Högskolan : sammanfattning av förslag av 1968 års utbildningsutredning

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

amman iv förslag av 1968 års utbildningsutredning

inn II IM

Stockholm 1973

(CZD)

Statens offentliga utredningar 1973:3 Utbildningsdepartementet

Högskolan Sammanfattning av förslag av 1968 års utbildningsutredning

Stockholm 1973

ISBN 91-38-01516-1

Göteborgs Offsettryckeri AB Stockholm 1973

Till Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

1968 års utbildningsutredning (U 68) får härmed, samtidigt med sitt huvudbetänkande "Högskolan" (SOU 1973:2), överlämna en sammanfattning av de framlagda förslagen och bakgrunden till dem. Stockholm den 17 januari 1973. Lennart Hans Löwbeer

Sandgren

Bertil Olsson

Jonas Orring /Gunnar Bergendal

Innehåll

Kapitel 1 Högskoleutbildningens avgränsning 1.1 Utredningsuppdragets avgränsning 1.2 Indelning av högskoleutbildningen 1.3 Mål för högskoleutbildningen 1.4 Återkommande utbildning Gymnasieskolans organisation. Högskolestudiernas organisation och dimensionering. Behörighets- och urvalsregler. Lokalisering och distribution av högskoleutbildning. Information och uppsökande verksamhet. Studiefinansiering. Åtgärder på arbetsmarknaden

9 9 10 12 12

Kapitel 2 Antal studerande i högskoleutbildning 2.1 Bakgrund 2.2 Prognosunderlag och vissa andra undersökningar Utflödeskalkylen. Behovskalkylen. Jämförelse mellan utflödesoch behovskalkylerna. Övrigt underlagsmaterial 2.3 Gymnasieskolans dimensionering 2.4 Högskoleutbildningens dimensionering Studerande i utbildningslinjer. Enstaka kurser och studiekurser. Närvarotal

17 17 18

26 28

Kapitel 3 Högskolestudiernas organisation 3.1 Bakgrund 3.2 Utbildningslinjer och kurser 3.3 Betyg och examina 3.4 Riktlinjer för utveckling av studieorganisationen 3.5 Yrkesteknisk högskoleutbildning

33 33 34 35 36 37

Kapitel 4 Högskoleutbildningens lokalisering 4.1 Bakgrund 4.2 Utredningens allmänna överväganden 4.3 Utredningens lokaliseringsförslag 4.4 Decentraliserad högskoleutbildning

38 38 39 41 45

SOU 1973:3

Kapitel 5 Antagning till grundläggande högskoleutbildning 5.1 Överväganden och förslag rörande antagningsbegränsningar 5.2 Antagningens organisation Antagning till utbildningslinjer. Särskilda antagningsbegränsningar för vissa studiekurser 5.3 Urval Kapitel 6 Institutionell organisation 6.1 Utgångspunkter 6.2 Den lokala organisationen Avgränsningsfrågor - de statliga högskolorna. Institutioner, serviceinrättningar och förvaltningsenheter. Utbildningsnämnder och linjenämnder. Fakultets- och sektionsorganisationen. Högskolestyrelsen. Kommunal organisation. Regional samverkan 6.3 Den centrala organisationen En enhetligare verksorganisation. Universitets- och högskoleämbetet 6.4 Anslagssystem och tjänsteorganisation Principer för anslagssystemet. Anslagen till grundutbildning. Tjänstetyper. Inrättande och tillsättning. Lärarnas tjänstgöring

47 47 50

51 53 53 55

66 Kapitel 7 Kostnader 7.1 Utgångspunkter 7.2 Enhetskostnader 7.3 Kostnader och medelsbehov för högskoleutbildning under U 68s planeringsperiod 7.4 Lokal- och utrustningsbehov

71 71 71

Kapitel 8 Genomförande av U 68s förslag

72 73

Bilagor Bilaga 1 U 68s direktiv samt ledamöter och referensgrupper

79 Bilaga 2 Förteckning över grundläggande högskoleutbildning . . . .

88 Bilaga 3 Förteckning över av U 68 föreslagna utbildningslinjer

...

