Svensk ekonomi 1971-1975 med utblick mot 1990 : huvudrapport

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Regional utveckling och

planering

1970 års långtidsutredning Bilaga7

SOU 197116

Statens offentliga utredningar 1971:16 Finansdepartementet

Regional utveckling och planering 1970 års långtidsutredning BILAGA 7

Utarbetad inom expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU), Inrikesdepartementet

ESSELTE TRYCK, STOCKHOLM 1971 ALLF 106 2046

Förord

Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU), som tillsattes den 1 juli 1965, skall enligt givna direktiv samla information om och föreslå koordinering av forskningsverksamheten samt definiera forskningsbehov i regionalpolitiska frågor. Resultat från den hittillsvarande verksamheten har presenterats i betänkandet »Balanserad regional utveckling» (SOU 1970: 3) med bilagedelarna »Urbaniseringen i Sverige» (SOU 1970: 14) och »Regionalekonomisk utveckling» (SOU 1970: 15). I anslutning till 1970 års långtidsutredning (SOU 1970: 71) har E R U fått i uppdrag att i en särskild bilaga belysa de hittillsvarande regionala utvecklingstendenserna samt de regionala konsekvenserna av olika nationella utvecklingsalternativ. Resultaten av detta arbete presenteras i föreliggande rapport. Med sikte på 1975 års långtidsutredning har inom ERU:s ram tillsatts en arbetsgrupp med uppgift att utveckla modeller för det regionala prognosoch planeringsarbetet. Gruppen har varit rådgivande vid utarbetandet av rapporten. Fil. kand. Anders Engdahl och civilekonom Björn Eriksson har varit sekreterare.

ningar av faktorer som påverkar levnadsvillkoren i olika regioner. ERU bedömer det som väsentligt att även dessa ofta svårkvantifierade faktorer förs in i de långsiktiga perspektiven för samhällsutvecklingen. Arbetet med rapporten avslutades i december 1970. För Expertgruppen för regional utredningsverksamhet. Stockholm i februari 1971 Ingvar Ohlsson/ Gösta Guteland

I rapporten diskuteras olika drag i den regionala utvecklingen. Vid sidan av utvärderingar av långtidsutredningens prognoser presenteras sålunda material från några av de forskningsprojekt som E R U varit med om att initiera och som för närvarande pågår. Bland projekten kan nämnas kartläggSOU 1971: 16

Innehåll

Förord

3 Kapitel 1 Inledning

7 Kapitel 2 Regional utveckling och planering 2.1 Sammanfattning av regionala utvecklingstendenser och problem som belyses i rapporten 2.2 Sammanfattande redogörelse för de sektoriella och regionala planeringsformer som belyses i rapporten . . . 2.2.1 Sektoriella planeringsformer 2.2.2 Regional utvecklingsplanering . 2.3 Sammanfattande redogörelse för den regionala politikens mål 2.4 Redogörelse för rapportens regionklassificeringar 2.5 Redogörelse för rapportens sektorsklassificeringar

18 18 19 21 21 25

Kapitel 3 Befolkningens och arbetskraftens utveckling i olika regioner 3.1 Befolkningsförändringar inom lokala arbetsmarknader 3.2 Åldersfördelning 3.3 Inrikes och utrikes flyttningar . . . 3.4 Förvärvsintensitet och arbetslöshet .

30 30 31 32

Kapitel 4 Näringsgrenarnas utveckling . . 4.1 Jordbruk, skogsbruk och fiske . . . 4.1.1 Jordbruk 4.1.2 Skogsbruk 4.1.3 Fiske 4 2 Industri 4.2.1 Sysselsättning 4.2.2 Produktion

34 35 37 38 38 39 39 44

SOU 1971: 16

4.2.3 Arbetskraftsproduktivitet . . . 4.2.4 Kapitalintensitet 4.2.5 Löner 4.2.6 Studie av några utvalda detaljgrupper 4.2.7 En prognos över utvecklingen 1970—1975 . 4.3 Energiförsörjning . . . . . . . . 4.4 Byggnadsverksamhet . 4.5 Varuhandel 4.5.1 Detaljhandel 4.5.2 Partihandel 4.6 Samfärdsel 4.6.1 Vägar och gator 4.6.2 Hamnar 4.6.3 Järnvägar 4.6.4 Luftfarten 4.7 Bostäder 4.7.1 Bostadsbyggandet jämfört med befolkning och inkomst samt rivning och bostadsstock . . . 4.7.2 Bostadsbyggnadsbehovet . . . 4.8 Vatten och avlopp 4.9 Offentliga tjänster 4.9.1 Kommunalekonomisk långtidsplanering (KELP) 4.9.2 Utbildning och forskning . . . 4.9.3 Hälso- och sjukvård 4.9.4 Socialvård Kapitel 5 Nya drag i den regionala arbetsfördelningen 5.1 Det svenska näringslivet som ett regionalt system 5.2 Kontaktsystemen 5.3 Den regionala sysselsättningsstrukturen och dess förändringar

45 48 49 49 52 54 58 60 61 63 64 65 68 68 69 70

71 73 76 79 80 81 88 91

96 96 97 98 5

Kapitel 6 Regionala skillnader i hushållens levnadsvillkor 107 6.1 Serviceutbudet i olika regioner . . . 108 6.2 Inkomstförhållanden i olika regioner 112 6.3 Tidsanvändningen i olika regioner . 114 6.4 Övriga konsumtionsbegränsande faktorer i olika regioner 116 Kapitel 7 Metoder och statistikbehov för regionala prognoser 121 7.1 Regionala försörjningsbalanser . . . 121 7.2 Några hittills utnyttjade regionala prognosmetoder 123 7.2.1 Den demografiska projektionen 123 7.2.2 Länsplanering 1967 123 7.2.3 Näringslivsprognosen . . . . 1 2 4 7.3 Pågående prognosarbete i Sverige och Norge 125 7.4 Metoder för det fortsatta prognosarbetet 128 7.5 Statistikbehov för regionala prognoser 130 Kapitel 8 Regionala planeringsmodeller . 132 8.1 Mål i en regional planeringsmodell . 133 8.2 Planeringsmodellens uppläggning . . 134 8.3 Uppläggning av det fortsatta arbetet . 139 Appendix A Modeller för konsistensprövning av regional- och näringspolitiken 140 Appendix B Kommunblocken fördelade på regiongrupper med angivande av det lokala och regionala befolkningsunderlaget 156 Appendix C Näringsliv- och befolkningsdata enligt arbetskraftsundersökningarna (AKU) 3:e kvartalet 1970 162 Tabellförteckning

171 Figurförteckning

6 SOU 1971:16

1 Inledning

Parallellt med den snabba stegringen av vår materiella standard har under 60-talet ett ökat intresse ägnats andra mål för samhällets ekonomiska utveckling än produktionstillväxten. Intresset av att eliminera de negativa följdverkningarna av tillväxtprocessen har vuxit. Vidare har problemen rörande standardökningens fördelning mellan olika befolkningsgrupper alltmer kommit i förgrunden. Några exempel på detta är den under senare år livliga debatten om miljöfrågorna och om inkomstfördelningen. Även diskussionerna om biståndet till utvecklingsländerna kan tjäna som åskådningsexempel. Detta får dock inte tolkas så att tillväxtmålet numer är av underordnad betydelse. Tillväxten av produktiva resurser intar alltjämt en framträdande plats i den ekonomiska politiken. Däremot kan det med en stark förenkling hävdas att en ökad tonvikt lagts på til! vilka uppoffringar dessa produktiva resurser skapas samt hur de används. Den ökade medvetenheten om de stora regionala oUkheterna i levnadsbetingelser och produktionsförutsättningar för hushåll resp. näringsliv kan sålunda till en del förklaras av ett tilltagande intresse för miljöoch fördelningsfrågor. De regionala frågornas växande betydelse i den nationella utvecklingsprocessen beror även på att de regionala obalanserna mellan orter och områden skärpts. Stordriftsfördelar inom industri och service, avvecklingen av olönsamma jord- och skogsbruk m. m. har verSOU 1971: 16

kat i riktning mot en polarisering av befolkningen i en del med högavlönad verksamhet förlagd i tätare befolkade områden och en annan del förlagd till glesare befolkade regioner med en stigande medelålder för befolkningen. De faror av ekonomisk, social och kulturell art som en sådan utveckling kan medföra framhölls starkt i ERU:s förra betänkande »Balanserad regionalutveckling» (SOU 1970: 3). Som underlag för mera långsiktiga bedömningar av den svenska ekonomins utveckling intar långtidsutredningarna en central roll. Huvudsyftet med dessa utredningar har varit att söka ange de krav på den ekonomiska politiken som olika ekonomiskpolitiska målsättningar kommer att ställa samt att konfrontera dessa krav med de restriktioner som kommer att göra sig gällande under prognosperioden.1 Långtidsutredningen brukar för sin del betona att de redovisade resultaten varken för ekonomin i sin helhet eller för den statliga sektorn får uppfattas som förslag till planer utan som underlag rörande beslut om den ekonomiska politiken. En väsentlig del av arbetet är inriktat på att kartlägga de ekonomiska beslutsenheternas planer och förväntningar såväl vad gäller efterfrågan som beräknad tillgång på produktiva resurser. En mera utförlig redogörelse för den sektoriella planeringens uppläggning återfinns i avsnitt 2.2.1. Medan produktionens fördelning på sek1

1970 års långtidsutredning (SOU 1970: 71). 7

torer ägnats stort intresse har produktionens regionala fördelning hittills i långtidsutredningarna behandlats endast i ringa utsträckning. En av orsakerna är att det statistiska underlaget tidigare varit helt otillräckligt. Även bristen på analysmetoder avpassade för regionala utvärderingar har varit påtaglig. En redogörelse för de regionala problemställningarna gjordes dock i ett appendix till 1965 års långtidsutredning (T. Hägerstrand: Regionala utvecklingstendenser och problem. Urbaniseringen). I samband med 1970 års långtidsutredning har ERU fått i uppdrag att belysa några drag i den regionala utveckling som svarar mot de nationella kalkylerna. I föreliggande bilaga är huvudsyftet att bryta ned vissa av långtidsutredningens data på ett fåtal större regioner. Den fortsatta redovisningen bygger på samma förutsättningar som långtidsutredningen, vilket bl. a. innebär oförändrad regional politik. Som underlag för de regionala utvärderingarna har bl. a. också legat de prognoser som utarbetats inom ramen för länsplanering 1967. För beskrivningar av de regionala utvecklingstendenserna har även material från till ERU knutna forskare använts. Bilagan följer en disposition som i sina huvuddrag kan sammanfattas på följande sätt. a) »Avstämning» av långtidsutredningens nationella prognoser för olika näringsgrenar. b) Regional utveckling av olika arbetsfunktioner c) Levnadsvillkor i olika regioner d) Regional planering I kapitel 3 ges en kortfattad redogörelse för befolkningens och arbetskraftens utveckling i olika regioner. Syftet är i första hand att skapa en lämplig utgångspunkt för den genomgång av regionala utvecklingsdrag inom olika näringsgrenar som presenteras i kapitel 4. Uppdelningen på näringsgrenar följer i stort den som används i långtidsutredningen. Med en sådan indelningsprincip kan dock flera väsentliga drag i den regionala utvecklingen döljas. För att i någon mån motväga detta har i kapitel 5 och 6 använts några andra »infallsvinklar» än de som 8

förekommer i de nationella långtidsutredningarna. I kapitel 5 behandlas den regionala utvecklingen för olika arbetsfunktioner och i kapitel 6 hushållens levnadsvillkor i olika regioner. En av ERU tillsatt arbetsgrupp har tidigare redovisat olika ansatser för utarbetande av regionala befolkningsprognoser (SOU 1970: 14, bilaga 6). Mot bakgrund av denna rapport diskuteras i kapitel 7 alternativa modeller för beskrivningar av den framtida regionala utvecklingen. Vidare uppmärksammas statistikbehov för regionala prognoser. Enligt ERU:s bedömningar är det ur flera synpunkter önskvärt med en modell som hjälpmedel vid arbetet med samordningen av de nationella och regionala prognoserna. Med sikte på 1975 års långtidsutredning pågår inom ERU utredningar av förutsättningarna för att utarbeta en sådan modell. I kapitel 8 visas några preliminära resultat från detta arbete. I ett appendix till bilagan presenteras några modellutkast närmare. ERU har funnit det naturligt att med utgångspunkt från långtidsutredningens prognoser ge en snabb redovisning av den regionala utvecklingen och planeringen. Detta arbete kan ses som en uppföljning av den presentation av de regionala frågorna som gavs i betänkandet Balanserad regional utveckling. I förhållande till detta betänkande har en utvidgad analys förutom vad gäller de regionala utvecklingstendenserna även utförts rörande de regionala planeringsformerna. Däremot har endast ett begränsat utrymme givits åt den regionala politikens mål och medel. I och med de nya erfarenheter som torde vinnas i samband med det pågående arbetet med regionalpolitiska handlingsprogram räknar ERU med att vid nästa tillfälle för samlad redovisning föra måloch medeldiskussionen vidare. ERU avser att arbeta vidare med analysen av produktionskostnader och levnadsvillkor i olika regioner. Den regionala prognos- och planeringsmetodiken kommer likaledes att vidareutvecklas i det fortsatta arbetet.

SOU 1971:16

2 Regional utveckling och planering

Är den geografiska koncentrationen av människor och näringsliv till större centra nödvändig och ofrånkomlig? Är det nödvändigt att gå längre med storstadstillväxten för att nå en önskvärd produktionstillväxt? Kommer i så fall de flesta små tätorter att få vidkännas befolkningsminskning? Vilken regionstruktur skall vi eftersträva om en jämnare fördelning av välfärden och bl. a. då de offentliga tjänsterna eftersträvas? Hur skall man se på andra allmänna rörlighetsproblem t. ex. möjligheterna att utbilda sig eller byta arbete inom en region? Frågor av denna typ har i ökad grad framförts i den allmänna debatten. De svar som därvidlag givits har varit av högst skiftande karaktär. Någon skarp skiljelinje mellan t. ex. ekonomers, geografers, sociologers och stadsplanerares uppfattningar synes vara svår att urskilja eftersom åsikterna många gånger skär rakt igenom olika yrkeskategorier. För att något belysa hur befolkningsomflyttningarna från land till stad eller från glest befolkade regioner till mera tätbefolkade kan uppfattas, återges följande citat av Hägerstrand: »Urbaniseringen av det svenska samhället kommer att fortsätta såvida inte flertalets behov och önskningar mot all sannolikhet plötsligt skulle komma att rangordnas i en alldeles ny räcka som för oss tillbaka till Önnemo by. Man är inställd på motsvarande skeende i de flesta länder och i dem som ligger längst framme försöker man se vad SOU 1971:16

som nu är att vänta inom ramen för grundantagandet.» 1 Medan Hägerstrand sålunda betonar de starka tendenserna mot en fortsatt urbanisering lägger t. ex. Daun tonvikten på de stora omställningsproblemen för de flyttande. Han betonar bl. a. att de inflyttande och redan bofasta »talar om olika saker med andra språkliga idiom, erinrar sig andra händelser, har andra åsikter om andra förhållanden, skrattar åt andra vitsar och har andra fritidsintressen. Ju mer särpräglad och exklusiv en lokalkultur är, desto svårare får människorna ifråga att anpassa sig till en miljö, dvs. finna tillfredsställelse i den». 2 Citaten belyser de omfattande problem som regionala förändringar innebär för individer och samhällen. I denna rapport måste emellertid syftet begränsas till att på en mera aggregerad nivå belysa och förklara de rådande regionala utvecklingstendenserna. Inledningsvis kan konstateras att omflyttningen från glest befolkade områden till de större städerna har pågått länge. Detta gäller även den betydande flyttning som skett från glesbygder runt om i landet till närmaste tätort eller stad. Ett mycket glest boende torde med dagens produktionsstruktur och servicebehov vara otänkbart i ett industrialise1 Torsten Hägerstrand, bilaga 4 i Urbaniseringen i Sverige, SOU 1970: 14. 2 Åke Daun: Kulturell integration och arbetsanpassning i Norrbotten. Artikel i tidskriften Plan nr 3—4 1970.

Storstäder Sthlm

Gbg o Mö

Syd- o Mellansverige Större Övriga städer orter

Norrland Kusten

RIKET Inlandet 7!) BYGGNADSVERKSAMHET

SERVICE

INDUSTRI

JORDBRUK SKOGSBRUK M M

1965 1975 1965 1975 1965 1975 1965 1975 1965 1975 1965 1975

Ivli

1965 1975

Figur 2.1:1. Den förvärvsarbetande befolkningen fördelad på näringsgrenar och regiongrupper. rat samhälle. Det faktum att urbaniseringen varit en av förutsättningarna för de materiella standardhöjningarna för befolkningen innebär inte att den varit problemfri. Urbaniseringstakten påverkas m. a. o. av utformningen av de nationella målen om trygghet, utbildning, full sysselsättning och tillgodoseende av varierande vårdbehov. En utveckling som resulterar i att de flesta får det bättre betyder ofta att några får det sämre. Den regionala planeringens mål kan uttryckas på följande sätt. I ett längre perspektiv är det en viktig uppgift för planeringen, att med hänsyn till avvägningen mellan olika befolkningsgruppers önskemål påverka utvecklingen så att den bästa möjliga geografiska fördelningen av befolkningen erhålls. På kort sikt blir huvudfrågan hur man under utvecklingens lopp skall lösa de problem som uppstår för vissa befolkningsgrupper. I detta kapitel sammanfattas vissa av de regionala utvecklingstendenser som behandlas i rapporten. Vidare diskuteras vilka region- och sektorsklassificeringer som är lämp-

liga vid analys av regionala problem på riksnivå. Slutligen ges en kortfattad presentation av den regionala och sektoriella planeringen. 2.1 Sammanfattning av regionala utvecklingstendenser och problem som belyses i rapporten I kapitel 3 redovisas den regionala befolkningsutvecklingen under 60- och 70-talen och i kapitel 4 en regional nedbrytning av de nationella näringslivsprognoserna i 1970 års långtidsutredning. Den regionala fördelningen bygger bl. a. på de bedömningar av den framtida utvecklingen som utarbetats inom ramen för länsplanering 1967. En rent mekanisk sammanvägning av långtidsutredningens sysselsättningskalkyler med länsplaneringens ger de resultat som presenteras i figur 2.1: l. 1 Dylika direkta sammanvägningar har bedömts lämpliga att göra enbart inom ett fåtal sektorer bl. a. med tanke på 1 För en förklaring av regionindelningen hänvisas till avsnitt 2.4.

SOU 1971: 16

att länsplanering 1967 bygger på 1965 års långtidsutredning. Enligt de presenterade prognoserna beräknas framför allt Norrlands inland få en kraftig befolkningsminskning (ca 1 0 % ) och därvid vikande serviceunderlag under första hälften av 70-talet. Problemen accentueras av att det finns hög andel äldre personer och hög arbetslöshet inom området. Det kan vidare konstateras att åldersfördelningen i Norrlands kustland nästan exakt överensstämmer med den i de större regionerna utanför storstäderna. De tre storstäderna svarade för närmare två tredjedelar av landets befolkningsökning under 60-talet. Under perioden 1970-1975 väntas denna koncentration närmast förstärkas. Storstäderna kommer fram till 1980 enligt prognos 2 i länsplanering 1967 att svara för tre fjärdedelar av den totala befolkningsökningen i landet. Nettoinflyttningen från utlandet uppgick till närmare 70 000 personer under åren 1967-1969. För större delen av landet kan konstateras ett inflyttningsöverskott gentemot utlandet. Detta gäller således även Norrlands inland. För större orter utanför storstäderna svarade inflyttningen från utlandet för två tredjedelar av den sammanlagda inflyttningen (se kapitel 3). Näringslivets och befolkningens skiftande struktur i olika områden tar sig bl. a. uttryck i regionala variationer i arbetslöshet och förvärvsintensitet. Vad gäller olikheterna i förvärvsintensitet beror dessa i stor utsträckning på variationer i sysselsättningsgraden för gifta kvinnor. En viktig orsak till den kraftiga befolkningsminskningen i Norrlands inland är den stora reduktionen av antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruket. Den beräknade sysselsättningsminskningen inom jord- och skogsbruket i Norrlands inland under perioden 1965-1980 satt i relation till den totala sysselsättningen i samma område år 1965 uppgår till närmare 15 % eller omkring 26 000 av 175 000 personer. Brukningsenheterna i dessa områden är små. Nedläggningarna kan ses mot den allmänna bakgrunden av en utveckling mot större brukSOU 1971:16

ningsenheter inom jordbrukssektorn. Strukturomvandlingen inom jord- och skogsbruket kommer från sysselsättningssynpunkt även i framtiden att vara ett dominerande regionalt problem trots att sektorns relativa betydelse minskar. Omflyttningarna torde emellertid även ge upphov till samhällsekonomiska vinster eftersom arbetskraften i de flesta fall omplaceras till yrken där produktiviteten är högre. Inom skogsbruket har ett framträdande drag varit den kraftiga ökningen av skogsarealen, vilket bl. a. beror på att mark som tidigare ingick i jordbruksproduktionen nu skogsodlas. Parallellt härmed har skogsavverkningarna under de senaste 20 åren visat en stigande trend. Ökningen har varit långsammare i Norrland än i övriga Sverige och detta kan även väntas bli fallet under första hälften av 70-talet. (Se avsnitt 4.1.) Även antalet sysselsatta inom industrin har minskat under senare år. Industri sysselsättningen uppgick enligt industristatistiken år 1962 till 940 000 personer och 1968 till 930 000 personer. Sysselsättningen har framför allt minskat i storstäderna och i övriga större städer, vilket i stor utsträckning orsakas av stigande arbetskrafts- och markpriser. För övriga delar av landet gäller att industrisysselsättningen har vuxit. I Norrland har sysselsättningen under åren 1962-1968 ökat med 4 000 personer. Denna regionala omfördelning väntas fortsätta och stimuleras med regionalpolitiska insatser i form av lån och bidrag samt transport- och sysselsättningsstöd till företag med industriell verksamhet. För de företag som erhållit stöd under 60-talet för expansion i Norrland planeras sysselsättningsökningen bli ca 12 000 personer. Hittills har enligt gjorda undersökningar ungefär 70 % av den planerade ökningen kommit till stånd. ERU har för perioden 1971-1975 utarbetat en regional framskrivning av sysselsättningsutvecklingen inom industrin. Denna omfattar två steg. I det första beaktas branschernas utveckling i riket som helhet enligt långtidsutredningens bedömningar. I ett andra steg tas hänsyn till att branscherna tillväxer eller minskar i olika takt i skilda

regioner. Härvidlag har den trendmässiga utvecklingen under 60-talet extrapolerats. Sysselsättningen beräknas minska mer än genomsnittligt i storstäderna. Detta är särskilt markant i Stockholm där minskningen är genomgående i alla branscher. I Göteborgs- och Malmöområdet är minskningen inte så kraftig. Bl. a. tyder kalkylen på en ökning inom den kemiska industrin. Totalt beräknas antalet industrisyssselsatta minska med ca 20 000 personer i storstäderna. Även för övriga större städer beräknas sysselsättningen sjunka. Till skillnad från 60-talet förutses sysselsättningen under början av 70-talet minska även i de mindre och medelstora kommunblocken i södra och mellersta Sverige. Metall- och verkstadsindustrin beräknas dock öka sysselsättningen inom detta område. I Norrland kommer industrisysselsättningen enligt prognosen att öka både i kustlandet och i inlandet. Ökningen är dock mycket begränsad och uppgår i absoluta tal till drygt 1 000 personer, varav metall- och verkstadsindustrin svarar för huvuddelen. Hänsyn har ej tagits till utökade lokaliseringspolitiska insatser i form av bl. a. transportstöd och sysselsättningsbidrag. Totalt för hela landet minskar industrisysselsättningen med drygt 30 000 personer. Denna minskning kan jämföras med den av långtidsutredningen förutsatta ökningen av den totala sysselsättningen i landet om 87 000 personer under samma period. Utvecklingen inom industrin kommer enligt ERU:s bedömningar i kombination med potentiella stordriftsfördelar att medföra att antalet arbetsställen minskar, vilket har betydelse för den regionala politikens uppläggning. Från fördelnings- eller snarare segregationssynpunkt kan det vara ett problem att de ledande och administrativa funktionerna som har högt utbildad arbetskraft koncentreras till storstäderna, medan driftdelarna i stor utsträckning lokaliseras utanför dessa områden. Andelen tjänstemän av de industrisysselsatta i Stockholm uppgick 1967 till 38 % . Motsvarande andel i Norrlands inland uppgick till 1 8 % . Anställda inom fristående försäljningskontor ingår ej i industristatisti12

ken och har ej medräknats. Dessa återfinns i stor utsträckning i storstäderna. Uppdelningen av landet i en del med företag som i stor utsträckning sysselsätter kvalificerad och högt avlönad arbetskraft med planering och kontaktverksamhet och en del bestående av företag med rutinmässig produktion diskuteras närmare i kapitel 5. Industriproduktionen har till skillnad från sysselsättningen även ökat i storstäderna under 60-talet. Speciellt stora har produktionsökningarna varit i Göteborg och Malmö samt i Norrlands kustland. Detta förklaras främst av den snabba produktionstillväxten inom metall- och verkstadsindustrin samt inom kemisk och kemisk-teknisk industri. För perioden 1971-1975 har ERU utarbetat en produktionsprognos av motsvarande slag som den för industrisysselsättningen. Prognosen tyder på att de snabbaste produktionsökningarna kommer att äga rum i samma områden som under 60-talet. Även för Norrlands inland väntas dock produktionstillväxten stiga snabbt. Detta område svarade 1968 emellertid endast för ca 2 % av landets totala industriproduktion. För Stockholmsområdet kommer produktionsökningen liksom tidigare att bli avsevärt långsammare än för landet i övrigt. Inom området finns en stor andel verkstadsindustri men även branscher med långsam tillväxt som grafisk industri och livsmedelsindustri. Koncentrationen av industriföretag med hög lönebetalningsförmåga till tätbefolkade regioner har medfört att den genomsnittliga lönen per sysselsatt skiljer sig avsevärt mellan olika delar av landet. Andelen arbetsställen i Stockholm med ett salutillverkningsvärde överstigande en miljon kronor uppgick 1968 till ca 20 % att jämföra med 8 % för landet som helhet. De regionala skillnaderna i lön per industriarbetare är dock mindre än skillnaderna i lön per sysselsatt vilket speglar det faktum att andelen tjänstemän är större i de större städerna. Långtidsutredningens kalkyler bygger på prognoser för produktivitetsförändringar i olika sektorer. Arbetskrafts- och kapitalbehov beräknas med hjälp av dessa prognoser. Förekomst av regionala produktivitetsskillSOU 1971: 16

nåder kan medföra att alternativa regionala västkusten främst med tanke på att Öresund utvecklingsförlopp ger olika arbetskrafts- begränsar tankerstorleken i Östersjön (se avoch kapitalbehov. På kort och medellång snitt 4.3). Byggnadsverksamheten intar en särställsikt kan satsningar på regioner med mindre ning, genom att arbetskraften inom brangoda produktivitetsförhållanden men med schen uppvisar en stor geografisk rörlighet. väl utbyggd infrastruktur (såsom vägar och Många arbetstagare är mer bundna vid ett skolor) vara fördelaktigt då utrymme skall skapas för ökad konsumtion och export. visst företag än till någon särskild arbetsRegionala skillnader i anläggningarnas ål- plats. Under 60-talets första hälft ökade sysselsättningen i flertalet län. Särskilt påtaglig der och storlek samt regionala prisskillnader var ökningen i storstadsområdena. I Norrtorde förklara en betydande del av de regioland däremot minskade antalet sysselsatta nala produktivitetsskillnaderna. (Se avsnitt inom byggnadsverksamheten markant. Spe4.2.) ciellt gäller detta i inlandet. Under decenDen del av energiförsörjningen som faller niets senare hälft inträffade ett omslag. Syspå elkraften fördelas i avsnitt 4.3 på elomselsättningsökningarna synes under denna råden. Av landets totala elkonsumtion 1967 period ha varit relativt jämnt fördelade över svarade östra elområdet (dvs. i stora drag landet. Trots minskningen av antalet sysselöstra Svealand samt Gästrikland och norra Östergötland) för den högsta andelen eller satta inom byggsektorn 1960-1965 i de drygt 30 %. Norrland hade samma år den nordligaste länen har de alltjämt en högre näst högsta förbrukningen. Detta torde bero andel sysselsatta inom byggnadsverksamheten än övriga riket. En orsak till detta är på dess stora andel av tunga processindustrier. Under 70-talet väntas dock de syd- det starka inslaget av kraftverks- och vägoch mellansvenska områdena uppvisa en av- byggande i dessa områden. Vidare torde en stor del av den friställda arbetskraften sevärt högre tillväxt än de norra. inom jord- och skogsbruket som varit ovillig På längre sikt kan det bli möjligt att föratt flytta längre sträckor ha sökt anställning lägga kärnkraftbaserade fjärrvärmeverk i som byggnadsarbetare. I avsnitt 4.4 redovianslutning till stora industrikomplex och bosas en bearbetning av byggnadskostnadernas stadsområden. Vad gäller externlokaliserade regionala fördelning. Av denna bearbetning kraftverk, dvs. kraftverk belägna mer än 2 å framgår att den del av de totala byggnads3 km från större stad, är det enligt centrala driftledningen möjligt att det år 2000 i södra kostnaderna som fallit på Norrlands inland har minskat. Stockholms andel har succesSverige finns 3-4 st och i västra Mellansivt vuxit (se avsnitt 4.4). sverige 3-5 st. För östra Mellansverige och Varuhandelns utveckling har under 60Bergslagen diskuteras 5-8 st, medan för Norrlands del ingen reaktor väntas lokalise- talet gått mot färre och större enheter. Inom ras på detta sätt. Med tanke på de externa detaljhandeln har ett stort antal försäljningseffekter - positiva och negativa - som dessa ställen tillkommit, vilka betjänar geografiskt större marknader än tidigare. I än högre kraftverk kan ge upphov till torde det vara grad gäller detta partihandeln, vars avsättrealistiskt att räkna med en ökad statlig ningsmarknad ofta omfattar hela landsdelar. kontroll över såväl valet av lokaliseringsort Över hälften av de enskilda livsmedelssom graden av samverkan mellan kraftprobutiker som fanns 1960 hade lagts ned 1968. ducenterna. Förberedande diskussioner på Inom konsumentkooperationen har nedläggdetta område förs inom ramen för arbetet ningstakten varit ännu snabbare. Speciellt med den fysiska riksplaneringen. Under 70-talets första hälft planeras en- har glesbygdsområdena drabbats. Av samtdast ett ytterligare raffinaderi, vilket kom- liga nedlagda butiker i Jämtlands län under mer att lokaliseras till Brofjorden på väst- perioden 1950-1963 var t. ex. ca 70 % livskusten. Nyinvesteringarna i de äldre anlägg- medelsbutiker belägna utanför tätorterna. Detaljhandeln har under 60-talet i snabb ningarna beräknas likaledes koncentreras till SOU 1971:16

takt koncentrerats till de större tätorterna. Transportinvesteringarnas storlek och förEn betydande del av befolkningen i småor- delning är av central betydelse för den terna och glesbygderna gör sina inköp i dessa regionala utvecklingen. Att investeringar orter. Den geografiska koncentrationen har inom samfärdselsektorn trots detta i ringa blivit större än vad som återspeglas i ned- utsträckning har motiverats av regionalpoliläggningssiffrorna. En orsak till att man även tiska strävanden förklaras bl. a. av svåriginom detaljhandeln kunnat tillvarata förde- heterna att urskilja lämpliga satsningsorter. larna med stordrift är att kommunikations- Även svårigheterna att värdera de allmänmöjligheterna har förbättrats för stora grup- ekonomiska effekterna av regionalt betingaper av befolkningen. Särskilt bilismens ut- de transportinvesteringar spelar härvidlag en veckling har spelat en stor roll. Den omfat- stor roll. Det pågående arbetet med Länstande butiksnedläggelsen inom kontraktiva program 1970 kan dock tjäna som ett exemregioner har fått till följd att många varor pel på de ansträngningar som görs för att är svårtillgänliga. samordna investeringarna i transportsysteUnder början av 70-talet kommer enligt met. Kunskapen om transportarbetets förlångtidsutredningen utvecklingen mot färre delning på olika transportmedel och transoch större enheter att fortsätta. För de stör- portavstånd kommer vidare att successivt förbättras bl. a. genom de i vägverkets regi re varuhandelsföretagen gäller att de investeringar i nya butiker som kan bli aktuella pågående undersökningarna om transportarbetet i olika kommuner. Som framgår av under 70-talets första hälft i stor utsträckkapitel 5 är det för utformningen av regioning är planlagda redan i dagsläget. Förbättras varuhandelsföretagens möjligheter nalpolitiken nödvändigt att beakta personatt bedöma vilka orter som väntas tillväxa, transporternas betydelse. ökar sannolikt förutsättningarna för att lösa Utvecklingen under det senaste decenniet servicefrågorna. En geografisk fördelning av har medfört en viss utjämning av de rådande större varuhuskedjornas investeringspla- de regionala skillnaderna i vägtäthet. Fortner 1971-1975 är f. n. inte möjlig att samfarande kvarstår dock betydande olikheter manställa. I avsnitt 4.5 redovisas dock de mellan olika län såväl i fråga om det allberäknade investeringsbehoven inom konsu- männa som statsbidragsberättigade enskilda mentkooperationen. Enligt planerna avses vägnätet. drygt 80 % av de kooperativa investeringEtt genomgående drag i vägplanerna är arna falla på storstäderna och övriga större att anslagen till byggande av trafikleder i städer med över 90 000 invånare. Norrland och omkring städer och samhällen ökat beräknas endast svara för 7 % av investe- snabbare än anslagen för byggande av vägar ringsutgifterna. på landsbygden, över 30 % av de statliga Statsmakternas insatser för att bromsa investeringskostnaderna 1970-1974 väntas nedläggningstakten och dess geografiska för- falla på Stockholm och Göteborg, att jämdelning är f. n. små. Den nuvarande regioföra med ca 20 % under närmast föregånalpolitiken påverkar inte direkt detaljhan- ende 4-årsperiod. I Norrland samt i stora deln. En indirekt påverkan sker naturligtvis delar av södra Sverige beräknas investeringvia mera allmänna stödåtgärder som kom- arna i absoluta tal sjunka jämfört med munala skatteutjämningsbidrag m. m. Myc1965-1969. En liknande tendens gäller de ket talar för att sådana åtgärder knappast statliga bidragen till kommunernas väg- och ensamma kan motverka uttunningen av de- gatuinvesteringar. Stockholms andel av destaljhandelsnätet åtminstone inte i flertalet sa statsbidrag uppgick till ca 37 % 1965glesbygdsområden. Frågor och samband av 1969. För perioden 1970-1974 förutses en denna typ kan väntas bli belysta av glesuppgång till ca 44 %. Totalt faller drygt bygdsutredningen samt det av ERU initie- 70 % av de planerade statsbidragen för vägrade utredningsarbetet om glesbygdsproble- och gatubyggande 1970-1974 på de tre stormen (se avsnitt 4.5). stadsregionerna. 14

SOU 1971: 16

Gjorda beräkningar över olika orters kommunikationsläge tyder på att flygets räckvidd är ganska betydelsefull för landets södra delar. I Norrland är det nästan helt flyget som ger åtminstone några av huvudorterna där en relativt likartad räckvidd med sydoch mellansvenska centra. Vad gäller järnvägarna är det för Norrlands del endast Gävle och Sundsvall som uppvisar ett kommunikationsläge som liknar orterna i södra Sverige. För 70-talet förutses en fortsatt snabb ökning av luftfartens transportarbete. I Linjeflygs planer ingår öppnande av reguljär trafik före 1975 på 15 flygplatser ägda av kommunala intressenter och lokaliserade nära större och medelstora orter (se avsnitt 4.6). Bostadsstockens procentuella fördelning i olika delar av landet överensstämmer i stort med befolkningsfördelningen. Storstäderna svarade under 60-talet för 65 % av landets totala befolkningsökning. Andelen av bostadsbyggandet uppgick dock under samma period endast till 37 %. Antalet lägenheter per invånare är störst i storstäderna och minst i Norrlands inland. Om hänsyn tas till lägenheternas storlek mätt i antal rum blir bilden delvis en annan. Antalet rum per invånare i Stockholm understiger betydligt det genomsnittliga värdet för hela landet. En orsak är att många ensamstående ungdomar flyttar till Stockholm vilket ökar antalet hushåll och därmed efterfrågan på mindre lägenheter. Bostadsproduktionen har under perioden 1961-1969 ökat mest i Göteborg och Malmö eller med 88 %. I Stockholm uppgick ökningen till 62 %. Produktionen har vidare ökat förhållandevis snabbt i Norrlands kustland eller med 52 %. Enligt länsbostadsnämndernas bedömningar kommer Stockholms och Malmöhus läns andelar av det totala bostadsbyggandet att öka under tiden 1969-1973 i jämförelse med 60-talet. Skogslänen väntas under samma period minska sin andel av det totala bostadsbyggandet med 3 %. Inom E R U har en kalkyl över bostadsbyggnadsbehovet för kommunblocken fram till 1980 framräknats. Enligt beräkningarna SOU 1971:16

kommer både Norrlands kustlands och Norrlands inlands andelar av nyproduktionen att minska. En närmare presentation av prognosen återfinns i avsnitt 4.7. De kraftigt ökade investeringarna inom vatten- och avloppssektorn motiveras i stor utsträckning av miljövårdsskäl. Dessa behandlas i en speciell bilaga till långtidsutredningen (bilaga 8). De kommunala miljövårdsinvesteringarna, som undersökts i en specialenkät, svarar f. n. för inemot 15 % av de totala kommunala investeringarna. I avsnitt 4.8 redovisas en regional bearbetning av denna enkät. Av resultaten kan nämnas att huvudparten av investeringarna 1971— 1975 väntas falla på storstäderna. Det framgår vidare att antalet invånare i tätorter som helt saknade avloppsrening vid årsskiftet 1970/1971 motsvarar ca en fjärdedel av den totala tätortsbefolkningen. Storstäderna förutses svara för nära hälften av investeringarna 1971-1975 inom hela sektorn vatten och avlopp. Detta förklaras bl. a. av att investeringar i vatten- och avloppsanläggningar i stor utsträckning hänger samman med bostadsbyggandets utveckling. Som framgår av avsnitt 4.7 väntas under 70-talet en viss förskjutning av bostadsbyggandet mot en ökad andel för storstäderna ske. Därutöver tyder kommunernas planer på en markant övergång inom de större städerna från avloppsreningsverk med endast mekanisk och biologisk rening till reningsverk med även kemisk rening. Båda dessa faktorer är bidragande förklaringar till att ca 70 % av investeringarna i vatten och avlopp beräknas falla på kommuner med fler än 20 000 invånare (se avsnitt 4.8). Expansionen av den offentliga tjänstesektorn har inneburit att denna sektor fått ökad betydelse som styrande faktor i den regionala utvecklingen. Lokaliseringsbeslut inom en rad offentliga verksamhetsområden har inte enbart stora sysselsättningseffekter. De påverkar också indirekt företagens och hushållens lokaliseringsval, eftersom de bidrar till att skapa nödvändig infrastruktur för företagen och ett mer varierat utbud av icke prissatta varor för hushållen. I avsnitt 4.9 behandlas dels den totala offentliga sektorn, 15

dels de tre delsektorerna utbildning och forskning, hälso- och sjukvård samt socialvård. Vad gäller den offentliga sektorn totalt kan endast den regionala sysselsättningsutvecklingen fram t. o. m. 1965 statistiskt beläggas. Utvecklingen 1965 till 1970 kan dock skattas relativt väl genom studier av de större delsektorerna. Under perioden 19601965 hade storstäderna en relativ ökning av sysselsättningen som understeg den genomsnittliga för hela riket. Utvecklingen inom storstäderna synes dock ha varit tämligen oenhetlig med bl. a. en snabb tillväxt för flera förortskommuner. De snabbaste relativa ökningstalen uppvisade de övriga större städerna. Den regionala utjämningen av sysselsättningen inom offentlig sektor har fortsatt under senare delen av 60-talet. Av de i avsnitt 4.9 redovisade planerna inom socialvård, hälso- och sjukvård m. m. framgår att detta förväntas bli fallet även 1971-1975. Stockholm kommer dock alltjämt att inta en dominerande ställning, vilket beror på att den nationellt bestämda delen av den offentliga sektorn till stor del är lokaliserad dit. Det bör observeras att inom flera områden av den offentliga sektorn, t. ex. undervisning och socialvård, har inom regiongrupperna driftsenheterna vuxit. Den regionala utjämning som här diskuteras gäller sålunda fördelningen mellan stora regioner. Detta innebär att man parallellt med en utjämning mellan större geografiska områden kan vänta betydande skillnader i närhet inom motsvarande områden. Det är i flera sammanhang lämpligt att särskilja offentliga verksamheter efter deras möjligheter till lokalisering i olika delar av landet. För att tillgodose sådana önskemål kan den offentliga sektorn uppdelas i en nationell, regional respektive lokal del. Avgörande för till vilken del en verksamhet skall föras är avsättningsområdets omfattning. Som ett konkret exempel på en sådan uppdelning kan undervisningssektorn tas. Den högre utbildningen har i huvudsak ett nationellt upptagningsområde medan det obligatoriska skolväsendet kan hänföras till de lokalt bestämda delarna. Det frivilliga skolväsendet omfattar i huvudsak fackskole-, yr16

kesskole- och vuxenutbildningen. Till skillnad från det obligatoriska skolväsendet är dessa skolformer i huvudsak regionalt bestämda, dvs. deras upptagningsområden är vanligen större än kommunblock. Ökningen av sysselsättningen inom offentlig sektor har under 60-talet i stor utsträckning ägt rum inom de regionala och nationella delarna. Detta gäller särskilt undervisningen, hälso- och sjukvården och den statliga förvaltningen. Vid sidan av hälso- och sjukvården är undervisningen den sektor som haft den kraftigaste sysselsättningsökningen i absoluta tal under 60-talet. Av totala antalet sysselsatta återfanns 1965 ca 35 % i storstäderna, vilket främst förklaras av att universitet och högskolor är koncentrerade till dessa områden. En betydande regional utjämning har dock skett under 60-talet. Som exempel kan nämnas att norra Mellansverige och Norrland, som fick vidkännas en folkminskning 1960-1965 om totalt nära 30 000 personer, hade en sysselsättningsökning inom undervisningen under samma period med över 6 000 personer. Bidragande till den regionala utjämningen under 60-talet har varit utbyggnaden av grundskolan, vilken läsåret 1972/73 kommer att vara fullt realiserad i hela landet. Utbyggnaden av den nya gymnasieskolan kan under 70-talets första hälft väntas verka i utjämnande riktning. Det kan i detta sammanhang nämnas att i övre och mellersta Norrland antalet gymnasister i förhållande till befolkningen i åldern 15-19 år betydligt överstiger den genomsnittliga andelen för hela riket. Antalet närvarande studerande vid universitet och högskolor har mellan 1962 och 1969 ökat från ca 45 000 till 115 000 personer. Drygt 40 % av denna ökning har fallit på universiteten i Stockholm och Uppsala. 1969 var dessa städers andel av det totala antalet studerande 50 %. Umeå och universitetsfilialerna svarade samma år för 6 % vardera av studerandeantalet. Ett utmärkande drag har varit att antalet universitetsorter ökat väsentligt. Under 70-talets första hälft kan den regionala utspridningen av universitetsutbildningen väntas accelerera (se avsnitt 4.9.2). SOU 1971: 16

Inom hälso- och sjukvården har utbyggnaden av såväl den öppna som slutna vården skett i snabb takt. I högre grad än vad gäller undervisningen är stora delar av hälso- och sjukvårdens lokalisering regionalt bestämd eftersom dess tjänster huvudsakligen produceras i större sjukvårdsinrättningar med relativt stora upptagningsområden. Som exempel på den regionala utjämningen inom sjukvårdssektorn kan nämnas att medan folkökningen i kommunblock med mellan 14 000 och 29 000 invånare uppgick till 0,5 % 1960-1965, ökade antalet hälso- och sjukvårdssysselsatta under samma period med ca 5 000 personer, dvs. ungefär lika mycket som i Stockholm. Den trendmässiga förbättringen av standarden för sjukvård i de mindre tätbefolkade regionerna fortsätter enligt tillgängliga planer. Sjukhusen avlastar vissa funktioner på s. k. vårdcentraler, vilka kan ges ett relativt lokalt verksamhetsområde. Vårdcentralerna väntas vid prognosperiodens slut komma att tillgodose en växande andel av besöken i öppen vård. Antalet nya tjänster satt i relation till antalet tillkommande vårdplatser i sluten vård väntas växa speciellt snabbt i storstadsregionerna och Norrland (se avsnitt 4.9.3). Även inom socialvården har utvecklingen under 60-talet gått i riktning mot en utjämning av de regionala skillnaderna i sysselsättning. De befolkningsmässigt starkt expansiva storstadslänen visade en procentuell ökning av antalet sysselsatta inom socialvård, som var avsevärt mindre än riksgenomsnittet. I början av 60-talet hade dock dessa län liksom i fråga om hälsovården ett relativt högt utgångsläge. Parallellt med utvecklingen inom hälso- och sjukvården skedde den kraftigaste tillväxten i östra Mellansverige och Norrland. Tillgängliga planer för socialvårdens utveckling under 70-talets första hälft tyder på att den regionala fördelningen med hänsyn tagen till befolkningsutvecklingen även under 70-talet går i en utjämnande riktning. Detta är i och för sig naturligt, eftersom kommunernas handlande i ökad utsträckning styrs av bl. a. lagstiftning och det statliga finansiella stödet. Det SOU 1971: 16 2—014518

kan vidare vara värt att peka på möjligheten att t. ex. åldringsvården framöver i ökad grad »decentraliseras», dvs. blir mera utspridd i rumslig bemärkelse. Annorlunda uttryckt bör tendensen mot öppna vårdformer ge åldringsvården en mera lokal prägel. (Se avsnitt 4.9.4.) Den redovisning som hittills lämnats följer som tidigare nämnts långtidustredningens uppläggning såväl vad gäller begreppsapparat och terminologi som uppdelning på olika näringsgrenar. Med denna indelningsprincip döljs dock flera väsentliga drag i den regionala utvecklingen. Delvis som en motvikt mot detta behandlas i kapitel 5 den regionala utvecklingen för olika arbetsfunktioner. Vill man förklara storstadsregionernas snabba tillväxt under senare år är det väsentligt att uppmärksamma de aktiviteter i samhället som är informationsbehandlande. Hos olika företag och organisationer kan man urskilja särskilda arbetsfunktioner som svarar för de externa personkontakterna. Både inom den privata och offentliga sektorn gäller att de »kontaktberoende» befattningshavarna befinner sig på hög nivå inom resp. organisation. Dessa befattningshavare använder i genomsnitt mellan 30-50 timmar per vecka åt direkta personkontakter. Driftsdelarna inom företagen har mycket begränsade externa personkontakter. Näringsgrenar som rymmer organisationer inom vilka de administrativa delarna har stor andel sysselsatta är ofta starkt koncentrerade till storstadsregionerna och då i första hand till Stockholm. Exempel på sådana näringsgrenar är intresseorganisationer, vetenskaplig verksamhet och offentlig förvaltning. Väsentliga drag i den regionala fördelningen av de yrkesverksamma i landet framträder efter en funktionell uppdelning av de organisationer som finns inom olika näringsgrenar. Som exempel kan nämnas att de tre storstadsregionerna har 30 % av Sveriges befolkning och 32 % av alla anställda inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel. Dessa regioner har emellertid drygt 40 % av den administrativa personalen och nästan hälften av de mest kontaktberoende befattningshavarna inom dessa nä17

ringsgrenar. Motsvarande iakttagelse kan göras inom den offentliga sektorn. År 1966 fanns t. ex. över 60 % av alla statsanställda tjänstemän på B- och C-planet i storstadsregionerna, varav närmare 50 % enbart i Stockholm. År 1967 fanns nära 80 % av de högre tjänstemännen inom affärsverken i storstadsregionerna, ca 65 % enbart i Stockholm. Det totala antalet kontaktberoende befattningshavare i Sverige enligt definitionerna i kapitel 5 har ökat under 60-talet och uppgår i dag till ca 250 000. Minst hälften av dessa finns i storstadsregionerna. Detta förhållandevis ringa antal befattningshavare kan antas ha en betydande multiplikativ sysselsättningseffekt i de regioner där de bor och arbetar. De kontaktberoende befattningshavarna har ofta hög utbildning och hög inkomst. Detta förhållande accentuerar risken för att regionala segregationsproblem kan uppstå i den bemärkelsen att den högt utbildade och avlönade arbetskraften samlas i ett fåtal regioner. Övriga områden kommer att domineras av arbetskraft som är sysselsatt med rutinartad informationsbehandling, tillverkning och godshantering. Det är rimligt att anta att en ökad regional differentiering av detta slag leder till att skillnaderna mellan de boende i olika regioner i landet i fråga om inkomstfördelning, social struktur och utbildning kommer att accentueras. Den hittills förda ekonomiska politikens regionala effekter torde i vissa fall ha påskyndat denna utveckling. Införandet av obligatoriskt lokaliseringssamråd vid etablering och expansion i storstadsområdena och decentralisering av statlig verksamhet kan dock verka i motsatt riktning. Som framgår av kapitel 6 påverkas hushållens levnadsvillkor även av andra faktorer är prissatta. Tillgången till t. ex. rekreationsmöjligheter och kulturutbud varierar mellan olika orter. Tillgången till många typer av service samvarierar starkt med befolkningsunderlaget. Endast ett litet urval av orter har kunnat erhålla ett verkligt specialiserat och mångsidigt utbud av exempelvis sjukvård och undervisning. Icke prissatta 18

levnadskvaliteér brukar sammanfattas med begreppet miljöfaktorer. Det är möjligt att den bristande informationen om olika miljöfaktorers betydelse medför att dessa faktorer underskattas i jämförelse med produktionstillväxten. I kapitel 6 redovisas hur tillgången till olika former av kvalificerad service varierar längs skalan glesbygd - storstad och mellan olika landsdelar. Exempelvis framkommer att antalet tandläkare per invånare är ca 5 gånger så stort i Stockholm som i Norrlands inland. Vidare indelas landet i 6 st s. k. standardzoner, som konstruerats med tanke på tillgången till fyra olika former av kvalificerad service. De två zonerna med sämsta tillgången till de fyra serviceindikatorerna sammanfaller nästan helt med de regioner i landet som förlorade lokalt befolkningsunderlag under första hälften av 60-talet. ERU har tidigare redovisat de rådande inkomstskillnaderna mellan olika regioner. I kapitel 6 presenteras därför endast ett fåtal data. Den år 1968 till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten uppgick i genomsnitt till 12 900:- kr i Stockholm och till 7 900: - kr i Norrlands inland. Ojämnheter i inkomstfördelningen mellan olika regioner förklaras bl. a. av jordbrukssektorns skilda betydelse liksom av olikheter i förvärvsintensitet och utbildningsnivå. Behovet av kartläggningar av hushållens tidsanvändning växer snabbt. Den framtida regionalpolitiken torde i ökad grad inriktas mot investeringar i samhällskapital som ger en bättre tidsanvändning för regionernas invånare. I kap. 6 exemplifieras några sådana tidsbudgetstudier, bl. a. restiden mellan bostad och arbetsplats i orter av olika storlek. 2.2 Sammanfattande redogörelse för de sektoriella och regionala planeringsformer som belyses i rapporten 2.2.1 Sektoriella planeringsformer För att förstå arten av den svenska ekonomiska planeringen bör utgångspunkterna klargöras. Långtidsutredningen utgår bl. a. från att fritt konsumtionsval och fri konSOU 1971:16

kurrens, fritt yrkesval och fri etableringsrätt med vissa modifieringar är allmänt accepterade basprinciper för den svenska ekonomiska politiken. Man utgår också från att näringslivet skall domineras av företag som självständigt fattar beslut om produktion och investeringar m. m. Även om en planering som är inriktad på att i detalj reglera konsumtion och produktion inte är aktuell så måste statsmakterna givetvis detaljplanera de delar av ekonomin, där produktionen bedrivs i statlig regi. I de fall då staten genom subventioner eller på annat sätt har ett starkt inflytande på en näringsgrens produktionsförhållanden (t. ex. jordbruk och bostadsbyggande) behövs en översiktlig planering som söker avstämma effekten av vidtagna åtgärder, analysera de ekonomisk-politiska medlens användbarhet osv. Uppläggningen av 1970 års långtidsutredning följer i huvudsak föregångarna. Jämförelser mellan utbud och efterfrågan på produktionsresurser är väsentliga komponenter i utredningens arbete. För detta ändamål insamlas information om de olika näringsgrenarnas utveckling och förväntade resursanspråk. Utbudssidan beräknas genom analys av befolkningstillväxt, arbetskraftsförändringar och skillnader i produktivitet och produktionskapacitet. Utvecklingen för den sektorsvisa produktionen, importen och exporten samt för den privata och offentliga konsumtionen diskuteras för två huvudalternativ. Det första av dessa förutsätter balans i de utrikes betalningarna 1975 medan det andra alternativet förutsätter balans redan 1973. En genomgående tendens i den sektoriella planeringen är en strävan att förlänga prognosperiodens längd. I de båda senaste långtidsutredningarna diskuteras även utvecklingstendenser för de närmaste 15 åren. I vissa andra länder, t. ex. Norge, ägnas ett än större intresse åt denna mera långsiktiga planering, som överensstämmer med den tidshorisont som den regionala planeringen f. n. arbetar efter. Som exempel på olika former av sektoriell planering på nationell nivå som utnyttjas i denna bilaga kan nämnas RUPRO, vägSOU 1971:16

planeringen och LU SoS. Andra exempel på sektoriell planering är sådan planering som bedrivs för rättsväsen, högre undervisning och försvar. Undersökningar rörande landets sjukvårdsresurser och planerna för utbyggnaden av dessa sammanfattas under namnet RUPRO (rullande prognosundersökning). RUPRO-undersökningar har hittills genomförts två gånger (1967 och 1969). Avsikten är att via kontinuerliga RUPRO-undersökningar fortlöpande registrera de planer huvudmännen har beträffande utbyggnaden av hälso- och sjukvården. Bland resultaten av en regional bearbetning av RUPRO 69 märks att en fortsatt regional utjämning av utbudet på hälso- och sjukvård kan väntas äga rum under perioden 1971-1975. Ett realiserande av RUPRO :s planer skulle kräva en speciellt snabb ökning av driftutgifterna i storstäderna. Driftutgifterna förutses växa svagare än riksgenomsnittet för i första hand Norrland. Inom socialvårdens område har en motsvarande undersökning utförts (LuSoS-undersökningen). Försöksverksamhet med kommunalekonomisk långtidsplanering (KELP) bedrevs under 1966 och 1968 i begränsad omfattning. Under 1969 deltog 500 kommuner varvid bl. a. uppgifter om kommunernas planer fram till 1975 insamlades. Bland resultaten av bearbetningarna av KELP kan nämnas att investeringar i industriell verksamhet (huvudtitel 5) väger tyngst i större delen av landet. I Stockholm har dock investeringarna under huvudtitel 3 störst omfattning (stadsbyggnad, gatu- och parkförvaltning, sport- och friluftsliv).

2.2.2 Regional utvecklingsplanering Den regionala politiken och den därtill anslutna regionala utvecklingsplaneringen fick sin grundläggande form genom riksdagens beslut 1964. Tyngdpunkten i planeringsar : betet ligger på länsstyrelserna. En första etapp i detta arbete har slutförts under be1

En redovisning av materialet har publicerats i SOU 1969: 27. 19

nämningen länsplanering 1967.1 Huvudändamålet med länsplaneringen är att i länen ange till vilka kommunblock de regionalpolitiska insatserna skall koncentreras. Den syftar till att ge vägledning vid fördelning av resurser som ställs till länens förfogande. Som exempel kan nämnas vissa statsbidrag och låneramar för bostadsbyggande. Den planering som på detta sätt bedrivs på länsnivå samordnas med den kommunala planeringen så att gemensamma värderingar och målsättningar läggs till grund för de samhälleliga insatserna. Som en grund för planeringsarbetet utarbetades, inom ramen för länsplanering 1967, prognoser för befolknings- och näringslivsutvecklingen inom landets kommunblock. I den följande framställningen refereras i första hand de prognoser som betecknas »prognos 2» som är länsstyrelsernas bedömningar av rådande utvecklingstendenser för befolkning och näringsliv. Dessa skiljer sig i flera fall från länsstyrelsernas/planeringsrådens målsättningar och från de centrala myndigheternas bedömningar. I riksdagens beslut 1964 uttalades att förslag till åtgärder skulle utarbetas för att lösa de regionala obalansproblemen i de skilda länen. Länsplanering 1967 kunde inte framföras så långt. Kungl. Maj:t uppdrog därför i mars 1969 åt länsstyrelserna att försöksvis utarbeta konkreta regionalpolitiska handlingsprogram. Dessa som betecknas länsprogram 1970 skall ta upp tre huvudtyper av åtgärder. För det första skall anges vilka sysselsättningspolitiska åtgärder som bör vidtas i de kommunblock till vilka de lokaliseringspolitiska insatserna skall koncentreras. För det andra skall redovisas de åtgärder, främst av socialpolitisk natur, som behövs i sådana områden där de lokaliseringspolitiska medlen har visat sig otillräckliga för att lösa regionala obalansproblem. Slutligen skall redovisas hur investeringarna inom den offentliga sektorn bör fördelas regionalt. Som underlag, vid sidan av utvecklingsbedömningarna i länsplanering 1967, insamlas erforderligt informationsunderlag genom enkät till kommunerna. Bland uppgifter i 20

denna enkät återfinns redovisning av outnyttjad kapacitet i redan gjorda investeringar och översikter av utförda och planerade investeringar. Uppgifter om kommunernas planer insamlas även via den tidigare omtalade kommunalekonomiska långtidsplaneringen (KELP). Länsprogram 1970 skall bl. a. utgöra underlag för ett landsomfattande regionalt program som enligt prop. 1970: 75 skall föreläggas riksdagen 1972. Ett förhållandevis rikhaltigt material föreligger sålunda för en översiktlig jämförelse av den sektoriella och regionala planeringen. Det statistiska underlaget för egentliga konsistensbedömningar av de bägge planeringsformerna är dock alltjämt bristfälligt. Länsprognoserna för olika näringsgrenar har i denna bilaga jämförts med långtidsutredningens bedömningar, varvid differenser kan konstateras. Bakgrunden till dessa differenser diskuteras i kapitel 7. Där uppmärksammas också möjligheterna att upprätta regionala försörjningsbalanser och de statistiska problem som härvidlag kan uppstå. Vidare jämförs alternativa modeller för beskrivning av den framtida regionala utvecklingen. Det kan hävdas att de regionala och nationella målen inte är tillräckligt konkret formulerade för att en prövning av konsistensen mellan dem skall bli meningsfull. Enligt ERU:s bedömning kan dock ett urval göras av mål som synes intressanta för analys och för konsistensprövning. Dessa utgörs då inte av mål som fastslagits av de politiska myndigheterna. Denna problematik behandlas närmare i kapitel 8. Avslutningsvis kan framhållas att tendenserna för den regionala koncentrationen av näringsgrenarna under 60-talet kan komma att förändras under 70-talet. För att belysa förändringarna krävs en omfattande orsaksanalys av de faktorer som avgör näringslivets lokaliseringsval. Direkta förfrågningar ger troligen osäkra svar, vilket kan exemplifieras med långtidsutredningens tidigare försök på detta område.

SOU 1971:16

2.3 Sammanfattande redogörelse för den regionala politikens mål Ett villkor för att lösa de utvecklings- och planeringsproblem som redovisats i föregående avsnitt är att finna sådana mål för den regionala politiken som inte står i strid med målen för den nationella politiken. De regionala målen kan liksom de nationella indelas i tre kategorier, nämligen allokerings-, fördelnings- och stabiliseringspolitiska mål. På kort sikt innebär de allokeringspolitiska målen närmast att arbetskraft, kapital och mark utnyttjas så fullständigt som möjligt vid given rumslig fördelning och vid given teknologi. På längre sikt kan de allokeringspolitiska målen ha som främsta regionala innebörd omflyttningar av produktionsfaktorer till sådana regioner som bäst uppfyller hushållens och näringslivets krav beträffande levnadsvillkor och produktionsmiljö. De fördelningspolitiska målen avser fördelningen av såväl de disponibla realinkomsterna som olika icke prissatta varor och tjänster mellan individer och hushåll i skilda regioner. De stabiliseringspolitiska målen innebär att jämvikt på varu- och faktormarknaderna eftersträvas. Överskottsefterfrågan på arbetskraft är kännbar i de mest expansiva regionerna, liksom den stora efterfrågan på bostäder och trafiktjänster. De välfärdspolitiska inslagen i den regionala politiken är framträdande. I lokaliseringspropositionen (prop. 1970: 75) uttalas att regionalpolitiken skall skapa ökad jämlikhet i ekonomiskt, socialt och kulturellt avseende mellan människor i olika regioner. Detta mål innefattar enligt propositionen också ett ansvar för att strukturomvandlingen och den ekonomiska tillväxten sker på ett sådant sätt att de enskilda människornas trygghet värnas. Den regionala politiken syftar bl. a. till att reducera välfärdsförluster för människor som drabbas av strukturförändringar och därmed sammanhängande förändringar i arbetsmarknad och boendemiljö. Förändringar av detta slag inträffar i större delen av landet och i de flesta regiontyper. De problem SOU1971:16

som uppstått för invånarna i de avfolkningsdrabbade glesbygderna har under de senaste årtiondena varit speciellt uppmärksammade. Storstädernas balansproblem har även diskuterats. Individuella välfärdsförluster torde där kunna konstateras då samhällskapitalet inte byggts ut i takt med befolkningsökningen. Även i de medelstora regionerna torde det finnas problem av ovan angivet slag. Från välfärdspolitisk utgångspunkt kan, utöver de angivna, ytterligare regionalpolitiska mål formuleras. Till dessa hör en differentiering av näringslivet så att ett allsidigt utbyte av arbetsmöjligheter för olika yrkesoch utbildningskategorier uppnås. Den nuvarande trenden med koncentration av högre administration till några få storstäder kan mot denna bakgrund behöva brytas. De flesta regiontyper har under 60-talet uppvisat balansproblem av sådan art att det motiverar att konkreta mål för regionernas utveckling formuleras. De regionala handlingsprogrammen skall föreläggas riksdagen 1972. Ett väsentligt inslag i dessa program blir en klassificering av viktigare orter med hänsyn till de åtgärder som erfordras för att uppställda mål skall uppnås. 2.4 Redogörelse för rapportens ficeringar

regionklassi-

En ekonomisk analys av det svenska näringslivets regionala utveckling möter betydande problem om administrativt avgränsade regioner skall följas. Åtskilliga län omfattar stora områden med arealkrävande näringar vid sidan av tätt befolkade stadsregioner med näringar som har hög förädlingsgrad och förhållandevis litet markbehov. Bl. a. rationaliseringar inom jord- och skogsbruket medför ofta betydande skillnader inom länen såväl vad avser befolkningsstorlek som levnadsvillkor. Kontraktiva och expansiva regioner återfinnes m. a. o. ofta inom ett och samma län. Principerna för en indelning av landet i olika regionkategorier kan variera. Om hänsyn enbart tas till näringslivssektorernas regionala fördelning är det naturligt att föra alla de delar av landet som består av jord-

Figur 2.4:1. Kommunblocken indelade i grupper efter det lokala och regionala befolkningsunderlaget.

22 SOU 1970: 00

bruksområden till en grupp. Flera skäl talar framgår av fig. 2.4: 1. Gränsdragningar av emellertid mot en sådan indelning. Förut- ovanstående slag bygger alla på ett visst sättningarna för jordbruk skiljer sig avse- godtycke. Bland motiven för de valda gränvärt mellan södra och norra Sverige, vilket serna kan nämnas att de under 60-talet mest får till följd att produktionssammansätt- expansiva regionerna avgränsas i särskilda ningen är olika. Ett annat skäl är att jord- grupper och att de från näringsgeografisk brukare som befinner sig inom pendlings- synpunkt är relativt homogena. H 1 och H 2 avstånd från ett större industricentrum kan omfattar de tre storstäderna. H 3 omfattar övergå till industrisektorn utan att byta bo- de större regionerna utanför storstäderna stad. De tillhör med andra ord detta in- och benämnes i den följande framställningen »övriga större städer». H 4 består av de dustricentrums arbetskraftsområde. Bl. a. mot denna bakgrund är det natur- mindre och medelstora kommunblocken i ligt att söka nå en regionindelning som klas- södra och mellersta Sverige. H 5 avgränsar i sificerar arbetskraftsområdena (pendlings- stort de expansiva områdena i Norrlands områdena) efter huvudsaklig näringsgrens- kustland samt Östersund. H 6 omfattar i tillhörighet som jord- och skogsbruk, indu- huvudsak Norrlands inland. De olika grupstri och service. Dessutom bör hänsyn tas perna kan på sitt sätt sägas vara hierarkiskt till avstånden till större avsättningsmarkna- ordnade. För att markera detta och för att skilja den här utnyttjade indelningen från der m. m. Som ett första steg i en sådan klassifice- A-regionbegreppet m. m. utnyttjas beteckring kan ett regionsystem baserat på den re- ningen H-regiongrupper. Fig. 2.4: 2 visar befolkningsutvecklingen i gionala fördelningen av landets befolkning landets kommunblock 1965-1969. För de tre byggas upp. Regioner med likvärdigt lokalt storstadsområdena redovisas dock utveckbefolkningsunderlag och med jämförbara avstånd till större befolkningskoncentrationer lingen för A-regionerna. Figuren illustrerar förs till samma regiongrupp. ERU har i den- att regionala variationer förekommer inom na bilaga valt följande indelning som hu- de sex regiongrupperna. För exempelvis södvudsaklig redovisningsgrund. De kommun- ra och mellersta Sverige gäller att kommunblock som ingår i de olika regiongrupperna block med befolkningsminskning förts till samma grupp som sådana som har ökande framgår av appendix B. befolkning. Deras lokala befolkningsunderH 1 Stockholms A-region. H 2 Göteborgs och Malmö/Lund/Trel- lag är dock relativt likvärdiga. Ovanstående indelning innebär att landets leborgs A-region. kommunblock har fogats in i ett rangsystem H 3 Kommunblock med mer än 90 000 med glest befolkade jord- och skogsbruksinvånare i en cirkel med 30 km:s radie runt områden på skalans lägsta nivå och storstäko m munblockscentrum. derna på den högsta. Det bör dock uppH 4 Kommunblock med mer än 27 000 märksammas att inom varje regiongrupp och mindre än 90 000 invånare inom 30 km:s förekommer kommunblock med skilda proradie runt kommunblockscentrum samt med blem. Som exempel kan nämnas att stagnemer än 300 000 invånare inom 100 km:s rarande medelstora regioner med ensidigt die med centrum i samma punkt. näringsliv och snabbt expanderande medelH 5 Kommunblock med mer än 27 000 stora regioner med överskottsefterfrågan på och mindre än 90 000 invånare inom 30 km:s viss arbetskraft förekommer inom samma radie runt kommunblockscentrum samt med mindre än 300 000 invånare inom 100 km:s regiongrupp. Glesbygdens särprägel och problemart är välkända, liksom storstädernas radie från kommunblockscentrum. H 6 Kommunblock med mindre än 27 000 balansproblem. En indelning av detta slag invånare inom 30 km:s radie runt kommun- kan också sägas ge underlag för en ortsklassificering av det slag som presenteras i 1970 blockscentrum. års lokaliseringsproposition (prop. 1970: 75), Regiongruppernas geografiska fördelning SOU 1971: 16

Figur 2.4:3. Länen fördelade på riksområden.

där följande ortstyper urskiljes: 1. storstäder (motsvarar närmast regiongrupperna H 1 och H 2) 2. storstadsalternativ (måste troligen väljas bland kommunblock i regiongrupp H 3) 3. regionala tillväxtcentra (måste troligen sökas bland kommunblock i regiongrupperna H 4 och H 5) 4. serviceorter (torde i huvudsak återfinnas bland kommunblock i regiongrupp H6). 5. övriga orter. Även om den presenterade indelningen rangordnar regionerna efter befolkningsunderlaget så kan stora variationer inom samma grupp förekomma beträffande näringslivets fördelning. Åtskilliga regioner som i dag har ett litet befolkningsunderlag och som därför placerats i skalans nedre del uppvisar en snabb ekonomisk expansion. På längre sikt kan detta innebära att regionerna förs 24

upp i skalans övre del. En sådan utveckling kan ytterligare förstärkas om den regionala politiken koncentrerar de samhälleliga insatserna i form av offentliga investeringar och stöd åt näringslivet till dessa regioner. Regiongrupper av det slag som här presenterats är ändamålsenliga i en riksomfattande analys av regionala problem. Det bör emellertid påpekas att de har ett begränsat värde för den regionala utvecklingsplaneringen på länsnivå, eftersom de inte motsvaras av någon administrativ beslutsnivå. Det kan dock hävdas att man vid analys av enskilda kommunblocks utveckling kan göra jämförelser med utvecklingen för hela den regiongrupp som har samma befolkningsunderlag som det aktuella kommunblocket har. I de följande kapitlens deskriptiva redogörelse för den regionala utvecklingen följs den ovan redovisade regionindelningen med sex regiongrupper i så stor utsträckning som möjligt. För en del av det statistiska materialet är det dock inte möjligt att följa denna indelning. I den mån som uppgifter finns tillgängliga på länsnivå följs därvid den av ERU föreslagna riksområdesindelningen som redovisas nedan och i fig. 2.4: 3. Riksområden

ERU.s

AB CDTUE FGHI KLM NOPR

Stockholm östra Mellansverige Småland med öarna Sydsverige Västsverige norra Mellansverige mellersta Norrland övre Norrland

swx

YZ AC, BD

beteckning

Den valda regionindelningen gör det möjligt att särskilja storstäderna och deras influensområden från de stora städerna i Mälardalen och Östergötland och från Småland som från näringsgeografisk synpunkt skiljer sig från storstadsområdena. Skogslänen delas upp i tre områden vilket bl. a. medför att norra Mellansverige, som representerar ett randområde gentemot de expansiva områdena i Mellansverige, bildar en grupp. I flertalet fall har storstadslänen O och M redovisats separat. SOU 1971:16

Fig. 2.4:2. Folkmängdsutvecklingen i kommunblock och storstadsregioner 1965—1969.

