Högskolan

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

1973:

Betänkande av 1968 års utbildningsutredning

Stockholm 1973

Statens offentliga utredningar 1973:2 Utbildningsdepartementet

Högskolan

Betänkande av 1968 års utbildningsutredning Stockholm 1973

ISBN 91-38-1315-0

Goteborgs O f f s e t t r y c k e n A B , S t h l m 72.2 337 S

Till Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Härmed får 1968 års utbildningsutredning (U 68) överlämna sitt huvudbetänkande "Högskolan". Föreliggande volym utgör den egentliga betänkandetexten medan en sammanfattning av de framlagda förslagen och bakgrunden till dem utges separat (SOU 1973:3). Särskilda yttranden har avgetts av ledamöterna Löwbeer och Orring samt medlemmarna i utredningens referensgrupper Cronqvist, Fiskesjö, Flink, Gralén, Haldén, Hjelm, Karlson, Klackenberg, Larsson, Nordstrandh, Stjernquist, Tham och Tobisson Stockholm den 17 januari 1973. Lennart Hans Löwbeer

Sandgren

Bertil Olsson

Jonas Orring /Gunnar Bergendal

SOU 1973:2

Innehåll

Utredningens arbete

21 Kapitel 1 Högskoleutbildningens avgränsning och uppgifter . . . . 1.1 Utbildningens funktioner 1.1.1 Inledning 1.1.2 Några drag i utbildningens faktiska funktioner . . . . 1.2 Några allmänna utgångspunkter för utbildningsplaneringen . 1.2.1 Efterfrågan från arbetsmarknaden och individerna på utbildning 1.2.2 Vuxenutbildning 1.2.3 Återkommande utbildning 1.3 Högskoleutbildningen 1.3.1 Gymnasial och eftergymnasial utbildning 1.3.2 Högskoleutbildningens avgränsning 1.3.3 Indelning av högskoleutbildningen 1.3.3.1 Nuvarande indelning 1.3.3.2 Indelningsgrunder 1.3.3.3 Yrkesutbildningssektorer 1.3.3.4 Basutbildningsområden 1.4 Högskoleutbildningens mål 1.4.1 Planeringsmål 1.4.2 Mål för utbildningens innehåll och verksamhetsformer 1.5 Utbildningens arbetslivsanknytning 1.5.1 Inledning 1.5.2 Några för arbetslivsanknytningen väsentliga planeringsfrågor 1.6 Högskoleutbildningens forskningsanknytning 1.6.1 Allmänt 1.6.2 Det vidgade högskolebegreppet 1.6.3 Forskningsanknytningen — en problemöversikt . . . 1.6.3.1 Utbildningens innehåll och verksamhetsformer 1.6.3.2 Forskningsanknytningen och övriga planeringsfrågor för den högre utbildningen

25 26 26 27 31

SOU 1973:2

31 32 33 36 36 38 41

46 46 50 54 54 55 58 58 59 61

Kapitel 2 Antalet studerande i högskoleutbildning 2.1 Utgångspunkter 65 2.1.1 Utredningsförslagets tidsperspektiv och allmänna karaktär 65 2.1.2 U 68s direktiv 66 2.1.3 Av U 68 tidigare framlagda förslag 67 2.2 Den högre utbildningens kvantitativa utveckling 69 2.2.1 Studerandeantalet i gymnasial och högre utbildning . 69 2.2.2 Tidigare planering av den högre utbildningen 71 2.2.2.1 Wicksells och Jernemans utredning 2.2.2.2 Utredningar under 1940-talet och 1950-talets början 2.2.2.3 1955 års universitetsutredning 2.2.2.4 1960 års riksdagsbeslut 2.2.2.5 1963 års riksdagsbeslut 2.2.2.6 1960 års gymnasieutredning 2.2.2.7 U 63 och 1965 års riksdagsbeslut 2.2.3 Antalet studerande i viss vuxenutbildning 80 2.2.3.1 Utbildning vid folkhögskolor 2.2.3.2 Studieförbundens vuxenutbildning 2.2.3.3 Arbetsmarknadsutbildning 2.2.3.4 Kommunal vuxenutbildning 2.2.4 Nuvarande tendenser i studerandeantalet vid universitet och högskolor 84 2.2.4.1 Tillströmningen till universitet och högskolor 2.2.4.2 Efterfrågan på partiell utbildning 2.2.4.3 Tillströmningen till gymnasieskolan 2.2.5 Den högre utbildningens utveckling i några länder . . 88 2.2.5.1 Inledning 2.2.5.2 Antal närvarande och antal inskrivna 2.2.5.3 Det gymnasiala stadiets dimensionering 2.2.5.4 Fördelning på utbildning med olika inriktning 2.2.5.5 Examinationen inom den högre utbildningen 2.2.5.6 Några drag i de senaste årens internationella utveckling 2.3 Utredningens allmänna överväganden 96 2.3.1 Det framtida utbildningsbehovet 96 2.3.1.1 Efterfrågeprognoser 2.3.1.2 Efterfrågan som mått på utbildningsbehovet 2.3.1.3 Förhållandet mellan samhällets och individernas efterfrågan på utbildning 2.3.2 Resursbegränsningar 99 2.3.2.1 Tillgång på lärare 2.3.2.2 Den samlade resursutvecklingen och resurser för utbildning 2.3.3 Fördelningsproblem i planering av utbildning för vuxna 102 2.3.3.1 Fördelning av utbildning på individer 2.3.3.2 Fördelning på yrkesutbildningssektorer 2.3.3.3 Utgångspunkter för kvantitativ planering av högskoleutbildningen — en sammanfattning 2.3.4 Gymnasieskolans dimensionering 104 2.3.4.1 Översikt av gymnasieskolan 2.3.4.2 Övergången från gymnasieskolan till högskoleutbildning

2.5 Utredningens undersökningar 2.4.1 Utflöde från utbildningsväsendet 2.4.1.1 Inledning 2.4.1.2 Beräkningsmodell 2.4.1.3 Förutsättningar och antaganden 2.4.1.4 Resultat 2.4.2 Nyrekryteringsbehov från utbildningsväsendet . . . . 2.4.2.1 Beräkningarnas uppläggning 2.4.2.2 Arbetskraftens fördelning på näringsgren och yrke 2.4.2.3 Nyrekryteringsberäkningar 2.4.2.4 Nyrekryteringsberäkningarnas känslighet för ändrade antaganden 2.4.3 Jämförelser mellan behovs- och utflödesberäkningarna 2.4.3.1 Inledning 2.4.3.2 Totala nyrekryteringsbehovet och totala utflödet 2.4.3.3 Jämförelser för enskilda nivåer och yrkesutbildningssektorer 2.4.4 Val av utbildning och yrke 2.4.4.1 Några undersökningsresultat 2.4.4.2 Några slutsatser 2.4.5 Samhällsekonomiska kalkyler 2.4.5.1 Undersökningens uppläggning och resultat 2.4.5.2 Utredningens slutsatser 2.4.6 Anpassningsmekanismer på arbetsmarknaden Utredningens dimensioneringsförslag 2.5.1 Karaktären av utredningens förslag 2.5.1.1 Gymnasieskolan 2.5.1.2 Högskoleutbildningen 2.5.2 Ramar för gymnasieskolans och högskoleutbildningens dimensionering 2.5.2.1 Utredningens förslag till fördelning av gymnasieskolans antagningskapacitet 2.5.2.2 Högskoleutbildningens totalkapacitet 2.5.2.3 Fördelning på yrkesutbildningssektorer av antagningskapaciteten för högskoleutbildning 2.5.3 Antagningstal till högskoleutbildning 2.5.3.1 Allmänt 2.5.3.2 Teknisk yrkesutbildning 2.5.3.3 Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning 2.5.3.4 Vårdyrkesutbildning 2.5.3.5 Utbildning för undervisningsyrken 2.5.3.6 Utbildning för kulturoch informationsyrken 2.5.3.7 Sammanfattning av antagningstal till utbildning motsvarande nuvarande teologiska, juridiska och filosofiska fakulteter

109 109

147 150 150

163 Kapitel 3 Högskolestudiernas organisation 187 3.1 Utgångspunkter 187 3.1.1 U 68s direktiv 187 3.1.1.1 Dimensioneringsfrågornas konsekvenser 3.1.1.2 Struktur och organisation 3.1.2 Nuvarande förhållanden och tendenser 188 3.1.2.1 Organisation av nuvarande högskoleutbildning 3.1.2.2 1969 års studieordning vid de filosofiska SOU 1972:2

fakulteterna 3.1.2.3 Kortare och längre tidsperspektiv vid genomförandet av förändringar 3.1.3 Utbildningslinjer och kurser 3.1.3.1 Principen om successiv differentiering 3.1.3.2 Behovet av att organisera högskoleutbildningen i linjer 3.1.3.3 Begreppet utbildningslinje 3.1.3.4 Antalet utbildningslinjer; begreppet linjevariant 3.1.3.5 Kurser och studiekurser 3.1.3.6 Studieväg och studieprogram 3.1.4 Utbildningsplaner och kursplaner 3.1.4.1 Utbildningsplaner 3.1.4.2 Kursplaner Högskolestudiernas organisation vid 1970-talets mitt . . . . 3.2.1 Högskoleutbildning utanför de nuvarande filosofiska fakulteterna 3.2.1.1 Utgångspunkter 3.2.1.2 Enstaka kurser och studiekurser 3.2.1.3 Utbildningslinjer 3.2.2 De nuvarande filosofiska fakulteterna 3.2.2.1 Utgångspunkter för utredningens överväganden 3.2.2.2 1969 års studieordning i relation till U 68s utbildningslinjebegrepp 3.2.2.3 Utbildningens fördelning på yrkesutbildningssektorer 3.2.2.4 Faktiskt valda ämneskombinationer i 1969 års studieordning och deras relation till arbetsmarknaden 3.2.2.5 Framlagda förslag och pågående utvecklingsarbete inom bl. a. UKÄ och universiteten 3.2.2.6 Utredningens överväganden och förslag 3.2.3 Yrkesinriktade studiekurser och kombinationsutbildningar 3.2.3.1 Yrkesinriktade studiekurser vid filosofisk fakultet 3.2.3.2 Kombinationsutbildningar 3.2.4 U 68s förslag till utbildningslinjer Betyg och examen 3.3.1 Betyg 3.3.1.1 Nuvarande förhållanden 3.3.1.2, Be tygssystem för högskoleutbildningen 3.3.2 Examen 3.3.2.1 Examenssystemets funktioner 3.3.2.2 Informationsbehovet i en ny studieorganisation Utvecklingslinjer för högskolestudiernas organisation . . . . 3.4.1 Inledning 3.4.2 Återkommande utbildning 3.4.3 Differentieringsmodeller 3.4.3.1 Gundkurs och stegvis differentiering 3.4.3.2 Olika differentieringsmodeller 3.4.4 Integrationsproblemet 3.4.4.1 Avvägning målinriktning - orientering 3.4.4.2 Sammanhållande element i utbildningslinjen 3.4.5 Yrkesteknisk högskoleutbildning 3.4.5.1 Bakgrund 3.4.5.2 Försöksverksamhet med

206 208 208

226 236 236

244 244 245 246

252 SOU 1973:2

yrkesteknisk högskoleutbildning Teknisk yrkesutbildning 3.5.1 Översikt 3.5.2 Utvecklingsarbete 3.5.2.1 UKÄs arbetsgrupp för högskolans teknikerutbildning (UHTEK) 3.5.2.2 Organisationskommittén för högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland (NoTH) 3.5.2.3 UKÄs utredning av teknisk magisterutbildning (TEMA) 3.5.2.4 N-kommittén för eftergymnasial utbildning i Halland 3.5.3 Den framtida utvecklingen inom teknisk yrkesutbildning 3.5.3.1 Åtgärder ägnade att ytterligare stärka anknytningen mellan utbildning och arbetsfält 3.5.3.2 Gemensamma ingångar för flera tekniska utbildningslinjer 3.5.3.3 Påbyggnad på kortare teknisk utbildning 3.5.4 Sammanfattning av U 68s synpunkter Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning 3.6.1 Översikt 3.6.1.1 Mål för administrativ och ekonomisk utbildning 3.6.1.2 Nuvarande studieorganisation 3.6.2 Utvecklingsarbete 3.6.2.1 UKÄs översyn av studieplanerna i samhällskunskap 3.6.2.2 Översyn av samhällsplanerarutbildningen 3.6.2.3 U 68s översyn av jurist- och socionomutbildningarna 3.6.2.4 Kombinationsutbildningar och yrkkurser 3.6.3 Den framtida utvecklingen inom administrativ och ekonomisk yrkesutbildning 3.6.3.1 Ett system med en eller flera gemensamma ingångar till sektorns utbildningslinjer 3.6.3.2 U 68s översyn av den juridiska utbildningen 3.6.3.3 Översyn av utbildning med inriktning mot socialvård och förvaltning 3.6.4 Sammanfattning av U 68s synpunkter Vårdyrkesutbildning 3.7.1 Översikt 3.7.2 Utvecklingsarbete 3.7.2.1 U 68s översyn av utbildning med inriktning mot socialvård och förvaltning samt av viss kortare utbildning med inriktning mot medicinskt vårdarbete 3.7.2.2 Översyn av grundutbildningen till tandläkare 3.7.2.3 Utbildning i psykoterapi 3.7.3 Den framtida utvecklingen inom vårdyrkesutbildningen 3.7.3.1 Några utgångspunkter för det fortsatta studieorganisatoriska arbetet 3.7.3.2 Utbildning med inriktning mot socialvård. Preliminära erfarenheter från U 68s översynsarbete 3.7.3.3 U 68s översyn av

SOU 1973:2

257 257 258

263 264 264

270 271 271 272

kortare högskoleutbildning med inriktning mot främst medicinsk vård 3.7.3.4 Utbildning till läkare och tandläkare 3.7.4 Sammanfattning av U 68s synpunkter Utbildning för undervisningsyrken 3.8.1 Översikt 3.8.2 Utvecklingsarbete 3.8.2.1 Utbildning av yrkeslärare 3.8.2.2 Lärarutbildningskommittén (LUK) 3.8.2.3 Vidareutbildning av mellanstadielärare 3.8.2.4 Utbildning av förskollärare 3.8.3 Några sammanfattande synpunkter Utbildning för kultur- och informationsyrken 3.9.1 Översikt 3.9.2 Utvecklingsarbete 3.9.2.1 Konstnärsutbildningssakkunniga (KUS) 3.9.2.2 Utbildning för bibliotek, arkiv och informatik 3.9.2.3 Utbildning för informationsverksamhet 3.9.2.4 Utbildning för ungdoms- och fritidsledare 3.9.2.5 Religionsvetenskaplig utbildning 3.9.3 Några sammanfattande synpunkter

Kapitel 4 Högskoleutbildningens lokalisering 4.1 Utgångspunkter 4.1.1 U 68s direktiv 4.1.2 Problemområden vid lokalisering av högskoleutbildning 4.2 Svenska och internationella erfarenheter av lokalisering och distribution av högre utbildning 4.2.1 Regional studeranderekrytering under 1960-talet . . 4.2.1.1 Fördelning på studieort 4.2.1.2 Studieorternas rekryteringsområden 4.2.1.3 Studerandefrekvensernas regionala fördelning 4.2.2 Vissa internationella erfarenheter av lokalisering av högre utbildning 4.2.2.1 Distriktshögskolor i Norge 4.2.2.2 Lokalisering av högre utbildning i Jugoslavien 4.2.2.3 Lokalisering av eftergymnasial utbildning i provinsen Ontario i Canada 4.2.3 Utbildningens distribution 4.2.3.1 Former för distribution av vuxenutbildning 4.2.3.2 Det engelska s. k. öppna universitetet 4.2.3.3 Försöksverksamhet med nya distributionsformer 4.3 Utbildningsenheternas avstånd till utbildningssökande och till arbetsmarknaden 4.3.1 Hemortens avstånd till utbildningsorten 4.3.2 Rekryteringseffekter 4.3.3 Utbildningens närhet till arbetstillfällena 4-4 Miljö 4.4.1 De studerandes kontakter utanför högskolan 10

276 278 278 279

282 283 283 284

287 289 289 289 289 291 291

307 307 310 312 314 314 SOU 1973:2

4.4.2 De studerandes kontakter inom högskolan 316 4.4.3 Studiesociala förhållanden 316 4.4.3.1 Utredningens utgångspunkter 4.4.3.2 Bostäder för studerande 4.4.3.3 Samlings- och restauranglokaler 4.4.3.4 Hälsovård för studerande 4.4.4 Biblioteksservice 319 Högre utbildning och regional utveckling 321 4.5.1 De långtidsutbildades geografiska spridning 321 4.5.2 Regionalpolitikens mål 325 4.5.2.1 Huvuddragen i den regionalekonomiska debatten 4.5.2.2 Regionalpolitikens mål — uttalanden i propositioner 4.5.3 Högskoleutbildningen i regionalekonomiskt sammanhang 329 4.5.3.1 Högre utbildning som utvecklingsfaktor 4.5.4 Regionalpolitikens ortssystem 332 U 68s förslag till utbyggnad av högskoleutbildningen . . . . 335 4.6.1 Val av orter 335 4.6.2 Högskoleområden och utbildningsregioner 339 4.6.2.1 Högskoleområden 4.6.2.2 Utbildningsregioner 4.6.3 Högskoleområdenas utbildningskapacitet 344 4.6.3.1 Allmänna utgångspunkter 4.6.3.2 Principer för fördelning av utbildningskapacitet på högskoleområden 4.6.3.3 U 68s förslag till riktpunkter för högskoleutbildningens utbyggnad i högskoleområdena 4.6.4 Tidpunkter för högskoleutbildningens fortsatta utbyggnad 349 4.6.5 Utgångspunkter för U 68s förslag till utbyggnadsprogram för högskoleutbildningen 351 Norra utbildningsregionen 354 4.7.1 Allmän bakgrund 354 4.7.2 Befintlig grundläggande högskoleutbildning i norra utbildningsregionen läsåret 1971/72 356 4.7.3 Allmänna riktpunkter för högskoleutbildningens planering i utbildningsregionen 356 4.7.4 Luleå högskoleområde 357 4.7.4.1 Dimensionering av den grundläggande högskoleutbildningen i Luleå 4.7.4.2 Förslag från lokala myndigheter, statliga utredningar m. fl. 4.7.4.3 U 68s förslag till utbyggnad av högskoleutbildningen i Luleå 4.7.4.4 Sammanfattning av U 68s förslag 4.7.5 Sundsvall-Härnösands högskoleområde 361 4.7.5.1 Dimensionering av högskoleutbildningen i Sundsvall—Härnösand 4.7.5.2 Förslag från lokala myndigheter, statliga utredningar m. fl. 4.7.5.3 U 68s förslag till utbyggnad av högskoleutbildningen i Sundsvall-Härnösand 4.7.5.4 Sammanfattning av :2

4.10 12

U 68s förslag 4.7.6 Östersunds högskoleområde 4.7.6.1 Dimensionering av högskoleutbildningen i Östersund 4.7.6.2 Inriktning av högskoleutbildningen i Östersund 4.7.7 Umeå högskoleområde 4.7.7.1 Dimensionering av den grundläggande högskoleutbildningen i Umeå 4.7.7.2 Inriktning av den grundläggande högskoleutbildningen i Umeå 4.7.8 Sammanfattning av U 68s förslag för norra utbildningsregionen Mellersta utbildningsregionen 4.8.1 Allmän bakgrund 4.8.2 Befintlig grundläggande högskoleutbildning i mellersta utbildningsregionen läsåret 1971/72 4.8.3 Allmänna riktpunkter för högskoleutbildningens planering i utbildningsregionen 4.8.4 Falun—Borlänge högskoleområde 4.8.4.1 Dimensionering av högskoleutbildningen i Falun-Borlänge 4.8.4.2 Förslag från lokala myndigheter, statliga utredningar m. fl. 4.8.4.3 U 68s förslag till utbyggnad av högskoleutbildningen i Falun-Borlänge 4.8.4.4 Sammanfattning av U 68s förslag 4.8.5 Eskilstuna—Västerås högskoleområde 4.8.5.1 Dimensionering av högskoleutbildningen i Eskilstuna-Västerås 4.8.5.2 Förslag från lokala myndigheter, statliga utredningar m. fl. 4.8.5.3 U 68s förslag till utbyggnad av högskoleutbildningen i Eskilstuna-Västerås 4.8.5.4 Sammanfattning av U 68s förslag 4.8.6 Örebro högskoleområde 4.8.6.1 Dimensionering av högskoleutbildningen i Örebro 4.8.6.2 Utbyggnaden av högskoleutbildningen i Örebro 4.8.7 Uppsala högskoleområde 4.8.7.1 Dimensionering av den grundläggande högskoleutbildningen i Uppsala 4.8.7.2 Inriktning av den grundläggande högskoleutbildningen i Uppsala 4.8.8 Sammanfattning av U 68s förslag för mellersta utbildningsregionen Stockholms utbildningsregion 4.9.1 Allmän bakgrund 4.9.2 Befintlig grundläggande högskoleutbildning i Stockholms utbildningsregion läsåret 1971/72 4.9.3 Dimensionering av den grundläggande högskoleutbildningen i Stockholms utbildningsregion 4.9.4 Inriktning av den grundläggande högskoleutbildningen i Stockholmsregionen Östra utbildningsregionen

366 369 369 371 371 373

384 385 385 386 386 390 392 SOU 1973:2

4.10.1 Allmän bakgrund 4.10.2 Befintlig grundläggande högskoleutbildning i östra utbildningsregionen läsåret 1971/72 4.10.3 Allmänna riktpunkter för högskoleutbildningens planering i utbildningsregionen 4.10.4 Jönköpings högskoleområde 4.10.4.1 Dimensionering av högskoleutbildningen i Jönköping 4.10.4.2 Förslag från lokala myndigheter, statliga utredningar m. fl. 4.10.4.3 U 68s förslag till utbyggnad av högskoleutbildningen i Jönköping 4.10.4.4 Sammanfattning av U 68s förslag 4.10.5 Linköping—Norrköpings högskoleområde 4.10.5.1 Dimensionering av den grundläggande högskoleutbildningen i Linköping-Norrköping 4.10.5.2 Inriktning av den grundläggande högskoleutbildningen i Linköping-Norrköping 4.10.6 Sammanfattning av U 68s förslag för östra utbildningsregionen Västra utbildningsregionen 4.11.1 Allmän bakgrund 4.11.2 Befintlig grundläggande högskoleutbildning i västra utbildningsregionen läsåret 1971/72 4.11.3 Allmänna riktpunkter för högskoleutbildningens planering i utbildningsregionen 4.11.4 Borås högskoleområde 4.11.4.1 Dimensionering av högskoleutbildningen i Borås 4.11.4.2 Förslag från lokala myndigheter, statliga utredningar m. fl. 4.11.4.3 U 68s förslag till utbyggnad av högskoleutbildningen i Borås 4.11.4.4 Sammanfattning av U 68s förslag 4.11.5 Karlstads högskoleområde 4.11.5.1 Dimensionering av högskoleutbildningen i Karlstad 4.11.5.2 Utbyggnaden av högskoleutbildningen i Karlstad 4.11.6 Göteborgs högskoleområde 4.11.6.1 Dimensionering av den grundläggande högskoleutbildningen i Göteborg 4.11.6.2 Inriktning av den grundläggande högskoleutbildningen i Göteborg 4.11.7 Sammanfattning av U 68s förslag för västra utbildningsregionen Södra utbildningsregionen 4.12.1 Allmän bakgrund 4.12.2 Befintlig grundläggande högskoleutbildning i södra utbildningsregionen läsåret 1971/72 4.12.3 Allmänna riktpunkter för högskoleutbildningens planering i utbildningsregionen 4.12.4 Kalmar högskoleområde 4.12.4.1 Dimensionering av högskoleutbildningen i Kalmar 4.12.4.2 Förslag från lokala myndigheter,

SOU 1973:2

392 394 394 394

398 400 400 401 402 403

412 413 413 415 415 416

statliga utredningar m. fl. 4.12.4.3 U 68s förslag till utbyggnad av högskoleutbildningen i Kalmar 4.12.4.4 Sammanfattning av U 68s förslag 4.12.5 Kristianstads högskoleområde 4.12.5.1 Dimensionering av högskoleutbildningen i Kristianstad 4.12.5.2 Förslag från lokala myndigheter, statliga utredningar m. fl. 4.12.5.3 U 68s förslag till utbyggnad av högskoleutbildningen i Kristianstad 4.12.5.4 Sammanfattning av U 68s förslag 4.12.6 Halmstads högskoleområde 4.12.6.1 Dimensionering av högskoleutbildningen i Halmstad 4.12.6.2 Inriktning av högskoleutbildningen i Halmstad 4.12.7 Växjö högskoleområde 4.12.7.1 Dimensionering av högskoleutbildningen i Växjö 4.12.7.2 Utbyggnaden av högskoleutbildningen i Växjö 4.12.8 Lund—Malmö högskoleområde 4.12.8.1 Dimensionering av den grundläggande högskoleutbildningen i Lund-Malmö 4.12.8.2 Inriktning av den grundläggande högskoleutbildningen i LundMalmö 4.12.9 Sammanfattning av U 68s förslag för södra utbildningsregionen

427 Kapitel 5 Antagning till högskoleutbildning 5.1 Faktorer som påverkar tillströmningen till högskoleutbildning 5.1.1 Fördelningsproblemet 5.1.2 Några styrande faktorer 5.1.2.1 Studiernas innehåll och organisation 5.1.2.2 Behörighetsregler 5.1.2.3 Studiernas finansiering 5.1.2.4 Utbildningens distribution 5.1.2.5 Information och uppsökande verksamhet 5.1.2.6 En fri och en spärrad sektor av högskolan 5.1.3 Utredningens överväganden och förslag 5.2 Allmänna förutsättningar och överväganden rörande antagningsbegränsningar . 5.2.1 Studieorganisatoriska förutsättningar m. m 5.2.2 Några särskilda problem i samband med vissa studiekurser 5.2.3 Urvalsfrågan mot bakgrund av U 68s förslag 5.2.3.1 Allmänna förutsättningar 5.2.3.2 Urvalet mot bakgrund av en total antagningsbegränsning 5.2.3.3 Urvalet mot bakgrund av återkommande utbildning 5.3 Antagning till utbildningslinjer

450 Kapitel 6 Institutionell organisation 6.1 Den nuvarande organisationen

455 455

431 431 431 432

439 442 442 445 446

SOU 1973:2

6.1.1 Översikt 6.1.2 Den lokala organisationen 6.1.3 Den centrala organisationen 6.1.3.1 Universitetskanslersämbetet (UKÄ) 6.1.3.2 Skolöverstyrelsen (SÖ) 6.1.3.3 Nämnden för socionomutbildning 6.1.3.4 Utrustningsnämnden för universitet och högskolor (UUH) 6.1.3.5 Lokal- och utrustningsprogramorganisationen 6.1.3.6 Studiehjälpsorganisationen 6.1.4 Några tendenser 6.1.4.1 Den lokala organisationen 6.1.4.2 Den centrala organisationen Allmänna utgångspunkter 6.2.1 Organisationens uppgifter 6.2.2 Några utgångspunkter för U 68s överväganden . . . . 6.2.2.1 Avgränsning och huvudmannaskap 6.2.2.2 Högskoleutbildningen i samhället 6.2.2.3 Sammanhållen kvantitativ planering 6.2.2.4 Sammanhållen studieorganisation 6.2.2.5 Högskoleområden och utbildningsregioner 6.2.2.6 Beslutsdecentralisering 6.2.2.7 Grundutbildning — forskning 6.2.3 Några sammanfattande slutsatser Den lokala organisationen 6.3.1 Inledning 6.3.1.1 Avgränsningsfrågor 6.3.1.2 De nya statliga högskolorna 6.3.1.3 Den kommunala högskoleutbildningen 6.3.2 Administrativa enheter inom högskolorna 6.3.2.1 Institutioner och serviceinrättningar 6.3.2.2 Förvaltningsenheter 6.3.3 Utbildningsnämnder och linjenämnder 6.3.3.1 Uppgifter m. m. 6.3.3.2 Sammansättning m. m. 6.3.4 Fakultets/sektionsorganisationen 6.3.4.1 Uppgifter 6.3.4.2 Indelning 6.3.4.3 Arbetsformer 6.3.5 Högskolestyrelsen 6.3.5.1 Uppgifter 6.3.5.2 Sammansättning 6.3.5.3 Verkställande ledning 6.3.5.4 Arbetsformer 6.3.6 Den kommunala högskoleutbildningens organisation. 6.3.7 Regional samverkan m. m Den centrala organisationen 6.4.1 Inledning 6.4.2 Verksorganisationens uppgifter 6.4.3 Verksorganisationens yttre uppbyggnad 6.4.3.1 Samband med andra delar av utbildningsväsendet 6.4.3.2 Sektorsverk eller ett högskoleverk 6.4.3.3 Det nya verkets uppgifter 6.4.4 Universitets-och högskoleämbetet (UHÄ)

SOU 1973:2

455 458 461

474 474 476

480 482 482

507 509 513 513 513 517

525 15

6.4.4.1 Inledning 6.4.4.2 Ledning 6.4.4.3 Beredande organ Anslagssystem m. m 6.5.1 Inledning 6.5.2 Principer för anslagen till högskoleväsendet 6.5.3 Anslagen till grundläggande högskoleutbildning . . . 6.5.4 Några förutsättningar för planering och budgetering . Tjänsteorganisatoriska frågor 6.6.1 Tjänstetyper m. m 6.6.2 Inrättande och tillsättning av tjänster 6.6.3 Lärarnas tjänstgöring

Kapitel 7 Kostnader 7.1 Samhälls-och utbildningskostnadernas utveckling 7.2 Några utgångspunkter för kostnadsberäkningarna 7.2.1 Kostnader och intäkter för resursinsatser i högskoleutbildningen 7.2.2 Kostnadsutveckling 7.2.3 Utbildningsplats och närvarande studerande 7.2.4 Kostnadsberäkningarnas innehåll i stort 7.2.5 Kostnadsberäkningarnas karaktär 7.3 Beräkningsunderlag 7.3.1 Undervisnings-och administrationskostnader 7.3.1.1 Utbildningslinjer inom UKÄ-området 7.3.1.2 Vissa utbildningslinjer inom SÖs område 7.3.1.3 Lärarutbildningar m. m. 7.3.1.4 Utbildningslinjer inom kulturområdet 7.3.1.5 Vissa vårdyrkesutbildningar 7.3.1.6 Utbildningar inom jordbrukets område 7.3.1.7 Socionom- och journalistutbildning 7.3.1.8 Övriga utbildningar 7.3.2 Alternativkostnaden för de studerande 7.3.3 Medelsbehov 7.3.4 Jämförelser mellan kostnaderna för olika utbildningar 7.4 Kostnader och medelsbehov för grundläggande högskoleutbildning under U 68s planeringsperiod 7.5 Lokal- och utrustningsbehov. Investeringar 7.5.1 Lokalramar och planeringsunderlag 7.5.2 Investeringskostnader 7.5.3 Kostnader för lokaler och utrustning. Lokalbehov och lokaltillgångar Kapitel 8 Återkommande utbildning 8.1 Studieorganisationens roll i utbildningsplaneringen 8.1.1 Allmänt 8.1.2 Sammanhängande utbildning - vuxenutbildning . . . 8.1.3 Återkommande utbildning 8.2 Motiv för återkommande utbildning 8.2.1 Fördelningsmotivet 8.2.2 Det ekonomiska tillväxtmotivet Iö

530 530 531 533 536 539 539 543 545 549 549 552 552 553 554 556 557 559 559

564 565 565 567 572 572 573 574 577 577 577 577 579 583 583 584 SOU 1973:2

8.2.3 Behovet av bred referensram 8.2.4 Motivationens roll 8.2.5 Lönsamhetsöverväganden 8.2.6 Sammanfattning Förutsättningar för att förverkliga återkommande utbildning 8.3.1 Inledning 8.3.2 Resursavvägning 8.3.3 Gymnasieskolans organisation 8.3.3.1 Yrkes- och studieförberedelser 8.3.3.2 Gymnasieskolan enligt 1971 års reform 8.3.3.3 Överväganden på längre sikt 8.3.4 Högskoleutbildningens organisation 8.3.5 Fortbildning och vidareutbildning 8.3.5.1 Allmänt 8.3.5.2 Några drag i den nuvarande fortbildningen och vidareutbildningen 8.3.6 Behörighets- och urvalsregler 8.3.7 Information och uppsökande verksamhet 8.3.8 Studiefinansiering 8.3.8.1 Inledning 8.3.8.2 Effekter av ett förändrat studiestöd 8.3.8.3 Principiell organisation av ett differentierat studiestöd 8.3.8.4 Resursavvägning och genomförande 8.3.8.5 Studiestödets nivå och utformning 8.3.8.6 Försöksverksamhet 8.3.9 Arbetsmarknad 8.3.9.1 Utgångspunkter 8.3.9.2 Förutsättningar för att utveckla återkommande utbildning

585 586 587 588

Kapitel 9 Genomförande av U 68s förslag 9.1 Huvuddragen av utredningens förslag 9.2 Den fortsatta handläggningen av utredningsförslaget 9.2.1 Tidsplan för publisering och remissbehandling av U 68s förslag 9.2.2 Organ för planeringsarbetets fortsatta bedrivande . . 9.2.3 Riksdagens ställningstaganden under 1974 9.3 Institutionell organisation 9.3.1 Verksorganisationen 9.3.2 Den lokala organisationen 9.3.3 Planerings- och budgetarbetet 9.4 Högskolestudiernas organisation 9.5 Antagning till högskoleutbildning

617 617 620

8.3 Särskilda yttranden 1 Hans Löwbeer 2 Jonas Orring 3 Sven-Olof Cronqvist 4 Bertil Fiskesjö, Ove Nordstrandh och Carl Tham 5 Bertil Fiskesjö 6 Christina Flink SOU 1972:2 2

589 589 589 590

596 598

603 604 606

620 621 621 623 623 624 624 625 626

627 628 629 630 631 632

7 Nils Gralén 8 Folke Haldén 9 Lennart Hjelm 10 Tore Karlson och Lennart Larsson 11 Dag Klackenberg 12 Lennart Larsson 13 Ove Nordstrandh 14 Per Stjernqvist 15 Carl Tham 16 Lars Tobisson Bilagor 1 U 68s direktiv samt tilläggsdirektiv till 1968 års utbildningsutredning (U 68) 2 Förteckning över U 68s ledamöter, referensgrupper och sekretariat 3 Förteckning över experter som medverkat i U 68s huvudbetänkande 4 Förteckning över av U 68 avlämnade framställningar och remissyttranden samt till U 68 inkomna skrivelser 5 De svenska universitetens och högskolornas uppgifter 6 Sammanställning över 1972/73 befintlig högskoleutbildning . . 7 Utbildningens klassificering i prognosinstitutets beräkningar . . 8 Allmänna utbildningslinjer vid de filosofiska fakulteterna läsåret 1972/73

534 638 640 642 644 648 650 653 665 668

677 687 689 692 697 706 714 717

9 Utbildningslinjer i högskoleutbildning enligt U 68s förslag . . . 10 Inventering av för högskoleutbildning lämpliga lokaler på vissa orter 11 Exempel på antagning till vissa utbildningslinjer 12 Författningsregleringen 13 Behandlingsgång för vissa typer av ärenden enligt U 68s förslag 14 Exemplifiering av högskoleutbildningens institutionella organisation på vissa orter

-79-7

Figurer

817 Tabeller

721 724 728 738 786

SOU 1973:2

Förkortningar

ADB Administrativ databehandling ALI-RATI Arbetsledarinstitutet - Rationaliseringstekniska institutet AMS Arbetsmarknadsstyrelsen CAAT Colleges of Applied Arts and Technology CSN Centrala studiehjälpsnämnden ERU Expertgruppen för regional utredningsverksamhet FOJO Organisationskommittén för utbildning av journalister FÖVUX Kommittén för försöksverksamhet med vuxenutbildning GIH Gymnastik och idrottshögskolorna IFL Institutet för företagsledning IHR Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning IPF Information i prognosfrågor KU Kompetensutredningen KUS Konstnärsutbildningssakkunniga LO Landsorganisationen i Sverige LUK Lärarutbildningskommittén LUPLokal- och utrustningsprogram LUS 1960 års lärarutbildningssakkunniga NoTH Organisationskommittén för högre teknisk utbildning i övre Norrland OECD Organisation for economic cooperation and development PUN Statens personalutbildningsnämnd RUMO Utredningen inom UKÄ angående den religionsvetenskapliga utbildningens mål och organisation SACO Sveriges akademikers centralorganisation SAF Svenska arbetsgivareföreningen SAMSUS Samarbetsgruppen Skolöverstyrelsen — Universitetskanslersämbetet — Samverkande bildningsförbunden SCB Statistiska centralbyrån SFS Svensk författningssamling SFS Sveriges förenade studentkårer SIA Skolans inre arbete SIFU Statens institut för företagsutveckling SIHUS Statens institut för utbildning av sjuksköterskor SOU 1973:2

SMU SULU SVUX SYO SÖ TEMA TRU U 63 U 68 UHTEK UHÄ UKÄ UPU UUH YB

Statistiska meddelanden, undergrupp U SÖs arbetsgrupp för ungdomsledarutbildning Kommittén för studiestöd åt vuxna Studie- och yrkesorientering Skolöverstyrelsen UKÄs arbetsgrupp för teknisk magisterutbildning m. m. Kommittén för television och radio i utbildningen 1963 års universitets- och högskolekommitté 1968 års utbildningsutredning UKÄs arbetsgrupp för högskolans teknikerutbildning Universitets- och högskoleämbetet Universitetskanslersämbetet Universitetspedagogiska utredningen Utrustningsnämnden för universitet och högskolor Yrkesutbildningsberedningen

Utredningens arbete

1968 års utbildningsutredning (U 68) tillkallades av chefen för utbildningsdepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1968 med uppgift att utreda den fortsatta planeringen av det eftergymnasiala utbildningssystemet m. m. I direktiven till utredningen (se bilaga 1) framhöll utbildningsministern det angelägna i att berörda organisationer och myndigheter m. m. fick medverka i utredningsarbetet. Bl. a. nämndes politiska partier, arbetsmarknadens organisationer, kommunförbunden, studerandeorganisationer samt berörda departement, andra myndigheter och utbildningsanstalter. Utredningen organiserades därför som en grupp sakkunniga till vilken knöts tre referensgrupper, en med företrädare för de politiska partierna, en med företrädare för utbildningsväsendet och en med företrädare för arbetsmarknadsorganisationerna m. fl. Utredningens sammansättning framgår av bilaga 2. Sakkunniggruppen har under utredningsarbetet för enkelhetens skull betecknats den lilla gruppen, medan referensgrupperna kallats p-gruppen, u-gruppen och a-gruppen. Utredningsdirektiven kompletterades genom tilläggsdirektiv den 8 juli 1971 (se bilaga 1). I direktiven gavs utredningen vissa uppgifter av mer kortsiktig natur, avseende en omprövning i vissa fall av då gällande riktpunkter för planeringen. Huvuduppgiften har emellertid avsett den eftergymnasiala utbildningens dimensionering, organisation SOU 1973:2

och lokalisering på längre sikt. Vid fullgörandet av de mera kortsiktiga uppgifterna arbetade utredningen huvudsakligen så, att förslagen utformades av den lilla gruppen med biträde av sekretariatet och experter, varefter synpunkter inhämtades från referensgrupperna. Arbetet med de långsiktiga planeringsfrågorna har till sin huvuddel lagts upp så att den lilla gruppen sammanträtt med en eller flera av referensgrupperna. Därvid har uppläggningen av utredningsarbetet behandlats, undersökningsresultat och förslag diskuterats, ståndpunkter redovisats och ställning tagits till dessa. Av praktiska skäl har gemensamma sammanträden med alla tre referensgrupperna förekommit endast undantagsvis. Under senare delen av utredningsarbetet har a- och u-grupperna regelmässigt sammanträtt gemensamt. De avvikande meningar som enskilda ledamöter i den lilla gruppen och referensgrupperna anmält på olika punkter av utredningsförslaget framgår av de särskilda yttrandena. I sitt arbete har utredningen biträtts av ett stort antal experter. De experter som medverkat i frågor som behandlas i U 68s föreliggande huvudbetänkande har förtecknats i bilaga 3. Experterna har vid arbetet med större frågor bildat arbetsgrupper. U 68s arbete syftade, som framhållits ovan, i en första fas bl. a. till att utarbeta förslag till kortsiktiga åtgärder med snabbare verkan än utredningens huvudförslag kunde 21

väntas få. Sådana förslag, avseende dimensioneringen av viss spärrad utbildning och utbyggnadsplanerna av universitet och högskolor under början av 1970-talet, har utarbetats i samverkan med berörda myndigheter. De skrivelser till Kungl. Maj:t i vilka förslagen framlagts har förtecknats i bilaga 4. I denna bilaga anges också bl. a. de yttranden som U 68 avgett över olika förslag m. m. som remitterats till utredningen. Ett omfattande undersökningsarbete har utförts i U 68s regi och i samverkan mellan utredningen och prognosinstitutet vid SCB. Uppläggningen av undersökningsplanen har utförligt beskrivits i SOU 1971:61. Undersökningarna har redovisats i fyra rapporter: Universitetsstudier utan examen. Rapport till 1968 års utbildningsutredning. Sammandrag och kommentarer. (SOU 1971: 60) Val av utbildning och yrke. (SOU 1971: 61) Högre utbildning och arbetsmarknad. (SOU 1971:62) Högre utbildning - regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler. (SOU 1972:23) Prognosinstitutets arbete med kalkylunderlaget för U 68s dimensioneringsförslag beskrivs i huvudbetänkandets avsnitt 2.4. En mera utförlig redovisning kommer att ges i prognosinstitutets skriftserie. Genom referensgrupperna har utredningsarbetet kunnat bedrivas i nära kontakt med de grupper och myndigheter som är närmast berörda av den högre utbildningens planering. Därigenom har uppslag och tankegångar kunnat fortlöpande prövas i en förhållandevis vid krets och från olika utgångspunkter. U 68 har emellertid funnit det angeläget att därjämte föra ut debatten om mål och medel i den högre utbildningens planering till alla intresserade. Utredningen har därför gett ut debattskrifter i vilka preliminära analyser redovisats och tänkbara utvecklingslinjer i fråga om den eftergymnasiala utbildningens dimensionering, lokalisering och organisation 22

har skisserats och även andra näraliggande frågor har belysts. Sammanlagt fyra debattskrifter har getts ut: Mål för högre utbildning (februari 1969) Högre utbildning - funktion och struktur (juni 1969) Högre utbildning - forskningsanknytning och studieorganisation (juli 1970) Gymnasieskolan - några utvecklingslinjer (december 1970). Skrifterna har diskuterats bl. a. vid universiteten och högskolorna, inom studerandeorganisationerna och de fackliga organisationerna samt i dagspressen. De har också föranlett ett stort antal skrivelser till U 68 med synpunkter. Sammanställningar, som gjorts inom U 68 av synpunkter som inkommit och av pressdebatten, har varit tillgängliga för alla som önskat ta del av dem. För att ge ett vidare och längre perspektiv på utredningsuppdraget har Eskil Block utfört en framtidsstudie åt utredningen. Den har publicerats av Utbildningsförlaget under titeln Framtidsmiljö för utbildning (Stockholm 1971). Det öppna utredningssättet kan sägas ha fått sin fortsättning under den senare fasen av U 68s arbete genom den vida spridning som arbetspromemorior och utkast till kapiteltext har fått genom referensgrupperna, något som i vissa fall gett upphov till debatt i pressen. Enligt U 68s mening är erfarenheterna av den öppenhet i arbetssättet, som framför allt utredningens konstruktion och debattskrifterna bidragit till, övervägande goda. Redan på ett tidigt stadium har väsentliga problemområden i utredningsarbetet kunnat presenteras. Den allmänna debatten har lämnat betydelsefulla bidrag till U 68s arbete. Den har belyst vilken betydelse man tillmätt frågor som aktualiserats och hur man reagerat inför olika lösningar som antytts. Uppmärksamheten har fästs vid tänkbara konseSOU 1973:2

kvenser av olika åtgärder m. m. Det skulle vara värdefullt om det öppna utredningssättet har lett till att beredskapen hos remissinstanser och andra intresserade är god inför behandlingen av de utredningsförslag som nu läggs fram. De fördelar som utredningsarbetets öppenhet har inneburit har inte kunnat vinnas utan vissa olägenheter. Främst bör här nämnas den avsevärda tidsutdräkt som den utan tvivel medfört. Det har inte heller kunnat undvikas att debattskrifterna och annat material från utredningen i vissa fall har uppfattats som slutliga ställningstaganden och förslag. I vissa fall har sålunda tankegångar kunnat fortleva i sin ursprungliga form bland de berörda under lång tid fastän utredningen sedermera utvecklat och modifierat sina preliminära ståndpunkter. Under utredningsarbetet har genom sekretariatet, i arbetsgrupper och på annat sätt samråd skett med en lång rad myndigheter och organ. Mest omfattande har kontakterna varit med AMS, SÖ och UKÄ samt övriga utbildningsmyndigheter. Av utredningar som U 68 haft kontakt med kan nämnas kompetensutredningen (KU), lärarutbildningskommittén (LUK), kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX), barnstugeutredningen, länsberedningen och kompetenskommittén. U 68s sekretariat har hållit fortlöpande kontakt med motsvarande planeringsorgan i Danmark, Finland och Norge. Bl. a. anordnades i juni 1970 ett nordiskt symposium på Hässelby slott kring planeringsfrågor i den högre utbildningen. U 68 har också haft kontakter med det samnordiska arbetet med nordkalottens planeringsfrågor. De internationella kontakterna utanför Norden har utvecklats genom studieresor och inom internationella organisationer. Representanter för U 68 har i studiesyfte besökt Sovjetunionen, Västtyskland och Canada. Inom OECDs arbete har U 68 genom ledamöter och medlemmar av sekretariatet medverkat bl. a. i konferensen kring "The Utilisation of Highly Qualified Personnel" i Venedig (oktober 1971) samt i projekten "New Structures in Post-Secondary EducaSOU 1973:2

tion" och "Recurrent Education". Europarådet har kontakterna gällt projektet "Permanent Education".

1 Högskoleutbildningens avgränsning och uppgifter

Högskoleutbildningen är en del av utbildningsväsendet och dess mål och uppgifter kan inte ses isolerade. Av praktiska skäl är det dock nödvändigt att avgränsa det område som betecknas som högskoleutbildning. Högskoleutbildningens mål bör sedan granskas och fastställas med utgångspunkt i hela utbildningsväsendets mål och sätt att fungera. Dessa frågor utgör huvudinnehållet i avsnitten 1.1—1.4. En av högskoleutbildningens viktigaste uppgifter är enligt U 68s mening att förbereda för yrkesverksamhet. Frågan om anknytningen till arbetslivet blir därför central. Den tas upp redan i avsnitt 1.5 och återkommer fortlöpande i det följande. U 68s uppdrag avser grundläggande högskoleutbildning men inte forskarutbildning och forskning. Grundutbildningen hänger emellertid intimt samman med forskarutbildning och forskning. Även detta kommer att beaktas på flera ställen i betänkandet. De allmänna utgångspunkterna för sambandet ges i avsnitt 1.6.

SOU 1973:2

1.1 Utbildningens funktioner

1.1.1 Inledning Utbildningens organisation, omfattning och sätt att fungera varierar från land till land. Olikheterna hänger ofta samman med skillnader i rådande ekonomiska och politiska förhållanden men utbildningen påverkas också direkt av den historiska bakgrunden och landets kulturella ideal. Det är lätt att genom exempel från olika länder visa hur skolan och den högre utbildningen formas av samhällsförhållandena. Man kan belysa sambandet mellan utbildning och samhälle också genom att se på det svenska utbildningsväsendets utveckling. Medeltidens klosterskolor, stormaktstidens gymnasier och av kyrkan organiserade folkundervisning, tillkomsten av folkskolan och lärdomsskolans utveckling under 1800-talet med en efter hand allt starkare tonvikt på naturvetenskapen, är uttryck för hur kraven på utbildningen växlat då samhället förändrats. I bilaga 5 ges en kort historisk återblick på de svenska universitetens och högskolornas uppgifter i samhället. I detta avsnitt ges en kortfattad översikt över mål som brukar anges för utbildning i allmänhet. I avsnitt 1.4 ger U 68 sin syn på vad som bör vara högskoleutbildningens mål. Genom utbildning förmedlas och utvecklas kunskaper, färdigheter och attityder. Vilket syftet med dessa kunskaper, färdigheter och attityder skall vara, anges av utbildningens mål. 26

Bildningsmotivet har ofta åberopats. Olika bildningsideal har återspeglats i skolans utformning. Under lång tid talade man om lärd bildning och folkbildning. En sådan skiljelinje motiverades med behovet av utbildning för specialistfunktioner inom samhället men den bidrog också, genom att ge skilda referensramar åt olika samhällsgrupper, till att befästa den skillnad mellan olika klasser i samhället som hade uppstått, en skillnad, som väl ingen i dag anser vara godtagbar. Utbildningens betydelse för den materiella utvecklingen har alltid framhållits: så länge mänsklig verksamhet har varit specialiserad på olika funktioner, t. ex. jordbruk, hantverk och handel, har övning och skolning genom lärlingskap eller på annat sätt funnits till. Genom naturvetenskapens och teknikens utveckling och övergången från jordbruk till industri har utbildningsväsendets roll blivit av grundläggande samhällsekonomisk betydelse. Utbildningens yrkesförberedande funktioner avser inte bara yrken inom primärproduktionen utan all yrkesverksamhet i samhället. Genom att omfattningen och inriktningen av den utbildning, som olika grupper i samhället får, påverkar det framtida samhällets funktionssätt, kan utbildning också bli ett medel för social utveckling. I dagens samhälle uppmärksammas utbildningens roll t. ex. i strävandena att åstadkomma en jämnare fördelning av välfärd och inflytande, att förbättra den kulturella miljön och att SOU 1973:2

förbereda människorna för förtroendeuppdrag och liknande verksamhet. Ett demokratiskt samhälle bygger på att varje medborgare skall ha förutsättningar för och reella möjligheter till att ta del i det samhälleliga beslutsfattandet. Att främja en väl fungerande demokrati har i svenskt utbildningsväsende satts upp som ett av de centrala målen. I läroplanerna för grundskolan och gymnasieskolan sätts den enskilde eleven i centrum. Utbildningens betydelse för personlighetsutvecklingen betonas och målet för denna är att individen skall utvecklas till en fri, självständig och harmonisk människa. Skolans verksamhet inriktas på att varje enskild elev skall få tillvarata sina anlag och möjligheter och finna studievägar och arbetssätt som främjar den personliga utvecklingen. Många människor deltar i utbildning utan att drivas av egentliga nyttomotiv. När drivkraften är ett personligt behov att vidga

sitt vetande eller när själva deltagandet i utbildningen upplevs som en berikande fritidsaktivitet kan utbildningen sägas vara primärt avsedd för konsumtion. Vid all utbildningsplanering möter man spänningen mellan individens och gemenskapens behov, mellan individ och individ, mellan anpassning till det nuvarande och vilja till förändring. Några slutgiltiga lösningar på de problem som ställs av dessa motsatser finns med säkerhet inte. Det är emellertid nödvändigt att uppmärksamma sådana spänningar och att i planeringen sträva efter att på skäligt sätt tillgodose skilda krav. 1.1.2 Några drag i utbildningens faktiska funktioner Av grundläggande betydelse för utbildningsplaneringen bör vara att granska hur utbildningssystemet faktiskt fungerar. En sådan granskning erbjuder emellertid utomordentli-

% 100-

9080-

70 60

m

10 0^

1929/30

7-l3år

TI 1A- Sr

1939/40

1949/50

3'5år

h t I960

h t 1969

Jl6år

Källa: SOU 1955:34, Preliminära redogörelser från SCB 1961 nr 15, SMU 1970:20. Figur 1:1. Antal studerande i heltidsundervisning i olika åldrar i procent av folkmängden i respektive åldersgrupp. SOU 1973:2

°/c

un

IOQ 90

TTTT1^

TTTT L

TTTT

II i 1 1 1

i

80 •

• '

ii

]

.

—

•

70 60

—

50 40

rTT 1 "!!

30 H

±±

::::::::::::::;::

::::::::::

±—

10 CM

CM

(O

K)

O CM

CM

O

in

to

-a-

§

in

m

o CM

il:::^::::::::::::::::::::::::: CJ CM

Ålder, år

a

-t" 1

5 IT) ro

O -4"

in

:

in i in m

± i

o 10

Folkskola, fortsättningsskola samt ev. yrkesutbildning Grundskola, realskola, flickskola, folkhögskola samt ev. yrkesutbildning

•

Gymnasium, fackskola, nya gymnasieskolon samt ev. yrkesutbildning Fullständig examen frön universitet eller högskola

Källa: SOU 1971:19. Figur 1:2. Befolkningens utbildningssammansättning 1970 och 1990 uppdelad på ålder och utbildningsnivå.

ga såväl principiella som praktiska svårigheter. U 68 har i debattskrifter och undersökningsrapporter försökt belysa den högre utbildningens funktionssätt. Här skall översiktligt beröras några förhållanden, nämligen hur utbildningsväsendets expansion påverkat befolkningens utbildningssammansättning, arbetsmarknaden och den sociala utvecklingen. I hela det svenska utbildningsväsendet har under de senaste årtiondena skett en mycket snabb utveckling av studerandeantalet. Figur 1:1 åskådliggör utvecklingen på det åldersstadium som den nuvarande grundskolan omfattar. Den del som svarar mot grundskolans högstadium växte under 1950- och 1960-talen ut till att omfatta i det närmaste hela årskullarna. Först läsåret 1972/73 är dock 2H

grundskolan fullt utbyggd i landets alla kommuner. Den nya gymnasieskolan är dimensionerad för ett intagningstal svarande mot över 90 procent av en årskull 16-åringar. Studerandeantalets utveckling belyses mera ingående i avsnitt 2.2.1. Utbildningsväsendets snabba tillväxt får återverkan först långsamt på hela befolkningens utbildningssammansättning. Figur 1:2 visar t. ex. hur ännu 1970 omkring hälften av alla i åldern 25-29 år hade enbart folkskoleutbildning och eventuellt yrkesutbildning som bygger på denna. År 1990 är dessa personer i åldern 45-49 år. Figuren illustrerar de stora olikheter i utbildningshänseende mellan generationerna som blir en följd av den snabba utbyggnaden av utbildSOU 1972:2

ningssystemet. En av förutsättningarna för de senaste decenniernas mycket betydande satsning på utbildning, såväl i u-länderna som i mera utvecklade industriländer, har varit en enig uppfattning om utbildningens betydelse för den ekonomiska tillväxten. Allmänt sett syns en sådan uppfattning få stöd i erfarenheten. De försök som har gjorts att mera i detalj kartlägga betydelsen av utbildning för den ekonomiska tillväxten har emellertid inte varit särskilt framgångsrika. Bl. a. inom OECD har frågan ägnats betydande uppmärksamhet utan att sambanden kunnat klarläggas tillfredsställande. Med en generalisering kan det sägas att utbildningens roll i den materiella tillväxten ligger i dess i vid mening yrkesförberedande funktioner. Från denna synpunkt blir det av grundläggande betydelse att utbildningen står i rimligt förhållande till samhällets behov. Svårigheterna att fastställa dessa samhällsbehov kommer att diskuteras mera utförligt i det följande. En grov anvisning om utbildningens effekt på samhällets materiella utveckling ger förhållandet mellan utbud och efterfrågan på utbildade. Om dessa skiljer sig väsentligt från varandra, kan utbildningen anses mindre väl tillgodose tillväxtsynpunkten. För en mera nyanserad bedömning måste en rad ytterligare faktorer beaktas, t. ex. det sätt på vilket anpassningen mellan utbud och efterfrågan sker. Den allmänna bilden av utvecklingen i Sverige under 1960-talet visar en förändring från en i vissa fall svår bristsituation till balans eller överskott på personer med lång utbildning. Undantag finns självfallet från denna trend. Särskilt under de senaste åren har utbudet av examinerade från universitet och högskolor ökat starkt. De nyexaminerades situation ett halvt år efter examen undersöks varje kvartal av statistiska centralbyrån (SCB). Dessa undersökningar visar att förhållandena varierar starkt mellan olika utbildningskategorier men att inom flertalet kategorier andelarna förvärvsarbetande respektive ej förvärvsarbetande, som fortsätter att studera SOU 1973:2

eller som sökt men ej erhållit anställning, är tämligen stabila över tiden. Inom några grupper har dock andelen personer som sökt men ej erhållit anställning ökat kraftigt, även om det absoluta antalet arbetslösa inom dessa grupper är förhållandevis lågt. Vidare kan man inom flertalet utbildningskategorier notera en minskande benägenhet att studera vidare (jfr Information i prognosfrågor 1972:6, SCB). Det väsentligt ökade utbudet av utbildade har ställt stora krav på arbetsmarknadens anpassningsförmåga. Detta torde gälla även om man beaktar de allmänna sysselsättningsproblemen i rådande lågkonjunktur. Den jämförelsevis smidiga anpassning till förändringarna som det ovan refererade materialet antyder beror sannolikt i stor utsträckning på den rörlighet hos arbetskraften som innebär utbytbarhet mellan utbildade med olika lång utbildning (jfr SOU 1971:62 samt avsnitt 2.4.6). Anpassningen mellan utbildning och arbetsmarknad beror också på individens rörlighet i geografiskt avseende. I regel anses personer med längre utbildning vara rörligare än andra men betydande hinder för geografisk rörlighet finns även inom dessa grupper. I relationen mellan utbildning och arbetsmarknad är det således inte möjligt att skarpt avgränsa utbildning av viss längd eller av visst slag. Vid U 68s överväganden är det väsentligt att se den högre utbildningen tillsammans med annan utbildning, t. ex. gymnasial yrkesinriktad utbildning och vuxenutbildning av olika slag. När man talar om utbildningens möjligheter att bidra till social förändring avser man i regel utbildningens mer eller mindre direkta inflytande på fördelningen mellan människorna av inkomster, inflytande och välbefinnande. Bakom ligger då uppfattningen att en jämnare social fördelning inom utbildningsväsendet skulle bidra till en jämnare välfärdsfördelning i samhället. Det mått som oftast används för att beskriva den sociala fördelningen inom utbildningsväsendet är fördelningen av de studerande i viss utbildning på sociala kategorier. Vanligen ut29

går man då från valstatistikens tre socialgrupper. Det är känt att förhållanden inom utbildningsväsendet under den period i individens liv som omfattar studier på grundskole- och gymnasieskolestadierna spelar en viktig roll för den sociala fördelningen inom den fortsatta utbildningen. Självfallet spelar också t. ex. behörighets- och urvalsreglerna vid övergång till högre utbildning viss roll. Dessa regler återverkar också på ett svåröverskådligt sätt på utbildningsvalen långt ner i skolan. Skolan är emellertid bara en av de miljöfaktorer som påverkar en ung människas utveckling. Familj och kamratkrets, liksom bl. a. tidningar, böcker, radio och teve, är andra viktiga faktorer. Förväntningarna att nå en viss yrkesnivå och därmed en viss levnadsnivå i form av lön, fysisk och psykisk arbetsmiljö, möjlighet till inflytande osv. spelar roll för ungdomars utbildningsval. Planeringsåtgärder inom utbildningsområdet kan därför bedömas få endast begränsad effekt för att åstadkomma en jämnare social fördelning inom olika sektorer av utbildningsväsendet och måste ses tillsammans med övriga faktorer som påverkar människors utveckling och levnadsförhållanden. Undersökningar visar att elevernas val efter avslutad grundskola mellan fortsatt utbildning och arbete och mellan olika slag av utbildning har starka samband med deras sociala härkomst. Inom gruppen av nyinskrivna vid universitet och högskolor är den sociala fördelningen påtagligt skild från fördelningen inom befolkningen i dess helhet även om en utjämning har skett under de senaste årtiondena. Inom en mindre grupp av högskoleutbildningar har emellertid den sociala sållningen snarast skärpts. Antalet kvinnor är i dessa utbildningar förhållandevis mindre än i högre utbildning i övrigt. Också inom andra delar av utbildningssystemet är emellertid könsskillnaderna avsevärda. (För uppgifter om den sociala fördelningen se bl. a. SOU 1971:61 och avsnitt 2.4.4.)

viktigt att se till befolkningen i dess helhet och till alla slag av utbildning. Diskussionen får således inte begränsas till att gälla studerande vid universitet och högskolor eller delar av denna grupp. Hela utbildningssystemets starka tillväxt under efterkrigstiden har gett avsevärt ökade utbildningsmöjligheter för de lägre socialgrupperna. En ingående analys inom OECD av ett omfattande internationellt material ger dock vid handen, att inom praktiskt taget alla västländer utbildningsexpansionen inte lett till social utjämning inom utbildningen i den utsträckning man tidigare hoppats på. Man bör emellertid beakta den långa utmognadstiden för utbildningsreformer. Åtskilliga av de åtgärder som vidtagits i Sverige för att ge jämnare social fördelning i utbildningssystemet (t. ex. studiestödsreformen 1964, grundskole- och gymnasieskolereformerna, utlokaliseringen av högre utbildning under 1960-talet) har ännu inte fått full effekt i alla avseenden ens i ungdomsgrupperna. Ännu längre tid tar det innan de slår igenom i äldre generationer och i samhällsförhållandena i stort. I det följande skall beröras några utgångspunkter för utbildningsplaneringen. Därefter behandlas U 68s förslag till avgränsning av högskoleutbildningen gentemot gymnasieskolan samt högskoleutbildningens mål. Slutligen berörs i kapitlets båda sista avsnitt två för högskoleutbildningens funktionssätt betydelsefulla frågor, nämligen om dess förhållande till arbetslivet och till forskningen.

När det gäller social fördelning och könsfördelning inom utbildningssystemet är det 30

SOU 1973:2

1.2 Några allmänna utgångspunkter för utbildningsplaneringen

Som en allmän bakgrund för U 68s behandling av den högre utbildningen skall här beröras några mera allmänna aspekter på utbildningsplaneringen. De aktualiseras på flera ställen i betänkandet, närmast i samband med utredningens dimensioneringsöverväganden i kapitel 2.

I debatten framförs ibland att planering utifrån arbetsmarknadsefterfrågan skulle främja i första hand ekonomisk tillväxt, medan man skulle främja en jämnare fördelning av utbildning på individer om man tar utgångspunkten i individefterfrågan. Självfallet är sambanden inte så enkla och de båda planeringsprinciperna kan inte betraktas som oberoende av varandra. Man måste i stället 1.2.1 Efterfrågan från arb et sm arknaden räkna med att individefterfrågan och arbetsoch individerna på utbildning marknadsbehov påverkar varandra ömsesiTraditionellt brukar två principer särskiljas digt i ett komplicerat samspel. Exempelvis för utbildningsplaneringen. Enligt den ena bör man observera att arbetsmarknadseftertas arbetsmarknadens efterfrågan på utbildad frågan i många länder varit utgångspunkten personal till utgångspunkt för planeringen för en mycket kraftig expansion av utbildoch enligt den andra har efterfrågan från ningsväsendet, som gett utbildningsmöjligindividerna på utbildning denna roll. heter åt grupper som tidigare ej haft sådana. Principerna innebär i korthet följande. I Å andra sidan har det konstaterats att de det ena fallet försöker man bedöma den individer som främst efterfrågat utbildning framtida efterfrågan på personer med utbild- är de som utbildningsmässigt redan är gynnaning av olika längd och inriktning. Genom de. arbetsmarknadsprognoser söker man t. ex. Enligt utredningens mening kan varken kartlägga efterfrågan på personal med viss arbetsmarknadsefterfrågan eller individefteryrkesutbildning under en kortare eller längre frågan användas som enda planeringsprincip. tidsperiod. Man kan vidare undersöka beho- Inte heller tillsammans utgör de ett tillräckvet av visst innehåll i utbildningen för att ligt underlag för den långsiktigare planeringskilda behov skall kunna tillgodoses. I det en av utbildningens dimensionering, organiandra fallet försöker man bedöma hur stor sation och lokalisering, som får göras från individernas efterfrågan på utbildning i fram- delvis andra utgångspunkter. Inom ramen för tiden kan väntas bli och hur denna efterfrå- denna bör i planeringen pä kortare sikt vägas gan kommer att fördela sig på utbildnings- samman arbetsmarknadsefterfrågan och indisektorer. Utbildningens innehåll planeras videfterfrågan. efter vad som bedöms vara önskemål från de Det syns riktigt att sätta utbildningsplautbildningssökande. neringen i samband med vissa väsentliga SOU 1973:2

långsiktiga samhällsmål. Eftersom fördelningsfrågorna är centrala för samhället i dess helhet, bör de uppmärksammas också inom utbildningsplaneringen. Både rättvisehänsyn och strävan att ge varje människa möjlighet att göra en arbetsinsats i samhället måste få styra fördelningen av utbildningsresurser på individerna. Också i andra avseenden bör utbildningen kunna planeras med direkt syfte att främja en viss utveckling. Exempelvis kan man tänka sig att utveckla utbildningsvägar som kombinerar biologisk och kemisk kunskap med teknisk eller administrativ-ekonomisk yrkesinriktning. Om dessa ges icke obetydlig omfattning bör t. ex. biologisk kunskap bli bättre företrädd bland samhällsplanerare och administratörer. Därigenom skulle samhället bli bättre förberett för att möta de miljöproblem som uppstår under de närmaste årtiondena. Exemplet illustrerar hur utbildningsplaneringen kan bidra till att skapa förutsättningar för viktiga förbättringar av samhället. Självfallet bör i sådan planering beaktas de utbildades möjlighet att få arbete som på rimligt sätt svarar mot deras utbildning. I allmänhet bör sålunda nya utbildningsalternativ växa fram stegvis och i samspel med utvecklingen av nya arbetsuppgifter. En sådan syn, enligt vilken utbildning ses som ett medel i samhällsplaneringen, kommer till uttryck också i U 68s direktiv: "Dagens utbildningspolitik påverkar utvecklingen av vårt samhälle långt in på nästa århundrade. Planeringen av utbildningsväsendet kan endast i ringa utsträckning grundas på sådan planering som nu bedrivs inom andra samhällssektorer. Utbildningspolitiken är i stället ett av de medel, med vilka man i en biandekonomi kan aktivt påverka samhällets långsiktiga utveckling." 1.2.2 Vuxenutbildning Vuxenutbildningen har en central roll i det moderna utbildningsväsendet. För U 68 har den en särskild betydelse genom utredningens överväganden om återkommande utbildning (jfr avsnitt 1.2.3). Den äldsta ännu existerande organisatio32

nen för vuxenutbildning och den som också i dag har den största omfattningen finns inom folkbildningsverksamheten. Studieförbunden och folkhögskolorna är viktiga element i denna. Arbetsmarknadsutbildningen spelar sedan något årtionde tillbaka en mycket betydande roll för att ge yrkesutbildning åt vuxna. Vuxenutbildning med kommunal huvudman på i första hand grundskole- och gymnasieskolestadierna har expanderat snabbt. I avsnitt 2.2.3 belyses vuxenutbildningens utveckling översiktligt. Vuxenutbildningen har sin bakgrund i såväl arbetsmarknadsbehov som individernas efterfrågan på utbildning. För samhället ger den en möjlighet bl. a. att tillfredsställa arbetskraftsbehov inom växande sektorer av arbetsmarknaden genom omskolning av dem som är verksamma inom krympande sektorer. Genom att ge fortbildning och vidareutbildning kan den effektivera och utveckla yrkesinsatserna inom en och samma sektor. För individen är vuxenutbildningen på motsvarande sätt ett medel att finna anställning på en föränderlig arbetsmarknad eller att finna nya, kanske mera stimulerande uppgifter inom den egna yrkesverksamheten. Men vuxenutbildningen är också ett medel att utveckla intressen och anlag, utan direkt anknytning till yrkesverksamheten, antingen främst för personlig tillfredsställelse eller med avsikt att nyttiggöra utbildningen i en tills vidare inte närmare bestämd verksamhet. Inte minst viktigt är målet att genom vuxenutbildning ge människor färdigheter och kunskaper för deltagande i beslutsfattande på arbetsplatsen eller i samhälleliga angelägenheter. Individen har i vuxenutbildningen mer än i ungdomsutbildningen förutsättningar att se utbildningen mot bakgrund av egna intressen och av en uppfattning om den yrkesverksamhet som utbildningen kan förbereda för. Samhället å andra sidan kan välja att fördela utbildningsinsatserna på ett sätt som svarar mot dess behov. Viktiga faktorer är härvid dels vuxenutbildningens mycket flexibla organisation, dels kursernas i regel mera begränsade längd. SOU 1973:2

Planeringsprinciperna "arbetsmarknads- mening angeläget att synsättet "återkomefterfrågan på utbildade" och "individefter- mande utbildning" blir vägledande. I kapitel 8 behandlas återkommande utfrågan på utbildning" syns således vara lättare att tillämpa i vuxenutbildningen än i ung- bildning utförligare och där sammanfattas de domsutbildningen. Anledningen är vuxen- åtgärder som U 68 inom ramen för sitt utbildningens inriktning på mera närliggande uppdrag föreslår med syfte att utveckla denmål. Man bör dock beakta att de individer na. Här skall kort redovisas några synpunkter som spontant efterfrågar vuxenutbildning i på återkommande utbildning som en allmän stor utsträckning är de som tidigare fått en bakgrund till utredningens ställningstaganutbildning med betydande inslag av förbe- den i olika frågor. redelse för vidare studier. Frågan om återkommande utbildning kan Om vuxenutbildningen utformas endast formuleras som ett problem om den lämpliga med hänsyn till spontan individefterfrågan fördelningen av utbildning under en enskild riskerar man att syftet att jämnare fördela människas liv. Det är självfallet inte möjligt utbildningsresurser på individerna inte nås. Å att ange någon utbildningsfördelning som andra sidan är vuxenutbildning självfallet ett generellt är överlägsen andra fördelningar. bättre medel att fördela utbildning jämnare En av fördelarna med återkommande utbildpå individerna än en fortsatt expansion av ning är i stället möjligheten att anpassa ungdomsutbildningen. Vuxenutbildningen utbildningens fördelning i tiden till indivifår delvis karaktär av vidareutbildning för dens utveckling och behov. U 68 skall här dem som fått en kort utbildning i ungdo- från en bestämd utgångspunkt kort diskutera men. hur den återkommande utbildningen fungeFör den nuvarande ungdomsgenerationen rar. kan i en framtid vuxenutbildningen väntas få Antag att en person genomgår sammanmera karaktär av fortbildning, om man med hängande utbildning från sitt sjunde till sitt fortbildning avser utbildning som syftar till tjugofemte år. De kunskaper och färdigheter att hålla yrkeskunnandet på aktuell nivå. som förvärvas i utbildningen breddas och Delar av de kunskaper som man fått i grund- fördjupas på olika sätt i den därpå följande utbildningen på gymnasieskole- och hög- yrkesverksamheten. De inom ungdomsutskolenivå kommer att vara föråldrade inom bildningen förvärvade kunskaperna och färnågot eller några tiotal år. digheterna förloras å andra sidan i viss utsträckning successivt genom glömska. De avtar också i aktualitet. 1.2.3 Återkommande utbildning Man kan då fråga sig om det är den bästa Räknar man med vuxenutbildningen som ett användningen av utbildningsresurserna att i permanent inslag av betydande omfattning i en relativt lång institutionaliserad utbildning samhällets totala insatser för utbildning är direkt efter gymnasieskolan ge mycket omdet naturligt att ungdoms- och vuxenutbild- fattande kunskaper, om de ändå föråldras ning planeras som en helhet. Utgångspunk- snabbt. Det är möjligt att individen i många ten blir då att utbildning skall vara något fall kan nyttiggöra sin utbildning effektivare, som återkommer för varje individ under om den delas upp på perioder spridda på större delen av livet. En rad nya problem för lämpligt sätt över hans livstid. Den sammanutbildningsplaneringen uppstår genom denna hängande utbildningen skulle i så fall bli korsystematisering av växelspelet mellan utbild- tare. ning och yrkesverksamhet. Självfallet kan För en spridning av detta slag talar inte inte alla dessa problem finna sin lösning på bara glömskeeffekten och kunskapernas avnågra få år. Man måste gå fram steg för steg. tagande aktualitet. Individen kan i vissa fall Vid planeringen av utbildning nu och i vara avsevärt mera motiverad för utbildning i framtiden är det emellertid enligt U 68s vuxen ålder än vad han är i ungdomen. En SOU 1973:2 3

mycket lång sammanhängande utbildning kan för många innebära problem. Senare utbildningsperioder kan mera direkt anknyta till yrkesverksamheten och därigenom upplevas som mera motiverande. Det anförs ofta att individens mottaglighet för nya intryck avtar med växande ålder. Det är svårt att avgöra i vilken utsträckning det här är fråga om brist på fortlöpande övning i att ta emot t. ex. nya kunskaper eller om biologiska effekter i åldrandet. Det finns dock erfarenheter som talar för att mottagligheten genom övning kan uppehållas under lång tid. Frågan om fördelningen av utbildningsperioderna har här formulerats med utgångspunkt i fördelningen av yrkesaktuell kunskap under en enskild människas liv. Man kan se denna fråga också som ett problem om fördelning mellan människor i olika åldrar, som en rättvisefråga mellan generationerna. I båda fallen blir det en fråga om att inom begränsade resurser göra en avvägning av omfattningen av å ena sidan den sammanhängande ungdomsutbildningen, å andra sidan vuxenutbildningen. Det kan alltså vara önskvärt att begränsa den sammanhängande utbildningens längd för att kunna ge tillräckliga resurser åt vuxenutbildningen. Också för fördelningen av utbildningsresurser på individer inom en generation kan återkommande utbildning väntas få effekter. Den sociala fördelningen av de studerande i högre utbildning är i stor utsträckning resultatet av val som individerna gjort på ett tidigt stadium av sin utbildning. En utbildningsorganisation som ger var och en reella möjligheter att återkomma till utbildning, oavsett om tidigare val innebar tidig yrkesverksamhet, borde skapa förutsättningar för en jämnare social fördelning av högre utbildning. Den övergång från yrkesverksamhet till utbildning som återkommande utbildning förutsätter medför dock vissa problem. Bostads- och familjeband samt ekonomiska förhållanden kan lägga hinder i vägen. Även psykologiska faktorer kan verka återhållande. Möjligheten att återkomma till utbild34

ning kan härigenom komma att utnyttjas i första hand av personer från studiestimulerande miljöer. Detta kan motverka en avsedd jämnare fördelning av utbildningsresurserna inom en och samma generation. Det förhållandet att för utbildningens inriktning avgörande val träffas i grundskolan och, framför allt, vid inträdet i gymnasieskolan gör det svårt att planera längre utbildning med hänsyn till förhållanden på arbetsmarknaden. Valen träffas inte sällan mellan fem och tio år före utträdet på arbetsmarknaden. Återkommande utbildning innebär förbättrade möjligheter att få en skälig anpassning mellan utbildning och arbetsmarknad. Detta gäller också utbildningens innehåll: för en ömsesidig påverkan mellan utbildning och arbetsmarknad ger återkommande utbildning en större kontaktyta. I senare delar av betänkandet (mest utförligt i kapitel 8) kommer U 68 vid flera tillfällen tillbaka till konsekvenser för utbildningsplaneringen av återkommande utbildning. Det gäller t. ex. gymnasieskoleutbildningens inriktning och organisation, högskoleutbildningens studieorganisation, urvalsoch behörighetsregler, studiefinansiering, utbildningens lokalisering och distribution samt uppsökande verksamhet. Det är vidare uppenbart att återkommande utbildning förutsätter anpassningsåtgärder inom samhällssektorer utanför utbildningsväsendet. Arbetsmarknadens sätt att fungera är t. ex. av stor betydelse. Den gjorda uppräkningen antyder att återkommande utbildning kan få genomgripande konsekvenser för all utbildningsplanering. Här skall i korthet diskuteras anknytningen mellan gymnasieskolan och den högre utbildningen. Det karaktäristiska draget i återkommande utbildning är att utbildningen varvas med yrkesverksamhet. Det finns inga skäl att förorda ett generellt eller enhetligt system för en sådan värvning. Den första yrkesverksamhetsperioden bör normalt föregås av någon form av yrkesförberedelse i utbildningen. Då grundskolan inte avses ge sådana förberedelser är det rimligt att anta att en period av SOU 1973:2

yrkesverksamhet i flertalet fall kommer först efter studier i gymnasieskolan eller ännu senare. Eftersom alla studerande bör förberedas för perioder av fortsatta studier är det angeläget att gymnasieskolans alla linjer innehåller inslag av studieförberedelser. Om gymnasieskolan därutöver ger alla studerande ett visst mått av yrkesförberedelser, har alla möjlighet att övergå till yrkesverksamhet omedelbart efter gymnasieskolans slut. Endast med sådana förändringar kan återkommande utbildning på sikt få mera betydande omfattning. Tillsammans med statsmakternas beslut om nya principer för behörighets- och urvalsregler för tillträde till högre utbildning ger detta en större frihet åt den enskilde i valet mellan fortsatta studier och yrkesverksamhet än vad utbildningssystemet hittills har gett. Genom återkommande utbildning kommer denna valfrihet att bibehållas under längre tid: den enskilde ser det som en realistisk möjlighet att återvända till studier efter en period av yrkesverksamhet. Härigenom skapas nya förutsättningar för att låta individernas efterfrågan på utbildning bli vägledande för utbildningsplaneringen. Den styrning som sociala, ekonomiska och geografiska faktorer innebär måste självfallet alltfort uppmärksammas. En rad insatser kan behövas för att komma till rätta med dem. Positiva, stimulerande åtgärder bör enligt U 68s uppfattning föredras framför en styrning som innebär att valfriheten inskränks.

råder mellan gymnasieskola och utbildning vid universitet och högskolor förändras, och det skulle vara möjligt att genomföra en planering av den högre utbildningen som är mera fristående från gymnasieskolan. Därigenom skulle en synpunkt i U 68s direktiv tillgodoses: "Strömmen till universitet och högskolor har hittills i allt väsentligt styrts av gymnasiets dimensionering. Detta starka samband mellan å ena sidan gymnasiet och å andra sidan universitets- och högskoleväsendet synes mig inte rimligt att bibehålla i framtiden med hänsyn till bl. a. den enligt många tecken ogynnsamma återverkan som nämnda samband har på balansen inom hela det gymnasiala stadiet."

Det är inte möjligt att med säkerhet bedöma om den ökade valfrihet, som en på längre sikt förändrad gymnasieskola skulle kunna innebära, skulle komma att öka eller minska individernas efterfrågan på högskoleutbildning. Genom att de studerande som nu får enbart studieförberedande utbildning också får yrkesförberedelser kan efterfrågan på fortsatt utbildning inom denna studerandekategori tänkas avta. Å andra sidan kan de som nu får en i huvudsak yrkesförberedande utbildning i större utsträckning komma att fortsätta till högre utbildning. Med återkommande utbildning sådan som den skisserats här skulle det samband som nu SOU 1973:2

1.3 Högskoleutbildningen

1.3.1 Gymnasial och eftergymnasial utbildning När man skall beskriva utbildningen efter den obligatoriska skolan är det för överskådlighetens skull lämpligt att använda en indelning av utbildningsvägarna i stadier eller sektorer. En ofta använd indelningsgrund är att utgå från de allmänna behörighetsvillkoren och skilja mellan sådana utbildningsvägar till vilka genomgången grundskola ger behörighet för tillträde och sådana som för tillträde kräver högre skolunderbyggnad. Det förra området utgörs av det gymnasiala stadiet eller grundskolans kompetensområde, den senare det eftergymnasiala stadiet eller den högre utbildningen. I detta avsnitt skall avgränsningen mellan gymnasial och eftergymnasial utbildning belysas närmare. Den dominerande skolformen inom det gymnasiala stadiet är gymnasieskolan. Gymnasieskolan har fått sin nuvarande organisation genom riksdagsbeslut 1964 angående gymnasiet och fackskolan (läroplansöversyn för fackskolan 1970) och 1968. Genom det senare beslutet infördes den 1 juli 1971 en gymnasieskola organiserad på linjer enligt vidstående sammanställning. Härtill kommer en på ett mindre antal orter försöksvis anordnad tvåårig musiklinje. I gymnasieskolan finns också specialkurser efter skolöverstyrelsens (SÖ) bestämmande. Vissa specialkurser är direkt grundskoleanknutna, dvs. kan påbörjas direkt efter ge36

Linje

Kurstid, år

Förkortning

Beklädnadsteknisk Bygg- och anläggnings Distributions- och kontors Ekonomisk El-teleteknisk Fordonsteknisk Jordbruks Konsumtions Konsumtions- och vård Livsmedelsteknisk Processteknisk Skogsbruks Social Teknisk Träteknisk Verkstadsteknisk Vård Ekonomisk Humanistisk Naturvetenskaplig Samhällsvetenskaplig Teknisk

2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 3 3 3 3 4

Be Ba Dk Ek Et Fo Jo Ko Kv Li Pr Sb So Te Tr Ve Vd E H N S T

nomgången grundskola. I andra fall ställs krav på viss ålder, praktisk erfarenhet eller skolunderbyggnad för tillträde till specialkursen. Specialkurs som bygger på lägst tvåårig utbildning i gymnasieskola kallas högre specialkurs. Antalet elevplatser i gymnasieskolans direkt grundskoleanknutna linjer och specialkurser om minst ett år svarar läsåret 1972/73 mot över 90 procent av antalet 16åringar. Utanför gymnasieskolan finns på det gymnasiala stadiet ett antal utbildningsvägar, SOU 1973:2

statliga, statsunderstödda eller ställda under statlig tillsyn, med skilda, ofta tämligen starkt specialiserade utbildningsmål. Som exempel kan nämnas utbildning till förskollärare och slöjdlärare samt utbildningen vid konstfackskolan. Här finns också utbildningsvägar som ger en utbildning som är jämförbar med den som ges på vissa linjer i gymnasieskolan, t. ex. teknisk utbildning som i stort motsvarar gymnasieskolans tvååriga linjer. Alla dessa utbildningsvägar har det gemensamt att de, liksom gymnasieskolan, bygger på genomgången grundskola eller motsvarande. Beteckningar sådana som "högre utbildning" eller "eftergymnasial utbildning" har inte någon klart preciserad innebörd. I gällande provisoriska bestämmelser om tillträde till högre utbildning definieras denna som "sådan utbildning vid vilken högre skolunderbyggnad än grundskolan kräves för tillträde". För viss högre utbildning krävs för närvarande normalt genomgången tre- eller fyraårig linje i gymnasieskolan. Detta gäller i huvudsak bl. a. utbildning vid följande enheter: universiteten högskolan i Linköping karolinska institutet de tekniska högskolorna högskolan i Luleå Handelshögskolan i Stockholm lantbrukshögskolan skogshögskolan veterinärhögskolan socialhögskolorna Vid universiteten och flertalet av de nämnda högskolorna avser verksamheten dels grundutbildning, dels forskarutbildning och forskning. U 68s uppdrag avser endast grundutbildning. Det är emellertid nödvändigt att i olika sammanhang vid planeringen av grundutbildningen ta hänsyn till dess relationer till forskarutbildning och forskning (se avsnitt 1.6). I utredningens förslag till institutionell organisation (kapitel 6) berörs också vissa frågor rörande forskningens och forskarutbildningens organisation. En annan grupp av utbildningsvägar inom SOU 1973:2

den högre utbildningen är de för vilka såväl genomgången tre- eller fyraårig linje vid gymnasieskolan som dennas tvååriga ekonomiska, sociala och tekniska linjer ger allmän behörighet. Exempel på sådana utbildningsvägar är lärarhögskolornas klasslärarlinjer, journalisthögskolorna, vissa högre specialkurser m. fl. Vidare finns ett antal kvantitativt mindre omfattande utbildningsvägar, som är förlagda till fristående institut m. m. och för vilka genomgången tre- eller fyraårig linje i gymnasieskolan eller motsvarande för närvarande är behörighetsvillkor. Exempel på sådana är brandingenjörsutbildningen, utbildningen vid Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning, viss utbildning vid Grafiska institutet m. fl. Det bör i detta sammanhang också nämnas att krigsmakten, de statliga affärsdrivande verken och vissa myndigheter bedriver utbildningar som med hänsyn till bl. a. de reella antagningskraven samt utbildningens innehåll och mål kan sägas motsvara högskoleutbildning. Av U 68s direktiv framgår emellertid att utredningsuppdraget begränsats till statlig eller direkt statsunderstödd utbildningsverksamhet medan intern verksoch företagsutbildning i detta sammanhang utelämnats. I enlighet med direktiven behandlar utredningen således inte dessa utbildningsvägar i sina förslag om högskoleutbildningens dimensionering, lokalisering och organisation. Att göra avgränsningen mellan ett gymnasialt och ett eftergymnasialt stadium med utgångspunkt i behörighetsvillkoren är självfallet inte den enda möjligheten att klassificera utbildningar. I SCBs statistik över studier vid universitet och högskolor räknas således i regel gymnastik- och idrottshögskolorna samt sjukgymnastinstituten till högskolorna, trots att de för tillträde formellt endast kräver genomgången grundskola. I vissa fall räknar man också musikhögskolorna och konsthögskolorna till den högre utbildningen. Kompetensutredningen (KU) lade i sitt betänkande "Vägar till högre utbildning" (SOU 1970:21) bl. a. fram ett förslag till avgränsning av den högre utbildningen som 37

tog sin utgångspunkt i de allmänna behörighetsvillkor som gäller för respektive utbildning. Denna avgränsningsprincip var naturlig med hänsyn till att KUs utredningsuppdrag avsåg bl. a. behörighetsreglernas innehåll och utformning. Utöver de utbildningsvägar för vilka gymnasium (alternativt fackskola) tidigare varit behörighetskrav föreslog KU att ett antal utbildningar, som för närvarande tillhör grundskolans kompetensområde, skulle i fråga om det allmänna behörighetskravet jämställas med universitet och högskolor, nämligen utbildning till: arbetsterapeut ekonomiföreståndare förskollärare fritidspedagog hälsovårdsinspektör hörselvårdsassistent medicinsk-teknisk assistent sjukgymnast sjuksköterska socialpedagog ålderdomshemsföreståndare

samt viss tids yrkeserfarenhet skulle räknas som högskoleutbildning. YB föreslog dels att vissa nu existerande utbildningsvägar skulle räknas som sådan s. k. yrkesteknisk högskoleutbildning (t. ex. den kortare utbildningsvägen till sjuksköterska för undersköterskor), dels att nya utbildningsvägar av detta slag skulle tillskapas. Enligt YBs uppfattning borde på sikt varje linje i gymnasieskolan få en naturlig fortsättning i den högre utbildningen. U 68 fick den 8 juli 1971 genom tilläggsdirektiv (bilaga 1) i uppdrag att utarbeta förslag till försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning med utgångspunkt i YBs förslag. Dessa förslag redovisas kortfattat i avsnitt 3.4.5. 1.3.2 Högskoleutbildningens avgränsning

U68s direktiv ger anvisning om att utredningens planeringsuppdrag bör omfatta en vidare krets av utbildningar än dem som hittills brukat sammanfattas genom ord sådana som "universitet och högskolor", KU framhöll att man i detta sammanhang "högre utbildning" eller "eftergymnasial inte tog upp vissa utbildningar till diskussion utbildning". I det följande diskuteras de — trots att detta i och för sig hade varit riktlinjer som avgränsningen av en sådan motiverat - därför att de då behandlades av mera omfattande grupp av utbildningar bör andra utredningar. Detta gällde i första hand följa. Med hänsyn till att ordet eftergymnade lärarutbildningar som behandlades av sial är tungt och språkligt ovigt och kan lärarutbildningskommittén (LUK), men även komma att användas på ett sätt som inte vissa andra, t. ex. sjöbefälsutbildningar, nämn- exakt svarar mot dess formella innebörd, föreslår U 68 att i stället beteckningen högskodes. leutbildning används. Termen högskoleutPå grundval av prop. 1972:84 har bildning avser såväl grundläggande högskoleriksdagen fattat principbeslut om gymnasieutbildning (i det följande ibland kallad skolans kompetensvärde m. m. Beslutet grundutbildning) som forskarutbildning. innebär att tvåårig avslutad gymnasial utbildning skall ge allmän behörighet för U 68s planeringsuppdrag omfattar endast det tillträde till universitet och högskolor. Något förra slaget av utbildning och ordet högskoställningstagande till KUs förslag i fråga om leutbildning kommer i detta betänkande därdet eftergymnasiala områdets avgränsning för naturligen ofta att användas i betydelsen har emellertid inte gjorts. Departementsche- grundläggande högskoleutbildning (grundutfen förordade i propositionen att resultaten bildning). av U 68s och LUKs arbete skulle avvaktas. Ordet "högskola" använder utredningen i Yrkesutbildningsberedningen (YB) före- mera strikt mening för viss statlig organisaslog i betänkandet "Yrkesteknisk högskole- tion vid vilken högskoleutbildning meddelas utbildning" (SOU 1970:8) att viss yrkesut- (se avsnitt 6.3.1.2). I vissa sammanhang är bildning byggd på genomgången tvåårig yr- det emellertid naturligt att använda ordet i keslinje vid gymnasieskola (motsvarande) en vidare mening som en parallell till beteck38

SOU 1973:2

ningen skola för t. ex. grundskola och gymnasieskola. Man får räkna med att termerna "högskola" och "högskoleutbildning" i dagligt tal ofta kommer att ges samma innebörd. För U 68s arbete är det självfallet väsentligt att ange vilka utbildningsvägar som skall tillhöra högskoleutbildningen för att därigenom kunna beskriva det område som utredningens planeringsförslag skall avse. Avgränsningsfrågan har emellertid andra och på sikt väsentligare sidor. Enligt direktiven är det en viktig uppgift för planeringen av den högre utbildningen att ge förutsättningar för en balanserad utveckling. Mot bakgrund av diskussionen i avsnitt 1.2 vill utredningen tolka detta så att man bör eftersträva balans med hänsyn till målen för samhällets mera långsiktiga utveckling, individernas utbildningsefterfrågan och efterfrågan på utbildade på arbetsmarknaden. Viktiga förutsättningar för en balanserad utveckling av det slaget är bl. a. en smidig och effektiv organisation av högskoleutbildningen och ett allsidigt underlag för beslut om utbildningens innehåll, organisation och kvantitativa planering. Organisationen bör också ge goda möjligheter att informera utbildningssökande och arbetsgivare om utbildningen. Med dessa förutsättningar står det inte utan vidare klart att de formella behörighetsreglerna ger den mest ändamålsenliga avgränsningen av högskoleutbildningen. I utredningsdirektiven behandlar departementschefen avgränsningsfrågan på följande sätt. "Avgränsningen av eftergymnasial utbildning utanför universitetssektorn mot det gymnasiala utbildningssystemet och mot inskolning inom företag får göras med hänsyn till de krav som ställs på att de studerande skall ha dels uppnått viss ålder innan studierna inleds, dels i viss utsträckning utbildats i någon av de gymnasiala skolorna. Avgörande för frågan om en utbildning skall betecknas som eftergymnasial bör enligt min mening vara, om den är eller kan utgöra ett alternativ till annan klart eftergymnasial utbildning."

SOU 1973:2

Ovan har pekats på att de formella behörighetsreglerna inte utgör en självklar utgångspunkt för att avgränsa högskoleutbildningen från annan utbildning. Detta hindrar inte att man kan finna det lämpligt att för högskoleutbildningen i dess helhet utforma behörighetsreglerna i huvudsak efter enhetliga allmänna principer. Ett speciellt gränsdragningsproblem gentemot gymnasieskolan skall belysas i detta sammanhang. För tillträde till gymnasieskolans högre specialkurser förutsätts som nämnts i det föregående genomgången tvåårig linje i gymnasieskolan (eller motsvarande). De skulle alltså i viss mening kunna betraktas som "eftergymnasiala". Det finns emellertid högre specialkurser som hör omedelbart samman med viss linje i gymnasieskolan. De utgör en del av en sammanhängande längre utbildning av vilken gymnasieskolans tvååriga linje utgör den första delen. Exempel på sådana är specialkurser för damskräddare, herrskräddare och klänningssömmerskor (som ansluter till den beklädnadstekniska linjen), för styr- och reglermekaniker (som ansluter till den Verkstadstekniska linjen), det tredje året i en treårig utbildning till modellsnickare osv. Högre specialkurser av detta slag bör räknas till gymnasieskolan. Det finns också högre specialkurser som bygger på viss utbildning (linje) i gymnasieskolan jämte ett eller flera års yrkesverksamhet i det yrke som utbildningen avsett (t. ex. utbildning till tandhygienist) och andra som kan nås från flera linjer i gymnasieskolan (t. ex. ADB-utbildningen). Det finns skäl som talar för att båda dessa slag av högre specialkurser bör räknas till högskoleutbildningen. Det fjärde året av gymnasieskolans tekniska fyraåriga linje hör organisatoriskt och innehållsligt omedelbart samman med gymnasieskolan och bör innefattas i denna. Vissa specialkurser syftar till att ge elever som genomgått gymnasial utbildning på viss linje sådan utbildning att de når utbildningsmålet på en annan linje. Ett exempel ges av den så kallade ekonomiska specialkursens två första terminskurser, som leder till den 39

treåriga ekonomiska linjens utbildningsmål. Utbildning av detta slag, som ger en del av innehållet i viss linje i gymnasieskolan, bör enligt utredningens mening räknas till gymnasieskolan i den mån den inte integreras i en utbildningslinje i högskoleutbildningen. Man bör dock se den kvantitativa planeringen av sådan utbildning i nära samband med överväganden om högskoleutbildningens dimensionering. Dessa kurser skall ju tillsammans med utbudet av högskoleutbildning möta efterfrågan på utbildning från dem som genomgått gymnasieskolan. Den ekonomiska specialkursens tredje terminskurs ger specialisering utöver den treåriga ekonomiska linjens utbildningsmål. Den bör, med hänsyn till sin nära anknytning till de två föregående terminskurserna, tills vidare räknas till gymnasieskolan. En väsentlig faktor i avgränsningsfrågan är att en mycket stor del av en årskull genomgår utbildning i gymnasieskolan. Läsåret 1972/73 har direkt grundskoleanknutna linjer och specialkurser i gymnasieskolan en intagningskapacitet som motsvarar över 90 procent av antalet 16-åringar. En följd blir att vid flertalet utbildningsvägar utanför gymnasieskolan de studerande i mycket stor utsträckning kommer att vara minst 18 år, även om inträdeskraven ej omfattar vare sig en sådan lägsta åldersgräns eller ett krav på genomgången gymnasieskola. Mot denna bakgrund finns det anledning att överväga om inte de studerandes ålder bör vägas in som en av flera faktorer vid avgörandet om en viss utbildningsväg skall räknas som högskoleutbildning eller ej. Det bör därvid betonas, att klassifikationen bör avse utbildningsvägar och inte de elever som studerar på dessa. En och samma utbildningsväg eller ämneskurs bör alltså inte klassificeras som gymnasial för en 17-årig elev men som högskoleutbildning för en äldre. Enligt detta synsätt skulle det vara ett skäl för att räkna en utbildningsväg som högskoleutbildning om normalt större delen av de studerande vid studiernas början är minst 19 eller 20 år. (Att viss utbildning med i denna 40

mening vuxna studerande enligt U68s mening bör föras till gymnasieskolan har redovisats i det föregående.) En mer utvecklad återkommande utbildning kan eventuellt ställa krav på andra gränsdragningar i utbildningssystemet. I den internationella diskussionen, bl. a. inom OECD, har det för övrigt påpekats att den på sikt naturliga gränsen bör gå mellan obligatorisk och ickeobligatorisk utbildning. Sammanfattningsvis utgår U 68 sålunda från att som högskoleutbildning skall betraktas i huvudsak sådan utbildning som förutsätter högre skolunderbyggnad än grundskola eller som ställer krav på bestämda erfarenheter ulöver grundskolan. Vid bedömningen bör även de studerandes ålder spela viss roll. Utredningen räknar med att högskoleutbildning i regel kommer att bygga på de av statsmakterna fastställda allmänna behörighetskraven. Därutöver kan uppställas särskilda förkunskapskrav. Av gymnasieskolans nuvarande högre specialkurser bör dock sådana föras till gymnasieskolan, som nära anknyter till linjer i gymnasieskolan eller vilkas innehåll utgör en del av utbildningen i sådan linje. Som högskoleutbildning bör inte holler räknas sådana utbildningar utanför gymnasieskolan som ger en utbildning som i stort motsvarar den som ges på viss linje i gymnasieskolan och inte heller sådan utbildning som bygger på grundskola och har en för högre utbildning klart förberedande karaktär. Exempel på det förra slaget av utbildning är vissa tekniska skolor och institut som ger en utbildning svarande mot vissa av de tekniska linjerna i gymnasieskolan. Det andra slaget av utbildning återfinns i stor utsträckning inom det konstnärliga området, där en rad utbildningar ger förberedelser för vidare studier inom den högre musik- och konstutbildn ingen. I praktiken syns en avgränsning av detta slig leda fram till att högskoleutbildningen kommer att bestå dels av linjer för vilka avslutad gymnasial utbildning är formellt behörighetsvillkor, dels av linjer som för de studerande är eller kommer att vara alternativ till sådan utbildning. Denna utgångspunkt SOU 1973:2

skulle också enligt U 68s uppfattning svara bäst mot kravet på att skapa förutsättningar för en rationell utbildningsplanering. Det är med den nu angivna utgångspunkten klart att till högskoleutbildningen kommer att räknas utbildning med statlig, landstingskommunal eller primärkommunal huvudman. Också statsunderstödd enskild utbildning bör på motsvarande grunder kunna föras in under samlingsbeteckningen högskoleutbildning. Grundskolan syftar till att ge en allmän medborgerlig utbildning och förberedelser av allmän karaktär för fortsatta studier och kommande yrkesverksamhet. Gymnasieskolan skall ge en mot skilda yrkes- eller studiemål mera specialiserad utbildning samt en vidareutveckling av den allmänna medborgerliga utbildningen. Gymnasieskolans linjer bygger på den erfarenhet och de förkunskaper som genomgången grundskola ger. Utbildningens specialisering drivs för en stor del av de studerande inte särskilt långt. Målet för den grundläggande högskoleutbildningen blir främst att ge förberedelser för yrkesverksamhet eller för fortsatta studier. Jämförda med gymnasieskolans yrkesoch studieförberedelser blir högskoleutbildningens — på grundval av de studerandes mera omfattande erfarenheter och förkunskaper - ofta starkare specialiserade och i regel mera fördjupade. Det är självfallet inte möjligt att genom en granskning av utbildningsmålet eller på andra grunder entydigt hänföra varje utbildningslinje till antingen högskoleutbildningen eller gymnasieskolan. I många tveksamma fall kan det vara naturligast att tills vidare hänföra en utbildning till gymnasieskolan som högre specialkurs eller specialkurs, varefter vunna erfarenheter kan ge vägledning för en mera slutgiltig klassifikation. Över huvud taget kan avgränsningen mellan gymnasieskola och högskoleutbildning inte göras en gång för alla utan den måste fortlöpande omprövas. Att definiera begreppet högskoleutbildning i mera precisa allmänna termer är enligt detta synsätt knappast möjligt. Enligt U 68s uppfattning måste definitionen ges genom en SOU 1973:2

uppräkning av de utbildningslinjer som ingår i högskoleutbildningen. I bilaga 6 har förtecknats de nuvarande utbildningsvägar som, enligt U 68s mening, bör räknas som högskoleutbildning vid ett genomförande av utredningens förslag. I förteckningen används en klassifikation med hänsyn till utbildningens inriktning som skall behandlas i följande avsnitt. 1.3.3 Indelning av högskoleutbildningen 1.3.3.1 Nuvarande indelning Universiteten var intill läsåret 1956/57 organiserade på de fyra traditionella fakulteterna (de teologiska, juridiska, medicinska och filosofiska fakulteterna). Indelningen i fakulteter avser för närvarande huvuddelen av utbildningen under universitetskanslersämbetet (UKÄ). Flera av fakulteterna är indelade i sektioner. I dag finns nio olika slag av fakulteter: farmaceutisk humanistisk juridisk matematisk-naturvetenskaplig medicinsk odontologisk samhällsvetenskaplig teologisk teknisk Fakulteterna är inom UKÄs organisation sammanförda i fem grupper, vilka svarar mot fem fakultetsberedningar: humanistisk och teologisk juridisk och samhällsvetenskaplig medicinsk, odontologisk och farmaceutisk matematisk-naturvetenskaplig teknisk En motsvarande systematisk organisation saknas inom den högre utbildningen utanför UKÄs område. Den överblick över utbildningen, som är nödvändig såväl av planeringsskäl som med hänsyn till de utbildningssökandes och arbetsmarknadens behov, kräver en ändamålsenlig indelning av högskoleutbildningen i dess helhet.

1.3.3.2 Indelningsgrunder Den nuvarande fakultetsindelningen avser såväl grundutbildning som forskning och forskarutbildning. U 68s uppdrag avser grundutbildningen och utredningens behandling av högskoleutbildningens indelning avser sålunda denna. I kapitel 6 behandlas förhållandet mellan grundutbildningens organisation och organisationen för forskning. U 68 föreslår som närmare behandlas i avsnitt 3.1.3 att den grundläggande högskoleutbildningen normalt planeras i utbildningslinjer av olika längd. Varje utbildningslinje bör vara inriktad mot ett yrkesområde, i regel ett ej alltför snävt sådant. Utbildningslinjerna, som föreslås vara uppbyggda av kurser, kan vara allmänna, lokala eller individuella. Den inre sammanhållningen mellan kurserna i en utbildningslinje liksom de studerandes valfrihet mellan olika alternativ avses kunna variera mellan olika utbildningslinjer. I vissa fall förutsätts kurserna kunna sättas samman till studiekurser i huvudsak på det sätt som nu är regel vid de filosofiska fakulteterna. Studiekurserna kan i sådana fall av den studerande kombineras enligt vissa regler. I många fall förutsätts en individ efterfråga bara enstaka kurser eller studiekurser och inte en hel utbildningslinje. Utbildningslinjernas uppbyggnad och innehåll behandlas i avsnitt 3.2.4.

hov. Slutligen bör indelningen vara en lämplig utgångspunkt för information till såväl studerande som arbetsgivare. Inte minst detta senare syfte ställer krav på överskådlighet och enkelhet i indelningen. Man kan söka en indelningsgrund med utgångspunkt i utbildningens yrkesinriktning. Utbildningsvägar som är i viss mån utbytbara på arbetsmarknaden skulle då föras samman i en grupp. Utbytbarheten kan avse utbildningar av olika längd (t. ex. civilingenjör och gymnasieingenjör) eller utbildningar av i huvudsak samma längd (t. ex. civilekonom och samhällsvetare). En annan indelningsgrund är att utgå från de mera generella kurser som är gemensamma eller snarlika för flera utbildningslinjer. Så ingår t. ex. grundläggande kemisk utbildning i farmaceutiska, matematisk-naturvetenskapliga, medicinska och tekniska utbildningslinjer. Grundläggande beteendevetenskapliga kurser ingår i utbildningen av både lärare och socialarbetare. Även om kurserna i dessa fall inte är identiska är utbildningsmålen besläktade och de grundläggande personella och materiella resurserna likartade. Med utgångspunkt i att högskoleutbildningen skall vara inriktad mot den framtida yrkesverksamheten har U 68 funnit att en indelning efter yrkesprincipen bör vara grundläggande för utredningens planeringsförslag och för den högre utbildningens framtida organisation. Den ovan berörda släktskapen mellan utbildningslinjer med avseende på det mera generella utbildningsinnehållet ligger till grund för den indelning i basutbildningsområden som behandlas i avsnitt 1.3.3.4.

Bl. a. för den mera långsiktiga utbildningsplaneringens behov syns en klassifikation av utbildningslinjer vara behövlig. Syftet med en indelning av högskoleutbildningen i sektorer eller områden bör bl. a. vara att få ett lättöverskådligt och gripbart underlag för översiktlig planering, i regel på längre sikt. Denna planering kan avse kvantitativa förhållanden eller studiernas 1.3.3.3 Yrkesutbildningssektorer organisation eller lokalisering. Också för Utredningen har prövat olika alternativ för utbildningens institutionella organisation, en indelning av högskoleutbildningen i som utgör ramen för verksamhetsplaneringen yrkesutbildningssektorer och funnit en indeloch utbildningens genomförande, är en ända- ning i fem sektorer ändamålsenlig. Dessa är: målsenlig indelning nödvändig. Den bör teknisk yrkesutbildning ge underlag för gemensamt utnyttjande av administrativ och ekonomisk yrkesutbildpersonella och materiella resurser i vissa fall ning och för avvägningar mellan olika medelsbevårdyrkesutbildning 42

SOU 1973:2

Det är väsentligt att den föreslagna sektorsindelningen inte skapar konstlade gränser för möjligheterna att utnyttja utbildningsutbudet. Även klart yrkesinriktade I den förteckning av nu befintlig högskole- kurser bör således kunna kombineras i ett utbildning som redovisas i bilaga 6 har denna studieprogram oavsett sektorsgränser. Tekklassificering använts. Det är uppenbart att nisk och administrativ/ekonomisk utbildvarje indelning blir en kompromiss mellan ning, teknisk utbildning och vårdutbildning bindningar och önskemål av olika slag. osv. är kombinationer som kan väntas bli Utredningen har funnit att sektorerna bör önskvärda i framtiden. Inte minst bör sådana vara ganska få till antalet för att indelningen kombinationer bli naturliga vid övergången bäst skall fylla de ovan angivna syftena. De från gymnasieskola till högskola: i det valda bör också avpassas så att de blir om inte lika exemplet alltså teknisk linje i gymnasieskostora så dock av i huvudsak jämförbar lan följd av ekonomisk utbildning eller omfattning, t. ex. mätt i antal närvarande vårdyrkesutbildning i högskolan. I andra fall studerande. Vid den praktiska användningen bör en förhållandevis specialiserad yrkesutbör man ha sektorernas olika karaktär, bl. a. bildning i gymnasieskolan kunna följas av en deras olika grad av inre samband, i minnet. mer generell utbildning i högskolan. Som ett exempel på svårigheterna att Här skall pekas på några viktiga förhållanhänföra utbildningar till de fem yrkesutbildden i fråga om de föreslagna yrkesutbildningsningssektorerna kan nämnas utbildningarna sektorerna. Först skall då nämnas att sambantill socionom (social linje), socialpedagog, det mellan yrke och utbildning är långt ifrån fritidspedagog, förskollärare samt ungdomsensartat. Utbildade från en och samma utbildning återfinns ofta inom mycket och fritidsledare. U 68 har funnit överväganskiftande yrken - även om en koncentration de skäl för att i nuvarande läge föreslå, att de på vissa yrkesområden är vanlig - och till ett två första av dessa klassificeras som vårdyroch samma yrke rekryteras personer med kesutbildning och att den sistnämnda utbildningen förs till sektorn för utbildning olika utbildningsbakgrund. Utbytbarheten på arbetsmarknaden mel- för kultur- och informationsyrken. Utbildlan två utbildningslinjer är sällan fullständig: ningarna till fritidspedagog och förskollärare den kan avse en större eller mindre del av ett har utredningen tills vidare fört till sektorn traditionellt yrkesområde eller yrke. Det är för undervisningsyrken. Alla dessa utbildockså lätt att inom varje yrkesutbildnings- ningar hänger samman på olika sätt och det sektor finna par av utbildningslinjer som i är nödvändigt att planeringen av dem sker i praktiken inte alls är utbytbara. Vidare är i inbördes samband. Klassificeringen innebär många fall en utbytbarhet mellan utbild- inte ett ställningstagande från utredningens ningslinjer tillhörande olika yrkesutbild- sida i fråga om utbildningarnas utformning. ningssektorer lika naturlig som mellan linjer Det kan inte uteslutas att barna- och inom samma sektor, eller naturligare:under- ungdomsvårdens utveckling motiverar förvisningssektorn har t. ex. kontakter med alla ändringar i personalens utbildning. Barnstugeutredningen har genom tilläggsdirektiv fått de övriga. Den föreslagna indelningen i yrkesutbild- i uppdrag att utreda barnstugepersonalens ningssektorer avser hela utbildningslinjer el- utbildning. Utbildningarnas sektorstillhörigler varianter av sådana. En viss kurs eller stu- het kan sålunda efter hand behöva omprödiekurs eller en kombination av sådana är i vas. Även andra exempel kan anföras på att många fall användbar i utbildningslinjer man vid den valda sektorsindelningen fått inom olika yrkesutbildningssektorer. Detta göra en gränsdragning som eventuellt kan gäller t. ex. många av studiekurserna vid de uppfattas som mindre naturlig. Sålunda hännuvarande filosofiska fakulteterna. utbildning för undervisningsyrken utbildning för kultur- och informationsyrken.

SOU 1973:2

förs utbildning för naturvetenskapliga arbets- högskoleutbildning. För studerande som priuppgifter till den tekniska sektorn. Själv- märt är mera intresserade av visst ämnesinnefallet skall inte en sådan klassificering i och håll i studierna och mindre av yrkesanknytför sig innebära en förändring av utbild- ningen kan en sådan indelning vara till hjälp ningens karaktär. vid utbildningsvalet. Man bör emellertid enDet bör slutligen nämnas att utredningen ligt U 68s uppfattning inte dra allmängiltiga diskuterat hur miljöaspekten bäst skulle slutsatser rörande t. ex. utbildningens organikunna tillgodoses vid en sektorsindelning sation med utgångspunkt i en sådan indelefter yrkesprincipen. Utgångspunkten har ning. Det är indelningen i yrkesutbildningsvarit att det är önskvärt att främja utbildning sektorer som för U 68 framstår som den av personer som har ansvar för helheter i mest väsentliga för den grundläggande högmänniskans biologiska, sociala och kultu- skoleutbildningen. rella miljö och för människans samspel med Medan indelningen i yrkesutbildningssekoch utveckling i sådana miljöer. Yrkeskate- torer närmast ansluter sig till den princip gorier av det slaget återfinns inom områden som var vägledande vid universitetens ursom svarar mot flera av de fem yrkesutbild- sprungliga indelning i de tre "högre" ningssektorerna, t. ex. arkitekter, ergono- fakulteterna (teologisk, juridisk och medimer, miljövårdare, åtskilliga konstnärliga cinsk) och senare vid fackhögskolornas yrken och präster. inrättande, har indelningen i basutbildningsMan kan diskutera om motsvarande områden närmast motsvarighet i de filosoutbildningslinjer borde sammanföras till en fiska fakulteternas indelning i sektioner. särskild yrkesutbildningssektor ("sektorn för U 68 har funnit en indelning i följande sju miljövårdsutbildning"). Utredningen har områden användbar: stannat för att inte föreslå detta. De olika fysisk-kemisk utbildning yrken det här är fråga om har i regel mycket kemisk-biologisk utbildning liten utbytbarhet sinsemellan på arbetsmarkbeteendevetenskaplig utbildning naden. Det är vidare väsentligt att miljösamhällsvetenskaplig utbildning intressena hålls levande i all yrkesutbildmatematisk-systemvetenskaplig utbildning språklig utbildning ning, något som kan bedömas bli svårare om historisk-estetisk-religionsvetenskaplig uten särskild sektor för miljövårdsutbildning bildning angavs. I själva verket finns krafter för utveckling av miljösynpunkten inom en rad Gränserna är här, kanske ännu mera än yrkesområden. Det räcker att nämna diskus- mellan yrkesutbildningssektorerna, oklara. sionen kring viss vårdyrkesutbildning (t. ex. Andra avgränsningar är också möjliga. socionom, läkare), kring barnstugornas upp- Utredningen har bl. a. diskuterat om också gifter och kring konstnärlig utbildning och teknik och ekonomi skulle ingå som miljövårdsutbildning av tekniker och admini- särskilda basutbildningsområden men funnit stratörer. det lämpligast att inte låta dessa vara 1.3.3.4 Basutbildningsområden Indelningen i basutbildningsområden grundar sig på utbildningslinjemas mindre utpräglat yrkesspecifika innehåll. En sådan indelning, som i stället betonar det för linjerna mera allmänna ämnesinnehållet, kan vara vägledande vid planeringen av vissa basresurser för utbildningen och för kontakten mellan viss grundforskning och grundläggande 44

företrädda med både egna yrkesutbildningssektorer och egna basutbildningsområden. Några kommentarer bör göras. Att historisk, estetisk och religionsvetenskaplig utbildning förts samman är bl. a. ett uttryck för strävan att få ett begränsat antal basutbildningsområden. Det bör inte tolkas så att avsikten skulle vara att t. ex. betona en historisk inriktning hos estetisk eller religionsvetenskaplig utbildning. Det finns i stället anledning att stryka under de pä senare tid SOU 1973:2

Basutbild- Fysisk^s. nings- kemisk-t Yrkes-\omrade Utbild- S . ninqssektor^v

^v

Teknisk

Beteende- Samhälls- MatemaKemisktiskvetenbiologiskt vetensystemskapligt skaplig+ vetenskapligt

Historiskestetiskreligionsvetenskapligt

0 ©

Administrativ och ekonomisk

Vård

Språkligt

©

©

Undervisning

Kultur och information

© ©

Figur 1:3. Högskoleutbildningens indelning i yrkesutbildningssektorer och basutbildningsområden, exempel har följande utbildningslinjer markerats. (I flertalet rutor finns många utbildningslinjer.) 1 Civilingenjörsutbildning (maskinteknisk linje) 2 Juristutbildning 3 Läkarutbildning 4 Socionomutbildning (social linje) 5 Språklärarutbildning 6 Prästutbildning

starkare anknytningarna mellan å ena sidan samhälls- och beteendevetenskaplig utbildning och forskning, å andra sidan historisk, estetisk och religionsvetenskaplig utbildning och forskning. Vissa utbildningar består till mycket stor del av mera generell utbildning inom ett visst basutbildningsområde. Detta gäller t. ex. ämneslärarutbildning i kemi-biologi eller i moderna språk och utbildning till industrimatematiker. I andra fall är den generella delen av utbildningen av mycket liten omfattning (t. ex. utbildning till sjuksköterska) eller spridd över flera basutbildningsområden (mest utpräglat kanske för klasslärarutbildningen). I det senare fallet är det svårt att avgöra till vilket basutbildningsområde utbildningen skall föras och exemplen på sådana vanskligheter vid klassificeringen kan mångfaldigas. I flera sammanhang har SOU 1973:2

det emellertid upplevts som önskvärt att se på utbildningsplaneringen ur en annan aspekt än den omedelbart yrkesanknutna. 1 utredningens förslag återfinns därför två indelningsgrunder för den grundläggande högskoleutbildningen. Av dessa är den som avser yrkesinriktningen den mest framträdande, medan den som avser basutbildningsområdena har en kompletterande funktion. De två indelningarna kan ställas samman i ett rutnät så som figur 1:3 visar.

1.4 Högskoleutbildningens mål

1.4.1 Planeringsmål I avsnitt 1.1.1 har redovisats några motiv för utbildning som under olika perioder varit utgångspunkter för utbildningsplaneringen: bildning, materiell utveckling, social utveckling, demokrati, personlighetsutveckling och konsumtion. I det därpå följande avsnittet har diskuterats några av utbildningens faktiska funktioner. Utbildningsplaneringen avser bl. a. antalet studerande, studiernas organisation, utbildningens lokalisering, behörighets- och urvalsregler samt utbildningens institutionella organisation. Ett viktigt område som inte ligger inom U 68s huvuduppdrag är utbildningens närmare innehåll och verksamhetsformer. Avsikten bör vara att åtgärder inom alla dessa områden tillsammans skall främja utbildningsmålen. I U 68s debattskrift Mål för högre utbildning diskuteras i vilken utsträckning de allmänna mål som ställts upp för grundskolan och gymnasieskolan är tillämpliga också på högskoleutbildningen. Den debatt som förts kring denna skrift syns i stort sett bekräfta att vissa generella mål är giltiga för utbildningssystemet i dess helhet. Självfallet kommer emellertid speciella förhållanden sådana som de studerandes ålder, förkunskaper och tidigare erfarenheter samt utbildningens genomgående karaktär av yrkesförberedelse att ge målet för högskoleutbildningen ett speciellt innehåll. 46

Svårigheterna att ställa upp mål som är gemensamma för utbildningslinjer med vitt skilda inriktningar har påpekats i debatten kring U 68s skrift om utbildningsmål. Uppgiften blir inte lättare genom den breddning av den högre utbildningens område som U 68s förslag innebär. Redan tidigare har emellertid generella mål ställts upp för högre utbildning. Sålunda anför 1955 års universitetsutredning följande (SOU 1957:24): "All akademisk undervisnings syfte är att utöver faktiska kunskaper och praktiska färdigheter ge en handledning i respektive ämnes vetenskapliga metodik och en introduktion i den aktuella vetenskapliga problematiken. Det väsentligaste är emellertid, att studenten i möjligaste mån tillägnar sig ett vetenskapligt och kritiskt sätt att tänka." I gällande universitetsstadga formuleras läroanstalternas mål i 2 §: "Universitetens uppgift är att på vetenskaplig grund bedriva forskning och utbildning. ." Utbildningsmålet vid universitet och högskolor får viss ytterligare precisering i utbildningskungörelserna där det i de allmänna bestämmelserna inledningsvis heter, att den grundläggande utbildningen bygger på vetenskaplig grund och har till syfte främst att med ledning av de studerandes och samhällets behov ge de studerande kunskaper och färdigheter samt den kritiska skolning, som fordras för yrkesverksamhet eller fortsatt SOU 1973:2

utbildning. Universitetspedagogiska utredningen (UPU) inom UKÄ behandlade målfrågan ingående. I sitt principbetänkande "Den akademiska undervisningen" (1970) betonade UPU att utbildningsmålen i stor utsträckning är politiska mål, dvs. mål som bestäms på basis av rådande grundvärderingar och önskemål om samhällets utveckling. UPU angav som sin uppfattning att all högre utbildning syftar till att "dels ge de studerande yrkesutbildning, dels bibringa dem ett mått av allmänbildning, dels påverka deras personlighetsutveckling i en önskvärd riktning" och diskuterade utförligt de tre målkomponenterna yrkesutbildning, allmänbildning och personlighetsbildning. I det följande redovisas U 68s synpunkter på högskoleutbildningens mål under rubrikerna: Personlighetsutveckling Välfärdsutveckling Demokrati Internationalisering Social förändring Några kommentarer skall omedelbart göras. Det är naturligt att se utveckling av kunskaper, färdigheter och attityder som huvudmålet för all utbildning. Den frågan måste emellertid ställas, vilket ändamål de i undervisningen förvärvade kunskaperna, färdigheterna och attityderna tjänar. Den frågan bör i stora drag besvaras i formuleringen av utbildningsmålen. Som ovan framhållits avses målen därutöver ge vägledning också vid utformningen av behörighets- och urvalsregler, studieorganisation och andra planeringsåtgärder. Bildningsmotivet skär tvärs igenom flertalet av de angivna målen. En bred referensram med förankring i den egna kulturkretsen har betydelse för personlighetsutvecklingen och för en fungerande demokrati. Den kan också vara en förutsättning för kulturkonsumtion. Internationaliseringsmålet förutsätter överblick, språkkunskaper och kännedom om andra länders situation och kulturella liv.

SOU 1973:2

Personligh etsutveckling Hos varje studerande bör anlag och intressen utvecklas utifrån de individuella förutsättningarna. Den studerande bör, bl. a. genom information och vägledning, stimuleras att bygga upp ett förtroende för sina egna möjligheter och sin egen kapacitet grundat på självkännedom men också på en uppfattning om omgivningen och samhället. I utbildningen, liksom i yrkeslivet, skall utvecklas intresse för och kunskap om medmänniskorna och deras villkor samt kunskaper om de krav som samhället ställer i olika situationer. Det är en av grundskolans mest väsentliga uppgifter att utveckla en för alla elever gemensam referensram. Redan i gymnasieskolan är utbildningen i viss mån specialiserad. Den utbildning som följer efter grundskolan bör medverka till att specialstudierna sätts i relation till andra studie- och yrkesområden och till förhållanden i samhället i dess helhet. I vissa fall kan detta möjliggöras genom att studieprogrammet för en enskild studerande får stor bredd, men även andra vägar bör sökas. Bl. a. statsmakternas tidigare nämnda principbeslut om gymnasieskolans kompetensvärde syftar till en bredare rekrytering till högskoleutbildning. Om studerande med skiftande erfarenhets- och utbildningsbakgrund förs samman i undervisningsgrupper, där studiemålen sannolikt kan komma att variera i viss utsträckning, vidgas deras referensram och ett framtida samarbete mellan yrkesutövare i skilda funktioner underlättas. Skall en breddning av rekryteringen till högskoleutbildning få dessa gynnsamma konsekvenser kan den behöva kombineras med förändringar i såväl studiernas organisation som utbildningens innehåll och verksamhetsformer. Kommunikationsfärdigheter har betydelse för en personlighetsutveckling inriktad på kontakt med andra samhällsgrupper och förståelse för dem. I den specialiserade yrkesutbildningen utvecklas ofta ett särskilt språk, i många fall med ett internationellt ordförråd. Detta yrkesspråk försvarar sin plats i fack47

männens krets, också med hänsyn till att det lingen av livskvaliteten. Utbildningsplanekan underlätta internationella kontakter. ringen kan påverka balansen mellan olika Men utanför denna krets kan det i förening faktorer i välfärdsutvecklingen genom utmed en för yrkeskåren speciell attitydbild- formning och dimensionering av specialistutning lätt innebära ett hinder för kommunika- bildningar av olika slag (för materiell protion och förståelse mellan yrkesutövarna och duktion, service, rekreation, vård osv.). Utövriga samhällsmedlemmar. Expertens sär- bildningen kan också bidra till att ge förutskilda språkbruk och attityder kan försvåra sättningar för att övergripande problem av kontakten mellan icke-experter och exper- det slag som miljövården och naturresurserter, t. ex. i vårdsituationer eller i samhällsfrå- nas utnyttjande ger aktuella exempel på kan gor som starkt engagerar den enskilde. Det uppmärksammas och angripas på effektivt bör därför ligga i bl. a. yrkesutövarnas eget sätt. intresse att motarbeta överdrifter i fråga om Det bör å andra sidan påpekas att möjligsådant yrkesspråk och sådan attitydbildning. heten att genom förändring av utbildningsFör experten är en bred allmän referensram systemet mera omedelbart påverka förhållanoch goda kommunikationsfärdigheter av stor dena på arbetsmarknaden är begränsade. På betydelse för kontakten med dem som be- kort sikt blir i regel arbetslivets villkor styhöver hans tjänster. I vissa fall kan studierna rande för utbildningssystemets funktion. organiseras så att studerande med skilda Exempelvis spelar lön och arbetsförhållanyrkesinriktningar förs samman inom studieden för personer med en viss yrkesutbildning kurser som är gemensamma för flera utbildstor roll för rekryteringen till denna utbildningslinjer. Detta kan bidra till en önskvärd ning. Å andra sidan påverkar personalens kontakt över yrkesgränserna. utbildning mönstret för arbetets fördelning. Både för tillväxten och fördelningen av välfärden har utbildningsresursernas fördelVälfärdsu tveckling ning på individer betydelse. Dessa samband För den ekonomiska tillväxten syns utbild- är långt ifrån fullständigt kända. Det råder ningens yrkesförberedande funktioner vara emellertid enighet om att en allmänt hög väsentliga. För den högre utbildningens di- utbildningsnivå är fördelaktig även från sammensionering, för behörighets- och urvalsreg- hällsekonomisk synpunkt. ler, för utbildningens organisation och lokaliLängre utbildning ger normalt förutsättsering samt för dess innehåll och verksamhets- ningar för mer tillfredsställande och välbeformer blir dessa funktioner en viktig kompo- talda arbeten och för större inflytande på de nent i planeringen. En sådan uppfattning egna levnadsomständigheterna. En allmänt behöver inte stå i motsättning till den åsik- hög utbildningsnivå bör således bidra till ten att också en hög allmän utbildningsnivå angelägna förbättringar av arbetsmiljön och är av värde för den ekonomiska tillväxten, på sikt även till minskade löneklyftor i sambl. a. genom den större beredskap den ger hället. Fördelningen av utbildningsresurser inför förändringar av olika slag. Över huvud på individer får på detta sätt konsekvenser syns utbildningens specialiseringsgrad behöva för välfärdsfördelningen i samhället. avvvägas bl. a. med hänsyn till de krav som samhällets större föränderlighet ställer. Balansen mellan produktionens tillväxt Demokrati och inriktning och de enskilda människornas En fungerande demokrati, i vilken alla medlevnadsvillkor är ett centralt problem i da- borgare direkt eller indirekt deltar i beslutsgens samhälle. Detta gäller t. ex. miljöfrågor, fattande, förutsätter grundläggande kunskaomfattningen och arten av den enskildes per och färdigheter, bl. a. kommunikationsarbetsinsats, möjligheterna till vila, rekrea- färdigheter, hos alla samt övning i att fatta tion och vård och över huvud taget utveck- beslut och att delta i deras genomförande. 4H

SOU 1973:2

En utvecklad demokrati förutsätter en sådan grundläggande solidaritet hos varje enskild individ som betonades i fråga om utbildningsmålet personlighetsutveckling. Det är en väsentlig uppgift för utbildningen att genom lämpliga verksamhetsformer utveckla varje studerandes förmåga och vilja att ta aktiv del i beslut i angelägenheter som rör den egna gruppen eller samhället i dess helhet. Det är emellertid viktigt att uppmärksamma också den roll som högskoleutbildningen har för demokratin genom sin utbildning av specialiserade experter. Att dessa behöver ha en bred referensram och förutsättningar att kommunicera med icke-experter har redan berörts. Detta är en förutsättning för samhällsinsyn i olika expertfunktioner och för ett demokratiskt deltagande i samhällets beslutsfattande. Utbildningen bör medverka till att de studerande i sin yrkesutövning kommer att se sin verksamhet i vidaste möjliga samhällsperspektiv.

turkretsar eller färdighet i främmande språk. För flertalet studerande bör allmänna kunskaper och färdigheter av detta slag inhämtas företrädesvis före högskoleutbildningens början. Väsentligt är att i en eftergymnasial yrkesutbildning orientera om yrkesverksamhetens villkor i andra länder och att utveckla en attityd av öppenhet och förståelse för internationella problem. I många fall kan detta grundlägga en vilja att förlägga yrkesverksamheten till internationell tjänst. I och för sig är det önskvärt att högskoleutbildningen kan förbereda för en vidare arbetsmarknad än den nationella. Detta önskemål kan tillgodoses bl. a. genom särskilda, internationellt inriktade utbildningslinjer och särskilda internationellt inriktade kurser eller kursmoment. Bl. a. är kraven på kommunikationsfärdighet höga i internationell tjänst. Det gäller inte bara rent språklig färdighet utan också möjligheten att utveckla förståelse för andra folks attityder och tänkesätt. Social förändring

Internationalisering

All utbildning bör genom kontakt med Inledningsvis har betonats att den gemen- forskning och utvecklingsarbete och med skap, som svensk utbildning relateras till, olika förnyelsesträvanden i samhället vara en inte får begränsas till det svenska samhället. faktor i samhällets utveckling. Utbildningen En utvecklad solidaritet och en med den får därigenom indirekt återverkningar också förknippad bred referensram måste avse ock- inom samhällets sociala struktur. I utbildningssystemet sker i betydande så världssamhället. Utbildningens internationalisering bör avse förhållanden inte bara i grad ett urval som mer eller mindre direkt nordiska och andra europeiska länder. Det speglar den sociala strukturen. För utbildkan i många fall vara speciellt motiverat att ningsplaneringen blir de sociala konsekvenockså uppmärksamma förhållanden i utom- serna av ett visst planeringsalternativ en europeiska stater av vilka många kommer att central fråga. ha stor betydelse för den mänskliga kultuAllas lika rätt till utbildning, oavsett kön rens framtid. och social bakgrund, har varit en allmänt En sådan strävan att internationalisera ut- godtagen riktpunkt för de senaste årtiondebildningen bör genomsyra all högskoleutbild- nas utbildningsplanering. Skolan bör således ning. Härigenom underlättas också ett enligt verka för jämlikhet. Likväl visar undersökU 68s uppfattning angeläget utbyte av stude- ningar att för barn med lika studieförutsättrande på olika nivåer mellan Sverige och and- ningar (mätta med konventionella begåvningstest eller andra test) vid skoltidens börra länder. En internationell referensram omfattar jan sannolikheten att komma till längre utinte bara kunskaper om främmande länders bildning, som förbereder för yrken med god statsskick eller regionala geografi och om inkomst och självständig ställning, är avsemänniskornas föreställningsvärld i andra kul- värt större för pojkar än för flickor och för SOU 1973:2 4

barn ur socialgrupp I än för barn ur lägre socialgrupper. Yttre miljöfaktorer syns således spela större roll för studie- och yrkesframgång än de mätbara begåvningsmässiga förutsättningarna. Utbildning är emellertid bara en av de faktorer som bestämmer en människas arbetsförhållanden, inkomst, möjlighet till inflytande osv. Det är skäligt att räkna med att de krafter som framhäver olikheter i människors förutsättningar kommer att vara starka i det framtida samhället. Samhällets allt större komplexitet och arbetsfunktionernas fortgående specialisering gör det allt svårare för människor som en gång kommit i ett ogynnsamt läge att senare kompensera detta. Mot denna bakgrund är det väsentligt att sträva efter lika rätt till utbildning inte bara i mera formell mening. Utbildningen bör inte förstärka de skillnader i förutsättningar som bl. a. olikheter i kön och social bakgrund innebär utan medverka till att utjämna dem. Alla bör vidare ha reella möjligheter att få utbyte av utbildningen. Detta ställer krav på en differentierad studieorganisation och får konsekvenser bl. a. för utbildningens innehåll och verksamhetsformer. Den år 1970 tillsatta utredningen om skolans inre arbete (SIA) behandlar frågor av stor betydelse i detta hänseende.

serna. Den sociala förändring som utbildningen bör främja kan i stort sammanfattas under de rubriker som angett de övriga utbildningsmålen: åt alla människor reella möjligheter till personlighetsutveckling, arbete och en rikare fritid, vidare en fördjupad demokrati och en stärkt internationell solidaritet. En utveckling av det slaget ställer inom utbildningssystemet krav bl. a. på en jämnare fördelning av effektiva utbildningsresurser med hänsyn till kön och social bakgrund. Utbildningen har också till uppgift att utveckla den enskildes möjlighet att analysera det existerande samhället och att konstruktivt delta i dess förbättrande. 1.4.2 Mål för utbildningens innehåll och verksamhetsformer U 68 kommer i det följande att ingående behandla viktiga delar av den övergripande utbildningsplaneringen. Utbildningens närmare verksamhetsformer och vissa sidor av dess innehåll faller emellertid i huvudsak utanför utredningens uppdrag. Dessa frågor hänger dock nära samman med övriga planeringsproblem och det syns naturligt att något beröra dem i anslutning till de utbildningsmål som formulerades i föregående avsnitt. I det följande redovisar utredningen sålunda i korthet sin syn på utbildningens innehåll och verksamhetsformer. Avsikten är att ange tre dimensioner i vilka planering av en utbildningslinje eller kurs (studiekurs) bör kunna ses. Dessa är:

Principen om reell rätt till utbildning för alla gör det särskilt angeläget att det blir möjligt att på flera vägar nå ett och samma utbildningsmål. Principbeslutet 1972 om ett allmänt behörighetsvillkor för tillträde till högskoleutbildning, som i huvudsak innebär avslutad minst tvåårig utbildning i gymnasieUtbildningens användningsområde skolan, är ett väsentligt steg i denna riktning. Färdigheter och kunskaper Den av YB föreslagna vidgningen av högProblemorientering skoleutbildningen till att omfatta linjer som UPU har i sitt betänkande "Den akademismera direkt anknyter till gymnasieskolans ka undervisningen" som nämnts behandlat yrkeslinjer är en annan viktig utvecklings- den högre utbildningens mål från delvis andlinje. ra utgångspunkter. Dessa kompletterar dem En under hela livet upprätthållen reell som valts för den följande framställningen. möjlighet för envar till utbildning är en önskvärd precisering av principen om rätt till utbildning. En återkommande utbildning syns Ut bildn ingen s an vändningsom rade sålunda vara en nödvändig förutsättning för Utbildning kan förbereda för yrkesverksamen rättvisare fördelning av utbildningsresur- het, för fortsatt utbildning, för deltagande i 50

SOU 1973:2

gemensamma samhälleliga angelägenheter, egen fritidsverksamhet eller annat. Inom högskoleutbildningen skall utbildningslinjerna normalt vara yrkesförberedande. Detta hindrar inte att de också har andra användningsområden. Delar av utbildningslinjer (kurser och studiekurser) kan syfta mera till renodlat kunskapsinhämtande som förberedelse för studier inom senare delar av utbildningslinjen än till direkt yrkesförberedelse. Sådana kurser har ofta ett bredare användningsområde än det för utbildningslinjen normala yrkesområdet. De kan i vissa fall vara gemensamma för studerande med skilda yrkesinriktningar. 1 avsnitt 1.5 behandlas mera ingående högskoleutbildningens yrkesförberedande funktioner. Färdigheter och kunskaper De färdigheter och kunskaper som utbildningen bör utveckla blir självfallet beroende av en rad faktorer, inte minst utbildningens användningsområde. Eftersom högre utbildning skall vara yrkesförberedande bör allmänt gälla att den bör vara åtgärdsinriktad, dvs. utveckla förmågan att vidta åtgärder i yrkesverksamheten. Detta kan ske t. ex. genom praktiska inslag i utbildningen, genom övningar i fingerade situationer eller genom praktikperioder. Exempel ges av t. ex. läkarutbildningen, juristutbildningen och socionomutbildningen. I debattskriften "Högre utbildning - forskningsanknytning och studieorganisation" behandlas mera ingående några aspekter på målen för utbildningens innehåll och verksamhetsformer. De mål som avser forskningsanknytningen uttrycks där under rubrikerna kunskapsberedskap, studieträning och metodskolning. Dessa berörs kort i avsnitt 1.6.3. För en utförligare diskussion hänvisas till debattskriften. I diskussionen av utbildningsmålet 'personlighetsutveckling' har bl. a. kommunikationsfärdigheter berörts. Det betonas att den studerande i en specialiserad utbildning också bör utveckla förmågan och viljan till kontakter utanför den egna specialiteten, SOU 1973:2

inte minst med människor som i olika hänseenden är missgynnade. Också inom yrkesfunktionerna i mera begränsad mening ställs emellertid krav på högt utvecklade kommunikationsfärdigheter. I första hand blir det därvid fråga om att kunna behandla det egna språket tillfredsställande. I all utbildning bör förmågan att uttrycka sig enkelt och klart i tal och skrift övas. I flertalet yrkesfunktioner är detta en betydelsefull och i vissa fall avgörande färdighet. I många fall ställs därutöver krav på att yrkesutövaren behärskar specialiserade formelspråk. Genom att matematiska och statistiska metoder används på allt flera områden blir matematiken ett språk som allt flera måste behärska. Utvecklingen av datorer och deras snabbt växande användning ställer nya krav på kommunikationsfärdigheter. Datorspråken fordrar en precision långt utöver vad mänskligt språk normalt kräver. De studerandes förkunskaper [främmande språk kan inom högskoleutbildningen behöva kompletteras i första hand med ordförråd och språkbruk inom det speciella studieeller yrkesområdet. I de av statsmakterna beslutade allmänna behörighetsvillkoren för tillträde till högre utbildning ingår kunskaper motsvarande två årskurser engelska i gymnasieskolan. I många fall kan den därutöver erforderliga språkövningen ges genom studier av litteratur på främmande språk. Det är dock önskvärt att högre studier där så är möjligt får genomföras också av dem som har mindre omfattande kunskaper i främmande språk. Vidare bör det inom landet finnas grupper av studerande med inriktning mot skilda språkområden och kulturer. Vissa rutiner och tekniska färdigheter ingår i utövningen av de flesta yrken och de bör på något sätt förberedas i yrkesutbildningen. Det är dock inte normalt en uppgift för utbildning som anordnas av det allmänna att träna sådana färdigheter i den omfattningen att de vid utbildningens avslutande blivit rutin. I flertalet fall bör sådan övning ses som en del av inskolningen på arbetsplatsen. Det är emellertid väsentligt, bl. a. för att 51

den utbildade inte skall bindas mycket fast veckla skaparlusten och stimulera till okonvid rutinerna hos en enskild arbetsgivare, att ventionella lösningar. det allmännas yrkesutbildning ger viss övning Den kritiska attityden har i universitetens i sådana tekniska färdigheter som är använd- och högskolornas utbildning i flertalet fall bara inom ett inte alltför snävt yrkesområde. inneburit en vilja och förmåga att granska en Det finns också yrken som kräver att teori i förhållande till givna förutsättningar färdighetsträningen inom utbildningen drivs eller andra teorier och att sätta iakttagelser i tämligen långt. Det gäller t. ex. sådana yrken samband med teorier och andra iakttagelser. som redan från början innebär kontakt med Den skapande och den kritiska attityden patienter, klienter eller elever. Lakar- och kompletterar varandra och en konstruktiv tandläkaryrkena är ett exempel, läraryrket analys kräver i allmänhet inslag av både ett annat. Även i sådana fall blir det dock kreativitet och kritik. nödvändigt att fördela denna färdighetsträI ett inlägg med utgångspunkt i debattning mellan den grundläggande högskoleut- skriften "Högre utbildning - forskningsanbildningen och inskolningen i yrket. En om- knytning och studieorganisation" har profördelning i det hänseendet har skett inom blemorientering hävdats som ett centralt utläkarutbildningen genom 1969 års stadga för bildningsmål. Kraven på ingenjörsutbildläkarexamen. ningen formulerades därvid bl. a. så: Också vissa grundläggande färdigheter, "En ingenjör skall ha förmåga att lösa t. ex. språkliga eller matematiska, kan behö- problem på enklaste sätt inom en given ram va övas till en viss rutin för att de skall av kunskaper, inom disponibel tid och med kunna användas i senare delar av utbild- hänsyn till rådande värderingar." Uttalandet berör viktiga principfrågor. ningen. Översikt och helhetssyn inom ett problemområde förutsätter ofta en rutinmäs- Förmågan att under realistiska förutsättsig förmåga att snabbt komma igenom detal- ningar avgränsa problem och lösa dessa är avgörande för de yrkesfunktioner för vilka jer. Allmänt vill U 68 framhålla att färdighets- högskoleutbildningen förbereder. Till förutträning för att öva och befästa kunskaper sättningarna hör i regel begränsningar i fråga och skapa fördjupad förståelse för samman- om tid och ekonomiska resurser och vissa hang inte får förbises i högskoleutbildningen. rådande värderingar. Men detta får å andra sidan inte leda till att begränsningamas omfattning och berättigande tas för givna. Även Problemorien tering de måste bli föremål för analys och debatt. Den högre utbildningens uppgift har ofta Det är inte möjligt att generellt ange gränser angetts vara "att ge kritisk skolning". I debatt- för det område inom vilket problem får stälskriften "Mål för högre utbildning" diskute- las. rades ingående den kritiska skolningen och i I de senaste årens samhällsdebatt har hävden debatt som förts med denna skrift som dats att den tolkning av den kritiska skolutgångspunkt spelade "kritisk skolning" och ningen i den högre utbildningen, som inne"objektivitet" en roll. 1 debatten har också bär en vetenskapligt kritisk granskning, skulanförts att en kreativ attityd bör utvecklas le vara alltför snäv. Den bör enligt mångas hos de studerande. Sammankopplingen av en åsikt vidgas till att omfatta konsekvenserna skapande och en kritisk attityd är särskilt an- för samhället, då en viss vetenskaplig teori gelägen. Måhända har, såväl i skolan som i eller ett resultat tillämpas i praktiskt samden högre utbildningen, kreativiteten hittills hällsarbete. Därigenom ställs utbildningen inte uppmärksammats tillräckligt. och vetenskapen i relation till de värderingar Att främja kreativiteten innebär bl. a. att utifrån vilka samhällsföreteelserna bedöms. utveckla individens fantasi, uppslagsrikedom All vetenskap och all utbildning måste med och intuition, stärka initiativförmågan, ut- detta synsätt ses tillsammans med vissa 52

SOU 1973:2

grundläggande värderingar, och krav ställas att tillsammans med en teori också de underliggande värderingarna skall redovisas. Då en värderingsfri vetenskap sålunda inte skulle finnas, skulle inte heller objektiviteten kunna upprätthållas. Också i debatten kring skriften "Mål för högre utbildning" har, som redan nämnts, dessa frågor uppmärksammats. Olika uppfattningar har gjorts gällande. För U 68 står det klart att, med den betydelse som forskning och utbildning numera har för samhället, det är nödvändigt att i utbildningen uppmärksamma och granska deras samhälleliga konsekvenser. I den mån en sådan granskning kan ske utifrån gemensamma värderingar eller från olika värderingsgrunder som leder till samma ställningstagande torde den vara föga kontroversiell och kunna ske under allmänt accepterande, kanske ofta utan att grundvärderingarna blottas. I andra fall är utgångspunkterna för en viss teori eller redan den använda terminologin nära förknippade med vissa värderingar som det inte råder enighet om. Exempel på detta ges i ekonomisk teori, vars utgångspunkter är olika i olika samhällssystem. Utredningen menar att det är väsentligt att de värderingar som är förknippade med en teori redovisas och diskuteras. Samtidigt bör det erkännas att det i många fall är svårt att klarlägga de ofta omedvetna värderingar som ligger till grund för en teori och ett ställningstagande. Den opartiskhet och saklighet som bör prägla undervisningen kräver enligt utredningens uppfattning, förutom respekt för logik och fakta, dels att de grundläggande värderingarna så långt möjligt öppet redovisas, varvid också alternativa grundvärderingar bör beskrivas, dels att teorier med skilda grundvärderingar studeras. Utredningen är medveten om de svårigheter som det kan erbjuda för en enskild lärare eller forskare att behärska teorier som bygger på skilda grundvärderingar. Det bör dock vara en strävan att genom att kombinera insatser av flera lärare, genom lämpligt vald litteratur eller på annat sätt möta kravet på allsidighet. SOU 1973:2

1-5

Utbildningens arbetslivsanknytning

1.5.1 Inledning I utredningsdirektiven fastslås "att eftergymnasial utbildning skall vara inriktad mot den framtida yrkesverksamheten - något som självfallet inte utesluter bredd och därmed användbarhet inom vida yrkesområden." I U 68s behandling av huvudfrågorna om den högre utbildningens dimensionering, lokalisering och organisation ingår som ett viktigt element förhållandet mellan utbildning och yrkesliv. Utredningsförslagen, sådana som de presenteras i de följande kapitlen, tar sålunda i stor utsträckning sin utgångspunkt i denna relation. Här ges några allmänna synpunkter, delvis av sammanfattande karaktär, på utbildningens arbetslivsanknytning. Därvid berörs också frågor som inte primärt omfattas av utredningsförslagen, t. ex. utbildningens verksamhetsformer, regler för behörighet och urval samt rekryteringen av lärare. I allmänhet har varje utbildning inslag av både moment som är anpassade till faktiskt förekommande förhållanden i arbetslivet och sådana som syftar till förändring och utveckling av dessa. En förutsättning för att utbildningen aktivt skall kunna bidra till förnyelse i samhället, det må vara inom yrkeslivet eller inom andra områden, är att utbildningens innehåll inte okritiskt övertas från dagens eller gårdagens sätt att utöva olika verksamheter. Inom högskoleutbildningen är detta, 54

såvitt utredningen kan bedöma, en av alla erkänd sak vilket bl. a. hänger samman med den direkta anknytning till forskningen som ofta finns. De studerande bör vidare, bl. a. genom studieorganisatoriska åtgärder och åtgärder som främjar återkommande utbildning, få en tillfredsställande bredd i utbildningen. Härigenom skapas förutsättningar för en såväl yrkesmässig som geografisk rörlighet, vilket ger den enskilde en angelägen beredskap för förändringar på arbetsmarknaden. Genom nära kontakt bör yrkesutbildning och yrkesverksamhet ömsesidigt påverka varandra. Utbildningens roll bör därvid bl. a. vara att träna viljan och förmågan till en allsidig analys av yrkesverksamheten och dess villkor. I en återkommande utbildning kan en sådan analys grundas bl. a. på de studerandes egna yrkeserfarenheter. I promemorian "Högskolans studieorganisation", som ingår i debattskriften "Högre utbildning — forskningsanknytning och studieorganisation", har diskuterats riktlinjer för utbildningens organisation. Utgångspunkten var därvid att studiernas inriktning på den framtida yrkesverksamheten bör vara vägledande för studieorganisationen. I debattskriften användes termerna basutbildning och yrkesinriktad utbildning. Avsikten var att härigenom kunna särskilja å ena sidan utbildningsinnehåll som är gemensamt för flera yrkessektorer, yrkesområden eller yrken och å andra sidan mera yrkesspecifikt SOU 1973:2

utbildningsinnehåll. Dessa begrepp har varit användbara i det fortsatta utredningsarbetet. Det har emellertid visat sig svårt att dra skarpa gränser mellan basutbildning och yrkesinriktad utbildning. Begreppens relativa karaktär har också framträtt: en kurs som i ett sammanhang uppfattas som yrkesinriktad kan i ett annat mera speciellt fall närmast karaktäriseras som generell, av basutbildningskaraktär. Att en utbildningslinje är yrkesinriktad behöver självfallet inte innebära att varje enskilt moment har direkt anknytning till yrkesverksamheten. I många fall kan inledande studier inom grundläggande ämnesområden närmast syfta till att förbereda för senare mera direkt yrkesanknutna kurser. Av flera skäl kan det ofta vara lämpligt att ge också de grundläggande studierna viss profil med hänsyn till den avsedda tillämpningen. Det är emellertid önskvärt att allmängiltigheten hos sådana grundläggande studier bibehålls, dels för att ge de studerande viss valfrihet i den slutliga yrkesinriktningen, dels för att ge en bred grund som under flera årtionden kan möta yrkeslivets skiftande krav. I debattskriften gjordes också en indelning i när- och fjärrförberedelser. De förra är till hjälp under den första yrkesverksamma tiden och avser t. ex. vissa tekniska färdigheter, kunskap om grundläggande yrkesfunktioner samt orientering om yrkesområdet, dess arbetsmiljö och om andra yrkesgruppers verksamhet. Fjärrförberedelserna avser kvalificerade arbetsuppgifter av skiftande slag under en längre tidsperiod. Det är naturligt att fjärrförberedelserna delvis blir av allmän beredskapskaraktär. De innefattar, bl. a. sådan problemorienterad kunskap, metodskolning och studieträning, som berörs i samband med utbildningens forskningsanknytning (avsnitt 1.6). Närförberedelserna kan i allmänhet ansluta till dagsaktuella förhållanden. Avgränsningen mellan dem och inskolningen på arbetsplatsen är en väsentlig fråga som, bl. a. med hänsyn till olika traditioner, har lösts på olika sätt. I debattskriften om studieorganiSOU 1973:2

sation angavs några riktlinjer för denna avgränsning. "Förberedelser som är specifika för en väl avgränsad yrkesverksamhet bör rimligen bekostas av de företag (privata eller allmänna) inom vilka yrkesverksamheten sker. Företagen syns också ofta önska i detalj påverka utformningen av denna utbildning. Å andra sidan kan samhället ha ett intresse av att varje yrkesutbildning garanteras en viss allmängiltighet så att inte den utbildade låses till fortsatt verksamhet på en och samma arbetsplats. För närvarande är graden av yrkesinriktning mycket olika inom skilda utbildningssektorer. Några sektorer har en mycket stark anpassning till arbetsmarknaden (t. ex. utbildning för flertalet vårdyrken och viss teknisk utbildning) medan andra har en mycket svag yrkesanknytning (t. ex. vissa utbildningslinjer vid filosofisk fakultet). Avvägningen mellan bredd och specialisering syns kunna leda till en utjämning av nuvarande förhållanden: en breddning av de mest specialiserade utbildningslinjerna och en klarare yrkesförberedelse inom andra utbildningslinjer." Även i fortsättningen blir det säkerligen nödvändigt att söka lösningar som är avpassade till förhållandena i varje enskilt fall. Praktik utgör exempel på utbildningsmoment som ligger nära inskolningen på arbetsplatsen. 1.5.2 Några för arbetslivsanknytningen väsentliga planeringsfrågor I avsnitt 1.2 berördes förhållandet mellan utbildning och arbetsmarknad och möjligheterna att mera systematiskt planera den eftergymnasiala utbildningen för att göra återkommande utbildning till ett naturligt alternativ. Dessa frågor är av uppenbar betydelse för utbildningens arbetslivsanknytning och här hänvisas till dessa avsnitt och till utredningsförslagen om dimensionering (kapitel 2) och återkommande utbildning (kapitel 8). Studiernas innehåll och organisation har delvis berörts i avsnitt 1.5.1. Av grundläggande betydelse för en god arbetslivsanknytning är självfallet att lämpliga utbildningsgångar 55

(utbildningslinjer) organiseras. Man bör räkPrinciperna för urval till utbildning är avna med att den nuvarande studieorganisatio- görande för rekryteringen av utbildade till nen skall differentieras och byggas ut med viss yrkesverksamhet. Nuvarande urvalsmetonya utbildningsalternativ. Därvid bör utbild- der bygger i mycket stor utsträckning på ningstidens längd avpassas till vad som är skolbetygen. KU undersökte och övervägde sakligt motiverat. I de fall där t. ex. kortare, möjligheterna att använda yrkeslämplighetsklart yrkesinriktade högskoleutbildningar tester i urvalssituationen men fann såväl svarar mot behov på arbetsmarknaden bör tekniska som principiella invändningar mot sådana inrättas. Försöksverksamheten med att räkna in resultatet av sådana tester i den kombinationsutbildningar och med yrkestek- sökandes meritunderlag. Däremot skulle de nisk högskoleutbildning (se avsnitten 3.2.3 kunna användas i avrådande syfte i enskilda och 3.4.5) syftar till att pröva vägar för en fall då uppenbar olämplighet med hänsyn till sådan breddning av utbildningsutbudet. yrkeskraven har konstaterats. Studieorganisationen bör på ett tydligt I många fall är det önskvärt att till ett och överskådligt sätt ge information om yrkesområde rekrytera människor med skifutbildningens yrkesinriktning. Enligt U 68s tande erfarenhetsbakgrund och läggning. En förslag (se avsnitt 3.1.3) bör högskoleutbild- allsidig rekrytering till utbildning bör således ningen organiseras på utbildningslinjer med med hänsyn till förhållanden i yrkeslivet angiven yrkesinriktning. Därutöver bör fin- normalt eftersträvas i fråga om kön, social nas ett utbud av enstaka kurser och studie- och ekonomisk bakgrund, tidigare utbildning kurser för behov som inte täcks av utbild- osv. Statsmakternas principbeslut om gymningslinjer. nasieskolans kompetensvärde m. m. innebär Utbildningslinjerna bör enligt utred- bl. a. att i framtiden även yrkeslivserfarenhet ningens mening utgöra underlaget för infor- skall ges meritvärde vid urval till högre utmation om högskoleutbildningen till arbets- bildning. marknaden och de utbildningssökande. De En viktig faktor för utbildningens kontakt nuvarande examina bör därför ersättas av ett med yrkeslivet utgör lärarpersonalen. Den mer enhetligt informationssystem som bättre har inflytande över såväl själva undervissvarar mot utbildningens innehåll. Härige- ningen som planeringen av denna. Vid många nom underlättas kontakten mellan arbets- högskolor är lärarnas förankring i den yrkessökande och arbetsgivare, och utbildningslin- verksamhet som utbildningen avser jämföreljerna blir i planeringen naturliga utgångs- sevis god. Lärarna kan t. ex. normalt ha punkter för överväganden om yrkesanknyt- tjänstgjort i yrket. I andra fall är detta yrke ningen hos utbildningens innehåll och verk- deras huvudsyssla medan undervisningen är samhetsformer. en bisyssla. Bl. a. den snabba expansionen Mot bakgrund av en sådan information vid de fria fakulteterna samt utbildningens bör arbetsmarknadens parter ha större möj- generella karaktär vid dessa har emellertid lighet att utforma löne- och anställningsvill- gjort att lärarna vid en mycket omfattande kor på ett sådant sätt att nya utbildningsal- del av universitets- och högskoleutbildningen ternativ kan nyttiggöras på arbetsmarkna- för närvarande har obetydlig eller ingen den. yrkeskontakt utanför lärargärningen. Det är Behovet av information till de studerande önskvärt att lärare i den högre utbildningen bör särskilt uppmärksammas i förhållandet utväljs på sådant sätt att värdet av yrkesermellan utbildning och arbetsmarknad. En farenhet beaktas. I såväl undervisningen som effektiv studie- och yrkesvägledning förut- planeringen av denna bör vidare kunna ensätter emellertid dels att studieorganisatio- gageras lärare som har sin huvudsakliga sysnen blir yrkesinriktad, dels att information selsättning i det yrke som utbildningen förom och kontakt med yrkeslivet blir integre- bereder för. rade delar av undervisningen. Utbildningens lokalisering är av betydelse 56

SOU 1973:2

bl. a. för möjligheten att rekrytera lärare utanför utbildningssystemet. I allmänhet underlättas också anställning i yrkesverksamhet efter avslutad utbildning om utbildningen är förlagd i närheten av arbetstillfällena. Utbildningens lokalisering står för övrigt i ett komplicerat förhållande till övriga samhällsaktiviteter och till samhällsplaneringen generellt. Dessa frågor behandlas ingående i kapitel 4. Slutligen skall nämnas att utbildningens institutionella organisation självfallet spelar stor roll för den löpande ömsesidiga påverkan mellan utbildning och arbetsmarknad på olika nivåer. U 68 föreslår (se avsnitt 6.3) att den grundläggande högskoleutbildningens planerings- och ledningsorganisation som utgångspunkt skall ha de fem yrkesutbildningssektorerna.

SOU 1973:2

1-6

Högskoleutbildningens forskningsanknytning

1.6.1 Allmänt Universiteten och högskolorna i deras egenskap av enheter för forskning och forskarutbildning berörs inte primärt av U 68s uppdrag. För universiteten och vissa högskolor har emellertid anknytningen mellan forskning och utbildning framstått som ett karaktäristiskt kännemärke. U 68s förslag berör således på olika sätt denna anknytning och utredningen måste uppmärksamma relationerna mellan utbildning och forskning. I den i många hänseenden mycket heterogena högskoleutbildning som utredningsförslaget avser måste mål och medel för forskningsanknytning kunna skifta avsevärt. Man bör emellertid utgå från att all utbildning bör ha ett samband med forskningen, och problemen i det följande avser sålunda all högskoleutbildning i den mening detta ord getts i avsnitt 1.3. Syftet bör vara att finna ändamålsenliga lösningar som svarar mot skiftande förhållanden såväl inom nuvarande universitet och högskolor som utanför dessa. Det kan sålunda enligt U 68s mening inte förutsättas att forskning bedrivs vid varje enhet för högskoleutbildning. U 68s uppdrag avser den grundläggande högskoleutbildningens dimensionering, lokalisering och organisation. Det är alltså naturligt att i det följande frågan gäller anknytningen mellan grundutbildningen å ena sidan, forskningen och forskarutbildningen å andra sidan. 58

Förhållandet mellan utbildning och forskning bör ses från såväl utbildningens som forskningens utgångspunkter. U 68 har i sitt arbete sökt genomlysa de övergripande planeringsfrågorna för den grundläggande högskoleutbildningen, medan en motsvarande analys av forskningens och forskarutbildningens planeringsproblem ligger utanför utredningens uppdrag. Den följande diskussionen utgår sålunda från U 68s sätt att se grundutbildningens planeringsproblem. I detta avsnitt behandlas forskningsanknytningen översiktligt för att ge en bakgrund för bedömningen av de konkreta planeringsfrågor som utredningen behandlar i de följande kapitlen. Som kommer att framgå av det följande berörs praktiskt taget hela utredningens arbetsområde av forskningsanknytningsfrågan. Speciellt viktig blir den i samband med frågor om högskoleutbildningens institutionella organisation. Denna behandlas i kapitel 6, där också läramas forskningsanknytning diskuteras (avsnitt 6.6.3). U 68 har behandlat forskningsanknytningen i debattskriften "Högre utbildning -forskningsanknytning och studieorganisation". Av de till utredningen insända synpunkterna och yttrandena framgår att frågan uppmärksammats främst vid universiteten och högskolorna, som i några fall gjort omfattande inlägg. Att ge entydiga förklaringar på begreppen grundutbildning, forskarutbildning och SOU 1973:2

forskning, begrepp som blir centrala i diskussionen i detta avsnitt, är vanskligt. I debattskriften karaktäriserades forskning därigenom, att inom denna kvalificerade metoder används för att lösa eller belysa problem som betraktas som intressanta inom en erkänd referensram (s. 26). Den relativa karaktären hos denna beskrivning återspeglar ett väsentligt drag i den allmänna debatten: det finns de som uppfattar forskning som något mycket exklusivt, som bedrivs av ett mycket litet antal personer, medan andra uppfattar praktiskt taget varje systematisk kunskapsinsamling eller kunskapsbearbetning som forskning. I ett inlägg med utgångspunkt i U 68s debattskrift har föreslagits att forskning definieras som "systematiskt sökande efter ny kunskap och nya teorier". Detta tycks vara en jämförelsevis vid definition av begreppet forskning. I annat sammanhang har man beskrivit forskning som "sådant systematiskt och metodiskt sökande efter ny kunskap som bedrivs av personer som är forskarutbildade eller befinner sig under forskarutbildning". Det syns inte nödvändigt att här ta ställning till någon bestämd definition av ordet forskning, men det är då väsentligt att erinra sig den varierande innebörd begreppet har. U 68s överväganden baseras emellertid närmast på en föreställning om forskning som anknyter till definitionen "systematiskt sökande efter ny kunskap och nya teorier". Självfallet kan dock inte allt informationssamlande betraktas som forskning. Med grundutbildning avser U 68 i detta sammanhang grundläggande högskoleutbildning, dvs. den utbildning som omfattas av utredningsuppdraget och som beskrivits i avsnitt 1.3. Forskarutbildning skall enligt riksdagens beslut 1969 bygga på grundexamen, dvs. i regel på en tre- eller fyraårig grundutbildning. I allmänhet har grundutbildningen genomgåtts vid den fakultet vid vilken forskarutbildningen meddelas, även om också andra möjligheter finns. Med ett vidare högskolebegrepp ställs frågan om behörighet för tillträde till forskarutbildningen SOU 1973:2

från nya utgångspunkter. Det är inte U 68s uppgift att utarbeta förslag till behörighetseller urvalsregler för forskarutbildningen men utredningen kommer i det följande att i korthet beröra också sådana frågor. Forskarutbildningen har som mål bl. a. yrkesverksamhet som forskare. Även för verksamhet inom andra yrkesområden är forskarutbildning emellertid värdefull eller i vissa fall nödvändig. Det räcker att här nämna behovet av forskarutbildade som lärare i högskolan. Andra exempel finns inom praktiskt taget alla verksamhetsområden som innebär kvalificerat utvecklings- eller utredningsarbete. Man kan i framtiden räkna med växande behov av sådan utbildning. Att dra en skarp gräns mellan forskarutbildning och annan längre utbildning som syftar till specialisering och fördjupning utöver grundutbildningen kan vara svårt. 1.6.2 Det vidgade högskolebegreppet Den högskoleutbildning, som U 68s förslag avser, har beskrivits utförligt i avsnitt 1.3. I jämförelse med utbildningen vid nuvarande universitet och högskolor innebär utredningsförslaget en betydande vidgning av begreppet högskoleutbildning. Ännu mer gäller detta i förhållande till de universitet och högskolor vid vilka sedan läng tid grundutbildning bedrivs tillsammans med forskning och forskarutbildning. Redan storleken av antalet studerande vid nuvarande universitet och högskolor ställer krav på ett mångsidigt utbildningsmål. Vidgningen av begreppet högskoleutbildning innebär emellertid ytterligare differentiering. Nya studerandekategorier med skiftande utbildningsbakgrund och intressen och nya yrkesmål tillförs högskoleutbildningen. I viss utsträckning sker detta därigenom att existerande utbildning, utan ändring av utbildningsmålet, ges namn av högskoleutbildning. En sådan förändring har ringa omedelbar effekt på yrkeslivet. Efter hand bör man emellertid räkna med att rekryteringsmönstret ändras, något som bl. a. sammanhänger med behörighets- och urvalsreglernas utformning, och att 59

i utbildning som räknas som högskolemässig utvecklas verksamhetsformer och utbildningsinnehåll som ger de utbildade nya förutsättningar i yrkeslivet. Till de nya högskoleutbildningarna hör flera lärarutbildningar. De nytillkommande yrkesområdena kan i vissa fall karaktäriseras som tillämpningsområden till traditionellt "akademiska" yrkesområden. Som exempel kan anföras de kortare högskoleutbildningarna inom vårdsektorn, av vilka sjuksköterskeutbildningen är den kvantitativt mest betydande. Många av de nya högskoleutbildningarna har en tvärvetenskaplig karaktär och skär över traditionella gränser mellan grundforskningsområden. Universiteten och de äldre fackhögskolorna har av många berörda, t. ex. studerande, arbetsgivare och lärare, traditionellt uppfattats ha ett särmärke genom att grundutbildningen bedrivs tillsammans med forskning och forskarutbildning. Ibland har en tendens kunnat skönjas hos representanter för nya högskolor att se detta särmärke som ett företräde som man önskar ge också de nya högskolorna. Statsmakternas beslut vid inrättandet av t. ex. social- och journalisthögskolorna har emellertid inneburit att dessa inte är enheter för forskarutbildning eller forskning. I U 68s förslag ligger heller ingen avsikt att förlägga forskning eller forskarutbildning till nya enheter. Å andra sidan bör det genom den av U 68 föreslagna enhetligare organisationen för högskoleutbildningen (se kapitel 6) bli lättare att, utan hinder av nuvarande gränser mellan fakulteter eller högskolor, utveckla ändamålsenliga kontaktvägar mellan forskning och grundutbildning och att bygga forskning och forskarutbildning på den grundutbildning som bedöms vara lämplig. För U 68 är det väsentligt att varje utbildningslinje får utveckla sin särart med hänsyn till sina förutsättningar och mål. Det innebär bl. a. att den höga värdering av teoretisk kunskap och forskning, oavsett dennas anknytning till praktiska frågor och problem, som ofta utmärker universitetsutbildningen, inte får bli den enda måttstocken för all 60

högskoleutbildning. Den uppskattning som i dag visas sådan direkt yrkesinriktad utbildning som t. ex. till klasslärare, sjukgymnast och socionom och som kommer till uttryck bl. a. i hård konkurrens bland de utbildningssökande, antyder att det är fullt möjligt att sätta upp ett differentierat mål för högskoleutbildningen. Även om sålunda traditionella mönster för forskningsanknytningen inte utan vidare bör flyttas över till alla slag av högskoleutbildning, bör frågan om relationerna mellan grundutbildning och forskning belysas allsidigt. I avsnitt 1.6.3 diskuteras hur denna fråga berör grundutbildningens planering. Här skall kort beröras en annan aspekt på en vidgad högskoleutbildning, nämligen dess konsekvenser för forskningens inriktning. Forskningens inriktning bestäms av en rad faktorer, vilkas inbördes förhållanden och vikt kan vara invecklade och svårbedömda. En av dessa faktorer är forskares och blivande forskares utbildning och allmänna erfarenhetsbakgrund. Viktiga impulser kan gå från grundutbildning till forskning: krav på utbildning inom ett visst problemområde kan vara utgångspunkt för forskning inom området. Lärarna spelar här en viktig förmedlande roll. Nya slag av högskoleutbildning kan därför bidra till att problem ställs inom nya områden och att forskning initieras inom dessa. De framtida utbildningslinjernas i många fall tvärvetenskapliga och tillämpade karaktär gör det sannolikt att de nya forskningsfält som öppnas på detta sätt kan bli knutna till angelägna praktiska frågor. I debatten har bl. a. journalistutbildningen belysts från dessa utgångspunkter. Den starka yrkesinriktningen i denna anses ha framtvingat undersökningar på områden som eljest försummats, områden som både praktiskt och teoretiskt är av betydande intresse. I själva undervisningen och i kontakten med elevernas blivande arbetsplatser formuleras frågorna och insamlas erfarenhetsmaterialet. Forskningen styrs härigenom av undervisningen och därmed av de yrkeskrav som ställs på denna. I diskussionen om forskning med anknytning till socionomutbildSOU 1973:2

ningen har liknande synpunkter framförts. Säkerligen finns sådan påverkan, som går från grundutbildningen till forskningen, också inom andra områden av högskolan. Behov av resurser för forskning och forskarutbildning liksom dessas organisation får självfallet prövas med utgångspunkt i de särskilda förutsättningarna i varje enskilt fall. Generellt bör emellertid högskoleväsendets vidgning kunna vara en faktor av betydelse då det gäller att inrikta forskningen mot för samhället viktiga problem. I detta sammanhang kan behörighetsreglerna för tillträde till forskarutbildning behöva övervägas. Traditionellt har rekryteringen av forskarstuderande i regel skett inom den forskarutbildande institutionen. I framtiden bör rekryteringsbasen vidgas. Allmän behörighet för tillträde till forskarutbildning bör kunna ges åt alla som genomgått grundläggande högskoleutbildning av viss längd. Till denna allmänna behörighet skulle då behöva knytas de särskilda krav, t. ex. formulerade i termer av vissa genomgångna kurser (motsvarande), som fordras för att kunna fullfölja forskarutbildningen inom det aktuella ämnesområdet.

1.6.3 Forskningsanknytningen - en problemöversikt Utbildningsplaneringen berör frågor om bl. a. dimensionering, behörighets- och urvalsregler, studiestöd, studieorganisation, innehåll och verksamhetsformer, fysisk planering och institutionell organisation. Flertalet av dessa har, när det gäller grundutbildningen, mer eller mindre direkt betydelse för den fråga som behandlas här. I detta och följande avsnitt skall dessa anknytningspunkter kortfattat beröras.

1.6.3.1 Utbildningens innehåll och verksamhetsformer Högskoleutbildning syftar i regel till att förbereda för självständiga arbetsuppgifter i vilka en säker kunskapsbakgrund och förSOU 1973:2

måga att samla information är väsentliga. Utbildningen bör sålunda meddela kunskaper inte bara för att dessa skall vara direkt och omedelbart användbara i yrkesverksamheten, utan också för att de skall ge en beredskap för att ta emot information om skilda företeelser. Högskoleutbildningen bör således ha en ganska betydande bredd, något som också är en förutsättning för en analys av den information som man söker eller mottar. Övning att på egen hand samla och bearbeta information kan närmast ses som en metodskolning. Utbildningen bör betona en granskande attityd till materialet och förmågan att ställa problem och finna vägar till deras lösning. En förutsättning för informationssamlande är också studieträning. Viktiga delar av denna avser t. ex. förmågan att tillgodogöra sig speciallitteratur av sådant slag som man senare möter i yrkeslivet. En mera vardaglig men väsentlig sida av både metodskolning och studieträning är förmågan att organisera sitt arbete. Det är nödvändigt att utbildningen ger vägledning också i sådana frågor. I promemorian "Högskoleutbildningens forskningsanknytning" i debattskriften "Högre utbildning - forskningsanknytning och studieorganisation" har kunskapsberedskap, metodskolning och studieträning diskuterats mer utförligt. I olika inlägg har pekats på att debattskriftens diskussion inte på ett tillfredsställande sätt täcker problemkomplexet kring anknytningen mellan grundutbildning och forskning. Några ytterligare synpunkter skall nämnas här. Inom de flesta ämnesområden ställs krav på omfattande kunskaper inom en etablerad kunskapsstruktur innan det är möjligt att ställa fruktbara problem. Den betoning som utredningen har gett åt beredskap att ta emot kunskaper får sålunda inte tolkas så att förvärvande av kunskaper inte skulle vara väsentligt inom högskoleutbildningen. Inhämtande av grundläggande fakta är och kommer att förbli ett centralt moment i all 61

utbildning. Kunskaper, teori och metod 1.6.3.2 Forskningsanknytningen och övriga kan f. ö. inte frigöras från varandra. planeringsfrågor för den högre utbildningen En för högskoleutbildningen viktig uppgift, som har anknytning till forskningen, är Utgångspunkt för utbildningens dimensioneatt träna eleverna att handla i val- och ring är traditionellt bl. a. individernas eftervärderingssituationer. Kriterierna för val och frågan på utbildning, samhällets behov av värdering måste analyseras och sådan analys utbildade samt de resurser som kan ställas är en central uppgift för all forskning, även till förfogande för utbildningen. I så grova om värderingsfrågorna framträder tydligare i termer kan beskrivningen gälla såväl grundvissa vetenskaper, t. ex. humanistiska och utbildning som forskarutbildning. Individernas efterfrågan bör enligt U 68s mening spela samhällsvetenskapliga. en väsentlig roll för den totala dimensioneNågra ytterligare synpunkter gäller närringen av grundutbildningen. Vid dimensiomast planeringen av undervisningen med neringen av forskarutbildningen, liksom av hänsyn till behovet att snabbt kunna förannan högt specialiserad utbildning, måste medla forskningens rön. I debattskriften bedömningar av samhällets framtida behov framhölls att frågan om forskningskontakt, väga tungt. Kriterierna för dimensionering av som hänger samman med utbildningens kvaforskningen har på senaste tid tilldragit sig litet, gäller inte bara hur ny kunskap skall stor uppmärksamhet. Mönstret för växelverfogas till den gamla, utan också hur föråldrakan mellan olika samhälleliga intressen, och de synsätt och kunskaper skall kunna elimidå inte bara med hänsyn till materiell välneras ur utbildningen. Härigenom kan forskfärd, är en central forskningspolitisk fråga. ning bli ett viktigt incitament till rationell De primära målen för grundutbildning och användning av resurserna för grundutbildforskarutbildning/forskning är klart åtskilda. ningen. Kontakt med forskningens senaste resultat Antalet studerande i grundutbildningen bör kan också i många fall vara stimulerande sålunda inte vara avgörande för forskningens inslag direkt i undervisningen, t. ex. genom och forskarutbildningens dimensionering. inledande föreläsningar. Forskningsanknyt- Självfallet finns emellertid anknytningar. ningen kan i sådana fall uppfattas som hjälp- Exempelvis bör en viss del av lärarna inom medel för att ge motivation åt de studeran- grundutbildningen ha forskarutbildning (jfr de. Möjligheter till sådana orienteringar bör avsnitt 6.6.3). Forskarutbildningen bör sålunda dimensioneras med hänsyn bl. a. till självfallet tillvaratas. grundutbildningens framtida behov av forsEtt viktigt led i forskningsanknytningen är karutbildade lärare. Detta kan vara ett motiv att utveckla en problemorienterad attityd för en mera långsiktig kvantitativ planering hos de studerande. Den pedagogiska forskför grundutbildningen än som hittills föreningen ger inte någon klar anvisning om vilka kommit i Sverige. Behovet av rekrytering till vägar som bör följas i detta syfte. Det är forskarutbildning utgör en bland mänga fakdock sannolikt att undervisning i vilken den studerande är passivt mottagande är under- torer vid bedömningen av vilken dimensionelägsen en mera elevaktiv undervisning. ring av grundutbildningen som är önskvärd. En strävan från samhällets sida att styra Väsentligt syns emellertid vara att man vid urvalet till utbildningen inte använder meto- utvecklingen, t. ex. genom att stödja vissa der som missgynnar studerande med skapan- kunskapsområden, kan komma till uttryck i planeringen av både forskning och utbildde förmåga. ning. Forskning som kunskapsproducerande faktor och utbildning som distributionsmedel för kunskap hänger nära samman. Ett aktuellt exempel utgör miljöfrågorna. 62

SOU 1973:2

fråga om krav på metod och självständighet och en stegvis breddning av erfarenhetsunderlaget som kan utveckla såväl kreativa resurser som kritisk attityd hos den studerande. En organisation av studierna i vilken dessa delas in i studiekurser eller kurser bör således inte få leda till att dessa blir från varandra isolerade enheter. Det är t. ex. i många fall naturligt att fördjupningen sker under De studerandes förkunskaper och allmänna senare delen av en utbildningslinje. Detta är erfarenhetsbakgrund har betydelse för valet också det normala i t. ex. civilingenjörs- och av verksamhetsformer och påverkar alltså socionomutbildningarna och syns ha varit avden funktionella anknytningen mellan forsk- sikten vid konstruktionen av utbildningslinning och utbildning. Det är vidare, som jerna vid de filosofiska fakulteterna. I praktiredan har påpekats, önskvärt att urvalsmeto- ken försvåras en organisation av det slaget derna till högskoleutbildningen inte hindrar inte bara av traditioner med motsatt innerekrytering av studerande med sådan kreativ börd och en strävan från lärare i det första och kritisk attityd som är en förutsättning årets studiekurser att uppmuntra lovande för en framgångsrik forskarutbildning. Ur- elever att omedelbart fortsätta inom det valet till grundutbildning är en länk också i egna ämnesområdet. Kraven på rationellt en kedja av urval till forskarutbildning. resursutnyttjande kan också leda till att man Förhållandet mellan bredd och djup i i kurser av grundläggande natur för samman grundutbildningen har betydelse för möjlig- studerande som hunnit olika långt i övriga heterna att inom denna ge dels mera kvalifi- delar av studierna till gemensamma underviscerad metodskolning, dels sädana förkunska- ningsgrupper. Detta minskar möjligheterna per som krävs för en eventuellt följande fors- att ge de längre komna studenterna en mera karutbildning. Att ge allmängiltiga riktlinjer avancerad undervisning. för detta förhållande är knappast möjligt. Ofta syns emellertid kraven avse jämförelseMed en problemorienterad undervisning vis stor bredd samt fördjupning inom ett del- läggs viss vikt vid tillgång på lokaler som är område. Med ett exempel från de nuvarande lämpade för grupparbete och utrustade med filosofiska fakulteterna skulle poängfördel- olika hjälpmedel. Också frän allmän miljöningarna synpunkt och för att vidga de studerandes kontaktnät är tillgång på sådana lokaler 20+40+60 angelägen. 20+ 20+ 20+60 När det gäller utrustning och hjälpmedel 20+ 20+80 bör uppmärksammas de centralt producerainom ramen för studiekurser om tillsammans de läromedlens begränsade möjligheter i högst 120 poäng kunna vara att föredra undervisning som syftar till kvalificerad metodskolning: kärnan i denna del av utbildframför fördelningarna ningen måste bli de studerandes aktivitet 40+40+40 med materialsamlande och problemlösning, 40+40+20+ 20 individuellt eller i grupp. Avgörande för ett om vikt läggs vid kvalificerad metodskolning läromedels funktionsduglighet blir sålunda eller vid förberedelse för en följande forskar- dess möjlighet att ställa problem som lämpar sig för den aktuella studerandegruppen, grautbildning. Av betydelse är också att man konsekvent den av reciprocitet och möjligheten till handsöker utforma utbildningslinjen (motsvaran- ledning, ibland inom invecklade problemkomde) som en helhet med en successiv stegring i plex. Undervisning via radio och teve eller

Formerna för forskningsanknytningen kan påverkas av dimensioneringen av forskning och grundutbildning. Inom ett område med omfattande forskning och litet antal studerande i grundutbildning kan förhållandena bli andra än inom ett område där forskningsvolymen är liten och studerandeantalet i grundutbildningen stort.

SOU 1973:2

genom ljud- och videoband måste sålunda i allmänhet, i den mån den kommer till användning för metodskolning, kompletteras med kvalificerad handledning. I många fall torde andra läromedel, ofta lokalt producerade eller sammanställda, vara att föredra vid undervisning av detta slag. I fråga om lokalisering till orter har utvecklat sig olika mönster för grundutbildning och forskning. En rad skäl utöver de allmänt regionalpolitiska talar för en avsevärd spridning av den grundläggande högskoleutbildningen: strävan att erbjuda utbildning nära de studerandes bostadsort (viktig inte minst då man i större utsträckning vänder sig till människor som av olika skäl är geografiskt bundna), önskan att sprida utbudet av utbildade jämnare över landet samt strävan att begränsa utbildningsenheternas storlek och anknyta dessa till samhället i övrigt. För forskningens del har skälen för koncentration till ett mindre antal orter närmast stärkts under det senaste årtiondet. U 68 har utgått från att forskning inom högskoleväsendet under 1970-talet kommer att vara knuten till högskoleorganisationen på sju orter i landet (Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund-Malmö, Göteborg, Umeå, Luleå) medan grundläggande högskoleutbildning enligt utredningens förslag (kapitel 4) skall planeras på ett tjugotal orter. För såväl forskning som grundutbildning kommer undantag från detta lokaliseringsmönster att finnas. Det kan givetvis också förekomma att forskning förläggs utanför de sju orterna, även om den i organisatoriskt hänseende anknyts till dessa. I en diskussion av dessa frågor är det väsentligt att se forskningen som en rikt varierad företeelse och att uppmärksamma de olika betydelser som läggs i ordet forskning. Den mest avancerade forskningen ställer regelmässigt krav på dyrbar apparatur, omfattande biblioteksresurser på orten och samarbete i forskningsgrupper mellan specialister på olika områden. Flertalet syns vara överens om att för sådan forskning koncentration till ett fåtal orter är nödvändig. I 64

andra fall, t. ex. där tonvikten mera ligger på insamlingsarbetet, kan kravet pä geografisk koncentration vara mindre starkt. Sannolikt föreligger också en skillnad i detta avseende mellan olika ämnen, t. ex. mellan laborativ forskning och sådan som är mindre starkt knuten till utrustning och bestämd apparatur. De skillnader som föreligger mellan olika ämnesområden kan också återspeglas i olika möjligheter att förlägga utbildning som kan sägas ligga i gränsområdet mellan grundutbildning och forskarutbildning till orter utanför de sju nämnda högskoleorterna med forskningsorganisation. I den mån som forskning inom ett område är knuten till viss bestämd utrustning, kan kraven på god forskningskontakt innebära att utbildningen bör ske nära denna. Detta kan vara fallet vid t. ex. viss teknisk, medicinsk eller naturvetenskaplig utbildning. Rekryteringen till utbildning är generellt beroende av bl. a. geografiska faktorer. Huruvida denna faktor har mera betydande inverkan på rekryteringen till forskarutbildningen, så att t. ex. de studerande från universitetsfilialerna skulle bli mera märkbart underrepresenterade i universitetens forskarutbildning, är ännu för tidigt att uttala sig om. Universitetsfilialerna startade 1967 och bara ett mindre antal studerande där har hunnit till startnivån för forskarutbildning. Ett självklart krav måste dock vara att studerande från orter utan forskarutbildning inte missgynnas vid urvalet till spärrad forskarutbildning. Den breddning av rekryteringsbasen för forskarutbildning som enligt utredningens mening bör eftersträvas (se avsnitt 1.6.2) ställer bl. a. generellt krav pä förbättrad information om möjligheterna till forskarutbildning.

SOU 1973:2

2 Antalet studerande i högskoleutbildning

2.1 Utgångspunkter

2.1.1 Utredningsförslagets tidsperspektiv och allmänna karaktär I detta kapitel redovisas U 68s förslag i fråga om antalet studerande i högskoleutbildning dels totalt, dels i olika sektorer och utbildningslinjer. För vissa ändamål är det av intresse att känna det årliga antalet nyinskrivna och det antal som efter avslutade studier lämnar utbildningen. För andra syften är det väsentligt att känna antalet närvarande studerande. Högskoleutbildningens kapacitet hänger nära samman med bl. a. utbildningens lokalisering, studiernas organisation och antagningen till högskolestudier. Hithörande frågor får sin huvudsakliga behandling i senare kapitel i betänkandet. En väsentlig fråga är vilka metoder som bör användas för att uppnå ett avsett studerandeantal. Detta antal kan ses som uttryck för ett översiktligt program enligt vilket man dimensionerar lokalresurser, utrustning och lärarkapacitet, medan man avstår från att på annat sätt styra antalet studerande till nära överensstämmelse med programmet. För universitetens teologiska juridiska och (till större delen) filosofiska fakulteter har resursplaneringen hittills grundats på program av i huvudsak sådan innebörd. Det avsedda studerandeantalet kan också vara uttryck för en fastare plan: denna avser då inte bara resurserna utan därutöver anvisas metoder med vilkas hjälp det är möjligt att mer eller mindSOU 1973:2

re exakt bestämma antalet årligen inskrivna och antalet närvarande studerande, totalt eller i sektorer av utbildningen. Vid de spärrade fakulteterna och högskolorna har planeringen sedan länge denna karaktär. Frågor om antagningsbegränsningar, behörighetsregler och urvalsmetoder behandlas i kapitel 5. Det är nödvändigt att se dimensioneringsproblemet i flera tidsperspektiv. En årlig planering avser antagningen av de studerande, disposition av befintliga lokaler, förhyrningar, fördelning av undervisningsuppgifter på lärare, anställning av viss personal, anskaffande av material för undervisningen osv. En mera långsiktig planering avser t. ex. projektering och uppförande av nybyggnader, anställning av fast personal och utarbetande av läromedel. Av långsiktig karaktär är också utbildning av lärare och utvecklingsarbete som kan röra lokaler, läromedel eller pedagogiska metoder. I många fall är det för den långsiktiga planeringens behov tillräckligt med antalsuppgifter som avser sektorer eller grupper av utbildningslinjer. För den årliga planeringen är det normalt nödvändigt att ha uppgifter om antalet studerande i varje studiekurs och kurs. Det är inte U 68s uppgift att ge förslag till detaljerade planer av det senare slaget. Utredningsförslaget kommer att redovisas med två tidshorisonter. Den hitre gränsen har satts till 1976/77. Som framgår av kapitel 9 är detta enligt utredningens mening den 65

tidpunkt då den föreslagna dimensioneringen bedöms kunna förverkligas. Den bortre tidshorisonten bör väljas så långt fram i tiden att dimensioneringsförslaget kan ge vägledning för utbildningsplaneringen i övrigt, t. ex. avseende val av orter för högskoleutbildning, lokaler och utrustning, inrättande av lärartjänster, framställning och utveckling av läromedel, studieorganisatoriskt utvecklingsarbete osv. Antagningen i början av 1980-talet påverkar utflödet av högskoleutbildade på arbetsmarknaden först vid mitten och slutet av 1980-talet. Som kommer att framgå av det följande (avsnitt 2.4) avser utredningens prognosunderlag för arbetsmarknaden i första hand perioden 1975/80. U 68 har med hänsyn till detta inte funnit det möjligt att lägga förslag till antagningstal för högskoleutbildning för tiden efter 1980-talets början och har valt att sätta 1983/84 som bortre tidsgräns för förslagen i detta hänseende. Utredningsförslaget till antagningstal för högskoleutbildningen i början av 1980-talet avser i huvudsak hela yrkesutbildningssektorer och tendenser inom dessa. U 6 8 s dimensioneringsförslag för 1970talets mitt avser i några fall enskilda utbildningslinjer, i andra fall grupper av utbildningslinjer. Som kommer att framgå av kapitel 5 är avsikten att, där detta är möjligt, antagningen av de studerande skall ske till grupper av utbildningslinjer (motsvarande) med möjlighet för den som antagits till dessa att mera fritt välja utbildningslinje. Utredningsförslaget för början av 1980talet bör ses som en ram för fortsatt planering. Denna bör kunna avse dimensioneringen av utbildningslinjer eller grupper av sådana på ungefär samma sätt som enligt utredningens förslag för 1976/77. Det kan självfallet inte uteslutas att den fortsatta planeringen kommer att innebära korrigeringar av ramarna för yrkesutbildningssektorerna. Den av U 68 använda planeringstekniken bör kunna tillämpas när planeringsramar för en senare period, t. ex. fram till början av 1990-talet, efter hand utarbetas. Utred66

ningens erfarenheter visar att materialbearbetningen för en sådan perspektivplan är mycket omfattande. Det bör vara möjligt att i detta arbete vidareutveckla prognosmetoder som ligger till grund för U 68s förslag och som redovisas i avsnitt 2.4. 2.1.2 U68s direktiv Högskoleutbildningens dimensionering är ett av de huvudproblem som i utredningsdirektiven uppdras åt U 68 att behandla. 1 direktiven konstateras: "De principbeslut som nu gäller för planeringen av den eftergymnasiala utbildningen avser i flertalet fall tiden till 1970-talets början. Nya riktlinjer fordras sålunda för den period som följer därefter." En av utgångspunkterna för dimensioneringsförslaget skall enligt utredningsdirektiven vara samhällets behov av utbildad arbetskraft. Svårigheterna med prognoser för efterfrågan av utbildad arbetskraft berörs jämförelsevis utförligt. Därefter fortsätter direktiven: "De problem som är förenade med att förutse utbud och efterfrågan på arbetskraft måste beaktas vid utformningen av utbildningen på olika stadier. Den bör således inriktas mot vidare samhällssektorer och göras mer mångsidigt användbar." Den kvantitativa planeringens problem får således konsekvenser också för studiernas organisation och innehåll. De studieorganisatoriska frågorna behandlas i betänkandets kapitel 3. Direktiven pekar på vikten av bedömningar av det framtida behovet av utbildade: "Svårigheterna att göra arbetskraftsprognoser får emellertid inte undanskymma betydelsen av sådana prognoser vid utbildningsplaneringen. De sakkunniga bör med beaktande av vad som här anförts söka i stort bedöma samhällets behov av utbildade på lång sikt. Vidare bör de sakkunniga pröva hur dessa behov förhåller sig till utbildningsväsendets dimensionering enligt nuvarande planer och till de studerandes efterfrågan på utbildning totalt och på olika utbildningslinjer. Det är härvid oundvikligt att de sakkunSOU 1973:2

niga kommer in även på den kvantitativa planeringen av det gymnasiala stadiets utbildningsvägar. Samhällets behov av utbildade tillgodoses nämligen genom utbudet från såväl gymnasiala som eftergymnasiala utbildningslinjer."

effektivt. Det är därtill osäkert om den hittillsvarande fördelningen mellan universitetsutbildning och annan eftergymnasial utbildning är den lämpligaste med hänsyn till de studerandes önskemål och arbetsmarknadens krav."

En annan utgångspunkt för överväganden om dimensioneringen av utbildningen skall vara de studerandes efterfrågan på eftergymnasial utbildning. Följande framhålls emellertid:

Sammanfattningsvis betonas i direktiven:

"Strömmen till universitet och högskolor har hittills i allt väsentligt styrts av gymnasiets dimensionering. Detta starka samband mellan å ena sidan gymnasiet och å andra sidan universitets- och högskoleväsendet synes mig inte rimligt att bibehålla i framtiden . . ." Vidare uppmärksammas: "Allt fler kan förväntas söka sig till eftergymnasial utbildning under de närmaste åren, bl. a. på grund av fackskolans utbyggnad och resultaten av kompetensutredningens arbete, vilket kan förutses leda till vidgade möjligheter för sakligt välmeriterade att vinna inträde vid utbildningslinjer som i dag är stängda för dem av formella skäl. Trots osäkerheten i alla prognoser är det nödvändigt att ha en uppfattning om storleken av efterfrågan på eftergymnasial utbildning i framtiden. Att noggrant beräkna efterfrågan är, som framgått av vad jag nyss sagt, inte möjligt." Departementschefen pekar i direktiven också på fördelningsproblemet mellan olika sektorer av den högre utbildningen: "Problemet gäller emellertid inte bara den totala efterfrågan på utbildning utan i lika hög grad dess fördelning på olika utbildningsvägar. Trots kraftigt ökad intagning vid de spärrade utbildningslinjerna inom universitet och högskolor har strömmen av studerande till de s. k. fria fakulteterna, främst de samhällsvetenskapliga och humanistiska, ökat väsentligt mer än beräknat. Däremot har tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna blivit mindre än vad som förutsetts. Det är sannolikt att denna utveckling kommer att leda till ett utbud av arbetskraft, som inte helt svarar mot efterfrågan på arbetsmarknaden. Utvecklingen innebär vidare att de resurser som satsas på högre utbildning inte utnyttjas fullt SOU 1973:2

"En viktig uppgift för de sakkunniga blir att finna metoder för en balanserad utveckling på det eftergymnasiala utbildningsområdet. De fria fakulteternas dimensionering måste därvid särskilt uppmärksammas." 2.1.3 Av U 68 tidigare framlagda förslag I utredningsuppdraget ingick, som nämnts i det föregående, att ge nya riktlinjer för planering av högskoleutbildningen för den period som följer efter 1970-talets början. I vissa fall kunde även, enligt direktiven, "en omprövning av riktpunkterna för nu gällande planeringsperiod te sig motiverad". U 68 har, mot bakgrund av sistnämnda uppdrag, i samverkan med AMS, SÖ och UKÄ och i nära samråd med övriga berörda myndigheter, utarbetat förslag till provisoriska riktlinjer för dimensioneringen av vissa sektorer inom den högre utbildningen. Genom skrivelser till Kungl. Majl den 25 september och den 5 november 1968 hemställde utredningen sålunda att socialhögskolorna i Stockholm, Göteborg, Umeå och Örebro skulle bemyndigas att öka intagningskapaciteten med tillsammans 120 platser. Utredningen gjorde den 12 november 1969 framställning till Kungl. Maj:t om åtgärder för att antalet studieplatser i socionomutbildning skulle på kort tid kunna fördubblas. Riksdagen har sedermera beslutat om åtgärder med detta syfte (prop. 1970:1, SU 88, rskr 215) och särskilda sakkunniga tillkallades för att utarbeta förslag till genomförande av en sådan kapacitetsökning (1970 års socionomutbildningsberedning). Beredningen avgav förslag till organisation och lokalisering av socionomutbildningen i november 1970. Det beslut som statsmakterna fattat på grundval av detta förslag innebär att antalet utbildningsplatser skall ökas i så 67

snabb takt som de praktiska omständigheterna medger med sikte på en fördubbling av kapaciteten. I sin anslagsframställning för budgetåret 1973/74 redovisar nämnden för socionomutbildning en planerad utbyggnadstakt som innebär nära 2 300 intagningsplatser 1975/76. Den 1 juli 1971 inrättades en ny socialhögskola i Östersund. U 68 föreslog i skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 november 1969 nya riktlinjer för dimensioneringen av grundläggande utbildning inom vissa laborativa ämnesområden vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Utgångspunkten var att den nya studieorganisationen, som den 1 juli 1969 infördes vid universitetens filosofiska fakulteter, nödvändiggjort nya riktlinjer för den kvantitativa planeringen framför allt inom ämnesområdena biologi och kemi. Statsmakternas beslut på grundval av prop. 1970:76 följde i huvudsak utredningens förslag.

68 SOU 1973:2

2.2 Den högre utbildningens kvantitativa utveckling

2.2.1 Studerandeantalet i gymnasial och högre utbildning

nasiet) med fem linjer (ekonomisk, humanistisk, naturvetenskaplig, samhällsvetenskaplig

Utvecklingen av studerandeantalet vid universiteten och vissa högskolor sedan 1940 framgår av figurerna 2:1 och 2:2. Den förra visar nettoantalet inskrivna studerande, dvs. antalet förstagångsinskrivna. (En person som först skrevs in vid humanistisk fakultet och därefter vid medicinsk räknas alltså här som inskriven endast vid den förra fakulteten.) I den senare figuren återges uppgifter om antalet närvarande studerande. De humanistiska, samhällsvetenskapliga och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna motsvarades fram till 1956/57 av en enda fakultet, den filosofiska. Vid ingången av detta budgetår uppdelades denna i två, de humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Den nuvarande indelningen infördes den 1 juli 1964. Av väsentlig betydelse för utvecklingen av antalet studerande vid universitet och högskolor är den kvantitativa utvecklingen inom skolan. Figur 2:3 visar antalet närvarande studerande i gymnasium, yrkesskola och fackskola sedan 1950. Betydelsefulla reformer har genomförts under denna tid. År 1954 kompletterades de två dittillsvarande linjerna i det allmänna gymnasiet (latin- och reallinjerna) med en tredje (allmän linje). Vid gymnasiereformen 1966 ersattes det allmänna gymnasiet, det tekniska gymnasiet och handelsgymnasiet av en skolform (gym-

An+al i t u s e n t a l 30

SOU 1973:2

I9W4I

1950/51

1960/61

1970/71

För teckenförklaring se figur 2:2 på nästa sida. Figur 2:1. Nettoantal inskrivna studerande vid universitet och vissa högskolor. 1 Omfattar farmaceutisk, juridisk, medicinsk, odontologisk och teknisk fakultet samt numera gymnastik- och idrotts-, handels-, lantbruks-, skogsoch vcterinärhögskolorna (eller motsvarande). 2 Omfattar farmaceutisk, medicinsk och odontologisk fakultet samt högskolor enligt not 1. 3 Omfattar farmaceutisk, medicinsk, odontologisk och teologisk fakultet samt högskolor enligt not 1 samt socialhögskolor (då: socialinstitut). 4 Omfattar farmaceutisk, odontologisk och teologisk fakultet samt högskolor enligt not 1.

An+al i tusental 250

An+al i tusenta 130

ht 1950

ht I960

ht 1970

Yrkesskolan Fackskolans t e - och ek-linjer Fackskolans so-linje Tekniskt gymnasium och handelsgymnasium samt gymnasiets te-och ek-linjer Allmänt gymnasium samt gymnasiets na-, hum-och sh-linjer Källa: Statistisk årsbok 1952, 1961, 1971.

h+ 1940

ht- 1950

ht I960

ht 1970

Filosofisk fakultet

Figur 2:3. Antal närvarande studerande på gymnasialt stadium. I fråga om yrkesskolan har medtagits närvarande endast i heltidskurser om minst en termins längd.

Humanistisk fakultet 4jSamhällsvetenskaplig fakultet TI Matematisk-naturvetenskaplig fakultet fåg| Teknisk fakultet |$£o| Duridisk fakultet ^Medicinsk fakultet j j Socialhögskolor

J Övrigt Figur 2:2. Antal närvarande studerande vid universitet och vissa högskolor. 1 Omfattar farmaceutisk, juridisk, medicinsk, teologisk, odontologisk och teknisk fakultet samt gymnastik- och idrotts-, handels-, lantbruks-, skogsoch veterinärhögskolorna (eller motsvarande). 2 Omfattar farmaceutisk, odontologisk och teologisk fakultet samt högskolor enligt not 1. 3 Se not 2. Därtill kommer socialhögskolorna (då: socialinstitut). 4 Se not 3. Handelshögskolan (motsvarande) har förts till samhällsvetenskaplig fakultet.

och teknisk). Försöksverksamhet med fackskola inleddes i liten skala år 1963. Beslut fattades 1964 om successiv uppbyggnad av fackskolan som en tvåårig gymnasial skolform med tre linjer (ekonomisk, social och teknisk). Från och med läsåret 1971/72 omfattar gymnasieskolan dels linjer som svarar mot de nu nämnda i gymnasiet och fackskolan, dels linjer som i tidigare skolformer har sin närmaste motsvarighet i yrkesskolan. En uppräkning av gymnasieskolans linjer finns i avsnitt 1.3. I figur 1:1 i kapitel 1 har återgetts den kvantitativa utvecklingen på stadiet närmast före det gymnasiala. Genom 1927 och 1928 års riksdagsbeslut infördes dels en femårig realskola som byggde på folkskolans fjärde klass, dels en fyraårig realskola som byggde SOU 1973:2

Arrfal i tusental 700-1

600500400300200100-

1950 1955 I960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 Figur 2:4. Folkmängd i åldersgruppen 2 0 - 2 4 år 1950-1990.

på folkskolans sjätte klass. År 1950 beslöts om försöksverksamhet med enhetsskola i syfte att utveckla en nioårig skola för alla. Under 1950-talet infördes också treårig realskola, vilken liksom den fyraåriga byggde på folkskolans sjätte klass. Den nuvarande grundskolan tillkom genom riksdagsbeslut 1962 men först läsåret 1972/73 är den införd t. o. m. årskurs 9 i alla kommuner.

2.2.2 Tidigare planering av den högre utbildningen 2.2.2.1 Wicksells och Jernemans utredning "Den hastiga tillväxten av de ungdomsskaror, som genomgå elementarskolor och gymnasier, avlägga studentexamen och sedermera inskriva sig och taga examen vid universitet och högskolor är inte något för vårt land egendomligt . . ." Så inleder Wicksell och Jerneman sitt "Betänkande med undersökningar och förslag i anledning av tillströmningen till de intellektuella yrkena" (SOU 1935:52). Utredningen tillkom med anledning av oron i mitten av 1930-talet över de universitetsutbildades arbetsmarknadssituation. I början av 1930talet avlade årligen ca 2 500 personer studentexamen. Av dessa inskrevs knappt hälfSOU 1973:2

ten vid universitet och högskolor. Den årliga examinationen från dessa torde ha uppgått till omkring 1 000. Wicksell och Jerneman ansåg att den ökade tillströmningen till gymnasiet och högre läroanstalter bl. a. berodde på föräldrarnas ökade möjligheter att bekosta barnens skolgång och svårigheterna för många ungdomar att få arbete. Elever från gymnasiet ansågs ofta inte ha något annat val än att påbörja studier vid universitetens s. k. fria fakulteter (de teologiska, juridiska och filosofiska fakulteterna). I betänkandet diskuterades arbetsmarknadsutsikterna för olika grupper av utbildade och möjligheterna att på olika sätt styra tillströmningen till högre studier. Utredningsmännen ansåg inte den dåvarande tillströmningen till universiteten ge direkt anledning till oro men påtalade att spärrarna till vissa fakulteter medförde "en fördelning av den studerande ungdomen efter utbildningslinjer, som icke är den för samhället bästa eller lyckligaste. Tillströmningen dirigeras icke dit, där den bäst behöves . . ., utan söker sig i första hand dit, där själva utbildningen är lättast åtkomlig." De menade dock att det var hart när ogörligt att i praktiken anordna en "rättvist verkande samt ur samhällets och vetenskapens synpunkt från betydande olägenheter någorlunda fri s. k. universitetsspärr." De sakkunniga förordade i stället försök att neutralisera och på lämpligt sätt fördela den starka tillströmningen till de intellektuella utbildningsbanorna. Detta syfte borde kunna nås i första hand genom en på upplysningsverksamhet om framtidsutsikterna för de intellektuellt utbildade av olika kategorier byggd reglering av tillströmningen (yrkesorientering). Vidare borde genomföras skoloch universitets- samt examensreformer, avsedda att verka avledande och avlastande från vissa överbefolkade utbildningsbanor. Slutligen borde målet kunna nås genom vissa samhälleliga åtgärder, som syftade till att dels öka användningen av intellektuellt utbil71

dad arbetskraft, dels begränsa verkningarna av de förändringar hos vårt lands folkmängd och dess åldersfördelning, som i vissa fall kunde föranleda en minskning i behovet av intellektuellt utbildade personer. Wicksell-Jerneman-utredningen förebådade således i väsentliga delar den diskussion och det slag av åtgärder som först 20 år senare kom att bli kärnpunkten i debatten om planeringen av den högre utbildningen.

blemet för närvarande är att få en tillräckligt stor tillströmning till de teologiska och filosofiska fakulteterna."

Kungl. Maj:ts uppdrag till professor Folke Schmidt år 1950 att utreda villkoren för tillträde till högre utbildning för personer utan studentexamen motiverades i direktiven bl. a. med bristen på akademiskt utbildad arbetskraft. I Schmidts rapport (SOU 1952:29) påpekades att gymnasieexaminationen dittills bromsats av avtagande årskullar. Det ansågs inte troligt att gymnasiet 2.2.2.2 Utredningar under 1940-talet och skulle kunna expandera i takt med de aktuel1950-talets början la åldersklassernas ökning under 1950-talet. Under 1930-talets sista år fortsatte student- Tillströmningen till gymnasiet antogs dock examinationen att öka. Tillströmningen till öka fram till början av 1960-talet, men de fria fakulteterna ökade dock inte lika långsammare än ökningen av ifrågavarande snabbt. En trolig orsak till detta är dels årskullars storlek. Det var mot bakgrund av utbyggnaden av spärrade utbildningar, dels detta, men också för att ge nya grupper de då föga lockande framtidsutsikterna för möjligheter till högre studier, som utredningsuniversitetsutbildade. I samband med krigs- mannen föreslog att bl. a. folkskollärare, utbrottet minskade inskrivningen vid univer- läroverksingenjörer, socionomer och persositet och högskolor, bl. a. beroende på att ner med partiell gymnasieutbildning på vissa antagningen till krigsskolorna nära nog för- villkor skulle få skrivas in vid universitet och dubblades (SOU 1943:17). Under 1940- högskolor. Vidare föreslog han att det stat1945 skedde ingen nämnvärd ökning av an- liga stödet för vuxenstudier skulle ökas. talet studentexamina. Antalet första gången Ett av de dominerande problemen inom inskrivna vid universitet och högskolor öka- skolplaneringen under 1950-talet var att klade jämförelsevis obetydligt under 1940-talet. ra påfrestningarna när 1940-talets stora föEfterfrågan på skolutbildning ökade i delsekullar skulle passera skolväsendet. Plahuvudsak fortlöpande fr. o. m. 1930-talet. neringen kan sägas ha varit ett försök att Detta medförde i sin tur ett växande behov mobilisera största möjliga resurser för skoinom skolväsendet av universitetsutbildade lans behov i form av lokaler, lärare osv. I utlärare. Svårigheterna för nyexaminerade lära- redningen "Skolan och de stora årskullarna" re att få arbete under 1930-talet hade i slutet (SÖ 1955) skisseras en utbyggnad av gymnaav 1940-talet förbytts i en lärarbrist. Olika siet som t. o. m. skulle möjliggöra en höjning åtgärder tillgreps för att öka lärarrekryteav gymnasiefrekvensen, i första hand genom ringen. Bl. a. uppmuntrades tillströmningen förläggning till nya gymnasieorter. I den till de filosofiska fakulteterna. samtidigt redovisade lärarprognosen sägs att 1945 års universitetsberedning behandlade skolans utbyggnad inte styrs av årskullamas inte närmare frågan om den totala tillström- storlek utan av samhällets förmåga att tillningen. Med anknytning till frågan om nor- handahålla klassrum och lärare. malstudietider och elevurval inom de filosoFramhållandet av resurserna som en befiska fakulteterna skrev utredningen. gränsande faktor för en ökning av antalet nybörjare i realskolor och gymnasium återfinns "Starka skäl tala emellertid mot införanäven i betänkandet "Realskolan under överdet av en spärr. Det kan vara tillräckligt att här hänvisa till det stora behovet av akade- gångstiden" (SOU 1955:53), avgivet av realmiskt utbildad arbetskraft, icke minst av skoleutredningen. Där framhålls att antalet läroverkslärare, vilket gör att det stora pro- nybörjare i realskolan och gymnasiet i pro72

SOU 1973:2

cent av antalet 11-åringar och 17-åringar uppvisat en nästan konstant årlig procentuell ökning sedan 1910. Andelen avvisade sökande till realskolan hade ökat under 1950-talet. Utredningen räknade med att realskolan skulle avvecklas stegvis och att den i början av 1970-talet helt skulle ha ersatts av en obligatorisk nioårig skola. Man valde att inte räkna med en konstant årlig procentuell ökning av andelen som går till gymnasiet. Detta skulle ha inneburit att år 1965 så mycket som 22 procent av 17-åringarna skulle påbörja gymnasiestudier och utredningen ansåg det tveksamt om en så stor andel av ungdomarna ägde förutsättningar för gymnasiestudier. Man valde därför att räkna med högst ca 20 procents gymnasiefrekvens 1965. Utredningens lärarprognoser antydde att ett läraröverskott (i fråga om humanister) kunde tänkas uppstå omkring 1960. Diskussionen om dimensioneringen av den högre utbildningen rörde under denna period utöver lärarutbildningen i stor utsträckning lakar-, tandläkar- och civilingenjörsutbildningarna. Vägledande för vidgningen av kapaciteten vid dessa utbildningslinjer var under hela 1940- och 1950-talen bedömningen av arbetsmarknadens behov. Den osäkerhet som omgav beräkningarna av det framtida behovet av t. ex. läkare och tandläkare gjorde att statsmakterna valde sådana former för utbyggnaden att utbildningskapaciteten - om så visade sig nödvändigt — snabbt skulle kunna ökas ytterligare. De speciella förutsättningar som måste uppfyllas för utbyggnad av medicinsk och odontologisk utbildning ledde med nämnda krav på framtida handlingsfrihet till att dessa utbildningar upprättades på nya orter. Sålunda beslöt 1955 års riksdag om förläggning av en odontologisk högskoleklinik till Umeå omfattande de tre sista åren av tandläkarutbildningen och med en intagningskapacitet om 40 studerande. 1957 års riksdag beslöt att till samma ort förlägga en medicinsk forsknings- och utbildningsenhet som till en början skulle omfatta andra till fjärde året i läkarutbildningen och sedan stegvis byggas ut till att täcka hela utbildningen. DeparteSOU 1973:2

mentschefen motiverade förslaget bl. a. med önskad framtida handlingsfrihet (prop. 1957:91 s. 46 f.): "Såsom jag förut framhållit kan man räkna med ett kraftigt ökat behov av läkare under flera årtionden framåt. Huruvida den nuvarande utbildningskapaciteten är tillräcklig på längre sikt, är emellertid svårt att nu bestämt yttra sig om, då det med hänsyn till mångfalden av inverkande faktorer inte är möjligt att uppgöra någon säker behovsprognos för en längre tidsperiod. Enligt min mening kan man dock från de utgångspunkter som nu föreligger för en bedömning förutse, att intagningen av medicine studerande kan komma att behöva ytterligare ökas i en icke avlägsen framtid." 2.2.2.3 1955 års universitetsutredning Beräkningarna av skolans tillväxt utlöste, trots att de gjorda antagandena senare visade sig ligga i underkant, en oro för den högre utbildningens framtida utveckling. I direktiven till 1955 års universitetsutredning påtalas "den nästan explosionsartade tillströmning av studerande till de högre läroanstalterna, som är att emotse i mitten av 1960-talet". Problemet hade uppmärksammats av myndigheter, i riksdagsmotioner och av Sveriges förenade studentkårer. Direktiven omfattade i huvudsak frågor med anknytning till den väntade tillströmningsökningen. Universitetsutredningens mycket omfattande arbete innefattade bl. a. en analys av faktorerna bakom förändringar i tillströmningen till högre utbildning. Viktiga sådana faktorer var kapaciteten inom realskolan och enhetsskolans gymnasieförberedande del, den andel av en årskull som bedömdes kunna genomföra gymnasiestudier samt övergångsfrekvensen från gymnasiet till högre utbildning. I sitt första betänkande (SOU 1957:24) gav utredningen en allmän översikt över problemområdet. Antalet examina vid allmänt gymnasium förutsågs kunna öka till 14 000 år 1965. Övergångsfrekvenserna till högre studier hade ökat under de närmast före73

gående åren. Antalet närvarande studerande 1960-talets samhälle" (SOU 1959:45). Likvid universitet och högskolor antogs på dessa heterna med Wicksells och Jernemans utredgrunder kunna bli betydligt högre än 40 000 ning 25 år tidigare är påfallande. I betänkanvid slutet av 1960-talet. det säger utredningen att den mycket beUtredningen föreslog den s. k. universi- stämt anser tetsautomatiken, genom vilken de filosofiska "att man nu — icke minst av nationalekofakulteterna skulle ges lärarresurser i propor- nomiska skäl — bör satsa på en väsentlig tion till antalet studerande. I allt väsentligt utbyggnad av det högre skolväsendet". enligt utredningens förslag beslöt 1958 års Olika alternativ diskuteras för beräkningar riksdag om införande av en sådan automatik. av utbyggnaden. Enligt det första alternatiI ett senare betänkande (SOU 1958:11) vet skulle gymnasieexaminationen vara redovisades undersökningar rörande "Reserknappt 20 000 år 1970. Vid de fortsatta verna för högre utbildning". Dessa antydde beräkningarna användes dock ett något lägre att en väsentligt större andel elever inom soalternativ. cialgrupperna II och III skulle kunna genomUtredningens statistiska analys av tillföra gymnasiestudier. Av samtliga ungdomar strömningen till universitet och högskolor borde åtminstone 20—30 procent kunna avtorde vara den mest detaljerade som någon lägga studentexamen. Även reserverna för teknisk-naturvetenskaplig utbildning under- gång gjorts vid ett enstaka tillfälle. Det konsöktes. I betänkandet "Lärarbrist och lärar- staterades att den ökade tillströmningen beöverskott" (SOU 1958:21) diskuterades den rodde på, utöver den ökade gymnasieexamisannolika utvecklingen för olika skolformer. nationen Det konstaterades att endast en mindre del • att en växande andel av examinerade från av eleverna i enhetsskolans sista årskurs gick allmänt gymnasium påbörjat högre stui den gymnasieförberedande linjen 9g, medier dan flertalet gick i 9a och 9y. Så antogs ske även i fortsättningen. Möjligheterna att an- • att de studerande visat en klar tendens att börja universitetsstudierna kortare tid skaffa lokaler för realskolans expansion hade efter gymnasieutbildningen överträffat tidigare antaganden. Realskole• att en växande andel av de nyinskrivna frekvensen antogs i huvudsak fortsätta att saknat examen från svenskt allmänt gymöka med konstant årlig procentuell tillväxt nasium. och gymnasiet antogs växa årligen med 3,55 procent. Denna ökningstakt överensstämde Vid mitten av 1950-talet hade enligt tillmed den av SÖ planerade t. o. m. 1966. gängliga uppgifter ca tre fjärdedelar av eleMellan 1946 och 1954 mer än fördubblades inskrivningen vid den filosofiska fakulteten uttryckt som andel av föregående års examination från det allmänna gymnasiet (från 26 till 57 procent). Denna trend bröts i mitten av 1950-talet. Universitetsutredningen antog enligt ett alternativ att tillströmningen skulle vara konstant ca 50 procent av föregående års examination från det allmänna gymnasiet eller, enligt ett annat alternativ, att den skulle sjunka till ca 36 procent år 1964/65. År 1959 presenterade universitetsutredningen sitt huvudbetänkande i dimensioneringsfrågor "Universitet och högskolor i 74

verna från allmänt gymnasium fortsatt till universitet och högskolor. Det ansågs troligt att denna höga övergångsfrekvens inte skulle bestå, bl. a. därför att ett hotande humanistöverskott skulle göra elever och föräldrar tveksamma inför humanistiska studier. Utredningen räknade med två övergångsalternativ, ett med oförändrat 75 procent och ett andra med en sänkning stegvis till 65 procent av de examinerade från allmänt gymnasium. Därutöver räknade utredningen med att andelen studerande med annan bakgrund än allmänt gymnasium skulle uppgå till 10 procent av samtliga nettoinskrivna, vilket var något lägre än motsvarande frekvens i början SOU 1973:2

av 1950-talet. Enligt utredningen skulle de gjorda antagandena innebära en inskrivningsökning under perioden 1958-1970 om 81 procent i det högre alternativet och 57 procent i det lägre. Tillströmningsökningen under den lika långa perioden 1945/46-1957/58 var 120 procent. Universitetsutredningen bedömde det lägre alternativet (övergångsfrekvensen 65 procent) som det troligaste och föreslog i konsekvens härmed utbyggnad av "icke-akademisk yrkesutbildning på studentexamens grund". På grundval av dessa överväganden och med förhoppningar om mera yrkesförberedande utbildning inom de filosofiska fakulteterna avvisade utredningen tankarna på att spärra dessa. Beträffande de studerandes val av ospärrade fakulteter tog utredningen fasta på tendenser i en rad faktorer som tydde på att andelen naturvetare inom filosofisk fakultet skulle kunna öka under 1960-talet. En fortsatt snabb ökning av antalet studerande i humaniora skulle enligt utredningen kunna leda till ett arbetskraftsöverskott på humanistiskt utbildade samtidigt som en påtaglig brist på högre utbildad arbetskraft förspordes inom bl. a. samhällsvetenskapliga, naturvetenskapliga, tekniska och medicinska områden. Mot den bakgrunden föreslog utredningen en utbyggnad av den högre utbild-

ningen med tonvikt på naturvetenskaplig, samhällsvetenskaplig, ekonomisk och teknisk utbildning. Ett genomförande av den planerade utbyggnaden beräknades leda till ett närvarotal på något mer än 50 000 studerande år 1970. 2.2.2.4 1960 års riksdagsbeslut Statsmakterna godtog i allt väsentligt universitetsutredningens dimensioneringsförslag. Det därigenom fastställda antalet antagningsplatser vid vissa utbildningar framgår av tabell 2:1, där också antalet utbildningsplatser fastställda genom riksdagsbeslut 1963 (avsnitt 2.2.2.5) och 1965 (avsnitt 2.2.2.7) anges. I prop. 1960:119 (s. 149 f.) motiverade departementschefen sitt ställningstagande i fråga om antagningsbegränsningar på följande sätt: "Jag finner utredningens i det föregående utförligt redovisade argument mot en inträdesspärr vid de humanistiska fakulteterna vara värda beaktande. Man skulle få vidtaga ingående och för studiegången vid de humanistiska fakulteterna mycket omvälvande åtgärder vid en begränsning av studieplatserna. Vidare skulle i detta sammanhang det mycket bestämda motståndet mot spärr från både företrädare för studenter, näringsliv och organisationer kunna tolkas så, att man allmänt anser att det kommer att finnas

Tabell 2:1. Genom skilda riksdagsbeslut fastställt antal antagningsplatser vid vissa spärrade utbildningsvägar samt ämnen vid de filosofiska fakulteterna. Utb ild ni ngsväg/äm ne

prop. 1960:119 prop. 1960:119 prop. 1963:172 prop. 1965:141 Läkarutbildning Högre teknisk utbildning Tandläkarutbildning Farmaceutisk utbildning Därav apotekarutbildning Handelshögskoleutbildning Matematisk-naturvetenskaplig Fysik Kemi Botanik Zoologi

SOU 1973:2

490 1 824 350 260 80 650

550 1 844 350 260 80 700

900 ca 2 900 385 260 80 1 100

916 ca 3 000

720 720 285 255

-

1 300 1 300 600 600

1 300 1 280 612 604

360 120 1 100

möjligheter — i varje fall i den utsträckning utredningen måst förutsätta — för personer med examen från en humanistisk fakultet att söka och få rimliga sysselsättningar utanför lärarbanan i en helt annan omfattning än den som för närvarande gäller. Under sådana förhållanden finns det inte anledning för mig att nu förorda några åtgärder i frågan om en inträdesspärr vid de humanistiska fakulteterna. Emellertid bör det inte helt uteslutas att spörsmålet om en intagningsbegränsning vid de humanistiska — och även andra fria fakulteter — kan komma att aktualiseras på nytt, om tillströmningen i framtiden till de ifrågavarande fakulteterna skulle förändras på ett från arbetsmarknadssynpunkt oroande sätt. I stället bör man nu med all kraft vidtaga de andra åtgärder som står till buds för att åstadkomma en med hänsyn till arbetsmarknaden rimlig avvägning av tillströmningen till skilda fakulteter, högskolor och andra för studenter lämpliga utbildningsbanor."

råde tvingande nödvändig. De stora dragen i samhällsutvecklingen har därvid den innebörden att universitets- och högskoleväsendets expansion måste ske med tyngdpunkten på de tekniska, matematisk-naturvetenskapliga, ekonomiska och samhällsvetenskapliga områdena. Med hänsyn till den utveckling som ägt rum tidigare och med tanke på de stora ungdomskullarna från 1940-talet är det ytterligt angeläget att denna omstrukturering inom universitets- och högskoleväsendet sker med största möjliga snabbhet. Förutom universitet och högskolor måste emellertid även de icke-akademiska yrkesutbildningslinjerna ges större kapacitet och bättre kvalitet. En kortare yrkesutbildning efter en gymnasial grundutbildning måste under 1960-talet komma att för ungdomen framstå som ett lockande alternativ till den längre universitets- och högskoleutbildningen."

Som en följd av detta ställningstagande deklarerade departementschefen beredvillighet att dels öka ansträngningarna att bygga ut kortare eftergymnasiala yrkesutbildningar, dels låta se över gymnasiet i syfte att ge detta en struktur i samklang med strävandena på eftergymnasial nivå, dels också bygga ut studie- och yrkesrådgivningen inom gymnasiet. Slutligen sammanfattade departementschefen sina allmänna ställningstaganden till utredningens förslag på följande sätt (prop. 1960:119 s. 154):

2.2.2.5 1963 års riksdagsbeslut

"Utan varje tvekan råder ett starkt samband mellan ekonomisk, social och kulturell utveckling å ena sidan och ökning av antalet yrkesverksamma med en lång teoretisk utbildning å den andra. Kunskaper och utbildning är en nödvändig förutsättning för välståndsutvecklingen. Därför ökar behovet av människor med kvalificerad utbildning. Men det växande intresset för utbildning har även en rent allmänmänsklig bakgrund. Det framstår som något självklart att alla människor utan hänsyn till skiftande ekonomiska förutsättningar skall ha samma rätt och samma yttre möjligheter till utbildning. Det växande behovet av välutbildad arbetskraft och det allmänna kravet på bättre utbildning åt fler skapar tillsammans så den drivkraft som nu gör en omfattande kapacitetsökning på den högre utbildningens om76

I 1960 års lärarutbildningssakkunnigas (LUS) första ämneslärarprognos "Lärare i läroämnen" (publicerad i arbetsmarknadsstyrelsens serie Arbetsmarknadsinformation 1962:1) finns en rad antaganden om utbyggnaden av skolväsendet. Fackskolan antogs bli utbyggd så att den 1971/72 skulle kunna ta emot 20 procent av 16-åringarna. Detta var ett något snabbare införande av fackskolan än vad skolberedningen räknat med. Gymnasiefrekvensen antogs öka till 30 procent år 1970. Det noterades att nära 8 000 sökande elever ej kunde antas till gymnasiet 1960. Ca 80 procent av de antagna gick 1960 till allmänt gymnasium. SÖ och överstyrelsen för yrkesutbildning hade utfärdat anvisningar med syfte att denna andel skulle bli ca 60 procent vid 1960-talets slut. LUS' antaganden om gymnasieexaminationen låg sålunda högre än universitetsutredningens. Övergången till universitet och högskolor från allmänt gymnasium hade befunnits uppgå till ca 80 procent eller något däröver. En övergångsfrekvens om 80 procent ansågs sannolikast för framtiden. Kort tid efter det att ämneslärarprognosen publicerats presenterade ecklesiastikdepartementets prognos- och planeringsgrupp SOU 1973:2

(p-gruppen) översikten "Tendenserna på akademikernas arbetsmarknad fram till mitten av 1970-talet" (SOU 1962:55) jämte en promemoria angående utbildningsväsendets fortsatta utbyggnad. Utöver statistiska uppgifter redovisades två beräkningar rörande den framtida utvecklingen, nämligen dels en tendenskalkyl, dels ett s. k. programmatiskt räkneexempel. Tendenskalkylen följde ämneslärarprognosens antaganden om gymnasieexaminationen t. o. m. 1970. Därutöver antogs att andelen studenter från reallinjen skulle öka till 50 procent av examinationen inom det allmänna gymnasiet. Av män med examen från allmänt gymnasium antogs 91 procent fortsätta till universitet och högskolor, medan motsvarande procenttal för kvinnorna antogs öka successivt från 73 till 80 procent. För examinerade från handelsgymnasium och tekniskt gymnasium antogs en övergångsfrekvens om 25 procent. Nettoantalet nyinskrivna utan avslutad gymnasieutbildning antogs vara 350 per år. Vidare beräknades att 35 procent av de inskrivna vid fria fakulteter skulle skrivas in vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet år 1970. Det programmatiska räkneexemplet innebar en kalkyl som skulle kunna ligga till grund för en på bestämda mål inriktad planering. I denna antogs 100 procent av männen och 90 procent av kvinnorna från allmänt gymnasium söka sig till fortsatta studier av något slag. Motsvarande andel för handelsgymnasium och tekniskt gymnasium antogs vara 25 procent. Genom antaganden om ökat antal platser vid teknisk, medicinsk och odontologisk utbildning kunde man anta att tillströmningen till matematisk-naturvetenskaplig fakultet skulle dämpas. Ökad antagning vid ekonomutbildning antogs minska tillströmningen till humanistisk fakultet (som också innefattade samhällsvetenskaplig utbildning). Också en starkt ökad antagning till eftergymnasial fackutbildning utanför universitet och högskolor antogs minska tillströmningen till humanistisk fakultet. Mot bakgrund av dessa antaganden räknade man med en väsentligt minskad tillströmning till SOU 1973:2

de fria fakulteterna, samtidigt som andelen inskrivna vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet antogs öka till 41 procent av de inskrivna vid de fria fakulteterna år 1970/71. På grundval av p-gruppens arbete föreslogs i prop. 1963:172 riktlinjer för en fortsatt utbyggnad av det högre utbildningsväsendet för tiden fram till början av 1970-talet. Gruppens beräkningar visade på att vid denna tidpunkt antalet studerande skulle ha stigit till närmare 83 000. Även om utbyggnaden av de spärrade utbildningarna var omfattande (se tabell 2:1), skulle likväl större delen av ökningen komma på de fria fakulteternas lott. De föreslagna riktlinjerna antogs av riksdagen. Med p-gruppens förslag aktualiserades på nytt frågan om en spärr vid de fria fakulteterna. Departementschefen avvisade också denna gång en sådan utväg. I argumenteringen (prop. 1963:172 s. 231) lades nu större vikt vid den enskildes frihet att välja en högre utbildning än fallet varit 1960: "Jag finner det av principiella skäl ej vara rimligt att genom införande av inträdesspärrar vid de nu fria fakulteterna söka åstadkomma den balanserade expansion av universitets- och högskoleväsendet som alla önskar. Såsom jag tidigare vid skilda tillfällen uttalat finns det visserligen skäl till viss oro inför det under det närmaste decenniet starkt ökande antalet personer med humanistisk utbildning. Svårigheter av omställningskaraktär kan komma att uppstå på akademikernas arbetsmarknad. Emellertid finner jag tanken att genom införande av ytterligare spärrar förhindra studieintresserade ungdomar att vidareutbilda sig på denna nivå vara så stridande mot den allmänna strävan till ökad valfrihet för den enskilde i välfärdssamhället, att andra vägar bör väljas för att åstadkomma den balans inom utbildningssystemet som man med hänsyn till arbetsmarknadens behov alltjämt måste sträva efter på alla nivåer. Som p-gruppen framhållit skulle spärrfrågan komma i ett annat läge, om genom spärrar för de fria fakulteterna resurser skulle kunna friställas för en ökning av de nu spärrade linjernas kapacitet. I likhet med p-gruppen finner jag den möjligheten för närvarande utesluten. Inom överskådlig framtid torde realekonomiska förutsätt77

ningar — särskilt i fråga om kvalificerad • att många elever motiverat sitt gymnasiepersonal — saknas för en så stark ökning av val med "man klarar sig inte nu för tiden kapaciteten vid de spärrade utbildningslinjerutan högre utbildning" na, att valfrihetsargumentet mot spärrar vid • att elever som väljer fackgymnasium är de fria fakulteterna skulle bortfalla eller mera benägna än andra att välja tvåårig väsentligt försvagas." fackskola som alternativ • att orter med fullständigt gymnasium upp2.2.2.6 1960 års gymnasieutredning nått 30,5 procents gymnasiefrekvens redan år 1961 Genom Härnqvists och Grahms på uppdrag av 1960 års gymnasieutredning genomförda • att den fortsatta tillströmningen till gymnasiet var beroende av i vad mån grundundersökning, "Vägen genom gymnasiet" skolan skulle komma att utjämna de geo(SOU 1963:15) kartlades studievalets samgrafiska och sociala ojämnheterna i rekryband med kön, social bakgrund, skolbetyg teringen och yrkesambitioner. Bl. a. framkom de • att den stigande utbildningsnivån i sin tur höga gymnasiefrekvenserna för elever från kunde antas medföra en stegrad efterfråsocialgrupp I liksom dessa elevers benägengan på utbildning het att gå till latinlinjen. Nästan ingen gymnasist från denna socialgrupp var inriktad på • att det fanns stora nya elevgrupper som kunde antas tillgodogöra sig gymnasieutatt börja arbeta direkt efter studentexamen. bildning. Hit skulle även räknas äldre perGymnasieutredningen redovisade i "Spesoner som inte fått denna möjlighet. cialutredningar om gymnasiet" (SOU 1963: 41) vissa undersökningar som bl. a. berörde Gymnasieutredningen nämner följande efterfrågan på gymnasieutbildning. I en un- faktorer som ger anvisning om fortsatt exdersökning av Wallberg och Cassel påvisades pansion. tecken som tydde på betydelsen av föräldrarnas utbildning för elevernas efterfrågan på • Grundskolans införande. gymnasial utbildning. Genom en serie beräk- • Utjämning av sociala och geografiska skillningar skattades den tänkbara efterfrågan på nader i gymnasiefrekvenser. gymnasial utbildning 1970-1980 enligt • Gymnasieutbildning torde även i fortsättolika alternativ. De olika ansatserna gav till ningen bli en lönsam satsning från indiviresultat att gymnasiefrekvensen 1970 skulle dens synpunkt. bli mellan 32 och 43 procent av antalet • Ökad efterfrågan av gymnasial utbildning 16-åringar. även som konsumtion. I sitt huvudbetänkande "Ett nytt gymna- • Tidigare decenniers utbildningsexpansion sium" (SOU 1963:42) redovisade gymnasiemedför ökad utbildningsefterfrågan för utredningen en rad uppgifter om tillströmbarnens räkning. ningen till gymnasiet. Bl. a. visades att andeUtredningen antog att efterfrågan på gymlen 17-åringar som antagits till gymnasiet visat en nära nog konstant årlig procentuell nasial utbildning skulle fortsätta att öka men ökning under perioden 1950-1962. Utbygg- ansåg att det var orealistiskt att anta att man naden av gymnasiets kapacitet mätt med 1970 skulle kunna ta emot alla till sådan utgymnasiefrekvensen skulle sålunda ej ha på- bildning. En riktpunkt för år 1970 för dimenverkats nämnvärt av de stora variationerna i sioneringen av "gymnasial utbildning av förårskullarnas storlek (antalet 17-åringar var hållandevis teoretisk och allmän karaktär" borde enligt utredningen ligga på mellan 50 störst 1961). I sin sammanfattning av resultaten från och 55 procent av årskullen. För att uppnå ökad tillströmning till tekolika undersökningar konstaterade gymnasienisk-naturvetenskaplig-medicinsk utbildning utredningen bl. a. rekommenderade gymnasieutredningen att 78

SOU 1973:2

naturvetenskaplig gymnasielinje skulle beräknas för 30 procent av eleverna i gymnasiet. Utredningen ansåg att den fackgymnasiala utbildningen borde göras mera attraktiv i framtiden. De ekonomiska och tekniska linjerna borde enligt gymnasieutredningen tillsammans omfatta drygt 40 procent av eleverna. 2.2.2.7 U 63 och 1965 års riksdagsbeslut För att förverkliga det av 1963 års riksdag antagna utbyggnadsprogrammet tillsattes 1963 års universitets- och högskolekommitté (U 63). Kommittén presenterade 1965 sitt förslag till utbyggnad i betänkandet "Utbyggnaden av universitet och högskolor. Lokalisering och kostnader I" (SOU 1965:11). Huvuddragen i U 63s förslag innebar en så långt möjligt vidgad kapacitet vid redan existerande läroanstalter, en ny enhet för medicinsk och teknisk forskning och utbildning i Linköping, samt fyra universitetsfilialer för grundläggande filosofisk utbildning i respektive Karlstad, Linköping, Växjö och Örebro, knutna till (i ordning) universiteten i Göteborg, Stockholm, Lund och Uppsala. För att kunna ge alla dem som så önskade universitets- och högskoleutbildning inom de ekonomiska ramar som U 63 bedömde vara rimliga berörde kommitte'n också olika åtgärder för att effektivera utbildningen såsom treterminssystem och skiftutbildning. För att uppnå en begränsning av studietiderna inom de filosofiska fakulteterna förordades en skärpning av reglerna för deltagande i undervisning och tentamina. En ytterligare tänkbar åtgärd som kommittén diskuterade var att införa en spärregel efter två års studier. Regeln skulle i huvudsak innebära att studerande som efter denna tid inte kunde uppvisa normala studieresultat inte längre skulle tillåtas fortsätta sina studier vid fakulteten. Ett alternativ till en sådan spärregel var enligt kommittén att ange en maximal tidsgräns för studier för en viss tentamen. Dessa regler kunde kompletteras med en begränsning av antalet tentamenstillfällen. Statsmakterna godtog i allt väsentligt SOU 1973:2

U 63s förslag. Det 1963 antagna totalantalet studerande 1970 justerades dock från ca 83 000 till ca 87 000. I prop. 1965:141 angående utbyggnaden av universitet och högskolor m. m. anslöt sig departementschefen vidare till U 63s uppfattning att åtgärder måste vidtas för att minska studietiderna och öka genomströmningen vid de filosofiska fakulteterna. Departementschefen anförde bl. a. följande (prop. 1965:141 s. 128): "Dessa åtgärder bör till sin principiella karaktär vara av det slag U 63 förordat. En förutsättning för att de skall kunna med framgång genomföras är emellertid enligt min mening att en fastare organisation av utbildning fram till primärexamen vid de filosofiska fakulteterna genomförs. En nära till hands liggande åtgärd, som aktualiserats i flera remissyttranden, är att införa bundna ämneskombinationer eller om man så vill fasta studiegångar för de studerande vid filosofisk fakultet. Medan tillträde hittills i princip varit fritt till studier i varje enskilt ämne inom filosofisk fakultet bör sålunda organisationen i framtiden tillåta fritt tillträde endast till vissa fasta studiegångar såsom redan är förhållandet vid spärrade fakulteter och högskolor samt vid de teologiska och juridiska fakulteterna. Efter utredningsarbete inom UKÄ framlades i prop. 1969:4 om utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m. förslag om en ny studieordning vid de filosofiska faktulteterna som antogs av riksdagen. Den nya ordningen infördes höstterminen 1969. Enligt denna studieordning organiseras studierna vid filosofisk fakultet i utbildningslinjer. En kraftigt utbyggd studie- och yrkesvägledning samt regler om tröskel- och avstängningsprövningar avses medverka till den avsedda effektiveringen av studierna. Som följd av de första årens erfarenheter av 1969 års studieordning pågår inom UKÄ och vid läroanstalterna ett intensivt utvecklingsarbete avseende bl. a. studieplaner och undervisningsformer. U 68 återkommer i kapitel 3 till frågor rörande högskolestudiernas organisation.

