudstal kunnat erhållas på två vägar. Dels har antalet besök dividerats med 4 000, vilket är det antal patienter som en i öppen vård heltidssysselsatt läkare anses hinna med årligen (SOU 1961: 8). Dels har som kontroll antalet läkartjänster vid lasaretten delats med 3, då sjukhusläkare uppges ägna i genomsnitt en tredjedel av sin arbetstid åt öppen vård (USA-kommittén, 1967). De båda beräkningssätten stöder varandra väl. Det är den första typen av skattning, som förts in i beräkningarna. Den öppna vårdens läkartäthet är avsevärt mycket mindre än tandläkartätheten inom alla befolkningsunderlagszoner utom den lägsta (tab. 3). I gengäld är den relativa skillnaden mellan områden med låg och hög standard inte alls så stor som vad gällde utbudet av tandvård. Gränsen mellan de zoner, som befinner sig under och de som befinner sig över riksgenomsnittet ligger dock på samma ställe. Det är således först sedan det lokala befolkningsunderlaget kommit upp ovanför 100 000 invånare, som riksgenomsnittet överskrides. Gotland ligger likaledes under. Men ovanför nivån 100 000 invånare är skillnaderna mellan zonerna inte stora. Det betydande försprång som Stockholmsregionen hade i fråga om tandvård förekommer inte i den öppna vården, i varje fall inte med den definition, som begagnas här. Likväl har den öppna 1

Grunddata har sammanställts i samband med ett seminariearbete vid Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi i Lund av fil. stud. Birgitta Lindstrand och pol. stud. Britta Ström. 4:53

Tabell 3. Antal läkare i öppen vård per 100 000 invånare samt medelavstånd i befolkningsunderlagszoner. Befolkningsunderlagszon (radie 30 km)

Antal läkare i öppen vård

Antal läkare i öppen vård per 100 000 in v.

Medelavstånd i km

Zonens andel av landets befolkning i procent

— 10 000 10 000— 50 000 50 000—100 000 100 000—200 000 200 000—400 000 400 000—800 000 800 000—

59 455 792 1 124 277 579 968

25,4 35,2 41,0 60,4 60,7 81,7 78,6

65 19 10 6 4 3 2

3 17 25 24 6 9 16

Gotland Hela landet

44,7

4 278

55,1

vården i Göteborgs- och Stockholmsregionerna dubbelt så stor omfattning per invånare som i befolkningsunderlagszonen 5 0 100 000.

Om man återigen vad gäller den mera detaljerade regionala variationen som en första approximation antar, att öppen vård drar patienter från en tremilsräjong och därutöver förutsätter att inga administrativa gränser hindrar en vårdsökande från att välja närmaste mottagning, får överoch underskottsområdena den utbredning i landet, som visas av fig. 14. Det bor 3,9 miljoner invånare eller tämligen nära hälften av landets befolkning inom de områden, som har större utbud än det genomsnittliga för landet. Detta är något mindre än vad som med motsvarande beräkningssätt kom fram beträffande tandvården. I stora drag är utbredningen av dessa, mera gynnade trakter mycket lik den som gällde tandvården men något mindre splittrad på småöar. Mönstret präglas av de tre storstadsregionerna samt av länens residensstäder, där de större lasaretten och de flesta privatpraktiserande läkarna finns koncentrerade.

Figur 14. (1 karta) Områden med lokalt överskott på läkare inom öppen vård (början av 1968). I de färgade arealerna i figuren finns fler än 55 läkare sysselsatta i öppen vård per 100 000 invånare, vilket motsvarar riksgenomsnittet. Mätytans radie är 30 km. 4: 54

Överskottsöarna ligger tätt i mellersta och västra Sverige men betydligt mera åtskilda i Norrland. Befolkningen i mellanliggande underskottsområden bör därför ha ganska olika stora transportuppoffringar att göra i skilda landsändar i den mån de måste söka sig in mot överskottsområdena. Överskottsområdena har väl också en växlande kapacitet att tillgodose den vidare omgivningens behov. Förhållandena i landet i dessa hänseenden har graderats med hjälp av samma reseinsatsmodell, som begagSOU 1970: 14

näts tor tandvården. Frågan ställs, hur stor genomsnittlig tur och returresa, som erfordras på olika ställen för att var och en skall komma upp till riksgenomsnittet i användningen av öppen vård. Noga taget borde beräkningsmetoden här ha ändrats så att distriktsgränser förts in som barriärer i samma utsträckning som de uppträder kanaliserande i verkligheten. Detta har dock inte gjorts. De administrativa gränserna kan knappast ha någon annan effekt än att skärpa olikheter mellan landsdelar. Det är därför lämpligast att införa dem som en extra komplikation vid mera ingående studium på ett senare stadium. Deras verkan kan då ses mot bakgrunden av den mera idealiserade situation, som kommer fram om individen har full valfrihet. Fig. 15 visar steg för steg vilken transportinsats, räknat i km tur och returresa, som individer bosatta vid de 1 260 stickprovspunkterna i landet skulle nödgas ådraga sig under förutsättning att de utan administrativa barriärer i konkurrens med övrig omgivande befolkning sökte utnyttja den tillgängliga öppna vården upp till det genomsnitt, som gäller för hela landet. Återigen ter sig de erforderliga avstånden förvånansvärt långa även i de centrala delarna av landet. I stora drag följer tillgången till öppen vård ganska nära tillgången till tandvård. Östra mellansverige och Skåne är dock mindre dominerande som regioner med hög standard i första steget (50 km tur och retur). Det sydsvenska inlandet och Norrlands kustland verkar jämnare tillgodosett med utbud av öppen vård i förhållande till totalbefolkningen. En liknande principiell skillnad följer med hela vägen utåt, när transportavstånden ökar. T tredje steget (200 km tur och retur) blir täckningen i Norrland uppenbart bättre i fråga om öppen vård än tandvård. Den kombination av planläggning och fri marknadsanpassning, som kännetecknar den öppna vården, synes ha förmått att nå längre ut till befolkningsunderlaget än den mera marknadsorienterade tandvården. Denna skillnad kan väl också sammanhänga med SOU 1970: 14

Tabell é. Befolkningens fördelning på avståndszoner vid en för alla lika fördelning av den öppna vårdens kapacitet. Befolkning Genomsnittlig turoch returresa, km 0— 50 50— 100 100— 200 200— 400 400— 800 800—1 600

i tusental

4 224 1 372 884 862 291 83 Summa 7 716

i procent 55 18 11 11 4 1 100

att befolkningen är mera enhetlig i sin efterfrågan av läkarvård än av tandvård. 55 procent av landets befolkning (tab. 4) finns koncentrerad inom de fläckar, där tillgängligheten till öppen vård är bäst (50 km tur och retur). Ä andra sidan framkommer det, att över en fjärdedel av befolkningen skulle få sätta till mer än 100 km i tur och returresa och hälften av dessa i sin tur mer än 200 km. De erhållna reslängderna kan räknas om i tidsinsats för själva resan (tab. 5). Däremot är det knappast möjligt, att på ett rimligt sätt skatta tidsåtgången för hela besöket, bestående av restid, väntetid och konsultationstid, då variationen i de senare avseendena knappast är kända empiriskt. Om man åter gör det överdrivet gynnsamma antagandet att alla vårdsökande har tillgång till bil och kan färdas med i genomsnitt 70 km/ tim, så skulle inte mindre än 64 procent av Tabell 5. Andel av en helt bilburen befolkning som teoretiskt kan resa tur och retur till ett besök i öppen vård inom visst tidsintervall. Procent Tid i timmar

bet

—1 1—2 2—3 3—4 4—5 5—6 6—7 7—8 8—

64 13 7 5 4 2 1 2 1 99

av

4:55

OV <50 tor

ÖV<100 tor

ÖV<200 tor

, J ) Figur 15. (6 kartor) Bildsviten visar längden i km på erforderliga tur och returresan i genomsnitt »om totala efterfrågan pa öppen värd ar lika med det totala utbudet, om alla individer har samma behov av öppen vård och om alla individer skulle försöka tillfredsställa sitt behov.» Gotland ingår ej i beräkningarna För vidare förklaring, se text. befolkningen kunna komma undan med mindre än en timmes tur och returresa och 77 procent med mindre än två timmars. I den motsatta delen av skalan får 10 procent mer än fyra timmars tur och returresa. Dessa siffror skall naturligtvis ses mot bakgrunden av det förhållandet, att upprepade återbesök är ett vanligt arrangemang inom den öppna vården. Redan de som har 2 timmars tur och returresa måste förmodligen få sätta till en hel dag för sina sjukbesök, då all övrig tidsåtgång - t. ex. också väntan på expediering vid apotek - räknas in. Det är självklart, att de som måste begagna de kollektiva trafikmedlen befinner sig i en mycket ogynnsammare situation än vad de anförda, bilbaserade siffrorna visar. Särskilt gäller det de befolkningar, som måste begagna trafikmedlen på järnvägseller landsvägsnäten. Det är emellertid inte 4:56

möjligt att göra en schablonmässig omräkning av den saken, förrän en serie detaljerade stickprovsundersökningar utförts i alla delar av landet. 3.4 Ögonläkare i öppen vård Ögonläkare, verksamma i öppen vård, väljes som exempel på en specialistgrupp, som är mycket liten sedd i förhållande till folkmängden. Det finns endast nitton ögonläkarenheter i öppen vård på 1 miljon invånare. Ju mindre en sådan grupp är, ju svårare är det naturligtvis att vid en planlagd fördelning få utbudspunkterna väl lokaliserade i förhållande till utbredningen av efterfrågan. Vid en fri lokalisering måste å andra sidan tendensen till överkoncentration på några få orter vara mycket stor. Samma källmaterial, som användes till SOU 1970: 14

ÖV -=1600 tor

ÖV <=400 t o r

den öppna vården som helhet (se 3.3), har använts till att skatta utbudets läge och storlek. Enda skillnaden i förfaringssätt är att ögonläkarna på sjukhusen vid beräkningen ansetts ägna hälften av sin arbetstid till öppen vård. Antalet besök har inte kunnat läggas till grund för överslaget i detta fall i avsaknad av uppgift om vad som kan betraktas som ett genomsnittligt antal konsultationer per år. Det visar sig, att större grupper av ögonläkare i öppen vård bara finns i StockholmUppsala, Göteborg och Malmö-Lund. I övrigt är utbudet 2 till 5 i de större provinshuvudorterna och därutanför 0,5 till 1. Avståndet mellan varje enskild utbudspunkt är så stort, att blotta existensen av ett utbud åstadkommer överskott i pendlingsomlandet, sett i förhållande till riksgenomsnittet. Fig. 16 anger således indirekt var det enligt begagnade källor över huvud taget finns tillgång till ögonläkare i öppen vård. SOU 1970: 14

200 km

Då man återigen mäter, hur denna specialistgrupp kommit att bli fördelad på befolkningsunderlagszoner finner man att det är först sedan det lokala befolkningsunderlaget passerat 100 000 inv. som tätheten når upp över riksgenomsnittet (tab. 6). Liksom i fråga om den öppna vården i allmänhet är det sedan inte några alltför drastiska skillnader mellan utbuden inom de högre befolkningsunderlagszonerna. Den hälft av landets befolkning, som befinner sig inom de zoner, som faller under 100 000 invånare, ligger däremot ett långt steg nedanför i standardnivå. Under de angivna förhållandena bör den reseinsats, som måste till för att man i hela landet skall kunna tillgodogöra sig utbudet upp till genomsnittsnivån, bli ganska mycket annorlunda än den som kunde räknas fram med avseende på de mera decentraliserade utbuden, som behandlats tidigare. Återigen utföres beräkningen efter samma 4:57

Tabell 7. Befolkningens fördelning på avståndszoner vid en för alla lika förbrukning av ögonläkarkapaciteten i öppen vård. Befolkning Genomsnittlig och returresa. km

i tusental

50 50— 100 100— 200 200— 400 400—1 800 800—1 600

2 836 991 1 260 1 710 697 222

37 13 16 22 9 3

Summa 7716

i

procent

turresa än 50 km. Praktiskt taget alla dessa orter ligger inom de rätt små områden i landet, där det lokala befolkningsunderlaget överstiger 100 000 inv. Undantagen består bara av Umeå och Ludvika. Dessa fläckar flyter sedan ihop steg för steg på ett sätt som visar, att efterfrågan måste knytas upp på ett fåtal överskottspunktir, nämligen framförallt storstadsregionerna samt Sundsvall och Umeå.

' r*

Figur 16. (1 karta) Områden med lokalt överskott på läkare inom öppen ögonläkarvård (början av 1968). I de färgade arealerna i figuren finns fler än 1,9 ögonläkare i öppen vård per 100 000 invånare, vilket motsvarar riksgenomsnittet. Mätytans radie är 30 km. mall, som introducerades i avsnittet om tandvården. Som framgår av fig. 17 förekommer det mycket få fläckar i landet med en standard som medger kortare tur och re-

Tab. 7 summerar hur landets befolkning fördelar sig på de beräknade resezonerna. Det är knappast mer än tredjedelen av befolkningen, som har någorlunda god lokal tillgång till utbudet, om man anser att 50 km i tur och returresa innebär god tillgång. Inte mindre än hälften av landets befolkning befinner sig utanför resgränsjn 100 km. Efter omräkning till restider framträder naturligtvis återigen specialistgruppens tämli-

Tobell 6. Antal ögonläkare i öppen vård per 100 000 invånare samt medelavstånd i befolkningsunderlagszoner. Befolkningsunderlagszon (radie 30 km)

Antal ögonläkare i öppen vård

Antal k käre i i öppen vård per 100 000 inv.

Medelavstånd i km

Zonens andel av landets befolkning i procent

— 10 000 10 000— 50 000 50 000—100 000 100 000—200 000 200 000—400 000 400 000—800 000 800 000—

5,5 25 46 9,5 21,5 41

0,4 1,3 2,5 2,1 3,0 3,3

172 59 31 23 14 9

3 17 25 24 6 9 16

Gotland

1,9

149,5

1,9

101 Hela landet

4: 58

SOU 1970: 14

Ö <50 tor

M s

0 SOU 1970: 14 11—914625

2oo km

Figur 17. (5 kartor) Bildsviten visar längden i km på den erforderliga tur och returresan i genomsnitt »om totala efterfrågan på ögonläkare i öppen vård är lika med det totala utbudet, om alla individer har samma behov av ögonläkarvård och om alla individer skulle försöka tillfredsställa sitt behov». Gotland ingår ej i beräkningarna. För vidare förklaring, se text.

4:59

Tabell 8. Andel av en helt bilburen befolkning som teoretiskt kan resa tur och retur till ett besök hos ögonläkare i öppen vård inom visst tidsintervall. Tid i timmar

Procent av befolkningen

—1 1—2 2—3 3—4 4—5 5—6 6—7 7—8

44 14 9 11 9 3 3 3

8—

_J>_ 101

gen starka geografiska koncentration (tab. 8). Endast 44 procent av befolkningen kommer innanför entimmeszonen. Vid bedömningen av detta tal finns det skäl att erinra sig. att så snart de tre storstadsområdena med kringliggande pendlingsräjong blivit utrustade med något utbud, så har redan ungefär 30 procent av befolkningen blivit försörjd med det. Det är naturligtvis bland annat detta förhållande som gör att det vid varje introduktion av en nyhet - den må höra till de offentliga tjänsternas eller det enskilda näringslivets område - ligger så nära till hands att välja storstäderna som de första lokaliseringsorterna. Nästan en fjärdedel av befolkningen far mer än fyra timmars tur och returresa. Alla tal avser den gynnsammast möjliga transportsituationen med bil och en färdhastighet på 70 km/tim. Åtkomsten av ögonläkare torde vara representativ för många andra utbud inom hälso- och sjukvården. I Betänkande med utredning och förslag till plan för sjukhusvården i Norrbottens län (1962) gjordes en kartering täckande hela landet beträffande en rad specialistgrupper. Utom ögonläkare ingick gynekologer, pediatriker, öron-näshals-läkare, psykiater och ortopeder. Alla hade ungefär ett och samma lokaliseringsmönster. Ortopeder och psykiater var dock då (1961) ännu mer koncentrerade till ett fåtal områden än övriga kategorier. Då man har anledning anta, att utbyggnaden under 4: 60

sextiotalet gått någorlunda parallellt vad specialiteter beträffar, är det troligt att den här framkomna bilden av en gren i allt väsentligt gäller också för helhetsbilden.

3.5 Läkarkåren

De hittills genomgångna exemplen från sjukvårdssektorn representerar bara vissa sidor av denna. Det har synts önskvärt att på ett något mera allmängiltigt sätt få fram en totalbild av utbudets lokalisering i förhållande till befolkningsunderlaget. Det kanske riktigaste sättet att göra detta på vore att fullständigt försöka gå igenom gren efter gren och sedan väga samman dem alla med utgångspunkt från någon empiriskt bestämd efterfrågefördelning per tusen invånare. Många specialistutbud skulle visa sig förekomma på bara ett fåtal orter - ibland bara på en - och sålunda åsamka den vårdsökande och hans anhöriga långa resor. Men varje specialitet, sedd i isolering, får i regel låg sannolikhet för efterfrågan inom varje enskild befolkningsgrupp. Sedda med utgångspunkt från varje specialitet för sig kan de långa resorna därför verka vara en ringa olägenhet. I sammanvägningen lägger sig dock de många små olägenheterna på varandra till större. Som summa betraktad blir utbudsvariabeln till slut av stor betydelse. Det är lättheten eller svårigheten att bemästra de många små händelserna, som ger omgivningsstrukturen dess karaktär. Med den svårighet att få fram data, som förefinns, är det naturligtvis inte praktiskt möjligt att bygga upp en total utbudsbild med hjälp av en kumulativ metod. För att likväl kunna komma fram till ett översiktligt resultat har utvägen valts att betrakta hela läkarkåren som ett närmevärde på sjukvårdens totala kapacitet. Eftersom varje läkare har en väl definierad stationsort, är det möjligt att den vägen få fram också de geografiska nyanserna i utbudet. Att på detta sätt föra in allmänpraktiker med lokalt arbetsfält och specialister med nationell räckvidd under samma paraply kan i första taget verka otillåtet. Det ser ut SOU 1970: 14

Tabell 9. Antal läkare per 100 000 invånare samt medelavstånd i befolkningsunderlagszoner. Befolkningsunderlagszon (radie 30 km) — 10 000 10 000— 50 000 50 000—100 000 100 000—200 000 200 000—400 000 400 000—800 000 800 000— Gotland Hela landet

Antal läkare

Medelavstånd i km

53 553 1 395 2 389 504 1 614 2 567

22,8 42,7 72,2 128,3 110,5 227,6 208,5

68 17 8 4 3 2 1

54,0

3 17 25 24 6 9 16 1

9 104

117,6

att ge befolkningen närmast omkring de stora sjukvårdsorterna ett orimligt högt mätetal på standard. Det förhåller sig naturligtvis så om man nöjer sig med att sätta läkarkåren i relation bara till den lokala befolkningen. Den redan flera gånger använda beräkningsmodellen för uppsökning av utbud upp till riksgenomsnittets nivå medför emellertid, att varje lokal befolkning kring ett överskott måste ställa detta till förfogande för den befolkning, som behöver kompensation i den närmare eller fjärmare omgivningen. Detta gör, för att ta ett exempel, att de vårdsökande i Stockholm visserligen aldrig behöver gå utanför sin bostadsort för vård, men att samtidigt vårdsökande från stora delar av landet sänds till Stockholm för att utnyttja utbudsöverskottet där. Således minskas konsumtionsutrymmet för den lokahi befolkningen. Ett sådant teoretiskt framräknat förlopp måste vara ganska verklighetstroget till sin art. Däremot är det naturligtvis så, att överskotten i realiteten inte utnvttjas av utifrån kommande vårdsökande upp till den gräns, som beräkningsmodellen förutsätter. Vilket spelrum en befolkning med utbudsöverskott i sin närmaste omgivning har för att utnyttja detta ovanför sin strängt numeriskt tillkommande andel är något som endast empiriska undersökningar av de vårdsökandes beteende kan visa. Data om lokaliseringen av Sveriges läkare har erhållits genom samköming mellan Postens Adressregister och »Koordinatregistret över Sveriges församlingar och tätorter» (Micklander-Torstensson 1964). Ingen hänSOU 1970: 14

Zonens andel av landets befolkning i procent

Antal läkare per lOOOOOinv.

syn har tagits till att olika läkare utför vitt åtskilda arbetsuppgifter. Allmänpraktikern, specialisten och den forskande läkaren ges samma vikt. Utgångspunkten har varit, att alla som är upptagna i registret får förutsättas vara verksamma i sjukvårdens tjänst, direkt eller indirekt. Registret upptar cirka 9 100 läkare år 1967. Enligt den officiella statistiken för samma år var antalet läkare, de utländska inräknade 9 240 (SOS: Allmän hälso- och sjukvård 1967). Här råder således god överensstämmelse. I riksgenomsnittet blir läkartätheten 1,2 läkare per 1 000 inv. Relationstalet är följaktligen betydligt högre än i fråga om tandläkarna. Den skillnaden innebär naturligtvis inte, att den geografiska utspridningen är större. Det förhåller sig tvärtom. Läkarnas mer djupgående differentiering i specialistgrupper, deras större beroende av lokal- och instrumentutrustning och tendensen att sammanföra varierande expertis i arbetslag leder ofrånkomligen till en helt annan spänning mellan den spridda efterfrågefördelningen och kravet på koncentration av utbudet. Detta framgår omedelbart av det enkla överslag, som illustreras i tab. 9. Skillnaden i läkartäthet i förhållande till befolkningsunderlaget är tiofaldig mellan den extrema glesbygden och storstäderna. Gränsen mellan zoner, som befinner sig över och under genomsnittet ligger vid 100 000 invånare i lokalt befolkningsunderlag. Stegringen i täthet går i detta fall inte kontinuerligt uppåt från zon till zon utan trappstegs4:61

Figur 18. (1 karta) Områden med lokalt överskott på läkare (början av 1968). I de färgade arealerna i figuren finns fler än 1,2 läkare per 1 000 invånare, vilket motsvarar riksgenomsnittet. Mätytans radie är 30 km. vis. Det finns ett stort steg vid underlaget 100 000 invånare och ett annat vid underlaget 400 000. Detta återspeglar den utpräglade hierarkiska strukturen hos det totala utbudet av sjukvård och därmed också konflikten mellan stordrift och närhet till befolkningsunderlaget. I fig. 18 har på motsvarande sätt som gjorts med förut redovisade data läkartillgången schablonmässigt satts i relation till omgivande befolkning inom en räjong med 30 km radie, varefter områden med större täthet än riksgenomsnittet markerats. De få fläckar i landet inom vilka man har ett lokalt utbudsöverskott innehåller ganska exakt 3 miljoner invånare, det vill säga i det närmaste 40 procent av landets befolkning. Praktiskt taget alla är knutna till större befolkningscentra, i södra Sverige sådana vid

4:62

vilka det lokala befolkningsunderlaget överskrider 100 000 invånare och i norra Sverige sådana (Östersund, Umeå, Luleå-Boden), där det överskrider 50 000 invånare. Om man avgränsar storstadsområdena genom att ta ut de celler i landet, där det lokala befolkningsunderlaget överskrider 400 000 invånare (fig. 10), det vill säga Stockholms-, Göteborgs-, och Malmöregionerna, finner man att de innehåller 50 procent av läkarkåren. Samtidigt inrymmer de 28 procent av befolkningen. Det utbudsöverskott, som här står till förfogande, regionalt och nationellt, är således mycket stort. De därnäst största koncentrationerna av läkare i absolut antal förekommer i Uppsala (nära 500), Umeå (nära 200), Linköping (omkring 160). Omkring 100 läkare på ett ställe noteras i Hälsingborg, Borås, Jönköping, Karlstad, Västerås och Sundsvall. Stadsgruppen Uddevalla-Vänersborg-Trollhättan har sammanlagt likaledes hög läkartäthet. I stora drag är ansamlingen till södra och mellersta Sverige påfallande stor. På vad sätt påverkar nu koncentrationen bekvämlighetsstandardens variationer i landet? Återigen skall den genomsnittliga reseinsats beskrivas, som behövs för att utnyttja läkarkårens kapacitet upp till riksgenomsnittet. Det är således inte fråga om att försöka mäta standarden i kvalitativt avseende. Vad saken gäller är att få ett mått på med vilken växlande svårighetsgrad sjukvården som helhet kan uppnås, detta för att komma fram till en bedömning av hur lätt eller svårt det kan vara att passa in kontakterna med sjukvården i all annan verksamhet, som medborgarna har att utöva. Inget försök har gjorts att få med de administrativa gränsernas eventuella barriäreffekter. Resultatet är således idealiserat. Som fig. 19 visar är det mycket små områden inom vilka befolkningen har förmånen att genomsnittligt komma undan med mindre än 50 km:s tur och returresa. Västra Skåne och stråket genom mellersta Sverige framträder som vanligt. När det gäller övriga områden präglas behovet av reseinsats mycket tydligt av de successivt växande avstånden till respektive Stockholm-Uppsala, SOU 1970:14

Tabell 10. Befolkningens fördelning på avståndszoner vid en för alla lika förbrukning av läkarkapaciteten. Genomsnittlig turoch returresa, km 0— 50 50— 100 100— 200 200— 400 400— 800 800—1 600 1600—

Tabell 11. Andel av en helt bilburen befolkning, som teoretiskt kan resa tur och retur till ett besök hos läkare inom ett visst tidsintervall.

Befolkning i tusental

i procent

3 630 695 1 374 1 007 635 351 24

47 9 18 13 8 5 0

Summa 7 716

100 Tid

j timme

—1 1—2 2—3 3—4 4—5 5—6 6—7 7—8

Procent av befolkningen 51 13 12 7 4 2 2 2 101

Göteborg, Malmö-Lund och Umeå. Så pass lite som 100 km tur och retur kan i stort sett endast de tillgodogöra sig som bor i områden med mer än 100 000 invånare i lokalt befolkningsunderlag. Främsta undantaget är Umeåområdet. Men det är omvänt ingalunda alla invånare inom denna befolkningsunderlagszon, som är så pass gynnsamt ställda. Närke, Karlstadstrakten och de inre delarna av Skaraborgs län faller utanför. Allt som allt är det 56 procent av befolkningen i landet, som befinner sig innanför resgränsen 100 km tur och retur (tab. 10). Det mesta av Sverige upp till och med södra Värmland, södra Dalarna och södra Hälsingland ligger innanför 400 km maximal tur och returresa. Östra Småland visar sig dock, som i så många andra fall, ha en norrländsk karaktär. Norrland med undantag av östra Västerbotten, där Umeå hjälper upp situationen betydligt, präglas av utomordentligt stora avstånd. Det är 13 procent av landets befolkning, som hamnat i bakvattnen på över 400 km. Då avstånden räknas om till restid (tab. 11) under förutsättning av bilfärd med en genomsnittshastighet på 70 km/tim befinnes det att ungefär hälften av befolkningen kan nå riksgenomsnittet i fråga om användningen av läkarkårens tjänster på mindre än en timme. En fjärdedel hamnar i orter där det krävs 1-3 timmar och den återstående fjärdedelen där det krävs mer än fyra timmar. Inte mindre än 10 procent SOU 1970: 14

av befolkningen kommer upp i tur och returresor på mer än sju timmar. Beräkningen inbegriper bara själva restiden, inte ärendetiden. Om man bryter ner den gynnsammast belägna gruppen i kortare intervall, finner man att 44 procent av befolkningen i själva verket bor närmare utbudet av läkare än en halv timmes tur och returresa.

3.6 Apotek

Karteringen av apoteken omfattar de egentliga apoteken plus filialapoteken. De olika typerna av förråd har inte tagits med, då deras arbetsuppgifter är mycket begränsade. Således kommer inte heller medicinlådornas cirkulation med. Det gör att tillgången till läkemedel framträder något mera koncentrerad än den är i verkligheten. Det är emellertid mycket svårt att finna ett vägningskriterium, vilket ger rätta kvantitativa proportioner åt de tjänster, som apoteken erbjuder allmänheten, jämfört med de andra hjälpmedlen för läkemedelsdistribution. Postens Adressregister samt Svensk farmaceutisk matrikel har använts som källmaterial. Överensstämmelsen är fullständig med den inskränkningen, att postregistret är mera aktuellt. Vid undersökningstillfället fanns 592 enheter. Apoteken är fördelade över befolknings4:63

L<50 tor

L <200 tor

L<100 tor

>

-V',

on:

\%J-

Figur 19. (6 kartor) Bildsviten visar längden i km på den erforderliga tur och returresan i genomsnitt »om totala efterfrågan på läkarvård är lika med det totala utbudet, om alla individer har samma behov av läkarvård och om alla individer skulle försöka tillfredsställa sitt behov». Gotland ingår ej i beräkningarna. För vidare förklaring, se text. underlagszoner på ett sätt, som markant avviker från övriga här genomgångna utbudstyper inom sjukvården (tab. 12). Variationen kring riksmedeltalet är förhållandevis liten. Den kraftigaste överrepresentationen finns inom de utpräglade glesbygderna.

Stockholmsregionen ligger dock också tämligen högt, som ju brukar vara fallet. Men den andra rangens storstadsområden kommer förvånansvärt nog längst ner på skalan. Här har man således kommit att gå mycket långt för att motverka de stora avstånden

Tabell 12. Antal apotek per 100 000 invånare samt medelavstånd i befolkningsunderlagszoner.

Befolkningsunderlagszon (radie 30 km) — 10 000 10 0 0 0 - 50 000 50 000—100 000 100 000—200 000 200 000—400 000 400 000—800 000 800 000— Gotland Hela landet

4:64

Antal apotek

Antal apotek per 100000 inv.

Medelavstånd i km

Zonens andel av landets befolkning i procent

24 125 131 142 24 40 101

10,3 9,7 6,8 7,6 5,3 5,6 8,2

101 36 26 18 15 10 6

3 17 25 24 6 9 16

9,3

7,6

101 SOU 1970: 14

L <400 tor

inom de mest extrema glesbygderna. Att Stockholmsområdet avviker så pass markant från de andra storstadsområdena kan möjligen bero på den rikligare förortsutvecklingen där med åtföljande intern spridning av försäljningsställen. Överskottet inom glesbygderna i förhållande till befolkningsunderlaget hindrar inte att medelavståndet mellan utbuden i alla fall är ofantligt mycket större där än i tätbygderna. Mot sex kilometer i Stockholmsregionen står hundra i inre Norrland. Apoteken har knappast en sådan täthet, att det ger något större utbyte att undersöka deras förekomst i relation till det lokala befolkningsunderlaget på det sätt, som gjordes beträffande förut behandlade utbudstyper. Den mer ingående jämförelsen mellan utbudspunkternas läge och befolkningsfördelningen inriktas direkt på reseavstånden. Beräkningarna skall emellertid utföras på ett enklare sätt än tidigare. Förut antogs, att utbudet hade en fast kapacitet, som det SOU 1970: 14

tog lång tid att förändra. En befolkning med för låg kapacitet på utbudet i närheten måste därför till en del tänkas söka sig till längre bort belägna utbud med överkapacitet. Det är knappast realistiskt att behandla ett utbud av apotekens typ på samma sätt. Man måste räkna med att en anpassning till hela den lokala efterfrågan kan göras mycket snabbt. Ingen behöver vända sig till något annat apotek än det som ligger närmast eller på annat sätt bekvämast till för honom. Beräkningarna inskränks därför till en fördelning av befolkning på avståndszoner i förhållande till närmaste utbudspunkt. Fig. 20 framställer tur och returresans längd i kilometer. Avståndszonerna har erhållits genom att fågelvägsavstånden multiplicerats med en vägförlängningskonstant. Inom hela Götaland och Svealand - med undantag av delar av Värmland och Dalarna - är den erforderliga resan till och från apotek kortare än 50 km. Även ett stort 4:65

A <100 tor

Figur 20. (3 kartor) Tur- och returavstånd i km till närmaste apotek (början av 1968). Kartan med märket A<50 tor visar områden med mindre än 50 km tur- och returavstånd (vägavstånd) till närmaste apotek. Tabell 13. Befolkningens fördelning på avståndszoner i förhållande till närmaste apotek.

Tabell 14. Andel av en helt bilburen befolkning som kan resa tur och retur till apotek 1I1UII1 V1SM UUMI1K ; i Villi.

Befolkning Tur och retijrresa, km

i tusental

— 50 50—100 100—200 200—400

7 299 355 50 12

95 5 1 0

Summa 7 716

i

procent

antal smärre regioner i norra Sverige når denna standard, inte bara längs kusten utan också i inlandet. I större delen av Norrland är det för övrigt tillräckligt med 100 km tur och returresa. Med denna fördelning av utbuden blir befolkningstäckningen mycket gynnsam (tab. 13), sannolikt så gynnsam som den existerande centralortsstrukturen medger. Det förefaller ju av tab. 12 som om ett apo-

4:66

Tid i timmar

Procent av befolkningen

—0,5 0,5—1,0 1,0—1,5 1,5—

88 10 1 1 100

tek skulle behöva åtminstone 10 000 invånare som kundunderlag. För jämförelsens skull meddelas också en skattning av de erforderliga restiderna (tab. 14), i detta fall uppdelade på halvtimmesintervall för att nyanserna i beräkningarna skall tillvaratas. Praktiskt taget hela befolkningen har ett apotek inom en timmes tur och returresa med bil.

SOU 1970: 14

3.7 Bibliotek

Biblioteksverksamhet och handel med böcker har sedan gammalt i stort sett ansetts höra till undervisningens och den allmänkulturella verksamhetens område. Det är endast beträffande forskningen som man sett det som självklart, att boklig information i större utsträckning fortlöpande måste till som en insatsfaktor i produktiv verksamhet. Näringslivet i vanlig mening har i teorin inte ansetts behöva arbeta över en statisk handboksnivå. I praktiken har dock utvecklingen sedan ganska länge varit en annan. Detta framgår bland annat av att industriföretag bygger upp egna bibliotek av vilka somliga är mycket stora, och att det finns många organisationer, som tillhandahåller högt kvalificerad litteraturtjänst på det tekniska och ekonomiska området. Dit är för övrigt intressant att observera, att mycken allmän information av brett samhällsvetenskaplig natur också förmedlas via publikationer avsedda för yrken, branscher och organisationer. Detta är nästan den enda väg, som i dag står till buds för den som vill orientera sig om icke sensationella sakförhållanden. Dagspress och radio-TV har ju bl. a. visat sig vara ur stånd att meddela numerisk information i tabeller och diagram, och är för övrigt omöjliga att hitta tillbaka i, när det ögonblick kommer då man verkligen behöver använda en upplysning, som man eventuellt erinrar sig ha sett eller hört. I det efterindustriella samhället måste biblioteket - eller dess kommande motsvarighet - få en växande betydelse i allt fler människors dagliga yrkesverksamhet. Dess roll blir atl i samhället fungera som minnesenheten gör i en datamaskin. Man måste därifrån med kort varsel kunna få fram sitt arbetsmaterial. De rent kulturella funktionerna försvinner naturligtvis inte för det. Tvärtom kommer de rimligtvis att öka i betydelse. Men för stora delar av näringslivet, för social och politisk verksamhet och för vidareutbildning kommer information att vara en oumbärlig råvara och tillgången till den därför en viktig lokaliseringsfaktor. EnheSOU 1970: 14

terna för lagring och spridning av kvalificerad information blir en oumbärlig del av infrastrukturen vid sidan av vägar, flygplatser och sjukvårdsinrättningar. Om man vill undvika att komma in på utopiska föreställningar om behoven i en avlägsen framtid, kan man nöja sig med att överväga hur litteraturtillgången i landet ser ut i dag för personer, som har vanligt förekommande roller att spela. Vi kan tänka på den, som ägnar sig åt kvalificerad undervisning i gymnasiet eller ännu mer specialiserad vuxenutbildning. Vi kan också välja teknikern eller ekonomen, verksam inom näringslivet. Nutida arbetsformer med diskussioner i stället för föredragning från katedern och därtill smärre utrednings- eller forskningsuppgifter kräver tillgång till arbetsmaterial på ett sätt som inte kan planeras i ett svep på lång sikt. Behoven uppkommer oförutsett, allteftersom arbetet går framåt och nya frågor blir aktuella, ungefär på det sätt som utmärker akademisk forskning. Det är mycket viktigt för produktiviteten, att behövliga uppgifter kan hämtas fram snabbt. Att vänta några dagar på ett interurbant boklån är en otillfredsställande ersättning för ett lokalt tillgängligt, välförsett bibliotek. Enligt uppgift kan de interurbana boklånen i Sverige för närvarande i allmänhet inte klaras av på kortare tid än fem dagar. Man kan ju dessutom inte vara säker på i förväg, att den inlånade källan är den som täcker behovet. Inte på grund av penningkostnaden utan på grund av tidskostnaden bedrivs arbete av den antydda karaktären bättre nära intill de stora informationskällorna än längre ifrån dem. Då man försöker följa med i ett informationsflöde är det vidare fördelaktigt att kunna avspana en rikhaltig litteratur snabbt och ytligt. De stora biblioteken tillgodoser som bekant detta behov genom att lägga ut aktuella nummer av tidskrifter och nyförvärvade böcker. En sådan avspaning är mycket effektivare än genomgång av litteraturlistor och kataloger. Rubriker och sammanfattningar kan svårligen ersätta originaldokumentet, när det gäller att bedöma om man 4: 67

Tabell 15. Besökare vid Malmö huvudbibliotek en marsdag 1968. Förvärvsarbetande Icke förvärvsarbetande Studerande

36% 16% 48%

är betjänt av en publikation eller ej. Det informationsvärde, som ligger i snabb genombläddring av tryck, är så stort, att det verkar osannolikt att det skall kunna ersättas med tekniska arrangemang av t. ex. TV-typ. Därför är det nog så under överskådlig tid, att personligt tillträde till ett bibliotek kommer att ge bäst utbyte. För till exempel amerikanska besökande ter det sig för övrigt överraskande, att våra stora bibliotek inte medger allmänt tillträde till magasinshyllorna. Vad som nyss sagts gör det sannolikt, att tillgängligheten till bibliotek redan är en viktig ekonomisk och kulturell »klimatfaktor». Den kommer med all sannolikhet att bli allt viktigare. Utlåningen vid lands- och länsbibliotek och kommunala bibliotek har i det närmaste fördubblats sedan 1955 och åtminstone de största enheterna har påtagit sig nya funktioner av vilka en allmän informationstjänst är av störst intresse i detta sammanhang. Det finns all anledning vänta, att sådan informationstjänst skall bli en växande verksamhetsgren. Den förlängda utbildningstiden och de nya arbetssätten inom skolan bidrar naturligtvis starkt till att den uppväxande generationen får starkare befästa biblioteksvanor än vad den äldre generationen har haft. Visst material har sammanbragts för att skapa en bild av variationen i utbudet av böcker i landet. Metodiken ansluter sig nära till den som förut använts vid analysen av indikatorerna på tillgången till sjukvård. Vad boktillgången beträffar är det naturligtvis inte så självklart som i fråga om sjukvården, att utbudet skall ses mot bakgrunden av den totala befolkningsfördelningen. Man kan hävda, att informationsbehovet i hög grad varierar med arbetsfunktionerna. Detta är naturligtvis obestridligt. Det torde likväl vara av värde att undersöka hur resurserna 4:68

varierar med befolkningsunderlagets storlek. Det bör ge en allmän föreställning om i vilka regiontyper som informationsanknutet arbete har en god bas att bygga på och var den har en svag.

3.7.1 De allmänna biblioteken En undersökning av biblioteksbesökarna vid huvudbiblioteket i Malmö, utförd under en dag i mars månad 1968, ger en föreställning om hur en nutida storstadsområdesbefolkning använder det kostnadsfria utbudet av litteratur. (Ockborn 1969). De omkring tusen kunderna fördelade sig som framgår av tab. 15. Då en del av de icke förvärvsarbetande bestod av husmödrar är det tydligt, att biblioteket långt ifrån är någon ensidig pensionärsinrättning. Det är tvärtom i övervägande grad ett hjälpmedel för den aktiva befolkningen. Samma undersökning gav också en föreställning om de tre huvudkategoriernas besökstider under dagen och biblioteksbesökens sammanhang med andra ärenden. Fig. 21 visar hur många personer i skilda grupper, som vistades i läs- och utlåningslokalerna under varje tiominutersperiod. Flertalet grupper fördelade sig ganska jämnt över dagen. De mer markanta topparna åstadkoms av de studerande, som under lunchtimmarna kom in på vägen till och från läroanstalten samt de förvärvsarbetande, som gjorde sitt besök antingen på väg från arbetsplatsen eller under de senare kvällstimmarna. Beläggningen visar med all erforderlig tydlighet, att det finns ett kundunderlag under hela dagen i denna speciella stadsmiljö, där ett stort antal människor har kort avstånd till biblioteket, räknat både från arbetsplats, bostad och andra stationer för ärenden. De förvärvsarbetande, som kom till biblioteket utan samband med andra ärenden, bildar en särskilt intressant grupp i detta sammanhang. De gjorde i allmänhet tämligen korta besök, i flertalet fall kortare än en timme. Männen kom in väl spridda över SOU 1970: 14

o

oj

Figur 21. , . Antal personer i skilda grupper, som vistades i läs- och utlåningslokalerna i Malmö huvudbibliotek under varje 10-minutersperiod under en dag i mars månad 1968 (Ockborn 1969), 7.1 i samband med andra besök eller äranden; 7.2 på väg till och från arbetet eller skolan; 7.3 utan att samtidigt uträtta andra besök eller ärenden. SOU 1970: 14

4:69

,1) ABSOLUTA TAL

1 1

b) PER 100000 INV.

0 Cl3

i 920 O/

l

( 315

<\J 77

0 L 72

1 Figur 22. Besöksfältet vid Malmö stadsbibliotek en dag i mars månad 1968. Figuren visar till vänster antal besökare per ruta och till höger antal besökare per 100 000 invånare per ruta. Rutornas storlek är 20x20 km. hela dagen (fig. 21), men med en viss koncentration till kvällstimmarna. De förvärvsarbetande kvinnorna gjorde däremot i allmänhet sitt biblioteksbesök efter klockan 18. Skillnaden tyder på att friheten i arbetet måste vara ganska olika för de båda grupperna. Männens besök under dagtid får också antas återspegla deras behov av arbetsmaterial. Det finns således ett underlag för uppfattningen, att ett bibliotek skall kunna utnyttjas enligt den slumpmässiga åtkomstens princip. I det sammanhanget är det värt att notera, att 12 procent av besökarna uppgav sig ej ha för avsikt att gå till biblioteket, när de lämnade bostaden. Bibliotekets upptagningsområde den aktuella dagen var inte särskilt vidsträckt. Fig. 22 redovisar besöksfältet, dels i absoluta tal, dels räknat per 100 000 invånare. Malmö stadsbibliotek, som är ett av de större i landet i sitt slag, synes utöva en viss attraktion på befolkningen upp till omkring 40 km avstånd. Distansfriktionen är dock mycket hög. Inom den närmaste omgivningen genererades något över 300 besök per 100 000 invånare. Redan på 20 km avstånd var den relativa besöksfrekvensen mindre än en femtedel härav. Om man vill inlåta sig på en mer djupgående analys av dessa tal, måste man naturligtvis ta hänsyn till befolkningens yrkes- och utbild-4 ningsmässiga sammansättning. Men de gjor-

4:70

da observationerna kan redan i sin översiktliga form ge ett visst stöd åt den senare använda metoden att jämföra bokutbudet med befolkningsunderlaget inom en cirkel med 30 km radie. Det totala antalet bibliotek, som står till allmänhetens förfogande, är mycket stort. Data har insamlats beträffande samtliga dessa enheter i landet ner till en storlek av 300 volymer i fast bestånd och öppethållande under minst en timme i veckan. De mindre av enheterna måste anses ha lågt informationsvärde. Urvalet av böcker är litet och de är tillgängliga under kort tid. En bokbuss, som visserligen för omkring så pass mycket som 1 500 volymer eller mer men stannar bara en kvart på varje uppställningsplats, kan inte heller ge ett mätbart tillskott till informationstillgången, jämfört med det utbud som ett stort bibliotek kan tillhandahålla under hela dagen. De små bibliotekens ideella värde får naturligtvis inte undervärderas, men arbetsinstrument i den mening, som här avses, kan enheterna inte anses vara. Universitetsbiblioteken och huvudavdelningarna vid de största offentliga biblioteken däremot håller öppet något mer än sextio timmar i veckan och räknar sitt bokbestånd i hundratusentals volymer. I dessa fall kan man påstå, att den närmast boende befolkningen har en slumpmässig åtkomst av en representativ mängd av information. Standardskillnaden mellan orter med hänsyn till tillgång till böcker och tidskrifter är således enorm. Vid en översiktlig och landsomfattande kartering av bibliotekens roll i omgivningsstrukturen bör de små boksamlingarna rimligtvis uteslutas. Det finns dock inte något alldeles självklart kriterium på var gränsen bör dras mellan större och mindre bibliotek. Därför skall ett par skilda metoder begagnas. I den första får personaltillgången avgöra saken. I den andra används en stickprovsmässig prövning av ämnesbredden i bokinköpen. Först sättes kraven så lågt, att samtliga enheter med minst en heltidsanställd bibliotekarie kommer med. Ur 1966 års bibSOU 1970: 14

Tabell 16, Antal bibliotekarier

Antal volymer

En Två

Min. 13 000 21 000

Antal tim. /vecka

Median 22 000 33 500

lioteksmatrikel 1 erhålles för bibliotekssystemen ett läge enligt tab. 16. Med stöd av dessa uppgifter kan det antas, att om man tar med utbudspunkter, som redovisar minst 10 000 volymer och som håller öppet under minst tio timmar i veckan, så kommer även filialer med yrkesutbildade bibliotekarier med i beräkningarna. Det är utbudspunkternas kapacitet och inte de organisatoriska enhet:rnas, som är av intresse här. I första omgången begränsas sålunda analysen till utlåningsställen, som år 1966 redovisade ett bokbestånd på mer än 10 000 volymer och höll öppet mer än 500 timmar per år. Till de allmänna biblioteken räknas också de stora statliga enheter, som representeras av universitetsbiblioteken och Kungl. biblioteket. Även om dessa institutioner naturligtvis främst är avsedda för den mycket specialiserade forskningen och undervisningen, utgör de samtidigt en allmänt tillgänglig betydande informationsresurs i sina lokaliseringsorter och bör därför inte uteslutas ur en standardjämförelse. Däremot frånräknas tills vidare alla bibliotek med ett specialinriktat bokbestånd. Vissa

Min. 10 15

Max. 42 000 48 000

Median 23 30

Max. 45 54

av dessa tas upp till behandling längre fram (3.7.2). De större bibliotekens utbredning i landet framgår indirekt av fig. 23. Det är omedelbart tydligt, att enheternas geografiska täthet befinner sig i någorlunda direkt proportion till den allmänna befolkningsfördelningen. Vid närmare påseende finner man dock en viss systematisk variation (tab. 17). Där det lokala befolkningsunderlaget befinner sig under 100 000 invånare är antalet bibliotek per 100 000 invånare utan undantag lägre än genomsnittet för landet. I samtliga zoner med lokalt befolkningsunderlag på mer än 100 000 invånare är relativa antalet bibliotek högre än genomsnittet för landet. Detta kan i stort sett sägas betyda, att det i Norrland går 36 000 invånare på ett bibliotek, medan det i Storstockholm går 27 000, eventuella kvalitativa skillnader oräknade. Sveriges befolkning delas tämligen jämnt på mitten mellan dessa båda standardklasser. När standardskillnaderna uttrycks i dessa tal, kan de tyckas vara ganska små. Intryc1

Data framtagna av fil stud Sven Ockborn i samband med seminariearbete.