Genomsnittlig årlig befolkningsförändring 1965-1969.

% ( < -2,00 -1,99- -1,00 -0,99- 0,00 0,00- 0,99 1,00- 1,99

1 > 2,00

25 50

tusen

Fig. 2.4:2 forts. Folkmängdsutvecklingen i kommunblock och torstadsregioner 1965-1969.

i

% < -2,00- 1,99 - - 1 , 0 0 - 0,99 - 0,00

>

0,00-

0,99

1,00-

1,99

O

2,00

o o o

o

o

o o

O

o

o

o

o

o

o

O

O ko

o

o

o

o o

o

o

o

o o

o

o

o o

.O Folkmängd 1 9 6 9

O

1500 700 500

o

c^wrntp 25 50

tusen

2.5 Redogörelse klassificeringar

för rapportens

sektors-

Diskussionerna i tidigare avsnitt ger vid handen att en regional uppdelning efter arbetskraftsområden kan vara lämplig för undersökningar av föreliggande slag. Det framfördes också att det kan vara motiverat att särskilja arbetskraftsområden med arealkrävande näringar från övriga områden, liksom det finns motiv för att föra de större stadsregionerna till särskilda grupper. Jordbruk, skogsbruk och mineralbrytning är arealkrävande näringar som till följd av transportkostnader i hög grad alltjämt är bundna till råvarukällorna. Andra företag har större fördelar att vinna av en lokalisering nära avsättningsmarknaden. Förenklat gäller i många fall att företag som förädlar slutprodukter bör ligga nära avsättningsmarknaden, medan förädlingen av primära råvaror bör ligga nära naturtillgångarna. I det följande redovisas en indelning som till utgångspunkt har att de olika sektorerna har klassificerats med hänsyn till konkurrensförhållanden och avsättningsmarknader. Att dessa varierar mellan sektorerna beror främst på skilda transportkostnader. Näringslivet har indelats i internationella, nationella, regionala och lokala delar. 1 Omfattningen av de regionala och lokala delarna är i förhållande till de internationella och nationella i betydligt större utsträckning bestämd av befolkningsunderlaget i regionen. Om dessa delar fördelas på regiongrupper underlättas möjligheterna att beräkna de regionala effekterna av åtgärder riktade mot någon av sektorerna, exempelvis den internationella om problem med de utrikes betalningarna uppstår. De internationella sektorerna är med denna indelningsgrund sådana sektorer vilkas produkter helt eller delvis avsätts på en internationell marknad och/eller som konkurrerar med import från motsvarande sektorer i andra länder. Exempel på sådana sektorer är stora delar av verkstadsindustrin, massa- och pappersindustrin och textilinduSOU 1971:16

strin. De nationella sektorerna har hela riket som avsättningsmarknad. Exempel på sådana sektorer är de delar av industrin, som är kopplade till byggnadsverksamhet, en rad grenar inom privat service och produktion av vissa offentliga tjänster. En väsentlig orsak till att dessa sektorer är skyddade från internationell konkurrens är höga transportkostnader. Dessa är dock inte så höga att de utgör ett avgörande hinder för interregional handel inom landet. Företag inom de regionala sektorerna avsätter sin produktion enbart till de regioner inom vilka de är lokaliserade. Exempel på sådana finns bland samma sektorer som nämndes bland de nationella, men med den skillnaden att avsättningen här endast sker regionalt. Lokala sektorer har avsättningsområden som är begränsade till den närmaste omgivningen. Detaljhandel kan räknas till denna kategori. Bl. a. högre transportkostnader gör att betydande regionala prisskillnader eller skillnader i faktorersättningar kan tänkas förekomma inom dessa sektorer. De fyra sektorstyperna kan förutsättas vara olika fördelade på de sex regiongrupper som presenteras i avsnitt 2.4. I regiongrupp 6 är det troligt att i första hand internationella, regionala och lokala sektorer är representerade. Till de internationella hänförs då jord- och skogsbruk samt gruvindustri. En rad nationella sektorer finns representerade i storstäderna och övriga större städer (regiongrupperna H 1-H 3). Den snabbt växande uppdragsverksamheten i storstäderna kan tjäna som exempel på en sektor med betydande nationell avsättningsmarknad. En stor del av storstädernas offentliga sektor kan också räknas till de nationella sektorerna. Den hittillsvarande stödverksamheten har koncentrerats till industrin och därmed till i huvudsak internationella sektorer. I framtiden är det dock troligt att allt större delar 1 För en liknande indelning se Lönebildning och samhällsekonomi, rapport från en expertgrupp (EFO) tillsatt av SAF, LO och TCO, Stockholm 1968.

av de nationellt bestämda delarna av servicesektorn mera direkt kommer att påverkas av den regionala politiken. Som exempel kan här nämnas att det obligatoriska lokaliseringssamrådet i storstäderna kommer att omfatta såväl industri som de delar av servicesektorn som inte har lokal och regional avsättning. Det kan också nämnas att enligt lokaliseringspropositionen (prop. 1970: 75) ingår i den stödberättigade verksamheten även industriliknande verksamhet som olika former av företagsservice. I särskilda fall kan statligt stöd till investeringar i byggnader lämnas till centrala förvaltningsenheter inom den privata sektorn som flyttar sin administration från de tre storstadsområdena.

26 SOU 1971:16

Befolkningens och arbetskraftens utveckling i olika regioner

Folkmängden i Sverige uppgår för närvarande till drygt 8 miljoner personer, vilket inte är mer än vad man påträffar i världens största storstadsregioner. Utvecklingen för riksområdena under de senaste hundra åren åskådliggörs i fig. 3: 1. Det framgår att Stockholms andel av befolkningen har ökat från 6 , 5 % 1870 till 18,2% 1970. Skogslänens andel av befolkningen har under samma tid minskat från 22,9 % till 18,6 %. Huvuddelen av denna minskning har ägt rum de senaste 50 åren. Den största andelsminskningen (3,3 procentenheter) förekommer i norra Mellansverige. Norrlandslänen är förutom Stockholm den enda landsdel som ökat sin andel. Av figuren kan även utvecklingen fram till 1980 enligt länsplanering 1967 avläsas. De tre storstäderna svarade för två tred-

jedelar av landets befolkningsökning under perioden 1961-1965. Under perioden 1970-1975 förväntas denna koncentration närmast förstärkas. Storstäderna kommer enligt prognos 2 i länsplanering 67 att svara för tre fjärdedelar av den totala befolkningsökningen i landet. I tabell 3: 1 redovisas befolkningsutvecklingen mellan 1960-1980 för de sex regiongrupperna. Det framgår att befolkningen i riket enligt prognos 2 i länsplanering 67 förutses öka med 20 % eller till 8,9 miljoner personer mellan åren 1960 och 1980. Detta värde överstiger statistiska centralbyråns befolkningsprojektion för samma period med ca 0,4 miljoner personer. 1 Till stor del förklaras skillnaderna av olika immigrationsantaganden. Betydande olikheter i utvecklingen före-

Tabell 3:1. Totalbefolkningen fördelad på regiongrupper 1960-1980. Relativ förändring Index 1960 = 100

Antal Regiongrupper 1960

1980 H ! H 2 H 3 H 4 H 5 H 6 Hela

1 234 358 1 343 823 961 255 1 050 790 2 362 609 2 521 015 1 800 477 1 774 010 608 880 626 587 493 182 512 038

100 100 100 100 100 100

109 109 107 99 97 96

116 117 111 101 99 85

132 128 117 103 99 74

156 144 123 105 100 66

riket

7 497 324 7 791 700 8 014 000 8 482 000 8 973 000 100

1 425 000 1 629 000 1 828 000 1 128 000 1 233 000 1 387 000 2 574 000 2 761 000 2 911 000 1 818 000 1 858 000 1 882 000 625 000 620 000 614 000 378 000 337 000 455 000

Källa: Länsplaneringen 1967, prognos 2. Folkräkningen 1960, Folk- och bostadsräkningen 1965 samt SOS Folkmängd 31.12 1969. SOU 1971: 16

A B 20 - -

N O P R

C D U T E

15 K L M

10 - -

S W X F G H (

5 --

AC BD

Y Z

1960 1970

1980 Figur 3:1. Befolkningsutvecklingen 1870—1980 fördelad på riksområden.

28 SOU 1971:16

Q Som underlag för figuren har, för ca 1 260 olika mätpunkter på lika avstånd från varandra, beräknats den sammanlagda folkmängden inom 3 mils avstånd från mätpunkterna (den lokala folkmängden). Beräkningarna avser förhållandena den 1/11 1960 och 1965. Vita ytor i figuren anger områden inom vilka den lokala folkmängden ökade för alla mätpunkter. Isaritmernas siffror anger approximativt ökningens storlek i procent. Streckade ytor anger områden infom vilka den lokala folkmängden minskade för alla mätpunkter.

Figur 3.1:1. Befolkningsutvecklingen inom LUND 'I968 lokala arbetsmarknader 1960—1965. R

kommer mellan regiongrupperna. De största befolkningsökningarna väntas äga rum i storstadsområdena (H 1 och H 2). Befolkningsökningen i Stockholm (H 1) beräknas under perioden 1961-1980 uppgå till 56 %. I Göteborg och Malmö (H 2) väntas befolkningsökningen uppgå till 44 %. För övriga större städer (H3) beräknas folkmängden under samma period öka med 23 %. Regiongrupperna H 4 och H 5 som omfattar övriga regioner i södra och mellersta Sverige respektive Norrlands kustland, får enligt prognosen ungefär oförändrad folkmängd. Den sjätte gruppen, (dvs. Norrlands inland) förutses få en kraftig befolkningsminskning på 34 %. Som tidigare framhållits är prognoserna inte uttryck för någon målsättning från myndigheternas sida. Målsättningar i form av befolkningsramar har formulerats av länsstyrelserna/planeringsråden. Dessa ger uttryck för en strävan att modifiera den utveckling som prognoserna antyder. Beträffande utvecklingen utanför stödområdet har riksdag och regering uttalat att en utveckling som i huvudsak överensstämmer med prognos 2 är en lämplig utgångspunkt för planeringen. I kapitel 7 redovisas ytterligare några befolkningsprojektioner samt differenserna dem emellan. 3.1 Befolkningsförändringar arbetsmarknader

inom lokala

I fig. 3.1:1 redovisas befolkningsutvecklingen i procent 1960-1965 inom s. k. lokala arbetsmarknader. 2 Den lokala folkmängden minskade nästan genomgående norr om en linje från norra Bohuslän till Gävle med undantag av mindre tillväxtområden främst vid kusten. Söder om gränsen ökade de lokala arbetsmarknaderna med undantag av spridda minskningsområden. Den största relativa ökningen, 1 5 % , förekom i stockholmsområdets ytterkanter samt i det lappländska gruvdistriktet. En tioprocentig ökning inträffade i Stockholmsområdets mitt, i inre Mälardalen och i mellersta Bohuslän samt i Malmö, Växjö, Umeå och Luleå. De tre storstadsområdena omges av var sin

region med 5-10 % folkökning. Flera andra områden i Götaland och Svealand nådde samma relativa ökning. I absoluta tal var de verkligt betydande ökningarna begränsade till några få punkter. De lokala arbetsmarknaderna i Stockholm, Göteborg och Malmö fick tillskott på respektive 100 000, 44 000 och 35 000 invånare. I stort sett förekom folkminskning i de delar av landet, där den lokala befolkningen uppgick till mindre än 50 000 invånare. Detta gäller hela Norrland och nordvästra Svealand samt östra Uppland, nordöstra Småland och sydöstra Skåne. Det förekom också minskning inom några områden med ett befolkningsunderlag på 50 000-100 000 invånare, särskilt i gränsområden mellan flera län. För att ge en aktuell och regionalt mera detaljerad redovisning presenteras i appendix C befolkningen fördelad efter sysselsättningsstatus och A-region enligt arbetskraftsundersökningarna det tredje kvartalet 1970. 3.2

Åldersfördelning

Befolkningens köns- och åldersstruktur har förändrats väsentligt under de senaste årtiondena. Som exempel kan nämnas att det år 1940 fanns ungefär 600 000 personer i landet i åldern över 64 år, medan det för närvarande finns ungefär det dubbla antalet. Åldringarnas andel av befolkningen har sålunda ökat från 9 % 1940 till 15 % 1969. I tabell 3.2: 1 redovisas åldersfördelningen för de sex regiongrupperna. Av speciellt intresse är att Norrlands kustland (H 5) i det närmaste har samma åldersfördelning som de större städerna (H 3) utanför storstadsområdena. Det framgår vidare att andelen av befolkningen i den lägsta åldersklassen - upp till 15 år - är ungefär lika stor i alla regiongrupperna. Inom åldersklassen 15-49 år 1 Se SOS, Befolkningsprojektionen för kommunblocken till 1970, 1975, 1980 och 1985. Denna projektion redovisas för regionsgrupperna i kapitel 7. 2 För en förklaring till begreppet lokal arbetsmarknad hänvisas till fig. 3.1:1.

SOU 1971: 16

Tabell 3.2:1. Totalbefolkningen 1969 fördelad på åldersklasser och regiongrupper. Antal Regiongrupper 0-14 år

15-49 år 50-64 år 6 4 - w å r 0-14 år

H1 H2 H 3 H4 H 5 H 6

702 690 255 283 159 637 540 815 198 683 133 406 1 183 902 469 116 338 939 806 088 353 430 276 267 285 794 114 217 80 765 204 583 91 073 66 959

283 108 230 179 540 150 373 900 130 281 99 425

Relativ fördelning, %

20,2 20,9 21,3 20,7 21,3 21,5

15-49 år 50-64 år 6 4 - w å r

Summa

50,2 49,0 46,8 44,5 46,8 44,3

100 100 100 100 100 100

18,2 18,0 18,5 19,5 18,7 19,7

11,4 12,0 13,4 15,3 13,2 14,5

Källa: SOS: Folkmängd 31.12.1968, Del 3. återfinns huvuddelen av utbudet av den arbetsföra befolkningen. I storstäderna uppgår andelen av totalbefolkningen i denna ålderklass till ca 50 % att jämföra med i runt tal 45 % för övriga regiongrupper. Vad avser åldersgruppen 50-64 år kan konstateras att skillnaden mellan olika regiongrupper är små. De högsta värdena uppvisar Norrlands inland (H 6) och de små och medelstora kommunblocken i södra och mellersta Sverige (H4). Ett utmärkande drag är att andelen äldre personer ökar avsevärt snabbare i glesbygdsområdena än i övriga delar av landet. Medan totalbefolkningen i glesbygden minskade med 14 % under perioden 1960-1965 uppgick minskningen i gruppen över 65 år till endast en %. Andelen äldre personer är dock högre i de mindre och medelstora kommunblocken i södra och mellersta Sverige (H 4) än i Norrlands inland (H 6). Sammanfattningsvis kan sägas att befolkningsutvecklingen hittills inte fått till resultat att åldersfördelningen för Norrland skiljer sig avsevärt från de områden i södra och mellersta Sverige som ligger utanför storstäderna. Det kan däremot hävdas att betydande skillnader förekommer inom regiongrupperna. 3.3 Inrikes och utrikes flyttningar Befolkningsutvecklingen i olika delar av landet speglar förskjutningen från ett på agrara näringar uppbyggt samhälle till ett samhälle som präglas av att större delen av befolkningen sysselsätts inom sekundära och tertiära näringar. Övergången från SOU 1971:16

arealkrävande sysselsättningar till stadsnäringar medför att de sektoriella omflyttningarna i stor utsträckning kombineras med flyttningar i rummet. Eftersom utbildnings- och yrkesvalen i regel sker i unga år tillhör flyttarna oftast de yngre åldersklasserna, vilket till en del förklarar den nuvarande åldersfördelningen i olika delar av landet. För Sveriges del måste dock även den utrikes nettoinflyttningen beaktas då sambanden mellan befolknings-, näringsgrens- och åldersklassutveckling skall studeras. I tabell 3.3: 1 redovisas mot denna bakgrund både den inrikes och utrikes nettoflyttningen under åren 1967-1969 för de sex regiongrupperna. Det framgår att skillnaderna mellan grupperna är betydligt större för den inrikes nettoflyttningen än för den utrikes nettoflyttningen. De folkrikaste regionerna (H 1H 3) hade ett inrikes inflyttningsöverskott medan övriga regiongrupper hade underskott. Under åren 1967-1969 hade Stockholmsregionen ( H l ) ett inhemskt inflyttningsöverskott på totalt 25 000 personer. Under samma period fick Norrlands inland (H 6) vidkännas en inhemsk nettoutflyttning på 26 000 personer. Om den inrikes nettoflyttningen sätts i relation till folkmängden framgår att storstadsområdena (H 1 och H 2) även relativt hade den största inflyttningen. I H 1 och H 2 uppgick inflyttningsöverskottet i genomsnitt per år till ca 6 %o av folkmängden. Det i särklass största utflyttningsöverskottet återfinns i H 6. I förhållande till folkmängden uppgår det till 20 °/oo. De utrikes flyttningarna uppvisar som 31

Tabell 3.3:1. Inrikes och utrikes nettoflyttningar 1967-1969 fördelade på regiongrupper. Genomsnittlig nettoflyttning per år per 1 000 invånare 1969 Regiongrupper

Inrikes nettoflyttning

Utrikes nettoflyttning

Total nettoflyttning

Inrikes nettoflyttning

Utrikes nettoflyttning

Total nettoflyttning

H 1 H 2 H 3 H 4 H 5 H 6

25 549 21 786 13 930 —21 749 — 5 623 —26 141

13 617 12 735 25 614 14 444 1 636 1 684

39 166 34 521 39 544 — 7 305 — 3 987 —24 457

5,95 6,44 1,77 — 3,98 — 3,04 —19,93

3,17 3,77 3,26 2,64 0,88 1,28

9,12 10,21 5,03 — 1,34 — 2,16 —18,65

Källa: SOS: Befolkningsförändringar 1967, 1968 och 1969. Del 1. framgår av tabellen betydligt mindre skillnader mellan regiongrupperna. Totalt för hela landet uppgick nettoinflyttningen från utlandet till närmare 70 000 personer under åren 1967-1969. Anmärkningsvärt är att

Tabell 3.4:1. Genomsnittlig arbetslöshet per år 1967-1969 i förhållande till folkmängden 1969. Fördelning på riksområden.

Riksområden

Genomsnittlig arbetslöshet per år, %

AB C, D, T, U, E F, G, H, I K, L, M därav: M N, O, P, R därav: O S, W, X Y,Z AC, BD

0,21 0,32 0,32 0,38 0,30 0,36 0,32 0,68 0,72 1,06

Hela riket

0,44

3.4 Förvärvsintensitet

Tabell 3.4:2. Förvärvsintensitet 1960 och 1965. Fördelning på regiongrupper. Regiongrupper

1965 H 1 H 2 H 3 H 4 H 5 H 6

0,48 0,46 0,43 0,41 0,40 0,39

0,48 0,47 0,44 0,45 0,42 0,37

Hela riket

0,43

0,44

Källor: Folkräkningen 1960 och Folk- och bostadsräkningen 1965.

samtliga regiongrupper uppvisar inflyttningsöverskott gentemot utlandet. I förhållande till folkmängden är den utrikes nettoinflyttningen per år störst i Göteborg och Malmö (H 2). Norrlands inland (H 6) har ett relativt större immigrationsöverskott än vad Norrlands kustland (H 5) har. Detta kan synas förvånande med tanke på inlandets allmänna befolkningsutveckling. Till stor del torde den utrikes inflyttningen till Norrland bestå av finländsk arbetskraft. Beräkningar över den utrikes omflyttningen för andra tidsperioder än högkonjunkturåren 19671969 ger i stort samma resultat.

och arbetslöshet

Näringslivets och befolkningens skiftande struktur i olika områden tar sig bl. a. uttryck i regionala variationer i arbetslöshet och förvärvsintensitet hos befolkningen. I tabell 3.4: 1 redovisas den registrerade arbetslöshetens fördelning på riksområden för perioden 1967-1969. Det framgår att betydande regionala variationer förekommer. Arbetslösheten var exempelvis i relativa tal fem gånger så stor i övre Norrland (1,06 %) som i Stockholms län (0,21 % ) . I tabell 3.4: 2 redovisas förvärvsintensiteten för de sex regiongrupperna 1960 och 1965. Det framgår att den är högst i storstäderna (H 1 och H 2) och lägst i Norrlands inland (H 6). Skillnaden är ungefär 10 procentenheter. Olikheterna i förvärvsinSOU 1971:16

tensiteterna beror till stor del på variationer i sysselsättningsgraden för gifta kvinnor men också på skillnader i befolkningens ålderssammansättning. De regionala skillnaderna i förvärvsintensitet synes bestå. Enligt arbetskraftsundersökningarna (se appendix C) var under det tredje kvartalet 1970 omkring 70 % av befolkningen i åldrarna 16-74 år förvärvsarbetande i Stockholms län. Motsvarande tal för norrlandslänen var omkring 64%. I övriga delar var de relativa arbetskraftstalen omkring 68 %. Skillnaderna i förvärvsintensitet speglar den s. k. dolda arbetslösheten som inte fångas upp av arbetslöshetsstatistiken. Det kan t. ex. nämnas att om förvärvsintensiteten 1965 för Stockholm/Södertälje A-region appliceras på landets övriga A-regioner uppkommer ett utbudsöverskott på arbetskraft på 130 000 personer i åldrarna 15-64 år. Dessa siffror måste naturligtvis tolkas med stor försiktighet. Andra utredningar t. ex. låg inkomstutredningen (SOU 1970: 34) har kommit till avsevärt högre siffror. Förklaringen torde bl. a. vara en helt annan definition av arbetslöshetsbegreppet. Antalet potentiellt arbetssökande synes i dessa fall ha definierats som antalet potentiellt arbetsföra alldeles oberoende av arbetsförhållandena inom de olika hushållen.

SOU 1971:16 3—014518

4 Näringsgrenarnas utveckling

Den regionala fördelningen av befolkning och näringsliv är till stor del given av den historiska utvecklingen för olika näringsgrenar. Befolkningsfördelningen speglar sålunda än i dag agrarsamhällets ringa koncentration av produktionsenheterna. Övergången från jordbruk till urbana näringar har gått med olika takt i skilda delar av landet. Sysselsättningen inom industrin minskar i dag i de områden som industrialiserades tidigast, medan den ökar i övriga regioner. Med hjälp av regionalpolitiska medel underlättas denna omfördelning. Det dominerande draget i utvecklingen är servicesektorns snabba tillväxt. I föreliggande kapitel ges en översikt över några viktiga drag i den hittillsvarande regionala näringslivsutvecklingen. Den största uppmärksamheten ägnas utvecklingen under 60-talet. Statistiken är dock ofullständig för de senaste åren. Inom varje näringsgren diskuteras därutöver vissa regionala utvärderingar av långtidsutredningens kalkyler för perioden 1971-1975 vid oförändrad regional- och näringspolitik. Strävan i föreliggande kapitel har varit att följa långtidsutredningens disposition av redogörelsen för utvecklingen inom olika näringsgrenar. Framställningen koncentreras av detta skäl till de regionala utvecklingsdrag som kan vara av speciellt intresse ur ett nationellt perspektiv. En utgångspunkt har vidare varit att använda en med långtidsutredningen överensstämmande begreppsapparat och terminologi.

34 Bakgrunden och motiven till försöken att bryta ned långtidsutredningens kalkyler för 70-talet redovisas i kapitel 1. Här skall därför endast konstateras att någon konsistent nedbrytning till regional nivå inte har varit möjlig att genomföra. Som närmare motiveras i kapitel 2 redovisas materialet på i huvudsak två regiontyper, nämligen regiongrupper (s. k. H-grupper) och riksområden. I appendix C redovisas dessutom de sysselsatta fördelade efter näringsgren, yrkesställning och A-region enligt arbetskraftsun^ dersökningarna det tredje kvartalet 1970. I tabell 4: 1 sammanfattas näringsgrenarnas utveckling under perioden 1965-1975. Prognosen över sysselsättningsförändringarna för de olika näringsgrenarna och regiongrupperna bygger på en sammanvägning av näringsgrensprognoserna i 1970 års långtidsutredning och länsplanering 1967.1 De ytkrävande jord- och skogsbrukssektorerna har störst andel av näringslivet i områdena utanför de större städerna. Speciellt gäller detta för Norrlands inland. Industrin uppvisar de lägsta värdena i H 1 och H 6 dvs. den mest urbaniserade regionen resp. den glesast befolkade. Byggnadsverksamheten, som kan betraktas som en sektor 1 De olika näringsgrenarnas andelar av sysselsättningen i regiongrupperna har uträknats 1965 (Folk- och bostadsräkningen) och 1980 (länsplanering 1967). Därefter har motsvarande andelar 1975 uträknats genom ett antagande om linjär utveckling 1965-1980. Dessa andelar har sedan applicerats på långtidsutredningens uppgifter om sysselsättningen i näringsgrenarna 1975.

SOU 1971: 16

Tabell 4:1. Den förvärvsarbetande befolkningen1 fördelad på näringsgrenar och regiongrupper 1965 och 1975. Procentuell fördelning.

Jordbruk Skogsbruk m. m. Industri Byggnads- och anläggningsverksamhet Service Samtliga näringsgrenar Samtliga näringsgrenar (1000-tal sysselsatta)

1965 1975 1965 1975 1965 1975 1965 1975 1965 1975 1965 1975

H 1

H 2

H 3

H 4

H 5

H 6

Hela riket

1,5 0,8 24,7 18,5 9,4 7,5 64,4 73,1 100,0 100,0 650,2 790,7

4,3 2,6 33,8 28,1 10,1 8,9 51,8 60,3 100,0 100,0 492,7 554,8

10,5 6,4 39,0 32,0 9,4 9,7 41,1 47,5 100,0 100,0 1 077,2 1 237,6

16,1 9,7 41,3 32,6 8,8 10,2 33,8 47,5 100,0 100,0 761,2 897,7

15,7 11,8 26,4 25,2 11,2 11,0 46,7 51,9 100,0 100,0 247,6 253,1

28,1 23,1 21,4 22,2 13,3 11,5 37,2 43,2 100,0 100,0 174,9 151,7

10,4 6,5 34,2 28,0 9,7 9,4 45,7 56,1 100,0 100,0 3 403,9 3 885,5

1 Folk- och bostadsräkningens definitioner. Källor: 1970 års långtidsutredning, länsplanering 1967 SOU 1969: 27 samt Folk- och bostadsräkningen 1965.

med regional avsättningsmarknad, har hög näringslivsandel i Norrland. Andelen sysselsatta inom byggnadssektorn väntas sjunka något under 70-talet. Speciellt gäller detta storstäderna. Servicesektorns dominans och expansionstakt framgår tydligt av tabell 4: 1. Vid en uppdelning av servicesektorn framkommer att den offentliga sektorn har största andelarna i Stockholm och Norrlands kustland. I H 3, inom vilken s. k. storstadsalternativ torde sökas, är den offentliga sektorns andel av den totala sysselsättningen förhållandevis liten. De använda beräkningsmetoderna ger tabellen en karaktär av sammanfattning av kapitel 4. Dess värde ligger i att den illustrerar vilka närmast trendmässiga sektoriella förskjutningar inom regiongrupperna en sammanvägning av länsplaneringens material med långtidsutredningen kan ge. Det bör emellertid påpekas att tabellen inte beaktar flera av de utvecklingsdrag inom olika sektorer som behandlas i det följande. Detta är naturligt eftersom 1970 års långtidsutredning och länsplanering 1967 sinsemellan inte är konsistenta. 4.1 Jordbruk, skogsbruk och fiske 1967 års riksdagsbeslut innebär att jordbrukspolitiken inriktas på att främja en fortsatt snabb rationalisering samtidigt som en SOU 1971:16

viss samhällsekonomiskt motiverad minskning av produktionen sker i första hand för att undvika en för jordbruket kostsam överproduktion. Den stora minskningen av sysselsättningen inom jord- och skogsbruket skapar problem inte minst genom att minskningen är förhållandevis stor i de regioner där det för närvarande är svårt att upprätthålla full sysselsättning. Arbetskraftens omflyttningar medför å andra sidan samhällsekonomiska vinster eftersom arbetskraften i de flesta fall omplaceras till yrken där produktiviteten är högre. Som framgår av tabell 4: 1 är andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruket rela-

Tabell 4.1:1. Sysselsättningen inom jord- och skogsbruket 1960-1980. Fördelning på regiongrupper. Regiongrupper

1980 H 1 H 2 H 3 H 4 H 5 H 6

11 954 25 975 138 882 154 222 50 104 64 937

9 495 21 131 113 387 122 426 38 998 49 180

3 811 10 082 48 073 53 406 19 102 21 865

Hela riket

446 074

354 617

156 338

Källor: Folkräkningen 1960, Folk- och bostadsräkningen 1965 samt Länsplanering 1967, SOU 1967:27.

Tabell 4.1: 2. Förändring av sysselsättningen inom jord- och skogsbruket 1960-1980. Fördelning på regiongrupper. Index 1960 = 100. Regiongrupper

1980 H 1 H 2 H 3 H 4 H 5 H 6

100 100 100 100 100 100

79 81 82 79 78 76

32 39 35 35 38 34

Hela riket

35 Källor: Folkräkningen 1960, Folk- och bostadsräkningen 1965 samt länsplanering 1967, SOU 1969:27.

tivt liten och hela tiden sjunkande. I Norrlands inland är den dock fortfarande så hög som 28 %. I tabell 4.1: 1 redovisas antalet förvärvsarbetande inom jord- och skogsbruket 19601980 fördelade på regiongrupper. En kraftig minskning kan noteras för samtliga regiongrupper. Minskningen i antalet sysselsatta mellan åren 1960 och 1965 uppgick sålunda till drygt 90 000 personer, varav 27 000 i Norrland. Enligt länsplaneringens prognos 2 väntas minskningen mellan 1965 och 1980 uppgå till närmare 200 000 personer, varav 47 000 i Norrland. Långtidsutredningen beräknar en avgång mellan åren 1970-1975 på totalt ca 90 000 personer. Av tabell 4.1: 2 framgår att den relativa utvecklingen är ganska likartad inom samtliga regiongrupper. För hela riket väntas 1980 sysselsättningen inom jord- och skogsbruket uppgå till drygt en tredjedel av sysselsättningen 1960. Även om den relativa förändringen i sysselsättningen är någorlunda likvärdig mellan regiongrupperna kan stora regionala skillnader konstateras om minskningen sätts i relation till den totala sysselsättningen inom respektive grupp. Som framgår av tabell 4.1: 3 motsvarar sysselsättningsminskningen 1965-1980 enligt prognos 2, vilken utgör länsstyrelsernas bedömning av nuvarande utvecklingstendenser, en nedgång av den totala sysselsättningen på knappt en procent i Stockholm (H 1). Motsvarande tal för H 3 36

Tabell 4.1:3. Minskning av sysselsättningen inom jord- och skogsbruk m. m. 1965-1980 i förhållande till den totala sysselsättningen 1965 samt den absoluta förändringen 19701975. Fördelning på regiongrupper. Förändring 1965-1980 1

Absolut förändring 2

Regiongrupper

Total sysselsättning 1965

1970—1975

H 1 H 2 H 3 H 4 H 5 H 6

0,9 2,2 5,9 8,7 7,8 14,6

— 2 300 — 5 200 —30 700 —32 100 — 9 600 —11 500

Hela riket

5,7

—91 400

1 Länsplanering 2

1967. ERU:s kalkyl som grundar sig på långtidsutredningens och länsplaneringens beräkningar. Källor: 1970 års långtidsutredning, länsplanering 1967 samt Folk- och bostadsräkningen 1965.

är knappt 6 procent. Den stora avgången i Norrlands inland framgår klart av tabellen. Nedgången inom jord- och skogsbruket kommer i detta område enligt prognosen att uppgå till inte mindre än ca 15 % av den totala sysselsättningen 1965. En sådan utveckling innebär betydande risker för sysselsättningsproblem. Möjligheterna att finna ny sysselsättning för den arbetskraft som lämnar jord- och skogsbruket begränsas väsenligt av den höga medelåldern. Den äldre arbetskraften är nämligen relativt orörlig och därför svår att omplacera. I tabell 4.1: 3 redovisas även den beräknade avgången inom jord- och skogsbruket för perioden 1971-1975. Prognosen grundar sig på långtidsutredningens och länsplaneringens bedömingar. 1 För hela riket väntas sysselsättningen minska med drygt 90 000 personer, varav ungefär en tredjedel vardera i regiongrupperna tre och fyra.2 1 För en närmare beskrivning av de antaganden som prognosen bygger på, se inledningen till detta kapitel. 2 För en redogörelse produktivitetsutvecklingen inom jordbruket se O. Gulbrandsen och A. Lindbeck: Jordbruksnäringens ekonomi, Uppsala 1969.

SOU 1971: 16

4.1.1 Jordbruk Åkerarealen har från slutet av 30-talet successivt minskat. Nedgången har varit särskilt markant under den senaste 1 O-årsperioden. Medan minskningen i arealen 1944-1951 uppgick till 40 000 ha eller 1,1 % har arealen under perioden 1961-1966 minskat med 239 000 ha eller 7,2 %. Som framgår av tabell 4.1: 4 väntas åkerarealen i landet enligt lantbruksstyrelsens åkerinventering minska med 37 % eller 1,1 miljoner ha, under perioden 1966-1980. Den största minskningen av åkerarealen väntas ske i Norrlands inland (52 %) medan nedläggningstakten i övriga grupper (bortsett från Stockholm) väntas understiga den genomsnittliga för hela riket. Av den beräknade minskningen på en miljon ha väntas minst 0,6 miljoner ha tagits ur produktionen fram till 1975. Antalet brukningsenheter med en åkerareal på mer än 2 ha åker uppgick 1966 till ca 186 000. Fördelningen på olika storleksgrupper visar stora regionala variationer som framgår av tabell 4.1: 5. Skogslänen har sålunda många brukningsenheter i den minsta storleksgruppen (2,1-10,0 ha) och relativt få i den största (över 30 ha). Detta är en huvudorsak till kontraktionen

Tabell 4.1:4. Åkerarealen 1966-1980. Fördelning på regiongrupper.

Åker, ha Regiongrupper 1966

Procentuell fördelning Index 1966 = 100 1980

1980 H 1 H 2 H 3 H 4 H 5 H 6

86 650 162 850 1 278 375 1 058 225 288 000 183 450

46 975 120 500 889 750 579 250 201 150 87 825

100 100 100 100 100 100

54 74 70 55 70 48

Hela riket

3 057 550

1 925 450

63 Källa: Kungl. Lantbruksstyrelsens Medd. Ser. A nr 6.

av det norrländska jordbruket eftersom nedläggningarna drabbar i första hand de mindre brukningsenheterna. Den genomsnittliga arealstorleken har dock under åren 19661969 endast ökat från 16 till 19 ha. Ökningen väntas emellertid fortsätta. Sålunda räknar långtidsutredningen med att den genomsnittliga arealen per brukningsenhet 1975 skall uppgå till 26 ha. Av stor vikt för utvecklingen under första hälften av 70-talet är utformningen av jordbrukspolitiken. Som exempel kan nämnas

Tabell 4.1: 5. Antalet brukningsenheter med åkerareal fördelade på riksområden och storleksgrupper år 1966 och utvecklingen av antalet enheter 1951-1966 Brukningsenheter 1966

Riksområde AB C, D, T, U, E N , O, P, R därav O K,L, M därav M F , G, H, I S, W, X Y,Z AC, BD Hela riket

Antal i olika storleksgrupper, (ha)

Andel (%)i olika storleksgrupper, (ha)

2,1— 10,0

2,1— 10,0

Relativ loranarmg av antalet brukningsenheter 1951—1966, (%)

1951 — 10,1 — 30,0 30,1— 1956

1956— 1961

1961 — 1965

3 610 23,4 24 340 24,4 42 000 51,0 6 530 62,4 25 160 39,7 11 050 28,8 29 890 61,3 24 160 64,6 16 720 83,5 20 360 79,7

44,7 42,9 39,3 33,5 43,5 47,0 30,4 29,2 15,4 19,4

31,8 32,7 9,7 4,1 16,8 24,2 8,3 6,2 1,1 0,9

—10,7 — 8,1 — 4,9 — 6,3 — 2,8 — 2,4 — 5,2 — 7,0 — 1,0 — 3,1

—18,4 —14,0 —11,1 —12,0 —13.6 —12,1 —11,8 —17,6 —13,6 —10,5

—20,4 —19,3 —17,0 —18,5 —17,3 —16,2 —17,3 —23,1 —21,6 —27,9

102 300 62 180 21 760 186 240 54,9

33,4

11,7

— 5,3

—13,1

—20,0

10,1 — 30,0 30,1— Totalt

850 1 610 5 940 10 430 21410 16 520 4 080 2 190 9 990 10 950 3 180 5 200 18 330 9 080 15 600 7 060 13 960 2 580 16 220 3 950

1 150 7 970 4 070 270 4 220 2 670 2 480 1 500 180 190

Källor: Jordbruksräkningarna 1951, 1956, 1961 och 1966 samt Fr 1960 och FoB 1965. SOU 1971: 16

Tabell 4.1:6. 1967/68

Skogsavverkningen 1952/53-

Avverkningsövriga period Norrland Sverige 1952/1953— 1955/1956 19,6 1956/1957— 1959/1960 21,8 1960/1961 — 1963/1964 23,1 1964/1965— 1967/1968 24,5

Hela riket

25,4

45,0

27,7

49,5

31,8

54,9

35,0

59,5

Källa: Skogsstatistisk årsbok. att graden av stordriftsfördelar varierar vid vegetabilisk respektive animalisk produktion liksom mellan olika grödor. Det inkomstpolitiska skyddets utformning har även stor betydelse. 4.1.2 Skogsbruk Riksskogstaxeringen 1958-1967 redovisar en skogsareal på 23,5 milj. ha, en ökning med 0,7 milj. ha jämfört med riksskogstaxeringen 1953-1962. Den kraftiga ökningen beror dels på att mark som tidigare ingick i jordbruksproduktionen nu har skogsodlats, dels på att gränsdragningen mellan vad som räknas som skogbevuxen myr och som skogsmark har ändrats. Skogsavverkningarna i landet har under 16-årsperioden 1952/1953-1967/1968 varierat mellan 41 och 65 milj. m 3 sk. per år. En uppdelning av perioden i delperioder på 4 år visar en stigande trend i avverkningarna. Sålunda har avverkningarna ökat

från 45 milj. m 3 sk. till närmare 60 milj. m 3 sk. Ökningen har varit långsammare i Norrland än i övriga Sverige såsom framgår av tabell 4.1: 6. Enligt långtidsutredningens bedömningar kommer de totala avverkningarna att öka från 73 milj. m 3 sk. 1970 till 82 milj. m 3 sk. 1975. Avverkningarna väntas öka betydligt långsammare i norra Sverige än i övriga delar av landet. Skogsmarkens fördelning på ägarkategorier har i stort sett varit oförändrad under det senaste halvseklet. I tabell 4.1: 7 redovisas skogsarealer enligt taxeringarna 19581967 fördelade på ägarkategorier och landsdelar.

4.1.3 Fiske Under 60-talet har en oavbruten minskning i antalet yrkesfiskare ägt rum. Yrkesfiskarkåren uppskattades 1969 till i runt tal 6 000 personer varav 3 600 på västkusten, 1 000 på sydkusten och 1 400 på ostkusten. Enligt långtidsutredningen beräknas antalet yrkesfiskare 1975 uppgå till ca 5 000 personer. De ökade fångsterna under 60-talet har i huvudsak kommit från västkustfisket. F . n. svarar västkustfisket för närmare 80 % av hela fångstmängden och något över 70 % av fångstvärdet. Ost- och sydkustens fångstvärde uppgår till ca 13 % vardera. Ostkustens fångstmängd utgör 7 % av totala fångstmängden, medan motsvarande siffra för sydkusten är knappt 13 %. Produktionsvolymens framtida utveckling och omfattning är främst beroende av hur

Tabell 4.1: 7. Ägostrukturen inom skogsbruket

Norrland Svealand Götaland Hela riket

Kronoskogar

Övr. allm. skogar

Bolagsskogar

Privatskogar

Summa

milj. ha Z

milj. ha

milj. ha °y

milj. ha

milj. ha

%

3,6 0,4 0,3

0,7 0,5 0,3

5,2 2,9 3,8

13,4 5,4 4,7

10 10 10

4,2

II

1,4

3,9 1,6 0,3 5,9

23,5

%

29 30 7 25

12,0

39 53 81 51

Källa: Skogsstatistisk årsbok 1968.

38 SOU 1971: 16

tillgången på fisk kommer att utvecklas. Några avsättningsproblem väntas inte uppstå. Långtidsutredningens prognos tyder på en produktionsvolym av nuvarande storlek under perioden 1971-1975. Någon större förskjutning av de olika kuststräckornas andelar av fångstmängd och värde väntas inte ske fram till 1975. 4.2 Industri Industrins andel av den totala sysselsättningen uppgick vid folkräkningstillfället 1960 till ca 3 3 % . År 1965 hade andelen ökat till 37,0 %. Efter mitten av 60-talet har en minskning av industrisysselsättningen ägt rum. Enligt industristatistiken uppgick sysselsättningen 1966 till inemot en miljon och 1968 till 930 000 personer. 1 Industrins andel av bruttonationalprodukten uttryckt i löpande priser uppgick både 1960 och 1965 till drygt 33 %. 1975 väntas andelen enligt långtidsutredningen uppgå till knappt 30 %. Under 60-talets andra hälft har norrlandslänens andel av industrisysselsättningen ökat, medan de större stadsregionernas andel minskat. Denna regionala omfördelning väntas fortsätta och stimuleras med regionalpolitiska insatser i form av lån och bidrag samt transport- och sysselsättningsstöd till företag med industriell verksamhet. För de företag som erhållit stöd under 60-talet för expansion i Norrlandslänen planeras sysselsättningsökningen bli ca 12 000 personer. Hittills har enligt gjorda undersökningar ungefär 70 % av den planerade ökningen infriats. Parallellt med den med regionalpolitiska medel stödda industriella utbyggnaden sker dock normala nedläggningar av äldre anläggningar varför nettoförändringen av industrins sysselsättning kan bli lägre. I föreliggande avsnitt presenteras sysselsättningsutvecklingen, produktions- och produktivitetsutvecklingen i olika regioner. Vidare redovisas kapitalintensitets- och löneförhållanden. Avsnittet avslutas med en prognos fram till 1975 över sysselsättning, produktion och produktivitet. De redovisade uppgifterna bygger på specialbearbetningar av industristatistiken. 2 SOU 1971: 16

4.2.1 Sysselsättning Industrisysselsättningens nedgång i de folkrikaste regionerna torde i hög grad orsakas av den ökande konkurrensen från andra näringsgrenar och då speciellt servicesektorn. Den senare sektorns snabba tillväxt beror dessutom till en del på att olika verksamheter överföres från industri till servicesektorn. I figur 4.2: 1 redovisas sysselsättningsutvecklingen 1962-1968 fördelad på regiongrupper och branscher. För sex av elva branscher har en sysselsättningsexpansion ägt rum. I relativa tal har kemisk och kemisk-teknisk industri, träindustri och jord- och stenindustri ökat snabbast eller med 12, 11 respektive 10 %. I absoluta tal har metall- och verkstadsindustrin och träindustrin ökat med 8 000 personer. Cirka 50 % av samtliga industrisysselsatta återfanns 1968 inom den förra branschen. Av de branscher som har minskat sin sysselsättning under perioden märks främst textil- och sömnadsindustrin. Nedgången inom denna bransch har uppgått till 23 000 personer eller 25 % . I det följande kommenteras kortfattat med utgångspunkt från fig. 4.2: 1 den branschvisa utvecklingen inom de sex regiongrupperna. I regiongrupp 1 (Stockholm) har industrisysselsättningen reducerats med 8 % eller med 10 000 personer. Endast jord- och stenindustri samt kemisk och kemisk-teknisk industri har en positiv sysselsättningsutveckling. Ökningen för jord- och stenindustri, som i huvudsak har en regional avsättningsmarknad, måste emellertid ses mot bakgrunden av att denna bransch i absoluta tal har få sysselsatta i regionen. Procentuellt har textil- och sömnadsindustrin fått sin sysselsättning minskad med mer än hälften i Stockholm. Metall- och verkstadsindustrin har reducerats med 7 500 personer eller med 9 %. I regiongrupp 2 (Göteborg och Malmö) har industrisysselsättningen minskat med 5 % eller med 6 000 personer, vilket innebär 1 2

Industristatistikens äldre indelning. SOS, Industri 1962, 1965, 1967 och 1968. 39

H3

H 1

Kemisk o. kem.-tekn. ind.

Läder-, hår- o. gummivaruind, Textil- o. sömnadsind.

Livsmedelsind.

Grafisk i n d . Massa- o. pappersind.

Index 1962= 100

Träind.

Jord- och stenind.

H2 Kemisk o. kem-tekn. i n d . Läder-, hår- o. gummivaruind| Textil- o. sömnadsind Livsmedelsind.

I

Grafisk i n d . i

I

~i

I

Metall- o. verkstadsind.

Index 1962 = 100

Index 1962 = 100

Figur 4.2:1. Sysselsättningsutvecklingen inom industrin 1962—1968 fördelad på branscher och regiongrupper. Staplarnas längd anger förändringen under sexårsperioden. Index 1962=100. Staplarnas höjd anger storleken för varje bransch mätt i antas syssalsatta 1968. Antalet sysselsatta i H 1 motsvarar 123000 personer.

40 SOU 1971:16

H4 Kemisk o. kem-tekn. i n d . Läder-, hår- o. gummivaruind. Textil- o. sömnadsind. Livsmedelsind. Massa- o. pappersind.

H5

Trä ind. Trä ind Metall- o. verkstadsind. Jord- och stenind. Metall- o. verkstadsind.

Index 1962 = 100

H 6

(Dubbel skala)

Massa- o. pappersind. Träind. Metall- o. verkstadsind. Gruvind.

Index 1962 = 100

Index 1962 = 100

en något långsammare reduktionstakt än för Stockholm. Både i absoluta och i relativa tal har den snabbaste expansionen i H 2 ägt rum inom kemisk och kemisk-teknisk industri (13 % eller 2 200 personer). Den huvudsakliga förklaringen till detta torde vara västkustens starka ställning vad avser petroleumindustrin. Sex branscher har minskat sysselsättningen. Av dessa uppvisar textiloch sömnadsindustrin den kraftigaste såväl relativa som absoluta minskningen (39 % eller 7 600 personer). I regiongrupp 3, vilken omfattar regioner med mer än 90 000 invånare inom tre mils radie från kommunblockscentrum har industrisysselsättningen minskat med en procent eller med 3 000 personer. Bland de elva SOU 1971:16

branscherna har den kraftigaste procentuella ökningen ägt rum inom kemisk och kemisk-teknisk industri (13 %). övriga branscher som ökat sysselsättningen inom H 3 är träindustri, grafisk industri, livsmedelsindustri, metall- och verkstadsindustri samt jord- och stenindustri. Minskningen inom textil- och sömnadsindustrin uppgår till 9 700 personer eller 20 %. Utvecklingen inom regiongrupperna H 1H 3 får ses mot bakgrunden av att många företag finner det förmånligt att flytta till regioner med lägre kostnadsnivå. De företag som framför allt synes ha fördelar av en storstadslokalisering är sådana med ett stort behov av personkontakter med andra företag och myndigheter. Kostnader för person41

Riket

Kemisk o. kem-tekn. i n d .

Läder-, hår- o. gummivaruind. Textil- o. sömnadsind.

Livsmedelsind.

Grafisk.ind.

Massa- o. pappersind.

Träind,

Jord- och stenind.

Metall o. verkstadsind.

Anm. Antalet sysselsatta i hela riket uppgick 1968 till 932000 personer.

42 Jndex 1962 = 100

SOU 1971:16

transporter kan reduceras kraftigt vid en storstadslokalisering. Detta medför ofta att industriföretagens driftsdelar lokaliseras utanför storstäderna, medan de ledande funktionerna stannar kvar. Detta belyses närmare i kapitel 5. Utmärkande för regiongrupperna H 1-H 3 är vidare textil- och sömnadsindustrins kontraktion och den kemiska och kemisk-tekniska industrins expansion. Dessa två branscher är schematiskt sett representanter för arbets- respektive kapitalintensiv industri. I regiongrupp 4, vilken omfattar små och medelstora kommunblock i södra och mellersta Sverige, har industrisysselsättningen ökat med 2 % eller med 6 000 personer. Relativt sett redovisar kemisk och kemiskteknisk industri den största ökningen med 31 %. I absoluta tal har träindustrin ökat

Industrisysselsättningen har även ökat i regiongrupp 6 (Norrlands inland). Ökningen uppgår till 5 % eller 1 000 personer. Metalloch verkstadsindustrin har expanderat med 1 600 personer eller med 29 %. Även träindustrin har en positiv utveckling. Liksom i H 3 och H 4 har sysselsättningen inom gruvindustri minskat kraftigt i H 6. Den uppgår till 750 personer eller 1 1 % . Sammanfattningsvis kan konstateras att industrin utanför de större städerna har ökat sysselsättningen under perioden 1962-1968 med 10 000 personer varav 4 000 i Norrland. I nedanstående tablå sammanfattas utvecklingen för de sex regiongrupperna. För varje regiongrupp anges vilken bransch som i absoluta tal har ökat respektive minskat sysselsättningen mest.

Regiongrupp

ökat mest

Antal

Minskat mest

Antal

H 1 H2

Jord- o. stenind. Kemisk o. kemisk teknisk ind. Träindustri Metall- o. verkstadsind. » »

+

Metall- o, verkstadsind. Textil- o. sömnadsind.

— 7 400 — 7 600

»

— 9 700 — 2 500 — 1600 — 800

H3 H4 H5 H6

+ 2 100 + 3 300 + 8 200 + 3 900 + 1 600

snabbast eller med 3 700 personer. Liksom i H 3 uppvisar gruvindustrin en stor relativ minskning. Den uppgår till 32%. I absoluta tal har liksom i H 1-H 3 textil- och sömnadsindustrin fått vidkännas den kraftigaste minskningen. Denna uppgår till 3 500 personer. I regiongrupp 5, som i stort omfattar Norrlands kustland, har industrisysselsättningen ökat med 6 % eller med 3 000 personer. Detta är den största sysselsättningsökningen jämfört med övriga regiongrupper. Metall- och verkstadsindustrin, som ökat sysselsättningen med 21 % eller med 3 900 personer svarar för en stor del av expansionen. Livsmedelsindustrin har ökat med 15 % eller med 540 personer. Kemisk och kemisk-teknisk industri har visserligen procentuellt en mycket kraftig expansion (50 %) men har få sysselsatta. Massa- och pappersindustrin har minskat med 1 600 personer eller 16 %. SOU 1971: 16

700 Massa- o. pappersind.

»

Gruvind.

En bearbetning av uppgifterna i fig. 4.2.1 redovisas i tabell 4.2: 1, där de olika branschernas andelar av den totala industrisysselsättningen i respektive regiongrupper presenteras. För hela riket gäller att metall- och verkstadsindustrin svarade för omkring hälften av de industrisysselsatta. I Norrland och då speciellt i inlandet var denna andel betydligt lägre. Den uppgick till 27 %. I detta område svarar träindustrin för 23 % av industrisysselsättningen, medan motsvarande andel för hela riket är 8 %. Massa- och pappersindustrin har i jämförelse med hela landet ett starkt fäste i Norrlands kustland (H5). I storstäderna (H 1 och H 2) dominerar metall- och verkstadsindustrin. Även grafisk industri och kemisk och kemisk-teknisk industri svarar dock för en hög sysselsättningsandel. Textil- och sömnadsindustrin är framför allt koncentrerad till regiongrupp 3. I detta område arbetar nästan 13 % av alla

Tabell 4.2:1. Industribranschernas andelar av industrisysselsättningen 1967 i olika regiongrupper Branscher

Hl

Gruvindustri — Metall- och verkstadsindustri 60,4 Jord- och stenindustri 3,7 Träindustri 1,3 Massa- och pappersindustri 1,1 Grafisk industri 13,8 Livsmedelsindustri 7,6 Dryckesvaru- och tobaksindustri 1,8 Textil-och sömnadsindustri 1,3 Läder-, hår- och gummivaruindustri 1,0 Kemisk och kem.tekn.industri 8,0 Samtliga branscher 100 Totala antalet ind. sysselsatta 127 695

H 2

H 3

H 4

H 5

H 6

Hela riket

— 52,6 4,0 1,9 3,2 6,3 8,0

0,4 50,0 5,0 5,7 7,5 3,6 7,0

1,4 50,0 6,2 15,1 6,6 1,9 4,9

2,0 43,4 4,1 13,1 17,8 3,4 7,8

21,9 27,0 3,7 23,5 10,8 1,0 4,4

1,3 50,7 4,9 8,0 6,4 4,8 6,7

1,6 9,8

0,6 12,5

0,9 6,0

1,8 2,0

0,5 1,2

1,1 8,0

5,0 7,6 100 134 280

3,1 4,6 100

3,3 3,7 100

2,9 1,7 100

3,8 2,2 100

3,1 5,0 100

352 271

256 922

52 034

26 548

949 750

industrisysselsatta inom denna bransch vilket motsvarar 44 000 personer. Textil- och sömnadsindustrin sysselsatte 75 000 personer år 1967 i hela landet. Som framgår av kapitel 5 har den regionala utvecklingen av näringslivet delvis inneburit att produktionsprocesserna delats upp i olika delar med skilda lokaliseringar. Personal tillhörande företagsledning, utrednings- och planeringsarbete samt försäljning är beroende av att ha personlig kontakt med andra företags och offentliga myndigheters personal med likartade arbetsfunktioner. Dessa lokaliseras därför ofta till storstäderna. Tabell 4.2: 2 belyser detta förhållande. Andelen förvaltningspersonal av den totala industrisysselsättn ngen är betydligt större i storstäderna och då speciellt i Stockholm (H 1) än i övriga regioner. 1962 var andelen förvaltningspersonal i Stockholm 34 %, vilket var en dubbelt så stor anTabell 4.2: 2. Procentuell andel förvaltningspersonal av den totala industrisysselsättningen 1962 och 1967. Fördelning på regiongrupper

44 Regiongrupper 1962

1967 H 1 H 2 H 3 H 4 H 5 H 6

34 26 23 19 19 17

38 29 25 23 21 18

Hela riket

del som i Norrlands inland (H 6). Utvecklingen mellan 1962-1967 har inneburit att andelen förvaltningspersonal har ökat i samtliga regiongrupper. I Stockholm ( H l ) uppgår ökningen till 4 procentenheter, medan den i Norrlands inland uppgår till en procentenhet. I absoluta tal är dock ökningen av förvaltningspersonal måttlig i Stockholm (ca 1 400) beroende på den totala sysselsättningsminskningen i detta område.

4.2.2 Produktion Produktionsökningen i fasta priser inom industrin uppgick till knappt 4 % under 50-talet. Under tiden 1966-1970 uppgick produktonsökningen per år till ca 5,5 %. I förhållande till andra sektorer har produktionen under 60-talet ökat snabbt inom industrin. Detta har kunnat ske trots att antalet arbetstimmar inom industrin har minskat mer än den genomsnittliga minskningen för hela riket. Orsaken är en snabbt stigande produktivitet. För den närmaste 5-årsperioden räknar långtidsutredningen i sin grundkalkyl med en produktionsökning inom industrin på drygt 5 % per år samtidigt som antalet arbetstimmar beräknas minska med 0,8 % per år. Under perioden 1962-1967 har som framgår av tabell 4.2: 3 produktionen i löpande priser stigit procentuellt snabbast inom träindustrin, jord- och stenindustrin SOU 1970: 00

Tabell 4.2: 3. Produktionsutvecklingen inom industrin 1962-1967 fördelad på branscher och regiongrupper. Index 100 anger produktionen för varje bransch inom respektive regiongrupp 1962. Löpande priser. Bruttoförädlingsvärde Branscher

H 1

H 2

H 3

H 4

H 5

H 6

Gruvindustri Metall- och verkstadsindustri Jord- och stenindustri Träindustri Massa- och pappersindustri Grafisk industri Livsmedelsindustri Dryckesvaru- och tobaksindustri Textil- och sömnadsindustri Läder-, hår-, gummivaruindustri Kemisk o. kem. tekn. industri Samtliga branscher Samtl. br. exkl. gruv

147 163 151 130 168 156 103 75 139 160 150 150

190 171 156 151 166 159 236 113 122 181 172 172

120 151 190 199 158 168 167 126 132 130 181 156 157

84 122 156 177 143 207 143 272 147 162 174 140 141

129 173 213 141 175 188 187 158 128 234 177 158 159

85 194 196 183 159 179

—

124 281 101 139 112 169

Hela riket 88 151 175 178 156 171 158 164 129 137 174 152 155

och inom kemisk och kemisk-teknisk industri. Långsam produktionsökning förekommer framför allt inom gruvindustrin och inom textil- och sömnadsindustrin. Ökningen av industriproduktionen i löpande priser uppgick under perioden 1962-1967 för hela riket till 55 %. Samtliga regiongrupper uppvisar en ökad produktion trots att sysselsättningen har minskat i de tre folkrikaste grupperna. Den kraftigaste expansionen har ägt rum i H 2 (Göteborg och Malmö). Produktionsökningen uppgår till 72 %. Den starka expansionen inom H 2 förklaras huvudsakligen av produktionsökningarna inom metall- och verkstadsindustrin samt inom kemisk och kemisk-teknisk industri. I Stockholm (H 1), som har en total produktionsökning under den genomsnittliga

har minskat sin produktion med en fjärdedel. Produktionen har även stigit mycket snabbt i Norrlands kustland (H 5). Produktionsökningen uppgår till 58 % vilket överträffar den genomsnittliga för hela landet. Relativt sett har produktionen framför allt ökat snabbt inom läder-, hår- och gummiindustri samt inom jord- och stenindustri. Den procentuella produktionsökningen inom metall- och verkstadsindustrin översteg betydligt den för hela riket. I nedanstående tablå sammanfattas utvecklingen 1962-1967 för de sex regiongrupperna. För varje regiongrupp anges vilken bransch som i löpande priser ökat produktionen procentuellt mest respektive vilken bransch som procentuellt ökat produktionen minst.

Regiongrupp

Ökat mest

%

Ökat minst

H1 H2 H3 H4 H5 H6

Grafisk ind. Dryckesvaru- o. tobaksind. Träind. Grafisk ind. Läder-, hår o. gummiind. Jord- o. stenind.

68 136 99 107 134 96

Textil- o. sömnadsind.

för hela riket uppvisar framför allt grafisk industri, jord- och stenindustri samt kemisk och kemisk-teknisk industri starka produktionsökningar. Textil- och sömnadsindustrin SOU 1971:16

»

Gruvind.

»

Textil- o. sömnadsind. Gruvind.

% 25 13 20 —16 28 —12

4.2.3 Arbetskraftproduktivitet Långtidsutredningens kalkyler bygger på prognoser för produktivitetsförändringar i 45

olika sektorer. Arbetskrafts- och kapitalbehov beräknas med hjälp av dessa prognoser. Förekomsten av regionala produktivitetsskillnader kan medföra att alternativa regionala utvecklingsförlopp ger alternativa utfall för landet som helhet. En satsning på regioner med hög produktivitet för industrin kan således medföra att kapitalbehovet sänks. Därvid måste emellertid även behovet av utbyggnad av samhällskapital beaktas. På kort och medellång sikt kan mot denna bakgrund satsningar på regioner med mindre goda produktivitetsförhållanden men med väl utbyggd infrastruktur vara fördelaktigast då samhällsekonomiskt utrymme skall skapas för ökad konsumtion och export. Produktivitetsbegreppet är även utifrån andra synpunkter av inlresse i den regionalpolitiska debatten, inte minst vad avser de lokaliseringspolitiska åtgärderna. Som exempel kan nämnas de divergerande uppfattningarna om det lämpliga i lokaliseringsstöd till kapitalintensiv industri i sysselsättningssvaga områden. I den följande framställningen belyses nu rådande förhållanden för arbetskraftsproduktiviteten (produktion per anställd) 1 medan den regionala fördelningen av infrastrukturen diskuteras i ett senare avsnitt. Regionala mätningar av produktiviteten försvåras av att produktionsinriktningen är olika i skilda regioner även för samma bransch. Vid regionala produktivitetsjämförelser måste vidare hänsyn tas till regionala prisskillnader. Vissa sektorer, särskilt sådana med ett begränsat avsättningsområde, kan kompensera en högre lönenivå genom att utnyttja sin monopolställning på den lokala marknaden. Om lokal prisstatistik saknas måste produktivitetsjämförelser med monetära mått därför begränsas till att gälla sådana branscher som säljer sina produkter på en nationell eller internationell marknad. Svagheterna med det här använda produktivitetsmåttet innebär dock att de angivna siffrorna måste tolkas med stor försiktighet. Produktiviteten inom industrin har stigit under hela efterkrigstiden. Under perioden 1950-1968 steg den med ungefär 6 % per år i fasta priser. Enligt långtidsutredningens 46

bedömning kommer produktiviteten inom industrin att öka med ca 7,5 % per år under perioden 1971-1975.1 tabell 4.2: 4 redovisas produktivitetsutvecklingen i löpande priser för branscher och regiongrupper under perioden 1962-1967. För hela riket gäller att arbetskraftsproduktiviteten framför allt stigit snabbt inom massa- och pappersindustrin samt inom grafisk industri. Inom gruvindustrin har produktivitetsutvecklingen gått långsamt. De regionala produktivitetsskillnaderna synes bestå under den studerade perioden. Det är därmed emellertid inte konstaterat att skillnaderna gäller för nyinvesteringar. Metall- och verkstadsindustrin, som är en bransch som är utsatt för internationell konkurrens, uppvisar framför allt i H 2 (Göteborg och Malmö) hög produktivitet. Produktivitetsökningarna för denna bransch har gått fortast i H 2 och långsammast i H 4. Till sk llnad från metall- och verkstadsindustrin har jord- och stenindustrin till stor del en regional avsättningsmarknad, vilket kan ge upphov till regionala prisskillnader vilket försvårar jämförelser mellan olika regiongrupper. Grafisk industri har i huvudsak en nationell marknad vilket torde medföra små regionala prisskillnader. Tabell 4.2: 4 tyder på att produktiviteten i denna bransch framför allt är hög i Stockholm ( H l ) . I denna region har i motsats till den allmänna trenden sysselsättningen inom branschen ökat mycket snabbt under 60-talet. Som en sammanfattning av utvecklingen redovisas i tabell 4.2: 5 arbetskraftsproduktiviteten inom hela industrin exkl. gruvindustrin för de sex regiongrupperna och för hela riket. Det framgår att storstadsregionerna samt Norrlands kustland både 1962 och 1967 hade en produktivitet som översteg den genomsnittlga för hela rket. Vid bedömningen av denna tabell måste naturligtvis beaktas att branschsammansättningen mel1 Produktivitet kommer i förenklande syfte att användas synonymt med arbetskraftsproduktivitet. För en diskussion av orsakerna till den ekonomiska tillväxten se C. J. Åbergs artikel i Tio ekonomer om arbetsmarknadspolitiken, SOU 1968:62.