Bilaga 4 Dimensionering av yrkesutbildningssektorerna

99 Bilaga 5 Enhetskostnader för högskoleutbildning

104 Figurer 1. Kalkylerat nyrekryteringsbehov och utflöde: fullständig högskoleutbildning

2. Antal antagningsplatser i utbildningslinjer

3. Utbildningsregioner och högskoleområden enligt U 68s förslag

6 SOU 1973:3

4. Exempel på den nuvarande organisationen för universitet (motsvarande), socialhögskola, lärarhögskola och gymnastik- och idrottshögskola

5. Principskiss över den föreslagna organisationen för statlig högskola

6. Principskiss över den föreslagna organisationen för statlig och kommunal grundutbildning

7. Undervisnings- och administrationskostnader för högskoleutbildning enligt U68s förslag under perioden 1970/71 — 1983/84, 1972 års pris- och löneläge 72

Tabeller 1. Nettoantalet nyinskrivna och antalet närvarande studerande vid universiteten och vissa högskolor 2. Antal studerande i viss vuxenutbildning 3. Tillströmning till utbildningslinjer i högskoleutbildning enligt utbudskalkylens två alternativ (A och B) 4. Beräknat utflöde från utbildningsväsendet till arbetsmarknaden 1965/70, 1970/75 och 1975/80. Fördelning efter utbildningens inriktning 5. Förvärvsarbetande i större näringsgrensgrupper 1960-1980. 1 000-tal 6. Förvärvsarbetande i större yrkesgrupper 1960-1980. 1 000-tal 7. Nyrekryteringsbehovet från utbildningsväsendet 1960/65, 1965/70, 1970/75 och 1975/80 fördelat på större yrkesgrupper. 1 000-tal 8. Nyrekryteringsbehovet från studier 1965/70, 1970/75 och 1975/80 fördelat på utbildning. 1 000-tal 9. Nuvarande och av U 68 föreslagen fördelning av gymnasieskolans antagningskapacitet 10. Fördelning på yrkesutbildningssektorer av antagningen till linjer i högskoleutbildningen. Ungefärliga tal 11. Antalet invånare i utbildningsregionerna. 1 000-tal 12. Av U68 föreslagna högskoleområden och riktpunkter för utbyggnaden inom dessa 13. Fördelning på ändamål av undervisnings- och administrationskostnader för grundläggande högskoleutbildning enligt U 68s förslag för 1970/71, 1975/76, 1976/77, 1980/81 och 1983/84, miljoner kronor, 1972 års pris- och löneläge. Övre (Ö) och nedre (N) planeringsgränsen 14. Utgifter för studiesocialt stöd för högskoleutbildning, miljoner kronor, samtliga studerande, 1972 års pris- och löneläge . . . .

SOU 1973:3

17 17 18

20 22

23 24 28 31 42 44

73 74

Förkortningar LUP- lokal- och utrustningsprogramSCB statistiska centralbyrån SVUX kommittén för studiestöd åt vuxna SÖ skolöverstyrelsen UKÄ universitetskanslersämbetet UHÄ universitets- och högskoleämbetet

8 SOU 1973:3

1 Högskoleutbildningens avgränsning

1.1 Utredningsuppdragets avgränsning1 U 68s uppdrag omfattar dimensioneringen, lokaliseringen och organisationen av grundutbildningen inom ett område som brukar grovt avgränsas genom termer som "eftergymnasial utbildning" eller "högre utbildning". Detta omfattar mer än vad som i den officiella statistiken för närvarande betecknas som "universitet och högskolor". Utredningen föreslår att termen högskoleutbildning används som beteckning för detta område av utbildningsväsendet. Det som enligt utredningens förslag betecknas som grundläggande högskoleutbildning eller grundutbildning är förtecknat i bilaga 2. Högskoleutbildningen, som också innefattar forskarutbildning, kan i huvudsak karaktäriseras som i offentlig regi driven utbildning som bygger på högre skolunderbyggnad än grundskolan. U 68 utgår från att den grundläggande högskoleutbildningen enligt bilaga 2 i flertalet fall kommer att bygga på de av 1972 års riksdag antagna allmänna behörighetskraven. Därutöver kommer i många fall att ställas upp särskilda förkunskapskrav. Med den föreslagna omfattningen av högskoleutbildningen når denna avsevärt utanför universitetskanslersämbetets (UKÄ) förvaltningsområde, jordbrukets högskolor och andra enheter som i dag kallas högskolor. Det kommer enligt utredningsförslaget att finnas högskoleutbildning med olika huvudmän (statlig, landstingskommunal och primärkommunal). Även viss statsunderstödd enskild utbildning betraktas i förslaget som högskoleutbildning. Inte heller blir reglerna för tillträde till högskoleutbildning fullt enhetliga i den meningen att samma allmänna behörighetsregler undantagslöst kommer att gälla. Genom beteckningen högskoleutbildning har utredningen velat för översiktlig utbildningsplanering avgränsa ett område som hålls samman genom enhetlighet i stora drag i fråga om de studerandes ålder och reglerna för tillträde och genom att utbildningar inom området i viss utsträckning utgör alternativ till var1