2.2.3 Antalet studerande i viss vuxenutbildning

Antal i t u s e n t a l 20-i

I avsnitten 2.2.1 och 2.2.2 har utvecklingen och planeringen inom universitet och hög- 15skolor under senare årtionden belysts. För bedömningen av den framtida planeringen av högskoleutbildning är också förhållanden 10inom annan utbildning som vänder sig till vuxna människor väsentliga. Som vuxenutbildning brukar räknas ut- 5 bildning vid folkhögskolor, studieförbundens utbildning, arbetsmarknadsutbildning samt den vuxenutbildning på främst grundskole1960/61 1965/66 1970/71 och gymnasieskolenivå som bedrivs med statFigur 2:5. Antal studerande i folkhögskolornas ligt och kommunalt huvudmannaskap. Därvinterkurser 1960/61, 1965/66 och 1970/71. till kommer en mycket omfattande utbildningsverksamhet inom fackföreningsrörelsen och andra organisationer samt utbildning av över ett tiotal mer eller mindre självständiga inskolnings-, fortbildnings- och vidareutbild- filialskolor. Målet för skolorna är att ge allningskaraktär inom företag och förvaltning. män medborgerlig bildning med särskilt syfte Inom det senare området förekommer också att "bibringa eleverna insikt om deras ansvar som människor och samhällsmedlemmar." utbildning av grundutbildningskaraktär. Lägsta inträdesålder är 18 år. Utvecklingen Här skall ges en kort översikt av de fyra av antalet studerande i de s. k. vinterkurserförst nämnda slagen av vuxenutbildning. För na under 1960-talet framgår av figur 2:5. en utförlig redovisning av vuxenutbildningens Ungefär hälften av folkhögskolorna har karaktär och omfattning kan bl. a. hänvisas landstingskommunalt huvudmannaskap. Övtill Eliassons och Höglunds för pedagogikutriga skolor ägs av stödföreningar, folkrörelser redningen utförda rapport "Vuxenutbildoch andra organisationer. ning i Sverige" (Utbildningsdepartementet Kurstyperna är tre. 1971:1). Ett för bedömningen av vuxenutVinterkurserna är folkhögskolornas hubildningen väsentligt drag är dess mångfacetterade karaktär: strävan att snabbt anpassa vudkurser och omfattar i regel 34 veckor. utbildningens innehåll och former efter aktu- Flertalet skolor anordnar treårig utbildning, ella behov, i många fall en pedagogisk frihet övriga tvåårig utbildning. Studier vid vintermed stort utrymme för elevernas deltagande kurs kan i vissa fall ge grundskole- eller facki undervisningens utformning osv. Utmärkan- skolebehörighet, beroende på elevens studiede kan också vara en stark blandning av olika bakgrund och utformningen av folkhögskolekursen. Vissa skolor har inrättat s. k. specialåldersgrupper bland de studerande. linjer som en del av ordinarie vinterkurs, vilDet sammanlagda statliga stödet till de ka i många fall ger direkt yrkesutbildning. slag av vuxenutbildning som behandlas i det Specialiseringen kan t. ex. avse samhällsstuföljande var budgetåret 1971/72 något mer dier, särskilt avpassade för förtroendevalda än en miljard kronor. personer i organisationer och kommuner, ulandsfrågor, ledarutbildning eller musik- och teaterstudier. 2.2.3.1 Utbildning vid folkhögskolor Ämneskurser omfattar i allmänhet minst De tre första folkhögskolorna började sitt en veckas studier. Kursernas inriktning variearbete hösten 1868. Hundra år senare hade rar. Somliga kurser organiseras för särskilda antalet stigit till något över 100 och därut- grupper, t. ex. pensionärer och handikappa80

SOU 1973:2

de. Andra kurser gäller ledarutbildning, utbildning med samhällsinriktning såsom samhälls- och organisationskunskap, estetisk utbildning, internationella frågor, språk och kurser i vuxenpedagogik för lärare i kommunal vuxenutbildning. Vissa kurser kallas "avrostningskurser" och syftar till att hjälpa personer med initialsvårigheter som avser att bedriva mer omfattande vuxenstudier. Sommarkurser finns numera endast i begränsad utsträckning och omfattar i allmänhet omkring 13 veckor. Det finns inga centralt fastställda läroplaner för folkhögskolorna. Varje skola får inom de gränser folkhögskolstadgan anger själv utforma sitt program. För första årets studier finns dock vissa förbehåll beträffande de ämnen i vilka undervisning skall ges. Under senare år har utvecklingen gått mot ökad kontakt mellan folkhögskolan och organisationer och institutioner utanför skolan. Det gäller t. ex. samverkan med studieförbund och den kommunala vuxenutbildningen. I december 1972 har en utredning tillkallats rörande folkhögskolornas framtida uppgifter. Under budgetåret 1972/73 beräknas det statliga stödet till folkhögskolor uppgå till 125 miljoner kronor. 2.2.3.2 Studieförbundens

6 Studieförbund

Deltagare 1971/72 1

Arbetarnas bildningsförbund Blåbandsrörelsens studieförbund Folkuniversitetet Frikyrkliga studieförbundet KFUK-KFUMs studieförbund Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet Studiefrämjandet Studieförbundet Medborgarskolan Studieförbundet Vuxenskolan Sveriges kyrkliga studieförbund Tjänstemännens bildningsverksamhet

658 000 15 000 111 000 149 000 20 000 87 000 65 000 240 000 293 000 164 000 203 000 2 005 000

1 Här avrundande tal. Källa: SMU 1972:36

vuxenutbildning

Folkbildningsarbetet tog sin början under slutet av 1800-talet. I dag har tio studieförbund statsbidragsberättigade studiecirklar. Deltagarfördelningen år 1971/72 på de då elva förbunden framgår av tabell 2:2. Utvecklingen av bruttoantalet kursdeltagare framgår av figur 2:6. Studieförbunden är förankrade i olika organisationer och folkrörelser, t. ex. de fackliga arbetar- och tjänstemannarörelserna, politiska partier och kyrkliga samfund. Till folkbildningsorganisationerna räknas också 24 länsbildningsförbund som är samarbetsorgan mellan studieförbundens regionala enheter, folkhögskolor, bibliotek och andra kulturinstitutioner inom respektive län. Gemensamt organ på riksplanet för studieförSOU 1973:2

Tabell 2:2. Antal deltagare i allmänna cirklar innefattande cirklar med tilläggsbidrag och universitetscirklar fördelade efter studieförbund 1971/72.

An+al i t u s e n t a l 2 000-T

I 500—

1000-

500-

1950/51

1960/61

1970/71

Figur 2:6. Bruttoantal kursdeltagare i studieförbundens utbildning 1950/51, 1960/61 och 1970/71. 81

bunden och en del andra organisationer på folkbildningsverksamhetens område är Folkbildningsförbundet. Tre verksamhetsformer har dominerat.

2.2.3.3 Arbetsmarknadsutbildning

Arbetsmarknadsutbildning ges på sysselsättningspolitiska grunder. Berättigade till utbildning är personer som är arbetslösa, hotas • Föreläsningar. De största ämnesområdena av arbetslöshet eller är svårplacerade på är samhällskunskap — innefattande stats- arbetsmarknaden. Vederbörande skall ha kunskap, internationella frågor, arbets- fyllt 20 år och vara sökande vid arbetsförmarknadsfrågor och samhällsekonomi — medlingen. Undantag från regeln görs för samt estetiska ämnen: litteratur, konst, bl. a. ensamstående mödrar, handikappade och flyktingar. Flertalet elever är i åldern teater och musik. • Studiecirklar är den mest omfattande 25—35 år. Åren 1954-1958 bestod arbetsmarknadsverksamhetsgrenen. Läsåret 1970/71 uppgick antalet statsbidragsberättigade studie- utbildningen till större delen av arbetsvärdscirklar till ca 160 000 och bruttoantalet åtgärder för militär- och civilskadade. Under deltagare till ca 1,6 miljoner (se också ta- denna tid började AMS också som försöksbell 2:2 och figur 2:6). En studiecirkel är verksamhet omskolning och annan yrkesuten kamratkrets för gemensamma, plan- bildning åt ensamstående kvinnor samt åt mässigt bedrivna studier över ett på för- medelålders och äldre - manlig och kvinnlig hand angivet ämne eller problemområde. — arbetskraft. Först i samband med konVarje cirkel består av mellan 5 och 20 per- junkturnedgången 1957-1959 fick verksamsoner. heten mer betydande omfattning. Den har • Biblioteken har spelat stor roll i studieför- nästan tiofaldigats under de senaste tio åren. bundens verksamhet. De statliga bidragen Antalet studerande i arbetsmarknadsutbildtill studiecirklarna gick tidigare till den lit- ning framgår av figur 2:7. Arbetsmarknadsutbildning sker i olika forteratur som cirklarna arbetade med, under förutsättning att böckerna sattes upp i mer. De vanligaste är följande. bibliotek. Dessa bibliotek har i huvudsak • Omskolningskurser som ger grundläggande överförts i kommunal ägo. utbildning för ett nytt yrke. Studiecirklarna har ett brett ämnesregister • Fortbildningskurser som ger ytterligare utoch ämnesvalet varierar starkt mellan studiebildning inom det egna yrkesområdet. En förbunden. Fördelning på ämnesområden i procent 1970/71 av antalet deltagare i studiecirklar: An+al i t u s e n t a l 150—1

Religion, filosofi, psykologi Språk Litteratur, konst, teater, film Musik Samhälls- och rättsvetenskap Ekonomi- och näringsväsen Naturvetenskap, medicin, idrott

%

5 24 21 16 16 13 7 100

100-

50-

Det statliga stödet till studiecirkelverksamheten uppgår för budgetåret 1972/73 till ca 165 miljoner kronor. Landstingens och kommunernas årliga anslag uppskattas till 100 miljoner kronor.

1960/61

1965/66

1970/71

Figur 2:7. Antalet studerande som deltagit i arbetsmarknadsutbildning 1960/61, 1965/66 och 1970/71. 82

SOU 1973:2

särskild form av fortbildningskurs är reaktiveringskurser som riktar sig till ej yrkesverksamma med tidigare yrkesutbildning. • Nybörjarkurser för ungdomar utan tidigare yrkesutbildning och/eller yrkeserfarenhet. • Arbetsliv och utbildning "arbetsmarknadsinformation med praktik" - yrkesorienterande kurs som avser att genom arbetsmarknadsinformation, praktik i arbetslivet och yrkesvägledning underlätta för kursdeltagarna att finna lämpliga lösningar på arbets- och/eller utbildningsval. • Företagsutbildning med lokaliseringspolitiska syften eller i form av lärlingsutbildning samt utbildning i företag av äldre och av handikappade. • Bristyrkesutbildning som syftar till att öka tillgången på utbildad arbetskraft inom vissa yrkesområden. Utbildning i allmänna ämnen ingår fr. o. m. våren 1971 i arbetsmarknadsutbildningen och omfattar ämnena matematik, fysik/kemi, svenska, engelska och samhällskunskap. Syftet är att ge kursdeltagarna, som i allmänhet endast har folkskoleutbildning, en kompletterande allmän utbildning. Utbildningstiden varierar från några veckor till två år beroende på typ av utbildning. Den genomsnittliga tiden är för närvarande omkring sex månader. Arbetsmarknadsutbildningen handhas av flera skilda anordnare. De personer som 1971/72 påbörjade arbetsmarknadsutbildning fördelar sig enligt följande. % Särskilda kurser anordnade av skolöverstyrelsen Kurser inom det reguljära utbildningsväsendet Företagsutbildning Övrigt

2.2.3.4 Kommunal vuxenutbildning Den kommunala vuxenutbildningen har sedan den 1 juli 1968, då nuvarande bestämmelser trädde i kraft, genomgått en snabb expansion. Läsåret 1967/68 fanns kommunala kvällsgymnasier i ca 30 kommuner, medan 321 kommuner anordnade vuxenutbildning i början av läsåret 1971/72. Av dessa hade 163 kommuner både grundskole- och gymnasieskolekurser, 94 endast grundskolekurser och 64 endast gymnasieskolekurser. Studerandeantalets utveckling framgår av figur 2:8. Inom den kommunala vuxenutbildningen anordnas undervisning enligt läroplanerna för grundskolans högstadium och gymnasieskolan samt särskild yrkesinriktad och teknisk utbildning. Utbildningen anordnas huvudsakligen som deltidsundervisning. De studerande kan i allmänhet välja att läsa antingen enstaka ämnen eller för fullständig kompetens i den aktuella skolformen. Undervisningen innebär att eleven vanligtvis läser ett eller några få ämnen samtidigt. Omkring 40 000 elever deltog hösten 1970 i kurser på grundskolans högstadium, ca

Antal i tusental 200-r

,

150-

51 23 13 13 100

Den totala kursverksamheten omfattar yrkesinriktningar över praktiskt taget hela arbetsmarknaden. Bristyrkesutbildningen inriktas främst på verkstadsindustrin och vårdområdet. SOU 1973:2

Statens kostnader för arbetsmarknadsutbildning uppgick budgetåret 1971/72 till ca 710 miljoner kronor.

100-

50-

0' I

I

1968/69

1 I

1969/70

»

I

1970/71

'

*

1971/72

Figur 2:8. Antal studerande i kommunal vuxenutbildning 1968/69, 1969/70, 1970/71 och 1971/72. 83

50 000 i kurser motsvarande gymnasiet och fackskolan och ca 80 000 i yrkesskolans deltidskurser. De ämnen som läses av det största antalet studerande är engelska, matematik, svenska, samhällskunskap, företagsekonomi och historia. Yrkesskolekurserna ger utbildning för de flesta yrken inom industri, hantverk, handel, kontor och vårdområdet. Det statliga bidraget till kommunal vuxenutbildning under budgetåret 1972/73 uppgår till ca 165 miljoner kronor.

2.2.4 Nuvarande tendenser i studerandeantalet vid universitet och högskolor 2.2.4.1 Tillströmningen till universitet och högskolor Under tiden efter andra världskriget har antalet nyinskrivna vid universitet och högskolor fram till och med läsåret 1968/69 visat en oavbruten stegring. Detta gäller inte bara det totala antalet inskrivna utan också i

huvudsak de skilda fakulteterna och högskolorna. Som framgår av tabell 2:3 var inskrivningen läsåret 1969/1970 något mindre än föregående år. Minskningen kunde i huvudsak förklaras av att ett antal studerande, som påbörjade studierna under höstterminen 1969, skrev in sig redan föregående vårtermin. Detta hängde samman med införandet av den nya studieordningen vid de filosofiska fakulteterna. I tabellen bör alltså en utjämning göras mellan inskrivningstalen för läsåren 1968/69 och 1969/70. Från läsåret 1970/71 har emellertid, som också framgår av tabell 2:3, en vändning skett i fråga om inskrivningstalen. I tabell 2:4 anges bruttoantalet nyinskrivna under höstterminen vid de fria fakulteterna under en följd av år. De mycket stora variationerna totalt och för de enskilda fakulteterna (främst de filosofiska) framgår tydligt av tabellen. Genom att huvuddelen av inskrivningen till de fria fakulteterna sker på höstterminen återspeglar tabell 2:4 i sina huvuddrag variationerna också i den totala tillströmningen

Tabell2:3. Tillströmning av studerande till universitet och högskolor 1960/61-1972/73. Är

Spärrad utbildning (antal nybörjarplatser)

De fria fakulteterna (nettoantal nyinskrivna)

Nettoantal nyinskrivna' vid spärrad utbildning och fria fakulteter

1960/61 1961/62 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1967/68 1968/69 1969/70 1970/71 1971/72 1972/73

2 800 3 200 3 900 4 300 4 700 5 300 5 700 6 200 6 600 6 800 7 400 7 900 8 200

5 800 6 600 7 500 9 300 11 500 13 500 16 400 21 400 25 200 22 500 21 400 17 300

7 800 8 800 10 000 12 400 14 900 17 200 20 400 25 900 29 600 27 100 26 400 22 000

Källa: Bilaga 4 till UKÄs anslagsframställning för 1972/73. 1 Omfattar agronomutbildning, apotekarutbildning, blandad naturvetenskaplig och farmaceutisk utbildning, civilingenjörsutbildning, civiljägarmästarutbildning, ekonomutbildning, gymnastiklärarutbildning, hortonomutbildning och landskapsarkitektutbildning, idrottslärarutbildning, journalistutbildning, läkarutbildning, receptarieutbildning, socionomutbildning, tandläkarutbildning, teknisk magisterutbildning, veterinärutbildning. 2 Omfattar humanistisk, juridisk, matematisk-naturvetenskaplig, samhällsvetenskaplig och teologisk fakultet. 3 Med nettoantal nyinskrivna avses de studerande som tidigare ej varit inskrivna vid fakultet eller högskola. Hänsyn har inte tagits till fr. o. m. 1971/72 ändrade definitioner.

84 SOU 1973:2

Tabell 2:4. Bruttoantal nyinskrivna studerande under höstterminen per den 10 oktober 1967-1972 vid de fria fakulteterna. Fakultet

1972 Teologisk Juridisk Humanistisk Samhällsvetenskaplig Matematisk-na turvetenskaplig Summa

183 1 549 5 756

202 1 288 7 270

16 1 087 6 830

43 1 129 5 849

20 1 257 4 583

31 1 141 4 546

7 103

8 681

9 196

10 090

7 561

6 972

4 177 18 768

4 695 22 136

4 100 21 229

3 282 20 393

2 452 15 873

2 191 14 881

1 Fr. o. m. läsåret 1969/70 påbörjas teologiska studier vid filosofisk fakultet, varför inskrivning normalt ej sker vid teologisk fakultet.

till dessa fakulteter. Under läsåret 1970/71 skedde dock en viss förskjutning av inskrivningen från höst till vår, så att det totala inskrivningstalet för året låg i nivå med motsvarande för 1969/70. Den stora nedgången av nyinskrivningen höstterminen 1971 följdes av en stark nedgång även under våren 1972. Tillströmningen till matematiska och naturvetenskapliga studier har, i förhållande till tillströmningen till andra sektorer av universitetsområdet, sjunkit under 1960-talet. Vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet har nettoantalet nyinskrivna sjunkit från ca 26 procent av antalet nyinskrivna vid de fria fakulteterna totalt år 1960/61 till ca 16 procent år 1970/71. Räknar man i stället andelen nyinskrivna studerande med matematisknaturvetenskaplig inriktning över huvud (utbildning till agronom, apotekare, civilingenjör, civiljägmästare, gymnastik- och idrottslärare, hortonom, läkare, receptarie, tandläkare, teknisk magister och veterinär) i procent av det totala antalet nyinskrivna vid universitet och högskolor, blir motsvarande tal ca 39 och ca 27 procent. Tendensen är sålunda entydig och avviker från gällande planeringsmål (1965 års riksdagsbeslut) som i stället räknar med en väsentlig ökning av andelen matematiker och naturvetare. 2.2.4.2 Efterfrågan på partiell utbildning En för bedömningen av den framtida tillströmningen till högre utbildning viktig tenSOU 1973:2

dens är den allt större efterfrågan på utbildning som inte avses leda till examen. Inte minst med hänsyn till strävan att utveckla ett mönster av återkommande utbildning (jfr kapitel 8) bör denna tendens uppmärksammas. I detta avsnitt belyses omfattningen och i viss mån karaktären av efterfrågan på i denna mening ofullständig utbildning. Partiell högskoleutbildning Den enskilde studeranden vid universitet och högskolor avser inte alltid att fullfölja studierna till examen. Bl. a. genom sin studieorganisation, som bygger på studiekurser som kan kombineras på en mångfald sätt, och genom det fria tillträdet till studierna tar de filosofiska fakulteterna emot det största antalet studerande med sådan partiell utbildning som mål. Också vid andra högskolor och fakulteter antas emellertid extra studerande. I Attehags och Svanfeldts undersökning "Universitetsstudier utan examen" (SOU 1971:60 och 62) redovisas bl. a. studiemålen inom två grupper av studerande som ej avlagt examen. Av ca 65 000 närvarande studerande höstterminen 1966 vid ekonomisk, filosofisk, juridisk och teknisk fakultet eller högskola undersöktes de som ej var närvarande påföljande hösttermin och ej hade examen. Av dem som vid undersökningstillfället inte hade återupptagit studierna var det cä 1 000 som inte avsett att ta examen, ca 2 000 som inte tagit ställning till eller inte 85

besvarat frågan om de avsåg att ta examen men" (SOU 1971:62). Av dem vilkas mål var samt närmare 2 OOO studerande som slutat att bygga på tidigare yrkesutbildning (i studera vid berörda fakulteter trots ur- 1966-gruppen ca 400 stycken) hade knappt sprunglig avsikt att ta examen. Av ca 5 000 hälften examen från annan eftergymnasial nyinskrivna vid motsvarande fakulteter och utbildning än utbildning vid universitet eller högskolor läsåret 1956/57 hade ca 1 000 in- högskola och ungefär lika många en avslutad te avlagt examen år 1968. Av dessa uppgav yrkesutbildning på gymnasial nivå. vid undersökningen ca 200 att de ej avsett Efter förslag från kompetensutredningen att ta examen, medan ca 300 inte hade tagit pågår sedan den 1 juli 1969 försöksverksamställning till eller inte besvarat frågan om het med stöd av kungörelsen (1969:68) om eventuell avsikt att ta examen, ca 400 hade vidgat tillträde till högre studier. Det vidslutat studera trots ursprunglig avsikt att ta gade tillträdet innebär i huvudsak att persoexamen och ca 100 fortfarande studerade. ner som fyllt 25 år och varit yrkesverksamAv UKÄs redovisning av erfarenheterna ma i minst fem år äger tillträde till viss utefter tre år av 1969 års studieordning vid de bildning vid de filosofiska fakulteterna. De filosofiska fakulteterna framgår bl. a. att av måste också uppfylla de eventuella förkundem som höstterminen 1969 skrevs in för skapskrav i visst ämne som krävs enligt norstudier enligt den nya studieordningen malstudieplanen. Försöksverksamheten om(17 701 studerande) 2 119 (ca 11 procent) fattar vid filosofisk fakultet ämnesområdena hade registrerats för endast en termins stu- engelska, pedagogik, psykologi, sociologi, dier och 2 886 (ca 16 procent) för två företagsekonomi, nationalekonomi, samterminers studier. Av dem som skrevs in hällskunskap, statistik, statskunskap, ekonohöstterminen 1970 (15 530 studerande) misk och juridisk översiktskurs, matematik, hade efter två år ca 20 procent registrerats informationsbehandling och kemi. Även för en termins studier och ca 24 procent för vissa s. k. yrkkurser har efter hand kommit att omfattas av försöksverksamheten. Inom två terminers studier. Av dem som höstterminen 1972 senast socionomutbildningen pågår en motsvarande den 15 september skrivits in vid filosofisk fa- försöksverksamhet sedan vårterminen 1971. kultet (10 427 studerande) uppgav enligt I UKÄs redogörelse för erfarenheterna efSCBs statistik mindre än hälften (ca 47 pro- ter tre år av den nya studieordningen vid ficent) att de avsåg att studera fram till hel losofisk fakultet redovisas antalet studerande examen. Av de 3 518 nyinskrivna som var som skrivits in enligt kungörelsen om vidgat över 24 år avsåg endast en fjärdedel att tillträde. Totalt har 4 591 personer skrivits studera till examen. in, fördelade i tiden enligt följande. En skattning av antalet studerande i partiell utbildning vid filosofisk fakultet läsåret 1969/70 1 226 1971/72, som gjorts vid SCBs prognosinsti- 1970/71 1 775 tut på grundval av de uppgifter om studie- 1971/72 1 590 avsikt som de studerande lämnat vid anmälan, visar att antalet torde uppgå till något UKÄ har i skrivelse den 25 augusti 1971 tiotusental. redovisat vissa undersökningar beträffande studerande som under de tre första terminerna av försöksverksamheten skrevs in vid filoBakgnmd hos de studerande i partiell sofisk fakultet inom ramen för försöken. utbildning Nästan hälften av de studerande fanns vid Utbildningsbakgrunden hos de studerande Stockholms universitet. Omkring hälften var som väljer studier utan att ha examen som i åldern 25-30 år. De vanligast förekommål är mycket skiftande. Detta framgår bl. a. mande ämnesområdena var pedagogik, föreav rapporten "Universitetsstudier utan exa- tagsekonomi, psykologi och sociologi. Av dem 86

SOU 1973:2

som påbörjade studierna 1969 hade ca 65 procent studerat på heltid, medan 35 procent bedrivit deltidsstudier. Det allmänna intryck som man får av undersökningsresultaten är att de som valt att studera enligt bestämmelserna i SFS 1969:68 är relativt välutbildade personer som i allmänhet är högst 35 år gamla. Förutbildningen är sådan att de i flertalet fall skulle fått dispens för universitetsstudier. Vissa resultat tyder på att andelen kroppsarbetare är liten. Den stora andelen studerande i Stockholm antyder att närhet till utbildningen är en avgörande faktor för utbildningsefterfrågan från denna kategori. Några skillnader i studieresultat mellan studerande som skrivits in enligt kungörelsen om vidgat tillträde och övriga studerande syns inte föreligga. Det har bl. a. anförts att i vissa fall bristande förkunskaper kompenserats av en ovanligt hög motivationsnivå. Ex tern universitetsu tb ildning Med extern universitetsutbildning avses dels decentraliserad universitetsutbildning (anordnad av UKÄ i samarbete med en rad kommuner), dels universitetsutbildning per korrespondens (anordnad av korrenspondensinstituten), dels statsbidragsberättigade universitetscirklar (anordnade av folkbildningsorganisationer och folkhögskolor). Universitetscirklarna kan vara av olika slag, från sådana som jämförelsevis nära ansluter till universitetens studieplaner till cirklar som står relativt fria i förhållande till dessa. I en i oktober 1969 avgiven rapport till UKÄ redovisar SAMSUS samarbetsgruppen

(skolöverstyrelsen - universitetskanslersämbetet - samverkande bildningsförbunden) omfattningen och inriktningen av sådan extern universitetsutbildning. Universitetscirklarna går tillbaka till 1920-talet, medan den decentraliserade universitetsutbildningen tillhör efterkrigstiden. I början av 1950-talet gjordes försök med särskilda universitetskurser för folkskollärare för att nedbringa ämneslärarbristen. Dessa kurser förlades till universitetsorterna och tillströmningen blev begränsad. SÖ föreslog i början av 1960-talet att decentraliserad universitetsutbildning skulle anordnas ute i landet, främst för att avhjälpa lärarbristen. De första kurserna av detta slag anordnades 1962 på ett tiotal orter. Antalet deltagare i universitetscirklar, som var ca 3 000 vid mitten av 1960-talet, var läsåret 1970/71 ca 20 000. Den snabba ökningen kan sannolikt delvis tillskrivas ändringar i statsbidragsvillkoren som genomfördes under denna period. I regel utgår kursavgift. Deltagarantalet i decentraliserad universitetsundervisning är bestämt av en given anslagsram och håller sig något över 1 000. I detta tal är inte inräknat de studerande som deltar i försöksverksamheten med s. k. systematiserad decentraliserad universitetsutbildning i Luleå, Östersund och Sundsvall (se avsnitt 4.2.3.3). Den klart största delen av de studerande i extern universitetsutbildning förvärvsarbetar på hel- eller deltid. Ett mycket stort antal av dem kan sägas motsvara deltidsstuderande vid universiteten. De yrkesanknutna målen syns dominera hos de studerande i extern universitetsutbildning.

Tabell 2:5. Behöriga förstahandssökande till gymnasieskolans linjer inför läsåren 1971/72 och 1972/73. År

1971/72 1972/73

Summa

Linjer Tre- och fyraåriga

Tvååriga Ek, So, Te

Övriga tvååriga

Antal

%

Antal

%

Antal

%

%

34 400 29 900

36 31

25 000 21 400

26 23

36 600 43 700

38 46

100 100

Källa: SÖs förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1973/74. SOU 1973:2

2.2.4.3 Tillströmningen till gymnasieskolan Antalet behöriga sökande till gymnasieskolans linjer (specialkurserna ej medräknade) inför läsåret 1971/72 var ca 96 000. Inför läsåret 1972/73 var antalet behöriga sökande ca 95 000. Fördelningen av behöriga förstahandssökande på grupper av linjer vid dessa båda ansökningstillfällen framgår av tabell 2:5. En direkt jämförelse med tidigare år kan inte göras för gymnasieskolan i dess helhet, eftersom denna infördes först i och med höstterminen 1971.

2.2.5 Den högre utbildningens utveckling i några länder 2.2.5.1 Inledning Över hela världen har den högre utbildningen vuxit snabbt under de senaste decennierna. I figur 2:9 visas utvecklingen av antalet närvarande studerande i högre utbildning i några

länder från 1950/51 till 1965/66. Redan en sammanställning av detta slag ger anledning till frågor som visar de svårigheter man möter vid internationella jämförelser på den högre utbildningens område. Avses t. ex. samma slag av högre utbildning i de länder man jämför? Vilka är orsakerna bakom ett ökat antal närvarande studerande? Har kanske de genomsnittliga studietiderna förlängts eller har antalet nyinskrivna ökat? Jämför man t. ex. åldersfördelningen hos de studerande i högre utbildning i några länder (se figur 2:10) får man en föreställning om att förhållandena inom området varierar avsevärt. Svårigheterna att göra meningsfulla internationella jämförelser i fråga om antalet studerande är alltså stora och omfattningen av det arbete som fordras för att uppnå jämförbarhet i det statistiska materialet gör detta delvis föråldrat när det föreligger. Inom OECD gjordes inför en konferens år 1971 om utbildningsexpansionen en analys av den

% 400-

300-

200-

100-

1950/51

Källa: Development of Higher Education 1950-1967, OECD. Figur 2:9. Utvecklingen av antalet närvarande studerande i högre utbildning 1950/51-1965/66. Antalet är satt lika med 100 år 1950/51. 88

SOU 1973:2

% 12 II-

%

1098-

/

7-

/

/

r i \ \

''/ I

6-

/

5-

/ /

/

4-

/

3-

/

/ /

1 /

1-

utbildningen inom UKÄs område samt vid jordbrukets högskolor. Det framgår av sammanställningen att tillväxten totalt i Sverige är bland de största inom OECDs medlemsländer. Större delen av ökningen ligger på utbildning av universitetstyp. Andelen högre utbildning som inte är av universitetstyp har minskat från ca 18 till i \ ca 9 procent mätt i antalet studerande. I '\ \ Jugoslavien däremot, där man målmedvetet \ \ satsat på den s. k. Vise Skole, en yrkesinrik\ \ tad utbildning med ett starkt decentraliserat \ lokaliseringsmönster, har andelen studeran\ > de i utbildning av icke-universitetstyp ökat markant (från ca 10 till ca 37 procent).

v

*

i 1l

2.2.5.2 Antal närvarande och antal inskrivna

ii

1-

i

A

u 171 —

i 18

i 19

i 21i i 20 22 Ålder, or

1 23

1 24

25 Danmark

— —••— F r a n k r i k e Kä Ila: Development of Higher Education 195019 57, OECD. Figur 2:10. Åldersfördelningen hos de studerande i högre utbildning 1965/66.

högre utbildningens tillväxt i medlemsländerna. Större delen av uppgifterna i detta avsnitt har hämtats från "Development of Higher Education 1950-1967. Analytical Report" (OECD, 1971), som ställts samman för denna konferens. I avsnitt 2.2.5.6 beskrivs några drag i den internationella utvecklingen under de senaste åren. Både i Sverige och i utlandet har det varit vanligt att skilja på utbildning av universitetskaraktär och annan högre utbildning. Gränsdragningen i detta hänseende är långt ifrån entydig och i U 68s planeringsförslag dras över huvud ingen sådan gräns. Figur 2:11 visar tillväxten i fråga om antal närvarande studerande inom den högre utbildningen totalt och fördelningen på utbildning av universitetstyp och annan högre utbildning mellan läsåren 1955/56 och 1965/66. För Sveriges del avses i det sammanhanget med utbildning av universitetstyp i huvudsak SOU 1973:2

Det är självfallet av intresse att jämföra inte bara tillväxthastigheten utan också antalet studerande i olika länder. Sverige var tidigare ett land med förhållandevis få universitetsstuderande och, som följd härav, en relativt låg andel personer med längre utbildning i förvärvslivet. Tabell 2:6 visar antalet närvarande studerande som andel av totalbefolkningen i några länder och tabell 2:7 visar studerandeantalet som andel av antalet personer i åldern 20—24 år.

Tabell 2:6. Närvarande studerande i högre utbildning per 1 000 invånare. Land

USA Canada Japan Danmark Finland Frankrike Sverige Jugoslavien Italien Norge Tyskland

Antal studerande per 1 000 invånare 1950

15,1 6,1 4,8 4,8 4,2 4,2 3,1 3,4 5,1 2,8 3,6

16,2 6,4 6,8 4,9 4,7 4,7 3,7 4,0 4,6 2,2 4,0

20,0 9,8 7,6 7,1 6,3 6,0 5,3 7,6 5,8 3,5 6,1

28,6 16,6 11,1 10,9 10,3 10,3 10,0 9,5 8,3 7,8 7,2

Källa: Development of Higher Education 19501967, OECD.

Canada

Sverige

350 300 Z

Jugoslavien

Finland

Frankrike

l4,<»

250 15,2

37,1

200 - • 150

29,0

z-

10,1

\Lk

31,4

50 92,8

85,6

89,1

62,9

80,5

0 Tyskland 250

Danmark

84,8

68,6

urn

USA

Japan

71,0

England

_ 2

200 £ 40,3

33,7

-

15,2 17,5

I50 = -

=-

51,9

2 100 36,0 50 64,0

59,7

~

38,8

2 Hill 61,2

f

66,3

84,8

2-

82 ,6

2 82,5

|| ||

0 1955/56 1965/66 J Universitetstyp

1955/56 1965/66 JAnnan

1955/56 1965/66 högskoleutbildning

1955/56 1965/66

Hill

48,0

inn 52,0

48 ,1

1955/56 1965/66

Källa: Development of Higher Education 1950-1967, OECD. Figur 2:11. Tillväxt i antal närvarande studerande fördelad på utbildning av universitetstyp och annan högre utbildning 1955/56-1965/66.

Vid jämförelser mellan antalet närvarande studerande bör man lägga märke till att en lång genomsnittlig studietid kan ge ett stort studerandeantal, även om det årliga antalet nyinskrivna är litet. I tabell 2:8 visas antalet nyinskrivna i högre utbildning av universitetstyp i förhållande till antalet personer i den relevanta åldersgruppen. Antalet årligen inskrivna studerande vid universitet och högskolor i Sovjetunionen kan - enligt uppgifter som erhölls vid studiebesök som företrädare för utredningen gjorde 1970 - beräknas till ca 20 procent även årskull ungdomar. Hälften av dessa är heltidsstuderande, medan övriga studerar i yo

kvällsundervisning eller per korrespondens, Efter en tidigare snabb expansionsperiod tycks antalet inskrivna vid universitetet och högskolor i Sovjetunionen nu vara ganska oförändrat från år till år. Andelen korrespondensstuderande planeras dock minska,

22.5.3 Det gymnasiala stadiets dlmensionenn 8 OECDs analys av den högre utbildningens expansion under efterkrigstiden visar bl. a. att i organisationens medlemsländer ökningen i antalet nyinskrivna i högre utbildning till största delen beror på en ökning i SOU 1973:2

Tabell 2:7. Närvarande studerande i högre utbildning i procent av antalet personer i åldern 20-24 år.

Övergångsfrekvens +ill utbildning av universitetstyp,% 100-1

Frankrike **Sveriqe • Danmark

90-

Land

USA Canada Frankrike Danmark Finland Jugoslavien Sverige Japan Italien Norge Tyskland

Antal närvarande studerande i procent av antalet personer i åldern 2 0 - 2 4 år

80-

70-

20,0 7,9 5,7 7,0 5,1 3,8 4,8 5,2 5,9 4,0 4,6

24,9 8,9 6,7 7,6 6,5 3,9 6,3 7,3 5,7 3,6 5,3

31,8 14,4 9,4 10,7 9,0 8,6 8,6 8,6 6,9 6,0 7,0

40,8

60-

23,7 16,8 13,8 13,6 13,6 12,6 12,0 11,6 11,2 10,1

*Ty.kland

• Finland

• Jugoslavien •Norge

50AO

USA»

30H •Dapon

20 Källa: Development of Higher Education 1 9 5 0 1967, OECD.

10—I

antalet studerande som slutfört gymnasiala studier. Den stora skillnaden internationell ligger mellan å ena sidan de länder (i huvud sak USA, Canada och Japan), där all gymnasial utbildning är i viss mening generell och ger allmän behörighet för fortsatta studier, och å andra sidan de länder (t. ex. de västeuropeiska) i vilka bara bestämda linjer i gymnasieskolan ger behörighet för tillträde till högre utbildning. Sovjetunionen är närmast att hänföra till den förra gruppen. I den förra gruppen av länder är andelen

—I 1 1 1 I I I 10 20 30 40 50 60 70 80 Genomgången gymnasial utbildning, °/o

Källa: Developement of Higher Education 1 9 5 0 1967, OECD. Figur 2:12. Andel av en årskull som avslutade behörighetsgivande gymnasial utbildning och övergångsfrekvens till utbildning av universitetstyp 1965/66.

behöriga studerande som går till högre utbildning relativt låg, medan denna övergångsfrekvens i den senare gruppen i regel är hög. I figur 2:12 illustreras andelen av en årskull som avslutar behörighetsgivande gym-

Tabell 2:8. Antal nyinskrivna i högre utbildning av universitetstyp i förhållande till antalet personer i den relevanta åldersgruppen. Land

USA Canada Jugoslavien Japan Sverige Frankrike Danmark Finland Norge Tyskland

Normal inskrivningsålder

18 år 18-20 år 1 8 - 2 1 år 18-19 år 19-21 år 18-20 år 19-21 år 1 9 - 2 1 år 19-21 år 2 0 - 2 2 år

Andel nyin skrivna i högre utbildning av universitetstyp (procent) 1950

19,0 8,9 4,9 6,2 3,8

25,0

27,4

28,1 22,4 15,5! 13,3 12,6 11,6 10,2 10,1 8,0 6,3

i

4,6 4,1 3,3 3,7

6,1 7,7 5,4 5,5 4,6 5,9 3,7 4,0

a

...2 15,3 8,6 7,6 9,0 7,4 8,1 6,3 4,8

Källa: Development of Higher Education 1950-1967, OECD. Även deltidsstuderande 2 Uppgift saknas.

1 SOU 1973:2

nasial utbildning och övergångsfrekvensen från sådan utbildning till utbildning av universitetstyp för ett antal länder. 2.2.5.4 Fördelning på utbildning med olika inriktning Att göra meningsfulla jämförelser mellan uppgifter om antalet studerande med olika inriktning i olika länder är kanske ännu svårare än att göra motsvarande jämförelser i fråga om totala antalet studerande. Att stora variationer förekommer bör emellertid kunna ses som stöd för antagandet att denna fördelning är betingad av delvis andra orsaker än arbetsmarknadens behov av personer med olika utbildning. Inte minst spelar säkerligen nationella traditioner inom utbildningsväsende och arbetsmarknad en betydande roll i valet av utbildning och yrke. I tabell 2:9 visas andelen studerande i naturvetenskaplig, teknisk och medicinsk (även innefattande farmaceutisk och odontologisk) utbildning som andel av totala antalet närvarande studerande i utbildning av universitetstyp år 1965/66.

Tabell 2:9. Andel närvarande studerande i naturvetenskaplig, teknisk och medicinsk utbildning 1965/66. Procent Land

Naturveten- Teknisk Medicinsk skaplig utbildning utbildning utbildning

Danmark Finland Norge Sverige England Frankrike Tyskland Jugoslavien Canada USA Japan

9,5 15,8 21 14,2 24,7 32,7 14,2 8,4 13,1 11,4 3,0

10,1 8,9 12,4 11,9 19,2 13,5 23,1 8,8 7 J

19,5

20,9 6,1 7,9 9,5 10,0 16,6 17,3 12,0 6,3 5,0 4,0

Innefattar de två första årens medicinska studier. 2 Uppgift saknas. 3 Omfattar även naturvetenskapliga studier. Källa: Development of Higher Education 1950— 1967, OECD. 92

I England och USA klassificeras blivande lärare i naturvetenskapliga ämnen under kategorin lärarutbildning och ingår ej i tabellens tal. I Japan hänförs flertalet naturvetare till kategorin teknisk utbildning och i Frankrike räknas de inledande medicinska studierna som naturvetenskap. Utbildningen av universitetstyp har i regel ökat snabbast inom humaniora och samhällsvetenskap. Det framgår av tabell 2:10 att andelen närvarande studerande med sådan inriktning ökat i flertalet länder. I tabell 2:11 anges fördelningen av studerandeantalet på humanistisk, samhällsvetenskaplig och juridisk studieinriktning läsåret 1965/66. Generellt kan utvecklingen enligt OECDs analys beskrivas som en nedgång i andelen studerande i direkt yrkesförberedande utbildning av universitetstyp (teknisk, medicinsk och juridisk), medan en uppgång skett i andelen studerande i mer generell utbildning som traditionellt förberett för bl. a. läraryrket.

2.2.5.5 Examinationen inom den högre utbildningen Den snabba ökningen i antalet inskrivna i högre utbildning återspeglas med en viss Tabell 2:10. Andel närvarande studerande i humanistisk och samhällsvetenskaplig utbildning. Procent Land

1955/56

1965/66

Japan Finland Sverige Canada Norge USA England Tyskland Danmark Frankrike Jugoslavien

59,9 54,5 46,9 49,9 30,1 41,7

60,3 58,3 57,4 52,8 46,8 45,9 40,8 40,7 40,5 35,8 2 29,4

i

34,3 34,9 29,3 2 33,3

1 Uppgift saknas. Endast humaniora. Källa: Development of Higher Education 19501967, OECD. 2

SOU 1973:2

Tabell 2:11. Andel närvarande studerande med humanistisk, samhällsvetenskaplig och juridisk utbildning. Procent Land

Humanistisk utbildning 1965/66

Samhällsvetensk. utbildning 1965/66

Juridisk utbildning 1965/66

Danmark 1 'inland Norge Sverige England Frankrike Tyskland Jugoslavien Canada USA Japan

25,2 35,7 39,7 25,6 23,6 35,8 23,9 11,8 45,3 19,6 17,8

15,3 22,6 7,1 31,8 17,2

10,4 5,6 7,2 4,3 i

...2

14,9 8,7 12,0 2,1 2,2

16,8 17,6 7,5 26,3 42,5

1 Inräknat under humanistisk utbildning. Inräknat under humanistisk eller juridisk utbildning. Inräknat under samhällsvetenskaplig utbildning. Källa: Development of Higher Education 1950-1967, OECD. 2

fördröjning i en ökning i antalet examinerade. I OECDs ananlys sammanfattas läget i fråga om examination vid 1960-talets mitt från utbildning av universitetstyp så att fyra grupper av medlemsländer kan urskiljas. I USA, som utgör en egen grupp, tog över 20 procent av en årskull ungdomar en universitetsexamen. Till en mellangrupp förs Canada och Japan, där motsvarande andel var 10—15 procent. Sovjetunionen uppges ha ungefär denna andel examinerade. I en tredje grupp är andelen ungdomar som tog universitets-

examen mellan 4 och 6 procent. Till denna grupp förs bl. a. Sverige, Frankrike, England och Jugoslavien. Den fjärde gruppen innefattar bl. a. övriga nordiska länder. I denna var andelen examinerade mindre än 3 procent. Det är av intresse att konstatera de stora variationerna i fråga om åldern vid grundexamen. Variationer i faktisk studietid och studerandeålder framgår av tabell 2:12. Det är vanligt i många länder att de avsedda studietiderna fram till examina over-

rate// 2:72. Aider och studietid för grundutbildning av universitetstyp. Land

Antal studieår före universitetsstudier nas början

Ålder vid inskrivning

Genomsnittlig studietid för grundexamen

Ålder vid grundexamen

Danmark Finland Norge Sverige England Frankrike Tyskland Jugoslavien Sovjetunionen Canada USA Japan

12- 13 12- 13 12 12 13 12 13 12- -13 10 12 12 12

19-20-21 19-20-21 19-20-21

7 5 5 4 3 - -4 5 5 6 5 5 4- -5 4

26-28 24-26 24-26 23-25 21-23 23-25 25-27 24-26 23-24 23-24 23-24 22

SOU 1973:2

19-20-21 18-19 18-19-20 20-21-22 18-19-20 18 18-19 18 18

Tabell 2:13. Variation i studietiden fram till examen mellan olika utbildningsinriktningar i England. Nyinskrivna 1963 (examinerade 1966). Procent. Utbildning

Examination

Humanistisk Samhällsvetenskaplig Naturvetenskaplig Teknisk Agronom-hortonom Läkare Tandläkare Veterinär

Inom föreskriven tid

Efter längre tid

82,8 84,4 79,9 68,3 70,3 69,1 65,1 62,3

6,9 6,1 5,8 8,1 9,1 17,9 21,8 21,1

Avbrott

9,4 9,0 13,8 21,8 17,3 8,8 12,0 12,3

Källa: Development of Higher Education 1 9 5 0 1967, OECD.

skrids icke obetydligt. Tabell 2:13 visar några uppgifter för England. Den visar en variation mellan studier av olika inriktning som avviker betydligt från svenska förhållanden. Dessa visar en avsevärt högre examensfrekvens vid t. ex. medicinsk och odontologisk utbildning än vid de filosofiska fakulterna. Uppgifter om genomsnittlig examensfrekvens inom utbildning av universitetstyp ges för några länder i tabell 2:14. OECDs analys anger sammanfattningsvis att förekomsten av antagningsbegränsningar Tabell 2:14. Genomsnittlig andel av inskrivna som fullföljer sina studier till examen. Procent. Land

Japan England USA Sverige Finland Danmark Norge Tyskland Jugoslavien 94

Genomsnittlig studietid

Genomsnittlig examensfrekvens.

4 3 4 4 5 1 5 5 6

87,2 88,7 74,4 75,5 53,7 53,4 65,3 69,5 53,5

hxamensar 1955/66 1964/65 90,7 87,6 70,1 68,0 65,8 54,9 54,0 51,9 41,0

tycks vara en av de väsentligaste faktorerna som bestämmer utbildningssystemets effektivitet, mätt i examensfrekvenser, även om de ej utgör den enda förklaringen. I universitetssystem med i huvudsak begränsat tillträde är examensfrekvensen hög (över 85 procent), medan den i mer eller mindre öppna system ligger mellan 40 och 75 procent. 2.2.5.6 Några drag i de senaste årens internationella utveckling Den internationella utbildningsstatistik som har redovisats i det föregående sträcker sig i flertalet fall inte längre fram än till 1965. De uppgifter som står att få för senare år har ännu inte inom t. ex. de internationella organisationerna i sin helhet systematiserats och analyserats så att de kan redovisas som delar i längre tidsserier som är jämförbara mellan olika länder. Här skall ges några drag av utvecklingen från 1965 och framåt i några länder vilkas förhållanden är besläktade med våra. Uppgifter från bl.a. Danmark, Västtyskland, Frankrike, Italien, Japan, Nederländerna, Spanien och Storbritannien om antalet nyinskrivna i högre utbildning fram till 1969 visar en oavbruten ökning, även om ökningstakten i t. ex. Västtyskland och Japan under åren 1968 och 1969 var mycket måttlig. Uppgifterna om de allra senaste årens tillströmning är osäkra. I regel syns de tidigare trenderna stå sig, men underhandsuppgifter från t. ex. Frankrike tycks ge vid handen att tillströmningen minskat något. Utvecklingen i USA, där den högre utbildningen nått större omfattning än i något annat land, är av särskilt intresse. Antalet nyinskrivna till eftergymnasial utbildning av icke-universitetstyp, som läsåret 1965/66 utgjorde något mer än en fjärdedel av totala antalet nyinskrivna i högskoleutbildning, ökade under tiden fram till 1970/71 med ungefär 50 procent. Antalet nyinskrivna till högre utbildning av universitetstyp ökade under samma period med endast ca 10 procent. Utvecklingen av antalet nyinskrivna till utbildning av universitetstyp i USA nådSOU 1973:2

de en tillfällig topp på ca en miljon år 1965/66 och låg de två därpå följande åren cirka fem procent lägre. Ökningen under de därpå följande tre åren har varit genomsnittligt något mer än fem procent årligen. I ett mycket stort antal länder har bl. a. de problem som den högre utbildningens tillväxt innebär lett till reformbehov avseende utbildningens mål och organisation. Under allra senaste tid har arbetsmarknadsförhållandena fått större vikt vid överväganden om den högre utbildningens planering. I många länder är utgångspunkten liksom i Sverige den, att dessa planeringsproblem endast kan lösas genom en övergripande planering som avser alla slag av eftergymnasial utbildning. De norska distriktshögskolorna, den danska utvecklingen mot universitetscentra och den västtyska Gesamthochschule är alla uttryck för en sådan bredare anlagd planering. Också i Nederländerna avses en samordning mellan universitetsutbildning och annan högre utbildning komma till stånd. I flera länder syftar planeringen också till att ge flera utbildningsmöjligheter på eftergymnasial nivå åt äldre och yrkesverksamma. Som exempel kan nämnas distriktshögskolorna i Norge och the Open University i Storbritannien.

Den år 1971 avgivna rapporten från Newman-kommissionen, som hade tillsatts av USAs social- och utbildningsminister, rekommenderar en upplösning av den nuvarande fasta anknytningen mellan studier i high school och i college. Bl. a. därigenom pekar denna kommissions förslag i riktning mot återkommande utbildning.

I USA sker genom den 1967 tillsatta Carnegie Commission on Higher Education en omfattande analys av den högre utbildningens problem. Kommissionen lämnar rekommendationer till den federala regeringen om lämpliga re form om råden. Carnegiekommissionen betonar bl. a. behovet av ökade vuxenutbildningsinsatser, ökad flexibilitet i utbildningsprogrammen samt en översyn av examenssystemet och betygen. Av intresse för den svenska planeringen är bl. a. de s. k. Community Colleges. Dessa, som ger en tvåårig utbildning som förbereder för både yrkesverksamhet och fortsatta studier, vänder sig bl. a. till vuxna studerande. Enligt Carnegiekommissionen bör man räkna med att antalet studerande vid colleges och universitet fördubblas från nuvarande ca 8 miljoner (varav ca 2 miljoner vid Community Colleges) till över 15 miljoner vid sekelskiftet. SOU 1973:2

2.3 Utredningens allmänna överväganden

En rad faktorer påverkar - som framgått av det föregående - högskoleutbildningens kvantitativa omfattning. Åtskilliga av dem sammanhänger med behovet av utbildning. Man brukar skilja på å ena sidan samhällets efterfrågan på utbildade och å andra sidan efterfrågan på utbildning från medborgarna. Dessa båda efterfrågesidor är självfallet inte oberoende av varandra. Dessa och andra förhållanden - såsom resursbegränsningar och fördelningsfrågor - vilka alla måste beaktas när man vill göra en bedömning av högskoleutbildningens framtida omfattning diskuteras i föreliggande avsnitt från mer principiella utgångspunkter. Diskussionen ger en bakgrund till de undersökningar som genomförts på utredningens uppdrag för att ge underlag för dimensioneringsövervägandena. Bl. a. har SCBs prognosinstitut gjort beräkningar avseende utflödet på arbetsmarknaden av studerande från olika nivåer i utbildningsväsendet samt nyrekryteringsbehov från olika utbildningar. De olika undersökningarna redovisas i avsnitt 2.4. I det därpå följande avsnittet 2.5 framlägger U 68 på grundval av undersökningsmaterialet och de allmänna övervägandena sina förslag beträffande olika utbildningsvägars dimensionering.

2.3.1 Det framtida utbildningsbehovet 2.3.1.1 Efterfrågeprognoser Svårigheten att göra bedömningar av det framtida samhällsbehovet av utbildad arbetskraft är uppenbar. Företagens liksom statens och kommunernas personalplanering har hittills i regel sträckt sig på sin höjd några år framåt i tiden, medan man för den övergripande utbildningsplaneringen borde ha information om efterfrågan på arbetskraft väsentligt längre fram, om kanske 10-20 år. En viktig och ofta framförd invändning mot utbildningsplanering med utgångspunkt i långsiktiga arbetskraftsprognoser är att den riskerar att bli föga dynamisk och inte är ägnad att ta hänsyn till oförutsedda förändringar i samhället. Problem möter också vid bedömningen av den framtida efterfrågan på utbildning från individerna. Erfarenheterna av prognoser inom utbildningsplaneringen under 1960talet är föga hoppingivande för den som söker efter exakta förutsägelser. Såväl samhällets som individernas efterfrågan överträffade under en lång period vida prognoserna, som framgår bl. a. av redogörelsen i avsnitt 2.2. Tillströmningen till den högre utbildningen har därefter stagnerat och från hösten 1970 t. o. m. minskat, något som inte heller var förutsett i prognoserna. Inte minst har fördelningen av de studerande på utbildningslinjer med olika inriktning avvikit mycket markant från vad man bedömt som en SOU 1973:2

trolig och önskvärd utveckling. Om alltså utbildningsprognoser är förknippade med många problem, något som f. ö. utredningsdirektiven understryker, är de ändå, som utredningen ser det, en nödvändig del av underlaget för utbildningsplaneringen. Prognosinstitutet vid SCB har för U 68s räkning gjort beräkningar av den framtida efterfrågan på utbildade och av motsvarande utbud från utbildningssystemet. Dessa kalkyler redovisas i avsnitt 2.4, där också osäkerheten i prognoser av detta slag berörs. I föreliggande avsnitt skall de allmänna principer diskuteras som enligt U 68s mening bör vara väledande för den kvanititativa planeringen av högskoleutbildningen. 2.3.1.2 Efterfrågan som mått på utbildningsbehovet Det är inte enbart eller i första hand de tekniska prognossvårigheterna som måste beaktas när man söker beräkna efterfrågan på utbildade. Man måste också uppmärksamma att denna efterfrågan inte sällan påverkas av en rad olika institutionella förhållanden. T. ex. har behovet av läkarvård i samhället sannolikt varit i huvudsak lika stort under de senaste årtiondena, även om viktiga förändringar skett i fråga om olika sjukdomars frekvens. Efterfrågan på läkare har däremot vuxit utomordentligt snabbt beroende på, förutom ökade möjligheter att framgångsrikt behandla sjukdomar, bl. a. sjukförsäkringens tillkomst och en allmän standardförbättring i samhället. I många fall spelar säkerligen utbudet från utbildningsväsendet en roll för vad som upplevs vara behovet av utbildade av visst slag. Exempelvis påverkas uppfattningen om det framtida ingenjörsbehovets omfattning och karaktär av antalet civilingenjörer som examinerats under de senaste tjugo till trettio åren samt de arbeten i vilka dessa funnit sysselsättning. Individernas efterfrågan på utbildning och arbetsmarknadens efterfrågan på utbildade påverkar sålunda varandra ömsesidigt. Individernas efterfrågan på utbildning SOU 1973:2 7

tycks i mycket hög grad påverkas av utbildningssystemets struktur. Såväl svenska som utländska erfarenheter visar att efterfrågan på högskoleutbildning har ett mycket nära samband med gymnasiestadiets dimensionering och struktur samt med behörighetsreglerna för tillträde till högre utbildning. För närvarande fortsätter sålunda den alldeles övervägande delen av de studerande på vissa av gymnasieskolans linjer (framför allt de naturvetenskapliga, samhällsvetenskapliga och humanistiska linjerna men även i viss mån den sociala linjen) mer eller mindre omedelbart med eftergymnasiala studier, medan, bl. a. på grund av gällande behörighetsregler, bara en obetydlig del av dem som genomgått kortare, klart yrkesinriktad utbildning på gymnasial nivå fortsätter i högre utbildning. Individernas efterfrågan på utbildning beror således i hög grad på utbildningssystemets struktur, och friheten i valet mellan fortsatta studier och yrkesverksamhet är för majoriteten av de studerande ganska begränsad. Statsmakternas ställningstagande 1972 i fråga om gymnasieskolans kompetensvärde m. m. syftar bl. a. till en ändring i detta hänseende. Genom olika åtgärder, t. ex. information och uppsökande verksamhet, kan den enskilde vidare påverkas att välja fortsatt utbildning. För vuxenutbildningens del har bl. a. kommitte'n för försöksverksamhet med vuxenutbildning (FÖVUX) visat hur väsentliga individuellt eller gruppvis riktade informationsåtgärder är för klarläggande av latenta utbildningsbehov. Därutöver inverkar sociala faktorer och könsfaktorer samt geografiska och ekonomiska faktorer som samhället har möjlighet att påverka. En viktig faktor är att efterfrågan självfallet riktas mot existerande utbildningsvägar och därför är direkt beroende av vilka utbildningsmöjligheter som finns. Om ett rikt differentierat utbud av högskoleutbildning erbjuds blir också efterfrågan på utbildning stor under förutsättning att utbudet ger goda möjligheter på arbetsmarknaden. Att introducera en ny utbildning på arbetsmarknaden är svårt bl. a. därför att befattnings- och 97

lönestrukturerna är knutna till befintliga förhållanden. I regel bör introduktionen av nya utbildningslinjer ske genom en tillväxt stegvis från en mindre kapacitet i ett inledningsskede, samtidigt som information riktas till arbetsgivare och studerande. Utredningen återkommer i kapitel 5 till en utförligare diskussion av faktorer som påverkar individernas val av utbildning. Sammanfattningsvis kan sägas att begrepp sådana som efterfrågan och behov har en någorlunda väldefinierad innebörd endast om den institutionella ramen (utbildningsväsendets struktur, förhållanden på arbetsmarknaden osv.) är given. För den mer långsiktiga planeringen är en rad alternativa efterfrågeutvecklingar möjliga. Inte minst genom åtgärder inom utbildningsplaneringen påverkas efterfrågeutvecklingen. Att i planeringen stanna för en viss dimensionering innebär därför inte att denna bedöms svara mot den mest sannolika utvecklingen utan snarare att man ställer upp den som ett mål. Inom detta mål har då avvägningar redan gjorts, medvetet eller omedvetet, mellan olika latenta behov och möjligheter att tillgodose dem. Utredningens dimensioneringsförslag för början av 1980-talet har närmast denna karaktär. 2.3.1.3 Förhållandet mellan samhällets och individernas efterfrågan på utbildning I det föregående har redan pekats på det samband som råder mellan samhällets och individernas efterfrågan på utbildning. I den mån individernas utbildningsefterfrågan i väsentlig utsträckning styrs av önskan att förbereda sig för viss bestämd yrkesverksamhet bör man kunna förutsätta att förhållandena på arbetsmarknaden spelar en roll för individernas val av utbildning. Också mera allmänt kan ett samband antas föreligga genom att individen kan tänkas väga de uppoffringar som studierna kan innebära mot förbättrade arbetsförhållanden, t. ex. i form av intressantare arbetsuppgifter eller högre lön, som utbildningen väntas ge. Redan dessa förhållanden visar att man 98

ingalunda kan vänta några enkla och entydiga samband mellan arbetsmarknadens efterfrågan på utbildade och individernas efterfrågan på utbildning. Därtill kommer, som en kanske avgörande faktor, den många gånger avsevärda tidsförskjutningen mellan betydelsefulla utbildningsval och utträdet på arbetsmarknaden. Det val som träffas i grundskolans årskurs 6 inför övergången till högstadiet har formellt sett numera knappast någon avgörande betydelse. Det påverkar dock valet av gymnasial utbildning och därmed valet mellan utbildning och yrkesverksamhet i tjugoårsåldern och påverkas i gengäld av gällande behörighetsregler för tillträde till gymnasieskola och högskoleutbildning — ett samspel av faktorer som är svårt att klarlägga. I fråga om högskoleutbildningens inriktning spelar valet av linje i gymnasieskolan en viktig roll. Räknar man med en treårig högskoleutbildning och en fördröjning på grund av t. ex. militärtjänstgöring, familjebildning, period av yrkesarbete m. m. på något eller några år, kan det sålunda hävdas att val som har stor betydelse för den totala omfattningen av utflödet av högskoleutbildade träffas ungefär ett årtionde före den högskoleutbildades utträde på arbetsmarknaden, medan inriktningen av hans högskoleutbildning starkt påverkas av val sju eller åtta år före utträdet. Möjligheterna att göra de grundläggande utbildningsvalen med god information om framtida arbetsmarknadsförhållanden är begränsade, då fördröjningen mellan utbildningsval och utträde på arbetsmarknaden är så stor. Det blir i stället arbetsmarknadssituationen vid valtidpunkten som i många fall påverkar utbildningsvalet, vilket kan få ogynnsamma effekter när den färdigutbildade så småningom träder ut på en arbetsmarknad som har förändrats avsevärt sedan valtillfället. Det som nu sagts motiverar att långsiktiga bedömningar av samhällets behov av utbildade och av individernas utbildningsbehov utmynnar i mål, som återspeglar en strävan inom samhället att t. ex. satsa på vissa yrkessektorer eller på en viss fördelning av utbildning på individerna. En långsiktig SOU 1973:2

ningsalternativ. planering som grundas på sådana mål kommer att vara en del av de förutsättningar från • Tillkomsten av nya utbildningsvägar bör underlättas, bl. a. genom en organisation vilka arbetsmarknadens efterfrågan på utmed studieenheter som smidigt kan kombildade och individernas efterfrågan på utbineras med varandra. bildning utvecklas. Å andra sidan bör dessa långsiktiga mål eller planer kunna förenas med vad vi nu vet 2.3.2 Resursbegränsningar om utbud och efterfrågan på utbildade och om möjliga utvecklingstendenser. Det blir Möjligheten att nå i och för sig önskvärda väsentligt, som också framhållits i utrednings- mål t. ex. i fråga om antalet studerande i direktiven, att försöka tillfredsställa behovet högskoleutbildning begränsas av tillgången av balans inom utbildningssystemet och i på resurser. I debattskriften "Högre utbildning - funktion och struktur" behandlades dettas relationer till arbetsmarknaden. Med dessa förutsättningar kan den mera olika slag av resursbegränsningar. Tillgången långsiktiga utbildningsplaneringen avse en- på lärarpersonal, lokaler, praktikplatser dast breda sektorer av utbildningssystemet. m. m. kan under en viss tidsperiod utgöra Väsentligt är att långsiktiga bindningar inte mer eller mindre absoluta resursbegränshindrar planering med hänsyn till snabbt ningar ("flaskhalsar") som på sikt kan överuppkommande oförutsedda tendenser i såväl vinnas. I den övergripande samhällsplaneringen efterfrågan på utbildade som individernas utbildningsefterfrågan. Utbildningen bör ge be- sker en resursfördelning mellan olika omredskap för rörlighet på arbetsmarknaden. råden. Resultatet av denna avvägning kan En viktig faktor är därvid studiernas organi- uppfattas som en resursbegränsning för det sation. U 68 sammanfattar här några rikt- enskilda planeringsområdet, t. ex. högskolelinjer för utvecklingen av högskolestudiernas utbildningen. organisation, vilka är av särskild betydelse i I detta avsnitt skall översiktligt belysas detta sammanhang. dels tillgången på lärarpersonal, dels de all• Grundutbildningen bör inriktas mot breda männa samhällsekonomiska resursbegränsyrkesområden och ge individen goda val- ningarna för den högre utbildningen. möjligheter på arbetsmarknaden. • Den sammanhängande första utbildnings- 2.3.2.1 Tillgång på lärare perioden bör inte göras längre än att resurser kan avsättas för utbildning som Av redogörelsen i avsnitt 2.2.2 för efterkrigstidens planering och kvantitativa utveckling följer på perioder av yrkesverksamhet. • Det är önskvärt att en längre samman- har framgått att tillgången på lärare, lokaler, hängande grundutbildning ges en mera tillfällen till praktikutbildning osv. var fakspecialiserad yrkesinriktning först i nära torer som avgjorde utbyggnadstakten inom anslutning till utträde i yrkesverksamhet. såväl skolans som den högre utbildningens • Mellan kortare och längre utbildningslinjer område. För den högre utbildningens del inom en sektor av yrkeslivet bör om möj- gällde denna begränsning bl. a. teknisk och ligt upprättas sådana samband att perso- medicinsk utbildning. Vid de filosofiska fakulteterna med deras ner med den kortare utbildningen kan, ringa inslag av praktik och i huvudsak ospecimed tillgodoräknande av denna, vidareutfika lokalbehov är det, bortsett från lokalbildas till den längre utbildningens slutoch utrustningsproblem i de laborativa ämnivå. • Bl. a. genom en överskådligare och på nena, i första hand bristande tillgång på enhetligare grunder byggd organisation lärare som utgör en begränsning. Genom bör bättre information kunna ges om ut- anslagssystemets utformning (den s. k. unibildningens innehåll och om olika utbild- versitetsautomatiken) har medel för lärarSOU 1973:2

löner vid de filosofiska fakulteterna ställts till förfogande i proportion till studerandetillströmningen. I de flesta fall har det varit möjligt att finna lärare som bedömts vara kompetenta att genomföra undervisningen. Inom snabbt expanderande ämnesområden har det dock inträffat att en del av undervisningen inom grundutbildningen meddelats av lärare med förhållandevis begränsad utbildning och undervisningserfarenhet. Den överblick över och den erfarenhet av yrkesverksamhet utanför högskolan eller av utvecklingsarbete och forskning som i många fall är väsentlig för undervisningen har då blivit otillräckligt företrädd inom den grupp av lärare som den enskilde studeranden mött under sin universitets- eller högskoleutbildning. U 68 har för att belysa lärartillgången vid de filosofiska fakulteterna sammanställt uppgifter för några ämnesområden rörande utbildningsnivån hos dem som meddelat undervisningen. En stor del av undervisningen vid filosofisk fakultet meddelas av lärare på icke ordinarie tjänster. I bestämmelserna för tilldelning av lärarkrafter m. m. anges regler för vem som skall bestrida s. k. professorsundervisning, lektorsundervisning och övrig undervisning: Professorsundervisning bestrids av den som innehar tjänst som professor, biträdande professor eller docent eller av lärare som är behörig till tjänst som docent. Lektorsundervisning bestrids av den som innehar tjänst som universitetslektor eller av lärare som har avlagt doktorsexamen eller har motsvarande kompetens. Övrig undervisning bestrids av den som innehar tjänst som utländsk lektor, universitetsadjunkt eller av assistent, amanuens eller annan därmed jämförlig lärare. Av tabell 2:15 framgår fördelningen av undervisningen på lärare med doktorsgrad/ doktorsexamen i professorsundervisningen och med doktorsgrad/doktorsexamen eller licentiatexamen i lektorsundervisningen läsåret 1970/71 inom några ämnen på några orter. För flertalet ämnesområden har tre orter undersökts, valda så att tillsammans 100

Tabell 2:15. Procentuell andel lärare med doktorsgrad/doktorsexamen i professorsundervisning och med doktorsgrad/doktorsexamen eller licentiatexamen i lektorsundervisning inom några olika ämnesområden vid de filosofiska fakulteterna på några orter. Läsåret 1970/71. Ämnesområde

Engelska Fysik Företagsekonomi Historia Informationsbehandling ADB Informationsbehand-

ling Numerisk analys Psykologi Sociologi Statistik

Andel doktorer i professorsundervisning

Andel doktorer eller licentiater i lektorsvisning

%

%

90 100 80 100

50 100 10 70

<10

50 100 70 100

20 90 50 40

samtliga universitet och några universitetsfilialer varit företrädda. Lärartillgången varierar sålunda mellan olika ämnesområden. Det samhällsvetenskapliga området har i många fall fått vidkännas särskilda påfrestningar. Av betydelse för bedömningen av den framtida tillgången på lärare är antalet studerande i forskarutbildning. I tabell 2:16 har antalet studerande höstterminen 1970 på nivån upp till 40 poäng angetts för ett antal ämnesområden jämte antalet tentamina läsåret 1970/71 på tre- och fyrabetygsnivåerna (nuvarande 60- och 80-poängsnivåerna) samt antalet licentiatexamina och utdelade doktorsgrader samma läsår. Jämförelser mellan olika ämnesområden i fråga om återväxten av lärare kan inte göras enbart med utgångspunkt i tabellernas uppgifter. Bl. a. spelar variationer i fråga om andra arbetsmöjligheter för personer med för läraruppgiften lämplig bakgrund en roll. Att förutsättningarna för en framtida god tillgång på lärare varierar framgår emellertid tydligt. SOU 1973:2

Tabell 2:16. Antal närvarande höstterminen 1970 och antal tentamina/examina 1970/71 inom några ämnesområden vid de filosofiska fakulteterna. Ämne

(1) Antal närvarande ht 1970 0 - 4 0 poäng

(2) Tentamina 1970/71 3 och 4 betyg

(3) Kvoten (2)/(l) %

(4) Licentiatexamina och doktorsgrader 1970/71

(5) Kvoten (4)/(l) %

Botanik Fngelska Fysik Företagsekonomi Historia Informationsbehandling ADB Informationsbehandling Numerisk analys Matematik Nationalekonomi Pedagogik Psykologi Sociologi Statistik

400 5 400 1200 7 500 2 100 2 000

150 700 300 1 100 350 70

38 13 25 15 17 4

30 23 87 16 30 1

8 0,4 7 0,2 1 0,05

1 100 4 800 5 100 4 100 2 600 6 600 5 900

60 400 150 450 250 550 100

5 8 3 11 10 8 2

2 29 12 40 71 19 12

0,2 1 0,2 1 3 0,3 0,2

2.3.2.2 Den samlade resursutvecklingen och resurser för utbildning De resurser som kan avsättas för utbildning bestäms av samhällets samlade resurser och av bedömningen av utbildningens behov i förhållande till andra behov i samhället. 1970 års långtidsutredning har gjort bedömningar av de samlade resursernas framtida utveckling (SOU 1970:71). Utredningen behandlar i huvudsak perioden 1970/75 men gör också utblickar mot 1990-talet. De samlade resurserna beräknas under senare delen av 1970-talet växa något snabbare än under perioden 1970/75. Huruvida även tillväxten av resurser för den offentliga sektorn och då speciellt för utbildning kan bli snabbare i slutet av 1970-talet än under 1970/75, då den offentliga konsumtionen såväl inom utbildning och forskning som totalt enligt långtidsutredningen beräknas öka med 4,5 procent per år, är svårt att nu ha en bestämd mening om. Om de totala resurserna efter hand ökar snabbare, bör dock förutsättningarna för en hastigare ökning av den offentliga sektorn också förbättras. Under 1950- och 1960-talen har till följd av de stora skolreformerna och utbyggnaden av den eftergymnasiala utbildningen resurserSOU 1973:2

na för utbildning ökat snabbare än de samlade resurserna. I synnerhet gäller detta perioden 1965/70, då den offentliga konsumtionen för utbildning ökade med i genomsnitt 6,3 procent per år, medan bruttonationalprodukten ökade med i genomsnitt 3,9 procent per år. Såvitt U 68 kan bedöma blir det, med hänsyn till angelägna behov av samhällsinsatser inom andra områden, inte möjligt att uppnå en sådan ökningstakt för utbildningsområdets del under U 68s planeringsperiod. Därigenom får prioriteringsfrågorna inom utbildningsområdet större tyngd. För att belysa storleken av dessa tillväxttal kan nämnas att en årlig ökning med 4,5 procent under en tioårsperiod innebär en ökning med något mer än hälften (55 procent). En årlig ökning med 6,3 procent betyder under en tioårsperiod en ökning på ca 85 procent. Grundskolan är fr. o. m. läsåret 1972/73 fullt genomförd i hela Sverige. Gymnasieskolan har en kapacitet som svarar mot över 90 procent av alla 16-åringar. Kraven på ökade resurser för utbildning kan under U 68s planeringsperiod bedömas bli särskilt starka inom förskolan och vuxenutbildningen. Högskoleutbildningens planering måste sålunda utformas mot bakgrund 101

av de angelägna reformbehoven inom utbildningssektorn i övrigt. Den starka tillväxten under 1950- och 1960-talen inom universitet och högskolor och inom vuxenutbildning har belysts i avsnitt 2.2. Både högskoleutbildning och det som traditionellt kallas vuxenutbildning vänder sig till vuxna människor. Den utveckling mot ett mönster av återkommande utbildning som enligt U 68s mening bör eftersträvas innebär bl. a. att såväl yrkesverksamhet som fortsatt utbildning på längre sikt bör bli realistiska alternativ för alla vuxna människor. Med den utgångspunkten är det naturligt att vid prioriteringar inom utbildningsområdet se högskoleutbildning och det som traditionellt kallas vuxenutbildning i nära sammanhang. Detta kan vara ett skäl för att låta ordet vuxenutbildning innefatta också högskoleutbildningen. Det skulle då avse all utbildning av i biologisk mening vuxna människor. I figur 2:13 har utbildningssektom delats in i områden. I praktiken är det inte möjligt att dra klara gränser mellan dessa. Avsikten har emellertid varit att ställa resurser för högskoleutbildning i relation till vissa andra resursbehov för utbildning. Ser man utbildningsresursernas fördelning på individer som ett väsentligt problem, något som enligt U 68s mening är motiverat med hänsyn både till varje individs rätt att få utbildning och till målet att på bästa sätt utveckla de samlade mänskliga resurserna, blir frågan om fördelning av resurser på högskoleutbildning och på övrig vuxenutbildning betydelsefull. Att de utbildningsområden som åskådliggörs i figur 2:13 inte är omedelbart jämförbara med varandra är dock klart. T. ex. är arbetsmarknadsutbildningen motiverad främst av arbetsmarknadspolitiska skäl och under "annan vuxenutbildning" ryms bl. a. företagsutbildning med enskild, kommunal eller statlig huvudman. Också resurserna för högskoleutbildning utnyttjas i viss utsträckning av personer utan fullständig gymnasial förutbildning. Genom försöksverksamhet med vidgad behörighet till högre utbildning (se avsnitt 2.2.4.2) har möjligheterna till högre studier för denna 102

Utbildning av vuxna människor

£2 ^ Utbildning av personer med gymnasial förutbildning Figur 2:13. Principskiss över några olika former av utbildning för vuxna.

kategori studerande vidgats. Också inom högskolan kan således frågan ställas om prioritering mellan olika studerandegrupper. 2.3.3 Fördelningsproblem i planering av utbildning för vuxna Högskoleutbildningens dimensionering är en fråga om det totala antalet studerande i sådan utbildning och dess fördelning på studier av olika längd och inriktning. Som framgått av föregående avsnitt kan också frågan om det totala antalet studerande ses som ett fördelningsproblem: hur skall resurser fördelas på utbildning och andra ändamål och hur skall de fördelas på högskoleutbildning och annan utbildning. Alla dessa fördelningsproblem är invävda i varandra. Utredningen skall i det följande behandla dem med utgångspunkt i fördelningen av utbildningsresurser på individerna. 2.3.3.1 Fördelning av utbildning på individer Många skäl talar för en förhållandevis jämn fördelning av utbildning på individerna. Möjligheterna till personlighetsutveckling genom utbildning bör såvitt möjligt i samma utsträckning tillkomma alla. Demokratins utveckling genom ett bredare deltagande från medborgarnas sida i beslut rörande gemensamma frågor liksom målet att genom utbildningen främja en social förändring som styrs av medborgarna själva är ett annat skäl. Det är ofullständigt känt vilken roll fördelningen SOU 1973:2

av utbildning på individer spelar för väl- jämning av möjligheterna till utbildning syns ståndsutvecklingen. En jämnare utbildnings- sålunda förutsätta åtgärder för att stimulera fördelning än den nuvarande bör, bl. a. ge- eftersatta gruppers efterfrågan. Utbildningsnom att den bidrar till att bättre utveckla de systemet i sin helhet bör utformas så att alla enskilda människorna, enligt U 68s mening människor, oavsett kön eller social eller rege förutsättningar för en balanserad sam- gional bakgrund, får stimulans till vidare hällsutveckling och en utveckling mot ökad utbildning och större valfrihet mellan yrkesvälfärd för individerna. Detta gäller både på verksamhet och utbildning. Praktiskt taget alla ungdomar kan i dag gå kortare sikt, i fråga om t. ex. inkomstfördelning och möjligheter till en allsidig konsum- vidare till gymnasial utbildning efter avslutad tion för individerna, och på längre sikt, om grundskola. Högskoleutbildningens planering man också ser utbildning som en faktor i kan därför ses som en del av frågan hur resurser skall fördelas på utbildning av olika produktionssystemets utveckling. Ett sådant ställningstagande innebär själv- slag för vuxna människor. I det som traditiofallet inte att utbildningssystemet inte skall nellt kallas vuxenutbildning deltar studerymma långa specialistutbildningar, t. ex. av rande med kort ungdomsutbildning, medan sådant slag som nu finns för läkare, forskare högskoleutbildningen vänder sig till studeoch andra. Som kommer att framgå i det rande med gymnasial förutbildning eller följande finns det emellertid skäl som talar motsvarande förutsättningar. Under det närmast föregående årtiondet för att tyngdpunkten av högskoleutbildningens utveckling under planeringsperioden har, som framgått av avsnitt 2.2, såväl unibör ligga på kortare utbildningslinjer och att versitet och högskolor som vuxenutbildning i många fall en etappvis uppbyggd studie- av korttidsutbildade expanderat snabbt. I avsnitt 2.3.2 har utredningen gett uttryck organisation kan ha fördelar. En strävan till jämnare fördelning av ut- åt den bedömningen att det, med hänsyn bildning på individerna, som innebär att bl. a. till andra angelägna samhällsbehov, inte högskoleutbildning skall komma individer är sannolikt att utbildningsområdet under med andra förutsättningar och traditioner det kommande årtiondet kan expandera i till del än som hittills varit vanligt, måste oförändrad takt. Vid bedömningen av hur åtföljas av utveckling av utbildningslinjer vil- nytillkommande utbildningsresurser av olika kas innehåll och verksamhetsformer ter sig slag skall fördelas på vuxna människor, syns meningsfulla för de nya studerande katego- det utredningen rimligt att en förhållandevis rierna. Också existerande utbildningslinjer större del går till utbildning för vuxna med bör utvecklas för att svara mot nya behov. kort ungdomsutbildning. Utredningen framDet är således inte möjligt att i plane- lägger i det följande förslag till högskoleutringen hålla isär kvantitativa och kvalitativa bildningens kvantitativa planering som inneaspekter. Ett förslag till viss dimensionering bär en mycket måttlig tillväxt av denna. av högskoleutbildningen får konsekvenser Vilket antal människor som inom en beför studiernas organisation och innehåll. stämd resursram kan få högskoleutbildning, Individernas efterfrågan på utbildning kan beror bl. a. på längden av den utbildning som ge otillräcklig eller missvisande vägledning varje studerande får. Strävan att fördela utför en långsiktig planering för vilken en bildningsresurserna förhållandevis jämnt på jämnare fördelning av utbildningsresurserna individerna leder sålunda till att främst korär ett mål. Erfarenheterna visar nämligen att tare utbildningsalternativ, i många fall av ett efterfrågan är större hos grupper som redan eller ett par års längd, bör expandera. Frågan har längre utbildning: utbildning visar sig om utbildningstidens längd för den enskilda vara en förmån som hopar sig på individer utbildningslinjen måste emellertid självfallet som tidigt i livet fått förmånen av goda bedömas också med hänsyn till arbetslivets utvecklingsmöjligheter. En mera avsevärd ut- krav. SOU 1973:2

2.3.3.2 Fördelning på yrkesutbildningssektorer Ett andra fördelningsproblem inom en given totalram gäller förhållandet mellan antalet studerande i olika yrkesutbildningssektorer. Härvid bör planeringen inom olika samhällssektorer uppmärksammas och bedömningar göras av den framtida arbetsmarknaden. Detta kan motiveras med samhällets behov av utbildad arbetskraft men sett från individens synpunkt också med möjligheten att få arbeta inom ett yrkesområde som i huvudsak svarar mot utbildningens inriktning. Också fördelningen av de studerandes efterfrågan på utbildning med olika inriktning bör emellertid vägas in. Det finns alltid en risk att efterfrågan på utbildning och på utbildade utvecklas på ett annat sätt än det som förutsatts i planeringen. Ett exempel på detta ges av antalet studerande i naturvetenskaplig högskoleutbildning. Både individernas efterfrågan på naturvetenskaplig utbildning och samhällets efterfrågan på naturvetare, manifesterad t. ex. i form av lediga platser, är lägre än vad som svarar mot den av statsmakterna förutsatta dimensioneringen av sådan utbildning. Sannolikt beror detta till en del på att yrkesinriktningen i naturvetenskaplig utbildning uppfattas alltför traditionellt både av de studerande och av arbetsgivarna. Enligt U 68s mening bör man räkna med att naturvetare i viss utsträckning går till administrativa yrken och till kultur- och informationsyrken, där naturvetenskapligt kunnande bör vara värdefullt.

2.3.3.3 Utgångspunkter för kvantitativ planering av högskoleutbildningen — en sammanfattning Den kvantitativa utbildningsplaneringen bör syfta till att tillgodose både individernas behov av eller önskemål om utbildning och samhällets behov av utbildad arbetskraft. Fördelningsaspekten blir en väsentlig faktor i planeringen. Det moderna samhället har ett mycket betydande behov av utbildade. Behovet avser 104

både en hög allmän utbildningsnivå och yrkesspecifik utbildning. Svårigheterna att göra arbetskraftsprognoser och redan de problem som möter då man vill bestämma innebörden i behovsbegreppet gör det mycket vanskligt att mera exakt ange den totala omfattningen av detta behov. Utbildningens inriktning och innehåll blir, åtminstone från mera kortsiktig behovssynpunkt, väl så viktiga planeringsfaktorer som dess längd och det totala antalet utbildade. Vid de studerandes fördelning på sektorer av högskoleutbildningen bör därför möjligheterna att i framtiden få arbete inom områden, där deras utbildning kommer till användning, vara en av de vägledande faktorerna. Som framhållits i det föregående bör man också ta hänsyn till målen för utveckling av bestämda sektorer av samhället. - Svårigheterna att ange en totaldimensionering av högskolan med utgångspunkt i arbetskraftsbehovet blir större ju mer mångsidigt användbar högskoleutbildningen blir. Individernas utbildningsbehov kommer under vissa förutsättningar till uttryck genom deras efterfrågan på utbildning. Strävandena att undanröja ekonomiska, sociala och regionala hinder bör fortsätta så att sådana inte står i vägen för ett tillfredsställande av individuella utbildningsbehov. De resurser som skall avdelas för högskoleutbildningen får självfallet vägas mot andra samhällsbehov. Man får därvid beakta båda de mål som i det föregående satts upp för planeringen: att tillgodose individernas behov av eller önskemål om högskoleutbildning och samhällets behov av högskoleutbildade. Med hänsyn till bl. a. behovet av utbildningsinsatser på gymnasieskole- och grundskolenivå för korttidsutbildade vuxna bör man räkna med att utrymmet för högskoleutbildningens expansion under det närmaste årtiondet blir begränsat. 2.3.4 Gymnasieskolans dimensionering I detta avsnitt redovisas några allmänna förutsättningar för U 68s förslag till gymnasieskolans dimensionering. Detta förslag presenteras i avsnitt 2.5.2.1. SOU 1973:2

Gymnasieskolan är utbyggd till en intagningskapacitet som svarar mot i det närmaste en hel årskull av ungdomar. Vid dess fortsatta planering bör utgångspunkten vara elevernas efterfrågan på utbildning och arbetsmarknadens efterfrågan på utbildade. Även här är man bunden genom resursbegränsningar. Befintliga resurser i fråga om lärare, lokaler och utrustning är i många fall resultat av jämförelsevis nyligen gjorda investeringar och man måste räkna med att möjligheterna att snabbt förändra gymnasieskolans struktur och dimensionering är begränsade. Det är dock säkerligen i många fall möjligt att genom omdisposition av befintliga resurser åstadkomma förändringar.

2.3.4.1 Översikt av gymnasieskolan Gymnasieskolan omfattar från läsåret 1971/72 dels linjer som svarar mot tidigare fackskole- och gymnasielinjer, dels yrkesinriktade linjer som närmast svarar mot utbildning i den tidigare yrkesskolan. Dess relationer till arbetsmarknaden är dels direkta, dels indirekta: en del av de studerande går direkt efter avslutade studier i gymnasieskolan till yrkesverksamhet, andra går vägen över fortsatta studier vid högskola. Det är emellertid nödvändigt att vid överväganden kring gymnasieskolans dimensionering se denna som en helhet, inte minst om man skall planera, som U 68s direktiv anger, för ett mindre starkt samband mellan högskoleutbildningen och bestämda linjer i gymnasieskolan. För att kunna översiktligt behandla gymnasieskolans dimensioneringsproblem har det synts önskvärt att dela in gymnasieskolan i yrkesutbildningssektorer. U 68 har valt att göra en indelning i sektorer för • teknisk yrkesutbildning • administrativ och ekonomisk yrkesutbildning • vårdyrkesutbildning m. m. Gymnasieskolans linjer fördelas i utredningens överväganden på de tre yrkesutbildningssektorerna enligt följande: SOU 1973:2

Kurstid år

Beteckning

Teknisk yrkesutbildning Beklädnadsteknisk Bygg- och anläggningsteknisk El-teleteknisk Fordons teknisk Jordbruksteknisk Livsmedelsteknisk Processteknisk Teknisk Teknisk Träteknisk Verkstadsteknisk Skogsbruksteknisk

2 2 2 2 2 2 2 2 4 2 2 2

Be Ba Et Fo Jo Li Pr Te T Tr Ve Sb

Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning Distributions- och kontors Ekonomisk Ekonomisk

2 2 3

Dk Ek E

Vårdyrkesutbildning m. m. Konsumtions Musik Vård

2 2 2

Ko Mu Vd

Övriga Humanistisk Naturvetenskaplig Samhällsvetenskaplig Social

3 3 3 2

H N S So

Linje

1 Ett lämpligt namn för denna sektor kan vara "social yrkesutbildning". Då termen social används för en linje i gymnasieskolan, som f. ö. inte förts till denna sektor, har utredningen föredragit beteckningen "vårdyrkesutbildning m. m." 2 Hit räknas utbildning med mindre omedelbar anknytning till särskilda yrkesområden.

Man kan diskutera om den tvååriga sociala linjen bör uppfattas som yrkesinriktad eller ej, men utredningen har stannat för det senare alternativet. Gymnasieskolan innehåller utöver linjer en mångfald specialkurser av olika slag. Det syns inte vara någon svårighet att hänföra åtminstone de kvantitativt mera betydande specialkurserna till de tre yrkesutbildningssektorerna. 2.3.4.2 Övergången från gymnasieskolan till högskoleutbildning Övergången från gymnasieskola till högskoleutbildning utgör en indirekt väg från gymnasieskolan till arbetsmarknaden. De ömse105

sidiga styrmekanismer som utvecklas i samband med denna övergång har betydelse för dimensioneringen på båda stadierna. Den hittillsvarande kopplingen mellan gymnasieskola och högskoleutbildning kan i huvudsak beskrivas så att vissa linjer förbereder för fortsatta studier och vissa linjer förbereder för direkt utträde i yrkeslivet. Flertalet linjer har en markerad profil med tonvikt på det ena eller det andra slaget av förberedelser. Vissa linjer, närmast de tekniska och ekonomiska, kan uppfattas som såväl studie- som yrkesförbe redan de. U 68s direktiv anger, som nämnts, att utredningsarbetet bör utgå från en mindre fast koppling av detta slag mellan gymnasieskola och högskoleutbildning. En sådan utveckling kan främjas genom åtgärder inom högskoleutbildningen (t. ex. dennas vidgning till att omfatta utbildningslinjer som mera direkt anknyter till gymnasieskolans yrkeslinjer) och inom gymnasieskolan (t. ex. genom en mindre stark betoning av vissa studievägar som främst studieförberedande och andra som främst yrkesförberedande). Också behörighets- och urvalsreglerna är väsentliga för denna koppling. De av statsmakterna i princip beslutade behörighets- och urvalsreglerna för tillträde till högre utbildning ger sålunda en helt annan möjlighet än för närvarande till övergång från tvååriga studievägar i gymnasieskolan till högskoleutbildning. Av stor betydelse blir här vilka möjligheter till kompletteringsstudier som kommer att finnas för att tillgodose särskilda förkunskapskrav av olika slag. En förändring av relationerna mellan de två stadierna, t. ex. av angivet slag, förändrar också förutsättningarna för gymnasieskolans kvantitativa planering. Gymnasieskolan får, även med en lösare koppling mellan den och högskoleutbildningen, styrande verkan på tillströmningen till den senare. Styrningen får effekt på arbetsmarknaden med lång fördröjning. Det är därför, som tidigare framhållits, olyckligt om elevens val av linje i gymnasieskolan i alltför stor utsträckning styrs av arbetsmarknadssituationen vid valtillfället. Även andra faktorer än arbetsmarknads106

situationen påverkar elevströmmarna i utbildningsväsendet. Elevernas intressen för olika yrkesområden och skolämnen, tillsammans med överväganden kring poängkrav för tillträde till vissa spärrade utbildningslinjer, spelar enligt gjorda undersökningar stor roll för valen i grundskolan och gymnasieskolan. Sociala faktorer och könsfaktorer är emellertid också tungt vägande faktorer bakom dessa val. Yrkesinriktade studier i gymnasieskolan kan fortsättas på flera sätt i högskolan. En väg kan vara att gå vidare till en högskoleutbildning inom samma yrkesutbildningssektor. I många fall kan en kombination av gymnasial yrkesinriktad utbildning och högskoleutbildning med annan yrkesinriktning ge en specifik utbildning som är värdefull för individen på arbetsmarknaden och för samhället. En teknisk gymnasial utbildning kan (eventuellt efter en period av yrkesverksamhet) följas av juridisk, ekonomisk eller medicinsk högskoleutbildning, en vårdutbildning i gymnasieskolan kan på motsvarande sätt följas av lärarutbildning eller teknisk eller administrativ högskoleutbildning. En annan värdefull kombination kan vara gymnasial utbildning inriktad mot sjukvård och högskoleutbildning inriktad mot socialvård. Det kan inte uteslutas att sådana kombinationer av utbildning med olika yrkesinriktning har ett sådant värde både i den enskilda yrkesfunktionen (genom den bredare erfarenhetsbakgrunden) och genom den större trygghet den ger individen på en föränderlig arbetsmarknad, att de bör ses som ett normalt och önskvärt inslag i utbildningssystemet. Kopplingen mellan gymnasieskola och högskoleutbildning är i hög grad beroende på de särskilda förkunskapskraven för olika slag av högskoleutbildning och de attityder som utvecklas inom gymnasieskolan, t. ex. i fråga om val mellan fortsatta studier och yrkesverksamhet efter avslutad gymnasieskola. De särskilda förkunskapskraven inom det traditionella universitets- och högskoleområdet avser i allmänhet studieenheter på gymnasieskolans tre- eller fyraåriga linjer. Dessa SOU 1973:2

(t. ex. inom kommunal vuxenutbildning) de kurser i matematik och fysik som kommer att vara förkunskapskrav för civilingenjörsutbildningen. Trots att sålunda den naturvetenskapliga linjen och den el-teletekniska linjen ger kunskaper i matematik och fysik av väsentligt olika karaktär kan det dock sägas att båda linjerna i fråga om förberedelser för fortsatta studier har en gemensam matematisk-naturvetenskaplig inriktning. Det som nu har sagts avser främst inhämtandet av föreskrivna förkunskaper för fortsatt högskoleutbildning i formell mening. Också en annan synpunkt är viktig. Studierna i gymnasieskolan är ett väsentligt bidrag till individens referensram, som sedan utvecklas vidare genom yrkesverksamhet och fortsatta, ofta informella studier. Referensramen kan uppfattas som en studieförberedelse i vidare bemärkelse. För samhället är det av intresse att mönstret av individernas referensramar blir allsidigt. Inte bara tekniker behöver t. ex. en väl utvecklad naturvetenskaplig referensram. Bland samhällsplanerare bör finnas åtskilliga med sådan bakgrund att de kan förstå den tekniska utvecklingens bakgrund och konsekvenser. Det är också önskvärt att det bland tekniskt Att dra bestämda gränser för olika studie- yrkesverksamma finns kännedom om och förkursers grad av allmängiltighet (t. ex. i fråga ståelse för sociala problem. Exemplen kan om förberedelse för fortsatta studier) syns mångfaldigas. En biologisk referensram blir inte vara möjligt. Matematik och fysik ingår allt nödvändigare i flera funktioner i arbetst. ex. i såväl treårig naturvetenskaplig linje livet. Den behövs t. ex. i samhällsplanering som tvåårig el-teleteknisk linje. I det förra och miljövård men också i planeringen av fallet ingår självständiga studiekurser av ge- den enskilda människans arbetssituation. Den gymnasiala utbildningens studieförbenerell karaktär som förbereder för fortsatta redande element har svårgripbara styreffekstudier inom alla yrkesutbildningssektorer i högskolan. I det senare fallet ingår element ter på tillströmningen till högskoleutbildav matematik och fysik i ämnet el-teleteknik ningen. Möjligen ligger emellertid här en av och då med direkt tillämpning på för yrkes- gymnasieskolans starkaste mera långsiktiga utbildningen aktuella förhållanden. Omfatt- styrfunktioner. ning eller allmängiltighet av dessa studier i En svårighet möter redan om man vill göra matematik och fysik är inte sådana att de en klassificering av gymnasieskolans linjer svarar mot förkunskapskrav i dessa ämnen efter den allmänna inriktningen av deras för t. ex. civilingenjörsutbildningen. Genom kursinnehåll, kontaktytor och attitydbildsin förtrogenhet med ämnena i yrkessam- ning. Flertalet linjer kan karaktäriseras som manhanget bör eleven emellertid ha avsevärt antingen naturvetenskapliga eller hwnanisbättre förutsättningar än en elev från t. ex. tisk-samhällsvetenskapliga. Svårigheter vid en distributions- och kontorslinjen att inhämta sådan indelning ger dels några yrkeslinjer

studieenheter har karaktär av basutbildning, dvs. de är så allmänna att de förbereder för fortsatta studier eller yrkesverksamhet inom vitt skilda yrkesområden. En elev på gymnasieskolans tre- eller fyraåriga linjer uppfyller sålunda normalt de särskilda förkunskapskraven för studier inom en jämförelsevis omfattande del av högskoleutbildningen. Med en vidgad högskola och nya behörighetsregler kommer också andra linjer i gymnasieskolan än de tre- och fyraåriga att förbereda för fortsatta studier. YBs förslag om yrkesteknisk högskoleutbildning innebär en vidgning av högskoleutbildningen till att omfatta linjer för vilka de särskilda förkunskapskraven avser studieenheter (i allmänhet yrkesteknik) inom gymnasieskolans tvååriga yrkeslinjer (avsnitt 3.3.5.). Om utbildningslinjer av det slaget utvecklas, blir också de tvååriga yrkeslinjerna studieförberedande i den meningen att de tillgodoser särskilda förkunskapskrav för viss högskoleutbildning. Bredden av studieförberedelserna blir dock avsevärt mindre än inom övriga linjer i gymnasieskolan: kunskaper i ämnet träteknik kommer t. ex. sannolikt att krävas för fortsatta studier med främst träteknisk inriktning.

SOU 1973:2

med mera begränsade teoretiska inslag (t. ex. beklädnadsteknisk och träteknisk linje), dels t. ex. den sociala linjen med ganska omfattande såväl matematisk-naturvetenskapliga som humanistisk-samhällsvetenskapliga element. Som naturvetenskapliga skulle emellertid kunna räknas den naturvetenskapliga linjen, de fyra- och tvååriga tekniska linjerna samt t. ex. el-telelinjen, den Verkstadstekniska och den fordonstekniska linjen. Som humanistisk-samhällsvetenskapliga skulle räknas åtminstone de humanistiska och samhällsvetenskapliga linjerna, de tre- och tvååriga ekonomiska linjerna samt distributions- och kontorslinjen och musiklinjen. Enligt U 68s mening bör man vid planeringen av såväl högskoleutbildningen som gymnasieskolan beakta både utbildningens yrkesinriktning och dess basutbildningskaraktär. Bl. a. bör vid gymnasieskolans dimensionering balansen mellan naturvetenskaplig och humanistisk-samhällsvetenskaplig utbildning uppmärksammas. U 68 återkommer härtill i samband med behandlingen av gymnasieskolans dimensionering i avsnitt 2.5.2.1.

108 SOU 1973:2

2.4 Utredningens undersökningar

2.4.1 Utflödet från u tbildningsväsendet 2.4.1.1 Inledning Prognosinstitutet vid SCB har på U 68s uppdrag gjort beräkningar av det antal människor som kommer att lämna utbildningsväsendet och gå ut på arbetsmarknaden under 1970-talet (för jämförelse har motsvarande beräkningar gjorts även för perioden 1965/70). Vissa allmänna förutsättningar och för beräkningarna centrala antaganden redovisas i detta avsnitt. Utförligare redovisningar kommer dessutom att publiceras av SCB i serien Information i prognosfrågor (IPF) och i SCBs promemorieserie. Syftet med beräkningarna har varit att illustrera utflödet på arbetsmarknaden under olika antaganden om tillströmningen till utbildning men med förutsättningen att utbildningsväsendets nuvarande struktur bibehålls i huvudsak oförändrad. Så har t. ex. de för närvarande spärrade högskoleutbildningarnas kapacitet med något undantag inte antagits bli förändrad utöver vad som redan beslutats eller i vissa fall planerats för 1973/74. De s. k. fria fakulteterna antas även i fortsättningen ta emot alla som vill studera och är behöriga därtill osv. I ett avseende har i beräkningarna förutsatts en strukturförändring. För att belysa tänkbara konsekvenser av riksdagens principbeslut om gymnasieskolans kompetensvärde m. m. har införts antagandet att detta beslut genomförs med början läsåret 1976/77. SOU 1973:2

Två alternativa beräkningar har genomförts. Båda har som förutsättning ett i princip oförändrat utbildningssystem och kan inte betraktas som prognoser i vanlig mening, dvs. försök att förutsäga en sannolik utveckling. De anger i stället konsekvenserna av två tänkbara utvecklingar vad gäller övergångsfrekvensen till högskoleutbildning inom nuvarande system. Beräkningarna utgör sålunda heller inget försök att utreda konsekvenserna av U 68s förslag. Det kalkylerade utflödet på arbetsmarknaden utgör, liksom det kalkylerade arbetsmarknadsbehovet (se avsnitt 2.4.2), en av utgångspunkterna för U 68s överväganden och förslag till dimensionering av högskoleutbildningen. De föreliggande beräkningarnas karaktär bör hallas i minnet vid tolkningen av resultaten. 2.4.1.2 Beräkningsmodell Den modell som använts för att beräkna utflödet från utbildningssystemet till arbetsmarknaden skisseras i figur 2:14. Modellen är givetvis en mycket förenklad bild av verkligheten. Utbildningssystemet illustreras i figuren av olika boxar. Pilarna mellan dem markerar elevströmmar. Som en ram kring utbildningssystemet ligger arbetsmarknaden. Strömmarna av personer går i allmänhet från utbildningssystemet till arbetsmarknaden. Strömmarna i motsatt riktning är förhållandevis små. 109

Figur 2:14. Modell för beräkning av utflödet från utbildningsväsendet till arbetsmarknaden. Modellen börjar med elevutflödet från grundskolans årskurs 9. Detta motsvarar i stort sett antalet 16-åringar. I detta sammanhang finns ingen anledning att betrakta lägre årskurser i grundskolan. I modellen har högskoleutbildningen delats upp i "universitet och högskolor" och "annan eftergymnasial utbildning". En sådan uppdelning är nödvändig i beräkningsarbetet, eftersom föreliggande statistik är klassificerad på detta sätt. Det är, bl. a. med hänsyn till utbildningsstatistikens skiftande innehåll och karaktär på olika områden av utbildningssystemet, inte möjligt att göra modellen mera enhetlig. Ett annat skäl för att i beräk110

ningarna särredovisa universitet och högskolor i traditionell mening är att det underlättar jämförelser bakåt i tiden. 2.4.1.3 Förutsättningar och antaganden Inledning Två olika beräkningsalternativ har genomförts. De skiljer sig åt beträffande linjefördelningen i gymnasieskolan, övergångsfrekvenserna till högskoleutbildning och examinationen vid de filosofiska fakulteterna. På var och en av dessa tre punkter görs två alternativa antaganden. Antagandena har kombinerats så att de i beräkningsalternativ A ger SOU 1973:2

största tillströmning och största utflöde och i alternativ B ger minsta tillströmning och minsta utflöde av högskoleutbildade. Huvuddragen i antagandena redovisas nedan. Grundskolan Antalet elever som går ut grundskolan motsvarar i stort sett antalet 16-åringar, dvs. avgången från grundskolan är beroende på befolkningsutvecklingen. För den prognosperiod som beräkningarna avser (1970-talet) kan antalet 16-åringar förutses tämligen väl. Det största osäkerhetsmomentet ligger i invandringen. Den befolkningsprognos som ligger i botten på dessa beräkningar förutsätter en årlig nettoinvandring om 20 000 personer. Mot bakgrund av de senaste årens utveckling syns detta antagande ligga i överkant. Å andra sidan torde eventuella felbedömningar på denna punkt få endast obetydliga effekter på utflödet från skolväsendet till arbetsmarknaden före 1980. Gymnasieskolan Alternativ A. Beräkningarna grundar sig på SÖs år 1971' publicerade långtidsbedömning. För de tre- och fyraåriga linjerna samt för tvåårig social, ekonomisk och teknisk linje antas i stort sett oförändrad kapacitet under hela 1970-talet. För övriga tvååriga linjer (samt olika specialkurser) innebär SÖs långtidsbedömning en något ökad kapacitet. Gymnasieskolans antagningskapacitet i linjer och specialkurser som kan nås direkt efter genomgången grundskola antas växa från ca 95 procent av antalet 16-åringar 1971/72 till ca 97 procent 1976/77. Det bör anmärkas att långt ifrån alla nybörjare i gymnasieskolan är 16 år. År 1969 var ca 10 procent av nybörjarna i utbildning som svarar mot den nuvarande gymnasieskolan 20 år eller äldre. Detta tyder på att en inte obetydlig del av grundskoleeleverna går ut på arbetsmarknaden under en period innan de studerar vidare i gymnasieskolan. En undersökning som genomförts av SCB visar, att av de elever som gick ut grundskolan våren SOU 1973:2

1970 mer än 20 procent befann sig i förvärvsarbete under våren 1971. En femtedel av dessa hade för avsikt att börja studera inom det närmaste året (se SMU 1971:3). Av de elever som gick ut grundskolan våren 1971 befann sig också mer än 20 procent i förvärvsarbete under våren 1972, medan andelen som hade för avsikt att börja studera inom det närmaste året minskat i förhållande till tidigare år. Alternativ B. Intresset för de teoretiskt inriktade linjerna på gymnasieskolan har minskat markant under de senaste åren. Sökandestatistiken för hösten 1972 visar bl. a. att antalet förstahandssökande till de treoch fyraåriga linjerna är lägre än antalet tillgängliga utbildningsplatser. Störst är konkurrensen om platserna på vårdlinjen och el-teleteknisk linje med ungefär tre förstahandssökande per utbildningsplats. Denna omsvängning i de sökandes preferenser har varit vägledande för valet av beräkningsalternativ vad avser linjefördelningen i gymnasieskolan. Detta beräkningsalternativ utgår från en oförändrad totaldimensionering av gymnasieskolan. I förhållande till SÖs långtidsbedömning antas antalet nybörjarplatser på humanistisk, samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig linje tillsammans minska med 4 000. För närvarande är platsantalet ca 19 000. Vidare antas platsantalet öka med 1 000 på var och en av social, fordonsteknisk och el-teleteknisk linje samt öka med 500 på linjen för distribution och kontor och på konsumtionslinjen. Halva förändringen sätts in läsåret 1973/74 och resten påföljande läsår. Det är sannolikt inte realistiskt att räkna med att en omfördelning av detta slag mellan gymnasieskolans linjer kan gå så snabbt som antagits. De yrkesinriktade linjernas krav på

1 Det har av tidsskäl inte varit möjligt att utnyttja uppgifterna i den långtidsbedömning som SÖ publicerade är 1972. Skillnaderna mellan de båda bedömningarna är dock så små att slutresultatet av beräkningarna skulle ha påverkats i mycket ringa grad om 1972 års uppgifter hade använts.

speciella undervisningslokaler och, i vissa fall, praktikmöjligheter torde vara det största problemet vid en eventuell utvidgning av antagningskapaciteten. En annan begränsande faktor är givetvis bristande tillgång på lärare. För bedömningen av konsekvenserna för tillströmningen till högskoleutbildningen av olika variationer i intagningen till gymnasieskolan är ändå detta beräkningsalternativ av intresse.

1968/69 kan huvudsakligen förklaras av att gymnasieexaminationen var jämförelsevis stor 1968 på grund av "kvarsittningsstopp" för den sista årgången elever i allmänt gymnasium, handelsgymnasium och tekniskt gymnasium. En annan bidragande faktor var införandet av den nya studieordningen vid filosofisk fakultet höstterminen 1969. Onormalt många skrev in sig på våren 1969, en del sannolikt för att kunna bedriva studier enligt tidigare gällande bestämmelser. Nedgången 1971/72 och 1972/73 speglar Övergäng till högskoleutbildning ett minskat intresse för studier vid de filosoTillströmningen till de filosofiska fakulteter- fiska fakulteterna. Antalet personer med na har under de senaste åren minskat mar- slutbetyg från gymnasieskolans tre- och fyrakant. Läsåret 1970/71 var nettoantalet ny- åriga linjer (den vanligast förekommande förinskrivna svenska studerande ca 20 000. Det- utbildningen) har inte förändrats nämnvärt ta antal minskade till ca 15 000 läsåret under de senaste åren. En del av dem som 1971/72. Tendensstatistiken för hösten avstått från studier vid de filosofiska fakulte1972 visar på fortsatt minskad tillströmning. terna har valt annan utbildning, men det För läsåret 1972/73 kan nettoantalet nyin- stora flertalet har i stället börjat förvärvsskrivna vid de filosofiska fakulteterna beräk- arbeta. Detta framgår av två uppföljningsnas bli 13 000-14 000. - I figur 2:15 åskåd- undersökningar, som SCB genomfört delvis i liggörs utvecklingen av nettoantalet nyin- samverkan med U 68, beträffande dem som skrivna svenska studerande vid de filosofiska gick ut gymnasieskolans tre- och fyraåriga fakulteterna under 1960-talet och början av linjer 1970 och 1971. Uppföljningen har 1970-talet. gjorts ett år efter avgången, dvs. våren 1971 Det stora antalet nyinskrivna studerande och våren 1972. I tabell 2:17 redovisas några Antal 25000-

20000-

15000-

10000-

5 000-

1960/61 61/62 62/63

63/64

64/65

65/66

66/67

67/68

68/69

69/70

70/71

71/72

72/73"

y Skattat an+al Figur 2:15. Antal nyinskrivna studerande vid de filosofiska fakulteterna under 1960- och 1970-talen. 112

SOU 1973:2

Tabell 2:17. Verksamhet ett år efter avslu skolans tre- och fyraåriga linjer våren 1970 Verksamhet

studier för de elever som lämnade gymnasievåren 1971. Kvinnor

Män

Totalt

%

%

%

%

%

%

Studier Spärrad utbildning vid universitet/högskolor Fria fakulteter Övrig utbildning

12 19 8

14 12 10

8 21 29

8 13 31

10 20 19

11 12 19

Förvärvsarbete

35 Annan verksamhet: Värnplikt Övrigt

33 4

32 4

17 5

18 5

Samtliga

av resultaten från dessa undersökningar. Som framgår av tabellen 2:17 har andelen förvärvsarbetande ökat med 5 procentenheter för män och 7 procentenheter för kvinnor. Andelen studerande har minskat. Minskningen faller helt på de fria fakulteterna. Andelen som bedriver andra slag av studier har ökat något. Av de förvärvsarbetande planerade ungefär hälften av kvinnorna och en tredjedel av männen (här bortses från dem som skulle göra värnplikt) att börja studera inom det närmaste året. 1 detta avseende har ingen förändring skett mellan de båda undersökningarna. Av de män som gjorde värnplikt vid uppföljningstillfället våren 1972 planerade ca 40 procent att börja studera inom det närmaste året. Det innebär en minskning med ca 10 procentenheter från föregående undersökning. I prognosinstitutets beräkningar har de som påbörjar högskoleutbildning delats in i tre kategorier, nämligen • direktinskrivna • övriga • utlänningar. Med direktinskrivna avses sådana nybörjare som påbörjat sina högskolestudier inom fyra år efter det studierna i gymnasieskolan slutförts. Med övriga studerande avses dels sådana SOU 1973:2 8

som påbörjat sina högskolestudier mer än fyra år efter det att de gymnasiala studierna avslutats, dels sådana som erhållit dispens från gällande behörighetsvillkor eller inskrivits med stöd av bestämmelserna om vidgat tillträde till högre utbildning (SFS 1969:68). Med utlänningar avses studerande med utländskt medborgarskap som genomgått behörighetsgivande utbildning i annat land än Sverige. De antaganden som gjorts om den framtida tillströmningen till högskoleutbildning redovisas kortfattat nedan. Alternativ A. Tillströmningen av direktinskrivna till högskoleutbildning antas fram till mitten av 1970-talet bli av ungefär samma omfattning som den för 1972/73 skattade tillströmningen. Fr. o. m. 1976/77 ökar i beräkningarna den årliga tillströmningen kraftigt som följd huvudsakligen av de antaganden som införts för att illustrera en tänkbar effekt av statsmakternas principbeslut om gymnasieskolans kompetensvärde m. m. En del av ökningen förklaras dock av att tillströmningen av nu behöriga kategorier av studerande antas komma att öka igen vid mitten av 1970-talet. Fr. o. m. 1976/77 har sålunda antagits att 20 procent av eleverna från social, ekonomisk och teknisk linje skall påbörja studier vid universitet och högskolor. Av eleverna från övriga tvååriga linjer på gymnasieskolan 113

antas 5 procent påbörja sådana studier. Tillströmningen av övriga studerande till de fria fakulteterna antas i detta alternativ öka med 500 per år från uppskattningsvis 5 000 läsåret 1972/73 till 8 500 läsåret 1979/80. Utlänningarna antas öka med 200 per år från ca 2 000 år 1972/73 till 3 400 år 1979/80. Alternativ B. Tillströmningen av direktinskrivna till högskoleutbildning antas hålla sig på ungefär samma nivå som läsåret 1972/73. En viss uppgång beräknas ske 1976/77 som följd av antaganden om konsekvenser av beslutet om gymnasieskolans kompetensvärde m. m. Av eleverna från social linje i gymnasieskolan har, liksom i alternativ A, 20 procent antagits påbörja studier vid universitet och högskolor. Motsvarande andel för tvåårig ekonomisk linje, tvåårig teknisk linje, vårdlinjen, konsumtionslinjen och linjen för distribution och kontor har i detta alternativ satts till 5 procent. Ingen direktinskrivning av elever från övriga tvååriga linjer har antagits. Tillströmningen av övriga studerande och utlänningar antas bli 5 000 respektive 2 000 årligen fr. o. m. 1972/73. De spärrade utbildningarnas kapacitet I beräkningarna har för hela prognosperioden antagits att högskoleutbildningen har en spärrad och en fri sektor. För de spärrade utbildningarna har i princip endast tagits hänsyn till beslutade kapacitetsförändringar. Vad gäller lärarutbildningarna har dock SÖs förslag till dimensionering för 1973/74 antagits komma att gälla hela 1970-talet. Från detta har emellertid gjorts undantag beträffande förskollärarna. För dessa har SÖs utbyggnadsplan för perioden fram t. o. m. 1977/78 legat till grund för beräkningarna. Studieavsikter hos nybörjare vid de filosofiska fakulteterna Vid de filosofiska fakulteterna finns många studerande som skrivit in sig för att läsa enstaka ämnen. Detta gäller framför allt 114

sådana studerande som varit ute på arbetsmarknaden några år. Statistiken över studerande enligt 1969 års studieordning visar hur många som valt särskild utbildningslinje omfattande mindre än 120 poäng eller del av allmän utbildningslinje (dvs. ej hel examen). Där framgår bl. a. att andelen som inte har för avsikt att avlägga hel examen genomgående är högre för studerande som är 25 år och äldre (som väl närmast motsvarar gruppen övriga studerande). Vidare framgår att andelen som ej tänker avlägga examen är betydligt större vid samhällsvetenskaplig och humanistisk fakultet än vid matematisknaturvetenskaplig. I statistiken finns mycket få som valt särskild utbildningslinje omfattande minst 120 poäng, dvs. hel examen. Detta kan emellertid bero på att registrering på särskild utbildningslinje omfattande minst 120 poäng fram t. o. m. läsåret 1971/72 krävde att alla avsedda studiekurser i examen angavs (fr. o. m. 1972/73 tillämpas ett annat förfarande). Många som tänkt avlägga examen har kanske inte kunnat eller velat ange alla de studiekurser som skall ingå i denna. Det är därför sannolikt att många studerande som tänkt avlägga examen finns registrerade på särskild utbildningslinje omfattande mindre än 120 poäng. I beräkningarna har antagits att ca 85 procent av de direktinskrivna vid filosofisk fakultet skriver in sig med avsikt att ta examen. För övriga studerande och utlänningar antas motsvarande andel vara 35—40 procent. Inga förändringar antas ske under prognosperioden. Sedan beräkningsarbetet slutförts har uppgifter beträffande nyinskrivna höstterminen 1972 blivit tillgängliga, vilka antyder att ovan redovisade antaganden kan ligga för högt. Utvecklingen på längre sikt är emellertid mycket svår att bedöma. Examinationen vid de filosofiska fakulteterna Examinationen vid de filosofiska fakulteterna ökade mycket kraftigt under 1960-talet. SOU 1973:2

Läsåret 1960/61 examinerades ca 1 900 personer. År 1965/66 hade antalet ökat till ca 3 000 och 1969/70 till ca 8 000. Examinationsökningen var starkast vid samhällsvetenskaplig fakultet. Under 1970/71 ökade examinationen endast obetydligt och detsamma gäller för läsåret 1971/72. Om man beaktar utvecklingen av antalet nyinskrivna vid de filosofiska fakulteterna kommer stagnationen av examinationen tidigare än väntat. Tillströmningen var störst läsåren 1968/69 och 1969/70, vilket borde ge en examinationstopp någon gång kring 1972/73. Den måttliga ökningen av examinationen mellan 1969/70 och 1970/71 förklaras av att examinationen 1969/70 blev högre än väntat. Utfallet för 1970/71 ligger i själva verket mycket nära tidigare gjorda skattningar (se t. ex. IPF 1970:1). Examinationen under 1971/72 blev däremot ca 35 procent lägre än beräknat. I tidigare gjorda beräkningar har antagits att studietiden fram till examen skulle komma att förkortas vid införandet av 1969 års studieordning. Såvitt kan bedömas på grundval av statistiken över studieresultat fem terminer efter införandet av denna studieordning finns det inga sådana tendenser. Av drygt 17 000 nybörjare höstterminen 1969 hade endast knappt en fjärdedel (ca 4 000 personer) varit registrerade under alla de sex terminerna t. o. m. vårterminen 1972. Av dessa hade 17 procent nått 120 poäng. Medianpoängen i denna studerandegrupp var 93. Mycket tyder på att frekvensen examinerade av dem som skrivits in under 1960talets senare år kommer att bli lägre än tidigare under 1960-talet. Det torde också gälla de första årgångarna studerande enligt 1969 års studieordning. Hur kommer examensfrekvensen att påverkas av den minskande tillströmningen? Det förefaller som om andelen nybörjare som inte tänker ta examen vuxit trots minskad tillströmning (se ovan). Detta gäller även sedan man tagit hänsyn till åldern hos de nyinskrivna. Av de nyinskrivna höstterminen 1972 har endast knappt 60 procent av de SOU 1973:2

studerande under 25 år uppgett att de har för avsikt att ta hel examen. Uppgifter saknas om hur dessa planer sedan följs. Arbetsmarknadsläget och arbetsmarknadsutsikterna har emellertid säkert en avgörande betydelse för de studerandes faktiska beteende. — De antaganden som gjorts redovisas kortfattat nedan. Alternativ A. Examensfrekvensen för gruppen direktinskrivna förutsätts bli 60 procent, oavsett kön och fakultet. För grupperna övriga studerande och utlänningar har antagits att examensfrekvensen blir 20—40 procent, beroende på kon och fakultet. Dessa antaganden grundar sig på statistiken över de nyinskrivnas studieavsikter. Frekvenserna är räknade på samtliga första gången inskrivna, dvs. även på dem som förutsätts läsa enstaka kurser eller studiekurser. Alla antaganden hålls oförändrade under hela prognosperioden. Alternativ B. Examensfrekvensen för gruppen direktinskrivna antas gå ner till 40—50 procent för inskrivningsårgångarna 1968/69 - 1970/71. Fr. o. m. årgången 1971/72 antas samma examensfrekvens som i alternativ A. Antagandet om en tillfällig nedgång i examinationsfrekvensen, som har visst stöd i tillgänglig statistik, motiveras på följande sätt. De som började studera under läsåren 1968/69-1970/71 gjorde detta innan arbetsmarknadsläget för exminerade från de filosofiska fakulteterna hunnit förändras mera markant. Under studiernas gång har alltfler blivit medvetna om svårigheten att få arbete och därför avbrutit studierna. Att examensfrekvensen åter skulle öka bygger på hypotesen att de som i fortsättningen skrivs in vid de filosofiska fakulteterna inte under studiernas gång skall möta en oförutsedd förändring av arbetsmarknadsutsikterna av motsvarande slag. För grupperna övriga studerande och utlänningar antas en konstant examensfrekvens över hela prognosperioden. Den varierar beroende på kön och fakultet och ligger genomgående något lägre än i alternativ A.

Övergång till arbetsmarknaden

Tillströmningen till högskoleutbildning

Beräkningarna syftar bl. a. till att ge en uppfattning om hur många personer som kommer ut på arbetsmarknaden under 1970-talet och vilken utbildning de har. Beräkningarna begränsas till utflödet från utbildningssystemet till arbetsmarknaden. Immigranter samt kvinnor som återvänder till arbetsmarknaden efter en längre period av arbete uteslutande i hemmet tas alltså inte med här. Utflödet har beräknats för de tre femårsperioderna 1965/70, 1970/75 och 1975/80. Med utflödet 1970/75 avses de personer som studerar 1970 och förvärvsarbetar 1975. I beräkningarna görs antaganden om hur lång tid efter avslutade studier utträdet på arbetsmarknaden sker och hur stor andel som över huvud taget börjar förvärvsarbeta. Förvärvsintensiteten har genomgående antagits vara högre för män än för kvinnor. Män med grundskola eller gymnasieskola antas nå upp till en förvärvsintensitet på 95 procent. För kvinnor med motsvarande utbildning antas förvärvsintensiteten vara 90—95 procent examensåret eller året därefter, varpå den antas sjunka ner till 50—70 procent fem år efter examen. Män med universitets- och högskoleutbildning antas nå förvärvsintensiteten 99 procent. För kvinnor med motsvarande utbildning antas förvärvsintensiteten bli 90-95 procent. Män med annan eftergymnasial utbildning antas nå en förvärvsintensitet mellan 90 och 99 procent beroende på utbildningens art. För kvinnor med motsvarande utbildning antas andelen förvärvsarbetande nå upp till 80-90 procent.

Den kalkylerade tillströmningen till högskoleutbildning redovisas i tabell 2:18 och figur 2:16. Enligt alternativ A kommer tillströmningen till högskoleutbildning under 1970talets första hälft att ligga något lägre än under de sista åren av 1960-talet. Antagandena om konsekvenserna av nya behörighetsregler leder till en ökning av tillströmningen med ca 6 000 årligen. Antalet nybörjarplatser vid spärrad högskoleutbildning samt antalet första gången inskrivna studerande vid de fria fakulteterna som har för avsikt att ta examen blir med de gjorda antagandena tillsammans ca 38 000 läsåret 1975/76 och ca 44 000 läsåret 1976/77 (det år som nya behörighetsregler antagits vara genomförda).

2.4.1.4 Resultat Den följande resultatredovisningen begränsas till den kalkylerade tillströmningen till högskoleutbildning och utflödet på arbetsmarknaden. För utförligare dokumentation av resultaten se SCBs pulbikationer (serierna Information i prognosfrågor och Promemorior från SCB). 116

Enligt alternativ B skulle studerandetillströmningen under hela 1970-talet komma att ligga väsentligt lägre än under 1960-talets sista år. Effekten av antagandena om vidgad behörighet blir i denna kalkyl en ökning med ca 3 500 studerande årligen. Efter hand förtas emellertid i viss mån denna effekt av antagandet om en omfördelning mellan linjerna i gymnasieskolan. Antalet nybörjarplatser vid spärrad högskoleutbildning samt antalet första gången inskrivna studerande vid de fria fakulteterna som har för avsikt att ta Antal 50 000 -q

]

A

40 000-=

30 000^

/

>w

# j

/

20 000-j

10 000-£

°n 1965/66

i—i—i—i—i—i—i—i—i—i—i—i—i— 1970/71

1975/76

Figur 2:16. Beräknad tillströmning till högskoleutbildning. T. o. m. 1969/70 avses "första gången inskrivna". För tiden därefter se texten. SOU 1973:2

o O o o

o o o o

O

O

o

OO 00 lO CN

CN ro OO SO

O

O

o o

O O

O O O

ro CN

o o o o o ro

O

o o o

CN ro 0 0 VO

o o

as o

O O O O SO ro CN

O

o o o so

o

O

o o

rOS

00 IO P H •—H

O O 00 IO

O o

O o

o o

o o

ro

O PH rf ro

o O o O

o o

<*

o o

O O

O

ro Os as so ro

00 00

o o o o r- o

o

O ro O -H rf ro

rf vo rf ro

00 SO CN

Os O

o

O O O O

ro oo so

t so

o o o o as r00 o

o O o O o r-

O o o o

rs

00 IO

o O o o o r~ r -> CN

o o o o

£3

O O O o ro o ro rf ro CN

O O

o o o o

o o o o

o o

O o

O O

O O

o o o o

00 OO C N as

CN VO

0 0 CN

so r -

CN CN

O O O O rN io CN o ro ro

O

o o CN

rN

o o o o CN ro OO so

O

o

o o

ro CN

so r—

00 O o

Os ro as in

CN ro 00 SO

ro C N

PH PH

o o o o

o o o o

(-- ro oo r-~ rf ro

O O \£> as *i

o o o o

O

o o

O O

00 m

O VO 00 00 rf ro

as C N ro ro

to

ro ro

o

O o

O O

o o ro rf

SO — 1

CN C N

o o

o

o o o o

o o o o

pH CN 00 vo

r o iy-> 0 0 l/">

r- o PH

O O O O as o

o o o o

o o o o

rf CN r— so

ro io —i o

O

t~~ so

o o o o

o o o o

<o 00 t- u~>

so so

o

o o o o

rf >«0 r- io

OO 00

O

o o

c c -a r-J

O

o

o o as oo so "•*

O M

O O O

o

o o o o

as ro f- IO

00 o oo \o ro ro

o o o o

o o o o

o o o o

"3- CN ro CN CN CN

CN SO f- rf

-^ 00

as H

ro ro

o o

O

o

o o

TT PH CN CN

O

O

O O O

o

o o

^H ZH1

CN CN CN CN

o o o o

o o o o

00 00

CN CN

rf rf rf CN CN

o o o o

o o o o

o o o o

as c* OO 00 CN CN

O

o o

rf vo

ro ro

O o

o o

o

o o o o

00 PH r- m

SO so SO ^O

Os as

ro ro

O O ro ro

o o o o

o o o o

o o o o

O o

CN CN CN CN ro ro

SO VO

o o o o

O

O O

O O

r- rf

I/O oo 00 ro ro

o o o o

o o o o

o o o o

M3 ro

rN CN rf rf

rf rf ro ro

1 1

rf 00

ro OO

Tl-

so ^o

o o o o

o o o o

1 1

o o o o

o o o o

o o o o

rf rf

00 O0

00 CN as

ro ro

un ro

pH

PH

CN

o o o o

o o o o

o o ro ro

o o

t— r-

OO OX)

o

I

CN CN

T3

0)

o

H

ca

a

M

sa <CQ " •< ffl c 5 < ffl rt n

* J'

^

-H

-

* « c03

- *

M b0:O

*- ^ :0 M *- Si 5?

-Ti oj H rt

rj

ed C

SS c > •S >

u < PQ fO 'C C 'C e3 "öl l*H "rt "é3 M cu v*. "Q .* T3 c C c S u ao 3 C c A ; ort 3 v: t* ä "3 •"-• B) VJ :?1 :0 =3 :0 rn < ; Q

S.S

•a s s

CN

fe 2-S 2 -o

fe^.2

E.ä

>

fcX tu

SOU 1973:2

s

SJ

h K « j :rt :0 T3 D

•o E s^

ntal nybörjarplatser vi högs koleutbildning sa gång en inskrivna studi för e:xamen vid fria fa

C

J2

I

< 05

< 117

examen blir med de gjorda antagandena ca 35 000 läsåret 1975/76 och ca 37 000 läsåret 1976/77. En omfördelning mellan linjerna i gymnasieskolan har inte någon effekt på tillströmningen till högskoleutbildning förrän efter 1970-talets mitt. De i kalkylen gjorda antagandena når sin fulla effekt först efter 1980, eftersom den minskning i avgången från de treåriga icke yrkesförberedande linjerna som de leder till inte upphör förrän 1978. Utflödet på arbetsmarknaden

Antal 600

tusental Alt. A Alt. B

400300-

zoo100—

1965/70

Det beräknade utflödet på arbetsmarknaden redovisas i tabellerna 2:19 och 2:20 samt i figur 2:17. Det kanske mest intressanta i tabell 2:19 är det totala utflödets förändring från ca 470 000 under perioden 1965/70 till omkring 550 000 under 1970-talets båda femårsperioder. Anledningen är den successiva förlängning av den totala utbildningstiden som ägde rum under perioden 1965/70 men som saknar motsvarighet i beräkningarna för 1970-talet. I ett statiskt utbildningssystem svarar utflödet på arbetsmarknaden under en femårsperiod ungefär mot fem årskullar under förutsättning att alla genomgår sin utbildning i en obruten tidsföljd. Under en period där den sammanlagda utbildningstiden förlängs fördröjs individernas utträde på arbetsmarknaden och utflödet blir mindre under expansionsperioden.

Alf. A Alt. B

500-

1970/75

1975/80

j Högskoleutbi Idning njPar+iell

högskoleutbildning

E j Gymnasieskola fflGrundskola

Figur 2:17. Beräknat utflöde på arbetsmarknaden 1965/70, 1970/75 och 1975/80 enligt olika beräkningsalternativ.

Alternativ B ger ett större totalt utflöde än alternativ A. Anledningen till detta är antagandena om lägre benägenhet för högskolestudier, vilket gör att utflödet direkt efter gymnasieskolan blir större. De olika nivåerna i utbildningssystemet visar i tabell 2:19 stora skillnader mellan perioden 1965/70 å ena sidan och de båda femårsperioderna på 1970-talet å den andra. Utflödet av personer med enbart grundskola minskar som väntat kraftigt, medan antalet

Tabell 2:19. Beräknat utflöde från utbildningsväsendet till arbetsmarknaden 1965/70. 1970/75 och 1975/80. Fördelning på utbildningsnivå. 1 000-tal. Nivå

1965/70

Högskoleutbildning Partiell högskoleutbildning Gymnasieskoleutbildning därav tillfälligt1 Grundskoleutbildning därav tillfälligt1 Totalt

76 16 218 7 157 28 467

1975/80

1970/75 Alt A

Alt B

Alt A

Alt B

129 25 272 11 124 25 550

125 27 277 8 126 26 555

133 30 250 11 119 30 532

127 18 279 8 121 31 545

1 Här avses de personer som går ut på arbetsmarknaden under en kortare period (dock minst ett ån mellan grundskolan och gymnasieskolan respektive mellan gymnasieskolan och högskoleutbildningen.

118 SOU 1973:2

nytillkommande med högskoleutbildning beräknas bli nära dubbelt så stort 1975/80 som 1965/70. Utflödet från gymnasieskolan beräknas öka ganska kraftigt mellan de två första femårsperioderna för att sedan hålla sig tämligen oförändrat. I tabell 2:20 redovisas det beräknade utflödet på arbetsmarknaden, fördelat efter utbildningens inriktning. Utflödet av personer med administrativ och ekonomisk högskoleutbildning beräknas öka starkt mellan 1965/70 och 1970/75. Främst beror denna ökning på den samhällsvetenskapliga fakultetens expansion. Den största ökningen i utflödet faller emellertid på gruppen högskoleutbildning utan angiven yrkesinriktning. Denna grupp består av examinerade vid de filosofiska fakulteterna, med undantag för samhällsvetare (som förts till administrativ och ekonomisk yrkesutbildning), psykologutbildade (som förts till vårdyrkesutbildning) och studerande som går vidare till ämneslärarutbildning (som förts till utbildning för undervisningsyrken). Den kraftiga ökningen av denna utbildningsgrupp beror främst på stark expansion av examinationen vid de filosofiska fakulteterna, samtidigt som ämneslärarutbildningen inte ökar nämnvärt mellan de båda perioderna. Med partiell högskoleutbildning avses dels avbrutna studier, dels studier som inte syftat till examen, t. ex. studier i enstaka ämnen vid de filosofiska fakulteterna. Den stora skillnaden mellan alternativen A och B vad gäller utflödet av personer med partiell högskoleutbildning 1975/80 beror nästan uteslutande på att grupperna "övriga studerande" och "utlänningar" antagits bli betydligt större i alternativ A än i alternativ B. Andelen som studerar för examen inom dessa grupper har antagits vara låg. Säkerheten är tämligen stor i fråga om det beräknade utflödet från högskolan 1970/75. I stort sett alla som beräknas komma ut på arbetsmarknaden har redan börjat sina högskolestudier. För perioden 1975/80 bör det verkliga utflödet från de relativt långa spärrade utbildningarna inom universitets- och SOU 1973:2

högskolesektorn (t. ex. till läkare, tandläkare, civilingenjör) inte avvika avsevärt från det beräknade, eftersom de som nu börjar studera kan beräknas ta examen först mot slutet av 1970-talet. För kortare utbildningar och utbildning vid de fria fakulteterna är osäkerheten givetvis större. Skillnaden mellan utflödet av högskoleutbildade i de båda beräkningsalternativen är inte så stor som man kanske kunnat vänta sig. En anledning till detta är att en stor del av skillnaden i tillströmning faller på kategorierna övriga studerande och utlänningar, vilka båda antas avlägga examen i relativt liten omfattning. En annan anledning är att antagandena om lägre tillströmning till högskoleutbildning enligt alternativ B inte hinner få full effekt före 1980. Ett beräknat utflöde från högskolan under perioden 1980/85 skulle bli ca 5 000 lägre än under perioden 1975/80 om beräkningarna enligt alternativ B fördes fram längre i tiden.

2.4.2 Nyrekryteringsbehov från u tbildningsväsendet 2.4.2.1 Beräkningarnas uppläggning Beräkningarna av nyrekryteringsbehovet har i likhet med utflödesberäkningarna utförts av prognosinstitutet vid SCB. Under arbetets gång har metoder och resultat diskuterats i en arbetsgrupp inom U 68. Så har t. ex. de utbildningsandelar som antagits för olika yrkesgrupper (se avsnitt 2.4.2.3) skattats i samverkan med denna arbetsgrupp. En detaljerad redovisning av beräkningarna kommer att publiceras i prognosinstitutets serie "Information i prognosfrågor" och serien promemorior från SCB. Det kalkylerade nyrekryteringsbehovet från utbildningsväsendet uttryckt i utbildningstermer har erhållits som sista fasen i en kedja av beräkningar. Denna består av fem olika steg. Varje steg ger ett beräkningsresultat som är en förutsättning för nästa steg men som också har ett eget informationsvärde. De olika beräkningsstegen illustreras i figur 2:18. 119

<4-H

C

c

c -a

Ä ' 2

M O

o "2 UK 'C *

:3 '*.

tt

O O O O o o o o

o o o o

O

O

O

Tt- Os Os

o o o o

O Tt OS C \ M <N C» CN

-H

O O o o

o o o o

t"- CN

« H

o o o o o o

O

H ^ ro

O

o o o o

M

—I

TT

r<-i

C

-^ Xu) u 23 3 c C S3 •d Q) SI) o O O

•q

B c iO C- :zi i*-

•p

•*

a.

o o o o o o o o o o CN r- so

os

O O O O o o o o

O O O O Os rf

o o o o

^3" SO CN Os

m

o o

yj er,

O -rf

O O O O o o o o

o o o o

o o

•<*• SO CN Os

i—i ^O

O

M

N

CN

PH

H

CN

o o O o o o —i o O "O

o o o o m os

ro

O O O O Os *f

en

o o O o o o o o o o O rH r-

r-

Tt

SO

o o o o

o

Os CN

CN

O O O O •O T}-

O O O

(Nen

t—

o o o o o o o o (STf-vH

Ö0

c

»i ^3

C

IE

^

o 60 B > HL E Ti

3 M

O u oj

^

•s 5

•S o "3 -* to t« ~ M 3 :0

J4 H >

ja

•a e

Ad tu ->,

:3 43 60

3 C

~

-SS fa

| c ^

•w

"

r1

Så

'x> .5?

ra

Q, ca

00 O

c D

o •£>5

OJ

•d

3 C/D

ca

>

3 "9 £ **

=

3 a

,«;

i s*

o. E

OJ

B0

•E e --^. S

O « oj =?

9 OJ

s | " e s. 4a - 4 PQ

<u 5

> 120

•S ^ ^3 -^

ål

T3

E.2

»II f

C -° 2 3 3 >..

ao C 'c

o

N) T3 .S

•a C :3 60TJ

C -g 3

c3

• « |

C

a a 'c a T3 ed —•S

.5

<u x

^ h! -*» S

oj pQ

M -«

>- -? Oj "2 -3 ca ' 3 n

•«

C

U - S< 0 3 0 0 2

g

OJ

g

4»

W 3

SOU 1973:2

o o o o

o o

o o o o o o o o (N —i o oo

o o r-

o d ^o

<—i CO CN

—I

tv

o o

O O

o o

o —< ^D >* LO ON r o SO r o

O O CM 00 co

"-H

o o o o o o o o r-~ m oo oo

ro

r-i

O O o o O o o o ^o CO o —H *t ^t

O

o o oo o o oo

o o

1 CN T f KO

ro

_

CT\

ON

—t

-

en

O O -H

O

2 >

>

ilU

'Q

c ra

•2

9 Ml C

5U

s o 1

OJ

<U

O j _

"3

3 :c3

Q

— i .s

§ 2 •g -C

c •O t 3 •a

3 •* '5

JU

2 S£

c

00ä

O, o- v

C M-O

Q.

oo tu

ra c

£

:0

K

SOU 1973:2

sk-biol ogisk utbil ndevet enska Plig' :1ig utb ildnin g risk-est etisk- religi

g" c

O C) 00 ^o <N

«2) Q)

O

c> ts

a<o "^ ^* •">1

CN

ro

o c o o >o VO „ ro *2 ^o -d-

O O

"i

UO

t\ tv

0"\

O O

»o

O

o o o

CN

K

>0 CN lO 00 O r o ^ H vo •<*•

O <S ^

ca C) tv

O O O O O O

CN

O O Q O O O O O ON ON l o O0

c

o

00 CN

rN

o

O

CO

o

O

<V>

O O O

4a B

SJj

C B T3

.g

be

5 1 •a 3 -O

a •Si o

-5 a Q

M

• - U J« o a. >> i ) <u &,.— Cd t u ^ PQ oo 32

& -9 o B o 15 .§ • * £ ) £ rä .2 £

q

•Si v!

isk inis utb nas .esii

o o

>

cs o O O O 5 <s o O o rs c s t s O ] ^D r~ O o o l cLO (Vj

o o

o o

^ p H

^3 S e £ å a> " S-H d =c3 > *s >f» x. 3 Q O H O O

Totala arbetskraften.

i" Totala arbetskraftens fördelning på näringsgren.

1 Totala arbetskraftens fördelning på yrke.

I Strö mmar till och från arbetskraften för ett visst yrke samt strömmar till och från andra yrken (yrkesbyten).

Ger strömmarna till och från arbetskraften mellan två tidpunkter fördelade på ålder och kön samt nyrekryteringen fördelad på studerande, immigranter och övriga. Ger totalantalet personer i olika näringsgrenar vid olika tidpunkter. Ger totalantalet personer i olika yrken vid olika tidpunkter. Ger nyrekryteringsbehovet (bl. a. studerande) till de olika yrkena mellan två tidpunkter.

I Omräkning av nyrekryteringen av studerande från yrkestermer till utbildningstermer.

Ger nyrekryteringsbehovet av studerande fördelat på utbildning.

Figur 2:18. De olika stegen i beräkningsarbetet för

ling av nyrekryteringsbehovets utbildningsfördelning

• Utgångspunkten för beräkningarna är den prognos över den totala arbetskraften som prognosinstitutet gjort för 1970 års långtidsutredning. Denna prognos bygger på en befolkningsprognos och på antaganden om förvärvsfrekvensernas utveckling inom olika befolkningsgrupper. Som resultat erhålls bl. a. antalet förvärvsarbetande fördelat på kön och ålder. Prognosen över den totala arbetskraften har kompletterats med skattningar av det antal personer som lämnar och träder in i arbetskraften mellan två tidpunkter. Av dem som träder in i arbetskraften, dvs. nytillskottet eller nyrekryteringsbehovet, utgör merparten sådana som lämnar utbildningsväsendet. Det är denna grupp som för U 68 är den centrala. I övrigt består nytillskottet till arbetskraften bl. a. av immigranter och personer som återgår till arbetsmarknaden efter t. ex. arbete i hemmet eller sjukdom. • Den totala arbetskraften fördelas på näringsgrenar. Grundmaterialet för denna fördelning har hämtats från 1970 års långtidsutredning, som med hjälp av en rad ekonomiska uppgifter, bl. a. planuppgifter från företag och myndigheter, beräknat sysselsättningsutvecklingen i olika näringsgrenar. • En skattning görs av yrkesfördelningen inom de olika näringsgrenarna. Som resultat erhålls den totala arbetskraftens fördelning på yrke vid olika tidpunkter i framtiden.

Genom dessa tre beräkningssteg erhålls en bild av hur antalet personer i olika yrken utvecklas i framtiden, vad man kan kalla fte/Toförändringarna för de olika yrkena.

• För att få fram nyrekryteringsbehovet till ett visst yrke måste man ta hänsyn också till hur många personer som lämnar yrket, t. ex. genom pensionering, och till de yrkesbyten som sker. Till många yrken, t. ex. sådana med arbetsledande funktioner, rekryteras relativt få personer som kommer ut som nya på arbetsmarknaden. Man måste således också göra skattningar av vad som kallas bruttoströmmarna på arbetsmarknaden, innan man kan komma fram till nyrekryteringsbehovet till ett visst yrke. Beräkningsmetoden för detta fjärde steg beskrivs i avsnitt 2.4.2.3. Nyrekryteringsbehovet delas upp på personer som kommer från utbildningsväsendet, immigranter och övriga, varav många är kvinnor som återvänder till förvärvsarbete från arbete i eget hem. • Nyrekryteringsbehovet från utbildningsväsendet räknas om från yrkestermer till utbildningstermer. Detta sker genom antaganden om de nyrekryterades utbildningssammansättning i varje yrke. I det följande ges en mer detaljerad beskrivning av de olika beräkningsstegen och av det informationsmaterial som beräkningarna grundats på samt en redovisning av de viktigaste resultaten. SOU 1973:2

För att illustrera hur resultaten beror av de gjorda antagandena kan man ändra kalkylens antaganden på några centrala punkter, exempelvis i fråga om näringsgrensutvecklingen och utbildningssammansättningen. I avsnitt 2.4.2.4 behandlas beräkningarnas känslighet för ändringar i antagandena. 2.4.2.2 Arbetskraftens fördelning på näringsgren och yrke Beräkningarna har grundats på folkräkningsmaterial från 1960 och 1965. Med hjälp av annan statistik, främst arbetskraftsundersökningarna, har approximativa uppskattningar gjorts av utvecklingen mellan 1965 och 1970. Resultaten från 1970 års folkräkning förelåg ännu inte när kalkylen genomfördes. Sysselsättningsutvecklingen i olika näringsgrenar Med hjälp av underlag från 1970 års långtidsutredning har antalet förvärvsarbetande i de olika näringsgrenarna beräknats fram till 1980. För tiden fram till 1975 finns ett relativt detaljerat material om sysselsättningsutvecklingen inom olika näringsgrenar. Långtidsutredningen använder en definition av sysselsatta som anknyter tilh arbetskraftsundersökningarnas. Eftersom de här presenterade beräkningarna bygger på folkräkningarnas definitioner har en omräkning fått göras, som innebär att personer med kortare deltidsarbete ej medräknats. För tiden efter 1975 lämnar långtidsutredningen uppgifter

om sysselsättningsutvecklingen bara med en relativt grov näringsgrensindelning och med uppgifterna uttryckta i totalantal arbetade timmar per år. En omräkning har således fått göras från arbetstimmar till förvärvsarbetande. Det har då antagits att den arbetstidsförkortning som lagts in i beräkningarna över den totala arbetskraften fördelas relativt jämnt över alla näringsgrenar. För att få fram mer detaljerade uppgifter över näringsgrensutvecklingen har det antagits att 1970/75 års utvecklingstakt för de enskilda sektorerna inom en näringsgrensgrupp fortsätter även under perioden 1975/80. En sammanfattande beskrivning av sysselsättningsutvecklingen i större näringsgrensgrupper presenteras i tabell 2:21. I fråga om byggnadsverksamhet tyder nuvarande utveckling på ett mindre antal sysselsatta än vad tabellen anger. Detta får konsekvenser för de följande beräkningsstegen. Yrkesstrukturens förändringar För att få fram de förvärvsarbetandes fördelning på yrken har yrkesfördelningen inom de olika näringsgrenarna beräknats. Också här har 1960 och 1965 års folkräkningsmaterial utgjort grundmaterialet för beräkningarna. Yrkesfördelningen inom varje näringsgren 1960 och 1965 har studerats och den förändring som skett mellan dessa år har skrivits fram till 1980. En avstämning har dock skett för 1970 med hjälp av annat källmaterial, främst arbetskraftsundersökningarna. Inom vissa näringsgrenar, framför allt

Tabell 2:21. Förvärvsarbetande i större närinj sgrensgrupper 1960-1980. 1 000-tal. Näringsgren

1960 Jord- o skogsbruk m. m. Tillverkningsindustri in. m. Byggnadsverksamhet Samfärdsel Varuhandel Privata tjänster Offentlig förvaltning och tjänster

5 14 1 129 295 242 418 309

Summa

SOU 1973:2

405 3 311

1 156

1 126

1 069

1 031

330 247 455 336

327 250 468 350

331 255 473 361

332 250 453 359

1 002

3 561

3 596

3 450

3 528

Tabell 2:22. Förvärvsarbetande Förvärvsarbetande :ii större större yrkesgi yrkesgrupper 1960-1980. 1 000-tal. Yrkesområde Tekniskt arbete Sjukvårdsarbete Pedagogiskt arbete Övrigt natur-, socialvetenskapligt, humanistiskt, militärt arbete Administrativt arbete Kontorsarbete Kommersiellt arbete Lantbruks- o skogsarbete Kommunikationsarbete Tillverkningsarbete Tillverk ningsarbete Servicearbete Summa

168 108 81

211 140 102

252 193 124

293 238 147

331 285 166

80 69 275 317 505 226 1 165 316 3 311

99 76 328 330 401 219 1 202 342

122 88 370 326 306 217 1 147 381

3 450

3 528

146 98 401 313 223 214 1 086 401 3 561

173 109 423 287 166 201 1 033 422 3 596

inom den offentliga sektorn, har denna teknik inte följts genomgående. Där har annat utredningsmaterial legat till grund för beräkningarna.

I princip skulle sålunda behovskalkylen ge samma totalsumma som utflödeskalkylen. Det har emellertid av beräkningstekniska skäl inte varit möjligt att helt samordna de I tabell 2:22 redovisas beräkningsresulta- båda kalkylernas antaganden för utvecklingen av bl. a. antalet studerande. ten i större yrkesgrupper. Vid sidan om utflödet från utbildningsväsendet är det två grupper som dominerar flö2.4.2.3 Nyrekryteringsberäkningar det till arbetskraften. Den ena utgörs av immigranter och den andra främst av kvinnor Nyrekryteringsbehovet fördelat på yrke som återvänder till arbetsmarknaden. BeräkI det föregående har behandlats hur totalan- ningarna för dessa två grupper är mycket talet förvärvsarbetande under vissa antagan- osäkra. Problemet i detta sammanhang är den beräknas fördela sig på näringsgrenar inte bara att skatta det totala antalet immioch yrken i framtiden. granter och kvinnor som återvänder till förDet pågår ständigt en omsättning av värvsarbete utan framför allt hur dessa arbetskraft. Sålunda sker en avgång ur grupper påverkar yrkesfördelningen och därarbetskraften på grund av pensionering, med utbildningsfördelningen i nyrekrytedödsfall och sjukdom. Andra emigrerar eller ringsbehovet från utbildningsväsendet. lämnar arbetskraften tillfälligt för att t. ex. Detta är ett exempel på samspelet mellan arbeta i hemmet. Ett tillflöde sker bl. a. från utbud och efterfrågan på arbetskraft som utbildningsväsendet, genom immigration och gäller både den totala storleken och dess förgenom att tidigare hemarbetande kvinnor delning på näringsgrenar och yrken och som återvänder till förvärvsarbete. inte närmare har undersökts. Huvuduppgiften för dessa beräkningar har Beräkningarna över nyrekryteringsbehovet varit att skatta hur arbetsmarknadens nyre- från utbildningsväsendet avser förhållandet kryteringsbehov från utbildningsväsendet för- mellan två tidpunkter med fem års mellandelas på olika slag av utbildning. Utgångs- rum och inte vad som hänt under femårspepunkten för beräkningarna är att den totala rioden. Många som avslutar en utbildning går omfattningen av detta nyrekryteringsbehov i ut och arbetar ett år eller mer innan de påpraktiken anpassar sig till antalet personer börjar nästa utbildning, andra avbryter en som lämnar utbildningsväsendet. Detta antal sammanhängande yrkesverksamhet för att är i avgörande grad bestämt av befolknings- under något år bedriva studier. Denna värvutvecklingen och av hur andelen personer i ning av studier och förvärvsarbete framgår utbildning förändras. endast i begränsad usträckning av beräk124

SOU 1973:2

beräkningar över yrkesbyten. Grundmaterialet för dessa beräkningar har hämtats från en specialbearbetning av 1960 och 1965 års folkräkning. Vid beräkningen av yrkesbytena måste hänsyn tas till den yrkesmässiga om* * Frän Till annat struktureringen av arbetskraften. Yrkesbyteannat yrke na har sålunda i viss mån riktats mot starkt yrke V^. växande yrken från starkt avtagande. Under perioden 1960/65 färgades yrkesbytena av då rådande utbildningsförhållanden och stor brist på vissa grupper av utbildade. För vissa yrkesgrupper har därför relationen mellan antalet personer som kommit till yrket via yrkesbyten och antalet nyrekryterade ändrats under prognosperioden jämfört med förhållandena under 1960/65. 1970 1975 Totalantalet personer i yrket i slutet av Figur 2:19. Beräkning av rekryteringsbehovet till varje femårsperiod har i kalkylen bestämts ett visst yrke mellan 1970 och 1975. utifrån de tidigare redovisade beräkningarna över yrkesfördelningen. För varje femårspeningsresultaten. Det flöde av personer från riod har beräknats avgången ur arbetskraften utbildning till förvärvsarbete som avses för för varje yrke och byten mellan yrkena. Härt. ex. perioden 1970/75 är således de perso- igenom framkommer nyrekryteringsbehovet ner som studerade år 1970 och som förvärvs- till varje yrke (se figur 2:19). Av tabell 2:23 arbetar år 1975. För jämförelsen med ut- framgår det på detta sätt beräknade nyreflödesberäkningarna är det väsentligt att de kryteringsbehovet fördelat på större yrkesbåda kalkylerna i detta avseende grundas på i grupper. Nyrekryteringsbehovet delas slutligen upp på tre grupper: personer som komhuvudsak samma princip. Metoden för beräkning av nyrekryterings- mer från utbildningsväsendet, immigranter behovets fördelning på yrken illustreras i och övriga. Den del av nyrekryteringsbehofigur 2:19. Först beräknas hur många perso- vet som beräknats komma från utbildningsner från varje yrke som beräknas lämna ar- väsendet redovisas i tabell 2:24. betskraften per femårsperiod. Därefter görs Vid jämförelse mellan tabell 2:23 och taIn i arbetskraften Lämnar ^v arbetskraften

Från stodier Immigranter övriga

Nyrekryterinqsbehov

Tabell2:23. Det totala nyrekryteringsbehovet 1960/65, 1965/70, 1970/75 och 1975/80 fördelat på större yrkesgrupper. 1 000-tal. Yrkesområde

1960/65

1965/70

1970/75

1975/80

Tekniskt arbete Sjukvårdsarbete Pedagogiskt arbete Övrigt natur-, socialvetenskapligt, humanistiskt, militärt arbete Administrativt arbete Kontorsarbete Kommersiellt arbete Lantbruks- o skogsarbete Kommunikationsarbete Tillverkningsarbete Servicearbete

39 53 30

55 82 40

60 87 45

62 101 47

23 4 119 87 45 37 256 127

30 7 124 78 41 39 229 154

35 8 117 65 27 36 196 147

42 10 118 50 18 30 196 157

830 Summa

SOU 1973:2

Tabell2:24. Nyrekryteringsbehovet från utbildningsväsendet 1960/65, 1965/70, 1970/75 och 1975/80 fördelat på större yrkesgrupper. 1 000-tal. Yrkesområden

1960/65

1965/70

1970/75

1975/80

Tekniskt arbete Sjukvårdsarbete Pedagogiskt arbete Övrigt natur-, socialvetenskapligt, humanistiskt, militärt arbete Administrativt arbete Kontorsarbete Kommersiellt arbete Lantbruks- o skogsarbete Kommunikationsarbete Tillverkningsarbete Servicearbete

31 33 23

43 50 32

52 59 38

53 71 40

16 2 87 44 25 27 149 47

22 4 85 37 27 28 110 40

27 6 86 33 17 27 109 43

33 7 90 26 10 22 112 43

506 Summa

bell 2:24 framgår att andelen av de ny rekryterade som kommer från utbildningsväsendet varierar mellan olika yrkesgrupper. För perioden 1975/80 är denna andel t. ex. för servicearbete ungefär en fjärdedel, medan den för tekniskt arbete är över tre fjärdedelar.

Utbildningskraven för dessa yrken har således satts lika med kraven för att antas till internutbildningen. Efter det att utbildningsandelarna skattats gjordes en preliminär genomräkning för perioden 965/70. Detta resultat ställdes mot beräkni garna över utflödet från utbildningsväsende, för samma period och skillnaderna Omräkning från yrkestermer till utbildningsberäknades. Dessa skillnader jämfördes sedan termer med uppgifter från arbetskraftsbarometern För att kunna jämföra beräkningarna av ny- och konjunkturbarometrarna om tillgången rekryteringsbehovet och utflödet är det nöd- på olika typer av arbetskraft under perioden. vändigt att räkna om nyrekryteringsbehovet För de utbildningsgrupper där barometerfrån yrkestermer till utbildningstermer. Den data saknades gjordes en skälighetsbedömmetod som använts vid denna omräkning ning av skillnadernas storlek. Denna avstämgrundar sig på antaganden om nyrekryte- ning och skälighetsbedömning resulterade ringens fördelning på utbildning för vart och i några justeringar av de använda utbildningsandelarna och konsekvensändringar gjordes ett av 74 olika yrken. För varje yrke har skattats den andel av för prognosperioden. nyrekryteringsbehovet som behöver ha viss utbildning. Genom att räkna samman behovet av viss utbildning i de yrken, där utbild- Resultat ningen bedömts förekomma, erhålls det tota- Resultaten av nyrekryteringsberäkningarna la nyrekryteringsbehovet från detta slag av uttryckta i utbildningstermer redovisas i tautbildning. bell 2:25. Denna är uppdelad i fullständig Skattningarna av utbildningsandelarna har högskoleutbildning, partiell högskoleutbildvarit vanskliga och ett fullgott underlag har ning, gymnasieskoleutbildning samt utbildsaknats. En rad tekniska problem som upp- ning från grundskola och folkskola. Gruppen stått under arbetets gång har måst lösas på fullständig högskoleutbildning är i sin tur olika sätt för olika yrkesgrupper. uppdelad i utbildning med och utan angiven Den s. k. internutbildningen (inom krigs- yrkesinriktning. En indelning har gjorts i makten, kriminalvården, polisväsendet, post- yrkesutbildningssektorer och basutbildningsverket osv.) har betraktats som anställning. områden. Den fördelning på basutbildnings126

SOU 1973:2

Tabell 2:25. Nyrekryteringsbehovet från studier 1965/70, 1970/75 och 1975/80 fördelat på utbildning. 1 000-tal. Yrkesutbildningssektor

1965/70

1970/75

1975/80

Fullständig högskoleutbildning Högskoleutbildning med angiven yrkesinriktning

129 Teknisk

8 4 0,1

10 4 0,1

11 5 0,1

0,7 14 3 0,4

0,7 20 4 0,8

0,9 24 5 1

16 3

20 4

24 5

3 2 15 2 0,1 3

3 2 21 1 0,1 3

4 3 21 2 0,1 3

5 Beteendevetenskaplig utbildning Samhällsvetenskaplig utbildning Historisk-estetisk-religionsvet. utbildning

0,1 1

0,2 1

0,3 2

3 Ej specificerad yrkesutbildningssektor Högskoleutbildning utan angiven yrkesinriktning

3 4

3 5

1 0,5 1 0,9

2 0,9 1 0,9

2 1 2 1

0,4 4

0,4 4

0,5 4

Fysisk-kemisk utbildning Kemisk-biologisk utbildning Ej spec tekn/naturvet utbildning Administrativ och ekonomisk Kemisk-biologisk utbildning Samhällsvetenskaplig utbildning Matematisk-systemvet utbildning Språklig utbildning Vård Kemisk-biologisk utbildning Beteendevetenskaplig utbildning Undervisning Fysisk-kemisk utbildning Kemisk-biologisk utbildning Beteendevetenskaplig utbildning Samhällsvetenskaplig utbildning Matematisk-systemvet utbildning Språklig utbildning Historisk-estetisk-religionsvet. utbildning Kultur och information

Fysisk-kemisk utbildning Kemisk-biologisk utbildning Beteendevetenskaplig utbildning Språklig utbildning Historisk-estetisk-religionsvet. utbildning Partiell högskoleutbildning Gymnasieskoleutbildning

322 Teknisk Administrativ o ekonomisk Vårdutbildning m. m. Ej specificerad yrkesutbildningssektor Gymnasieskoleutbildning utan angiven yrkesinriktning

127 84 37

141 86 45

150 85 55

7 Grundskola och folkskola

506 Totalt SOU 1973:2

områden som använts i dessa beräkningar re- genomgå gymnasial utbildning. Det beräkdovisas i bilaga 7. nade behovet bör snarare betraktas som ett Inom vissa yrken har bedömts föreligga utrymme på arbetsmarknaden för personer behov av personer med yrkesinriktad hög- med enbart sådan grundläggande utbildning. skoleutbildning utan att lämpligaste utbildningssammansättning kunnat anges. Dessa behov redovisas under beteckningen ej 2.4.2.4 Nyrekryteringsberäkningarnas känslighet för ändrade antaganden specificerad yrkesutbildningssektor. Inom en del yrken föreligger behov av En väsentlig fråga vid dessa beräkningars högskoleutbildning av mindre omfattning än användning bl. a. som underlag för dimensiode nuvarande examina. Ett exempel är gymneringen av utbildningsväsendet gäller graden nasieingenjör som arbetar med kommersiellt av osäkerhet i dem. För statistiska undersökarbete och behöver utbildning i ekonomi på ningar finns utarbetade metoder för att behögskolenivå. Sädana behov redovisas under räkna och ange uppgifternas säkerhet. När beteckningen partiell högskoleutbildning. det gäller prognoser saknas allmänt accepteDetta behov är dock tämligen ofullständigt rade metoder för bedömning av osäkerheten, redovisat, då personer som befinner sig på och erfarenheterna av utbildningsprognoser arbetsmarknaden och studerar på deltid eller ger anledning till försiktighet (se bl. a. avgör avbrott i yrkesverksamheten för en eller snitt 2.2.2). De nu redovisade prognoserna är ett par terminers studier i huvudsak redogjorda efter andra metoder än dem som tidivisas som yrkesbytare och därigenom inte gare använts i svensk utbildningsplanering, kommer att ingå i nyrekryteringsbehovet. och erfarenhet saknas av denna typ av progBehovet av resurser för partiell utbildning är noser. Ett sätt att ge en uppfattning om således avsevärt mycket större än vad som osäkerheten hos prognosen är att göra framgår av tabell 2:25. känslighetsanalyser. Detta innebär att samtGymnasieskoleutbildningarna har uppde- liga eller vissa viktiga beräkningssteg i proglats efter yrkesutbildningssektor men ej efter nosen genomförs med varierande antaganbasutbildningsområden. Dessutom förekom- den. mer liksom för högskolan en grupp beteckI föreliggande beräkningar har fem variannad "Gymnasieskoleutbildning utan angiven ter beräknats. Två belyser känsligheten för yrkesinriktning". Denna består av gymnasieändrade näringsgrensantaganden, en variant skolans treåriga humanistiska, samhällsvetenbelyser effekten av samtliga förändringar skapliga och naturvetenskapliga linjer samt som gjorts i grundantagandena och två den tvååriga sociala linjen och dessa linjers varianter belyser känsligheten för ändrade äldre motsvarigheter. Vidare finns ett behov utbildningsantaganden. I tabell 2:26 redosom inte kunnat specificeras på gymnasievisas resultaten från dessa fem varianter. Här skolelinjer och motsvarande. Detta redovisas sker redovisningen i utbildningstermer. under beteckningen "Ej specificerad yrkesutbildningssektor". Det kan inte tillgodoses av personer som saknar yrkesinriktning men yrkesinriktningen har inte kunnat specifice- Ändrade näringsgrensantaganden ras till någon bestämd nu förekommande Näringsgrensutvecklingen har en mycket stor utbildningslinje i gymnasieskolan. betydelse för nyrekryteringsbehovets fördelI behovet av utbildade från grundskola ning på utbildning. Den offentliga sektorn och folkskola ingår motsvarande äldre och vissa av de privata tjänsteområdena som skolformer. Det är tveksamt om man kan bank och försäkring, uppdragsverksamhet, tala om ett behov av dessa utbildningsgrup- rekreation m. m. har en större andel per mot bakgrund av målet att flertalet personer med längre utbildning bland de ungdomar skall erbjudas möjlighet att nyrekryterade än övriga sektorer av närings128

SOU 1973:2

Oi 00 ff\ ^O ^5 VD

r-

^t" ^

\ O N

M >t

0r> _

H N N M

M

O^ f O 1^ r f ( S <N —I

CO O N T f ^H .-H

(N

<N C\) > O M H ( S ^ 0 \ v ) c o n ( N

\£> O) vo

VD M o w o vo t o H ^ N M

VD "SJ- ^ O v i i f l * <N «o 00 i/) (N

r-

vDOOiO-^-u-)-^—-i <N <N C>

vo

Tf (N

t~- "O io

oo r o oo • * ( N

Cs

£ (b

OÄ 5

*J

w

"^- O - i w o > N VI 0 \ > t

rtMMM

r-r^o-^-^fN ^H .-t

tN <N o \ o \ o \ N n oo Tt r- M N

nnmTf

•<a- MD> • * >—i <N <N ,-i ,-H I-H <s

3 H>2 i-,

"N >o

ev, _<

•—c i_ w x ;

\£>

o

MD

o\ i-t co io M

v©

rj- <v> ^ m m c o o tNoooocnr-4

lO "O Os

iO

^

O -O

<N 0 * 0 0 * (S

t"», r - • * r - r o

N (SOOfO M

o H t- c

2 >M) CTt

» C .5C rt 3 -o 3 : 3 ao •£> S

s« as W)

•5 t i •£

5J

2 -5 «

c/) "O

o •v

O C

fa g

.5

MSTI'C

ro

-S3

•£

'c H ^ Ö 3 *S M c "Q

c

r-

12 ^ ra

C O <L> -t->

£

£ u, G

T3 cSS C 3 D.

° c

< > P ^ <" : 0 ^ £ K k >. ft, SOU 1972:2 9

>> 3 _, O M T3 -=> C ed O -3.

M c

<-i * —

.Sj ^ -Sä

5 •* £

ej

O

S otä ed-iCä O

K U'O'iJ

<u C -55

C

5 129

livet. För att pröva känsligheten i slutresultaten har två varianter av näringsgrensutvecklingen beräknats. 1 den ena varianten har det antagits att de varuproducerande sektorerna, dvs. jordbruk, skogsbruk, industri och byggnadsverksamhet samt samfärdsel, varuhandel och privata tjänsteområden som hotell och restaurang, fastighetsförvaltning, hushållsarbete samt övriga personliga tjänster får fler sysselsatta än i kalkylen enligt tabell 2:25. Denna variant benämns i fortsättningen V-varianten (V för varuproduktion). Utgångspunkten för beräkningen har varit att var och en av de enskilda delarna av de varuproducerande näringsgrenarna, även var och en av industrins branscher, skulle få en procentuell sysselsättningsutveckling under 1970-talet som är densamma som den gynnsammaste under någon av femårsperioderna 1960/65 och 1965/70 (för flertalet sektorer den första av dessa perioder). En viss modifiering av sysselsättningsutvecklingen har gjorts med hänsyn till att totalantalet förvärvsarbetande beräknas öka mindre kraftigt under 1970talet än under 1960-talet. Enligt denna beräkningsvariant skulle i stort sett hela arbetskraftsökningen under 1970-talet tillföras de varuproducerande sektorerna. Därmed skulle de övriga näringsgrenarna, som domineras av den offentliga sektorn, sysselsättningsmässigt helt stagnera och under den senare delen av 1970-talet t. o. m. minska sin sysselsättning något. I den i tabell 2:21 redovisade kalkylen minskar de varuproducerande sektorerna sin sysselsättning med ca 5 procent per femårsperiod och de tjänsteproducerande ökar med 20 procent under den första delen av 1970-talet och med 17 procent under den senare. V-varianten innebär drygt 1 och 2 procents ökning för de två femårsperioderna för de varuproducerande sektorerna och en minskning med knappt 1 och drygt 3 procent för de tjänsteproducerande sektorerna. Den andra varianten, T-varianten (T för tjänsteproduktion) har byggts upp på analogt sätt. De inledningsvis uppräknade 130

tjänstesektorerna, alltså hela den offentliga sektorn och vissa privata tjänsteområden, har på motsvarande sätt getts en mer gynnsam sysselsättningsutveckling. 1 regel är det förändringen under perioden 1965/70 som legat till grund för beräkningen. Som resultat erhölls att de tjänsteproducerande sektorerna skulle öka med 36 och 38 procent under de två femårsperioderna under 1970-talet. För hela 1970-talet är detta en dubbelt så stark ökning som i den kalkyl som redovisas i tabell 2:21. De varuproducerande sektorerna får i denna variant en sysselsättningsminskning på 10 procent och 17 procent per femårsperiod. I kalkylen enligt tabell 2:21 minskar antalet förvärvsarbetande inom de varuproducerande sektorerna med ca 280 000 under hela 1970-talet. Enligt T-varianten skulle denna minskning uppgå till ca 700 000. Dessa varianter har för de högskoleutbildades del resulterat i mycket stora variationer. De är emellertid extrema i den meningen att ingen av dem kan sägas utgå från en sannolik sysselsättningsutveckling. Vissa överslagskalkyler med mindre extrem utveckling kan dock göras utifrån dessa beräkningar. Man kan sammanfatta resultatet av varianterna på följande sätt. V-varianten visar att 1 procents variation i de varuproducerande sektorernas sysselsättningsutveckling påverkar antalet högskoleutbildade med 5 procent. Om således sysselsättningsutvecklingen i de varuproducerande sektorerna skulle minska med t. ex. 4,3 procent per femårsperiod, i stället för de 5,3 procent som förutsätts i kalkylen enligt tabell 2:21, skulle detta sänka nyrekryteringsbehovet av högskoleutbildade med ca 5 procent. Om man uttrycker T-variantens resultat på samma sätt, så motsvarar där 1 procents avvikelse i sysselsättningsutvecklingen för de tjänsteproducerande sektorerna 1,5 å 2 procents effekt på behovet av högskoleutbildade. I kalkylen enligt tabell 2:21 antas sysselsättningsutvecklingen för de tjänsteproducerande sektorerna bli en ökning med 20 procent och 17 procent för 1970-talets två SOU 1973:2

näringsgrensfördelningen eller yrkesfördelningen inom näringsgrenarna förändras sålunda. Vidare har nyrekryteringsberäkningarna genomförts med antagandet om oförändrade rekryteringsmönster i förhållande till 1960/65. Slutligen har 1965/70 års utbildningsandelar använts även för de fölÄndrade utbildningsantaganden jande perioderna. För att belysa effekten av ändringar i de Denna variant belyser den sammanlagda skattade utbildningsandelarna har två varian- effekten av de förändringar som införts i ter beräknats. Utgångspunkten har varit att kalkylen. För nyrekryteringsbehovet av högnivån på utbildningsandelarna för perioden skoleutbildade innebär förändringarna en ök1965/70 är i huvudsak riktig, vilket kan ning med 65 procent för perioden 1975/80. motiveras med att resultaten stämts av mot Samtidigt ökar nyrekryteringsbehovet från bl. a. barometerdata för denna period. De gymnasieskolan med endast 8 procent. Nyvariationer som är intressanta gäller då rekryteringsbehovet från grundskolan minsantagandena om förändringstakten i utbild- kar till en tredjedel, i absoluta tal ca 100 000 ningsandelarna. För att belysa effekten av personer. sådana felskattningar har två varianter Sammanfattningsvis innebär detta att kalberäknats. I den ena, UO-varianten (utbild- kylens antaganden får som konsekvens en ningsandelarna oförändrade), har inga föränd- höjd utbildningsnivå bland de nyrekryteringar gjorts i utbildningsandelarna, dvs. rade. Att effekten är så liten för gymnasieutbildningsandelarna för 1965/70 har an- skolan sammanhänger med att högskoleutbilvänts även för de följande perioderna. I den dade ersätter gymnasieskoleutbildade, vilka i andra, UD-varianten (utbildningsandelarnas sin tur ersätter grundskoleutbildade, varför förändringstakt dubblerad), har utbildnings- effekten blir större både absolut och relativt andelarna förändrats dubbelt så snabbt som i på nyrekryteringsbehovet från grundskolan. kalkylen enligt tabell 2:25. Dessa två varian- Det kan slutligen noteras att utbildningsandeter ger ett symmetriskt resultat. För nyre- larna har en förhållandevis ringa effekt på kryteringsbehovet av högskoleutbildade som slutresultatet utom vad gäller nyrekryteringshelhet blir variationerna — 5 procent för behovet från grundskolan. perioden 1970/75 och — 8 procent för perioden 1975/70. femårsperioder. Om denna ökning underskattats med t. ex. 5 procent per femårsperiod, skulle nyrekryteringsbehovet av högskoleutbildade överslagsmässigt öka med 7 å 10 procent.

Variant utan några förändringar Kalkylresultaten i tabell 2:25 är en följd av en rad olika antaganden. Flertalet av dessa avser förändringar i förhållande till nuläget och till det observerade rörlighetsmönstret under perioden 1960/65. För att belysa den sammanlagda effekten av alla antaganden om förändringar har en beräkning gjorts där det så långt som möjligt har eftersträvats att inte göra några förändringar alls. Denna variant kallas variant S (statisk). Utgångspunkten har varit att de förvärvsarbetande behåller den relativa fördelning på yrken de hade 1970 under hela prognosperioden. Varken SOU 1973:2

2.4.3 Jämförelser mellan behovs- och utflödesberäkningarna 2.4.3.1 Inledning I tabell 2:20 i avsnitt 2.4.1 redovisas utflödet från utbildningsväsendet enligt två olika beräkningsalternativ med fördelning efter yrkesutbildningssektor. Utgångspunkten i dessa beräkningar har varit att utbildningsväsendets struktur i huvudsak behålls oförändrad. Kalkylen avser därför inte utflödet vid ett genomförande av U 68s dimensioneringsförslag, även om den kan ligga till grund för överslagsmässiga bedömningar av konsekvenserna på arbetsmarknaden av utredningsförslaget. 131

I tabell 2:26 i avsnitt 2.4.2 redovisas nyrekryteringsbehovet med samma fördelning som i utflödesberäkningarna tillsammans med effekten av variationer i antaganden på några centrala punkter i nyrekryteringsberäkningarna. I figur 2:20 - 2:31 har några av kalkylernas huvudresultat ställts samman. I staplarna för nyrekryteringsbehov har markerats resultaten av känslighetsberäkningarna i avsnitt 2.4.2.4. Variation på grund av ändrade näringsgrensantaganden har angetts med skuggning som avtar i intensitet för att illustrera att ytterligheterna får betraktas som mindre sannolika. Det mörkare partiet ligger kring beräkningsresultatet enligt tabell 2:25. Variationen i utbildningsandelar har markerats med UO och UD i figuren.

samordningen mellan de två kalkylerna. De saknar sålunda saklig innebörd men skapar vissa problem vid jämförelser mellan de båda kalkylerna. En genomgång av materialet tyder på att en övervägande del av de kalkylmässiga skillnaderna är att hänföra till grundskolenivån och den gymnasiala nivån samt till partiell högskoleutbildning. Däremot syns inte några stora skillnader kunna hänföras till någon enskild utbildningslinje. Eftersom den kalkylmässiga skillnaden totalt uppgår till knappt tio procent av det kalkylerade totalbehovet och är fördelad på ett flertal utbildningar bör det vara fullt möjligt att jämföra de två kalkylerna för enskilda yrkesutbildningssektorer.

2.4.3.2 Totala nyrekryteringsbehovet och totala utflödet

Vid jämförelser mellan utflödes- och behovskalkylerna är det nödvändigt att ständigt beakta de betydande osäkerheter som vidlåder beräkningsunderlaget. Dessa illustreras av känslighetsberäkningarna för behovskalkylen och av de alternativa utflödesberäkningarna (se t. ex. figurerna 2:20 - 2:31).

Tabell 2:27 visar det kalkylerade totala nyrekryteringsbehovet från utbildningsväsendet enligt tabell 2:26 och motsvarande utflöde enligt de två kalkylalternativen i tabell 2:20. Avrundning har gjorts till närmaste tiotusental. Det kalkylerade totala utflödet understiger sålunda det kalkylerade totala nyrekryteringsbehovet med ca 10 000 personer för perioden 1965/70, medan utflödet enligt kalkylerna överstiger nyrekryteringsbehovet med ca 50 000 - 60 000 personer för perioden 1970/75 och med ca 20 000 - 40 000 personer för perioden 1975/80. Dessa skillnader är en följd av brister i

2.4.3.3 Jämförelser för enskilda nivåer och yrkesutbildningssektorer

Fullständig högskoleutbildning

Tabell 2:27. Sammanställning av kalkylerat totalt nyrekryteringsbehov från utbildningsväsendet och totalt utflöde från detta enligt tabell 2:26 och 2:20. 1 000-tal. 1965/70 1970/75 1975/80 Nyrekryteringsbehov från studier Utflöde alt A Utflöde alt B

480 470

500 550 560

510 530 550

antaganden o m utbildningsandela

Figur 2:20. Kalkylerat nyrekryteringsbehov utflöde: fullständig högskoleutbildning.

och

SOU 1973:2

När U 68 i det följande ändå tillåter sig att avläsa vissa tendenser med utgångspunkt i prognosmaterialet sker det med understrykande av att osäkerheten är så betydande att utredningen inte anser det möjligt att göra säkra uttalanden om kommande brist eller överskott. För perioden 1965/70 understiger det kalkylerade utflödet inom samtliga yrkesutbildningssektorer inom högskoleutbildningen nyrekryteringsbehovet. För högskoleutbildning utan angiven yrkesinriktning går skillnaden i omvänd riktning. Den är dock förhållandevis måttlig och med hänsyn till att nyrekryteringsbehovet av personer med direkt yrkesinriktad högskoleutbildning så klart överstigit utflödet har dessa personer med mindre klart yrkesinriktad utbildning ersatt direkt yrkesutbildade. För gruppen med partiell högskoleutbildning gäller i viss utsträckning samma förhållande. Personer med icke yrkesinriktad gymnasial utbildning och enstaka betyg från filosofisk fakultet förefaller dock att ha haft vissa arbetsmarknadsproblem (se "Universitetsstudier utan examen", SOU 1971:62). På det gymnasiala stadiet antyder kalkylerna ett likartat förhållande. Det kalkylerade nyrekiyteringsbehovet har sålunda överstigit utflödet för de yrkesinriktade utbildningarna medan det omvända förhållandet gäller icke yrkesinriktad utbildning. På grundskolenivån har utflödet enligt kalkylen överstigit nyrekryteringsbehovet. I samband med konjunkturnedgången 1967/68 har det också varit en förhållandevis hög ungdomsarbetslöshet i denna utbildningsgrupp. Det måste framhållas att de redovisade skillnaderna mellan utflödes- och efterfrågeberäkningen är kalkylerade och icke faktiska skillnader. De kalkylerade skillnaderna tenderar alltid att utjämnas genom en rad anpassningsmekanismer på arbetsmarknaden och i utbildningssystemet. De är således inte ett mått på arbetslöshet eller obesatta platser utan är en anvisning om anpassningsproblem som kan vara mer eller mindre besvärliga för individ och samhälle. SOU 1973:2

Hur anpassningen i verkligheten fungerar är inte tillfredsställande kartlagt. Bl. a. erfarenheterna av specialbearbetningarna av 1960 och 1965 års folkräkningar samt den använda beräkningsmodellen ger viss uppfattning om hur anpassningen fungerar. Beräkningsresultaten antyder att bl. a. följande anpassningsproblem föreligger. • Det finns en tendens till överskott på högskoleutbildade främst för perioden 1970/75. För mindre klart yrkesinriktade högskoleutbildningar kan denna tendens bestå även under perioden 1975/80. • Det finns en klar tendens till överskott på personer med allmän gymnasial utbildning. Om de med partiell högskoleutbildning medräknas förefaller denna tendens att bli bestående, om än med något minskad styrka även under perioden 1975/80. Mot detta står en tendens till ett betydande underskott på personer med gymnasial yrkesutbildning, främst från de tvååriga linjerna i gymnasieskolan. • Tillgången på personer med enbart grundskoleutbildning tenderar att alltmera överstiga utrymmet på arbetsmarknaden för denna utbildningsgrupp. Sammanfattningsvis kan anpassningsproblemen sägas bestå i att en brist på arbetskraft med yrkesutbildning från främst gymnasieskolans tvååriga linjer måste tillgodoses av ett överskott på arbetskraft med ingen eller ringa yrkesförberedelse i sin utbildning. Främst består detta överskott av personer med enbart grundskoleutbildning och allmän gymnasial utbildning men, i varje fall för perioden 1970/75, även i viss utsträckning av personer med mindre klart yrkesinriktad högskoleutbildning. En anpassning genom ändrad utbildningssammansättning bland de nyrekryterade syns sålunda behöva ske. De som har längre utbildning kan även i vissa fall ha svårigheter att få anställning till följd av traditionella uppfattningar hos arbetsgivarna om vad som är en adekvat utbildning för en viss arbetsuppgift. När de väl fått en anställning kan de under en tid få nöja sig med arbetsuppgifter och anställningsförmå133

ner som inte motsvarar deras förväntningar. Det är i detta sammanhang angeläget att stryka under den stora omfattning som yrkesbytena har på arbetsmarknaden. I många fall är yrkesbyten detsamma som befordran. Det finns anledning att vänta sig att den som vid sin första anställning får gå in på en lägre nivå än vad som är vanligt för utbildningsgruppen i fråga efter hand har stora möjligheter att avancera. Under förutsättning att utbildningen över huvud innebär förberedelse för yrkesområdet är det troligt att de som har längre utbildning befordras före dem som har kortare utbildning. Personer med kort otillräcklig utbildning riskerar således att få stå tillbaka för de välutbildade när det gäller såväl anställning som befordran. Särskilt i lågkonjunktur och perioder av omfattande strukturförändringar på arbetsmarknaden är det också dessa grupper som löper de största riskerna att bli friställda. Man kan utgå från att den som har enbart grundskoleutbildning oftare anses ha otillräcklig utbildning än den som har högskoleutbildning. Utbildningens innehåll torde dock betyda mera än dess längd. Personer med yrkesinriktad gymnasial utbildning kan i många fall, åtminstone sett i ett kortare tidsperspektiv, anses ha en fördel framför dem som har icke yrkesinriktad högskoleutbildning. Anpassning kan också ske genom ändrade relationer mellan nyrekrytering och yrkesbyten. Det förutsätter emellertid att de nyexaminerade med högskoleutbildning bedöms vara lämpligare än personer med erfarenhet från andra närliggande yrken. Detta torde vara vanligare för personer med yrkesinriktad högskoleutbildning än för sådana med mindre klart yrkesinriktad utbildning. Oavsett om anpassningen sker genom ändrad utbildningssammansättning bland de nyrekryterade eller genom ändrade relationer mellan nyrekrytering och yrkesbyten syns ett överskott på högskoleutbildade få den konsekvensen att befordringsmöjligheterna försämras för personer som befinner sig på arbetsmarknaden och har kortare utbildning. 134

Mot bakgrund av att huvudparten av den totala arbetskraften har enbart folkskola som formell utbildning är de korttidsutbildades problem på en snabbt föränderlig arbetsmarknad större än de i flertalet fall kortvariga svårigheter som nyexaminerade på högskolenivå nu möter. De långsiktiga anpassningsproblem som beräkningarna antyder torde främst gälla svårigheterna för ungdomar med enbart grundskola och äldre som av olika skäl mister sin nuvarande anställning eller får sina befordringsmöjligheter minskade vid ett eventuellt överskott på högskoleutbildade. I det följande skall kortfattat diskuteras de arbetsmarknadstendenser som kalkylerna pekar på för olika slag av utbildade. För prognosperioden 1970/75 överstiger det kalkylerade utflödet av personer med fullständig högskoleutbildning det beräknade behovet. Överskottstendenserna är i huvudsak koncentrerade till högskoleutbildning utan angiven yrkesinriktning. För den följande prognosperioden, 1975/80, ligger det kalkylerade utbudet i nivå med det beräknade nyrekryteringsbehovet. Skillnaderna ligger helt inom kalkylernas osäkerhetsmarginal. Skulle tillströmningen till högskoleutbildning stagnera på nuvarande nivå (alternativ B i utflödeskalkylen) får det bedömas som sannolikt att utflödet under 1980-talet kommer att understiga det kalkylerade nyrekryteringsbehovet. För teknisk högskoleutbildning överstiger utflödesberäkningarnas båda alternativ behovskalkylen och denna tendens är klarare för den senare delen av 1970-talet. De yrkestekniska högskoleutbildningarna innefattas dock inte i någon av de två kalkylerna. Det bör nämnas att antagandena i känslighetsanalysen av behovskalkylen är av det slaget att de för den tekniska högskoleutbildningen inte leder till nämnvärda variationer. Det finns dock inte skäl att anta att det framtida behovet av tekniskt utbildad personal skulle vara mera exakt mätbart än behovet inom andra yrkesområden, varför prognosunderlaget även här bör tolkas med försiktighet. De gjorda kalkylerna antyder att det kan SOU 1973:2

Administrativ och ekonomisk högskoleutbildning

Teknisk högskoleutbildning

b = nyrekryteringsbehov u = utflöde

anlaganden o m utbildningsandela

H 5 • variationer i fräga o m antaganden o m utbildningsandelar

Figur 2:21. Kalkylerat nyrekryteringsbehov utflöde: teknisk högskoleutbildning.

och

Figur 2:22. Kalkylerat nyrekryteringsbehov och utflöde: administrativ och ekonomisk högskoleutbildning.

vara tveksamt om nyrekryteringsbehovet na för 1970-talet har antagits att de obehörikommer upp till samma nivå som utflödet. ga lärare som finns i skolväsendet skulle Med hänsyn till utbytbarheten mellan gym- ersättas av behöriga. Detta antagande svarar nasial och eftergymnasial utbildning och till för 1970-talet mot ett nyrekryteringsbehov det faktum att nyrekryteringsbehovet klart av omkring 5 000 personer per femårsperiod. överstiger utflödet inom den tekniska sek- Under perioder med en mera normal avgång torn på den gymnasiala nivån samt till den från läraryrkena finns det således anledning ovan nämnda osäkerheten i kalkylerna är det att räkna med en motsvarande minskning av enligt U 68s mening inte möjligt att av kal- nyrekryteringsbehovet. För 1980-talets förskylerna dra slutsatser om förestående arbets- ta hälft kan med sådana utgångspunkter marknadsproblem för personer med tekniskt nyrekryteringsbehovet bedömas bli lägre än inriktad högskoleutbildning vid ett utflöde det som beräknats för perioden 1975/80. De av den storlek som beräkningarna anger. För administrativ och ekonomisk högskoleutbildning överstiger utflödesberäkning- Högskoleutbildning för vårdyrken arna behovskalkylen för perioden 1970/75 och skillnaden är så stor att den kan bedömas överstiga den sammanlagda osäkerheten för de två kalkylerna. För perioden 1975/80 fortsätter nyrekryteringsbehovet att öka medan utflödet tenderar att stagnera. Detta fr leder till att skillnaderna minskar och under 1980-talet kan övergå i brist om tillströmningen stagnerar på nuvarande låga nivå. För värd- och undervisningssektorerna är skillnaderna mellan de två kalkylerna för båda perioderna inte större än den sammanlagda osäkerheten. För undervisningssektorn Figur 2:23. Kalkylerat nyrekryteringsbehov och kan nämnas att i nyrekryteringsberäkningar- utflöde: högskoleutbildning för vårdyrken. o

U

i fråga o m antaganden o m utbildningsandela

SOU 1973:2

bildningssektorer gör detta att det inte är möjligt att av kalkylen dra bestämda slutsatser om arbetsmarknadssvårigheter för utbildade inom denna sektor. För högskoleutbildning utan angivenyrkesinriktning överstiger utflödet klart nyrekryteringsbehovet för perioden 1970/75. För perioden 1975/80 syns skillnaderna mellan utflöde och behov komma att minska om den nuvarande låga tillströmningen blir bestående. Därtill kommer att pågående insatser för att skapa mera yrkesinriktade utbildningar vid filosofisk fakultet kan hinna få större effekt mot slutet av 1970-talet. Det är Figur 2:24. Kalkylerat nyrekryteringsbehov och således ganska troligt att de svårigheter som utflöde: högskoleutbildning för undervisningsnyexaminerade från filosofisk fakultet nu yrken. upplever kommer att minska mot 1970-talets slut. skillnader som finns mellan dessa beräkSkillnaderna mellan kalkylerat utflöde ningar, SCBs lärarprognos och SÖs lärarpro- och behov är störst i fråga om partiell höggnos sammanhänger med olika antaganden skoleutbildning. I utflödesberäkningarna kan dels om tidpunkten då lärarbristen skall vara åtminstone tre undergrupper, som för 1970hävd, dels om yrkesbyten till och från talet syns vara av ungefär samma storlek, läraryrkena. urskiljas inom denna grupp. För högskoleutbildning för kultur- och För det första ingår här utländska studeinformationsyrken tenderar utflödet att rande som har antagits inte avlägga examen överstiga nyrekryteringsbehovet. Skillnader- och som går ut på den svenska arbetsmarkna kan dock bedömas ligga inom ramen för naden. Bedömningen av i vilken utsträckning kalkylernas osäkerhet. I förening med viss dessa personer kommer ut på den svenska utbytbarhet i förhållande till andra yrkesut- arbetsmarknaden är självfallet mycket osäker. I behovskalkylen har denna grupp till stor del betraktats som immigranter och ingår således inte i nyrekryteringsbehovet från utbildningsväsendet. Högskoleutbildning för kultur- och informationsyrken För det andra ingår studerande med yrkesutbildning i gymnasieskolan som, eventuellt efter några års förvärvsarbete, kompletterar sin tidigare utbildning med kurser eller studiekurser vid filosofisk fakultet. Det är närmast denna grupp som det är motiverat att jämföra med det beräknade nyrekryteringsbehovet. Den tredje gruppen som ingår i utflödesberäkningarna utgörs av studerande som efter icke yrkesinriktad gymnasial utbildning genomgår högskoleutbildning utan att uppnå examen. Flertalet av dessa studerar vid filoFigur 2:25. Kalkylerat nyrekryteringsbehov och utflöde: högskoleutbildning för kultur- och infor- sofisk fakultet. Deras utbildning kan i prinmationsyrken. cip ha vilken omfattning som helst mellan 0 Högskoleutbildning för undervisningsyrken

aganden o m utbildningsandela

^ _ alt A o B

UD UO

U O " v a r i a t i o n e r i ' r äga o m antaganden o m utbildningsandelar

136 SOU 1973:2

och 119 poäng. Med utgångspunkt i dessa beräkningar och undersökningen "Universitetsstudier utan examen" (SOU 1971:62) förefaller följande slutsatser rimliga. Personer som kompletterar tidigare yrkesutbildning eller yrkeserfarenhet med partiell högskoleutbildning förbättrar sin arbetsmarknadssituation. I många fall är denna förbättring avsevärd. De som har relativt omfattande partiell utbildning efter icke yrkesinriktad gymnasial utbildning förefaller att möta i stort sett samma arbetsmarknadssituation som personer med fullständig

Gymnasieskoleutbildning

utbildning med samma inriktning. Vad slutligen gäller personer med kortare partiell utbildning efter icke yrkesinriktad gymnasial utbildning torde deras situation inte skilja sig nämnvärt från deras som enbart har sådan gymnasial utbildning. En betydande del av det beräknade utflödet av personer med partiell högskoleutbildning torde tillhöra denna senare grupp. Att tydligt särskilja en grupp med omfattande och en grupp med kort partiell utbildning är emellertid inte möjligt. Det beräknade utflödet av personer med icke yrkesinriktad gymnasial utbildning överstiger klart det beräknade nyrekryteringsbehovet. För teknisk och för administrativ och ekonomisk gymnasieskoleutbildning understiger utflödeskalkylen klart behovskalkylen. Skillnaderna är något större för administrativ och ekonomisk sektor än för teknisk. Inom

Teknisk gymnasieskoleutbildning

UD

afid

1965/70 b = nyrekryteringsbehov u - utflöde UD oner t fråga om antaganden om utbildningsandela UO

antaganden om utbildningsandela

Figur 2:26. Kalkylerat nyrekryteringsbehov utflöde: gymnasieskoleutbildning. SOU 1973:2

och

Figur 2:27. Kalkylerat nyrekryteringsbehov utflöde: teknisk gymnasieskoleutbildning.

och

Administrativ och ekonomisk gymnasieskoleutbildning

Gymnasieskoleutbildning utan angiven yrkesinriktning

100 000 q UD- J b

b

UD-

UO^

mm

UO-

" alt B

alt B alt A

^L

alt A

alt B alt A

£

b

1965/70

1970/75

n

1965/70

1975/80

UD

»

uo~|~—

1970/75

UD

U0

alt B alt A

b

T1975/80 ^

b • nyrekryteringsbehov u • utflöde . j j : • variationer i fråga om antaganden om utbildningsandelar

b = nyrekryteringsbehov u • utflöde MQ ~ variationer i fråga om antaganden om utbildningsandelar

Figur 2:28. Kalkylerat nyrekryteringsbehov och utflöde: administrativ och ekonomisk gymnasieskoleutbildning.

Figur 2:30. Kalkylerat nyrekryteringsbehov och utflöde: gymnasieskoleutbildning utan angiven yrkesinriktning.

den förstnämnda finns en betydande utbytbarhet mellan utbildningar som hänförts till gymnasieskolan respektive högskoleutbildningen. Vad gäller teknisk yrkesutbildning är denna utbytbarhet mindre. En mycket stor del av det beräknade behovet inom teknisk sektor är att hänföra till maskinoperatörer och andra kvalificerade yrkesarbetare inom industrin. För båda dessa yrkesutbildningssektorer kan skillnaderna bedömas tyda på en framtida bristsituation.

Sektorn vårdutbildning m. m. i gymnasieskolan innefattar konsumtionslinjen. För denna linje överstiger utflödeskalkylen klart behovskalkylen för perioden 1970/75. För perioden 1975/80 är skillnaden mellan de två kalkylerna obetydlig för denna linje vilket sammanhänger med en planerad minskning av konsumtionslinjens dimensionering. Den andra linjen av dominerande betydelse inom sektorn är vårdlinjen. Dimensioneringen av denna planeras öka under 1970-talet samtidigt som kapaciteten för kortare specialkurser inom vårdområdet beräknas minska. För vårdutbildade på gymnasial nivå visar kalkylerna fortsatt brist. För utbildade från grundskolan och folkskolan har i behovskalkylerna snarare beräknats ett utrymme än ett behov. Detta utrymme har antagits minska efter hand som utbildningskraven i flertalet yrken ökar. I utflödeskalkylen minskar utflödet något mellan 1965/70 och 1970/75 men förblir sedan kvar på en förhållandevis hög nivå. Detta ger till resultat att de kalkylerade skillnaderna mellan utflöde och behov successivt ökar.

Gymnasieskoleutbildning för vårdyrken 100 000-,

UDb

JL

1965/70

alt A U O oB

uo-

1970/75

r =

alt B alt A

1975/80

b = nyrekryteringsbehov u " utflöde .J(-. = variationer i fråga om antaganden om utbildningsandelar

Figur 2:29. Kalkylerat nyrekryteringsbehov och utflöde: gymnasieskoleutbildning för vårdyrken m. m. 138

SOU 1973:2

Grundskola och folkskola

F=l uo-l b

1965/70

1970/75

1975/80

y Q = variationer i fråga o m antaganden o m utbiidningsandelar

Figur 2:31. Kalkylerat nyrekryteringsbehov och utflöde: grundskola och folkskola.

2.4.4 Val av utbildning och yrke 2 AAA Några undersökningsresultat Den i avsnitt 2.4.1 redovisade utbudskalkylen innebär en framräkning av tillströmningen till och utbudet från utbildningssystemet under vissa antaganden. Av praktiska skäl kan bara ett litet antal beräkningsalternativ komma i fråga. Om man som ett av flera mål i utbildningsplaneringen har strävan att tillfredsställa individernas efterfrågan på utbildning är det önskvärt att kunna bedöma tendenser i fråga om val av utbildning och yrke och faktorer bakom dessa val. Under ledning av Jarl Bengtsson och Bengt Gesser har för U 68s räkning genomförts en rad undersökningar som redovisats i SOU 1971:61 under rubriken "Val av utbildning och yrke". Bl. a. ingår enkätundersökningar av studerande i grundskola, fackskola och gymnasium (Jarl Bengtsson) och av personer som i början av 1960-talet avslutade sina studier i realskolan (motsvarande) och som då underSOU 1972:2

söktes av Härnqvist och Grahm (Ann-Mari Sellerberg och Levi Svenningsson). Vidare ingår en intervjuundersökning av nybörjare 1960, 1964 och 1968 vid filosofisk fakultet i Lund (Bengt Gesser). Undersökningarna genomfördes till större delen under 1968 och 1969. Förändringar som skett under de senaste åren registreras sålunda inte i undersökningarna. I dessa undersökningar belyses bl. a. den sociala bakgrundens samband med val av utbildning och yrkesverksamhet. I en undersökning av Bengtsson redovisas grundskoleelevers val av utbildning eller annan verksamhet efter avslutade studier i årskurs 9. Undersökningen, som bygger på en enkät gjord våren 1969 till ett riksrepresentativt urval av elever, gav bl. a. det resultat som framgår av tabell 2:28. Gesser gör bl. a. en jämförelse mellan andelen med olika social bakgrund som skrevs in vid universitet och högskolor i början av 1950-talet och slutet av 1960-talet. Resultaten åskådliggörs ifigur2:32. Andelen av de nyinskrivna studerande från olika socialgrupper framgår av tabell 2:29. (Tabellen uttrycker sålunda förhållandena mellan de streckade ytorna i vardera av de stora rektanglarna i figur 2:32.) Det är rimligt att tolka dessa resultat så att det inom helheten av studerande vid universitet och högskolor skett en viss social utjämning under efterkrigstiden. Gesser visar emellertid att inom en viss del av den högre utbildningen, nämligen utbildningarna till agronom, apotekare, civilekonom, civilingenjör, jurist, jägmästare, läkare, tandläkare och veterinär, den sociala sållningen snarast skärpts under den undersökta perioden. I tabell 2:30 anges socialgruppsfördelningen för män vid mitten av 1950-talet och slutet av 1960-talet för helheten av nyinskrivna studerande vid dessa utbildningar. Antalet kvinnor är i dessa utbildningar förhållandevis mindre än i högre utbildning i övrigt. Gessers undersökning i SOU 1971:61 genomfördes innan den nuvarande nedgången i tillströmningen till högre utbildning, särskilt de filosofiska fakulteterna, påbörjats. Analy139

Tabell 2:28. Grundskoleelevers val av utbildning eller annan verksamhet efter avslutade studier i årskurs 9. a) Socialfördelning inom de olika väljarkategorierna baserad på hela elevpopulationen Gymnasium

Fackskola

SI 6

SI 1

S2 18

S3 12

S2 9

S3 10

Yrkesskola

Arbete

SI 1

SI 0,2

S2 8

S3 16

S2 3

S3 7

Övriga

Totalt

100%

b) Socialgruppssammansättning inom de olika väljargrupperna.

SI S2 S3 Totalt

Gymnasium

Fackskola

Yrkesskola

Arbete

17 51 32 100%

4 45 51 100%

2 33 65 100%

2 31 67 100%

c) Val utifrån socialgruppstillhörighet

SI S2 S3

Gymnasium

Fackskola

Yrkesskola

Arbete

82 46 25

10 21 21

6 20 34

2 7 13

Övriga

Totalt 100% 100% 100%

Källa: SOU 1971:61

ser rörande den sociala fördelningen hos de nyinskrivna läsåret 1970/71 och höstterminen 1971 försvåras av att många studerande inte vid inskrivningen uppgett faders yrke. Underlaget för en bedömning av utveck-

lingen är således bristfälligt. Det syns dock klart av bearbetningar, som gjorts dels av SCB, dels av Gesser, att någon markant nedgång av andelen nyinskrivna till högskoleutbildning från socialgrupp III inte skett. Också könsskillnaderna i utbildningssystemet är avsevärda. Det finns utbildningar där kvinnliga studerande helt dominerar (t. ex. viss vårdutbildning, utbildning till förskolTabell 2:29. Andel nyinskrivna studerande lärare och till lågstadielärare) och andra med vid universitet och högskolor från olika so- så gott som enbart manliga studerande (t. ex. cialgrupper. flertalet tekniska utbildningar oavsett nivå). Som nämnts i det föregående är kvinnorna 1960-talets Socialgrupp 1950-talets förhållandevis färre i de utbildningar som avslut % början % ses i tabell 2:30, utbildningar som i regel 42 I 48 leder till befattningar med goda inkomster 37 II 40 och jämförelsevis stort inflytande. 21 III 12 I SOU 1971:61 ("Val av utbildning och Summa 100 100 yrke") har Ann-Mari Sellerberg och Levi 140

SOU 1973:2

°fo I00n

Slutet av 1960-talet T o t a l a a n t a l e t 2 0 - å r i n g a r : c a 130000

B ö r j a n av 1 9 5 0 - t a l e f Totala a n t a l e t 2 0 - å r i n q a r : ca 90 000

50 I 563 481

O-1

i 7000

n

m 33000

i

n

m

50000 14000 51000 Totala a n t a l e t 20-årinqar i resp. s o c i a l g r u p p , ca

|y/v| Nyinskrivna s t u d e r a n d e . S i f f r o r n a

anger antalet

personer

Figur 2:32. Fördelning av nyinskrivna studerande vid universitet och högskolor med hänsyn till social härkomst.

I förhållanden som har med fortsatt utbildning att göra framträder tydliga könsskillnader och sociala skillnader. Ofta bildar de tillsammans en trappa av olikhet, där kvinnor från socialgrupp III är mest ogynnsamt ställda och män från socialgrupp I mest gynnsamt. Ett exempel på detta ges i figur 2:33. Av undersökningarna framgår vidare att de studier som en person faktiskt genomför inte alltid är dem som vederbörande i första Tabell 2:30. Andel nyinskrivna män från hand önskat. Nära hälften av de tillfrågade olika socialgrupper i utbildningarna till agro- nyinskrivna studerandena vid filosofisk fanom, apotekare, civilekonom, civilingenjör, kultet i Lund hösten 1968 uppgav att de jurist, jägmästare, läkare, tandläkare och ve- skulle ha valt viss spärrad utbildning om de hade haft möjligheter att komma in. Jarl terinär. Bengtsson visar att drygt hälften av de unSocialgrupp 1950-talets dersökta eleverna i grundskolans årskurs 9 1960-talets mitt % slut % skulle ha valt gymnasium om de kunnat göra detta oberoende av betyg, föräldrainställning I 52 47 Ii 38 32 och kostnadsskäl. Detta är tio procentenheIII 15 16 ter mer än som verkligen valde gymnasium i Summa 100 100 mars 1969. Denna skillnad var i huvudsak

Svenningsson undersökt en grupp ungdomar som i början av 1960-talet avslutade studier i realskola (motsvarande). Studien är en uppföljning av Hämqvist och Grahms undersökning "Vägen genom gymnasiet" (SOU 1963: 15). Sellerberg och Svenningsson har studerat dels dem som omedelbart fortsatte till gymnasium, dels övriga.

SOU 1973:2

33%

22% 16% 13% Mön

7%

...1?° J Kvinnor

m

H

i

nr

n

i

Socialgrupp Figur 2:33. Andel med utbildning till agronom, apotekare, civilekonom, civilingenjör, jurist, jägmästare, läkare, tandläkare och veterinär av dem som fortsatte till gymnasium omedelbart efter avslutad realskola.

koncentrerad till socialgrupperna II och III. Det är svårt att dra generella slutsatser av undersökningar av detta slag av attityder till utbildnings- och yrkesval. Det är t. ex. uppenbart att både de icke yrkesförberedande linjerna i gymnasieskolan och studier vid de filosofiska fakulteterna i dag är väsentligt mindre attraktiva än de var vid genomförandet av Bengtssons och Gessers undersökningar. Förändringar i institutionella förhållanden (t. ex. gymnasieskolans införande 1971, ny studieordning vid de filosofiska fakulteterna 1969) och förväntade förändringar (t. ex. kompetensutredningens förslag 1970 och statsmakternas ställningstaganden 1972 beträffande gymnasieskolans kompetensvärde) kan vara faktorer bakom sådana ändrade attityder. Det är emellertid troligt att även förhållanden på arbetsmarknaden påverkar utbildningsvalen. Den stora spännvidden för inflytelse av tillfälliga faktorer belyses i Bengtssons och Gessers undersökningar av att bara ungefär hälften av de tillfrågade eleverna i grundskolans årskurs 9 uppgav valet av skolform (fackskola, gymnasium, yrkesskola) eller arbete som något självklart. Av dem som valt fackskola upplevde bara en femtedel detta som något självklart. Detta senare resultat kan tyda på att det tar lång tid för en ny utbildning att få förankring i elevernas föreställningsvärld. Det är svårt att med intervjuer eller enkä142

ter finna faktorerna bakom utbildningsvalen och förändringarna i dessa. Bakgrundsfaktorer som har avgörande betydelse kan av de tillfrågade betraktas som självklara och andra motiv anförs då för valet. Cesser har emellertid undersökt de studerandes uppfattning om vilka faktorer som inverkat på deras utbildningsval. Främst kommer "att man genom utbildningen får ett intressant arbete", något som över tvä tredjedelar av de tillfrågade uppfattar som mycket viktigt, medan bara några få procent betraktar det som inte alls viktigt. Därnäst kommer "att utbildningen är intressant i sig själv", "att det är mycket sannolikt att man får ett arbete efter avslutad utbildning" samt "att utbildningen leder till ett bestämt yrke, t. ex. läkare, ingenjör, lärare etc". I Bengtssons undersökning har såväl i grundskolan som i fackskolan och (i något mindre utsträckning) gymnasiet eleverna som viktigaste krav på utbildningsvalet satt att det skall "göra det möjligt för mig att se fram mot en stabil och säker framtid". Flertalet gymnasister ser det som en mycket viktig uppgift för universitetsstudier att ge yrkesutbildning. Av de undersökta gymnasisterna skulle närmare 40 procent inte välja en universitetseller högskoleutbildning om lönen efter utbildningen vore densamma som utan denna. Av de studerande vid filosofisk fakultet (som alltså redan påbörjat den högre utbildningen) var motsvarande andel omkring 20 procent. Löneförhållanden tycks sålunda enligt svaren spela en icke obetydlig roll för utbildningsvalet. Bengtsson tillfrågade fackskoleeleverna om deras intresse för universitetsstudier om fackskolan gav behörighet för sådana. Något mindre än 20 procent uppgav att de med säkerhet skulle påbörja universitetsstudier i sådant fall och något fler än 20 procent uppgav att de troligen skulle göra det. Av eleverna i årskurs 9 fick gymnasieväljarna frågan om de skulle ha valt fackskola om denna gett behörighet till universitetsstudier. Bara några få procent var säkra på att de skulle ha gjort så, men tillsammans med dem som troligen skulle ha gjort det utgjorde SOU 1973:2

de ungefär en fjärdedel av gymnasieväljarna. En för U 68s planeringsuppdrag väsentlig del av Gessers undersökning avser val av studieinriktning vid de filosofiska fakulteterna i Lund och förändringar i dessa val under perioden 1960-1968, dvs. den period under vilken den högre utbildningens expansion var som starkast. I fråga om vad U 68 kallat basutbildningsområden bekräftar undersökningen att det är inom de samhälls- och beteendevetenskapliga områdena som den mest drastiska tillväxten skett. Uppgifterna om yrkesval finns sammanställda i tabell 2:31. Det framgår där vilken avsevärt ändrad funktion de filosofiska fakulteterna fått under perioden från 1960 till

1968. Vid periodens början avsåg ungefär hälften av de nyinskrivna att bli lärare. Trots att antalet nyinskrivna med denna studieavsikt var nära dubbelt så stort vid periodens slut, hade deras andel av hela antalet nyinskrivna sjunkit till något över en fjärdedel. Ökningen i andel ligger främst på administration och ekonomi men också på tekniska yrken. Andelarna med olika yrkesinriktning är praktiskt taget konstanta vid de tre undersökningstillfällena för gruppen nyinskrivna 1960. Däremot har individuella byten skett: nästan en tredjedel av individerna har bytt yrkeskategori.

Tabell 2:31. Yrkesval bland studerande som nyinskrivits vid filosofiska fakulteterna i Lund 1960 (höstterminerna 1960, 1964 och 1968) samt bland studerande som nyinskrivits 1964 och 1968 (höstterminen 1968). Undersökningstillfälle

Yrkesområde

%

Beräknat antal

%

Beräknat antal

%

Beräknat antal

13 4 21 8 53 1

130 40 200 80 510 10

18 8 17 5 50 2

170 80 170 50 480 20

15 9 17 8 50 1

140 90 170 80 480 10

23 22 12 5 35 3

330 210 170 80 500 40

Summa Nyinskrivna 1968 Teknik och dylikt Administration, ekonomi etc. Vårdyrken Kulturförmedling etc. Läraryrken Övriga yrken

1 430

24 21 16 7 29 3

770 670 530 230 920 90

Summa

3 210

Nyinskrivna 1960 Teknik och dylikt Administration, ekonomi etc. Vårdyrken Kulturförmedling etc. Läraryrken Övriga yrken Summa Nyinskrivna 1964 Teknik och dylikt Administration, ekonomi etc. Vårdyrken Kulturförmedling etc. Läraryrken Övriga yrken

SOU 1973:2

2.4.4.2 Några slutsatser Att dra slutsatser om den kvantitativa utvecklingen av utbildningsefterfrågan på grundval av undersökningar som i stor utsträckning avser ungdoms attityder till utbildnings- och yrkesval är mycket vanskligt. Inte minst måste man vara försiktig då det gäller att tolka svaren på hypotetiskt formulerade frågor, som avser möjliga men vid frågetillfället ej genomförda förändringar i yttre förhållanden (andra löneförhållanden, nya behörighetsregler för högre studier osv.). Undersökningarna syns emellertid ge stöd för att ungdomens dominerande uppfattning är att den högre utbildningen skall planeras så att den förbereder för den framtida yrkesverksamheten. Fördelningen på utbildning med olika yrkesinriktning bör då stå i skäligt förhållande till möjligheterna till arbete. I vissa fall kan motsättningar uppstå mellan en planering som syftar till att tillgodose de studerandes utbildningsefterfrågan och de krav som kan ställas på en rimlig anpassning mellan utbudet av utbildade och möjligheterna att få arbete. Bengtssons och Gessers undersökningar syns närmast ge stöd för att individerna själv ser det som naturligt att utbildningsplaneringen i sådana fall tar viss hänsyn till arbetsmarknadsutsikterna. Att den nuvarande utbildningsorganisationen med en stor sektor med fritt tillträde inte på ett tillfredsställande sätt förmått svara mot individernas utbildningsönskemål tycks framgå därav att, som nämnts, närmare hälften av nyinskrivna studerande vid filosofisk fakultet 1968 angav att de skulle föredragit annan utbildning. 2.4.5 Samhällsekonomiska kalkyler 2.4.5.1 Undersökningens uppläggning och resultat På uppdrag av U 68 har Leif Magnusson och Svend Tychsen genomfört en undersökning som redovisas i SOU 1972:23 med rubriken "Samhällsekonomiska kalkyler för längre utbildning". Avsikten har varit att jämföra olika högskoleutbildningars produktions144

effekter för samhället och deras effekter på individernas inkomster. De problem som är förenade med att mäta och jämföra sådana effekter redovisas utförligt i undersökningsrapporten. I utredningens inledning till denna diskuteras också några av dessa problem. Där framhålls att meningarna inom U 68 varit delade när det gäller att dra slutsatser av undersökningen. Undersökningen avser 14 utbildningar (till agronom, civilekonom, civilingenjör, gymnastiklärare, humanist, jurist, jägmästare, läkare, naturvetare, samhällsvetare, socionom, tandläkare, teolog, veterinär). Valet av utbildningar har begränsats till de i SCBs s. k. akademikerregister förekommande utbildningskategorierna. Grundmaterialet är uppgifter om utbildningskostnaderna (lärare, lokaler, utrustning osv.) och inkomsterna för de utbildade i olika åldersgrupper. Det senaste år för vilket uppgifter fanns tillgängliga vid undersökningstillfället var 1969. I kalkylen betraktas kostnader och inkomster under en lång tidsperiod och omräknas, för att jämförbarhet skall nås, till nuvärden vid tidpunkten för utbildningstidens början. Omräkningen till nuvärden ger olika resultat beroende på den räntefot som används. Ett grundläggande antagande i kalkylen är att individens lön kan som ett närmevärde användas som mått på det produktionsvärde han åstadkommer. Det finns de som förnekar att detta över huvud är möjligt eller menar att det är principiellt felaktigt att göra så. Andra menar att ett sådant antagande åtminstone i vissa fall är rimligt. Genom att dra den samlade kostnaden för en viss utbildning (även innefattande produktionsbortfall) från hela den inkomsthöjning under ett liv som tillskrivs utbildningen får man, om detta antagande accepteras, ett mått på utbildningens produktionseffekt. En kalkyl kan också utföras för produktionseffekten för varje av allmänna medel satsad krona. Därigenom belyses problemet om fördelning av resurser inom en given ram. Slutligen kan kalkylen genomföras så att den avser individens kostnad och nettoinkomster. Den belyser då utbildningens effekter på inSOU 1973:2

Tabell 2:32. mätning.

Nuvärden i

produktionseffekt-

Högst Män Civilekonomer Civilingenjörer Jurister Läkare Tandläkare

Lägst

Gymnastiklärare Humanister Naturvetare Samhällsvetare Socionomer

Agronomer Jägmästare Teologer Veterinärer

Civilekonomer Civilingenjörer Gymnastiklärare Humanister Samhällsvetare Socionomer

Agronomer Jägmästare Teologer Veterinärer

Kvinnor Jurister Läkare Naturvetare Tandläkare

komstfördelningen. Resultatet redovisas som rangordningar i de tre angivna hänseendena (produktionseffekt, produktionseffekt per satsad krona av allmänna medel samt inkomsteffekt). I tabell 2:32-2:34 återges resultaten. Med hänsyn till de osäkerheter som liggeri

Tabell 2:33. kostnader.

Nuvärden per krona direkta

Högst

Lägst

Män Civilekonomer

SOU 1973:2 10

Tabell 2:34. Nuvärden i inkomsteffektmätning. Högst

Lägst

Män Agronomer Humanister Civilingenjörer Samhällsvetare Gymnastiklärare Socionomer Jurister Teologer Jägmästare Läkare Naturvetare Tandläkare Veterinärer

Kvinnor Jurister

kalkylmetod och mätningar har utbildningarna sammanförts till tre grupper, som rangordnats sinsemellan. Skillnaderna mellan utbildningslinjerna inom en och samma grupp har bedömts vara så små att de inte bör redovisas. I rapporten redovisas också intemräntor för de olika utbildningarna, dvs. de räntesatser för vilka nuvärdet av utbildningskostnaderna är lika med nuvärdet av de sammanlagda inkomster som tillskrivs utbildningen. Internräntorna kan ses som ett alternativt medel att jämföra utbildningar med avseende på produktionseffekterna. De inkomster som tillskrivs en viss högskoleutbildning har i kalkylen definierats som inkomstskillnaden mellan personer med denna utbildning och gymnasieingenjörer i samma ålder. Den absoluta nivån på de internräntor som beräknas med hjälp av dessa skillnader bör av detta och andra skäl tillmätas mindre vikt. Slutsatsen att utbildningar med negativ intemränta skulle vara "olönsamma" kan inte dras av kalkylen. Denna avses i stället vara ett hjälpmedel för

Civilekonomer Civilingenjörer Jurister Tandläkare

Agronomer Gymnastiklärare Humanister Jägmästare Naturvetare Samhällsvetare Socionomer Teologer Veterinärer

Civilekonomer Civilingenjörer Gymnastiklärare Humanister Jurister Naturvetare Samhällsvetare Tandläkare Veterinärer

Agronomer Jägmästare Socionomer Teologer

Kvinnor Agronomer Civilekonomer Civilingenjörer Gymnastiklärare Jägmästare Läkare Naturvetare Tandläkare Veterinärer

Humanister Samhällsvetare Socionomer Teologer

Läkare

jämförelse mellan olika utbildningar med hänsyn till produktionseffekten. Om man därtill beaktar andra effekter av utbildningen torde f. ö. "lönsamhetsnivån" höjas väsentligt. 2.4.5.2 Utredningens slutsatser Det framgår av det föregående att utredningen funnit det principiellt vanskligt att som underlag för den kvantitativa planeringen av högskoleutbildningen använda samhällsekonomiska kalkyler av det slag som redovisats i 2.4.5.1. För den som tar avstånd från varje användning av lönen som produktionsmått, en ståndpunkt som varit företrädd inom U 68, är undersökningen inte något användbart planeringsunderlag. Inom U 68 finns också de som menat att lönen kan användas som ett närmevärde på individens insatser i produktionen av varor och tjänster och att ett sådant antagande bör göras i planeringen. Under alla omständigheter vill U 68 liksom undersökarna stryka under att välfärdsutvecklingen bara är ett av flera mål som bör ställas upp för högskoleutbildningen (se avsnitt 1.4). I fråga om produktionseffekter visar kalkylresultaten, med de antaganden som utredarna gjort, att för män utbildning till civilekonom, civilingenjör, jurist, läkare eller tandläkare sätts främst. Enligt undersökarnas mening ger kalkylerna därför en riktningsangivelse (att användas tillsammans med annan information) för ökning av antagningen till dessa utbildningar. För kvinnor kommer i detta hänseende utbildning till jurist, läkare, naturvetare eller tandläkare högst. En viktig faktor i bedömningen, som också uppmärksammas av Magnusson och Tychsen, är utvecklingen av utflödet på arbetsmarknaden av personer med viss yrkesutbildning. Kalkylens uppläggning avser marginella förändringar i studerandeantalet, dvs. så små förändringar att lönerna lämnas i huvudsak oförändrade. Löneuppgifterna i kalkylen avser inkomståret 1969, dvs. i flertalet fall personer som påbörjade sin högskoleutbildning senast under 1960-talets 146

Tabell 2:35. Antal nybörjare 1960/61, 1965/66 och 1971/72 i vissa högskoleutbildningar. Avrundade tal. Utbildning

1960/61 1965/66

Civilekonom Civilingenjör Jurist Läkare Tandläkare

350 1 100 450 450 250

700 2 000 900 700 250

1971/72 2 000 1 3 300 1 200' 1 000 400

Anm: För spärrade utbildningslinjer avses antalet nybörjarplatser och för de fria fakulteterna nettoantalet nyinskrivna studerande. För 1960/61 och 1965/66 räknas sålunda antagningen till den spärrade utbildningen till civilekonom, för 1971/72 avses antalet nybörjare i ekonomlinjen enligt 1969 års studieordning för de filosofiska fakulteterna jämte antalet antagna vid Handelshögskolan i Stockholm. 1

Skattat antal

första hälft. Antalet studerande som har påbörjat yrkesutbildning i gruppen med de, enligt kalkylen, högsta nuvärdena i produktionseffekter har ökat starkt under senare år. I tabell 2:35 anges antalet nybörjare läsåren 1960/61, 1965/66 och 1971/72 för dessa utbildningar. Det kan inte uteslutas att den mycket betydande ökningen av antalet yrkesverksamma, som den genomförda kapacitetsökningen i utbildningen på sikt innebär, kan medföra sådana förändringar i lönestrukturen att underlaget för kalkylen blir mycket osäkert. Som exempel kan nämnas att antalet yrkesverksamma läkare, som ökade jämförelsevis litet under 1960-talet (från ca 7 000 till ca 10 000), beräknas öka avsevärt och vara närmare 30 000 år 1990 om nuvarande utbildningskapacitet behålls oförändrad. Kalkylresultatet för nu berörda utbildningar ligger väl i linje med den uppfattning om dessa utbildningars vitala roll i samhällsekonomin som varit vägledande för utbildningsplaneringen under 1950 och 1960-talen. Bland de utbildningar som enligt kalkylen har lägst produktionseffekt finns teologisk utbildning, samtidigt som samhället har utpräglad prästbrist. Ser man till produktionseffekten per krona direkta kostnader kommer SOU 1973:2

också socionomerna i den lägst placerade gruppen, trots att det under 1960-talet rått mycket stark brist på socionomer. Genom den genomförda kapacitetsökningen inom socionomutbildningen (intagningen är 1 950 studerande läsåret 1972/73 mot 265 studerande läsåret 1960/61) syns denna brist vara på väg att hävas. Undersökningen avser emellertid för såväl teologer som socionomer en period av brist på arbetsmarknaden, och den låga placeringen av dessa utbildningar i fråga om produktionseffekt kan anföras som ett skäl till försiktighet vid användningen av kalkylresultaten. I fråga om inkomsteffekter framstår i kalkylen läkarutbildningen som den mest lönsamma för både kvinnor och män. De skäl som kan anföras för en försiktig tolkning av undersökningsresultaten för bl. a. läkarutbildningen är emellertid enligt utredningens mening giltiga även i detta sammanhang. De eventuella slutsatser i fråga om studiestödets utformning som skulle kunna dras av inkomsteffektundersökningen ligger utanför U 68s uppdrag. 2.4.6 Anpassningsmekanismer pä arbetsmarknaden Olof Rydh och Gunnar Österberg har för U 68s räkning genomfört en undersökning som redovisas i SOU 1971:62 under rubriken "En empirisk studie av anpassningsmekanismer på arbetsmarknaden för personer med längre utbildning". Undersökningen, som omfattar ingenjörer av olika slag (institutsingenjörer, gymnasieingenjörer och civilingenjörer) och gymnasieekonomer, civilekonomer, jurister och samhällsvetare, i samtliga fall med anställning vid företag anslutna till Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), avser i huvudsak utvecklingen under 1960-talet. Denna begränsning har varit nödvändig, då det saknas för dessa ändmål användbar statistik utanför SAFs område. Med samhällsvetare avses i undersökningen personer med utbildning vid samhällsvetenskaplig fakultet med ämneskombination som svarar mot utbildningslinjerna 6 SOU 1973:2

och 7 i 1969 års studieordning. Gränsen mellan denna utbildning och utbildning till civilekonom är flytande. Utgångspunkten för studien är den mycket starka ökningen av antalet nyexaminerade och av antalet yrkesverksamma personer med ekonomisk utbildning eller ingenjörsutbildning. Den årliga examinationen av ingenjörer (av alla de tre kategorierna) ökade sålunda från ca 2 700 år 1955 till över 10 000 vid 1960-talets slut. Antalet gymnasieingenjörer har beräknats öka från ca 25 000 år 1960 över ca 50 000 år 1970 till ca 90 000 år 1980. För civilingenjörer uppskattas motsvarande tal till ca 15 000, 25 000 och 40 000, för civilekonomer och samhällsvetare tillsammans ca 6 000, 12 000 och 30 000. Genomgående gäller att uppgifterna för 1980 är mycket osäkra. De ger dock en anvisning om storleken av de förändringar som sker. Arbetsmarknadsläget för ingenjörer och ekonomer under 1960-talet har utvecklats från brist till en situation som karaktäriseras av balans eller god, i vissa fall mycket god, tillgång. Rydh och Österberg undersöker olika mekanismer för anpassning i det förändrade arbetsmarknadsläget. Genom att följa utvecklingen under en följd av år blir det möjligt att urskilja dels trendmässiga förändringar som i viss mån kan tillskrivas den ändrade utbudssituationen, dels konjunkturbetingade variationer. Tolkningen av resultaten försvåras av att undersökningen är begränsad till SAF-området. Trots de kraftiga utbudsökningarna och vissa svängningar i arbetsmarknadsläget kan bara obetydliga förändringar i relativlönerna iakttas. Arbetsmarknadens anpassning har alltså endast i begränsad utsträckning skett via lönen. Utbildningssammansättningen har inte främst bestämts av löneförhållanden utan mera av tillgången på personer med olika utbildning. De stelheter som arbetsmarknaden uppvisar talar för att utbudsöverskott (arbetslöshet) eller efte rfråge överskott inträffar snarare än förändringar av anställningsförhållandena. Utvecklingen under 147

1967 Figur 2:34. Genomsnittlig befattningsnivå för nyrekryterade civilingenjörer.

1971 och 1972 med överskottstendenser för vissa utbildningskategorier styrker denna tes. Parallellt med denna utveckling har sålunda lönerelationerna varit i stort sett oförändrade. En stel lönestruktur ökar kraven på utbildningsplaneringen, samtidigt som den minskar möjligheten att i denna vägledas av samhällsekonomiska kalkyler baserade på lönedata (se avsnitt 2.4.5). Nyrekryteringsförhållandena har studerats ingående. Befattningsnivån, som mäts i en sjugradig skala, där 2 utmärker den "högsta" nivån och 8 den "lägsta" nivån, har sålunda förändrats för de nyrekryterade. Figurerna 2:34 och 2:35 visar utvecklingen av genomsnittlig befattningsnivå för nyrekryterade civilingenjörer och civilekonomer. Förändringarna får anses vara mycket måttliga. Undersökningen visar också att befattningsnivån vid nyanställning har spelat jämförelsevis liten roll för nivån efter några års anställning: befordringshastigheten var störst för dem som rekryterats på en lägre

nivå och nivåskillnaderna har i de flesta fall eliminerats efter sex till åtta år. Utbytbarheten mellan personer med närbesläktad utbildning syns vara betydande. Utbildningssammansättningen på arbetsmarknaden tycks i viss utsträckning bestämmas av tillgången på personer med olika utbildning. Författarna drar också av sitt material slutsatsen att utbytbarheten mellan olika utbildningskategorier ökar med individernas ålder: den formella utbildningen i ungdomen spelar med stigande ålder allt mindre roll medan andra erfarenheter, förvärvade bl. a. inom yrket, då blir väsentligare. Undersökningen (se figurerna 2:36—2:38) tyder också på att inom det undersökta området personer med längre utbildning har en säkrare ställning på arbetsmarknaden. De har bl. a. fler möjligheter att välja mellan olika befattningar. Om antalet personer med längre utbildning med viss inriktning växer snabbare än efterfrågan, kan det alltså finnas en tendens att de med längre utbildning får företräde också till befattningar till vilka huvudsakligen personer med kortare utbildning efterfrågas. Figur 2:36 visar de olika ingenjörskategoriernas andelar av nyrekryteringen av ingenjörer på befattningsnivå 5. Andelen civilingenjörer har ökat markant. I figurerna 2:37 och 2:38 visas motsvarande förhållanden för ekonomer, jurister och samhällsvetare vid nyrekrytering till nivåerna

60" bO

Genomsnittliq befattningsnivå

40 i *<""*

4,60

^^^^^^V.

^ ^

30 V) \

j

^ ^ — Gymnasieingenjöre - - - - - - I n s t i t u t singenjörer

Figur 2:35. Genomsnittlig befattningsnivå för nyrekryterade civilekonomer. 148

Figur 2:36. Olika utbildningskategoriers andel av samtliga nyrekryterade ingenjörer på nivå 5. SOU 1973:2

Figur 2:37. De olika utbildningskategoriernas andel av samtliga nyrekryterade ekonomer, jurister och samhällsvetare på nivå 4.

^X~-\

— 50-i 40-=

^^ «»

^\

/

^ 5 ^

30 -: 20-1 10 -|

.-"—-.-. ' ' ' ] u r ,ster och statsvetare (samhällsvetare)

Figur 2:38. De olika utbildningskategoriernas andel av samtliga nyrekryterade ekonomer, jurister och samhällsvetare på nivå 5.

4 och 5. Det bör observeras att examinationen av civilekonomer under den studerade perioden ökade förhållandevis litet.

SOU 1972:2

2.5 Utredningens dimensioneringsförslag

2.5.1 Karaktären av u tredn ingens förslag U 68s dimensioneringsförslag skall enligt utredningsdirektiven avse såväl gymnasieskolan som högskoleutbildningen. Den primära uppgiften för utredningen är det eftergymnasiala utbildningsområdet. Det är av det skälet naturligt att dimensioneringsförslagen blir mera preciserade för högskoleutbildningen än för gymnasieskolan. 2.5.1.1 Gymnasieskolan Utredningsförslaget avseende gymnasieskolans dimensionering är att uppfatta som en allmän ram som i flera hänseenden får kompletteras genom fortsatt utredningsarbete, i många fall sedan faktorer som nu är otillräckligt kända blivit klargjorda. En viktig förutsättning för fortsatt planering är självfallet funktionssättet hos den integrerade gymnasieskola som i första årskursen började sitt arbete hösten 1971. Erfarenheterna kan påverka inte bara innehållet utan också i viss mån tidsramen för framtida förändringar. Den kvantitativa planeringen kan enligt U 68s mening inte ses fristående från det studieorganisatoriska utvecklingsarbetet. Utredningen finner det inte lämpligt att ange en mycket bestämd tidpunkt för genomförandet av sina dimensioneringsförslag för gymnasieskolan utan föreslår att de uppfattas som riktlinjer för slutet av 1970-talet. I vissa hänseenden bör dessa riktlinjer kunna 150

vara vägledande för planeringen redan tidigare. U 68s förslag för gymnasieskolan siktar i första hand på linjer och specialkurser om minst ett års längd med inträdesmöjlighet direkt från grundskolan, i fortsättningen kallade direkt grundskoleanknutna specialkurser. Övriga specialkurser i gymnasieskolan, t. ex. högre specialkurser, behandlas inte här. Vissa högre specialkurser föreslås av U 68 tillhöra högskoleutbildningen, och deras kvantitativa planering ingår i de mer detaljerade förslag som presenteras i det följande. Inte heller innefattas i förslaget den kommunala vuxenutbildningen på gymnasial nivå eller annan motsvarande vuxenutbildning. U 68 presenterar inte några kostnadsberäkningar för den del av dimensioneringsförslaget som avser gymnasieskolan. Gymnasieskolans kapacitet svarar redan nu mot över 90 procent av en årskull ungdomar. Statsmakterna har uttalat sig (prop. 1968:140, SU 195, rskr 404) för att på sikt praktiskt taget alla skall få gymnasieskoleutbildning. Den ökning av den totala kapaciteten som U 68 förordar medför relativt sett begränsade kostnadsökningar. Man kan också utgå från att den omfördelning mellan olika linjer som utredningen räknar med inte på ett avgörande sätt kommer att påverka kostnadsutvecklingen.

SOU 1973:2

2.5.1.2 Högskoleutbildningen Studieorganisatoriska förutsättningar

dessa i den kvantitativa planeringen bör behandlas för sig.

Som nämnts i avsnitt 1.3 föreslår U 68 att Medel för utredningsförslagets den grundläggande högskoleutbildningen förverkligande normalt planeras i utbildningslinjer inriktade mot yrkesområden. Utbildningslinjerna, som Tillträdet till de teologiska, juridiska, och kan vara allmänna, lokala eller individuella, filosofiska fakulteterna är för närvarande i byggs upp av kurser. I vissa fall kan kurserna huvudsak fritt för dem som uppfyller behösättas samman till studiekurser, i huvudsak righetskraven. Till övrig eftergymnasial utpå det sätt som nu är regel vid de filosofiska bildning antas bara ett på förhand bestämt fakulteterna. Utredningsförslaget redovisas antal studerande. Detta har visserligen vuxit på denna punkt i avsnitt 3.2. I bilaga 9 starkt men inte lika snabbt som den totala uppräknas de allmänna utbildningslinjer som tillströmningen till eftergymnasial utbildenligt U 68s förslag skall finnas vid tidpunk- ning. Den kvantitativa utvecklingen, särskilt ten för genomförande av åtgärder med anled- för de humanistiska och samhällsvetenskapning av utredningens dimensioneringsförslag. liga fakulteterna, har därmed kommit att Detta förslag, som skall utvecklas i det föl- avvika avsevärt från de riktpunkter som fastjande, avser antalet studerande i dels full- ställdes av 1963 och 1965 års riksdagar. ständiga utbildningslinjer, dels enstaka kurVilka medel som föreslås bli använda för ser och studiekurser. att åstadkomma en avsedd dimensionering av högskoleutbildningen har betydelse också för planeringsförslagens karaktär. Frågan om Olika studerandekategorier i högskolebl. a. antagningsbegränsningar behandlas i utbildning kapitel 5. Redan här skall emellertid nämnas Högskoleutbildningen bör vända sig till per- att en fastare planering enligt U 68s mening soner med varierande ålder, förutbildning är nödvändig för att man med tillgängliga och erfarenhetsbakgrund. För att nå detta resurser skall kunna åstadkomma ett diffesyfte bör utbildningsutbudet differentieras rentierat utbildningsutbud och en balanserad och studerande med olika bakgrund bör bere- totalutveckling inom högskoleutbildningen. das möjlighet att delta i en och samma utbildning. Att i den kvantitativa planeringen ange Tidsperspektiv att viss del av de studerande i högskoleutbildningen i dess helhet bör ha viss ålder, viss Riktlinjer för den kvantitativa planeringen av typ av förutbildning eller viss erfarenhet högskoleutbildningen bör omfatta tiden åt(t. ex. av yrkesverksamhet) syns knappast minstone till början av 1980-talet. För mitten önskvärt. Behörighets- och urvalsreglerna bör av 1970-talet erfordras en mera detalemellertid utformas så att personer med jerad planering. Som framgår av kapitel 9 olika bakgrund kan antas till högskoleutbild- föreslår U 68 att utredningens förslag i fråga om bl. a. antalet studerande i högskolening (se kapitel 5). Planeringen av högskoleutbildningen bör utbildning genomförs fr. o. m. budgetåret bl. a. syfta till att utveckla återkommande 1976/77. U 68s förslag till dimensioneringsplan utbildning i högskolan (se avsnitt 3.4.2 och består alltså av dels antagningstal till utbildkapitel 8). På sikt bör bl. a. alternativa ningslinjer eller grupper av utbildningslinjer studiegångar utvecklas i detta syfte. En för läsåret 1976/77, dels riktlinjer för utviktig åtgärd som kan vidtas i det närmaste perspektivet är enligt U 68s mening att öka vecklingen för tiden fram till 1980-talets möjligheterna till utbildning i enstaka kurser början. Som bortre gräns för planeringsperiooch studiekurser. Detta är ett skäl varför den har i fråga om antagningskapaciteten SOU 1973:2

satts 1983/84. Detta betyder att konsekvenserna av utredningsförslagen för antalet närvarande i högskoleutbildning, liksom för utflödet på arbetsmarknaden, blir märkbara först under 1970-talets sista år och därefter successivt blir mer markanta fram mot mitten och slutet av 1980-talet.

2.5.2 Ramar för gymnasieskolans och högskoleutbildningens dimensionering 2.5.2.1 Utredningens förslag till fördelning av gymnasieskolans antagningskapacitet Gymnasieskolans totala kapacitet Gymnasieskolans nuvarande kapacitet inom linjer och direkt grundskoleanknutna specialkurser om minst ett år svarar mot över 90 procent av en årskull 16-åringar. Som har nämnts i avsnitt 2.4.1.3 är emellertid långt ifrån alla nybörjare i gymnasieskolan 16 år. Många ungdomar går efter avslutad grundskola ut i förvärvsarbete och återvänder till studier efter några år. I kapitel 8 kommer U 68 att behandla frågan om obligatorisk eller icke-obligatorisk gymnasieskola. Utredningen finner att övervägande skäl talar mot att en obligatorisk gymnasieskola införs, i varje fall såvitt avser den tid som utredningens planeringsperiod omfattar, men betonar starkt behovet av att studiestimulerande och uppsökande åtgärder riktas mot dem som inte spontant väljer att söka till gymnasieskolan. Följer man de principerna bör gymnasieskolan dimensioneras så att alla som söker utbildning där också kan beredas plats, även om detta inte alltid kan ske på önskad linje. Det är vanskligt att säga vad detta bör innebära för gymnasieskolans kapacitet. U68 gör i det följande det antagandet att under senare delen av 1970-talet bortåt 10 procent av en årskull går ut på arbetsmarknaden efter avslutad grundskola och därefter inte söker annan utbildning i gymnasieskolan än möjligen kortare specialkurser. Detta antagande skulle innebära att under en femårsperiod något mer än 50 000 personer 152

går ut i yrkeslivet efter avslutad grundskola för mera än en kortare period. I utflödeskalkylen (tabell 2:19) beräknas motsvarande tal vara ca 90 000. Det här gjorda antagandet skulle alltså innebära en något större kapacitet för gymnasieskolan än vad som antagits i utflödeskalkylen. De båda talen är dock inte helt jämförbara. I utflödeskalkylens 90 000 ingår även de som gör studieavbrott i gymnasieskolan. Utredningen vill betona att detta är ett beräkningsantagande. Det utgör inte ett förslag att viss del av ungdomarna skulle utestängas från gymnasieskolan. Det måste vara ett väsentligt mål att kunna erbjuda alla ungdomar plats i denna. Det är också en viktig uppgift för vuxenutbildningen att ge möjlighet till gymnasial utbildning för vuxna som efter avslutad grundskola har valt att gå ut i yrkesverksamhet. I ovan gjorda antaganden om gymnasieskolans kapacitet ingår som tidigare nämnts inte kapaciteten för den kommunala vuxenutbildningen på gymnasial nivå och annan motsvarande vuxenutbildning. Yrkesinriktad och icke yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan I tabell 2:36 anges den nuvarande antagningskapaciteten till gymnasial utbildning inom de tre yrkesutbildningssektorerna (se avsnitt 2.3.4.1), uttryckt i procent av den totala antagningen i gymnasieskolan. I tabellen ingår gymnasieskolans linjer samt direkt grundskoleanknutna specialkurser.

Tabell 2:36. Nuvarande fördelning av gymnasieskolans antagningskapacitet. Yrkesutbildningssektor

Fördelning 1972/73

% Teknisk utbildning 34 ) Administrativ o ekonomisk utbildning 22 | Vårdutbildning m. m. 14 ) Utan yrkesinriktning 30 Summa

100 SOU 1973:2

I avsnitt 2.3.4.2 har diskuterats åtgärder som syftar till en mindre fast koppling mellan dimensioneringen av vissa linjer i gymnasieskolan och av högskoleutbildningen. Inom gymnasieskolan kan främst två slag av åtgärder övervägas: förändringar i studieorganisationen och ändrade riktlinjer för den kvantitativa planeringen inom nuvarande studieorganisation. Båda dessa åtgärd skomplex behandlas också i kapitel 8. Enligt U 68s mening bör man överväga att förstärka den direkta yrkesförberedelsen inom de linjer som nu är mest utpräglat studieförberedande. En förändring i denna riktning kan dock sannolikt genomföras först på längre sikt. Det är emellertid väsentligt att man även inom gymnasieskolans nuvarande organisation söker åstadkomma den förändring av sambandet mellan gymnasieskolan och högskoleutbildningen som utredningsdirektiven avser. Redan nu går ett icke obetydligt antal studerande över från tre- och fyraårig yrkesinriktad gymnasial utbildning till högskoleutbildning. I avsnitt 3.4.2 framhålls att man bör räkna med en övergång från yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan till högskoleutbildning dels med i huvudsak samma yrkesinriktning, dels med annan yrkesinriktning än den gymnasiala utbildningens. Den åtgärd som kan övervägas är att öka antalet utbildningsplatser i de yrkesinriktade linjerna. Som framgår av tabell 2:36 utgör dessa för närvarande ca 70 procent av gymnasieskolans antagningskapacitet. Om planeringen för högskoleutbildningen inriktas på att antagningen till utbildningslinjer i denna ligger i nivå med tillströmningen under 1970-talets första år, innebär detta att ungefär en tredjedel av de studerande i gymnasieskolan skulle fortsätta till högre utbildning, med eller utan mellanliggande period av yrkesverksamhet. Detta svarar alltså antalsmässigt i stort sett mot andelen studerande på icke yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan. Det är vanskligt att ange ett mera definitivt riktmärke för en omfördelning av de olika linjernas kapacitet i gymnasieskolan. SOU 1973:2

Som en utgångspunkt för diskussionen kan emellertid följande konstateras. Om planeringen skulle syfta till att andelen studerande på icke yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan skulle vara lika med den andel som fortsätter till högskoleutbildning, skulle detta innebära en otillfredsställande brist på valfrihet för de studerande. Om de som fått icke yrkesinriktad gymnasial utbildning förutsätts gå till högskolestudier skulle det knappast vara möjligt att ge studerande med yrkesinriktad gymnasieskoleutbildning tillfälle att gå vidare till högre utbildning. Vill man ge reell valfrihet mellan yrkesverksamhet och fortsatta studier måste sålunda andelen studerande utan yrkesinriktning i gymnasieskolan vara klart lägre än andelen som går vidare till högskoleutbildning. Av det i avsnitt 2.4 redovisade prognosunderlaget framgår också att utflödet från gymnasieskolan på arbetsmarknaden av personer utan yrkesinriktad utbildning tenderar att bli större än behovet (figur 2:30). Mot bakgrunden av det som nu sagts föreslår U 68 att andelen studerande i icke yrkesinriktad gymnasial utbildning under 1970-talet successivt minskas från nuvarande ca 30 procent till ca 25 procent av de studerande som antas till gymnasieskolan. Vid planeringen av gymnasieskolans utformning och dimensionering på längre sikt bör, som nämnts i det föregående, övervägas att förändra studieorganisationen så att samtliga linjer ger mera direkt yrkesförberedelse. För de yrkesinriktade linjerna skulle alltså vid 1970-talets slut antagningen vara ca 75 procent av gymnasieskolans kapacitet. Detta innebär en ökning med ca 5 procentenheter i förhållande till läsåret 1971/72. Fördelning på utbildning med olika yrkesinriktning I fråga om fördelningen av gymnasial utbildning på olika yrkesinriktning ger prognosunderlaget viss vägledning. Av figurerna 2:27—2:29 i avsnitt 2.4 framgår att det finns klara bristtendenser för gymnasialt utbildade inom alla de tre yrkesutbildningssektorerna. 153

Den brist på personal inom tillverknings- och vårdyrken som föreligger och som kan beräknas finnas kvar under lång tid motiverar en ökning av kapaciteten av gymnasial utbildning med sådan inriktning. Samtidigt kan skäl anföras för en viss återhållsamhet i fråga om direktutbildning till administrativa uppgifter. Det kan härtill läggas att det erfarenhetsmässigt är sällsynt att teknisk och naturvetenskaplig högskoleutbildning väljs av studerande som i gymnasieskolan varit inriktade mot administrativ, ekonomisk eller social verksamhet. Vill man främja en god tillströmning till teknisk och naturvetenskaplig utbildning i högskolan och en viss överströmning från teknisk gymnasial utbildning till högskoleutbildning med annan yrkesinriktning är detta ytterligare argument för att öka kapaciteten för teknisk yrkesutbildning i gymnasieskolan. Å andra sidan är de studerandes efterfrågan på sådan utbildning inte så stor, vilket motiverar särskilda åtgärder för att stimulera ungdomar att välja tekniska studier. U 68 föreslår de rikttal för fördelningen av gymnasieskolans antagningskapacitet som framgår av tabell 2:37. Utredningen vill betona talens karaktär av ungefärliga riktmärken.