SOU 1971:16

Tabell 4.2:4. Produktion per anställd inom industrin, fördelad på branscher och regiongrupper, åren 1962-1967. För varje bransch anger index 100 branschens riksgenomsnitt år 1962. Löpande priser

Branscher

Hela riket H l H2 H3 H4 H5 H6 1962 1967 1962 1967 1962 1967 1962 1967 1962 1967 1962 1967 1962 1967

Gruvindustri 100 Metall- o. verkstadsindustri 100 J o r d - o . stenindustri 100 Träindustri 100 Massa- o. pappersindustri 100 Grafisk industri 100 Livsmedelsindustri 100 Dryckesvaru- o. tobaksindustri 100 Textil- o. sömnadsindustri 100 Läder-, hår- o. gummivaruindustri 100 Kemisk o. kemiskteknisk industri 100

—

147 160 160

103 158 114 211 98 147 94 108 94 136 119 160 124 179 104 169 87 138 118 227 100 161 107 159 93 162 103 163 107 148

168 164 153

97 155 115 176 97 167 96 147 107 203 112 185 110 185 98 152 96 149 77 140 95 175 71 112 96 160 108 173 100 152 113 159 63 104 — —

125 154 106 244

97 140

104 162 112

115 173 107 153 108 170 107 189 112 175 110 195

Hela industrin 100 151 Hela ind. exkl. gruv 100 153

—

—

lan regiongrupperna varierar (se fig. 4.2: 1). Produktivitetsutvecklingen kan till en del förklaras av att kapitalintensiteten har förändrats inom de olika branscherna och regionerna. Detta belyses i ett senare avsnitt. Om kapitalintensiteten är likartad och samma förhållande gäller kapitalets kvalitet, så kan skillnader i produktionen per sysselsatt förklaras av olikheter i organisationsförmåga, olikheter i produktionsinriktning inom branscherna, skillnader i arbetskraftens kvalitet och av utbildningsfaktorer samt s. k. aggiomerativa faktorer. 1 Utbudet av utbildad arbetskraft är för närvarande större i storstadsområdena än i övriga regioner. Industribranscher som efterfrågar stor andel utbildad arbetskraft vinner därmed fördelar vid en storstadslokalisering. Sådana verksamheter som efterfrågar arbetskraft med olika utbildning torde också ha mycket att vinna på en etablering i storstadsregionerna. En undersökning som avser förhållandena i Stockholm visar att följande industribranscher har den största allsidigheten i arbetskraftens sammansättning. Rangordningen SOU 1971:16

—

89 158

167 103 151 166

87 129 49 117 95 148

60 174 153 245 106 148 93 163 102 134

95 156 101 128 90 156 93 147 96 151

69 175 165

72 145

74 116 98 147

88 118 146 196 105 136 91 122 104 152 185 199 93 126 106 156 84 130

har skett efter det antal yrken som finns representerade inom varje näringsgren. 2

Tabell 4.2: 5. Förädlingsvärde per sysselsatt inom industrin exkl. gruvor 1962 och 1967. Fördelning på regiongrupper. Tusental kr. i löpande priser Regiongrupper 1962

1967 H 1 H 2 H 3 H 4 H 5 H 6

29,5 29,1 25,4 24,6 28,1 22,2

46,1 51,4 39,8 33,2 41,2 34,2

Hela riket

26,4

40,5

1 Med aggiomerativa faktorer avses sådana faktorer som påverkar företagens resultat i positiv eller negativ riktning och som företagen inte kan kontrollera. Som exempel på aggiomerativa faktorer kan nämnas kapaciteten för kommunikationssystemet och utbildning av arbetskraft. 2 Undersökningen är utförd vid Stockholms stads generalplaneberedning i samarbete med statistiska centralbyrån och avser en intervjuundersökning hösten 1967 med omkring 10 000 personer i åldrarna över 14 år.

Tabell 4.2: 6. Effektiva hästkrafter per sysselsatt 1962 och 1967, fördelade på branscher och regiongrupper

Branscher

Hl H2 H3 H4 H5 1962 1967 1962 1967 1962 1967 1962 1967 1962 1967

Gruvindustri — — Metall- och verkstadsindustri 2,98 3.45 5,16 Jord- och stenindustri 11,4 10,3 15,2 Träindustri 7,04 7,9 7,12 Massa- och pappersindustri 12,6 5,76 11,3 Grafisk industri 1,87 2.46 1,84 Livsmedelsindustri 4,80 6,49 7,86 Dryckesvaru- och tobaksindustri 5,04 6.47 5,36 Textil- och sömnadsindustri 0,45 0,58 3,21 Läder-, hår- och gummivaruindustri 4,94 5,88 5,51 Kemisk och kemiskteknisk industri 5,93 6,93 9,26

—

32,8

57,3

32,5

49,8

35,3

39,1

31,0

5,90

8,63

9,47

9,40 11,9

11,8

16,5

3,65 4,26

8,45 20,6 9,39 13,9

31,4 18,0

14,4 13,9 11,5 12,4

19,6 11,3 14,2 7,76 8,96 10,2

6,73 8,11

58,4

14,0 38,0 59,2 36,4 37,5 50,2 76,9 84,0 147,9 2,28 1,42 1,74 1,44 1,52 1,00 1,34 1,22 1,28 8,82 5,61 5,89 6,51 8,13 5,10 7,19 11,4 5,01 6,85

5,28

7,22

4,60

4,55

7,64

7,19

5,21 4,34

4,08

2,86

3,05

1,67

1,67

4,16

3,40

1,15

0,90

8,34

4,11

6,17

6,32

6,59

2,02

2,06

1,74

2,43

20,6

12,4

16,9

9,58 12,6

18,5

35,2

28,9 26,7

1. Livsmedelsindustri 2. Grafisk industri 3. Elektroindustri 4. Kemisk industri 5. Maskinindustri 6. Transportmedelsindustri Följande industribranscher uppvisar en hög andel högt utbildad arbetskraft. 1. Elektroindustri 2. Maskinindustri 3. Kemisk industri 4.2.4 Kapitalintensitet Den ovan redovisade produktions- och produktivitetsutvecklingen för industrins branscher i olika regiongrupper beror bl. a. på kapitaltillgången. Om företag i samma bransch i de olika regionerna har likartad produktionsinriktning och har samma arbetskraftsproduktivitet så kan regionala skillnader i totalproduktiviteten till stor del förklaras av att kapitalets ålder, storlek och kvalitet varierar mellan regionerna. Den branschindelning som används i detta avsnitt är alltför grov för att tillåta noggranna jämförelser mellan regiongrupperna. I ett senare avsnitt skall dock en undersökning 48

H6 1962 1967

redovisas där produktivitets-, kapital- och löneskillnaderna studerats för detaljgrupper för vilka jämförbarheten mellan regiongrupperna är större. I tabell 4.2: 6 redovisas kapitalintensiteten inom industrin fördelad på regiongrupper och branscher. Det använda kapitalmåttet, effektiva hästkrafter, är bristfälligt. Det visar bl. a. inte variationer mellan gamla och nya kapitalföremål och ger inte heller något mått på kapacitetsutnyttjandet. Det är emellertid det enda kapitalmått som insamlas för alla anläggningar och torde i första hand kunna användas för jämförelser inom en bransch. Även för nationella kalkyler är svårigheterna betydande att få ett rättvisande mått på kapitalintensiteten. Kapitalintensiteten har med några få undantag ökat inom samtliga branscher och regiongrupper. Inom textil- och sömnadsindustrin har dock kapitalintensiteten sjunkit i H 4, H 5 och H 6 under perioden 19621967. Kapitalintensiteten är i regel högre i de större företagen. Av tabell 4.2: 7 framgår att framför allt Norrlands inland har stor andel små företag. De utgör 58 % av samtliga företag i H 6. Göteborg och Malmö (H 2) har lägst andel små företag eller ca 50 % . SOU 1971:16

Tabell 4.2: 7. Antal arbetsställen inom industrin fördelade på storleksgrupper och regiongrupper 1967. Inom parentes anges den relativa fördelningen inom varje grupp Storleksgrupp Regiongrupper H 1

H 2 H 3

1 138 (54) 1 009 (50) 2 901 (52) 2 767 (54)

3 Totalt

(37)

(19)

(40) 2 228 (40) 1 953 (38)

(10)

(58)

(36)

503 (9) 388 (8) 69 (8) 38 (5)

Hela riket 8 705 (53)

6 361 (39)

(8)

H 4 H 5

(55)

(37)

H 6

1 398

2 121 (100) 2 026 (100) 5 632 (100) 5 108 (100)

847 (100)

730 (100) 16 464 (100)

Även beträffande de stora företagen avviker H 6 markant från övriga regiongrupper. Andelen stora företag uppgår till 5 % vilket är hälften av motsvarande andel i H 2.

perna (se tabell 4.2: 2). Löneskillnaderna ger inte direkt uttryck för produktivitetsskillnader mellan regiongrupperna. Orsaken är att bruttovinsten per kapitalenhet kan variera mellan olika områden. Att undersöka bruttolönen per sysselsatt och bruttovinsten per kapitalenhet är ett alternativt sätt att göra produktivitetsj ämfö reiser. Eftersom företagen ofta har god information om lokaliseringsförutsättningarna i olika regioner och genom den i förhållande till arbetskraften höga rörligheten hos det nybildade kapitalet är det troligt att gränsproduktiviteten utjämnas fortare för kapital än för arbetskraft. Regionala löneskillnader för ett visst arbete medverkar till att anläggningar med olika produktivitetsförhållanden kan existera samtidigt. Det finns emellertid även andra faktorer som motverkar en utjämning av produktiviteten. Till dessa hör transportförhållanden samt det faktum att realkapitalets rörlighet är begränsad. Gamla anläggningar kan som regel inte omlokaliseras eller omedelbart anpassas till en ny teknik.

4.2.5 Löner I tabellerna 4.2: 8 och 4.2: 9 redovisas för åren 1962 och 1967 årslönen per sysselsatt och årslönen per arbetare inom industrin med fördelning på regiongrupper och branscher. Det framgår att gruvindustrin är den bransch där lönen per sysselsatt både 1962 och 1967 i genomsnitt för hela riket är högst. Arbetarlönen är dock för hela riket högre inom grafisk industri 1967. Lägst var genomsnittslönen såväl 1962 som 1967 inom läder-, hår- och gummiindustri. Detta gäller både årslön per sysselsatt och årslön per arbetare. Vid en jämförelse mellan regiongrupperna framgår en klar tendens till att lönen både per sysselsatt och per arbetare är högre i de grupper som innehåller folktäta regioner än i de regiongrupper som omfattar mer glesbefolkade kommunblock. De regionala skillnaderna i lön per arbetare är dock mindre än skillnaderna i lön per sysselsatt vilket speglar det faktum att andelen tjänstemän är större i de folkrikaste regiongrupSOU197L16 A—014518

4.2.6 Studie av några utvalda detaljgrupper Som redan nämnts är den ovan använda branschindelningen relativt grov, vilket innebär att en jämförelse mellan olika regioner försvåras. Vid analyser av utvecklingen inom olika regioner är det rimligt att anta att fördelningen av under- och detaljgrupper inom branscherna åtminstone för en kortare tidsperiod är någorlunda konstant. I detta avsnitt redovisas en undersökning av tre detaljgrupper för att därigenom jämförbarheten mellan regiongrupperna skall underlättas. Urvalet av detaljgrupper har till en del varit dikterat av önskemålet om att grupperna i så stor utsträckning som möjligt skall vara representerade i samtliga storleksklasser och regiongrupper. De utvalda detalj grupperna är mekaniska verkstäder, fabriker för elektrisk apparatur samt byggnadssnickerier. 1 De båda förstnämnda 1 Kodnumren för detaljgrupperna enligt industrigruppkod 1955 är: mekaniska verkstäder ej s. n. 1224, fabriker för elektrisk apparatur ej s. n. 1229 samt byggnadssnickerier 1409.

X

m<Nl-~cnOvoo"">ooc7\Tfr

O

N * ^ O N " 1 ^O f ^ ^ f ^ - n v O ' T f O O ' — l O ^ f l N ^ t

<3\ CT\

< N C N < N * - t t N < N < N < N - « M

CN

i n r o ^ - i N ^ i n v o c N - v l - M

<N

h - *

*0

*

f l v i vo < t v i

rt

n

T f - H ( o N o \ O « CO f H O N m c O C O v O O t N ^ f t N OOOtOTf O i * V l « ) C O O \

inooTtrtr^-^-vo-Tfin-i i n c o o ( S M T t - ^ ™ t N c s ootNOroc--inrotNr-»in i n Tt n tN tö r t t o t o o \ "

s

rNininvooNOo^voovt^ <NcoC7\OinOinmOro vO"t-~o\r*ioor-~©rot~-

F H i n N ' - m i N m - n i n O o\coNO\cotNinM-iin •<a-oooNOvo\o\ocor-oo

i"-mr«">in<Nint---r«->oovo Tfo^o> >o in o\ m r-r-o\

0Ort|sNinN0OI^rtcO W O \ O O N f n » « 0 " V D t ~ M N - " n U i « N co o \

Ow^ovo^otN'Hinin't

C O f O r n O t M - l O ^ N a N r r t N t N ^ D t — C O I ^ ' - VOCO tN<— o i n O N o o v o — vo r • * 0 0 \ o o o \ M r - o \ m m fNcN«-i«'-itN«'-i«»-i

X CN .— ON in >— I O O O - H ^ H

f n N « c 7 \ v o o i n v o r i f N •^•O'tOCJvNinovrnr^ rtint^'OrtCOmro-N f n ^ M f N ^ ^ t S ^ t C J v O

10 i~-rt t n m o\ ^f N - < n * rt (N O * •* «rtVI Osr-O^O^rotNOinTtm in rf ci in ^D m vo O >-1

X

mor-'rtOvom(N'rj-o

tN

N«0\O\OO00O\V0V0

C\

ro O ~ f - r-- i n O O O CTv

o

i n i n m m ^ c i ^ - m O N

in

»rf

t ^ v o o - H ^ f n s o i n — in * 0 • * O M N O» C \ co co vo oo V O ^ O — OOcNvOOOstN •^J-rotNtNfNrNTl-.—iCO—< ,3

c 00 O>-ir^00^t(NnMMr<l roro>—lOsrNrNO^-ir^-H ( S M ( N « ( N M ( N r S r - N

TJro CN

ootN'tmtN^-voin —oo o o r ^ i H - H v o - n o o ^ OvCI^ — mcoosMvo-H v£>in,*l-ro<n-'3-roTj-^-.ro

t^fninmi~-in —n - i ( N o \ m c N - i O r - o i n m o \ a\o\ooooooor-r--Tfrin

c

o

a a

*—*

3 -3

a,

.s

IN

O

£?

> t M T J - n \ o m co ^o r - > O O C O O - . t ^ - t - i ^ O O r j - m i n v O ' — i t-- r o r~ o oo O O O c o o a c o O M n i f l

:u 0

CNr^roOroror-Oro^O rtO\C1I^\OOTt MCOiC n-r"^cNTt-ooo\ina\a\in TfrorotNrotNiNCNOv*-i

,,_4

r~ "O o\

X

\0 O ro ro

r"-o\ovotNin-i^HrN •nvooorovOcNOcNoo c o o v o T t r - o r N — o

N !n t o « o C M n t o >H cn<N^ — o\r-ooT)-t~ i n < t r t T f ^ r t N c o O

^ - i n i n v o - t f r M O N T j - —i t * - < O O O t N O \ 0 0

ro-H->oor<no<tinM rtOfOTt^-rjininro « O M * l O O O \ C O O i n i n (S ^ t ' t <n t n o \ i

M ^ r t ^ T f i n t n ^ t t i t C( vo • * i n co ^ i n o \ » c - i

tN<NO\Tt-ror- — o o © oovooor~->noocT\Oco O O T f O O ^ ^ - H M ^

^OOMCOmOMXI^N intNfN(S(N(S(S(NrtN O O M » " t t s ^ O O K l O ^osooot~~\ooooTfr~ r~-inmo\vovooinfSIO rocor--sDinoovot-~tNro

Tt" oo Os r-

(D.-l*—!T-<T-(1-|»-I^H,—IT-H

1-1

to 3

00 *

31 3-S

•o _c

*c is

c

O oo

'55 t. tu O.

. - •* *3 E j™ j 2

ed

-3

CO

>-<

- c

•-*

^

U t.

oo

^ 3

c

o T : •a c

> b*

oo "C

C

•5 3 oo -rt »i . 5

a

G

V-.

<N

O 3 0H

S3 <-> _ i

>

«

oo

u c

2 -s*H

«Q PQ

02° H2O

Is

•g i3 . * <s>

O • - " O oo CL) CD 3 • _* "O ed l o !_, I C d ÖS C «i(ö

<y

£

u i _£- c4

to O g Q,—' 3 O g CCS * _ . Q.

C

O en

:Q

"So o g 3 a-ra t!V. <.:°oo g5 a g C 3 oo iJ x : tn o-* 00 o „i -C 3 O -C oo O . 3 13 T 3 en o b ° •O O I ^ D 1) °5 o-c C 3 •a cä •£ e -* —— i .23 == ° —

fs in TJro

-O

c ^

3 •O C

PQ

in-HVO(SO^-m*ooo O i n o \ f i o o \ N oo o \ t ~ - T t i n v o m N O o o N ininrfnvOTtTtorn

i

' • ^

oo

22 3

e-cj

3*!

SOU 1971: 16

•c e t : <2<

oo© •OO m CO M O « ( N

o s ^ o o i o o i ^ T t T h , rt OO 00 O M O n 0 \ 00 |CNVOO<O00t—r-CTs t-~c-~ovor-o>or— — CN — — CN — <-i

© CN Tt" CN m m ON CN — CN

vot^«ot---a\oovovo . C N C — < o o © m — rc N O m v o m — CN — 0O C \ - i vo oo ( N VO a \ — — CN — — N r t - H

. «" ta £

_,OmcNr-~-©vOvo

ON oo »—> ON © oo r— r—moo i cevo i t ~ - o oo oo o\ <ri O o\ | 'd- vo | h « h o n ^ « T t r~-oo ovN-voiNowOrt CN CN M n ^ f N n n N w

ON vo ov vo — oo <o — TI- CN ^ -

Kt

n

IH

•o

<

-a

' t ' - i o o r s o c n v i N w ^ n — mTft-oorj-mOcNOCN ©Ooc — ©vor-ooiovoo\

•—

<

N t f , ( N O V O — VO »O t ^ CN Ot-~r— > o o o m t - - ~ o \ c N c N > o

o t/> 0 c :0 i03

^ ota X c/5 ta00 w •

UH

— t-- © vo t-- —

ON CN

*oa\ , m rm —< «o rCN CN

>o vo TT • * O

mav , vio\ | OKI oo >o

T f 00 — CN O — «N — - *

0000 Ttoo

m o — >o vo CN t o o o

t ^ T H V O V O - I ^ M f N I O T f l

i m "O

io»o«Ttha\oo\r~M-H

I ovo

C N C N C N C N C N - M C N — I — — CN

CN —<

r - © 0 0 t - ~ © C N O © > o r - - I CN CN CN CN ©^ t-- ON f- Tf "O — vo I h >-l »"* CN CN CN — CN — CN cT CN o" n O \ M 0 3 0 N H O O r t O »ororocNOcNOTj-ioONW i O ^ W T t O O C J s O i n i O ^ ooOoovooovooot--cn — m-ri-cNTi-v>mmmcNm</">

•a TI :0

<N © 0ON m vo irih —< —

i

ON O VD r - r-- >o

^ " 1 " ^ ^ ^ °V ^ ° ° I °v >o o " t-»" -rf OO' VO" • * ON vo I oo'r-'

;? :ra ^

O,

en o . , t"- — T f n >o vo — —

U. C/5

> C/3

00 r o , o o o MfS m m CNCN

— r-~ oo — VO 00 O t ( N

r» m t-~ m o\ ^«

<2<

O r n V O O O - H O M ^ O O ^ O r - i n ^ O V O N ^ O omvojor--oNONCNONTt-©cN —ICNC-OOOV <O<OT*-©<O — ONONCNroovmoom-CNCN-^CN TJ- • * — f N r o o o o o r - o o o o O N O s r - o o o CNCNCNCNCNCN — CNCN — — CN — — — — <N —

ra

c/1

O — 00 "O — • ' P - I T f - O O C N I O O N O O r O O C O O V O —< m © c o m O < o t - — ( O N h T f n O N O O n Q O O ^ i n ( N " t O \ O n n H - VO ON VO T t fNl CN

— Tt — O OS — "O 00 —

H2«

Mooi^ovnnommooNMooOfNCANft CNCNCNCNCNCN — CNCN — CNCN — CNCN — CN —

vo i-, G

^

• * T t CN

M

2 ta

M

3 o

mOt~-ovocNcNON>ovooomcNcNVOTfTtt^ O^O^N O ^ r ^ f ^ M w r - t ^ N i o m o o h - l - o o o ro ' * • * <o ro <o" i o Tf vo >o~ io" CN Tt m r t ^ «o" —

ta; i,

OJ

•p=S3 £ PH

> CO

>o as vo rt •* oo"

m — r- — r o c N o o o o o o O T f o o O N T j - « o o o ' ^ OOVOror-OOTt-Tf-CN'S-VOCN'ornaNiOONV^TfmO'rj-r-ooiomav'^-cNO'ooNt—Oooasoo mcNCN—<vom—nvocNooa\>ooorf>ooom —

CN — CN

—N n r t N M H N n H M n r t

— CN m

rn r- r t vo m rf

p cd

O <5

SOU 1971: 16

cNcn — cNro

Q,

'5b grt 5)

.23 K

K

W

X

är i hög grad utsatta för internationell konkurrens, vilket inte gäller för byggnadssnickerier. Som framgår av tabell 4.2: 10 är företagen storleksuppdelade. Denna indelning är gjord enligt följande: Storleksgrupp

Salutillverkningsvärde

1 2 3

< 1 milj. kr. 1—10 milj kr. >10 milj, kr.

En genomgående tendens är att arbetskraftsproduktiviteten är högre för de största företagen. Vid en jämförelse mellan regiongrupperna kan beträffande mekaniska verkstäder inga systematiska produktivitetsskillnader utläsas inom respektive storleksgrupper. Fabriker för elektrisk apparatur finns knappast alls representerade i Norrlands inland (H 6) och har låg produktivitet i Norrlands kustland (H 5). Till en del kan detta förklaras av att filialföretagens olika anläggningar som till stor del finns i södra Sverige i dessa beräkningar förutsätts ha samma produktivitet oavsett läge och storlek. Undersökningen visar vidare på klara regionala skillnader i lön per sysselsatt och lön per arbetare. Genomsnittslönerna är nästan genomgående för samma storleksklass högre i storstadsregionerna (H 1 och H 2 ) än i övriga regiongrupper. 4.2.7 En prognos över utvecklingen 19701975 Långtidsutredningen räknar i sin kalkyl med att produktionen inom industrin kommer att öka med drygt 5 % per år under perioden 1970-1975. Sysselsättningen beräknas under samma tid minska med en procent per år. På grund av industrisektorns stora betydelse för den regionala utvecklingen har ERU bedömt det som angeläget att göra en regional utvärdering av långtidsutredningens kalkyler. De metoder som står till buds för utarbetande av sådana prognoser är dock bristfälliga. Därtill kommer att det material som Industriens utredningsinstitut

(IUI) samlat in för långtidsutredningens räkning inte direkt kan brytas ner på regiongrupper och riksområden. En grov utvärdering av långtidsutredningens prognoser har redan presenterats i kapitel 4 varvid en avstämning av långtidsutredningens och länsplaneringens bedömningar gjorts. För att hänsyn skall kunna tas till de allra senaste prognoserna för olika branscher presenteras i föreliggande avsnitt en prognos som bygger på en teknik som i internationell litteratur benämns skiftanalys.1 De data som prognosen grundar sig på är de specialbearbetningar av industristatistiken som använts tidigare i avsnittet. Två prognoser har utarbetats. Den ena avser sysselsättningsutvecklingen och den andra produktionsutvecklingen. Om dessa båda prognoser sammanställs erhålls dessutom en uppskattning av produktivitetsutvecklingen för perioden i fråga. Prognosen omfattar två steg eller skift. I det första beaktas branschernas utveckling i hela riket som helhet. Det andra skiftet tar hänsyn till att branscherna tillväxer eller minskar i olika takt i skilda regioner. Det första skiftet i prognosen baseras på de bedömningar av industribranschernas utveckling 1970-1975 som utförts av Industriens utredningsinstitut (IUI). Det andra skiftet har erhållits genom ett antagande om att de årliga förändringarna av regiongruppernas andelar av rikets totala sysselsättning respektive produktion för en viss bransch är desamma för prognosperioden som för åren 1962-1968. Metoden kan sammanfattas som en trendframskrivning som till restriktioner har de branschvisa bedömningar för hela landet som IUI har gjort. Beräkningar av sysselsättnings- och produktionsutvecklingen har gjorts för de elva branscher som finns uppräknade i tabell 4.2: 1 samt för de sex regiongrupperna. Prognosen sammanfattas i fig. 4.2: 2. Sysselsättnings-, produktions- och produktivitetsutvecklingen 1962-1975 för hela industrin exkl. gruvindustrin kan avläsas för 1 Se t. ex. H. W. Richardson, Regional Economics, London 1969.

SOU 1971:16

X

H1

200 H2

/

H3

- ^

•••-!'•*•

100 H

1-

H

68 70

75 H4

(—

H

68 70

75 H5

1962 65

68 70

300 . H6 •*

&S&

100 H

1962 65

i

200-

100'

100-

1-

68 70

300 i Riket 200

.••V

—

75 H1 H2 H3 H4 H5 H6 Riket

^ -.«"

68 70

•

i

—

1962 65

i

—

i

1—

68 70

75 Förädlingsvärde 1968 1 >

Sysselsatta 19682)

Föräd ingsv./syssels. 1968 1 )

6 066 7 456 14 696 10 354 2 245 832 41 650

122 131 348 249 50 21 921

49,5 57,1 42,2 41,5 44,8 39,1 45,2

1 ' tusental kronor 2

68 70

' tusental personer

[Förädlingsvärde 1 Sysselsatta 1 Förädl ingsv./syssels.

Figur 4,2: 2. Produktions-, arbetskrafts- och produktivitetsutvecklingen inom industrin exkl. gruvor 1962—1975 fördelad på regiongrupper. Index 1962=100.

SOU 1971:16

var och en av regiongrupperna samt för hela riket. Som framgår av figuren väntas industrisysselsättningen fortsätta att minska under första hälften av 70-talet. Minskningen uppgår till ca 4 % eller 31 000 personer. Vid en jämförelse mellan regiongrupperna framgår det att denna minskning är koncentrerad till storstäderna och övriga större städer (H 1-H 3). Index över industrisysselsättningen väntas minska med 11 procentenheter i Stockholm (H 1) och med 5 enheter i Göteborg och Malmö (H 2). Detta motsvarar i absoluta tal 14 000 respektive 7 000 personer. Minskningen är genomgående för alla branscher i Stockholm. I Göteborg och Malmö förutses dock en ökning för den kemiska industrin. Metall- och verkstadsindustrin beräknas svara för hälften av sysselsättningsminskningen i storstäderna. Till skillnad från 60-talet väntas sysselsättningen under början av 70-talet minska även i de mindre och medelstora kommunblocken i södra och mellersta Sverige (H 4). I Norrland beräknas industrisysselsättningen enligt prognosen öka både i kustlandet (H 5) och i inlandet (H 6). Ökningarna som till största delen bärs upp av metall- och verkstadsindustrin är dock mycket begränsade och uppgår i absoluta tal till drygt 1 000 personer i H 5 och till 200 personer i H 6. De regionalpolitiska insatserna torde medföra att sysselsättningen i Norrland ökar mer än vad prognosen, som bygger på oförändrad politik, anger. Ett exempel på en sådan åtgärd är det sysselsättningsstöd som utgår till företag i det s. k. inre stödområdet. I H 6 som i stort omfattar det inre stödområdet har industrisysselsättningen under tiden 1962-1968 ökat med 2 000 personer. Produktionen väntas i fasta priser vara mer än dubbelt så stor 1975 som 1962. I relativa tal väntas en särskilt snabb produktionsökning under början av 70-talet i Norrlands inland (H 6). Detta område svarade dock år 1968 endast för 2 % av landets totala industriproduktion. Även i Göteborg och Malmö (H 2) och i Norrlands kustland (H 5) väntas en kraftig stegring av produk-

tionen. Produktionsökningen inom H 2 kan i huvudsak hänföras till verkstadsindustrin och den kemiska industrin. Den årliga produktionstillväxten i Norrland beräknas till ca 6 % mot 5 % för landet som helhet. För Stockholmsområdet kommer produktionsökningen liksom tidigare att bli avsevärt långsammare än för landet i övrigt. Inom detta område finns en stor andel verkstadsindustri men även branscher med långsam tillväxt såsom grafisk industri och livsmedelsindustri. Produktiviteten beräknas relativt sett stiga snabbast i H 2 och H 5. Som framgår av figuren så kommer enligt prognosen H 1-H 3 under perioden 1970-1975 att få en snabbare produktivitetsökning än produktionsökning. I H 4 - H 6 kommer produktionen att stiga procentuellt fortare än produktiviteten. Vid en jämförelse mellan resultaten från skiftanalysen i detta avsnitt och avstämningen mellan långtidsutredningens och lansplaneringens bedömningar i inledningen till kapitel 4 framkommer vksa skillnader. Avstämningen ger till resultat att industrisysselsättningen under tiden 1965-1975 kommer att minska i samtliga regiongrupper. Enligt skiftanalysen kommer sysselsättningen att öka i Norrland. Minskningen av sysselsättningen beräknas vidare enligt avstämningen bli betydligt mindre (15 000 personer) i storstäderna än vad skiftanalysen (50 000 personer) ger till resultat. Skillnaderna i prognoserna förklaras av att industrisysselsättningen under 60-talet ökat mer i Norrland och minskat mer i storstäderna än vad länsplaneringen beräknat. 4.3 Energiförsörjning Långtidsutredningens uppskattningar av rikets totala energibehov under 70-talet bygger i första hand på de prognoser som utarbetats av Centrala driftledningen (CDL) och överstyrelsen för ekonomiskt försvar under våren 1970. CDL har i sin tur bl. a. haft som utgångspunkt de bedömningar som gjordes inom ramen för länsplanering 1967. För perioden 1971-1975 räknar långtidsSOU 1971:16

Tabell 4.3:1. Industrins elförbrukning fördelad på elområden 1967 GWh Elområden Södra

Branscher Gruvindustri Järn- och metallverk Verkstäder Jord- och stenindustri Massa- och pappersindustri Kemisk industri Övrig industri Summa Småindustri och restpost Hela industrin

varav Västra Malmöregionen 1

4 182 415 400

— —

—

108 124

958 741 319

751 270 679 2 701

27 40 206 505

1 004 931 530 4 483

varav Göteborgsregionen 2

östra

— —

356 53

261 1 912 1 312 390

— —

409 109

222 1 240 470 44

727 1 447 135 26

90 660 170 1 329

2 029 728 563 7 195

24 102 225 869

1 264 531 316 4 087

3 230 8 278 1 483 3 943 300 2 388 7 348 25 814

varav Stockholmsregio- Bergs- Norrnen 3 lagens lands Summa 1 214 5 739 3 073 1 179

1 312

3 053

4 686

1 425

7 414

1 083

4 136

7 837

27 126

1 Med 2 Med 3

Malmöregionen avses A-regionerna Malmö/Lund/Trelleborg. Göteborgsregionen avses Göteborgs A-region. Med Stockholmsregionen avses A-regionerna Stockholm/Södertälje. Källa: Centrala driftledningen. utredningen med en total förbrukningsökning av energi om 6,3 % per år mot knappt 6 % 1966-1970. Därav väntas elkraften svara för en uppgång om 8 % samt eldningsbränslen och drivmedel för något över 4%. Fr. o. m. 1967 delas elstatistiken upp på elområden. 1 Storstadsregionerna ( H 1 och H 2 ) särredovisas dock på vissa punkter. Vidare uppdelas elstatistiken i en industrisektor, en samfärdselsektor och en »övriggrupp». Den sistnämnda gruppen omfattar bl. a. hushållen, handeln samt enskild och offentlig service. Av landets totala elkonsumtion 1967 svarade industrin för 64 %, samfärdseln för 6 % och »övriggruppen» för ca 3 0 % . Fördelat på elområden förbrukades samma år ca 25 % av elenergin i Norrland. Denna relativt höga siffra förklaras bl. a. av områdets stora andel av tunga processindustrier. Som framgår av tabell 4.3:1 svarade järnoch metallverk, massa- och pappersindustri samt kemisk industri för ca 80 % av den norrländska industrins elkonsumtion. Inkluderas även gruvindustrin stiger denna andel till nära 9 0 % . Norrland hade 1967 även den nästa största elkonsumtionen inom samSOU 1971:16

färdselsektorn. Östra elområdet svarade för den högsta andelen av den totala elförbrukningen, eller drygt 30 % . Lägst var den totala elkonsumtionen i Bergslagens elområde, vars andel av rikets totala förbrukning uppgick till ca 12 % . I tabell 4.3: 2 återfinns CDL:s prognos för industrisektorns framtida elförbrukning. De olika elområdena uppvisar varierande tillväxt med hög ökningstakt i landets södra Tabell 4.3: 2. Industrins elbehov fördelat på riksområden 1967-1985. Procentuell fördelning 1967

1985 Elområden Södra Västra Östra Bergslagens Norrlands

11,3 17,3 27,3 15,2 28,9

11,2 17,2 28,0 16,1 27,5

12,1 18,8 27,0 16,8 25,3

14,3 21,4 25,9 15,9 22,5

Hela riket

100 Källa: Centrala driftledningen. 1

Elområdena motsvarar i stort civilförsvarsområdena. Den ungefärliga indelningen framgår av resp. elområdes namn. I föreliggande avsnitt har Norrlands båda elområden slagits samman. De regionala data som detta avsnitt bygger på är hämtade från CDL: s publikation »Elkonsumtionen 1970-1980». 55

Tabell 4.3:3. Elförbrukningen, exkl. förluster, fördelad på riksområden 1967-1980. TWh resp. procent Förändring per år, %

TWh

Elområden Södra Västra östra Bergslagens Norrlands Hela riket

1967— 1970

1970— 1975

1975— 1980

6,3 7,8 14,3 5,6 10,9 44,9

8,4 10,0 19,0 7,6 13,9 58,9

13,9 16,0 28,6 11,3 18,4 5,2

22,3 25,2 42,2 15,3 23,4 128,4

10,1 8,5 10,0 10,8 8,3 9,4

10,4 9,9 8,6 8,2 5,8

10,0 9,5 8,1 6,3 4,9

8,4

7,8

Källa: Centrala driftledningen. och västra delar och avsevärt svagare i Norrland. Uttryckt i årliga tillväxttakter väntas industrins elförbrukning 1970-1975 i södra, västra respektive Bergslagens elområde växa med omkring 7 %. Motsvarande tal för östra elområdet och Norrland är ca 5 respektive 4 %. Under påföljande femårsperiod antas den mest väsentliga förskjutningen bli en än snabbare ökning för landets södra och västra delar. Som framgår av tabell 4.3: 2 väntas Norrlands andel av industrins elbehov sjunka från ca 27 % 1970 till ca 25 % 1975 och till ca 22 % 1985. I tabell 4.3: 3 har en regional elenergiprognos sammanställts där även samfärdseln och »övriggruppen» inkluderats. Jämfört med tabell 4.3: 2 indikerar tabell 4.3: 3 inga större förändringar i det regionala utvecklingsmönstret. Den största tillväxten beräknas ske i de södra och västra elområdena. Minst väntas elkonsumtionen i Norrland öka. Det kan dock noteras att för sistnämnda landsdel förutses trots detta ett elbehov som mer än fördubblas mellan 1970 och 1980. Detta innebär att 45 % av den norrländska vattenkraften 1980 beräknas bli förbrukad i Norrland. Ännu 1975 väntas Norrland svara för den näst högsta förbrukningen av elområdena. Enligt långtidsutredningen kan tillskotten i elproduktionen i första hand väntas ta formen av atomkraftverk och konventionella värmekraftverk under perioden fram t. o. m. 1975. Utbyggnaden av vattenkraften väntas bli relativt begränsad. Förläggningen 56

av kärnkraftverken är inte bunden vid samma lokaliseringsfaktorer som vattenkraftsanläggningarna. Det kan på längre sikt bli möjligt att förlägga kärnkraftsbaserade fjärrvärmeverk 1 i anslutning till stora industrikomplex och bostadsområden. Vad gäller externlokaliserade kraftverk, dvs. kraftverk belägna mer än 2-3 km från större stad, är det enligt CDL möjligt att det år 2000 i södra Sverige finns 3-4 st. och i västra Mellansverige 3-5 st. För östra Mellansverige och norra Mellansverige diskuteras 5-8 st. medan för Norrlands del ingen reaktor väntas lokaliseras på detta sätt. Med tanke på de externa effekter - positiva och negativa - som dessa kraftverk kan ge upphov till torde det vara realistiskt att räkna med en ökad statlig kontroll över såväl valet av lokaliseringsort som graden av samverkan mellan kraftproducenterna. Förberedande diskussioner på detta område förs inom ramen för arbetet med den fysiska riksplaneringen. Förbrukningen av eldningsbränslen och drivmedel väntas enligt långtidsutredningen stiga med ca 4 % per år för att 1975 uppgå till i runt tal 45 miljoner ton. Eftersom någon mera omfattande förekomst av olja inte uppdagats inom landet kommer behovet i stor utsträckning att behöva täckas genom import. Trenden under senare delen av 60talet mot en ökad andel inhemsk förädling 1 Med fjärrvärme menas värme som levereras i rörledningar med hjälp av värmevatten eller ånga från stora centralanläggningar.

SOU 1971: 16

2 milj. rri3

Kuststräcka med ey förutsättningar för > 20 m hamndjup. Kuststräcka med ev förutsättningar för 15 m hamndjup. Under normal isvinter förekommande svår landfast is. Befintlig hamn eller undersökt hamnläge med > 15 m djup.

m

Källa: Civildepartementet Figur 4.3:1. Konsumtion av dxivmedel och bränslen 1975. Fördelning på riksområden.

av oljeprodukterna beräknas dock fortsätta. De svenska raffinaderierna svarar f. n. för ca 50 % av de totala leveranserna av förädlade oljeprodukter. I figur 4.3: 1 har den beräknade regionala fördelningen av konsumtionen av drivmedel och bränslen 1975 återgivits. Figuren har hämtats från det pågående arbetet med den fysiska riksplaneringen inom civildepartementet. Förbrukningssiffrorna är de som framtagits av energikommittén och överensstämmer i stora drag med långtidsutredningens uppskattningar. Av figuren framgår vidare hamnmöjligheter för olika kuststräckor. Den nuvarande svenska raffinaderistrukturen redovisas i tabell 4.3: 4. Utöver de där angivna raffinaderierna finns två asfaltsraffinaderier - i Göteborg respektive Malmö - samt ett antal smörjoljefabriker. Under 70-talets första hälft planeras endast ett ytterligare raffinaderi, vilket kommer att lokaliseras till Brofjorden på västkusten. Nyinvesteringarna i de äldre anläggningarna beräknas likaledes koncentreras till västkusten främst med tanke på att Öresund begränsar tankerstorleken i Östersjön. För lokaliseringen av framtida raffinaderier torde faktorer som närhet till djuphamn och möjligheterna till samlokalisering av olika led i petroleumindustrin komma att tillmätas viss betydelse.1

4.4 Byggnadsverksamhet

Byggnadssektorn kan uppdelas i tre ungefär lika stora huvudgrenar: bostadsbyggande, övrigt husbyggande (främst inom offentlig sektor, industri och handel) samt anläggningsverksamhet (bl. a. vägar samt vatten och avlopp). Byggvolymen har ökat i ungefär samma takt inom samtliga dessa områden under senare hälften av 60-talet. Fördelat på näringsgrenar har det däremot förelegat stora skillnader i tillväxttakt inte minst till följd av ekonomisk-politiska åtgärder. Byggandet inom vissa delar av de tjänsteproducerande sektorerna har hållits tillbaka med hjälp av bl. a. investeringsavgifter och restriktiv tillståndsgivning. 58

Tabell 4.3: 4. Svenska raffinaderier 1969 Kapacitet, milj. ton Svenska SheilKoppartrans, Göteborg BP, Göteborg Nynäs, Göteborg Summa OK, (planeras)

4,0 4,5 2,9 11,4 (4—6)

Källa: SOU 1970: 30. Företagsstrukturen inom byggnadssektorn karakteriseras av ett stort antal företag av skiftande storlek och art. 1968 var antalet byggande företag närmare 5 000, vartill kom ungefär lika många bygghantverksföretag. De 20 största företagen, som samtliga hade mer än 1 000 anställda, svarade dock för ungefär hälften av den totala produktionen. Antal sysselsatta beräknas 1968 ha uppgått till drygt 360 000 personer. Ur regional synpunkt intar byggnadsverksamheten i viss mån en särställning, genom att arbetskraften inom branschen uppvisar en relativt stor geografisk rörlighet. Många arbetstagare är mer bundna vid ett visst företag än till någon särskild arbetsplats. De senares lokalisering förändras allt eftersom skilda arbetsprojekt färdigställs.2 Sysselsättningsutvecklingen inom byggnadssektorn 1960-1965 enligt folkräkningen redovisas i tabell 4.4: 1. ökningen uppgick under perioden till 12 %. Samtliga riksområden exklusive skogslänen uppvisade ökningar. Dessa var särskilt påtagliga i storstadsområdena. Av fördelningen på regiongrupper framgår att totala ökningen av antalet syseisatta inom sektorn var större i de mera tätbefolkade regiongrupperna (H 1H 3) än för riket i dess helhet. Trots minskningen av antalet förvärvsarbetande inom byggnadsverksamheten i landets nordligaste delar hade dessa regioner 1965 alltjämt en högre andel yrkesverk 1 För en redogörelse av hithörande frågor hänvisas till koncentrationsutredningens betänkande SOU 1970: 30. 2 För en diskussion av byggsektorns roll i det regionala utvecklingsförloppet hänvisas till bilaga 7 i Regionalekonomisk utveckling, SOU 1970: 15.

SOU 1971: 16

Tabell 4.4:1. Sysselsättningsutvecklingen inom byggnadsverksamheten fördelad på regiongrupper och riksområden 1960-1965 Befolkning 1965

Sysselsatta 1965

Riksandel

°/

Sysselsättningsförändring 1960—1965 Riksandel,

Antal

/o

Absolut förändring

Relativ förändring, %

/o

Regiongrupper Hl H2 H3 H4 H5 H6

17,2 13,4 32,4 22,8 7,8 6,3

57 650 49 190 104 460 68 950 27 880 25 020

17,5 14,9 31,6 20,9 8,4 7,6

8 224 12 848 14 300 5 150 110 — 5 657

16,6 35,3 15,9 8,1 0,4 —18,4

Riksområden AB C, D, T, U, E F, G, H, I K, L, M därav: M N, O, R, P därav: O S, W, X Y,Z AC, BD

17,8 16,8 9,6 13,9 8,7 19,1 8,7 11,1 5,3 6,3

60 200 54 740 28 362 44 755 28 210 61 080 29 560 36 030 20 500 24 550

18,2 16,6 8,6 13,6 8,5 18,5 8,9 10,9 6,2 7,4

9 070 7 770 3 699 9 030 6 030 10 980 6010 — 100 — 1 160 — 4 040

17,7 16,5 15,0 25,3 27,2 21,4 25,5 — 0,3 — 5,4 —14,1

Hela riket

330 290

35 270

12,0

samma inom denna sektor än övriga riket. Detta framgår av nedanstående tablå i vilken byggnadsverksamhetens andel i procent av det totala antalet förvärvsarbetande anges.

storstadslän skogslän 1 övriga län Totalt

8,3 11,8 8,3

9,2 11,2 9,1

9,1

9,6

En orsak till skogslänens höga andel är det starka inslaget av kraftverks- och vägbyggande i dessa områden. Vidare torde en stor del av den friställda arbetskraften inom jord- och skogsbruket som varit ovillig att flytta längre sträckor ha sökt anställning som byggnadsarbetare. Utvecklingen efter 1965 kan belysas av arbetskraftsundersökningarna. Dessa tyder på att en viss omsvängning inträtt under 1 Med skogslän avses i tablån - vilken hämtats från Byggplaneringsutredningens betänkande »Medel för styrning av byggnadsverksamheten» (SOU 1970: 33) - norrlandslänen samt Värmlands och Kopparbergs län.

SOU 1971: 16

1966-1968. De regionala skillnaderna i sysselsättningsutveckling som kännetecknade 60-talets första hälft synes under denna period ha upphört. I tabell 4.4: 2 återges byggnadskostnadernas fördelning på riksområden och regiongrupper. Kostnaderna avser november månad för vissa utvalda år under 60-talet. Liksom vad gäller sysselsättningen har den del av byggnadskostnaderna som fallit på Norrlands inland (H 6) minskat. Storstadsregionernas andel (H 1-H 2) har successivt vuxit, varvid dock hela andelsökningen fallit på Stockholm ( H l ) . Några markanta skillnader i regional utveckling synes däremot inte föreligga mellan 60-talets första respektive andra hälft. Enligt långtidsutredningen är en fortsatt tillväxt av byggnadsefterfrågan att vänta under den närmaste 5-årsperioden. Ökningen beräknas dock bli svagare än för perioden 1966-1970, vilket främst förklaras av den förutsatta nedgången av bostadsinvesteringarna. Den närmare utvecklingen av byggvolymen kommer dock i hög grad att bli beroende av investeringspolitiken. Med tanke 59

Tabell 4.4: 2. Byggnadskostnadernas fördelning på regiongrupper och riksområden 19631969. Milj. kr resp. procent Milj.kr.

Fördelning

procent

November 1969

November 1963

November 1965

November 1967

November 1969

25,7 22,3 25,2 11,7 5,3 9,9

28,9 22,3 24,2 10,4 6,7 7,5

34,2 19,0 21,7 14,3 5,4 5,4

26,0 14,2 5,2 10,8 8,5 22,4 16,9 6,1 5,1 10,2 100

28,6 14,9 4,9 10,1 8,1 21,8 16,4 5,8 5,0 8,9 100

33,4 14,2 5,2 10,9 7,7 20,3 13,1 5,6 3,4 7,0 100

Regiongrupper Hl H2 H3 H4 H5 H6

9 248 5 119 5 859 3 861 1 449 1471

Riksområden AB C, D, T, U, E F, G, H, I K, L, M därav: M N, O, R, P därav: O S, W, X Y,Z AC, BD Hela riket

9 017 3 832 1414 2 941 2 067 5 489 3 534 1 504 916 1 894 27 007

28,4 14,6 5,3 10,6 8,0 15,9 10,2 6,9 4,2 14,2 100

Källa: Byggnadsinventeringarna. på att långtidsutredningens prognos för byggnadsverksamheten 1971-1975 närmast är att se som en tolkning av planer och efterfrågeläge inom de olika delsektorerna är möjligheterna att förutse de regionala konsekvenserna mycket begränsade. Till detta kan läggas de eventuella förändringar som Byggplaneringsutredningens betänkande (SOU 1970: 33) kan leda till. I betänkandet föreslås bl. a. vissa åtgärder ägnade att öka statsmakternas styrmöjligheter av den regionala byggnadsaktiviteten. ERU har mot denna bakgrund inskränkt sig till att göra en trendframskrivning av sysselsättningsutvecklingen inom byggnadsverksamheten grundad på material från långtidsutredningen och länsplanering 1967. Resultaten redovisas i inledningen till detta kapitel. 4.5 Varuhandel Varuhandelns utveckling har under 60-talet gått mot färre och större enheter. Inom detaljhandeln har ett växande antal försäljningsställen tillkommit, vilka vänder sig mot geografiskt större marknader än tidigare. I 60

än högre grad gäller detta partihandeln, vars avsättningsmarknad ofta omfattar hela landsdelar. Regionala data för varuhandeln saknas i stor utsträckning. Detta gäller såväl bakåt i tiden som för långtidsutredningens prognosmaterial. Sysselsättningsdata för handeln finns dock tillgängliga fram t. o. m. 1965. Som framgår av tabell 4.5: 1 har sysselsättningstillväxten 1960-1965 framför allt koncentrerats till storstäderna. Av den totala sysselsättningsökningen inom varuhandeln om ca 455 000 personer föll knappt 50 % på storstäderna. I Västernorrlands och Jämtlands län sjönk antalet sysselsatta med några procentenheter. Material från de årliga arbetskraftsundersökningarna tyder på att områdena utanför storstadslänen haft en större andel av sysselsättningstillväxten 1966-1968 än under perioden 1961-1965. Full jämförbarhet råder dock inte mellan de statistiska uppgifterna för de båda perioderna. I tabell 4.5: 2 har varuhandelns byggnadsinvesteringar fördelats på riksområden. Av tabellen framgår att storstadslänens andel SOU 1971: 16

Tabell 4.5:1. Sysselsättningen inom varuhandel fördelad på riksområden 1960-1965 Befolkningen 1965

Sysselsatta 1965

/o

Antal

/o

Sysselsättningsförändring 1960—1965, %

17,8 16,8 9,6 13,9 8,7 19,1 8,7 11,1 5,3 6,3 100

118 560 63 120 34 280 68 870 48 870 91 000 49 260 38 800 19 530 20 440 454 590

26,1 13,9 7,5 15,1 10,7 20,0 10,8 8,5 4,3 4,5 100

20,9 7,5 4,1 10,2 12,2 9,3 10,9 2,1 — 2,4 3,8 8,6

Riksandel, Riksområden AB C, D, T, U, E F, G, H, I K, L, M därav: M N, O, R, P därav: O S, W, X Y,Z AC, BD Hela riket

Riksandel,

Anm. Klassificeringen av antalet anställda inom varuhandeln överensstämmer inte i 1960 resp. 1965 års folkräkning. Ca 40 000 anställda inom varuhandeln enligt 1965 års folkräkning fördes 1960 till gruppen industrisysselsatta. I tabellen har dessa fördelats på riksområden 1960 varvid totala antalet sysselsatta inom varuhandeln 1965 använts som fördelningsnyckel.

av dessa investeringar 1966-1969 uppgick till i runt tal 45 %. De mellansvenska länens andelar varierade kraftigt under samma period. För Norrlands del uppgick andelen till i genomsnitt ca 10 %. I det följande uppdelas, liksom i långtidsutredningens huvudrapport, varuhandeln i detalj- och partihandel.

Tabell 4.5: 2. Byggnadskostnader för påbörjade byggnadsprojekt inom varuhandeln 1966 -1969. Fördelning i procent på riksområden

Riksområden AB C, D, T, U, E F, G, H, I K, L, M därav: M N, O, R, P därav: O S, W, X Y,Z AC, BD Hela riket

29 14 11 12 8 16 10 8 5 5 100 (951)

24 27 23 27 19 19 8 6 7 9 12 13 7 10 9 18 18 21 13 10 11 5 8 9 2 5 4 7 5 4 100 100 100 (1 006) (1 449) (1 278)

1969 Anm: Siffrorna inom parentes avser varuhandelns totala byggnadskostnader i milj.kr. Källa: SCB: SM serie Bo SOU 1971:16

4.5.1 Detaljhandel Nedläggningstakten inom detaljhandeln har varit snabb under 60-talet. Över hälften av de enskilda livsmedelsbutiker som fanns 1960 hade lagts ned 1968. Inom konsumentkooperationen har nedläggningstakten varit ännu snabbare. Nyetableringarna har under samma period i första hand avsett stora enheter med stort sortiment såsom varuhus och allivsbutiker, vilka ersatt ett flertal mindre butiker. Nettoeffekten av nedläggningar och nyetableringar har blivit att omsättningen ökat i stora butiker men minskat i de medelstora och mindre. Många medelstora butiker har vidare tvingats dra ned sin personalstyrka i takt med att omsättningen gått tillbaka och har därigenom övergått till gruppen småbutiker. Flera mindre butiker torde leva vidare endast genom att ägarna minskat sina krav på ekonomisk återbäring. Speciellt snabb har strukturomvandlingen varit inom livsmedelsförsäljningen och i viss 1 Diskussionen i detta avsnitt avser i första hand dagligvarusektorn, dvs. livsmedelsaffärer o. dyl. Sällanköpsvaruhandeln berörs endast sporadiskt. Rubriken »detaljhandel» är med andra ord något missvisande och täcker ett i detta sammanhang alltför vitt fält.

Tabell 4.5: 3. Konsumentkooperationens planerade investeringar 1970-1980. Procentuell fördelning på regiongrupper

Regiongrupper H 1 H 2 H 3 H 4 H 5 H 6 Hela riket

1971—1975

1976—1980

37,5 20,0 23,7 11,3 4,5 3,0 100 (400)

39,1 19,6 25,2 10,8 4,5 0,8 100 (397)

Anm: Siffrorna inom parentes avser investeringsbeloppen i milj. kr. till 1969 års priser. Utöver de i tabellen medtagna investeringarna tillkommer investeringar bl. a. för inre omplaneringar av varuhus och butiker. Källa: KF. mån även inom textil- och beklädnadsförsäljningen. Livsmedelsförsäljningen präglas alltjämt av mer närhetsbetonad lokalisering. De befolkningsomflyttningar som skett synes därför beröra lokaliseringen av den verksamheten mer direkt än övrig handel. Detaljhandeln har under 60-talet i oförminskad takt koncentrerats till de större tätorterna. En betydande del av befolkningen i småorterna och glesbygderna gör sina inköp i dessa orter. Den geografiska koncentrationen har blivit större än vad som återspeglas i nedläggningssiffrorna på grund av att butikerna i ökad utsträckning kommit att förläggas i grupper. En orsak till att man även inom detaljhandeln kunnat tillvarata fördelarna med stordrift är att kommunikationsmöjligheterna har förbättrats för stora grupper av befolkningen. Särskilt bilismens utveckling torde här ha spelat en stor roll. Konsumenternas önskan om stort urval till låga priser har verkat i samma riktning. Det bör betonas att förändringarna inte medfört förbättringar för alla konsumentgrupper. Den omfattande butiksnedläggelsen inom kontraktiva regioner har fått till följd att många varor är mindre tillgängliga än tidigare, bl. a. för den del av befolkningen som inte har tillgång till bil. Detta gäller också för vissa grupper inom befolkningen i expansiva regioner.

62 Under perioden fram t. o. m. 1975 väntas enligt långtidsutredningen utvecklingen mot färre och större enheter fortsätta efter ungefär samma mönster som under de senaste åren. Kraven på fortsatt rationalisering inom handeln för att undvika kraftiga kostnadsgenomslag i priserna förutsätts medföra att de stora och högproduktiva försäljningsenheternas ställning på marknaden ytterligare förstärks. Antalet varuhus beräknas stiga i snabb takt, medan butiksantalet inom dagligvaruhandeln totalt sett förutses komma att minska med en fjärdedel. Totala antalet verksamhetsställen inom detaljhandeln väntas under perioden 1968-1975 minska med 20 %. Det bör observeras att strukturförändringarna i detaljhandeln i hög grad bestäms av externa faktorer som befolkningsomflyttning, efterfrågeökning, stadsombyggnad och befolkningens tidsvärdering. 1 För de större varuhandelsföretagen gäller att de investeringar i nya butiker som kan bli aktuella under 70-talets första hälft i stor utsträckning är planlagda redan i dagsläget. Mot denna bakgrund är t. ex. statsmakternas långsiktiga intentioner i fråga om olika regioners och orters utveckling av stort intresse. Förbättras varuhandelsföretagens möjligheter att bedöma vilka orter som väntas tillväxa, ökar sannolikt förutsättningarna för att lösa servicefrågorna. En geografisk fördelning av de större varuhuskedjornas investeringsplaner 1971-1975 har inte varit möjlig att sammanställa. I tabell 4.5: 3 redovisas dock de beräknade investeringsbehoven inom konsumentkooperationen. Siffrorna avser ny- och tillbyggnad av varuhus och butiker samt inventarier för dessa. Konsumentkooperationen svarar för närmare 1/5 av den totala varuhandeln och cirka 1/3 av livsmedelsförsäljningen. Enligt planerna kommer drygt 80 % av de kooperativa investeringarna att falla på storstadsområdena och övriga större städer (H 1-H 3). I Norrland beräknas kostnadsmässigt endast ca 7 % av investeringarna läggas (H 5 och H6). 1 För en diskussion av dessa externa faktorer se bilaga 7: Regionalekonomisk utveckling, SOU 1970: 15.

SOU 1971:16

Nedläggningstakten inom detaljhandeln har varit speciellt snabb i glesbygdsområden. Av samtliga nedlagda butiker i Jämtlands län under perioden 1950-1963 var t. ex. ca 70 % livsmedelsbutiker belägna utanför tätorterna. De flesta av dessa hade en årlig omsättning som 1950 understeg 200 000 kr.1 Den ofta låga lönsamheten för butiksenheterna i utflyttningsområdena beror bl. a. på en hög andel äldre med låg konsumtionsbenägenhet och låga inkomster. De flesta butikerna i glesbygdsområdena drivs av ägaren ensam med eventuellt biträde av övriga familjemedlemmar. Genomsnittsåldern för dessa personer är hög, vilket innebär att möjligheterna att byta yrke är små. Det senare torde emellertid samtidigt vara den faktor som i viss mån bromsar upp uttunningen av glesbygdernas detaljhandelsnät under 70-talets första hälft. Även i ett längre perspektiv kan butiksnedläggelserna, på grund av att ägarna går i pension o. dyl., därför väntas ligga på en hög nivå. Från konsumentsynpunkt synes den vikande tillgången på butiker vara ett av de mest centrala glesbygdsproblemen. En sociologisk undersökning av fem glesbygdsområden visar att livsmedelsaffärer är den typ av serviceinrättning som man i första hand skulle vilja ha bättre tillgång till.2 Den nuvarande regionalpolitiken påverkar inte direkt detaljhandeln. Indirekt är dock t. ex. det kommunala skatteutjämningsbidraget av en viss betydelse eftersom dessa medeltillskott gör det möjligt för kommunerna att på olika sätt förbättra servicens tillgänglighet t. ex. genom kommunal utbyggnad av kommunikationerna. Det är emellertid svårt att mäta på vilket sätt och i vilken omfattning dylika medel påverkar varuhandeln. Frågor och samband av denna typ kan väntas bli belysta av glesbygdsutredningen samt det av ERU initierade utredningsarbetet om glesbygdsproblemen. Inom större orter och storstäder framkallar detaljhandelns framtida utveckling delvis andra problem än i glesbygdsområden. Inte minst gäller detta de konsekvenser som etablerandet av nya stora enheter kan ge upphov till. Varuhusens andel av marknaden SOU 1971:16

väntas stiga från ca 20 % till ca 30 % under den kommande 5-årsperioden. Även om långtidsutredningen förutser en viss etablering av varuhus på nya orter väntas den kraftigaste utbyggnaden av denna sektor framför allt ta formen av stormarknader. Dessa dimensioneras ofta för framtida förhållanden, varvid man räknar med ökat befolkningsunderlag och med ett bortfall av vissa nu existerande små och medelstora butiker. I storstäderna har enligt koncentrationsutredningen de större butiksenheterna inte i full utsträckning låtit den högre produktiviteten slå igenom i lägre priser. Bakom detta uppges bl. a. ligga en strävan att hålla en hög självfinansieringsgrad för att därigenom möjliggöra en snabb utbyggnad av butiksnätet.3

Även om de strukturella problemen i tätbefolkade områden delvis skiljer sig från glesbygdens finns dock vissa likheter. En sådan likhet är nedläggningen av mindre livsmedelsbutiker. Även för de större orternas del tyder de nuvarande tendenserna på en fortsatt minskning av sådana butiker, åtminstone under 70-talets första hälft. En omsvängning av konsumenternas värdering av närhetsservice behöver inte påverka nedläggningen av nu existerande småbutiker. Flera av dessa har nämligen ett i förhållande till bostadsområdena ogynnsamt läge. 4.5.2 Partihandel Liksom detaljhandeln har partihandeln präglats av en tilltagande koncentration och en kraftig minskning av antalet distributionsställen. Mellan 1963 och 1968 minskade antalet verksamhetsställen med minst en anställd från ca 12 000 till ca 9 000. Tillgängliga statistiska uppgifter gör det emellertid svårt att dra några mera detaljerade slutsatser om de regionala konsekvenserna av denna koncentration. Sysselsättningen inom partihandeln är hälften så stor som inom de1 C E Ericsson: Livsmedelshandelns utveckling2 i Jämtlands län 1950-1963, Uppsala 1969. Bilaga 3: Urbaniseringen i Sverige, SOU 1970: 14. 3 SOU 1968: 6.

taljhandeln och antalet verksamhetsställen mellan 4 och 5 gånger färre. Jämfört med detaljhandeln är partihandeln väsentligt mer storstadsorienterad. Det kan t. ex. nämnas att inget av huvudkontoren för de 10 till Sveriges grossistförbund anslutna partihandelsföretagen inom delsektorn järn och balk samt metaller är beläget utanför de tre storstadsregionerna. Koncentrationsprocessen inom partihandeln är till stor del en följd av att den fristående grosshandeln i många branscher mött ökad konkurrens från föregående och efterföljande led. Från detaljistsidan har de större kedjorna i ökad omfattning öppnat egna inköpskontor och nederlag samtidigt som producenterna genom försäljningsbolag och direktförsäljning pressat det fristående mellanledet. Som en följd härav har den största delen av partihandelns verksamhetsställen kommit att förläggas i mera tätbefolkade regioner. Det stora importberoendet inom vissa delbranscher har liksom transportekonomiska överväganden verkat i samma riktning. En stor del av partihandeln, speciellt inom konsumentvarudelen, domineras sålunda av grossister som är riksleverantörer eller täcker en större del av landet. Företag som tidigare hade lokala nederlag har i stor utsträckning rationaliserats bort eller gått ihop till större enheter. Varuhusföretagen EPA och TEMPO har t. ex. var sitt rikslager som svarar för bortåt hälften av varuleveranserna till samtliga i respektive kedja ingående varuhus. Inom KF, ICA- och ASK-sektorerna täcks varuförsörjningen för ca 10 000 butiker av några tiotal stora lagercentraler. För perioden 1971-1975 väntas enligt långtidsutredningen de hittillsvarande koncentrationstendenserna fortsätta. Det är emellertid möjligt att en viss uppbromsning av antalet nedläggningar kommer till stånd. Förklaringen skulle i så fall vara att de större partihandelsföretagens expansion visserligen kan väntas fortsätta men att vissa speciella branscher planerar att bygga ut sin lagerorganisation. Det torde med visst fog kunna hävdas att en stark koncentration till 64

stora lagercentraler med regionala avsättningsområden har varit till nackdel inom vissa branscher och då speciellt sådana där varan inte tål långvariga transporter eller av andra skäl inte är av ren stapelvarukaraktär. 4.6 Samfärdsel Betydande svårigheter uppstår vid försök att jämföra transportarbetet och transportsystemens uppbyggnad i olika regioner. Vad gäller transportarbetet är ett centralt problem att urskilja vilken del av transporterna som är att se som slutlig konsumtion snarare än en faktor i produktionsprocessen. Det har i detta avsnitt inte varit möjligt att gå närmare in på dessa frågor. I anslutning till långtidsutredningens uppläggning berörs i det följande vissa regionala utvecklingsdrag inom de olika delsektorerna. Vägtransporterna är i dag den dominerande transportformen. Drygt 90 % av persontransporterna sker på väg och för godstransporterna är andelen 58 %. Enligt långtidsutredningens bedömningar väntas det totala transportarbetet 1970-1975 växa med ca 5 % per år, dvs. ungefär lika mycket som närmast föregående 5-årsperiod. Godstransporterna beräknas stiga snabbast eller med 7,5 % per år medan persontransporterna ökar med drygt 3 %. Inom persontransporternas område dominerar lokaltrafiken. Detta beror i stor utsträckning på den geografiska fördelningen av befolkning och näringsliv, vilken resulterat i att trafikflödet koncentrerats till och mellan större orter. Av väsentlig betydelse har därvidlag varit den s. k. pendlingen mellan arbetsplats och bosättningsort. Liksom i fråga om godstrafiken kan denna koncentrationsprocess väntas fortsätta. Det vore av intresse för utformningen av regionalpolitiken att få information om transportarbetets fördelning på olika transportmedel och transportavstånd. Något mera omfattande statistiskt material för detta saknas emellertid. I vägverkets regi bedrivs dock f. n. undersökningar om transportarbetet i olika kommuner. Resonemang har sålunda hittills fått föras i mera kvaliSOU 1971:16

tativa termer. Som exempel kan följande citat från professor Hägerstrand återges. 1 »D;t är givet, att bilismen är betydelsefull inte bara inomregionalt utan också i den interurbana persontrafik, som kommer till stånd i samband msd förvärvs- och organisationsarbete. Men villkoret med fram- och återresa under dagens lopp måste i stort sett inskränka bilens räckvidd till de närmaste grannorterna. I den mera landsomfattande integrationen av våra landsdelscentra måste tåg, flyg och kanske på längre sikt expressbussar komma att spsla huvudrollen. Det finns i detta sammanhang skäl att närmare undersöka vilken förmåga dessa transportmadel har i dag att låta de kontaktorienterade samhällsgrupperna agera i en stad utan geografiskt läge». Dessa tankegångar kan ställas i relation till följande två huvudlinjer i transportpolitiken: 2 - Avnämarnas fria val av transportmedel skall upprätthållas så långt det är möjligt - Konkurrensen mellan transportmedlen är grundprincipen för transporternas fördelning på dessa medel, varför den bör äga rum på lika villkor. Det torde stå klart att transportinvesteringarnas storlek och fördslning är av central betydelse för den regionala utvecklingen. Att investeringar inom samfärdselsektorn trots detta i ringa utsträckning har motiverats av regionalpolitiska strävanden förklaras bl. a. av svårigheterna att urskilja lämpliga satsningsorter. Även svårigheterna att värdera de allmänekonomiska etfekterna av regionalt betingade transportinvesteringar spelar härvidlag en stor roll. Det pågående arbetet med länsprogram 70 kan dock tjäna som ett exempel på de ansträngningar som görs för att samordna investeringarna i transportsystemet. På driftsidan förekommer vissa regionala subventioner. Förutom själva frakttaxans konstruktion samt förekomsten av specialavtal för en rad transporter till och från Norrland mellan SJ och köpare respektive säljare kan nämnas de under 1970 fastställda transportsubsidierna för Norrland. 3

SOU 1971:16 5—014518

4.6.1 Vägar och gator Redogörelsen för väg- och gatunätets nuvarande omfattning följer i stort den översikt som lämnats i Vägplan 70 (SOU 1969: 56). Längden av det statliga och statsbidragsberättigade väg- och gatunätet uppgick vid ingången av 1969 till ca 165 000 km, vilket innebar en ökning från 1957 med 15 %. Tillväxten har huvudsakligen fallit på det statsbidragsberättigade enskilda vägnätet som vuxit med närmare en tredjedel. I tabell 4.6: 1 redovisas väg- och gatunätets förändring mellan 1957 och 1969. Som framgår är skillnaderna i utbyggnadstakt mellan de olika riksområdena relativt markanta, såväl för det totala vägbyggandet som inom de olika undergrupperna. Det totala vägbyggandet har vuxit långsamt i Norrland. Även siffrorna för östra Mellansverige och Malmö ligger under riksgenomsnittet. De högsta ökningstalen uppvisar norra Mellansverige och Västsverige. Beträffande undergrupperna har den största ökningen av det statliga vägnätet på landsbygden ägt rum i Norrbottens och Örebro län, där tillväxten varit dubbelt så snabb som genomsnittet för riket. Det bör i detta sammanhang nämnas att för vissa län beror en del av ökningen i det statliga vägnätet på att kronan övertagit väghållningsskyldigheten inom städernas glesbygd. Ökningen av det statsbidragsberättigade, enskilda vägnätet varierar från drygt 160 % i Jämtlands län till 0 % i Kronobergs län. Den förhållandevis stora ökningen i de tre storstadslänen får ses mot bakgrund av att allt fler enskilda vägar har fått en sådan karaktär att de blivit statsbidragsberättigade. Den ringa ökningen i norra Norrland och vissa Götalandslän sammanhänger med den förhållandevis stora omfattningen av det bi1

Bilaga 4, Urbaniseringen i Sverige, SOU 1970: 14. 2 Proposition 1963: 191. 3 Proposition 1970: 84. Subsidierna har kostnadsberäknats till 25 milj. kr. för en första treårig försöksperiod och gäller järnvägs- och landsvägstransporter av helfabrikat och mera bearbetade halvfabrikat. Minimisträckan för att stöd skall utgå är 300 km och det krävs vidare att transporten går från stödområdet eller inom detsamma.