Särskilda yttranden som berör frågor som behandlas i ett avsnitt anges i not till avsnittets rubrik. För yttrandenas innehåll hänvisas till huvudbetänkandet. Till föreliggande avsnitt har yttranden avgetts av Bertil Fiskesjö, Ove Nordstrandh, Per Stjernquist och Carl Tham. SOU 1973:3

andra. Man bör syfta till en mera sammanhållen organisation lokalt och centralt inom vilken högskoleutbildningen behandlas som en helhet vid kvantitativ planering, lokalisering av utbildning och utvecklandet av nya utbildningsvägar. De högre specialkurserna i gymnasieskolan förutsätter högre skolunderbyggnad än grundskola och skulle därmed, om huvudregeln följdes i detta avseende, räknas som högskoleutbildning. Utredningens förslag innebär att sådana högre specialkurser som utgör en direkt, inte sällan i tiden omedelbar fortsättning på viss tvåårig linje i gymnasieskolan även i fortsättningen förs till gymnasieskolan, medan mera fristående högre specialkurser skall räknas som högskoleutbildning. Också i vissa andra fall finns gränsdragningsproblem. U 68 utgår från att högskoleutbildningen skall förbereda för den framtida yrkesverksamheten. Detta får konsekvenser för dess dimensionering och organisation och i viss mån även för lokaliseringen. Självfallet är avsikten inte att varje kurs eller annan mindre studieenhet i högskolan skall vara direkt yrkesanknuten. Syftet är att helheten av en individs grundutbildning skall vara yrkesförberedande. Yrkeslivet bör enligt utredningens mening vara en viktig förnyelsekälla för utbildningen samtidigt som utbildningen är ett betydelsefullt instrument för förändring av yrkeslivet. U 68s uppdrag omfattar inte forskning och forskarutbildning. Eftersom dessa verksamheter vid universiteten och vissa högskolor är organiserade tillsammans med grundutbildning berörs de emellertid av utredningens förslag i fråga om den institutionella organisationen. En av grundutbildningens uppgifter, om än för ett mindre antal studerande, är också att förbereda för forskarutbildning och, indirekt, för yrkesverksamhet som forskare. U 68 ser en ändamålsenlig kontakt mellan grundutbildning och forskning som väsentlig, bl. a. för den successiva förnyelsen av utbildningens innehåll. Det är önskvärt att denna kontakt vidgas till att omfatta all högskoleutbildning, t. ex. genom samverkan med forskare vid utbildningens planering och genomförande. Fortbildning av lärarna är enligt U 68s mening en viktig del av forskningskontakten. 1.2 Indelning av högskoleutbildningen U 68 föreslår att den grundläggande högskoleutbildningen organiseras på utbildningslinjer, som kan vara allmänna, lokala eller individuella (se avsnitt 3). Därutöver föreslås att högskoleutbildning meddelas i form av enstaka kurser och studiekurser. Den nuvarande indelningen av universitet och högskolor inom UKÄs område i fakulteter och sektioner täcker bara en del av den föreslagna högskoleutbildningen. Med hänsyn till att högskoleutbildningen skall vara yrkesförberedande föreslår utredningen att för den grundläggande högskoleutbildningen en indelning av utbildningslinjerna i yrkesutbildningssektorer införs. Dessa sektorer, som sålunda inom UKÄ-området avses ersätta fakulteter och sektioner som indelningsgrund i fråga om grundläggande utbildning, föreslås vara fem till antalet, nämligen för