Tabell 17. Antal större bibliotek per 100 000 invånare samt medelavstånd i befolkningsunderlagszoner. Befolkningsunderlagszon (radie 30 km) — 10 000 10 000— 50 000 50 000—100 000 100 000—200 000 200 000—400 000 400 000—800 000 800 000— -Gotland Hela landet :SOU 1970: 14

Zonens andel av landets befolkning i procent

Antal bibliotek

Antal bibliotek per 100 000 inv.

Medelavstånd i km

2,6 36 48 60 18 23 45

2,6 2,8 2,5 3,2 3,9 3,2 3,7

200 65 39 28 17 15 9

1,9

3 17 25 24 6 9 16 1

3,1

4:71

/ \

J

B <50 tor r( )

B <100 tor J

\

Figur 23. (3 kartor) Tur- och returavstånd i km till närmaste större bibliotek i Sverige (1966). Endast allmänna bibliotek med över 10 000 volymer och mer än 500 timmar öppethållande per år har medräknats. Vidare ingår universitetsbiblioteken i Stockholm, Göteborg, Lund, Uppsala och Umeå. ket blir ett annat, om man tar in i bilden befolkningens utbredning över arealen genom att jämföra medelavstånden inom befolkningsunderlagszoner. Vi får fram, att där det lokala befolkningsunderlaget ligger under 10 000 invånare, det vill säga i inre Norrland, blir det i genomsnitt 200 km mellan biblioteken. I resten av Norrland, nordvästra Svealand och östra Småland, tagna som en likartad zon, blir det 65 km mellan dem. Därefter kommer medelavstånden ner under 30 km, för att i Storstockholm nå 9 km. Dessa tal överdriver naturligtvis glesbygdens förhållanden något, eftersom befolkningen även där är samlad i agglomerationer, och de bibliotek som finns är belägna inom dessa. Men de ger ändå ett ganska talande mått på vilka skillnader i förflyttnings- och därmed tidsinsats, som uppkommer för den en-

4:72

skilde individen, beroende på var han råkar vara bosatt. Som tidigare påvisats har inte ens ett stort bibliotek något större inflytande utanför ett avstånd på 30 km. Majoriteten av besökarna räknat per 100 000 invånare kom i själva verket från den närmaste omgivningen inom 10 km. Det är således först när befolkningsunderlaget överstiger 100 000 invånare, som hela befolkningen genomsnittligt blir någorlunda väl täckt av bibliotekens influensområden. De få undersökningar, som utförts beträffande bibliotekens marknadsförhållanden, tyder på att distansfriktionen är mycket hög och att upptagningsområdena sålunda inte når särskilt långt ut från utbudspunkterna vad gäller direktresor från bostaden. Samtidigt är det tydligt, att många besökare kommer i samband med förvärvseller skolarbete (Ockborn 1969) och att det SOU 1970: 14

3 >1/i

B>2/i

Figur 24. (3 kartor) Lokalt bokbestånd per invånare. Figuren visar antal volymer vid större bibliotek i Sverige per invånare. Mätytans radie är 30 km. Kartan längst till vänster med märket B>l/i visar således områden med mer än en volym per invånare. Klassgränserna på de övriga kartorna är två och fem volymer per invånare. därnud finns ett visst samband mellan bibliotekens räckvidd och pendlingen till arbetsplats och skola. I brist på mer ingående undersökningar av de verkliga bibliotcksomlanden bör man därför som en första approximation kunna använda 30-kmräjongerna, då man sätter bokbestånd och boktimmar i relation till sitt befolkningsunderlag. Så har skett i fig. 24 och 25. Motpolerna utgöres av universitetsstäderna Uppsala och Lund. De står i särklass vad gäller bokbestånd per invånare, då man tar det lokala befolkningsunderlaget till bas. Även Malmösiffrorna påverkas givetvis av närheten till Lund. Att räkna så är som sagts inte helt rimligt, eftersom universitetsbibliotekens huvudfunktion inte är att tillgodose allmänhetens efterfrågan. Även i Stockholm, Göteborg och Umeå slår naturSOU 1970: 14

ligtvis de stora forskningsbiblioteken igenom, när man där når upp till 5 å 8 volymer per invånare. 1 övrigt presterar de största provinsbiblioteken upp till 3 å 4 böcker per invånare. 1 a 2 böcker per invånare är i omväxling typiska värden i landet, där man överhuvudtaget har ett större bibliotek inom 30 km räckhåll. I södra Sverige är det mest oväntade draget, att Västergötland i boktäthet per invånare kommer långt efter Mälar-Hjälmarområdet och Östergötland. Bokbeståndet, dividerat med befolkningsunderlaget, ger närmast ett mått på storleken av bokinvesteringarna per capita. I den meningen ligger biblioteken i inre Norrland ganska högt på skalan, jämfört med vidsträckta regioner i södra och mellersta Sverige. Men från den enskilde informationssöka-

4:73

Bl.

Figur 25. (2 kartor) Figuren visar antal boktimmar (bokbeståndet] multiplicerat med öppethållandetid) per invånare. Mätytans radie är 30 km. Klassgränserna är en respektive fyra boktimmar per invånare. rens synpunkt är det inte det relativa bokbeståndet, som bäst beskriver tillgången, utan det absoluta. Böcker är ju i mycket ringa grad godtyckligt utbytbara sinsemellan. Det kan därför ha sitt intresse att också försöka mäta hur böckerna som enskilda fysiska objekt är fördelade över landet i relation till lämpligt genomsnitt. Också den totala tid, som de är tillgängliga, bör ingå i måttet. Om det totalt tillgängliga antalet bandtimmar vore helt jämnt fördelat över landet, så skulle en person, var han än bodde, ha tillgång till 413 miljoner bandtimmar inom sitt pendlingsomland (radie 30 km). I verkligheten är den geografiska fördelningen av antalet bandtimmar mycket ojämn (fig. 26). I vissa smärre områden överskrides det nämnda genomsnittet. I övriga, mycket stora områden når tillgången inte upp till ge-

4:74

nomsnittet. Överskottet samvarierar delvis mycket nära med de befolkningsunderlagszoner, som ligger ovanför 100 000 inv. (jfr fig. 10). Men det finns avvikelser från denna regel. Södra Dalarna, södra Värmland, centrala Västergötland och östra Skåne har mer än 100 000 invånare i lokalt befolkningsunderlag utan att för den skull nå upp över genomsnittet i fråga om tillgång till bandtimmar. Omvänt är Växjö-, Östersunds- och Umeåregionerna välförsedda med bandtimmar, trots att de alla bara ligger inom zonen 50 till 100 000 invånare i lokalt befolkningsunderlag. Vi har förut funnit, att de större allmänna biblioteken (definierade som enheter med mer än 10 000 volymer och öppna mer än 500 timmar per år) är förhållandevis väl spridda i förhållande till befolkningsunderlaget. För 80 procent av befolkningen ligger SOU 1970:14

Figur 26. (1 karta) Områden inom vilka antalet bandtimmar per omland med 30 km radie är större än de skulle vara om bandtimmarna vore en över landet alldeles jämnt fördelad resurs.

dessutom medelavståndet mellan utbudspunkterna under 30 km. Enheternas storlek är naturligtvis bara ett grovt närmevärde på deras användbarhet i praktiken. För att kunna analysera bibliotekens möjligheter som informationsförmedlare i olika delar av landet skulle man också behöva känna till bokbeståndets sammansättning. Med tanke på den roll, som biblioteken hittills spelat, verkar den gissningen sannolik, att skönlitteraturen är mycket jämnare företrädd än facklitteraturen. I varje fall bör detta gälla svensk originallitteratur. Det finns inget skäl att i detta sammanhang pröva en sådan hypotes. Vi är inte i första hand intresserade av biblioteken som rekreationsanläggningar utan som resurs för yrkesarbete och utbildning. Det viktiga är därför att utröna i vilken mån SOU 1970: 14 18—974625

de allmänna biblioteken hjälper till med att tillhandahålla facklitteratur. Det finns naturligtvis ingen praktisk möjlighet att uttömmande jämföra bokbeståndens innehåll av facklitteratur. Däremot kunde man göra vissa bedömningar på indiciebas. Ett sätt är att ställa samman boklistor, som representerar olika realistiska behov inom ett antal fackområden, och sedan bestämma vilken insats av tid, som måste göras på olika platser i landet för att låna ihop hela materialet. Tidsinsatsen kan då naturligtvis tänkas fördelad i två typer, nämligen dels restid till bibliotek, dels väntetid vid lån genom interurbansystemet. Här begränsas prövningen enligt den antydda metoden till ett enda fall. Vi tänker oss en person, som ställs inför en arbetsuppgift med smal tidsmarginal inom ett företag eller en organisation. Uppgiften kräver data, synpunkter och metoder i huvudsak hörande till ekonomins och samhällskunskapens område. Han finner därvid att han skulle vara betjänt av sex nyligen utkomna böcker, 1 av vilka dock ingen har någon avancerad vetenskaplig karaktär. Frågan är nu hur möjligheterna att komma åt hela listan på en gång varierar inom landet. Vid de tidigare utförda beräkningarna av tillgången till valda utbud inom sjukvårdssektorn befanns det nödvändigt att först reducera varje utbudstal med en faktor, som var proportionell mot befolkningsunderlaget i distansomlandet, det vill säga beräkna ett köbildningsmått. Därefter framgick det om ytterligare en sökande hade att leta sig fram till ledig kapacitet på annan plats än den närmaste utbudspunkten. När saken gäller att bedöma ett biblioteks förmåga att tillhandahålla böcker från en specificerad lista är det i regel inte motiverat att gå tillväga på motsvarande sätt. Varje individs lista får i allmänhet tänkas ha ett eget innehåll och 1 De valda böckerna är Arpi, Modern marknadsanalys för planering och kontroll (1969); Eriksson-Lindström, Kortfattad lärobok i elementär statistik (1969); Henriksson, Datorn till er tjänst (1969); Hydén, Tanzania - vision och verklighet (1969); Layton, Teknisk samordning i Europa (1969) och Produktionsstyrning och totalplanering i det moderna företaget (1969).

4:75

Tabell 18. Befolkningens fördelning på avståndszoner i förhållande till större bibliotek (mer än 10 000 volymer, mer än 500 timmar i årligt öppethållande) samt till bibliotek med alla sex böckerna från den valda listan. Alla större bibliotek

Bibliotek med tillgång till boklistan

Tur och returresa, km

Befolkning i tusental

i procent

i tusental

i procent

— 50 50—100 100—200 200^00 400—800

6 319 957 363 77 0

82 12 5 1 0

4 300 1 275 1 505 560 76

56 17 20 7 1

Summa 7 716

7 716

är dessutom av ringa omfattning i förhållande till hela bokbeståndet. Köer, som står i proportion till omgivande befolkningsunderlag, torde bli aktuella endast då efterfrågan gäller förhållandevis sensationella böcker av en typ, som inte är aktuell i detta sammanhang. Köer av annan typ kan naturligtvis uppkomma, då deltagarna i en kurs alla på en gång efterfrågar kurslitteratur. Det finns dock ingen anledning förmoda, att sannolikheten för denna situation skulle kunna bedömas särskilt korrekt med hjälp av en jämförelse mellan bokbestånd och befolkningsunderlag. I brist på kunskaper om kapacitetsproblem av det berörda slaget är det rimligaste att stanna vid att endast undersöka tidsinsatsen för att samla ihop litteraturen på listan. Tidsinsatsen kan beräknas på tre sätt. Man kan i första fallet anta, att lånekunden beger sig till närmaste bibliotek och där använder interurbanlånesystemet beträffande de publikationer, som inte finns lokalt. I det andra fallet kan man anta, att lånekunden undan för undan beger sig till alltmera avlägsna bibliotek, tills han samlat in allt vad han vill ha. Denna metod är väl genomförbar, eftersom de allmänna biblioteken numera inte sätter upp någon distriktstillhörighet som villkor för lån. I det tredje - och i verkligheten kanske mest sannolika fallet - vänder sig kunden till det avlägsnare bibliotek, som ligger närmast högre upp i kapacitetsrang, ifall det närmaste sviker honom. Vid en beräkning, som täcker hela landet visar det sig, att skillnaden mellan 4:76

det andra och tredje fallet är nästan omärklig. Vi rör oss därför i praktiken med bara två metoder. Det visar sig nu, att paketen om sex böcker som helhet finns tillgänglig inom bara 39 av landets bibliotekssystem. Dessa är så lokaliserade, att ungefär 40 procent av befolkningen kan sägas ha omedelbar tillgång till bibliotek med den kapacitet som krävs för att denna relativt blygsamma önskelista skall kunna påträffas. Därmed är naturligtvis inte sagt, att man inom övriga områden med 60 procent av befolkningen skulle vara hänvisad enbart till de minst fem dagars väntetid som interurbanlån uppges ta i bästa fall. Om saken är tillräckligt viktig och brådskande kan låntagaren alltid resa fram till den utbudspunkt, som omedelbart kan tillfredsställa honom. I tab. 18 jämförs rent avståndsmässigt vilken reseinsats som måste till för att befolkningen skall nå dels samtliga större bibliotek, dels de bibliotek, som skaffat alla sex böckerna i boklistan. Det första måttet ger intrycket av en tämligen god spridning av bokutbudet i förhållande till befolkningsunderlaget. I varje fall fyra femtedelar av landets befolkning har ett större bibliotek inom vad som här har räknats som pendlingsavstånd. Men om man mäter tillgången som betjäningskapacitet - med boklistan som måttstock - är situationen inte fullt lika tillfredsställande. Jämnt två miljoner invånare flyttas bort ur gruppen med bästa standard och fördelar sig på de övriga ända upp till över 400 km i tur och returresa. I dessa tal är inte SOU 1970: 14

h6<50

Figur 27. (3 kartor) Tur- och returavstånd i km till närmaste bibliotek med alla sex^böckerna f boklistan (hösten 1969). För vidare förklaring, se text. Jfr fig. 23. Gotland med. Otroligt nog synes bara en enda av de sex medtagna böckerna ha hamnat i Visby. Det är emellertid knappast möjligt att beräkna innebörden av denna brist i avståndstermer. Fig. 27 visar längden på den tur och returresa, som måste göras i olika delar av landet för att man med minsta insats skall kunna samla in de sex böckerna. Totalmönstret är välbekant. Stockholmsregionen och västra Skåne är välförsedda och likaså regionerna närmast omkring de större provinsstäderna. I ett band tvärs över Mellansverige och fläckvis längs norrlandskusten är tur och returavståndet högst 100 km. Inre Småland och inre Norrland utom Östersundsområdet ligger utanför denna gräns. Omräknat i restid enligt tidigare använd princip fördelar sig utfallet av testningen på landets befolkning som visas i tab. 19. Det är befolkningsmässigt betydande delar SOU 1970:14

av landet inom vilka man ingalunda kan klara detta enkla ärende på lunchtid eller någon kvällstimme eller - något som är aktuellt för lärare och skolungdom - på en håltimme under arbetsdagen. Som utomstående observatör av biblioteksväsendet är det svårt att underlåta att sätta ett frågetecken inför nyckfullheten i det urval av böcker, som hamnar i skilda bibliotek. Inköpare kan i princip inom samma budgetram leda inriktningen mot mycket olika intresseområden. Anslagsramarna är sannolikt sådana, att urval inte kan undvikas. Genom bibliotekens geografiska monopolställning kan en hel landsända rent oavsiktligt komma att få ringa tillgång till litteratur inom något fack. Om man ser saken på lite längre sikt och tar på allvar idéerna om allas lika möjligheter förefaller det rimligt, att man ser till att åtminstone hela den svenska bokproduktionen finns garanterat

4:77

Tabell 19. Andel av en helt bilburen befolkning som kan resa tur och retur till bibliotek med tillgång till boklistan inom visst tidsintervall. Tid i timmar —0,5 —1,0 1,0—1,5 1,5—2,0 2,0—2,5 2,5—3,0 3,0—4,0 4,0—5,0 5,0—6,0 6,0—7,0

Procent av befolkningen 49 14 11 9 6 4 4 1 1 1 100

tillgänglig på åtskilligt fler platser än där de fem pliktexemplaren nu placeras. Detta förefaller så mycket mer angeläget som en framtida konkurrensorienterad bokhandel inte gärna kan komma att hålla något större urval av böcker tillgängliga till påseende i orter med ringa befolkningsunderlag. 3.7.2 De teknisk-naturvetenskapliga biblioteken Det är inte möjligt att utan ganska djupgående specialundersökningar bilda sig en säker uppfattning om i vilken omfattning bibliotek och litteraturtjänst redan spelar en roll i det dagliga arbetet inom industri och närstående områden. En viss antydan om

utvecklingsriktningen kan man dock få genom att följa tillväxten av Tekniska Litteratursällskapet. Denna sammanslutning bildades 1936 för att underlätta litteraturhanteringen inom industriell och annan teknisk verksamhet. De personliga medlemmarna utgörs till allra största delen av industribibliotekarier och dokumentalister. Ännu 1944 hade sällskapet bara omkring 130 sådana medlemmar. Av dessa var i det närmaste 100 verksamma i Stockholm. År 1958 hade medlemstalet gått upp till över 300 och år 1967 till cirka 600. Av dessa kan 375 hänföras till Stockholmstrakten, vilket således relativt sett innebär en rätt stor spridning ut från huvudstadsområdet. Man bör kunna utgå från att denna medlemstillväxt i åtminstone grova drag återspeglar hur behovet av systematiskt ordnad informationsförmedling vuxit inom näringslivet. Tab. 20 visar, att teknisk informationstjänst numera finns som yrkesutövning inom alla delar av landet utom de allra glesast befolkade och på Gotland. Det mest anmärkningsvärda i fördelningen är, att Stockholmsområdet per 100 000 inv. ligger tre å fyra gånger ovanför övriga större stadsområden. Även om detta utfall till en del kan bero på en eftersläpning i medlemsrekryteringen bland industribibliotekarier och motsvarande befattningshavare, antyder skillnaden existensen av en centralisering utan motstycke bland övriga ting, som undersökts här.

Tabell 20. Antal medlemmar i tekniska litteratursällskapet per 100 000 invånare samt medelavstånd i befolkningsunderlagszoner.

Befolkningsunderlagszon (radie 30 km) — 10 000 10 000— 50 000 50 000—100 000 100 000—200 000 200 000—400 000 400 000—800 000 800 000— Gotland Hela landet 4:78

Antal medAntal lemmar per Medelavmedlemmar 100 000 inv. stånd km 13 37 77 45 52 375

1,0 1,9 4,1 9,9 7,3 30,5

112 48 24 11 9 3

—

—

—

7,8

29 Zonens andel av landets befolkning i procent 3 17 25 24 6 9 16 1 101 SOU 1970: 14

100o

100 Figur 28. (1 karta) Fördelningen i Sverige 1964 av löpande facktidskrifter tillgängliga hos enskilda företag och organisationer samt statliga forskningsinstitut. De tekniska högskolornas och universitetens bibliotek ingår ej.

Tabell 21. Prenumeranterna på Operations Research år 1967 (Ohlsson 1969). A-region

Privat person

Företag

Stockholm Göteborg Malmö Linköping Uppsala Umeå Eskilstuna Falun Norrköping Hässleholm Gävle Skellefteå Sundsvall Västerås

5 2 1

20 1 2 1

32 Statlig

Totalt

32 3 3 1 3 1

58 6 6 2 3 1 1 1 1 1 1 1 1 2

1 9

Hur kunskapsinformationen som sådan cirkulerar är någonting mycket svårfångat. Ytterst är det individerna själva, som bär på den och som för den vidare genom samtal och demonstration. Tillgången till källorna kan däremot lättare kvantifieras. Därvidlag är det särskilt intressant att försöka fånga nytillströmningen av vetande. I det hänseendet är antagligen tidskrifterna mer talande indikatorer än böckerna. Böcker, i varje fall inom naturvetenskap och teknik, innehåller mera av sådant material som sedimenterat och ordnats upp. Tidskrifterna däremot för fram det idématerial, som för tillfället är under bearbetning. Fig. 28 visar fördelningen i Sverige (1964) av löpande facktidskrifter, tillgängliga hos enskilda företag och organisationer samt statliga forskningsinsinstitut. De högre läroanstalternas och de centrala ämbetsverkens samlingar har uteslutits. Källa är Tekniska Litteratursällskapets förteckning över svenska specialbibliotek inom tekniska och angränsande områden (sammanställd av Brit Berg). Det framgår inte i vilken utsträckning utgivaren anser att förteckningen är uttömmande. Vissa inkonsekvenser i den tyder på att brister kan finnas. Sålunda är biblioteken vid en hel rad av universitetsinstitutionerna i Stockholm upptagna, medan motsvarande bibliotek vid övriga universitet inte är med. Däremot stämmer totalbilden myc-

4:80

Intresseorganisation

ket väl med fördelningen av medlemmar i Tekniska litteratursällskapet. Man kan utgå från att förteckningen i praktiken används som uppslagsbok av dem som söker speciallitteratur inom visst område. Omfattningen av lånen mellan biblioteken uppges öka snabbt. Det finns därför skäl att anta, att fördelningsbilden rätt väl återspeglar var någonstans som nodpunkterna befinner sig i det industriella informationsnätverket i Sverige. Då i allmänhet ganska likformigt mycket mer än hälften av tidskrifterna är utländska anges också var nedslagspunkterna för utifrån kommande impulser i huvudsak befinner sig. Det bör understrykas, att man inte kan få fram tidskriftsflorans fackmässiga variation. Det är totalantalet löpande tidskrifter, som summerats per cell. Samma tidskrift kan uppträda i flera bibliotek inom samma cell och i flera celler inom landet. Situationen kan förtydligas med hjälp av ett enda fall, som hämtats från Ohlssons (1969) studie över informationsflödena i landet. Saken gäller den amerikanska tidskriften Operations Research, som sedan 1950-talets början varit en internationellt ledande publikation för tillämpningen av matematisk-statistiska och andra kvantitativa metoder inom företag och organisationer. Tab. 21 visar var de svenska prenumeranterna fanns 1967, fördelade över A-regioner SOU 1970:14

och kategorier. Återigen är Stockholms dominans oerhört stor: två tredjedelar av alla exemplaren finns där. Göteborg och Malmö samt de större städerna i östra Mellansverige svarar för huvudparten av återstoden. Uppenbart är att den direkta tillgången till teknisk och angränsade facklitteratur varierar mycket starkt inom landet. Huvudstadens övertag ifråga om fysisk tillgång till information av detta speciella slag är tämligen förkrossande. De 35 000 enheterna utgör med den här gjorda avgränsningen 60 procent av landets samlade tillgångar. Lägges härtill KTH och de centrala förvaltningarna tillkommer ytterligare 12 000 tidskrifter. Ett tillägg av denna kategori rubbar läget i det övriga landet bara i Göteborg, där Chalmers och fiskeristyrelsen tillsammans äger 6 000 nummer utöver vad som uppges för det enskilda näringslivet i staden. Vid sidan av den starka lokala koncentrationen till Stockholm förekommer en markant regional ansamling till ett fåtal områden i landet. Huvuddelen av utbudet finns i Mälardalen, Bergslagen och Östergötland. Därnäst framträder västra Skåne. I Småland och Norrland är det minst sagt långt mellan källorna till aktuell teknisk information. Samvariationen mellan informationsflödets belägenhet, antytt på detta enkla sätt, och de nuvarande tillväxtregionerna i landet är tydlig. Man kan exempelvis se, att den regionala fördelningen av den s. k. lokaliseringsutbildningen (SOU 1970: 3, sid. 192) med undantag för Östergötland är det nästan perfekta negativet till fig. 28. Eftersom industriell tillväxt är en kumulativ process i vilken insatsen av information möjligen är den mest fundamentala av alla komponenter, ligger det mot bakgrunden av den erhållna bilden inte nära till hands att tänka sig en spontan spridning av utvecklingen i orter utanför de mest gynnade regionerna. Ett aktivt företagsbibliotek lär väl inte bara vara en kunskapskälla utan också en indikator på en utåtriktad attityd. Ser man saken ur den enskilde yrkesutövarens synpunkt är det tämligen givet, att han dras till miljöer, som inte kräver alltför stor uppSOU 1970: 14

offring av honom för att han skall kunna känna sig "innanför" i de händelseförlopp, som berör hans speciella fält.

3.8 A-bokhandeln

Biblioteken är inte den enda kanalen mellan bokproducenterna och konsumenterna. Långt innan de offentliga biblioteken blivit en faktor att räkna med utanför de större orterna, fanns det ett vitt förgrenat nät av kommissionärsbokhandlare, som åtminstone i princip höll hela den aktuella svenska produktionen i lager till påseende. Kommissionssystemet var kopplat till ytterligare två distributionsprinciper. Bokförläggareföreningen fastställde bruttopriserna på böcker och kontrollerade etableringen av boklådor. Ur lokaliseringspolitisk synpunkt var detta ett intressant system. Det innebar, att även små, perifert belägna orter med tillräckligt befolkningsunderlag för minst en bokhandel utan störande konkurrens och utan förhöjda priser kunde visa upp ett lika brett och aktuellt svenskt sortiment som det kunden i den större orten hade tillgång till. Under 1950- och 60-talen kom bokhandelns organisation i blickpunkten i samband med lagstiftningsåtgärderna mot konkurrensbegränsande metoder. Upprepade gånger beviljades dispens för bokhandeln från i övrigt gällande lag. Ett av de skäl, som anfördes mot att fri priskonkurrens släpptes lös, var de eventuella kulturella skadeverkningar, som en sådan situation kunde väntas medföra. Argumentet framfördes av bokproducenter och många andra. Det accepterades av Näringsfrihetsrådet fram till 1965. Det året meddelades emellertid i domslut, att bruttoprissystemet inom bokhandeln skulle upphöra efter en femårig övergångsperiod, det vill säga år 1970. Ur de synpunkter på tillgången till information, som anlägges här, är det intressant att följa argumenteringen för och emot bruttoprissystemet. Man har på ömse sidor om stridslinjen lyckats hålla undan från alla de problem, som har med bokutbudets lokalisering att göra (Jigenius 1966). När man så

4:81

småningom kommer fram till ett försök att närmare bestämma, vad som kunde menas med kulturargumentet, befinnes detta röra sig om möjligheten eller icke att ge ut svårsåld, exklusiv skönlitteratur. Det rörde sig således inte om de smärre orternas möjligheter att alls kunna köpa böcker i en välsorterad lokal bokhandel. Vid Näringsfrihetsrådets beslut anförs som ett viktigt skiil mot det gamla systemet, att det ej tillät specialisering inom branschen. I det sammanhanget görs heller inga reflexioner beträffande var befolkningsunderlaget överhuvudtaget kunde tänkas vara stort nog för ätt medge en specialisering. Det är rimligtvis inte på många ställen. I sin kommentar till beslutsförloppel framhåller Jigenius (1966), att den sannolika effekten av bruttoprissystemets avskaffande blir, att en-affärsorterna får en inskränkning i sitt sortiment, medan storstäderna får ett större bokurval. Han finner också, att man bör beakta hur strukturförändringar inom branschen kan komma att förändra antalet en-orts-boklådor. Endast professor af Trolle och vissa landsortstidningar uppmärksammade denna risk. Näringsfrihetsrådet förbigår saken. Det är givetvis svårt att på förhand bedöma i vilken riktning förändringarna kan komma att gå efter 1970. Särskilt svårt är det att uttala sig om vilka nya distributionsformer, som med eller utan stöd från det allmänna, kan komma även perifera orter till godo. Bortsett från detta är saken ett skolexempel på hur en juridisk argumen-

tering inte bör få drivas, om man verkligen vill göra allvar av principerna om medborgarnas jämställdhet. Det är nödvändigt att tillfullo beakta rumsdimensionen, så att inte alla bedömningar görs från den ideala situation, som råder i de större orterna. A-bokhandeln i sin nuvarande spridning (tab. 22) utmärkes av att den har en avsevärt större förekomst i förhållande till befolkningsunderlaget i mellanregionerna (10 000 till 200 000 i lokalt befolkningsunderlag) än vad biblioteken har där (jfr tab. 17). Som i flertalet andra fall uppvisar dock Stockholmsregionen de flesta utbudsenheterna i förhållande till folkmängden. Den etableringskontroll, som tillämpats, har således lyckats skapa ett mycket väl avvägt utbud i förhållande till befolkningsfördelningen. Det betyder, att exempelvis en lärare i Sveg hittills kunnat komma åt litteratur på någorlunda samma villkor som en lärare i Stockholm. Dessutom är medelavstånden mellan utbudspunkterna inte orimliga ner till befolkningsunderlagszonen 10 000 invånare. Vid den mer precisa bedömningen av reseavstånden gäller vad som anfördes beträffande apoteken. Det finns ingen anledning att anta annat än att kapaciteten snabbt kan anpassa sig till efterfrågan. Därför räcker det med att undersöka vilka avstånd som måste övervinnas, räknat fram till närmaste bokhandel (tab. 23). Reseavstånden till A-bokhandel ger en mycket god täckning av befolkningen redan med en tur och returresa under 50 km.

Tabell 22. Antal A-boklådor per 100 000 invånare samt medelavstånd inom befolkningsunderlagszoner. Befolkningsunderlagszon (radie 30 km)

Antal A-boklådor Medelavstånd i Antal A-boklådor per 100 000 inv. km

Zonens andel av landets befolkning i procent

— 10 000 10 000— 50 000 50 000—100 000 100 000—200 000 200 000—400 000 400 000—800 000 800 000— Gotland

5 52 81 87 16 23 63 2

2,2 4,0 4,2 4,7 3,5 3,2 5,1 3,7

222 56 33 23 18 14 7 44

3 17 25 24 6 9 16 1

Hela landet

4,2

4:82

SOU 1970:14

A-bok «=50 tor

200 km

Figur 29. (3 kartor) Tur- och returavstånd i km till närmaste A-bokhande i(början av 1968). Kartan med märket A-bok < 50 tor visar områden med mindre än 50 km tur- och returavstånd (vägavstånd) till närmaste Abokhandel. Tabell 23. Befolkningens fördelni £P på avståndszoner i förhållande till A-bokhandeln. Tur- och returresa, km

Tabell 24. Andel av en helt bilburen befolkning som kan resa tur och retur till A-bokhandel inom visst tidsintervall.

Befolkning Procent av befolkningen i tusental

i procent

6 543 886 241 46

85 11 3 1 100

Stanntid — 50 50—100 100—200 200—400

Summa 7 716

Mycket små grupper söder om en linje Gävle-Uddevalla behöver underkasta sig en längre färd (fig. 29). Det är huvudsakligen i stråk längs länsgränserna som detta blir nödvändigt. I Norrland ligger utbudspunkterna givetvis mycket glesare. Av spridningen där framgår det också tydligt, hur varje eventuellt bortfall av en utbudspunkt med ett slag skulle flerdubbla reseavstånden för SOU 1970: 14

Tid i timmar

0 min.

30 min.

—0,5 0,5—1,0 1,0—1,5 1,5—2,0 2,0—2,5 2,5—

76 16 5 2 1 1

0 70 19 7 2 2 100

den berörda befolkningen. Tabell 24 redovisar en omräkning till tidsavstånd i två versioner. Liksom förut gäller siffrorna under förutsättning av bilresa med en medelhastighet av 70 km/tim. 4:83

3.9 Tekniska gymnasier med fjärde årsavdelning Användningen av undervisningsutbudet har ännu i stort sett en helt annan karaktär ur befolkningens tidsbudgetsynpunkt än användningen av sjukvård eller bibliotek. Undervisningsanstalten liknar en vanlig arbetsplats med regelbundna dagliga arbetstider och sammanhängande verksamhet under längre perioder. Det är således inte fråga om korta oregelbundna pass, som oförutsett framkallas under yrkesarbetets gång eller av privata skäl. Åtminstone gäller denna karaktäristik den nuvarande ungdomsskolan. Relationen mellan bostad och arbetsplats blir av samma slag som den pendlaren har i yrkeslivet. Om avstånden blir för långa för dagliga resor, får man temporärt flytta in till utbildningsorten eller avstå från utbildningen. Den vuxenutbildning, som vi kan se fram emot, kommer naturligtvis delvis att ha samma arbetsplatsliknande karaktär. Man kommer att vidareutbildas på heltid under längre sammanhängande kursperioder. Men delvis blir det säkert nödvändigt att foga in undervisningen i det vanliga dagliga livet. Den måste i så fall begränsas till några kvällstimmar eller till särskilda arbetsfria undervisningsdagar. Därmed blir avståndet mellan bostad och undervisningsutbud en mera kritisk faktor än den är nu, om man verkligen vill ge hela befolkningen en chans att kunna delta på ett likformigt sätt. Därmed kommer efterfrågesidan att likna den man bör räkna med inom tandvård eller öppen vård. Det kommer att finnas ett tryck på att utbudet skall decentraliseras långt ut till bostadsorterna. Utbudssituationen liknar däremot på sin sida mera sjukhusvården i det att det ligger skalfördelar i koncentration. Den hittillsvarande utbyggnadspolitiken av skolväsendet har sökt utnyttja dessa. I en större enhet kan man erbjuda bättre undervisningsmateriel, lärarna kan konsultera varandra, ett underlag skapas för specialiserade lärartjänster, och lärarna kan gå från elevgrupp till elevgrupp utan tidsförluster. Des-

4: 84

sa argument bland andra ligger bakom planerna på att integrera alla de gymnasiala skolorna (SOU 1963:42, s 50). I det obligatoriska skolväsendet finns det också vissa skalfördelar, då saken ses från elevernas synpunkt. Flera utbildningslinjer inom samma anläggning gör det till exempel lättare att gå över från en studieväg till en annan. I ett studiesystem för vuxna är det däremot sannolikt, att förvärvsarbete och andra förpliktelser kommer att ge snäva tidsmarginaler och den som inte hinner delta innanför dessa får avstå. I en sådan situation är en koncentration av den boende befolkningen upp till ett visst tröskelvärde enda sättet att få utbudets och avnämarnas intressen att mötas i rummet. Det skulle vara av stort intresse att i detta sammanhang kunna jämföra, hur utbudet av icke obligatorisk undervisning i dag förhåller sig till befolkningsunderlaget. Emellertid syns det inte vara möjligt att utan en mycket vidsträckt datainsamling komma fram till en total överblick över alla de kurstimmar, som utbjudes i olika organisationers regi. Ur existerande centrala källor går det inte att säkert fastställa hela den valfria undervisningens andel i omgivningsstrukturens variationer. De delar av skolväsendet, som står under skolöverstyrelsens ledning, är däremot naturligtvis till alla delar väl kända. Utbyggnaden har under lång tid kännetecknats av en mycket konsekvent lokaliseringsplanering vid vilken man omsorgsfullt vägt elevernas intressen mot koncentrationsfördelarna. Grundprincipen har varit, att undervis-, ningens kvalitet och elevernas valmöjligheter skall vara lika i hela landet. Möjligheterna att erhålla utbildning skall inte begränsas av »geografiska» hinder. Med den befolkningsfördelning vi ännu har i Sverige är det naturligtvis inte praktiskt möjligt att nå upp till detta ideal. Vad gäller lokaliseringen av nya gymnasier uttalade skolöverstyrelsen på ett tidigt stadium (SÖ 1959), att »nya gymnasier bör placeras i områden, där mycket folk redan bor eller dit folk i stor utsträckning flyttar». I praktiken innebar denna princip, att man krävde 35 a SOU 1970:14

Tabell 25. Antal fjärdeårsavdelningar i tekniskt gymnasium per 100000 invånare. Antal elever per 100 000 inv. 1969/70

Zonens %-andel av landets befolkning

Befolkningsunderlagszon (radie 30 km)

Antal fjärdeårsavdelningar

Antal fjärdeårsavdeln. per lOOOOOinv.

— 10 000 10 000— 50 000 50 000—100 000 100 000—200 000 200 000—400 000 400 000—800 000 800 000— Gotland Hela landet

— 8 53 80 15 15 25

_ 0,6 2,7 4,3 3,3 2,1 2,0

_= 196

— 12 55 94 79 52 50 _

3 17 25 24 6 9 16 1

2,5

40 tusen invånare som underlag i omlandet kring ett gymnasium med två linjer. För närvarande pågår en utbyggnad och differentiering av utbildningsväsendet på de nivåer, som ligger ovanför den obligatoriska skolan. Lokaliseringsmässigt kännetecknas utbyggnaden av både spridning och koncentration. Spridningen representeras av universitetsfilialer och andra enheter för högskoleundervisning. Utbyggnaden av vissa gymnasier med särskilda studielinjer kan betraktas som en koncentration genom urval. Självfallet möts de båda utbyggnadsriktningarna på många orter, som därigenom börjar framträda som särskilt väl utrustade nya utbildningscentra vid sidan av storstäderna och de gamla universitetsstäderna. Det finns således en klar tendens i riktning mot en regional istället för en nationell organisation av det högre utbildningsväsendet. Det är inte osannolikt, att de tyngre enheterna i det av skolöverstyrelsen styrda lokaliseringsmönstret antyder var de kommande tillskotten i utbud har de största chanserna att bli förlagda. Tyngden kan lämpligen uttryckas som kapitalinsats per utbildningstimme. Mot bakgrunden av en sådan hypotes är det av intresse att undersöka hur utbudet för närvarande fördelar sig i förhållande till befolkningsunderlag och reseavstånd. Som indikator väljes de tekniska gymnasier, som för närvarande (1969/70) är utrustade med fjärde årsavdelning. KarteringSOU 1970:14

en bygger på primärmaterial från SCB (U 112 B 1969), A-höstrapport 1969-70, klasser och elever, gymnasiet. Utfallet skiljer sig något från skolöverstyrelsens ursprungliga plan. Medan antalet orter med tekniskt gymnasium i landet allt som allt uppgår till 107 stycken, finns det teknisk fjärde årsavdelning i bara 31 av dem. Avdelningarnas antal är 196. Valet av lokaliseringsorter har vid den undre gränsen mycket påtagligt styrts av storleken på det lokala befolkningsunderlaget. Med Kiruna som enda undantag ligger alla utbud inom områden där det lokala befolkningsunderlaget överskrider 50 000 invånare (jfr fig. 30 och 10). Dimensioneringen mätt i avdelningsenheter ansluter sig dock inte till vad som i övrigt visat sig vara den typiska utbudssituationen, nämligen den att standarden blir bättre och bättre ju större det lokala befolkningsunderlaget är. I själva verket erbjuds det rikligaste utbudet i förhållande till omgivningens invånarantal inom de mellanzoner i landet, som har ett lokalt befolkningsunderlag på mellan 50 000 och 200 000 (tab. 25). Maximum ligger i zonen 100 000 till 200 000, vilket markerar en koncentration till vad man skulle kunna kalla andra rangens storstäder i landet. Elevrekryteringen har självfallet en motsvarande fördelning. Inget försök har gjorts att värdera utbudets nuvarande läge och kapacitet med hjälp av den modell, som begagnades beträffande 4:85

U <50 tor

U <100 tor

i^-~r

Figur 30. (3 kartor) Avstånd till tekniskt'gymnasiurrfmed fjärdeårsavdelning 1969/70. U < 50 tor, U < 100 tor och U<200 tor visar områden med mindre än 50, 100 och 200 km i tur och returavstånd till närmaste tekniska gymnasium med fjärdeårsavdelning.

sjukvården. En sådan beräkning, grundad på hypotesen att en sökande måste leta sig fram över hela landet tills han finner ledig kapacitet, är motiverad endast om kapaciteten är svår att förändra. Här antas dock, att antalet klasser i de givna utbudsorterna rätt lätt kan justeras från år till år och att de som efterfrågar utbildningen i stort sett inte behöver ha anledning att leta sig förbi den närmaste skolorten. Följande avstånds- och tidsberäkningar avser följaktligen bara det utbud, som ligger närmast varje befolkningsgrupp. Hälften av landets befolkning har kortare tur och returresa till utbudsorterna än

4: 86

50 km. Om man förutsätter färd med bil kan detta anses vara ett förhållandevis bekvämt pendlingsavstånd (tab. 26, fig. 30). I södra och mellersta Sverige behöver avstånden i allmänhet inte överskrida 200 km för någon sökande. Norra Kalmar län och Gotland utgör dock undantag från denna regel. Den befolkning på ungefär sju procent, som har ett större tur och returavstånd än 200 km, befinner sig i övrigt i huvudsak i inre Norrland och nordvästra Svealand. Då avstånden värderas i restid med bil och en medelhastighet av 70 km/tim. (tab. 27) visar det sig, att sextio procent av beSOU 1970:14

Tabell 26. Befolkningens fördelning på avståndszoner i förhållande till närmaste tekniska gymnasium med fjärde årsavdelning.

3.10 Jämförelse och

Befolkning Tur och returresa, km

i tusental

i procent

— 50 50—100 100—200 200—400 400—800

3 858 1721 1620 478 39 7 716

50 22 21 6 1 100

Summa

folkningen bor inom en timmes tur och returfärd. Om man, som ofta sker, bestämmer sig för att betrakta åttio minuter som maximal pendlingstid per dag för en studerande, så blir det å andra sidan ungefär trettio procent av befolkningen, som bor utanför dagsresezonen. De resande, som måste lita till kollektiva transportmedel, befinner sig naturligtvis i en mycket ogynnsammare situation än bilisterna. Det är emellertid för närvarande inte möjligt att få fram en bild av deras tidsavståndslinjer, som på ett korrekt sätt täcker hela landet. Saken är nämligen inte så enkel som att föra in en annan färdhastighet i beräkningarna. Det som är utslagsgivande är nämligen, om det finns linjetra-

Tabell 27. Andel av en bilburen befolkning som kan resa tur och retur till tekniskt gymnasium med fjärde årsavdelning inom visat tidsintervall Tid i timmar —0,5 0,5—1,0 1,0—1,5 1,5—2,0 2,0—2,5 2,5—3,0 3,0—4,0 4,0—5,0 5,0—

SOU 1970: 14

Procent av befolkningen 41 20 13 8 7 6 4 1 1 100

fik eller inte och om tidtabellerna passar till skolans arbetstider. sammanvägning

De utbud, vilka behandlats i föregående kapitel, utgör endast en mindre beståndsdel av hela den uppsättning nyttigheter, som man får förutsätta att hushållen med tiden mer och mer vill finna i sin omedelbara närhet. Då variationen i tillgången till just dessa nu skall jämföras och vägas ihop, kan resultatet därför inte bli annat än en partiell gradering av landets orter och regioner med hänsyn till läge på en standardskala. Det är dock uppenbart, att tillgången till en stor mängd utbud av andra slag har ett lokaliseringsmönster, vilket mycket nära samvarierar med de element, som kommit att väljas ut för granskning här. Handelns utbud av såväl daglig- som sällanköpsvaror kännetecknas av att urvalet blir allt rikligare när ortsstorleken växer. Detsamma torde gälla köparens möjligheter att få ett förmånligt pris. Kulturutbudet i form av fast organiserad konst-, teater- och musikverksamhet fördelar sig självklart på alldeles samma sätt. De kollektiva transporterna betjänar den icke bilburna delen av befolkningen med allt tätare turer ju mera trafikunderlaget ökar, det vill säga ju närmare man kommer de större orterna. Det är alldeles givet, att en så grundläggande sak som mängden av arbetstillfällen inom olika yrken varierar på alldeles motsvarande sätt. De valda utbudsexemplen bör således trots sin begränsning indirekt ge en approximativt riktig totalbild av hur en rad synnerligen viktiga omgivningsförhållanden varierar. Tillgängligheten till vissa andra viktiga utbud i en balanserad omgivningsstruktur skiftar dock helt säkert på ett radikalt annorlunda sätt, tills vidare ovisst exakt hur. Befolkningens möjligheter att inom dagsprismats gränser komma åt attraktionspunkterna för friluftsliv står inte i direkt proportion till folktätheten utan snarare tvärtom. Det återstår att försöka mäta denna sak på ett översiktligt sätt. Den helt lokala boende4:87

Tabell 28. Antal utbudsenheter per 100000 invånare inom befolkningsunderlagszoner die 30 km). 4-år tekn. A-bok- gymn. handel avd.

Zonens %-andel av Sv:s befolkn.

,

Befolkningsunderlagszoner

Tand- Öppen Ögonläkare vård läkare

Tekn. Biblio- litt. Läkare Apotek tek sails.

— 10 000 10 000— 50 000 50 000—100 000 100 000—200 000 200 0 0 0 ^ 0 0 000 400 000—800 000 800 000—

23,3 51,2 64,9 81,1 108,8 97,5 126,2

25,4 35,2 41,0 60,4 60,7 81,7 78,6

22,8 10,3 42,7 9,7 72,2 6,8 128,3 7,6 110,5 5,3 227,6 5,6 208,5 8,2

2,6 2,8 2,5 3,2 3,9 3,2 3,7

,,

0,4 1,3 2,5 2,1 3,0 3,3

1,0 1,9 4,1 9,9 7,3 30,5

2,2 4,0 4,2 4,7 3,5 3,2 5,1

0,6 2,7 4,3 3,3 2,1 2,0

Gotland

50,3

44,7

1,9

54,0

9,3

1,9

—

3,7

—

3 17 25 24 6 9 16 1

80,6

55,1

1,9

117,6

7,6

3,1

7,8

4,2

2,5

101 Hela landet

miljön - mikroomgivningen inom några få minuters gångavstånd - har åter en annan typ av variation. Denna kan man svårligen gissa sig till i andra avseenden än att de smärre orterna troligen är mer barnvänliga än de större. Men redan i den medelstora staden torde man kunna påträffa hela skalan från topp- till bottenstandard i det avseendet. En sådan renodlat social sida hos omgivningsstrukturen som lättheten att hålla kontakt med nära anhöriga har ytterligare ett annat variationsmönster. Det går inte att uttala sig om det heller utan specialundersökningar av orternas omflyttningshistoria. Tidsåtgången i olika utbudssituationer Tabell 29. Antalet läkare och tandläkare per 100000 inv. i valda länder år 1966. Källa: United Nations. Statistical Yearbook 1967 samt SOS: Allmän Hälso- och Sjukvård 1967. Land

Läkare

Tandläkare

Sverige Danmark Finland Norge Holland Västtyskland Frankrike Storbritannien Polen Tjeckoslovakien USA Canada Albanien Libyen

109 132 77 121 115 152 110 86 125 184 147 120 48 32

75 59 47 72 24 52 38 23 36 20 47 32 7 6

4:88

(ra-

har måst behandlas ytterst schematiskt. Den har tills vidare inte kunnat passas in i några skattningar av hur olika stora tidsinsatser påverkar hushållens totala tidsorganisation. Det förekommer säkert kritiska tröskelvärden av stor betydelse, t. ex. de som innebär, att man måste lämna ordinarie arbete en halv dag, en heldag eller rentav övernatta på annan ort även för ett i och för sig kort ärende. Dessa situationer får också olika effekter på de hushållsmedlemmar och arbetskamrater, som omger individen. Med ovanstående kommentarer som en allmän bakgrund skall nu närmast förut framtagna data pressas ihop i ett sammanhang och ses från två synvinklar. Först uppmärksammas i vilken relation de enskilda utbuden står till de lokala befolkningsunderlagens storlek. Sedan sammanförs materialet på ett enkelt sätt i ett försök att skissera en synoptisk bild av omgivningsstrukturen i hela landet - en »väderlekskarta» över standardvariationerna. I tab. 28 sammanförs för direkt jämförelse de tidigare framtagna siffrorna över antalet utbudsenheter per 100 000 invånare inom varje befolkongsunderlagszon för sig. Det är alltjämt det lokala befolkningsunderlaget inom radien 30 km, som begagnas. Detta sker med utgångspunkt från hypotesen, att det framförallt är innehållet inom denna lokala omgivning, som ger olika orter och regioner deras huvudsakliga karaktär vad avser befolkningens möjligheter att komSOU 1970:14

binera verksamheter inom dagsprogrammets ram. De skilda slagen av utbud framträder naturligtvis med en högst varierande genomsnittlig täthet, då hela landet ses som en enhet. Läkare, tandläkare och läkarenheter i öppen vård utgör en toppgrupp, medan övriga ting är av en tio gånger mindre storleksordning. Den stora skillnaden beror åtminstone till en del på att grundenheten å ena sidan är de sysselsatta personerna och å andra sidan institutionerna (apotek, bibliotek, boklådor, avdelningar vid tekniska gymnasier). De båda medtagna specialistgrupperna - ögonläkarna inom vårdsektorn och de tekniska bibliotekarierna inom informationssektorn - ansluter sig mängdmässigt närmast till institutionerna. Jämförelser mellan riksgenomsnitten kan naturligtvis inte ge särskilt mycket så länge det saknas metoder för att bestämma vad som är en sakligt lämplig utbudsproportion - om nu ett sådant fenomen kan tänkas existera. För närvarande vore det mer givande att göra jämförelser med motsvarande utbud i andra länder. Svårigheten att skaffa fram likformigt definierade data medför dock att bara ett fåtal internationella sammanställningar kan åstadkommas. Om man i Förenta Nationernas statistik lyckats åstadkomma jämförliga gränsdragningar mellan yrkesgrupperna (tab. 29), så skulle Sverige hittills ha haft en ganska låg läkartäthet, medan däremot tandläkartäthe-

ten kommit att bli mycket hög. Här är inte platsen att kommentera siffrorna för de enskilda länderna. De är tämligen säkert behäftade med viss osäkerhet på grund av växlingar i sättet att definiera. Det skall bara anmärkas, att vår tandläkartäthet i befolkningsunderlagszonerna under 50 000 invånare (tab. 28), det vill säga 51 och 23, står sig bra i jämförelse med genomsnitten för de flesta länder som helheter. Däremot måste man i jämförelsetabellen ta sig över till u-landsgruppen för att finna motsvarigheter till den läkartäthet - eller rättare sagt läkargleshet - på respektive 43 och 23 per 100 000 invånare, som återfinnes i Sveriges perifera bygder. Det bör tilläggas, att dessa jämförelser mellan länder inte kan bli alldeles rättvisande med mindre data bryts ner regionalt på ett och samma sätt överallt. Den växling i mängden av utbud per invånare, som finns mellan befolkningsunderlagszonerna, är en naturlig följd av att vi äger en i sina huvuddrag agrar bebyggelseorganisation. Den tillkom, då större delen av befolkningen ännu var knuten till jordbruk och måste bo spridd i direkt anslutning till de produktiva resurserna. Innanför en sådan bebyggelseorganisation måste utbudet av tjänster, som har olika grad av delbarhet, lokaliseras i anslutning till en hierarki av spridda centralorter. Endast ett litet urval av orter har kunnat erhålla ett verkligt specialiserat och mångsididgt utbud.