Tabell 4.6:1. Väg- och gatunätets procentuella förändring 1957-1969 Förändring i procent 1957— 1969

Riksområden AB C, D, T, U, E F, G, H, I K, L, M därav: M N, O, R, P därav: O S, W, X Y,Z AC, BD Hela riket

Andel av totala vägnätet 1969

Det statliga vägnätet på landsbygden

Det enskilda vägnätet med underhållsbidrag

Det kommunala vägnätet1

Summa

3,8 16,0 16,4 9,6 3,7 15,9 2,9 14,1 9,4 14,8 100

7,1 5,0 4,3 5,1 4,3 3,3 0,5 5,7 6,4 9,1 5,8

46,3 26,2 21,7 40,1 33,8 35,5 46,6 24,7 45,1 8,1 32,7

23,7 18,5 13,9 23,9 23,6 27,9 26,6 20,7 31,5 2,7 20,9

19,6 14,6 12,0 16,7 14,1 15,9 20,0 24,0 5,7 8,1 15,4

1 Avser 1956—1968. Källa: Vägplan 70.

dragsberättigade enskilda vägnätet vid periodens början. (Siffrorna över utvecklingen i de olika länen - vilka här inte redovisats - har legat till grund för aggregeringen till riksområden i tabell 4.6: 1.) Av Vägplan 1970 framgår att utvecklingen under det senaste decenniet har medfört en viss utjämning av de tidigare rådande regionala skillnaderna i vägtäthet. Fortfarande kvarstår dock betydande olikheter mellan olika län såväl i fråga om det allmänna som statsbidragsberättigade enskilda vägnätet. I Vägplan 1970 har den relativa vägtätheten mätts som folktäthet per kvadratkilometer väg. Detta icke invändningsfria mått ger Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län ett glest vägnät, medan Kronobergs, Jönköpings, Gotlands och i viss mån även Kalmar län har ett förhållandevis tätt vägnät. 1 Planer och behovsbedömningar för vägväsendets utbyggnad under 70-talet finns i flera olika utformningar. De skiljer sig åt vad gäller såväl tidsperspektiv som syfte. Vägverket arbetar sålunda efter en behovsplan för perioden 1970-1984, en långtidspian för perioden 1970-1979 samt slutligen en flerårsplan för perioden 1970-1974. Till detta kan läggas den vägplan som Vägplaneutredningen framlagt samt den utveckling 66

som långtidsutredningen på grundval av ovanstående kommit fram till. Regionaluppdelat material föreligger enbart på vissa avsnitt i vägverkets respektive Vägplaneutredningens material. För den kommande 5årsperioden överensstämmer långtidsutredningens totalprognos relativt väl med de av vägverket gjorda bedömningarna. I ett längre perspektiv - som t. ex. det i tabell 4.6: 2 angivna - blir planerna över vägväsendets utbyggnad mera osäkra, såväl vad gäller totalnivå som regional fördelning. Det bör i detta sammanhang observeras att de här redovisade investeringarna i vägoch gatubyggande bygger på Vägplan 70, i vilken det explicit utsagts att några regionalpolitiska överväganden inte ingår. I den samhällsekonomiska modell utredningen presenterat är flera variabler av sådan typ att det åvilar politikerna att åsätta numeriska värden på ingående kostnads- och intäktsposter. Vägplan 70 får såtillvida inte 1 Att Stockholms samt Göteborgs och Bohus län visar en låg vägtäthet, sammanhänger av naturliga skäl med befolkningstätheten inom dessa regioner. Ett annat mätförfarande, t. ex. kvadratkilometer väg i relation till länets geografiska storlek, ger sålunda andra relationstal. Nämnas kan vidare att privata vägar knappast förekommer i närheten av storstäderna. Exkluderas därför dessa förbättras de tätbefolkade regionernas relationstal.

SOU 1971: 16

Tabell 4.6: 2. Planlagda väglängder och kostnader för huvudvägnätet perioden 1970-1984

Riksområden AB C, D, T, U, E F, G, H, 1 K, L, M därav: M N, O, R, P därav: O S, W, X Y, Z AC, BD Hela riket

Km

Milj. kr. i 1969 års priser

686 2 041 1 351 1 262 517 1 791 512 2 100 1 081 1 383 11 695

4 627 2 484 1 071 1 552 881 4 229 2 546 1 560 834 535 16 892

Källa: Vägverkets behovsplan. fattas som ett framlagt handlingsprogram utan snarare som en systematisering av de faktorer som hänsyn bör tas till vid de politiska övervägandena. Med dessa reservationer i åtanke bör tabell 4.6:2 ses. Tabellen visar vägverkets planer för huvudvägnätet perioden 1970-1984. Som framgår väntas knappt 50 % av kostnaderna falla på storstadsregionerna. Motsvarande andel räknat i kilometer är endast 15 %. Skillnaden mellan siffrorna ger en indikation om de kostnadsdifferenser som föreligger i kr./kilometer mellan olika regioner beroende på graden av urbanisering. För Norrlands del

planeras en relativt måttlig utbyggnad av huvudvägnätet. Den kraftigaste tillbyggnaden förutses för Svealand och norra Götaland, vilket kan ses mot bakgrund av de tidigare omtalade strävandena att förbinda näraliggande tätorter med högklassiga vägar. För perioden 1970-1974 är planerna att betrakta som relativt definitiva (tabell 4.6: 3). Även för denna period tyder planerna på att anslagen till byggande av trafikleder i och omkring städer och samhällen kommer att öka snabbare än anslagen för byggande av vägar på landsbygden. Över 30 % av de statliga investeringskostnaderna väntas falla på Stockholms- och Göteborgsregionerna, att jämföra med ca 20 % under närmast föregående 4-årsperiod. I Norrland, norra Mellansverige samt i Sydsverige beräknas vidare investeringarna i absoluta tal sjunka jämfört med 1965-1969. En viss uppfattning om de kommunala väg- och gatuinvesteringarna kan tabell' 4.6: 4 ge. Tabellen visar planerade statsbidrag 1970-1974. Medan Stockholmsregionens andel av de totala statsbidragen uppgick till ca 37 % 1965—1969, väntas motsvarande andel stiga till ca 44 % 19701974. Detta motsvarar en andelsökning under prognosperioden om ca 70 %. För Göteborgsregionens del förutses däremot en

Tabell 4.6: 3. Genomförda och planerade investeringar inom det statliga vägväsendet under perioderna 1965-1969 respektive 1970-1974 (ordinarie anslag)

Riksområden AB C, D, T, U, E F, G, H, I K, L, M därav: M N, O, R, P därav: O S, W, X Y,Z AC, BD Hela riket

Förändring mellan p erioderna

Investeringsbelopp

Riksandel

1965— 1969, mkr

1970— 1974, mkr

1965— 1969,

1970— 1974,

%

398,2 526,7 329,7 344,8 175,1 557,1 213,9 347,9 245,8 207,4 2 958,5

601,6 539,2 179,8 288,9 168,2 651,4 297,7 282,9 203,3 113,1 2 932,3

13,5 17,8 11,1 11,7 5,9 18,8 7,2 11,8 8,3 7,0 100

/o

Absolut Relativ förändförändring, mkr ring, %

Förändring av riksandel, %

20,5 18,4 6,1 9,9 5,7 22,2 10,2 9,6 6,9 3,9 100

+203,4 + 12,5 —149,9 — 55,9 — 6,9 + 94,3 + 83,8 — 65,0 — 42,5 — 94,3 — 26,2

+ 51,9 + 3,4 — 5,5 — 8,5 — 3,4 + 18,1 +41,6 —18,6 —16,7 —44,3

+ 51,1 + 2,4 —45,5 —16,2 — 3,9 + 16,9 + 39,2 —18,7 —17,3 —45,5 — 0,9

Källor: Bilismer i i Sverige 1966—1970 samt statens vägverk. SOU 1971:16

Tabell 4.6: 4. Givna och planerade statsbidrag till gatuinvesteringar i städer och samhällen under perioden 1965-1969 respektive 1970-1974

Riksområden AB C, D, T, U, E F, G, H, I K, L, M därav: M N, O, R, P därav: O S, W, X Y,Z AC, BD Hela riket

Bidragsbelopp

Riksandel

1965— 1969, mkx

1970— 1974, mkr

1965— 1969,

1970— 1974,

/o

462,3 138,2 43,1 93,3 76,6 438,4 358,1 45,1 11,8 27,5 1 259,7

678,7 150,5 36,3 147,8 93,0 425,7 352,2 63,6 23,6 35,3 1 561,5

36,7 11,0 3,4 7,4 6,1 34,8 28,4 3,6 0,9 2,2 100

Förändring mellan perioderna Andel av absolut förändring i riket,

/o

Absolut förändring, mkr

43,5 9,6 2,3 9,6 6,0 23,7 22,5 4,1 1,5 2,3 100

+216,4 + 12,3 — 6,8 + 54,5 + 16,4 — 12,7 — 5,9 + 18,5 + 11,8 + 7,8 + 301,8

+ 71,7 + 4,1 — 2,3 + 18,1 + 5,4 — 4,2 — 1,9 + 6,1 + 3,9 + 2,6 100

/o

Källor: Bilismen i Sverige 1965-1969 samt statens vägverks fördelningsplan för statsbidrag till gatuinvesteringar i städer och samhällen för perioden 1970-1974. andelsminskning, liksom för Västsverige i övrigt, övre Norrland väntas i stort bibehålla sin andel.

för speciellt de »tunga» hamnarna än under närmast föregående 5-årsperiod. 4.6.3 Järnvägar

4.6.2 Hamnar I hamnutredningens betänkande (SOU 1969: 22) behandlas frågan om hur långt den pågående koncentrationen av hamnväsendet skall tillåtas gå. I utredningen konstateras att detta är en transportekonomisk fråga, där sjöfartens låga undervägskostnader får vägas mot fördelarna av en koncentration. Utredningen förordar i första hand en regional koncentration vad avser partioch styckegodset. För varje region rekommenderas vidare explicit en - och i vissa fall två - s. k. regionhamnar, till vilka särskilt kvalificerad hamnverksamhet föreslås lokaliseras (tabell 4.6: 5). För åtskilliga av de övriga hamnarna väntar sig utredningen en viss stagnation, resulterande i ett antal nedläggelser. Flera s. k. sidohamnar antas dock överleva via en omfattande specialisering. Enligt långtidsutredningens nationella prognos kommer hamninvesteringarna att växa med drygt 7 % per år i fasta priser, vilket med tanke på en möjlig nedläggning av vissa hamnar tyder på högre ökningstakt 68

Den del av SJ vars lokalisering bestäms efter nationella kriterier är centralförvaltningen, vilken i huvudsak återfinns i Stockholm. Verket är indelat i 11 ban- och driftdistrikt, vars huvudorter utgörs av städer med mer än 90 000 invånare. Av totala antalet anställda inom SJ återfanns 1967 knappt 40 % i dessa huvudorter. Ca 80 % av antalet anställda tjänstemän inom centralförvaltningen arbetade samma år i Stockholm. I förhållande till folkmängden är det svenska järnvägsnätet - trots omfattande nedläggningar efter 1950 - fortfarande det största i Europa. Trafikintensiteten är dock låg på vissa delar av nätet. På den minst trafikerade hälften av nätet utfördes t. ex. 1967 endast ca 6 % av det totala trafikarbetet. Beräkningar över olika orters kommunikationsläge har bl. a. utförts av professor Hägerstrand. För järnvägarnas del gäller att den yta inom vilken man kan resa till en viss ort, stanna där i minst 6 timmar och återvända samma dag, blir mindre ju längre norrut man kommer. Av norrlandsorterna SOU 1971:16

Tabell 4.6: 5. Av hamnutredningen föreslagna regionhamnar

Regioner

Regionhamn

Relativ fördelning på regioner av varutrafiken i utrikes och inrikes sjöfart1 1967, %

1 Bottenviken 2 Norra Bottenhavet 3 Södra » 4 Stockholm 5 Mälaren 6 Bråviken 7 Södra Östersjön 8 Skåne (exkl. Hanöbukten) 9 Västkusten 10 Vänern och Vättern 11 Gotland

Umeå Sundsvall Gävle Stockholm 2 » Norrköping Karlshamn Malmö, Hälsingborg Göteborg Karlstad, Kristinehamn Visby Summa

10 6 7 16 5 10 6 9 23 5 4 100

1 Sven Godlund: Det svenska näringslivets struktur- och lägesförändringar samt betydelsen härav för hamnverksamhetens och sjöfartens omfattning och lokalisering (SOU 1969:23). En grov och tentativ omgruppering av Godlunds regionindelning till den av hamnutredningen föreslagna har gjorts. 2 Utredningen föreslår att Stockholm blir regionhamn även för region 5. Källa: De svenska hamnarna, SOU 1969:22.

visar endast Gävle och Sundsvall ett kommunikationsläge som liknar orterna i södra Sverige. Norrlandsorterna har ett mera isolerat läge även i förhållande till den närmaste omgivningen. Under 70-talet väntas järnvägsnätet fortsätta att krympa. Av det totala järnvägsnätet om 12 500 km pågår f. n. undersökningar eller förberedelser av mer eller mindre preliminärt slag för nedläggning av ca 2 500 km. De regionala implikationer detta kan få för berörda orter är av naturliga skäl stora. Eftersom nedläggningar av järnvägsnätet måste ske etappvis, är emellertid svårigheterna betydande att få en mjuk anpassning till befolkningsminskningen i berörda områden. Enligt långtidsutredningens prognoser väntas investeringarna inom järnvägarna stiga med ca 4,5 % per år. Av den del som berör investeringar i fasta anläggningar beräknas merparten falla på huvudorterna i bandistrikten. Exempelvis kommer antalet orter med containerterminaler att stiga fram till 1972 från 4 till 16 st.

4.6.4 Luftfarten Luftfarten har upplevt en kraftig tillväxt SOU1971::l6

vad gäller såväl gods- som persontransporter. Mellan 1960 och 1968 ökade den transporterade godsmängden inom landet med 9,5 % per år. Än snabbare eller med 12 % per år ökade under samma period antalet passagerare på inrikes linjer. Totalt uppgick 1968 antalet passagerare i inrikes luftfart till 1,1 miljoner. En förklaring till flygets expansion under 60-talet är ett ökat behov inom näringsliv och förvaltning av direkta personkontakter. Som framgår av kapitel 5 har flyget en stor funktion att fylla i detta avseende. Speciellt påtaglig är Stockholms dominerande roll i fråga om personkontakter med flyg. Det är osäkert hur stor roll själva strukturen av linjenätet därvidlag spelar. I tabell 4.6: 6 anges persontransporttider för resa med flyg och järnväg från ett antal orter till Stockholm. Som framgår kan man från samtliga medtagna orter nå Stockholm på en tid som understiger 3 timmar. Det tillskott i räckvidd som flyget ger betyder relativt lite för orter i mellersta Sverige med undantag för i första hand Stockholm. Däremot betyder flygets räckvidd ganska mycket i landets södra delar. I Norrland är det nästan helt flyget som ger åtminstone några av huvudorterna där en relativt likar69

Tabell 4.6: 6. Persontransporttider i timmar vid resa till Stockholm från vissa orter 1969 Från

Flyg

Tåg

Från

Flyg

Tåg

Hälsingborg Norrköping Örebro Västerås Gävle Uppsala Vänersborg Linköping Borås Eskilstuna Jönköping Kristianstad

3,0 1,0

6,5 2,0 2,5 1,5 2,0 1,0 4,5 2,5 4,5 2,0 4,5 6,0

Karlstad Borlänge Skövde Sundsvall Halmstad Karlskrona Kalmar Umeå Växjö Luleå Östersund

1,5 1,5 3,0* 2,5 2,0 2,0 2,0 2,5 3,0 2,5 3,0

3,5 3,0 3,5 6,0 7,0 6,0 6,5 12,0 4,5 16,0 7,0

— — — —1 3.0

— —

1,0 1,5 2,0

1 Via Göteborg. Via Jönköping. Källa: Decentralisering av statlig verksamhet, SOU 1970:29. 3

tad räckvidd med syd- och mellansvenska centra. 1 Luftfartsverkets prognoser över luftfartstrafiken pekar på en trefaldig ökning av passagerarmängden till och från svenska flygplatser från 1970 till 1985. Ökningen av fraktmängden väntas femfaldigas under samma tid. Denna tillväxt beräknas kräva stora investeringar fram till 1975. Totalt planeras investeringar inom luftfarten på ca 1,3 miljarder kr. Av den del som faller på de statliga flygfälten väntas ca 60 % avse investeringar på Arlanda och Sturup. Med undantag för Härryda flygplats förutses under 70-talet inget behov av nya flygplatser med staten som huvudman. Däremot räknar luftfartsverket med ett ökat utnyttjande av mindre flygplatser ägda av kommunala intressenter och lokaliserade nära större och medelstora orter. Det kan nämnas att i Linjeflygs planer ingår reguljär trafik före 1975 på 15 flygplatser, vilka inte har sådan trafik i dag. För flyglinjenätets del är framöver en ökning av direktförbindelserna mellan de större städerna tänkbar. 4.7 Bostäder Bruttoinvesteringarna i permanenta bostäder uppgick 1969 till 24,3 % av landets totala bruttoinvesteringar samma år. I absoluta tal innebär det att drygt 5 miljarder i 1959 års priser investerades i bostäder. Investeringarna har i fasta priser ökat under

hela 50- och 60-talen. Under den senaste 5-årsperioden (1965-1970) ökade de med i genomsnitt 2,6 % per år. För perioden 1970-1975 behöver enligt långtidsutredningen inga hinder från efterfrågesidan föreligga för en minskning av bruttoinvesteringarna i permanenta bostäder med 2,0 procentenheter per år. Detta behöver ej strida mot det bostadspolitiska målet om byggande av en miljon lägenheter under perioden 1964— 1974. Den samhälleliga styrningen av byggnadssektorn och då speciellt bostadsbyggandet är mer påtaglig än inom de flesta andra sektorer. I första hand syftar denna styrning till att uppfylla följande målsättningar: 1. Minskad säsongarbetslöshet inom byggn adsverksamheten. 2. Motverka arbetslöshet under lågkonjunktur och motverka överskottsefterfrågan på arbetskraft och kapital under högkonjunktur (stabiliseringsmål). 3. Styrning av byggnadsinvesteringarna till olika ändamål, exempelvis bostäder, industri etc. (sektormål). Det kan nämnas att Byggplaneringsutredningen (SOU 1970: 33) tagit upp frågan om byggnadsinvesteringarnas användning som ett medel att påverka befolkningens och företagens lokaliseringsval. För de privatfinansierade bostadsprojekten krävs igångsättningstillstånd. Bostads1 T. Hägerstrand: »Tidsanvändning och omgivningsstruktur.» SOU 1970: 14.

SOU 1971: 16

perna (storstäderna samt övriga större städer) har andelarna av det totala bostadsbyggandet under 60-talet med några procent överstigit andelarna av befolkningen. Dessa tre regiongruppers befolkningstillväxt motsvarade mer än landets hela befolkningsökning under 60-talet. Som exempel kan nämnas att Stockholmsregionen svarar för 19,6 % av det totala bostadsbyggandet och för 35 % av landets totala befolkningsökning. Stockholm svarade under 60-talet för 27 % av bostadsbyggandets ökning. Det är rimligt att anta att efterfrågan på bostäder per invånare är större i de regioner som har höga inkomster än i de regioner som har låga.2 Förutom av inkomsterna bestäms efterfrågan av åldersstrukturen och hushållsbildningens utveckling. De relativt höga inkomsterna i storstäderna indikerar sålunda en större efterfrågan på bostäder per invånare än i övriga områden. Av tabell 4.7:1 framgår att storstäderna år 1969 sammanlagt hade 37,6 % av rikets nettoinkomster medan bostadsstockens andel var 32 %. Dessa uppgifter motiverar inte nödvändigtvis ett ökat bostadsbyggande i storstäderna eftersom de bl. a. inte tar hänsyn till inkomstfördelningen och det önskvärda i en fortsatt befolkningstillväxt i dessa regioner. Bostadsbyggandet och rivningen har i kombination med befolkningsförändringarna gett upphov till olika bostadsstandard i skilda regioner. I tabell 4.7: 2 redovisas för regiongrupperna två mått på bostadsstandarden, antal rum och antal lägenheter per invånare. Det framgår att storstäderna (H 1 och H 2 ) har flest lägenheter per invånare, 0,39 respektive 0,38. Förhållandevis minst lägenheter finns det i Norrlands kustland (H5) och i Norrlands inland (H6). I H 6 uppgår lägenhetsantalet per invånare till 0,33. 4.7.1 Bostadsbyggandet jämfört med befolkOm hänsyn tas till lägenheternas storlek, ning, inkomst, rivning och bostadsstock mätt i antal rum, blir bilden delvis en anAv tabell 4.7: 1 framgår att bostadsstockens nan. H 4 (mindre kommunblock i södra procentuella fördelning på regiongrupper i 1 Se bilaga 7 i Regionalekonomisk utveckling, stort överensstämmer med befolkningsför- SOU 1970: 15. 2 delningen. Det skall uppmärksammas att För en analys av bostadsefterfrågans inkomstelasticitet se G. Erikson och G. Du denna redovisning i huvudsak avser beRietz, Bostadsefterfrågans bestämningsfaktorer, bodda bostäder. I de tre första regiongrup- Uppsala 1969.

byggandets omfattning när det gäller statsbelånade projekt regleras med särskilda investeringsramar. Förutom denna s. k. fysiska reglering använder sig statsmakterna av kreditpolitiska styrmedel. Av speciell vikt är härvidlag riksbankens kontroll över hypoteksinstitutens rätt att ta upp obligationslån. Regleringen kompletteras med att finansiering av vissa typer av byggnadsarbeten på olika sätt underlättas. De medel som statsmakterna använder sig av för att styra volymen och inriktningen av bostadsbyggandet är alltså igångsättningstillstånd och ekonomisk styrning. I viss mån kan även fastställande av byggnadsplaner, generalplaner m. m. inräknas. För de större regionerna är det troligt att bostadsbyggandet kan utgöra en restriktion för nettoinflyttningen. Graden av byggande styr nämligen i hög grad möjligheterna att bosätta sig i regionen och påverkar därmed också den helt dominerande andel av regionens arbetskraftstillväxt som arbetskraftsinflyttningen utgör. Mot detta kan ställas att bostadsbyggandet inte enbart är arbetskraftsgenererande. Det tar även arbetskraft i anspråk och konkurrerar därmed med övriga sektorer. En viktig fråga är därför om nettoeffekten under en viss tidsperiod på exempelvis industrins arbetskraftstillgång blir positiv eller negativ. Resultat från den s. k. Göteborgsundersökningen 1 tyder på att bostadsbyggandets och de därav beroende sektorernas resursanspråk kan uppväga deras arbetskraftssparande effekt på kort sikt. Annorlunda uttryckt innebär detta att industriproduktionen tillfälligt kan främjas genom att man minskar bostadsbyggandet.

SOU 1971:16

Tabell 4.7:1. Bostadsbyggandet jämfört med befolkningen 1970, totala befolkningsförändringen 1960-1970, nettoinkomsten för fysiska personer 1969, bostadsstocken 1965 samt rivningen 1965-1969. Fördelning på regiongrupper H 1

H 2

H 3

H 4

Bostadsbyggandet. Bruttoant. lägenh. 1961—1969 160 681 143 707 274 587 156 765 Proc. av rikets bostadsbyggande 19,6 17,6 33,6 19,1 Befolkningen, milj. personer 1,82 1970 1,43 1,13 2,62 22,6 Proc. av rikets befolkning 1970 17,7 14,0 32,5 Totala befolkningsförändr. 1960—1970 195 868 165 589 259 185 22 473 Proc. av rikets totala bef.för. 29,6 46,4 1960—1970 35,0 4,0 Nettoink. för fysiska pers., 12,1 24,3 miljarder kr. 1969 17,8 15,9 Proc. av rikets totala nettoink. 15,2 30,6 1969 22,4 22,0 Bostadsstocken, milj. lägen0,40 0,91 heter 1965 0,52 0,66 Procent av rikets bostads14,0 31,8 stock 1965 18,2 23,1 Rivning, antal lägenheter 1965—1969 8 123 12 500 19 619 7 932 Proc. av rikets rivning 24,5 38,4 1965—1969 15,9 15,5 Källor: SOS: Bostadsbyggandet 1961-1963, SCB: SM V 1965:9, SM Bo 1966:7, 1967:12, 1968:11, SOS: Bostadsbyggandet 1968-1969 del 1, FR 1960, FoB 1965, Årsbok för Sveriges kommuner 1969 samt SOS: Folkmängd 31.12.1969 del 1. Sverige) är den regiongrupp som har flest antal rum per invånare (1,40). I Stockholm uppgår antalet rum per invånare endast till 1,26 vilket är den näst lägsta noteringen av samtliga regiongrupper. Endast Norrlands inland med 1,20 rum per invånare har en lägre utrymmesstandard. Den genomsnittliga utrymmesstandarden i Stockholm är alltså mindre än i övriga regiongrupper. Tabell 4.7: 2. Antal rumsenheter per invånare och antal lägenheter per invånare 1965. Fördelning på regiongrupper Regiongrupper Rumsenh./inv.

Lägenhet/inv.

H 1 H 2 H 3 H 4 H 5 H 6 Hela riket

0,39 0,38 0,36 0,37 0,35 0,33 0,37

1,26 1,32 1,33 1,40 1,30 1,20 1,32

Källa: Folk- och bostadsräkningen 1965

72 H 5

Hela riket

H 6

55 438 6,8

27 208 818 386 3,3 100

0,62 7,7

0,44 5,5

8,06 100

9 181 —74 768 559 166 1,6

—13,4

5,7

3,7

79,5

7,2

4,6

0,21

0,16

7,3

5,6

2,86 100

2 125

51 058

1,5

100 Detta förklaras bl. a. av att många ensamstående ungdomar flyttar till Stockholm, vilket ökar efterfrågan på mindre lägenheter. Bostadsproduktionen har för hela riket ökat samtliga år under perioden 1 9 6 1 1969. Som framgår av tabell 4.7:3 uppgick den 1961 till 73 400 lägenheter och 1969 till 109 000 lägenheter. Detta motsvarar en ökning med 4 8 % . I H 2 (Göteborg och Malmö) uppgår den procentuella ökningen av bostadsbyggandet till 88 % vilket är den största ökningen av samtliga regiongrupper. I H 1 (Stockholm) uppgår ökningen av bostadsbyggandet till 62 %. Produktionen av lägenheter har vidare expanderat förhållandevis snabbt i Norrlands kustland (H 5) och i de större städerna utanför storstäderna (H 3). Ökningarna uppgår där till 52 respektive 46 %. I H 1-H 3 har som framgår av tabell 4.7: 1 folkmängden ökat mycket snabbt medan SOU 1971:16

Tabell 4.7:3. Nyproduktion av lägenheter 1961-1969 fördelad på regiongrupper. Index 1961 - 100 Regiongrupper H 1

H 2 H 3 H 4 H 5 H 6 Hela riket

15 161 (100) 11 650 (100) 24 087 (100) 15 004 (100) 4 414 (100) 3 085 (100)

14 909 (98.3) 12 832 (110,2) 24 095 (100,0) 15519 (103,4) 4 759 (107,8) 2 697 (87,4)

14 864 14 366 (98,0) (94,8) 12 151 13 817 (104,3) (118,6) 30 546 27 708 (115,0) (126,8) 19 219 17 512 (116,7) (128,1) 5 745 6 420 (145,4) (130,2) 2 961 3 295 (106,8) (96,0)

73 401 (100)

74 811 (101,8)

81 542 (110,3)

87 152 (118,1)

24 086 (158,9) 20 407 (175,2) 34 518 (143,3) 16 734 (111,5) 7 446 (168,7) 3 015 (97,7)

24 633 (162,5) 21 926 (188,2) 35 211 (146,2) 17 611 (117,3) 6 719 (152,2) 2 943 (95,4)

100 155 106 206 (135,8) (144,0)

109 043 (147,8)

18614 16 827 17 221 (113,6) (111,0) (122,8) 18 235 16 392 16 297 (140,7) (139,9) (156,5) 34 627 33 230 30 565 (138,0) (126,9) (143,8) 18 051 17 122 19 993 (133,3) (114,1) (120,3) 7 445 5 894 6 596 (149,4) (133.5) (168,7) 2 646 3 183 3 383 (103,2) (109,7) (85,8) 96 815 (131,3)

89 351 (121,1)

Källor: SOS: Bostadsbyggandet 1961-1963, SCB: SMV 1965:9, SM Bo 1966:7, 1967:12, 1968:11 samt SOS: Bostadsbyggandet 1968-1969 del 1. den minskat något under 60-talet i H 5. Den snabba omflyttningen från Norrlands inland (H 6) till Norrlands kustland (H 5) medför ett stort bostadsbyggnadsbehov i H 5. Befolkningsökningarna uppgår till respektive 16, 17 och 11 % i de tre största regiongrupperna. I de mindre kommunblocken i södra Sverige (H4) har befolkningen ökat med en procent under 60-talet. Bostadsproduktionen har ökat med 17 %. I Norrlands inland (H 6) där befolkningsminskningen under 60-talet uppgår till 15 % har bostadsproduktionen minskat med 5 %. Under den senaste tioårsperioden har alltså en förskjutning av bostadsbyggandet ägt rum till förmån för framför allt storstäderna men även till förmån för Norrlands kustland. I tabell 4.7: 4 redovisas bostadsbyggandet under samma period (1961-1969) fördelat på riksområden. Bostadsproduktionen har ökat i samtliga riksområden. Den största procentuella ökningen av bostadsbyggandet uppvisar Malmöhus län (86 % ) . Därefter kommer Göteborgs och Bohus län och Stockholms län med ökningar på 79 respektive 58 % . I Norrland uppgår ökningen till 14%. Nettobostadsbyggandet bestäms av nyproSOU 1971:16

duktionen med avdrag för rivning. I tabell 4.7:5 redovisas för regiongrupperna andelen rivna lägenheter 1965-1969 av bostadsbyggandet samma tidsperiod. Det framgår av tabellen att den förhållandevis största rivningen förekommer i H 2 (Göteborg och Malmö), medan Norrlands inland (H6) har låg rivningsandel. I absoluta tal svarade storstäderna (H 1 och H 2) för en rivning 1965-1969 som uppgick till 20 600 lägenheter vilket motsvarar 40,4 % av den totala rivningen under samma period. Det bör observeras att en del av bostadsstocken successivt övergår till fritidshus. Denna övergång registreras inte som utrangering av bostäder. 4.7.2 Bostadsbyggnadsbehovet Bostadsbyggnadsbehovet för olika områden redovisas i det följande enligt två undersökningar. Den första är länsbostadsnämndernas bedömningar av de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen 1969-1973. Den andra undersökningen är utarbetad inom ERU:s kansli och är en prognos av bostadsbyggnadsbehovet fram till 1980. Kommunerna skall i den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer upprätta kommunala bostadsbyggnadsprogram. För perioden

Tabell 4.7:4. 1961 = 100 Riksområden

Nyproduktion av lägenheter 1961-1969. Fördelning på riksområden. Index

1961 AB

15 400 (100) C, D, E, T, U 14 530 (100) F, G, H, I 6 429 (100) K, L, M 9 502 (100) därav M 6 327 (100) N, O, P, R,14 151 (100) därav O 7 237 (100) S, W, X 6 586 (100) Y,Z 2 675 (100) AC, BD 4 505 (100) Hela riket

73 778 (100)

15011 14 456 (97,5) (93,9) 15 050 16 504

15 153 (98,4) 18 136 (124,8) 8 074 (125,6)

17 339 18 981 24 324 24 290 (112,6) (123,3) (158,0) (157,7) 17 304 20 201 20 152 20 080 (119,1) (139,0) (138,7) (138.2) 7 731 8 060 7 985 8 530 (120,3) (124,6) (124,2) (132,7) 15 198 14 884 14 330 15 830 (159,9) (156,6) (150,8) (166,6) 10 585 10 835 10716 11 755 (167,3) (171,3) (169,4) (185,8) 16 353 19 683 20 993 22 951 (115,6) (139,1) (148,3) (162,1) 8 100 10 973 11 874 12919 (111,9) (151,6) (164,1) (178,5) 7 431 8 924 8 479 8 362 (112,8) (135,5) (128,7) (127,0) 3 366 3 989 4 464 3 874 (125,8) (149,1) (166,9) (144,8) 4 639 5 541 5 507 5 148 (103,0) (123,0) (122,2) (114,3) 89 361 (121,1)

(103,6) (113,6) 5 737 6 396 (89,2) (99,5) 11 106 11 354 (116,9) (119,5) 7 716 6 833 (122,0) (108,0) 13 150 15 114 (92,9) (106,8) 6 798 7 421 (93,9) (102,5) 7 464 8 673 (113,3) (131,7) 3 236 3 299 (121,0) (123,3) 4 370 5 609 (97,0) (124,5)

(148,5) 9 375 (148,2) 15 180 (107,3) 6 829 (94,4) 8 490 (128,9) 3 054 (114,2) 4 965 (110,2)

17 773 (115,4) 19 427 (133,7) 8 659 (134,7) 14 954 (157,4) 9 985 (157,8) 18 252 (129,0) 8 778 (121,3) 8 350 (126,8) 3 657 (136,7) 5 771 (128,1)

75 124 (101,8)

87 167 (118,1)

96 843 (131,3)

81405 (110,3)

14 115

100 213 (135,8)

106 234 109 055 (144,0) (147,8)

Källor: SOS: Bostadsbyggandet 1961—1963, SCB: SMV 1965:9, SM Bo 1966:7, 1967 :12, 1968:11 samt SOS: Bostadsbyggandet 1968-1969 del 1. 1969-1973 har 540 kommuner utarbetat program. De resterande kommunerna svarade för en obetydlig del av bostadsbyggandet. I tabell 4.7:6 redovisas länsbostadsnämndernas bedömningar av bostadsbyggnadsbehovet 1969-1973 fördelat på riksområden. Dessa bedömningar omfattar samtliga kommunblock i landet. Det framgår att bostadsbyggnadsbehovet per år under perioden 1969-1973 väntas uppgå till 113 000 lägenheter. Detta innebär en ökning av byggandet i jämförelse med årsgenomsnittet för perioden 1961-1969 med 22 000 lägenheter och i jämförelse med 1969 en ökning med 4 000 lägenheter per år. Tabell 4.7: 5. Rivna lägenheter 1965-1969 i förhållande till bostadsbyggandet 1965-1969. Fördelning på regiongrupper Hl H 2 H 3

8,0 13,4 11,7

H 4 8,9 H 5 6,2 H 6 5fi_ Hela riket 10,2

Tabell 4.7: 6. Riksområdenas andelar av nyproduktionen av lägenheter 1961-1969 och 1969 samt riksområdenas andelar av bostadsbyggandet 1969-1973

Riksområden AB C, D, T, U, E F, G, H, I K, L, M därav M N, O, P, R därav O S, W, X Y, Z AC, B D

1961— 1969

1969— 1973

19,9 19,7

22,3 18,4

23,7 18,1

8,2

7,8

7,7

14,8 10,3 19,0

14,5 10,8 21,0 11,8

16,3 12,0 18,7

9,9 8,9 3,9 5,6

7,7 3,6 4,7

9,9 7,8 3,5 4,3

Hela riket

100,0

100,0

100,0

Nyprod. per år antal lgh

91 020

109 055

113017 Källor: SOS: Bostadsbyggandet 1961-1963, SCB: SMV 1965:9, SM Bo 1966:7, 1967:12, 1968:11, SOS: Bostadsbyggandet 1968-1969 del 1 samt Kommunalt bostadsbyggnadsprogram, PM 30.1.1970 från Bostadsstyrelsen. SOU 1971: 16

Det framgår vidare av tabellen att andelen av det totala bostadsbyggandet 1969 i jämförelse med perioden 1961-1969 har stigit i framför allt storstadslänen. Länsbostadsnämndernas bedömningar av bostadsbyggnadsbehovet i de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen innebär att Stockholms och Malmöhus län kommer att öka sina andelar av det totala bostadsbyggandet. Däremot kommer Göteborgs och Bohus läns andel att minska med närmare 2 procentenheter. Skogslänen väntas i förhållande till perioden 1961-1969 minska sin andel av det totala bostadsbyggandet med 2,8 procentenheter. Inom ERU:s kansli har en kalkyl över bostadsbyggnadsbehovet för kommunblocken iram till 1980 framräknats. Utgångspunkten har varit tre faktorer vilka har ett bestämmande inflytande över ny- och ombyggnadsbehovet för varje kommunblock, nämligen förändringen av antalet hushåll, ett visst behov av lägenhetsreserv samt avgången av lägenheter. För varje län har antalet invånare över 20 år per hushåll 1990 beräknats genom antaganden om hushållsbildningen i olika civilstånd och åldersgrupper. Antalet invånare över 20 år per hushåll i kommunblocken 1980 har beräknats genom ett antagande om en linjär utveckling 1965-1990. De framräknade värdena har sedan applicerats på prognos 2 i länsplanering 1967 vilket gett till resultat antalet hushåll i kommunblocken 1980. Därigenom kan förändringen av antalet hushåll 1960-1980 beräknas. Avgången av lägenheter har beräknats genom att den procentuella avgången 19601965 har framskrivits. Lägenhetsreserven har schematiskt satts till 2 % av bostadsbeståndet 1980. Vidare har förutsatts samma procentuella ombyggnad som för perioden 1960-1965. Bostadsbyggnadsbehovet 1968-1980 har sedan beräknats genom att från det beräknade behovet 1960-1980 subtrahera den faktiska produktionen 1961-1967. ERU:s kalkyl resulterar totalt för hela landet i ett bostadsbyggnadsbehov per år som understiger bostadsstyrelsens beräkSOU197L16

Tabell 4.7: 7. Regiongruppernas andelar av nyproduktionen av lägenheter 1961-1969 och 1969 samt deras andelar av behovet av nyproduktion av lägenheter 1968-1980 enligt ERU:s prognos. Regiongrupper

1961—1969

1968—1980

Hela riket

19,63 17,56 33,55 19,16 6,77 3,33 100

22,59 20,12 32,29 16,15 6,16 2,69 100

24,72 16,75 33,83 18,78 4,96 0,95 100

Källor: SOS: Bostadsbyggandet 1961-1963, SCB: SM V 1965:9, SM Bo 1966:9, 1967:12, 1968:11 samt SOS bostadsbyggandet 1968-1969 del 1. ningar redovisade i meddelande 1970: 13 den 15.5.1970. Dessa skillnader förklaras i huvudsak av olika antaganden om avgången av gamla lägenheter. Avsikten med detta räkneexempel är att visa den strategiska betydelse som olika rivningsantaganden har. 1 Varken ERU:s kalkyl eller länsbostadsnämndernas bedömningar är avstämda gentemot långtidsutredningens prognos. I tabell 4.7: 7 redovisas regiongruppernas andelar av nybyggnadsbehovet 1968-1980 enligt ERU:s kalkyl. Som en jämförelse redovisas regiongruppens andelar av den faktiska nyproduktionen 1961-1969 och 1969. Det framgår av tabellen att Stockholms (H 1) andel av produktionen har ökat 1969 i förhållande till perioden 1961-1969. Denna andel väntas öka ytterligare. Som visas i tabell 4.7: 3 har produktionen av lägenheter stigit mycket snabbt under 60-talet i Göteborg och Malmö (H 2). Fram till 1980 väntas dock att andelen av nyproduktionen i H 2 kommer att minska. Detta liksom utvecklingen i Stockholmsregionen överensstämmer med länsbostadsnämndernas bedömningar av produktionen i Göteborgs och Bohus län (se tabell 4.7: 6). I övriga större kommunblock (H 3) och i de mindre kommunblocken i södra Sverige 1

Andra betydelsefulla antaganden är immigrationsantaganden och behov av s. k. specialbostäder såsom t. ex. studentbostäder.

Tabell 4.8:1. Tätorternas avloppsrening den 1.1.1970. Antal reningsverk med •

ter som helt eller till stor del saknar mekanisk rening rening

biologisk rening

Riksområden A, B C, D, E, T, U F, G, H, I K, L, M därav: M N, O, R, P därav:O S, W, X Y,Z AC, BD

3 (75) 23 (293) 14 (250) 33 (272) 11 (115) 46 (308) 19 ( 78) 64 (283) 54 (147) 30 (191)

25 86 68 38 17 111 39 130 83 108

30 174 163 177 76 176 31 69 37 26

—

Hela riket

267(1 819)

biologisk o. viss grad av kemisk kemisk rening rening

1 4 4 2 1 1

1 1 1 1 1 1

6 1 5

Antal reningsverk m. kemisk rening under byggnad eller projektering

13 59 27 13 4 14 3 38 10 10 184

Anm. Tätort = ort med minst 200 invånare. Siffrorna inom parentes avser samtliga tätorter inom resp. riksområde. Källa: Naturvårdsverket. förväntas andelarna av nyproduktionen bli ungefär oförändrade i jämförelse med 60talet. Både i Norrlands kustland (H 5) och i Norrlands inland (H 6) väntas andelarna av nyproduktionen minska ytterligare fram till 1980. Minskningen i Norrland blir kraftigare enligt ERU:s kalkyler än vad länsbostadsnämndernas bedömningar anger (se tabell 4.7: 6). 4.8 Vatten och avlopp Denna sektor omfattar vattenförsörjning, avlopp och rening av avloppsvatten samt renhållning. Antalet sysselsatta är relativt begränsat men sektorn spelar en betydande roll i investeringshänseende. Investeringsvolymen har mer än fördubblats under såväl 50-talet som 60-talet. Till följd av den ökade levnadsstandarden och ändrade levnadsvanor har såväl vattenförbrukning som avfallsmängd per hushåll ökat snabbt under senare år. Det är i första hand kommunerna som svarar för vatten- och avloppsfrågor. För de relativt stora investeringarna utgår emellertid statsbidrag i viss omfattning. Även industrin svarar för vissa anläggningar, vilka dock inte ingår i den följande redovisningen. Vatten och avloppssektorn har många anknytningar till miljövården vilken behandlas

i en speciell bilaga till långtidsutredningen (bilaga 8). Där diskuteras bl. a. frågor rörande avloppsvattnets rening och de krav på vidare utbyggnad som kan förutses. Ett stort intresse ägnas härvidlag kommunernas miljövårdsplaner såsom de kartlagts i en specialenkät i samband med KELP 1969. I bilaga 8 har framtagits de planerade kommunala miljövårdsinvesteringarnas fördelning på riksområden. I grova tal svarade dessa investeringar för inemot 15 % av de totala kommunala investeringarna 1969.1 Av tabell 4.8: 1 framgår hur många tätorter som helt saknade avloppsrening vid årsskiftet 1970/71. Antalet invånare i dessa torde motsvara ca en fjärdedel av den totala tätortsbefolkningen. Naturvårdsverket har utfärdat en förordning om att alla kommuner skall ha installerat reningsverk med minst slamavskiljning före år 1973. I syfte att underlätta för kommunerna att anlägga reningsverk med längre gående rening än slamavskiljning infördes år 1968 en bestäm1

I bilaga 8 används två definitioner av kommunala miljövårdsinvesteringar. Med den här använda avses enbart åtgärder för omhändertagande av fast avfall samt avloppsvatten. I en vidare definition medtas även vatten- och värmeverk, byggande för vissa fritidsaktiviteter m. m. Beloppet kommunala miljövårdsinvesteringar blir i det senare fallet ungefär dubbelt så stort. SOU 1971:16

Tabell 4.8:2. 1971—1975.

Riksområden A, B C, D, E, T, U F, G, H, I K, L, M därav: M N, O, P, R därav:O S, W, X Y,Z AC, BD Hela riket

Kommunala miljövårdsinvesteringar

fördelade på riksområden 1968 samt

Befolkning 1968 Riksandel %

Befolkning 1975 Riksandel %

Miljc 1968 Mi! kr.

(investeringar Riksandel %

Miljövårdsinvesteringar 1971—1975 Milj. Riksandel kr. %

18,1 16,9 9,6 14,0 8,8 19,3 8,7 10,8 5,1 6,2 100

19,6 17,1 9,4 14,3 9,6 19,5 9,3 10,2 4,5 5,5 100

142 85 48 83 57 116 57 48 27 40 590

24,1 14,4 8,1 14,1 9,7 19,7 9,6 8,2 4,6 6,8 100

718 391 185 400 278 565 338 205 102 160 2 725

26,4 14,3 6,8 14,7 10,2 20,7 12,4 7,5 3,7 5,9 100

Anm. Med kommunala miljövårdsinvesteringar avses i huvudsak reningsverk. Investeringsbeloppen för perioden 1971—1975 anges i 1969 års priser. Källa: KELP 1969. melse om statsbidrag till byggande av dylika reningsverk. Bidragets storlek är därvid beroende av reningsgraden. Uppgifterna från specialenkäten tyder på en markant övergång från avloppsreningsverk med enbart mekanisk och biologisk rening till reningsverk med även kemisk rening (det s. k. tredje steget). Av tabell 4.8: 2 framgår att storstadsregionernas andel av de totala kommunala miljövårdsinvesteringarna 1968 var betydligt större än deras andel av rikets befolkning. För norra Mellansverige och övre Norrland var förhållandet det omvända. Under perioden 1971-1975 beräknas storstädernas höga andel av dessa investeringar fortsätta att stiga snabbare än motsvarande befolkningsandelar. Denna utveckling torde bero på flera faktorer. En av dessa är att recipienterna inom dessa regioner redan är så hårt belastade, att de inte kan ta emot ytterligare utsläpp utan risk för betydande försämring av vattenkvaliteten. Utbyggnaden av reningskapaciteten har därför ofta givits en hög prioritet. I en specialenkät som tillställdes kommunerna ingick bl. a. en fråga om vilka miljöproblem som kommunerna själva ansåg vara de största. Inte mindre än 38 % av kommunerna angav vattenföroreningarna som sitt SOU 1971:16

största miljöproblem. Av Stockholmsområdets 26 kommuner uppgav 16 (omkring 62 %) vattenföroreningarna som sitt största problem. För Göteborgsområdet var motsvarande andel ca 43 % medan det inom Malmöområdet endast var 4 kommuner av 18 (ca 22 %) som lämnade detta svar. Det andra stora miljöproblemet är enligt kommunerna nedskräpningen i naturen. Omkring en tredjedel av kommunerna uppgav detta som ett av sina största problem. En fullständig redovisning av specialenkäten återfinns som nämnts i bilaga 8 till långtidsutredningen. Inom ramen för arbetet med beräkningar av produktionskostnader i olika regioner avser ERU att ytterligare bearbeta enkätsvaren. I tabell 4.8: 3 redovisas planlagda kommunala investeringar inom hela sektorn vatten och avlopp. Som framgår skiljer sig denna tabell inte mera påtagligt från tabell 4.8: 2 möjligen med undantag för Stockholm vad gäller utgångsåret 1968. Sammanlagt beräknas 47 % av rikets totala investeringar i vatten och avlopp 1971-1975 falla på de tre storstadsregionerna. Det bör observeras att dessa planlagda investeringar, vilka i genomsnitt ligger något under nivån från 1968, har uppräknats av långtidsutredningen. Hur detta kan slå regionalt har inte

Tabell 4.8: 3. Investeringar inom vatten och avlopp fördelade på riksområden 1968 samt 1971—1975.

Riksområden A, B C, D, T, U, E F, G, H, I K, L, M därav: M N, O, R, P därav: O S, W, X Y,Z AC, BD Hela riket

Befolkning 1968 Riksandel

Befolkning 1975 Riksandel

(%) 18,1 16,9 9,6 14,0 8,8 19,3 8,7 10,8 5,1 6,2 100

(%)

Investeringar 1968 Milj. Riksandel kr. (%)

Investeringar 1971—1975 Riksandel Milj. kr. (%)

19,6 17,1 9,4 14,3 9,6 19,5 9,3 10,2 4,5 5,5 100

263 233 94 196 136 250 136 114 76 96 1 322

1 811 1 164 474 957 722 1 219 684 600 273 343 6 841

19,9 17,6 7,1 14,8 10,3 18,9 10,3 8,6 5,8 7,3 100

26,5 17,0 6,9 14,0 10,6 17,8 10,0 8,8 4,0 5,0 100

Anm. Investeringarna för perioden 1971- -1975 anges i 1969 års priser. Källa: KELP 1969. kunnat kvantifieras. Förklaringen till storstadsregionernas dominerande ställning är att investeringar i vatten- och avloppsanläggningar i stor utsträckning hänger samman med bostadsbyggandets utveckling. Som framgår av avsnitt 4.7 väntas under 70-talet en viss förskjutning av bostadsbyggandet mot en ökad andel för storstäderna ske. Investeringarna i vatten- och avloppsanläggningar har dessutom en tendens att öka snabbare än bostadsbyggandet. Orsaken härtill anses bl. a. vara att tätorternas utbredning i yta ofta växer snabbare än invånarantalet, och att detta drar med sig allt längre ledningar i vatten och avloppssyste-

met. Uttryckt i procent av bostadsbyggandet har dessa investeringar ökat från knappt 14 % 1960 till ca 19 % 1970. I såväl 1965 års som 1970 års långtidsutredningar har investeringskalkylerna inom vatten och avlopp utgått från sambandet med bostadsbyggandet varefter korrigeringar gjorts med avseende på faktorer som fritidsbebyggelse och industriproduktionens utveckling. Mycket talar för att dylika »tumregler» även torde gälla inom den typ av regiongruppering som används i denna bilaga. I tabell 4.8: 4 redovisas en uppdelning av investeringarna inom vatten och avlopp efter kommunstorlek. Tabellen indikerar lik-

Tabell 4.8: 4. Investeringar inom vatten och avlopp fördelade på kommuner. Befolkning 1968 Riksandel Invånarantal mindre än 5 000 5 000— 9 999 10 000—19 999 20 000—49 999 fler än 50 000 Hela riket

(%)

Investeringar 1968 Milj. Riksandel kr. (%)

Investeringar 1971—1975 Riksandel Milj. kr. (%)

22,2 14,2 13,2 16,1 34,3 100

95 157 181 247 627 1 307

466 785 783 1493 3 178 6 705

7,2 12,0 13,9 18,9 48,0 100

7,0 11,7 11,7 22,2 47,4 100

Anm. Investeringarna för perioden 1971- -1975 anges i 1969 års priser. Källa: KELP 1969.

78 SOU 1971:16

Tabell 4.9:1. Sysselsättningen inom offentliga tjänster fördelad på regiongrupper och riksområden 1960-1965. Befolkning 1965

Sysselsättningsförändring 1960—1965 Sysselsatta 1965

Riksandel, Regiongrupper H 1 H 2 H 3 H 4 H 5 H 6 Riksområden AB C, D, T, U, E F, G, H, I K, L, M därav M N, O, R, P därav O

s, w, x

Y,Z AC, BD Hela riket

Riksandel,

Absolut förändring

Relativ förändring,

Andel av absolut förändring i riket, %

/o

Antal

/o

17,2 13,4 32,4 22,8 7,8 6,3

129 760 72 940 158 450 94 530 45 540 22 150

24,8 14,0 30,2 18,1 8,7 4,2

+ 25 270 + 15 750 + 38 330 + 22 210 + 9 880 + 3 420

+ 24,2 +27,6 + 31,9 + 30,7 +27,7 + 18,3

22,0 13,7 33,4 19,3 8,6 3,0

17,8 16,8 9,6 13,9 8,7 19,1 8,7 11,1 5,3 6,5

131 720 85 040 41 540 70 960 46 000 87 600 42 770 46 430 26 500 33 610

25,2 16,2 7,9 13,6 8,6 16,7 8,2 8,9 5,1 6,4

+ 25 630 + 22 570 + 9 100 + 15 320 + 9 730 + 19 600 + 8 360 + 10 280 + 4 760 + 7 600

+24,2 + 36,1 + 21,9 +21,6 +27,5 + 28,8 + 24,3 + 28,4 + 21,9 +29,2

22,3 19,6 7,9 13,3 8,5 17,1 7,3 8,9 4,2 6,6

100,0

523 370

100,0

+ 114 850

+28,1

100,0

/o

Källor: Folkräkningen 1960, Folk- och bostadsräkningen 1965 som de tidigare återgivna att huvudparten av investeringarna 1971-1975 faller på de större kommunerna. Kommuner med fler än 20 000 invånare beräknas svara för cirka 70 % av totalbeloppet. Speciellt anmärkningsvärt är den låga andelen för kommuner med färre än 5 000 invånare. Medan 22 % av landets invånare bor i dessa kommuner uppgår andelen investeringar i vatten och avlopp till endast 7 %. Några större förändringar förutses inte för perioden 1971-1975. Flera förklaringar till detta förhållande kan anföras. Förutom att avloppsreningen inte är lika fullständig som för större kommuner är det t. ex. troligt att graden av enskilt betalande till vatten och avloppsinvesteringar är högre än genomsnittet för riket. Sannolikt köper också de mindre kommunerna ofta dessa tjänster från näraliggande större grannar. En viss roll torde även det förhållandet spela att mindre kommuner avvaktar kommande kommunsammanslagningar. Tabell 4.8: 4 indikerar vidare att några större skillnader inte synes föreligga mellan kommuner med 5 000 till SOU1971:16

10 000 invånare och kommuner med 10 000 till 20 000 invånare. 4.9 Offentliga tjänster I detta avsnitt behandlas de tjänster som bedrivs av staten och kommunerna och som är avsedda för offentlig konsumtion (t. ex. hälso- och sjukvård, socialvård, försvar, förvaltning m. m.). Det bör observeras att sektorn som den här behandlas inte omfattar all statlig och kommunal verksamhet. Sålunda ingår inte de affärsdrivande verksamhetsområden, vars tjänster avsätts på en privat marknad (t. ex. statens järnvägar, televerket, vattenfallsstyrelsen, de kommunala transportföretagen m. m.). I detta avsnitt redovisas utvecklingen för tre tjänstesektorer, nämligen utbildning och forskning, hälso- och sjukvård samt socialvård. Dessutom presenteras vissa resultat från den s. k. KELP-undersökningen. (Kommunalekonomisk långtidsplanering 1969.) Som framgår av tabell 4.9: 1 uppgick sysselsättningen inom den offentliga tjänstesek79

torn 1960 till närmare 409 000 personer.1 Mellan 1960 och 1965 ökade sysselsättningen med 115 000 personer eller 28 %. Som en jämförelse kan nämnas att den totala sysselsättningen inom samtliga näringsgrenar under samma period ökade med 135 000 personer. Av intresse är att en viss regional utjämning synes ha ägt rum. Sålunda har såväl Stockholm som Göteborg och Malmö (H 1 och H2) haft en relativ ökning av sysselsättningen som understiger den genomsnittliga för hela riket. Utvecklingen inom storstäderna synes dock ha varit tämligen oenhetlig med bl. a. en snabb tillväxt för flera förortskommuner. Sysselsättningen ökar relativt sett snabbast i de folkrikaste områdena utanför storstäderna samt i de mindre och medelstora kommunblocken i södra och mellersta Sverige (H 3 och H 4). Stockholm intar dock alltjämt en dominerande ställning när det gäller sysselsättning i offentliga tjänster och då i första hand sådana som är nationellt bestämda. Speciellt den centrala statliga förvaltningen är koncentrerad till Stockholm. Är 1965 var 43 % eller 14 500 personer sysselsatta inom statlig förvaltning i Stockholm (H 1). Av riksområdena visar de tre storstadslänen en något lägre ökningstakt än den genomsnittliga för riket. Ökningen i skogslänen var, trots folkminskningen där, genomsnittligt kraftigare i relativa tal än i storstäderna. Medan folkminskningen i skogslänen mellan 1960 och 1965 uppgick till nära 30 000 personer ökade antalet sysselsatta inom de offentliga tjänsterna där med över 22 000. Denna ökning illustrerar väl den utomordentligt starka expansion som huvuddelen av de offentliga tjänsterna i Sverige genomgått under 60-talet. Den interregionala utjämningen av sysselsättningen inom sektorn verkar att ha fortsatt under perioden 1965-1970. Detta går inte att belysa med folkräkningsmaterial, men vissa specialundersökningar utförda inom långtidsutredningens ram tyder på detta. Dessa undersökningar kommer att presenteras under respektive delavsnitt. Bland delsektorerna har den regionala ut80

jämningen av sysselsättningen gått mycket snabbt inom socialvården. Även inom hälsooch sjukvården, som haft den största absoluta sysselsättningstillväxten under 60-talet, har en regional utjämning ägt rum. Undervisningssektorn har expanderat kraftigt. I och med grundskolans utbyggnad har en regional utjämning också ägt rum inom denna sektor. Tillväxten inom bl. a. den högre utbildningen har emellertid inneburit att en betydande expansion relativt sett ägt rum inom storstadsregionerna. I syfte att särskilja offentliga verksamheter efter deras möjligheter till lokalisering i olika delar av landet, kan den offentliga sektorn schematiskt delas upp i en nationell, regional respektive lokal del. Avgörande för till vilken grupp en verksamhet skall föras är avsättningsområdets omfattning. Ökningen av sysselsättningen har i stor utsträckning ägt rum inom de regionala och nationella delarna av de offentliga tjänsterna. Detta gäller särskilt undervisningen, hälso- och sjukvården och den statliga förvaltningen. Den gymnasiala utbildningen och den slutna sjukhusvården har haft en kraftig expansion inom de medelstora kommunblocken. Den i detta avsnitt beskrivna expansionen av sysselsättningen inom den offentliga sektorn innebär att sektorn fått ökad betydelse som styrande faktor i den regionala utvecklingen. Lokaliseringsbeslut inom en rad offentliga verksamhetsområden har inte enbart stora sysselsättningsmässiga konsekvenser. De påverkar också indirekt företagens och hushållens lokaliseringsval, eftersom de bidrar till att skapa nödvändig infrastruktur för företagen och ett mer varierat utbud av icke prissatta varor för hushållen. 4.9.1 Kommunalekonomisk långtidsplanering (KELP) Ett villkor för en effektiv ekonomisk och regional politik är god kännedom om den f1 Folk- och bostadsräkningens definitioner. I sektorn ingår utbildning och forskning, hälsooch sjukvård, socialvård, statlig och kommunal förvaltning, försvar, rätts-, polis- och brandväsen samt intresse- och ideella organisationer, bibliotek och museer. SOU 1971:16

kommunala planeringen. Det är därför angeläget att utveckla ett system för .kontinuerligt utbyte av information om föreliggande investeringsplaner mellan kommunala och statliga planerande organ. Mot denna bakgrund har beredningen för ekonomisk planering med representanter från statsdepartementen, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet och arbetsmarknadens organisationer sökt kartlägga kommunernas ekonomiska långtidsplanering via enkätundersökningar. Verksamheten bedrevs under 1966 och 1968 i begränsad omfattning. Under 1969 deltar ca 500 kommuner som bl. a. redovisar sina investeringsplaner fram till 1975. En ny omfattande försöksomgång pågår för närvarande (KELP 70). Ansvaret för denna åvilar inrikesdepartementet. På uppdrag av ERU och finansdepartementets sekretariat för ekonomisk planering har statistiska centralbyrån utfört en regional bearbetning av KELP 1969. I detta avsnitt redovisas de beräknade investeringarna för byggnads- och anläggningsarbeten fördelade på de sex regiongrupperna. Investeringarna är fördelade på åtta stycken s. k. huvudtitlar. Det bör understrykas att materialet måste tolkas med stor försiktighet. Dessa reservationer gäller i första hand de senare åren av perioden 1971-1975. Det finns en klar tendens till att de planerade investeringarna sjunker i orealistiskt hög grad mot slutet av perioden. De kommunala investeringarna uppgick 1969 till 8 miljarder kr., vilket var hälften av samtliga offentliga investeringar. Av detta belopp svarade byggnadsinvesteringarna för ca 7 miljarder. De totala bruttoinvesteringarna för samtliga näringsgrenar uppgick 1969 till 33,5 miljarder kr. Som framgår av tabell 4.9: 3 var storleken på de byggnadsinvesteringar som ingår i KELP 5,7 miljarder kr. Storstäderna (H 1 och H 2) hade enligt tabell 4.9: 2 betydligt större andelar av de kommunala investeringarna än av rikets befolkning. Stockholm hade 1969 17,8 % av befolkningen och 25,6 % av de totala kommunala utgifterna för byggnads- och anläggningsarbeten. Övriga regiongrupper hade SOU 1971:16 6—014518

Tabell 4.9: 2. Regiongruppernas andelar av befolkningen respektive de totala kommunala byggnadsinvesteringarna 1969-1975 Procent Regiongrupper

Befolkning 1969

H 1 17,8 H 2 14,0 H 3 32,5 H 4 22,6 H 5 7,7 H 6 5,5 Hela riket 100,0

1970-

25,6 19,8 27,2 16,5 6,9 4,2

30,6 20,1 27,0 13,6 6,0 2,7

100,0

100,0

Källa: KELP 1969. samma år högre befolkningsandelar än andelar av de kommunala investeringarna. Tabellen tyder på att Stockholms andel av de totala kommunala byggnadsinvesteringarna även under början av 70-talet kommer att öka snabbt. Tabell 4.9: 3 anger huvudtitlarnas storlek i olika regiongrupper. Det måste observeras att huvudtitlarnas totalstorlek inte framgår eftersom driftkostnadssidan inte beaktas. Socialvården har exempelvis betydligt högre driftkostnader än investeringskostnader. Inom de flesta regiongrupperna väger investeringar i industriell verksamhet tyngst (huvudtitel 5). Till sådana investeringar räknas även investeringar för vatten och avlopp (se avsnitt 4.8.). I Stockholm väger dock investeringarna under huvudtitel 3 tyngre (stadsbyggnad, gatu- och parkförvaltning, sport- och friluftsliv). Enligt kommunernas planer kommer denna senare post att få ökad betydelse under 70-talet. Detta kan emellertid till viss del förklaras av den långa planeringshorisonten inom denna sektor. För övriga poster pekar inte tabellen på mera påtagliga förskjutningar. 4.9.2 Utbildning och forskning Inom sektorn utbildning och forskning faller bl. a. skolväsendet, den högre utbildningen och vuxenutbildningen. Den högre 81

cso*

•«t

co •-*

oo

v©* «*•>

»-<

co

a

t-*-^

t - -H

vo o

vo*

»••Too*

CM

co ci

VO

r— o -«co

t-*

« ©

H

v©*

£

•o

oo o\ «<j- «

r-

CO

—•

00^0© co "<l"

»P« vo

ro

—i

r- ©

r-

O

« 0 oC ©

O

«t © oo O

of*-*

<N rf

oo*

vo ©

VO_

P* 06

vo

co*"*

co ~*

r- O r-*o*

—i

oo

« * -* ©-.

»-I

r~ co ©*co"

•* vo*

» ^ vo vo*oo

O •**

xo

r» oo*

8 CO

ft 5S

e P*s -1

CT\PL) h

=

< rH

6 CO . «> « -2PS 3 'ft

M SOU 1971: 16

Tabell 4.9: 4. Sysselsättningen inom undervisning fördelad på regiongrupper och riksområden 1960-1965 Befolkning 1965

Sysselsättningsförändring 1960-1965 Sysselsatta 1965

Riksandel,

%

7 270 5 870 9 610 5 930 2 720 870

32,2 38,3 29,0 27,3 27,0 10,2

22,5 18,2 29,8 18,4 8,4 2,7

7 350 5 980 2 594 4 286 3 180 5 630 2 930 2 660 1 110 2 270 31 880

32,2 31,5 28,3 29,6 32,9 30,3 32,6 22,4 16,7 24,6 28,5

23,0 18,7 8,1 13,4 10,0 17,7 9,2 8,4 3,5 7,1 100

Antal

/o

Regiongrupper H 1 17,2 H 2 13,4 H 3 32,4 H 4 22,8 H 5 7,8 H 6 6,3

29 840 21 180 42 780 27 680 12 790 9 370

20,8 14,8 29,8 19,3 8,9 6,5

Riksområden AB 17,8 C, D, T, U, E 16,8 F, G, H, I 9,6 K, L, M 13,9 därav: M 8,7 N, O, R, P 19,1 därav: O 8,7 S, W, X 11,1 Y,Z 5,3 AC, BD 6,5 Hela riket 100

30 200 24 920 11 770 18 790 12 860 24 190 11 930 14 520 7 750 11 500 143 640

21,0 17,4 8,2 13,1 9,6 16,8 8,3 10,1 5,4 8,0 100

utbildningen har i huvudsak ett nationellt upptagningsområde medan det obligatoriska skolväsendet kan hänföras till de lokalt bestämda delarna av den offentliga sektorn. Det frivilliga skolväsendet omfattar i huvudsak gymnasie-, fackskole-, yrkesskole- och vuxenutbildningen. Till skillnad från det obligatoriska skolväsendet är dessa skolformer i huvudsak regionalt bestämda. Deras upptagningsområden är vanligen större än kommunblock. I tabell 4.9: 4 redovisas antalet sysselsatta inom undervisningen 1965 och sysselsättningsutvecklingen 1960-1965. Av totala antalet sysselsatta 1965 fanns ca 35 % i storstadsregionerna. En betydande del av landets universitets- och högskoleväsen är koncentrerad till dessa områden. Samtliga riksområden uppvisar en kraftig ökning av antalet sysselsatta inom undervisningssektorn. De relativa befolkningsförändringarna har i regel varit större än motsvarande förändringar för sysselsättningen inom undervisningen. Som exempel kan nämnas att norra Mellansverige och Norrland, som fick vidkännas en folkminskning SOU1971:16

Relativ förändring,

Andel av absolut förändring i riket, %

Absolut förändring

/o

Riksandel,

1960-1965 med totalt nära 30 000 personer, hade en sysselsättningsökning inom undervisningen under samma period med över 6 000 personer. Utvecklingen 1965-1970 synes följa samma mönster som tidigare. Den regionala utjämning som skett kan i stor utsträckning förklaras av utbyggnaden av grundskolan. Även decentraliseringen av den högre utbildningen har verkat i samma riktning. För att närmare undersöka de regionala konsekvenserna av »utbildningsexplosionen» kommer i det följande redogörelsen att delas upp i en del som behandlar skolväsendet och en del som behandlar den högre utbildningen. Skolväsendet Diskussionen av utvecklingstendenserna inom skolväsendet intar i långtidsutredningens huvudrapport en framträdande plats. Tillgängliga plansiffror, liksom utbildningens växande betydelse, pekar mot att vi står inför en fortsatt snabb expansion av utbudet av undervisning. För skolväsendets regio-

^Tabell 4.9; 5. Behöriga förstahandssökande till gymnasium och fackskola i vissa gymnasieregioner 1969. Procent av antalet 16åringar i resp. region Gymnasium

Fackskola

Summa

37,7 31,3 37,4

22,0 24,7 28,5

59,8 56,0 65,9

Våsternorrlands län 49,9 Härnösand 44,2 Kramfors 33,5 Sollefteå ' 33,6 Sundsvall 27,6 Ange Örnsköldsvik 34,4

36,6 31,9 27,5 36,7 32,7 40,7

86,5 76,1 61,0 70,4 60,2 7.5,1

Jämtlands lån Strömsund Östersund

40,9 34,7

31,9 30,2

72,8 64,9

Västerbottens län Lycksele Skellefteå, Umeå Vilhelmina i

46,0 42,8 37,2 39,9

44,3 49,3 37,0 32,4

90,4 92,1 74,2 72,3

Norrbottens lån Boden Haparanda Kalix Kiruna Luleå Gällivare Piteå

36,9 41,9 35,2 49,8 52,6 43,5 29,1

47,7 49,5 39,7 40,9 42,8 51,1 39,5 25,2

84,6 91,3 74,9 90,7 95,4 94,6 68,6 59,3

Storstockholm Göteborg. Malmö

Totalt för hela riket 34,2

Källa: SCB: SM serie U 1970:9. nala utveckling är en av de mest betydelsefulla faktorerna att kommunerna har huvudmannaskapet för det obligatoriska skolväsendet. Från centralt håll fastställs dock i princip ett minimiutbud respektive en minimikvalitet. Detta innebär som närmare utvecklas i det följande att undervisningskostnaderna relativt sett kommit att väga tyngre i små kommuner. Till stor del kompenseras detta emellertid av skatteutjämningsbidragen. Dessa är sedan budgetåret 1966/67 knutna enbart till lärarlönerna. I det följande tas enbart utbildningen efter grundskolenivå upp. Grundskoleutbildningen kommer redan läsåret 1972/73 att vara fullt utbyggd över hela landet. På längre sikt kan en liknande utveckling vän84

tas även för den nya gymnasieskolan, dvs. gymnasium, fackskola samt yrkesskola.? En målsättning, som låg till grund för denna senare skolform, var att andelen nyinskrivna elever i gymnasiet 1970 skulle uppgå till 30 % och i fackskolan till 20 % av totala antalet 16-åringar. De senaste prognoserna tyder på att motsvarande siffror var 33 respektive 21 %. Några mera exakta beräkningar för yrkesskolornas del föreligger f. n. inte. I tabell 4.9: 5 redovisas för vissa utvalda regioner andelen behöriga förstahandssökande till gymnasium och fackskola.1 Relativt kraftiga differenser mellan de fyra nordligaste Norrlandslänen och övriga riket förekommer. Storstäderna däremot uppvisar siffror som ligger i nivå med genomsnittet för landet som helhet. Det kan därutöver nämnas att spridningen i värdena mellan de icke medtagna länen är förhållandevis liten. Att de nordligaste länen uppvisar så relativt höga tal står troligtvis i samband med den lokala arbetsmarknadssituationen. Svårigheterna för yngre arbetskraft att få arbete i hemorten eller i dess nära omgivning resulterar sannolikt i att en vidareutbildning för många framstår som fördelaktig. Eftersom yrkesskolan synes vara mindre utbyggd i dessa regioner kan också detta medverka till att fler ungdomar söker sig till gymnasium och fackskola. Den relativt sett stora andelen studerande i de nordligaste länen framgår också av tabell 4.9: 6 i vilken antalet gymnasister i avgångsklass 1969 återges. Endast Stockholms samt Göteborgs och Bohus län uppvisar högre siffror. Lägst andel gymnasister återfanns i Syd- och Västsverige (exkl. Malmö resp. Göteborg). Mellan resterande riksområden är spridningen liten. En motsvarande uppdelning av antalet fackskolestuderande i avgångsklass ger i stort en liknande bild. Redan under första hälften av 70-talet förefaller en utjämning mellan olika regio1 Dessa siffror är något högre än. antalet faktiskt studerande, bl. a. beroende på att samtliga behöriga sökande inte tagit sina platser i anspråk.