10 SOU 1973:3

teknisk yrkesutbildning administrativ och ekonomisk yrkesutbildning vårdyrkesutbildning utbildning för undervisningsyrken utbildning för kultur- och informationsyrken. Fördelningen av utbildningslinjer på de fem yrkesutbildningssektorerna framgår av bilaga 3. En indelning av detta slag möter självfallet olika gränsdragningsproblem. Ett exempel på detta är utbildningar för verksamhet inom socialvård och barna- och ungdomsvårdsyrken. Av dessa har socionomutbildningens sociala linje och utbildning till socialpedagog räknats som vårdyrkesutbildning, utbildning till barnavårdslärare, förskollärare och fritidspedagog förts till undervisningssektorn och utbildning till ungdoms- och fritidsledare förts till kultur- och informationssektorn. Klassifikationen bör ta hänsyn till utbildningens innehall och uppläggning men också till förhållanden i arbetslivet, bl. a. utbytbarheten mellan olika kategorier av utbildade. Tendenser och planering inom t. ex. barna- och ungdomsvården kan efter hand göra det motiverat att ändra gränsdragningen mellan sektorerna. Bl. a. barnstugeutredningens arbete kan ge nya förutsättningar i detta hänseende. Under alla omständigheter måste det betonas att planering och genomförande av utbildningen i många fall måste ske i samverkan över sektorsgränserna. För vissa syften kan andra indelningar än den i yrkesutbildningssektorer vara ändamålsenliga. En sådan klassifikation, som avser det mindre direkt yrkesanknutna, mer generella och för olika yrkesutbildningssektorer gemensamma utbildningsinnehållet i utbildningslinjerna, är den i basutbildningsområden. U 68 har funnit en indelning i sju sådana vara användbar bl. a. vid överväganden om studiernas organisation i sådan utbildning som för närvarande meddelas inom de filosofiska fakulteterna. Indelningen kan också ge viss vägledning vid överväganden om planering av basresurser, t. ex. lärare, utrustning och lokaler. Dessa basutbildningsområden är fysisk-kemisk utbildning kemisk-biologisk utbildning beteendevetenskaplig utbildning samhällsvetenskaplig utbildning matematisk-systemvetenskaplig utbildning språklig utbildning historisk-estetisk-religionsvetenskaplig utbildning. En linje för utbildning av t. ex. språklärare tillhör med hänsyn till sin yrkesanknytning sektorn för utbildning till undervisningsyrken men med avseende på linjens mer generella utbildningsinnehåll basutbildningsområdet "språklig utbildning". U 68 har inte sett det som meningsfullt eller praktiskt möjligt att föreslå en indelning av all högskoleutbildning i basutbildningsområden. Det finns också anledning att betona att en klassifikation efter denna princip inte avser att karaktärisera en utbildningslinjes hela innehåll. Så kan utbildning av i huvudsak fysisk-kemisk karaktär (såsom viss högre SOU 1973:3