Tabell 30. Antalet utbudsenheter per 100000 invånare inom befolkningsunderlagszoner (radie 30 km) då riksgenomsnittet sättes lika med 1. 4-år tekn. A-bok- gymn. handelJ avd.

Zonens %-andel av Sv:s befolkn.

Befolkningsunderlagszoner

Tekn. Tand- Öppen ÖgonBiblio- litt. läkare vård läkare Läkare Apotek tek sails.

— 10 000 10 000— 50 000 50 000—100 000 100 000—200 000 200 000—400 000 400 000—800 000 800 000—

0,3 0,6 0,8 1,0 1,3 1,2 1,6

0,5 0,6 0,7 1,1 1,1 1,5 1,4

0,2 0,7 1,3 1,1 1,6 1,7

0,2 0,4 0,6 1,1 0,9 1,9 1,8

1,4 1,3 0,9 1,0 0,7 0,7 1,1

0,8 0,9 0,8 1,0 1,3 1,0 1,2

0,1 0,2 0,5 1,3 0,9 3,9

0,5 1,0 1,0 1,1 0,8 0,8 1,2

0,2 1,1 1,7 1,3 0,8 0,8

Gotland

0,6

0,8

1,0

0,5

L2

0,6

—

0,9

—

1,0

1,0

1,0

1,0

101 Hela landet

SOU 1970:14

1,0

1,0

1,0

1,0

_

3 17 25 24 6 9 16

4:89

Tabell 31. Antalet utbudsenheter per 100000 invånare inom befolkningsunderlagszoner (radie 30 km) då värdet för Stockholmsregionen sättes lika med 1,0.

Befolkningsunderlagszoner

Zonens Tekn. 4-år %-andel Biblio- litt. A-bok- tekn. av Sv:s Tand- Öppen Ögonsails. handel gymn. befolkn. läkare vård läkare Läkare Apotek tek

— 10 000 10 000— 50 000 50 000—100 000 100 000—200 000 200 000—400 000 400 000—800 000 800 000—

0,2 0,4 0,5 0,6 0,8 0,8 1,0

0,3 0,4 0,5 0,8 0,8 1,0 1,0

0,1 0,5 0,8 0,6 0,9 1,0

—

0,1 0,2 0,3 0,6 0,5 1,1 1,0

0,7 0,8 0,7 0,9 1,1 0,9 1,0

—

0,0 0,1 0,1 0,3 0,2 1,0

0,4 0,8 0,8 0,9 0,7 0,6 1,0

0,3 1,4 2,2 1,7 1,1 1,0

Gotland

0,4

0,6

0,6

0,3

0,5

—

0,7

—

3 17 25 24 6 9 16 1

0,6

0,7

0,6

0,6

0,8

0,3

0,8

1,3

101 Hela landet

I de många småorterna med lokala centralortsuppgifter hamnar bara de utbud som har stor delbarhet. Utbuden i de större centralorterna, i t. ex. huvudstaden eller de gamla universitetsstäderna, har naturligtvis inte varit avsedda att betjäna bara lokaliseringsorten utan ett vidsträckt kringliggande omland, ibland hela landet. Nationalmuseum anses ju vara en riksinstitution och inte bara en Stockholmsinrättning. Men denna urvalsprincip - som inget land har kunnat undvika - medför naturligtvis att utbudet realiter är bekvämt tillgängligt bara för minoriteter inom befolkningen. Detta blir speciellt besvärligt i sådana länder som Sverige, Norge och Finland, vilka har en exceptionellt liten befolkning i förhållande till den stora ytvidden. Problemet accentueras, när man kommer in i ett utvecklingsstadium, då kraven på standard homogeniseras inom hela befolkningen. Den utbudsvariation i förhållande till riksgenomsnittet som tab. 30 uttrycker är mot bakgrunden av landets struktur i många stycken en självklarhet, men den markerar också ett problem, som kommer att bli mer och mer kännbart ju mer standardmedvetandet utvecklas utanför varukonsumtionens snäva område. Av särskilt intresse i detta sammanhang är att se hur pass mycket utbudet är spritt kring riksgenomsnittet och var gränsen går mellan zoner, som ligger över och under detta. I många fall framträder 100 000 invåna4:90

—

re i lokalt befolkningsunderlag som en kritisk tröskel. Så är det med tandläkare, öppen vård, ögonläkare, läkare och bibliotek. Zonen 50-100 000 invånare ligger vad dessa utbud beträffar cirka trettio procent under riksmedeltalet. I glesbygderna med mindre än 50 000 invånare är utbudet hälften eller mindre. Förhållandena på Gotland ansluter sig närmast till de svagt försörjda glesbygdsregionerna. Apotek, bibliotek och boklådor har däremot kommit att få en tämligen jämn spridning över hela spektrum av befolkningstätheter. Jämnheten i utläggningen av bibliotek är dock egentligen illusorisk, eftersom dessa här inte differentierats ovanför den valda minimigränsen (ett bokbestånd på mer än 10 000 volymer och mer än 500 timmars öppethållande per år.) I själva verket är ju skillnaderna mellan bokbestånd och öppethållandetider mycket stora även bland dessa större bibliotek. Apoteken har lokaliserats särskilt frikostigt i de yttersta glesbygderna och på Gotland. Även bokhandeln når ännu så länge långt ut bland småorterna. Fjärdeårsavdelningar vid tekniskt gymnasium har blivit mellanorternas speciella utbud. Till och med i zonen 50-100 000 är utbudet större än i de största storstadsområdena. Befolkningsunderlaget 100 000 markeras dock här särskilt starkt som kritisk gräns. Underlagen nedanför 50 000 har uppenbarligen kommit ur räkningen av brist SOU 1970: 14

Tabell 32. Medelavstånd i kilometer, om utbudsenheterna fördelas jämnt över varje befolkningsunderlagszon (radie 30 km).

Befolkningsunderlagszoner

Zonens Tekn. 4-år %-andel Tand- Öppen ÖgonBiblio- litt. A-bok- tekn. av Sv:s sails. hand. gymn. befolkn. läkare vård läkare Läkare Apotek tek

— 10 000 10 000— 50 000 50 000—100 000 100 000—200 000 200 000—400 000 400 000—800 000 800 000—

68 16 8 6 3 3 1

Gotland Hela landet

65 19 10 6 4 3 2

172 59 31 23 14 9

—

68 17 8 4 3 2 1

112 48 24 11 9 3

—

222 56 33 23 18 14 7

405 85 55 71 65 57

—

3 17 25 24 6 9 16

—

—

på lämpliga centralorter. Stockholmsområdet ligger genomgående ovanför riksgenomsnittet utom vad angår det tekniska gymnasiets fjärdeårsavdelningar. Oftast, men inte alltid är huvudstadsområdet också bättre försörjt än alla andra delar av landet (tab. 31). Motsvarande eller ibland något större utbud kan någon gång stå till de andra storstadsområdenas förfogande. Det är endast apoteken, som har helt omvänd täthetsskala. Det måste framhållas, att de anförda siffrorna över utbudets storlek i förhållande till befolkningsunderlaget främst ger en bild av vilka krav på lokalt befolkningsunderlag som ställts vid dimensioneringen av utbudet. Det är beslutsfattarnas mer eller mindre medvetna lokaliseringsprinciper, som kommer till uttryck. Däremot understryks avståndets betydelse för utbudens tillgänglighet ur befolkningens synpunkt. Här gäller den vanliga regeln, att det är en otillfredsställande metod att jämföra relativtal, som hänför sig till redovisningsenheter med olika areell utsträckning. Befolkningsunderlagszonerna är liksom länen sådana olikstora regioner. Deras användbarhet framför länsområdena består i att de är homogena med avseende på en viktig faktor, nämligen befolkningstätheten. Då också avståndsrelationerna förs in i beräkningarna (tab. 32) visar det sig, att standardskillnaderna mellan de bäst och de SOU 1970: 14 19—974625

sämst försörjda områdena i landet har en mycket större spännvidd än vad som nyss framträtt. Det är - för övrigt tämligen självklart - utan undantag den sjättedel av landets befolkning, som finns hopklumpad i huvudstadsområdet, vilken genomsnittligt sett har närmast till hela raden av utbud. Även sådana förhållandevis glesbygdsvänliga anordningar som apotek, boklådor och bibliotek blir mångdubbelt mer utspridda ju mer det allmänna befolkningsunderlaget sjunker. Men även i regioner, som har utbuden liggande vitt spridda från varandra, finns det befolkningsgrupper, som har en bättre eller sämre belägenhet, beroende på var bostadsorterna befinner sig i förhållande till systemet av centralorter. Tidsinsatsen för att nå utbuden kommer att variera och variationen blir större ju glesare befolkad en region är. Vid genomgång av de valda utbudstyperna i avsnitt 3.2-3.9 indelades befolkningen i standardklasser på ett par olika sätt med hänsyn till avstånd till utbud. För det första urskildes områden med lokalt utbudsöverskott från områden med lokalt utbudsunderskott i förhållande till riksgenomsnittet. Befolkning och utbud jämfördes konsekvent med hänsyn till det hypotetiska pendlingsomland med radien 30 km, som genomgående använts. Denna indelning är naturligtvis grovt schematisk, därför att också be4:91

Lokalt

T

Lokalt

befolkningsunderlag

befolkningsunderlag

50-

50-

0 50 100% Befolkningsunderlagszonens andel av Sveriges befolkning

0 50 100% Befolkningsunderlagszonens andel av Sveriges befolkning

Lokalt

befolkningsunderlag

Lokalt

ÖV

/o 100

50-

0 50 100% Befolkningsunderlagszonens andel av Sveriges befolkning

befolkningsunderlag

0 50 100% Befolkningsunderlagszonens andel av Sveriges befolkning

Figur 31.

Jämförelse mellan befolkningsunderlagszoner och områden med utbudsöverskott i förhållande till riksgenomsnitten. T tandläkare, ÖV öppen vård, ö ögonläkare i öppen vård, L läkare, B allmänna bibliotek och U tekniska gymnasier med fjärdeavdelning. Horisontellt markeras hur stor procentuell andel av Sveriges befolkning, som bor inom de olika befolkningsunderlagszonerna. Vertikalt markeras hur stor procentuell andel av befolkningen i varje zon, som påträffas inom område med lokalt utbudsöverskott i förhållande till riksgenomsnittet. Streckad horisontell linje anger hur stor del av befolkningen i hela landet, som påträffas inom områden med lokalt utbudsöverskott. folkningen utanför pandlingsomlandet vållar ett tryck på utbudet och reducerar den mängd, som står till förfogande för den närmast kringboende befolkningen. Av denna

4:92

anledning gjordes för det andra en mer nyanserad zonindelning med hjälp av en beräkningsmodell över den genomsnittliga reseinsats, som befolkningen i varje punkt i lanSOU 1970: 14

Lokalt

B

befolkningsunderlag

u

Lokalt

befolkningsunderlag

%

0 50 100% Befolkningsunderlagszonens andel av Sveriges befolkning

det skulle komma att åsamkas, ifall alla verkligen försökte utnyttja utbuden upp till riksmedeltalets nivå. Reseavståndszonerna, beräknade på det ena eller det andra sättet, bör vara högt korrelerade med befolkningsunderlagszonerna men sammanfaller naturligtvis inte helt med dem. Det finns, som nämnts, godartade situationer även där befolkningen är gles och det finns omvänt i någon utsträckning ogynnsamma situationer, där den är tät. Avslutningsvis skall nu skärningarna mellan reseavståndszonerna och befolkningsunderlagszonerna granskas mer ingående. Därmed belyses befolkningströsklarnas roll i det nuvarande svenska »välfärdslandskapet». Först begagnas den enkla tudelningen av landet i över- och underskottsområden. Deras läge i förhållande till befolkningsunderlagszonerna framställs i tab. 33 samt fig. 31. Då över- och underskottsområden inte beräknats för apotek och bokhandel kan de inte inbegripas i jämförelsen. Det visar sig, att landets befolkning i stora drag delas upp på ett och samma sätt beträffande alla de undersökta utbuden. Praktiskt taget ingen del av de tre procent av landets befolkning, som bor där det lokala befolkningsunderlaget är mindre än 10 000 invånare - det vill säga hela Norrlands inland SOU 1970:14

0 50 1005 Befolkningsunderlagszonens andel av Sveriges befolkning

utanför centrala Jämtland och malmfälten (fig. 10) - kommer i kontakt med något utbudsöverskott inom pendlingsavståndet 30 km. Av de sjutton procenten i nästa zon (10 000-50 000 inv.), i folkmängd jämförlig med Stockholmsområdet, är det högst tolvfemton procent, som har denna förmån. Det gäller tillgången till öppen vård och ögonläkare. I den andra ändan av fördelningen är situationen diametralt motsatt. Överallt där det lokala befolkningsunderlaget överskrider 200 000 invånare, vilket inbegriper tredjedelen av landets befolkning, har praktiskt taget alla inom pendlingsavstånd (30 km) tillgång till ett utbud, som ligger ovanför riksgenomsnittet. I de båda mellanzonerna (50 000-200 000 inv.), som hyser nästan exakt hälften av landets befolkning, är fördelningen mer växlande. Sjukvården, mätt i läkarenheter, framstår som så starkt centraliserad, att till och med befolkningsunderlagszonen med 100 000-200 000 invånare får nästan glesbygdskaraktär. De tekniska gymnasiernas fjärdeårsavdelningar har däremot lokaliserats så att samma zon erhåller en täckning till nio tiondelar och därmed kommer i nivå med situationen i de största städerna. Trappsteget är dock brant ner till nästa zon 4:93

Tabell 33. Procentuell andel av befolkningen inom varje befolkningsunderlagszon, som bor inom område där utbudet lokalt överstiger riksgenomsnittet. Procent av befolkning en i överskottsområde

Befolkningsunderlagszoner

Tandläkare

Öppen vård

Ögonläkare

Läkare

Bibliotek

Zonens 4-år tekn. %-andel gymn. av Sveriges avd. befolkn.

— 10 000 10 000— 50 000 50 000—100 000 100 000—200 000 200 000—400 000 400 000—800 000 800 000—

1 2 19 33 92 100 100

4 11 24 48 100 100 100

0 15 38 63 92 100 100

0 4 15 19 80 100 100

0 3 13 68 100 100 100

0 5 41 91 100 100 100

3 17 25 24 6 9 16

Hela landet

(50 000-100 000 inv.), trots att denna är bättre utrustad med just detta utbud än med något av de andra. En liknande, men lägre belägen, brant trappa uppträder vad gäller biblioteken vid befolkningsunderlagsgränsen 100 000 invånare. Man förutsätter i Sverige, att den offentliga sektorns utbud av tjänster skall vara lika tillgängliga för alla. Denna princip har i särskilt hög grad varit vägledande vid utbyggnaden av de två tunga områdena hälsooch sjukvård och undervisning. Nu är det förhållandevis lätt att föreskriva hur likhetsprincipen skall tolkas vid inträdet genom utbudets port. Det är däremot inte lika lätt att komma till rätta med de olikheter, som har att göra med vägen dit. Man kan visserligen komma ett stycke i utjämning mellan mer eller mindre gynnsamma bostadslägen med hjälp av transportunderstöd. Men en reellt lika tillgänglighet kräver, att konsumtionen av utbudet kan passas in i individens övriga dagliga verksamhet på ett sätt som inte skall vara svårare eller ha större spridningseffekter för den ene än för den andre. När saken gäller dessa ting måste de ekonomiska utjämningsinstrumenten komma att träda i bakgrunden för de organisatoriska. I Sverige, liksom för övrigt också i Norge och Finland, är utbudets organisationssida sällsynt ohanterlig, eftersom befolkningsfördelningen med dess övermått av glesbygd och vitt spridda småorter är föga lämpad 4:94

som sceneri för serviceekonomi med jämlikhetsambitioner. Det följande försöket till sammanvägning av det hittills genomarbetade materialet avser att i synoptisk form belysa hur fördelningsfrågan ligger till för närvarande ur lokaliseringssynpunkt. Man kan kanske enas om att individ och hushåll har anledning sträva efter att ha sin bostadsbas inom en omgivning med alternativrik struktur. Den som vant sig vid ett lugnt vardagsliv med jämn lunk kanske är benägen att värdera oföränderlighet högst. Men i krissituationer, vid arbetslöshet, plötslig sjukdom, vid tiden för ungdomarnas utbildnings- och yrkesval, reser alla sådana krav på samhällets stöd, som i själva verket innebär stora anspråk på en alternativrikare omgivning. Även om det måste ske med en viss grad av subjektivitet och i medvetandet om att standardambitionerna stiger med tiden, så borde det vara möjligt att definiera vilken omgivningsstruktur, som utmärker vad man kunde kalla det »fullständiga samhället» (Segerstedt 1955). Vårt datamaterial tillåter oss inte att inkludera många element i en sådan tänkt lista. Men det är rimligt, att i en sådan obligatoriskt ingår omedelbar tillgång till de utbud av sjukvård och information som undersökts här. De orter i vilka befolkningen utan nämndvärd transportinsats når den för landet genomsnittliga konsumtionsnivån i dessa avseenden hör således till mängden fullständiga samhällen. Orter, SOU 1970:14

som inte har dessa egenskaper, kan dock inte direkt betecknas som ofullständiga. Den genomsnittliga konsumtionsnivån kan givetvis alltid nås med en tillräckligt stor transportinsats såvida inte administrativa barriärer ligger i vägen. Vi iakttar snarast i verkligheten en större eller mindre grad av isolering i förhållande till utbuden. Sammanvägningen kan därför inte få formen av en poängsättning av enskilda orter med hänsyn till deras fullständighet utan i stället av kurvor, som markerar hur graden av isolering varierar i landet. Så länge det inte finns en väl genomarbetad teori för värdering av omgivningsstruktur, är det knappast motiverat att väga ihop framräknade data på annat sätt än det enklast tänkbara, nämligen med en medeltalsberäkning. Två utbud väljes från hälsooch sjukvårdssidan och två från informationssidan: tandvård, läkarenheter, bibliotek och tekniska gymnasier med fjärdeårsavdelning. För var och en av de 1 260 bascellerna i landet (Hägerstrand-Öberg 1970) har medeltalet beräknats av de individuella transportavstånd, som tidigare bestämts i samband med behandlingen av de enskilda utbuden. I fig. 32 åskådliggörs resultatet med hjälp av en indelning av landet i sex zoner. Först urskiljes en bästa zon vid vars ytterkant tur och returavståndet till samtliga fyra utbud är mindre än 20 km. Vid ytterkanten av var och en av de följande zonerna blir reseavståndet i tur och ordning fördubblat. I nästan hela inre Norrland är detta således större än 320 km, det vill säga mer än sexton gånger längre än i Stockholmstrakten och ett mindre antal andra väl försörjda orter. Resultatet av detta överslag i vilket alla fyra utbuden med rätt eller orätt fått samma tyngd, kan inte göra anspråk på att vara något annat än en grov karakterisering av omgivningsstrukturens standardvariation. Men den tillåter i varje fall att man gör en provisorisk typologisering av skilda regioner. Därmed kan man också peka ut inom vilka delar av landet förhållandena förefaller vara likvärda ur den utbudssökandes synpunkt. SOU 1970:14

Vad man kunde beteckna som storstadsstandard är tillfinnandes på ett antal platser även utanför de tre största storstädernas krets: Umeå, södra Dalarna, Uppsala, inre Mälardalen, Vänersborg, Jönköping, Växjö, Hälsingborg. Här finns samtliga utbud på plats och i riklig mängd i förhållande till den omgivande befolkningens storlek. Vid inte fullt samma standard men inte alltför långt ifrån den befinner sig Medelpadskusten, Gävle, Norrköping-Linköping, Skövde, Borås och Kristianstad. Såväl tätbygderna i centrala Närke som i södra Värmland anträffas förvånansvärt nog på en något ogynnsammare nivå, närmare bestämt den som kännetecknar randzonerna av Mälardalen, centrala Östergötland och Skåne. Mycket små fläckar av den mellansvenska sänkan och södra Sverige nedanför linjen Kalmar-Växjö-Halmstad har sämre standard än 80-160 km i tur och returavstånd till det samlade utbudet. Kronobergs och Blekinge län synes vara direkt jämförbara med inre Västergötland, östra Värmland, norra Närke, gränstrakterna mellan Västmanland, Dalarna, Uppland och Gästrikland samt större delen av östra Västerbotten. I den senare regionen är det lätt att urskilja vilken starkt standardhöj ande effekt som regionsjukhus och universitet i Umeå fört med sig. Utbudsbilden har blivit av mellansvensk typ. Centrala Jämtland, som i och för sig har samma befolkningsmässiga förutsättningar som Umeå (HägerstrandÖberg 1970, s. 18), är i jämförelse därmed åsidosatt. De båda starkast isolerade regiontyperna omfattar först och främst större delen av Norrland och en bred zon från norra Bohuslän genom västra Svealand. I övrigt uppträder tre större fläckar med låg utbudsstandard i Sydsveriges döda vinklar, nämligen området mellan Vänern och Vättern, gränsbygden mellan Småland, Halland och Västergötland samt nordöstra Småland och Öland. Inte ens södra Kalmar län befinner sig i mycket bättre läge än Östersund. Utan att det är möjligt att här ta upp orsaksbanden till diskussion, är det värt att påpeka, 4:95

Tabell 34. Befolkningens fördelning på standardzoner räknat i avstånd enligt den sammanvägda utbudskartan. Befolkning

Zon

Genomsnittligt tur och returavstånd, km

i tusental

i procent

1 2 3 4 5 6

— 20 20— 40 40— 80 80—160 160—320 320—

2 161 1 114 1 190 1 784 964 503

28 14 15 23 13 7

7 716

100 Hela landet

att de två mest perifera standardzonerna enligt fig. 32 nästan helt sammanfaller med de regioner i landet som förlorade lokalt befolkningsunderlag mellan 1960 och 1965 (Hägerstrand-Öberg 1970, fig. 11). Det återstår nu att fastställa, vilka folkmängder som innesluts i de olika standardzonerna på utbudskartan och att undersöka i vilken relation utbudsnivån står till det lokala befolkningsunderlagets storlek. Mer än en fjärdedel av landets befolkning har en standard av storstadstyp, det vill säga omedelbar tillgång till de valda utbuden i så stor mängd, att var och en kan tilldelas en konsumtion på riksgenomsnittets nivå utan att behöva söka sig utanför bostadsorten (tab. 34). Något över fyrtio procent (zonerna 1 plus 2) når sitt utbud med en något mindre transportinsats än vad som här i övrigt räknats som acceptabelt pendlingsavstånd. En lika stor befolkningsgrupp på den andra sidan (i zonerna 4, 5 och 6)

drabbas däremot av betungande transportinsatser, om man skulle konsumera utbudet upp till riksgenomsnittet, vilket man sannolikt inte ens försöker. I särskilt hög grad sidoställs de tjugo procent av befolkningen, som befinner sig i de understa standardzonerna (5 plus 6), det vill säga just i de stora avfolkningsbygderna. Även för en bilburen person är avstånden här hindrande, om man tänker i fram och återresa under dagen. För den som måste hålla sig till de kollektiva trafikmedlen är sådana resor sannolikt ofta alldeles uteslutna, särskilt om man måste kunna få viss stanntid för att uträtta ärenden. Det finns givetvis ett mycket starkt samband mellan tillgångsstandard och lokalt befolkningsunderlag. Av de två miljoner invånare i landet, som har den närmaste tillgången till det samlade utbudet (zon 1), befinner sig hälften i Stockholmsregionen men ingen del inom områdena med mindre än 50 000 invånare i pendlingsomlandet (tab. 35). Av den halvannan miljon invånare, som har den sämsta tillgångsstandarden (zonerna 5 och 6), befinner sig däremot en miljon inom just dessa båda glesast befolkade områdestyper. Att man kan finna hundratusen invånare med förstklassig standard så långt ner inom befolkningsunderlagen som i klassen 50 000-100 000 sammanhänger med de satsningar, som gjorts i Umeå och Växjö. övergångarna mellan de båda ytterligheterna sker naturligtvis inte med några skarpa trappsteg (tab. 36). Man kan dock be-

Tabell 35. Befolkningens fördelning på standardzoner räknat i km tur och returavstånd, och på befolkningsunderlagszoner. Folkmängd i 1 000-tal. Standardzon Befolkningsunderlagszon — 10 000 10 000— 50 000 50 000—100 000 100 000—200 000 200 0 0 0 ^ 0 0 000 400 000—800 000 800 000— Summa

4:96

zon 1 —20 km

zon 2 20—40

zon 3 40—80

124 418 260 329 1030

1 39 471 111 296 196

125 426 529 57 48 5

1 114

1 190

zon 4 80—160

zon 5 160—320

zon 6 320—

6 385 926 397 34 36

27 549 344 44

191 232 80

224 1292 1939 1859 462 709 1231

7 716

Summa

SOU 1970: 14

Tabell 36. Invånarnas i befolkningsunderlagszonerna procentuella fördelning på standardzoner, räknat i km tur och returavstånd. Standardzon Befolkningsunderlagszon — 10 000 10 000— 50 000 50 000—100 000 100 000—200 000 200 000—400 000 400 000—800 000 800 000—

zon 1 —20 km

6 23 56 46 84

zon 2 20—40

zon 3 4 0 - -80

zon 4 8 0 - -160

zon 5 160—320

zon 6 320—

—

10 22 29 12 7

4 30 48 21 7 5

12 43 18 2

85 18 4

2 25 24 42 16

—

teckna befolkningsunderlagszonen med 100 000-200 000 invånare som en brytningszon mellan två världar. Denna har ännu hälften av sin befolkning inom standardzonerna 1 och 2, det vill säga med utbudet väl tillgängligt inom pendlingsavstånd. Samtidigt befinner sig så mycket som en fjärdedel inom zonerna 4 och 5. När befolkningsunderlaget sedan sjunker till mellan 50 000 och 100 000 påträffas den karakteristiska hälften av invånarna, här representerande nära en miljon, redan borta i standardzon 4. Förhållandena i de olika befolkningsunderlagszonerna är naturligtvis inte oberoende av varandra. I den mån man exempelvis kunde förbättra utbudsstandarden i de mellanstora städerna, belägna inom befolkningsunderlagszonerna 100 000-200 000 invånare, skulle det dra med sig sekundära förbättringar inte bara inom denna zon utan också inom den bredvidliggande med lägre underlag. Effekterna bleve naturligtvis olika beroende av på vilka platser åtgärderna sattes in. Det skulle för övrigt vara möjligt att experimentellt studera i förväg, hur spridningseffekterna komme att utfalla vid olika lokaliseringsalternativ. Det vore särskilt befogat att göra sådana studier i situationer då antalet lokaliseringsobjekt är begränsat, samtidigt som man har anledning önska sig' största möjliga standardfördelande effekt av dem. Den begränsade sammanvägning, som nyss utförts, ger trots att stora olikheter faller i ögonen ett intryck av större standardmässig jämnhet inom landet än som skulle ha SOU l c 70:14

Summa 101 101 100 100 99 100 100

framträtt, ifall andra utbudsområden tagits upp till mätning enligt en liknande metod. Här kan erinras om den synnerligen starka koncentrationen till huvudstadsområdet av tillgången till tekniskt-vetenskapligt informationsmaterial (avsnitt 3.7.2). Ett par andra områden, som i sin stationering och sin verksamhetsfördelning säkerligen visar en likartad typ av koncentration, är press, radio och TV samt det mer kvalificerade kulturutbudet. Vid ett fortsatt studium av omgivningsstrukturens variationer i landet skulle det vara befogat att granska också dessa slag av tjänster närmare. En allsidigt uppfattad regionalpolitik kan inte gärna komma ifrån att också räkna in tillgången till de olika slagen av immateriella kommunikationsinstrument bland de miljöbetingelser, som inte bör vara några få orters uteslutande privilegium. Avslutningsvis skall de faktorer beröras, som allmänt sett åstadkommer regionala olikheter i tillgången till utbud av olika slag. Redan tidigare har påpekats, att utbud, vilka på grund av den existerande befolkningsfördelningen måste tillhandahållas i ett system av centralorter med olika rang, blir olika tillgängliga på grund av den varierande transportinsats i tid och pengar som erfordras för att nå utbudspunkterna. Eftersom nästan alla utbud kännetecknas av vissa odelbara grundenheter av vilka många för övrigt ständigt ökar i storlek, så blir antalet möjliga utbudspunkter begränsat. Härav följer, att somliga invånare kommer att bo nära till och andra illa till i fråga om möjligheter att nå kontakt med utbu4:97

det. En någorlunda likhet mellan medborgarna i detta avseende är en fysisk omöjlighet med mindre hela befolkningen är samlad i ett antal täta stadsområden, som alla är tillräckligt folkrika för att innehålla en fullständig skala av utbudstyper. Lokaliseringsdilemmat förstärkes av att nya verksamheter ofta tillkommer och utvecklas stegvis, de må gälla kommersiell service eller offentliga tjänster. Till att börja med har man vanligtvis bara ett fåtal utbudsenheter att placera ut. Det är ganska givet, att de första enheterna under sådana omständigheter lokaliseras så att man får in så stor befolkning som möjligt inom enhetens närmaste inflytelseområde. Detta uppnår man bara om den första enheten placeras där folktätheten är störst, det vill säga i huvudstadsområdet, den andra enheten där folktätheten är näst störst och så vidare. Storstäderna och i synnerhet Stockholm blir prioriterade vid detta sätt att kalkylera i befolkningsunderlag. Sett från varje verksamhetsfälts synpunkt är tillvägagångssättet naturligtvis försvarbart eller till och med det enda tänkbara. Men sammanlagt byggs det med tiden upp avsevärda olikheter i omgivningsstruktur mellan orter och regioner. De ställen, som får allting först, äger allting och ligger alltid före alla andra i valrikedom. Det finns sedan andra regioner (innehållande tillsammans lika stora befolkningar), som alltid kommer sist och alltid är sämst utrustade. En annan olikhetsskapande faktor verkar på motsvarande sätt från konsumentsidan. Det tycks finnas ett visst, ganska stabilt regionalt mönster enligt vilket nya idéer och värderingar brukar sprida sig över landet. Normalt utgör de största städerna inkörsportarna. Därefter följer orterna näst i storlek, men från dessa sker sedan i sin tur en mera kontinuerlig spridning steg för steg i rummet till mindre tätorter och landsbygd. Denna spridning har naturligtvis också en inkomst- och socialgruppsdimension. Inom varje nytt geografiskt område, vilket kommer in i processen, är det en viss grupp, som tenderar att gå före de övriga i att anamma nyheten. Vilken denna grupp är 4:98

varierar med nyhetens art. Dessa spontana spridningsförlopp fortgår kanske ibland något snabbare numera än tidigare, men de stora dragen ser inte ut att ha ändrats mycket genom tillkomsten av massmedia. Detta gör att vissa regioner ständigt ter sig eftersläpande i förhållande till andra på grund av sitt läge i strömriktningen i kombination med den ekonomiska och sociala strukturen. Det är svårt att få fram statistiska data, som belyser saken närmare, men det ter sig sannolikt, att uppfattningarna beträffande betydelsen av en sådan sak som tandvård hör till dessa spridningsförlopp och därför utgör en del av förklaringen till de stora olikheterna i utbudet. Konsumenternas växlande köpkraft förstärker rimligtvis just samma regionala tendenser till olikheter. I ett land med en så förhållandevis jämn regional inkomstfördelning som vårt och med en så stor del av tjänsteproduktionen betalad av det allmänna har dock ovanligt mycket gjorts för att motverka just denna faktor. Till sist bör domänstrukturens roll beröras. Beslutsfattarnas kompetensområden verkar på olika sätt i olika situationer. Ett fritt över landet arbetande affärsverk som SJ är med nuvarande transportpolitik ett enastående effektivt instrument för att skapa olikheter i omgivningsstrukturen till förmån för de orter som har de större befolkningsunderlagen. Inom den statliga förvaltningen är man annars i huvudsak bunden till att betrakta länen och kommunerna (kommunblocken) som regionala enheter, vilka skall behandlas lika. Detta har säkerligen haft en starkt utjämnande effekt, i varje fall mellan områden med jämförlig struktur i södra och mellersta Sverige. Samma domäner uppträder emellertid också som territoriella ramar för självstyrelse och detta är å andra sidan något sona medverkar till att skapa olikheter. Kommuner och landsting har liksom konsumenterna växlande ekonomisk styrka. Vidare har de personer, som inom dessa fått i uppdrag att fatta besluten, olika föreställningar om vad medborgarna önskar och egna olika uppfattningar om vilka slags SOU 1970:14

. 32. vuddragen i det svenska "välfärdslandskapet", uttryckt id hjälp av de genomsnittliga åtkomstmöjligheterna enat i tur och returresa till kombinationen tandvård, [are, större allmänt bibliotek och fjärdeårsavdelning vid miskt gymnasium. Närmare kommentarer i texten.

Genomsnittlig t o r resa i km

utbud, som det är av vikt att söka driva fram. Detta kan leda till ganska abrupta skillnader för befolkningen på ömse sidor om en gräns. Åtgärderna blir också olika av det skälet att det kan saknas tillgång till data, som medger direkta jämförelser med vad andra åstadkommer. Om det funnes mera av jämförande informationer skulle sådana utgöra en stimulans för mindre väl utrustade regioner att söka komma ifatt de ledande. Men om jämförelser skall bli verkligt användbara måste de hänföra sig till medborgarnas nivå och inte till förvaltningsenheternas. Principen en utbudspunkt per län - för att ta ett exempel ger för konsumenten ett helt annat utslag i Malmöhus eller Blekinge än i Jämtlands eller Norrbottens län. Användningen av ett helt regelbundet nät av mätceller i denna undersökning har varit ett första försök att komma åt hur standarden tar sig ut när man söker gå bakom de administrativa områdenas stoppskyltar.

SOU 1970:14

4 Stadssystemet och fördelningsfrågan

4.1 Den alternativrika

omgivningen

Urbaniseringen av det svenska samhället kommer att fortsätta, såvida inte flertalets behov och önskningar mot all sannolikhet plötsligt skulle komma att rangordnas i en alldeles ny räcka, som tar oss tillbaka till Önnemo by. Man är inställd på motsvarande skeende i de flesta länder och i dem som ligger längst framme försöker man se vad som nu är att vänta inom ramen för grundantagandet. I en nyligen utgiven brittisk framtidsanalys (Development Patterns of Urbanization, 1969) betonas, att man bör hålla ögonen på tre spörsmål vid försöken att närmare bedöma utsikterna. Dessa är för det första den sociala och fysiska rörligheten, för det andra de restriktioner som formas av det förflutna, och för det tredje relationerna mellan planerarna och de planerade. Samma recept bör stå sig bra med tanke på svenska förhållanden. Utbyggnaden av utbildningsväsendet över hela linjen från förskola till universitet, försöken att nå en utjämning av levnadsnivåerna och den spontana utvidgningen av nätverket för sociala kontakter är instrument, som vid sidan av mycket annat stimulerar den sociala rörligheten. En ökad sådan rörlighet medför rimligtvis att omställningen underlättas men också att vissa fundamentala krav på omgivningens standard kommer att bli ganska likformigt fördelade genom hela 4: 100

befolkningen. Denna utveckling hänger i sin tur mycket nära samman med det tredje ämnet, förhållandet mellan planerarna och de planerade eller - för att se saken lite vidare - mellan styrande och styrda. Ett fjärrmanövrerat överhetssamhälle går knappast ihop med de sociala och kulturella målen. Det kommer därför att ställas många krav på politiska, administrativa och tekniska uppfinningar, som kan klara av konststycket med att kombinera effektivitet och medinflytande. Ökningen av den fysiska rörligheten slår igenom på många plan. Man kan till exempel förvänta fortsatt uppgång av den långväga semestertrafiken och av det inrikes allmänflyget. Detta är dock mindre betydelsefullt än att den fortsatta spridningen av bilismen i nuvarande eller i annan teknisk utformning inte kan hejdas med hjälp av hittills kända former för kollektiv trafik. Därmed ställs man bland annat inför problemet med att göra något definitivt åt trafiksäkerheten och att tillgodose de grupper, som utan egen förskyllan hamnar utanför bilsamhället. Det förflutnas restriktioner slutligen, gör sig vad urbaniseringen beträffar gällande först och främst på det sättet, att de fysiska strukturer som finns i form av byggnader och vägnät binder oss vid ett lokaliseringsmönster, vilket i sina huvuddrag inte kan ändras annat än ganska långsamt. Man har större utsikter att mera radikalt SOU 1970: 14

arrangera om verksamheter innanför det givna fysiska skalet i den mån man kan komma förbi de subtilare hinder, som bildas av diverse hävdvunna inmutningar i fråga om beslutsfattande och kontroll. Om ovanstående scenario bedöms som riktigt, kommer regionalpolitiken att ställas inför uppgiften att angripa en hel rad fördelningsfrågor, som ligger runtomkring det primära åliggandet att ordna med lokaliseringen av sysselsättningen. Det gäller att fördela den offentliga sektorns utbud, kommunikationsmöjligheterna, insynen och medinflytandet inom den illavurna stomme som vårt nedärvda bosättningsmönster bildar. Både nuvarande fördelningsprinciper och nuvarande bosättningsmönster måste då jämkas från var sitt håll för att kunna mötas i en regionstruktur, som fyller kraven på likställighet mellan medborgarna i landets skilda delar. Lokaliseringen av verksamheter, anläggningar och befolkning bör nog i huvudsak betraktas som en resultant av strävanden att uppnå mål, vilka befinner sig på helt andra plan. Ett företag tänker på vissa ekonomiska resultat snarare än på att hålla igång eller öka sysselsättningen inom en viss ort, vilket naturligtvis inte hindrar att man i allmänhet föredrar att fortsätta på den plats där man redan befinner sig. En person, som har kommit in i ett specialiserat yrkesområde, flyttar i första hand från ett karriärsteg till ett annat inom detta och är beredd att inom vissa gränser göra de byten av bostadsort, som måste bli följden av existerande utbudsmiönster. Det är sannolikt - men ingalunda ordentligt utforskat - att det endast är ganska odeciderad ungdom, vilken som sitt flyttningsmål i första hand betraktar själva orten snarare än en given arbetsplats. Det mesta som bedrivs inom de offentliga tjänsternas område, som till exempel utbildning och sjukvård, dimensioneras med tanke på de resultat man vill nå helt allmänt och inte på att man vill nå dem i högre grad på det ena stället än på det andra. Således ordnas verksamheter i förhållande till varandra i första hand utan att den SOU 1970:14

fysiska dimensionen dras in från början annat än möjligen som en störningsfaktor att hålla undan för. Hur lokaliseringen och de materiella hjälpanläggningarna skall utformas får bli en konsekvens, som man antingen inte alls beaktar eller tar itu med först sedan arbetsprogrammet blivit utformat. Man har i själva verket att göra med två system, vars relationer till varandra är av ungefär samma art som den mellan ett skådespel och dess repliker å ena sidan och de rörelser och dekorationer, som skall till vid uppförandet å den andra. Antingen man inser det eller inte så är dock de båda systemen starkt beroende av varandra. Om man har valt ett visst arbetsprogram, till exempel ett nytt undervisningssystem, så måste det utföras någonstans i anknytning till ett visst befolkningsunderlag och vissa anläggningar. Utformningen av detta mönster slår sedan tillbaka på vilka arbetsprogram som andra verksamheter, mer eller mindre nära kopplade, kommer att välja. Dessa i sin tur tar vissa fysiska former. På detta sätt går förskjutningarna runt i en kumulativ process, som är svår att överblicka och som därför också är svår att styra. Man är sällan beredd att gå tillbaka i cirkeln och ta med den fysiska dimensionen som en självklar sida redan på det stadium då man gör upp arbetsprogrammen för verksamheterna. Det ligger heller knappast i skilda beslutsfattares intresse att göra så med mindre det finns en prismekanism, som måste kalkyleras in i verksamhetsprogrammet. Och det gör det i allmänhet inte, i varje fall ingen som täcker vad man brukar kalla de externa effekterna. I samma mån som naturtillgångarna har släppt sitt grepp om den ekonomiska verksamheten, så har den nyss beskrivna växelverkan mellan arbetsprogram och bebyggelsemönster lett till en koagulering, som/ brukar beskrivas med orden koncentration eller centralisering. I sin närmare innebörd är termerna oklara. Ibland avser man bara de rent organisationsmässiga relationerna, ibland de lokaliseringsmässiga och ibland båda. Centralisering syftar kanske oftast på en administrativ struktur i vilken be4: 101

Figur 33. Ett hypotetiskt exempel på specialiserings-, samarbets- och rationaliseringseffekter hos sex självständiga företag (representerade av heldragna cirklar i fall a). Streckad dubbelcirkel markerar större ort i vilken tre av företagen ligger. T=tillverkningsenhet, L=ledningsenhet och r (R) = administrationsrutiner. Vidare kommentarer i texten. (Exemplet hämtat från Nordström 1968).

slutsfattandet förlagts till ett topporgan. Koncentration betecknar förekomsten av en någorlunda motsvarande befälsordning inom företagsvärlden. Men båda uttrycken står lika ofta för betydelsen geografisk anhopning. De motsatta begreppen decentralisering och spridning används med motsvarande övertäckningar i betydelsen. Det är naturligtvis inte möjligt att göra något åt den hävdvunna oklarheten hos dessa ord. Men det är likväl önskvärt att försöka hålla isär vad som är organisatorisk och vad som är lokaliseringsmässig mening. Regeringsmakten är exempelvis centraliserad även om den tillfälligtvis utövas från annan ort än huvudstaden. I en industribransch kan man koncentrera styrningen utan att därför flytta några fabriker. Emellertid är det ju 4: 102

klart, att de bägge systemen hänger mycket intimt samman i praktiken. Det är dock åtminstone teoretiskt möjligt, att man kan göra dem mera oberoende av varandra än de hittills råkat bli, och detta skulle i så fall ge ett större manöverutrymme för styrning än man trott. Vad den pågående koaguleringsprocessen innebär befolkningsmässigt i Sverige har visats i annat sammanhang (Hägerstrand— Öberg 1970, Törnqvist 1970). Då man går ner till företagsnivå och närmare studerar fall efter fall finner man ett skeende, som schematiskt kan illustreras som i fig. 33 (citerad efter Nordström 1968). I situationen a tankes sex fristående företag bedriva tillverkning av typerna Ti till T 6 . Tre av företagen ligger samlade i en och samma SOU 1970:14

Figur 34. Kooperativa Förbundets regionala organisation. Fylld cirkel anger ort med lagercentral eller försäljningskontor den 31.12.1966. Öppen cirkel anger ort med nedlagd lagercentral eller försäljningskontor. Dessutom markeras'en föreslagen regional indelning (efter Nordström 1967).

ort utan att därför ha något direkt med varandra att göra. Vart och ett har sin ledningsenhet (L) och sina administrativa rutiner (ri och T2). Genom köp och samarbetsavtal börjar så i situationen b en integration. Till att börja med sammanförs vissa administrativa rutiner till Ri, senare ytterligare några till R2. I situationen d har företaget T2 funnit det mest ändamålsenligt att flytta hela verksamheten till den centrala orten. I ett ytterligare steg, som ej illustreras, kan man tänka sig en sammanslagning av ledningsfunktioner. Denna process kan medföra att organisationerna tillsammantagna minskar sin personalstyrka - detta är ju ofta syftet - samtidigt som fler och fler individer kommer att vara verksamma i huvudorten och därmed bidra till dess befolkningsmässiga tillväxt. De organisatoriska målen får vissa inte i och för sig avsedda fysiska sidoeffekter. Fig. 34 visar som konkret exemplifiering hur K F dragit samman sina lagercentraler och försäljningskontor i landet under de senaste åren (Nordström 1967). Som synes har verksamheten bibehållits och givetvis utökats i de större orterna men inskränkts i de mindre. Motsvarande förändringar pågår i stor omfattning inom såväl den enskilda som offentliga sektorn. Det är däremot mycket få verksamheter, som reorganiseras med effekter, som går i motsatt riktning. Systemet av verksamheter har naturligtvis så stor tröghet, att det inte med ett steg kollapsar till en enda svensk storstad, samlad på ett ställe. Detta skulle annars i och för sig inte behöva vara en teknisk orimlighet. Storlondon kan anses ha tolv miljoner invånare eller så och fungerar. I verkligheten går dock förskjutningarna i trappsteg. Den statliga förvaltningen är nu i hög grad bunden till att dra samman verksamheterna till de tre nivåer, som representeras av kommunblockcentra, länsresidensstäder och huvudstad. Näringslivets förvaltning visar en brokigare bild. Huvudstaden dominerar naturligtvis. I den mån en regional organisation förekommer har denna ofta kommit att få helt andra dimensioner än statens, och styrningsorga-