Tabell 2:37. Nuvarande och föreslagen fördelning av gymnasieskolans antagningskapacitet. Yrkesutbildningsssektor

Fördelning 1972/73 %

Fördelning vid 1970talets slut. Förslag. % (ca)

Teknisk utbildning Administrativ och ekonomisk utbildning Vårdutbildning m. m. Utan yrkesinriktning

34)

38 1

14 J

22 | 15 j 25

Summa

22 j

70 Fördelningen på naturvetenskaplig och humanistisk-samhällsvetenskaplig utbildning Studerar man övergången från olika treåriga linjer i gymnasieskolan till utbildning vid universitet och högskolor finner man att naturvetenskapliga studier i gymnasieskolan inte sällan följs av humanistiska eller samhällsvetenskapliga högskolestudier, medan det omvända är mera sällan förekommande. SÖs 1968 framlagda undersökning av gymnasieelevernas inställning till matematik, fysik och kemi pekade på att elevernas attityder till dessa ämnen utvecklats ogynnsamt i gymnasiet. Om detta fortfarande är giltigt för motsvarande linjer i gymnasieskolan, bör dennas innehåll och verksamhetsformer i dessa ämnen fortlöpande analyseras. Viktiga utgångspunkter för en sådan analys bör bl. a. vara att studierna skall ge dels tillfredsställande förkunskaper för fortsatta matematiska och naturvetenskapliga studier åt tillräckligt antal elever, dels en jämförelsevis omfattande matematisk-naturvetenskaplig referensram åt en betydande del av gymnasieskolans elever. Den konstaterade överströmningen från naturvetenskaplig utbildning i gymnasieskolan till utbildningslinjer med beteendevetenskaplig, samhällsvetenskaplig eller humanistisk inriktning i högskolan är tillfredsställande mot bakgrund av önskemålet att ett stort antal människor bör ha en omfattande matematisk och naturvetenskaplig referensram. I och för sig är det önskvärt med en motsvarande ström från de humanistiska och samhällsvetenskapliga linjerna till naturvetenskaplig och teknisk högskoleutbildning. Hittills har emellertid denna överströmning varit mycket liten och erfarenheterna tyder på att det är mycket svårt att åstadkomma någon ändring härvidlag. Eftersom samhället har ett stort behov av personer med teknisk eller naturvetenskaplig högskoleutbildning, blir konsekvensen att naturvetenskaplig utbildning i gymnasieskolan bör ges betydande omfattning. Utvecklingen inom det administrativa och SOU 1973:2

ekonomiska området betonar kravet på att kvalificerade matematiska och systemvetenskapliga studier i gymnasieskolan bör kunna ingå i kombination inte bara med en naturvetenskaplig utbildning.

2.5.2.2 Högskoleutbildningens totalkapacitet I det följande behandlas först kapaciteten för högskoleutbildning i utbildningslinjer och därefter kapaciteten för utbildning i enstaka kurser och studiekurser.

Antagningstal och närvarotal för ut b ildn ingslinjer Den i avsnitt 2.4.1 redovisade utflödeskalkylen har karaktär av framskrivning under två olika antaganden men inom oförändrade institutionella förhållanden. Dock förutsätts i kalkylen att statsmakternas beslut om gymnasieskolans kompetensvärde m. m. genomförs år 1976/77. Antagningen förutsätts alltså i kalkylen vara ospärrad till de teologiska, juridiska och (med vissa undantag) filosofiska fakulteterna. Den beräknade tillströmningen framgår av tabell 2:18 i avsnitt 2.4.1. I utflödeskalkylen redovisas dels antalet första gången inskrivna till högskoleutbildning, fördelat på olika slag av utbildning, dels antalet nybörjarplatser i spärrad högskoleutbildning. Utgångspunkten för överväganden om antagningskapaciteten för utbildningslinjer i högskolan bör vara det antal studerande som ett visst år påbörjar högskoleutbildning av olika slag med avsikt att avlägga examen. Genom att en studerande som påbörjar utbildning i en utbildningslinje tidigare kan ha varit inskriven i annan högskoleutbildning är summan av antalet första gången inskrivna till högskoleutbildning ett för litet mått på antagningskapaciteten. Flertalet övergångar inom högskoleutSOU 1973:2

bildningen sker från de fria fakulteterna till spärrad utbildning. U 68 har därför valt att i detta sammanhang använda summan av antalet nybörjarplatser till spärrad högskoleutbildning och antalet första gången inskrivna studerande för examen vid de fria fakulteterna, även om också detta tal kan sägas något underskatta antagningskapaciteten. För läsåret 1976/77 skulle enligt det lägre alternativet summan av antalet nybörjarplatser i spärrad högskoleutbildning och antalet första gången inskrivna studerande för examen vid de fria fakulteterna vara mellan 37 000 och 38 000. Enligt det högre alternativet skulle motsvarande tal år 1976/77 vara ca 44 000. I figur 2:39 åskådliggörs genom kurvorna B och A motsvarande tal enligt utflödeskalkylen för tiden fram till 1979/80. Därtill kommer i båda fallen tillströmningen av studerande utan avsikt att ta examen. I avsnitt 2.3.3.3 har utredningen sammanfattat de riktlinjer som bör vara vägledande för högskoleutbildningens dimensionering. De avser samhällets behov av utbildade, individernas efterfrågan på utbildning och de resurser som kan bedömas stå till högskoleutbildningens förfogande. All långsiktig planering sker under betydande osäkerhet. Detta belyses inte minst av erfarenheterna av planering av högre utbildning under 1950- och 1960-talen. Enligt U 68s mening är det inte möjligt att nu slutgiltigt göra de bedömningar som bör ligga till grund för beslut om högskoleutbildningens dimensionering under utredningens planeringsperiod. U 68 har därför valt att formulera sitt förslag till antagningskapacitet för utbildningslinjer i högskolan med hjälp av två planeringsgränser (se figur 2:39). Utredningens förslag innebär att antagningskapaciteten för utbildningslinjer, som avses bli fastställd genom årliga beslut, skall ligga mellan dessa planeringsgränser. Vid bedömningen av hur planeringsgränserna bör utformas har U 68 utnyttjat underlag från bl. a. prognosinstitutets utflödes- och behovskalkyler. Jämförelsen i figur 2:20 i avsnitt 2.4.3 ger viss vägledning i fråga 155

om förhållandet mellan utflöde och samhällsbehov av personer med längre utbildning. Det kalkylerade behovet enligt tabell 2:25 i avsnitt 2.4.2 ökar från ca 90 000 under femårsperioden 1965/70 till ca 112 000 under perioden 1970/75 och till ca 129 000 under perioden 1975/80. Räknar man med en ökning av behovet på ca 15 000 personer under perioden 1980/85, dvs. en något lägre ökningstakt, innebär det en årlig ökning på ca 2 procent. Om utflödet under en längre tidsperiod ligger på oförändrad eller bara obetydligt högre nivå än som anges av det lägre tillströmningsalternativet (alternativ B) för perioden 1975/80 kan, med reservation för den osäkerhet som ligger i tolkningen av prognosunderlag av detta slag, tendenser till brist på personer med längre utbildning beräknas föreligga efter hand. U 68 finner därför att en kapacitet som svarar mot det lägre alternativet i utflödesberäkningarna, dvs. antagning av ca 37 000 studerande till högskoleutbildning i utbildningslinjer, bör vara ett minimum vid planeringsperiodens början, dvs. 1976/77. Enligt U 68s mening bör sedan denna nedre gräns för den årliga antagningskapaciteten, mot bakgrund av att behovet av personer med högskoleutbildning bedöms öka med i genomsnitt ca 2 procent per år årligen öka med 2 procent. Att bedöma utvecklingen av individernas efterfrågan på utbildning är mycket svårt, vilket inte minst erfarenheterna från det senaste årtiondet belyst. Under 1960-talet ökade tillströmningen till eftergymnasial utbildning långt starkare än även mycket expansiva prognoser förutsåg. De senaste årens avsevärt minskade efterfrågan var knappast heller väntad. En rad faktorer har bidragit till de snabba förändringarna i efterfrågan på högre utbildning. De goda utsikterna på arbetsmarknaden för personer med längre utbildning verkade självfallet starkt stimulerande på tillströmningen under 1960-talet. När arbetsmarknadsläget hårdnade, särskilt för dem som utbildats vid filosofisk fakultet, avtog tillströmningen. 156

Utbildningens innehåll och inriktning i relation till arbetsmarknaden har av allt att döma stort inflytande på individernas efterfrågan. Som redan framgått förordar U 68 sådana förändringar av högskoleutbildningen att den bättre än i nuläget skall svara mot arbetsmarknadens krav. Det är därvid enligt utredningens mening inte den traditionella längre universitetsutbildningen som i första hand bör öka i omfattning. En central fråga blir i stället högskoleutbildningens differentiering och utvecklandet av kortare utbildningsalternativ. En betydelsefull del av detta arbete är utvecklingen av utbildningslinjer som närmast anknyter till gymnasieskolans yrkesinriktade linjer. Utfallet av den försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning som U 68 lägger fram förslag om (se avsnitt 3.4.5 får bl. a. bli vägledande för det fortsatta planeringsarbetet inom detta område. Man bör i en fortsatt expansion ta till vara möjligheterna att utveckla sådana kortare utbildningsalternativ, som kan infogas i en studiegång med återkommande utbildning. Nytillkommande utbildningsresurser bör också enligt utredningens mening i stor utsträckning användas för utbildning av personer med viss yrkeserfarenhet. Den skisserade utvecklingen i fråga om högskoleutbildningens utformning kommer enligt U 68s mening att stimulera individernas utbildningsefterfrågan. Flera andra förhållanden pekar i samma riktning. De ökade möjligheterna att gå vidare till högskoleutbildning som ändrade behörighetsregler ger är ett sådant förhållande. I utflödeskalkylen har hänsyn tagits till viss effekt fr. o. m. 1976/77 av den beslutade vidgade behörigheten till högre studier. Man bör vidare räkna med att den omfattande vuxenutbildningen för korttidsutbildade kommer att stimulera många människor till högskoleutbildning och ge dem förkunskaper som erfordras för dessa. En utveckling av återkommande utbildning, som innebär att allt fler människor ser en växling mellan yrkesverksamhet och utbildning som naturlig, bör på sikt förstärka denna tendens. SOU 1973:2

Den sneda socialgrupps- och könsfördel- procent. I figur 2:39 har de övre och nedre ningen inom högskoleutbildningen har be- planeringsgränserna ritats. lysts i avsnitt 2.4.4. Utredningen finner Som framgår av tabell 2:18 i avsnitt 2.4.1 det angeläget att man genom samordnade är detta för 1976/77 en kapacitet som ligger åtgärder strävar efter en jämnare fördelning under det högre alternativet i utflödesberäkmed avseende på såväl socialgrupp som kön ningarna (ca 44 000) men är högre än inom hela högskoleutbildningen och inom tillströmningen till motsvarande utbildning dess olika sektorer. Man bör räkna med en 1971/72. Summan av antalet nybörjarplatser ökad tillströmning till högre utbildning av till spärrad utbildning och antalet första kvinnor och av personer i de lägre socialgrup- gången inskrivna studerande för examen vid perna. de fria fakulteterna var då ca 37 000. U 68 vill framhålla att högskoleutbildning I avsnitten 2.5.2.3 och 2.5.3 behandlas inte får planeras endast för att tillgodose fördelningen av antagningskapaciteten på behovet av utbildad arbetskraft. I den mån yrkesutbildningssektorer och utbildningslinresurserna medger det bör därutöver också jer. Det framgår där att den ovan nämnda individernas efterfrågan pä utbildning till- övre planeringsgränsen ligger väl i linje med fredsställas. Den betydande osäkerhet som hittillsvarande planering av spärrad högskolevidlåder varje behovsprognos på ett tiotal års utbildning. sikt gör det f. ö. omöjligt att med precision Antalet närvarande i högskoleutbildning ange den med hänsyn till arbetsmarknads- har för 1971/72 beräknats till mellan behovet lämpligaste dimensioneringen av 140 000 och 145 000, av vilka något utbildningen. Så länge den relativa fördel- tiotusental inte studerar för examen. Den av ningen på utbildning med olika yrkesinrikt- U 68 föreslagna planeringen fr. o. m. ning inte blir alltför skev kan man räkna med 1976/77 påverkar först successivt närvarotaatt anpassningen mellan utbud och efterfrå- len. Om nuvarande tendenser i tillströmninggan på utbildade kommer att fungera till- en till högre utbildning står sig, kan man fredsställande. räkna med viss minskning av närvarotalen U 68 avvisar sålunda bestämt en planering fram till 1970-talets mitt. Genom att av högskoleutbildning som skulle innebära utredningsförslaget innebär att det främst är att dimensioneringen helt anpassas efter kortare utbildningslinjer vilkas kapacitet arbetsmarknadsprognoser. Enligt U 68s me- ökar, blir en därpå följande ökning av ning kan från arbetsmarknadssynpunkt inga närvarotalen förhållandevis begränsad. U 68 invändningar resas mot en total dimensione- har beräknat antalet närvarande studerande i ring av högskoleutbildningen som ligger fullständiga utbildningslinjer år 1983/84 till något högre än vad prognosen pekar på. mellan ca 135 000 och något mer än Övervägandena kring behovskalkylens käns- 150 000. Av dessa tal svarar det lägre mot en lighet för olika antaganden (avsnitt 2.4.2) tillströmning som under hela perioden följer motiverar utan vidare en variation av den nedre gränsen för antagningskapaciteantagningskapaciteten med 10—15 procent. ten, medan det högre talet på motsvarande Det till sist avgörande bör, som redan fram- sätt ansluter till den övre planeringsgränsen. hållits, vara vilka resurser som kan ställas till De beräknade kostnaderna framgår av förfogande för högskoleutbildning. U 68 avsnitt 7.4. Utgifterna för undervisning och återkommer strax härtill. administration inom den grundläggande högU 68 har med dessa utgångspunkter prö- skoleutbildningen beräknas för budgetåret vat att sätta en övre gräns för antagningska- 1970/71 till ca 1,2 miljarder kronor. Här paciteten till utbildningslinjer vid ca 42 000 innefattas även utgifter för studerande som för läsåret 1976/77 och att, liksom i frågan ej syftar till examen. Genom att U 68s om den nedre planeringsgränsen, räkna med förslag innebär en viss omfördelning till en ärlig ökning av denna övre gräns med 2 utbildning som är mer kostnadskrävande per SOU 1973:2

utbildningsplats, beräknas kostnaderna öka U 68s utbyggnadsförslag i vad avser såväl något mer än vad som svarar mot förändring- utbildningslinjer som enstaka kurser och arna i närvarotal. För budgetåret 1983/84 studiekurser endast begränsade investeringar uppskattas kostnaderna i fast penningvärde under planeringsperioden. Som ett mått på för studerande i utbildningslinjer till ca 1,4 kostnaderna för lokaler, inredning och erformiljarder kronor vid den övre planeringsgrän- derlig utrustningskomplettering kan använsen och till ca 1,3 miljarder kronor vid den das den årliga hyreskostnaden. Denna kan, i nedre planeringsgränsen. Det framgår av vad avser nytillkommande kapacitet för avsnitt 7.4 att de samlade utgifterna för högskoleutbildning under U 68s planeringshögskoleutbildning i såväl utbildningslinjer period, beräknas öka från något mer än 2 som enstaka kurser och studiekurser, även miljoner kronor 1976/77 till ca 25 miljoner innefattande studiesocialt stöd, kan uppskat- kronor 1983/84. tas till ca 2,1 miljarder kronor budgetåret U 68 föreslår mot bakgrund av det anför1972/73. De kan beräknas vara ca 2,7 da att antagningen till linjer i högskoleutbildmiljarder kronor vid en utveckling som följer ningen fastställs genom årliga beslut, den övre planeringsgränsen budgetåret varvid hänsyn bör tas till bl. a. individernas 1983/84. U 68 bedömer denna ökning som efterfrågan på utbildning och bedömningar måttlig, inte minst vid en jämförelse med av den framtida arbetsmarknadssituationen. utgiftsökningen för högre utbildning under Som en ram för planeringen föreslår utred1950- och 1960-talen. ningen två planeringsgränser mellan vilka den Som framgår av avsnitt 7.5 föranleder årliga antagningen bör ligga. Den nedre Antal antagn i nqs platser

50000-

40 000-

30 000-

20 000-

10 000-

1965/66

XX I II A B

i

Exempel på verklig utveckling av antagningstalen Övre qräns i U68s planeringsförslag Nedre gräns i U68s planeringsförslag PIs kalkyl, större alternativet PIs kalkyl, mindre alternativet

1970/71

r

i

1 1 r 1975/76

1980/81

Figur 2:39. Antal antagningsplatser i fullständiga utbildningslinjer. Prognosinstitutets kalkyler avser en fri och en spärrad sektor av högskolan. Antalet antagningsplatser har här satts lika med antalet antagningsplatser i spärrad utbildning plus antalet första gången inskrivna för examen vid de fria fakulteterna. T. o. m. 1969/70 avses dock "första gången inskrivna".

158 SOU 1973:2

gränsen svarar mot en antagning 1976/77 av ca 37 000 studerande och därefter under planeringsperioden en årlig ökning med 2 procent. Den övre gränsen svarar mot en antagning 1976/77 av ca 42 000 studerande och därefter under planeringsperioden en årlig ökning med 2 procent. I figur 2:39 ges ett exempel på hur antagningen kan komma att gestalta sig genom sådana årliga beslut. U 68 förordar i kapitel 5 att antagningen till all högskoleutbildning begränsas. Om efterfrågan på högskoleutbildning är större än vad som motsvaras av den övre planeringsgränsen, kommer sålunda, vid ett genomförande av utredningens förslag, efterfrågan inte att kunna helt tillgodoses. Om i stället tillströmningen, t. ex. vid planeringsperiodens början, tenderar att ligga under den föreslagna nedre planeringsgränsen, bör stimulerande åtgärder vidtas för att öka tillströmningen. Kapacitet för enstaka kurser och studiekurser Det har framgått av avsnitt 2.2.4.2 att ett förhållandevis stort antal studerande söker sig till högre utbildning med ett mera begränsat mål än det som anges av förekommande utbildningslinjer. Viktiga former för sådan utbildning är extern universitetsutbildning och partiell utbildning vid universitet och högskolor, främst de filosofiska fakulteterna. I behovskalkylen redovisas ett visst behov (ca 4 000 personer) av personer med sådan utbildning (se tabell 2.25 och kommentaren till denna). Genom försöksverksamheten med vidgat tillträde till högre utbildning har möjligheter öppnats för personer utan gymnasial förutbildning att i vissa fall genomgå högskoleutbildning. Studerande med gymnasial förutbildning har tidigare i ganska stor omfattning läst enstaka studiekurser vid de filosofiska fakulteterna i syfte att meritera sig för tillträde till spärrad utbildning. Sedan urvalsreglerna ändrats är detta inte längre meningsfullt. Studier av det slag som nu behandlas tycks ofta vara yrkesanknutna. De kan ha SOU 1973:2

karaktär av fortbildning eller vidareutbildning (se avsnitt 8.3.5) eller de kan utgöra en breddning eller komplettering av en specialiserad yrkesutbildning före utträdet i yrkeslivet. Sådan utbildning har också en allmän kulturell uppgift: att bidra till att möta efterfrågan på bildningsmöjligheter. Högskoleväsendet har, tillsammans med studieförbunden och folkhögskolorna, en viktig roll i det sammanhanget. U 68 framlägger i det följande förslag till dimensionering av utbildning i enstaka kurser och studiekurser. Förslaget avser sålunda resurser för utbildning som i dag närmast motsvaras av utbildning i enstaka studiekurser vid filosofisk fakultet, utbildning för extra studerande vid vissa fackhögskolor och den decentraliserade universitetsutbildningen. Distributionen av, antagningen till och administrationen av högskoleutbildning i enstaka kurser och studiekurser behandlas i avsnitten 4.6.5, 5.2.3.2, 6.3.3.1 och 6.3.5.1. Utbudet av enstaka kurser och studiekurser bör i princip inte begränsas till vissa sektorer av högskoleutbildningen. Det är således önskvärt att den i framtiden inte koncentreras så starkt som nu är fallet till utbildning som motsvaras av den som ges vid de filosofiska fakulteterna. Kurser i socionom-, jurist- och civilingenjörsutbildning bör t. ex. kunna erbjudas. SAMSUS-gruppen (se avsnitt 2.2.4.2) menade att den externa universitetsutbildningens inriktning inte borde styras. Enligt U 68s mening är en generell fördelning på yrkesutbildningssektorer av utbudet av enstaka kurser och studiekurser praktiskt inte möjlig att genomföra. Utredningen föreslår därför i det följande en ram för det årliga antalet studerande totalt i sådan utbildning samt beräknar en kostnadsram för detta ändamål. Utredningsförslaget avser utbildning som kan ges i skiftande former i särskilda studiegrupper på högskoleorterna eller utanför dessa (decentraliserad utbildning) eller genom att de studerande deltar i motsvarande kurser där dessa ges som delar av en utbildningslinje. 159

Fördelningen på utbildning med olika den högre utbildningens anpassbarhet till inriktning bör ske i den årliga planeringen, i skiftande behov. Utredningen återkommer i första hand lokalt, med hänsyn till bl. a. de avsnitt 5.1.2.6 till frågan om möjligheten att studerandes efterfrågan på utbildning av bibehålla en ospärrad utbildningssektor i detta slag, konstaterade fortbildningsbehov högskolan. och andra särskilda behov. För utvecklingen av återkommande utVid bedömning av den framtida efterfrå- bildning är det en viktig förutsättning att det gan på utbildning i enstaka kurser och finns en betydande kapacitet för enstaka studiekurser bör bl. a. följande faktorer kurser och studiekurser. U 68 återkommer beaktas. till denna fråga i avsnitten 3.4.2 och Genom många människors begränsade 8.3.4. geografiska rörlighet är utbildningens förDimensioneringen av utbudet av enstaka läggning till även andra orter än högskoleor- kurser och studiekurser bör kunna mätas i ter viktig och av stor betydelse för antal heltidsstuderande, även om en stor del tillströmningen. Ännu längre bör man kunna av de studerande i verkligheten studerar på nå genom utnyttjande av nya distributions- deltid. Två deltagare i en 20-poängsstudieformer för undervisningen. kurs som är utlagd på ett läsår skulle då Utformningen av studiestödet är avgöran- tillsammans räknas som motsvarande en de för möjligheterna till heltidsstudier och heltidsstuderande under detta år. till studier på annan ort än hemorten. Utan Antalet studerande i partiell utbildning ett förstärkt studiesocialt stöd för vuxna blir vid universiteten kan för närvarande uppmöjligheten till deltids- och fritidsstudier av skattas till något tiotusental. Av de nyindominerande betydelse för den faktiska skrivna vid filosofisk fakultet höstterminen efterfrågan på utbildning. Undervisningsfor- 1972 avsåg endast ca 25 procent av dem som merna spelar väsentlig roll då det gäller att var över 24 år att studera för hel examen. vidareutveckla ett utbildningsintresse hos Som tidigare framhållits är det omöjligt att vuxna. Vuxenpedagogiska rön och erfarenhe- veta i vilken utsträckning dessa planer sedan ter från studiecirklar bör tillvaratas. följs. Antalet studerande i extern universiEnligt U 68s mening bör utbildningsinsat- tetsutbildning är ca 1 000 i decentraliserade ser ingå i de sysselsättningsåtgärder som kurser och ca 20 000 i universitetscirklar. samhället vidtar i lågkonjunkturer. Inom Det helt övervägande antalet av dessa högskoleutbildningen syns det i första studerar på deltid. hand vara utbildning i enstaka kurser och Vid valet av riktmärke för den framtida studiekurser som kan komma att beröras av planeringen av kapaciteten för enstaka kurkonjunkturbetingade åtgärder. Det som sagts ser och studiekurser bör antalet deltagare i om utbildningens lättillgänglighet i det före- universitetscirklar kunna uppfattas som ett gående gäller i hög grad konjunkturpolitiskt tecken på en utbildningsefterfrågan som motiverade utbildningsinsatser. inte kunnat tillfredsställas inom den nuvaDe mål för utbildningen i enstaka kurser rande statliga decentraliserade universitetsoch studiekurser som angetts i det föregåen- utbildningen. Även i fortsättningen bör man de talar för en generös dimensionering av dock räkna med att universitetscirklarna, sådan utbildning. Detta gäller inte minst om som inte inräknas i U 68s förslag till kapaciteten för utbildning i utbildningslinjer kapacitet för enstaka kurser och studiekurbegränsas och om de allmänna utbildnings- ser, bör spela en viktig roll. linjerna knyts fastare till yrkesmål än som Utredningen har övervägt olika alternativ för närvarande är fallet. Den partiella utbild- för dimensioneringen av utbildning i enstaka ningen kommer, jämte lokala och individuella kurser och studiekurser. Räknar man med utbildningslinjer, i den av U 68 föreslagna att efterfrågan från vuxna med olika slag av organisationen att utgöra ett viktigt bidrag till förutbildning successivt ökar och vill man 160

SOU 1973:2

planera för att om möjligt tillfredsställa efterfrågan på utbildning av detta slag, syns en kapacitet år 1976/77 svarande mot ca 20 000 heltidsstuderande vara skälig. Det kan anmärkas att jämfört med det totala fortbildningsbehov, som kan bedömas finnas i arbetskraften, detta är ett jämförelsevis litet planeringstal, svarande mot endast något mer än en halv procent av det totala antalet yrkesverksamma. U 68 föreslår att man räknar med en snabbare tillväxt under planeringsperioden av kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser än för fullständiga utbildningslinjer, nämligen en ökning med ca 10 procent årligen. Kapaciteten för sådan utbildning skulle då 1983/84 svara mot mellan 35 000 och 40 000 heltidsstuderande. Den föreslagna kapaciteten innebär en betydande ökning i förhållande till nuvarande studerandeantal i jämförlig utbildning. Det är självfallet svårt att nu bedöma om efterfrågan kommer att växa så snabbt som förutsatts här. Det är t. ex. möjligt att det för 1976/77 föreslagna studerandeantalet kommer att uppnås först något senare. Kostnaden för undervisning och administration av denna utbildning beräknas i 1972 års penningvärde för budgetåret 1976/77 till ca 100 miljoner kronor och för 1983/84 till närmare 200 miljoner kronor. 2.5.2.3 Fördelning på yrkesutbildningssektorer av antagningskapaciteten för högskoleutbildning I detta avsnitt behandlas ramar för antagningskapaciteten för de olika yrkesutbildningssektorerna inom den totalram som utredningen föreslagit i föregående avsnitt. Utgångspunkten för övervägandena är det i avsnitt 2.4 presenterade undersökningsmaterialet. För ytterligare information och diskussion av de olika yrkesutbildningssektorerna hänvisas till det följande avsnittet 2.5.3 samt till avsnitten 3.5—3.9 i kapitlet "Högskolestudiernas organisation".

SOU 1973:2 11

Utbildningens yrkesanknytning U 68 utgår från att all högskoleutbildning skall vara yrkesförberedande. Av tabell 2:20 i avsnitt 2.4.1 framgår att i båda alternativen av utflödeskalkylen ett icke obetydligt antal av dem som lämnar högskoleutbildningen beräknas ha genomgått utbildning utan angiven yrkesinriktning (under perioden 1975/80 omkring 10 000). De problem som kan uppstå på arbetsmarknaden under de närmaste åren för personer med längre utbildning tycks, bedömda med utgångspunkt i dagens situation, framför allt gälla utbildade utan markerad yrkesinriktning. I U 68s förslag till högskolestudiernas organisation (kapitel 3) är allmän utbildningslinje antingen inriktad mot ett visst yrkesområde eller uppdelad på linjevarianter som var och en är inriktad mot visst yrkesområde. Också de lokala och individuella utbildningslinjerna förutsätts vara yrkesförberedande, även om man i vissa fall får räkna med att de kan vara inriktade mot förhållandevis speciella mål och att yrkesanknytningen då inte alltid framträder så tydligt. Planeringen av högskoleutbildningens inriktning och omfattning i förhållande till bl. a. yrkeslivets krav är en av de väsentliga uppgifterna för de lokala och centrala högskolemyndigheterna. I många fall bör viss högskoleutbildning efter utprövning som lokal utbildningslinje komma att inrättas som allmän utbildningslinje. Utrymmet för lokala och individuella utbildningslinjer, som vid planeringsperiodens början utgör ca 9-12 procent av den totala antagningskapaciteten, beräknas mot denna bakgrund ha minskat till ca 8-9 procent vid planeringsperiodens slut.

Yrkesu tbildningssektorerna I avsnitt 2.4.3.3 har utredningen diskuterat förhållandet mellan utflödes- och behovskalkylerna för de fem sektorerna av högskoleutbildningen. U 68s förslag till planeringsramar 161

för de olika yrkesutbildningssektorerna, som skall motiveras i det följande, framgår av tabell 2:38. För utbildning med teknisk inriktning syns de tendenser till överskott som prognosunderlaget pekar på motivera att någon ytterligare utbyggnad, utöver nu planerad, inte genomförs av traditionell högskoleutbildning inom sektorn fram till 1970-talets mitt. Genom att viss naturvetenskaplig utbildning, som i nuvarande organisation inte uppfattas som knuten till en teknisk yrkesinriktning, tillförs sektorn innebär förslaget emellertid formellt en ökning av antagningskapaciteten till teknisk högskoleutbildning. På sikt bör man enligt U 68s mening planera för en ökning av antalet utbildningsplatser i högskoleutbildning med teknisk inriktning. Om den av U 68 föreslagna försöksverksamheten med yrkestekniska lin-

jer visar att utbildningen är attraktiv, vilket U 68 bedömer som sannolikt, bör en betydande kapacitetsökning planeras för sådana linjer. Generellt är det väsentligt att den tekniska utbildningen differentieras med hänsyn till längd och inriktning samt till de studerandegrupper till vilka utbildningen vänder sig. För administrativ och ekonomisk högskoleutbildning pekar prognosunderlaget på en balanserad arbetsmarknadssituation för senare delen av 1970-talet. Det finns, efter den utomordentligt kraftiga expansion som utbildning av detta slag genomgått under 1960-talet, skäl för att planera för en i huvudsak oförändrad kapacitet vid början av U 68s planeringsperiod. På sikt bör man räkna med en viss försiktig ökning av utbildningskapaciteten, Också för högskoleutbildning inom vårdsektorn syns utflödes- och behovskalkylerna

Tabell 2:38. Fördelning på yrkesutbildningssektorer av antagningen till linjer i högskoleutbildningen. Ungefärliga tal. Yrkesutbildningssektor

1971/72

ö

Teknisk utbildning Administrativ och ekonomisk utbildning Vårdyrkesutbildning Utbildning för undervisningsyrken Utbildning för kultur- och informationsyrken Lokala och individuella utbildningslinjer Utbildning utan angiven yrkesinriktning Summa

N Ö N Ö N Ö N Ö N Ö N Ö N Ö N

1976/77

1983/84

5 300l

7 300 6 700

10 000 9 000

ca 6 5001

8 800 7 700

10 000 9 000

7 500

8 800 8 400

10 500 9 500

9 500

9 900 9 400

10 000 9 000

ca 1 0001

2 000 1 900

3 000 2 500

—

5 000 3 500

4 500 3 500

ca 7 0001

-

-

37 000

42 000 37 000

48 000 42 000

Ö = övre planeringsgränsen N = nedre planeringsgränsen 1 Nuvarande kapacitet inom utbildningssektorerna för administrativa och ekonomiska yrken och för kultur- och informationsyrken ligger delvis inom de fria fakulteterna och har bara tillnärmelsevis kunnat uppskattas. Utbildningen vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet, som förbereder för bl. a. tekniska yrkesfunktioner, har utom i vad avser utbildning till ämneslärare förts till "utbildning utan angiven yrkesinriktning".

162 SOU 1973:2

tala för en jämförelsevis balanserad arbetsmarknadssituation under prognosperioden. För enstaka utbildningskategorier kan dock brist beräknas föreligga. För den fortsatta utbildningsplaneringen bör man enligt U 68s mening utgå från att behovet av vårdpersonal med högskoleutbildning kommer att växa. Det är självfallet önskvärt att inte brist på utbildad personal blir ett avgörande hinder för utbyggnaden av medicinsk eller social vård. U 68 föreslår mot denna bakgrund en successiv ökning av kapaciteten av vårdinriktad högskoleutbildning. För hela gruppen av högskoleutbildning med undervisningsinriktning pekar prognosunderlaget i huvudsak på balans för 1970-talet. De detaljerade bedömningar som gjorts av lärarbehovet i grundskolan och gymnasieskolan av SCB och SÖ tyder för 1980-talet på överskottstendenser som motiverar en viss återhållsamhet i dimensioneringen. U 68 föreslår en i huvudsak oförändrad totalram men räknar inom denna med förändringar av utbildningskapaciteten på enskilda utbildningslinjer. Utbildningssektorn för kultur- och informationsyrken är den mest heterogena: den omfattar t. ex. högre konstnärlig utbildning och utbildningar till musiker, ungdomsledare, präst, bibliotekarie och journalist. Bl. a. mot bakgrund av svårigheten att definiera yrkesområdet blir behovskalkylen särskilt osäker för denna sektor. När U 68 föreslår en ökning av antagningskapaciteten för 1970-talets mitt är detta delvis en förändring av formell natur (viss utbildning utan angiven inriktning vid de filosofiska fakulteterna har förts dit), delvis ett uttryck för strävan att ge rum åt en reell ökning, bl. a. av den religionsvetenskapliga utbildningens kapacitet. På sikt bör man enligt U 68s mening räkna med en ökning av antalet studerande med kulturoch informationsinriktning. Behovet att utveckla kulturmiljön och efterfrågan på kvalificerad information och rekreation talar för detta.

SOU 1973:2

2.5.3 Antagningstal för högskoleutbildning 2.5.3.1 Allmänt I det följande redovisas sektor för sektor U 68s bedömningar och förslag till antagningstal för utbildningslinjer eller grupper av utbildningslinjer vid mitten av 1970-talet. Förslagen till antagningstal sammanfattas i tabellerna 2:39-2:43. Som redan påpekats ingår inte i dessa antagningstal kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser. Utredningens förslag beträffande dessa kurser har redovisats i avsnitt 2.5.2.2. Däremot ingår förslag till omfattning av lokala och individuella utbildningslinjer. Beträffande den fortsatta framställningen gäller följande allmänna kommentarer. I sammanställningstabellerna 2:39—2:43 anges "nuvarande antagning" för alla utbildningslinjer, där antalet studerandeplatser är fastställt. Av tekniska skäl kan inte motsvarande inskrivningstal för utbildning inom de fria fakulteterna anges, då denna inte är uppdelad efter yrkesinriktning. För en uppskattning av den nuvarande inskrivningen vid dessa hänvisas till sammanfattningstabellerna 2:44 och 2:45 i avsnitt 2.5.3.7. Uppgifterna om den nuvarande antagningen avser i regel antalet studerandeplatser läsåret 1971/72. Talen har avrundats. Beträffande de föreslagna antagningstalen bör karaktären av cirkatal ytterligare understrykes. Utbildningslinjerna har betecknats med namn och provisoriska nummer enligt sammanställningen av U 68s förslag till utbildningslinjer i bilaga 9. I förekommande fall har även hänvisats till motsvarande linjer i 1969 års studieordning vid filosofisk fakultet. Inom alla utbildningslinjer kan en viss varierande avbrottsfrekvens iakttas. Inte alla som antas till en utbildningslinje fullföljer denna. Beträffande de antaganden som i detta avseende ligger till grund för utbudskalkylens uppgifter hänvisas till avsnitt 2.4.1. Avbrottens omfattning spelar en speciell roll vid planeringen av utbildningslinjer, där en ämnesteoretisk utbildning inom olika basutbildningsområden föregår en avslutande 163

yrkesinriktad utbildning och där den senare har begränsat antal platser. I ämneslärarutbildningen följs sålunda den ämnesteoretiska utbildningen av praktisk-pedagogisk utbildning. Ett annat exempel på en sådan studieorganisation är bibliotekarieutbildningen. Här redovisas för dessa utbildningar ett antagningstal för den ämnesteoretiska utbildningen som svarar mot den föreslagna antagningskapaciteten för den avslutande yrkesinriktade utbildningen. Man kan räkna med att en del av dem som påbörjar en linjevariant med ämneslärar- eller bibliotekarieinriktning avbryter sina studier eller byter yrkesinriktning under studiernas gång. Sådana byten av yrkesinriktning kan emellertid liksom nu komma att ske också åt andra hållet, så att vissa studerande först efter det att högskolestudierna påbörjats kommer att söka till ämneslärar- eller bibliotekarieutbildningen. Även vissa av dem som från början valt en lokal eller en individuell utbildningslinje kommer sannolikt att vilja ha en yrkesinriktad avslutande utbildning av detta slag. I sammanfattningstabellerna 2:44 och 2:45 har antagningen till allmänna utbildningslinjer, som har sin närmaste motsvarighet i de nuvarande fria fakulteterna, redovisats fördelade på basutbildningsområden. Även de föreslagna antagningstalen för lokala och individuella utbildningslinjer har fördelats på detta sätt. Fördelningen, som av naturliga skäl får en mera tentativ karaktär, har gjorts på följande sätt. Ett antagande har gjorts om det antal personer med utbildning från skilda basutbildningsområden som bör få sin yrkesinriktning genom studiekurser sådana som t. ex. nuvarande yrkkurser eller ekonomisk specialkurs i gymnasieskolan med inriktning på administrations- och informationsyrken. Dessa har redovisats med antal och basutbildningsområde inom ramen för lokala och individuella utbildningslinjer. Vidare har antagits att ett antal studerande i lokala och individuella utbildningslinjer med lämplig ämneskombination under utbildningens gång söker till allmänna utbildningslinjer, t. ex. med inriktning mot ämneslärar- eller 164

bibliotekarieutbildning. Med utgångspunkt i nuvarande avbrottsfrekvenser vid de filosofiska fakulteterna har sålunda en antagningskapacitet motsvarande hälften av antalet antagna vid ämneslärarlinje fördelats på lokala och individuella utbildningslinjer inom basutbildningsområden, varvid samma fördelning använts som beträffande antagna till linjevarianter med ämneslärarinriktning. Slutligen har övriga platser inom den ram som totalt beräknats för lokala och individuella utbildningslinjer fördelats med hänsyn till de olika basutbildningsområdenas andel av de allmänna utbildningslinjerna. Medan antagningskapaciteten för lokala och individuella utbildningslinjer sålunda i förslaget har fördelats på basutbildningsområden, har den inte uppdelats på yrkesutbildningssektorer. Man kan dock med hänsyn till de behörighetsvillkor, som är knutna till yrkesutövning inom stora delar av vård- och undervisningsområdena, räkna med att större delen av kapaciteten för lokala och individuella utbildningslinjer kommer att avse utbildning med inriktning mot tekniska, administrativa och ekonomiska yrken samt kultur- och informationsyrken. Inom sektorerna för administrativ och ekonomisk utbildning och för utbildning till kultur- och informationsyrken har, som nämnts i det föregående, gjorts ett antagande om det antal personer som får sin yrkesinriktning genom studiekurser sådana som nuvarande yrkkurser eller ekonomisk specialkurs i gymnasieskolan. Detta antal utgör emellertid bara en del av den kapacitet som kan beräknas för lokala och individuella utbildningslinjer med inriktning mot administrativa och ekonomiska yrken eller kultur- och informationsyrken. Man bör enligt U 68s mening räkna med att rekryteringen av blivande forskare sker från ett mycket stort antal linjer i den grundläggande högskoleutbildningen. Kapaciteten för detta ändamål bör rymmas inom de föreslagna totala antagningstalen. Exempelvis kommer sannolikt ett antal av dem som väljer lokal eller individuell utbildningslinje att gå vidare till forskarutbildning. SOU 1973:2

2.5.3.2 Teknisk yrkesutbildning

Civilingenjörsu t bildning

Ett centralt mål för planeringen av universitet och högskolor under 1950- och 1960-talen var att öka kapaciteten för utbildning med teknisk och naturvetenskaplig inriktning. Efterfrågan på sådan utbildning svarar för närvarande inte helt mot antalet utbildningsplatser, och bristen på arbetsmarknanaden på personer med sådan utbildning har i stort sett hävts. Det finns därför skäl att för de närmaste åren inskränka sig till att fullfölja redan planerad utbyggnad. De yrkestekniska linjerna kan väntas ge en viktig breddning av utbildningsutbudet. Av en ökning om ca 2 500 antagningsplatser för teknisk sektor i dess helhet bör större delen avse yrkesteknisk högskoleutbildning, som föreslås få en antagningskapacitet på över 2 000 platser vid planeringsperiodens slut. Den återstående ökningen bör fördelas på utbildning med olika längd och inriktning. Kortare utbildningar än civilingenjörsutbildningen bör utvecklas. Utbildning med kemisk-biologisk bas med inriktning mot bl. a. skoglig verksamhet, jordbruk och farmaceutisk verksamhet bör uppmärksammas. Inte minst kommer miljövård och samhällsplanering att ställa krav på personer med biologisk-teknisk utbildning. Kombinationer av teknisk och administrativ-ekonomisk utbildning, som alltså ligger i gränsområdet mellan två yrkesutbildningssektorer, bör uppmärksammas. I vissa fall kan dock sannolikt sådana kombinationer med fördel bestå av teknisk utbildning i gymnasieskolan och ekonomisk utbildning i högskolan. Också för kombinationen vård-teknik bör utbildningsmöjligheter utvecklas, t. ex. inom det arbetsmedicinska området. Det är sålunda sannolikt att längre utbildning av mera traditionell typ bör få endast en mindre del av den nytillkommande utbildningskapaciteten inom sektorn. För civilingenjörsutbildning och motsvarande bör erfarenheterna av den nu pågående utbyggnaden avvaktas, innan ytterligare utbyggnad aktualiseras.

Här behandlas all slags utbildning som för närvarande förekommer vid teknisk fakultet, således även utbildningarna till bergsingenjör och arkitekt. Detta är den i fråga om antalet studerande helt dominerande gruppen av utbildningslinjer inom den tekniska sektorn. Läsåret 1972/73 är antalet nybörjarplatser ca 3 400. Utbytbarheten - såväl inom gruppen av utbildningslinjer som gentemot andra utbildningslinjer — kan bedömas vara jämförelsevis stor. Rydhs och Österbergs undersökningar stöder denna uppfattning liksom den teknikerprognos som på uppdrag av UKÄ utarbetats av prognosinstitutet vid SCB (IPF 1970:4). Civilingenjörsutbildningen har byggts ut mycket kraftigt under de senaste årtiondena. År 1950/51 antogs sålunda ca 600 studerande och år 1960/61 något mer än 1 000 studerande till sådan utbildning. Efterfrågan på teknisk utbildning från de studerande, som traditionellt i vårt land varit stark, har under de senaste åren inte varit så stor att alla utbildningsplatser utnyttjats. Bl. a. denna situation motiverar en samlad översyn av faktorer som påverkar tillströmningen till tekniska och matematisk-naturvetenskapliga studier. Prognosunderlaget motiverar inte någon ytterligare utbyggnad av civilingenjörsutbildningen utöver den redan beslutade, ca 3 500 utbildningsplatser.

SOU 1973:2

Naturvetenskaplig och matematisk utbildning Här behandlas fysisk-kemisk, kemisk-biologisk och matematisk-systemvetenskaplig utbildning med teknisk yrkesinriktning närmast motsvarande utbildningslinjerna 1 abcefghi, 2 ab och 3 abc enligt 1969 års studieordning (linjevarianterna Al —121, Bl -124 samt El-125 enligt utredningens förslag till utbildningslinjer, se avsnitt 3.2.4). Yrkesinriktningen ges inom denna utbildning bl. a. genom de avslutande studiekurserna. 165

Inom ramen för nuvarande studieordning kan t. ex. väljas tekniskt inriktade studiekurser vid filosofisk fakultet. Dessa har för närvarande en ganska blygsam omfattning (ca 200 utbildningsplatser läsåret 1972/73) men planeras få ökad kapacitet och större differentiering. Utredningen räknar vidare med att de här aktuella linjevarianterna efter hand skall kunna avslutas med kurser som för närvarande ges vid teknisk och farmaceutisk fakultet samt vid lantbrukshögskolan och skogshögskolan. Det är önskvärt att bl. a. behovet av teknisk yrkesinriktning av utbildning inom det biologiska området tillgodoses. För studerande inom det matematisk-systemvetenskapliga området markeras yrkesinriktningen med kurser i optimeringslära, matematisk statistik, datateknik och informationsbehandling (linjevariant El — 125). Utbildning av ovan beskrivet slag är inte i samma grad som civilingenjörsutbildningen utbytbar mot tekniskt inriktad gymnasial utbildning. I en situation med vissa överskottstendenser för personal med tekniskt inriktad högre utbildning syns det därför utredningen motiverat att föreslå en i stort sett oförändrad kapacitet för utbildning inom det fysisk-kemiska området och en begränsad ökning för det matematisk-systemvetenskapliga området. Den ökade betydelse som biologisk kunskap kommer att få i det framtida samhället gör att U 68 föreslår viss ökning av utbildningskapaciteten inom det kemisk-biologiska området. För mitten av 1970-talet räknar utredningen med en sammanlagd antagning till naturvetenskaplig och matematisk utbildning av här beskrivet slag av ca 1 000 studerande (övre planeringsgräns). Som nedre planeringsgräns anges ca 750 studerande. Den beräknade fördelningen av dessa tal på basutbildningsområden framgår av nedanstående sammanställning.

166 Basutbildningsområde Fysisk-kemisk utbildning Kemisk-biologisk utbildning Matematisk-systemvetenskaplig utbildning Summa

Övre planeringsgräns

Nedre planeringsgräns

25fj

1 000

750 Yrkesteknisk högskoleutbildning Den yrkestekniska högskoleutbildningen anknyter närmast till gymnasieskolans tvååriga yrkesinriktade linjer. Omfattningen bör, som tidigare framhållits, bedömas först sedan man vunnit erfarenheter av den försöksverksamhet som utredningen föreslår (jfr avsnitt 3.4.5). U 68 räknar emellertid med en betydande kapacitetsökning som dock sannolikt bör anstå till planeringsperiodens senare del. U 68 har som övre planeringsgräns vid mitten av 1970-talet satt ca 700 utbildningsplatser och som nedre planeringsgräns ca 500 utbildningsplatser per år. Farmaceutisk utbildning För närvarande antas årligen 80 studerande till farmacie kandidatutbildning. Denna kapacitet skall enligt fattade beslut ökas till 120 studerande. Efter farmacie kandidatexamen kan specialisering ske på apotekarlinje eller medicinsk linje. Den medicinska linjen har dock rönt ringa intresse från de farmacie kandidaternas sida. Till linjen, som har en antagningskapacitet av 80 studerande per år, antas även sökande med minst 40 poäng inom ämnesområdet kemi vid filosofisk fakultet. En arbetsgrupp inom UKÄ har föreslagit vissa förändringar av den medicinska linjens nuvarande studieorganisation bl. a. i syfte att öka tillströmningen av sökande med farmacie kandidatexamen. Receptarieutbildningen har en kapacitet av 240 studerande per år (120 per termin). Vid de senaste antagningstillfällena har SOU 1973:2

För mitten av 1970-talet beräknas således antalet nybörjare varit avsevärt lägre. Receptarierna har under senare tid haft svårigheter som övre planeringsgräns en antagning av ca att få anställning efter genomgången utbild- 1 000 studerande och som nedre gräns en i stort sett oförändrad antagning, ca 900 ning. I avvaktan på en mera slutgiltig lösning av studerande. receptarieutbildningens utformning har UKÄ i maj 1972 i skrivelse till Kungl. Maj:t Jordbruks- och skogsbruksutbildning föreslagit en viss omläggning av den nuvarande utbildningen inom ramen för nuvarande Nuvarande antagning framgår av följande kostnadsram. Förslaget innebär förutom sammanställning. vissa studieorganisatoriska förändringar också en sänkning av antagningskapaciteten till Agronom 105 130 160 studerande per år. I prop. 1973:1 Lantmästare Hortonom och landskapsarkitekt 30 1 beräknas i samband med en förlängning av Trädgårdstekniker 30 utbildningen till tre terminer en antagnings- Jägmästare 40 30 kapacitet på 80 platser i receptarieutbild- Skogsmästare ca 365 ningen höstterminen 1973. 1 Intill dess ytterligare erfarenhet vunnits av Läsåret 1972/73 ökas antalet platser på landskapsarkitektlinjen med 10. den minskade utbildningskapaciteten i receptarieutbildningen, bör enligt U 68s mening Det kalkylerade utbudstalet för denna viss försiktighet iakttas vid dimensioneringen grupp av utbildningar är avsevärt större än av denna. Utredningen räknar med en årlig det kalkylerade behovstalet. Bedömningen antagning vid den övre planeringsgränsen av av den framtida dimensioneringen är starkt 160 studerande och vid den nedre gränsen av beroende av om det är möjligt att genom 80 studerande. Vad beträffar farmacie kandivissa förändringar i studiernas innehåll och datutbildningen räknar U 68 vid den övre planeringsgränsen med att den planerade organisation vidga utbildningarnas användutökningen förverkligas (årlig antagning av ningsområde på arbetsmarknaden. 120 studerande), medan utredningen vid den Frågan om utformningen av lantmästarnedre gränsen tar upp nuvarande antagning, och trädgårdsteknikerutbildningarna har ut80 studerande. Antagningen till den medi- retts inom lantbrukshögskolan, som föreslacinska linjen av studerande med 40 poäng i git Kungl. Maj:t vissa förändringar i studierkemi ingår i antagningstalen till naturveten- nas inriktning (avsnitt 3.4.5 och 3.5.3.3), skaplig och matematisk utbildning ovan. bl. a. i syfte att bredda utbildningamas användningsområde, samt i samband härmed en efter hand ökad utbildningskapacitet upp till 150 studerande på lantmästarlinjen och Laboratorieassistentutbildning 60 studerande på trädgårdsteknikerlinjen. U 68 räknar med en antagningskapacitet För närvarande antas sammanlagt drygt 900 studerande per år i laboratorieassistentut- på sammanlagt ca 400 studerande i jordbildning. Utbildningen är främst inriktad på bruks- och skogsbruksutbildning 1976/77. sjukhusens och de medicinsk-vetenskapliga laboratoriemas behov, men till arbetsmark- Övrig teknisk utbildning naden för laboratorieassistenter bör räknas driftteknikerutockså vissa delar av industrin. U 68 Brandingenjörsutbildning, finner det motiverat att räkna med en viss bildning, sjöingenjörsutbildning samt livsmemåttlig ökning av antagningskapaciteten delsteknisk utbildning på eftergymnasial nivå trots att denna vuxit mycket snabbt under har sammanförts under rubriken övrig teknisk utbildning. Sammanlagt antas för den senaste tioårsperioden. SOU 1973:2

närvarande ca 400 studerande till dessa utbildningar enligt följande sammanställning.

marknaden kunnat täckas. Efterfrågan på utbildning av detta slag har varit mycket stor. 30' Brandingenjör Det är önskvärt att utbildningen inom Drifttekniker 180 sektorn differentieras. Man bör enligt U 68s Sjöingenjör 190 Livsmedelstekniker 30 mening sträva efter att utveckla en linjeca 430 struktur som dels ger flera studerande en mera klart yrkesinriktad utbildning, dels ger 1 Antagning vartannat är. möjlighet att välja utbildningslinjer av olika Den livsmedelstekniska utbildningen kan i längd. framtiden beräknas bli ersatt av yrkesteknisk För närvarande handhas administrativa högskoleutbildning (se ovan). För övrigt arbetsuppgifter förhållandevis ofta av persoräknar U 68 endast med en mycket måttlig ner med exempelvis teknisk eller pedagogisk expansion av dessa utbildningsvägars sam- yrkesinriktning i sin grundutbildning. Även manlagda kapacitet. Totalt beräknas således om man i framtiden kan åstadkomma ett ca 450 antagningsplatser vid mitten av 1970- mera ändamålsenligt utbud av grundläggande talet, bl. a. för att kunna tillgodose behov av administrativ högskoleutbildning, är det sanatt öka kapaciteten för utbildning av drift- nolikt att det allt framgent kommer att tekniker. finnas ett behov av kortare administrativ utbildning för personer vilkas grundutbildning haft annan inriktning. Sådana kurser Sammanfattning bör ges inom ramen för utbudet av enstaka Utredningens förslag till antagningstal för kurser och studiekurser och ses som ett led i teknisk yrkesutbildning sammanfattas i ta- en återkommande utbildning. bell 2:39. Utbytbarheten inom sektorn - såväl i horisontell som vertikal led — kan beräknas 2.5.3.3 Administrativ och ekonomisk yrkesvara tämligen stor (se avsnitt 2.4.6). utbildning U 68s förslag innebär en mycket måttlig Under 1960-talet har resurserna för högsko- kapacitetsökning för administrativ och ekoleutbildning med administrativ och ekono- nomisk högskoleutbildning under planeringsmisk inriktning mångfaldigats. Därigenom perioden. Såvitt nu kan bedömas bör en har en utpräglad bristsituation på arbets- väsentlig del av ökningen ligga inom dels Tabell 2:39. Sammanfattning av förslag till antagningstal för teknisk yrkesutbildning (allmänna utbildningslinjer). Utbildningslinjer/grupper av utbildningslinjer

Nuvarande antagningskapacitet, i regel 1971/72

U 68s förslag för mitten av 1970-talet (c;irkatal) O N

1 Civilingenjörsutbildning (teknisk fakultet) 2 Naturvetenskaplig och matematisk utbildning 3 Yrkesteknisk högskoleutbildning 4 Farmaceutisk utbildning 5 Laboratorieassistentutbildning 6 Jordbruks- och skogsbruksutbildning 7 Övrig teknisk utbildning Summa

3 250

3 500

3 500

1 000 700 280 1 000 400 450

800 500 160 900 400 450 6 700

-

320 900 365 430

7 300

Ö = övre planeringsgräns N = nedre planeringsgräns 168

SOU 1973:2

utbildning med starka inslag av informationsbehandling och statistik, dels utbildning med kvalificerade språkliga inslag. Vidare bör områdena marknadsföring och varudistribution uppmärksammas. En god balans bör eftersträvas mellan utbildningslinjer av olika längd och specialiseringsgrad. Sannolikt bör t. ex. utbildning av tre- eller fyra terminers längd med inriktning mot speciella administrationsområden, av i huvudsak det slag som nu bedrivs som försöksverksamhet med kombinationsutbildning, efter hand öka ytterligare i omfattning. Den juridiska utbildningens och socionomutbildningens organisation och innehåll utreds för närvarande inom U 68 (se avsnitt 3.6). Utredningsförslagen, som senare kommer att presenteras i separat betänkande, kan ge nya förutsättningar också för den kvantitativa planeringen inom sektorn. Juridisk utbildning Utbildningen vid de nuvarande juridiska fakulteterna förbereder dels för domarverksamhet och andra uppgifter inom i första hand rättsväsendet, för vilka någon annan utbildning inte finns, dels för administrativa uppgifter, för vilka utbytbarheten med andra utbildningar i vissa fall kan vara betydande. Utbildningstiden är 4^år, dvs. längre än för t. ex. filosofisk-samhällsvetenskaplig utbildning och socionomutbildning. Antalet nyinskrivna vid juridisk fakultet har under de senaste tre läsåren genomsnittligt varit ca 1 300. Enligt U 68s uppfattning bör kapaciteten för juridisk utbildning, i den mån den förbereder för allmänna administrativa uppgifter, minskas bl. a. till förmån för kortare utbildningar med specifik inriktning mot olika administrativa områden. I avvaktan på resultaten av det tidigare nämnda utredningsarbetet har bedömningen av antagningsbehovet vid mitten av 1970-talet gjorts med utgångspunkt i den nuvarande utbildningens utformning. U 68 föreslår att den övre planeringsgränsen för antagningstalet till juristlinjen sätts vid ca 1 000 antagningsplatser. Som nedre planeringsgräns anges 800 platser. SOU 1973:2

Ekonom- och samhälhplanerarutbildning, filosofisk-samhällsvetenskaplig u t bildning samt socionomutbildning, förvaltningslinje Ekonom- och samhällsplanerarutbildning och filosofisk-samhällsvetenskaplig utbildning betecknas i U 68s förslag till utbildningslinjer (kapitel 3) som linjevarianterna D2-237, D2-238, D3-239, D3^240 samt linje 241, vilka närmast motsvarar linjerna 6 ab och 7 abc i 1969 års studieordning. Tillströmningen till dessa linjer har beräknats till ca 2 300 studerande läsåret 1971/72. Vid förvaltningslinjen vid socialhögskolorna antas för närvarande ca 750 studerande årligen. Bl. a. mot bakgrunden av utbytbarheten mellan dessa utbildningar har antagningskapaciteten för dem bedömts i ett sammanhang. Den snabba utbyggnad som skett av socionomutbildningens kapacitet och den stora ökningen av tillströmningen till nu ifrågavarande linjer vid de filosofiska fakulteterna motiverar enligt U 68s bedömning en återhållen ökningstakt i antagningen till dessa utbildningar intill dess erfarenhet vunnits av anpassningen mellan utbud och efterfrågan på utbildade under en något längre period. Kalkylunderlaget visar att utbildningsbehovet ligger på ungefär samma nivå som nuvarande antagning. På sikt torde en något ökad kapacitet vara motiverad. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att antagningskapaciteten vid 1970-talets mitt för här aktuella utbildningsvägar tillsammans fastställs till ca 3 400 antagningsplatser vid den övre planeringsgränsen och ca 3 000 vid den nedre.

Annan treårig administrativ och ekonomisk utbildning Med "annan treårig administrativ och ekonomisk utbildning" avses utbildningsvägar som ger en administrativ och/eller ekonomisk funktionsinriktning åt utbildning inom skilda basutbildningsområden. Det gäller dels 169

samhällsvetenskaplig utbildning, betecknad som linjevariant D4-242 och D6—243 i förslaget till utbildningslinjer (närmast svarande mot utbildningslinjerna 1 dj, 8 a och 9 a i 1969 års studieordning), dels beteendevetenskaplig basutbildning (linjevariant C2—221, närmast motsvarande linje 5 i 1969 års studieordning) och matematisk-systemvetenskaplig basutbildning (linjevariant El-244 och E2—245, vilka närmast motsvarar linjerna 1 cefi och linje 2 c i 1969 års studieordning). Yrkesinriktningen ges bl. a. genom avslutande studiekurser med ekonomisk och administrativ inriktning. Även ekonomisk specialkurs eller andra specialkurser inom gymnasieskolan bör därvid komma i fråga. Som avslutande studiekurs förekommer också kursen för studie- och yrkesorienteringsverksamhet (syo-konsulenter) som bör vara en lämplig avslutning bl. a. på en beteendevetenskaplig och samhällsvetenskaplig utbildning. Sammanlagt föreslår U 68 som övre planeringsgräns en kapacitet av 1 000 antagningsplatser och som nedre planeringsgräns 800 platser för de här behandlade utbildningarna, fördelade på basutbildningsområden enligt nedanstående sammanställning.

Basutbildningsområde Beteendevetenskaplig utbildning Samhällsvetenskaplig utbildning Matematisk-systemvetenskaplig utbildning Summa

Övre planeringsgräns

Nedre planeringsgräns

1 000

3.2.3.2). Antagningskapaciteten läsåret 1972/73, 960 platser, framgår av nedanstående sammanställning.

Personaladministration Revision, bank, beskattning Sekreterare Socialadministration Transportadministration Utbildningsadministration

210 180 270 30 120 150 960

Antalet antagna studerande till kombinationsutbildningar läsåret 1972/73 har inte varit så stort som antalet platser. Utbildningsvägar av i huvudsak denna längd och karaktär bör enligt U 68s uppfattning utvecklas och inriktas mot även andra områden inom den administrativa och ekonomiska sektorn. Även innehållet i de nuvarande utbildningarna kan behöva ses över. U 68 räknar på sikt med en ökad kapacitet för detta slag av utbildning. Efter den snabba expansion som utbildningen undergått under ett inledningsskede bör den dock under några år ha i huvudsak oförändrad antagning, bl. a. för att dess ställning på arbetsmarknaden skall stabiliseras. U 68 föreslår som övre planeringsgräns en total årlig antagning av ca 1 000 studerande vid 1970-talets mitt och som nedre gräns ca 900 studerande.

Ettåriga specialkurser i gymnasieskolan med administrativ och ekonomisk inriktning

Inom gymnasieskolan ges i form av ettåriga specialkurser utbildning inom det administrativa och ekonomiska området, som av U 68 föreslås betraktas som högskoleutbildning, med för närvarande följande omfattTvåårig administrativ och ekonomisk utbildning. (Beträffande s. k. ekonomisk specialning kurs, se vidare nedan.) Administrativ och ekonomisk utbildning förekommer i dag som försöksverksamhet med s. k. kombinationsutbildning (se avsnitt 170

SOU 1973:2

Företagsekonomi 30 Marknadsföring 60 Personal inom hotell- och restaurangbranschen 30 Sekreterare 270 Samhällsadministration 50 Socialadministration 40 Transportekonomi 30 ca 500

Vissa av dessa kurser ingår i kombinationsutbildning. Motsvarande antal utbildningsplatser ingår inte i sammanställningen ovan. Organisationen av dessa kurser är flexibel och kan tämligen lätt anpassas efter bedömningar på kortare sikt. Deras dimensionering bör också ses i samband med den ökade dimensioneringen av kombinationsutbildningarna på detta område. U 68 räknar därför med en antagning 1976/77 av i stort sett nuvarande omfattning trots att behovsoch utbudskalkylerna pekar på att kapaciteten borde öka något. Den s. k. ekonomiska specialkursen i gymnasieskolan, som avses ge en påbyggnad på eller en utbildning likvärdig med treårig ekonomisk linje i gymnasieskolan, räknas inte i utredningens förslag som högskoleutbildning (avsnitt 1.3). Den ingår dock som del i viss kombinationsutbildning. Kursen ger dock en utbildning som i viss utsträckning är jämförbar med och sannolikt i stor utsträckning utbytbar mot vissa av de ovan beskrivna specialkurserna. I SÖs långtidsbedömning räknas med ett årligt intag av 3 900 studerande i ekonomisk specialkurs under den närmaste femårsperioden. I detta tal är inräknade de studerande som tar utbildningen som en del av kombinationsutbildning. Om detta antal ökar kan man räkna med en motsvarande minskning av antalet studerande som tar specialkursen som fristående utbildning. Detsamma gäller, om den ekonomiska specialkursen, som U 68 föreslår, kan tas som avslutning på andra utbildningslinjer med administrativ och ekonomisk inriktning.

bete förekommer som försöksverksamhet med kombinationsutbildning. Läsåret 1972/ 73 var antagningskapaciteten 180 studerande. Kombinationen av kvalificerad utbildning inom det ekonomisk-administrativa området och ADB-området kommer enligt U 68s bedömning att röna ökad efterfrågan. Utredningen föreslår en ökning av antagningskapaciteten till ca 250 studerande årligen.

Ettårig utbildning av systemmän och programmerare Nuvarande antagning till den ettåriga specialkursen i gymnasieskolan för systemmän och programmerare är ca 1 080 studerande. Denna utbildning har vuxit så snabbt att ett uppdämt behov torde ha blivit tillgodosett. Behovs- och utbudskalkylens tal tyder här på att någon större ökning av denna utbildningskapacitet inte skulle vara motiverad. Det är emellertid svårt att bedöma utbildningsbehovet för detta tämligen nya arbetsområde. Inte minst gäller detta avvägningen mellan kortare och längre utbildning. U 68 räknar därför med i huvudsak oförändrad utbildningskapacitet för systemmän och programmerare, nämligen ca 1 200 antagningsplatser vid den övre planeringsgränsen och ca 1 000 vid den nedre gränsen. Det är inte otänkbart att en del av denna utbildningskapacitet i framtiden bör läggas på längre utbildningslinjer, som bygger på matematisk-systemvetenskaplig basutbildning.

Övrig administrativ och ekonomisk utbildning

Här avses en rad kvantitativt mindre omfattande, sinsemellan mycket olika utbildningsvägar, för vilka utredningen föreslår ett sammanlagt antagningstal vid 1970-talets Tvåårig utbildning i administrativt systemar- mitt. Utbildningslinjerna och deras nuvaranbete de omfattning framgår av nedanstående uppTvåårig utbildning i administrativt systemar- ställning. SOU 1973:2

Ekonomiföreståndare Internatföreståndare Hälsovårdsinspektör Högre grafisk utbildning Sjökapten

60 80 50 50 170 410

U 68 räknar med en viss ökning av det sammanlagda antagningstalet till dessa utbildningsvägar. Ökningen ligger främst på hälsovårdsinspektörs- och ekonomiföreståndarutbildningarna. Hälsovårdsinspektörsutbildningen är för närvarande föremål för översyn. Man räknar enligt vad U 68 erfarit med en ökning till 75 studerande per år. Det är möjligt att en förändrad utbildning kan öka användbarheten på arbetsmarknaden. Det kan finnas anledning att beräkna ett ännu något högre antal utbildningsplatser. Behovet av personer med ekonomiföreständarutbildning är, enligt gjorda bedömningar, stort och den nuvarande utbildningskapaciteten är mera anpassad till de utbildningssökandes förhållandevis ringa in-

tresse för utbildningen än till det arbetsmarknadsmässiga behovet. Man bör enligt U 68s uppfattning räkna med en viss ökning av kapaciteten vid mitten av 1970-talet. U 68 föreslår att sammanlagt ca 500 utbildningsplatser beräknas för gruppen övrig administrativ och ekonomisk utbildning vid 1970-talets mitt. Lokala och individuella utbildningslinjer Inledningsvis har framhållits att det är önskvärt att kunna ge en administrativ eller ekonomisk yrkesinriktning åt skilda basutbildningsinnehåll, exempelvis fysisk-kemisk, språklig eller historisk-estetisk-religionsvetenskaplig utbildning. Sådan yrkesinriktning kan ges bl. a. genom s. k. yrkkurs i t. ex. administrativ teknik, sjukvårdsadministration osv. eller genom ekonomisk specialkurs. Utredningen menar att ett utrymme för sådan utbildning bör beräknas inom ramen för lokala och individuella utbildningslinjer och exemplifierar nedan hur en sådan

Tabell 2:40. Sammanfattning av förslag till antagningstal för administrativ och ekonomisk yrkesutbildning (allmänna utbildningslinjer). Utbildningslinjer/grupper av utbildningslinjer

Nuvarande antagningskapacitet, i regel 1971/72

U 68s förslag för mitten av 1970-talet (eirkatal)

1 Juristutbildning 2 Ekonom- och samhällsplanerarutb. filosofisk-samhällsvetenskaplig utbildning, socionomutbildning vid förvaltningslinje 3 Annan treårig administrativ och ekonomisk utbildning 4 Tvåårig administrativ och ekonomisk utbildning 5 Tvåårig utbildning i administrativt systemarbete 6 Ettåriga specialkurser inom gymnasieskolan med administrativ och ekonomisk inriktning 7 Ettårig specialkurs i gymnasieskolan för utbildning av systemmän och programmerare 8 Övrig administrativ och ekonomisk utbildning

ca 1 300

1 000

3 400

3 000

1 000

1 000

1 080

1 200

1 000

500 7 700

Summa

ca 400

8 800

Ö = övre planeringsgräns. N = nedre planeringsgräns 172

SOU 1973:2

Basutbildningsområde

Övre planeringsgräns

Nedre planeringsgräns

I;ysisk-kemisk utbildning Kemisk-biologisk utbildning Språklig utbildning Historisk-estetiskreligionsvet enskaplig utbild-' ning

100 200

70 100

60 Summa

kapacitet kan fördelas på basutbildningsområden. Sammanfattning Utredningens förslag till antagningstal för administrativ och ekonomisk yrkesutbildning sammanfattas i tabell 2:40. 2.5.3.4 Vårdyrkesutbildning Den medicinska delen av vårdområdet är den kvantitativt dominerande inom denna utbildningssektor. Motsvarande utbildningslinjer förbereder ofta för tämligen preciserade vårdfunktioner och yrkesutövningen regleras i stor utsträckning av behörighetsregler. Utbytbarheten inom området är således, åtminstone för närvarande, begränsad. Förhållandena är delvis andra inom det sociala vårdområdet. Högskoleutbildningarna till t. ex. psykolog och socionom, som expanderat mycket starkt under det senaste årtiondet, har en arbetsmarknad som är mindre fast avgränsad och reglerad. En helhetssyn på hela vårdsektorn bör eftersträvas i högskoleutbildningens planering. Det är väsentligt att utbildningen medverkar till att kontakten mellan medicinskt och socialt vårdarbete utvecklas. U 68s speciella utredningsarbete beträffande socionomutbildning och vissa kortare högskoleutbildningar med vårdinriktning syftar bl. a. till att stärka dessa kontakter. Som bl. a. framhålls i kapitel 3 är också utbildning med inriktning mot barna- och ungdomsvård under utredning. Det kan därför finnas anledning att efter hand ompröva utbildningskapaciteten för sådan utbildning. SOU 1973:2

Läkarutbildning Läkarutbildningen kan tas som exempel på den mycket omfattande expansion som högskoleutbildningen inom vårdsektorn genomgått. Läsåret 1950/51 antogs ca 230 studerande till läkarutbildning, medan nuvarande antagningskapacitet är ca 1 000. För närvarande finns en läkare på 775 invånare. Med oförändrad antagningskapacitet beräknas läkartätheten år 1980 vara i det närmaste dubbelt så stor som nu för att år 1990 vara omkring en läkare på knappt 350 invånare. Genomarbetade bedömningar av läkarbehovet saknas för tiden efter slutet av 1970talet. Det blir alltså nödvändigt att i utbildningsplaneringen på detta område, liksom på flera andra, fatta beslut på grundval av mera allmänna indikationer på arbetsmarknadsutvecklingen. Att samhället behöver läkare utöver dagens antal tycks vara helt klart. Redan en förkortning av arbetstiden till i genomsnitt 40 timmar i veckan (reell arbetstid) skulle innebära krav på ett avsevärt större antal läkare än nu. Detta utesluter emellertid inte att själva inriktningen av hälso- och sjukvårdsarbetet kan — och bör - ändras. Som ett exempel kan nämnas det ökade behovet av företagsläkare. Den nuvarande inriktningen av nytillskott av läkarresurserna mot områden som psykiatri och satsningen på öppna vårdformer torde komma att bestå. Hela den förebyggande sidan kan bedömas komma att expandera. Med förbättrad läkartillgång kommer möjligheten att använda personer med läkarutbildning i andra uppgifter att öka. Å andra sidan förbättras också tillgången på personer med alternativ utbildning, t. ex. psykologer, sjukvårdsadministratörer och vårdyrkeslärare, liksom på vidareutbildade sjuksköterskor och sjukgymnaster. Det är mycket svårt att ha en bestämd uppfattning om huruvida den nuvarande kapaciteten för läkarutbildningen är tillräcklig för behoven under de närmaste årtiondena. Man måste ta upp sådana väsentliga spörsmål som en avvägning mellan social och medi173

cinsk vård och mellan förebyggande och i snävare mening vårdande åtgärder. Det är nödvändigt att analysera tillgång och behov av läkare tillsammans med motsvarande frågor för en rad andra personalkategorier. Personal med kortare utbildning än läkarnas kan t. ex. avlasta dessa vissa uppgifter. Detta sker i viss utsträckning bl. a. genom specialutbildade sjuksköterskor. En mera systematisk och omfattande vidareutbildning av olika personalkategorier bör kunna leda till att nya behandlingsformer eller förebyggande åtgärder utvecklas, varigenom läkare frigörs utan att annan personal direkt övertagit läkarnas nuvarande uppgifter. En väg för vidareutbildning av sjuksköterskor (motsvarande) bör enligt utredningens mening leda till läkarexamen. Erfarenheterna från sådan vidareutbildning bör kunna ge anvisning om möjligheterna att utveckla utbildningslinjer till yrkesfunktioner som direkt eller indirekt avlastar läkarna. Att dra slutsatser för utbildningsplaneringen under 1970-talet av en så obestämd bild av 1980-talet är självfallet svårt. En försiktig slutsats är enligt U 68 att läkarutbildning med nuvarande studieorganisation inte bör öka i kapacitet utöver vad fullföljande av nuvarande planering innebär, dvs. en årlig antagning av 1 050 studerande. Det finns i stället skäl att prioritera de kortare vårdutbildningarna i högskolan, inte minst dem till arbetsterapeut och sjukgymnast.

Kortare högskoleutbildningar inom vårdområdet De under denna rubrik behandlade utbildningsvägarna och deras nuvarande antagningskapacitet framgår av följande sammanställning. Arbetsterapeut Hörselvårdsassistent Medicinsk assistent Sjukgymnast Sjuksköterska Ålderdomshemsföreståndare

275 30 500 270 3 000 170 ca 4 250

Behovskalkylen för 1975/80 anger ett behov av utbildade som vida överstiger det kalkylerade utbudstalet. Den sammanlagda utbildningskapaciteten för de kortare vårdutbildningarna bör enligt U 68s mening öka. Ökningen bör främst komma till stånd på sjukgymnastoch arbetsterapeututbildningarna. Kungl. Maj:t har den 2 februari 1972 gett SÖ i uppdrag att vidta åtgärder för att så snart som möjligt få till stånd en ökning av utbildningskapaciteten inom båda dessa utbildningsvägar. Med hänsyn till bl. a. de utbyggnadsplaner som redan nu föreligger finner U 68 det rimligt att man inriktar sig på att söka uppnå en fördubbling av antalet antagningsplatser. Sjuksköterskeutbildningen, som är den volymmässigt största bland de kortare högskoleutbildningarna inom vårdområdet, har under de senaste åren byggts ut kraftigt och det syns nu som om en tidigare stor brist på sjuksköterskor är på väg att förbytas mot balans mellan tillgång och efterfrågan. Bristen är dock ännu inte hävd. Arbetsmarknadsläget för medicinska assistenter är i huvudsak detsamma som för sjuksköterskor medan det fortfarande är stor brist på ålderdomshemsföreståndare. U 68 föreslår en viss ökning av intagningen också till dessa utbildningar. Som framgår bl. a. av avsnitt 3.7.2.1 genomförs inom U 68 ett utredningsarbete med syfte att bl. a. undersöka samordningsmöjligheterna för utbildningslinjerna i denna grupp. U 68 föreslår som en övre planeringsgräns vid 1970-talets mitt en antagning till samtliga kortare högskoleutbildningar inom vårdområdet på ca 5 000 studerande. Motsvarande nedre planeringsgräns föreslår utredningen till ca 4 800 studerande. Tandvårdsu t b ildn ing Här behandlas tandläkarutbildning, till vilken för närvarande antas 380 studerande per år, samt den tämligen nyinrättade tandhygienistutbildningen, som är en ettårig vidareutbildning för tandsköterskor med viss yrkeserfarenhet. Till den senare utbildningen anSOU 1973:2

tas för närvarande ca 50 studerande per år. Psykologutbildning Enligt beslut av 1970 års riksdag skall an- För närvarande antas ca 750 studerande årlitagningen till tandläkarutbildning öka till gen till studier för 40 poäng i psykologi vid fi500 studerande per år från vårterminen losofisk fakultet, som är den första studiekur1973. Denna dimensionering som bygger på sen i den s. k. psykologlinjen (utbildningslinatt utbildningen i Stockholm sker dels i an- je 4 a). Tredje årets utbildning på denna linje slutning till Huddinge sjukhus, dels vid den kan omfatta en påbyggnadskurs i psykologi gamla tandläkarhögskolan, skall gälla minst med tillämpningsinriktning, och utbildningsfem intagningsårgångar. UKÄ har i uppdrag linjen leder därigenom fram till vad som att undersöka förutsättningarna för att öka motsvarar nuvarande behörighet som bitandläkarutbildningens kapacitet. Antalet trädande psykolog. Utbildningen kan byggas yrkesverksamma tandläkare, som var ca på med en tvåårig psykologutbildning, som 3 500 år 1950, ca 5 000 år 1960 och ca startade höstterminen 1972 med en antag7 000 år 1970, beräknas med den beslutade ningskapacitet av 200 studerande. utbyggnaden av utbildningskapaciteten vara Utredningen har i sina överväganden utca 9 000 år 1980 och ca 12 000 år 1990. gått från att den längre psykologutbildBehovet av tandläkare i framtiden blir i ningen i huvudsak bör dimensioneras med hög grad beroende av tillskapandet av en hänsyn till en förutsebar utveckling av antatandvårdsförsäkring. Denna fråga har utretts let psykologtjänster medan man, när det gälav 1970 års utredning om tandvårdsförsäk- ler dimensioneringen av den psykologiska ring, som i sitt betänkande "Allmän tand- grundutbildningen, kan ställa sig något friare vårdsförsäkring" (SOU 1972:81) föreslår att gentemot arbetsmarknadens behov. Det en allmän tandvårdsförsäkring införs den 1 kommer, enligt U 68s uppfattning, i framtijanuari 1974. Ställningstaganden till fortsatt den att finnas ett behov av personer med utbyggnad av tandläkarutbildningen bör så- beteendevetenskaplig grundutbildning inom vitt möjligt anstå till dess beslut fattats i för- skilda områden, vilket har en omfattning som säkringsfrågan. sannolikt inte är obetydlig men som är svår Det antal tandhygienister som hittills ut- att fånga i en behovskalkyl. bildats är tämligen blygsamt. I betänkandet Med hänvisning till de kalkylerade be"Folktandvårdens uppbyggande och reglehovs- och utflödestalen finner utredningen ring" (SOU 1970:11) angav 1967 års folkdet motiverat att, för läsåret 1976/77, planetandvårdsutredning att man fr. o. m. läsåret ra för en viss minskning i antagningskapacite1971/72 skulle behöva utbilda drygt 60 ten för den psykologiska grundutbildningen tandhygienister årligen. En stark satsning på och anger en antagning till psykologlinjen av utbildning till tandhygienister sker utom600 studerande vid den övre planeringsgränlands, t. ex. i USA. sen och 550 vid den nedre. Vid bedömning U 68 finner att många skäl talar för att man av kapaciteten bör man, enligt U 68s uppfattpå sikt bör inrikta sig mot en ökad kapaci- ning, se denna tillsammans med utbildningstet av tandhygienistutbildningen. Den slutli- kapaciteten för socionomutbildningens soga bedömningen måste dock göras som ett ciala linje. led i en samlad lösning av behovet av tandvårdspersonal. I denna kan även nya utbildningskategorier inom tandvårdsområdet bli Socionomutbildning, social linje aktuella för diskussion. För 1976/77 räknar U 68 med en intag- På grundval av förslag av 1970 års socionomning av 500 tandläkarstuderande och ca 100 utbildningsberedning har statsmakterna fattat beslut som innebär att antalet utbildtandhygieniststuderande. ningsplatser vid socialhögskolorna skall ökas i snabb takt. Antagningen till social linje är SOU 1973:2

för närvarande ca 1 100 studerande årligen. I sina förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1973/74 redovisar nämnden för socionomutbildning en planerad utbyggnadstakt som 1975/76 ger en antagning av ca 1 400 studerande på social linje. Om man ser endast till de tjänster och befattningar som traditionellt besätts med socionomer kan - med den beräknade kapacitetsökningen — utvecklingen på sikt gå mot ett visst överskott av utbildade. Man kan emellertid räkna med att det finns en rad funktioner, för vilka socionomutbildningen är en lämplig förberedelse och till vilka socionomer, bl. a. på grund av det tidigare otillräckliga utbudet, inte hittills rekryterats. Den framtida organisationen av socionomutbildningen, som utreds inom U 68 (se avsnitt 3.7.2.1), har självfallet betydelse för utbildningens användningsområde. U 68 menar att socionomutbildning på social linje och grundläggande utbildning på psykologlinje — om för närvarande än i begränsad omfattning — kan vara utbytba:a utbildningar på arbetsmarknaden. Utbildningskapaciteten för båda utbildningsvägarna bör därför ses tillsammans. Som en övre planeringsgräns för den sociala linjen beräknas ca

1 400 antagningsplatser 1976/77 och som en nedre gräns ca 1 250 platser. Logopedu t b ildning Den nuvarande antagningen av studerande i logopedutbildning svarar mot en årlig antagning av ca 20 studerande. Inom UKÄ utreds möjligheterna att öka utbildningskapaciteten. De olika bedömningar som i skilda sammanhang gjorts under 1960-talet pekar alla på ett behov som svarar mot en större utbildningskapacitet än den nuvarande. Utbildningen är också mycket eftersökt bland de studerande. U 68 föreslår att intagningen ökas så att den vid mitten av 1970-talet svarar mot en årlig antagning av ca 50 studerande. Socialpedagogu t b ildning År 1971/72 antogs 64 studerande till socialpedagogutbildning. Utbildningen är förhållandevis specialiserad och inriktad mot kvalificerade vård- och administrationsuppgifter på barna- och ungdomsvårdande institutioner, barnhem, ungdomsvårdsskolor etc. Det är sannolikt att utbildning med denna inrikt-

Tabell 2:41. Sammanfattning av förslag till antagningstal för vårdyrkesutbildning (allmänna utbildningslinjer), Utbildningslinjer/grupper av utbildningslinjer

1 Läkarutbildning 2 Kortare högskoleutbildning inom vårdområdet 3 Tandläkarutbildning 4 Tandhygienistutbildning 5 Socionomutbildning på social linje 6 Psykologutbildning 7 Logopedutbildning 8 Socialpedagogutbildning 9 Veterinärutbildning Summa

Nuvarande antagningskapacitet, i regel 1971/72

U 68s förslag för mitten av 1970-talet (cirkatal) Ö

N

1 050

1 050

4 250 380 50 1 100 750 1 20 65 50 7 600

5 000 500 100 1400 600 50 75 50 8 800

4 800 500 100 1 250 550 50 75 50 8 400

1 Avser antagningskapaciteten till studier för 40 poäng i psykologi. Ö = övre planeringsgräns N • nedre planeringsgräns

176 SOU 1973:2

ning bör få en ökad kapacitet men detta bör, enligt U 68s uppfattning, ske först i samband med en översyn av utbildningens organisation och innehåll. Härvid bör U 68s arbete beträffande socionomutbildningens innehåll beaktas. Även LUKs förslag till utbildning av lärare i barn- och ungdomskunskap berör socialpedagogutbildningen. För mitten av 1970-talet finner U 68 inte anledning att föreslå någon nämnvärd ökning av utbildningskapaciteten och räknar med en intagning av ca 75 studerande. Veterinäru tbildning Den nuvarande intagningskapaciteten vid veterinärhögskolan är ca 50 studerande årligen. U 68 räknar inte med någon nämnvärd förändring av denna kapacitet för mitten av 1970-talet. Sammanfattning Utredningens förslag till antagningstal för vårdyrkesutbildning sammanfattas i tabell 2:41. 2.5.3.5 Utbildning för undervisningsyrken U 68 räknar med i huvudsak oförändrad utbildningskapacitet inom utbildningssektorn för undervisningsyrken. Det innebär att den kvantitativa planeringen närmast kan komma att avse omfördelning inom nuvarande ramar. I planeringen bör även beaktas utbildningsbehoven för obehöriga lärare som tjänstgör i skolväsendet. För bedömningen på sikt blir kommande ändringar av läroplanerna för grund- och gymnasieskolorna och utvecklingen av samhällets vuxenutbildning samt företagsutbildningen väsentliga faktorer. Erfarenheterna visar att prognoser inom denna yrkesutbildningssektor präglas av samma osäkerhet som inom andra sektorer. Detta och andra skäl kan tala för att samma studieorganisatoriska principer på sikt prövas inom lärarutbildningssektorn som inom övriga delar av högskoleutbildningen (se avsnitt 3.8). En återkommande utbildning med perioder av yrkesverksamSOU 1973:2 12

het också inom andra yrkesområden än lärarens skulle kunna bidra till att öka den lärarutbildades användbarhet inom områden utanför skolväsendet och villighet att söka sig till sådana. Härigenom skulle vidare skolans kontakt med det samhälle som den förbereder för öka. Utbildning av ämneslärare Prognosunderlaget visar för ämneslärarutbildningen närmast på balans i tillgång och efterfrågan vid mitten av 1970-talet. Läsåret 1971/72 antogs vid lärarhögskolornas ämneslärarlinjer 2 300 studerande. Läsåret 1972/73 omfattar intagningen ca 2 100 studerande. Prognoser för det framtida lärarbehovet på olika nivåer i utbildningsväsendet har utarbetats inom SÖ och SCB och lagts fram våren 1972. För budgetåret 1973/74 beräknas i prop. 1973:1 en intagning till ämneslärarlinjerna av 1 800 studerande. Prognosunderlaget talar i och för sig för fortsatt minskning av antagningen till ämneslärarutbildning. U 68 föreslår (se avsnitt 3.2.4) emellertid en ny organisation av ämneslärarutbildningen enligt vilken denna sker i sammanhållna linjevarianter som omfattar såväl ämnesteoretisk som praktisk-pedagogjsk utbildning. Antagningen föreslås fr.o.m. 1976/77 avse de ämnesteoretiska studierna (se avsnitt 5.2.1). Intill dess erfarenheter vunnits råder självfallet viss osäkerhet om hur den nya organisationen kommer att fungera. Bl. a. finns det risk för ett icke obetydligt bortfall under de ämnesteoretiska studiernas gång. Med hänsyn härtill vill U 68 inte för 1976/77 förorda en lägre kapacitet än 1 800 antagningsplatser. Det kan också finnas skäl att räkna med en något högre kapacitet, ca 2 000 antagningsplatser, vid den övre planeringsgränsen. Utredningen tar sålunda i sina överväganden som en övre planeringsgräns upp sammanlagt ca 2 000 antagningsplatser för ämneslärarutbildning inom fysisk-kemiskt, kemisk-biologiskt, beteendevetenskapligt, samhällsvetenskapligt, språkligt samt historisk-estetisk-religionsvetenskapligt område (i linje177

varianterna A1-421, B1-421, C1-421, D4-421, D5-421, D6-421, F l - 4 2 1 , G l 421 och G2-421 enligt utredningens förslag till utbildningslinjer i kapitel 3) och som en nedre gräns ca 1 800 platser. Nedan redovisas dessa antagningsplatser fördelade på basutbildningsområden. Fördelningen utgår från de uppgifter beträffande lärarbehovet i olika ämnen och ämneskombinationer som räknats fram i SCBs lärarprognos av 1972.

ämneslärare, trots att man sannolikt kan räkna med att ämnesutbildningen i många fall kommer att vara en förberedelse för verksamhet inom andra områden, exempelvis kultur- och informationssektorn. Som övre planeringsgräns för intagningen till ämneslärarutbildning föreslår U 68 således sammanlagt 2 900 utbildningsplatser och som nedre gräns 2 700 platser för läsåret 1976/77.

Övre planeringsgräns

Läsåret 1971/72 antogs sammanlagt ca 3 400 studerande till låg- och mellanstadielärarlinjerna (klasslärarutbildning) vid lärarhögskolorna. Läsåret 1972/73 omfattar intagningen ca 3 200 studerande. Behovs- och utbudskalkylerna pekar här på ett betydande överskott av utbildade. Även den lärarprognos som utarbetats inom SÖ 1972 visar på ett betydande överskott av framför allt lågstadielärare. För budgetåret 1973/74 beräknas i prop. 1973:1 en antagning av 1 440 lärarkandidater på mellanstadielärarlinjen och 1 080 på lågstadielärarhnjen. U 68 utgår i sina överväganden från den planerade antagningen 1973/74. Prognoserna motiverar viss ytterligare minskning av antagningskapaciteten till klasslärarutbildningen. Därvid måste emellertid de organisatoriska konsekvenserna av en sådan förändring beaktas. I avvaktan på ytterligare erfarenheter föreslår U 68 antagning av sammanlagt ca 2 500 klasslärarkandidater, varav ca 1 500 på mellanstadie- och ca 1 000 på lågstadielärarlinjen, som en övre planeringsgräns och sammanlagt ca 2 200 som en nedre gräns.

Basutbildningsområde

Fysisk-kemisk utbildning 460 1 Kemisk-biologisk utbildning 190 Beteendevetenskaplig utbildning 60 Samhällsvetenskaplig utbildning 310 Språklig utbildning 700 Historisk-estetiskreligionsvetenskaplig utbildning 280 Summa 2 000

Nedre planeringsgräns 410 1 180 50 280 630

250 1 800

1 I dessa tal innefattas lärare i tekniska ämnen. I viss utsträckning är dessa civilingenjörer med praktisk-pedagogisk utbildning. Här beräknas att ca 230 respektive ca 200 har civilingenjörsutbildning.

På grundval av LUKs förslag (SOU 1972: 92, s. 263) räknar U 68 med ett behov av ytterligare 700 utbildningsplatser vid mitten av 1970-talet för blivande lärare i ämneskombinationer som omfattar två av ämnena gymnastik, bildkunskap, musik, miljö- och konsumentkunskap, kostkunskap, barn-, ungdoms- och familjekunskap, textilslöjd samt trä- och metallslöjd eller ett av dessa ämnen och annat ämne för vilket ämnesutbildningen i dag ges vid universitet eller högskola. LUK räknar vidare med att ett antal personer kommer att antas till ämnesutbildning i något av ovanstående ämnen utan att sedan fullfölja lärarutbildningen med den praktisk-pedagogiska delen. För antagning till sådan ämnesutbildning räknar U 68 med sammanlagt ca 200 platser. Även denna kapacitet redovisas som utbildning till 178

Utbildning av klasslärare

Förskollärar- och fritidspedagogutbildning Läsåret 1971/72 antogs till förskollärarutbildning ca 2 100 studerande och till fritidspedagogutbildning ca 280 studerande. Läsåret 1972/73 ökar förskollärarantagningen till 2 250 och för läsåret 1973/74 beräknas i prop. 1973:1 en antagning av 2 400 studerande. För båda dessa grupper pekar prognosunderlaget på en brist på utbildade. I de beräkningar som tidigare gjorts inom SÖ beträffande utbyggnaden av förskollärarSOU 1973:2

utbildningen angavs en intagning av ca 3 500 studerande vid 1970-talets mitt, men SÖ framhåller i sina petita för 1973/74 att detta tal inte bör uppnäs förrän 1976/77. Behovet av förskollärare och fritidspedagoger är beroende av åtgärder som kan bli en följd av barnstugeutredningens förslag. Denna utrednings förslag om förskoleverksamheten och därmed behovet av förskollärare har lagts fram under 1972. Beträffande fritidsverksamheten och behovet av fritidspedagoger torde förslagen dröja ytterligare åtminstone något år. Barnstugeutredningen har också genom tilläggsdirektiv fått i uppdrag att utreda frågor rörande barnstugepersonalens utbildning. Behovet av förskollärare beror, förutom av verksamhetens totala omfattning, av frågor som personaltäthet och det kvantitativa förhållandet mellan olika personalkategorier i huvudsak mellan antalet förskollärare och antalet barnskötare. Även tillgången på barnskötare är begränsad. Barnstugeutredningen har i sina beräkningar utgått från den utbyggnadstakt av förskollärarutbildningen som innebär att 3 500 intagningsplatser skulle finnas vid 1970talets mitt. En mera definitiv bestämning av förskollärarutbildningens omfattning bör, enligt U 68s uppfattning, anstå till dess man,

på grundval av barnstugeutredningens förslag, fattat beslut om barnstugeverksamhetens framtida omfattning och organisation. U 68 saknar således underlag för en närmare bedömning av antagningskapaciteten vid förskollärarutbildningen och anger därför tills vidare de tal som SÖ beräknat. Även för fritidspedagogerna, som likaledes omfattas av barnstugeutredningens tilläggsdirektiv, saknas underlag för någon mera precis bedömning av utbildningsbehovet. I avvaktan på mera fasta hållpunkter för bedömning av antagningskapaciteten vid de här behandlade utbildningsvägarna anger U 68 för båda planeringsgränserna ett antagningstal på tillsammans ca 3 800 studerande vid förskollärar- och fritidspedagogutbildningarna, svarande mot SÖs beräkningar för förskollärarutbildningen samt mot nuvarande kapacitet för utbildningen av fritidspedagoger. Vid det slutliga ställningstagandet till kapacitetsfrågorna bör man i detta fall liksom i andra beakta de olägenheter, bl. a. i organisatoriskt avseende, som stora och snabba ändringar i utbildningskapaciteten medför. Lärare i industri- och hantverksämnen m. fl. SÖ beräknar i sin långtidsbedömning ett årligt utbildningsbehov vid mitten av 1970-

Tabell 2:42. Sammanfattning av förslag till antagningstal för utbildning till undervisningsyrken (allmänna utbildningslinjer). Utbildningslinjer/grupper av utbildningslinjer

Nuvarande antagningskapacitet, i regel 1971/72

Utbildning till ämneslärare Utbildning av låg- och mellanstadielärare Lärarutbildning i gymnastik, teckning, musik, hemkunskap, slöjd m. m. Förskollärarn tbildning Fritidspedagogutbildning Lärare i industri- och hantverksämnen m. fl. Musik- och danspedagoger Summa

U 68s förslag för mitten av 1970-talet (cirkatal) O

N

2 300

2 900

2 700

3 400

2 500

2 200

780 100 1 280 / 460 170 ca 9 500

i

ii

3 800

3 800

500 200 9 900

500 200 9 400

1 Ingår i antagning till utbildningslinje för ämneslärare. Ö = övre planeringsgräns N = nedre planeringsgräns.

SOU 1973:2

talet av ca 240 lärare i industri- och hantverksämnen, ca 50 lärare i handelsämnen samt ca 30 ADB-lärare. SÖ anger vidare att man inte haft underlag för en närmare bedömning av behovet av lärare i hälso- och sjukvård samt av vårdyrkeslärare. För läsåret 1973/74 beräknas en sammanlagd antagning till här aktuella lärarutbildningar av ca 540 studerande. U 68 finner det vanskligt att på föreliggande grunder ange något mera definitivt antagningstal för läsåret 1976/77 och tar preliminärt upp sammanlagt ca 500 studerande. Musik- och danspedagoger

detta är en sektor som på sikt bör expandera, som tidigare framhållits, anser U 68 det dock realistiskt att till en början räkna med endast en måttlig ökning av utbildningskapaciteten. Kultur- och informationssektorn bör i planeringen ses tillsammans med övriga yrkesutbildningssektorer. Studerandeantalet i utbildning för undervisningsyrken bör sålunda bl. a. ses mot bakgrund av att utbildningsväsendets fortsatta expansion sedan ungdomsskolans utbyggnad i huvudsak avslutats delvis kan väntas ske inom utbildningsformer, t. ex. vuxenutbildningen, där lärarens roll nära sammanfaller med kulturarbetarens.

För närvarande antas omkring 150 studerande i musikpedagogutbildningen. Denna är Utbildning för ungdoms- och huvudsakligen avsedd för de kommunala fritidsverksamhet musikskolornas lärarbehov. Till danspedagogutbildning antas omkring femton stude- Läsåret 1971/72 antogs ca 175 studerande vid ungdomsledarutbildning inom gymnasierande årligen. U 68, som inte har underlag för att be- skolan samt i kombinationsutbildning för döma det framtida behovet av detta slag av idrotts- och fritidskonsulenter. Vid folkhögutbildning, räknar för läsåret 1976/77 med skolorna antogs ett hundratal studerande i en i stort sett oförändrad utbildningskapaci- utbildning av jämförbart slag. Vid dimentet och tar upp en sammanlagd antagning på sioneringen av utbildningen för ungdomsoch fritidsverksamhet bör man även beakta ca 200 studerande. den kapacitet för verksamhet av näraliggande slag som utbildningen av fritidspedagoger Sam manfa ttn ing samt idrottslärarutbildningen vid gymnastikUtredningens förslag till antagningskapacitet och idrottshögskolorna utgör. för utbildning för undervisningsyrken samUtbildningen till ungdomsledare har varit manfattas i tabell 2:42. föremål för utredning inom SÖ, som föreslog en tvåårig grundutbildning för fritidsledare, 2.5.3.6 Utbildning för kultur- och förlagd till folkhögskolor och till s. k. ledarinformationsyrken institut. SÖs utredning kom, på grundval av bl. a. En stor del av utbildningsvägarna inom denna sektor leder till befattningar inom verk- en enkät, fram till ett uppskattat årligt besamhetsområden som kanske mer än andra hov av utbildningsplatser om 800-900. På är beroende av den aktuella samhällsekono- grund av osäkerheten i bedömningarna ansåg miska situationen. Så har exempelvis kom- man sig dock inte vilja föreslå en antagning munemas möjligheter att genomföra en i och av fler än 500 studerande per år, ett antal för sig angelägen utvidgning av kommunens som successivt skulle ökas. Utredningen disserviceutbud betydelse för utbildningsbeho- kuterade vidare möjligheterna att samordna vet av bibliotekarier, fritidsledare m. fl. Inom utbildningen av fritidsledare och utbildflera av dessa verksamheter är man inte hel- ningen av fritidspedagoger men fann att förler bunden av redan fattade beslut om verk- utsättningar för en sådan samordning för samhetens omfattning, såsom exempelvis är närvarande inte förelåg. fallet inom undervisningsväsendet. Även om Ungdomsledarutbildningens utformning 180

SOU 1973:2

kommer att utvärderas och prövas i samband med utredningen av folkhögskolans framtida inriktning. U 68 tar tillsvidare upp nuvarande antagningstal, ca 300, för 1976/77 vid båda planeringsgränserna. Utbildning för kulturförmedling och informationsverksamhet Under denna rubrik redovisas dels utbildningen vid journalisthögskolorna samt institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning (IHR), dels utbildning för kulturförmedling och informationsverksamhet inom nuvarande filosofisk fakultet (linjevariant G2—522 i utredningens förslag till utbildningslinjer i kapitel 3, vilken närmast motsvarar linjerna 15 och 16 i 1969 års studieordning). Vid journalisthögskolorna antas för närvarande 240 studerande årligen och vid IHR ca 50. Utredningen räknar med en i stort sett oförändrad sammanlagd antagning till utbildning med denna inriktning vid mitten av 1970-talet. U 68 menar att planeringen bör ha som riktpunkt att ca 100 studerande får en inriktning mot vad som här - i brist på bättre uttryck - kallats kulturförmedlande arbetsuppgifter. Vad gäller utbildningen av museitjänstemän har allmänt hävdats värdet av att denna inte binds till bestämda basutbildningskombinationer. Bl. a. bör områdena naturvetenskap och teknik vara företrädda bland dem som ägnar sig åt sådan verksamhet. Utredningen utgår emellertid från att huvuddelen av de blivande museitjänstemännen har en basutbildning inom det historiskestetisk-religionsvetenskapliga området. Utbildning till bibliotekarie Vid bibliotekshögskolan i Borås, som startade sin verksamhet läsåret 1972/73, skall fr. o. m. läsåret 1973/74 antas sammanlagt 360 studerande årligen till tvåårig utbildning.1 Huvuddelen av de antagna, 300 studerande, beräknas ha högskoleutbildning motsvarande minst 80 poäng vid de nuvarande SOU 1973:2

filosofiska fakulteterna. En viss del av dessa förutsätts ha forskarutbildning. Den nya bibliotekarieutbildningen förbereder för verksamhet vid olika slag av bibliotek, främst folkbibliotek, vetenskapliga bibliotek och företagsbibliotek. Det är mycket vanskligt att ange det framtida behovet av personer med bibliotekarieutbildning, särskilt som det tidigare rått brist på utbildade inom området. Prognosunderlaget pekar på vissa överskottstendenser. Man bör emellertid enligt U 68s mening avvakta erfarenheterna av den nya utbildningen, innan förändringar i dess dimensionering aktualiseras. U 68 har tills vidare utgått från följande antagande om de studerandes fördelning på basutbildningsområden. Fysisk-kemisk utbildning Kemisk-biologisk utbildning Beteendevetenskaplig utbildning Samhällsvetenskaplig utbildning Matematisk-systemvetenskaplig utbildning Språklig utbildning Historisk-estetisk-religionsvetenskaplig utbildning

20 20 20 50 50 50 90 Summa

300 Religionsvetenskaplig utbildning Det råder betydande brist på personer med religionsvetenskaplig utbildning och prognosunderlaget tyder på ett stort nyrekryteringsbehov till prästtjänster under lång tid. Tillströmningen av studerande till studiekurser i religionskunskap kan för läsåret 1971/72 uppskattas till omkring 800. Hur många av dessa som planerar teol. kand.-utbildning vid teologisk fakultet är vanskligt att bedöma men det torde röra sig om ca 200 studerande. Under förutsättning av riksdagens bifall till förslag i 1973 års statsverksproposition kommer den grundläggande utbildningen vid teologisk fakultet fr. o. m. 1973/74 att successivt ersättas av en religionsvetenskaplig 1 Läsåret 1972/73 är 120 av antagningsplatserna reserverade för en övergångsvis anordnad ettårig utbildning.

utbildning, som bl. a. syftar till en breddning av utbildningens kontaktyta mot samhället. U 68 räknar med att en så utformad utbildning blir eftersökt bland de studerande och föreslår att man planerar för en betydande ökning av antalet studerande som påbörjar religionsvetenskaplig utbildning. Utredningen föreslår som övre planeringsgräns ett antagningstal av ca 500 studerande och som nedre planeringsgräns ca 400 studerande år 1976/77. Högre konstnärlig utbildning Under denna rubrik har sammanförts följande utbildningsvägar, vilkas nuvarande utbildningskapacitet framgår av sammanställningen. Regissör m. fl Scenartist Koreograf och mimartist Målare, skulptör Konsthantverkare Kyrkomusiker Instrumentalmusiker och sångare

15 50 5 40 140 15 80 ca 350

Det rör sig här om en rad utbildningsvägar med i regel låga intagningstal. I avvaktan på statsmakternas ställningstagande till konstnärsutbildningssakkunnigas förslag angående den högre konstnärliga utbildningen räknar U 68 för läsåret 1976/77 med en i stort sett oförändrad intagning till dessa utbildningsvägar, nämligen sammanlagt ca 400 studerande. Lokala och individuella utbildningslinjer U 68 finner det naturligt att en förhållandevis stor del av utbildningsbehovet inom denna sektor tillgodoses inom ramen för lokala och individuella utbildningslinjer. Härigenom kan man tillgodose exempelvis ett behov av utbildning av arkivarier, informatiker och informationsförmedlare inom företag, förvaltning och organisationer. Detta kan ske genom att man till en basutbildning inom något område lägger en studiekurs i informatik eller informationsteknik eller kurser av det 182

slag som för närvarande ges vid journalisthögskola eller IHR. Inom UKÄ har utarbetats en studiekurs med inriktning mot arkivarieverksamhet. U 68 räknar med att här aktuell utbildning fördelas på basutbildningsområden såsom framgår av nedanstående sammanställning. Basutbildningsområde

Övre planeringsgräns

utbildning 50 Kemisk-biologisk utbildning 50 Beteendevetenskaplig utbildning 70 Samhällsvetenskaplig utbildning 120 Språklig utbildning 50 Historisk-estetiskreligionsvetenskaplig utbildning 60 Summa 400

Nedre planeringsgräns 40 40 50 80 50

40 300

Sammanfattning Utredningens förslag till antagningskapacitet för utbildning för kultur- och informationsyrken sammanfattas i tabell 2:43.

2.5.3.7 Sammanfattning av antagningstal till utbildning motsvarande nuvarande teologiskajuridiska och filosofiska fakulteter I sammanställningstabellerna 2:39-2:43 i det föregående har, som inledningsvis framhållits, av tekniska skäl nuvarande antagningskapacitet för de utbildningslinjer som i dag tillhör teologisk, juridisk och filosofisk fakultet inte kunnat anges fullständigt. I tabellerna 2:44 och 2:45 görs en sammanställning av den föreslagna antagningen till motsvarande utbildning läsåret 1976/77 fördelad på basutbildningsområden och yrkesutbildningssektorer samt anges den uppskattade tillströmningen läsåret 1971/72 av studerande SOU 1973:2

Tabell 2:43. Sammanfattning av förslag till antagningstal för utbildning för kultur- och informationsyrken (allmänna utbildningslinjer). Utbildningslinjer/grupper av utbildningslinjer

1 Utbildning för ungdoms-och fritidsverksamhet 2 Utbildning för kulturförmedling och informationsverksamhet 3 Utbildning till bibliotekarie 4 Religionsvetenskaplig utbildning 5 Högre konstnärlig utbildning Summa

Nuvarande antagningskapacitet, i regel 1971/72

U 68s förslag för mitten av 1970-talet (cirkatal)

360 200 300 350

400 360 500 400

400 360 400 400

2 000

1 900

1 Intagningskapaciteten vid bibliotekshögskolan 1972/73. Se avsnitt 2.5.3.6. Ö = övre planeringsgräns N = nedre planeringsgräns

som avser att ta examen vid teologisk1, juridisk och filosofisk fakultet. Sammanfattningstabellerna visar bl. a. att utredningens förslag till antagningstal 1976/77 innebär en antagning till lokala och individuella utbildningslinjer, som vid den övre planeringsgränsen (tabell 2:44) omfattar ca 5 000 studerande och vid den nedre gränsen (tabell 2.45) ca 3 500 studerande. Ett försök har också gjorts att fördela dessa utbildningsplatser på basutbildningsområden (se avsnitt 2.5.3.1). Enligt detta är andelen studerande i lokala och individuella utbildningslinjer störst inom samhällsvetenskaplig, språklig och historisk-estetisk-religionsvetenskaplig utbildning. Den jämförelsevis stora kapaciteten för lokala och individuella utbildningslinjer hänger samman med att U 68 som allmänna velat beteckna endast utbildningslinjer som har en mera tydlig yrkesinriktning. En fortsatt utveckling av studieorganisationen i syfte att stärka yrkesanknytningen hos de delar av högskoleutbildningen där denna är mindre väl markerad kan leda till att andelen studerande i lokala och individuella utbildningslinjer blir lägre. Man bör emellertid räkna med att det alltid kommer att finnas behov av sådana linjer. De ger en önskvärd rörlighet åt systemet och ger möjlighet att tillgodose viktiga men kvantitativt mindre utbildningsbehov. De kan bl. a. förbereda för forskarutSOU 1973:2

bildning inom ämnesområden som inte är företrädda i allmänna utbildningslinjer. Det är också väsentligt att kunna ge utrymme åt lokala och individuella önskemål om studiernas innehåll och uppläggning. De föreslagna antagningstalen i sammanfattningstabellerna kan jämföras med den uppskattade tillströmningen till nuvarande teologiska, filosofiska, och juridiska fakulteter under läsåret 1971/72 som anges längst till höger i tabellerna. En sådan jämförelse visar att U 68s förslag till antagningskapacitet vid den övre planeringsgränsen för mitten av 1970-talet innebär en något större antagning än läsåret 1971/72 (14 000 jämfört med 12 000), medan kapaciteten vid den nedre planeringsgränsen är något mindre än läsåret 1971/72(11 000 jämfört med 12 000). Om man ser till de olika basutbildningsområdena innebär förslaget vid den övre planeringsgränsen ett ökat antal nyinskrivna i fysisk-kemisk, kemisk-biologisk, samhällsvetenskaplig och matematisk-systemvetenskaplig utbildning och ett minskat antal i beteendevetenskaplig utbildning. En viss minskning beräknas för historisk-estetisk utbildning, medan den religionsvetenskapliga utbildningen beräknas öka. 1 De studerande vid teologisk fakultet skrivs först in vid filosofisk fakultet för studier till 40 poäng i religionskunskap.

Vid den nedre planeringsgränsen innebär förslaget för flertalet basutbildningsområden en i huvudsak oförändrad antagningskapacitet. Även här föreslår U 68 emellertid en ökad kapacitet för kemisk-biologisk utbildning. För beteendevetenskaplig utbildning innebär förslaget en kapacitetsminskning. U 68s förslag innebär att omkring en fjärdedel av dem som vid 1970-talets mitt antas till utbildning som svarar mot de nuvarande filosofiska fakulteternas har en matematisknaturvetenskaplig inriktning. Detta innebär en ökad andel jämfört med nuvarande tillströmning. Enligt utredningens mening bör åtgärder vidtas snarast möjligt för att åstadkomma en önskad andel studerande med matematisk-naturvetenskaplig och teknisk inriktning. U 68 förordar att bl. a. följande riktpunkter anges för myndigheternas planeringsarbete under de närmaste åren med syfte att öka andelen studerande med matematisk och naturvetenskaplig inriktning. • Nya utbildningskombinationer utvecklas, bl. a. inriktade mot teknisk och administrativ-ekonomisk yrkesverksamhet, i vilka matematiska och naturvetenskapliga ämnen ingår. • Pedagogiskt utvecklingsarbete inom såväl SÖs som UKÄs område inriktas på att finna vägar som ökar motivationen hos eleverna för matematik och naturvetenskap. • Motivationsskapande åtgärder vidtas i samverkan med näringslivet, t. ex. genom lämpliga praktikplatser. • Fördelningen av antagningsplatser mellan vår- och hösttermin vid laborativa studiekurser ses över för effektivare utnyttjande av laborationsutrymmen. • Intensifierad studie- och yrkesorientering.

ca

~

•§2 •s£ cä O t/>

•* 5 g" J > C

g»-g é •i ?-S 2 5 2c 55<2 £

c -g 2 & c 5 2-^ ir

C

ii

D 3 >>

•5

>>

S 2

> .2 •§ S p c

M 5 T3 bi O —j

|8l 3

C j ^

E " S < o >,

H >>x>

-_> c . • p Cd

B

.5 •* ]5b

> "E

a> j 4

n ä

« s'B

CV B B

& -a 2

O X)

SOU 1973:2

—I

E C 1»

< U-, OQ M

-»-» _0 O OQ

922 W. B ;-

^

. fa ri Q

V3

u, co a

tD

i i

00 O

r-

3 C

II OJ - O

r-

^

o 3 -H, 03 — . S

"al "ä3 "^ v 3 M o -o c J > 'a

£ -S É

1 ?-2 •s 5 P <u

00-3

c c c -g

i—1 >

K>

> .2 • — "•C c C

« g fl

1 §~ P

<U

-5 -P -* <

O >,

-* ~ £P

5 <" .5 H

_3

>>,0

<U

— —

.2

D..P G- C 3 -a ^ ra

OS 186

-5 Q :c3 .S < x

i -p c

i—l <D

3 Q cy> x)

03 &

ea .£P -= P l 2 a w S - S Pu oo Ol

*ö

fh .00 7* Q 5

P

O M X s

3 SOU 1973:2

3 Högskolestudiernas organisation

3.1 Utgångspunkter

3.1.1 U68s direktiv 3.1.1.1 Dimensioneringsfrågornas konsekvenser I föregående kapitel har U 68 lagt fram förslag om antal studerande i högskoleutbildning. Förslaget avser inte bara den totala omfattningen. Det gäller även utbildningens fördelning på olika sektorer och utbildningslinjer. Förslaget i kapitel 2 innebär emellertid inte att exakta planeringstal knyts till varje enskild utbildningslinje. Mot en detaljreglering av utbildningskapaciteten talar svårigheten att göra säkra prognoser om efterfrågan på arbetskraft som är utbildad för olika uppgifter. Mot en sådan reglering talar också önskan att tillmötesgå de studerandes önskemål i fråga om val av utbildning. Det är mot denna bakgrund önskvärt att olika utbildningar i någon mån är utbytbara på arbetsmarknaden och att det också finns en viss rörlighet på arbetsmarknaden. För att kunna falla tillbaka på rörlighet och utbytbarhet som medel för att anpassa utbildningssystem och arbetsmarknad måste emellertid högskoleutbildningen själv svara för den grundläggande anpassningen. Detta kan ske bl. a. genom gemensamma ingångar till delar av en utbildningssektor eller till grupper av utbildningslinjer inom olika sektorer. Utbildningssystemets struktur är betydelsefull för den enskilde studerandens möjlighet att förändra ursprungliga val, när nu information om arbetsmarknaden eller förändSOU 1973:2

ringar i intressen ger skäl för detta. Redan valen i grundskolan eller efter dess slut har inverkan på inriktningen av högskoleutbildningen. Tidsavståndet mellan avgörande valtillfällen och inträdet på arbetsmarknaden är stort, och möjligheten att träffa val grundade på tillräckligt vägledande information om den framtida arbetsmarknaden är begränsad. U 68 vill därför understryka betydelsen av att den kvantitativa utbildningsplaneringen kompletteras med planering av studiernas organisation för att de studerandes och arbetsmarknadens efterfrågan skall kunna komma närmare varandra. Att lösningen av dimensioneringsfrågorna får följder för studiernas organisation och innehåll har betonats i avsnitt 2.3.1. Detta framhålls också i U 68s direktiv, i vilka departementschefen anför: "De problem som är förenade med att förutse utbud och efterfrågan på arbetskraft måste beaktas vid utformningen av utbildningen på olika stadier. Den bör sålunda inriktas mot vidare samhällssektorer och göras mer mångsidigt användbar."

3.1.1.2 Struktur och organisation I U 68s direktiv ses högskoleutbildningens struktur mot bakgrund av förändringarna i det allmänna skolväsendet. En övervägande del av ungdomarna går vidare till gymnasial utbildning. En stor del av dessa fortsätter studier som kräver påbyggnad för att kunna 187

ningar än dem som i dag erbjuds skulle vara lämpliga. Sannolikt skulle många fackskoloch gymnasieutbildade föredra en ett- eller tvåårig yrkesinriktad utbildning framför "Principen att eftergymnasial utbildning universitetsutbildning under i regel minst tre skall vara inriktad mot den framtida yrkes- år. De sakkunniga bör genom undersökverksamheten — något som självfallet inte ningar av arbetsmarknadens behov av och utesluter bredd och därmed användbarhet ungdomens efterfrågan på utbildning söka inom vida yrkesområden — bör i detta sam- klarlägga dessa frågor." manhang fastslås. En följd av denna princip Kortare utbildningslinjer är i dagens uniblir att specialiseringen ofta måste sättas in relativt tidigt, om utbildningen inte skall bli versitet och högskolor sparsamt förekomorimligt lång. Möjligheterna att på det efter- mande. Utvecklingen av kortare utbildningsgymnasiala stadiet tillämpa ett system med linjer kan huvudsakligen tänkas följa två successivt tillval blir därför begränsade." vägar. Den ena är att redan existerande kortare utbildningslinjer inlemmas i högTill frågan om möjligheten att förena en skoleutbildningen. Den andra är att helt nya yrkesinriktad utbildning i organiserade ututbildningslinjer kommer till. bildningslinjer med den typ av studieorganisation som utmärker gymnasieskolan återkommer direktiven. 3.1.2 Nuvarande förhållanden och tendenser "Det eftergymnasiala utbildningssystemet måste även framgent bestå av ett stort antal 3.1.2.1 Organisation av nuvarande högskolelinjer, som ofta är starkt specialiserade. Möj- utbildning ligheterna att på en organisation av detta slag tillämpa de integrationsprinciper som varit Det planeringsuppdrag som direktiven ger och är av stor betydelse för skolväsendets U 68 avser en mera omfattande grupp av uppbyggnad blir därför begränsade. Dessa utbildningar än vad som vanligtvis betecknas principer blir på det eftergymnasiala områ- som högre utbildning. I kapitel 1 har utreddet inte heller i samma utsträckning sakligt ningen avgränsat området för sitt uppdrag motiverade. Självfallet bör man dock, när väsentliga vinster kan göras, föra samman och föreslagit att den grundläggande höglikartade utbildningslinjer inom ramen för en skoleutbildningen planeras i utbildningslinjer av olika längd inriktade mot yrkesområden. gemensam yttre organisation." Linjerna, som förutsätts uppbyggda av kurDirektiven utgår från att högskoleutbild- ser, kan vara allmänna, lokala eller individuningen skall vara organiserad i utbildnings- ella. I bilaga 6 förtecknas den utbildning i linjer. Dessa bör ha mål som kan relateras till dagens utbildningsorganisation som U 68 arbetslivet. Den inre organisationen av ut- föreslår skall betecknas som grundläggande bildningslinjerna skall medverka till bred an- högskoleutbildning. vändbarhet. Möjligheten att integrera utbildDen föreslagna högskoleutbildningen är i ningar med varandra, t. ex. genom stegvis dag utformad efter skilda studieorganisadifferentiering liksom i skolväsendet, är betoriska principer. Många utbildningar - flerroende av graden av specialisering och yrkestalet av de för närvarande spärrade utbildinriktning. Integrationsprincipen är inte geningarna - är uppbyggda efter ett fast mönsnerellt tillämpbar, men den bör prövas i de ter där såväl sakinnehåll som ordningsföljd fall den kan förenas med yrkesinriktningen. mellan ämnen och kurser har fixerats. Detta Direktiven tar också upp frågan om utgäller t. ex. de kortare vårdutbildningarna bildningslinjernas längd och behandlar möjoch receptarieutbildningen men även flera ligheten att pröva kortare utbildningstider än längre utbildningar, bl. a. dem till läkare, de förhärskande. tandläkare, apotekare och civiljägmästare,

leda till yrkesverksamhet. Det blir därför angeläget att den eftergymnasiala utbildningen blir målinriktad.

"Det torde finnas åtskilliga arbetsuppgifter, för vilka kortare eftergymnasiala utbild188

samt vid filosofisk fakultet utbildning till biträdande psykolog och till logoped. YtterSOU 1973:2

ligare ett antal utbildningar följer ett liknande mönster men har ett visst begränsat utrymme för mer eller mindre valfria studier, t. ex. juristutbildningen, där tillämpade studier kan bytas mot ett samhällsvetenskapligt eller historiskt-filosofiskt ämne, samt ekonomutbildning och utbildning för filosofisksamhällsvetenskaplig examen, där en till två terminers studier förutsätts ägnade åt något eller några av vissa angivna ämnen. Även i civilingenjörsutbildningen finns viss valfrihet i studiernas senare skede. Ämneslärarutbildningen kan likaså karaktäriseras som en i huvudsak fast kombination av ämnen och kurser, även om ordningsföljden kan variera under den teoretiska delen av utbildningen och viss valfrihet finns mellan breddning och fördjupning. Möjlighet att välja mellan en bredare utbildning med många ämnen och en smalare med fördjupning i några få ämnen finns också inom agronom- och hortonomutbildningarna, där studierna inom ramen för en viss huvudinriktning kan ges varierande utformning. Huvuddelen av de nuvarande utbildningsformerna vid filosofisk fakultet erbjuder, i den mån de inte används för ämnesteoretisk utbildning med sikte på lärartjänst, en betydligt större valfrihet beträffande såväl ämnen som ordningsföljd mellan dessa. På särskild utbildningslinje kan dessutom den studerande ta med ämnen som inte ingår i de allmänna utbildningslinjernas angivna alternativ. En stor del av högskoleutbildningen kan sägas vara yrkesförberedande i den meningen att den studerande i regel i den framtida yrkesverksamheten på ett allmänt sätt har nytta eller behållning av sina förvärvade kunskaper eller färdigheter. Utbildningen kan emellertid, som utredningen diskuterar utförligare i avsnitt 1.5, vara mer eller mindre klart inriktad mot viss yrkesverksamhet. Graden av fasthet beträffande ämnesinnehåll och uppbyggnad av olika utbildningar sammanhänger med graden av yrkesinriktning. Samtliga helt bundna eller praktiskt taget helt bundna utbildningar har en klar inriktning mot ett visst verksamhetsområde, även SOU 1973:2

om målinriktningen kan vara olika stark och de yrkesutbildande momenten mer eller mindre omfattande. För många utbildningar inom filosofisk fakultet, där valfriheten i fråga om ämneskombinationer är större, är däremot yrkesinriktningen betydligt svagare markerad än i de fasta linjerna. De generella momenten, basutbildningskaraktären, dominerar i regel. I vissa fall, t. ex. en naturvetenskaplig utbildning med tyngdpunkt i fysik eller kemi, kan utbildningen utöver generell studie- och yrkesförberedelse ge direkt förberedelse för yrkesverksamhet på ett mycket begränsat verksamhetsfält. För flertalet ämnen gäller dock att den grundläggande utbildningen är relativt bred och allmän till sin syftning, och ofta saknas en planmässig målinriktning av studierna i linjens olika ämnen mot ett visst verksamhetsfält. Framför allt när det gäller humanistiska, samhällsvetenskapliga och beteendevetenskapliga studier, med undantag av utbildning till lärare, psykolog, logoped, ekonom och pol. mag., har effekterna av bristen på mera direkt yrkesinriktning av utbildningen blivit påtagliga i samband med det kraftigt ökade utbudet av examinerade från universitet och högskolor. Även när det gäller olika utbildningars uppbyggnad med avseende på placeringen av mer generella respektive mer specialiserade och yrkesförberedande moment samt formen för differentiering är bilden oenhetlig. I de kortare utbildningarna förekommer knappast någon form av stegvis differentiering. De kortare vårdutbildningarna, t. ex. till sjuksköterska, sjukgymnast och arbetsterapeut, har visserligen vissa kurser med gemensamma drag placerade i utbildningens början men är i stort sett uppbyggda som separata, starkt målinriktade linjer med de olika ämnena parallellt löpande under utbildningens gång. Civilingenjörsutbildningen uppvisar ett liknande mönster i och med att de tolv linjer denna utbildning omfattar (inräknat även bergsingenjörs- och arkitektutbildning) i regel är åtskilda redan från början, även om grupper av linjer har ett i relativt stor utsträckning gemensamt innehåll i inlednings189

skedet. Samtidigt sker inom civilingenjörsut- handelsrätt ingå i filosofiska utbildningar, bildningen en successiv profilering av ut- och socionomutbildningen har relativt bebildningen särskilt under tredje och fjärde tydande juridiska inslag. Det är dock påårskurserna på ett sätt som liknar uppbygg- fallande att någon egentlig studieorganisanaden av socionomutbildningen och journa- torisk rörlighet ännu inte uppnåtts annat än listutbildningen. De sistnämnda utbildningar- mellan matematisk-naturvetenskaplig, samna inleds med en för de befintliga linjerna - hällsvetenskaplig och humanistisk fakultet. social respektive förvaltningslinje vid social- Redan i äldre studieordningar fick ämnen högskola och press- respektive informa- från dessa fakulteter kombineras relativt tionslinje vid jounalisthögskola - gemensam fritt. ettårig grundkurs och omfattar därefter, Det är uppenbart att den i direktiven för jämte praktik, betygs- eller fördjupnings- U 68 angivna principen om yrkesinriktning studier där linjen karaktäriseras av vissa pro- av den eftergymnasiala utbildningen och krafilämnen. En liknande men mer strikt linje- ven på utbytbarhet mellan olika utbildningar indelningsmodell gäller för den religions- och på rörlighet på arbetsmarknaden förutvetenskapliga utbildningen, där det första sätter förändringar i olika avseenden av högårets grundläggande utbildning i religions- skoleutbildningen. Allmänt gäller att en störkunskap är gemensam för dem som ämnar re enhetlighet och överskådlighet i organisaavlägga teologie kandidatexamen och för bli- tionen av olika utbildningar bör komma till vande lärare i religionskunskap. stånd så att likheter i utbildningsinnehåll kan En annan typ av differentiering känne- utnyttjas vid byte av studie- och yrkesinrikttecknar de allmänna utbildningslinjerna vid ning och för påbyggnad av kortare utbildfilosofisk fakultet, som i regel är uppbyggda ningar till längre. Vidare bör en större rörligsom en successiv ämnesföljd med ökande het mellan olika utbildningar åstadkommas valfrihet. Studierna sker normalt i en given genom att formella hinder avlägsnas för såtidsföljd i tre avdelningar. Valet av studie- dana kombinationer av kurser över de nukurser som för varje utbildningslinje är varande fakultets- och läroanstaltsgränserna bundet i den första avdelningen vidgas i den som framstår som ändamålsenliga med hänandra avdelningen och blir, i den mån den syn till en avsedd yrkesinriktning eller som studerande inte syftar till exempelvis eko- eljest tillgodoser ovannämnda krav. nomexamen eller viss speciell kompetens, Principen om yrkesinriktning av den efterhelt fritt i den tredje. gymnasiala utbildningen har i U 68s perEtt så gott som genomgående drag är att spektiv mest omfattande konsekvenser för administrativt-organisatoriska gränser mellan de filosofiska fakulteternas vidkommande, olika utbildningar också är studieorganisa- eftersom graden av yrkesförberedelse där är toriska. Många utbildningar, framför allt de relativt låg inom många utbildningar, sambundna, är slutna i den meningen att de tidigt som antalet studerande inom vissa mer omfattar endast ämnen eller kurser inom yrkesinriktade utbildningar mindre väl motfakulteten eller läroanstalten i fråga och att de svarar behoven på arbetsmarknaden. Då däri ingående momenten inte kan medtas i endast en mindre del av de studerande vid de andra utbildningar. Flera försök har gjorts filosofiska fakulteterna kan räkna med att bryta denna studieorganisatoriska sluten- sysselsättning inom för dessa grupper tradihet, bl. a. genom att teknisk utbildning an- tionella yrkesområden är det angeläget att få ordnas inom matematisk-naturvetenskaplig till stånd en bättre anpassning av deras utfakultet och att universitetskemister har till- bildning till de förändrade förhållandena på träde till studier vid teknisk fakultet, samt arbetsmarknaden. Rent kvantitativt har genom att medicinska kurser, näringslära och också denna kategori studerande länge domilogopedi ingår i vissa utbildningslinjer inom nerat vid universitet och högskolor. Läsåret filosofisk fakultet. Vidare kan studiekurser i 1970/71 var tillströmningen av studerande 190

SOU 1973:2

drygt 20 000 till filosofisk fakultet och ca 9 000 till övriga universitets- och högskoleutbildningar. Behovet av förändringar framstår därför som särskilt stort för de filosofiska fakulteterna, varför utbildningen vid dessa ägnas speciell uppmärksamhet i fortsättningen av detta avsnitt. 3.1.2.2 1969 års studieordning vid de filosofiska fakulteterna 1969 års studieordning vid de filosofiska fakulteterna innebär den mest omfattande förändringen av högskolestudiernas organisation som genomförts under senare år. Enligt denna studieordning organiseras den grundläggande utbildningen i för närvarande 18 allmänna utbildningslinjer och en försöksvis inrättad utbildningslinje (logopedlinjen). Varje allmän utbildningslinje består av tre avdelningar, som i de flesta fall omfattar ett studieår vardera. Avdelningarna är uppbyggda av studiekurser om en eller två terminers längd, i några fall en halv termins längd. Första avdelningen är gemensam för alla studerande på linjen. Andra avdelningen omfattar i regel ett begränsat antal studiealternativ. I tredje avdelningen är valet av studiekurser i princip fritt. För den som vill avlägga ekonomexamen eller filosofisk-samhällsvetenskaplig examen eller förvärva viss behörighet eller kompetens, t.ex. för verksamhet som lärare, biträdande psykolog eller logoped, är emellertid valet av studiekurser även i andra och tredje avdelningarna bundet eller starkt begränsat. Den som vill ha annan inriktning på sin utbildning än någon av de allmänna utbildningslinjerna kan få en särskild utbildningslinje inrättad. För en sådan utbildningslinje skall från början anges samtliga studiekurser som avses ingå, och den måste omfatta minst två studiekurser. Vidare kan studier av begränsad omfattning ske på del av utbildningslinje. Samtidigt med utbildningslinjesystemet infördes ett poängsystem vid de filosofiska fakulteterna. En poäng motsvarar normal studieinsats under cirka en vecka (innefatSOU 1973:2

tande undervisning, kursläsning och eventuellt förekommande prov). Fyrtio poäng motsvarar vad som normalt skall hinnas med på ett läsår. Syftena med den nya studieordningen Avsikten med utbildningslinjerna i 1969 års studieordning var att - med utgångspunkt bl. a. i de mest vanliga ämneskombinationerna - ge studierna vid filosofisk fakultet en fastare och mer överskådlig uppläggning än tidigare. Utbildningen vid filosofisk fakultet skulle kunna överblickas bättre av såväl studerande som arbetsgivare och en närmare anpassning av studierna till olika verksamhetsområden underlättas. Den nya studieordningen innebar också genomförandet av 1967 års riksdagsbeslut om en treårig ämnesteoretisk utbildning för blivande lärare på grundskolans högstadium och i gymnasieskolan. Bl. a. infördes ett antal integrerade studiekurser, s. k. blockämnen, särskilt avpassade för skolans behov (biologi, fysik, samhällskunskap, svenska, religionskunskap, filosofi och historia). I riksdagsbeslutet om 1969 års studieordning förutsattes att en kontinuerlig anpassning av de allmänna utbildningslinjerna till en förändrad arbetsmarknadssituation skulle ske. Den ökade yrkesinriktningen av studierna vid filosofisk fakultet markerades genom införande med början budgetåret 1969/70 av yrkesinriktade studiekurser (yrkkurser) som inordnades i studieordningen i syfte att ge det sista studieåret eller den sista terminen en klarare yrkesinriktning. Samtidigt vände sig dessa kurser till redan yrkesverksamma såsom vuxenutbildning. Ett annat viktigt syfte med 1969 års studieordning var att öka effektiviteten i utbildningen vid de filosofiska fakulteterna och motverka utdragna studier. För detta ändamål skedde en utbyggnad av studie- och yrkesorienteringen, och regler utformades för att förbättra genomströmningen i studiekurserna. Två typer av prövning av den studerandes studiesituation infördes. Den ena prövningen, tröskelprövningen, är avsedd 191

att hindra att studerande, som påbörjar en studiekurs, inleder studier inom ytterligare studiekurser innan han klarat av i varje fall huvuddelen av den första studiekursen. Den andra prövningen avser en eventuell avstängning från fortsatt undervisning och gäller studerande med klart otillfredställande studieresultat som inte kan hänföras till särskilda omständigheter av studiesocial eller annan art i det enskilda fallet. Med 1969 års studieordning infördes också nya former av studieplaner vid de filosofiska fakulteterna. Det för studiekurserna huvudsakliga innehållet anges i en för samtliga universitet och högskolor gällande normalstudieplan, medan den närmare utformningen anges i lokala studieplaner, som fastställs av vederbörande utbildningsnämnd. Införandet av denna ordning har gett upphov till en omfattande pedagogisk förnyelse och i många fall inneburit en modernisering av utbildningsinnehållet. Diskussion om 1969 års studieordning Alltsedan genomförandet har 1969 års studieordning varit föremål för omfattande diskussion, och olika förslag till förändringar har framförts. Debatten har framför allt gällt avstängningsprövningen samt utbildningslinjernas administrativa utformning och deras syfte i perspektivet av den förändrade arbetsmarknadssituationen. En ofta framförd synpunkt är att utbildningslinjerna i alltför hög grad är inriktade på lärarutbildningens behov, och att det i stor utsträckning saknas alternativ som siktar till andra behov på arbetsmarknaden. Det har också invänts att de utbildningslinjer som inte motsvarar innehållet i ämneslärartjänster inte har utformats så att de fått en lämplig yrkesanknytning. Universitetsmyndigheterna har ansett att avstängningsprövningen, till skillnad från tröskelprövningen, inte fyller någon nämnvärd pedagogisk funktion, samtidigt som den medfört omfattande administrativt arbete. Som en följd av riksdagens beslut våren 1972 har avstängningsprövningen numera begränsats till ett tillfälle, nämligen efter de tre 192

första terminerna vid heltidsstudier. Samtidigt ändrades bestämmelserna om tröskelprövning i syfte att få till stånd en mer noggrann bedömning av studiesituationen för elever som vill påbörja ny studiekurs innan de avslutat en tidigare. U 68 återkommer till dessa frågor i avsnitt 5.2.1. Även det med utbildningslinjerna förknippade administrativa arbetet har av flera universitetsmyndigheter bedömts som onödigt omfattande i proportion till det utbildningsmässiga värdet med en fastlagd följd av studiekurser inom linjerna. Från såväl lärare som studerande har det anförts att de allmänna utbildningslinjerna inte uppfattas som linjer i egentlig mening, dvs. som studiegångar vilka leder till ett avgränsat utbildningsmål. De uppfattas snarare som rekommendationer om lämpliga kombinationer av studiekurser. Ordningsföljden mellan studiekurserna har i många fall bedömts som likgiltig eller mindre väl motiverad från såväl pedagogisk synpunkt som yrkesutbildningssynpunkt. En annan anmärkning har varit att det, även i de linjer där en viss ordningsföljd mellan studiekurser är sakligt motiverad, saknas de sammanhållande element som skulle kunna komma utbildningen att framstå som en enhetlig utbildningslinje. Översyn och förändringar av studieordningen Den diskussion som förekommit och de förslag som framförts inom universitet och högskolor har redovisats av UKÄ i årliga rapporter fr. o. m. hösten 1970 om erfarenheter av 1969 års studieordning (UKÄ-aktuellt 1970/71 nr 8, 1971/72 nr 13 och 1972/73 nr 12). I dessa rapporter har UKÄ successivt redovisat förslag till begränsade studieorganisatoriska förändringar avseende översyn av allmänna utbildningslinjer, bearbetning av enskilda ämnesområden och studiekurser samt pedagogisk och innehållsmässig förbättring av utbildningen. I rapporten hösten 1972 aviserades också lokal försöksverksamhet med uppläggningen av befintliga utbildningslinjer och åtgärder i syfte att möjliggöra sådan försöksverksamhet med SOU 1973:2

nya eller reviderade linjer. Avsikten är bl. a. registrering uppgett detta. Dessa iakttagelser att genom lokala utbildningslinjer snabbt aktualiserar behovet av särskilda anordningar kunna tillgodose förefintliga eller väntade för att underlätta studier på deltid. UKÄ behov på arbetsmarknaden av utbildade med betonade i rapporten att läroanstalterna i sin viss inriktning. Vidare rekommenderades in- planering av utbildningen bör söka tillgodose förande av korta studiekurser om 5 å 10 de önskemål om långsammare takt i studierpoäng inom olika utbildningslinjer och som na och undervisning på kvällstid som finns fortbildning. hos kategorin deltidsstuderande. Bland de linjer som enligt rapporten 1972 De organisatoriska förändringar som vidär föremål för särskilda överväganden kan tagits i 1969 års studieordning innebär att nämnas samhällsplanerarlinjen, där utred- första avdelningen av de allmänna utbildningsförslag väntas i början av 1973, och en ningslinjerna fr. o. m. läsåret 1971/72 får språkligt inriktad ekonomutbildning, som omfatta, utöver de angivna studiekurserna, UKÄs internationaliseringsutredning lagt en påbyggnadskurs om 20 poäng. UKÄ får fram förslag om. Översyn av de matematisk- medge att studerande eller viss grupp av naturvetenskapliga linjerna pågår också, studerande inom utbildningslinje 6 genomgår bl. a. med hänsyn till rekryteringsproblemen. juridisk översiktskurs inom tredje avdelVidare har en utbildningslinje med inriktning ningen av utbildningslinjen. Vidare har mot personaltjänst övervägts i anslutning till Kungl. Maj:t, efter riksdagens beslut i maj ett förslag härom från Ingenjörsvetenskaps- 1972 om vissa förändringar i studieordakademin. Det uttalade syftet med föränd- ningen vid de filosofiska fakulteterna, genom ringarna är att söka nå en bättre anpassning ändring av utbildningskungörelsen gett UKÄ av de filosofiska fakulteternas utbildning till befogenhet att ge studerande på vissa allmänsåväl de studerandes önskemål som väntade na utbildningslinjer rätt att själva bestämma behov på arbetsmarknaden. ordningsföljden mellan studiekurser inom I UKÄs rapporter har emellertid också un- första och andra avdelningarna. UKÄ har derstrukits behovet av en mer systematisk ut- genom beslut den 21 juni 1972 föreskrivit värdering av 1969 års studieordning som gör att studerande på utbildningslinjerna 5 samt det möjligt att bedöma vilken effekt studie- 8—17 själva får bestämma i vilken ordningsorganisationen haft jämfört med andra fak- följd de vill bedriva sina studier enligt de torer som påverkar studiesituation och studie- studiekurser som ingår i första och andra resultat. UKÄ framhåller också att man bör avdelningarna. Enligt beslutet får vidare stuförsöka komma fram till en pedagogisk hel- derande på allmän utbildningslinje själva hetssyn på utbildningen, där såväl kvantitativa bestämma i vilken ordningsföljd de vill bedriva sina studier i första och andra avdelningarsom kvalitativa effekter beaktas. Vissa undersökningar av studieresultat och na avseende studiekurser inom dels matemaorsaker till studieförsening och studieavbrott tik samt företagsekonomi, geovetenskap, inhos grupper av studerande vid de filosofiska formationsbehandling (särskilt ADB) eller fakulteterna höstterminen 1971 i Umeå och samhällskunskap, dels psykologi och samGöteborg har utförts inom projekten "Ut- hällskunskap. Vidare har UKÄ genom beslut bildnings- och elevanalyser" som initierats av den 20 september 1972 föreskrivit att studekompetensutredningen respektive UKÄ. Det- rande på utbildningslinjerna 6 och 7 själva ta har gjort det möjligt att i rapporten får bestämma i vilken ordningsföljd de skall 1972 redovisa en mer nyanserad bild än bedriva sina studier enligt de studiekurser den officiella statistiken ger av de stude- som ingår i första och andra avdelningarna, randes studieprestationer. Även studieakti- såvida inte UKÄ eller vederbörande utbildvitet och attityder belyses i undersökning- ningsnämnd i något fall beslutar annat. arna. Det framgår därvid bl. a. att väsentKungl. Maj:t har också meddelat bestämligt fler bedriver studier på deltid än som vid melser om integrerad utbildning vid filosoSOU 1973:2 13

sådan särskild utbildningslinje som omfattar minst 120 poäng. Bland de övriga 2 882 har 49 procent påbörjat sina studier med sådana studiekurser som inleder allmän utbildningslinje. Den ökade frekvensen studerande på särskild utbildningslinje har medfört att studerande i större utsträckning börjar med andra ämnen än dem som inleder någon av de allmänna utbildningslinjerna. Vilken beDe allmänna och särskilda utbildningslinjertydelse de särskilda utbildningslinjerna har, nas funktion när det gäller längden av den utbildning som Av UKÄs rapport om erfarenheterna av genomgås är svårt att bedöma. Statistiken 1969 års studieordning efter två år framgår över registrering och studieresultat för den att de allmänna utbildningslinjerna från bör- första nybörjargenerationen i 1969 års stujan haft en starkt styrande effekt på de dieordning visade nämligen en tydlig tendens studerandes val av utbildning. Höstterminen till omfattande avgång under och mellan 1969 valde 87 procent av nybörjarna någon studiekurser. Av dem som inskrevs för stuav de allmänna utbildningslinjerna. Efter dier enligt den nya studieordningen höstfyra terminer hade 28 procent av dessa bytt terminen 1969 hade, som nämnts i avsnitt till annan utbildningslinje, medan 72 procent 2.2.4.2, vid utgången av vårterminen 1972 ca bedrivit studier inom ramen för den valda 11 procent (omkring 2 000 personer) regilinjen. Bortser man från registrering på all- strerats för endast en termins studier och ca män eller särskild utbildningslinje och ser 16 procent (omkring 3 000 personer) regienbart till valda kombinationer har de stude- strerats för två terminers studier. rande, som började höstterminen 1969 med En bidragande orsak till den förändrade någon av de stora nybörjarstudiekurserna fördelningen mellan allmän och särskild utoch sedan gått vidare, till övervägande delen, bildningslinje kan vara dels den ökade benäi regel 75 å 80 procent, hållit sig till de genheten till partiella studier, dels det ökade alternativ som ingår i den allmänna utbild- inslaget av äldre studerande. Av SCBsrapport ningslinje som startar med studiekursen i över nyinskrivningar efter utbildningslinjer fråga. vid filosofisk fakultet höstterminen 1972 Enligt UKÄs rapport 1972 har utbild- (Statistiska meddelanden U 1972:41) framgår ningslinjernas styrning av de studerandes val att endast en fjärdedel av de nyinskrivna i ålav ingångsämnen efter hand försvagats. An- dersgruppen över 24 år avsåg att studera till delen nybörjare på särskild utbildningslinje hela examen. Den ökade tillströmningen av eller del av utbildningslinje har ökat från 19 äldre studerande med begränsade mål bedöms procent höstterminen 1970 till 45 procent vara förklaringen till att endast 40 procent vid höstterminen 1971. Vårterminen 1972 valde inskrivningen 1972 angett att de avser att följa 75 procent av de nyinskrivna vid ospärrad allmän utbildningslinje jämfört med 51 proutbildning särskild utbildningslinje eller del centhöstterminen 1971. av utbildningslinje. De studerande som inte väljer hel allmän utbildningslinje avser emellertid i regel att läsa endast en eller två Studerandesynpunkter på studieorganisastudiekurser, och bara undantagsvis avses en tionen egen ämneskombination om 120 poäng, dvs. För att få en indikation på de studerandes hel examen. Av de 2 925 nyinskrivna vid önskemål i studieorganisatoriskt hänseende ospärrad utbildning vårterminen 1972 som medtogs inom ramen för undersökningsinte valde hel allmän utbildningslinje avsåg projektet "Utbildnings- och elevanalyser" vid sålunda blott 1 procent att studera enligt pedagogiska institutionen vid Göteborgs unifisk fakultet som innebär att UKÄ får föreskriva att de studerande på viss allmän utbildningslinje skall bedriva sina studier enligt två eller flera studiekurser inom en avdelning av utbildningslinjen helt eller delvis samtidigt om det av pedagogiska skäl bedöms särskilt ändamålsenligt.

194 SOU 1973:2

versitet höstterminen 1971 (en undersökning rörande studieresultat och orsaker till studieförsening och studieavbrott) vissa frågor av särskilt intresse för U 68s ställningstaganden. I undersökningen ingick samtliga för första gången registrerade i ett antal stora ämnen höstterminen 1971 vid Göteborgs universitet, nämligen i engelska, företagsekonomi, historia, kemi, matematik, pedagogik och statistik. Undersökningsgruppen omfattade därmed såväl nybörjare och fortsättare i 1969 års studieordning som studerande enligt äldre bestämmelser. Resultaten avser drygt 1 800 studerande i de nämnda ämnena.

En fråga i undersökningen avsåg olika alternativ beträffande utbildningslinjer. Dessa och de studerandes rangordning av dem redovisas i tabell 3:1. Som framgår av tabell 3:1 är alternativ 4, som närmast sammanfaller med 1953 års studieordning, det högst prioriterade. Samtidigt kan konstateras att de alternativ, som innehåller utbildningslinjer i någon form, sammanlagt getts högsta prioritet av över hälften av de tillfrågade, dvs. av fler än som förklarat sig föredra fria studier. Bland utbildningslinjealternativen är systemet med bred grundkurs och därefter differentiering det alternativ som rangordnats högst.

Tabell 3:1. Rangordning av alternativ beträffande utbildningslinjer. Alternativ Utbildningslinjer uppbyggda efter samma princip som 1969 års studieordning Bredare upplagd ettårig grundkurs och därefter definitivt val av utbildningslinje och yrkesinriktning för de sista två åren Man binder sig redan vid studiernas början för en treårig utbildningslinje med inriktning på ett visst verksamhetsområde Inga utbildningslinjer utan fritt val av ämnen, t. ex. efter egen bedömning av arbetsmarknaden

1 :a val

2 :a val

3:e val

4:e val

Ej svar

%

%

%

%

%

19,3

30,7

22,0

3,8

24,0

26,2

22,6

22,4

5,5

23,2

5,3

4,7

11,3

50,6

28,0

44,0

14,5

14,4

10,4

16,7

Tabell 3:2. Rangordning i procent av studieorganisatoriska alternativ fördelade på ämnen. Alternativ

Engelska

Företagsek.

Historia

Kemi

Matematik

Pedagogik

Statistik

Totalt Svar %

Ej svar %

Alternativ 1 1 :a val 4:e val

16,0 4,3

18,7 3,2

11,5 4,9

27,7 2,7

24,9 2,4

13,5 5,6

25,6 3,3

19,3 3,8

24,0

Alternativ 2 1 :a val 4:e val

14,4 6,9

26,5 7,3

21,3 5,7

33,9 2,7

29,3 6,3

32,7 2,8

24,4 6,1

26,2 5,5

23,2

Alternativ 3 l:a val 4 :e val

7,4 48,4

6,8 48,4

3,3 46,7

5,4 51,8

2,4 61,0

4,4 47,0

7,2 51,1

5,3 50,7

28,0

Alternativ 4 1 :a val 4 :e val

56,4 8,5

42,5 11,0

59,8 6,6

28,6 10,7

39,0 9,3

42,6 11,2

38,9 13,9

43,9 10,3

16,7

SOU 1973:2

Tabell 3:3. Inställning till kortare, påbyggbara utbildningsalternativ.

Som syns är det en betydande majoritet som anser det vara en fördel om det finns kortare påbyggbara utbildningsalternativ. 1969 års studieStudieordDetta sett i relation till den tilltagande tenordning ning enligt densen att skriva in sig på del av utbildningsäldre beNybörFortsätstämmellinje bör ägnas särskild uppmärksamhet vid jare % tare % ser % utformningen av den framtida utbildning som motsvarar de nuvarande filosofiska Negativa 8,2 8,2 11,7 fakulteternas. Positiva 74,8 69,7 70,9 Obestämda 13,9 17,5 12,2 Frågan om kortare, påbyggbara utbildEj svar 3,3 4,5 5,2 ningar har nära samband med principen om återkommande utbildning. GöteborgsunderUndersökningen visar också att stude- sökningens svar på olika alternativ i fråga om rande enligt äldre bestämmelser i större ut- återkommande utbildning har ställts samman sträckning än studerande enligt 1969 års i tabell 3:4. studieordning föredrar ett system med fria Som framgår av tabell 3:4 föredrar en klar studier och utan utbildningslinjer. Ännu majoritet inom samtliga studerandekategostörre är variationerna i svar om man delar rier något av alternativen 1 och 2, dvs. att viss yrkesverksamhet kommer innan universiupp dem på ämnen (se tabell 3:2). Bl. a. är intresset för gemensamma grund- tetsutbildningen är avslutad. Det kan dock kurser större inom de matematisk-naturve- noteras att studerande enligt 1969 års studietenskapliga och samhällsvetenskapliga ämne- ordning (särskilt nybörjare) i större utsträckna än inom engelska och historia, där man i ning än studerande enligt äldre bestämmelser mycket stor utsträckning föredrar helt fria föredrar att viss yrkesverksamhet kommer mellan gymnasieskolan och universitetsstustudier. I undersökningen ingick också en fråga dierna. Det stora svarsbortfallet, framför allt på om de studerande ansåg det vara en fördel frågorna om studieorganisatoriska alternativ, om det inom det område vederbörande var gör emellertid slutsatserna av undersökintresserad av fanns ett kortare utbildningsningen osäkra. alternativ som senare — kanske efter en viss tids yrkesverksamhet — kunde byggas på till en längre utbildning. Svaren, uppdelade på studerandekategorier, redovisas i tabell 3:3.

Tabell 3:4. Alternativ beträffande återkommande utbildning. Alternativ

1 Föredrar att viss yrkesverksamhet kommer mellan gymnasieskolan och universitetsstudierna 2 Föredrar att en yrkesverksam period avbryter den sammanhängande utbildningen vid universiteten 3 Föredrar att den yrkesverksamma perioden kommer efter genomgången universitetsutbildning Ej svar

1969 års studieordning Nybörjare %

Fortsättare %

Studieordning enligt äldre bestämmelser %

53,8

47,4

38,5

25,6

36,6

40,8

15,5 5,2

12,9 3,0

12,7 8,0

SOU 1973:2

3.1.2.3 Kortare och längre tidsperspektiv vid genomförandet av förändringar Ett planeringsarbete, som siktar till att omforma högskoleutbildningen så att den bättre än hittills motsvarar de studieorganisatoriska och innehållsmässiga krav, som ställs i fråga om yrkesinriktning, varierande längd och uppbyggnad i etapper av utbildningen, överskådlighet av utbildningsutbudet, utbytbarhet mellan olika utbildningar och rörlighet på arbetsmarknaden, måste inriktas på olika tidsperspektiv. U 68 räknar därför med ett kortare och ett längre tidsperspektiv när det gäller genomförandet av sina förslag. Vissa åtgärder är nära förbundna med utredningsförslaget i andra delar och bör alltså vidtas i samband med genomförandet av dessa. Som framgår av kapitel 9 föreslår utredningen att sådana studieorganisatoriska förändringar vidtas fr. o. m. 1976/77. Andra förändringar bör genomföras som led i ett löpande utvecklingsarbete. Som en viktig förändring av de nuvarande förhållandena framstår en ökad och mer differentierad yrkesinriktning av många av de utbildningar som för närvarande anordnas inom filosofisk fakultet samt införandet av flera kortare utbildningsalternativ avpassade för olika slags yrkesverksamhet. En annan lika viktig förändring är att skapa de studieorganisatoriska förutsättningarna för återkommande utbildning. För att helt genomföra detta krävs emellertid ett omfattande utvecklingsarbete, som kan fullföljas först i ett längre tidsperspektiv. Inom utbildningsmyndigheterna pågår löpande översyn av olika utbildningar. Åtskilliga av de förslag som framlagts eller för närvarande är under utredning men om vilka beslut ännu inte fattats är av den karaktären att de i viktiga hänseenden motsvarar de krav som ställs i den framtida högskoleutbildningen. U 68 bedömer det angeläget att detta arbete fortsätts med inriktning på att förändringar kan genomföras i vad U 68 betecknat som det kortare perspektivet. I avsnitt 3.2.1 kommer U 68 att närmare diskutera vilka förändringar som kan bedömas kunna genomföras i detta tidsSOU 1973:2

perspektiv. U 68 framlägger därvid endast i begränsad utsträckning egna studieorganisatoriska lösningar. Förslagen och bedömningarna i avsnitt 3.2.1 avser de högskoleutbildningar som ligger utanför de nuvarande filosofiska fakulteterna. Utredningens förslag avseende mitten av 1970-talet för den utbildning som nu anordnas inom filosofisk fakultet inriktas i första hand på att ändra utbildningsorganisationen så att den bättre än 1969 års studieordning ger en ram för utveckling av mer yrkesinriktade utbildningslinjer. U 68 lämnar därvid förslag och exempel i anknytning till pågående utvecklingsarbete och anger hur vissa grupper av utbildningar i en första etapp kan utformas för att i viktiga hänseenden motsvara de studieorganisatoriska krav som bör ställas på högskoleutbildningen. Det ankommer sedan på vederbörande lokala och centrala organ att successivt åstadkomma konkreta förändringar inom den angivna ramen. För att dessa uppgifter skall kunna fullgöras effektivt är det enligt U 68s bedömning av stor betydelse att beakta och utnyttja pågående pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete rörande utvärdering av högre utbildning och den högre utbildningens relation till arbetsmarknaden. Vissa resultat från detta arbete tyder på att man genom utveckling av pågående forskningsprojekt kan få ett väsentligt säkrare underlag bl. a. för en bättre anpassning av utbildningen inom nuvarande filosofiska fakulteter till behov på arbetsmarknaden. Den större enhetlighet och överskådlighet i organisationen av olika utbildningar som fordras för att likheter i utbildningsinnehåll skall kunna användas för byte av studie- och yrkesinriktning och för påbyggnad av kortare utbildningar till längre måste likaså åstadkommas i etapper. Vissa åtgärder härvidlag är relativt enkla och kan genomföras på kort sikt, medan andra, t. ex. utformningen av påbyggnader på kortare utbildningar, i regel kräver omfattande arbete och kan genomföras först i det längre tidsperspektivet. Även när det gäller att avlägsna formella 197

hinder för sådana ämneskombinationer över fakultets- och läroanstaltsgränser som är ändamålsenliga med hänsyn till olika yrkesinriktningar eller utbildningssyften kan vissa åtgärder genomföras på mycket kort sikt, medan planering av nya eller ändrade studiekurser eller kurser kräver längre tid. Med hänsyn till tidsperspektivens betydelse har utredningen valt att - sedan vissa grundläggande studieorganisatoriska begrepp definierats i avsnitt 3.1.3 - i det följande presentera sina förslag avseende studieorganisationen uppdelade på det kortare och det längre tidsperspektivet. I avsnitt 3.2 redovisas förslagen avseende det kortare perspektivet och i avsnitt 3.4 förslagen i det längre perspektivet. Det studieorganisatoriska kapitlet avslutas med en genomgång av de fem yrkesutbildningssektorerna.

3.1.3 Utbildn ingslinjer och kurser 3.1.3.1 Principen om successiv differentiering I debattskriften "Högre utbildning - forskningsanknytning och studieorganisation" har U 68 skisserat en studieorganisation som har två syften. Den avser att vara mera överskådlig och enhetlig än den nuvarande samtidigt som den rymmer ett mera differentierat och anpassningsbart utbud av utbildning. Den avser också att främja ett växelspel mellan yrkesverksamhet och utbildning. Den skisserade studieorganisationen kan i sin renodlade form sägas vara utmärkt av ett tillval stegvis av studieenheter (kurser) utifrån förhållandevis breda grundkurser. Studierna organiseras på utbildningslinjer sammansatta av mindre, avgränsade och till sitt omfång väl definierade enheter. De reaktioner som kommit på debattskriften har långt ifrån någon enhetlig tendens. Tyngdpunkten har lagts än på principiella drag, än på olika inslag i utbildningslinjernas organisation. Utbildningslinjens konstruktion tilldrar sig i samtliga svar ett stort intresse. Huvuddelen av svaren understryker utbild198

ningslinjens uppgift att ge en utbildning inriktad mot kommande yrkesverksamhet. När det gäller den studieorganisatoriska uppbyggnaden finns en viss tvekan att ta ställning utan tillgång till mera konkreta förslag. Den differentieringsprincip som karaktäriseras av specialisering stegvis tilldrar sig betydande uppmärksamhet. Huvudparten av de svarande finner den som princip önskvärd inom hela högskoleorganisationen. Bedömningarna av dess för- och nackdelar skiftar. De som representerar utbildningar som redan nu har en starkare yrkes- och funktionsanknytning, t. ex. de tekniska och juridiska, pekar på behovet av integration mellan bas- och yrkesutbildning tidigt i studierna och är alltså kritiska mot den skisserade uppbyggnaden. Motivet för denna ståndpunkt är att tidig yrkesinriktning ger ökad motivation och vinster i studietid. Företrädare för andra utbildningar, t. ex. samhällsvetenskapliga och humanistiska, är mera positivt inställda till en senare differentiering. Förslaget om en bred grundkurs möter samma typ av kommentar. För dem som ställt sig positiva överväger argumentet, att det ger bättre anpassning till ändrade val och senare erhållen arbetsmarknadsinformation. De har också en positiv inställning till behovet av bred referensram. För dem som ställer sig avvisande är skälen främst att grundkursen kan förlänga studietiden och försvaga motivationen. Mot grundkursen anförs även pedagogiska och administrativa skäl. Vidare har, som redovisades i avsnitt 3.1.2.2, förslaget om en bredare grundkurs och därefter differentierade studier ingått bland de alternativ beträffande studieorganisatorisk uppläggning vid filosofisk fakultet som ett antal studerande vid Göteborgs universitet fått ta ställning till höstterminen 1971 inom ramen för undersökningen "Utbildnings- och elevanalyser". Det visade sig därvid att ett system med tillval av ämnen stegvis utifrån förhållandevis breda grundkurser väckte relativt stort intresse. Denna tendens var särskilt tydlig bland de studerande inom matematisk-naturvetenskapliga samt samhällsvetenskapliga och beteendeSOU 1973:2

vetenskapliga ämnen. Den låga svarsfrekvensen gör emellertid slutsatserna osäkra. 3.1.3.2 Behovet av att organisera högskoleutbildningen i linjer De krav som måste ställas på den framtida högskoleutbildningen i form av yrkesinriktning, ökad överskådlighet och enhetlighet i utbildningsorganisationen i syfte att möjliggöra utbytbarhet mellan olika utbildningar samt rörlighet på arbetsmarknaden talar för att högskoleutbildningen organiseras i linjer. Många av de aktuella utbildningarna har redan nu en uppläggning mer eller mindre av linjekaraktär med fasta kombinationer av kurser och en i regel angiven tidsföljd mellan de ingående kurserna. Det är närmast för de filosofiska fakulteternas vidkommande som andra alternativ än utbildningslinjer diskuterats. Särskilt beträffande de filosofiska fakulteterna är det emellertid angeläget att ge utbildningen en klarare yrkesinriktning. Skall detta mål kunna nås är det såväl för läroanstaltemas pedagogiska planering som för effektiva kontakter med arbetslivet en praktisk förutsättning att utbildning för viss yrkesverksamhet kan beskrivas och diskuteras konkret i form av sakinnehåll i ett begränsat antal ämnen och kurser, vilka som helhet skall motsvara ett visst utbildningsmål. Från utbildningsplaneringssynpunkt är det också önskvärt att studiekurser åtminstone i vissa kombinationer läses i en angiven ordningsföljd, bl. a. därför att man då i senare studiekurser kan utnyttja tidigare inhämtade kunskaper och färdigheter. Dessa skäl talar enligt U 68s mening för att högskoleutbildningen generellt organiseras i utbildningslinjer. Därvid har utredningen förutsatt att lokala och individuella utbildningslinjer skall kunna inrättas för att täcka sådana särskilda utbildningsbehov för viss yrkesverksamhet eller specialisering som inte kan tillgodoses inom ett system med allmänna utbildningslinjer.

SOU 1973:2

3.1.3.3 Begreppet utbildningslinje De krav som ställs på den framtida organisationen av högskolestudierna följer i stor utsträckning av de generella krav som redovisats i det föregående och kan sammanfattas på följande sätt. Varje högskoleutbildning skall ha viss yrkesinriktning. I regel kan man också ange ett basutbildningsområde inom vilket utbildningen har sin tyngdpunkt. Från utbildningsplanerings- och ansvarssynpunkt bör utbildningar som leder till en och samma sektor av yrkeslivet kunna sammanhållas studieorganisatoriskt och administrativt. Planering och fortlöpande översyn av utbildningar som syftar till verksamhet inom en viss sektor av yrkeslivet bör såväl lokalt som centralt ske inom särskilda organ, för vilka kontakten med yrkeslivet blir en väsentlig uppgift. Hithörande frågor behandlas närmare i avsnitten 6.3.3 och 6.4.4.3. Från utbildningsproduktionens synpunkt bör utbildningar i många fall med fördel kunna ordnas efter gemensamma basutbildningar för att en pedagogiskt och administrativt lämplig uppläggning skall kunna göras. Från dimensioneringssynpunkt måste i flera fall såväl yrkesinriktningen som basutbildningen beaktas. Antagning avses - som framgår i kapitel 5 - i vissa fall ske till grupper av utbildningslinjer, t. ex. inom adminstrativ och ekonomisk yrkesutbildning, och i andra fall till specificerade utbildningsgångar, t. ex. lärarutbildning med viss ämneskombination. Det finns sålunda behov av att bestämma och benämna mycket specificerade utbildningar. Från informationssynpunkt föreligger behov av att presentera utbildningar såväl ur yrkesutbildningsaspekten som ur basutbildningsaspekten. Inom arbetslivet torde i huvudsak den förra aspekten anläggas, medan studerande i många fall kan ha ett primärt intresse för ett visst ämne eller ett visst basutbildningsområde och önskar orientera sig om de olika möjligheter ett sådant studium erbjuder. Utbildningslinjen kan ses som ett instru199

ment för att beskriva utbildningar så att de utgör mellanformer mellan dessa huvudtyper. På sätt och vis kan man säga att skiljekan hänföras till dels en yrkesutbildningssektor, dels ett huvudsakligt basutbildnings- linjen mellan de mer bundna och yrkesinriktade utbildningarna och de friare, mindre område. Definitionen av utbildningslinje bör vidare yrkesinriktade går inom de filosofiska fakulgöras med sikte på att utbildningslinjerna teterna. Utbildningslinjerna i 1969 års stubör vara strukturerade med hänsyn till de dieordning vid dessa är konstruerade efter utbildningsmål som gäller för linjerna i fråga. principen gemensam basutbildning (gemenHänsyn måste sålunda tas till att utbild- sam studiekurs) i första avdelningen och i ningar som syftar till skilda mål kan behöva varierande omfattning även i följande avdelvara olika uppbyggda. Linjebegreppet bör ningar. Linjerna och deras varianter har dock också bestämmas så att gemensamma, bre- inte genomgående en klar yrkesinriktning, dare ingångar och successiv differentiering även om så är fallet i fråga om flera av dem, skall vara möjliga i den utsträckning det är t. ex. linje 4 a (utbildning till biträdande förenligt med yrkesinriktning och pedago- psykolog), 6 a (ekonomutbildning), 6 b gisk planering. Linjebegreppet bör allmänt (samhällsplanerarutbildning), 7 c (filosofisksett ge en ram för den fortsatta utvecklingen samhällsvetenskaplig utbildning) och de läav utbildningarna i riktning mot de av U 68 rarinriktade varianterna inom olika linjer. Dessa utbildningslinjer och linjevarianter påangivna målen. Studieorganisationen i dag inom vad som minner närmast om de i dag spärrade utbildenligt U 68s förslag bör räknas som högskole- ningarna (t. ex. medicinsk, odontologisk, farutbildning är, som närmare redovisades i maceutisk och teknisk utbildning) samt om avsnitt 3.1.2.1, föga enhetlig. Inte ens inom juridisk utbildning, där valfriheten beträffande utbildningar som enligt gällande kungörel- de ämnesinnehåll är mycket begränsad och ser och stadgor är organiserade på linjer, yrkesinriktningen markerad. Om man i bet. ex. utbildningar vid filosofisk fakultet, greppet utbildningslinje vill lägga betydelsen uppbyggd sammanhållen civilingenjörsutbildningen, socionomutbild- "systematiskt yrkesinriktad utbildning där senare moment ningen och journalistutbildningen (vid jourbygger på tidigare inhämtade kunskaper och nalisthögskola) är linjebegreppet enhetligt. färdigheter" är det dock uppenbart att flerMed en viss förenkling kan man dock indela den framtida högskoleutbildningen i två hu- talet av utbildningslinjerna i 1969 års studievudtyper med hänsyn till den nuvarande ordning avviker starkt från denna definition. organisationen. Den ena innebär uppbyggnad Frågan om definition av utbildningslinje efter ett fast mönster där såväl sakinnehåll gäller i praktiken i stor utsträckning vilka och ordningsföljd som inriktning mot ett krav som bör ställas på de utbildningar som visst verksamhetsområde har fastlagts. Ut- för närvarande har en relativt fri utformning bildning till läkare, tandläkare och biträdan- och vag yrkesinriktning. Av central betydelse de psykolog utgör exempel på denna typ. för ställningstagandet därvidlag är den i det Den andra huvudtypen är en relativt fri föregående angivna förutsättningen att de kombination av kurser eller studiekurser, där allmänna utbildningslinjerna bör vara strukordningsföljden kan variera och yrkesinrikt- turerade med hänsyn till de utbildningsmål ningen är vag. Exempel på denna utbild- som gäller för respektive linje. ningstyp är linje 8 vid filosofisk fakultet. I Om man därvid i första hand ser till denna linje kan första avdelningens sociologi yrkesinriktningen skulle man kunna tänka följas i andra avdelningen av studiekurser sig att sammanföra exempelvis de olika utmed såväl humanistiskt som samhällsveten- bildningarna för blivande ämneslärare till en skapligt och beteendevetenskapligt innehåll. linje, ämneslärarlinjen, och utbildningarna Det sakliga och pedagogiska sambandet mel- för blivande bibliotekarier till en bibliotelan avdelningarna är svagt. Många utbildningar karielinje. En sådan linje skulle då bestå av 200

SOU 1973:2

ett stort antal olika alternativ och få ett helt eller delvis gemensamt innehåll först i den avslutande etappen (praktisk-pedagogisk utbildning respektive den egentliga bibliotekarieutbildningen). Därmed skulle emellertid en dylik linje inte ha sin tyngdpunkt inom ett visst basutbildningsområde utan omfatta alla eller praktiskt taget alla basutbildningsområden. Linjen blir därför svår att karaktärisera i relation till exempelvis andra fysisk-kemiska, samhällsvetenskapliga eller språkliga utbildningar som har ett med t. ex. den ämnesteoretiska lärarutbildningen i stor utsträckning gemensamt basutbildningsinnehåll. Mot att använda ett sådant linjebegrepp talar också att det inte överensstämmer med den utbildningsorganisation som överlag finns inom de för närvarande spärrade utbildningarna. I den mån dessa omfattar olika alternativ är de genomgående uppbyggda så att grundläggande, för olika studieinriktningar gemensamt innehåll är placerat i början och sedan följs av differentierade studier. Enligt utredningens mening talar övervägande skäl för att man vid definitionen av allmän utbildningslinje beaktar såväl yrkesinriktningen som basutbildningsinnehållet och låter de i dag spärrade, yrkesinriktade utbildningarna vara en viktig utgångspunkt. Att till nuvarande filosofisk fakultet utan vidare överföra det linjebegrepp som utmärker flertalet i dag spärrade utbildningslinjer ter sig dock tveksamt med hänsyn till det stora antalet ämnen och behovet att kunna kombinera dessa på en mångfald olika sätt. Även den vaghet beträffande krav från arbetslivet som råder i fråga om många av dessa utbildningar, framför allt beträffande kultur- och informationsyrken men även t. ex. administration och ekonomi, innebär att förhållandena inte är jämförbara över hela fältet. Vidare är det ett önskemål att avskaffa fakultets- och läroanstaltsgränserna som formella studieorganisatoriska hinder och tillåta friare kombinationer av t. ex. naturvetenskapliga studier med tekniska eller medicinska, samhällsvetenskapliga med juridiska och religionsvetenskapliga med samhällsvetenskapliga eller humanistiska. Såväl SOU 1973:2

den nya uppläggningen av den religionsvetenskapliga utbildningen (se 3.9.2.5) som den pågående översynen av juristutbildningen syftar till ökad differentiering av utbildningen och bättre möjligheter till kombinationer med exempelvis utbildning inom filosofisk fakultet. Detta talar för att utbildningslinjebegreppet inte generellt bör förutsätta helt eller praktiskt taget helt låsta alternativ i utbildningen. En avvägning mellan å ena sidan önskemålet att utnyttja den bredd och variationsrikedom som finns inom de nuvarande filosofiska fakulteterna och å andra sidan behovet av en viss fasthet i studieorganisatoriskt hänseende syns naturligen leda till att man anknyter till det linjebegrepp som finns inom t. ex. socionomutbildningen och journalistutbildningen. Dessa utbildningar inleds, som berörts tidigare, med en för de befintliga linjerna (social respektive förvaltningslinje vid socialhögskola och press- respektive informationslinje vid journalisthögskola) gemensam ettårig grundkurs med inslag från flera olika ämnen och omfattar därefter, jämte praktik, betygs- eller fördjupningsstudier, där varje linje karaktäriseras av vissa profilämnen eller kärnämnen. I socionomutbildningens linjer ingår dessutom ytterligare ämnen som kan väljas med större frihet än profilämnena. Även civilingenjörsutbildningen påminner i fråga om uppbyggnad i väsentliga avseenden om socionom- och journalistutbildningen i och med att de grundläggande studierna i matematik och fysik är koncentrerade till studiernas inledningsskede och en successiv profilering av utbildningen sker under främst tredje och fjärde årskurserna. Samtidigt som socionomutbildningen representerar en förhållandevis mjuk linjemodell är den en klart yrkesinriktad utbildning och tillräckligt preciserad i fråga om utbildningsmål och innehåll för att ge information åt såväl arbetsgivare som studerande. Med tanke på att arbetsmarknaden är delvis gemensam för dem som genomgått socionom- eller journalistutbildning och dem som genomgått utbildning vid filosofisk fakultet 201

bör det kunna antas att en linjeutformning motsvarande socionomutbildningens och journalistutbildningens väl skulle uppfylla de krav på överskådlighet i utbildningsinnehåll och inriktning som måste ställas på en klarare yrkesinriktning av utbildningen vid nuvarande filosofisk fakultet. Vissa linjer i högskoleutbildningen bör kunna byggas upp enligt modellen med en grundläggande basutbildning och därefter vissa profilkurser och eventuellt ytterligare kurser valda inom ett för en avsedd yrkesverksamhet lämpligt urval av kurser. Sådana linjer kan ibland sammanföras till grupper så att linjer som tillhör samma grupp har gemensam basutbildning. I andra fall är denna modell inte tillämplig, nämligen för utbildningar som av yrkesutbildningsskäl bör utformas som mer eller mindre bundna studiegångar. En utbildningslinje kan alltså karaktäriseras som antingen en fast yrkesinriktad kombination av kurser med ett visst huvudsakligt basutbildningsinnehåll eller en grundläggande basutbildning följd av något eller några för ett visst verksamhetsområde centrala profilkurser jämte ytterligare kurser valda inom en grupp av betydelse för det avsedda verksamhetsområdet. De önskemål om differentierad utbildning som föreligger från arbetsgivarehåll inom ett yrkesområde bör givetvis påverka graden av valfrihet inom motsvarande linje. Utbildningslinjer uppbyggda enligt den sistnämnda modellen bör också kunna karaktäriseras från basutbildningssynpunkt med hänsyn till linjernas huvudsakliga innehåll. U 68 föreslår att allmän utbildningslinje definieras som en kortare eller längre utbildning inriktad mot visst yrkesområde och normalt med tyngdpunkt inom ett visst basutbildningsområde, utformad antingen som en fast kombination av kurser (i regel med såväl sakinnehåll som ordningsföljd angiven) eller som en grundläggande studiekurs följd av någon eller några profilkurser jämte ytterligare kurser valda inom en grupp av kurser av betydelse för det avsedda verksamhetsområdet. Som tidigare nämnts föreslår utredningen 202

att det förutom allmänna utbildningslinjer skall finnas dels lokala, dels individuella utbildningslinjer. Lokal utbildningslinje bör normalt utformas så att den uppfyller samma krav som de allmänna utbildningslinjerna, även om avvikelser bör kunna förekomma. Med individuell utbildningslinje menas en utbildning inriktad mot ett visst verksamhetsområde och med ett visst huvudsakligt basutbildningsinnehåll, där de ingående studiekurserna och ordningsföljden mellan dem bestäms av den studerande (inom ramen för gällande förkunskapskrav). Som närmare redovisats i avsnitt 2.5.3.7, föreslår U 68 att en viss del av utbildningsresurserna avsätts för lokala utbildningslinjer. Det är enligt utredningens mening av central betydelse för en fortlöpande förnyelse och utveckling av utbildningen att förutsättningar skapas för lokala initiativ inte bara i fråga om den närmare utformningen av allmänna utbildningslinjer utan också när det gäller helt nya utbildningar. Utredningens förslag om lokala utbildningslinjer är avsett att ge såväl större lokal frihet som ökat utrymme för försöksverksamhet vid olika högskolor, som bör kunna ge värdefulla erfarenheter bl. a. för inrättande av nya allmänna utbildningslinjer. Över huvud taget kan arbetet med utveckling av lokala utbildningslinjer väntas medföra ökade möjligheter att tillvarata uppslag och idéer såväl från lärare och studerande som från företrädare för yrkeslivet, vilka — som behandlas i avsnittet 6.3.3.2 — föreslås ingå i de nya utbildningsnämnderna och linjenämnderna. För de studerande har en lokal utbildningslinje i stort sett samma karaktär som en allmän utbildningslinje så länge studierna sker på en och samma ort. Individuella utbildningslinjer bör finnas som ett permanent inslag i linjesystemet. Innan individuell utbildningslinje inrättas för en studerande bör denne ha kontakt med studievägledare.

SOU 1973:2

3.1.3.4 Antalet utbildningslinjer; begreppet linjevariant Med den definition av utbildningslinje som anges i avsnitt 3.1.3.3 kan man välja att utforma högskoleutbildningen som ett mycket stort antal linjer, var och en med enhetligt innehåll och bestämd yrkesinriktning. Detta kan medföra att utbildningsutbudet framstår som relativt svåröverskådligt och att strukturen med för flera utbildningar gemensamma ingångar inte framträder så tydligt. En annan lösning, som innebär att antalet linjer begränsas samtidigt som de olika yrkesinriktningarna anges, är att i vissa fall förse linjerna med ett antal varianter. För att klart markera att en viss grundläggande basutbildning i kombination med samma eller liknande ämnen kan användas för utbildningar med olika yrkesinriktning har U 68 funnit det praktiskt att införa begreppet linjevariant. En utbildningslinje som börjar med matematik kan sålunda ha en variant med teknisk inriktning och fysik eller kemi som profil. Samma profil eventuellt med alternativ utformning av studiekurser — kan förekomma på en variant med undervisningsinriktning. Antagningen av studerande till undervisningsvarianten sker inom ramen för dimensioneringen av undervisningssektorn och antagningen till den tekniskt inriktade varianten på motsvarande sätt inom ramen för dimensioneringen av utbildningen inom den tekniska sektorn. Byte mellan varianterna kan ofta ske utan nämnvärd tidsförlust. Det lokala ansvaret för utbildningsplaneringen kommer för undervisningsvarianten att ligga hos utbildningsnämnden för sektorn för undervisningsyrken eller linjenämnd under denna och för den tekniska varianten hos utbildningsnämnden för sektorn för teknisk yrkesutbildning eller linjenämnd under denna (jfr. avsnitt 6.3.3.1). Det ankommer sedan på den matematiska institutionen (motsvarande) att anordna en eventuellt differentierad grundläggande utbildning i matematik för de olika varianterna, och på samma sätt har de fysiska och kemiska institutionerna att tillhandahålla SOU 1973:2

lämplig utbildning för skilda yrkesutbildningsändamål (jfr avsnitt 6.2.3). Även lokala utbildningslinjer bör kunna omfatta linjevarianter i den mån det anses lämpligt.

3.1.3.5. Kurser och studiekurser Utbildningslinjernas uppbyggnad Utbildningslinjer sammansatta av mindre enheter förekommer bl. a. i 1969 års studieordning vid filosofisk fakultet. I det utredningsarbete som föregick denna bedömdes ett system med kurser ge betydande fördelar vid uppbyggnaden av studiekurser, baskombinationer och utbildningslinjer. En studiekurs kunde byggas upp av kurser av olika längd. Kurser från skilda ämnesområden kunde vidare infogas i större block i en fast studiegång. De studerande gavs därigenom möjlighet att få en bättre och klarare överblick över studiekursemas disposition och större möjlighet att genom kontinuerliga prov på de olika kurserna successivt bygga upp kunskapsförråd och färdigheter. Kurssystemet erbjöd också större möjligheter att fortlöpande följa den studerandes studiegång. Det bedömdes dessutom vara ett praktiskt hjälpmedel vid utarbetande av de enskilda studieplanerna på så sätt att det därigenom blev möjligt att ange de i studiekurserna ingående delmomentens inbördes vikt och svårighetsgrad. Genom ett kurssystem borde också utbildningsmoment från andra fakulteter och läroanstalter lättare än dittills kunna infogas som delar av en utbildningslinje. Dessa synpunkter har relevans också för U 68s arbete. Kurser som har utpräglad basutbildningskaraktär bör normalt placeras i utbildningens början, medan mer yrkesinriktade kurser läggs närmare dess slut. Detta underlättar en lösning av differentieringsoch orienteringsproblemen. Samma basutbildningsenheter kan ingå i utbildningar med varierande yrkesinriktning och det bör följaktligen bli möjligt att relativt sent byta yrkesinriktning med hänsyn till ändrad intresseinriktning eller situation på arbets203

marknaden. Genom en linjekonstruktion med kurser bör det också bli lättare att tillgodose nya utbildningsbehov. Existerande kurser bör kunna kombineras på annat sätt och nya bör kunna fogas till utan att man för den skull tvingas till tidsödande konstruktioner av hela utbildningslinjer. För distribution och lokalisering av utbildning ger också en linjekonstruktion med kurser fördelar. Det är lättare att sprida högskoleutbildning till flera orter, om flera utbildningslinjer har gemensamma kurser. Distribution av högskoleutbildning i andra former än lokalisering av permanenta utbildningsresurser underlättas också om insatserna kan inriktas på väldefinierade mindre avsnitt. Det bör sålunda bli möjligt att, även utanför de egentliga högskoleorterna, tillgodose behov av fortbildning genom att erbjuda enstaka kurser. Det senare har givetvis direkt anknytning till återkommande utbildning. Som kommer att framgå av kapitel 8 bör enligt U 68s mening sådana organisatoriska åtgärder vidtas som underlättar en värvning mellan studier och yrkesverksamhet. En väsentlig åtgärd är att erbjuda den utbildning som ingår i en utbildningslinje som mindre enheter. Utredningens dimensioneringsförslag innebär också, som framgår av avsnitt 2.5, en kraftig ökning av utbudet av enstaka kurser och studiekurser i högskoleutbildningen. Till de anförda skälen för en linjekonstruktion med kurser kan också läggas möjligheten att få en snabbare följsamhet i läromedelsproduktionen och att kunna fixera de mera lokal- och utrustningskrävande momenten. Mot det kurssystem som förekommer i 1969 års studieordning vid filosofisk fakultet har gjorts invändningar av pedagogisk natur. Som nackdelar med systemet har man anfört att tentamensläsning och prov förekommer vid för många tillfällen under en studietermin eller ett studieår. Det skulle därmed föreligga risker för brist på överblick och sammanhang i studierna och resultatet kan bli dålig inlärningseffekt. Det har också 204

framförts önskemål om att kurserna skulle ges större längd än för närvarande för att motverka de nämnda olägenheterna. Samtidigt visar erfarenheterna att långa kurser ofta utgör flaskhalsar från genomströmningssynpunkt. Sådana otillfredsställande effekter bör beaktas. Enligt utredningens mening bör kurslängden kunna variera inom olika utbildningar med hänsyn till vad som är pedagogiskt motiverat. De olägenheter som kan vara förenade med kortare kurser bör kunna mötas genom åtgärder vid undervisningens och provens genomförande, och utredningen föreslår i samband med diskussionen av integration sp ro blemet i avsnitt 3.4.4 åtgärder som kan motverka en splittrad undervisning. Lika väl som när det gäller kursernas längd bör den tidsmässiga placeringen av olika kurser kunna variera. Inom 1969 års studieordning har kurserna ofta kommit efter varandra inom varje studiekurs och på samma sätt den ena studiekursen efter den andra. Exempel på parallelläggning av kurser finns emellertid. I regel har därvid olika kurser inom en och samma studiekurs lagts parallellt. Även parallelläggningar systematiskt av studier i två eller flera ämnen har dock införts fr. o. m. höstterminen 1972. Inom linje 18 skall t. ex. matematik och fysik läsas parallellt. Vidare har genom bestämmelser om integrerad utbildning vid filosofisk fakultet möjlighet öppnats att läsa två eller flera studiekurser inom en avdelning helt eller delvis samtidigt. Inom andra fakulteter, t. ex. de tekniska, sker parallelläggning i stor utsträckning. Även när det gäller möjlighet till parallelläggning, som bör ske i den utsträckning som är pedagogiskt motiverad, syns ett system med kurser vara praktiskt och användbart. Genom parallelläggning bör det också vara möjligt att möta de redan diskuterade riskerna för bristande överblick och sammanhang. Ur utbildningsplaneringens synvinkel talar övervägande skäl för att utbildningslinjerna byggs upp av kurser. U 68 föreslår därför att högskoleutbildningen genomgående konstrueras på detta sätt. Som kommer att framgå av avsnitt 3.3.1 föreslår SOU 1973:2

utredningen också ett enhetligt värderingssystem för kurserna, utformat som ett poängsystem som motsvarar beräknad studietid för de i utbildningslinjerna ingående kurserna. Ett studieår motsvarar därvid 40 poäng. Studiekurser Som framgått av föregående avsnitt ser U 68 kursen främst som ett instrument för utbildningsplaneringen. Kurserna förs samman för att svara mot preciserade utbildningsmål. I vissa fall bör kurserna föras samman till större enheter, för vilka utredningen i anslutning till nuvarande terminologi vid de filosofiska fakulteterna använder beteckningen studiekurs. Såvitt man med nuvarande erfarenheter kan bedöma är studiekursen ett nödvändigt instrument i sådana fall, då det är önskvärt att infoga visst stoff i flera utbildningslinjer som är uppbyggda med successiv ämnesföljd. U 68 finner det emellertid inte motiverat att föreslå en generell tillämpning av studiekursorganisationen i all högskoleutbildning utan räknar med att studiekurser inrättas i de fall då detta ur planerings- och informationssynvinkel ter sig berättigat. I det följande används för korthetens skull ibland ordet 'kurs' som beteckning för både kurs och studiekurs när det inte bedömts som nödvändigt att särskilja de två begreppen. 3.1.3.6 Studieväg och studieprogram Med de definitioner av utbildningslinje och linjevariant som angetts i det föregående kan för de studerande som är inriktade mot exempelvis teknisk yrkesverksamhet en viss utbildningslinje eller linjevariant med teknisk inriktning ha delvis olika innebörd genom att den studerande kan välja en av två eller tre möjliga profilkurser och därefter ytterligare kurser inom ramen för ett för den avsedda yrkesverksamheten lämpligt urval. Den studerandes sätt att följa en utbildningslinje kallas hans studieväg. Den studerandes val av studieväg innebär SOU 1973:2

att han tar högskoleutbildning i anspråk på ett visst sätt. För utbildningsplaneringen är det nödvändigt att ha en viss uppfattning om vilken efterfrågan som kommer att finnas på utbildning i olika kurser. Utredningen föreslår därför att varje studerande i samband med ansökan till den valda utbildningslinjen eller linjevarianten, i den mån det inte är fråga om en fast kombination, skall anmäla sig till ett studieprogram. Detta bör, inom ramen för de allmänna och lokala utbildningslinjerna, ange åtminstone de tre första terminemas studier. Anmälningsblanketten bör utformas så att den studerande på denna får ange sitt studieprogram. I samband med anmälan till ett studieprogram bör också anges om den studerande avser att bedriva studier på heltid eller deltid. Planeringen av undervisningsgrupper med långsammare studietakt och undervisningen eventuellt förlagd till kvällstid underlättas om man i förväg känner till hur många som önskar sådan uppläggning under hela eller en del av studietiden. I normalfallet bör studievägen ligga inom det på förhand uppgjorda studieprogrammet. I vissa fall kan emellertid studievägen komma att ligga utanför studieprogrammet men ändå (i sin helhet) inom en allmän utbildningslinje. Det är lämpligt att sådana byten inom ramen för tillgängliga platser får göras efter ett enkelt anmälningsförfarande. En i god tid ingiven anmälan till avsedd utbildning syns vara en nödvändig förutsättning inte bara för att antagningsförfarandet skall fungera. Också planeringen och tillhandahållandet av resurser för det i det föregående skisserade systemet med allmän och lokal utbildningslinje och med studieprogram för varje studerande kräver att anmälan och preliminär antagning till studierna sker i god tid före studiernas början. Det är också en fördel att de studerande kan förbereda sig för de kommande studierna på olika sätt (orientering inom studieområdet, kontroll av förkunskaper osv.). Hithörande frågor behandlas närmare i avsnitten 5.2 och 6.5.4.

3.1.4 Utbildn ingsplan er och kursplan er I de två föregående avsnitten har föreslagits en enhetlig uppbyggnad av högskolestudierna. De organiseras i utbildningslinjer uppbyggda av kurser eller studiekurser. Utbildningslinjerna kommer att variera i fråga om inbördes samband mellan olika delar och i fråga om graden av yrkesinriktning. Även om så är fallet är det viktigt att varje utbildningslinje kan erbjuda den enskilde studeranden en studieväg som denne uppfattar som ett ändamålsenligt helt och som kan ge utbildningen en yrkesinriktning. Ett väsentligt hjälpmedel för detta bör kunna vara beskrivningar av mål, innehåll och verksamhetsformer för varje allmän utbildningslinje. Sådana beskrivningar bör också för arbetsgivare kunna vara ändamålsenliga instrument för kontakt med högskoleutbildningen. För sådana beskrivningar av utbildningens mål, innehåll och verksamhetsformer föreslår U 68 beteckningen utbildningsplaner. Om utbildningsplanen skall kunna bli ett lätthanterligt instrument, framför allt för information, bör den vara förhållandevis översiktlig och kortfattad. Det innebär att den inte kan ange mer än ramarna för de enskilda kurser som ingår i linjen. Vid planering av kurser behöver särskilt innehåll och verksamhetsformer få ett större utrymme. U 68 finner det därför erforderligt att utbildningsplanen kompletteras med mera utförliga beskrivningar av enskilda kurser. För sådana beskrivningar föreslår U 68 beteckningen kursplaner. 3.1.4.1 Utbildningsplaner U 68 föreslår att utbildningsplaner upprättas för varje utbildningslinje i högskoleutbildningen, såväl allmän och lokal som individuell. Utbildningsplanerna bör ange utbildningslinjens inriktning samt översiktligt utbildningslinjens organisation och ge anvisningar för upprättande av kursplaner. Föreskrifter om förkunskaper och andra villkor för tillträde till utbildningslinjen bör vidare ingå. Utbildningslinjens inriktning bör kunna 206

beskrivas genom angivande av det yrkesområde som linjen eller varianter inom denna är inriktade mot samt den yrkesutbildningssektor de skall hänföras till. Vidare bör anges utbildningslinjens omfattning i poäng samt de linjevarianter som kan förekomma. Utbildningslinjens organisation kan beskrivas genom att de kurser som ingår i utbildningslinjen anges. Vidare bör anges om utbildningselement såsom specialarbete eller praktik ingår i kurserna. I de fall där utbildningslinjen är sammansatt av studiekurser bör i utbildningsplanen anges dessas poängtal och benämning. Utbildningslinjens organisation och innehåll bör inte i detalj bindas genom centralt givna bestämmelser. Det bör därför framgå i vilken utsträckning lokala myndigheter kan besluta om linjens utformning. Anvisningar för utarbetande av kursplaner måste förutsättas bli mycket översiktliga. Vad som närmast bör komma i fråga är sådana principiella riktlinjer som bedöms erforderliga för att spegla den inriktning av linjen som utbildningsplanen anger. Föreskrifter om förkunskaper och andra villkor som gäller för tillträdet till utbildningslinjen är ett viktigt informationselement. Det gäller främst vilka särskilda behörighetsvillkor som uppställs för tillträdet i form av förkunskaper i vissa ämnen i gymnasieskolan eller krav på viss tids yrkeserfarenhet eller praktik. Utbildningsplanerna får förutsättas variera i fråga om konkretion mellan olika utbildningslinjer. I vissa fall kan det vara befogat att ange relativt detaljerade föreskrifter om innehåll och uppbyggnad. Det kan gälla t. ex. utbildning som siktar till verksamhet som kräver viss legitimation. I andra fall kan föreskrifterna göras mera i form av anvisningar och rekommendationer och bestämmandet av poängtal och kursernas inbördes placering kan ske på lokal nivå. Utbildningsplanen bör i princip fastställas av den myndighet som inrättar utbildningslinjen. U 68 föreslår att allmän utbildningslinje inrättas av Kungl. Maj:t, lokal och individuell utbildningslinje av högskoleSOU 1973:2

styrelsen. Att Kungl. Maj:t fastställer utbildningsplanens hela innehåll är emellertid knappast motiverat. Det skulle bl. a. leda till en utdragen och komplicerad administrativ omgång för t. ex. pedagogiskt motiverade förändringar av element som ingår i utbildningsplanen. U 68 föreslår därför att enbart det som här betecknats som utbildningens inriktning fastställs av Kungl. Maj:t i samband med inrättande av allmän utbildningslinje. Endast undantagsvis bör Kungl. Maj:t ta ställning mera i detalj till innehållet i en utbildningslinje. Sådant beslut bör ingå som en inledande del i utbildningsplanen som i övrigt fastställs av det centrala ämbetsverk som är tillsynsmyndighet för utbildningen. I vissa fall bör det ske i samverkan med annat ämbetsverk (jfr avsnitt 6.4.4.3). Utbildningsplan för lokal och individuell utbildningslinje föreslås fastställd av högskolestyrelsen. När det gäller individuell utbildningslinje kan planen av naturliga skäl inte få den fullständiga utformning som tidigare föreslagits. Den kommer inte heller att fylla samma funktion för planering och information som utbildningsplan för allmän och lokal linje. Utbildningsplan för individuell utbildningslinje bör därför inskränkas till att omfatta det av den studerande angivna studieprogrammet samt den åsyftade yrkesinriktningen. Utbildningsplanen kan i vissa fall innehålla möjligheter till olika alternativa studievägar. Alla dessa kan inte förutsättas vara tillgängliga vid varje högskola. Utbildningsplanen föreslås därför kompletterad genom en lokal plan över utbildningen, som anger de på varje ort möjliga alternativen. Den lokala planen föreslås bli fastställd av utbildningsnämnd eller linjenämnd (jfr avsnitt 6.3.3). I den lokala planen bör anges bl. a. i vilken utsträckning decentraliserad högskoleutbildning inom högskoleområdet får ingå i en allmän utbildningslinje som helt eller delvis anordnas vid högskolan.

SOU 1973:2

3.1.4.2 Kursplaner Kursplanerna vänder sig mer direkt till de studerande som information om utbildningsinnehållet. De bör innehålla en målbeskrivning som anknyter till utbildningsplanen samt beskrivning av undervisningens innehåll, organisation och verksamhetsformer. Information om prov samt studietekniska råd och anvisningar är andra viktiga ingredienser i kursplanerna. Även när det gäller kursplaner är det viktigt att de inte blir för omfattande. De bör vara korta och lättlästa dokument, som kan tillställas de studerande i god tid före genomgången av en kurs. Innehållet kan tänkas variera inom de allmänna ramar som ovan beskrivits beroende på utbildningslinjens karaktär. En större omsorg och utförlighet kan vara nödvändig i de fall där de sammanhållande elementen mellan kurserna är svagare än i de fall där utbildningslinjen är en fast kombination av kurser. I de specialbetänkanden, som U 68 senare kommer att avge angående vissa vårdutbildningar samt socionom- och juristutbildning, kommer exempel att ges på olika utformning av kursplaner. En huvuduppgift för utbildningsnämnderna och linjenämnderna måste bli den översiktliga planeringen av utbildningslinjen. I denna bör ingå som ett viktigt led att samverka med institutionerna så att kurserna utformas i överensstämmelse med utbildningsplanen. Det blir då också naturligt att det slutgiltiga ansvaret för kursplanerna läggs hos utbildningsnämnd eller linjenämnd.

3.2 Högskolestudiernas organisation vid 1970-talets mitt

3.2.1 Högskoleutbildning utanför de nuvarande filosofiska fakulteterna 3.2.1.1 Utgångspunkter Som framhållits i avsnitt 3.1.2.3 anser U 68 det viktigt att det översynsarbete som pågår inom olika delar av högskoleutbildningen redan med sikte på 1970-talets mitt kan avsätta resultat i form av ny eller förändrad studieorganisation. I synnerhet gäller det sådana förslag som i viktiga hänseenden motsvarar de studieorganisatoriska krav som enligt vad som behandlats i avsnitt 3.1 kommer att ställas i den framtida högskoleutbildningen. I avsnitten 3.5—3.9 kommer sektorsvis att diskuteras möjlig utveckling av studieorganisationen i ett längre perspektiv. De förslag som där behandlas kräver i de flesta fall ytterligare utvecklingsarbete. De kan därför antagligen inte förverkligas förrän under senare delen av 1970-talet eller vid 1980-talets början. I detta avsnitt kommer U 68 att behandla sådana förslag som bedöms kunna förverkligas tidigare. Sädana förändringar av studieorganisationen som innebär inrättande av helt nya utbildningslinjer eller mera omfattande förändringar av nu existerande linjer bedömer U 68 med de undantag som beskrivs i avsnitt 3.2.2 inte vara möjliga att förverkliga till 1970-talets mitt. Det framstår inte heller som lika angeläget utanför de filosofiska fakulteterna. De flesta utbildningar utanför dessa har en rimlig grad av yrkesinriktning. 208

De uppvisar också som helhet en större variation i fråga om utbildningstid, även om de kortare utbildningarna är koncentrerade till vissa sektorer. Vad som framstår som mest realistiskt att uppnå på kortare sikt är ett ökat utbud av enstaka kurser och studiekurser som kan användas i återkommande utbildning. När det gäller hela utbildningslinjer kräver sådana i de flesta fall ett arbete med utformning av utbildningsplaner som inte kan vara avslutat vid 1970-talets mitt. Vad som syns önskvärt och möjligt att nå är genomförande av sådana förslag som redan finns utarbetade eller kan framläggas relativt snart och är uppbyggda i enlighet med de studieorganisatoriska riktlinjer som redovisas i detta kapitel. 3.2.1.2 Enstaka kurser och studiekurser Att kunna erbjuda enstaka kurser och studiekurser utanför de nuvarande filosofiska fakulteterna ter sig angeläget när en ny studieorganisation introduceras. Vid bifall till U 68s förslag kommer visserligen administrativa hinder för detta att falla bort, men skall det bli realistiskt för den studerande att välja sådana kurser måste en viss bearbetning göras av utbildnings- och kursplaner. Som närmare kommer att utvecklas i avsnitt 3.5 finns vid teknisk fakultet samt vid skogs- och lantbrukshögskolorna kurser som skulle lämpa sig väl som påbyggnad på en kortare utbildning. Kurser vid teknisk fakultet utSOU 1973:2

nyttjas i viss utsträckning i dag som påbyggnadsutbildning, främst av gymnasieingenjörer. Skall sådana kurser kunna tillgodose en vidare efterfrågan behöver de för vissa ändamål kunna sammanföras till större enheter, studiekurser. Man behöver också överväga vilka förkunskaper som skall krävas och hur de kan passas in i utbildningslinjer på det sätt som föreslås i avsnitt 3.2.2. Ett intressant bidrag till utbudet av enstaka kurser utgör den försöksverksamhet som sedan början av 1972 letts av organisationskommittén för fortbildning av journalister (FOJO). De av kommittén anordnade kurserna svarar till sitt innehåll huvudsakligen mot de kurser som ingår i journalisthögskolornas grundkurs. Kurserna har erbjudits i studieorganisatoriskt nya former, t. ex. en kombination av självstudier och lärarledda studier under kortare perioder på kursorten, Kalmar. Försöksverksamheten är ännu inte avslutad och någon utvärdering av studieorganisationen föreligger följaktligen inte. De studieorganisatoriska modeller som kommittén kan komma att föreslå kan emellertid väntas föreligga vid en sådan tidpunkt att de kan användas för utvecklingen av studieorganisationen i högskoleutbildningen redan från 1970-talets mitt. Exempel har här getts endast från några utbildningar. Möjligheter bör finnas att också i andra utnyttja enstaka kurser som påbyggnad på tidigare utbildning eller yrkesinrikta utbildning av mera generell karaktär. Det gäller inte minst kurser som ingår i kortare utbildningar som i dag finns utanför vad U 68 betraktar som högskoleutbildning. U 68 anser det angeläget att centrala myndigheter snarast låter inventera förekomsten av dylika kurser och vidtar åtgärder som kan bidra till att de inordnas i ett nytt studieorganisatoriskt mönster. 3.2.1.3 Utbildningslinjer För närvarande föreligger mycket få helt genomarbetade förslag till fullständiga utbildningslinjer som anknyter till de studieorganisatoriska riktlinjer som U 68 föreslår. SOU 1973:2 14

Ett sådant är det förslag till religionsvetenskaplig utbildning som utarbetats av en särskild arbetsgrupp inom UKÄ. Förslagets innehåll refereras utförligare i avsnitt 3.9.2.5. I prop. 1973:1 (bilaga 10 s. 333 f) biträder föredragande statsrådet förslaget till studieorganisation, som i sina huvuddrag har en uppbyggnad som anknyter till de studieorganisatoriska riktlinjer U 68 anger. En så uppbyggd religionsvetenskaplig utbildning syns kunna ingå som en yrkesinriktad linje i högskoleutbildningen. Till verksamhet inom barna- och ungdomsvård leder i dag flera utbildningar. Som högskoleutbildning räknar U 68 utbildningarna till fritidspedagog, förskollärare, socialpedagog, ungdomsledare samt idrottsoch fritidskonsulent. I utredningens klassificering har dessa förts till olika sektorer. Grunden för detta är närmast hittillsvarande förhållanden, och U 68 har i samband med klassificeringen understrukit att det också finns skäl som talar för att dessa utbildningar vid utvecklingen av utbildningsplaner bör ses som en helhet. Detta hindrar givetvis inte att behov av samplanering med från olika synpunkter likartade utbildningar inom andra områden också bör beaktas. Något som understryker det angelägna i en mer samlad syn på utbildningar för barn- och ungdomsverksamhet är de förslag för daghem och lekskola som 1968 års barnstugeutredning redovisar i sitt betänkande "Förskolan" del 1 och 2 (SOU 1972:26 och 27). Förslagen avser bl. a. det pedagogiska innehållet i förskoleverksamheten samt dennas omfattning och organisatoriska utformning. Genomförs barnstugeutredningens förslag kommer det att innebära att delvis förändrade krav ställs på barnstugornas personal. Den kommer att få nya arbetsformer och arbetsuppgifter. Detta måste få konsekvenser både för utformningen av grundutbildningen och för fortbildningen av redan anställd personal med äldre utbildning. Även redan fattade beslut kan medverka till en utveckling i samma riktning. Ett exempel på detta är riksdagens beslut om finansieringsformerna för servicelokaler (prop. 209

1972:72, CU 1972:28) som ger kommunerna ökade möjligheter att samordna barnstugeverksamheten med annan verksamhet i bostadsområdena. Visst arbete pågår redan nu med översyn av utbildningar inriktade mot barnavård. Inom SÖ pågår arbete, i anslutning till beslut av Kungl. Maj:t den 29 juni 1970, med prövning av möjligheterna att samordna utbildningarna på barnavårdens område. SÖ undersöker också möjligheterna till en viss pedagogisk samverkan mellan förskolläraroch lågstadielärarutbildningarna. Kungl. Maj:t har den 22 september 1972 genom tilläggsdirektiv till barnstugeutredningen vidgat uppdraget till att avse även konsekvenserna av utredningens förslag för personalutbildningsfrågorna. Det gäller inte bara konsekvenserna för förskollärarutbildningen, utan också för utbildningen av t. ex. barnskötare, dagbarnvårdare, barnvårdare, fritidspedagoger samt de av utredningen föreslagna medhjälparna. I tilläggsdirektiven anknyts till de studieorganisatoriska riktlinjerna för U 68s arbete, t. ex. möjligheten till etapputbildning. Mot bakgrund av nämnda utredning är det givetvis svårt att bedöma vid vilken tidpunkt förändringar av studieorganisationen kan komma att genomföras. Eftersom förändringar av målsättning, organisation och utbildning är intimt förknippade med varandra och den förändrade utbildningen är en av förutsättningarna för att de uppställda målen snabbare skall kunna nås är det rimligt att anta att förändringarna bör genomföras så snart det sig göra låter. Om dessa förändringar är att hänföra till det kortare eller längre perspektivet är i dag svårt att bedöma. Inom ramen för U 68s arbete utreds studieorganisationen för vissa kortare vårdutbildningar, juridisk utbildning och socionomutbildning. Dessa specialutredningar avses leda till översiktliga förslag till utbildningsplaner och kommer att redovisas i separat betänkande. En utförligare redogörelse för utredningsarbetet, så långt det hittills kunnat föras, lämnas i avsnitten 3.6 och 3.7. De förslag som arbetet kan komma att utmynna 210

i bör enligt U 68s mening kunna leda till åtgärder, i varje fall delvis, redan vid 1970-talets mitt. Utredningsarbetet avser främst att pröva olika studieorganisatoriska lösningar. Bl. a. prövas om dessa utbildningslinjer kan utgå från en grundkurs gemensam för flera utbildningar. För det fortsatta mer långsiktiga utvecklingsarbetet syns det angeläget att så snabbt som möjligt pröva denna typ av studieorganisation. Som kommer att framgå av avsnitt 3.2.2 vill U 68 pröva möjligheten att inom de utbildningar som motsvarar de nuvarande filosofiska fakulteternas minska antalet ingångar till utbildningslinjerna genom att gruppera linjerna i anslutning till ett mindre antal ingångar än för närvarande. Enligt U 68s bedömning bör de studieorganisatoriska förslag som specialutredningarna prövar kunna bidra till att underlätta sådana lösningar. Vid Grafiska institutet och IHR, som ägs av stiftelser och erhåller statsunderstöd, ges eftergymnasial utbildning med inriktning på bl. a. den grafiska industrins och informationsområdets behov. Grafiska institutet har en tvåårig kurs som vänder sig till studerande med eftergymnasial förutbildning och en ettårig kurs för studerande med yrkeserfarenhet som typograf. För personer med tidigare högskoleutbildning är utbildningstiden i den förra kursen ett år. Utbildningen innehåller tekniska och konstnärliga element inom ramen för en administrativ och ekonomisk huvudinriktning. Den har kontaktytor mot flera andra utbildningar, bl. a. teknisk, ekonomisk och konstnärlig högskoleutbildning och mot utbildningen vid IHR. Utbildningen vid IHR var tidigare inriktad främst på reklambranschens behov. Numera anställs flertalet av dem som har denna utbildning vid företags och myndigheters informationsavdelningar och utbildningen inriktas därför mera allmänt på analys av informations- och kommunikationsbehov samt planering och genomförande av information. Flertalet av de studerande har tidigare genomgått högskoleutbildning och har något eller några års yrkeserfarenhet. SOU 1973:2

Utbildningen vid IHR har kontaktytor mot flera slag av högskoleutbildning, t. ex. journalisthögskolornas (närmast informationslinjen vid dessa), ekonomutbildningen (marknadsföring), utbildning i informationsteknik vid filosofisk fakultet och annan utbildning med pedagogisk och konstnärlig inriktning. Det moderna samhället har ett stort behov av information och kommunikation. Den centrala roll som dessa funktioner spelar talar för att samhället ansvarar för utbildningen både för produktionsledets behov och för planering och genomförande av information. Utbildningen vid Grafiska institutet och IHR har visat sig eftersökt på arbetsmarknaden och efterfrågad bland de utbildningssökande. Den nuvarande utbildningen syns i allt väsentligt fungera väl. Den svarar bl. a. genom en god arbetsmarknadskontakt och mångsidig elevrekrytering mot önskemål som i U 68s arbete ställts upp för högskoleutbildningen i dess helhet. U 68 föreslår mot den angivna bakgrunden att utbildning av det slag som ges vid Grafiska institutet och IHR får en reguljär plats i det offentliga högskolesystemet. Bland de allmänna utbildningslinjerna tar utredningen sålunda upp inom den administrativa och ekonomiska sektorn en linje för högre grafisk utbildning och inom kulturoch informationssektorn en linje för kommunikations- och reklamutbildning. Enligt U 68s mening bör emellertid den framtida organisationen av högskoleutbildningen inom informationsområdet övervägas närmare mot bakgrund av en helhetsbedömning av utbildningsbehovet. Utredningen återkommer till denna fråga i avsnitt 3.9.3. Den ettåriga utbildningen vid Grafiska institutet tycks närmast ha karaktär av yrkesteknisk högskoleutbildning. Frågan om huvudmannaskapet för utbildning av det slag som nu ges vid Grafiska institutet och IHR behandlar U 68 i avsnitt 6.2.2.1. Som redan inledningsvis betonats framlägger U 68 endast begränsade förslag till förändringar med sikte på 1970-talets mitt inom högskoleutbildning utanför de nuvaSOU 1973:2

rande filosofiska fakulteterna. Till de skäl som anförts i 3.2.1.1 bör läggas en prioritetsbedömning. De tillgängliga resurserna bör främst av allt sättas in på de områden, där de studieorganisatoriska problemen är mest akuta och det är mest angeläget att utveckla yrkesanknytningen. Det talar för att huvudintresset i det kortare perspektivet bör ägnas åt utbildningen vid de nuvarande filosofiska fakulteterna. 3.2.2 De nuvarande filosofiska fakulteterna 3.2.2.1 Utgångspunkter för utredningens överväganden Som framhållits redan tidigare anser utredningen den kanske viktigaste förändringen av nuvarande utbildningsorganisation i det kortare perspektivet vara en ökad och mer differentierad yrkesinriktning av många av de utbildningar som för närvarande anordnas inom filosofisk fakultet samt införande av flera kortare utbildningsalternativ avpassade för olika slags yrkesverksamhet. Som framgår av förteckningen över allmänna utbildningslinjer i det följande varierar de av U 68 föreslagna linjerna till sin omfattning mellan 60 och 160 poäng. Därvid har praktisk-pedagogisk lärarutbildning och egentlig bibliotekarieutbildning inräknats i berörda linjer. De kortare utbildningsalternativ som representeras av kombinationsutbildningarna behandlas utförligt i avsnitt 3.2.3. Utgångspunkterna för utredningens överväganden rörande förändringar på kortare sikt av 1969 års studieordning vid de filosofiska fakulteterna kan sammanfattas på följande sätt. • De allmänna utbildningslinjerna bör förbereda för yrkesverksamhet och grundutbildningen bör inriktas mot breda yrkessektorer och ge goda valmöjligheter på arbetsmarknaden. • De allmänna utbildningslinjerna och linjevarianterna bör fördelas på yrkesutbildningssektorer. • Hänsyn bör tas till de faktiska valen av 211

studiekurser i 1969 års studieordning och utbildningens relation till arbetsmarknaden. • Framlagda förslag och pågående utvecklingsarbete inom bl. a. UKÄ och universiteten bör beaktas. 3.2.2.2 1969 års studieordning i relation till U 68s utbildningslinjebegrepp I begreppet allmän utbildningslinje (jfr avsnitt 3.1.3.3) inlägger U 68 dels att utbildningen skall ha en inriktning mot en viss verksamhetssektor och normalt ett visst huvudsakligt basutbildningsinnehåll, dels att den skall vara uppbyggd som en fast kombination av kurser eller som en grundläggande studiekurs följd av någon eller några profilkurser jämte ytterligare kurser valda med hänsyn till det avsedda verksamhetsområdet. Vid en jämförelse av de allmänna utbildningslinjerna i 1969 års studieordning med begreppet allmän utbildningslinje enligt U68s definition bör det observeras att målen för 1969 års studieordning i fråga om yrkesinriktning av utbildningen är avsevärt mindre långtgående än de av U 68 förordade. De allmänna utbildningslinjerna i 1969 års studieordning (förtecknade i bilaga 8) uppfyller i regel utan vidare kraven på huvudsakligt basutbildningsinnehåll, men i många fall är de inte inriktade mot ett visst yrkesområde. Det bör härvid noteras dels att de 18 allmänna utbildningslinjerna var och en normalt omfattar ett antal olika alternativ i andra avdelningen och fritt ämnesval i den tredje, dels att ett och samma utbildningslinjealternativ kan studeras med olika yrkesinriktning. Som exempel kan nämnas linje 4, som i första avdelningen innehåller psykologi 40 poäng och i andra avdelningen två alternativ, a och b. Alternativ a omfattar sociologi 20 poäng och pedagogik 20 poäng, medan b-alternative t utgörs av samhällskunskap 40 poäng. Alternativ a kan användas för utbildning till biträdande psykolog, varvid tredje avdelningen skall omfatta en studiekurs om 212

40 poäng i psykologi med tillämpningsinriktning. Det kan emellertid också användas för att ge en fördjupning till 40 poäng i sociologi och pedagogik eller till 60 eller 80 poäng i psykologi eller till 60 poäng i sociologi eller pedagogik eller till en breddning omfattande kurs i något tidigare inte läst ämne eller till en kombination av några av de angivna studiemöjligheterna. Alternativ b kan användas för att nå ämnesteoretisk behörighet för lärartjänst i psykologi och samhällskunskap eller i psykologi, samhällskunskap och socialkunskap eller i samhällskunskap eller psykologi jämte socialkunskap. Det kan också användas till att för annan verksamhet än som lärare ge en fördjupning i psykologi eller samhällskunskap till 60 eller 80 poäng eller till breddning med något tidigare inte läst ämne. Redan detta exempel, där alternativen i andra avdelningen ändå inte är fler än två, visar att de till synes enkelt och överskådligt uppbyggda utbildningslinjerna i 1969 års studieordning rymmer ett stort antal studiealternativ som i många fall är svåra att hänföra till något bestämt verksamhetsområde. Även när det gäller uppbyggnaden av linjer skiljer sig 1969 års studieordning i många fall från de krav som ovan angivits i definitionen av utbildnmgslinje. De utbildningslinjer som inleds med matematik, nämligen 1 och 2, kan sägas ha en grundläggande basutbildning i första avdelningen, eftersom matematik har karaktär av huvudingång till naturvetenskapliga studier och utgör förkunskapskrav för bl. a. studier i fysik och matematisk statistik. Genom valet av alternativ i andra avdelningen av dessa linjer kan studierna emellertid ges olika huvudsakligt basutbildningsinnehåll: fysiskt-kemiskt (linjerna la, b, g, h och 2a och b), samhällsvetenskapligt (linje ld) eller systemvetenskapligt (linjerna le, e, f, i och 2c). Också linje 18, som omfattar matematik och fysik i första avdelningen, och linje 3 har en grundläggande basutbildning i första avdelningen. Linje 3 inleds med kemi, som utgör förkunskapskrav för flertalet av de ämnen SOU 1973:2

som ingår i fortsättningen av linjen. Linje 4 har karaktär av fast ämneskombination såvitt gäller utbildningen till biträdande psykolog och lärarinriktad utbildning omfattande två eller flera av ämnena psykologi, samhällskunskap och socialkunskap. Det har dock ifrågasatts om psykologi utgör någon grundläggande basutbildning för studier i t. ex. pedagogik och sociologi. Denna tveksamhet är för övrigt markerad i linjesystemet genom att såväl pedagogik som sociologi inleder var sin allmän utbildningslinje, 5 och 8. Dessa linjer innehåller redan i andra avdelningen beteendevetenskapliga alternativ och kan i tredje avdelningen omfatta psykologi 40 poäng eller sociologi respektive pedagogik 40 poäng eller mer. Användningsområdet för sådana studiekurskombinationer framgår för övrigt inte klart, annat än i den mån de utgör förberedelse för forskarutbildning eller, i förening med samhällskunskap, för lärarverksamhet. Enligt linje 8 kan sociologi också kombineras med ett samhällsvetenskapligt ämne, företagsekonomi eller statskunskap, i andra avdelningen. Att några pedagogiska eller andra avgörande skäl skulle finnas för att sociologi i dessa fall skall läsas först har dock ifrågasatts. Andra avdelningen av linje 8 innehåller också de humanistiska alternativen konstvetenskap, litteraturvetenskap och svenska. Avsikten med att lägga dessa ämnen tillsammans med sociologi var att ge en utbildning med inriktning mot konstsociologi, litteratursociologi och liknande, närmast avsedd för olika funktioner som kulturförmedlare. Det kan emellertid ifrågasättas om uppläggningen är lämplig, främst med hänsyn till att studiekurserna i sociologi för 40 poäng knappast ger den för det avsedda utbildningsmålet erforderliga grunden. Linjerna 6 och 7 omfattar dels ekonomutbildning (6a med vissa angivna ämnen i tredje avdelningen) och utbildning för filosofisk-samhällsvetenskaplig examen (6 b med inriktning på samhällsplanering och 7 c; för båda alternativen gäller vissa krav på ämneskombinationer och fördjupning), dels annan i huvudsak samhällsvetenskaplig utbildning SOU 1973:2

med många varierande kombinationer. För ekonomexamen och filosofisk-samhällsvetenskaplig examen är ämneskombinationerna relativt bundna, och dessa utbildningar är inriktade mot administrativ och ekonomisk verksamhet. Linje 6 inleds med studiekurser i statistik 20 poäng och nationalekonomi 20 poäng samt juridisk översiktskurs 10 poäng. Översiktskursen kan dock läggas senare i utbildningen. Studier i statistik och nationalekonomi kan anses vara grundläggande för studier i företagsekonomi och kulturgeografi även om de inte formellt utgör förkunskapskrav. Det har dock, främst beträffande ekonomutbildningen, efterlysts en inledning till utbildningen som bättre än studiekurser i statistik och nationalekonomi ger en orientering om och inriktning åt utbildningen. I den ursprungliga utformningen av linje 6 ingick också en inledande ekonomisk och juridisk översiktskurs om 10 poäng. Denna kom emellertid att ges ett i huvudsak juridiskt innehåll, vilket medfört att den ofta läses först i samband med företagsekonomin. Benämningen har också ändrats till juridisk översiktskurs. I fråga om linje 7, som inleds med statistik 20 poäng, gäller i huvudsak detsamma som om inledningen till linje 6. Linjerna 9—15 är konstruerade med sikte på lärarutbildningens behov men är också avsedda att kunna användas för annan verksamhet. De innehåller i flera fall ett stort antal alternativ i andra avdelningen. Mångfalden linjer och alternativ överstiger kraftigt det antal ämneskombinationer som generellt ger behörighet till lärartjänst. De tre språkvetenskapliga linjerna, 10-12, med vardera sex alternativ i andra avdelningen har konstruerats i syfte att göra vartdera ämnet engelska, franska och tyska till ingångsämne i samtliga språkliga ämneskombinationer för lärartjänst i vilka det kan ingå. På motsvarande sätt kan man på linje 9 b läsa samhällskunskap och historia och på linje 13 b historia och samhällskunskap. Avsikten är emellertid som nämnts att linjerna 9-15 skall kunna användas även för annan verksamhet än som lärare. I stället för att läsa lärarinriktade studiekurser i de 213

moderna språken kan man på vissa orter välja alternativkurser med t. ex. ekonomisksamhällsvetenskaplig inriktning. Detta kan vara lämpligt för t. ex. blivande sekreterare, översättare och resebyråtjänsteman. I linjerna 9-15 kan inledningsämnet i regel inte anses ha mer grundläggande karaktär för utbildningen än alternativen i andra avdelningen. För bl. a. de moderna språkens vidkommande markeras detta av att engelska, franska och tyska är jämställda som ingångsämnen. Samhällskunskap, som inleder linje 9, kan genom sin bredd sägas ha viss grundläggande karaktär, men denna kan i varje fall inte utnyttjas vid studiet i historia som i linje 13 ligger före samhällskunskap. Linjerna 16 och 17 syftar främst till utbildning för museiverksamhet. Att två linjer har utformats med detta mål beror på att sådan utbildning kan inledas med arkeologi, särskilt nordeuropeisk, likaväl som med konstvetenskap. Även annan historisk-estetisk basutbildning kan erhållas på linje 17. Logopedlinjen slutligen, som finns inrättad försöksvis, är en fast ämneskombination utan alternativ. Varje allmän utbildningslinje i 1969 års studieordning har byggts upp kring ett ingångsämne och ordningsföljden mellan ämnena var från början fast. I de fall ett ämne inte utgör en självklar ingång till en viss kombination har angetts ytterligare ingångar, dvs. nya linjer, som innehållsmässigt helt eller delvis dubblerar andra linjer. En uttalad förutsättning för 1969 års studieordning var också att bibehålla de vanligast förekommande ämneskombinationerna och de stora nybörjarämnena. Denna förutsättning ingår dock inte bland de krav U 68 ställer på den framtida utbildningsorganisationen annat än där den sammanfaller med andra krav, t. ex. beträffande yrkesinriktning, bredd och mångsidig användbarhet hos utbildningen. 3.2.2.3 Utbildningens fördelning på yrkesutbildningssektorer I U 68s dimensioneringsförslag (avsnitt 2.5.2.3) hänförs högskoleutbildningarna till 214

yrkesutbildningssektorer. Denna sektorsindelning är enligt utredningens bedömning en given utgångspunkt för det studieorganisatoriska planerings- och utvecklingsarbetet. Även den utbildning som för närvarande meddelas vid filosofisk fakultet måste sålunda fördelas på skilda sektorer med hänsyn till varierande utbildningsmål. I flera fall kan utbildningsalternativ inom ramen för de nuvarande allmänna utbildningslinjerna vid filosofisk fakultet direkt föras till en sektor, t. ex. ekonomutbildning till den administrativa och ekonomiska utbildningssektorn och utbildning till biträdande psykolog till vårdutbildningssektorn. Ofta måste emellertid utbildning enligt en och samma utbildningslinje i nu gällande studieordning föras till två eller flera sektorer beroende på om den genomgås med sikte på t. ex. lärarbanan eller bibliotekarieverksamhet. I många fall åter måste fördelningen på yrkesutbildningssektorer bygga på mer eller mindre väl underbyggda antaganden om vad olika utbildningar syftar till för yrkesverksamhet. Som framgått av genomgången av utbildningslinjer i föregående avsnitt är det framför allt vissa linjer, nämligen 5 och 8 samt de inte lärarinriktade varianterna av linjerna 9—15, som erbjuder problem härvidlag. Även linje 4 a i den mån den inte används för utbildning till biträdande psykolog är svår att placera. En viktig fråga i samband med fördelningen av nuvarande utbildningar på yrkesutbildningssektorer är de synpunkter på utbildningen som rör fördjupning och förberedelse för forskarutbildning. Forskning bör enligt utredningens mening ses som en yrkesverksamhet vid sidan av andra som högskoleutbildningen bör förbereda för. U 68s uppdrag omfattar inte forskarutbildningen. Det är emellertid angeläget att den grundläggande högskoleutbildningen kan tillgodose de behov blivande forskare har av ämnesfördjupning och metodträdning. Linjerna i 1969 års studieordning medger genomgående en utformning av studierna, som kan läggas till grund för forskarutbildning. De av U 68 angivna yrkesutbildningssektorerna förutsätts i diSOU 1973:2

mensioneringsavseende rymma även grundutbildning av detta slag. I vissa fall får man räkna med att studerande som inriktar sig mot forskarutbildning väljer så speciella ämneskombinationer att den grundläggande utbildningen lämpligen sker på individuell linje. De nya allmänna utbildningslinjerna bör dock, framför allt när det gäller större ämnen, kunna användas även som förberedelse för forskarutbildning. I avsnitten 3.2.2.6 och 3.2.4 i det följande behandlas frågan om varianter av de allmänna utbildningslinjerna, avsedda för fördjupning och förberedelse för forskarutbildning. De svårigheter som uppträder vid fördelningen av nuvarande utbildningar inom filosofisk fakultet på yrkesutbildningssektorer är, om man bortser från den övergripande frågan om fördjupning och forsknings förberedelse, av två slag. Det gäller för det första att finna en lämplig yrkesutbildningssektor för ett relativt stort antal utbildningar som hittills ofta angetts förbereda för "annan yrkesverksamhet" än som t. ex. lärare. För det andra bör det finnas rimliga skäl att anta att det faktiskt finns en arbetsmarknad för utbildningen i fråga. Beträffande exempelvis utbildning i moderna språk på linjerna 10-12 för annan verksamhet än undervisning har UKÄ i samverkan med Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen undersökt förutsättningarna att bereda filosofie kandidater med sådan utbildning anställning inom näringslivet. Därvid har det framgått att språkutbildning efterfrågas för olika uppgifter men endast i förening med en i huvudsak på ekonomiska eller tekniska ämnen inriktad utbildning. Under sådana omständigheter bör i huvudsak språkliga utbildningar inte föras till utbildningssektorn för administrativa och ekonomiska yrken (annat än såvitt gäller sekreterare) eller till teknisk yrkesutbildningssektor. Konsekvensen bör i stället bli att de moderna språken i fortsättningen måste ges en delvis annan men mycket viktig funktion, nämligen att utgöra inslag i utbildningar med t. ex. ekonomisk, administrativ eller teknisk inriktning. SOU 1973:2

Försiktighet bör iakttas att bland allmänna utbildningslinjer uppföra sådana utbildningar där det råder allmän tvekan om användbarheten inom någon yrkessektor eller om behovet på arbetsmarknaden. Skulle det visa sig att utbildningen efterfrågas på arbetsmarknaden eller av de utbildningssökande kan den i första hand anordnas som individuell eller lokal utbildningslinje och kanske i ett senare skede som allmän utbildningslinje. 3.2.2.4 Faktiskt valda ämneskombinationer i 1969 års studieordning och deras relation till arbetsmarknaden I bilaga 4 till UKÄs rapport om erfarenheterna av 1969 års studieordning vid filosofisk fakultet efter två år (UKÄ-aktuellt 1971/72 nr 13) redovisas de mest frekventa ämneskombinationerna under 1969/70 och 1970/ 71 för nybörjarna i 1969 års studieordning (se tabell 3:5). Den visar hur de allmänna utbildningslinjerna har använts och också att vissa kombinationer utanför linjerna förekommer. Antalet aktiva studerande i de ovan nämnda mest frekventa förstaämnena utgjorde 70 procent av totalantalet aktiva nybörjare höstterminen 1969. Bland nybörjarna höstterminen 1972 var spridningen på ämnesområdena större och de i tabell 3:5 angivna studiekurserna svarade då för bara 50 procent av de nyinskrivna. De studerande som höstterminen 1969 bor-

rade// 3:5. Mest frekventa förstaämnen hösten 1969. (500 elever eller mer i hela landet.) Antal aktiva studerande

Ämne Matematik 40 p Pedagogik 20 p Statistik 20p/nationalekonomi 20 p Sociologi 20 p Samhällskunskap 40 p Engelska 40 p Historia 40 p

Summa

1 905 965 2 638 1 636 551 1 901 806 10 402

jade med matematik 40 poäng och därefter gick vidare till ny studiekurs valde oftast informationsbehandling, särskilt numerisk analys (23 procent), fysik 40 poäng (20 procent) eller matematik 60 poäng (14 procent). En mindre andel gick vidare till informationsbehandling (särskilt ADB) 20 eller 40 poäng (8 procent), matematisk statistik (6 procent), kemi 40 poäng (6 procent), samhällskunskap 40 poäng (4 procent) eller företagsekonomi 20 poäng (2 procent). Även de som började med matematik 20 poäng (317 i hela landet) gick till största delen vidare till fortsatta naturvetenskapliga studier (fysik, kemi eller matematik). Till statistik 20 eller 40 poäng gick 18 procent. Dessa uppgifter tyder på att studerande som börjat med matematik i relativt stor utsträckning inriktar sig mot andra verksamhetsområden än lärarbanan, t. ex. genom val av systemvetenskapliga studiekurser. De studerande som började med samhällskunskap, engelska eller historia har till största delen valt att kombinera med ett andra ämne som leder till lärarbehörighet (inom ramen för linjerna 9,10 och 13). De som började med statistik eller nationalekonomi valde i regel ämnen inom linjerna 6 och 7. Av dem som läst pedagogik 40 poäng och därefter gick vidare läste 80 procent sociologi 20 eller 40 poäng (linje 5). Ett fåtal gick efter pedagogik 20 poäng vidare till sociologi eller psykologi 20 poäng. Allmänt sett syns de som börjat med pedagogik närmast sikta till en beteendevetenskaplig ämneskombination nära psykologutbildningen. De studerande som började med sociologi 20 poäng fortsatte i mycket stor utsträckning till sociologi 40 poäng. Av dem som gick vidare från 40 poäng i sociologi valde drygt hälften beteendevetenskapliga ämnen i närheten av psykologutbildningen (psykologi, pedagogik eller fortsatta studier i sociologi). En inte oväsentlig del - över en fjärdedel - valde samhällsvetenskapliga ämnen (statskunskap, företagsekonomi, kulturgeografi) som andra ämne och torde därmed närmast ha inriktat sig mot utredningsarbete eller administrativt arbete. En del av dem som fortsatte till sociologi 60 poäng kan också ha avsett sådan 216

inriktning. Denna översiktliga redovisning av valda ämneskombinationer visar på vissa svårigheter att fördela de filosofiska fakulteternas linjer på yrkesutbildningssektorer. Tydligen skaffar sig för närvarande ett stort antal studerande utbildning som avser yrken de inte kan väntas få utöva, antingen för att de inte kommer in på lärarhögskola eller för att de inte kommer eller kommit in på den spärrade studiekursen i psykologi 40 poäng eller vid socialhögskola, social linje, som leder till vårdyrken. En enkät angående studie- och yrkesplanernas förändring under utbildningens gång inom undersökningsprojektet "Utbildnings- och elevanalyser" vid Umeå universitet ger stöd för detta antagande. Av nybörjarna i pedagogik vid Umeå universitet höstterminen 1968 hade 51 procent ändrat sina yrkesplaner vid slutet av vårterminen 1971. Under samma tid hade 44 procent av nybörjarna i engelska ändrat yrkesplanema, medan endast 24 procent av nybörjarna i statistik (i regel inom ekonomeller pol .mag.-utbildning) gjort det. För de ursprungliga pedagogik- respektive engelskstuderandena var det dominerande skälet till ändringen av yrkesplanerna konkurrensen till spärrad utbildning (för båda grupperna att man inte kommit in på eller var oviss om att bli antagen till lärarhögskola och för pedagogikgruppen därutöver, att man inte antagits till psykologi 40 poäng inom psykologutbildning, till socialhögskola, till gymnastik- och idrottshögskola eller till logopedutbildning). Vad gäller nuvarande yrkesplaner nämndes av dem som ändrat sig inom pedagogikgruppen ofta socialt, personaladministrativt och utbildningsadministrativt arbete samt annan lärartjänst än som ämneslärare eller adjunkt. Av dem som ändrat yrkesplaner inom engelskgruppen hade praktiskt taget samtliga bytt från läraryrke till andra sysselsättningar. Sekreterararbete var därvid mest frekvent, men också kontorsarbete eller merkantilt arbete, biblioteksarbete och socialt arbete förekom. Beträffande lärarutbildningen innehåller U 68s dimensioneringsförslag en anpassning av antagningen till ämnesteoretisk utbildning SOU 1973:2

till antalet platser i praktisk-pedagogisk utbildning (avsnitt 2.5.3.5). Återstående utbildningsplatser i dessa basutbildningar fördelas enligt dimensioneringsförslaget på sektorerna kultur- och information, administration och ekonomi samt - för naturvetarna och matematikerna - teknik. Beträffande studerande i beteendevetenskapliga ämnen som ligger nära psykologoch socionomexamen innebär förslaget emellertid att de förs till i huvudsak administrativ och ekonomisk yrkesutbildningssektor. Frågan är om man då inte samtidigt bör söka ge sådan utbildning en klarare inriktning mot t. ex. utredningsverksamhet, personaladministration eller andra administrativa arbetsuppgifter. De nuvarande linjerna 5, 8 och 9 torde därvid böra ses i samband med de på ekonomisk och administrativ verksamhet inriktade linjerna 6 och 7. 3.2.2.5 Framlagda förslag och pågående utvecklingsarbete inom bl. a. UKÄ och universiteten Inom utbildningsmyndigheterna pågår för närvarande ett omfattande arbete i syfte att fortlöpande förbättra och förnya utbildningen inom de filosofiska fakulteterna. Flera förslag och utredningar anknyter till frågor som U 68 i det föregående betonat som väsentliga för en förändring av 1969 års studieordning redan på kort sikt. Vidare pågår en mer långsiktig utvecklingsverksamhet inom ramen för det pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet, som i viktiga hänseenden kan väntas ge förbättrat underlag för att åstadkomma de förändringar av utbildningen vid de nuvarande filosofiska fakulteterna som U 68 bedömer som angelägna. En fråga som ägnas särskild uppmärksamhet är den minskade tillströmningen till matematisk-naturvetenskapliga utbildningslinjer. Som ett led i arbetet med att öka rekryteringen till dessa bedrivs inom UKÄ en omfattande översyn av utbildningen inom skilda ämnesområden. Syftet med detta arbete är att göra utbildningen mera attraktiv geSOU 1973:2

nom att anpassa den bättre till kommande yrkesverksamhet. UKÄ har sålunda tillsatt dels en arbetsgrupp i biologi, dels en arbetsgrupp i fysik med uppgift att se över utbildningen för att därigenom nå en bättre anpassning till en arbetsmarknad utanför skolan och på sikt skapa förutsättningar för en ökad rekrytering av studerande till dessa ämnen. Arbetsgruppen i fysik skall även se över utbildningen i den läsåret 1972/73 inrättade utbildningslinjen 18. Vidare har arbete påbörjats med att bättre anpassa utbildningen i kemi till kommande utbildning i biologi och i geovetenskapliga ämnen. Inom UKÄ pågår vidare en översyn av utbildningen i matematik i syfte att göra denna bättre anpassad till fortsatta studier inom naturvetenskapliga, ekonomiska och samhällsvetenskapliga ämnesområden. Försöksverksamhet med ökad resurstilldelning för utbildningen i matematik äger rum under läsåret 1972/73 för att därigenom nå ökad individualise ring och bättre studieresultat. Även införandet av tekniska studiekurser vid filosofisk fakultet bör ses som ett led i arbetet med att öka anpassningen av utbildningen till arbetsmarknadens behov. Studiekurser inom elektroteknik, datateknik, teknisk biologi samt kemiteknik finns utarbetade och utbildning har påbörjats. Även studiekurser inom andra ämnesområden övervägs. Möjligheterna att utöka utbudet av kortare utbildningar med naturvetenskapligt inriktade studiekurser utreds också inom UKÄ. Vidare överväger UKÄ möjligheterna att också beträffande naturvetenskapliga studiekurser tillämpa bestämmelserna om vidgat tillträde. Inom U 68 har övervägts frågan om gemensam grundkurs för utbildningar som syftar till administrativ och ekonomisk yrkesverksamhet. Av intresse i samband därmed är ett förslag till reviderad normalstudieplan för 40 poäng i samhällskunskap som framlagts i mars 1972 av en av UKÄ tillkallad arbetsgrupp. Denna grupp har föreslagit en breddning av målet för utbild217

ningen i samhällskunskap och redovisar också vissa uppgifter om avsedd yrkesverksamhet för studerande i samhällskunskap. Vidare har SFS föreslagit en gemensam introduktionskurs till utbildningslinjerna 6 och 7. Detta förslag har remitterats till läroanstalterna, varvid bl. a. samhällsvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Stockholm i sitt yttrande tillstyrkt att en sådan inledning kommer till stånd och ges omfattningen 20 poäng. Ett förslag till studieplan för en sådan kurs, kallad Samhällsvetenskapens grunder, har också utarbetats av en arbetsgrupp inom utbildningsnämnden och förelagts UKÄ. Rektorsämbetet vid universitetet i Stockholm har begärt tillstånd att bedriva försöksverksamhet med den nya studiekursen på linje 6 och 7 c, och erforderligt utvecklingsarbete planeras ske under läsåret 1972/73. Dessutom pågår inom UKÄ en utredning angående samhällsplanerarutbildningen,främst linje 6b, i syfte att göra denna utbildning innehållsmässigt bättre och mer anpassad till arbetsmarknaden. Denna översyn har skett i nära samverkan med U 68 och har bl. a. som utgångspunkt att pröva om samhällsplanerarutbildningen kan inledas med en grundläggande utbildning inom en bred bassektor. UKÄs utredning väntas även ge uppslag för revideringar av näraliggande utbildningar, t. ex. ekonomutbildningen. Utbildningen i moderna språk är föremål för översyn i olika sammanhang. I engelska, franska och tyska har arbetsgrupper inom UKÄ föreslagit åtgärder som syftar till pedagogiska förbättringar av utbildningen och en ändamålsenlig differentiering med hänsyn till olika utbildningsmål. Med utgångspunkt i de undersökningar UKÄ, Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen företagit rörande behovet av arbetskraft inom näringslivet med ett mer eller mindre omfattande språkligt inslag i utbildningen har också sakkunniga lagt fram förslag om en internationellt inriktad ekonomutbildning med språkligt innehåll av viss omfattning. Inom ramen för det mer långsiktiga pedagogiska forsknings- och utvecklingsar218

betet framstår särskilt vissa projekt som rör utvärdering av högre utbildning och den högre utbildningens relation till arbetsmarknaden som viktiga med hänsyn till förverkligandet av de utbildningsmål som U 68 angett. Uppgifter om fördelar och brister hos olika utbildningar inom filosofisk fakultet, bedömda såväl av de utbildade som av deras arbetsgivare, bör kunna föreligga fr. o. m. mitten av 1970-talet och utgöra ett värdefullt material för fortlöpande planering av utbildningslinjerna med hänsyn till arbetsmarknadens och de studerandes behov. Undersökningar med vissa intervaller av senare generationer nybörjare, dvs. undersökningar av den typ som för skolväsendet utförts genom Västmanlandsundersökningen, bör också göra det möjligt att successivt belysa effekterna av olika studieorganisatoriska, innehållsmässiga och pedagogiska förändringar och avgränsa deras roll i relation till andra faktorer som påverkar utbildningssituationen. Andra projekt som nära anknyter till problematiken kring de filosofiska fakulteternas utbildning gäller utvärdering av yrkesinriktade kurser samt studier av utbildningsplaneringsmodeller och av samspelet mellan grundutbildning, arbetslivserfarenhet och vidareutbildning. 3.2.2.6 Utredningens överväganden och förslag Av den föregående redovisningen har framgått att förändringar av utbildningslinjerna i 1969 års studieordning är en nödvändig konsekvens av förutsättningarna för U 68s arbete och av utredningens allmänna överväganden. Utredningen föreslår sålunda att inom sådan grundläggande högskoleutbildning som närmast svarar mot de nuvarande filosofiska fakulteternas den förut angivna definitionen av allmän utbildningslinje inom högskolan tillämpas och att linjerna delas upp i varianter med hänsyn till yrkesinriktning. Varje utbildning (allmän utbildningslinje eller linjevariant) hänförs till ett huvudsakligt basutbildningsområde och till en yrkesutbildningssekSOU 1973:2

tor. För varje utbildningslinje eller variant som inte är en fast kombination anges den grundläggande basutbildningen (i regel första studiekursen) och en eller flera profilkurser1 samt exempel på ytterligare kurser av betydelse för det aktuella verksamhetsområdet. Sistnämnda grupp av kurser och eventuella specialinriktningar av dessa bör slutgiltigt fastställas för varje linje och variant under medverkan av bl. a. lärare, studerande och företrädare för yrkeslivet. Det syns lämpligt att de utbildningsnämnder eller linjenämnder U 68 föreslår i avsnitt 6.3.3 får avgöra vilka kurser som är av betydelse för den avsedda yrkesverksamheten inom viss linje eller linjevariant i den mån detta inte är reglerat i författning som för t. ex. lärarutbildningen. Enskilda studerande inom en allmän utbildningslinje får sedan välja kurser bland de fastställda alternativen. För att illustrera hur en allmän utbildningslinje kan användas för fördjupning eller forskarutbildning anges också i förekommande fall en fördjupnings/forskningsförberedelsevariant. Det förutsätts dock att antagning till en sådan variant på allmän utbildningslinje inte skall kunna ske vid studiernas början utan äga rum tidigast efter två terminer. För studerande som först på ett relativt sent stadium i sin grundläggande utbildning väljer att fortsätta till forskarutbildning bör det vara möjligt att skaffa sig erforderlig ämnesfördjupning genom byte antingen till en lämplig variant av en allmän utbildningslinje eller till individuell linje. Detta underlättas av att de forskningsförberedande varianterna av de allmänna utbildningslinjerna i regel ger betydande frihet i valet av ämneskombination. För studerande som efter att ha genomgått en hel utbildningslinje med annan än forskningsförberedande yrkesinriktning vill ägna sig åt forskarutbildning bör det också vara möjligt att, i den mån så fordras för behörighet att antas till forskarutbildning, komplettera grundutbildningen i efterhand. Fördjupnings/forskarförberedelsevarianterna av de allmänna utbildningslinjerna avses sålunda inte bli den enda vägen att skaffa sig en för forskarutbildning SOU 1973:2

lämplig grundläggande utbildning, utan de är tänkta främst som en studieorganisatorisk anordning i syfte att markera den forskarförberedande utbildningens samband med andra yrkesinriktningar och underlätta rörligheten inom det reguljära systemet. Utgångspunkten för konstruktion av de nya allmänna utbildningslinjerna bör vara de utbildningar inom 1969 års studieordning som har eller kan få en mer eller mindre uttalad yrkesinriktning och där ett behov kan bedömas föreligga på arbetsmarknaden. Detta innebär att vissa utbildningsalternativ som för närvarande finns inom filosofisk fakultet bör utgå ur uppsättningen av allmänna utbildningslinjer. Detta hindrar givetvis inte att de i mån av efterfrågan och resurser kan inrättas i form av individuella eller lokala linjer. Vidare bör förändringar av befintliga utbildningar liksom inrättande av nya linjer ske med beaktande av synpunkter och förslag som framförts bl. a. inom ramen för utbildningsmyndigheternas fortlöpande översyn och pågående utvecklingsarbete. Allmänt förutsätter utredningen att utbildningslinjerna kommer att förnyas successivt inte minst genom att ökat utrymme skapas för lokala initiativ i form av lokala utbildningslinjer. De matematiska och naturvetenskapliga utbildningar som anordnas inom de nuvarande linjerna 1-3 och 18 föreslås fördelade på fysisk-kemiska, kemisk-biologiska och matematisk-systemvetenskapliga utbildningslinjer och uppdelas i varianter med teknisk och administrativ-ekonomisk inriktning samt med inriktning mot undervisningsyrken och mot kultur-och informationsyrken. En viktig fråga i detta sammanhang är matematikens ställning och rekryteringen till naturvetenskapliga och systemvetenskapliga utbildningar. Matematik kan även framgent väntas bli det huvudsakliga inledningsämnet till naturvetenskaplig och systemvetenskaplig utbildning. U 68 har i sitt dimensioneringsförslag förutsatt en ökning av antalet studerande i sådana utbild1 I det följande används kurs som beteckning tor både kurs och studiekurs.

ningar. Samtidigt har i dimensioneringsförslaget förutsatts att utbildningen för ett inte oväsentligt antal studerande inom bl. a. det matematisk-systemve tenskapliga området skall ha administrativ och ekonomisk yrkesinriktning. Det är för dessa studerande och för rekryteringen till matematik angeläget att man redan från mitten av 1970-talet kan tillhandahålla lämpligt utformade utbildningsalternativ som inleds med matematik och fortsätter med antingen systemvetenskaplig eller samhällsvetenskaplig utbildning. En anordning i detta syfte är det nya alternativ som hösten 1972 införts på linje 1 och som ger möjlighet att i andra avdelningen läsa företagsekonomi 40 poäng. U 68 föreslår att en ny allmän utbildningslinje inrättas som börjar med matematik 20 eller 40 poäng och har bl. a. en på administrativ och ekonomisk sektor inriktad variant med profilen företagsekonomi 40 poäng eller nationalekonomi 40 poäng och därefter kurser inom t. ex. statistik, företagsekonomi, nationalekonomi, informationsbehandling, kulturgeografi, sociologi och administrativ teknik. Denna linje föreslås också få en undervisningsinriktad variant (ämneskombination matematik och företagsekonomi) och en på kultur- och informationsverksamhet inriktad variant (kombinerad med egentlig bibliotekarieutbildning 80 poäng). Den andra ingången till naturvetenskapliga studier är för närvarande kemi 40 poäng. UKÄ framhåller i sin anslagsframställning för budgetåret 1973/74 att förkunskapskravet i kemi i kombination med det låga antalet hittills tillgängliga utbildningsplatser för 20 poäng i kemi har varit en starkt bidragande orsak till nedgången i antalet studerande i biologi. Bristen på 20-poängsplatser i kemi har medfört att flertalet av dem som vill läsa biologi måste ta 40 poäng i kemi. En utbyggnad av utbildningskapaciteten för 20 poäng i kemi pågår dock. U 68 föreslår att ingången till de utbildningar som för närvarande anordnas inom linje 3 breddas till att alternativt omfatta kemi 20 poäng, vilket ger tillräckliga förkunskaper för exempelvis biologisk utbildning med viss inriktning. Utred220

ningen finner det emellertid önskvärt att en grundkurs i kemi utvecklas, som tar sikte på att ge en för flera olika studieinriktningar (bl. a. sådana som innehåller moment från lantbruks- eller skogshögskola) lämplig grundläggande basutbildning. Nuvarande linje 4 föreslås uppdelad i två linjer, en med fast kombination och inriktning mot vårdområdet (nuvarande linje 4 a med psykologi med tillämpningsinriktning i tredje avdelningen) och en linje med psykologi och samhällskunskap (undervisningsrespektive kultur- och informationsinriktade varianter). Utredningen anser att linje 4 a, som formellt också ger behörighet för forskarutbildning i psykologi, inte bör ha andra utformningar än den som avser utbildning till biträdande psykolog. För en sådan begränsning av nuvarande linje 4 a talar två skäl. Det första är att psykologutbildningen då lättare kan ges en klarare yrkesinriktning. Det andra är att det är diskutabelt om psykologi är grundläggande för studier i andra beteendevetenskapliga ämnen eller samhällsvetenskapliga ämnen med inriktning på administrativ verksamhet. När det gäller de beteende- och samhällsvetenskapliga linjerna 5-9 finns möjligheten att bibehålla de alternativ som kan sägas ha åtminstone viss inriktning mot någon yrkessektor. Flertalet studiealternativ inom de nuvarande linjerna 6 och 7 har en mer eller mindre klar inriktning mot ekonomisk och administrativ verksamhet. Vissa utbildningsalternativ kan också ge ämnesteoretisk behörighet för lärartjänst. Dessa bör finnas kvar som fasta kombinationer. Utbildningsalternativ inom linje 5, som börjar med pedagogik 40 poäng och sociologi 20 poäng, och linje 8, som inleds med sociologi 40 poäng och t. ex. psykologi 20 eller företagsekonomi eller statskunskap 40 poäng, har en endast svagt markerad yrkesinriktning. Vidare är det, som också framhållits tidigare, ingalunda klart att pedagogik eller sociologi är grundläggande för en fortsatt utbildning inriktad mot administrativ och ekonomisk verksamhet. SOU 1973:2

Med hänsyn dels till behovet av att så snart som möjligt ge relativt stora kategorier studerande med samhällsvetenskaplig inriktning en för administrativ och ekonomisk verksamhet bättre avpassad utbildning, dels till de utredningar och förslag som föreligger kan det övervägas att redan i samband med genomförandet av den föreslagna studieorganisationen göra en förändring av de nuvarande linjerna 5, 6, 7, 8 och 9. Om man bortser från lärarutbildningen och användningen av samhälls- och beteendevetenskapliga ämnen för kultur- och informationsyrken bör huvuddelen av de studerande på dessa linjer ges en mot administrativ och ekonomisk yrkesverksamhet inriktad utbildning. Valfriheten bör kunna vara stor mellan olika specialområden inom denna sektor. En lösning kan vara att utforma en eller två ingångar (grundkurser) och därefter differentierade kurser som förbereder för olika funktioner inom offentlig förvaltning, företag osv. Sociologi, pedagogik och psykologi hör naturligt hemma inom denna sektor och bör kunna ges en lämplig yrkesinriktning inom ramen för ett för en viss utbildning angivet mål. Om det i åtminstone någon av grundkurserna ges ett tillräckligt inslag av praktisk förvaltningskunskap bör de nuvarande yrkkurserna inom olika administrativa områden kunna ges klarare karaktär av tillämpning och direkt yrkesförberedelse. U 68 har övervägt ett förslag till gemensam grundkurs för utbildningar vilka syftar till administrativ och ekonomisk yrkesverksamhet. Genomförandet av detta förslag i dess fulla omfattning kan visa sig bli aktuellt först i ett längre tidsperspektiv. Som en första etapp i utvecklingen av bredare grundkurser omfattande administrativt och ekonomiskt inriktade utbildningar inom det som svarar mot nuvarande filosofisk fakultet, juridisk fakultet och socialhögskola skulle man kunna pröva en ordning inom en del av detta område med ett par gemensamma ingångar av grundkurstyp, som bygger på andra framlagda förslag och pågående utredningsarbete. En grundkurs skulle kunna baseras SOU 1973:2

på en utveckling av normalstudieplanen för samhällskunskap 40 poäng med breddning av målen för utbildningen t. ex. i den riktning som föreslagits av den nämnda arbetsgruppen inom UKÄ. Liksom den nuvarande normalstudieplanen i samhällskunskap innehåller detta förslag moment av statskunskap, nationalekonomi och sociologi. Förslaget till reviderad studieplan innehåller också en inledande samhällsvetenskaplig metod- och teorikurs och ett avslutande självständigt arbete. I remissutlåtandena har även andra förslag till avvägningar lagts fram. En grundkurs som ger en bred orientering om samhällsförhållanden och utgör grund för fortsatta studier i samhällsvetenskapliga och beteendevetenskapliga ämnen skulle kunna ge en inledning även till exempelvis beteendevetenskapliga studier med inriktning på administrativa och ekonomiska yrken. En kombination av samhällskunskap och pedagogik ansluter också till pedagogikutredningens rekommendation (SOU 1970: 22) om lämplig studiegång för utbildningsplanerare. Även för samhällsvetenskapliga studier med inriktning på administrativ verksamhet bör en grundläggande samhällsvetenskaplig kurs vara värdefull. För att möjliggöra ett effektivt utnyttjande i utbildningen av kurser som mer direkt förbereder för olika typer av administrativt arbete bör emellertid redan i grundkursen ingå, kanske alternativt, moment av praktisk förvaltningskunskap och även viss statistik. En sådan grundkurs skulle då kunna inleda utbildningar som för närvarande ges på linjerna 5,7,8 och 9. En annan grundkurs, som nära anknyter till framförda önskemål om en bättre anpassad inledning till linje 6, skulle kunna baseras på det tidigare nämnda förslaget till studieplan för en studiekurs om 20 poäng med namnet Samhällsvetenskapens grunder, som framlagts av samhällsvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd vid Stockholms universitet. Som nämnts är avsikten att försöksverksamhet med denna kurs skall påbörjas hösten 1973 och att erforderligt utvecklingsarbete skall ske under läsåret 1972/73. Enligt förslaget omfattar Samhällsveten221

skåpens grunder en samhällsvetenskaplig metod- och teorikurs, beskrivande statistik, introduktion till studier av samhällsekonomi samt valda problem. En grundkurs om 20 poäng som i likhet med Samhällsvetenskapens grunder ger en introduktion till och lägger en grund för samhällsvetenskapliga studier skulle kunna utgöra en lämplig inledning till en samhällsvetenskaplig utbildning inriktad mot ekonomisk eller administrativ verksamhet, närmast motsvarande nuvarande linje 6 a och b. Även andra grundkurskonstruktioner kan övervägas. I sammanställningen över allmänna utbildningslinjer vid filosofisk fakultet i avsnitt 3.2.4 redovisas som alternativ till att bibehålla flertalet av de nuvarande utbildningarna inom linjerna 5-9 en tänkbar uppläggning med två grundkurser. De nuvarande linjerna 10-15 är konstruerade främst med sikte på lärarutbildningens behov men är också avsedda att kunna användas för annan verksamhet. Som tidigare framhållits (avsnitt 3.2.2.2) innehåller dessa linjer ett antal studiealternativ som väsentligt överstiger vad som motsvarar ämneskombinationerna i lärartjänster. Som studieplaner och undervisning nu är utformade är ordningsföljden mellan de ämnen som ingår i lärarutbildning i regel oväsentlig. Utredningen föreslår därför att lärarutbildning, som har karaktär av mot lärartjänster svarande kombinationer av kurser inom det humanistiska området, får genomgås med valfri ordningsföljd inom ramen för gällande förkunskapskrav. Därvid bör nuvarande linjer ändras så att inte dubblering uppstår. Såvitt gäller användningen av de nuvarande linjerna 10—15 för annan verksamhet än som lärare är i många fall yrken inom kultur- och informationsområdet aktuella. Det ter sig därför naturligt att i detta sammanhang också behandla de nuvarande linjerna 16 och 17, som i första hand förbereder för museiverksamhet men som avses kunna användas även för annan verksamhet. Allmänt gäller att antalet möjliga kombinationer av språklig och/eller historisk-estetisk-religionsvetenskaplig utbildning inom 222

nuvarande filosofisk fakultet är och bör vara mycket stort med hänsyn till de skiftande och ibland starkt specialiserade uppgifter som finns på arbetsmarknaden. Samtidigt föreligger stora svårigheter att ange krav från arbetslivet beträffande den utbildning som är lämplig för viss verksamhet eller vissa funktioner. Ett undantag utgör utbildning för museiverksamhet, där kurser i minst två av ämnena arkeologi, särskilt nordeuropeisk, konstvetenskap och etnologi normalt bör ingå. Den valfrihet i fråga om ordningsföljd mellan dessa och den differentiering av utbildningen som bör förekomma i förening med det mycket begränsade nyrekryteringsbehovet till museitjänster talar dock enligt utredningens mening för att linjerna 16 och 17 inte bibehålls som allmänna utbildningslinjer i sin nuvarande utformning. Däremot bör de allmänna utbildningslinjer som inrättas för lärarutbildningens behov förses med varianter som kan göra dem användbara som förberedelse för kultur- och informationsyrken. Vidare framstår det som angeläget att, exempelvis med utgångspunkt i det förslag om utbildningslinje för kulturkommunikation som framlagts av Stockholms universitet hösten 1972 i samband med rapporten om erfarenheter av 1969 års studieordning efter tre år, till mitten av 1970-talet utveckla en relativt brett upplagd och mångsidigt användbar allmän utbildningslinje med inriktning mot kultur- och informationsverksamhet som bör kunna ersätta bl. a. linjerna 16 och 17. De skiftande behov av humanistisk utbildning, som i övrigt kan finnas, bör i fortsättningen i relativt stor utsträckning tillgodoses på individuella eller lokala utbildningslinjer. Som U 68 tidigare framhållit är lokala utbildningslinjer avsedda att ge såväl större lokal frihet som ökat utrymme för försöksverksamhet vid olika högskolor. Denna verksamhet bör kunna ge värdefulla erfarenheter bl. a. för inrättande av nya allmänna utbildningslinjer. Beträffande utbildning i moderna språk anser U 68 på grundval av tidigare nämnda undersökningsresultat att sådan utbildning SOU 1973:2

för verksamhet inom t. ex. näringslivet bör ha karaktär av komplement till annan utbildning, främst ekonomisk eller teknisk. Konkreta förslag om utformningen av sådana utbildningar med språkliga inslag, t. ex. en internationellt inriktad eller språklig ekonomutbildning, kan väntas ge underlag för inrättande av nya allmänna utbildningslinjer eller ändringar av befintliga. Sekreterarutbildning bör dock finnas kvar som allmän utbildningslinje. U 68 föreslår beträffande denna att den organiseras som en påbyggbar utbildning, där nuvarande kombinationsutbildningar för sekreterarverksamhet utgör den första etappen. Utbildning motsvarande nuvarande (civil)sekreterarutbildning kan erhållas genom att man i en andra etapp läser ytterligare kurser. Den försöksvis inrättade allmänna utbildningslinjen för blivande logopeder föreslår U 68 som en ny allmän utbildningslinje uppbyggd som en fast ämneskombination inom vårdutbildningssektorn.

orientering om yrkesområdet och arbetslivet i allmänhet. Vidårsskiftet 1972/73 fanns tolv yrkkurser, av vilka flertalet omfattar en termins studier (20 poäng): administrativ teknik, administrativ utredningsmetodik, arbetsmarknadsteknik med personaladministration, dramatik, informationsteknik, miljövård (10 respektive 40 poäng), museiteknik, skoglig produktionslära, transportekonomi, u-landsfrågor med biståndsteknik samt undervisningsteknologi. Antalet studerande i yrkkurserna var höstterminen 1971 ca 1 900 och vårterminen 1972 ca 2 200. Båda terminerna var kursen i miljövård (10 poäng) störst med ca 500 studerande. Därnäst kom kurserna i informationsteknik (ca 400 studerande per termin) och administrativ teknik (ca 350 studerande per termin). Efterfrågan på yrkkurserna har således varit stor, och de är ett viktigt led i utvecklingen av yrkesinriktade studiealternativ inom den utbildning som i dag ges vid de filosofiska fakulteterna. De erfarenheter som vunnits tyder emellertid på att yrkkurserna i sin nuvarande uppläggning och med 3.2.3 Yrkesinriktade studiekurser och nuvarande breda målgrupp ger otillräcklig kombinationsutbildningar praktisk tillämpning av tidigare inhämtade kunskaper. Vidare förekommer det i inte 3.2.3.1 Yrkesinriktade studiekurser vid obetydlig utsträckning att stoff från framför filosofisk fakultet allt samhällsvetenskapliga studiekurser åter1 samband med de filosofiska fakulteternas kommer i yrkkurserna med upprepning till snabba expansion under 1950- och 1960- följd för vissa studerande. Ett fastare infotalen fick andra yrkesmål än de traditionellt gande av yrkkurserna i bestämda utbildningsdominerande (främst lärarutbildning) en mer linjer bör därför övervägas i vissa fall. framträdande plats (se t. ex. avsnitt 2.4.4). Därigenom skulle de studerandes förkunEfter utredningsarbete inom UKÄ inrättades skaper kunna utnyttjas bättre och plats fr. o. m. läsåret 1969/70 yrkesinriktade stu- kunna beredas för mera direkt yrkesförbediekurser vid de filosofiska fakulteterna redande stoff. I andra fall kan en viss (yrkkurser), avsedda att ge det sista studie- differentiering av yrkkurserna med hänsyn året eller den sista terminen av studierna för till de studerandes förkunskaper vara ändafil.kand.-examen en klarare yrkesinriktning. målsenlig. Detta kan t. ex. gälla kursen i Yrkkurserna kan i princip fogas till vilken informationsteknik där studerande med nasom helst av de nuvarande utbildningslinjer- turvetenskaplig, samhällsvetenskaplig och na inom filosofisk fakultet. De vänder sig humanistisk bakgrund kan väntas ha olika också till yrkesverksamma som vuxenutbild- önskemål och behov i fråga om utbildningning. Yrkkursen är alltså inte avpassad till de ens inriktning. kunskaper som tidigare studiekurser i viss Också en differentiering med hänsyn till utbildningslinje gett. Tyngdpunkten ligger på de studerandes erfarenhetsbakgrund i stort SOU 1973:2

kan behöva övervägas. Det är enligt utredningens mening värdefullt, inte minst från pedagogisk synpunkt, att i undervisningen ha både personer med yrkeserfarenhet och personer med teoretisk bakgrund, men en förutsättning är självfallet att utbildningen är meningsfull för båda kategorierna. I en del fall kan kanske vissa moment, mer eller mindre omfattande, göras gemensamma, medan andra blir alternativa med hänsyn till de studerandes bakgrund. Utbildning av yrkkursernas karaktär kan väntas bli eftersökt om utbudet av enstaka kurser och studiekurser enligt U 68s förslag ökas kraftigt i syfte att tillgodose utbildningsbehoven hos bl. a. yrkesverksamma. Enligt utredningens mening skiljer sig yrkkurserna inte på något avgörande sätt från en rad andra kurser och studiekurser med yrkesanknytning i den framtida högskoleutbildningen. Något skäl att i framtiden bibehålla en särskild beteckning för yrkkurserna finns därför inte. Ett flertal yrkkurser är f. ö. redan nu inrättade som alternativa studiekurser inom de filosofiska fakulteternas ämnesområden. I en högskoleorganisation, där i princip alla resurser står till förfogande oavsett utbildningens inriktning och oavsett nuvarande administrativa gränser, bör möjligheterna att på ett smidigt sätt ordna en ändamålsenlig yrkesinriktning av högskoleutbildning vara avsevärt större än i dag. Lärare och utrustning vid nuvarande tekniska fakulteter, journalisthögskolor, socialhögskolor osv. bör sålunda i framtiden tas i anspråk för utbildning av yrkkursernas karaktär. Även basresurser utanför högskolan hämtade från t. ex. näringsliv och förvaltning bör i vissa fall kunna utnyttjas. Det blir då också självfallet att sådana begränsningar som att yrkkurser ingår endast i vissa treåriga utbildningslinjers tredje studieår, som kan motiveras inom nuvarande examensstadga, bör utgå. Kurser av detta slag bör där så är lämpligt ingå i t. ex. tvååriga utbildningar och i kombination med de andra kurser som befinns vara lämpliga oavsett nuvarande fakultetstillhörighet eller andra administrativa gränser.