SOU 1971: 16

Tabell 4.9: 6. Antalet gymnasister i avgångsklass, vårterminen 1969 Antal gymnasister i avgångsklass

Befolkning i åldern 15—19 år 1

S, W, X Y, Z AC, B D

5 991 4 795 2 809 3 704 2 410 5 347 2 829 3 019 1 628 2 237

94 126 96 650 56 231 77 620 47 408 107 474 46 403 61763 30 197 40 892

Hela riket

29 530

564 953

Riksområden AB C, D, T, U, E F, G, H, I K, L, M därav: M N, O, R, P därav: O

Antal gymnasister per 100 invånare i åldern 15—19 år 6,4 5,0 5,0 4,8 5,1 4,8 6,1 4,9 5,4 5,5 5,2

1 Avser 31.12.1968. Källa: SCB, Umeå universitet. ner i utbildningen efter grundskolenivå trolig. Enligt utbildningsdepartementets beräkningar kan andelen studerande - satt i relation till samtliga 16-åringar - i gymnasium och fackskola skattas till knappt 60 % budgetåret 1975/76. Tillsammans med en väntad expansion för yrkesskolorna innebär detta att flertalet ungdomar fortsätter sin utbildning efter grundskoleexamen. Under 70-talet väntas vuxenutbildningen expandera kraftigt. En rimlig förmodan kan vara att detta i högre grad kommer att beröra de större kommunerna - åtminstone i ett initialskede. Av väsentlig betydelse torde vidare vara hur det studiefinansiella stödet blir utformat. Planeringen av den nya mellanskolan är inriktad på att till vissa orter, s. k. gymnasieorter, förlägga även fackskola och yrkesskola. Den senare har tidigare varit närmast lokalt bestämd. Antalet gymnasieorter har under hela 60-talet uppgått till ca 125 och för 70-talet föreligger f. n. planer på endast en mindre utökning. Detta innebär att man parallellt med en utjämning mellan större geografiska områden kan vänta betydande skillnader i närhet till utbildningsorten inom motsvarande områden. Även om kraven på utbyggnad, av såväl vuxenutbildning som allmän påbyggnadsutbildning efter grundskoleexamen kan väntas stiga i flera regioner, kommer enligt långtidsSOU 1971:16

utredningens huvudalternativ de totala kommunala investeringarna i byggnader och anläggningar att växa i relativt måttlig omfattning. Förklaringen är bl. a. att vuxenutbildningen visserligen kräver betydande belopp på driftsidan, men genom att undervisningen ofta förläggs till kvällstid torde redan befintliga lokaler kunna utnyttjas. För gymnasium och fackskola antas likaledes investeringarna bli måttliga, medan däremot yrkesskolans utbyggnad väntas kräva betydande belopp. I tabell 4.9:7 redovisas kommunernas planerade investeringar i byggnader och anläggningar enligt den tidigare, berörda KELP-undersökningen. Siffrorna avser de väntade investeringarna för grundskola, gymnasieskola och kulturell verksamhet Och täcker sålunda ett större fält än det som här har diskuterats. 1 Förändringsmåtten torde dock i huvudsak inte beröra grundskolan med tanke på att denna redan i dagsläget är relativt väl utbyggd. Det bör observeras att investeringskostnaderna inte kan sägas ge uttryck för antalet personer under utbildning i respektive kommuner. De kommunala investeringarna i undervisning, satt i relation till de totala kommunala investeringarna, var 1969 högst i Norrlands inland (H6) och lägst i största1 Angående KELP-materialets allmänna tillförlitlighet hänvisas till avsnitt 4.9.1.

Tabell 4.9: 7. Undervisning och annan kulturell verksamhet. Kommunernas planerade bruttoutgifter för byggnads- och anläggningstillgångar. Milj. kr. i 1969 års priser Investeringar inom undervisningssektorn Andel av de totala kommunala investeringarna, %

Befolkning Milj. kr. Riksandel, % 1970

1970—1975

1970—1975

Regiongrupper H 1 H 2 H 3 H 4 H 5 H 6

17,8 14,0 32,5 22,6 7,7 5,4

230 139 330 243 59 61

1 658 905 1 608 783 358 109

15,9 12,4 21,3 25,9 15,1 27,0

16,4 13,7 18,0 17,5 17,7 12,4

Totalt

5 421

18,7

16,4

Källa: KELP-undersökningen. derna (H 1 och H 2). Detta stämmer relativt väl överens med den allmänna kostnadsbild som tecknats i det föregående. För perioden 1971-1975 beräknas motsvarande andel för storstäderna (H 1 och H 2) stiga något samtidigt som man enligt planerna har att vänta en nedgång för den glesast befolkade regiongruppen (H 6). Tabellen tyder sålunda på att den kostnadsmässiga spridningen mellan regionerna minskar under 70-talets första hälft. Materialets kvalitet torde inte tillåta något mera exakt omdöme om graden av minskad spridning.

ning har fallit på Stockholm och Uppsala. 1969 var dessa städers andel av det totala antalet studerande hela 50 %. Malmö/Lund och Göteborg svarade samma år för ca 20 % respektive 18 % av studerandeantalet. Det mest utmärkande draget under 60-talet har varit att antalet universitetsorter ökat väsentligt. Umeås universitet som tillväxer i snabb takt hade 1969 knappt 7 000 studerande. Vidare inrättades hösten 1967 universitetsfilialer i Linköping, Växjö, Örebro och Karlstad med utbildning inom humanistisk och samhällsvetenskaplig samt i Linköping även naturvetenskaplig fakultet. 1 Utbyggnad

Högre utbildning och forskning Den högre utbildningen kan föras till den nationellt bestämda delen av utbildningssektorn. Universitetens och högskolornas rekryteringsområden varierar från ett fåtal län upp till hela riket. Lokaliseringen av den högre utbildningen är väsentlig inte bara genom sina direkta sysselsättningsmässiga konsekvenser, utan även via sina stora indirekta spridningseffekter. Det är troligt att en väsentlig faktor för vissa verksamheters lokaliseringsval är det lokala utbudet av högt utbildad arbetskraft. Antalet närvarande studerande vid universitet och högskolor har mellan 1962 och 1969 ökat från ca 45 000 till 115 000 personer (tabell 4.9: 8). Drygt 40 % av denna ök86

Tabell 4.9: 8. Antal närvarande studerande vid universitet och högskolor 1962-1969. Höstterminerna resp. år Universitet

1969 Umeå Uppsala Stockholm Göteborg Lund/Malmö Filialer

401 11 820 15 962 7 937 8 995

2 040 14 516 24 230 12 506 14 773

—

—

7 398 20 553 36 150 21 109 22 318 6 954

Hela riket

45 115

68 065

114 482

Källa: SCB: SM serie U. 1 Moderuniversiteten och filialerna hör hemma enligt följande: Uppsala—Örebro, Lund—Växjö, Göteborg—Karlstad. Linköping, som tidigare tillhörde Stockholms universitet, är numera självständigt universitet.

SOU 1971:16

Tabell 4.9: 9. Byggnadsarbeten vid universitet och högskolor i milj. kr. Beräknad medelförbrukning 1970/71-1974/75 fördelad på regiongrupper

Beräknad medelförbrukning Procentuell andel

H 1

H 2

H 3

H 4

H 5

H 6

Summa

26,3

234,6

387,0

11,9

64,9

— —

1 024,7

100 Anm. Anslag för inventarier och utrustning ing ir inte. Källa: Byggnadsstyrelsen. av dessa filialer pågår. Antalet studerande vid filialerna var höstterminen 1969 knappt 6 000, varav ca 2 000 personer i Linköping samt mellan 1 100 och 1 500 i Växjö, Örebro och Karlstad. Antalet studerande väntas fortsätta att öka i snabb takt även under 70-talet. Den fortsatta tillströmningen till universitet och högskolor blir dock enligt långtidsutredningens bedömning inte i lika hög grad som tidigare beroende av gymnasieskolans dimensionering. Skälet till detta är bl. a. att ändrade regler för urval och behörighet till högre utbildning trätt i kraft. Fr. o. m. 1 juli 1969 äger personer över 25 år, som arbetat i minst fem år, under vissa förutsättningar tillträde till ett flertal kurser på universitet och högskolor. Detta kan väntas leda till en kraftig ökning av tillströmningen. Det är f. n. omöjligt att förutse hur kraftig ökningen kan bli. Statistiska centralbyrån har i sina beräkningar preliminärt antagit att den totala nyinskrivningen vid universitet och högskolor ökar från 26 000 läsåret 1967/68 till 46 000 läsåret 1979/80. Regionalt prognosmaterial för perioden 1971-1975 saknas i stor utsträckning. Byggnadsstyrelsen har dock gjort vissa beräkningar av medelförbrukningen mellan innevarande budgetår och budgetåret 1974/75. På grund av osäkerheten om den högre utbildningens regionala dimensionering har dessa beräkningar snarast karaktären av ett räkneexempel. Uppdelat på regiongrupper väntas enligt byggnadsstyrelsen de folkrika regionerna utanför storstäderna (H 3) ta en stor del av byggnadsinvesteringarna i anspråk eller knappt 40 % (tabell 4,9: 9). En redovisning på regiongrupper är emellertid här ej fullt relevant. Bl. a. kommer Uppsala och Stockholm att placeras i SOU 1971:16

var sin grupp. Av större intresse kan vara att ca 40 % av byggnadsinvesteringarna beräknas falla på Uppsala och Stockholm under den aktuella perioden, medan motsvarande siffra för Malmö/Lund uppskattas till 8 %. Det är med andra ord klart lägre siffror än motsvarande andel studerande i tabell 4.9: 8, Skillnader av denna typ kan tänkas bero på fler faktorer än olikheter i tillbyggnadstakt. Det är t. ex. möjligt att universitetens tillgång på outnyttjad mark och outnyttjade lokaler skiljer sig mellan olika orter. Den utökade rätten att bedriva universitetsstudier kan väntas ställa ökade krav på filialer. Även med ett regionalt perspektiv är det ett önskemål att decentraliseringen av universitets- och högskolesystemet fortsätter. Detta motiveras av de effekter på företagens och hushållens lokaliseringsval som den högre utbildningen har. En central avvägningsfråga kommer under 70-talet att bli om utbildningen bör koncentreras till ett mindre antal orter med ett förhållandevis allsidigt urval av studievägar, eller om den skall spridas till ett större antal orter, varvid urvalet på varje ort blir mer begränsat. Dessa och även angränsande frågor är f. n. under utredning av 1968 års utbildningsutredning (U 68). De slutsatser som denna utredning kan komma till är ännu inte kända, vilket sålunda innebär att mera konkreta mål för utbildningspolitikens regionala utformning under 70-talet i dagsläget inte föreligger.1 Från myndigheternas sida har framförts vissa synpunkter på vilka faktorer som bör påverka den högre utbildningens lokalise1 Att döma av det material U 68 publicerat synes utredningen bl. a. arbeta på en lokalisering efter regionprinciper i stället för en planering i vilken enskilda orter är primära planeringsenheter.

ring. Av dessa märks bl. a. följande: Restiden bör bli den kortast möjliga eftersom mycket tyder på att valet av utbildning påverkas av hur lätt det är att nå utbildningen. Bundenheten till hemorten kan framöver väntas bli ännu starkare med tanke på vuxenutbildningens tillväxt. Utbildningsenheterna bör vidare på ett naturligt sätt smälta in i sin miljö. Alltför stora universitet kan motverka en sådan strävan. Behovet av kontakt mellan studier och arbetsliv kan underlättas om antalet studerande är litet i förhållande till ortens storlek och om utbildningsortens näringsliv är rikt differentierat. En regional spridning av universitet och högskolor kan också bidra till att skapa nödvändig infrastruktur i vissa orter. Det finns en gräns för hur långt den regionala uppdelningen kan gå. Behovet av en viss forskaranknytning t. ex. utgör en restriktion liksom kravet på koncentration i fråga om utbildning med totalt sett litet studerandeunderl ag. 4.9.3 Hälso- och sjukvård Vid sidan av undervisningen är hälso- och sjukvården den del av den offentliga sektorn som haft den kraftigaste absoluta sysselsättningstillväxten under 60-talet. Utbyggnaden av såväl den öppna som slutna vården har skett i snabb takt. Till skillnad från undervisningen kan huvuddelen av hälsooch sjukvårdens lokalisering sägas vara regionalt bestämd, eftersom dess tjänster huvudsakligen produceras i större sjukvårdsinrättningar med relativt stora upptagningsområden. Den övervägande delen av tillväxten inom sjukvården har också skett inom denna regionalt bestämda del. Sysselsättningsutvecklingen inom hälsooch sjukvården kännetecknades under första hälften av 60-talet av en mycket kraftig expansion i såväl små som stora kommunbloeksgrupper. Ökningen av antalet sysselsatta var i absoluta tal i stort lika kraftig för bägge kategorierna. Trots att sålunda kommunblock med mellan 14 000 och 29 000 invånare enbart hade en folkökning under denna period om 0,5 % ökade anta88

let hälso- och sjukvårdssysselsatta méd ca 5 000 personer, dvs. ungefär lika mycket som i stockholmsregionen. En rimlig förklaring till denna utveckling torde vara en markant förbättring av standarden för sjukvård i de mindre tätbefolkade regionerna. Utvecklingen inom de olika riksområdena framhäver ytterligare tendensen till geografisk utspridning av hälso- och sjukvården. Norra Mellansverige och Norrland, vilkas folkminskning mellan 1960 och 1965 uppgick till 1,7%, hade under denna tid en ökning av antalet hälso- och sjukvårdssysselsatta med 7 000 personer, eller 28,4 %. Den procentuella ökningen för dessa regioner var därmed lika kraftig som den genomsnittliga för riket och kraftigare än t. ex. ökningen inom Stockholms och Malmöhus län (tabell 4.9: 10). Perioden 1966-1970 synes av tillgängliga uppgifter att döma inte ha inneburit någon väsentlig förändring av detta utvecklingsmönster. En mera exakt bedömning är dock svår att göra på grund av bristen på jämförbar statistik. Av tabell 4.9: 11 framgår att andelen sysselsatta inom hälso- och sjukvården satt i relation till befolkningsandelen, f. n. är lägst i norra Mellansverige och Västsverige (exkl. Göteborg). Enbart storstadsområdena jämte östra Mellansverige uppvisar en sysselsättningsandel som är högre än befolkningsandelen. För Norrlands del är respektive andelar ungefär lika stora. På initiativ av socialstyrelsen genomfördes under 1969 en undersökning av den planerade utbyggnaden av hälso- och sjukvården t. o.m. 1975 (RUPRO 69). Undersökningen avser all sluten och öppen vård under landstingskommunalt och statligt huvudmannaskap. Några av resultaten finns sammanställda i tabellerna 4.9: 12 och 4.9: 13. Som framgår av tabell 4.9: 12 väntas antalet tjänster fortsätta att stiga snabbt under planperioden, eller från ca 136 000 1970 till ca 160 000 1975. Per år räknat motsvarar detta en ökning på 3,4 %. Trenden är likartad i samtliga riksområden. Procentsiffrorna indikerar att tillväxten blir starkast i Stockholm respektive Malmö och något SOU 1971: 16

Tabell 4.9:10. Sysselsättningen inom hälso- och sjukvård fördelad på regiongrupper och riksområden 1960-1965 Sysselsättningsförändring 1960—1965 Befolkning Riksandel, °/

Sysselsatta 1965 Antal

Relativ Andel av absolut Riksandel Absolut förändring, förändring förändring % i riket, % /o

'—

/o

Regiongrupper H 1 H 2 H 3 H 4 H 5 H 6

17,2 13,4 32,4 22,8 7,8 6,3

29 390 25 940 51 090 28 600 13 380 5 100

19,2 16,9 33,3 18,6 8,7 3,3

5 490 5 700 12 450 6 410 2 920 1 140

23,0 28,2 32,2 28,9 27,9 28,8

16,1 16,7 36,5 18,8 8,4 3,3

Riksområden AB C, D, T, U, E F , G, H, 1 K, L, M därav: M N, O, R, P därav: Ö S, W, X Y, Z AC, BD Hela riket

17,8 16,8 9,6 13,9 8,7 19,1 8,7 11,1 5,3 6,3 100

30 140 25 370 13 463 23 482 16 660 29 230 14 920 14 390 8 090 9 170

19,6 16,5 8,8 15,3 10,9 19,0 9,7 9,4 5,3 6,0

5 720 6 480 2 563 4 789 3 430 7 390 3 530 3 200 1 590 2 210

23,4 34,3 23,5 25,6 26,0 33,8 31,0 28,7 24,5 31,7

16,7 19,0 7,5 14,0 10,1 21,7 10,3 9,4 4,7 6,5

153 500

34 100

28,6

svagare än genomsnittet i bl. a. norra Mellansverige och Norrland. Tar man hänsyn till de beräknade folkmängdsförändringarna i respektive regioner blir dock bilden en annan. Siffrorna pekar då snarare på en fortsatt utjämning regionalt av utbudet på hälso- och sjukvård. Detta gäller även antalet besök i öppen vård respektive antalet vårdplatser i sluten vård. Det är emellertid

troligt att en del av förklaringen ligger i en olikartad utveckling av befolkningens åldersstruktur. Regioner med ett relativt högt antal åldringar måste, även för att bibehålla balansen mellan efterfrågan och utbud, öka sin sjukvårdsservice snabbare än regioner som inte har en sådan fördelning av befolkningen. Tabell 4.9: 12 indikerar vidare att vi för

Tabell 4.9:11. Sysselsättningen inom hälso- och sjukvård fördelad på riksområden 19701

Riksområden AB C, D , T, U, E F, G, H , I K, L, M därav: M N , O, R, P därav: O S, W, X Y, Z AC, BD Hela riket

Andel av sysselsättningen inom hälsooch sjukvård 1970, %

Andel av befolkningen 1969, %

Antal sysselsatta inom hälso- och sjukvård per 1 000 invånare 1970

19,7 17,7 9,1 15,2 10,9 17,9 9,9 9,5 4,8 6,0

18,2 17,0 9,6 14,0 8,8 19,3 8,7 10,7 5,0 6,1

18,3 17,7 16,1 18,4 21,0 15,7 19,2 15,0 16,2 16,5

100 100 17,0 Avser hälso- och sjukvård under landstingskommunalt och statligt huvudmannaskap. Källa: RUPRO 1969. 1

SOU 1971:16

Tabell 4.9:12. Antal tjänster, antal besök vid öppen vård samt antalet vårdplatser i sluten vård. Fördelning på riksområden 1970 och 19751 Folkmängdsförändring per år,*

%

1970— 1975 Riksområden AB 1,8 C, D, T, U, E 1,2 F, G, H, [ 1,0 K, L, M 1,1 därav: M 1,6 N, O, R, P 1,1 därav: O 1,2 S, W, X - 0 , 1 Y,Z —1,0 AC, BD —0,9 Hela riket 0,8

Antal besök vid öppen vård i 1 000-tal4

Antal tjänster3

26 723 24 041 12 349 20 671 14 817

ökning per år V

ökning per år

ökning per ar 1970

33 750 4,8

3 798

27 612 2,8 13 747 2,3 25 512 4,7 18 675 4,7

3 804 2 025 3 234 2 139

24 337 28 292 3,3 13 462 15 305 2,6 12 882 14 709 2,7 6 488 7 343 2,5 8 104 9 357 2,9 135 593 160 322 3,4

Antal vårdplatser i sluten vård

4 534 3,6

25 130

28 000 2,2

4 374 2,8 2 277 2,5 3 816 3,3 2 615 4,1

25 277 14 725 20 309 13 527

28 030 2,1 15 485 1,0 22 884 2,5 14 987 2,1

%

4 120 4 719 2,9 2 073 2 392 2,8 2 491 2 778 2,2 1 194 1 304 1,8 1 488 1 675 2,4 22 154 25 672 2,9

%

25 104 29 576 3,6 12 419 15 142 4,0 13 948 15 490 2,1 8 218 8 467 0,6 8 929 9 572 1,4 141 590 157 504 2,2

1 Avser 2

hälso- och sjukvård under landstingskommunalt och statligt huvudmannaskap. Avser prognos 0 i länsplanering 1967. Här har antagits att den genomsnittliga ökningen per år 1970-1975 direkt svarar mot länsplaneringens prognos för perioden 1965-1980. 3 Avser i stort all vid sjukhusen anställd personal. * Antal besök vid och utanför sjukhus/vårdcentraler. Källa: RUPRO 1969. landet som helhet kan vänta en personalökning som relativt sett blir betydligt starkare än ökningen av antalet vårdplatser och ungefär lika stark som ökningen av antalet besök i öppen vård. Den redan tidigare märkbara tendensen under 60-talet till en ökning av antalet anställda per patient väntas med andra ord fortsätta. Antalet nya tjänster satt i relation till antalet tillkommande vårdplatser i sluten vård väntas växa speciellt snabbt i storstadsregionerna och Norrland. Den tidigare omnämnda trenden mot en förbättring av standarden för sjukvård i de mindre tätbefolkade regionerna synes komma att fortgå. Detta överensstämmer med socialstyrelsens principprogram om öppen sjukvård som i korthet bl. a. innebär att sjukhusen avlastar vissa funktioner på s. k. vårdcentraler. Sådana kan ges ett relativt lokalt verksamhetsområde. Vårdcentralerna väntas vid prognosperiodens slut komma att tillgodose en växande andel av besöken i öppen vård. Parallellt med en utbyggnad av 90

den öppna vården förefaller en decentralisering av sjukhusbunden specialistläkarverksamhet till normal lasaretten möjlig i de fall en sådan inte fordrar ett centrallasaretts resurser. Ett realiserande av RUPRO-undersökningens prognoser skulle, som framgår av tabell 4.9: 13, kräva en ökning av driftutgifterna med något över 6 % per år. ökningstal över genomsnittet uppvisar Stockholms län och större delen av Götaland. För storstadslänens del väntas den snabbaste ökningen dock ske i Malmöhus län. Med hänsyn tagen till de väntade befolkningsförändringarna avviker inte Norrlandslänens driftkostnadsutveckling påtagligt från riksgenomsnittet. I tabell 4.9: 13 har även gjorts en grov uppskattning av driftkostnaderna per invånare 1970 för olika riksområden. Dessa beräkningar bör tolkas med stor försiktighet eftersom såväl befolkning som driftkostnaderna för detta år är prognostiserade. BeSOU 1971:16

Tabell 4.9:13. Driftkostnadsutvecklingen Milj. kr. i 1968 års priser

exkl. öppen vård utanför sjukhus 1970-1975.

Driftkostnader

Driftkostnader/invånare

1 455 1 245

1 999 1 670

1030 1 287

1 485 1084 1 724

S, W, X Y, Z AC, BD

703 625 348 464

935 793 436 613

Hela riket

7 105

9 690

Riksområden AB C, D, T, U, E F, G, H, I K, L, M därav: M N, O, R, P därav: O

737 Förändring per år, % 6,6 6,1 8,3 7,6 8,9 6,0 5,9 4,9 4,6 5,7 6,4

19701 1 001

917 829 897 1 042

823 1005

721 851 932 885

1 De beräknade driftkostnaderna för 1970 har dividerats med respektive riksområdes antagna befolkning samma år. Källa: RUPRO 1969. räkningarna kan vidare inte användas för en rättvisande jämförelse av sjukvårdsstandarden i olika regioner, eftersom hänsyn inte tagits till faktorer som befolkningens åldersstruktur, koncentrationen av specialistsjukvård till storstäderna m. m. Det har här inte varit möjligt att beakta förhållanden av detta slag. Med dessa reservationer i åtanke kan konstateras att driftkostnaderna per capita enligt tabellen är lägst i norra Mellansverige, Västsverige (exkl. Göteborg) samt i det riksområde som här benämns »Småland med öarna». De högsta siffrorna uppvisar storstadsregionerna medan Norrlands per capitakostnader överensstämmer med genomsnittet för riket. Tabellen ger sålunda ungefär samma resultat som jämförelsen av riksandelarna i tabell 4.9: 11. Långtidsutredningen har i sin bedömning endast gjort en mindre nedjustering av RUPRO-undersökningens prognos över driftkostnadernas utveckling. Detta förklaras bl. a. av att kostnadsökningen till stor del är uppbunden genom den kraftiga utbyggnaden av sjukvården under andra hälften av 60-talet. I stor utsträckning är det sålunda dessa investeringskostnader som nu slår igenom på driftsidan. Långtidsutredningens relativt måttliga revideringar av RUPRO-undersökningens driftkostnadsprogSOU197L16

nos kan tala för att även de regionaifördelade planerna är realistiska. 4.9.4 Socialvård I socialvården ingår som huvudkomponenter barnstugor, ungdomsvårdsskolor, nykterhetsvård, åldringsvård och den sociala hemhjälpen. Den övervägande delen av socialvården har primärkommunerna som huvudmän och tillhör den lokala delen av de offentliga tjänsterna. Några undantag finns dock, t. ex. vissa ungdomsvårdsskolor och inrättningar för nykterhetsvård m. m., vilka bör hänföras till de regionala och nationella delarna. Det bör observeras att samhällets insatser på det sociala området i stor utsträckning sker i form av inkomstöverföringar, vilka faller utanför diskussionen i detta avsnitt. Totala antalet sysselsatta inom socialvården är i grova tal en tredjedel av antalet inom hälso- och sjukvården. De större kommunerna visar genomgående högre siffror än de mindre. Som framgår av tabell 4.9: 14 är det enbart Stockholm, Malmö och östra Mellansverige som uppvisar en lägre befolkningsandel än andel sysselsatta inom socialvård. Medan antalet sysselsatta inom socialvård per 1 000 invånare 1970 uppgår 91

Tabell 4.9:14. Sysselsättningen inom socialvård fördelad på riksområden 1970 Andel av sysselsättningen inom socialvård 19701, %

Andel av befolkningen 1969, %

Riksområden AB C, D , T, U, E F, G, H, I K, L, M därav: M N, O, R, P därav: O S, W, X Y, Z AC, BD

20,0 19,6 8,4 14,9 11,0 18,9 8,6 9,0 4,3 4,9

Hela riket

18,2 17,0 9,6 14,0 8,8 19,3 8,7 10,7 5,0 6,1 100

Antal sysselsatta inom socialvård per1 1 000 invånare1970 5,9 6,2 4,7 5,7 6,7 5,3 5,3 4,6 4,6 4,3 5,4

1 Avser enbart personal inom barnstugesektorn samt åldringsvård och socialförvaltning. Källa: LU SoS 1969. till ca 4,5 personer i Norrland är motsvarande tal för Stockholms län 5,9, östra Mellansverige 6,2 och Malmöhus län 6,7 personer. Utvecklingen under 60-talet har emellertid gått i riktning mot en utjämning av de regionala skillnaderna i sysselsättning, speciellt vad avser första hälften av decenniet. De befolkningsmässigt starkt expansiva

storstadslänen hade då en procentuell ökning av antalet sysselsatta inom socialvård som var avsevärt mindre än riksgenomsnittet. Liksom i fråga om hälso- och sjukvården skedde en kraftig tillväxt i norra Mellansverige och Norrland (tabell 4.9: 15). För andra hälften av 60-talet saknas statistik som är fullt jämförbar med perioden

Tabell 4.9:15. Sysselsättningen inom socialvård fördelad på regiongrupper och riksområden 1960-1965 Befolkning 1965

Sysselsättningsförändring 1960—1965 Sysselsatta 1965

3 540 1 550 5 990 3 880 1 320 820

37,0 30,7 58,7 57,1 66,3 54,3

20,7 9,1 35,0 22,7. . 7,7 4,8

25,4 17,6 7,9 12,7 8,5 17,2 7,3 10,2 4,8 4,2

3 600 3 400 1 605 2 128 1 360 2 610 720 2 050 870 850

37,1 58,5 63,5 47,5 44,5 41,0 23,4 63,2 53,3 62,7

17 100

48,7

21,1 19,9 9,4 12,4 . 7,9 15,3 4,2 12,0 5,1 5,0 100

Antal

/o

Regiongrupper H 1 H 2 H 3 H 4 H 5 H 6

17,2 13,4 32,4 22,8 7,8 6,3

13 120 6 600 16 190 10 680 3 310 2 330

25,1 12,6 31,0 20,5 6,3 4,5

Riksområden AB C, D, T, U, E F, G, H, I K, L, M därav: M N , O, R, P därav: O S, W, X Y, Z AC, BD

17,8 16,8 9,6 13,9 8,7 19,1 8,7 11,1 5,3 6,3

13 290 9 210 A 133 6611 4 410 8 980 3 800 5 300 2 500 2 210

Hela riket

52 230

,

/o

/o

Relativ förändring,

,

Andel av absolut förändring i riket, %

Absolut förändring

Riksandel,

Riksandel,

SOU 1971: 16

1.961-T 19.65.V Tillgängliga uppgifter tyder dock på att en viss omsvängning har inträtt. Den kraftigaste procentuella ökningen 19661970 synes ha fallit på Götaland och östra Mellansverige. Motsvarande tillväxt i Stockholmsregionen förefaller dock alltjämt ha legat under riksgenomsnittet. I motsats till första hälften av 60-talet torde detta även ha gällt norra Mellansverige och Norrland. Flera förklaringar till denna omsvängning kan anföras. Vad avser de nordligaste länen stod det under de första åren av 60-talet klart att efterfrågan på i första hand åldringsvård' skulle komma att växa, varför kapaciteten redan under denna period kraftigt byggdes ut. Utbudets anpassning till den förutsedda efterfrågan kan med andra ord ha skett på ett relativt tidigt stadium. Vidare förefaller det troligt att den regionala utjämningen inom socialvårdssektorn fortsatt även under 60-talets senare hälft, om hänsyn tas till befolkningsomflyttningarna under denna period. För i första hand storstädernas del kan sägas att den kraftiga inflyttningen från landsbygden främst berört yngre personer med stort behov av barntillsyn. Även om den därav föranledda kraftigare efterfrågan på barnstugor m. m. inte har hunnit resultera i en'motsvarande utbyggnad av sådana inrättningar verkar dock en viss förskjutning från åldrings- till barntillsyn ha skett. Detta skulle kunna förklara att socialvården i de mindre tätbefolkade delarna av landet något sackat efter i tillväxt under 60-talets senare hälft. En regional utjämning av utbudet på socialvård behöver inte innebära att klyftorna i standard minskar mellan olika regioner. Efterfrågan på socialvård torde nämligen skilja sig avsevärt mellan olika regioner. Även faktorer som möjligheterna att få vård av släktingar m. m. kan tas in i bilden. Inom åldringsvården t. ex. är det troligt att stora grupper av äldre som stannar kvar i avfolkningsområden har små möjligheter att få sitt vårdbehov tillgodosett av familjemedlemmar. Graden av regional utjämning inom socialvården beror vidare i viss utsträckning på vilket mätförfarande som tillämpas. Här SOU 1971:16

har valts länen, grupperade på riksområden. Ett annat mätsätt är kommunernas störlek. Som ERU tidigare påvisat i sitt betänkande »Balanserad regional utveckling» har de befolkningsmässigt små kommunblocken haft den snabbaste tillväxten. Differensen tycks vara större än vid en jämförelse mellan riksområden. Under 1969 genomförde socialstyrelsen, i samarbete med finansdepartementets sekretariat för ekonomisk planering en undersökning av den planerade utbyggnaden av socialvården fram t. o. m. 1975 (LU SoS 69). Undersökningen omfattade de primärkommunala instanserna. Några av resultaten finns sammanfattade i tabellerna 4.9: 164.9: 18. Som framgår av tabell 4.9: 16 förutses inga väsentliga regionala förändringar i det utvecklingsmönster som framträtt under de senaste åren. Den procentuellt snabbaste tillväxten 1970-1975 förutses för Stockholm, östra Mellansverige och Göteborg medan skillnaderna mellan övriga regioner väntas bli relativt måttliga. Tar man hänsyn till den väntade befolkningsutvecklingen förbättras dock relationstalen avsevärt för de nordligaste länen. Av tabell 4.9: 17 kan utläsas att åldringsvården svarar för den sysselsättningsmässigt tyngsta delen av socialvården. Tillsammans med Sydsverige förutses inom denna delsektor övre Norrland alltjämt komma att uppvisa de kraftigaste tillväxttalen. Snabbast väntas emellertid, som tidigare framgått, sysselsättningen öka inom barnstugesektorn. För en närmare diskussion av orsakerna till barnstugesektorns snabba tillväxt hänvisas till långtidsutredningens huvudrapport. Sammanfattningsvis tyder LU SoS-materialet på att den regionala fördelningen av socialvården - med hänsyn tagen till befolkningsutvecklingen - även under 70-talet går i en utjämnande riktning. Detta är i och för sig naturligt, eftersom kommunernas handlande i ökad utsträckning styrs av bl. a. lagstiftning och det statliga finansiella 1 För perioden 1961-1965 har använts folkräkningsdata och för perioden 1966-1970 LU SoS-material. Dessa är sinsemellan inte helt konsistenta. 93

Tabell 4.9:16. Antal tjänster (omräknade till heltid) inom socialvård 1970-1975. Fördelning på riksområden. Folkmängdsförändring per år, % Antal tjänster2

Riksområden AB C, D, T, U, E F, G, H, I K, L, M därav: M N, O, R, P därav: O S, W, X Y, Z AC, BD Hela riket

1970—19751

1,8 1,2 1,0 1,1 1,6 1,1 1,2 —0,1 —1,0 —0,9 0,8

8 645 8 478 3 611 6 446 4 731 8 155 3 706 3 903 1839 2 101 43 178

14 048 12 715 4 904 9 035 6 645 11498 5 748 5 226 2 547 2 842 62 815

Förändring per år, % 10,2 8,5 6,3 7,0 7,1 7,1

9a

6,0 6,8 6,3 7,8

1 Avser prognos 0 i länsplanering 1967. Här har antagits att den genomsnittliga ökningen per år 1970-1975 direkt svarar mot länsplaneringens prognos för perioden 1965-1980. * Avser enbart personal inom barnstugesektorn samt åldringsvård och socialförvaltning. Källa: LU SoS 1969.

stödet. Det kan vidare vara värt att peka på möjligheten att t. ex. åldringsvården framöver i ökad grad »decentraliseras», dvs. blir mera utspridd i rumslig bemärkelse. Annorlunda uttryckt bör tendensen mot öppna vårdformer ge åldringsvården en mera lokal prägel. Vårdområdena har i ökad utsträckning kommit att betraktas i ett sammanhang. Hälso- och sjukvården samt socialvårdens

tjänster är till stora delar substituerbara. Ett ökat hänsynstagande till detta förhällande kommer på sikt att krävas, såväl nationellt som regionalt. I tabell 4.9: 18 har den beräknade utvecklingen av driftkostnaderna återgivits. I jämförelse med sysselsättningsutvecklingen i tabell 4.9: 16 kan siffrorna synas vara förvånande med t. ex. en kraftig kostnadsökning för Malmöhus län och en relativt svag så-

Tabell 4.9:17. Antal tjänster (omräknade till heltid) inom barnstugesektorn och åldringsvården 1970-1975. Fördelning på riksområden Barnstugor

Riksområden AB C, D, T, U, E F, G, H, I K, L, M därav: M N, O, R, P därav: O S, W, X Y, Z AC, BD Hela riket

Åldringsvård 1970

1975 Förändring per år, %

1975 Förändring per år, %

4 796 3 008 922 1 734 1435 2 234 1264 630 303 462 14 089

9 023 5 724 1 592 2 801 2 253 4 008 2 248 1 210 670 756 25 784

13,5 13,8 11,5 10,1 9,5 12,4 12,3 14,0 16,5 10,4 12,9

1 753 4 160 2 291 3 746 2 581 4 156 1 382 2 677 1 802 1 242 21 327

2 258 5 309 2 761 4 893 3 374 4 997 1 635 2 255 1 578 1 619 26 670

5,2 5,0 3,8 5,5 5,5 3,8 3,4 4,0 3,9 5,5 4,6

Källa: LU SoS 1969.

94 SOU 1971:16

Tabell 4.9:18. Driftkostnadsutvecklingen netto för social verksamhet 1970-1975. Milj. kr. i löpande priser. Driftkostnad/invånare

Driftkostnader Förändring per år, %

1975 1422

9,5

977 354 763 578 987 520 506 240 284

11,2

S, W, X Y, Z AC, B D

904 576 229 395 278 550 280 308 152 187

Hela riket

3 302

5 533

10,9

Riksområden AB C, D, T, U, E F, G, H, I K, L, M därav: M N, O, R, P därav: O

9,1 14,1 15,2 12,4 13,2 10,5

9,6 8,7

19701 622 424 298 351 393 355 401 355 371 376 411

1 De beräknade driftkostnaderna för 1970 har dividerats med resp. riksområdes antagna befolkning samma år. Källa: LU SoS 1969. dan för Stockholms län. Förklaringen torde dock till stor del ligga i att driftkostnadsutvecklingen bl. a. speglar investeringar m. m. vidtagna i ett tidigare skede. Nämnas kan också att tabell 4.9: 18 återger utgångsår respektive slutar och sålunda inte indikerar skeendet under de mellanliggande åren. I tabell 4.9: 18 har även gjorts en grov uppskattning av driftkostnaderna per invånare i varje riksområde. En motsvarande redovisning för hälso- och sjukvård återfinns i avsnitt 4.9: 3 där även de svagheter som vidlåder denna typ av beräkningar behandlas. Här skall därför endast konstateras att driftkostnaderna per capita för socialvård enligt tabellen är påtagligt stora i Stockholmsregionen. Storleken är så betydande att endast ytterligare ett riksområde har ett värde som överstiger riksgenomsnittet. För Norrlands del är kostnaderna per capita av ungefär samma storlek som för resterande riksområden. Av långtidsutredningens huvudrapport framgår att den totala bild över driftkostnadernas utveckling som LU-SoS-undersökningen ger kan förmodas vara tämligen realistisk. Liksom i fråga om hälso- och sjukvården kan detta tala för att resultaten från den här återgivna regionala nedbrytningen är realistiska. Däremot anses flera skäl tala SOU 1971:16

for att det ökade personalbehov som LuSoSundersökningen indikerar blir svårt att tillgodose.

5 Nya drag i den regionala arbetsfördelningen av Gunnar

Törnqvist

I den officiella statistiken används vanligen näringsgrens- och branschbegrepp för att klassificera olika ekonomiska och andra verksamheter. I folk- och bostadsräkningarna bestäms näringsgrenstillhörigheten för varje förvärvsarbetande av företagets, institutionens eller myndighetens huvudsakliga verksamhet vid det verksamhetsställe, där personen utfört sitt arbete under räkningsveckan. Samtliga personer vid ett och samma verksamhetsställe hänförs i princip till samma näringsgren utan hänsyn till eventuella skillnader i arbetsuppgift eller arbetsfunktion. I industristatistiken och företagsräkningarna tillämpas en ren varuklassificeringsprincip. Fristående arbetsställen och alla anställda vid dessa hänförs till en viss bransch (industrigrupp) med ledning av de produkter som framställs vid arbetsstället eller inom det företag detta tillhör. I regel är slutprodukten avgörande för klassificeringen. Branschbeteckningarna anger vilken råvara eller produktionsprocess som dominerar i själva tillverkningen. De regionala analyser av sysselsättningsförändringarna inom svenskt näringsliv som presenterats i föregående kapitel har genomgående baserats på de beskrivna indelningsprinciperna. I detta kapitel skall framställningen kompletteras med en mera funktionell analys av den regionala utvecklingen. Mycket talar nämligen för att flera väsentliga drag i den nu pågående utvecklingen 96

inte framträder klart med de indelningsprinciper som tidigare använts. 5.1 Det svenska näringslivet som ett regionalt system Inom institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi vid Lunds universitet pågår arbeten inom ett forskningsprojekt med arbetstiteln »Regionala utvecklingstendenser inom svenskt näringsliv». Inom projektet betraktas näringslivet som ett regionalt system. Objekten i detta system har definierats som delar av företag och andra organisationer inom såväl den privata som den offentliga sektorn. Dessa delar kallas i fortsättningen arbetsfunktioner. Den funktionella indelningen har bl. a. baserats på SAF:s s. k. befattningsnomenklatur. Denna möjliggör en mycket detaljerad uppdelning av den administrativa personalen i befattningsområden och befattningsfamiljer som rymmer arbetsuppgifter av samma art. Dessutom förekommer en nivågruppering av befattningshavare med hänsyn till ansvar och arbetsuppgifternas svårighetsgrad. Nivåerna motsvarar väl olika inkomst och utbildningsnivåer. Relationerna eller länkarna i systemet har definierats som varuflöden, informationsflöden och personförflyttningar. Vill man förklara särskilt storstadsregionernas snabba tillväxt under senare år har det ansetts väsentligt att ägna särskild uppSOU 1971: 16

märksamhet åt de aktiviteter i samhället som är informationsbehandlande och att närmare studera de informationsflöden som länkar samman dessa. Denna avgränsning har gjorts mot bakgrund av erfarenheter från tidigare undersökningar. 1 Vidare har intresset koncentrerats till de »avståndskänsliga» informationsflöden som kräver personförflyttningar, dvs. direkta personkontakter ansikte mot ansikte mellan befattningshavare. Hittills genomförda undersökningar har gått ut på att studera om det finns något samband mellan de direkta personkontakternas omfattning och riktning å den ena sidan och den regionala sysselsättningsutvecklingen å den andra. Två delprojekt kan urskiljas. Syftet med projektets första del har varit att identifiera de informationsbehandlande och kontaktberoende arbetsfunktionerna inom svenskt näringsliv. Vid kartläggningen av de funktionella kontak tmönstren har det gällt att visa vilka grupper av befattningshavare inom företag och andra organisationer som har direkta personkontakter med varandra. Vid kartläggningen av de regionala kontaktmönstren har uppgiften varit att fastställa var i landet kontakterna äger rum och var de i kontakterna inblandade har sina arbetsplatser. Mått på kontakternas omfattning har varit antalet kontakter och tidsåtgången för kontakterna. Kontaktundersökningarna har genomförts i form av s. k. arbetsplatsundersökningar, enkätundersökningar inom industriföretag, serviceföretag, intresseorganisationer och offentliga förvaltningsorgan. 2 I den s. k. flygundersökningen har de kontakter kartlagts som under viss tid tas genom tjänsteresor med inrikes flyglinjer.3 Syftet med projektets andra del har varit att beskriva regionala fördelningar och förändringar av sysselsättningen inom svenskt näringsliv. Beskrivningarna har baserats på funktionella indelningsprinciper. Det har därvid ansetts som särskilt väsentligt att från övriga arbetsfunktioner skilja ut de som enligt kontaktundersökningarna är inSOU1971:16 1—014518

formationsbehandlande och kontaktberoende. 4 I den fortsatta framställningen skall några undersökningsresultat från ovanstående undersökningar redovisas i sammandrag. 5 5.2

Kontaktsystemen

Några av huvudresultaten från kontaktundersökningarna, dvs. arbetsplatsundersökningarna och flygundersökningen, kan sammanfattas med utgångspunkt från principskissen i figur 5.2: 1. I figuren är de yrkesverksamma i landet uppdelade i en administrativ del (bollen) och en driftdel (lådan). Inom den administrativa delen finns de arbetsfunktioner eller grupper av befattningshavare som i första hand mottar, bearbetar och avger information. Dessa funktioner i skilda organisationer länkas samman av informationsflöden. Inom driftdelen finns bl. a. sådana funktioner som i första hand mottar, bearbetar och avger material och gods. Dessa funktioner inom skilda produktionsenheter länkas samman av material- och varuflöden. De undersökningar som gjorts visar att man klart kan urskilja grupper av arbetsfunktioner vilka svarar för olika företags och andra organisationers externa personkontakter. Den mest kontaktberoende gruppen av funktioner är i figur 5.2: 1 betecknad med Av Till vänster i figuren finns exempel på några av de arbetsuppgifter som befattningshavarna inom dessa funktioner har. Både inom den privata och offentliga sektorn gäller att de kontaktberoende befatt1 Dessa finns redovisade i G. Törnqvist: Studier i industrilokalisering, SOU 1963: 49. Stockholm 1963. 2 Se B. Hedberg: Kontaktsystem inom svenskt näringsliv. En studie av organisationers externa personkontakter. Lund 1971. 3 Se B. Sahlberg: Interregionala kontaktmönster. Personkontakter inom svenskt näringsliv — en flygpassagerarstudie. Lund 1970. 4 Se M. Engström: Regional arbetsfördelning. Nya drag i förvärvsarbetets geografiska organisation. Lund 1971. 6 Se G. Törnqvist: Personkontakter och lokalisering. Bilaga 5 i SOU 1970: 14 samt G. Törnqvist: Contact Systems and Regional Development, Lund Studies in Geography, Ser. B, No. 35. Lund 1970.

LÄNKAR OCH FLÖDEN

ARBETSFUNKTIONER Administrativa

funktioner

Exempel på arbetsuppgifter: Direkta personkontakter

Beslutsfattande, planering, förhandling, spaning, forskning, produktutv. etc.

/ /

/

Kontroll, arbetsledning, informations behandling, service till Al etc.

Kameralt arbete, rutinartat kontorearbete, service till A] och A2 etc.

INFORMATIONSFLÖDEN

/ Kontakter '/genon tele och brev

Driftsfunktionei

C

Exempel pa arbetsuppgifter:

Butiksarbete, lagerhållning, olika typer av hushallsservice etc.

^> Inköps-och resor

D

HljjIilJ:

MATERIALFLÖDEN

Godstransporter Tillverkning, odling, godshantering, byggnadsverksamhet, underhåll etc.

Figur 5.2:1. Principskiss över näringslivet indelat i arbetsfunktioner. ningshavarna befinner sig på hög nivå inom respektive organisation. De mest kontaktberoende befattningshavarna använder i genomsnitt mellan 30 och 50 timmar per vecka åt direkta personkontakter (restider men inte förberedelsetider inräknade). Vissa befattningshavare använder över 60 timmar. Även kostnaderna, mätta i pengar, för detta intensiva kontaktarbete är betydande. Den grupp som betecknas A 2 har direkta personkontakter av mindre omfattning. Kontakterna förefaller mer rutinbetonade än A x gruppens kontakter. Dessa kan i stor utsträckning skötas per tele och brev. Gruppen A 3 omfattar administrativa funktioner med mycket få direkta personkontakter utanför den egna organisation. Gruppen D rymmer de s. k. driftfunktionerna. Dessa har externa personkontakter av knappast mätbar omfattning. När det gäller t. ex. detaljhandel tas därvid ingen hänsyn till kontakter i samband med försäljning över disk. Organisationer utanför Stockholmsregionen sköter tidsmässigt närmare hälften av sitt kontaktarbete på den egna lokaliseringsorten. Dessa kontakter tas med tillresande från huvudstaden och närbelägna regionala centra. Den andra hälften av kontakttiden 98

ägnas kontakter på andra orter. Bland dessa dominerar genomgående huvudstaden. För organisationer med säte inom Stockholmsregionen gäller att en mycket stor del av kontakttiden, t. ex. för ett typiskt industriföretag 71 % och för ett statsdepartement 98 %, ägnas kontakter inom den egna regionen. Detta innebär att befattningshavare i Stockholm ägnar betydligt mindre tid åt resor än kollegerna i landsorten. A-regioner i södra och mellersta Sverige förefaller väl integrerade i ett interregional kontaktsystem. Däremot har regionerna i Norrland få kontakter med varandra. Nästan alla kontakter är riktade mot Stockholm. De studerade företagen i norra och södra Sverige har sällan kontakter med varandra direkt. Kontakterna tas i Stockholm, vanligen på konferenser.

5.3 Den regionala sysselsättningsstrukturen och dess förändringar De undersökningar som gjorts av sysselsättningens regionala fördelning och förändring i Sverige visar klart att det finns en Pä tagligt samband mellan kontaktbehov och regional koncentration. Detta samband kan spåras redan vid en SOU 1971:16

analys av sysselsättningen inom olika näringsgrenar. En funktionell indelning av det slag som redovisas i figur 5.2: 1 visar dock klarare vissa väsentliga drag i den nu pågående utvecklingen. Den officiella statistiken erbjuder inte möjligheter till en tillfredsställande funktionell indelning av hela sysselsättningen i landet. Omfattande insamlingar och bearbetningar av primärmaterial har emellertid gjort det möjligt att göra sådana indelningar för betydande delar av svenskt näringsliv. Framställningen nedan begränsas till några valda exempel på utvecklingstendenser. För en redogörelse för olika källmaterial och för mer detaljerade beskrivningar av den regionala sysselsättningsstrukturen och dess förändringar hänvisas till ovan anförda publikationer (se not 4 och 5). De regionala beskrivningar som följer är genomgående baserade på en indelning av landet i 70 Aregioner. Tidsperioden måste av hänsyn till källmaterialet begränsas till första hälften av 60-talet.

Exempel

på regionala

fördelningar

Tvärsnittsanalyser av sysselsättningens regionala fördelning visar bl. a. följande. (Se tabell 5.3: 1.) Näringsgrenar som rymmer organisationer, inom vilka de administrativa delarna har stor andel sysselsatta, är starkt koncentrerade till storstadsregionerna och i första hand Stockholmsregionen. Dessa näringsgrenar - t. ex. intresseorganisationer, vetenskaplig verksamhet, offentlig förvaltning, uppdragsverksamhet och finansverksamhet - är också de näringsgrenar som enligt gjorda undersökningar är starkt beroende av direkta personkontakter. Andra näringsgrenar - t. ex. undervisning, samfärdsel, hälso- och sjukvård samt handel - visar en regional fördelning som mera överensstämmer med befolkningsfördelningen i landet. Även byggnadsindustrin är regionalt fördelad på ungefär samma sätt som befolkningen. Inom handeln visar dock partihandeln en betydande regional koncentration. I förhållande till ovan nämnda näringsSOU 1971: 16

Tabell 5.3:1. Jämförelser mellan näringsgrenarnas kontaktbehov och regionala koncentration.

Näringsgrenarna rangordnade efter kontaktbehov Intresseorganisationer Ideella organisationer Vetenskaplig verksamhet Offentlig förvaltning Uppdragsverksamhet Bibliotek och museiverksamhet Finansverksamhet Undervisning Religionsverksamhet Samfärdsel Rekreationsverksamhet Hälso- och sjukvård Handel Industri Socialvård Jordbruk

Andel yrkesverksamma i Stockholms Aregion av samtliga yrkesverksamma i riket 1965 (1) (2) (3) (4) (5)

58% 38 % 70 % 30% 45 %

(6) (7) (8) (9) (10) (ID (12) (13) (14) 05) (16)

40% 43 % 21 % 14 % 23 % 25 % 19% 22% 15% 27% 2%

grenar är sysselsättningen inom tillverkningsindustrin förhållandevis utspridd. T. ex. Stockholmsregionen rymmer ca 14 % av landets anställda inom tillverkningsindustri, men ca 17 % av befolkningen. Den största regionala spridningen visar naturligtvis de yrkesverksamma inom de s. k. areella näringarna, jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske: Väsentliga drag i den regionala fördelningen av de yrkesverksamma i landet framträder efter en funktionell uppdelning av de organisationer som finns inom olika näringsgrenar. Några exempel kan anföras. Som framgår av tabell 5.3: 2 rymmer de tre storstadsregionerna 30 % av Sveriges befolkning. De har 32 % av alla anställda inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel. De har emellertid drygt 40 % av den administrativa personalen och nästan 50 % av de mest kontaktberoende befattningshavarna inom dessa näringsgrenar. Motsvarande iakttagelser kan göras inom den offentliga sektorn. Av alla tjänstemän och arbetare inom offentlig förvaltning och 99

Tabell 5.3: 2. Storstadsregionernas procentuella andelar av befolkning och olika grupper av befattningshavare 1965/66. Stockholms Göteborgs A-region A-region Hela befolkningen Tillverkningsindustri byggnadsindustri och partihandel Arbetare och tjänstemän (A+Difig. 5.2:1) Tjänstemän på lägre nivåer (A3) Tjänstemän på högre nivåer (Ai + A2) Offentlig förvaltning och andra tjänster Arbetare och tjänstemän Tjänstemän inom statlig och statsunderstödd verksamhet (A) Lönegraderna Al—Al6 (A8) Lönegraderna Al 7—A30 (A2) B- och C-planet (Ax) Tjänstemän inom affärsverken (A) Lönegraderna Al—Al 6 (A8) Lönegraderna Al7—A30 (A2) B- och C-planet (AO

övriga riket

Hela riket

58 54

100 100

100 100 100 100 100 100 100 100 100

27 26 27 48 33 32 49 65

förändringar

Några väsentliga drag i den regionala sysselsättningsutvecklingen kan beskrivas med utgångspunkt från principskissen i figur 5.2: 1. Under 60-talet har det skett en markant förskjutning i sysselsättningen från driftfunktioner till administrativa funktioner. Antalet befattningshavare i arbetsfunktioner som svarar för utbyte och behandling 100

11 11

andra tjänster finns ungefär 40 % i storstadsregionerna, 25 % enbart i Stockholmsregionen. Av tjänstemännen finns 40 % i storstadsregionerna, 27 % i huvudstadsregionen. De högre tjänstemännen, de som enligt gjorda undersökningar ägnar stor del av sin arbetstid åt externa personkontakter, är mycket starkt koncentrerade i rummet. År 1966 fanns t. ex. över 60 % av alla statsanställda tjänstemän på B- och C-planet i storstadsregionerna, närmare 50 % enbart i Stockholms A-region. År 1967 fanns nära 80 % av de högre tjänstemännen inom affärsverken i storstadsregionerna, ca 65 % enbart i Stockholmsregionen. Exempel på regionala

Malmö A-region

7 7 8 7

6 5 6 7

61 62 59 39

11 11 8 5

42 43 33 23

15 10 6

av information, och då särskilt de mest kontaktberoende (Aj i figur 5.2: 1), har ökat mycket starkt. Samtidigt har sysselsättningen ökat svagt eller minskat särskilt inom funktioner som svarar för materialbearbetning och godshantering. Utvecklingen inom näringsgrenarna tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel kan tjäna som exempel. Tabell 5.3: 3 visar att totala antalet anställda inom berörda företag ökade med mellan 4 och 10 % i olika områden 1960-1965. Under ungefär samma tid, 1960-1966, ökade antalet tjänstemän med mellan 28 och 49 %. Tjänstemännen på lägre nivåer ökade i antal med mellan 26 och 46 %. Samtidigt ökade de mer kontaktberoende befattningshavarna med 39 % i Stockholmsregionen, 46 % i Göteborgsregionen och hela 67 % i Malmöregionen. Särskilt utvecklingen i Stockholmsregionen bör observeras. Man kan av tabell 5.3:3 sluta sig till att absoluta antalet sysselsatta inom företagens driftdelar, dvs. personal till stor del sysselsatt med materialbearbetning och godshantering, minskade kraftigt under första hälften av 60-talet. Denna SOU 1971:16

Figur 5.3:1. Interregionala omfördelningar av samtliga sysselsatta inom tillverkningsindustri 1960—1965.

100 500

SOU 1971: 16

1C00 1500 2000

Figur 5.3:2. Interregionala omfördelningar av samtliga sysselsatta inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel 1960—1965.

100 500

10O0 1500 2000

SOU 1971:16

Figur 5.3: 3. Interregional omfördelningar av kontraktberoende befattningshavare inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel 1960— 1966.

SOU 1971:16

Tabell 5.3: 3. Absoluta och relativa sysselsättningsförändringar inom storstadsregionerna och övriga riket 1960—1965/1966. Grupper av yrkesverksamma inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel

Stockholms Göteborgs A-region A-region

Malmö A-region

övriga riket

Arbetare och tjänstemän (A + D i fig. 5.2: 1) Absolut förändring Relativ förändring (%)

+ 10 814 +4

+ 13 577 + 10

+ 7 105 +8

+ 54 389 +5

Tjänstemän på lägre nivåer (As) Absolut förändring Relativ förändring (%)

+ 12 063 + 31

+ 4 993 + 26

+ 5 750 +46

+ 29 97'4 + 30

+ 2 758

+ 1 225

+ 1 135

+ 4 644

+39

+ 46

+ 67

+ 31

Tjänstemän på högre nivåer (A! + A2) Absolut förändring Relativ förändring (%)

minskning kompenserades dock mer än väl av en sysselsättningsexpansion på det administrativa planet. Tre kartor utgör illustrationer av utvecklingen i landets samtliga A-regioner. Den första, figur 5.3: 1, visar de interregionala omfördelningarna av samtliga sysselsatta (jfr symbolen längst upp till vänster med figur 5.2: 1) inom tillverkningsindustri. Andelsvinster (svarta cirkelytor) och andelsförluster (vita cirkelytor) för respektive region har beX räknats enligt ekvationen Ar = yr - xr—, där Ar mäter andelsvinsten eller förlusten för region r i absoluta tal, dvs. antal anställda. X anger antalet anställda inom i detta fall tillverkningsindustri i hela riket år 1960, xr antalet anställda i region r samma år. Y och yr anger motsvarande antal år 1965. Det mest framträdande draget på figur 5.3: 1 är den anmärkningsvärt stora andelsförlusten för Stockholmsregionen. I denna region hade det krävts ytterligare 16 000 industrisysselsatta år 1965 för att regionen skulle ha behållit sin nationella andel från år 1960. Andelsvinsterna fördelades som synes på ett stort antal regioner i främst Götaland. I figur 5.3: 2 har analysen utvidgats till att gälla alla anställda inom inte bara tillverkningsindustri utan också de anställda inom de mer expansiva näringsgrenarna 104

byggnadsindustri och partihandel. Som framgår av figuren ägde markanta omfördelningar av sysselsättningen rum från A-regioner i Norrland och västra Svealand till regioner i främst Götaland. I södra delen av landet kan man tala om en utspridning av sysselsättningen. Stockholmsregionens andel av sysselsättningen minskade medan ett betydande antal regioner ökade sina andelar. Figur 5.3: 3 slutligen skiljer sig från de föregående genom att analysen begränsats till att gälla de kontaktberoende befattningshavarna inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel (jfr symbolen längst upp till vänster med figur 5.2:1). För de södra delarna av landet visar denna omfördelningskarta, i motsats till den föregående, en markant koncentration av sysselsättningen till några få stadsregioner. Liksom inom den privata sektorn av svenskt näringsliv ägde sysselsättningsexpansionen inom den offentliga främst rum inom organisationernas administrativa delar. I första hand ökade sysselsättningen på de högsta nivåerna. Som exempel kan anföras affärsverken. Det sammanlagda antalet tjänstemän minskade kraftigt under perioden 19601967. Det var tjänstemännen på låg nivå och mellannivå ( A 3 + A 2 ) som minskade i antal. Däremot ökade antalet tjänstemän på SOU 1971:16

hög nivå (A^. På grund av den regionala uppbyggnad som utmärker stora organisationer (se nedan) kom sysselsättningsökningen på hög nivå att i första hand tillfalla Stockholmsregionen. Reduceringen av antalet anställda på låg nivå och mellannivå fick visserligen effekter i huvudstadsregionen, men den mest kännbara negativa sysselsättningseffekten drabbade andra regioner i landet. Regionalt uppdelade organisationer automationens regionala utfall

och

Sysselsättningen inom näringslivets administrativa delar koncentreras alltmer till några få centra. Däremot visar inte sysselsättningen inom näringslivets driftdelar samma koncentrationstendenser. Sysselsättningsökningen fördelas på ett stort antal regioner i södra och mellersta Sverige. Denna skillnad i regional utveckling torde bl. a. hänga samman med följande omständigheter. De flesta företag och andra organisationer i Sverige består av ett enda arbetsställe. Regionalt uppdelade organisationer är visserligen få till antalet men de svarar för en betydande del av sysselsättningen i landet. För 20 år sedan arbetade uppskattningsvis 40 % av de yrkesverksamma i regionalt uppdelade organisationer, för 10 år sedan närmare 50 %. I dag är de uppdelade organisationernas andel av sysselsättningen ca 60 %. När en organisation delas förläggs ofta styrenheten till en storstadsregion medan övriga enheter får mera perifera lägen. Vi har således i dag inom svenskt näringsliv, såväl inom den offentliga som den privata sektorn, stora organisationer vilka bildar regionala system. Inom vart och ett av dessa system finns vissa funktioner (A t och A 2 i figur 5.2: 1) vanligen koncentrerade till någon storstadsregion. Andra funktioner eller delar (främst D) är mer jämnt fördelade över landet. Automationen har hittills främst gällt driftfunktionerna (D), där vi fått en sysselsättningsminskning. Även den rutinartade administrationen (A3) har delvis automatiserats. Däremot förefaller den typ av admiSOU 1971:16

nistration som kräver omfattande direkta personkontakter (A t ) att växa i betydelse och den kan för närvarande inte automatiseras. Antalet befattningshavare växer. När många organisationer har likartad regional uppbyggnad blir den sammanlagda regionala effekten av dessa förändringar inom organisationerna betydande. Sysselsättningsmultiplikatorn Totala antalet kontaktberoende befattningshavare i Sverige torde i dag uppgå till ca 250 000. Minst hälften av dessa finns i storstadsregionerna. Detta förhållandevis lilla antal befattningshavare kan antas ha en betydande multiplikativ sysselsättningseffekt i de regioner där de bor och arbetar. För det första har vi att göra med odelbarheter inom organisationerna. De kontaktberoende befattningshavarna knyter till sig knippen av personal för registrering och bearbetning av information. Klustren av styrenheter i storstadsregionen drar för det andra till sig administrativa underleverantörer och företagsservice av olika slag. För det tredje har de kontaktberoende befattningshavarna hög utbildning och hög inkomst. År 1967 t. ex. hade de befattningshavare som använde inrikesflyg för sina tjänsteresor en medianinkomst på ca 60 000 kronor, medan medianinkomsten för samtliga yrkesverksamma i landet samtidigt var ca 14 000. Man kan anta att den köpkraft de kontaktberoende befattningshavarna tillsammans representerar drar till sig specialiserad hushållsservice och handel och att efterfrågan på ett rikt differentierat kulturoch nöjesliv blir betydande i de stadsregioner dit de i allt större utsträckning koncentreras. Framtidsperspektiv Man torde på goda grunder kunna anta att direkta personkontakter inte kommer att minska i betydelse under den närmaste framtiden. Avancerade telekommunikationer har åtminstone ännu inte befriat de kontaktberoende befattningshavarna från behovet att träffas. 105

För de personkontakter vi studerat framstår tiden som en mycket väsentlig restriktion. Undersökningar som gjorts visar också att kostnaderna för dessa kontakter är mycket betydande. Ett sätt att minska tidsåtgången tycks vara att packa de ömsesidigt kontaktberoende aktiviteterna tätt i rummet. Ett annat sätt är att utveckla ett kommunikationssystem som minskar avståndsfriktionen för dessa kontakter. Det föreligger i dag väsentliga skillnader mellan olika orter och regioner i landet i fråga om »tillgänglighet». Det är därför troligt att utvecklingen leder till en fortsatt regional uppdelning av organisationerna och därmed sysselsättningen. Det är möjligt att vi får en eller ett par utpräglade »styrcentra» som kan beskrivas som beslutsfattarnas kontorslandskap, övriga regioner kommer att domineras av rutinartad informationsbehandling, tillverkning och godshantering. Den hittills bedrivna lokaliseringspolitiken torde i vissa fall ha påskyndat denna utveckling. Det är rimligt att anta att en ökad regional differentiering av detta slag leder till att skillnaderna mellan de boende i olika regioner i landet i fråga om inkomstfördelning, social struktur och utbildning kommer att accentueras. Vill man förhindra en sådan utveckling mot regional olikställighet finns det skäl att närmare diskutera och utreda de möjligheter som finns att skapa ett regionalt system bestående av flera centra med stor »tillgänglighet» i förhållande till varandra. Därvid bör man i första hand satsa på snabba och täta förbindelser för persontransporter mellan dessa centra. Godstransporter och varuströmmar torde i detta sammanhang inte vara de väsentligaste länkningarna i det regionala systemet.