4: 104

nen har förlagts till färre och större städer. Eftersom kopplingarna mellan verksamheter måste ta sig uttryck i transporter, kommer dessa i ett sådant hierarkiskt system att röra sig i två nivåer, den lokala inom den enskilda bebyggelseagglomerationen och den inter-urbana mellan dem. Att verksamhet bedrivs inom allt mer integrerade organisationer betyder därför en intensifiering av såväl lokal som långdistant trafik. Både packningen i rummet och trafiken är fysiska uttryck för hur länkarna går inom och mellan organisationer. Urbaniseringens grundmotiv finner man således i den tidsbesparing, som uppnås då verksamheter som hänger ihop placeras nära varandra i tiden. Närheten betyder åtskilligt mer än låga kostnader vid själva förflyttningen av ett föremål eller en person. Den underlättar också avsevärt passningen mellan specialisternas småbitar i ett kon> plicerat flöde, det må gälla tillverkningen och distributionen av en vara eller av ett beslut. Lagringskostnaderna kan minskas, vilket på materialsidan innebär sparat utrymme och på personalsidan förkortade spilltider. Det är lättare att göra improvisationer, om någonting inte går efter planerna än vad det är i omgivningar, som är fattiga på möjligheter att hitta alternativ med liten tidsutdräkt. Av kombinationen specialisering och samarbete inom industri och tjänsteproduktion följer således ett behov av hopklumpning i rummet av samrraa självklara skäl som jordbrukarens »samarbete» med växtvärlden medför utspridning till odlingarnas omedelbara närhet. Det moderna kontorslandskapet förkroppsligar stadens princip som produktionsmiljö. Alla kan där lätt hålla sig underrättade om vad som sker. Kontakter kan tas med minimal tidsförlust genom att förflyttningarna är korta och genom att de kan göras precis i de ögonblick då den person eller den dokumentpärmi eller den maskin, som söks, är ledig. I fråga om samverkan mellan personer inbördes och mellan personer och redskap kan man knappast komma närmare det tidsekonomiskt optimala funktionssätt, som tidigare har beSOU 1970:14

tecknats som »slumpmässig åtkomst». Begreppet tas här upp på nytt, därför att det kommer att spela en central roll i den fortsatta argumenteringen. Kontorslandskapet har inom parentes sagt ytterligare en egenskap, som verksamheterna ute i stadsmiljön egentligen också kräver men som inte har kunnat förverkligas där, nämligen förmåga till snabb anpassning av möbleringen då rutiner, utrustning eller personaluppsättning kräver det. De fysiska strukturer som bebyggelsen bildar är långt svårare att arrangera om inför nya uppgifter. De står som det förflutnas ofrånkomliga restriktioner. Den i praktiken tilllämpade lösningen är naturligtvis att begagna byggnader med eller utan inre ändringar till andra ändamål än dem de ursprungligen var uppförda för. På det sättet kan man trots många olägenheter hysa ett föränderligt näringsliv och en föränderlig befolkning inom ett gammalt skal. Den slumpmässiga åtkomstens princip var tidigare en realitet utomhus bara inom gångavstånden i stadskärnan. Den gällde knappast hela stadskroppen och ännu mindre de interurbana kontakterna. Det första genomslaget av principen kom med telefonen, som plötsligt befriade muntliga meddelanden innanför lokaltrafikområdena från distansfriktionen. Något mera gradvis har bilismen fått en snarlik effekt på kortdistansförflyttningarna av varor och personer. Det accepteras av alla som något ofrånkomligt att ingen större stad skulle kunna fungera om inte varudistributionen fick utföras med lastoch varubilar och truckar. Även de soin är mest kritiska mot dagens stadstrafik gör knappast gällande, att de fritt rörliga små lastenheterna skall bytas ut mot tidtabellsbundna linjefordon. Tillväxten av personbilismen även inom de relativt svårframkomliga storstadsområdena visar å sin sida att verksamheterna kommit att ordnas så att den som kan röra sig individuellt blir premierad. En motsvarande rörelsefrihet i den interurbana skalan har knappast blivit förverkligad ännu. Tåg, bussar och linjeflyg har ur användarens synvinkel samma olägenheSOU 1970: 14

ter som intraurban kollektivtrafik, nämligen att vara tidtabellsbundna och kräva byte vid knutpunkterna i ett nätverk. Därtill kommer en mycket låg turtäthet. Långfärd med bil medger visserligen start vid valfri tidpunkt och förflyttning från dörr till dörr men är inte snabbare än andra marktransporter. Det är endast privatflyg eller taxiflyg med små enheter, som skulle kunna ge slumpmässig åtkomst inom en vid räjong inom sådana tidsgränser som motsvarar vad bilen gör lokalt. Eftersom dagsprogrammen åtminstone för vissa kategorier av yrkesverksamma m/er och mer läggs upp så att kontakter måste tas än här och än där i snabb följd, har man anledning vänta, att allmänflyget med tiden kommer att få en allt större volym för att tillgodose just detta behov. Att tala om slumpmässig åtkomst i dessa sammanhang är naturligtvis en idealisering. Den frihet, som man kan uppnå i praktiken med hjälp av individuella förflyttningar, begränsar sig till val av tidpunkt för start och val av målpunkt. Själva transporten tar naturligtvis alltid en viss tid. Det gör den till och med inom kontorslandskapet. Man bör därför närmast uppfatta den slumpmässiga åtkomsten som ett gränsvärde mot vilket många strävar utan att någonsin kunna uppnå det fullt ut i den meningen att också förflyttningstiderna utplånas på sätt som skett med telekommunikationerna. Men principens uppenbara genomslagskraft medför, att man måste försöka arbeta med den och inte mot den, om mian skall ha framgång i de strävanden att reglera stadssystemets struktur, som eventuellt kan visa sig vara berättigade av andra skäl. I det framtida tjänstesamhället kommer behovet av att upprätthålla varierande kontakter att göra sig gällande i ännu högre grad än i tillverkningssamhället. Det är inte bara produktionsapparaten, som strävar efter att närma sig den slumpmässiga åtkomsten som ett idealtillstånd. Individen gör det också i egenskap av konsument och medlem av sociala grupper. Att det är så visas av den revolutionerande sprid4: 105

ning, som bilismen fått. Det individuella fordonet ger sin ägare frihet att börja sin resa när han vill och att välja resmål innanför en vidsträckt yta. I en stor agglome ration når bilisten från sin bostadsbas med en given tidsinsats ett långt större utbud av arbetsplatser, affärer, tjänster, rekreationspunkter och sociala kontakter än en person som är bunden till tidtabells- och linjestyrda transportmedel. Man har observerat i de amerikanska storstäderna, att hushållen numera gör sina inköp i större köpcentra tämligen oberoende av läget inom stadsområdet. Sortiment, parkeringsmöjligheter, önskan att få omväxling och dylikt avgör vilka mål man väljer. En nyligen genomförd undersökning i Diisseldorf ger en föreställning om den högre grad av planering som den kollektivtrafikresande måste underkasta sig än vad bilisten behöver. Det är mänskligt att försöka undvika också den formen av disciplin. Den slumpmässiga åtkomstens princip med dess starka förankring i både arbetsliv och privatliv får konsekvenser för det enskilda stadsområdets geografiska struktur. Den bygger under ett nytt, mera formlöst mönster för verksamheternas och bostädernas lokalisering än det traditionella. Under 1960-talet har sysselsättningen i de större brittiska städernas cityområden minskat ganska kraftigt, i t. ex. Liverpool med 10 procent och i Manchester med 15 procent bara mellan 1961 och 1966 (Hall 1969). Samtidigt ökar biltrafiken längs periferin. Det är knappast någon tvekan om att en rätt snabb dekoncentration av sysselsättningen är på gång. Bilismen får dessa effekter i förening med näringslivets större behov av arbetsarealer. Den bilburne förortsbon och mera arealkrävande verksamhet har ett gemensamt intresse i att dra sig ut från den trånga innerstaden. Enligt Halls bedömning kommer framtidens kontroverser inte att stå kring denna dekoncentration i och för sig utan kring frågan om den skall ledas klumpvis till sekundärcentra eller tillåtas bli helt spridd. Den stadsstruktur, som har vuxit fram hos oss, är inte bara ett fysiskt uttryck för 4: 106

produktionsmaskineriet. Den tillmötesgår i långa stycken också individernas och hushållens intressen. Även pensionerade lantbrukare brukar dra sig in till tätortemas bekvämligheter. De flesta är nog ense om att urbaniseringen ur både ekonomisk och social synpunkt ger större intäkter än den drar med sig kostnader. Men det är möjligt att skalfördelarna visar sig ligga på ganska olika nivåer, om man ser saken ur producentens eller ur konsumentens synvinkel. Det verkar som om det är just på denna punkt som storstadsfrågan blir kontroversiell. Näringsliv, förvaltning och organisatorisk verksamhet äger uppenbarligen ingen inbyggd spärr som med automatisk verkan sätter stopp för storstadstillväxten även om den går förbi den storlek, som kan förefalla optimal med hänsyn till en väl utproportionerad levbarhet. Londonplaneringens historia är belysande för dilemmat. Man trodde ett tag efter kriget, att tillväxten skulle kunna hejdas med hjälp av hård etableringskontroll, avgränsning av ett grönbälte och utflyttning till en ring av nya städer utanför dåtidens pendlingsavstånd. Det är klart att dessa radikala åtgärder dämpat tillväxten. Men effekterna har i stort sett begränsats till vad man kan kalla den intra-urbana strukturen. Övriga delar av England har vunnit mycket litet. Landets sydöstra hörn är fortfarande den dominerande tillväxtregionen och väntas så förbli med allt vad det för med sig av inre svårigheter - transporttekniskt och socialt - och av regionala olikheter inom landet. Mot bakgrunden av verklighetens åskådningsundervisning kan det nog hävdas, att storstadsproblemet inte är ett ekonomiskt problem i den meningen att produktionen har några särskilda fördelar att vinna på en spridningspolitik, i varje fall inte så länge saken rör storstäder av vårt blygsamma format. Det har gjorts vissa försök att bedöma detta med utgångspunkt från skattningar av vad de med stadsstorleken stigande trafikstockningarna kan kosta (Neutze 1965). Men den argumentering till förmån för utSOU 1970:14

flyttning, som dessa skattningar lett till, tillfredsställer inte andra ekonomer (Ekonomer om stadsstorlek 1970). I själva verket ligger nog problemets kärna inom ett helt annat område, nämligen i vilka krav vi vill ställa på livsmiljön. Frågan om livsmiljön är emellertid inte bara ett storstadsproblem. Den berör hela bebyggelsesystemet på en gång. Alltför stor skala drar med sig vissa svårigheter, alltför liten skala andra svårigheter. Vad som däremellan är en mänskligt sett lagom skala vet vi dock inte mycket om. Vi vet inte ens om skalan på längre sikt är ett reellt problem eller ett skenproblem. Föreställningen om den lagom stora staden har kommit upp i många sammanhang sedan industrialismens genombrott. En enda idétradition har omsatts i praktisk handling av större omfattning. Det är den som går tillbaka till Ebenezer Howards arbete med att förverkliga trädgårdsstaden i början av 1900-talet och som till slut resulterade i byggandet av de nyss nämnda nya städerna i Storbritannien som ett led i återuppbyggnaden och avlastningen av storstäderna eft.r andra världskriget. Var för sig är dessa städer en kompromiss mellan behovet av en ganska stor befolkning som underlag för industri och tjänster och ett stadsplaneideal, som vill ge alla boende gott utrymme och nära kontakt med marken. Utan att saken kan ges något direkt bevisvärde beträffande optimal stadsstorlek är det tänkvärt att Londonringens nya städer avses få en folkmängd som på något undantag när varierar mellan 60 och 120 000 invånare. Det är rätt naturligt, att man i länder med starkt förslummade jättestora städer bedriver sin planerings- och regionalpolitik i ett stämningsläge som är negativt till storstaden som fenomen. Hos oss, som står i ett så radikalt annorlunda utgångsläge, borde det ligga väl till att inta en alldeles motsatt attityd. Tidigare (s. 12) förtecknades de fördelar som individ och hushåll kan finna i en stor agglomeration, och det framkastades, att saken egentligen rörde sig om en önskelista för en allmän utvecklingspolitik. GenomSOU 1970: 14 20—914625

gången i avsnitt 3 av utbudsstrukturen i några valda avseenden har inte jävat uppfattningen att befolkningen i de största orterna är bättre försedda med viktiga kombinationsmöjligheter än i de mindre. Och den översikten innehöll ändå ingenting av det som får anses vara allra viktigast i sammanhanget, nämligen det stora och rikt differentierade utbud av arbetsmöjligheter, som i all synnerhet finns inom huvudstadsområdet. Att man utnyttjar möjligheterna till val mellan arbetsplatser från sin bostadsbas på ett annat sätt i storstadsområdena än annorstädes antydes av de uppräknade resultaten från arbetskraftsundersökningarna. Under perioden 1/5 1966-30/4 1967 var rörligheten mellan arbetsplatser något högre i de tre storstadslänen än i övriga delar av landet. Men det var mycket ovanligare i storstadslänen, att man bytte anställning och bostad samtidigt. Det skedde där i 14 procent av anställningsbytena, medan kombinationen nådde 25 procent i de andra länen tillsammantagna (AMS, Medd. fr. utredningsbyrån 1968: 16) Ett försök till en modifikation av stadsstrukturen bör under sådana omständigheter inte ta sin utgångspunkt i den enskilda storstadens problematiska sidor. Det hela borde i mycket högre grad ses som en fördelningsfråga. En stor agglomeration har alldeles för många positiva egenskaper för att det skall vara rimligt att låta dessa komma bara en begränsad del av befolkningen tillgodo. Mot en i snäv ekonomisk mening optimal stadsstruktur, vilken tycks leda till kraftiga olikheter, kan man sätta en annan, som är så konstruerad, att den leder till en jämn välfärdsfördelning både inomregionalt och mellanregionalt sett. Man skulle kunna tala om en arbetsmarknadsmässigt, socialt och kulturellt »rättvis» stadsstruktur. Den hittills förekommande diskussionen om optimal stadsstorlek - särskilt i den mån övervägandena har berört utpräglade storstadsfrågor - har varit orienterad åt friktioner och dessas ekonomiska konsekvenser. En mera oprövad angreppsriktning är den

4: 107

som tar sikte på fördelningsfrågan. Likhet mellan medborgarna når man inte bara genom att utjämna inkomstskillnader, genom att behandla alla enligt samma rättsregler eller genom att reformera tilltalsord. Oavsett dessa ting kvarstår uppgiften att organisera omgivningsstrukturer, som ger samma eller likvärdiga kombinationsmöjligheter för alla både i den dagliga livsföringen och på längre sikt. Att försöka åstadkomma detta är säkert inte bara en fråga om formell rättvisa utan med tiden också en om ekonomisk, social och kulturell utveckling. 4.2 En »rättvis»

stadsstruktur

Vad man konkret lägger in i ordet rättvis är naturligtvis till sist en fråga om värderingar. Men sakens relativism i detaljerna hindrar inte att man kan föra ett principresoncmang om vilken lokaliserings- och transportpolitisk följd det får att som optimeringsmål sätta fördelningen av utbud även inte prissatta sådana — framför produktionen av de prissatta utbuden. Varje i praktiken funktionsduglig lösning måste naturligtvis bli en kompromiss. Ett ensidigt hushållsorienterat betraktelsesätt är således otillfredsställande som modell av en möjlig verklighet. Vi kan ju inte tänka oss ett så fulländat samhälle att varje hushåll har sin egen livmedicus. Men de ensidigt företagsorienteradc resonemangen om lokaliseringsfrågor har hittills varit så dominerande, att det inte kan skada att för en gångs skull ta några steg i riktning mot en motsatt ytterlighet. Utan varje anspråk på en formellt tillfredsställande genomarbetning följer ett modellutkast till vad som kunde anses utmärka en rättvis stadsstruktur. Beträffande produktionen av utbud skall bara antas, att den kännetecknas av vissa tekniskt bestämda fysiska odelbarheter av olika storleksordning och att den enda naturtillgång, som anläggningarna tar i anspråk, är utrymme. Produktionen är således fritt lokaliseringsbar till varje ställe, där det finns plats, men obunden av tillgången till exempelvis jordbruksjord, skogsmark el4: 108

ler mineralfyndigheter. Likheten mellan medborgarna antas kort och gott bestå i att alla inom dagsprogrammets ram skall kunna leva i en lika alternativrik omgivningsstruktur vad avser utbud. Den första förutsättningen för att hushållen kall kunna få sådana lika möjligheter att exploatera omgivningen är att de alla äger samma lokala förflyttningskapacitet. Om så inte är fallet blir omgivningen, sedd från ett och samma bostadsläge, olika rik på utbudsalternativ. De efterfrågade utbuden antas bestå av en serie klasser, som inte är utbytbara sinsemellan men som internt har så stor variation, att individuellt skiftande behov och preferenser kan tillgodoses. Det borde knappast behöva bli delade meningar om att de viktigare utbudsklasserna är bostad, arbete, konsumtionsvaror, information, vård, sociala kontakter och rekreation. Här kan exempelvis inte brist på arbete ersättas med överflöd på rekreation. Inomklassvariationen i en rättvis stadsstruktur måste å sin sida vara sådan, att den helt och hållet återspeglar den nationella variationen (om vi nu nöjer oss med att låta rättvisan göra halt vid nationsgränsen). Omgivningsstrukturerna får således inte konstrueras så, att det finns endast grundskola i några men ett helt utbildningsspektrum upp till högskolenivå i andra. Det ingick ju i våra förutsättningar att förvärvsarbete skall kunna kombineras med högre studier. Erfarenheten visar, att även om den fysiska rörligheten är mycket hög, så strävar man efter att öka kombinationsmöjligheterna mellan verksamheter genom att packa dem i rummet till städer eller stadsområden. I fortsättningen används uttrycket stadsområde som benämning på ett område med en dominerande arbetsort omgiven av ett pendlingsomland. En helt diffus spridning är osannolik till dess man når en mycket hög rörlighet och får hjälpmedel som gör personkontakter mindre nödvändiga. Den rättvisa stadsstrukturen kan således knappast tänkas bestå av ett kontinuum utan måste bli uppbyggd av ett antal likvärda stadsomSOU 1970: 14

råden med distinkta centra. Om man nu ställer sig uppgiften att bebygga ett land från början för en viss folkmängd men utan störningar av ett förflutets restriktioner, så uppkommer först frågan om hur många stadsområden som skall organiseras. Det minsta möjliga antalet är naturligtvis ett enda, såvida inte därmed någon gräns överskrides, som skapar interna olikheter mellan befolkningsgrupper. Det största möjliga antalet å andra sidan bestäms av delbarhetsgränsen för det minst delbara utbud, som vi menar att alla skall äga lika tillgång till. Ur hushållens synpunkt sättes nog arbetsmarknaden i första rummet bland utbudsklasserna. Det är möjligt, att det i grund och botten är just arbetsmarknadens delbarhetsegenskaper, som avgör det största möjliga antalet stadsområden i den rättvisa stadsstrukturen. Hushållen måste kunna ställa det kravet, att regionen skall ge arbetstrygghet för inte bara familjefadern utan flera hushållsmedlemmar i den meningen, att permitteringar inte leder till påtvingade bostadsbyten. Detta villkor betyder inte att omflyttning bör omöjliggöras. Men en sådan skall i den rättvisa stadsstrukturen rimligtvis bero på hushållets egna avgörande och inte på brister i omgivningen. Andra kritiska utbud är de stora specialiserade undervisnings- och sjukvårdsenheterna. Om det finns ekonomiskt utrymme till låt oss säga tio vårdkomplex av högsta klass, så kan den rättvisa stadsstrukturen inte innehålla fler än tio stadsområden. Det ingår ju i förutsättningarna, att alla skall ha till exempel en intensivvårdsavdelning inom slumpmässig åtkomst. Inom andra utbudsklasser är delbarheten mindre kritisk beroende på att den är hög eller på att det finns acceptabla möjligheter till utbyten. Så är väl i all synnerhet fallet beträffande varukonsumtion och rekreation. Det kan också finnas okonventionella tekniska lösningar, till exempel ambulerande utbud. Det vore inte rimligt att låta exklusiva utbud med låg delbarhet ha något avgörande inflytande på antalet stadsområden. Men sättet att tillhandahålla dem SOU 1970: 14

kan omprövas. I det rättvisa stadssystemet borde nog operan flytta runt. Hur tätt de hypotetiska stadsområdena bör ligga beror närmast på om det finns en spridd landsbygdsbefolkning, som skall försörjas med utbud eller ej. För att den spridda befolkningen skall få en med den egentliga stadsbefolkningen någorlunda jämförlig försörjning, kan avståndet till närmaste fullfjädrade centrum inte gärna vara större än maximalt pendlingsavstånd. Packningsgraden svarar då mot dubbla detta avstånd eller uttryckt med den schablon, som begagnats i avsnitt 3, ungefär 60 km. Den packningen skulle dock sannolikt lämna ett knappt utrymme åt naturreservat, fritidshus och områden för rörligt friluftsliv. Ju större utbud av dessa ting, som man anser sig böra tillhandahålla, desto större räjong måste stadsområdet omfatta. Avgörande är den räckvidd, som rörligheten medger under en dagsutflykt. Då man på det nyss skisserade sättet tänker sig befolkningen i ett urbaniserat land uppdelad i ett antal till sin utbudsstruktur likvärda stadsområden, aktualiseras frågan, om vilka effekter en sådan fysisk dekoncentration får på ekonomisk, politisk, vetenskaplig och kulturell samordning mellan verksamheterna i de skilda regionerna. Hur skall centraliserade avgöranden och annan organisatorisk samverkan kunna åstadkommas i ett decentraliserat fysiskt skal? Det blir naturligtvis tekniken och kostnaderna för transporter, som avgör vad som är möjligt. Meddelanden i form av ord, siffror och bilder är knappast längre något problem. I varje fall inom en enskild nation kan en slumpmässig åtkomst åstadkommas utan egentlig distansfriktion, i synnerhet om man breddar användningen av enhetsportots princip. Det stora problemet uppträder med de slag av information som kräver direkta personkontakter. Idealet är naturligtvis, att man kan färdas mellan regionerna från vilken utgångsort som helst till vilken destinationsort som helst utan att behöva slussas in i ett tidtabellslagt linjenät av mark- eller lufttransporter. På samma sätt som man på 4: 109

den inomregionala nivån förutsätter slumpmässig åtkomst till alla utbud från alla bostadslägen, så bör man på den interurbana nivån förutsätta samma frihet att röra sig mellan centra. Dessa färder mellan centra skulle inte behöva ta mycket längre tid än de interna förflyttningarna tvärs igenom ett enskilt stadsområde. De funktionärer, som behöver stå i nära kontakt med varandra, hade i så fall inte något särskilt att vinna på att samlas till ett utvalt styrningscentrum. I en rättvis stadsstruktur är det nämligen inte önskvärt med en särskild huvudort, eftersom existensen av en sådan måste medföra olikheter mellan regionerna i den till sina arbetsplatser bundna befolkningens möjligheter att upprätthålla personliga kontakter med beslutsfattare, de må höra till förvaltningen, företagsvärlden eller organisationerna. Transportapparat och sekr-tariatsorganisation måste kunna medge, att den befolkningsgrupp som har att upprätthålla interurbana kontakter kommer att kunna agera i en »stad utan geografiskt läge». Detta är för övrigt också ett av villkoren - kanske det viktigaste - för att stadsområdena skall förbli lika stora. En följd av detta betraktelsesätt är att det inte får vara en slentrianmässig självklarhet att institutioner av så kallat riksintresse nödvändigtvis skall befinna sig på samma plats som de centrala statsorganen. Den utopiska föreställningen om en rättvis stadsstruktur kan antyda vissa kriterier för bedömningen av de övre och undre befolkningströsklar i ett existerande stadssystem, som inte kan härledas ur ett rent företagsekonomiskt synsätt. Vi accepterar som en ofrånkomlig del av det ekonomiska systemet, att mindre effektiva verksamhetsenheter slås ut vare sig det drabbar ett litet brukssamhälle eller sker mera omärkligt i en större ort. Men det är välfärdsstatens storslagna grundidé, att för den skull inte den ene individen av omständigheterna skall slås ut av den andre vad gäller fundamentala livsvillkor. Av detta borde bland annat följa, att man skulle sträva efter att tillhandahålla omgivningsstrukturer, som först och främst har en tillräckligt rik arbets4:110

marknad för att ge stabilitet även när näringslivet måste göra snabba omställningar och vidare ge möjligheter för medlemmar av samma hushåll att ägna sig åt förvärvsarbete inom mycket olika yrkesområden. I andra rummet kommer sedan att tillgången till offentliga tjänster och kulturutbud bör vara så fördelat, att inte den ene sätts i ett sämre läge än den andre på grund av sin bostadsort. På kort sikt är dessa villkor ouppnåeliga hos oss genom bindningen till det förflutnas restriktioner. Men som ett möjligt mål på längre sikt kan saken diskuteras. Låt oss först stanna vid den övre gränsen för stadstillväxten, vid storstadsproblemet. En stad växer först och främst genom att dwt tillkommer nya arbetsplatser. Arbetsmarknaden blir i regel samtidigt mer och mer differentierad. För den som söker göra karriär eller för den som helt enkdt vill byta arbetsgivare uppträder valbara vakanser allt tätare per tidsenhet. Det blir också gradvis allt lättare för medlemmar av samma hushåll att få arbete lokalt även om de har mycket olika yrken. På motsvarande sätt blir utbudet av konsumtionsvaror allt rikare. De offentliga tjänsterna och kulturutbudet får ett mer och mer differentierat innehåll. De tycks också i många fall få en i förhållande till befolkningsunderlaget växande volym. Även informationsflödet i alla dess varianter utvidgas. Det uppkommer kort sagt ett överflöd av eftersträvansvärda kombinationsmöjligheter av farten kanske mer än någon rimligtvis kan behöva och kanske till och med mer än åtskilliga mår riktigt väl av. Kombinationsmöjligheterna i storstadens omgivningsstruktur är i och för sig neutrala i förhållande till vad som anses vara gott eller ont. Även företagare i kriminalit;t har det bättre förspänt där än någon annanstans. Om man nu ställer som villkor att det skall existera intern rättvisa, så bör hela utbudet vara i lika mån tillgängligt för alla hushåll inom stadsområdet oavsett var bostadsbasen ligger. Idealet är slumpmässig åtkomst som om saken rörde sig om ett mycket stort kontorslandskap. I verkligheten SOU 1970:14

kan man naturligtvis inte komma ifrån förflyttningstid, men man kan stipulera att denna per dag och hushåll inte skall få ha stor spridning kring ett medeltal, då det gäller att genomföra ett och samma dagsprogram. Förutsättningen för detta är i sin tur att alla hushåll har tillgång till samma kombinationer av transportmedel. Som framgår av observationer (Hägerstrand 1970) och för övrigt tämligen självklart är den jämnt fördelade slumpmässiga åtkomsten lättast att komma i närheten av i de mindre orterna. En liten tätort och en stad på 50 000 invånare skiljer sig inte mycket från varandra. Cykel och bil är ungefär likvärda. Alla har lika möjligheter att konkurrera om utbuden och ingen utbudspunkt ligger egentligen obekvämt sett från något bostadsläge. Det finns ingenting i själva storleken av bebyggelseenheten som frambringar en ekonomisk och social segregering av invånarna. I den mån sådan förekommer har den andra grunder. Å andra sidan är utbudsalternativen begränsade. Med ytterligare växande storlek i folkmängd och utbudsalternativ följer en tilltagande konflikt mellan rummet som tid och rummet som utrymme. Om man önskar vidmakthålla utrymmet måste man vidkännas större förflyttningsavstånd. Invånarna delas upp i välbelägna och mindre välbelägna regionala grupper och i rörliga och mindre rörliga klasser, beroende på vilka transportmedel de disponerar. Någonstans når man så småningom en gräns vid vilken under givna transportbetingelser det finns hushåll som har så perifert belägna bostadsbaser, att de i praktiken kan utnyttja endast en del av regionens utbud. Det är naturligtvis mest kännbart när arbetsmarknaden upphör att vara slumpmässigt åtkomlig i sin helhet. I själva storleken ligger nu en segregeringsfaktor. Hushållen i de perifera lägena måste komma att känna av den slumpmässiga åtkomstens sammanbrott långt innan centralt belägna företag och organisationer blir störda av saken. Den enskilde söker motverka nackdelarna med tillväxten genom att skaffa sig ett individuellt transportmedel. Detta är emelSOU 1970: 14

lertid i och för sig en trängselfaktor som steg för steg sätter ner allas rörlighet. Samhället kan försöka återställa regionens homogenitet med investeringar i transportapparaten. Men nya nätverk har genom sitt krav på geometriskt sammanhang en enastående förmåga att placera intäkterna på ett håll och kostnaderna ( i förstörd miljö) på ett helt annat. Gängse ekonomiska kompensationer täcker i regel inte det fallet. Dessutom blir hjälpen bara temporär. Vilka avancerade transportanordningar man än förser en växande storstad med blir avlastningen inte bestående såvida man ej samtidigt inför kontroll av etableringen av nya verksamheter. Vid en viss storlekssituation måste man sålunda ha anledning fråga sig om inte det nytillkomna hushållet i en förort för sin del skulle hamna i en lika alternativrik omgivningsstruktur och vinna en bättre slumpmässig åtkomst av önskvärda utbud genom att slå sig ner i en ort, som ännu var liten nog att medge fri användning av individuellt fordon. Slutsatsen är naturligtvis spekulativ. Men det vore värt ett empiriskt studium att söka komma underfund med vid vilken gräns storstadsområdet börjar mista sin homogenitet ur de boendes synpunkt och därmed bli ett stadsområde bara till namnet. I den stora staden är det tämligen säkert arbetsmarknaden, som först uppträder som den kritiska faktorn i åtkomstsituationen. Resan till jobbet är en tidsmässigt tung post i den totala transportbudgeten. Om den måste sträckas ut långt går till slut all övrig rörelsefrihet under arbetsdagen förlorad. Utbuden inom varu-, tjänste- och kultursektorerna kan däremot få en sådan variationsrikedom och mängd i och med att ett storstadsområde växer, att mindre stadsområden omöjligen kan överträffa detta. Det är knappast troligt, att några hushåll inom regionen i dessa avseenden förlorar på tillväxten hur långt den än går. Möjligheterna att nå ut till rekreation i naturen går väl däremot i allmänhet bakåt med tillväxten och likaså åtminstone det psykologiska avståndet till centra i den regionala maktstrukturen, detta 4: 111

inte beroende på de interna transportavstånden utan på den anonymisering av sociala relationer, som en stor folkmängd oundvikligen måste föra med sig. Hur det än förhåller sig med de sistnämnda något svårfångade faktorerna bör man kunna hävda, att i det moment regionen bryts upp i rumsligt åtskilda del arbetsmarknader då kan nytillkommande hushåll och samhället i stort få en gemensam fördel av att börja bygga på något annat stadsområde, som ännu ligger innanför homogenitetsgränsen. Samhällets intresse av att tillväxten fördelas mellan regionerna inom det existerande stadssystemet sammanhänger emellertid inte i första hand med de inomregionala olikheter, som kan vara för handen i ett storstadsområde. Det ligger mera i att så långt möjligt motverka de mellanregionala olikheterna som för situationen i en riktning bort från den rättvisa stadsstrukturen. Uppgiften måste vara att se till att utbudsförsörjningen till sin sammansättning på så många ställen som möjligt närmar sig det bäst försedda storstadsområdet. Om man söker definiera ett nedre tröskelvärde för vad som är möjligt att åstadkomma i utjämnande riktning ger inte arbetsmarknaden några alldeles klara kriterier med den kännedom om saken som finns för närvarande. Den blir givetvis allt mindre alternativrik med sjunkande befolkningsunderlag, men det är inte teoretiskt möjligt att säga hur stor den skall vara och hur sammansatt för att tillgodose det uppsatta kravet på arbetstrygghet. Varuförsörjningen ger heller ingen klar indikation. Sortimentens bredd och djup avtar också kontinuerligt. De når för övrigt knappast sina verkligt kritiska nedre tröskelvärden förrän ute bland småorterna. De tyngre vägande utbuden inom den offentliga sektorn däremot faller undan mera trappstegsvis med sjunkande befolkningsunderlag. Därav följer, att så snart man här ställt upp listan över de utbud, som skall ingå i jämförelsen, så kan man direkt peka ut hur långt ner i serien av existerande stadsområden den rättvisa stadsstrukturen 4: 112

kan sträcka sig. Ju mera den tekniska utvecklingen på olika områden - men särskilt inom utbildning och sjukvård - leder fram till att antalet utbudsenheter blir större och färre, desto mera inskränkes antalet regioner inom vilka likhetskriterierna kan helt uppfyllas. 4.3 Förutsättningarna för en »rättvis> stadsstruktur i Sverige Som avslutning skall nuvarande situation i Sverige ses mot bakgrunden av den nyss tecknade bilden av hur en ur hushållens synpunkt rättvis stadsstruktur ser ut. De mätningar, som rapporterades i avsnitt 3, visade tydligt nog att befolkningen i landet lever under mycket olika villkor vad gäller möjligheten att bekvämt komma åt även rätt vardagliga utbud, sådana som storstadsbon ser som en självklar och omistlig del av sin lokala omgivning. Man kan visserligen hävda, att marknadsunderlagen och existerande efterfrågeförhållanden inte medger mycket större likställighet än den vi har. Men detta är irrelevant. Saken gäller inte fördelningen av utbud i en nu existerande efterfrågesituation med alla dess geografiska, ekonomiska och psykologiska aspekter. Den gäller däremot hur man på lång sikt skulle kunna försöka ändra bebyggelsestrukturen och transportsituationen i sådan riktning, att alla utan fysiska barriärer kan träffa sina personliga val bland de utbud, som ett modernt samhälle säger sig vilja erbjuda på ett likformigt sätt. Så länge inte det villkoret är uppfyllt är nämligen rätt mycket annat i den jämlikhetsdiskussion som förs tämligen overkligt. Enskildheterna i olikheterna skall inte tas upp igen. Nu gäller saken uteslutande vissa sidor hos de båda variabler, som ligger i botten av problemet: befolkningens fördelning och den fysiska rörligheten. I flera sammanhang har det upprepats, att vår ursprungligen agrart betingade befolkningsfördelning med sin pålagda hierarkiska centralortsstruktur inte passar som ram till verksamheterna i ett industri- och tjänstesamhälle. Den saken har hittills gradSOU 1970:14

vis reglerat sig utan medveten samordning med hjälp av netto-omflyttningen och sådana nya trafikmedel som bilen och flyget. Men det är också tydligt, att självreglcringen lätt kan ta en sådan riktning att diverse olikheter snarast kommer att förstoras framåt i tiden, om man inte anbringar vissa motmekanismer på ett medvetet sätt. Man måste göra klart för sig, att det inte finns någon automatisk spärr, som stabiliserar befolkningsförskjutningarna i och med att glesbygdens folkmängd snart har nått sin bottennivå. Det finns många möjliga fortsatta förlopp i riktning mot större eller mindre bebyggelsemässig centralisering. Ifall man nu önskar vrida de fortsatta förändringarna i riktning mot någonting som liknar en rättvis stadsstruktur, bör man nog därför särskilt uppmärksamma tre hörn av en och samma kritiska triangel. Dessa är 1) storstädernas övre befolkningsgräns, 2) den nedre gränsen för befolkningsunderlaget kring fullfjädrade landsdelscentra och 3) den interurbana transportapparaten. Om man skall ha rätt att anse, att omgivningens alternativrikedom i viktiga avseenden ökar med bostadsregionens sysselsättnings- och befolkningsmässiga storlek, måste ett bestämt villkor vara uppfyllt. Det är att man inom ramen för samhällets givna arbetsorganisation skall vara i stånd att färdas innanför hela regionen från vilken bostad som helst till vilken arbetsplats som helst. Detta är för övrigt ett gemensamt intresse för näringsliv och hushåll, en sak som Andersson (1969 s.26) uttrycker på följande sätt: »När arbetskraften söker en bosättning efter hela familjens värderingar av fritidsmiljö, skolmiljö och arbetsmöjligheter för samtliga familjemedlemmar stiger självfallet kravet på en enhetlig arbetsmarknad, eftersom varje yrkeskategori då sprids i rummet på ett i förhållande till arbetsplatsspridningen okoordinerat sätt. Eftersträvas dessutom stabilitet i bosättningsmönstret samtidigt som arbetskraften vill ha möjligheter att byta arbete efter arbetsmarknadens förändringar, så förstärks produktivitetsvinsterna av den enhetliga arbetsmarknaden.» Med detta betraktelsesätt brytes SOU 1969: 14

den klassiska föreställningen, att den enskilde arbetstagaren skall förväntas flytta sin bostad efter belägenheten av varje ny arbetsplats. I svensk praxis har man gärna antagit, att A-regionerna i stort sett utgör sådana homogena arbetsmarknader. Så är naturligtvis inte fallet i dem som har den största ytvidden (jfr Erson 1969). Valet av 30 km som lämplig maximal pendlingsradie i denna studie bygger på en något mera konservativ men i och för sig ännu mera schablonmässig föreställning. Det är naturligtvis inte det geometriska avståndet, som är avgörande. Detta är endast en approximation till tidsåtgången. Men tidsåtgången stiger inte bara med stigande avstånd. Den beror också på vilka färdmedel, som står till förfogande. För den som måste lita till kollektiva trafikmedel kan nog ett avstånd på 30 km vara helt acceptabelt, om tåg- och bussturer passar bra till arbetstiderna. Men en cirkelyta med samma radie ligger inte öppen för honom med slumpmässig åtkomst på det sättet som den gör för den som har ett individuellt fordon. Tidsåtgången beror också på konkurrensen om trafikutrymmet. Genom trängsel kan ett stadsområde även inom en jämförelsevis liten yta bli så svårframkomligt, att det inte längre bildar en homogen region för slumpmässig åtkomst av utbuden ens för bilisten. I den situationen är det upplagt för interna olikheter med hänsyn till arbetsmarknad, skolor och dylikt, som kräver dagliga resor. Regionens egen reaktion är givetvis att förorda transportinvesteringar, som lättar trycket, eventuellt i kombination med ökad bebyggelsetäthet. Så länge det saknas fungerande prisbildning på stadstrafik och på utrymme eller administrativ kontroll av nyetableringar förefaller det dock knappast troligt, att man någonsin kan bygga bort trafikträngsel. En attraktiv region torde alltid komma att dra till sig verksamheter upp till gränsen för sin transportpotential hur utspekulerade lösningar man än kan komma fram till från teknisk sida. Samhället, som för att kunna skapa en rättvis stadsstruktur måste hushålla med 4: 113

befolkningen - hos oss en knapp resurs - med hänsyn till dess fördelning mellan regionerna, skulle kunna ha skäl att uppfatta storstadens sönderfall i delarbetsmarknader som ett tecken på att storlekströskeln för ett enskilt stadsområde passerats och att hushållen borde ges möjlighet att söka sig till något mindre regioner som ännu i sin helhet ger slumpmässig åtkomst. En intressant fråga i vårt land är nu om vårt största stadsområde har passerat sin övre tröskel enligt ovanstående sätt att se saken ur hushållens synpunkt. Ett mera ingående svar på den frågan måste anstå till dess pågående undersökningar över hushållens totala tidsanvändning i olika typer av omgivningar förts till slut. Tills vidare finns det bara spridda data om pendlingsmöjligheterna i Stockholmsregionen att bygga på. Definitionen av vad som är acceptabel daglig pendlingstid är avgörande för hur stort område kring ett bestämt bostadsläge, som kan räknas till dess arbetsplatsmarknad. Man kan visserligen teoretiskt räkna fram en bestämd yttre gräns för varje individs dagsprisma, så snart hans absolut ofrånkomliga handlingsprogram är givet (jfr. avsnitt 2). Men de flesta skulle i praktiken säkert föredra ett mindre pressande rörelsemönster än så. Vad som uppfattas som lagom innanför det fysiskt möjliga dagsprismats gränser är således en fråga om individuella preferenser. De pendlingstider, som förekommer i landets olika delar i dag, kan ge en första approximativ uppfattning om saken. Aktuella uppgifter om fördelningen av de restider, som hushållen lägger ner på olika ändamål, förekommer mycket sparsamt. AMS anger i en beräkning utförd i maj 1967, att resorna mellan bostad och arbetsplats i storstadslänen till 75 procent tog kortare tid än 30 minuter (AMS 1968: 9). Ytterligare 15 procent tog mellan 30 och 45 minuter. Endast 3 procent sträckte sig över en timmes tid. En intervjuundersökning i tre västskånska förorter i maj 1969 (Lewan 1969) bland de yrkesverksamma av vilka för övrigt 90 procent var bilresenärer, gav en mera de4: 114

Tabell 37. Färdtider mellan bostad och arbetsplats för yrkesverksamma i Bjärred, S' Sandby, Löddeköping i maj 1969. Färdtid

Antal

Procentandel

-10 min 11-20 21-30 31-45 46-60 61-

345 450 424 93 27 23

25 33 31 7 2 2

Totalt

1 362

taljerad tidsfördelning (tab. 37). Det alldeles övervägande flertalet håller sig inom 30 minuters restid. På grund av orternas lägen i förhållande till kringliggande större arbetsplatser kan dessa data naturligtvis inte ge en alldeles representativ föreställning om situationen i hela MalmöLund-regionen. Vi kan emellertid jämföra med en grupp i en extremt annorlunda omgivningssituation, nämligen glesbygdens skogsarbetare (tab. 38). Tidsklasserna avviker tyvärr något från de nyss angivna. Färdtiderna är här något längre än i de skånska förorterna men inte anmärkningsvärt mycket längre. Siffrorna överensstämmer åtminstone ganska väl med AMS data från storstadslänen. Om man vill söka gå ett steg längre i analysen ocsh verkligen försöka komma underfund med hur pendlingstid värderas i förhållande till annan tidsanvändning torde en av de mera tillfredsställande metoderna vara att observera faktiskt beteende i samband med byten av bostad och arbetsplats. Man kan dock inte vänta sig ett resultat, Tabell 38. Skogsarbetarnas färdtid till arbetet enligt Benz-Yttermyr 1966. Färdtid - 1 5 min 16-30 31-45 46-60 61-75 76Totalt

Antal

Procentandel

868 914 480 200 53 23

34 36 19 8 2 1

2 538

100 SOU 1970:14

Tabell 39. Ändringar i tidsavstånd tiil arbete efter bostadsbyte i västra Skåne. Restid före Restid efter Tidsklass

Median

Median

Diff.