3.2.3.2 Kombinationsutbildningar Försöksverksamhet med s. k. kombinationsutbildningar påbörjades läsåret 1969/70 efter förslag av U 68. I liten skala hade en utbildningsgång av motsvarande slag till sekreterare funnits i Lund sedan 1960-talets början. Kombinationsutbildningarna avses täcka ett behov av kortare yrkesinriktade utbildningslinjer (längd 1 \ eller 2 år) och de är alternativ bl. a. till de längre utbildningslinjerna på i regel tre år vid filosofisk fakultet. Grundtanken har varit att man genom att helt eller delvis utnyttja befintliga kurser oavsett fakultetsgränser eller olika huvudmannaskap snabbt skall kunna tillskapa nya utbildningskombinationer. Försöksverksamheten omfattar kombinationer av gymnasieskolekurser och kurser vid filosofisk fakultet, varvid gymnasieskoledelen i regel har en klarare yrkesinriktning och ofta innehåller praktiska moment. För närvarande förekommer åtta kombinationsutbildningar, nämligen med inriktning mot utbildningsadministration, revision, bank och beskattning, administrativt systemarbete, social administra tion, personaladministration, transportadministration samt mot arbete som sekreterare och idrotts- och fritidskonsulent. Med början höstterminen 1969 prövades också en kombination med inriktning mot reseliv och turistnäring. Till denna har antagning inte skett de följande åren. För en redovisning av utbildningslinjernas innehåll hänvisas till sammanställningen i avsnitt 3.2.4. Kombinationsutbildningarna ges läsåret 1972/73 på sammanlagt 14 orter och har en antagningskapacitet motsvarande ca 1 200 studerande. Ansvaret för planering och genomförande vilar för skoldelen av utbildningen på skolstyrelsen på orten och för universitetsdelen på rektorsämbete och utbildningsnämnd. För samråd mellan skolstyrelse och universitetsmyndigheter finns en samrådsgrupp för kombinationsutbildning på varje ort som har sådan utbildning. Ansvaret på verksnivå är delat mellan SÖ och UKÄ. Skol- och universitetsdelarna i kombinaSOU 1973:2

tionsutbildningen skall i regel vara integrerade enligt någon av flera möjliga modeller. I vissa fall har dock utbildningen ordnats utan integration i termins- eller årskurser. Betyg utfärdas för skol- och universitetsdelarna enligt för respektive kurser eller studiekurser gällande föreskrifter. Den studerande erhåller också ett sammanfattande intyg över genomgången kombinationsutbildning. Genom särskilda broschyrer till såväl utbildningssökande som arbetsgivare har information lämnats om den nya utbildningsformen. Erfarenheterna av kombinationsutbildningen har samlats bl. a. genom enkätundersökningar bland de studerande dels under studierna, dels efter studiemas avslutning. Hösten 1971 antogs ca 550 studerande till 750 utbildningsplatser. Hösten 1972 antogs ca 700 studerande till totalt omkring 1 200 platser. Flertalet studerande i kombinationsutbildning kommer direkt eller i det närmaste direkt från en treårig linje i gymnasieskolan. För dem som valt kombinationsutbildning har den klart yrkesförberedande karaktären varit ett av de avgörande skälen. Särskilt under det första året var det övervägande antalet studerande kvinnor (85 procent). Den kvinnliga dominansen har emellertid minskat avsevärt vid senare antagningar, även om betydande differenser fortfarande finns mellan enskilda utbildningslinjer. Andelen kvinnor av samtliga till kombinationsutbildning antagna var år 1970 63 procent, 1971 59 procent och 1972 54 procent. Som ett av skälen till att inte hela den tillgängliga utbildningskapaciteten i kombinationsutbildning kunnat utnyttjas har anförts att information om utbildningarna hittills kommit ut mycket sent, främst beroende på att beslut om inrättande och fördelning av kurser m.m. fattats först mycket sent varje vår. Också det antagningssystem som hittills tillämpats kan ha bidragit till att många intresserade studerande inte i tid kunnat nås med besked om att de erhållit utbildningsplats. Det förhållandet att komSOU 1973:2 15

binationsutbildningen ännu är en förhållandevis ny utbildning utan tidigare förankring på arbetsmarknaden kan också ha påverkat rekryteringen. Den generellt minskade tillströmningen till framför allt vissa ämnen vid filosofisk fakultet kan också ha bidragit till en försämrad rekrytering även till kombinationsutbildning, där sådana ämnen upptar omkring hälften av den totala utbildningstiden. Möjligheterna för de studerande att efter avslutad utbildning få arbete inom avsett yrkesområde har varierat. Möjligen med undantag av linjen utbildningsadministration får arbetsmarknadsläget för de utbildade dock anses som tillfredsställande. Av en enkätundersökning som genomfördes under hösten 1971 framgår att mellan 50 procent (revision, bank och beskattning) och 80 procent (reseliv och turistnäring) av dem som besvarat enkäten och som gått ut kombinationsutbildningama under våren samma år hade anställning vid undersökningstillfället (80 procent av de tillfrågade svarade på enkäten). Då bör emellertid noteras att värnpliktstjänstgöring för en stor grupp var skälet till att den inte hade anställning. Endast omkring 10 procent sade sig vid undersökningstillfället fortsätta med universitetsstudier, antingen för att slutföra universitetsdelen av kombinationsutbildningen eller för att komplettera denna med ytterligare utbildning vid universitetet. Erfarenheterna av utbildningens organisation pekar på brister i samordningen mellan olika kurser. Behovet av ett samlat ansvar, både lokalt och på verksnivå, för planering och genomförande av en utbildningslinje har framstått som helt klart. Samordningen bör i många fall kunna göras lokalt genom åtgärder inom studieplanernas ram. I ett längre planeringsperspektiv bör erfarenheterna av en kombinationsutbildning kunna läggas till grund för förändringar, varigenom studiernas organisation och innehåll ändras mera radikalt. Tekniken att kombinera existerande kurser och studiekurser utan större modifikationer till en ny utbildningslinje har emellertid ett uppenbart värde då man snabbt vill intro225

ducera en ny utbildningslinje. Endast genom praktisk försöksverksamhet kan arbetsmarknadsefterfrågan och de studerandes attityder prövas. Erfarenheterna visar också att det tar viss tid innan en ny utbildning är etablerad som ett alternativ i individernas val av utbildning och i yrkeslivet. Ett särskilt problem har de olika betygsättningsprinciperna i skoldelen och universitetsdelen visat sig vara. Det har uppfattats som otillfredsställande att betygssystemet inte är enhetligt inom utbildningslinjen. Syftet med kombinationsutbildningarna är att ge kortare, yrkesinriktade alternativ till studier till fil .kand.-examen, som är påbyggbara, direkt eller efter en period av yrkesverksamhet. Erfarenheterna av de prövade utbildningskombinationerna (så när som på utbildning för reseliv och turistnäring) är sådana att enligt utredningens mening flertalet bör göras till allmänna utbildningslinjer i högskolan vid den tidpunkt då U 68s förslag till ny studieorganisation föranleder åtgärder. Skulle emellertid under de närmaste åren beträffande viss kombinationsutbildning efterfrågan på utbildade på arbetsmarknaden eller de studerandes efterfrågan visa att behovet av utbildningen är litet, bör den dock inte inrättas som allmän utbildningslinje. Utredningen ser det som självfallet att metoden att kombinera existerande kurser till nya allmänna eller lokala utbildningslinjer kommer till användning även i fortsättningen. Liksom i försöksverksamheten med kombinationsutbildning bör särskilt behovet av kortare, påbyggbara utbildningar uppmärksammas. I den enhetliga högskoleorganisation som U 68 föreslår bör det gå lättare än nu att få nya kombinationer till stånd. Det är väsentligt att också i framtiden kombinationer över gränserna mellan olika huvudmän eller huvudtitlar (t. ex. med utnyttjande av kurser vid jordbrukets högskolor) utvecklas. Det är därvid väsentligt att entydiga ansvarsförhållanden upprättas. IU 68s organisationsförslag avses ansvaret för utbildningslinjer motsvarande nuvarande kombinationsutbildningar ligga på utbildnings- och linjenämnder 226

inom den statliga högskoleorganisationen inom utbildningsdepartementets område (avsnitt 6.3.3.1). 3.2.4 U 68s förslag till utbildningslinjer Utredningens förslag till utbildningslinjer vid mitten av 1970-talet redovisas i det följande i form av sammanställningar. För många av de nuvarande utbildningarna innebär förslaget inga sakliga förändringar i studieorganisatoriskt hänseende. Det nya är då endast att utbildningen hänförts till en yrkesutbildningssektor. För andra utbildningar, främst inom de nuvarande filosofiska fakulteterna, innebär emellertid förslaget större förändringar, som hänger samman med de krav på studieorganisationen som uttryckts i definitionen av allmän utbildningslinje. Därtill kommer att en antagningsbegränsning föreslås för nu ospärrade utbildningar (jfr kapitel 5). Mot denna bakgrund ges i det följande en sammanställning av de av utredningen föreslagna allmänna utbildningslinjer, som, vid genomförandet av utredningens förslag (1976/77, se kapitel 9), avses närmast svara mot nuvarande utbildningslinjer inom de filosofiska fakulteterna. Sammanställningen är utformad så att såväl huvudsakligt basutbildningsområde som yrkesutbildningssektor framgår. Vidare anges i sammanställningen i vad mån de nya utbildningslinjerna motsvarar eller inrymmer utbildningar inom ramen för 1969 års studieordning eller nuvarande kombinationsutbildningar. De förändringar utredningens förslag till utbildningslinjer innebär i förhållande till de nuvarande allmänna utbildningslinjerna har närmare angetts och kommenterats i avsnitt 3.2.2. I bilaga 9 förtecknas samtliga allmänna utbildningslinjer enligt U 68s förslag, ordnade efter yrkesutbildningssektorer. Utbildningslinjerna inom högskoleutbildningen är enligt utredningens i det föregående redovisade förslag av två slag, dels sådana som består av en i huvudsak fast kombination av kurser och ligger helt inom en yrkesutbildningssektor, dels sådana som SOU 1973:2

utgör knippen av linjevarianter med olika yrkesinriktningar inom samma eller olika yrkesutbildningssektorer. En uppräkning eller presentation av utbildningslinjerna kan ha olika syften. För arbetsmarknadens behov och därmed för väsentliga aspekter av utbildningsplaneringen är yrkesanknytningen det centrala. För de studerande är både yrkesinriktningen och den huvudsakliga basutbildningskaraktären väsentlig. Det är därför önskvärt att utbildningslinjerna kan presenteras klassificerade efter dels yrkesutbildningssektor, dels basutbildningsområde. I de flesta fall kan linjerna med utgångspunkt i dagens språkbruk ges lämpliga namn. Exempel på detta är arkitekturlinjen, juristlinjen, läkarlinjen osv. I vissa fall används linjebeteckningen för linjevarianter, t. ex. förvaltningslinjen och sociala linjen (inom olika yrkesutbildningssektorer) samt ekonom- och samhällsplanerarlinjerna (inom samma yrkesutbildningssektor). I andra fall bör beteckningar sådana som fysik-kemilinjen, teknisk variant, (motsvarande) kunna övervägas. Också samlingsbeteckningar sådana som "ämneslärarlinjerna" kan vara lämpliga. Det bör vara en strävan att finna konkret beskrivande namn på så många linjer som möjligt. I det följande betecknas linjerna och linjevarianterna med namn som i regel nära ansluter till traditionella namn på motsvarande utbildningar. I många sammanhang kommer det att finnas behov av ett kodsystem för högskolans utbildningslinjer. Det syns nämligen inte vara möjligt att på annat sätt finna ett enhetligt sätt att beteckna linjerna. Utformningen av koden måste övervägas noga med hänsyn till bl. a. uppläggningen av studiestatistiken. Det är önskvärt att ett sådant kodsystem bidrar inte enbart till systematisk enkelhet utan även till att ge översikt över högskoleutbildningen för olika ändamål. En möjlighet kan vara att ge varje utbildningslinje och linjevariant ett t. ex. tresiffrigt nummer, där första siffran betecknar yrkesutbildningssektorn från 1 (teknisk yrkesutbildning) till 5 (utbildning för kultur- och SOU 1973:2

informationsyrken). De följande siffrorna används för att ange olika linjer inom en sektor. Exempelvis kan följande nummer (koder) komma till användning: maskintekniklinjen läkarlinjen lågstadielärarlinjen

112 323 412

Dessa exempel Kan i. ex. bygga på att nummer 00—19 inom teknisk sektor reserverats för ingenjörslinjer, 20—25 inom vårdsektorn för längre vårdutbildning samt att 10-15 inom undervisningssektorn reserverats för olika typer av klasslärarutbildning. För linjevarianter kan tillfogas en beteckning för den linje de tillhör. Därvid kan bokstäverna A-G ange basutbildningsområden enligt följande: A fysisk-kemisk utbildning B kemisk-biologisk utbildning C beteendevetenskaplig utbildning D samhällsvetenskaplig utbildning E matematisk-systemvetenskaplig utbildning F språklig utbildning G historisk-estetisk-religionsvetenskaplig utbildning. Knippen av linjevarianter, dvs. linjer, betecknas inom t. ex. det fysisk-kemiska utbildningsområdet som Al, A2 osv. Linjevarianten för ämneslärarutbildning i bl. a. matematik och fysik kan då betecknas Al—421, medan den tekniskt inriktade varianten av denna linje kanske betecknas Al-121. För ämneslärarutbildning i språk betecknas linjevarianten med Fl—421 osv. Svårigheterna att hänföra varje utbildningslinje entydigt till ett huvudsakligt basutbildningsområde, något som inte heller från praktisk planeringssynpunkt ter sig motiverat för alla linjer, gör att det knappast är möjligt att, utan att göra konstlade gränsdragningar, genomföra ett beteckningssystem som för varje utbildningslinje eller linjevariant anger basutbildningsområdet. Däremot bör vid en presentation av utbildningslinjerna, i vilken klassifikation efter basutbildningsområden används, alla linjer med samma huvudsakliga basutbildningsin227

nehåll föras samman. Så bör t. ex. maskintekniklinjen och fysik-kemilinjen i en sådan uppräkning båda presenteras som tillhörande det fysisk-kemiska området, detta till vägledning för bl. a. studerande med sådan intresseinriktning. Vid den definitiva utformningen av ett kodsystem måste hänsyn tas till förutsättningar som för närvarande inte föreligger, bl. a. studiestatistikens utformning och systemtekniska faktorer. För att i någon mån bidra till översikten och för att möjliggöra hänvisningar inom betänkandet används i det följande provisoriskt ett kodsystem som anknyter till de ovan skisserade tankegångarna.

228 SOU 1973:2

Av U 68 föreslagna allmänna utbildningslinjer som, vid genomförandet av utredningens förslag (19 76/ 77, se kapitel 9), avses närmast svara mot nuvarande utbildningslinjer inom filosofisk fakul Basutbildningsområde och linjer

Närmaste motsvarighet i nuvarande studieordning

Fysisk-kemisk utbildning Längre utbildningslinjer Linje A 1 (fysik-kemilinjen) tar varianterna: Al-121 (120 p)

Al-421 (160 p)

Al-521 (160 p) Al-6002 (120 p)

börjar med matematik 20 eller 40 och omfat-

Linjerna la, b, h och 2a och b

med profil fysik 40 eller kemi 40 eller fysik 40 + elektroteknik 40 eller fysik 20 + kemi 20 + geovetenskap 20 samt därefter kurser inom t. ex. datateknik, informationsbehandling, optimeringslära, matematisk statistik, kemi, radiofysik, astronomi, mineralogi och petrologi, naturgeografi, historisk geologi och paleontologi, kvartärgeologi. Efter hand även kurser sammansatta av kurser som f. n. ges vid teknisk fakultet och vid lantbruks- och skogshögskolorna (se avsnitt 3.5). med ämneskombination 1 matematik + fysik (+kemi eller geografi), matematik + kemi (+ fysik eller geografi eller biologi), fysik + kemi (+ matematik eller geografi), biologi + naturkunskap. Denna variant innefattar även praktisk-pedagogisk utbildning 40 p. med profil som A l - 1 2 1 . Därefter eventuellt fritt val upp till 80 p; bibliotekarieutbildning 80. 60 p i matematik eller kemi eller 80 p i fysik samt ytterligare kurser med hänsyn till specialisering (t. ex. vetenskapsteori).

Kemisk-biologisk utbildning Längre utbildningslinjer Linje Bl (kemi-biologilinjen) rianterna: Bl-124 (120 p)

Bl-421 (160 p)

Bl-521 (160 p) Bl-600 (120p)

börjar med kemi 20 eller 40 och omfattar va-

Linje 3 (men innehåller ytterligare alternativ)

med profil biologi 40 eller medicinska kurser 60 eller näringslära 40. Därefter kurser inom t. ex. biologi, fysik (20), statistik, kemi, geovetenskap, historisk geologi och paleontologi, miljövård, skoglig produktionslära. Efter hand även kurser sammansatta av kurser som f. n. ges vid teknisk fakultet och vid lantbruks- och skogshögskolorna (jfr avsnitt 3.5). med ämneskombination biologi + kemi (+ matematik eller fysik eller geografi), biologi + naturkunskap, kemi + biologi + naturkunskap, kemi + naturkunskap. Denna variant innefattar även praktisk-pedagogisk utbildning 40. med profil som B l - 1 2 4 , därefter eventuellt fritt val upptill 80 p; bibliotekarieutbildning 80. 60 p i kemi eller 80 p i biologi samt ytterligare kurser med hänsyn till specialisering.

Beteendevetenskaplig utbildning Kortare utbildningslinjer (80 p) Linje 231 är en fast kombination, socialadministrativa linjen: sociologi 20, psykologi 20, samhällsadministrativ kurs 40. Linje 232 är en fast kombination, utbildningsadministrativa

linjen:

pedagogik 20, ekonomisk specialkurs 60 (tre terminskurser).

Kombinationsutbildning socialadministration Kombinationsutbildning utbildningsadministration

1 Avser kombination i lärartjänst. Inom parentes anges ämnen som kan ingå som tredje ämne i tjänst i grundskolan. 2 Fördjupnings/forskningsförberedelsevariant kan väljas tidigast efter två terminers studier.

SOU 1973:2

Närmaste motsvarighet i nuvarande studieordning

Basutbildningsområde och linjer

Längre utbildningslinjer Linje 321 (120 p) är en fast kombination,

psykologlinjen:

psykologi 40, sociologi 20, pedagogik 20, psykologi med tillämpningsinriktning 40. Linje Cl (psykologilinjen) Cl-421 (160 p) Cl-521 (160 p) Cl-600 (120p)

börjar med psykologi 40 och omfattar varianter-

Linje 4a med psykologi med tillämpningsinriktning 40 i tredje avdelningen Linjerna 4b och 5 l

med ämneskombination psykologi + samhällskunskap, psykologi + samhällskunskap + socialkunskap, psykologi + socialkunskap, samhällskunskap + socialkunskap. Denna variant innefattar även praktisk-pedagogisk utbildning 40. psykologi 40 + samhällskunskap 40 och bibliotekarieutbildning 80. 60 p i psykologi och ytterligare kurser med hänsyn till specialisering.

Linje C2 (pedagogik-sociologilinjen) börjar med pedagogik 40 och omfattar varianterna: C2-221 (120 p)

C2-521 (160 p) C2-600 (120 p)

med profil sociologi 20 och därefter t. ex. företagsekonomi, juridisk översiktskurs, rättssociologi, statistik, statskunskap, administrativ teknik, arbetsmarknadsteknik med personaladministration, undervisningsteknologi, ekonomisk specialkurs, studie- och yrkesorientering. med profil som C 2 - 2 2 1 samt 20 p i valfri kurs och därefter bibliotekarieutbildning 80. minst 60 p i pedagogik eller sociologi och därutöver kurser med hänsyn till specialisering.

Linje 322 (120 p) är en fast kombination,

logopedlinjen:

Nuvarande försöksvis inrättade logopedlinje

fonetik 40, psykologi, 20, logopedi 60. Samhällsvetenskaplig utbildning Kortare utbildningslinjer (80 p) Linje 233 är en fast kombination, personaladministrativa

linjen:

företagsekonomi 40, sociologi 20, ekonomisk specialkurs (personaladministration) 20.

Kombinationsutbildning personaladministration

Linje Dl börjar med företagsekonomi 40 och informationsbehandling (ADB) 20 och omfattar därefter två varianter: Dl—234

Linjen för revision, bank och beskattning, specialkurs 20 (tredje terminskursen).

ekonomisk

Kombinationsutbildning revision, bank och beskattning

Dl-235

Linjen för administrativt systemarbete, ekonomisk specialkurs 20 (tillämpad arbetspykologi och arbetssociologi).

Kombinationsutbildning administrativt systemarbete

Linje 236 är en fast kombination, transportadministrativa

linjen:

företagsekonomi 20 + 20 (med särskild inriktning mot transport- och lagerekonomi), informationsbehandling (ADB) 20, transportlära 20.

Kombinationsutbildning transportadministration

1 Enligt det tidigare (avsnitt 3.2.2.5) nämnda förslaget att pröva färre ingångar till nuvarande linjerna 5—9 skulle linjerna Cl och C2 kunna ersättas av en linje som börjar med en samhällsvetenskaplig grundkurs och omfatta en variant med administrativ inriktning (beteendevetenskapligt profilämne) samt en undervisningsinriktad, en kulturinriktad och en forskningsinriktad variant.

230 SOU 1973:2

Närmaste motsvarighet i nuvarande studieordning

Basutbildningsområde och linjer

Längre utbildningslinjer Linje D2 börjar med statistik 20, nationalekonomi 20 och juridisk översiktskurs 10 och omfattar därefter två varianter: D2-237 (120 p)

D2-238 (140 p)

ekonomlinjen, med företagsekonomi 40 som profil och därefter kurser om sammanlagt 30 p i ekonomisk historia, företagsekonomi, handelsrätt, informationsbehandling, kulturgeografi, matematik, nationalekonomi, psykologi, statistik, sociologi. Denna linje kan tillsammans med praktisk-pedagogisk utbildning 40 även ge behörighet till lärartjänst i vissa kombinationer av ekonomiska ämnen. samhällsplanerarlinjen, med kulturgeografi 60 som profil samt företagsekonomi 10; därutöver sammanlagt 20 i företagsekonomi, informationsbehandling, kulturgeografi, nationalekonomi, sociologi, statistik, statskunskap.

Linjerna D2, D3, 241 och D4 motsvarar linjerna 6a och b i utformningen för ekonomutbildning och samhällsplanerarutbildning 7a och b samt c i utformningen för fil-pol. mag. 8a och 9a 1

Linje D3 (samhällsvetenskaplig linje 1) börjar med statistik 20 och omfattar varianterna: med nationalekonomi 20 och sociologi alt. statskunskap 40 D3-239 som profil och därefter kurser om sammanlagt 40 i (120 p) exempelvis ekonomisk historia, företagsekonomi, informationsbehandling, kulturgeografi, jur. översiktskurs, nationalekonomi, matematik, rättssociologi, sociologi, statistik, statskunskap. D3-240 med sociologi 20 och nationalekonomi 40 som profil och (120 p) därefter kurser såsom angetts för D3-239. D3-600 med 60 p i nationalekonomi, sociologi eller statskunskap (120p) sam t ytterligare studiekurser med hänsyn till specialisering. Linje 241 (140 p) är en fast kombination, linjen

filosofisk-samhällsvetenskapliga

statistik 20, statskunskap 20, nationalekonomi 40, företagsekonomi 10, jur. översiktskurs 10 samt sammanlagt 40 inom ekonomisk historia, företagsekonomi, historia, informationsbehandling, kulturgeografi, matematik, nationalekonomi, rättssociologi, sociologi, statistik, statskunskap (inom något av följande ämnesområden minst 40: ekonomisk historia, företagsekonomi, informationsbehandling, kulturgeografi, rättssociologi, sociologi, statistik, statskunskap). Linje D4 (samhällsvetenskaplig linje 2) börjar med företagsekonomi 40 och finns som varianterna: D4-242 (120 p)

med profil sociologi 40 eller samhällskunskap 40 och därefter samhälls- eller beteendevetenskapliga kurser om sammanlagt 40.

1 Enligt det tidigare nämnda förslaget (avsnitt 3.2.2.5) att pröva färre ingångar till nuvarande linjerna 5 - 9 skulle linjerna D2, D3, 241 och D4 t. ex. kunna ersättas av två linjer. Den ena börjar med en samhällsvetenskaplig grundkurs och omfattar fem varianter • ekonomlinjen • samhällsplanerarlinjen • administrativ variant med samhällsvetenskapligt profilämne • kulturinriktad variant • fördjupnings/forskningsinriktad variant Den andra linjen börjar en annan samhällsvetenskaplig grundkurs och omfattar fem varianter • filosofisk-samhällsvetenskapliga linjen • administrativ variant med samhällsvetenskaplig profil • undervisningsinriktad variant • kulturinriktad variant • fördjupnings/forskningsinriktad variant SOU 1973:2

Närmaste motsvarighet i nuvarande studieordning

Basutbildningsområde och linjer

D4-421 (160 p) D4-521 (160 p) D4-600 (120 p)

ämneskombination företagsekonomi + samhällskunskap. Denna variant innefattar även praktisk-pedagogisk utbildning 40. med profil som D4-242 och därefter bibliotekarieutbildning 80. 60 i företagsekonomi eller sociologi eller statskunskap, eller nationalekonomi samt ytterligare kurser med hänsyn till specialisering.

Linje D5 (historisk-samhällsvetenskapliga linjen) omfattar samhällskunskap 40 och historia 40 och finns som varianterna: D5—421 (160 p) D5-521 (160 p)

med ämneskombination samhällskunskap + historia (+ religionskunskap eller geografi). Denna variant omfattar även praktisk-pedagogisk utbildning 40. med bibliotekarieutbildning 80.

Linje D6 (inatematisk-samhällsvetenskapliga 20 eller 40 och finns som varianterna: D6-243 (120 p) D6 -421 (160 p) D6-521 (160 p) D6-600 (120 p)

Linje 9b

linjen) börjar med matematik

Linje l d o c h lj

med profil företagsekonomi 40 eller nationalekonomi 40 samt därefter kurser inom t. ex. statistik, företagsekonomi, nationalekonomi, matematisk statistik, informationsbehandling, kulturgeografi, sociologi, administrativ teknik. ämneskombination matematik + företagsekonomi, matematik + samhällskunskap (+ geografi). Denna variant omfattar även praktisk-pedagogisk utbildning 40. profil som D6-243 och därefter eventuellt 20 p valfritt samt bibliotekarieutbildning 80. 60 p i företagsekonomi eller nationalekonomi samt ytterligare kurser med hänsyn till specialisering.

Matematisk-systemvetenskaplig utbildning Längre utbildningslinjer Linje El (matematisk-systemvetenskapliga 40 och finns som varianterna: El-125 (120 p)

El-244 (120 p) El-521 (160 p) El-600 (120 p)

linjen) börjar med matematik

med informationsbehandling 40 eller matematisk statistik 40 eller informationsbehandling 20 + matematisk statistik 20 eller datateknik 40 som profilämne och därefter kurser i datateknik, informationsbehandling, matematik, matematisk statistik, optimeringslära. med profil som E l - 1 2 5 och därefter kurser inom t. ex. företagsekonomi, nationalekonomi, matematisk statistik, informationsbehandling, kulturgeografi, sociologi, administrativ teknik. med profil som E l - 1 2 5 eller informatik samt därefter bibliotekarieutbildning 80. 60 p i matematik eller i någon av profilkurserna i E l - 1 2 5 samt ytterligare kurser med hänsyn till specialisering.

Linje E2 (statistik-linjen) börjar med matematik 20 eller 40 och finns som varianterna: E2—245 (120 p) E2-521 (160 p) E2-600 (120 p)

232 Linje le, e, f, i

Linje 2c

med statistik 40 som profil och därefter kurser om sammanlagt 60 (resp. 40) p i t. ex. företagsekonomi, informationsbehandling, kulturgeografi, sociologi, administrativ teknik, ekonomisk specialkurs. med profil som i E2—245 och därefter eventuellt 20 p valfritt samt bibliotekarieutbildning 60. 60 p i statistik och ytterligare kurser med hänsyn till specialisering.

SOU 1973:2

Basutbildningsområde och linjer

Närmaste motsvarighet i nuvarande studieordning

Språklig utbildning Kortare utbildningslinje Linje 246 är en fast kombination, sekreterarlinjen: engelska 20 och sekreterarkurs 40 (60-poängsvariant); finns dessutom med ytterligare 20 p i tyska eller franska (80-poängsvariant). Utbildningen kan byggas på med t. ex. företagsekonomi.

Kombinationsutbildning sekreterarutbildning om 3 eller 4 terminer

Längre ut b ildn ingslinjer Linje Fl (språklinjen) börjar med engelska, franska eller tyska 40 eller svenska 60 och finns som varianterna: Fl-421 (160 p)

Linjerna 10, 11 och 12 med viss inriktning

med ämneskombination engelska + franska (+ tyska eller samhällskunskap eller historia eller geografi) engelska + svenska (+ historia eller geografi) engelska + tyska (+ franska eller samhällskunskap eller historia eller geografi) engelska + latin engelska + latin + allmän språkkunskap franska + svenska (+ historia eller geografi) franska + tyska (+ engelska eller samhällskunskap eller historia eller geografi) franska + latin franska + latin + allmän språkkunskap tyska + svenska (+ historia eller geografi) tyska + latin tyska + latin + allmän språkkunskap Denna variant innefattar även praktisk-pedagogisk utbildning 40. moderna språk eller svenska upp till 80 p, bibliotekarieutbildning 80 p (med inriktning på tolkning eller översättning) moderna språk i kombination med t. ex. allmän språkvetenskap och/eller latin, litteraturvetenskap, svenska, samhällskunskap, historia 60 p i engelska, franska eller tyska eller 80 p i svenska samt ytterligare kurser med hänsyn till specialisering.

Fl—521 (160 p) Fl-522 (120 p) Fl-600 (120 p)

Historisk-estetisk-religionsvetenskaplig utbildning Längre utbildningslinjer Linje Gl (historielinjen) börjar med historia 40 och finns som varianterna: med ämneskombination historia + religionskunskap (+ samhällskunskap eller geografi) historia + svenska (+ geografi) Denna variant innefattar även praktisk-pedagogisk utbildning 40. Gl-521 fritt val upp till 80 p; bibliotekarieutbildning 80 alt. (160 p) inriktning på arkivbanan. G1-600 60 i historia samt ytterligare kurser med hänsyn till (120p) specialisering. Linje G2 (svensklinjen) börjar med svenska 40 eller 60 och finns som varianterna:

Linje 13a och c

Gl-421 (160 p)

G2-421 (160 p)

Linjerna 14 och 15

med ämneskombination filosofi + svenska, religionskunskap + svenska (+ historia eller geografi). Denna variant innefattar även praktisk-pedagogisk utbildning 40.

SOU 1973:2

Basutbildningsområde och linjer

G2-521 (160 p) G2-522 (120 p) G2-600 (120 p)

Närmaste motsvarighet i nuvarande studieordning

fritt val upp till 80 p; bibliotekarieutbildning 80. (inriktning på journalistik eller massmedia) kurser inom t. ex. samhällskunskap, statskunskap, sociologi, psykologi, konst-, teater-, film- eller musikvetenskap, informationsteknik. 80 p i svenska eller filosofi samt ytterligare kurser med hänsyn till specialisering.

Lokala och individuella filosofiska fakulteternas

utbildningslinjer område

inom de

nuvarande

Utöver de tidigare angivna allmänna utbildningslinjerna kan inom varje basutbildningsområde finnas lokala och individuella utbildningslinjer av olika längd. Sådana linjer kan avse t. ex. fysisk-kemisk, kemisk-biologisk eller historisk-estetisk-religionsvetenskaplig utbildning som genom k o m b i n a t i o n med mer direkt yrkesförberedande kurser eller vissa kurser i företagse k o n o m i ges en inriktning mot administrativ och e k o n o m i s k yrkessektor. Ett exempel på lokal linje inom det fysisk-kemiska basutbildningsområdet är meteorologlinjen. Den o m f a t t a r matematik 4 0 , fysik 20 och meteorologi 6 0 . Inom det kemisk-biologiska o m r å d e t kan lokalt inrättas t. ex. en geologlinje o m f a t t a n d e kemi, biologi och geovetenskapliga ä m n e n . Utbildningar inom samtliga basutbildningsområden kan också förbereda för informationsyrken om de kombineras med vissa yrkesförberedande kurser eller utbildning på informationslinje vid journalisthögskola. Utbildning u p p till 80 p inom samtliga basutbildningsområden kan också förbereda för bibliotekarieutbildning. Även för de alternativ i fråga om forskningsförberedande grundutbildning som inte täcks av de allmänna utbildningslinjerna kan det finnas behov av lokala eller individuella utbildningslinjer. De lokala utbildningsmyndigheterna bör, som n ä m n t s i avsnitt 3.1.3.3 och som u t r e d n i n g e n å t e r k o m m e r till i avsnitt 6 . 5 . 3 , ha b e t y d a n d e frihet när det gäller att utpröva nya lokala utbildningslinjer. Till det fysiskt-kemiska utbildningsområdet räknas utöver de tidigare n ä m n d a ä m n e s o m rådena1 : Geodesi Geografi Hydrologi Kemiteknik

Meteorologi Oceanografi Teknisk biologi

Till det kemiskt-biologiska utbildningsområdet räknas näringslära. Allmän kriminologi och socialantropologi h ö r till det samhällsvetenskapliga det språkliga utöver tidigare n ä m n d a ä m n e s o m r å d e n o m f a t t a r : Allmän språkkunskap Allmän språkvetenskap Arabiska Baltiska språk Bulgariska Finska 1'insk-ugriska språk Fonetik Grekiska Indologi Iranska språk Italienska

området medan

Japanska Keltiska språk Kinesiska Koreanska Litauiska Nederländska Nordiska språk Nygrekiska Polska Portugisiska Rumänska Ryska

1 Avser ämnesområden vid filosofisk fakultet inom vilka grundläggande utbildning för närvarande får anordnas.

234 SOU 1973:2

Närmaste motsvarighet i nuvarande studieordning

Basutbildningsområde och linjer

Sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning Semitiska språk Serbokroatiska Det historisk-estetisk-religionsvetenskapliga den: Allmän och jämförande etnografi Antikens kultur och samhällsliv Arkeologi, särskilt nordeuropeisk Egyptologi Estetik

SOU 1973:2

Spanska Tjeckiska Turkiska språk Ungerska o m r å d e t o m f a t t a r även följande ämnesområEtnologi Ide'- och lärdomshistoria Praktisk filosofi Teoretisk filosofi Religionshistoria

3.3 Betyg och examen

3.3.1 Betyg 3.3.1.1 Nuvarande förhållanden Betygssystemet i den grundläggande högskoleutbildningen är påtagligt oenhetligt, som framgår av tabell 3:6. Den omfattar inte samtliga utbildningar men visar huvudtyperna av betygssystem. En grupp för sig utgör de kortare vårdutbildningarna. Genom att dessa fr.o.m. den 1 juli 1971 utgör specialkurser inom gymnasieskolan är skolstadgans bestämmelser om femgradig numerisk betygsskala tillämplig på dem. Detta gäller dock inte generellt. Vissa utbildningar behåller genom beslut av Kungl. Maj:t den sjugradiga skalan med bokstavsbetyg. Denna betygsskala kan uttryckas så att det i betygsgivningen finns ett kvantitativt mätt (godkänd) som graderas med fem kvalitetsbetyg. Bl. a. sjukgymnastutbildningen intar en särställning. En godkänd prestation kan här kvalificeras genom betyget väl godkänd. Övriga utbildningars betygssystem ger möjlighet till olika kvantitetsnivåer som den studerande kan inrikta sig på. De filosofiska och teologiska fakulteterna samt socialhögskolorna har i regel tre eller fyra kvantitetsnivåer. Huvuddelen av övriga högskoleutbildningar, t. ex. vid de tekniska juridiska och medicinska fakulteterna, har två kvantitetsnivåer. Mot dessa två typer svarar två system för kvalitetsbetyg. I den förra typen förekommer allmänt "spets", dvs. kvantitetsbetyget kan höjas en grad. I den senare är mar236

keringen av kvalitet mera komplicerad. Det lägre kvantitetsbetyget (godkänd) kan graderas med ett, två eller tre kvalitetssteg. Det högre kvantitetsbetyget, som kan vara Med beröm godkänd, Med utmärkt beröm godkänd eller Berömlig kan graderas med ett, två eller tre kvalitetssteg. Från dessa huvudtyper finns emellertid vissa undantag. Ett är journalisthögskolorna samt gymnastik- och idrottshögskolorna som närmast ansluter till vårdutbildningarnas system. Ett annat är statens brandskola som använder den femgradiga numeriska skalan. I de fall där ett likartat sätt för angivande av kvantitetsbetyg förekommer, innebär detta inte ett ensartat mått på studietid vare sig mellan utbildningarna eller mellan kurser (ämnen) i samma utbildning. Ett ytterligare viktigt undantag utgör de konstnärliga utbildningarna. Vid t.ex. konsthögskolan, scenskolorna och dansskolan betygsätts inte studieresultaten. De studerande erhåller intyg om deltagande i undervisningen. Det gemensamma draget är, att de flesta utbildningarna har en kombination av kvantitets- och kvalitetsbetyg. En annan likhet är att betygen övervägande är kurs- eller målrelaterade, även om inslag av relativa betygsättningsprinciper också förekommer. Betygen sätts genom jämförelse med de mål som ställts upp för en kurs eller utbildning. Därmed upphör emellertid likheten. Antalet steg i kvantitetsskalan varierar mellan olika utbildningar. Sättet att gradera de kvantitativa SOU 1973:2

Tabell 3:6. Betygssystem inom några slag av högskoleutbildning. Studiekurs/kurs/ ämne/betygsgrad

Betyg på godkänd studiekurs, kurs, ämne

Alla'

Godkänd Väl godkänd

Fil.kand. och fil.mag.

1 betyg 2 betyg 3 betyg

B,Ba AB, a A, A+

Fil .kand.

4 betyg

Utmärkt Särskilt utmärkt

Farmaceutisk

Berömlig Godkänd Icke examensämne

A, A+ B, Ba, AB, a Godkänd

Journalistutbildning

Grundkurs Massmediakunskap Språkvård och stilistik Undersökningsmetodik Övningstidningar Övriga ämnen i fördjupningsstudierna

Godkänd

Juridisk

Högre betygsgrad Godkänd Studiekurs inom fil. fak.

a, A B,Ba, AB Godkänd Väl godkänd

Medicinsk och odontologisk

Berömlig Godkänd Icke examensämne

A, A+ B,Ba, AB, a Godkänd

Teknisk

Högre betygsgrad Godkänd Examensarbete

a, A (6, 7) B, Ba, AB (3, 4, 5) Godkänd

Teologisk

Berömlig Med beröm godkänd Godkänd

A,A+ AB,a B,Ba

Sjukgymnastutbildning

Examensämne

Godkänd Väl godkänd

Sjuksköterskeutbildning

Examensämne

B,Ba, AB, a, A

Socionomutbildning

Grundkurs Examensämnen: Berömlig Med beröm godkänd Godkänd

Godkänd

Utbildning (fakultet/ motsvarande) Filosofisk, 1969 års studieordning Filosofisk, äldre studieordning

1 B,Ba, AB, a, A

A, A+ AB, a B,Ba

I kurs om en eller två poäng endast betyget godkänd.

stegen varierar också. Värderingen av kvaliteten i prestationen kan uttryckas i olika antal överbetyg, "spetsar". Därtill kommer att i vissa utbildningar en praxis utvecklats som SOU 1973:2

inte direkt går att relatera till bestämmelserna. Det gäller bl. a. journalisthögskolorna där reglerna för betygsättning på ämnen i grundkursen börjat tillämpas även i fördjupnings237

studierna. Det gäller även teknisk fakultet där utbildningskungörelsen anger samma beteckningar som vid t. ex. juridisk fakultet, men där sifferbetyg blivit praxis.

3.3.1.2 Betygssystem för högskoleutbildningen Den mer enhetliga studieorganisation som U 68 föreslår väcker behovet av ett enhetligare värderingssystem i högskoleutbildningen för att ange både utbildningens omfattning och studieresultatet. U 68 har däremot inte funnit skäl att uppehålla sig vid frågan om betyg bör ges i högskoleutbildningen eller inte. UKÄ har i augusti 1972 utgivit en debattskrift "Betyg vid universitet och högskolor". SÖ har i november 1972 lagt fram sina förslag till betygsättning i grundskola och gymnasieskola. Det är skäl att avvakta de resultat detta kan leda till innan förslag utformas för högskoleutbildningen, vilka tar upp mer än tekniska aspekter på betygsfrågan. En utbildningslinje är, som föreslagits i det föregående, uppbyggd av studieenheter, kurser. Värdet av utbytbarhet och hänsyn till praktisk administration av studieorganisationen talar för ett enhetligt system för betygsättning av kurser inom all högskoleutbildning. Erfarenheterna av kombinationsutbildningar visar bl. a. att informationsproblem och praktiska svårigheter uppstår när kurser med olika betygssystem förenas i en utbildningslinje. Å andra sidan måste hällas i minnet att högskolesystemet är och blir mycket differentierat med ett stort antal sinsemellan mycket olika utbildningar. Även om som allmän riktpunkt enhetlighet bör eftersträvas måste hänsyn tas till speciella förhållanden. U 68 vill som exempel på fall där undantag från huvudregeln kan motiveras anföra de i föregående avsnitt nämnda konstnärliga utbildningarna liksom de yrkestekniska linjerna. Den diskussion av studieorganisationen som förts i detta kapitel har bl.a. följande utgångspunkter. 238

• Samma studieenhet bör så långt det är möjligt kunna ingå i utbildningslinjer med varierande inriktning inom en eller flera sektorer. • Existerande studieenheter bör kunna kombineras förhållandevis fritt och nya enheter bör kunna tillfogas utan att hela utbildningslinjer behöver ändras. Det är en av förutsättningarna för att ett system med lokala och individuella utbildningslinjer skall kunna fungera smidigt och för att nya behov skall kunna tillgodoses. • Den som varvar yrkesverksamhet och studier vinner fördelar om varje studieperiod kan omfatta förhållandevis självständiga delar av en utbildningslinje. Informationen om studiernas innehåll underlättas om de delar utbildningslinjerna är sammansatta av är uppbyggda och kan värderas på ett enhetligt sätt. Det finns alltså vägande studieorganisatoriska skäl för att utbildningslinjer sätts samman på ett enhetligt sätt. Det underlättar konstruktion, distribution och genomförande av utbildning. Det underlättar också informationen till studerande och arbetsmarknad. När planering och konstruktion av utbildning görs enhetligare är skälen - med ovanstående allmänna reservation — starka för att också kurserna värderas enligt samma principer. Erfarenheterna av kombinationsutbildningar har redan nämnts. Dessa är sammansatta av studiekurser från filosofisk fakultet och specialkurser från gymnasieskolan. De olika delarna av utbildningen betygsätts efter de regler som gäller i den utbildningsorganisation från vilken de hämtats. För vissa studieenheter sätts betygen godkänd — väl godkänd, för andra sätts betyg i skalan 1—5. Betygen kan inte översättas till en enhetlig skala, eftersom de bygger på två icke jämförbara system. Vid en utveckling av sådana förslag som diskuteras i det följande för respektive sektor kan motsvarande förhållande uppstå relativt ofta, t.ex. vid kombination av teknisk SOU 1973:2

utbildning och vårdutbildning eller av administrativ och teknisk utbildning, om betygssystemet inte förenhetligas. Ett överförande av nuvarande förhållanden till en ny studieorganisation skulle bl. a. kunna innebära att ett och samma betygsuttryck kom att täcka olika värdering beroende på till vilken kurs det knyts. Betygen AB och A (eller motsvarande sifferuttryck) kan sålunda i den ena kursen avse ett visst omfång. I den andra kan de avse ett överbetyg, dvs. markera en väl genomförd godkänd prestation. Vad som enligt U 68s mening ligger närmast till hands är att utveckla systemet för kvantitativ värdering i 1969 års studieordning för de filosofiska fakulteterna. Detta grundas på en tidsplanering och ger en norm som varje högskoleutbildning bör kunna värderas efter. Varje kurs värderas utifrån den normaltid den planerats för. Härvid ger ett läsårs heltidsstudier, omfattande ca 38 veckor, 40 poäng. En studiepoäng svarar alltså i det närmaste mot en veckas heltidsstudier. En kurs planerad för ca 5 veckors studier får det kvantitativa värdet 5 poäng etc. I de yttranden som avgavs över betänkandet "Utbildningslinjer vid filosofisk fakultet" (1968) framfördes tanken att detta värderingssystem skulle få en vidare tillämpning. Sålunda framförde SACO önskemålet att ett likartat system borde införas för all eftergymnasial utbildning. Som motiv för detta anfördes att inrättande av s.k. blandade utbildningar underlättades, att möjligheterna att få tillgodoräkna sig utbildning vid olika utbildningsanstalter förbättrades samt att arbetsgivarna fick lättare att jämföra olika utbildningar. I samband med diskussionen av kursernas omfång i avsnitt 3.4 pekar U 68 på att en stark splittring av en utbildningslinje i kurser kan leda till pedagogiska och administrativa nackdelar. Man måste också vid betygsättningen överväga i vilken omfattning utbildningslinjen och dess delar skall betygsättas. Ytterligheterna är att endast utbildningslinjen i dess helhet betygsätts och att varje ingående kurs betygsätts. Det är närmast frågan om ett informationsproblem. För den inSOU 1973:2

terna informationen i högskolan kan det ha ett värde att även relativt korta kurser betygsätts. För informationen utåt är det inte lika nödvändigt. Att ge en enhetlig regel oberoende av kunskap om hur utbildningslinjerna kan komma att byggas mer i detalj är omöjligt. Det är också tveksamt om en enhetlig regel kan ställas upp för samtliga utbildningslinjer. Utredningen förutsätter emellertid att vid konstruktionen av utbildningslinjer den utåt redovisade betygsättningen inte omfattar alltför små avsnitt. Som en riktpunkt för planeringsarbetet föreslår utredningen att omfånget 10 poäng används. Därmed faller motiv för att betygsätta studiekurser bort. U 68 föreslär att betyg inte sätts på studiekurser, utan enbart på i dessa ingående kurser. Utredningen är väl medveten om att det i enskilda utbildningslinjer kan finnas skäl att foga in kurser av kortare omfång och att betyg i dessa kurser kan vara motiverade. Möjlighet till avvikelser bör därför finnas. Strävan bör emellertid på sikt vara betygsättning av större enheter än för närvarande. Information om utbildningens innehåll kan ges utförligt utan att för den skull varje ingående kurs redovisas också med betygNär U 68 tagit ställning för ett mera enhetligt betygssystem inom högskoleutbildningen är det konsekvent att utredningen föreslär att graderingen av den godkända prestationen ocksä skall vara enhetlig. Fråga uppstår då hur många betygssteg som skall användas för att ange kvaliteten på prestationen. Utvecklingen har i de betygsförslag som lagts fram under det senaste årtiondet gått mot allt färre skalsteg. Ett av de enklaste systemen är det som förekommer vid filosofisk fakultet, där en väl genomförd godkänd prestation kan ges betyget Väl godkänd. Då U 68 redan stannat för att föreslå att poängsystemet vid filosofisk fakultet används inom högskoleutbildningen är det naturligt för U 68 att också föreslå att betygssystemet vid filosofisk fakultet skall tillämpas. Utredningen föreslår därför som allmän riktpunkt att den som dokumenterat kunskaper och färdigheter över fordringarna för Godkänd 239

nas innehåll, vilket huvudsakligen gäller utbildningar utanför de filosofiska fakulteterna, är detta mindre problematiskt, även om vissa av dessa utbildningar ger ett betydligt antal variationer. Vid de filosofiska fakulteterna, där examen är bunden till studieorganisationen och inte till utbildningsinnehållet, svarar inte examen utan de allmänna utbildningslinjerna för denna information. För den enskilde studeranden är det ett större intresse att få jämföra sin utbildning och sina förutsättningar med yrkeskrav än med en examen. Det skulle tala för att man • att i all högskoleutbildning införs ett generellt för högskoleutbildningen skulle poängsystem inom vilket poängtal sätts i söka sig mot en dokumentation av utbildproportion till den beräknade studietiden ningsinnehållet som närmast anknyter till uti de kurser som ingår i utbildningslinjerna bildningslinjen. • att kurserna betygsätts med betygen UnDetta är i de fall där en examen i dag derkänd - Godkänd - Väl godkänd. ligger till grund för en behörighet antagligen oproblematiskt. Man kan räkna med att en behörighetsgivande myndighet kommer att 3.3.2 Examen knyta viss formell behörighet till en sådan 3.3.2.1 Examenssystemets funktioner dokumentation liksom redan nu är fallet. För en arbetsgivare har examen till uppI debattskriften "Högre utbildning — forskgift att ge information om utbildningens ningsanknytning och studieorganisation" tog innehåll. När variationsmöjligheterna ökat U 68 upp även examenssystemet och dess inom utbildningssystemet utan motsvarande funktioner till debatt. Nu existerande examiförändring av examenssystemet har denna na klassificerades efter sina funktioner i tre information blivit delvis missvisande. Olikgrupper. heterna i examensbeteckning har i vissa fall • Sådana examina som markerar en för vissa inte svarat mot variationer i ämnesinnehåll. arbetsuppgifter i huvudsak avslutad ut- Detta är särskilt markant inom det samhällsbildning dvs. ger den teoretiska utbild- vetenskapliga området, där t. ex. ekonomning som behörighet grundas på. Exempel pol.mag.-, fil.kand.- och fil.mag.- examina på detta är vårdyrkesutbildningarna. kunnat täcka praktiskt taget samma • Sådana examina som svarar mera direkt innehåll. Examensbeteckningen ger i dessa mot yrkeskrav utan att utbildningen ger fall bara begränsad upplysning om utbildbehörighet för någon speciell yrkesverk- ningens innehåll. samhet. Exempel på detta är ekonomexaI debattskriften framfördes tanken att utmen och socionomexamen. bildningslinjen skulle vara ett lämpligare in• Sådana examina som snarast har funktion strument än examen för att ge en uppfattav allmän studietidsnorm, t. ex. fil.kand.- ning om utbildningens innehåll. Det skulle med.kand.- och odont.kand.-examina. vara ett sätt att komma ifrån de brister i Centralt för diskussionen om och värde- nuvarande system, som orsakas av att exaringen av examenssystemets fortsatta exi- men är knuten till fakultet eller motsvaranstens är dess förmåga att ge information om de. Utbildningslinjer bör kunna konstrueras utbildningens innehåll både till studerande oberoende av de gränser som i dag finns meloch till arbetsmarknad. I de fall där examen lan högskolor och fakulteter. Härigenom erär både studietidsnorm och norm för studier- bjuds möjligheter till variationer i utbildbör kunna ges betyget Väl godkänd. Den fullständiga betygsskalan skulle alltså bli Underkänd - Godkänd - Väl godkänd. Möjlighet bör dock finnas att i enskild utbildningslinje avstå från att använda betyget Väl godkänd. I vissa undantagsfall — framför allt inom konstnärlig utbildning - kan det även i fortsättningen visa sig motiverat att avstå från att markera en godkändgräns. U 68 föreslår sålunda som allmän riktpunkt från vilken undantag i vissa fall kan göras

240 SOU 1973:2

ningsval som kan tillföra yrkesverksamheten ny kunskap och erfarenhet. Genomgången utbildning skall i återkommande utbildning kunna utnyttjas oavsett om den studerande gått igenom en fullständig utbildningslinje eller inte. Slutsatsen blev i debattskriften att vägledningen bättre sker genom utbildningslinjer och att det informationsbehov som arbetsmarknaden har tillgodoses bättre genom en redovisning av genomgången utbildning än genom ett examenssystem. Frågan om examenssystemets avskaffande berördes också i prop. 1969:4 angående utbildningens organisation vid filosofisk fakultet. Flera remissinstanser hade anfört, att examenssystemet borde avskaffas helt. I stället för examensbevis borde den studerande få bevis som bättre beskrev innehållet i den utbildning han genomgått. Som skäl för att avskaffa examenssystemet framhölls bl. a. att förekomsten av examina hindrar en önskvärd anpassning av utbildningens omfång till dess syfte. Examenssystemet kan bl.a. föranleda många studerande att gå igenom en onödigt lång utbildning. Man åsyftade då uppenbarligen närmast examina inom de filosofiska fakulteterna. Vidare skulle ett avskaffande av examenssystemet innebära en uppfordran till arbetsgivare att precisera fordringarna för olika yrkesområden. Enligt föredragande statsrådet borde i det fortsatta utvecklingsarbetet de skäl, som anförts för ett avskaffande, tillmätas stor vikt. Examenssystemet kan emellertid inte avskaffas enbart vid de filosofiska fakulteterna. Frågan borde därför prövas i ett vidare sammanhang. Den diskussion som följde på U 68s debattskrift uppmärksammade bl.a. examenssystemets betydelse vid internationella jämförelser. De komplikationer påpekades som kan uppträda vid utlandsstudier i de fall där en formell examen krävs för tillträde till högskolestudier. När det gällde inhemska förhållanden berörde diskussionen i första hand de fall där examen mera direkt svarar mot yrkeskrav, medan problemet vid de filosofiska fakulteterna inte kom att inta SOU 1973:2 16

någon central ställning i debatten. Sammanfattningsvis kan reaktionerna sägas vara avvisande till ett avskaffande av examenssystemet. 3.3.2.2 Informationsbehovet i en ny studieorganisation I föregående avsnitt har bl.a. diskuterats examenssystemets roll som information gentemot olika intressenter. När man diskuterar en ny eller förändrad studieorganisation är det väsentligt att i första steget diskutera på vilket sätt och med vilka medel organisationen kan fylla den informativa uppgiften och först därefter ta upp frågan om detta behöver ta sig uttryck i en formell examensbenämning. Den tidigare diskussionen har utgått från att högskoleutbildningen består av ett stort antal utbildningslinjer. Ur både den studerandes och arbetsmarknadens synvinkel är utbildningslinjen den organisation som man hämtar information från och ställer krav på. Den studerande kan förvänta sig att den samlade utbildningen i en viss utbildningslinje ger en inriktning mot ett visst yrkesområde och att den svarar mot funktioner i arbetslivet. Det innebär också omvänt att en arbetsgivare skall kunna ställa kravet att en person som utbildats på en viss linje skall ha fått en grund för motsvarande verksamhet inom arbetslivet. Informationen att en person gått socialadministrativ linje är väsentligare än en mera generell beteckning som t. ex. fil.kand. Organiseras högskoleutbildningen i princip på utbildningslinjer som utvecklas i riktning mot ökad arbetslivsanknytning kommer beteckningen på linjen att svara mot den typ av funktioner som t. ex. jur. kand.-examen och ekonomexamen har dvs. beteckningen anger en utbildning som svarar mot direkta behov i yrkeslivet. När en enhetlig studieorganisation genomförs i högskoleutbildningen är det angeläget att också tilllämpa ett enhetligt system för information om och dokumentation av utbildningen. Om till denna bör knytas termen examen eller inte är en underordnad fråga. 241

Värdet av möjlighet till internationella jämförelser har som tidigare nämnts uppmärksammats i debatten. Sådana jämförelser är av betydelse huvudsakligen i två situationer. Den ena är den där en utbildning ger en viss behörighet, en legitimation. Den andra gäller antagning till forskarutbildning. I båda fallen gäller emellertid att accepterandet av en svensk högskoleutbildning mera är knutet till innehåll och nivå i utbildningen än till det formella examensbegreppet. Det arbete som sker inom Europarådet i syfte att få till stånd internationellt giltiga behörighetsbestämmelser har utgått från utbildningens innehåll. De europakonventioner som Sverige ratificerat har alla denna inriktning och begreppet universitetsexamen i dessa har inte knutits till ett formellt examensbegrepp utan getts en mycket vid tolkning. Konventionen rörande erkännande av universitetsexamina för tillträde till fortsatta akademiska studier har formuleringen "varje examen, betyg eller intyg, som utfärdats av ett universitet inom en fördragsslutande stats område, och som innebär att en period av universitetsstudier är avslutad" (Convention européenne sur la reconnaissance académique des qualifications universitaires, Artide 1). Det bör som jämförelse också nämnas att det förhållandet att Sverige avskaffat formella gymnasieexamina inte påverkat utbildningens formella giltighet som behörighetsgrund för tillträde till högre utbildning i andra länder. Motsvarande konvention om erkännande av gymnasiala studier har också förutsatt detta. För vissa utbildningslinjer som ger en entydig utbildning skulle linjebeteckningen vara helt tillräcklig som information om utbildningens innehåll. Som framgått av den tidigare diskussionen kan emellertid olika linjevarianter, även med olika längd, vara möjliga inom en och samma utbildningslinje. Detta gör att enbart linjebeteckningen inte ger en fullständig information. Den måste kompletteras med en beskrivning av utbildningens innehåll. Ett annat skäl till detta är linjernas antal och föränderlighet. En beskrivning av utbildningens innehåll bör också vara fullständig, dvs. omfatta den 242

samlade utbildningen fram t.o.m. den slutgiltiga yrkesutbildningen. Ämneslärarutbildning omfattar i dag dels utbildning vid filosofisk fakultet (teknisk fakultet), dels utbildning vid lärarhögskola. Motsvarande förhållanden kan gälla t.ex. bibliotekarieutbildning. Med den definition utredningen gett åt utbildningslinjen omfattar den i dessa och liknande fall hela den samlade utbildningen. Det innebär att den som valt en utbildningslinje som omfattar t.ex. kurser i kemi och biologi samt bibliotekarieutbildning bör få ett dokument utfärdat som utvisar hela denna utbildning. En sådan beskrivning av utbildningens innehåll skulle snarare innebära en modifikation och ett förenhetligande av det nuvarande examenssystemet än ett generellt övergivande av detta. De argument som här anförts beträffande sättet att dokumentera utbildningens innehåll pekar närmast på att dokumentationen bör ansluta sig till utbildningslinjen. U 68 föreslår att utbildningslinjen tas till utgångspunkt för dokumentation av högskoleutbildning. För den som genomgått allmän eller lokal utbildningslinje med godkända kurser utfärdas ett intyg, utbildningsbevis, som karaktäriserar utbildningen. Det bör ge uppgift om utbildningslinjens beteckning, dess längd, ingående kurser samt om de betyg som getts i de olika kurserna. Linjebeteckningen bör i anknytning till det i 3.2.4 framlagda förslaget till linjeorganisation utformas som t.ex. agronomlinje, fysik-kemilinje med teknisk inriktning, sjukgymnastiklinje. Det finns ingen anledning att använda termen examen i utbildningsbeviset. Till detta bör fogas en lättillgänglig information om utbildningens innehåll och mål, t. ex. i form av utbildningsplanen för linjen. För individuell utbildningslinje och för enstaka kurser och studiekurser utfärdas samma typ av dokumentation. I dessa fall finns av naturliga skäl ingen linjebeteckning som kan ingå i utbildningsbeviset. Det omfattar därför endast förteckning över i utSOU 1973:2

bildningen ingående kurser samt de betyg som getts i de olika kurserna. För dessa båda utbildningsformer finns till skillnad från vad som föreslås gälla för allmän och lokal utbildningslinje ingen angiven längd. Dokumentationen av den samlade högskoleutbildningen bör följaktligen ges när den studerande begär det. Detsamma gäller det fall där den studerande avbryter allmän utbildningslinje. Utbildningsbeviset utvisar då de kurser (studiekurser) som genomgåtts med godkänt resultat. Nuvarande examenshandlingar ger i många fall förutom dokumentation av utbildningens innehåll en examenstitel. I vissa fall är examenstiteln knuten till en viss utbildningslinje, t. ex. agronom, i andra till en grupp på visst sätt organiserade studier, t. ex. fil.kand. När nya utbildningslinjer introducerats under senare år, t. ex. kombinationsutbildningarna, har inte någon examenstitel knutits till dessa. När utbildningsbeviset såsom föreslagits knyts till utbildningslinjen är det följdriktigt att det inte innehåller någon till utbildningen knuten titel. Examenstiteln kan ha en praktisk användning om den ger en fast association till utbildningens innehåll. U 68 vill emellertid ifrågasätta om det bör vara utbildningsorganisationens uppgift att utdela examens- eller utbildningstitlar och föreslår därför att sådan titel inte anges i utbildningsbeviset. När det gäller officiell beteckning för ett sådant utbildningsbevis som föreslagits och som innebär en modifiering och ett förenhetligande av den nuvarande utbildningsdokumentationen kan det finnas skäl att samtidigt förändra terminologin. En möjlighet, som föreslagits i debatten, är att söka anknyta till internationell terminologi. Någon entydig sådan förekommer emellertid inte. Vissa termer är mera vanligt förekommande. I 1959 års europakonvention rörande erkännande av universitetsexamina för tillträde till fortsatta akademiska studier, som ratificerats av Sverige, används begreppen "grade, diplöme, certificat" (den franska versionen) för att fånga in de mycket varierande begrepp SOU 1973:2

som finns för att dokumentera att en period av universitetsstudier är avslutad. Av dessa syns diplöme (diploma) ha fått ett visst insteg i de internationella utbildningsorganisationernas arbete. Utredningen kan emellertid inte se att tillräckliga skäl finns att anknyta till något av de nämnda uttrycken utan föreslår med hänvisning till existerande författningsterminologi att ett sådant intyg betecknas som utbildningsbevis och ges en alltefter utbildningens art närmare specifikation. U 68 föreslår sålunda att för den som med godkända resultat avslutat allmän eller lokal utbildningslinje utfärdas intyg som utvisar utbildningslinjens beteckning, dess längd, de kurser som utbildningen omfattar samt de betyg som getts i kurserna att den som genomgått individuell utbildningslinje eller enstaka kurs eller studiekurs eller avbrutit studier i allmän utbildningslinje erhåller motsvarande dokumentation i de delar som är tillämpliga att detta intyg betecknas som utbildningsbevis att utbildningstitlar i fortsättningen inte knyts till utbildningsbevisen.

3.4 Utvecklingslinjer för högskolestudiernas organisation

3.4.1 Inledning Det senaste årtiondets grundskole- och gymnasieskolereformer har bl.a. inneburit en avsevärd utökning av studietiden för flertalet ungdomar och en senareläggning av studiernas yrkesinriktning. Utbildningsutbudet, som tidigare på dessa stadier var splittrat och svåröverskådligt, är numera uppbyggt efter enhetliga principer, som ger utrymme för åtskilliga variationsmöjligheter. U 68s förslag att högskoleutbildningen organiseras på utbildningslinjer som består av kurser och i vissa fall studiekurser (avsnitt 3.1.3) ger förutsättningar för en successiv utveckling av högskolestudiernas organisation. Med hänsyn till de mycket skiftande förutsättningarna inom olika slag av högskoleutbildning och behoven i arbetslivet bör man räkna med att den högre utbildningen även framgent kommer att vara organiserad på många olika sätt. Detta belyses bl.a. i avsnitten 3.5—3.9 där några utvecklingslinjer för de olika yrkesutbildningssektorerna behandlas. De studieorganisatoriska frågor som närmast skall behandlas rör bl.a. studiernas uppbyggnad av på varandra följande perioder av utbildning eller yrkesverksamhet (frågan om återkommande utbildning) och förhållandet mellan besläktade utbildningsgångar med gemensam eller likartad utgångspunkt (differentieringsfrågan). Båda dessa frågor, som nära berör förhållandet mellan utbildning och arbetsmarknad, behandlades av U 68 i 244

debattskriften "Högre utbildning - funktion och struktur". Motiven för återkommande utbildning har berörts i inledningskapitlet och behandlas utförligare i kapitel 8. Enligt U 68s mening bör differentieringsfrågan, som dominerat i den studieorganisatoriska diskussionen i fråga om gymnasieskolan och grundskolan, i framtiden ses tillsammans med strävan att utveckla återkommande utbildning. Önskemålet att först sent göra en mera slutgiltig yrkesinriktning måste då vägas mot behovet att jämförelsevis tidigt införa vissa yrkesförberedande moment i utbildningen. Kravet på bredd och allmängiltighet, som i en sammanhängande utbildning så långt som möjligt bör tillgodoses inom utbildningen, t. ex. genom specialisering stegvis utifrån en bred bas, möts i återkommande utbildning genom kombinationen av erfarenheter inom yrkesliv och utbildning. I återkommande utbildning kan i många fall en mera generell utbildning med fördel följa efter en specialiserad utbildning och viss tids yrkesverksamhet. Statsmakternas principbeslut om gymnasieskolans kompetensvärde m. m. syftar bl. a. till att möjliggöra en sådan utbildningsgång. U 68s förslag till försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning (avsnitt 3.4.5) grundar sig också på tanken att man på en yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan, följd av viss tids yrkesverksamhet, bygger en mera generell utbildning inom samma branschområde. SOU 1973:2

3.4.2 Återkommande utbildning Utvecklingen av återkommande utbildning bygger på en rad förutsättningar, som mera utförligt behandlas i kapitel 8. Här begränsas diskussionen till frågan om särskilda anordningar som avser högskolestudiernas organisation. Det behöver inte särskilt påpekas att återkommande utbildning förekommer i viss utsträckning även utan att särskilda åtgärder vidtagits med detta syfte. Organisationen med kurser och studiekurser som den studerande kan genomgå utan att följa en hel utbildningslinje gör det möjligt att utnyttja högskoleorganisationen i fortbildnings- och vidareutbildningssyfte efter en yrkesutbildning i gymnasieskola eller högskola. U 68s förslag (avsnitt 2.5.3.3) att planeringen skall inriktas på en kapacitet motsvarande ca 20 000 heltidsstuderande i enstaka kurser och studiekurser vid 1970-talets mitt ger en utgångspunkt för att snabbt utveckla återkommande utbildning i högskolan. Som nämnts i det sammanhanget räknar U 68 med att denna utbildning i vissa fall skall ges i kurser som särskilt riktar sig till personer som på grund av yrkesverksamhet eller bostadsförhållanden eller av andra skäl inte kan utnyttja det reguljära utbudet av högskoleutbildning. Om man räknar med att yrkesverksamhet mellan gymnasieskola och högskoleutbildning blir vanligare, kan man förutse att just denna typ av kortare utbildning kan komma att efterfrågas, i många fall som kurser och studiekurser av rätt allmän karaktär. Den som i gymnasieskolan fått en yrkesinriktad utbildning kan efter en tids yrkesverksamhet ha behov att bredda sin utbildning. Den som gått ekonomisk linje i gymnasieskolan kan vilja bygga på den med generella kurser i t.ex. informationsbehandling eller statistik. Detsamma kan gälla den som gått någon av de tekniska linjerna i gymnasieskolan. Ett viktigt slag av återkommande utbildning bör bli att den studerande väljer en kortare utbildningslinje, följd av yrkesverksamhet och ytterligare en kortare utbildningslinje. En sådan etapputbildning föreSOU 1973:2

kommer vid utbildning till t.ex. psykolog, avdelningssköterska och vårdlärare. Etapputbildningsvägar kan ha samma slutmål som nu existerande utbildningslinjer eller helt andra mål. Av den senare typen är förslaget till yrkesteknisk högskoleutbildning (se avsnitt 3.4.5). Den första utbildningsetappen ligger i det fallet i gymnasieskolan. Av det förra slaget är en utbildningsgång enligt vilken sjuksköterskeutbildning jämte yrkesverksamhet läggs till grund för läkarutbildning. Inom U 68 undersöks möjligheterna att utforma en sådan utbildningsgång. I princip kan motsvarande koppling ske mellan läkarutbildning och andra vårdutbildningar, t. ex. sjukgymnastutbildning. Av väsentlig betydelse för det studieorganisatoriska arbetet blir då att utforma kurser i skilda utbildningslinjer på ett sådant sätt att de kan nyttiggöras i andra utbildningar. Det är också önskvärt att behörighetskraven för den längre utbildningen utformas så att tidigare studier och yrkesverksamhet tillsammans kan tillgodoräknas för behörighet till viss kurs. I det nämnda exemplet med läkarutbildningen har den första utbildningsetappen (sjuksköterskeutbildningen) och de första åren av direktutbildningen till läkare för närvarande inte så mycket gemensamt utbildningsinnehåll. I de fall då en inledande utbildningsetapp har mera gemensamt med en del av en längre utbildningslinje kan det sägas att den senare delas upp i etapper. För att en sådan uppdelning skall vara meningsfull måste dock den första etappen vara ett avslutat helt och svara mot ett behov på arbetsmarknaden. En första del av en eventuell uppdelad utbildningsgång till civilingenjör bör t.ex. för att vara användbar inriktas mot andra tekniska arbetsuppgifter än dem civilingenjörens utbildning är avsedda för. Skall detta vara möjligt kan i vissa fall sådana kurser behöva införas som för den som siktar till den längre utbildningen kan te sig mindre motiverade och dessutom inverka förlängande på den utbildningen. Motsvarande exempel kan anföras från andra utbildningar. En möjlig ut245

gångspunkt för att angripa problem av detta slag är att söka sig fram till sådana etapper i en längre utbildning från vilka det är möjligt att bygga upp kortare utbildningar med inriktning på andra arbetsområden och funktioner. Kombinationsutbildningarna kan sägas vara av detta slag inom den administrativa och ekonomiska yrkesutbildningssektorn. I avsnitt 3.5 behandlas möjligheterna till en kortare teknisk utbildning med samma principiella inriktning som den amerikanska Bachelor of Science och byggande på samma grund som civilingenjörsutbildningen. För att skaffa sig överblick över i vilken utsträckning delar av existerande utbildningar kan användas för nykonstruktion av etapper torde det vara nödvändigt att arbeta igenom utbildningslinje efter utbildningslinje i intim kontakt med arbetsmarknaden. Ett sådant arbete kan inte beräknas ge omfattande resultat snabbt. Man får räkna med ett utvecklingsarbete som leder till att utbildningsetapper successivt erbjuds under en längre period. De studieorganisatoriska åtgärder som avser att befordra återkommande utbildning i högskolan kan sammanfattningsvis beskrivas så:

är angeläget att fortlöpande granska studiernas organisation i syfte att söka identifiera gemensamma kurser för att därigenom underlätta övergångar inom systemet. Direktiven för U 68 uttalar också tvekan om det är möjligt att mera generellt införa ett sådant system. Fördelarna måste vägas mot förluster i motivation och yrkesinriktning samt i studietid. Differentiering utifrån breda grundkurser kan göra det möjligt för den studerande att relativt sent bestämma yrkesinriktning och förändra utbildningens inriktning utan stora tidsförluster. Grundkurser kan också motiveras med önskan att bidra till en bredare referensram eller att ge bas för systemorienterat tänkande för de högskolestuderande genom att de alla eller stora grupper av dem passerar en kortare likartad utbildning. Detta betecknas stundom som collegeutbildning. Av sådan karaktär är det förslag till ettårig grundläggande utbildning vid de filosofiska fakulteterna som utarbetats av utbildningsledarna vid Stockholms universitet. I de kommentarer till debattskriften som lämnats till U 68 ägnas grundkursen betydande uppmärksamhet. Inom universitet och högskolor ställer sig flera instanser, t.ex. konsistoriet och juridiska fakulteten vid universitetet i Uppsala och rektorsämbetet vid • utbildningslinjer byggs upp av kurser och tekniska högskolan i Stockholm, tveksamma studiekurser • kortare utbildningslinjer anknyts studieor- till en mycket brett anlagd grundkurs. Man pekar på svårigheter att ge de gemensamma ganisatoriskt till längre • längre utbildningslinjer uppdelas där så är studieenheterna ett sådant innehåll som fullt ut tillgodoser behovet hos studerande möjligt i etapper. med olika yrkesinriktning. De kan därför verka studietidsförlängande. Därtill kommer att många med klar yrkesmotivation önskar 3.4.3 Differentieringsmodeller relativt tidigt få kontakt med yrkesinriktade 3.4.3.1 Grundkurs och stegvis differentiering ämnen. Däremot ställer man sig inte tveksam I debattskriften "Högre utbildning — forsk- till möjligheten att samordna studieenheter ningsanknytning och studieorganisation" har där sådana inom olika utbildningsvägar har U 68 diskuterat en studieorganisation med liknande innehåll och omfång. Inte heller indifferentiering stegvis utifrån breda grund- vänder man mot principen att kurser av basutbildningskaraktär läggs i studiernas början. kurser. Denna avses tillämpad på sektorer av högskoleutbildning. U 68 underströk redan i debattskriften att någon generellt användbar modell knappast står att finna men att det 246

Allmänt gäller att utbildningslinjer bör konstrueras så att de på ett effektivt sätt leder till det uppställda utbildningsmålet. De bör därutöver medge ändrad studieinriktning SOU 1973:2

utan alltför stora tidsförluster och ge de studerande överblick och kontakter utanför det egna yrkesområdet. Den kritik som riktats mot breda grundkurser har som nyss antytts betonat att sådana, tillämpade på yrkesinriktade utbildningslinjer, kan verka förlängande på studierna och inte ge den motivation som mera yrkesinriktade studerande kan kräva. U 68 har sökt pröva i vilken utsträckning den principiella differentieringsmodellen är tillämpbar genom att undersöka hur den kan användas inom sektorerna för vård samt administration och ekonomi. Ur detta arbete, som redovisas i avsnitten 3.6 och 3.7, framgår två olika bilder. Inom vårdsektorn har tillämpbarheten visat sig förhållandevis liten. Utbildningsmålen är vitt skilda inom sektorn. Utbildningstiderna varierar också starkt. Som kommer att framgå av den mer detaljerade framställningen kan en framkomlig väg vara att pröva möjligheten av grundkurser för ett mindre antal utbildningar med likartade mål. Liksom för närvarande i socionomutbildningen bör det också för vissa vårdlinjer och administrativa linjer vara möjligt att konstruera gemensamma grundkurser. Inom den administrativa och ekonomiska sektorn har bedömningen varit mera gynnsam för en för hela sektorn omfattande grundkurs. Som har framgått i avsnitt 3.2.4 finns redan nu inom UKÄs område förslag som innebär att antalet ingångar till utbildning inom sektorn skulle kunna minskas. U 68 räknar med att en mera systematisk samordning av utbildningsutbudet inom sektorn i dess helhet skall kunna ge vinster av det slag som en gemensam grundkurs syftar till. Det bör vara en viktig uppgift för det löpande utvecklingsarbetet att pröva olika grundkurskonstruktioner. Möjligheten att på olika sätt anpassa nu existerande utbildningar till debattskriftens principiella modell varierar från sektor till sektor. Inom den studieorganisatoriska ramen kan rymmas olika lösningar för olika sektorer och för olika utbildningar inom en och samma sektor. Bl.a. är utbildningstidens längd en faktor av betydelse vid bedömningSOU 1973:2

en. Efter hand kommer också förutsättningarna att ändras, t.ex. genom utvecklingen inom ett yrkesområde. 3.4.3.2 Olika differentieringsmodeller Vid bedömningen av olika differentieringsmodeller för högskoleutbildningen är det nödvändigt att ta hänsyn inte bara till att utbildningslinjerna har mycket skiftande mål och förutsättningar utan även till gymnasieskolans studieorganisation och dess anknytning till högskoleutbildningen. Det är enligt U 68s mening inte möjligt eller önskvärt att kraven på bredd och handlingsberedskap inför förändringar tillgodoses genom mycket enhetliga grundkurskonstruktioner. Behörighetsreglerna för tillträde till högre utbildning har utformats så att vissa minimikrav på referensramens bredd skall vara tillgodosedda. Statsmakternas beslut 1972 angående gymnasieskolans kompetensvärde m.m. innebär att en minst tvåårig avslutad utbildning i gymnasieskolan ger allmän behörighet för högskolestudier under förutsättning av kunskaper motsvarande två års studier i gymnasieskolan i engelska och svenska. Vissa linjer i gymnasieskolan, bl.a. de treoch fyraåriga linjerna, har ett bredare studieprogram än de övriga. Under överblickbar tid blir det sannolikt från dessa linjer som flertalet studerande kommer att rekryteras. För den som i gymnasieskolan genomgått mer speciellt yrkesinriktade linjer blir det sannolikt vanligt att en tids yrkesverksamhet föregår de fortsatta studierna. Det är kanske främst till sådana studerandegrupper som viktiga nya slag av högskoleutbildning vänder sig. Dessa studerande får en bredare erfarenhetsbakgrund på annan väg än genom studierna. Enligt U 68s mening bör man mot en sådan bakgrund bedöma de i diskussionen förekommande förslagen till någon form av inledande collegeutbildning i högskolan. Det mest genomarbetade av dessa är det som lagts fram av utbildningsledarna vid Stockholms universitet. Det avser emellertid inte all högskoleutbildning utan är begränsat till 247

de nuvarande filosofiska fakulteterna. Avsikten syns inte heller vara att den inledande utbildningen skall vara obligatorisk för de studerande. Den anses i stället motiverad genom att den ger möjlighet att träffa bättre underbyggda val och skall vidare kunna tillgodose behov av förkunskaper och ge tillfälle till metodisk träning och uppövande av kommunikationsfärdigheter. Med ett förändrat högskolebegrepp och en ny klassificering av utbildningslinjer syns detta förslag inte vara möjligt att tillämpa annat än för delar av sektorer i den framtida högskoleutbildningen. De färdigheter som den föreslagna grundkursen avses ge bör det enligt U 68 ankomma på gymnasieskolan att förmedla. Skulle önskemål om speciella kunskaper eller färdigheter uppställas som endast kan tillgodoses på någon eller några av gymnasieskolans linjer torde det vara rimligare att dessa formuleras som särskilda förkunskapskrav än att de tillgodoses inom högskoleutbildningen. I stället för en enda differentieringsmodell tecknar sig i den framtida högskoleutbildningen bilden av flera. En av dessa innebär grundkurs och tillval av kurser stegvis utifrån denna. Antagligen kommer emellertid i varje fall till en början bara en begränsad del av utbildningslinjerna inom en yrkesutbildningssektor att ha denna utformning. Exempel på denna form av differentiering erbjuder socionomutbildningen och civilingenjörsutbildningen. Vidare syns de kortare vårdutbildningarna i högskolan och juristutbildningen kunna utvecklas i denna riktning. En annan differentieringsgrupp representerar ämneslärar- och bibliotekarieutbildning. Studiekurser från olika basutbildningsområden kan här läggas till grund för en avslutande mera yrkesinriktad utbildning. Också studiegången från specialiserad gymnasieskola till mera generell högskoleutbildning är av likartat slag. En tredje differentieringsmöjlighet kan illustreras med kortare högskoleutbildning, särskilt i de fall där den är insatt i återkommande utbildning. En inledande utbildning, t.ex. yrkesteknisk högskoleutbildning, byggs 248

efter yrkesverksamhet på så att utbildningen antingen fördjupas inom det tidigare valda området eller breddas åt annat område med mera generella kurser och studiekurser. En sådan utbildning förutsätts kunna byggas på till t.ex. ingenjörs-, ekonom- eller socionomutbildning. Den kan också breddas genom mera generella matematisk-systemvetenskapliga och fysisk-kemiska kurser eller med kurser som ger grund för administrativ och ekonomisk verksamhet. Ett annat exempel är sjuksköterskeutbildning som kan fördjupas genom utbildning till läkare. Den kan också breddas t.ex. för administrativ verksamhet genom kurser i företagsekonomi eller sjukvårdsadministration eller med socionomutbildning. Som framgått av det föregående måste man räkna med att högskolestudierna organiseras på flera olika sätt. Enligt U 68s mening bör man dock undvika sådana lösningar som i dag representeras bl.a. av vissa vårdutbildningar, där studieorganisation liksom innehåll och verksamhetsformer är inriktade på ett mycket specialiserat yrkesmål och ger små eller inga möjligheter att använda utbildningen eller delar av den som led i en annan utbildning.

3.4.4 Integrationsproblemet 3.4.4.1 Avvägning målinriktning — orientering Ett av argumenten för en studieorganisation med tillval stegvis är behovet hos enskilda studerande att på ett förhållandevis sent stadium ta mer slutgiltig ställning till yrkesinriktning. En grupp studerande, har det framhållits, framför allt vid de filosofiska fakulteterna, börjar sina studier med vag inriktning, ofta med intresse för en viss ämneskrets eller en allmänt beskriven arbetsmarknadssektor som drivkraft. En illustration till detta kan vara den ökande frekvensen av val av särskild utbildningslinje vid de filosofiska fakulteterna med endast första avdelningen bestämd. Den odeciderade studeranden möter emellertid inte i studierna SOU 1973:2

inslag som ger yrkesinformation och det blir delvis på annat erfarenhetsunderlag som valet av yrkesinriktning efter hand får träffas. Valet av särskild utbildningslinje kan emellertid också grundas på en önskan att förlägga ett mera slutgiltigt val senare under studiegången. Då träffas det mera slutgiltiga valet först när specialintressena mognat ut eller när förhållandena på arbetsmarknaden blivit en gripbar realitet. Det måste emellertid understrykas att det beskrivna beteendet, även om det är giltigt för en stor grupp, inte kan generaliseras. Spännvidden är stor inom den aktuella ungdomsgruppen. För en del är högskolestudierna ett led i en informations- och motivationsprocess på väg till en yrkesinriktning. Andra är klart målinriktade redan vid högskolestudiernas början eller ännu tidigare och vill se en rak väg fram till ett utbildnings- och yrkesmål. En av de centrala uppgifterna bör vara att utforma studieorganisationen så att en rimlig avvägning sker mellan olika gruppers intressen och behov. Det bör finnas möjlighet att tillgodose de omval som förändrad inriktning kan motivera, samtidigt som det bör finnas möjligheter att erbjuda inslag i studierna som kan vara ett instrument för en starkare förknippning mellan studier och arbetslivsfunktioner. Frågan gäller hur studieinnehåll och verksamhetsformer som ingår i de kurser som utgör en utbildningslinje kan förändras i syfte att studierna mer eller mindre spontant skall kunna ge yrkesorientering. Detta är ett generellt problem. I fortsättningen förs diskussionen huvudsakligen kring utbildningen vid de nuvarande filosofiska fakulteterna och den koncentreras kring balansen mellan tillvalsmöjligheter och förstärkning av yrkesinriktningen. 3.4.4.2 Sammanhållande element i utbildningslinjen Som framgår av avsnitt 3.2 kan tidsföljden mellan avdelningarna i 1969 års studieordning för de filosofiska fakulteterna i vissa fall sägas vara godtycklig. En eller flera andra SOU 1973:2

tidsföljder skulle lika väl kunna försvaras med hänsyn till linjens utbildningsmål. I de linjer där det finns motiv för en viss tidsföljd mellan studiekurserna, i varje fall i de två första avdelningarna, saknas trots detta de sammanhållande element som kan bidra till att utbildningen framstår som en enhetlig utbildningslinje. Även om den studerande från början väljer en utbildningslinje är det relativt få sådana inslag i organisation och undervisning som är ägnade att ge sammanhang i studierna och skapa eller förstärka motivationen för de arbetslivsfunktioner utbildningslinjen syftar till. Anmärkningar av den innebörden har riktats mot t.ex. ekonomutbildningen. 1960 års lärarutbildningssakkunniga (LUS) föreslog att i lärarutbildningslinjerna skulle införas kurser som kunde utgöra en anknytning mellan ämnesstudierna och den praktisk-pedagogiska utbildningen. De förutsattes organisatoriskt kunna samordnas med de olika ämneskurserna under hela studiegången. Innehållsmässigt skulle de utgöra ett pedagogiskt och metodiskt inslag som skulle möjliggöra en koppling mellan teoristudier och tillämpningar. Förslaget genomfördes i modifierad form. I lärarutbildningen har sålunda införts en s.k. förberedande praktisk pedagogisk kurs, parallell med de teoretiska studierna. Den är frivillig, har ett begränsat utrymme och avser främst en teoretisk orientering om skolan som arbetsplats. Det ursprungliga förslaget, med mer praktiskt anknutna och för blivande lärare obligatoriska kurser, måste emellertid anses intressant och den principiella syn det ger uttryck för låter sig tillämpa också på andra sektorer än undervisningssektorn. Kombinationsutbildningarna, som innebär en kombination av kurser vid filosofisk fakultet och bl.a. ekonomisk specialkurs inom gymnasieskolan, finns i två studieorganisatoriska varianter. Den ena innebär successiv ämnesföljd liksom i flertalet utbildningslinjer vid de filosofiska fakulteterna, den andra en integration av de två elementen i utbildningen. Den senare uppläggningen har viss anknytning till det ovannämnda förslaget. De 249

för yrkesinriktningen karaktäristiska ämnena avslutande fördjupningsutbildning som är förs in på ett tidigt stadium och de mer karaktäristisk för studierna vid Green Bay. teoretiska ämnena kan ses i belysning av Undervisningen består av lektioner och utbildningsmålet. gruppdiskussioner. Vidare skall de studeranDe yrkesinriktade kurser som introduce- de skriva uppsatser och kortare rapporter. rats vid de filosofiska fakulteterna är av Målet för LES är övning i att på något eller delvis annan karaktär. De är förlagda till några viktiga problem använda de kunskaper studiernas avslutningsskede och avser att till och färdigheter som förvärvats i studierna. föregående studieenheter lägga ett innehåll Ett viktigt element i LES är just som bidrar till yrkesinriktning. De kan i de probleminriktningen. U 68 finner att denna flesta fall anknytas till vilken kombination inriktning är så betydelsefull att den bör av studiekurser som helst i de två första prövas vid utvecklingen av studieorganisatioavdelningarna. Med denna konstruktion är nen och verksamhetsformerna i högskolestumöjligheterna att knyta samman de generella dierna. Ett uppslag i anslutning till Green kunskaperna med de yrkesinriktade mera Bay-organisationen kan vara att i anknytning begränsade. till vissa utbildningslinjer bjuda ut ett antal U 68 finner det angeläget att ett sam- kurser redan fr. o. m. första utbildningsåret manhållande element skapas inom den en- med anknytning till slututbildning som skilda utbildningslinjen och föreslår därför bibliotekarie, journalist eller lärare för att att förberedande yrkesinriktad utbildning bara ta några möjliga exempel. Val av en prövas i ökad utsträckning och att en sådan sådan kurs skulle då vara obligatoriskt. Med utbildning då knyts samman med avslutande hänsyn till att det är önskvärt att ämnesteoyrkesinriktade studieenheter av större om- retisk utbildning kan genomgås på många fång. Det system med antagningsbegränsning orter och att viss valfrihet i fråga om som utredningen föreslår, där den studeran- yrkesinriktning kan bibehållas bör det inte de antas till en bestämd utbildningslinje eller föreskrivas att val av specifik kurs skall linjevariant, ger bättre förutsättningar än utgöra förkunskapskrav för tillträde till slututbildningen. Det är av stort värde att tidigare för en sådan utveckling. En intressant variant av denna idé är vissa orientera sig också i annan yrkesverksamhet inslag i studieorganisationen vid University än den som utbildningen slutligt inriktas of Wisconsin — Green Bay — som redovisas i mot. För organisationen av ett sådant yrkesinbilaga till det betänkande som avgetts av UKÄs utredning angående den religionsve- riktat element krävs tillgång till uppgifter om tenskapliga utbildningens mål och organisa- den yrkesinriktning den studerande avser att tion. Utbildningen vid Green Bay är ge sina högskolestudier samt en kontroll av koncentrerad på miljöstudier. De colleges att varje studerande deltar i den yrkesinriktasom svarar för undervisningen är uppbygg- de kursen. da med hänsyn till olika frågekomplex inom Som nämnts är antagligen studieorganisamiljöstudiet snarare än med hänsyn till toriska anordningar inte ensamma tillräckliga ämnen. Därmed vill man främja en tvärveten- för att ge erforderlig inre fasthet åt en skapligt upplagd utbildning. Ett viktigt inslag utbildningslinje. Skall den upplevas som en i studierna i Green Bay är den seminarieserie sammanhängande utbildning bör planering som löper genom hela utbildningen och vars och helst också genomförande av utbildningsyfte är att integrera kunskaper från olika en hållas samman inom en organisation. områden. Den betecknas som "Liberal De utbildnings- och linjenämnder, som Education Seminars" (LES). Seminarierna är U 68 föreslår i kapitel 6, avses få en central organisatoriskt en del av undervisningen. Ett roll vid utbildningens genomförande och anval finns mellan olika teman för LES, men svara för bl. a. återkopplingen mellan mål och oavsett tema avser de att förbereda för den resultat och sammanhanget mellan utbild250

SOU 1973:2

ningslinjens olika delar. Det kan emellertid ifrågasättas om denna organisation är tillräcklig för att de studerande skall uppleva utbildningslinjen som en fungerande, väl genomtänkt helhet. Det är viktigt att de lärare som har ansvaret för undervisningens genomförande gemensamt planerar kurserna. Skall det finnas möjlighet att utveckla sådana probleminriktade kurser som illustreras med studieuppläggningen vid Green Bay torde någon form av sådan gemensam planering vara nödvändig (jfr avsnitt 6.6.3). I vissa fall bör en förstärkning av den eftersträvade effekten kunna uppnås om de studerande placeras i grupper i det första ämnet (kursen) med hänsyn till sina val av linje eller linjevariant. Med en illustration från nuvarande organisations utbildningslinje 1 skulle det innebära att undervisningsgrupperna i matematik organiserades efter val av fortsatta studier med systemvetenskaplig, naturvetenskaplig eller samhällsvetenskaplig inriktning. Man får då också förutsätta att förändrat studieprogram markeras med ett skifte av undervisningsgrupp. En utveckling i denna riktning mot ett gemensamt ansvarstagande för genomförande av en utbildningslinje skulle ge sådana drag av inre fasthet som utmärker mer yrkesinriktade högskoleutbildningar och som omvittnats kunna aktivt bidra till studiemotivationen. I reformarbetet med universitetsutbildningen under 1950- och 1960-talen har vådorna av en icke planmässig parallelläsning mellan flera kurser påtalats. Detta har lett till att undervisningen nu ofta koncentreras på en kurs i taget. Den nuvarande situationen i vissa utbildningar illustreras ifigur3:1. Med en samlad planering av undervisningens genomförande bör det också vara möjligt att planmässigt integrera de olika kurserna med varandra i undervisning och prov och bl. a. tillgodogöra sig fördelarna av en planmässigt genomförd parallelläggning. I de fall då kurserna genomförs efter varandra och omfånget av kurserna är litet har systemet med slutprov på varje kurs bedömts ha ogynnsamma verkningar. Man SOU 1973:2

SI ut prov på kurs 3

Slutprov på kurs 2

Slutprov på kurs 1

Figur 3:1. På varandra följande kurser och slutprov.

har pekat på risker för överkontroll och dålig inlärningseffekt. Överblick och sammanhang löper risk att inte betonas tillräckligt i en studieorganisation med mycket finfördelade kurser. Som ett botemedel har bl. a. angetts att man skulle söka sig fram till en större enhetsmodul än en vecka. En generell strävan bör enligt utredningens mening vara att inte onödigtvis konstruera utbildningar bestående av många kortare kurser. Med den stora spännvidd högskoleutbildningen har torde det dock vara nödvändigt att arbeta med en kort enhetsmodul. Lösningen bör därför sökas i en lämplig organisation av undervisning och prov t. ex. sådan som används i språkutbildningen och som kan illustreras som ifigur3:2. Slutprov på kurserna 1 —3

(delprov b)

(delprov a)

Figur 3:2. Kurser planerade för parallelläggning.

Om tre kurser löper parallellt bör ett samlat slutprov kunna ges på dessa kurser. Därigenom kan problem ges som bättre ger utrymme för överblick och sammanhang. Skulle det av diagnostiska skäl befinnas befogat med ytterligare prov kan delprov 251

anordnas som även de kan utformas som övergripande prov. Med en sådan uppläggning blir den pedagogiska planeringsenheten en grupp av samhörande kurser. U 68 har också i avsnitt 3.3.1.2 framhållit att utåt redovisade betyg inte bör sättas på mycket små kurser utan sådana bör sammanföras i grupper vid betygsättningen. Mot bakgrund av de i detta avsnitt redovisade svagheterna i studieorganisationen, bl. a. inom de nuvarande filosofiska fakulteterna, finner U 68 det angeläget, att utbildningsmyndigheterna - både centralt och lokalt — i sitt utvecklingsarbete ägnar betydande uppmärksamhet åt åtgärder som kan bidra att förstärka de sammanhållande elementen i utbildningslinjerna och att här föreslagna riktlinjer ytterligare bearbetas lokalt.

3.4.5 Yrkesteknisk högskoleutbildning 3.4.5.1 Bakgrund I sitt sjätte betänkande (SOU 1970:8) lade yrkesutbildningsberedningen (YB) fram förslag om s. k. yrkesteknisk högskoleutbildning, i första hand avsedd för personer som genomgått gymnasial yrkesutbildning och därefter inhämtat erfarenhet från arbetslivet. Syftet skulle vara dels att ge en påbyggnad för kompetens till arbetsledande uppgifter inom yrkeslivet, dels att ge blivande lärare i yrkesteknik en kompletterande utbildning före den praktiska lärarutbildningen. I en redovisning av befintlig utbildning av detta slag konstaterade YB att några områden redan är väl tillgodosedda, nämligen vårdområdet samt området för konsumtionsteknik, storhushåll och textilteknik. När det gäller industriområdet saknas emellertid sådana utbildningsmöjligheter. YB föreslog att ett tjugotal yrkestekniska utbildningar inrättas med inriktning mot olika industrigrenar. Linjerna föreslogs av YB bli ettåriga med möjlighet i en del fall till fortsättning i en andra årskurs. I en ettårig linje föreslogs att 40 procent av utbildningstiden anslås till 252

allmänna ämnen (svenska, engelska, psykologi, arbetslivsorientering, matematik, fysik och kemi), medan resten av tiden ägnas åt mer eller mindre utpräglat branschinriktade ämnen. De yrkestekniska linjerna föreslogs dimensionerade så att de på längre sikt kan tillgodose vidareutbildningsbehov för cirka 25 procent av de personer som genomgått en yrkesteknisk utbildning i gymnasieskolan. Intagningskapaciteten för industrilinjerna föreslogs av YB år 1980 bli 5 600 platser. YB ansåg att befintliga resurser så långt möjligt bör utnyttjas för utbildningen. Beträffande huvudmannaskapet lämnade YB inte något definitivt förslag men menade att primärkommun inte bör komma i fråga. Vidare betraktades det som naturligt att företag eller organisation i vissa fall kan stå som huvudman för en linje. Den 8 juli 1971 utfärdade Kungl. Maj:t tilläggsdirektiv för U 68 (bilaga 1). I direktiven framhölls att en bred majoritet av de instanser som avgett yttrande över YBs betänkande i princip tillstyrkt YBs förslag men att åsikterna går isär om hur förslaget skall genomföras. Vidare anförs i direktiven följande: " YBs förslag måste bedömas i anknytning till det övergripande planeringsarbete rörande dimensionering, organisation och lokalisering av all eftergymnasial utbildning som U 68 bedriver. Det bör därför uppdras åt U 68 att inom ramen för utredningens uppdrag på grundval av föreliggande förslag jämte remissyttranden pröva frågan om den yrkestekniska högskolutbildningen. Det eftergymnasiala utbildningssystemet bör ses som en helhet i fråga om såväl dimensionering som organisation och lokalisering. Detta betyder bl. a. att nya utbildningsalternativ - t. ex. yrkesteknisk högskolutbildning — skall tillgodoses inom den totalram som U 68 kan komma att föreslå för all eftergymnasial utbildning. Att utforma nya utbildningslinjer är en vansklig uppgift, inte minst när det gäller linjer vilka i stor utsträckning saknar direkt motsvarighet i nuvarande system. Erfarenheterna visar att försöksverksamhet bör föregå det slutliga ställningstagandet SOU 1972:2

U68 bör så snart som möjligt lägga fram förslag till utformningen av sådana försök. Därvid bör främst uppmärksammas områden som f. n. inte tillgodoses genom motsvarande utbildningsmöjligheter. Förslagen bör avse i första hand utbildningslinjer med inriktning mot industriyrken, särskilt inom verkstadsindustri." U 68 har bedrivit sitt utredningsarbete med utgångspunkt i YBs förslag och framlägger i särskild ordning sina förslag till försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning. I följande avsnitt redovisas huvuddragen i U 68s förslag. Som kommer att framgå av avsnitt 3.5.3.3 kommer utbildningarna till lantmästare och trädgårdstekniker att ges ny utformning. Även dessa utbildningar har beröringspunkter med yrkesteknisk högskoleutbildning. 3.4.5.2 Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning Syfte och målgrupp Den helhetssyn på den högre utbildningen som är utgångspunkt för U 68s arbete gör det önskvärt att varje linje i gymnasieskolan skall ha en naturlig fortsättning i högskoleutbildningen eller, annorlunda uttryckt: det måste finnas utbildningslinjer i högskolan till vilka yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan är den genaste vägen. Genom yrkesteknisk högskoleutbildning kan alltså stora grupper yrkesverksamma, som hittills i praktiken varit utestängda från högre utbildning, skaffa sig ytterligare kunskap på sitt yrkesområde och därmed nå större arbetstillfredsställelse samt bättre utsikter till befordran. I arbetslivet finns vidare ett växande behov av kvalificerad arbetskraft som med en stor yrkeserfarenhet förenar goda tekniska och allmänna kunskaper. Det föreligger också ett speciellt behov av utbildningsmöjligheter för blivande lärare i gymnasieskolans yrkesämnen. Viss tids yrkeserfarenhet är ett oavvisligt krav för tillträde till en högskoleutbildning av detta slag, vars centrala mål är att SOU 1973:2

fördjupa och bredda yrkeskunskaperna. På så sätt kan de yrkestekniska linjerna sägas ha karaktär av återkommande utbildning. När det gäller att analysera den grupp av människor som den yrkestekniska högskoleutbildningen främst vänder sig till — något som är nödvändigt för bestämning av mål, nivå och innehåll — måste frågan ses i två tidsperspektiv. YBs förslag är i stort sett anpassade till gymnasieskolan, även om övergångsproblemen också berörs. Det dröjer flera år innan personer som gått igenom gymnasieskolan hunnit skaffa sig yrkeserfarenhet, så att de kan söka till yrkesteknisk högskoleutbildning. För rätt lång tid framöver får man räkna med att de sökande är personer som antingen gått i yrkesskola eller fått sin grundläggande yrkesutbildning direkt i arbetslivet. Många av dem har säkert betydligt kortare obligatorisk skolgång än den nioåriga grundskolan. Å andra sidan kommer de säkert i många fall att ha skaffat sig extra utbildning genom kurser, per korrespondens eller inom folkbildningen. Så kan alltså den målgrupp tänkas se ut som man i första hand får räkna med i det korta perspektivet, alltså även för försöksverksamheten, och åtskilliga år framöver. Längre fram i tiden kommer rekryteringen till yrkestekniska utbildningslinjer att kunna ske ur en grupp som fått del av en minst elvaårig skolutbildning. Nivå och mål i högskoleutbildningen kan då behöva justeras efter förändringen i målgruppen. Allmänt formulerat är målet för utbildningen att ge både fördjupade kunskaper på specialområdet och orienterande kunskaper om viktiga angränsande arbetsområden, vidare förmåga att lösa problem, att samverka och att ta ansvar. Den skall också ge grund och beredskap för vidareutveckling, t. ex. genom ytterligare perioder av utbildning. De uppräknade målen kräver utbildning i såväl mer allmänt inriktade ämnen som i yrkes- och branschspecifika ämnen. Utbildningen avses vara jämförelsevis bred och användbar för en rad olika befattningar. Likväl kan man genom att ange yrkesbeteck253

Utbildningens längd föreslås med ett undantag bli tre terminer, i vissa fall med möjlighet att avgå efter två terminer, vilka då utgör en avslutad första etapp med eget utbildningsmål. Samtliga allmänt inriktade ämnen studeras i regel under den första etappen (de två första av de tre terminerna). Dessa ämnen är svenska, arbetslivskunskap (ett blockämne innefattande stoff som kan hänföras till psykologi, arbetslivsorientering och personalfrågor), arbetsmiljö och ergonomi samt företagsekonomi. Vidare förekommer matematik, fysik och kemi, dock i växlande omfattning beroende på yrkesområdenas särskilda krav. Ämnet produktionsteknik förekommer också i samtliga linjer men omfattningen varierar också här. De mer allmänt inriktade ämnena upptar i genomsnitt cirka en tredjedel av utbildningstiden. Totalt två terminer, dvs. två tredjedelar av De yrkestekniska utbildningslinjerna på industriområdet innebär inte någon speciali- utbildningstiden, upptas av de rent yrkessering i egentlig mening. Visserligen ger eller branschspecifika ämnena. I den verkutbildningen fördjupning på yrkesområdet stadsinriktade linjen t. ex. är dessa ämnen men också en breddning mot större kunskap materiallära, maskinelement, bearbetningsom helhet och sammanhang. Och framför teknik, service- och underhållsteknik, kvaliallt bygger, som tidigare nämnts, den tetsteknik, hållfasthetslära, rit- och konyrkestekniska högskoleutbildningen på de struktionsteknik samt mer speciella delar av kunskaper och färdigheter som de studeran- produktionsteknik. I livsmedelslinjen heter de inhämtat under sin yrkesverksamhet. ämnena livsmedelskemi, mikrobiologi, livsHärigenom skiljer den sig inte bara från medelshygien, näringslära och livsmedelstekkurser i gymnasieskolan utan även från de nologi. Stålindustri- och verkstadslinjerna har ungefär hälften av det yrkesspecifika stoffet flesta av dagens högskoleutbildningar. gemensamt. I varje fall under försöksverksamheten Försökslinjer - innehåll, organisation m. m. kommer eleverna att ha skiftande skolmässig U 68 föreslår en försöksverksamhet som är bakgrund, och man bör räkna med att några jämförelsevis begränsad, främst med hänsyn kan behöva stöd i form av extra undervisning till att utbildningstypen i många avseenden i t. ex. matematik. Av samma skäl har engelsär ny och oprövad. ka inte föreslagits ingå bland de obligatoriska Branscher som representerar en stor andel ämnena, även om detta i och för sig skulle ha av den totala arbetskraften har valts för varit av värde. I stället föreslår U 68 att frivilförsöken. Sex utbildningslinjer föreslås med lig undervisning i engelska skall kunna anordinriktning mot följande industrigrenar: nas. Vidare betraktas det som önskvärt att konfektionsindustri eleverna bereds tillfälle att ägna viss tid åt sina livsmedelsindustri specialintressen. Viss tid bör alltså beräknas pappers- och pappersmasseindustri för stödundervisning, för frivilliga studier i stålindustri engelska och specialarbeten. träindustri U 68 föreslår att olika organisatoriska verkstadsindustri ningar antyda vart de yrkestekniska linjerna kan leda, exempelvis produktionstekniker, underhållstekniker, konstruktör, instruktör och lärare. Vidare lämpar sig utbildningen väl för personer i arbetsledande ställning. Ser man på målet för den yrkestekniska högskoleutbildningen, är gränsen mot gymnasieskolan klar. I de flesta s. k. högre specialkurser i gymnasieskolan ges en utbildning som leder till en viss specialisering inom yrkesområdet. Till sådana högre specialkurser, som i regel är ettåriga, kan elev gå direkt från den motsvarande yrkesinriktade linjen. Så t. ex. bygger högre specialkurs för möbeloch inredningssnickare på träteknisk linje och högre specialkurs för damskräddare på beklädnadsteknisk linje. Vissa mer fristående högre specialkurser föreslås av U 68 bli räknade till högskoleutbildningen (jfr avsnitt 1.3.2).

254 SOU 1973:2

modeller prövas i försöksverksamheten med de yrkestekniska utbildningslinjerna. I första hand föreslås försök med en sammanhängande utbildning som är integrerad i den meningen att en rad ämnen studeras samtidigt, även om en viss koncentration förekommer. När det gäller verkstadslinjen, som föreslås bli prövad på fem orter, föreslår U 68 att man som ett alternativ prövar en uppdelning i block, där de flesta blocken har var sitt genomgående tema (t. ex. arbetslivskunskap, kvalitetsteknik, företagsekonomi) och utgör ett avslutat helt. Syftet med att pröva denna modell är dels att jämföra den med den integrerade modellen, dels att möjliggöra för extraelever att gå in i utbildningen och välja bara det eller de block som de särskilt behöver. Enligt vissa bedömningar kommer en sådan organisatorisk flexibilitet beträffande utbildningens längd och innehåll att på sikt bli regel i all yrkesteknisk högskoleutbildning.

över genomgången utbildning, innehållande en beskrivning av utbildningens innehåll och nivå. Utbildningen bör få ett kvantitativt meritvärde enligt det poängsystem som föreslås för övrig högskoleutbildning (avsnitt 3.3.1.2), varvid en termins studier skall anses motsvara 20 poäng. Därutöver skall i utbildningsbeviset anges att eleven genomgått utbildningen med godkänt resultat. Ytterligare gradering av prestationen bör enligt U 68s mening inte ske under försöksverksamheten. Behörighet och antagning

Det kan synas önskvärt att de regler för allmän behörighet som gäller för högskoleutbildning i övrigt skulle gälla även för de yrkestekniska utbildningslinjerna. Under försöksverksamheten bör man emellertid enligt U 68s mening tillämpa en särskild ordning av Utbildningsplanen för linjen med inrikt- följande skäl. ning mot pappers- och pappersmasseindustri De av 1972 års riksdag i princip fastställda intar på flera sätt en särställning. Dels för- allmänna behörighetsreglerna kräver engelska ordas en kortare utbildningstid, motsvarande och svenska motsvarande tvåårig social linje i två terminer, dels föreslås en uppdelning i gymnasieskolan för tillträde till högskoleutfyra studieperioder som är 11, 10, 8 och 8 bildning. Som ovan framhållits kommer veckor långa och utspridda över två år; i eleverna i försöksverksamheten att ha variemellanperioderna förutsätts eleverna återgå rande skolmässiga förkunskaper. Med hänsyn till sitt arbete. I själva verket har en så härtill har, som redovisats i föregående uppdelad modell, s. k. sandwichutbildning, avsnitt, engelska föreslagits bli ett frivilligt länge tillämpats med goda resultat i utbild- ämne i de yrkestekniska linjerna. U 68 anser ning som anordnats av företag och bransch- alltså att kunskaper i engelska inte skall organisationer. uppställas som behörighetskrav. Beträffande lokaler och utrustning för Motsvarande resonemang kan föras också utbildningen menar U 68, i likhet med YB, när det gäller ämnet svenska, även om alla att befintliga resurser kan utnyttjas, förut- elever fått åtminstone någon skolundervissatt att försöken lokaliseras till lämpliga ning i det ämnet, något som inte gäller orter. engelska. Ytterst få personer i den målgrupp Lärare för de yrkesspecifika ämnena bör som tidigare i första hand angetts för förenligt U 68s uppfattning i många fall sökas i söksverksamheten torde ha en tvåårig kurs i industrin, för att utbildningen skall bli svenska från gymnasial utbildning. Inte helaktuell och verklighetsanknuten. I övriga ler krav på sådana kunskaper i svenska bör ämnen kan professionella lärare utnyttjas, uppställas för behörighet. från gymnasieskola, högskola eller vuxenutFör allmän behörighet till yrkesteknisk bildning. För att tillgodose behovet av läro- högskoleutbildning under försöksverksamhemedel torde i viss utsträckning behövas ny- ten bör enligt U 68s mening krävas minst produktion av åtminstone kompendier. tvåårig avslutad utbildning i gymnasieskolan Det föreslås att utbildningsbevis utfärdas eller motsvarande kunskaper och färdigheter, SOU 1973:2

inhämtade på annat sätt. Som särskilda behörighetskrav bör uppställas dels grundläggande yrkesutbildning inhämtad antingen på den linje eller på någon av de linjer i gymnasieskolan som svarar mot den sökta utbildningslinjen i högskolan eller på något annat sätt (i yrkesskola eller i arbetslivet), dels minst tre års yrkeserfarenhet från anställning inom det område mot vilket grundutbildningen och den sökta linjen är inriktade. I övrigt avstår U 68 från att lägga fram detaljerade förslag i fråga om behörighetsbedömning och antagning. Antagningen bör ske centralt under försöksverksamheten som väntas ge värdefulla erfarenheter inte minst i sist berörda frågor. I U 68s förslag om försök med yrkestekniska utbildningslinjer behandlas också frågor om lokalisering och utvärdering av försöken, om kostnader samt om den institutionella organisationen. Förslagen i dessa frågor redovisas i det särskilda betänkandet.

256 SOU 1973:2

3.5 Teknisk yrkesutbildning

3.5.1 Översikt Till sektorn för teknisk yrkesutbildning förs inte bara utbildning vid teknisk fakultet utan också annan utbildning som förbereder för tekniska yrkesfunktioner, t. ex. farmaceutisk utbildning, agronom- och lantmästarutbildning samt viss naturvetenskaplig utbildning. Kännetecknande för utbildningslinjerna inom sektorn är förutom inriktningen mot tekniska yrkesfunktioner att de har förhållandevis starka inslag av naturvetenskapliga och matematiska ämnen. Liksom övriga utbildningssektorer är den tekniska mycket heterogen i fråga om organisation, specialiseringsgrad, utbildningstidens längd och studerandeantal. Flera av utbildningslinjerna förbereder för en kombination av tekniska och administrativa eller ekonomiska yrkesfunktioner. Detta gäller t. ex. agronom- och apotekarutbildningen och även i viss utsträckning civilingenjörsutbildningen. Även i fråga om yrkesinriktning spänner sektorn sålunda över ett stort område. Den snabba utvecklingen inom alla teknikområden har fört till en allt starkare specialisering inom de tekniska yrkena. Parallellt med den utvecklingen har växt fram ett behov av personer som har kunskaper och färdigheter inom mer än ett teknikområde, i många fall kombinerade med kunskaper också inom ett icke-tekniskt yrkesområde. Exempel på områden där SOU 1973:2 17

behov av kunskaper inom flera arbetsområden föreligger är teknik-vård samt teknik-administration. Denna utveckling ökar kravet på flexibilitet i studieorganisationen, bl. a. i form av bättre möjligheter att kombinera element från olika utbildningslinjer. Målet för den tekniska utbildningen har av hävd varit att bibringa de studerande sådana kunskaper och färdigheter som svarar mot det tekniska yrkesområdets krav. Under senare år har uppmärksamheten emellertid kommit att riktas alltmer mot att göra de studerande, vilka senare kommer att verka i mer eller mindre tekniskt orienterade funktioner i arbetslivet, medvetna om den tekniska utvecklingens konsekvenser för samhället och de enskilda människorna. De tekniska utbildningslinjerna kan grovt indelas i två grupper. En grupp utgörs av kortare utbildningar (och gymnasieingenjörsutbildningen). Dessa är inriktade mot praktisk tillämpning av tekniska landvinningar. Den andra gruppen utgörs av längre utbildningar (bl. a. civilingenjörsutbildningen). Dessa linjer kan sägas vara inriktade huvudsakligen mot konstruktionsarbete och utveckling av ny teknik. Gränsen mellan de två grupperna är givetvis inte skarp. Av Rydhs och Österbergs undersökning om anpassningsmekanismer på arbetsmarknaden (SOU 1971:62) framgår också att en betydande utbytbarhet mellan kortare och längre tekniska utbildningar kan iakttas. Flertalet tekniska utbildningar utgör var 257

för sig i stort sett slutna system. Exempel är 3.5.2 Utvecklingsarbete brandingenjörsutbildningen, civilingenjörsut- 3.5.2.1 UKÄs arbetsgrupp för högskolans bildningen, de farmaceutiska utbildningsteknikerutbildning (UHTEK) linjerna, laboratorieassistentutbildningarna m. fl. I nuvarande studieorganisation saknas Huvuduppgiften för arbetsgruppen för högockså i stor utsträckning organiserade vägar skolans teknikerutbildning, (UHTEK), som för byte av utbildningslinje eller kombina- överlämnade sitt betänkande till UKÄ i juni tion av studiekurser och kurser i olika 1971, var att kartlägga möjligheterna att utbildningslinjer. införa ett inledande år, gemensamt för För de utbildningslinjer som i dag är flertalet utbildningslinjer vid teknisk fakulinriktade på konstruktion och utveckling av tet. UHTEK redovisar i sin rapport ett antal ny teknik, framför allt civilingenjörsutbildningen, har utvecklingen sedan mitten av studieorganisatoriska alternativ, med varie1950-talet i flertalet ämnen (naturvetenskap- rande grad av samordning, för utbildningens liga såväl som tekniska) gått mot en allt inledande skeden. Arbetsgruppen har emelstarkare betoning av grundläggande moment lertid avstått från att ta ställning till av bestående aktualitet på bekostnad av alternativen. UHTEK återger vidare några i detaljer i dagens teknik. Parallellt därmed olika sammanhang framförda förslag och har frågan om de grundläggande studiernas uppslag till nya utbildningsvägar inom ramen anknytning till den kommande yrkesverk- för den nuvarande utbildningen vid teknisk samheten och den tekniska tillämpningen fakultet. Arbetsgruppen nämner bl. a. trafiktilldragit sig allt större intresse bl. a. i teknisk utbildning med ingångar från linjerna anknytning till frågan om studiemotivatio- elektroteknik, maskinteknik, väg- och vatnens betydelse för studieresultaten. Erfaren- tenbyggnad, arkitektur samt samhällsvetenheterna av en ökad teoretisering av de skap (främst beteendevetenskap) och mediinledande delarna av utbildningen vid, bl. a. cin. Andra exempel är medicinsk teknik och teknisk fakultet har inte varit odelat utbildning för "socialingenjörer" med inpositiva. Från flera håll har negativa gångar från såväl teknisk som samhällsvetenkonsekvenser i form av försämrade studiere- skaplig utbildning. sultat rapporterats. Ett sätt att underlätta övergången mellan Kraven på en närmare anknytning till naturvetenskaplig och teknisk högskoleutyrkesinriktningen har man bl. a. sökt möta bildning vore enligt arbetsgruppen att inom genom att dels anpassa utbildningsinnehållet nuvarande linjer 1 och 2 vid filosofisk fakuli de inledande matematiska och naturveten- tet införa modifierade studiekurser i mateskapliga ämnena till den senare specialise- matik, vilka skulle vara bättre anpassade till ringen, dels föra in tekniska ämnen redan i senare studier i bl. a. tekniska utbildningslinutbildningens inledande skede. Utvecklingen jer. Alternativkurserna skulle dessutom vara har således av pedagogiska skäl inom denna av värde för studerande som vill lägga tyngddel av sektorn snarast gått i riktning mot att punkten i sina studier på fysik och kemi. De redan från början starkare markera yrkesin- skulle också underlätta för den som i sin riktningen, vilket i viss mån reducerar utbildning önskar ta med vissa kurser i möjligheterna att tillämpa ett system med tillämpade ämnen från teknisk fakultet i successiv differentiering. tredje avdelningen av en utbildningslinje inom nuvarande filosofisk fakultet. Av de synpunkter som framfördes vid remissbehandlingen av UHTEKs rapport framgår bl. a. att flertalet remissinstanser var negativt inställda till ett för flera utbildningslinjer gemensamt första studieår, även om 258

SOU 1973:2

tion av högre teknisk utbildning i övre Norrland. Hösten 1971 startade efter förslag av kommittén maskinteknisk utbildning och hösten 1972 utbildning i geoteknologi i Luleå. I sina förslag lägger NoTH stor vikt vid att studieorganisationen präglas av specialisering gradvis. Kommitténs motiv för att låta den successiva differentieringen starkt träda i förgrunden är att den studerande bör få möjlighet att välja linje/inriktning så sent som möjligt med hänsyn till innehållet i den följande utbildningen. NoTHs förslag tillämpas i civilingenjörsutbildningen i Luleå. Utbildningen uppdelas där i fyra block (årskurser), varvid det första rymmer grundläggande matematisk-naturvetenskapliga studier, kombinerade med kurser av studiemotiverande karaktär. Det andra blocket rymmer grundläggande och det tredje specialiserade tekniska studier. Det fjärde året slutligen omfattar fördjupning och träning i metodik samt examensarbete. Av intresse i detta sammanhang är också NoTHs förslag att lägga in valfria kurser i icke-tekniska ämnen, t. ex. samhällsvetenskapliga, i de berörda utbildningslinjerna. Genom detta avser man att vidga de blivande teknikernas referensram för den framtida yrkesverksamheten. byggnads- och anläggningsteknik samt NoTH har vidare i november 1972 till samhällsplanering (väg- och vattenbyggnad, Umeå universitet överlämnat ett förslag till lantmäteri, arkitektur, gruvteknik) kemiteknisk utbildning i Umeå. I denna elektroteknik (teknisk fysik, elektrotekföreslår kommittén sex olika linjer för högre nik) kemiteknik (kemi, metallurgi) teknisk utbildning i kemi. Fem av linjerna maskinteknik (maskinteknik, skeppstek- ger en avslutad utbildning på tre år, medan nik). en linje kräver fyra. I förslaget är de fem I förslaget förutsätts dock att antalet första terminernas utbildning gemensam och specialiseringsmöjligheter i högre årskurs blir består av studiekurser i matematik 20, fysik 20, kemi 40 och kemiteknik 20 poäng. lika stort som för närvarande. Parallellt med de fyra första terminernas studier läggs orienteringskurser som bl. a. 3.5.2.2 Organisationskommittén för högre omfattar industriell ekonomi och organisateknisk utbildning och forskning i övre tion. På motsvarande sätt ges undervisning i Norrland (NoTH) ergonomi och ekologi under det tredje året. Målet för utbildningen bör enligt NoTH vara Organisationskommittén för högre teknisk att ge en alternativ utbildning av universitetsutbildning och forskning i övre Norrland (NoTH) har uppdraget att utreda och föreslå kemister för arbetsområden inom industrin bl. a. uppläggning, inriktning och organisa- utan att den därför leder till civil inge njörs-

man var väl medveten om fördelarna av bl. a. bredare underlag för t. ex. läromedelsproduktionen. Majoriteten ställde sig också tveksam till en central samordning mellan de tekniska fakulteterna (s. k. rikssamordning) för att underlätta övergång mellan samma sektioner på olika orter. I stället framfördes att en ökad studerandevandring mellan fakulteterna borde underlättas genom att dessa accepterar liknande grundläggande utbildning vid andra läroanstalter såsom likvärdig med icke identiska utbildningsvägar. Detta synsätt har också de senaste åren tillämpats, men i begränsad utsträckning utnyttjats av de studerande. Till frågan om det är önskvärt att skapa fler avslutande studieinriktningar med "ingång" från mer än en sektion ställde sig däremot majoriteten av remissinstanserna positiv. I samband med en diskussion om UHTEKs rapport bör också uppmärksammas ett förslag från Svenska teknologföreningen om att minska antalet ingångar till teknisk högskoleutbildning genom en sammanslagning av dagens utbildningslinjer, varvid man naturligt skulle få fyra huvudutbildningar att välja på, nämligen:

SOU 1973:2

utbildning. NoTH räknar med att övergångar till andra utbildningar, t. ex. civilingenjörsutbildning, skall vara möjlig efter det andra året. Övergång till de tekniska utbildningarna i Luleå skulle också kunna ske redan efter det första året, eventuellt efter viss komplettering. 3.5.2.3 UKÄs utredning av teknisk magisterutbildning (TEMA) Ett förslag med syfte att skapa starkare anknytning mellan naturvetenskapliga studier och teknisk yrkesverksamhet lades i januari 1970 fram av UKÄs utredning om teknisk magisterutbildning (TEMA-utredningen). TEMA föreslog i sitt betänkande en teknisk utbildning vid filosofisk fakultet i anslutning till 1969 års studieordning. Utbildningen avsågs ersätta den tekniska magisterutbildningen som var en lärarutbildning. Den föreslagna utbildningen skulle förbereda för yrkesverksamhet också inom näringslivet. TEMAs förslag omfattade omkring 25 tekniskt betonade kurser om 20 eller 40 poäng, fördelade på ett stort antal ämnesområden. Flertalet av dessa studiekurser förutsattes också kunna väljas inom bl. a. tredje avdelningen i utbildningen för filosofie kandidatexamen. Av de föreslagna studiekurserna har hittills fyra inrättats, nämligen i datateknik, elektroteknik, kemiteknik och teknisk biologi. De två först nämnda ingår i utbildningslinje 1 enligt 1969 års studieordning. Kemiteknik och teknisk biologi har förutsatts ingå i tredje avdelningen och kan därmed ingå i flera utbildningslinjer. 3.5.2.4 N-kommittén för eftergymnasial utbildning i Halland Efter samråd med rektorsämbetet vid Chalmers tekniska högskola har N-kommittén för eftergymnasial utbildning i Halland i skrivelse till U 68 föreslagit att första (eventuellt också andra) årskursen av civilinjenjörsut260

bildningen på linjerna teknisk fysik, elektroteknik och maskinteknik förläggs till Halmstad. Förslaget bygger på tanken om ett gemensamt första studieår för de berörda utbildningslinjerna på orten. Kommittén har vidare föreslagit att en teknisk utbildning på mellannivå mellan gymnasieingenjör och civilingenjör tillskapas. Studierna, som i förslaget förutsätts bli treåriga, kan enligt N-kommittén i väsentliga delar kombineras med den ovan nämnda decentraliserade civilingenjörsutbildningen. Den studerande som så önskar skall efter två års studier kunna fortsätta ytterligare två år till en fullständig civilingenjörsutbildning. Huvudregeln förutsätts dock vara att studierna under ett tredje studieår avslutas med en annan ämneskombination, t. ex. ekonomi, eller genom specialisering vid ett företag (i form av internutbildning). N-kommittén motiverar förslaget med att de alltmer specialiserade industriföretagen är beroende av tillgång till tekniker med olikartad inriktning. Förslag med liknande innebörd har också framförts från kommittén för postgymnasial utbildning i Värmlands län.

3.5.3 Den fram tida u tvecklingen inom teknisk yrkesutbildning 3.5.3.1 Åtgärder ägnade att ytterligare stärka anknytningen mellan utbildning och arbetsfält Vid remissbehandlingen av det i avsnitt 3.5.2.3 redovisade TEM A-förslage t efterlyste flertalet remissinstanser en grundligare analys av faktiska, föreliggande och väntade utbildningsbehov som svarar mot ce av TEMA föreslagna nya utbildningsinriktningarna. Innan en sådan analys förelåg menade man sig inte kunna ta ställning till TEMAs förslag. Arbetet med att tillskapa ytterigare studiekurser av det slag TEMA föreslagit bör ses tillsammans med möjligheterna att utnyttja redan existerande kurser inom bl. a. nuvarande teknisk fakultet. Speciellt inder SOU 1)73:2

det sista utbildningsåret finns här ett varia- de sätt kunna beaktas. tionsrikt och omfattande utbud av valfria I en diskussion om yrkesanknytningen av fortsättningskurser. Kapaciteten är i många utbildningslinjerna inom sektorn bör också fall inte fullt utnyttjad, eftersom den förslaget att tillskapa kortare tekniska enskilda studeranden deltar endast i ett utbildningsalternativ uppmärksammas. Inom begränsat antal kurser. Bland kurserna finns U 68 har i anslutning till det refererade åtskilliga som bör vara av stort intresse för förslaget från N-kommittén diskuterats möjstuderande inom matematisk-fysisk-kemiska ligheten att bygga upp den nuvarande mot utbildningslinjer och som är eller relativt konstruktions- och utvecklingsarbete inriktalätt kan bli tillgängliga för dessa studerande de fyraåriga utbildningen vid teknisk fakulmed hänsyn till faktiska förkunskapskrav. tet i två etapper om två år vardera. Efter den UHTEKs förslag om modifierade studiekur- första etappen skulle den studerande antingser i t. ex. matematik som alternativa en fortsätta ytterligare två år till en nivå studiekurser, bättre anpassade till studier motsvarande nuvarande civilingenjörsutbildmed teknisk inriktning, bör också uppmärk- ningen eller gå till ett tredje, avslutande år. sammas i detta sammanhang liksom NoTHs Den senare utbildningsgången förutsätts då förslag till kemiteknisk utbildning i Umeå. vara inriktad mot andra yrkesmål än den Också vissa av de specialiserade kurserna fyraåriga linjen, t. ex. mot försäljning, inom t. ex. lantbrukshögskolan har en teknisk information etc. En konstruktion av det här skisserade kapacitet som för närvarande inte utnyttjas fullt. Flera av dessa kurser kan, med hänsyn slaget förutsätter vissa omstruktureringar av till förkunskapskraven, redan nu användas utbildningsstoffet i nuvarande tekniska utsom påbyggnad på t. ex. kemisk-biologisk bildningslinjer. Bl. a. bör de två första åren basutbildning vid matematisk-naturveten- rymma mer av tillämpade tekniska ämnen, skaplig fakultet. Skälet till att dessa samtidigt som det för de längre utbildningsmöjligheter hittills utnyttjats endast av ett linjerna erforderliga mer avancerade matemafåtal studerande torde många gånger vara att tisk-fysisk-kemiska stoffet förs till dessa de inte redovisas i den normala informationen linjers tredje eller fjärde år. I det kortare utbildningsalternativet förutsätts den studeom existerande studievägar. En angelägen uppgift bör vara att rande under det tredje studieåret kunna välja ytterligare kartlägga möjligheterna till kom- tämligen fritt mellan ett stort antal ämnen av binationer av detta slag. Som exempel på såväl mera generell som klart yrkesinriktad möjliga kombinationer vill utredningen karaktär. Exempel på studier som skulle nämna geovetenskapliga studier vid matema- kunna vara av värde är ekonomi, moderna tisk-naturvetenskaplig fakultet, kombinerade språk, administrativ teknik, informationstekmed t. ex. en eller flera av lantbrukshögsko- nik, etc. lans kurser i marklära, hydroteknik eller I flera andra länder, bl. a. i USA och jordbearbetning; eller grundläggande studier England, finns en mellanutbildning, som med kemisk-biologisk inriktning vid matema- leder till Bachelor of Science och som ligger tisk-naturvetenskaplig fakultet, kombinerade på en nivå mellan motsvarigheterna till den med någon eller några av kurserna i svenska gymnasieingenjörsutbildningen och växtförädling, växtpatologi, husdjursfysiolo- den högre, mot tekniskt konstruktions- och gi eller näringsfysiologi. Det bör t. ex. vara utvecklingsarbete inriktade ingenjörsutbildmöjligt att därvid lägga upp en utbildning för ningen. Utbildningen till Bachelor of Science miljövårdsarbete. De nu nämnda exemplen har en uppläggning som i stora drag är samtliga hämtade från lantbrukshögsko- påminner om de här diskuterade kortare lans utbildning. I det fortsatta arbetet bör alternativa tekniska utbildningslinjerna. också möjligheterna att utnyttja bl. a. Utvecklingen av nya utbildningslinjer och skogshögskolans utbildningsutbud på liknan- varianter av det slag som bl. a. TEMAs SOU 1973:2

förslag och idén om ett kortare alternativ till den nuvarande civilingenjörsutbildningen är exempel på bör enligt U 68s mening fortsätta, med beaktande av såväl de studerandes som arbetsmarknadens intressen. Tillskapandet av utbildningsalternativ av detta slag bör också ses tillsammans med andra åtgärder med syfte att förbättra yrkesanknytningen av den tekniska utbildningen. I detta sammanhang bör också förhållandet på arbetsmarknaden mellan de här diskuterade utbildningslinjerna och den fyraåriga tekniska utbildningen i gymnasieskolan beaktas. 3.5.3.2 Gemensamma ingångar tekniska utbildningslinjer

för

flera

Som framgått av avsnitt 3.5.2.1 har UHTEKs huvuduppgift varit att pröva om det är möjligt att konstruera ett för flertalet utbildningslinjer inom nuvarande teknisk fakultet gemensamt första studieår. Behovet att tidigt i studierna markera yrkesanknytningen, bl. a. med hänsyn till studiemotivationen, och de berörda utbildningslinjernas varierande behov av grundläggande matematisk-naturvetenskapliga studier syns begränsa möjligheterna att organisera flertalet linjer i civilingenjörsutbildningen med utgångspunkt i en gemensam grundkurs. Erfarenheterna från den högre tekniska utbildningen i Luleå bör emellertid kunna ge värdefull belysning åt frågan. Samordningen mellan utbildningslinjerna inom sektorn bör också kontinuerligt uppmärksammas. Möjligheterna att underlätta övergång mellan olika utbildningslinjer är enligt utredningens bedömning särskilt stora vid lantbrukshögskolan.-Inom utbildningarna till agronom, hortonom och landskapsarkitekt har vissa kurser ett för flera linjer gemensamt innehåll och dessa är placerade företrädesvis i utbildningslinjens början. De inledande studierna vid lantbruks- och skogshögskolorna syns också ha så många beröringspunkter att ett innehållsmässigt närmande bör vara möjligt utan att de för yrkesinriktningen karaktäristiska dragen går till spillo. Det bör 262

dessutom vara möjligt för studerande som börjar sin utbildning med kemiska och biologiska studiekurser inom nuvarande matematisk-naturvetenskaplig fakultet att få en mot lantbruks- eller skogsbrukssektorn inriktad yrkesutbildning. Detta förutsätter då att en översyn av dessa studiekurser görs i syfte att införa vissa tillämpade moment och att så utformade studiekurser godtas som behörighetsgivande för fortsatta studier inom såväl de mot jord- eller skogsbruksområdet inriktade utbildningslinjerna som de mot t. ex. undervisningsyrken inriktade linjerna. 3.5.3.3 Påbyggnad på kortare teknisk utbildning Behovet av att kunna bygga på t. ex. gymnasieingenjörsutbildning med kurser ur längre utbildningslinjer har redan påpekats. I det fortsatta utvecklingsarbetet bör denna fråga ytterligare uppmärksammas. Flera alternativ kan finnas här. Dels kan man överväga möjligheten att konstruera en utbildningslinje som tar hänsyn till dessa elevers tekniska kunnande och på kortare tid för till en nivå motsvarande t. ex. civilingenjörsnivån. Lika intressant är emellertid enligt U 68s uppfattning att kunna erbjuda lämpliga enstaka kurser och studiekurser som ger ökad kompetens inom enskilda teknikområden eller basutbildningsområden. Utbudet av tekniska kurser bör därför kartläggas närmare i syfte bl. a. att kunna sammanföra dem till lämpliga enheter, studiekurser, för studerande av nya kategorier. På detta sätt skulle man t. ex. kunna tillgodose det behov av fortbildning och specialisering som enligt gymnasieutredningens förslag avsågs kunna täckas genom påbyggnadskurser på den fyraåriga tekniska linjen. Som grund för utvecklingen av sådana kurser kan användas den inventering av fortbildningsbehoven som redovisas i nämnda utrednings huvudbetänkande (SOU 1962:42 s. 423 ff). Exempel på utbildningsbehov som redovisas där är VVS-teknik, trafik- och stadsplaneteknik, bioteknik och mikrobiologi, mätningsteknik m. m. SOU 1973:2

Från VVS-branschen har påpekats att installationssektorn i byggnader och anläggningar drar en stor del av anläggningskostnaderna samtidigt som driftkostnaden för färdiga anläggningar nästan helt hänför sig till VVS-utrustningen. En förbättrad utbildning, inte minst i form av fortbildning och vidareutbildning av V V S-ingen] orer, skulle kunna ha en gynnsam inverkan på byggnadsoch driftkostnaderna. Mot denna bakgrund har VVS-tekniska föreningen tagit initiativ till en utredning av utbildningen för byggnadsinstallationsbranschen. Föreningen är i samarbete med Statens råd för byggnadsforskning och SÖ i färd med att utreda den framtida utbildningen inom VVS-branschen, i första hand av ingenjörer inom gymnasieskolans ram. Enligt vad U 68 erfarit har i anknytning till detta arbete även möjligheten att utnyttja utbildningen inom högskoleväsendet för vidareutbildning av VVS-ingenjörer från lägre nivåer övervägts. Därvid har bl. a. diskuterats en möjlighet för gymnasieingenjörer från maskin- och byggteknisk gren att efter yrkesverksamhet gå till kurser i teknisk högskoleutbildning. De förslag som kan komma att framläggas av denna utredning bör enligt U 68s mening prövas som en möjlighet att utveckla en värdefull form av återkommande utbildning. Styrelsen för lantbrukshögskolan har i september 1971 lagt fram ett förslag till ny utformning av lantmästar- och trädgårdsteknikemtbildningarna. I prop. 1973:1 (bilaga 11, s. 127 f.) förordas att utbildningarna utformas i huvudsak enligt det framlagda förslaget. De nämnda utbildningarna togs också på sin tid upp av YB i dess förslag till yrkesteknisk högskoleutbildning. Enligt U 68s mening bör frågan om möjligheten att på motsvarande sätt som ovan diskuterats för gymnasieingenjörer skapa möjligheter att bygga på dessa utbildningar med enskilda kurser och studiekurser från motsvarande längre utbildningslinjer uppmärksammas. Här bör slutligen nämnas utredningens förslag om försöksverksamhet med yrkestekniska linjer (avsnitt 3.4.5). På sikt bör sådana SOU 1973:2

komma att utgöra en betydelsefull del av den tekniska utbildningen och samordningen mellan dem och övrig högskoleutbildning bör uppmärksammas. 3.5.4 Sammanfattning av U 68s synpunkter Det fortsatta studieorganisatoriska utvecklingsarbetet bör främst inriktas på följande. • Utvecklingen av kurser av TEMA-typ bör fortsätta. • Möjligheterna att använda kurser, framför allt i de sista årskurserna vid t. ex. de tekniska fakulteterna och lantbrukshögskolorna, som delar av linjevarianter inom fysisk-kemiska och kemisk-biologiska utbildningslinjer eller som led i återkommande utbildning bör kartläggas. • Möjligheterna att inrätta alternativa studiekurser i t. ex. matematik anpassade till studier med teknisk inriktning bör ytterligare beaktas. • De kemiska och biologiska studiekurserna inom nuvarande matematisk-naturvetenskaplig fakultet bör ses över i syfte att införa tillämpade moment som kan underlätta en kombination av sådana studiekurser med kurser vid bl. a. lantbrukshögskolan. • Uppslaget att utforma ett alternativ till den nuvarande uppläggningen av civilingenjörsutbildningen genom en uppdelning på två etapper om två år vardera bör prövas närmare. Därvid bör möjligheterna att låta den första etappen också utgöra inledningen till ett kortare utbildningsalternativ med teknisk inriktning ägnas särskild uppmärksamhet. • Samordningen mellan sektorns utbildningslinjer bör förbättras. • En friare bedömning bör ske vid tillgodoräknande av kurser och studiekurser inhämtade vid annan utbildningslinje eller vid annan läroanstalt. • Nya utbildningsgångar som kan utgöra påbyggnader på kortare utbildningslinjer inom sektorn bör tillskapas.

3.6 Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning

3.6.1 Översikt

Personer med administrativ grundutbildning kan med stark förenkling sägas återfin3.6.1.1 Mål för administrativ och ekonomisk nas främst inom ADB-området, administrativ utbildning rationalisering, marknadsförings- och redoAdministration kan enkelt karaktäriseras visningsfunktioner, allmän förvaltning samt i som styrning och samordning av organisatio- rättsliga funktioner. Sedan länge existerar en ner i vid mening (ett företag, en förvaltning högskoleutbildning för rättsliga funktioner etc). All verksamhet knuten till styrningen (juristutbildningen), och en för redovisningsav en organisation är inte heltidsarbete med och marknadsföringsfunktioner (ekonomadministrativa uppgifter. Administrativa in- linjen). slag förekommer i åtskilliga yrken och på Socionomutbildningen (förvaltningslinjen) flera nivåer inom t. ex. ett företag. Inom samt de filosofisk-samhällsvetenskapliga och utbildningsväsendet förekommer sålunda juridisk-samhällsvetenskapliga linjerna likrent administrativa yrken (t. ex. skoldirek- som i viss utsträckning juristutbildningen är törer), delvis administrativa yrken (t. ex. inriktade mot kommunal och statlig förvaltrektorer och studierektorer) och yrken med ning. mindre omfattande administrativa inslag Rekryteringen till administrativa funktio(t. ex. lärare av olika slag). I en tillverknings- ner sker inte endast bland personer med industri finns normalt på motsvarande sätt någon av de nu nämnda administrativa utyrken med i huvudsak administrativa uppgif- bildningarna. Så går t. ex. ett betydande ter, yrken som i huvudsak är direkt knutna antal civilingenjörer kortare eller längre tid till produktionen och sådana med omfattan- efter avslutade tekniska studier till mer eller de både administrativa och produktionsinrik- mindre utpräglat administrativa uppgifter. tade inslag. För närvarande ingår i begränsad omfattning Vad som nu sagts påverkar utformningen administrativa moment i civilingenjörsutbildav utbildningsmålen: den administrativa ut- ningen. Vid Linköpings högskola har inrätbildningen har tre olika uppgifter, nämligen tats en ekonomingenjörslinje som är direkt att ge en omfattande administrativ utbild- inriktad mot ekonomiska funktioner inom ning åt personer som syftar till verksamhet t. ex. företag. med i huvudsak administrativa uppgifter, att Ett förhållandevis stort antal personer helt ge inslag av administrativ utbildning i andra utan administrativ utbildning går också, ofta utbildningslinjer riktade mot andra yrken efter en viss tids verksamhet inom annat samt att ge administrativ fortbildning till yrke, till administrativa uppgifter. Som redan yrkesverksamma. exempel kan nämnas lärare, vårdpersonal 264

SOU 1973:2

och tekniker av olika slag. Utbildningsmöjlig- inriktning varierar. Detta gäller framför allt heterna för denna kategori i det offentliga socionomutbildningens förvaltningslinje och utbildningsutbudet är dåliga. I många fall den filosofisk-samhällsvetenskapliga linjen. förekommer emellertid av arbetsgivaren Ämnen med likartat innehåll i dessa utbildarrangerade kurser som riktar sig speciellt till ningar är t. ex. statskunskap, nationalekosådan personal. Bl. a. bedriver statens per- nomi, samhällsekonomi med socialpolitik, sonalutbildningsnämnd, Svenska arbetsgiva- statistik, förvaltningskunskap samt juridisk reföreningen och Institutet för företagsled- orientering. Vissa av dessa moment ingårockning liksom många enskilda verk och företag så i ekonom- och samhällsplanerarlinjerna, en omfattande utbildning, där utbildning för nämligen nationalekonomi, statistik och juadministrativa funktioner intar en framträ- ridisk orientering. Statsvetenskapliga moment dande plats. Ett begränsat utbud av admini- samt ekonomi ingår även i juristutbildningen, strativ utbildning i form av enstaka kurser där den studerande också har möjlighet att finns också inom dagens högskoleutbildning. välja vissa samhällsvetenskapliga ämnen som Exempel på sådana kurser är yrkkursen i ad- alternativ till den sista terminens tillämpade ministrativ teknik och den nyligen utarbetade studier. yrkkursen i hälso- och sjukvårdsadministraUtbildningarna i fråga är också i många tion. fall utbytbara på arbetsmarknaden. Utbytbarheten kan emellertid vara skenbar om personer med olika utbildning som innehar 3.6.1.2 Nuvarande studieorganisation befattningar av samma slag i själva verket De administrativa och ekonomiska utbild- utför helt eller delvis olika arbetsuppgifter. ningslinjerna är av mycket olika karaktär. De Utbytbarheten gäller främst förvaltningslinhar olika längd (varierande mellan 1 och A\ jen, den filosofisk-samhällsvetenskapliga linår) och olika grad av yrkesinriktning. jen, juristlinjen (utom i rena juristyrken av Några linjer präglas av en förhållandevis typ domare och åklagare) samt i viss utsträckfast inre sammanhållning. Detta gäller främst ning ekonomlinjen och annan samhällsvetende kortare utbildningarna samt juristutbild- skaplig utbildning. En viss utbytbarhet melningen och förvaltningslinjen vid socialhög- lan längre och kortare utbildningar inom skolorna. Viktiga moment med yrkesanknyt- sektorn föreligger också, t. ex. mellan de nu ning återfinns i dessa linjer tidigt i utbild- nämnda utbildningslinjerna och gymnasieningsgången (t. ex. i juristutbildningen). En ekonomutbildning (jfr Rydhs och Österbergs sådan ordning har bedömts som värdefull undersökning av anpassningsmekanismer på bl. a. för studiemotivationen. Dessa linjer arbetsmarknaden, SOU 1971:62). utgör samtidigt från studieorganisatorisk Den nuvarande organisationen hos flera av synpunkt i stort sett slutna system: de in- de nu diskuterade utbildningslinjerna innegående kurserna och studiekurserna kan ut- bär för den studerande, trots likheten i nyttjas i huvudsak endast av den som tar utbildningsinnehåll och utbytbarheten på arhela utbildningslinjen. betsmarknaden ett förhållandevis preciserat Andra utbildningslinjer, bl. a. flertalet av val av studieväg redan från studiernas början. linjerna inom nuvarande filosofisk fakultet, Detta kan, som tidigare nämnts, i vissa fall saknar däremot en motsvarande inre sam- vara fördelaktigt från bl. a. motivationssynmanhållning. I dessa linjer är de ingående punkt. Samtidigt kan organisationen i vissa studiekurserna oftast löst fogade till varand- fall medföra onödiga svårigheter för en stura. derande att ändra studieinriktning också på Viktiga delar av utbildningsinnehållet är ett förhållandevis tidigt stadium i sin utbildlikartat för flera av sektorns utbildningslin- ning utan större tidsförlust. Studieorganisajer. Samma ämnen förekommer i stor ut- tionen innebär också svårigheter att kombisträckning även om kursernas omfång och nera utbildningsmoment från olika utbildSOU 1973:2

ningslinjer. Som ett exempel kan nämnas att de juridiska studiemas inriktning och organisation i dag gör det svårt för en studerande i annan utbildning att skaffa sig den skolning inom ett enstaka juridiskt ämnesområde som kan behövas i ett enskilt fall. Ett annat exempel utgör ämnet kommunal ekonomi och planering som endast kan utnyttjas av den som genomgår fullständig eller partiell socionomutbildning. I regel är det administrativa gränser snarare än studieorganisatoriska anordningar som utgör hinder i dessa fall.

3.6.2 Utvecklingsarbete 3.6.2.1 UKÄs översyn av studieplanerna i samhällskunskap Inom UKÄ har genom en arbetsgrupp utarbetats förslag till en delvis ny uppläggning av den studiekurs på 40 poäng i samhällskunskap, vilken ingår i de utbildningslinjer som är inriktade mot lärarutbildning. Arbetsgruppens förslag har redovisats i avsnitt 3.2.1.6. SFS och samhällsvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Stockholm har också som framgått av redogörelsen i avsnitt 3.2.2.5 föreslagit att en gemensam ingång för utbildningslinjerna 6 och 7 i nu gällande studieordning konstrueras.

3.6.2.2 Översyn av samhällsplanerarutbildningen I december 1970 tillsatte UKÄ en arbetsgrupp som fick till uppgift att lägga fram förslag till innehåll i och organisation av samhällsplanerarutbildningen vid universiteten, främst linje 6b. I direktiven till arbetsgruppen anges bi. a. att den bör överväga en studieorganisation som tillgodoser snabbt skiftande önskemål och behov såväl hos de studerande som i samhället. I uppdraget ingår också att pröva om studierna kan inledas med en grundläggande utbildning inom en bred bassektor, gemensam för flera utbildningar, följd av yrkesinriktade speciali266

serade studier. Gruppen har också att beakta behovet av en samordning i utbildningen mellan ekonomiska, sociala och tekniska m. fl. för samhällsplaneringen relevanta aspekter. Gruppens arbete, som beräknas vara avslutat under 1973, har bedrivits i nära samarbete med U 68. En arbetsgrupp för översyn på kort sikt av samhällsplanerarutbildningen vid socialhögskolorna tillsattes i november 1972 av nämnden för socionomutbildning. Gruppen arbetar i nära kontakt med såväl UKÄs samhällsplanerargrupp som U 68 och beräknas framlägga sina förslag under senare delen av 1973. 3.6.2.3 U 68s översyn av jurist- och socionomutbildningarna Inom U 68 utförs särskilda översyner av innehåll och organisation av utbildning med juridiskt innehåll och utbildning med inriktning mot social vård och förvaltning. Resultatet av det pågående översynsarbetet kommer att redovisas i särskild ordning. I avsnitt 3.6.3.4 förs en diskussion kring dessa och andra utbildningslinjer med utgångspunkt i de erfarenheter som översynsarbetet hittills gett. I anslutning till en kartläggning av sektorns utbildningslinjer har U 68 också övervägt möjligheten av att konstruera en eller ett par gemensamma ingångar för flera av sektorns utbildningslinjer. Utredningen återkommer i avsnitten 3.6.3.1 och 3.6.3.4 till den frågan. Syftet med de ovan nämnda översynerna av jurist- och socionomutbildningarna är bl. a. att pröva om ett system med gemensamma ingångar är tillämpbart inom sektorn. 3.6.2.4 Kombinationsutbildningar och yrk kurser Som tidigare nämnts (avsnitt 3.2.3.2) startade år 1969 efter förslag av U 68 en försöksverksamhet med s. k. kombinationsutbildningar. För närvarande finns nio olika kombinationsutbildningar inom sektorn för administration och ekonomi. Erfarenheterna av SOU 1973:2

denna utbildningsform har under försöksverksamheten varit övervägande goda, även om viss kritik riktats mot framför allt graden av målinriktning och anpassningen av lärooch studieplaner till respektive utbildningsmål. Arbete med nya kombinationsutbildningar pågår för närvarande inom UKÄ och SÖ. Inom UKÄ fortsätter också arbetet med att utveckla yrkesinriktade studiekurser (s. k. yrkkurser). UKÄ har nyligen fastställt studieplan i hälso- och sjukvårdsadministration och avser att senare föreslå en yrkkurs i kommunal ekonomi och planering. Beträffande den senare har diskuterats möjligheten att förlägga kursen till socialhögskola. Dessa kurser skiljer sig från de tidigare igångsatta främst genom starkare anknytning till de studerandes studie-och erfarenhetsbakgrund. De kommer på så sätt att kunna inriktas mer på tillämpade studier inom respektive yrkesområde. Vidare planeras yrkkurser i marknadsföring med konsumentpolitik. Beslut om att inrätta ytterligare yrkkurser kan komma att fattas under innevarande år. 3.6.3 Den framtida utvecklingen inom administrativ och ekonomisk yrkesutbildning 3.6.3.1 Ett system med en eller flera gemensamma ingångar till sektorns utbildningslinjer I diskussionen kring den fortsatta utvecklingen av administrativ och ekonomisk högskoleutbildning har bl. a. följande framhållits. • Ett preciserat val av studieinriktning och därmed yrke bör komma så sent i studiegången att det kan grundas på en så fullständig kännedom som möjligt om egna intressen och förutsättningar och om förhållanden på arbetsmarknaden. • Vid byte av studieinriktning bör tidigare studerade enheter såvitt möjligt kunna utnyttjas. • Utbildningarna inom sektorn har ett omfattande gemensamt stoff. Om delar av detta kan sammanföras till för flera linjer SOU 1973:2

gemensamma grundläggande kurser, har man möjlighet att bättre utnyttja tillgängliga resurser och att tillhandahålla åtminstone delar av administrativ och ekonomisk utbildning på fler orter än nu. Dessa behov bör enligt U 68s mening mötas genom en förbättrad samordning av utbildningsutbudet inom sektorn. För att belysa frågan om en gemensam grundkurs har utredningen skisserat en möjlig utformning av en för flera linjer gemensam grundläggande utbildning med samhällsvetenskaplig inriktning. I exemplet har grundkursen förutsatts omfatta 40 poäng. Två olika uppläggningar av kursen har diskuterats, nämligen en integrerad, problemorienterad, och en mer traditionell utformning där de i grundkursen ingående ämnena förutsätts studeras var för sig. I den förra uppläggningen förs moment av statskunskap, sociologi, statistik, företagsekonomi, nationalekonomi och juridik samman till fem kurser om åtta poäng vardera av vilka tre har kursbeteckningarna "offentligt beslutsfattande", "sammanslutningar, företag och samhälle" samt "individ, grupp och samhälle". Dessa följs av en metodinriktad kurs i statistik och matematik. Uppläggningen ger också utrymme för en valfri orienteringskurs med viss yrkesinriktning. Eftersom en sådan uppläggning antagligen ställer stora krav på särskilda resurser för planering, organisation och verksamhetsformer har också skisserats ett alternativ som är organisatoriskt och metodiskt mindre krävande. I det senare samlas utbildningsinnehållet i grundkursen i fem eller sex kurser med en mer konventionell uppläggning där varje kurs ägnas ett traditionellt ämne. Huvuddelen i en sådan grundkurs skulle vara obligatorisk. En eller ett par kurser kan utgöra alternativa tillval. Efter grundkursen sker enligt exemplet en differentiering efter olika yrkesmål och de studerandes intresseinriktning. I anknytning till detta arbete har Svenska arbetsgivareföreningen utarbetat och till U 68 överlämnat ett förslag till grundkurs 267

för administrativa utbildningslinjer. Denna kurs har i princip samma uppläggning som det förstnämnda förslaget till grundkurs. Den följs upp genom en högre grad av integration och problemorientering också under andra och tredje studieåren.

3.6.3.2 U68s översyn av den juridiska utbildningen Utbildningen till jur.kand.-examen är förhållandevis starkt yrkesinriktad. Enligt utbildningsplanen är utbildningstiden fyra och ett halvt år, men den genomsnittliga utbildningstiden är cirka ett år längre. Utbildningen är enhetlig utom under den sista terminen som ger utrymme för fördjupning på ett område som inom vissa gränser väljs av den studerande. Jur.kand.-examen fordras för vissa funktioner inom rättsväsendet. Juridiska inslag förekommer även i andra utbildningar, t. ex. i vissa utbildningslinjer vid filosofisk fakultet och vid socialhögskolorna. Den juridiska utbildningens studieorganisation och innehåll har vid flera tillfällen uppmärksammats i motioner till riksdagen. I motion 1971:376 (UbU 1971:3) föreslogs att ett studieorganisatoriskt sammanförande av juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning borde övervägas och i motion 1971:252 (UbU 1971:3), framfördes önskemål om obligatoriska beteendevetenskapliga inslag i jur. kand.-examen. I syfte att pröva de generella studieorganisatoriska principer som redovisats i avsnitt 3.4 ägnar utredningen en mer djupgående uppmärksamhet åt den juridiska utbildningen. Detta arbete har inte begränsats till jur.kand.-examen utan avser även vissa andra utbildningar med juridiskt innehåll. Utredningens förslag kommer att presenteras i ett särskilt betänkande. Utgår man från dagens jur.kand.-utbildning kan två huvudproblem ställas. Det första är om det finns skäl att differentiera eller profilera utbildningen och om det är ändamålsenligt att sammanföra delar av studierna 268

för blivande jurister och för andra studerandekategorier i en eller flera grundkurser. Dessa frågor hänger nära samman med frågan om det är motiverat att ha en utbildningslinje inriktad mot förvaltning med förhållandevis omfattande juridiska inslag, och hur denna i så fall bör utformas. Det andra problemet är om det är motiverat att öka utrymmet för samhälls- och beteendevetenskapliga inslag i utbildningen och hur det i så fall skall göras. Utredningen har vidare att överväga om inslagen av juridiska kurser i andra utbildningslinjer är tillräckliga och om behovet av sådana i viss utsträckning kan täckas genom att kurser som ingår i den utbildning som motsvarar dagens jur.kand.-examen kan användas. En näraliggande fråga är hur en framtida studieorganisation skall kunna utnyttjas för återkommande utbildning och vidareutbildning. Utbildningen vid juridisk fakultet kan i dag sägas uppvisa ett slags linjedelning med två varianter om vardera nio terminers längd, jur.kand.- och jur.pol.mag.-utbildning. Av dessa ger endast jur.kand.-utbildning kompetens för rättsvårdande funktioner. Den juridisk-samhällsvetenskapliga utbildningen har visat sig vara föga attraktiv. Det kan ha samband med kompetensfrågorna. Det kan också bero på att jur.pol.mag. utbildningen är längre än andra administrativa utbildningar som kan leda till samma slag av yrkesverksamhet. Bl. a. dessa erfarenheter pekar på att andra lösningar av differentieringen av juridisk utbildning bör övervägas.

3.6.3.3 Översyn av utbildning med inriktning mot socialvård och förvaltning Socionomutbildningen har i huvudsak två linjer, social linje och förvaltningslinje. Målet för utbildningen är att ge vetenskaplig undervisning och praktisk utbildning för kvalificerat socialt behandlingsarbete samt för administrativa och kamerala uppgifter inom den offentliga förvaltningen och näringslivet. Studierna inleds med en för alla studerande SOU 1973:2

gemensam grundkurs om två terminer med samhälls- och beteendevetenskapligt ämnesinnehåll. Därefter följer betygsstudier i ett antal ämnen, där linjedifferentieringen och regler om obligatoriska kärnämnen begränsar antalet valmöjligheter. Praktiken omfattar ett år, varav två perioder om fem månader utgör handledd praktik. För studerande som före studierna förvärvat yrkeserfarenhet inom ett område, som är av betydelse för utbildningen, och om yrkesverksamheten varat minst tio månader, omfattar praktiken sju månade r, varav en period om fem månader utgörs av handledd studiepraktik. Om särskilda skäl föreligger medges sådan studerande rätt att genomgå även en andra period om fem månaders handledd studiepraktik. Den nuvarande organisationen vid socialhögskolorna med differentiering på huvudsakligen två linjer får ses som delvis historiskt betingad och byggd på främst primärkommunernas behov av utbildad arbetskraft inom förvaltning och socialvård. Socionomutbildningen kan i sin allmänna uppläggning sägas väl svara emot U 68s generella mål beträffande yrkesinriktning i utbildningslinjer. U 68s översyn av socionomutbildningen är delvis en uppföljning av socionomutbildningsberedningens förslag. Denna utredning hade inte att ta ställning till utbildningens innehåll och studieorganisation. Föredragande statsrådet anförde i prop. 1970:1 bilaga 10, s. 322, att dessa frågor skulle beredas inom ramen för U 68s arbete. För utredningen har det därvid varit angeläget att pröva i vad mån de mera principiella ställningstagandena för utveckling av studieorganisationen är tilllämpbara på socionomutbildningen. För att få ett grepp om innehållet i utbildningen har utredningen funnit det angeläget att söka relatera det till kraven inom respektive yrkessektor. Det är fortfarande primärkommunerna som är den största arbetsgivaren, men antalet socionomer i statlig och privat tjänst ökar. En pågående förändring inom förvaltningsområdet mot större organisationsenheter, t.ex. genom pågående kommunsammanläggningar, påverkar både struktur och SOU 1973:2

innehåll i arbetsfunktioner på området. Tendenser till både ökad specialisering och behov av vidare kunskapsramar kan iakttas. Som exempel kan nämnas ökat behov av personalfunktioner inom de allt större administrativa enheterna liksom av planeringsfunktioner på såväl lokal som regional nivå. Planering är i dag vid sidan av allmän administration, personaladministration och kommunalekonomisk förvaltning ett huvudarbetsområde för socionomer från förvaltningslinjen. Inom flera av dessa områden finns på liknande tjänster personer med andra utbildningar, framför allt med civilekonom-, pol. mag.- eller jur.kand.-utbildning. En ökande tendens till utbytbarhet kan iakttas. Utredningen prövar med utgångspunkt i en analys av arbetsfältet behovet av förändringar i utbildningsinnehåll och yrkesprofilering. De studieorganisatoriska förändringar som U 68 överväger innebär en samordning mellan socionomutbildning och övriga mot förvaltning (beträffande vård se avsnitt 3.7) inriktade utbildningar inom filosofisk och juridisk fakultet. Åtskilliga av dessa har ett utbildningsinnehåll som delvis är identiskt med socionomutbildningens. De utbildade rekryteras också i viss utsträckning till likartade befattningar. U 68s uppgift är att pröva vilka utbildningslinjer som behövs för förvaltningsändamål och hur socionomutbildningen skall inpassas bland dessa. I sitt arbete prövar utredningen om det är möjligt att konstruera en grundkurs, som kan vara gemensam för flera utbildningslinjer inriktade mot förvaltning, och vilka profileringar som fordras med hänsyn till yrkeskraven. Uppgiften är alltså vidare än en översyn av enbart socionomutbildningen. I sina fortsatta överväganden avser utredningen också att söka belysa detta. Mer genomarbetade förslag till innehåll kommer dock att presenteras enbart för den utbildning som närmast motsvarar den nuvarande förvaltningslinjen. U 68 räknar med att i det fortsatta arbetet bearbeta linjer (eventuellt linjevarianter) inriktade på kommunal förvaltning, planering 269

och personaladministration och att värdera dessa mot de nuvarande utbildningslinjerna 5-8 i filosofisk fakultet, yrkkurser och kombinationsutbildningar med administrativ inriktning samt den i 3.6.3.2 nämnda förvaltningsutbildningen med starka inslag av juridik. Möjligheten att inom förvaltningslinjen göra kortare utbildningsetapper med en användbar yrkesprofilering prövas i utredningsarbetet.

inriktade mot förvaltning och juridisk verksamhet kan ersätta någon eller några av utbildningslinjerna vid filosofisk fakultet.

3.6.4 Sammanfattning av U 68s synpunkter I avsnitt 3.2.2.6 har U 68s överväganden och förslag avseende mitten av 1970-talet presenterats. U 68 diskuterar där en studieorganisatorisk utveckling med utgångspunkt i nyligen utarbetade förslag till grundkurser. I avsnitt 3.2.4 redovisas detta som ett alternativ till att bibehålla flertalet av de nuvarande utbildningarna inom linjerna 5-9. I det fortsatta utvecklingsarbetet inom sektorn bör enligt U 68s mening följande beaktas. Den i avsnitt 3.2.1.6 föreslagna ordningen bör ses som en första etapp i utvecklingen av grundkurser omfattande samtliga utbildningar med administrativ och ekonomisk inriktning, dvs även dem som i dag återfinns vid juridisk fakultet och socialhögskola. Förslag med detta syfte har som nämnts utarbetats inom U 68. Dessutom föreligger ett liknande förslag från Svenska arbetsgivareföreningen. Genomförandet av dessa förslag kan emellertid vara aktuellt först i ett förhållandevis långt perspektiv. Bl. a. krävs att förslagen prövas i samband med att hela utbildningslinjer genomarbetas. Vissa förslag som kan tjäna som underlag för studieorganisatoriska förändringar i ett kortare perspektiv kan beräknas komma fram i anslutning till den i avsnitten 3.6.3.2 och 3.6.3.3 beskrivna översynen av juristoch förvaltningsutbildningen. I båda dessa översyner prövas grundkurser som sedan genom differentierade kurser kan förbereda för olika uppgifter. I utredningsuppdraget ingår också att pröva i vad mån dessa utbildningar 270

SOU 1973:2

3.7 Vårdyrkesutbildning

3.7.1 Översikt Inom vårdutbildningen kan urskiljas tre huvudinriktningar, nämligen mot hälso- och sjukvård, mot social vård och mot barna- och ungdomsvård. I de senare årens debatt har emellertid denna uppdelning alltmer ifrågasatts. Arbete pågår också i olika sammanhang för att integrera framför allt hälso- och sjukvård med social vård. De förslag som socialutredningen kan väntas lägga fram om socialvårdens mål blir av stor betydelse för den framtida organisationen inom vårdområdet. Inom socialstyrelsen och bland vårdhuvudmännen pågår utvecklingsarbete som tar sikte på integration. Ett exempel på detta arbete är ett projekt som syftar till att i Tierps kommun sammanföra sjuk- och socialvårdsfunktioner i en integrerad hälsocentral. De tankar som ligger till grund för projektet har socialstyrelsen redovisat bl. a. i debattskriften "Integrerat samhälle". I bilaga 9 har U 68 förtecknat de utbildningslinjer som vid mitten av 1970talet hänförs till vårdutbildningssektorn. Utredningen vill emellertid understryka att gränserna mellan sektorerna inte får uppfattas som definitiva och inte heller får utgöra hinder för en samordning från studieorganisatorisk synpunkt med linjer som hänförts till andra sektorer. Bl.a. är gränsen mot undervisningssektorn oklar vad gäller utbildningar med inriktning mot barna- och ungdomsvård. Flera av de utbildningslinjer som hänförts till SOU 1973:2

undervisningssektorn har starka inslag av vårdnatur. Samtidigt ryms inom vårdverksamheten funktioner med pedagogisk anknytning, bl. a. inom den förebyggande vården. Personalstrukturen inom de olika vårdverksamheterna uppvisar för närvarande en splittrad bild. Inom många verksamhetsgrenar är organisationen hierarkiskt uppbyggd och uppdelad i många nivåer. Detta gäller främst sjukvården. Samtidigt finns sidoordnade funktioner, som är svåra att passa in i det övriga mönstret. Denna bild av personalorganisationen inom vårdområdet motsvaras av en splittrad utbildningsorganisation. Den pågående debatten och det utredningsarbete som nu bedrivs bl.a. inom socialstyrelsen liksom bedömningar bland huvudmännen för vårdverksamheten ger en belysning av den framtida organisationsstrukturen av hälso-, sjuk- och socialvård. Utvecklingen syns sålunda peka mot en integration mellan olika typer av vårdverksamhet, framför allt hälsovård, sjukvård och socialvård, möjligen också andra vårdformer. För framtiden syns en alltmer markerad strukturering av vårdverksamheten utvecklas, där hälso- och sjukvårdens yttre organisation alltmer präglas av vårduppgifternas fördelning på bestämda nivåer, t. ex. på regionsjukhus, centrallasarett, normallasarett och öppen vård. I det sammanhanget finns en strävan att decentralisera vårdarbetet t. ex. genom att vårdinsatser som nu utförs i slutna former förs över till öppna eller 271

halvöppna former och att vårdinsatser som är knutna till mer centralt belägna institutioner flyttas över till lokala institutioner eller till en kombination av institutionsbunden service och direkt verksamhet bland de vårdbehövande. Härigenom tillgodoses också bättre behovet av närhetsservice. En sådan utveckling kommer emellertid att innebära att vissa specialiserade vårdinsatser behöver koncentreras till ett fåtal enheter. Man kan också tala om en tredje tendens, nämligen att vårdinsatserna i större utsträckning inriktar sig mot förebyggande aktiviteter. En sådan utveckling påverkar innehållet och inriktningen av de olika funktionerna inom vårdsektorn. Kraven på differentiering av vårdfunktionerna ökar. Samtidigt blir behovet av aktivt samarbete mellan olika vårdande institutioner och serviceorgan större, bl. a. för att möjliggöra ett ställningstagande till en behandling av den enskilda individens hela situation. Stor betydelse för utformningen av utbildningsmålen får säkert också det allt starkare betonandet av den förebyggande verksamheten såväl inom hälso- och sjukvård som inom social vård liksom betonandet av barna- och ungdomsvårdens sociala och pedagogiska uppgifter. Utmärkande för utbildningsutbudet inom vårdsektorn, främst delsektorn hälso- och sjukvård, är den stora mångfalden av utbildningslinjer och fristående kurser, drygt ett femtiotal. Endast i undantagsfall (vissa assistentutbildningar) förekommer samordnade läroplaner. Även om flertalet utbildningar är oberoende av varandra kan man i många fall iaktta stora likheter i ämnesinnehåll såväl i de praktiska som i de teoretiska delarna. För vissa delar av vårdsektorns arbetsfält saknas utbildning inom ramen för det offentliga utbildningssystemet. Det gäller t.ex. stora befattningskategorier inom kriminalvård, narkomanvård och nykterhetsvård. Utbildningsbehovet inom detta fält har hittills täckts huvudsakligen genom inomverksutbildningar. Dessa utbildningar bedrivs oftast i anslutning till den redan anställda personalens ordinarie arbetsuppgifter och är inte 272

alltid inlemmade i ett utbildningssystem som ger möjlighet till vidareutbildning. 3.7.2 Utvecklingsarbete 3.7.2.1 U 68s översyn av utbildning med inriktning mot socialvård och förvaltning samt av viss kortare utbildning med inriktning mot medicinskt vårdarbete Översynen av utbildning med inriktning mot socialvård och förvaltning sker parallellt för utbildningslinjer inom vårdutbildningssektorn och den administrativa utbildningssektorn (jfr avsnitt 3.6.3.3). Översynen har som utgångspunkt bl.a. en fördjupad analys av de strukturförändringar m.m. i den sociala verksamheten i samhället som kan väntas ske under senare delen av 1970-talet. Syftet med översynen är att belysa studieorganisatoriska frågor för ett vidare fält av samhälls- och beteendevetenskapliga högskolestudier. Uppgiften för översynen blir då snarast att bedöma vilka utbildningslinjer den framtida högskoleorganisationen skall rymma för att tillgodose behoven för social vård och att foga in den utbildning, som i dag ges vid socialhögskolorna, bland de övriga utbildningar som inriktas på verksamhet inom vårdsektorn och avgränsa den mot dessa. Bl.a. uppmärksammas förhållandet mellan socionomutbildning och psykologutbildning liksom relationerna till medicinsk vårdutbildning. I dag existerar ett förhållandevis stort antal från varandra fristående kortare utbildningslinjer som U 68 hänför till högskoleutbildningen som är inriktade mot medicinsk och i någon mån social vårdverksamhet. Syftet med översynen av dessa är att undersöka möjligheterna att bättre samordna studieorganisationen för ett antal linjer, i första hand dem som förbereder för yrkesverksamhet som sjukgymnast, arbetsterapeut, sjuksköterska, ålderdomshemsföreståndare och medicinsk assistent. En sådan samordning syns svara mot utvecklingstendenser inom yrkesområdet och mot krav på ett ändamålsenligt utnyttjande av studieorganisationen. Utredningen återkomSOU 1973:2

mer i avsnitten 3.7.3.2 och 3.7.3.3 till dessa frågor. Med utgångspunkt bl. a. i en analys av arbetsfältet inom berörda delar av vårdsektorn prövas möjligheterna att tillämpa en modell för studieorganisationen med en för alla eller ett antal av de nämnda utbildningarna gemensam grundkurs och successiv differentiering utifrån denna. Också anknytningen till vårdutbildning på gymnasieskolenivå uppmärksammas. Beträffande den översyn av sjukgymnastutbildningen, som Kungl. Maj:t gett U 68 i uppdrag att utföra, är avsikten att arbetet skall drivas längre än för de övriga nämnda linjerna och resultera i förslag till ny utbildningsplan. Som ett led i översynsarbetet prövar utredningen också möjligheterna till en särskild studiegång till läkare för personer som tidigare gått igenom kortare utbildning inom vårdområdet, t. ex.sjuksköterskeutbildning, och därefter har en viss tids yrkesverksamhet. 3.7.2.2 Översyn av grundutbildningen till tandläkare Grundutbildningen till tandläkare är för närvarande föremål för en särskild översyn. Arbetet, som utförs av en av socialstyrelsen och UKÄ gemensamt tillsatt expertgrupp, avser bl. a. anpassning av grundutbildningen till en ny organisation av specialistutbildningen för tandläkare. 3.7.2.3 Utbildning i psykoterapi I maj 1970 uppdrog Kungl. Maj:tåt UKÄ att i samråd med socialstyrelsen, SÖ och samarbetsnämnden för socialhögskolorna utreda frågan om utbildning i psykoterapi för olika personalkategorier inom hälso- och sjukvården. Sedermera har inom UKÄ tillsatts en särskild arbetsgrupp för denna uppgift. Utredningsuppdraget avser såväl utbildningens yttre som dess inre organisation. Vidare skall arbetet ge en översikt av de nuvarande formerna för utbildning i psykoterapi, psykoterapins funktioner samt belysa SOU 1973:2 18

effekterna av en systematiserad utbildning i psykoterapi. Ytterligare en uppgift är att kartlägga vilka yrkeskategorier som har behov av utbildning i psykoterapi. Slutligen skall gruppen också ägna uppmärksamhet åt lärarfrågan, ansvars- och kompetensförhållanden för psykoterapeutisk personal på olika utbildnings- och arbetsnivåer samt kostnadsfrågan. Beträffande utbildningens inre organisation avser uppdraget dels frågan om orienterande inslag i existerande utbildningslinjer, dels specialutbildning i psykoterapi. Enligt direktiven för UKÄs arbetsgrupp kan specialutbildningen tänkas ligga på olika nivåer, t.ex. grundläggande utbildning samt specialist- och vidareutbildning. Utredningsarbetet skall bl.a. belysa frågan om vilka yrkesutbildningar som kan tjäna som underlag för den psykoterapeutiska utbildningen samt i vilken utsträckning samundervisning kan tänkas ske på olika nivåer för studerande med olika utbildningsbakgrund (läkare, psykologer, socionomer, sjuksköterskor, mentalskötare, arbetsterapeuter, socioterapeuter m.fl.). Också frågan om behovet av biträdande psykoterapeuter eller psykoterapiassistenter kommer att prövas. Slutligen skall arbetsgruppen ange hur specialistutbildning i psykoterapi kan infogas i annan specialistutbildning, t. ex. psykiatrisk. I detta sammanhang bör också den nya tillämpningsutbildningen för biträdande psykologer som inrättades under 1971 samt den tvååriga utbildningen till psykolog som startade 1972 uppmärksammas. I dessa utbildningar ingår vissa moment av utbildning för behandlingsuppgifter av olika slag. 3.7.3 Den framtida utvecklingen inom vårdyrkesu t bildningen 3.7.3.1 Några utgångspunkter för det fortsatta studieorganisatoriska arbetet Den i avsnitt 3.7.1 skisserade utvecklingen innebär att behovet inom vårdområdet av vidare referensramar och kunskap om angränsade yrkesområden sannolikt kommer 273

att bli större under den period U 68s planeringsuppgift omfattar. Samtidigt kommer också behovet att snabbt föra in nya moment i redan etablerade utbildningslinjer att göra sig alltmer gällande. Den nuvarande studieorganisationen inom sektorn motsvarar inte till alla delar de krav som utvecklingen inom vårdområdet kan väntas komma att ställa. Enligt U 68s uppfattning skulle vinster kunna göras genom en bättre samordning mellan sektorns utbildningslinjer än vad som nu är fallet. Förutsättningarna för att utveckla vårdutbildningen i riktning mot en på människan som helhet inriktad vård skulle också förbättras. Antagligen skulle det också bli lättare för de olika individerna i ett vårdarbetslag att när så erfordras för kortare perioder ersätta varandra samtidigt som den utbildningsmässiga beredskapen inför nya vårdformer skulle höjas. Slutligen skulle de tillgängliga utbildningsresurserna kunna utnyttjas effektivare om utbildningsutbudet inom sektorn behandlades som en helhet också från studieorganisatorisk synpunkt. De för stora grupper gemensamma kraven på förtrogenhet med de grundläggande vårdfunktionerna, arbetets karaktär av lagarbete och den fortgående specialiseringen i vårdarbetet motiverar att studierna organiseras så att det finns möjligheter till kontakt med det utbildningsinnehåll som befinner sig i gränsskiktet mellan de olika utbildningarna och som kan vara nödvändigt för att ge en referensram för skilda funktioner. Att föra närstående utbildningslinjer samman i grupper inom vilka utbildningslinjerna från en grundkurs specialiseras mot respektive yrkesområde är en möjlighet som bör prövas i syfte att uppnå en bredare referensram. De personer som utbildas för delområdet för sjukvård bör vidare ges möjlighet till kontakt med samhällsve tenskapligt-beteendevetenskapligt ämnesinnehåll, t. ex. genom studiekurser i sociologi och psykologi. På samma sätt bör de som i framtiden kommer att syssla med socialvård i vid mening ha möjligheter att inom sin utbildning få tillgång till studiekurser som närmar denna till den utbildning som ges på sjukvårdssidan. Möjliga exempel 274

på detta är socialmedicin och psykiatri, men även andra ämnen kan tänkas. Vid konstruktionen av sådana kurser som avses här bör man i enlighet med U 68s intentioner pröva om en och samma kurs kan utnyttjas i flera utbildningslinjer. Studieorganisationen bör mot denna bakgrund vara uppbyggd så att det är möjligt att utnyttja existerande studieenheter i flera utbildningslinjer. Redan yrkesverksamma personer bör också kunna utnyttja studieenheter i vidareutbildningssyfte. 3.7.3.2 Utbildning med inriktning mot socialvård. Preliminära erfarenheter från U 68s översynsarbete Behovet av personer med utbildning inriktad mot verksamhet inom det sociala vårdområdet kan väntas bli mer differentierat med avseende på utbildningsinnehåll och omfattning. I dag täcks detta behov i stort sett av socionom- och psykologutbildningarna. En väg att tillgodose ett mera differentierat behov utan att det samtidigt leder till en större splittring och därmed minskad överskådlighet är att redan existerande utbildningar samordnas och att specialisering mot enskilda yrkesområden så långt det är möjligt sker genom profilering under utbildningens senare del. Samtidigt bör tillkommande behov av nya utbildningsnivåer där så är möjligt tillgodoses genom att studiegången organiseras i etapper. Den av U 68 igångsatta översynen av utbildningslinjer med inriktning mot social vård och förvaltning har bl. a. till uppgift att pröva tillämpningen av en studieorganisation av detta slag. Enligt aktuella undersökningar återfinns ca 45 procent av socionomerna inom socialt utrednings- och behandlingsarbete med olika stora inslag av direkt klientkontakt respektive administrativa uppgifter. Exempel på sådana tjänster är socialassistent och skolkurator inom det primärkommunala området, kurator vid sjukvårdsinrättningar och rådgivningsbyråer inom landstingens förvaltningsområde och tjänsteman inom statlig kriSOU 1973:2

minalvård, nykterhetsvård och ungdomsvård. därefter följande successiv specialisering är Socialarbetaren fungerar ofta i nära samarbete möjlig. Översynsarbetet omfattar studiegångar vilmed andra yrkesföreträdare, läkare, psykologer och vårdpersonal. Kravet på helhetssyn på ka förbereder för yrkesverksamhet som sjukklienten eller klientgruppen gör att behand- sköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut, ålderlingsfunktionerna till viss del kan samman- domshemsföreståndare samt medicinsk assifalla. Inriktningen och utformningen av socio- stent. Utmärkande för dessa utbildningsnomemas yrkesroller inom det sociala vårdar- gångar är i dag en klar yrkesprofilering som betet berörs också av arbetet inom ett antal emellertid är så utformad att en innehållsmäsutredningar och i planering av försöksverk- sig och organisatorisk samordning av utbildningarna är svår att genomföra. samhet av olika slag. De berörda högskoleutbildningarna är i nuDet är med tanke på pågående arbete varande organisation två- och treåriga. U 68 inom socialutredningen och i avvaktan på har inte tagit ställning till huruvida motiv för utvärdering av resultaten av olika typer av någon justering av studietiderna föreligger. försöksverksamhet inom vårdområdet vanskArbetet bedrivs emellertid med inriktning på ligt att nu söka ange mera definitiva riktlinjer att för dessa utbildningar skapa i vissa avsnitt för nya och förändrade arbetsfunktioner inom sektorn. Huvuduppgifter i det fortsatta ut- gemensamma kurser för samtliga studerande. redningsarbetet beträffande socionomutbild- Bl.a. diskuteras i arbetet om en kombination ningens sociala linje är att med hänsyn till de av gemensammma kurser till en omfattning utvecklingstendenser som finns föreslå för- av cirka ett års studier kan ge den förberedeländringar av innehållet i utbildningen samt se som kan krävas för att fullgöra vissa en studieorganisation som möjliggör en begränsade arbetsuppgifter i samband med snabb anpassning till förändrade utbildnings- en temporär övergång till yrkesverksamhet. mål (för socionomutbildningens nuvarande Kurser bör enligt U 68s mening kunna kominnehåll och organisation se avsnitt 3.6.3.3). bineras enligt delvis nya mönster och andra Avgränsningen mot angränsande utbildnings- profiler prövas i den omfattning vårdbeholinjer inom filosofisk fakultet, utbildnings- ven så kräver. Formerna för övergång från gymnasielinjerna 4—5, kommer också att beröras. skolans vårdlinje till fortsatt vårdutbildning är enligt U 68 av vitalt intresse. I framtiden kommer sannolikt huvudparten av de sökan3.7.3.3 U 68s översyn av kortare högskole- de till kortare högskoleutbildning med vårdutbildning med inriktning mot främst medi- inriktning att ha gymnasiala förkunskaper. cinsk vård En betydande del av dessa har på vårdlinjen Under senare år har avsevärda insatser gjorts skaffat sig en gedigen grundläggande vårdutför de längre vårdutbildningarna (läkare, bildning som omfattar ca 1 200 timmar tandläkare). Av U 68s överväganden i dimen- yrkesteori och ca 1 000 timmar yrkesträsioneringsfrågorna i kapitel 2 framgår att ning. Med hänsyn till den speciella yrkesutredningen inte räknar med någon väsentlig inriktning som denna gymnasieskolelinje har ändring i fråga om dessa utbildningars kapa- bör elever med sådan bakgrund enligt U 68s citet under planeringsperioden. I stället bör mening antas till motsvarande vårdinriktad kortare högskoleutbildningar inom vårdsek- högskoleutbildning under andra förutsätttorn byggas ut. Exempel härpå är sjuk- ningar än övriga sökande. gymnast- och arbetsterapeututbildning. Förkunskaper från vårdlinjen bör innebära U 68s översyn av vissa kortare vårdutbild- en tids- och ämnesmässig fördel vid högningar syftar bl.a. till att pröva om en skoleutbildning inom vårdområdet. Betydelorganisation av studierna i olika utbildnings- sen av de förkunskaper vårdlinjen ger varielinjer i form av en gemensam grundkurs och rar dock för olika slag av fortsatt utbildSOU 1973:2

ning. Med den utformning som linjen nu harr väger den tungt vid fortsatt utbildning inomi allmän sjukvård. Dess värde i förhållande till1 mera specialiserade utbildningar är inte likai entydigt. Det är emellertid angeläget attt betona att genomgången gymnasial vårdutbildning alltid måste innebära en fördel1 oavsett vilken funktionsprofil som väljs i högskoleutbildningen. Sökande med yrkeserfarenhet inom vårdområdet bör vid tillträde till kortare högskoleutbildning med vårdinriktning bedömas5 på likartat sätt som de som genomgåttt gymnasieskolans vårdlinje. Lämpliga kombinationer av grundläggande vårdutbildning\ och yrkeserfarenhet bör medge tillträde tilll fortsatt vårdutbildning enligt samma reglerr som för elever från vårdlinjen.

3.7.3.4 Utbildning till läkare och tandläkare Såväl läkarutbildningen som utbildning inriktad mot tandsjukvårdsområdet har under senare år varit föremål för en livlig internationell debatt. Huvudönskemålen i diskussionen kring läkarutbildningen kan sammanfattas i följande punkter: • ökad integration mellan prekliniska ämnen, mellan kliniska ämnen och mellan prekliniska och kliniska ämnen • ökad undervisning i samhällsvetenskapliga och beteendevetensakapliga ämnen • tidig introduktion om klinisk metodik och kliniska problem under studierna • förkortade studier inom grundutbildningen genom ökad integration • uppdelning av studierna i en grunddel (obligatorisk för alla) och frivilliga överkurser inom ett eller flera ämnen. Den svenska läkarutbildningens nuvarande organisation fastställdes 1968 efter förslag av UKÄ och socialstyrelsen på grundval av förslag från specialist- och läkarutbildningssakkunniga. Resultaten av denna reform, vars tyngdpunkt låg på specialistutbildningens

organisation och innehåll, börjar nu slå igenom. Erfarenheterna av den nya läkarutbildningen, problemen kring integration med den mot sociala vårdfunktioner inriktade utbildningen, förändringar i skilda utbildningsgruppers funktioner samt frågan om kopplingen mellan kortare och längre vårdutbildningar inom hälso- och sjukvårdens område kan enligt U 68s mening komma att ge anledning till att läkarutbildningen i dess helhet kan behöva ses över i ett senare sammanhang. Det är då naturligt att sådana önskemål som förts fram i den ovan berörda debatten i Sverige och utomlands tas upp till diskussion. Huvudfrågan i diskussionen kring tandsjukvårdsutbildningarnas mål och organisation har varit om inte större resurser skulle satsas på utbildning av personal för förebyggande tandvård. I debatten har särskilt pekats på de fördelar som skulle kunna uppnås om väsentliga delar av det profylaktiska arbetet överförs på särskilt utbildad personal med avgränsade arbetsuppgifter (tandhygienister eller motsvarande). I kapitel 2 har utredningen föreslagit en ökad kapacitet för utbildning för förebyggande tandsjukvård.

3.7.4 Sammanfattning av U 68s synpunkter I det fortsatta utvecklingsarbetet med vårdinriktad högskoleutbildning bör enligt U 68s mening följande beaktas. • Strävan bör vara att föra de kortare högskoleutbildningarna med vårdinriktning studieorganisatoriskt närmare varandra. U 68s eget utredningsarbete syns såvitt nu kan bedömas ge uppslag som bör kunna utvecklas vidare. • Därvid är det viktigt att anknytningen till vårdutbildning inom gymnasieskolan uppmärksammas. Det gäller även motsvarande äldre utbildningar och utbildning utanför gymnasieskolans linjer.

SOU 1973:2

• Möjligheten att bygga på en kortare vårdutbildning till en längre efter mellanliggande yrkesverksamhet bör uppmärksammas. • De studieorganisatoriska förslag som kan bli resultatet av U 68s översyn av socionomutbildningen bör läggas till grund för en översyn av de utbildningslinjer som har huvudsakligen beteendevetenskaplig inriktning.

SOU 1973:2

3.8 Utbildning för undervisningsyrken

3.8.1 Översikt Under de senaste 20 åren har genomgripande förändringar genomförts inom både den obligatoriska skolan och de frivilliga skolformerna. En grundläggande strävan har varit att stärka sambandet mellan olika studievägar och stadier. Inom lärarutbildningen kommer denna helhetssyn till uttryck i organisationen på lärarhögskolor vid vilka utbildningen av lågstadielärare och mellanstadielärare sker liksom, vid de större lärarhögskolorna, den praktisk-pedagogiska utbildningen av ämneslärare. Också förskollärarutbildning ges inom lärarhögskoleorganisationen. I prop. 1967:4,i vilken riktlinjerna för den nuvarande organisationen av lärarutbildningen drogs upp, anförde dåvarande departementschefen också att "en samordning av den yttre organisationen av lärarutbildningen inte kan avse endast de nu aktuella lärarkategorierna, klasslärare och lärare i läroämnen, utan måste inbegripa också de många andra lärarkategorier som finns inom skolväsendet, såsom övningslärare och yrkeslärare." Enligt U 68s mening bör en utbildningsgång som är så uppbyggd att olika slag av lärarutbildning i den avslutande mest yrkesinriktade delen sammanförs organisatoriskt vara ägnad att stärka den nämnda helhetssynen. De yrkespedagogiska instituten har fr. o. m. den 1 juli 1972 inordnats i lärarhög278

skoleorganisationen. Vidare har lärarutbildningskommittén (LUK) framlagt förslag som innebär att utbildningen av ämneslärare skall ske med samma organisation av studierna för samtliga ämnen, inte som hittills med skilda behörighetskrav och olika studieorganisatorisk struktur för tidigare s. k. övningslärare och s. k. ämneslärare. All ämneslärarutbildning får sålunda enligt LUKs förslag enhetlig utformning, och organisationen av utbildningen samordnas. Också utanför grundskolan och gymnasieskolan har skett förändringar, t. ex. inom vuxenutbildningen, som har betydelse för pedagogiskt inriktad högskoleutbildning. Förskolan har vuxit snabbt under 1960talet och barnstugeutredningens förslag förutsätter bl.a. fortsatt utbyggnad. De olika barnavårdande funktionerna står under debatt: fördelningen mellan vårdande, socialt utvecklande och undervisande roller inom ett helhetsansvar för barnet är en central fråga. Dess lösning återverkar självfallet på behovet av personal bl. a. i förskolan och på personalens utbildning. Det fortsatta utredningsarbetet inom barnstugeutredningen kommer att ge ytterligare belysning åt detta. Gränsdragningen mellan de olika yrkesutbildningssektorerna är, som påpekats redan i inledningskapitlet (avsnitt 1.3), ingalunda klar och entydig. Yrkesområden inom undervisningssektorn och inom sektorerna för vård och kultur och information griper in i varandra. Gruppen förskollärare, fritidsSOU 1973:2

pedagog, ungdoms- och fritidsledare och socialpedagog utgör exempel på detta. I alla dessa yrken är det pedagogiska inslaget starkt, även om de i flera avseenden skiljer sig från vad som traditionellt uppfattas som läraryrken. Som har framgått vid diskussionen av vårdsektorn (avsnitt 3.7) framträder också i en modern syn på vårdyrkena, i vilken förebyggande och rehabiliterande åtgärder får ökad vikt, de pedagogiska funktionerna hos vårdpersonalen som väsentliga. Också inom konstnärliga yrken och kulturförmedlar- och informationsyrken är de pedagogiska momenten centrala. Den av samhället organiserade eller stödda vuxenutbildningens tillväxt har belysts i avsnitt 2.2.4. Därtill kommer företagsutbildning av mycket betydande omfattning. En av förutsättningarna för U 68s överväganden om högskoleutbildningens kvantitativa planering har varit att omfattningen av vuxenutbildning för korttidsutbildade kommer att öka avsevärt. Lärarutbildningen för vuxenutbildningens behov, i alla dess skiftande former, kan sålunda beräknas få ökad betydelse. I det sammanhanget kan också nämnas de allt starkare kraven på pedagogisk utbildning av lärare vid universitet och högskolor. Viss sådan utbildning förekommer redan i UKÄs regi. Den utveckling mot återkommande utbildning som enligt utredningens mening är den på sikt kanske väsentligaste strukturförändringen inom utbildningssystemet för in vuxenutbildningsproblemen i högskolan och gymnasieskolan. Redan nu står med säkerhet mycket att vinna genom att utnyttja erfarenheter från utbildning av vuxna i de frivilliga skolformerna. Den pedagogiska utbildningen har traditionellt haft sin tyngdpunkt inom klassläraroch ämneslärarutbildning. Mot bakgrund av den skisserade utvecklingen har den fått avsevärt vidgade uppgifter. Utvecklingen av kraven på skolans lärare anknyter nära till dessa förändringar. Lärarens roll blir alltmer arbetsledarens för vilken samverkan med eleverna och med andra lärare och annan personal över stadiegränser, SOU 1973:2

årskurser och ämnen blir en naturlig arbetsform. Kraven på kontakt mellan skolan, yrkeslivet och samhället i övrigt framförs med ökad tyngd när utbildningstiden för praktiskt taget alla ungdomar blivit så lång som elva eller tolv år. Det har alltmer uppfattats som väsentligt att de som undervisar i skolan har erfarenhet också från andra arbetsmiljöer och andra pedagogiska situationer. Pågående reformarbete inom lärarutbildningen syftar till att tillgodose behoven av integration inom skolan, bl.a. genom att uppmärksamma behovet av samverkan mellan olika lärarkategorier. Den betydelse som pedagogiska funktioner kommit att få också utanför det formella utbildningssystemet medför också andra integrationsproblem som kan ge nytt perspektiv på organisationen av högskoleutbildningen inom undervisningssektorn och inom angränsande delar av andra yrkesutbildningssektorer. En helhetssyn på utbildning för pedagogiska funktioner bör också kunna bidra till bättre anpassningsmöjligheter på arbetsmarknaden för personal i undervisningsyrken vid de oundvikliga variationerna i dimensioneringen av olika delar av utbildningsväsendet. 3.8.2 Utvecklingsarbete 3.8.2.1 Utbildning av yrkeslärare YB föreslog i sitt betänkande "Reformerad yrkesutbildning" (SOU 1970:4) en utbildningsgång för blivande lärare i yrkesteknik uppbyggd kring komponenterna förutbildning, ämnesutbildning, grundläggande lärarutbildning samt fortbildning. Förutbildningen förutsattes av beredningen normalt utgöras av gymnasieskolans yrkestekniska linjer. Ämnesutbildningen föreslogs bli löst bl. a. genom tillskapande av yrkesteknisk högskoleutbildning. Den grundläggande ettåriga lärarutbildningen borde enligt YB samordnas organisatoriskt med övrig ämneslärarutbildning vid lärarhögskolor. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 oktober 1971 har SÖ framlagt förslag till "Utbildning av lärare i vissa yrkesinriktade ämnen i gym279

nasieskolan". SÖ som enligt Kungl. Maj:ts 3.8.2.2 Lärarutbildningskommittén (LUK) uppdrag haft att beakta YBs förslag till reforLUK tillsattes i november 1968 och har i uppmerad lärarutbildning har i denna skrivelse drag att utreda frågan om utbildning av lärare i gett förslag till mål för yrkeslärarutbilds. k. övningsämnen. Enligt direktiven avser arningen. betet utbildning av lärare i bl. a. teckning, SÖs förslag är koncentrerat till behovet gymnastik, trä- och metallslöjd, textilslöjd, att organisera ämnesutbildning för de yrkeshemkunskap, barnavård, familjekunskap, lärargrupper där sådan för närvarande saknas. Eftersom ett heltäckande förslag är be- konsumentkunskap och dramatik. LUK skall roende av utredningar som ännu inte slut- vidare utreda frågan om utbildning av lärare i förts är de konkreta åtgärderna koncentrera- bild- och formarbete vid lärarhögskola, samt de i huvudsak till industri- och hantverks- — i vissa avseenden - utbildningen av lärare i musik samt konst- och musikhistoria. samt vårdområdena. I direktiven betonas särskilt att utredSÖ diskuterar dels åtgärder i ett längre ningen bör belysa möjligheterna att utforma perspektiv, dels kortsiktiga åtgärder som kan lärarutbildningen på ett sådant sätt att ämförverkligas relativt snabbt. De långsiktiga neslärarna kan användas över skolformsgränåtgärderna anknyter i princip till YBs förslag serna. Lärartjänst i vilken ingår s. k. övningsoch innebär en ämnesutbildning av i huvudsak ett års omfång följd av praktisk-pedago- ämne förutsätts i regel omfatta minst två gisk lärarutbildning. I princip tänks denna ämnen. Vidare uppmärksammas frågan om i studieorganisatoriskt sammanknuten med vilken mån ämnesstudierna för blivande ämannan högskoleutbildning: på industri- och neslärare utan olägenheter kan samordnas hantverksområdet en uppbyggnad som kan med ämnesstudierna för andra yrkesgrupper. anknyta till yrkestekniska linjer, på vårdom- I anslutning till frågan om såväl ämnesutbildrådet en organisation i anknytning till ett ningens som den praktisk-pedagogiska utombildat Statens Institut för Högre Utbild- bildningens organisation berör direktiven det ning av Sjuksköterskor (SIHUS) eller till angelägna i att utbildningarna för skilda slag universiteten. På vårdområdet innebär försla- av lärare inte isoleras från varandra. LUK har lagt fram sina förslag i betänkanget dessutom lärarutbildning för ämnen och det "Fortsatt reformering av lärarutbildutbildningslinjer där sådan nu saknas och där ningen" (SOU 1972:92). Som riktlinjer för undervisningen oftast sköts av läkare. I ett utvecklingen har LUK föreslagit följande. kortare perspektiv förslår SÖ särskild ämnesutbildning på cirka en termin med utnyttjan- • Ramen för ämnesstudierna i en tvåämnesde av särskilt utarbetade läroplaner. SÖ unkombination bör vara 120 poäng. Bl. a. derstryker att detta bör betraktas som ett behovet av fortbildning, motiverat främst provisorium i avvaktan på andra lösningar. av de kontinuerliga förändringarna i skoI prop. 1973:1 (bilaga 10 s. 446 f.), föreslås lans läroplaner, begränsar den tid som kan viss kapacitetsförstärkning för utbildning av ställas till förfogande för grundutbildlärare för industri och hantverk. ningen. Enligt LUK förutsätter en begränsning av ämnesutbildningen till 120 Ämnesutbildningen av yrkeslärare är som poäng ett system med organiserad fortredan framhållits nära förknippad med utbildning för alla lärare. vecklingen av den yrkestekniska högskoleutbildningen. Genom tilläggsdirektiven har • Ämnesutbildningen inom LUK-ämnena U 68 fått i uppdrag att pröva frågan om den anordnas på samma sätt som ämnesutbildyrkestekniska högskoleutbildningen. Även ningen i andra ämneskombinationer för om den dominerande målgruppen för utbildlärare på grundskolans högstadium och ningen kan beräknas vara en annan hör gymnasieskolan. yrkeslärarna till den grupp som bör beak- • All praktisk-pedagogisk utbildning av tas i förslagen till studieorganisatoriska löslärare förs samman till lärarhögskola. ningar (avsnitt 3.4.5). 280 SOU 1973:2

En viktig förutsättning för LUKs arbete har varit att en stor del av de studerande i potentiella skolämnen går till andra yrken än läraryrket. Bl. a. mot den bakgrunden föreslår LUK att i grundstudiernas första fas erbjuds studier av intresse även för studerande som inte är inriktade mot läraryrket. I linje med detta strävar man också efter att utnyttja studiekurser och kurser hämtade från andra ämnen än de direkta LUKämnena (utbytbara studieenheter). Enligt LUKs mening är breda ämnesstudier, gemensamma med studerande inriktade mot andra yrken av värde bl. a. från yrkesvalssynpunkt men också berikande för undervisningens uppläggning. Den begränsade tid som står till förfogande för den ämnesteoretiska utbildningen för blivande lärare har emellertid föranlett LUK att i sina förslag begränsa tiden för en med andra yrkeskategorier mer eller mindre gemensam basutbildning till omkring en termin per ämne, varefter en differentiering förutsätts ske. LUK föreslår vidare att studiekurser och kurser inom LUK-ämnena skall kunna användas också i andra utbildningar, t. ex. mera konstnärligt inriktade, eller i vårdutbildningar. Den praktisk-pedagogiska utbildningen i LUKs förslag består av två delar: en lärarinriktad yrkesförberedelse parallellt med ämnesstudierna, samtett praktisk-pedagogisktår vid lärarhögskola, under vilket pedagogik, metodik och praktik varvas och integreras med varandra. Utredningen utgår därvid från den principen att lärarutbildningen successivt skall inriktas allt starkare mot lärarsektorn utan att därmed alltför tidigt binda den studerande vid ett slutligt yrkesval. Yrkesförberedelsen under ämnesstudierna syftar till att ge en praktisk och teoretisk orientering om skolan som arbetsplats och om lärarens uppgift i skolan och avses ha dels en motivationshöjande, dels en yrkesvägledande funktion, varför den också föreslås kompletterad med en förstärkt insats av studie- och yrkesvägledning. Den förutsätts ligga till grund för lärarhögskoleåret och föreslås därför bli obligatorisk för tillträde till lärarhögskola. LUK betonar särskilt vikSOU 1973:2

ten av att denna del av utbildningen utformas så att den blir konkret och av den studerande upplevs ha ett direkt samband även med ämnesstudierna. Tills vidare förutsätter man att den föreslagna formen av yrkesförberedelse organiseras som fyra tvåveckorskurser, fördelade på lämpligt sätt under ämnesstudiernas andra till sjätte terminer. Enligt LUKs mening bör kortare, yrkesförberedande kurser av detta slag i anslutning till ämnesstudierna läggas in också i andra utbildningslinjer inom filosofisk fakultet med andra yrkesmål. Införandet av yrkesförberedelse i ämnesstudierna kan underlätta lösningar av vissa studieorganisatoriska problem. LUK föreslår att ett års arbetslivserfarenhet utanför läraryrket skall vara särskilt behörighetskrav för tillträde till lärarhögskolas ämneslärarlinje. Arbetslivserfarenhet utöver ett år föreslås få tillgodoräknas som merit. 3.8.2.3 Vidareutbildning av mellanstadielärare Genom beslut vid 1972 års riksdag (prop. 1972:26, UbU 1972:20, rskr 1972:153) har det fastslagits att det alltjämt bör finnas två lärarkategorier som svarar för undervisningen på grundskolans högstadium, adjunkter och ämneslärare. Mellanstadielärare skall liksom hittills genom vidareutbildning få behörighet till ämneslärar- eller adjunktstjänst. För ämneslärartjänst grundas behörigheten i två av de tre ämnen som skall ingå i ämneskombinationen på de tillvalskurser som ingår i mellanstadielärarutbildningen. I det tredje ämnet skall läraren ha en utbildning om minst 40 poäng i fil.kand.-examen. UKÄ har fått i uppdrag att i samråd med SÖ undersöka möjligheterna att vid studierna för 40 poäng tillgodoräkna tillvalskurs i mellanstadielärarutbildningen. Till denna ämnesutbildning kommer en metodikkurs om cirka sex veckor. Möjlighet står också öppen för en mellanstadielärare att vidareutbilda sig till adjunkt. 281

När det gäller den ämnesteoretiska behörigheten bör läraren i vart och ett av två ämnen ha en utbildning om minst 40 poäng i fil.kand.-examen. I det tredje ämnet grundas behörigheten på tillvalskurs i mellanstadielärarutbildningen. Något ytterligare krav på praktisk-pedagogisk utbildning ställs inte. 3.8.2.4 Utbildning av förskollärare 1968 års barnstugeutredning överlämnade i maj 1972 sitt betänkande "Förskolan del 1 och 2" (SOU 1972:26 och 27) med förslag avseende daghem och lekskola, vilka bland annat rör det pedagogiska innehållet i förskoleverksamheten samt dennas omfattning och organisatoriska utformning. Mot bakgrund av att förslaget innebär delvis nya krav på barnstugornas personal har barnstugeutredningen den 22 september 1972 fått tilläggsdirektiv för fortsatt arbete med personalutbildningsfrågorna. Inom SÖ prövas för närvarande möjligheterna att samordna utbildningarna på barnavårdens område. SÖ undersöker också möjligheterna till viss pedagogisk samverkan mellan förskollärarutbildningen och lågstadielärarutbildningen. Barnstugeutredningen skall nu i enlighet med sina tilläggsdirektiv i nära kontakt med SÖ undersöka konsekvenserna av ett förverkligande av utredningens förslag till utbildning för den personal som är verksam på området. Utredningens uppdrag berör inte enbart förskollärarutbildningen utan även utbildning av barnskötare, dagbarnvårdare, barnvårdare och fritidspedagoger. 3.8.3 Några sammanfattande synpunkter De förslag till förändringar av lärarutbildning som ovan refererats har mycket nära anknytning till de studieorganisatoriska principer som utredningen diskuterat i avsnitt 3.4 som riktlinjer för den fortsatta utvecklingen. Flera av förslagen förutsätter att kurser som ingår i andra utbildningslinjer skall kunna användas även i lärarutbildningen. 282

Enligt förslagen inordnas den praktiskpedagogiska delen i samtliga lärarutbildningar i lärarhögskoleorganisationen. En viss studieorganisatorisk samordning förutsätts även. Enligt U 68s mening talar flera skäl för att den egentliga lärarutbildningen i största möjliga utsträckning görs gemensam för olika lärarkategorier. Kravet på ökad samverkan i skolan förutsätter att de blivande lärarna lär känna varandras arbetsområden. Den enhetliga synen på eleven oberoende av stadium eller studieinriktning förutsätter en i väsentliga delar enhetlig utbildning av lärarna. Enligt U 68s uppfattning kan delar av den praktisk-pedagogiska utbildningen också göras gemensam utan att lärarträningen för de olika kategorierna lärare förlorar det metodiska sambandet med lärarkandidatens ämnes- och stadieinriktning. I detta sammanhang vill utredningen peka också på det principiellt viktiga beslutet om vidareutbildning av mellanstadielärare. Förslaget innebär, att en sedan länge tillämpad studiegång av typ återkommande utbildning nu förs in i det reguljära utbildningssystemet. Den av LUK föreslagna praktisk-teoretiska yrkesförberedelsen under ämnesstudierna, dvs. före den praktisk-pedagogiska utbildningen, är av stort intresse inte endast för lärarutbildning utan också för andra slag av högskoleutbildning. LUK anser det naturligt att en motsvarande yrkesförberedelse organiserad på samma sätt som den av LUK föreslagna lärarförberedelsen införs även på andra utbildningslinjer vid filosofisk fakultet. U 68 har i avsnitt 3.4 belyst den mer generella frågan och vill i detta sammanhang endast konstatera att åtgärder av detta slag bör vara av stort värde både för den studerandes slutliga yrkesval och som motivationshöjande och sammanhållande element i utbildningslinjens ämnesteoretiska del. Liksom LUK anser U 68 det vara väsentligt att den yrkesförberedelse det här är fråga om får en konkret utformning, och att den utgör en verklig grund för det avslutande praktisk-pedagogiska året.

SOU 1973:2

3.9 Utbildning för

3.9.1 Översikt Utbildningssektorn för kultur- och informationsyrken har i U 68s indelning fått en vid avgränsning. Hit har förts utbildningar som i någon mening kan sägas förbereda för konstnärlig verksamhet (t. ex. utbildning till regissör, målare och konsthantverkare liksom musikutbildning) och för kulturförmedlande funktioner och informationsuppgifter (t. ex. bibliotekarie- och journalistutbildning). Utbildning för informationsuppgifter och verksamhet som kulturförmedlare av olika slag har också i stor utsträckning hittills skett på individuellt utformade utbildningsvägar. I dag representerar de personer som är verksamma inom dessa arbetsområden inte bara en mångfald olika yrkesverksamheter. De har samtidigt en mycket varierande utbildningsbakgrund. Även religionsvetenskaplig utbildning har förts till denna sektor. De slag av yrkesverksamhet som religionsvetenskaplig utbildning kan leda fram till gäller i betydande utsträckning mänskliga och samhälleliga problem. Härtill kommer att samhällsutvecklingen skapat nya arbetsuppgifter, nationellt och internationellt, för vilka religionsvetenskaplig utbildning i många fall kan vara motiverad som komplement till annan utbildning. I den internationella diskussionen, bl. a. i UNESCOs arbete, har man diskuterat frågan om utbildning för två grupper av yrkesutövare, vilka man sammanfattat under beteckSOU 1973:2

- och informationsyrken

ningarna kulturadministratörer (Arts Administrators) och kulturförmedlare (Cultural Activities Organizers). Bland kulturadministratörerna skulle då återfinnas personer med ledningsuppgifter inom olika kulturinstitutioner liksom tjänstemän med förvaltande uppgifter inom statlig och kommunal kulturförvaltning. Kulturförmedlande verksamhet, innefattande både förmedlande och aktiverande element, ingår i arbetsuppgifterna för många yrkesgrupper. Hit hör journalister, bibliotekarier, personer verksamma inom reklam och marknadsföring, museifolk, författare,skådespelare och teaterledare, ungdoms- och fritidsledare samt ledare inom olika slag av amatörverksamhet, t. ex. konst- eller konsthantverkscirklar, amatörteatergrupper, körer etc. Även terapeuter med inriktning mot det kulturella området kan räknas hit. Utomordentligt betydelsefulla insatser inom kulturförmedlingens område görs också av funktionärer och förtroendemän inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Folkbildningens uppgifter på detta område kommer av allt att döma att öka i framtiden. Bl. a. kulturrådets nyligen avlämnade betänkande "Ny kulturpolitik" (SOU 1972:66) ger skäl för denna bedömning. Av uppräkningen ovan framgår att begreppet "kulturförmedling" täcker ett flertal ganska skiftande aktiviteter. I vissa fall avser "förmedlingen" endast en gren av ett kulturområde och är intimt knuten till att förmed283

låren är utövande inom någon av konstarterna. Ibland är i stället aktiveringen av mottagaren huvudändamålet och verksamheten spänner över hela kulturfältet. För närvarande finns endast i begränsad utsträckning utbildning som är direkt utformad för verksamhet som "kulturförmedlare" i den ovan nämnda meningen. Det är inte heller meningsfullt att överväga en enhetlig utbildning för kulturförmedlare - i själva verket ligger ett värde i mångfalden av utbildningsoch erfarenhetsbakgrund. Det bör emellertid vara möjligt att urskilja en rad viktiga moment, där de olika kategorier som kommer att vara verksamma inom detta område har mer eller mindre gemensamma behov av tämligen specifika yrkesinriktade utbildningselement. Mycket talar också för att det skulle vara värdefullt att konfrontera olika kategorier studerande med varandra i utbildningen, i synnerhet i ett system med återkommande utbildning. Åtskilliga kultur- och informationsutbildningar kan sägas ha en inriktning mot pedagogiska uppgifter. Det gäller utbildning för kulturförmedlande uppgifter, prästutbildningen med flera. Gränsdragningen mot andra utbildningssektorer är sålunda oskarp. Utbildningssektorn för kultur- och informationsyrken är mycket heterogen i fråga om organisation och grad av yrkesinriktning. De flesta linjerna utgörs av direktutbildning med en redan från början markerad inriktning mot yrkesmålet. Exempel på sådana utbildningar är journalistutbildningen och de konstnärligt inriktade utbildningarna. Andra, t. ex. bibliotekarieutbildningen, kan närmast karaktäriseras som yrkesinriktade påbyggnader på basutbildning av varierande inriktning. I de konstnärliga utbildningar som avser bildkonst, konsthantverk och design, musik, teater, film och dans, intar färdighetsämnen en dominerande plats i utbildningen. Allmänt kan sägas att studierna i dessa utbildningar i hög grad är inriktade på att stimulera den konstnärliga mognadsprocessen och ge de studerande möjlighet att förverkliga egna konstnärliga intentioner.