106 SOU 1971:16

6 Regionala skillnader i hushållens levnadsvillkor1

De utvecklingsalternativ som långtidsutredningen skisserar innebär att levnadsvillkoren för enskilda individer och hushåll i skilda delar av landet påverkas på olika sätt. Det är därvid väsentligt att ta hänsyn till att även andra faktorer än prissatta påverkar välfärden. Tillgången till rekreationsmöjligheter, kultur- och nöjesutbud varierar från ort till ort. Likaså skiljer sig tillgången till sjukvård och undervisning regionalt. Dessa förhållanden kan sammanfattas med begreppet miljöfaktorer. Dessa faktorers betydelse för hushållens levnadsvillkor är svåra att kvantifiera. Det är möjligt att den bristande kunskapen om vikten av dessa faktorer medför att de underskattas i jämförelse med produktionstillväxten. Syftet med detta avsnitt är att beröra några av de faktorer, som påverkar de enskilda hushållens levnadsvillkor i olika regioner. Därigenom erhålles en komplettering av den tidigare beskrivningen av befolkningens och näringslivets utveckling. I avsnitt 6.1 redovisas resultat från studier av tillgången till viss kvalificerad service av de typer, som kan bedömas som väsentliga för människorna - både som privatpersoner och som yrkesmänniskor. Hushållens möjligheter att konsumera varor och tjänster, vare sig dessa är prissatta eller icke, uppvisar regionala variationer. I de återstående avsnitten i kapitel 6 uppmärksammas konsumtionsbegränsande faktorer. Dessa har delats upp i tre grupper, inkbmstförhållanden, tidsanvändSOU 1971:16

ningen och övriga konsumtionsbegränsande faktorer. En beskrivning av hushållens levnadsvillkor i olika regioner får inte tolkas som en kartläggning av hur folk lever i eller uppfattar olika miljöer. I stället bör levnadsvillkor i detta sammanhang uppfattas som olika restriktioner och möjligheter för hushållen att uppnå skilda konsumtionsmönster. Det finns därvid anledning att betona bristfälligheten i det statistiska underlaget beträffande levnadsvillkoren i olika regioner. Möjligheterna för hushållen att systematiskt informera sig om alternativa arbetsoch bostadsorter torde av olika skäl vara begränsade. Hushållen har exempelvis små möjligheter att överblicka servicesituationer i olika orter eller regioner. Även för samhällsplaneringen föreligger begränsad kunskap om vilka delar av landet, som medger möjligheter för hushållen att välja mellan olika konsumtionsmönster. I vilken utsträckning de enskilda individerna får sina behov tillgodosedda måste, oavsett hur levnadsvillkoren kvantifieras i olika regioner, bedömas i förhållande till deras egna värderingssystem. Individernas preferenser för olika kombinationer av miljöfaktorer har givetvis ej kunnat kartläggas. Den nuvarande bosättningen kan icke betraktas som ett balansläge där individen haft 1

Avsnittet har utarbetats av fil. kand. Sture Öberg.

valfrihet att uppnå en önskad kombination av dessa faktorer. Man kan dock urskilja vissa allmänt omfattande individuella önskemål om vilka minimianspråk, som bör tillgodoses i olika regioner. Dessa allmänt omfattande krav, såsom t. ex. en viss sjukvårdsstandard, förutsätts här svara mot politiska uttalanden eller fastställda planeringsnormer inom olika sektorer och då främst de där samhället har övertagit en stor del av ansvaret för serviceutbudet. Det enskilda hushållet har ofta begränsade möjligheter att påverka levnadsvillkoren inom den egna regionen. Flyttning mellan regioner kan ses som ett led i hushållens strävan att nå en högre välfärd. Antalet individer, som flyttar över en församlingsgräns, är årligen ca en halv miljon. Några av de faktorer hushållen kan tänkas ta hänsyn till, när man överväger att flytta, har tidigare redovisats av ERU. 1 En flyttning medför normalt kännbara kostnader för hushållet. Dessa består i kostnader för resor, kostnader för bostadsbyte och förflyttning av inventarier. Dessutom kan tidsåtgången för hushållet för att flytta hemmet vara avsevärd. Man måste kanske också förändra det sociala kontaktmönstret. Av dessa och andra anledningar måste fördelarna på längre sikt med att byta bostadsort vara så stora för det enskilda hushållet, att de kompenserar de kortsiktiga flyttningskostnaderna. Fördelarna kan växla i omfattning och styrka mellan olika hushåll, beroende på deras preferenser för olika kombinationer av de faktorer som avgör levnadsvillkoren. Yngre personers värderingar skiljer sig t. ex. ofta från äldres, vilket kan ge mycket olika flyttningsmönster för dessa grupper.

6.1 Serviceutbudet

i olika regioner

Vid lokaliseringen av en samhällsägd serviceinstitution ingår det ofta som ett kriterium för bedömningen, att så många människor som möjligt skall kunna tillgodogöra sig utbudet. Det innebär, att många typer av service förläggs till områden med stort befolkningsunderlag. Som framgår av avsnitt 4.9 föreligger en viss överrepresenta-

tion av den offentliga verksamheten i de folkrika regionerna. För 60-talet kan dock en interregional utjämning konstateras samtidigt som en koncentration inom regionerna ägt rum. Som ERU tidigare framhållit erhålls ofta med ett företagsekonomiskt betraktelsesätt lokaliseringar för varje sektor till regioner, där efterfrågan bedöms vara störst. En decentralisering av serviceutbudet kräver ofta en övergripande regional planering, där även samhällsekonomiska aspekter beaktas. Nya tekniska möjligheter att distribuera service kan i framtiden påverka levnadsvillkoren i olika regioner. Redan utbyggnaden av TV-nätet innebär exempelvis att vissa kostnadskrävande former av kultur nu kan konsumeras av de flesta. En stor del av serviceutbudet återfinns inom den privata sektorn, vilket ofta innebär att serviceaktiviteter lokaliseras med hänsyn till faktorer av typen befolkningsunderlag och köpkraft. I glest befolkade delar av landet är inte bara den totala köpkraften utan även köpkraften per capita ofta låg. Detta medför, att de regionala variationerna i befolkningens tillgång till många typer av service är mycket skiftande. Hushållens möjligheter att tillgodogöra sig ett serviceutbud beror bl. a. på vilka färdmedel de kan välja mellan. I viss mån beroende på detta är också de uppoffringar i tid och pengar som kan krävas av hushållen för att de skall kunna nå serviceutbudet. En stor del av efterfrågan på service måste tillgodoses inom ett begränsat avstånd från bostad och arbetsplats. Enligt ERU:s bedömning torde man schematiskt kunna anta, att en bil- eller bussburen person betraktar 30 km som en övre gräns för avståndet mellan bostaden och serviceutbudet. För viss regional service synes dock betydligt längre resor accepteras. Tillämpningen av 30 km-gränsen i figur 6.1: 1 innebär således inte en rekommendation om att detta avstånd bör begagnas som planeringsnorm. Vägavståndet är dessutom 1 Se exempelvis Å. E. Andersson, Storstadsproblematiken, eller C.-H. Siven Hushållets lokaliseringsval båda i SOU 1970: 15.

SOU 1971: 16

Figur 6.1:1. Lokalt befolkningsunderlag 1965. Figuren visar antal invånare i tusental inom avståndet 30 km från ca 1 260 regelbundet utplacerade (ej markerade i figuren) mätpunkter. SOU 1971: 16

Tabell 6.1:1. Antalet serviceenheter per 100 000 invånare inom befolkningsunderlagszoner.

Befolkningsunderlagszoner

4-år Andel Tekn A-bok tekn. i % av Tand - Öppen Ögon- Lä- Apo- Bib- litt. han- gymn totalau läkare vård läkare kare tek liotek sails. del av befolk

Gotland — 10 000 10 000— 50 000 50 000—100 000 100 000—200 000 200 000—400 000 400 000—800 000 800 000— Hela riket

0,6 0,3 0,6 0,8 1,0 1,3 1,2 1,6 1,0

0,8 0,5 0,6 0,7 1,1 1,1 1,5 1,4 1,0

1,0

— 0,2 0,7 1,3 1,1 1,6 1,7 1,0

0,5 0,2 0,4 0,6 1,1 0,9 1,9 1,8 1,0

1,2 1,4 1,3 0,9 1,0 0,7 0,7 1,1 1,0

0,6 0,8 0,9 0,8 1,0 1,3 1,0 1,2 1,0

— 0,1 0,2 0,5 1,3 0,9 3,9 1,0

0,9 0,5 1,0 1,0 1,1 0,8 0,8 1,2 1,0

0,2 1,1 1,7 1,3 0,8 0,8 1,0

1 3 17 25 24 6 9 16 100

Källa: SOU 1970: 14, bilaga 4. Anm. Befolkningsunderlagszonernas geografiska utbredning framgår i figur 6.1: 1. Det riksgenomsnittliga utbudet har satts lika med 1,0. Inventeringarna är huvudsakligen gjorda 1968. bara ett ungefärligt närmevärde på tidsavståndet. Figur 6.1: 1 visar det lokala befolkningsunderlaget år 1965. De tre storstäderna har de största befolkningsunderlagen. Sedan är det ett långt steg till vad som följer därnäst. En friliggande lokal koncentration på 200000 invånare förekommer endast vid inre Mälaren (Västerås-Köping-Eskilstuna) samt i centrala Östergötland (Linköping-Norrköping). Större delen av södra och mellersta Sverige samt de större städerna i Norrland har ett lokalt befolkningsunderlag på över 50 000 invånare. För Norrlands inland gäller att det lokala befolkningsunderlaget är mindre än 10 000. Tillgången till många typer av service samvarierar, som tidigare framhållits, starkt med befolkningsunderlaget. De regionala skillnaderna i utbudet av olika servicegrenar är en naturlig följd av att endast ett litet urval av orter har kunnat erhålla ett verkligt specialiserat och mångsidigt utbud. I många småorter med lokala centralortsuppgifter hamnar bara de utbud som har stor delbarhet. Utbuden i större städer, t. ex. i huvudstaden eller de gamla universitetsstäderna, är naturligtvis inte bara avsedda att betjäna lokaliseringsorten utan även ett vidsträckt kringliggande omland, ibland hela riket. 1 Det kan vara av intresse att se hur utbudet är spritt kring riksgenomsnittet och 110

var gränsen går mellan zoner som ligger över och under detta. Tabell 6.1: 1 visar antalet serviceenheter, tandläkare m. m., per 100 000 invånare enligt indelningen i befolkningsunderlagszoner. Betydande regionala variationer i serviceutbud per invånare uppvisar exempelvis tandläkare, öppen vård och läkare. I många fall framträder 100 000 i lokalt befolkningsunderlag som en kritisk tröskel. Zonen 50 000-100 000 invånare ligger vad ovanstående utbud beträffar ca 30 % under riksmedeltalet. I områden med mindre än 50 000 invånare är utbudet hälften eller mindre. Förhållandena på Gotland ansluter sig närmast till de svagt försörjda glesbygdsregionerna. Apotek, bibliotek och A-bokhandlare har däremot kommit att få en tämligen jämn spridning över hela spektrum av befolkningstätheter. Fjärdeårsavdelningar vid tekniskt gymnasium har blivit mellanorternas speciella utbud. I zonen 50 000-100 000 är utbudet t. o. m. större än i storstadsområdena. En orsak till att områden, där det lokala befolkningsunderlaget är mindre än 50 000, har låga värden kan vara, att de saknar lämpliga centralorter. Vissa behov kan inte schemaläggas. De måste - på grund av att de uppkommer slumpmässigt över tiden - kunna tillfreds1

Se Hägerstrand: Tidsanvändning och omgivningsstruktur, SOU 1970: 14. SOU 1971:16

ställas när som helst utan stora förluster av tid för förflyttning. Inom bl. a. sjukvården, tandvården inbegripen, kan sådana behov göra sig gällande, vilket kan exemplifieras med följande citat: »Den som vant sig vid ett lugnt vardagsliv med jämn lunk kanske är benägen att värdera oföränderlighet högst. Men i krissituationer, vid arbetslöshet, plötslig sjukdom, vid tiden för ungdomarnas utbildnings- och yrkesval, reser alla sådana krav på samhällets stöd, som i själva verket innebär stora anspråk på en alternativrikare omgivning.» 1 Individernas inkomstförhållanden betyder - som en följd av den förda politiken mycket litet för deras möjligheter att konsumera exempelvis sjukvård, undervisning och bibliotekstjänster. Dessa delar av utbudet får tillsammans med tandvården tjäna som indikatorer på tillgången till den kvalificerade servicen. Med hjälp av vissa metoder, som redovisas i det följande, har i figur 6.1: 2 de geografiska variationerna i tillgängligheten till dessa utbud sammanvägts. Man kan säga, att kartan redovisar några av försöken att mäta, hur tillgängligheten till den kvalificerade servicen varierar inom landet, då särskild hänsyn har tagits till den förflyttningsinsats, som konsumtionen av service kräver. Tillgängligheten till tandvård och läkarvård har beräknats med hjälp av en modellkonstruktion, som beskriver relationen mellan utbudet och efterfrågan i en genomsnittlig reseinsats för människor i olika regioner. Kortfattat kan man säga, att modellen beskriver det genomsnittliga tur- och returavståndet, om den totala efterfrågan på tandvård är lika med det totala utbudet, om alla individer har samma behov av tandvård och om alla individer skulle försöka tillfredsställa sitt behov. På detta sätt kan man i beräkningarna ta hänsyn till den begränsade utbudskapaciteten i olika orter. Reseavstånden är således inte beräknade genom mätning av avståndet till exempelvis närmaste tandläkarstation, om efterfrågan i omgivningen är större än utbudet. Från informationssidan ingår två indikatorer nämligen de större allmänna biblioteSOU 1971: 16

ken och utbildningsorter med fjärde årsavdelning på det tekniska gymnasiet. Avstånden från olika delar av landet till närmaste utbudspunkt har beräknats för dessa indikatorer. Enligt Hägerstrand finns vad man kan beteckna som storstadsstandard på ett antal platser även utanför de tre största storstädernas krets: Umeå, södra Dalarna, Uppsala, inre Mälardalen, Vänersborg, Jönköping, Växjö och Helsingborg. Här finns samtliga utbud på plats och i riklig mängd i förhållande till den omgivande befolkningens storlek. Inte fullt samma standard men inte alltför långt ifrån uppvisar Medelpadskusten, Gävle, Norrköping/Linköping, Skövde, Borås och Kristianstad. Såväl tätbygderna i centrala Närke som i södra Värmland anträffas på en något ogynnsammare nivå, närmare bestämt den som kännetecknar randzonerna av Mälardalen, centrala Östergötland och Skåne. Mycket små fläckar i Mellansverige och södra Sverige nedanför linjen KalmarVäxjö-Halmstad har sämre standard än 80160 km i tur- och returavstånd. Kronobergs och Blekinge län synes vara direkt jämförbara med inre Västergötland, östra Värmland, norra Närke, gränstrakterna mellan Västmanland, Dalarna, Uppland och Gästrikland samt större delen av östra Västerbotten. Utbudsbilden i Umeå är av mellandsvensk typ, vilket kan förklaras med förekomsten av regionsjukhus och universitet. Centrala Jämtland, som i och för sig har samma befolkningsmässiga förutsättning som Umeå, är i jämförelse därmed åsidosatt. De båda starkast isolerade regiontyperna omfattar först och främst större delen av Norrland och en bred zon från norra Bohuslän genom västra Svealand. I övrigt uppträder tre större fläckar med låg utbudsstandard i Sydsverige, nämligen området mellan Vänern och Vättern, gränsbygden mellan Småland, Halland och Västergötland

1 Hägerstrand: »Tidsanvändning och omgivningsstruktur», bilaga 4 i SOU 1970: 14.

Tabell 6.1: 2. Befolkningens fördelning på standardzoner och befolkningsunderlagszoner. Standardzon 1 Befolkningsunderlagszon — 10 000 10 000— 50 000 50 000—100 000 100 000—200 000 200 000-^100 000 400 000—800 000 800 000— Summa

0-20 km 2 0 ^ * 0

40—80

80—160

160-320

320—

Summa

6 385 926 397 34 36

27 549 344 44

191 232 80

1 784

224 1292 1939 1 859 462 709 1231 7 716

124 418 260 329 1030

1 39 471 111 296 196

125 426 529 57 48 5

2 161

1 114

1 190

Anm. Summakolumnen till höger visar antal invånare i tusental i befolkningsunderlagszonernavilka framgår av figur 6.2: 1. Summa kolumnen nedtill visar antalet invånare i tusental i de standardzoner som framgår av figur 6.2: 2. Talet 191 i översta raden innebär således att 191 000 invånare bor i områden med ett lokalt befolkningsunderlag som är mindre än 10 000 invånare samtidigt som de bor i standardzon 6 d. v. s. i områden som har den sämsta tillgången till den kvalificerade servicen. Källa: SOU 1970: 14, bilaga 4.

samt nordöstra Småland och Öland. Södra Kalmar län befinner sig inte i mycket bättre läge än Östersund. Hägerstrand tar inte upp orsakssambanden till diskussion men påpekar , att de två mest per ifera standardzonerna enligt figuren nästan helt sammanfaller med de regioner i landet som förlorade lokalt befolkningsunderlag mellan 1960 och 1965.1 Det kan vara av intresse att se, hur tillgången till den kvalificerade servicen varierar med det lokala befolkningsunderlaget, vilket framgår av figur 6.1: 1. Tabell 6.1: 2 visar, att av de drygt två miljoner (2 161 000) invånare i landet, som har den närmaste tillgången till det samlade utbudet, standardzon 1, befinner sig hälften (1 030 000) i Stockholmsregionen men ingen del inom områdena med mindre än 50 000 invånare i pendlingsomlandet. Av den halvannan miljon invånare som har den sämsta tillgångsstandarden, standardzonerna 5 och 6, befinner sig däremot en miljon inom just dessa båda glest befolkade områdestyper. Att man kan finna hundratusen invånare med försklassig standard så långt ner inom befolkningsunderlagen som i klassen 50 0 0 0 100 000, sammanhänger med de satsningar på infrastruktur, som gjorts i Umeå och Växjö. 112

6.2 Inkomstförhållanden

i olika regioner

En viktig komponent i hushållens levnadsvillkor är deras inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Inkomsterna består av lön för arbetsprestation, förmögenhetsavkastning, naturaförmåner och transfereringar av olika slag, t. ex. barnbidrag och familjebostadsbidrag. Inkomsten samvarierar bl. a. starkt med utbildningsnivån och hälsotillståndet. Dessutom påverkas den av de regionala variationerna i arbetsmarknadens storlek och struktur. Även för samma arbetsprestation kan lönen variera mellan olika regioner. Sysselsättningsmöjligheterna uppvisar, som framgår av kap. 3, kraftiga regionala variationer. Regionens infrastruktur, exempelvis den kommunala servicen vad gäller barnstugeverksamheten, kan därvidlag påverka hushållets arbetsmöjligheter. I vissa regioner kan det vara svårt för kvinnor att få arbete. Det betyder då ofta, att inkomsten per capita är lägre i dessa regioner. För mer exakta jämförelser av levnadsstandarden måste även de regionala prisvariationerna beaktas. Andra väsentliga faktorer är tillgången till icke prissatta produkter och graden av självhushållning. 1

Se figur 3:2. SOU 1971:16

Bil. 7

Figur 6.1:2 Genomsnittlig tillgång till viss kvalificerad service

Genomsnittlig t o r resa i km

320160-320 80-160 4 0 - 80 2 0 - 40 0 - 20 Anm: Geografiska variationer i til gången till viss kvalificerad service, uttryckt med hjälp av de genomsnittliga åtkomstmöjligheterna räknat i tur | och returresa till kombinationen tandvård, läkare, större allmänt bibliotek I och fjärdeårsavdelning vid tekniskt | gymnasium. Källa: SOU 1970:14, bilaga 4.

Tabell 6.2:1. Till kommunal inkomstskatt taxerad inkomst 1968 i relation till antalet sysselsatta 1965 och totalbefolkningen 1967. Taxerad inkomst 1968

Taxerad inkomst 1968

Regiontyp

sysselsatta 1965 befolkning 1967

H 1 H 2 H 3 H 4 H 5 H 6 Hela riket

27 800 24 500 22 100 20 200 22 200 20 000 22 900

12 900 11 100 9 600 8 800 9 100 7 900 10 100

Det råder betydande olikheter i arbetskraftsförhållanden i skilda delar av landet. En del områden, speciellt storstadsregionerna, har ofta efterfrågeöverskott på arbetskraft, medan andra, främst delar av Norrland, uppvisar en annan bild. Övre Norrland hade t. ex. under perioden 1963-1968 en arbetslöshet, i förhållande till befolkningen i yrkesverksam ålder, som var 10 gånger större än arbetslösheten i Stockholm. 1 E R U har tidigare redovisat inkomstskillnader mellan olika regioner. 2 I det följande skall därför endast ett fåtal data presenteras. I tabell 6.2: 1 redovisas den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten år 1968 i relation till antalet sysselsatta 1965 och befolkningen 1967. Data har strukturerats på de sex regiongrupper som förekommer i övriga kapitel i denna bilaga. Inkomsten per sysselsatt är störst i storstäderna. Större kommunblock, H 3 , har ungefär samma inkomst per sysselsatt som kommunblocken längs Norrlandskusten, H 5. Vidare redovisar små och medelstora kommunblock i södra och mellersta Sverige, H 4 , ungefär lika låg inkomst som Norrlands inland, H 6. Det bör framhållas, att ingen reduktion har gjorts för exempelvis ålders- och utbildningsskillnader mellan de olika regiongrupperna. Inte heller beaktas skillnader i näringsgrenssammansättningen mellan regiongrupperna. Som framgår av kapitel 4 finns betydande variationer i t. ex. andelarna sysselsatta inom jordbruk mellan de olika regiongrupperna. Andelen heltidsSOU1971:16 8—014518

sysselsatta och andelen förvärvsarbetande kvinnor påverkar också siffrorna i tabellen. Det kan nämnas att yrkesverksamhetsgraden inom enskilda kommunblock varierar mellan 49 och 74 %. Av kapitel 5 framgår att näringsgrenar som rymmer organisationer inom vilka de administrativa delarna har en stor andel sysselsatta, är koncentrerade till i första hand Stockholm, H 1 , och i andra hand Göteborg och Malmö, H 2 . Inom exempelvis tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel har storstäderna drygt 40 % av den administrativa personalen, vilket skall jämföras med att de rymmer 30 % av befolkningen. De högre tjänstemännen inom den statliga sektorn är i ännu större utsträckning koncentrerade till storstäderna. Självfallet påverkar dessa förhållanden den genomsnittliga inkomsten. I tabellerna 4.2: 8 och 4.2: 9 redovisas för industrin årslönen per sysselsatt och per arbetare 1967. Lönerna har fördelats på de sex regiongrupperna och på branscher. Det kan vara av intresse att notera, hur årslönen per arbetare i industrin normalt ökar med befolkningsunderlaget. Norrlands kustland, H 5, har dock med endast två undantag högre årslöner än de mindre och medelstora kommunblocken i södra och mellersta Sverige, H 4. Arbetare i massa- och pappersindustri redovisar de största årslönerna i Norrlands inland. I många branscher är lönen större i Göteborg och Malmö än i Stockholm. I övrigt har regeln, att lönen ökar med befolkningsunderlaget, få undantag. För att erhålla reallöneskillnaderna mellan olika regioner måste de nominella lönerna vägas med hjälp av ett levnadskostnadsindex för regionerna. Vid 1964 års dyrortsundersökning beräknades dyrhetstal, som tar hänsyn till regionala variationer i prisnivån på varor och tjänster. De speglar även regionala skillnader i reskostnader, boendekostnader och skatter. Däremot justeras inte för variationer i den kommunala servicen, som betalas med skatteintäkter. Dyrhetsta1 2

Se kapitel 3. Se SOU 1970: 3.

len tar inte heller hänsyn till de regionala variationerna i tillgången till miljöfaktorer. ERU har tidigare1 publicerat inkomsten per sysselsatt för de sjuttio A-regionerna och vägt den med dyrhetstalet för centralorten i varje A-region. Det visade sig då, att regionerna i södra och sydöstra Sverige relativt sett hade större reala inkomster per sysselsatt, än vad de nominella inkomsterna angav. I Norrlandsregionerna var situationen den motsatta. Låginkomstutredningen2 har studerat inkomstfördelningen med hänsyn till geografisk region. Variationerna i löneinkomsterna mellan olika regioner förklaras bl. a. av den lägre yrkesverksamheten på landsbygden. Vidare har den varierande förvärvsintensiteten bland kvinnor och kanske framför allt den olikartade utbildningssammansättningen hos de anställda visat sig ha stor betydelse. Utredningen tar hänsyn till yrkesverksamhetsgraden genom att studera de regionala löneskillnaderna bland helårs- och heltidsanställda. Löneskillnaderna synes då vara något större bland männen än bland kvinnorna för anställda med lägre löner. Speciellt stora är löneskillnaderna bland anställda med kortare utbildning. Låginkomstutredningen har även sammanfört A-regioner inom samma folkmängdsintervall till fem grupper. Man framhåller, att det för männens del inte kan konstateras några procentuella inkomstskillnader mellan de fyra grupperna av A-regioner utanför Stockholms A-region. De vanligen konstaterade inkomstskillnaderna mellan grupperingar av A-regioner förekommer inte i denna studie. Detta kan förklaras på flera sätt. I analysen har man korrigerat regionala inkomstskillnader för skillnader i regionernas utbildnings-, ålders- och näringsgrensfördelningar. Med andra ord har regioner med t. ex. olika mängd högt utbildad arbetskraft och därmed sammanhängande inkomstskillnader fått sina inkomstskillnader korrigerade för just denna olikhet i arbetskraftens utbildningssammansättning. Vidare avser analysen som nämnts endast anställda med helårs- och heltidsarbete. Inkomstskillnader mellan Stockholm/Sö114

dertälje-regionen och övriga grupper av Aregioner är emellertid betydande. Således tycks männen i Stockholm/Södertälje-regionen ha ca 20 % högre inkomster än sysselsatta män i de övriga regiontyperna. För kvinnorna finner man ingen inkomstskillnad av betydelse mellan tre av A-regiongrupperna. Däremot visar det sig, att kvinnorna i den fjärde gruppen av A-regioner, dvs. Göteborg, Malmö/Lund och Helsingborg/Landskrona, har ca 7 % större inkomster än i de tre grupperna med mindre befolkningstal. Motsvarande siffra för Stockholm/Södertälje-regionen är ca 15 %. Det bör poängteras att både för män och kvinnor gäller inkomstskillnaderna mellan Stockholm och övriga landet oberoende av utbildning, ålder och näringsgrenstillhörighet. 6.3 Tidsanvändningen i olika regioner »Tid är pengar» är ett välkänt talesätt som har implikationer för hushållens levnadsvillkor i olika regioner. Ett hushåll med hög inkomst kan köpa sig varor och tjänster i större utsträckning än andra hushåll i samma region. På samma sätt ger högre inkomster möjligheter till snabbare persontransporter och inskaffande av kapitalföremål, som ger tidsbesparingar. Tidsåtgången för ett visst konsumtionsmönster kan med andra ord skilja sig betydligt mellan olika hushåll på samma bostadsort. Å andra sidan kan hushåll med likartade ekonomiska förhållanden få helt olika tidsanvändning i olika regionala situationer. För hushåll utan tillgång till bil, bosatta långt från närmaste allmänna kommunikationsmedel, kan konsumtionsmöjligheterna vara mycket begränsade. I några av de forskningsprojekt, som ERU varit med om att initiera, jämförs hur det dagliga livet gestaltar sig för personer i olika funktioner och ålder inom tätorter av varierande storlek i Sverige. Kvantifieringar sker, genom att individernas dagliga tidsförbrukning i skilda geografiska positioner 1 Se Balanserad regional utveckling SOU 1970:3. 2 Svenska folkets inkomster, SOU 1970: 34.

SOU 1971:16

Procent av befolkningen RUSKSELE 50 T

40 H

61Minuter LUND

- F6 1=- l Minuter STOCKHOLM

t-

-5

-10

-15

-20

-25

-30

-35

-40

-45

-50

-55

-60

:

61Minuter

A n m . Färdtiderna är ej representativa för befolkningen i Lund och Stockholm på grund av det ringa urvalet. Källa: Institutionen för kulturgeografi och ekonomiska geografi, Lund.

Figur 6.3:1. Färdtid mellan bostad och arbetsplats. För ett litet urval av individer i tre orter. registreras. Särskild vikt läggs vid strukturen hos det kopplingsschema enligt vilket grupper av personer (hushåll, arbetsgrupper, SOU1971:16

skolklasser, umgängesgrupper) sammanträffar under dagen samt de förflyttningar dessa grupperingar för med sig. I forsknings-

projekten pågår för närvarande metodutvecklingsarbete, vilket innebär att endast resultat från mycket små stickprovsundersökningar kan presenteras i detta avsnitt. Behovet av kartläggningar av hushållens tidsanvändning synes växa snabbt. Den framtida regionalpolitiken torde i utökad grad inriktas på investeringar i samhällskapital, som ger en bättre tidsanvändning för regionernas invånare. Tidsbudgetstudier ger bl. a. underlag för avvägningar vid beslut om investeringar i kommunikationssystem och serviceanläggningar för att exempelvis reducera stockningsproblem. I figur 6.3: 1 och 6.3: 2 redovisas några preliminära resultat från en studie 1 av tidsanvändningen i tre orter av olika storlek, Rusksele, Lund och Stockholm. Det bör starkt betonas, att de medtagna exemplen inte avser ge en skattning av någon genomsnittlig tidsanvändning i de tre orterna. Det kan dock vara av intresse att, trots det ringa urvalet, visa hur tidsanvändningsdata framöver kan analyseras. 2 Den första figuren visar färdtiden mellan bostaden och arbetsplatsen för ett mycket litet urval av individer. Man kan notera att avståndet mellan Rusksele och Umeå är närmare 30 minuter, vilket återspeglas i figuren. Samma tidsavstånd gäller mellan Lund och Malmö. I övrigt kan inga slutsatser dras från detta begränsade material. Andra studier av restiden mellan bostad och arbetsplats styrker dock, att en relativt stor andel av resorna i glesbygdstätorter är riktade till större tätorter inom rimligt pendlingsavstånd. I medelstora städer är hälften av alla arbetsresor mycket korta, medan Stockholm uppvisar större spridning i restidens längd. Figur 6.3: 2 visar måltidernas utläggning under dagen för ett urval av individer i tre regiontyper. Måltidernas utläggning bestäms i hög grad av bestämda arbetstider, skoltider, restider m. m. Eftersom exempelvis yrkessammansättningen och därmed även arbetstiderna varierar mellan Rusksele, Lund och Stockholm kan det förväntas, att måltidernas utläggning också varierar. Det framgår av figuren, att morgonmålet i Stockholm ligger något tidigare än i Lund, 116

medan kvällsmålet ligger senare. Det kan antas, att denna bild avspeglar den längre förflyttningstiden mellan exempelvis bostaden och arbetet i storstaden. I Rusksele är måltidsamplituderna större än i de två övriga orterna. Restider för pendlare i en storstad skall exemplifieras med ytterligare data. Av figur 6.3: 3 framgår för Stockholm de observerade restiderna för bilister och resenärer, som utnyttjar kollektiv trafik. 3 Ett exempel på en regional målsättning kan vara att skapa en enhetlig arbetsmarknad, varmed menas att alla fritt skall kunna välja eller byta arbete utan att behöva byta bostad. Detta mål är då inget självändamål, utan syftar till att tillgodose överordnade mål, av typen produktionseffektivitet eller jämn inkomstfördelning.4 Den enhetliga arbetsmarknaden förutsätter en fri pendling. Den inomregionala arbetsmarknaden i Stor-Stockholm är inte enhetlig för närvarande. Speciellt har de grupper, som är hänvisade till kollektiva transporter, inte möjligheter att, med rimliga restider, pendla till alla delar av storstaden.

6.4 Övriga konsumtionsbegränsande faktorer i olika regioner En påtaglig restriktion i levnadsmönstret för olika individer är hänsynen till övriga individer. Ett huvudsyfte med den ekonomiska politiken är att förbättra levnadsvillkoren för svagare grupper i samhället. Det finns också en annan kategori av förordningar, vilka huvudsakligen avser att underlätta arbetet inom olika organisationer. Som exempel på en institutionell restriktion, som påverkar hushållens levnadsvill1 För närmare information hänvisas till forskningsprojektet »Tidsanvändning och omgivningsstruktur» vid institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi Lund. 2 Se vidare SOU 1970: 14, bilaga 4. 3 Generalplaneberedningens Arbetskraftsundersökning i Stor-Stockholm 1968. 4 Vissa kalkyler finns för individernas nettovinst, beräknad som skillnaden mellan inkomstökningen och restids- och reskostnadsökningen, av pendlingen inom Stockholm. För vissa grupper av arbetstagare kan vinsten motsvara upp till en tredjedel av inkomsten.

SOU 1971: 16

Procent av befolkningen

Klockan Anm. Av diagrammet framgår hur stor procent av befolkningen, som vid olika tidpunkter intar en måltid» Källa; Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lund. Figur 6.3: 2.

SOU 1971:16

Måltidernas utläggning under dagen för ett litet urval av individer i tre orter.

Antal resor i tusental

64 58

f>n-

50-

Alla resenärer

40-

33 3020-

16 12

10-

7 3

1r

I

1 1

(9 n

40:

min

37 varav bilåkande

30-

20-

10-

3 _± 43

min

44 40

och kollektivt resande

30 H 20

13 10-H

t

,

,

,

j

1 H

j=\

75 min Restid enkel resa

Anm. Antalet resor till arbetsplatser i Stockholm fördelade efter restid på 5-minutersintervall. Restiden dörr - t i l l - dörr tur och retur har halverats och motsvarar således enkel resa. Pilarna på den horisontella axeln anger mediantiderna 35, 26 och 39 minuter. Källa: Generalplaneberedningens Arbetskraftsundersökning i Storstockholm 1968. figur 6.3:3. Antal arbetsresor i Stockholm 1968. Fördelade på 5-minutersintervall.

kor* kan nämnas den administrativa indelningen av landet i landstingsområden. Vård j sökande . är hänvisade till sjukhusen inom det egna landstinget. Blivande mödrar måste således som regel till en förlossningsavdelning inom det egna landstinget, när det

tic-

är dags att föda barnet. En sådan restriktion innebär självfallet en begränsning i hushållets valfrihet avseende vistelseort under en period före den väntade förlossningen. En individ, som har råd att köpa en moped men inte en bil, kan sägas ha en budgetSOU 1971:16

Tabell 6.4:1. Andel av olika befolkningsgrupper med olika former av nedsatt psykiskt välbefinnande 1968. Socialgrupp II

Socialgrupp III

Besvär

Storstäder

övriga städer

Landsbygden

Storstäder

Övriga städer

Landsbygden

Morgontrötta Depressioner Sömnbesvär Nervösa besvär Allmän trötthet

42 3 9 23 37

34 2 9 18 28

40 1 7 17 25

48 6 13 27 37

41 5 11 23 32

43 4 10 22 30

I Anm. Antalet intervjuade i socialgrupp I är för litet för att särredovisas på regioner. Källa: Sten Johansson. Den vuxna befolkningens hälsotillstånd, utkast till kap 3 i låginkomstutredningens betänkande om svenska folkets levnadsförhållanden. restriktion som förhindrar bilköpet. Samma situation kan beskrivas med andra ord. Individen kan sägas förfoga över en resurs i form av en viss summa pengar, som räcker till för att köpa en moped. I samband med studier av den s. k. levnadsnivån hos det svenska folket har låginkomstutredningen 1 preciserat en lista över s. k. resurskomponenter. Detta betraktelsesätt ansluter till en tidigare tradition, där man definierat levnadsnivån som individens förfogande över resurser i form av pengar, ägodelar, kunskaper, psykisk och fysisk energi, sociala relationer, säkerhet m. m., med vilkas hjälp individen kan kontrollera och medvetet styra sin levnadsnivå. Låginkomstutredningens lista på komponenter, som beskriver individernas resurser, ser ut på följande sätt: hälsa, sysselsättning och arbetsförhållanden, utbildning, förmögenhet, uppväxtförhållanden samt slutligen s. k. politiska resurser. Man kan observera, att resurskomponenterna kan ses som fristående mål i sig själva. De är således inte endast medel för att kunna uppnå en viss konsumtion i någon in-

skränkt bemärkelse. ERU kommer under sitt fortsatta arbete att bearbeta låginkomstutredningens material med tonvikt på de regionala variationerna i olika variabler. Några exempel på systematiska variationer mellan de tre regioner, låginkomstutredningen använt sig av, lämnas i tabellerna 6.4: 1 och 6.4: 2. Den första tabellen visar andelen av olika befolkningsgrupper, som uppger sig ha olika former av nedsatt psykiskt välbefinnande. Data har strukturerats på tre regiontyper. Antalet observationer i socialgrupp I är för litet för att medge en uppdelning på regioner. Morgontrötthet ingår i tabellen kanske något oegentligt som en av indikatorerna på välbefinnandet. Morgontrötthet skulle kunna vara en indikator på olika dygnsrytm hos skilda delar av befolkningen. Bortsett från detta problem framgår de systematiska variationerna i sifferunderlaget tydligt. 1 Sten Johansson »Om levnadsnivåundersökningen», utkast till kap 1 och 2 i långtidsutredningens betänkande om svenska folkets levnadsförhållanden.

Tabell 6.4: 2. Andel av befolkningen med ett acceptabelt näringsintag 1968. Socialgrupp II

Socialgrupp III

Storstäder

Övriga städer

Landsbygden

Storstäder

Övriga städer

Landsbygden

27 Anm. Ett acceptabelt näringsintag har definierats enligt Folkhälsans kriterier. Antalet intervjuade i socialgrupp I är för få för att särredovisas på regioner. Källa: Sten Johansson. Den vuxna befolkningens kostvanor, utkast till kap 4 i låginkomstutredningens betänkande om svenska folkets levnadsförhållanden. SOU 1971: 16

Storstäderna har den största andelen som uppger sig ha nedsatt psykiskt välbefinnande, medan landsbygden normalt redovisar den lägsta andelen. Det bör starkt framhållas, att det är svårt att dra några längre gående slutsatser av materialet. Skilda grupper av människor kan ha olika lätt att medge att de lider av t. ex. nervositet. Även om man bortser från eventuella brister i tillförlitligheten i siffrorna, återstår tolkningssvårigheter. Är det exempelvis människor med större anlag för dessa besvär, som i första hand flyttar från landsbygden? Kanske de i så fall förbättrat sitt välbefinnande? I städerna finns en större andel nyinflyttade, vilka håller på att anpassa sig till nya arbeten i en ny miljö, vilket kan vara psykiskt påfrestande. Hur påverkar ett sådant förhållande siffrorna i tabellen? Är miljön i städer sådan, att den nedsätter det psykiska välbefinnandet? Eller är det tvärtom, varvid exempelvis anpassningsprocessen hos nyinflyttade skulle dölja ett sådant förhållande? Tabell 6.4: 2 beskriver hur många procent av befolkningen inom socialgrupp II och III som äter en acceptabel kost enligt Folkhälsans kriterier. För socialgrupp III gäller att man genomsnittligt äter riktigare sammansatt kost i storstäderna än på landsbygden. Det motsatta förhållandet gäller för socialgrupp II. Det torde framgå av kapitel 6 att regionalt användbara data för att beskriva hushållens levnadsvillkor i huvudsak saknas. Även karteringar av konsumtionen är sparsamt förekommande. Vid många stickprovsundersökningar är det önskvärt att den regionala aspekten tillvaratas i större utsträckning än vad som för närvarande är fallet.

120 SOU 1971: 16

7 Metoder och statistikbehov för regionala prognoser

Det moderna samhällets krav på utbyggnad av samhällskapital, som t. ex. vägar, skolor och sjukhus, och planeringen av denna utbyggnad har bidragit till ett ökat intresse för regional prognosverksamhet. I flera avseenden föreligger likartade problem vid arbetet med nationella och regionala prognoser. Flera grundläggande skillnader finns dock. En av de väsentligaste är att produktionsfaktorerna arbete och kapital är betydligt rörligare inom ett land än mellan länder. Orsakerna till faktorrörligheten måste därför ägnas större uppmärksamhet i regional analys jämfört med nationell. En annan skillnad är att varu- och tjänsteströmmarna mellan landets regioner inte registreras, medan ett mycket omfattande arbete läggs ned för att få korrekta uppgifter om sammansättningen av landets export och import. Därutöver kan nämnas att kartläggningar av de interregionala betalningsströmmarna saknas. Det vore med all säkerhet mycket dyrbart att insamla detaljerade uppgifter om dessa strömmar. Det måste dock konstateras att en väsentlig förstärkning av statistiken är nödvändig för att få det för den regionala analysen erforderliga underlaget. Förändringar i bruttonationalprodukten (BNP) brukar tas som mått på den nationella ekonomins utveckling. På motsvarande sätt skulle det vara naturligt att utnyttja bruttoregionprodukten (BRP) som en indikator på den regionala utvecklingen. Det är välkänt att sådana mått inte ger en fullSOU1971:16

ständig bild av välfärdsutvecklingen. En av orsakerna till detta är avsaknaden av uppskattningar av betydelsen av icke-prissatta faktorer såsom miljöförhållanden. Inte heller ger måtten besked om inkomstfördelningen. Vid jämförelse av utvecklingen i olika länder är man i allmänhet hänvisad till att utnyttja BNP. Vid regionala jämförelser har man inte detta mått. Den tillgängliga statistiken medger i första hand beskrivningar av befolknings- och sysselsättningsförändringen. Analyser av sysselsättningsutvecklingen har dock ett värde i sig, eftersom de anger graden av uppfyllelse av sysselsättningsmål.

7.1 Regionala

försörjningsbalanser

De i tidigare avsnitt redovisade uppgifterna om regionala utvecklingstendenser för olika näringsgrenar kan utnyttjas som underlag för beräkningar av BRP och för uppställande av regionala försörjningsbalanser från produktionssidan. Ett alternativ är att arbeta fram försörjningsbalanserna från användningssidan, dvs. med uppdelning på konsumtion, investeringar och bytesbalansens saldo. Det statistiska underlaget för båda dessa beräkningar är mycket bristfälligt och kan endast användas för grova uppskattningar. Regionala försörjningsbalanser som baseras på statistik över användningen av regio-

Tabell 7.1:1. Försörjningsbalans i fasta priser för Stockholmsregionen 1965—1975. Andelar 1965 Tillgäng Bruttoregionprodukt 100 Användning Privat konsumtion 56,5 Statlig konsumtion 6,3 Kommunal konsumtion 8,4 Privata inomregionala bruttoinvesteringar (exkl. bostäder) 7,8 Statliga bruttoinvesteringar 1,7 Kommunala bruttoinvesteringar 4,2 Investeringar i permanenta bostäder 5,0 Lagerförändring Export-Import 10,0

Förändring i procent per år 1970—1975 1965—1970 (prognos) 4,5

4,9

3,7 3,9 10,5 4,0 9,1 13,6 8,3

4,4 4,8 11,0 3,3 2,9 2,2 4,4

1,9

4,6

100 Källa: Stockholms stads generalplaneberednings kansli. nernas resurser ger bl. a. besked om hur stor andel av produktionen som går till investeringar. Ett motiv för att uppskatta denna andel är att analys av kapitalbildningen bör vara en av grundstenarna i det regionala prognosarbetet. I analogi med de metoder som ibland används vid analys av den långsiktiga ekonomiska utvecklingen för ett land, kan den regionala ekonomiska utvecklingen belysas med utgångspunkt från kalkyler över kapitalstockens storlek och förändring i olika regioner. Som exempel på en kalkyl av detta slag kan nämnas den som presenterades av Ingvar Svennilson i den föregående långtidsutredningen (SOU 1966: 1 appendix A, kapitalinsats och ekonomisk tillväxt). Det kan sägas vara en brist att vi idag inte har ett sammanhängande mått på regionernas realkapital. Inom ERU pågår för närvarande en sammanvägning av regionala uppgifter om olika delsektorers kapitalstockar. Detta arbete torde ge underlag för bedömningar av det framtida behovet av kapitalbildning vid olika regionala utvecklingsalternativ. Inom Stockholms stads generalplaneberedning har man inlett försök med uppskattningar av regionala försörjningsbalanser. I tabell 7.1: 1 sammanfattas en del av dessa beräkningar för perioderna 1965-1970 och 1970-1975. Beräkningarna är i flera avseenden osäkra. De kan i nuvarande form endast tjäna 122

som illustration av resursanvändningen i grova drag inom en region. Som tidigare framhållits saknas uppgifter om varu- och tjänsteströmmarna mellan landets regioner. I tabell 7.1: 1 är de angivna uppgifterna för privat konsumtion och skillnaden mellan export och import av restpostkaraktär. En schablonmässig fördelning mellan dessa poster har utförts. Regionala försörjningsbalanser kan belysa vissa strukturella spänningar i ekonomin och tjäna som underlag för avvägningar av resursernas fördelning mellan olika regioner. Bland problemställningar som därvid är aktuella kan nämnas frågan om hur posterna i de regionala försörjningsbalanserna, bl. a. den privata konsumtionen, påverkas av att t. ex. kommunala bruttoinvesteringarna ökar med hjälp av kommunala skatteutjämningsbidrag i regioner med svagt skatteunderlag. Ett betydande utvecklingsarbete återstår för att åstadkomma tillförlitliga regionala försörjningsbalanser. En väsentlig fråga är därvid hur stora regionerna måste vara för att meningsfulla försörjningsbalanser skall kunna uppställas. Det torde stå klart att kommunblock normalt är för små enheter för detta ändamål. Med det statistiska underlag som för närvarande finns tillgängligt torde BRP i första hand kunna beräknas genom uppskattningar av olika näringsgreSOU 1971:16

närs produktionsresultat. För den regionala prognosverksamheten betyder detta att utvecklingstendenserna för de olika näringsgrenarna måste ses i ett regionalt perspektiv. Olika ansatser är härvid tänkbara. Några av dessa beskrivs i det följande. 7.2 Några hittills utnyttjade regionala prognosmetoder En av E R U tillsatt arbetsgrupp för regionala prognoser (ARP) redovisar i sin rapport »Befolkningsutvecklingen länsvis till 1980» (SOU 1970: 14, bil. 6) olika ansatser för utarbetande av regionala befolkningsprognoser. I rapporten jämförs resultat från tre prognosmodeller. Dessa benämns: a) Den demografiska projektionen b) Länsplanering 1967 c) Näringslivsprognosen En gemensam nämnare för prognosmodellerna är att de i första hand syftar till att beskriva den framtida regionala befolkningsutvecklingen. De lämpar sig sålunda inte för analys av förändringar i inkomsterna, inkomstfördelningen och olika slag av icke-prissatta tjänster och miljöfaktorer.

för ett relativt outvecklat samhälle är uppenbart. Den torde dock ha mindre värde som instrument för bsskrivning av den framtida regionala befolkningsutvecklingen i ett samhälle med snabb ekonomisk utveckling och ständiga omfördelningar av resurser mellan olika regioner och näringsgrenar. I den demografiska projektion som presenteras av ARP redovisas data om befolkningens framtida storlek 1970, 1975, 1980 och 1985 för vart och ett av rikets 282 kommunblock. Man har därvid utgått från data om befolkningen enligt 1965 års folkräkning. Fruktsamhets- och dödlighetstalen för en given åldersklass har antagits vara desamma i alla regioner. Flyttningarna har uppdelats i inrikes och utrikes migration. Fördelningen av immigranterna har skett med ledning av observerade data för perioden 1961-1965. För inrikes omflyttning förutsätts att utflyttningen från enskilda kommunblock blir densamma som den under perioden 1960-1965 observerade. Med dessa antaganden erhölls en befolkningsprojektion för kommunblock grupperade på regiongrupper för perioden 1970-1975 enligt tabell 7.2: 1.

7.2.1 Den demografiska projektionen 1 I befolkningsprojektioner som saknar flyttningsantaganden kommer regionala skillnader i dödlighet och fruktsamhet att bestämma den regionala befolkningsfördelningen. Att en ansats av detta slag kan passa bra

7.2.2 Länsplanering 1967 Enligt Kungl. Maj:ts anvisningar för länsplanering 1967 skulle planeringsråden och 1 Se Befolkningsprojektion för kommunblocken till 1970, 1975, 1980 och 1985, SOS 1969.

Tabell 7.2:1. Befolkningsutveckling i olika regiongrupper 1970- -1975 enligt länsplanering 1967 (prognos 2) och den demografiska projektionen. Befolkning

Befolkningsförändring i tusental (och i procent) 1969—1975

tusental

Regiongrupp

1975 enligt den 1975 enligt demografiska prognos 2 projektionen

Hl H2 H3 H4 H5 H6

1425 1 128 2 574 1 818 614 455 8 014

1470 1 180 2 659 1 869 654 456 8 288

Summa

1 629 1 233 2 762 1 859 620 379 8 482

enligt demografisk projektion

enligt prognos 2

40 (2,8) 53 (4,7) 37(1,4) 46 (2,5) 19(3,1) 19 (4,4) 214 (2,6)

199(13,9) 107 (9,5) 140 (5,3) 36 (2,0) 3 (0,5) -59 (-13,5) 426 (6,5)

Källa: SOU 1969 27, SOS 1969. SOU 1971:16

länsstyrelserna uttrycka sina lokaliseringspolitiska önskemål i ramvärden för den framtida befolkningen i de olika kommunblocken. Som grund för arbetet framställdes två prognoser. Den s. k. prognos 2 uttrycker länsstyrelsens uppfattning om nuvarande utvecklingstendenser i fråga om framtida befolkning, sysselsättningsutveckling m. m. Prognosen är av typen kombinerad befolknings- och näringslivskalkyl. För den senare har förutom centralt utarbetade bedömningar, såsom långtidsutredningens, också utnyttjats information av lokal och regional karaktär, exempelvis uppgifter från kommuner, länsarbetsnämnder eller enskilda företag. Vissa problem med att uppnå konsistens mellan länens prognoser och de prognoser som gäller för utvecklingen i landet som helhet kan konstateras. Enligt prognos 2 i länsplanering 1967 kommer sålunda folkmängden år 1980 att vara 5 % högre än enligt den demografiska projektionen och näringslivsprognosen. Orsaken till detta kan vara att åtminstone de expansiva länen tar till lite i överkant vid utarbetandet av prognoserna för att hålla en viss handlingsberedskap. I tabell 7.2: 1 jämförs prognos 2 i länsplanering 1967 med den demografiska projektionen för år 1975 uppdelat på de regiongrupper som följs i föreliggande bilaga. Till skillnad från länsplanering 1967 visar den demografiska projektionen ingen reduktion för det norrländska inlandet. Detta sammanhänger bl. a. med att projektionen bygger på förutsättningen, att den relativa avfolkningen är konstant. Detta ger en automatisk broms efter hand som avflyttningen från avfolkningskommunerna medför en uttunning av befolkningen. Det bör här påminnas om att prognoserna inte ger uttryck för de regionalpolitiska målen för befolkningsutvecklingen .

7.2.3 Näringslivsprognosen 1 Utvecklingen för en enskild region bör i möjligaste mån ses mot bakgrund av de ekonomiska tendenserna i landet som helhet. Det kan därför vara naturligt att i arbetet med regionala näringslivsprognoser utgå från tidigare gjorda riksprognoser. I den näringslivsprognos som utarbetats inom ramen för ARP:s arbete och som baseras på s. k. skiftanalys, delas förändringen i sysselsättningen för varje näringsgren i en region upp i tre komponenter: a) den generella sysselsättningsförändringen, dvs. den genomsnittliga förändringen för hela riket b) den sysselsättningsförändring för näringsgrenen ifråga som gäller för hela riket c) den sysselsättningsförändring för näringsgrenen ifråga som gäller för länet. Antalet sysselsatta inom en viss näringsgren i riket vid prognostidpunkterna anses givet. En regional fördelning har därefter skett. Utbud och efterfrågan på arbetskraft i länen har jämförts. Utjämningar av utbuds- och efterfrågeöverskott antas äga rum genom omflyttning. Näringslivsprognosen ger större omflyttning för landet som helhet än den demografiska projektionen. En nackdel med den förra är att näringslivsförändringar som kan vara relativt unika för den studerade basperioden i en region förutsätts bestå under prognosperioden. Metoden har ett betydande operationellt värde, eftersom erforderliga empiriska data är förhållandevis åtkomliga. Näringslivsprognosen baseras på uppgifter om länens utveckling. Det är därför inte möjligt att göra direkta jämförelser med regiongrupperna som indelningsgrund. I tabell 7.2: 2 visas befolkningsutvecklingen enligt näringslivsprognosen uppdelad på riksområden. Folkmängden för riket som helhet beräknas bli något högre än vad den demografiska projektionen visar. De regionala utvecklingstendenserna enligt näringslivsprognosen 1

Regionala arbetskrafts- och befolkningsförändringar 1960—1965 med projektion till 1980 (Information i prognosfrågor 1969: 5). Stockholm 1969. 124

SOU 1971: 16

Tabell 7.2: 2. Befolkningsutveckling i riksområden enligt näringslivsprognosen. Befolkningsförändring i tusental

Befolkning i tusental Riksområde

31.12.

1969 A, B C, D , T, U, E F, G, H , I K, L, M därav: M N, O, R, P därav: O S, W, X Y,Z AC, BD

1461 1 360 767 1 126 707 1551 699 858 400 491

1 601 1419 777 1 197 765 1 628 747 815 379 482

140 59 10 71 58 77 48 —43 —21 —9

8 014

8 298

284 Hela riket

Källa: Information i prognosfrågor 1969: 5, SCB. visar tämligen god överensstämmelse med länsplaneringens prognosberäkningar. Detta är också naturligt eftersom prognoserna i sina huvuddrag är av samma typ. 7.3 Pågående prognosarbete i Norden Inom länsplaneringens ram pågår ett arbete med att utveckla en för ADB anpassad prognosmodell. Beräkningsgången i modellen utgörs i princip av en befolkningsframskrivning som kontinuerligt styrs av näringslivets arbetskraftsefterfrågan. Utgångspunkten för prognosen är således antaganden och bedömningar av näringslivets framtida utveckling. Den totala arbetskraftsefterfrågan har i modellen delats upp i en autonom del (basnäringar) och en folkmängdsbestämd del (icke-basnäringar). Programmet tillåter en uppdelning på 36 näringsgrenar, som alla kan delas i internationella och nationella sektorer (basnäringar) samt regionala och lokala sektorer (icke-basnäringar). De folkmängdsbestämda delarnas efterfrågan beräknas inom modellen bl. a. med hjälp av koefficenter som uttrycker sambandet mellan antal invånare och antal arbetstillfällen i respektive del av näringsgrenen. Den totala arbetskraftstillgången beräknas genom att på den framskrivna befolkningen applicera antaganden om förvärvsintensiteter i olika köns-, ålders- och civilståndsgrupper. Hänsyn tas också till pendSOU 1971: 16

lingen. Det gap som kan uppstå mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft tankes momentant bli utjämnat genom flyttning. Modellen har som främsta syfte att beskriva själva förloppet i den regionala näringslivs- och befolkningsutvecklingen. Detta uppnås genom att befolkningen skrivs fram stegvis i korta intervall. Den beräknade arbetskraftsefterfrågan styr sedan befolkningsframskrivningen genom att i varje intervall den framskrivna befolkningen korrigeras med en nettoflyttning som anpassar utbud och efterfrågan av arbetskraft. Härigenom kan erhållas dels en relativt tät serie av lägesbeskrivningar, dels vissa flödesuppgifter (t. ex. flyttningar). Beräkningarna sker kommunblocksvis. Möjlighet finns att aggregera data över större regionala enheter, t. ex. de regiongrupper som utnyttjas i denna rapport och som är uppbyggda av hela kommunblock. Valet av kommunblock som minsta enhet betingas av den administrativa struktur i vilken prognoserna skall användas. Dels har den statliga länsadministrationen vissa fördelningsuppgifter mellan kommunblocken (t. ex. bostadslåneramar), dels skall prognosmaterialet kunna utgöra en del av underlaget för den kommunala planeringen. För att minska arbetet med indata kan interpoleringsrutiner införas, vilket medger att indata behöver levereras endast exempelvis vart femte år. Fig. 7.3: 1 visar beräkningsgången

för 125

Förv. arb.

Nattbefolkn.

Nattbef. flera tidigare år

F ramskrivning Beräkning arbetskraftsefterfrågan

Framskrivning

Arb.kr.efterfrågan

Framskr. förv.arb.

Framskr. nattbef.

Dessa data lagras för samtliga b l o c k innan beräkning f ö r enskilda b l o c k kan fortsätta

Pendling Arbetskraftsdiff.

Flyttning

Beräkning av nattbefolkning

,=i^ Nattbef.

Förv. arb.

Figur 7.3:1. Beräkningsgång för länsplaneringens prognoser.

126 SOU 1971:16

ADB-modellen. Den vänstra halvan av figuren visar den demografiska framskrivningen av befolkning och utbudet av arbetskraft. Den högra anger efterfrågan, som bestäms genom analys av bl. a. långtidsutredningarnas näringslivsprognoser, förfrågningar till näringslivet och trendframskrivningar av hittills konstaterade relationer mellan utvecklingen för lokala och regionala sektorer och befolkningsutvecklingen. Det har hittills inte bedömts vara möjligt att i modellen inarbeta kapitalåtgångs- och produktionsdata. Uppläggningen av länsplaneringens prognosmodell visar likheter med pågående utvecklingsarbeten i Norge. Kommunal- og arbeidsdepartementet har initierat ett forskningsprojekt kring en prognosmodell i vilken man, liksom i den svenska modellen, skiljer mellan basnäringar och icke-basnäringar. 1 Eftersom denna modell kan vara av intresse för det fortsatta prognosarbetet i Sverige kommer den att närmare presenteras i det följande. Den norska modellen bygger, till skillnad mot den svenska, på fristående befolkningsprognoser. För att finna en lämplig sektorsindelning har man i Norge utgått från s. k. MSG-prognoser som bygger på en modell utarbetad av Leif Johansen. 2 En stor del av källmaterialet är hämtat från dessa prognoser. MSG-prognoserna ger upplysning om produktionen inom 30 produktionssektorer fram till 1990. Vidare anges den förväntade utvecklingen för kapitalmängd och sysselsättning, och hur mycket av sektorproduktionen som väntas gå till konsumtion, investeringar osv. Genom en aggregering av de olika näringsgrenarna (motsvarande 3-siffernivå i Sverige) har 11 sektorer konstruerats. Dessa sektorer är: 0. Lokalt och regionalt bestämd offentlig verksamhet 1. Jordbruk 2. Skogsbruk 3. Fiske 4. Lokalt och regionalt bestämda privata tjänsteproducerande näringar 5. Lokalt och regionalt bestämda varuproducerande näringar, utom byggnads- och anläggningsverksamhet SOU 1971: 16

6. Kontors- och bostadsbyggande 7. Byggnads- och anläggningsverksamhet 8. Genomsnittlig produktionssektor av den typ området kan tänkas satsa på 9. Andra produktionssektorer 10. Utlandet Av ovanstående sektorer räknas 0, 4, 5, 6 och 7 som icke-bassektorer medan de övriga räknas som bassektor. För landet som helhet skall all sysselsättning kunna hänföras till sektorerna 0-9. Sektor 10 - utlandet - medtages för att man på nationell nivå skall kunna ta hänsyn till leveranserna till utlandet och konkurrensen från importen. Modellen baseras i hög grad på sambanden mellan insatser av råvaror och halvfabrikat samt produktion (input-outputkoefficienter). Koefficienter uppskattas för de elva sektorerna genom fördelningsnycklar. Likaså uppskattas sysselsättningen per produktionsenhet och kapitalmängden per sysselsatt i de 11 sektorerna genom en hopvägning av uppgifterna från de i sektorerna ingående MSG-sektoreraa. Ovan har redogjorts för samband som skall gälla för landet som helhet. I det följande visas hur den norska modellen kan utformas för en enskild region. Analogt med det tidigare uppställs input-output-koefficienter för regionen. För bassektorerna bestäms produktion och sysselsättning exogent. Hela produktionen inom en icke-bassektor avsätts inom regionen. Någon import av de varor och tjänster som produceras inom icke-bassektorerna kan inte förekomma. En efterfrågeförändring på en icke-bassektors produktion påverkar därför endast sysselsättningen inom regionen. Slutleveranserna som produceras inom var och en av sektorerna 0-9 i regionen delas upp på privat konsumtion (exogen och endogen), bruttoinvesteringar i fast realka1 För en beskrivning av modellen se Jan Serck-Hansen, En prognosemodell for fordelning av sysselsättning på naeringer i regioner i Norge (stencil 1968) och Magne Gåsemyr, En prognose for fordelning av sysselsättning på naeringsliv i en region i Norge (stencil 1969). 2 Leif Johansen, A Multy-5ectoral Study of Economic Growth, Amsterdam 1960.

Tabell 7.3:1. Sysselsättningsutvecklingen i lokalt och regionalt resp. nationellt och internationellt bestämda sektorer i Nord-Gudbrandsdalsregionen.

År

Nationellt och Lokalt och reinternationellt Antal gionalt bestämda bestämda sektosyssel- sektorer (0, 4, rer (1, 2, 3, 8 satta 5, 6 och 7) och 9)

1963 1966 1969 1975 1981 1987

6 650 6 442 6 619 6 944 7 167 7 311

44,5 48,1 50,1 51,1 54,0 56,3

55,5 51,9 49,9 48,9 46,0 43,7

pital samt en residual som bl. a. omfattar lagerförändringar. Förutom till slutleveranser används produktionen i en sektor i regionen som insatsfaktor i annan produktion. Bruttoinvesteringarna kräver leveranser från sektorerna 0-9. Dessa leveranser fördelas med hjälp av fördelningsnycklar. Produktion och kapitalintensitet per sysselsatt för varje sektor antas vara lika i alla regioner och överensstämma med rikstalen. I Norge har modellen använts till att beräkna sysselsättningsutvecklingen för NordGudbrandsdalsregionen. Som framgår av tabell 7.3: 1 beräknas de regionala och lokala sektorernas andel av sysselsättningen öka. Bland dessa sektorer är det främst offentlig och privat service som beräknas expandera, medan byggnads- och anläggningsverksamhet visar en ojämn utveckling. En jämförelse mellan de svenska och norska prognosmodellerna ger vid handen att varu- och tjänsteströmmarna mellan olika sektorer beaktas endast i den norska ansatsen. Kopplingen mellan befolkningsoch näringslivsutvecklingen utgör å andra sidan en mera väsentlig utgångspunkt i den svenska modellen än i den norska. Den input-output-statistik som framtagits i Sverige inom ramen för långtidsutredningens arbete torde möjliggöra försök med modeller av den norska typen även i Sverige. Det är i och för sig tänkbart att sammanfoga de svenska och norska ansatserna. 128

7.4 Metoder för det fortsatta

prognosarbetet

I den tidigare omnämnda rapporten från ERU:s arbetsgrupp för regionala prognoser (ARP) framhålls att man för den regionala planeringen behöver modeller i vilka effekten av olika åtgärder kan utläsas. Prognosmodeller av det slag som här presenterats fyller inte detta krav. Det fortsatta prognosarbetet bör, enligt ARP:s bedömning, inriktas på att utveckla planeringsmodeller i vilka samband mellan olika mål och handlingsparametrar anges. Preliminära resultat från utvecklingsarbetet med regionala planeringsmodeller presenteras i kapitel 8. En förutsättning för att utvecklingen av planeringsmodeller skall bli framgångsrik är att det statistiska underlaget förbättras. Prognoser av det slag som presenterats i detta kapitel torde även i fortsättningen krävas. Ytterligare information om näringslivets utveckling är dock nödvändig. De hittills diskuterade svenska prognoserna bygger på analys av den regionala sysselsättningsutvecklingen. Ett skäl till att en sådan uppläggning väljs är att tillgången på regionala sysselsättningsdata är relativt god, medan uppgifter om produktion samt kapital- och råvaruanvändning är ofullständiga. Att enbart basera de regionala näringslivsprognoserna på förändringar i sysselsättningen kan dock ge en missvisande bild. En av orsakerna till detta är att ett snabbt ekonomiskt framåtskridande i en öppen ekonomi som Sveriges förutsätter en ständig omfördelning av resurser från näringar med sviktande efterfrågan och ett minskat resursbehov till näringar med stigande efterfrågan. Jordbrukssektorn är exempel på en bransch av det föregående slaget, medan elektroteknisk industri kan exemplifiera det senare fallet. Understundom kan en snabbt expanderande bransch kräva allt mindre arbetskraft, medan behovet av realkapital i form av maskiner och byggnader ökar. Vid arbetet med regionala prognoser är det av utomordentlig betydelse att bel,sa takten i resursomfördelningen. Nedläggnings- och ombyggnadstakten för äldre anläggningar skiljer sig förmodligen mellan SOU 1971:16

olika regioner, vilket bl. a. kan antas bero på lokala och regionala arbetsmarknadsförhållanden, transportkostnadsutvecklingen och lokala och regionala skillnader i efterfrågan på producerade varor och tjänster. På motsvarande sätt bör regionala skillnader i nyetablering och expansion uppmärksammas. Olika takt i förändringar i efterfrågan, utbud av produktionsfaktorer och produktionsteknik kan leda till att regionala skillnader mellan olika anläggningars avkastning uppstår. Med stöd av det ovan sagda kan det hävdas att analys av förändringen i antalet anläggningar och deras storlek inom olika näringsgrenar i större utsträckning än vad som är vanligt bör läggas till grund för regionala näringslivsprognoser. Slutresultatet kan därvid bli en sannolikhetsbedömning över strukturomvandlingens framtida förlopp. Denna prognos baseras då på ett antagande om oförändrad näringspolitik. Projmosresultaten kan i sin tur ge upphov till förändringar i politiken. Som exempel på ett tillvägagångssätt vid en strukturanalys av ovan angivet slag kan nämnas den inom koncentrationsutredning«n utarbetade rapporten »Stordriftsfördelar inom industriproduktionen» (SOU 1970: 30). Koncentrationsutredningen ger bl. a. följande exempel på minsta optimala storlekar då företagsekonomiska kriterier följs: Cementugn ca 1 milj. ton/år Cigarrettillverkning ca 20 miljarder cigarretter/år Bryggeri ca 100-200 milj liter/år Radiotillverkning ca 100 000 apparater per serie. Transportkostnaderna ingår ej i beräkningarna. Om dessa inkluderas torde kostnadsstrukturen uppvisa regionala skillnader. Kostnaderna för transporter tenderar att öka vid en ökad anläggningskoncentration. Med företagsekonomiska kriterier kan regionala skillnader i optimal anläggningsstorlek därmed förekomma. KoncentrationsutTedningens beräkningar inkluderar vidare ej förekomster av agglomerativa effekter, vilka, liksom stordriftsfördelar, kan påverka produktivitetsförhållandena. De valda beSOU 1971:16 9—014518

räkningsmetoderna torde mot denna bakgrund i huvudsak ha relevans för processindustrier, eftersom dessa torde vara mindre känsliga för agglomerativa faktorer. För flera av de undersökta branscherna gäller att de, i samband med strukturomvandlingen, övergår från att ha en lokal eller regional avsättningsmarknad till en nationell. Några jämförelser mellan optimal och existerande anläggningsstruktur i Sverige, då företagsekonomiska kriterier följs, ger enligt koncentrationsutredningen följande resultat:

Bryggerier Mejerier Charkuterier Bagerier Oljeraffinaderier Cementfabriker

Optimalt antal anläggningar

Existerande antal anläggningar

4 < 50 ca 12 ca 10 1 3—4

56 ca 230 ca 200 ca 2 000 3 7

Många regioner, kan enligt kalkylen, drabbas av nedläggningar inom berörda branscher, medan ett fåtal väljs för lokalisering av mycket stora anläggningar. Ingen av de hittills diskuterade prognosmodellerna beaktar explicit effekterna på lokaliseringsmönstret av denna strukturomvandling. Sjunkande relativa kostnader för transporter av varor liksom stordriftsfördelar påverkar takten i strukturomvandlingen. Minskade transportkostnader betyder emellertid inte att anläggningarna kan lokaliseras utan hänsyn till de regionala efterfrågeförhållandena. Det kan alltjämt vara fördelaktigt att välja lokaliseringar nära de största avsättningsmarknaderna för varor som inte kräver stora kvantiteter av råvaror och halvfabrikat och som icke är bundna till råvarukällorna. Den nuvarande geografiska befolknings- och näringslivsfördelningen gör därmed de största regiongrupperna fördelaktiga för verksamheter av det exemplifierade slaget. Analys av produktionsbetingelserna för olika branscher i skilda regioner och av interdependenser i lokaliseringsmönstret torde behöva inarbetas i de regionala prognoserna. Det statistiska underlaget för en sådan 129

analys är emellertid mycket bristfälligt, vilket nödvändiggör fortsatta experiment med metoder av den typ som används bl. a. i den tidigare beskrivna näringslivsprognosen. Utöver dessa ansatser och studier av strukturella förändringar i näringslivet torde prognoserna kunna kompletteras med branschorganens bedömningar av den framtida regionala utvecklingen. Som exempel kan här nämnas att man inom ramen för arbetet med den fysiska riksplaneringen ställt frågor till branschorganisationerna om lokaliseringen av viss processindustri med från miljövårdssynpunkt besvärande utsläpp av föroreningar. Resultaten torde bli betydelsefulla för utformningen av den regionala prognos verksamheten. 7.5 Statistikbehov

för regionala

prognoser

Behovet av en allsidig information om den förväntade utvecklingen för olika regioner är påtagligt både för näringslivet och de myndigheter som har att fatta regionalpolitiska beslut. Genom tillförlitliga prognoser över den »spontana» utvecklingen skapas underlag för åtgärder för att styra den i önskvärd riktning. Härvid berörs problemen med prognosernas styrande effekter. Prognosernas tillförlitlighet beror bl. a. på det statistiska underlagets kvalitet och omfattning. Behovet av statistik för regionala utredningar har tidigare behandlats av en särskild arbetsgrupp inom ERU (SSRU).1 I det följande skall denna arbetsgrupps resultat sammanfattas och en komplettering ges med anledning av det aktualiserade statstikbehovet för de prognoser som presenterats i tidigare avsnitt. Intresset koncentreras därvid till behovet av statistik för att belysa service- och industrisektorernas regionala utveckling. De metoder som i allmänhet utnyttjas vid bestämning av sysselsättningsutvecklingen inom servicesektorn kan betecknas som schematiska. I en mer djupgående analys är det nödvändigt att bedöma utvecklingen inom servicenäringarna med utgångspunkt från efterfrågeförhällanden, den produktionstekniska utvecklingen samt transportkostnads130

utvecklingen. Efterfrågan kan, beroende på vilka servicefunktioner som berörs, uttryckas i fysiska mått (elever, vårdplatser etc.) eller i värdemått (omsättning inom detaljhandeln, driftutgifter inom viss kommunal service etc). Då det behövliga antalet förvärvsarbetande skall beräknas måste hänsyn tas till den förväntade produktivitetsutvecklingen inom olika branscher. För att beräkna det totala rekryteringsbehovet är det även nödvändigt att insamla uppgifter om de förvärvsarbetandes ålders- och könsfördelning. De ovan angivna punkterna och diskussionerna i tidigare avsnitt aktualiserar bl. a. följande databehov: antal sysselsatta inom olika branscher efter ålder och kön, befolkningens inkomst, omsättningen inom detaljhandeln, kommunala driftutgifter, fysiska kapacitetsmått (elevplatser, vårdplatser etc), serviceanläggningarnas kapitalvärde, årliga investeringar samt transportkostnader för skilda personer för att nå olika serviceutbud. Undersökningar av industrisektorns regionala utveckling grundar sig, som tidigare framhållits, ofta på trendanalyser av sysselsättningsutvecklingen inom olika branscher och/eller på enkäter med industriföretagen över deras bedömningar av det framtida arbetskraftsbehovet. Vid en bedömning av industrins regionala utveckling finns även behov av att få information om den framtida produktions- och investeringsutvecklingen med fördelning på industribranscher. Det är fördelaktigt om de tre variablerna sysselsättning, produktion och investering kan behandlas simultant. Principiellt kan detta göras med hjälp av en produktionsfunktion som beskriver det h> bördes sambandet mellan sysselsättning, pro^ duktion och i produktionen använt realkapital. De primära råvarornas och naturtillgångarnas regionala fördelning intar utöver de angivna produktionsfaktorerna en självklar plats i analysen. För att belysa vilket nyrekryteringsbehov som en viss industriutveckling ger upphov 1

Statistikbehov och statistikproduktion för regionala utredningar, SOU 1968: 29. SOU 1971:16

till torde en framräkning av den förvärvsarbetande befolkningen vara nödvändig. Behövliga data härför är förvärvsarbetande efter ålder, kön och bransch samt avgång genom pensionering. Det är troligt att den regionala produktionsutvecklingen bäst belyses genom ett regionalt industriproduktionsindex av samma slag som redovisas på nationell nivå. Det mått på produktionen som därvid redovisas är förädlingsvärdet mätt i fasta priser. Databehovet för belysning av industriutvecklingen kan sammanfattas sålunda: antalet förvärvsarbetande efter ålder, kön, bransch och företagsstorlek, antal lediga och tillsatta platser, löner, regional fördelning av primära råvaror och naturtillgångar, förädlingsvärde efter bransch, data för upprättandet av regionala industriproduktions index samt investeringar. Vid tillämpning av en modell med en produktionsfunktion skulle tillkomma behov av data över i produktionen utnyttjat realkapital samt data för bedömning av depreciering och utrangering av realkapitalet.

göra upprättandet av regionala försörjningsbalanser. Fortsatta studier av den regionala fördelningen av olika befattningshavare, efter de riktlinjer som anges i kapitel 5, kan leda till prognoser som baseras på arbetsfunktionernas utveckling. Det kan därmed bli nödvändigt att komplettera de nuvarande sektorklassificeringarna med sådana som baseras på arbetstagarnas befattningar. Svårigheterna att fördela investeringar och produktion efter ett sådant system är dock betydande. Behovet av statistik på detta område är dock uppenbart.