0-4 min. 5-9 10-14 15-19 20-24 25-29 30-

2,5 min. 7,5 10,5 17,5 22,5 27,5 37,5

6,7 min. 4,2 11,7 4,2 14,4 3,9 17,5 0 20,1 -2,5 24,0 -3,5 28,5 -9,0

som är obsroende av strukturen hos den omgivning i vilken undersökningen utförs. De tidsrelationer, som kommer fram, är naturligtvis inhägnade av de valkombinationer, som verkligen stått öppna under observationsperioden. I en undersökning, utförd inom västra Skåne (Carlsson 1969), har ett försök gjorts att bestämma om personer som bytt bostad, medan de varit verksamma på samma arbetsplats, sökt sig närmare denna eller ej. Hypotesen var, att flyttningarna skulle avslöja vilka ansträngningar man gjorde att komma nära arbetsplatsen. Materialet utgjordes av något mer än tusen flyttare, som varit anställda längre tid än ett år vid regionens tio största företag. Undersökningen avsåg åren 1964 och 1965. Vid sidan av Malmö och Hälsingborg är det till utsträckningen ganska små orter, som kommit med, och man kan därför inte vänta sig att några mycket kraftiga reaktioner skall kunna observeras. Men det finns likväl ett talande mönster i såväl avståndsfördelningarna som deras förändringar. Avståndet mellan bostad och arbetsplats var i utgångsläget sådant i alla orterna med undantag av Malmö, att 60 till 80 procent av de tillfrågade hade mindre än 20 minuters färdtid till arbetet. I Malmö måste däremot något mer än 50 procent färdas längre tid än 20 minuter och 24 procent längre tid än 30 minuter. Omfördelningen av tidsavstånden efter flyttningen blev inte särskilt stor. Men sammantaget förlängdes de kortare restiderna och förkortades de längre enligt tab. 39. I tabellen har flyttarna grupperats i femminutersgrupper före flyttningSOU 1970: 14

en. Efter flyttningen är varje grupp spridd på både längre och kortare avstånd. De nya tidsavståndens median anges. Detta resultat skulle kunna tolkas så, att i denna region väger andra faktorer än tidsavståndet till arbetsplatsen tyngre upp till omkring 20 minuter. De som från början befinner sig längre bort, strävar däremot efter att komma närmare arbetsplatsen. Man kan dock inte alldeles utesluta att lokaliseringen av nyproducerade bostäder inom orterna ger en viss ofrivillig fördelning av tidsavstånden för alla dem som önskat höja sin lägenhetsstandard vid flyttningen. Före flyttningen bodde hälften fullt modernt, men efter flyttningen mer än tre fjärdedelar. Också flödet i riktning mot villa och insatslägenhet kom fram tydligt. En samtidig minskning av inneboendeformen sammanhängde med att 16 procent av bostadsbytena skedde i samband med giftermål. Om man mot bakgrunden av det anförda erfarenhetsmaterialet tar sig friheten välja vissa normvärden som acceptabla eller maximalt tillåtliga för arbetsresan, så ställs man sedan inför uppgiften att bestämma var motsvarande gränslinje egentligen går i terrängen sett från skilda startpunkter. Detta är inte enkelt att göra på ett entydigt sätt. Framkomligheten i ett storstadsområde och för övrigt vilket område som helst har en komplicerad tidsgeografisk struktur. Det är bara fotgängaren, som alltid och överallt är ungefär lika långsam. I varje vald punkt ger det kollektiva trafiksystemet däremot en specifik räckvidd, som pulserar under dagens lopp mellan ganska vida gränser, olika i olika riktningar, beroende på skiftande turtätheter, kombinationsmöjligheter i noderna och i någon mån också färdhastigheter. Farbarheten med bil fluktuerar på motsvarande sätt men huvudsakligen i takt med den växlande trängseln. I ett storstadsområde är cyklisten i det närmaste ur räkningen på andra ställen än i ytterområdena. Framkomligheten i hans skala blir snarast en funktion av årstiden. Det finns ingen metod, vilken medger att man i ett grepp får fram en synoptisk bild av 4: 115

Figur 35. Tidsavstånd med kollektivtransportmedel klockan 07.00—08.00 under normalarbetsdag vid stickprov av punkter i Stockholmsområdet (Stockholm, Solna och Sundbyberg) hösten 1969. Tidsavståndslinjer för 20, 40 och 60 min. den mångdimensionella matris som över dagen, veckan och året visar hur alla punkter ligger i förhållande till varandra tidsmässigt med alla kombinationer av färdmedel. Enda sättet att nå en approximativ före4: 116

ställning om saken är än så länge att sampla lägen, färdmedel och tidpunkter och studera dem var för sig. Ett begränsat antal analyser av den typen skall anföras, dels beträffande kollektivtrafiken i StockholmsSOU 1970:14

området, dels en annan större ort med omgivning. Av praktiska skäl var det nödvändigt att inskränka tidsbestämningarna i Stockholmsområdet till Stockholm, Sundbyberg och Solna. Tidsavståndslinjerna har dock i vissa fall kunnat dras ut något utanför denna yta. Arbetsunderlaget utgjordes av Stockholmskartan 1968 utgiven av Storstockholms lokaltrafik. Denna karta är täckt med ett kvadratiskt rutnät, vars celler är 1,5 X 1,5 km. Skärningspunkterna i nätet utgör den mängd inom vilken start- och mållägena valts. Startpunkterna koncentrerades till Vällingbysektorn och till en linje från Sätra till Bagarmossen (fig. 35). Målpunkterna däremot består av samtliga skärningspunkter i nätet, som föll innanför det avgränsade undersökningsområdet. De prövade punkterna ligger i utkanterna därför att det SOU 1970: 14

är befolkningen där, som först känner av när storleken börjar isolera stadsdelar från varandra. Att man från centrum når hela storstadsregionen på tiden 40 å 60 minuter är ett trivalt faktum i detta sammanhang. I alla beräkningar användes den turtäthet som råder i det kollektiva nätet mellan 0700-0800 under normalarbetsdag. En person antogs gå till och från hållplatser med hastigheten 100 m/min (6 km/tim.) Vid skattningen av gångavståndet togs hänsyn till större barriärer i form av vikar eller avstängda områden men inte till detaljerna i gatunätet för övrigt. Färdhastigheten med de kollektiva färdmedlen infördes på ett något skiftande sätt. Vid mätningar, som rörde tunnelbanesystemet, följdes de tider som framgår av den officiella turlistan. Färdhastigheten med buss sattes däremot genomsnittligt till 27 km/tim, såvida inte 4: 117

•:l

43-48

Am^.36-41 ^^TILIKUCA

(0 ") c» Figur 36. Tidsavstånd med kollektivtransportmedel klockan 07.00—08.00 under normalarbetsdag vid stickprov av punkter i Västerås kommunblock hösten 1969. turlistan direkt gav anledning till annan bedömning. Väntetiden vid hållplats sattes lika med halva intervallet mellan två avgångstider. Tiden för byte mellan två tunnelbanetåg sattes konstant lika med 2 minuter, vilket får anses vara en optimal situation. Med dessa faktiska förhållanden och antaganden som bakgrund förutsattes det, att en individ förflyttar sig från varje vald startpunkt till alla nätets målpunkter med sekvensen gång, kollektivt transportmedel och gång. Som har framgått, var det nödvändigt att göra flera approximationer, men dessa konstruerades så att ett mått på bästa möjliga framkomlighet skulle falla ut. Det är således en förhoppningsfull bild av framkomligheten som tecknas. Tidsavståndslinjerna för 20, 40 och 60 minuter redovisas (fig. 35). Till jämförelse valdes ett av de medelstora stadsområdena i landet, nämligen Västerås kommunblock. Valet av start- och målpunkter gjordes återigen med hjälp av skärningspunkterna i ett kvadratiskt rutnät med cellstorleken 1,5 X 1,5 km. Bland dessa valdes till prövningspunkter tre lägen inom Västerås tätort och ett i vardera av tätorterna Dingtuna, Skultuna, Tillberga och Irsta. Liksom förut antogs, att resorna sker mellan klockan 0700-0800 under normalarbetsdag. Väntetiden vid busshållplats inom Västerås sattes lika med halva intervallet för turtätheten. För resor från 4: 118

någon av de kringliggande orterna sammanslogs gång och väntetid och skattades till 12 minuter. De resande antogs förlägga, sin avfärd så att ingen väntetid skulle överstiga 10 minuter. Tidsavståndslinjerna för 20 och 40 minuter redovisas (fig. 36) där detta är möjligt, varjämte de ungefärliga ankomsttiderna till isolerade punkter anges med tal. Om man nu går så långt som till att stödja sig på den förut citerade undersökningen från västra Skåne och förmoda att 20 minuter är den restid till arbetet, som inte medför några särskilda olägenheter, får kollektivresenären inte in vare sig hela Stockholmsområdet eller hela Västeråsområdet innanför sin räckvidd. Från förortslägen på jämförliga avstånd kan inte Stockholms och inte Västerås centrum nås inom tidrymden. En välanpassad storstadsbo finner naturligtvis, att 20 minuter är en löjligt kort restid. Om den då fördubblas till 40 minuter - en restid som torde inbegripa tre fjärdedelar av de i dag utförda pendlingsresorna SOU 1970:14

- så visar sig Stockholmsområdet fortfarande vara långt ifrån uppnåeligt i sin helhat. Från de yttre bostadslägena når man dock hela eller stora delar av innerstaden. Men de perifera områdena kommer inbördes att ligga tidsmässigt oåtkomliga från varandra. I Västerås däremot täcker tidsavståndet 40 minuter tämligen väl alla de målpunkter, som befinner sig inom tätbebyggelsen. Från vilken startpunkt som helst inom Västerås når man hela stadsytan och dessutom i det allra närmaste ut till förorterna. Sett med utgångspunkt från dessa når man omvänt större delen av Västerås från Irsta och Dingtuna, men från Tillberga och Skultuna inte de östra och västra ytterkanterna. För att återgå till Stockholmsområdet är det först sedan man sträckt sig till 60 minuter, det vill säga den restid, som inte ens de avståndsvana skogsarbetarna syns villiga att acceptera (tab. 38), som man till nöds kan påstå att varje bostadsläge inom StockSOU 1970: 14

holm, Solna och Sundbyberg har varje annan punkt tillhörande området inom räckhåll med kolbktivtransport. Skulle man utvidga beräkningarna till att omfatta hela regionplaneområdet framstod naturligtvis de perifera orterna som ännu mera avskilda från stora delar av sin region. Då man inom Stockholm jämför tidsavstånden med pendlingsdata framgår det för övrigt ganska tydligt, att just 40 minuter är en tämligen viktig gräns och att 60 minuter är en närmast definitiv sådan. Detta tar sig bland annat uttryck i att utbytet av arbetskraft tvärs över Slussen är ringa. Pendlarna från Hässelby stannar till 39 procent innanför 40 minuter och till 88 procent innanför 60 minuter. Motsvarande tal för pendlarna från Långbro i Stockholms sydkant är 89, respektive 96 procent. Pendlingstiderna i Stockholmsområdet regleras på ett nästan helt tvingande sätt av att arbetsplatserna är så starkt koncentrerade till innerstaden. På restidssidan är valfriheten 4: 119

i den stora staden för närvarande tämligen illusorisk. Det går dock inte att med större precision komma åt individernas restider med en kartografisk jämförelse, eftersom många förvärvsarbetande färdas med egen bil och således är bundna till andra tidsavståndslinjer. Om man ser på Västeråsområdet ur bilistens synpunkt, lär man kunna utgå ifrån att man hinner minst dubbelt så långt som den kollektivresande på samma tid. Inom Stockholmsområdet torde det privata fordonet ge motsvarande fördelar, så länge man inte måste passera genom innerstaden. Man kan emellertid knappast uttala sig om områdets enhetlighet sett ur bilistens synpunkt utan omfattande empirisk tidtagning vid systematiskt upplagda experimentfärder under olika tider på dagen eller - ännu bättre - med en simuleringsmodell. Det ironiska läget beträffande bilen i storstaden är ju just det, att för var och en som upptäcker hur smidig den är, försämras framkomligheten en liten gnutta för alla andra. Det är precis samma fenomen som att ägarna av de bekväma checkhäftena uppehåller betalningsköerna i snabbköpen. Kostnadsövervältringar av denna typ kräver ett teoretiskt studium av ett slag som hittills knappast har utförts med metoder, vilka är både fysiskt och samhällsekonomiskt realistiska. I de nyss gjorda jämförelserna har stadsområdena setts som homogena ytor, innanför vilka det vore lika önskvärt att förbinda vilka parvisa punkter som helst. Om man vill befrämja ett fritt val av sociala kontakter är detta ett realistiskt krav. Ser vi mera begränsat på relationen bostad - arbetsplats, är det för närvarande inte riktigt så på grund av den starka koncentrationen av arbetsplatser till stadscentra. En sådan koncentration har haft sitt berättigande av bland annat det skälet, att de boende på lika avstånd i alla riktningar runtomkring kunnat nå utbudet på lika villkor. Koncentrationen innebar också, att hushållen och företagen hade samma arbetskrafts- och arbetsplatsmarknader. Men vid tillväxt av bostadszonerna bortom en viss gräns, blir 4: 120

så småningom ytterområdena så avlägsna från centrum, att de som bor ytterst börjar bli diskriminerade av tidsbarriären. Den pågående spridningen av arbetsplatser är i viss mån en reaktion på detta förhållande. Men spridningen får som förut påpekats i sin tur den följden, att om man inte kan övergå till individuella färdmedel utan måste hålla fast vid de kollektiva så blir både hushållen och företagen tvungna att operera inomi mindre sektorer än hela stadsområdet. För att man skall få en rättvis bild av vilken verkan de nuvarande tidsavstånden har, är det lämpligt att försöka se dem mot bakgrunden av hur utbudet av arbetsplatser fördelar sig i rummet. Vi kan anta, att detta utbud tillräckligt väl speglas av var den förvärvsarbetande dagbefolkningen håller till. Det är naturligtvis en brist vid den jämförelsen att inte hela Storstockholm kommer med. Detta har tills vidare varit en övermäktig uppgift. En tillräcklig föreställning om huvudtendenserna erhålles dock redan av ett begränsat material. Tabell 40 beskriver arbetsplatsutbudet inom restidszoner i Stockholm och Västerås. I det förra området är det ytterstadslägena, som ansetts vara mest intressanta. Det är ju odisputabelt att ett centralt bostadsläge i Stockholm ger tillgång till landets största arbetsmarknad, vilka tidsavståndsvillkor man än väljer. Innanför 20-minuterszonen är utbudet av arbetsplatser i de flesta fall litet i Stockholmsområdet, jämfört med de centrala lägena i Västerås. Ålsten och Västerås är dock ungefär likvärdiga. Å andra sidan ger ett ytterläge i Stockholm ett mycket större utbud i absoluta tal än ett motsvarande förortsläge i Västeråsblocket (Tillberga). I tidsavståndszonerna mellan 20 och 40 minuter erbjuder Långbro, Bagarmossen och Ålsten tio gånger fler arbetsplatser än som någonstans står att uppdriva i Västerås. En medelstor stad kan inte - och för den delen knappast Göteborg eller Malmö heller - i detta rent kvantitativa avseende konkurrera med de bostadslägen i Stockholmsområdet, som ligger på sex till åtta kilomeSOU 1970: 14

Tabell 40. Utbud av arbetsplatser inom olika restidszoner i Stockholms- och Västeråsområdena. Arbetsplatsutbud i tidszoner från valda punkter i Stockholm, Solna och Sundbyberg (jfr fig. 35).

Tidszon

Ålsten, 6,5 km från Hötorget

Långbro, 7,5 km från Hötorget

Bagarmossen, 8 km från Hötorget

Hässelby Villastad, 15 km från Hötorget

—20 min. 20—40 min. 4 0 - 6 0 min. 6 0 - min.

25 0 0 0 ( 5 % ) 330 000 (66%) 121 000 (24%) 22 0 0 0 ( 5 % )

7 000(1%) 323 000 (65 %) 97 000 (20%) 70 000(14%)

13 0 0 0 ( 3 % ) 364 000 (73%) 65 000 (13%) 55 000(11%)

4 000(1%) 38 400 ( 8%) 284 000 (57%) 171000(34%)

Arbetsplatsutbud i tidszoner från valda punkter i Västerås kommunblock (jfr fig. 36). Tidszon

Västerås SV

Västerås C

Västerås NÖ

Tillberga

—20 min. 2 0 - 4 0 min. 40— min.

23 000 (48 %) 17 000(26%) 8 000(16%)

25 000 (54 %) 14 000(29%) 8 000(17%)

5 000 (11 %) 33 000(69%) 9 000(20%)

1 000 ( 2 %) 29 000(62%) 17 0 0 0 ( 6 % )

ters avstånd från centrum. Däremot är det helt klart, att en inte ringa del av utbudet inom området redan befinner sig längre bort än 60 minuter och att man således inte ens med en mycket generöst tilltagen pendlingsnorm kan påstå att Stockholmsområdet längre är en enhetlig arbetsmarknad. Då man tar sig ut till det dubbla avståndet, här representerat av Hässelby Villastad, ligger redan en tredjedel av arbetsplatsutbudet bortanför 60 minuter. Upp till i varje fall 40 minuters resavstånd är det nu ingen egentlig skillnad mellan att bo i Stockholmsområdet eller i Västerås. Den stora skillnad som kvarstår, faller i zonen 40-60 minuter. Det hade som sagt varit önskvärt med fler stickprov och en fullständigare täckning av hela Stockholmsområdet. Men redan vad som framkommit tyder på att en fortsatt koncentration av arbetsplatser till Stockholms innerstad och en fortsatt utbyggnad av rena bostadsområden i ännu mera avlägsna randlägen än vad som tagits med här, ger sådana tidsavstånd till det stora arbetsplatsutbudet, att ett hushåll inte gör någon förlust genom att välja ett centralare bostadsläge i en medelstor stad. Det är under dessa omständigheter inte förvånansvärt, att förslag framkommer om att bygga nya stadscentra, som i sig själva har storstadsdimensioner, i utkanterna av de redan existeranSOU 1970: 14

de storstadsområdena. Om detta sker, kommer man dock närmast att knyta dem till de regionala funktioner, som det gamla centrum har. Det kommer nämligen att möta väldiga svårigheter att göra sådana flerkärniga konstellationer till enhetliga arbetsmarknader med slumpmässig åtkomst i alla interna platsrelationer, om det nu överhuvudtaget är möjligt. Och om det inte är möjligt, måste man fråga sig, ifall inte både hushåll och samhälle kunde få ett gemensamt intresse i att bygga ut stora landsdelcentra i stället med den gynnsamma följden att befolkningsunderlaget för kvalificerade utbud kunde stiga eller åtminstone vidmakthållas i regioner, som verkligen behöver en nivåhöjning. En sak som inte har med arbetsplatsutbudet att göra men likväl förtjänar att beaktas i en jämförelse, är den långa förnyade tidsinsats, som måste göras i ett storstadsområde, om man från ett perifert bostadsläge önskar komma tillbaka till stadscentrum på kvällen. I den medelstora staden är fritidens utbud förvisso mindre, men det är åtkomligt utan ansträngning. Det borde för övrigt vara bara en fråga om administrativa arrangemang för att få exempelvis de kulturutbud, som på en och samma gång tillhandahålles i Stockholm, åtkomliga i mindre centra genom att varva dem i tiden. 4: 121

I stadssystemets nedre led kommer - som förut påpekats - delbarhetsegenskaperna hos viktigare tjänster i förgrunden vid bedömningen av vad som är minsta storlek för att ett samlat utbud av något som liknar storstadsstandard skall kunna tillhandahållas. I den speciella situation, som den svenska bebyggelsestrukturen befinner sig i, tillkommer därjämte nödvändigheten att beakta de funktioner dessa centra måste ha i ett större regionalt sammanhang. Vår befolkning är utspridd över en stor yta, beströdd med ett stort antal småstäder och samhällen. För de bebyggelseenheter, som hur man än bär sig åt, måste förbli liggande utanför de fullt utrustade stadsområdena, är det inte likgiltigt på vad sätt dessa kommer att fördela sig över landet. De påverkar ju omgivningsstrukturen i gynnsam riktning långt bortom den snäva cirkel, innanför vilken utbuden fyller kravet på att vara slumpmässigt åtkomliga. Det är lätt att se av exemplen i avsnitt 3, hur utbyggnaden i Umeå medfört positiva tillgänglighetseffekter i stora delar av Norrland. Vid sidan av att landsdelcentra måste byggas upp till avsevärd storlek, bör de således lokaliseras på det sättet i förhållande till varandra, att det uppkommer en utjämnande effekt på mellanliggande zoner. Kartserien i fig. 10, jämförd med sammanvägningarna i avsnitt 3.10, visar tämligen tydligt bland vilka alternativ man har att välja, om man önskar bedriva en regionalpolitik, som utvecklar vårt bebyggelsesystem i riktning mot en rättvis stadsstruktur. Inom de områden av landet, där det lokala befolkningsunderlaget (radie 30 km) överstiger 100 000 invånare är det helt klart, att man med ganska små uppoffringar och jämkningar skulle kunna på ett likformigt sätt tillhandahålla de flesta utbud av vikt på storstadsnivå i god proportion till befolkningsunderlagets storlek. De individuella huvudorterna i klassen är, räknat från norr, Sundsvall, Gävle-Sandviken, Falun-Borlänge, Uppsala, Västerås-Eskilstuna, Örebro, Karlstad, Norrköping, Linköping, Uddevalla-Vänersborg-Trollhättan, Skövde, Borås, Jönköping, Hälsingborg och 4: 122

Kristianstad. Göteborg och Malmö-Lund faller naturligtvis ur dessa synpunkter i samma klass som Stockholm, och inte bland de medelstora orterna. Det genomsnittliga avståndet inom det mellansvenska bandet av huvudorter och mellan skånska huvudorter visar sig med förvånansvärt ringa spridning vara 100 km. Detta är inte mer än att mellanliggande småorter och landsbygd befinner sig i nästan den bästa position, vilken är teoretiskt tänkbar inom ramen för en rättvis stadsstruktur som måste läggas ut över en bakgrund av spridd bebyggelse. Då kravet på befolkningsunderlag sättes så högt som vid 100 000 invånare framträder två svårförsörjda problemregioner, en rätt liten och en mycket stor. Den första av dessa går från centrala Halland genom Småland och vidare över till Gotland. Stödjepunkterna här består av Halmstad, Växjö och Kalmar (befolkningsunderlag 50 000100 000 inv.) en konstellation som lämnar norra Kalmar län i ett isolerat läge. Redan träffade beslut utpekar Växjö som blivande huvudort bland dessa, trots att såväl Halmstad som Kalmar har större befolkningsunderlag i utgångsläget. Den andra problemregionen består av nordvästra Svealand och Norrland. De stödjepunkter, som av befolkningsmässiga grunder klart urskiljer sig här utanför Sundsvall, är Luleå-Boden, Umeå och Östersund. Hudiksvall, Örnsköldsvik och Skellefteå faller just på gränsen 50 000 invånare i lokalt befolkningsunderlag. 1 Även om man räknar alla de nu uppräknade norrlandsorterna till klassen potentiellt möjliga centra i den rättvisa stadsstrukturen blir tätheten mellan dem inte sådan att ens kustlandets småorts- och glesbygdsbefolkning kan bringas in i deras skugga på ett sätt som är likvärdigt med vad som kan ske i södra och mellersta Sverige. I den aktuella lokaliseringsproblematiken ter sig naturligtvis de nyss nämnda orterna med lokalt underlag på 100 000 respektive 1 Noga taget är det i mitten av den triangel, vi'ken bildas av Hudiksvall, Söderhamn och Bollnäs, som befolkningsunderlaget i Hälsingland når 50 000 invånare inom radien 30 km. Hudiksvall är därför inte något självklart centrum i regionen.

SOU 1970: 14

50 000 invånare som stabila och relativt ointressanta enheter i förhållande till alla de sysselsättningssvaga orter, vilka behöver omedelbart bistånd. Men i en regionalpolitik med längre sikt är det just dessa orter, vilka måste bli ryggraden i det bebyggelsesystem, som vidmakthålles eller byggs ut, ifall man i fördelningens intresse vill skapa en hög och jämn utbudsstandard över hela landet. Om man samtidigt önskar dämpa storstädernas expansion måste man räkna med att ett stort antal hushåll inte vill hålla tillgodo med andra alternativ än dem som därnäst ger den mest alternativrika omgivningsstrukturen. Den medelstora staden, eller vad Dahl i en alltjämt mycket aktuell artikel (1965) kallat den »lilla storstaden», är nog i själva verket regionalpolitikens för ögonblicket mest intressanta spelbricka. »Dessa medelstora städer är värda att satsa stort intresse på; de är livskraftiga och hör framtiden till, och de kan rätt planerade ge en god kombination av effektivitet, miljö och rimlig dimension. De duger bättre än andra orter att bygga upp till fullvärdiga stödpunkter i det vidsträckta skogsland, som vi inte har folk nog att hålla ens nödtorftigt servicebetjänat över större ytor» (Arpi 1966. Jfr också Rasmussen 1969). En faktor, som mycket starkt talar till de medelstora centras förmån i framtiden, är utvecklingen av rörligheten. De förflyttningstyper, som tillväxer i frekvens är inte bostads-arbetsresorna utan de resor som i övrigt företas. I orter upp till 100 000 invånare är privatbilen ännu någorlunda fritt användbar. Även om arbetsmarknaden i en sådan stad, som vi sett, är mindre än i mellanzonen av ett storstadsområde, bedömt ur en enskild arbetstagares synpunkt, är det likväl möjligt att hushållets hela valspektrum av verksamhetspunkter snarast är större just genom att det är lättare att vidmakthålla individuell rörlighet. Till och med barnens och ungdomens cykling skulle kunna beredas rum över den medelstora stadens hela yta med lite god vilja i stadsplaneutformningen. En planering, som är gynnsam för individuell trafik av alla de slag, är därSOU1970:14 21— 914625

för sannolikt ett inflytelserikt konkurrensinstrument för de medelstora orterna. Den skulle också komma att gå hand i hand med strävandena att dra in de gifta kvinnorna i förvärvsverksamhet utan att samhället drar på sig övermäktiga barntillsynsproblem. Antalet centra i en rättvis stadsstruktur måste bli tämligen många så som utgångsläget tar sig ut i Sverige. I fråga om åtskilliga utbud kommer man väl att sätta delbarhetsgränserna så högt, att urval och prioriteringar måste göras även mellan dessa större orter. Den nuvarande uppsättningen av universitetsfilialer representerar ju redan ett sådant urval. Stadssystemet ser dock sådant ut, att urval av denna typ inte ger sig själva. Det framgår av de många förslag till nya länsindelningar, som framlagts utan att någon har kunnat bli accepterad som självklar. Hellre än att låta politiska tillfälligheter spela en roll vid framtida prioriteringar borde man nog inrikta sig på att utveckla en slags miniatyriseringsteknik, som ledde till att diverse nu omhuldade delbarhetsgränser kunde förskjutas neråt utan att utbudens kvalitet behövde förändras så mycket. En av förutsättningarna för att en tyngdpunktsförskjutning skall kunna initieras från de största städerna till huvudcentra i skilda provinser är att det finns ett landsomfattande system av persontransportmedel, som gynnar tvärförbindelser i alla riktningar utan stark fokusering på någon enskild ort. Idealet är att kontaktorienterade befattningshavare inom näringsliv, förvaltning och organisationsväsen i varje huvudort kan nå alla andra huvudorter och nås från alla andra på ett sätt som medger fram- och återresa under dagens lopp. Ett sådant arrangemang skulle i den nationella skalan svara mot den slumpmässiga åtkomst, som bilen ger i den lokala. Det är givet, att bilismen är betydelsefull inte bara inomregionalt utan också i den interurbana persontrafik, som kommer till stånd i samband med förvärvs- och organisationsarbete. Men villkoret med fram- och återresa under dagens lopp måste i stort sett inskränka bilens räckvidd

4: 123

till de närmaste grannorterna. I den mera landsomfattande integrationen av våra landsdelscentra måste tåg, flyg och kanske på längre sikt expressbussar komma att spela huvudrollen. Det finns i detta sammanhang skäl att närmare undersöka vilken förmåga dessa transportmedel har i dag att låta de kontaktorienterade samhällsgrupperna agera i en »stad utan geografiskt läge» enligt vad som förutsattes i skissen till den rättvisa stadsstrukturen. Vid en undersökning av det nuvarande transportsystemets förmåga att ge slumpmässig åtkomst mellan landets potentiella huvudcentra är det inte resavstånd eller reskostnader, som skall komma i förgrundden, utan tidseffektivitet. Givetvis är härvidlag vistelsetiden i färdmedlet och terminalarrangemangen av intresse. Men den saken skjutes åt sidan. Tonvikten läggs vid vistelsetiden i destinationsorten i överensstämmelse med ett uppslag hämtat från Godlund (1959). Kan man vid fram- och återresa under dagen stanna så länge, att något arbete hinner uträttas? Datamaterialet är med vissa kompletteringar hämtat från Erlandsson (1970). Tidpunkten är vintern 1969/70. Som alltid måste beräkningar av detta slag bygga på vissa antaganden. För det första beaktas resmöjligheterna bara under arbetsveckan från måndag till fredag. Vad tågresor beträffar förutsattes, att avresan inte behöver göras förrän efter klockan fem på morgonen. I praktiken förekommer det sällan en så tidig start i tidtabellerna. De vanligare avgångstiderna ligger en och en halv till två timmar senare. Vidare förutsattes, att återkomsten inträffar före midnatt. Några ortsrelationer i Norrland avser inte tåg utan bussförbindelser enligt uppgifter i Sveriges kommunikationer och Bussturlistan för Norrland. Förflyttningen från stadscentrum till järnvägsstation anses inte kräva någon tid, som märkbart inverkar på stanntidernas längd. Flygresenären antas däremot behöva en viss transporttid mellan flygplats och destinationsort. Han måste också vid återfärden underkasta sig en obligatorisk incheck4: 124

ningstid. Dessa moment har dragits ifrån de officiella tidtabellstiderna, så att den effektiva vistelsetiden erhålles. Tre undantag från den inrikes flygtidtabellen har gjorts. Tur- och returresor Malmö-Göteborg, Göteborg-Malmö och Jönköping-Malmö har tillåtits ske över Kastrup. Detta ger en extra tidsvinst, som för övrigt indirekt berör även Norrköpings kommunikationsmöjligheter. Anslutningstider vid byten följer de bestämmelser som SAS-LIN uppgett gälla. Stanntiderna räknas i fortsättningen avrundat i hela timmar. Detta medför att en mera noggrannt specificerad stanntid i vissa fall skulle kunna bli upp till tjugofem minuter kortare eller längre. Skillnaden spelar ingen roll för huvudintrycket av beräkningarna. För att ytterligare förenkla analysen och skapa överskådlighet omvandlas materialet till binär form. Vi antar, att en verkligt användbar stanntid, som skall kunna ge utrymme till sammanträde eller betjäning av någon anläggning samt nödvändiga måltider, måste överstiga sex timmar. Med detta antagande erhålles två typer av ortsrelationer: sådana som medger sex timmars stanntid och sådana som inte gör det. även om själva fram- och återresan under dagen skulle vara fysiskt möjlig att genomföra. Den mer ingående poängsättningen av de valda orternas läge i kommunikationssystemet kan göras med utgångspunkt från de folkmängder, som dagsresorna griper över beroende på var startpunkten väljes. Som en bakgrund sammanfattas i tab. 41 vilka folkmängder som totalt ingår i beräkningarna. Uppdelningen i regionala grupper visar, att det i invånartal räknat råder jämvikt mellan de stora orternas sammanlagda befolkningsunderlag i Sydsverige, västra Mellansverige, östra Mellansverige och Stockholmsområdet. Varje grupp innefattar något mer än en miljon. Mot detta står i Norrland inte mer än 0,4 miljoner. Om nu huvudorterna vore fullständigt förbundna med varandra, så att dagsbesök på mer än sex timmar vore möjliga i samiliga ortsrelationer så skulle varje ort ha sammanlagt 4,9 miljoner invånare inom SOU 1970: 14

Tabell 41. Det lokala befolkningsunderlaget (radie 30 km) för huvudorterna i Sveriges landsdelar. Sydsverige V. Mellansverige Ö. Mellansverige Stockholmsområdet Norrland Hela landet

1,0 milj. 1 1,2 » [3,2 milj. 1,0 » 1,3 » 0,4 » 4,9 milj.

J

räckhåll, den egna ortens lokala underlag inräknat. Den grad av integration, som en enskild ort uppnår i praktiken, kan mätas med den befolkningsmässiga räckvidd den har i förhållande till detta maximalt möjliga tal. Man kan också få ett mått på hur räckvidden fördelar sig över landets huvudområden (tab. 42).

Marktransportmedlen (tåg eller buss) förmår vid dagsbesök täcka två till fyra miljoner invånare var än startpunkten väljes mellan Hälsingborg och Gävle. Malmö och Sundsvall befinner sig däremot just under den nämnda nedre gränsen. De högsta värdena uppträder i det mellansvenska bandet av orter. Inom detta intar dock inte Stockholm tätplatsen utan Göteborg-BoråsJönköping. Därifrån når man nämligen både södra och mellersta Sverige. I Norrland norr om Sundsvall förmår marktransporterna inte ens integrera de egna huvudorterna inbördes och långt mindre koppla dem till mellersta och södra Sverige. Beträffande Skånes relativt låga värden innanför Sveriges gränser bör observeras, att här existerar en inte inräknad interaktion med

Tabell 42. Åtkomsten till befolkning vid dagsbesök under längre tid än sex timmar, då såväl start som mål utgöres av orter med minst 50 000 invånare i lokalt underlag (radie 30 km). Avreseortens egen befolkning inräknas. Vid grupperingen i regioner har såväl Falun— Borlänge som Gävle förts till östra Mellansverige. Procentuell andel av huvudortsbefolkningen, som med tåg eller flyg nås i Milj. inv. som nås med

Flygets utvidgnings kvot Stockholm

Övriga Sydoch Mellansverige Norrland

Avreseort

tåg (buss)

tåg (buss) el. flyg

Malmö Hälsingborg Kristianstad Halmstad Växjö Kalmar Göteborg Borås Jönköping Udd-Vänersborg-Trollh. Skövde Karlstad Örebro Linköping Norrköping Eskilstuna Västerås Uppsala Falun Gävle Stockholm Hudiksvall Sundsvall Östersund Örnsköldsvik Umeå Skellefteå Luleå

1,9 2,1 2,1 2,3 3,5 2,0 4,0 4,0 4,1

3,7 3,3 3,6 3,6 3,5 3,3 4,2 4,0 4,2

1,9 1,6 1,7 1,6 1,0 1,7 1,1 1,0 1,1

100 100 100 100 100 100 100 100 100

71 65 71 72 69 62 90 86 92

37 0 24 0 0 0 13 0 0

3,2 3,2 3,3 3,6 3,3 3,3 2,7 2,7 2,5 2,3 2,3 3,3 1,8 1,9 0,3 0,2 0,2 0,2 0,1

3,2 3,2 3,3 3,6 3,3 4,1 2,7 2,7 2,5 2,3 2,3 4,3 1,8 2,2 2,1 1,8 3,1 1,8 2,9

1,0 1,0 1,0 1,0 1,0 1,2 1,0 1,0 1,0 1,0 1,0 1,3 1,0 1,2 7,0 9,0 15,5 9,0 29,0

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

60 60 64 71 64 87 44 44 38 31 32 83 11 17 13 9 46 6 41

0 0 0 9 0 24 0 9 9 9 9 88 33 100 100 51 78 78 78

SOU 1970: 14

4: 125

Danmark, en kompensation av en typ, som saknas i landets nordliga periferi. Det tillskott i räckvidd, som flyget ger, betyder nästan ingenting i mellersta Sverige utom i två orter, nämligen Stockholm och Norrköping. Flyget gör Stockholm till den ort, som totalt sett har den största räckvidden i landet. Alla de 4,9 miljoner invånare, som finns i huvudorterna, nås dock. inte därifrån vid dagsbesök med sex timmars stanntid. Flyget betyder däremot ganska mycket i landets södra delar. Räckvidden där ökas med en faktor liggande mellan 1,5 och 2. I Norrland är det just flyget, som förmår göra åtminstone några av huvudorterna där tillnärmelsevis likvärda med syd- och mellansvenska centra. Kontaktunderlaget för Umeå ökas med en faktor 16 och för Luleå med en faktor 30. Detta för med sig, att ungefär tre miljoner invånare kommer inom dagligt räckhåll. Uppdelningen på målregioner ger en viss uppfattning om hur förbindelsernas riktningar varierar. Först noteras, att Stockholm kan nås från alla andra huvudorter. Majoriteten av orterna i Syd- och Mellansverige når 60-90 procent av befolkningen i områdets egna centra utanför Stockholm. Norrland har en säregen position i systemet. Sett söderifrån är det egentligen endast Stockholm, som har en någorlunda bred kontaktyta med landsdelens centra. Södra och mellersta Sverige i övrigt är nästan helt avspärrat från Norrland. Endast Malmö, Kristianstad, Göteborg och Norrköping har spridda kontaktpunkter där. Den interna integrationen i Norrland är svag. Endast Sundsvall och Östersund har

full utåtgående kontakt med den egna regionen. Samtidigt är det ett par andra orter, nämligen Umeå och Luleå, som bäst står i förbindelse med andra centra än Stockholm utanför Norrland. Då man ser igenom de individuella orternas förbindelser med omvärlden (fig. 37) framträder järnvägarnas och flygets skilda funktioner särskilt tydligt. Materialet ger en mera preciserad repetition av vad som nyss sagts. De orter som tågen ger kontakt med under dagen bildar en kompakt region kring avreseorten. Flyget kompletterar i järnvägsregionernas ytterkanter eller helt utanför dessa. Flyget är dessutom selektivt. Strödda orter är inne i nätet, andra befinner sig utanför. Naturligtvis kan flygets räckvidd i praktiken vara större än som anges genom att flygresa förlänges med bil. Här har bortsetts från detta med stöd av Sahlbergs (1969) observation, att flygplatsernas upptagningsområde i regel inte sträcker sig över 30 km. Man kan göra dagsresor av tillräcklig varaktighet med tåg mellan alla de sydsvenska huvudorterna och den mellansvenska gruppens sydrand. Tvärförbindelsen Kalmar-Växjö-Halmstad är dock bristfällig. De interna flygförbindelserna i Sydsverige är underlägsna tågen i fråga om att tillhandahålla långa besökstider. Stockholm kan emellertid inte nås med tåg annat än från Växjö. Här kommer flyget in, men det visar sig i allt väsentligt göra bara just detta. Norrlandsförbindelserna är med något undantag rent nominella ur dagsresesynpunkt. Det är endast från Malmö och Kristianstad, som man når upp till Sundsvall och endast från Malmö, som man når Luleå.

Figur 37. Dagsresemöjligheterna mellan valda centra i Sverige vintern 1969/70. Heldragen cirkel markerar ort, vars lokala befolkningsunderlag (radie 30 km) överstiger 100 000 invånare. Streckad cirkel markerar ort, vars lokala befolkningsunderlag ligger mellan 50 000 och 100 000 invånare (i ett par fall något under 50 033). Små cirklar markerar några andra orter, nämligen från norr räknat Kiruna, Arvidsjaur, Lycksele, Sveg och Visby. En stjärna inom cirkel anger startpunkten i varje särskilt fall. Siffra innanför cirkel visar avrundat till hela timmar hur långt uppehåll man kan göra i orten vid tur och returresa med tåg (eller buss) under en och samma dag vid avresa efter klockan 05.00 och återkomst före 24.00. SifTra utanför cirkel visar motsvarande uppehållstid vid tur och returresa med flyg. Kurva inringar orter i vilka marktransportmedlen medger en stanntid på mer än sex timmar. Fylld cirkel markerar orter i vilka flyget medger en stanntid på mer än sex timmar. Flygtrafikförhållandena behandlas utförligare i Erlandsson 1970.

4: 126

SOU 1970: 14

almstad igur 37

Växjö

Kalmar

Göteborg

Borås

Jönköping

Vänersborg Figur 37 (forts.).

Skövde

Karlstad

ebro

Linköping

Norrköping

skilstuna igur 37 (forts.).

Västerås

Uppsala

Falun Gävle Figur 37 (forts.). Man får ett intryck av att jetförbindelsen och Arlandaarrangemangen nu ger denna långväga kontakt på bekostnad av förbindelserna med mellanliggande orter. Den mellansvenska ortsgruppen är järnvägsmässigt mycket väl sammanhållen. Från Göteborg, Borås och Jönköping kan man täcka nästan hela södra och mellersta delen av landet. När man sedan går från ort till ort österut och norrut, lossnar kontakter i söder och byts ut mot andra orter längre åt norr. Men det är först sett från Uppsala och Gävle som det utbildas en exklusivt östsvensk kontaktregion. Flyget spelar här en något större roll internt än det gjorde mellan de sydsvenska orterna. Mellan Göteborg och Stockholm vinner man ömsesidigt några timmar i stanntid genom att resa med flyg. Flygförbindelserna med Norrland ger dock fortfarande föga utbyte i flertalet ortsrelationer. Från Göteborg når man upp till Luleå utan att komma ner ordentligt i mellanorterna. Från Norrköping når man Sundsvall på ett lika selektivt sätt. Det är endast med utgångs-

4: 130

Stockholm punkt från Stockholm, som flygförbindelserna medger dagsbesök i ett större antal norrländska orter - bland vilka dock inte Kiruna befinner sig. Från östra delen av regionen måste dagsbesöken i Skåne göras med flyg. Visby, slutligen, är starkt knuten till östra Mellansverige men når också Halmstad och Sundsvall. De norrländska huvudorterna avviker starkt från de syd- och mellansvenska i det att marktransportmedlen har en mycket ringa kommunikationsskapande förmåga. Om man undantar Sundsvall, varifrån man med tåg når ner till Stockholm, etableras järnvägs- eller busskontakter under dagens lopp bara med de närmast liggande grannorterna. De inbördes förbindelserna tycks vara mycket sämre tillgodosedda än de är längre söderut även inom jämförliga avstånd. Orter och ortsgrupper framstår på ett slående sätt som isolat. Utan flygets insats skulle Norrland kommunikationsmässigt ha varit helt uppbrutet i småbitar. Flyget integrerar kustorterna med varandra. Däremot tillgodoses inte inlandsstäderna KiSOU 1970:14

Örnsköldsvik 7 igur 37 (forts.).

Umeå

Skellefteå

ler både utgående och ingående resmöjligheter. De båda andra orterna är i någon mån tillgodosedda som tillreseorter men isolerade som frånreseorter.

Figur 37 (forts.). runa och Östersund som tillreseorter. Det är endast sett från Sundsvall som Östersund kommer in i systemet. Kiruna gör det inte alls. Däremot är dessa båda orter mycket effektivt betjänade, om man önskar resa bort från dem. Från Östersund går vägarna i första hand till kustorterna och östra Mellansverige. Kiruna har god anknytning också till de västra och södra landsdelarna (fig. 38). Utan att vara alldeles oåtkomliga från övriga Sverige är också Umeå och Luleå bäst ägnade att resa bort från för besök i andra delar av landet. Fastän Sundsvall är Norrlands största ort, har den avsevärt sämre tillgång till huvudorterna i mellersta och södra Sverige än vad Umeå och Luleå har. För jämförelsens skull demonstreras också situationen beträffande tre småorter i inlandet, nämligen Sveg, Lycksele och Arvidsjaur (fig. 38). Av dessa har Sveg en viss allsidig regional upphängning vad gäl4: 132

Sammanfattningsvis ger materialet vid handen, att tidsorganisationen av de interurbana persontransporterna i Sverige ger goda möjligheter till ömsesidiga endagsbesök mellan de flesta huvudorterna i södra och mellersta Sverige. Särskilt den mellansvenska stadsgruppen är nära integrerad. Den sydsvenska gruppen hänger väl ihop med den mellansvenska längs västkusten men är en smula avskild från Mälardalen. Norrlandsorterna har däremot inte på långa vägar samma goda inbördes kontakter. Även de externa relationerna är anmärkningsvärt upplagda så tillvida, att det är förhållandevis lätt att komma iväg från orterna - särskilt med Stockholm som mål - men bara i begränsad utsträckning utförbart att komma upp till dem. Om man undantar Stockholm, är södra och mellersta Sverige i stort sett avstängt från möjligheter till dagsresekontakter med Norrland. Det är flyget snarare än tågförbindelserna, som prioriterar Stockholm i kommunikationsnätverket. Då man jämför dagens förhållanden på trafikområdet med vad som förutsattes böra gälla i vad som kallades en rättvis stadsstruktur, finner man att förutsättningarna för en sådan i det allra närmaste är realiserad i södra och mellersta Sverige. En väl planerad komplettering av förbindelserna skulle kunna ge en hundraprocentig täckning i alla parvisa relationer. Norrlandsorterna befinner sig däremot utanför. De är dessutom så pass isolerade även från varandra inbördes, att man har skäl fråga, om det överhuvudtaget är berättigat att tala om Norrland som en enhet för ekonomisk verksamhet. Landsdelen är naturligtvis en sådan enhet sedd med utgångspunkt från dess överskuggande problem. Men funktionsmässigt ger den mera intryck av att utgöra en serie från varandra skilda celler, var och en för sig upphängd i yttervärlden via Stockholm. Det är svårt att se, att Norrlands speSOU 1970: 14

runa

Arvidsjaur

veg Visby igur 38. Teckenförklaringar i figurtexten till fig. 37, se s. 126.

Lycksele

ciella svaghet kan botas med annat än prisbilligt flyg. Det förefaller också klart, att om man vill stödja en lokaliseringspolitik med insatser på transportområdet så räcker det inte med kostnadsöverväganden. Ekonomisk samverkan kräver personkontakter i riklig mängd. Det måste för deras skull också till en konstruktion av tidtabeller, som tar hänsyn till att varje resande är odelbar och måste passa in sin verksamhet i ett arbetsprogram med många komponenter. Sparad tid och bekvämlighet betyder kanske mer än några kronor på biljettpriset. Det är under alla omständigheter ohållbart att sätta in ekonomiska lokaliseringsresurser i en ort eller region och sedan låta trafikföretagen - de må vara statliga eller enskilda - strukturera sina tidtabeller oberoende av den lokaliseringspolitiska målsättningen. Det resonemang, som förts här, om vikten av att det finns en uppsättning väl spridda storstadsliknande centra får inte missförstås på det sättet att målet skulle behöva vara att samla alla invånare inom sådana agglomerationer. Det finns många skäl till att såväl hushåll som företag kan vilja göra vissa uppoffringar i åtkomsten av de storstadsmässiga utbuden för att därigenom vinna det utrymme och andra fördelar, som en mindre ort eller ren glesbygd kan erbjuda. Poängen är däremot, att det är långt lättare vidmakthålla goda förutsättningar för näringslivet och en god tjänstestandard i en mindre ort, om det finns ett stort centrum i närheten än om ett sådant saknas. I den stora orten finns nämligen två oumbärliga ting att nå: kvalificerat utbud av varor och tjänster och ur rent ekonomisk synpunkt kanske allra viktigast - anslutning till det nationella och internationella transportsystem, som är förutsättningen för att den lilla orten skall kunna integreras i ett vidare ekonomiskt och socialt sammanhang. Ett exempel skall ges. Åtvidaberg framhålles ofta som ett skolexempel på hur en liten ort kan vara en utmärkt miljö för en industri och till och med centrum för en koncern. Innan man generaliserar en sådan iakttagelse bör man 4:134

observera, att orten befinner sig bara 40 km från Linköping, ett av våra rikare utrustade landsdelscentra. Innebörden av detta framgår bäst, då man jämför Åtvidabergs relativa läge med några norrländska inlandsorter i behov av stödåtgärder (tab. 43). Som synes äger Åtvidaberg fyra till fem gånger mer folk i sin närmaste omgivning och tio gånger mer i sin vidare än de norrländska orterna. Denna skillnad står det knappast i någons makt att utjämna. Tack vare närheten till Linköping finns det i Åtvidaberg mer än två miljoner invånare (inklusive Stockholm) åtkomliga för dagsbesök med tåg och buss och en service av god standard på lite mer än vad som här har ansetts som normalt pendlingsavstånd. Norrlandsorterna är däremot isolerade från det inrikes kommunikationssystemet och har en mer än tre gånger så stor transportinsats att göra för att komma åt de kvalificerade tjänsterna. Dessa slags ting kan emellertid i godartade fall påverkas till det bättre via ett nät av transportmässigt väl integrerade små storstäder. Och även den stora mängd orter, som har ett läge motsvarande Åtvidabergs, kan få sin situation väsentligt förbättrad med motsvarande medel. Om man utgår från att urbaniseringens basidé är den slumpmässiga åtkomstens princip - inomregionalt och mellanregionalt är det ganska slående hur tokiga vägar den tekniska och företagsmässiga utvecklingen av persontrafikmedlen har tagit. Med teletrafiken är det en annan sak. Den har helt byggts upp efter den slumpmässiga åtkomstens princip. Man har på ett beundransvärt sätt lyckats få nätet förgrenat ut till det enskilda hushållet. Men nu står ju, som Törnqvist (1970) visar, också en stor del av personförflyttningarna i informationsöverföringens tjänst. Det naturliga måste därför vara att få även dessa att sprida sig fritt och inte bli kanaliserade i vissa stora fåror. Att ensidigt satsa på fordonens storlek och snabbhet, det må röra bil eller flyg, är ett missförstånd. Den slumpmässiga åtkomstens princip kräver precis det motsatta, nämligen miniatyrisering av fordonen, en koncentration på kollektivtrafiSOU 1970: 14

Tabell 43.

Ort

Lokalt befolkRegionalt befolk- Dagsreseunderlag Avstånd till kval. ningsunderlag 1965 ningsunderlag 1965 i landscentra med service på riksnivå (radie 30 km) (radie 100 km) tåg (buss) enl. fig. 32

Arvidsjaur Lycksele Sveg Åtvidaberg

7 000 11000 6 000 43 000

66 000 85 000 62 000 619 000

0,6 milj. 0,2 milj. 2,2 milj.

mer än 320 km 320 km mer än 320 km 80 km

kens terminal problem och turtäthet (det är de reducerade väntetiderna och inte hastighetsökningen som ger de stora tidsvinsterna) och en klar föreställning om att transportnätverk aldrig bör behandlas på annat sätt än som helheter. Således borde man bygga under regionalpolitiken med en rad beställningar från teknikerna: små, rena, lagom långsamma inomstadsfordon och små trafikflygplan för täta transporter mellan de landsdelscentra, som ligger på sådana avstånd att saken inte kan klaras med marktransportmedel. Det borde dessutom vara en självklarhet att tågens, landsvägsbussarnas och flygets linjer och tidtabeller samplanerades och att terminalfunktionerna samordnades. Bedömningarna rörande linje- och turstruktur måste helt underordnas de regionalpolitiska målen, om man överhuvudtaget alls skall bli i stånd att hävda några sådana mål. Transportmöjligheter är förvisso inte ett tillräckligt villkor för ekonomisk, social och kulturell verksamhet, men de är ett nödvändigt villkor.