3.9.2 Utvecklingsarbete 3.9.2A Konstnärsutbildningssakkunniga (KUS) Konstnärsutbildningssakkunniga (KUS) föreslog i sitt betänkande "Högskolor för konstnärlig utbildning" (SOU 1970:66) en ny organisation och uppläggning av den konstnärliga utbildningen som enligt förslaget helt förläggs till den eftergymnasiala nivån. KUS föreslog en nivåuppdelning med en tvåårig grundläggande formhögskola samt, byggande på denna, treåriga konsthögskolor och treåriga designhögskolor. De sakkunniga underströk att den konstnärliga utbildningen borde ha nära kontakt med utbildningar inom andra områden, t. ex. inom arkitektur, konstvetenskap och vissa samhällsvetenskaper. KUS föreslog också att en viss del av utbildningen skall kunna ske vid andra läroanstalter. De av KUS föreslagna formhögskolorna avsågs dels ge utbildning för dem som ämnar fortsätta vid konsthögskolor och designhögskolor, dels erbjuda utbildningsalternativ för dem som avser att arbeta som kulturförmedlare. Utbildningen vid formhögskolorna skulle enligt förslaget kunna kombineras med annan utbildning, exempelvis vid universitet, lärarhögskolor, etc. Verksamheten vid konsthögskolorna skulle enligt förslaget beröra tre grupper, nämligen studerande som vill ha en konstnärlig utbildning på denna nivå, redan verksamma konstnärer som önskar fort- och vidareutbildning samt studerande inom andra utbildningsområden och andra personer som önskar följa vissa kurser och/eller seminarier. KUS räknade med att flertalet av de studerande vid konsthögskolorna skulle ha formhögskola bakom sig. Utbildningen vid designhögskolorna föreslogs bygga på formhögskolorna och ge både teoretiska kunskaper och träning i att använda generella problemlösningsmetoder inom flera olika områden av design. Designhögskolorna borde i första hand inriktas på att ge utbildning i produktdesign, informationsdesign och närmiljödesign. SOU 1973:2

Ett genomgående drag i KUS' förslag är att utbildningsutbudet inom samtliga de tre föreslagna utbildningarna avses kunna bli utnyttjat också av sådana studerande som endast vill följa en viss kurs eller vissa kurser som komplettering eller del av annan utbildning eller för vidareutbildning. För U 68 är det väsentligt att en tillfredsställande studieorganisatorisk samordning sker både inom ramen för de konstnärliga utbildningarna och mellan dessa utbildningar och annan högskoleutbildning. Anknytningspunkter finns t. ex. i den konstvetenskapliga utbildningen vid universiteten och i den högre tekniska utbildningen. Också kombinationer av konstnärlig utbildning och utbildningar som syftar till vårduppgifter och administrativa eller pedagogiska uppgifter bör vara värdefulla. Det bör också finnas naturliga möjligheter att på olika sätt varva utbildning och yrkesverksamhet. Inom den konstnärliga utbildningen syns inte minst krav på manuella färdigheter — som nu ofta tillgodoses genom kurser i gymnasieskolan - tala för en organisation med återkommande utbildning. 3.9.2.2 Utbildning för bibliotek, arkiv och informatik Genom riksdagens beslut i maj 1971 (prop. 1971:52, UbU 1971:19,rskr 1971:189) fastställdes en ny organisation för utbildningen inom biblioteksområdet. Härigenom åstadkoms bättre samordning av utbildningsinsatserna än tidigare. Beslutet om den nya utbildningsorganisationen grundade sig på ett betänkande avgivet av 1965 års utredning rörande utbildning av bibliotekspersonal (BU). Målet för bibliotekens verksamhet har vidgats avsevärt, inte minst genom samhällets ökade satsning på vuxenutbildningen och den ökade benägenheten att se biblioteken som en allmän servicefunktion också för informations- och kulturaktiviteter utanför deras traditionella verksamhetsområde. Denna utveckling påverkar, tillsammans med bl. a. den snabba tekniska utvecklingen inom framför allt informations- och dokumentaSOU 1973:2

tionsområdet, målen för utbildningen. Samtidigt minskar skillnaden mellan olika bibliotekstyper, och kraven på en gemensam bas av yrkeskunnande hos personalen blir allt större. Den nya utbildningen inom biblioteksområdet omfattar en tvåårig yrkesinriktad utbildning för bibliotekarier vid folkbibliotek, forskningsbibliotek och skolbibliotek. Under det första studieåret är utbildningen helt sammanhållen. Under andra året sker en begränsad specialisering. Den tvååriga utbildningen, som är förlagd till bibliotekshögskolan, får tillgodoräknas som 80 poäng i fil. kand.-examen. Genom den förhållandevis stora bredden avses utbildningen vara användbar inom en vidare sektor än tidigare utbildningar inom området. I sitt betänkande behandlade BU också utbildning för arkiv och informatik. UKÄ fick i uppdrag att närmare utforma organisation och uppläggning av utbildningen för dessa områden. Utbildning i informatik anordnas sedan höstterminen 1971 vid Stockholms universitet och utbildning i arkivkunskap beräknas kunna inrättas som yrkkurs fr. o. m. höstterminen 1973. 3.9.2.3 Utbildning för informationsverksamhet Den nuvarande utbildningen för informationsverksamhet bedrivs framför allt vid journalisthögskolorna, de filosofiska fakulteterna samt IHR. Utbildningen vid journalisthögskolorna som tillkom genom riksdagsbeslut år 1967, består av en tvåårig sammanhållen yrkesutbildning, omfattande en ettårig grundkurs följd av en termins studiepraktik och en termins fördjupningsstudier. Utbildningen efter grundkursen är differentierad på två linjer, en informationslinje och en presslinje. Till fördjupningsterminen kan redan yrkesverksamma journalister antas som specialstuderande. Endast ett mindre antal journalister har tillvaratagit denna möjlighet. Vid filosofisk fakultet finns en yrkesinriktad 20-poängskurs i informationsteknik, avsedd att ingå i tredje avdelningen av fil. kand.285

examen. En expertgrupp inom UKÄ har lagt fram förslag om inrättande av en yrkesinriktad 40-poängskurs. Vidare planeras en yrkesinriktad kurs i praktisk svenska om 20 poäng. Vid flera tillfällen har från den grafiska branschen framförts tanken att studieorganisatoriskt sammanföra utbildning för verksamhet inom pressen, radio och teve, reklam, samhällsinformation och public relations. För en sådan samordnad utbildning har ibland använts beteckningen kommunikationshögskola. Utgångspunkten har varit ett behov av en gemensam bas för dessa utbildningar. En sådan gemensam basutbildning skulle underlätta valet för de studerande genom att den slutgiltiga yrkesinriktningen inte behövde bestämmas från studiernas början. Genom en sådan gemensam bas erhåller de studerande en likartad referensram som kan underlätta kommunikationen mellan grupperna och därigenom möjliggöra eventuella senare övergångar mellan olika yrkesinriktningar. En samordning skulle också underlätta utbildningsplaneringen inte minst i fråga om antalet studerande. Ett förslag till uppläggning av en sammanhållen informationsutbildning omfattande sammanlagt 120 poäng har tillställts U 68 av en arbetsgrupp tillsatt av Tidningarnas utbildningsnämnd och Svenska journalistförbundet. Enligt förslaget startar informationsutbildningen med en 40-poängskurs innefattande kommunikationsteori, sociologi, psykologi, masskommunikation, företagsekonomi, nationalekonomi, statskunskap och statistik. Det andra studieåret som också är gemensamt koncentreras på grafisk teknik och etermediateknik (20 poäng) samt källkritik, intervjuteknik, referatteknik jämte bild- och fototeknik (20 poäng). Det tredje året differentieras utbildningen i tre parallella linjer, presslinje, etermedialinje och informationslinje. Efter 20 poäng inom endera av de nämnda linjerna väljer den studerande ytterligare kurser till en omfattning av totalt 20 poäng. I utbildningen ingår dessutom fyra månaders yrkesinriktad praktik. Som behörighetsvillkor för tillträde föreslås genomgången gymnasieskola samt ett års yrkeserfarenhet. 286

Utbildningen avses bli utformad så att tidigare yrkeserfarenheter kan ersätta utbildningen under det första året. Man räknar också med att de yrkesinriktade kurser, som ges i andra och tredje studieåren, kan användas för återkommande utbildning för olika kategorier. 3.9.2.4 Utbildning för ungdoms- och fritidsledare Utbildning av fritidsledare förekommer i dag i flera olika former. Bl. a. bedrivs en försöksverksamhet med en ettårig fritidsledarutbildning sedan hösten 1969 vid ett antal folkhögskolor och ledarinstitut (numera specialkurser i gymnasieskolan). Dessutom har vissa organisationer utbildning av egna yrkesverksamma ledare. Våren 1971 startade vidare en kombinationsutbildning med inriktning mot verksamhet som idrotts-och fritidskonsulent. En av SÖ utsedd arbetsgrupp, SULU (SÖs arbetsgrupp för ungdomsledarutbildning), lade i januari 1971 fram ett förslag till en gemensam utbildning av ledare inom organisationernas och kommunernas fritidsverksamhet. Arbetsgruppen anger tre huvudarbetsområden för fritidsledare: kontaktuppgifter, pedagogiska uppgifter och administrativa uppgifter. SULU-gruppen föreslog en tvåårig grundutbildning för fritidsledare. Arbetsgruppen berörde också behovet av vidareutbildning vid universitet och högskolor av fritidsledare. Försöksverksamheten kommer tills vidare att fortsätta i stort sett oförändrad (prop. 1973:1 bilaga 10 s. 484 f). Frågan om ungdomsledarutbildningens utformning kommer att utvärderas och prövas i samband med utredningen om folkhögskolans framtida inriktning. 3.9.2.5 Religionsvetenskaplig utbildning Ett förslag till organisation av den religionsvetenskapliga utbildningen lades i december 1971 fram av en särskild arbetsgrupp inom UKÄ,RUMO. RUMO föreslog en studieordning med en SOU 1973:2

utbildningstid motsvarande 140 poäng. Studiegången är i förslaget uppdelad i tre avdelningar. Den första avdelningen omfattar 40 poäng och utgörs av den för samtliga studerande gemensamma grundkursen i religionskunskap. Den andra avdelningen, som omfattar minst 60 poäng, utgörs av ett differentierat ämnesstudium bestående av ett huvudämne och två biämnen. Den tredje avdelningen, som föreslås omfatta 40 poäng, utgörs av tematiska studiekurser, varav ungefär hälften består av ämnesinriktade studier och den andra hälften av tvärvetenskapligt inriktade tematiska studier. I sina petita för 1973/74 föreslog UKÄ att utbildningen ges denna principiella uppbyggnad men att de tematiska studierna i enlighet med remissinstansemas förslag begränsas till 20 poäng. Under den senare hälften av det av RUM O föreslagna tematiska året skall ett utvalt tema belysas utifrån skilda ämnesområden, inte bara det religionsvetenskapliga. Anknytningen avses kunna ske till t. ex. medicin, juridik, sociologi, filosofi, litteraturvetenskap m. m. och medverkan förutsätts av företrädare för förvaltning, partier, näringsliv, arbetsmarknadens organisationer samt för kyrkligt och socialt arbete.

nehållet i utbildningen. Den nya utbildningen föreslås ersätta utbildningen till teol. kand.examen successivt fr. o. m. höstterminen 1973. 3.9.3 Några sammanfattande synpunkter

Också i framtiden bör man räkna med att personer med verksamhet inom kultur- och informationsyrken har en mycket varierande utbildningsbakgrund. Inom denna sektor bör ett förhållandevis stort utrymme lämnas för utveckling av såväl individuella som lokala utbildningslinjer. För vissa uppgifter finns emellertid behov av allmänna utbildningslinjer. Bibliotekarieutbildningen kan sägas utgöra en mellanform i vilken den studerande från relativt generella högskolekurser, som kan variera till innehåll och längd, eller från en period av yrkesverksamhet, går till yrkesinriktad utbildning. Det är väsentligt att.man också från yrkesverksamhet kan gå direkt in i kortare yrkesinriktad högskoleutbildning inom sektorn, så att denna utnyttjas i vidareutbildningssyfte i en återkommande utbildning. Kulturrådet kommer enligt vad U 68 erfarit att i sitt fortsatta utredningsarbete kartRUMO har i sitt förslag understrukit att lägga de utbildningsbehov som uppkommer den religionsvetenskapliga utbildningen med på kulturområdet bl. a. till följd av rådets förfördel kan organiseras som en återkom- slag i betänkandet "Ny kulturpolitik" (SOU mande utbildning med praktisk yrkesverk- 1972:66). Rådet kommer att ägna uppmärksamhet mellan andra och tredje avdelningens samhet åt den nära anknytningen mellan utstudiekurser. RUMO betonar också vikten av bildning som syftar till konstnärlig verksamatt moment i den föreslagna utbildningen het. kan tjäna som fortbildning och partiell utBehovet av samordning inom delar av sekbildning för olika yrkeskategorier som kan torn belyses av förslaget från Tidningarnas vara intresserade av vissa moment i en reli- utbildningsnämnd och Svenska journalistförgionsvetenskaplig utbildning. bundet om tillskapandet av en gemensam RUMOs förslag till religionsvetenskaplig informationsutbildning. En utveckling av utbildning förutsätter att den praktisk-teolo- detta förslag bör kunna ge möjlighet att giska utbildningen (den egentliga prästutbild- organisera en sammanhållen och differenningen) är skild från den religionsvetenskapli- tierad utbildning med inriktning mot informaga utbildningen. För den praktisk-teologiska tionsyrken. En sådan utbildning kan med utbildningen har förslag lagts fram i "Praktisk tanke på behovet av varierande bakgrund hos de yrkesverksamma bygga antingen på en prästutbildning" (SOU 1971:89). I prop. 1973:1 (bilaga 10 s 334 f.)biträder längre tids yrkesverksamhet eller på studier föredragande statsrådet i huvudsak den av inom flertalet basutbildningsområden. Delar av en sådan utbildning bör dessutom UKÄ föreslagna studieorganisationen och inSOU 1973:2

enkelt kunna utnyttjas i mot andra yrkesmål inriktade utbildningslinjer. Utan att ta ställning till detaljer i förslaget eller till utbildningstidens längd finner U 68 förslaget principiellt intressant och förordar att det prövas i det fortsatta utvecklingsarbetet. Därvid bör behovet av utbildning med den inriktning som utbildningen vid Grafiska institutet och IHR också beaktas (jfr avsnitt 3.2.1.3). I detta sammanhang bör också övervägas möjligheten att erbjuda enstaka kurser enligt de studieorganisatoriska mönster, som kan komma att bli ett resultat av FOJO-kommitte'ns verksamhet (jfr. avsnitt 3.2.1.2). Också i fråga om utbildningar som gäller konstnärlig verksamhet bör man överväga att ta in moment från utbildningar för andra verksamhetsområden, t. ex. från en samordnad informationsutbildning av ovan diskuterat slag. I det fortsatta studieorganisatoriska arbetet inom kultur- och informationssektorn bör möjligheterna att etablera en viss samverkan mellan utbildningslinjerna inom sektorn generellt beaktas. Sammanfattningsvis bör i det fortsatta utvecklingsarbetet bl. a. följande särskilt beaktas. • Utrymme bör lämnas för individuella och lokala utbildninglinjer, speciellt inom kulturförmedlingsområdet. • Utbildningarna inom sektorn bör organiseras så att man med yrkesverksamhet som grund kan utnyttja enstaka yrkesinriktade kurser i utbildningslinjernas senare del, även om man saknar den mer generella grundutbildningen. • Möjligheterna att kombinera studieenheter från olika utbildningar inom sektorn bör förbättras. • Förslaget att organisera en sammanhållen och differentierad utbildning med inriktning mot informationsyrken bör prövas inom ovan angivna vidare ramar.

4 Högskoleutbildningens lokalisering

4.1 Utgångspunkter

4.1.1 U 68s direktiv Vad gäller lokalisering av eftergymnasial utbildning anförs i U 68s direktiv bl. a.:

4.1.2 Problemområden vid lokalisering av högskoleu t bildning

Jämsides med lokalisering av permanenta utbildningsenheter kommer en vidgad geo"De sakkunniga bör mot bakgrund av dels grafisk spridning av högskoleutbildning ockbehovet av ytterligare eftergymnasiala utbildningsplatser, dels yrkesutbildningsbered- så att kunna nås genom att nya former för utbildningsdistribution tas i bruk. ningens förslag ta upp frågan om en fortsatt decentralisering av den eftergymnasiala utU 68 har också initierat försöksverksambildningen. Sina ställningstaganden i denna het med syfte att pröva och utveckla nya fråga bör de sakkunniga bygga på analyser av vägar för distribution av utbildning. En av dels skälen för en vidgad decentralisering och utgångspunkterna för försöksverksamheten en närmare bestämd lokalisering, dels de är att undersöka förutsättningarna för unisamhällsekonomiska konsekvenserna i stort. versitet och högskolor att i samverkan med Vid bedömningen av lokaliseringsfrågorna bör bl. a. tillgången på personal och lokaler bl. a. studieförbund och skolstyrelser inom vid den decentraliserade lärarutbildningen sina rekryteringsområden anordna utbildning beaktas. i form av enstaka studiekurser utanför själva I detta sammanhang bör de sakkunniga vidare ta ställning till om och i vilken utsträck- högskoleorterna. Hittillsvarande erfarenhening decentraliserad eftergymnasial utbild- ter härav redovisas i avsnitt 4.2.3.3. ning bör anknytas till näringslivets struktur De principer som bör styra lokaliseringen och därmed efterfrågan på arbetskraft - i re- av utbildning diskuteras i detta kapitel från gionen." huvudsakligen två infallsvinklar. Inverkan av Av betydelse för lokaliseringsfrågornas utbildningsenheternas lokalisering på indivilösning är också direktivens riktlinjer i fråga dernas val mellan arbete och utbildning och om den grundläggande högskoleutbildningens mellan olika typer av utbildning utgör den organisation. Däri betonas, vilket redovisas i ena aspekten. Dess betydelse för den regiokapitel 3, angelägenheten av att — när väsent- nala utvecklingen utgör den andra. Dessutom liga vinster kan göras vid ett gemensamt ut- uppmärksammas den mera omedelbara betynyttjande av resurserna - likartade utbild- delse som utbildningsenheternas närhet till ningslinjer förs samman inom ramen för en de studerandes framtida arbetsmarknad kan ha för individerna och den studiemiljö som gemensam yttre organisation. SOU 1973:2 19

olika lokaliseringsmönster skapar. Förhållandet mellan forskning och utbildning har behandlats i avsnitt 1.6. Högskoleutbildningens och forskningens institutionella organisation behandlas i kapitel 6, där bl. a. vissa problem belyses som följer av att grundutbildningen är lokaliserad till flera orter än forskning och forskarutbildning (avsnitt 6.6.3). Viktiga frågor som berör lokaliseringen i nyssnämnda avseenden är bl. a. följande.

rande universitets- och högskoleorter betydelse.

• Utbildningens närhet till de studerandes bostadsort påverkar valet av utbildning. • Arbetstillfällenas närhet till utbildningen påverkar valet av arbete efter avslutad utbildning. • Formerna för högskoleutbildningens forskningsanknytning beror på utbildningens närhet till forskningsenheterna. • Utbildningsenheternas storlek påverkar möjligheterna att med enkla medel ge dem en lämplig miljö. Av dessa punkter framgår att högskoleutbildningens lokalisering — för att t. ex. kunna utgöra ett instrument för att nå de allmänna regionalpolitiska målen - bör vara samordnad med övrig samhällelig planering och lokalisering. För detta syfte kan det Finnas anledning att låta även utbildningsplaneringen ske inom ramen för något slags geografisk indelning. Hur en sådan skall utformas beror till en del på vilken geograFisk indelning samhället har för andra verksamheter som kan förutsättas nära samverka med eller vara starkt beroende av högskoleutbildningen och dess utbud av såväl utbildad arbetskraft som andra tjänster. Vid planeringen och lokaliseringen av högskoleutbildningen är det alltså nödvändigt att ta hänsyn till allmänna regionalpolitiska mål. U 68 har därför i sitt förslag om orter för utbyggnad av den grundläggande högskoleutbildningen och om geografisk indelning i grova drag av verksamheten sökt finna en rimlig avvägning mellan utbildningspolitiska och regionalpolitiska mål. I en sådan avvägning är det naturligt att tillmäta befintliga resurser för högskoleutbildning på orter utanför nuva290

SOU 1973:2

Svenska och internationella erfarenheter av lokalisering och distribution av högre utbildning

har de äldre universitetsorternas andelar av landets totala studerandeantal förändrats. Andelen nyinskrivna studerande - dvs. personer som för första gången påbörjar högskoleutbildning - har i Stockholm sjunkit från ca 40 procent vid 1960-talets början till ca 30 procent mot decenniets slut. Tillsammans hade de nya utbildningsenheterna läsåret 1969/70 uppnått ca 20 procent av det totala antalet nyinskrivna studerande. Som framgår av tabell 4:1 har både Uppsala och Lund fått vidkännas stora andelsförluster under 1960-talet. Göteborg har däremot ökat sin andel. Utbyggnaden av den högre utbildningen i Göteborg har först de senaste årtiondena lett till större bredd och omfattning och framför allt universitetet har under 1960-talet kunnat vidga sin rekryte-

4.2.1 Regional studeranderekrytering under 1960-talet Holm och Häggström har på U 68s uppdrag utfört en undersökning som redovisats under rubriken "Regional rekrytering till universitet och högskolor under 1960-talet" i "Högre utbildning - regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler" (SOU 1972:23). Föreliggande avsnitt bygger i huvudsak på denna undersökning.

4.2.1.1 Fördelning på studieort Genom tillkomsten av universitetet i Umeå och de fyra universitetsfilialerna har den högre utbildningen under 1960-talet kommit att få ökad geografisk spridning. Därigenom

Tabell 4:1. Nyinskrivna studerande vid universitet och högskolor fördelade på utbildningsorter. Utbildnings- 1962/63 Antal ort

Andel

%

1966/67 Antal

%

Andel

1967/68 Antal

Andel

1969/70 Antal

Andel

%

%

Uppsala Lund Göteborg Stockholm Umeå Karlstad Växjö Linköping Örebro

2 200 2 200 1 800 4 100 100

21 21 18 39 1

3 800 4 100 3 900 7 900 1 200

18 20 18 38 6

4 100 4 600 4 600 9 200 1 800 400 400 400 500

16 18 18 35 7 1 2 1 2

4 100 4 400 5 200 7 700 2 000 500 500 1 100 1 000

15 16 20 29 8 2 2 4 4

Totalt

10 400

20 900

26 000

26 500

100 SOU 1973:2

ring till nya områden. Mest betydelsefullt har säkert varit att ingen filialetablering skett inom regioner där universitetet i Göteborg har omfattande rekrytering. Universitetsfilialen i Karlstad rekryterar i huvudsak inom områden, vilkas studerande tidigare i stor utsträckning sökt sig till universitetet i Uppsala. 4.2.1.2 Studieorternas rekryteringsområden Universitets- och filialorterna uppvisar stora olikheter vad beträffar de studerandes närhet till utbildningsorten. Ett försök att belysa dessa skillnader görs i tabell 4:2 som också ger en uppfattning om utvecklingen. Universiteten i Uppsala och Umeå visar en mycket spridd rekrytering. Läsåret 1969/70 rekryterades hälften av de studerande till universitetet i Uppsala från områden belägna mer än 12 mil från studieorten. Motsvarande avstånd för universitetet i Umeå var 15 mil. Universiteten och högskolorna i Göteborg och Lund har en mer omfattande lokal rekrytering, vilket är en återspegling av att rekryteringen sker i områden med större befolkningstäthet än vad som gäller för universiteten i Uppsala och Umeå. Universitetet och högskolorna i Stockholm utgör ett specialfall med ett medianavstånd på troligtvis under en mil. Läsåret 1969/70 rekryterade universitetet i Stockholm ca 80 procent av

sina studerande inom en radie av fem mil. Samtliga universitet har under 1960-talet successivt fått en relativt större del av sina studerande inom områden nära utbildningsorten. De nya högskoleorternas medianvärden är självfallet låga men stiger mellan läsåren 1967/68 och 1969/70, vilket är en följd av att rekryteringen från områden utanför själva högskoleorterna ökat. Tillkomsten av universitetet i Umeå och de nya högskoleorterna har på kort tid åstadkommit stora förändringar i rekryteringsområdenas utseende. Mest påtagliga har följderna varit för Uppsalas rekryteringsområde. Norr om Sundsvall-Härnösand har Umeå fått ett dominerande inflytande. Den betydelse de nya högskoleorterna haft för studeranderekryteringens regionala fördelning belyses genom en jämförelse mellan situationen läsåret 1966/67 - alltså året före universitetsfilialernas start - och situationen läsåret 1969/70. Som framgår av figur 4:1 har för läsåret 1969/70 de nya högskoleorterna slagit hål i universitetens dominansområden — dvs. det område inom vilket en studieort rekryterar flera studerande än någon annan ort. Lunds dominansområde är läsåret 1969/70 delat i två delar. Studerande från Kalmar går sålunda förbi filialen i Växjö direkt till Lund. Uppbyggnaden av högre utbildning i Linköping har minskat Lunds rekrytering i

Tabell 4:2. Medianavstånd i mil mellan studieort och hemort för nettoantalet nyinskrivna på de olika studieorterna läsåren 1962/63, 1966/67, 1967/68 och 1969/70. Studieort

1962/63

1966/67

1967/68

1969/70

Uppsala Lund Göteborg Stockholm Umeå Karlstad Växjö Linköping Örebro

17 8 7 <1 (49)

14 9 7 <1 18

14 7 6 <1 17 4 5 4 3

12 5 5 <1 15 5 6 4 6

Samtliga Medianavstånd är det avstånd från utbildningsorten inom vilket 50 procent av studerandepopulationen rekryteras. 292

SOU 1973:2

1962/63

1966/67

Figur 4:1. Utbildningsorternas dominansområden läsåren 1962/63, 1966/67, 1967/68, 1969/70 samt ht 1970. SOU 1973:2

norra delen av Kalmar län och i Jönköpings län. För Göteborg har endast den högre utbildningen i Karlstad haft någon nämnvärd betydelse. Göteborg uppvisar det dominansområde, som är minst påverkat av de nya högskoleorterna. Uppsalas rekryteringsomland påverkas av alla de nya orterna utom Växjö. Stockholms dominansområde, som i och för sig alltid varit starkt begränsat, omfattar läsåret 1969/70 Stockholms stad och län, östra delarna av Södermanlands län samt Gotland.

4.2.1.3 Studerandefrekvensernas regionala fördelning Förändringar i studerandefrekvensernas regionala fördelning Från läsåret 1962/63 till läsåret 1969/70 har studerandefrekvensen - förhållandet mellan

1962/63

antalet nyinskrivna studerande och motsvarande åldersklass - något mer än fördubblats. Läsåret 1962/63 låg frekvensen på tio procent medan den 1969/70 hade nått 22 procent. De regionala olikheterna i studeranderekryteringen har under 1960-talet allmänt sett jämnats ut. Detta förhållande belyses av de två följande kartorna (figurerna 4:2 och 4:3), som också visar kvardröjande regionala olikheter i studerandefrekvenser. Höga frekvenstal visar framför allt högskoleorternas gymnasieregioner samt några mellansvenska residensstadsregioner. De höga studerandefrekvenserna i vissa områden i Norrbotten torde bl. a. kunna förklaras av arbetsmarknadssituationen. Uppbyggnaden av högre utbildning på nya orter har medfört en markant höjning av studerande frekvensen inom såväl dessa orters gymnasieregioner som deras dominansområden för högre utbildning, vilket framgår av tabell 4:3. Från att läsåret 1962/63 ha haft

1966/67

Figur 4:2. Studerandefrekvenser läsåren 1962/63 och 1966/67. Nettoantalet nyinskrivna studerande från varje gymnasieregion i förhållande till motsvarande åldersklass. 294

SOU 1973:2

1969/70

1967/68

Figur 4:3. Studerandefrekvenser läsåren 1967/68 och 1969/70. Nettoantalet nyinskrivna studerande från varje gymnasieregion i förhållande till motsvarande åldersklass.

Tabell 4:3. Studerandefrekvenser i valda gymnasieregioner och dominansområden läsåren 1962/63, 1966/67, 1967/68 samt 1969/70. Område

1962/63

1966/67

1967/68

1969/70

%

%

%

%

9 7 9 8 9 9 6 6

16 13 15 13 14 13 16 13

23 17 24 18 22 18 22 19

21 18 27 20 19 18 22 20

Filialorter Örebro Linköping Växjö Karlstad

g-region dominansområde g-region dominansområde g-region dominansc mråde g-region dominansområde

Några med filialorterna jämförbara orter Halmstad g-region Falung-region Borlänge Sundsvall g-region g-region Västerås

8 7 10

17 12 18

19 16 20

g-region g-region g-region g-region g-region

18 18 19 12 10

32 30 31 20 23

36 30 36 24 18

17 19 20 31 32 35 28 34

22 Uppsala Lund Stockholm Göteborg Umeå Hela riket SOU 1973:2

Tabell 4:4. Filialorternas nyrekrytering läsåren 1967/68 och 1969/70.

Tabell 4:5. Studerandefrekvenser i filialorternas regioner och i kontrollregioner.

År

Gymnasieregion

Från filialorten

% 1967/68 1969/70

23 20

Från ett område inom 3 mils avstånd %

5 mils avstånd %

20 20

15 16

1966/67

1967/68

1969/70

%

%

%

24 Kon trollregio ner 15 (Sundsvall, Västerås, Jönköping, Halmstad)

19 Hela Sverige

22 Filialorternas regioner (Linköping, Örebro, Växjö, Karlstad)

värden under riksgenomsnittet ligger samtliga filialorters gymnasieregioner läsåret 1967/68 över detta. Få regioner utöver dem i universitets- och filialorternas omedelbara närhet kan uppvisa sådana frekvenstal. Mellan läsåren 1967/68 och 1969/70 kan en viss nedgång noteras för några av orterna. Universitetsfilialernas rekry tering Nyrekryteringen till filialorterna, dvs. personer som skulle ha avstått från studier om inte de nya utbildningsenheterna upprättats, syns enligt olika beräkningar kunna uppskattas till ca 20 procent av alla studerande som kommer från filialorternas närregioner, vilket framgår av tabell 4:4. Nyrekryteringen kan också belysas som i tabell 4:5 genom en jämförelse mellan filialorternas gymnasieregioner och andra gymnasieregioner med i stort sett samma struktur.

Studerandefrekvens

17 Både filialorternas regioner och kontrollregionerna hade läsåret 1966/67 ett par procentenheter lägre studerandefrekvens än riksgenomsnittet. Kontrollregionerna låg efter uppbyggnaden av högre utbildning på de nya orterna tre till fyra procentenheter under riksgenomsnittet, medan regionerna omkring filialorterna låg en till två enheter högre än genomsnittet. I socialt hänseende är rekryteringen till längre utbildning ojämn. U 68s undersökning rörande den regionala fördelningen av rekryteringen visar att de skilda universitetsorternas studerande har mycket olika social bakgrund (se tabell 4:6). I Stockholm kommer

Tabell 4:6. Socialgruppsfördelningen på utbildningsorterna läsåret 1969/70. Utbildningsort

Uppsala Lund Göteborg Stockholm Umeå Örebro Linköping Karlstad Växjö

296 Andel av de nyinskrivna från socialgrupp

Summa

Andel som har fäder med akademisk examen

I

II

III

%

%

%

%

%

37 40 35 47 21 20 31 23 23

38 40 40 33 46 46 41 40 46

25 20 25 20 33 34 28 37 31

100 100 100 100 100 100 100 100 100

15 15 12 16 6 6 9 6 7

SOU 1973:2

nästan hälften av de nyinskrivna studerande från socialgrupp I mot endast en femtedel i Umeå. Också den andel av de nyinskrivna som har fäder med akademisk examen varierar kraftigt mellan utbildningsorterna (se tabell 4:6). Till en viss del kan förklaringen till olikheterna mellan utbildningsorterna sökas i den sociala sammansättningen inom utbildningsortemas upptagningsområden. Stockholm har mycket hög andel invånare i socialgrupp I och norra Norrland mycket låg andel. Till någon del kan möjligen skillnaderna mellan de gamla och nya högskoleorterna i fråga om rekrytering från socialgrupper förklaras av att studerande från socialgrupp I i viss utsträckning går förbi filialerna till mera fullständigt utbyggda universitet. Bl. a. tendensen for denna socialgrupp att söka sig till längre och spärrade utbildningar talar för att så är fallet.

4.2.2 Vissa internationella erfarenheter av lokalisering av högre utbildning 4.2.2.1 Distriktshögskolor i Norge Det norska stortinget beslöt år 1969 om en femårig försöksverksamhet med s. k. distriktshögskolor. För närvarande finns sådana i Kristiansand, Stavanger, Molde/Volda, Bodo, Bo och Lillehammer. Lokaliseringen framgår av figur 4:4. Distriktshögskolorna skall i första hand ge kortare, yrkesinriktad eftergymnasial grundutbildning men i begränsad omfattning även svara för grunnfagsutbildning — dvs. de första årens kurser vid universitet — samt s. k. förberedande prov för universiteten. Verksamheten har inletts med ett begränsat kursutbud och studerandeantal. Vid inrättandet av distriktshögskolorna har man sett lokaliseringen av högre utbildning som ett led i den allmänna regionalpolitiken. Man har önskat ge ökade utbildningsmöjligheter geografiskt och socialt och bygga upp en vetenskaplig och yrkesmässig kunskap i nya regioner samt ge bättre möjligheter till växelverkan mellan utbildning och SOU 1973:2

samhälle. Utbildningen vid distriktshögskolorna skall vara kvalitativt likvärdig med utbildningen vid universitet och högskolor. Den vänder sig i första hand till studerande som genomgått gymnasium (motsvarande) och till yrkesverksamma. Det skall även vara möjligt för universitetsstuderande att avsluta sin utbildning vid distriktshögskola. Övergångsmöjligheterna skall således vara ömsesidiga mellan distriktshögskolorna och universiteten. Varje distriktshögskola strävar efter att med hjälp av i allmänhet tvååriga yrkesinriktade utbildningsalternativ utveckla en egen profil i samklang med regionala och lokala utbildningsbehov. För att distriktshögskolorna skall kunna tillmötesgå kraven på ökade vuxenutbildningsmöjligheter skall tills vidare ungefär en fjärdedel av utbildningskapaciteten användas för vuxenutbildning i form av deltidsstudier på kvälls- och ferietid. De flesta utbildningslinjer består av såväl obligatoriska kurser som tillvalskurser med olika kombinationsmöjligheter. Detta möjliggör att nytillkommande behov inom arbetsmarknaden snabbt och smidigt kan tillföras studieorganisationen. I syfte att motverka att utbildningen blir alltför specialiserad ingår i samtliga utbildningslinjer s. k. allménfag av tvärvetenskaplig karaktär. Av följande sammanställning över befintlig och planerad utbildning vid distriktshögskolorna 1972/73 framgår såväl utbildningens allmänna inriktning som dess profil vid varje högskola. Agder distriktshögskola (Kristiansand) Befintlig utbildning: tvåårig ekonomisk/ administrativ utbildning, tvåårig utbildning i offentlig administration, tvåårig utbildning inriktad mot rederinäring, tvåårig utbildning i systemarbete och databehandling, treårig teknisk-ekonomisk utbildning. Planerad utbildning: tvåårig utbildning till tolk och översättare, tvåårig utbildning i kemi.

{_J Universitet Q£) Distriktshögskolor

Figur 4:4. Lokalisering av universitet och distriktshögskolor i Norge 1972/73.

298 SOU 1972:2

Hedmark i'Oppland distriktshögskola (Lillehammer) Befintlig utbildning: tvåårig utbildning i reseliv och turistnäring, ettårig specialutbildning i pedagogik för yrkeslärare. Planerad utbildning: enterminsutbildning i organisationsarbete, utbildning av ledare för mindre företag, statsvetenskaplig utbildning.

konst- och kulturförmedling, ettårig utbildning i engelska.

Utbildning vid distriktshögskolorna skall bygga på vetenskaplig grund och stå i kontakt med forskningsinstitutioner. Någon självständig forskningsverksamhet förekommer dock inte. Statsmakterna föreskriver inte ämnesområdena för de lärartjänster som tilldelas en More och Romsdal distriktshögskola (Molde/ distriktshögskola över statsbudgeten. Varje Volda) distriktshögskola kan ge tjänsterna sådan inBefintlig utbildning: tvåårig ekonomisk/ riktning att de svarar mot det utbildningsadministrativ utbildning (fördjupningsstudier program man planerar eller håller på att i t. ex. fiskeriekonomi och glesbygdspro- genomföra. blem), tvåårig transportutbildning, utbildDet ställs samma kompetenskrav på lärare ning i systemarbete och databehandling, ett- vid distriktshögskolorna som vid universiteårig utbildning i lokalhistoria (stadshistoria), ten och de har samma lönevillkor. I större tvåårig samhällsvetenskaplig utbildning inrik- utsträckning än vid universiteten utnyttjas tad på lokala och regionala förhållanden, externa timlärare. Lärarnas tjänstgöringsskyltvåårig välfärds- och organisationsutbildning, dighet vid distriktshögskolorna är inte uttvåårig media- och kommunikationsutbild- tryckt i visst antal undervisningstimmar, ning, ettårig utbildning i tyska, ettårig utbild- utan varje högskola beslutar hur den enskilde lärarens arbetstid skall fördelas varje läsår på ning i norska. olika pedagogiska uppgifter. Hittills har man inte haft några större svårigheter att rekryNordland distriktshögskola (Boda) tera kompetenta lärare. Vid lokaliseringen av försöksverksamheten Befintlig utbildning: tvåårig ekonomisk/ indelades Norge i 12 regioner, och i fråga om administrativ utbildning, tvåårig fiskeriutlokalisering inom de olika regionerna togs bildning. såväl regionpolitiska som utbildningsmässiga Planerad utbildning: socionomutbildning, hänsyn. Till de senare räknas bl. a. rekryteutbildning i historia, utbildning i juridiska ämringsunderlag och lärartillgång. I ett fall (More nen. och Romsdals fylke) delades en distriktshögskola på tvä orter (Molde och Volda). Rogaland distriktshögskola (Stavanger) Det kan också nämnas att man i valet mellan Befintlig utbildning: Tvåårig ekonomisk/ det mer industrialiserade Skien och det agrara administrativ utbildning, tvåårig samhälls- Bo inom Telemarkregionen stannade för Bo. En grundtanke är att regionerna skall ta vetenskaplig utbildning för bl. a. ungdomsaktiv del i utveckling och drift av distriktsoch fritidsledare, kulturförmedlare och orhögskolorna. En decentralisering av vissa ganisationsfolk, treårig utbildning i oljetekfunktioner har sålunda skett och de enskilda nologi. kommunerna och fylkena har gjort vissa Planerad utbildning: humanistisk-estetisk åtaganden. Distriktshögskolorna är en statlig utbildning. verksamhet och driften bekostas också helt Telemark distriktshögskola (Bo) av staten, medan kommuner och fylken skall Befintlig utbildning: tvåårig ekonomisk/ ställa undervisningslokaler till förfogande. Varje distriktshögskola leds av en styrelse administrativ utbildning, ett- och tvåårig vars ledamöter utses av regeringen. Antalet miljövårdsutbildning. Planerad utbildning: tvåårig utbildning i ledamöter varierar något. Verkställande ad299 SOU 1973:2

ministratör är en av regeringen utsedd direktör. Vanligast är att tre ledamöter nomineras av fylket. Lärare och studerande nominerar vardera en ledamot. Regeringen utser direkt två ledamöter, av vilka en representerar universiteten. Styrelsen domineras av ledamöter från regionen. Fylkenas företrädare är i regel stortingsmän och/eller lokala politiker. Styrelsen har omfattande uppgifter och avgörande ansvar för utvecklingen av distriktshögskolan. Under loppet av två år har sex nya eftergymnasiala läroanstalter byggts upp. Man diskuterar för närvarande inrättandet av ytterligare sju eller åtta distriktshögskolor. De studerandes utbildningsefterfrågan avses bli vägledande för utvecklingstakten, vilken kommer att begränsas endast av de tillgängliga resurserna. Dimensioneringen av distriktshögskolorna gjordes blygsam från början och 1972 fanns totalt drygt 2 000 utbildningsplatser fördelade på sex enheter. År 1971 kunde endast varannan behörig sökande antas. På sikt räknar man med att varje distriktshögskola inklusive befintliga regionala eftergymnasiala läroanstalter skall uppnå mellan 1 500 och 4 000 studerande. Av avgörande betydelse för distriktshögskolornas utveckling är efterfrågan på deras utbildningsutbud. Av tillgängligt material framgår att första året ca 70 procent av eleverna vid distriktshögskolorna rekryterades från den egna regionen och andra året ca 50 procent. Distriktshögskolorna torde ha större andel studerande från socialgrupp III än universiteten. Huvudorsakerna härtill antas vara deras geografiska närhet till större delar av socialgrupp III samt att de erbjuder korta, yrkesinriktade studier. De första studerande som genomgått distriktshögskolorna blev färdiga våren 1971. Av dessa valde endast 15-20 procent att läsa vidare vid universitet eller högskolor. Vissa uppföljningsundersökningar har gjorts över de studerande som gick ut på arbetsmarknaden efter tvåårig ekonomisk och administrativ utbildning. Dessa har erhållit arbetsuppgifter som motsvarar vad som avsågs. En 300

mycket stor del har fått anställning inom regionen. 4.2.2.2 Lokalisering av högre utbildning i Jugoslavien I slutet av 1950-talet och början av 1960talet förelåg i Jugoslavien stor brist på kvalificerad arbetskraft. Utvecklingen inom industri, näringsliv, handel och servicenäringar medförde krav på arbetskraft med differentierad utbildning. Befintliga eftergymnasiala läroanstalter kunde inte klara av de kvantitativa och kvalitativa anspråken. För att åstadkomma en expansion ansågs det nödvändigt att lokalisera läroanstalter till ett stort antal orter och regioner som tidigare saknat eller haft ett mycket litet eftergymnasialt utbildningsutbud. Av stor betydelse för genomförandet av den omfattande nylokaliseringen av högre utbildning var den nya jugoslaviska konstitutionen vars bärande huvudprincip är självstyrelse. Inom ramen för den övergripande lagstiftningen är varje institution (t. ex. företag eller läroanstalt) självständig och självförvaltande. År 1960 antogs en ny lag för den högre utbildningen i Jugoslavien samt en resolution om utbildning av högre teknisk personal. Huvudmålet för reformerna var bl. a. att etablera ett nät av högre läroanstalter i hela landet - inte endast i storstäderna. Man önskade vidare integrera det högre utbildningssystemets olika delar och differentiera undervisningen. Gemensamt för de beslutade åtgärderna var att man önskade närma utbildningsväsende och arbetsmarknad till varandra och skapa möjligheter för yrkesverksamma att vidareutbilda sig. Genom 1960 års och andra reformbeslut skapades möjlighet till en snabb och omfattande decentralisering av den eftergymnasiala utbildningen främst genom inrättandet av nya läroanstalter. Mellan åren 1958 och 1961 fördubblades antalet läroanstalter, särskilt colleges och tvååriga eftergymnasiala skolor. Antalet fakulteter ökade från 55 till SOU 1973:2

88, colleges från två till 14 och antalet tvååriga eftergymnasiala skolor från 54 till 131. Den sammanlagda intagningsökningen var 63 procent. (För den kvantitativa utvecklingen i stort i Jugoslavien, se också avsnitt 2.2.5.) Som en följd av de övergripande målen för lokaliseringen blev förekomsten av industrier och institutioner i olika delar av landet styrande för ortsvalet, och ett stort antal orter utanför större städer och centralorter fick läroanstalter. Detta gällde särskilt de tvååriga eftergymnasiala läroanstalterna, Vise Skole. Även utbildningsprofilen bestämdes i hög grad av företags eller offentliga institutioners inriktning, och utbildningsutbudet blev mycket specialiserat. Å andra sidan uppnåddes den önskade direkta kopplingen mellan utbildningsinriktning och arbetsmarknadsbehov. En sidan koppling blev självklar i de fall ett företag eller en organisation deltog i upprättandet och finansieringen av läroanstalten. Vise Skole är dock inte helt företagsberoende utan står under offentlig kontroll. I fråga om den tekniska utbildningen infördes genom ViSe Skole utbildning på en nivå mellan yrkesskola och teknisk fakultet, varigenom ett dokumenterat arbetskraftsbehov kunde börja tillfredställas. Efter den mycket omfattande nyetableringen under de första åren av 1960-talet inträdde en konsolideringsperiod, som bl. a. innebar en reduktion av antalet utbildningslinjer. Huvudorsaken var en konjunkturnedgång omkring 1963 som medförde en avsevärt lägre investeringsvolym samt minskat antal nyanställningar. Detta inträffade samtidigt som de första studerandekullarna lämnade de nya läroanstalterna. Följden blev för första gången i Jugoslavien en temporär regional arbetslöshet bland nyutexaminerade. Upprättandet av eftergymnasial utbildning på nya orter innebar emellertid att stora grupper, som tidigare på grund av geografiska och socio-ekonomiska hinder inte kunnat få sådan utbildning, nu fick reella möjligheter härtill. Att det fanns ett uppdämt behov visade sig genom att de nya läroanstalterna snabbt fylldes. SOU 1973:2

Efter en snabb ökning av antalet deltidsstuderande under de första åren skedde en fortlöpande nedgång under hela 1960-talet. Orsakerna härtill anses vara att söka bl. a. i de studiesociala villkoren och problemen kring ledighet för studier. Deltidsstuderande återfinns numera nästan enbart i ViSe Skole. Den geografiska specialiseringen av utbildningens inriktning, som är av intresse i lokaliseringssammanhang, blev betydande under expansionsskedet i början av 1960-talet. Genom att läroanstalternas utbildning skulle svara mot enskilda företags och organisationers direkta behov blev det inte rationellt med ett differentierat ämnesutbud. På många håll finns därför endast en utbildningslinje, t. ex. för teknisk personal vid oljeraffinaderier eller gruvor. Examinerade från ViSe Skole har klarat sig väl i konkurrensen om arbetstillfällena och de har anställningar som är jämförbara med de universitetsutbildades. Dessa och liknande erfarenheter tyder på att genom lokaliseringen av läroanstalter till nya regioner och orter dessa har tillförts utbildad arbetskraft samtidigt som den existerande arbetskraften beretts tillfälle till vidareutbildning. Detta anses ha varit av stor betydelse för regionernas utveckling. Läroanstalterna utför även kontraktsforskning och ett utbyte av experter förekommer. Arbetsgivare ger stipendier för studier vid läroanstalterna och tar praktikanter. 4.2.2.3 Lokalisering av eftergymnasial utbildning i provinsen Ontario i Canada Provinsen Ontario är jämförbar med Sverige i fråga om bl. a. folkmängd, levnadsstandard och antal studerande i eftergymnasial utbildning. Befolkningen är koncentrerad till de södra delarna, medan de mellersta och framför allt de norra delarna av provinsen är glest befolkade. Efter andra världskriget har nya eftergymnasiala läroanstalter inrättats i betydande omfattning. Den eftergymnasiala utbildningen sker i huvudsak dels vid universitet, dels vid institut för teknisk och merkantil utbildning och 301

s. k. CAATs (Colleges of Applied Arts and Technology). Vid dessa senare ges ett- till treårig yrkesinriktad utbildning samt fortbildning och vidareutbildning för yrkesverksamma. Universiteten och CAATs är organisatoriskt åtskilda. Planeringen av CAATs har skett i nära kontakt med provinsens regionalpolitiska utvecklingsprogram. Provinsen Ontario har indelats i 19 regioner (collegeområden) som var och en har sin styrelse för CAATs. Varje region har minst ett college. I de folkrika regionerna byggs flera colleges upp, varvid även befintliga eftergymnasiala utbildningsresurser tas i anspråk. Läsåret 1970/71 beräknas CAATs ha sammanlagt ca 35 000 heltidsstuderande och ungefär lika många deltidsstuderande. Studerandeantalet befinner sig i växande. Utbildningsprogrammen vid CAATs är inriktade mot tekniska och ekonomiska yrkesområden samt kultur-, informations- och serviceyrken. Vid särskilda avdelningar som lyder under arbetsmarknadsdepartementet organiseras omskolnings- och fortbildningskurser. Styrelsen för CAATs i en region utses av dels de kommunala myndigheterna, dels provinsmyndigheterna. För kontakter med arbetsmarknaden finns rådgivande organ såväl lokalt som för hela provinsen. Under den korta tid som CAATs funnits till (de första colleges inrättades 1966) har man bl. a. kunnat konstatera en social breddning av rekryteringen till eftergymnasial utbildning i provinsens norra del. Rekryteringsökningen inom tidigare eftersatta socialgrupper har främst avsett CAATs. Den offentliga utredning som under åren 1969—1972 utarbetade förslag till planering av den eftergymnasiala utbildningen i Ontario (Commission on Post-Secondary Education in Ontario) rekommenderade åtgärder för att åstadkomma ytterligare spridning av utbildningsmöjligheterna i provinsen. Dessa åtgärder, vilka nu håller på att genomföras, innebär bl. a. att filialer till universiteten och CAATs upprättas på orter utanför pendlingsavstånd till sådana enheter samt att ett Uni302

versity of Ontario inrättas för distribution av utbildning via korrespondens, radio och teve. En utförligare belysning av de berörda förhållandena i Ontario återfinns i den rapport som en delegation inom U 68 avgett efter en studieresa hösten 1970.

4.2.3 Utbildningens distribution 4.2.3.1 Former för distribution av vuxenutbildning Frågan om lokalisering av fasta enheter för högskoleutbildning bör ses tillsammans med de olika möjligheter som finns att förmedla utbildningen till individerna. U 68 föreslår i det följande att landet indelas i högskoleområden och att i varje sådant område en högskolestyrelse skall ansvara för bl. a. den grundläggande högskoleutbildningens planering och genomförande (avsnitt 6.3.5). En viktig uppgift för högskolestyrelsen blir att planera för högskoleutbildningens distribution inom området. Detta gäller främst utbudet av enstaka kurser och studiekurser (se avsnitt 2.5.2.2). Härutöver kan liksom nu behov beräknas föreligga av centralt planerad distribution av utbildning, t. ex. genom radio och television. I föreliggande avsnitt skall kort beröras några distributionsformer som kan bli aktuella för högskoleutbildningen i framtiden. I kapitel 8 behandlar U 68 motiven och förutsättningarna för att organisera högskoleutbildningen som återkommande utbildning. Det framhålls där att återkommande utbildning bl. a. kommer att kräva ett effektivt system för distribution av utbildning. De studerande i återkommande utbildning kan beräknas vara äldre och mera lokalt bundna än de studerande i en sammanhängande gymnasieskole- och högskoleutbildning, t. ex. på grund av familjebildning, förvärvsarbete och bostadsförhållanden. De studerande i återkommande utbildning kommer också att vara en mer heterogen grupp med avseende på yrkeslivserfarenheter och utbildningsbakgrund än övriga studerande. En mer individualiserad utbildning kan därmed bli nödvändig. Även detta har konsekvenser för SOU 1973:2

valet av distributionsform. Den högskoleutbildning som vänder sig till lokalt bundna personer får i fråga om bl. a. undervisnings- och distributionsformer beröringspunkter med annan vuxenutbildning. En kortfattad översikt av dennas omfattning och former har getts i avsnitt 2.2.3. I vuxenutbildningen används studiecirklar, brevundervisning m. fl. former ensamma eller i kombinationer. Erfarenheterna av vuxenutbildningen visar att valet av undervisnings- och distributionsform har betydelse för vilka som rekryteras till utbildning. Inte minst viktig är den inledande kontakten med de presumtiva eleverna. Frågor kring information och uppsökande verksamhet behandlas i avsnitten 5.1.2.5 och 8.3.7. Den mest omfattande vuxenutbildningen ligger utanför högskoleväsendet. Enligt U 68s mening har allmänt sett erfarenheter från vuxenutbildning ett betydande intresse för utformningen av såväl traditionell högskoleutbildning som högskoleutbildning som vänder sig till nya studerandekategorier. I avsnitt 2.2.4.2 redovisas kort några tendenser i tillströmningen till partiell högskoleutbildning. Där berörs också utvecklingen av den s. k. externa universitetsutbildningen (decentraliserad utbildning, korrespondensutbildning och universitetscirklar). Den decentraliserade universitetsutbildningen anordnas huvudsakligen på 20- och 40-poängsnivå och är spridd till ett 25-tal orter. Den kan också anordnas med långsam studietakt. Normalt bedrivs den på dagtid men möjlighet finns att förlägga den till kvällstid eller över veckosluten. Universitetscirklarna i studieförbundens regi karaktäriseras av samma frihet i uppläggningen som övriga studiecirklar. Undantag är de s. k. studieplansbundna universitetscirklarna. En väsentlig skillnad mellan studieförbundens universitetscirklar och decentraliserad universitetsutbildning är att de förra är avgiftsbelagda medan den senare är avgiftsfri. Som helhet är det flera män än kvinnor som deltar i den externa universitetsutbildningen. Dock visade SAMSUS-gruppens (se SOU 1973:2

avsnitt 2.2.4.2) undersökningar 1967/68 att något fler kvinnor än män deltog i den decentraliserade universitetsutbildningen. Skillnader i rekryteringssätt kan utgöra en av förklaringarna härtill. Studieförbundens aktiva rekrytering på arbetsplatser, i föreningar osv. gör — med hänsyn till olikheten i mäns och kvinnors förvärvsarbetsfrekvens — att männen i större utsträckning nås av denna. Också de studerandes utbildningsbakgrund skiljer sig åt mellan universitetscirklarna och den decentraliserade universitetsutbildningen. Generellt har de studerande i den decentraliserade universitetsutbildningen bättre utbildningsbakgrund än deltagarna i studiecirklarna. Männen hade i betydligt större utsträckning kombinerat studier med heltidsarbete än kvinnorna. Omkring 30 procent av kvinnorna i de decentraliserade kurserna och de studieplansbundna universitetscirklarna saknade förvärvsarbete, medan endast 10 procent av männen gjorde det. 4.2.3.2 Det engelska s. k. öppna universitetet I England startade i januari 1971 det uppmärksammade s. k. öppna universitet (Open University) sin undervisning. Genom sin stora omfattning och räckvidd och det planmässiga samspelet mellan olika undervisningsoch distributionsformer bör det ha intresse för utbildningsplaneringen även i Sverige. Det öppna universitetet, som är en självständig institution, bygger på en långvarig tradition av extern universitetsutbildning i England. Det har korrespondensundervisning som sin grundläggande undervisningsform. Denna kompletteras med eterburna föreläsningar och med seminarier och individuell handledning vid lokalt organiserade studiecentra samt sammandrag till kortare sommarkurser. Produktion och sändning av den eterburna undervisningen sker genom BBCs försorg men för närvarande planeras att även förlägga denna del till universitetet som redan självt producerar allt korrespondensmaterial. Det öppna universitetet vänder sig i första 303

hand till vuxenstuderande. Formellt sett är enda villkoret för antagning att den studerande uppnått 21 års ålder. Behörighetsvillkoren är således inte knutna till speciella förkunskaper. I praktiken är dock antagningen begränsad beroende på bl. a. tillgången på resurser och strävan att på ett skäligt sätt fördela antagningsplatserna på olika yrkeskategorier och på kvinnor och män. I början var lärarna klart överrepresenterade. Under det första året av universitetets verksamhet inkom ca 42 000 ansökningar. Ca 19 000 påbörjade studierna. År 1972 var antalet studerande ca 35 000 och vid full utbyggnad beräknas antalet ha nästan tiofaldigats. Avsikten är att utbildningen skall leda fram till en fullständig universitetsexamen (B.A.). Studierna är upplagda så att examen skall kunna nås på tre år. Kursprogrammet för 1973 upptar sex grundkurser (matematik, teknologi, naturvetenskap, matematiknaturvetenskap-teknologi, konstvetenskap och samhällsvetenskap) mellan vilka den studerande kan välja. Därefter följer en successiv differentiering med allt flera valmöjligheter för den studerande. Avgifter utgår för undervisningen. Den enskildes kostnader för dessa och för kurslitteratur varierar, Som ett genomsnitt för hela utbildningen fram till B.A. kan kostnaderna uppskattas till ca 5 000 kronor. I denna summa ingår avgifter för sommarkurserna men inte kostnader för skrivmateriel och resor m. m. Många studerande får bidrag till studierna från lokala skolstyrelser, kommuner, företag och organisationer. Som redan framhållits är det öppna universitetet till sin kärna ett korrespondensinstitut. Övriga medier utgör komplement till brevstudierna men i viss utsträckning blir den studerandes arbetstakt bunden av dessa. Korrespondensstudierna är nära integrerade med den eterburna undervisningen. Den senare beräknas dock ta i anspråk endast tio procent av den totala undervisningsvolymen. Utrymmet för individuellt bestämd studietakt blir sålunda begränsat. Den studerande som 304

behöver rådgivning eller individuell handledning kan gå till något av de närmare tre hundra lokala centra som finns runt om i landet. Vid dessa finns tillgång till bl. a. uppspelningsapparater där den studerande kan ta del av det etersända materialet om han av någon anledning inte kunnat följa den ordinarie utsändningen. Vid vissa centra finns även dataterminaler för studerande i teknologi och matematik. Vid dessa lokala centra finns också lärare och rådgivande personal. Elevens lärare rättar de insända lösningarna och ger lektioner för de studerande som har svårt med korrespondensundervisningen. Genom att samma lärare som rättar elevens insända prov också har hand om undervisningen blir kontakten god mellan lärare och elev. Den studerande kan också få individuell rådgivning och undervisning. Omkring hälften av de studerande beräknas utnyttja dessa centra. Vid läsårets mitt — läsår och kalenderår är identiska — sammandras eleverna till obligatoriska sommarkurser. Dessa omfattar två veckor och är förlagda till universiteten runt om i landet. Där utför de studerande bl. a. laborationer. Efter varje läsårs slut sker examination. Den studerande som misslyckas får inte möjlighet till om tentamen förrän ett år senare. I betyget ges samma vikt åt resultatet på denna tentamen som åt resultaten från korrespondensundervisningen. Första året godkändes ca 15 000 studerande. I Sverige har TRU-kommittén (jfr avsnitt 4.2.3.3) i uppdrag att utreda bl. a. frågan om distribution av utbildning i former som liknar det öppna universitetets. Uppdraget avser i denna del vuxenutbildning på alla utbildningsnivåer.

4.2.3.3 Försöksverksamhet med nya distributionsformer På förslag av U 68 uppdrog Kungl. Maj:t i början av 1970 åt UKÄ att planera försöksverksamhet med olika distributionsformer för högskoleutbildning. Förslaget innehöll SOU 1973:2

är över 25 år. Studierna, som är upplagda som heltidsstudier, ansågs vara förenliga med förvärvsarbete av ca 20 procent av de studerande. Omkring 60 procent skulle ha studerat på annan ort, i första hand vid Umeå universitet, om inte den decentraliserade utbildningen hade funnits. En jämförelse mellan studieresultaten för dem som följde den systematiserade decentraliserade utbildningen och dem som läste motsvarande ämnen vid Umeå universitet visar att de förra lyckats något bättre i studierna. Den bl. a. inom matematisk-naturvetenskaplig universitetsutbildning vikande tillströmningen under senare år har gjort att antalet studerande i systematiserad decentraliserad utbildning blivit förhållandevis begränsat. De tre orter på vilka försöksverksamheten med systematiserad decentraliserad universitetsutbildning bedrivits ingår alla bland de orter som U 68 föreslår skall vara utbyggnadsorter för högskoleutbildning under utredningens planeringsperiod. Försöksverksamheten kan därför från en utgångspunkt ses som ett led i uppbyggnaden av permanenta utbildningsresurser på respektive ort. Även i framtiden bör man enligt U 68s mening organisera decentraliserad högskoleutbildning på orter utan permanenta högskoleresurser och därvid i de fall detta är lämpligt systematisera utbildningsutbudet så att en önskvärd samordning ernås dels av utbudet på en och samma ort under en följd av år, dels av utbudet på varandra närliggande orter vid en och samma tidpunkt (jfr avsnitt 6.3.7). Erfarenheterna från försöksverksamheten, som bl. a. påvisar önskemålet hos de lokalt ansvariga att permanenta ett en gång introducerat utbildningsutbud, ger en uppfattning om den målmedvetna samordning som krävs för att behålla rörligheten i ett systematiserat utbud av högskoleutbildning. Pedagogiska institutionen i Umeå har på Ett andra delprojekt som avser kombinauppdrag av UKÄ insamlat och bearbetat första årets erfarenheter. Av undersöknings- tion av självinstruerande material och muntrapporten framgår att omkring hälften av de lig undervisning är under planering. Försöksverksamheten enligt ett tredje delstuderande kommer direkt från gymnasieprojekt påbörjades hösten 1972. Det syftar skolan och att en tredjedel av de studerande

olika delprojekt och avsåg dels systematiserad decentraliserad universitetsutbildning, dels olika kombinationer av självinstruerande material och muntlig undervisning bl. a. i studiecirkelform. Syftet med försöksverksamheten var att utröna vilka distributionsformer för högre utbildning som kan utgöra alternativ till nu gängse former samt olika undervisningsmedias lämplighet för olika distributionsformer. Bl. a. skulle den pedagogiska effekten av sädana alternativa distributionsformer belysas och man skulle utröna i vilken mån rekryteringen skiljer sig från rekryteringen till universitets- och högskoleutbildning i traditionell form. Försöksverksamhet med s. k. systematiserad decentraliserad universitetsutbildning påbörjades höstterminen 1970 i Luleå, Sundsvall och Östersund. Kursutbudet planeras för en tvåårsperiod och på ett sådant sätt att studiekurserna kommer att utgöra första och andra avdelningarna i allmänna utbildningslinjer enligt 1969 års studieordning vid filosofisk fakultet. I Luleå finns för närvarande studiekurser i matematik, engelska, fysik, informationsbehandling-ADB och svenska. I Sundsvall finns studiekurser i matematik, fysik, kemi, informationsbehandling-ADB, nationalekonomi och statistik. I Östersund slutligen finns studiekurser i matematik, fysik, företagsekonomi och sociologi (1972/ 73). Nyintagning till första avdelningen har skett höstterminerna 1971 och 1972 på samtliga orter. Verksamheten omfattar drygt 400 studerande (1972/73). Lokalt leds försöksverksamheten av en kursstyrelse vari ingår representanter för såväl respektive kommun som det universitet utbildningen är anknuten till. För Luleås del fungerar formellt organisationskommittén för högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland som kursstyrelse.

SOU 1973:2 20

till att pröva en kombination av studiecirkel, självinstruerande material samt sammandragning av de studerande till intensivkurser i internatform och bedrivs i samarbete med studieförbunden samt universitetet i Lund och högskolan i Linköping. Universitetet i Lund ansvarar för utbildningen i nationalekonomi (20 poäng) i Kristianstads-, Kalmaroch Ystadsområdena, medan högskolan i Linköping ansvarar för utbildningen i engelska (20 poäng) i Jönköpings-, Finspångs- och Motalaområdena. Sammanlagt deltar drygt ett 100-tal studerande i utbildningen. De första svenska erfarenheterna av eterburen högskoleutbildning gav en radiokurs i statskunskap, som år 1965 anordnades av Sveriges Radio och institutionen för statskunskap vid universitetet i Stockholm. Kursen omfattade drygt 90 halvtimmeslånga radioprogram. En speciell kursbok utgavs. I kursfordringarna ingick även deltagande i diskussionsseminarium. En lyssnarundersökning som företogs visade att programmet hade ca 60 000 lyssnare. En tredjedel av dessa köpte kursboken. Omkring 7 000 personer hade för avsikt att tentera och av dessa var en tredjedel enligt då gällande behörighetsregler inte inskrivningsberättigade. Närmare 1 300 betyg utdelades.

ersättning för lektionsundervisning. På ett tidigt stadium i arbetet konstaterades emellertid att detta skulle vara mindre lämpligt och verksamheten inriktades i stället på att producera hela läromedelspaket där bandad eller eterburen undervisning ingår som ett inslag av många i undervisningen. De läromedelspaket för högskolestudier som hittills prövats är så gott som samtliga sådana som avpassats för bandad institutionsbunden undervisning. För att resurserna skall kunna utnyttjas effektivt bör såväl bandade program som etersända kunna användas vid ett större antal institutioner inom ett ämnesområde. Mål och undervisningsmetoder vid dessa institutioner bör vara i huvudsak likartade. I den försöksverksamhet som nu planeras av en särskild expertgrupp för vuxenutbildning inom TRU är avsikten att dela upp kurserna i mindre enheter som kan användas fristående från varandra och därigenom utgöra ett flexibelt undervisningssystem som kan anpassas till den studerandes ambitionsnivå, förkunskaper, studietakt m. m. Kurserna i försöksverksamheten har omfattat kurspaket bestående av teve- och radioprogram, kursböcker, kurshäften, material för brevstudier samt i vissa fall ytterligare studiematerial i form av lärar- och elevhandledning. Studiehandledning har integrerats i kurshäftena. Den enkelriktning av undervisningen som eterdistributionen lätt medför har modererats genom att stor vikt lagts vid aktivitetsmoment, t. ex. exemplifieringar och övningar. TRUs utbud har varit relativt allmänt och inte krävt speciella förkunskaper. Sättet för integration av de olika medierna är självfallet beroende av distributionssättet, mottagningsförhållandena och de grupper till vilka utbildningen riktas.

Våren 1967 tillsattes kommittén för television och radio i utbildningen (TRU) med uppgift att utreda frågan om radio och television i utbildningsväsendet samt att leda försöksverksamheten inom detta område. TRU avgav betänkandet "Produktionsresurser för TV och radio i utbildningen" (SOU 1971:36) under 1971. En år 1972 tillsatt kommitté har till uppgift att planera och leda den fortsatta verksamheten med radio och teve i utbildningsväsendet. Den tidigare tillkallade TRU-kommittén skall slutföra sitt arbete med utvärdering av hittillsvarande Bara en mindre del av de studerande som verksamhet. Den nya kommitténs verksam- följt TRUs undervisning i teve eller radio har het skall enligt direktiven främst vara inrik- deltagit i av studieförbunden anordnade upptad på vuxenutbildning på alla utbildnings- följningskurser i anslutning till etersändnivåer och på förskolan. TRUs verksamhet ningen. Försöksverksamheten med engelska inom högskoleområdet präglades till en bör- och företagsekonomi på gymnasial nivå har jan av tanken att hela föreläsningar av kon- främst haft deltagare från yngre ålderskateventionell typ skulle bandas och sändas som gorier samt från grupper med relativt omfattande utbildningsbakgrund. 306 SOU 1973:2

4.3 Utbildningsenheternas avstånd till utbildningssökande och till arbetsmarknaden

ningsval. För personer som hunnit få egen bostad, familj, arbete eller andra starka bindningar till hemorten bör fördelarna med att ha tillgång till utbildning på denna eller inom pendelavstånd därifrån vara avsevärda. För yngre personer, som kommer direkt från gymnasieskolan, är fördelarna med utbildning på hemorten kanske inte lika påtagliga. Miljöbyte, egen bostad och frigörelse från föräldrarna kan av dem upplevas som något önskvärt. För den bofasta, yrkesverksamma individen har alltså begreppet hemort en betydelse, medan det för ungdom, som kommer direkt från gymnasieskolan, har en annan, nämligen betydelsen av uppväxtort. Vid överväganden om utbildningens ortsvisa dimensionering kan det därför såvitt avser yngre studerande råda tvekan, om uppväxtorten bör beaktas och i så fall i vilken utsträckning. En sådan tveksamhet förstärks om en kortare eller längre yrkesverksamhetsperiod föregår högskoleutbildningen. Sannolikheten att denna yrkesverksamhet måste bedrivas på annan ort än uppväxtorten är, speciellt för de mindre arbetsmarknaderna, ganska stor. Med den förändring av åldersstrukturen bland de högskolestuderande som redan är påtaglig och som accentueras av återkommande utbildning följer också att vid högskoleutbildningens lokalisering allt 4.3.1 Hemortens avstånd till större uppmärksamhet får ägnas de yrkesutbildningsorten verksammas rörlighetsmönster. Mycket talar Avståndet till utbildning påverkar inte i också för att en lokalisering av högskoleutsamma utsträckning alla individers utbild- bildningen till flera orter medför föränd-

Avståndet till utbildningsenheterna påverkar individernas val såväl mellan utbildning och yrkesverksamhet som mellan olika slag av utbildning. Om målet ställs upp att individerna skall kunna välja mellan utbildning och yrkesverksamhet utan att byta bostadsort, får detta till konsekvens ett krav på en mycket spridd lokalisering av utbildningsenheterna. Därav följer emellertid ett i genomsnitt mindre utbud av utbildningsalternativ på varje utbildningsort än vid en mera koncentrerad lokalisering. De studerande får på varje ort ett starkt begränsat antal utbildningslinjer att välja mellan. Om utbyggnaden av utbildningen koncentreras till ett mindre antal orter blir utbudet av utbildningsalternativ större på varje ort, vilket från de utbildningssökandes synpunkt gör alternativen mera likvärdiga. För att nå så många studerande som möjligt med ett relativt rikhaltigt utbud bör man alltså välja sådana orter för utbildningens utbyggnad som utgör centra i jämförelsevis tätbefolkade områden. Det är alltså önskvärt att åstadkomma en lokalisering som tillgodoser individens krav på närhet till utbildning utan att därmed möjligheterna att välja mellan olika utbildningslinjer på varje utbildningsort blir mycket starkt begränsade.

SOU 1973:2

ringar av de yrkesverksammas rörlighetsmönster såväl före som efter utbildningstiden. Grahm-Sjöstrand-Wingård har för U 68 genomfört en studie av rörlighetsproblem, "Rörlighet på arbetsmarknaden för personer med längre utbildning" (se "Högre utbildning och arbetsmarknad", SOU 1971:62). lanslutning till redovisningen av denna studie anförde U 68 bl. a. "För utbildningens lokalisering är rörlighetsmönstrets utveckling under individens livscykel av fundamental betydelse. Traditionellt har utbildning vid universitet och högskolor börjat vid en tidpunkt då individens geografiska rörlighet är som störst: efter frigörandet från föräldrahemmet men före egen familjebildning. Då utbildningen har avslutats har redan rörligheten gått ned avsevärt. Dessa förhållanden bör ha spelat en avgörande roll för koncentrationen av yrkesverksamma med längre utbildning till några få områden av landet : ungdomen från hela landet har sökt sig till orter med universitet och högskolor och sedan stannat som yrkesverksamma i dessa eller deras närhet. För en mera aktiv regionalpolitik i fråga om landets försörjning med arbetskraft med längre utbildning är denna iakttagelse väsentlig. En utbildningspolitik med inriktning på att utveckla ett mönster av återkommande utbildning måste ta sin utgångspunkt i ett annat rörlighetsmönster. En person som efter en period av yrkesverksamhet vill återvända till studier är som regel mera geografiskt bunden än den, som går direkt från gymnasieskolan till högskolestudier. Det kan inte uteslutas att efterfrågan på utbildning från dessa människor kräver ett ännu mer finförgrenat nät för distribution av utbildning än som kan åstadkommas genom permanenta högskoleenheter på olika orter." Förbättrade kommunikationer och vidgade ekonomiska möjligheter att utnyttja dessa kommunikationer har fortlöpande ökat de avstånd över vilka man anser sig kunna pendla eller på annat sätt kommunicera regelbundet. Det avgörande från utbildningslokaliseringens synpunkt syns vara det avstånd inom vilket daglig pendling kan äga rum. Möjligheterna till veckoslutspendling bör emellertid också uppmärksammas. Det avstånd över vilket pendling anses möjlig kan med snabbare och i övrigt förbättrade 308

kollektiva kommunikationer komma att växa ytterligare. I detta sammanhang bör emellertid erinras om skilda gruppers olika förutsättningar att utnyttja pendlingsmöjligheten. Så t. ex. är familjer med barn där ena parten förvärvsarbetar och den andra studerar i de flesta fall starkt beroende av såväl god tillgång på närservice — bl. a. i fråga om barntillsyn - som väl fungerande kollektiva kommunikationer för att kunna utnyttja pendlingsmöjligheten, medan det för ensamstående personer utan barn givetvis är betydligt lättare att pendla. Det bör vidare uppmärksammas att stora regionala olikheter finns i fråga om vad som uppfattas som ett realistiskt pendelavstånd. För de fortsatta övervägandena rörande lokalisering av utbildning antas att ett avstånd motsvarande 45 minuters resa för närvarande accepteras för daglig pendling. Antagandet grundas på bl. a. de normer för längsta restid som gäller för elever i grundskolans högstadium och de rekommendationer om längsta tid för resa mellan bostad och arbetsplats som inom många kommuner och län tillämpas i samhällsplaneringen. I undersökningen om regional rekrytering till universitet och högskolor görs ett försök att skatta hur stor betydelse olika faktorer har för skillnader i studeranderekrytering regionerna emellan. Av den gjorda skattningen kan den slutsatsen dras, att avståndet mellan hemkommun och utbildningsort utövar ett påtagligt inflytande på rekryteringens omfattning. Denna slutsats bör ses tillsammans med det förhållandet att andelen sysselsatta, som tillhör socialgrupp III, är förhållandevis låg för kommuner med utbud av högre utbildning, medan den för övriga kommuner stiger med avståndet till utbildningsorten. Sambandet mellan långa avstånd till utbildningsorten och hög andel av socialgrupp III i befolkningen innebär att det i genomsnitt är fler individer ur denna grupp än ur andra socialgrupper som utsätts för påverkan av långa avstånd. Till en del förklarar detta förhållande den avsevärt lägre studie frekvensen för socialgrupp III än för socialgrupperna SOU 1973:2

I och II. En minskning av de studerandes genomsnittliga avstånd till studieorten skulle således kunna bidra till en utjämning i studiefrekvens mellan socialgrupperna. Hur stor andel av en årsklass på en ort som går till högskoleutbildning beror - som redan framhållits - bl. a. på ortens avstånd till utbildningsenheterna. Hur mycket avståndskänsligheten påverkar de studerandes val av utbildning beror bl. a. på vilka utbildningslinjer som det i det enskilda fallet är aktuellt att välja mellan. Sannolikt har därvid utbildningstidens längd en avsevärd betydelse. Att utbildningslinjer skiljer sig åt vad beträffar de studerandes avståndskänslighet hänger emellertid troligen till största delen samman med att de rekryterar individer med olika avståndskänslighet. Nedan sammanfattas några av orsakerna till att individernas avståndskänslighet varierar. Det skall anmärkas att de uppräknade orsakerna inte utesluter varandra utan mycket väl kan avse olika sidor av en och samma individs situation. Yrkesarbete. De individer som påbörjar studier i mer eller mindre omedelbar anslutning till gymnasieskoleutbildningen och de som har en längre tids yrkesverksamhet bakom sig kan antas uppvisa olika avståndskänslighet. Studier på en avlägsen ort kräver av den yrkesverksamme hel tjänstledighet, medan studierna på hemorten eller inom pendelavstånd från denna i vissa fall kan bedrivas parallellt med hel- eller deltidsarbete. Social bakgrund. De studerandes studiemotivation och förmåga att övervinna olika hinder för utbildning - bl. a. avstånd varierar med deras sociala bakgrund. De rent ekonomiska förutsättningarna för studier samvarierar ofta med den sociala bakgrunden. Åtminstone tidigare har rädslan för skuldsättning och för en osäker situation på den framtida arbetsmarknaden haft större genomslagskraft i socialgrupp III än i de övriga grupperna. Utbildningsbakgrund. De studerandes tidigare utbildning påverkar deras möjligheter att anpassa sig till främmande studiemiljöer. SOU 1973:2

Föräldrarnas inverkan på anpassningen kan även den antas variera med deras egen utbildning. Civilstånd. Med familjebildning följer en förändring av levnadsförhållandena som minskar rörligheten. I synnerhet blir detta fallet vid försörjnings- och vårdnadsansvar för barn. Sannolikt blir avståndskänsligheten härvid mera utslagsgivande för kvinnor än för män. Bostäder. För framför allt äldre studerande och studerande med familj inverkar dels svårigheten att finna lämplig bostad på studieorten, dels kostnaderna för att behålla bostad på hemorten negativt på möjligheterna att bedriva studier på orter bortom pendlingsavstånd. Med dessa utgångspunkter kan begreppet avståndskänslighet belysas genom en grov karaktärisering av avståndskänsliga respektive avståndsokänsliga studerandegrupper. Den avståndskänsliges profil. T. ex. bakgrund i socialgrupp III, äldre, försörjningsoch vårdnadsansvar för barn, yrkesarbetande med små möjligheter till tjänstledighet. Den avståndsokänsliges profil. T. ex. bakgrund i socialgrupp I, yngre (direkt från gymnasieskolan) eller med tidigare erfarenhet av utbildning på högskolenivå, ensamstående utan barn. Mellan dessa två renodlade former finns naturligtvis många andra, där en eller några få faktorer betingar en hög eller låg avståndskänslighet. En sådan faktor är t. ex. styrkan i de utbildningssökandes målinriktning. En utbildningssökande som är inriktad på en bestämd utbildning är ofta beredd att övervinna stora avstånd för att nå just denna utbildning. Avståndskänsligheten kan alltså variera med slag av utbildning och de utbildningssökandes målinriktning. Det finns mindre starkt målinriktade individer som helt enkelt väljer den närmaste utbildningen. Utbildningens lokalisering kommer i dylika fall att få en styreffekt på de utbildningssökandes efterfrågan - i högre grad ju svagare deras målinriktning är. Detta förhållande kan påvisas med hjälp av den i avsnitt 309

Andel studerande inom utbildning A av individer i viss åldersgrupp

X Befintlig utbildningsort

Z Ny utbildningsort

Y Avstånd Befintlig utbildningsort

[I Utbildning A Figur 4:5. Effekt av utbildning A på den nya utbildningsorten Z. Principskiss.

Andel studerande inom utbildning A och B av individer i viss åldersgrupp

Befintlig utbildningsort med utbildning A och B

[jUtbildning A

Ny utbildningsort med utbildning A

Y Avstånd Befintlig utbildningsort med utbildning A och B

^Utbildning B

Figur 4:6. Nyrekryterings- och avlänkningseffekter.

4.2.1 redovisade rekryteringsundersökningen. I följande avsnitt återkommer utredningen härtill.

4.3.2 Rekryteringseffekter Med ledning av Holms och Häggströms analys i undersökningen "Regional rekrytering till universitet och högskolor under 310

1960-talet" (se avsnitt 4.2.1) kan de studerande vid en ny utbildningsenhet delas in i tre grupper. • Personer som skulle ha avstått från studier, om utbildningsenheten inte upprättats (nyrekrytering). • Personer som skulle ha skaffat sig samma utbildning på annan ort, om utbildningsenheten inte upprättats (avlastning). SOU 1973:2

• Personer som skulle ha skaffat sig annan utbildning på annan ort, om inte utbildningsenheten upprättats (avlänkning). Alla dessa tre grupper är av betydelse för hur resultaten av en konkret utbildningslokalisering skall bedömas. De överväganden som blir aktuella får olika utgångspunkter beroende på hur olika effekter värderas. I figurerna 4:5 och 4:6 åskådliggörs de effekter som en ny utbildningsenhet för med sig i detta hänseende. Relationen mellan nyrekrytering och avlastning visas i figur 4:5, där tills vidare bortses från avlänkningseffekten. Mellan två befintliga utbildningsorter med utbildning A förläggs en ny utbildningsenhet med utbildning A. Nyrekryteringen utmärks i figuren med t. Avlastningen från orter med samma utbildning utmärks med u. Proportionen mellan nyrekryteringen (t) och avlastningen (u), som bl. a. beror på hur djup vågdalen är mellan orterna X och Y, hänger samman med de studerandes avståndskänslighet. I verkligheten måste hänsyn tas till både nyrekrytering och avlänkning. För att illustrera förhållandet mellan dessa två effekter visas i figur 4:6 vad som händer när av två utbildningar endast en lokaliseras mellan två utbildningsorter där båda utbildningarna är representerade. Utbildningen A men ej B antas bli lokaliserad till en ny utbildningsort belägen mellan två redan befintliga. Nyrekryteringen uppgår till t, studerande. Förutom att u studerande i utbildning A avlastas från X och Y sker en avlänkning av t2 studerande från utbildning B. En bedömning av om det är önskvärt att grupp t2 skall erhålla utbildning A i stället för utbildningen B bör således ingå i beslutet om lokaliseringen. I verkligheten utgörs gruppen t2 av individer som utan ny lokaliseringen hade valt ett flertal olika utbildningar. En lokalisering, där den nyrekryterade gruppen t t är stor, bör vara den som mest effektivt åstadkommer en geografisk rekryteringsutjämning. Bl. a. bör de utbildningar ges företräde vid lokalisering, vilka i stor utsträckning väljs av individer med stor avSOU 1973:2

ståndskänslighet. Exempel härpå kan vara utbildningar av fortbildningskaraktär. Den ovan beskrivna avlastningen av andra studieorter med samma utbildning kan knappast antas bli total. En del av de studerande från den nya utbildningsortens upptagningsområde kommer sannolikt att söka sig till andra studieorter för att få samma utbildning som finns tillgänglig på hemorten. En sådan prioritering av annan studieort kan höra samman med t. ex. studietraditioner och att äldre utbildningsorter ofta har ett mera fullständigt utbud av utbildningar och därmed ger vidare kontaktmöjligheter. Studieortens miljö i vid mening kan förmodas väga tungt för individer som inte utnyttjar närmaste tillgängliga utbildningsutbud. Det rör sig här om preferenser i skilda avseenden, vilka skulle kunna sammanfattas i termen miljöprioritering. En andra grupp individer som inte alltid utnyttjar det lokala utbudet av utbildningar utgörs av dem som föredrar en viss utbildningslinje oavsett på vilken ort den finns linjeprioritering. Dessa låter sig alltså inte avlänka från den önskade utbildningen genom närlokalisering av annan utbildning. Det är nu möjligt att med den diskuterade terminologin beskriva följderna av en nylokalisering. I tabell 4:7 - som bygger på uppgifter ur "Regional rekrytering till universitet och högskolor under 1960-talet" (SOU 1972:23) - har fördelningen på de olika studerandekategorierna angetts för universitetsfilialernas omgivning läsåret 1969/70. Självfallet är det här fråga om Tabell 4:7. Studeranderekryteringens sammansättning i filialorternas dominansområden läsåret 1969/70. Andel av totalantalet studerande % Till filial Till andra studieorter Total

Avlänkning Avlastning Nyrekrytering Miljöprioritering Linjeprioritering

3 38 20 15 24 100

uppskattningar vilkas noggrannhet är svårbedömd. Avlastning plus miljöprioritering anger det antal individer som hade läst "filialämnen" även om filialer inte hade funnits. Den gruppen visar sig här utgöra drygt 50 procent.

Vuxna högskoleutbildade med vidareutbildningsbehov är för närvarande koncentrerade till storstadsområdena och de större tätorterna. Vuxna med längre tids yrkesverksamhet som ej har högskoleutbildning är jämnare fördelade över landet. Bada dessa grupper av vuxna är i stor utsträckning lokalt bundna genom familj, bostad och arbete. Om andelen vuxna högskolestuderande 4.3.3 Utbildningens närhet till blir större än för närvarande, vilket skulle bli arbetstillfällena en följd av en mer omfattande återkommanDet är naturligt att arbetsmarknadens regio- de utbildning, kommer andelen studenala struktur för arbetskraft med längre rande som är låsta vid hemorten att öka. utbildning har viss inverkan på valet av orter Dessa studerande kommer att behöva utbildför utbyggnad av den högre utbildningen. I ningsmöjligheter inom pendelavstånd. Ett detta avsnitt ses denna inverkan ur indivi- spritt lokaliseringsmönster bör därför efterdens synvinkel varvid beaktas på vad sätt strävas om de vuxna skall kunna förverkliga utbildningens avstånd till arbetstillfällena sina önskemål om studier. påverkar den studerandes val av utbildning Antalet personer med högskoleutbildning vid studiernas början och hans val av arbete som har behov av vidare utbildning kan vid studiernas slut. Samhällets behov av beräknas växa betydligt. Vuxna studerande utbildad arbetskraft inom olika regioner är som inte tidigare har bedrivit högskolestuen andra faktor som berör utbildningens dier kan under avsevärd tid komma att lokalisering. Denna aspekt tas upp till sär- utgöra en jämförelsevis stor grupp i återkomskild behandling i avsnitt 4.5, där diskussio- mande utbildning. De kan antas vara spridda nen förs från regionalpolitiska utgångspunk- över hela landet. Det förhållandet tillsamter. mans med de hinder som en bristfällig Yngre studerande har kontakt med arbets- studiebakgrund kan utgöra för att söka livet i huvudsak efter utbildningen, medan utbildning på en avlägsen studieort gör att äldre har motsvarande kontakt före, under denna grupps behov av utbildning bör och efter utbildningen. För yngre studerande tillgodoses genom dels en spridd lokalisering som väljer en period av yrkesverksamhet av enheter för högskoleutbildning, dels mellan gymnasieskolan och fortsatta studier distribution av högskoleutbildning på annat blir kontaktmönstret med arbetsmarknaden sätt. mera likt de äldres. Såsom påpekas i avsnitt Åldersgruppen 20-24 år är geografiskt 4.3.1 får närlokaliseringen - inom pendel- mer koncentrerad än totalbefolkningen. I avstånd - allt större vikt i återkommande den mån de äldre generationerna i störutbildning. re utsträckning söker sig till högre utbildDet kan antas vara en fördel för individen ning, kommer en fördelning av fasta utatt efter fullbordad högskoleutbildning ha bildningsresurser som endast utgår från var tillgång till en lokal arbetsmarknad som 20-24-åringarna är bosatta att avvika från erbjuder sysselsättningsmöjligheter inom det den faktiska utbildningsefterfrågans geograyrkesområde som utbildningen avser. fiska fördelning. Så kommer framför allt att Följande kategorier studerande med olika bli fallet på grund av äldre studerandes geografisk fördelning och rörlighet kan ur- relativt sett större behov av närhet till skiljas. utbildningen, vilket gör att de som grupp bör De som kommer direkt från gymnasiesko- tillmätas stor betydelse vid beslut om utbildlan har den mest spridda fördelningen och ningslokalisering. utgör samtidigt den mest rörliga gruppen. Förutsättningarna för att lokalisera viss 312

SOU 1973:2

utbildning så att de studerande får sin framtida sysselsättning i närheten av studieorten beror bl. a. pä det totala antalet studerande inom utbildningen. Ju mindre antalet studerande är, desto mindre antal orter kan komma i fråga vid lokalisering av utbildningen. De studerande inom utbildning med totalt mycket begränsat studerandeantal har med få undantag hela landet som arbetsmarknad och endast en mindre del av dem kan därför räkna med sysselsättning på utbildningsorten. Utbildning av denna karaktär kan sålunda i allmänhet — från de här redovisade synpunkterna - ges en relativt fri lokalisering. Utbildning som har få studerande och som leder till arbetsmarknader med stark geografisk koncentration bör däremot rimligtvis förläggas i anslutning till sina arbetsmarknader. Utbildningslinjer med många studerande riktar sig i allmänhet till geografiskt breda arbetsmarknadssektorer och kan därför ges en spridd lokalisering. De studerande från varje utbildningsenhet får ändå en relativt stor lokal och regional arbetsmarknad.

SOU 1973:2

4.4 Miljö

Miljön värderas i detta avsnitt utifrån sin påverkan på utbildningen men också utifrån de möjligheter den ger till en integrering av de studerande med samhället i övrigt. I detta sammanhang vill U 68 understryka att tillgången på kvalificerade lärare är av avgörande betydelse för högskoleutbildningens effektivitet på utbyggnadsorterna. För rekrytering av lärare till en utbildningsenhet är troligen möjligheten till smidiga kontakter med forskning och forskarutbildning av stor betydelse. Snabba och relativt täta förbindelser med högskolor med forskarutbildning kan således komma att spela en viktig roll för de nya utbildningsenheternas sätt att fungera (se avsnitten 6.3.7 och 6.6.3). 4.4.1 De studerandes kontakter utanför högskolan Det är en angelägen uppgift för såväl den allmänna samhällsplaneringen som utbildningsplaneringen att underlätta de studerandes kontakter med samhället utanför själva utbildningsmiljön. Formerna för den högre utbildningens utbyggnad på nya orter påverkar i avsevärd grad de studerandes kontaktmöjligheter utåt. I ett lokaliseringsmönster med ett förhållandevis stort antal utbildningsorter kommer en betydligt större andel av de studerande att studera i sin hemort eller på pendlingsavstånd från denna än i ett mönster med ett fåtal utbildningsorter med stora högskolor. Den som studerar på sin 314

hemort eller inom pendlingsavstånd från denna kan under studietiden upprätthålla sina upparbetade kontakter med personer och verksamheter utanför utbildningsmiljön. Samtidigt kan nya kontakter utvecklas genom utbildningen. För dem som studerar utanför hemregionen förändras kontaktmönstret i större utsträckning. Kontakterna med hemorten avtar och ersätts med nya på studieorten. Det är därvid naturligt att de senare i första hand söks inom den nya studiemiljön och i andra hand i samhället utanför denna. En spridd lokalisering av utbildningen bör alltså underlätta för de studerande att behålla och utveckla sina kontakter med det övriga samhället. Syftet med II 68s i det följande framlagda förslag till lokalisering av högskoleutbildningen är bl. a. att flera personer skall kunna studera på hemorten. Det förtjänar dock att strykas under att en mycket betydande del av de studerande under överskådlig tid kommer att bedriva studier på annan ort. Framför allt torde även framgent de studerande på några av de nuvarande universitetsorterna i stor utsträckning komma från andra delar av landet. Men även på andra högskoleorter bör det förutsättas att åtskilliga studerande kommer från orter utanför ortens pendlingsomland. Det finns alltså skäl att genom olika åtgärder inom utbildningsoch samhällsplaneringen i övrigt söka främja de studerandes externa kontakter. Såväl utbildningsenheternas storlek i sig SOU 1973:2

studerande och deltidsstuderande, studerandegrupper som just genom sitt val av studieform kan väntas verksamt bidra till en rik kontakt mellan utbildningsanstalten och närsamhället. U 68s förslag till högskoleutbildningens utbyggnad på olika orter, vilket presenteras i det följande, förutsätter i regel inte några investeringar i nya lokaler under den första delen av utbyggnadsperioden. De kontakter U 68 haft med företrädare för respektive orter har gett vid handen att lokalfrågorna under denna tid kan lösas genom förhyrningar (se avsnitt 7.5). Oftast blir det då fråga om friställda lokaler i centrala lägen. I ett längre perspektiv får man förutsätta att nya undervisningslokaler måste byggas på de flesta orterna. I planeringen inför denna fas av utbyggnaden är det naturligt att från de studerandes och högskolans sida framförs önskemål om närhet till bostäder och samhällelig service och om goda kommuniktioner. Sådana krav är emellertid inte unika för högskolan. Motsvarande förutsättningar är av betydelse för de flesta arbetsplatser. På flertalet större orter innebär den samhällsstruktur som vuxit fram att verksamheter i kontorslokaler och butiker samt andra serviceinstitutioner koncentrerats till de centrala delarna varifrån bostadsområdena sedan vuxit ut. Verksamhet av industrikaraktär är ofta förlagd till tätorternas ytterområden. I detta mönster är det sällan Också planeringen av undervisningsloka- möjligt att tillgodose nya verksamheters krav lernas belägenhet inom en ort påverkar på central placering, speciellt om utrymmesmönstret för de studerandes yttre kontakter. behoven är stora. Trafikproblem och markSå underlättas t. ex. sammanförandet av brist kan bli avgörande faktorer härvidlag. I människor inom och utom högskolan genom den lokala samhällsplaneringen är det dessförläggning av högskolans lokaler i omedel- utom ofta en strävan att skapa en harmonisk bar anslutning till andra verksamheter och utveckling på orten genom att arbetsplatser genom sambruk av lokaler för undervisning och naturliga centrumfunktioner förläggs också till de yttre områdena. Vid en samlad och andra, utåtriktade aktiviteter. Förläggning av lokaler för högskoleutbild- avvägning av olika önskemål som därvid ning till de centrala delarna av en ort kan med- måste göras för att bestämma förläggningen föra att studerande, lärare och övriga anställda av t. ex. undervisningslokaler måste alla får goda kommunikationsförhållanden, vilket dessa faktorer beaktas. Omfattningen av naturligtvis underlättar verksamheten på flera högskoleutbildningens utbyggnad på varje sätt. Tillgängligheten av lokalerna i denna ort blir härvidlag av stor betydelse. Vid en mening kan ha särskild betydelse för vuxen- perifer förläggning av undervisningslokalerna

som deras storlek i relation till lokaliseringsorten inverkar på mönstret för de studerandes kontakter med närsamhället. Dessa bör kunna bli tätare när utbildningsenheten är liten i förhållande till utbildningsorten men också när utbildningsenheten är liten i sig. Från dessa synpunkter bör eftersträvas en jämn fördelning av studerandeantalet på de orter utanför storstadsområdena som kan komma i fråga för högre utbildning. Planeringen på en ort av t. ex. undervisningslokaler och av bostäder och serviceinstitutioner av olika slag för studerande inverkar på det yttre kontaktmönstret. Ansvaret för planeringen av högskoleutbildningens fysiska miljö i denna mening vilar på respektive kommun. I Sverige finns inget renodlat exempel på universitetscampus, dvs. ett område för såväl institutionslokaler och bostäder som viss service. Enighet har också rått i den svenska debatten om att campuslösningar skulle kunna leda till en olycklig avskärmning av högskolan från närsamhället. Enligt U 68s uppfattning bör man undvika s. k. campusbildningar. Formerna för produktion av studentbostäder, valda under trycket av en akut bristsituation under 1950och större delen av 1960-talen, har dock på de nuvarande universitetsorterna lett till en koncentration av sådana bostäder till mindre områden, ibland i närheten av undervisningslokalerna. Frågan om bostäder för studerande berörs i avsnitt 4.4.3.2.

SOU 1973:2

är det enligt U 68s mening av särskild betydelse att sträva efter ett så nära samband som möjligt med omgivande samhällsdelar för att därigenom förebygga risken att högskolan isoleras från närsamhället. En planering av högskolans yttre miljö, som tar sikte på att underlätta kontakterna mellan högskolan och närsamhället, bör alltså verksamt kunna bidra till att de gränser som nu finns mellan den högre utbildningen och andra samhällsaktiviteter suddas ut. Inte bar? åtgärder inom den fysiska planeringen spelar emellertid en roll härvidlag. Studiegångar som innehåller praktik eller yrkesarbete parallellt med eller som del av studierna kan antas bidra till samhällskontakter. Orter med en stor arbetsmarknad erbjuder i det avseendet goda möjligheter. Dessa orter har troligen också relativt många yrkesarbetande som önskar vidareutbildning. Som tidigare nämnts bör en stor andel vuxenstuderande i högskoleutbildning likaså minska isoleringen mellan t. ex. skilda studerandegrupper. Genom återkommande utbildning kan de studerande stimuleras till kontakter med samhället i högre grad än vad som är möjligt genom enbart den fysiska utformningen av utbildningsenheterna. 4.4.2 De studerandes kontakter inom högskolan Tillfällen till kontakter under studietiden mellan studerande inom skilda utbildningslinjer är av betydelse för väl underbyggda utbildnings- och yrkesval. Personliga kontakter med företrädare för andra utbildningsoch intresseinriktningar kan också ge bättre förståelse för den egna utbildningens och den avsedda yrkesverksamhetens plats i ett större sammanhang. Studieorter som har ett fåtal utbildningslinjer bjuder förhållandevis få kontaktmöjligheter av detta slag mellan människor och idéer. Varje enskild utbildningslinje har sina spontana kontakter i huvudsak med ett begränsat antal andra utbildningslinjer, t. ex. sådana med likartad yrkesinriktning eller basutbildningskaraktär. Denna samhörighet 316

bör uppmärksammas vid beslut om lokalisering. Vid planeringen av lokaler för högskoleutbildning är det enligt U 68s mening av vikt att söka sådana lösningar som gynnar de interna kontakterna. Som tidigare framhållits kommer sannolikt nytillkommande lokalbehov att i viss utsträckning kunna täckas genom förhyrningar. Den högskoleutbildning som redan finns på utbyggnadsorterna har sina lokalfrågor lösta, i vissa fall genom att den inrymts i relativt nya och för utbildningen särskilt anpassade byggnader. Dessa förhållanden torde på ett flertal orter leda till att högskolan delas upp i flera arbetsenheter (jfr avsnitt 6.3.2.2). Detta kan vara till fördel för högskolans integration i orten men kan medföra svårigheter för de interna kontakterna mellan olika slag av högskoleutbildning. På mindre orter blir dock avstånden mellan enheterna i regel ganska korta. I den debatt om högskolans arbetsmiljö som uppkommit i samband med den omfattande lokalplaneringen under senare år har bl. a. framförts att stora arbetsenheter kan skapa individuella kontaktproblem, otrivsel och svårigheter i arbetet. Från dessa utgångspunkter skulle således arbetsenheter av begränsad storlek kunna innebära vissa fördelar. För dessa frågor spelar dock undervisningens organisation, inte minst indelningen i grupper, och lärarkontinuiteten en mycket viktig roll. Det är emellertid svårt att ange några bestämda storleksgränser som en arbetsenhet inom en högskola av arbetsmiljöskäl och kontaktskäl inte bör överskrida. De eventuella fördelar för trivseln och arbetet som kan vinnas genom mindre enheter måste också vägas mot nackdelar i form av försämrade inre kontakter och praktiska problem, t. ex. tidsödande transporter.

4.4.3 Studiesociala förhållanden 4.4.3.1 Utredningens utgångspunkter Förutsättningarna för och behoven av särskilda sociala anordningar för högskolestuderande kommer att vara andra på de nya SOU 1973:2

utbyggnadsorter U 68 i det följande föreslår gruppen utifrån kommande studerande i än på de nuvarande universitets- och filialor- allmänhet varit av sådan omfattning att den terna. I detta avsnitt vill utredningen föra ett lokala servicen inte varit tillräcklig. Därför mera principiellt resonemang om frågan i har det varit nödvändigt att under 1950- och vilken utsträckning speciella arrangemang för 1960-talen bygga ut sociala anordningar de studerande behöver vidtas. U 68 begrän- speciellt avsedda för högskolestuderande. sar resonemanget till de studiesociala verkMajoriteten av de studerande på orter som samheter för vilkas bedrivande investeringar i nu kan komma i fråga för en fortsatt lokaler och andra resurser på respektive ort utbyggnad av högskoleutbildningen kan ankan bli nödvändiga. Studiefinansiering, sjuk- tas ha studieorten som hemort eller i varje försäkring för studerande och andra frågor fall vara bosatta inom pendlingsavstånd från av mera allmän studiesocial karaktär, vilkas den. Därtill kommer att studerandeantalet lösningar inte direkt behöver påverkas av på dessa orter enligt den utbyggnadsplan högskoleutbildningens lokalisering, berörs U 68 föreslår även på sikt blir av måttlig alltså inte. omfattning jämfört med orternas befolkEn viktig utgångspunkt för att bedöma ningstal. Dessa förhållanden samt den strävan behovet av särskilda sociala anordningar för att så långt möjligt integrera de studerande högskolestuderande är givetvis proportio- med närsamhället, som U 68 tidigare betonat nerna på högskoleorterna mellan antalet angelägenheten av, gör det rimligt att förutstuderande för vilka studieorten också är sätta att det endast i undantagsfall behöver bli hemort och antalet studerande som bosatt fråga om att på de nytillkommande orterna sig på orten enbart för studier. Det kan antas bygga upp sådan social service som enbart att det för den första gruppen ter sig riktar sig till högskolestuderande. U 68 anser naturligt att utnyttja det redan befintliga sig inte ha anledning att närmare beröra de lokala serviceutbudet av bostäder, samlings- studiesociala anordningarna på de nuvarande och restauranglokaler, hälsovård, barntillsyn universitets- och högskoleorterna. Behovet m. m. Den lokala servicen bör ha planerats och omfattningen av dessa prövas dels i särför att tillgodose även dessa invånare i skilda utredningar, dels också fortlöpande av kommunen. I den utsträckning serviceutbu- lokala myndigheter och organisationer. det behöver kompletteras gäller det normalt sädana anordningar, som riktar sig till samtliga vuxna studerande inom kommunen. 4.4.3.2 Bostäder för studerande För att småbarnsföräldrar skall få reella För att tillgodose det akuta behovet av möjligheter till högskoleutbildning måste bostäder för de snabbt växande studerandedärvid enligt U 68s mening behovet av barn- grupperna vid universitet och högskolor tillsyn för studerande uppmärksammas inom under 1950- och 1960-talen, vilka koncenramen för en utvidgad samhällsservice på trerades till ett fåtal orter i landet, tillkom detta område. Det förtjänar också nämnas särskilda lånevillkor och inrättades speciella att för befintlig högskoleutbildning på de organ för produktion, drift och fördelning av nya utbyggnadsorterna behovet av bostäder, studentbostäder. Uppförandet av särskilda hälsovård, bespisning m. m. för studerande bostäder för de studerande innebar en redan har tillgodosetts. kategorisering av bostadsbyggandet på uniFör de studerande, som inte har studie- versitets- och högskoleorterna. Under orten som hemort utan bosätter sig på 1960-talet har det emellertid visat sig att denna under studietiden, är behovet av svårigheterna att få lämpliga bostäder inte är speciella sociala anordningar mera uttalat. unika för den studerande ungdomen utan Om gruppen är liten bör den dock kunna även gäller en betydande del av den övriga tillgodoses genom befintligt serviceutbud. ungdomen bl. a. pä grund av de kraftiga flytPå de nuvarande universitetsorterna har tandeströmmarna från glesbygd till tätorter SOU 1973:2

framför allt i åldrarna 19—29 år. Som tidigare nämnts har också denna kategoribebyggelse för de studerande inneburit ett hinder i utvecklingen av deras kontakter med verksamheter utanför studiemiljön. Från såväl de studerandes egna organisationer som andra grupper i samhället har uttalats önskemål om att de studerandes bostadsproblem borde lösas på annat sätt än genom kategoribebyggelse. På grundval av ungdomsbostadsutredningens betänkande "Ungdom - bostad" (SOU 1970:43) förelade Kungl. Maj:t 1971 års riksdag i prop. 1971:1, bilaga 13, förslag om att nuvarande särskilda bestämmelse om bostadslån till studentbostadsföretag inte skulle gälla längre än t. o. m. den 30 juni 1974. I propositionen förutsattes vidare att under tiden fram till den 1 juli 1974 överenskommelser skulle kunna träffas mellan kommunerna och studentbostadsföretagen om avveckling av de senare genom att de uppgår i eller ombildas till allmännyttiga bostadsföretag. Den nuvarande formen för produktion av studentbostäder upphör därmed. De studerandes försörjning med bostäder får därefter beaktas i den allmänna bostadsplaneringen. Chefen för inrikesdepartementet anförde härom i propositionen: "Det ligger i sakens natur att studenterna på många av de större studieorterna på grund av sitt antal kommer att utgöra en stor efterfrågegrupp på denna sektor av hyresmarknaden. Jag finner inte anledning räkna med annat än att man på kommunalt håll bör ta vederbörlig hänsyn till deras bostadsbehov. Jag förutsätter också att detta behov liksom hittills beaktas vid fördelningen av låneramarna. I sammanhanget vill jag vidare erinra om att lokal- och utrustningsprogramkommittéerna för universitet och högskolor har till uppgift bl. a. att svara för att berörda kommuner erhåller de uppgifter rörande utbyggnad av nämnda institutioner som erfordras för bostadsplaneringen." Riksdagen lämnade vad som anförts i propositionen i denna del utan erinran. Mot bakgrund av vad som anförts behöver enligt U 68s mening speciella anordningar för att lösa bostadsförsörjningen på de nya högskoleorterna 318

inte vidtas. Som nyss nämnts kommer antalet studerande som inte har sin hemort på studieorten eller i dess omedelbara närhet att vara litet, åtminstone till en början, på de nya utbyggnadsorterna. Tillräcklig tid kommer sålunda att stå till förfogande för vederbörande kommuner att, i enlighet med inrikesministerns ovan citerade uttalande, planera sitt bostadsbyggande så att även de studerandes behov tillgodoses. Under de allra senaste åren har det på flera orter uppstått svårigheter att få färdigställda studentbostäder uthyrda. Mest markant har detta förhållande gjort sig gällande i Uppsala, där under våren 1972 närmare 1 000 enkelrum var outhyrda. Även i Lund har ett stort antal rum stått lediga. Den snabba svängningen från en uttalad brist på studentbostäder för några år sedan till nuvarande överskottssituation hänger samman med att de senaste årens minskade tillströmning till de filosofiska fakulteterna kommit att sammanfalla med en relativt hög produktionstakt i fråga om studentbostäder. Enligt U 68s mening påverkar utredningens förslag inte lösningen av dessa problem. Det antal studerande U 68 i det följande beräknar för de nuvarande universitetsorterna är nämligen - med ett undantag - så stort att på sin höjd varannan studerande kan erbjudas studentbostad i början på 1980-talet. I Uppsala kommer dock vid samma tidpunkt drygt 60 procent av de studerande att kunna få studentbostad. U 68s förslag avses vidare börja förverkligas budgetåret 1976/77 och sedan genomföras stegvis under ett antal år. Om de nuvarande studentbostäderna - enligt de ovan redovisade intentionerna i statsmakternas beslut om bostadsförsörjning för ungdom - bjuds ut på den allmänna marknaden och beaktas vid den kommunala bostadsplaneringen bör det nu rådande överskottet på främst enkelrum successivt kunna avvecklas. 4.4.3.3 Samlings- och restauranglokaler I likhet med de förhållanden som rått på bostadsområdet har den stora ökningen av studerandeantalet på ett fåtal orter under de SOU 1973:2

senaste decennierna gjort det nödvändigt att vidta speciella stödåtgärder för att tillgodose de studerandes behov av samlings- och restauranglokaler. På de nya utbyggnadsorterna torde med hänsyn till under 4.4.3.1 angivna utgångspunkter behoven av särskilda åtgärder på detta område inte vara så uttalat under U 68s planeringsperiod. För den högskoleutbildning som redan finns på dessa orter är de studerandes tillgång till samlingsoch restauranglokaler i de flesta fall tillfredsställande. Administrations- och undervisningslokaler för nytillkommande högskoleutbildning kommer - som ovan angetts - att kunna förhyras i lägen som i allmänhet är mycket centrala. Därmed blir också närheten till restauranger och barer tillfredsställande. I de fall förhyrningarna inte har detta läge, syns förutsättningar finnas att genom sambruk av det lokala skolväsendets bespisningsresurser tills vidare täcka behovet av restauranglokaler. I ett senare skede, när högskolorna fått sådan omfattning att nya undervisnings- och administrationslokaler måste uppföras för dem, får prövas från fall till fall i vilken utsträckning behov av restauranglokaler föreligger. Vad beträffar samlingslokaler är läget delvis ett annat. I den utsträckning behov därav föreligger finns möjlighet att under de första åren av utbyggnaden på de nya orterna tillgodose detta genom förhyrningar.

4.4.3.4 Hälsovård för studerande På de nuvarande universitetsorterna har en speciell organisation byggts upp för de studerandes hälsovård. Även denna förklaras av koncentrationen av de studerande till ett fåtal orter men också av den speciella miljö som studiesituationen erbjuder. Med hänsyn härtill har i den nuvarande studerandehälsovården stor vikt lagts vid förebyggande åtgärder, psykiatrisk och kurativ rådgivning. Studerandehälsovården prövas för närvarande av en särskild utredning. Det kan förutsättas att denna även kommer att beakta de speciella problem för studerandehälsovård SOU 1973:2

som en utbyggnad av högskoleutbildningen på nya orter kan föra med sig. 4.4.4 Biblioteksservice Utbyggnaden av högskolan skall enligt U 68s förslag ske på sådana orter som har stora kommunala bibliotek — ofta länsbibliotek — och bibliotek av annat slag, t. ex. företagsbibliotek. De kommunala biblioteken är i regel uppbyggda som sammanhållna administrativa enheter inom en kommun och är i större kommuner vanligtvis decentraliserade på avdelningar eller filialer. För att bl. a. bättre utnyttja bokbeståndet i landet samverkar de kommunala biblioteken genom länsbiblioteksorganisationen och lånecentralerna i ett interkommunalt lånesystem. Till detta är även de vetenskapliga biblioteken anslutna. För de nya utbyggnadsorterna torde åtminstone under förevarande planeringsperiod — den biblioteksservice som de kommunala biblioteken kan erbjuda, tillsammans med nuvarande biblioteksresurser för högskoleutbildning vid bl. a. lärarhögskolorna, vara tillräcklig. Därvid förutsätts att de kommunala bibliotekens litteratursamlingar förstärks och breddas för att passa respektive högskoleutbildnings behov. Kostnaderna härför liksom för den behövliga personalinsatsen bör bestridas från den berörda utbildningens anslag. Även en lokalmässig samordning med det kommunala biblioteksväsendet kan medföra många fördelar. Det kommunala biblioteksväsendets organisation i filialer, utlåningsstationer och rörliga enheter såsom bokbuss erbjuder ett smidigt sätt att distribuera önskad litteratur till studerande bosatta utanför själva högskoleorten. En önskad närhet mellan utbildningsenhet och bibliotek kan motivera att den förra håller lokaler för biblioteksändamål, t. ex. för institutionsbibliotek, i anslutning till övriga lokaler för utbildningsverksamheten. På de nya utbyggnadsorterna syns sålunda en samverkan med det kommunala biblioteksväsendet tills vidare kunna garantera behövlig biblioteksservice för högskolan. 319

Biblioteksorganisationen på de nuvarande universitetsfilialerna ansluter sig till motsvarande organisation av utbildningen, dvs. biblioteken är filialer till motsvarande universitetsbibliotek. I samband med den nya högskoleorganisationens genomförande bör detta filialförhållande upphöra. Formerna för biblioteksorganisationen bör övervägas av de lokala organisationskommittéerna i samband med att förslag utarbetas till högskolornas organisation (se kapitel 9). Det är uppenbart att organisationen bör variera mellan olika högskolor, beroende bl. a. på högskolans omfattning och inriktning och på biblioteksförhållandena i övrigt inom högskoleområdet. I regel torde en samordning i någon form av biblioteksresurser inom högskolan och samverkan med annan biblioteksorganisation vara lämplig.

320 SOU 1973:2

4.5 Högre utbildning och regional utveckling

ning", SOU 1971:62) - visar att yrkesverksamma med längre utbildning har en något större geografisk rörlighet än andra yrkeskategorier. Även framtidens högskoleutbildade måste acceptera att vara geografiskt rörliga. Regioner som för närvarande har en negativ befolkningsutveckling uppvisar nästan undantagslöst en efterfrågan på arbetskraft som i stor utsträckning är inriktad på personer med förhållandevis kort utbildning. Därutöver efterfrågas i dessa regioner arbetskraft med längre utbildning, t. ex. läkare, tandläkare, lärare, kuratorer etc. till den oundgängliga samhälleliga service som måste upprätthållas. I framtiden kommer troligen, som en följd av den allmänt höjda utbildningsnivån och den fortgående ekonomiska och tekniska utvecklingen, efterfrågan inom flertalet verk-' samhetsgrenar att för de flesta kvalifikationsnivåer förskjutas mot arbetskraft med längre utbildning. Den nuvarande geografiska fördelningen 4.5.1 De långt id su t b ildades geografiska av yrkesverksamma individer med längre utspridning bildning är ett resultat av ett samspel mellan Den nytillkommande arbetskraften utbildas i de lokala arbetsmarknadernas efterfrågan på allmänhet för hela landets arbetsmarknad arbetskraft och det regionala utbudet av utan särskilda hänsyn till lokala arbetsmark- utbildade under en lång följd av år. Regioner naders behov. Vidareutbildning av lokalt belägna långt från orter med läroanstalter för bunden arbetskraft har delvis en annan in- högre utbildning uppvisar för närvarande förhållandevis små inslag av långtidsutbildade i riktning. Gjorda undersökningar — bl. a. av Rund- arbetskraften. Den underrekrytering av viss blad ("Arbetskraftens rörlighet") och Grahm- arbetskraft som det här torde röra sig om Sjöstrand—Wingård ("Rörlighet på arbets- inom vissa regioner kan ha funnits under marknaden för personer med längre utbild- lång tid. Det kan inte uteslutas att efterfråAllt större delar av den yngre nytillkommande arbetskraften kommer i framtiden att ha högskoleutbildning. Inom återkommande utbildning kommer dessutom delar av den redan yrkesverksamma befolkningen att då och då söka sig till studier. Denna utveckling får generella följder för arbetsmarknadens struktur. Lokalisering av utbildning påverkar den regionala utvecklingen och bör därför vara nära förknippad med regional planering av sysselsättning och service. Det är alltså nödvändigt att se utbildningslokaliseringen tillsammans med regionalpolitiken i dess helhet. Eftersom möjligheterna att förverkliga utbildningens mål delvis påverkas av valet av lokaliseringsmönster, bör utbildningens krav beträffande lokaliseringsorter ingå som ett element i de övergripande regionalpolitiska besluten.

SOU 1973:2 21

gan i dag skulle ha varit större i dessa regioner om de tidigare haft andra rekryteringsmöjligheter. En långvarig brist på högskoleutbildade kan sålunda ha bidragit till att delar av samhällets tjänstesektor är svagt utbyggda och att näringslivets utveckling hämmats. Den faktiska regionala fördelningen av individer med längre utbildning ger sålunda inte direkta besked om den efterfrågan på utbildade inom olika regioner som skulle uppstå vid en annan rekryteringssituation. Yrkesverksamma med längre utbildning fördelar sig geografiskt på annat sätt än de yrkesverksamma som helhet. Storstadsområdena har en mycket hög andel av arbetskraft med längre utbildning. Koncentrationen framgår tydligt av data från 1960 års folkräkning (se figur 4:7). Den geografiska spridningen varierar från utbildning till utbildning. Individer med längre utbildning koncentreras framför allt till Stockholmsområdet men är också något

överrepresenterade i de län som omfattar de två andra storstadsområdena, Göteborg och Malmö. Övriga landet har som följd härav en betydligt lägre andel av långtidsutbildade än av totalantalet sysselsatta i landet. Personer med utbildning vid filosofisk fakultet eller teknisk högskola har likartad regional fördelning som studenter utan högskoleutbildning. Figur 4:7 återger mer än tio år gamla data. Färskare uppgifter om den regionala fördelningen av arbetskraft med längre utbildning finns inte. De förskjutningar i proportionerna som kan ha skett under 1960-talet kan antas vara måttliga. De examinerades regionala fördelning två år efter examen tyder på detta. I samband med SCBs uppföljningsundersökningar av examensårgångarna 1967 och 1968 tillfrågades de examinerade om sina anställningsförhållanden. Fördelningen på storstadsregioner och landet i övrigt var vid detta tillfälle, som framgår av figur 4:8, närmast ännu ojämnare än den som figur 4:7 visar för år 1960.

Andel av förvärvsarbetande med angiven examen som bor i regionen, procent 100

50-

Civilekonomer AB

I

Dur. k a n d .

|M+0

Civilingenjörer |0vriga

Fil. kand Fil. mag. Pol. mag

StudentAlla yrkesexamen verksamma (ej högskola)

län

Figur 4:7. Regional fördelning av utbildade med längre utbildning 1960.

322 SOU 1973:2

Andel av förvärvsarbetande med angiven examen som bor i regionen, procent uu-

—

50-

—

n—

Civilekonomer AB

Civilingenjörer

|=^M+0

Socionomer

Samhäl vetare

Q Övriga län

Fil. maq.

Totalt uniAlla yrversitet och kesverkhögskolor samma

Figur 4:8. Relativ fördelning i procent av förvärvsarbetande två år efter examen efter bostadsortens belägenhet 1967/68. Uppgifterna avser examinerade från universitet och högskolor under första halvåret 1968. Källa: Statistiska centralbyrån

I jämförelse med 1960 har speciellt Malmöhus län och Göteborgs och Bohus län ökat sina andelar. Till en del kan detta förklaras av att civilingenjörsutbildning och ekonomutbildning under 1960-talet tillkommit i Lund samt att samhällsvetenskaplig utbildning byggts ut kraftigt i såväl Lund som Göteborg. I övrigt visar sig här civilekonomer och civilingenjörer tillsammans med samhällsvetare vara de kategorier som har de geografiskt mest koncentrerade arbetsmarknaderna. SCBs material från uppföljningsundersökningarna visar också att en mycket stor del av de nyexaminerade erhåller arbete inom samma län som studieorten ligger i. Denna tendens är speciellt märkbar för studerande från Stockholm, men också studerande från Lund och Göteborg stannar till stor del inom studieortens län. Förhållandena exemplifieras med uppgifter om examinerade i Lund och Göteborg. SOU 1973:2

Av tabell 4:8 framgår att en stor del av de examinerade har arbete på examensorten ett halvt år efter examen. Förhållandet kan förklaras delvis av begränsad flyttningsbenägenhet hos de nyexaminerade, delvis av efterfrågeförhållandena. Universiteten och högskolorna ligger i de mest expansiva regionerna med en — vid tidpunkten för undersökningarna — hög och stigande efterfrågan på personer med längre utbildning. En viss begränsad geografisk spridning av de examinerade sker efter en tid. Förhållandet belyses av tabell 4:9. Samtliga län med universitet och högskolor har en större andel av de examinerade två år efter examen än av det totala antalet sysselsatta. Även Västerbottens län, som skiljer sig markant från övriga universitetslän vad gäller sysselsättningen för arbetskraft med universitets- och högskoleutbildning, har en större del av de examinerade två år efter examen än vad länet har av det totala 323

Tabell 4:8. Examinerade under läsåret 1968/69 observerade ett halvt år efter examen med avseende på sambandet examensort och arbetsplats. Universitet och högskolor i Lund-Malmö Andel sysselsatta i M län

Andel sysselsatta iM, L, K och N län

Andel till AB län

%

%

%

53 36 53

63 40 63

34 35 9

13 Andel sysselsatta iOlän

Andel sysselsatta i N, P, R och 0 län

Andel till AB län

%

%

%

320 203 454 128 104

60 16 48 48 49

79 20 52 56 66

3 35 18 20 5

1 209

16 Antal examinerade

Examen

Fil. mag. Fil. pol. mag. Civilingenjör Civilekonom Socionom

393 Uppgift 105 116 105 Totalt

saknas

719 Universitet och högskolor i Göteborg Examen

Antal examinerade

Fil. mag. Fil. pol. mag. Civilingenjör Civilekonom Socionom Totalt

Källa: Information i prognosfrågor 1971:3 s. 50. antalet sysselsatta. De examinerades geografiska rörlighet framgår också av tabell 4:10 som visar hur många som bytt län mellan ett halvt och två år efter examen.

Den kraftiga koncentrationen till storstadsområdena av individer med högre utbildning har sin motsvarighet också inom de skilda regionerna. De större tätorterna har en

Tabell 4:9. Förvärvsarbetande efter arbetsplatsens belägenhet ett halvt respektive två år efter examen. Uppgifterna avser examinerade första halvåret 1968. Län där arbetsplatsen är belägen

Procentandel efter ett halvt år

Procentandel efter två år

Procentandel av den totala sysselsättningen

AB Stockholms O Göteborgs o. Bohus M Malmöhus C Uppsala AC Västerbottens E Östergötlands S Värmlands Övriga

37 13 11 6 4 3 3 23

35 12 11 8 4 3 3 26

20 9 9 2 3 5 3 50

100 Totalt

Källa: Information i prognosfrågor 1971:6 s. 37. Uppgifterna om den totala sysselsättningen har erhållits från folk- och bostadsräkningen 1970. Preliminära uppgifter. 324

SOU 1973:2

Tabell 4:10. Förvärvsarbetande som bytt län mellan ett halvt år och två år efter examen. Uppgifterna avser examinerade första halvåret 968. Län vari arbetsplatsen var belägen ett halvt år efter examen

Procentandel av examinerade som mellan ett halvt år och två år efter examen flyttat till annat län

AB O M C AC E S

15 24 31 28 26 37 30

Stockholms Göteborgs o. Bohus Malmöhus Uppsala Västerbotten Östergötlands Värmlands Samtliga

26 Källa: Information i prognosfrägor 1971:6 s. 37.

hög andel av arbetskraft med längre utbildning. Avståndet till större utbildningsort utgör troligen en betydelsefull orsak till den redovisade regionalt ojämna rekryteringen av arbetskraft med längre utbildning. Än mera betydelsefull bör dock vara den hierarkiskt uppbyggda organisationen inom näringsliv och administration. De mest kontakttäta funktionerna inom de administrativa systemen återfinns i regel inom storstadsområdena och de större tätorterna. Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU) har undersökt sambandet mellan den organisationsmodell som används och den kvalificerade personalens regionala lokalisering. I en uppsats redovisad i "Urbaniseringen i Sverige" (SOU 1970:14) visar Törnqvistbl. a. att den mera kvalificerade personalen ökar snabbare än övriga personalgrupper och att dess koncentration till storstadsområden närmast ökat under första hälften av 1960-talet. Tendenser av detta slag har kartlagts endast för en del av de högskoleutbildade. De statistiska uppgifter som står att få måste därför tolkas med viss försiktighet. I den allmänna debatten har ibland med utgångspunkt i bl. a. fakta av det slag som här redovisats hävdats att en mer spridd lokalisering av högre utbildning i vissa fall kan komma att påskynda en regional omfördelning av arbetskraft och befolkning. Inom regioner som inte kan sysselsätta arbetskraft SOU 1973:2

med längre utbildning kommer individerna efter fullbordad utbildning i viss utsträckning att flytta ur regionen. Enligt U 68s uppfattning måste emellertid de primära målen för utbildningspolitiken vara att ge alla människor, oavsett bostadsort, tillfälle till utbildning som såvitt möjligt tillgodoser individens krav på utbildningens inriktning. Det kan antas att 1960-talets högskoleutbildade skiljer sig avsevärt både vad beträffar sysselsättning och lokalisering från dem som kommer att utbildas i 1970- och 1980-talets högskola. Spridningen av högskoleutbildade till allt vidare grupper av yrken kommer att ge förändrade utgångspunkter för en bedömning av sysselsättningstillfällenas lokalisering. I viss utsträckning bör denna spridning innebära att högskoleutbildade kommer att fullgöra nya uppgifter, delvis sådana som i dag inte kräver längre utbildning. Dessa har för närvarande en mera spridd lokalisering än de nuvarande traditionella arbetsuppgifterna för högskoleutbildade. 4.5.2 Regionalpolitikens mål Det ligger i sakens natur att ett viktigt moment i den högre utbildningens inverkan på den regionala utvecklingen är mängden och den geografiska spridningen av långtidsutbildade. Det är givetvis nödvändigt att högskoleutbildningen dimensioneras och lokaliseras i 325

samklang med den planerade utvecklingen inom andra samhällssektorer. En följd härav blir att högskoleutbildningens lokalisering måste utformas så att endast de orter kommer i fråga för högre utbildning där de speciella kraven på utbildningens organisation, kvalitet och miljö kan förenas med de för den regionala utvecklingen önskade effekterna av utbildningen. I det föregående har redogjorts för de krav på högskoleutbildningens lokalisering som kan resas från utbildningssynpunkt samt för regionala förhållanden i fråga om de studerandes rekrytering och de utbildades arbetsplats. I syfte att få ett vidare perspektiv på högskoleutbildningens lokalisering skall U 68 i detta avsnitt i korthet redovisa målen för regionalpolitiken och beröra högskoleutbildningens betydelse i detta sammanhang. 4.5.2.1 Huvuddragen i den regionalekonomiska debatten Den regionalekonomiska debatten har de senaste åren kretsat kring problem som knyts till ekonomisk utveckling och boendeoch arbetsmiljö i såväl våra största tätortsområden som de utpräglat glesbefolkade delarna av landet. Det kan därför vara ändamålsenligt att inleda en presentation av huvuddragen i denna debatt med en karaktäristik av spänningsförhållandet mellan dessa olika slag av regioner. En sådan återfinns i "Regionalekonomisk utveckling" (SOU 1970:15: Å. Andersson, Storstadsproblematiken): "Storstadsregionen är den ena extremen i ett system av regioner som omfattar både mycket glest befolkade områden med praktiskt taget självhushåll och agglomerationer som kan ha fler invånare än många nationer har. Storstadsregioner karaktäriseras inte bara av intensivt markutnyttjande utan också av intensivt ekonomiskt och socialt samspel mellan de hushåll och företag som finns innanför regionens gränser. Drygt 70 procent av Sveriges yta ligger i de sju skogslänen, men de har bara 23 procent av den totala befolkningen. Storstadslänen, dvs. Stockholms län, Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län, upptar å andra sidan 4 procent av den totala ytan 326

men omfattar ca 35 procent av landets befolkning. I internationellt perspektiv är de svenska storstädernas storlek och tillväxt tämligen blygsam. Ändå får storstadstillväxten individuellt och samhällspolitiskt kännbara konsekvenser, särskilt för den egentliga glesbygden, som vid måttlig procentuell tillväxt av storstadsregionerna får vidkännas stora procentuella befolkningsförluster. Stockholmsregionen är den enda av de svenska regionerna som internationellt sett kan kallas en storstadsregion. Trots detta uppfattas såväl Malmöregionen som Göteborgsregionen som storstadsregioner, eftersom de innehåller funktioner, som inte förekommer i några andra av de genomsnittligt mycket små svenska regionerna." Den regionala utvecklingen präglas således av starka sektoriella och regionala koncentrationstendenser. Storstädernas befolkningsoch näringslivstillväxt utgör ett dominerande inslag i denna utveckling. Bilden är dock inte entydig. För vissa delar av industrin föreligger en sysselsättningsminskning i de största städerna och en ökning i de medelstora regionerna samtidigt som en rad administrativa processer ökar kraftigt i de största regionerna. Utvecklingen har lett till en begynnande polarisering av befolkningen. Högavlönade och mångskiftande verksamheter tenderar att förläggas till de största tätorterna medan ensidigt näringsliv och låga löner alltmera kännetecknar regioner med glesare befolkning. En fortsättning av denna process kan leda till allvarliga konsekvenser av ekonomisk, social och kulturell art, vilket också betonats av ERU i betänkandet "Balanserad regional utveckling" (SOU 1970:3) och dess bilagor. I ett försök att bryta utvecklingsmönstret har rests krav på en dämpning av storstadsregionernas tillväxt och en avlänkning från dem av verksamheter till andra delar av landet. Som exempel kan nämnas statsmakternas beslut att omlokalisera vissa statliga verk från Stockholmsområdet till vissa större regioner som har bedömts kunna utveckla såväl en mångsidig arbetsmarknad som en kvalificerad och rikhaltig service. De bör därför ses som huvudmottagare av de resurser som i framtiden avlänkas från de nuvaSOU 1973:2

ökning i alla produktionsfaktorer ger mer än proportionell ökning i produktionsavkastningen. För att ett företag effektivt skall kunna utnyttja stordriftsfördelar, krävs en god tillgång på arbetskraft, vilken endast kan fås i större tätorter. Huruvida detta medför att företaget måste söka sig till de allra största tätortsregionerna beror till stor del på efterfrågeförhållandena. Om efterfrågan är stor och relativt jämnt fördelad över landet kan det finnas utrymme för flera verksamheter och därmed en större spridning. En betydelsefull faktor för storstadsregionernas tillväxt, som alltmer betonats på senare tid, är det ömsesidiga beroendet mellan olika verksamheter. Framför allt har det gällt personkontakternas utveckling och den starka koncentrationen till i första hand Stockholmsområdet av befattningshavare inom företagens stabs- och styrorgan, de kontaktintensiva befattningarna ("Urbaniseringen i Sverige", SOU 1970:14). Av det ovan nämnda framgår vilka fördelar olika ekonomiska verksamheter har av en koncentration till de största tätortsområdena. Det framhävs ofta vilken betydelse urbaDiskussionen i den regionalekonomiska niseringsprocessen med åtföljande strukturlitteraturen har länge sysslat med den opti- omvandling haft för det ekonomiska framåtmala stadsstorleken, dvs. en stadsstorlek där skridandet i landet under 1900-talet. En de agglomerativa fördelarna är större än de begränsning av befolknings- och näringslivsagglomerativa nackdelarna. ERU-materialet koncentrationen skulle, anses det, kunna få antyder att agglomerativa fördelar, som är allvarliga konsekvenser för den ekonomiska något så när jämförbara med storstädernas, tillväxttakten. Tabell 4:11 ger en bild av det ekonomiska skulle uppträda i regioner med mer än ca 80 000 tätortsinvånare eller - uttryckt i övertagets variation med befolkningsstortotalbefolkning - över 100 000 invånare. I lek. Den visar att storstadsregionerna en studie utförd vid Ekonomiska forsknings- har ett betydande övertag i inkomst per institutet (EFI) — "Lokalisering och ekono- sysselsatt samtidigt som efterfrågan på armisk strukturutveckling" (R. Back. H. Dahl- betskraft är högre än i övriga regioner. borg och L. Otterbeck, 1970) - visas att Trots här återgivna och liknande resoneföretagens allmänna agglomerationsfördelar mang från dem som vill främja storstadsreger sig till känna vid en tätortsnivå på 25 000 gionernas fortsatta tillväxt har i den allmäninvånare och däröver. na debatten alltmera skjutits i förgrunden de Förekomsten av odelbarhet och interna problem och svårigheter som uppstår för den stordriftsfördelar i produktionsprocessen enskilde såväl i storstäderna som i avfolkställer krav på en hög befolkningstäthet i ningsområdena vid en fortsatt befolkningspendlingsregionen. Odelbarhet innebär att koncentration. I den delen av debatten har produktionsprocessen är diskontinuerlig och därför begreppet "tillväxtcentra" kommit stordriftsfördelar att en lika stor procentuell att ges en framträdande plats. Därmed avses

rande storstadsregionerna. Dessa regioner omfattar de större tätortsområden som kan väntas få en egen spontan tillväxt samt kan uppvisa förhållanden likvärdiga med de största storstadsregionerna vad gäller arbetsmarknadens differentiering, kommunikationssystemets utveckling, servicekapacitet etc. Fördelar av detta slag som en ort erbjuder företag och människor och som delvis varierar med befolkningens omfattning brukar kallas agglomerativa fördelar. Med agglomerativa effekter menas sådana regionalt bundna faktorer som i positiv eller negativ riktning påverkar ett företags avkastning per insatt produktionsfaktor och som utgör handlingsparameter för andra företag, för hushållssektorn eller för den offentliga förvaltningen (SOU 1970:3, s. 64). Detta slags fördelar utgör en viktig förklaring till de observerade koncentrationstrenderna och bedöms vara så positiva för den ekonomiska utvecklingen att existensen av eller möjligheten att skapa agglomerativa effekter i en region utgör en av förutsättningarna för att regionen skall kunna betraktas som utvecklingsbar.

SOU 1973:2

Tabell 4:11. Arbetskraftens flyttning, inkomst- och arbetslöshetssituation i agglomerationsklasser med olika storlek. A-regiongrupper ordnade efter befolkningsunderlag i de ingående Aregionerna

Genomsnittlig inrikes nettoflyttning 1961-1965 per år per 1000 av folkmängden 1 november 1965

Genomsnittlig inkomst per sysselsatt. (Till kommunal inkomstskatt år 1967 dividerat med antalet sysselsatta)

Antal lediga platser i förhållande till antalet arbetslösa hösten 1965

Antal sysselsatta per 100 av folkmängden 1 november 1965

29 0 0 0 - 59 000inv. 60 0 0 0 - 92 000 inv. 96 000-132 000 inv. 133 000-184 000 inv.

-7,0 -4,0 - 1,4 + 0,4

19 275 19 379 19 666 20 570

1,04 1,15 2,04 1,92

41,4 41,4 42,6 43,8

Göteborg och Malmö/Lund/Hälsingborg/ Landskrona Stockholm/Södertälje

+ 6,8 + 6,9

23 751 26 681

4,55 6,67

45,9 47,6

Källa: SOU 1970:15 s. 7:5

de större tätortsområden, som kan erbjuda storstadsliknande fördelar för företag och människor samtidigt som de med smärre samhälleliga insatser kan bli utvecklingsdugliga. Samlokalisering av vissa enheter anses vara mer tillväxtbefrämjande än isolerade lokaliseringsinsatser. För att större tätortsområden skall komma att utgöra reella alternativ till storstäderna krävs att de enheter som förläggs till dem företräder olika typer av verksamheter. Därigenom kan undvikas att ett ensidigt näringsliv utvecklas, som inte uppfyller de samhälleliga kraven rörande inkomstnivå, inkomstfördelning och valfrihet på arbetsmarknaden.

4.5.2.2 Regionalpolitikens mål - uttalanden i propositioner I prop. 1970:175 tar chefen för inrikesdepartementet upp målen för den regionalpolitiska verksamheten. De fördelningspolitiska effekterna av regionalpolitiken stryks under. Departementschefen anför: "En förstärkning och vidareutveckling av regionalpolitiken måste med kraft inriktas på att åstadkomma en sådan fördelning av välståndet att människorna i olika delar av landet får tillfredsställande ekonomiska, so328

ciala och kulturella förhållanden. Samtidigt måste det även i fortsättningen vara ett mål för en långsiktig regionalpolitik att främja ett snabbt ekonomiskt framåtskridande genom att medverka till en sådan lokalisering av näringslivet att landets tillgångar av kapital och arbetskraft blir fullt utnyttjade." Alltjämt är den ekonomiska tillväxten — framhålls i propositionen — en grundläggande förutsättning för att förverkliga en stigande levnadsstandard, full sysselsättning och ökad social trygghet. Men departementschefen framhåller samtidigt att en snabb ekonomisk tillväxt i sig själv inte garanterar "att dessa mål uppnås på ett likvärdigt sätt i alla delar av landet. Erfarenheterna har visat att den tekniska och ekonomiska utvecklingen kan ge upphov till påtagliga regionala olikheter i fråga om sysselsättning, inkomster och levnadsstandard". Departementschefen avslutar sin redovisning av utgångspunkterna för regionalpolitiken med att framhålla att det är "en viktig uppgift att styra utvecklingen i sådana banor att en vettig regional balans främjas och att en jämnare fördelning av det stigande välståndet nås i olika delar av landet. En balanserad fördelning av befolkning och näringsliv motiveras också av miljöpolitiska hänsyn. Den ökade insikten av miljöns betydelse har tillfört välståndsbegreppet ytterligare en viktig dimension". SOU 1973:2

I prop. 1972:111 angående regionalpolitiskt handlingsprogram m. m. betonar departementschefen att de allmänna mål som 1970 års riksdag antog alltjämt utgör grunden för regionalpolitiken. Innebörden av dem behöver inför utformningen av ett sammanhållet regionalt handlingsprogram utvecklas ytterligare. Departementschefen anför: "Vår politik på alla områden syftar till att tillgodose de enskilda människornas behov och önskningar. Såväl den ekonomiska politiken och stabiliseringspolitiken som den sociala välfärdspolitiken har detta syfte. Inte heller regionalpolitikens mål utgör ett självändamål. Det är förbättringar av de enskilda människornas villkor som skall stå i centrum för den praktiska regionalpolitiken. Människorna i alla delar av landet bör få del av den materiella, sociala och kulturella välfärden så långt detta är möjligt. Med denna utgångspunkt är det en primär uppgift att söka klarlägga människornas krav och önskemål i sådana avseenden som är väsentliga för dem när de bedömer sin allmänna livssituation." Kunskapen om dessa önskemål och krav har vidgats väsentligt genom bl. a. glesbygdsutredningens och låginkomstutredningens arbete. Även om stora luckor fortfarande finns i vårt vetande på området ger de nu samlade erfarenheterna vid handen att det är "tre faktorer som dominerar den enskildes; värdering av bostadsorten, nämligen tillgången till arbete, till social, kommersiell och kulturell service samt till god boendemiljö och yttre miljö". Beträffande kraven på arbetsmarknaden1 pekar departementschefen på att ungdomens "yrkesval i förening med att stora andelar av ungdomskullarna under de senaste åren\ har valt gymnasiet och högre utbildning ger anledning att anta att ungdomen ställer väsentligt högre krav på arbetsmarknadens dif-. ferentiering än den äldre lokalt bundna ar-betskraften". Bl. a. detta tillsammans med ökad efterfrågan på yrkesarbete för de gifta kvinnornal gör det "motiverat att sätta målet högt i fråga oma kvaliteterna hos den lokala arbetsmarknadi SOU 1973:2

som den regionala politiken bör söka förverkliga. Man bör härvid komma ihåg att en arbetsmarknad som erbjuder inte bara väl betald och säker sysselsättning utan också valmöjligheter med hänsyn till yrkesinriktning och utbildning förutsätter ett befolkningsunderlag som är tillräckligt stort för att bära upp ett allsidigt näringsliv". För att nå dessa mål i fråga om arbetsmarknad, service och miljö är det nödvändigt att inom länen bygga upp "orter av olika karaktär som inbördes kompletterar varandra . . . Huvudprincipen bör härvidlag vara att kvalificerad arbetsmarknad och service skall ställas till förfogande så nära människorna som möjligt. Om en flyttning ändå blir nödvändig för att den enskildes anspråk på sysselsättning och service skall kunna tillgodoses bör strävan vara att flyttningen kan ske inom den region som den enskilde känner en naturlig samhörighet med".

4.5.3 Högskoleutbildningen miskt sammanhang

i regionalekono-

4.5.3.1 Högre utbildning som utvecklingsfaktor De utbildningspolitiska övervägandena bakom val av orter för högre utbildning redovisas i avsnitt 4.6. Det framhålls där att vissa för utbildningen betydelsefulla krav vid lokaliseringen kan föras tillbaka på det lokala befolkningsunderlaget inom pendlingsområdet. Ju större underlaget är, desto lättare nås några av de utbildningspolitiska målen. Befolkningsunderlaget utgör således en gemensam nämnare då man vill förverkliga de regional- och utbildningspolitiska målen. Något entydigt kriterium för val mellan orter i samma storleksordning finns emellertid inte. I sådana fall får därför ledning sökas i orternas arbetsmarknad, kommunikationssystem, service, utrustning etc. De av statsmakterna fattade regionalpolitiska besluten blir alltså en ram också för utbildningsplaneringen. Vid utformningen av en framtida regionsstruktur betraktas lokalisering av högre utbildning som ett av de verksamma medlen. Den betydelse för innovationsspridningen, 329

som enheter för högre utbildning har, kan U 68 har i det föregående (se bl. a. avsnitt antas medföra att de ger ett viktigt bidrag till 1.1.2) framhållit att det inte finns något en regions tillväxtmöjligheter. I en rapport enkelt samband mellan arbetskraftens utbildfrån statens vägverk görs bl. a. ett försök att ningsnivå och samhällets ekonomiska tillfunktionsgradera landets större tätorter. Ett växt. Här skall bara nämnas (se bl. a. C.-J. urval av 35 olika verksamheter görs, vilkas Åberg i "Tio ekonomer om arbetsmarknadsbetydelse som utvecklingsfaktor för tätorten politiken", SOU 1968:62) att arbetskraft för åren 1970, 1985 och 2000 bedöms av ett och kapital normalt kompletterar varandra antal experter och andra bedömare. De mest under ett tillväxtförlopp. Ett av de betydelbetydelsefulla verksamheterna ansågs vara, i sefullaste sambanden är härvid beroendet fallande skala, mellan arbetskraftens utbildning och produktionstekniken. Om investering i utbilduniversitet ning företas utan att motsvarande investeövriga högskolor ringar i realkapital görs blir arbetskraftens sjukhus produktivitet avsevärt lägre än om dessa slag dataföretag av investeringar samordnas. Om alltså lokaliorganisationskonsulenter sering av högre utbildning till ett område konsultföretag. Den stora betydelse som universiteten och inte åtföljs av investeringar i realkapital kan, universitetsfilialerna bedöms ha som utveck- på grund av arbetskraftens begränsade rörliglingsfaktor framgår än klarare i den prognos het, stora förluster åsamkas samhället. Högavseende tätortsstrukturen år 2000, som ut- skoleutbildningens utbyggnad bör sålunda, gör en del av rapportens huvudresultat. från dessa utgångspunkter, ske i regioner Samtliga nuvarande universitets- och filial- med ett expansivt näringsliv eller välutveckorter placeras högt på en lista där rangord- lad offentlig förvaltning. Lokaliseringen av ningen är gjord efter orternas funktionella högre utbildning kan i varje fall inte ses som ett kortsiktigt medel att lösa temporära probetydelse. blem. Den måste ses som ett element bland För en analys av effekterna av en tänkt flera i en samordnad planeringsinsats på länglokalisering av högre utbildning bör de prinre sikt. ciper vara formulerade som skall utgöra grunden för val av lämpliga orter. Därutöver Lokalisering av högre utbildning har bör beaktas de allmänna primära och sekun- bl. a. vad gäller inkomst- och sysselsättningsdära effekter lokalisering av högre utbildning effekter - sekundära verkningar i lokalisekan antas ge upphov till. Det är uppenbart ringsregionen. Erfarenheterna från bl. a. att de samhällsekonomiska effekterna av en Umeå antyder att de kan bli betydande. Enheter för högre utbildning sysselsätter lokalisering av högskoleutbildning blir beroende av det slag av utbildning som de olika direkt personal med i genomsnitt höga utorterna får. Vid en diskussion om relationen bildningskvalifikationer och bidrar indirekt mellan regionalpolitikens mål och målen för till en vidgad sysselsättning i skilda servicelokaliseringen av högre utbildning är det funktioner för anställda och studerande. De framför allt följande effekter som är av bidrar också till en differentiering av arbetsmarknaden. Dessa frågor uppmärksammades intresse (SOU 1970:15, s. 9:6). speciellt av U 63 (se Per Holm, "Samhälls• Effekterna på omfattningen och tillväxten ekonomiska synpunkter på lokaliseringen av av landets produktion samt dennas sektoett nytt universitet" i SOU 1965:17). riella och regionala fördelning. Den sekundära sysselsättning som upp• Effekterna på den inomregionala och interkommer genom en utbildningslokalisering regionala inkomstfördelningen. kan indelas i fyra grupper enligt följande. • Sysselsättningseffekter. Sysselsättning inom byggnads- och anlägg• Effekter på trygghet och valfrihet. ningsverksamhet är huvudsakligen koncen• Miljöeffekterna. 330

SOU 1973:2

trerad till utbildningsenhetens uppbyggnads- tion av utbildningar med viss yrkesinriktning skede som dock kan vara förhållandevis lång- till ett fåtal orter med stort befolkningsunderlag ger förhållandevis sämre möjligheter varigt. Utökningen av basservicen på lokalise- till rekrytering av den utbildade arbetskrafringsorten blir relativt sett mest betydelsefull ten inom områden som ligger pä långa avpå orter där utbildningsenheten är stor i stånd från utbildningsorterna. Elever som förhällande till t. ex. bostadsmarknaden och kommer från mindre tätortsområden rotar den kommunala servicen. Förhållandevis sig på olika sätt i utbildningsorten och väljer snabbt nås då gränserna för t. ex. den kom- arbete i första hand inom dennas närregion. munala servicens från början givna kapaci- Först när arbetsmarknaden där uppvisar klatet, vilket framtvingar en utbyggnad av den- ra mättnadstendenser söker man sig i större antal till andra regioner. Bristen på arbetsna. Utbildningsenheten ensam eller tillsam- kraft med viss utbildning ökar oftast med mans med redan existerande verksamheter växande avstånd från utbildningsorten. För ger underlag för ett serviceutbud som inte att uppnå regionalpolitiska mål som syftar finns i utgångsläget. Avståndet till närmaste till att skapa förutsättningar för en positiv större serviceort påverkar givetvis takten i utveckling i större delar av landet, måste man därför uppmärksamma möjligheterna att utbyggnaden av ny service. Lokaliseringen kan också sägas ha miljö- rekrytera utbildad arbetskraft. De iakttagna regionala olikheterna i fråga effekter. Verksamheter som kräver utbildnings- och forskningsmiljö söker sig till ut- om sysselsättning av personer med längre bildningsorten och skapar därigenom förut- utbildning kan förklaras på olika sätt. Själva utbildningsexpansionen har på utsättningar för en förnyelse inom näringslivet, som kan leda till såväl ökad sysselsättning som bildningsorterna skapat attraktiva sysselsättytterligare differentierad arbetsmarknad. Om ningsmöjligheter för de utbildade. Vidare utbildningsenheten snabbt skall kunna få dy- ligger universitetsorterna, med undantag för lika effekter, är emellertid förutsättningen att Umeå, i de regioner som har Sveriges mest det redan i utgångsläget existerar ganska differentierade näringsliv, vilket i och för sig många verksamheter som kan påverkas. Mil- ger stor valfrihet för de utbildade. Även jöeffekt av detta slag gäller självfallet inte en- möjligheten att byta arbete utan att byta bart teknisk och naturvetenskaplig utbild- bostadsort höjer orternas attraktivitet. Familjebildning mellan personer med längre ning. Sysselsättningseffekterna beror bl. a. på specialiserad utbildning medför att dessa ortsstorleken. På en liten tätort räcker inte ställer krav på en differentierad arbetsmarkutbildningsenheten ensam till för att ge un- nad där båda har möjlighet till arbete. Även derlag för ytterligare serviceslag, och på de vidareutbildningsmöjligheterna på utbildmycket stora orterna finns redan det mesta. ningsorterna kan göra dessa attraktiva. En viktig faktor i sammanhanget är vad Troligt är dock att de orter som över huvud som händer i samband med studiernas avsluttaget kan komma i fråga för utbyggnad av ning. Bl. a. väljer ofta den, som i ett studenthögskoleutbildning reagerar på ett ganska likartat sätt inför den stimulans en utbild- äktenskap blir först färdig med utbildningen, arbete på studieorten och binder på detta ningsenhet innebär. Högskoleutbildning kan väntas få även sätt i viss mån den andres val av arbete. andra effekter. Så t. ex. kan förändringar i Denna mekanism fungerar också vid senare produktionstekniken bli följden av ett ökat arbetsbyten. På samma sätt kan det vara av utbud av kvalificerad arbetskraft, vilket leder betydelse om bostadsfrågan är ordnad på till förändrade inkomst- och arbetsförhållan- studieorten. Vidare kan den studerande ha den i övrigt i regionen. Hittills vunna erfaren- vant sig vid en viss kulturell miljö och serheter visar (se avsnitt 4.5.1) att koncentra- vicestandard. SOU 1973:2

Om de senare förklaringarna dominerar en av högskoleutbildning begränsas till ett kan en mera spridd lokalisering av högskole- antal större tätortsregioner. Till ledning för utbildningen också leda till en jämnare geo- valet av dessa bör bl. a. kunna tjäna de grafisk fördelning av förvärvsarbetande med bedömningar av skilda orters roll i den regiosådan utbildning. I den mån förklaringen nala utvecklingen som gjorts av statsmakterna framför allt skall sökas i att de nuvarande och i statliga utredningar. universitetsorterna redan har en differentieDelegationen för lokalisering av statlig rad arbetsmarknad kan högskoleutbildning- verksamhet gör i sin huvudrapport - SOU ens utbyggnad på nya orter få mera begrän1970:29 - en partiell precisering av vilka av sade omedelbara effekter. de större tätortsområdena som kan bedömas Lokalisering av högre utbildning kan på- ha goda förutsättningar att utveckla en kvaliverka rekryteringen av långtidsutbildad arficerad arbetsmarknad och service. Delegabetskraft på flera vägar. Lokalisering till en tionen konstaterar därvid att Norrköping, ort med rekryteringssvårigheter kan genom Sundsvall och Gävle bör ha dessa förutsättutbudet av utbildade ge möjlighet till en ningar och föreslär därför att huvuddelen av förbättrad balans på den lokala arbetsmark- de statliga organ som omlokaliseras förläggs naden för arbetskraft med längre utbildning. till dessa orter. På grund av de stora regionalÄven rekryteringen till en större region kan politiska problem som finns i skogslänen bör förbättras; de studerande blir utbildade på även - enligt delegationen - orter i dessa län en ort som ligger i deras del av landet, varför komma i fråga för omlokalisering av statlig kontakter med hembygden lättare kan behål- verksamhet. De orter som därvid bör väljas las. är Luleå, Umeå, Östersund, Falun-Borlänge Av stor vikt är också den attraktivitet som och Karlstad. orter med högre utbildning har på den något Delegationen konstaterar vidare: äldre generation som vid val av arbetsplats bl. a. tar hänsyn till sina barns utbildnings"Självfallet ställer vissa verksamheter speciella krav på orterna i olika avseenden. Vi möjligheter. En mindre utbildningsort kan aldrig erbju- har särskilt beaktat de fördelar som Umeå och Linköping erbjuder i förhållande till da mer än ett begränsat urval av längre andra orter för verksamhet som har anknytutbildningar. Eftersom lokala svårigheter att ning till högre utbildning och forskning". rekrytera arbetskraft med längre utbildning Såväl i betänkandet "Decentralisering av oftast gäller många slag av utbildning kan statlig verksamhet - ett led i regionalpolitiman inte vänta att lokalisering av utbildning ken" som i Kungl. Maj:ts proposition till till en mindre ort helt kan undanröja rekry1971 års riksdag i anledning härav klargörs teringssvårigheterna på denna. att en utbyggnad av högskoleutbildningen är önskvärd på lokaliseringsorterna. Chefen för 4.5.4 Regionalpolitikens ortssystem finansdepartementet går i propositionen ett Förekomsten av ett universitet eller en hög- steg vidare när han anför: skola anses - som tidigare visats - utgöra den mest dominerande utvecklingsfaktorn för en region. Mot den bakgrunden kan lokaliseringsvalet för den högre utbildningen komma att bli ett verkningsfullt medel i den långsiktiga regionalpolitiken. För vissa slag av högskoleutbildning utgör emellertid den begränsade delbarheten ett effektivt hinder mot en mycket kraftig spridning av utbildningen. Detta talar för att den framtida lokalisering332

"Frågan om fortsatt decentralisering av den högre utbildningen prövas för närvarande av 1968 års utbildningsutredning (U 68). Jag utgår från att denna utredning i sitt arbete beaktar konsekvenserna av att mina här framlagda förslag om utlokalisering av statlig verksamhet genomförs. Jag finner efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet och statsrådet Moberg att - utöver de förut nämnda lokaliseringsorterna — ytterligare några få bör kunna komma i fråga för högre utbildning". SOU 1973:2

Riksdagen har inte invänt mot uttalandet. Används den av U 68 föreslagna definitionen av högskoleutbildning kan konstateras att samtliga de i propositionen 1971:29 nämnda orterna har sådan utbildning. Riksdagen har sedermera beslutat att lokalisera statlig verksamhet till bl. a. de nämnda orterna. I sin slutrapport — SOU 1972:55 föreslår delegationen omlokalisering till ytterligare ett antal orter. Dessa är Örebro, Eskilstuna, Uppsala, Jönköping, Borås och Kalmar. Delegationen kan därmed anses ha vidgat sin tidigare angivna krets av utvecklingsbara tätortsområden. I prop. 1972:111 föreslog chefen för inrikesdepartementet en ortsindelning som avses ligga till grund för det regionalpolitiska handlandet. Tre ortstyper föreslogs: primära centra, regionala centra och kommuncentra. Beträffande den förstnämnda typen anförde departementschefen: "Flertalet primära centra karakteriseras i nuläget av att de är centralorter för hela län, i några fall centra åtminstone inom någon samhällssektor även för en hel landsdel. Deras arbetsmarknad är i regel förhållandevis väl differentierad men motsvarar ofta inte utbudet av kvalificerad arbetskraft och av kvinnlig arbetskraft. Serviceutbudet är i allmänhet brett och den erbjudna servicen av hög kvalitet. Orterna är centra för kommunikationerna i län eller landsdelar. Normalt är miljöproblemen mindre än i storstadsregionerna. Om de primära centra skall kunna utvecklas så att en ökande del av ofrånkomliga befolkningsomflyttningar kan gå till dessa orter i stället för till storstadsområdena, måste näringslivet byggas ut så att framför allt kvinnor och arbetskraft med längre utbildning får ökade sysselsättningsmöjligheter. En första åtgärd i denna riktning är beslutet om omlokalisering av central statlig förvaltning från Stockholm till främst sådana orter. Även enskild central förvaltning bör genom lokaliseringsstöd påverkas att flytta till orter av detta slag. I övrigt bör medlen för att utveckla dessa primära centra bestå huvudsakligen i en utbyggnad av mera kvalificerade samhällsfunktioner i fråga om bl. a. kommunikationer, utbildning och sjukvård." Följande orter föreslogs utgöra primära centra: Uppsala, Eskilstuna, LinköpingSOU 1973:2

Norrköping, Jönköping, Växjö—Alvesta, Kalmar—Nybro, Karlskrona, Kristianstad-Hässleholm, Helsingborg, Halmstad, Uddevalla (del av Trestad), Borås, Trollhättan-Vänersborg (del av Trestad), Skövde, Karlstad, Örebro, Västerås, Falun-Borlänge, Gävle-Sandviken, Sundsvall-Timrå, Östersund-Krok om, Umeå och Luleå-Boden-Piteå-Älvsbyn. Riksdagen godtog i huvudsak propositionen men beslöt att även Skellefteå skall vara primärt centrum. Departementschefen anförde vidare: "Efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet vill jag stryka under att den utbyggnad av den eftergymnasiala utbildningen som kan komma att ske under 1970talet bör äga rum i första hand utanför de äldre universitetsorterna. Det finns anledning att utgå från att valet av sådana orter kommer att ske bland den typ av orter som jag i det föregående har benämnt primära centra. Samtidigt är det angeläget att betona att alla orter av detta slag inte kan påräkna lokalisering av eftergymnasial utbildning. Forskningsresurserna bör även i fortsättningen vara koncentrerade till ett mindre antal orter, i huvudsak de som redan nu har permanenta resurser för forskning och forskarutbildning". Det är självfallet att den nuvarande lokaliseringen av högre utbildning måste bilda utgångspunkten vid valet av lokaliseringsorter. I direktiven för U 68 anförs att vid bedömningen av lokaliseringsfrågorna bl. a. tillgången pä personal och lokaler vid den decentraliserade lärarutbildningen bör beaktas. Lärarhögskolor finns för närvarande på universitetsorterna (däri inräknat Linköping och Malmö) samt i Luleå, Härnösand, Gävle, Falun, Karlstad, Jönköping, Växjö, Kalmar och Kristianstad. Bland andra orter med högskoleutbildning kan nämnas Borås, Örebro och Östersund. I det följande utgår U 68 från att utbyggnaden av den högre utbildningen bör ske på vissa orter utöver dem som berörts av besluten med anledning av prop. 1971:29. Med ledning av vad tidigare anförts samt huvudlinjen i propositionen och riksdagens beslut bör enligt utredningens uppfattning dessa orter väljas 333

bland de av statsmakterna i anslutning till prop. 1972:111 angivna primära centra. Sammanfattningsvis innebär det hittills förda resonemanget att en utbyggnad av högre utbildning bör kunna övervägas på 14 orter eller ortsgrupper - de nuvarande sex universitets- och högskoleorterna, filialorterna samt Luleå, Östersund och Borås oräknade - nämligen Falun-Borlänge, Eskilstuna-Västerås, Norrköping, Sundsvall—Härnösand, Skellefteå, Gävle-Sandviken, Jönköping, Skövde, Trollhättan-Uddevalla-Vänersborg, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad, Helsingborg och Halmstad. Valet av utbyggnadsorter för högskoleutbildningen under U 68s planeringsperiod bör göras bland dessa orter genom en sammanvägning av de regionalpolitiska och utbildningspolitiska synpunkterna, varvid den beräknade totala dimensioneringen av högskoleutbildningen i förening med de praktiska möjligheterna att fördela utbildningsresurserna får stor betydelse för antalet orter.

334 SOU 1973:2

4.6 U 68s förslag till utbyggnad av högskoleutbildningen

4.6.1 Val av orter I det föregående avsnittet har U 68 dels sökt analysera de utbildningspolitiska synpunkter som kan läggas på en vidgad geografisk spridning av högskoleutbildningen, dels kortfattat belyst den vikt som från skilda håll tillmäts den högre utbildningens roll i den regionala utvecklingen, dels också - efter en genomgång av lokaliseringspolitiska och regionalpolitiska åtgärder som statsmakterna vidtagit angett de orter som kan komma i fråga för utbyggnad av högre utbildning. Med hänsyn till bl. a. den dimensionering av högskoleutbildningen vid början av 1980-talet som U 68 förordat i kapitel 2 är det inte möjligt att bygga ut resurser för högskoleutbildning på samtliga angivna orter. Eftersom endast sådana orter tagits med, som från regionalpolitiska utgångspunkter bör prövas i detta sammanhang, är det rimligt att de utbildningspolitiska övervägandena får fälla avgörandet vid valet mellan dem. Om från utbildningssynpunkt två orter är likvärda bör dock den från regionalpolitiska utgångspunkter mest angelägna orten väljas. De faktorer som från utbildningssynpunkt bör beaktas vid valet av utbyggnadsorter är enligt U 68s uppfattning i huvudsak följande. Högskoleutbildningens totala dimensionering i förening med önskat studerandeantal på högskoleorterna blir utgångspunkten för en bedömning av det möjliga antalet utbyggSOU 1973:2

nadsorter. De enskilda orternas utbildningskapacitet bör därvid bestämmas med hänsyn tagen till bl. a. behovet av att ge de studerande viss valfrihet i fråga om studievägar. Vid valet av utbyggnadsorter bör beaktas behovet av närhet till utbildning för tillräckligt många individer. Vidare bör befintliga resurser i fråga om lärare, lokaler och utrustning för främst högskoleutbildning utnyttjas. I kapitel 2 har U 68 presenterat förslag till högskoleutbildningens dimensionering. För varje år under planeringsperioden har angetts en övre och en nedre gräns för totalantalet antagna till utbildningslinjer. Vidare har angetts riktpunkter för kapaciteten för högskoleutbildning i enstaka kurser och studiekurser. Denna skulle budgetåret 1976/77 svara mot ca 20 000 heltidsstuderande och budgetåret 1983/84 svara mot ca 35 000 heltidsstuderande. Som en konsekvens av detta förslag beräknas antalet närvarande studerande i högskoleutbildning ligga mellan ca 170 000 och ca 190 000 studerande läsåret 1983/84. Närvarotalet läsåret 1971/72 var ca 142 500. Även med en fastare planering av högskoleutbildningens utbyggnad blir beräkningar av framtida närvarotal jämförelsevis osäkra. Det bör särskilt betonas att det beräknade antalet närvarande i enstaka kurser och studiekurser bör uppfattas som ett mål för vars förverkligande tidpunkten är osäker. Enligt U 68s mening bör i ett så osäkert 335

planeringsläge den fysiska planeringen för högskoleutbildningens förläggning till nya orter ta sin utgångspunkt i det lägre av de beräknade närvarotalen. Detta innebär att utbyggnaden på nya orter skall ske inom ramen för ett totalt studerandeantal som under planeringsperioden växer jämförelsevis obetydligt. Man kan välja att koncentrera högskoleutbildningens fortsatta utbyggnad till ett fåtal orter som då får förhållandevis stora högskolor med ett brett utbud av utbildningsvägar. Alternativt kan uppbyggnaden ske på flera orter, med högskolor som blir mindre såväl till utbildningskapacitet som i fråga om utbud av utbildningsvägar. En planering enligt det förra alternativet skulle kunna innebära en utbyggnad på nuvarande filialorter jämte ytterligare ett par orter till en kapacitet om 6 000-7 000 studerande per ort. U 68 har för sin del avvisat en sådan koncentrerad lokalisering av högskoleutbildningen. Skälen härför är följande. Ett -av de väsentligaste syftena med en vidgad geografisk spridning av högskoleutbildningen är att i olika delar av landet tillgodose såväl ungdomarnas som de något äldres önskemål att på nära håll få tillgång till högre utbildning. Erfarenheterna från universitetsfilialerna och universitetet i Umeå, vilka tidigare redovisats, talar för att den hittills företagna lokaliseringen av högre utbildning tillgodosett sådana syften. U 68 har också i det föregående pekat på faktorer som inverkar på hur känsliga människorna är för avståndet mellan hemort och studieort vid val dels mellan studier och annan verksamhet, dels mellan olika utbildningsvägar. I takt med att återkommande utbildning blir vanligare kan dessa faktorer beräknas få ökad betydelse och beröra en växande andel av de studerande inom högskoleutbildning. En lokalisering av högre utbildning till ett litet antal orter skulle alltså få till följd att en av de ur utbildningspolitisk synvinkel mest eftersträvade effekterna av lokaliseringen blir mindre. En avvägning blir nödvändig mellan strävandena att undanröja geografiska hinder för 336

högre utbildning och att ge de studerande tillfredsställande valmöjligheter i fråga om studievägar. Enligt U 68s mening bör det vara möjligt att inom ramen för ett studerandeantal på 3 500-4 000 på en ort eller ett par av näraliggande orter ge god valfrihet mellan olika slag av högskoleutbildning. Normalt bör därför planeringen ha som utgångspunkt att utbyggnaden på en högskoleort (i vissa fall par av orter) åtminstone på sikt bör inriktas på minst 3 500-4 000 studerande. En sådan omfattning av högskoleutbildningen på varje ort bör kunna ge utrymme för utbildningslinjer inom flera yrkesutbildningssektorer och möjliggöra ett rationellt utnyttjande av utbildningsresurserna. De studerandes frihet att välja utbildningsvägar på utbildningsorten blir givetvis mindre på dessa orter än på de större universitets- och högskoleorterna. Likväl torde den utbildning som kommer att bjudas på utbyggnadsorterna kunna svara mot en betydande del av de studerandesönskemål. Avvägningen beträffande det lämpliga intalet utbyggnadsorter blir, sedan en riktpunkt angetts för omfattningen av utbildningen på varje ort, beroende på hur stor ökningen i Jet totala antalet studerande bedöms bli. U 68utgår från en angiven ökning på åtminstone 25 000 studerande och räknar med att motsvarande kapacitet i första hand skall tillföras nya utbyggnadsorter. Den osäkerhet som vidlåder den framtida totalkapaciteten, särskilt i vad avser enstaka kurser och studiekurser, gör det emellertid inte möjligt att med säkeniet ange den tidsperiod under vilken en planerad utbyggnad på nya högskoleorter bör ske. Vid valet av utbyggnadsorter och vid planeringen på de olika orterna är det inte minst väsenfigt att ta hänsyn till att existerande utbildningsresurser skall utnyttjas ändamålsenligt. Enligt U 68s mening är det från planeringssynpunkt önskvärt att man fastlägger de orter som under utredningens planeringsperiod bör ifrågakomma som utbyggnadsorter för högskoleutbildning. Det är emellertid inte möjligt att nu binda sig för vare sig en bestämd fördelning av utbildningskapaciteten på orter eller en bestämd tidsplan för SOU 1973:2

utbyggnadens genomförande. För att belysa och konkretisera sina förslag har U 68 fördelat ett antaget studerandeantal inom högskoleutbildningen av ca 170 000, dvs. det kalkylerade lägre alternativet för det totala studerandeantalet läsåret 1983/84. Studerandeantalen för de högskoleområden som utredningen föreslår (se avsnitt 4.6.2) skall därvid inte ses som tal som enligt U 68s mening måste uppnås inom planeringsperioden. De är riktpunkter som eventuellt kan förverkligas först på längre sikt. Den elasticitet i planeringen som sålunda är nödvändig med hänsyn till den kvantitativa utvecklingen gör det lämpligt att sprida igångsättningen av utbyggnaden på de nya orterna över ett antal år samt att inte hårt binda starttidpunkterna för de enskilda orterna. I avsnitten 4.7-4.12 illustreras i räkneexempel hur fördelningen av det antagna totala studerandeantalet på orter kan göras vid planeringsperiodens början och slut. Det är emellertid väsentligt att understryka att avsikten inte är att i detalj binda den kvantitativa planeringen utan att ange grova riktmärken. Detta är naturligt inte minst om dimensioneringen kommer att ligga ovanför den nedre planeringsgränsen och antalet studerande i utbildningslinjer sålunda blir högre än som antagits i de genomförda räkneexemplen. U 68s förslag till utbyggnadsorter är baserat på överväganden av det slag som ortsgenomgångarna i avsnitten 4.7—4.12 ger exempel på. Utredningen har funnit att det bör vara möjligt att under planeringsperioden påbörja eller fortsätta utbyggnad av högskoleutbildning på ett tiotal orter utöver nuvarande universitets- och filialorter samt Linköping och Luleå. En förutsättning är då att som utbyggnadsorter i huvudsak väljs sådana orter, vilka redan vid planeringsperiodens början har jämförelsevis omfattande resurser för högskoleutbildning. Vid valet av utbyggnadsorter bör, som redan framhållits, stor vikt fästas vid de studerandes närhet till utbildningen. Folkmängden på orten och inom dess pendlingsSOU 1973:2 22

omland blir alltså väsentliga faktorer i bedömningen. I Luleå, Östersund och Borås är högskoleutbildningen för närvarande under uppbyggnad; i Luleå med civilingenjörsutbildning, i Östersund med socionomutbildning och i Borås med bibliotekarieutbildning. I Luleå och Östersund bedrivs dessutom sedan läsåret 1970/71 försöksverksamhet med systematiserad decentraliserad universitetsutbildning, vilken tillfört orterna både erfarenheter av högskoleutbildning och vissa, låt vara icke permanenta, resurser för högre utbildning. Luleå och Borås har också ett stort befolkningsunderlag inom pendlingsavstånd från högskoleorten. För Östersunds del är befolkningsunderlaget mindre. Från regionalpolitiska utgångspunkter kan det emellertid hävdas att fortsatt utbyggnad av högskoleutbildningen i Östersund är av stor vikt för länets utveckling. Resultatet av pågående utredningsarbete inom organisationskommittén för högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland (NoTH) angående förutsättningarna för förläggning av viss högre teknisk utbildning till Skellefteå bör avvaktas innan ställning tas till frågan om lokalisering av högskoleutbildning till Skellefteå. Som ytterligare utbyggnadsorter föreslår U 68 följande. Sundsvall-Härnösand. Sundsvall är centralort i Norrlands största tätortsområde och har försöksverksamhet med systematiserad decentraliserad universitetsutbildning. I Härnösand, som ligger omkring fem mil från Sundsvall, finns lärarhögskola. Orternas samlade högskoleutbildning är således förhållandevis omfattande. Sundsvall—Härnösand syns med andra ord väl svara mot de uppställda kriterierna. Eskilstuna- Västerås. Eskilstuna—Västerås utgör tillsammans Sveriges femte tätortsområde med närmare 400 000 invånare. Redan detta förhållande är enligt U 68s mening ett tillräckligt skäl för att bygga ut högskoleutbildningen inom området. Därtill kommer att vissa utbildningsresurser för högskoleutbildning redan nu finns på orterna. 337

Falun-Borlänge. Ortsparen Gävle-Sandviken och Falun-Borlänge är såväl från befolkningssynpunkt som i fråga om omfattning av redan existerande högskoleutbildning jämbördiga. U 68 har ansett sig böra ge Falun—Borlänge försteg vid val av ort för utbyggnad av högskoleutbildningen. Skälen härtill är att Gävle-Sandviken genom sitt kommunikationsläge har större möjligheter att utnyttja utbildningsutbudet i Uppsala och har ett i fråga om regional utveckling mindre utsatt läge än Falun-Borlänge. Med hänsyn till de förändringar i Uppsalas rekryteringsunderlag som skulle inträffa om högskoleutbildningen byggs ut, förutom i Eskilstuna-Västerås, i både Gävle—Sandviken och Falun—Borlänge, är det enligt U 68s uppfattning nödvändigt att koncentrera utbyggnaden till ett av de senare ortsparen. Jönköping. Även Jönköping är centralort i ett stort tätortsområde. Närhetskriteriet kan i detta sammanhang anses väl fyllt. Dessutom har Jönköping redan jämförelsevis omfattande resurser för högskoleutbildning. U 68 ser det därför som naturligt att en fortsatt utbyggnad av högskoleutbildningen i Jönköping kommer till stånd. Skövde och ortsgruppen Uddevalla-Trollhättan-Vänersborg (Trestad) utgör centra i betydande tätortsområden. De skulle sålunda som högskoleorter fylla kravet på närhet till utbildningen. Såväl Skövde som Trestad ligger emellertid - liksom Borås och Karlstad där utbyggnad av högskoleutbildning redan pågår — inom rekryteringsområdet för högskoleutbildningen i Göteborg. En utbyggnad av högskoleutbildningen på ytterligare orter inom Göteborgs rekryteringsområde skulle leda till en kraftig nedgång av studerandeantalet i Göteborg. Allvarlig risk skulle därmed föreligga för att utbildningsresurserna inom högskoleutbildningen i Göteborg inte utnyttjades tillfredsställande. Mot denna bakgrund har U 68 inte ansett sig kunna förorda en utbyggnad av högskoleutbildningen i Skövde eller Trestad. Kalmar. Kalmar är centralort i ett omfattande tätortsområde och fyller enligt U 68s uppfattning därmed ett av kriterierna för en 338

ny utbyggnadsort. Kalmar har dessutom lärarhögskola och viss annan högskoleutbildning. Slutligen talar de besvärliga förhållandena i sydöstra Sverige i fråga om regionalekonomisk utveckling för en utbyggnad av högskoleutbildningen i Kalmar. Kristianstad. Folkmängden inom pendlingsavstånd från Kristianstad är betydligt större än för både Jönköping och Kalmar. Närhetsargumentet talar sålunda starkt för en utbyggnad av högskoleutbildningen i Kristianstad, även om avståndet till LundMalmö är relativt kort. De nuvarande resurserna för högskoleutbildning i Kristianstad är i det närmaste likvärda med dem i Kalmar. Slutligen har U 68 övertygats om att de regionalpolitiska skälen, som innebär krav på avlastning av den växande befolkningskoncentrationen i västra Skåne, bör beaktas. U 68 föreslår mot denna bakgrund en utbyggnad av högskoleutbildning i Kristianstad. Karlskrona utgör också centrum i ett tätortsområde och har viss om än mindre omfattande högskoleutbildning. Såväl befolkningsmässigt som i fråga om befintliga resurser för högskoleutbildning fyller Kalmar och Kristianstad bättre de uppställda kriterierna för en utbyggnad av högskoleutbildningen. Eftersom studerandeunderlaget i sydöstra Sverige inte medger utbyggnad av högskoleutbildning på mer än två orter utöver Växjö har U 68 vid valet mellan Kalmar, Kristianstad och Karlskrona ansett avgörande skäl tala för utbyggnad på de två förstnämnda orterna. Halmstad. Halmstad och Helsingborg är båda tänkbara utbyggnadsorter i sydvästra Sverige. Helsingborg är centrum i ett betydande tätortsområde. Orten är från dessa utgångspunkter mera lämpad för utbyggnad av högskoleutbildning än Halmstad. Mot Helsingborg talar dess närhet till Lund-Malmö, och en utbyggnad av högskoleutbildningen där kan snarast beräknas förstärka storstadsutvecklingen i västra Skåne. Därtill kommer att det korta avståndet till Lund-Malmö gör kriteriet närhet till utbildning mindre bärkraftigt för Helsingborgs del. En utbyggnad av högskoleutbildning i Halmstad skulle enSOU 1973:2

ligt U 68s bedömning underlätta en begynnande positiv regional utveckling för Hallands län, vilket på sikt bör medföra en dämpning av tillväxten av såväl Göteborgs som Malmö storstadsområde. Även om förutsättningarna för en utbyggnad av högskoleutbildningen i dagens läge är något sämre i Halmstad än i Helsingborg vad beträffar folkmängd har U 68 likväl - med betoning av de regionalpolitiska utvecklingstendenserna i sydvästra Sverige — ansett sig böra förorda Halmstad. U 68 förutsätter att en viss fortsatt utbyggnad sker av högskoleutbildningen på de nuvarande filialorterna och i Linköping. Vad högskolan i Linköping beträffar bör enligt U 68s uppfattning utbyggnaden ske så att viss högskoleutbildning förläggs till Norrköping. Ortsparet Linköping—Norrköping utgör tillsammans Sveriges fjärde storstadsområde. Det är enligt U 68s uppfattning angeläget att en samverkan mellan orterna åstadkommes i fråga om högskoleutbildningens utbyggnad.

4.6.2 Högskoleområden och utbildningsregioner 4.6.2.1 Högskoleområden U 68 har i det föregående föreslagit 19 orter eller par av orter för den grundläggande högskoleutbildningens utbyggnad under utredningens planeringsperiod. U 68 föreslår i det följande (avsnitt 6.3) en lokal organisation med högskolestyrelser som är ansvariga för huvuddelen av den statliga högskoleutbildningen inte bara på respektive högskoleort (högskoleorter) utan, i fråga om decentraliserad högskoleutbildning, i ett område kring denna. Enligt U 68s förslag indelas landet sålunda i 19 högskoleområden. Vid avgränsningen av högskoleområdena från varandra har utredningen först utgått från varje högskoleorts s. k. spontana omland, dvs. det område kring högskoleorten inom vilket orten utgör ett naturligt centrum i fråga om näringsliv, kommunikationer, service etc. I detta sammanhang har arbetsSOU 1973:2

marknadsstyrelsens A-regioner använts. Denna avgränsning av orternas spontana omland har också i viss utsträckning varit vägledande vid bedömningen av vilken utbildningskapacitet som varje högskoleort bör ges. U 68 har emellertid till slut valt att i allmänhet låta högskoleområdenas gränser sammanfalla med länsgränser. I en rad fall skär visserligen länsgränserna igenom högskoleorternas spontana omland, men U 68 har ansett det vara väsentligt att, där så är möjligt, genom anknytning till länsindelningen skapa förutsättningar för samverkan mellan planeringen av högskoleutbildningen och övrig planering i samhället. Detta tar sig uttryck i bl. a. högskolestyrelsernas föreslagna sammansättning (se avsnitt 6.3.5.2). En sådan planeringssamverkan torde underlättas betydligt om högskoleområdena sammanfaller med de planeringsområden för vilka länsstyrelser och landsting nu ansvarar. Avvikelser härifrån skulle leda till att en länsstyrelse eller ett landsting skulle behöva mera regelmässigt samverka med två eller flera högskolestyrelser. Härigenom försämras såväl de lokala myndigheternas planeringsförutsättningar som möjligheterna för högskolestyrelserna att upprätthålla önskvärda kontakter. Representanter för lokala myndigheter har vid överläggningar med utredningen i en rad fall med kraft strukit under att planeringsområdenas omfattning bör stämma överens med länens. Med utgångspunkt i det anförda föreslår U 68 att högskoleområdena ges den omfattning som framgår av sammanställningen på nästa sida. Indelningen i högskoleområden framgår av kartan i figur 4:9. Som framgår av förteckningen har Gotlands län förts samman med Kalmar län i ett högskoleområde. Skäl har under utredningsarbetet också anförts för att låta Gotland höra till Stockholmsregionen. U 68 förutsätter att frågan om Gotlands ställning i detta avseende kommer att närmare belysas i remissyttrandena över U 68s betänkande. I avsnitt 4.6.3.3 lämnas förslag till utbildningskapacitet inom högskoleområdena. Förslagen grundas på beräkningar i vilka 339

Högskoleområde

Län

Luleå Umeå Sundsvall-Härnösand Östersund Falun-Borlänge Uppsala Eskilstuna-Västerås Örebro Stockholm Linköping-Norrköping Jönköping Karlstad Göteborg

Norrbottens län Västerbottens län Västernorrlands län Jämtlands län Kopparbergs län Uppsala och Gävleborgs län Södermanlands och Västmanlands län Örebro län Stockholms län Östergötlands län Jönköpings län Värmlands län Göteborg och Bohus län, norra delen av Älvsborgs län och Skaraborgs län Södra delen av Älvsborgs län Kalmar och Gotlands län Kronobergs län Kristianstads och Blekinge län Malmöhus län Hallands län

Borås Kalmar Växjö Kristianstad Lund-Malmö Halmstad

med nuvarande decentraliserad universitetsutbildning — inom varje högskoleområde kunna spridas till flera orter (se avsnitten 4.6.5 och 6.5.3). Syftet med en uppdelning av en högskolas permanenta verksamhet på tvä orter är att dels effektivare utnyttja speciella resurser för högskoleutbildning i form av lärare, laboratorier, praktikplatser m. m., dels undvika en alltför kraftig satsning pä åtgärder med agglomerationseffekter på endast en ort inom ett högskoleområde, dels inom relativt stora befolkningskoncentrationer bättre tillgodose de studerandes krav på närhet till utbildning, dels slutligen ge en speciell stimulans åt näringslivsutvecklingen på mera än en ort Samverkan mellan orter inom ett högskoleinom ett högskoleområde. område Den uppdelning av permanent statlig högFör fem högskoleområden har U 68 angett två skoleutbildning på två orter inom ett och lokaliseringsorter. Avsikten är att den statliga samma högskoleområde som det i här berörhögskoleutbildningen i dessa högskoleom- da fall blir fråga om avses inte innebära råden — av skäl som redovisas närmare i det att två självständiga högskolor upprättas. följande — skall kunna fördelas på de två Uppdelningen förutsätter att verksamheten på orterna. Därvid åsyftas den mera permanenta de båda orterna skall ha en gemensam admiutbildningen i form av utbildningslinjer. De nistration och en gemensam styrelse (se vidaresurser som kommer att disponeras för re avsnitten 6.3.1.2 och 6.3.5). I administraenstaka kurser och studiekurser bör emeller- tivt hänseende skall sålunda ingen skillnad tid enligt utredningens uppfattning — i likhet råda mellan en högskola med verksamheten — som nyss framhållits — bl. a. beaktas folkmängden i högskoleorternas spontana omland trots att gränserna för dessa i vissa fall skär över de ovan angivna gränserna för högskoleområdena. U 68 har emellertid också beräknat utbildningskapaciteten utifrån folkmängden inom de föreslagna högskoleområdena. Skillnaderna mellan de båda beräkningssätten är för samtliga högskoleområden inte större än att de ryms inom felmarginalen för de dimensioneringstal som beräknas gälla i början av 1980-talet. Det bör därför inte vålla olägenheter att i planeringen utgå från befolkningstalen för högskoleområdena.

340 SOU 1973:2

sker regelmässigt inom ramen för en särskild institutionsgrupp i pedagogik. Utöver den angivna förutsättningen att ledning och administration skall vara gemensam för verksamhetens olika delar bör ytterligare några villkor kunna uppfyllas. Vid en uppdelning av en högskola på två orter bör på var och en av orterna organisationen vara av sådan omfattning och karaktär att den medger en i allt väsentligt fullständig studiegång inom en utbildningslinje. Helst bör uppdelningen vara sådan att en grupp av utbildningslinjer gränsande till varandra är inrättade på varje ort till vilken högskoleutbildning permanent förläggs. Den bör dock inte göras så att utbildningen i sin helhet på en av orterna blir starkt specialiserad eller kommer att bestå av endast korta utbildningslinjer och enstaka kurser. Fördelning av utbildningen på orter inom ifrågavarande högskoleområden bör ankomma på vederbörande högskolestyrelse. Det är av denna anledning angeläget att vid sammansättningen av högskolestyrelserna inom berörda områden tillse att båda orternas intressen blir beaktade. I det följande skall i korthet beröras de högskoleområden inom vilka en uppdelning av högskolan på två orter är aktuell. Sundsvall-Härnösand Sundsvall och Härnösand utgör huvudorter i Norrlands största tätortsområde. De ligger omkring fem mil från varandra. Båda har Figiir 4:9. Utbildningsregioner och högskoleområden. redan högskoleutbildning, nämligen Härnösand utbildning till klasslärare, sjöbefäl och drifttekniker och Sundsvall framför allt koncentrerad till en enda ort och en sådan systematiserad decentraliserad universitetsutmed verksamheten fördelad på två orter. En bildning och vissa kombinationsutbildningar. högskola av det senare slaget kan sägas Enligt U 68s uppfattning talar dessa förhålkaraktäriseras av att avståndet mellan grup- landen för att den fortsatta utbyggnaden av per av institutioner är längre än normalt högskoleutbildningen inom högskoleområdet inom en högskoleort. Under dessa förutsätt- sker på båda dessa orter. ningar är uppdelningen av en högskola på två orter ingalunda något nytt. Universitetet i Falun -Borlänge Lund har t. ex. vissa delar av sin verksamhet förlagda till Malmö, och samverkan mellan Falun och Borlänge ligger omkring två mil universitetet och lärarhögskolan i Malmö från varandra och utgör tyngdpunkterna i ett SOU 1973:2

omfattande tätortsområde. De båda orterna samverkar redan nu intimt för utvecklingen av den gemensamma regionen. De har i fråga om högskoleutbildning resurser som kompletterar varandra. Sålunda har Falun resurser främst för utbildning med inriktning mot undervisnings- och vårdyrken, medan Borlänge har resurser med inriktning mot teknik. Mot denna bakgrund föreslår U 68 att högskoleutbildningen i högskoleområdet byggs ut på båda orterna. Eskilstuna- Västerås

Linköping-Norrköping De i detta avsnitt inledningsvis anförda skälen till en uppdelning av en högskola på två orter synes i hög grad vara tillämpliga på Linköping—Norrköpingsområdet. De båda orterna beräknas 1980 ha en folkmängd om vardera ca 125 000-130 000 invånare. De ligger på ett avstånd av fyra mil från varandra och utgör tillsammantagna Sveriges fjärde storstadsområde. Linköping har en väl differentierad arbetsmarknad, medan Norrköpings är mera ensidigt inriktad på industri. Med hänsyn härtill är det angeläget att Norrköping får den stimulans för sin näringslivsutveckling som högskoleutbildning kan ge.

Eskilstuna och Västerås är var för sig centralorter i betydande tätortsområden. De båda orterna ligger relativt nära varandra — vägavståndet överstiger inte fem mil. Deras utbild- Lund-Malmö ningsbehov kompletterar varandra delvis och Det finns högskoleutbildning av betydande är delvis gemensamma. omfattning i såväl Lund som Malmö. Det är Att bygga ut permanent högskoleutbildsjälvfallet för U 68 att Lund och Malmö i ning på endast en av dessa orter skulle sannoden framtida högskoleplaneringen bör ses likt medföra att rekryteringen av studerande som en enhet. Som nämnts i det föregående från den andra orten snarare skulle gå till är redan ett organisatoriskt samband upprätStockholm—Uppsalaområdet. En följd härav tat i vissa delar mellan högskoleutbildningar skulle bli att Eskilstuna-Västerås inte i sampå de två orterna. ma grad kom att utgöra ett alternativ till Stockholm och Uppsala i fråga om lokalisering av skilda aktiviteter, vilket bl. a. är ett av 4.6.2.2 Utbildningsregioner motiven för att göra orterna till centra i ett högskoleområde. Den av U 68 angivna riktpunkten för studeEtt annat alternativ vore att ha ett högsko- randeantalet - normalt minst 3 500-4 C00 leområde med centrum i Eskilstuna och ett per högskoleområde — medger enligt U 68s med centrum i Västerås. En sådan lösning är bedömning ett tillfredsställande utbud av knappast rationell. För det första skulle vart- högskoleutbildning inom alla högskoleområdera högskoleområdet få ett relativt litet stu- den, även om det i flertalet fall måste bli derandeunderlag. För det andra skulle med fråga om ett begränsat urval av utbildningsnågra mils avstånd två högskoleorganisationer linjer. Många utbildningslinjer kommer f. ö. byggas upp. att ha ett så begränsat studerandeantal att de Mot den bakgrunden syns det mest realis- kan anordnas bara på någon eller några or:er tiska vara att låta Eskilstuna och Västerås i landet. Även om mångsidighet eftersträvas tillhöra ett högskoleområde med en högskola vid utbildningsplaneringen inom ett enskilt som till sin förläggning är delad på de båda högskoleområde, är det med dessa utgångskommunerna. Av det följande framgår att punkter endast genom samordning av högdet är fullt möjligt att vid uppbyggnaden av skoleutbildningens utbyggnad i flera områhögskolan i Eskilstuna—Västerås skapa de den som kraven på allsidighet i utbildningsförutsättningar för en förläggning av en och utbudet kan mötas. samma högskola till två orter som tidigare anU 68 har vid utarbetandet av sitt försåg getts böra föreligga. till högskoleutbildningens lokalisering de.at 342

SOU 1973:2

in landet i sex utbildningsregioner. Inom var inom vilket område universitetet i Uppsala och en av dessa bör enligt utredningens dominerar när det gäller att rekrytera studemening ett såvitt möjligt fullständigt utbud rande. Beträffande Sundsvall råder i stort av högskoleutbildning efter hand byggas ut. sett jämvikt i rekrytering till Umeå och De stora otillfredsställda utbildningsbeho- Uppsala. Ur såväl den översiktliga samhällsven ligger inom teknisk och administrativ- planeringens synvinkel som från arbetsmarkekonomisk yrkesutbildning och utbildning nads- och befolkningssynpunkt torde Österför vårdyrken. Utanför de tre storstadsområ- sund och Sundsvall med omkringliggande dena föreligger ett påtagligt underskott på områden ha mera gemensamt med norra personal med kvalificerad utbildning inom utbildningsregionens övriga delar än med den mellersta. Enligt U 68s mening bör de därför dessa sektorer. Självfallet kan inte alla slag av utbildning föras till norra utbildningsregionen så att förekomma i alla utbildningsregioner. Sålun- planeringen kan inriktas på att ge ett tillda är det inte för närvarande aktuellt att fredsställande samlat utbildningsutbud i noranordna utbildning till t. ex. veterinär, ra delen av landet. Jönköping har förts till den östra utbildbrandbefäl eller regissör på mer än ett ställe i ningsregionen. Inom dess område dominerar landet. för närvarande universiteten i Göteborg och Enligt U 68s mening bör vidare den högre Lund rekryteringen. Den östra regionen bör utbildningen i allt väsentligt planeras för hela emellertid ha en större omfattning än enbart landets behov och endast undantagsvis avse högskolan i Linköping-Norrköping. Det nabehov som är specifika för en enstaka ort turligaste har då varit att föra Jönköping till eller ett område. samma region. Samhörigheten mellan JönköVid indelningen i utbildningsregioner har U 68 utgått från de fem universitetsorterna pingsområdet och södra eller västra utbildoch Linköping. På dessa orter finns redan i dag ningsregionen är inte särskilt starkt uttalat ett brett, i flera fall allsidigt, utbud av hög- vare.sig vad avser näringslivets struktur och skoleutbildning. De av utredningen föreslagna inriktning eller från allmänna regionalpolitishögskoleområdena har fördelats på utbild- ka utgångspunkter. Med den föreslagna avgränsningen av utningsregioner enligt följande. Norra utbildningsregionen: Luleå, Sunds- bildningsregionerna blir fyra av dem befolkningsmässigt i huvudsak lika stora, medan vall—Härnösand, Östersund, Umeå Mellersta utbildningsregionen: Falun-Bor- två, norra och östra utbildningsregionerna, länge, Eskilstuna-Västerås, Örebro, Uppsala blir avsevärt mindre i detta avseende (se Stockholms utbildningsregion: Stockholm tabell 4:12). U 68 har fördelat studerandeantalet på Östra utbildningsregionen: Jönköping, regionerna i huvudsak i förhållande till deras Linköping—Norrköping Västra utbildningsregionen: Borås, Karl- befolkningstal. De avvikelser som gjorts härifrån betingas av två strävanden. Dels bör stad, Göteborg Södra utbildningsregionen: Kalmar, Kri- förändringarna av nuvarande studerandeantal inom regionerna inte genomföras snabbare stianstad, Halmstad, Växjö, Lund-Malmö Utbildningsregionernas avgränsning fram- än att gjorda investeringar för högskoleutbildning och organisationen av denna kan går av kartan i figur 4:9. Regionindelningen har gjorts så att varje utnyttjas effektivt, dels bör utbildningsdiutbildningsregion i huvudsak täcker det mensioneringen vara sådan att den bidrar till rekryteringsområde som det i regionen ingå- att motverka sådana negativa tendenser i den ende universitetet (motsvarande) har (jfr av- regionala utvecklingen som de beräknade snitt 4.2.1.3). Avsteg härifrån har gjorts på befolkningstalen inbegriper. Som framgått av det nyssnämnda syftar några punkter. Sålunda har till norra utbildningsregionen förts Östersund med omland, indelningen i utbildningsregioner till att ge SOU 1973:2

Tabell 4:12. Utbildningsregionernas folkmängd 1980 samt angett antal studerande vid utbyggnadsperiodens slut. Utbildningsregion

Befolkningsramar för 1980 enligt prop. 1972:111

Studerandeantal beräknat proportionellt efter befolkningsunderlag 1980

Av U 68 angivna riktpunkter för studerandeantalet (svarande mot nedre planeringsgränsen).

Studerandeantal 1971/72

Norra Mellersta Stockholms Östra Västra Södra

8 6 5 - 905 1 5 8 5 - 1 645 1 6 0 0 - 1 675 6 9 5 - 730 1 7 1 0 - 1 780 1 8 5 7 - 1 940

17 700 32 300 32 800 14 300 34 900 38 000

18 000 33 000 37 000 14 000 32 000 36 500

14 100 26 100 39 200 8 900 27 600 26 500

Hela landet 8 3 1 2 - 8 675

170 000

170 000

142 500

lämpliga geografiska områden inom vilka ett så långt möjligt fullständigt utbud av högskoleutbildning kan erbjudas. Regionerna har också sammansatts så att var och en av dem även från andra utgångspunkter - t. ex. i fråga om kommunikationsmönster, näringslivets kontaktbehov och geografiska struktur — i grova drag bildar en naturlig enhet. Samordningen av utbildningens lokalisering inom utbildningsregionerna har inte som förutsättning att dessa skall utgöra administrativa enheter. Hithörande frågor behandlas ytterligare i avsnitten 6.2.2.5 och 6.3.7.

4.6.3 Högskoleområdenas utbildningskapacitet 4.6.3.1 Allmänna utgångspunkter I det följande presenterar U 68 ett exempel som belyser hur utbyggnaden av högskoleutbildningen kan genomföras vid vissa angivna förutsättningar. Kapaciteten för högskoleutbildning inom ett högskoleområde anges därvid i regel som ett antal utbildningsplatser (se avsnitt 7.2.3). Utbildningen vid de fria fakulteterna, vid vilka med nuvarande utbildningsorganisation begreppet utbildningsplats inte är tillämpligt, utgör ett undantag: i fråga om nuvarande förhållanden (i regel 1971/72) 344

anges antalet närvarande studerande. Vid de utbildningar där antalet utbildningsplatser anges torde antalet närvarande studerande inte skilja sig avsevärt från antalet utbildningsplatser. Det skall vidare nämnas att uppgifterna om antalet utbildningsplatser för 1971/72 i några fall anger kapaciteten vid fullföljandet av beslutad utbyggnad. Deita gäller t. ex. högskolan i Luleå, socialhögskolan i Östersund och bibliotekshögskolar. i Borås. Vid beräkningen av utbildningskapaci:eten inom utbildningsregioner och högskoleområden har U 68 - som nämnts i avsn:tt 4.6.1 - utgått från den nedre av de plareringsgränser som utredningen föreslagit i kapitel 2. Det innebär att utredningen i detta sammanhang räknar med att studerandeantalet omkring 1983/84 kommer att vara ca 170 000. I kalkylerna har också antagts att kapaciteten i flertalet högskoleområden vid planeringsperiodens slut skall ha nått upp till minst 3 500-4 000 utbildningsplatser. Utbyggnadsprogrammen för högskoleområdena bör emellertid endast betraktas som riktpunkter. Det tidsrum inom vilket programmet skall förverkligas kan inte en gåig för alla fastställas. Det kan t. ex. visa sig ändamålsenligt att på några orter genomföra utbyggnaden i något långsammare takt så att de angivna talen uppnås först efter U 63s SOU 1973:2

planeringsperiod. I planeringen bör eftersträvas en betydande elasticitet så att beredskap finns för såväl snabbare som långsammare tillväxt av studerandeantalet inom högskoleområdena än vad de angivna riktpunkterna innebär. 4.6.3.2 Principer för fördelning av utbildningskapacitet på högskoleområden Till grund för förslaget om fördelning av den totala utbildningskapaciteten på utbildningsregioner och högskoleområden har U 68 lagt antagandet att önskemål om och behov av utbildning fördelar sig över landet på i stort sett samma sätt som befolkningen. U 68 utgår alltså vid beräkningen av riktpunkter för utbyggnaden från att varje utbildningsregion och högskoleområde får den andel av 170 000 studerande som motsvarar den andel dess folkmängd utgör av den totala befolkningen enligt de i prop. 1972:111 angivna befolkningsramarna. Därefter har vissa smärre justeringar av studerandeantalet i utbildningsregionerna vidtagits, vilket tidigare nämnts, samt ett ytterligare kalkylantagande gjorts om hur studerandeströmmarna mellan högskoleområdena inom regionerna kommer att gå. De mindre högskoleorterna inom regionerna antas vid slutet av utbyggnadsperioden komma att rekrytera tre fjärdedelar av studerandeantalet inom sina högskoleområden. Den återstående fjärdedelen antas gå till den större högskoleorten i regionen, dvs. de nuvarande universitetsorterna och Linköping. Dessa antas dessutom rekrytera samtliga studerande inom sina respektive högskoleområden. De riktpunkter för studerandeantalet som på så sätt angetts för varje högskoleområde har därefter modifierats i någon utsträckning av skäl som redovisas i det följande. Den metod U 68 använt för att få en uppfattning om vilken kapacitet som lämpligen bör ges åt högskoleutbildningen inom utbildningsregioner och högskoleområden kan givetvis ifrågasättas. För det första kan invändas att den är starkt bunden till befolkningsutvecklingen inom respektive område och att de svagheter som vidlåder SOU 1973:2

kalkylerna för denna därmed också byggs in i modellen. De i prop. 1972:111 angivna befolkningsramarna för länen sträcker sig dessutom endast till 1980, medan U 68s utbyggnadsperiod omfattar tiden till omkring 1983/1984. Denna skillnad har U 68 inte ansett medföra någon större beräkningsteknisk olägenhet. Det är knappast troligt att under den korta tidrymd det här rör sig om en så stor förändring i länens folkmängd skulle inträffa att den i någon nämnvärd grad bör påverka fördelningen av utbildningskapaciteten inom landet. För det andra kan mot den använda metoden anföras att den starka kopplingen mellan befolkningstal och fördelningen av utbildningsresurser kan leda till att de nuvarande tendenserna i utvecklingen länsvis permanentas. Lokaliseringen av den högre utbildningen förändrar då inte relationerna länen emellan i fråga om utveckling utan kan komma att närmast förstärka skillnaderna mellan dem. Utflyttningslänen får mindre kapacitet för högskoleutbildning och därmed ett smalare utbildningsutbud, medan inflyttningslänen får större kapacitet och bättre kan svara mot de studerandes önskemål om frihet i utbildningsvalet. Genom att U 68 använt de av riksdagen antagna befolkningsramarna som underlag för utbildningskapacitetens fördelning på utbildningsregioner och högskoleområden har i viss utsträckning ett korrektiv mot det nyssnämnda slaget av effekter byggts in i metoden. Vidare har U 68 vid sin justering av den utbildningskapacitet per högskoleområde som beräkningsmetoden ger också sökt motverka att högskoleutbildningens dimensionering konserverar en utveckling som skulle förstärka de regionala skillnaderna. U 68 vill dock betona att högskolelokaliseringen bör användas med varsamhet i regional- och lokaliseringspolitiken. Den innesluter i sig en konflikt mellan målen närhet till utbildning och utbildning som drivkraft i den regionala utvecklingen. För att tillmötesgå kravet på närhet till utbildning skulle utbildningskapaciteten vara stor i högskoleområden som väntas få en kraftig befolk345

ningsutveckling. Detta skulle leda till att utbildningskapaciteten i avfolkningsområdena fick så liten omfattning att den blev av ringa betydelse för den regionala utvecklingen. Den avvägning U 68 gjort mellan dessa båda mål kan naturligtvis komma att behöva ändras när säkrare uppgifter om befolkningsutveckling, önskemål och behov av utbildning m. m. föreligger. Det ligger i sakens natur att en närmare samverkan mellan utbildningsplanering och den övriga samhällsplaneringen ger underlag för en fortlöpande granskning av hur detta slags målkonflikter skall lösas. För det tredje kan ifrågasättas om det är rimligt att anta att efterfrågan på utbildning fördelas över landet på samma sätt som befolkningen. Folkströmmarna inom landet och immigrationens fördelning har skapat olika åldersstrukturer inom de skilda länen. Det innebär att de åldersgrupper som normalt söker sig till högre utbildning relativt sett är större i vissa delar av landet än i andra. Trots vetskapen om dessa förhållanden har U 68 valt att behandla alla delar av landet lika i detta avseende. Motiven härför är följande. Folkströmmarna har lett till att vissa områden drabbas av avfolkning, medan andra får befolkningsökningar. Erfarenhetsmässigt utgörs dessa folkströmmar i huvudsak av personer i åldern 20—35 år, dvs. de åldersgrupper inom vilka den högsta frekvensen högskolestuderande finns. Ett hänsynstagande härtill vid fördelning av utbildningskapaciteten skulle leda till att de utvecklingskraftigare delarna av landet skulle ytterligare gynnas på bekostnad av avfolkningsområdena. I den metod som U 68 använt för att fördela utbildningskapaciteten finns med andra ord inbyggt ett visst stöd för avfolkningsområdena genom att hänsyn inte tas till åldersstrukturen inom dem. U 68s metod betonar således på denna punkt något mera utbildningens roll som drivkraft i den regionala utvecklingen än de studerandes närhet till utbildningen. Till vad som anförts kan också fogas att på något längre sikt åldersfördelningen bland 346

de högskolestuderande bör bli mindre koncentrerad än nu. Statsmakternas beslut år 1972 om nya behörighetsregler för tillträde till högre utbildning, den utveckling av studieorganisationen U 68 föreslår samt det allmänt vidgade stödet till och intresset för vuxenutbildning bör medföra att de studerande i högskoleutbildning inte i samma utsträckning som nu hämtas enbart från yngre åldersgrupper. Det är enligt U 68s uppfattning av vikt att dessa strävanden också beaktas vid dimensioneringen av de enskilda högskoleområdenas utbildningskapacitet. Bl. a. sker detta genom att man bortser från åldersstrukturen inom högskoleområdenas befolkning. För det fjärde kan man diskutera antagandet att tre fjärdedelar av de studerande inom högskoleområden, som inte har universitet eller motsvarande, söker sig till den närmaste högskoleorten. U 68 har grundat sitt antagande på den utveckling som ägt rum vid universitetet i Umeå och på filialorterna. Som visats i avsnitt 4.2.1 har tillkomsten av universitetet i Umeå och universitetsfilialerna lett till att de studerande inom vad som kan anses motsvara U 68s högskoleområden för dessa orter på kort tid till över 50 procent gått till den närmaste högskoleorten. Det är mot den bakgrunden rimligt att göra beräkningsantagandet att de mindre högskoleorterna under den utbyggnadsperiod U 68 anger kommer att rekrytera omkring tre fjärdedelar av de studerande inom respektive högskoleområde. U 68 har här också beaktat att en del av högskoleutbildningen inom varje område avses vara decentraliserad utbildning utanför högskoleorten. Inom de tal för utbildningskapaciteten som U 68 i det följande anger för högskoleområdena ryms således också en betydande resurs för enstaka studiekurser, vilka bl. a. bör ges i form av decentraliserad högskoleutbildning. De studerande i sådana kurser utanför högskoleorten räknas sålunda in i talen för rekrytering till utbildning inom högskoleområdet. Sammanfattningsvis har U 68 i sina överväganden kring fördelningen av utbildningskapaciteten på utbildningsregioner och högSOU 1973:2

skoleområden kommit till slutsatsen att den ovan presenterade metoden härför i allt väsentligt ger ett resultat som med smärre justeringar kan läggas till grund för fördelningen. I den förda diskussionen har antytts möjligheter att i vissa stycken förfina metoden genom att ta hänsyn till flyttningsströmmar, åldersstruktur m. m. En på så sätt utvecklad kalkylmetod syns inte leda till att de mål U 68 ställt upp för högskoleutbildningens lokalisering i något betydelsefullt avseende skulle bli bättre tillgodosedda. Den

osäkerhet som råder i fråga om bl. a. befolkningsutvecklingen i de olika länen samt studerandetillströmningen motiverar enligt U 68s mening att man avstår från att förfina fördelningsmetoden ytterligare. 4.6.3.3 U68s förslag till riktpunkter för högskoleutbildningens utbyggnad i högskoleområdena I tabell 4:13 redovisar U 68 sitt förslag till fördelning av utbildningskapaciteten på ut-

Tabell 4:13. Riktpunkter för högskoleområdenas utbyggnad. Antalet utbildningsplatser. Studerandeantal 1971/72

Kalkylerad fördelning 1983/84

Av U 68 angivna riktpunkter för utbyggnaden

Luleå Sundsvall-Härnösand Östersund Umeå

2 600 1 1 500 1 300 1 8 700

3 800 4 000 1 900 8 000

3 500 3 500 2 000 9 000

Totalt norra utbildningsregionen

14 100

17 700

18 000

Falun-Borlänge Eskilstuna-Västerås Örebro Uppsala

700 1 000 4 400 20 000

4 100 7 900 4 300 16 000

4 000 4 000 5 000 20 000

Totalt mellersta utbildningsregionen

26 100

32 300

33 000

Stockholms utbildningsregion

39 200

32 800

37 000

Jönköping Linköping-Norrköping

1 600 7 300

4 700 9 600

4 000 10 000

Totalt östra utbildningsregionen

8 900

14 300

14 000

Borås Karlstad Göteborg

1 300 1 2 400 23 900

2 900 4 300 27 700

4 000 4 000 24 000

Totalt västra utbildningsregionen

27 600

34 900

32 000

1 200 1 200

4 000 4 000 3 500 4 000 21 000

Kalmar Kristianstad Halmstad Växjö Lund-Malmö

2 500 21 600

4 500 6 500 3 200 2 600 21 200

Totalt södra utbildningsregionen

26 500

38 000

36 500

142 500

170 000

170 000

Summa 1

Vid full utbyggnad enligt gällande planer.

SOU 1973:2

bildningsregioner och högskoleområden, be- gionen är något lägre än vad en strikt fördelräknat på så sätt som angetts i det föregående. ning efter beräkningsmetoden skulle ha gett. Den första kolumnen avser studerandeanta- Likväl behåller högskoleutbildningen i Götelet inom högskoleområdena läsåret 1971/72, borg i stort sett sin nuvarande omfattning den andra kolumnen avser det kalkylerade samtidigt som expansionsutrymme finns i studerandeantalet vid utbyggnadsperiodens både Karlstad och Borås. För Borås föreslår slut beräknat enligt den i det föregående U 68 en riktpunkt som överstiger den kalkybeskrivna fördelningsmetoden och den tredje lerade kapaciteten. Syftet med detta är, förkolumnen utgör U 68s angivna riktpunkter utom att ge förutsättningar för en tillfredsför utbyggnaden. I detta förslag ingår de ställande bredd på högskoleutbildningen i justeringar som U 68 ansett sig böra företa för Borås, att bidra till en önskvärd stimulans av olika högskoleområden och som föranletts av näringslivsutvecklingen i Boråsområdet. överväganden av de slag som tidigare exemÄven för södra utbildningsregionen anger plifierats. U 68 lämnar i det följande en kom- U 68 en något lägre riktpunkt för utbildmentar för varje utbildningsregion. ningskapaciteten än den kalkylerade. Skall I den norra utbildningsregionen följer de antalet 3 500-4 000 utbildningsplatser på angivna riktpunkterna i huvudsak den kalky- utbyggnadsorterna inom södra utbildningslerade fördelningen. regionen uppnås under planeringsperioden Även för den mellersta utbildningsregio- bör, som framgår av tabellen, kapaciteten för nen som helhet ansluter den angivna rikt- högskoleutbildning i Lund-Malmö i hupunkten tämligen nära till den kalkylerade vudsak ansluta till den nuvarande. För högkapaciteten. I fråga om fördelningen inom skoleutbildningen i Kristianstad och Kalmar regionen avviker emellertid riktpunkterna ligger riktpunkterna något lägre än som svarar från de kalkylerade talen. Bakgrunden till mot den på befolkningsunderlaget grundade detta är främst de omfattande resurserna för kalkylen, medan riktpunkten för Växjö ligger högskoleutbildning i Uppsala. I kapaciteten över det kalkylerade kapacitetstalet. U 68s för Uppsala högskoleområde ingår även hög- förslag avses möjliggöra en breddning av skoleutbildningen i Gävle. utbudet av högskoleutbildning i Växjö. Den angivna riktpunkten för utbildningskapaciteten i Stockholms utbildningsregion I kapitel 2 har U 68 föreslagit dimensioneär obetydligt lägre än nuvarande antal stude- ringstal för allmänna utbildningslinjer förderande. Detta innebär likväl att regionen får lade på yrkesutbildningssektorer, för lokala en större kapacitet för högskoleutbildning än och individuella utbildningslinjer samt för vad en strikt proportionering av utbildnings- enstaka kurser och studiekurser. resurserna över landet i förhållande till folkI fråga om fördelningen av utbildningskamängden skulle leda till. paciteten inom var och en av dessa grupper Riktpunkten för östra utbildningsregionen på utbildningsregionerna har U 68 tillämpat ansluter nära till den kalkylerade fördelning- följande riktlinjer. en. Detta innebär ett betydande expansionsFörst har landets totala utbildningskapaciutrymme för högskoleutbildningen i såväl tet för enstaka kurser och studiekurser samt Linköping-Norrköping som Jönköping. I lokala och individuella utbildningslinje: förfråga om fördelningen mellan de två högsko- delats på regioner i förhållande till dessas leområdena bör enligt U 68s mening hänsyn kalkylerade befolkningstal 1980. Därefter tas till önskemålet att kunna erbjuda ett har den återstående utbildningskapaciteten brett utbud av högskoleutbildning i Linkö- fördelats på yrkesutbildningssektorerna. ping—Norrköping. Det bör också vara en Som utgångspunkt för övervägandena har därfördel om man kan planera för en lugn ut- vid kalkylerats den kapacitet för de olika yrbyggnadstakt i Jönköping. kesutbildningssektorerna inom en u.bildRiktpunkten för västra utbildningsre- ningsregion som skulle följa av en proportio348

SOU 1973:2

nell fördelning över de sex regionerna. Det finns i flera fall skäl till vissa avvikelser i planeringen från en sådan proportionell fördelning. Vid fördelningen på högskoleområden av kapaciteten för de olika slagen av utbildning har tillvägagångssättet delvis varit ett annat. U 68 har utgått från att utbildningskapaciteten för enstaka studiekurser bör vara förhållandevis större på de nuvarande universitetsorterna (motsvarande) än på utbyggnadsorterna. Skälet är att de större högskolorna kommer att ha resurser för utbildning inom en rad ämnesområden, vilka knappast kommer att efterfrågas i sådan omfattning att utbildning kan anordnas på mer än en ort inom utbildningsregionen. För att utnyttja resurserna effektivt samt också för att inom högskoleutbildningen i dess helhet även framgent bevara den mångsidighet i utbildningsutbudet som dessa ämnesområden ger förutsättningar för bör enligt U 68 de högskoleområden som omfattar de nuvarande universitetsorterna och Linköping tilldelas en förhållandevis större utbildningskapacitet för enstaka studiekurser än övriga högskoleområden. I övrigt har respektive regions kapacitet för enstaka studiekurser fördelats på högskoleområdena i huvudsak proportionellt mot befolkningsunderlaget. Utbildningskapaciteten för lokala och individuella utbildningslinjer har fördelats på högskoleområdena i förhållande till deras folkmängd. Någon efter generella riktpunkter beräknad dimensionering av yrkesutbildningssektorerna inom högskoleområdena har inte angetts. U 68 anser att en bestämning av högskoleområdenas utbildningskapacitet i detta avseende måste göras stegvis i den fortsatta planeringen. Endast härigenom säkerställs möjligheterna att åstadkomma en lämplig avvägning av utbildningsutbudet inom de skilda högskoleområdena. 4.6.4 Tidpunkter för högskoleutbildningens fortsatta utbyggnad U 68 har i det föregående förordat en planering av utbyggnaden på olika orter som SOU 1973:2

medger avsevärd elasticitet i tidshänseende. Utredningen föreslår därför att utbyggnaden påbörjas stegvis under en följd av år på sådant sätt att den på de olika orterna startar vid skilda tidpunkter. I det följande diskuteras den ordningsföljd i vilken högskoleområdena enligt U 68s mening bör ifrågakomma för utbyggnadsstarten samt exemplifieras de starttidpunkter som kan komma att användas. Det framgår av det i det föregående redovisade kravet på elasticitet i planeringen att avvikelser från dessa starttidpunkter kan aktualiseras. Skillnaderna i starttidpunkt mellan olika orter, liksom olikheter i nuvarande studerandeantal, motiverar att man inte söker uppnå riktpunkterna för full utbyggnad på olika orter vid samma tidpunkt. I vissa fall bör man räkna med att de angivna riktpunkterna nås först relativt lång tid efter den period som U 68s dimensioneringsförslag huvudsakligen avser. En avgörande faktor för utbyggnadstakten blir självfallet utvecklingen av högskoleutbildningens totala dimensionering. Skulle denna ligga vid den i kapitel 2 föreslagna övre planeringsgränsen kan utbyggnaden i vissa fall ske snabbare än vad den följande exemplifieringen anger. Att starttidpunkter anges för den fortsatta utbyggnaden inom högskoleområdena behöver inte nödvändigtvis innebära att omfattningen av högskoleutbildningen på utbyggnadsorterna helt och hållet låses vid nuvarande nivå fram till utbyggnadsstarten. Försöksverksamheten med yrkestekniska utbildningslinjer bör kunna påbörjas tidigare än förverkligandet av övriga delar av U 68s förslag, och försöksverksamheten med kombinationsutbildningar planeras fortgå. Även de lokaliseringsförslag som LUK avgett samt förslag från UKÄ om utvidgning av de nuvarande universitetsfilialernas utbildningsprogram kan medföra att en ökning av utbildningskapaciteten på vissa orter sker oberoende av U 68s tidplan. Förändringar i lärarutbildningens omfattning bör beaktas vid valet av tidpunkt för fortsatt utbyggnad av högskoleutbildningen på de skilda orterna. Bland de av U 68 349

angivna nya utbyggnadsorterna har Sundsvall—Härnösand, Falun—Borlänge, Jönköping, Kalmar och Kristianstad lärarhögskola. Om en minskning genomförs av lärarutbildningskapaciteten på dessa orter bör, för att möjliggöra ett effektivt resursutnyttjande, utbyggnaden av annan högskoleutbildning på respektive ort anpassas därefter. Detta kan vara ett skäl för att de nämnda orterna påbörjar sin utbyggnad i ett tidigt skede. U 68 räknar med att det inte skall bli nödvändigt med några större nyinvesteringar på utbyggnadsorterna under den första delen av utbyggnadsperioden. Det kan likväl finnas skäl att på de orter till vilka annan statlig verksamhet lokaliseras undersöka möjligheten att samordna utbyggnaden av bostäder och service för högskoleutbildningens behov med det behov i dessa avseenden som övrig statlig verksamhet skapar. Utbyggnad av högskoleutbildningens kapacitet på de nuvarande filialorterna utöver befintlig, hittills beslutad och sådan som kan föranledas av UKÄs tidigare framlagda förslag bör kunna anstå till 1979/80. Som framgår i det följande har dessa orter redan nu ett betydande utbud av utbildning i form av såväl utbildningslinjer utanför de filosofiska fakulteterna som studiekurser i ett stort antal ämnesområden inom dessa. Mot bakgrund av det anförda föreslår U 68 att den fortsatta utbyggnaden av högskoleutbildningen fördelas i huvudsak enligt följande. 1976/1977 fyra högskoleområden (tidpunkt 1) 1977/1978 tre högskoleområden (tidpunkt 2) 1978/1979 tre högskoleområden (tidpunkt 3) 1979/1980 de högskoleområden som omfattar nuvarande tre filialorter samt Linköping—Norrköping. I det följande diskuteras regionvis tidpunkten för utbyggnaden av högskoleutbildningen på de olika orterna. Därvid beaktas dels orternas utbyggnadsförutsättningar i form av befintlig högskoleutbildning, dels basresurser av olika slag. En strävan är vidare 350

att få en regional spridning av igångsättningstillfällena. Norra utbildningsregionen För Luleå och Östersund föreligger redan beslut om en avsevärd utbyggnad av högskoleutbildningen. Den vidare utbyggnaden på dessa orter bör anstå till slutet av 1970-talet. Den tekniska högskoleutbildningen i Luleå kommer att vara fullt utbyggd först läsåret 1978/1979. Ett senareläggande av den ytterligare utbyggnaden i Östersund och Luleå bör inte hindra att en fortsatt breddning av utbildningsutbudet inom ramen för den systematiserade decentraliserade universitetsutbildningen kommer till stånd. Flera skäl talar för att utbyggnaden i Sundsvall—Härnösand startar i början av perioden. Ett av dessa är den ovannämnda planerade minskningen av lärarutbildningens kapacitet. Det är vidare önskvärt att en permanent lokal administration byggs upp för den relativt omfattande högskoleutbildningen. Sammanfattningsvis föreslås för norra utbildningsregionen att utbyggnaden i Sundsvall—Härnösand påbörjas vid tidpunkt 1, medan den fortsatta utbyggnaden i Östersund och Luleå anstår till tidpunkt 3. Mellersta utbildningsregionen I Falun—Borlänge och Eskilstuna—Västerås finns viss högskoleutbildning vars kapacitet bör utnyttjas. Det finns därför skäl att påbörja den fortsatta utbyggnaden på dessa orter tidigt under perioden. Utbyggnaden av högskoleutbildning i Eskilstuna-Västerås kan i högre grad än motsvarande utbyggnad i Falun-Borlänge komma att påverka studerandetillströmningen till universitetet i Uppsala. För ett sådant antagande talar att Falun—Borlänge i dag har en lägre studerandefrekvens än EskilstunaVästerås. Nyrekryteringen kan således väntas bli större i Falun—Borlänge än i EskilstunaVästerås, där i stället avlänkningen kan bli kraftigare. Med hänsyn till att studerandeantalet i Uppsala i huvudsak bör hållas på SOU 1973:2

nuvarande nivå bör utbyggnaden av regionens övriga högskolor inledas med FalunBorlänge. För Falun-Borlänge talar också det förhållandet att lärarhögskolan i Falun kan komma att få minskat studerandeantal samt att det mera omedelbara behovet av regionalpolitiska insatser av expansiv natur är stort. Sammanfattningsvis föreslås att utbyggnaden av högskoleutbildningen i Falun-Borlänge påbörjas vid tidpunkt 1, medan utbyggnaden i Eskilstuna-Västerås bör kunna anstå till tidpunkt 2.

talar bl. a. att det enligt U 68s mening behövs längre tid för planeringen av högskoleutbildningen i Halmstad med hänsyn till att sådan utbildning i dag saknas inom detta område. Redan tidigare bör decentraliserade kurser och försöksverksamhet med kombinationsutbildningar och yrkestekniska utbildningslinjer kunna anordnas i Halmstad. Sammanfattningsvis föreslås för södra utbildningsregionen att utbyggnaden i Kalmar påbörjas vid tidpunkt 1, i Kristianstad vid tidpunkt 2 och att uppbyggnaden av permanenta resurser för högskoleutbildning i Halmstad får anstå till tidpunkt 3.

Östra utbildningsregionen Jönköping har redan en icke obetydlig utbildningskapacitetinom högskoleområdet. En snar utbyggnad beräknas inte nämnvärt påverka rekryteringen till Linköping. Med hänsyn till dels behovet av en permanent lokal administration för högskoleutbildningen, dels att en eventuell minskning av antalet studerande i lärarutbildning gör det angeläget med en snar utbyggnad av annan högskoleutbildning, föreslår U 68 att utbyggnaden i Jönköping påbörjas vid tidpunkt 1. Västra utbildningsregionen Utbyggnaden av bibliotekshögskolan i Borås pågår och full kapacitet uppnås tidigast läsåret 1974/1975. Ytterligare utbyggnad i Borås bör i huvudsak kunna anstå till tidpunkt 2. Kombinationsutbildningar och yrkesteknisk högskoleutbildning beräknas dock kunna anordnas även före denna tidpunkt. Södra utbildningsregionen Kalmar och Kristianstad har i dag högskoleutbildning av icke obetydlig omfattning. Båda orterna har lärarhögskolor. Om lärarutbildningens kapacitet vid dessa minskas, frigörs resurser vilka bör utnyttjas för andra utbildningsalternativ. Regionalpolitiska skäl talar också för en snar utbyggnad av Kalmar och Kristianstad. Utbyggnaden i Halmstad bör läggas efter den i Kalmar och Kristianstad. För detta SOU 1973:2

Sammanfattning Den ovan förda diskussionen leder till följande riktpunkter för påbörjandet av utbyggnaden av högskoleutbildningen: 1976/1977 Sundsvall-Härnösand, Falun—Borlänge, Jönköping, Kalmar 1977/1978 Eskilstuna-Västerås, Borås och Kristianstad 1978/1979 Luleå, Östersund och Halmstad 1979/1980 Fortsatt utbyggnad på nuvarande tre filialorter samt i Linköping-Norrköping. 4.6.5 Utgångspunkter för U 68s förslag till utbyggnadsprogram för högskoleutbildningen U 68 har i det föregående angett de faktorer som bör beaktas vid lokalisering av högre utbildning, föreslagit de orter på vilka högskoleutbildningen bör byggas ut och lämnat riktpunkter för utbildningskapaciteten inom högskoleområdena samt för tidpunkten för en fortsatt utbyggnad av högskoleutbildningen på de olika orterna. I kapitlets följande del kommer U 68 att belysa hur uppbyggnaden av högskoleutbildningen kan ske inom de i det föregående givna ramarna samt i övrigt dra upp vissa riktlinjer för den fortsatta planeringen av högskoleutbildningen. Den av U 68 gjorda exemplifieringen av utbildningsutbudet på de olika orterna täcker endast en del av den utbildningskapacitet 351

som angetts i 4.6.3. De slutliga förslagen till utbyggnadsplan bör utarbetas i nära samband med den regionala planeringen. Högskolestyrelserna och, i ett tidigare skede, de i kapitel 9 föreslagna organisationskommittéerna får viktiga uppgifter vid utarbetandet av planer för den successiva utbyggnaden av den grundläggande högskoleutbildningen. Den följande exemplifieringen begränsar sig sålunda till ett fåtal utbildningslinjer på var och en av utbyggnadsorterna. Den har utformats i nära samverkan med representanter för bl. a. berörda kommuner. Ett av huvudsyftena är att ange ett inledningsprogram för högskoleutbildningens utbyggnad för att denna så smidigt som möjligt skall kunna komma i gång vid de angivna tidpunkterna. Bl. a. därför har U 68 valt sådana utbildningslinjer som med stor säkerhet bör kunna förverkligas på respektive orter i början av utbyggnadsperioden. Därutöver nämner U 68 endast i mycket grova drag de yrkesutbildningssektorer och utbildningslinjer inom dessa som respektive högskolestyrelse bör beakta i den fortsatta planeringen. Förslaget rymmer således en betydande frihet att anpassa utbildningsutbudet till eventuellt ändrade förutsättningar. För de nuvarande universitetsorterna och Linköping har U 68 inte utarbetat konkreta förslag för den fortsatta planeringen. Enligt utredningens uppfattning bör det vara en viktig uppgift för högskolestyrelserna och, inledningsvis, organisationskommittéerna att var och en inom sitt högskoleområde utarbeta planer för dimensionering av utbildningsutbudet. Som nyss nämnts bör enligt U 68s mening utbildningsutbudet inom respektive högskoleområde stå i viss samklang med strävandena för områdets utveckling i andra avseenden. För att få en allmän bakgrund härtill redovisas i det följande för varje region den senaste tioårsperiodens befolknings- och näringslivsutveckling samt tillgängliga prognoser för utbyggnadsperioden. En samverkan mellan planeringen av den högre utbildningen och av den regionala utvecklingen får inte leda till utbildningslin352

jer som har så snävt begränsade mål på arbetsmarknaden att de studerande efter fullföljda studier endast kan erbjudas arbete i ett enstaka högskoleområde eller del av detta. Det kravet måste självklart ställas på högskoleutbildningen att den som genomgått en allmän eller lokal utbildningslinje också skall ha fått en så bred yrkesutbildning att han skall kunna få förvärvsarbete inom yrkessektorn oavsett i vilken utbildningsregion han utbildats. U 68 har för utbyggnadsorterna föreslagit inrättande av ett antal yrkestekniska utbildningslinjer (avsnitt 3.4.5) och kombinationsutbildningar (avsnitt 3.2.3.2). Vad gäller den första gruppen utbildningslinjer föreslår U 68 i ett särskilt betänkande att försöksverksamhet skall påbörjas. Studietiden vid sådana utbildningslinjer kommer normalt att vara omkring ett och ett halvt är. U 68 utgår från att försöksverksamheten kommer att ge sådana erfarenheter att utbildning av denna karaktär blir ett permanent inslag i högskoleutbildningen. Eftersom den här föreslagna utbyggnaden påbörjas tidigast hösten 1976 anser utredningen att tillräcklig tid bör finnas för att med ledning av erfarenheterna från försöksverksamheten i detalj utforma de yrkestekniska linjer som här endast anges till sin allmänna inriktning. Kombinationsutbildningarna har fortfarande karaktären av försöksverksamhet. U 68 föreslår i avsnitt 3.2.3.2 att utbildning av detta slag inrättas som allmänna utbildningslinjer. U 68 använder i sina följande förslag de benämningar på kombinationsutbildningar som finns i dag. Detta bör emellertid inte hindra att de fortsatta erfarenheterna av kombinationsutbildningarna läggs till grund för förändring av såväl deras innehåll som deras benämning. Även här har U 68 i sina förslag mera fäst avseende vid utbildningslinjernas inriktning än vid deras detaljinnehåll. Lärarhögskolorna i Uppsala, Malmö och Göteborg har filialer i respektive Örebro, Växjö och Karlstad för praktisk-pedagogisk utbildning av ämneslärare, vilket bl. a. har till syfte att möjliggöra för studerande vid SOU 1973:2

respektive universitetsfilial att erhålla praktisk-pedagogisk utbildning på filialorten. Erfarenheterna från de nuvarande lärarhögskolefilialerna visar emellertid att endast en mindre del av ämneslärarkandidaterna genomgått sin ämnesteoretiska utbildning på filialorten. Inte minst i den av U 68 föreslagna studieorganisationen, där till skillnad från nuvarande förhållanden ämneslärarutbildningen avses ske i en sammanhållen studiegång (linjevariant), syns det vara önskvärt att såvitt möjligt den praktisk-pedagogiska utbildningen sker på samma ort som de ämnesteoretiska studierna. Det bör också vara lättare att organisera en ändamålsenlig förberedande praktisk-pedagogisk utbildning under de ämnesteoretiska studierna på en ort med resurser för det avslutande praktisk-pedagogiska året. Som framgår av kapitel 5 blir det dock sannolikt inte heller i den av utredningen föreslagna organisationen möjligt att garantera att studerande som antas till ämneslärarlinje får genomgå det avslutande praktisk-pedagogiska året på viss, vid de ämnesteoretiska studiernas början angiven ort. U 68s dimensioneringsförslag innebär på sikt en kraftig reduktion av kapaciteten för nuvarande ämneslärarutbildning. Genomförandet av denna minskning bör ske på ett för lärarutbildningsorganisationen i dess helhet acceptabelt sätt. Därvid blir det aktuellt att överväga de organisatoriska konsekvenserna av att bibehålla den praktisk-pedagogiska utbildningen av ämneslärare på filialorterna, något som från de anförda synpunkterna är önskvärt. En permanent förläggning av ämneslärarutbildning till filialorterna medför, vid ett genomförande av den av U 68 i kapitel 6 föreslagna institutionella organisationen, att filialförhållandet till större lärarhögskola upphör. LUKs förslag syftar till en samordning av utbildningen av s. k. övningslärare med övrig ämneslärarutbildning. Sålunda tillförs enligt förslaget den praktisk-pedagogiska utbildningen nya ämnen och ämneskombinationer med visst behov av ökad utbildningsvolym som följd. Slutligen komSOU 1972:2 23

mer frågan om antagningen till sammanhängande ämneslärarlinjer att beröras av den under 1972 tillsatta kompetenskommitte'ns förslag. Enligt U 68s mening är det inte för närvarande möjligt att analysera och väga samman alla de faktorer som är av betydelse för frågan om förläggning av praktisk-pedagogisk utbildning av ämneslärare till de nuvarande filialorterna. Frågan bör övervägas på grundval av LUKs och kompetenskommitte'ns samt U 68s övriga förslag. I de föreslagna utbildningsprogrammen för inledningsskedet har U 68 inte angett utbildningslinjer som närmast svarar mot nuvarande utbildning vid filosofisk fakultet. U 68 har i detta avseende ansett att det bör ankomma på utbildningsmyndigheterna att föreslå de allmänna utbildningslinjer som, bl. a. med hänsyn till på respektive ort förekommande utbildningsresurser, bör anordnas. U 68 ser det som angeläget att sådana förslag utarbetas i ett tidigt skede av utbyggnaden för att därigenom möjliggöra att utbyggnadsorterna får ett varierande utbud av högskoleutbildning. I avsnitt 4.2.3 har U 68 redovisat dels hittillsvarande erfarenheter av utbildningsdistribution i andra former än lokalisering av permanenta enheter, dels pågående och planerad försöksverksamhet i detta avseende. Dessa former av utbildningsdistribution kommer under den aktuella planeringsperioden att i huvudsak beröra enstaka kurser och studiekurser. U 68 föreslår att högskoleutbildning utöver sådan på de angivna högskoleorterna, skall ges som decentraliserad utbildning inom varje högskoleområde. Utredningen föreslår (se avsnitt 6.3.5) att ansvaret för denna verksamhet skall vila på högskolestyrelserna. Det är angeläget att organisationskommittéerna och därefter högskolestyrelserna i sin planering av den decentraliserade högskoleutbildningen beaktar att valet av distributionsformer såvitt möjligt bör anpassas särskilt till behovet hos sådana studerandegrupper som på grund av yrkesarbete eller av andra skäl inte kan utnyttja utbildningen på högskoleorten. 353

4.7 Norra utbildningsregionen

4.7.1 Allmän bakgrund Norra utbildningsregionen omfattar Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län. Regionens andel av rikets befolkning 1970 var ca 11 procent. Regionen har under en följd av år kännetecknats av befolkningsminskning. Därtill kommer en kraftig omflyttning av befolkningen från landsbygd till större tätorter, framför allt vid kustlandet. Enligt prop. 1972:111 bör planeringen för de fyra länen i utbildningsregionen inriktas mot en i stort sett oförändrad befolkning fram till 1980 (se tabell 4:14). Regionens näringsliv baseras i stor utsträckning på råvarorna malm och trä. Dominerande näringsgrenar är järn och stålframställning, sågverks-, massa- och pappersindustri.

Tabell 4:14. Folkmängden i norra utbildningsregionen 1965,1970 och 1980. 1 000-tal Län

1965 BD-län AC-län Y-län Z-län Regionen

259 233 270 138 900

255 233 268 131 887

198Ci2 250--260 230--240 260--270 125--135 865- 905

1 Folk- och bostadsräkningen 1965 och 1970 med korrigering för utförda och planerade (hösten 1972) förändringar i kommunindelningen. 2 Befolkningsramar enligt prop. 1972:111 bilaga l,s. 474.

354 De fyra residensstäderna Luleå, Umeå, Härnösand och Östersund är centra för den offentliga förvaltningen. Till Sundsvall har i viss utsträckning den enskilda sektorns distrikts- och regionskontor för norra Sverige koncentrerats. Andelen sysselsatta i olika näringsgrenar 1965 och 1970 framgår av tabell 4:15. I Norrbottens län har jord- och skogsbruket minskat avsevärt, medan av andra näringsgrenar endast servicesektorn vuxit något, vilket bidragit till arbetslöshet och stor nettoutflyttning från länet. De fyra större tätortsområdena Boden, Luleå, Älvsbyn och Piteå, som tillsammans bildar den s. k. fyrkanten, har olika struktur. Luleå har sin tyngdpunkt i järnverket och länsadministrationen, Piteå i trä- och verkstadsindustri, Älvsbyn i träindustri och Boden i militär- och sjukvårdssektorerna. Företagsstrukturen kännetecknas av få stora enheter. Arbetsmarknadens differentiering är ganska liten. Enligt beslut av 1971 års riksdag skall till Luleå omlokaliseras del av Sveriges geologiska undersökning. Vidare har 1972 års riksdag beslutat att de gruvinriktade institutionerna vid sektionen för bergsvetenskap vid tekniska högskolan i Stockholm, nämligen institutionerna för geologi, bergteknik och mineralberedning, skall lokaliseras till Luleå. Omlokaliseringen påbörjades höstterminen 1972. Vid full utbyggnad av den tekniska utbildningen i Luleå beräknas verksamheten tillsammans med Sveriges geologiska undersökSOU 1973:2

en O N to rON 00 O Tj-

•a

m in •* ON ON ^H lO

en

ON

«^

m

m

in

m

NO CI

in

in •* >n (N

Tt NO NO Tj" Tf •* Tf ON

oo w m Tf -rf m

N n)

NO

ui <N

NO

-H - ^ m

CN

^

CN O

<N NO

m en

Tt •—i <N

Tt -H CO f-

M >

i^

^

O ^3"

in *3-

Tf T^- O0 NO N N N H (N

fN ^ H ON 00 <N <N <N

O OO

CN -* t— <N CN CN CN —<

r-i

ON

c3

o ^ o o o

CN

en O

O

^

ON

oo

ning kräva ca 500 anställda. I Västerbottens län minskar jord- och skogsbruket kraftigt och fram till 1980 vän4a tas näringen minska med ytterligare 40 procent. Industrisysselsättningen ökar, men serviceandelen ökar mest. Till Umeå skall enligt riksdagens beslut omlokalieras skogshögskolan och en filial till arbetsmedicinska institutet. Delegationen för lokalisering av statlig verksamhet föreslår i sitt slutbetänkande (SOU 1972:55) att statens bakteriologiska laboratorium och en del av försvarets forskningsanstalt skall lokaliseras till Umeå. Sammanlagt berörs av den beslutade eller föreslagna omlokaliseringen ca 1 270 anställda. I Västernorrlands län beräknas antalet verksamma i jord- och skogsbruk 1980 vara femtio procent lägre än 1965. Under 1960-talet har metall- och verkstadsindustrin blivit lika stor, mätt i andelen sysselsatta, som skogsindustrin. Den offentliga sektorn är starkt expansiv och väntas öka. De fyra största industrigrenarna i Sundsvalls högskoleområde är massa och papper, transportmedel, maskin och sågverk. Näringslivet är relativt väl differentierat. Expansion väntas inom elektronik- och läkemedelsområdena samt inom servicesektorn. Till Sundsvall skall enligt riksdagens beslut omlokaliseras statens personalpensionsverk, centrala studiehjälpsnämnden, del av riksförsäkringsverket och två avdelningar av kammarrätten. o 5b « Delegationen för lokalisering av statlig verk=5 3 o samhet föreslår i sitt slutbetänkande (SOU 1972:55) att domstolsverket samt delar av 6 <u SÖ och patent- och registreringsverket lokali3 T) seras till Sundsvall. Sammanlagt berörs av den beslutade eller föreslagna omlokaliseringen ca 800 anställda. <a > Även i Jämtlands län minskar jord- och skogsbruk kraftigt, samtidigt som andelen industrisysselsatta ökar, främst inom elekT3 £ £ tro-, maskin- och livsmedelsindustri. Den £ o c fortsatta utvecklingen inom olika näringsgreC rJ^ -S Jnar blir enligt länsstyrelsen i stor utsträck•a c y c ning beroende av lokaliseringspolitiska åtgär3 aÄ8 der. Den näringsgeografiska strukturen inom 2TJ o > co ^ [i, : < Östersunds högskoleområde kännetecknas av w

C :rt

C

<&

IS c c °^

fc

oa < >- N SOU 1973:2

en i förhållande till övriga delar av landet mycket liten industrisektor. Företagen är till stor del producerande enheter som är filialer eller motsvarande till moderföretag i andra delar av landet. Till Östersund skall omlokaliseras försvarets förvaltningsskola och arméns tekniska skola. Sammanlagt berörs ca 250 anställda. 4.7.2 Befintlig grundläggande högskoleutbildning i norra utbildningsregionen läsåret 1971/72 I tabell 4:16 redovisas, i överensstämmelse med de förutsättningar som anges i avsnitt 4.6.5, befintlig grundläggande högskoleutbildning i norra utbildningsregionen fördelad på högskoleområden och yrkesutbildningssektorer. Höstterminen 1970 påbörjades, efter initiativ av U 68, försöksverksamhet med systematiserad decentraliserad universitetsutbildning i Luleå, Sundsvall och Östersund (se avsnitt 4.2.3.3). Samtliga berörda orter i norra utbildningsregionen medverkar också i försöksverksamheten med kombinationsutbildningar (se avsnitt 3.2.3.2).

4.7.3 Allmänna riktpunkter för högskoleutbildningens planering i utbildningsregionen Enligt den i avsnitt 4.6.3 redovisade metoden har för norra utbildningsregionen angetts utbildningskapaciteten inom yrkesutbildningssektorerna vid full utbyggnad vid proportionell fördelning av dessa överlandet. Beräkningarna redovisas i tabell 4:17. I den fortsatta planeringen bör särskild vikt läggas vid utbyggnaden av teknisk och administrativ-ekonomisk yrkesutbildning. En relativt sett stor ökning i kapaciteten bör även ske av utbildning för kultur- och informationsyrken. Fördelningen på högskoleområden av den del av regionens utbildningskapacitet som avdelas för dels enstaka kurser och studiekurser, dels lokala och individuella utbildningslinjer bör som tidigare angetts (avsnitt 4.6.3) i huvudsak göras proportionellt mot befolkningsunderlaget. Med tanke på att Umeå även i framtiden kommer att ha det bredaste utbudet av enstaka kurser och studiekurser, varav många bl. a. av resursskäl inte kan spridas geografiskt, har för Umeå angetts 1 700 utbildningsplatser vilket är

Tabell 4:16. Befintlig grundläggande högskoleutbildning i norra utbildningsregionen läsaret 1971/72 fördelad på yrkesutbildningssektorer. Antal utbildningsplatser. Yrkesutbildningssektorer

Högskoleområde Luleå

Sundsvall Härnösand

Östersund

Umeå

Summa

1 300 1

100 200

400 1

200 600

1 600 1 200

300 800

300 600

600 •

2 200 1 6003

2 400

1 200

100 1 100

4 600

3 400 3 000 100 9 300

Utan angiven yrkesin200 riktning Summa totalt 2 600

4 100

4 800

1 500

1 300

8 700

14 100

1 Teknik 2 Administration och ekonomi 3 Vård 4 Undervisning 5 Kultur och information Summa rad 1-5

1 Vid full kapacitet. Saknas eller har en kapacitet mindre än 50 utbildningsplatser. 3 Även studerande i den ämnesteoretiska delen av ämneslärarutbildningen ingår. 4 Samtliga utbildningslinjer vid filosofisk fakultet utom den ämnesteoretiska delen av ämneslärarutbildningen samt psykologutbildningen. 2

356 SOU 1973:2

Tabell 4:17. Antal utbildningsplatser i grundläggande högskoleutbildning i norra utbildningsregionen. Nuvarande kapacitet och kapacitet vid proportionell fördelning. Yrkesutbildningssektor

Antal Kapacitet utbildnings- vid proportioplatser nell fördelning 1971/1972

Teknik Administration och ekonomi Vård Undervisning Kultur och information

1 600

2 900

1 200 3 400 3 000

2 800 3 500 3 000

9 300

13 100

-

1 100

-

3 700

4 800 14 100

18 000

Summa allmänna utbildningslinjer Lokala och individuella utbildningslinjer Fnstaka kurser och studiekurser Utan angiven yrkesinriktning Totalt

-

1 Avser antalet närvarande studerande vid filosofisk fakultet utom psykologutbildning och ämnesteoretisk utbildning för ämneslärare.