Enligt ERU.s bedömning är huvudparten av det angivna databehovet ännu ej tillgodosett. Det kan dock konstateras att det nu pågående utvecklingsarbetet inom länsplaneringen med ADB-modeller torde leda till att behovet av demografiska uppgifter blir väl tillgodosett. Flyttningsrörelserna och sambandet mellan företagens efterfrågan på arbetskraft och utbudet är dock ofullständigt belyst. Insamling av uppgifter om de anställdas fördelning på ålder, kön och utbildningsnivå kommer att underlättas när det pågående arbetet med utbyggnaden av företagsregistret är slutfört. En utbyggnad av kapital- och produktionsstatistiken torde krävas om modeller av det slag som används i Norge (se avsnitt 7.3) skall infogas i prognosarbetet. Metoderna för sådana prognosmodeller synes också behöva utvecklas. Förutsättningarna för arbetet har förbättrats under senare år genom tillkomsten av den input-output-statistik som producerats för långtidsutredningens räkning. På länge sikt kan förbättringar i produktionsstatistiken också möjligSOU 1971: 16

8 Regionala planen

Den regionala planeringen i anslutning till länsplanering 1967 och länsprogram 70 syftar, som beskrivs i kapitel 2 bl. a. till att belysa vilka åtgärder, i form av offentliga investeringar och andra insatser, som fordras för att ramvärdena i länsplanering 1967 skall uppnås. Planeringen syftar även till att förbättra samordningen i tid och rum av olika statliga och kommunala insatser. Samordnade planer förutsätts vidare möjliggöra en konkret samverkan mellan stat, kommun och näringsliv. De relativt generellt formulerade mål för samhällsutvecklingen som bl. a. presenteras av långtidsutredningarna är svåra att direkt bryta ned till regionala mål. En kortfattad principiell diskussion om relationen mellan målen förs i kapitel 2. I föreliggande kapitel förs analysen av målsamband och målkonflikter vidare, varvid speciell uppmärksamhet riktas mot den regionala och nationella planeringens roll vid målformuleringarna. Arbetet med samordningen av nationella och regionala mål torde i flera avseenden underlättas om regionala planeringsmodeller utnyttjas. Dessa kan byggas upp så att de visar vilket som är det högsta värdet på en samhällspolitisk målvariabel då andra i modellen ingående målvariabler uppfyller vissa fixerade värden. Som exempel kan nämnas en modell där den privata konsumtionen maximeras, medan bytesbalansen är i jämvikt, full sysselsättning råder och en viss regional fördelning av produktionen 132

er

uppnås. Med sikte på 1975 års långtidsutredning pågår f. n. inom ERU utredningar av förutsättningarna för att utarbeta re-t gionala planeringsmodeller av optimeringstyp. I föreliggande avsnitt redovisas preliminära resultat från detta arbete. I appendix A till rapporten presenteras några modellutkast närmare. I långtidsutredningen presenteras olika alternativ för den ekonomiska politiken på medellång och lång sikt. Med hjälp av bl. a. en ekonometrisk modell1 diskuteras möjligheterna att uppnå jämvikt i bytesbalansen under bibehållande av full sysselsättning och med fortsatt reformpolitik i form av bl. a. arbetstidsförkortning samt utbyggnad av skolväsende och sjukvård. Resursavvägningen mellan konsumtion och investeringar och mellan de sektorer som konkurrerar med utlandet och de skyddade sektorerna uppmärksammas i första hand, medan den regionala resursfördelningen inte behandlas självständigt. En styrning av landets produktionsresurser i enlighet med något av långtidsutredningens alternativ får uppenbart betydande regionala konsekvenser. Konflikter mellan regionala och nationella mål kan därmed uppstå. Ett viktigt led i arbetet med den nationella och regionala planeringen är att påvisa och eliminera sådana eventuella konflikter. En ständig anpassning och omformulering av målen är mot denna bakgrund 1

Se bilaga 9 till 1970 års långtidsutredning. SOU 1971:16

ett naturligt led i planeringsarbetet. Det kan hävdas att de regionala och nationella målen inte är tillräckligt konkret formulerade för att en prövning av konsistensen mellan dem skall bli meningsfull. Även om någon fullständig konsistensprövning av detta skäl för närvarande inte går att genomföra, kan det dock för de politiska myndigheterna vara av intresse att se i vilken utsträckning olika intentioner är möjliga att förverkliga. En sådan analys kan samtidigt bidra till att framtida målkonflikter elimineras. De mål som diskuteras i det följande har av ERU bedömts vara av intresse vid en analys av detta slag men utgörs inte av politiskt fastslagna mål.

saldo i flera avseenden bestämmer frihetsgraden för den ekonomiska politiken ingår denna variabel som en begränsande faktor i analysen. Bytesbalansens saldo definieras som skillnaden mellan export och import av varor och tjänster. Sektorindelningen bör mot denna bakgrund innebära att sådana sektorer utskils som långsiktigt uppvisat och troligen kommer att uppvisa exporteller importöverskott. Analysen måste begränsas till relativt få sektorer. I det enklaste fallet kan två sektorer tas med, vilka säljer på en internationell marknad, där den ena förutsätts visa exportöverskott gentemot andra länder, medan den andra sektorn förutsätts arbeta med ständigt importöverskott.

En utgångspunkt för det modellarbete som här presenteras är att det skall inkludera en rad mål på nationell nivå med en given tidshorisont. Ett av dessa kan vara att åtminstone en viss stegring i nationalprodukten och den privata konsumtionen betraktas som önskvärd. Man bör dock inte förväxla stegringen i nationalprodukten med en ökning i konsumenternas välfärd. Eftersom målet om en viss stegring i nationalprodukten innebär att man tillförsäkrar sig ett framtida manöverutrymme för fördelningspolitiken är det likväl av intresse. I den fortsatta analysen behandlas konsumtionsökningen som en rest, som skall maximeras under förutsättning att andra mål uppfylls.

Full sysselsättning betraktas allmänt som ett överordnat nationellt mål. Om befolkningsstrukturen är given under en prognosperiod och om förvärvsintensiteten stiger, kräver detta mål åtgärder som skapar nya sysselsättningstillfällen. Därvid uppträder regionala problem som måste beaktas. Bl. a. varierar förvärvsintensiteten för såväl gifta som ogifta kvinnor mellan landets regioner, vilket innebär att de sysselsättningsskapande åtgärderna måste differentieras regionalt. Mål för både sysselsättningen och förvärvsintensiteten bör sålunda ingå i modellen. En central målvariabel i länsprogrammen är sysselsättningsnivån i de olika regionerna. Av detta skäl bör sysselsättningen ses som det viktigaste regionala målet i modellanalysen.

Prisstegringar på varor och tjänster orsakas inte bara av sektoriella obalanser utan också genom regionala skillnader i relationen mellan utbud och efterfrågan på faktor- och produktmarknaderna. Troligen beror en icke oväsentlig del av den hittillsvarande inhemska prisstegringen på att resursfördelningspolitiken inte givits en regional utformning. Redan förekomsten av en samordnad sektoriell och regional resursfördelningspolitik medför därför att man i analysen kan arbeta med en förutsättning om att möjligheterna att uppnå prisstabilitet är större än vad som annars varit fallet. Eftersom utvecklingen av bytesbalansens

Den regionala sysselsättningsnivån är emellertid inte oberoende av arbetskraftens omflyttning. Arbetskraftsmålet bör därför kopplas till vissa begränsningar i fråga om den maximala befolkningsomflyttningen mellan skilda regioner. Därutöver bör också mål för en interregional inkomstutjämning uppmärksammas. Detta mål kan gälla såväl per-capitainkomsterna som de genomsnittliga inkomsterna för befolkningen. För att uppmärksamma bostadspolitikens och kommunalpolitikens roll finns det möjligheter att i modellen införa speciella mål t. ex. i fråga om försörjningen med bostäder samt statlig, kommunal och privat ser-

8.1 Mål i en regional

SOU1971:16

planeringsmodell

vice av olika slag. Av de här angivna målen framgår att ett selektivt urval genomförts, som innebär att ofta diskuterade, relativt konkreta mål tas med. I den mån målen ändras eller om det av andra skäl bedöms som önskvärt att ta in nya mål eller ersätta redan befintliga är detta sålunda fullt möjligt. Ett huvudkrav är dock att medtagna mål inte är ömsesidigt uteslutande.

8.2 Planeringsmodellens

uppläggning

Den modell som här diskuteras är uppbyggd i flera steg. I ett första steg är syftet att studera hur kapital och arbetskraft måste fördelas mellan olika sektorer och regioner för att de ovan nämnda nationella och regionala målen skall uppfyllas. I modellen antas att den totala konsumtionen i landet skall bli så stor som möjligt under förutsättning att bl. a. full sysselsättning garanteras i alla regioner, jämnare interregional inkomstfördelning uppnås och balans erhålls i de utrikes betalningsströmmarna. I tekniska termer kan modellen beskrivas som en linjär programméringsmodell med målet att sparandet (och därmed investeringarna) skall minimeras med övriga mål (bl. a. full sysselsättning) som restriktioner. Vidare antas att kapitalets och arbetskraftens produktivitet är olika i skilda regioner och sektorer. Dessa produktivitetsskillnader avses gälla för ett genomsnitt under hela den studerade perioden. De kan således skilja sig från de värden som gäller i utgångsläget. I ett följande steg diskuteras de faktorer som kan tänkas påverka arbetskraftens och kapitalets fördelning mellan regioner och sektorer. Därvid diskuteras de medel som kan tänkas komma till användning för att styra produktionsfaktorernas fördelning i önskvärd riktning. Detta steg har tidigare varit föremål för analys inom ramen för ERU:s arbete. 1 Ytterligare material kommer att redovisas vid nästa tillfälle för samlad redovisning från ERU. I ett tredje steg, som också kan kallas slutsteget, diskuteras resursfördelningen inom olika regiongrupper mot bakgrund av 134

resultaten från steg två. Detta innebär betydande problem. Odelbarhet inom olika sektorer kan bl. a. medföra att en ökning för en sektor i en regiongrupp inte kan fördelas jämnt mellan de regioner som ingår i gruppen. Det kan då bli fråga om att fördela t. ex. tio anläggningar mellan tjugo regioner. Flera utvecklingsalternativ är därvid möjliga. För att ge en mer överskådlig bild över analysens uppläggning presenteras i figur 8.2: 1 ett schema med de olika stegen inritade. Som framgår av schemat består det första steget av en konsistensprövning mellan långtidsutredningens och länsplaneringens prognoser. Denna prövning kan ske på flera sätt. Ett av dessa är att jämföra det investeringsbehov som långtidsutredningen prognostiserar och det behov som måste tillgodoses om överensstämmelse mellan långtidsutredningen och länsplaneringen skall uppnås. Den senares sysselsättningsmål översätts därvid till investeringsbehov. De i figuren utritade pilarna anger att det kan bli nödvändigt att revidera befolkningsprognoserna enligt länsplaneringen och de sektoriella prognoserna enligt långtidsutredningen för att överensstämmelse skall kunna uppnås. Av schemat framgår även att en ytterligare avstämningsprocedur kan bli nödvändig när andra samband tas med i bilden och lämpliga medel för att genomföra de sektoriella och regionala resursomfördelningarna utkristalliserar sig. Det kan då visa sig att dessa medel måste få en sådan omfattning och utformning, att man i stället kommer att föredra en revidering av målen. Som framgår tillhör detta arbetsmoment steg 2 i analysen. Av schemat framgår vidare att slutsteget eller steg 3 omfattar fördelningen av resurserna mellan de regioner som ingår i samma regiongrupp. I förenklande syfte presenteras modellen i detta kapitel med åtta sektorer och sex regioner. Sektorerna förutsätts var och en ha olika avsättningsmarknader. Tre stycken har med det internationella handelsutbytet att göra. Den första av dessa är ytkrävande 1 Se Balanserad regional utveckling (SOU 1970: 3).

SOU 1971: 16

MÅLANALYS

V

•\T

1 ]

r

BEFOLKNINGSFÖRDELNING ENL. LÄNSPLANE-

SEKTORIELL PRODUK TION ENL. LÅNGTIDS-

RINGEN

UTREDNINGEN

• *t

:

:<0 1

IA

1r •

V

ir

ÖNSKVÄRD FÖRDELNING MELLAN REGIONGRUPPER OCH SEKTORER

l

fcl

•2

1> ! <«' 1 i

l 1

1 1,

STEG 1

o>

c 1 E i

F JS

1 1

i

1 1 N

g 1 c

1 1 > 1 <

I

^

0)l

c :<0 I

4....

i

't

i

ANALYS AV 8ETEENDESAMBAND, DVS. FLYTTNINGS- OCH INVESTERINGSANALYS FÖR BERÄKNING AV LÄMPL. MEDEL

STEG 2

i

O uu

P

P 3 0}

i r

STEG 3

FÖRDELNING INOM REGIONGRUPPER

Figur 8.2:1. Analysschema för en regional planeringsmodell. (M. a. jordbruk). Den andra använder i huvudsak råvaror som insatsvaror (bl. a. rnassaiadustri) och den tredje vidareförädlar relativt obearbetade halvfabrikat. Tre sektorer kallas nationella, varmed menas att deras avsättning sker över hela landet. De tre representeras här av privata tjänster, produktion av varor för privat konsumtion och investering samt offentliga tjänster. En sjunde sektor har regional avsättning och exemplifieras med bostadsbyggande. Den åttonde sektorn slutligen har endast ett lokalt avsättningsområde. Det valda exemplet är kommunal service. Modellens sex regioner förutsätts vara av samma karaktär som de i tidigare kapitel presenterade regiongrupperna. Dettas innebär att den första regionen kan ha en större ansamling av t. ex. nationella sektorer än de övriga. SOU 1970; 16

De åtta sektorerna tankes innehålla följande aktiviteter uppdelade på näringsområden enligt SNI 1 : 1. Bearbetning av primära produktionsfaktorer, i huvudsak ytkrävande aktiviteter som är utsatta för internationell konkurrens. a) Jordbruk (näringsområde 11) b) Skogsbruk (näringsområde 12) c) Fiske (näringsområde 13) d) Gruvor (näringsområde 21, 23, 29) 2. Produktion som är nära kopplad till föregående sektor, dvs. som bearbetar sektor l:s produkter och som konkurrerar med utländsk industri. a) Trävarutillverkning (näringsområde 33) 1

Se SCB, Meddelande i samordningsfrågor 1969:8.

Tabell 8.2:1. Fördelningen av sektorerna i planeringsmodellen. Sektor Internationell Regiongrupp 1 2 3 4 5 6 Sektorsproduktion

Nationell 3

8 Regionproduktion

A

yl yl

y\ y\ y\

y\ y\

y\ y, y\

y\ y\ y»

/ yV.

— —

— — —

— — —

yl yl yl

yl yle y»

yl

yl

yf

yf

yf

yf

yf

— —

— — —

yl yl y\

y\ y\

y\

y\ y%

yl —

yf

yf

yf

y\

—

b) Massaindustri, papperstillverkning (näringsområde 34) c) Viss kemisk-teknisk industri (näringsområde 35) d) Viss metallframställning (del av näringsområde 37) 3. Aktiviteter som är nära kopplade till sektorerna 1 och 2, dvs. sektorer som vidareförädlar relativt obearbetade halvfabrikat. Dessa tankes vara utlandskonkurrerande. a) Livsmedelstillverkning (näringsområde 31) b) Textiltillverkning (näringsområde 32) c) Viss metallvarumanufaktur (del av näringsområde 37) d) Verkstadsvarutillverkning (näringsområde 38) i 4. Produktion med hög förädlingsgrad, och som i högre grad än de tidigare sektorerna är obundna i förhållande till råvarukällor. Halvfabrikaten tankes i första hand komma ifrån sektorerna 1-3. Avsättningsmarknaden är i huvudsak nationell. a) Grafisk industri (näringsområde 34) b) Jord- och stenvaruindustri (näringsområde 36) 5. I den femte sektorn, privat service, med avsättning i hela landet, tankes förbrukningen av halvfabrikat vara obetydlig och i den mån sådan förekommer tankes den i första hand komma från sektor 4. a) Privat förvaltning (näringsområde 81, 82, 83) b) Centralorganisationer (näringsområde 93) 136

Regional Lokal

y\

y\ /s

c) Partihandel (näringsområde 61) d) Samfärdsel (näringsområde 71) 6. Den sjätte tjänsteproducerande offentliga sektorn tankes bl. a. kopplad till den femte i fråga om användandet av halvfabrikat och har i huvudsak produktion för statlig användning i hela landet (näririgsomrade 72, 91, del av 93) 7. Den sjunde sektorn med regionalt bunden avsättning och produktion tankes utnyttja varor från sektorerna 3 till 6. a) Byggnadsverksamhet (näringsområde 50) b) Detaljhandel (näringsområde 62) c) Undervisning (del av näringsområde 93) 8. Den åttonde sektorn tankes ha lokal avsättning och vara beroende av leveranser från sektorerna 3 till 6. Den illustreras med a) Kommunal service (näringsområde 42, 92) b) Viss privat service (näringsområde 63, 94, 95). De åtta sektorerna tankes fördelade på sex regioner enligt schemat i tabell 8.2: 1. Kopplingen mellan dem illustreras av figur 8.2: 2. y6 står här för produktion i sektor 1 i region 6 och y* står för produktion i sektor 2 i region 6 osv. Av de åtta sektorerna berörs de tre första av internationell handel. Sektorerna 4, 5 och 6 har en nationell avsättningsmarknad. Export och import tankes inte förekomma till dessa sektorer. Sektor 7 täcker regionala behov och sektor 8 lokalaAv tabellen framgår att produktion i sekSOU 1971:16

Sektor 1

\

if

Sektor 2

Sektor 3

1t

^r

Sektor 4

1f Sektor 5

/

Sektor 7

\ \ \ \ \

r

\

«^»l<"tr.r R

Sektor 8

'

Figur 8.2:2. Schema över leveranser av halvfabrikat mellan sektorerna. :orerna 3-8 antas förekomma i regionerna 1 och 2, att produktionen i region 3 omfattar sektorerna 3, 4, 5, 7 och 8, att sektorerna 1, 3, 4, 7 och 8 förekommer i region 4, att sektorerna 2, 3, 7 och 8 är representerade i region 5 och att region 6 har sektorerna 1,2, 7 och 8. Figur 8.2: 2 visar i grova drag hur huvudparten av leveranserna av halvfabrikat mellan sektorerna tankes gå. Leveransschemat ger en översiktlig bild över de intersektoriella och interregionala varu- och tjänsteströmmarna. I regiongrupperna 1 och 2 återfinns t. ex. offentliga tjänster med nationell avsättning (sektor 6). Denna sektor levererar tjänster till sektorerna 7 och 8 som finns spridda över hela landet. En utökning av sektor 6 innebär således ökat transportbehov. En mycket grov uppdelning av det svenska näringslivet efter de indelningsgrunder som här presenteras återges i tabell 8.2: 2. Jordbruk m. m. och industri antas motsvara de internationella sektorerna (1-3). De lägsta värdena för offentliga tjänster och övrig serviceverksamhet (12,5 resp. 21,3 %) förekommer i regiongrupp H 4 . Dessa andelar skulle kunna betraktas som de regionala och lokala andelarna (och tillhöra sektorerna 7 och 8), medan övriga delar av offentliga SOU 1971:16

tjänster och service är nationellt bestämda (dvs. tillhör sektor 6). Byggnadsverksamhet torde kunna räknas till sektor 7. Av tabell 8.2: 2 framgår vidare att de ytkrävande jord- och skogsbrukssektorerna har störst andel av näringslivet inom grupperna H 4 - H 6, dvs. i områden utanför de större städerna. Byggnadsverksamheten, som här betraktas som en sektor med regional avsättning, har hög näringslivsandel i H 5 och H 6. Industrin har de lägsta värdena i H 1 och H 6 dvs. i den största regiongruppen och glesbygdsgruppen. De regionala sysselsättningsmålen kan hämtas från länsplaneringen (bl. a. länsprogram 1970). Med kännedom om produktiviteten i olika regioner och sektorer kan därmed från modellen erhållas värden för produktionen i olika sektorer dvs. på variablerna y*, y*, y* osv. De nationella målen kan nås på flera sättbl. a. genom att den regionala fördelningen av produktionen kan variera. En ökad produktion inom den tredje, internationella, sektorn i region 5 kan t. ex. utlösa större utbyggnadsbehov inom servicesektorerna sju och åtta jämfört med om ökningen inträffar i region 4. En orsak till detta kan vara regionala skillnader i den existerande kapaciteten inom sektorerna sju och åtta. Inom ramen för länsprogram 1970 och ERU:s. fortsatta arbete kommer dessa frågor att belysas och material för fortsatta modellförsök torde därmed kunna ställas till förfogande. Bostadsbyggnadsbehovet inom olika regioner är ett exempel på uppgifter som kan tas med i analysen. Regionala skillnader i investeringsbehovet vid produktion inom en viss sektor är en utgångspunkt vid uppställandet av modellens optimeringsmål, som gäller minimering av investeringarna. I modellens enklaste form skall detta mål nås under villkor att: 1 a) produktionen inom de internationella sektorerna når vissa värden, så att bl. a. målet för bytesbalansens saldo uppnås b) produktionen inom de nationella sek1 För en diskussion av modeller av detta slag se Lefeber, L.: Allocation in Space, Amsterdam 1968.

Tabell 8.2: 2. Den förvärvsarbetande befolkningen fördelad på näringsgrenar och regiongrupper 1965. Procentuell fördelning. Sektor Övrig Övriga Central offentliga service statlig 1 förvaltn. tjänster

RegiongTupp

Jordbruk Industri m. m.

H1 H2 H3 H4 H5 H6

1,5 4,3 10,5 16,1 15,7 28,1

24,7 33,8 39,0 41,3 26,4 21,4

2,2 0,7 0,7 0,5 1,2 0,5

16,5 13,2 13,2 11,3 16,4 11,4

44,4 37,0 26,4 21,3 28,2 24,7

10,4

34,2

1,0

13,5

30,3

Hela riket

Byggnads- Kommu- Samtliga verksam- nal för- näringshet valtn. grenar 9,4 10,1 9,4 8,8 11,2 13,3 9,7

1,2 0,8 0,8 0,7 0,8 0,8 0,8

100 100 100 100 100 100 100

Offentliga tjänster exkl. central statlig och kommunal förvaltning. torerna når vissa värden, så att bl. a. den offentliga sektorn dimensioneras i enlighet med uppsatta mål c) de lokala och regionala sektorernas produktion når vissa värden d) den totala arbetskraftsefterfrågan inte överskrider arbetskraftsutbudet i de olika regionerna. Med symboler kan modellen sammanfattas på följande sätt: 1

Minimera /

s r

s's

Under villkor att a) produktionen inom E yr > R* (s = 1,2,3) internationella r *— * sektorer når vissa värden b) produktionen inom E r > j^R R* (s = 4,5,6) nationella sektorer r s— s s når vissa värden c) de lokala och regio- / > cr* y' s + (s = 7,8) * * (r = 1... 6) nala sektorerna når vissa produktions- £/r* g' värden 1...8) d) efterfrågan på <r^<yrs 1...6) arbetskraft inte överstiger utbudet Befolkningsmål (flr*) hämtas från länsplaneringen, medan sektorsmål (yR*) och mål för BNP (v^*) härleds med utgångspunkt från långtidsutredningens prognoser. Uppgifter om regionproduktionen yr härleds från uppgifter om interregional inkomstfördelning och befolkningsutveckling. De regio-

nala och lokala sektorernas produktion, som tankes bestå av bostadsproduktion, kommunal service m. m., förutsätts kopplad till regionproduktion och regionernas folkmängd. I det framtida modellarbetet bör hänsyn tas till att det ofta föreligger ett tekniskt samband mellan produktionen av bostäder och den kommunala servicen. Ovanstående presentation av samband mellan olika mål är ett exempel på en grundläggande modell av förenklat slag. En rad variationer och utvidgningar kan göras. Olikheterna a-c kan utvidgas till att omfatta mer detaljerade förutsättningar för var och en av de internationella, nationella, regioBeteckningarna har följande innebörd (asterisk anger utifrån fastställda målvariabler): totala investeringar produktion i sektor s i region r K mål för totala produktionen i sektor Å- (S = yf 1, 2, 3) y? mål för totala produktionen i landet (BNP) arbetskraftsutbud i region r relation mellan investeringar och produktion i sektor s i region r relation mellan produktion i nationella sektorer och målet för totala produktionen målsätt relation mellan regionproduktionen och regionala och lokala sektorernas produktion dr; målsätt relation mellan folkmängd i en region samt regionala och lokala sektorernas produktion relation mellan arbetskraftsbehov och produktion Br* folkmängd i region r SOU 1971:16

nala och lokala sektorerna. Vid samma antal sektorer som i tabell 8.2:1 erhålls åtta olikheter i stället för tre. Ökas antalet restriktioner för varje sektor ökar antalet olikheter ytterligare. Modellen kan vidare göras mer dynamisk varvid mål för bl. a. produktionstillväxten och befolkningsomflyttningarna tas upp. Det investeringsbehov som anges i ovanstående modellutkast gäller sådana investeringar som krävs för att upprätthålla viss produktionsnivå. En ökning av den sammanlagda produktionen kräver som regel en utökning av investeringarna. t det appendix till rapporten, som utarbetats av Åke E. Andersson, återfinns flera förslag till vidareutveckling. Bland de modellpreciseringar som där diskuteras kan följande nämnas: a) Införande av en tidsdimension som gör modellen dynamisk, och som gör det möjligt att analysera mål för bl. a. produktionstillväxten och befolkningsomflyttningarna. b) Införande av transportrestriktion som gör det möjligt att kontrollera att transportsystemet klarar de varu- och persontransporter som produktionsplanerna genererar. c) Införande av en restriktion på utsläppen av föroreningar från en viss produktionsprocess i en region. Det sist nämnda exemplet visar att resultat från fysisk planering kan införas i modellen och att det med dess hjälp är möjligt att åtminstone i grova mått uppskatta effekterna av att en fysisk restriktion läggs på produktionen i en viss region.

8.3 Uppläggning av det fortsatta

modeilanalysen? 2. Hur skall regionavgränsningen göras? 3. Vilken tidshorisont skall väljas? 4. Hur skall statistikbehovet tillgodoses? Redogörelsen i ovanstående avsnitt visar några exempel på hur frågorna kan angripas. Den visar också på frågornas komplexitet. I arbetet kommer internationella erfarenheter på detta område att utnyttjas. I detta sammanhang kan speciellt norska och holländska forskares insatser nämnas. 1 Gemensamt för deras angreppsmetoder är behandlingen av kopplingen mellan olika sektorer och uppdelningen av den totala produktionen i olika regioner på internationella, nationella, regionala och lokala sektorer. Enligt ERU:s bedömning torde regionala planeringsmodeller av det slag som här diskuterats vara av stort värde för nationell och regional planering. Svårigheterna att få fram ett lämpligt statistiskt underlag är ett av de skäl som gör att det förestående utvecklingsarbetet i första hand torde ge underlag för pedagogiska räkneexempel med numeriska kvantifieringar av relationerna mellan olika nationella och regionala mål. 1 Se L. Mennes, J. Tinbergen, I. Waardenburg, The Element of Space in Development Planning, Amsterdam 1970. J. Serck-Hansen, Optimal Patterns of Location, Amsterdam 1970. J. Kornai, Mathematical Planning of Structural Decisions, Amsterdam 1967.

arbetet

Under de närmaste åren kommer ERU att arbeta vidare med modeller av ovan angivet slag. En arbetsgrupp (REP) har tillsatts med uppgift att utarbeta en rapport som avses bli presenterad i samband med att ERU lämnar en samlad redovisning från den nu pågående utredningsetappen. Bland de frågor som av ERU bedöms som centrala för fortsatt arbete med regionala planeringsmodeller märks: 1'. Vilka mål är lämpliga att ta med i SOU 1971:16

Appendix A Modeller för konsistensprövning av regionaloch näringspolitiken1 av Åke E Andersson

A 1. Den interregionala politikens mål

allokerings-

En bra allokeringspolitisk modell bör samtidigt kunna behandla fyra grundläggande dimensioner: tiden, rummet, input och output med deras respektive uppdelningar i år, regioner, intermediära produkter, primära produktionsfaktorer och slutprodukter. Om målet med modellarbetet är att åstadkomma en modell som kan användas i praktisk ekonomisk politik tvingas man emellertid ofta att bara behandla ett begränsat antal av de nämnda dimensionerna på ett förenklat sätt. Mycket av den regionalekonomiska forskningen, som syftar till att åstadkomma regionala allokeringsmodeller, har en gemensam egenskap i att den överbetonar en eller två av de nämnda fyra dimensionerna för att ge en god belysning åt vissa regionala problem från en speciell ekonomisk-politisk utgångspunkt. Vid mitten av 1960-talet tycks den accelererade urbaniseringen i Sverige ha aktiverat den allmänna politiska debatten om behovet av en mera systematisk interregional allokeringspolitik som berör både kapitalets och arbetskraftens fördelning mellan regionerna. Sammankopplingen av den solidariska lönepolitiken och den moderna arbetsmarknadspolitiken innebär självfallet att den regionalpolitiska debatten givits en stadga som saknas i många andra länder. Men det regionalpolitiska problemet har av olika 140

anledningar också varit svårare i Sverige än i andra länder. Parallellt med den fördelningspolitiskt motiverade lönerigiditeten har det också rått en priskontroll på bostadsmarknaden och en kvantitativ reglering av bostadsinvesteringarnas regionala fördelning. De ständiga efterfrågeöverskotten på arbetsmarknaden i de tre storstadsregionerna har inte kunnat begränsas genom en stegrad prisnivå på bostadsmarknaden eller genom en efterfrågeanpassning av bostadsbyggande och regional omflyttning. Inflyttningen till de tre storstadsregionerna har under långa perioder aktivt begränsats av att allokeringen av bostadsinvesteringar baserats på den interregionala befolkningsfördelningen snarare än på den interregionala fördelningen av efterfrågan som i det närmaste är proportionell mot den interregionala fördelningen av hushållens inkomster. I modeller för svensk regional allokeringspolitik måste sambanden mellan bostadsinvesteringar, migrationsflöden och de långsiktiga förutsättningarna för regional ekonomisk tillväxt kunna behandlas samtidigt. Bostadsmarknadens stelhet har också fått inomregionala effekter i storstadsregionerna. Det har ofta inte varit möjligt för hushållen att byta lägenhet när lokalisering1 Innehållet i detta appendix är till stora delar en reviderad version av en artikel som tidigare publicerats i Regional Science Association, Papers and Proceedings, London 1970: Andersson Å. — Jungen R., Balanced Regional and Sectoral Growth.

SOU 1971: 16

Tabell A 1: 1. Arbetsmarknadsförhållanden ochflyttningsrörelseri svenska A-regioner.

A-regioner grupperade efter agglomerationsgrad

Lediga platser per arbetslös år 1965

Antal sysselsatta per 100 invånare 1/11 1965

Genomsnittlig inhemsk nettomigration per år per 1 000 av befolkningen 1961—1965

1. 29 000— 59 000inv. 2. 60 000— 92 000 inv. 3. 93 000—132 000 inv. 4. 133 000—184 000 inv. 5. Malmö och Göteborgsregionerna 6. Stockholmsregionen

1,04 1,15 2,04 1,92 4,55 6,67

41,4 41,4 42,6 43,8 45,9 47,6

—7,0 -A/> -1,4 +0,4 + 6,8 + 6,9

Varje grupp består av ung. 1,3 milj. inv. Källa: Statistiska meddelanden från AMS. en av arbetsplatser, skolor, servicepunkter m.m. har förändrats. En mycket omfattande pendling har därför blivit en nödvändighet för hushållen, eftersom en marknadsfördelning av bostäderna har substituerats för ett kvantitativt ransoneringssystem. För den nationella ekonomiska politiken uppmärksammas ett antal internationellt sett vanliga mål: Hög sysselsättningsgrad utan en alltför snabb stegringstakt i priserna. Snabb och jämn tillväxt av nationalprodukten och den nationella privata konsumtionen. Jämvikt i bytesbalansen. Jämn fördelning av levnadsstandarden mellan hushållen. I debatten om en ny regionalekonomisk politik har målformuleringen naturligen tenderat att överföra de nämnda målen till det regionala området. Särskilt kraven på full sysselsättning och jämn standardfördelning har givits en regional uttolkning. Definitioner av full sysselsättning eller hög sysselsättningsgrad har visat sig vara svåra att bestämma i ett regionalt sammanhang. De konventionella rapporterna över arbetslösheten tenderar alltid att ge felaktiga uppgifter om strukturell arbetslöshet. Det händer ofta i arbetslöshetsområdena att de som önskar sysselsättning aldrig vänder sig till arbetsförmedlingen, eftersom de vet att det ändå inte finns några arbeten att få inom regionen. I storstadsregionerna är det vanligt att arbetsgivare i många sektorer avstår ifrån att uppge sitt arbetskraftsbehov SOU1971:16

eftersom de vet att arbetsförmedlingen inte har någon lämplig arbetskraft att erbjuda. Det finna därför anledning att vänta sig systematiska felaktigheter både i statistiken över arbetskraftsutbudet och arbetskraftsefterfrågan i regioner av olika typ. Tabell A 1: 1 visar därför såväl det rapporterade efterfrågeöverskottet på arbetsmarknaden som förvärvsintensiteten år 1965 i olika agglomerationsgrupper. För enkelhetens skull har agglomerationsgrupperna sammansatts av A-regioner utan vidare bearbetning. Mera förfinade bearbetningar av regionala indelningar som grundar sig på arbetsmarknadsområden finns emellertid i bilagans huvudtext. Sysselsättningstendenserna förefaller att vara mycket stabila även i ett långt tidsperspektiv. De sex A-regiongrupperna finns över hela landet och bara den största bildar en sammanhållen yta. De interregionala olikheterna i levnadsstandard bör mätas både med hänsyn till köpkraften gentemot sådana produkter som är prissatta på en marknad som med hänsyn till möjligheten att utnyttja sådana tjänster som samhället tillhandahåller. Men också tillgången på olika miljöprodukter i olika regioner bör ingå i jämförelsen av levnadsstandarden. Den regionala fördelningen av nominella inkomster kan illustreras för samma agglomerationsgrupper som redovisas i tabell A 1:2. De regionala inkomstskillnaderna minskade årtionde för årtionde fram till 1960 i samband med urbaniseringen. Men skillna141

Tabell A I: 2. Nominella inkomster i svenska A-regioner år 1967. Nominell taxerad inkomst per capita år 1967

Index

Nominell taxerad inkomst per sysselsatt år 1967

Index

29 000— 59 000 inv. 8 151 kronor 100 19 275 kronor 100 60 000— 92 000 » 8 221 » 101 19 379 » 101 93 000—132 000 » 8 585 » 105 19 666 » 102 133 000—184 000 » 9 127 » 111 20 570 » 107 Malmö och Göteborgsregionerna 10 966 » 134 23 751 » 125 Stockholmsregionen 12 718 » 158 26 681 » 138 Källor: Sveriges officiella statistik, Årsbok för Sveriges kommuner 1968 samt Statistiska meddelanden från AMS. derna förefaller sedan att ha stabiliserats. De regionala skillnaderna i sysselsättningsgrad förklarar skillnaderna mellan kolumn 2 och kolumn 4. När man tagit hänsyn till skillnaderna i sysselsättningsgrad och utbildningsstandard har bara de tre största regionerna en avgjort högre inkomst per capita. En revalvering av inkomsterna med hänsyn till regionala prisindex ändrar inte bilden av inkomstskillnader i någon väsentlig utsträckning. Priserna tycks mera variera med avståndet till landets sydligaste delar än med skillnader i urbaniseringsgrad. En av undersökningarna som presenterades i SOU 1970: 14 visar att de regionala skillnaderna i offentlig konsumtionsstandard är ungefär lika stora i dessa sektorer som i de privata sektorerna trots att mycket av de offentliga utgifterna induceras av befolkningsstorleken snarare än av inkomsterna. Det har aldrig gjorts några försök att mäta de regionala skillnaderna i konsumtion av de olika produkter som naturen själv eller den regionala miljön åstadkommer i form av möjligheter till utomhusrekreation etc. I SOU 1970: 15 presenteras emellertid en teoretisk studie som anvisar en väg att göra uppmätningar på detta område. I den studien påminner ansatsen om teorier för att förklara konsumenternas beteenden under ransonering. 1 En del produkter tillhandahålles av naturen eller av den regionala miljön i alla regioner men i olika kvantiteter. Beteendet hos ett hushåll kan sedan analyseras som om hushållet maximerade sin nytta under den vanliga budgetrestriktionen plus en restriktion som bestäms av tillgången på icke 142

prissatta produkter. Det kan sedan visas att de regionala skillnaderna i restriktioner på tillgången kan översättas till regionala prisskillnader. A 2. Välfärdsproblemen i en region med inducerad befolkningstillväxt Effekterna på efterfrågan och utbudet på arbetskraft av investeringar i bostäder och kommunalt kapital i en storstadsregion har utretts i ett antal studier vid Göteborgs universitet.'2 En simuleringsmodell och en deduktiv optimeringsmodell har konstruerats och applicerats på Göteborgs arbetsmarknad. Avsikten med simuleringsmodellen är att beräkna de sociala kostnader och intäkter som uppstår i samband med inflyttningsöverskott i en storstadsregion. Dessutom undersöks om det är möjligt att genom någon dynamisk styrmetod maximera nettointäkterna i samband med långsiktig inflyttning till en storstadsregion. I undersökningen uppmärksammas särskilt det förhållandet att immigrationsöverskott inducerar samhälleliga investeringar i regionalt bunden service, såsom bostäder, transportapparat, sjukvård, utbildning etc. Dessa investeringar måste omedelbart produceras i den expanderande regionen med input av arbetskraft och kapital medan avkastningen av inflyttningen i form av större produktion utfaller först successivt under immigrantens återstående liv i regionen. Den samhälleliga 1 Se SOU 2

1970: 15, bilaga 11. Se SOU 1970: 15, del 7, Storstadsproblematiken, kap 8. SOU 1971: 16

kapitalkvoten blir därför särskilt hög under perioder med omfattande regional omflyttning. Analyserna med de två modellerna visar att en vid given planhorisont optimal politik i en storstadsregion behöver utnyttja en kontroll av de olika sektorernas investeringsverksamhet, där de sektorer som producerar för en nationell och internationell marknad och de serviceorienterade sektorerna med mera regional förankring tvingas att expandera i ett obalanserat mönster över tiden. De mera omfattande jämviktsproblemen vid interregional tillväxt behandlas i avsnitt 5.

A 3. Modeller för interregional allokeringspolitik A 3.1 Inledning Såsom framhållits i de inledande avsnitten utgör kraven på standardutjämning mellan regionerna och utjämnade sysselsättningsmöjligheter de viktigaste regionalpolitiska målen. Den nationella politikens mål kan emellertid komma i konflikt med regionalpolitikens krav och det är därför nödvändigt att bygga upp sådana planeringsmodeller som förmår att samtidigt uppmärksamma de allmänna ekonomisk politiska målen och det mera nytillkomna regionalpolitiska. Även med ett litet antal mål för regionalpolitiken som skall förverkligas i samspel med nationella ekonomiskpolitiska mål ökar svårigheten att finna konsistenta medel i sådan utsträckning att det förefaller klokt att analysera de lämpliga medlen för en sådan vidgad allokeringspolitik med hjälp av en mera formell programmeringsmodell. Även om planeringsproblemet analyseras med hjälp av en programmeringsmodell finns det ingen anledning att vänta sig att regering eller riksdag avser att för den skull genomföra någon drastisk allokeringsplan för regioner och sektorer under helt nya institutionella förutsättningar. En analys av det optimala, sektoriella och regionala allokeringsmönstret är även vid oförändrade institutionella förutsättningar av stort intresse för de politiska organen. Även vid en oförändrad allmän ekonomisk politik finns det behov av att underSÖU 1971: 16

söka konsistensen mellan planer, »pseudoplaner» och prognoser som upprättas i olika departement och verk, där de oavhängiga kalkylerna får rumsliga eller sektoriella implikationer för sysselsättning och produktion. Modeller för konsistensprövning med inslag av optimering krävs i särskilt hög grad eftersom arbetet på dessa planer, pseudoplaner och prognoser, på det hela taget utarbetas av grupper som har få om ens några ömsesidiga kontakter. De modeller som presenteras i fortsättningen av denna framställning avser att på kort sikt möta behovet av metoder för konsistensprövning av allokeringspolitiken och först på lång sikt kanske få en användning som hjälpmedel i den politiska beslutsprocessen.

A 3.2 Förenklade enperiodsmodeller för intersektoriell och interregional allokering av arbetskraften Användningen av mera ambitiösa typer av programmeringsmodeller har hindrats av den nästan totala bristen på regionala produktions- och kapitaldata. De regionala input— output-studierna för Stockholms ekonomi från början av 1950-talet framstår närmast som unika företeelser. Inte ens i nationell skala har vi en i dessa avseenden helt tillfredsställande statistik, även om input—output-tablåer börjat produceras i större skala i slutet av 1960-talet. Länsplanering 1967 utgör — med hänsyn till bristen på goda regionalekonomiska data — ett ganska ambitiöst försök att starta en regionalekonomisk planering. De prognosmetoder som ligger bakom länsplaneringens kalkyler är dock med nödvändighet mycket förenklade. En utgångspunkt är en vanlig modell av arbetsmultiplikatortyp på efterfrågesidan och en demografisk submodell på utbudssidan. Användningen av prognos- och planeringsmetoderna står i påtaglig motsättning till den regionala politikens målsättningar som vid en konsistensprövning skulle förutsätta mera komplicerade allokeringspolitiska modeller. Länsplaneringens prognosmodeller — såväl av den hittills använda som av den föreslagna typen — är så konstruerade att de bara kan belysa effekten på de regionala befolknings- och 143

Tabell A 1: 3. Sysselsättningsgrad i svenska A-regioner. Grupper av A-regioner efter agglomerationsgrad

Sysselsättningsgrad Sysselsättningsgrad Förändring i 1965 1980 i enlighet med befolkningen Länsplanering 1967 1965—1980

29 000— 59 000 inv. 60 000— 92 000 » 93 000—132 000 » 133 000—184 000 » Malmö och Göteborgsregionerna Stockholmsregionen Medelvärde för hela landet

41,4 % 41,1 % 42,6 % 43,8 % 45,9 % 47,6 % 43,8 %

40,8 % 41,4% 42,5 % 44,3 % 45,5 % 47,4 % 43,8 %

- 3 % + 3% + 11% + 16% + 31 % + 36 %

Källa: Länsplanering 1967, SOU 1969: 27, bearbetning inom ERU. sysselsättningsmålen. Den första försöksvisa kalkylen innehåller följaktligen också bara värden för arbetskraften och befolkningen i olika delar av landet under 1970-talet i en viss fördelning på grova sektorer. Länsplanering 1967 visar stora skillnader mellan de politiska kraven på jämn regional sysselsättningsfördelning och den beräknade sysselsättningsutvecklingen fram till 1980. Tabellens värden indikerar antingen att de är resultat av prognoser snarare än utfall av en planering eller att priset för en utjämning av sysselsättningsmöjligheterna politiskt anses vara för högt från nationella utgångspunkter. Det finns naturligtvis stor anledning att undersöka länsplaneringens konsistens från nationella utgångspunkter. En sådan konsistensprövning krävs i särskilt hög grad för industrin och produktionsservicenäringarna, som har jämförelsevis fria lokaliseringsmöjligheter i landet. Datorteknisk, troligen på produktionsdata baserad analys av industrins optimala lokaliseringsmönster torde vara genomförbar inom de närmaste fem åren. En enkel men pedagogiskt användbar modell för denna typ av politisk konsistensanalys skulle kunna ha följande utseende vid en applicering på ett linjärt programmeringsproblem. Maximera: ZZqrs(\-tr)Zrs

(A.l)

Restriktioner: r

Zz s<,

zs;(s =

(A.4)

T

i7^z;<^;(r=l,...,m)

(A.5)

t

zT > zr (min); för alla r och s z

z ^ * (max); för alla r och s

(A.6) (A.7)

qr = marginell arbetsproduktivitet i region r och sektor s tr = marginella transportkostnader i region r och sektor s zr = tillväxt i användningen av arbetskraft i region r och sektor s br = marginell kapitalintensitet i region r och sektor s kr = tillväxt i användningen av kapital i region r och sektor s Streck över en symbol anger att värdet är planerat eller prognostiserat i kalkyler som publiceras av finansdepartementet eller inrikesdepartementet. Symbolerna min. och max. anger lägre och övre gränser för variablerna ifråga. Innebörden av modellen belyses bäst med en förenklad variant för två regioner och två sektorer. Dualproblemet fyller en viktig funktion därigenom att det visar villkoren för maximum i primalproblemet.

Primal för två regioner och två sektorer l,...,n)

(A.2)

Zz'<?;(r = l,...,m)

(A.3)

r

144 Zbrsz^<ks;(s^l,...,rt)

Maximera:

zz«rsv-tT)zrs SOU 1971:16

Restriktion: 1 0 1 0 0 1 0 1 1 1 0 0 0 0 1 1 b\ 0 b\ 0 0 b\ 0 b\ b\ b\ 0 0 0 0 b\ b\

< k1 k2

där zrs begränsas åtminstone nedifrån. Dual Minimera: + 7t1Z1 + 7l2Z2 +Q1k1

7l1'Z-L+nzZ2

+

1 1

+Qzk2

+

2 2

Q k +Q k

Restriktion: 0 1 0 1 1 1 0 0 0 1 0

0 0 1 1

b\ 0 b\ 0 0 b\ b\ 0 b\ 0 0 b\ 0 b\ 0 b\

71-L

JC2

~q\ (i - >j)~

7C1 7l2

Ql

>

Q2

fl1

q] (i - >?) q\ (i - fp

O2

Som ett exempel på betydelsen av dualen kan den första dualrestriktionen skrivas om som ^ > <?j (1 - f|) -^t1-(Ql

+ Q1)b\

som betyder att lägesräntan för arbetskraft i region 1 (n1) skall vara större än eller lika med förädlingsvärdet i sektor 1 per anställd minus det sektoriella skuggpriset för arbete (TZJ och minus den inkomst som skall gå till kapital ( = lägesränta för kapital C e p h a s sektorränta för kapital (£,) multiplicerat med kapitalintensiteten i region 1, sektor 1). Detta villkor är konsistent med den vanliga allmänna jämviktsanalysens krav för en ekonomi i jämvikt, enligt vilken lönerna skall svara mot förädSOU1971: 16 10—014518

lingsvärdet per anställd minus kapitalets marginalproduktivitet multiplicerat med kapitalintensiteten. Den rumsliga dimensionen införes sålunda i denna modell på det enklast tänkbara sättet och komplicerar jämviktsvillkoret i mycket liten utsträckning. Men även med detta enkla utseende på modellen hindrar bristen på regionala data en direkt användning i allokeringspolitiska konsistensundersökningar. Men den interregionala allokeringen av investeringar kommer troligen att kunna undersökas med relativt begränsad datainsamling i enlighet med en modell av denna typ. Det finns under tiden jämförelsevis små möjligheter att använda kvantitativa modeller för regionala allokeringsanalyser. Ett försök har emellertid gjorts på detta område. Den modell som används är av enkel transporttyp och kalkylerna presenteras i SOU 1970: 15 Storstadsproblematiken, del 1.1 den undersökningen utnyttjas lönerna till arbetskraft som indikator på regionala produktivitetsskillnader. Restriktionerna på kalkylen utgöres av den regionala sysselsättningsökningen under 1970-talet enligt Länsplanering 1967, medan den sektoriella utvecklingen för de olika industrigrenarna försöksvis hämtas ur långtidsutredningens kalkyler. Formuleringen av målfunktionen bygger på följande argument. Nytt realkapital antas vara helt rörligt i enlighet med regionala skillnader i realkapitalets marginella effektivitet. Den marginella effektiviteten hos realkapitalet antas skilja sig åt beroende på regionala skillnader i agglomerationsgrad. Om vanlig outbildad arbetskraft inte flyttar i enlighet med regionala löneskillnader blir den regionala lönenivån i en sektor alltid lika med den residual som blir över i förädlingsvärde per arbetstimme (exkl. utbildning), när kapitalet har nått sin interregionalt utjämnade räntabilitet multiplicerad med kapitalintensiteten per effektenhet av arbetskraften. För en given region kan dessa påståenden sammanfattas på följande sätt. cs = cs(ks);

(B.l)

Ps = c's(kj = i

(B.2)

w* = cs - cs(k,) • ks (B.3) där ca = förädlingsvärde per arbetstimme (utan utbildningskapital) 145

ks — kapitalanvändning per arbetstimme (inkl. utbildningskapital) ws = lön per arbetstimme (exkl. ersättning till utbildningskapital)

de lokaliseringsmönster som borde uppsökas om sektorernas relativa användning av utbildad arbetskraft vore en indikator.

ps = räntabilitet = cs(ks) (inkl. ersättning till utbildningskapital) i = marknadsräntan

A 3.3 Mer utvecklade enperiodsmodeller för planerad regional tillväxt och tillbakagång

Antag att produktionsfunktionen för sektor s kan skrivas cs = Ars • k*, där alla regionala skillnader i produktiviteten aggregeras i »agglomerationsfaktorn» Ars. Bhagwati har föreslagit att komparativa fördelar skall mätas som I —r I för en given sektor och två regioner

U/

r och r'. Det finns inga data över sådana relationer, men kvoten { - £ • J kan få en användning vid mätning av agglomerationsfördelar. Om allokeringen av nytt kapital mellan regioner och sektorer och lönesatserna bestäms på det ovan antagna sättet så kommer relationen mellan agglomerationsfaktorerna att svara mot relationen mellan lönesatserna med arbetskraftens produktionselasticitet som exponent, 1 d. v. s. —p- = I —p- J Med en hög arbetselasticitet hos produktionen kommer lönerelationen under de angivna förutsättningarna att approximera de komparativa fördelarna. ö m migrationen mellan regioner i enlighet med löneskillnader begränsas kommer relationen utan den angivna exponenten att bli en lika god approximation, eftersom migrationen till de mera produktiva regionerna då skulle innebära dämpade löneolikheter. Analysen kan naturligtvis kritiseras på flera grunder: enhetselasticiteten i substitutionen mellan arbete och kapital, homogeniteten av grad 1 i produktionsfunktionen och den implicerade substitutionsmöjligheten mellan arbete och kapital både före och efter installationen av nytt kapital är diskutabla egenskaper hos den antagna produktionsfunktionen. Kalkyler på grundval av interregionala löneskillnader visar att lokaliseringsfördelarna för de största regionerna blir rätt likartade med 146

De programmeringsmodeller som hittills redovisats har mycket begränsade egenskaper jämfört med sådana institutionella och andra särdrag i den svenska ekonomin som måste uppmärksammas i en regional allokeringsmodell. Det första institutionella problemet som måste uppmärksammas i en interregional allokeringsanalys är den statliga regleringen av bostads- och byggnadsmarknaderna. 2 Vissa asymetrier som beror på denna reglering kan demonstreras i en förenklad linjär programmeringsmodell. Produktionssystemet antas uppdelat i två sektorer, sektor 1 som producerar bostäder med deras nödvändiga komplement i regionalt realkapital och sektor 2 som producerar interregional! rörliga produkter som kan utbytas utan regionala variationer i distributionskostnader. Den totala tillväxten i produktionen för varje sektor antas ha blivit bestämd som ett nationellt mål, xs. Full sysselsättning av den växande arbetskraften är också ett nationellt mål, z. Landet har indelats i två regioner som har 1

Bevis:

2 Johan Lönnroth har medverkat i detta modellarbete.

SOU 1971: 16

helt olika agglomerationsgrad och som skiljer sig åt såväl i kvoten mellan arbete och output som mellan kapital och output. Modellen kan ges följande form.

bets-output-kvoterna blir i region 1, ju mildare kommer denna restriktion att bli för ett givet produktionsmål i sektor 2.

Minimera:

Modell D

A vi

,1 v i

2 v2

T2,.2_

(Cl)

Utbudet av lokala produkter som bostäder och offentlig service måste sålunda uppmärkRestriktioner: sammas vid formuleringen av en modell för b\x\+b\x\ + b\x\ + blxl=~z (Cl) allokeringspolitik, men formuleringen av en målfunktion är naturligtvis lika betydelsefull. (C3) De två centrala målen i målfunktionen förut{\-b^x\-b\x\>Q (C4) sätts vara den interregionala utjämningen av sysselsättning och inkomst per capita. I en x\ + x» > *2 (C.5) modell av detta slag måste också de nationella - Åj JC{ - *|JC^ - Äj JC f - ^ j c | ^ - ^ (C.6) målen och restriktionerna uppmärksammas i full utsträckning. Dessa restriktioners egen^ > 0 (C.7) skaper kommer att diskuteras i anslutning till ^ = marginell arbets-outputkvot i sektor s uppbyggnaden av den föreslagna modell E för regional allokeringspolitik. Den modell som och region r r föreslås nedan avses komma till användning i a s = marginell kapital-outputkvot i sektor s ett stegvis planeringssystem där arbetskraft, och region r produktion och kapitaltillväxt allokeras mellan xrs = absolut tillväxt i produktionen i sektor s agglomerationsgrupper snarare än regioner av och region r det vanliga slaget. Skillnaderna i agglomeraRestriktion (C.6) säger att produktionen av tionsgrad antas implicera systematiska skillnya bostäder skall vara större än eller lika med nader i produktivitet hos nytt kapital och arden totala tillväxten i arbetskraften. Bostäder bete. Eftersom regioner som tillhör en viss och arbete antas stå i en-till-en-relation. För agglomerationsgrupp är spridda över hela att denna modell skall ha en lösning måste landet förefaller det vara liten anledning att dess parametral- ha vissa egenskaper: enligt mera systematiskt analysera de interregionala våra antaganden får vi, om vi använder rela- ömsesidiga beroendena i handeln. Dessa protionerna (C.3), (C.4), (C.6) och antagandet blem måste därför förbli relativt dolda i denna att region 1 har lägre arbetskvot än region del av allokeringsanalysen, men handeln måste 2 i båda sektorerna självfallet komma i förgrunden i ett senare skede när det blir fråga om att allokera de _ b\b\x\ b\b\x\ olika variablernas förändringar inom var och en av de olika agglomerationsgrupperna.

a\1 x\ 1 1 xi + 2ai2x 1 + al 2 x\ 2 + af

X,

>

(xl+XQb

JL + 1

Al-b\

som med användning av relation (C.5) ger z<x1>xiT-^rYo<Z>}<l

(C.8)

Målvärdet för produktion av bostadsenheter (inklusive komplement) måste vara större än eller lika med produktionsmålet för sektor 2, vägt med en koefficient som består av de två sektoriella arbets-outputkoefficienterna i den minst arbetsintensiva regionen. Ju lägre arSOU1971:16

A 3.3.1 Utvidgning avjde linjära allokeringsmodellerna att omfatta byggnadskapitalets och utbildningens allokering samt miljöpolitiska mål Målfunktionen kan antas vara linjär till sitt utseende. Summan av investerings- och transportkostnader antas minimerade. De egentliga målen föres in som bindande restriktioner i stället för att uppmärksammas i målfunktionen. För att kunna arbeta med investerings147

och transportkostnader i samma målfunktion krävs självfallet att man tillämpar samma periodicitet i de olika kostnadslagen.

terna såväl som Ir: na anses vara politiskt bestämda parametrar. Exr>xr si

Minimera: r s

r

ef = marginell kapitalkvot i sektor 5 och region r (exkl. byggnadskapital) f = marginell transportkostnads-outputkvot s

i sektor s och region r x?. = tillväxt i produktionen i sektor s och region r, iteration i (det senare ledet kommer att kommenteras längre fram) X'u= total produktion (observera ej tillväxt) i byggnadssektorn i region r, iteration /' Restriktioner:

(D.2) r

Om (cf\ x . < 0 ,

så skall denna term er-

sättas med 0. a ' = utbudskrav i region r för bostäder och komplementärt regionalt kapital för varje nysysselsatt person i utbildningsgrupp j . V = den del av investeringarna i bostäder och komplementärt regionalt kapital i region r som inte beror på förändringar i arbetskraften eller sysselsättningsgraden. br,= marginell arbets-outputkvot i region r v och sektor Ä för utbildningskategori j . (fl r )'= marginell byggnadskapitalkvot i region r och sektor s Den sistnämnda restriktionen liknar den byggnadsrestriktion som diskuterades i modell D. I enlighet med denna ekvation måste produktionen i byggnadssektorn vara stor nog att uppfylla kraven från den offentliga sektorn att producera bostäder och deras komplement för den tillväxande arbetskraften och att klara behovet av byggnadskapital för alla övriga sektorer. Byggnadskapitalet antas vara regionalt bundet kapital även i tillkomstskedet, d. v. s. omöjligt att exportera. <xr. -koefficien148

—

(D.3) v

'

Detta villkor måste uppfyllas om politiken har mål för inkomstutjämning mellan olika regioner. Om restriktionsgränsen lyfts högt i en region med låg produktivitet innebär detta att mera kapital och arbete måste allokeras till den regionen och det betyder också då att förädlingsvärdet såväl som inkomsttillväxten blir större i regionen ifråga. (I-A)(Ex^>(fs + Csi) (D.4) där Csi =

Qli(Y-EEarsxrsi_x-EX^

och där E qs = 1 Avsikten med den tredje typen av restriktion är att åstadkomma konsistens mellan de olika sektorernas produktionstillväxt i nationell skala. Den vänstra sidan av vektorolikheten anger de vanliga input—output-relationerna och den högra sidan anger tillväxten i slutlig förbrukning utom privat konsumtion (fj + privat konsumtion (Csi). Privat konsumtionstillväxt relateras till den residual som återstår när investeringarna har fråndragits. Men investeringarna bestäms ju av minimeringsrutinen så för full konsistens krävs en rekursiv minimeringsprocess som skall avslutas, t. ex. när EC* •=£

N

( fCa-i)

\ tillräckligt närmar sig talet 1.

Vanlig statisk optimering med de vanliga linjära programmeringsrutinerna kan användas i varje iterationssteg. pi r.Xt.+1/ y

r r (z .-Ebr.xr^a. .>0 v j sj si) j

(D.5)

s

pr = proportion av byggnadssektorns output i region r som avsattes för bostäder och bostadskomplement för utbildningsgrupp /. Epr.<l för varje region

J J

zj = tillväxten i utbudet av arbetskraft i utbildningsgrupp j från befolkningen i region r SOU 1971: 16

-

\ j

T (zr.-Zb .x'\ sj si)

s

anger migrationen till eller från region r in i eller från utbildningsgrupp /, som naturligtvis måste begränsas att falla inom politiskt tolererade gränser. Dessa restriktioner säger att byggnadsverksamhet för en särskild typ av arbetskraft måste vara större än eller lika med bostadskraven för inflyttare. Det beror i sin tur på de politiska koefficienterna al, som återspeglar bostadspolitiken i förhållande till inflyttare. -ZZbr.xr. SJ T

S

si

> -~z, — J

(D.6)'

v

Utbildningspolitiken i landet bestämmer utbudet av arbetskraft i en viss utbildningsgrupp. Den totala användningen av denna typ av arbetskraft måste självfallet vara mindre än eller lika med utbudet (zå = Z zr\. r

dr = marginell »förorenings-output» - koefficient i region r och sektor s för förorening av typ u Denna typ av restriktion, som anger den maximalt tolererade tillväxten i föroreningar, kan innebära att vissa typer av verksamhetsställen kommer att uteslutas från lokalisering i de mest agglomererade regionerna även om dessa skulle ha komparativa fördelar i produktionen i dessa regioner. - ZqTxT

> -<Pr

(D.9)

9/ = flygresor per producerad mängd i sekto r s och region r En restriktion av denna typ måste inkluderas eftersom det är stora skillnader mellan agglomerationsgrupperna i tillgången på reguljär luftfart. Vissa sektorer kan inte expandera i de minsta regionerna eftersom de har ett oavvisligt behov av flygtransporter som följer produktionen i dessa sektorer. Gunnar Törnqvist har föreslagit en annan formulering av denna restriktion i enlighet med hans undersökningar som visar på ett bättre samband mellan utbildningsnivå i en sektor och sektorns behov av flygtransporter. SOU 1971: 16

-ZZ<p'br tf>-0' (D.9b) Ja Slutligen måste det införas ett särskilt villkor på de maximala förändringarna som kan tilllåtas. xr < xr < xr s, min. —

s —

s,max.