SOU 1970:14

4: 135

Appendix

En modell för beräkning av relationen mellan utbud och efterfrågan uttryckt i genomsnittlig reseinsats — beskrivning av en normativ modell för beräkning av genomsnittligt turoch returavstånd till kapacitetsbegransade utbudspunkter av Sture Öberg

På s. 4: 48 redogör Hägerstrand kortfattat för en normativ modell, som beräknar en individs transportinsatser per tandläkarbesök för olika lägen i Sverige. I detta appendix skall modellen beskrivas närmare. Modellens syfte Syftet med modellen är att den skall kunna besvara följande frågeställning: »Vilka transportinsatser skulle individerna behöva genomföra för ett besök hos tandläkaren i olika regioner, om alla människor oavsett bostadsort, socialgruppstillhörighet, inkomst m. m. skulle försöka tillfredsställa sitt behov av tandvård?» Avsikten är således att i rummet utvärdera en hypotetisk situation som, vilket måste understrykas, inte på något sätt har med individernas verkliga beteende att göra. Modellen kan självfallet användas för att studera andra typer av utbud än tandvård. Denna sektor används här endast för att konkretisera beräkningarna. Modellens

uppbyggnad

I modellen sker beräkningarna i två steg. Det första steget avser att med hjälp av vissa hypotetiska förenklingar proportionera ut den befintliga efterfrågan på de befintliga utbudspunkterna. Räknetekniskt sker detta genom att Sveriges befolkning i »varv» efter »varv» söker sig fram till ledig tandSOU 1970: 14

vårdskapacitet. Dessa beräkningar syftar till att bestämma 1. successionen av omland Det andra steget i beräkningarna blir att utvärdera olika geografiska lägen med avseende på nödvändiga transportinsatser för att besöka utbudet. Genom att utnyttja beräkningarna i första steget kan man för en godtycklig punkt bestämma 2. det sannolika resmönstret och därmed den genomsnittliga transportinsatsen för en resa tur och retur till utbudet. Modellens uppbyggnad mera i detalj, den maskinella bearbetningen av det empiriska materialet och vilka data, som redovisas, kommer att beskrivas i den följande texten. Begreppet

»normalstandard»

Antalet tandläkare i Sverige var vid undersökningstillfället drygt 6 200. Folkmängden i landet var knappt 8 miljoner invånare. Om varje tandläkare arbetar 200 dagar per år (t. ex. 10 månader å 20 dagar) och under en arbetsdag mottager mellan 12 och 13 patienter (t. ex. 12,5 halvtimmespass) skulle en tandläkare hinna med 2 500 besök under ett år. Sammanlagt klarar hela tandläkarkåren då av närmare 16 miljoner besök. Siffran motsvarar ca 2 besök å en halvtimme per invånare och år. Normalstandard (beträffande tandvård) definieras som den standard vilken skulle 4: 137

råda för den enskilde individen om tillgängliga resurser (inom tandvården) fördelades lika mellan alla individer. Begreppet normalstandard är självfallet endast tillämpbart på »genomsnittsindividen» som är en statistisk konstruktion. Normalstandarden i Sverige blir med utgångspunkt från räkneexemplet ovan från tandvårdssektorn två besök å en halvtimme per individ och år. Skulle förutsättningarna i beräkningarna ändras, t. ex. genom att tandläkarna endast hinner med halva antalet besök, förändras normalstandarden på motsvarande sätt och blir endast ett besök å en halvtimme per invånare och år. Genom att införa begreppet normalstandard kan jämförelser mellan utbudets och efterfrågans storlek genomföras med antingen en befolkningssiffra (en tandläkare motsvarar då ett visst antal människor) eller i utbudsenheter (varvid ett visst antal människor motsvarar en tandläkare). Nyckeln till sortförvandlingen erhålles från begreppet normalstandard, dvs. från genomsnittliga riksdata. Utbudet i modellen Utbudet måste bestämmas med avseende på kapacitet och läge. Det kan ofta vara svårt dels att funktionellt avgränsa en viss typ av utbud, dels att mäta dess kapacitet. När modellen användes på tandvårdssektorn fick tandläkarna representera utbudet. Lägesbestämningen av utbudet sker med hjälp av koordinater.

behovet (genom besök hos tandläkaren) kommer endast att beaktas indirekt. Efterfrågenivån för varje individ kommer att motsvara normalstandarden. Lokaliseringen av efterfrågan sker med hjälp av koordinater. En normativ

modell

Bakom ovan nämnda förfarande ligger självfallet vissa antaganden: för det första att alla individer har samma medicinska behov till tandvård oavsett om de har råd att besöka tandläkaren eller ej samt för det andra att alla individer är lika informerade om behovet av tandvård. 1 Att skapa en normativ modell innebär att en föreslagen eller påtänkt förändring i t. ex. utbudets geografiska fördelning kan studeras innan förändringen är genomförd. Modellen ger med andra ord underlag för bedömningar av realism och utfall i planerade lokaliseringsförändringar. Alternativet till att studera framtida lokaliseringsmönster i en normativ modell är att på traditionellt sätt prognostisera utvecklingen av efterfrågans och utbudets geografiska fördelning. Ett mått på den framtida relationen tandläkare per invånare kan sedan studeras och jämföras med dagens förhållanden. En normativ modell av den typ, som presenteras i detta appendix, innebär att de medvetna besluten i mikroskalan, dvs. de som fattas av enskilda individer, kan lyftas upp till makroplanet till politiker och samhällsplanerare.

Efterfrågan i modellen Efterfrågan måste liksom utbudet bestämmas med avseende på storlek och lokalisering. Som tidigare framgått i texten kommer alla individer att antagas efterfråga lika mycket tandvård oavsett t. ex. inkomstförhållanden eller rent fysiska möjligheter att besöka en tandläkarmottagning. Bakom detta förfarande finns en föreställning om att individerna har ett visst medicinskt behov av ( = efterfrågar) tandvård. Huruvida de sedan har möjligheter att tillfredsställa 4: 138

1. Successionen av omland Det första steget i beräkningarna var att bestämma hur successionen av omlanden ser ut. Enklast kan hela befolkningens sökande efter ledig utbudskapacitet förklaras genom att förutsättningarna och genomförandet av beräkningarna redovisas i punktform. Data1 Vi förutsätter att de är lika mottagliga för informationen vilket knappast lär vara fallet i verkligheten. Om emellertid mottagligheten inte varierar regionalt skulle ett sådant antagande inte vara nödvändigtför att genomföra beräkningarna.

SOU 1970:14

programmet för turåkningarna, både i detta första steg och i det senare andra steget, utarbetades i Algol av Lars Mellbourn för körning på SMIL (Siffer/naskinen /' Lund, numera nedlagd dator). Förutsättningar steget:

för beräkningarna

X1000

1000 X 1000

»1000

xl xl

X

/

Efterfrågan omräknat i antal utbudsenheter

x1

x1

E

Efterfrågan, dvs. antal individer och dessas lägen

X1000

«1

i första

1. Utbuden (tandläkarna) är fixerade i rummet 2. Alla utbudsenheter (varje tandläkare) har samma kapacitet 3. Alla individer efterfrågar samma mängd av utbudet 4. Förflyttningar antas ske på homogen transportyta 5. Individerna väljer i första hand den närmast liggande utbudspunkten (den närmaste tandläkarmottagningen) 6. De individer som inte kan tagas emot i närmaste utbudspunkt väljer att resa till närmaste utbudspunkt som har kapacitet kvar efter det att efterfrågan i dess distansomland blivit tillgodosedd 7. All kapacitet utnyttjas utan att någon individ får för lite dvs. utbud = efterfrågan (samtliga tandläkare i Sverige kan precis behandla samtliga invånare i landet) Fig. 1 visar hur beräkningarna skulle fungera på ett mycket enkelt modellområde. När det första steget i beräkningarna genomfördes på tandvårdssektorn i Sverige användes följande data: 6 231 st. tandläkare fördelade på 737 punkter samt 7 717 457 invånare fördelade på 5 075 punkter. Varje punkt var angiven med fyrställiga koordinater, dvs. data var lokaliserade på km 2 . Gotland ingick ej i beräkningarna.

Utbudets kapacitet (markerat med siffra) och dess läge (markerat med X)

»1

>—

X

/

t

Gräns mellan utbudspunkternas distansomland Individernas första val av utbudspunkter

Efterfrågan (i procent) tillfredsställd i närmaste utbudspunkt Antal utbudsenheter som icke utnyttjas till fullo av efterfrågan inom distansomlandet 500» Antal individer som icke tillgodoses i närmaste ut500» budspunkt (mått: individer) Erforderliga resor innan återstående efterfrågan är tillgodosedd Totalt resmönster i modellen. Bredden på varje linje är proportionell mot antalet resor Figur 1. Exempel på beräkningar i första steget, se text. 100%

50%

Utdata Två tabeller sammanfattar resultatet av beräkningarna i första steget. Den första tabellen visar hur efterfrågan utproportioneras enligt de givna förutsättningarna.

Kommentar till tabell 1 Indata För varje punkt angavs följande 1. Y-K (y-koordinat) 2. X-K (x-koordinat) 3. FM (utbudets kapacitet eller efterfrågans storlek, sort: folkmängd)

Tabellen visar således hur efterfrågan utproportioneras enligt de givna förutsättningarna. Hela 14 varv behövdes innan samtliga 1 individer kunde tillgodose sina behov av tandvård. Redan efter ett eller ett par varv har emellertid de dominerande inslagen i resmönstret framträtt. 1 De 105 individer fördelade på 65 punkter som kvarstod efter 14 varv kan helt bortses ifrån.

SOU 1970: 14 22—914625

4:139

Tabell 1. VARV

AEP

AUP

FMEP

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

5 075 4 495 4 041 3 882 3 771 3 754 3 547 2 783 2 347 2 038 2 024 1 390 1 361

737 160 59 41 28 18 14 11 9 6 4 3 2 1

7 717 457 7 717 578 580 . 2 530 511 2 530 636 454 1 624 151 1 624 197 59 1 141 186 1 141 233 11 932 276 932 173 17 823 361 823 234 207 668 107 668 029 764 464 214 464 059 436 437 884 437 694 309 276 118 275 929 14 90 312 634 90 605 48 536 29 48 820 15 127 366 15 469 3 411 930 3 629

VARV

TKAEP

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

1 034 1 193 1 304 1 321 1 528 2 292 2 728 3 037 3 051 3 685 3 714 4 080 5 010

580 FMUP

KAEP

KAUP

KFMEP

KFMUP

577 101 18 13 10 4 3 2 3 2 1 1 1 1

5 186 946 906 360 482 965 208 910 108 915 155 254 203 893 26 330 161 766 185 513 41 785 33 351 11 840 3 524

5 186 942 906 439 482 964 209 060 108 939 155 205 203 970 26 365 161 765 185 617 41 776 33 409 11 716

3411 T K A U P TKFMEP T K F M U P 13

577 678 696 709 719 723 726 728 731 733 734 735 736 737

78.29 91.99 94.44 96.20 97.56 98.10 98.51 98.78 99.19 99.46 99.59 99.73 99.86 100.00

67.21 78.95 85.21 87.92 89.33 91.34 93.98 94.33 96.42 98.83 99.37 99.80 99.95 100.00

67.21 78.95 85.21 87.92 89.33 91.34 93.99 94.33 96.42 98.83 99.37 99.80 99.96 100.00

5 186 946 5 186 942 11.43 6 093 306 6 093 381 20.37 6 576 271 6 576 345 23.51 6 785 181 6 785 405 25.69 6 894 096 6 894 344 26.03 7 049 350 7 049 549 30.11 7 253 243 7 253 519 45.16 7 279 573 7 279 884 53.75 7 441 339 7 441 649 59.84 7 626 852 7 627 266 60.12 7 668 637 7 669 042 72.61 7 701 988 7 702 451 73.18 7 713 828 7 714 167 80.39 7 717 352 7 717 578 98.72

För varje varv vid reduktion av utbudet erhålles följande data: VARV: VARV: Utbudsenheter (sort: folkmängd) 1. Antal efterfrågepunkter AEP i KAUP KFMUP 2. Antal utbudspunkter AUP TKAEP 3. Folkmängd i efterfrågepunkterna FMEP 9. Kumulativ summering av KAEP 4. Utbudsenheter (sort: folkmängd) i 10. Kumulativ summering av KAUP TKAUP utbudspunkterna FMUP 11. Kumulativ summering av KFMEP TKFMEP 5. Antal klara (tillfredsställda) efter12. Kumulativ summering av KFMUP TKFMUP frågepunkter KAEP 13. (KAEP/AEP)- 100 6. Antal klara (helt utnyttjade) utbuds14. (KAUP/AUP) • 100 punkter KAUP 15. (KFMEP/FMEP) • 100 7. Folkmängd i KAEP KFMEP 16. (KFMUP/FMUP) • 100

Fig. 2 visar den kumulativa summeringen av andelen av efterfrågan som helt tillfredsställs i olika varv, (KFMEP/FMEP) • 100. Denna är självfallet lika med det utbud som åtgår till denna efterfrågan, (KFMUP/ FMUP) • 100. Det framgår tydligt hur den kvarstående efterfrågan reduceras kraftigt i det första eller de första varven. Fig. 3, som visar den kumulativa summeringen av andelen utbuds- och efterfrågepunkter som försvinner i varje varv,

4: 140

IOOV.T

Efterfrågan

50%

15 varv

Figur 2. Figuren visar den kumulativa andelen av efterfrågan som helt tillfredsställts i olika varv. SOU 1970:14

Tabell 2. POST

Y-K

X-K

VARV

PROCENT

POST

Y-K

X-K

VARV

PROCENT

18 19 21 22 23 26 27 30 34 36 37 38

6 170 6 171 6 173 6 177 6 178 6 184 6 185 6 191 6 198 6 201 6 202 6 203

1 354 1 380 1 401 1 373 1 393 1 396 1 357 1 392 1 393 1 406 1 387 1 359

]

28.55 53.40 93.65 21.88 58.25 92.95 66.00 92.70 43.31 80.59 45.87 78.81

40 41 42 44 45 53 55 58 585 587 593

6 207 6 209 6211 6 214 6 214 6 221 6 226 6 228 6 180 6 194 6 226

1 404 1 393 1 399 1 362 1 404 1 381 1 350 1 363 1 353 1 366 1 376

1 1 1 1 1 1 1 1 2 2 2

85.10 25.50 8.69 72.27 24.47 24.52 77.58 49.81 6.30 46.51 59.29

1 1[ [ ][ [ [ [ [ l l

För varje utbudspunkt erhålles följande data: 1. Utbudspunktens nummer POST 2. Utbudspunktens Y-koordiant Y-K 3. Utbudspunktens X-koordinat X-K

4. Vilket varv utbudspunkten tömmes VARV 5. Andel av efterfrågan inom distansomlandet som tillfredsställs när utbudspunkten tömmes PROCENT

(KAUP/AUP) • 100 respektive (KAEP/ AEP) • 100, kan jämföras med föregående figur. Efter 10 varv återstår endast ca en procent av befolkningen. Dessa individer är emellertid fördelade på drygt tvåtusen punkter (40 % av hela antalet efterfrågepunkter). Dessa individer kan endast tillgodose sin efterfrågan i fyra utbudspunkter. De kompletteringar av resmönstret som genomförs efter det tionde varvet innebär att ett fåtal spridda individer söker vård i de relativt avlägsna utbudspunkterna med stor utbudskapacitet.

ligger till grund för det fortsatta arbetet. I korthet kan sägas att en individ antages utplacerad i olika lägen i Sverige. Olika lägen innebär lämpligen ett regelbundet nät av mätpunkter. Den tänkta individen, som inplaceras i olika geografiska lägen, antas inte påverka efterfrågetrycket på något utbud i sådan utsträckning att mätningarna vid konstruktionen av det allmänna resmönstret påverkas. Ett mått kan nu konstrueras med tanke på vilka uppoffringar individen får göra för att nå en viss sammanlagd utbudskapacitet. För att ge detta mått en konkret och lättbegriplig innebörd får sorten vara. »genomsnittligt tur- och returavstånd mellan bostaden och tandläkaren». Den sammanlagda utbudskapacitet individen skall söka rätt på är riksgenomsnittet för utbudet (dvs. un-

Kommentar

till tabell 2

Avsikten med tab. 2 är att successionen av omlanden skall kunna följas manuellt steg för steg. Tabellen kan uppfattas som en kontrollåtgärd för att rimligheten i omlandsbildningen och därmed resmönstret skall kunna studeras.

2. Det sannolika resmönstret från en godtycklig punkt •'EP

Det andra steget i beräkningarna skall testa olika punkter i Sverige med avseende på sannolikt resavstånd per besök till en viss typ av utbud. De restriktioner, som gäller beträffande utbudet, efterfrågan och interaktionen mellan dessa, redovisas i punktform nedan. Beräkningarna i första steget SOU 1970: 14

1 2

3 4

15 varv

Figur 3. Figuren visar den kumulativa andelen utbuds- och efterfrågepunkter som försvinner i varje varv.

4: 141

6220-

6200-

1380 K00

1380 KOO

1600 D Figur 4. A visar efterfrågepunkterna i området. Som synes är det dels oregelbundet fördelade punkter, som representerar tätorterna, dels regelbundet kvadratiskt fördelade punkter som innehåller glesbygdsbefolkningen. B visar utbudspunkterna i området. C visar distansomlanden i första varvet. Individerna försöker nu tillfredsställa sin efterfrågan i närmaste utbudspunkt. I fig. 2 framgår att största delen av efterfrågan blir tillfredsställd i detta varv. I fig. 3 kan avläsas att utbudet Tde flesta utbudspunkterna behövs för att tillfredsställa efterfrågan i det första varvet. D visar distansomlanden i andra varvet, dvs. distansomlanden kring utbudspunkter med överskott på utbud efter^detatt efterfrågan i distans omlanden i första varvet blivit tillgodosedda. E visar på motsvarande sätt 'distansomlanden i tredje varvet. I stora delar av området söker sig individerna till utbudspunkter som ligger utanför området. F visar slutligen distansomlanden i fjärde varvet. I detta varv tillfredsställs de sista individerna i området. De söker sig till utbudspunkter utanför^området (Lund och Hälsingborg). gefär 0,0008 tandläkare). Här finns självfallet möjligheter att använda sig av andra antaganden beträffande individernas »behov» av tandläkare. Förutsättningar för beräkningarna: 1. Utbuden (tandläkarna) är fixerade i rummet. 2. Ett kvadratiskt mätpunktsnät med ekvidistansen 2 mil lägges över landet. 3. En tänkt individ utplaceras i varje mätpunkt. 4. Förflyttningar antas ske på homogen transportyta. 5. Vägförlängningskonstanten 1,35 appliceras på fågelvägsavståndet. 6. Indviden väljer i första hand den närmast liggande utbudspunkten (första varvet).

4: 142

7. Individen väljer i andra hand (andra varvet) den närmast liggande utbudspunkten med överskottskapacitet efter det att efterfrågan i distansomlandet i första varvet tillfredsställts. 8. Sannolikheten att individen får sin efterfrågan tillfredsställd vid ett visst varv beror på förhållandet utbudskapacitet/efterfrågetryck i motsvarande varv vid konstruktionen av den fysiska modellen för ett resmönster (se fig. I F beträffande första varvet). 9. Individen fortsätter att söka efter utbudskapacitet tills den sammanlagda sannolikheten för att efterfrågan blir tillfredsställd är lika med ett. 10. Individens genomsnittliga (vägning med sannolikhetstalen) tur- och returavstånd till serviceaktiviteten (tandvård) mätes. SOU 1970: 14

x1

6220-

6200-

^3

4 X

,5

6180-

6220-

1380 K00

D E F Figur 5. Figuren visar var fem tänkta individer i olika varv försöker tillfredsställa behovet av tandvård. Se vidare i texten under rubriken Exempel på avståndsberåkningar. . . Utdata Utdata består av en sifferkarta där det genomsnittliga tur- och returavståndet till tandläkare redovisas i kilometer för alla mätpunkter. Kommentar

till utdata

Beträffande kartan som sådan skulle kritik kunna riktas mot valet av mätpunkter. För en riksöversikt är självfallet ett grovt mätpunktsnät mer relevant än för en detaljstudie av ett mindre område. Eventuellt borde mätpunkter läggas i tätorterna för att ett ungefärligt standardmått för dessa skall erhållas. Det måste dock betraktas som en väsentlig fördel att modellen tillåter olika punkter att prövas oavsett om det finns bosättning i punkten eller ej. Exempel på avståndsberäkningar mätpunkter

från

jem

Fem tänkta individer, markerade med x i fig. 5: A, skall följas varv för varv, när de SOU 1970: 14

försöker tillfredsställa sin efterfrågan. Fig. 5: B visar vilka utbudspunkter de reser till i första varvet. Sannolikheten att de får behoven tillfredsställda i det första varvet beror på utbudspunkternas kapacitet och efterfrågan i de utritade distansomlanden. Sannolikheten, som framgår av tabell 3, har hämtats ur tabell 2. Fig. 5: C visar resorna i andra varvet. Av tabell 3 framgår att den tänkta individen i mätpunkt 4 kan tillfredsställa 100 procent av sitt resterande behov i andra varvet. De övriga individerna får emellertid söka ytterligare ett eller flera varv innan sannolikheten för att de skall erhålla plats hos tandläkaren blir lika med ett. Fig. 5: D och E visar ytterligare några varv i beräkningarna. Slutligen framgår i fig. 5: F resmönstret för de fem tänkta individerna. Bredden på resvägen är proportionell mot sannolikheten att individerna erhåller vård. Det genomsnittliga fågelvägsavståndet från en mätpunkt till utbudet skall multipliceras med vägförlängningskonstanten 1,35 samt med en faktor 2 för att det genomsnittliga tur- och returavståndet 4:143

Tabell 3. Mätpunktens koordinat

Mätpunkt 1 Mätpunkt 2 Mätpunkt 3 Mätpunkt 4 Mätpunkt 5 6 220/1 380 6 200/1 360 6 200/1 380 6 200/1 400 6180/1 380

Vollsjö (1) Tollarp (2) Åhus (3) Vinslöv (1) Höör (5) V Namn på UP A Koordinat för UP 6 221/1 381 6 203/1 359 6 202/1 387 6 201/1 406 6 177/1 373 R % av återstående V efterfrågan som tillfredsställs i detta varv 24,52 78,81 45,87 80,59 21,88 1 % tillfredsställd efterfrågan totalt 24,52 78,81 45,87 80,59 21,88 KristianHörby (9) Hörby (9) Hässleholm Hörby (9) V Namn på UP (20) stad (49) A R Koordinat för UP 6 226/1 376 6194/1 366 6194/1 366 6 215/1 400 6 194/1 366 V % av återstående efterfrågan som 2 tillfredsställs i detta varv 59,29 46,61 46,51 100,00 46,51 % tillfredsställd efterfrågan totalt 69,29 88,67 71,05 100,00 58,21 Ystad (22) KristianLund (86) Kristian— V Namn på UP A stad (49) stad (49) R Koordinat för UP 6 215/1 400 6 178/1 336 6 215/1 400 6 146/1 375 V % av återstående efterfrågan som 3 tillfredsställs i detta varv 17,22 100,00 17,22 13,10 % tillfredsställd efterfrågan totalt 74,58 100,00 76,04 63,68 Lund (86) Lund (86) — — Lund (86) V Namn på UP A Koordinat för UP 6178/1 336 6178/1 336 6178/1 336 R % av återstående V efterfrågan som tillfredsställs i detta varv 100,00 100,00 100,00 4 % tillfredsställd efterfrågan totalt 100,00 100,00 100,00 Tabellen visar till vilka utbudspunkter fem olika mätpunkter hänvisas varje varv. Hur stor procent av den resterande efterfrågan, som tillfredsställts i varje varv, redovisas. Vidare framgår den procentuella andelen tillfredsställd efterfrågan av den totala efterfrågan. Siffran inom parentes efter utbudspunktens namn anger antal tandläkare i utbudspunkten. Av texten framgår hur resvägen beräknas för en mätpunkt.

till utbudet skall erhållas. För mätpunkt 1 i fig. 5: A exemplifieras beräkningarna av resvägen = dy. Fågelvägsavståndet mellan mätpunkten och utbudspunkterna i olika varv beräknas med hjälp av Pythagoras sats. Fågelvägsavstånden vägs med sannolikhetstalen för att en tänkt individ skall få sin efterfrågan tillfredsställd i de olika varven. Dessa sannolikhetstal, som lätt kan beräknas ur tab. 3, blir för mätpunkt 1 (6220/1380): varv 1 Vinslöv varv 2 Hässleholm varv 3 Kristianstad varv 4 Lund 4: 144

0,2452 0,4475 0,0529 0,2544

vilket ger följande beräkningar av du = 2 • 1,35• (0,2452 ]/(6220 - 6221)2 + (1380 - 1381)2 + + 0,4475 1/(6220 - 6226)2 + (1380 - 1376)2 + + 0,0529 1/(6220 - 6215)2 + (1380 - 1400)2 + 0,2544^(6220 - 6178)2 + (1380 - 1336)2 = = 54. Slutligen måste än en gång framhållas att: resultat avser inte att beskriva en empirisk situation. Beräkningarna visar det genomsnittliga tur- och returavståndet om totala efterfrågan på tandvård är lika med det totala utbudet, om alla individer har samma behov av tandvård och om alla individer skulle försöka tillfredsställa sitt behov. SOU 1970: 14

Källor och litteratur

AMS, Bostadsbyte och bostadsortsbyte vid ny anställning. Meddelanden från utredningsbyrån 1968: 16 (stencil), Stockholm 1968. Andersson, Åke E., En inomregional lokaliseringsstudie. Arbetsplatserna på Järvafältet. Stockholms stads generalplanearbete, Meddelande nr 6, 1969. Améen, L. - Erlandsson, V'., Institutionella tillväxtförlopp i det urbana rummet. Urbaniseringsprocessen nr 33 (stencil), Lund 1969. Arpi, G., Medelstor stad - planering och miljö. Ymer 1966. Bendz, M. - Yttermyr, B., Skogsarbetskraftens arbets- och servicefärder. Inst. för skogsteknik, Skogshögskolan, Rapporter och uppsatser nr 30, Stockholm 1966. Biblioteksmatrikel 1966 Boalt, C, Skolbarn och bostad. Bo och bedöma: Hyreslägenheter i Stockholm, 4. Statens institut för byggnadsforskning, Informationsblad 1965: 24. Burenstam-Linder, S., Den rastlösa välfärdsmänniskan. Tidsbrist i överflöd - en ekonomisk studie. Stockholm 1969. Carlsson, B., Bostadsval och arbetsplats. Urbaniseringsprocessen nr 40 (stencil), Lund 1970. Carlstein, T., Införandet av skolgång i ett agrart bysamhälle. Inst. för kulturgeografi och ekonomisk geografi (stencil), Lund 1970. Carlstein, T. - Lenntorp, B. - Mårtensson, S., Individers dygnsbanor i några hushållstyper. Urbaniseringsprocessen nr 17 (stencil), Lund 1968. Cowan, P., Introduction. Developing Patterns of Urbanization. Urban Studies, vol. 6, 1969. Dahl, S., Länen som mål och medel? Plan 1965: 1. Developing Patterns of Urbanization. Urban Studies, vol. 6, 1969. Duncan, H. D., Communication and Social SOU 1970: 14

Order. New York 1962. Ekonomer om stadsstorlek. Urbaniseringsprocessen nr 32 (stencil), Lund 1970. Erlandsson, U., Inrikesflyg och kommunikationsmöjligheter. Urbaniseringsprocessen nr 34 (stencil), Lund 1970. Erson, O., Arbetsresor och sysselsättning. En studie av pendling med material från AClän. Glesbygdsforskningen, rapport nr 9 (stencil), Umeå 1969. Ett nytt gymnasium. 1960 års gymnasieutredning. Statens offentliga utredningar 1963: 42 Godlund, S., Befolkning - regionsjukhus resemöjligheter - regioner. Statens offentliga utredningar 1958: 26, bilaga 4. Godlund, S., Vistelsetid i Göteborg. Regionala studier av möjligheter till dagsbesök i Göteborg på grundval av tågtidtabeller 1856-1956. Festskrift till Olof Jonasson, Göteborg 1959. Godlund, S., m. fl., Näringsliv och transportsystem. Statens offentliga utredningar 1969: 22, bil. 2. Hall, P., Transportation. Developing Patterns of Urbanization. Urban Studies, vol. 6, 1969. Hägerstrand, T., Frihet och tvång i Stockholm och Rusksele. Några observationer av individ och familj i skilda svenska omgivningar. Forskning och samhällsutveckling. Uddevalla 1970. Hägerstrand, T. - Öberg, S., Befolkningsfördelningen och dess förändringar. Statens offentliga utredningar 1970: 14, bil. 1. Jakobsson, A., Omflyttningen i Sverige 19501960. Komparativa studier av migrationsfält, flyttningsavstånd och mobilitet. Monografiserie i anslutning till folk- och bostadsräkningen i Sverige 1960, nr 5, 1969. Jigenius, P.-A., Slopandet av bruttoprissättningen på böcker. Bakgrund, motiv och framtidsfrågor. Handelshögskolan i Göteborg, Skrifter 1966: 1.

4:145

Karlsson, T., - Oscarsson, K,, Tidsanvändning och ekologisk organisation. En undersökning i några orter i Västerbottens län. Geografiska institutionen (stencil), Umeå 1969. Kristensson, F., Människor, företag och regioner. En strukturekonomisk analys. Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm, 1967. Lenntorp, B., PESASP - en modell för beräkning av alternativa banor. Urbaniseringsprocessen nr 38 (stencil), Lund 1970. Lewan, N., Arbete och bostad. En sammanställning för några växande orter i M a l m ö Lundområdet. Inst. för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Rapporter och notiser 3 (stencil), Lund 1969. Lindstrand, B. - Ström, B., Öppen sjukvård i Sverige - geografiska variationer i tillgång till läkare. Inst. för kulturgeografi och ekonomisk geografi (stencil), Lund 1969. Matrikel, Svensk farmaceutisk. Micklander, A. - Torstensson, I., Koordinatregister över Sveriges församlingar och tätorter (stencil), Lund-Uppsala 1964. Mishan, E. J., The Costs of Economic Growth. London 1967. Mål för högre utbildning. U 68 debatt. Stockholm 1699. Mårtensson, S., Tidsgeografisk beskrivning av stationsstruktur. Urbaniseringsprocessen nr 39 (stencil), Lund 1970. Neutze, G.M., Economic Policy and the Size of Cities. Canberra 1965. Nordström, L., Organisationer i rummet. Urbaniseringsprocessen nr 9 (stencil), Göteborg 1967. Nordström, L., Spridning och koncentration i rummet. Urbaniseringsprocessen nr 19 (stencil), Göteborg 1968. Betänkande med utredning och förslag till plan för sjukhusvården i Norrbottens län 1962. Norrbottens läns landsting, Luleå 1962. Ockbom, S. - Ockbom, L., Biblioteksbesökare i Malmö-Lund-Eslövområdet. Inst. för kulturgeografi och ekonomisk geografi (stencil), Lund 1969. Ohlsson, B., Interinstitutionella kontaktflöden. Urbaniseringsprocessen nr 8 (stencil), Göteborg 1967. Opie, I. - Opie, P., Children's Games in Street and Playground: Chasing, Catching, Seeking, Hunting, Racing, Duelling, Exerting, Daring, Guessing, Acting, Pretending. Oxford 1969.

Rasmussen, Tor Fr., Byregioner i Norge. En samfunnsgeografisk analyse av den regionale konsentrasjon i bosettningsmönsteret. Oslo 1969. Sidenbladh, E., Folkmängdstätheten och Medelegovidden i Sverige. Statistisk Tidskrift 1880, nr 2. SOU 1970:3, Balanserad regional utveckling. Delbetänkande avgivet av expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU), Stockholm 1970. Soule, G., Time for Living. New York 1955. Thorngren, B., Regional External Economies. Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm 1967. Tömqvist, G., Personkontakter och lokalisering. En kartläggning av kontaktmönster och regionala utvecklingstendenser inom svenskt näringsliv. Statens offentliga utredningar 1970: 14, bil. 5. Westelius, O., Individens resmönster inom tätort. En studie av sambandet mellan individens val av besökspunkt och lokaliseringsmönstren för skilda lokaltyper (stencil), Stockholm 1969. Wilkins, M.B., Biological Clocks. The Advancement of Science, vol. 24, nr 121, 1968. Öberg, S., Total- och tätortsbefolkningens förändringar 1960-1965. Urbaniseringsprocessen nr 25 (stencil), Lund 1969 A. Öberg, S., Tandvård och befolkningsunderlag en studie i tandläkartäthetens geografiska variationer. Urbaniseringsprocessen nr 28 (stencil), Lund 1969 B.

People and Cities. Report of the 1963 London Conference by the British Road Federation in association with the Town Planning Institute. London 1964. Pålsson, E., Gymnasiers rekrytering och lokalisering. Lund 1958.

4: 146

SOU 1970: 14

Bilaga 5 Personkontakter och lokalisering En kartläggning av kontaktmönster och regionala utvecklingstendenser inom svenskt näringsliv Gunnar Törnqvist

Innehåll

Förord

5 Kapitel 1 Bakgrund och antaganden . . 1.1 Urbaniseringsprocessen 1.2 Orsaker till regional koncentration - en litteraturöversikt 1.2.1 Kumulativa processer och kausala kretslopp 1.2.2 Stordrift, trösklar och räckvidd 1.2.3 Agglomerativa fördelar . . . 1.2.4 Agglomerativa nackdelar och arbetsfördelning mellan stadsregioner 1.3 Från studier av varuflöden till studier av informationsflöden 1.4 Personkontakter och lokalisering några antaganden 1.4.1 Direkta personkontakter . . 1.4.2 Kontaktbehov - regional koncentration 1.4.3 Den fortsatta framställningens disposition

\ 6

Kapitel 2 Kartläggning av externa personkontakter 2.1 Informationssystemet 2.1.1 Objekt - arbetsfunktioner . . 2.1.2 Relationer - externa personkontakter 2.2 Kommunikationsnät och arbetsplatser som studieobjekt 2.3 Arbetsplatsundersökningarna . . . 2.3.1 Industriföretag 2.3.2 Serviceföretag 2.3.3 Intresseorganisationer . . . . 2.3.4 Offentlig förvaltning 2.3.5 Materialinsamlingen 2.4 Flygundersökningen SOU 1970:14

12 13

14 15 16 17

2.5 Materialets systematisering . . . . 2.5.1 Funktionellt 2.5.2 Regionalt

28 28 30

Kapitel 3 Det funktionella kontaktmönstret 3.1 Inledning 3.2 Funktionernas kontakter 3.2.1 Några typexempel 3.2.2 Flygundersökningen . . . . 3.3 Befattningsnivåernas kontakter . . 3.3.1 Några typexempel 3.3.2 Flygundersökningen . . . .

31 31 34 34 41 45 45 47

Kapitel 4 Det regionala kontaktmönstret 4.1 Inledning 4.2 Några organisationers regionala kontaktmönster 4.3 Det interregionala kontaktmönstret

49 49 49 52

24 Kapitel 5 Sammanfattning av kontaktmönstren 5.1 Näringsgrenar 5.2 Administrativa delar och driftsdelar 5.3 De kontaktberoende funktionerna . 5.4 Befattningsnivåer och tidsanvändning 5.5 Sammanfattande principskiss . . . 5.6 Det regionala mönstret

24 25 25 25 25 25 26 26

Kapitel 6 Funktionell indelning av svenskt näringsliv 6.1 Antaganden 6.2 Indelningsprinciper 6.3 Källmaterial 6.3.1 Folk- och bostadsräkningarna 6.3.2 SAFs lönestatistik för tjänstemän

21 21 21

59 59 59 61 62 62 63 65 65 66 67 67 68 5:3

6.3.3 Kompletteringar 6.4 Regional indelning Kapitel 7 Den regionala sysselsättningsutvecklingen 1960-1965166 7.1 Tillverkningsindustri 7.2 Tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel 7.3 Företagens administrativa delar . . 7.3.1 Den regionala fördelningen 1965/66 7.3.2 Absoluta och relativa förändringar mellan 1960 och 1965/66 7.3.3 Interregionala omfördelningar mellan 1960 och 1966 . . . . 7.4 Offentlig förvaltning och andra tjänster 7.5 Den administrativa personalen inom statlig och statsunderstödd verksamhet 7.5.1 Den regionala fördelningen 1966 7.6 Affärsverkens administrativa delar 7.6.1 Den regionala fördelningen 1967 7.6.2 Sysselsättningsförändringar mellan 1960 och 1967 . . . .

68 69

70 70 73 73 73 76 76 79

81 81 82 82 82

Kapitel 8 Sammanfattning och tolkning av den regionala utvecklingen 8.1 Regionala tendenser i sammandrag 8.1.1 Regionala fördelningar . . . 8.1.2 Regionala förändringar . . . 8.2 Organisationer som regionala system 8.2.1 Regionalt uppdelade organisationer 8.2.2 Personkontakter som lokaliseringsfaktor 8.2.3 Automationens betydelse och regionala utfall 8.3 Sysselsättningsmultiplikatorn . . . 8.4 Den totala sysselsättningsutvecklingen

95 Bilaga 1 Frågeformulär

99 Kall- och litteraturförteckning . . . . Otryckta källor Tryckta källor Litteratur

104 104 104 104

5:4

84 84 84 85 86 86 89 90 93

SOU 1970: 14

Förord

Inom institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi vid Lunds universitet pågår arbeten inom ett forskningsprojekt med titeln »Regionala utvecklingstendenser inom svenskt näringsliv». Sedan våren 1967 utgår anslag till projektet från Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond. Forskningsprojektet består av tre delar. För dessa svarar forskningsassistenterna Mats-G. Engström, Björn Hedberg och Bengt Sahlberg. Inom delprojekten har studerande vid institutionen genomfört delundersökningar som lagts fram som seminarieuppsatser. I den framställning som följer tecknas den gemensamma bakgrunden till hela projektet (kap. 1). Därefter sammanfattas några undersökningsresultat från de olika delprojekten (kap. 2-8). Sammanfattningen bygger på de delrapporter och materialsammanställningar som var tillgängliga i juni 1969. Några av dessa rapporter finns utgivna i serien »Urbaniseringsprocessen», en gemensam rapportserie från landets institutioner för kulturgeografi och ekonomisk geografi. Det bör observeras att arbetena på olika delprojekt fortfarande pågår. Den sammanfattning som nu presenteras inför inrikesdepartementets expertgrupp för regional utredningsverksamhet (ERU) är endast en redogörelse för situationen inom forskningsprojektet i mitten av år 1969. Väsentliga moment i forskningsarbetet återstår och utförligare och mer omfattande rapporter SOU 1970:14

kommer att publiceras under 1970 och 1971. Några av de undersökningar som återstår beskrivs i den framställning som följer (se särskilt kap. 8).

5:5

1.1 Bakgrund och antaganden

Urbaniseringsprocessen

Det forskningsprojekt som presenteras i den översikt som följer är ett led i en serie av undersökningar rörande den svenska urbaniseringsprocessen. Yttre kännetecken på denna fortgående omvandlingsprocess är ändrad sysselsättningsstruktur och ökad regional koncentration av arbetsplatser och bosättning. Några data rörande den svenska urbaniseringen kan tjäna som bakgrund till den fortsatta framställningen. Ett grovt mått på ändrad sysselsättningsstruktur är omfördelningen av totalbefolkningen eller den förvärvsarbetande befolkningen mellan olika näringsgrenar. Förändringarna framgår av

tab. 1:1. Tabellens uppgifter för åren 1870 -1950 avser totalbefolkningen, uppgifterna för åren 1950-1965 endast den förvärvsarbetande befolkningen, detta på grund av ändrade redovisningsprinciper i den officiella statistiken. Jordbrukets och skogsbrukets andelar av totalbefolkning och förvärvsarbetande befolkning har successivt minskat under hela den i tabellen redovisade tidsperioden. Fram till år 1950 ökade i första hand sysselsättningen inom gruvor, tillverkningsindustri, byggnadsindustri, handel, bank- och försäkringsverksamhet samt samfärdsel m. m. Efter 1950 har andelen förvärvsarbetande inom dessa stadsnäringar tillsammans förblivit oförändrad. Istället har en annan

Tabell 1:1. Totalbefolkning och förvärvsarbetande befolkning procentuellt fördelade på näringsgrenar.

Näringsgrensbeteckningar 1965

Den yrkesverksamma befolkningen

Hela befolkningen 1870

1965 Jordbruk, skogsbruk m. m. Gruvor, tillverkningsindustri, byggnadsindustri m. m. Handel, bank- och försäkringsverksamhet, samfärdsel m. m. Offentlig förvaltning och andra tjänster m. m.

10 Summa

18 23 20 100 101 100 101 Källor: Historisk statistik för Sverige I, tab. A 21; SOU 1969: 23, tab. 3: 2, fig. 3: 2 samt Tryggveson 1967, s. 117.

5:6

SOU 1970: 14

Tabell 1:2. Tätortsbefolkningens procentuella andel av totalbefolkningen. Folkmängd i milj.

Dä

År 1860 1880 1900 1920 1930 1940 1950 1960 1965

3,9 4,6 5,1 5,9 6,1 6,4 7,0 7,5 7,8

14 20 32 45 49 56 66 73 77

i tå

Källor: Tryggveson 1967 samt Folk- och Bostadsräkningen 1965. stadsnäring, nämligen offentlig förvaltning och andra tjänster ökat sin andel av landets förvärvsarbetande befolkning. Denna iakttagelse är av betydelse för den fortsatta framställningen. Ett ofta använt mått på ökad bebyggelsekoncentration är den stigande andelen av landets befolkning bosatta i tätorter. De senaste drygt 100 årens utveckling framgår av tab. 1: 2. Någon egentlig tätortsavgränsning förekom inte förrän i början av 1900-talet. Därefter har principerna för avgränsningen flera gånger ändrats. Procenttalen i tabellen bör därför betraktas som ungefärliga. Verkligt god jämförbarhet föreligger endast mellan räkningstillfällena 1960 och 1965. För dessa gäller att med tätort avses hussamlingar med minst 200 invånare, där avstånden mellan husen normalt inte överstiger 200 meter. Denna nedre tätortsgräns måste betecknas som mycket låg internationellt sett. Höjs gränsen till 2 500 invånare uppgick tätorternas andel av befolkningen år 1960 till 60 procent, fem år senare till 64 procent. Utmärkande för tätortsutvecklingen efter 1950 har varit att folkmängden i tätorter med mindre än 2 000 invånare stagnerat och efter 1960 minskat. I relativa tal har befolkningen ökat mest i medelstora tätorter med mellan 10 000 och 50 000 invånare. I absoluta tal har folkmängden i tätorter med mer än 50 000 invånare ökat mer än alla andra tätorter tillsammans. Tätortsbegreppet är en diskutabel indelSOU 1970: 14

ningsgrund för en beskrivning av de senaste årens urbanisering i Sverige. Det är inte längre meningsfullt att skilja mellan personer bosatta inom och personer bosatta strax utanför de officiella tätortsavgränsningarna. Genom bl. a. bilismens utveckling har resorna mellan bostad och arbetsplats blivit allt längre efter andra världskriget. En betydande del av den befolkning som i dag bor i vad som i den officiella statistiken kallas glesbygd torde ha sina arbetsplatser i tätorterna, varför sysselsättningen är betydligt starkare koncentrerad till dessa än bosättningen. Man kan anta att utvecklingen kommer att leda till att denna skillnad i fråga om koncentration accentueras. Befolkningen utanför tätorterna är beroende av dessa även i andra avseenden. I tätorterna finns detaljhandel och service. De undersökningar av arbetsresor, inköpsresor, serviceresor osv. som gjorts visar att den naturliga enheten för en beskrivning av urbaniseringen är tätortsregionen eller stadsregionen, dvs. centralorten tillsammans med dess omland. Ett sådant betraktelsesätt innebär bl. a. att mindre än tre procent av Sveriges befolkning idag kan räknas som genuina glesbygdsbor. Dessa drygt 200 000 människor har mer än en timmes restid till en s. k. A-ort eller mer än en halv timmes restid till en s. k. B- eller C-ort. (Bylund 1966.) Dessa orter är centra i A-regioner med i princip minst 30 000 invånare, B-regioner med minst 15 000 invånare respektive C-regioner med minst 7 500 invånare. Dessa regioner kan betraktas som funktionella, då regionernas gränser i huvuddrag bestäms av befolkningens spontana kontakt- och rörelsemönster. (För en närmare presentation av indelningsgrunderna se Arbetsmarknadsstyrelsen 1958, 1960, 1961 och 1966.) Den tidshorisont och regionala generaliseringsgrad som valts för den fortsatta framställningen framgår av fig 1:1. Intresset koncentreras till utvecklingen under första hälften av 1960-talet av skäl som senare skall anföras. Flera av de regionala beskrivningar som följer baseras på en indelning 5:7

Figur 1:1. Interregionala omfördelningar av befolkningen 1960—66. (Engström 1970)

5:8

SOU 1970:14

av Sverige i 70 kommunblocksanpassade A-regioner. Dessa tätortsregioner eller stadsregioner är funktionella områden med ett naturligt centrum i A-orten. Vissa regioner är flerkärniga eller polycentriska, dvs. de rymmer mer än en betydande centralort. Regionernas nummer och gränser framgår av de kartor som kommer att presenteras. Tab. 6: 2 (s. 69) innehåller namnen på de olika regionernas centra samt regionernas invånarantal. Regionernas centra har i de flesta fall en fullständig uppsättning detaljhandelsföretag och en god serviceutrustning i övrigt. Cirkelytorna på fig. 1:1 visar de interregionala omfördelningarna av Sveriges befolkning 1960-66. Omfattningen av dessa omfördelningar har beräknats genom att de olika A-regionernas andelar av hela landets befolkning år 1966 jämförts med motsvarande andelar år 1960. Andelsvinster (omfördelningsvinster) eller andelsförluster (omfördelningsförluster) har beräknats enligt ekvationen r

fr

rx

där Ar mäter andelsvinst eller -förlust för region r i absoluta tal, dvs. i föreliggande fall antal personer. X anger antal invånare i hela riket år 1960, xr antal invånare i region r samma år. Y och yr anger motsvarande invånarantal år 1966. Beräkningarna upprepas för varje region. Positivt värde på Ar för en region visar att denna ökat sin andel av landets befolkning, negativt att den minskat sin andel. Värdet 0 anger att den studerade regionen behållit sin andel av befolkningen, dvs. befolkningsutvecklingen inom regionen har motsvarat riksgenomsnittet. Summorna av andelsvinster och förluster för samtliga 70 regioner tar ut varandra. Cirkelytorna på fig. 1: 1 har med några få undantag placerats med medelpunkterna över repsektive regioncentrum eller det största av dessa när regionerna är flerkärniga. Svarta cirkelytor visar andelsvinster, vita förluster. Grå cirkelytor markerar regioner med i stort sett oförändrad andel av SOU 1970:14 23-914625

landets befolkning. Koncentrationstendenserna under den korta tidsperioden 1960-66 är tydliga. Kartan visar en markant koncentration av befolkningen till i första hand tre tillväxtcentra eller kärnområden (se nedan), Stockholmsregionen, Göteborgsregionen och Malmöregionen. Runt Mälaren finns ytterligare några A-regioner som ökat sin andel av landets befolkning. I en zon mellan de tre stora kärnområdena finns några regioner med smärre andelsökningar. Förlustregionerna är spridda över hela landet. A-regioner med stora andelsförluster finns främst i Norrland och nordvästra Svealand. Mätt i absoluta tal och sedd i internationellt perspektiv är naturligtvis befolkningskoncentrationen i Sverige inte särskilt betydande. Det finns för närvarande uppskattningsvis åtminstone sex storstadsområden i världen som vardera rymmer mer folk än hela Sverige. Det finns över 100 miljonstäder och antalet stadsregioner med mer än 100 000 invånare är betydligt över 1 000. (Hägerstrand 1964, Hall 1966.) Som framgår av tab. 6:2 (s. 69) fanns det år 1966 endast en stadsregion med mer än en miljon invånare i Sverige. 22 stadsregioner hade över 100 000 invånare. Det bör dock observeras att begreppen stadsregion inte är helt identiska i tab. 6: 2 och i den statistik som ligger till grund för de internationella jämförelserna. Inom det internationellt sett glest befolkade område som Sverige utgör kan den relativa koncentrationen dock betecknas som betydande. De 12 största stadsregionerna rymde 1966 ca hälften av landets befolkning, de tre största ungefär en tredjedel (tab. 6:2). I aktuella prognoser räknar man med en fortsatt koncentration. Som ett exempel kan nämnas att man i skiss till regionplan för Stockholmstrakten räknar med att ungefär hälften av Sveriges befolkning på runt tal 10 miljoner kommer att bo i de tre största stadsregionerna år 2 000 (skiss 1966 till regionplan för Stockholmstrakten samt Kristensson 1967). Urbanisering

innebär övergång från en

5:9

äldre till en nyare livsform. Bakom förändringar av sysselsättningsstrukturcn och arbetsplatsernas och bosättningens lokalisering ligger en radikal omvandling av sättet att organisera arbete och liv. Denna omvandling har beskrivits som en övergång från en livsform med vertikal förankring till en annan med horisontella länkningar. (Se Hägerstrand 1964 och Hägerstrand, Öberg 1970.) I det agrara samhället var det enskilda hushållet föga beroende av omvärlden. Arbetet organiserades enligt självhushållningens princip. Den tidiga industrialismen medförde ökad arbetsfördelning. Industriproduktionen liksom tidigare jordbruksproduktionen var dock starkt vertikalt förankrad vid primära råvaror och naturtillgångar. Den kommunikations- och produktionstekniska utvecklingen medförde senare att produktionen alltmer frigjordes från behovet av att ligga nära de primära råvarukällorna. Arbetet fördelades på allt fler enheter som kunde åstadkomma färdiga produkter endast genom samverkan. Även inom företagen delades arbetet upp på allt fler arbetsfunktioner. Nyckelorden blev specialisering och samverkan. Det ömsesidiga beroendet mellan olika aktiviteter ökade starkt. Utvecklingen ledde till ett samhälle byggt på de horisontella länkningarnas princip, vilket innebär ständiga transporter av material, personer och meddelanden mellan alltmer specialiserade arbetsfunktioner. En fundamental faktor bakom urbaniseringen torde vara svårigheter att genomföra någon eller några av dessa förflyttningar. Som närmare skall utvecklas i den fortsatta framställningen har den kommunikationstekniska utvecklingen inte lett till att avståndsfriktionen helt kunnat övervinnas. Transportarbetet har hittills främst begränsats genom att arbetsplatser och bostäder packats allt tätare i rummet. I inledningen till detta avsnitt nämndes att den översikt som följer är ett led i en serie av undersökningar av den svenska urbaniseringen. Dessa olika undersökningar kompletterar varandra genom att olika aspekter läggs på den regionala utveckling 5: 10

som beskrivs i fig. 1:1. I en av dessa undersökningar koncentreras intresset till de problem som uppstår i områden som avfolkas (Bylund, Weissglas 1970). I en annan undersökning analyseras i första hand tillväxtproblematiken i de stora stadsregionerna (Andersson 1970). Som redan nämnts är de yttre kännetecknen på en fortgående urbanisering ändrad sysselsättningsstruktur och ökad regionala koncentration av arbetsplatser och bosättning. I studiet av denna omvandlingsprocess kan utgångspunkten i Hägerstrands undersökningar sägas vara bosättningen. Presentationen av dessa undersökningar inleds med en beskrivning av befolkningsfördelningen och dess förändringar (Hägerstrand, Öberg 1970). Därefter studeras urbaniseringen från individens och det enskilda hushållets synpunkt (Hägerstrand 1970). I de undersökningar som presenteras nedan är utgångspunkten däremot arbetsplatsen. Intresset ägnas främst sysselsättningsutvecklingen och olika aktiviteters lokalisering. Urbaniseringen studeras från organisationens synpunkt. Det är väsentligt att observera denna arbetsfördelning och därmed ämnesavgränsning inför den fortsatta framställningen i denna sammanfattning. Begreppet organisation uppfattas i fortsättningen som en sammanfattande benämning på alla former av företag, statliga och kommunala förvaltningsorgan, intresseorganisationer, forskningsorgan etc.