800 flera platser för sådan utbildning än vad som motsvarar en fördelning efter befolkningsunderlaget. Den återstående kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser - ca 2 000 utbildningsplatser - har fördelats på de övriga högskoleområdena i regionen efter befolkningsunderlag. Av kapaciteten för utbildningslinjer inom varje högskoleområde

Tabell 4:18. Riktpunkter för antalet utbildningsplatser i enstaka kurser och studiekurser vid full utbyggnad fördelat på högskoleområden. Högskoleområde

Antal utbildningsplatser

Luleå Umeå Östersund Sundsvall

800 1 700 400 800 3 700

Totalt

SOU 1973:2

har en konstant andel avsatts för lokala och individuella utbildningslinjer. 4.7.4 Luleå högskoleområde A.lA.\ Dimensionering av den grundläggande högskoleutbildningen i Luleå Luleå högskoleområde omfattar Norrbottens län. I avsnitt 4.6.3 har U 68 angett att det totala antalet platser i högskoleutbildning i Luleå bör byggas ut till ca 3 500. Tabell 4:19 visar hur denna totalkapacitet kan fördelas mellan å ena sidan allmänna, lokala och individuella utbildningslinjer, å andra sidan enstaka kurser och studiekurser. Den befintliga grundläggande högskoleutbildningen i Luleå anges i tabell 4:20. Av denna framgår även huvudmannen för varje utbildningslinje. 4.7.4.2 Förslag från lokala myndigheter, statliga utredningar m. fl. Kommunerna Luleå, Boden, Piteå och Älvsbyn har tillsatt ett samarbetsorgan med uppgift att handlägga frågor av gemensamt intresse. U 68 har haft överläggningar med

Tabell 4:19. Riktpunkter för dimensionering av den grundläggande högskoleutbildningen i Luleå. Antal utbildningsplatser 1971/72

Riktpunkt

2 400

2 500

-

-

200 Totalt ca 2 600

ca 3 500

Utbildningslinjer

Allmänna utbildningslinjer Lokala och individuella utbildningslinjer Enstaka kurser och studiekurser Utan angiven yrkesinriktning

-

Tabell 4:20. Befintlig högskoleutbildning i Luleå högskoleområde 1971/72. Huvudman och utbildningsenhet. Huvudman och utbildningsenhet

Utbildning

Lands- Primärtings- kommunal kommunal

Statlig

CA

00 Jr! ° rt c

°C3

3 3 c

hJ ~

c.S £2 •q 2 E 3

£2 oo '55 Teknisk yrkesutbildning Civilingenjör Laboratorieassistent

c "o :0

X

— 3

J

CA

•3

i

c .2 T! c

ni O

.3 S

CA

CA

g

O

•M •i

•så

J

:0 tu

Z >

—• O

Utbildning för Klasslärare Förskollärare Musikpedagog

undervisningsyrken

Utan angiven

yrkesinriktning

företrädare för detta samt med företrädare för bl. a. Norrbottens läns landsting angående lämplig utbildningsprofil för högskoleutbildningen i Luleå. I det förslag till utbildningslinjer, som lokalt utarbetats för högskoleutbildningen i Luleå och presenterats för U 68, har beaktats dels befintliga utbildningsresurser, dels näringslivets speciella karaktär. Tonvikten har lagts på utbildningslinjer inom den tekniska utbildningssektorn. Den tekniska inriktningen markeras i förslaget dels genom direkt tekniskt inriktade yrkesutbildningar, dels genom att föreslagna utbildningslinjer med annan yrkesinriktning ofta kräver förkunskaper motsvarande tek358

»ca

3 Å M CA CU

'K

5 »S3

i a .2 "o 44 CA

eu

E >>

C

rt C

>>

O

O

CU

a) O M t>0 J3

3 ag £

M »ed 'S3 «>

'CA

E

b

w

X X

Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning Socialadministration Vårdyrk esutbildn ing Sjuksköterska

•o ccd

Enskild

X

X

nisk eller naturvetenskaplig linje i gymnasieskolan. NoTH föreslår i ett betänkande till UKÄ att arbetsvetenskaplig utbildning och forskning organiseras vid högskolan i Luleå. Utbildningen syftar till att ge de blivande civilingenjörerna kunskaper företrädesvis inom ämnesområdena industriell ergonomi och, arbetslivets socialpsykologi. Utbildningslinjer i industriell elektronik och datateknik, som föreslås från lokalt kall, är uppbyggda enligt nuvarande studieordning vid filosofisk fakultet. Efter två års studier i matematik och fysik läses en avslutande teknisk studiekurs i antingen industriell elekSOU 19/3:2

tronik eller datateknik. Det förra alternativet motiveras av att det är önskvärt att bredda den industriella inriktningen genom att stimulera t. ex. elektroteknisk industri till att etablera sig i området. Vidare har föreslagits utbildningslinjer för socialingenjörer och språkingenjörer som syftar till att ge beteendevetenskapligt och språkligt utbildade personer möjligheter till industriell verksamhet. Efter studier i psykologi och sociologi — alternativt ett eller flera moderna språk — avses följa ett tekniskt inslag i utbildningen, som beräknas omfatta tre terminer och utgöra ett fördjupat studium av en industriell sektor, t. ex. verkstadsteknik, mätelektroteknik eller anläggningsteknik. LUK föreslår i sitt betänkande bl. a. att ämneslärarutbildning i ämnena idrott och musik förläggs till någon av tätorterna i fyrkanten - Boden, Älvsbyn, Luleå eller Piteå. Samtidigt föreslår utredningen även att praktisk-pedagogisk utbildning för ämneslärare inrättas vid lärarhögskolan i Luleå. Länsstyrelsen i Norrbottens län har låtit utreda förutsättningarna för att till Luleå lokalisera högre konstnärlig utbildning. Utredningen, som bygger på de tankegångar och förslag som konstnärsutbildningssakkunniga (KUS) redovisar i sitt betänkande "Högskolor för konstnärlig utbildning" (SOU 1970:66), anser att förutsättningarna för att i Luleå etablera en formhögskola och en designhögskola är synnerligen goda. Utredningen föreslår tre alternativ till organisation av den konstnärliga utbildningen i Luleå, vilka samtliga bygger på ett långtgående samutnyttjande av resurser vid dels en i Luleå belägen folkhögskola med konstnärlig utbildningsinriktning, dels den tekniska högskoleutbildningen.

neringen av den fortsatta utbyggnaden av högskoleutbildningen i Luleå inriktas på att linjer för utbildning inom följande yrkesområden inrättas vid utbyggnadsperiodens början. Teknisk yrkesutbildning Två yrkestekniska linjer bör inrättas, den ena med inriktning mot stålindustri och den andra mot verkstadsindustri. NoTHs förslagom att inrätta en arbetsvetenskaplig påbyggnadsutbildning för civilingenjörer innebär att ett viktigt område för högskoleutbildning uppmärksammas. U 68 anser att en sådan utbildningsinriktning bör prövas men tar inte ställning till utbildningens innehall eller organisation. Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning Den tekniska utbildningen vid högskolan i Luleå bör enligt U 68s uppfattning kompletteras med utbildning inriktad mot administrativa och ekonomiska yrkesområden. Detta bör huvudsakligen ske inom kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser genom ekonomisk och matematisk-systemvetenskaplig utbildning. Eventuellt kan sekreterarutbildningen som i försöksverksamheten med kombinationsutbildningar ges i Luleå läsåret 1972/73 behållas med något förändrat innehåll. En utvidgning av antalet kombinationsutbildningar med en eller två utbildningslinjer bör också kunna prövas. Vårdyrkesutbildningar

Representanter för Norrbottens läns landsting har framhållit att det för närvarande är svårt att till området rekrytera personal med kortare högskoleutbildning inom vårdområdet, t. ex. arbetsterapeuter och sjukgymnaster. U 68 anser det angeläget att planeringen 4.7.4.3 U 68s förslag till utbyggnad av inriktas på att sjukgymnastutbildning inräthögskoleutbildningen i Luleå tas under något av de första åren av utbyggU 68 — som erinrar om vad utredningen an- nadsperioden. Det bör vidare prövas om den fört i avsnitt 4.6.5 om sådana utbildningslin- befintliga tandsköterskeutbildningen i Boden jer, som närmast svarar mot nuvarande utbild- kan kompletteras med tandhygienistutbildning vid filosofisk fakultet - föreslår att pla- ning. SOU 1973:2

Utbildning för undervisningsyrken LUKs förslag om att till fyrkanten förlägga sådan lärarutbildning i vilken musik och idrott kombineras med läroämnen ställer krav på att vissa bestämda ämnesområden skall finnas vid högskolan i Luleå. Enligt LUKs förslag avses sålunda ämnet idrott i lärarutbildningen bli kombinerat med något av ämnena biologi, kemi, matematik, engelska, tyska, franska och musik samt ämnet musik bli kombinerat med något av ämnena engelska, tyska, franska, svenska, historia, matematik och idrott. Inom ramen för den systematiserade decentraliserade universitetsutbildningen i Luleå ges redan utbildning inom bl. a. ämnesområdena matematik, engelska och svenska. En slutlig precisering av lärarutbildningens framtida omfattning och innehåll i Luleå bör ske i samband med att LUKs förslag prövas.

Enstaka kurser och studiekurser U 68 anser sig inte böra i detalj föreslå vilka ämnesområden som de enstaka kurserna och studiekurserna bör omfatta. Dock bör om

utbildning av lärare i kombinationer med musik och idrott förläggs till Luleåområdet bör åtminstone några av de ämnesområden finnas med vilka — enligt LUK — kan ingå i sådana kombinationer. I övrigt är det naturligt att de enstaka kurserna och studiekurserna planeras så att bl. a. befintliga resurser inom basutbildningsområden, vilka ingår i de fullständiga utbildningslinjerna, utnyttjas. I tabell 4:19 har getts en riktpunkt om 800 utbildningsplatser för enstaka kurser och studiekurser vid full utbyggnad. U 68 räknar med att kapaciteten i inledningskedet av utbyggnaden bör vara ca 400 utbildningsplatser. 4.7.4.4 Sammanfattning av U 68s förslag I tabell 4:21 redovisas dels antagningskapaciteten läsåret 1971/72 till befintlig högskoleutbildning i Luleå, dels exempel på den antagningskapacitet som U 68 föreslår för det preliminärt angivna igångsättningsåret 1978/79. Den i tabellen angivna antagningskapaciteten för de olika utbildningslinjerna medför

Tabell 4:21. Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högskoleutbildning i Luleå. Antal antagningsplatser vid utbyggnadsperiodens början. Yrkesutbildningssektor

Utbildningslinje

Teknisk yrkesutbildning

Civilingenjör Laboratorieassistent Yrkesteknisk linje (stålindustri) Yrkesteknisk linje (verkstad) Administrativ och ekono- Socialadministration misk yrkesutbildning Sekreterare Vårdyrkesutbildning Sjuksköterska Sjukgymnast Utbildning för undervisningsyrken

Summa antagningsplatser 1 2

360 Mellanstadielärare Lågstadielärare Förskollärare Musikpedagog

An tagningsplatser/år

Utbildningens längd. Antal terminer

320 16

8 5

30 16 30

3 2 3

130 32

5 4

96 96 120 16 ca 900

6 5 4 6

U 68s förslag är kursiverade. För befintlig utbildning anges antagningskapaciteten 1971/72. SOU 1973:2

Tabell 4:22. Antal utbildningsplatser, som följer av i tabell 4:21 angiven antagningskapacitet, fördelat på yrkesutbildningssektorer Yrkesutbildningssektor

Antal utbild ning splatser

Teknik Administration och ekonomi Vård Undervisning

1400 100 400 800

Totalt allmänna utbildningslinjer 2 700

Tabell 4:23. Riktpunkter för dimensionering av högskoleutbildningen i SundsvallHärnösand Utbildningslinjer

Allmänna utbildningslinjer Lokala och individuella utbildningslinjer Enstaka kurser och studiekurser Utan angiven yrkesinriktning

Antal utbildningsplatser 1971/72

Riktpunkt

1 200

2 500

300 Totalt ca 1 500

att efter hand en kapacitet motsvarande ca 2 700 utbildningsplatser tas i anspråk. Dessas fördelning på yrkesutbildningssektorer framgår av tabell 4:22. U 68 har i det föregående angett att en riktpunkt för utbyggnaden av allmänna utbildningslinjer bör vara ca 2 700 utbildningsplatser. Den i tabell 4:21 exemplifierade fördelningen av antagningstal på utbildningslinjer innebär sålunda att den angivna riktpunkten i stort sett nås. Tonvikten ligger på utbildning med inriktning mot tekniska yrken och undervisningsyrken. Behovet av administrativ och ekonomisk utbildning bör som redan nämnts i viss utsträckning kunna tillgodoses inom kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser.

200 800

_ ca 3 500

Sundsvall-Härnösand omfattar de utbildningslinjer som anges i tabell 4:24. Av denna framgår även huvudmannen för varje utbildningslinje. 4.7.5.2 Förslag från lokala myndigheter, statliga utredningar m. fl.

Vid U 68s överläggningar med företrädare för länsstyrelsen i Västernorrlands län, Västernorrlands läns landsting, Sundsvalls kommun m. fl. har i huvudsak uttalats önskemål om en utbyggnad av teknisk samt administrativ och ekonomisk högskoleutbildning. Inom dessa områden prioriteras kortare tekniska utbildningslinjer och administrativa utbildningsvägar med inslag av ADB samt ekonom4.7.5 Sundsvall-Härnösands högskoleområde utbildning. Den nuvarande systematiserade decentraliserade universitetsutbildningen fö4.7.5.1 Dimensionering av högskoleutbildreslås därvid bli utnyttjad. ningen i Sundsvall-Härnösand Sundsvall-Härnösands högskoleområde omfattar Västernorrlands län. I avsnitt 4.6.3 har U 68 angett att det totala antalet platser i högskoleutbildning i Sundsvall-Härnösand bör byggas ut till ca 3 500. Tabell 4:23 visar hur denna totalkapacitet kan fördelas mellan å ena sidan allmänna, lokala och individuella utbildningslinjer, å andra sidan enstaka kurser och studiekurser. Den befintliga högskoleutbildningen i SOU 1973:2

4.7.5.3 U 68s förslag till utbyggnad av högskoleutbildningen i Sundsvall-Härnösand U 68 — som erinrar om vad utredningen anfört i avsnitt 4.6.5 om sådana utbildningslinjer, som närmast svarar mot nuvarande utbildning vid filosofisk fakultet — föreslår att planeringen av den fortsatta utbyggnaden av högskoleutbildningen i Sundsvall-Härnösand inriktas på att linjer för utbildning inom föl361

Tabell 4:24. Befintlig högskoleutbildning i Sundsvall-Härnösands högskoleområde 1971/72. Huvudman och utbildningsenhet. Huvudman och utbildningsenhet

Utbildning

Statlig

Lands- Primärtings- kommunal kommunal

•i *

£3 —•

c

£ "2

60 g

^2

m :a3

12,; ^ K

E 5 </l £

K I K

O

o

Teknisk yrkesutbildning Drifttekniker Laboratorieassistent Sjöingenjör Administrativ och ekonomisk Administrativt systemarbete Sjökapten Systemman, programmerare

yrkesutbildning

Vårdyrkesu t b ildn ing Medicinsk assistent Sjuksköterska Utbildning för undervisningsyrken Fritidspedagog Klasslärare Utbildning utan angiven

yrkesinriktning

jande yrkesområden inrättas vid utbyggnadsperiodens början.

stadsindustri och den andra med inriktning mot pappers- och pappersmasseindustri.

Teknisk yrkesutbildning

Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning

En till UKÄ knuten expertgrupp har utvecklat ett förslag om en kombinationsutbildning i processprogrammering som inkommit från skolstyrelsen i Sundsvall. Avsikten är att kombinera matematisk-naturve tenskapliga studiekurser inom ramen för den decentraliserade utbildningen med en teknisk ADBkurs vid gymnasieskola. U 68 anser att en utbildningslinje med denna inriktning är väl lämpad att förläggas till Sundsvall-Härnösand. Därutöver bör två yrkestekniska linjer inrättas, den ena med inriktning mot verk362

Utbyggnaden av administrativ och ekonomisk högskoleutbildning har i Sundsvall pågått sedan läsåret 1970/71 och de lokala företrädarna förordar en fortsatt utbyggnad av denna sektor. U 68 anser att den utbildningskapacitet som för läsåret 1972/73 avdelats för försöksverksamhet med kombinationsutbildningar, eventuellt med ett modifierat innehåll, bör förbli oförändrad fram till utbyggnadsperiodens början för att därefter utökas och kompletteras med ytterligare några kortare utbildningslinjer. SOU 1973:2

Tabell 4:25. Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högskoleutbildning i Sundsvall-Härnösand. Antal antagningsplatser vid utbyggnadsperiodens början. Yrkesutbildningssektor

Utbildningslinje

Antagningsplatser/år 2

Sjöingenjör 24 Drifttekniker 30 Laboratorieassistent 32 Processprogra mmering 30 Yrkesteknisk linje (verkstad) 30 Yrkesteknisk linje (papper) 30 Administrativ och ekono- Sjökapten 24 Personaladministration 30 misk yrkesutbildning Revision, bank och beskattning 30 Transportadministration 30 Administrativt system30 arbete Systemman, programmerare 90 Språk/ekonomi 30 Projektadministration 30 Medicinsk assistent 30 Vårdyrkesutbildning Sjuksköterska 100 Lågstadielärare 96 Utbildning för undervisMellanstadielärare 96 ningsyrken Fritidspedagog 32 ca 800 Summa antagningsplatser

Teknisk yrkesutbildning

Utbildningens längd. Antal terminer 4 2 5 4 3 2 4 4 4 4 4 2 4 4 4-5 3

5 6 4

i U 68s förslag är kursiverade. - För befintlig utbildning anges antagningskapaciteten 1971/72. 3 Grundutbildning 5 terminer. Avkortad grundutbildning 3 terminer. Vidareutbildning 1 - 2 terminer.

Enstaka kurser och studiekurser U 68 anser sig inte böra i detalj föreslå vilka ämnesområden som de enstaka kurserna och studiekurserna skall omfatta. De ämnesområden som ingår i den systematiserade decentraliserade universitetsutbildningen bör i huvudsak finnas kvar. I tabell 4:23 har som riktpunkt på sikt angetts en kapacitet om ca 800 utbildningsplatser för enstaka kurser och studiekurser vid utbyggnadsperiodens slut. U 68 räknar med att kapaciteten i inledningsskedet av utbyggnaden bör vara ca 400 utbildningsplatser. 4.7.5.4 Sammanfattning av U 68s förslag I tabell 4:25 redovisas dels antagningskapaciteten läsåret 1971/72 till befintlig högskoleutbildning i Sundsvall-Härnösand, dels exemSOU 1973:2

pel på den antagningskapacitet som U 68 föreslår för det preliminärt angivna igångsättningsåret 1976/77. Den i tabellen angivna antagningskapacite-

Tabell4:26. Antal utbildningsplatser, som följer av i tabell 4:25 angiven antagningskapacitet, fördelat på yrkesutbildningssektorer (avrundat till närmaste hundratal). Yrkesutbildningssektor

Antal utbildningsplatser

Teknik Administration och ekonomi Vård Undervisning Totalt allmänna utbildningslinjer ca

300 500 300 600 1 700

ten för de olika utbildningslinjerna medför att efter hand en kapacitet motsvarande ca 1 700 utbildningsplatser tas i anspråk. Dessas fördelning på yrkesutbildningssektorer framgår av tabell 4:26. U 68 har i det föregående angett att en riktpunkt för utbyggnaden av allmänna utbildningslinjer bör vara ca 2 500 utbildningsplatser. Den i tabell 4:25 exemplifierade fördelningen av antagningstal på utbildningslinjer innebär att i den fortsatta utbyggnaden bör planeras för ca 800 utbildningsplatser att fördelas på allmänna utbildningslinjer. Enligt U 68s uppfattning bör det ankomma på utbildningsmyndigheterna att pröva hur denna fördelning bör ske. Därvid är det enligt U 68s uppfattning angeläget att administrativa och ekonomiska utbildningsvägar riktade mot nya områden kommer till stånd. Skulle en minskning av kapaciteten för klasslärarutbildning bli aktuell bör det övervägas att förlägga annan utbildning med pedagogisk anknytning till Härnösand.

4:27 visar hur denna totalkapacitet kan fördelas mellan å ena sidan allmänna, lokala och individuella utbildningslinjer, å andra sidan enstaka kurser och studiekurser. Den befintliga högskoleutbildningen i Östersund omfattar de utbildningslinjer som anges i tabell 4:28. Av denna framgår även huvudmannen för varje utbildningslinje. 4.7.6.2 Inriktning av högskoleutbildningen i Östersund

Vid överläggningar som U 68 haft med företrädare för länsskolnämnden i Jämtlands län, Östersunds kommun m. fl. angående inriktning av högskoleutbildningen i Östersund har föreslagits i första hand en utbyggnad av utbildning för tekniska yrken och kultur- och informationsyrken. Utmärkta förutsättningar anses föreligga för att till Östersund förlägga utbildningslinjer med inriktning mot dels turistnäring, dels idrotts-, fritids- och ungdomsverksamhet. Inom den tekniska utbildningssektorn är det främst yrkestekniska linjer med inriktning mot livsmedels- och verkstadsin4.7.6 Östersunds högskoleområde dustri som har föreslagits, men även behovet 4.7.6.1 Dimensionering av av arbetsvetenskaplig utbildning har underhögskoleutbildningen i Östersund strukits. För den senare inriktningen bedöms Östersunds högskoleområde omfattar Jämt- samarbete kunna ske med socialhögskolan. Som framgår av avsnitt 4.6.3 anser U 68 lands län. I avsnitt 4.6.3 har U 68 angett att att den fortsatta utbyggnaden av högskoleutdet totala antalet platser i högskoleutbildning bildningen i Östersund bör anstå till slutet av i Östersund bör byggas ut till ca 2 000. Tabell 1970-talet. Preliminärt har angetts budgetåret 1978/79 för igångsättningen av den fortsatta utbyggnaden. Vikten av att utbildTabell 4:27. Riktpunkter för dimensione- ningen planeras med sikte på den framtida ring av högskoleutbildningen i Östersund. utvecklingen i området talar för att dess inriktning bestäms i anslutning till samhällets Utbildningslinjer Antal utbildRiktpunkt övriga regionalpolitiska åtgärder där. Detta ningsplatser 1971/72 hindrar dock inte enligt U 68s uppfattning att en viss breddning av kursutbudet inom ramen för den systematiserade decentraliseAllmänna utbildningslinjer 1 100 1 500 rade universitetsutbildningen kommer till Lokala och indivistånd. Härigenom skulle möjligheterna öka duella linjer 100 att i Östersund erhålla utbildning inom allmän Knstaka kurser och studiekurser 400 utbildningslinje. Ett genomförande av U 68s Utan angiven förslag till studieorganisation kommer även yrkesinriktning 200 att underlätta kombinationer av kurser från Totalt ca 1 300 ca 2 000 olika utbildningsenheter. Så t. ex. bör kurser 364

SOU 1973:2

Tabell 4:28. Befintlig högskoleutbildning i Östersunds högskoleområde 1971/72. Huvudman och utbildningsenhet. Utbildning

Huvudman och utbildningsenhet Landstingskommunal

Statlig

Primärkommunal

60 C

centr. sutbil d

C T3

System univers i Östers

•S u <= -q ^ 3

Administrativ och ekonomisk Socionom (förv.linje)

f.u

•o c3 M

O

o c3 T 3 C

D T3

"o

'K c

>o

o>» o«é

•i 3

rt 3

G ^

yrkesutbildning X

Vård yrk esutb ildn ing Sjuksköterska Socionom (social linje)

X X

Utbildning för undervisningsyrken Fritidspedagog

X

Utbildning för kultur- och informationsyrken Idrotts- och fritidskonsulent Ungdomsledare

X

Utbildning utan angiven

X

yrkesinriktning

från socionomutbildningen kunna ingå i utbildningslinjer tillsammans med kurser eller studiekurser som nu ges inom ramen för den systematiserade decentraliserade universitetsutbildningen. För att Jämtlands naturliga förutsättningar för fritids- och idrottsverksamhet skall utnyttjas bör bl. a. övervägas att till Östersund lokalisera utbildning med sådan inriktning av riksrekryterande karaktär. 4.7.7 Umeå högskoleområde 4.1.1.1 Dimensionering av den grundläggande högskoleutbildningen i Umeå Umeå högskoleområde omfattar Västerbottens län. Den högre utbildningen i Umeå har under de senaste årtiondena byggts ut till betydande omfattning. Universitetet har expanderat SOU 1973:2

o •o

X X

utomordentligt snabbt. Det har i dag lika många studerande som Uppsala hade i början av 1960-talet, då Umeå universitet tillkom. Det har för U 68 stått klart att en utbyggnad av högskoleutbildningen på några orter i Norrland, utöver Umeå, är nödvändig om den av utredningen åsyftade närheten mellan de studerandes bostadsort och utbildningstillfällena skall kunna åstadkommas och om de lokaliserings- och regionalpolitiska fördelar skall kunna vinnas som utredningen uppehållit sig vid i det föregående. Som framgår av tabell 4:13 i avsnitt 4.6.3 skulle en kalkyl enligt de proportioneringsprinciper som redovisas där leda till ett något lägre antal studerande i Umeå än det nuvarande. Enligt U 68s mening bör planeringen mot denna bakgrund inriktas på ett i huvudsak oförändrat antal studerande i grundläggande högskoleutbildning i Umeå under den nu 365

Tabell 4:29. Riktpunkter för dimensionering av den grundläggande högskoleutbildningen i Umeå.1 Utbildningslinjer

Allmänna utbildningslinjer Lokala och individuella utbildningslinjer Enstaka kurser och studiekurser Utan angiven yrkesinriktning Totalt

Antal utbildningsplatser 1971/1972

Riktpunkt

4 600

6 700 600

4 1Q0 ca 8 700

1 700 ca 9 000

1 Den nuvarande utbildning vid filosofisk fakultet, som här redovisas under rubriken utan angiven yrkesinriktning, svarar i U 68s förslag dels mot utbildningslinjer (allmänna, lokala eller individuella), dels mot enstaka kurser och studiekurser.

aktuella planeringsperioden. 1 tabell 4:29 framgår hur denna totalkapacitet kan fördelas mellan å ena sidan allmänna, lokala och individuella utbildningslinjer, å andra sidan enstaka kurser och studiekurser. Den befintliga grundläggande högskoleutbildningen i Umeå redovisas i tabell 4:30, i vilken också huvudmannen för varje utbildningslinje framgår. 4.7.7.2 Inriktning av den grundläggande högskoleutbildningen i Umeå Vid de kontakter som U 68 haft med företrädare för länsstyrelsen i Västerbottens län, Umeå universitet m. fl. har framförts önskemål om att till Umeå få högskoleutbildning med inriktning mot kultur- och informationsyrken. Allmänna utbildningslinjer inom denna sektor finns i dag inte i Umeå. Önskemålen har avsett dels lärarutbildning i musik och bildkunskap, dels allmänt musikaliskt och konstnärligt inriktad utbildning. KUS föreslog i sitt betänkande "Högskolor för konstnärlig utbildning" (SOU 1970:66), att en formhögskola skulle förläggas till Umeå. 366

Liksom för övriga nuvarande universitetsorter har U 68 inte utarbetat mera detaljerade riktlinjer för den fortsatta högskoleplaneringen i Umeå. Som framgår av det föregående räknar utredningen inte med någon utbyggnad för Umeås del under U 68s planeringsperiod. En viktig fråga blir i stället att inom ramen för en i stort sett oförändrad kapacitet stegvis förändra utbildningens innehåll och inriktning. Det gäller därvid i första hand att planera för dimensioneringen av de i kapitel 3 föreslagna utbildningslinjer som närmast svarar mot nuvarande utbildning vid de filosofiska fakulteterna. Det bör vara möjligt att tillgodose krav och önskemål om dels någon teknisk yrkesinriktning inom den naturvetenskapliga och matematiska utbildningen, dels en med hänsyn till det norrländska näringslivets behov profilerad administrativ och ekonomisk utbildning. Även behovet av utbildning för kultur- och informationsyrken bör uppmärksammas. Bl. a. genom ändamålsenliga kombinationer av de omfattande och differentierade resurser för högskoleutbildning som byggts upp i Umeå bör det vara möjligt att, inom ramen för både allmänna och lokala utbildningslinjer, erbjuda goda yrkesutbildningsmöjligheter. Möjligheterna att till Umeå lokalisera högre konstnärlig utbildning bör enligt U 68s mening prövas i samband med beredningen av konstnärsutbildningssakkunnigas förslag. 4.7.8 Sammanfattning av U 68s förslag för norra utbildningsregionen Utbyggnaden av den högre utbildningen i den norra utbildningsregionen har påbörjats jämförelsevis sent men redan nått mycket betydande omfattning. U 68 föreslår att man siktar på att bygga ut utbildningen till en totalkapacitet av ca 18 000 utbildningsplatser. Den nuvarande kapaciteten beräknas vara drygt 14 000 platser. Utredningens exemplifiering av utbyggnaden under den första delen av utredningens planeringsperiod svarar mot ett förhållandevis litet tillskott av utbildningsplatser. Enligt U 68s mening bör SOU 1973:2

Tabell 4:30. Befintlig grundläggande utbildning i Umeå högskoleområde 1971/72. Huvudman och utbildningsenhet. Huvudman och utbildningsenhet 1

Utbildning

Lands- Primärtings- kornkom- munal munal

Statlig

£ o

'C .5

J3

2 c

<D

C t3 C ** c ,0 (O 00

;<d

>

*S 3

•

^

s c B

>> O

Teknisk yrkesutbildning Laboratorieassistent Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning Internatföreståndare Syo-konsulent Ekonom Socionom (torv.linje) Personaladministration Utbildningsadministration Sekreterare (kombinationsutbildning) Systemman, programmerare Sekreterare Värdyrk esu t b ildn ing Arbetsterapeut Läkare Medicinsk assistent Sjuksköterska Tandläkare

Ålderdomshemsföreståndare Biträdande psykolog, psykolog Socionom (social linje) Utbildning för undervisningsyrken Barnavärdslärare Hushållslärare Vårdyrkeslärare Sjukvärdslärare Förskollärare Ämneslärare Klasslärare Speciallärare Textillärare Yrkeslärare Utan angiven

X2

x

yrkesinriktning

1 Umeå är utbildningsort för samtliga utbildningslinjer. Utbildningen gavs 1971/72 vid det yrkespedagogiska institutet, fr. o. m. 1972/73 ges utbildningen vid SIHUS. 3 Utbildningen gavs 1971/72 vid det yrkespedagogiska institutet, fr. o. m. 1972/73 ges utbildningen vid lärarhögskolan. 2

SOU 1973:2

bl. a. erfarenheterna av den pågående uppbyggnaden av utbildningsorganisationen i Luleå och Östersund avvaktas innan den fortsatta inriktningen av utbyggnaden fastläggs. Behovet av högskoleutbildning för vård- och undervisningsyrken är emellertid redan med nuvarande planering relativt väl tillgodosett inom regionen. Det syns därför i den fortsatta planeringen vara önskvärt att behovet av utbildning för tekniska, administrativa och ekonomiska yrken samt kulturoch informationsyrken uppmärksammas.

368 SOU 1973:2

4.8 Mellersta utbildningsregionen

4.8.1 Allmän bakgrund Mellersta utbildningsregionen omfattar Uppsala, Gävleborgs, Kopparbergs, Örebro, Västmanlands och Södermanlands län. Inom regionen ligger de större tätortsområdena Uppsala, Gävle-Sandviken, Falun-Borlänge, Örebro, Västerås och Eskilstuna. Som tidigare redovisats föreslås Eskilstuna och Västerås tillsammans ingå i ett högskoleområde. Regionens andel av rikets befolkning var 1970 omkring 20 procent. Den faktiska och beräknade folkmängden 1965-1980 framgår av tabell 4:31. Det finns stora variationer i befolkningsutvecklingen mellan regionens högskoleområden. T. ex. har Kopparbergs län haft en

Tabell 4:31. Folkmängden i mellersta utbildningsregionen 1965, 1970 och 1980. 1 000-tal. 19651

199 293 238 247 269 282

217 294 248 262 276 277

225290250270280270-

Regionen 1 528

1 574

235 300 260 280 290 280

1 585-1 645

1 Folk- och bostadsräkningen 1965 och 1970 med korrigering för utförda och planerade (hösten 1972) förändringar i kommunindelningen. 2 Befolkningsramar enligt prop. 1972:111 bilaga 1 s. 474.

SOU 1973:2 24

negativ befolkningsutveckling. 1 samtliga län sker en fortsatt urbanisering, och omflyttningen inom länen är tämligen omfattande. Västmanlands län tillhör de mest expansiva länen i Sverige. Det har den största andelen invandrare i landet. Regionens näringsliv domineras av metalloch verkstadsindustri samt gruv- och järnindustri. Andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruket minskar genomgående, medan den i näringsgrenarna gruv-, byggnads- och tillverkningsindustri i stort sett är konstant. Servicesektorn ökar i samtliga län. Andelen sysselsatta inom olika näringsgrenar 1965 och 1970 framgår av tabell 4:32. I Uppsala län utgör servicesektorn den största näringsgrenen med koncentration till Uppsala. Maskin- och metallindustri är dominerande industribranscher. Till Uppsala skall lokaliseras veterinärhögskolan, statens livsmedelsverk och del av Sveriges geologiska undersökning. Sammanlagt berörs för de två sistnämnda myndigheterna ca 350 anställda. I Gävleborgs län dominerar järn-, metall-, massa- och pappersindustri. Antalet förvärvsarbetande minskade totalt sett mellan 1965 och 1970. Till Gävle skall lokaliseras lantmäteristyrelsen, rikets allmänna kartverk, centralnämnden för fastighetsdata och statens institut för byggnadsforskning. Drygt 900 anställda berörs sammanlagt. I Södermanlands län fortsätter sysselsättningsminskningen inom jord- och skogsbruk. Metall- och verkstadsindustri är helt domine369

£ # 00 •—< lO */"> (N VO •^- u~i rf -rf ^~> ^

ni

^

s^

op c c ElLi b :cd

^

- * O ONCT\--i

O

<N O O

O <N

C a

U O

^_,

o v; X!

E C et!

3^

<N O

O

O Os —<

r3

M M er.

>>

CQ

> T3

o s>

3J£

k-' " 3

J=

o o D. O

a

ra ^ i © c —'

§ ^

O

O

00 r~ 0O ON

^ H

OO M J v O

C T3 2 C D ra

. X>

o £

s £ 3J£

TT r f —i 00 O

>*

(N r - • -

r--

O M N

6 rt

. o-S G

<-

c« C

°

*-

•- j2 ° « c c c c c S :rt j52 -ca -CA :c8

a:

•H I . ^ C S "O O > < c/5 2 l--* • ^

SOU 1973:2

rande industrigrupp med små enheter, vilket ger länet ett ensidigt näringsliv. Servicesektorn är i förhållande till landet i övrigt underdimensionerad. Till Eskilstuna skall lokaliseras myntverket. Delegationen för lokalisering av statlig verksamhet föreslår i sitt slutbetänkande (SOU 1972:55) att till Eskilstuna skall lokaliseras fortifikationsförvaltningen. Sammanlagt berörs ca 650 anställda. I Västmanlands län svarar områdets norra delar för höga inrikes flyttningsförluster. Västeråsblocket har upplevt en kraftig industriell expansion under 1960-talet, vilket medfört att servicesektorn släpar efter. Man räknar med en fortsatt expansion av industri och service inom Västeråsblocket fram till 1980-talet. Länets näringsliv är ensidigt på grund av koncentrationen till elektro-, järn-, metall- och maskinindustri som tillsammans sysselsätter nära 80 procent av de industrianställda. Örebro län har en hög industrisysselsättning, som domineras av metallverk, metallvaru-, maskin- och elektroindustri. Skoindustrin har reducerats kraftigt under senare år. Totalt sett har antalet förvärvsarbetande minskat mellan 1965 och 1970. Till Örebro skall lokaliseras del av SCB, bilregistret och körkortsregistret. Sammanlagt berörs ca 750 anställda. I Kopparbergs län medför utflyttningen från länets nordvästra del att en stor del av befolkningen bor inom pendlingsavstånd från Falun-Borlänge och andra tätorter. Nordvästra glesbygdsområdet står i kontrast till sydliga och sydöstliga tätorts- och industriområden. Industrisysselsättningen har minskat i de flesta branscher utom järn-och metallmanufaktur. Servicesektorns expansion har inte kompenserat den nedgången vilket lett till strukturproblem och utflyttning. De stora basindustrierna väntas få vikande sysselsättning under 1970-talet, vilket kommer att skapa svårigheter på orter med ensidigt näringsliv. Tendenser mot ökad differentiering av näringslivet har dock under de senaste åren kunnat skönjas. En utbyggnad av servicesektorn och turistnäringen SOU 1973:2

samt en fortsatt differentiering av näringslivet i övrigt bedöms som nödvändiga för att den nuvarande utvecklingen skall kunna hejdas. Till Falun-Borlänge skall omlokaliseras domänverket. Delegationen för lokalisering av statlig verksamhet föreslår i sitt slutbetänkande (SOU 1972:55) att trafiksäkerhetsverket och vägverket skall lokaliseras till Falun-Borlänge. Sammanlagt berörs ca 1 200 anställda. 4.8.2 Befintlig grundläggande högskoleutbildning i mellersta utbildningsregionen läsåret 1971/72 I tabell 4:33 anges antalet utbildningsplatser i mellersta utbildningsregionen läsåret 1971/72.

4.8.3 Allmänna riktpunkter för högskoleutbildningens planering i ut b ildn ingsregio nen Enligt den i avsnitt 4.6.3 redovisade metoden har för mellersta utbildningsregionen angetts utbildningskapaciteten inom yrkesutbildningssektorerna vid full utbyggnad vid proportionell fördelning av dessa över landet (tabell 4:34). I den fortsatta planeringen bör särskild vikt läggas vid utbyggnaden av högskoleutbildning med inriktning mot teknik och vård. För närvarande är i det närmaste all högre teknisk utbildning i regionen koncentrerad till Uppsalaområdet, medan kapaciteten för vårdutbildningar är tämligen jämnt fördelad mellan Uppsala och Örebro. Bl. a. näringslivsstrukturen i regionen motiverar enligt U 68s uppfattning att utbildning inom dessa sektorer i den fortsatta utbyggnaden ges en ökad spridning. Kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser bör som tidigare angetts (avsnitt 4.6.3) i huvudsak fördelas på högskoleområden proportionellt mot befolkningsunderlaget. En strikt tillämpning av denna princip skulle för högskolan i Uppsala innebära att den mångsidighet i utbudet av enstaka kurser 371

Tabell 4:33. Befintlig grundläggande högskoleutbildning i mellersta utbildningsregionen läsåret 1971/72 fördelad på yrkesutbildningssektorer. Antal utbildningsplatser. Y rkesutbildningssektor

Högskoleområde FalunBorlänge

EskilstunaVästerås

Örebro

Uppsala

Summa

_i

1 700

1 900

_i

200 400 300

500 1 400 700

2 400 2 300 3 600 2

3 100 4 300 5 100

700 10 700

700 15 100

1 Teknik 2 Administration och ekonomi 3 Vård 4 Undervisning 5 Kultur och information Si imma rad 1-5

_i

_1

1 000

Utan angiven 3 yrkesinriktning

-

-

1 700

9 300

11 000

Summa totalt 700

1 000

4 400

20 000

26 100

200 500

i

2 700

1 Saknas eller har en kapacitet mindre än 50 utbildningsplatser. Även studerande i den ämnesteoretiska delen av ämneslärarutbildningen ingår. 3 Samtliga utbildningar vid filosofisk fakultet utom den ämnesteoretiska delen av ämneslärarutbildningen samt psykologutbildningen. 2

Tabell 4:34. Antal utbildningsplatser i grundläggande högskoleutbildning i mellersta utbildningsregionen. Nuvarande kapacitet och kapacitet vid proportionell fördelning. Yrkesutbildningssektor

Antal utbildningsplatser 1971/72

Teknik Administration och ekonomi Vård Undervisning Kultur och information Summa allmänna utbildningslinjer

1 900

5 300

3 100 4 300 5 100

5 300 6 300 5 600

1 700

15 100

24 200

-

2 100

-

6 700

11 000 26 100

-

Lokala och individuella utbildningslinjer Enstaka kurser och studiekurser Utan angiven yrkesinriktning 1 Totalt

Kapacitet vid proportionell fördelning

33 000

1 Avser antalet närvarande studerande vid filosofisk fakultet utom psykologutbildning och ämnesteoretisk utbildning för ämneslärare.

och studiekurser som nu finns där måste begränsas. En geografisk spridning av hela detta utbud är bl. a. av resursskäl olämplig. En uppjustering av kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser samt en motsvarande minskning för övriga högskoleområden bör därför göras. Omkring 1 000 utbildningsplatser har bedömts vara en lämplig omfattning av en sådan överflyttning. Även för Örebro, som i dag har jämförelsevis omfattande bas-

Tabell 4:35. Riktpunkter för antalet utbildningsplatser i enstaka kurser och studiekurser vid full utbyggnad fördelat på högskoleområden. Högskoleområde

Antal utbildningsplatser

Uppsala EskilstunaVästerås Örebro FalunBorlänge

3 100 1 400 1 400 800 Totalt

6 700

SOU 1973:2

resurser för högre utbildning, bör en viss uppjustering göras. Som framgår av tabell 4:35 - där fördelningen redovisas — blir det ändå möjligt att avdela en betydande kapacitet för enstaka kurser och studiekurser inom övriga högskoleområden. Av den återstående kapaciteten inom varje högskoleområde har en konstant andel avsatts för lokala och individuella utbildningslinjer. 4.8.4 Falun-Borlänge högskoleområde

Den befintliga högskoleutbildningen i Falun-Borlänge högskoleområde anges i tabell 4:37. Av denna framgår även huvudmannen för varje utbildningslinje.

Tabell 4:36. Riktpunkter för dimensionering av högskoleutbildningen i FalunBorlänge.

4.8.4.1 Dimensionering av högskoleutbildningen i Falun-Borlänge

Utbildningslinjer

Falun-Borlänge högskoleområde omfattar Kopparbergs län. I avsnitt 4.6.3 har U 68 angett att det totala antalet platser i högskoleutbildning i Fal un-Borlänge bör byggas ut till ca 4 000. Tabell 4:36 visar hur denna totalkapacitet kan fördelas mellan å ena sidan allmänna, lokala och individuella utbildningslinjer, å andra sidan enstaka kurser och studiekurser.

Allmänna utbildningslinjer Lokala och individuella utbildningslinjer Enstaka kurser och studiekurser Utan angiven yrkesinriktning Totalt

Antal utbildningsplatser 1971/72

Riktpunkt

3 000

-

—

-

-

ca 4 000

Tabell 4:37. Befintlig högskoleutbildning i Falun-Borlänge högskoleområde 1971/72. Huvudman och utbildningsenhet. Huvudman och utbildningsenhet

Utbildning

Lands- Primärtings- kommukom- nal munal

Statlig

"o

«5 K

o

i-c £

M

••o

g D.

^.5 ä Administrativ och ekonomisk Utbildningsadministration

x:•H *

•

yrkesutbildning X

X

Vårdyrkesu t b ildning Sjuksköterska Utbildning för Klasslärare

undervisningsyrken

Utan angiven

yrkesinriktning

SOU 1973:2

E j >> w

oi

3 X

X X

4.8.4.2 Förslag från lokala myndigheter, statliga utredningar m. fl. Vid överläggningar som U 68 haft med företrädare för bl. a. länsstyrelsen och landstinget i Kopparbergs län, Falun och Borlänge kommuner har förslag presenterats till utbildningslinjer för högskoleutbildningen i Falun-Borlänge. Därvid har bl. a. framförts önskemål om att till Falun förlägga gymnastik- och idrottsutbildning. De resursmässiga förutsättningarna för en sådan betecknas som mycket goda genom den stora idrottsanläggning som är under uppförande. Vidare har förslag lämnats om teknisk utbildning. Den kan närmast sägas vara vidareutbildningskurser för ingenjörer. Tanken på högskoleutbildning inom trafikområdet, som också förts fram av de lokala företrädarna, skall ses mot bakgrund av den pionjärverksamhet inom det trafikpedagogiska området som bedrivits inom Borlänge kommun. Sålunda var Borlänge först i landet med en kommunal bilskola. Lokaliseringen av vägverket och trafiksäkerhetsverket till området gör det enligt de lokala företrädarna motiverat med utbildningslinjer inom detta område i Falun-Borlänge.

till högskoleområdet, kommer att ge sådana erfarenheter att yrkesteknisk högskoleutbildning med dessa inriktningar bör anordnas mera permanent under planeringsperioden. Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning Två kombinationsutbildningar föreslås; en med inriktning mot revision, bank och beskattning samt en mot personaladministration. Vårdyrkesu t b ildn ing Liksom för flera andra högskoleområden i norra och mellersta regionerna redovisas brist på arbetsterapeuter i Falun-Borlänge högskoleområde. Befolkningens åldersprofil är sådan att åldringsvården kommer att stilla stora krav på personal inom såväl tätorter som glesbygdsområden. U 68 anser det not bl. a. denna bakgrund motiverat att förlägga arbetsterapeututbildning till Falun-Borlärge.

Utbildning för undervisningsyrken

Områdets mest omfattande befintliga högskoleutbildning finns inom undervisningssektorn. Vid en minskning av utbildnings4.8.4.3 U 68s förslag till utbyggnad av kapaciteten i klasslärarutbildningen är det högskoleutbildningen i Falun-Borlänge önskvärt att befintliga resurser för pedagoU 68 — som erinrar om vad utredningen an- giskt inriktad utbildning utnyttjas för annan fört i avsnitt 4.6.5 om sådana utbildningslin- utbildning. jer, som närmast svarar mot nuvarande utbildning vid filosofisk fakultet — föreslår att Enstaka kurser och studiekurser den fortsatta utbyggnaden av högskoleutbildningen i Falun-Borlänge inriktas på att U 68 anser sig inte böra i detalj föreslå vika linjer för utbildning inom följande yrkesom- ämnesområden som de enstaka kurserna och råden inrättas vid utbyggnadsperiodens bör- studiekurserna bör omfatta. Det är dock jan. naturligt att planeringen inriktas på att de resurser för högskoleutbildning utnyttas, som redan finns och efter hand byggs ut. I Teknisk yrkesutbildning tabell 4:36 har angetts en riktpunkt om $00 U 68 räknar med att den försöksverksamhet utbildningsplatser för enstaka kurser och :tumed yrkestekniska linjer inom stålindustri- diekurser vid full utbyggnad. U 68 räknar och verkstadsområdena, som utredningen i med att kapaciteten i inledningsskedet )ör annat sammanhang föreslår skall förläggas vara ca 400 utbildningsplatser. 374

SOU 19'3:2

Tabell 4:38. Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högskoleutbildning i Falun-Borlänge. Antal antagningsplatser vid utbyggnadsperiodens början. Yrkesutbildningssektor

Utbildningslinje1

Teknisk yrkesutbildning

Yrkesteknisk linje (stålindustri) Yrkesteknisk linje (verkstad) Utbildningsadministration Bank, revision och beskattning Personaladministration Sjuksköterska Arbetsterapeut Mellanstadielärare Lågstadielärare Summa antagningsplatser

Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning Vårdyrkesutbildning Undervisningsyrken

1 2 3

Antagningsplatser/år 2

Utbildningens längd Antal terminer

30 30

3 4

30 30 80 32 96 96 ca 500

4 4 3

6 6 5

U 68s förslag är kursiverade. För befintlig utbildning anges antagningskapaciteten 1971/72. Grundutbildning 5 terminer. Avkortad grundutbildning 3 terminer. Vidareutbildning 1-2 terminer.

U 68 har i det föregående angett att en riktpunkt för utbyggnaden av allmänna utI tabell 4:38 redovisas dels antagningskapaci- bildningslinjer bör vara ca 3 000 utbildningsteten läsåret 1971/72 till befintlig högskole- platser. Den i tabell 4:38 exemplifierade utbildning i Falun-Borlänge, dels exempel på fördelningen av antagningstal på utbildningsden antagningskapacitet som U 68 föreslår linjer innebär sålunda att planeringen bör för det preliminärt angivna igångsättnings- inriktas på en utbyggnad på ytterligare melåret 1976/77. lan 1 500 och 2 000 utbildningsplatser. DärDen i tabellen angivna antagningskapaci- vid bör enligt U 68s mening i första hand teten för de olika utbildningslinjerna medför utbildning med inriktning mot teknik och att ca 1 100 utbildningsplatser tas i anspråk. administration och ekonomi uppmärksamDessas fördelning på yrkesutbildningssekto- mas. Lokala företrädare har härvid kommit rer framgår av tabell 4:39. med uppslag, av vilka arbetsledarutbildning samt olika teknikerutbildningar t. ex. för Tabell 4:39. Antal utbildningsplatser, som civilflygets behov kan nämnas. Väg- och traföljer av i tabell 4:38 angiven antagnings- fikmyndigheternas önskemål bör undersökas kapacitet, fördelat på yrkesutbildningssekto- vid övervägandena rörande dessa yrkesutbildningssektorer. Ytterligare korta högskoleutrer (avrundat till närmaste hundratal). bildningar med inriktning mot vård kan bli Antal utbildnings- aktuella. Yrkesutbildningssektor 4.8.4.4 Sammanfattning av U 68s förslag

platser Teknik Administration och ekonomi Vård Undervisning

4.8.5 Eskilstuna-Västerås högskoleområde

200 300 500

4.8.5.1 Dimensionering av högskoleutbildningen i Eskilstuna-Västerås

Totalt allmänna utbildningslinjer c a l 100

SOU 1973:2

Eskilstuna-Västerås högskoleområde omfattar Södermanlands och Västmanlands län. 375

Tabell 4:40. Riktpunkter för dimensioneI avsnitt 4.6.3 har U 68 angett att det ring av högskoleutbildningen i Eskilstuna- totala antalet platser i högskoleutbildning i Västerås. Eskilstuna-Västerås bör byggas ut till ca 4 000. Tabell 440 visar hur denna totalkapaUtbildningsAntal utbildRiktcitet kan fördelas mellan å ena sidan allmänlinjer ningsplatser punkt na, lokala och individuella utbildningslinjer, 1971/72 å andra sidan enstaka kurser och studieAllmänna utbildkurser. ningslinjer 1 000 2 400 Den befintliga högskoleutbildningen i Lokala och individuella utbildningsEskilstuna-Västerås högskoleområde anges i linjer 200 tabell 4:41. Av denna framgår även huvudEnstaka kurser och studiekurser 1 400 mannen för varje utbildningslinje. Utan angiven yrkesinriktning

Totalt

-

-

1 000

ca 4 000

Tabell 4:41. Befintlig högskoleutbildning i Eskilstuna-Västerås högskoleområde 1971/72. Huvudman och utbildningsenhet. Utbildning

Huvudman och t itbildningsenhet Statlig

Land stingskommunal

Primärkommunal

•u °2 S 5 c

—t «j

D

'C

c o .3

af C

«

ca

o 'K « _3 8 .c o. c a 3D

t/5

*J

c3

O

S

"i

9)

o .5 C/3 C/}

ca

oc3

: 0 :c3 >

•o "o c 45 ^ -3 c V, ca oca

>> «5 UH

c/3 :c3

oca

M

s> :ca

C

at

rf

q

O

.2 c 3 2 c "K

9)

>* :ca

>-3

Teknisk yrkesutbildning Drifttekniker Skogsmästare Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning Administrativt systemarbete Socialadministration Sekreterare (1-årig) Systemman, programmerare Vårdyrkesutbildning Sjuksköterska Utbildning för undervisningsyrken Förskollärare Fritidspedagog Utbildning för kultur- och informationsyrken Ungdomsledare Utan angiven yrkesinriktning

376 SOU 1973:2

4.8.5.2 Förslag från lokala myndigheter, statliga utredningar m. fl. Vid U 68s överläggningar med företrädare för Eskilstuna och Västerås kommuner m. fl. har främst uttalats önskemål om en utbyggnad av högskoleutbildning med teknisk samt administrativ och ekonomisk inriktning. Med representanter för Eskilstuna och Västerås kommuner har vid gemensamma överläggningar diskuterats hur fördelningen mellan de två kommunerna bör göras av utbildning av olika slag. Därvid har förslag framkommit att till Eskilstuna förlägga tekniska utbildningar med inriktning mot maskin- och verkstadsteknik, medan i Västerås huvudvikten läggs vid elektrotekniska utbildningslinjer. Från båda kommunerna föreslås även ett stort antal studiekurser vid nuvarande filosofisk fakultet med syfte att skapa förutsättningar för lämpliga utbildningskombinationer. Båda kommunerna betonar vikten av att ämnesområdena fysik och kemi finns företrädda vid högskolan. I fråga om administrativ och ekonomisk yrkesutbildning föreslås i första hand kortare utbildningslinjer av kombinationsutbildningskaraktär. De kombinationsutbildningar som nu ges i försöksverksamhetens form anses böra utgöra permanenta utbildningslinjer i högskolan.

rådet att planera för yrkestekniska linjer inom i första hand verkstadsområdet. Den närmare inriktningen härav bör prövas bl. a. mot bakgrund av erfarenheterna av den försöksverksamhet som U 68 föreslår i annat sammanhang. Även inom det byggnadstekniska området syns yrkestekniska linjer kunna anordnas i Eskilstuna-Västerås. Administrativ och ekonomisk yrkesu t bildning Inom högskoleområdet har under en följd av år rått stor efterfrågan på ekonomiskt inriktade utbildningsalternativ. Detta förhållande samt den relativt höga industrialiseringsgraden motiverar att permanenta resurser för ekonomisk högskoleutbildning förläggs till högskoleområdet med sikte på att efter hand kunna erbjuda t. ex. ekonomlinjen. I ett första skede bör kortare utbildningsalternativ inom det ekonomiska området komma i fråga med inriktning mot t. ex. marknadsföring, försäljning och export, såvitt möjligt med tekniska inslag. U 68 föreslår att två kortare utbildningslinjer av samma karaktär som de nuvarande kombinationsutbildningarna med inriktning mot revision, bank och beskattning och marknadsföring inrättas under utbyggnadsperiodens inledningsskede. Vårdyrkesu t bildning

4.8.5.3 U 68s förslag till utbyggnad av högskoleutbildningen i Eskilstuna-Västerås

Högskoleområdet har förhållandevis få utbildningsvägar inom vårdsektorn. Områdets U 68 - som erinrar om vad utredningen an- storlek och befintliga vårdresurser gör det fört i avsnitt 4.6.5 om sådana utbildnings- motiverat att bredda utbudet inom denna linjer, som närmast svarar mot nuvarande ut- sektor. I första hand bör utbildning av medibildning vid filosofisk fakultet — föreslår att cinska assistenter samt vidareutbildning av planeringen av den fortsatta utbyggnaden av sjuksköterskor komma till stånd. Inrikthögskoleutbildning i Eskilstuna-Västerås in- ningen av assistentutbildningen bör närmare riktas på att linjer för utbildning inom föl- övervägas av de lokala utbildningsmyndigjande yrkesområden inrättas vid utbyggnads- heterna. periodens början. Enstaka kurser och studiekurser Teknisk yrkesutbildning Det är naturligt med hänsyn till inriktning och omfattning av industrin i högskoleomSOU 1973:2

U 68 anser sig inte böra i detalj föreslå vilka ämnesområden som de enstaka kurserna och studiekurserna bör omfatta. Det är dock 377

Tabell 4:42. Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högskoleutbildning i Eskilstuna-Västerås. Antal antagningsplatser vid utbyggnadsperiodens början. Yrkesutbildningssektor

Utbildningslinje1

Teknisk yrkesutbildning

Drifttekniker Skogsmästare Yrkesteknisk linje (byggnads) Yrkesteknisk linje (verkstads) Socialadministration Administrativt systemarbete Systemman, programmerare Sekreterare (1-årig) Revision, bank och beskattning Mark nåds faring Sjuksköterska Vidareutbildning av sjuksköterska Medicinsk assistent Förskollärare Fritidspedagog

Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning

Vårdyrkesutbildning Utbildning för undervisningsyrken Utbildning för kultur-och informationsyrken

Antagingsplatser/år 2.

30 30

2 3

60 30

3 4

130 16

2 2

30 30 170

4 4 3-5

15 50 120 42

2 4-5 4 4

Ungdomsledare

ca 900

Summa antagningsplatser 1

Utbildningens längd Antal terminer

U 68s förslag är kursiverade. För befintlig utbildning anges antagningskapaciteten 1971/72.

naturligt att de planeras så att bl. a. befint- ten för de olika utbildningslinjerna medför liga permanenta utbildningsresurser utnytt- att efter hand en utbildningskapacitet motjas. I det föregående har behovet av ekonomiskt inriktade kurser nämnts. I tabell 4:40 har som riktpunkt för utbyggnaden angetts Tabell 4:43. Antal utbildningsplatser, som en kapacitet om ca 1 400 utbildningsplatser följer av i tabell 4:42 angiven antagningsför enstaka kurser och studiekurser. U 68 kapacitet, fördelat på yrkesutbildningssektoräknar med att kapaciteten i inlednings- rer (avrundat till närmaste hundratal). skedet av utbyggnaden bör vara ca 700 Antal utbildningsplatser Yrkesutbildningsutbildningsplatser. sektor

4.8.5.4 Sammanfattning av TJ 68s förslag I tabell 4:42 redovisas dels antagningskapaciteten läsåret 1971/72 till befintlig högskoleutbildning i Eskilstuna-Västerås, dels exempel på den antagningskapacitet som U 68 föreslår för det preliminärt angivna igångsättningsåret 1977/78. Den i tabellen angivna antagningskapacite378

300 Teknik Administration och 400 ekonomi 600 Vård Undervisning 300 Kultur och in_i formation Totalt allmänna utbildningslinjer ca 1 600 1

Mindre än 50 utbildningsplatser. SOU 1973:2

svarande ca 1 600 utbildningsplatser tas i anspråk. Dessas fördelning på yrkesutbildningssektorer framgår av tabell 4:43. U 68 har i det föregående angett att det totala antalet utbildningsplatser i allmänna utbildningslinjer bör byggas ut till omkring 2 400. Den i tabell 4:42 exemplifierade fördelningen på antagningstal innebär alltså att planeringen bör inriktas på en kapacitet på ytterligare mellan 500 och 1 000 platser i allmänna utbildningslinjer. Enligt U 68s uppfattning bör det ankomma på utbildningsmyndigheterna att pröva den fortsatta utbyggnadens inriktning. Därvid är det enligt U 68s mening lämpligt att en fortsatt breddning kommer till stånd av det utbildningsutbud som inriktas mot tekniska samt administrativa och ekonomiska yrkesområden. Lämplig inriktning av tekniska utbildningslinjer kan vara mot processtyrning, regler- och systemteknik, elektroteknik och datateknik. Dessa kan anordnas dels i form av kombinationsutbildningar - varvid t. ex. gymnasieskolan kan svara för den ekonomiska delen - dels som utbildningslinjer med matematisk-fysisk bas i vilka den yrkesspecifika delen ges genom avslutande tekniska studiekurser. Eventuellt kan viss sådan utbildning, t. ex. kombinationsutbildning i processprogrammering, komma till stånd redan vid utbyggnadsperiodens början. Högskoleutbildningen inom området skulle med den av U 68 förordade utvecklingen komma att domineras av tekniska och ekonomiska utbildningslinjer. I syfte att få ett mer varierat utbud av högre utbildning bör också möjligheterna att vidareutveckla befintliga utbildningsresurser inom gymnasieskolan med inriktning mot kultur- och informationsyrken undersökas. Som redovisats ovan har högskoleområdet en stor andel invandrare. Invandrargruppernas behov av samhällsservice och annan service bör beaktas i det fortsatta planeringsarbetet. Den utbildning som därvid kan komma att beröras bör inte ges en alltför markerad lokal profil utan bör kunna tjäna som riksrekryterande. SOU 1973:2

4.8.6 Örebro högskoleområde 4.8.6.1 Dimensionering av högskoleutbildningen i Örebro Den högre utbildningen i Örebro är av jämförelsevis sent datum. Förskoleseminariet, gymnastik- och idrottshögskolan, socialhögskolan och universitetsfilialen, som alla tillkom under 1960-talet, medverkar till att högskoleutbildningen i Örebro har betydande omfattning och bredd. Som framgår av tabell 4:13 i avsnitt 4.6.3 skulle en kalkyl enligt de proportioneringsprinciper som redovisas där leda i stort sett till nuvarande studerandeantal i högskoleutbildning i Örebro. Enligt U 68s mening bör planeringen av högskoleutbildningen i Örebro inriktas på ett något högre studerandeantal än det nuvarande och utredningen anger som riktpunkt ca 5 000 studerande vid planeringsperiodens slut. Tabell 4:44 visar hur denna totalkapacitet kan fördelas mellan å ena sidan allmänna, lokala och individuella utbildningslinjer, å andra sidan enstaka kurser och studiekurser. Den befintliga högskoleutbildningen i Örebro högskoleområde anges i tabell 4:45. Av denna framgår även huvudmannen för varje utbildningslinje.

Tabell 4:44. Riktpunkter för dimensionering av högskoleutbildningen i Örebro. Utbildningslinjer

Antal utbildningsplatser 1971/72

Allmänna utbildningslinjer 2 700 Lokala och individuella utbildningslinjer Fnstaka kurser och studiekurser Utan angiven yrkesinriktning 1 700 Totalt ca 4 400

Riktpunkt

3 300 300 1 400 — ca 5 000

Tabell 4:45. Befintlig högskoleutbildning i Örebro högskoleområde 1971/72. Huvudman och utbildningsenhet. Huvudman och utbildningsenhet 1

Utbildning

Statlig

Landstingskommunal

Primärkommunal

p E u C IS F ao

_o "o M

d

i2 ^ .o O

<U

T5 U

\j_,

M .2 G

<

o

0>

n. ijj 3

s .s

d

E

o

Teknisk yrkesutbildning Drifttekniker Laboratorieassistent Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning Ekonom Socionom (förv.linje) Utbildningsadministration Systemman, programmerare Sekreterare (kombinationsutbildning)

x x x

Vårdyrkesu t b ildn ing Arbetsterapeut Hörselvårdsassistent Medicinsk assistent Sjukgymnast 3 Sjuksköterska Tandhygienist Ålderdomshemsföreståndare Socionom (social linje) Utbildning för undervisningsyrken Gymnastiklärare Fritidspedagog Förskollärare Musikpedagog Ämneslärare Utan angiven 1 2 3

yrkesinriktning

Örebro är utbildningsort för samtliga utbildningar. Gemensamt primär- och landstingskommunalt huvudmannaskap. Ej startad.

4.8.6.2 Utbyggnaden av högskoleutbildningen i Örebro Företrädare för bl. a. Örebro län, Örebro läns landsting och Örebro kommun har till U 68 framfört önskemål om att få praktiskpedagogisk lärarutbildning förlagd till Öre380

bro. För närvarande ges sådan utbildning som en filial till lärarhögskolan i Uppsala. Lärarutbildning i Örebro bör, enligt de lokala företrädarna, även avse utbildning av olika slag av speciallärare, t. ex. hörsellärare, på vilka stor brist råder i området. Från landstingets sida har framförts önskemål om SOU 1973:2

utbildning inom sjukvårdsområdet. Statsmakterna har vid 1970 och 1971 års riksdagar angett riktlinjerna för viss utbyggnad av universitetsfilialen i Örebro med laborativa ämnesområden. En utbyggnad av den omfattning som anges i prop. 1970:76 beräknas vara genomförd vid mitten av 1970-talet. I prop. 1973:1 (bilaga 10 s. 318) föreslås i linje härmed att utbildning i studiekurser om 40 poäng i kemi budgetåret 1973/74 inordnas i utbildningsprogrammet. Som framgått av avsnitt 4.6.4 bör enligt U 68s mening den fortsatta utbyggnaden av högskoleutbildningen på de nuvarande filialorterna i allt väsentligt anstå till planeringsperiodens senare del. U 68 har i avsnitt 4.6.5 diskuterat de faktorer som enligt utredningens mening har betydelse för frågan om permanent förläggning av praktisk-pedagogisk utbildning av ämneslärare till filialorterna. Liksom för övriga filialorter föreslår U 68 att frågan för Örebros del övervägs på grundval av LUKs och kompetenskommitténs samt U 68s övriga förslag. En viktig uppgift för bl. a. högskolan i Örebro blir att inom ramen för en måttlig kapacitetsökning successivt förändra utbildningens innehåll och inriktning. Det gäller härvid i första hand att planera för dimensioneringen av de i kapitel 3 föreslagna utbildningslinjer som närmast svarar mot nuvarande utbildning vid de filosofiska fakulteterna. I detta sammanhang bör bl. a. beaktas förslaget att anordna utbildning inom sjukvårdsområdet. Generellt bör med utgångspunkt i den nuvarande universitetsfilialens och socialhögskolans resurser ett väl differentierat utbud av administrativ och ekonomisk högskoleutbildning kunna erbjudas. Vidare bör möjligheterna prövas att utnyttja de naturvetenskapliga basresurserna för tekniskt inriktad högskoleutbildning.

4.8.7 Uppsala högskoleområde 4.8.7.1 Dimensionering av den grundläggande högskoleutbildningen i Uppsala Uppsala högskoleområde omfattar Uppsala och Gävleborgs län. Den högre utbildningen i Uppsala har under 1950- och 1960-talen byggts ut mycket snabbt. Universitetet, som är den avgjort största läroanstalten i Uppsala, hade ännu för 20 år sedan endast omkring 4 000 studerande. Som framgår av avsnitt 4.6.3 skulle en kalkyl för studerandeantalet vid 1980-talets början enligt där angivna proportioneringsprinciper leda till ett avsevärt lägre studerandeantal i grundutbildning inom högskoleområdet än det nuvarande, ca 20 000. Enligt U 68s mening bör planeringen av den grundläggande högskoleutbildningen inom Uppsala högskoleområde utgå från i huvudsak oförändrat studerandeantal under den nu aktuella planeringsperioden. I tabell 4:46 framgår hur denna totalkapacitet kan fördelas mellan å ena sidan allmänna, lokala och individuella utbildningslinjer, å andra sidan enstaka kurser och studiekurser. Den befintliga grundläggande högskoleutbildningen i Uppsala högskoleområde anges i tabell 4:47. Av denna framgår även huvudmannen för varje utbildningslinje. De utbildningslinjer av högskolekaraktär

Tabell 4:46. Riktpunkter för dimensionering av den grundläggande högskoleutbildningen i Uppsala Utbildningslinjer

Allmänna utbildningslinjer Lokala och individuella utbildningslinjer Knstaka kurser och studiekurser Utan angiven yrkesinriktning

Riktpunkt

10 700

16 500 1 400 3 100

Totalt

SOU 1973:2

Antal utbildningsplatser 1971/72

9 300 20 000

ca 20 000

US^IApUBS 'EI05JS3ISBUUIÄQ

§ s 'C o

X

BJESddft 'BIOJJSaiSCUUI/^Q

X

X

X

XX

HBASJjipnH EJOJJSpjBA s 8 j O q 3 | A B Q 3JABO 'B|OJJS -s^sjsjg^sjjnfs

S3UIJ

-spuBj SUB] sSjoqajABf) UI3qj(nfS SJ3JfBJ3|If) B | B S d d n 'B|0>(S3>1SJ3J05JS -JjnfS SJ3UIUI3qJ3}TJBUJBS B J O ^ S a ^ S j a j g ^ S ^ n f S SUI3q - s ^ s i s j o ^ s j j n f s BjEsddfi 9IAHO ! UBp>|s8gqjBJBq BjBsddn T UBJO^SagqiBJE/J

9IA?0 ! J3IJBUIUI3S3J05JSJOJ

B|Bsddn I }3IJEUIlU3S3|0>ISJpJ

T UB|0>{SSoqiBUIJ3}3y\

Bp^sddfi i S u p j p i i q j n Sqsnq jgj

JSIIBUIUISS

BUnJIQ 'UB|05fS -SgqsijnjqjUBq BJBSddfl I J3J3JISJ3AIUQ

XX

4-.

XX

B °E a'asj

C

C

c

!2

u

S

«-»

'c: a

S, E S/^ •.i

m D. O a

a

t)

C C _ra C rt C 2 .<2 JS E ^ E C S "rt _ ö 'E <3 c a o c o a j? c E c s 2 g 2 5 S u 2 u J§ .v ° 2 ° 3 ^ t - o ^ u >> w ^ ID X £, LU i w - , D C D P M COM 300

SOU 1973:2

•a

a.

5 .a ~ e j 5 -3 •* £ -2 n§ « .= u ••£ J S t ^ > pa

SOU 1973:2

2 o

S3 v-. <S -O :« "O •^ "a <u -— —3 t- :aj cni s ö<

^ « °2 •£ c «S -s 3 "C b '5 O eg Q 32 P-

— ö

^•2 5 a

I| 383

som finns i Gävleborgs län har förts till Uppsala högskoleområde. Vilka dessa är framgår av tabell 4:47. 4.8.7.2 Inriktning av den grundläggande högskoleutbildningen i Uppsala Liksom för övriga nuvarande universitetsorter har U 68 inte utarbetat mera detaljerade riktlinjer för den fortsatta högskoleplaneringen för Uppsala högskoleområde. Som framgår av det föregående räknar utredningen med att den bör ske i huvudsak inom oförändrade kvantitativa ramar i vad avser grundutbildningen. En viktig fråga blir att successivt förändra utbildningens innehåll och inriktning. Det gäller därvid i första hand att planera för dimensioneringen av de i kapitel 3 föreslagna utbildningslinjer som närmast svarar mot nuvarande utbildning vid de fria fakulteterna. Genom de basresurser som kommer att vara förlagda till Uppsala för lantbruks-, veterinär- och civilingenjörsutbildning samt farmaceutisk utbildning bör förutsättningarna vara mycket goda att komplettera det nuvarande utbildningsutbudet inom bl. a. det naturvetenskapliga området så att en rikt differentierad anknytning till tekniska yrkesfunktioner kan erbjudas. De omfattande och mångfacetterade utbildningsresurserna i Uppsala bör medge att utbildning inom ett mycket stort antal av de av U 68 föreslagna allmänna utbildningslinjerna kan anordnas inom Uppsala högskoleområde. Genom inrättande av lokala utbildningslinjer bör utbildningsresursernas särart i vissa hänseenden kunna utnyttjas, bl. a. för utbildning med inriktning mot kultur- och informationsyrken. Planeringen för övriga orter inom högskoleområdet bör bl. a. avse utbudet av enstaka kurser och studiekurser. För GävleSandvikens del kommer sannolikt ganska tidigt under planeringsperioden frågan om decentraliserad högskoleutbildning på yrkestekniska linjer, t. ex. med inriktning mot järn- och stålindustri, att aktualiseras.

4.8.8 Sammanfattning av U 68s förslag för mellersta utbildningsregionen U 68s förslag innebär att ca 7 000 platser i högskoleutbildning bör tillkomma i mellersta utbildningsregionen under planeringsperioden. Den totala kapaciteten bör enligt utredningens mening på sikt fördelas på utbildning med olika yrkesinriktning i huvudsaklig överensstämmelse med tabell 4:34. En viktig utgångspunkt för den fortsatta planeringen blir dimensioneringen av de utbildningslinjer och linjevarianter som närmast svarar mot nuvarande utbildning vid filosofisk fakultet i Uppsala och Örebro. U 68s exemplifiering av utbyggnaden under den första delen av utredningens planeringsperiod svarar mot ett förhållandevis litet tillskott av utbildningsplatser. Vid den fortsatta planeringen syns särskilt behoven av utbildning med inriktning mot tekniska yrken, vårdyrken och kultur- och informationsyrken behöva uppmärksammas.

SOU 1973:2

4.9 Stockholms utbildningsregion

4.9.1 Allmän bakgrund Stockholms utbildningsregion omfattar Stockholms län. Regionens andel av landets befolkning har ökat under mycket lång tid. Som exempel kan nämnas att under 1960talets senare hälft folkmängden i regionen ökade med omkring åtta procent samtidigt som landets totala folkmängd ökade med endast fyra procent. Från statsmakternas sida har i skilda sammanhang framhållits behovet av en dämpning av tillväxten i landets tre största tätortsregioner. Besluten att omlokalisera delar av den centrala statliga förvaltningen från Stockholm och att införa s. k. lokaliseringssamråd för företag som etablerar sig eller bygger ut inom storstadsområdena är uttryck för denna strävan. I länsprogram 70 för Stockholms län påpekas de svårigheter som föreligger att med någon större exakthet fastställa ett befolkningstal som kan ligga till grund för planeringen under 1970-talet. Länsstyrelsen anger två ramvärden för planeringen inom vilkas gränser folkmängden i länet sannolikt kommer att ligga år 1980. I prop. 1972:111 anges något lägre ramvärden för befolkningsutvecklingen i länet än vad länsstyrelsen angett. Dessa ger uttryck för statsmakternas strävan att uppnå regional balans i landet som helhet (se tabell 4:48). Regionens näringsliv kännetecknas av servicesektorns dominerande ställning. Detta återspeglar Stockholmsregionens ställning som centrum för landets offentliga förvaltSOU 1973:2 25

ning. Även lednings- och planeringsfunktioner inom det privata näringslivet har i allt större utsträckning förlagts dit. Av tabell 4:49 framgår att under 1960-talets senare hälft ökningen av antalet förvärvsarbetande i regionen helt kan hänföras till servicesektorns tillväxt. Merparten av denna expansion svarar den offentliga förvaltningen för, som under samma tid ökat sin andel av regionens sysselsättning från 27 till 31 procent. Ett genomgående drag för utvecklingen i länet under 1960-talet är den betydande minskningen av totalantalet anställda inom industrin. Trots detta har förvaltningspersonalens antal inom industrin ökat, vilket tillsammans med den offentliga sektorns expansion på sikt kan ge regionens arbetsmarknad en ensidig inriktning mot service och förvaltning. På senare tid har från olika håll alltmer strukits under de faror av ekonomisk och social natur som en sådan utveckling kan medföra.

Tabell 4:48. Folkmängden i Stockholms utbildningsregion 1965, 1970 och 1980. 1 000-tal. Län

1965 1

1970 1

1980 2

AB-län

1600-1675

1 Folk- och bostadsräkningen 1965 och 1970 med korrigering för utförd och planerad (hösten 1972) förändring av kommunindelningen. 2 Befolkningsramar enligt prop. 1972:111 bilaga 1 s. 474.

Tabell 4:49. Antal förvärvsarbetande i Stockholms utbildningsregion fördelat på näringsgrenar 1965' och 19702. 1 000-tal. — Län

AB-län

Jord- och skogsbruk Tillverkningsindustri m. m.

Byggnads- och an- Service läggningsverksamhet

1965 an- antal del

1970 an- antal del

1965 an- antal del

1970 an- antal del

1965 an- antal del

%

%

%

%

%

152 23

137 20

9 Totalt 3

1970 1965 1970 1965 1970 an- an- an- an- an- an- anantal del tal del tal del tal tal

%

%

%

423 65

460 69

i Statistiska meddelanden Be 1971:16, där folk- och bostadsräkningen för 1965 har omarbetats efte den klassificering som tillämpas i 1970 års folk- och bostadsräkning. 2 Folk- och bostadsräkningen 1970. Preliminära uppgifter. 3 Även ett mindre antal förvärvsarbetande i ospecificerad verksamhet ingår.

4.9.2 Befintlig grundläggande högskoleut-- Härtill kommer viss utbildning utan angiven - yrkesinriktning vid universitetet i Stockbildning i Stockholms utbildningsregion läsholm. året 1971/72 Av tabeD 4:50 framgår omfattningen av befintlig grundläggande högskoleutbildning i1 Stockholms utbildningsregion läsåret 1971/72. I tabell 4:51 redovisas huvudmannaskapj och utbildningsenhet för i utbildningsregio-nen befintlig grundläggande högskoleutbildning, fördelad på yrkesutbildningssektorer.

Tabell 4:50. Befintlig grundläggande högskoleutbildning i Stockholms utbildningsre-!. gion läsåret 1971/72 fördelad på yrkesutbildningssektorer. Antal utbildningsplatser. Yrkesutbildningssektor Summa_ Q 1 Teknik i 4 700 0 2 Administration och ekonomi 5 300 3 Vård 4 Undervisning2 5 Kultur och information Summa rad 1-5 Utan angiven yrkesinriktning 3 Summa totalt

0 6 600 5 100 0 1 300 23 000Q 16 2000

Ö 39 200 ~

å Skogshögskolan skall omlokaliseras till Umeå. 2 3 Omfattar även de studerande i den ämnesteo" retiska delen av ämneslärarutbildningen. 3 ilSamtliga utbildningslinjer vid filosofisk fakuld tet utom den ämnesteoretiska delen av lärarutbild-ningen (se fotnot 2) samt psykologutbildningen. "" Ekonomutbildningen vid Handelshögskolan redovisas på rad 2. 1

4.9.3 Dimensionering av den grundläggande högskoleutbildningen i Stockholms utbildningsregion U 68 har i avsnitt 4.6.3 för Stockholms utbildningsregion angett en riktpunkt för den kvantitativa planeringen av grundläggande högskoleutbildning på ca 37 000 studerande. I tabell 4:52 visas hur, enligt tidigare redovisade principer, utbildningskapaciteten skulle kunna fördelas mellan å ena sidan allmänna, lokala och individuella utbildningslinjer, å andra sidan enstaka kurser och studiekurser. Den stora omfattningen av vissa mycket specialiserade och för landet unika utbildningsresurser i Stockholm, som kan väntas normalt bli utnyttjade främst inom lokala och individuella utbildningslinjer samt enstaka kurser och studiekurser, skulle kunna motivera att kapaciteten för dessa slag av utbildning i Stockholm planeras bli något större än vad regionens befolkningstal motiverar. En motsvarande minskning skulle då få göras för landet i övrigt. Bedömningen av denna fråga bör enligt U 68s mening grundas på en kartläggning av nuvarande antal studerande i ifrågavarande utbildning. I avvaktan på en sådan kartläggning har U 68 valt att i sitt förslag utgå i huvudsak från fördelningen i tabell 4:52. SOU 1973:2

Tabell 4:51 A - E. Befintlig grundläggande högskoleutbildning i Stockholms utbildningsregion 1971/72. Huvudman och utbildningsenhet. A. Teknisk yrkesutbildning Utbildning

Huvudman och utbildningsenhet Statlig

i

rf "o

o

c

C/5

*:0 C

T3 C

J2 -Fj

x c ed

<D — 00 H

CO to

1-

"éd

o c 8 o ra •* x; <2

C

x 2

c

c

rf

A

o •* c •2 ** c xo S

co — 2 O c X!

1 Is

0 oo

—

ed

aS

X60 X

Arkitekt Bergsingenjör Brandingenjör Civilingenjör Drifttekniker Sjöingenjör Jägmästare Laboratorieassistent

Primärkommunal

Landstingskommunal

c/3 .-.

Vi

M ••o

to

HJ

to

X X

Tabell 4:51 B. Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning Utbildning

Huvudman och utbildningsenhet Statlig

Primärkommunal 3

£j

.SP £

£

i o c

SOU 1973:2

i-

a

IM

to

J3 .a O

<3 •* •e 2

:£L co

is

ed

CO

c c 2 rt to is

_ed

"o

_ed

cd

Si 2 a

II cd

c

c

c

cd

t o —.

Sjökapten Ekonomiföreståndare Hälsovårdsinspektör Internatföreståndare Syo-konsulent Ekonom Jurist Socionom (förv. linje) Administrativ personal inom restaurang- och hotellbranschen Revision, bank och beskattning Administrativt systemarbete Socialadministration Personaladministration Högre grafisk utbildning Systemman, programmerare Advokatsekreterare Sekreterare (ett-årig)

x: 2 .* xi

U "o •a xi

O

c co

"o

J

60 :0 o

X -C 3 o 'o O o co

CO

o

CO

| j o»

o

fä" O co

c°E 2 o 5 xi cd M

S o OS co

Enskild

c "o

C 3

00 c

11 75 • *

03 "o •* X

1= 5 Ha o 2 o O to

co ,0

Universitetet i Stockholm Socialhögskolan i Stockholm Karolinska institutet, Solna Sjukgymnast institutet i Stockholm Solna vårdskola Kevinge sjuksköterskeskola, Danderyd Karolinska sjuksköterskeskolan, Solna S:t Eriks sjuksköterskeskola, Stockholm S:t Görans sjuksköterskeskola, Stockholm Ekbackens vårdskola, Stockholm Gymnasieskola, Stockholm Sociala barna- och ungdomsvårdsseminariet, Stockholm Sköndalsinstitutet, Stockholm Betaniastiftelsens sjuksköterskeskola, Stockholm Sophiahemmets sjuksköterskeskola, Stockholm Svenska röda korsets sjuksköterskeskola, Stockholm Ersta diakonissanstalt, Stockholm

Tabell 4:51 D. Utbildning för undervisningsyrken. Utbildning

Huvudman och utbildningsenhet Statlig

Primärkommunal

B6

.SPE

._

:c

3 Ä

^ o

00 tii

c

c

•c

C

o 3 S

u a> E

:0 °

'35 O u -C

Ä -c 3 o HJ C/5

a o

:0

o +2 O CO

C

£ c

4)

E c

35 rt

E ^

p oo

u o

"2 S SO

o

•a

o

rt E „ o 2 o W O

oo oo

c

c -2

O •»1 s ÖD.5 :g O

-E -c •53

p

"O

i2 E

- E

n) O <~ 43

&o

0 O

2 -c

3 2

25 oo

O

O

Barnavårdslärare Gymnastik- och idrottslärare Hushållslärare Vårdyrkeslärare Sjukvårdslärare Fritidspedagog Förskollärare ADB-lärare Danspedagog, mimpedagog Musiklärare Musikpedagog Teckningslärare Ämneslärare Klasslärare Speciallärare Textillärare Yrkeslärare 1

Utbildningen gavs 1971/72 vid det yrkespedagogiska institutet; fr, o. m. 1972/73 ges den vid SIHUS. Utbildningen gavs 1971/72 vid det yrkespedagogiska institutet; fr. o. m. 1972/73 ges den vid lärarhögskolan. 2

SOU 1973:2

Tabell 4:51 E. Utbildning för kultur- och informations yrken. Utbildning

Huvudman och utbildningsenhet Primär Enskild kommunal

Statlig

o o

o M vi C c3

TI

1 E o

C Jt 0i O CO CO

"o 60.5 :0 O

J2 "o

8)

11 W

O

•^ >=! "S -c 3 "* 3 O 5 o

S 55

o o i4 co

:0

U3 O 19 J3

2 o i-i CO

^

,ti C

o

•i £ i E o

:0

o

o 2

£ E a

Q 00

^

5 o E

O

iz o

fl ^

CO

w o

5 ^

ca

2P "

•3.2

c/3

a 55

cg

*J

o « H 3

2~

Ungdomsledare Journalist Högre reklamutbildning Regissör, producent m. m. Scenartist Mim-artist, koreograf Målare, skulptör m. m. Konsthantverkare Kyrkomusiker, instrumentalmusiker, sångare, tonsättare o dirigent Präst

I tabell 4:52 har också angetts hur kapaciTabell 4:52. Antal utbildningsplatser i grundläggande högskoleutbildning i Stockholms ut- teten för allmänna utbildningslinjer skulle bildningsregion. Nuvarande kapacitet och kunna fördelas med hänsyn till yrkesinriktning. Som utredningen pekar på i det följankapacitet vid proportionell fördelning. de syns det knappast möjligt att omfördela Antal utbild- Kapacitet Yrkesutbildningsnuvarande resurser till full överensstämmelse sektor ningsplatser vid promed denna fördelning. 1971/72 portionell fördelning Teknik Administration och ekonomi Vård Undervisning Kultur och inform. Summa allmänna utbildningslinjer Lokala och individuella utbildningslinjer Enstaka kurser och studiekurser Utan angiven yrkesinriktning Totalt

4 700

6 100

5 300 6 600 5 100 1 300

6 100 7 200 6 500 1 900

23 000

27 800

2 400 6 800 16 200 ca 39 200

ca 37 000

4.9.4 Inriktning av den grundläggande högskoleutbildningen i Stockholmsregionen Vid de senaste årtiondenas utbyggnad av den högre utbildningen i Sverige har mycket omfattande utbildningsresurser förlagts till Stockholmsområdet. Studerandeantalet överstiger något det som regionens befolkningstal ger underlag för och studerandefrekvensen är högre än i landet som helhet. Endast omkring 20 procent av de studerande har sin hemort utanför Stockholmsregionen och åtskilliga studerande med hemort i denSOU 1973:2

na studerar på annan ort. U 68 föreslår att planeringen inriktas på ett något lägre antal studerande i grundläggande högskoleutbildning i Stockholmsregionen under planeringsperioden än det nuvarande. En sådan riktpunkt för planeringen motiveras enligt U 68s uppfattning bl. a. av dels den spridning som utredningen förordar av viss utbildning som hittills varit koncentrerad till i huvudsak Stockholm dels utredningens förslag om lokalisering, som rent allmänt kan antas medföra att färre studerande med hemort utanför Stockholmsregionen söker utbildning inom denna. Stockholms utbildningsregion har som tidigare nämnts inte indelats i högskoleområden. Dess ringa geografiska utsträckning och den helt dominerande ställning som Stockholms kommun och dess grannkommuner har medför att naturliga förutsättningar för en sådan uppdelning saknas. Frågan om den geografiska fördelningen av enheter för grundläggande högskoleutbildning inom regionen får lösas från de speciella utgångspunkter som regionen har. Den nuvarande utbildningskapaciteten är i stor utsträckning koncentrerad till den norra delen av regionens centrum med tyngdpunkten i universitetets nybyggnader i Frescati. Även om det radiellt uppbyggda kommunikationsnätet kan motivera koncentrationen till regionens centrala delar kan det finnas skäl för att eventuella nya utbildningsenheter lokaliseras till andra delar av regionen. I den allmänna debatten rörande samhällsplaneringen inom regionen har under den senaste tiden också framförts önskemål om en spridning av den högre utbildningen till andra delar av regionen. Spridningen av högre utbildningsenheter anses bl. a. kunna bidra till att viss social obalans inom regionen på sikt minskas.

ringsorganen inom regionen. I fråga om utbildningens inriktning har U 68, liksom för övriga nuvarande universitetsorter, inte utarbetat mera detaljerade riktlinjer för Stockholmsregionen. En viktig fråga blir att planera för dimensioneringen av de i kapitel 3 föreslagna utbildningslinjer som närmast svarar mot nuvarande utbildning vid de fria fakulteterna. Möjligheterna att i Stockholm planera för yrkesinriktade utbildningslinjer och linjevarianter, bl. a. med utnyttjande av de mycket omfattande fesurserna vid de nuvarande högskolorna, bör vara goda. De angivna riktpunkterna för fördelningen på yrkesutbildningssektorer i tabell 4:52 bör kunna tjäna som viss vägledning vid planeringen. Att det inte är möjligt att i planeringen i detalj följa dessa framgår t. ex. därav att utbildningskapaciteten för landet i dess helhet inom sektorn för undervisningsyrken enligt U 68s förslag i allt väsentligt inte bör öka under planeringsperioden. Att då avsevärt öka kapaciteten inom denna sektor i Stockholmsregionen är inte möjligt. Man måste sålunda acceptera att även i fortsättningen fördelningen över landet av utbildning av olika slag inte blir helt jämn. Detta syns inte behöva vålla allvarliga olägenheter.

Till U 68 har framförts synpunkter på den högre utbildningens lokalisering inom regionen från bl. a. länsstyrelsen i Stockholms län samt Stockholms läns landsting. U 68 förutsätter att den fortsatta planeringen sker i samverkan med länsstyrelsen och med de primär- och landstingskommunala planeSOU 1973:2

Östra utbildningsregionen

4.10.1 Allmän bakgrund Östra utbildningsregionen omfattar Jönköpings och Östergötlands län. Dessa hade 1970 tillsammans omkring åtta procent av landets befolkning. Den relativa folkmängdsökningen under 1960-talets senare del överensstämde i båda länen tämligen väl med motsvarande förändring för riket. De mål för befolkningstalen under den kommande tioårsperioden som de båda länsstyrelserna ställt upp i länsprogrammen antyder en avsevärt kraftigare tillväxt än under 1960-talet. I prop. 1972:111 räknar man dock med en mera dämpad befolkningsutveckling för de båda länen fram till 1980 (se tabell 4:53). Utvecklingen inom vartdera länet uppvisar en fortsatt koncentration till främst tätortsregionerna Linköping-Norrköping och Jönköping. Den fortsatta avgången från jordbruket

Tabell 4:53. Folkmängden i östra utbildningsregionen 1965, 1970 och 1980. 1 000tal. Län

1965 1

1970 1

1980 2

E-län F-län Regionen

369 288 657

382 299 681

390-410 305-320

695-730

Folk- och bostadsräkningen 1965 och 1970 med korrigering för utförd och planerad (hösten 1972) förändring av kommunindelningen. 2 Befolkningsramar enligt prop. 1972:111 bilaga 1, s. 474. 392

och den väntade strukturrationaliseringen inom i första hand träindustrin i Jönköpings län — en utpräglad småindustri - är bland de största hindren för att nå de uppställda befolkningstalen. Jönköpings län skiljer sig i fråga om näringsstruktur från landet i övrigt. Länet är mycket starkt industrialiserat. Omkring 40 procent av de anställda finns inom tillverkningsindustrin. Branschsammansättningen avviker i vissa hänseenden från den som råder i landet som helhet. Även om metalloch verkstadsindustrin utgör den dominerande branschen i länet, har träindustrin och gummiindustrin - jämfört med övriga delar av landet - en förhållandevis stor omfattning. Träindustrin, som är den näst största industribranschen, sätter sin prägel på framför allt länets östra delar. På flera orter är det enda företaget en träindustri, vilket gör dessa orter mycket sårbara för konjunktursvängningar. Servicenäringarna har i Jönköpings län en förhållandevis liten andel av de förvärvsarbetande, detta trots att sektorns andel av den totala sysselsättningen i länet ökat under 1960-talets senare hälft. I länsprogram 70 för Jönköpings län betonas nödvändigheten av en fortsatt kraftig utbyggnad av olika slags kvalificerad serviceverksamhet. Även Östergötlands län karaktäriseras av en betydande omstrukturering av näringslivet. Jordbrukets andel av den totala sysselsättningen beräknas minska oavbrutet. 1980 antas näringens andel av den totala sysselSOU 1973:2

Tabell 4:54. Antal förvärvsarbetande i östra utbildningsregionen fördelat på näringsgrenar inom respektive län 19651 och 19702. 1 000-tal. Län

E-län F-län

Totalt 3

Jord- och skogsbruk Tillverkningsindustri m. m.

Byggnads- och an- Service läggningsverksamhet

1965 an- antal del

1970 an- antal del

1965 an- antal del

1970 an- antal del

1965 an- ananantal tal del del

1970 an- ananantal tal del del

1965 1970 1965 an- anan- anan- anan- ananantal tal tal del del tal tal del del tal

%

%

%

%

% %

% %

1970 anantal tal

14 10 24

15 11 26

65 41 48 37 113 39

72 45 53 41 125 44

159 128 287

18 18

11 14

13 12

8 9

61 39 54 41

59 37 52 41

Regionen36

115 40

111 38

% % 9 8 8

% %

10 9 9

159 131 290

1 Statistiska meddelanden Be 1971:16, där folk-- och bostadsräkningen för 1965 har omarbetats efter den klassificering som tillämpas i 1970 års folk- och bostadsräkning, bostadsräkning. 2 Folk- och bostadsräkningen 1970. Preliminära uppgifter, uppgifter. 3 Även ett mindre antal förvärvsarbetande i ospecificerad ^ificerad verksamhet ingår.

sättningen i länet vara omkring fyra procent. Andelen industrisysselsatta i Östergötlands län är fortfarande relativt stor. Metalloch verkstadsindustrin utgör den utan jämförelse största industribranschen. Därefter följer trä-, massa- och pappersindustri samt livsmedelsindustri. Framtidsutsikterna för industrin bedöms i länsprogram 70 för Östergötlands län som goda. Den branschmässigt mest differentierade industrin finns i Norrköping. Servicesektorn är relativt välutvecklad i länet, även om andelen sysselsatta i sektorn är lägre än för riket i genomsnitt. Tillkomsten av den nuvarande högskolan i Linköping samt omlokaliseringen av ett flertal statliga verk till länet innebär en kraftig expansion främst av den offentliga förvaltningen. Linköping och Norrköping kommer att erhålla en betydande del av den beslutade omlokaliseringen av verk m. m. Till Linköping skall lokaliseras statens kriminaltekniska laboratorium, statens rättskemiska institut, statens geotekniska institut, statens väg- och trafikinstitut samt del av försvarets materielverk och till Norrköping förläggs statens invandrarverk, Sveriges metereologiska och hydrologiska institut, luftfartsverket, sjöfartsverket samt kriminalvårdsstyrelsen. Till Jönköping skall lokaliseras lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen. Sammanlagt SOU 1973:2

berörs i Norrköping ca 1 500, i Linköping ca 400 och i Jönköping ca 250 anställda. Delegationen för lokalisering av statlig verksamhet föreslår i sitt slutbetänkande (SOU 1972:55) att försvarets forskningsanstalt lokaliseras till Linköping och statens jordbruksnämnd till Jönköping. Omkring 400 anställda berörs av vartdera förslaget.

Tabell 4:55. Befintlig grundläggande högskoleutbildning i östra utbildningsregionen läsåret 1971/72 fördelad på yrkesutbildningssektorer. Antal utbildningsplatser. Yrkesutbildningssektor

Jönköping

1 Teknik 100 2 Administration och ekonomi 3 Vård 700 4 Undervisning2 700 5 Kultur och information Summa rad 1-5 1 500 Utan angiven yrkesinriktning 3 100 Summa totalt 1 600

Linköping- Summa Norrköping 2 500 1

2 600

200 800 • 2 300

200 1 500 3 000

5 800

7 300

1 500 7 300

1 600 8 900

1 Vid full kapacitet. Omfattar även de studerande i den ämnesteoretiska delen av ämneslärarutbildningen. 3 Samtliga utbildningslinjer vid filosofisk fakultet med undantag av den ämnesteoretiska delen av ämneslärarutbildningen. 2

4.10.2 Befintlig grundläggande högskoleutbildning i östra utbildningsregionen läsåret 1971/72 I överensstämmelse med tidigare angiven redovisningsprincip anges här i tabell 4:55 antalet utbildningsplatser för befintlig grundläggande högskoleutbildning i östra utbildningsregionen läsåret 1971/72.

Tabell 4:57. Riktpunkter för antalet utbildningsplatser i enstaka kurser och studiekurser vid full utbyggnad fördelat på högskoleområden. Högskoleområde

Antal utbildningsplatser

Linköping-Norrköping Jönköping

2 000 1 000

Totalt

3 000

4.10.3 Allmänna riktpunkter för högskoleEn kalkylerad fördelning av kapaciteten utbildningens planering i utbildningsregionen för enstaka kurser och studiekurser i proportion till regionens och högskoleområdenas Enligt den i avsnitt 4.6.3 redovisade metobefolkningsunderlag leder till förhållandevis den har för östra utbildningsregionen angetts stora tal för båda de berörda högskoleområutbildningskapaciteten inom yrkesutbilddena. I tabell 4:57 har, med hänsyn till ningssektorerna vid full utbyggnad vid profördelningen av utbildningsresurserna i utportionell fördelning av dessa över landet gångsläget, kapaciteten för Linköping-Norr(tabell 4:56). Utbyggnadsbehov skulle, mot köpings högskoleområde justerats upp med bakgrund av denna kalkyl, föreligga främst omkring 300 utbildningsplatser, med en inom administrativ och ekonomisk utbild- motsvarande minskning för Jönköpings högning samt vårdutbildning. skoleområde. Även i framtiden kan, bl. a. av resursskäl, utbudet av enstaka kurser och studiekurser i Linköping—Norrköpings högTabell 4:56. Antal utbildningsplatser i grund- skoleområde väntas bli väsentligt mer omläggande högskoleutbildning i östra utbild- fattande än motsvarande utbud i Jönköping. ningsregionen. Nuvarande kapacitet och kapa- U 68 vill inte heller utesluta att kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser, med citet vid proportionell fördelning hänsyn till den begränsade omfattningen av Antal utbild- Kapacitet Yrkesutbildningsutbildningsresurserna i framför allt Jönköningsplatser vid prosektor ping, under planeringsperioden bör bli något 1971/72 portionell fördelning lägre än vad tabell 4:57 anger. Teknik Administration och ekonomi Vård Undervisning Kultur och inform. Summa allmänna utbildningslinjer Lokala och individuella utbildningslinjer Enstaka kurser och studiekurser Utan angiven yrkesinriktning Totalt 1

2 600

2 300

200 1 500 3 000 —

2 200 2 600 2 300 700

7 300

10 100

-

-

3 000

1 600 1 8 900

14 000

Avser antalet närvarande studerande vid filosofisk fakultet utom ämnesteoretisk utbildning för ämneslärare. 394

4.10.4 Jönköpings högskoleområde 4.10.4.1 Dimensionering av högskoleutbildningen i Jönköping Jönköpings högskoleområde omfattar Jönköpings län. I avsnitt 4.6.3 har U 68 angett att det totala antalet platser i högskoleutbildning i Jönköping bör byggas ut till ca 4 000. Tabell 4:58 visar hur denna totalkapacitet kan fördelas mellan å ena sidan allmänna, lokala och individuella utbildningslinjer, å andra sidan enstaka kurser och studiekurser. SOU 1973:2

Tabell 4:58. Riktpunkter för dimensionering bildningslinjer samt de förutsättningar som finns för att inrätta dem. Främst har intresav högskoleutbildningen i Jönköping. set därvid riktats mot teknisk samt adminiAntal utbild- Riktpunkt Utbildningslinjer strativ och ekonomisk högskoleutbildning. ningsplatser Inom den tekniska yrkesutbildningssektorn 1971/72 har tonvikten lagts vid yrkestekniska linjer. Allmänna utbildUtöver i samband med försöksverksamheten 1 500 2 800 ningslinjer med yrkesteknisk högskoleutbildning föreLokala och individuella utbildslagna linjer föreslås en gjuteriteknisk linje. 200 ningslinjer Förutsättningarna för att starta sådan utbildF.nstaka kurser ning betecknas som mycket goda, då Noroch studiekurser 1 000 Utan angiven yrdens enda gjuteritekniska skola finns i Jönkesinriktning 100 köping. Därutöver har önskemål om utbildca 4 000 ca 1 600 Totalt ning med inriktning mot trähusbyggnadsteknik framförts. Den befintliga högskoleutbildningen i JönSkogsteknikerutbildningen vid statens köping anges i tabell 4:59, där huvudman an- skogsinstitut i Värnamo har även uppmärkges för varje utbildningslinje. sammats. Från lokalt håll har ett förslag lämnats om en påbyggnadsutbildning för 4.10.4.2 Förslag från lokala myndigheter, skogstekniker avsedd att leda till verksamhet statliga utredningar m. fl. som skogsingenjör. Tre inriktningar diskuteU 68 har haft överläggningar med företräda- ras för denna nämligen skogsproduktion och re för länsstyrelsen i Jönköpings län, Jön- driftsplanering, miljövård (även innefattande köpings läns landsting, länsskolnämnden, vilt- och fiskevård) samt skogs- och sågverksJönköpings kommun m. fl. Från de lokala teknik. Från lokalt håll har även betonats det myndigheterna har redovisats förslag till utTabell 4:59. Befintlig högskoleutbildning i Jönköpings högskoleområde 1971/72. Huvudman och utbildningsenhet. Huvudman och utbildningsenhet 1

Utbildning

Landstingskommunal

Statlig

i) T3 cu -. ~ C O

a 3 •£ i-,

i 4>

> — '-O C C O

i

M

-i o c

o

5 2 o Teknisk yrkesutbildning Laboratorieassistent Vårdyrkesu t bildning Arbetsterapeut Medicinsk assistent Sjuksköterska Ålderdomshemsförest. Utbildning för Förskollärare Klasslärare

undervisningsyrken

Utan angiven

yrkesinriktning

i Jönköping är utbildningsort för samtliga utbildningar. SOU 1973:2

stora intresse som finns för tekniskt inriktade studiekurser i kombination med ämnesområdena matematik och fysik. Bland tekniska studiekurser som föreslagits kan nämnas maskinteknik, byggnadsteknik och elektroteknik. Önskemålen om utbildningslinjer inom den administrativa och ekonomiska utbildningssektorn ansluter till Jönköpings strävan att få en socialhögskola. Kombinationsutbildningen socialadministrativt arbete samt linje 8 enligt nuvarande studieordning vid filosofisk fakultet har sålunda föreslagits förlagda till Jönköping. Bland de föreslagna utbildningslinjerna finns också en med inriktning mot åldringsvårdens behov. Förslaget har utarbetats av institutet för gerontologi (äldringsforskning) i Jönköping. Utbildningslinjen, som föreslås ha beteendevetenskaplig bas och få en avslutande gerontologisk inriktning, avses bli treårig. Förutsättningarna för en fortsatt utbyggnad av vårdutbildningarna betecknas av de lokala företrädarna som mycket goda. Därvid har speciell uppmärksamhet fästs vid den odontologiska institution som inrättats i Jönköping. En utveckling av tandvärdsutbildningen i anslutning till denna har ansetts motiverad.

förläggs till Jönköping - den ena med inriktning mot träindustri och den andra mot verkstadsindustri. De bör utökas med ytterligare två linjer under utbyggnadsperiodens inledningsskede. Inriktningen av de nytillkommande linjerna bör preciseras i det fortsatta planeringsarbetet. U 68 utgår därvid från att förutsättningarna för att inrätta t. ex. yrkestekniska linjer med inriktning mot gjuteriteknik och trähusbyggnadsteknik prövas. Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning Utbyggnaden av den administrativa och ekonomiska yrkesutbildningen bör få en framskjuten plats. U 68 föreslår att minst två kortare utbildningslinjer med inriktning mot revision, bank och beskattning samt administrativt systemarbete inrättas i början av utbyggnadsperioden. Vårdyrkesu t b ildn ing

Inom vårdsektorn har Jönköping redan en förhållandevis omfattande högskoleutbildning. Sedan ett antal år har vidare förberedelser pågått för inrättande av sjukgymnastutbildning. Bl. a. med hänsyn till att utbildning för arbetsterapeuter redan finns bör det från resurssynpunkt vara fördelaktigt att komplettera utbildningsutbudet i Jönköping med sjukgymnastutbildning. U 68 utgår ock4.10.4.3 U 68s förslag till utbyggnad av högså från att det nu pågående planeringsarbetet skoleutbildningen i Jönköping skall leda till att sådan utbildning inrättas U 68 — som erinrar om vad utredningen an- under de närmaste åren. fört i avsnitt 4.6.5 om sådana utbildningsDen föreslagna gerontologutbildningen linjer, som närmast svarar mot nuvarande ut- har sin inriktning mot en sektor som allt bildning vid filosofisk fakultet - föreslår att mera kommit i blickpunkten på grund av planeringen av den fortsatta utbyggnaden av såväl dess snabba utvidgning som de många högskoleutbildningen i Jönköping inriktas på och svårlösta psykologiska och organisatorisatt linjer för utbildning inom följande yrkes- ka problem som den inrymmer. Det är därområden inrättas vid utbyggnadsperiodens för angeläget att förslaget om gerontologutbörjan. bildning ytterligare prövas i den fortsatta planeringen både vad gäller dess innehåll och den efterfrågan hos vårdmyndigheterna som Teknisk yrkesutbildning kan finnas. U 68 föreslår i annat sammanhang att två yrkestekniska linjer som försöksverksamhet 396

SOU 1973:2

Tabell 4:60. Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i Jönköping. Antal antagningsplatser vid utbyggnadsperiodens början. Yrkesutbildningssektor

Utbildningslinje1

Teknisk yrkesutbildning

Laboratorieassistent Yrkesteknisk linje (trä) Yrkesteknisk linje (verkstad) Yrkesteknisk linje (gjuteri) Yrkesteknisk linje (husbyggn) Revision, bank och beskattning Administrativt systemarbete Arbetsterapeut Sjukgymnast Medicinsk assistent Sjuksköterska Ålderdomshemsföreståndare Gerontologutbildning Förskollärare Mellanstadielärare Lågstadielärare

Administrativ ocb ekonomisk yrkesutbildning Vårdyrkcsutbildning

Utbildning för undervisningsyrken Summa antagningsplatser 1 2 3

Antagningsplatser/år 2

16 30 30 30 30 30 30 64 32 40 120 32 30 120 96 96

Utbildningens längd Antal terminer

5 3 3 3 3 4 4 6 4 5 5 6 4 6 5

ca 800

U 68s förslag är kursiverade. För befintlig utbildning anges antagningskapaciteten 1971/72. Grundutbildning 5 terminer. Avkortad grundutbildning 3 terminer. Vidareutbildning 1—2 terminer.

Enstaka kurser och studiekurser U 68 anser sig inte böra i detalj föreslå vilka ämnesområden som de enstaka kurserna och studiekurserna bör omfatta. Det är dock naturligt att utnyttja bl. a. befintliga resurser för utbildningslinjer. I tabell 4:57 har angetts en riktpunkt om 1 000 utbildningsplatser för enstaka kurser och studiekurser vid full utbyggnad. Som nämnts i det föregående finner U 68 det naturligt att en så hög kapacitet kan uppnås först efter jämförelsevis läng tid. U 68 räknar med att kapaciteten i inledningsskedet av utbyggnaden bör vara något under 500 utbildningsplatser.

4.10.4.4 Sammanfattning av U 68s förslag I tabell 4:60 redovisas dels antagningskapaciteten läsåret 1971/72 till befintlig högskoleutbildning i Jönköping, dels exempel på den antagningskapacitet som U 68 föreslår för det preliminärt angivna igångsättningsåret 1976/77. Den i tabell 4:60 angivna antagningskapaSOU 1973:2

citeten för de olika utbildningslinjerna medför att efter hand en utbildningskapacitet motsvarande ca 2 000 utbildningsplatser tas i anspråk. Fördelningen av dessa utbildningsplatser på utbildningssektorer framgår av tabell 4:61. U 68 har i det föregående angett att en riktpunkt för utbyggnaden av allmänna utbildningslinjer bör vara ca 2 800 utbildningsplatser. Den i tabell 4:60 exemplifierade fördelningen av antagningstal på utbildningslinjer innebär att den fortsatta planeringen

Tabell 4:61. Antal utbildningsplatser, som följer av i tabell 4:60 angiven antagningskapacitet, fördelat pä yrkesutbildningssektorer (avrundat till närmaste hundratal). Yrkesutbildningssektor

Antal utbildningsplatser

Teknik 200 Administration och ekonomi 100 Vård 900 Undervisning 800 Totalt allmänna utbildningslinjer ca 2 000

bör syfta till att ytterligare närmare 1 000 utbildningsplatser bör tillkomma. Enligt U 68s uppfattning bör därvid utvecklas utbildningslinjer dels inom det fysisk-kemi ska området, dels med vårdinriktning. Bl. a. bör utbildningslinjer som börjar med matematik och fysik och avslutas med tekniskt inriktade studiekurser i t. ex. byggnadsteknik, maskinteknik och elektroteknik uppmärksammas. Inom vårdsektorn kan bl. a. uppslag om utbildning till ortopedmekaniker, bandagepersonal, handikappkonsulenter tas till vara i den fortsatta planeringen.

mellan å ena sidan allmänna, lokala oelh individuella utbildningslinjer, å andra sidan enstaka kurser och studiekurser. Den befintliga grundläggande högskoleutbildningen i Linköping-Norrköpings högskoleområde anges i tabell 4:63. Av denna framgår även huvudmannen för varje utbildningslinje. 4.10.5.2 Inriktning av den grundläggande högskoleutbildningen i Linköping-Norrköping

Den pågående utbyggnaden av högskolan i Linköping har inneburit en mycket snabb 4.10.5 Linköping-Norrköpings högskole- ökning av kapaciteten för grundläggande område högskoleutbildning inom högskoleområdet. 4.10.5.1 Dimensionering av den grundläg- Den fortsatta kvantitativa utbyggnaden bör, gande högskoleutbildningen i Linköping- som framgått av avsnitt 4.6.4, enligt U 68s mening i huvudsak anstå till planeringsperioNorrköping dens senare del. Det är vanskligt att nu ange Linköping-Norrköpings högskoleområde om- när den uppställda riktpunkten för högskolefattar Östergötlands län. Rekryteringsområ- utbildningens utbyggnad inom området bör det kan dock väntas bli betydligt större än nås. länet, åtminstone innan högskoleutbildLiksom för universitets- och filialorterna ningen på närmast belägna högskoleorter har U 68 inte utarbetat mera detaljerade hunnit byggas ut. riktlinjer för den fortsatta högskoleplaneI avsnitt 4.6.3 framgår att U 68 angett att ringens inriktning för Linköping-Norrködet totala antalet platser i grundläggande ping. En viktig planeringsuppgift blir dimenhögskoleutbildning i Linköping-Norrköping sioneringen av de i kapitel 3 föreslagna utbör byggas ut till ca 10 000. Tabell 4:62 vi- bildningslinjer, som närmast svarar mot nusar hur denna totalkapacitet kan fördelas varande utbildning vid de filosofiska fakulteterna. De i tabell 4:56 angivna riktpunkterna för yrkesutbildningssektorernas dimensioneTabell 4:62. Riktpunkter för dimensionering ring, som inte bör uppfattas som preciserade av den grundläggande högskoleutbildningen i planeringsmål, ger vid handen att det främst är administrativt och ekonomiskt inriktad Linköping-Norrköping. utbildning som bör tillkomma inom områUtbildningslinjer Antal utbild- Riktpunkt det. Även utbildningsbehovet för vårdyrken ningsplatser och kultur- och informationsyrken bör upp1971/72 märksammas. Allmänna utbildningslinjer Lokala och individuella utbildningslinjer F.nstaka kurser och studiekurser Utan angiven yrkesinriktning Samtliga

5 800

7 300

-

-

2 000

1 500 ca 7 300

ca 10 000

4.10.6 Sammanfattning av U 68s förslag för östra utbildningsregionen U 68s förslag för östra utbildningsregionen innebär att omkring 5 000 utbildningsplatser bör tillkomma under planeringsperioden. Om vid fördelningen av dessa den proportioSOU 197 3:2

Tabell 4:63. Befintlig grundläggande högskoleutbildning i Linköping-Norrköpings högskoleområde 1971/72. Huvudman och utbildningsenhet. Huvu dman och utbildningsenhet Landst ingskommunal 60

M c

3 c ra O M

Teknisk yrkesutbildning Civilingenjör Laboratorieassistent Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning Administrativt systemarbete Utbildningsadministration Systemman, programmerare Sekreterare (1-årig) Vårdyrk esu t bild ning Läkare Sjuksköterska Arbetsterapeut Utbildning för Fritidspedagog Förskollärare Ämneslärare Klasslärare Slöjdlärare Utan angiven

u

ra C

cra O

<U

g

JU a o -o

- ^ 60 60 C

:0

c

g : oa

60 :0

ra1 M "- C

J -J

ti

c/} 2 .J_

:0 E

Z

ra O

ra O

'K .5

'3 o-

»ra >

»raH >

OJ

O z

c

:ra

X

u- z

'S.

ra C

60 C

kola,

ca

kola, g

60 Primärkommunal

O

M

•a

o

w>

<u . 5

ymna orrkö

Statlig

ymna inköp

Utbildning

X X

X

X

X

X X X

X X

X

X

undervisningsyrkeni X X X

X X X

yrkesinriktning

X

1 Utbildningen av vissa vårdyrkeslärare och yrkeslärare vid yrkespedagogiska institutet i Linköping upphörde fr. o. m. den 1 juli 1972.

nella fördelningen av totalkapaciteten i tabell 4:56 tillämpas, bör speciell uppmärksamhet riktas mot utbyggnaden av sektorerna administration och ekonomi, vård samt kultur och information. Den omfattande utbyggnad av den tekniska högskoleutbildningen i Linköping, som skett under de senaste åren, har medfört att denna utbildningssektor blivit väl företrädd inom regionen. Detta bör dock inte hindra att bl. a. kortare utbildningslinjer med teknisk inriktning inrättas i Jönköping. SOU 1973:2

4.11 Västra utbildningsregionen

4:65. I samtliga län har det totala antalet förvärvsarbetande minskat. Minskningen har Västra utbildningsregionen omfattar Göte- varit speciellt stor i Skaraborgs och Värmborgs och Bohus län, Skaraborgs, Värmlands lands län. och Älvsborgs län. Den hade 1970 knappt 21 Liksom i övriga delar av landet fortsätter procent av landets folkmängd. Under senare den snabba rationaliseringen av jordbruket. delen av 1960-talet ökade Göteborgs och Bo- Den fortfarande ganska stora jordbrukssekhus län samt Älvsborgs län sin andel av regio- torn i Skaraborgs län kan även i framtiden, nens befolkning. Skaraborgs län hade en med tanke på de gynnsamma förutsättmycket svag befolkningsökning, medan folk- ningarna, beräknas utgöra ett väsentligt inmängden i Värmlands län minskade. En kon- slag i länets näringsliv. De problem som den centration av befolkningen pågår till regio- kraftiga minskningen av antalet sysselsatta nens västra del. Ramvärdena för befolknings- inom jord- och skogsbruk i och för sig skapat utvecklingen enligt prop. 1972:111 antyder i Värmland har ytterligare förstärkts genom en uppbromsning av denna utveckling under att det samtidigt skett en koncentration av 1970-talet (se tabell 4:64). industrin - främst massa- och pappersinduNäringslivets utveckling i utbildningsregio- strin - till Vänerområdet. Svårigheter har nen mellan 1965 och 1970 framgår av tabell därvid uppstått att upprätthålla sysselsättningen i de inre delarna av länet. Följden har blivit dels en koncentration av befolkningen Tabell 4:64. Folkmängden i västra utbild- till Karlstadsregionen, dels en betydande utningsregionen 1965, 1970 och 1980. 1 000- flyttning från länet. tal. I samtliga län har antalet industrisyssel1 1 2 satta minskat även om andelen ökat i ett par Folkmängd 1965 1970 1980 av länen — främst i Värmlands län. BranschLän strukturen varierar ganska kraftigt mellan O-län 673 715 7 6 0 - 790 P-län 382 403 4 1 0 - 430 länen. Älvsborgs län, som har den högsta anR-län 254 259 2 6 0 - 270 delen sysselsatta i tillverkningsindustri, hade S-län 287 284 2 8 0 - 290 1968 drygt 40 procent av dessa verksamma Regionen 1 596 1 661 1 7 1 0 - 1 780 inom textil- och konfektionsindustrin. Bran1 Folk- och bostadsräkningen 1965 och 1970 schens koncentration till Boråsregionen och med korrigering för utförd och planerad (hösten de problem detta medfört är välkända. I Ska1972) förändring i kommunindelningen. 2 raborgs och Värmlands län svarar metall- och Befolkningsramar enligt prop. 1972:111 bilaga verkstadsindustrin för de flesta arbetstillfäll , s . 474. 4.11.1 A llmän bakgrund

400 SOU 1«73:2

lena, medan transportmedelsindustrin är den största industribranschen i Göteborg och Bohus län. I detta län kan den kemiska industrins betydelse och omfattning väntas öka. Den fortsatta exploateringen av den bohuslänska kusten för industriell verksamhet, främst petroleumindustri, talar för detta. I samtliga län, utom i Göteborgs och Bohus län, kan den ökade sysselsättningen inom servicesektorn helt hänföras till den offentliga förvaltningens expansion. Dennas betydelse för den regionala utvecklingen har på senare tid alltmer betonats. Dels erbjuder den offentliga förvaltningen direkt sysselsättning för många människor i en föga konjunkturkänslig verksamhet, dels antas den verka stimulerande på företagens och hushållens lokafiseringsval. Till Karlstad kommer att lokaliseras värnpliktsverket, militärpsykologiska institutet, försvarets sjukvårdsstyrelse samt del av försvarets materielverk, medan Borås får statens provningsanstalt och bibliotekshögskolan. Den senare har börjat sin verksamhet läsåret 1972/73. Delegationen för lokalisering av statlig verksamhet har i sitt slutbetänkande (SOU 1972:55) även föreslagit att försvarets civilförvaltning och civilförsvarsstyrelsen skall lokaliseras till Karlstad samt att statens institut för företagsutveckling, statens brandinspektion, statens brandskola och sprängämnesinspektionen skall lokaliseras till Borås. Den beslutade och planerade lokaliseringen till Karlstad berör totalt omkring 1 100 personer och lokaliseringen till Borås berör omkring 400, vartill kommer de studerande vid bibliotekshögskolan.

4.11.2 Befintlig grundläggande högskoleutbildning i västra utbildningsregionen läsåret 1971/72 I överensstämmelse med tidigare använd redovisningsprincip anges här i tabell 4:66 antalet utbildningsplatser för befintlig grundläggande högskoleutbildning i västra utbildningsregionen läsåret 1971/72. 401

Tabell 4:66. Befintlig grundläggande högskoleutbildning i västra utbildningsregionen läsåret 1971/72 fördelad på yrkesutbildningssektorer. Antal utbildningsplatser Yrkesutbildningssektor

Högskoleområde Borås

1 Teknik 2 Administration och ekonomi 3 Vård 4 Undervisning 5 Kultur och information Summa rad 1-5

Göteborg

Surrma

3 400 1 000 4 700 3 900 2 600

3 fOO

200 200 8002 1 200

13 600

1 200

10 300

ii ;oo

23 900

27 600

100 300 200 7001 1 300

Utan angiven yrkesinriktning 3 Summa totalt

Karlstad

1 300

2 400

i :oo 5 100 4C00 1 ;00 16 100

1 Vid full kapacitet. Avser även den ämnesteoretiska delen av ämneslärarutbildningen. 3 Utbildning vid filosofisk fakultet utom psykologlinjen och den ämnesteoretiska delen av ämnesUrarutbild ningen. 2

4.11.3 Allmänna riktpunkter för högskole- ningskapaciteten inom yrkesutbildningssekutbildningens planering i utbildningsregionen torerna vid full utbyggnad vid proportionell fördelning av dessa över landet (tabell 4:67). Enligt den i 4.6.3 redovisade metoden har I den fortsatta planeringen bör särskild vikt för västra utbildningsregionen angetts utbild- läggas vid utbyggnaden av den tekniska och den administrativa och ekonomiska utbildTabell 4:6 7. Antal utbildningsplatser i grund- ningen. Kapaciteten för enstaka kurser och studieläggande högskoleutbildning i västra utbildningsregionen. Nuvarande kapacitet och kapa- kurser har kalkylerats med hänsyn tagen till högskoleområdenas beräknade andel av lancitet vid proportionell fördelning. dets befolkning 1980. En strikt tillämpning Yrkesutbildnings- Antal utbildnings- Kapacitet av denna princip skulle för Göteborg innevid proplatser 1971/72 sektor portionell bära att den mångsidighet i utbudet av enstafördelning ka kurser och studiekurser som nu finns där måste begränsas. En sådan fördelning är 5 000 3 500 Teknik Administration bl. a. av resursskäl olämplig. En viss upp5 000 1 200 och ekonomi justering av kapaciteten för enstaka kurser 5 900 5 200 Vård och studiekurser inom Göteborgs högskole5 300 4 900 Undervisning Kultur och område har skett med hänsyn härtill. Efter1 300 information Summa allmänna ut 16 100 bildningslinjer Lokala och individu ella utbildningslinjer Enstaka kurser och studiekurser Utan angiven yrkes11 500 1 inriktning 27 600 Totalt 1

1 600 22 800

2 000 7 000

32 000

Avser utbildning vid filosofisk fakultet utom psykologlinje och ämnesteoretisk utbildning av ämneslärare. 402

Tabell 4:68. Riktpunkter för antalet utbildningsplatser i enstaka kurser och studiekurser vid full utbyggnad fördelat på högskoleområden. Högskoleområde

Antal utbildningsplatser

Borås Karlstad Göteborg

600 900 5 500

Totalt

7 000 SOI 1973:2

som området är mycket vidsträckt och omfattar flera stora tätortsregioner bör en stor del av kapaciteten utnyttjas för decentraliserade kurser. 4.11.4 Borås högskoleområde 4.11.4.1 Dimensionering av högskoleutbildningen i Borås Borås högskoleområde omfattar kommunblocken Borås, Herrljunga, Mark, Svenljunga, Tranemo och Ulricehamn i Älvsborgs län. Högskoleområdet kan karaktäriseras som ett sammanhängande område med tämligen intensiva kontakter mellan de olika delarna. U 68 anser det sannolikt att rekryteringen till större delen av högskoleutbildningen i Borås huvudsakligen kommer att ske inom

Tabell 4:69. Riktpunkter för dimensionering av högskoleutbildningen i Borås. Utbildningslinjer

Antal utbildningsplatser 1971/72

Allmänna utbildningslinjer Lokala och individuella utbildningslinjer Enstaka kurser och studiekurser Utan angiven yrkesinriktning Totalt

Riktpunkt

1 300

3 200

-

200 600

-

_

ca 1 300

ca 4 000

området och att för övriga studerande inom Älvsborgs län Göteborg blir den naturliga orten för högskoleutbildning. Rekryteringen till bibliotekarieutbildningen i Borås blir där-

Tabell 4:70 Befintlig högskoleutbildning i Borås högskoleområde 1971/72. Huvudman och utbildningsenhet. Utbildning

Huvudman och utbildningsenhet Statlig

Landstingskommunal

rt"

c/3 T 3

5°S .2

IS > o n> CQ

Ivsbo ndsti ;rson

ÉPÉP-a

•O £ — C

•<

Teknisk yrkesutbildning Laboratorieassistent

C

X X

informationsyrken X2

t/i

>> o O m

X

Borås och Vänersborg. Fr. o. m. läsåret 1972/73.

SOU 1973:2

c/3

X

Utbildning för undervisningsyrken Fritidspedagog Förskollärare

2 C/3

yrkesutbildning

Vårdyrk esutb ildning Medicinsk assistent Sjuksköterska

o.

O M

X

Administrativ och ekonomisk Sekreterare (ett-årig)

Utbildning för kultur- och Bibliotekarie

«

Primärkommunal

emot självfallet landsomfattande. U 68 räknar med att studerande från Skaraborgs län främst kommer att gå till högskoleutbildning i Göteborg - med undantag för länets norra del där högskoleutbildningen i Örebro kan väntas påverka de studerandes val av studieort. I avsnitt 4.6.3 har U 68 angett att det totala antalet platser i högskoleutbildning i Borås bör byggas ut till ca 4 000. Tabell 4:69 visar hur denna totalkapacitet kan fördelas mellan å ena sidan allmänna, lokala och individuella utbildningslinjer, å andra sidan enstaka kurser och studiekurser. Den befintliga högskoleutbildningen i Borås anges i tabell 4:70. Av denna framgår även huvudman för varje utbildningslinje. 4.11.4.2 Förslag från lokala myndigheter, statliga utredningar m. fl. I början på 1960-talet tillsattes en kommitté inom Borås kommun för utredning av möjligheten att till Borås förlägga högre utbildningsanstalter. Vid överläggningar som U 68 haft med bl. a. företrädare för Älvsborgs läns landsting, kommunstyrelsen och nämnda kommitté har dessa betonat den värdefulla stimulans för Boråsregionens utveckling som högskoleutbildning kommer att föra med sig. Den skulle bl. a. bidra till en önskvärd differentiering av näringslivet i området. Därigenom skulle valfriheten på arbetsmarknaden öka och de nuvarande tendenserna till utflyttningsöverskott för regionen motverkas. Tekoindustrin kommer under överskådlig tid att utgöra den största industrigrenen i regionen. Behovet av kvalificerad personal för olika befattningar inom denna måste därför uppmärksammas. I Borås finns Textilinstitutet — en branschskola för textil- och konfektionsindustri - vid vilket bl. a. tekniker utbildas. Dess resurser bör, enligt landstingets och kommunens företrädare, kunna utnyttjas för en breddning av den textila utbildningen genom att denna ges en merkantil påbyggnad. Därutöver finns behov av kvalificerad arbetskraft för den i området väl företrädda plast 404

och gummiindustrin. Koncentrationen av denna industribransch till Borås—Gislaved— Värnamo-regionen och den ökade användningen av plast- och gummimaterial inom textilframställning talar enligt kommunens företrädare för att en yrkesteknisk linje med inriktning mot plast- och gummihantering inrättas i Borås. Även lokaliseringen till Borås av statens provningsanstalt, som bl. a. har ett laboratorium avsett för polymerprover, anses tala härför. För näringslivet i området föreligger ett allmänt behov av administrativ och ekonomisk utbildning i form av dels hela utbildningslinjer, dels påbyggnads- eller fortbildningskurser. För företagsledning och anställda i de många småföretagen i området är det önskvärt att få tillgång till de senaste kunskaperna och rönen inom administration, marknadsföring, företagsledning m. m. Från lokalt håll betecknas det som väsentligt att fortbildning eller vidareutbildning av företagsledare, främst från de små och medelstora företagen, kommer till stånd redan vid utbyggnadsperiodens början. Landstingets förslag till utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster skall ses mot bakgrund av de svårigheter som för närvarande föreligger att rekrytera sådan personal till området. Enligt den femårsplan som landstinget utarbetat väntas behovet bestå även framdeles. Kommunstyrelsen i Borås har låtit utreda förutsättningarna för att till Borås förlägga en av de formhögskolor som KUS föreslår i sitt betänkande (SOU 1971: 66). Bl. a. anses det ovannämnda textilinstitutet motivera att en formhögskola inrättas i Borås.

4.11.4.3 U 68s förslag till utbyggnad av högskoleutbildningen i Borås U 68 — som erinrar om vad utredningen anfört i avsnitt 4.6.5 om sådana utbildningslinjer, som närmast svarar mot nuvarande utbildning vid filosofisk fakultet - föreslår att den fortsatta utbyggnaden av högskoleutbildningen i Borås inriktas på att linjer för SOU 19 7 3:2

utbildning inom följande yrkesområden skall finnas vid utbyggnadsperiodens början. Teknisk yrkesutbildning U 68 räknar med att den försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning med inriktning mot konfektionsindustrin, som föreslås förlagd till Borås, kommer att följas av en permanent högskoleutbildning med samma inriktning. Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning Som tidigare framgått föreslår delegationen för lokalisering av statlig verksamhet i sitt slutbetänkande (SOU 1972:55) att statens institut för företagsutveckling (SIFU) förläggs till Borås. SIFU har till uppgift att främja näringslivets tekniska och ekonomiska utveckling med särskild hänsyn till de mindre och medelstora industriföretagen genom bl. a. utbildning av företagare och anställda inom industri och hantverk. Samarbete mellan SIFU och de för högskoleutbildningen ansvariga i utbildningsfrågan bör kunna medföra att de mindre och medelstora företagens behov av fortbildnings- och vidareutbildningskurser tillgodoses. Under förutsättning av att den föreslagna omlokaliseringen av SIFU förverkligas är det alltså en angelägen uppgift att i den fortsatta planeringen av högskoleutbildningen pröva möjligheterna till samverkan mellan institutet och utbildningsmyndigheterna. Vid högskoleutbildningens fortsatta utbyggnad bör också kortare utbildningslinjer med administrativ och ekonomisk inriktning planeras. U 68 föreslår att kombinationsutbildningarna revision, bank och beskattning, administrativt systemarbete, personaladministration och socialadministrativt arbete skall finnas i Borås vid utbyggnadsperiodens början. Vårdyrkesutbildning U 68 föreslår att utbildning till arbetsterapeut och sjukgymnast förläggs till Borås. SOU 1973:2

Svårigheterna att utanför Göteborgsområdet rekrytera sådan personal till sjukhusen och den öppna vården motiverar att dessa utbildningar inrättas på ytterligare en ort i västra utbildningsregionen. Med hänsyn till de omfattande sjukvårdsresurserna i Borås syns förutsättningarna finnas att anordna utbildningarna där. Enstaka kurser och studiekurser U 68 anser sig inte i detalj böra föreslå vilka ämnesområden som de enstaka kurserna och studiekurserna bör omfatta. Med tanke på de här föreslagna utbildningslinjerna och de önskemål som framförts från lokalt håll finns det emellertid skäl för att en ganska stor del av detta utbildningsutbud får en administrativ och ekonomisk inriktning. I tabell 4:69 har angetts en riktpunkt om ca 600 utbildningsplatser för enstaka kurser och studiekurser vid full utbyggnad. U 68 räknar med att kapaciteten i inledningsskedet bör vara ca 400 utbildningsplatser. 4.11.4.4 Sammanfattning av U 68s förslag I tabell 4:71 redovisas dels antagningskapaciteten läsåret 1971 /72 till befintlig högskoleutbildning i Borås, dels exempel på den antagningskapacitet som U 68 föreslår för det preliminärt angivna igångsättningsåret 1977/78. Den i tabellen angivna antagningskapaciteten för de olika utbildningslinjerna medför att efter hand en utbildningskapacitet motsvarande omkring 1 800 utbildningsplatser tas i anspråk. Utbildningsplatsernas fördelning på yrkesutbildningssektorer framgår av tabell 4:72. U 68 har i det föregående angett att en riktpunkt för utbyggnaden av allmänna utbildningslinjer bör vara ca 3 200 utbildningsplatser. Den i tabell 4:71 exemplifierade fördelningen av antagningstal på utbildningslinjer innebär sålunda att den fortsatta planeringen bör inriktas på att omkring 1 000— 1 500 utbildningsplatser bör tillkomma i allmänna utbildningslinjer. Därvid syns — förutom vad som nyss anförts om samverkan 405

Tabell 4:71. Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högskoleutbildning i Borås. Antal antagningsplatser vid utbyggnadsperiodens början. Yrkesutbildningssektor

Utbildningslinje1

Teknisk yrkesutbildning

Laboratorieassistent Yrkesteknisk linje (konfektion) Sekreterare (1-årig) Revision, bank och beskattning Administrativt systemarbete Socialadministrativt arbete Personaladministrativt arbete Medicinsk assistent Sjuksköterska Arbetsterapeut Sjukgymnast Fritidspedagog Förskollärare Bibliotekarie

Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning

Vårdyrkesutbildning

Utbildning för undervisningsyrken Utbildning för kultur- och informationsyrken Summa antagningsplatser

Antagningsplatser/år 2 32 30 20 30 30 30 30 32 80 32 32 16 120 360 4

Utbildningens ling Antal terminer 5 3 2 4 4 4 4 4-5 3

6 4 4 4 4

ca 900

1 U 68s förslag är kursiverade. För befintlig utbildning anges antagningskapaciteten 1971/72. Grundutbildning 5 terminer. Avkortad grundutbildning 3 terminer. Vidareutbildning 1-2 terminer. 4 Vid full utbyggnad.

mellan högskoleutbildningen och SIFU - behovet av utbildning för verksamhet inom barna- och ungdomsvården böra uppmärksammas. Det kan vara naturligt att knyta an till den förskollärar- och fritidspedagogutbildning, som redan finns i Borås. Vidare bör i den fortsatta planeringen beaktas de utbildningsbehov som kan föranledas av det stora antalet invandrare i regionen. Ett uppslag som bör prövas är att utfor-

Tabell4:72. Antal utbildningsplatser, som följer av i tabell 4:71 angiven antagningskapacitet, fördelat på yrkesutbildningssektorer (avrundat till närmaste hundratal). Yrkesutbildningssektor Teknik Administration och ekonomi Vård Undervisning Kultur och information Totalt allmänna utbildningslinjer

406 Antal utbildningsplatser 100 300 400 300 700 ca 1 800

ma kortare utbildning för informationsuppgifter med syfte att underlätta relationerna till det svenska samhället för invandrarna och deras barn. Även den tekniska sektorn bör uppmärksammas. Som tidigare nämnts finns ett påtagligt behov av en allsidigare utveckling av Boråsregionens näringsliv. Det är av stor betydelse att planeringen av högskoleutbildningen kan harmonieras med de åtgärder i denna riktning som andra myndigheter och organ vidtar.

4.11.5 Karlstads högskoleområde 4.11.5.1 Dimensionering av högskoleutbildningen i Karlstad Karlstads högskoleområde omfattar Värmlands län. I avsnitt 4.6.3 har U 68 angett att det totala antalet platser i högskoleutbildning i Karlstad bör byggas ut till ca 4 000. Tabell 4:73 visar hur denna totalkapacitet kan fördelas mellan å ena sidan allmänna, lokala och individuella utbildningslinjer, å andra sidan enstaka kurser och studiekurser. SOL 1973:2

Tabell 4:73. Riktpunkter för dimensionering 4.11.5.2 Utbyggnaden av högskoleutbildningen i Karlstad av högskoleutbildningen i Karlstad. Utbildningslinjer

Antal utbildningsplatser 1971/72

Allmänna utbildningslinjer 1 200 Lokala och individu ella utbildningslinjer Enstaka kurser och studiekurser Utan angiven yrkesinriktning 1 200 ca 2 400 Totalt

Riktpunkt

U 68 har haft överläggningar med företrädare för kommittén för eftergymnasial utbildning i Värmlands län, i vilken ingår representanter för länsstyrelsen, Värmlands läns landsting, de större kommunerna, universitetet i Göteborg m. fl., om den fortsatta utbyggnaden av högskoleutbildningen. Därvid har bl. a. framförts önskemål om att lärarhögskolan i Karlstad skall få ämneslärarutbildning. Kommittén har också betonat behovet av att teknisk utbildning förläggs till Karlstad. Därmed skulle länets lokaliseringsförutsättningar väsentligt förbättras. Goda förutsättningar anses finnas för att i Skoghall inrätta

2 800 300 900

ca 4 000

Tabell 4:74 visar de utbildningslinjer som för närvarande finns inrättade i Karlstad samt respektive utbildningslinjes huvudman.

Tabell 4:74. Befintlig högskoleutbildning i Karlstads högskoleområde 1971/72. Huvudman och utbildningsenhet. Huvudman och utbildningsenhet

Utbildning

Landstingskommunal

Statlig

Primärkommunal

<D T 3

O-g

•a

I* SP-o

<D Ti.

2 "C :Crt

ro

u-

ro

\-< •—,

:c3 O

J JO

si •2 3

o «>

—] .—I

'3 "a

11 O i4

Teknisk yrkesutbildning Laboratorieassistent Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning Socialadministration Revision, bank och beskattning Systemman, programmerare Sekreterare Vårdyrk esutb ildn ing Sjuksköterska Utbildning för Musikpedagog Klasslärare Ämneslärare

undervisningsyrken

Utan angiven

yrkesinriktning

SOU 1973:2

g.S O i4

yrkestekniska linjer med inriktning mot ca 400 utbildningsplatser vid planeringspepappers- och pappersmasseteknik samt riodens början. Efter hand bör kapaciteten processteknik. byggas ut till ca 900 platser. Praktisk-pedagogisk utbildning av ämneslärare bedrivs för närvarande i Karlstad som filial till lärarhögskolan i Göteborg. Lärarut- 4.11.6 Göteborgs högskoleområde bildningskommittén föreslår i sitt betänkan4.11.6.1 Dimensionering av den grundlägde att detta förhållande ändras så att en frigande högskoleutbildningen i Göteborg stående ämneslärarlinje inrättas vid lärarhögskolan i Karlstad. U 68 har i avsnitt 4.6.5 Göteborgs högskoleområde omfattar Götediskuterat de faktorer som enligt utred- borgs och Bohus län, Skaraborgs län samt ningens mening har betydelse för frågan om Älvsborgs län med undantag för Borås högpermanent förläggning av praktisk-pedago- skoleområde. Eventuellt söker sig studerande gisk utbildning till de nuvarande filialorter- från Skaraborgs läns norra del till högskolena. Liksom för övriga filialorter föreslår utbildning i Örebro liksom studerande från U 68 att frågan för Karlstads del övervägs på en del av Älvsborgs län kan söka sig till höggrundval av LUKs och kompetenskommit- skoleutbildning i Karlstad. téns samt U 68s övriga förslag. Det är först under 1950- och 1960- talen Som framgått av avsnitt 4.6.4 bör enligt som den högre utbildningen i Göteborg har U 68s mening den fortsatta utbyggnaden av byggts ut till en omfattning som svarar mot högskoleutbildningen på de nuvarande filial- Västsveriges andel av landets befolkning. orterna i allt väsentligt anstå till planerings- Bl. a. har universitetet i Göteborg, som tillperiodens senare del. Liksom för högskolor- kom år 1954, expanderat utomordentligt na på bl. a. de nuvarande universitetsorterna snabbt. Som framgår av avsnitt 4.6.3 skulle blir det för högskolan i Karlstad en viktig en kalkyl för studerandeantalet vid 1980uppgift att planera för dimensioneringen av talets början enligt där angivna proportionede i kapitel 3 föreslagna utbildningslinjer ringsprinciper leda till ett något högre studesom närmast svarar mot nuvarande utbild- randeantal i grundutbildning inom högskolening vid de filosofiska fakulteterna. området än det nuvarande. För att den eftersträvade tekniska inriktÖnskemålet att under planeringsperioden ningen på högskoleutbildningen skall kunna bygga ut högskoleutbildning inom närligganuppnås kan det övervägas att jämförelsevis de högskoleområden motiverar enligt U 68s snabbt förlägga någon yrkesteknisk linje till mening att planeringen inriktas på ett något Karlstad. Också UKÄs förslag om resurser för laborativ naturvetenskaplig utbildning till Karlstad syftar till en breddning av utbild- Tabell 4:75. Riktpunkter för dimensioneningsutbudet. Vid ställningstagande till för- ring av den grundläggande högskoleutbilddelningen av sådan utbildning på olika hög- ningen i Göteborg skoleområden bör eftersträvas att anpassa UtbildningsAntal utbildnings- Rikipunkt den grundläggande utbildningen till områ- linjer platser 1971/72 denas yrkesutbildningsprofil. Ett val i fråga om naturvetenskaplig utbildning i Karlstad Allmänna utbildningslinjer 13 600 17 000 bör sålunda ske bl. a. mot bakgrund av en Lokala och individuella utbildningsplan för utbyggnaden av tekniskt inriktad utlinjer 1 500 bildning. Enstaka kurser och Den nuvarande universitetsfilialens resurstudiekurser 5 500 ser är väl lämpade för att ge ett brett utbud Utan angiven yrkesinriktning 10 300 av enstaka kurser och studiekurser. Enligt Totalt ca 23 900 ca 24 000 U 68s mening bör kapaciteten för dessa vara 408

SOU !973:2

lägre studerandetal än vad en strikt proportionell kalkyl skulle leda till. För detta talar också den snabbhet med vilken expansionen skett under det närmast föregående årtiondet. U 68 föreslår sålunda att planeringen av den grundläggande högskoleutbildningen inom området utgår från i huvudsak oförändrat studerandeantal under den nu aktuella planeringsperioden. I tabell 4:75 framgår hur denna totalkapacitet kan fördelas mellan å ena sidan allmänna, lokala och individuella utbildningslinjer, å andra sidan enstaka kurser och studiekurser. I tabell 4:51 redovisas huvudmannaskap och utbildningsenhet för i utbildningsregionen befintlig grundläggande högskoleutbildning, fördelad på yrkesutbildningssektorer. Härtill kommer viss utbildning utan angiven yrkesinriktning vid universitetet i Göteborg. 4.11.6.2 Inriktning av den grundläggande högskoleutbildningen i Göteborg Liksom för övriga nuvarande universitetsorter har U 68 inte utarbetat mera detaljerade riktlinjer för den fortsatta högskoleplane-

ringen för Göteborgs högskoleområde. Som framgår av det föregående räknar utredningen med att den bör ske inom i huvudsak oförändrade kvantitativa ramar i vad avser grundutbildningen. En viktig fråga blir att successivt förändra utbildningens innehåll och inriktning. Det gäller därvid i första hand att planera för dimensioneringen av de i kapitel 3 föreslagna utbildningslinjer som närmast svarar mot nuvarande utbildning vid de filosofiska fakulteterna. Bl. a. genom de basresurser som finns vid de nuvarande högskolorna i Göteborg bör förutsättningarna vara mycket goda att erbjuda ett rikt differentierat utbud av yrkesinriktad högskoleutbildning inom området. U 68 föreslår att försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning med inriktning mot verkstadsindustrin förläggs till Göteborg. Även andra möjligheter att differentiera den högre utbildningen genom tillkomsten av kortare yrkesförberedande utbildningslinjer bör prövas. Som nämnts i det föregående omfattar Göteborgs högskoleområde flera stora tätortsområden. Planeringen av enstaka kurser

Tabell 4:76 A-E. Befintlig grundläggande högskoleutbildning i Göteborgs högskoleområde 1971/72. Huvudman och utbildningsenhet.1 A. Teknisk yrkesutbildning Huvudman och utbildningsenhet

Utbildning

Statlig

Landstingskommunal

Primärkommunal

*

6 ^ -C :0

o

Arkitekt Civilingenjör Drifttekniker Sjöingenjör Laboratorieassistent 1

Om inte annat anges är utbildningsorten Göteborg.

SOU 1973:2

Tabell 4:76 C. Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning. Utbildning

Huvudman och utbildningsenhet Statlig

S <2

Primär- Enskild kommunal

-SJc 2

I II OO

00 O

3 Sjökapten Ekonomiföreståndare Ekonom Socionom (förv.linje) Samhällsadministration Revision, bank och beskattning Personaladministration Högre grafisk utbildning Systemman, programmerare Sekreterare

Tabell 4:76 C. Vårdyrkesutbildning. Utbildning

Huvudman och utbildningsenhet Landstingskommu nal

Statlig

M

c

iä o <l>

'2

•io

•w> a ja

l2

'o o on

M

•a u M

CD

0) ra

!D

c o

M

C/3

1,3 c/5

:0

-a

M

>

b?

3 M

>

c/5

CD

v3? T3 D

cd

fl pM 00

CL)

*l

Arbetsterapeut Läkare Medicinsk assistent Sjuksköterska Tandläkare Sjukgymnast Socionom (social linje) Bitr. psykolog, psykolog 1

410 Institutet för arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning. SOU 197 3:2

Tabell 4:76 D. Utbildning för undervisningsyrken. Huvudman och utbildningsenhet

Utbildning

Landstingskommunal

Statlig

11 Is 3

C

00 3

Barnavårdslärare Hushållslärare Sjukvårdslärare Vårdyrkeslärare Fritidspedagog Förskollärare Musiklärare Musikpedagog Ämneslärare Klasslärare Speciallärare Textillärare Yrkeslärare

x'

i Utbildningen gavs 1971/72 vid det yrkespedagogiska institutet, fr. o. m. 1972/73 ges den vid S1HUS. Utbildningen gavs 1971/72 vid det yrkespedagogiska institutet, fr. o. m. 1972/73 ges den vid lärarhögskolan. 2

Tabell 4:76 E. Utbildning för kultur-och informationsyrken. Utbildning

Huvudman ot h utbildningsenhet Primär kommunal

Statlig

c

% 1 so

-K

rnali

t/i

>ikhö

™

I

a .2 "o C

C

0>

si

a o M ca c g

o c/5

o ,M T3 C

>

Enskild

c O

M

C T3

c

o 54

oo

00 :0 ^

SM O

^3

<2 M .

C

60 : 0

5 O

'2, '3

D

CO

:0

O

60 - f 3c M O

3-S

Ungdomsledare Journalist Scenartist Målare, skulptör m. m. Konsthantverkare Kyrkomusiker, instrumentalmusiker och sångare

SOU 1973:2

och studiekurser kommer därför att innefatta betydande inslag av decentraliserad utbildning. 4.11.7 Sammanfattning av U 68s förslag för västra utbildningsregionen U 68 föreslår för den västra utbildningsregionen en jämförelsevis begränsad utbyggnad av den grundläggande högskoleutbildningen under planeringsperioden, från nuvarande ca 28 000 till ca 32 000. Huvuddelen av den nytillkommande utbildningskapaciteten bör förläggas till Borås och Karlstad. Det är främst utbildning med inriktning mot tekniska yrken och administrativa och ekonomiska yrken som bör uppmärksammas vid den fortsatta planeringen inom utbildningsregionen.

412 SOU 1973:2

4.12 Södra utbildningsregionen

sättning i de krympande areella näringarna har inte i tillräckligt snabb takt ersatts med Södra utbildningsregionen omfattar Blenya arbetstillfällen, vilket bidragit till att kinge, Gotlands, Hallands, Kalmar, Kristianregionens östra delar fått vidkännas en inte stads, Kronobergs och Malmöhuslän. Tillsamobetydlig utflyttning av i huvudsak ungmans hade dessa omkring 22 procent av domar. landets folkmängd 1970. Under 1960-talet De östra och sydöstra delarna uppvisar har en koncentration av befolkningen till många drag som vanligtvis kännetecknar regionens sydvästra del skett (se tabell 4:77). stagnerande områden. I flera av länsprogramNäringslivets utveckling under perioden men stryks också under att servicenäringar1965-1970 förstärker denna bild ytterligare nas expansion — främst offentlig förvaltning (se tabell 4:78). I samtliga län utom Malmö— inte kommit dessa län till del i samma hus och Hallands län har totalantalet förutsträckning som storstadsregionernas län. värvsarbetande minskat. Bortfallet av sysselTrots att under 1960-talet antalet sysselsatta inom jordbruket minskat mycket kraftigt har näringen fortfarande en betydande Tabell 4:77. Folkmängden i södra utbild- omfattning i landets södra del. Bortsett från ningsregionen 1965, 1970 och 1980. 1 000- Gotland - där speciella förhållanden råder tal. har Hallands och Kristianstads län den högsta andelen sysselsatta inom jordbruket. I båda Län Folkmängd dessa län är också livsmedelsindustrin omfat1965" 1970 1 1980 2 tande. Högsta andelen sysselsatta inom tillverk760 - 790 M-län 672 719 ningsindustrin har Blekinge, Kalmar och 265 - 275 L-län 258 264 Kronobergs län, vilka samtliga ökade sin 155 - 165 K-län 149 154 2 1 0 - 220 N-län 184 200 andel sysselsatta inom denna sektor samtiG-län 1 7 0 - 180 digt som näringsgrenens andel av rikets to159 167 245 - 255 H-län 239 241 tala sysselsättning minskade. Verkstads-, me52 55 I-län 54 54 tall- och maskinindustri utgör de största Regionen 1 715 1 799 1 857 - 1 940 industrigrenarna. I Kronobergs och Kalmar 1 Folk- och bostadsräkningen 1965 och 1970 län har även trä- samt sten- och jordindustrin med korrigering för utförd och planerad (hösten (glasindustri) stor omfattning. 1972) förändring i kommunindelningen. Servicesektorn har i samtliga län vuxit 2 Befolkningsramar enligt prop. 1972:111 bilaga mycket kraftigt under 1960-talets senare 1,8.474. 4.12.1 A llmän bakgrund

SOU 1973:2

vo <N m ~H o r o -H

o o o

r- <N

m u r t M n o m «—i <—i v© r-~ r- O <N ro i—i ~H

«^

o \ < j \ o H O O \ o\

CT\ CTs CT\ O <7\ 0"\ 0\

a^i

M

J^ M

O -O

o

's| 3

H

a ^

TJ

^

o

1.2 a T3 0) c

>* rt

Q-, .

_ <D

o -9 0\ ;/: OJ

aa c o>

T3 C T3

-a

—c

> H

§1 .så J- § "O

o

O

C

tu

•°1 O 4) «J

C

c

C

C

C

C

— is 13 -3 =£2 ^2 .5

414 C iä OJ —

- c ° Z. w .5 t :<

SOU 1973:2

hälft. Trots detta har endast Malmöhus län en högre andel av de sysselsatta inom denna än riksgenomsnittet. I samtliga län är det i första hand den offentliga sektorn som svarat för denna expansion. Fortfarande har Kalmar och Kronobergs län en förhållandevis liten andel av det totala antalet sysselsatta inom servicenäringarna. Delegationen för lokalisering av statlig verksamhet föreslår i sitt slutbetänkande (SOU 1972:55) att del av televerket - teleskolan och byggnadsavdelningens byggnadskontor - skall lokaliseras till Kalmar. Sammanlagt berörs ca 250 anställda.

Tabell 4:80. Antal utbildningsplatser i grundläggande högskoleutbildning i södra utbildningsregionen. Nuvarande kapacitet och kapacitet vid proportionell fördelning Yrkesutbildningssektor

Antal utbildningsplatser 1971/72

Kapacitet vid proportionell fördelning

Teknik Administration och ekonomi Vård Undervisning Kultur och information

2 800

5 800

3 200 4 500 5 500 500

5 800 6 900 6 100 1 900

16 500

26 500

Summa allmänna utbildningslinjer

4.12.2 Befintlig grundläggande högskoleutbildning i södra utbildningsregionen läsåret 1971/72 I tabell 4:79 redovisas antalet utbildningsplatser vid befintlig högskoleutbildning i södra utbildningsregionen läsåret 1971/72. 4.12.3 Allmänna riktpunkter för högskoleutbildningens planering i utbildningsregionen Enligt den i avsnitt 4.6.3 redovisade metoden har för södra utbildningsregionen angetts utbildningskapaciteten inom yrkesut-

Lokala och individuella utbildningslinjer Enstaka kurser och studiekurser Utan angiven yrkesinriktning 1 Totalt

2 300 7 800 10 000 26 500

36 500

i Avser antalet närvarande studerande vid filosofisk fakultet utom psykologutbildning och ämnesteoretisk utbildning för ämneslärare.

bildningssektorerna vid full utbyggnad vid proportionell fördelning av dessa över landet (se tabell 4:80). Den fortsatta planeringen

Tabell 4:79. Befintlig grundläggande högskoleutbildning i södra utbildningsregionen läsåret 1971/72 fördelad på yrkesutbildningssektorer. Antal utbildningsplatser. Yrkesutbildningssektor

Högskoleområde Kalmar

1 Teknik 2 Administration och ekonomi 3 Vård 4 Undervisning 5 Kultur och information

Kristianstad

Halmstad Växjö

100 LundMalmö

Summa

2 700

2 800

100 200 700

400 700

200 300 8001

2 900 3 600 3 3001 500

3 200 4 500 5 500 500

Summa rad 1-5

1 100

1 100

1 300

13 000

16 500

Utan angiven yrkesinriktning 2

1 200

8 600

10 000

21 600

26 500

Summa totalt

1 200

-

1 200

-

2 500

i Avser även den ämnesteoretiska delen av ämneslärarutbildningen. 2 Utbildning vid filosofisk fakultet utom den ämnesteoretiska delen av lärarutbildningen (se not 1) samt psykologlinjen. SOU 1973:2

Tabell 4:81. Riktpunkter för antalet utbildningsplatser i enstaka kurser och studiekurser vid full utbyggnad.

Tabell 4:82. Riktpunkter för dimensionering av högskoleutbildningen i Kalmar. Utbildningslinjer

Högskoleområde

Antal utbildningsplatser

Kalmar Kristianstad Växjö Lund-Malmö Halmstad

900 1 000 900 4 300 700 Totalt

7 800

Antal utbildningsplatser 1971/72

Allmänna utbildningslinjer Lokala och individuella utbildningslinjer Enstaka kurser och studiekurser Utan angiven yrkesinriktning Totalt

bör avse flertalet yrkesutbildningssektorer. Endast undervisningssektorn kan i dag anses ha en kapacitet som i huvudsak svarar mot den angivna riktpunkten. Kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser bör som tidigare angetts (avsnitt 4.6.3) fördelas på högskoleområden i huvudsak proportionellt mot befolkningsunderlaget. En strikt tillämpning av denna princip skulle för högskolan i Lund-Malmö innebära att den mångsidighet i utbudet av enstaka kurser och studiekurser som nu finns där måste begränsas. En uppjustering av kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser i Lund-Malmö samt en motsvarande minskning för övriga högskoleområden bör därför göras. Omkring 1 000 utbildningsplatser har bedömts vara en lämplig omfattning av en sådan överflyttning. Även för Växjö, som i dag har jämförelsevis omfattande basresurser för högre utbildning, bör en viss uppjustering göras. Exempel på hur fördelningen kan göras på högskoleområden framgår av tabell 4:81.

4.12.4 Kalmar högskoleområde 4.12.4.1 Dimensionering av högskoleutbildningen i Kalmar Kalmar högskoleområde omfattar Kalmar och Gotlands län. I avsnitt 4.6.3 har U 68 angett att det totala antalet platser i högskoleutbildning i 416

1 100

Riktpunkt

2 900 200 900

100 ca 1 200

ca 4 000

Kalmar bör byggas ut till ca 4 000. Tabell 4:82 visar hur denna totalkapacitet kan fördelas mellan å ena sidan allmänna, lokala och individuella utbildningslinjer, å andra sidan enstaka kurser och studiekurser. Den befintliga högskoleutbildningen i Kalmar anges i tabell 4:83. Av denna framgår även huvudmannen för varje utbildningslinje. 4.12.4.2 Förslag från lokala myndigheter, statliga utredningar m. fl. U 68 har haft överläggningar med företrädare för länskommittén för eftergymnasial utbildning i Kalmar län, i vilken ingår representanter för länsstyrelsen, landstinget, kommuner, arbetsmarknadens organisationer m. fl. Därvid har framförts förslag till utbildningslinjer på högskolenivå i Kalmar. Förslagen har i första hand varit inriktade påutbildningar inom den tekniska sektorn. De-största industrigrenarnas - trä- och metallindustri behov av kvalificerad teknisk personal har uppmärksammats. Vidare har betonats möjligheten att knyta nya utbildningslinjer till redan befintliga resurser - främst lärarhögskolan och vårdskolan. Länskommittén har också tagit fasta på miljökontrollutredningens förslag att till Kalmar förlägga ett miljövårdslaboratoriuim (SOU 1972:31). Om detta förslag förverkligas anses förutsättningarna vara mycket goda SOU 1973:2

Tabell 4:83. Befintlig högskoleutbildning i Kalmar högskoleområde 1971/72. Huvudman och utbildningsenhet. Huvudman och utbildningsenhet 1

Utbildning

Statlig

Lands- Primärtings- kommunal kommunal 3

£ 13

O)

c

> *

o

o

o M v> iS U V X>

c, C

it M •O

^

a B

••o H

v?i4 Teknisk yrkesutbildning Sjöingenjör Drifttekniker Administrativ och ekonomisk Systemman, programmerare Sjökapten

13 X

<u

<u O 00 w

> C

•O : 0

.ts M

OJ

o:

X X

yrkesutbildning

Utbildning för Förskollärare Klasslärare

undervisningsyrken

Utan angiven

yrkesinriktning

X X

>i X X

X

Härtill kommer försöksverksamhet med vidareutbildning av journalister.

för att till Kalmar förlägga utbildningar med anknytning till miljövård, även med viss anknytning till arbetsmiljöns problem. Kommittén föreslår vidare en komplettering av den tekniska gymnasieutbildningen med viss ekonomisk högskoleutbildning med inriktning ekonomiingenjör-exportingenjör. Denna skulle även kunna ges en språklig inriktning inom området engelska-ryskaspanska. Kommittén utarbetar för närvarande ett mera detaljerat förslag om hur denna utbildning bör utformas. Länskommittén föreslår vidare att det undersöks om inte i anslutning till den försöksverksamhet med vidareutbildning av journalister som lokaliserats till Kalmar en rad närbesläktade utbildningar kan anordnas. Vidareutbildning av denna karaktär bör enSOU 1973:2 27

C E • >>

1=3

Vårdyrk esutb ildn ing Sjuksköterska

2 •*

:S u

ligt kommittén ges för personal från andra informationsmedia och för informationssekreterare. Även inom turistnäringen föreligger ett behov av fortbildning och vidareutbildning med anknytning till informationssidan. 4.12.4.3 U 68s förslag till utbyggnad av högskoleutbildningen i Kalmar U 68 — som erinrar om vad utredningen anfört i avsnitt 4.6.5 om sådana utbildningslinjer, som närmast svarar mot nuvarande utbildning vid filosofisk fakultet — föreslår att planeringen av den fortsatta utbyggnaden av högskoleutbildningen i Kalmar inriktas på att linjer för utbildning inom följande yrkesområden inrättas vid utbyggnadsperiodens början. 417

Teknisk yrkesutbildning U 68 räknar med att försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning leder till att sådan utbildning bör få ökad kapacitet och förläggas till nya orter. Två yrkestekniska linjer bör då inrättas i Kalmar, med inriktning mot t. ex. verkstadsindustri och träindustri. Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning U 68 föreslår att i första hand två kombinationsutbildningar inrättas, nämligen med inriktning mot revision, bank och beskattning och transportadministration. Det är vidare angeläget att administrativ utbildning riktad mot turism och rekreation kommer till stånd. I den fortsatta planeringen av administrativ och ekonomisk utbildning bör dessa behov beaktas. U 68 räknar med en viss utbildningskapacitet för en sådan utbildningslinje. Vårdyrkesu t b ildn ing Den fortsatta planeringen bör inriktas på att skapa förutsättningar för att inrätta arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning redan under något av de första åren av utbyggnadsperioden. Utbildning för undervisningsyrken LUK föreslår i sitt betänkande att utbildning av lärare i ämnet bildkunskap bl. a. förläggs till Kalmar. LUK förutsätter därvid att även annan högre konstnärlig utbildning kommer att förläggas till Kalmar. Enligt LUK är det angeläget att de som studerar till lärare kan fullfölja hela sin utbildning på samma ort. LUK föreslår därför att lärarhögskolan i Kalmar — som nu har klass- och förskollärarutbildning - byggs ut med praktisk-pedagogisk utbildning för ämneslärare. I avvaktan på en prövning av LUKs förslag avstår U 68 från att närmare precisera yrkesutbildningssektorns framtida omfattning och innehåll. Enligt LUK bör undervisningsämnet bildkun418

skap i en lärarutbildninglinje lämpligen kombineras med något av ämnena dramatik, slöjd, svenska, samhällskunskap eller historia. Utbildning för kultur- och informationsyrken U 68 anser - i likhet med länskommittén att glas- och träindustrins behov av formgivare bör uppmärksammas. Kommittén utarbetar för närvarande en skiss till studieplan som får prövas i det fortsatta planeringsarbetet. Vid planeringen av utbildning inom denna sektor bör vidare erfarenheterna av försöksverksamheten med vidareutbildning av journalister tillvaratas. Enstaka kurser och studiekurser U 68 anser sig inte i detalj böra föreslå vilka ämnesområden som de enstaka kurserna och studiekurserna bör omfatta. Som nämnts i det föregående bör dock, om enligt LUKs intentioner viss utbildning av ämneslärare förläggs till Kalmar, åtminstone några av de ämnesområden finnas med som avses ingå i ämneslärarutbildningen. I tabell 4:82 har angetts en riktpunkt om 900 utbildningsplatser för enstaka kurser och studiekurser vid full utbyggnad. U 68 räknar med att kapaciteten i inledningsskedet av utbyggnaden bör vara ca 500 utbildningsplatser. 4.12.4.4 Sammanfattning av U 68s förslag I tabell 4:84 redovisas dels antagningskapaciteten läsåret 1971/72 till befintlig högskoleutbildning i Kalmar, dels exempel på den antagningskapacitet som U 68 föreslår för det preliminärt angivna igångsättningsåret 1976/77. Den i tabellen angivna antagningskapaciteten för de olika utbildningslinjerna medför att efter hand en utbildningskapacitet motsvarande ca 1 500 utbildningsplatser tas i anspråk. Utbildningsplatsernas fördelning på yrkesutbildningssektorer framgår av tabell 4:85. SOU 1973:2

Tabell 4:84. Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högskoleutbildning i Kalmar. Antal antagningsplatser vid utbyggnadsperiodens början. Yrkesutbildningssektor

Utbildningslinje1

Teknisk yrkesutbildning

Drifttekniker Sjöingenjör Yrkesteknisk linje (trä) Yrkesteknisk linje (verkstad) Sjökapten Systemman, programmerare Revision, bank och beskattning Trän spor tad m in istration Administrativ utbildning för turism och rekreation Sjuksköterska Arbetsterapeut Sjukgymnast Förskollärare Lågstadielärare Mellanstadielärare Glas- och träformgivare

Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning

Vårdyrkesutbildning

Utbildning för undervisningsyrken Utbildning för kulturoch informationsyrken

Antagningsplatser/år 2

Summa antagningsplatser 1 2

Utbildningens längd. Antal terminer

30 24 30 30 24 80 30 30

2 4 3 3 4 2 4 4

30 60 32 32 120 72 96 30

4 5 6 4 4 5 6 2

ca 800

U 68s förslag är kursiverade. För befintlig utbildning anges antagningskapaciteten 1971/72.

U 68 har i det föregående angett att en riktpunkt för utbyggnaden av allmänna utbildningslinjer bör vara ca 2 900 utbildningsplatser. Den i tabell 4:84 exemplifierade

Tabell 4:85. Antal utbildningsplatser, som följer av i tabell 4:84 angiven antagningskapacitet, fördelat på yrkesutbildningssektorer (avrundat till närmaste hundratal). Yrkesutbildningssektor

Antal utbildningsplatser

Teknik Administration och ekonomi Vård Undervisning Kultur och information

200 300 300 700 i

Totalt allmänna utbildningslinjer ca 1 500 1

Mindre än 50 utbildningsplatser.

SOU 1973:2

fördelningen av antagningstal på utbildningslinjer innebär sålunda att planeringen bör inriktas på en utbyggnad med ytterligare omkring 1 000 - 1 500 utbildningsplatser. Därvid bör bl. a. — om miljökontrollutredningens förslag förverkligas — möjligheterna prövas att inrätta utbildningslinjer med kemiskt—biologiskt innehåll. Även förutsättningarna för att i Kalmar anordna ytterligare utbildningslinjer med teknisk inriktning bör närmare undersökas. Resurser vid sjöbefälsskolan och gymnasieskolans fyraåriga tekniska linje bör kunna utnyttjas. En utbyggnad av tekniskt inriktad högskoleutbildning kan ställa krav på ytterligare basresurser för fysisk—kemisk utbildning. Också inom den administrativa och ekonomiska yrkesutbildningssektorn är den av kommittén föreslagna anknytningen till gymnasieskolans tekniska linjer värd att pröva. Inte minst från näringslivet har efterfrågats personer som har både en god teknisk orientering och kunskaper i ekonomi och språk. 419

4.12.5 Kristianstads högskoleområde 4.12.5.1 Dimensionering av högskoleutbildningen i Kristianstad Kristianstads högskoleområde omfattar Kristianstads och Blekinge län. I avsnitt 4.6.3 har U 68 angett att det totala antalet platser i högskoleutbildning i Kristianstad bör byggas ut till ca 4 000. Tabell 4:86 visar hur denna totalkapacitet kan fördelas mellan å ena sidan allmänna, lokala och individuella utbildningslinjer, å andra sidan enstaka kurser och studiekurser. Den befintliga högskoleutbildningen i Kristianstad anges i tabell 4:87. Av denna framgår även huvudmannen för varje utbildningslinje.

Tabell 4:86. Riktpunkter för dimensionering av högskoleutbildningen i Kristianstad. Utbildningslinjer

Antal utbildningsplatser 1971/72

Allmänna utbildningslinjer Lokala och individuella utbildningslinjer Enstaka kurser och studiekurser Utan angiven yrkesinriktning Totalt

Riktpunkt

1 100

2 80)

-

20)

-

1 00)

-

ca 1 200

ca 4 00)

Tabell 4:87. Befintlig högskoleutbildning i Kristianstads högskoleområde 1971/72. Huvudman och utbildningsenhet. Utbildning

Huvudman och utbildningsenhet Statlig

Landstingskommunal

Primär- Enscild kommunal

c •* iS «=

O -Q

TI

:0 C

3£

C

E3

U s i4 «

—

c M

E "C O ^

yrkesutbildning X

Vårdyrkesutbildning Sjuksköterska

X

X

undervisningsyrken X X

Utbildning för kultur- och Ungdomsledare

.22 oc

X

Administrativ och ekonomisk Samhällsadministration

Utan angiven

.u

t* O C M Sa ^ T3

Teknisk yrkesutbildning Laboratorieassistent

Utbildning för Klasslärare Förskollärare

C ^ "t rt :«

informationsyrken

yrkesinriktning

X X

SOU 1975:2

4.12.5.2 Förslag från lokala myndigheter, statliga utredningar m. fl. U 68 har haft överläggningar med bl. a. representanter för länsstyrelsen i Kristianstad, Kristianstads läns landsting samt Kristianstads och Hässleholms kommuner. Kommunstyrelsen i Kristianstad har i samråd med företrädare för bl. a. områdets näringsliv och offentliga förvaltning utarbetat förslag till högskoleutbildning i Kristianstad, vilka tillställts U 68. I förslaget har beaktats U 68s allmänna mål rörande yrkesinriktning, arbetsmarknadsanpassning m. m. samt befintliga resurser såsom lärarhögskolan och Kristianstads nya centrallasarett. I det mycket omfattande förslaget har de utbildningslinjer prioriterats som i första hand anses böra finnas redan vid utbyggnadsperiodens början. Med hänsyn till näringslivets inriktning i området har särskilt betonats behovet av teknisk yrkesutbildning med kemisk biologisk bas. Främst är det livsmedelsindustrins starka ställning som anses motivera en sådan inriktning men även den plastbearbetande industrin är väl företrädd i området. Mot denna bakgrund föreslås två yrkestekniska linjer med inriktning mot dels livsmedelsteknik, dels plastbearbetning. Den senare inriktningen är avsedd för verksamhet som verktygskonstruktör, produktkonstruktör, verktygsmakare eller produktionstekniker inom den plastbearbetande industrin. Det anses önskvärt att den livsmedelstekniska utbildningen redan i ett tidigt skede av utbyggnadsperioden vidgas och ges en sådan inriktning att den omfattar utbildning av t. ex. kostkonsulenter, dietister, näringsfysiologer, hushållslärare, hälsovårdsinspektörer och ekonomiföreståndare.

ter. Inom undervisningssektorn föreslås en samordning av lärarhögskolans förskollärarlinje med de utbildningslinjer vilka leder till verksamheter som fritidspedagog, socialpedagog, ungdomsvårdslärare, barnavårdslärare och barnpsykolog. Vidare föreslås utbildning med inriktning mot informations- och kommunikationsyrken. Utbildningen beräknas få en längd av tre till fem terminer och omfatta studier i ett eller flera språk med merkantil inriktning, orientering om tekniska media för information och praktik på företag. Lärarhögskolans resurser beräknas kunna användas bl. a. i vad avser teknisk utrustning. I tredje hand prioriteras utbildning med administrativ och ekonomisk inriktning. Här föreslås utbildningsresurser i ämnet informationsbehandling för dels fristående kurser i ADB-teknik, dels de ADB-moment som kan komma att ingå i övriga utbildningslinjer. Tillgången på datorer betecknas som god. Förslag till en administrativ och ekonomisk yrkesutbildning med fyra varianter har även utarbetats. Efter en grundläggande basutbildning omfattande en termin avses den studerande kunna välja endera av de fyra utbildningslinjerna bank-försäkring, revision-beskattning, offentlig förvaltning eller sekreterarutbildning, var och en omfattande tre terminer. 4.12.5.3 U 68s förslag till utbyggnad av högskoleutbildningen i Kristianstad U 68 — som erinrar om vad utredningen anfört i avsnitt 4.6.5 om sådana utbildningslinjer, som närmast svarar mot nuvarande utbildning vid filosofisk fakultet - föreslår att planeringen av den fortsatta utbyggnaden av högskoleutbildningen i Kristianstad inriktas på att linjer för utbildning inom följande yrkesområden inrättas vid utbyggnadsperiodens början.

Högskoleutbildning med inriktning mot vård och undervisning betraktas, efter den tekniska, som mest angelägen. Det nya lasarettet samt en ny vårdskola — med goda tillbyggnadsmöjligheter - anses ge goda utbildTeknisk yrkesutbildning ningsresurser för utbildning av bl. a. medicinska assistenter, laboratorieassistenter, arbets- Det är naturligt att livsmedelstekniska utterapeuter, sjukgymnaster och tandhygienis- bildningslinjer förläggs till södra utbildningsSOU 1973:2

regionen. U 68, som räknar med att försöksverksamheten med livsmedelsteknisk linje av yrkesteknisk högskoleutbildning skall ge sådana erfarenheter att utbildningen bör ges ökad kapacitet, föreslår att en sådan linje förläggs till Kristianstad. Önskemålen om yrkesteknisk utbildning med inriktning mot plastbearbetning bör ses mot bakgrund av att inom Kristianstads län finns några av landets större industrier för tillverkning av plastprodukter. Enligt U 68s mening bör därför i den fortsatta planeringen bl. a. möjligheterna undersökas att inrätta sådan utbildning redan tidigt under utbyggnadsperioden.

Vårdyrkesu t bildning U 68 föreslår att utbildning av medicinska assistenter inrättas. Den närmare inriktningen av utbildningen bör klarläggas i den fortsatta planeringen. Utbildning för kultur- och informationsyrken Det förslag till utbildning med inriktning mot informations- och kommunikationsyrken, som representanter för Kristianstads kommun utarbetat, bör enligt U 68s uppfattning utredas ytterligare. Målet bör därvid vara att en sådan utbildningslinje skall kunna inrättas i ett tidigt skede av utbyggnaden.

Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning U 68 anser att kombinationsutbildningarna revision, bank och beskattning samt administrativt systemarbete bör inrättas vid utbyggnadsperiodens början.

Enstaka kurser och studiekurser U 68 anser sig inte böra i detalj föreslå vilka ämnesområden som de enstaka kurserna och studiekurserna bör omfatta. I tabell 4:86 har

Tabell 4:88. Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högskoleutbildning i Kristianstad. Antal antagningsplatser vid utbyggnadsperiodens början. Yrkesutbildningssektor

Utbildningslinje1

Teknisk yrkesutbildning

Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning Vårdyrkesutbildning Utbildning för undervisningsyrken Utbildning för kultur och informationsyrken

Antagningsplatser/år 2

Utbildningens längd. Antal terminer

Laboratorieassistent Yrkesteknisk linje (livsmedel) Yrkesteknisk linje (plast) Samhällsadministration Revision, bank och beskattning Administrativt systemarbete Sjuksköterska Medicinsk assistent Förskollärare Lågstadielärare Klasslärare Informations- och kommunikationsutbildning Ungdomsledare

16 30 30 20 30 30 180 32 120 72 96

5 3 3 2 4 4 4-5 4 5 6

30 16

4 4

Summa antagningsplatser

ca 700

1 U 68s förslag är kursiverade. För befintlig utbildning anges antagningskapaciteten 1971/72. 3 Grundutbildning 5 terminer, vidareutbildning 1-2 terminer. 2

422 SOU .973:2

Tabell 4:89. Antal utbildningsplatser, som följer av i tabell 4:88 angiven antagningskapacitet, fördelat på yrkesutbildningssektorer (avrundat till närmaste hundratal). Yrkesutbildningssektor

Antal utbildningsplatser

Teknik Administration och ekonomi Värd Undervisning Kultur och information

100 100 500 700 100

Totalt allmänna utbildningslinjer ca 1 500

angetts en riktpunkt om ca 1 000 utbildningsplatser för enstaka kurser och studiekurser vid full utbyggnad. U 68 räknar med att kapaciteten i inledningsskedet av utbyggnaden bör vara ca 500 utbildningsplatser. 4.12.5.4 Sammanfattning av U 68s förslag I tabell 4:88 redovisas dels antagningskapaciteten läsåret 1971/72 till befintlig högskoleutbildning i Kristianstad, dels exempel på den antagningskapacitet som U 68 föreslår för det preliminärt angivna igångsättningsåret 1977/78. Den i tabellen angivna antagningskapaciteten för de olika utbildningslinjerna medför att efter hand en utbildningskapacitet motsvarande ca 1 500 utbildningsplatser tas i anspråk. Utbildningsplatsernas fördelning på yrkesutbildningssektorer framgår av tabell 4:89. U 68 har i det föregående angett att en riktpunkt för utbyggnaden av allmänna utbildningslinjer bör vara ca 2 800 utbildningsplatser. Den i tabell 4:87 exemplifierade fördelningen av antagningstal på utbildningslinjer innebär sålunda att planeringen bör inriktas på en ytterligare kapacitet på mellan 1 000 och 1 500 utbildningsplatser. I detta arbete kan en av utgångspunkterna vara att närmare pröva förslagen från Kristianstads kommun. SOU 1973:2

4.12.6 Halmstads högskoleområde 4.12.6.1 Dimensionering av högskoleutbildningen i Halmstad Halmstads högskoleområde omfattar Hallands län. I avsnitt 4.6.3 har U 68 angett att det totala antalet platser i högskoleutbildning i Halmstad bör byggas ut till ca 3 500. Tabell 4:90 visar hur denna totalkapacitet kan fördelas mellan å ena sidan allmänna, lokala och individuella utbildningslinjer, å andra sidan enstaka kurser och studiekurser. Till skillnad från i övriga föreslagna högskoleområden saknas högskoleutbildning i dag i Halmstad. Endast ett mindre antal decentraliserade universitetskurser har getts i området under 1960-talet. Som framgår av avsnitt 4.6.4 anser U 68 att - i avvaktan på att utbyggnaden av permanenta resurser för högskoleutbildning i Halmstad påbörjas — en stegvis utbyggnad bör äga rum av decentraliserade kurser, kombinationsutbildningar m. m. I detta perspektiv är det enligt U 68s uppfattning mindre ändamålsenligt att nu ge förslag till utbildningslinjer för det första utbyggnadsåret som preliminärt angetts till 1978/79. U 68 begränsar sig därför till vissa rekommendationer rörande utbildningens inriktning som bör uppmärksammas i den fortsatta planeringen, såväl på längre sikt som i fråga om den under de närmaste åren aktuella decentraliserade utbildningen. Underlag för dessa rekommendationer har U 68 fått bl. a. vid överläggningar med N-kommittén för eftergymnasial utbildning i Hal-

Tabell 4:90. Riktpunkter för dimensionering av högskoleutbildningen i Halmstad. Utbildningslinjer Allmänna utbildningslinjer Lokala och individuella utbildningslinjer Enstaka kurser och studiekurser

Riktpunkt 2 600 200 700 Totalt ca 3 500

land i vilken ingår representanter för länsstyrelsen i Halland, Hallands läns landsting och de större kommunerna i länet. 4.12.6.2 Inriktning av högskoleutbildningen i Halmstad Av tabell 4:90 framgår att U 68 som en riktpunkt för utbyggnaden av högskoleutbildning i Halmstad angett en utbildningskapacitet för allmänna utbildningslinjer om ca 2 600 utbildningsplatser. Bl. a. erfarenheterna från universitetsfilialerna visar att det tar jämförelsevis lång tid innan en så omfattande utbildningskapacitet kan byggas upp. I den kommande planeringen av högskoleutbildningen i Halmstad bör uppmärksamheten i första hand riktas mot den tekniska sektorn. Därvid bör prövas dels förutsättningarna för att anordna yrkestekniska utbildningslinjer, dels det från lokalt håll framförda förslaget om en utbildning av "mellaningenjör" utvecklas ytterligare. Det senare förslaget avser en två- eller treårig teknisk utbildning som ligger mellan den nuvarande gymnasieingenjörsutbildningen och civilingenjörsutbildningen.

Slutligen bör i planeringen av högskoleutbildning i Halmstad uppmärksammas de goda förutsättningar länet har för utbildning inom idrotts- och fritidssektorn. N-kommittén föreslår en sammanhållen stegvis uppbyggd utbildningsväg med möjlighet att från olika nivåer i utbildningen gå direkt ut i yrkesverksamhet. Utbildningen är tänkt att inledas med en kortare s. k. tränarutbildning och avslutas med studier som leder till verksamhet som gymnastik- och idrottslärare. 4.12.7 Växjö högskoleområde 4.12.7.1 Dimensionering av högskoleutbildningen i Växjö

Växjö högskoleområde omfattar Kronobergs län. Som framgår av tabell 4:13 i avsnitt 4.6.3 skulle en kalkyl enligt de proportioneringsprinciper som redovisas där leda till ett studerandeantal i Växjö som är endast obetydligt högre än det nuvarande. Enligt U 68s mening bör emellertid högskoleutbildningen i Växjö byggas ut till sådan omfattning att en önskvärd mångsidighet i fråga om yrkesinriktning erhålls och så att nuvarande utbildningsresurser blir rationellt utnyttjade. U 68 Utbildningen förutsätts kunna komplet- anger därför som en riktpunkt för planeteras till civilingenjörsexamen. Huvudinrikt- ringen ett studerandeantal på ca 4 000. Taningen skall emellertid vara att studierna bell 4:91 visar hur denna totalkapacitet kan avslutas med en annan ämneskombination än fördelas mellan å ena sidan allmänna, lokala teknisk — t. ex. med ekonomiska ämnen — och individuella utbildningslinjer, å andra eller annan angiven specialisering vid ett sidan enstaka kurser och studiekurser. företag (jfr avsnitt 3.5.2.4). Även utbildning för verksamhet inom Tabell 4:91. Riktpunkter för dimensionering barna- och ungdomsvård har föreslagits. Där- av högskoleutbildningen i Växjö. vid avses en samordning ske av utbildAntal Riktpunkt ningarna för barna- och ungdomsvård genom Utbildningslinjer utbildatt låta dem utgå från ett i huvudsak gemenningssamt första studieår, varefter de studerande platser 1971/72 väljer inriktning mot verksamhet som förskollärare, fritidspedagog, socialpedagog, Allmänna utbildningsungdomsledare eller barnavårdslärare. I den linjer 1 300 2 900 kommande planeringen av högskoleutbild- Lokala och individuella utbildningslinjer 20( ningen i Halmstad bör utbildning med sådan Enstaka kurser och stuinriktning uppmärksammas. Därvid bör diekurser 900 kapaciteten och den närmare utformningen Utan angiven yrkesinriktning 1 200 bestämmas sedan pågående utredningsarbete Totalt ca 2 500 ca 4 00( inom området gett ytterligare underlag. 424

SOU 197?:2

Tabell 4:92. Befintlig högskoleutbildning i Växjö högskoleområde 1971/72. Huvudman och utbildningsenhet. Huvudman och utbildningsenhet

Utbildning

Statlig

•si

Landstingskommunal

Primärkommunal

Ha O

Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning Ekonom Revision, bank och beskattning Administrativt systemarbete Sekreterare Systemman, programmerare Vårdyrkesutbildning Sjuksköterska Medicinsk assistent Utbildning för Ämneslärare Klasslärare

undervisningsyrken

Utan angiven

yrkesinriktning

1 Växjö är utbildningsort för samtliga utbildningar.

Tabell 4:92 visar de utbildningslinjer som för närvarande finns inrättade i Växjö samt respektive utbildningslinjes huvudman. 4.12.7.2 Utbyggnaden ningen i Växjö

av högskoleutbild-

Som framgår av avsnitt 4.6.4 bör enligt U 68s mening den fortsatta utbyggnaden av högskoleutbildningen på de nuvarande filialorterna i allt väsentligt anstå till planeringsperiodens senare del. Liksom för högskolorna på bl. a. de nuvarande universitetsorterna blir det för högskolan i Växjö en viktig uppgift att successivt förändra utbildningens innehåll och inriktning. Det gäller härvid i första hand att planera för dimensioneringen av de i kapitel 3 föreslagna utbildningslinjer, som närmast svarar mot nuvarande utbildSOU 1973:2

ning vid de filosofiska fakulteterna. Med utgångspunkt i bl. a. den nuvarande universitetsfilialens resurser syns det finnas goda förutsättningar för att erbjuda ett varierat utbud av administrativ och ekonomisk högskoleutbildning. UKÄs förslag om att resurser för utbildning i fysik, kemi och biologi skall förläggas till Växjö syftar till en breddning av utbildningsutbudet på orten. Enligt U 68s mening bör man vid lokalisering av laborativa utbildningsresurser till södra Sverige se på utbildningsregionen i dess helhet. De orter som avses få en utbildningsprofil med bl. a. teknisk inriktning kommer därvid att ställa särskilda krav på naturvetenskapliga basresurser. Först när den närmare inriktningen av utbildningen inom de olika högskoleområdena ytterligare penetrerats i det fortsatta 425

planeringsarbetet bör därför lokaliseringen av basresurserna för högskoleutbildning inom naturvetenskapliga ämnesområden fastläggas. Lärarhögskolan i Malmö har en filial i Växjö för praktisk-pedagogisk utbildning av ämneslärare. U 68 har i avsnitt 4.6.5 diskuterat de faktorer som enligt utredningens mening har betydelse för frågan om permanent förläggning av sådan utbildning till de nuvarande filialorterna. Liksom för övriga filialorter föreslår U 68 att frågan för Växjös del övervägs på grundval av LUKs och kompetenskommitténs samt U 68s övriga förslag.

Enligt U 68s mening bör man räkna med i huvudsak oförändrat antal studerande i grundläggande högskoleutbildning i LundMalmö under planeringsperioden, dvs. ca 21 000 studerande. Tabell 4:93 visar hur denna totalkapacitet kan fördelas mellan å ena sidan allmänna, lokala och individuella utbildningslinjer, å andra sidan enstaka kurser och studiekurser. Den befintliga grundläggande högskoleutbildningen i Lund-Malmö högskoleområde anges i tabell 4:94. Av denna framgår även huvudmannen för varje utbildningslinje.

4.12.8 Lund-Malmö högskoleområde

4.12.8.2 Inriktning av den grundläggande högskoleutbildningen i Lund—Malmö

4.12.8.1 Dimensionering av den grundläggande högskoleutbildningen i Lund—Malmö

Liksom för övriga nuvarande universitetsorter har U 68 inte utarbetat mera detaljerade Lund—Malmö högskoleområde omfattar riktlinjer för den fortsatta högskoleplaneMalmöhus län. ringen för Lund—Malmö högskoleområde. Den högre utbildningen i Lund och Mal- Som framgår av det föregående räknar utredmö har byggts ut till mycket betydande ningen med att den bör ske under förutsättomfattning under 1950- och 1960-talen. ningen av i huvudsak oförändrat studerandeUniversitetet i Lund hade ännu för 20 år antal i grundutbildning. sedan endast omkring 3 000 studerande. En viktig fråga blir att förändra utbildSom framgår av avsnitt 4.6.3 leder en kalkyl ningens innehåll och inriktning. Det gäller för studerandeantalet vid 1980-talets början därvid i första hand att planera för dimensioenligt där angivna proportioneringsprinciper neringen av de i kapitel 3 föreslagna utbildtill i huvudsak nuvarande antal studerande i ningslinjer som närmast svarar mot nuvagrundutbildning inom högskoleområdet. rande utbildning vid de fria fakulteterna. Genom de basresurser som inom nuvarande organisation är förlagda till universitetet och Tabell 4:93. Riktpunkter för dimensionering olika högskolor inom högskoleområdet bör av den grundläggande högskoleutbildningen i förutsättningarna vara mycket goda att Lund-Malmö. komplettera det nuvarande utbildningsutbudet så att en differentierad yrkesanknytUtbildningslinjer Antal Riktpunkt ning kan erhållas. Sålunda bör ett mycket utbildstort antal av de av U 68 föreslagna allmänna ningsutbildningslinjerna kunna anordnas i Lund platser 1971/72 och Malmö. Genom inrättande av lokala och individuella utbildningslinjer bör utbildningsAllmänna utbildningsresursernas särart i vissa hänseenden kunna linjer 13 000 15 200 Lokala och individuella utnyttjas, bl. a. för utbildning med inriktutbildningslinjer 1 500 ning mot kultur- och informationsyrken.

Enstaka kurser och studiekurser Utan angiven yrkesinriktning

Totalt

4 300 8 600 ca 21 600

ca 21 000

SOU 1973:2

4.12.9 Sammanfattning av U 68s förslag för södra utbildningsregionen U 68s förslag innebär att ca 10 000 platser i grundläggande högskoleutbildning bör tillkomma i södra utbildningsregionen under planeringsperioden. Den totala kapaciteten bör enligt utredningens mening på sikt fördelas på utbildning med olika inriktning i huvudsaklig överensstämmelse med tabell 4:80. En viktig utgångspunkt för planeringen blir dimensioneringen av de utbildningslinjer och linjevarianter som närmast svarar mot nuvarande utbildning vid de fria fakulteterna i Lund och Växjö.

SOU 1973:2

3ioq8u;s[3H 'Ejo^sgisEuiuAf} B[O>{S3>{SJ0JO)(S ->jrifs s p s j s OlU|BJ^

OUqEJ^ 'BJOJJS9ISBUluA{)

p u n q 'B[O>IS3!SBUUI^9

SjoqåuispH Uj

c CTO

'EJO>{S3JJSJ3}0>lS>infS

3 E c E o M TO J

punq i UBJO>{SpjByY OUqE^ l UEio^sgoq^isrqA] OLU|B^ I BJO5JSU30S SU3JBJS OUIJBJ^J I J9UBUIUI3S3JO>lSJOJ

OUIIBJM ' S Q H I S

p u n q i lajnjijsui -}SEUUIÅ8}jnfs E5JSU3ASpA"$

punq i usio^såoqpnoos QlUlBp\[ l UBjo>[s8pqjBjBq

j3jnjijsuisdjEU|v puiiBp\[ i UBjo^ssiEjaqofs punq i }3}3}ISJ3AIUQ

~

E £

il

^ <u O &0

iO ef. '—'

••* t i

C

~ 5 c1 ° <« -n c bo M £ .ti a c o £ j * : -S :s -o c < U ifl1 J J OJ

£ 428

c E 5 iJ

E E

TO H

&o' _

w

• ^ .23

O

S.S o.

w

c

Cd g" TO TO r"

g Öc 5 g I 'SS

g S -¥ c

X ^ oo J5 oo U

o

OJ 2

<" o <u

O <D ~ OJ O) > 00 OO 3 OO QH 00

SOU 1973:2

X

X

X

D = B oo J2 o >

<D l-, 60 « . 3 :ol C —'

^ > 60 C r-

,o

EC o

r-

2 6

60 <n

M

.*

<z> c

*J

bo ™ ;R

I ISläi

. y to 6 0 . * : T3 ^ M O :ca _ ) _ ) 2 oo oo H

" .2, « H

SOU 1973:2

tS 'O

O

C3 *••

o» ^ 2

o 553

c o

o

fe£

*-, .oc J3o

OJ) r3 c-3 C! 1 3 OJ :r3

u

— > :^

&o •o j * ™

"O Ji '5 «

k.

00 O o) 60 £

5 c

2 "i/j

£ £ t) ' o <u

w -^ oo > -

c g 2 5 C -c

S

«

S E 'E 'c

C

•O T3 rs r a

£j x; 3

o O N

C c <D U 60 60

i—

E U

C o u

^>>

•S •£

5D

o

i—

-S. ,B 32 OO U

s

:r3 M C-

t)

Antagning till högskoleutbildning 5.1

Faktorer som påverkar tillströmningen till högskoleutbildning

5.1.1 Förde In ingspro b lem e t U 68 har i kapitel 2 lagt fram förslag om den grundläggande högskoleutbildningens dimensionering under perioden fram till 1980talets början. I det sammanhanget har utredningen inte tagit ställning till vilka medel som bör användas för att åstadkomma det avsedda studerandeantalet. Denna fråga tas upp i utredningsdirektiven. Där anförs: "Fördelningsproblemet inom utbildningssektorn ter sig således svårt att lösa på sikt om tillträdet är fritt vid vissa och begränsat vid andra utbildningslinjer. En fullständig frihet för de studerande att välja utbildning är dessutom redan av planerings- och resursskäl under överblickbar tid utesluten." Utredningens överväganden och förslag i frågan om begränsning av antagningen till grundläggande högskoleutbildning och andra medel för att påverka tillströmningen till denna utbildning behandlas i föreliggande kapitel. Utredningens dimensioneringsförslag utgår från att en förhållandevis större andel av nytillkommande resurser för utbildning av vuxna går till annan utbildning än högskoleutbildning. Förslaget innebär vidare att utbildning som närmast motsvarar de nuvarande filosofiska fakulteternas får en klarare yrkesinriktning och att olika basutbildningsområden får en omfattning som skiljer sig från fördelningen i den nuvarande tillströmSOU 1973:2

ningen. Den föreslagna tillväxten av högskoleutbildningen avser främst kortare klart yrkesinriktade utbildningsalternativ. Utredningen ser dimensioneringsförslaget som ett led i strävan att fördela utbildningsresurserna jämnare på individerna. I kapitel 2 har U 68 betonat de svårigheter som är förenade med att fastställa högskoleutbildningens totala kapacitet med utgångspunkt i prognoser för arbetsmarknadens efterfrågan på utbildade. En viktig utgångspunkt blir för utredningen att, inom ramen för de resurser som kan bedömas stå till högskoleutbildningens förfogande, såvitt möjligt söka tillgodose individernas efterfrågan på utbildning. Förhållanden på arbetsmarknaden bör spela en roll i första hand när det gäller fördelningen av den totala utbildningskapaciteten på utbildning med olika inriktning. I denna planering, som således inrymmer många olika komponenter, blir det nödvändigt att uppmärksamma faktorer inom och utom utbildningssystemet som påverkar efterfrågan på utbildning. Det är samspelet mellan sådana faktorer som blir avgörande for hur högskoleutbildningen fungerar i stort. En preliminär analys av dessa frågor gjorde U 68 i debattskriften "Högre utbildning — funktion och struktur". I denna togs bl. a. frågan om återkommande utbildning upp. Utredningen ser, som framgår av avsnitt 1.2.3, återkommande utbildning som uttryck för en på sikt avgörande förändring i samhällets hela utbildningssyn, som berör 431

bl. a. utbildningens fördelning mellan genera- dande och yrkesförberedande karaktär. Med tionerna och på perioder av individens liv. hänsyn dels till den styrningseffekt som de Återkommande utbildning behandlas utförli- särskilda förkunskapskravens utformning gare i kapitel 8. har, dels till vetskapen om att nettoeffekten I avsnitt 5.1.2 sammanfattas några väsent- av strömmarna i utbildningssystemet bl. a. liga styrande faktorer i utbildningssystemet. innebär att de studerande i viss utsträckning Flertalet av dessa har berörts i de föregående går från naturvetenskapligt inriktade studier i kapitlen. De behandlas också, i den återkom- gymnasieskolan till humanistiskt eller sammande utbildningens perspektiv, i kapitel 8. hällsvetenskapligt betonade högskolestudier, Utredningen drar därefter i avsnitt 5.1.3 slut- förordar U 68 också att utbildning med natursatsen att en begränsning av antagningen till vetenskaplig anknytning ges betydande omden grundläggande högskoleutbildningen i fattning i gymnasieskolan (avsnitt 2.5.2.1). dess helhet bör införas. I kapitlets återstående två huvudavsnitt berör utredningen problem som följer av ställningstagandet i fråga Högskoleu tbildn ingen om antagningsbegränsning. Också högskolestudiernas innehåll och organisation har betydelse för efterfrågan på högskoleutbildning. En indirekt effekt kan sägas 5.1.2 Några styrande faktorer ligga i utbildningslinjernas yrkesinriktning: 5.1.2.1 Studiernas innehåll och organisation ett attraktivt yrke gör motsvarande utbildning tilldragande. Också mera direkt kan utGymnasieskolan bildningens innehåll vara styrande: undervisDe kunskaper, färdigheter och attityder som ningens förmåga att anknyta till för de stuskolan utvecklar hos barn och ungdom på- derande relevanta frågor och graden av samverkar valet av verksamhet efter den obliga- manhållning mellan olika utbildningsmotoriska skolan. Redan förskolan och grund- ment kan exempelvis spela en roll för en utskolans lågstadium kan sålunda ha styrande bildningslinjes dragningskraft. Av särskild effekter på ungdomens beteende vid val av vikt är sannolikt om det första årets studier utbildning eller yrke. Flera av U 68s under- upplevs som meningsfulla eller ej. sökningar bidrar till att belysa hur valprocesAtt en viss utbildningslinje organiseras insen ständigt pågår under individens liv. Det är nebär normalt en viktig information för den ofrånkomligt att de erfarenheter man gör och som skall välja utbildning. Information om de beslut man fattar under denna process utbildning^ sker enligt utredningens förslag i många gånger får avgörande betydelse för det kapitel 3 huvudsakligen genom uppbyggnafortsatta handlandet. den av allmänna utbildningslinjer. Både de Utformningen och dimensioneringen av studerandes och arbetsgivarnas intresse riktas sådan utbildning som riktar sig till ungdomar därigenom mot dessa. som avslutat sina grundskolestudier har, tillUtformningen av utbildningslinjerna blir sammans med behörighetsregler för tillträde sålunda ett vitalt instrument då det gäller att till högskolan, avgörande effekt på omfatt- möta individernas utbildningsefterfrågan och ningen och inriktningen av efterfrågan på samhällets efterfrågan på utbildade på sådant högskoleutbildning. I samband med frågan sätt att dessa båda slag av efterfrågan, med om gymnasieskolans dimensionering har ut- minsta möjliga svårigheter för individerna, redningen i kapitel 2 behandlat några aspek- kan anpassas sinsemellan och till mera långter på denna koppling mellan gymnasial ut- siktiga mål. Den uppdelning på allmänna, lobildning och högskoleutbildning. kala och individuella utbildningslinjer som U 68 förordar att gymnasieskolan för flera U 68 föreslår bör enligt utredningens mening studerande än nu får en både studieförbere- bidra till att anpassa studiernas innehåll och 432

SOU 1973:2

gymnasieskolan. För vissa utbildningsvägar skall kunna medges undantag från kraven på svenska och engelska. I fråga om allmän behörighet för vuxna utan skolmässiga meriter innebär statsmakternas beslut att resultaten av pågående försöksverksamhet med vidgat tillträde till socionomutbildning och utbildning inom vissa ämnesområden vid filosofisk fakultet avvaktas. I propositionen förutskickas viss vidgning av försöksverksamheten. De särskilda behörighetsvillkoren avser alltså de förkunskaper som krävs för att kunna fullfölja en avsedd studieväg. I prop. 1972:84 framhålls att det är de allmänna och de särskilda behörighetsvillkoren som gemensamt uttrycker behörighetskraven för tillträde till en viss studieväg. Det är självfallet att i ett högskolesystem med ett rikt differentierat utbud av utbildningsvägar kraven på särskilda förkunskaper kommer att variera högst avsevärt. I juni 1972 tillkallades sakkunniga för det fortsatta arbetet med kompetensfrågorna. De sakkunniga, som antagit namnet kompetenskommittén, har bl. a. till uppgift att föreslår hur de särskilda förkun5.1.2.2 Behörighetsregler skapskraven skall utformas. Det är sannolikt att den vidgade behörigReglerna för behörighet och urval till högre utbildning behandlades av KU som lade fram hetsgrund för högskolestudier som statsmaksina huvudförslag i "Vägar till högre utbild- terna beslutat kommer att medföra ökad ning I" (SOU 1970:21). Riksdagen har fattat efterfrågan på högre utbildning. Som framprincipbeslut i frågan om gymnasieskolans går av avsnitt 2.4.1 har beräkningarna i prokompetensvärde m. m. i enlighet med prop. gnosinstitutets för U 68s räkning genomför1972:84. Beslutet avser bl. a. riktlinjer för da kalkyl över tillströmningen till högre ututformningen av regler för allmän behörighet bildning utgått från antaganden som innebär till högre studier, dvs. de krav som alla hög- en ökad efterfrågan på högskoleutbildning skolestuderande måste uppfylla. Behörig- på mellan 8 och 15 procent vid den tidpunkt hetsreglerna avser därutöver särskild behörig- då riksdagens principbeslut förverkligas. Såhet, som uttrycker de krav på särskilda för- dana kalkyler kan inte bli mer än räknekunskaper som en avsedd studieväg inom exempel med hypotetiska antaganden. U 68 finner det emellertid sannolikt att efterfråhögskoleutbildningen ställer. gan på sikt kan öka avsevärt. Statsmakternas ställningstagande innebär En avgörande förutsättning för en sådan att allmän behörighet till högskoleutbildning i framtiden skall kunna nås dels genom gym- ökad efterfrågan är att nya utbildningsalternasiala studier, dels på vissa villkor utan så- nativ utvecklas vilka uppfattas som ändadana skolmässiga meriter. I det förra fallet målsenliga av nya studerandegrupper. För leder avslutade studier på minst tvåårig linje i frågan om en begränsning av antagningen gymnasieskolan till behörighet, om den stu- spelar självfallet förutsättningarna för en derande har kunskaper i svenska och engelska framtida utveckling av efterfrågan på utbildlägst motsvarande två årskurser av social linje i ningen en viktig roll.

organisation till skiftande krav. Att en viss allmän eller lokal utbildningslinje förekommer innebär sålunda dels en information till arbetsgivarna om ett (framtida eller redan existerande) utflöde av utbildade från utbildningsväsendet, dels en information till de studerande om att samhället har eller förutser arbetsuppgifter av visst slag. Med utgångspunkt i antingen ett studerandeintresse eller ett arbetsgivarintresse för en speciell utbildningskombination kan sålunda, om vissa förutsättningar är uppfyllda, ett växelspel påbörjas som under ett utvecklingsskede stegvis ger större efterfrågan från individerna på utbildningen och större efterfrågan på personer som genomgått denna. En fortlöpande förnyelse av systemet med utbildningslinjer blir sålunda en vital fråga för högskoleutbildningens sätt att fungera. Utredningens ställningstagande till frågan om antagningsbegränsning hänger nära samman härmed.

SOU 1973:2 28

U 68 skall här behandla också en annan fråga, nämligen det krav på en obligatorisk period av yrkesverksamhet före gymnasieskole- eller högskolestudiernas början som förekommit i debatten kring återkommande utbildning. Om man som allmän behörighetsgrund likställer en period av yrkesverksamhet med viss genomgången utbildning, vidgas kretsen av möjliga högskolestuderande. Om yrkesverksamheten läggs som ett ytterligare krav till övriga behörighetsvillkor blir effekten den motsatta. U 68 vill för sin del inte förorda att en period av yrkesverksamhet skall innefattas i de allmänna behörighetskraven för tillträde till högskoleutbildning. Utredningen anser emellertid att yrkeserfarenhet före högskolestudiernas början har ett betydande värde och förutsätter dels att krav på sådan erfarenhet skall kunna ingå i de särskilda behörighetsvillkoren vid vissa linjer, dels att urvalsreglerna enligt riksdagens principbeslut utformas så att de stimulerar till tidiga perioder av yrkesverksamhet. 5.1.2.3 Studiernas finansiering Vid högskoleutbildning utgår studiemedel. Högsta beloppet är för närvarande omkring 10 000 kronor per år, vartill kommer tillägg för barn. Studiemedlen är till största delen återbetalningspliktiga. De är oberoende av föräldrarnas ekonomiska förhållanden, medan de prövas i förhållande till den studerandes egna och, i förekommande fall, makes inkomst- och förmögenhetsförhållanden. För ungdomsstuderande inom gymnasieskolan är studiestödet familjepolitiskt betingat. Studiehjälpen till dessa elever utgår som bidrag med belopp som varierar med hänsyn till föräldrarnas ekonomi och avståndet mellan skola och bostadsort. Vid arbetsmarknadsutbildning utgår utbildningsbidrag. Detta består av grundbidrag, hyresbidrag, barntillägg och traktamente vid utbildning utom hemorten. Bidraget är konstruerat så att det i huvudsak skall täcka den studerandes kostnader under utbildningstiden. Egen eller makes inkomst verkar redu434

cerande på utbildningsbidraget enligt särskilda regler. Det statliga studiestödet undanröjer väsentliga ekonomiska hinder för studier och kan bedömas vara en mycket viktig faktor bakom ungdomsutbildningens snabba expansion i Sverige under 1960-talet. De erfarenheter som har gjorts av studiestödets nuvarande utformning visar att dess funktionssätt är nära knutet till den studerandes familjesituation. Exempelvis förekommer att barntillsynen ställer sådana krav att studierna inte kan bedrivas i tillfredsställande takt. Om studiestödet därigenom går förlorat kan, i familjer där båda föräldrarna studerar, någon av dem tvingas ta förvärvsarbete, vilket ytterligare försenar studierna. I den mån inkomsten då överstiger gränsen för "äkta-make-prövningen", går den av makarna som fortsätter att studera på heltid därtill miste om studiemedel. Ofta blir lösningen på familjeproblem av detta slag att mannen slutför sina studier medan kvinnan ger upp sina. Attehags och Svanfeldts undersökning "Universitetsstudier utan examen" (SOU 1971:62) belyser bl. a. dessa förhållanden. I sitt betänkande "Reformer inom studiemedelssystemet" (SOU 1971:87) har 1968 års studiemedelsutredning bl. a. föreslagit en höjning av inkomstgränsen för "äkta-make-prövningen". För människor som efter längre tids yrkesverksamhet vill börja studera är studiemedel i nuvarande form i många fall inte någon helt tillfredsställande stödform. Som framgår av det som nyss sagts kan problem förknippade med den studerandes försörjningsbörda förekomma även bland yngre studerande. Problemen med studiestöd för vuxna, vilka för närvarande utreds av kommittén för studiestöd för vuxna (SVUX), berör självfallet utvecklingen av återkommande utbildning. U 68 återkommer till denna fråga i avsnitt 8.3.8. Sättet för högskolestudiernas finansiering spelar sålunda en roll för den totala tillströmningen till högskoleutbildning och för rekryteringens fördelning efter kön och social bakgrund. Det reguljära statliga studieSOU 1973:2

stödet har däremot i Sverige praktiskt taget inte alls använts för att påverka de studerandes fördelning på olika slag av högskoleutbildning.

5.1.2.4 Utbildningens distribution Av bl. a. Holms och Häggströms undersökning i "Högre utbildning - regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler" (SOU 1972:23) framgår vilken påtaglig effekt högskoleutbildningens lokalisering har på efterfrågan på utbildning. Utbildningens inriktning på en ort styr i viss utsträckning utbildningsvalen för dem som bor på orten eller i dess närhet. U 68 har i kapitel 4 redovisat sina förslag till högskoleutbildningens utbyggnad på olika orter. Förslagen innebär en fortsatt decentralisering av den högre utbildningen genom att ett varierat utbud av högskoleutbildning byggs upp på ytterligare ett antal orter. En sådan decentralisering bedömer utredningen som nödvändig, om utbildning i större utsträckning skall kunna erbjudas människor som av olika skäl är bundna till viss ort eller dess närområde. Också andra former för utbildningsdistribution än lokaliseringen av utbildningsenheter har styrande verkan. Genom t. ex. radio, teve och korrespondensstudier nås nya studerandegrupper. Inriktningen av den utbildning som bjuds ut på detta sätt styr givetvis i hög grad valet av studieväg bland de studerande som inte har tillgång till andra utbildningsmöjligheter. Studier av det slaget ställer emellertid i många fall stora krav på studieambition och -förmåga hos den enskilde studeranden. I praktiken är sannolikt ett sådant utbildningsutbud mindre effektivt om målet är att nå nya studerandegrupper, som saknar studietraditioner från hemmet. Det kan inte heller uteslutas att detta generellt gäller undervisningsformer av massutbildningskaraktär, t. ex. stora föreläsningsgrupper i icke-laborativa ämnen.

SOU 1972:2

En slutsats av detta kan vara att utbildning som massdistribueras på traditionella eller nya vägar bör kompletteras med andra studieformer som centreras kring individen eller små grupper av studerande och anpassas till föreliggande lokala och individuella förutsättningar. Arbetsformer av studiecirkelkaraktär kan t. ex. vara viktiga element såväl i en vidgad utbildningsdistribution som i traditionell högskoleutbildning. Den försöksverksamhet innevarande budgetår under UKÄs ledning med nya distributionsformer för högre utbildning som efter förslag av U 68 påbörjats syftar bl. a. till att utveckla sådana undervisningsformer (avsnitt 4.2.3.3). 5.1.2.5 Information och uppsökande verksamhet Den generella utbildningsinformation, som genom massmedia riktas till stora grupper av människor, påverkar såvitt kan bedömas den totala utbildningsefterfrågan och i viss mån dess fördelning på sektorer. Möjligen har allmän information som uppmuntrar till studier störst effekt på personer som redan i viss utsträckning är studiemotiverade, medan återhållande information, t. ex. med utgångspunkt i sysselsättningssvårigheter för personer med längre utbildning, har effekt på personer med lägre studiemotivation, ofta från miljöer utan studietraditioner. Generell utbildningsinformation är en given förutsättning för den enskildes informationssökande och för information som är riktad till särskilda grupper eller individer. Den generella informationen kompletteras med information om utbildning som är direkt inriktad på bestämda individer eller grupper. Exempel på detta är studie- och yrkesorienteringen inom utbildningssystemet och arbetsmarknadsverkets yrkesvägledningsverksamhet. Studie- och yrkesvägledning förekommer även som ett inslag i studieförbundens och korrespondensinstitutens verksamhet. Ett annat exempel är den individuellt uppsökande verksamhet, riktad till människor på deras arbetsplatser, som bedrivs bl. a. inom ramen för FÖVUX' verksamhet 435

och som något berörs nedan. Det framgår av redogörelsen i avsnitt 2.2.2 att man alltsedan Wicksell-Jernemans utredning på 1930-talet menat att studie- och yrkesvägledning bör spela en viktig roll för att de studerandes utbildningsval skall kunna göras med hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden. Därigenom skulle också antalet studerande med viss inriktning kunna anpassas till efterfrågan på arbetsmarknaden. Inför valet av utbildning måste den enskilde pröva sina intressen och förutsättningar mot den information han kan erhålla om förhållandena inom utbildningsväsendet och på arbetsmarknaden. För denna planering har samhällets organisation för studie- och yrkesvägledning en viktig funktion att fylla. Samhällets resurser för att ge studie- och yrkesvägledning på olika stadier i utbildningen och till olika grupper av utbildningssökande har successivt byggts ut. Bl. a. har en ny organisation för studie- och yrkesvägledningsverksamheten genom statsmakternas beslut år 1971 försöksvis införts i grundskola och gymnasieskola med början den 1 juli 1972. Fr. o. m. läsåret 1971/72 anordnas inom lärarhögskoleorganisationen särskild utbildning av tjänstemän för denna verksamhet. Den nya organisationen bidrar inte endast till en utökad studie- och yrkesvägledning inom gymnasieskolan. Den ökar också yrkesvägledningens totala resurser: bl. a. får arbetsmarknadsverkets yrkesvägledare härigenom större utrymme för insatser bland personer utanför utbildningsväsendet. En väl fungerande och tillräckligt omfattande studie- och yrkesvägledning har sålunda stor betydelse för informationen till den enskilde och kan bidra till väl underbyggda val av utbildning och yrkesverksamhet. När det gäller dess funktion i den kvantitativa utbildningsplaneringen måste den emellertid bedömas från delvis andra utgångspunkter. U 68 har i kapitel 2 berört de mycket betydande svårigheter som är förknippade med utarbetandet av arbetsmarknadsprognoser. För studie- och yrkesvägledningsorganisationen tillkommer svårigheten att genom ett nät av tjänstemän förmedla en ständigt aktu436

ell bild av ett från tid till annan skiftande, ofta svårtolkat prognosmaterial. Men även om dessa hinder undanröjs, något som U 68 inte bedömer vara en realistisk möjlighet, kan en yrkesvägledning som lämnar det slutliga avgörandet åt den enskilde aldrig ensam vara ett tillräckligt instrument för den kvantitativa utbildningsplaneringen. En av de väsentliga faktorerna för den utbildningssökande individens ställningstagande och bedömning av framtidsutsikterna är nämligen kännedom om det antal personer som i samma situation bestämmer sig för att påbörja den aktuella utbildningen. En sådan kännedom kan den enskilde i valögonblicket emellertid inte ha. Även om sålunda alla prognossvårigheter i övrigt vore undanröjda, syns det inte vara möjligt att med studie- och yrkesvägledning som huvudsakligt hjälpmedel uppnå rimlig balans mellan antalet utbildade och möjligheterna för de utbildade att få arbete. U 68 skall här kort beröra behovet av information som differentieras med hänsyn till olika gruppers behov. För en utförligare behandling av informationsfrågorna i samband med återkommande utbildning hänvisas till avsnitt 8.3.7. Undersökningar visar att bland förvärvsarbetande de som redan har god utbildning har större benägenhet att utnyttja de möjligheter till vuxenutbildning som finns i dag. Det är främst yngre människor med relativt god ungdomsutbildning och hyggliga ekonomiska förhållanden som söker sig till samhällets vuxenutbildning, medan äldre korttidsutbildade och lågavlönade i mindre utsträckning deltar i denna. Uppenbarligen är det en rad samverkande faktorer — geografiska, ekonomiska, sociala och psykologiska - som åstadkommer denna ensidiga rekrytering och som mer eller mindre effektivt hindrar stora grupper av vuxna från att utnyttja de utbildningsresurser som finns. En särskild kommitté (FÖVUX) har sedan 1970 bedrivit försöksverksamhet med \uxenutbildning, främst på grundskolenivå eller motsvarande, med syfte att bl. a. pröva SOU :973:2

effekten av uppsökande verksamhet. Erfar- dan antagningsbegränsning kan ha i huvudenheterna som redovisats i betänkandet sak tre syften: "Uppsökande verksamhet för cirkelstudier • att garantera en kunskapsnivå hos de stuinom vuxenutbildningen" (SOU 1972:19) derande som är högre än vad behörighetsvisar att ett mycket stort antal personer stireglerna anger (kvalitetsspärr) mulerats till vuxenutbildning i försöksverk- • att avpassa studerandeströmmen med hänsamheten och att större delen av dem som syn till arbetsmarknadens behov (arbetspåbörjat kurser slutfört dessa. marknadsspärr) De metoder för uppsökande verksamhet • att begränsa studerandeantalet med hänsom prövas i försöksverksamheten inom syn till begränsade resurser (resursspärr) FÖVUX kan sannolikt inte utan vidare anDe allmänna och särskilda behörighetsregvändas för högskoleutbildning. Enligt U 68s mening bör dock erfarenheterna från denna lerna avses tillsammans ange den kunskapsförsöksverksamhet, liksom av UKÄs försöks- nivå och den allmänna erfarenhet som beverksamhet med nya former av distribution döms vara nödvändig för att studierna inom av högre utbildning (se avsnitt 4.2.3.3), kun- en utbildningslinje skall kunna fullföljas. na utnyttjas för att finna former för en indi- Reglerna bör kompletteras med information viduellt inriktad information, som kan bli ett om vilka krav som högskolestudierna ställer. verksamt medel att i socialt hänseende bred- Att därutöver införa antagningsbegränsda rekryteringen till och inom högskoleut- ningar med primärt syfte att välja ut en bildningen. Informationen skulle t. ex. kun- mindre grupp studerande med särskilt goda na vända sig till personer i yrkesverksamhet studieförutsättningar skulle strida mot avsiksom har en utbildning på gymnasial nivå eller ten i statsmakternas beslut om behörighetsmotsvarande. Högskoleutbildning kan hjälpa regler för högre studier. U 68 menar därför dessa att bredda eller fördjupa sitt yrkeskun- att denna motivering för antagningsbegränsnande och därmed ge, förutom personlig till- ningar inte kan godtas. En annan sak är att fredsställelse, nya möjligheter på arbetsmark- en på andra grunder genomförd begränsning av antagningen till viss utbildningslinje i vissa naden. Den information som riktar sig till redan fall - till följd av stark konkurrens om utyrkesverksamma bör sannolikt i första hand bildningsplatserna - kan leda till att alla avse enstaka kurser eller studiekurser. Dessa eller flertalet av de studerande har mycket kan organiseras så att studierna kan bedrivas goda förkunskaper eller andra förutsätthelt eller delvis på fritid, och undervisnings- ningar. För U 68 är begränsningen av resurser som formerna kan i viss utsträckning anpassas till de studerandes erfarenhetsbakgrund. En kan beräknas stå till högskoleutbildningens framgångsrikt genomförd kurs kan stimulera förfogande den huvudsakliga utgångspunkten för överväganden kring begränsningar av till mera omfattande högskolestudier. antagningen till högskolestudier. Som redan framhållits i avsnitt 2.3.3 bör utbildningspla5.1.2.6 En fri och en spärrad sektor av neringen enligt utredningens uppfattning högskolan inte ha sin primära utgångspunkt i prognoser I debattskriften "Högre utbildning - funk- över det framtida arbetskraftsbehovet och tion och struktur" diskuterades utförligt även antagningsbegränsningar av typen arspärrar inom utbildningssystemet. Spärr i be- betsmarknadsspärr bör därför avvisas. De kvantitativa förhållanden som redovitydelsen antagningsbegränsning till en utbildningslinje) innebär att antalet utbildnings- sats i utredningens dimensioneringsförslag platser är fastställt på förhand. Bland behöri- (kapitel 2) utgör de huvudsakliga förutsättga sökande till utbildningen(linjen) väljs de ningarna för den följande diskussionen. Omstuderande ut enligt särskilda regler. En så- kring 40 000 studerande skulle sålunda påSOU 1973:2

börja högskolestudier i utbildningslinjer vid Från sådana utgångspunkter måste man fråga 1970-talets mitt. Den årliga antagningen för- sig om en antagningsbegränsning till den ututsätts därefter förändras måttligt under pla- bildning som motsvarar de nuvarande fria neringsperioden (se avsnitt 2.5.2.2). Av an- fakulteternas skulle få ogynnsamma sociala tagningen till utbildningslinjer skulle årligen följder: kommer den att leda till en ökad omkring en tiondel avse lokala och individu- snedfördelning inom högskoleutbildningen ella utbildningslinjer. Vidare föreslår U 68 med avseende på de studerandes sociala bakatt vid 1970-talets mitt resurser som svarar grund? mot ca 20 000 heltidsstuderande planeras Frågan om den sociala sammansättningen för utbildning i enstaka kurser och studie- hos dem som söker till högre studier kan inte kurser - en betydande ökning jämfört med ses isolerad från frågan om hur samhällets nuvarande förhållanden. Dessa resurser för- totala utbildningsresurser fördelas. Som ututsätts öka till i det närmaste det dubbla redningen har framhållit, bl. a. i kapitel 2, några år in på 1980-talet. Totalt innebär måste en avvägning göras mellan resurser för antagandena för 1970-talets mitt ett närvaro- högskoleutbildning och för vuxenutbildning tal i högskoleutbildning av i huvudsak sam- som vänder sig till utbildningsmässigt missma storlek som vid 1960-talets slut. gynnade grupper. En socialt bredare rekryteFrågan om en fri sektor i högskolan tas ring till högre utbildning bör enligt U 68s upp i utredningens direktiv, där departe- mening sökas på vägar som också ger utrymmentschefen anför: me för energiska satsningar på annan vuxenutbildning. Högskoleutbildningen måste såle"Värdet av det slags elasticitet i det högre des också i detta hänseende ses som en del av utbildningssystemet som de fria fakulteterna representerar har ofta och med rätta fram- utbildningssystemet i dess helhet. hållits. Vid dessa fakulteter finns i dag ett Olika slag av högskoleutbildning varierar betydande mått av valfrihet i ett för övrigt jämförelsevis hårt reglerat system. Dessa mycket i fråga om grad av yrkesinriktning, fakulteter har härigenom på ett smidigt sätt kostnader per studerande och arten av andra kunnat tillgodose behovet av såväl partiell resursbegränsningar, t. ex. beträffande ututbildning som utbildning parallellt med för- rustning, speciallokaler eller praktikmöjlighevärvsarbete. Också i framtiden bör man söka ter. I realiteten kan en ospärrad sektor av tillgodose behovet av valfrihet, något som bör vara möjligt, även om utbildningens högskoleutbildningen inte omfatta annat än i organisation och dimensionering vid de fria huvudsak de nuvarande fria fakulteterna fakulteterna fixeras i högre grad än f. n." (med undantag för viss laborativ utbildning). Vid dessa är driftkostnaderna per studerande I den av utredningen föreslagna studieor- låga och övriga resursproblem i regel överganisationen förutsätts det finnas möjlighet komliga. att genom individuella utbildningslinjer samt Under överskådlig tid kan i själva verket enstaka kurser och studiekurser tillgodose tillträdet vara fritt endast till en viss del av mera speciella behov och önskemål. Även åt- högskoleutbildningen. Det kan då sägas att skilliga av de allmänna utbildningslinjerna tillströmningen till denna sektor under det medger en rad val mellan olika alternativ. närmaste årtiondet sannolikt blir måttlig. Ofta påpekas att de gångna årtiondenas För utbildningsplaneringen är det emellertid snabba expansion av den högre utbildningen nödvändigt att också räkna med det alternahar varit av värde såväl för samhället i dess tivet att tillströmningen till en tänkt fri sekhelhet som för de människor som fått del av tor eller en del av den blir stor. utbildningen. U 68 delar den uppfattningen. En av konsekvenserna av en stor fri sektor Bl. a. har utbildningsmöjligheterna för de kan bli, att det blir de studerande från denna övriga socialgrupperna vidgats avsevärt, även sektor, med i regel mindre omfattande yrkesom socialgrupp I alltjämt har en särställning i förberedelser i utbildningen, som i första fråga om rekrytering till högre utbildning. hand får möta uppkommande svårigheter på 438

SOU 1973:2

arbetsmarknaden. Om andelen studerande från lägre socialgrupper är större i högskoleutbildningens fria sektor än i dess spärrade del, vilket är fallet för närvarande, kan det sålunda i större utsträckning bli dessa studerande som efter avslutade studier utsätts för påfrestningar på arbetsmarknaden. Det är också betydande risk att informationen om sådana svårigheter för de färdigutbildade på ett drastiskt sätt påverkar tillströmningen till utbildning. En snabb nedgång i efterfrågan på utbildning inträffade i samband med konjunkturnedgången och den stora examinationen av samhällsvetare och humanister 1971. Vid utbildningar av sådan längd som avses här motsvaras en nedgång i tillströmningen av en minskning i utbudet av utbildade på arbetsmarknaden först flera år senare. Arbetsmarknadssituationen kan då vara en helt annan och om utbudet av utbildade är litet kan en bristsituation uppstå. Denna brist kan locka ett stort antal ungdomar att söka till utbildning av ifrågavarande slag med följd att utbudet efter ytterligare tre eller fyra år återigen blir större än efterfrågan på utbildade. Det finns sålunda en avsevärd risk att svängningar uppstår i tillströmningen som inte är gynnsamma vare sig för de studerande eller för arbetsmarknaden och som sålunda inte är förenliga med god utbildningsplanering. Enligt U 68s mening bör en planering av högskoleutbildningen som tar sin utgångspunkt i individernas efterfrågan på utbildning inte få leda till att eventuella överskottstendenser i förhållande till arbetsmarknaden samlas till ett mycket betydande överskott för ett mindre antal utbildningslinjer. Sker detta kan man inte sägas ha löst uppgiften att förbereda varje studerande i högre utbildning för den framtida yrkesverksamheten. Det framgår av kapitel 2 att tendenser till ett sådant överskott i dag föreligger bl. a. för nyexaminerade med samhällsvetenskaplig och humanistisk inriktning. Också den möjligheten bör övervägas att antalet platser i fullständiga utbildningslinjer begränsas, medan tillträdet till enstaka kurser och studiekurser är fritt. En sådan lös-^ SOU 1973:2

ning skulle, för att inte kunna användas till ett fritt byggande av utbildningslinjer, behöva förses med en spärregel som hindrar de studerande från att ta sådana kurser utöver en viss sammanlagd omfattning. Utredningens dimensioneringsförslag innebär i fråga om enstaka kurser och studiekurser en mycket kraftig ökning jämfört med nuvarande antal studerande i partiell utbildning vid filosofisk fakultet och inom decentraliserad universitetsutbildning. Möjligheterna att planera denna utbildning så att den tar hänsyn till varierande önskemål om utbildningens inriktning och former bör vara större än i fråga om fullständiga utbildningslinjer. Utredningsförslaget är här alltså ett led i strävan att utforma högskoleutbildningen så att den smidigt kan tillgodose olika behov.

5.1.3 Utredningens överväganden och förslag Utgångspunkten för U 68s överväganden om begränsning av antagningen till högskoleutbildningen är att resurserna medger bara en mycket måttlig tillväxt av den högre utbildningen under det närmaste årtiondet. Bl. a. måste man räkna med omfattande resursbehov för utbildning av vuxna med kort ungdomsutbildning. Tillströmningen har visserligen minskat något och det finns anledning att räkna med att den blir jämförelsevis låg under de närmaste åren. Övervägande skäl talar emellertid, som utredningen framfört i kapitel 2, för att efterfrågan på högre utbildning åter kommer att öka, inte minst vid förverkligande av statsmakternas principbeslut på grundval av prop. 1972:84 om gymnasieskolans kompetensvärde m. m. Utredningen ser kraftiga, eventuellt långsiktiga svängningar av detta slag i den totala tillströmningen till högre utbildning som en allvarlig risk i utvecklingen. Sådana svängningar kan sannolikt inte helt undvikas. De måste emellertid uppfattas som ogynnsamma för såväl individerna som samhället. De kan också temporärt innebära mycket betydande resursanspråk och skulle 439

allmänt försvåra en rationell utbildningspla- högskoleutbildningen, medan syftet bör vara nering. en socialt jämnare rekrytering till högre stuDet som nu sagts talar enligt utredningens dier. Värdet av en ospärrad högskola är emelmening för en begränsning av antagningen lertid från denna utgångspunkt begränsat, till all högskoleutbildning. Övervägandena i om studerande från lägre socialgrupper återavsnitt 5.1.2.6 kring ett blandat system med finns främst i sådan högre utbildning som är en fri och en spärrad sektor av den högre starkt utsatt för fluktuationer på arbetsutbildningen talar i samma riktning, åtmin- marknaden. stone i vad avser fullständiga utbildningslinU 68 finner det sannolikt att medvetna, jer. mera specifika åtgärder för att bredda rekryEn avgörande faktor i bedömningen av ett teringen till högre utbildning har avsevärt helt eller delvis ospärrat utbildningssystem är större effekt än vad ett bibehållande av en för U 68 svårigheten att förnya och differen- ospärrad sektor inom högskoleutbildningen i tiera ett sådant i syfte att bättre kunna till- och för sig har. Sådana åtgärder, som utredgodose skilda utbildningsbehov. Att införa ningen nämnt i avsnitt 5.1.2, är bl. a. följannya utbildningsalternativ, utan att detta på- de. verkar dimensioneringen av redan existerande utbildningar, erbjuder svårigheter då re- • Ökade utbildningsinsatser utanför högskoleutbildningen för vuxna med kort ungsurserna är begränsade. En effektiv utbilddomsutbildning. ningsplanering kan sålunda göras endast om prioriteringar inom en resursram är möjliga. • Differentiering av utbudet av högskoleutbildning, bl. a. genom utveckling av yrkesNågot tillspetsat kan sägas att det öppna syinriktade utbildningslinjer, inte minst såstemet bär på en inre motsägelse: det försvådana med naturlig anknytning till gymnarar den differentiering som är en förutsättsieskolans yrkeslinjer (yrkesteknisk högning för att det skall fungera tillfredsställanskoleutbildning). de. För U 68 blir denna synpunkt avgörande • Genomförande av de i princip beslutade behörighets- och urvalsreglerna för tillträockså i frågan om begränsning av antagde till högskoleutbildning. ningen till enstaka kurser och studiekurser. • Decentraliserad lokalisering av nytillkomUtredningen bedömer att ett av de viktigaste mande utbildningstillfällen och nya distrisyftena med dessa är att tillhandahålla ett butionsoch undervisningsformer för högrikt utbud av decentraliserad högskoleutbildskoleutbildningen. ning som kan planeras på ett systematiskt sätt. Vid användningen av tillgängliga medel • Studie- och yrkesvägledning samt, bl. a. i samband med anordnandet av enstaka bör effektiva prioriteringar kunna göras så att kurser och studiekurser, information indiangelägna utbildningsbehov i första hand tillviduellt eller gruppvis. godoses. U 68 är sålunda inte beredd att • Studiesociala åtgärder som främjar en jämföreslå en obegränsad dimensionering av ennare fördelning med avseende på social staka kurser och studiekurser. bakgrund och kön. För begränsning av den totala antagningen till högskoleutbildning talar också den större Dessa åtgärder, liksom hela frågan om restabilitet och därmed effektivitet som kan kryteringen till högre utbildning, hänger nära uppnås i utbildningsplaneringen. Utred- samman med återkommande utbildning (se ningen bedömer inte detta skäl vara av avgö- kapitel 8). rande karaktär, men det bör finnas med i I och för sig skulle ett genomförande av övervägandena inför en period med mera be- dessa åtgärder, tillsammans med bibehållande gränsade resurser för högre utbildning. av en ospärrad sektor av högskoleutbildning, Mot en total begränsning av antagningen bedömas vara den bästa lösningen med hänsyn talar risken för en starkare social selektion i till syftet att bredda rekryteringen. Som 440

SOU 1973:2

framgår av den föregående diskussionen ställer emellertid åtgärderna i fråga krav på stora resurser genom sin potentiellt starka effekt på utbildningsefterfrågan. De kan bedömas som svåra eller omöjliga att genomföra, så länge som antagningen till högskoleutbildningen inte begränsas. U 68 finner när alla omständigheter vägs mot varandra, att förutsättningarna för en lösning av fördelningsproblemen i utbildningssystemet snarast är gynnsammare, om antagningen till all högskoleutbildning begränsas än om nuvarande organisation med en fri och en spärrad sektor bibehålls. U 68 föreslår sålunda att antagningen till all högskoleutbildning begränsas och att en sådan begränsning med avseende på antalet utbildningsplatser införs vid tidpunkten för genomförande av huvuddelen av utredningens förslag, dvs. enligt den i kapitel 9 skisserade tidplanen från läsåret 1976/77. I det följande behandlar utredningen vissa allmänna förutsättningar för en sådan begränsning av antagningen och övergår därefter till att ange vissa huvuddrag i ett antagningssystem.

SOU 1973:2

5.2 Allmänna förutsättningar och överväganden rörande antagningsbegränsningar

5.2.1 Studieorganisatoriska förutsättningar m. m. U 68 har i kapitel 3 föreslagit att den grundläggande högskoleutbildningen skall planeras dels i utbildningslinjer, som genom omfattning, organisation och innehåll syftar till yrkesanknutna mål, dels i enstaka kurser och studiekurser, vilka också kan förekomma som element i vissa utbildningslinjer. Utbildningslinjerna kan vara allmänna, lokala eller individuella. I kapitel 3 har redovisats de allmänna utbildningslinjer som grundutbildningens organisation enligt utredningens förslag bör omfatta vid mitten av 1970-talet samt huvuddragen av deras uppbyggnad. Enstaka kurser och studiekurser bör enligt utredningens förslag i kapitel 4 vara delar av utbildningsprogrammet inom varje högskoleområde. De studerande i sådana kurser kan på själva högskoleorterna i vissa fall delta i undervisning som ges för studerande i fullständiga utbildningslinjer. Därutöver bör sådana kurser komma att ges som decentraliserad utbildning på ytterligare orter, i regel med ett innehåll som varierar från år till år. Både på högskoleorterna och annorstädes bör undervisningen organiseras så att personer, som är bundna genom förvärvsarbete eller på annat sätt, kan delta i kurserna: i många fall bör deltids- och fritidsstudier vara en lämplig form. Självfallet blir utbudet av enstaka kurser och studiekurser bredare vid större högskolor. 442

Det blir i princip möjligt att bygga en utbildningsgång med samma innehåll som en utbildningslinje genom att delta i en följd av enstaka kurser eller studiekurser. Den studerande blir emellertid då beroende av det i vissa fall skiftande kursutbudet på orten och måste antas till var och en av de kurser eller studiekurser som bildar utbildningslinjen. För den studerande som antas till en fullständig utbildningslinje är förhållandet annorlunda: han måste efter antagningen få fullfölja utbildningen i avsedd utbildningslinje eller linjevariant under förutsättning av godkända studieprestationer. Som framgår av kapitel 3 är de föreslagna allmänna utbildningslinjerna av väsentligt olika karaktär. För utbildningslinjer som i dag är yrkesinriktade och består av studiekurser eller kurser utan antagningsbegränsningar (t. ex. juristlinjen och ekonomlinjen) innebär det inga svårigheter att ge garantier för den studerande som antagits till utbildningen att få fullfölja ett angivet studieprogram. Detta gäller också i dag spärrade utbildningslinjer sådana som ingenjörslinjerna, klasslärarlinjerna och läkarlinjen. Några av de föreslagna linjevarianterna, t. ex. för ämneslärare, består av dels inledande studiekurser, spärrade eller ospärrade, som svarar mot studiekurser vid de nuvarande filosofiska fakulteterna, dels avslutande studiekurser i vilka antalet studerande är fastlagt med hänsyn till bl. a. arbetsmarknadsförhållanden och praktikplatskapacitet. SOU 1973:2

I planeringen ställs här två krav, som kan uttryckas genom orden studietrygghet och valfrihet. Det är sålunda rimligt att den som påbörjat högskolestudier i avsikt att utbilda sig till t. ex. ämneslärare får möjlighet att slutföra studierna enligt denna avsikt. Det är emellertid samtidigt önskvärt att den studerande ges möjlighet att relativt sent bestämma utbildningens slutgiltiga yrkesinriktning. Konsekvenserna av utredningens förslag att utbildningslinjer skall vara yrkesanknutna måste bli att den som påbörjar studier på en ämneslärarvariant bör garanteras att få fullfölja studierna med avsedd yrkesinriktning. Detta behöver självfallet inte hindra att den studerande under studiernas gång övergår till studier med annan inriktning, inte heller att ett visst antal platser vid den praktisk-pedagogiska utbildningen avsätts för sökande som inte vid högskolestudiernas början sökt och antagits till studier på ämneslärarvariant. Det bör sålunda inte heller i framtiden vara uteslutet att få utbilda sig till ämneslärare även om man inte från början bestämt sig för denna yrkesinriktning. Om den studerande antas till en ämneslärarvariant vid högskolestudiernas början på ovan nämnt sätt, får studieresultaten i de ämnesteoretiska studierna ingen inverkan på vilka som får genomgå den praktisk-pedagogiska utbildningen. För att få påbörja den praktisk-pedagogiska utbildningen skall den studerande dock ha slutfört de ämnesteoretiska studierna med föreskriven omfattning och inriktning. Det torde inte kunna hävdas att ett sådant förfarande skulle vara underlägset nuvarande urvalsmetoder vid antagning till praktisk-pedagogisk utbildning av ämneslärare, vilka bygger på studiemeriter i de ämnesteoretiska studierna. Ingendera av dessa urvalsmetoder tar således hänsyn till framtida yrkeslämplighet. Däremot bör möjligheterna för den studerande att fortlöpande pröva sina egna förutsättningar och intressen gentemot läraryrkets villkor och krav vara större om ett ställningstagande till yrkesinriktningen gjorts på ett tidigt stadium. Den kvantitativa planeringen blir sannoSOU 1973:2

likt något stelare om antagningen sker till en sammanhängande fyraårig studiegång än om en separat antagning görs till den avslutande praktisk-pedagogiska utbildningsdelen. Det syns dock utredningen inte vara en avgörande invändning att, i den mån kapaciteten bestäms med hänsyn till arbetsmarknadsbedömningar, dessa får göras på något längre sikt och därmed på ett något osäkrare underlag. Detta är en nödvändig följd av kravet på studietrygghet för den enskilde. U 68 har jämförelsevis utförligt uppehållit sig vid de av utredningen föreslagna ämneslärarvarianterna. Förhållandena inom dessa kan tjäna till belysning också av andra utbildningslinjer, t. ex. bibliotekarieutbildningen, i vilka den avgörande yrkesinriktningen sker genom en eller flera avslutande studiekurser. Utredningen föreslår att den studerande i fråga om ämneslärarvariant och annan utbildning med motsvarande organisatoriska uppbyggnad antas till utbildningslinjen i dess helhet. Antagningen bör då ske till visst studieprogram, som anger den ämnesteoretiska delens huvudinriktning. För ämneslärarvariant bör sålunda antagningen kunna ske t. ex. till ett studieprogram med 40 poäng i vart och ett av ämnena engelska och tyska. Samtidigt sker antagning till den praktiskpedagogiska utbildningen, som emellertid påbörjas först efter avslutade ämnesteoretiska studier. Framför allt för utbildningslinjer av nu senast nämnt slag är det givet att det inte alltid är möjligt att genomgå utbildningen i dess helhet på en ort. För bibliotekarieutbildningen kommer t. ex. den avslutande utbildningen att vara förlagd till Borås, medan den föregående ämnesteoretiska utbildningen i regel kommer att ske på annan ort. I någon mån likartade kommer förhållandena att vara vid ämneslärarutbildningen: den praktisk-pedagogiska utbildningen blir förlagd till ett begränsat antal orter, och på var och en av dessa blir kapaciteten i de enskilda ämneskombinationerna förhållandevis begränsad. I fråga om t. ex. ämneslärarvariant är det sannolikt inte heller möjligt att låta antag443

ningen avse också orten för den praktiskpedagogiska utbildningen, om man vill tillgodose kravet på en såvitt möjligt i tiden sammanhängande utbildning. Om en sådan låsning till ort sker redan vid den ämnesteoretiska utbildningens början, dvs. i regel minst tre år före den praktisk-pedagogiska utbildningens början, blir sålunda risken betydligt större att de studerande får vänta en eller flera terminer efter avslutad ämnesteoretisk utbildning, innan den praktisk-pedagogiska utbildningen kan påbörjas. Normalfallet bör emellertid vara att den studerande kan genomgå hela utbildningslinjen eller linjevarianten på en och samma ort. Antagning bör därför avse viss utbildningslinje eller linjevariant på viss ort. Om en studerande önskar byta studieprogram kan i vissa fall också byte av studieort bli nödvändigt. Om ortsbyten resulterar i ett nettoflöde av studerande från vissa orter till andra, bör skälig hänsyn till detta tas vid fördelning av antagningsplatser och vid medelstilldelningen. Flyttning från en studieort till en annan kan medföra svårigheter, t. ex. för studerande som bildat familj. Det är önskvärt att hänsyn kan tas till sociala faktorer vid fördelningen av de studerande på orter för t. ex. praktisk-pedagogisk utbildning. Varje utbildningslinje har en normalstudietid, t. ex. angiven därigenom att 160 poäng motsvarar en studietid på fyra år. Vissa variationer i den faktiska studietiden uppkommer alltid. Begränsningar i tillgången på lärare, utrustning och lokaler samt studiemedel kommer att göra det naturligt att studietiden inte utan särskilda skäl bör få avsevärt överstiga normalstudietiden. U 68 räknar med att i huvudsak nuvarande regler för rätten att överskrida normalstudietiden skall gälla även i fortsättningen. Vid flertalet högskolor och fakulteter har denna fråga inte vållat svårigheter. Variationerna är också stora mellan olika slag av utbildning i fråga om andelen studerande som avviker mera väsentligt från normalstudietiden. Vid de filosofiska fakulteterna har uppmärksamheten riktats mot de s. k. tröskel- och avstängningsprövningarna. Det syns U 68 rik444

tigast att här avvakta erfarenheterna av de nya regler som blivit en följd av statsmakternas beslut 1972. Den studerande kan av olika personliga skäl vara tvingad att göra uppehåll i studierna under längre eller kortare tid. I vissa fall kan ett uppehåll för yrkesverksamhet vara ändamålsenligt för den studerande. Möjligheterna att utan förfång för studierna göra tillfälliga uppehåll i dessa varierar. Ofta är det inre sammanhanget i en studiekurs eller en integrerad utbildningslinje så stort och utbildningstiden så väl utnyttjad att ett avbrott i studierna helst bör undvikas. Självfallet bör emellertid en studerande kunna permitteras från studierna i utbildningslinje till vilken hon eller han antagits. Sådan permission bör alltid ges i vissa bestämda fall, t. ex. vid barnsbörd och i de undantagsfall då militärutbildning bryter den civila grundutbildningen. I andra fall bör det ankomma på högskolestyrelsen att avgöra frågan. Den studerande som avslutat studierna inom en utbildningslinje kan vilja bredda eller fördjupa dem. Han kan då söka till forskarutbildning eller till en eller flera enstaka kurser eller studiekurser. Enligt utredningens mening kan det för vissa studerande vara betydelsefullt att i omedelbart sammanhang kunna fördjupa eller bredda studierna i grundutbildningen. Å andra sidan bör detta inte medföra att denna studerandekategori favoriseras i förhållande till personer med mindre omfattande utbildningsbakgrund som efterfrågar högskoleutbildning. Det måste vara möjligt att utan att ha avslutat studierna på en linje avbryta dem för att söka och antas till annan utbildningslinje. Ett särfall utgör därvid övergång mellan linjevarianter inom samma utbildningslinje i vilket fall vissa kurser eller studiekurser äi gemensamma. Flera linjevarianter kan t. ex. inledas med studiekurser om 40 poäng i rr.atematik och fysik och i många fall kan den studerande vid ansökan till en sådan linjevariant ha lagt mera vikt vid att få tillfälle att studera denna ämneskombination än vid en uppgiven yrkesinriktning, t. ex. till ämneslärare. Den studerande bör i sådana fall kunna SOU 1973:2

byta linjevariant och därvid få tillgodoräkna de redan genomförda studierna eller delar av dessa. Möjligheten att genomföra ett sådant byte blir beroende av bl. a. hur mycket kapaciteten kan eller bör varieras på de avslutande studiekurserna.