( J ) JQ\

Med hänsyn till att ett stort antal restriktioner begränsar utfallen i minjmeringsrutinen från »fel» håll finns det en avgjord risk att det inte finns någon lösning på optimeringsproblemet om antalet sektorer eller regioner i kalkylen blir för litet. De flesta av restriktionerna kan visa sig vara bindande varför behovet av frihetsgrader kan vara stort. Om landet indelas i nio agglomerationsgrupper (regioner), tre utbildningsgrupper och tre typer av negativt värderade outputs (föroreningar) verkar det rimligt att samla data för modellen med specificering av mera än 25 sektorer. Vid konsistensprövning av riksplaneringens typ kan det vara värdefullt att införa ytterligare ett antal restriktioner som anger utbudet av och efterfrågan för icke flyttbara och icke transporterbara inputs som mark, vattenfall, luft med särskilda regionalt avgränsade egenskaper o. s. v. En sådan utvidgning av modellen förutsätter naturligtvis omfattande kausalanalyser och förbättrad tillgång på fysiska data. A 4. Reflexioner kring problem i den officiella ringspolitiken

målformuleringens regionala alloke-

De modeller för regional allokeringspolitik som presenteras i denna uppsats innehåller politiska målvariabler, som antingen införts direkt i målfunktionen eller i några restriktioner. Endast sådana mål har uppmärksammats som uppenbart bör uppmärksammas i enlighet med den ekonomiska välfärdsteorin. Målformuleringen borde också baseras på beslut som formuleras av politiker. Sådana beslut är knappast tillgängliga i en form som gör det möjligt att inkludera dem i formella allokeringsmodeller med mera komplicerade målfunktioner. Den politiska målformuleringen på det region- och näringspolitiska området visar ingen fullständig konsistens men en diskussion som sammanfattas i NORDREFOS 149

Målfunktion:

rapport nr 1 antyder både formen på en relevant målfunktion och något om de ingående målvariablerna: »Med balans i den regionala utvecklingen menar ERU, att man i varje region upprätthåller en god kompromiss mellan olika nationella mål — trygghetsmål, mål i fråga om inkomstutjämning, sysselsättningsnivå, valfrihet, produktionstillväxt och liknande. Det skall inte vara så, att människorna upplever det som om ett mål ensidigt gynnas på bekostnad av de övriga — oavsett om de bor i regioner med folkökning eller med folkminskning.» Även om citatet är relativt vagt antyder det att man exempelvis bör eftersträva en kvadratisk preferensfunktion snarare än en linjär. En sådan målfunktion skulle ha följande allmänna utseende Maximera - Z <xr (Zr - Z^Y

Max. - ccx (xx - xx)2 - a2 (x 2 - x 2 ) 2 Restriktion: axx + bx% - B = 0 Restriktionen är en överförenklad transformationsfunktion där maximivärden för xx bestämmes på följande sätt: -

o? = en politiskt bestämd vikt Z = en politiskt intressant variabel Z = Z:s bästa värde En formulering av denna art innebär både fördelar och nackdelar. En fördel är den antagna negativa och fallande marginella substitutionskvoten mellan målfunktionens variabler. Den huvudsakliga nackdelen är att både z och a normalt förutsätts bestämda i en politisk process. För att undvika denna dubbla politiska beslutsprocess kan ett givet Z sättas lika med sitt bästa möjliga värde, om alla andra Z trycks mot sina minst önskade men möjliga värden. Denna ansats implicerar naturligtvis att alla variabler i målfunktionen står i någon konflikt med varandra. Denna ansats kan illustreras i en vanlig allokeringsmodell för två sektorer:

b

Maximera: - <xx(Yx - Yxf - a 8 ( 7 2 - f,) 2 - a s (/1-/1)2-a4(/2-/2)2

Restriktioner: Yx-a2Y2-axIx -bxYx

=0

+ Y2-b2l2

=0

Lösningsmetod:

"^o 0

B

a

Kvadratiska preferensfunktioner har i första hand prövats för olika makroekonomiska m o deller, och en del av svårigheterna som uppstår vid användning av denna ansats kan illustreras med en enkel makromodell för två regioner. I nedanstående modell finns det fyra linjärt ömsesidigt beroende variabler (investeringar och produktion i de två regionerna) och en kvadratisk målfunktion som skall maximeras. (Investeringarna bör hållas lågt, medan produktionsvärdena skall hållas högt.)

s,r

bx

B -

o o-i- i

2a 2 —-0 a9

2<X

ly

Yi

h

bx

1 1 <*<,

h

-r-^0 o, 1 -fl2-aj 0 0 -bx\ 0 -b20

h

0 0

h

—-0

a

<*2-v

Y,

i

2oc»-

= 2a4~T~ 2 b

A2

0z 0 SOU 1971:16

A-X = b X = A~lb fr = investeringsnivå i region r Yr= regionprodukt i region r Lösningen påverkas både av de tekniska möjligheterna som bestäms genom restriktionerna och av de politiskt bestämda vikterna. Om restriktionssystemet är komplicerat och till vissa delar kanske okänt kan det vara svårt att få politiskt bestämda och mera stabila vikter i målfunktionen. Politikerna kan under dessa förutsättningar vilja avstå från att avslöja sina preferenser annat än som prioriteringar eller maximi- och miniminivåer för målvariablerna. Linjär programmering som allmän ansats kan i så fall vara en bättre metod och uppbyggnaden av en modell med en kvadratisk målfunktion av den antydda typen bör i så fall uppskjutas till dess att man fått bättre kunskap om de kausala sambanden mellan centrala policyvariabler och strukturella variabler genom sensitivitetsanalyser i de linjära programmeringsmodellerna. De dynamiska problemen har inte diskuterats i denna programmeringsansats. Det dynamiska allokeringsproblemet har i stället reducerats till en statisk enperiodsoptimering, som är enkel men inte alltid rimlig. En enkel och ofta realistisk teknik att dynamisera analysen är genom rekursiv linjär programmering. Hela modellen kan då i ett inledande skede bibehållas oförändrad utom i det avseendet att variablerna begränsas till rörelsemönster av ett rekursivt slag såsom det bestäms av linjära begränsningsrelationer av följande typ: Xrt < Xr, s,t —

s,t-

,(! + #•) lv

A 5. Interregionala jämviktsproblem under ekonomisk tillväxt Även om allokeringspolitiska modeller för interregional tillväxt konstrueras återstår problemen att klarlägga villkoren för jämvikt och optimalitet i tillväxten på lång sikt. Den interregionala ekonomiska tillväxtens problem kan illustreras med följande slutna modell för två regioner. Tillväxten i region 1 och region 2 kan uttryckas med följande ekvationer. x

x

= AXX,+ B^X,- M,X,+ 1

V

M2X22

(E.1)

X2 = A2X2 + B2X2 - M2X2 + M1X1 Xr = en i vektorform angiven produktion i samtliga sektorer inklusive hushållssektorn Xr = tillväxten i produktion i samtliga sektorer Ar = en matris som anger de tekniska input — output-relationerna i region r samt hushållssektorns leveranser av arbete per produktionsenhet och dess konsumtion — output-relationer M r = en matris som anger input—outputrelationer i region r:s olika sektorer Br = en matris som anger marginella kapitalkvoter för olika sektorer Br = kan ses som produktion av en livslängdsmatris och ^4r-matrisen. Alla matriser har lika antal rader och kolumner. 0 < det [Ar] < 1 Mr, Ar och Br antas återspegla jämviktsrelationer. (E.l) kan skrivas om på följande sätt:

BJ-

s'

där t anger tidsperiod och där örs är förutbestämda maximala tillväxttakten i region r och r Bx-HMx + I-Ar).B^M2 [Xxsektor s. Optimalitet över en längre tidsperiod L - B2i Mx Ä , 1 (M 2 + / - AJ L*a_ garanteras inte med denna teknik, men me(E.lb toden innebär ofta fördelar vid prognoser samt vid planering under odelbarheter och ömsesix x ; tillväxtvektorn X = diga beroenden. Den långsiktiga optimalite- X= \ • ; X= \ x tens och jämviktens problem analyseras i XX nästfoljande avsnitt. Problemet kan nu skrivas om som ett egenvärdesproblem (Ö - A/) X = 0 SOU 1971: 16

(E.2) 151

Q svarar mot matrisen i (E.l b). lär en identitetsmatris. För detta problem gäller att det kan lösas genom att determinanten det [Q-Xl]=0 Härigenom erhålles ett polynom av lika hög grad som antalet sektorer multiplicerat med två. I en optimering är bara det maximala värdet på X intressant. Ett nödvändigt villkor för maximum är att likhet gäller i (E.2). Egenvektorn X är då också positiv och dessutom gäller att Q inte har någon icke-negativ egenvektor annat än den som hör till det maximala egenvärdet X. Detta maximala egenvärde X kan tolkas som systemets maximala tillväxttakt. Till (E.2) hör en dual — formulering p(Q-Ql) = 0

(E.3)

som säger hur prissystemet skall vara ansatt för att det skall råda konsistens. I optimum måste Q = X, d. v. s. i optimum skall räntan sättas lika med den maximala tillväxttakten. Produktionssystemet säges då ligga på motorvägen (med »turnpike»-växt) och var och en av dess regioner växer i samma takt. Ett nödvändigt villkor för maximal långsiktig tillväxttakt är då att samma ränta tillämpas i hög- och lågproduktiva regioner (varvid högre produktivitet för region 1 tolkas så att A1 < A2 och Bx <. B2 där olikhet gäller i minst ett element). Regeln säger att på lång sikt ger den jämna tillväxten X med dess motsvarande regionalt utjämnade ränta Q en större total tillväxt än någon obalanserad tillväxtpolitik. Regionerna kan dock bringas att växa snabbare på kort sikt genom att en bästa obalanserad tillväxt väljes. Gäller det exempelvis att på kortaste möjliga tid föra upp produktionskapaciteten per capita till en viss predeterminerad nivå är en obalanspolitik i allmänhet den bästa metoden. Obalanserad tillväxt är också effektivast om det gäller att inom en given tidsperiod föra ekonomierna till maximal produktionsnivå. 1 Effekten på tillväxttakten av skärpt brist på något icke-reproducerbart input (som ren luft) kan enkelt visas. 152

Tillväxten kan ofta ökas genom val av någon ny teknik. Brist på ett icke reproducerbart input verkar som en ransonering som förhindrar val av den bästa produktionsteknik, som med hänsyn till prisrelationerna ter sig befogad för företagen. Den maximala tillväxttakten blir då lägre än vad den skulle ha blivit vid icke-effektiv restriktion på insatsen av den icke-reproducerbara produktionsfaktorn. Dualen till tillväxten, räntan, skall följaktligen också då sättas lägre för att bli konsistent under den ändrade tekniska förutsättningen. Om en region går in i ett skede med växande brist på icke-reproducerbara och ickesubstituerbara inputs så skall tillväxten och den långsiktiga räntan sänkas i alla regioner. Ovanstående slutsatser gäller självfallet bara vid en initial kapitalstock (inklusive utbildning) som är optimal. Sektorernas relativa storlek måste vara optimal för att de belysta A-värdena skall gälla som maximala tillväxttakter. Skulle en region ha en inoptimal kapitalstruktur i utgångsläget är det nödvändigt att i en inledande fas expandera sektorerna obalanserat med snabb utbyggnad av underproportionella sektorer och desinvestering eller stillastående i investeringarna i de överproportionella sektorerna. Först när denna omstruktureringsfas gått till ända (med dess obalanserade och omfattande investeringsverksamhet) kan regionen bringas att växa enligt motorvägsteoremet. Genomgår inte regionen den inledande obalanserade fasen kan tillväxten på lång sikt inte bli lika snabb som vid strategin med inledande obalans och därpå följande balanserad maximalväxt. Den sistnämnda regeln kan förtydligas med en figur i vilken endast två produkter Xx2 och X* tagits med för den andra regionen. I egenvärdesproblemet har den optimala propor-

lx\\

tionen I —y ] härletts. I verkligheten kan bara en lägre proportion upprätthållas, ^ - k a p a c i teten skall därför ökas genom att kapacitetsutbyggnad i sektor 1 gynnas med subsidier. Kapacitetsutbyggnad i sektor 2 måste däremot 1 Dessa problem analyseras av Lönnroth J., »Optimal allocation of labour in an expanding region», i Economics of planning, 1967, vol. 7, nr 3.

SOU 1971: 16

tillväxtens problem vid arbetskraftens omflyttning. Det avsnittet avser att visa att det ofta råder en konflikt mellan det stabiliseringspolitiska balanskravet och kravet på interregionalt snabb tillväxt i ekonomin. A 6. Långsikliga jämviktsproblem vid interregional omflyttning och ekonomisk tillväxt

Figur 1.

förhindras genom prohibitiv ränta eller reglering. När väl rätt proportion nåtts skall samma ränta tillämpas i båda sektorerna och i båda regionerna. Den nuvarande prioriteringen av vissa sektorers kapacitetsutbyggnad i stödområdet kan mot denna bakgrund visa sig bli ett hinder for tillväxten på lång sikt inte bara i landet som helhet utan särskilt i stödområdet där den kortsiktiga prioriteringspolitiken till förmån för den industriella kapaciteten kan medföra en växthämmande struktur på lång sikt. Om de två regionerna inte handlar med varandra (så att Mx = M 2 = 0) kommer var och en av regionerna att växa i en egen tillväxttakt med en egen däremot svarande räntenivå, eftersom Q då diagonaliseras i två separata egenvärdesproblem. För att slutsatserna skall gälla krävs också att matrisen Q är irreducibel d. v. s. att den inte kan trianguleras blockvis i kvadratiska delmatriser. Är systemet reducibelt, exempelvis så att en region är enkelriktat beroende av den andra regionen kan man inte säga att det är optimalt med enhetlig ränta. Ett segmenterbart (reducibelt) system av regioner kan ha följande samband, Xx = AX Xx + Bx Xx + M\ Xx Xi=AiX2

+

B2X2-M'1Xx

där alla symboler har samma betydelse som i (E.l) utom M j som uttrycker den första regionens arbetsbehov genom invandring från region 2 vid produktionsökning. Nästa avsnitt avser att närmare behandla den balanserade SOU 1^71:16

De problem som uppstår vid interregional tillväxt under överflyttning av arbetskraft kan analyseras i den presenterade tillväxtmodellen. Det är emellertid enklare att belysa jämvikt >problemen vid omflyttning med en mera kompakt neoklassisk modell. Jämvikt mellan efterfrågan och utbud förutsätter att sparandet i en region är lika med investeringen. Sr = Ir

(F.3)

Sr = sparande i region r Ir = investering i region r I analysen bortses från export och import; bara överföring av arbete beaktas. Sparandet utgör en konstant andel av produktionen (Qr) s-Qr = Sr

(F.4)

fir = regionprodukten i region r Investeringsbesluten betingas helt av tillväxten i regionprodukten kr = Ir = brQr

(F.5)

Ir = Kr = kapitaltillväxt i region r — Qr = Qr= produktionstillväxt i region r dt Om (F.5) och (F.4) insattes i jämviktsvillkoret (F.3) erhålles villkoret för växt under jämvikt mellan efterfrågan och utbud. (Ö)=JL \QJr br

(F.6)

Förutsatt att tillväxten sker från ett läge med beståndsbalans kan (F.6) integreras till tillväxtsambandet. Qr-=Qorcxp[~\t

(F.7)

För regionen r gäller en produktionsfunktion 153

<*r.1r

( w r- w r')"{ ;

Figur 2.

Figur 3.

(i)-

Arf(k)

(F.8)

där qr = produktionsresultat per sysselsatt arbetstimme k = kapitalanvändning per sysselsatt arbetstimme Ar = en effektivitetsparameter som verkar multiplikativt L = arbetsinsatsen f(k) har följande egenskaper: f'{k) - > 0 när k - > o o f (k) - > o o när k -5*0 /"'(£) och /"(A:) existerar för alla £ > O samt

0 < a r = omflyttningsparameter som anger känsligheten för löneskillnader 0 > j ö r = friktionsparameter

wr = Ar{f(k)-f'(k).k)

Om Ar>Ar, kan systemet inte bringas i jämvikt såvida (F.6) skall gälla i r och r' samtidigt som (F.9) (F.10) och (F.ll) gäller som beteende — och marknadssamband i r och r', annat än om /Sr är ett stort negativt tal <L v. s. om f$r > ocr(wr - Wr'). Problemet kan illustreras grafiskt. För naturlig tillväxt skall gälla att kapitalet och arbetet växer i samma takt:

/(&) är homogen av första graden. Kapitalintensiteten k (inklusive utbildning) drives genom marknadens funktionssätt mot den punkt där öq dkr

öq = f, dkr'

(F.9)

(F.ll)

K L

*rz7 eller

dvs

s

-6r

,

(??+

,

^

1 (ti + u) — = — — — - respektive br s

1 (V - [l)r' Lönen till arbetet (wr) är den residual som återstår när kapitalet fått sin andel. Sysselsättningen bör stiga med tillväxttakten (rj +/ur), I en figur av denna typ kan produktionsdär YJ anger effekten av tillväxt genom födelsefunktioner för två regioner också läggas in. överskott och arbetsbesparande teknologisk Om den enhetliga räntenivån / tillämpas utveckling, medan /^ anger tillväxttakten i kommer region r att söka en högre kapitalarbetet genom inflyttning till region r. Två likintensitet (k) och en högre kapitalkvot (b) än i stora regioner (r och r') står i ömsesidigt bejämviktsläget R. I den lågproduktiva regionen roende av varandra r' kommer kapitalintensiteten och kapitalfj,r - a , w, - ny) + Rr = - / v ; (F.10) kvoten att bli lägre än vad som svarar mot jur = tillväxttakt i arbetet i region r till följd av läget R'. Om räntan däremot differentieras inflyttning. Antas här alltid vara större kan jämviktslägena R och R' uppnås med löneskillnaden (HY - wA. än eller lika med 0. 154

SOU 1971: 16

Det finns ingen garanti att en dubbel jämvikt alltid kan nås genom en räntedifferentiering, (r) - fj)r> kan vara negativ eller noll t. ex. genom att den teknologiska utvecklingen går långsamt och kombineras med låg naturlig tillväxt i arbetskraften. Om omflyttningen går mellan olikstora regioner blir / / , # - tur>, vilket ytterligare förvärrar jämviktsproblemen. Skulle (t) - [i)T> vara negativ kan ingen räntedifferentiering åstadkomma »balanserad kontraktion». Avfolkningsområdet är då i en utveckling under ständigt deflationsgap. Analysen visar att en maximal tillväxttakt på lång sikt under samtidig allmän marknadsjämvikt bara kan uppnås om regioner med olika produktivitet är helt avskärmade från varandra och tillåts växa i sin egen takt och med differentierad räntenivå. Den sammanlagda tillväxttakten blir då lägre medan löneskillnaderna och skillnaderna i kapitalets avkastning blir större än i tillväxt under stabiliseringspolitisk obalans där arbete och kapital överföres för att utjämna faktorersättningarna.1

1 Författaren vill rikta ett varmt tack för värdefulla synpunkter till R. Jungen, L. Lundquist, J. Lönnroth, B. Marksjö, F. Snickars och T. Restad. SOU 1971:16

• 155

Appendix B Kommunblocken fördelade på regiongrupper med angivande av det lokala och regionala befolkningsunderlaget

Hl

(Sta ckholms A-region).

kod nr 1 01—01 01—05 01—06 01—07 01—08 01—09 01—10 01—11 01—12 01—13 01—14 01—15 01—16 01—17 01—18 01—19 01—20 01—21 01—22 01—23 01—24 03—01

Stockholm Märsta Vallentuna Åkersberga Vaxholm Upplands Väsby Jakobsberg Sollentuna Solna/Sundbyberg Träkvista/Tappström Roslags Näsby Danderyd Lidingö Gustavsberg Nacka Bollmora Handen Huddinge Tumba Nynäshamn Södertälje Kungsängen

BEFOLKNING. Tusental. Inom 30 km från kommunblockscentrum 1965

Inom 100 km från kommunblocksInom kommuncentrum 1965 blocket 1.1.1970

1 280 384 1 183 1 182 1 189 1 181 1 030 1 231 1 234 1 043 1 201 ] 211 1 204 651 1 236 1 153 1 144 1 183 1 004 107 636 674

1 869 1 890 1 805 1 664 1 613 1 857 1 851 1 854 1 788 1 769 1 759 1 759 1 714 1 616 1 875 1 690 1 620 1 731 1 890 1 631 1 920 1 988

747 24 12 14 4 18 46 36 84 11 37 28 36 12 45 25 43 53 23 17 93 8

H 2 (Göteborgs A-region, Malmö/Lund/Trelleborgs A-region). 12—06 12—07 12—08 12—09 12—10 12—11 13—05 14—01 14—02 14—03 14—04

Kävlinge Lund Lomma Malmö Vellinge Trelleborg Kungsbacka Mölnlycke Partille Mölndal Göteborg

424 424 425 390 390 77 537 588 589 579 588

975 975 935 883 883 822 1 104 1 127 1 148 1 157 1 127

14 76 11 285 12 36 27 14 24 43 459

Enligt indelningen 1969. Se SCB Meddelanden i samordningsfrågor 1969: 1,

156 SOU 1971:16

BEFOLKNING. Tusental.

kod nr 1 14—05 14—06 14—07 14—08 15—08 15—09 15—10 15—11

öckerö Kungälv Stenungsund Tjörn (Skärhamn) Surte Lerum Alingsås Vårgårda

Inom 30 km från kommunblocks- • centrum 1965 .

[nom 100 km från kommunblockscentrum 1965

Inom kommunblocket 1.1.1970

426 579 106 81 561 578 578 73

1056 1 214 1 104 1035 1075 1237 1 237 1 373

8 23 11 9 16 21 23 T

H 3 (Kommunblock med mer än 90 000 invånare i en cirkel med 30 km:s radie från kommunblockscentrum.) 01—04 03—02 03—03 03—04 03—07 04—05 04—06 05—08 05—10 05—11 06—01 06—08 10—02 10—04 10—05 11—02 11—03 11—04 11—05 11—07 11—08 11—09 11—10 11—11 11—12 11—13 12—01 12—02 12—03 12—04 12—05 12—12 12—14 12—15 12—16 12—17 13—01 14—09 14—10 15—03 15—05 15—06 15—07 15—15 15—16 15—17

Rimbo Enköping Uppsala Alunda Skutskär Eskilstuna Strängnäs Linköping Norrköping Söderköping Jönköping Vaggeryd/Skillingaryd Ronneby Sölvesborg Olofström Tomelilla Kristianstad Bromölla Broby Hässleholm Perstorp Klippan örkelljunga Åstorp Ängelholm Båstad Höganäs Helsingborg Bjuv Landskrona Svalöv Skurup Sjöbo Eslöv Hörby Höör Halmstad Orust Uddevalla Färgelanda Vänersborg Trollhättan Lilla Edet Sven lj unga Kinna Borås

111 136 127 122 122 109 117 215 148 123 137 110 113 125 98 97 134 125 122 126 100 139 113 230 202 117 158 191 230 269 216 154 154 216 115 115 96 101 143 95 134 111 152 131 136 145

1 714 2 038 2 024 1 809 529 2 264 2 240 776 846 614 792 741 564 734 672 911 1 188 734 994 1 192 1 150 1 114 1 126 1051 1050 1 009 925 964 1051 1 016 1066 935 935 1 066 1 100 1 100 681 1080 1 136 1006 1 236 1258 1 160 1 355 1280 1 353

8 37 122 9 10 92 20 102 119 9 106 11 29 15 17 13 64 10 14 46 7 16 8 10 26 10 18 99 12 37 12 10 13 25 11 8 69 8 47 6 32 47 9 9 28 106

Enligt indelningen 1969. Se SCB Meddelanden i samordningsfrågor 1969: 1. SOU 1971:16

BEFOLKNING. Tusental.

kod nr

16—01 16—02 16—03 16—06 16—07 16—08 16—11 16—13 17—04 17—05 17—06 17—07 17—08 18—01 18—02 18—03 18—04 18—07 18—09 18—11 19—01 19—02 19—03 19—04 19—05 19—10 20—01 20—02 20—04 20—06 21—01 21—02 22—02 22—03 22—04

Grästorp Nossebro Vara Skara Falköping Habo Tibro Skövde Karlstad Skoghall Kil Forshaga Grums Örebro Kumla Hallsberg Pålsboda Degerfors Nora Lindesberg Västerås Hallstahammar Surahammar Köping Kungsör Sala Falun Borlänge Säter Avesta Gävle Sandviken Sundsvall Matfors Timrå

Inom 30 km från kommunblockscentrum 1965

Inom 100 km från kommunblockscentrum 1965

Inom kommunblocket 1.1.1970

127 118 109 130 111 118 91 100 97 97 106 106 104 152 142 142 141 97 123 123 155 167 167 251 140 142 112 97 109 90 91 131 96 98 113

1 264 1 372 1 366 830 1 360 840 764 798 504 504 442 442 468 918 1075 1 075 1067 731 908 908 2 107 1015 1 015 1 122 1081 1 144 554 644 660 940 410 604 268 280 260

5 9 17 16 32 9 10 42 71 10 8 9 10 112 15 12 8 11 9 24 113 19 11 29 8 19 46 43 9 28 83 43 76 9 21

H 4 (Kommunblock med mer än 27 000 och mindre än 90 000 invånare inom 30 km:s radie från kommunblockscentrum samt med mer än 300 000 invånare inom 100 km:s radie med cirkeleentrum i samma punkt.) 01—03 01—25 03—05 03—06 04—01 04—02 04—03 04—04 04—07 05—01 05—02 05—03 05—04 05—05 05—06 05—07 05—09 05—12 06—02 1

158 Norrtälje Östhammar Örbyhus/Österbybruk Tierp Nyköping Oxelösund Katrineholm Vingåker Flen Motala Mjölby Ödeshög Boxholm Österbymo Kisa Åtvidaberg Finspång Valdemarsvik Tranås

39 29 38 39 68 55 61 52 63 70 78 67 78 46 30 43 52 35 52

1 544 568 755 526 1 976 1 688 1063 1042 2 110 872 847 881 847 810 694 619 975 587 826

20 8 8 16 46 15 32 9 18 48 24 6 6 4 10 12 24 9 19

Enligt indelningen 1969. Se SCB Meddelanden i samordningsfrågor 1969: 1. SOU 1971: 16

BEFOLKNING. Tusental.

kod nr 06—03 06—04 06—05 06—06 06—07 06—09 06—10 06—11 06—12 07—01 07—02 07--03 07—04 07—05 07—06 07—07 07—08 08—01 08—02 08—03 08—04 08—05 08—06 08—07 08—08 08—09 08—10 10—01 10—03 11—01 11—06 12—13 13—02 13—03 13—04 14—11 14—12 14—13 14—14 15—01 15—02 15—04 15—12 15—13 15—14 16—04 16—05 16—09 16—10 16—12 16—14 16—15 17—01 17—02 17—03 17—09 17—12 17—13 1

Ane by Nässjö Eksjö Vetlanda Sävsjö Värnamo Gnosjö Gislaved Hyltebruk Ljungby Markaryd/Strömnäsbruk Älmhult Alvesta Växjö Tingsryd Äseda/Lenhovda Lessebo Västervik Vimmerby Hultsfred/Virserum Högs by Oskarshamn Mönsterås Nybro Emmaboda Kalmar Torsås Karlskrona Karlshamn Simrishamn Osby Ystad Laholm Falkenberg Varberg Lysekil Gravarne Munkedal Tanumshede Åmål Bengtsfors Mellerud Herrljunga Ulricehamn Tranemo Lidköping Götene Tidaholm Hjo Karlsborg Töreboda Mariestad Kristinehamn Storfors Filipstad Säffle Arvika Sunne

Inom 30 km från kommunblockscentrum 1965

Inom 100 km från kommunblocksInom kommuncentrum 1965 blocket 1.1.1970

75 66 58 52 49 48 59 51 35 35

741 770 717 590 601 735 818 1 326 787 741

6 33 18 28 11 29 7 25 11 26

54 '51 74 75 52 34 65 41 38 47 49 45 47 53 51 62 67 81 89 66 61 63 63 67 47 51 51 82 30 43 42 34 78 53 45 84 80 66 39 42 48 44 89 55 40 40 40 45

1 189 732 698 713 628 509 649 455 660 524 400 306 309 469 548 301 368 458 591 848 964 750 785 1 051 985 890 890 941 304 539 530 612 1 388 1400 1 322 1 318 733 891 784 851 864 698 609 613 590 555 312 347

11 15 19 57 15 12 8 42 17 19 8 25 13 22 11 51 7 59 31 20 13 24 18 31 37 13 9 9 10 13 17 10 9 21 11 34 11 12 7 8 10 24 28 5 16 20 27 14

Enligt indelningen 1969. Se SCB Meddelanden i samordningsfrågor 1969: 1.

SOU 1971: 16

BEFOLKNING. Tusental.

kod nr

17—17 17—18 18—05 18—06 18—08 18—10 18—12 19—06 19—07 19—08 19—09 19—11 20—03 20—05 20—07 20—08 20—11 20—12 21—03 21—05 21—06

Hagfors Munkfors Askersund Laxå Karlskoga Hällefors Kopparberg Arboga Fagersta Skinnskatteberg Norberg Heby Mockfjärd Hedemora Ludvika Smedjebacken Leksand Rättvik H ofors Söderhamn Bollnäs

Inom 30 km från kommunblockscentrum 1965

[nom 100 km från kommunblockscentrum 1965

Inom kommunblocket 1.1.1970

33 46 29 55 88 32 50 66 80 48 48 37 62 73 57 73 34 35 47 54 55

407 551 961 924 670 664 890 1042 906 922 922 1040 454 900 778 850 406 335 575 311 357

14 5 11 9 38 11 7 14 17 5 6 13 8 17 33 13 12 9 15 31 33

H 5 (Kommunblock med mer än 27 000 och mindre än 90 000 invånare inom 30 km:s radie samt med mindre än 300 000 invånare inom 100 km:s radie från kommunblockscentrum.) 08—11 09—01 17—11 20—13 21—08 21—09 22—05 22—06 22—07 22—09 23—03 23—04 23—06 24—01 24—06 25—01 25—05 25—06

M örbylånga Visby Åmotfors Mora Ljusdal Hudiksvall Härnösand Kramfors Sollefteå Örnsköldsvik Östersund Hammerdäl Krokom Umeå Skellefteå Piteå Luleå Boden

57 45 33 39 28 36 54 39 39 50 55 50 53 61 55 32 74 38

279 54 164 274 264 256 267 268 276 215 123 134 116 155 186 206 161 166

9 54 10 17 22 36 27 29 23 60 49 3 13 67 71 32 57 27

H 6 (Kommunblock med mindre än 27 000 invånare inom 30 km:s radie från kommunblockscentrum •) 01—02 08—12 14—15 16—16 17—10 17—14 17—15 17—16 20—09 20—10 20—14 20—15 1

160 Hallstavik Borgholm Strömstad Gullspång Årjäng Torsby Sysslebäck Kyrkheden Vansbro Malung Orsa Älvdalen

22 17 20 24 12 18 9 21 12 12 26 7

1 473 224 285 754 264 239 115 334 329 143 222 98

10 10 9 6 10 10 4 6 9 12 8 9

Enligt indelningen 1969. Se SCB Meddelanden i samordningsfrågor 1969: 1. SOU 1971:16

BEFOLKNING. Tusental.

kod nr1 21—04 21—07 21—10 22—01 22—08 23—01 23—02 23—05 23—07 23—08 23—09 24—02 24—03 24—04 24—05 24—07 24—08 24—09 24—10 24—11 24—12 25—02 25—03 25—04 25—07 25—08 25—09 25—10 25—11 25—12 25—13 25—14 1

Ockelbo Edsbyn Bergsjö Ange Ramsele Hammarstrand Bräcke Strömsund Järpen Svenstavik Sveg Nordmaling Vindeln Vännäs Robertsfors Norsjö Lycksele Storuman Sorsele Vilhelmina Åsele Älvsbyn Arvidsjaur Arjeplog Jokkmokk Kalix Överkalix Haparanda Övertorneå Pajala Gällivare Kiruna

Inom 30 km från kommunblockscentrum 1965

[nom 100 km från kommunblockscentrum 1965

Inom kommunblocket 1.1.1970

18 16 21 18 7 10 10 8 10 8 6 16 9 21 17 9 11 6 4 8 5 15 7 3 5 21 9 21 6 6 21 25

475 419 288 261 89 264 153 95 83 115 59 165 196 183 171 114 95 47 34 59 79 167 66 17 45 159 135 118 56 30 67 51

6 7 11 15 10 8 10 8 9 9 12 8 7 12 7 10 15 9 4 8 9 8 8 4 8 18 6 8 7 11 25 30

Enligt indelningen 1969. Se SCB Meddelanden i samordningsfrågor 1969:1.

SOU 1971: 16 11—014518

Appendix C

Näringslivs- och befolkningsdata enligt Arbetskraftsundersökningarna (AKU) 3:e kvartalet 1970 I detta appendix redovisas resultatet från statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar (AKU) tredje kvartalet 1970. Avsikten är att komplettera den övriga framställningen i bilagan med information om arbetsmarknadsförhållandena vid 70-talets början i olika A-regioner. Arbetskraftsundersökningarna är stickprovsundersökningar och avser befolkningen i åldern 16-74 år. Som sysselsatta redovisas alla personer som under mätveckan utförde något arbete antingen som avlönade arbetstagare eller som företagare. En person räknas alltså som sysselsatt även om han inte arbetat mer än en timme under mätveckan. Även personer som hade arbete antingen som anställda eller företagare men som under mätveckan av någon anledning var frånvarande från arbetet räknas som sysselsatta. Sådana frånvaroanledningar är egen sjukdom, semester, värnpliktstjänstgöring, arbetskonflikt eller tjänstledighet. Som sysselsatta räknas dessutom personer som under mätveckan utfört minst 15 timmars oavlönat arbete i företag tillhörande hushållsmedlem, s. k. medhjälpande familjemedlemmar. Som arbetslösa räknas alla personer som under mätveckan inte utförde något arbete 162

men som sökte arbete för veckan i fråga. Dessutom räknas som arbetslösa sådana personer som väntade på att återgå till arbete från vilket de permitterats utan lön eller väntade på att inom 30 dagar börja i arbete som de redan erhållit. Tillsammans utgör de sysselsatta och de arbetslösa gruppen i arbetskraften. Övriga personer t. ex. heltidsstuderande, hemmafruar, pensionärer, långvarigt sjuka m. m. raknäs såsom varande ej i arbetskraften. Arbetslöshetsprocenten anges i arbetskraftsundersökningarna som den andel av antalet personer i arbetskraften som var arbetslös. Den andel av befolkningen som befinner sig i arbetskraften kallas relativa arbetskraftstalet. Detta tal är ett mått på yrkesverksamhetsgraden. I tabell C 1 har uppgifterna över de relativa arbetskrafts- och arbetslöshetstalen summerats till riksområden. Det framgår att de regionala skillnaderna f. n. är betydande. Stockholms län hade en sysselsättningsandel i åldrarna 16-74 år på omkring 70 %, medan motsvarande tal för Norrlandslänen var omkring 64 %. De relativa arbetslöshetstalen för storstadslänen uppgick till drygt en procent medan de för mellersta och övre Norrland uppgick till över 2 %. I jämförelse med arbetskraftsundersökningen i november 1968 synes de regionala olikheterna ha minskat något. Framför allt gäller detta arbetslösheten. SOU 1971: 16

Tabell C 1. Befolkningen fördelad efter riksområden och sysselsättningsstatus. Riksområden AB C, D, T, U, E F, G, H, I K, L, M därav: M N, O, R, P därav: O S, W, X Y,Z AC, BD Hela riket

Rel. arb.Jöshetstal

Rel. arb.kraftstal

1.0 1,6 1,1

70,3 67,1 68,2 68,1 69,6 68,1 67,3 65,1 63,8 63,3 67,5

U

1,3 1,4 1,6 1,5 2,1 2,5 1,4

Källa: AKU, 3:e kvartalet 1970.

Tabell C 2. Befolkningen fördelad efter A-region och sysselsättningsstatus. A-region

Rel. Rel. arb.lös- arb.I arbetskraften hetstal krafttal (3) i Ej I (2) i Syssel- Arbetsarbetsprocent procent satta lösa Summa kraften Summa av (3) av (5) 1 2 3 4 5 6 7

01 Stockholm/Södertälje 02 Norrtälje 03 Enköping 04 Uppsala 05 Nyköping 06 Katrineholm 07 Eskilstuna 08 Mjölby/Motala 09 Linköping 10 Norrköping 11 Jönköping 12 Tranås 13 Eksjö/Nässjö/Vetlanda 14 Värnamo 15 Ljungby 16 Växjö 17 Västervik 18 Hultsfred/Vimmerby 19 Oskarshamn 20 Kalmar/Nybro 21 Visby 22 Karlskrona 23 Karlshamn 24 Kristianstad 25 Hässleholm 26 Ängelholm 27 Helsingborg/Landskrona 28 Malmö/Lund/Trelleborg 29 Ystad/Simrishamn

7 509 178 173 706 277 287 510 386 638 769 637 109 446 307 185 675 191 175 216 569 266 362 298 424 308 196 1030 2 315 412

SOU 1971: 16

100-tal

79 3 4 3 5 4 5 7 15 8 9 0 6 2 1 7 1 3 2 1 7 8 5 3 2 2 12 34 6

7 588 182 176 709 282 291 514 393 653 777 646 109 452 309 187 682 192 178 218 570 273 370 303 427 310 198 1042 2 349 418

3 184 95 70 396 132 142 232 223 284 393 315 87 195 110 69 318 123 85 98 261 133 246 144 218 148 102 456 1 006 218

10 771 277 246 1 105 414 433 747 616 937 1 170 961 196 647 419 255 1001 316 263 316 831 405 616 447 646 458 300 1498 3 355 636

1,0 1,9 2,0 0,5 1,6 1,2 0,9 1,8 2,3 1,0 1,4 0,0 1,3 0,8 0,7 1,0 0,5 1,9 1,1 0,2 2,5 2,2 1,5 0,8 0,7 1,2 1,1 1,4 1,4

70,4 65,6 71,7 64,2 68,1 67,1 68,9 63,8 69,7 66,4 67,2 55,4 69,8 73,8 73,1 68,2 60,9 67,7 69,0 68,6 67,3 60,0 67,8 66,2 67,7 66,1 69,6 70,0 65,8

1 30 Eslöv 31 Halmstad 32 Falkenberg/Varberg 33 Göteborg 34 Uddevalla 35 Trollhättan/Vänersborg 36 Borås 37 Lidköping/Skara 38 Falköping 39 Skövde 40 Mariestad 41 Kristinehamn 42 Karlstad 43 Säffle/Åmål 44 Arvika 45 Örebro 46 Karlskoga 47 Lindesberg 48 Västerås 49 Köping 50 Fagersta 51 Sala 52 Borlänge/Falun 53 Avesta/Hedemora 54 Ludvika 55 Mora 56 Gävle/Sandviken 57 Bollnäs/Söderhamn 58 Hudiksvall/Ljusdal 59 Sundsvall 60 Härnösand/Kramfors 61 Sollefteå 62 Örnsköldsvik 63 Östersund 64 Umeå 65 Skellefteå 66 Lycksele 67 Piteå 68 Luleå/Boden 69 Haparanda/Kalix 70 Kiruna/Gällivare Hela riket

2 246 523 335 3 440

516 564 957 360 235 333 167 236 805 274 247 821 216 258 705 251 142 165 639 194 196 192 868 329 292 570 241 148 290 598 499 345 223 249 433 149 284 9 087

3 0 7 0 53 7 7 9 7 6 4 8 6 13 2 0 15 4 7 17 3 2 0 14 2 5 2 10 6 5 5 10 2 8 14 8 10 9 4 8 8 8 561

246 530 335

110 221 153

3 493

523 570 967 367 240 336 175 242 818 276 247 836 219 265 722 254 145 165 653 196 201 194 878 335 297 574 251 150 298 612 508 356 233 252 441 157 292

318 268 380 195 84 161 136 130 453 126 131 411 126 127 315 114 60 94 347 111 129 110 434 177 178 322 168 76 162 342 284 229 122 152 184 122 206

39 648

9 053

356 0,0 751 1.3 487 0,0 5 094 1,5 841 1,3 839 1,2 1 347 1,0 562 1,9 325 2,4 497 1,0 311 4,7 372 2,5 1271 1,6 402 0,9 378 0,0 1247 1,8 346 1,6 392 2.6 1037 2,4 368 1,3 204 1,6 259 0,0 1000 2,2 308 1,2 330 2,3 304 1,1 1 312 1,2 512 1,8 474 1,6 896 0,8 419 4,1 226 1,3 460 2,6 954 2,3 791 1,6 585 2,9 355 4,0 404 1,4 625 1,8 280 5,2 498 2,8 58 701 1,4

7 69,1 70,6 68,7 68,6 62,2 68,0 71,8 65,3 74,0 67,7 56,2 65,0 64,3 68,7 65,3 67,0 63,4 67,5 69,7 69,1 70,8 63,7 65,3 63,9 60,8 63,7 66,9 65,4 62,6 64,1 59,9 66,5 64,8 64,1 64,1 60,9 65,5 62,3 70,5 56,3 58,7 67,5

Källa: AKU, 3:e kvartalet

164 SOU 1971:16

0\MfOVOM^OvOXOt~-Ch Of^r~Of~-oOT-iOOcnsomO P - TO Cfl

"t o 00 r- os

«->rt-Hr~-<NcN</->m\or»-so<—1

»OSDOSOlNOOTl-OOVO

r-i—i>oo\ocMNoa

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0

ti a 00

X u ca

Tj-ooO'*r~-r--o>om«omo rsf so" -H" m" 00" 00" CN* >0 m" en" i-T i-T -T r-T - " (N ""st

O en TT 0^ sO_ O^ CN —>• 00" 00" o " CN" -4" o" OS »-T

t--^ r-^ os > — i « / " > O s o s © t N O o o m <o o " oC r-" o " <o so" r-" t-" o " •* t-"

O 00 o\ 00 r~ 00" t--" -"t t--" -<a"

rSOs^T-isornoso^<or-^ >o •<* so" 1--" 00 r-" so" 00* so"

NrtfovorHr-iot^incN^o

cinr-o*

X «

M

«

£ >, CO Q X C

&i U

c8

fa c

.

HC a

r 1 - O CO

CN>/-^~HOO>nsO>OSOOs^i-cNso

H .* -^

SO Os^OO CN vO r-" <N m" 10 en

rN as" en so so *-" </-f o " o "

°1 ° 1 1 ^1 °1 ° . 1 "1 ^. rT r t so r-^ cn Tt r~-" «rT so"

.-•§*£ •5 J)"E r-* rn so r-" -"a" o f >O" Tt so w-T SO o" ,-1 S

MrttN^to' H r t r t i - l r t

s o o s o c n o^©cn»-«© enenöooJOoO"—iO»—> Ol <^ - * Ol <-t

-IHCS

C$

E

= * 's c

ooojoxno^os^o^o-irienooC so" r-" 00" os" o " so so r~T 00 T-T o f

CN OS^ Tt so Os^ o l s o o o i r - ^ i - H e n o i r - ^ os"so"of r»"oo" sod'voNcX'rtHW"

0>oenoir-soenosooosor-~ c»^c>c»oftoof''a"en'os"©''ar

H N n M O \ r-~" 00 ~H so 00"

h- ifl 00 N c> O^O • * r-B »n vo Os" o " vo" 00 os* as" r "

oo^cor-^co rt i> ^ ° ° ***** Os Os^

» r o O N O

rj" of . - " - * " - H " . - " of O * - " "•"

—"©"

H O ' O O J H

so os <o »-< ^ ©^ r~ o^ o 0 " i - " o f »-Tr-Tof r-*^",-,''

Ttsornorn^cNmoocnsoo '<a"Ti"so"oo"<^r^oo-*frofooY^'i-4'

OSIO-HVON

o t> . • C S

C

^

.a > "^ OT ca _Q C3 C ed

"cd ' " ^ «l*i

c >- E w5 b C O

X !J

"or^rntNTtTf-^so^-^ T-*»r"enof©*v"vv<rf'«* r

cd

00 J 5 •»-. sea

00 o ca 5) so g M

>>

a-g.B.itt^SS'" - Ä - g B x7 M

SOU 1970: 16

o ^

-^ *o xi ca £*

"C w «- XI

e«£«2rt

« C ta £ c £ c 0

S 52 o oX> 2 i 25xSS x- §^ x50J2 g

fc^

I - < TO t / 5

•H 11 ' t tN c u t <H <n TT CN <n en -<T >n

•^-r~o<ocir--vov)T|-t'~-'-Hvooo>/-i^H<N«->o\''=i-vo<NoocN

§ 0o 0o 0o 0o 0o 0o 0o 0o 0o 0o 0o 0o 0o 0o 0o 0o 0o 0o 0o 0o 0o 0o o t-^^* oo o o t ^ c ? oC vo <N • * r f r t

oo~ © " ••« - i ©" O • * en < N " « co" cT Tf «-? « *-H «N CN eT <S vT <S oo

P 00 on . b 60*O

vo vo'cCio vo"vo~vo

O» oo c i <s> ON fN Ov t-^ •«*• l~~„t^*^,'^, 0 0 K <^i, v o , , 1< N i r ^ v O Tf <N O^ vow^irTr^voo'r^^'v^i^^^oo^r^ioarcC^vDorr^'r--"

> is

oo ON C I VO <N VO ON

f o v> O *0 » *C tN v i ' ^ T t 1 C T i , v ^ o \ 0 0 « ( R . ' ^ , 0 ^ * ^ . o ^ . c i , c i . 0 C i , , / l i n c T c T o h H H <s PO vo r-f vo'oCcA*rios en t~."rtVOl^"tTi t— en^enenen^enenenenenenenenenenenenenenenenen

r-* r f >n c f vo r-1 <n

<n«/-Tvo vo •<* r-f </"T r f oT cN >o •<t r f v o wf oo-^ ^-^r

i—i >o —i tN oo vo c \ r f «-T »-T cs <n r o Tt

iHMiHTj,oi^t*-,tcii-iininfici*o«'iO^WNt,,'i»o e s o T v o O O i H o T - t i r T - i " t-T M2 CTT T t a T v o t-^vo «N oo vo t-^<N"

£ • a

hi 8 o 'c o, 3 , 0 C/3 S a c a a) o M M

H

^o r-^vo t--"

8 X)

•n

9 CO

n

»4 '05

r-i — —<

y^

^

H

<N ^H tN

«

H

N

»-I

^*

»•*

»-H

i-I" o\" oo oC ocT oC oC

oo" vo vo" vo* r-~ T|" vo oo" «-«" oo oo~ vo oo ov O <O VO OO VO t-- O vo oo

rtiovowM^iH tN^o'iiinNoo

oovotsr^tN-rf-ov''* N ^ o ^ ^ r t * ^ < o w x N N » i^ p^gCr^t^oooo^ooOvoTf^oC^orvoTfv^F-toooov^^»-!

CTvOvOOV-too-^-tri «N T-H O <N »-Tof »-T

OS —< ^J- f - Ov 00 C» (S rt 00^ <o • * w • * w • * oo^ « vo v ^ v o vo vo^ _Tc^f r - T - i © * — " © " - H .-T©*—" o " o " < N «N rt —Tr-"cf T - ^ o f - i ©~

»-" f s vo vT r T o f o f

O f ? t ~ » n o o C c f OO"*H -"d" oC o f o-* •^-" ON m w v o o o M n v i f i

( N r t r - I —* -H O) —(

(Nrtrt-(N

d O 4> • •

">

4> O § C A

J3 °* 3

ö-ligä

3.2 q J 1 ! • N H H H M M H N i - H r t « N H

«-H ,-(

c E ca

PS

>

"a?

I 166

U4

N n i f i n O en f*"i en en m en

_^

§ S "e3 w

t»

so

c -a fl)00-2 d O Of)

Halmsta Falkenb Götebor Uddeval Trollhät Vänersb Borås

«*3

<= "C 3 00 C i-J fe . £

VD Cl

^ o en G C :0 : 0 ^ »3 S3 :0

^5 ied W

- J4 «

3'C

i. e

M

C 0 3 —

Ä « . ^ ^ Ä ^ « J - s f e ^i2t^> g• ÄJ " c

o O 00

O*-*tNOTj-«/"iV0r--000\O'-<<NC">'*U->V0t~-

SOU 1971: 16

B rtl B |-'

05 ;n en

«s O os r» cs «n

N n M i n ^ - n M M T f M N

©"vT

o\ t~~^ r - t-»^ ^ c-> cjs tN •<* </•> m <N t » cT ro" CM" —T <N i-T <N ro oo"

oo oC

«->" oo o «o r~ r-^ oo r f vo" r~-" so"

O\-"*O\ONO\T1-C"JTJ-C"">T1-00

C»

5 ' «

« M) co . 3 O0T3

<N>n-M00ir>tNVO(v»t--00<?\

—c • H G S

i-^<o"

^o o vT o " ^

1°i

VD»-i»-tT-is©ir>i/-)00>n\£>ro

H * <rf t-^

VI • * I J (N X^ VO V^ tN * ^ ^ O f-" ro so os" • * os" oo" </->" r-T rf" r-"

st

t-T oo"

r~ so" oo </-T r~-" v f so" "-T OS* v-f so"

•o 2 .g

• * rn «-* <N*

h m H O O " . Ot ' t « H ro" T-T r f r T <s" - " O <N —* <N CM

Tt o "

oo* o " N r«" M " m »H x " irT <t r-"

<- O <S

i^" h-" t--" M* •*" oC

H -i*; - ^

£ °« 5 o -^ a g w t—I en i f i

i "i Ea Sä

t-^r-"

O

« • en s- u. 4> Q

Si !.*

.1* •fi SS

3.1s c r*a . SL

cn <-> C

O CTJ

rtH

H I H H H N H H H N H H

<n cC

X

s-

J3

I i

* ,g

.

rt3 Ö > cS "J »5

u

>

CO ,

ed iéd

oca 2 g O :Q 3

•o

ed c 3

XX SOU 1970: 16

13 13

Oj <4H

vo r» v i w-> »-t rf fT) .-I VO r-f

lovoavvoc-ioorfoovc —iCN«~i<Nm<Nrfrri ,—1

VO*00\\ONtfHOrtiONr^O

<N rf r~ o —<

OOWlOOOt— Tl-00V£>O\

^-\c-<a-r--HO\>oooN'*-r-r^

00 o 00 »/-> 00

Tf a \ r - N O - i O i -

or~-r~-or-oor-Hoomvoroo

O «

»Oj-ii-it^-tSfNwlrovor^vOi-H

- > c T -; ifeJa o > "

j ^ 55 _; C o .2-2.8 .. </3

(*>

o

••A "6

*-

12 C ä J S t. M S «> u c - ^ • C> Q\ ©^ »>H rt rf O^ rf t s VO -H o^ t~ coCT\00 vo CN rf i d <N rf aC c d rf <o </"T <N rN en <d r f rf O

m :2 'S -o 6

NNMV)VOO<oavo -H (S fS Tf m N Tf r-T rf

-gä

1* CO V>

rt "> n »^ in X3

<"""; • * "">„ f-^ ~ N H T t ^ i n w C A C\" M m" 10 irT i f l m Tt ^-" Is-* TJ-" I H

© e?\ <N c«-i vo t^vor-m<-(©Oo^<N d o f r f <n"fn rt" c d vd 00" rf rf o d >d vd

<o«r>ioOm,0'-H<ov-iOooro 00 Os rf <N" CN <N rf a\" <N" c d rf 00"

rf <o VO VO co c d t ^ i d c N oo"

r-»rfi/->o\<Nr--rf^-ro oocdofcdocdcdcNor

>—iCTNf-iooocorfooOo-iOvco o \ *o M" »H d 00" oC » " d "T 00 »

rf » r f C\ CN oC 00 vd 00" vd

r~ r f r-" oC ~* « 00" CN *-T

<f>tNI^OOOVT)"<tOOVOiO

1 Ov 00 >r> 00

T3

, Cl

1*3 ro

. j

t/J

OVOVOWr-l^ml^VO

U > «5 •s vi r-

„ eo ta £ c •

5-a s

rf i—1 r-- rf o \ 00 co CT\ ©

c n c o r - - © c N f N O \ r - - —< rf <r> t -

cd<da\<d©ofcdcd©

*tM • *-fc"Q

O g.S I

•a^

. : / : • _ •

OrtONTf

eo.* B H

if

HiflOOvMl^mr-.vi

<s vd t--" <d (N t-^ r t r-T v-T t-^ o"

c is

-2 o "o

ca B g cö

O

»S 9, ^•ssé. "S-SSl* g a afJlJWT

JU

§ 1 tt

3 5 rf -ä 3 . 1 O O g J2 "g :S .2,:« :« 3 -B «rt.2rt « C C tea c

168 T-)

(SwtwivONCC^OHfSn

O

O O O O O O O O -H r-( i-l r-H

rf »O vo r-- oo

SOU 1970: 16

d

å

C cd cri ro

ed < > ! o C/5 H

CO O

H H t f C l Tf N

N f l T f H iO m T f IO

\omsocorovOroor--Ti-rNi—iincn^^ociOM^ •O O r o ( N ro < — i N 0 0 N N 0 0 M N ( ~ - M » H i - i > O - i - 1

ed

s a 3 C/0

O O O O O O O O O O O O

>:0 CÖ «« 3 <j>,3 O > cd :JS

- -o g -a -g Q o c g o <2.2. s

O O

t,fT,°lflfv.,slf1,

(NfMor^vomvoi-i»-ir>-o^Ht^c3\t-tr»t>»'-^<OTi-

""J," - ' H i O N n n

</->00<N</0vOrOT-i00*O-<d-©r~'—i«0\Hn»00O

<*">" • * ro" -»t I-H ro" r T

en <N" i-T en CN" »>* <s" •<d-" —T t N r o »-T r o ^ f ro" ^ t «-T rf" TJ-" *-+

r-" ro uo T ^ *o" o\ t--"

M

"O SO O t-- y* <N Os oo" T t r o • * T f vo" r o

O^ SD TJ- r f O^ <N^ SO O ~ H _ I O «-i Os »O «—i O Os • * 0 0 t"^ CN i-T <N" o f o o , d-" • * o f o f *-? oo o «n r-^ r o ^sf o " o "

"I ©"

°v ^ °\ "^ 'T, "* '* oo" oo" oo" r-" os - H »-T

r-^ t-^ r-^ os" os" o f <n - H " oo" oo" ^ " «o o

00^ O —!

^ , r r i , l r V V£^N " ^ *~^ ' ' ^ oo" «rT oo" oo" ro" w-> o f _ | r-l f H

OOOSOIro^OOrtCOOOO\CTsVO*-<OOCOVOTj-SOMOs »-T T ^ ^ t rt-" r-^ ro" r o <rT r o so os" -<fr oo" ro" vo ro" oo" vo" - ^ T-T O) i-< ^ M T-l —< »-< <S ( S CN

00^ t--" CN

asTj-OOKOOVMCNOStNOOOOOrOOO'^-—<O^O00 vi" m d « ^ r>" v i oo" v)" T H t~-" d o " oC t3\" vi" i~." o " • * « rOTj-rofNrorNrorNrororNwo^rorOTl-rNrorOTj-

£ O cdS ©

. | é:-8

« - g ts -o 6

c/5

o

oo

r f v T h-" r o «

i o T f i c N " VO* m « i ^o* >o «n ^ f v i ^-" r-"

•o w c c c3 «*

gSl

- 2

cd co • "

>

i

T3 C

oa c

oo r-^ t V «-T o f r--" ^ "

•o

> J

Si B >

C

C

5 •* • - o ^4 em ^ E i- 3 O s . O i- ^4 — r> n £ »ID C

SOU 1970: 16

' t O M M O M O V i

rNW-iTtOsvot^rot-HrN(NrOT-ii3N'*Or~-a\rOTtol

-t-*

ra

C JJ

ns

5& M

N»OsNO

- H M O o o o s i o M o m O N ' t

-HOOffiriin

M > H ( S i n i t r i c N t N T t r t N

O (S O t-^ »O

OtNirivovoOmtNcN^tN

Os^-Tj-ror-

VOOrj-MTtt^NOOMtN^C

i r t ^ t O T f H © r-T r o <N VO

""J, ^ , - 1 ^ ^ ^"2, " ^ ° t rt„ ^ ""l [NO<N(NfJ'NO'M"iOH(S

i n ( C vo" t> r--"

M TJ- W ro ^O tN T t 0 \ vo O 1 ^ vo" oC vo" t--" r-T t--" o " VO" r»" oo CN"

o o o N N c e vo" r o <n r~" TJ-"

<n w * N * M r t H „ v o . H „ ' * ( S a\" oo" v-T ( N c-f m" oo ro" rs" r o

voinTj-or<N" Öv" Cvf f N ro" H -H TM —(

-Ht— h i n N O ^ » « H ^ oCONM^H^-H^OTHfNft— - H —I —I rt tM -M f N - H - H

OO <N ro^ CS i M vo" vo" o o> oo"

r - T f ^ - r o v o r - i - i N O f> M » oo«ocvfeNCN©r^roco"»MC>f

M

VO'*r>'ttNMVOvOtNOO'*

I/I

ed

E 6 CO O

r

:ed J M

Q "3

i

C C u ^ 6

• a co CO C M O , 0 .c

.

hfv

r >

al

Äg CO

CO

1-

CO

5= e'S.g 5 •O

00 35

I

C3'^

>

CO

-g tS -o e £ c :ed

CM

EE

c3 CO

B9

•

•a fc/j c ed ca

— c5

OJ

> u O c/"

60 co 00 73 >> ed

35 C

> .§ 0 >4) <Mo

ii C

.

g*a E 3-^

•

»

«

t

O £.5 I

..

CO

—'

m *

r o " " ^ © HO ""*

t - - \ o - e t vo i n «n vo v i M

»KrnoCtC

- 3

S ed ed ed ä O -< _

^

> •cd 2 O :0

S O 35 ffi £ E M w O O m i n i n v i vn vo

c 3

4) U

•ti

££ •si 8*1

3 DO5H1 0 H _ 1

KW SOU 1971: 16

Tabellförteckning

Kapitel 3 3: 1 Totalbefolkningen fördelad på regiongrupper 1960—1980 . . . 3.2: 1 Totalbefolkningen 1969 fördelad på åldersklasser och regiongrupper 3.3: 1 Inrikes och utrikes nettoflyttningar 1967—1969 fördelade på regiongrupper 3.4: 1 Genomsnittlig arbetslöshet per år 1967—1969 i förhållande till folkmängden 1969. Fördelning på riksområden 3.4: 2 Förvärvsintensitet 1960 och 1965. Fördelning på regiongrupper . . Kapitel 4 4: 1 Den förvärvsarbetande befolkningen fördelad på näringsgrenar och regiongrupper 1965 och 1975 4.1: 1 Sysselsättningen inom jord- och skogsbruket 1960—1980. Fördelning på regiongrupper . . . . 4.1:2 Förändring av sysselsättningen inom jord- och skogsbruket* 1960 —1980. Fördelning på regiongrupper 4.1:3 Minskning av sysselsättningen inom jord- och skogsbruk m. m. 1965—1980 i förhållande till den totala sysselsättningen 1965 samt den absoluta förändringen 1970 —1975. Fördelning på regiongrupper 4.1: 4 Åkerarealen 1966—1980. Fördelning på regiongrupper . . . . SOU 1971: 16

32 32

36 37

4.1:5 Antalet brukningsenheter med åkerareal fördelade på riksområden och storleksgrupper år 1966 och utvecklingen av antalet enheter 1951—1966 4.1:6 Skogsavverkningen 1952/53— 1967/68 4.1: 7 Ägostrukturen inom skogsbruket 4.2: 1 Industribranschernas andelar av industrisysselsättningen 1967 i olika regiongrupper 4.2: 2 Procentuell andel förvaltningspersonal av den totala industrisysselsättningen 1962 och 1967. Fördelning på regiongrupper . . 4.2:3 Produktionsutvecklingen inom industrin 1962—1967 fördelad på branscher och regiongrupper . . 4.2:4 Produktion per anställd inom industrin, fördelad på branscher och regiongrupper 1962—1967 . 4.2:5 Förädlingsvärde per sysselsatt inom industrin, exkl. gruvor, 1962 och 1967. Fördelningen på regiongrupper 4.2:6 Effektiva hästkrafter per sysselsatt 1962 och 1967, fördeladepå branscher och regiongrupper . . 4.2:7 Antal arbetsställen inom industrin fördelade på storleksgrupper och regiongrupper 1967 . . 4.2:8 Årslön per sysselsatt i tusental kronor 1962 och 1967 i industriföretag fördelade på branscher och region grupper

37 38 38

50 171

4.2:9 Årslön per arbetare i tusental kronor 1962 och 1967 i industriföretag fördelade på branscher och regiongrupper 4.2: 10 Produktivitet,eff. hästkrafter och löner 1962 och 1967 i olika branscher fördelade på regiongrupper 4.3: 1 Industrins elförbrukning fördelad på elområden 1967 . . . . 4.3:2 Industrins elbehov fördelat på riksområden 1967—1985 . . . 4.3:3 Elförbrukning, exkl. förluster, fördelad på riksområden 1967— 1980 4.3:4 Svenska raffinaderier 1969 . . . 4.4: 1 Sysselsättningsutvecklingen inom byggnadsverksamheten fördelad på regiongrupper och riksområden 1960—1965 4.4:2 Byggnadskostnadernas fördelning på regiongrupper och riksområden 1963—1969 4.5: 1 Sysselsättningen inom varuhandel fördelad på riksområden 1960—1965 4.5: 2 Byggnadskostnader för påbörjade byggnadsprojekt inom varuhandeln 1966—1969. Fördelning på riksområden 4.5: 3 Konsumentkooperationens planerade investeringar 1970—1980. Fördelning på regiongrupper . . 4.6:1 Väg-och gatunätets procentuella förändring 1957—1969 . . . . 4.6: 2 Planlagda väglängder och kostnader för huvudvägnätet perioden 1970—1984 4.6: 3 Genomförda och planerade investeringar inom det statliga vägväsendet under perioderna 1965 —1969 respektive 1970—1974 . 4.6: 4 Givna och planerade statsbidrag till gatuinvesteringar i städer och samhällen under perioden 1965 —1969 respektive 1970—1974 . 4.6: 5 Av hamnutredningen föreslagna regionhamnar 4.6: 6 Personaltransporttider i timmar vid resa till Stockholm från vissa orter 1969 4.7: 1 Bostadsbyggandet jämfört med befolkningen 1970, totala befolkningsförändringen 1960—1970, nettoinkomsten för fysiska personer 1969, bostadsstocken 1965 172

4.7: 2 50

4.7: 3

55 4.7:4 55 4.7: 5 56 58 4.7: 6 59

4.7:7

4.8: 1 61 4.8: 2 62 4.8:3 66 4.8: 4 67 4.9: 1

4.9: 2

4.9: 3

4.9:4

4.9: 5

samt rivningen 1965—1969. Fördelning på regiongrupper . . . Antal rumsenheter per invånare och antal lägenheter per invånare 1965. Fördelning på regiongrupper Nyproduktion av lägenheter 1961—1969 fördelad på regiongrupper Nyproduktion av lägenheter 1961—1969. Fördelning på riksområden Rivna lägenheter 1965—1969 i förhållande till bostadsbyggandet 1965—1969. Fördelning på regiongrupper Riksområdenas andelar av nyproduktionen av lägenheter 1961 —1969 och 1969 samt riksområdenas andelar av bostadsbyggandet 1969—1973 Regiongruppernas andelar av nyproduktionen av lägenheter 1961—1969 och 1969 samt deras andelar av behovet av nyproduktion av lägenheter 1968—1980 enligt ERU:s prognos Tätorternas avloppsrening den 1.1.1970 Kommunala miljövårdsinvesteringar fördelade på riksområden 1968 samt 1971—1975 . . . Investeringar inom vatten och avlopp fördelade på riksområden 1968 samt 1971—1975 . . . . Investeringar inom vatten och avlopp fördelade på kommuner . Sysselsättningen inom offentliga tjänster fördelad på regiongrupper och riksområden 1960—1965 Regiongruppernas andelar av befolkningen respektive de totala kommunala byggnadsinvesteringarna 1969—1975 . . . . Kommunernas bruttoutgifter för byggnads- och anläggningsarbeten 1969 och 1970—1975 fördelade på huvudtitlar och regiongrupper Sysselsättningen inom undervisning fördelad på regiongrupper och riksområden 1960—1965 . . Behöriga förstahandssökande till gymnasium och fackskola i vissa gymnasieregioner 1969 . . . .

75 76

78 78

84 SOU 1971: 16

4.9: 6 Antalet gymnasister i avgångsklass, vårterminen 1969 . . . . 4.9: 7 Undervisning och annan kulturell verksamhet. Kommunernas planerade bruttoutgifter för byggnads- och anläggningstillgångar 4.9: 8 Antal närvarande studerande vid universitet och högskolor 1962— 1969 4.9: 9 Byggnadsarbeten vid universitet och högskolor 4.9: 10 Sysselsättningen inom hälso- och sjukvård fördelad på regiongrupper och riksområden 1960—1965 4.9: 11 Sysselsättningen inom hälso- och sjukvård fördelad på riksområden 1970 4.9: 12 Antal tjänster och antal besök vid öppen vård samt antalet vårdplatser i sluten vård. Fördelning på riksområden 1970—1975 4.9: 13 Driftkostnadsutvecklingen, exkl. öppen vård utanför sjukhus 1970 —1975 4.9: 14 Sysselsättningen inom socialvård fördelad på riksområden 1970 . 4.9: 15 Sysselsättningen inom socialvård fördelad på regiongrupper och riksområden 1960—1965 . . . 4.9: 16 Antal tjänster (omräknade till heltid) inom socialvård 1970— 1975. Fördelning på riksområden 4.9: 17 Antal tjänster (omräknade till heltid) inom barnstugesektorn och åldringsvården 1970—1975. Fördelning på riksområden . . 4.9: 18 Driftkostnadsutvecklingen netto för social verksamhet 1970—1975 Kapitel 5 5.3: 1 Jämförelser mellan näringsgrenarnas kontaktbehov och regionala koncentration 5.3: 2 Storstadsregionernas procentuella andelar av befolkning och olika grupper av befattningshavare 1965/66 5.3: 3 Absoluta och relativa sysselsättningsförändringar inom storstadsregionerna och övriga riket 1960—1965/66

86 87

91 92

ningsunderlagszoner 6.1: 2 Befolkningens fördelning på standardzoner och befolkningsunderlagszoner 6.2: 1 Till kommunal inkomstskatt taxerad inkomst 1968 i relation till antalet sysselsatta 1965 och totalbefolkningen 1967 . . . . 6.4: 1 Andel av olika befolkningsgrupper med olika former av nedsatt psykiskt välbefinnande 1968 . . 6.4: 2 Andel av befolkningen med ett acceptabelt näringsintag 1968 . Kapitel 7 7.1: 1 Försörjningsbalans i fasta priser för Stockholmsregionen 1965— 1975 7.2: 1 Befolkningsutveckling i olika regiongrupper 1970—1975 enligt länsplanering 1967 (prognos 2) och den demografiska projektionen 7.2: 2 Befolkningsutveckling i riksområden 1970—1975 enligt näringslivsprognosen 7.3: 1 Sysselsättningsutvecklingen i lokalt och regionalt respektive nationellt och internationellt bestämda sektorer i Nord-Gudbrandsdalsregionen Kapitel 8 8.2: 1 Fördelningen av sektorerna i planeringsmodellen 8.2:2 Den förvärvsarbetande befolkningen fördelad på näringsgrenar och regiongrupper 1965 . . . .

119 119

104 Kapitel 6 6.1: 1 Antalet serviceenheter per 100 000 invånare inom befolkSOU 1971: 16

Figurförteckning

Kapitel 2 2.1: 1 Den förvärvsarbetande befolkningen fördelad på näringsgrenar och regiongrupper . . . . 10 2.4: 1 Kommunblocken indelade i grupper efter det lokala och regionala befolkningsunderlaget . 22 2.4: 2 Folkmängdsutvecklingen i kommunblock och storstadsregioner 1965—1969 står mot s. 24 2.4: 3 Länen fördelade på riksområden 24 Kapitel 3 3: 1 Befolkningsutvecklingen 1870— 1980 fördelad på riksområden . 3.1: 1 Befolkningsutvecklingen inom lokala arbetsmarknader 1960— 1965 Kapitel 4 4.2: 1 Sysselsättningsutvecklingen inom industrin 1962—1968 fördelad på branscher och regiongrupper 4.2: 2 Produktions-, arbetskrafts- och produktivitetsutvecklingen inom industrin exkl. gruvor 1962— 1975 fördelad på regiongrupper Index 1962 = 100 4.3: 1 Konsumtion av drivmedel och bränslen 1975. Fördelning på riksområden Kapitel 5 5.2: 1 Principskiss över näringslivet indelat i arbetsfunktioner . . . . 5.3: 1 Interregionala omfördelningar av samtliga sysselsatta inom tillverkningsindustri 1960—1965 . 174

5.3:2 Interregionala omfördelningar av samtliga sysselsatta inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel 1960— 1965 5.3:3 Interregionala omfördelningar av kontraktberoende befattningsningshavare inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel 1960—1966 . . . .

103 Kapitel 6 6.1:1 Lokalt befolkningsunderlag 1965 109 6.1:2 Genomsnittlig tillgång till viss kvalificerad service står mot s. 112 6.3: 1 Färdtid mellan bostad och arbetsplats 115 6.3:2 Måltidernas utläggning under dagen 117 6.3:3 Antal arbetsresor i Stockholm 1968 118 Kapitel 7 7.3: 1 Beräkningsgång för länsplaneringens prognoser Kapitel 8 8.2: 1 Analysschema för en regional planerings modell 8.2: 2 Schema över leveranser av halvfabrikat mellan sektorerna . . .

135 137

101 SOU 1971:16

KUNG L BIBL,

I

.

STOC <HOLM

Allmänna Förlaget ALLF 238 71 16 W1KING-TRYCK 71.252