1.2 Orsaker till regional koncentration en litteraturöversikt

-

Huvudintresset i denna sammanfattning ägnas frågan varför arbetstillfällen och befolkning i allt större omfattning koncentreras till stora stadsregioner. Det finns åtskilliga produktionstekniska, distributionsekonomiska och andra motiv för en sådan koncentration. Några av dessa skall beröras i denna inledning. (För ytterligare synpunkter hänvisas till SOU 1970: 3 och Andersson 1970.) I de arbeten som närmast tas upp till behandling beskrivs den regionala utveckSOU 1970: 14

lingen, och då i första hand expansionen i stora stadsregioner, som en mycket komplicerad process. Olika faktorer påverkar varandra och är sammankopplade i långa orsakskedjor, varför det är vanskligt att peka ut någon eller några faktorer som särskilt betydelsefulla. Detta är angeläget att framhålla inför den snäva ämnesavgränsning som senare följer.

1.2.1 Kumulativa kretslopp

processer och

kausala

Den ekonomiska utvecklingen inom t. ex. en nation karaktäriseras ofta av regional obalans i den bemärkelsen att utvecklingen gynnar vissa områden samtidigt som den missgynnar andra. Tillväxten koncentreras till några få centra eller områden som kan kallas tillväxtcentra, tillväxt pooler eller kärnområden (se t. ex. Perroux 1955, 1961, Balassa 1961, Gannagé 1962, Keeble 1967 och Regional Policy in EFTA 1968). Denna regionala obalans i utvecklingen leder till att det uppstår markanta skillnader mellan de expansiva områdena och andra delar av nationen i fråga om t. ex. sysselsättning, inkomst och materiell levnadsstandard. Tillväxten inom ett expansivt område kan beskrivas som en kumulativ process. När utvecklingen väl kommit igång är den delvis självgenererande. Expansionen i sig själv skapar förutsättningar för ytterligare expansion osv. Enligt Myrdal (1957 A, B och C) är bl. a. regionala skillnader i fråga om ekonomisk utveckling en följd av kausala kretslopp som skapar kumulativa processer. I vissa områden är processen positiv, i andra negativ. Den positiva utvecklingen koncentreras till några få expansionsområden. Utanför dessa kan man observera tydliga »baksugsverkningar». Migrationen, särskilt den selektiva, kapitalrörelserna och den fria handeln gynnar områden med snabb tillväxt men missgynnar de andra. Marknadsfaktorernas fria spel tenderar att öka snarare än minska de regionala inkomstskillnader som finns. SOU 1970: 14

»Baksugsverkan» (jfr begreppet »polarisation» hos Hirschman 1958) kan delvis kompenseras av »spridningseffekter». Dessa spridningseffekter tycks vara större ju högre ekonomisk utvecklingsnivå ett land befinner sig på. Detta torde hänga samman med att hög utvecklingsnivå åtföljs av bl. a. förbättrade kommunikationer i vid bemärkelse, högre utbildningsnivå och större beredskap att avlägsna hindren för dessa spridningseffekter. Tankegångar liknande Myrdals har senare utvecklats av flera forskare (t. ex. Hirschman 1958, Ullman 1958 samt Borts, Stein 1964). Den redogörelse som närmast följer är i första hand baserad på framställningar hos Pred (1965, 1966) och Keeble (1967) (jfr också Malm 1969 och Godlund 1969). Preds modell avser stadstillväxt under en period av snabb industrialisering. Den har utvecklats för att förklara utvecklingen i U.S.A. under perioden 18001914. Med bl. a. de kompletteringar som senare följer torde dock modellen även vara användbar för en beskrivning av storstadstillväxt under senare tid och i andra länder. Tillväxten inom en stadsregion beskrivs som en kumulativ process, där nya händelser successivt påverkar varandra i ett kretsalopp. Regionen får ett sysselsättningstillskott antingen genom en nyetablering eller genom expansion inom en redan existerande industri. Genom den inträffade förändringen ökar den lokala efterfrågan på vissa råvaror och halvfabrikat. Marknaden blir tillräckligt stor för att locka till sig underleverantörer till den ursprungliga industrin. Nya hopsättningsfabriker finner det fördelaktigt att etablera sig inom regionen etc. Sysselsättningsökningen inom tillverkningsindustrin får en multiplikativ effekt på den totala sysselsättningen och produktionen inom stadsregionen. Byggnadsverksamheten ökar liksom sysselsättningen inom detaljhandel samt privat och offentlig service. Denna expansion får i sin tur en multiplikativ effekt etc. Åtskilliga försök har gjorts att beräkna dessa sammanlagda multiplikativa effekter av nyetableringar och 5: 11

expansion vanligen inom sysselsättningsmässigt ensidiga orter (se t. ex. Barfod 1938, Hildebrand, Mace 1950, Archibald 1967 samt Regional Policy in EFTA 1968). I stora stadsregioner är det ömsesidiga beroendet mellan olika sektorer av näringslivet mera komplicerat. Under senare år har input- output studier genomförts för sådana regioner. Dessa systematiska beskrivningar av varu- och betalningsströmmarna mellan olika verksamheter har gjort det möjligt att närmare analysera det nätverk av relationer som finns. En förändring inom en verksamhet eller sektor påverkar praktiskt taget alla de andra. (Artle, Persson 1960, Artie 1965.) Den utveckling som inletts leder efter hand till nya investeringar i och utbyggnad av t. ex. hamnar, vägar, vatten- och avloppssystem, industriområden, skolor, sjukhus, social och kulturell service. Därmed förbättras vad som ibland kallas regionens infrastruktur. Den fas i utvecklingen som hittills beskrivits medför inte bara folkökning. Den medför även ökad differentiering i regionens näringsliv. Detta innebär att sysselsättningen delas upp på allt fler specialiserade arbetsfunktioner. Därmed ändras sannolikt den sociala strukturen och inkomstfördelningen inom regionen. Inom den expanderande regionen ökar valfriheten på arbetsmarknaden och efterfrågan på varor och tjänster blir alltmer differentierad, vilket skapar kundunderlag för allt fler »specialiteter». I detta sammanhang bör man observera att migrationen till tillväxtcentra från områden som drabbas av baksugsverkningarna ofta är selektiv, dvs. det är i första hand t. ex. yngre personer och sådana med specialiserad utbildning som flyttar. T. ex. Pred använder begreppen »lokala och regionala trösklar». I den expansiva regionen förskjuts dessa trösklar uppåt. Befolknings- och marknadsunderlaget för olika aktiviteter blir större. Detta leder till att nya och mer specialiserade verksamheter och att fler eller större enheter finner det lönsamt att etablera sig inom regionen. Regionen är därmed inne i en ny utvecklings5:12

fas. Denna kan beskrivas på liknande ;ätt som den föregående: Regionen får ett sys:elsättningstillskott antingen genom nyetatleringar eller genom expansion inom recan existerande verksamheter osv. Sekvenser av flera liknande faser bildar en kumuhtiv tillväxtprocess. Den beskrivna utvecklingen leder oclså till förbättrade förutsättningar för uppfnningar och innovationer i den studende stadsregionen. Genom hopklumpningen av företag och individer ökar »informatioistätheten» inom regionen. Sannolikheten :ör innovationer inom regionen ökar med cen växande fond av kunskap som samlas dir. Vidare kan man anta att stadsregionens kmtakter med omvärlden ökar. Studier av spridningsförloppen för olika innovatioLer i olika delar av världen visar likartade regionala spridningsmönster. Utifrån konmande nyheter når först de största stadsregionerna, därefter de mindre. I vissa fall har man kunnat konstatera att spridningsförloppet ganska väl följt centralortshienrkien i ett område. (Se t. ex. Hägerstraid 1952, 1953, Törnqvist 1967, Norborg 1958 samt Brown 1968.) Innovationerna skar ar förutsättningar för nya aktiviteter, som i sin tur ökar sysselsättningen inom regionen osv. Rent psykologiska faktorer torde vidtre ha en viss betydelse i de beskrivna tillväxtförloppen. I valet av lokaliseringsort tencerar beslutsfattare att »imitera» varandra. Det som uppfattas som lyckade etablerinpr manar till efterföljd (Pred 1966, s. 46). Företagsamheten stimuleras av expansionen som sådan i ett område. Motsatt effekt kan inregistreras i områden som drabbas av stagnation eller tillbakagång. (Jfr Hirschman 1958, s. 185-186.)

1.2.2 Stordrift, trösklar och räckvidd Som redan antytts torde en del av de regionala koncentrationstendenserna hänga samman med ändrade trösklar och räckvidd för olika aktiviteter i samhället. Den klassiska centralortsteorin (Christaller 1933) tehandlar i första hand lokaliseringen av detaljhandel och service. Denna teori kan SOU 1970:14

emellertid med fördel utvidgas till att gälla även andra aktiviteter (Lösch 1944). Trösklar och räckvidd är centrala begrepp i denna teori. Med tröskelvärde avses det befolkningsunderlag eller kundunderlag som fordras för att en etablering skall komma till stånd. Med räckvidd avses storleken på det område, inom vilket en verksamhet förmår attrahera kunder eller besökare. Olika aktiviteter har olika trösklar och olika räckvidd. Detaljhandel och service med små tröskelvärden och liten räckvidd uppträder i många spridda utbudspunkter, medan handel och service med höga tröskelvärden och stor räckvidd uppträder endast på några få platser inom ett område. Efter sitt innehåll av aktiviteter kan centralorterna eller stadsregionerna inom t. ex. en nation ordnas hierarkiskt. De största regionerna har befolkningsunderlag för alla aktiviteter, oavsett räckvidd, medan de minsta bara kan erbjuda underlag för några få aktiviteter med låga tröskelvärden och liten räckvidd. Som närmare skall beröras i nästa avsnitt har transportkostnadernas andel av de totala kostnaderna för tillverkning och distribution sjunkit kraftigt under senare år. Samtidigt har bl. a. bilismen medfört att rörligheten hos stora grupper av människor ökat väsentligt. Stordriftsfördelarna har ökat och utvecklingen har gått mot allt större och färre enheter. Detta har bidragit till att tröskelvärdena kunnat höjas och räckvidden ökas för många enheter inom tillverkning, distribution och service. Stordriftsfördelarna tycks också ha blivit större inom administrationen. Bl. a. genom en effektivisering av de administrativa rutinerna har det blivit möjligt att samordna och styra produktionen inom allt större beslutsenheter. Höjda trösklar och ökad räckvidd inom administrationen tar sig bl. a. uttryck i att »beslutsterritorierna» blir allt större i den bemärkelsen att verksamheter på skilda platser och i skilda regioner kan kontrolleras från en enda styrenhet. (Se t. ex. Kristensson 1967, s. 40.) Det resonemang som hittills förts om tröskelvärden kan naturligtvis även överföSOU 1970:14

ras till att gälla kommunikationsapparaten i vid bemärkelse. Varje kommunikationsanläggning - t. ex. kommunikationsleder, hamnar, flygplatser, postanstalter, telegrafstationer och järnvägsstationer - kräver ett visst kundunderlag. Även inom kommunikationernas område har utvecklingen gått mot allt större och färre enheter. Kommunikationsnätens förgrening, längd och framkomlighet i olika riktningar har ändrats. Även här kan vi skönja ett kausalt kretslopp som gynnat de stora stadsregionerna på de mindres bekostnad. Särskilt de stora stadsregionernas tillgänglighet i förhållande till övriga regioner kan antas ha ökat. Det är endast i anslutning till de stora agglomerationerna som det finns trafikunderlag för kollektiva förflyttningar med flyg och expresståg med en tillfredsställande turtäthet. Därmed har också räckvidden för de aktiviteter som etablerat sig och expanderat i dessa tillväxtcentra ökat osv.

1.2.3 Agglomerativa fördelar Som en orsak till hög produktivitet och effektivitet i stora stadsregioner anförs ofta att själva anhopningen av ett stort antal arbetsställen till ett litet område skapar gynnsamma produktionsbetingelser. Begreppet -»external economies» används som beteckning på de ekonomiska och andra fördelar, vunna utanför det enskilda företagets ram, som företag kan få av att ligga nära varandra. Definitionerna av begreppet varierar något i litteraturen (se t. ex. Vernon 1960, Hoover, Vernon 1960, Lichtenberg 1960, Chinitz 1961, Bohm 1964 och Lindbeck 1964). Genom att många arbetsställen ligger nära varandra skapas en gemensam pool av resurser, t. ex. material, specialutbildad arbetskraft, kommunikationsanläggningar, serviceanläggningar, specialister och konsulter. Väsentligt är att närheten till dessa gemensamma tillgångar minskar riskerna och osäkerheten för det enskilda företaget. Man kan med kort varsel tillgodose de behov som uppkommer. Dessutom kan man snabbt bli av med de resurser man inte behöver 5:13

för tillfället. Närheten skapar flexibilitet och företagen kan snabbt anpassa sig efter ändrade produktions- och efterfrågeförhållanden. (Se en sammanställning i Malm 1969.) Thorngren (1967) talar om spontan samverkan mellan företagsenheter. Ett företag som producerar och säljer en vara eller tjänst avger materialflöden och mottar betalningsflöden. Dessutom förekommer s. k. sidoflöden, som företaget inte kan kontrollera och som inte motsvaras av några direkta betalningsflöden. Om dessa sidoflöden har begränsad räckvidd är närheten mellan företagen en förutsättning för att de skall kunna utnyttjas. Thorngren använder därvid begreppet »regionala external economies». Denna beteckning innebär en begränsning till de beroendeförhållanden mellan företag som kan förutsättas variera regionalt inom ett område (1967, s. III). Skapandet och utvecklingen av »external economies» kan med fördel infogas i det tidigare förda resonemanget om kausala kretslopp och kumulativa effekter.

1.2.4 Agglomerativa nackdelar och arbetsfördelning mellan stadsregioner Det är tydligt att växande stadsregioner erbjuder åtskilliga ekonomiska och andra aktiviteter väsentliga fördelar. Det finns starka produktionstekniska och distributionsekonomiska motiv för att packa aktiviteter tätt i rummet. Man kan då ställa sig frågan om de ovan skisserade principerna för den kumulativa, delvis självgenererande tillväxten innebär att stadsregioner kan tänkas växa oupphörligt eller t. ex. så länge en nations samlade resurser räcker till. Bl. a. ett par omständigheter talar mot en sådan utveckling. Regional koncentration av aktiviteter innebär naturligtvis inte enbart fördelar för dessa. Mot t. ex. begreppet »external economies» kan man ställa begreppet »external diseconomies». Exempel kan hämtas från Sverige efter andra världskriget (se Törnqvist 1963, 1964). I särskilt Stockholmsregionen uppstod under 50-talet och början av 60-talet en betydande arbetskrafts5:14

brist. Denna drabbade i första hand tillverkningsindustrin. Den allt hårdare konkurrensen om arbetskraft, lokaler och tomtmark i de tre storstadsregionerna ledde till en utflyttning av hela företag. Andra fann det lämpligt att sprida ut sin expansion regionalt genom att lägga ut filialer. Industriella nyetableringar inom storstadsregionerna kompenserade inte denna utflyttning. Transportsvårigheter inom de stora stadsregionerna har förmodligen också dämpat tillväxttakten. Vidare kan man peka på sådana »external diseconomies» som buller, luft- och vattenföroreningar. I detta sammanhang diskuteras ibland frågan om »optimal» stadsstorlek. Hur stora behöver städer eller stadsregioner vara för att erbjuda agglomerativa fördelar utan att de negativa effekterna av storleken skall bli betydande? Som ett exempel på ett arbete där denna fråga tas upp till ingående behandling kan nämnas Neutzes (1965) studie av stadssystemet i Australien. Han finner för Australiens vidkommande att de flesta fördelarna med stora centra härhör just från deras storlek. Sannolikt finns dock dessa storleksfördelar redan i centra med 500 000 invånare och enligt Neutze redan i sådana med 200 000. Andra exempel kan anföras (se en diskussion i Duncan 1967). Även andra omständigheter torde begränsa den enskilda stadsregionens tillväxt. Som nämnts har olika aktiviteter olika trösklar och räckvidd. Förmodligen är också de agglomerativa för- och nackdelarna väsentligt olika för olika typer av verksamheter. Dessa skillnader leder sannolikt till en viss arbetsfördelning mellan stadsregioner. Som bl. a. Pred (1966) framhållit verkar den cirkulära och kumulativa tillväxten inte likformigt för olika stadsregioner, även om dessa är lika stora. Ökad specialisering inom och arbetsfördelning mellan regioner dämpar efter hand tillväxten för den enskilda regionen. Principen om ökad specialisering och arbetsfördelning mellan regioner innebär också att stadsregionerna inom t. ex. en nation bör uppfattas som delar av ett system. Det ömsesidiga beroendet mellan objekten (i föSOU 1970: 14

religgande fall stadsregionerna) i detta system är betydande. En händelse i en region får ofta effekter i andra. Effekterna kan vara både positiva och negativa. (Se t. ex. Wärneryd 1968.) Med detta betraktelsesätt kan frågan om den enskilda stadsregionens storlek och tillväxt inte diskuteras utan hänsyn till övriga i systemet ingående stadsregioner. Därav följer att frågan om optimal eller tillfredsställande regionstruktur eller regional arbetsfördelning inom en nation förefaller vara väsentligare än frågan om optimal stadsstorlek.

1.3 Från studier av varuflöden er av informationsflöden

till studi-

Inför den framställning som följer kan vi beskriva det svenska samhället som ett regionalt system. Definitionen av objekten i detta system är beroende av den förstoringsnivå eller generaliseringsgrad vi väljer (se vidare kap. 2). Inledningsvis får alla arbetsställen i landet utgöra objekt. Relationerna i systemet är flöden av material, personer och meddelanden. Ett samhälle med långt driven arbetsfördelning och specialisering fungerar inte utan dessa flöden, dvs. ständiga transporter och överföringar av gods, människor och information. Åtminstone inom vissa gränser kan man förutsätta att regional koncentration av samverkande och ömsesidigt beroende arbetsställen sänker kostnaderna och minskar den tid som går åt för att genomföra dessa förflyttningar. Material- och varuflödena i samhället har sedan länge varit föremål för intensiva studier. I olika lokaliseringsteorier har det största intresset ägnats tillverkning och godshantering. Transportkostnadernas betydelse för varuproduktionens lokalisering har diskuterats i en omfattande litteratur. (Bland ett mycket stort antal arbeten märks Weber 1909, Palander 1935, Ponsard 1955, 1958, Greenhut 1956, Isard 1956 och Alonso 1964.) De relationer mellan näringslivets olika sektorer som hittills studerats med hjälp av input- output analys har varit vaSOU 1970: 14

ruflöden och betalningsströmmar (t. ex. Leontief 1951, Höglund, Werin 1964, Artle 1965, Isard, Langford 1967 och Karaska 1969). Personförflyttningar har också sedan länge varit föremål för ingående undersökningar. Dessa har gällt arbetskraftsrekrytering, migration, pendling, köpvanor och serviceresor. (T. ex. Godlund 1954, Hannerberg, Hägerstrand, Odeving m. fl. 1957, Berry 1967, Rasmussen 1969 och Jakobsson 1969.) I samband med frågor som rör lokalisering av ekonomiska och andra aktiviteter har hittills förhållandevis få undersökningar ägnats informationsflöden och de för dessa nödvändiga kontakterna mellan arbetsställen. Behovet av kontakter för informationsutbyte har naturligtvis påtalats i många olika sammanhang. Men antalet kvantitativa analyser av informationsöverföring och kontakter mellan olika typer av företag, förvaltningsorgan och andra organisationer är få. Våra kunskaper om de kontaktmönster som länkar samman olika aktiviteter i samhället kan utan överdrift betecknas som små. Några exempel på kontaktundersökningar kan dock anföras. Elvander (1966) har studerat kontakter mellan offentlig förvaltning och intresseorganisationer. Thorngren (1967) har undersökt ett industriföretags kontakter före och efter en omlokalisering. Ett stort antal företags kontakter har senare studerats av samme författare. Några av undersökningsresultaten redovisas samtidigt som föreliggande redogörelse (Thorngren 1970). Goddard (1968) har studerat länkningarna mellan kontor i centrala London. Gad (1968) har gjort liknande undersökningar i Nurnberg. Utöver de undersökningar som i fortsättningen kommer att refereras i detalj finns ytterligare några som rör informationsflöden och kontakter inom svenskt näringsliv och offentlig förvaltning. Dessa finns utgivna i serien Urbaniseringsprocessen (Wärneryd 1967, Gerger 1967, Olsson 1967, Nordström 1967 och Gerger 1969). Den inriktning forskningsprojektet »Re5: 15

gionala utvecklingstendenser inom svenskt näringsliv» fått måste ses mot bakgrund av erfarenheter från tidigare undersökningar. I ett arbete från 1963 (Törnqvist 1963) behandlades frågor som rör tillverkningsindustrins lokalisering. De mest omfattande undersökningarna ägnades transportkostnadernas regionala variationer i Sverige för olika typer av varuproduktion. Dessa undersökningar visade att kostnaderna för transport av råvaror och färdigvaror inte längre kan spela någon väsentlig roll för åtskilliga industriföretags val av lokaliseringsort. De variationer ifråga om transportkostnader som finns inom landet är betydligt mindre än andra kostnadsvariationer som belastar produktionen. Det finns naturligtvis fortfarande tunga basindustrier, många av dessa i Norrland, vilka är kostnadsmässigt starkt bundna till sina råvarukällor. Det finns också industrier som av transportkostnadsskäl är knutna till regionalt avgränsade marknadsområden, t. ex. därför att den färdiga produkten är tung och skrymmande i förhållande till sitt värde eller därför att den är så ömtålig att den inte tål längre transporter. En tydlig tendens bland dessa båda grupper av industrier - den råvaruorienterade och den marknadsorienterade - har varit att stordriftens fördelar blivit allt större samtidigt som transportkostnaderna relativt sett minskat i betydelse. Detta har i Sverige liksom på andra håll lett till att vi fått färre och större produktionsenheter av denna typ. Samtidigt har i många fall produktionsprocesserna rationaliserats kraftigt varför sysselsättningen inom dessa enheter upphört att växa trots kraftig produktionsökning. De industrier som främst ökat sysselsättningsmässigt efter andra världskriget är av en annan typ. Många kan betecknas som hopsättningsfabriker. Råvarorna består av halvfabrikat och färdiga detaljer. De färdiga produkterna har högt handelsvärde i förhållande till sin vikt. De olika arbetsställena utgör komponenter i väldiga system av hopsättningsfabriker med underleverantörer i flera led, spridda på ett betydande antal orter i södra och mellersta Sverige. Denna 5: 16

växande grupp av industrier sysselsätter för närvarande lågt räknat mellan hälften och två tredjedelar av alla industrianställda i landet. För produktionsenheterna inom denna senare grupp av industrier är transportkostnaderna av underodnad betydelse för expansionen och valet av lokaliseringsort. De är vad som i den anglosaxiska litteraturen kallas »foot-loose». Andra faktorer än transportkostnaderna avgör lokaliseringsvalet. Vissa av dessa rörliga enheter söker sig till stora centra i många fall på grund av några av de agglomerativa fördelar som diskuterades i föregående avsnitt. Utmärkande för utvecklingen efter andra världskriget har emellertid som nämnts främst varit att många av dessa rörliga anläggningar flyttat ut från storstadsregionerna, ofta på grund av arbetskraftsbrist. Under perioden 1952-60 var den relativa sysselsättningsökningen inom industrin anmärkningsvärt låg i storstadsregionerna och låg långt under riksgenomsnittet. Även produktionsökningen, mätt i förädlingsvärde, var relativt sett svagare i storstadsregionerna än inom riket i övrigt. Den industriella expansionen ägde främst rum i mindre stadsregioner i södra och mellersta Sverige. (Se redogörelser i Törnqvist 1963 och 1964.) Dessa iakttagelser har lett till antagandet att vad vi kan kalla godshantering och materialbearbetning inte längre i nämnvärd omfattning bidrar till storstadsregionernas tillväxt. Dessa regioners befolkningstillväxt måste hänga samman med ökat antal arbetstillfällen inom andra aktiviteter. Vi har antagit att de aktiviteter som nu ökar sysselsättningsmässigt och som nu främst koncentreras till stora stadsregioner är sådana som kan betecknas som informationsbehandlande. Intresset i de undersökningar som följer har därför förskjutits från studier av varuflöden till studier av informationsflöden.

1.4 Personkontakter ra antaganden

och lokalisering - någ*

Till grund för de undersökningar som senaSOU 1970: 14

re skall presenteras ligger följande antagande: En väsentlig drivkraft i urbaniseringsprocessen - och då i första hand koncentrationen av vissa verksamheter till stora stadsregioner — är behovet av kontakter för informationsutbyte mellan specialiserade arbetsfunktioner i samhället. För att testa detta antagande inriktades arbetena inom det aktuella projektet dels på studier av kommunikationsprocessen, dvs. studier av kontakter och informationsflöden mellan organisationer inom svenskt näringsliv, varmed avses privata och offentliga organisationer av alla slag, dels pä studier av den regionala sysselsättningsutvecklingen. De antaganden som gjorts rörande olika former av kontakter och informationsöverföring i samhället är väsentliga för en förståelse av den inriktning och utformning som projektets olika delar efter hand kommit att få.

1.4.1 Direkta personkontakter Vi skiljer inom projektet på direkt och indirekt informationsöverföring. För direkt överföring krävs personliga sammanträffanden »face-to-face» mellan individer. I den fortsatta framställningen används i detta fall begreppen direkta personkontakter eller enbart personkontakter. Vid indirekt överföring används t. ex. brev, telefon eller telex. Överföring av information mellan individer inom en stor organisation liksom mellan individer i skilda organisationer torde i betydande utsträckning ske med hjälp av skrivna meddelanden och olika former av tele. De indirekta kontakterna kan antas dominera i kontaktarbetet rent kvantitativt. Undersökningar visar att när det gäller antalet externa kontakter dominerar telefonkontakter och brevkontakter. I vissa organisationer utgör de direkta personkontakterna mindre än 10 procent av totala antalet kontakter, i andra över 25 procent. När det gäller nya kontakter dominerar däremot de direkta personkontakterna helt över andSOU 1970: 14

ra kontaktformer. (Thorngren 1967, 1970, Kjellström 1969 och Gerger 1969.) I de undersökningar som presenteras i denna san> manfattning har intresset helt koncentrerats till direkta personkontakter. Denna begränsning har gjorts av följande skäl. Det har ansetts nödvändigt att studera kontakter mellan ett mycket stort antal befattningshavare i olika typer av organisationer i skilda delar av landet. För att ge undersökningarna rimliga proportioner måste därför kontaktstudierna begränsas till att gälla enbart den kontaktform som bedömts vara viktigast mot bakgrund av det antagande som presenterats ovan. Som närmare skall beröras i detta och nästa avsnitt hänger valet av direkta personkontakter som studieobjekt samman med kontaktformens effektivitet, dess stora betydelse i dagens samhälle samt uppfattningen att det av olika kontaktformer endast är de direkta personkontakterna som kan påverka olika aktiviteters lokalisering. Frågor som rör informationsöverföring har behandlats inom en rad olika ämnesområden, t. ex. psykologi, ekonomisk psykologi, socialpsykologi, sociologi, pedagogik och företagsekonomi. En genomgång av den aktuella litteraturen visar att direkta personkontakter i många fall är effektivare än andra kontaktformer vid överföring av information. (Se litterturgenomgång i Sahlberg 1969 och Hedberg 1968.) Indirekta kontakter är bäst lämpade för överföring av information som är enkel, väl strukturerad och rutiniserad. Ju mer svårhanterad, mindre rutiniserad och mera komplex den information är som skall överföras desto större fördelar erbjuder de direkta personkontakterna. Detta framgår klart av Thorngrens (1970) undersökningar. De direkta personkontakterna är helt överlägsna andra kontaktformer i t. ex. följande situationer: Flera personer skall utbyta information med varandra samtidigt. Informationsöverföringen är förenad med osäkerhet. Det är svårt eller omöjligt att förutsäga vilka situationer som kan uppstå, då den information som ges och tas ständigt skapar nya situationer som kräver nya in5: 17

formationsutbyten osv. Kontakterna rymmer betydelsefulla moment av problemlösning, planläggning och spaning. Kontakterna får formen av överläggningar och diskussioner. Några av orsakerna till de direkta personkontakterna effektivitet i ovan beskrivna situationer torde vara följande: 1. Direkta personkontakter är den mest flexibla kontaktformen. De som har kontakt med varandra är samtidigt både avsändare och mottagare. Informationsöverföringen är med andra ord dubbelriktad. Genom ständig »feed back» utan besvärande fördröjning kan avsändare och mottagare kontinuerligt anpassa sig efter varandra. 2. Varje medium för informationsöverföring har sina speciella fördelar. Vid direkta personkontakter kan många av dessa fördelar utnyttjas samtidigt. Flera sinnen och uttrycksmedel kan användas parallellt. Information kan på en gång överföras genom t. ex. tal, skrift, demonstration av bilder och föremål, gester och ansiktsuttryck. 3. Vid direkta personkontakter är miljön gemensam för alla inblandade. Risken för yttre störningar - »noise» - är mindre än vid andra kontaktformer. Feltolkningar upptäcks lättare och kan korrigeras. Osäkerheten blir mindre än vid andra kontaktformer. En väsentlig fråga i detta sammanhang är naturligtvis vad den teletekniska utvecklingen kan komma att medföra i framtiden. Kan direkta personkontakter ersättas av kontakter via bildtelefoner och sinnrika TVanläggningar? T. ex. Hannes Alfvén har i sin bok »Den stora datamaskinen» (Johannesson 1966) tecknat en framtidsvision där »teletotal», en kombination av telefon, radio och TV, helt frigör befattningshavare i framtidens samhälle från behovet av direkta personkontakter. En liknande utveckling har beskrivits av Jacobceus (1969). De försök som hittills gjorts tyder närmast på att det i första hand blir de rutinbetonade kontakterna som i allt större utsträck5: 18

ning kommer att kunna automatiseras och utvecklingen kommer främst att beröra exempelvis företagens interna kommunikationer. Däremot kommer sannolikt de minst rutinbetonade externa kontakterna inom överskådlig framtid fortfarande att kräva att befattningshavarna träffas. Ty samtidigt som de tekniska informationssystemen utvecklas kommer förmodligen ökad specialisering och allt snabbare förändringar att göra samhället alltmera invecklat och oöverskådligt. Samtidigt som den på varje plats och i varje ögonblick tillgängliga informationen ökar, blir kraven på planering för framtiden allt större och beslutsprocesserna kommer därigenom att bli allt mera komplicerade. (Se vidare framställningen i kapitel 8.) De direkta personkontakternas betydelse i dagens samhälle framgår av olika befattningshavares faktiska beteenden. Hittills har man inte sett några tecken på att den teletekniska utvecklingen lett till minskat behov av sammanträden och kommittéarbete. Undersökningar visar att t. ex. inom olika företag ägnar särskilt befattningshavare i ledande ställning mycket stor del av sin arbetstid åt direkta personkontakter med företrädare för konkurrentföretag, kunder, underleverantörer, konsult- och serviceföretag, forskningsorgan och offentliga myndigheter. Det är dock möjligt att de direkta kontakternas stora betydelse i dagens samhälle delvis hänger samman med vår tids uppfostran, utbildning, konventioner och vanor. En bättre anpassning till en ny teknologi skulle kunna minska vårt behov av personkontakter. (Se t.e x. Ramström 1969.) En undersökning från slutet av 1940-talet visar att de verkställande direktörerna inom de studerade företagen använde mellan 75 och 95 procent av sin arbetstid åt kontakter (alla former av kontakter). Konferenser och direkta överläggningar med myndigheter, industriorganisationer, arbetsgivareföreningar etc. tog ungefär en tredjedel av arbetstiden. (Carlson 1951, 1964.) Enligt en undersökning från början av 50-talet använde företagsledare i genomsnitt 700 arbetstimmar per år åt direkta personkontakSOU 1970:14

ter med befattningshavare utanför det egna företaget. Sous-chefer använde 310 timmar och sektions- och avdelningschefer 225 resp. 155 timmar. (Höglund 1953.) En i detta sammanhang betydelsefull undersökning av ett företag före och efter en omlokalisering av bl. a. huvudkontoret från Stockholm till en landsortsstad presenterades 1967. Undersökningen visar bl. a. att externa kontakter med t. ex. myndigheter, intresse- och forskningsorganisationer före omlokaliseringen huvudsakligen berörde de högsta beslutsnivåerna (lönenivåerna) och i stor utsträckning fick formen av direkta personkontakter. Kontakter med kunder och leverantörer berörde lägre beslutsnivåer och sköttes i större omfattning per telefon och brev. Kontakter med egna driftsenheter berörde de lägsta beslutsnivåerna inom företaget och sköttes också huvudsakligen genom telefon och brev. Efter en omlokalisering från huvudstaden hände följande. Trots kraftigt ökade restider behöll de högsta befattningshavarna sina tidigare externa personkontakter. Endast mer rutinbetonade kontakter delegerades neråt i företaget. Telefon- och brevkontakter ökade i omfattning endast när det gällde kontakter mellan det egna huvudkontoret och de egna driftsenheterna. (Thorngren 1967. Jfr Thorngren 1970.) Ytterligare exempel på kontaktundersökningar inom svenska företag kan anföras. I ett par av dessa går det att finna ytterligare stöd för hypotesen att många betydelsefulla kontakter för närvarande inte på ett tillfredsställande sätt kan skötas genom telekommunikationer och brev utan kräver direkta personkontakter. (T. ex. Fältström 1959, Rhenman, Stymne 1965 och Asplund, Vukovich 1967.) Även utländska undersökningar kan anföras som exempel (Eaton 1962, Copeman 1963, Horne, Lupton 1965, Arndt 1966 och Stewart 1967). »Den moderna affärsorganisationen, eller den del av den som är ägnad upplysning och ledning, består av ett stort antal individer som vid varje givet tillfälle är sysselsatta med att ta emot, smälta eller utbyta och testa informationer. En mycket SOU 1970:14

stor del av utbytet och testningen av information sker muntligt - som en diskussion på ett kontor, i en korridor eller per telefon. Men allra vanligast är, att det hela försiggår i form av ett kommittésammanträde. Man kan ta mer miste än att föreställa sig en hel affärsorganisation som en hierarki av kommittéer. Koordineringen i sin tur består i att besätta kommittéerna med rätt folk, ingripa ibland för att pressa fram ett beslut och, vilket händer, stadfästa beslutet eller låta det gå vidare som information till en ännu mer uppsatt kommitté som fattar beslut på en ännu högre nivå. Och man bör inte förutsätta, att detta är ett ineffektivt arbetssätt. Det är normalt tvärtom det enda effektiva sättat att arbeta. Medlemskap i en kommitté ger alla medlemmar tillfälle att låta känna kollegernas intellektuella utrustning och tillförlitlighet. Resonemangen i en kommitté gör det möjligt att samla informationer under omständigheter som tillåter, att den erbjudna informationens relevans och tillförlitlighet prövas omedelbart. Som på inget annat sätt avslöjas osäkerhet eller misstag i ens information. Och utan tvekan erbjuder en sådan samling avsevärd intellektuell stimulans.» (Galbraith 1968, s. 58).

1.4.2 Kontaktbehov tration

-

regional

koncen-

Bland olika kontaktformer är det endast de direkta personkontakterna som i nämnvärd omfattning kan påverka aktiviteters lokalisering och därmed den regionala sysselsättningsutvecklingen. Antagandet kan baseras på iakttagelser över olika kontaktformers »avståndskänslighet». Inom vissa gränser är fysiska avstånd av underordnad restriktiv betydelse för överföring av information via brev och tele. Avståndsfaktorn spelar en betydligt större roll vid informationsöverföring genom direkta personkontaktakter, därför att dessa alltid kräver persontransporter. »Lyckligtvis har framstegen på transport5: 19

teknikens område lett till att distansfriktionen kunnat i hög grad övervinnas. Det existerar dock ännu svårhanterliga restposter. Ett förhållande, som ter sig nästan för trivialt för att behöva påpekas, men likväl är av grundläggande betydelse för transporternas roll i produktion och socialt liv, är att gods och meddelanden i stor utsträckning kan delas i smådelar och enkelt lagras längre eller kortare tid, medan personer måste förflyttas som helheter och förses med ett uppbåd av tjänster under såväl rörelse som uppehåll. Resultatet är, att medan avståndet nästan helt upphört att vara ett hinder vid transport av meddelanden och får allt mindre betydelse vid transport av gods, så är distansfriktionen nu och i framtiden avsevärd vid förflyttningar av personer. Denna skillnad utgör en fundamental faktor bakom urbaniseringen.» (Hägerstrand 1966, s. 280, 281.)

informationsbehandl ande och kontaktberoende arbetsfunktionerna i samhället som i dag ökar sysselsättningsmässigt. Dels är syftet att testa antagandet att det främst är de informationsbehandlande och kontaktberoende funktionerna som koncentreras till stora stadsregioner.

1.4.3 Den fortsatta framställningens disposition I de undersökningar som nu kommer att presenteras testas några av de antaganden som återgivits ovan. Framställningen disponeras på följande sätt. I kap. 2-5 presenteras hittills tillgängliga resultat från olika kontaktundersökningar. Syftet med dessa är att identifiera de kontaktberoende arbetsfunktionerna i samhället. Vid kartläggningen av »de funktionella kontaktmönstren» har det gällt att visa vilka grupper av befattningshavare inom olika företag och andra organisationer som har direkta personkontakter med varandra. Vid kartläggningen av »de regionala kontaktmönstren» har uppgiften varit att fastställa var i landet kontakterna ägt rum och var de i kontakterna inblandade har sina arbetsplatser. Det har genomgående ansetts vara av väsentlig betydelse att mäta tidsåtgången för dessa kontakter. Kap. 6-8 ägnas huvudsakligen den regionala sysselsättningsutvecklingen i Sverige under 1960-talet. Syftet med de undersökningar som redovisas är att testa dels ett antagande om att det i första hand är de 5:20

SOU 1970: 14

Kartläggning av externa personkontakter

2.1 Informationssystemet

Inför analysen av personkontakter i samhället knyter vi an till en systemteoretisk begreppsapparat. Uppgiften är att kartlägga och analysera ett informationssystem. Objekten {elementen) i detta system är befattningshavare som mottar, behandlar, utnyttjar och avger information. Relationerna (länkningarna) i systemet har begränsats till att omfatta informationsöverföring genom personkontakter face-to-face mellan dessa befattningshavare. Inför analysen av det studerade informationssystemet gäller det att först välja lämplig förstoringsgrad. Därefter återstår att finna ett passande indelningssystem. Grundelementen är hela tiden de enskilda befattningshavarna inom olika former av organisationer (t. ex. företag, intresseorganisationer, serviceorganisationer och offentlig förvaltning). För de undersökningar som presenteras i denna sammanfattning är det emellertid nödvändigt att sammanföra befattningshavarna i grupper (enheter). Dessa grupper bör rymma befattningshavare med likartade arbetsuppgifter. De grupper av befattningshavare som operationellt får utgöra det studerade informationssystemets objekt kallas tillsvidare arbetsfunktioner.

2.1.1 Objekt - arbetsfunktioner Det indelningssystem som läggs till grund för undersökningarna behöver endast ge SOU 1970:14

möjligheter till en detaljerad uppdelning av de befattningshavare inom en organisation som kan förutsättas ha externa personkontakter. Det är därför lämpligt att inledningsvis försöka avskilja den del av en organisation som kan antas rymma de befattningshavare som ingår i det studerade informationssystemet. Litteraturinventeringar som gjorts har visat att den s. k. styrmodellen är lämpad för det senare ändamålet (se Hedberg 1968). Enligt styrmodellen kan en organisation delas upp i produktiva och administrativa enheter (Rhenman 1964). En produktiv enhet kännetecknas av att den mottar, behandlar och avger material. Mellan produktiva enheter förekommer i första hand materialflöden. En administrativ enhet kännetecknas av att den mottar, behandlar och avger information. De administrativa enheterna länkas samman av informationsflöden. I litteraturen förekommer andra benämningar. De olika beteckningarna torde emellertid kunna betraktas som synonyma under förutsättning att man arbetar på samma förstoringsnivå, dvs. låter styrmodellen gälla för en hel organisation (Hedberg 1968, s. 23). I stället för administrativ enhet används beteckningarna styrenhet och beslutsenhet. Ett alternativ till produktiv enhet är driftsenhet. (Se t. ex. Kristensson 1967, Thorngren 1967 och Ramström 1967.) Med ovan angivna beteckningar avser styrmodellen naturligtvis närmast ett industriföretag. Eventuellt med andra benäm5:21

Materia

Figur 2:1. Uppdelning av en organisation i administrativ del och driftsdel. ningar på enheterna kan dock modellen med fördel användas för andra typer av organisationer. För den fortsatta framställningen indelas organisationen schematiskt i två delar pä sätt som framgår av fig. 2: 1. Den övre delen kallas administrativ del, den nedre driftsdel. Den administrativa delen antas rymma befattningshavare som mottar, bearbetar och avger information. Driftsdelen

O

II Q Q Figur 2: 2. Fördelning i rummet av administrativa delar och driftsdelar inom tre olika organisationer.

5:22

antas rymma befattningshavare som i första hand bearbetar och hanterar material och gods. Detta gäller när den studerade organisationen är t. ex. ett industriföretag. Är den studerade organisationen t. ex ett rent serviceföretag producerar driftsdelen inte varor utan tjänster. Från regional synpunkt kan organisationens båda delar tänkas kombinerade på sätt som framgår av fig. 2: 2. Enligt alternativ 1 består organisationen av ett enda arbetsställe. Enligt alternativ 2 och 3 är organisationerna regionalt uppdelade, i ena fallet med de administrativa funktionerna starkt koncentrerade till ett huvudkontor, i andra fallet i det närmaste jämnt fördelade på tre regionalt fristående arbetsställen. Andelen administrativa befattningshavare varierar från organisation till organisation. Skillnaderna kan vara beroende av exempelvis organisationens verksamhetsinriktning, omgivning och regionala uppbyggnad (Hedberg 1968, s. 54). T. ex. intresseorganisationer och offentliga förvaltningsorgan rymmer huvudsakligen administrativa funktioner. T. ex. vissa små industriföretag och jordbruksföretag har det stora flertalet eller t. o. m. alla befattningshavare inom rena SOU 1970: 14

driftsfunktioner. Slutligen kan man tänka sig att en och samma befattningshavare särskilt i ett litet företag har både driftsfunktioner och administrativa funktioner. De befattningshavare och därmed arbetsfunktioner som utgör det studerade informationssystemets objekt kan på goda grunder antas i det närmaste helt koncentrerade till organisationernas administrativa delar (A i fig. 2: 1). Därför väljes i fortsättningen ett indelningssystem som möjliggör en detaljerad gruppering av tjänstemännen inom olika organisationer. Befattningshavare inom driftsdelarna (vanligen kollektivanställd personal) ingår i undersökningarna men behandlas i fortsättningen som en enda icke uppdelad grupp. Bland tänkbara indelningssystem (se en genomgång i Engström 1970 samt i kap. 6) har vi valt att utgå från Svenska Arbetsgivareföreningens befattningsnomenklatur. Nomenklaturen är avsedd för gruppering av tjänstemän och är utarbetad av Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Industritjänstemannaförbundet, Sveriges Arbetsledareförbund och Handelstjänstemannaförbundet. Indelningssystemet täcker i princip endast tjänstemän inom industri och partihandel. Systemet är emellertid uppbyggt så att det kan täcka alla eller praktiskt taget alla tjänstemannaområden. (Se förord till Befattningsnomenklatur 1965.) Undersökningar som gjorts inom forskningsprojektet visar att befattningsnomenklaturen efter vissa smärre kompletteringar väl täcker alla tjänstemän inom det privata näringslivet. Däremot har det visat sig nödvändigt att införa kompletterande befattningsbeteckningar för befattningshavare inom den offentliga sektorn. (För en närmare diskussion av täckningsproblemet se framställningen i kap. 6 och i Engström 1970.) Huvuddelen av SAFs befattningsnomenklatur med kompletteringar framgår av bilaga 1 (s. 2 och 3 i frågeformuläret). SAFs indelningssystem för tjänstemän kan sägas vara »tvådimensionellt». Längs den ena (den horisontella) dimensionen sker indelningen efter arbetets art eller funktion och längs den andra (den vertikala) efter arbeSOU 1970: 14

tets sammanlagda krav eller svårighetsgrad. I den horisontella dimensionen redovisas 60 olika arbetsfunktioner eller befattningsfamiljer (t. ex. 010 Administration av platsförvaltning, 020 Allmänt utrednings- och planeringsarbetet osv.). Befattningsfamiljerna är grupperade i tio befattningsområden (t. ex. 0 Administrativt arbete, 1 Produktionsledande arbete osv.). I den vertikala dimensionen är varje befattningsfamilj indelad i högst sju befattningsskikt eller nivåer. Skiktet är angivet genom en skiktsiffra som är placerad efter befattningsfamiljens tresiffriga kodnummer. Denna skiktsiffra utgöres av något av talen 2-8, varvid 2 utmärker den högsta svårighetsgraden och 8 den lägsta. Varje enskild grupp, kännetecknad av en viss befattningsfamilj och ett visst befattningsskikt, kallas befattningstyp (yrkesgrupp). Totalt särredovisas ca 250 befattningstyper. Varje befattningstyp är väl definierad (se utförliga definitioner i Befattningsnomenklatur 1965). För varje i systemet särredovisad befattningstyp gäller att de rymmer befattningar med likartade arbetsuppgifter (samma funktion) vilka är i stort sett lika krävande (samma svårighetsgrad). Ansvarsområdet kan också sägas vara ungefär lika för befattningshavare inom samma befattningstyp. Vidare gäller i stort sett att befattningshavare inom befattningstyper med skiktsiffra 2-4 har högskoleutbildning, 4-6 gymnasial utbildning och 6-8 grundskoleutbildning eller med dessa utbildningar jämställd praktisk erfarenhet. Som framgår av bilaga 1 har den beskrivna befattningsnomenklaturen kompletterats. Inom vissa befattningsområden och befattningsfamiljer har tillägg gjorts som bl. a. underlättar inpassningen av tjänstemän inom den offentliga sektorn. Dessutom har ett »direktionsskikt» (grupperna 0001-0020) tillagts samt grupperna Militärt arbete (002), Juridiskt arbete (003), Kyrkligt arbete (004), Lantbruks-, skogs- och fiskeriarbete (005), Tillverkningsarbete (006) samt Polisiärt arbete (007).