5.2.2 Några särskilda problem i samband med vissa studiekurser Med den kvantitativa planeringen som underlag kommer resurser i form av lärare, utrustning och lokaler att ställas till förfogande för utbildningen. Därvid bör vissa schabloner användas enligt vilka resurser tilldelas för ett visst planerat antal studerande. I avsnitt 6.5 behandlas vissa frågor om dimensioneringsplaneringen. I praktiken kommer resurserna endast i undantagsfall att utnyttjas av exakt det antal studerande för vilket de har beräknats. Det ligger i sakens natur att studerandeantalet kommer att ibland överstiga och ibland understiga det beräknade och att resurserna per studerande i praktiken kan under- eller överskrida ett avsett genomsnitt. Genom tillfälliga, mindre variationer av studerandeantalet bör man lokalt kunna ta hänsyn till individuella förhållanden i fråga om möjligheten att genomgå avsedd utbildning. U 68 har i det föregående pekat på att studiepermission bör kunna erhållas i vissa fall. I det slags studiekurser eller kurser som för närvarande är ospärrade kan man i planeringen jämförelsevis lätt anpassa dimensioneringen till variationer i studerandetillströmningen. I andra fall, där utbildningskapaciteten är knuten till begränsningar i fråga om speciella lokaler eller utrustning eller praktikmöjligheter, är variationsmöjligheterna avsevärt mindre. Den sneda fördelningen mellan höst- och vårtermin i tillströmningen till högre studier innebär en ojämn påfrestning på resurserna vid vissa institutioner, t. ex. för de laborativa naturvetenskapliga ämnena. Också för utvecklandet av en bättre anpassning mellan utbildning och arbetsmarknad är en viss utSOU 1973:2

jämning över året av tillströmning till och utflöde från högskoleutbildning önskvärd. Trots detta kan det i vissa fall vara ändamålsenligt att acceptera en något större antagning till viss högskoleutbildning på hösten än på våren. Skillnaden i antagningstal bör dock enligt utredningens mening inte vara så stor som den nuvarande skillnaden i antal ansökningar. Om den studerande redan vid antagningen till utbildningslinjen skall garanteras plats i laborativa studiekurser under de tre första studieterminerna enligt sitt studieprogram skiljer sig detta från nuvarande förhållanden vid de studiekurser i naturvetenskapliga ämnesområden som i dag är spärrade. De variationer som kan uppstå i tillströmningen till studiekurserna beror dels på olikheter i studietakt, dels på ändrad studieinriktning i enskilda fall. I vissa fall kan man balansera variationer av detta slag genom att ändra ordningsföljden i de studerandes studieprogram. Det är emellertid önskvärt att sådana förändringar görs endast då de kan förenas med kraven på en rationell uppläggning av studierna och med de studerandes önskemål. Man måste därför acceptera att det genomsnittliga utnyttjandet av lokaler och utrustning ligger något under den maximala kapaciteten för dessa. Detta syns också i dag vara det normala vid annan laborativ utbildning inom såväl skolan som universitet och högskolor. Situationen är likartad inför den avslutande praktisk-pedagogiska utbildningen på ämneslärarvariant och motsvarande avslutande studiekurser i t. ex. bibliotekarieutbildningen. Variationerna i fråga om studerandetillströmningen kan här, efter de jämförelsevis långa ämnesteoretiska studierna, väntas bli något större än inför spärrade studiekurser i början av studiegången. Samtidigt är möjligheterna att göra omdispositioner i studieprogrammet mindre, då endast en mindre del av detta återstår. Skall detta problem lösas smidigt måste antalet studerande i praktisk-pedagogisk utbildning i olika linjevarianter med ämneslärarinriktning tillåtas variera något från termin till termin. I vissa fall kan det sannolikt 445

ändock inte undvikas att den studerande efter avslutade ämnesteoretiska studier får vänta någon termin eller mer innan den avslutande utbildningen påbörjas. Genom ett system med väntepoäng bör varje termin de som har längst väntetid få påbörja sin praktisk-pedagogiska utbildning. Om antalet platser i varje ämneskombination inte är alltför litet, något som kan åstadkommas i de flesta ämneskombinationer genom att man betraktar alla högskolor med praktisk-pedagogisk utbildning tillsammans, bör väntetider i regel kunna undvikas eller göras korta. Vid genomförandet av en ny ordning för antagningen till ämneslärarutbildning enligt U 68s förslag bör under en övergångsperiod ett visst antal platser i den praktisk-pedagogiska utbildningen ställas till förfogande för studerande som genomfört sina ämnesteoretiska studier enligt nuvarande studieordning. 5.2.3 Urvalsfrågan mot bakgrund av U 68s förslag Det är inte U 68s uppgift att utarbeta förslag till metoder för urval till högskoleutbildning. Statsmakterna har våren 1972 fastställt vissa riktlinjer för hur urvalet bör ske och den därefter tillsatta kompetenskommittén skall som nämnts i det föregående utarbeta detaljerade förslag i frågan. U 68s förslag ger emellertid delvis nya aspekter på urvalsfrågan genom dels den föreslagna antagningsbegränsningen till all grundläggande högskoleutbildning, dels strävan att utveckla återkommande utbildning. Det är dessa aspekter som skall belysas i det följande. Först redovisas emellertid några allmänna förutsättningar. 5.2.3.1 Allmänna förutsättningar Principiellt kan urval till utbildning med begränsad antagningskapacitet göras bl. a. med hänsyn till förväntad studielämplighet för de avsedda studierna eller med hänsyn till förväntad yrkeslämplighet på det yrkesområde som studierna avses leda till. För att praktiskt kunna tillämpa ett urval på dessa grun446

der krävs att studie- och yrkeslämpligheten kan mätas med skälig säkerhet före de avsedda studiernas början. KUs undersökningar visar att individens förväntade yrkeslämplighet för närvarande är svår eller omöjlig att mäta med tester på ett tillfredsställande sätt. I prop. 1972:84 accepteras också KUs utgångspunkt att studerandegruppens förväntade studielämplighet skall vara det främsta urvalskriteriet. Där framhålls också att det är till fördel för ett yrkesområde om man till detta kan rekrytera personer med skiftande erfarenhetsbakgrund. Urvalsreglerna bör därför medverka till en varierad sammansättning av studerandegruppen. Möjligheterna att mäta studielämplighet syns variera mellan olika studieområden. I vissa fall är skolbetygen ett ganska tillfredsställande mått på senare studieframgång, även om prognosen då snarare gäller grupper av studerande än enskilda individer. Generellt syns gälla att något bättre enskilt mått på framtida studieframgång än skolbetygen inte har påvisats. Betygens prognosvärde har emellertid i vissa fall kunnat höjas genom komplettering med tester, t. ex. studielämplighetsprov. Även om förväntad studie- och yrkeslämplighet av många uppfattas som självklara urvalsgrunder, kan man vid fastställande av urvalsmetoderna inte bortse från att granska de effekter i övrigt som dessa har. Den sociala fördelningen vid urval till spärrad högre utbildning har uppmärksammats i den allmänna diskussionen. Bengt Gesser påvisar i "Val av utbildning och yrke" (SOU 1971:61) att den sociala snedheten snarast ökat i urvalet till vissa längre yrkesutbildningar som traditionellt leder till befattningar med hög lön och status. En framtida begränsning av antagningen till all högskoleutbildning har diskuterats bl. a. under beaktande av risken att den skulle kunna innebära en skärpning av det sociala urvalet till högre studier. Som U 68 redan framhållit är det nödvändigt att uppmärksamma fördelningsaspekten vid utformningen av urvalsmetoder för antagning till högskoleutbildning. Detta urval SOU 1973:2

måste emellertid också ses som ett led i en process som pågått under individens hela liv och vars bestämmande faktorer bara till en del kan påverkas genom åtgärder inom utbildningssystemet. Möjligheterna att med urvalsregler som enda hjälpmedel nå vittgående förändringar i fråga om den sociala sammansättningen av gruppen högskolestuderande är därför begränsade. I fråga om metoder för urvalet innebär statsmakternas beslut om gymnasieskolans kompetensvärde m. m. att någon form av gruppering av de sökande (s. k. kvotering) skall tillämpas för att säkerställa att studerande med olika bakgrund ges reell möjlighet till högskolestudier. Inom varje kvot ordnas de sökande med hänsyn till meritpoäng. Dessa kan innefatta skolbetyg, resultat av tester (t. ex. studielämplighetsprov), andra inträdesprov samt tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet. I prop. 1972:84 anges att studielämplighetsprov inte bör spela en avgörande roll i urvalssituationen. De bör emellertid kunna ge möjlighet till en andra chans för dem som lyckats mindre väl i gymnasieskolan samt kunna användas som urvalsinstrument inom grupper av sökande utan skolmässiga meriter. Vidare skall arbetslivserfarenhet tillmätas meritvärde vid urvalet. Sättet för meritpoängens beräkning spelar stor roll för om urvalssystemet uppfattas som rättvist eller ej. Att den som har högre meritpoäng skall ges försteg i urvalet framför den som har lägre poäng uppfattas av flertalet som naturligt. Å andra sidan har man, inte minst under senare år, reagerat mot att reellt betydelselösa poängskillnader fällt utslaget vid antagningen till eftersökta utbildningar. Behovet av kompletterande urvalsinstrument för dem som meritmässigt ligger på gränsen till antagning har uppmärksammats och lottning, åtminstone inom ett gränsskikt på poängskalan, har i debatten hävdats vara en riktigare urvalsmetod än den nuvarande.

SOU 1973:2

5.2.3.2 Urvalet mot bakgrund av en total antagningsbegränsning Vid överväganden om urvalsregler för högre utbildning har hittills den förutsättningen gällt, att den som ej antagits till spärrad utbildning kan påbörja studier vid de fria fakulteterna, förutsatt att vederbörande är behörig till dessa. KUs förslag (SOU 1970:21 och 55) byggde på denna förutsättning. I prop. 1972:84 anger departementschefen emellertid att man bör ta hänsyn till att urvalssystemet skall kunna användas vare sig viss del av den högre utbildningen är ospärrad eller inte. Det fria tillträdet till vissa fakulteter har möjliggjort högre studier för personer med studieförutsättningar som inte formellt dokumenterats på ett sätt som gett hög meritpoäng i en urvalssituation. Detta har bidragit till att tillföra arbetslivet en grupp av personer med högre utbildning och skiftande erfarenhetsbakgrund. Gessers undersökning i "Val av utbildning och yrke" (SOU 1971: 61) visar också att det främst är genom de filosofiska fakulteterna som en vidgning i socialt hänseende av gruppen av universitetsstuderande har skett. Att vid genomförandet av en total begränsning av antagningen till högskoleutbildning tillämpa nuvarande urvalsregler för spärrad utbildning vid universitet och högskolor bör enligt U 68s mening inte komma i fråga. Riskerna för ett ensidigt urval, som inte skulle svara mot uppställda mål för en allsidig rekrytering till olika yrken och för den sociala fördelningen av högskoleutbildningen, är alltför uppenbara med det nuvarande urvalssystemet. Statsmakterna har också, som nämnts i det föregående, beslutat om nya riktlinjer för urvalsreglernas utformning. Under en följd av år har meritvärderingen vid urval till högre utbildning förändrats i riktning mot större enhetlighet. Betygspoängen räknas sålunda som ett s. k. oviktat medelvärde vid antagningen till spärrad utbildning inom bl. a. UKÄ-området, medan tidigare i vissa fall betygen i för studierna speciellt värdefulla ämnen gavs särskild vikt. 447

Den enhetliga meritberäkningen, som bidrar till att förenkla en för flera utbildningslinjer samordnad antagning, har bl. a. bedömts motverka en ensidig specialisering i studierna i gymnasieskolan och bidra till att under längre tid för de studerande bibehålla en viss valfrihet i fråga om de fortsatta studiernas inriktning. Å andra sidan har det påpekats att den nu tillämpade meritvärderingen får den effekten att de studerande i vissa fall ägnar mindre uppmärksamhet än önskvärt åt omfattande ämnen som är av vital betydelse för de fortsatta studierna, med ogynnsamma konsekvenser för högskolestudiernas effektivitet. Flera skäl talar enligt U 68s mening för att man överväger om den enhetliga meritberäkningen för antagning till högskoleutbildning är ändamålsenlig. Till följd av statsmakternas beslut om gymnasieskolans kompetensvärde kommer rekryteringen att ske från hela den i fråga om studiernas inriktning rikt varierade gymnasieskolan, och inom högskoleutbildningen kommer enligt U 68s förslag att rymmas såväl teoretiskt som praktiskt inriktade utbildningsvägar. En enhetlig meritberäkning kan få ogynnsamma styrningseffekter på valet av linje i gymnasieskolan med innebörd att man väljer den linje där man väntar sig att uppnå den högsta meritpoängen utan hänsyn till linjens utbildningsinnehåll och inriktning. Skall individen ha reella möjligheter att i utbildningssystemet utveckla sina anlag och intressen, syns det väsentligt att urvalsgrunderna till olika utbildningsvägar i viss mån differentieras. Enligt U 68s mening får detta synsätt ökad tyngd om högskoleutbildningen saknar en sektor med obegränsat tillträde. Självfallet bör emellertid de här anförda skälen för differentierade urvalsgrunder vägas mot skälen för en enhetlig meritberäkning. Det kan enligt U 68s uppfattning finnas anledning att söka en lösning där kraven på enhetlighet balanseras mot önskan om en viss differentiering. En väg kan vara att tillsätta en viss del av utbildningsplatserna i en utbildningslinje, kanske huvuddelen, på grundval av en för all högskoleutbildning en448

hetlig meritvärdering. De återstående utbildningsplatserna kan därefter tillsättas på andra urvalsgrunder, där man t. ex. väger in kunskaper eller erfarenheter av särskilt värde för studierna eller för den kommande yrkesverksamheten. Allmänt bör urvalsmetoden uppmuntra blivande studerande att, utan att snävt specialisera sig, förbereda sig för de särskilda krav som de avsedda studierna ställer. Tillgodoräknandet av särskilt värdefull yrkeserfarenhet får dock inte leda till att ett praktikantsystem utvecklas som ersättning för den tidigare förekommande obligatoriska förpraktiken till vissa slag av utbildningar. Det finns andra metoder att välja ut de studerande till de efter en första antagningsomgång återstående platserna. Vid Handelshögskolan i Stockholm har t. ex. i ett antagningsförfarande av detta slag använts psykotekniska prov. De återstående platserna får, om systemet skall ha avsedd effekt, inte vara alltför få. Man kan då bestämma sig för att de skall omfatta en viss andel av antagningsplatserna, t. ex. en fjärdedel. Ett annat sätt är att, efter beräkning av merittalen på t. ex. hundradels poäng när, avrunda dessa till närmaste heltal eller närmaste halvtal. Platserna tillsätts sedan efter rangordning enligt de avrundade merittalen. Därvid kommer ett visst tal att utgöra gräns: ovanför denna antas alla sökande, nedanför antas ingen. Bland de sökande med poäng på gränsen antas studerande till de återstående platserna varvid som ovan nämnts olika urvalsförfaranden kan användas. 5.2.3.3 Urvalet mot bakgrund av återkommande utbildning Urvalsreglerna för högskolan påverkar i hög grad den faktiska utformningen av den enskildes studiegång, inte minst dess karaktär av sammanhängande eller återkommande utbildning. Kompetenskommitténs direktiv anger, som nämnts tidigare, att arbetslivserfarenhet i framtiden kommer att ges meritvärde vid urval till högskoleutbildning. Ett sådant tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet SOU 1973:2

är en viktig faktor, om man vill utveckla ett mönster av återkommande utbildning. Eftersom ett av de viktigaste syftena med återkommande utbildning enligt U 68s mening är en breddning av erfarenhetsbakgrunden hos enskilda och hos grupper av individer i skola och yrkesliv, förutsätter utredningen att all arbetslivserfarenhet, oavsett dennas inriktning, skall kunna ges meritvärde. Man bör f. ö. kunna räkna med att den enskilde i regel i första hand söker arbetsuppgifter som han eller hon bedömer som värdefulla från egna utgångspunkter. U 68 förutsätter att tillgodoräknandet av arbetslivserfarenhet kommer att ske genom ett poängtal som ökar med längden av erfarenheten. Vidare förutsätts en sammanvägning göras mellan denna meritpoäng och en meritpoäng som grundas på skolbetyg samt resultat av eventuellt studielämplighetsprov. U 68 har i det föregående avvisat tanken på att kräva en obligatorisk yrkesverksamhetsperiod mellan gymnasieskola och högskoleutbildning. Utredningen är inte heller beredd att förorda ett urvalssystem som för en enskild linje i praktiken kan få innebörden att en period av yrkesverksamhet krävs före studiernas början. Detta kan bli fallet om arbetslivserfarenhet kan tillgodoräknas utan begränsning. Vid attraktiva utbildningsvägar kommer då efter hand ett mönster att utbildas, som innebär att inte ens studerande med högsta betyg i alla skolämnen kan gå direkt från gymnasieskolan till högskoleutbildningen. Om yrkesverksamhet före högskolestudiernas början bedöms nödvändig för alla studerande vid vissa linjer eller grupper av linjer bör den i stället kunna uppställas som särskilt behörighetskrav. Urvalssystemet bör således, menar U 68, tillgodose två krav. Dels bör arbetslivserfarenhet tillmätas sådan vikt att återkommande utbildning främjas, dels bör en direkt övergång från gymnasieskola till högskoleutbildning inte omöjliggöras. En annan väsentlig fråga är om arbetslivserfarenheten bör ha en viss minsta längd för att få tillgodoräknas. Övervägande skäl talar enligt utredningens mening för att så bör SOU 1973:2 29

vara fallet. Syftet med en period i yrkeslivet före påbörjandet av högskolestudierna är att ge den blivande studerande direkt erfarenhet av arbets- och ansvarsförhållanden, i regel med en viss inskolningsperiod och med en icke alltför kort period i reguljärt arbete. Möjligheterna att få en anställning som ger värdefull yrkeserfarenhet är självfallet skiftande. En faktor av betydelse kan vara den gymnasiala utbildningens grad av yrkesinriktning. En annan faktor är den studerandes bostadsort och möjlighet att flytta till annan ort. KUs majoritet föreslog att yrkeslivserfarenhet skulle tillgodoräknas i merithänseende om den har en minsta längd om ett år. En minoritet i utredningen förordade i stället fem år som nedre gräns för tillgodoräknande av yrkeslivserfarenhet. U 68 menar att man här får göra en avvägning mellan det ovan redovisade syftet med yrkeslivserfarenheten och risken att ett krav på lång sådan verksamhet får till följd att bara ett fåtal av dem som väljer att gå ut i yrkeslivet med avsikt att senare återvända till studier verkligen genomför denna avsikt. Erfarenheterna av försöksverksamheten med särskild kvot för sökande till socialhögskolorna med viss tids yrkeslivserfarenhet bör kunna belysa frågan. Om det efter hand blir vanligare att man lägger upp studierna som återkommande utbildning, aktualiseras frågan om skolmässiga meriter skall tillgodoräknas under obegränsad tid vid ansökan till högskolestudier. Ju större tidsavståndet blir till skoltiden, desto mindre aktuella är kunskaper och färdigheter som förvärvats i skolan. Man kan då hävda att större vikt bör tillmätas erfarenheter och kunskaper som förvärvats senare. Denna fråga torde ha särskild betydelse för sökande till enstaka kurser och studiekurser. Som tidigare framhållits anser U 68 att ett viktigt syfte med dessa är att ge möjlighet till fortbildning och vidareutbildning för personer med en tämligen lång yrkesverksamhet bakom sig.

5.3 Antagning till utbildningslinjer

I det föregående har redovisats allmänna förutsättningar och överväganden rörande antagningsbegränsningar och antagningsmetoder. I detta avsnitt behandlas hur antagningen till utbildningslinjer kan utformas. I bilaga 11 ges några konkreta exempel på antagning till olika utbildningslinjer. Antagningen till enstaka kurser och studiekurser syns i detta sammanhang inte kräva några speciella kommentarer. Som tidigare framhållits är det inte U 68s uppgift att föreslå ett detaljerat antagningssystem. Till universitet och vissa högskolor, bl. a. jordbrukets högskolor, sker antagningen till spärrad utbildning för närvarande centralt och samtidigt. U 68 förutsätter, att någon form av central antagning kommer att tilllämpas även i framtiden, men tar inte ställning till detta systems avgränsning och utformning (jfr avsnitt 6.4.2). Den ökade omfattning som antagningen enligt U 68s förslag får i framtiden kommer att få betydelse för antagningens organisation. Bl. a. kan det bli nödvändigt att göra förändringar i gällande tidsschema exempelvis med avseende på tidpunkt för ansökan. Ansökan skall avse visst studieprogram inom angiven utbildningslinje eller linjevariant samt önskad studieort. Studieprogrammet skall beskriva de tre första terminernas studier. Liksom i den nuvarande centrala antagningen vid UKÄ bör de sökande få ange alternativa studieprogram i prioritetsordning. Man kan dock ifrågasätta om det är ända450

målsenligt att som nu så många som tolv alternativ medges. De sökande grupperas inför urvalet, såsom tidigare förutsatts, efter arten av sin behörighets- och meritbakgrund (kvotering). Vidare måste de grupperas med hänsyn till de avsedda studiernas inriktning (studieprogram). Normalt bör enligt U 68s mening, inom den utbildning som närmast svarar mot de nuvarande filosofiska fakulteternas, flera studieprogram sammanföras till en ansökningsgrupp. Om antalet ansökningsgrupper blir mycket stort, riskerar man att få ett alltför litet antal sökande i varje grupp. Att sökande till flera studieprogram förs till samma antagningsgrupp innebär inte att den enskilde sökande behöver vara behörig, dvs. uppfylla även de särskilda förkunskapskraven, till alla studieprogram inom gruppen. Normalt bör det vara tillräckligt att uppfylla kraven för det eller de studieprogram som ansökan avser. Hur de sökande delas in i ansökningsgrupper med hänsyn till de avsedda studiernas inriktning hänger samman med bl. a. de allmänna principerna för högskoleutbildningens dimensionering (se avsnitt 2.5.3) samt studieorganisatoriska förhållanden (se kapitel 3). Som tidigare framhållits är det i allmänhet inte möjligt att planera kapaciteten för en enskild utbildningslinje med hänsyn till arbetsmarknadsutsikterna annat än mellan ganska vida gränser. Bedömningar av utbildSOU 1973:2

ningskapaciteten i förhållande till arbetsmarknadsbehovet får då göras för grupper av utbildningslinjer eller för större områden av högskoleutbildningen. Inom sådana grupper eller områden bör såvitt möjligt de studerandes önskemål få spela en roll vid dimensioneringen av olika utbildningsvägar. Det ter sig då naturligt att till ansökningsgrupper föra samman sådana studieprogram som har likartat innehåll. För att planeringen skall kunna utgå från bestämda kostnadsberäkningar bör de utbildningsvägar som hör till en ansökningsgrupp ha i huvudsak enhetliga totalkostnader. Självfallet kommer även i fortsättningen begränsningar i tillgången på lokaler, lärare m. m. att sätta bestämda gränser för hur långt man vid vissa kurser eller studiekurser kan tillgodose de studerandes önskemål. Mot denna bakgrund skisseras nedan hur antagning till utbildningslinjer och grupper av utbildningslinjer kan göras. För en rad redan nu spärrade utbildningslinjer som t. ex. lakar- och tandläkarlinjerna, klasslärarlinjerna och sannolikt utbildningslinjerna vid jordbrukets högskolor bör man åtminstone tills vidare räkna med att antagningen kommer att ske till varje utbildningslinje för sig. I dessa fall bildar således alla sökande till en speciell utbildningslinje en ansökningsgrupp, inom vilken olika kvotgrupper kan finnas. Beträffande utbildningslinjer och linjevarianter som närmast svarar mot utbildning vid de nuvarande teologiska, juridiska och filosofiska fakulteterna, där för närvarande flertalet studiekurser är ospärrade, kommer U 68s förslag till studieorganisation att ge de naturliga förutsättningarna för indelningen i ansökningsgrupper. I bilaga 11 beslyses mera i detalj hur denna indelning kan ske i några fall, nämligen i fråga om dels fysik-kemilinjen, dels utbildningslinjer inom det samhällsvetenskapliga området. Här skall något beröras de speciella förhållanden som råder för antagningen till ämneslärar- och bibliotekarieutbildning.

SOU 1973:2

Antagning till ämneslärarutbildning Sökande till ämneslärarlinjer har i den föreslagna konstruktionen av utbildningslinjer att samtidigt söka och antas dels till ämnesteoretisk utbildning inom önskat studieprogram, dels till den avslutande praktisk-pedagogiska utbildningsdelen. Studieprogrammet avser de tre första terminernas studier. Genom antagningen till visst studieprogram fastläggs sålunda i regel två ämnen i den studerandes ämneskombination. De ämnesteoretiska studierna kan sedan fullföljas med ytterligare ett eller två ämnen och/eller med fördjupning i ett av de först studerade ämnena eller i båda dessa. Antagningskapaciteten till den avslutande praktisk-pedagogiska utbildningen fastställs fördelad på ämneskombinationer eller grupper av näraliggande ämneskombinationer. Exempelvis kan för den praktisk-pedagogiska utbildningen inom linjevarianten Al—421 (ingångsämne matematik med profilämnena fysik eller kemi eller fysik och kemi) fastställas en antagningskapacitet för landet i dess helhet. Kombinationer med matematik-fysik, matematik-kemi och fysik-kemi behandlas alltså vid denna planering tillsammans. Den som vill bli lärare i t. ex. matematik och kemi söker sålunda till linjevarianten A l 421 med ett studieprogram som innehåller studiekurser i matematik och kemi. Antagningen sker samtidigt till avsett studieprogram och praktisk-pedagogisk utbildning. Vid antagningen till studieprogrammet konkurrerar den sökande med samtliga sökande till detta, oavsett linjevariant. Vid antagningen till den praktisk-pedagogiska utbildningen konkurrerar den sökande i stället med övriga sökande till ämneslärarutbildning med ämneskombinationer i gruppen matematik-fysikkemi. Beträffande språklig ämneslärarutbildning är skälen sannolikt starkare än inom övriga linjevarianter med ämneslärarinriktning att göra en fördelning på grupper av ämneskombinationer vid antagningen till den praktiskpedagogiska utbildningen. Antalet ämneskombinationer är här mycket stort och ut451

bytbarheten i undervisningssituationen mellan lärare med olika språklig inriktning ringa. Skolans behov av språklärare skulle således kräva en ganska bestämd fördelning på olika språk eller språkområden. En detaljerad fördelning på kvantitativt små grupper vid antagningen tre år före den praktisk-pedagogiska utbildningens avsedda början kan dock beräknas leda till svårigheter med hänsyn till studieavbrott, varierande studietider m.m. Det kan därför övervägas att, intill dess erfarenhet vunnits av antagningssystemet, göra antagning till språklig ämneslärarutbildning inom en enda antagningsgrupp men att därvid anta ett något mindre antal studerande till språklärarutbildning än som svarar mot antalet platser i den praktisk-pedagogiska utbildningen tre år senare. Genom kompletterande antagningar kan därefter antalet studerande med olika ämneskombinationer regleras. Detta förutsätter självfallet att det kommer att finnas ett icke obetydligt antal personer som genom studier i lokala och individuella utbildningslinjer skaffar sig ämnesteoretisk behörighet i olika språkkombinationer och som därefter söker till den praktisk-pedagogiska utbildningen.

denna ansökningsgrupp och till den egentliga bibliotekarieutbildningen. Naturvetenskapliga utbildningslinjer (Al och Bl)

De naturvetenskapliga utbildningslinjerna innehåller i stor utsträckning laborativa studiekurser, där antalet studerande inte kan få variera starkt år från år. Antagningen bör därför ske till de enskilda studieprogrammen enligt följande. Inom det fysisk-kemiska området (utbildningslinje Al) antas de studerande till matematik (20 eller 40 poäng) jämte en i samband med ansökan vald profilkurs. Härefter följer vissa valfria studiekurser inom linjevarianten. Vissa av dessa studiekurser ställer med hänsyn till erforderliga förkunskaper krav på valet av profilkurs. Det blir i detta fall fråga om ett ganska stort antal spärrade studieprogram, eftersom man måste ta hänsyn till vilken termin som undervisning i fysik respektive kemi kommer att påbörjas. Även vissa av de valfria studiekurserna är laborativa och har en bestämd högsta antagningskapacitet. De sökande till linjevariant Al-421 måste antas också till den praktisk-pedagogiska utbildningen. Om tidigare erfarenheter av de studeranBibliotekarieu tbildning des svårigheter att på förhand bedöma sina möjligheter att genomföra matematikstudier För sökande som väljer bibliotekarieutbild- står sig, bör den inledande 40-poängskursen i ning kommer, på samma sätt som beträffan- matematik liksom nu kunna utformas trappde ämneslärarutbildningen, antagning att ske stegsformat, dvs. man kan starta med 20 till dels ämnesteoretisk utbildning, dels den poäng som sedan kan byggas på till 40 poegentliga bibliotekarieutbildningen. Det är äng. Man kan också överväga att göra ett emellertid varken önskvärt eller möjligt att visst överintag till de studieprogram som infördela utbildningsplatserna i bibliotekarie- leds med 40 poäng i matematik. Båda dessa utbildningen på basutbildningsområden. Man åtgärder skapar möjligheter att efter en terkan därför inte beräkna en bestämd antag- mins studier gå över till ett studieprogram ningskapacitet inom olika linjer för sådana med endast 20 poäng i matematik. Kompletstuderande. I antagningshänseende får i stäl- tering till 40 poäng i matematik för den som let de linjevarianter som inom olika områden börjat med 20 poäng kan ske när som helst betecknas med 521 föras samman med an- under studierna och kan användas som en sökningsgruppen för individuella utbildnings- buffert, om väntekö uppstår inför en antaglinjer inom respektive basutbildningsområde. ning till spärrad studiekurs. För de studerande innebär detta att man Antagningen till det kemisk-biologiska måste söka till och bli antagen både inom området (utbildningslinje Bl) sker efter sam452

SOU 1973:2

ma principer, dvs. man söker till ett studieprogram och antas till kemi (20 eller 40 poäng) samt en profilkurs. De sökande till linjevariant B1-421 måste antas också till den praktisk-pedagogiska utbildningsdelen. Antalet ingångsprogram inom detta område blir lägre än inom det fysisk-kemiska området. Det är från antagningssynpunkt önskvärt att studierna i kemi kan organiseras trappstegsformat på samma sätt som ovan beskrivits beträffande matematikstudierna. Beteendevetenskaplig och samhällsvetenskapliga utbildningslinjer Inom det beteendevetenskapliga området syns det inte finnas skäl för gemensam antagning till flera linjer. Sökande till linjevariant Cl—421 måste också antas till den praktiskpedagogiska utbildningsdelen. Inom det samhällsvetenskapliga området kan antagningen göras gemensam för studieprogram inom linjerna 241, D2, D3, D4 och D5. Personer som genomgått studieprogram inom dessa utbildningslinjer torde vara i så hög grad utbytbara på arbetsmarknaden att det finns skäl för att göra en gemensam dimensionering för samtliga linjer och att efter antagningen i möjligaste mån söka tillgodose den enskilda sökandens val av studieprogram. Sökande till linjevarianterna D 4 421 och D5-421 måste också antas till den praktisk-pedagogiska utbildningsdelen. Självfallet kommer utbudet av studieprogram inom dessa linjer att variera mellan olika orter. Det kan övervägas om även juristlinjen och förvaltningslinjen senare skall föras till denna ansökningsgrupp. Utbildningslinje D6 har studiekursen i matematik gemensam med linjerna El och E2. Gemensam antagning till dessa tre linjer skulle bl. a. bidra till att förenkla antagningssituationen och göra det lättare för en studerande att gå över från mera teoretiskt inriktade systemvetenskapliga kombinationer till mera praktiskt inriktade sådana och tvärtom.

SOU 1973:2

Matematisk-systemvetenskapliga u tbildningslinjer Studieprogrammen inom utbildningslinjerna El och E2 inom det matematisk-systemvetenskapliga området inleds alla med studiekurs i matematik och bör kunna ha gemensam antagning. Ovan har föreslagits att man till denna antagningsgrupp skall föra även studieprogrammen inom linje D6. Sökande till linjevariant D6-421 måste antas också till den praktisk-pedagogiska utbildningsdelen. Språkliga utbildningslinjer Inom det språkliga området finns huvudsakligen linjevarianter för ämneslärarutbildning. Dessa har behandlats under rubriken Antagning till ämneslärarutbildning. Historisk-estetisk-religionsvetenskapliga utbildningslinjer Antagning till linjerna Gl och G2 bör kunna ske gemensamt. Sökande till linje vanan terna G1-421 och G2-421 måste antas också till den praktisk-pedagogiska utbildningsdelen. För den religionsvetenskapliga utbildningslinjen bör antagningen ske separat.

6 Institutionell organisation

6.1 Den nuvarande organisationen

6.1.1 Översikt Den utbildning som enligt U 68s förslag betraktas som högskoleutbildning äger för närvarande rum vid universitet, högskolor, seminarier och andra utbildningsenheter. En förteckning över dessa enheter återfinns i bilaga 6. I denna bilaga redovisas också samlat vissa andra uppgifter rörande nuvarande organisatoriska förhållanden. Vid universiteten och flertalet högskolor inom UKÄs ansvarsområde samt vid jordbrukets högskolor bedrivs också forskning och forskarutbildning. Härutöver bedrivs forskning vid de större lärarhögskolorna och vid gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. Högskoleutbildning i offentlig regi har antingen staten eller primär- eller landstingskommun som huvudman. Det finns därutöver utbildning av mer eller mindre klar högskolekaraktär som har enskild huvudman. Detta gäller t. ex. utbildningen vid Handelshögskolan i Stockholm, Grafiska institutet, Konstindustriskolan och IHR, vilka enheter alla har statsbidrag. Som framgår av sammanställningen i bilaga 6 är emellertid huvuddelen av högskoleutbildningarna statlig. Med få undantag hör de berörda utbildningarna till utbildningsdepartementets ansvarsområde. Undantagen är dels utbildSOU 1973:2

ningarna vid jordbrukets högskolor och utbildningen till hälsovårdsinspektör, vilka hör till jordbruksdepartementets område, dels brandingenjörsutbildningen vid statens brandskola som hör till civildepartementets område. I några fall har utbildning av ett och samma slag olika huvudmän. Sjukgymnastutbildningen i Lund och Stockholm är sålunda statlig och knuten till de medicinska fakulteterna medan övrig sjukgymnastutbildning är kommunal. I kombinationsutbildningarna (se avsnitt 3.2.3.2) ingår kurser vid dels gymnasieskola, dels universitet (motsvarande). Dessa utbildningar administreras lokalt av de kommunala skolstyrelserna. Den mest omfattande delen av högskoleutbildningen ges vid universitet och högskolor inom UKÄs ansvarsområde. Organisationen av så gott som samtliga dessa enheter regleras i universitetsstadgan. De berörda enheterna leds av styrelser, konsistorier, som uteslutande består av personer verksamma inom läroanstalterna. Utbildningen och forskningen bedrivs vid institutioner. För främst det vetenskapliga arbetet finns fakulteter, i vissa fall uppdelade i sektioner. Som ansvarig för utbildningens innehåll och organisation finns vid varje fakultet /sektion en utbildningsnämnd. De olika fakulteterna och sektionerna är följande. 455

lorna har dock centrala samarbetsnämnder och gymnastik- och idrottshögskolorna en Humanistisk Historisk-filosofisk gemensam styrelse. Andra enheter har en Språkvetenskaplig särskild central förvaltnings- eller tillsynsTeologisk Juridisk myndighet. Exempel på dessa är socialhögSamhällsvetenskaplig skolorna, för vilka nämnden för socionomutMedicinsk bildning är central myndighet, musikhögskoOdontologisk Farmaceutisk lorna, som provisoriskt har organisationsMatematiskMatematisk-fysisk kommittén för högre musikutbildning som naturvetenskaplig Kemisk tillsynsmyndighet, och scenskolorna, för vilBiologisk-geografisk ka teater- och musikrådet är central myndigFilosofisk het. (vid högskolan i Linköping) Lokalt är den statliga högskoleutbildTeknisk Teknisk fysik Maskinteknik ningen således organiserad på skilda enheter Flygteknik med varierande ledningsformer. Antalet utElektroteknik bildningsenheter varierar från ort till ort. I Väg- och vattenbyggnad Stockholm finns sammanlagt ett femtontal Kemi och i Göteborg ett tiotal. Även på orter med Bergsvetenskap mindre omfattande högskoleutbildning är Arkitektur Lantmäteri den organisatoriska bilden splittrad. I Örebro finns exempelvis fyra olika statliga enheter för högskoleutbildning. Vissa fakulteter tillhör från universiteten De kommunala högskoleutbildningarna fristående högskolor. De tekniska fakulteter- har SÖ som tillsynsmyndighet. Utbildningarna i Stockholm och Göteborg tillhör sålunda na ges ofta vid skolenheter som är gementekniska högskolor, medan motsvarande samma för gymnasial och eftergymnasial utfakultet i Lund ingår i universitetet och i bildning. Gymnasial och eftergymnasial vårdLinköping är en del av högskolan i Lin- utbildning meddelas således i många fall vid köping. De medicinska och odontologiska s. k. vårdskolor. I synnerhet på större orter fakulteterna i Stockholm hör till karolinska finns emellertid kommunala utbildningseninstitutet, som är en fristående högskola, heter avsedda enbart för högskoleutbildning. medan övriga fakulteter av dessa slag är Det vanligaste exemplet på detta är sjuksköinordnade i universitet (motsvarande). terskeskolor. Styrelsefunktionen utövas i De statliga utbildningsenheterna inom SÖs regel för utbildning med primärkommunal ansvarsområde, främst lärarhögskolorna, för- huvudman av den kommunala skolstyrelsen skoleseminarierna och seminarierna för hus- och för utbildning med landstingskommunal lig utbildning, kan tjäna som exempel på en huvudman antingen av landstingets utbildorganisation av annat slag. De leds av rekto- ningsnämnd - obligatoriskt organ för landsrer, och organisationen är uppbyggd kring tingskommun, vanligen med ansvar för flera utbildningslinjer. utbildningsenheter — eller också av en för Utöver enheterna för högskoleutbildning den enskilda skolan utsedd styrelse. under UKÄ och SÖ finns ett antal statliga I den följande redovisningen av nuvarande enheter med särskilda av Kungl. Maj:t ut- organisation belyses även de genom försökssedda styrelser. Av dessa är en del direkt verksamheten med nya former för samarbete underställda Kungl. Maj:t. Exempel på så- mellan studerande, lärare och övrig personal dana enheter är jordbrukets högskolor, jour- ändrade förhållandena. Sådan försöksverknalisthögskolorna, gymnastik- och idrotts- samhet, som tog sin början inom UKÄs högskolorna och dramatiska institutet. Både ansvarsområde 1969, bedrivs numera vid jordbrukets högskolor och journalisthögsko- flertalet här berörda statliga läroanstalter Fakultet

456 Sektion

SOU 1973:2

0)

=0 «

i->

£_ CD

^- I a> E XI

£ EP :

u CL

c

in C _¥ CO

XI -o ? o

ro

2 o A. J« o

c O

^ :0 oo -C

OJ : 0

5a

i

C

in ro

j s 2 AS

O •Q

,

OJ

> x:

/

£ C ^ OJ -

2ro a) c

01 D CD

<-> o oo co

E

n

o c

ro

.* ro P ro

o> to 2 ro oo T3

stat mu dra sko

a>

ro

o

•o oro Jt

.-=

1 £ *a> a) XI -I

i <"

•O p ^V ) ro h 1 i a E 3 cro 1

O -* 0

ao.C

ra C

1 . :0

ja E

K O

C 1

Ec

XI T3 ro

o

ro C

O

3 Ti U Cfl O 44

o 00

^bU C

O :0 -C

ro C

o o

_*

: ro 0 o oo x :

^ 3 ro

<

ro

ro C

O ra c CO

F

OJ

* "'

OJ : o

OJ u

CO

OJ

'öö

C XI > C m E :ro

C 3

t;

ro .5? :ro co c

5 FOJ

ro c CO

"i£ OJ oo o

.E S ro £ .* .E

2 </>

</> ro

CJ

co 00

c CO

C O

o

^

CO

* •

C

CO

OJ

SOU 1973:2

ro 00

:0 x:

\

ro C CO

O O

00 c - ^ ro

M - * _J

O -¥

ro—, x : OJ : ro 0 ** : 0 - l O 5:0" TJ x : Xi x :

ru o

il CO

CO C OJ

co CO

co

ätitut r högre oildnin sjukötersko IHUS)

ro

minarie r huslig bildnin

a

>O o >

\

:D

43 F "O OJ

olorna öping uleå

0} Q>

3 ^L

cfl

E "Oc E 2

••o

,t^

_•

lH

, c

E

43 0 U 0 .*

, ro Vi o cB C cro OJ

XI o

:ro

-

C-O

ti

> - * CO

—

ti * 3 S t; ^

5 M

x:._ o

Rektor och prorektor, som hittills valts av de ordinarie lärarna, skall enligt ett av UKÄ avgett förslag till provisoriska bestämmelser för de närmaste åren i stället utses av en valförsamling, i vilken fakulteterna, personalorganisationerna och studentkåren/kårerna 6.1.2 Den lokala organisationen utser en tredjedel av ledamöterna vardera. Rektorsämbetet har det närmaste inseenHuvuddragen i den nuvarande organisationen av läroanstalterna inom UKÄs område - det över allt som rör universitetet/högskohn. med undantag av den 1972 inrättade biblio- Särskilt åligger det rektorsämbetet att ha tekshögskolan - fastställdes 1964 av stats- inseende över förvaltningen av institutioner makterna (prop. 1964:50) på grundval av och andra inrättningar. Ärenden som ankom1955 års universitetsutrednings slutbe- mer på rektorsämbetet avgörs av rektor i tänkande "Universitetens och högskolornas förvaltningschefens närvaro. organisation och förvaltning" (SOU 1963:9). Fakultet eller sektion har bl. a. till uppgift Organisationen regleras i universitetsstadgan att avge förslag till anslagsframställningar till (SFS 1964:461). UKÄ avseende utbildning och forskn.ng inom sitt område och förslag till konsistoiiet Vid de berörda enheterna har konsistoriet rörande fördelning av vissa resurser. I öviigt som läroanstaltens styrelse den allmänna tillavser fakultets/sektions uppgifter fränst synen över verksamheten och förvaltar samtfrågor innefattande vetenskapliga bedcmliga resurser, även dem som forskningsråden, ningar (bl. a. förslag rörande tillsättning av styrelsen för teknisk utveckling m. fl. anslår för forskningsprojekt vid läroanstalten. vissa lärartjänster) samt det vetenskapliga Bland konsistoriets särskilda uppgifter kan samarbetet mellan institutioner och forsktre. nämnas att avge förslag till anslagsframställ- Frågan om formerna för tillsättning av tjänst ningar rörande den för läroanstalten gemen- som professor eller biträdande professor samma verksamheten och att - då så anses övervägs för närvarande av den 1970 :illpåkallat — avge yttrande över fakulteternas/ kallade utredningen om professorstillsittsektionernas förslag till anslagsframställ- ning. ningar. Fakultet/sektion som beslutande organ Konsistoriet består enligt universitetsstad- består i huvudsak av samtliga ordinarie länre gan av rektor (ordförande) och prorektor (professorer, biträdande professorer, univer(vice ordförande) samt dekanerna, dvs. ord- sitetslektorer) inom respektive område och förandena i fakulteterna/sektionerna (jfr väljer inom sig ordförande (dekanus) och nedan). Vid universiteten i Uppsala och vice ordförande (prodekanus). Inom varje fakultet och inom varje sekLund samt vid högskolan i Linköping ingår även förvaltningschefen i konsistoriet. Vid tion av teknisk fakultet finns en utbildnirgshandläggning av biblioteksärenden ingår i nämnd. UKÄ kan besluta att det skall fimas förekommande fall överbibliotekarien. Inom en utbildningsnämnd också inom sektion av ramen för den försöksverksamhet med nya humanistisk och matematisk-naturvetenskapformer för samarbete mellan studerande, lig fakultet i stället för eller vid sidan av lärare och övrig personal som bedrivits sedan vederbörande fakultets utbildningsnämnd 1969 ingår därutöver enligt beslut av UKÄ i Utbildningsnämnden beslutar inom sin varierande omfattning företrädare för de stu- fakultets eller sektions område i alla frågor derande och de anställda som ledamöter i som rör utbildningen och tillsynen över de konsistoriet. Dessa utses vanligen av student- studerande. Detta innebär att utbildnirgskårerna och personalorganisationerna. Vida- nämnden är lokalt ansvarig för utbldre ingår under försöksverksamheten samtliga ningens, även forskarutbildningens, inneiåll förvaltningschefer i konsistorierna. och organisation. Utbildningsnämnden svarar (jfr avsnitt 6.1.4.1). I figur 6:1 illustreras översiktligt den nuvarande organisationen för högskoleutbildning.

458 SOU 19'3:2

bl. a. för den lokala behandlingen av studie- sättning försöksvis ändrats har i regel den planer, vari utbildningens innehåll fastställs, sistnämnda lösningen valts. En företrädare för lärarna och en för de och av de övriga planer som styr utbildstuderande vid universitetsfilial ingår i beningens uppläggning samt undervisningens och examinationens fördelning på olika slag rörd utbildningsnämnd, enligt universitetsav lärare m.m. Utbildningsnämnden blev stadgan endast vid behandling av fråga som 1969 det lokalt beslutande organet i hithö- rör universitetsfilialen men inom ramen för rande frågor från att dessförinnan formellt försöksverksamheten generellt. Rektor för ha varit rådgivande till fakulteten/sektionen. berörd lärarhögskola eller den han utser i sitt Utbildningsnämnden skall avge yttrande ställe ingår i utbildningsnämnden vid handtill fakulteten eller sektionen över förslag läggning av ärende som rör ämnesteoretisk till anslagsframställningar. Utbildningsnämnd utbildning av lärare för skolväsendet. För forskning och utbildning inom ett skall vidare bl. a. samverka med vederböraneller flera varandra närliggande ämnesområde studiemedelsnämnd. Vid teknisk fakultet har fakultetens ut- den finns institutioner. Enligt universitetsbildningsnämnd samordningsuppgifter, me- stadgan beslutar UKÄ i frågor rörande instidan de enskilda sektionernas utbildnings- tutionsindelning om inte Kungl. Maj:t förnämnder svarar för den mer detaljerade pla- ordnar annat. Kungl. Maj:t har hittills förbehållit sig beslutanderätten i fråga om instituneringen av utbildningslinjerna. Vid ett par sektioner vid teknisk fakultet tionsindelning. För flera institutioner gemenhar flertalet av sektionens uppgifter över- samma angelägenheter kan handhas av instiförts till utbildningsnämnden, som härvid tutionsgrupper. Institutionen leds av en av konsistoriet fått benämningen sektionsstyrelse. utsedd prefekt som enligt universitetsstadgan Utbildningsnämnden består enligt universkall vara ordinarie lärare. I vissa angivna sitetsstadgan av fakultetens/sektionens dekaärenden skall prefekten samråda med institunus som ordförande samt tre ledamöter som tionskollegiet som består av institutionens utses av fakulteten/sektionen, en som utses lärare, berörda amanuenser/assistenter samt av assistenterna/amanuenserna vid fakultetvå representanter för berörda studerande. ten/sektionen och tre som utses av studentkåren. Enligt UKÄs föreskrifter för försöks- Försöksverksamheten med nya former för verksamhet med nya former för samverkan samverkan mellan studerande, lärare och mellan studerande, lärare och övrig personal, övrig personal har varit mest långtgående och vilka ger konsistorierna rätt att inom angivna differentierad på institutionsnivå. Försöken ramar besluta om bl. a. utbildningsnämnder- har här inneburit att beslut som enligt uninas sammansättning och arbetsformer, kan versitetsstadgan ankommer på prefekten i också de icke ordinarie lärarna och den olika omfattning överförts på kollegiala ortekniska och administrativa personalen vara gan, institutionsstyrelser eller institutionsföreträdda i nämnden. Vederbörande perso- nämnder, bestående av företrädare för dem nalorganisationer utser i förekommande fall som är verksamma vid respektive institution. dessa ledamöter. Antalet ledamöter i utbild- UKÄs föreskrifter har här karaktären av ningsnämnden kan inom ramen för försöks- ramar inom vilka konsistoriet kan besluta verksamheten variera mellan nio och sjutton. om val av institutioner och om organisation Majoritetsförhållandena mellan å ena sidan och arbetsformer vid dessa. företrädare för lärare och amanuenser/assi1964 års reform innebar i fråga om de stenter, å andra sidan företrädare för de lokala förvaltningarna att dessa ställdes unstuderande kan variera så, att antingen den der ledning av en förvaltningschef. Under förra gruppen har två platser mera än den denne organiserades förvaltningen i princip andra eller också de båda grupperna har lika på två enheter: en utbildningsenhet för de många platser. I de fall nämndernas samman- utbildningsadministrativa frågorna, allmänna SOU 1973:2

sekretariatsuppgifter för fakulteter/sektioner na och två för de studerande. För vissa mer och utbildningsnämnder samt informations- allmänna lednings- och samordningsuppgifter frågor och en administrativ enhet för ären- finns vid lärarhögskola ett lärarråd. Yttrande den av juridisk karaktär, ekonomisk plane- som begärs av lärarhögskola i viktigare fråga ring och förvaltning, personaladministrativa skall avges av lärarrådet som enligt stadgan uppgifter m. m. består av rektor, tillika ordförande, ledamöUniversitetsfilialerna i Örebro, Växjö och terna i rektorsnämnden samt representanter Karlstad (jfr avsnitt 6.1.4.1) är knutna till för lärare och studerande. universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg. Inom försöksverksamheten med nya samDetta innebär att verksamheten på filialor- arbetsformer prövas enligt av SÖ meddelade terna organisatoriskt är delar av vederböran- bestämmelser en delvis annan organisation de institutioners vid moderuniversiteten än den stadgemässiga. Rektorsnämndens verksamhet och att fakulteter/sektioner och ställning och sammansättning har förändrats utbildningsnämnder vid universiteten i berör- och nämnden har bl. a. övertagit lärarrådets da delar även svarar för verksamheten vid uppgifter. Under försöksverksamheten består filialerna. Dessa står sålunda under konsisto- nämnden av rektor, tillika ordförande, sturiernas tillsyn och de administrativa resurser dierektorerna, fortbildningsledaren, en lärare vid filialerna som inte är institutionsanknut- och en studerande från varje utbildningsna är delar av universitetens förvaltningar. nämnd, en representant för elevkåren och en Jordbrukets högskolor har i huvudsak representant för annan personal än lärare. samma uppbyggnad som universiteten och För varje utbildningslinje vid lärarhögskohögskolorna inom UKÄ-området. En väsent- la finns en utbildningsnämnd som enligt lig skillnad är dock att styrelser och rektorer stadgan i huvudsak har att bereda frågor vid jordbrukets högskolor utses av Kungl. rörande utbildningens innehåll och organisaMaj:t. Styrelsens ledamöter, utom rektor, tion och hos rektor, rektorsnämnd eller utses bland företrädare för allmänna sam- lärarråd föreslå de åtgärder som är påkallade hällsintressen och för berörda yrkesområden. eller i övrigt lämpliga. Utbildningsnämnden Fakulteterna/sektionerna motsvaras vid des- består av rektor, studierektor för linjen samt sa högskolor av lärarkollegier. Vissa särskilda fyra lärare som väljs av lärarrådet och fyra anordningar förekommer vidare med anled- studerande som väljs av elevkåren. ning av den programbundna försöksverksamUnder försöksverksamheten prövas utbildhet inom berörda näringsgrenar som utöver ningsnämnder bestående av studierektor och grundutbildning, forskning och forskarut- fem till sex företrädare för vardera lärarna bildning bedrivs vid högskolorna. och de studerande. I samband med försöksOlika av Kungl. Maj:t utfärdade stadgor verksamheten har nämnden också fått vidgaeller andra bestämmelser, t. ex. stadgan för de befogenheter. Nämnden har sålunda att lärarhögskolorna, reglerar förhållandena vid besluta i frågor inom högskolans kompetensde statliga utbildningsenheterna under SÖ. område som avser studieförhållanden samt Vid i princip samtliga dessa enheter svarar en utbildningens innehåll och form och som av Kungl. Maj:t förordnad rektor för ledning- berör respektive linje. en och samordningen av verksamheten. RekVid varje lärarhögskola finns ett antal tor avlämnar sålunda bl. a. förslag till an- institutioner, vilka anges i stadgan för lärarslagsframställningar till SÖ. högskolorna. Dessa leds av institutionsViktigare frågor rörande lokaler och ut- föreståndare. Vidare finns normalt, liksom rustning, förslag till anslagsframställningar vid universiteten, ett institutionskollegium och andra väsentligare frågor avgörs vid lärar- med vilket föreståndaren skall samråda i högskola av rektor i rektorsnämnd. Rektors- vissa frågor. Vid institution för pedagogik nämnden är enligt stadgan ett rådgivande vid större lärarhögskola, där också forskning organ som består av tre företrädare för lärar- bedrivs, leds verksamheten av en prefekt och 460

SOU 1973:2

ett institutionskollegium enligt samma prin- den löpande verksamheten. Härutöver finns ciper som inom UKÄ-området. Institutioner- kollegier och konferenser som har att bena för pedagogik samverkar med motsvaran- handla frågor rörande planeringen av underde institutioner vid universitet m.m. inom visningen m.m. ramen för särskilda institutionsgrupper, vilka Övriga kommunala högskoleutbildningar anförtrotts handläggningen av en rad ären- bedrivs i regel inom gymnasieskolans organiden vid de berörda institutionerna. satoriska ram. Gymnasieskolans organisation I samband med försöksverksamheten prö- regleras i den av Kungl. Maj:t utfärdade vas vid lärarhögskolorna vissa samrådsorgan skolstadgan. som inte finns angivna i stadgan. Exempel på I figur 6:2 a—g illustreras några huvudsådana är linjevis inrättade terminsråd och typer av befintlig lokal organisation. ämnesråd med företrädare för lärare och studerande. Seminarierna för huslig utbildning och förskoleseminarierna leds av rektorer. Härut- 6.1.3 Den centrala organisationen över förekommer lärarkollegier och utbild- Följande verk, samarbetsorgan och motsvaningsnämnder med rådgivande funktioner. I rande har uppgifter i samband med högskolesamband med försöksverksamheten prövas utbildning: rektorsnämnder av samma slag som vid lärar• Universitetskanslersämbetet (jfr avsnitt högskolorna. Utbildningsnämnderna är likaså 6.1.3.1). föremål för försöksverksamhet vad gäller • Skolöverstyrelsen (jfr avsnitt 6.1.3.2). sammansättning och befogenheter. • Nämnden för socionomutbildning (jfr avSocialhögskolorna och de utbildningsensnitt 6.1.3.3). heter som är direkt underställda Kungl. Maj:t • Organisationskommittén för högre musikleds av styrelser, utsedda av Kungl. Maj:t, i utbildning (OMUS) fyller tills vidare tillvilka bl. a. finns företrädare för respektive synsmyndighets uppgifter för musikhögyrkesområde. Styrelsen avger förslag till anskolorna slagsäskanden och fastställer planer över stu• Teater- och musikrådet har inseende över diegången m.m. Den löpande verksamheten scenskolorna och statens musikdramatiska leds av en av Kungl. Maj:t förordnad rektor. skola samt statens dansskola Utöver rektor finns i regel ett lärarkollegium • Akademien för de fria konsterna har inmed i huvudsak beredande uppgifter och en seende över utbildningen vid konsthögskoeller flera utbildningsnämnder med beredanlan de uppgifter i fråga om utbildningens innehåll och organisation. Institutioner förekom- • Samarbetsnämnden för journalisthögskolorna. mer inte. Oftast är en utbildningsnämnd • Samarbetsnämnden för jordbrukets höggemensam för utbildningslinjerna vid högskolor. skolan. Vid åtskilliga här berörda högskolor bedrivs försöksverksamhet med nya former Gymnastik- och idrottshögskolorna har som för samarbete mellan studerande, lärare och nämnts i det föregående en gemensam styrelövrig personal. Ett inslag i dessa försök är att se. styrelsen överlåtit beslutanderätt, främst i Härtill kommer centrala organ med spefrågor om utbildningens innehåll och organi- ciella uppgifter omfattande hela eller delar sation, till utbildningsnämnden. av högskoleväsendet såsom centrala studieFörhållandena vid vissa kommunala ut- hjälpsnämnden (CSN), samarbetsnämnden bildningsenheter kan belysas med organisa- för LUP-kommittéerna (LUP-nämnden) och tionen vid sjuksköterskeskolorna. Varje sko- utrustningsnämnden för universitet och högla leds här som nämnts av en styrelse. En av skolor (UUH). Också byggnadsstyrelsen har, vederbörande styrelse anställd rektor leder som ansvarig för den statliga civila byggnadsSOU 1973:2

•S

o

O J*

>

CO

I

<> /

Q

(T

o: C

5 u .n c F -J c

ii 0)

E

0)

.Q

O

:E

t/)

o

£s

O)

O

^

•* 1; 3

i 1

«

en

i

CD C

o

i

E

c o, 1

-,

-J

5>^ a -

JȊ

OJ

"5 <u > c

SJ

4-< .ifC O)

DC

a>

et

£ E o

Q) i_

Sc

rr~~i

— 3 •o CD O) LL

l «.2 fl O ) 1

SE

0)

E 3

O

CD

0) C

E

.s

:CD

3 C

o

*

o

-X

C

<Z

C

L

r

„

|

«, .22 ^ ,*• &5 C

O,

_ J

J*

CL)

OD

H

X

b

m

be 1

CD CD

O)

C ,_ C «

(t

•o?

:Q E

462 SOU 19:3:2

.a> in

c 0)

0)

c c E

o

> CO

'->

.*

• < .

u •O

o

-Sä

-5 E c ^5

<0

cc

E h o

OJ

< Cn

a> tn

<D

ä

^ .*

E

a>

O!

t/)

>

CO

to

c

o

-* C

c

c

T3

F

.Q

3, E

D c

i~-"i o 1

1 •* E ' 1

«<2 = 1 1 1

|

OJ

1=3»

c

,_ m

T3 "O C XI

F

_)

c

o

I

— .

•c

C

Inst. före ståndare/ prefekt

O)

Q) C O

E

•5 J o o

en

>

CO

o j<

oc

Ol

c

c •o

T3 XI

F

_) C

SOU 1973:2

verksamheten, omfattande uppgifter som avser universitet och högskolor. I det följande ges en kortfattad beskrivning av UKÄ, SÖ och nämnden för socionomutbildning - dvs. de tre centrala högskolemyndigheterna i egentlig mening - samt vidare av UUH, LUP-organisationen och studiehjälpsorganisationen. De två sistnämnda organisationerna omfattar även lokala organ, vilka av praktiska skäl behandlas i samband med vederbörande centrala organ.

perna. Beredningarnas uppgifter avser såväl grundutbildning som forskning och forskarutbildning. En av beredningarnas främsta uppgifter är medverkan i arbetet med ämbetets årliga anslagsframställningar. Varje fakultetsberedning består av ordförande och för närvarande högst 13 andra ledamöter. Samtliga utses av Kungl. Maj:t. Fyra ledamöter utses inom förslag som avges av de fakulteter vilkas verksamhetsområden faller inom beredningens område. Inom ramen för försöksverksamheten med nya samarbetsformer utses vidare två ledamöte: i 6.1.3.1 Universitetskanslersämbetet (UKÄ) varje beredning bland företrädare för de UKÄ är enligt Kungl. Maj:ts instruktion för studerandes intressen och tre ledamöter ämbetet (SFS 1965:740) central förvalt- bland företrädare för arbetstagarintressen. ningsmyndighet för universiteten, karolinska I den mån Kungl. Maj:t så beslutar kan till institutet, de tekniska högskolorna, högsko- ämbetet knytas utbildningsråd med rådgivinlorna i Linköping och Luleå, bibliotekshög- de uppgifter i fråga om grundutbildningens skolan samt de andra institutioner Kungl. innehåll och organisation. Utbildningsiåd Maj:t bestämmer. De sistnämnda är främst finns för närvarande för de olika sektionerna vissa forskningsinstitut. (motsvarande) vid teknisk fakultet samt för Universitetens och högskolornas centrala farmaceutisk fakultet. ledning behandlades i 1955 års universitetsUtbildningsråd skall bestå av ordförar.de utrednings betänkande "Universitetens och samt minst fyra och högst åtta andra ledahögskolornas organisation och förvaltning" möter. Något formellt förslagsförfararde (SOU 1963:9). På grundval av prop. 1964:50 finns inte föreskrivet. UKÄ utser samtiga fattade riksdagen beslut om inrättande av ledamöter. det nuvarande UKÄ. Ämbetet ersatte dåvaUniversitetskanslern är chef för ämbeet rande kanslersexpeditionen och överstyrel- som är organiserat på fem byråer (mots'asen för de tekniska högskolorna. Beslutet var rande): en planeringsbyrå, en utbildningsfrämst ett uttryck för behovet av en stärkt byrå, en enhet för pedagogiskt utvecklingscentral planering inför den avsedda expansio- arbete, en administrativ byrå samt en arbetsnen av universitetsväsendet. grupp för rationaliseringsverksamh;t. UKÄ leds av en styrelse som består av, Fr. o.m. den 1 juli 1972 fungerar den cenförutom universitetskanslern (ordförande), trala antagningsenheten provisoriskt som 3n de fem ordförandena i fakultetsberedningar- sjätte byrå. Härutöver finns ett revisionskcnna och för närvarande fyra andra ledamöter. tor vid ämbetet. Samtliga utses av Kungl. Maj:t. Som ett led i UKÄ skall enligt instruktionen verka för försöksverksamheten med nya samarbetsfor- att utbildningens innehåll, organisation o:h mer utses en av styrelseledamöterna bland metoder fortlöpande utvecklas. företrädare för de studerandes intressen. För utbildning vid humanistisk, samhälsUnder UKÄs styrelse finns fem fakultets- vetenskaplig och matematisk-naturvetmberedningar som återspeglar universitetsom- skaplig fakultet (dvs. de filosofiska fakulerådets indelning i fakulteter: en för humanio- terna) fastställer UKÄ för varje studiekurs 3n ra och teologi, en för rätts- och samhälls- normalstudieplan som anger de kurser san vetenskaperna, en för medicin, odontologi skall ingå i studiekursen, kursernas huvudoch farmaci, en för matematik och natur- sakliga inriktning och deras poängtal sant vetenskap samt en för de tekniska vetenska- förkunskapskrav för tillträde till dem. I le 464

SOU 197.':2

fall studiekursen ingår i den ämnesteoretiska råden, där de föranletts av begränsningar i utbildningen för lärare i skolväsendet skall fråga om lokaler och utrustning. Det i princip fria tillträdet till de filosoUKÄ fastställa studieplan i samråd med SÖ. Utbildningsnämnderna fastställer därefter fiska fakulteterna innebär att UKÄ har att som tidigare nämnts lokala studieplaner som beräkna tillströmning och närvarotal med fördelning på fakulteter m. m. Denna planebl. a. anger kurslitteraturen. Inom av Kungl. Maj:t angivna kostnads- ring genomförs i kontakt bl. a. med SCB och ramar fastställer UKÄ en plan för tilldelning- dess prognosinstitut. För de utbildningslinjer för vilka antagen av undervisningsresurser för utbildningen ningsbegränsningar fastställts görs en fastare i varje studiekurs. Konsistoriet kan besluta planering. 1 propositioner till riksdagen anger om undervisningsform m. m. inom de ekonoKungl. Maj:t det antal nybörjarplatser för miska ramar som är angivna genom UKÄs vilket medel erfordras. I regel ingår dessa plan. (Detta gäller även i de fall de äldre, mer detaljerade och av Kungl. Maj:t fastställda beslut som led i av statsmakterna antagna utbyggnadsprogram som omfattar flera budorganisationsplanerna tillämpas.) För utbildningen vid medicinsk, odontolo- getår. Att utarbeta underlag för sådana utgisk, juridisk, teologisk, farmaceutisk och byggnadsprogram är ett normalt led i UKÄs teknisk fakultet fastställer UKÄ utbildnings- arbete. Mer omfattande förändringar i dioch studieplaner, vilka tillsammans reglerar mensioneringen förbereds dels genom fakulutbildningens innehåll. Med undantag för tetsberedningarna, dels genom särskilda av teknisk fakultet fastställer även här berörd Kungl. Maj:t eller UKÄ tillkallade kommittéer. utbildningsnämnd kurslitteratur. Antagningen av studerande till spärrad Utbildningsnämnden skall avge förslag till utbildningsplan och (normal-)studieplan eller utbildning sker genom UKÄs centrala antagberedas tillfälle att yttra sig, innan sådan ningsenhet. Denna sörjer även för den tekplan fastställs av UKÄ. Ämbetet utför - niska bearbetningen av uppgifterna vid anfrämst med hjälp av expertgrupper - ett tagningen till vissa utbildningar utanför omfattande utredningsarbete för fortlöpande UKÄ-området - nämligen för jordbrukets högskolor och Handelshögskolan i Stockutveckling av berörda planer. Under senare år har ett betydande pedago- holm. Själva antagningsbesluten fattas emelgiskt utvecklingsarbete påbörjats inom UKÄ. lertid i dessa fall inom de berörda enheterna. Detta har tagit sig uttryck i dels mer långsik- För vissa spärrade studiekurser inom filosotiga forskningsprojekt av betydelse för ut- fisk fakultet görs antagningen lokalt. Utbildbildningsfunktionen, dels institutionsanknut- ningsnämnd får, om det är oundgängligen na projekt inom olika ämnesområden, bl. a. i nödvändigt, besluta om ett högsta antal stuform av läromedelsutveckling i anslutning till derande som får börja forskarutbildning studieplansarbete. Vidare har viss pedagogisk inom ett ämnesområde. Prefekten vid vederutbildning av universitetslärare — och annan börande institution antar dessa studerande. utbildning av olika slag av personal - på- Som ett led i försöksverksamheten med nya samarbetsformer kan dock antagningsbeslut börjats. UKÄ skall enligt instruktionen svara för ankomma på institutionsstyrelse. Enligt sin instruktion skall UKÄ ägna bl. a. den kvantitativa planeringen av utbildningen. Beträffande den största delen, dvs. uppmärksamhet år kostnadsutvecklingen och de filosofiska fakulteterna, råder inga gene- medverka i ett fortlöpande rationaliseringsrella antagningsbegränsningar. Om UKÄ fin- arbete. Detta avser bl. a. utvecklingen av ner det oundgängligen nödvändigt kan ämbe- former för budgetering och redovisning samt tet dock besluta om antagningsbegränsning av informationssystem rörande t. ex. de stuför viss utbildning. Sådana beslut har hittills derandes närvaro och studieresultat. Arbetet i huvudsak berört vissa laborativa ämnesom- syftar till att skapa mer ändamålsenliga verkSOU 1973:2 30

samhetsformer samt ett förbättrat plane- 6.1.3.2 Skolöverstyrelsen (SÖ) ringsunderlag. UKÄ har vidare till uppgift att svara för SÖ är central förvaltningsmyndighet eller information. Förutom för en allmän infor- tillsynsmyndighet för grundskolan, gymnamationsverksamhet svarar UKÄ numera i sieskolan, lärarhögskolorna, förskoleseminaökande omfattning för insatser i fråga om rierna, seminarierna för huslig utbildning, studie- och yrkesvägledning. Ett omfattande slöjdlärarseminariet, konstfackskolan med samarbete med AMS och SÖ äger här rum. teckningslärarinstitutet. vissa enskilda skolor UKÄ skall årligen till Kungl. Maj:t avge för konstnärlig utbildning, sjöbefälsskolorna, anslagsframställningar inom sitt ansvarsom- sjuksköterskeskolorna och statens institut råde. Dessa förslag innefattar bedömningar för högre utbildning av sjuksköterskor inom ramen för långsiktiga handlingspro- (SIHUS). Den största delen av SÖ-området gram och grundas på av de lokala myndig- utgörs av grundskolan och gymnasieskolan. Utöver generaldirektören, styrelsens ordheterna ingivna petita. Förslagen avser såväl utbildning som forskning. Anmärkas kan att förande, och överdirektören, styrelsens vice en förhållandevis stor del av de resurser som ordförande, ingår för närvarande tio ledamölokalt disponeras för forskningsändamål här- ter i SÖs styrelse. Samtliga utses av Kungl. rör från anslag från forskningsråd och fonder Maj:t. Enligt instruktionen skall styrelsen till m. m. och sålunda inte kanaliseras genom övervägande del utses bland företrädare för arbetsgivar- och arbetstagarintressen. För UKÄ. vissa ledamöter anges även de sektorer av Hittills berörda uppgifter har närmast arbetsmarknaden som vederbörande skall karaktären av utvecklings- och planeringsföreträda. Inom ramen för försöksverksamarbete. Härutöver har UKÄ en lång rad, heten med nya samarbetsformer utses en främst administrativa, uppgifter som samledamot bland företrädare för de studeranmanhänger med ämbetets ställning som central förvaltningsmyndighet. Besvärsärenden, des intressen. Kungl. Maj:t utser också perdispenser, frågor rörande tjänsteorganisatio- sonliga suppleanter för ledamöterna. nen - tjänstetillsättningsärenden m. m. - är Den pedagogiska nämnden är ett rådgivannågra exempel på sådana uppgifter. Den de organ i frågor rörande pedagogiskt forskomfattande verksamheten i samband med nings- och utvecklingsarbete. Nämnden belärarkraftstilldelningen vid de filosofiska står av ordförande och sex andra ledamöter fakulteterna kan också nämnas i detta sam- jämte suppleanter. Bl. a. ingår företrädare manhang. för de politiska partierna i nämnden. I fråga om beredningen av frågor rörande Utöver den pedagogiska nämnden finns lokaler och utrustning hänvisas till redovis- inga genom beslut av Kungl. Maj:t institutioningen av UUH (avsnitt 6.1.3.4) och LUP- naliserade beredningsorgan av det slag som organisationen (avsnitt 6.1.3.5). UKÄ har ingår i UKÄ-organisationen. formellt jämförelsevis begränsade uppgifter i SÖ är organiserad på fem avdelningar, var vad avser planering för utrustning och loka- och en bestående av ett antal byråer. Avdeller. I realiteten finns emellertid ett starkare ningarna är undervisningsavdelningen för samband mellan denna planering och den skolan (sex byråer), undervisningsavdelningresursplanering som UKÄ svarar för, bl. a. en för vuxenutbildning (tre byråer), avdelgenom att universitetskanslern är ordförande ningen för lärarutbildning och pedagogiskt i LUP-nämnden och att dennas huvudsekre- utvecklingsarbete (tre byråer), planeringsavterare såsom expert ansvarar för vissa frågor delningen (tre byråer) och administrativa inom UKÄ. avdelningen (fyra byråer). Härutöver finns en informationssektion och en utredningssektion. I det följande exemplifieras SÖs uppgifter 466

SOU 1973:2

i fråga om högskoleutbildningen främst med förhållanden som rör lärarhögskolorna statlig utbildning - och sjuksköterskeutbildningen - kommunal utbildning. SÖ skall svara för att utbildningens innehåll och verksamhetsformer utvecklas. Ett omfattande utvecklingsarbete äger rum inom verket i hithörande frågor. Innehållet i utbildningen vid lärarhögskolorna fastställs av SÖ genom studieplaner i anslutning till av Kungl. Maj:t fastställda mål och riktlinjer för lärarutbildningen. Studieplaner för ämnet pedagogik samt för den ämnesteoretiska utbildningen i tillvalskurserna på mellanstadielärarlinjen, med undantag av tillvalskurserna i ämnena musik och gymnastik, skall fastställas i samråd med UKÄ. För sjuksköterskeutbildningen fastställs läroplaner av SÖ efter samråd med socialstyrelsen. Vid lärarhögskola fastställer lärarrådet inom ramen för försöksverksamheten med nya samarbetsformer utbildningsnämnden (jfr avsnitt 6.1.2) - litteraturanvisningar till studieplanerna. Vid sjuksköterskeskola fastställs sådana av styrelsen (motsvarande). För andra av de ovan redovisade utbildningarna fastställs innehållet av SÖ genom studieplaner, läroplaner eller kursplaner. Verksamhetsformerna för lärarutbildningslinjerna regleras i huvudsak dels genom av Kungl. Maj:t fastställda timplaner, dels genom andra bestämmelser som Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, SÖ meddelar. För sjuksköterskeutbildningen anges verksamhetsformerna i de ovan nämnda läroplanerna. Läroplan skall innehålla riktlinjer för utbildningen samt ta upp de ämnen denna omfattar, i utbildningen ingående föreläsningar, antalet veckotimmar eller lektioner i varje ämne m. m. SÖ har liksom UKÄ att svara för den kvantitativa planeringen av utbildningen. Inom SÖs ansvarsområde har samtliga utbildningslinjer som av U 68 hänförts till högskoleutbildning begränsad antagning. Begränsningarna är utformade på något varierande sätt. I regel anges antalet nybörjarplatser och dessas fördelning på utbildningslinjer och orter av Kungl. Maj:t. I vissa fall sker detta SOU 1973:2

genom angivande av ett antal klasser och dessas storlek. Till beslut av detta slag fogas oftast ett bemyndigande till SÖ att besluta om smärre avvikelser. I fråga om den praktisk-pedagogiska utbildningen av ämneslärare anger Kungl. Maj:t riktlinjer för dimensioneringen, medan SÖ beslutar om det exakta antalet utbildningsplatser och dettas fördelning på orter. I fråga om sjuksköterskeutbildningen gäller att vederbörande huvudman får anordna ny kurs eller ny klass av kurs vid sjuksköterskeskola först efter medgivande av SÖ. SÖs planering i dessa stycken bör enligt instruktionen ske i samverkan med huvudmännen samt med socialstyrelsen och UKÄ. Central antagning görs separat för i huvudsak varje slag av lärarutbildning. För sjuksköterskeutbildningen är antagningen ofta lokal men regional antagning förekommer också. För de statliga utbildningarna under SÖ utarbetar rektorerna vid de olika utbildningsenheterna anslagsframställningar. Vid lärarhögskolorna, och inom försöksverksamhetens ram även vid övriga lärarutbildningsenheter, gäller att rektor skall fatta beslut i dessa frågor i rektorsnämnd. Inom SÖ utarbetas därefter - mot bakgrund av mera långsiktiga utvecklingsplaner - samlade förslag för de olika utbildningarna och utbildningsenheterna. För de icke-statliga utbildningarna utarbetas förslag till statsbidrag. SÖ har liksom UKÄ en rad administrativa uppgifter som sammanhänger med verkets ställning som central förvaltningsmyndighet. Besvärsärenden, statsbidragsgranskning, vissa tjänstetillsättningsärenden och uppgifter sammanhängande med fastställande av ämneskombinationer i lärartjänster kan nämnas som exempel på detta slag av uppgifter. De uppgifter som inom UKÄ-området ankommer på den särskilda lokal- och utrustningsprogramorganisationen vilar för de statliga utbildningarna inom SÖ-området på SÖ. Föreskrifter finns om att samråd här skall äga rum mellan SÖ, vederbörande LUP-kommitté och UUH. Särskilda regionala eller lokala organ motsvarande LUP-kommi t teerna finns inte inom SÖ-området. 467

6.1.3.3 Nämnden för socionomutbildning Statsmakterna beslöt 1971 att samarbetsnämnden för socialhögskolorna skulle ombildas till nämnden för socionomutbildning. Nämnden har nu i vissa avseenden ställning av central förvaltningsmyndighet och har bl. a. att avge anslagsframställningar för högskolorna. Nämnden består av ordförande, vice ordförande och sju övriga ledamöter. Samtliga utses av Kungl. Maj:t. Socialhögskolornas rektorer har rätt att delta i nämndens överläggningar. Nämnden svarar för den samlade beredningen av dimensioneringsfrågorna. Kungl. Maj:t fastställer på grundval av nämndens förslag för varje högskola antalet nybörjarplatser. Nämnden svarar vidare för antagningen av studerande. Styrelserna för de olika socialhögskolorna fastställer planer över studiegången. Sådana planer inbegriper, med den terminologi som tillämpas för bl. a. flertalet fakulteter, både utbildningsplan och studieplaner. Nämnden skall härvid verka för att planerna över studiegången får en likvärdig utformning. Timplaner fastställs av Kungl. Maj:t. I fråga om lokal- och utrustningsplaneringen gäller samma ordning som inom UKÄ-området.

ring av statlig verksamhet. Nämnden består av ordförande - överdirektören vid nämnden — och fem övriga ledamöter, av vilka två är byråchefer vid nämnden. UUH är genom sin ordförande företrädd i LUP-nämnden och genom någon av sina byråchefer i var och en av LUP-kommittéerna. Nämndens tekniska personal ger undeilag för såväl planering som upphandling av tekniskt komplicerad utrustning. Upphandlirgsverksamheten omfattar utrustning för ner än 60 miljoner kronor per år. Upphandlii gsansvaret avser, som nämnts ovan, ett bet/dligt vidare område än universitets- och högskolesektorn. Nämnden upprättar därjämte centrala avropsavtal för hela den stat.iga sektorn i samråd med riksrevisionsverlet. Vidare svarar UUH för information och rådgivning till läroanstalterna genom särskida tjänstemän vid dessa. 6.1.3.5 Lokal- och utrustningsprogramorganisationen

På grundval av prop. 1964:50 beslöts, att LUP-kommittéer för universitet och högscolor skulle organiseras på var och en av de berörda orterna. I dag finns sådana komnittéer för Stockholm, Uppsala, Linköphg, Lund, Göteborg och Umeå. Dessa handiar 6.1.3.4 Utrustningsnämnden för universitet frågor rörande läroanstalterna inom Ul.Äoch högskolor (UUH) området och socialhögskolorna. KomnitUUH har i uppgift att anskaffa utrustning till téerna skall även beakta lokal- och utrustuniversiteten m. fl. läroanstalter inom utbild- ningsbehov för forskningsrådens verksamlet. nings- och jordbruksdepartementens verk- Härutöver kan de ges i uppdrag att handlägga samhetsområden och de övriga institutioner frågor rörande andra institutioner för högre som Kungl. Maj:t bestämmer. Nämnden sva- utbildning eller forskning. För jordbrukets rar även för anskaffning av viss apparatur åt högskolor finns en särskild LUP-kommtté forskningsråden samt bistår UKÄ och LUP- som sorterar under jordbruksdepartemen et. För behandling av frågor som är gerrenkommittéerna vid planering av utrustning för samma för kommittéerna finns en samarbttsuniversitet och högskolor. Under de senaste nämnd (LUP-nämnden) som utöver orcföåren har nämndens verksamhet vidgats så att UUH numera har uppdrag inom alla stats- randen - för närvarande universitetskansbrn departementens verksamhetsområden. De - består av ordförandena i LUP-kommittterviktigaste uppgifterna utanför universitets- na, ordföranden i UUH, en företrädare för och högskolesektorn avser hjälpmedel för byggnadsstyrelsen och — som ett led i förhandikappade samt planering och upphand- söksverksamheten med nya samarbetsforner ling av utrustning i samband med omlokalise- — en företrädare för de studerande och en 468

SOU 1973:2

företrädare för arbetstagarna. Förutom uppgiften att samordna kommittéernas arbete driver nämnden i samarbete med UKÄ, byggnadsstyrelsen och UUH ett omfattande utvecklingsarbete vad avser lokaler och utrustning. Kommittéernas uppgifter är att för berörda universitet och högskolor utarbeta lokalprogram och utrustningsprogram. De senare skall innefatta kostnadsberäkningar. Kommittéerna skall utgå från de program för verksamhetens utbyggnad som är antagna av statsmakterna. De skall vidare utreda lokaloch utrustningsbehov som föranleds av förslag från lokala eller centrala universitetsoch högskolemyndigheter inom det område som omfattas av kommittéernas verksamhet. Lokalprogrammen skall överlämnas till byggnadsstyrelsen och utrustningsprogrammen till UUH, vilka har att utarbeta anslagsframställningar till Kungl. Maj:t och vidta andra åtgärder för programmens förverkligande. I kommittéerna, vilkas ledamöter utses av Kungl. Maj:t, är byggnadsstyrelsen, UUH, UKÄ, statskontoret samt berörda läroanstalter företrädda. I samband med försöksverksamheten med nya samarbetsformer ingår också företrädare för de studerande och de anställda i kommittéerna. Hittills har i alla kommittéer en rektor eller en förvaltningschef vid någon berörd läroanstalt varit ordförande. LUP-nämnden och kommittéerna har ett gemensamt sekretariat förlagt till Stockholm.

Nämnden består av ordförande, vice ordförande och för närvarande sex andra ledamöter. Samtliga utses av Kungl. Maj:t. Försöksvis utses en ledamot i nämnden bland företrädare för de studerandes intressen. Studiemedelsnämnderna skall under den centrala studiehjälpsnämnden handha studiefinansieringen enligt studiemedelsförordningen, dvs. pröva ansökningar och vad därmed äger sammanhang, följa de studiesociala förhållandena samt lämna råd och upplysningar i studiesociala frågor. Studiemedelsnämnder finns i Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg och Umeå med verksamhetsområden angivna i län. Härutöver skall enligt förslag i 1973 års statsverksproposition en särskild studiemedelsnämnd inrättas för ärenden rörande äldre studerande som enligt statsmakternas beslut skall föras över till studiemedelssystemet.

6.1.4 Några tendenser 6.1.4.1 Den lokala organisationen

Organisationen med från varandra fristående enheter för eftergymnasial utbildning på en och samma ort har i vissa fall gjort det svårt att på ett rationellt sätt utnyttja lärare, lokaler, utrustning och administrativa resurser. Riksdagens revisorer har exempelvis uppmärksammat förhållandena i Örebro, där splittringen på ett flertal enheter - universitetsfilial, gymnastik- och idrottshögskola, socialhögskola m. fl. (jfr avsnitt 4.8.6) med sinsemellan skilda organisationsformer bely6.1.3.6 Studiehjälpsorganisationen ser olägenheterna med nuvarande organisaCentrala studiehjälpsnämnden är central för- tion. Även i fråga om utbildningens planering valtningsmyndighet för studiesociala ärenden - för såväl gymnasial som eftergymnasial och ledning är organisationen av universiteutbildning - och därmed sammanhängande ten och högskolorna splittrad och den admifrågor. Nämnden är chefsmyndighet bl. a. nistrativa gränsdragningen i vissa fall föråldför studiemedelsnämnderna vilka svarar för rad. Beslut om med varandra närbesläktade handläggningen av studiesociala frågor för utbildningar fattas av olika organ som har få den eftergymnasiala utbildningen. Nämnden eller inga beröringspunkter. Detta gäller har bl. a. att verka för enhetlig tillämpning t. ex. social och medicinsk vårdutbildning, av bestämmelserna om studiesocialt stöd och utbildning vid socialhögskola och vid samatt se till att de studerande får kännedom hällsvetenskaplig fakultet samt utbildning vid teknisk och vid matematisk-naturvetenom dessa bestämmelser. SOU 1973:2

skaplig fakultet. Dessa förhållanden försvårar Exempel på samordningssträvanden finns såväl prioriteringar som en mer långtgående även inom SÖ-området. Utbildningen vid de beslutsdecentralisering och kan härigenom yrkespedagogiska instituten (YPI) har - med bli ett hinder för fortlöpande förnyelse av undantag för vårdyrkeslärarutbildningen som utbildningen. tills vidare äger rum vid SIHUS - inordnats i Inom vissa delar av den högre utbildning- lärarhögskolorna. Även utbildningen vid en har vidare kontakten med yrkeslivet och SIHUS avses bli inordnad i dessa. Förskolsamhället i övrigt varit otillräcklig. Den loka- lärarutbildning meddelas också numera på la planeringen har t. ex. ibland kommit att vissa orter vid lärarhögskola. ensidigt inriktas på utbildningsorganisatioExempel på strävanden till lokal samordnens inre problem. ning på institutionsplanet över läroanstaltsBristande enhetlighet i de grundläggande gränserna är de för universitetet i Göteborg organisationsprinciperna har också gjort mer och Chalmers tekniska högskola gemensamgenomgripande förändringar i sättet att ma institutionerna inom det matematiskfungera svårare att genomföra. Detta illustre- naturvetenskapliga området. I Stockholm är ras t. ex. av försöksverksamheten med nya institutionen för informationsbehandling vid samarbetsformer, för vilken förutsättningar- tekniska högskolan gemensam för samtliga na varierat påtagligt mellan läroanstalter med högre läroanstalter. De tidigare nämnda särskilda institutionsgrupperna i pedagogik, bilolika organisation. Dessa förhållanden som från mer övergri- dade av berörda institutioner vid universitet pande synpunkt vad beträffar planering och (motsvarande) och lärarhögskolor, är ett resursutnyttjande inte är så tillfredsställande annat uttryck för samordningssträvanden. bör ses tillsammans med de fördelar som Kungl. Maj:t har vidare fattat beslut som ger mindre och medelstora utbildningsenheter möjlighet att för högre utbildning i Örebro, kan ge. Sådana utbildningsenheter har nämli- Östersund och Luleå i vissa fall inrätta för gen ofta bidragit till att skapa arbetsmiljöer flera utbildningar eller enheter gemensamma som upplevts som värdefulla för genomfö- lärartjänster. Detta avser sådana fall då det randet av utbildningen. Möjligheterna att inte vid en enskild utbildning finns utrymsnabbt fatta och genomföra beslut torde me för inrättande av lärartjänster men där härvid ofta ha medverkat till ett aktivt lokalt utbildningarna tillsammans har tillräckligt förnyelsearbete inom den enskilda utbild- underlag för detta. ningen vilket befrämjat dennas utveckling. Vägledande för de nämnda samordningsInom det område som regleras av universi- strävandena har bl. a. varit behovet att bättre tetsstadgan har man med början i samband utnyttja lärare, lokaler, bibliotek och utrustmed 1964 års organisationsreform sökt mins- ning. ka den lokala organisatoriska splittringen 1955 års universitetsutredning föreslog i Exempelvis har farmaceutiska institutet bli- betänkandet "Universitetens och högskolorvit en fakultet vid universitetet i Uppsala och nas organisation och förvaltning" (SOU tandläkarhögskolorna i Stockholm och Mal- 1963:9) för berörda universitet och högskomö odontologiska fakulteter vid karolinska lor i Stockholm och, i synnerhet, Göteborg institutet och universitetet i Lund. Tandlä- mer långtgående samordningsåtgärder än de karutbildningen i Göteborg och Umeå är på ovan berörda. För Göteborg föreslogs bl. a. motsvarande sätt organiserad inom universi- en för universitetet och Chalmers tekniska teten. Handelshögskolan i Göteborg har blivit högskola gemensam förvaltning. Detta fören del av den samhällsvetenskapliga fakulte- slag genomfördes emellertid inte. För Stockten vid universitetet i Göteborg. Den teknis- holms del avvisades utredningens förslag om ka utbildningen och forskningen i Lund är en samarbetsnämnd mellan berörda läroannumera organiserad inom en fakultet vid stalter med hänvisning till att dennas främsta universitetet. uppgifter skulle komma att omhänderhas av 470

SOU 1973:2

en av de i propositionen föreslagna LUP- universitetet har i viss utsträckning kunnat disponeras för undervisning vid filialen inom kommittéerna. Som ett exempel på lokal samordning sina specialområden. Också annan specialöver läroanstaltsgränserna av något annan kunskap vid universitetet, t. ex. inom förkaraktär kan den samordnade fastighets- valtningen, har kunnat utnyttjas av filialen. De olägenheter som ligger i att beslut tjänsten nämnas. Denna serviceverksamhet fattas i organ på betydande avstånd från avser på berörda orter inte bara läroanstalter inom UKÄs ansvarsområde utan även exem- filialorten har emellertid endast i ringa utsträckning kunnat övervinnas genom delegapelvis social- och journalisthögskolor. Utvecklingen under 1960-talet har inte tionsförfarande. Inte heller i fråga om anentydigt varit inriktad på lokal samordning. slagsfördelningen har arbetsformerna uppNya fristående högskolor har också inrättats. levts som tillfredsställande. Bland de erfarenheter som gjorts under Vid omorganisationen av de tidigare socialoch journalistinstituten övervägdes en orga- perioden efter filialernas tillkomst är de som nisatorisk samordning av dessa med universi- rör grundutbildningens forskningsanknytteten. Statsmakterna stannade dock för att ning av särskilt intresse. Filialorganisationen ge berörda enheter ställning av separata hög- har från universitetens och filialernas sida skolor direkt under Kungl. Maj:t. Behovet av bedömts ge vissa förutsättningar för forsksamverkan mellan högskolorna löstes genom ningskontakt. Varje lärare tillhör sålunda en inrättande av centrala samarbetsnämnder. för filialen och moderuniversitetet gemenÄven vid 1967 års beslut om reformerad sam institution inom vilken såväl forskning lärarutbildning valde man att alltjämt låta som grundutbildning bedrivs, även om tjänsden praktiska delen av ämneslärarutbildning- ter, utrustning och andra fasta resurser för en, jämte övrig lärarutbildning, äga rum vid forskning enbart är förlagda till moderunifrån universiteten fristående högskolor. Viss versitetet. Genom planeringen i t. ex. utbildsamverkan mellan universiteten och lärarhög- ningsnämnderna kommer också forskningens skolorna är dock som nämnts i det föregåen- och forskarutbildningens krav på grundutbildningen fram. Som U 68 framhållit i avde föreskriven. I syfte att avlasta universitetsorterna och snitt 1.6 och återkommer till i avsnitt 6.6 sprida utbildningsmöjligheterna på universi- berör frågan om relationerna mellan grundtetsnivå beslöt statsmakterna 1965 att in- utbildning och forskning/forskarutbildning rätta universitetsfilialer. Utbildningen vid inte enbart högskoleutbildning inom UKÄs filialerna i Örebro, Växjö och Karlstad utgör område och är inte heller aktuell bara i en som nämnts i det föregående en del av situation då grundutbildning förlagts till en verksamheten vid universiteten i Uppsala, ort utan forskningsresurser. Utvecklingen på filialorterna har visat att Lund och Göteborg. Filialen i Linköping inordnades 1970 i numera högskolan i Lin- väsentliga samordningsbehov på orten inte köping. Den var tidigare på motsvarande sätt kunnat tillgodoses inom den nu gällande organisatoriskt knuten till universitetet i organisationen. Lokala samrådsorgan har därför tillkommit. I Örebro finns exempelvis Stockholm. Filialorganisationen motiverades med att en planeringskommitté för eftergymnasial man genom sambandet med universiteten utbildning med företrädare för länsstyrelse, ville skapa garantier för en med utbildningen kommun och landsting samt berörda lärare vid dessa i alla avseenden likvärdig utbild- och studerande. Vidare finns en samrådsning. Den syns också ha bidragit till att grupp mellan gymnastik- och idrottshögskoerfarenhet och kunnande inom universite- lan, socialhögskolan, universitetsfilialen och tens planerande organ kunnat utnyttjas vid studentkåren. En rådgivande biblioteksuppbyggnaden av utbildningsorganisationen nämnd för samordning av litteraturanskaffpå filialorterna. Lärare placerade vid moder- ning kan ses som ytterligare ett exempel på SOU 1973:2

att ett konkret samverkansbehov vuxit fram. tidigare beredande organ till fakulteterna/ Samrådsorgan av liknande typ har byggts sektionerna i frågor rörande utbildningens upp också i Växjö och Karlstad. innehåll och organisation. 1969 blev utbildDen s. k. systematiserade decentraliserade ningsnämnderna beslutande i dessa frågor, universitetsutbildningen (se avsnitt 4.2.3.3) vilket närmast kan betraktas som en formalisom bedrivs försöksvis i Luleå, Sundsvall och sering av en utveckling som ägt rum succesÖstersund har särskilda former för anknyt- sivt. Likartade exempel återfinns i fråga om ning till universitet. Verksamheten bedrivs andra utbildningar. för Luleås och Sundsvalls del i samarbete De anställdas möjligheter till insyn och med universitetet i Umeå och för Östersunds inflytande varierade tidigare kraftigt. Fördel i samarbete med universitetet i Uppsala. söksverksamheten har här framför allt medLokalt ansvarig för verksamheten är på varje verkat till att ge de icke-ordinarie lärarna ort en kursledning, utsedd enligt beslut av samt teknisk och administrativ personal ekaUKÄ. Denna består av företrädare för kom- de möjligheter att delta i beslutsprocessen. munen, det berörda universitetet samt lärare Den i lokala organ utövade beslutanderät.en och studerande. Utbildningen har formen av låg före 1969 nästan uteslutande pade ordiförsöksverksamhet, varför inga definitiva be- narie lärarna. Övriga anställdas möjligheter slut fattats om organisationsformer m. m. till insyn och påverkan i institutionaliserade Vid uppbyggnaden av utbildningar på nya former var begränsade till de i särskild crdorter har även andra organisatoriska former ning föreskrivna företagsnämnderna. prövats än de som filialkonstruktionen är Den nu pågående försöksverksamhe.en ett uttryck för. I fråga om nya socialhögsko- med nya samarbetsformer kan i viss mån ses lor har man valt att inte ge dessa någon som ett led i en längre utveckling i riktnng formell anknytning till befintliga högskolor. mot ökad insyn och större möjligheter till Genom tillfälliga anordningar och överens- medverkan för samtliga anställda och de kommelser har man i stället sökt samverkan studerande. Försöksverksamheten, som bör med befintliga socialhögskolor i de fall detta ses parallellt med utvecklingen av företegsbefunnits lämpligt. demokrati och förvaltningsdemokrati inom Försöksverksamheten med nya former för samhället i övrigt, inleddes våren 1969 /id samarbete mellan studerande, lärare och universitet och högskolor inom UKÄs mövrig personal har utgjort ett uppmärksam- svarsområde. Från att inledningsvis ha avsett mat led i utvecklingen av beslutsorganisatio- institutionsnivån har verksamheten succesnen. Verksamheten har bl. a. belyst frågor sivt kommit att vidgas till samtliga förviltrörande de anställdas och de studerandes ningsnivåer. Likartade försök pågår som möjligheter att påverka sin arbetsmiljö och nämnts också vid de statliga utbildningana den dagliga samverkan på arbetsplatsen. Be- utanför UKÄ-området. träffande de studerande kan erinras om att Ett dominerande drag i försöksverksamiede sedan lång tid tillbaka bl. a. genom sina ten har varit att representation eller vidjad organisationer - student- och elevkårer - representation tillkommit för studerarde har haft insyn i och inflytande på utbildning- och anställda i beredande och beslutaide ens planering och genomförande samt där- organ på skilda nivåer. Formerna för cch med sammanhängande frågor. De studerande innehållet i försöken varierar annars i fbra deltog sålunda tidigt i arbetet i olika slag av avseenden. Försöksverksamheten inom organ. I undervisningsnämnderna enligt 1956 UKÄ-området bedrivs inom ramen för de års universitetsstatuter var exempelvis de stu- allmänna förvaltningsprinciper som ligger ill derande representerade. Även tidigare deltog grund för universitetsstadgan. Verksamheen ombud för de studerande i nämndernas arbe- har sålunda här inte inneburit några föräidte. Dessa nämnder, 1964 ombildade till ut- ringar i förhållandet mellan olika beslutsnibildningsnämnder, var inom UKÄ-området våer i organisationen. Försöken inom SÖ472

SOU 197i:2

området, vid social- och journalisthögskolor m. fl. har däremot som antytts i det föregående innefattat sådana förändringar. 6.1.4.2 Den centrala organisationen

verksamheten här närmast ses som ett led i en längre utveckling. Sedan lång tid tillbaka har t. ex. representation i utredningar m.m. för de studerande och personalorganisationerna varit ett tämligen vanligt inslag.

Statsmakterna har under senare år i vissa fall minskat antalet centrala myndigheter med ansvar för högskoleutbildning. I samband med tillkomsten av det nuvarande UKÄ 1964 blev sålunda som nämnts i det föregående ämbetet central myndighet för bl. a. de tekniska högskolorna vilka tidigare haft en särskild överstyrelse. Detta år sammanfördes också dåvarande skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning (KÖY) till ett nytt verk, kallat skolöverstyrelsen. Under 1960-talet har vidare SÖ från dåvarande medicinalstyrelsen övertagit tillsynsskyldigheterna för den vårdutbildning på högskolenivå som inte sorterar under UKÄ och från sjöfartsstyrelsen ansvaret för sjöbefälsutbildningen. Å andra sidan har centrala organ inrättats vid sidan av de för huvuddelen av högskoleutbildningen ansvariga verken, UKÄ och SÖ. Exempel på detta är samarbetsnämnderna för socialhögskolorna, numera nämnden för socionomutbildning, och för journalisthögskolorna. Organ med specialuppgifter har också i vissa fall inrättats utanför UKÄ (och den tidigare kanslersexpeditionen) och SÖ för att tillgodose behov av stärkt central planering och samordning. Som exempel kan nämnas UUH samt LUP-organisationen. I samband med att det nuvarande UKÄ tillkom övervägdes att inordna UUH i ämbetet och också att låta det nya verket inom sig svara för de frågor som nu ankommer på LUP-organisationen. Statsmakterna stannade emellertid för att inte från början ålägga ämbetet ansvaret även för berörda lokal- och utrustningsfrågor (jfr avsnitt 6.4.3.3). Försöksverksamheten med nya former för samarbete mellan studerande, lärare och övrig personal har inneburit förändringar även för den centrala organisationen. Liksom i fråga om den lokala organisationen kan försöksSOU 1973:2

6.2 Allmänna utgångspunkter

Närmast behandlar U 68 några inslag i planeringen av den grundläggande högskoleutbildningen vilka enligt utredningens bedömning bör tillmätas särskild betydelse vid utformningen av den institutionella organisationen.

svarande), i vilka syftet med och omfånget av de olika delarna i utbildningen anges. Dessa planer innehåller eller kompletteras av olika slag av beskrivningar av den undervisning och examination som skall förekomna. I regel lämnar sådana anvisningar en betydande frihet för de i verksamheten närmast engagerade (institutioner, lärare och studerande) att påverka utbildningens inneiåll och verksamhetsformer. Enligt U 68s uppfattning bör det i öcad utsträckning överlåtas på lokala organ att svara för den planering som direkt a^ser genomförandet av utbildningen. Härned sammanhänger att de lokala organen er.ligt utredningens mening bör ha en väseniligt ökad frihet i valet av medel för att nå de uppställda målen.

Innehåll och verksamhetsformer

Studie o rgan i sa tio n

Planeringen av utbildningens innehåll och verksamhetsformer utgår från bl. a. mål för utbildningen. Sådana kvalitativa mål kan anges genom beskrivningar av de kunskaper, färdigheter och attityder till vilka utbildningen syftar. De övergripande målen för utbildningen anges för närvarande av Kungl. Maj:t i allmänna termer i t. ex. kungörelsen om utbildning vid de filosofiska fakulteterna och motsvarande kungörelser och stadgor för andra utbildningar. En mer preciserad grund för planeringen ges genom studieplaner och timplaner (mot-

Överväganden rörande studieorganisationen omfattar både hela utbildningslinjer :>ch delar av sådana. Frågor som avser utbildn.ngens uppläggning och grupperingen av dess innehåll i kurser och studiekurser regleras för närvarande förhållandevis detaljerat i centrala bestämmelser såsom utbildningsplaner och andra slag av planer över studiegångar. Enligt U 68s uppfattning bör, inom ramen för de allmänna principer för studieorganisationen som statsmakterna fastställer, det lokala inflytandet när det gäller utbildningens uppläggning och inriktning bli väsentligt

U 68 skisserar i detta avsnitt några huvuddrag i högskoleorganisationens uppgifter med utgångspunkt i de överväganden och förslag som angetts i de föregående kapitlen. Utredningen redovisar därefter några grundläggande utgångspunkter för sina överväganden rörande utformningen av organisationen och drar mot denna bakgrund vissa allmänna slutsatser rörande den framtida organisationens struktur. 6.2.1 Organisationens uppgifter

474 SOU 19" 3:2

större. Utredningen har i det föregående och behov lämplig dimensionering av olika föreslagit att man inom ramen för givna utbildningslinjer skall uppnås. utbildningsresurser lokalt skall tillhandahålla lokala och individuella utbildningslinjer Behörighet, särskilda förkunskaper, samt enstaka kurser och studiekurser. Beträf- antagning av studerande m. m. fande denna utbildnings inriktning m. m. förutsätter utredningen att de lokala myn- För närvarande regleras för en del av högskodigheterna skall ha ett avgörande inflytande. leområdet frågor rörande behörighet, särskilÄven i fråga om uppläggningen av allmänna da förkunskaper och urval bland sökande i utbildningslinjer förutsätter U 68 att lokala Kungl. Maj:ts kungörelse med provisoriska organ skall ha ett stort inflytande. Utred- bestämmelser om tillträde till högre utbildningen vill betona det nära sambandet mel- ning. I andra fall återfinns föreskrifter på lan utbildningens innehåll och verksamhets- nämnda punkter i särskilda bestämmelser former och studieorganisation. Utvecklingsar- eller i studieplaner. Genom riksdagens beslut på grundval av bete i nämnda avseenden kan - tillsammans med en kontinuerlig dimensioneringsplane- prop. 1972:84 angående gymnasieskolans ring — ge förutsättningar för en fortlöpande kompetensvärde m.m. har förutsättningar förnyelse av utbildningen bl. a. genom nya skapats för mer enhetliga regler för behörigutbildningsalternativ. Organisationen bör, het och urval till högskolan. Den allmänna bl. a. genom lämplig ansvarsfördelning, ut- behörigheten samt principerna för uppstälformas så att lokala initiativ stimuleras och lande av krav på särskilda förkunskaper och urval bland behöriga sökande m. m. torde får aktivt stöd. liksom för närvarande böra fastställas av statsmakterna. Den närmare utformningen Dimensionering av erforderliga regler m.m. övervägs av den U 68 har i kapitel 2 gett förslag till antag- 1972 tillkallade kompetenskommittén. ningstal för allmänna utbildningslinjer eller grupper av sådana vid 1970-talets mitt samt Resursplanering föreslagit riktlinjer för den fortsatta kvantitativa planeringen. Härutöver har, som nyss Planeringen avseende lärare och andra personämnts, föreslagits att resurser anvisas för nella resurser samt lokaler och utrustning är lokala och individuella utbildningslinjer samt en väsentlig del av utbildningsplaneringen, för enstaka kurser och studiekurser. I kapitel som hänger nära samman med dimensione5 har föreslagits att antagningen till högsko- ring, lokalisering och utbildningens innehåll leutbildningen skall regleras fastare än vad och verksamhetsformer. Lokal- och utrustsom för närvarande är fallet inom den i fråga ningsplaneringen avseende bl. a. läroanstalom antalet studerande mest omfattande de- terna inom UKÄs förvaltningsområde ligger len av den eftergymnasiala utbildningens om- till stor del på den särskilda LUP-organisatioråde, de fria fakulteterna. Utredningens för- nen och är i denna mening skild från övrig slag innebär en kvantitativ planering av ram- utbildningsplanering. Villkoren för lärarnas karaktär för bl. a. det som svarar mot de fria tjänstgöring regleras i inte obetydlig utfakulteterna. Dimensioneringen av enskilda sträckning centralt. utbildningslinjer och av enstaka kurser och Enligt U 68s mening bör resursplaneringen studiekurser föreslås bli fastställd lokalt med vara en integrerad del i den samlade utbildhänsyn bl. a. till de studerandes val. ningsplaneringen. Vidare bör lokala myndigOckså i den mer långsiktiga kvantitativa heter ges väsentligt vidgade befogenheter i planeringen bör enligt U 68s bedömning fråga om dispositionen av tilldelade resurser. lokalt ansvariga organ medverka, bl. a. för Det senare är enligt utredningens mening av att en med hänsyn till lokala förutsättningar grundläggande betydelse både för att resurSOU 1973:2

serna skall utnyttjas effektivt och för att de lokala organen skall kunna engageras i den mer långsiktiga resursplaneringen och utvecklingen av verksamhetsformerna.

Institutionell organisation Olika slag av organisatoriska indelningar, vilka organ som skall finnas, dessas sammansättning och deras arbetsuppgifter och arbetsformer regleras för närvarande i stor utsträckning av Kungl. Maj:t i stadgor, t. ex. universitetsstadgan, genom anvisningar i samband med medelstilldelning eller genom i annan ordning utfärdade bestämmelser. Enligt U 68s uppfattning är det väsentligt att de lokala organ som är närmast ansvariga för verksamheten får ökade möjligheter att välja arbetsformer alltefter vad man med hänsyn till bl. a. lokala förutsättningar bedömer som lämpligt.

6.2.2 Några utgångspunkter för U 68s överväganden 6.2.2.1 Avgränsning och huvudmannaskap U 68s förslag avser utöver dagens universitets- och högskoleutbildningar ett antal utbildningar som hittills inte inbegripits i den eftergymnasiala utbildningsplaneringen. En fullständig redovisning av de utbildningar som omfattas av förslagen har lämnats i bilaga 6. Som framgått i det föregående har de berörda utbildningarna starkt skiftande organisationsformer. En gemensam, övergripande planering för högskoleutbildningen underlättas självfallet av en ökad organisatorisk enhetlighet. Samtidigt är det väsentligt att även i en mera enhetlig organisation utrymme ges för lokala variationer och initiativ. En naturlig utgångspunkt för övervägandena beträffande graden av enhetlighet ger de krav på formerna för planering och ledning av verksamheten som utredningen återkommer till i det följande. Högskoleutbildningarna har i dag såväl statligt som primär- eller landstingskommu476

nalt och, i vissa fall, enskilt huvudmannaskap. Uppdelningen på olika huvudmän måste ses också mot bakgrund av faktorer utanför själva utbildningsplaneringen inom högskoleväsendet. Nästan alla kommunala högskoleutbildningar har i dag ett nära samband med utbildning inom gymnasieskolan. Detta tar sig bl. a. uttryck i att man inom ramen för en och samma utbildningsenhet - t. ex. en vårdskola - ger såväl gymnasieskole- som högskoleutbildning. Vidare har planeringen av en del landstingskommunala utbildningar nära samband med sjukvårdsplaneringen. Nämnda förhållanden motiverar den nuvarande fördelningen av huvudmannaskap. Starka skäl talar samtidigt för en organisatorisk samordning av all högskoleutbildning. Denna fråga måste emellertid bl. a. ses i perspektivet av den generella fördelningen av uppgifter mellan stat och kommun. Hithörande frågor övervägs för närvarande av den år 1970 tillkallade länsberedningen, som har att behandla vissa frågor rörande den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation. U 68 har i detta läge inte funnit det ändamålsenligt att för utbildningsområdet isolerat diskutera principerna för uppgiftsfördelningen. U 68 utgår således från att det tills vidare i fråga om offentlig högskoleutbildning kommer att finnas organisationer för statlig och för kommunal utbildning. Utredningens förslag i detta kapitel avser primärt den statliga utbildningens organisation. Med hänsyn till att denna omfattar den övervägande delen av högskoleutbildningen ser U 68 det som naturligt att den övergripande planeringen för högskoleutbildningens utveckling så långt möjligt äger rum inom dess ram. En nära samverkan mellan de olika organisationerna måste självfallet komma till stånd, bl. a. för att skapa förutsättningar för ett effektivt resursutnyttjande och för en ändamålsenlig planering av det samlade utbudet av högskoleutbildning. Vissa samverkansfrågor kräver speciell uppmärksamhet, t. ex. utbildningslinjer som innehåller delar från såväl statlig som kommunal utbildning. SOU 1973:2

När det gäller enskild utbildning på högskolenivå utgår U 68 likaså från i princip oförändrade förhållanden i fråga om huvudmannaskap och samhälleligt stöd. Frågor om förändringar härvidlag får prövas från fall till fall. Mot bakgrund av sina förslag i det föregående har utredningen funnit anledning att särskilt beröra en huvudmannaskapsfråga beträffande utbildning som för närvarande har enskild huvudman. I avsnitt 3.2.1.3 har U 68 förordat att utbildning av det slag som meddelas vid Grafiska institutet och IHR, vilka ägs av stiftelser, organiseras inom den högskoleutbildning som samhället ansvarar för. Detta kan i och för sig ske på olika sätt. En möjlighet är att Grafiska institutet och IHR, efter överenskommelse med huvudmännen, övertas av staten, vilket också är i överensstämmelse med önskemål som framförts från instituten. U 68 förordar att förhandlingar upptas med huvudmännen i syfte att pröva denna möjlighet. Enligt U 68s mening bör under alla förhållanden den erfarenhet som finns inom de nuvarande instituten tas till vara.

utbildningen organiseras på utbildningslinjer och att dessa grupperas i yrkesutbildningssektorer. Denna indelning är enligt utredningens bedömning en naturlig utgångspunkt för högskoleutbildningens organisatoriska anknytning till yrkeslivet. Försöksverksamheten med nya former för samarbete mellan studerande, lärare och övrig personal aktualiserar tillsammans med den utveckling av förvaltningsdemokratin som ägt rum under senare år frågor om former för samverkan mellan olika grupper inom högskoleorganisationen. En principiell avvägning måste komma till stånd mellan å ena sidan samhällets ansvar för den övergripande planeringen, å andra sidan de av verksamheten direkt eller indirekt berörda gruppernas intressen att i olika avseenden påverka utformningen av verksamheten. Utbildningens roll i samhällsutvecklingen är härvid en väsentlig utgångspunkt. Avvägningar av bl. a. detta slag ligger till grund för U 68s förslag i det följande beträffande fördelningen av uppgifter på olika organ och dessa organs sammansättning. 6.2.2.3 Sammanhållen kvantitativ planering

6.2.2.2 Högskoleutbildningen i samhället Högskoleutbildningen måste - som belysts bl. a. i kapitel 1 — ses tillsammans med övrig samhällsverksamhet. Förekomsten av högre utbildning - liksom förekomsten av forskning - påverkar också i betydande utsträckning en orts eller en regions allmänna utveckling. Det är över huvud taget inte möjligt att behandla vissa frågor rörande högskoleväsendets verksamhet och utveckling utan att detta sker i ett vidare samhällsperspektiv. Den övergripande planeringen av högskoleutbildningen förutsätter således en samverkan med samhällets planering inom andra områden. Inte minst gäller detta annan utbildningsplanering, inom t. ex. gymnasieskolan och vuxenutbildningen i allmänhet. Enligt U 68s direktiv skall den eftergymnasiala utbildningen förbereda för framtida yrkesverksamhet. Som framgått i det föregående föreslår utredningen att huvuddelen av SOU 1973:2

Den förhållandevis måttliga expansion av högskoleutbildningen under 1970-talet och de omfördelningar av studerandeantalet mellan olika utbildningsområden som de i kapitel 2 redovisade förslagen innebär stärker kraven på en sammanhållen kvantitativ planering i syfte att skapa ett differentierat och välbalanserat utbud av högskoleutbildning. Avvägningar måste fortlöpande göras mellan yrkesutbildningssektorerna, mellan utbildningslinjer inom dessa och också geografiskt mellan olika regioner. Stora krav ställs på att tilldelade resurser utnyttjas effektivt. Anvisade personella och materiella resurser bör om det visar sig lämpligt - exempelvis vid mera betydande förskjutningar i dimensioneringen mellan olika linjer — kunna utnyttjas för olika utbildningsmål utan hinder av administrativa gränser.

Som framgått i kapitel 4 har utredningen i lokaliseringsövervägandena tillämpat en inI kapitel 3 har U 68 redovisat vissa förslag delning av landet i sex utbildningsregioner. till riktlinjer för utvecklingen av en mer Denna indelning är ett viktigt hjälpmedel vid sammanhållen studieorganisation. Syftet är den geografiska fördelningen av utbildningbl. a. att skapa förutsättningar för ökade en. Behov av skilda slag av samordning komkombinationsmöjligheter vad gäller utbildmer att föreligga såväl lokalt - för högskoleningens innehåll och längd och att göra det området — som centralt - för landet. Indeltotala utbildningsutbudet mera överblickbart ningen i utbildningsregioner fäster uppför de studerande och arbetsgivarna. märksamheten på frågan om samordning En sådan utveckling av studieorganisatio- också inom regionerna. nen bör i minsta möjliga utsträckning få U 68 har övervägt om sådan samordning hämmas av administrativa gränser. Utbild- bör komma till stånd inom ramen för en ningen föreslås — som berörts i det föregåen- organisation som är gemensam för de i en de - till sin huvuddel bli organiserad på utbildningsregion ingående högskoleområdeutbildningslinjer, i första hand allmänna. na. Indelningen i utbildningsregioner är Detta talar för att den egentliga utbildnings- emellertid ett instrument för den övergripanplaneringen skall äga rum i organ som är de planeringen i fråga om dimensionering knutna till linjerna. Utbildningen bör där- och lokalisering. Den har sålunda inte gjorts emot genomföras vid enheter som inte är med hänsyn till de krav på geografiska gränbundna till utbildningslinjer utan i första ser som en planeringsorganisation som skall hand till ämnesområden och som normalt vara ändamålsenlig också från andra samskall kunna tillhandahålla utbildning för hällssektorers utgångspunkter kan ställa. olika utbildningsmål. Fördelningen av utbildningsresurser bör enUtbildningen bör också organiseras med ligt U 68s mening ses i nära samband med utnyttjande av de samlade resurserna för samhällets planering inom andra områden än högskoleutbildning. Detta förutsätter enligt utbildningspolitikens. Frågan om en för högutredningens mening en enhetligare organisa- skoleområdena inom en region gemensam tion än den nuvarande såväl lokalt som planerings- och ledningsorganisation kan därcentralt. med inte ses fristående från den allmänna frågan om regionala planeringsorgan, som för 6.2.2.5 Högskoleområden och närvarande utreds av länsberedningen. Dessutbildningsregioner utom skulle en regional organisation förutU 68s förslag i kapitel 4 innebär att den sätta ytterligare en beslutsnivå. Tungt väganfortsatta utbyggnaden av högskoleutbild- de skäl kan anföras mot en sådan ordning. ningen skall ske i 19 högskoleområden. En analys av bl. a. formerna för den årliga Dessa kommer att variera kraftigt med avse- verksamhetsplaneringen — petita- och budgetarbetet - stryker under att antalet beslutsende på bl. a. totalt utbildningsutbud. nivåer bör begränsas för att organisationen Den lokala organisationen bör vara ändaskall bli funktionsduglig. målsenlig såväl för högskoleområden med U 68 har mot denna bakgrund stannat för större som för områden med mindre utbildningsutbud. Lokaliseringsövervägandena av- att inte föreslå någon regional nivå i planeser — för vissa områden — en successiv, rings- och ledningsorganisationen för högskosystematisk utbyggnad av utbildningsutbu- leutbildning. Beslut som kräver övervägandet med betydande inslag av lokala initiativ. den som rör flera högskoleområden, t. ex. Nämnda förhållanden talar för en samman- inom en region, bör enligt utredningens upphållen lokal organisation som möjliggör en fattning - i den mån det är frågor som inte aktiv lokal planering med utgångspunkt i det kan lösas genom samråd mellan de berörda — ankomma på centrala organ. samlade behovet av högskoleutbildning. 6.2.2.4 Sammanhållen studieorganisation

478 SOU 1973:2

6.2.2.6 Beslutsdecentralisering

med hänsyn till denna utbildnings mål och behov. Den bör därför - mot bakgrund av Beslut som är av verkställighetskaraktär eller den syn på den grundläggande högskoleuthar ett nära samband med genomförandet av bildningen som utredningen redovisat i avutbildningen bör såvitt möjligt fattas nära snitt 6.2.2.2 - återspegla utbildningens anden konkreta utbildningssituationen. Ett knytning till yrkeslivet. Planeringsorganisaökat lokalt ansvarstagande i utbildningsplationen för forskning och forskarutbildning neringen bör kunna ge betydande bidrag till bör på motsvarande sätt primärt utformas utbildningsorganisationens förnyelse. Det är med hänsyn till denna verksamhets mål och också en förutsättning för ett effektivare behov. U 68 har med denna utgångspunkt resursutnyttjande. För många beslut som rör utbildningens genomförande utgör känne- kommit till slutsatsen att de båda verksamdom om lokala förhållanden ett nödvändigt hetsgrenarna bör få skilda planerings- och ledningsorgan på vad som motsvarar nuvabeslutsunderlag. rande fakultets/sektionsnivå, något som Ansvaret för utbildningens dimensionegivetvis inte utesluter personsamband mellan ring, organisation, innehåll och verksamhetsberörda organ. Utredningen ser det som former - vari här innefattas dispositionen av naturligt att i samband härmed en åtskillnad personal, lokaler och utrustning m. m. — bör också i anslagshänseende kommer till stånd. enligt U 68s mening i betydande utsträckU 68 vill redan här stryka under att frågan ning decentraliseras. De ansvarsområden som om en åtskillnad av nämnda slag kan och bör därvid kan komma att fastställas för lokala ses fristående från frågorna om hur genomorgan ger - som berörts i det föregående förandet av utbildning och forskning organidelvis nya utgångspunkter för överväganden seras inom läroanstalterna och hur enskilda om olika organs sammansättning. lärares tjänstgöring fördelas på olika ändamål. Som närmare behandlas i avsnitt 6.3.2 utgår utredningen sålunda från att de för 6.2.2.7 Grundutbildning - forskning närvarande inom bl. a. UKÄ-området tillEnligt U 68s mening bör det administrativa lämpade principerna för institutionsindelning och resursmässiga samband som i dag finns — innebärande att resurser för utbildning mellan grundläggande högskoleutbildning och forskning hålls samman ämnesområdesoch forskning/forskarutbildning vid främst vis - skall vara vägledande för motsvarande läroanstalterna inom UKÄ-området bestå. indelning även i den framtida organisationen. En upplösning av detta samband skulle leda Som närmare utvecklas i avsnitt 6.6.3 förortill ett mindre effektivt utnyttjande av de dar utredningen vidare inom den föreslagna samlade resurserna för utbildning och forsk- organisationens ram en större lokal frihet att ning inom högskoleväsendet och också ge utnyttja tillgängliga resurser, t. ex. enskilda sämre förutsättningar för den anknytning lärare, med hänsyn till uppställda mål och mellan grundutbildning och forskning som lokala förutsättningar. U 68 behandlar också framstår som angelägen i olika avseenden (jfr i nämnda avsnitt den väsentliga frågan om tjänstgöringsbyten mellan läroanstalter med avsnitt 1.6). U 68s överväganden rörande högskoleut- och läroanstalter utan forsknings- och bildning avser emellertid ett betydligt vidare forskarutbildningsuppgifter, bl. a. i syfte att område än det som i dag täcks av läroanstal- möjliggöra en mer systematisk kontakt med ter där också forskning bedrivs. Detta aktua- forskningsverksamhet för lärare vid enheter liserar frågan om det planerings- och led- av det senare slaget. ningsmässiga sambandet mellan forskning/ forskarutbildning och grundutbildning. Planeringsorganisationen för grundutbildningen bör enligt U 68s mening byggas upp primärt SOU 1973:2

U 68 förutsätter en förhållandevis ingående planerings- och uppföljningsverksamhet Mot bakgrunden av det anförda sammanfat- för varje enskild utbildningslinje. Detta talar tar U 68 i detta avsnitt sina överväganden för att planerings- och ledningsorganens anrörande strukturen av den framtida högsko- svarsområden skall vara begränsade i fråga leorganisation som utredningen sedan be- om antalet utbildningslinjer. Behoven av handlar närmare i avsnitten 6.3—6.6. samplanering mellan varandra närliggande utU 68 benämner de enheter, där utbildning bildningslinjer och av en vidare ram för och i förekommande fall forskning skall utvecklingsarbete av olika slag kan emellertid genomföras i den framtida organisationen, samtidigt motivera att organisationen gruninstitutioner. En utgångspunkt för den av das på en indelning i större grupper av utredningen förordade organisationen, lik- utbildningslinjer eller på den föreslagna insom för den nuvarande organisationen inom delningen i yrkesutbildningssektorer. Utredbl. a. UKÄ-området, är att en och samma ningen förordar i det följande en organisainstitution, i första hand bildad på grundval tion med en utbildningsnämnd för varje av ämnesmässig samhörighet, skall kunna yrkesutbildningssektor med möjlighet att genomföra utbildningsprogram inom skilda under denna nämnd inrätta linjenämnder för utbildningslinjer. En sådan ordning ger enligt enskilda utbildningslinjer eller grupper av utredningens bedömning förutsättningar för linjer. ett ändamålsenligt utnyttjande av resurserna När det gäller forskning och forskarutbildoch gynnsamma villkor för en förnyelse av ning utgår U 68 med hänsyn till innebörden i utbildningslinjernas organisation och inne- sitt uppdrag från att planerings- och ledhåll. ningsorganisationen alltjämt skall vara baseBibliotek, verkstäder och andra servicein- rad på indelningen [fakulteter och sektioner. rättningar av olika slag kan i vissa fall ingå i Kraven på samordning av den lokala utinstitutioner. I många fall torde det emeller- bildningsplaneringen och på ett effektivt uttid vara ändamålsenligt att organisera dem nyttjande av de för högskoleutbildningen som särskilda enheter, gemensamma för anvisade resurserna talar för en sammanhålsamtliga eller ett större antal institutioner len lokal högskoleorganisation. En sådan kan vid läroanstalten. I sin egenskap av resursen- bidra till den större variationsrikedom i fråga heter har de då samma karaktär som institu- om utbildningslinjernas sammansättning, organisation och längd som utredningen förtionerna. Vid planering och uppföljning av grundut- ordat i kapitel 3 och är också en förutsättbildningen bör enligt U 68s uppfattning - ning för ett rationellt utnyttjande av de som ovan berörts — organisationen utgå från samlade resurserna, t. ex. vid omfördelning utbildningslinjen. Uppgifterna blir här att, av studerandeplatser mellan utbildningslininom givna ramar, besluta om de i utbild- jer. En gemensam lokal organisation bör ningslinjen ingående kursernas och studie- också ge de mest ändamålsenliga formerna kursernas innehåll och deras tidsmässiga och för de lokala serviceanordningarna och admipedagogiska samordning samt vidare att ange nistrativa uppgifterna, som kan förutsättas vilka resultat som åsyftas och vilka restrik- öka med en fortsatt decentralisering av betioner som föreligger resursmässigt eller i slutanderätten. U 68 föreslår i det följande att inom varje andra avseenden när det gäller genomförandet. Planeringen får naturligen formen av ett högskoleområde den statliga högskoleutbildprogram inom vars ram de berörda institutio- ningen - med vissa undantag - och i förenerna har att svara för genomförandet. Till kommande fall den därtill knutna forskningansvaret för sådan planering kopplas också en skall inordnas i en sammanhållen organiansvaret för uppföljning och för åtgärder sation under ledning av en styrelse, högskolestyrelsen. I vissa högskoleområden kan bl. a. som föranleds därav. 6.2.3 Några sammanfattande slutsatser

480 SOU 1973:2

med hänsyn till verksamhetens omfattning eller geografiska spridning, behov föreligga av en administrativ indelning i större enheter än institutioner inom ramen för den sammanhållna organisationen. Utredningen föreslår att i vissa fall, då så befinns lämpligt, förvaltningsenheter skall kunna bildas under högskolestyrelsen för att handha bl. a. den löpande tillsynen över verksamheten vid de institutioner och inrättningar som förts till sådan enhet. De för högskoleutbildningens innehåll och utveckling i stort styrande besluten ankommer på statsmakterna. Dessa utformar sålunda de övergripande målen för utbildningen och skapar genom anvisning av resurser och organisatoriska ramar förutsättningar för förverkligande av dessa mål. Detta innebär att övergripande beslut beträffande dimensionering, lokalisering och studieorganisation liksom beträffande de allmänna utbildningslinjernas huvudsakliga karaktär och innehall måste fattas centralt. Fortlöpande översyn av utbildningsinnehållet och i samband därmed metodutveckling och annat pedagogiskt utvecklingsarbete är exempel på betydelsefulla uppgifter som genom samordning och bearbetning av erfarenheter från olika håll, koncentrerade expertinsatser, gemensam service o. d. bör fullgöras centralt. Ett annat slag av centrala uppgifter avser sådana områden där från bl. a. rättvisesynpunkt för landet enhetliga bestämmelser kan anses önskvärda, t. ex. beträffande studiemedels-, behörighets- och urvalsfrågor. Slutligen kan centrala uppgifter avse sådan samordning och service där anordningar på riksplanet kan vara ändamålsenliga bl. a. från resurssynpunkt. Exempel på detta är utformning av redovisningssystem, utformning och distribution av generell information m. m. En för övervägandena om den institutionella organisationens struktur betydelsefull fråga är huruvida det med hänsyn till uppgifternas art och omfattning centralt behövs en organisation under departementsnivån. En organisation för högskoleutbildningen utan ett eller flera verk med planerings- och SOU 1973:2 31

samordningsuppgifter av det slag som i dag åvilar bl. a. UKÄ skulle enligt U 68s bedömning förutsätta mycket omfattande förändringar. UKÄs och andra myndigheters uppgifter i samband med anslagsframställningar, översyn av utbildningsplaner m.m. samt verkställighet av statsmakternas beslut skulle då i betydande utsträckning få läggas på utbildningsdepartementet. Det skulle te sig främmande för svensk förvaltningstradition att lägga uppgifter av denna art och omfattning på ett statsdepartement. Mot den angivna bakgrunden har U 68 förutsatt att en verksnivå skall finnas i högskoleorganisationen. Samma skäl som talar för en sammanhållen lokal organisation talar enligt utredningens mening för en enhetligare verksorganisation för högskoleutbildningen än den nuvarande. U 68 föreslår i det följande att i huvudsak all statlig högskoleutbildning inom utbildningsdepartementets område förs till ansvarsområdet för ett nytt verk, kallat universitets- och högskoleämbetet.

6.3 Den lokala organisationen

6.3.1 Inledning 6.3.1.1 Avgränsningsfrågor U 68s överväganden och förslag i det föregående leder fram till krav på två principiella förändringar i den lokala organisationen för grundläggande högskoleutbildning: dels ett sammanförande av utbildningen inom varje högskoleområde i en gemensam organisation, dels en anpassning av planerings- och ledningsorganisationen till det av utredningen föreslagna systemet med yrkesutbildningssektorer och utbildningslinjer. Som redovisats i avsnitt 6.2.2.7 föreslår U 68 att skilda planerings- och ledningsorgan för å ena sidan grundutbildning, å andra sidan forskning och forskarutbildning upprättas på vad som motsvarar nuvarande fakultets/sektionsnivå och att i samband härmed en anslagsmässig åtskillnad mellan de båda verksamhetsgrenarna genomförs. Utredningens förslag innebär däremot inte att grundutbildningen och forskningen/forskarutbildningen administrativt skall hänföras till skilda organisationer. Den till den nuvarande universitetsorganisationen knutna forskningen och forskarutbildningen kommer därmed att ingå i samma lokala organisation som statlig grundläggande högskoleutbildning. Frågor om forsknings- och forskarutbildningsorganisationen ligger i princip inte inom ramen för U 68s uppdrag. Utredningen behandlar därför hithörande frågor endast i den mån dess förslag beträffande grundut482

bildningen föranleder det. Som anförts i avsnitt 6.2.2.1 utgår U 68 med hänsyn till pågående utredningsarbete inom länsberedningen från tills vidare oförändrade huvudmannaskapsförhållanden för den offentliga högskoleutbildningen. Utredningen finner det sålunda inte meningsfullt att i rådande läge ta upp frågan om en förändring i huvudmannaskapet ens för den högskoleutbildning där situationen i detta avseende i dag är klart otillfredsställande, nämligen sjukgymnastutbildningen som på vissa orter har statligt och på andra kommunalt huvudmannaskap. I U 68s specialbetänkande om yrkesteknisk högskoleutbildning berörs svårigheterna att även i fråga om utbildning av nytt slag tillämpa ett enhetligt huvudmannaskap. U 68 föreslår sålunda i det följande särskilda lokala organisationer för dels statlig, dels primärkommunal eller landstingskommunal högskoleutbildning. När utredningen i fortsättningen talar om kommunal högskoleutbildning, avser utredningen såväl primärkommunal som landstingskommunal verksamhet, om inte annat framgår av sammanhanget. Även i fråga om den statliga högskoleutbildningen finner U 68 det motiverat att i några fall frångå den eftersträvade principen om en sammanhållen lokal organisation. Vid högskolorna inom jordbruksdepartementets område bedrivs en omfattande programbunden försöksverksamhet med nära anknytning till utvecklingsarbetet inom beSOU 1973:2

rörda näringsgrenar. Denna verksamhet är integrerad i forsknings- och utbildningsorganisationen. Detta är bakgrunden till att högskolorna inte — såsom den gymnasiala utbildningen inom jord- och skogsbruksområdena — har förts till utbildningsdepartementets ansvarsområde. Principiellt bör givetvis utbildningen vid jordbrukets högskolor när det gäller bl. a. dimensionering och studieorganisation ses och behandlas tillsammans med övrig högskoleutbildning. Så har också skett i U 68s överväganden och förslag i det föregående. Utredningen diskuterar eller föreslår vidare i det följande vissa anpassningar av den institutionella organisationen av jordbrukets högskolor till den organisation utredningen föreslår för huvuddelen av den statliga högskoleutbildningen i övrigt. Ett direkt förvaltningsmässigt inordnande av jordbrukets högskolor i denna organisation förutsätter emellertid — med hänsyn till den nämnda försöksverksamheten — överväganden som utredningen inte bedömt som möjliga eller lämpliga att ta upp inom ramen för sitt uppdrag. U 68 utgår därför från att dessa högskolor tills vidare skall ha en separat organisation under jordbruksdepartementet. Utredningen behandlar på olika håll i det följande frågor om formerna för samverkan mellan denna organisation och den statliga högskoleorganisationen i övrigt. Frågan om den framtida organisationen av den för närvarande till statens naturvårdsverk inom jordbruksdepartementets område knutna hälsovårdsinspektörsutbildningen bör enligt U 68s bedömning hållas öppen i avvaktan på förslag från den inom socialdepartementet tillkallade utredningen för översyn av denna utbildning. Brandingenjörsutbildning bedrivs för närvarande vid statens brandskola liksom utbildning av brandförmän, brandmän och skorstensfejare. Sjökaptens- och sjöingenjörsutbildning bedrivs vid sjöbefälsskolorna, som också meddelar utbildning av bl. a. styrmän och maskintekniker. Högskoleutbildningarna har i dessa fall ett nära samband med andra utbildningar inom motsvarande yrkesomSOU 1973:2

råden. Samtidigt är deras samband med annan högskoleutbildning i dag inte så markerat. U 68 har i detta läge inte bedömt det som ändamålsenligt att här föreslå några förändringar i den institutionella organisationen. De högskoleutbildningar som brukar hänföras till kulturområdet är i första hand de som förbereder för yrkesverksamhet inom de olika konstnärliga uttrycksformerna (bildkonst, musik, teater, dans, film etc). Dessa utbildningar intar i väsentliga avseenden en särställning som gör det motiverat att särskilt behandla frågan om deras inordnande i en sammanhållen lokal högskoleorganisation. Dessa utbildningar har var och en ett förhållandevis litet studerandeantal. De har vidare en dubbel uppgift, som består i dels att meddela kunskaper och färdigheter för delvis mycket specialiserade yrkesuppgifter, dels att medverka i den konstnärliga utvecklingen och förnyelsen på respektive område. Utbildningarna inom kulturområdet är därför i viss utsträckning artskilda från annan yrkesinriktad grundläggande högskoleutbildning. Dock föreligger det på vissa punkter påtagliga innehållsmässiga samband och möjligheter till gemensamt resursutnyttjande mellan utbildningar på kulturområdet och annan högskoleutbildning. Detta gäller t. ex. den musik- och konstvetenskapliga utbildningen vid universiteten å ena sidan och den högre musik- och konstnärsutbildningen å den andra. Utvecklingen av utbildningarna på kulturområdet kan leda till att sambanden av detta slag förstärks. Det synes också vara klart att fördelar står att vinna för de mindre utbildningarna om de får del i de administrativa resurser och den service i skilda avseenden som en större organisation kan ge. En självklar förutsättning för ett inordnande av dessa liksom andra utbildningar i en sammanhållen lokal organisation bör vara att deras identitet och deras kontakter med motsvarande yrkesområden inte går förlorade. Den planerings- och ledningsorganisation för den grundläggande högskoleutbildningen som U 68 föreslår har, som framgått i det föregående, som en väsentlig utgångspunkt 483

just strävan att förbättra kontakterna mellan utbildning och yrkesliv. U 68 anser övervägande skäl tala för att de nämnda utbildningarna inom kulturområdet inordnas i den lokala organisationen för huvuddelen av den statliga högskoleutbildningen. Utredningen vill emellertid stryka under att hänsyn härvidlag måste tas till de speciella förhållandena. Pågående och förestående reformarbete beträffande vissa av utbildningarna i fråga motiverar att tidpunkten för ett inordnande av de enskilda utbildningarna i den nya högskoleorganisationen inte låses. Hithörande frågor bör enligt U 68s uppfattning prövas ytterligare under de närmaste åren, bl. a. inom ramen för arbetet i de organisationskommittéer som utredningen föreslår i kapitel 9. 6.3.1.2 De nya statliga högskolorna U 68 föreslår att — med i avsnitt 6.3.1.1 angivna undantag -- den statliga grundläggande högskoleutbildningen och i förekommande fall forskningen och forskarutbildningen inom varje högskoleområde (jfr avsnitt 4.6.2.1) inordnas i en gemensam organisation under ledning av en och samma styrelse. Denna organisation bör få lokal förvaltningsmyndighets karaktär och omfatta de samlade såväl personella som materiella statliga resurserna för verksamheten. Ett genomförande av en sammanhållen lokal högskoleorganisation kommer att för de nuvarande läroanstalternas del innebära att de blir delar av den lokala organisationen, underordnade dennas styrelse och övriga planerings- och ledningsorgan för olika verksamheter. För de nuvarande universitetsfilialernas del blir innebörden att deras administrativa samband med utbildnings- och forskningsorganisationen på universitetsorterna upphör. Till frågor om de framtida formerna för samverkan mellan högskoleområden återkommer utredningen i avsnitt 6.3.7. Vid vissa av de högskolor som enligt U 68s förslag skall inordnas i den sammanhållna lokala organisationen bedrivs i dag också annan verksamhet än grundläggande hög484

skoleutbildning. Vad beträffar forskningen vid större lärarhögskolor och vid gymnastikoch idrottshögskolan i Stockholm utgår U 68 från att denna verksamhet och resurserna för den — bl. a. med hänsyn till det starka sambandet med grundutbildningen inom respektive område — bör inordnas i den föreslagna lokala organisationen. Utredningen återkommer i avsnitten 6.3.4 och 6.4.3 till härmed sammanhängande frågor. När det gäller den fortbildning av lärare inom skolväsendet som för närvarande är knuten till lärarhögskolorna är läget något annorlunda. Hithörande verksamhet har enligt U 68s bedömning ett starkare samband med lärarnas yrkesutövning och med den löpande reformverksamheten inom skolområdet än med grundutbildningen av lärare. Ansvaret för fortbildningen bör därför primärt ligga hos de för skolväsendet ansvariga. Enligt utredningens uppfattning bör sålunda verksamheten alltjämt ledas från SÖs sida. Givetvis bör det även i fortsättningen vara möjligt att vid behov anlita t. ex. lärare inom högskoleorganisationen för fortbildningsändamål. Medel får emellertid då kanaliseras via SÖs fortbildningsanslag. Frågan om benämning av de nya lokala myndigheter U 68 föreslår erbjuder betydande problem. Utredningen har i första hand funnit tvä benämningar aktuella, nämligen universitet och högskola. Den traditionella innebörden av universitetsbegreppet gör det knappast lämpligt att använda benämningen universitet för enheter som enbart meddelar grundläggande högskoleutbildning. Universitetsbenämningen skulle sålunda under alla förhållanden få förbehållas enheter som omfattar forsknings- och forskarutbildningsorganisation. Ett förverkligande av U 68s förslag skulle då för vissa högskoleområdens del formellt få karaktären av ett inordnande av samtliga berörda läroanstalter i de befintliga universiteten. Utredningen bedömer detta som mindre lyckligt, bl. a. av följande skäl. U 68 utgår från att det inte minst under ett inledningsskede kommer att finnas starka lokala önskemål att använda benämningen universitet för förvaltSOU 19"3:2

ningsenheter på de största universitets- och högskoleorterna (jfr avsnitt 6.3.2.2). Utredningen bedömer det samtidigt som i praktiken omöjligt att ha samma beteckning för den sammanhållna lokala organisationen som för en del av denna. Med den angivna utgångspunkten framstår då termen universitet som mindre lämplig för att beteckna de föreslagna lokala myndigheterna på berörda orter. Ett utnyttjande av begreppet högskola för de nya enheterna skulle visserligen för Linköpings och Luleås del på samma sätt formellt få karaktären av ett inordnande av övriga läroanstalter i befintliga högskolor. U 68 bedömer emellertid de härmed förenade nackdelarna vara betydligt mindre än de som skulle uppstå om beteckningen universitet infördes för den sammanhållna organisationen på de större orterna. Utredningen ser det också som en fördel om högskolebegreppet, som ligger till grund för utredningens förslag i skilda avseenden, kommer till uttryck i den officiella benämningen av de lokala myndigheterna. Mot bakgrund av vad som anförts har U 68 kommit till slutsatsen att den sammanhållna organisationen inom varje högskoleområde bör benämnas högskolan i Uppsala, Göteborg, Luleå, Växjö etc. Det mest adekvata sättet att bevara universitetsbenämningen i den nya lokala organisationen är enligt utredningens bedömning att låta den enligt lokalt bestämmande avse sådana delar av en högskola med forsknings- och forskarutbildningsorganisation för vilka benämningen framstår som naturlig med hänsyn t. ex. till dagens förhållanden. I internationella sammanhang bör utan olägenhet termen universitet kunna användas också som helhetsbeteckning för högskola av nämnda slag. Med den av U 68 förordade terminologin kommer det att finnas statliga högskolor inom dels utbildningsdepartementets, dels jordbruksdepartementets område. Utredningen förutsätter att de senare behåller sina nuvarande namn och att de tillsammans alltjämt kallas jordbrukets högskolor. Det skulle SOU 1973:2

innebära stora praktiska fördelar att ha en särskild beteckning av något slag även för de övriga högskolonia, som ju kommer att utgöra det stora flertalet. Utredningen har övervägt olika möjligheter härvidlag, bl. a. beteckningen allmän högskola, men funnit såväl denna som andra vara förenade med sådana nackdelar att utredningen inte velat lägga fram något förslag. Denna avsaknad av ett särskilt namn har lett till att U 68 betecknat instruktionen för högskolorna inom utbildningsdepartementets område "instruktion för vissa högskolor" och att utredningen i andra författningsförslag nödgats tala om "högskola som avses i instruktionen för vissa högskolor" (se bilaga 12). En adekvat och mera konkret men samtidigt ohanterlig beteckning är "högskolor inom utbildningsdepartementets område". Enligt utredningens mening är det angeläget att berörda terminologiska frågor uppmärksammas i de fortsatta överväganden som utredningens förslag kan föranleda. Med de ovan redovisade utgångspunkterna kommer de av U 68 föreslagna högskolorna på angivna orter att innefatta befintliga enheter enligt följande. Högskolan i Stockholm dramatiska institutet förskoleseminarierna i Solna, Stockholm och Södertälje gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm journalisthögskolan i Stockholm karolinska institutet konstfackskolan med teckningslärarinstitutet konsthögskolan lärarhögskolan i Stockholm musikhögskolan i Stockholm sjukgymnastinstitutet i Stockholm socialhögskolan i Stockholm statens dansskola (statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor)1 1 Verksamheten avses bli inordnad i nuvarande lärarhögskolor.

statens musikdramatiska skola statens scenskola i Stockholm tekniska högskolan i Stockholm universitetet i Stockholm

Högskolan i Uppsala förskoleseminarierna i Gävle och Uppsala lärarhögskolorna i Gävle och Uppsala seminariet för huslig utbildning i Uppsala universitetet i Uppsala

Högskolan i Göteborg Chalmers tekniska högskola förskoleseminariet i Göteborg journalisthögskolan i Göteborg lärarhögskolan i Göteborg musikhögskolan i Göteborg seminariet, för huslig utbildning i Göteborg socialhögskolan i Göteborg statens scenskola i Göteborg universitetet i Göteborg Högskolan i Borås

Högskolan i Linköping-Norrköping förskoleseminariet i Norrköping högskolan i Linköping lärarhögskolan i Linköping slöjdlärarseminariet

bibliotekshögskolan förskoleseminariet i Borås Högskolan i Karlstad lärarhögskolan i Karlstad universitetsfilialen i Karlstad

Högskolan i Jönköping förskoleseminariet i Jönköping lärarhögskolan i Jönköping

Högskolan i Örebro

Högskolan i Växjö

förskoleseminariet i Örebro gymnastik- och idrottshögskolan i Örebro socialhögskolan i Örebro universitetsfilialen i Örebro

lärarhögskolan i Växjö universitetsfilialen i Växjö

Högskolan i Eskilstuna- Västerås förskoleseminariet i Västerås

Högskolan i Kalmar2 lärarhögskolan i Kalmar

Högskolan i Falun-Borlänge lärarhögskolan i Falun

Högskolan i Kristianstad lärarhögskolan i Kristianstad

Högskolan i Sundsvall-Härnösand lärarhögskolan i Härnösand

Högskolan i Lund-Malmö förskoleseminariet i Malmö lärarhögskolan i Malmö musikhögskolan i Malmö socialhögskolan i Lund statens scenskola i Malmö sydsvenska sjukgymnastinstitutet universitetet i Lund 486

2 Beträffande ett inordnande i högskoleorganisationen av den för närvarande försöksvis bedrivna fortbildningen av journalister i Kalmar bör kommande förslag från den berörda organisationskommittén (FOJO-kommittén) avvaktas.

SOU 1973:2

Högskolan i Östersund socialhögskolan i Östersund Högskolan i Umeå förskoleseminariet i Umeå lärarhögskolan i Umeå seminariet för huslig utbildning i Umeå socialhögskolan i Umeå universitetet i Umeå

U 68 vill sålunda starkt betona den föreslagna lokala organisationens betydelse som institutionell ram för utveckling och förnyelse av förvaltnings- och arbetsformerna vid högskolorna. Enligt utredningens uppfattning bör den lokala administrativa indelningen och valet av förvaltningsformer i stor utsträckning vara lokala angelägenheter. Mot denna bakgrund ger U 68 i hithörande frågor i huvudsak riktlinjer och exemplifieringar till stöd för de fortsatta övervägandena.

Högskolan i Luleå förskoleseminariet i Luleå högskolan i Luleå lärarhögskolan i Luleå U 68s förslag i kapitel 4 innebär att en högskola skall upprättas också i Halmstad, där för närvarande permanent högskoleutbildning inte finns. Även i övrigt bör nytillkommande statlig högskoleutbildning inom utbildningsdepartementets område inordnas i de föreslagna högskolorna. U 68 vill betona att ett sammanförande av existerande enheter i en ny lokal organisation, baserad på nya planeringsprinciper beträffande grundutbildningen, enligt utredningens uppfattning inte behöver innebära omedelbara och genomgripande förändringar också i själva utbildnings- och forskningsmiljöerna. Hänsyn till bl. a. personal- och lokalförhållanden får här i inledningsskedet vägas mot sådana önskemål om förändringar i den administrativa organisationen som föranleds av utredningens principförslag. Som behandlas närmare i avsnitt 6.3.2 kan det exempelvis i vissa fall vara ändamålsenligt att befintliga läroanstalter åtminstone till en början i huvudsak består som institutioner eller förvaltningsenheter inom den sammanhållna organisationen. Det bör, sedan den nya organisationen etablerats, vara en väsentlig uppgift för högskolestyrelserna att fortlöpande pröva vilka förändringar i den lokala förvaltningsstrukturen som är ändamålsenliga för att ett förverkligande av principerna bakom förslaget om en sammanhållen högskoleorganisation ytterligare skall underlättas. SOU 1973:2

6.3.1.3 Den kommunala högskoleutbildningen När det gäller den kommunala högskoleutbildningens organisation är en utgångspunkt för U 68s överväganden att den yttre lokala organisationen i form av skolstyrelse i primärkommun eller utbildningsnämnd i landstingskommun, skolledning samt lärare, lokaler och utrustning på gymnasieskolenivå i dag i regel utnyttjas också för högskoleutbildningen. Mot bakgrund av utredningens helhetssyn på högskoleutbildningen i fråga om uppbyggnaden av och innehållet i utbildningen bör emellertid i huvudsak samma regler gälla för den kommunala högskoleutbildningen som för högskoleutbildning med statlig huvudman. Den praktiska samordningen i förhållande till bl. a. gymnasieskolans högre specialkurser kan här behöva övervägas efter hand som erfarenheter av de olika slagen av verksamhet vinns. Liksom i fråga om den statliga högskoleutbildningen bör enligt U 68s uppfattning beträffande kommunal högskoleutbildning eftersträvas ett betydande utrymme för lokala initiativ och beslut och sålunda en mindre omfattande statlig reglering än vad som för närvarande är fallet för gymnasieskolan. Enligt utredningens mening bör emellertid av praktiska skäl inrättandet av lokala och individuella utbildningslinjer och av enstaka kurser och studiekurser (jfr avsnitt 6.5.3) vara förbehållet de statliga högskolorna. U 68 utvecklar i avsnitt 6.3.6 sin syn på den kommunala högskoleutbildningens orga487

nisation och behandlar i avsnitt 6.3.7 frågor om bl. a. regional samverkan. I de närmast följande avsnitten behandlar utredningen frågor om organisationen av de föreslagna statliga högskolorna.

giften att enligt högskolestyrelsens bestämmande svara för service åt högskolan i dess helhet eller åt delar av den, exempelvis förvaltningsenheter. Indelning

6.3.2 Administrativa enheter inom högskolorna

När det gäller indelning i institutioner måste beaktas att i synnerhet de större av de nya 6.3.2.1 Institutioner och serviceinrättningar högskolorna kommer att omfatta befintliga utbildningsanstalter av mycket skiftande Uppgifter storlek och karaktär. Universiteten och vissa Institutionens huvuduppgift när det gäller högskolor har en administrativ indelning i grundutbildning blir att svara för genomfö- institutioner och institutionsgrupper. Enligt rande inom angivna ramar av kurser inom en av grunderna för 1964 års universitetssitt ansvarsområde samt för därmed samman- organisation är indelningen här baserad på hängande planering. En institution skall — principen att resurserna inom ett och samma som nämnts i det föregående - kunna med- ämnesområde skall höra till en och samma dela utbildning inom flera olika utbildnings- institution. Vidare har en samordning mellan linjer, också inom olika yrkesutbildningssek- ämnesområden som är nära besläktade med torer. Den kan därmed komma att samverka varandra eftersträvats, inte minst vid de semed flera utbildningsnämnder eller linje- naste årens uppbyggnad av högskolorna i nämnder. Linköping och Luleå. Mindre utbildningsInstitutionen skall som ett led i plane- anstalter åter, med endast en eller ett par ringsarbetet medverka i utformningen av utbildningsvägar, saknar — även om utbildkursplaner och i utarbetandet av förslag till ningen omfattar flera ämnesområden — en anslagsframställningar. Det blir också en na- formaliserad indelning i institutioner e. d. turlig uppgift för institutionen att medverka Enheter av detta slag är i vissa fall i sig själva i utvecklingen av undervisningsmetoder kvantitativt jämförbara med institutioner m. m. inom universitetsområdet. Inom institutionen skall givna arbetsuppDe berörda skillnaderna, rådande lokala förgifter fördelas mellan de anställda samt loka- hållanden och önskemålet att ett genomler, utrustning, materiel och resurser i övrigt förande av U 68s förslag inte nödvändigt som anvisats till institutionen disponeras för skall förenas med genomgripande förändde olika ändamålen. ringar av existerande utbildnings- och forskNär det gäller tjänsteorganisationen blir ningsmiljöer ställer krav på en lokal adminidet uppgiften för institutionen att — i enlig- strativ indelning som medger en smidig anhet med vad som närmare behandlas i avsnitt passning till skiftande förutsättningar. 6.6.2 — lägga fram förslag om inrättande och Ett fullföljande i de nya högskolorna av tillsättande av tjänster vid institutionen samt de sedan 1964 tillämpade principerna för om ämnesinnehåll för lärartjänster. institutionsindelningen inom universitetsomSom framgått i det föregående kommer rådet skulle innebära att alla resurser för vissa institutioner att ha uppgifter också i utbildning och i förekommande fall forskfråga om forskning och forskarutbildning. ning inom ett och samma ämnesområde eller Dessa uppgifter förutsätts i princip komma inom flera varandra näraliggande ämnesomatt motsvara dem som institution för närva- råden sammanfördes till en institution. Det rande har. är troligt att det även framgent normalt För serviceinrättningar som bibliotek, kommer att vara lämpligt att ha institutioner läromedelscentraler, verkstäder etc. blir upp- av detta slag. De kan i förekommande fall 488

SOU 1973:2

fylla en viktig funktion för anknytningen mellan grundutbildning och forskning/forskarutbildning: kommunikationsbehovet mellan verksamheterna inom ämnesområdet kan då tillgodoses utan mer omfattande organisatoriska anordningar. Det är emellertid samtidigt väsentligt att ge för grundutbildning och forskning/forskarutbildning gemensamma institutioner en med hänsyn till de olika verksamhetsgrenarna ändamålsenlig inre uppbyggnad. En alternativ lösning kan vara att sammanföra resurser för forskning och forskarutbildning inom med varandra besläktade ämnesområden till en institution, medan genomförande av grundutbildning inom motsvarande områden anförtros en eller flera särskilda institutioner. En sådan organisation kan innebära fördelar om forskningens och forskarutbildningens behov av kontakter med motsvarande verksamhet inom närliggande ämnesområden bedöms vara mer uttalade än behovet av kontakter mellan grundutbildning och forskning/forskarutbildning inom det enskilda ämnesområdet. Strävanden i denna riktning har de senaste åren tagit sig uttryck i förslag om "forskningscentra". Exempel på att också fristående grundutbildningsinstitutioner bedömts vara ändamålsenliga inom dagens universitetsorganisation kan hämtas från biologiområdet, där försöksvis särskilda biologiska övningslaboratorier organiserats för grundutbildningen. En bedömning måste sålunda göras i de enskilda fallen beträffande vilka kommunikationsoch samordningsbehov som det är mest angeläget att tillgodose och rörande de resursmässiga konsekvenserna av olika lösningar. Även bortsett från frågan om forskningsanknytning är det uppenbart att ett sammanhållande inom en och samma institution av lärartjänster och övriga resurser för grundutbildning inom ett och samma ämnesområde erbjuder fördelar för utbildningen. Kontakterna mellan lärare verksamma i olika utbildningslinjer underlättas då liksom en växling av lärare mellan olika moment och kurser (jfr avsnitt 6.6.3). Likaså blir det lättare att inom en ämnesinstitution bygga upp och SOU 1973:2

utnyttja gemensamma resurser som pedagogiska hjälpmedel, referensbibliotek etc. Allmänt synes en institutionsorganisation av detta slag skapa de bästa förutsättningarna för ett effektivt utnyttjande av de samlade resurserna. Det är emellertid samtidigt väsentligt att organisationen inte leder till att de grundläggande kraven på yrkesinriktning av utbildningen inom de enskilda linjerna blir sämre tillgodosedda. Dessa krav måste beaktas bl. a. vid uppläggningen av arbetsformerna inom institutionerna. Principen om en samordning av resurserna inom det enskilda ämnesområdet bör enligt U 68s uppfattning vara vägledande vid institutionsindelningen av de nya högskolorna. En generell tillämpning av denna princip kan erbjuda problem i första hand i fråga om de befintliga utbildningsanstalter som meddelar utbildning på endast en eller ett par utbildningslinjer, i vilka moment från olika ämnesområden integrerats. Det kan — bl. a. av praktiska skäl - bedömas som fördelaktigt att åtminstone inledningsvis i den nya organisationen låta en sådan enhet helt eller till en del bilda en institution. Till denna bör då i första hand föras resurserna inom de områden som är specifika för ifrågavarande utbildningslinje^). Det får sedan prövas från fall till fall om det är ändamålsenligt att till institutionen föra också resurserna för övriga delar av utbildningen eller om dessa resurser enligt den ovan förordade principen bör föras till ämnesinstitutioner som är baserade på nuvarande institutioner inom UKÄområdet. Avvägningar av nämnda slag får göras för samtliga befintliga utbildningsanstalter beträffande sådana lärarresurser som är avsedda för utbildning inom ämnesområden som har motsvarigheter inom andra delar av en blivande högskola. Exempelvis kan när det gäller socionomutbildningen resurserna inom de för denna utbildning specifika ämnesområdena hållas samman i en institution, medan resurserna inom ämnesområdena samhällsekonomi med socialpolitik, psykologi, rättskunskap, särskilt förvaltningsrätt, sociologi samt statskunskap kan föras till motsvarande 489

Det framstår för U 68 som ändamålsenligt ämnesinstitutioner. För lärarutbildningens del får på samma sätt övervägas om de att beslutanderätten i fråga om institutionsnuvarande lärarhögskolorna och seminarier- indelning också vid jordbrukets högskolor na av olika slag eller delar av dem bör bestå förs över från Kungl. Maj:t till vederbörande som institutioner eller om deras resurser styrelse. Härigenom torde bl. a. en samordinom olika ämnesområden kan och bör föras ning och samverkan på institutionsplanet samman med de resurser inom motsvarande mellan dessa högskolor och de statliga högämnesområden som för närvarande finns vid skolorna i övrigt underlättas. främst universiteten. Vid dessa överväganden måste beaktas att de institutioner det här gäller endast till en del är institutioner för Förval t n ingsformer ämnesteori. I större omfattning är det t. ex. vid lärarhögskolorna - helt eller delvis — Flertalet institutioner vid läroanstalterna fråga om institutioner för stadiemetodik el- inom UKÄ-området och vid jordbrukets högler ämnesmetodik. skolor liksom vissa institutioner vid lärarhögEn naturlig konsekvens av principen att skolorna leds för närvarande av en prefekt. högskolestyrelsen skall förfoga över de sam- Denne har att i vissa ärenden samråda med lade resurserna är enligt U 68s uppfattning ett kollegium bestående av lärarna vid instiatt styrelsen skall besluta om den lokala tutionen, berörda assistenter/amanuenser indelningen i institutioner och serviceinrätt- samt företrädare för berörda studerande. Vid ningar. Den måste också kunna fritt fördela ett antal institutioner pågår emellertid, i tjänster m. m. på dessa alltefter vad som huvudsak sedan 1969, försöksverksamhet bedöms som lämpligt med hänsyn till organi- med nya former för samarbete mellan studesationens samlade uppgifter. När det gäller rande, lärare och övrig personal. I denna kliniska institutioner förutsätter U 68 att försöksverksamhet prövas bl. a. olika modelhögskolestyrelsen i denna och andra frågor ler för kollegiala beslutsformer. Diskussiosamråder med vederbörande sjukvårdshuvud- nerna inom UKÄ-området pekar mot att man. U 68 erinrar här om det förslag som styrelser i någon form kommer att införas nyligen avgetts av utredningen om frågor av som ledningsorgan för institutionerna. Fortbetydelse för samarbetet mellan stat och satt försöksverksamhet avses ge närmare vägkommun beträffande de kommunala under- ledning för ställningstaganden till frågorna om styrelsernas sammansättning och om den visningssjukhusen (Ds SI972:11). För att övergången till en ny högskoleor- närmare preciseringen av deras uppgifter. ganisation skall underlättas är det enligt Vissa enheter som kan komma att utgöra U 68s uppfattning motiverat att Kungl. Maj:t underlag för institutioner i en framtida högtar ställning till de hithörande frågor som skola — t. ex. social- och journalisthögskolor direkt aktualiseras vid tillkomsten av en sam- — leds redan i dag av styrelser, vilkas uppgifmanhållen lokal organisation. Som U 68 ter dock givetvis är avsevärt vidare än de som återkommer till i kapitel 9 bör organisations- i den nya organisationen förutsätts ankomkommittéer tillkallas för de blivande högsko- ma på institutionsorgan. Andra enheter — lorna. Dessa kommittéer bör bl. a. få till som lärarutbildningsanstalterna — leds av en uppgift att — efter samråd med berörda rektor, som dock har att fatta vissa beslut i parter - avge förslag till indelning i institu- en rektorsnämnd bestående av företrädare tioner och serviceinrättningar i samband för bl. a. lärare och studerande. I huvudsak med ikraftträdandet av den nya organisa- inom ramen för försöksverksamhet med nya tionen. I bilaga 14 exemplifierar utredningen samarbetsformer har rektorsnämnden också för några blivande högskolor olika lösningar fått beslutanderätt i vissa typer av ärenden. av i sammanhanget aktuella institutionsindelUppgifterna för institutionerna i den föreningsfrågor. slagna organisationen kommer att vara av 490

SOU 1973:2

den arten att U 68 ser det som naturligt att förvaltningen av en institution i princip anförtros anställda och studerande som är verksamma där. Någon representation för andra intressen i institutionernas ledning är inte motiverad med hänsyn bl. a. till att det primära ansvaret för planering och utveckling av utbildningslinjerna inte föreslås vara en institutionsuppgift. De uppgifter beträffande socionom- och journalistutbildningarna som i dag motiverar det betydande inslaget av allmänintressen och yrkesliv i motsvarande högskolors styrelser kommer exempelvis att i den av utredningen förordade organisationen fullgöras av dels högskolestyrelsen, dels utbildningsnämnder och linjenämnder. U 68 anser sig böra utgå från att de blivande institutioner som helt eller delvis kommer att motsvara sådana befintliga enheter som i dag leds i kollegiala former även fortsättningsvis bör ledas i sådana former. Principerna för ledningsorganens sammansättning bör dock som nyss nämnts bli andra än de för närvarande tillämpade. När det gäller UKÄ-området pågår som nämnts en omfattande försöksverksamhet med nya samarbetsformer på institutionsnivå. UKÄ hemställde våren 1972 om förlängning av försöksverksamheten bl. a. i avvaktan på de ställningstaganden som kan komma att föranledas av U 68s förslag. Kungl. Maj:t har i november 1972 medgett förlängning. U 68 ser det i detta läge som naturligt att förändringar i formerna för institutionsförvaltning på grundval av försöksverksamheten så långt möjligt samordnas med de reformer i högskoleorganisationen som kan föranledas av utredningens förslag. U 68 föreslår därför att berörda myndigheter anmodas att i sina yttranden över detta betänkande presentera synpunkter och förslag i hithörande frågor. Syftet bör vara att det skall bli möjligt för statsmakterna att i samband med ett genomförande av den av utredningen föreslagna organisationen reglera också förvaltningsformerna på institutionsnivå. En given bakgrund för denna reglering blir då försöksverksamheten och de strävanden att öka medbestämmanderätten SOU 1973:2

för anställda och studerande som den är uttryck för. Det framstår som naturligt att motsvarande reglering kommer till stånd i samma ordning beträffande jordbrukets högskolor, där en försöksverksamhet pågår av samma slag som inom UKÄ-området. Vid de fortsatta övervägandena om arbetsformerna på institutionsnivån bör beaktas att ett förverkligande av de organisationsprinciper U 68 förordar kommer att medföra den förändringen för det område som för närvarande täcks av de filosofiska fakulteterna, att flertalet studerande även här - liksom redan är fallet inom andra fakultetsområden - kommer att i första hand hänföras till utbildningslinjer och inte till institutioner. Vidare bör beaktas konsekvenserna för berörda institutioners förvaltning av ett genomförande av den av utredningen föreslagna åtskillnaden mellan grundutbildning och forskning/forskarutbildning i planerings- och ledningsorganisationen på vad som kommer att motsvara nuvarande fakultetsnivå. Det kan hävdas att det också på institutionsnivån borde finnas skilda ledningsorgan för de båda grenarna av verksamheten. Å andra sidan är det uppenbart att det även med en sådan organisation måste finnas ett samordnande organ med ansvar för alla de frågor som rör sådana resurser — t. ex. lärartjänster, lokaler och utrustning — som utnyttjas såväl i forskning/forskarutbildning som i grundutbildning. Det måste i detta läge ses som en fördel om detta organ också får ett samlat ansvar för verksamheten inom institutionen och sålunda blir dess styrelse. I fråga om de framtida institutioner som för närvarande varken stadgeenligt leds i kollegiala former eller är föremål för försöksverksamhet med nya samarbetsformer framstår det som naturligt att i princip anknyta till de lösningar som utarbetas för UKÄområdets del. Generellt vill U 68 betona att det är väsentligt att man för varje institution söker finna former för beredning och beslutsfattande som tillgodoser krav på dels överblick och samordning i planeringen, dels närhet till 491

utbildnings- eller forskningssituationen, dels medverkan av olika berörda grupper, dels också administrativ enkelhet. Frågor om institutionernas inre organisation och arbetsformer bör enligt utredningens uppfattning i stor utsträckning vara lokala angelägenheter, och statsmakterna bör endast ange vissa principiella riktlinjer. Oberoende av vilka uppgifter som kommer att anförtros kollegiala styrelseorgan vid de framtida institutionerna förordar U 68 att den verkställande ledningen vid varje institution - i analogi med vad som i dag gäller inom bl. a. UKÄ-området - anförtros en av högskolestyrelsen utsedd lärare. Utredningen kallar i anslutning till nuvarande benämning denne prefekt. Utredningen ser det som väsentligt att genom en konstruktion av detta slag ett samband mellan den enskilda institutionen och högskolans ledning garanteras. För uppgifter i fråga om grundutbildning bör det vidare vid en institution kunna under prefekten finnas en eller flera befattningshavare motsvarande nuvarande studierektorer inom UKÄ-området. Serviceinrättningar bör enligt U 68s uppfattning förvaltas på sätt högskolestyrelsen bestämmer. Med tanke på dessa inrättningars skiftande karaktär torde det vara svårt att ställa upp några generella regler. Strävandena mot en fördjupad förvaltningsdemokrati såväl inom högskoleväsendet som inom andra områden av den statliga förvaltningen bör vara en väsentlig utgångspunkt för övervägandena i hithörande frågor.

Ett motiv för en organisation med förvaltningsenheter kan vara en högskolas storlek. Risken för att ärendegången blir tungrodd och för svårigheter i den interna kommunikationen är påtaglig om beslut i t. ex. alla slags resursfrågor och personalärenden även vid de största högskolorna skall ankomma på högskolestyrelsen. Det kan här vara naturligt att i stället anknyta till de beslutsorganisationer och kommunikationsvägar som finns vid de befintliga läroanstalterna. Ett annat motiv — som givetvis inte kan isoleras från det förra - kan vara geografisk spridning av en högskolas verksamhet. Praktiska skäl talar för att formerna för den löpande ledningen anpassas efter de geografiska förhållandena, t. ex. då en högskolas verksamhet är förlagd till två skilda orter. Enligt U 68s bedömning blir i varje fall högskolorna i Stockholm, Göteborg, LundMalmö och Uppsala av den karaktären att en indelning i förvaltningsenheter av angivna skäl framstår som naturlig. Även andra skäl för en organisation med förvaltningsenheter kan tänkas, bl. a. att det är angeläget att underlätta en smidig övergång till en ny organisation genom att inte splittra inarbetade utbildnings- och :brskningsmiljöer. Det torde dock i sådana fall mera bli fråga om övergångslösningar. Inom förvaltningsenheten bör av praktiska skäl fullgöras vissa uppgifter som i princip ankommer på styrelsen för högskolan Förutom löpande tillsyn över verksamheten inom respektive enhet bör dessa uppgifter komma att avse personal och resurser i >vrigt vid de institutioner och serviceinrättningar 6.3.2.2 Förvaltningsenheter som hör till enheten. I den mån en förvaltInstitutioner och serviceinrättningar skall i ningsenhet blir identisk med en be:mtlig den av U 68 föreslagna organisationen förval- läroanstalt inom UKÄ-området, kommer tas under högskolestyrelsens tillsyn. När det uppgifterna för dess ledning att anknyta till gäller själva resursförvaltningen kan det det nuvarande konsistoriets uppgifter i dessa emellertid enligt utredningens uppfattning — delar. En väsentlig principiell skillnid är som berörts i det föregående — i vissa fall dock att i den föreslagna organisatonen vara motiverat att under högskolestyrelsen samtliga uppgifter vid förvaltningsemeten ha administrativa enheter som omfattar flera skall fullgöras på högskolestyrelsens vägnar institutioner och eventuellt serviceinrätt- och sålunda på grundval av delegationsbeslut ningar. Utredningen benämner sådana enhe- av styrelsen (jfr avsnitt 6.3.5.4). te r förvaltningsenheter. Liksom institutionsindelningen bör mligt 492

SOU 1973:2

U 68s uppfattning bedömningen av behovet utses läggs på högskolestyrelsen. Styrelsen av förvaltningsenheter och avgränsningen av får då möjlighet att med hänsyn till förutdessa vara en angelägenhet för högskolesty- sättningarna i det enskilda fallet bedöma relserna, som bäst kan överblicka de lokala bl. a. om innehavare av någon tjänst eller förutsättningarna för olika lösningar. Det ledningsfunktion automatiskt skall ingå i försynes dock utredningen naturligt att stats- valtningsnämnd samt vilka organ eller grupmakterna, för att övergången till en ny orga- per inom högskolan som i övrigt skall mednisation skall underlättas, tar ställning till verka vid utseende av ledamöter. Erfarenhehithörande frågor för den nya högskoleorga- ter från försöksverksamheten med nya samnisationens start. U 68 förordar därför att de arbetsformer bör här kunna ge utgångspunki det föregående nämnda organisationskom- ter för bedömningarna. mittéerna får till uppgift att avge förslag även i hithörande frågor. En praktiskt be- 6.3.3 Utbildningsnämnder och linjenämnder tingad utgångspunkt bör vara att ingen institution skall höra till mer än en förvaltnings- U 68s förslag i fråga om studieorganisation enhet. I bilaga 14 exemplifierar U 68 olika innebär - som utvecklats i kapitel 3 — att möjligheter i fråga om indelning i förvalt- utbildningen organiseras på utbildningslinjer ningsenheter vid den blivande högskolan i och att dessa fördelas på yrkesutbildningssektorer för respektive teknik, administraGöteborg. tion och ekonomi, vård, undervisning samt U 68 utgår från att uppgifterna vid en förvaltningsenhet kommer att bli av den kultur och information. För att den efterarten att denna liksom institutionen naturli- strävade yrkesanknytningen av utbildningen gen leds av personer verksamma inom enhe- skall underlättas bör enligt utredningens ten. Utredningen förordar att förvaltningsen- uppfattning indelningen i sektorer och linjer het skall ledas av en förvaltningsnämnd, be- läggas till grund för formerna för planering stående av anställda och studerande inom och ledning av grundutbildningen. enheten, och att den verkställande ledningen skall handhas av en lärare, benämnd rektor. 6.3.3.1 Uppgifter m. m. När det gäller den närmare sammansättningen av förvaltningsnämnd samt sättet för U 68 föreslår att det vid varje högskola utseende av ledamöter i sådan nämnd och av normalt skall finnas ett planerings- och ledrektor vid förvaltningsenhet ser U 68 det ningsorgan för varje sektor inom vilken en som vanskligt att uppställa några generella eller flera allmänna utbildningslinjer föreregler. Enligt utredningens bedömning kan kommer vid högskolan. Som framgått i det mm inte se hithörande frågor isolerade från föregående benämner utredningen dessa orfrågan om omfattningen och karaktären av gan utbildningsnämnder. U 68 vill emellertid de uppgifter som kommer att fullgöras vid betona att nämndernas ansvarsområden i förvaltningsenheterna. Dessa uppgifter kan, princip kommer att bli avsevärt vidare och beroende på de lokala förutsättningarna, även deras ställning i väsentliga avseenden en komma att skifta avsevärt mellan olika enhe- annan än de befintliga utbildningsnämnderter och högskolor. Ytterst blir de — som nyss nas. Varje utbildningsnämnd bör ansvara för nämnts — beroende av den arbetsfördelning varje berörd högskolestyrelse kommer att de allmänna utbildningslinjer vid högskolan fastställa mellan sig och bl. a. förekommande som förts till dess sektor. Ansvaret bör — med de begränsningar som det skilda huvudförvaltningsnämnder. Det är mot denna bakgrund enligt U 68s mannaskapet ger — avse även sådana allmänupofattning naturligt att beslutanderätten na utbildningslinjer som består av dels staton varje förvaltningsnämnds sammansätt- lig, dels kommunal högskoleutbildning, t. ex. ning och om hur ledamöter och rektor skall linjer som motsvarar de nuvarande kombinaSOU 1973:2

tionsutbildningarna. Lokala och individuella sättningar för. Förhållandena inom de olika yrkesutbildutbildningslinjer liksom enstaka studiekurser och kurser — vilka inte föreslås genom centra- ningssektorerna varierar påtagligt när det gälla beslut bli hänförda till yrkesutbildningssek- ler utbildningslinjernas inbördes samband torer (jfr avsnitt 6.5.3) - bör föras till ansvars- m. m. Medan detta samband inom sektorn området för den utbildningsnämnd högskole- för undervisning sålunda är relativt starkt, är styrelsen bestämmer i varje särskilt fall. Om en t. ex. de olika linjerna inom sektorn för högskola har ett mera omfattande utbud av kultur och information — som diskuterats i lokala och individuella linjer eller av enstaka avsnitt 6.3.1 - mera skiljaktiga i fråga om kurser och studiekurser, som naturligen hör innehåll och mål. I det förra fallet kan det till en vid högskolan i övrigt inte företrädd vara naturligt att det övergripande organet — sektor, bör härvid en särskild utbildnings- utbildningsnämnden — spelar en mera ledande roll, medan i det senare fallet tyngdpunknämnd för sektorn i fråga kunna inrättas. Det bör strykas under att särskilt i fråga ten i planerings- och ledningsorganisationen om enstaka kurser och sådana kurser som kanske bör ligga på linjenämnder. U 68 vill kan ingå i utbildningslinjer inom flera sekto- här tillägga att en organisation med linjerer — och vilkas innehåll och organisation nämnder givetvis möjliggör en totalt sett sålunda skall godkännas av flera olika utbild- mera differentierad representation i planeningsnämnder - en väsentlig del av plane- rings- och ledningsorganen. ringen och av ansvaret för kursplanernas Skillnader av nämnda slag liksom det förutformning av naturliga skäl måste komma hållandet att utbudet av utbildningslinjer att ligga på institutionsnivån. inom varje sektor kan variera avsevärt mellan Utbildningslinjen intar en central plats i olika högskolor talar för att man inte bör den av U 68 förordade studieorganisationen. centralt bestämma vilka linjenämnder som Samtidigt som behovet av överblick och skall förekomma eller föreskriva en generell samordning av utbildningsutbudet sektorsvis fördelning av uppgifter mellan utbildningsoch mellan sektorerna tillgodoses, bör därför nämnd och linjenämnder. Enligt U 68s uppplanerings- och ledningsorganisationen främ- fattning bör det ankomma på högskolestyrelja utvecklingen av och samordningen inom sen att, efter förslag av vederbörande den enskilda linjen. U 68 föreslår att det utbildningsnämnd, inrätta linjenämnder under de nya utbildningsnämnderna skall samt i samband härmed föreskriva för vilken kunna finnas organ med uppgift att svara för eller vilka linjer eller linjevarianter varje planering och ledning av enskilda utbild- nämnd skall ansvara. Det bör härutöver vara ningslinjer eller linjevarianter eller grupper av möjligt att åstadkomma en praktisk arbetssådana. Dessa organ kallar utredningen, som fördelning mellan utbildningsnämnd och linframgått i det föregående, linjenämnder. I jenämnder genom att den förra får rätt att flertalet fall kommer rimligen benämningen delegera beslutanderätt till de senare. Dock av nämnderna i praktiken att anknytas till bör enligt utredningens uppfattning förslag linjernas inriktning, såsom nämnd för läkar- till anslagsframställning för en sektor i dess utbildning, psykologutbildning, journalistut- helhet alltid avges av utbildningsnämnden. bildning, etc. I vissa fall kan det vara lämpligt att ha mer Redan i dag finns vid teknisk fakultet än en linjenämnd för en och samma utbildexempel på en organisation med ett övergri- ningslinje, t. ex. då denna förekommer på pande ledningsorgan och under detta ett skilda orter. Det kan också visa sig motiverat antal ledningsorgan för enskilda utbildnings- att för en lokal utbildningslinje, som inte linjer. Förhållandet här mellan fakultetens naturligt hör till någon vid högskolan i fråga utbildningsnämnd och sektionernas utbild- företrädd yrkesutbildningssektor, inrätta en ningsnämnder har sålunda väsentliga drag av linjenämnd som — formellt under någon den ordning som utredningen vill ge förut- befintlig utbildningsnämnd men i realiteten 494

SOU 1973:2

självständigt — kan svara för linjen. I bilaga 14 exemplifieras olika alternativ för utbildnings- och linjenämndsorganisationen vid några blivande högskolor. Självfallet bör vid behov även olika slag av beredande organ till linjenämnderna kunna inrättas, t. ex. för att samordningen av de olika momenten inom en utbildningslinje skall underlättas. I detta sammanhang kan erinras om de positiva erfarenheterna av de s. k. kursnämnderna vid Chalmers tekniska högskola. Också "linjelärarråd", bestående av de lärare som ansvarar för de olika kurserna inom en linje, kan vara värdefulla för att säkra samordning. Över huvud är det synnerligen angeläget att utbildnings- och linjenämnder finner smidiga former för samverkan med institutionerna. Liksom i dag sker bör exempelvis företrädare för dessa vid behov delta i nämndernas överläggningar. Utbildningsnämnds eller linjenämnds uppgifter inom sitt ansvarsområde bör sammanfattningsvis vara följande.

utbildningens resultat — därav föranledda åtgärder. • Fastställande av lokal plan för studiegången inom utbildningslinje samt inrättande av kurser inom utbildningslinjer och fastställande av kursplaner (jfr avsnitt 3.1.4). • Beslut om dispens från förkunskapskrav och om tillgodoräknande av utbildning inhämtad utanför viss linje. • Upprättande av riktlinjer för studie- och yrkesvägledning samt av lokal information om utbildningen. • Samverkan med studiemedelsnämnd. U 68 vill betona vikten av att sådan samverkan utvecklas i mera reguljära former än som hittills normalt varit fallet.

Om skilda planerings- och ledningsorgan för grundutbildning och forskning/forskarutbildning skapas även vid jordbrukets högskolor, blir organen för grundutbildning här närmast jämförbara med linjenämnder i den föreslagna organisationen. Benämningen linjenämnd bör i så fall införas också för dem. • Fortlöpande översyn av utbildningens in- Det kan i sammanhanget övervägas om samnehåll, organisation och dimensionering ordnings- och samverkansskäl motiverar en med hänsyn till yrkes- och samhällslivets för jordbrukets tre högskolor gemensam utkrav, forskningens utveckling m. m.; åtgär- bildningsnämnd. Det är givetvis också önskder och förslag som föranleds härav. — värt att berörda utbildningsnämnder, nämliU 68 vill betona att utbildningsnämnderna gen för sektorerna teknik och vård i Uppsala i den nya organisationen bör spela en och för sektorn teknik i Umeå, i sin övergribetydligt aktivare roll än de nuvarande pande planering fortlöpande beaktar också utbildningsnämnderna normalt har gjort utbildningen vid jordbrukets högskolor. Detnär det gäller att initiera nya utbildnings- ta underlättas lämpligen genom att de regellinjer och utbildningsmoment. Inte minst bundet får yttra sig i sådana ärenden rörande väsentlig är i detta sammanhang en konti- denna utbildning som är av principiell art. nuerlig kontakt mellan utbildningsnämnderna och de för forskning och forskarut6.3.3.2 Sammansättning m. m. bildning ansvariga organen. • Utarbetande — i samverkan med institu- De nuvarande utbildningsnämnderna består i tionerna — av förslag till anslagsframställ- huvudsak av lärare och studerande. Det är ningar att avges av högskolestyrelsen. enligt U 68s mening självklart att den exper• Utarbetande av förslag till budget för tis och de erfarenheter som dessa grupper verksamheten (dvs. till fördelning på insti- representerar skall ha en stark ställning även tutioner m. m. av för verksamheten anvi- i de nya utbildningsnämnderna och i linjesade medel) eller fastställande — inom av nämnderna. I vissa fall kan det härvid, med högskolestyrelsen angivna ramar — av så- hänsyn till den ovan betonade vikten av ett dan budget (jfr avsnitt 6.5). samband med forskningen och forskarutbild• Kontinuerlig uppföljning och kontroll av ningen, vara lämpligt att en eller ett par SOU 1973:2

ledamöter hämtas bland lärare som primärt är engagerade i denna del av verksamheten. Mot bakgrund av vad som ovan anförts framstår det också som naturligt att någon ledamot i var och en av berörda utbildningsnämnder i Uppsala och Umeå hämtas från högskoleorganisationen inom jordbruksdepartementets område liksom att inom denna organisation motsvarande samband med utbildningen vid de statliga högskolorna i övrigt förekommer. För att samplaneringen med den kommunala högskoleutbildningen skall underlättas anser U 68 det vidare väsentligt att ledamöter i berörda utbildnings- och linjenämnder hämtas från den primärkommunala och den landstingskommunala utbildningsorganisationen. Vad som härutöver enligt utredningens uppfattning i första hand är aktuellt att diskutera är frågan om representation i utbildnings- och linjenämnder för yrkeslivet. Sådana inslag förekommer i dag i exempelvis styrelserna för social- och journalisthögskolorna och dramatiska institutet, vilka lokalt beslutar om utbildningens innehåll och organisation. U 68 ser det som en väsentlig funktion hos högskolan, i första hand utbildningsnämnderna, att fortlöpande verka för att utbildningsutbudet och utbildningsorganisationen utvecklas med hänsyn till bl. a. yrkeslivets krav. Såväl när det gäller att identifiera nya utbildningsbehov som vid överväganden om förändringar i uppläggningen och inriktningen av befintliga utbildningslinjer är det enligt utredningens uppfattning av stor betydelse att det i de ansvariga organen finns sakkunskap och erfarenheter från berörda yrkesområden. Möjligheterna att engagera kvalificerade företrädare för yrkeslivet som ledamöter i utbildningsnämnder och linjenämnder torde emellertid variera från yrkesområde till yrkesområde och från högskola till högskola. Särskilt torde detta gälla i fråga om linjenämnder. För nämnder t. ex. för journalistutbildning och för nuvarande socionomutbildningslinjer blir det sålunda naturligt att 496

på samma sätt som i de nuvarande styrelserna för berörda högskolor ha en representation för yrkeslivet. För andra linjer kan det med hänsyn till deras karaktär vara svårare att förverkliga en sådan representation. U 68 anser likväl att det bör fastslås att en representation för yrkeslivet i såväl utbildningssom linjenämnder bör eftersträvas. Denna princip får sedan tillämpas med hänsyn till de praktiska förutsättningarna i varje enskilt fall. Utbildnings- och linjenämndernas sammansättning bör av nyss anförda skäl och med hänsyn till de varierande lokala förutsättningarna i övrigt kunna variera inom vissa givna ramar. Riktlinjer för nämndernas sammansättning bör med hänsyn till den betydelsefulla ställning nämnderna avses få i den förordade organisationen föreskrivas av Kungl. Maj:t. U 68 föreslår att varje utbildnings- eller linjenämnd skall bestå av omkring tio ledamöter. En riktpunkt för sammansättningen bör vara att nämnden skall innehålla en tredjedel lärare, en tredjedel studerande och en tredjedel personer hämtade från yrkeslivet, såväl arbetsgivare som arbetstagare och från annan utbildningsorganisation. Härutöver bör en representation för andra kategorier av anställda inom högskolan övervägas. Den exakta sammansättningen av varje utbildnings- eller linjenämnd bör enligt U 68s uppfattning fastställas av högskolestyrelsen. Det är angeläget att sammansättningen kan balanseras så att varje organs ansvarsområde blir så allsidigt täckt som möjligt. Detta försvåras om ansvaret för utseende av ledamöter delas upp på flera organ eller korporationer. Det bör särskilt beaktas att utbildnings- och linjenämnderna, för att de i det föregående redovisade intentionerna skall förverkligas, måste ha en stark ställning i förhållande till de institutioner som har att svara för genomförandet av utbildningen. Detta talar mot en ordning med direkt eller indirekt representation för institutionerna i nämnderna. Utredningen vill i sammanhanget också betona att enligt dess bedömSOU 1973:2

ning utbildnings- och linjenämnderna i den ta överblicken över personförhållanden föreslagna organisationen mera är att betrak- m. m. inom sin sektor. ta som expertorgan än som organ för intresBeträffande principer för sammansättning serepresentation. av och sätt för utseende av ledamöter i De ledamöter i utbildnings- eller linje- utbildnings- och linjenämnder vid jordbrunämnd som hämtas utanför högskolan bör kets högskolor bör enligt utredningens beenligt U 68s uppfattning utses av högskole- dömning samma ordning kunna tillämpas styrelsen, sedan förslag inhämtats från ar- som i fråga om motsvarande organ vid de betsgivar- och arbetstagarorganisationer samt statliga högskolorna i övrigt. berörda huvudmän för annan utbildning. Vad som nyss anförts talar enligt utredResurser för nämnderna ningens mening för att det formella ansvaret också för utseende av de nämndledamöter Utbildnings- och linjenämnderna kommer att som hämtas inom högskolan läggs på styrel- få en central ställning vid ett förverkligande sen. Denna kan då med beaktande av de av U 68s förslag beträffande grundläggande lokala förutsättningarna och önskemålen om högskoleutbildning. Det är därför av största en allsidig täckning av ansvarsområdet beslu- vikt att de kommer att förfoga över tillräckta om den ordning i vilken ledamöterna i fråga liga kansliresurser för utrednings- och annat skall nomineras, genom personal- och stude- planeringsarbete. U 68 ser det som synnerlirandeorganisationer, organ inom högskolan gen angeläget att resurserna för lokal utbildeller direkt genom någon berörd grupp. Här- ningsplanering förstärks i samband med ett vid bör bl. a. erfarenheter från försöksverk- genomförande av den förordade organisatiosamheten med nya samarbetsformer i fråga nen. Utredningen ämnar återkomma till hitom de nuvarande utbildningsnämnderna hörande frågor i det specialbetänkande som kunna tillgodogöras. För att det ovan berör- kommer att behandla bl. a. riktlinjer för de da sambandet med forskning och forskarut- lokala förvaltningarnas uppbyggnad. bildning skall säkras bör som ovan antytts i vissa fall fakultets/sektionsorgan få nominera en eller ett par ledamöter av utbildnings- 6.3.4 FakultetsIsektionsorganisationen nämnd. U 68s uppdrag omfattar inte frågor om den U 68 finner starka skäl tala för att ordfö- institutionella organisationen för forskning rande i utbildnings- eller linjenämnd utses och forskarutbildning. Utredningen har särskilt av högskolestyrelsen. Det torde i emellertid sett det som självklart att belysa praktiken vara nödvändigt med en ordning de konsekvenser som uppstår för denna orgadär styrelsen i samband med utseendet av nisation vid ett genomförande av utredledamöter försäkrar sig om att någon är villig ningens förslag beträffande planerings- och att åta sig ordförandeskapet. Om så befinns ledningsorganisationen för grundutbildlämpligt, bör en lärare som utses till ordfö- ningen. I anslutning härtill har U 68 också rande i utbildnings- eller linjenämnd kunna funnit det lämpligt att - utan att lägga några fungera som verkställande ledamot och vara i direkta förslag — föra fram till diskussion princip heltidsengagerad för uppgiften (jfr vissa möjliga förändringar i den nuvarande avsnitt 6.6.1). organisationen av arbetet på fakultets/sekFör högskolor med en mera omfattande tionsnivå, vilka kan vara ägnade att göra organisation av linjenämnder kan praktisk — organisationen för forskning och forskarutadministrativa skäl anföras mot att högskole- bildning mera ändamålsenlig med hänsyn till styrelsen skall utse ledamöter i dessa nämn- de förutsättningar som föreslås gälla i de nya der. Det bör här vara naturligt att styrelsen högskolorna. delegerar utseendet av ledamöter till utbildÖvervägandena i det följande är — om ningsnämnderna, vilka kan antas ha den bäs- skilda planerings- och ledningsorgan för SOU 1973:2 32

grundutbildning och forskning/forskarutbild- • Uppföljning och kontroll av forskarutbildning införs även vid jordbrukets högskolor — ningens resultat samt därav föranledda i princip tillämpliga också för dessa högåtgärder. skolor. • Avgivande av förslag till tillsättning av lärartjänster avsedda företrädesvis för forskning och forskarutbildning (jfr av6.3.4.1 Uppgifter snitt 6.6.2). Uppgifterna för planerings- och ledningsorga- • Antagande av oavlönad docent. nen för forskning och forskarutbildning • Fördelning av stipendier för forskarutbildkommer enligt de förutsättningar som getts i ning. det föregående att motsvara dels de uppgifter i fråga om forskarutbildning som i dag åvilar fakulteternas/sektionernas utbildnings- 6.3.4.2 Indelning nämnder, dels de uppgifter som fullgörs av Den nuvarande indelningen i fakulteter/sekfakulteterna/sektionerna - vid jordbrukets tioner har varit föremål för diskussion i högskolor av lärarkollegierna - och inte många sammanhang, såväl från grundutbildavser grundutbildning. Några förändringar i ningens som från forskningens och forskarutomfattningen och innebörden av dessa upp- bildningens synpunkt. gifter finns det inte anledning för U 68 att För grundutbildningens del har U 68 funaktualisera utöver vad som följer av utred- nit en indelning efter yrkesutbildningssektoningens förslag att också lärarhögskolorna rer och — inom dessa - utbildningslinjer och gymnastik- och idrottshögskolorna skall ändamålsenlig med hänsyn till det grundlägingå i de nya högskolorna (jfr avsnitt 6.3.1). gande syftet att i organisationen utgå från Uppgifterna i fråga om forskning och fors- utbildningens yrkesinriktning. Någon anledkarutbildning kan sammanfattas enligt föl- ning att utgå från att en motsvarande indeljande. ningsgrund skulle vara lämpad också för forskning och forskarutbildning finns inte. • Fortlöpande översyn av forskarutbild- Visserligen finns exempel på att en gemenningens innehåll, organisation och dimen- sam yrkesanknytning kan motsvaras av en sionering; åtgärder och förslag som föran- gemensam inriktning i fråga om innehåll och metod. Forskningen och forskarutbildningen leds härav. • Utarbetande — med material från institu- är emellertid inte och bör inte heller vara tionerna som grund - av förslag till an- riktad mot yrkesanknutna mål på ett sådant slagsframställningar avseende forskning sätt att yrkesanknytning genomgående kan och forskarutbildning och förslag beträf- läggas till grund för organisationen. fande ämnesinnehåll för lärartjänster avDet kan däremot - i synnerhet när grundsedda företrädesvis för forskning och fors- utbildningen föreslås frikopplad från fakulkarutbildning. tets/sektionsorganisationen - vara naturligt • Utarbetande av förslag till disposition av att ställa frågan om dagens fakultets/sekför forskning och forskarutbildning anvi- tionsindelning är den lämpligaste från forsksade resurser eller beslut — inom av hög- nings- och forskarufbildningssynpunkt. Det skolestyrelsen angivna ramar — om dispo- förhållandet att de vetenskapliga metoderna sition av sådana resurser (jfr avsnitt 6.5.4). har utvecklats snabbt och att åtskilliga nya • Planering av forskning och forskarutbild- ämnesområden tillkommit sedan den nuvarande indelningen fastställdes 1964 kan anning som berör flera institutioner. ses motivera att hithörande frågor prövas på • Beslut — inom angivna ramar — om planer nytt. för och organisation av forskarutbildningen samt om antalet platser i forskarutDet kan över huvud taget diskuteras om bildning inom skilda ämnesområden. en fast organisatorisk indelning svarar mot 498

SOU 1973:2

forskningens och forskarutbildningens krav i väsentliga hänseenden. Vissa erfarenheter tyder på att administrativa gränser av det slag som finns mellan dagens fakulteter kan vara till hinder när det gäller att tillgodose forskningens och forskarutbildningens skiftande och med den vetenskapliga utvecklingen föränderliga behov av kommunikation och kontakt. Det kunde från dessa utgångspunkter övervägas att skapa en mer rörlig planeringsoch ledningsorganisation för forskningen och forskarutbildningen för att lättare kunna tillgodose aktuella och till de lokala förhållandena anpassade planerings- och samordningsbehov. Med de utgångspunkter U 68 haft för sitt arbete har utredningen dock inte ansett sig böra ta upp indelningsgrunderna för forsknings/forskarutbildningsorganisationen till prövning. Utredningen förutsätter att behovet av förändringar i denna kommer att fortlöpande prövas av myndigheter och organ inom högskolorna. U 68 vill emellertid peka på att vissa förändringar i tillämpningen av den nuvarande fakultets/sektionsindelningen naturligen aktualiseras vid ett förverkligande av utredningens förslag om särskilda planerings- och ledningsorgan för grundutbildningen och om en sammanhållen lokal högskoleorganisation. Sålunda kan för de blivande högskolorna i Stockholm, Lund och Göteborg den nära släktskapen mellan de kemiska sektionerna inom matematisk-naturvetenskaplig och teknisk fakultet samt mellan den matematiskfysiska sektionen inom matematisk-naturvetenskaplig fakultet och sektionen för teknisk fysik inom teknisk fakultet motivera en organisatorisk samordning i ett läge då hänsyn enbart behöver tas till forskningens och forskarutbildningens behov och då fakulteterna och sektionerna kommer att ingå i en och samma högskola. På samma sätt kan i detta läge en samordning mellan farmaceutisk fakultet och i första hand kemisk sektion av matematisk-naturvetenskaplig fakultet övervägas. U 68 anser det ändamålsenligt att, om förutsättningar för omorganisationer av anSOU 1973:2

tytt slag finns, sådana genomförs samtidigt med de förändringar som kan föranledas av utredningens förslag i övrigt. Det är därför önskvärt att myndigheterna i sina yttranden över detta betänkande redovisar synpunkter och eventuella förslag i hithörande frågor. Utredningen föreslår att utbildningsdepartementet fäster myndigheternas uppmärksamhet på detta. Med de angivna utgångspunkterna aktualiseras vidare — som ovan antytts — frågan om ett inordnande av den forskning som för närvarande är knuten till de större lärarhögskolorna och till gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm i fakultetsorganisationen inom respektive nya högskola. U 68 — som i avsnitt 6.4.3 behandlar frågan om den centrala organisationen för dessa verksamheter — anser det naturligt att den forskning som nu bedrivs vid lärarhögskola blir en del av ansvarsområdet för respektive samhällsvetenskapliga fakultet (motsvarande). När det gäller forskningen - inom det fysiologiska området — vid nuvarande gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm anser utredningen det naturligt att den i den nya organisationen förs till ansvarsområdet för den medicinska fakulteten inom högskolan i Stockholm. Den nuvarande högskolan i Luleå, som under uppbyggnadsskedet har en provisorisk organisation, saknar i dag fakultet. U 68 anser det naturligt att forskningen och forskarutbildningen vid denna högskola organiseras inom ramen för en teknisk fakultet enligt samma principer som vid övriga högskolor. 6.3.4.3 Arbetsformer Om inga förändringar i arbetsformerna vidtas i samband med att frågor om grundutbildningen förs över från fakultets/sektionsorganens ansvarsområde till de nya utbildningsnämndernas, blir konsekvensen följande. Inom varje fakultet/sektion kommer det att finnas dels en utbildningsnämnd med ansvar för i huvudsak frågor om forskarutbildningens innehåll, organisation och dimensionering inom angivna ramar samt för fördel499

ningen av doktorandstipendier, dels en fakul- sioner om en sådan anordning kommer till tet/sektion - i betydelsen beslutande för- stånd med utgångspunkt i den avgränsning av samling — med ansvar för i huvudsak forsk- fakultets/sektionsorganens ansvarsområde ningsfrågor men också för planerings- och som kommer att gälla om utredningens förresursfrågor som rör forskarutbildningen. slag beträffande grundutbildningen genomRedan i den nuvarande organisationen har förs. U 68 föreslår att utbildningsdeparteen ordning av antytt slag visat sig innebära mentet anmodar de berörda myndigheterna dubbelarbete och oklarhet om kompetens- att i sina yttranden över detta betänkande förhållandena. Som berörts bl. a. i UKÄs mot den angivna bakgrunden redovisa synremiss-PM II rörande nya samarbetsformer punkter och förslag beträffande de framtida på universitetsområdet (s. 27) framstår det arbetsformerna inom fakulteter och sektiosom väsentligt att såväl planerings- och re- ner. Det är givetvis önskvärt att eventuella sursfördelningsfunktionerna som de övergri- förändringar här kan samordnas med de orpande kontrollfunktionerna för ett och sam- ganisatoriska reformer som kan komma till ma verksamhetsområde hänförs till ett och stånd på grundval av utredningens förslag. samma organs ansvarsområde. Starka skäl Vid övervägandena i dessa frågor bör betalar sålunda enligt U 68s uppfattning för att aktas också de förslag som utredningen om det inom varje fakultet/sektion skall finnas professorstillsättning kommer att lägga fram. ett ansvarigt planerings- och ledningsorgan U 68 vill i sammanhanget ytterligare peka för den samlade forsknings- och forskarut- på följande. I fakultet/sektion som beslutanbildningsverksamheten. de organ ingår för närvarande förutom proMed hänsyn till forskarutbildningsuppgif- fessorer och biträdande professorer också terna är det uppenbart att de studerande - i ordinarie universitetslektorer. De sistnämnda detta fall naturligen de studerande i forskar- utgör en klar majoritet i några fakulteter/ utbildning - bör beredas representation i ett sektioner. Även om universietetslektorerna i sådant organ. Mot bakgrund av de aktuella många fall är engagerade i forskning och strävandena till vidgat medinflytande för forskarutbildning, är deras tjänster företräolika grupper av anställda framstår det också desvis avsedda för grundutbildning. Ett ledasom naturligt att av dessa inte bara de motskap i fakultet/sektion för denna lärarordinarie lärarna blir representerade. Det är kategori kan emellertid samtidigt tjäna som givetvis också önskvärt att antalet ledamöter ett led i den kontakt med forskningen och i ett eventuellt ledningsorgan blir begränsat forskarutbildningen som givetvis är önskvärd jämfört med vad som i dag är fallet inom för universitetslektorernas del även i den vissa fakulteter/sektioner - såväl för att det föreslagna organisationen (jfr avsnitt 6.6.3). skall kunna arbeta smidigt som för att den I den mån fakulteter/sektioner kommer totala belastningen i form av sammanträden att bevaras som beslutande församlingar även m. m. skall bli rimlig. i en förändrad organisation ser U 68 det som De diskussioner i hithörande frågor som en naturlig konsekvens av principen om en hittills förts inom UKÄ-området, senast i sammanhållen högskoleorganisation att anslutning till nyssnämnda remiss-PM, har samtliga innehavare av ordinarie universitetssjälvklart utgått från nuvarande förhållan- lektorat och lektorstjänster med i huvudsak den, då också grundutbildningen hör till motsvarande kompetenskrav behandlas lika i fakultets/sektionsorganens ansvarsområde. I fråga om fakultets/sektionstillhörighet. Utdessa diskussioner har bl. a. förts fram tan- redningen förordar därför att i samband med ken på en fakultets/sektionsnämnd som skul- ett genomförande av den föreslagna organisale överta såväl utbildningsnämndens som vis- tionen även ordinarie universitetslektorer vid sa av fakultetens/sektionens uppgifter. nuvarande socialhögskolor, journalisthögskoU 68 betraktar det som synnerligen ange- lor och gymnastik- och idrottshögskolor läget att fortsatta överväganden och diskus- samt ordinarie lektorer med i huvudsak mot500

SOU 197?:2

svarande kompetenskrav vid främst lärarhögskolor blir ledamöter av fakultet/sektion. I princip bör härvid även berörda lektorer vid andra blivande högskolor än sådana med forsknings- och forskarutbildningsorganisation, i likhet med de nuvarande innehavarna av ordinarie universitetslektorat vid universitetsfilialerna, få sådant ledamotskap. Detta bör i första hand knytas till den högskola inom utbildningsregionen som har forskning och forskarutbildning inom ämnesområdet och, om sådan inte finns inom regionen, till närmast belägna högskola med verksamhet av det aktuella slaget. Det är givet att den senast berörda frågan inte kan ses isolerad från frågan om de framtida arbetsformerna på fakultets/sektionsnivå över huvud. Den förordade utvidgningen av ledamotskapet i fakultet/sektion framhäver enligt utredningens uppfattning önskvärdheten av att frågan om ett mindre planerings- och ledningsorgan inom varje fakultet/sektion med representation för olika berörda grupper noga prövas. Till frågor om det framtida förfarandet vid tillsättning av bl. a. universitetslektorstjänster återkommer utredningen i avsnitt 6.6.2. 6.3.5 Högskolestyrelsen 6.3.5.1 Uppgifter Bakom U 68s förslag om en sammanhållen organisation för huvuddelen av den statliga högskoleutbildningen inom varje högskoleområde ligger en strävan att skapa förutsättningar för ett effektivt utnyttjande av de samlade resurserna och för en sammanhållen planering av högskoleutbildningen. Uppgifterna för högskolestyrelsen kommer därmed enligt utredningens förslag att avse såväl ekonomiska och administrativa funktioner som utbildningsplanering i vidare mening. En förutsättning för den förordade organisationen är som nämnts i det föregående att det befintliga administrativa sambandet mellan grundutbildning å ena sidan samt forskning och forskarutbildning å den andra skall SOU 1973:2

bevaras inom högskolans organisation. Vid vissa högskolor kommer därmed styrelsens ansvarsområde att avse också forskning och forskarutbildning. Det är emellertid naturligt att styrelsens funktioner här får en annan innebörd än beträffande grundutbildningen. Högskolestyrelsen bör enligt U 68s uppfattning ha det yttersta ansvaret för planering av alla för högskolans olika verksamhetsgrenar och enheter gemensamma resurser samt serviceinrättningar såsom bibliotek etc. I enlighet härmed bör styrelsen även svara för de uppgifter som för närvarande inom främst UKÄ-området ankommer på vederbörande LUP-kommitté. De experter från berörda centrala myndigheter som ingår i denna kommitté bör då i stället knytas till respektive högskola som ledamöter i ett beredande organ för lokal- och utrustningsfrågor. Till detta organ förutsätts styrelsen komma att delegera beslutanderätt i sådana hithörande frågor som inte är av principiell karaktär. I den mån andra likartade uppgifter som för närvarande inte ankommer på universitets- eller högskoleorgan skulle tillföras den lokala högskoleorganisationen, bör planering m. m. också inom sådana områden i princip vara en angelägenhet för högskolestyrelsen. Utbildningsnämnder och fakultets/sektionsorgan skall enligt U 68s förslag vara de som primärt svarar för den lokala planeringen i fråga om utbildnings- och forskningsverksamhetens inriktning och organisation. I denna planering får givetvis också institutionerna ett väsentligt ansvar när det gäller de resurser — i första hand lärarkrafter — som är speciella för de olika ämnesområdena. Högskolestyrelsens ansvar skall avse den samlade verksamheten och de samlade resurserna inom högskolan och dess planering gälla utvecklingen av högskolan i dess helhet. Som nyss antytts skiljer sig emellertid förutsättningarna för styrelsens befattning med planeringsfrågor mellan å ena sidan grundutbildningen, å andra sidan forskningen och forskarutbildningen. Enligt U 68s mening bör högskolestyrelsen ha en stark ställning när det gäller den 501

övergripande planeringen av omfattningen och inriktningen av högskolans utbud av grundläggande utbildning. Utredningen ser det sålunda som väsentligt att avvägningar över gränserna mellan utbildningsnämndernas ansvarsområden fortlöpande görs av ett organ som har kännedom om de samlade lokala förutsättningarna i skilda avseenden och som i en ansvarig ställning kan göra sina bedömningar i perspektivet av högskoleutbildningens roll i samhället. Enligt U 68s uppfattning bör högskolestyrelsen vidare ha det övergripande ansvaret för bl. a. inrättandet av lokala och individuella utbildningslinjer och av enstaka kurser och studiekurser. Detta innebär att styrelsen enligt utredningens mening också bör bli ansvarig inom respektive högskoleområde för planering m. m. av decentraliserad högskoleutbildning (se avsnitt 4.2.3.3). Som behandlas i avsnitt 6.5.3 föreslås resurserna för nämnda linjer och kurser inte fördelas på yrkesutbildningssektorer av statsmakterna utan fritt disponeras av högskolestyrelsen.

När det gäller planeringen av forskning och forskarutbildning är förutsättningarna andra. Den lokala eller regionala anknytningen är här mindre eller obefintlig. Planeringens tyngdpunkt när det gäller avvägningar såväl mellan olika forskningsområden som inom enskilda sådana ligger naturligen på riksplanet. U 68 har enligt sitt utredningsuppdrag inte heller någon anledning att föreslå några förändringar i planeringsprinciperna för denna del av högskoleverksamheten. Utredningen vill i sammanhanget erinra om att frågan om representation för allmänna intressen vid prioriteringar m. m. i fråga om grundforskning, när det gäller forskningsråden inom utbildningsdepartementets område, för närvarande behandlas av den våren 1972 tillkallade forskningsrådsutredningen. Enligt U 68s uppfattning bör sålunda liksom hittills anslagsframställningar för forskning och forskarutbildning och förslag beträffande ämnesinnehåll för professurer m. m. avges av vederbörande fakultets/sektionsorgan till den centrala myndigheten. Mot den angivna bakgrunden ser U 68 det Högskolestyrelsen bör - på samma sätt som som naturligt att högskolestyrelsen — med för närvarande konsistoriet när det gäller förslag från utbildningsnämnderna som fakulteternas/sektionernas petita — från sin grund - skall avge de årliga anslagsframställ- utgångspunkt som ansvarig för de samlade ningarna från högskolan i fråga om grundut- resurserna regelmässigt avge yttranden i sådabildning. Styrelsen bör givetvis också kunna na ärenden och därvid sätta in fakultets/sekyttra sig över utbildningsnämnders eller linje- tionsorganens förslag i ett samlat planeringsnämnders förslag till Kungl. Maj:t eller cen- perspektiv för högskolan i dess helhet. tral myndighet. Högskolestyrelsens ekonomiska och admiDe planeringsuppgifter för högskolestyrel- nistrativa uppgifter bör i princip motsvara de sen som hittills har berörts — både i fråga om uppgifter i dessa hänseenden som vid befintgemensamma resurser och inrättningar och liga läroanstalter åvilar bl. a. konsistorier och beträffande grundläggande högskoleutbild- styrelser, dvs. sammanfattningsvis att ha allning — är av den arten att de i vissa hänseen- män tillsyn över högskolans verksamhet, förden har en lokal eller regional anknytning valta dess personella och materiella resurser eller ställer krav på en samlad bedömning samt fullgöra uppgifter som hänger samman från högskolans sida, exempelvis i förhållan- härmed. Det är — som utredningen återkomde till andra utbildningshuvudmän. Det är mer till i avsnitt 6.3.5.4 — givet att det stora bl. a. av största betydelse att högskolestyrel- flertalet hithörande ärenden är av den arten sen blir forum för en övergripande planering att de i praktiken inte bör behandlas av för utvecklingen av den grundläggande hög- högskolestyrelsen i plenum utan efter delegaskoleutbildningen inom hela högskoleområ- tion från styrelsen av andra organ eller av det, innefattande inte bara den statliga utan tjänstemän inom högskolan. också den primär- och landstingskommunala Som framgått i det föregående förordar och enskilda utbildningen. U 68 att högskolestyrelsen beträffande den 502

SOU 1973:2

tets och högskolors ledning. Det är samtidigt enligt utredningens uppfattning av väsentlig betydelse att högskolestyrelsen - liksom dagens konsistorium innehåller ledamöter med erfarenhet och sakkunskap från verksamheten inom högskolan. Med hänsyn till vad som nyss sagts och 6.3.5.2 Sammansättning till att det sammanlagda antalet ledamöter i Flera nuvarande högskolor m. m. som leds i styrelsen måste hållas på rimlig nivå är det kollegiala former har styrelser som utses av emellertid klart att dessa inslag i styrelsen Kungl. Maj:t. Dessa styrelser består i huvud- inte kan bli av den omfattning som de har i sak av personer från myndigheter, organisa- konsistoriet. U 68 anser sålunda mot bakgrund av sin tioner etc. med anknytning till det yrkesområde för vilket utbildningen förbereder. I syn på högskolan som en väsentlig samhällsregel ingår ingen annan inom enheten verk- angelägenhet att styrelseformerna också för sam än rektor i styrelsen. Rektor utses här av de delar av högskoleväsendet, som motsvarar Kungl. Maj:t efter förslag av styrelsen. I de dagens läroanstalter inom UKÄ-området, bör fall representanter för studerande och an- närmas till vad som är gängse inte bara inom ställda förekommer i en styrelse av detta slag offentlig verksamhet i allmänhet utan också inom ramen för försöksverksamhet med nya inom andra delar av de blivande högskolorsamarbetsformer utses även dessa ledamöter na. av Kungl. Maj:t. I styrelserna för läroanstalDen i dag stadgade sammansättningen av terna inom UKÄ-området - konsistorierna konsistoriet är grundad på statsmakternas - å andra sidan ingår såväl stadgeenligt som beslut år 1964 med anledning av 1955 års inom ramen för försöksverksamheten enbart universitetsutrednings slutbetänkande. Det personer verksamma inom läroanstalten. avgörande skälet för att lägga den lokala Med undantag av förvaltningscheferna universitets/högskolestyrelsen hos en "husom i tjänsten ingår i konsistoriet är ledamö- vudsakligen akademiskt sammansatt församterna också utsedda av olika organ eller ling" var - enligt det synsätt denna utredgrupper inom läroanstalten. Även rektor — ning redovisade (SOU 1963:9 s. 190 f.) konsistoriets ordförande - utses här genom nödvändigheten av ett förtroendefullt förhålval. lande mellan universitets/högskoleadminiHögskolestyrelsen får i den av U 68 före- strationen och läroanstalternas forskare. Det slagna organisationen ett övergripande lokalt är enligt U 68s synsätt självklart att ett ansvar för den del av samhällsverksamheten sådant förhållande mellan alla berörda som planering m. m. av främst den grundläg- grupper inom läroanstalterna och utbildgande högskoleutbildningen utgör. Behovet nings- och forskningsorganisationens ledning av samverkan med för samhällsplaneringen måste eftersträvas. Utredningen är emellertid och utbildningsplaneringen i övrigt ansvariga övertygad om att denna strävan kan förverkorgan är här påtagligt. Högskoleutbild- ligas även om de nya högskolorna kommer ningens allmänna roll i samhället gör det att ledas av styrelser som delvis innehåller också enligt utredningens bedömning natur- personer som inte är verksamma inom högligt att högskolomas styrelser har en stark skolorna. förankring i allmänna intressen och i arbetsliDå ett förtroendefullt förhållande mellan vet i vid mening. U 68 vill i sammanhanget forskarna och de förvaltande organen betrakerinra om att riksdagens utbildningsutskott i tats som särskilt viktigt, torde motivet bl. a. sitt utlåtande nr 4 1972 i princip ställt sig vara att söka i en önskan att garantera de positivt till den i en motion aktualiserade vetenskapliga angelägenheternas frihet från tanken på samhällsrepresentation i universi- andra bedömningsgrunder än rent vetenskap-

institutionella organisationen skall besluta om bl. a. indelning i institutioner, serviceinrättningar och förvaltningsenheter, om inrättande av linjenämnder samt om sammansättningen av olika organ inom högskolan.

SOU 1973:2

liga. Forskningens frihet i betydelsen den enskilde forskarens frihet att inom ramen för givna resurser välja objekt och metoder i sin forskning och att presentera forskningsresultat i den ordning han själv finner lämplig måste enligt U 68s uppfattning garanteras i varje institutionell organisation av högskolan. Detta är emellertid enligt utredningens bedömning knappast primärt en fråga om styrelsens sammansättning utan om statsmaktemas vilja att garantera en i dessa avseenden oberoende grundforskning inom högskolorna. U 68 vill härtill erinra om att enligt utredningens förslag högskolestyrelsens planeringsuppgifter skall ha en annan innebörd när det gäller forskning och forskarutbildning än beträffande grundutbildning. Det finns enligt U 68s bedömning tre olika, delvis sammanfallande grunder för inslag i högskolestyrelsen av inom högskolan verksamma personer. För det första bör högskolans huvudfunktioner, utbildning och i vissa fall forskning, vara företrädda i styrelsen. Utredningen ser det som naturligt att utbildningen och forskningen primärt företräds av erfarna lärare. U 68 bedömer det som fördelaktigt att dessa lärare samtidigt utgör det inslag av vetenskaplig och pedagogisk erfarenhet i högskolans verkställande ledning som utredningen föreslår i det följande. För det andra bör, i linje med de förvaltningsdemokratiska strävandena i allmänhet och strävandena mot vidgat medinflytande för anställda och studerande inom högskoleväsendet i synnerhet, dessa grupper inom högskolan vara representerade i styrelsen. Detta sker lämpligen liksom i andra likartade sammanhang genom att ledamöter utses efter förslag av berörda organisationer. För det tredje slutligen bör högskolans verkställande ledning - delvis nyss berörd - vara företrädd i styrelsen. U 68 finner med hänsyn till högskolestyrelsens möjligheter att fungera effektivt övervägande skäl tala för att antalet ledamöter i styrelsen begränsas till omkring tio. Samtliga ledamöter - däribland ordföranden särskilt - bör enligt utredningens uppfattning utses 504

av Kungl. Maj:t i likhet med vad som är praxis i fråga om statliga styrelser i allmänhet och också i fråga om styrelserna för åtskilliga befintliga högskolor. Mot bakgrund av vad som anförts föreslår U 68 som en riktpunkt att högskolestyrelsen skall vara sammansatt enligt följande. • Sex ledamöter företrädande allmänintressena och utsedda med hänsyn till bl. a. vikten av samband med regionala och lokala organ, t. ex. med ansvar för skolväsendet och med yrkeslivet. Utredningen förutsätter att förslag till dessa ledamöter kommer att inhämtas från och konsultationer äga rum med berörda myndigheter och organisationer m. fl. • Två företrädare för utbildningen och, i förekommande fall, forskningen. Dessa bör vara lärare samt den ene tillika högskolans rektor och den andre dess prorektor (se vidare avsnitt 6.3.5.3). • En företrädare för de anställda vid högskolan, utsedd efter förslag av berörda personalorganisationer. • En företrädare för de studerande vid högskolan, utsedd efter förslag av dessa (jfr bilaga 12). • Högskolans förvaltningschef, om sådan finns (jfr avsnitt 6.3.5.3). Vissa variationer i fråga om styrelsens storlek och exakta sammansättning bör vara möjliga med hänsyn till högskolomas skiftande omfattning och karaktär. Förutsättningar för en nära och fortlöpande samverkan mellan jordbrukets högskolor och de statliga högskolorna i övrigt bör skapas bl. a. genom personsamband mellan styrelserna. Enligt statsmakternas beslut skall lantbruks- och veterinärhögskolorna få en gemensam styrelse i Uppsala, dit den sistnämnda högskolan kommer att förflyttas inom de närmaste åren. Skogshögskolan skall omlokaliseras i huvudsak till Umeå och avses alltjämt ha en särskild styrelse. U 68 återkommer i avsnitt 6.4.1 till den i utredningens diskussioner väckta frågan om en gemensam styrelse för de tre högskolorna.

SOU 1973:2

6.3.5.3 Verkställande ledning Den nuvarande ordningen inom UKÄ-området och vid jordbrukets högskolor med ett rektorsämbete bestående av rektor och förvaltningschef som läroanstaltens verkställande ledning har enligt U 68s bedömning fungerat tillfredsställande och tillfört ledningen önskvärda inslag av såväl erfarenhet från utbildning och forskning som administrativ skicklighet. Utredningen föreslår mot denna bakgrund att vid de mera omfattande nya högskolorna ett rektorsämbete av detta slag skall ha det fortlöpande inseendet över verksamheten och utöva den verkställande ledningen. Vid de mindre blivande högskolorna torde med tanke på verksamhetens omfattning, i varje fall under ett inledningsskede, rektorsämbetet kunna bestå av enbart en rektor. U 68 förordar vidare att det vid varje högskola skall finnas en prorektor som rektors ställföreträdare. Som nyss antytts bör enligt U 68s uppfattning rektor och prorektor vara lärare och som utbildningens och forskningens främsta företrädare i högskolans ledning ingå i högskolestyrelsen. De bör i likhet med styrelsens övriga ledamöter — i förekommande fall innefattande förvaltningschefen - utses av Kungl. Maj:t. Utredningen ser det emellertid med hänsyn till rektors och prorektors ställning som väsentligt att ett lokalt inflytande säkras när det gäller att utse dem. Beträffande formerna för ett lokalt inflytande i detta avseende har U 68 funnit det naturligt att anknyta till dels den provisoriska ordning för val av rektor och prorektor inom UKÄ-området som föreslagits av UKÄ för de närmaste åren, dels den ordning som gäller vid bl. a. jordbrukets högskolor samt social- och journalisthögskolorna. Vid de sistnämnda högskolorna utses rektor av Kungl. Maj:t efter förslag av styrelsen. Enligt den föreslagna provisoriska ordningen inom UKÄ-området skall val av rektor och prorektor förrättas av en valkorporation, bestående av sammanlagt 60 företrädare för olika grupper av vid läroanstalten verksamma. SOU 1973:2

U 68 förordar att i den framtida organisationen en församling av nämnda karaktär inledningsvis skall nominera en eller flera kandidater till var och en av rektors- och prorektorsposterna. Till frågorna hur församlingen exakt skall vara sammansatt och hur dess ledamöter skall utses är det enligt utredningens bedömning lämpligt att ta ställning först i samband med att motsvarande frågor rörande andra organ regleras i anslutning till bl. a. försöksverksamheten med nya samarbetsformer. Efter nomineringarna bör högskolestyrelsen — som ytterst ansvarig för högskolans verksamhet — avge förslag till Kungl. Maj:t beträffande innehavare av de båda posterna. Av särskild vikt är att styrelsen vid högskola som omfattar forskningsoch forskarutbildningsorganisation beaktar att rektor och prorektor tillsammans på ett tillfredsställande sätt kan företräda såväl grundutbildningen som forskningen och forskarutbildningen. 6.3.5.4 Arbetsformer Högskolestyrelsen måste av naturliga skäl koncentrera sitt arbete på frågor av övergripande och principiell eller eljest särskilt väsentlig karaktär. Stor uppmärksamhet måste ägnas åt att inom den sammanhållna lokala högskoleorganisationen skapa en smidigt fungerande och enkel beslutsorganisation och en ändamålsenlig fördelning av uppgifter mellan olika organ. Styrelsen måste sålunda få betydande frihet att allt efter omständigheterna delegera beslutanderätt såväl till rektorsämbetet som till andra organ inom högskolan. Rektorsämbetet bör i sin tur kunna inom av styrelsen angivna ramar delegera till enskilda tjänstemän inom högskoleförvaltningen. Väsentligt för att organisationen skall fungera smidigt är också att specialorgan för beredning av olika slag av ärenden inrättas under högskolestyrelsen. I det föregående har berörts ett sådant organ, för lokal- och utrustningsfrågor. I detta organ bör ingå såsom i de nuvarande LUP-kommittéerna — bl. a. expertis från andra myndigheter, i förs505

ta hand byggnadsstyrelsen och UUH, samt företrädare för anställda och studerande inom högskolan. U 68 förutsätter vidare att det i många fall kommer att finnas behov av särskilda beredningsorgan för planering av decentraliserad utbildning inom högskoleområdet och också för att under t. ex. en utbildningslinjes uppbyggnad fylla planeringsfunktioner som normalt ankommer på utbildningsnämnd. Organ av sistnämnda slag blir givetvis i första hand aktuella vid högskolor där utbildningsnämnd inom viss sektor saknas. I övrigt kan särskilda beredningsorgan, bestående av erforderliga experter och av företrädare för olika grupper inom högskolan, tänkas förekomma för t. ex. biblioteks-, data-, verkstads-, läromedels- och tandsjukvårdsfrågor liksom för gemensamma grundutbildnings- eller forsknings- och forskarutbildningsfrågor.

Det bör enligt U 68s uppfattning stå högskolestyrelsen fritt att efter behov inrätta beredande organ, utse ledamöter i dem och också delegera beslutanderätt till dem. Ett förverkligande av den föreslagna sammanhållna lokala högskoleorganisationen måste bl. a. innebära att de samlade administrativa resurserna, bortsett från institutioners och serviceinrättningars, blir delar av en och samma förvaltningsorganisation och underställda högskolestyrelsen. Det är väsentligt att slå fast att förvaltningen skall tjäna hela högskolan, inte enskilda delar eller organ inom den. Denna princip utesluter givetvis inte att administrativa resurser i praktiken knyts till förvaltningsenheter, utbildnings- och linjenämnder osv. och också placeras i anslutning till den verksamhet det gäller i den mån denna är helt eller i huvudsak sammanhållen lokalmässigt. Att högsko-

Högskolestyrelse Rektorsämbete

Utbildningsnämnder

Fakultets/ sektionsorgan

Linjenämnder

Förvaltningsenheter

Institutioner

Figur 6:3. Principskiss över den föreslagna statliga lokala högskoleorganisationen. 506

SOU 1973:2

Genomförande

Planering och ledning av grundutbildning

Linjenämnder

Planering och ledning av forskning och forskarutbildning

Fakultets/ sektionsorgan

Utbildningsnämnd för teknisk yrkesutbildning Utbildningsnämnd för administrativ och ekonomisk yrkesutbildning Utbildningsnämnd för vårdyrkesutbildning Utbildningsnämnd för utbildning för undervisningsyrken Utbildningsnämnd för utbildning för kultur- och informationsyrken Figur 6:4. Illustration av en institutions kontakter med flera planerings- och ledningsorgan högskolan.

inom

lans förvaltningsorganisation i princip hålls I figur 6:4 illustreras en institutions kontaksamman är emellertid enligt U 68s bedöm- ter med flera planerings- och ledningsorgan. ning en väsentlig förutsättning för smidighet i utnyttjandet av de samlade administrativa 6.3.6 Den kommunala högskoleresurserna och därmed för smidighet och utbildningens organisation decentralisering i själva det administrativa Huvudmän för kommunal högskoleutbildförfarandet inom högskolan. Den detaljerade utformningen av de olika ning kommer att bli främst landstingskomhögskolornas förvaltningar - vid vilken bl. a. muner men även primärkommuner. Det bör hänsyn måste tas till befintliga personal- och enligt U 68s uppfattning ankomma på lokalförhållanden - bör enligt U 68s upp- Kungl. Maj:t eller statlig myndighet att befattning anförtros de i det föregående nämn- stämma vilka kommuner och landstingskomda organisationskommittéerna. Till vissa rikt- muner som skall få anordna utbildning, på linjer för förvaltningarnas uppbyggnad avser vilka orter utbildningen skall anordnas samt utredningen dock att återkomma i det spe- vilka slag av utbildning som den enskilda cialbetänkande i vilket utredningen också kommunen eller landstingskommunen skall ämnar ytterligare behandla organisationen av ha rätt att anordna. Inom denna ram bör det nya centrala verk utredningen föreslår uppgiften att anordna utbildningen vara frivillig för kommun eller landstingskommun. I (jfr avsnitt 6.4.4.1). I figur 6:3 visas en principskiss över den fråga om avgränsningen mellan kommunala föreslagna lokala organisationen för en statlig och landstingskommunala uppgifter är det högskola vid vilken såväl grundutbildning som naturligt att utgå från nuvarande förhållanforskning och forskarutbildning förekommer. den. Detta innebär i huvudsak att utbildning SOU 1973:2

för hälso- och sjukvård främst ankommer på landstingskommun och övrig högskoleutbildning på primärkommun. U 68 har i avsnitt 6.3.1 angett vissa principer för organisationen av den kommunala högskoleutbildningen. Utgångspunkten är att den yttre lokala organisationen för utbildning på gymnasieskolenivå i regel kommer att utnyttjas också för högskoleutbildning. Den statliga regleringen av den kommunala högskoleutbildningen bör, som framhållits i nämnda avsnitt, vara mindre omfattande än vad som f. n. är fallet för gymnasieskolan. I fråga om uppbyggnad av och innehåll i utbildningen bör emellertid så långt möjligt samma regler gälla som för statlig högskoleutbildning. En väsentlig utgångspunkt bör vara att kommunal högskoleutbildning för de studerande och för arbetslivets företrädare skall framstå som i olika avseenden likvärdig med annan högskoleutbildning. Som utvecklats i kapitel 3 bör sålunda enhetliga regler gälla om bl. a. utbildningslinjer, kurser, studiekurser, utbildnings- och kursplaner, betyg och utbildningsbevis. Även i fråga om tillträdet till utbildningen bör enhetliga regler gälla. Detta innebär att huvudmannen för utbildningen inte bör ha rätt att begränsa tillträdet till medlemmar i den egna kommunen eller landstingskommunen. Skyldigheten för kommunen eller landstingskommunen att som studerande ta emot även den som inte är medlem i kommunen eller landstingskommunen väcker frågan, om interkommunal ersättning bör utgå. För den del av den blivande högskoleutbildningen som för närvarande ingår i gymnasieskolan skall sådan ersättning enligt skollagen (1962:319) utges av elevens hemkommun eller, i vissa fall, av landstingskommun. I fråga om den kvantitativt omfattande sjuksköterskeutbildningen finns visserligen inga statliga bestämmelser om interkommunal ersättning men huvudmännen har träffat avtal om sådan ersättning. Den tanke som ligger bakom den interkommunala ersättningen — att varje kommun svarar för kostnaderna för sina medlemmar — har självfallet bärkraft 508

också för högskoleutbildningen. U 68 finner det naturligast att grunderna för ersättningen inom högskoleväsendet regleras i samma form som för skolväsendet, dvs. genom kommunallag. Den interkommunala ersättningen avser självfallet kommunens nettokostnader. Lika litet som i fråga om exempelvis skolväsendet eller det statliga högskoleväsendet bör huvudmannen för utbildningen kunna avkräva de studerande ersättning för kostnaderna för utbildningen. Vad angår statsbidrag utgår U 68 från att sådant bidrag skall utgå efter i huvudsak samma grunder som för närvarande gäller för respektive utbildning. Styrelse för den kommunala högskoleutbildningen bör i princip vara den kommunala skolstyrelsen eller den landstingskommunala utbildningsnämnden. Liksom i fråga om det allmänna skolväsendet bör dock kommunfullmäktige eller landstinget kunna överföra vissa uppgifter, t. ex. i fråga om mark och lokaler eller personal, till annan nämnd. För att förväxlingar mellan den landstingskommunala utbildningsnämnden och de statliga utbildningsnämnderna skall undvikas föreslår U 68 att den förras namn ändras till utbildningsstyrelse. Därigenom uppnås också ökad enhetlighet i benämningen på den kommunala sidan. U 68 har i det föregående föreslagit att Kungl. Maj:t eller annan statlig myndighet skall besluta i fråga om rätten för kommun eller landstingskommun att anordna högskoleutbildning och om denna utbildnings lokalisering och omfattning. Därutöver krävs med utredningens utgångspunkter i vissa fall att statlig myndighet beslutar inte bara om övergripande bestämmelser utan också i det enskilda fallet. Exempel på det senare är, som angetts i avsnitt 6.3.3.1, de statliga utbildningsnämndernas ansvar för utbildningslinjer som består av såväl statlig som kommunal högskoleutbildning. Ett annat exempel är att behovet av gemensam antagning av studerande till utbildning med olika huvudmän kan motivera att beslut om antagning bör fattas av statlig myndighet. I huvudsak bör dock det statliga inflytandet komma SOU 1973:2

till uttryck genom generella bestämmelser och genomförandet av utbildningen vara en angelägenhet för den kommunala eller landstingskommunala huvudmannen. För utbildningsplaneringen bör det enligt U 68s uppfattning inom organisationen för varje kommuns eller landstingskommuns högskoleutbildning under skolstyrelse och utbildningsstyrelse finnas organ med uppgifter motsvarande de statliga utbildningsnämndernas och linjenämndernas. Begreppet utbildningsnämnd bör enligt U 68s mening reserveras för de planeringsoch ledningsorgan inom statlig högskola som svarar för den övergripande planeringen av utbildningen inom en yrkesutbildningssektor och härvid bl. a. har att beakta den kommunala utbildning inom sektorn som förekommer i högskoleområdet. Ansvarsområdet för de föreslagna planerings- och ledningsorganen inom den kommunala organisationen kommer att bli enskilda linjer eller grupper av linjer. Utredningen anser det därför lämpligt att för dessa organ använda beteckningen linjenämnd. En eller flera sådana linjenämnder bör, enligt bestämmande av styrelsen för utbildningen, finnas inom varje yrkesutbildningssektor inom vilken huvudmannen anordnar högskoleutbildning. U 68 ser det som naturligt att dessa nämnder sammansätts enligt samma principer som de statliga nämnderna (jfr avsnitt 6.3.3.2). Som en motsvarighet till förhållandena vid dessa bör någon ledamot hämtas från den statliga högskoleorganisationen. Samtliga ledamöter bör utses av styrelsen för den kommunala högskoleutbildningen sedan förslag inhämtats från olika berörda myndigheter, organisationer, grupper etc. I fråga om organisationen i övrigt av kommunal högskoleutbildning bör följande riktpunkter uppställas. Utbildningen antas komma att i betydande utsträckning meddelas i skolenheter med gymnasieskola. I sådana fall bör som redan nämnts ett gemensamt utnyttjande av resurserna vara naturligt. Behov av särskild personal och andra resurser för högskoleutbildningen torde sålunda här föreligga endast i begränsad utsträckning. Om SOU 1973:2

den kommunala högskoleutbildningen återigen meddelas utanför skolenhet med gymnasieskola, torde huvudmannen inom ramen för statliga rambestämmelser kunna lämnas en tämligen betydande frihet när det gäller personal, lokaler och annan utrustning. Det kan ifrågasättas om särskilda statliga regler om verkställande ledning motsvarande skolledare är nödvändiga. Enligt U 68s bedömning kommer detta inte att vara erforderligt utan vägledande bör kunna vara vad som nu gäller för motsvarande kommunala utbildning. Vad gäller lärare torde det även i fråga om den senast avsedda utbildningen ofta vara lämpligt att anlita lärare i gymnasieskolan. I vissa fall kan också lärare inom den statliga högskoleorganisationen komma att utnyttjas. I sådana fall bör tjänstgöringen inom kommunal utbildningsorganisation kunna inräknas i underlaget för inrättande av statlig lärartjänst och följaktligen i undervisningsskyldigheten för innehavare av sådan tjänst. Vad U 68 här föreslagit om den kommunala högskoleutbildningen bör föranleda lagstiftning med riksdagen i samma utsträckning som motsvarande frågor för det allmänna skolväsendet behandlas i skollagen. Detta innebär att i lag bör regleras de obligatoriska uppgifterna för skolstyrelse och utbildningsstyrelse, förbudet att kräva ersättning av de studerande för kostnaderna för utbildningen, skyldigheten att ta emot andra än kommunens eller landstingskommunens egna medlemmar som studerande samt skyldigheten att utge interkommunal ersättning. I figur 6:5 illustreras de lokala organisationerna för statlig och för kommunal högskoleutbildning. 6.3.7 Regional samverkan m. m. Syftet med den indelning i utbildningsregioner som U 68 arbetat med är att skapa förutsättningar för ett bättre balanserat och differentierat utbud av grundläggande högskoleutbildning inom landet. Som framgått i kapitel 4 bör enligt utredningens uppfattning varje region erbjuda ett så långt möjligt 509

Statlig högskoleutbildning

Högskolestyrelse

Kommunal högskoleutbildning

(Primärkommun)

(Landstingskommun)

Skolstyrelse

Utbildningsstyrelse landstingskommuns nuvarande utbildningsnämnd)

Utbildningsnämnd för yrkesutbildningssektor*

Linjenämnd

Linjenämnd

Linjenämnd

Skolenhet

Skolenhet

* Utbildningsnämnden föreslås få vissa samordnande uppgifter beträffande all högskoleutbildning, sålunda även den kommunala.

Figur 6:5. Principskiss över de lokala organisationerna för statlig och för kommunal högskoleutbildning.

fullständigt utbud av sådan utbildning. Med manhängande uppgifter kommer att ställa denna utgångspunkt blir utbildningsregionen krav på samordning mellan högskolorna, i i vissa avseenden en naturlig ram för plane- första hand inom utbildningsregionen, för ring av grundläggande högskoleutbildning. att det samlade utbudet skall bli väl avvägt Enligt U 68s förslag skall Kungl. Maj:t såväl från resurssynpunkt som med hänsyn besluta om vilka allmänna utbildningslinjer till individernas efterfrågan. En samverkan som skall anordnas vid varje högskola och av kan också te sig naturlig om utbildningen är varje kommunal utbildningshuvudman. Det förenad med utveckling av nya distributionsär självfallet av stort värde för de avvägningar former e. d. som här måste göras centralt, om ett samråd En väsentlig fråga när det gäller samverkan — lämpligen på regional basis — mellan de mellan högskolor rör grundutbildningens och för utbildningsplaneringen i stort ansvariga lärarnas forskningsanknytning. Det är självorganen, högskolestyrelserna och kommuna- klart att de högskolor som har en mera la styrelser, föregår de enskilda styrelsernas omfattande forsknings- och forskarutbildförslag och anslagsframställningar i hithöran- ningsorganisation kommer att spela en de frågor. nyckelroll i detta avseende. U 68 behandlar i När det gäller såväl lokala utbildningslinjer avsnitt 6.6.3 närmare frågor om växling i den som enstaka kurser och studiekurser skall enskilde lärarens tjänstgöring mellan grundenligt U 68s förslag den enskilda högskole- utbildning och forskning/forskarutbildning, styrelsen ha stor frihet att besluta om utbild- bl. a. som led i utbyten av lärartjänstgöring ningsutbudet inom sitt område och - beträf- mellan högskolor med och högskolor utan fande decentraliserad utbildning — också om forsknings- och forskarutbildningsorganisavalet av orter för utbildningen (jfr avsnitt tion. Anordningar av detta slag kommer att 6.5.3). Det är uppenbart att härmed sam- vara av betydande värde för de sistnämnda 510

SOU 1973:2

högskolornas och deras lärares forskningsanknytning. De framstår också som angelägna för kommunikationerna i allmänhet mellan högskolor av olika karaktär. Det bör vara en väsentlig uppgift för högskolestyrelserna, i första hand inom en region, att i samråd dra upp riktlinjer för utbyten av nämnda slag och därmed bl. a. ge vägledning för de enskilda styrelsernas bedömningar av behovet av medel för ändamålet. Självfallet kan det i många fall - beroende på utbildnings- och forskningsresursernas fördelning inom enskilda ämnesområden — vara nödvändigt att söka samverkan också över gränserna mellan utbildningsregioner. Utbyten bör då på samma sätt kunna komma till stånd genom överenskommelser mellan högskolestyrelserna. Information om utbildningsutbudets och arbetsmarknadens utveckling liksom studieoch yrkesvägledningsinsatser av mera generell art torde vidare i vissa fall med fördel kunna planeras och genomföras i samverkan mellan högskolorna i en region. U 68 anser det mot bakgrund av vad som anförts lämpligt att i första hand i utbildningsregioner med mer än en statlig högskola ett organ för samråd mellan högskolestyrelserna och styrelserna för kommunala utbildningar i bl. a. här berörda frågor kommer till stånd. Det bör ankomma på varje styrelse att utse sina företrädare i ett sådant organ, men utredningen föreställer sig att för de statliga högskolornas del styrelseordförandena och företrädare för rektorsämbetena lämpligen kan ingå. Med hänsyn till regionernas skiftande karaktär i fråga om bl. a. antalet högskoleorter och avståndet mellan dessa synes det inte lämpligt att reglera samrådsorganens uppgifter och arbetsformer. U 68 utgår från att styrelsen för den största statliga högskolan i varje region kommer att ta erforderliga initiativ till samverkan och också svara för administrativ service åt samrådsorganet. Arbetsformerna och uppgifterna bör sedan få utvecklas allt efter vad styrelserna bedömer som ändamålsenligt. Även i mera konkreta planeringsuppgifter SOU 1973:2

kommer det i olika sammanhang att finnas behov av samråd och samarbete mellan statliga högskolor, i första hand då på utbildningsnämnds/linjenämnds- och institutionsnivåerna. Exempelvis bör vid upprättande av nya högskolor eller av nya utbildningslinjer eller kurser vid befintliga högskolor de högskolor som har ett bredare utbildningsutbud och en mera mångsidig sakkunskap kunna fylla betydelsefulla funktioner när det gäller såväl planering som genomförande under ett inledningsskede. Erfarenheterna från bl. a. universitetsfilialernas uppbyggnad visar på behovet av sådan samverkan. Enligt U 68s uppfattning bör samråd i planeringen och visst samutnyttjande av personal normalt förekomma under ett uppbyggnadsskede för en ny högskola eller utbildningslinje, etc. Det är vidare väsentligt att samverkan byggs upp i fråga om rekrytering av studerande till forskarutbildning mellan högskolor med forsknings- och forskarutbildningsorganisation och högskolor utan sådan. Universitetslektoremas m. fl. föreslagna ledamotskap i fakultet/sektion (jfr avsnitt 6.3.4.3) bör kunna ge naturliga utgångspunkter för en sådan samverkan. Utredningen anser det naturligt att det föreslagna samrådsorganet drar upp riktlinjer för samverkan i de fall där samarbete av denna art mellan högskolor bedöms som ändamålsenligt. Självfallet kan det också i vissa fall bli fråga om samverkan mellan högskolor inom olika regioner. I enskilda fall kan särskilda föreskrifter om samverkan bli aktuella. En del uppgifter för de statliga högskolorna kommer att vara av den arten att de av resursskäl och andra praktiska skäl med fördel koncentreras till vissa högskolor. Sålunda bör vissa större högskolor få resurser som gör det möjligt för dem att biträda andra högskolor i regionen i lokal- och utrustningsplaneringsfrågor. Däremot bör som nämnts i det föregående varje högskolestyrelse inom sitt område vara det ansvariga beslutande organet i hithörande frågor. Också när det gäller pedagogisk utbildning och ämnesteoretisk fortbildning av lärare för 511

högskoleväsendet bör enligt U 68s uppfattning större högskolor ha resurser för att kunna planera och svara för härmed sammanhängande uppgifter också för andra högskolor i regionen. Självfallet skall dock t. ex. lärarresurser också vid de senare kunna användas för ändamålet. Över huvud framstår det för utredningen som naturligt att den specialinriktade personal för exempelvis pedagogiskt utvecklingsarbete, läromedelsfrågor etc. som i första hand torde komma att finnas vid de största högskolorna så långt möjligt bistår också andra högskolor. Ekonomisk-administrativa funktioner såsom redovisning bör vidare, liksom redan i dag är fallet, koncentreras till vissa högskolor i den mån så bedöms ändamålsenligt. U 68 vill också i detta sammanhang betona behovet av samverkan inom ett enskilt högskoleområde mellan den statliga högskolan och huvudmännen för kommunal högskoleutbildning. I viss utsträckning kan sådan samverkan komma till stånd genom ömsesidig representation i berörda organ enligt vad som föreslagits i det föregående. Vidare föreslår U 68 — som framgått av avsnitt 6.3.3.1 att den statliga högskolans myndigheter skall få uppgifter som gäller också den kommunala delen av utbildningslinjer som innehåller såväl statlig som kommunal utbildning. Det är angeläget att även i övrigt samverkan kommer till stånd genom att ärenden av gemensamt intresse regelmässigt behandlas i samråd mellan myndigheterna inom den statliga och de kommunala organisationerna. Exempelvis bör styrelserna för kommunal högskoleutbildning och högskolestyrelsen årligen samråda i fråga om anslagsframställningar. U 68 erinrar slutligen om de förslag om samarbetsorgan mellan berörda läroanstalter och sjukvårdshuvudmän som nyligen lagts fram av en utredning inom socialdepartementet rörande de kommunala undervisningssjukhusen m. m. (jfr 6.3.2.1).

512 SOU 1973:2

6.4 Den centrala organisationen

6.4.1 Inledning U 68 har i avsnitt 6.2 pekat på att det även i den framtida högskoleorganisationen kommer att behövas centrala planerings- och samordningsinsatser av den arten och omfattningen att de svårligen kan eller bör fullgöras av departement. Utredningen har mot denna bakgrund utgått från att det bör finnas en verksorganisation för högskoleutbildningen. Att en sådan organisation utvecklas för högskoleväsendet i dess helhet utesluter självfallet inte att planerings- och utredningsarbetet även i fortsättningen, då så bedöms lämpligt, initieras på departementsnivån och bedrivs i särskilda former. U 68 har vidare i avsnitt 6.3.1 redovisat att utredningen utgår från att jordbrukets högskolor tills vidare skall ha en separat organisation under jordbruksdepartementet. U 68 har inte heller funnit anledning att föreslå några förändringar i den institutionella organisationen av brandingenjörsutbildningen vid statens brandskola, vilken sorterar under civildepartementet. Det samlade ansvarsområdet för verksorganisationen för grundläggande högskoleutbildning blir med dessa utgångspunkter dels den statliga högskoleutbildningen inom utbildningsdepartementets område, dels de primär- och sekundärkommunala samt enskilda högskoleutbildningarna. Det är självfallet angeläget att bästa möjliga förutsättningar skapas för samordning SOU 1973:2 33

och samarbete mellan den här aktuella verksorganisationen och de ansvariga för den statliga högskoleutbildningen inom andra departements områden. När det gäller utbildningen vid jordbrukets högskolor skall enligt statsmakternas beslut det befintliga centrala organet, samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor, avvecklas i samband med att veterinärhögskolan flyttas till Uppsala och där får en med lantbrukshögskolan gemensam styrelse. I U 68s diskussioner har förts fram tanken att en samordning mellan jordbrukets högskolor på en nivå under den departementala i stället skulle säkras genom en för de tre högskolorna gemensam styrelse. Enligt utredningens bedömning skulle en sådan ordning kunna innebära fördelar för möjligheterna till samordning och samarbete mellan jordbrukets högskolor och verksorganisationen för högskolorna under utbildningsdepartementet. Den bör därför enligt U 68s uppfattning övervägas närmare i samband med att ställning tas till utredningens förslag. 6.4.2 Verksorganisationens uppgifter En av verksorganisationens huvuduppgifter blir att svara för att statsmakterna får underlag för ställningstaganden rörande planeringen såväl på längre som på kortare sikt. Som berörts i föregående avsnitt ser U 68 det som angeläget att de lokala organens engagemang i planeringen ökas. Verksorga513

nisationens uppgifter blir mot denna bakgrund främst samordnande. Det är också naturligt att den mera långsiktiga planeringen får sin tyngdpunkt centralt. När det gäller att genomföra utbildning och forskning inom de ramar som statsmakterna angett bör - som strukits under i det föregående - ansvaret i betydande utsträckning läggas på de lokala organen. Detaljreglering från verksnivå av lokal löpande verksamhet bör sålunda undvikas. En riktpunkt bör t. ex. enligt utredningens uppfattning vara att beslut beträffande fördelning och disposition av resurser inte skall behöva fattas centralt under löpande budgetår. Uppgifterna för den centrala organisationen kan — som U 68 ser det — sammanfattande sägas avse planering, samordning, utveckling, information och service samt vissa administrativa funktioner inom det angivna verksamhetsområdet. Med utgångspunkt i nuvarande förhållanden och i utredningens överväganden och förslag i det föregående konkretiserar U 68 nedan innebörden i de uppgifter som enligt utredningens bedömning bör ankomma på verksorganisationen. U 68 koncentrerar sig härvid på de uppgifter som rör grundläggande högskoleutbildning; den framtida verksorganisationens uppgifter när det gäller forskning och forskarutbildning förutsätts i princip motsvara dem som för närvarande åvilar UKÄ. Dimensionering och lokalisering U 68 utvecklar i avsnitt 6.5 vilka beslut beträffande dimensionering och lokalisering av grundläggande högskoleutbildning som enligt utredningens uppfattning bör ankomma på statsmakterna. Verksorganisationens uppgift blir att med de olika högskolornas önskemål och förslag som grund ge ett samlat underlag för statsmakternas ställningstaganden i hithörande frågor. Sammanfattad kan denna uppgift sägas innebära att fortlöpande följa utbildningsbehoven inom olika områden och att på grundval härav lägga fram förslag om utveckling av utbild514

ningskapaciteten och om dess fördelning över landet. Ett viktigt inslag häri blir beräkningar av resursbehoven, konkretiserade i årliga anslagsframställningar till Kungl. Maj:t. En särskild fråga är, hur i framtiden underlag bör tas fram för fortsatta övergripande dimensionerings- och lokaliseringsbeslut. Det står klart att verksorganisationen under alla förhållanden måste få betydelsefulla uppgifter i denna långsiktiga planering. Det måste emellertid i detta sammanhang i viss mån bli fråga om avvägningar som går utanför själva högskoleplaneringen - såväl när det gäller resursfördelningen inom utbildningsväsendet i stort som i lokaliseringsfrågorna. Det kan därför inte uteslutas att hithörande frågor i vissa fall bör beredas i särskild ordning. Antagning till utbildning I kapitel 5 har U 68 förordat en generell begränsning av antagningen till högskolan. I fråga om tillämpningen av de riktlinjer för behörighet och urval till högskoleutbildning som fastställs av statsmakterna torde verksorganisationen böra fullgöra vissa uppgifter. Till den närmare innebörden i arbetsuppgifterna i behörighetsfrågor kan ställning tas först sedan de våren 1972 tillkallade sakkunniga för fortsatt utredningsarbete om gymnasieskolans kompetensvärde — kompetenskommittén - lagt fram sitt förslag. När det gäller urvalsförfarandet bör enligt U 68s uppfattning en förutsättning för att ge verksorganisationen direkta antagningsuppgifter vara att en sådan ordning bättre än en lokal antagning tillgodoser de sökandes önskemål och att den innebär tids- och kostnadsbesparingar. I övriga fall bör antagningen genomföras vid respektive högskola. Erforderlig samordning bör härvid garanteras av verksorganisationen. Av rättviseskäl bör sålunda bl. a. regler för urvalsförfarandet inom ramen för de av statsmakterna angivna principerna meddelas centralt. Det är också enligt U 68s uppfattning angeläget att såväl vid central som vid lokal antagning säkra insyn i förfarandet och inflytande för allSOU 1973:2

manna intressen på tillämpningen av de fastställda principerna.

ven av detaljreglering i utbildningsplanerna torde skifta från linje till linje. En strävan bör emellertid vara att ge de lokala organen stor frihet att besluta om utbildningens inneStudiemedel håll och verksamhetsformer. Det direkta studiesociala stödet och de beMed den möjlighet att inrätta lokala utstämmelser som reglerar det är av väsentlig bildningslinjer som U 68 förordar är det betydelse såväl för rekryteringen till högsko- önskvärt att i fortsättningen allmänna utbildleutbildning som för de studerandes möjlig- ningslinjer i ökad utsträckning kommer till heter att genomföra avsedd utbildning. Sam- stånd på grundval av lokal försöksverksamma rättviseskäl som nyss anförts beträffande het. I den mån en lokal utbildningslinje regler för behörighet och urval talar för att bedöms ha ett riksintresse, blir det då en tillämpningen av de av statsmakterna fast- angelägenhet för verksorganisationen att i ställda principerna i studiemedelssystemet samverkan med vederbörande högskola utbör ankomma pa ett centralt organ. Detta värdera utbildningen och efter eventuell bemåste arbeta i nära kontakt med verksorgani- arbetning lägga fram förslag om en ny eller sationen i övrigt - inte minst i fråga om förändrad allmän linje. Självfallet bör också samordningen av regler för studiestöd och initiativ i sådana frågor kunna tas centralt — regler för rätt till fortsatta studier. Sam- liksom hittills skett i stor utsträckning — bandet med studiestödet inom de andra de- exempelvis genom att arbetsgrupper tillkallas larna av utbildningsväsendet och de hit- för översyn av olika utbildningslinjer. hörande frågornas delvis tekniska och — i En av verksorganisationens viktigaste uppfråga om vissa kvantitativt betydande ären- gifter bör vara att på detta sätt och gedegrupper — rutinbetonade karaktär motive- nom att främja kontakter mellan högskorar emellertid enligt U 68s mening en separat lorna samordna insatserna för vidareutveckorganisation. ling av utbildningens innehåll och former och att lägga fram förslag om förändringar i uppsättningen av allmänna utbildStudieorganisation, utbildningens innehåll ningslinjer. Stor vikt bör i detta sammanhang och verksamhetsformer tillmätas fortlöpande insatser för att utveckU 68 har i kapitel 3 föreslagit att högskole- la mönster av återkommande utbildning enutbildningen skall organiseras på utbildnings- ligt de riktlinjer som behandlas i kapitel 8. linjer — allmänna som inrättas av Kungl. U 68 vill stryka under vikten av ett nära Maj:t samt lokala och individuella som in- samband mellan den kvantitativa planeringen rättas av högskolestyrelserna — bestående av och utvecklingen av studieorganisationen för poängsatta kurser. Härutöver skall utbildning att identifiera behov av nya utbildningslinjer enligt beslut av högskolestyrelserna meddelas eller av förändringar i de befintliga. Ett sådant samband som helt naturligt är särskilt i enstaka kurser och studiekurser. Utredningen har vidare föreslagit att det väsentligt i ett system med total antagningsför varje allmän utbildningslinje skall finnas begränsning är en förutsättning för den been utbildningsplan. I utbildningsplanen bör redskap för förnyelse som måste finnas såväl anges bl. a. utbildningslinjens mål, kraven för lokalt som inom verksorganisationen. tillträde och de ingående studiekursernas huvudsakliga omfång och innehåll samt anvisPedagogiskt utvecklingsarbete ningar för kursernas utformning. Det bör enligt U 68s uppfattning vara en uppgift för Nära samband med högskoleväsendets stuverksorganisationen att på grundval av de dieorganisatoriska utvecklingsarbete har dess riktlinjer och bestämmelser Kungl. Maj:t pedagogiska arbete, innefattande bl. a. läromeddelar fastställa utbildningsplaner. Beho- medelsutveckling och pedagogisk utbildning SOU 1973:2

av lärare. Det är enligt U 68s uppfattning angeläget att detta förankras i den faktiska utbildningssituationen och att ansvaret följaktligen i stor utsträckning ligger hos lokala organ. Med hänsyn till att det i många fall är fråga om förhållandevis kostnadskrävande projekt är det emellertid samtidigt väsentligt att en samordning och ett vidareförande av erfarenheter och resultat mellan olika högskolor underlättas genom insatser på verksnivå, där också experthjälp och service till det lokala utvecklingsarbetet kan ges. Information och studie- och yrkesvägledning Information samt studie- och yrkesvägledning är andra exempel på att resursskäl och praktiska skäl i övrigt kan motivera att högskoleväsendet betjänas av en central serviceorganisation. Behoven av samarbete med bl. a. skol- och arbetsmarknadsverken i dessa frågor är påtagliga. Såväl skriftligt informations- och orienteringsmaterial rörande högskoleutbildningen som utbildning av personal, t. ex. studievägledare, bör i inte oväsentlig utsträckning komma till stånd inom verksorganisationen som stöd och underlag för lokala insatser inom området.

genom utredningar och service till högskolorna verka för rationaliseringar och förbättrade metoder och system för bl. a. planering, budgetering, redovisning, studeranderegistrering etc. samt att för Kungl. Maj:t lägga fram förslag i dessa avseenden. Lokal- och utrustningsplanering Lokal- och utrustningsplaneringen har ett nära samband med planeringen i fråga om dimensionering, lokalisering, studieorganisation och institutionell organisation. U 68 har i avsnitt 6.3.5 föreslagit att de funktioner som LUP-kommittéerna inom utbildningsdepartementets område för närvarande fyller skall inordnas i högskolestyrelsernas uppgifter. Också inom ramen för den centrala organisationen är en anknytning av den fysiska planeringen till planeringen i övrigt naturlig. Uppgiften bör här vara att verka samordnande i sådana principfrågor i lokal- och utrustningsplaneringen, där enhetlighet framstår som önskvärd, och också att inordna de olika högskolornas lokal- och utrustningsbehov i de övergripande prioriteringarna när det gäller utveckling av resurserna inom högskoleväsendet. Administrativa uppgifter

Institutionell organisation m. m. Som framhållits i det föregående bör enligt U 68s uppfattning beslutanderätten i fråga om såväl administrativ indelning som arbetsformer m. m. i den lokala högskoleorganisationen åvila högskolestyrelserna inom de ramar statsmakterna angett. Verksorganisationens befattning med de institutionella frågorna bör i första hand avse initiativ och erforderlig samordning när det gäller utveckling av organisations- och arbetsformerna, t. ex. i fråga om kontakter mellan utbildningen och yrkeslivet. En av uppgifterna blir att fortlöpande verka för att den institutionella organisationen anpassas till förändringar i bl. a. budgetsystemet. Med det sistnämnda sammanhänger nära den för verksnivån naturliga uppgiften att 516

Som framhållits i det föregående bör man enligt U 68s uppfattning undvika en ordning som förutsätter att en detaljreglering av högskolornas verksamhet sker från verksnivå. Strävan bör därför vara att verksamhetsplaneringen görs lokalt och att övergripande planeringsbeslut fattas av regering och riksdag. Att renodla detta så, att varje beslut som inte kan fattas vid den enskilda högskolan skulle vara en angelägenhet för statsmakterna, är emellertid enligt utredningens bedömning varken principiellt meningsfullt eller praktiskt försvarbart. Högskoleväsendets omfattning och spridning samt önskemålet att inte belasta departementen med åtgärder och beslut som inte är av principiell eller eljest väsentligt styrande karaktär talar klart mot en sådan ordning. SOU 1973:2

U 68 ser det mot denna bakgrund som naturligt att verksorganisationen inom högskoleväsendet får i princip samma befogenheter i administrativt hänseende som centrala myndigheter i allmänhet har inom statsförvaltningen. Verksorganisationen bör sålunda ha inseende över verksamheten inom sitt ansvarsområde. Detta innebär bl. a. att den bör ha som en uppgift att meddela föreskrifter och anvisningar som fordras utöver eller som följd av de av Kungl. Maj:t meddelade och att den bör vara besvärsinstans i fråga om beslut av lokala högskolemyndigheter. 6.4.3 Verksorganisationens yttre uppbyggnad I direktiven till U 68 är frågan om en samlad planering av den eftergymnasiala utbildningen en huvudpunkt. Enligt utredningens bedömning skulle en mera enhetlig central organisation avsevärt förbättra möjligheterna till en önskvärd samordning av planeringen inom högskoleväsendet i dess helhet. 6.4.3.1 Samband med andra delar av utbildningsväsendet Samordnings- och samplaneringsaspekterna inom utbildningsväsendet kan självfallet inte isoleras till högskoleutbildningen. Starka band finns exempelvis mellan å ena sidan grund- och gymnasieskolorna, å andra sidan högskoleutbildningen liksom mellan den sistnämnda och vuxenutbildningen inom SÖs område. Det är väsentligt att en naturlig anknytning mellan de olika utbildningsområdena utvecklas i fråga om utbildningens innehåll och verksamhetsformer och att dimensioneringen av gymnasieskolan, högskoleutbildningen och övrig vuxenutbildning samordnas. När det gäller den lokala organisationen medför det förhållandet att huvudmannaskapet för olika skolor och utbildningar är uppdelat på stat, primärkommun och sekundärkommun betydande svårigheter att få till stånd en organisatorisk samordning såväl SOU 1973:2

mellan utbildningsnivåerna som — vilket belysts i avsnitt 6.3.1 - beträffande högskoleutbildningen enbart. I fråga om den centrala organisationen finns inga hinder av detta slag. Ställning som central förvaltningsmyndighet beträffande statlig verksamhet låter sig sålunda väl förena med tillsynsmyndighets funktioner i fråga om verksamhet med kommunalt huvudmannaskap. Bl. a. SÖ är för närvarande exempel härpå. Med hänsyn till vad som nyss anförts skulle sålunda en lösning av verksfrågan kunna vara att ett "utbildningsverk" anförtroddes alla verksuppgifter i samband med utbildning bedriven i samhällelig regi eller med samhälleligt stöd. Principiella skäl kan anföras för en ordning av det antydda slaget, som också skulle kunna minska omfattningen av åtskilliga samordningsproblem. Samtidigt måste emellertid beaktas den nuvarande anknytningen mellan grundläggande högskoleutbildning och forskning/forskarutbildning inom UKÄ. U 68s uppdrag ger inte utredningen någon anledning att ifrågasätta detta samband för vilket starka skäl, främst motsvarande lokala samband, kan anföras. Ett verk som täckte såväl det nuvarande SÖ-området som det nuvarande UKÄ-området skulle få en sådan spännvidd i sitt ansvarsområde och en sådan storlek att lämpligheten av en dylik ordning starkt måste ifrågasättas med hänsyn till svårigheterna att bygga upp en ändamålsenlig organisation. Mot den angivna bakgrunden och med hänsyn till den huvudsakliga inriktningen av sina direktiv har U 68 stannat för att inte aktualisera andra förändringar i fråga om den centrala organisationen på utbildningsområdet än sådana som är primärt inriktade på att ge förutsättningar för en enhetligare planering för högskoleutbildningen. Givetvis ställer bl. a. frågor om utbildningens dimensionering och innehåll, det pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet m. m. krav på samråd och nära samverkan mellan verksorganisationen för grund- och gymnasieskolorna samt vuxenutbildningen och verksorganisationen för högskoleutbildningen. Ett antal högskoleutbildningar är som 517

nämnts i det föregående förlagda till enheter ningens yrkesinriktning också läggs till grund som också svarar för gymnasieskoleutbild- för verksorganisationen. ning, varvid lärare, lokaler och utrustning Ett fullföljande av denna princip skulle samutnyttjas. Detta gäller i det närmaste alla kunna innebära att olika statliga myndigkommunala högskoleutbildningar samt bl. a. heter anförtroddes ansvaret var och en för sjöbefälsutbildningen vid sjöbefälsskolorna. den utbildning som svarade mot dess ansvarsFör enheter av nyssnämnda slag torde område. Bortsett från det i praktiken omöjdet i det dagliga arbetet vara förenat med liga i att finna naturliga huvudmän för all avsevärda svårigheter av praktisk-administra- högskoleutbildning skulle med denna princip tiv art att ha verksamhet som sorterar under den av U 68 i skilda sammanhang kraftigt skilda centrala verk. Även i fråga om den betonade sammanhållna planeringen sektorsinre verksamheten — metodik, praktikverk- vis omöjliggöras. samhet, läromedelsförsörjning m. m. — väger Även en organisation där ett verk ansvarar här högskoleutbildningens nuvarande sam- för utbildningen inom varje yrkesutbildband med gymnasieskoleutbildningen tungt. ningssektor är i praktiken svår att tillämpa Av dessa praktiska skäl bör enligt U 68s generellt. Det finns sålunda bland befintliga uppfattning de slag av högskoleutbildning statliga verk tänkbara utbildningshuvudmän inom utbildningsdepartementets område egentligen endast för två yrkesutbildningssom helt eller till betydande del är organise- sektorers del, nämligen SÖ för undervisningsrade inom samma enheter som gymnasiesko- sektorn och socialstyrelsen för vårdsektorn. leutbildning tills vidare ha SÖ som tillsyns- Härtill kommer att enligt U 68s uppfattning myndighet. I den mån de kommunala huvud- avgörande invändningar kan riktas mot en männen skulle komma att i större omfatt- sådan modell också från planeringssynpunkt ning organisatoriskt skilja högskoleutbild- och praktisk-administrativ synpunkt. ningen från gymnasieskoleutbildningen eller Dimensionerings- och lokaliseringsplaneom för övrigt erfarenheterna skulle motivera ringen ställer sålunda krav på avvägningar detta får frågan om tillsynsmyndighet om- över hela högskoleväsendet. Om den centrala prövas. organisationen är splittrad, torde vidare en Det är likväl angeläget att också denna samlad investeringsplanering försvåras avform av högskoleutbildning inordnas i den sevärt och förutsättningarna att förverkliga övergripande planeringen. På samma sätt en enhetlig studieorganisation med kombinasom inom den lokala organisationen måste tionsmöjligheter över hela fältet minska. därför centralt former utvecklas för samråd i Över huvud taget synes problemen att samfråga om utbildningens innehåll, dimensione- ordna den långsiktiga planeringen och resursring, lokalisering m. m. mellan SÖ och verks- prioriteringarna och att verkligen ta tillvara organisationen för högskoleutbildningen i fördelarna i en sammanhållen lokal högskoövrigt. U 68 återkommer till hithörande frå- leorganisation vara svårlösta vid en på antydda sätt uppdelad verksorganisation. I gor i avsnitt 6.4.4. varje fall gäller detta om inte väsentliga förändringar vidtas i arbetsformerna på de6.4.3.2 Sektorsverk eller ett högskoleverk partementsnivån när det gäller samordning Indelningen av den grundläggande högskole- inom och mellan olika sektorer, förändringar utbildningen i yrkesutbildningssektorer och av ett slag som det inte legat inom ramen för utbildningslinjer har legat till grund för U 68s uppdrag att överväga. Inte minst bör U 68s förslag beträffande planerings- och beaktas de vanskligheter som det måste inneledningsorgan för grundutbildningen i den lo- bära för den enskilda högskolan att sortera kala högskoleorganisationen (avsnitten 6.3.3 under flera olika verk och — ytterst — under och 6.3.6). Det är enligt utredningens upp- flera olika departement. fattning av väsentlig betydelse att utbildDet kan i sammanhanget erinras om att 518

SOU 1973:2

inom SÖs område. Den ämnesteoretiska utbildningen av ämneslärare, som meddelas vid universiteten (motsvarande) och normalt vid institutioner som också meddelar utbildning med annan yrkesinriktning, tillhör däremot UKÄs område. Som nyss berörts ser U 68 det som väsentligt, främst för ett förverkligande av de av utredningen förordade planeringsprinciperna, att utbildningen inom varje yrkesutbildningssektor i sin helhet hålls samman inom ramen för en och samma organisation. För en anknytning till SÖ av hela utbildningen inom sektorn för utbildning för undervisningsyrken talar flera skäl. Kravet på ett samband i planeringen mellan å ena sidan grund- och gymnasieskolorna, å andra sidan högskoleutbildningen får helt naturligt särskild tyngd när det gäller den högskoleutbildning som har till uppgift att utbilda lärare för bl. a. de nämnda skolformerna. För lärarutbildningens innehåll och verksamhetsformer är vidare en fortlöpande kontakt med SÖs utvecklingsarbete i fråga om läroplaner och läromedel och med den kunskap i härmed sammanhängande frågor som finns inom SÖ av väsentlig betydelse. Det förhållandet att det i praktisk-pedagogisk lärarutbildning ingår praktiktjänstgöring i skolväsendet kan också motivera en anknytning av utbildningen till skolverket. Den fortbildning av yrkesverksamma lärare som äger rum i SÖs regi - och som liksom fortbildning inom den statliga förvaltningen i allmänhet enligt U 68s uppfattning alltjämt bör höra till "sektorsverkets" ansvarsområde (jfr avsnitt 6.3.1) - har slutligen ett nära samband med grundutbildningen av lärare. Fortbildningsorganisationens erfarenheter bör sålunda återverka på grundutbildningens innehåll och utformning och vice versa, även om detta samband inte är lika starkt som mellan Utbildningssektorn för undervisningsyrken fortbildning och skolans reguljära verksamDe utbildningsenheter som svarar för den het. För en anknytning av utbildningen inom ämnesteoretiska och praktisk-pedagogiska utbildningen av förskollärare, klasslärare, sektorn för undervisningsyrken till ett högflertalet s. k. övningslärare och yrkeslärare skoleverk talar å andra sidan de skäl som i samt för den praktisk-pedagogiska utbild- det föregående anförts för en sammahållen ningen av ämneslärare ligger för närvarande central organisation för högskoleutbild-

man under senare år inom utbildningsplaneringen successivt gått från en mera yrkesanknuten central organisation mot en som mera betonar behovet av gemensam planering för olika utbildningar. På gymnasieskoleområdet illustreras detta av att exempelvis sjöfarts-, jordbruks- och vårdutbildningarna förts över från respektive "sektorsverks" till SÖs ansvarsområde. När det gäller högskoleväsendet är samordningen 1964 av den dåvarande överstyrelsen för de tekniska högskolorna med UKÄ ett exempel på samma utveckling. Skälen mot en splittrad verksorganisation blir argument för en organisation med ett verk för i huvudsak all statlig högskoleutbildning. Avvägningarna beträffande dimensionering och lokalisering måste sålunda göras i perspektivet av det samlade utbudet av högskoleutbildning. En ändamålsenlig utveckling av studieorganisationen underlättas om det inte finns några administrativa gränser mellan olika sektorer av grundutbildningen. Erfarenheterna synes ge vid handen att en gemensam planering för personal, lokaler och utrustning m. m. avsevärt underlättas av en sammanhållen central organisation. En sådan skulle konkret innebära att ett högskoleverk anförtroddes ansvaret för hela den i sammanhanget aktuella statliga verksamheten. Frågan om formerna för utbildningens anknytning till olika yrkesområden är givetvis väsentlig också om man väljer denna modell. Detta belyses inte minst av förhållandena i fråga om utbildningen för undervisningsyrken, där ett förverkligande av en sammanhållen central organisation innebär den påtagliga förändringen att ansvaret för en stor del av utbildningen förs från "sektorsverket", SÖ, till högskoleverket.

SOU 1973:2

utbildningens innehåll och verksamhetsformer åt det andra. U 68 förutsätter att, även med en sektorsuppdelning av verksorganisationen, en högskolas samlade utbildningsresurser skall stå till högskolestyrelsens förfogande och omfattas av dess planerings- och ledningsansvar (jfr avsnitt 6.5.4). Det kan då hävdas att det är styrelsens sak att åstadkomma förutsättningar för en samlad planering för de enskilda institutionerna också vid en organisation, där en yrkesutbildningssektor sorterar under ett annat verk än de övriga. Enligt utredningens bedömning måste emellertid de praktisk-administrativa svårigheterna härvidlag bli betydande framför allt när det gäller planering och utnyttjande av resurser. En påtaglig risk vid en på detta sätt delad verksorganisation är att den lokala organisationen utvecklas i riktning mot ett institutionellt avskiljande av utbildningen inom sektorn för undervisningsyrken från högskoleutbildningen i övrigt. Detta skulle strida mot de samordningssträvanden som legat till grund för U 68s förslag om den lokala organisationen. Det måste också mot bakgrund av de i avsnitt 6.3.2.1 berörda fördelarna i att hålla samman resurser i institutioner ämnesområdesvis betraktas som en olycklig utveckling. Vidare kan befaras att kontakterna och planeringssamverkan mellan den ämnesteoretiska delen av ämneslärarutbildningen och forskningen och forskarutbildningen inom motsvarande ämnesområden skulle förU 68 erinrar om att en av utgångspunkter- svåras vid ett delat ansvar på verksnivå. na för utredningens organisationsförslag är Det står klart att båda de diskuterade att planeringen av den enskilda yrkesutbild- lösningarna i fråga om verksorganisation för ningssektorn och den enskilda utbildnings- utbildningssektorn för undervisningsyrken är linjen skall hållas samman. Med denna ut- förenade med problem som kräver uppmärkgångspunkt måste sådana lösningar undvikas samhet och särskilda anordningar i en orgasom innebär att man delar upp de centrala nisation som reformeras i endera riktningen. myndighetsfunktionerna för ämneslärarut- De för lärarutbildningens innehåll m. m. bildningen på två verk, exempelvis så att — väsentliga kontakterna med SÖ och med liksom för närvarande är fallet — den ämnes- olika delar av yrkesverksamheten inom skolteoretiska delen av utbildningen hör till ett området måste så långt möjligt tillgodoses högskoleverks ansvarsområde och den prak- likaväl som behovet av en samlad planering tisk-pedagogiska delen till SÖs eller så att av högskoleutbildningen och av en smidigt dimensioneringen och resursplaneringen an- fungerande lokal organisation för genomförtros åt det ena verket och planeringen av förande av utbildningen. ningen över huvud. En sådan anknytning ger sålunda bättre möjligheter att samordna planeringen inom utbildningssektorn för undervisningsyrken med planeringen av högskoleutbildningen i övrigt i fråga om såväl dimensionering och lokalisering som studieorganisation och institutionell organisation. Den torde öka förutsättningarna för en utveckling av nya studieorganisatoriska kombinationer och väsentligt underlätta högskolornas möjligheter att planera och att disponera tilldelade resurser effektivt. I detta sammanhang måste följande särskilt uppmärksammas. Den ämnesteoretiska delen av utbildningen inom de utbildningslinjer som är avsedda för blivande ämneslärare i vad som tidigare kallades läroämnen meddelas för närvarande vid ämnesinstitutioner. Dessa meddelar som nämnts i det föregående också utbildning för andra ändamål och — med U 68s terminologi — inom andra yrkesutbildningssektorer. Även beträffande utbildningen av lärare i s. k. övnings- och yrkesämnen finns tendenser i denna riktning, något som bl. a. är uttryck för en enhetligare syn på de olika grupperna av lärare. Det är givet att för sådana institutioners del planeringen och det dagliga arbetet försvåras påtagligt om i den framtida organisationen en av de berörda sektorerna, och därmed en av de utbildningsnämnder institutionerna har kontakt med, haren annan central planeringsoch tillsynsmyndighet än de övriga.

520 SOU 1973:2

U 68 gör följande sammanfattande bedömning. Om lärarutbildningen förs till ett högskoleverks ansvarsområde, synes i första hand problem aktualiseras som ligger inom ramen för den centrala organisationen och främst rör samverkan mellan nämnda verk och SÖ. De lokala kontakter med skolan som är nödvändiga för lärarutbildningen torde sålunda inte i så hög grad vara beroende av att skolan och lärarutbildningen tillhör samma verks område att detta utgör ett hinder för att all grundutbildning av lärare förs till högskoleverkets ansvarsområde. Om däremot lärarutbildningen förs till SÖs ansvarsområde, synes på motsvarande sätt väsentliga problem uppstå även inom ramen för den lokala organisationen. Denna skillnad måste enligt utredningens uppfattning tillmätas stor betydelse vid det slutliga ställningstagandet.

dessa utbildningar i ett högskoleverks ansvarsområde talar därutöver behovet av en sammanhållen planering på riksplanet i fråga om högskoleutbildningens dimensionering och lokalisering. Vidare gäller också här de beträffande utbildningssektorn för undervisningsyrken nyss påpekade svårigheterna för den enskilda högskolan att sortera under mer än ett centralt organ. I betänkandet "Ny kulturpolitik" (SOU 1972:66) har kulturrådet föreslagit ett nytt centralt organ på kulturområdet. Enligt förslaget skall inte utbildningen inom området tillhöra det nya verkets ansvarsområde. Kulturrådet har emellertid framhållit som väsentligt att det nya organet får visst inflytande över utvecklingen av utbildningen. U 68 återkommer till denna fråga i avsnitt 6.4.4.3.

Övriga sektorer

Utredningens ställningstagande: ett högskoleverk

Med utgångspunkt i förhållandena inom sektorn för utbildning för undervisningsyrken har U 68 belyst svårigheter som kan vara förenade med ett förverkligande av en även centralt sammanhållen högskoleorganisation. I fråga om utbildningssektorerna för teknik, administration och ekonomi samt vård är dessa svårigheter förhållandevis obetydliga. Den allra största delen av de berörda statliga utbildningarna hör här redan i dag tili fJKÄs ansvarsområde och även om socialstyrelsen — som antytts i det föregående — är en tänkbar central myndighet för utbildningen inom den sistnämnda sektorn saknas här anledning att aktualisera en förändring. Sektorn för kultur och information är förhållandevis heterogen när det gäller de olika utbildningslinjernas innehåll och karaktär. De speciella förhållandena i fråga om bl. a. konst-, musik- och teaterutbildningarna har berörts i avsnitt 6.3.1. Det resonemang som där har förts beträffande ett inordnande av dessa utbildningar i den lokala högskoleorganisationen är i princip tillämpligt också när det gäller frågan om deras förhållande till verksorganisationen. För ett inordnande av

Som U 68 framhållit på skilda håll i det föregående ser utredningen det som synnerligen angeläget att den lokala organisationen tillförsäkras en större frihet inom av statsmakterna angivna ramar än vad som för närvarande är fallet inom högskoleväsendet. Detta är bl. a. nödvändigt för att ett ökat lokalt engagemang i dimensionerings- och studieorganisationsfrågor skall kunna komma till stånd och nyttiggöras. Den av U 68 förordade sammanhållna lokala organisationen av i huvudsak all statlig högskoleutbildning är enligt utredningens mening ett väsentligt hjälpmedel för en sådan utveckling. U 68 har också kommit till den övertygelsen att denna lokalt sammanhållna högskoleorganisation bör ligga inom ett och samma centrala verks ansvarsområde. Enligt utredningens bedömning undviks med en sådan organisation de olägenheter i fråga om resursplanering och resursdisposition, som skulle bli följden av en delad verksorganisation, och skapas väsentligt bättre förutsättningar för en decentralisering av beslutanderätt, för ett effektivt utnyttjande av de samlade resurserna och för en förenkling av den lokala administrationen och det dagliga

SOU 1973:2

arbetet vid institutionerna. ning till utbildning, studieorganisation, utU 68 förordar mot bakgrund av vad som bildningens innehåll och verksamhetsformer, anförts att verksuppgifterna för den statliga pedagogiskt utvecklingsarbete, information, högskoleutbildningen inom utbildnings- studie- och yrkesvägledning, institutionell departementets område — med undantag av organisation m. m. samt administrativa uppsjöbefälsutbildningen (jfr avsnitt 6.3.1) - gifter i övrigt som bör tillkomma central anförtros ett nytt verk. När det gäller be- förvaltningsmyndighet inom högskoleväsennämningen av detta verk har utredningen det. Enligt U 68s mening bör avgränsningen funnit det naturligt att anknyta till den nuvarande benämningen universitetskanslers- mellan UHÄs och SÖs ansvarsområden när ämbetet. Samtidigt har utredningen sett det det gäller frågor om allmänna utbildningssom angeläget att högskolebegreppet - lik- linjer som helt eller delvis anordnas vid som i fråga om de föreslagna nya lokala kommunal utbildningsorganisation, för vilmyndigheterna — kommer till uttryck i den ken SÖ är tillsynsmyndighet, vara den att SÖ nya benämningen. Att låta universitetsbe- — efter samråd med UHÄ - svarar för helt greppet ingå i denna även i fortsättningen är kommunala linjer, medan UHÄ — efter samformellt sett inte motiverat, eftersom univer- råd med SÖ - svarar för de linjer, där sitet i den av U 68 förordade organisationen moment hämtas från såväl statlig som kominte kommer att beteckna en myndighet munal utbildningsorganisation. U 68 erinrar utan - enligt vad som behandlats i avsnitt om att i avsnitt 6.3.3.1 motsvarande avgräns6.3.1 — kommer att kunna efter lokalt be- ning föreslagits mellan statlig och kommunal stämmande användas som benämning på en myndighets ansvar i den lokala organisatiodel av en högskola med forsknings- och nen. Utredningen anser det vidare naturligt att forskarutbildningsorganisation. Utredningen har emellertid sett ett bevarande av universi- UHÄ blir tillsynsmyndighet för högskoleuttetsbegreppet i verksbenämningen som en bildning med enskilt huvudmannaskap, i Jen lämplig form för att markera det nya verkets mån organisatoriska samband med utbildning uppgifter inom det område som traditionellt på gymnasieskolenivå inte föranleder anbetecknats som universitetsområdet och i nat, samt för sådan kommunal högskoleutsynnerhet dess vid jämförelse med UKÄ i bildning som inte har samband av nämnda princip oförändrade uppgifter beträffande slag och därmed enligt vad som förordats i forskning och forskarutbildning. Mot denna avsnitt 1 6.4.3.1 bör ha SÖ som tillsynsmynbakgrund förordar U 68 att det nya verket dighet. benämns universitets- och högskoleämbetet, i det följande förkortat UHÄ. Lokal- och utrustningsfrågor 6.4.3.3 Det nya verkets uppgifter I avsnitt 6.4.2 har U 68 beskrivit de samlade uppgifterna för den framtida verksorganisationen när det gäller grundläggande högskoleutbildning. UHÄ bör enligt utredningens uppfattning inom sitt i föregående avsnitt angivna ansvarsområde fullgöra i det närmaste alla dessa uppgifter. Verkets uppgifter kommer sålunda att naturligt anknyta till de nuvarande för främst UKÄ, SÖ och nämnden för socionomutbildning beträffande dimensionering och lokalisering, antag522

Som berörts i det föregående ser U 68 lo.caloch utrustningsplaneringen som en väsentlig del av den samlade resursplaneringen för högskolorna. Den bör följaktligen enligt utredningens uppfattning såväl lokalt $om centralt bedrivas i nära kontakt med len planering i fråga om bl. a. dimensionerng, lokalisering, studieorganisation och institutionell organisation som är av avgöraide 1

Enligt den förordade principen kommer enlast enstaka kommunala högskoleutbildningar at: få UHÄ som tillsynsmyndighet. Ett exempel är utbildningen vid musikpedagogiska institutet i Örebrc SOU 19'3:2

betydelse för arten och omfattningen av re. I sammanhanget kan nämnas att statsbehovet av lokaler och utrustning. kontoret på Kungl. Maj:ts uppdrag utrett U 68 har i avsnitt 6.3.5 föreslagit att frågor om formerna för anskaffning av inredhögskolestyrelserna - med biträde av exper- ning m. m. för statliga byggnader och härvid tis i särskilda beredande organ — skall ta över bl. a. kommit in på frågor som berör UUHs de uppgifter som för närvarande fullgörs av uppgifter. Själva inköpsfunktionen för högLUP-kommittéerna inom utbildningsdeparte- skolorna är enligt utredningens bedömning mentets område. De funktioner som i dag inte heller av den arten att det av planeringsfylls av LUP-nämnden bör enligt utred- eller samordningsskäl är motiverat att anknyningens uppfattning på samma sätt inordnas ta den till högskolemyndigheterna. Däremot i UHÄs uppgifter. Härigenom bör också lo- bör — som nyss berörts - den utrustningsplakal- och utrustningsfrågorna på ett naturligt nering som i dag åvilar LUP-kommittéerna sätt kunna fogas in i de samlade bedöm- vara en angelägenhet för högskolemyndigningarna rörande resursutvecklingen inom heterna. Den bör alltjämt bedrivas i nära högskoleväsendet. U 68 återkommer till hit- samverkan med UUH. hörande frågor i avsnitt 6.4.4. Enligt U 68s uppfattning är mot den anLUP-organisationen samarbetar för när- givna bakgrunden någon överföring av uppvarande nära såväl med den för den civila gifter från UUH till det föreslagna UHÄ eller statliga byggnadsverksamheten och lokal- någon formell förändring i ansvarsförhållanförvaltningen ansvariga byggnadsstyrelsen dena inte aktuell. Erforderlig samordning som med den för upphandling m. m. av bör liksom hittills kunna garanteras bl. a. utrustning för bl. a. universitet och hög- genom personsamband mellan UUH och beskolor ansvariga UUH. Sistnämnda myndig- rörda organ inom högskoleorganisationen. heter svarar bl. a. för anslagsframställningar U 68 återkommer i avsnitt 6.4.4.3 till till Kungl. Maj:t i fråga om lokaler och frågan om representation i UHÄs beredningsutrustning för läroanstalterna. organisation för såväl byggnadsstyrelsen som Några formella förändringar i fråga om UUH. Utredningen vill i detta sammanhang högskoleväsendets kontakter med byggnads- framhålla att enligt dess uppfattning den verksamheten är enligt U 68s bedömning organisation som där föreslås bör göra det inte påkallade. Expertis från byggnadsstyrel- lättare för högskoleväsendets organ att fortsen bör liksom hittills knytas till berörda löpande samverka med de båda nämnda myndigheterna och därmed också att medorgan såväl centralt som lokalt. verka i prioriteringar och andra avvägningar När det gäller UUH måste denna myndiginom området. hets ställning i förhållande till det föreslagna UHÄ något diskuteras, bl. a. mot bakgrund av att statsmakterna i samband med 1964 års beslut om universitetsorganisationen uttalaStudie medels frågor de att utrustningsnämnden vid senare tidpunkt borde upphöra och att nämndens Vad slutligen - av de i avsnitt 6.4.2 angivna verksamhet då borde tas över av UKÄ (prop. områdena - det studiesociala stödet beträf1964:50 s. 152, SU 1964:119 s. 10, rskr far är det enligt U 68s mening inte motiverat 1964:294). Ett inordnande av UUH i verks- att tillföra UHÄ uppgifter rörande tillämporganisationen för högskoleväsendet är enligt ningen av studiemedelssystemet. Det är visU 68s bedömning inte nu lika naturligt som serligen angeläget att planering m. m. här 1964, bl. a. med hänsyn till att nämnden de sker i nära kontakt med de för högskoleutsenaste åren fått väsentliga uppgifter också bildningen ansvariga. De skäl som nämnts i utanför högskolesektorn i fråga om planering avsnitt 6.4.2 motiverar emellertid enligt utoch upphandling för statlig verksamhet. redningens uppfattning att det direkta stuUppgifterna av detta slag avses öka ytterliga- diesociala stödet i sin helhet alltjämt handSOU 1973:2

has av centrala studiehjälpsnämnden. För att erforderlig samordning skall garanteras bör dock minst en ledamot i nämnden vara hämtad från vardera av UHÄ och SÖ.

kunnat länkas in på för utbildningsväsendet aktuella problemfält och forskningen har tillfört skolväsendet värdefulla rön."

På institutionsplanet har numera en långtgående samverkan mellan universitetens och Vissa forskningsfrågor lärarhögskolornas pedagogiska institutioner i princip kommit till stånd i alla för forskU 68 har i det föregående anfört att den ningen och forskarutbildningen väsentliga framtida verksorganisationens uppgifter befrågor. Detta har skett genom inrättandet år träffande forskning och forskarutbildning 1971 av särskilda institutionsgrupper för förutsätts i princip motsvara de uppgifter i pedagogik. Kvar står att SÖ som central dessa frågor som för närvarande åvilar UKÄ. myndighet för lärarhögskolorna har ett beUHÄ bör sålunda bl. a. överta UKÄs ställtydelsefullt inflytande i fråga om planering ning som central myndighet för vissa forskoch utnyttjande av dessas forskningsresurser ningsinstitut. och naturliga vägar att tillgodogöra sig forskBortsett från vad som hänger samman ningsresultaten. Det kan hävdas att en orgamed de nyss berörda formerna för lokal- och nisatorisk reform som avser den grundlägganutrustningsplanering föranleder ett genom- de högskoleutbildningen inte är ett tillräckförande av U 68s förslag inte några föränd- ligt skäl för att förändra SÖs ställning i ringar i innebörden av verksuppgifterna i förhållande till den berörda forskningen. fråga om forskning och forskarutbildning Samtidigt är det argument som U 68 i det inom det nuvarande UKÄ-området. Däremot föregående tillmätt avgörande betydelse i aktualiseras frågan om central myndighets fråga om verksorganisation för bl. a. lärarfunktioner för forskningsresurserna vid de utbildningen, dvs. svårigheten för den samnuvarande större lärarhögskolorna samt gym- manhållna lokala högskoleorganisationen att nastik- och idrottshögskolan i Stockholm. sortera under mer än ett verk, tillämpligt Dessa resurser — främst professurer — förut- också beträffande den pedagogiska forsksätts liksom resurserna vid dessa läroanstalter ningen. i övrigt bli inordnade i de nya högskolorna En lösning som innebär att den pedagooch där falla inom ansvarsområdet för närgiska forskning som i dag är knuten till mast berörda fakultetsorgan (jfr avsnitt lärarhögskolorna institutionellt skiljs från 6.3.4.2). den som för närvarande är knuten till univerFör forskningsorganisationen vid gymnasiteten skulle också innebära ett steg tillbaka stik- och idrottshögskolan i Stockholm torde från den av statsmakterna 1971 beslutade ett inordnande i UHÄs ansvarsområde inte samordningen av de pedagogiska institutioerbjuda några problem. För — den mera omfattande — forskningsorganisationen vid nerna. Även värdet av nära kontakter mellan de större lärarhögskolorna är situationen nå- lärarutbildningen och skolforskningen talar got annorlunda. Förekomsten av vetenskapli- emot en organisatorisk åtskillnad av sådant ga institutioner vid lärarhögskolorna bedöm- slag. I sammanhanget måste vidare beaktas att des vid uppbyggnaden av dessa vara en nöden allt vanligare väg för statliga myndigheter vändig förutsättning för ett framgångsrikt när det gäller att få till stånd forskning av utvecklingsarbete inom skolväsendet. I prop. 1971:30 angående pedagogisk utbildning och betydelse för det egna ansvarsområdet går forskning m. m. anförde föredragande stats- via projektdestinerade forskningsanslag från myndigheterna till företrädesvis institutioner rådet bl. a. (s. 34 f.): vid universitet och högskolor. En betydande "Arbetet vid dessa institutioner har, bl. a. del av den forskning som initierats av SÖ vid genom kontakter med skolöverstyrelsen, bl. a. lärarhögskolor har kommit till stånd 524

SOU 1973:2

genom att medel anvisats från SÖs anslag till pedagogiskt utvecklingsarbete inom skolväsendet. Denna möjlighet för skolverket att initiera pedagogisk forskning inom sitt verksamhetsområde skall självfallet bestå och kunna vidareutvecklas även i en reformerad högskoleorganisation. Härtill kommer — som U 68 återkommer till i avsnitt 6.4.4 - att SÖ på samma sätt som t. ex. socialstyrelsen i sin egenskap av central myndighet för en samhällssektor med stora intressen av en tillämpningsinriktad forskning är en given intressent i UHÄs beredningsorganisation för forsknings- och forskarutbildningsfrågor. Sammanfattningsvis förordar U 68 att UHÄ blir central myndighet också för den del av högskoleorganisationen som omfattar de till nuvarande större lärarhögskolor samt gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm knutna forskningsresurserna. Det bör ankomma på UHÄ och SÖ att vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma en smidig reguljär samverkan mellan de två verken och de vid de pedagogiska institutionerna verksamma i frågor som rör planeringen och användningen av de fasta resurserna för pedagogisk forskning inom de blivande högskolorna.

kommittén för högre musikutbildning i fråga om musikhögskoleutbildning, för teateroch musikrådet i fråga om dans- och scenutbildning och för konstakademien i fråga om konsthögskoleutbildning — beträffande utbildningar inom kulturområdet eventuellt vid en senare tidpunkt än i samband med verkets tillkomst (jfr avsnitt 6.3.1). Förslaget innebär slutligen att UHÄ skall ta över de samordningsfunktioner som motsvarar de nuvarande för dels samarbetsnämnden för journalisthögskolorna, dels styrelsen för gymnastikoch idrottshögskolorna. UHÄ får i den föreslagna organisationen ett övergripande ansvar för såväl grundläggande högskoleutbildning som forskning och forskarutbildning. Utredningen vill i detta sammanhang stryka under att det förhällandet att verksorganisationen reformeras med utgångspunkt i behov som avser samordning m. m. i fråga om grundutbildningen inte får innebära att uppgifterna i fråga om forskning och forskarutbildning eftersatts eller att dessa verksamhetsgrenars möjligheter att göra sina intressen gällande försvåras i den nya organisationen. Av skäl som berörts i det föregående har U 68 utgått från att UHÄs uppgifter i fråga om forskning och forskarutbildning i princip skall motsvara UKÄs nuvarande. Utredningen vill nämna att bl. a. arbetet inom den våren 1972 tillkallade forskningsrådsutredningen kan komma att 6.4.4 Universitets- och högskoleämbetet mer generellt beröra problem som rör plane(UHÄ) ringen av forskning och forskarutbildning. 6.4.4.1 Inledning U 68 behandlar i det följande UHÄs beU 68s förslag i det föregående innebär att — slutande och beredande organ. Till verkets med de modifikationer som betingas av för- kansliorganisation och därmed sammanslaget beträffande den framtida verksorga- hängande frågor rörande övergången till en nisationens uppgifter - UHÄ helt skall ta ny central organisation avser utredningen att över de uppgifter som motsvarar de nuvaran- återkomma i ett specialbetänkande senare de för UKÄ, nämnden för socionomutbild- under 1973. ning och LUP-nämnden. Dessa myndigheter och organ bör sålunda upphöra i samband 6.4.4.2 Ledning med att UHÄ inrättas. Utredningens förslag innebär vidare att det nya verket skall ta U 68 anser det naturligt att UHÄ — liksom i över de funktioner som central förvaltnings- dag bl. a. UKÄ och SÖ - leds av en av myndighet eller tillsynsmyndighet som mot- Kungl. Maj:t utsedd styrelse. Förutom den svarar de nuvarande för SÖ i fråga om främst verkställande ledningen bör i denna ingå grundutbildning för lärare, för organisations- företrädare för offentlig och enskild verkSOU 1973:2

samhet med anknytning till högskoleväsendet. Bl. a. bör arbetsmarknads- och skolverken ävensom arbetsgivare- samt arbetstagaroch studerandeintressen vara företrädda i styrelsen. Vid sammansättningen av denna bör givetvis såväl forskningens och forskarutbildningens som grundutbildningens intressen beaktas och också en anknytning till olika samhällssektorer och yrkesområden eftersträvas. Antalet ledamöter i styrelsen bör enligt U 68s uppfattning inte gärna överstiga omkring tio. Utredningen bedömer det med hänsyn härtill och till de olika kombinationsmöjligheter som kan tänkas i sammanhanget inte som lämpligt att söka författningsmässigt närmare reglera vilka områden och intressen som skall vara representerade. Till den förändring U 68s förslag innebär i förhållande till den nuvarande konstruktionen av UKÄs styrelse återkommer utredningen i avsnitt 6.4.4.3. Den löpande ledningen av UHÄ bör åvila en verkschef. Med hänsyn till verksamhetsområdets spännvidd och vikten av nära kontakter med olika utbildnings- och forskningsområden, med de enskilda högskolorna och med andra myndigheter och utbildningshuvudmän samt arbetsmarknaden anser U 68 det motiverat att den verkställande ledningen omfattar också en ställföreträdare för verkschefen. Såväl verkschefen som hans ställföreträdare bör, som nyss antytts, enligt utredningens uppfattning ingå i verksstyrelsen. Den förre bör vara styrelsens ordförande och den senare dess vice ordförande. 6.4.4.3 Beredande organ För att kunna fullgöra sina planerings- och utvecklingsuppgifter behöver UHÄ utnyttja en avsevärt vidare krets av experter och vid högskolorna verksamma personer inom skilda yrkesutbildnings- och forskningsområden än som kan rymmas inom verksstyrelsen och kansliet. Att enskilda experter eller arbetsgrupper med ledamöter hämtade från högskolorna och från andra områden anlitas för utredning och beredning av olika frågor mås526

te sålunda bli ett naturligt inslag i UHÄs arbete liksom i dag är fallet i bl. a. UKÄs och SÖs. Inte minst bör ett sådant förfaringssätt vara vanligt när det gäller att fånga upp och vidareutveckla lokala initiativ, kanske i försöksverksamhetens form, i fråga om studieorganisation m. m. Det måste emellertid också övervägas i vad mån en mera reguljär organisation av beredande organ bör finnas inom verket. Naturliga utgångspunkter för en sådan diskussion ges i de nuvarande fakultetsberedningarna och utbildningsråden inom UKÄ. I det föregående har U 68 förutsatt att indelningen i fakulteter/sektioner tills vidare skall bestå som grund för forsknings- och forskarutbildningsorganisationen. Det finns mot denna bakgrund inte någon anledning för utredningen att ifrågasätta den inom UKÄ befintliga organisationen med fakultetsberedningar, såvitt gäller forsknings- och forskarutbildningsfrågor. Fakultetsberedningarnas funktioner inom UKÄ avser emellertid också grundutbildning. Beredningarnas engagemang i hithörande planeringsfrågor synes i och för sig ha kommit att variera i första hand mellan de fakulteter vilkas grundutbildning är sammanhållen, spärrad och mera yrkesinriktad och de övriga, främst de filosofiska fakulteterna. Generellt sett utgör likväl fakultetsberedningarna en värdefull kontaktlänk även i grundutbildningsplaneringen mellan UKÄ, de vid läroanstalterna verksamma och samhälls- och yrkeslivet inom skilda sektorer. När det gäller kontakter mellan utbildning och yrkesliv som ett inslag för förnyelse av utbildningens innehåll och organisation föreligger goda erfarenheter också frän UKÄs utbildningsråd. Som berörts i det föregående bör det vara en uppgift för UHÄ att ge underlag för de beslut beträffande bl. a. allmänna utbildningslinjer som förutsätts ankomma pä Kungl. Maj:t. Denna uppgift torde utan tvivel kräva fortlöpande övergripande bedömningar och insatser av samordningskaraktär, där en organisation med permanenta beredande organ kan vara av stor betydelse. SOU 1973:2

En sådan organisation framstår också som i Det är enligt U 68s bedömning en påtaglig hög grad behövlig i fråga om den kvantitativa risk att de fördelar en sammanhållen planeringen. Denna måste ju bedrivas konti- planering för yrkesutbildningssektorerna avnuerligt och ge ett väsentligt underlag för ses innebära går förlorade om de olika UHÄs årliga anslagsframställningar. Såväl för sektorernas planering tvingas in i ett mönster den studieorganisatoriska som för den som präglats av fakultetsorganisationen. kvantitativa planeringen är vidare, med Redan den omständigheten att planeringen i hänsyn till det grundläggande syftet att den framtida högskoleorganisationen skall inrikta högskoleutbildningen mot yrken och omfatta ett betydande antal utbildningslinyrkesområden, en fortlöpande kontakt med jer, vilkas olika delar aldrig hänförts till yrkeslivet nödvändig. En sådan torde väsent- fakultetsområden efter dagens universitetsligt underlättas om den - som i fråga om de mönster, belyser svårigheterna härvidlag. befintliga utbildningsråden — kan ske i Arbetet i den föreslagna högskoleorganisareguljära former. U 68 erinrar här om sina tionen bör också underlättas väsentligt om förslag i avsnitt 6.3.3 om representation för ansvarsområdena för de organ inom UHÄ yrkeslivet i utbildnings- och linjenämnder. som är engagerade i planeringen är avgränsaNär det gäller samordningen med de utbild- de sinsemellan enligt samma principer som ningar som kommer att sortera under SÖ eller gäller i den lokala organisationen. Vidare annat departement än utbildningsdeparte- kommer av nyss antydda skäl innebörden i mentet kan också representation i permanen- beredningsuppgifterna inom UHÄ att vara ta beredande organ vara en lämplig väg. avsevärt annorlunda i fråga om forskning och Sammanfattningsvis finner U 68 övervä- forskarutbildning än i fråga om grundutbildgande skäl tala för att UHÄ skall ha en ning. Möjligheterna att ge beredningsorganen permanent organisation av beredande organ en med hänsyn till uppgifterna lämplig även för frågor rörande grundutbildning. sammansättning blir därmed betydligt större Enligt utredningens bedömning skulle en med en från fakultetsberedningarna skild ordning där fakultetsberedningarna fyllde beredningsorganisation för grundutbildningockså denna funktion vara svår att praktiskt en. En sådan organisation blir naturligen ett förverkliga. När det gäller den lokala sammanhållande element i det slag av organisationen har U 68 inte funnit indel- utredningsarbete på utbildnings- och studieningen i fakulteter och sektioner ge en planeområdet som för närvarande inom i ändamålsenlig organisatorisk ram för plane- första hand UKÄ utförs av en rad för ring och ledning av grundutbildningen. särskilda ändamål tillkallade arbetsgrupper. Avgörande för denna bedömning har varit Mot bakgrund av vad som anförts anser att den för utredningens förslag i olika U 68 det naturligt att en permanent avseenden väsentliga planeringen för yrkesut- organisation av beredande organ för grundutbildningssektorer och utbildningslinjer inte bildningsfrågor inom UHÄ byggs på indelnaturligt kan inrymmas i en organisation ningen i yrkesutbildningssektorer. Utredgrundad på en fakultetsindelning. Detta ningen förordar därför att fakultetsberedargument har samma giltighet när det gäller ningarnas uppgifter begränsas till att avse den centrala planeringsorganisationen. Me- forsknings- och forskarutbildningsfrågor och dan planeringen för forskning och forskarut- att UHÄ för frågor rörande grundutbildning bildning naturligen utgår från det enskilda får fem utbildningsberedningar, en för varje ämnesområdet, i det stora flertalet fall yrkesutbildningssektor. Utredningen utgår tillhörigt enbart en fakultet, måste planering- frän att de nuvarande fem fakultetsbereden för grundutbildning utgå från utbildnings- ningarna tills vidare skall bestå men vill inte linjen, vilken — med dagens terminologi — utesluta att en förändrad organisation här kan innehålla moment från skilda ämnesom- kan komma att visa sig motiverad. I råden och också fakulteter. hithörande frågor bör dock bl. a. resultatet SOU 1972:2

former för anknytning mellan å ena sidan de för högskoleutbildningen ansvariga myndigheterna, å andra sidan de myndigheter och organisationer som företräder olika delar av yrkeslivet. Bland andra statliga myndigheter som måste ha nära kontakter med UHÄ kan nämnas socialstyrelsen när det gäller utbildningen inom vårdsektorn och — om kulturrådets förslag i betänkandet "Ny kulturpolitik" (SOU 1972:66) genomförs - det nya centrala organet på kulturområdet i fråga om utbildningen inom detta område. Utbildningsberedningarna bör bli en naturlig och värdefull grund för samverkan av detta slag beträffande samtliga utbildningssektorer. Det bör bl. a. vara en uppgift för beredningarna att närmare utveckla formerna för mera systematiska kontakter i olika slag av ärenden mellan UHÄ och berörda myndigheter inom respektive sektor. Vad gäller fakultetsberedningarnas sammansättning finns det enligt U 68s uppfattning ingen anledning att vidta några principiella förändringar i samband med ett Med den av U 68 förordade förändringen i genomförande av utredningens förslag. Dock fråga om verksorganisation för lärarutbild- bör beaktas den försöksverksamhet med ningsanstalterna inom SÖ-området blir det representation för studerande- och arbetstanaturligt att särskilt uppmärksamma frågor- garintressen som bedrivits sedan 1969. U 68 na hur SÖ skall tillförsäkras fortsatt utgår från att UKÄ här - liksom i de frågor inflytande på de från skolverkets synpunkt som rör den lokala försöksverksamheten väsentliga frågorna rörande lärarutbildning- med nya samarbetsformer — kommer att ens dimensionering, innehåll och verksam- avge förslag i sådan tid att det kan beaktas hetsformer och hur denna utbildning skall vid den föreslagna reformeringen av verksorkunna fortlöpande utbyta erfarenheter och ganisationen. Vid bifall till utredningens rön med SÖs utvecklingsarbete m. m. U 68 förslag i det föregående att UHÄ skall bli anser det självklart att SÖ och skolväsendet i central myndighet också för den forskning övrigt bör ha en stark ställning i utbildnings- som är knuten till de nuvarande större beredningen för sektorn för undervisningsyr- lärarhögskolorna bör SÖ vara representerad i ken. Utredningen vill emellertid samtidigt den fakultetsberedning inom vars område betona att frågor av det antydda slaget — den pedagogiska forskningen ligger, fakulliksom de kontaktbehov som betingas av tetsberedningen för rätts- och samhällsvetenbl. a. SÖs ansvar för lärarnas fortbildning skaperna. U 68 vill också peka på möjligheoch av förekomsten i lärarutbildningen av ten att minska antalet ledamöter i varje praktik inom skolväsendet — principiellt fakultetsberedning — för närvarande under ingalunda är specifika för utbildningen för försöksverksamheten högst 14 - i samband undervisningsyrken och därmed för förhål- med att planeringsuppgifterna i fråga om landena mellan SÖ och det nya högskolever- grundutbildningen övertas av de föreslagna ket. De är i stället endast ett exempel bland utbildningsberedningarna. många pä att man generellt måste finna U 68 vill tillägga att det i mänga fall

av den i det föregående nämnda utredningen rörande forskningsråden beaktas. När det gäller utbildningsberedningarnas sammansättning ser U 68 det som naturligt att bl. a. dels arbetsgivare och arbetstagare inom det berörda yrkesområdet, dels statliga myndigheter med anknytning till detta eller med ansvar för näraliggande utbildning, dels inom högskolorna verksamma lärare, andra anställda och studerande blir företrädda. Samtliga ledamöter, däribland ordförande, bör utses av Kungl. Maj:t. Antalet ledamöter i varje beredning - liksom i styrelsen — bör vara omkring tio. En riktpunkt bör enligt utredningens uppfattning vara att högst hälften av ledamöterna skall vara verksamma inom högskolorna. När det gäller nominering av dessa ledamöter är en väg att säkra anknytning mellan beredningarna och motsvarande lokala organ, utbildningsnämnderna inom respektive sektor, att låta de senare avge förslag på samma sätt som fakulteterna i dag nominerar ledamöter i fakultetsberedningarna.

528 SOU 1973:2

säkerligen kommer att vara lämpligt såväl att fakultetsberedningarna som permanenta beha personsamband mellan en fakultetsbered- redande organ till verksstyrelsen. Ordföranning och en utbildningsberedning som att dena i dessa ingår som självskrivna ledamöter hålla för organen gemensamma överläggning- i styrelsen. Med tillkomsten av fem utbildar eller sammanträden. Utredningen utgår ningsberedningar finns det inte längre prakfrån att detta kommer att beaktas av Kungl. tisk möjlighet att ha ett automatiskt samMaj:t vid förordnanden av ledamöter och band mellan ordförandeskap i beredande organ och ledamotskap i verksstyrelsen, om inom UHÄ i det dagliga arbetet. I samband med att den nuvarande antalet ledamöter i styrelsen skall begränsas LUP-organisationen inordnas i högskolorna till omkring 10 så som utredningen föoch UHÄ bör enligt U 68s uppfattning reslagit. Man får också väga behovet LUP-nämndens samordningsfunktioner över- av ett samband av detta slag mellan tas av ett särskilt organ inom det nya verket, beredningar och styrelse mot önskan att benämnt lokal- och utrustningsberedning. styrelsens ledamöter mera förutsättningslöst Denna beredning blir — som antytts i före- skall kunna göra avvägningar mellan olika gående avsnitt - ett väsentligt organ för beredningsområden. kontakter mellan bl. a. högskoleväsendet och U 68 föreslår mot den angivna bakgrunde för byggnads- och utrustningsverksamhe- den att det formella sambandet mellan ten ansvariga myndigheterna. Beredningen ordförandeskap i fakultetsberedning och bör också kunna biträda med prioriteringar ledamotskap i verksstyrelse upphör i och och samlade bedömningar i planeringsfrågor med UHÄs inrättande. En väg att i den nya inom sitt område, bl. a. när det gäller fördel- organisationen säkra en kontakt mellan ning av de medel för utrustning som kan beredningarna och styrelsen är att ge komma att stå till UHÄs disposition i enlig- ordföranden i en beredning närvaro- och ytthet med vad som i dag gäller för UKÄ. I randerätt vid styrelsens sammanträden i såberedningen bör ingå företrädare för bl. a. dana ärenden som behandlats av beredbyggnadsstyrelsen och UUH samt för de ningen. inom högskolorna verksamma. Även SÖ och LUP-kommittén för jordbrukets högskolor bör lämpligen vara representerade. Ordförande och övriga ledamöter bör utses av UHÄ, U 68 anser det naturligt att UHÄ självt tar ställning till behovet av mera permanenta beredande organ i övrigt inom verket och också får inrätta sådana organ. Exempelvis kan för frågor rörande enskilda utbildningslinjer eller grupper av linjer tänkas beredningsorgan närmast motsvarande nuvarande utbildningsråd, i den nya organisationen naturligen underordnade vederbörande utbildningsberedning. Det kan här för vissa utbildningslinjer vara naturligt att anknyta till befintliga organ med samordningsuppgifter såsom nämnden för socionomutbildning, samarbetsnämnden för journalisthögskolorna, m. fl. Beredande organ kan också bli aktuella för biblioteksfrågor, datafrågor, läromedelsfrågor, etc. Inom UKÄ finns i dag endast de fem SOU 1973:2 34

6.5 Anslagssystem m. m.

6.5.1 Inledning

program anges de väntade prestationerna och de däremot svarande kostnaderna. Sättet att anvisa resurser för den verksamhet För högskoleväsendets del har försökssom bedrivs inom högskoleväsendet bör verksamhet med programbudgetering bedrige uttryck för de principer för planering vits sedan 1971, i huvudsak inom det och styrning av verksamhetens omfattning tekniska fakultetsområdet. För närvarande och inriktning som ligger till grund för den omfattar försöken Chalmers tekniska höginstitutionella organisationen i dess helhet. skola och den tekniska fakulteten vid Det är enligt U 68s uppfattning naturligt - högskolan i Linköping. Enligt beslut inom och i praktiken nödvändigt — att förändra utbildningsdepartementet våren 1972 skall systemet för medelsanvisning med hänsyn anslagsframställningar för budgetåret till den indelning av verksamhetsområdet 1974/75 för sistnämnda högskola i dess och den fördelning av ansvar och befogenhe- helhet avges i programtermer. ter inom högskoleorganisationen som utredTänkbara utvecklingslinjer i fråga om ningen föreslår. bl. a. programbudgetering har i november Som framgått i avsnitt 6.2.2 förordar 1972 redovisats av budgetutredningen i U 68 den principiella förändringen att en rapporten "Reformerat budgetsystem". anslagsmässig åtskillnad genomförs mellan å För U 68s överväganden om den instituena sidan grundläggande högskoleutbildning, tionella organisationen har - som framgått i å andra sidan forskning och forskarutbild- det föregående - strävan mot en sektorsvis ning inom högskolorna. Utredningens förslag sammanhållen planering varit en väsentlig om en lokalt sammanhållen statlig högskole- utgångspunkt. Såtillvida synes utredningens organisation aktualiserar också förändringar i förslag ligga i linje med syftena bakom riksstaten. Mot den angivna bakgrunden programbudgeteringen. Det är emellertid presenterar U 68 i detta avsnitt vissa inte U 68s uppgift att föreslå förändringar i överväganden och förslag i anslagsfrågorna. principerna för budgetering. Enligt utredI sammanhanget måste erinras om att ningens bedömning krävs ytterligare utredutrednings- och försöksverksamhet rörande nings- och utvecklingsarbete innan en mera programbudgetering inom statsförvaltningen generell tillämpning av programbudgetprincihar pågått sedan 1968. Försöksverksamheten per kan bli aktuell för högskoleväsendets del. har inneburit en övergång från kostnadsslags- Däremot ger givetvis U 68s förslag på vissa inriktade anslag till ändamålsinriktade såda- punkter i det följande nya förutsättningar na. Budgetering sker på program, vilka svarar för övervägandena i programbudgetfrågor, mot anslag eller anslagsposter. För varje vilka bör beaktas i det fortsatta arbetet. 530

SOU 1973:2

6.5.2 Principer för anslagen till högskoleväsendet Vid 1960-talets mitt genomfördes för universitetsområdets del en an slags omläggning som innebar att utgifterna för lärarkrafter m. m. i riksstaten grupperades efter fakultetsområden i stället för efter läroanstalter. Därigenom återspeglar anslagen i högre grad inriktning på olika verksamheter än fördelning på olika myndigheter m. m. U 68 ser det som naturligt att anslagssystemet utvecklas i denna riktning. Statsmakternas avvägningar när det gäller resurser för den framtida högskoleverksamheten bör sålunda huvudsakligen göras från ändamålssynpunkt och då mellan de båda verksamhetsgrenarna grundläggande utbildning och forskning/forskarutbildning och mellan olika sektorer inom dessa. I linje härmed bör själva anslagssystemet grundas på indelningen av verksamhetsområdet och inte på indelningen i högskolor m. m. Samtidigt bör det emellertid fastslås, att denna princip inte får leda till en sådan nedbrytning av de olika ändamålen i anslagsenheter att förutsättningarna för den integrerade verksamhet och den lokala frihet i resursdespositionen, som U 68 anser centrala, äventyras. Vad beträffar forskning och forskarutbildning har U 68 förutsatt att verksamheten tills vidare skall anknytas till fakulteter. Utredningen utgår följaktligen från att för denna del av verksamheten medel skall anvisas fakultetsvis även i fortsättningen. När det gäller grundutbildningen har U 68 för planering m. m. föreslagit en indelning i yrkesutbildningssektorer. Utredningen menar i enlighet härmed att medel för grundutbildningen bör anvisas i huvudsak per yrkesutbildningssektor. Till frågan om medelsanvisning till viss grundutbildning utanför yrkesutbildningssektorerna återkommer utredningen i det följande. Även medel till kommunal och i förekommande fall enskild högskoleutbildning bör enligt utredningens mening anvisas sektorsvis för att en samlad överblick över utgifterna för grundläggande högskoleutbildning skall SOU 1973:2

underlättas. För de kommunala och vissa enskilda utbildningars del innebär detta att medel inte längre bör anvisas under anslaget Bidrag till driften av gymnasieskolor respektive Bidrag till driften av enskild yrkesutbildning. Självfallet kommer emellertid särskilda förutsättningar i form av statsbidragsbestämmelser att här även i fortsättningen gälla för medelsanvisningen. Som nämnts i avsnitt 6.3.6 förutsätter U 68 att statsbidrag till den kommunala utbildningen skall utgå enligt i huvudsak oförändrade grunder. Inte heller beträffande bidrag till enskild högskoleutbildning förutsätter U 68 några förändringar utöver vad som kan följa av utredningens förslag (avsnitt 6.2.2.1) beträffande utbildningarna vid Grafiska institutet och IHR. I avvaktan på resultat av det löpande utrednings- och utvecklingsarbetet i programbudgetfrågor begränsar sig U 68 till att när det gäller statlig högskoleutbildning förorda förändringar dels av de nu fakultetsvis anvisade läraravlönings- och driftkostnadsanslagen för läroanstalterna inom UKÄområdet, dels av anslagen till övriga berörda läroanstalter eller grupper av läroanstalter. Utredningen förordar vidare endast förändringar beträffande anslag för verksamhet inom sådana befintliga enheter som föreslås uppgå i de nya högskolorna (avsnitt 6.3.1). Frågor rörande former för medelsanvisning till övriga statliga läroanstalter (jordbrukets högskolor, statens brandskola, sjöbefälsskolorna) får övervägas med utgångspunkt i de principer som kommer att fastställas för huvuddelen av det statliga högskoleväsendet. Ett anslagsmässigt åtskiljande av medel för grundläggande utbildning från medel för forskning och forskarutbildning erbjuder vissa problem. Den verksamhet för vilken för närvarande kostnader bestrids i första hand från fakultetsanslagen inom UKÄ-området men också från anslagen till lärarhögskolorna och till gymnastik- och idrottshögskolorna måste sålunda hänföras till endera av de båda verksamhetsgrenarna. U 68 har i samband med sina kostnadsberäkningar gjort vissa, delvis på stickprov baserade uppskattningar av den fördelning som detta skulle 531

innebära (jfr avsnitt 7.3.1.1). Utredningen har emellertid inte bedömt det som meningsfullt att göra en mer systematisk analys, detta med hänsyn till önskemålet att inte redan i samband med utarbetandet av principförslagen betunga de lokala myndigheterna med ett arbete för vilket förutsättningarna - med hänsyn till bl. a. fortlöpande förändringar i verksamheten — kan ändras från budgetår till budgetår. U 68 vill här något utveckla sin syn på principerna för fördelning av lärarresurser på grundutbildning respektive forskning/forskarutbildning. Som framhållits redan i avsnitt 6.2.2.7 anser U 68 att de lokala organen bör ha stor frihet att inom ramen för de medel som anvisats utnyttja de samlade personella och materiella resurserna med hänsyn till de mål som ställts upp för verksamheten. Som närmare utvecklas i avsnitt 6.6.3 är avsikten alltså inte att faktiskt binda exempelvis en viss typ av lärartjänst helt och hållet till grundutbildning eller helt och hållet till forskning/forskarutbildning. En professor kan t. ex. komma att vara verksam inom såväl forskning/forskarutbildning som grundutbildning och hans insatser därmed falla inom ramen för skilda anslag. Emellertid måste kostnaderna för varje befintlig lärartjänst rent beräkningsmässigt hänföras till endera av de båda verksamhetsgrenarna eller fördelas på dem. När det gäller utbildningen vid de filosofiska fakulteterna har som ett led i förstärkningen av forskarutbildningsresurserna den ordningen genomförts att tjänster som professor, biträdande professor, docent och forskarassistent beräkningsmässigt — alltså oavsett det faktiska utnyttjandet — betraktas som resurser för forskarutbildning och övriga lärartjänster som resurser för grundutbildning. I vissa fall är det emellertid här med hänsyn till t. ex. den samlade verksamhetens och de samlade resursernas begränsade omfattning inom ett ämnesområde inte möjligt att beräkningsmässigt föra t. ex. en professur helt till forskarutbildningen. Med utgångspunkt i den faktiska använd532

ningen av tjänsten måste då en beräkningsmässig fördelning på forskarutbildning och grundutbildning göras. Detta kommer att vara nödvändigt i många fall också inom andra fakultetsområden, där det med hänsyn till omfattningen av de totala resurserna inte för överblickbar tid kommer att vara möjligt att beräkningsmässigt betrakta professorstjänster m. fl. helt som resurser för forskarutbildningen. U 68 vill tillägga att med den föreslagna ordningen den koppling som i dag finns inom högskolesektorn mellan personalförteckning och riksstatsanslag inte längre kommer att föreligga. Det är emellertid väsentligt att även i fortsättningen personalsituationen kan redovisas läroanstaltsvis, i den mån så bedöms lämpligt, i bl. a. statsverkspropositioner och regleringsbrev. Som riktpunkt för det fortsatta arbetet med en fördelning av kostnaderna för olika lärartjänster och för de nuvarande driftkostnadsanslagen på dels forskning/forskarutbildning, dels grundutbildning bör enligt U 68s mening gälla att vissa normer eller schabloner utarbetas som instrument för beräkningen av de skilda riksstatsanslagen. Principiella utgångspunkter för fördelningen av samtliga fakultetsanslag på de båda verksamhetsgrenarna bör om möjligt föreligga i sådan tid att de kan beaktas i anvisningarna för petitaarbetet inför det budgetår då en förändrad organisation avses träda i kraft (jfr kapitel 9). När det gäller karaktären av de förordade anslagen för grundutbildning och forskning/forskarutbildning vill U 68 erinra om att utredningen i skilda sammanhang i det föregående betonat vikten av en ökad frihet för de lokala myndigheterna i fråga om bl. a. resursdisposition. En väsentlig grund för ett ökat lokalt inflytande i detta avseende är enligt utredningens uppfattning att statsmakternas medelsanvisning för de olika ändamålen utformas så att den ger reella möjligheter att välja medel för att nå de uppställda målen. Någon uppdelning på anslag för olika slag av kostnader, t. ex. på läraravlönings- och driftkostnadsanslag, bör SOU 1973:2

därför enligt U 68s mening inte förekomma. Utredningen föreslår mot denna bakgrund att för varje aktuellt område eller ändamål såväl lärar- som övriga personal- och driftkostnader skall bestridas inom ramen för ett och samma anslag i riksstaten. U 68 saknar med hänsyn till innebörden i sina förslag anledning att i övrigt närmare behandla utformningen av de nya anslagen för forskningens och forskarutbildningens del. En naturlig lösning med utgångspunkt i dagens förhållanden är här att ha ett anslag till vart och ett av fakultetsområdena.

tidpunkten för reformen som förändringar i resursbehoven vid eventuella ökningar eller minskningar av detta. För de av U 68 föreslagna utbildningslinjer och linjevarianter som närmast svarar mot linjer inom de nuvarande filosofiska fakulteternas område krävs analyser av kostnaderna för olika befintliga utbildningslinjer och ämnesområden vid olika studerandeantal. Dessa kostnader får sedan "översättas" till den av utredningen föreslagna studieorganisationen och dimensioneringen. I avsnitt 7.3 redovisar utredningen vissa uppskattningar av nuvarande kostnader för olika linjer. U 68 anser det naturligt att det arbete 6.5.3 Anslagen till grundläggande högskolesom fordras i sistnämnda frågor inför en utbildning omläggning av anslagssystemet samordnas I det föregående har berörts frågan om att med det i det föregående berörda arbetet hänföra delar av i första hand de befintliga med att hänföra kostnader till forskning/ fakultetsanslagen till forskning/forskarut- forskarutbildning respektive grundutbildbildning respektive till grundutbildning. En ning. omläggning av systemet för anvisande av Efter hand bör man för allmänna medel till grundutbildningen i enlighet med utbildningslinjer eller grupper av linjer U 68s förslag förutsätter givetvis i utgångslä- komma fram till schabloner för beräkning av get också att befintliga resurser för grundut- utbildningskostnaderna, som kan användas i bildning fördelas på de nya ändamålsansla- det mer övergripande planeringsarbetet. gen. Såväl den enskilda linjens utformning som Utbildningen inom var och en av yrkesut- förutsättningarna i övrigt kan emellertid bildningssektorerna skall enligt utredningens komma att skifta avsevärt från högskola till förslag i första hand organiseras på allmänna högskola. Bl. a. måste beaktas att gränskostutbildningslinjer och linjevarianter. Dessa naderna för utökning av antalet utbildningsskall inrättas av Kungl. Maj:t, som också platser på en linje blir beroende av skall besluta vid vilka högskolor respektive utbildningskapaciteten på linjen i utgångslälinje m. m. skall anordnas (jfr avsnitt 3.1.4). get. Kostnaden per studerande i viss De linjer och linjevarianter som föreslås eller utbildning kommer därför att variera i de förutsätts finnas vid tidpunkten för genom- enskilda fallen, inte minst under ett skede då förande av den nya organisationen förteck- nya högskolor byggs upp. Det bör emellertid nas i bilaga 9. Resursbehoven för var och en vara möjligt att i viss utsträckning utforma av dem blir en given utgångspunkt för beräk- schabloner för beräkning av kostnader under ning av sektorsanslagen. olika förutsättningar i fråga om studerandeFör de allmänna utbildningslinjer i det av antal m. m. U 68 föreslagna systemet som har direkta När det gäller dispositionen av medlen motsvarigheter i dagens utbildningsorganisa- under ett sektorsanslag för olika allmänna tion bör en sådan beräkning inte erbjuda utbildningslinjer bör statsmakterna givetvis några större problem. Dessa linjer är i många liksom i dag kunna utöva en övergripande fall redan spärrade eller har "egna" riksstats- styrning. Detta sker i fråga om vissa för anslag. Goda förutsättningar föreligger där- närvarande spärrade linjer, t. ex. de vid de för att bedöma såväl utbildningskostnaderna tekniska fakulteterna, genom att Kungl. för det studerandeantal som finns vid Maj:t för riksdagen redovisar det antal SOU 1973:2

utbildningsplatser på varje linje för vilket medel beräknas för det aktuella budgetåret. U 68 anser att en sådan ordning för styrning av dimensioneringen av enskilda utbildningslinjer lämpligen kan bli den normala också i den framtida organisationen. Utredningen förordar vidare att Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, UHÄ skall fördela respektive sektorsanslag på högskolor. Detta kommer givetvis att i realiteten innebära en viss styrning också av fördelningen av medel på utbildningslinjer, särskilt för högskolor där antalet linjer inom en sektor är begränsat. I princip bör emellertid fördelningen inom den givna ramen enligt U 68s uppfattning vara en angelägenhet för den enskilda högskolan. Det är samtidigt väsentligt att övergången till en friare lokal resursdisposition blir smidig och sker successivt allt efter som arbetsformer m. m. inom den nya organisationen vinner stadga. Det kan därför i vissa fall vara motiverat att statsmakterna under ett inledningsskede styr fördelningen av sektorsanslagen på enskilda linjer eller grupper av linjer, bl. a. med hänsyn till de i vissa fall påtagliga kostnadsskillnaderna mellan olika linjer inom en sektor (jfr avsnitt 7.3.1) och till att sådana variationer kan komma att förekomma vid en och samma högskola. En sådan styrning skulle bl. a. kunna garantera en linje eller grupp av linjer resurser på samma sätt som resurser i dag garanteras linjen eller linjegruppen genom riksstatens utformning med anslag till fakultetsområden och slag av utbildningsanstalter. Högskolestyrelsen bör enligt U 68s uppfattning med de förutsättningar som medelsramarna ger ha frihet att tillämpa de av statsmakterna givna riktlinjerna för dimensioneringen av allmänna utbildningslinjer. Styrelsen bör sålunda fastställa antalet antagningsplatser på varje linje eller grupp av linjer. När det gäller att fördela resurser bör vidare inte några centralt givna bindande resursramar för enskilda studiekurser förekomma, utan de för en eller flera utbildningslinjer disponibla medlen bör få utnyttjas allt efter vad som bedöms vara ändamålsenligt. 534

Vissa restriktioner i användningen av anvisade medel kan dock bli aktuella för att ett rationellt utnyttjande av speciella resurser, t. ex. lokaler och utrustning för laborativ utbildning, eller befintliga lärartjänster skall säkras. U 68 vill i sammanhanget stryka under vikten av att den enskilda högskolan i god tid före budgetårets början får ett - i varje fall preliminärt - besked om fördelningen av medel på högskolor för att kunna vidta erforderliga dispositioner. Lokala utbildningslinjer förutsätts - som framgått i kapitel 2 - regelmässigt bli inriktade mot yrkesområden och därmed kunna hänföras till de fem yrkesutbildningssektorerna. Även de individuella linjerna har förutsatts fördelade på sektorer. Sektorsanknytningen torde dock här i många fall t. ex. för studerande med inriktning mot forskning - komma att grunda sig mindre på den direkta yrkesinriktningen än på en allmän innehållsmässig jämförbarhet mellan en individuell linje och en eller flera allmänna linjer inom en sektor. Medel för lokala och individuella utbildningslinjer bör med hänsyn till linjernas karaktär enligt U 68s uppfattning anvisas skilda från medlen för allmänna utbildningslinjer. Mot bakgrund av vad som nyss anförts skulle det i och för sig vara möjligt att anvisa medel för lokala och individuella linjer under respektive sektorsanslag. U 68 bedömer det emellertid vara lämpligast att högskolestyrelsen får frihet att med hänsyn till de lokala förutsättningarna och oberoende av sektorsindelningen bestämma utbudet av lokala linjer och också att med hänsyn till individernas efterfrågan inrätta individuella sådana. Utredningen förordar därför att medel för lokala och individuella utbildningslinjer anvisas under ett särskilt anslag. Fördelningen på yrkesutbildningssektorer av de linjer som inrättas lokalt bör årligen rapporteras av högskolestyrelserna och redovisas samlat av UHÄ. Enligt U 68s mening bör inte fördelningen mellan lokala och individuella linjer låsas i samband med medelsanvisningen utan anSOU 1973:2

komma på den enskilda högskolan. Den styrning av denna fördelning som statsmakterna kan vilja göra bör komma till uttryck genom riktlinjer av mera allmänt slag. I högskolestyrelsens frihet bör också ligga att, om förutsättningar för anordnande av lokala eller individuella linjer inte skulle föreligga, disponera medel under det för sådana linjer avsedda anslaget för ytterligare studerande i allmänna utbildningslinjer. I fråga om lokala och individuella linjer är det givetvis svårare än beträffande allmänna linjer att få fram ett faktiskt underlag för kostnadsberäkningar. Det blir här nödvändigt att räkna med schablonbelopp. Det synes lämpligt att Kungl. Maj:t anger ett ungefärligt antal studerande för vilket med en antagen genomsnittskostnad medel beräknats. Det exakta antalet får sedan bli beroende av de anvisade resurserna i förening med kostnaderna per studerande för de linjer som inrättas. Ett lägsta antal antagningsplatser på linjer av detta slag årligen kan dock, om så bedöms lämpligt, anges av Kungl. Maj:t för varje högskola. När det gäller enstaka kurser och studiekurser — innefattande bl. a. decentraliserad utbildning inom högskoleområdet — bör statsmakterna givetvis liksom i fråga om lokala och individuella utbildningslinjer kunna styra utbildningsutbudets inriktning genom allmänna riktlinjer. Det är också naturligt att förekomsten av permanenta resurser för utbildning inom ett område får en styrande effekt i detta avseende. Det måste sålunda förutsättas att en högskola skall anordna enstaka kurser bl. a. inom ämnesområden där befintliga resurser av mera permanent art, t. ex. ordinarie eller extra ordinarie lärartjänster, annars inte skulle tas i anspråk helt. I övrigt bör emellertid enligt U 68s uppfattning högskolestyrelsen svara för att utbudet av enstaka kurser och valet av orter för decentraliserad utbildning blir ändamålsenligt. Inbördes samråd bör äga rum mellan styrelserna för att de samlade resurserna skall bli effektivt utnyttjade och för att det skall undvikas att på näraliggande orter samma eller likartade kurser erbjuds i sådana fall då rekryteringen SOU 1973:2

av studerande är osäker (jfr avsnitt 6.3.7). Självklart kan en enstaka kurs i många fall vara ett led i den enskildes utbildning för eller vidareutbildning inom ett visst yrkesområde. Den skulle då också på samma sätt som t. ex. en individuell utbildningslinje kunna hänföras till en viss yrkesutbildningssektor. Samtidigt skall emellertid utbudet av enstaka kurser kunna möta den efterfrågan av mera allmänt slag på utbildning inom olika ämnesområden som traditionellt kunnat tillgodoses vid de filosofiska fakulteterna och som de senaste åren också i ökande utsträckning riktat sig till den decentraliserade universitetsutbildningen. Att på sakliga grunder mera generellt klassificera utbildning av detta slag efter yrkesutbildningssektorer är knappast möjligt. Med hänsyn härtill och till sin i det föregående markerade strävan att anpassa utbildningsutbudet efter lokala förhållanden och individuell efterfrågan förordar U 68 att också medel för enstaka kurser och studiekurser anvisas under ett särskilt anslag. På samma sätt som i fråga om lokala och individuella utbildningslinjer är det med hänsyn till kostnadsvariationerna mellan olika kurser olämpligt att centralt detaljreglera antalet utbildningsplatser i enstaka kurser och studiekurser. Anslaget för sådan utbildning bör — som antytts i avsnitt 2.5.2.2 — få karaktär av en resursram. Kungl. Maj:t kan även här ange ett lägsta antal antagningsplatser per år och högskola. Inom landstings- eller primärkommunal utbildningsorganisation kommer — som framgått i det föregående — att anordnas dels vissa allmänna utbildningslinjer i sin helhet, dels delar av allmänna utbildningslinjer som i övrigt anordnas vid statlig högskola. Som antytts i det föregående bör enligt U 68s uppfattning statsbidragen till denna utbildning anvisas per yrkesutbildningssektor. Utredningen föreslår att detta i varje fall för helt kommunala utbildningslinjer sker inom ramen för en särskild anslagspost under sektorsanslaget. För utbildningslinjer som innehåller såväl statliga som kommunala kurser har U 68 i 535

det föregående förordat att den statliga ligt de grunder för statsbidragen som fasthögskolans organ skall ha det sammanhållan- ställs i varje enskilt fall. Övriga delar av sekde ansvaret. I enlighet härmed borde enligt torsanslagen samt anslagen till lokala och inutredningens uppfattning också samtliga dividuella linjer och till enstaka kurser och statliga resurser för sådana utbildningslinjer studiekurser bör fördelas på högskolor av kanaliseras via den statliga högskolan. Helst Kungl. Maj:t eller - efter Kungl. Maj:ts beborde detta ske på ett sådant sätt att myndigande - av UHÄ. högskolans organ kunde avväga resursbehoDet är givet att en medelsanvisning enligt ven inom hela linjen på samma sätt som för de här förordade principerna inte kan övriga allmänna linjer. Å andra sidan kan genomföras fullständigt samma budgetår principiella skäl anföras för att samtliga som en reformerad organisation träder i statliga medel för utbildning inom kommu- kraft. Övergångslösningar av olika slag blir nal utbildningsorganisation skall anvisas enligt nödvändiga, bl. a. med hänsyn till att under enhetliga statsbidragsregler. En kurs som den nya organisationens första år ett ingår i dels en helt kommunal linje, dels en betydande antal studerande vid de nuvaranblandat statlig och kommunal sådan torde de filosofiska fakulteterna kommer att sålunda i de båda fallen böra få resurser studera enligt 1969 års studieordning och enligt samma grunder. därmed i utbildningslinjer som inte utan Lokala och individuella utbildningslinjer vidare kommer att kunna hänföras till liksom enstaka kurser och studiekurser bör yrkesutbildningssektorer enligt det av U 68 enligt U 68s uppfattning formellt helt knytas föreslagna systemet. Man får också räkna till de statliga högskolorna för att centrala med att den i det föregående berörda fördelningar — i praktiken vanskliga - mel- fördelningen av vissa nuvarande anslag på lan statlig och kommunal utbildningsorgani- dels grundutbildning, dels forskning/forskarsation i detta avseende skall undvikas. Huru- utbildning kan kräva särskilda anordningar vida kommunal organisation skall utnyttjas under ett inledningsskede av den nya helt eller delvis för linjer och kurser av organisationen. nämnda slag bör bli beroende av överenskommelser mellan vederbörande högskola och kommunala huvudman. Ersättning från 6.5.4 Några förutsättningar för planering högskolan till kommunen bör då utgå. Be- och budgetering träffande grunderna för denna ersättning gäl- En medelsanvisning till den grundläggande ler samma principiella argument som nyss utbildningen sektorsvis i förening med en anförts. ordning inom de statliga högskolorna, där en institution kan meddela utbildning som ingår i linjer inom olika sektorer, kommer att Sammanfattande förslag ställa delvis nya krav på högskolornas interna Sammanfattningsvis förordar U 68 att medel planeringsrutiner för att en samlad resursplaför grundläggande högskoleutbildning anvi- nering för de enskilda institutionerna skall sas dels för utbildning i allmänna utbild- bli möjlig. Som framgått i det föregående ningslinjer under ett anslag för var och en av skall högskolestyrelsen enligt U 68s förslag de fem yrkesutbildningssektorerna, dels för förfoga över en högskolas samtliga resurser. utbildning i lokala och individuella utbild- En väsentlig uppgift för styrelsen blir att årningslinjer under ett anslag, dels för ligen fastställa en internbudget för den samutbildning i enstaka kurser och studiekurser lade verksamheten och därvid fixera budgetunder ett anslag. Under sektorsanslagen bör ansvaret för i första hand planerings- och bidrag till kommunal och till enskild hög- ledningsorganen på nuvarande fakultets- och skoleutbildning beräknas under särskilda an- sektionsnivå. slagsposter och fördelas i den ordning och enNär det gäller de fakultets- eller sektors536

SOU 1973:2

bundna anslagen förutsätter utredningen att högskolestyrelsen i betydande utsträckning kommer att delegera beslutanderätten i budgetfrågor för de enskilda områdena till planerings- och ledningsorganen, dvs. dels fakultets- och sektionsorganen, dels utbildnings- och linjenämnder. Också när det gäller anslagen till lokala och individuella utbildningslinjer och till enstaka kurser och studiekurser torde det ofta komma att bedömas som ändamålsenligt att högskolestyrelsen, sedan den beslutat om utbudet av kurser och fastställt antagningstalen för de olika kurserna, låter närmast berörda utbildningsnämnder svara för detaljbesluten om tilldelning av medel till institutioner. Det kan sålunda antas att de budgetmässiga förutsättningarna för institutionernas genomförande av kurser kommer att till rätt stor del i praktiken anges av bl. a. utbildningsnämnderna. U 68 vill emellertid kraftigt stryka under högskolestyrelsens övergripande ansvar för institutionernas planeringsmöjligheter och personalförhållanden m. m. Styrelsen måste bl. a. garantera samtliga institutioner en viss, av t. ex. tillfälliga variationer i studerandeantalet oberoende, basorganisation och också bevaka att befintliga resurser av mera permanent karaktär utnyttjas till fullo. Inte minst väsentligt är att styrelsen ger institutioner som är gemensamma för forskning/forskarutbildning och grundutbildning eller som meddelar grundutbildning inom två eller flera sektorer nödvändiga förutsättningar för stabilitet i verksamheten oavsett anslagsuppdelningen. Styrelsen måste sålunda bl. a. vid delegering av beslutanderätt i fråga om medelsdisposition ta hänsyn till faktorer av här nämnda slag. Av central betydelse för den löpande uppföljningen av den årliga budgeten och därmed för fortsatt budgetering blir i det föreslagna systemet att en till de ändamålsinriktade anslagen anpassad kostnadsredovisning får generell användning. U 68 förutsätter att arbetet med utveckling av redovisningssystemet inom högskoleväsendet, under medverkan av bl. a. riksrevisionsverket, inrikSOU 1973:2

tas på att anpassa systemet till de nya förutsättningar som ett genomförande av utredningens förslag ger. Utbildningsnämnderna och ytterst högskolestyrelsen bör på grundval av den information bl. a. kostnadsredovisningen ger årligen avge redogörelser för verksamhetens resultat och kostnader. En nödvändig förutsättning för att de studerande skall få möjlighet att genomföra studier enligt sina önskemål och för att utbildningsresurserna skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt är att de organ som svarar för planeringen och genomförandet av utbildningen har god information om de studerandes utbildningssituation och studieavsikter. Det är sålunda inte möjligt att vidta åtgärder för att tillgodose kanske från termin till termin varierande önskemål om tillträde till olika kurser, om inte önskemålen är kända i god tid. Framför allt gäller detta om den önskade utbildningen innefattar praktik eller utnyttjande av resurser av speciellt slag. Även för t. ex. studierådgivning och annan individuell service är god och tidig kännedom om den enskilde studerandes situation nödvändig. U 68 erinrar om att utredningen i kapitel 5 föreslagit att varje studerande i allmän utbildningslinje skall antas till ett studieprogram som anger åtminstone de tre första terminernas studier. Rutiner måste givetvis utvecklas för att de ansvariga organen skall fä fortlöpande information om önskade kurser och studiekurser från samtliga studerande i utbildningslinjer i god tid före de avsedda studiernas början. Ett väl fungerande informationssystem är mot denna bakgrund enligt U 68s mening en förutsättning för att högskoleutbildningen skall kunna fungera tillfredsställande. Information behövs på åtminstone tre beslutsnivåer: för den övergripande utbildningsplaneringen på departements- och verksnivåerna, för planering och genomförande av utbildningen i utbildningslinjer, dvs. närmast inom högskolestyrelsernas och utbildningsnämndemas ansvarsområden, samt för planläggningen av undervisning m. m. inom institutionerna. 537

Behovet av ett informationssystem inom högskoleutbildningen beror givetvis inte i och för sig på de förslag om utbildningens organisation som U 68 lägger fram. En omfattande utvecklings- och försöksverksamhet inom området pågår redan vid universiteten och inom UKÄ och SCB. U 68 vill emellertid peka på att utredningens förslag att studieorganisationen skall baseras på utbildningslinjer eller linjevarianter ställer delvis nya krav på informationssystemet. Det är också önskvärt att en samordning här sker över hela högskoleväsendet så att jämförbara data kan erhållas för den övergripande utbildningsplaneringens behov. U 68 utgår från att det pågående arbetet med att utveckla informationssystem, så snart statsmakterna tagit ställning till utredningens förslag, inriktas på att tillgodose de behov som detta kan föranleda.

SOU 1973:2

6.6 Tjänsteorganisatoriska frågor

U 68 behandlar i detta avsnitt frågor om tjänsteorganisationen inom det föreslagna universitets- och högskoleämbetets ansvarsområde. Vad som sägs bör i tillämpliga delar kunna gälla också högskolorna inom jordbruksdepartementets område. Beträffande den kommunala högskoleutbildningen — som till sin huvuddel förutsätts vara resursmässigt samordnad med gymnasieskoleutbildning — torde de tjänsteorganisatoriska frågorna få övervägas närmare i samband med de tekniska förändringar i statsbidragsbestämmelserna som aktualiseras vid ett genomförande av U 68s förslag (jfr avsnitt 6.3.6). 6.6.1 Tjänstetyper m. m. En övergång till den av U 68 föreslagna lokala organisationen för huvuddelen av den statliga högskoleutbildningen kommer bl. a. att innebära att de tjänster som finns vid berörda läroanstalter i stället blir tjänster vid respektive nya högskola. Detta förutsätter inte i sig några principiella förändringar i t. ex. anställningsformer, behörighetskrav och tjänstgöringsskyldighet för olika slag av lärartjänster eller andra till utbildning eller forskning knutna tjänster. Vissa förändringar i detta avseende framstår emellertid som naturliga och önskvärda för att möjliggöra ett smidigare utnyttjande av bl. a. personalresurserna — ett av huvudsyftena med den förordade sammanhållna organisationen. SOU 1973:2

U 68 förutsätter — som framhållits i det föregående och som utredningen återkommer till i avsnitt 6.6.3 — att lokalt en betydande frihet skall föreligga när det gäller att utnyttja tillgängliga lärarresurser. Utredningen finner det likväl självklart att själva lärartjänstorganisationen även i fortsättningen bör vara differentierad med hänsyn till skilda uppgifter och behov. Denna differentiering bör bl. a. komma till uttryck i behörighets- och befordringsgrunderna vid tillsättning av olika slag av tjänster. Med utgångspunkt i statsmakternas uttalanden och gällande bestämmelser beträffande nuvarande tjänster vid berörda läroanstalter konstaterar U 68 att lärartjänsterna inom de blivande högskolorna är avsedda företrädesvis för forskning och forskarutbildning, företrädesvis för grundutbildning eller helt för grundutbildning. Som företrädesvis avsedda för forskning och forskarutbildning kan betraktas främst professurer — med undantag av tjänsterna vid musik- och konsthögskolorna — samt biträdande professors-, docent- och forskarassistenttjänster. Behörighets- och befordringsgrunder präglas här av att tyngdpunkten ligger på vetenskaplig skicklighet. Universitetslektoratens tillkomst föranleddes av undervisningsbehov i grundutbildningen Q fr prop. 1958:104, SU 1958:B 48, rskr 1958:B76). Något som formellt binder universitetslektor till att tjänstgöra i enbart grundutbildning finns emellertid inte. I vissa 539

fall fullgör universitetslektorer en del av sin tjänster är vanligen inte av så speciell undervisningsskyldighet i forskarutbildning. karaktär som lärartjänsterna. De formella förutsättningarna i detta avseenEtt genomförande av en sammanhållen de bör — som U 68 återkommer till i avsnitt lokal högskoleorganisation kommer för den i 6.6.3 — förbättras. Universitetslektorat och utbildningen och forskningen verksamma andra lektorat för vilka i stort motsvarande personalen, såväl lärarpersonal som teknisk kompetenskrav m. m. gäller kan sålunda och administrativ personal, att endast i betraktas som avsedda företrädesvis för begränsad omfattning innebära förändringar grundutbildning. Vid tillsättning av sådan i den institutionella ramen för det dagliga tjänst har såväl vetenskapliga som pedago- arbetet. De förändringar som blir aktuella giska meriter betydelse. sammanhänger i första hand med instituÖvriga lärartjänster - t. ex. andra slag av tionsindelningen av de nya högskolorna. Som framgått i avsnitt 6.3.2 förordar lektorat än de nyss berörda samt adjunktstjänster - är att se som helt avsedda för U 68 att den inom bl. a. UKÄ-området grundutbildning. För dessa tjänster ligger tillämpade principen att resurser hålls tyngdpunkten på pedagogiska meriter, ofta i samman ämnesområdesvis skall vara vägleförening med erfarenhet från yrkesverksam- dande för institutionsindelningen i den nya organisationen. Det finns därför anledning het inom respektive område. Att det även inom de föreslagna högsko- att anta att institutionsindelningen vid lorna kommer att behövas en efter dessa läroanstalterna inom UKÄ-området kommer riktlinjer differentierad organisation av lärar- att ligga till grund för indelningen också tjänster innebär inte att den nuvarande inom de nya högskolorna. Som exemplifietjänsteorganisationen kommer att vara ratio- rats i nämnda avsnitt får då från fall till fall nell i alla avseenden i sitt nya sammanhang. övervägas i vad mån sådana tjänster för Många skillnader finns, bl. a. mellan tjänster utbildning inom olika ämnesområden som i av principiellt likartat slag, som mera torde dag är knutna till separata utbildningsanstalbero på traditioner och skiftande utveckling ter, t. ex. social-, journalist- och lärarhögskovid olika läroanstalter och fakulteter än på lor, bör föras samman med resurserna vid övervägänden grundade på reella förhållan- ämnesinstitutioner inom det nuvarande den och jämförelser med andra delar av UKÄ-området. högskoleväsendet. Det är givet att förutsättDet är som U 68 ser det främst i samband ningarna för ett smidigt utnyttjande av de med en mera generell tillämpning av samlade resurserna ökar, om sådana skillna- ämnesinstitutionsprincipen som större konder utjämnas. kreta förändringar i den formella ramen för De förenklingar och förenhetliganden av den — med utredningsförslagets terminologi tjänsteorganisationen i olika avseenden som — institutionsanknutna personalens tjänstgöframstår som önskvärda får enligt U 68s ring kan aktualiseras. För personalen vid bedömning genomföras successivt i samband andra ämnesinstitutioner än sådana som kan med och efter ett genomförande av den beröras av överföringar av nämnda slag och föreslagna institutionella organisationen. Sik- vid sådana blivande institutioner som helt tet bör vara inställt på att uppnå en ordning eller i huvudsak kommer att motsvara med ett mindre antal typer av lärartjänster befintliga mindre utbildningsanstalter, t. ex. och en så långt möjligt enhetlig utformning enheter inom kulturområdet, torde sålunda av bestämmelserna för varje typ av tjänst. förändringarna i detta avseende bli obetydliSamma strävan bör självfallet gälla beträffan- ga eller inga. Detsamma torde gälla för de organisationen av tjänster för annan i personal vid serviceinrättningar av olika slag. utbildnings- och forskningsverksamheten enEtt mera konkret underlag för bedömning gagerad personal än lärare. Problemen torde av reformens konsekvenser i det här berörda dock här vara mindre i utgångsläget; dessa avseendet kommer att föreligga först sedan 540

SOU 1973:2

de organisationskommittéer, som föreslås i kapitel 9, närmare anlyserat personal- och lokalläget i förhållande till arbetsuppgifternas art och omfattning inom de blivande högskolorna och på grundval härav lagt fram förslag om bl. a. institutionsindelningen. Det ligger i sakens natur att ett genomförande av U 68s förslag får de mest påtagliga tjänsteorganisatoriska och personalmässiga konsekvenserna för den lokala administrationen - även innefattande ledningsfunktioner på olika nivåer inom läroanstalterna - och för verksnivån. Detta gäller både i fråga om de yttre ramarna för arbetet - genom att nya myndigheter och organ föreslås tillkomma och befintliga upphöra - och, som konsekvens härav, beträffande organisationen av tjänster m. m. Som framgått i det föregående avser U 68 att i ett specialbetänkande behandla frågan om UHÄs administrativa organisation och de frågor rörande personal vid befintliga centrala myndigheter som sammanhänger med förordade överföringar av uppgifter från dessa till det nya verket och de nya högskolorna. Utredningen ämnar i samma betänkande behandla frågor om riktlinjer för uppbyggnaden av de lokala högskoleförvaltningarna. Hithörande frågor avses sedan för varje blivande högskola bli närmare behandlade av de nyss berörda organisationskommittéerna. Mot denna bakgrund går U 68 inte i detta sammanhang in på frågor om de tjänsteorganisatoriska konsekvenserna på verksnivå och beträffande rent administrativa tjänster på lokal förvaltningsnivå. Utredningen har dock funnit det angeläget att något beröra den förordade organisationens innebörd i fråga om de lokala ledningsfunktioner som för närvarande är kopplade till vetenskapliga eller pedagogiska uppgifter eller förutsätter vetenskapliga eller pedagogiska kvalifikationer. Enligt U 68s förslag skall rektor och prorektor för högskola vara lärare och också ingå i högskolestyrelsen (jfr avsnitten 6.3.5.2 och 6.3.5.3). Utredningen utgår från att - liksom regelmässigt är fallet vid befintliga läroanstalter - rektorsfunktionen här i princip kommer att vara en heltidsuppSOU 1973:2

gift. Enligt U 68s uppfattning bör rektorsposten inte kopplas till lärartjänst vid respektive högskola bl. a. för att rörlighet mellan högskolor skall underlättas. Utredningen förordar att den knyts till en särskild tjänst vid varje högskola. Även prorektorsfunktionen bör enligt utredningens uppfattning knytas till en tjänst. Med hänsyn till att uppgifterna blir mera begränsade förutsätts denna kunna innehas vid sidan av en lärartjänst vid högskolan. Åtskilliga funktioner som vid befintliga läroanstalter fylls av rektor kommer att i den av U 68 föreslagna organisationen fullgöras av befattningshavare pä andra nivåer än högskolestyrelse- och rektorsämbetesnivån. Vid högskola med förvaltningsenheter kommer sålunda rektor för förvaltningsenhet att fullgöra sådana funktioner (jfr avsnitt 6.3.2.2). De utbildningsledande funktionerna hos många av dagens rektorer utanför UKÄ-området kommer att i den föreslagna organisationen fullgöras av ordförande i utbildningsnämnd eller linjenämnd. Detta gäller i synnerhet om denne också kommer att fungera som verkställande ledamot och i princip vara heltidsengagerad för uppgiften - något som enligt U 68s bedömning kan komma att visa sig lämpligt (jfr avsnitt 6.3.3.2). De mer allmänt administrativa funktionerna åter hos nämnda rektorer kommer, såvitt de avser löpande administrativ ledning av en enhet för genomförande av utbildning, att närmast fullgöras av institutionsprefekt (jfr avsnitt 6.3.2.1). Den närmare innebörden i ledningsfunktionerna inom fakulteter och sektioner blir beroende av de framtida arbetsformerna inom dessa. En konsekvens av den av U 68 föreslagna organisationen är under alla förhållanden att dekanus eller motsvarande inte längre kommer att i denna egenskap ha några uppgifter som avser grundutbildningen. De funktioner som för närvarande fullgörs av innehavare av utbildningsledartjänster vid läroanstalter inom UKÄ-området och av studierektorstjänster vid bl. a. lärarhögskolor torde komma att i den förordade organisationen närmast motsvaras av berednings- och 541

verkställighetsfunktioner i utbildningsnämnder och linjenämnder. Till frågor som sammanhänger med hithörande funktioner får U 68 anledning att återkomma i samband med att utredningen i det ovan berörda specialbetänkandet behandlar de lokala förvaltningarnas organisation. Prefektfunktionerna inom de delar av de blivande högskolorna som redan är indelade i institutioner får i huvudsak samma karaktär som de har i dag. Den närmare innebörden av uppgifterna för prefekt blir givetvis beroende av de ställningstaganden som kommer att göras i anslutning till försöksverksamheten med nya samarbetsformer. De nuvarande studierektoraten vid institutioner inom UKÄ-området bör - som nämnts i avsnitt 6.3.2.1 — mera generellt kunna få motsvarigheter vid de nya högskolornas institutioner. Utredningen använder arbetsnamnet studierektor för den som kommer att fullgöra sådana funktioner på institutionsnivån. Vid övergången till den förordade organisationen måste givetvis stor hänsyn tas till innehavarna av befintliga rektorstjänster m. m. Mot bakgrund av de mycket skiftande förutsättningarna inom olika delar av de blivande högskolorna är det angeläget att den nya organisationen också i ett fortvarighetstillstånd kommer att inrymma ett smidigt system för att tillgodose de här berörda ledningsfunktionerna för högskola i dess helhet samt vid förvaltningsenheter, inom utbildnings- och linjenämnder, inom fakulteter/sektioner och vid institutioner. Det måste bl. a. bli möjligt att differentiera omfattningen av åliggandena med hänsyn till behoven i de enskilda fallen. De olika ledningsfunktionerna bör formellt hållas åtskilda från varandra men det bör vara möjligt - och kan särskilt under ett övergångsskede säkerligen ofta vara naturligt - att hos en och samma person förena skilda funktioner. Sålunda bör t. ex. ställning som rektor vid en förvaltningsenhet eller som dekanus kunna kombineras med ordförandeskap i en utbildningsnämnd eller linjenämnd och ställning av sistnämnda slag kunna kom542

bineras med prefekt- eller studierektorspost vid en institution. Ett behörighetskrav för rektor vid förvaltningsenhet, för dekanus eller motsvarande och för prefekt och studierektor bör enligt U 68s uppfattning vara innehav av lärartjänst vid högskolan. Beträffande ordförandeskap i utbildningsnämnd eller linjenämnd förutsätter utredningen att också detta normalt kommer att innehas av en lärare vid högskolan - i enlighet med vad som i dag regelmässigt är fallet i fråga om utbildningsnämnd. Vissa planeringsuppgifter för utbildnings- eller linjenämnder inom delar av de blivande högskolorna kommer emellertid närmast att motsvara vad som i dag är uppgifter för styrelser för utbildningsanstalter, t. ex. på kulturområdet. Dessa styrelser består bl. a. av personer verksamma inom respektive yrkesområde och ordföranden är normalt inte lärare. U 68 vill mot denna bakgrund inte utesluta att det i den föreslagna organisationen kan vara lämpligt att i vissa fall en nämndledamot hämtad utanför högskolan utses till ordförande. Utredningen föreslår därför inte något formellt behörighetskrav för ordförande i utbildningsnämnd eller linjenämnd. Samtliga nämnda funktioner bör i största möjliga utsträckning kunna förenas med statligt reglerade lärartjänster. När uppgifterna omfattar halvtidstjänstgöring eller mindre bör enligt U 68s uppfattning arvodestjänster inrättas och innehavare av sådan tjänst få partiell tjänstebefrielse från sin lärartjänst. I den mån uppgifterna kräver mer än halvtidstjänstgöring bör för ändamålet inrättas en extra ordinarie tjänst med tidsbegränsat förordnande. Denna tjänst bör regelmässigt kunna förenas med lärartjänst, som då kommer att uppehållas med vikarie under vederbörande lärares förordnande på den förstnämnda tjänsten. De skiftande lokala förutsättningarna och önskemålen att skapa möjlighet att hos en och samma person förena olika ledningsfunktioner talar för att högskolestyrelserna bör ha stor frihet att inom givna medelsramar inrätta tjänster av här berörda slag (jfr nästa avsnitt). SOU 1973:2

6.6.2 Inrättande och tillsättning av tjänster Enligt U 68s uppfattning bör Kungl. Maj:t i förekommande fall med stöd av bemyndiganden av riksdagen - vid varje högskola inrätta tjänster av de slag och i den omfattning som garanterar högskolan en basorganisation för utbildning och forskning samt för administrativ ledning av förvaltning m.m. Kungl. Maj:t bör också besluta om ämnesområden för sådana av Kungl. Maj:t inrättade fasta lärartjänster — t. ex. professurer och universitetslektorat (motsvarande) - vilkas områden i första hand blir styrande för bl. a. utbildningens inriktning. När det gäller lärartjänster företrädesvis eller helt avsedda för grundutbildning bör här - i analogi med den ordning som föreslagits beträffande anslagsframställningar för grundutbildning (avsnitt 6.3.5) - förslag avges av högskolestyrelsen efter beredning på institutions- och utbildningsnämndsnivåerna. Inrättandet av sådana lärartjänster och valet av ämnesområden för dem blir naturligen i första hand beroende av omfattningen av och innehållet i de allmänna utbildningslinjer som förekommer vid högskolan. Det bör emellertid inte uteslutas att också mera permanenta behov av grundutbildning inom ämnesområden, som inte ingår i allmänna utbildningslinjer, eller särskilda skäl i övrigt kan föranleda att fasta tjänster inrättas av Kungl. Maj:t.

Den naturliga ordningen vid inrättande inom befintliga medelsramar av tjänster vid institutioner och serviceinrättningar bör vara att förslag avges till högskolestyrelsen av den eller de ansvariga inom institution eller inrättning. I fråga om tjänster avsedda företrädesvis för forskning och forskarutbildning bör därefter vederbörande fakultets/sektionsorgan höras. I fråga om tjänster som helt eller företrädesvis är avsedda för grundutbildning är en motsvarande, på enhetligt sätt institutionaliserad medverkan av utbildnings- eller linjenämnder svår att förverkliga, eftersom flera olika nämnder kan vara berörda. En sådan medverkan synes inte heller vara nödvändig eftersom inrättandet av tjänster vid institutionerna i stor utsträckning praktiskt torde bli en funktion av de resurser som kan ställas till deras förfogande. I sistnämnda procedur förutsätts - som behandlats i avsnitt 6.5.4 - att utbildningsnämnderna får ett betydande inflytande.

I fråga om förfarandet vid tillsättning av olika slag av lärartjänster och den nivå på vilken tjänsterna tillsätts varierar förhållandena för närvarande även för sinsemellan mycket likartade tjänster. Sålunda tillsätts ordinarie universitetslektorat generellt av Kungl. Maj:t, medan ordinarie lektorat vid lärarhögskolorna tillsätts av SÖ även i de fall då löneställning och kompetenskrav är i stort desamma som för universitetslektorat. SÖ tillsätter också flera andra Utöver den av Kungl. Maj:t inrättade slag av lärartjänster vid lärarutbildningsanbasorganisationen bör enligt U 68s uppfatt- stalterna, medan inom UKÄ-området prakning högskolestyrelsen - som ett led i den tiskt taget alla lärartjänster, som inte tillsätts friare medelsdisposition som utredningen ser av Kungl. Maj:t, tillsätts av konsistorierna. som synnerligen väsentlig — ha stor frihet att Vidare tillsätts vid social- och journalisthöginrätta tjänster, såväl för lärarpersonal som skolorna lektorstjänster i Ue21 av Kungl. för teknisk och administrativ personal. Maj:t, medan vid bibliotekshögskolan motEnligt utredningens mening bör extra eller svarande tjänster tillsätts av styrelsen. extra ordinarie tjänster av de typer som föreU 68 har i skilda sammanhang i det kommer vid högskolorna kunna inrättas lo- föregående strukit under vikten av en kalt så långt det är möjligt med hänsyn till decentralisering av beslutanderätt inom högreglerna inom statsförvaltningen i allmänhet skoleväsendet. Utredningen har också i i detta avseende. U 68 erinrar här om vad avsnitt 6.4 betonat verksorganisationens som anförts i föregående avsnitt beträffande planeringsfunktioner jämfört med dess admitjänster för vissa ledningsfunktioner inom nistrativa uppgifter. Tillsättning av tjänster högskolorna. utgör en betydande ärendegrupp där från SOU 1973:2

praktiska och principiella utgångspunkter en förenkling av handläggningsordningen och samtidigt ett ökat lokalt ansvarstagande framstår som angelägna. Det finns sålunda enligt utredningens uppfattning skäl som talar för att tjänster inom högskoleväsendet i betydligt större utsträckning än i dag är fallet skall tillsättas av den myndighet som närmast är att se som vederbörande tjänsteinnehavares arbetsgivare. Principiellt skulle detta innebära att alla lärartjänster tillsattes av vederbörande läroanstalt. Internationellt sett är en sådan ordning vanlig. Härtill kommer i Sverige den hävdvunna rätten för den enskilde sökande att anföra besvär, ytterst hos Kungl. Maj:t. U 68s uppdrag ger emellertid inte utredningen anledning att generellt gå in på frågor om tillsättningsnivå för t. ex. olika lärartjänster. Utredningen har sålunda inte skäl att ta upp hithörande frågor när det gäller tjänster avsedda företrädesvis för forskning och forskarutbildning. Förfarandet vid tillsättning av vissa sådana tjänster är för övrigt föremål för särskild utredning (utredningen om professorstillsättning). Däremot har U 68 anledning att behandla frågor om tillsättning av lärartjänster avsedda företrädesvis eller helt för grundutbildning, inte minst med hänsyn till de ovan berörda skillnaderna i fråga om tillsättningsnivå mellan olika delar av de blivande högskolorna. U 68 ser det som praktiskt och principiellt nödvändigt att i den föreslagna organisationen olika slag av lektorstjänster kommer att tillsättas i samma ordning. Tillsättningen av den kvantitativt betydande gruppen lektorat vid nuvarande lärarhögskolor överfördes 1968 från departements- till verksnivån. Att i detta läge återföra den till departementsnivån är enligt utredningens uppfattning inte realistiskt. U 68 förordar mot denna bakgrund att - i avvaktan på en vidare prövning av frågan - samtliga ordinarie eller extra ordinarie lektorstjänster skall tillsättas av UHÄ efter förslag av vederbörande högskolestyrelse. Övriga helt eller företrädesvis för grundutbildning avsedda lärartjänster, den helt 544

övervägande delen av de fasta tjänsterna för teknisk och administrativ personal samt alla slags extra tjänster bör enligt U 68s uppfattning tillsättas av högskolestyrelsen med dess övergripande ansvar för högskolans resurser och verksamhet. Utredningen förutsätter att en betydande del av tjänstetillsättningsärendena i praktiken kommer att delegeras av styrelsen, t. ex. till arbetsutskott inom styrelsen, till förvaltningsnämnder, där sådana finns, eller till för ändamålet särskilt inrättade organ (jfr avsnitt 6.3.5.4). U 68 förutsätter att förslag till tillsättning av tjänster som företrädesvis är avsedda för forskning och forskarutbildning liksom hittills skall avges av vederbörande fakultets/ sektionsorgan. Den närmare utformningen av förfarandet får här bli beroende bl. a. av statsmakternas ställningstaganden till det förslag som utredningen om professorstillsättning kommer att avge. Vad beträffar tillsättning av lärartjänster helt eller företrädesvis avsedda för grundutbildning är det i den förordade organisationen knappast lämpligt att reguljärt lägga beredningsuppgifter på fakultets/sektionsorgan, vilkas ansvarsområde ju inte föreslås omfatta grundutbildning. Härtill kommer att flertalet högskolor inte kommer att ha någon fakultets/sektionsorganisation. Utbildningsnämnderna vore som ledningsorgan för grundutbildningen i och för sig naturliga organ för handläggning av ärenden om tillsättning av lärartjänster av nämnda slag. Emellertid torde - som antytts i det föregående - ett mycket stort antal lärartjänster komma att omfatta ämnesområden som kan ingå i utbildningslinjer inom flera olika sektorer. Följaktligen skulle i många fall flera utbildningsnämnder komma att beröras. En generell medverkan av nämnderna i hithörande frågor skulle därför kunna bli både betungande och svär att utforma på ett administrativt tillfredsställande sätt. Mot denna bakgrund konstaterar U 68 att den beredningsinstans som ligger närmast till hands i sammanhanget - om inte särskilda organ skall skapas för ändamålet - är den SOU 1973:2

institution där den berörda tjänsten har eller kommer att få sin hemvist. Utredningen utgår i detta läge tills vidare från att i varje tillsättningsärende - såväl beträffande tjänster som skall tillsättas av UHÄ som beträffande sådana som skall tillsättas av högskolestyrelsen - yttrande till högskolestyrelsen skall avges av respektive institution. Slutlig ställning i denna fråga bör emellertid tas först i samband med att ställning tas till frågor om beslutsformerna på institutionsnivå på grundval av bl. a. försöksverksamheten med nya samarbetsformer (jfr avsnitt 6.3.2.1). Det bör enligt U 68s uppfattning i övrigt ankomma på högskolestyrelsen att med hänsyn till det enskilda ärendets art avgöra om beredning i särskild ordning - t. ex. genom särskilt tillkallad expertis - erfordras, om annat organ inom eller utom högskolan, t. ex. utbildningsnämnd, skall höras, etc. Vid tillsättning av tjänster för teknisk och administrativ personal inom institutioner och serviceinrättningar torde i regel någon särskild beredning inte behövas utöver den som naturligen fullgörs inom institutionen eller inrättningen. 6.6.3 Lärarnas tjänstgöring U 68 har i avsnitt 6.6.1 anfört att det enligt utredningens uppfattning alltjämt bör finnas bl. a. tjänster som är avsedda företrädesvis för forskning och forskarutbildning respektive företrädesvis för grundutbildning. I detta ligger att innehavare av sådana tjänster inte skall vara bundna till den ena eller den andra verksamhetsgrenen. Den frihet att utnyttja de samlade lärarresurserna som U 68 förordat i det föregående har som ett väsentligt motiv strävan att underlätta kontakterna mellan forskning/forskarutbildning och grundutbildning. Vad beträffar en samlad redovisning av olika aspekter på forskningsanknytningsfrågan erinrar utredningen om vad som anförts i avsnitt 1.6. I avsnitt 6.5.2 har nämnts den praktiska nödvändigheten i vissa fall av att ta t. ex. professorers tjänstgöring i anspråk för SOU 1973:2 35

uppgifter i grundutbildningen. Ett sådant ianspråktagande kan också vara önskvärt med hänsyn till grundutbildningsuppgifternas art, t. ex. när det gäller handledning i anslutning till examensarbeten i bl. a. civilingenjörsutbildningen. Omvänt är tjänstgöring i forskarutbildning värdefull för att underlätta en funktionell forskningsanknytning för en lärare som är verksam i grundutbildning. Anordningar av detta slag bör kunna ge de studerande i grundutbildningen en värdefull kontakt med den aktiva forskningen. Samtidigt torde de bidra till att hos den enskilde läraren i grundutbildningen utveckla en bredare metodkännedom inom hans forskningsområde, i sin tur av stort värde för de pedagogiska funktionerna, och också berika forskarutbildningen genom att förankra den i grundutbildningen. Enligt nu gällande bestämmelser kan en universitetslektor inom UKÄ-området fullgöra tjänstgöringsskyldighet inom ramen för undervisning i forskarutbildning. Det är angeläget att denna möjlighet vidgas till att gälla också handledning liksom att den kommer att gälla mer generellt för lärare i högskolan med erforderlig kompetens. Tjänstgöringsbyten av här berörda slag kommer enklast till stånd inom ramen för den enskilda institutionen, i den mån denna är gemensam för forskning/forskarutbildning och grundutbildning. Möjligheten till denna typ av kontakt mellan de båda verksamhetsgrenarna är i själva verket enligt U 68s bedömning ett viktigt skäl för en ordning med för forskning/forskarutbildning och grundutbildning gemensamma ämnesinstitutioner. Institutionens ledning bör bl. a. besluta om arbetsfördelningen i det aktuella avseendet mellan de berörda lärarna (jfr avsnitt 6.3.2.1). Tjänstgöringsbyten mellan forskning/forskarutbildning och grundutbildning bör också kunna bli aktuella mellan institutioner inom den enskilda högskolan. Det bör vara en angelägen uppgift för högskolestyrelsen med dess samlade ansvar för såväl personalen som resurserna i övrigt att efter förslag eller hörande av berörda institutioner organisera 545

sådana byten. En värdefull form av tjänstgöringsbyten, som emellertid kräver särskilda anordningar, är byten mellan högskolor, främst sådana med och sådana utan forsknings/forskarutbildningsorganisation. Som U 68 berört i avsnitt 6.3.7 är byten av detta slag bl. a. av betydelse för de mindre högskolomas och deras lärares forskningskontakt. Det föreslagna ledamotskapet i fakultet/sektion för samtliga innehavare av ordinarie universitetslektorat och motsvarande lektorstjänster - vid i princip närmast belägna högskola med forskning/forskarutbildning inom ämnesområdet — bör ge naturliga utgångspunkter för samverkan i detta avseende. Som utredningen anfört i nyssnämnda avsnitt bör det vara en väsentlig uppgift för högskolestyrelserna, i första hand inom en utbildningsregion, att i samråd dra upp riktlinjer för tjänstgöringsbyten mellan högskolorna. I detta sammanhang bör också beaktas möjligheterna till byten mellan å ena sidan statlig, å andra sidan kommunal eller enskild utbildningsorganisation. En generell förutsättning för byten av här avsett slag bör vara att beslut fattas i samförstånd med berörda lärare. Behovet av medel för rese- och uppehållskostnader som föranleds av tjänstgöringsbyten mellan högskolor bör enligt utredningens mening beaktas vid beräkning av grundutbildningsanslagen. Det synes rimligt att medel beräknas schablonmässigt i proportion till antalet berörda lärare (omräknat till heltidstjänster) och med beaktande av kostnaderna för resor till närmaste aktuella högskola. Tjänstgöringsbyten kan medge en kontinuerlig kontakt mellan grundutbildning och forskning/forskarutbildning. För en lärare, vars tjänst är företrädesvis eller helt avsedd för grundutbildning och i vars tjänstgöringsskyldighet sålunda forskning inte ingår, är det av stor betydelse att få möjlighet också till en mera aktiv forskningskontakt, t. ex. genom engagemang i forskningsprojekt. En sådan kontakt kan komma till stånd under tjänstledighet, t. ex. genom uppdragsforsk546

ning, men förutsättningarna för sådana anordningar torde vara begränsade. U 68 förordar som en mera generell lösning att man skall kunna för den enskilde läraren koncentrera undervisningsinsatserna i tiden så att tjänstgöringen medger sammanhängande perioder för forskning. I den mån detta kan ske utan förfång för undervisningen är det enligt utredningens mening angeläget att det underlättas på olika sätt. För lärare med erforderlig vetenskaplig kompetens och med längre förordnandeperiod än ett läsår bör högskolestyrelsen enligt utredningens uppfattning ha möjlighet att inom den givna totalramen omfördela tjänstgöringen i tiden så att t. ex. under en följd av fem terminer läraren får en större undervisningsvolym än normalt för att därpå den sjätte terminen få undervisningsvolymen minskad i motsvarande mån. Möjligheten att få tjänstgöringen förlagd på detta sätt bör ses som en förmån för den enskilde läraren. Den kan dock rimligen endast komma sådana lärare till del som genomgått forskarutbildning. För att kontakten med forskning m. m. skall bli tillfredsställande bör den i andra former och mera generellt för olika slag av lärare helt eller i huvudsak verksamma i grundutbildning kunna vara ett åliggande. För vissa lärare kan även här ett återkommande engagemang i forskningsprojekt bedömas vara den mest ändamålsenliga kontaktvägen. I andra fall kan ämnesmässig fortbildning inom ramen för särskilda kurser eller seminarieserier, genom deltagande i delar av pågående forskarutbildning eller på annat sätt - vara det mest ändamålsenliga. Engagemang i pedagogiskt utvecklingsarbete som är direkt knutet till undervisningen kan vidare ofta vara ett viktigt komplement till kontakt med forskningsfronten inom ett ämnesområde. U 68 vill i detta sammanhang stryka under att det inte bara är forskningskontakt i här antydd mening som bör tillgodoses i denna form. Också kontakter med yrkeslivet inom respektive område eller med andra slag av utbildning kan i många fall vara av stor SOU 1973:2

betydelse för att ge den enskilde läraren impulser till förnyelse av undervisningen och ett vidare perspektiv på högskoleutbildningen. Som exempel kan nämnas värdet av kontakter med och erfarenhet av skilda former av vuxenutbildning. Högskolestyrelsen bör ha det övergripande ansvaret för planering av lärarnas fortbildning i här antydda former. 1 högskolans budget bör beräknas medel för ändamålet, förslagsvis som en viss andel av lönekostnaderna under grundutbildningsanslagen. Omfattningen av medelsbehovet är självfallet vansklig att bedöma. Man bör dock utgå från att ett program av det skisserade slaget förutsätter en viss kostnadsökning för högskoleutbildningen. U 68 tar slutligen upp vissa frågor om arbetsfördelning m. m. mellan lärare inom grundutbildningen. Även när det gäller verksamhet inom grundutbildningen enbart är det enligt U 68s mening väsentligt att den enskilde högskoleläraren inte blir låst till en snävt avgränsad del av ett ämnesområde eller till en viss typ av undervisning. Detta är av betydelse redan för att de samlade lärarresurserna skall kunna utnyttjas effektivt. Det framstår också för utredningen som naturligt och önskvärt, att man genom ett varierat utnyttjande av lärarresurserna inom högskolan, givetvis under beaktande av behörighetsreglerna för olika lärarfunktioner, söker uppnå de fördelar som bör kunna vinnas i fråga om förnyelse av undervisningen, berikande av den enskilde lärarens erfarenhet samt - sammanhängande med det sistnämnda — större beredskap hos lärarpersonalen inför eventuella förändringar i utbildningen. Som exempel på lämpliga anordningar kan nämnas byten mellan ett ämnesområdes mera teoretiska och mera tillämpningsinriktade delar. Också byten mellan olika nivåer i grundutbildningen torde generellt vara av värde. En förutsättning för även detta slag av byten bör vara att de sker i samförstånd med berörda lärare. Växlingar i tjänstgöringen av nämnda slag bör komma till stånd på i princip samma sätt SOU 1973:2

och i samma former som växlingar mellan forskning/forskarutbildning och grundutbildning. De sammanhållna ämnesinstitutionerna och den sammanhållna lokala högskoleorganisationen ger sålunda i första hand ramar för bytena. U 68 vill emellertid betona att dessa även kan vara av stor betydelse för kommunikationerna mellan högskolor av olika storlek och karaktär. Också byten avseende enbart grundutbildningstjänstgöring bör därför uppmärksammas i högskolestyrelsernas ovan berörda samråd och i deras bedömningar av medelsbehoven. Oavsett de nämnda tjänstgöringsbytena är det av största vikt att i första hand lärarpersonalen samverkar på ett sådant sätt att undervisningen framstår som en helhet för de studerande. Frågan om samordning inom utbildningslinjerna har berörts i avsnitt 6.3.3, varvid bl. a. tanken på "linjelärarråd" över institutionsgränserna har förts fram. Här skall något diskuteras samverkan i fråga om en kurs eller en sammanhållen grupp av kurser, normalt inom en och samma institution. I vissa fall är en sådan samverkan självfallen och lätt ordnad, t. ex. då bara en eller två lärare undervisar i en kurs. I andra fall, då kursdeltagarna är uppdelade i ett stort antal grupper eller då kursen består av flera olikartade moment, är en organiserad samverkan önskvärd eller nödvändig. Ett enkelt exempel på ett sådant samverkansbehov gäller kontakt mellan föreläsare och övningsledare i ett fall då föreläsningar och övningar inom en kurs löper parallellt: föreläsaren bör genom övningsledaren observera den takt i vilken de studerandes arbete fortskrider och övningsledarna bör välja problem inom en med föreläsaren avtalad ram. Ett annat exempel är kontaktbehovet mellan en inledande översiktlig föreläsning, som kanske ger utblickar över aktuella forskningsproblem, och en efterföljande gruppundervisning: utan en sådan kontakt finns det risk att inledningsföreläsningen hänger i luften. Fler exempel kan anföras. Gemensamt för 547

dem är samverkan av lärare, ofta med olika erfarenhetsbakgrund och utbildning, i ett lärarlag. Laget kan vara fast organiserat med reglerade former för samverkan, t. ex. sammanträden veckovis, eller arbeta under mera informella kontakter. Inom ramen för lärarlag bör det inte minst vara möjligt att vid institutioner med såväl grundutbildningssom forsknings- och forskarutbildningsuppgifter utveckla en god kommunikation mellan de båda verksamhetsgrenarna. Lärare i vars tjänsteåligganden forskning ingår kan sålunda delta i planeringen vid kursens början eller regelbundet under kursens gång. En eller flera forskare kan också delta som lärare i laget, även om man måste räkna med att det i kurser med stort studerandeantal blir begränsade möjligheter till direkt kontakt mellan forskaren-läraren och de studerande.

fattningskomplexet bör vara disponerat och vilka nuvarande författningar m. m. som dess olika delar avses ersätta.

Ett mera fast organiserat lärarlag bör ha en ansvarig ledare. Ledningsfunktionen kan ofta med fördel avse verksamheten inom kursen i dess helhet och förutsätts givetvis utövas under ansvar ytterst inför institutionsstyrelsen (motsvarande). Organisationen i lärarlag synes — för att återknyta till frågan om grundutbildningens forskningsanknytning — vara en lämplig form för kontakter mellan en högskola med och en högskola utan forsknings/forskarutbildningsorganisation inom ett ämnesområde. Medverkan från lärare vid den förra i utbildning vid den senare kan då planeras i former som är ändamålsenliga med hänsyn till den berörda kursens art och mål och till de lokala förutsättningarna i övrigt. Förutom den i det föregående nämnda exemplifieringen i bilaga 14 av den institutionella organisationen på vissa orter finns i bilagorna 12 och 13 mer generella illustrationer av innebörden i främst de i detta kapitel presenterade förslagen om högskoleväsendets institutionella organisation. Dessa illustrationer har formen av dels författningsutkast, dels sammanfattande beskrivningar av den tänkta behandlingsgången för olika slag av ärenden. I inledningen till bilaga 12 redovisar utredningen sin syn på hur det framtida för548

SOU 1973:2

7 Kostnader

7.1 Samhälls- och utbildningskostnadernas utveckling

Under 195a och 1960-talen har det offentliga området tagit i anspråk allt större del av de totala samhällsresurserna. Överföringar (transfereringar), med syfte att utjämna standardskillnader mellan olika grupper i samhället, har ökat i omfattning. År 1969/70 utgjordes omkring en fjärdedel av den statliga driftbudgetens utgifter av överföringar till enskilda personer. Bl. a. utbildningsområdet har vuxit kraftigt (se avsnitt 2.2.1). De stora skolreformerna och utbyggnaden av den eftergymnasiala

utbildningen har gjort att utgifterna stigit i både absoluta och relativa tal. I tabell 7:1 anges den relativa volymmässiga utvecklingen per år (genomsnitt över femårsperioder) sedan 1955. Kostnaderna för de utbildningslinjer som U 68 betecknar som grundläggande högskoleutbildning finns inte särredovisade och det är svårt att ange deras utveckling. För att i någon mån illustrera förhållandena under 1960-talet redovisas utgifterna på driftbudgeten för högre utbildning och forskning

Tabell 7:1. Den relativa volymmässiga utvecklingen inom den offentliga sektorn totalt och inom utbildningsområdet 1955/60-1965/70. 1970, miljoner kronor, löpande priser Bruttonationalprodukt Total offentlig konsumtion därav: stat kommun Totala offentliga bruttoinvesteringar därav: stat kommun Utbildning Offentlig konsumtion därav: stat kommun Oftentliga investeringar därav: stat kommun

Procentuell volymökning i genomsnitt per ar 1955/60

1960/65

1965/70

168 600 36 200 13 800 22 400 14 000 5 000 9 000

3,5 3,5 3,3 3,7 5,2 5,8 4,6

4,9 5,0 5,6 4,5 6,9 2,4 11,2

3,9 5,7 2,0 8,6 5,8 2,1 8,3

8 900 1 800 7 200 1 700 300 1 500

5,2 8,1 4,2 2,5 12,3 1,3

5,5 6,2 5,2 17,3 23,2 16,3

6,5 2,2 7,7 4,2 1,9 4,7

Anm. De statliga gymnasierna kommunaliserades den 1 juli 1966. Källa: Nationalräkenskaper samt beräkningar utförda inom sekretariatet för ekonomisk planering. SOU 1973:2

Tabell 7:2. Bruttonationalprodukt samt utgifter på driftbudgeten, under åttonde huvudtiteln och för högre utbildning och forskning, miljoner kronor, löpande priser. 1960

1972 Bruttonationalprodukt (till marknadspris) 72 000 112 000 122 300 131900 140 600 152 500 170 300 182 700 198 600 Totala utgifter på driftbudgeten 14 300 25 200 28 800 31800 34 000 36 800 40 500 43 800 48 400 Totala utgifter under åttonde huvudtiteln 1900 3 690 4 250 4 940 5 410 6 250 7 160 7 590 8 390 Utgifter för högre utbildning och forskning 260 1 460 580 700 780 940 1 140 1 240 1 390 1

Avser universitet, högskolor, seminarier m. m. inom åttonde huvudtiteln.

under utbildningsdepartementet. Dessa utgifter innefattar alltså, till skillnad från de beräkningar som avser U 68s förslag, även utgifter för forskning och forskarutbildning. Å andra sidan innefattar de inte utgifterna för en rad utbildningar som i U 68s förslag räknas som högskoleutbildning men som nu inte hör till universitet och högskolor. Avsikten har emellertid som nämnts i första hand varit att visa utvecklingen i stora drag under 1960-talet. Härvid bör det observeras att på grund av anslagsförändringar uppgifterna för år 1960 inte är helt jämförbara med de övriga. Vidare bör nämnas att de

statliga gymnasierna kommunaliserades den i juli 1966. De faktiska utgifterna framgår av tabell

2,0^

1.0 -^

19 60

1 1965

1 66

1 67

1 68

1 69

1 70

1 71

72 Figur 7:2. Utgifter på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln för högre utbildning och forskning i andel av samtliga utgifter på driftbudgeten.

i

r 1965 66

Figur 7:1. Utgifter på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln för högre utbildning och forskning i andel av utgifter inom utbildningsdepartementets område.

71 72

Figur 7:3. Utgifter på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln för högre utbildning och forskning i andel av bruttonationalprodukten. SOU 1973:2

7:2. I figurerna 7:1 - 7:3 redovisas utgifterna på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln för högre utbildning och forskning: 1) som andel av de totala utgifterna på driftbudgeten inom utbildningsdepartementets område, 2) som andel av de totala utgifterna på driftbudgeten och 3) som andel av bruttonationalprodukten. De redovisade utgifterna omfattar inte studiesocialt stöd. Alla utgifter har omräknats från budgetår till kalenderår genom en medelvärdesberäkning. Det framgår av figur 7:1 att den högre utbildningens och forskningens andel av bruttonationalprodukten i stort sett fördubblats under 1960-talet. Däremot harden högre utbildningens och forskningens andel av utgifterna på driftbudgeten inom åttonde huvudtiteln ökat endast obetydligt.

SOU 1973:2

7.2 Några utgångspunkter för kostnadsberäkningarna

7.2.1 Kostnader och intäkter för resursinsatser i högskoleutbildningen I underlaget för ställningstaganden till den högre utbildningens planering måste självfallet ingå ekonomiska bedömningar. Frågan hur man bör hushålla med samhällets resurser bör belysas av en beskrivning av olika planeringsåtgärder och de effekter som de bedöms få samt av beräkningar av de resursinsatser de kräver. För den högre utbildningens del har de problem som möter då man vill mäta insatta resurser och deras effekter studerats bl. a. av Leif Magnusson och Svend Tychsen i den på uppdrag av U 68 utförda undersökning som redovisas i "Samhällsekonomiska kalkyler för längre utbildning" (SOU 1972:23). En kortfattad framställning i ämnet ges av Ingemar Ståhl i en bilaga (Några synpunkter på den högre utbildningens kostnader, intäkter och finansiering) till studiesociala utredningens huvudbetänkande (SOU 1963:74). Endast en del av insatserna för och effekterna av utbildning är åtkomliga för mätning med sedvanliga ekonomiska mått. De kalkyler som genomförts i Magnussons och Tychsens undersökning kan därför inte ge mer än begränsad vägledning för utbildningsplaneringen. Avgörande blir till slut de värderingar som knyts till olika slag av resursinsatser och deras effekter. Utredningens förslag avser i första hand den grundläggande högskoleutbildningens di552

mensionering, organisation och lokalisering. Syftet med förslagen har beskrivits i de föregående kapitlen. U 68s förslag beträffande dimensionering inom en modifierad studieorganisation och antagning till högskoleutbildning avser sålunda att tillsammans med de av statsmakterna fattade besluten om vidgad behörighet åstadkomma en utjämning av möjligheterna till utbildning. Förslaget innebär också en fördelning av utbildningsresurserna på sektorer som avses ge en av förutsättningarna för förbättrade yrkesinsatser av de enskilda i samhället. De föreslagna riktlinjerna för studieorganisationens utveckling bör på sikt medföra bättre möjligheter att tillgodose individuella utbildningsönskemål och att avpassa utbildningsinsatserna till ett föränderligt samhälles behov. Utredningens förslag till en mer enhetlig och till övrig samhällsplanering anknuten institutionell organisation för högskoleutbildningen syftar till ett effektivare resursutnyttjande och till att ge förutsättningar för en fortlöpande förnyelse av utbildningen. Högskoleutbildningens föreslagna utbyggnad inom tillsammans 19 högskoleområden syftar till en rättvisare geografisk fördelning av tillfällena till högre utbildning och till en jämnare fördelning över landet av arbetskraft med längre utbildning. En sådan lokalisering bör ses som ett väsentligt element i samhällets strävan till en balanserad regional utveckling. De föreslagna åtgärderna bör självfallet vägas mot de kostnader de förorsakar. U 68s SOU 1973:2

förslag och bakgrunden till dem har behandlats utförligt i de föregående kapitlen. I detta kapitel skall uppmärksamheten riktas mot kostnadssidan. Den grundläggande principen i kostnadsberäkningarna bör vara att varje resursinsats (i fråga om t. ex. lokaler eller personal) skall värderas efter sin alternativa användning. Man kan alltså säga att den verkliga kostnaden för högskoleutbildningen är värdet av det som skulle ha kunnat produceras eller åtnjutas om resurserna för utbildningen hade använts för andra ändamål. Alternativkostnaderna för utbildning kan självfallet inte exakt mätas utan måste uppskattas. Flera möjligheter finns då. Här anges de mått som används i utredningens kostnadsberäkningar. Numera tillämpas i statlig verksamhet den principen att myndigheterna debiteras hyra för sina lokaler. I de fall hyran ligger på samma nivå som för andra jämförbara lokaler på orten kan den tas som ett mått på byggnadernas alternativkostnad. Den marknadsmässiga hyran torde emellertid vara svår att med exakthet uppskatta. I princip skulle kostnaden för personal sättas till värdet av de varor och tjänster som skulle ha kunnat produceras om personalen hade varit sysselsatt i sitt från produktionssynpunkt mest gynnsamma alternativ. Enligt ett ofta tillämpat teoretiskt betraktelsesätt kan individens bidrag till det samlade värdet av varor och tjänster mätas med det pris arbetsgivaren betalar honom eller henne för arbetet. I verkligheten är teorins förutsättningar sällan uppfyllda. För en uppskattning av personalkostnaderna för undervisning och administration i en totalkalkyl för den högre utbildningen är det dock naturligt att välja lönen samt värdet av den anställdes sociala förmåner som ett mått på personalkostnaden. För material mäts kostnaden med inköpspriset. Det är väsentligt att lägga märke till att de studerande inte kan betraktas som en kostnadsfri resurs. Motsvarande kostnad bärs av SOU 1973:2

samhället i form av förlorad produktion genom att de studerande inte förvärvsarbetar under studietiden. Mätningen av denna kostnadspost erbjuder självfallet praktiska svårigheter (se avsnitt 7.3.2). I praktiken kan den ekonomiska bedömningen självfallet inte enbart avse frågan om de beräknade resursinsatserna är skäliga i förhållande till effekterna av föreslagna åtgärder. De resurser som står till förfogande är begränsade och en avgörande faktor blir medelsbehovet. Utgifterna för byggnader och utrustning kan t. ex. vara koncentrerade till investeringar under ett igångsättningsskede, medan kostnaderna uppträder under investeringarnas hela användningstid. Utgiftsbehovet för studiemedel bör vidare beaktas, även om studiemedlen är delvis återbetalningspliktiga. 7.2.2 Kostnadsutveckling Kostnadsberäkningarna redovisas i fasta priser. Beräkningsarbetet har genomförts i 1971 års löne- och prisläge, varefter ett schablontillägg har gjorts motsvarande löneutvecklingar från 1971 till 1972 inom UKÄ-området. Inga antaganden om effektivitetsutvecklingen har gjorts. Effektivitet kan sägas vara ett mått på förhållandet mellan verksamhetens effekter och de resurser som sätts in för att nå dessa. Effekterna mäts härvid i förhällande till målen för verksamheten. Som bl. a. Magnussons och Tychsens undersökning visar är det mycket svårt att mäta utbildningens effekter. Vissa av dem torde över huvud taget inte vara tillgängliga för kvantitativa uppskattningar. I detta avsnitt skall huvudsakligen förhållandet mellan elevantal och lärarinsats belysas. Detta utgör inte nödvändigtvis ett effektivitetsmått. Ett mindre antal elever per lärare kan t. ex. vara uttryck för en höjd ambitionsnivå. Den fråga som skall behandlas kan formuleras: om reallönerna i högskoleutbildningen ökar i framtiden, hur påverkar det kostnaderna? De samlade produktiva resurserna i sam553

hället har under 1950- och 1960-talen ökat med i genomsnitt per femårsperiod mellan 3,5 och 5,5 procent om året. Utvecklingen har inneburit att reallönerna har stigit under perioden och detta gäller i huvudsak även inom högre utbildning och forskning. Om arbetskraftens produktivitet, i betydelsen antal elever per lärare, inom högskoleutbildningen utvecklas så att den svarar mot personalens reallöneökningar, skulle detta i princip innebära att kostnaderna per studerande, räknade i fast penningvärde, skulle ligga på oförändrad nivå. I industrin möts kostnadsstegringar av detta slag genom rationaliseringar, bl. a. genom ökad mekanisering. I regel ökar då kapitalinsatserna per anställd och arbetskraftens produktivitet stiger. Ju mer personalintensiv en verksamhet är, desto mer måste produktiviteten stiga för att kompensera reallönestegringar. I praktiken har det visat sig mycket svårt att genom rationaliseringar kompensera reallöneökningar i personalintensiva verksamheter. Löneökningar får i sådana företag i stor utsträckning kompenseras genom högre priser. Man bör kunna anta att reallöneutvecklingen inom högskoleutbildningen blir likartad med utvecklingen inom de områden som konkurrerar om personalen. Om reallönerna även i framtiden kommer att stiga, kan det bli svårt att åstadkomma rationaliseringar i en takt som kompenserar löneökningarna, eftersom personalkostnaderna utgör omkring två tredjedelar av högskoleutbildningens totalkostnader. En viktig kostnadsfaktor att uppmärksamma är de studerandes tid. Ett bättre utnyttjande av denna skulle kunna bidra till större studieeffektivitet. Detta gäller såväl den årliga studietidens omfattning (dvs. läsårets längd) som, åtminstone i vissa fall, det dagliga studiearbetets omfattning och intensitet. Det är ändå tveksamt om detta för högskoleutbildningen i dess helhet kan kompensera reallöneökningen. Det finns därför anledning att anta att kostnaderna för högskoleutbildning, mätt i fasta priser, i framtiden kommer 554

att öka något. Det finns dock inte skäl att anta att effektiviteten i högskoleutbildningen, förhållandet mellan utbildningens totala effekter och de insatta resurserna, skulle avta. Insats av bättre utbildad personal, tillvaratagande av vetenskapens och teknikens framsteg, förbättrade undervisnings- och studieformer och förbättrade kontakter mellan utbildning och yrkesliv är faktorer som medverkar till högre effektivitet. 7.2.3 Utbildningsplats och närvarande studerande Kostnaderna har beräknats för det antal utbildningsplatser som den grundläggande högskoleutbildningen avses organiserad för. Antalet utbildningsplatser och antalet närvarande studerande skiljer sig i regel åt. Förhållandet mellan de två begreppen utbildningsplats och närvarande studerande skall belysas med ett exempel. Om till en treårig utbildning under en följd av tre år antas 50, 100 och 120 studerande och därefter varje år 120 studerande, kommer antalet utbildningsplatser under det tredje året att vara 5 0 + 100+ 120 = 270 (i tredje årskursen 50, i andra 100 och i första 120). Under det fjärde året blir antalet utbildningsplatser 1 0 0 + 1 2 0 + 1 2 0 = 340 och under det femte året (och de därpå följande) blir antalet 360. Om många studerande lämnar utbildningen utan att ha fullföljt den, medverkar det till att antalet närvarande blir mindre än antalet utbildningsplatser. En förlängning av de faktiska studietiderna bidrar å andra sidan till att öka antalet närvarande. Räknar man t. ex. med att 60 procent av antalet nybörjare i årskurs 1 fortsätter till årskurs 2, att 50 procent fortsätter till årskurs 3 och att 40 procent behöver ett fjärde år för att avsluta studierna, innebär det att man antar följande kvarvarofrekvens (exempel 1): under andra året under tredje året under fjärde året under femte året

0,6 0,5 0,4 0,0 SOU 1973:2

Tabell 7:3. Antal utbildningsplatser och antal närvarande studerande (exempel). Antal Antal Anfc Antal antagna utbildnings- närvarande närv platser exempel 1 exer 50 100 120 120 120 120 120

50 150 270 340 360 360 360

50 130 205 262 292 300 300

50 145 255 313 366 372 372

Då blir antalet närvarande under fjärde året i detta exempel 0,4 • 50 + 0,5 • 100 + 0,6 • 120 + 120 = 262. Under sjätte året blir närvarotalet 300. Är motsvarande kvarvarofekvenser (exempel 2) i stället 0,9, 0,9, 0,3 och 0,0 blir närvarotalet det fjärde året 0,3 • 50 + 0,9 • 100 + 0,9 • 120+ 120 = 313 och under sjätte året 372. Exemplen sammanfattas i tabell 7:3. Vid sådan högskoleutbildning som i dag är spärrad är avvikelserna mellan antalet närvarande och antalet utbildningsplatser förhållandevis små. Antalet utbildningsplatser i tandläkarutbildning var t. ex. 1 880 budgetåret 1971/72, medan antalet närvarande studerande var ca 1 700, en skillnad på omkring tio procent. Det syns vara praktiskt och lämpligt att i planeringen i vissa fall använda antalet utbildningsplatser. Det gäller t. ex. vid beräkningar av studerandeantal och utbildningskapacitet på de av U 68 föreslagna utbyggnadsorterna. Flertalet av de utbildningslinjer som föreslås komma till stånd där är redan i dag spärrade. Vid utbildning med obegränsad antagning kan man inte tala om ett bestämt antal antagningsplatser. Vid de fria fakulteterna anges antalet första gången inskrivna, vilket med hänsyn till avsikten med studierna kan delas upp i antalet studerande för examen och antalet studerande i partiell utbildning (jfr avsnitt 2.4.1). Antalet nyinskrivna på en viss utbildningslinje en viss termin överstiger antalet första SOU 1973:2

gången inskrivna på linjen genom att det normalt innefattar ett visst antal personer som varit inskrivna vid annan högskoleutbildning. Begreppet närvarande studerande är vid de fria fakulteterna ej direkt jämförbart med motsvarande begrepp vid spärrad utbildning. Detta kan bero på studiernas friare organisation och på att den studerande har möjlighet att avbryta och återuppta studierna i stort sett efter egen önskan. Vid ett genomförande av U 68s förslag till studieorganisation och till begränsning av antagningen till högskoleutbildningen bör man kunna räkna med att förhållandena vid den utbildning som svarar mot de nuvarande fria fakulteternas i detta hänseende kommer att i större utsträckning likna dem inom annan högskoleutbildning. Det är dock sannolikt att en sådan förändring sker successivt och inte omedelbart i samband med genomförandet av en ny organisation. För närvaroberäkningarna inom sådan högskoleutbildning har U 68 därför bedömt det vara lämpligt att utgå från i huvudsak nuvarande kvarvarofrekvenser vid de fria fakulteterna. Enligt utredningens mening är det önskvärt att i den framtida planeringen beräkna kostnaderna per utbildningsplats (jfr avsnitt 6.5.3). Detta innebär inga oöverstigliga svårigheter inom utbildning som för närvarande är spärrad och organiserad på utbildningslinjer. Inom de fria fakulteterna är det inte möjligt att i nuläget ange en viss kostnad per utbildningsplats i ovan angiven mening för de olika utbildningslinjerna. Detta förutsätter nämligen att ett bestämt antal antagna studerande kan anges för enskilda utbildningslinjer. Kostnaderna är också för närvarande beräknade per studiekurs och inte för de olika utbildningslinjerna. Vid planeringen av utbildning vid de filosofiska fakulteterna beräknas kostnad per resursplats, dvs. de studieplatser som resurser tilldelas för. Normalt beräknas antalet resursplatser vid en studiekurs som det antal studerande som aktivt deltar i undervisningen i studiekursen och inte tidigare gjort detta. Även vid beräkningen av antalet re555

orsakar. Förslagen har inte karaktären av marginella förändringar inom en given institutionell ram. Beräkningarna bör därför omfatta totalkostnaderna för all grundläggande högskoleutbildning. Alla kostnader och utgifter som är förknippade med denna utbildning bör sålunda redovisas. Det är uppenbart att kostnaderna för lärarpersonal, undervisningsmateriel och undervisningslokaler bör ingå i beräkningen. Vidare är det klart att en del av verksamheten vid 7.2.4 Kostnadsberäkningarnas innehåll i universitetsoch högskoleförvaltningarna är stort orsakad av grundutbildningen. Detsamma U 68s förslag avser endast grundläggande gäller de centrala ämbetsverkens verksamhet. högskoleutbildning, medan kostnadskalky- Det är dock svårt att kartlägga hur stor del lerna bakom den hittillsvarande planeringen av verksamheten vid t. ex. SÖ som avser för universitet och högskolor omfattat såväl högskoleutbildning. Det är dock klart att grundutbildning som forskning och forskar- kostnaderna för ämbetsverken utgör en mycutbildning. Sålunda omfattar nuvarande an- ket liten del av kostnaderna för utbildningsslag inom UKÄs område både grundutbild- väsendet. Därför har här endast kostnaderna ning, forskning och forskarutbildning, vilket för den lokala förvaltningen (och administrainnebär vissa svårigheter när det gäller att tionen) medtagits. beräkna kostnaderna för grundutbildningen. Det har generellt antagits att kostnaderna I samarbete med UKÄ har därför — som för verksamheten står i direkt proportion till nämnts i avsnitt 6.5.3 — en undersökning antalet studerande, vilket innebär att beräkgjorts för att uppskatta fördelningen av re- ningarna baseras på genomsnittskostnader. surserna på de båda ändamålen (se avsnitt Detta syns i huvudsak vara berättigat i 7.3.1.1). samband med långsiktsplanering. I planeVidare finns - som berörts i kapitel 6 - ringen på kortare sikt kan däremot kostnahögskoleutbildning med såväl statlig, primär- den för att t. ex. öka antalet antagna studekommunal, sekundärkommunal som i vissa rande på en viss utbildningslinje med 30 fall enskild huvudman. Detta innebär vissa variera mycket beroende på om existerande svårigheter när det gäller att jämföra data. lokaler och utrustning kan användas och på Såvitt möjligt har emellertid i kostnadsberäk- karaktären av ökat personalbehov. ningarna tillämpats samma principer för alla Beträffande behovet av lokaler på utbyggutbildningslinjer. Kostnaderna har sålunda nadsorterna räknar U 68 med att man under beräknats per utbildningsplats (se avsnitt större delen av utredningens planeringspe7.2.3) i det pris- och löneläge som rådde riod skall kunna i viss utsträckning utnyttja 1971. redan befintliga lokaler och att nya permaDet är också svårt att skilja ut vad som nenta lokaler kommer att behöva uppföras kan bli resultat av ett förverkligande av först under senare delen av planeringsperioU 68s förslag från den utveckling som eljest den. Det kan emellertid av konjunkturmässiskulla ha ägt rum. För de nuvarande filoso- ga skäl vara lämpligt att tidigarelägga vissa fiska fakulteterna är det t. ex. omöjligt att investeringar. Det totala investeringsbehovet förutsäga utvecklingen av studerandetill- under planeringsperioden redovisas i avsnitt strömningen för det fall att planeringsåtgär- 7.5. der inte vidtas. Två slags beräkningar presenteras. Det är således inte möjligt att helt isolera Kostnadsberäkningarna avses redovisa den de kostnader som utredningens förslag för- resursförbrukning som följer av ett förverksursplatser vid en studiekurs måste man, med hänsyn till den frihet som de studerande ofta har att avgöra om de vill delta i undervisningen eller inte, räkna med viss osäkerhet. Detta syns vara den enhetskostnad som kommer närmast kostnad per utbildningsplats, och i de följande beräkningarna inom de filosofiska fakulteternas område är det den som används.

556 SOU 1973:2

ligande av utredningens förslag. Eftersom dessa förslag avser kurser, utbildningslinjer eller grupper av utbildningslinjer, bör också kostnadsberäkningarna redovisas på motsvarande sätt. De poster som ingår i kostnadsberäkningen är personal, lokaler, utrustning och materiel m. m. (här kallade undervisningsoch administrationskostnader) samt alternativkostnader för de studerande. Utgiftsberäkningarna syftar framför allt till att redovisa medelsbehovet. De omfattar utgifter för undervisning och administration och innehåller samma poster som undervisnings- och administrationskostnader. Även beloppsmässigt torde utgifter för undervisning och administration överensstämma med motsvarande kostnader. Övriga poster i utgiftsberäkningen är investeringar och studiesocialt stöd. 7.2.5 Kostnadsberäkningarnas karaktär Det huvudsakliga syftet med de i det följande presenterade beräkningarna är att ange kostnaderna för ett genomförande av U 68s förslag. De svårigheter, som ligger i att avgränsa vad som blir konsekvenser av utredningens förslag från följderna av tidigare fattade beslut, har redan berörts. Väsentligt torde emellertid i samband med övergripande planeringsbeslut vara att kunna bedöma de totala kostnaderna och deras fördelning på olika ändamål (yrkesutbildningssektorer och utbildningslinjer). Det är sådana totalberäkningar som utredningen har gjort. Det ligger i sakens natur att U 68s kostnadsberäkningar har karaktär av uppskattningar och att det faktiska utfallet kan bli ett annat än det beräknade. Antalet närvarande studerande kommer under flera år efter genomförandet av U 68s förslag om en fastare planering av högskoleutbildningen att bero på tillströmningen till sådan utbildning under tiden fram till genomförandet. Även efter ett genomförande av en fastare planering kommer antalet närvarande att bero på en rad faktorer, bl. a. kvarvarofrekvenser, som i dag bara kan uppskattas med utgångsSOU 1973:2

punkt i dagens förhållanden men som erfarenhetsmässigt varierar från tid till annan. De genomförda beräkningarna innehåller också andra osäkerhetsfaktorer. En principiellt betydelsefull sådan ligger i kostnadsfördelningen mellan grundutbildning å ena sidan, forskning och forskarutbildning å den andra. Det material, som utredningens skattning av denna fördelning bygger på (se avsnitt 7.3.1.1), visar bl. a. på stora variationer i olika universitetsinstitutioners sätt att fördela driftkostnadsanslagen på de olika ändamålen, även variationer mellan institutioner av samma slag. Den exakta kostnadsfördelningen kan mätas endast genom en mera ingående kartläggning. En sådan syns vara motiverad att genomföra närmast i samband med den förändring av anslagssystemet, innefattande ett anslagsmässigt åtskiljande av medel för grundutbildning från medel för forskning och forskarutbildning, som U 68 förordat i avsnitt 6.5.2. I en planeringssituation, då varken grundutbildningen eller forskningen och forskarutbildningen bedöms komma att expandera mycket kraftigt, är en viss osäkerhet om kostnadsfördelningen på de två ändamålen av underordnad betydelse för de sammanlagda kostnadernas storlek. Även om en relativt betydande felbedömning med avseende på själva fördelningen mellan dessa båda ändamål gjorts, något som inte kan uteslutas, är det en för totalkostnaden oväsentlig fråga om denna kostnad redovisas under det ena eller det andra ändamålet. Det följer av det som nu sagts att de genomförda beräkningarna inte får uppfattas som normerande i fråga om t. ex. principen för fördelning av kostnader mellan å ena sidan grundutbildning, å andra sidan forskning och forskarutbildning. Inte heller redovisningen av enhetskostnader för olika utbildningslinjer eller studiekurser avses utgöra förslag till framtida kostnadsschabloner. Å andra sidan utgör en beskrivning av den nuvarande kostnadsstrukturen i stort, med dess betydande spännvidd i kostnaderna för undervisning och administration mellan olika slag av högskoleutbildning, en inte oväsentlig 557

del i underlaget för de mera övergripande planeringsbeslut som U 68s förslag syftar till. Det kan förtjäna påpekas att skillnader i kostnadshänseende mellan olika utbildningar i vissa fall beror på olikheter i fråga om omfattningen av inslag av praktik och yrkesträning. Betydande sådana inslag finns t. ex. inom lakar- och tandläkarutbildningen och i konstnärliga utbildningar.

558 SOU 1973:2

7.3 Beräkningsunderlag

7.3.1 Undervisnings- och administrationskostnader 7.3.1.1 Utbildningslinjer inom UKÄområdet Grundutbildningens andel av fakultetsanslagen De anslag inom UKÄ -området som berör grundutbildningen kan delas in i två grupper: anslag till lärarlöner och driftkostnader inom visst fakultetsområde och anslag som avser för flera fakultetsområden gemensamma ändamål, t. ex. förvaltningarna, lokalkostnaderna och de vetenskapliga biblioteken. Anslagen avseende lärarlöner och driftkostnader utgör cirka två tredjedelar av den totala anslagssumman inom UKÄs område. Vid en uppskattning av kostnadsfördelningen på grundutbildning och forskning/forskarutbildning är det därför mest väsentligt att få en så riktig fördelning som möjligt av kostnaderna under dessa anslag. Med nuvarande anslags- och redovisningssystem saknas dock möjligheter att i detalj ange en sådan fördelning. För teknisk fakultet har dock ur den officiella redovisningen kunnat hämtas uppgifter med anknytning till försöksverksamheten med programbudgetering vid Chalmers tekniska högskola. Dessa uppgifter har använts som underlag för en uppskattning för de tekniska fakulteterna generellt. Övriga redovisade uppgifter bygger på en genomgång av lärarkrafttilldelningen vid filoSOU 1973:2

sofisk fakultet, på antaganden som gjorts för varje fakultet om fördelningen av lärarna på grundutbildning och forskarutbildning samt på en stickprovsundersökning av användningen av driftkostnadsanslagen vid ett antal institutioner. Hänsyn har tagits till att en del av kostnaderna för läkarutbildningen bestrids från anslag under femte huvudtiteln. Därvid har tillämpats samma fördelning av dessa kostnader mellan grundutbildning och forskning/forskarutbildning som för fakultetsanslagen. Vid odontologisk fakultet har tandsjukvårdskostnader inte betraktats som en kostnad för grundutbildningen.

För flera fakultetsområden gemensamma anslag Kostnaderna under anslag som är gemensamma för flera fakultetsområden antas vara direkt proportionella mot antalet studerande. Vissa av kostnaderna kan antas vara lika stora för varje studerande oberoende av utbildningens inriktning, medan andra beror på det ämnesområde studierna avser. Framför allt för lokaler, inredning och utrustning är det nödvändigt att skilja mellan icke-laborativa och laborativa ämnesområden, av vilka de senare i regel är mera kostnadskrävande. Beräkningarna har utförts så att de anslag och anslagsposter som avser lokaler, inredning och utrustning först har fördelats på laborativa och icke-laborativa ämnesområden 559

och därefter beräknats för varje utbildningsplats (motsvarande) inom dessa ämnesområden. För läkarutbildningen har motsvarande del av de lokalkostnader som bestrids från femte huvudtiteln räknats som en kostnad för grundutbildningen. Grundutbildningens andel av anslaget "kostnader för datamaskintid" har fördelats på resursplatser inom ämnesområdet informationsbehandling. Grundutbildningens andel av alla övriga anslag har fördelats lika på alla utbildningsplatser. Med dessa fördelningsprinciper kan de gemensamma kostnaderna indelas i tre grupper, nämligen för laborativa ämnesområden, icke-laborativa ämnesområden och ämnesområdet informationsbehandling. Kostnaden per utbildningslinje De grundläggande planeringsenheterna i U 68s förslag är kursen och utbildningslinjen. Såvitt möjligt bör därför kostnaden per utbildningsplats i varje utbildningslinje anges. De i det föregående beskrivna beräkningarna redovisar kostnaderna per utbildningsplats och utbildningslinje för alla fakulteter utom de filosofiska. För dessa anges som nämnts i avsnitt 7.2.3 kostnaden per resursplats inom olika ämnesområden. Som framgår av tabell 7:5 kan ämnesområdena vid de nuvarande filosofiska fakulteterna delas in i ett relativt litet antal grupper med i huvudsak enhetliga kostnader per resursplats. De av U 68 i kapitel 3 föreslagna utbildningslinjerna är desamma som dagens med undantag av de linjer som närmast svarar mot de nuvarande filosofiska fakulteternas. Av dessa senare är några fasta kombinationer av studiekurser, medan andra, ofta uppdelade på mot olika yrkesområden inriktade linjevarianter, ger möjlighet till flera olika kombinationer av studiekurser. Att ange kostnaden per resursplats i de fasta kurskombinationerna innebär inga principiella svårigheter. Även för de linjevarianter som är uppbyggda av kostnadsmässigt enhetliga studiekurser eller som på annat sätt har en enkel kostnadsstruktur (t. ex. ämneslärar560

utbildning med språklig inriktning) är kostnadsberäkningen ganska enkel. I de fall däremot, där studiekurser inom olika kostnadsklasser ingår i en linjevariant och där dessa kan kombineras på olika sätt, krävs för en beräkning av kostnaden per resursplats inom linjevarianten att fördelningen av de studerande på olika alternativ är känd. I tabell 7:6 anges kostnaderna per utbildningslinje för bl. a. ämneslärarutbildningen. I tabell 7:5 anges den genomsnittliga kostnaden per resursplats för studiekurser vid bl. a. filosofisk fakultet. I den högskoleorganisation för huvuddelen av den statliga högskoleutbildningen som U 68 föreslagit (se kapitel 6) avses ansvaret för disposition av lärare, lokaler och andra resurser, inom av statsmakterna angivna ramar, ligga på högskolestyrelserna. En betydelsefull del av planeringsarbetet avses också ligga på utbildningsnämnder och i förekommande fall linjenämnder samt institutionerna. Såväl för den lokala planeringen som för statsmakternas rambeslut krävs ett mer preciserat kostnadsunderlag än det som U 68 redovisar här. Bl. a. är det i den årliga planeringen inte tillräckligt att arbeta med genomsnittskostnader. Uppdelningen i fasta och rörliga kostnader kan vara beroende av lokala faktorer och den marginella kostnaden för ytterligare en studerande i viss utbildningslinje eller kurs kan — som berörts i avsnitt 6.5.3 — variera högst avsevärt. Det är, bl. a. med hänsyn till detta, enligt U 68s uppfattning inte meningsfullt att för den långsiktiga planeringen ange genomsnittskostnader med någon större precision. I vissa fall uppstår fördyringar vid anordnande av högskoleutbildning i små enheter eller vid decentraliserad utbildning. Dessa kostnadsökningar beror på att undervisningsgrupperna kan komma att vara mindre än vad som f. ö. är vanligt. I vissa fall kan också resekostnader för lärare tillkomma. Den av U 68 exemplifierade utbyggnaden inom de enskilda högskoleområdena för planeringsperiodens början avser i huvudsak utbildningslinjer för vilka sådana kostnadsökningar inte syns bli aktuella. Om utbyggnaSOU 1973:2

den på sikl innebär förläggning till nya orter av utbildningslinjer som närmast svarar mot viss utbildning vid nuvarande filosofisk fakultet, kan vissa fördyringar av det antydda slaget förekomma. Den av U 68 föreslagna utbyggnaden av utbildning i enstaka kurser och studiekurser bör enligt utredningens mening redan från början i viss utsträckning avse decentraliserad utbildning. Här kan viss fördyring med hänsyn till bl. a. resekostnader och små undervisningsgrupper förekomma. Att generellt ange storleken av kostnadsökningarna är utomordentligt svårt. I föreliggande beräkningar har antagits att för en fjärdedel av utbildningen i enstaka kurser och studiekurser kostnaden med 15 procent överstiger genomsnittskostnaden i övrigt för motsvarande utbildning. 7.3.1.2 Vissa utbildningslinjer område

inom SÖs

Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun utgör en svårighet vid beräkningen av kostnader för utbildningslinjer med annan huvudman än staten. Kostnadsuppgifter måste hämtas från olika källor med de risker för bristande jämförbarhet i olika avseenden som detta medför. Här lämnas en kortfattad redogörelse för hur beräkningen av kostnaderna inom SÖs område utförts. Lärarkostnaderna har beräknats av SÖ. Beräkningarna bygger för vissa utbildningslinjer på lärarkoefficienter. För övriga utbildningslinjer har kostnaderna uppskattats. I samband med fastställande av schablonersättning vid interkommunal skolsamverkan har Svenska kommunförbundet beräknat de kommunala kostnaderna för lokaler samt kommunernas driftkostnader för grund- och gymnasieskola. Dessa uppgifter har utnyttjats för beräkningen av de kommunala kostnaderna. Kostnader för utrustning har beräknats på grundval av gällande utrustningslistor. Det har härvid förutsatts att utrustningen har en genomsnittlig livslängd på tio år. Fria skolmåltider och fria läromedel föreSOU 1973:2 36

kommer endast för ett fåtal högskoleutbildningar. Kostnaderna för dessa baseras också på kommunförbundets material. Kostnader för datamaskintid i samband med utbildning till systemman och programmerare och ADB-kurser ingående i kombinationsutbildning har beräknats på grundval av bestämmelserna i regleringsbrev. Kostnaden för tandhygienistutbildning har beräknats utifrån förhållandena i Malmö budgetåret 1972/73. Beräkningen av kostnaderna för sjöbefälsutbildningen baseras på utfallet av riksstatsanslagen för sjöbefälsskolorna budgetåret 1970/71. Kostnaderna för kombinationsutbildningarna har beräknats som ett årligt genomsnitt av kostnaden för den i utbildningen ingående specialkursen vid gymnasieskolan och kostnaden för berörd studiekurs eller studiekurser vid filosofisk fakultet. 7.3.1.3 Lärarutbildningar m. m. Undervisnings- och administrationskostnader för utbildningen av gymnastik- och idrottslärare, förskollärare och slöjdlärare samt för utbildningslinjerna vid seminarierna för huslig utbildning har beräknats genom att riksstatsanslagen enligt budgetredovisningen för budgetåret 1970/71 för respektive utbildningsenheter relaterats till antalet utbildningsplatser. För utbildning av lärare i industri och hantverk, ADB-lärare, vårdyrkeslärare, mellanstadielärare och lågstadielärare samt den praktisk-pedagogiska utbildningen av ämneslärare har kostnaderna beräknats av SÖ. För vissa av dessa utbildningar utgör elevarvodena den största utgiftsposten. Efter hand kan elevarvodena komma att ersättas av studiemedel. Här har dock kostnader beräknats med utgångspunkt i nu gällande bestämmelser. Elevarvodena har inräknats i utgifter för studiesocialt stöd (tabell 7:9) och torde utgöra närmare tio procent av dessa. Kostnaden för speciallärarutbildningen är beräknad med utgångspunkt i SÖs anslagsframställning för budgetåret 1972/73. 561

Enligt en inom SÖ gjord uppskattning uppgår kostnaden per studerande för utbildning i studie- och yrkesorientering till 7 500 kronor. Beloppet innefattar inte lokalkostnader. En uppskattning av dessa har därför gjorts utifrån lärarhögskolornas totala lokalkostnader.

dansskola avseende 1971/72. Kostnaderna för utbildning av bibliotekarier har baserats på förhållandena 1972/73, det första verksamhetsåret för bibliotekshögskolan i Borås. Avlönings- och driftkostnaderna har dividerats med antalet utbildningsplatser. 7.3.1.5 Vissa vårdyrkesutbildningar

7.3.1.4 Utbildningslinjer inom kulturområdet Kostnaderna för utbildning vid konstfackskolan samt vid konsthögskolan har beräknats direkt med utgångspunkt i riksstatsanslaget för respektive utbildningsenhet budgetåret 1971/72. Vid konstfackskolan utbildas konsthantverkare och formgivare samt teckningslärare, medan konsthögskolan utbildar konstnärer inom måleri, skulptur, grafik m. m. Kostnaden för utbildning till musiklärare, musikpedagog, kyrkomusiker, instrumentalist, sångare, tonsättare och dirigent har beräknats med utgångspunkt i riksstatsanslagen budgetåret 1971/72 till musikhögskolorna. Kostnaden för den utbildning till musikpedagog som sker utanför musikhögskolorna varierar men ligger något högre än vid dessa. Även för utbildningen vid dramatiska institutet och vid statens scenskolor har kostnaden per elev och år beräknats på detta sätt. Beräkningarna har härvid gjorts med utgångspunkt i förhållandena budgetåret 1972/73. Kostnaden för dramatiska institutet innefattar även kostnader för att framställa filmer. Denna produktion är ett led i utbildningen vid institutet men anses också ha ett allmännare värde. Här har valts att betrakta även dessa kostnader som en kostnad för utbildningen. Det bör observeras att dramatiska institutet budgetåret 1972/73 inte har studerande i alla årskurser och att därför kostnaderna per studerande detta år är onormalt höga. Kostnaderna för utbildning till danspedagog, koreograf och mimartist har beräknats på grundval av uppgifter lämnade av statens 562

Kostnadsberäkningarna för sjukgymnastutbildningen har baserats på förhållandena vid sydsvenska sjukgymnastinstitutet i Lund. Med utgångspunkt i regleringsbrevet har lärarkostnaderna för sjukgymnastutbildningen beräknats. Motsvarande andel av driftkostnadsanslaget för medicinska fakulteten har antagits avse sjukgymnastutbildningen. Den framräknade kostnaden för utbildningen i Lund har antagits vara representativ för all sjukgymnastutbildning. En viss del av kostnaderna för utbildningen i Göteborg utgörs av kommunala kostnader. Någon uppskattning av dessas storlek har inte gjorts. Samtliga kostnader redovisas sålunda som statliga. Kostnaderna för sjuksköterskeutbildning har beräknats på grundval av material från Svenska landstingsförbundet och gällande statsbidragsbestämmelser. 7.3.1.6 Utbildningar inom jordbrukets område Från jordbruksdepartementet har erhållits uppgifter om kostnader för utbildning till jägmästare, agronom, hortonom, landskapsarkitekt, veterinär, skogsmästare, trädgårdstekniker och lantmästare. 7.3.1.7 Socionom- och journalistutbildning Kostnaderna för utbildning av socionomer och journalister har beräknats per utbildningsplats på grundval av de redovisade riksstatsanslagen budgetåret 1970/71 för socialhögskolorna och journalisthögskolorna. Samtliga kostnader under dessa anslag har medtagits. Av kostnader för praktiktjänstgöring rnedSOU 1973:2

Tabell 7:4. Uppskattade genomsnittliga undervisnings- och administrationskostnader per utbildningsplats och år för den grundläggande högskoleutbildningen i 1972 års löne- och prisläge. För utbildningslinjer i vilka ingår studiekurser vid nuvarande filosofisk fakultet hänvisas till tabell 7:5 Utbildning

Kostnad

TEKNISK YRKESUTBILDNING Statlig Arkitekt, bergsingenjör, civilingenjör Farmaceut Receptarie Agronom, hortonom, landskapsarkitekt Lantmästare Trädgårdstekniker Jägmästare Skogsmästare Brandingenjör Sjöingenjör Yrkestekniska linjer

12 000 16 000 20 000 25 000 14 000 7 000 10 000

Kommunal Laboratorieassistent Drifttekniker

18 000 8 000

14 000 14 000 8 000 12 000

ADMINISTRATIV OCH EKONOMISK YRKESUTBILDNING Statlig Jurist Socionom Ekonomiföreståndare Hälsovårdsinspektör Sjökapten

3 000 6 000 12 000 8 000 7 000

Kommunal Ettåriga specialkurser i gymnasieskolan, genomsnitt Internatföreståndare Sekreterare

6 000 7 000 4 500

Övriga Högre grafisk utbildning

6 000

VÄRDYRKESUTBILDNING Statlig Läkare Tandläkare Socionom Veterinär Sjukgymnast

Utbildning

Kostnad

Kommunal Arbetsterapeut Hörselvårdsassistent Medicinsk assistent Sjuksköterska Ålderkomshemsföreståndare Tandhygienist Socialpedagog

5 000 9 000 9 000 9 000 8 000 11 000 14 000

UTBILDNING FÖR UNDERVISNINGSYRKEN Statlig Klasslärare Förskollärare Lärare i industri och hantverk ADB-lärare Danspedagog

12 000 6 000 12 000 20 000 25 000

Kommunal Fritidspedagog Musikpedagog

12 000 14 000 4

UTBILDNING FÖR KULTUR- OCH INFORMATIONSYRKEN Statlig Religionsvetenskaplig utbildning Journalist Regissör Scenartist Koreograf Mimartist Målare, skulptör Konsthantverkare Kyrkomusiker, instrumentalmusiker, sångare Övrig Kommunikations- och reklamlinjen

3 500 9 000 90 000 40 000 50 000 25 000 14 000 12 000 14 000

8 000

25 000 2 16 000 3 6 000 20 000 7 000

1 Därav lokalkostnader ca 7 000 kronor. Denna uppskattning är mer osäker än flertalet övriga på grund av de speciella svårigheterna att fördela kostnaderna under utbildnings- och socialhuvudtitlarna på grundutbildning, forskarutbildning, forskning och sjukvård. 3 Kostnader under anslaget tandsjukvårdskostnader ej medräknade. 4 Skattat på grundval av kostnaderna vid musikhögskolan. 2

SOU 1973:2

Tabell 7:5. Uppskattade genomsnittliga undervisnings- och administrationskostnader per resursplats och år för studiekurser inom utbildningslinjer som närmast svarar mot nuvarande utbildning vid de filosofiska fakulteterna samt kombinationsutbildningar i 1972 års löne- och prisläge. Studiekurs (motsvarande) Beteendevetenskapliga, samhällsvetenskapliga, språkliga och historisk estetisk-religionsveten> skapliga ämnesområden (ej psykologi och informationsbehandling) / Psykologi Informationsbehandling Biologi, kemi, logopedi Fysik Övriga ämnesområden, genomsnitt Studie- och yrkesorienteringsfunktionärer Praktisk-pedagogisk utbildning för ämneslärare Egentlig bibliotekarieutbildning Specialkurser ingående i kombinationsutbildning (ej kurs i informationsbehandling) D:o kurs i informationsbehandling Ekonomisk specialkurs

7.3.2 Alternativkostnaden för de studerande Kostnad

4 0005 000

ca 10 000 ca 8 000 ca 20 000 ca 16 000 ca 14 000 ca 8 000 ca 25 000 ca 10 000 6 0007 000 ca 10 000 ca 7 000

tas med denna beräkningsmetod endast handledararvoden. Eftersom praktiktjänstgöringen i många fall även är av värde för arbetsgivaren kan det hävdas att inte alla praktikkostnader bör betraktas som en utbildningskostnad. Vissa undersökningar beträffande enstaka praktikplatser för socionomer syns tyda på att värdet av praktikanternas arbete ligger på samma eller något högre nivå än praktikkostnaderna. 7.3.1.8 Övriga utbildningar För utbildning till brandingenjör och hälsovårdsinspektör har uppgifter erhållits från statens brandskola respektive statens institut för folkhälsan. 564

Kostnaderna för högre grafisk utbildning har beräknats av Grafiska institutet. På motsvarande sätt har kostnaderna för kommunikations- och reklamlinjen beräknats av IHR. Kostnaderna för dessa båda utbildningar framgår av tabell 7:4.

I avsnitt 7.2.1 framhölls att från samhällsekonomisk synpunkt de studerande inte kan betraktas som en kostnadsfri resurs. Värdet av den produktion i form av varor eller tjänster som en studerande skulle ha åstadkommit om han inte studerade är en kostnad för samhället i dess helhet. Att ange detta värde är självfallet förenat med betydande osäkerhet. Om man betraktar en grupp studerande som är så liten att dess utträde i arbetslivet inte nämnvärt skulle påverka priser och löner kan dess s. k. alternativkostnad uppskattas med hjälp av inkomsten och värdet av de sociala förmåner som anställda med samma utbildning som de studerande har. För en större grupp individer kan inte utan vidare detta förfaringssätt tillämpas. Varje beräkning av detta slag kräver sålunda en noggrann specifikation av de omständigheter under vilka ett tänkt handlingsalternativ förutsätts bli genomfört. Beräkningen bör då utföras med syfte att jämföra konsekvenserna av olika realistiskt genomförbara alternativ. För U 68 är det t. ex. inte aktuellt att överväga att det inte skulle finnas någon högskoleutbildning alls. Det är då knappast meningsfullt att beräkna alternativkostnaden för samtliga högskolestuderande. Det bör dock nämnas att Lars Werin i "Försvarets samhällsekonomiska kostnader" (SOU 1968:2) beräknat alternativkostnaden för samtliga värnpliktiga i en åldersklass. En uppskattning av alternativkostnaden för en högskolestuderande skulle enligt det föregående kunna göras med hjälp av lönen för en individ i samma ålder och med gymnasial utbildning. Det finns inte lönestatistik för sådana jämförelsegrupper. I undersökningen "Samhällsekonomiska kalkyler för SOU 1973:2

längre utbildning" (SOU 1972:23) har som mått på alternativkostnaden för män använts åldersspecifika löner för manliga gymnasieingenjörer anställda i företag anslutna till Svenska arbetsgivareföreningen. Det kan ifrågasättas om denna kategori är representativ för de studerande i högskoleutbildning. Dessa kommer ju huvudsakligen från icke yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan och kan förmodas ha ett annat löneläge än gymnasieingenjörerna. I brist på bättre underlag har här ändå valts att utgå från undersökningens lönestatistik. I åldersgruppen 18—25 år varierar medianlönen mellan 19 000 och 25 000 kronor. Värdet av de sociala förmånerna kan uppskattas till cirka en fjärdedel av lönen. Alternativkostnaden skulle alltså utgöra mellan 24 000 och 30 000 kronor. Avsikten är här främst att ge en uppfattning om storleksordningen av alternativkostnaden. Det syns då rimligt att för en enskild individ uppskatta denna till 25 000 kronor per år. Det kan nämnas att den genomsnittliga inkomsten för manliga industriarbetare år 1970 var 25 000 kronor. Om värdet av de sociala förmånerna för industriarbetare uppgår till 20 procent av inkomsten, skulle alternativkostnaden beräknad på grundval av industriarbetarnas inkomst utgöra 30 000 kronor.

diemedel. Med ett basbelopp på 6 900 kronor vilket gällde vid tilldelning av studiemedel under vårterminen 1972 blir det maximala studiemedelsbeloppet 9 660 kronor per år, varav studiebidraget utgör 1 750 kronor och återbetalningsmedlen 7 910 kronor. De senaste åren har i genomsnitt nära 100 procent av det maximala studiemedelsbeloppet utgått till varje studiemedelstagare. I beräkningarna av medelsbehov har beloppen jämnats till närmaste hundratal och utgör därmed 1 800 kronor och 7 900 kronor. Det sammanlagda genomsnittliga beloppet för studiemedel uppgår då till 9 700 kronor per studiemedelstagare och budgetår. I tabell 7:9 redovisas utgifterna för studiemedel åt studerande i högskoleutbildning under senare delen av 1970-talet. Utnyttjandegraden har därvid satts till 65 procent för studiebidragen och 60 procent för de återbetalningspliktiga studiemedlen. De elevarvoden som förekommer vid vissa lärarutbildningar skulle kunna tas som ett mått på alternativkostnaden för de studerande på dessa utbildningslinjer. Utgifterna för elevarvoden kan redovisas tillsammans med utgifter för undervisning och administration eller bland utgifter för studiesocialt stöd. Här har valts det senare alternativet främst därför att elevarvodena är alternativ till studiemedel (se avsnitt 7.3.1.3).

7.3.3 Medelsbehov Beräkningen av medelsbehov omfattar utgifter för undervisning och administration, studiesociala utgifter och investeringsutgifter. Utgifterna för undervisning och administration överensstämmer beloppsmässigt med kostnaderna för undervisning och administration. Utgifterna för studiemedel har beräknats på grundval av uppgifter lämnade i centrala studiehjälpsnämndens anslagsframställning för budgetåret 1973/74. Enligt dessa utnyttjar 65 procent av de studerande vid studiemedelsberättigade läroanstalter rätten till studiemedel i vad avser studiebidrag och 60 procent i vad avser återbetalningspliktiga stuSOU 1973:2

7.3.4 Jämförelser mellan kostnaderna för olika utbildningar Vid jämförelser mellan kostnaderna för olika utbildningar avses oftast undervisnings- och administrationskostnader. Man säger t. ex. att läkarutbildning är dyr, medan juristutbildning är billig. Undervisnings- och administrationskostnader uppgår i dessa fall till ca 25 000 kronor respektive ca 3 000 kronor per studerande och år. Läkarutbildningen skulle alltså vara omkring åtta gånger så dyr som juristutbildningen. En sådan kostnadsjämförelse tar ingen hänsyn till det samhällsekonomiska värdet av den studerandes alternativa produktionsinsats. I avsnitt 7.3.2 uppskattades detta för en 565

enskild studerande till ca 25 000 kronor per år. Innefattas även denna post blir årskostnaden för läkarutbildning ca 50 000 kronor och för juristutbildning något mer än 25 000 kronor. Förhållandet mellan kostnaderna för de båda utbildningslinjerna förändras högst avsevärt: med detta beräkningssätt är läkarutbildningen bara dubbelt så dyr som juristutbildningen. Jämförelser mellan kostnaderna för olika slag av utbildning bör självfallet också ta hänsyn till den varierande längden hos utbildningslinjerna. Kostnaderna har i det föregående angetts per utbildningsplats (se avsnitt 7.2.3). Den jämförliga kostnaden för hela utbildningslinjen erhålls genom multiplikation med studietiden enligt utbildningsplanen eller motsvarande. Om årskostnaden i stället beräknas på närvarande studerande bör totalkostnaden beräknas genom multipli-

Tabell 7:6. Uppskattade totalkostnader för olika utbildningslinjer i högskolan. För kostnader för kurser och studiekurser i vissa fall hänvisas till tabell 7:5. Utbildning

Läkare Veterinär Tandläkare Jurist Agronom Civilingenjör Ämneslärare, laborativa ämnen Ämneslärare, icke-laborativa ämnen Ekonomlinjen Mellanstadielärare Statens scenskolor Lågstadielärare Sjuksköterska Socialadministration 1 1

566 Utbildningstidens längd År

Totalkostnad för undervisning och administration

5,5 5,5 5 4,5 4 4

140 000 110 000 80 000 15 000 50 000 55 000

80 000

4 3

35 000 12 000

35 000

3 2,5 2,5

120 000 30 000 25 000

10 000

kation av faktisk genomsnittsstudietid (netto). I tabell 7:6 har ställts samman uppgifter om uppskattade totalkostnader för undervisning och administration beträffande några olika högskoleutbildningar. Underlaget för uppgifterna har hämtats från tabell 7:4. Inräknas även en uppskattad alternativkostnad om 25 000 kronor, per studerande och år kommer man självfallet till andra tal. Kostnaden för juristutbildningen blir t. ex. ca 125 000 kronor medan den för utbildningen av lågstadielärare blir ca 95 000 kronor. Räknar man endast undervisnings- och administrationskostnaderna är, som framgår av tabellen, lågstadielärarutbildningen i stället dyrare än juristutbildningen. U 68 vill vidare här upprepa det som sagts inledningsvis (avsnitt 7.2.1) nämligen att man vid bedömningen av en viss kostnad alltid måste se kostnaderna i förhållande till det utbildningsmål som skall uppnås. Självfallet kan invändningar från denna utgångspunkt resas mot kostnadsmåttet i tabell 7:6. Detta kan sägas för spärrade utbildningslinjer ange genomsnittskostnaden för varje till viss utbildning antagen studerande, oavsett om denna fullföljer utbildningen eller inte. Det kan hävdas att utbildningskostnaderna i stället skulle fördelas endast på dem som fullföljer utbildningen. Inte heller det synsättet är emellertid invändningsfritt, då det utgår från att endast formellt avslutad utbildning skall tillmätas värde.

Kombinationsutbildning. SOU 1973:2

7.4 Kostnader och medelsbehov för grundläggande högskoleutbildning under U 68s planeringsperiod

De följande beräkningarna anknyter till dir.iensioneringsförslagen i det föregående (se avsnitt 2.5). I tabell 7:7 anges beräknade totala undervisnings- och administrationskostnader för grundläggande högskoleutbildning enligt de övre och nedre planeringsgränserna i utredningsförslaget. Kostnaderna anges i 1972 års löner och priser. För perioden t. o. m. 1975/76 avses i tabellen med den övre planeringsgränsen det större alternativet (alt A) i prognosinstitutets kalkyl över till-

strömningen till högskoleutbildning (avsnitt 2.4.1). Den nedre planeringsgränsen avser för samma period det mindre alternativet (alt B) i tillströmningskalkylen (se även figur 7:4). Den alldeles övervägande delen av undervisnings- och administrationskostnaderna för högskoleutbildning är statliga. De kommunala kostnaderna kan för närvarande uppskattas till ca 50 miljoner kronor. De kan, om den årliga antagningen ligger vid den övre planeringsgränsen, vid oförändrade huvud-

Milj. kronor 2 000-

I 500-

000-

500 Faktisk utveckling Beräknad utveckling Övre planeringsgräns Nedre planeringsgräns

I 1 1970/71 71/72 72/73

I 73/74

I 74/75

I 75/76

I I 76/77 77/78

I 78/79

I 79/80

80/81

81/82

82/83 83/84

Figur 7:4. Undervisnings- och administrationskostnader för högskoleutbildning enligt U 68s förslag under perioden 1970/71-1983/84, 1972 års pris- och löneläge. SOU 1973:2

mannaskapsförhållanden bedömas växa till o ca 65 miljoner kronor vid planeringsperio- t> dens slut. Vid den nedre planeringsgränsen kan beräknas en obetydligt lägre kostnad. De kostnader som vilar på enskild huvudman är -ao för närvarande ca 5 miljoner kronor årligen, dvs. omkring en halv procent av den totala kostnaden. Utvecklingen av dessa kostnader c 3 blir självfallet beroende på beslut om ifrågavarande högskoleutbildnings framtida huvudmannaskap. Underlaget för kostnadsberäkningen är 00 dels beräkningar över antalet utbildningsplatser (motsvarande), dels uppgifter om nuvarande kostnader för utbildningslinjer (tabell 7:4) samt, vad avser utbildning som närmast svarar mot de nuvarande filosofiska fakulte- 0C0 terna, för studiekurser och motsvarande (ta- c bell 7:5). De osäkerheter som vidlåder beräk- -o ningsunderlaget i denna del har berörts i det o föregående. t/i Beräkningarna av antalet utbildningsplat- :000 ser utgår från de i avsnitt 2.5 föreslagna antagningstalen till utbildningslinjer eller grupper av utbildningslinjer samt enstaka kurser och studiekurser för år 1976/77. -o U 68s dimensioneringsförslag för återstoden c av planeringsperioden har karaktär av ramar för antagningstalen till allmänna utbildningslinjer inom yrkesutbildningssektorerna och för lokala och individuella utbildningslinjer cd <u 00 samt för kapaciteten för enstaka kurser och C 22 O 'o studiekurser. Förslaget innebär emellertid in- -^ Oc te någon detaljerad fördelning på olika ut- CO -C ~~* bildningslinjer. O U 68s förslag kan alltså, även sedan den *— - * 'C totala antagningskapaciteten för ett visst år .a oo&< B °« fastlagts mellan de föreslagna övre och nedre Tra3 <N planeringsgränserna, genomföras på flera oli- o r-~ a\ ka sätt. Till grund för kostnadsberäkningarna O '—' ligger antaganden om fördelningen av de b f l _O " C studerande på utbildningslinjer av olika "c oc längd och inriktning. Dessa antaganden har > M gjorts så att de återspeglar de strävanden till •8 | en tyngdpunktsförskjutning mot kortare, 5 | klart yrkesförberedande högskoleutbildning, « 1 som utredningens dimensioneringsförslag ger -~* °° uttryck för. Det är dock självfallet att anta- "^3 ro ganden av detta slag innehåller osäkerheter. r-csö oo ON

•g J as

l-l <->

£

T3 CD 3

O

.S -c oo ra c

+-*

'c c rä so Ä .S C

- E 3:S

c c 'C : ^ cu cd

C »cd u

u

a,

2 o§ r3

<u 'C U Xi cd T3

E >

I fl

00 D e ? ! *-• c cd co -a

OO

:cd > . Ö)

2 =« c E •* 3 c fa

Ei 3 f -

P3 1—

•3^£-

GO

Cd CM 3

c £ '2

l - c

OO

:cd

j = ,

^

•-

w

.

c/5

> o > -w

<u

OO

l-H

568 Id -S c

B. «>

(O O ' J :0 :0

M O R -a

•

« 3

C S =/> c <u 00

c cd

cd <^

"3 '-3 S 5 CN

—> C °" c a. o) D <u >

cd oo T 1 t o "OO I G - »O [ V J

rN-^Cl °

: di :cd :cd <u cd

O a b Z feb

SOU 1973:2

Tabell 7:8. Fördelning på ändamål av undervisnings- och administrationskostnader för grundläggande högskoleutbildning enligt U 68s förslag för 1970/71,1975/76, 1976/77,1980/81 och 1983/84. Miljoner kronor, 1972 års pris- och löneläge. Övre och nedre planeringsgränsen. 1970/71

1975/76

1976/77

1980/81

1983/84

Teknisk yrkesutbildning

Ö N

185 185

265 260

290 285

340 315

365 345

Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning 1

Ö N

40 40

70 70

90 80

130 115

145 130

Vårdyrkesutbildning 1

Ö N

280 280

335 330

350 340

380 360

400 370

Utbildning för undervisningsyrken •

Ö N

250 250

250 245

290 275

305 290

310 300

Utbildning för kulturoch informationsyrken 1

Ö N

40 40

50 50

55 55

70 65

80 75

Lokala och individuella utbildningslinjer

Ö N

-

20 20

85 65

95 75

Enstaka kurser och studiekurser

Ö N

-

-

100 100

145 145

175 175

Grundutbildning inom filosofisk fakultet 2

Ö N

390 390

250 235

180 150

20 10

0 0

Summa

Ö N

1 200 1 200

1 200 1 200

1 350 1 300

1 500 1 400

1 550 1 450

1 För perioden 1970/71-1975/76 ej innefattande grundutbildning vid Filosofisk fakultet, Fr. o. m. 1976/77 avses antagning av studerande ske endast till utbildning enligt rad 1-7.

Beräkningsunderlaget har i avsnitt 7.3 angetts som kostnader per utbildningsplats och år utom för högskoleutbildning som närmast svarar mot utbildning vid de nuvarande filosofiska fakulteterna, där kostnaden har angetts per aktiv studerande. För flertalet utbildningslinjer har alltså beräknats antalet utbildningsplatser, medan för övriga beräknats antalet närvarande aktiva studerande. Därvid har antagits att nuvarande närvarofrekvenser vid motsvarande utbildningar är oförändrade. Det är mot bakgrund av det ovan sagda klart att kostnadsberäkningarna måste uppfattas som skattningar vilkas precision är svår att ange. Fördelar man de beräknade kostnaderna för ändamål t. ex. så som i tabell 7:8, där kostnaderna fördelats med hänsyn till utbildningens yrkesinriktning, ökar osäkerheten. Den procentuella osäkerheten i kostnadsangivelsen för en enskild yrkesutbildningssektor får bedömas vara betydande och SOU 1973:2

tabellen bör närmast uppfattas som ett exempel på fördelning av kostnaderna. I tabell 7:8 har, för studerande som påbörjar utbildningen under perioden t. o. m. 1975/76, utbildningen vid de filosofiska fakulteterna inte fördelats på yrkesutbildningssektorer. Sådana studerande har beräknats vara kvar i grundläggande högskoleutbildning fram t. o. m. 1980/81. Tabellerna 7:7 och 7:9 belyser tillsammans medelsbehovet för grundläggande högskoleutbildning under U 68s planeringsperiod. Utgifterna för undervisning och administration överensstämmer beloppsmässigt med motsvarande kostnader (se tabell 7:7). Utgifterna för studiesocialt stöd (se tabell 7:9) omfattar utgifter för studiemedel samt utgifter för elevarvoden vid vissa lärarutbildningar. Staten svarar för alla utgifter för studiemedel samt för den övervägande delen av utgifterna för elevarvoden. Som framgår av tabell 7:9 utgörs den största delen av dessa 569

f-

ro\

6 3

2 53

, - M.ä S e g

te

C

s-Q iti aa

,2Ö. 3

S O

570 E E 3

i

in

t

-

w.2

1-1

c 2

•<

M C -O

c 32 13 £ -a C3 :

.2 Jo •£? o •o *H "g

-° tr! ^ =.. < u fe--* x •—< ni

c/5 °< "o. E

>

Stud Åter plikt medi

£3

-Q

SOU 1973:2

utgifter av återbetalningspliktiga studiemedel. Budgetåret 1971/72 beräknas återbetalningen av studiemedel uppgå till ca 65 miljoner kronor. Som framgår av tabell 7:10 beräknas detta belopp öka till ca 160 miljoner kronor budgetåret 1976/77. Detta innebär för början av 1970-talet en större ökningstakt i absoluta tal än den erforderliga ökningen beträffande studiemedel. I framtiden kan alltså en större andel av utgifterna för studiemedel finansieras med återbetalda studiemedel. De sammanlagda utgifterna för högskoleutbildning kan, som framgår av tabellerna 7:7 och 7:9, uppskattas till ca 2 200 miljoner kronor budgetåret 1972/73. Det framgår också att de för 1976/77 beräknas vara ca 2 300 miljoner kronor och budgetåret 1983/84 ca 2 800 miljoner kronor. Det har tidigare betonats att beräkningarna inte kan utföras med stor precision och att de angivna beloppen har karaktär av osäkra skattningar. De visar dock att kostnaderna för grundläggande högskoleutbildning, vid genomförande av U 68s förslag, kommer att öka mycket måttligt jämfört med förhållandena under 1950- och 1960-talen. Detta är i överensstämmelse med de avvägningar gentemot dels andra samhällssektorer, dels andra delar av utbildningsområdet, som U 68 räknar med (avsnitt 2.3.3). Att exakt ange vad som är den kostnadsmässiga konsekvensen av U 68s förslag syns som tidigare nämnts inte vara möjligt, genom att en sådan jämförelse avser å ena sidan utredningsförslaget, å andra sidan en svårbedömd utveckling inom ett högskolesystem med delvis fri tillströmning.

SOU 1973:2

7.5 Lokal- och utrustningsbehov. Investeringar

förslag att fortsatt utbyggnad, utöver nu planerad, förläggs till planeringsperiodens Planeringen för utbyggnaden av universiteten senare del. Såvitt nu kan bedömas bör gällanoch högskolorna baserades under senare de- de ytramar för filialerna i Örebro, Karlstad len av 1960-talet på rikttal för den förväntade och Växjö samt för högskolan i Linköping studerande tillströmningen och på normtal vara väl avpassade för behoven för icke-laboför bl.a. lokalytan per studerande inom olika rativa ämnesområden med den utbildningsslag av utbildning vid filosofisk fakultet, som kapacitet som U 68 föreslår. utarbetats av U 63. Den snabba tillväxten av Den av U 68 föreslagna planeringen kan studerandeantalet medförde dock snart be- emellertid innebära att ytramen på en ort hov av nytt planeringsunderlag. I skrivelse bör avse även viss högskoleutbildning som till Kungl. Maj:t i december 1968 föreslog inte ursprungligen avsågs. Ett väsentligt syfte U 68 därför ett nytt system för planering av med U 68s förslag till högskoleutbildningens lokaler för icke-laborativ utbildning vid uni- organisation (kapitel 6) är att underlätta versitet och högskolor. Den ortsvisa lokal- samordning av resursplaneringen för olika planeringen skulle i huvudsak ske inom ra- slag av högskoleutbildning. mar för lokalytan som fastställdes av Kungl. Även i fråga om laborativ utbildning har Maj:t för en viss tidsperiod. Senare lämnade justeringar efter hand gjorts av U 63s planeU 68 förslag till ramar ortsvis. De nya yt- ringsunderlag. U 68 har således i skrivelse till ramarna har sedan slutet av 1969 tillämpats i Kungl. Maj:t i november 1969 lämnat förslag lokalplaneringen för icke-laborativa ämnes- till dimensionering av grundläggande utbildområden (prop. 1969:1 bilaga 10 och prop. ning inom vissa laborativa ämnesområden vid 1970:1 bilaga 10). de matematisk-naturvetenskapliga fakulteU 68s förslag till dimensionering av den terna. Det antal utbildningsplatser som fastgrundläggande högskoleutbildningen innebär ställts på grundval av prop. 1970:76 utgör (se avsnitt 4.6.3) för de nuvarande fem för närvarande underlag för planeringen på universitetsorterna i huvudsak oförändrat an- de fem universitetsorterna. tal studerande under planeringsperioDen kraftiga utbyggnaden av teknisk och den. Ytramarna för icke-laborativa ämnes- medicinsk utbildning som skett under 1960områden bör därför i flertalet fall även fort- talets senare hälft har baserats på bl. a. U 63s sättningsvis kunna ligga till grund för lokal- förslag. Under denna period har teknisk och planeringen. medicinsk utbildning förlagts till Linköping. För högskoleutbildningen på nuvarande Förutom nybyggnad för högskolan i Linköfilialorter och i Linköping innebär U 68s ping har betydande om- och tillbyggnader 7.5.1 Lo ka Iramar och planeringsunderlag

572 SOU 1973:2

skett vid de tekniska högskolorna och vid karolinska institutet i Stockholm. Vidare har nya byggnader uppförts för odontologisk fakultet i Göteborg och i Huddinge samt för bl. a medicinsk och farmaceutisk fakultet i Uppsala. Utbyggnad av teknisk utbildning har påbörjats även i Luleå. Där pågår nybyggnad för högskolan enligt lokalprogram som utarbetats av NoTH. För närvarande har endast en mindre del av den planerade nybyggnaden färdigställts. Även för socialhögskolan i Östersund planeras nybyggnad enligt upprättade lokalprogram. Lokalprogram för lärarhögskolorna har utarbetats av en 1967 tillkallad expertgrupp inom dåvarande ecklesiastikdepartementet (prop. 1968:65 s. 3). För närvarande pågår en omfattande nybyggnad för lärarhögskolan i Göteborg och en om- och tillbyggnad för lärarhögskolan i Malmö. Vid flertalet mindre lärarhögskolor har byggnadsarbeten enligt de utarbetade lokalprogrammen pågått under 1970-talets början. Det har företrädesvis gällt om- eller tillbyggnad av de gamla folkskoleseminarierna. I Karlstad samordnas nybyggnad för lärarhögskolan och universitetsfilialen. I det följande behandlas lokalfrågan för den utbyggnad som planeras utöver vad som innefattas i tidigare beslut. En utgångspunkt är därvid att befintliga lokaler skall utnyttjas sä långt detta är möjligt och att investeringar i nya lokaler skall anstå till dess högskoleutbildningen nått viss omfattning på berörda orter. Den närmare lokal- och utrustningsplaneringen kommer att bli en uppgift för högskolestyrelserna, som i vissa fall kommer att ha särskilda beredande organ för lokaloch utrustningsfrågor till sitt förfogande (se avsnitt 6.3.5.4) samt, intill dess högskolestyrelserna inrättats, för de lokala organisationskommittéerna (se kapitel 9). För att kunna bedöma de erforderliga lokalbehoven och investeringarnas omfattning har U 68 sammanställt erfarenhetsmaterial från utbyggnaden av nuvarande universitetsfilialer. Genom uppskattningar av nuvarande lokaltillgångar och med hjälp av aktuSOU 1973:2

ella lokalprogram har vidare beräknats ett genomsnittligt ytbehov per studerande för sådana utbildningslinjer och kurser som omfattas av utredningens förslag till utbyggnad. Det har visat sig ändamålsenligt att fördela utbildningslinjerna på tre grupper efter de krav de ställer på lokalyta per studerande. För den nu aktuella övergripande planeringen syns det föga motiverat att eftersträva större precision än vad en sådan gruppering ger. Följande standardtal har tillämpats för olika slag av grundläggande högskoleutbildning: Grupp I Grupp II Grupp III

2,5 m2 per studerande 7 m2 " " 10 m2 " "

Till grupp I har förts utbildningslinjer av icke-laborativ karaktär och till grupp II har i första hand förts viss vårdyrkesutbildning, t. ex. utbildning till arbetsterapeut och sjukgymnast. Till grupp III har förts i huvudsak de föreslagna yrkestekniska linjerna. För dessa har lokalbehovet skattats med ledning av bl. a. föreliggande preliminära studieplaner. Vägledning har också sökts i utrymmesstandarden för vissa tvååriga linjer i gymnasieskolan, bl. a. verkstadsteknisk linje. I standardtalen ingår utrymmen för alla funktioner som direkt sammanhänger med utbildningens genomförande och administration. De innefattar således ytor för undervisning, tjänsterum för lärare och förvaltningspersonal, ytor för institutionsbibliotek (motsvarande). Däremot ingår inte utrymme för kapprum, toaletter, vilrum, skyddsrum etc. och inte heller för restauranger och kårlokaler. 7.5.2 Investeringskostnader I U 68s dimensioneringsförslag anges antagningstal för olika utbildningslinjer eller grupper av utbildningslinjer för början av utredningens planeringsperiod. För tiden därefter innebär förslaget vissa riktlinjer. T. ex. föreslår utredningen att kapaciteten för kortare, klart yrkesförberedande utbildning, inriktad 573

mot bl. a. det tekniska området och vårdområdet, skall få ökad kapacitet. Utan mera detaljerade planer för den fortsatta utbyggnaden och dess lokalisering till högskoleområden och orter är det inte möjligt att göra en preciserad kalkyl för investeringskostnaderna. U 68 begränsar sig därför till att uppskatta investeringskostnaderna för ett alternativ med fullständig nybyggnad för genomförande av det utbyggnadsprogram som redovisas i avsnitten 4.7 — 4.12. Detta omfattar således kostnaderna för byggnader, utrustning m.m. för en nytillkommande utbildningskapacitet av ca 25 000 studerande i grundutbildning, av vilka emellertid ca 5 000 beräknas delta i decentraliserad högskoleutbildning. Kalkylen bygger på de lokalbehov per studerande som redovisats i avsnitt 7.5.1. Fördelningen på utbildningslinjer har gjorts med beaktande av en fortsatt förskjutning mot en mer yrkesinriktad utbildning. En överslagskalkyl av detta slag leder till en slutsumma på omkring 400 miljoner kronor för nybyggnad, inredning, utrustning och bokanskaffning. Av denna avser ca 300 miljoner nybyggnad (även innefattande kostnader för försörjningsåtgärder). Dessa tal måste uppfattas som närmevärden. Som kommer att framgå av det följande blir emellertid det faktiska nybyggnadsbehovet avsevärt mindre. Å andra sidan kan en starkare koncentration av utbyggnaden på laborativa ämnesområden, liksom ett större studerandeantal än det antagna, komma att medverka till någon höjning av investeringsbehovet. I kalkylen ingår kostnader för såväl statlig som kommunal huvudman. U 68 har inte funnit det möjligt att med nuvarande förutsättningar fördela kostnaderna närmare. 7.5.3 Kostnader för lokaler och utrustning. Lokalbehov och lokaltillgångar Som framgår av avsnitt 7.5.2 kan investeringskostnaderna i 1972 års prisläge uppskattas till ca 400 miljoner kronor vid ett alternativ med fullständig nybyggnad. Med en fortlöpande utbyggnad under U 68s planeringsperiod svarar detta mot årliga investeringar 574

om ca 50 miljoner kronor. Som jämförelse kan nämnas att de statliga investeringarna för utbyggnaden av universiteten och högskolorna, även innefattande forskarutbildning och forskning, för närvarande uppgår till ca 250 miljoner kronor per år. Vid de samråd som U 68 haft med berörda kommuner har det visat sig att lokalbehoven för den föreslagna utbyggnaden till övervägande del kan tillgodoses genom förhyrning av befintliga byggnader (bilaga 10). Endast för arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildningarna kan krav på omedelbar nybyggnad uppkomma. På de orter där nya vårdskolor planeras är det enligt uppgifter från berörda landsting emellertid möjligt att beakta de tillkommande lokalbehoven. Investeringskostnaderna kommer således under en förhållandevis lång period att vara begränsade och i huvudsak avse sådan utbildning som för närvarande har kommunal huvudman. En stor del av de för utbyggnaden av högskoleutbildningen på de nya orterna tillgängliga lokalerna utgörs av friställda äldre skolor. I begränsad utsträckning bör det även vara möjligt att utnyttja överkapacitet inom nyare skolor. Beträffande de mera lokalkrävande utbildningslinjerna varierar lokalförutsättningarna. Yrkesteknisk högskoleutbildning kan i regel förläggas till gymnasieskolor och industrilokaler. I regel är de äldre byggnader som står till förfogande väl lämpade för högskoleutbildning. I vissa fall blir dock viss mindre ombyggnad och upprustning nödvändig. Bl. a. saknas arbetsrum för lärare och annan personal. Inredningsstandarden varierar väsentligt. Det torde därför vara realistiskt att räkna med viss inredningskomplettering. Denna kan antingen utföras av kommunen och inräknas i hyreskostnaden eller direkt bekostas genom statlig investering. Enligt U 68s bedömning bör det således vara möjligt att genom förhyrningar i allt väsentligt tillgodose lokalbehov för högskoleutbildning under ett förhållandevis långt inledande skede. De direkta investeringarna skulle därmed för den statliga delen i huvudSOU 1972:2

sak begränsais till smärre inredningskompletteringar. Däiremot torde utrustning till stor del behöva myanskaffas. Främst i fråga om de yrkestekniska linjerna syns det vara möjligt att i större utsträckning utnyttja viss befintlig utrustning inom gymnasieskolan. Behovet av biblioteksresurser på utbyggnadsorterna bör som framgått av avsnitt 4.6.5 enligt U 68s uppfattning i första hand tillgodoses inom existerande biblioteksorganisation på högskoleorterna. De nuvarande filialbibliotekens litteratursamlingar, som innehåller obligatorisk kurslitteratur och viktigare referenslitteratur, torde kunna användas som utgångspunkt för en uppskattning av nyanskaffningsbehovet av böcker för den av U68 föreslagna utbyggnaden. Kostnaderna för utbyggnaden kommer med de nu angivna förutsättningarna att tills vidare avse lokalhyror, inredning och utrustning. Dessa kostnader är beaktade vid beräkningen av undervisnings- och administrationskostnader (se avsnitt 7.3.1) och ingår sålunda i redovisningen av kostnader och medelsbehov i avsnitt 7.4. Därtill kommer kostnader för anskaffning av kurslitteratur och viktigare referenslitteratur. Hyresnivån kan variera högst väsentligt mellan olika orter. För beräkning av den årliga totala hyreskostnaden har U 68 i samråd med byggnadsstyrelsen räknat med en genomsnittshyra för hela landet. Hyreskostnaden for cb lokaler som fordras för det första årets utbildning har uppskattats till drygt 2 miljcner kronor. Hänsyn har därvid tagits till att nredningen till övervägande del kommer att ingå i förhyrningen. Vid beräkningen av utrustningskostnaderna har antagi-s att samtliga lokaler kräver ny utrustning. Beräkningarna bygger på erfarenhetsmaterial från tidigare nyutrustning av olika utbildningslokaler, varvid hänsyn tagits till deni skillrad som föreligger mellan olika utbildningslinjers behov. Eftersom det på ett antal orter )ör vara möjligt att utnyttja befintliga reiurser för i första hand den yrkestekniskc utbildningen bör de på detta sätt skattade kostnaderna för utrustning betraktas som ei övre gräns för anskaffningsbeSOU 19 73:2

hoven. Kostnaderna för utrustning och kompletterande inredning beräknas för läsåret 1976/ 77 uppgå till ca 4 miljoner kronor. Initialkostnaden för litteraturanskaffning har uppskattats med utgångspunkt i det engångsanslag som ställdes till förfogande för filialbibliotekens uppbyggnad. Justeringar med hänsyn till förändringar i prisnivå har gjorts efter samråd med företrädare för bl. a. universitetsbiblioteken. Engångsanslaget för bokinköp kan med dessa utgångspunkter beräknas till ca 2,5 miljoner kronor för de orter där utbildningen påbörjas läsåret 1976/77. Den fortsatta utbyggnaden beräknas ske fortlöpande under U 68s planeringsperiod. Hyreskostnaderna kommer därigenom att öka förhållandevis jämnt upp till den nivå som svarar mot en full utbyggnad av högskoleutbildningen enligt U 68s förslag. I den mån nybyggnader har tagits i anspråk reduceras givetvis de egentliga hyreskostnaderna. U 68 har oberoende av detta förhållande valt att även vid planeringsperiodens slut hänföra de årliga kostnaderna till hyra av lokaler och inredning samt till erforderlig utrustningskomplettering. Hyreskostnaderna vid periodens slut kan totalt beräknas till ca 25 miljoner kronor per år i 1972 års prisläge. På den statliga högskoleutbildningen faller endast en del av denna summa. De angivna kostnaderna kan ses mot bakgrund av att de årliga hyreskostnaderna för lokaler som disponeras av universiteten och högskolorna för närvarande uppgår till mer än 200 miljoner kronor. 1 detta belopp ingår inte hyra av inredning. Utrustningsbehovet blir beroende av utbildningens inriktning och omfattning. Det torde vara realistiskt att under hela planeringsperioden räkna med ett årligt utrustningsbehov av i genomsnitt ca 5 miljoner kronor. Utöver här nämnda investeringsbehov fordras engångsanslag för bokinköp på de högskoleorter där utbildningen påbörjas efter läsåret 1976/77. Kostnaderna härför kan med tidigare nämnda förutsättningar beräknas till totalt 4,5 miljoner kronor. Det årliga 575

behovet blir beroende av utbyggnadstakten och utbildningens inriktning. Sammanfattningsvis kan konstateras att en decentraliserad utbyggnad av högskoleutbildningen kommer att — åtminstone under U 68s planeringsperiod - bli mindre kostnadskrävande från investeringssynpunkt än om motsvarande utbyggnad skulle företas på de nuvarande universitets- och filialorterna. Som framgår av bilaga 10 kan utbyggnaden på de mindre orterna ske praktiskt taget helt utan nyinvesteringar i lokaler m. m. Vid en motsvarande utbyggnad på universitetsorterna skulle för den erforderliga lokalkapaciteten på flera av dessa orter tämligen snart krav på nyinvesteringar uppstå. Generellt kan dock sägas att de kostnadsmässiga skillnaderna mellan en koncentrerad och en spridd utbyggnad av högskoleutbildningen är så ringa att de inte kan ha avgörande inflytande på valet av lokaliseringsmönster.

576 SOU 1973:2

Återkommande utbildning 8.1

Studieorganisationens roll i utbildningsplaneringen

8.1.1 Allmänt I U 68s överväganden rörande högskoleutbildningens dimensionering, lokalisering och organisation är återkommande utbildning, som riktpunkt för utbildningsväsendets långsiktiga utveckling, en väsentlig faktor. Dess innebörd har kort berörts i inledningskapitlet (se avsnitt 1.2). I detta kapitel skall motiven för återkommande utbildning utvecklas utförligare och en sammanfattning göras av sådana åtgärder som främjar dess utveckling. Det ligger nära till hands att formulera målet för den kvantitativa utbildningsplaneringen som total balans mellan utbud av utbildade och efterfrågan på arbetskraft. Tekniken för arbetsmarknadsprognoser kan emellertid inte i tillräcklig utsträckning förutse verkan av teknologiska förändringar och andra faktorer som leder till förändringar i arbetskraftsefterfrågans struktur. Inte heller kan man räkna med att utbildningsefterfrågan skall vara så väl anpassad till arbetsmarknadens behov som en fullständig balans skulle förutsätta. En rimlig balans mellan tillgång och efterfrågan är däremot självklart önskvärd och till en sådan kan exempelvis goda arbetsmarknadsprognoser bidra. Väsentliga förutsättningar är också en smidig utbildningsplanering och en flexibel studieorganisation som gör det möjligt att anpassa utbildningen till nya yttre förhållanden och SOU 1973:2 37

till ny kunskap. I avsnitt 2.3.1 behandlas de problem som möter vid en bedömning av det framtida utbildningsbehovet. De planeringsprinciper som präglar det svenska utbildningssystemet har sedan lång tid haft som ett av sina mål att göra utbildningen användbar över ett brett område. En mångsidig utbildning kan täcka in ett stort antal senare utbildnings- och yrkesalternativ och har därigenom värde, även om en viss långsiktig prognos inte slår in. Den kraftiga utbyggnaden av ungdomsutbildningen bör ses i detta perspektiv. Vidare har utbildningen gjorts mindre specialinriktad och antalet valtillfällen för de studerande är relativt få. Avvägningen mellan direkt yrkesförberedande, i viss mån specialiserade, moment och mera generella sådana blir således ett centralt problem i utbildningsplaneringen som U 68 berört bl. a. i avsnitten 2.3.4 och 3.4. 8.1.2 Sammanhängande utbildning vuxenutbildning Den nuvarande studieorganisationen i skolan och den högre utbildningen stimulerar individen att koncentrera sin utbildning till en sammanhängande period, som infaller i huvudsak i åldern upp till tjugofem år. Efterfrågan på sådan sammanhängande utbildning har under 1950- och 1960-talen utvecklats på ett nästan dramatiskt sätt. De skolreformer som genomförts under dessa årtionden 577

har sin del i denna utveckling. Genom grundskolans genomförande har varje årskull fått formella möjligheter att i sin helhet gå vidare till gymnasiala studier. Övergången från grundskola till gymnasieskola har också blivit mycket hög. För närvarande svarar antalet elevplatser i gymnasieskolan mot över 90 procent av en årskull 16-åringar. Den direkta övergången från grundskola till gymnasieskola är svårare att beräkna men kan bedömas motsvara ca 80 procent av årskullen. Man kan räkna med att övergången till gymnasieskola kommer att ha i stort sett nuvarande omfattning även i framtiden, om ingen radikal förändring i ungdomarnas inställning till fortsatta studier inträffar. Att en så stor andel ungdomar går till gymnasial utbildning pekar i sin tur mot att efterfrågan på eftergymnasial utbildning även i framtiden kommer att vara hög. Om utbildningsexpansionen huvudsakligen utnyttjas för sammanhängande utbildning blir resultatet inte endast att klyftan mellan generationerna växer med avseende på utbildning. En rad icke avsedda urvalsmekanismer fördelar utbildningen även inom generationerna på ett ogynnsamt sätt. Detta belyses i U 68s rapport "Val av utbildning och yrke" (SOU 1971:61). Sedd från individens, från vissa yrkesfunktioners och inte minst från utbildningsplanerares och utbildningsanordnares synpunkt har den sammanhängande utbildningen stora fördelar. Möjligheterna att med nuvarande studieorganisation lösa de problem som är knutna till snabba förändringar i samhällets och individernas efterfrågan på utbildning är dock begränsade. Även om man genom reformer inom grundskola, gymnasieskola och vuxenutbildning förbättrat individens möjligheter att byta studieinriktning på grundval av nya intressen eller mera aktuella bedömningar 'av arbetslivets efterfrågan, är möjligheterna att smidigt tillgodose en sådan förändrad efterfrågan från samhälle och individ otillräckliga. Den sammanhängande utbildningen har också kritiserats från effektivitetssynpunkt. I den blir de studerandes erfarenheter knutna 578

huvudsakligen till skolans och högskolans värld, och de får inte tillräcklig kontakt med det samhälls- och arbetsliv, där de senare skall vara verksamma. Resultatet kan bli en bristande motivation för den valda utbildningen och därmed sämre förutsättningar att utnyttja undervisningen. Man kan också riskera att utbildningsmålet avlägsnar sig alltför långt från arbetslivets krav. Om unga personer tidigare än vad nu ofta är fallet gick ut i arbetslivet, skulle de få bättre möjligheter att bedöma sina intressen och anlag och - mot denna bakgrund — senare kunna fortsätta med den utbildning de funnit passa sig bäst. En sådan lösning av problemen har även tilldragit sig stort intresse i den internationella utbildningsdebatten. Den nuvarande studieorganisationen för ungdomsutbildning är inte anpassad till ett sådant mönster. Inte heller vuxenutbildningen kan - så långt den hittills utvecklats — sägas organisatoriskt kunna ge det nödvändiga stödet för den som vill dela upp sin utbildning i etapper på nivåerna ovanför den obligatoriska skolan. Vuxenutbildningen kan emellertid, såvitt nu kan bedömas, tillgodose vissa av de angivna anpassningsbehoven även om den primärt inte motiverats av dessa. Olika delar av vuxenutbildningen har vuxit fram under olika perioder och är betingade av de skilda historiska och sociala förhållanden under vilka de tillkommit. Till någon del, dock inte dominerande, kan den nuvarande vuxenutbildningsorganisationen ses som en konsekvens av den bristande smidigheten i en studieorganisation, som stimulerar till sammanhängande utbildning. Från individens synpunkt ger vuxenutbildningen möjlighet att utveckla intressen och anlag med eller utan anknytning till yrkesverksamhet. Den ger individen möjlighet att ägna sig åt ny yrkesverksamhet eller nya arbetsuppgifter inom den egna yrkesverksamheten men också tillgång till nya kommunikationsmöjligheter. Den vidgar de personliga kontaktytorna, vilket, vid sidan av den personliga tillfredsställelse detta skapar, också kan ha direkt eller indirekt inflytande på arbetstrivsel och utvecklingsmöjligheter. SOU 1973:2

utbildning skall utvecklas. Denna har diskuterats redan i debattskrifterna "Högre utbildning - funktion och struktur" och "Gymnasieskolan - några utvecklingslinjer". I återkommande utbildning fördelas kunskapsinhämtandet över en längre tid och sker vid flera tillfällen. Den utbildning som nu ges i en i stort sett sammanhängande utbildningsperiod uppdelas på ett antal studieperioder med självständiga utbildningsmål. Återkommande utbildning kan uppfattas som ett sätt att ta i anspråk utbildningsorganisationen. Om ett sådant synsätt slår igenom i fråga om utbildningen efter gymnasieskolan, kommer gruppen högskolestuderande att bli mindre homogen än nu med avseende på ålderssammansättning och tidigare erfarenheter. Den hittillsvarande gränsdragningen mellan ungdomsutbildning och vuxenutbildning blir då inte meningsfull. Begreppen ungdoms- och vuxenutbildning kommer i det följande att användas i betydelser som något avviker från de gängse. Den eftergymnasiala utbildningen har traditionellt setts som en del av ungdomsutbildningen därför att den helt dominerande delen av de studerande valt att gå i stort sett direkt från skolan till fortsatt utbildning. Ordet vuxenutbildning har i huvudsak använts för utbildning, som innehållsmässigt svarar mot ungdomsutbildningen - i första hand på grundskole- och gymnasieskolestadierna - men vänt sig till personer som varit yrkesverksamma under en längre tid eller som fortfarande är yrkesverksamma. Utgångspunkt för definitionen har då varit utbildningssituationen. I den återkommande utbildningens perspektiv förlorar denna indelning sitt berättigande och det finns snarare skäl för att skilja mellan ungdomsoch vuxenutbildning med utgångspunkt i ett enkelt ålderskriterium. Ungdomsutbildning skulle då vara utbildning som sker i åldern upp till omkring 18 år, dvs. den ålder då eleven i dag normalt lämnar gymnasieskolan, medan vuxenutbildning skulle beteckna ut8.1.3 Återkommande utbildning bildning i åldern därefter. VuxenutbildningU 68s planeringsförslag för högskoleutbild- en innefattar då högskoleutbildning, studieningen syftar bl. a. till att en återkommande förbundens verksamhet, kommunal och stat-

Sedd från samhällets synpunkt ger vuxenutbildningen möjligheter att tillfredsställa arbetskraftsbehov inom nya eller växande sektorer av arbetsmarknaden. Den förbättrar vidare den enskildes möjligheter att delta i samhällets beslutsprocesser. Möjligheterna att tillgodose såväl samhällssom individefterfrågan är - som närmare kommer att utvecklas i fortsättningen — väsentligt större i vuxenutbildningen än i den sammanhängande ungdomsutbildningen. Vuxenutbildningen har emellertid hittills koncentrerats till det område som motsvarar grund- och gymnasieskolornas utbildning. Utbildning av högskolekaraktär ges i vissa av studieförbundens cirklar inom ett ganska snävt område samt i begränsad utsträckning inom arbetsmarknadsutbildningen och vid folkhögskolorna. Man räknar med att behovet av fortbildnings- och vidareutbildningsinsatser för de yrkesverksamma kommer att öka högst avsevärt under överblickbar tid. Detta aktualiserar frågan om hur utbildningsresurserna bör fördelas på olika perioder av individens liv. En omfördelning av resurser till vuxenutbildningens förmån löser bara vissa av de problem som är förknippade med den bristande anpassningen mellan utbildningsorganisation och utbildningsbehov. Det är också nödvändigt att vuxenutbildningsresurserna fördelas på individer på ett lämpligt sätt. Undersökningar, både svenska och internationella, visar att vuxenutbildningsinsatserna tenderar att koncentreras på ett mindre antal redan förut tämligen välutbildade personer. Om vuxenutbildningen får ett allt större omfång och därmed blir en alltmer väsentlig faktor i samhällets utbildningsutbud syns det oundgängligt att planera ungdomsutbildning och vuxenutbildning som en helhet. Begreppen ungdoms- och vuxenutbildning får i det sammanhanget delvis ett nytt innehåll.

SOU 1973:2

lig vuxenutbildning, folkhögskola, arbetsmarknadsutbildning m. m. Utbildningens innehåll och nivå blir av underordnad betydelse. Av praktiska skäl kan man emellertid behöva dela in vuxenutbildningen i två delar, vuxenutbildning för långtidsutbildade och vuxenutbildning för korttidsutbildade. Den förra avser dem som passerat gymnasieskolan eller motsvarande, den senare dem som har en kortare grundutbildning. Givetvis finns det gränsfall där det är tveksamt till vilken del av vuxenutbildningen en viss grupp skall föras. En sådan grupp är de som antas i högre utbildning med behörighet enligt kungörelsen, SFS 1969:68, om vidgat tillträde till högre utbildning. Eftersom de i behörighetsavseende är jämställda med de långtidsutbildade bör de föras till denna del av vuxenutbildningen. I den allmänna debatten används för närvarande ofta uttrycket återkommande utbildning såväl för åtgärder som syftar till att ge ytterligare utbildning åt redan yrkesverksamma som för att beteckna ett system där utbildning och yrkesverksamhet varvas. Om man närmare granskar motiveringarna för de olika typer av åtgärder som diskuteras, är det möjligt att tala om två grupper av motiv och mål. Den ena är knuten till brister i det tidigare utbildningsutbudet och avser kompenserande åtgärder för vissa grupper av individer. Den andra avser ett mönster för individernas sätt att tillägna sig icke-obligatorisk utbildning. Målgruppen för den första typen av åtgärder är de som av olika skäl i ungdomsutbildningen fått en kort eller otillräcklig utbildning. De utbildningsinsatser som syftar till att i vuxen ålder kompensera denna grupp vill U 68 med den av SVUX föreslagna terminologin beteckna som överbryggande utbildning. Den avser att överbrygga skillnader i utbildningsnivå mellan individer och generationer. Under U 68s planeringsperiod bör man räkna med att insatser för överbryggande utbildning inriktas på både grundskolans och gymnasieskolans nivå, men med tyngdpunkten lagd på grundskolenivån. Med denna definition vill U 68 - fullt 580

medveten om att andra gränsdragningar och definitioner kan vara användbara i andra sammanhang — för sin del reservera begreppet återkommande utbildning för det alternativa sätt att utnyttja utbildningsorganisationen efter den obligatoriska skolan som innebär att studieperioder varvas med perioder av yrkesverksamhet. Att strikt skilja återkommande utbildning och överbryggande utbildning är självfallet inte möjligt. Studier på gymnasieskolans nivå kan t. ex. i vissa fall uppfattas som överbryggande utbildning och i andra fall som led i återkommande utbildning. Man får också räkna med att gränsdragningen kan bli en annan allteftersom fler unga får gymnasial utbildning. Inte heller behöver överbryggande utbildning alltid kunna identifieras med utbildningsinnehåll som svarar mot grundskolans läroplaner. Somliga korttidsutbildade kommer att av personliga eller yrkesmässiga skäl efterfråga utbildning sammansatt på ett nytt sätt, där kanske vissa delar formellt sett är att hänföra till gymnasiala studier, andra till högskolestudier. Återkommande utbildning måste bygga på vissa studieorganisatoriska förutsättningar. Högskoleutbildningen bör oavsett längd vara yrkesförberedande och nya kortare utbildningslinjer bör utvecklas, vilka efter en yrkesverksamhetsperiod kan byggas på till längre utbildning. Längre utbildningslinjer bör — i vissa fall som alternativ — byggas upp av två eller flera delar, som var och en har ett självständigt studiemål. Det är emellertid knappast möjligt att konstruera all högskoleutbildning på detta sätt. En uppdelning av en utbildningslinje i etapper måste nämligen bl. a. svara mot funktioner och funktionsnivåer i arbetslivet. För vissa utbildningslinjer är sannolikt en sådan funktionell etappuppdelning möjlig. I andra utbildningslinjer kan den lämpligaste uppdelningen vara att grundutbildningen genomförs sammanhängande, dvs. på samma sätt som nu, och att till denna läggs vidareutbildning senare. Det blir med en sådan studieorganisation möjligt för den enskilde studeranden att vid SOU 1973:2