5:23

2.1.2 Relationer - externa personkontakter Relationerna i det studerade informationssystemet utgöres av informationsöverföring genom direkta personkontakter face-to-face mellan befattningshavare. Indirekta kontakter genom brev och olika former av tele ingår ej i undersökningarna. Skälen till denna begränsning angavs i kap. 1 (för en detaljerad redovisning se Hedberg 1968). Undersökningarna har vidare begränsats till att gälla externa personkontakter. Därmed avses att kontakterna är externa i förhållande till det egna arbetsstället. Kontakter inom ett arbetsställe ingår ej i undersökningarna. I det fall en organisation består av ett enda arbetsställe (alternativ 1 i fig. 2: 2) studeras endast kontakter med kontrahenter utanför organisationen. I de fall en organisation är regionalt uppdelad (alternativ 2 och 3 i fig. 2: 2) ingår däremot i undersökningarna kontakter mellan kontrahenter inom organisationen som har sitt arbete förlagt till olika arbetsställen. För en tillfredsställande bedömning av personkontakternas betydelse som lokaliseringsfaktor är det naturligtvis betydelsefullt att ställa de externa kontakterna i relation till de interna. Avsikten är också att de interna kontaktrelationerna inom valda arbetsställen skall tas upp till behandling inom forskningsprojektet. Dessa undersökningar har emellertid ännu inte påbörjats.

2.2 Kommunikationsnät som studieobjekt

och

arbetsplatser

Två sätt att registrera personkontakter mellan befattningshavare har diskuterats inom projektet. Ena sättet är att utvälja ett eller flera kommunikationsnät för analys. Andra sättet är att välja ut arbetsplatser och genomföra undersökningarna inom dessa. Båda sätten innebär i praktiken ett samplingsförfarande. Väljer man att genomföra undersökningarna inom ett kommunikationsnät begränsas undersökningarna till enbart de personkontakter som tas via detta speciella kommu5:24

nikationsnät under den studerade tidsperioden. Däremot är det sannolikt att de befattningshavare som ingår i undersökningarna kommer att representera ett betydande antal aktiviteter och arbetsplatser i skilda delar av landet. Väljer man att genomföra undersökningarna inom arbetsplatser begränsas den studerade populationen på annat sätt. Av praktiska skäl kan endast ett begränsat urval arbetsplatser studeras. Det är inte möjligt att få en tillfredsställande regional täckning och samtidigt uppfylla kravet att ett stort antal olika typer av aktiviteter skall vara representerade. Däremot registreras samtliga personkontakter som berör de studerade arbetsställena oavsett vilket kommunikationsmedel som de i kontakterna inblandade befattningshavarna utnyttjar. I de undersökningar som presenteras nedan har både kommunikationsnät och arbetsplatser studerats. Som kommunikationsnät har valts samtliga inrikes flyglinjer i Sverige av skäl som kommer att utvecklas senare. Undersökningen inom detta kommunikationsnät kallas i fortsättningen Jlygundersökningen. Det är uppenbart att flygundersökningen endast kommer att täcka personkontakter över långa avstånd. Bl. a. av detta skäl är det nödvändigt att den kompletteras med andra undersökningar. Därför har en rad organisationer valts ut som typexempel. Inom dessa organisationer har undersökningar genomförts på varje lokalt fristående arbetsställe. Dessa undersökningar kallas i fortsättningen arbetsplatsundersökningarna. Dessa undersökningar ger material som innefattar alla externa personkontakter oavsett kontaktavstånd och färdmedel. Det föreligger emellertid en annan väsentlig skillnad mellan å ena sidan arbetsplatsundersökningarna och å andra sidan flygundersökningen. Det är fråga om en skillnad i generaliseringsgrad. I arbetsplatsundersökningarna studeras vad vi kan kalla »det enskilda fallet». Den enskilda organisationens kontaktmönster kan i dessa undersökningar studeras i detalj och jämföras med andra organisationers externa kontaktSOU 1970: 14

mönster. Flygundersökningen däremot ger »ett aggregerat material». Undersökningen ger ett omfattande material, i vilket man inte kan urskilja det kontaktmönster som är karaktäristiskt för den enskilda organisationen eller det enskilda arbetsstället. Genom att jämföra »helheten» i flygundersökningen med »de enskilda fallen» i arbetsplatsundersökningarna hoppas vi senare kunna dra vissa generella slutsatser rörande kontaktmönstren inom svenskt näringsliv.

2.3 Arbetsplatsundersökningarna

För studium av enskilda organisationers externa personkontakter utvaldes 14 typexempel (för en redogörelse för urvalsförfarandet se Hedberg 1968 och 1970). Typexemplen kan inordnas under rubrikerna: industriföretag, serviceföretag, intresseorganisationer och offentlig förvaltning. Namnen på de studerade organisationerna anges i fortsättningen endast i de fall där inga invändningar rests mot ett sådant förfarande.

2.3.1 Industriföretag Bland typexemplen finns fem privata och två statsägda industriföretag. Två exempel är hämtade från södra Sverige. En papp- och pappersvaruindustri har sitt huvudkontor i Skåne och tillverkningsoch försäljningsställena lokaliserade till orter i södra och mellersta Sverige. Företaget sysselsätter ca 2 200, av vilka ca 500 tjänstemän. En livsmedelsindustri har hela sin verksamhet koncentrerad till Skåne. Den har 2 300 anställda totalt och ca 500 tjänstemän. Fyra industriföretag har sin huvudsakliga verksamhet förlagd till Mellansverige. En verkstadsindustri har huvudkontor och tillverkning koncentrerad till ett brukssamhälle 20 mil från Stockholm. Företaget har 1 800 anställda. Antalet tjänstemän är 800. Den kemisk-tekniska industrin som ingår i undersökningarna har huvudkontor och tillverkning i Stockholm men dessutom tillverkning på flera platser utanför huvudstadsregionen. Företaget har sammanlagt 1 600 anSOU1970: 14 24-914625

ställda, därav 500 tjänstemän. En läkemedelsindustri har däremot hela sin verksamhet inom Stockholmsregionen med närmare 750 anställda, av vilka 450 är tjänstemän. Bland stadsägda företag ingår Svenska Tobaks AB i undersökningarna. Huvudkontor, forskning, distribution m. m. finns i Stockholm. Tillverkningen drivs förutom i Stockholm på flera platser i skilda delar av landet. Företaget sysselsätter totalt ca 2 000 personer. Antalet tjänstemän är 450. Norrland representeras av LKAB. Företaget har ca 1 400 tjänstemän och totalt drygt 7 000 anställda. Huvudkontoret ligger i Stockholm. Men den helt dominerande delen av såväl arbetare som tjänstemän finns på arbetsställena i Kiruna, Malmberget, Luleå och Narvik. 2.3.2 Serviceföretag Två organisationer som ingår i undersökningarna kan betecknas som serviceföretag. Den ena är en konsultbyrå i Stockholm med 70 anställda. Den andra är en affärsbank med totalt 700 anställda. Huvudkontoret ligger i landsorten, centralkontoret i Stockholm och provinskontoren pä en rad platser. 2.3.3 Intresseorganisationer De intresseorganisationer som utgör typexempel är Sveriges Industriförbund med 90 anställda och Sveriges Mekanförbund med 110 anställda. Industriförbundet har all verksamhet i Stockholm, Mekanförbundet huvuddelen i Stockholm men avdelningar i Eskilstuna och Jönköping. 2.3.4 Offentlig förvaltning Inom den offentliga sektorn har vi valt att studera förvaltningsorgan med olika regional »räckvidd». I undersökningarna ingår kommunikationsdepartementet med en personalstyrka på 100 personer, länsstyrelsen i Malmöhus län med 530 anställda och den kommunala förvaltningen inom Ystads stad med ca 200 anställda tjänstemän. 5:25

2.3.5 Materialinsamlingen Samtliga som typexempel valda organisationer undersöktes med enkätmetod. Det frågeformulär som användes kan studeras i bilaga 1. I princip ingick alla befattningshavare inom organisationerna i undersökningarna. Dessa visade emellertid efterhand att vissa typer av befattningshavare inte har externa personkontakter av mätbar omfattning, t. ex. arbetare inom industriföretag. Resultaten från flygundersökningen visade att så är fallet generellt (se Sahlberg 1969). Arbetsplatsundersökningarna kunde därför begränsas till att gälla huvudsakligen tjänstemännen inom de studerade organisatioerna (för en närmare redogörelse se t. ex. Seebass 1969). Inom varje studerad organisation ombads varje befattningshavare att med hjälp av frågeformulärets befattningsnomenklatur (s. 2 och 3 i bilaga 1) markera sin funktion inom den egna organisationen. Dessa uppgifter kunde i de flesta fall i efterhand kontrolleras med hjälp av organisationens interna personalredovisning. Därefter ombads befattningshavarna ange funktionerna på de befattningshavare (kontrahenter) utanför det egna arbetsstället som de hade kontakt (face-to-face) med under undersökningsperioden (s. 4 i frågeformuläret). När en befattningshavare samtidigt träffade mer än nio kontrahenter angavs konferens. Undersökningen omfattade i samtliga fall en vecka, vanligen tiden onsdag t. o. m. tisdag. Den valda veckan varierade från organisation till organisation, detta av arbetstekniska skäl och på grund av organisationernas varierande önskemål beträffande tiden. Vidare innehåller frågeformuläret uppgifter om kontrahentens arbetsplats samt plats och tidsåtgång för sammanträffandet. Slutligen insamlades uppgifter om uppgiftslämnarens ålder, utbildning och årsinkomst. Även uppgifter om kontrahenternas ålder, utbildning och årsinkomst begärdes. Dessa uppgifter saknas emellertid i många fall i de ifyllda formulären och måste i övrigt betecknas som osäkra. Dessa senare upp5:26

gifter om kontrahenterna har därför inte bearbetats. Tack vare välvillig medverkan från personal inom de studerade organisationerna är bortfallsfrekvensen i undersökningarna låg. Den varierar något från organisation till organisation men ligger i genomsnitt under 10 procent. Bortfallen beror i de flesta fall på semestrar och annan frånvaro under undersökningsveckan. (Se Seebass 1969.) När detta skrives har arbetsplatsundersökningarna inte slutförts. Med ett undantag har materialen från samtliga organisationer insamlats. Men hela materialet är inte färdigbearbetat. I denna preliminära sammanfattning kommer därför endast 7 av de 14 typexemplen att presenteras. (För ytterligare exempel se Hedberg 1970.)

2.4 Flygundersökningen

Flygundersökningen (Sahlberg 1969) har genomförts som en enkätundersökning täckande samtliga reguljära flyglinjer inom Sverige (figur 2:3). Linjerna sammanbinder 20 flygplatser, samtliga i nära anslutning till större centralorter, s. k. A-centra. Det finns inte direkta flygförbindelser mellan samtliga 20 orter. Men man kan från varje flygplats nå varje annan flygplats genom att utnyttja flera linjer. För en enkätundersökning erbjöd det valda kommunikationsnätet väsentliga fördelar i förhållande till t. ex. järnvägsnätet. Det var möjligt att med rimlig arbetsinsats ta med samtliga turer i undersökningen. Datainsamlingen genomfördes ombord på flygplanen, där flygvärdinnorna delade ut och samlade in de frågeformulär som utgör undersökningens källmaterial. Undersökningen genomfördes i huvudsak under veckan 16-22 april 1967. På några flyglinjer gjordes kompletterande undersökningar under annan vecka. Flygundersökningens frågeformulär (se bilaga 1 i Sahlberg 1969) skiljer sig något från det formulär som utgör bilaga 1 till denna sammanfattning. Flygresenärerna angav inledningsvis om resan var privatresa eller tjänsteresa. Enbart resenärer i tjänsSOU 1970: 14

G0TEB0R6

HALM STAD^-Ä

ro- ? r««u« Figur 2:3. Inrikes ••ÄNGELHOLMfS/ _,, _____ r ^ flyglinjer 1967. (Sahl- HÄLSINGBORG berg 1969) MALMÖ

SOU 1970:14

200 km

5: 27

ten ombads fylla i formuläret i övrigt. Vidare fick tjänsteresenärerna ange om de tidigare fyllt i formuläret under samma resa. På så sätt kunde dubbelregistreringar av resenärer undvikas vid bearbetning av materialet. Flygundersökningens frågeformulär innehåller en förteckning över arbetsfunktioner, dvs. befattningsområden och befattningsfamiljer med vissa kompletteringar (jfr s. 2 och 3 i bilaga 1). Däremot upptas inte befattningstyper (skikt eller nivåer), vilket skulle ha gjort formuläret för omfattande för denna typ av undersökning. Befattningshavarnas nivåer inom skilda organisationer bestämdes i stället med utgångspunkt från inkomstuppgifter (se vidare s. 47 ff.). Flygresenärerna ombads markera sin egen funktion inom det egna arbetsstället samt den eller de funktioner de genom resan besökte inom andra arbetsställen. Särskild markering gjordes för konferenser, kongresser etc, med mer än nio deltagare. För övrigt innehåller frågeformuläret frågor som rör det egna arbetsstället samt besökta arbetsställen. Uppgifterna användes senare för att fördela arbetsställena på näringsgrenar och branscher och för kartering av arbetsställena. I formuläret frågas efter restid och färdsätt mellan arbetsställe och flygplats. Formuläret upptar också frågor om antalet flygresor uppgiftslämnarna företar per år, antalet dagar per resa samt uppgiftslämnarnas ålder och inkomst (se Sahlberg 1969, bilaga 1). Flygundcrsökningen gav 13 360 ifyllda formulär. Av flygbolagens uppgifter om inbokning framgår att totala antalet flygresenärer under den studerade veckan var närmare 17 000. Bortfallet förklaras i första hand av att privatresenärer och resenärer på returresa underlät att göra någon som helst markering på formulären samt att flygvärdinnorna på några turer inte hann klara av distribution och insamling av frågeformulär på grund av andra arbetsuppgifter (ang. bortfallet se Sahlberg 1969, s. 34 ff.). Av de drygt 13 000 formulären avser 3 796 privatresor. Föreliggande liksom tidigare undersökningar visar att mellan 75 5:28

och 80 procent av dem som reser med inrikesflyget reser å tjänstens vägnar. Bland formulären har 2 968 fyllts i av befattningshavare på returresa och 193 formulär fyllts i ofullständigt. Kvar står 6 399 formulär som ligger till grund för den fortsatta framställningen. Dessa formulär ger oss ett material som rymmer personkontakter mellan ca 23 000 befattningshavare under en vecka i april 1967. Dessa befattningshavare representarade ca 15 000 arbetsställen. Till detta kommer minst 15 000 personer som deltog i ca 1 400 konferenser. Det kan vara av intresse att konstatera att dessa 6 399 resenärer enligt egen uppgift tillsammans gör ca 80 000 tjänsteresor per år, vilket motsvarar ungefär 20 procent av alla tjänsteresor med det svenska inrikesflyget under 1967. Av materialet kan också utläsas att av de ca 80 000 tjänsteresorna per år avser ca 34 000 eller närmare hälften samma arbetsställen som de i frågeformulären uppgivna. Det föreligger således en tydlig stabilitet över tiden vad avser de arbetsställen som ingår i det studerade informationssystemet. Det kan i detta sammanhang nämnas att flygundersökningen senare kompletterats med undersökningar av persontrafiken på järnväg. Dessa kommer att redovisas under 1970. Av undersökningarna framgår bl. a. att år 1968 antalet tjänsteresenärer med tåg på sträckorna Stockholm-Malmö och Stockholm-Göteborg var ca 100 000. Ungefär samma antal tjänsteresenärer reste med flyg på motsvarande sträckor. Men medan tjänsteresenärerna med flyg utgjorde närmare 80 procent av alla flygresenärer, uppgick antalet tjänsteresenärer med tåg till mindre än 40 procent av totala antalet tågresenärer.

2.5 Materialets

systematisering

2.5.1 Funktionellt I arbetsplatsundersökningarna kan uppgiftslämnarna inom var och en av de studerade organisationerna fördelas på funktioner, dvs. befattningsområden och befattningsfaSOU 1970:14

Fl

F2 F3

7 6

F4

7 6

6 F5 Fö

4 1

3 2

Fl

F4 F5

F6 Summa

l

l

23 26

3 2

5 1

4 2

11 F2 F3

Summa

27 24 25

20 13

Fl

F4 F5 Fö

F2 F3

Fl

9 F2

7 F3

15 12

8 F4

5 F5 F6

9 2

3 2

4 2

7 6

3 Fl F2 F3 F4 F5 F6 Summa Fl

15 6

24 40

9 2

3 2

4 2

7 6

4 6 4

4 3

24 40

30 16

9 F2

7 F3 F4

15 12

F5 F6 Summa

7 Figur 2:4. Kontaktmatrisernas En principskiss.

39 30 16 203

konstruktion.

miljer (se s. 23). De kan också fördelas på nivåer (befattningstyper). På motsvarande sätt kan kontrahenterna, dvs. de personer utanför det egna arbetsstället som uppgiftslämnarna har kontakt med, fördelas på befattningsområden, befattningsfamiljer etc. För studier av funktionella kontaktmönster används i fortsättningen s. k. kontaktmatriser. Matrisen A i fig. 2: 4, som rymSOU 1970: 14

mer helt fingerade uppgifter, kan tjäna som exempel. Befattningshavarna inom den studerade organisationen och dessa befattningshavares kontrahenter har fördelats på funktioner (F1-F6). Längs matrisens rader kan man avläsa med vilka externa funktioner befattningshavarna inom den studerade organisationen har personkontakter. T. ex. Fl har nio kontakter med F l , sju kontakter med F2 och åtta kontakter med F3 etc. Sammanlagt svarar F l inom den studerade organisationen för 36 externa personkontakter. Som synes saknar den studerade organisationen egna befattningshavare inom funktion F2. Alternativt har dessa inte haft externa personkontakter under den studerade tidsperioden. Längs matrisens kolumner kan man pä motsvarande sätt avläsa med vilka funktioner inom den studerade organisationen kontrahenterna har kontakt. I matris A kan man således utläsa kontakternas »riktning» i förhållande till det arbetsställe eller de arbetsställen som ingår i den studerade organisationen. Matris A kan också illustrera tillvägagångssättet för systematisering av material från flygundersökningen. Varje flygresenär redovisas i skärningspunkten mellan sin egen funktion (raden) och den eller de funktioner han besöker under resan (en eller flera kolumner). Utgångspunkten är emellertid nu inte längre den enskilda organisationen. Flygresenärerna representerar ett mycket stort antal organisationer och det är inte längre meningsfullt att tala om kontakternas »riktning» på samma sätt som i arbetsplatsundersökningarna. För att underlätta tolkningen av flygundersökningens resultat »vikes» därför matriserna utefter diagonalen på sätt som framgår av matris B i fig. 2: 4. Uppgifterna om antal kontakter mellan varje par av funktioner till höger om och ovanför diagonalen adderas med motsvarande uppgifter till vänster och nedanför diagonalen. Därefter göres matrisen symmetrisk. Den symmetriska matrisen (matris C) läses antingen horisontellt eller vertikalt. Siffrorna längs rader eller kolumner visar antalet

5:29

kontakter mellan varje par av funktioner utan hänsyn till kontakternas riktning. I det exempel som presenteras i fig. 2: 4 anger siffrorna antal kontakter. Materialet från både arbetsplatsundersökningarna och flygundersökningen ger oss möjligheter at I som alternativ till antal kontakter använda uppgifter om kontakttid. 2.5.2 Regionalt I arbetsplatsundersökningarna kan det regionala kontaktmönstret beskrivas i detalj. Förutom lokaliseringen av uppgiftslämnarnas egna arbetsställen känner vi lokaliseringsorterna för kontrahenternas arbetsställen. Även när kontakten skett utanför dessa lokaliseringsorter känner vi platsen för sammanträffandet. I flygmaterialet finns uppgifter om flygresenärernas egna arbetsställen och deras lokalisering. De arbetsställen som besökes under resan kan också identifieras och karteras. Det bör därvid observeras att alla dessa arbetsställen med få undantag är lokaliserade till platser inom de A-regioner där de 20 flygplatserna är belägna. Av flygresenärerna kommer ca 70 procent frän arbetsplatser inom en restid av 30 minuter eller mindre från flygplatserna, ca 90 procent från arbetsplatser inom en restid på 60 minuter eller mindre (Sahlberg 1969, s. 106 ff.). För alla undersökningar gäller att både antal kontakter och kontakttid per ort är kända och kan läggas till grund för karteringarna.

5:30

SOU 1970:14

3.1 Det funktionella kontaktmönstret

Inledning

Den redovisning av resultat som följer i detta kapitel baseras dels på arbetsplatsundersökningarna, dels på flygundersökningen. De olika avsnitten disponeras så att framställningen inleds med typexempel hämtade från arbetsplatsundersökningarna. Därefter följer översikter baserade på aggregerade uppgifter hämtade från flygundersökningen. Det bör dock observeras att arbetsplatsundersökningarna ännu inte är slutförda. Några typexempel hämtas från dessa men tyngdpunkten i framställningen läggs på flygundersökningen. Avsikten med undersökningarna är att utröna huruvida informationsflöden genom direkta personkontakter mellan befattningshavare i olika organisationer följer ett tyd-

ligt mönster. Det kontaktmönster som därvid i första hand är av intresse i detta kapitel är det funktionella. Därmed avses kontaktrelationerna mellan befattningsområden, befattningsfamiljer och befattningsnivåer utan hänsyn till arbetsplatsernas lokalisering inom landet. Som en allmän inledning lämnas emellertid en översikt av personkontakter inom och mellan näringsgrenar (enligt näringsgrensklassificeringen i folk- och bostadsräkningen 1965). Översikten baseras helt på flygundersökningen. I tab. 3: 1 har flygresenärernas och deras kontrahenters arbetsställen fördelats på näringsgrenar. De i tabellen använda beteckningarna och deras motsvarigheter i folk- och bostadsräkningen framgår av följande sammanställning:

Beteckning i tabell 3: 1

Beteckningar i F o B 1965

Industri

Gruvor och mineralbrott, Tillverkningsindustri, Byggnadsindustri samt El-, gas- och vatteverk m m Partihandel samt Detaljhandel Banker och andra finansinstitut, Försäkringsinstitut samt Fastighetsförvaltning och -förmedling Samfärdsel samt Post- och televerk Offentlig förvaltning Undervisning Hälso- och sjukvård Vetenskapliga institutioner (dominerar helt i flygundersökningen), Religiösa organisationer samt socialvård Intresseorganisationer (dominerar helt i flygundersökningen), Bibliotek och museer samt Ideella organisationer Uppdragsverksamhet Rekreationsverksamhet

Handel Finansverksamhet Samfärdsel Offentlig förvaltning Undervisning Hälso- och sjukvård Vetenskaplig verksamhet m m Intresseorganisationer m m Uppdragsverksamhet Rekreationsverksamhet SOU 1970: 14

5:31

o £

ro

—

EUiums

• j p p g UB J3U1) SU9J3JUO>[

VO

oo

m ro

O

vo

"*

m

in <N

-

Ov ro

ro

00 <N

J3qiUBS^J3ASUOTJH3J5{3^I

fN

j3qmES5jJ3AS§HjpddQ

in

J3U01;BSIUB3J03SS3J]UI

VD in tN

J3qUieS){i9A 3|ldB5fSU9J9y\

in

r-

-osj^H

ON tN

tN

SuiusTAjapufi

O VD

vo

SuiuqBAioj gipuajjo

VD

pspJBJUIES

r-

jaquiBs^jaASUBUTj

vo Ov

ppuBH

Ov ro in

m 00

ro ro

Ov ro "O

pjBA^nfs i p o

uisnpuj

<*

—

tN

in

Ti"

ro

00 ro

m

t»

• *

•*

Ov

M

in

ro

V)

in

Ov ro

ro ro

in

ro

Os

Tf

OV

os ro

m

in

fN

ro

vo

ro

Tf

vo ro

""fr

OV

^t

(N vo

Tj-

ov

(N

ro tN

ro

VD

Tf

O

VO

OO CN

o\

r-

m

VI

in

ro

VD fN

fN

VD

O

VD

Ti

(N

ro "t

tN

fN

Ov <N

r~

t

5:32

O

>*

ro

*t

>n

t

O

VD

<n ro

00 fN

-

ro

tN

Ov ro

m

CM

oo

VD m fN

m

* ^f

VD

tN

<u

o

O o

c/5 U

m

>

00 CT) H Ci<

-o OH

fc

in

-

Öl)

%

>n ro

OV

• *

(N

in

fN

Ti-

ro

•/->

VD

OO

VO ov

VD

r-»

-*

OO tN

oo ro

O

-

tN

in

ro

<n

SOU 1970: 14

ov

}3qUIBS^J3ASUOIJB3J5J3-a

PHUIBS>lJ3ASåBJpddQ

J3UOIJBSIUB8J03SS3JJUX

-

-

-<

-

~

NO

00 C

*

<N

rN

-

CT\ -

-

CN

r»

"*

-

in

c4

m

CM

O

t» (N

•

•<*

r»

** -

'5 M :Q

T3 G 3 00

E m

j3quiBS>{j3A gijdB^suajaA.

en

O

O

(N

r<"i

pjTJAjpifs q o o - O S I ^ H

£2 fN

•*

•a ed

SuiusiAjapun

~

r-

ON

-

m

in

-

-

-a Siijua^o

CO

~

IsspjBjuiBS

-

-

J3qUIBSJ{J3ASUBUIJ

-

SuiujiBAjpj

ppuBH

ujsnpui

o\

O

in

in

-1

r^

(N

in

fN

00 OS

<N

-

o o

M C O

in

<N

-

-

-

CN

~

-

ro

"st

•

-

c

tu 43

§ K!

C0 C

"3 > :Q .*

-

-

en

in

-

T!

S

£

~

-

•cs

> 1/3

42 o O

o

> OO

OO

44 C/3 C

u tu

K

>

:ed

c/3

C

o u c/3 <U

*

E ed

4*

4*

tu

tu

> C

> C/3

c3

•g a

D

C/3

C/3

o

re

tu

Qé

••o -O C

H 00 t/1 00

c B

c O. 00

c T3 M

:0

b

-O

SOU 1970: 14

5:33

Näringsgrenen jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske har inte förts upp på listan då arbetsplatserna inom näringsgrenen har ett mycket litet antal externa personkontakter enligt flygundersökningen. Det bör observeras att tab. 3: 1 upptar antalet arbetsställen med inbördes kontakter. Flygresenärerna kontaktar emellertid ofta flera befattningshavare inom varje arbetsställe. Antalet arbetsställen med inbördes kontakter (tab. 3: 1) är därför mindre än antalet personer med sådana kontakter (t. ex. tabell 3:7, s. 42). Tab. 3: 1 har konstruerats på sätt som beskrivits i fig. 2: 4 (s. 29). Tabellen är symmetrisk och skall läsas antingen horisontellt eller vertikalt. Den visar att det är vanligt att arbetsställen inom samma näringsgren har kontakter med varandra. I de flesta fall har kontakterna inom den egna näringsgrenen större omfattning än kontakterna mellan varje par av näringsgrenar. Industrin uppvisar det största absoluta antalet personkontakter. Därefter följer i ordning offentlig förvaltning, handel, intresseorganisationer och uppdragsverksamhet. Flygresenärer från 630 olika arbetsställen har besökt konferenser o. d. med samtidigt mer än nio deltagare, vilkas arbetsställen inte är kända. Antalet arbetsställen och antalet anställda inom olika näringsgrenar varierar betydligt. Därför har en reduktionsbas införts. I tab. 3: 2 har det absoluta antalet kontakter mellan arbetsställen inom tvä olika näringsgrenar satts i relation till sammanlagda antalet anställda inom dessa. Reduktionen har skett enligt ekvationen p (K1>2) = ^ — • 10 000, '* A1+A2 där P(K^ 2) står för det reducerade antalet personkontakter mellan näringsgrenarna I och 2. K] 2 står för absoluta antalet kontakter mellan arbetsställen inom 1 och 2. A anger antalet anställda inom respektive näringsgren. När kontakterna tas mellan arbetsställen inom samma näringsgren gäller />(*„,)-|^-10000. Si 34

Endast antalet anställda inom respektive näringsgren i landets flygregioner ingår i reduktionsbasen eftersom de berörda arbetsställena är i det närmaste helt koncentrerade till dessa regioner (se s. 30). De reducerade värdena i tab. 3: 2, i fortsättningen kallade »kontaktfrekvenser», kan ses som mått på de olika näringsgrenarnas kontaktberoende. Intresseorganisationer framstår efter införandet av en reduktionsbas som den i särklass mest kontaktberoende näringsgrenen. Offentlig förvaltning har också omfattande kontakter liksom vetenskaplig verksamhet och uppdragsverksamhet. Det stora antalet kontakter för arbetsställen inom industrin ger måttliga kontaktfrekvenser när hänsyn tas till det stora antalet anställda inom denna näringsgren. Flertalet av dessa anställda saknar, som vi senare skall se, externa personkontakter. Genomgående gäller att de mest intensiva kontakterna förekommer mellan arbetsställen inom den egna näringsgrenen. Intresseorganisationernas och den offentliga förvaltningens dominerande ställning i tab. 3: 2 framstår som särskilt anmärkningsvärd om man betänker flygmaterialets begränsning. Materialet rymmer endast personkontakter över långa avstånd. Man torde på goda grunder kunna anta (se typexemplen nedan) att dessa båda näringsgrenar, och då kanske främst den offentliga förvaltningen, skulle framstå som ännu mer dominerande »kontaktnoder» i det studerade informationssystemet om hänsyn kunde tas till alla de kontakter som tas över korta avstånd, t. ex. mellan befattningshavare inom Stockholmsregionen.

3.2 Funktionernas

kontakter

3.2.1 Några typexempel Bland de organisationer som ingår i arbetsplatsundersökningarna (s. 25 ff.) finns sju industriföretag. För vart och ett av dessa har befattningshavare med externa personkontakter liksom de kontrahenter de har kontakt med fördelats på funktioner, varSOU 1970: 14

in <N

"O

o

—

-<

O

M

<N

so

"O

fN

fN

fN

fN

fN

fN

CO

in

fN

-

m

m

r»

OS

fN

-

fN

oo m

fN CO

fN

-

m

m

vo

in

E

"->

r~

r

m

fN

fN

in fN

fN

O

-

-

-

VO

r-

O

-

O ^h

Tf

<N

CI

m

Tf

O

°0

o

o c>

ts

o

fN

^o

o

v©

o

C*>

ro

-

-

Tiro

fN

Os

Ov

-

fN

rm

m

o

2 c <U M fc : Q

00 fN

oo

CN

o . S3 op M ÖX) c

fN

<N

^o

CTs

i)

m

en

4)

E E a

a

E O

"-1

Ö 2 J3

«

J, B

4>

O

-C

JM

X!

C

«

E o

X X) 'J

•_ c3 O0

i

*J

60 O

±J

ÖD

i" C . _ X> C C f i C * j u, ^

Bl U • - X)

•is s a ~

-a 2

•as too S 00

5 00

U, O

SOU 1970: 14

M O

C

-P

O M

X ! <£

D

O X

X)

oo 1) .*! X

-

C3

as

a u, o c .5 Q.O 5

C

E O

D

n oo > r i

»5

-J ca H c .<

;-

H

O

5:35

8 SU9J3JUO)[ }8UAQ

03 C

'5

M :0

sjsqjBpjBA qoo -aoiAjas juBiuqv 3;3qjBs3uiusiAJ3pufi ajsqjB }gi[jBujsuo>( qoo ^sijsiueuiriH

JD

< o;aqjB jjjsiu^aj J3UAQ :oJ

ajsqjBsSuiuAiSiujoj qoo -suoij>|nj}suo>i sjsqjBsSuTupajjn qoo juauiijsdxa --SSUIU^SIOJ

a

ajaqjB spuBpaisuoi^npojj

o c o

ajaqjB jAUBJjsiuiuipv SuiupaisSBjsjOjj "O 03 v p

E^ E

-O

-a q •S

|

x> .9 u H a •*< 03 H

> i : oj •rj T

S« C c — iS

|< & <

5:36

c

|

O

si

>

5 43

»

Ö a •£

med som tidigare avses befattningsområden och befattningsfamiljer. Kontakterna har därefter registrerats i en kontaktmatris (se fig. 2: 4, s. 29). De funktionella kontaktmönster som

« — 60

<"

c .2 © M o C *» 03

S "T3 C "P u

§

03*

03 &

framträder i dessa matriser, en för varje företag, är varandra mycket lika i sina huvuddrag. I detaljer kan man urskilja skillnader beroende på i första hand produktionsinriktning. Däremot förefaller lokaliSOU 1970: 14

seringen inte påverka det funktionella kontaktmönstret i nämnvärd utsträckning. Detaljerade kontaktmatriser baserade på indelningar i befattningsfamiljer kan studeras i separata rapporter (t. ex. Seebass 1969). I denna sammanfattning presenteras av utrymmesskäl endast en matris med den grövre indelning som befattningsområdena utgör. Dessa områden kompletteras med befattningsgrupper (eg. yrkesområden) som inte täcks av dessa (se s. 23). Tab. 3: 3 innehåller ett aggregerat material, summerat från tre kontaktmatriser, som avser industriföretag med olika produktionsinriktning och lokalisering. Företagen sysselsätter sammanlagt ca 6 500 personer, av vilka ca 1 900 tjänstemän. Talen i tabellen anger det absoluta antalet kontakter som befattningshavarna inom dessa företag hade med kontrahenter utanför det egna arbetsstället under den studerade veckan. Tabellen visar bl. a. att befattningshavare inom ett befattningsområde i stor utsträckning rullkontakter med kontrahenter inom samma befattningsområde (tabellens ena diagonal). Största absoluta antalet externa personkontakter har befattningsområdena kommersiellt arbete, tekniskt arbete, forsknings-, experiment- och utredningsarbete, produktionsledande arbete, administrativt arbete samt den egentliga företagsledningen. De uppräknade befattningsområdena rymmer ett förhållandevis litet antal befattningshavare inom de studerade industriföretagen. Dessa relativt få befattningshavare har emellertid ett betydande antal externa personkontakter. I kontrast till de kontaktintensiva funktionerna står t. ex. tillverkningsarbete som rymmer ca 2/s av alla befattningshavare inom företagen. Dessa befattningshavare inom företagens driftsdelar saknar helt externa kontakter enligt gjorda undersökningar. Några detaljer i kontaktmönstret skall beröras med utgångspunkt från de separata rapporter som berörts ovan (t. ex. Seebass 1969). Inom samtliga studerade industriföretag märks följande befattningsfamiljer, alla med stort antal externa personkontakter: SOU 1970:14

a b c

Företagsledning (VD och vice VD) information och PR-arbete allmänt utrednings- och planeringsarbete d försäljning och inköp e administration av utbildning f administration av platsförvaltning För att gå ännu mera i detalj kan slutligen nämnas att inom angivna befattningsfamiljer finns befattningstyper som använder mellan 30 och 50 timmar per vecka åt externa personkontakter (resor men inte förberedelsetider inräknade). Som exempel kan anföras: VD, vice VD, informationschef eller PR-chef, utredningschef eller forskningschef samt rationaliseringschef. Vi återkommer senare till tidsåtgången för externa personkontakter. Nästa typexempel är hämtat från intresseorganisationer. Tab. 3: 4 visar Sveriges Industriförbunds externa personkontakter med kontrahenterna fördelade på befattningsområden. Industriförbundets kontrahenter finns inom områdena företagsledning och administrativt arbete. Inom administrativt arbete avser kontakterna främst allmänt utredningsoch planeringsarbete. Av uppgifterna om kontrahenternas arbetsställen framgår att inom angivna befattningsområden finns representanter för både enskilda företag och offentlig förvaltning. En mycket stor del av kontakterna sker på konferenser. Befattningshavare från industriförbundet deltog i 64 konferenser med mer än nio deltagare under den aktuella veckan. Kontrahenterna vid dessa konferenser har inte kunnat fördelas på befattningsområden. Inom förbundet sköts de externa kontakterna förutom av VD och vice VD av personal inom allmänt utrednings- och planeringsarbete samt redaktionellt arbete. (För en mer detaljerad beskrivning av industriförbundets kontakter se Emmelin 1969.) Några generella slutsatser om intresseorganisationernas externa kontakter kan naturligtvis inte dras från det begränsade empiriska material som presenterats här. En närmare beskrivning av intresseorganisatio5:37

nernas externa kontakter får anstå tills ytterligare typexempel analyserats. Kommunikationsdepartementet och länsstyrelsen i M ulmöhus län får tjäna som exempel på organisationer inom den offentliga sektorn. Vid kartläggningen av dessa organisationers funktionella kontaktmönster har vi valt at: i stället för befattningsområden och befattningsfamiljer använda de speciella sektionerna och enheterna inom organisationerna som grund för en funktionell gruppering av befattningshavarna. I denna sammanfattning har vidare kontrahenterna sammanförts i några stora grupper. (För en mer detaljerad beskrivning hänvisas till Högnark 1969.) Inom kommunikationsdepartementet (tab. 3: 5) svarade statsrådet och chefstjänstemännen (statssekreteraren, expeditionschefen och rättschefen) för xl\ av alla externa personkontakter. För övrigt var det främst enheten för trafikpolitik och rättssekretariatet som hade externa kontakter under den vecka undersökningen pågick. Närmare Vs av alla externa personkontakter avser »egna» verk och styrelser. Dessa kontakter sköts av befattningshavare inom skilda fackenheter inom departementet. Av alla externa kontakter länkar Vi samman kommunikationsdepartementet med övriga statsdepartement. Dessa kontakter sköts till betydande del av statsråd och statssekreterare i de olika departementen. Av de 67 personkontakterna med andra departement under den studerade veckan avsåg hälften finansdepartementet. Efter nämnda verk och departement följer enligt tabellen kontakter med andra verk och styrelser samt lokal och regional förvaltning, alla tillhörande den offentliga sektorn. Dessa kontakter sköts till stor del av statsrådet och statssekreteraren inom departementet med verkschefer, landshövdingar och chefstjänstemän som kontrahenter. Slutligen hade departementet kontakter med enskilda företag och intresseorganisationer under den studerade veckan. För kontakterna mellan departement och företag svarade i många fall sta:sråd, statssekreterare och re5:38

spektive företagsledare. Fördelningen av den studerade länsstyrelsens externa personkontakter framgår av tab. 3: 6. Personkontakterna med departement och centrala ämbetsverk måste betecknas som få. Likaså är dessa speciella kontakter med andra länsstyrelser och övrig regional förvaltning av ganska ringa omfattning mätt i absoluta tal. Förmodligen sköts huvuddelen av kontakterna med de uppräknade kontrahentgruppcrna genom telefon och framför allt brev. För ett sådant förmodande talar undersökningar som genomförts på länsstyrelserna i Örebro och Stockholms län. Av antalet externa kontakter sköts enligt dessa undersökningar ca 25 respektive 41 procent per telefon, 67 respektive 53 procent per brev och endast 7 respektive 6 procent genom direkta personkontakter. Andra organisationer som studerats på motsvarande sätt uppvisar ofta en betydligt större andel direkta personkontakter, medan särskilt andelen brevkontakter är avsevärt mindre. (Gerger 1969.) Inte mindre än 66 procent av länsstyrelsens externa personkontakter avser befattningshavare inom lokal förvaltning (kommunerna), enskilda företag och privatpersoner. Inom länsstyrelsen har civilförsvarssektionen och taxeringssektionen det största antalet externa personkontakter. Civilförsvarssektionen har sin största kontaktyta mot lokal förvaltning, taxeringssektionen mot privatpersoner och enskilda företag. Landshövding och chefstjänstemän hade ett ganska litet antal externa personkontakter under den studerade veckan, om man bortser från kontakter i samband med konferenser. Bilden blir emellertid en helt annan om man tar hänsyn till tidsåtgången för kontakterna. Landshövding och chefstjänstemän framstår då som de mest kontaktberoende befattningshavarna inom den studerade länsstyrelsen (se vidare under rubriken Befattningsnivåernas kontakter). Avslutningsvis bör än en gång understrykas att de typexempel som presenterats är få, att de i några fall omfattar ett litet material och att undersökningarna i samtliga SOU 1970: 14

Tabell 3:5. Kommunikationsdepartementets externa personkontakter. (Källa: Arbetsplatsundersökningarna.)

Enheter inom kommunikationsdepartementet med externa

personkontakter

Statsråd och chefstjänstemän Trafikpolitik m. m. Post och tele m. m. Plan- och byggnadsväsendet Personal, tillstånd m. m. Landsstaten m. m. Rättssekretariatet Planerings-och budgetsekretariatet Internationella sekretariatet Sakkunniga Riksplanegruppen

c

ti

o

<

H-l

c

c

>

25 2

10 2

19 17

4 Summa

%

fall endast avser en viss vecka. Efterhand kommer emellertid fler typexempel att presenteras inom det aktuella forskningsprojektet, exempel som kan jämföras med varandra och läggas till grund för mer generella slutsatser beträffande de karaktäristisSOU 1970: 14

c

<

ka dragen i skilda organisationers funktionella kontaktmönster. Det har emellertid ansetts önskvärt att utgå från de enskilda fallen eller exemplen - även om dessa är få innan vi övergår till att studera det funktionella kontaktmönstret i aggregerad form.

5:39

Tabell 3:6. En länsstyrelses externa personkontakter. (Källa: Arbetsplatsundersökningarna.)

I Sektioner inom

Ä

lanssiyreisen

ti c

LANDSKANSLIET

•i

Landshövding och chefstjänstemän

0 Allmänna sektionen

1 Sociala sektionen

2 Planeringssektionen

3 Civilförsvarssektionen

4 Naturvårdssektionen

5 Länsplanerarenheten

6 Länspolischefen

c

3 C/3

UJ

u

5 LANDSKONTORET Landskamreraren

0 Kamerala sektionen

1 Taxeringssektionen

2 Uppbördssektionen

3 Datasektionen

4 Summa

% 5:40

3 1

22 6

39 10

2 36 9

106 27

13 3

71 18

82 21

28 7

400 SOU 1970: 14

3.2.2 Flygundersökningen Tab. 3: 7 visar i runt tal 23 000 personkontakter via flygresor (konferenser ej inräknade) mellan befattningsområden och vissa yrkesområden vid sidan av dessa. Indelningen är densamma som tidigare (se tab. 3: 3, s. 35). Till grund för indelningen ligger SAFs befattningsnomenklatur, kompletterad bl. a. för att göra det möjligt att infoga icke tjänstemän och befattningshavare utanför industri och partihandel i indelningssystemet (se s. 2 och 3 i bilaga 1). De personkontakter som upptas i tab. 3: 7 gäller således befattningshavare inom olika typer av organisationer. T. ex. rubriken företagsledare står inte bara för företagsledare inom privata företag utan också för statsråd, landshövdingar, statssekreterare och kommunalråd m. fl. Under administrativt arbete finns bl. a. delar av den offentliga förvaltningen osv. Som man kunde vänta sig mot bakgrund av studierna av olika typexempel visar det aggregerade materialet i tab. 3: 7 att det är mycket vanligt med personkontakter mellan befattningshavare inom samma befattningsområde (den markerade diagonalen). Även i övrigt stämmer matrisen väl överens med resultaten från arbetsplatsundersökningarna. vStörsta absoluta antalet kontakter har befattningshavarna inom administrativt arbete, därefter befattningshavare inom företagsledning. Befattningshavarna inom dessa två befattningsområden tillsammans svarar för nära 40 procent av alla personkontakter enligt flygundersökningen. Ett betydande antal personkontakter berör också kommersiellt arbete, produktionsledande arbete, tekniskt arbete samt konstruktions- och formgivningsarbete. Av flygresenärerna deltog drygt 1 400 i konferenser med minst nio deltagare den aktuella undersökningsveckan. Man torde kunna räkna med att minst 15 000 befattningshavare, lågt räknat, deltog i dessa konferenser. Till de kontaktmässigt isolerade funktionerna eller yrkesområdena i samhället hör enligt flygun dersökningen tillverkningsarbete (kolleklivSOU 1970: 14 25—914625

anställd personal), lantbruks-, skogs- och fiskeriarbete samt transport- och kommunikationsarbete. För ett mer detaljerat studium av del funktionella kontaktmönstret har flygresenärerna och deras kontrahenter fördelats på befattningsfamiljer. Då vi längre fram önskar införa en reduktionsbas och sysselsättningsuppgifter endast finns för befattningsfamiljer inom SAF-anslutna företag (se kap. 6 och Engström 1970) måste detaljstudierna av kontaktmönstret begränsas till att gälla företag inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel. SAFs befattningsnomenklatur upptar 60 befattningsfamiljer (s. 2 och 3 i bilaga 1). Tab. 3: 8 visar de 15 främsta rangordnade efter absoluta antalet externa personkontakter (rangordningen beräknad på grundval av hela materialet). Bland dessa återfinns de familjer som enligt arbetsplatsundersökningarna främst svarar för bl. a. de studerade industriföretagens externa personkontakter. Företagsledning intar första platsen. Därefter följer försäljning samt allmänt utrednings- och planeringsarbete osv. Antalet befattningshavare inom olika befattningsfamiljer varierar betydligt. Därför införes som reduktionsbas antalet anställda på högre nivåer (se nedan) inom respektive befattningsfamilj inom landets flygregioner. Sysselsättningsuppgifterna har hämtats från primärmaterialet till SAFs lönestatistik för tjänstemän (kapitel 6 och Engström 1970). Reduktionerna har skett enligt ekvationen P(K1,2)=

K ™ -10 000, Ax + A2

där P(Klt o) anger det reducerade antalet personkontakter mellan befattningsfamiljerna 1 och 2, dvs. kontaktfrekvensen mellan dessa. K^ 2 mäter absoluta antalet kontakter mellan de två familjerna och A står för antalet befattningshavare inom respektive befattningsfamilj i landets flygregioner. Endast befattningshavare på nivåerna 2-4 har medräknats av skäl som framgår av den fortsatta framställningen (se nästa avsnitt).

5:41

NO CN NO

"O -~1

to

ro CN

in 00 ro

Tt

00 in

ro

O ro

ro t» in

oo —i O

O

ON

O

Tt

O

rt

H

—-

es

in

CN Tt

ro O CN

ON

NO

ro CN

CN

NO

Tt

NO

Os

NO

ON

Tt

NO

Tt CN

C

'£

Tt »I

ro

in

—I

^

-

Tt Tt

-

:0 T3 G 00

NO

"•o

•>1

tcd

ro

o

CN

fN

V~l

00 ro

O

ro CN

NO <N

CN