teknisk utbildning) ha t. ex. språkliga eller ekonomiska inslag. Sådana inslag kan i många fall bidra till en önskvärd differentiering. 1.3 Mål för högskoleu t bildningen' Utbildning syftar till att genom utveckling av kunskaper, färdigheter och attityder hos de studerande uppnå vissa mer eller mindre klart angivna mål. Dessa mål främjas inte bara genom undervisningens innehåll och arbetsformer utan genom utbildningens dimensionering och lokalisering, studiernas organisation, reglerna för antagning till utbildningen, formerna för studiestödet och utbildningens institutionella organisation. U 68 behandlar i huvudbetänkandets inledningskapitel dessa allmänna mål för högskoleutbildningen, bl. a. för att ge en bakgrund till de följande utredningsförslagen. Utredningen har samlat sin syn på högskoleutbildningens mål under rubrikerna personlighetsutveckling välfärdsutveckling demokrati internationalisering social förändring. Högskoleutbildningens mål är i stor utsträckning desamma som målen för annan utbildning i samhällets regi. De får sin speciella karaktär genom de studerandes ålder, föregående utbildning och övriga erfarenheter. Bl. a. bör all högskoleutbildning vara yrkesförberedande. Högskoleutbildningens differentiering för att tillgodose olika studerandes intressen och förutsättningar och olika yrkesmål samt studiernas specialiseringsgrad utgör viktiga planeringsproblem om man vill främja de av U 68 angivna målen. De pedagogiska aspekterna på högskoleutbildningen utgör inte någon huvuduppgift för U 68. Med hänsyn till att dessa frågor spelar en central roll för högskolans sätt att fylla sin uppgift diskuterar utredningen dock kort målen för undervisningens innehåll och arbetsformer. Dessa betraktas i tre dimensioner utbildningens användningsområde färdigheter och kunskaper problemorientering. För en närmare diskussion av dessa hänvisas till huvudbetänkandet. Avsikten är att denna indelning skall kunna användas vid preciseringen av målen för en utbildningslinje, en kurs eller en studiekurs. 1.4 Återkommande utbildning2 Vuxenutbildningen har under det senaste årtiondet vuxit starkt i omfattning (se avsnitt 2.1). Tyngdpunkten i utbildningsväsendets expansion har 1 2

12 Särskilt yttrande av Per Stjernquist. Särskilda yttranden av Lennart Hjelm, Ove Nordstrandh och Per Stjernquist. SOU 1973:3

emellertid legat på gymnasieskolan och sådan högre utbildning som hänger mer eller mindre direkt samman med vissa linjer i denna, främst de treåriga. I samband därmed har de yrkesförberedande momenten förskjutits till senare stadier i utbildningen. Den obligatoriska nioåriga skolan ger nu en utbildning av mer allmän karaktär. Utredningen har ställt frågan om man i den fortsatta utbildningsplaneringen bör acceptera dessa tendenser till en allt längre sammanhängande inledande utbildningsperiod och en genomgående mera generell utbildning också ovanför grundskolan. Vissa erfarenheter av skolans sätt att fungera i dag gör att utredningen förordar att man för framtiden inriktar sig på att utveckla mönster av återkommande utbildning. Utbildningens organisation är betydelsefull för den sociala sållning som sker i utbildningssystemet. Denna har för utredningens räkning studerats av Bengtsson och Gesser m. fl. i undersökningar som publicerats i "Val av utbildning och yrke" (SOU 1971:61). Den nuvarande på sammanhängande utbildning starkt inriktade utbildningsorganisationen tenderar att ge utbildningsvalen i ungdomsskolan helt avgörande betydelse. Många skäl talar för att detta är en väsentlig faktor bakom den sneda sociala fördelningen i gymnasieskolan med stark övervikt för socialgrupp I på de linjer som främst förbereder för de mest eftertraktade högskoleutbildningarna. För utbildningens förhållande till yrkeslivet och till samhället i allmänhet skapar långa sammanhängande utbildningsperioder problem. När utbildningens inriktning i sina huvuddrag bestäms av val i grundskolan, i många fall upp mot ett årtionde före den studerandes utträde i yrkeslivet, är det självfallet att valet sker utan den kännedom om förhållanden på arbetsmarknaden som skulle behövas för att ge rimlig säkerhet för att arbetsmöjligheter skall finnas vid avslutad utbildning. De snabba förändringarna på arbetsmarknaden bidrar till att förstärka denna svårighet. Den studerande har också i regel otillräckliga erfarenheter för att kunna bedöma sina egna förutsättningar i förhållande till yrkeslivets krav. Längden av den sammanhängande utbildningen tenderar också att avskärma de studerande från händelser och värderingar i samhällslivet i övrigt, både inom Sverige och i andra länder, och den riskerar att motverka strävandena till kontakt mellan generationerna och mellan olika grupper i samhället. Många studerande känner också ett behov att engagera sig i olika delar av samhälls- och yrkeslivet, att ta mera ansvar för sig själva och att medverka i beslut som rör den egna gruppen. Den långa sammanhängande utbildningen kan i sådana fall få konsekvenser som är störande för studiemotivationen. U 68 har sammanfattningsvis funnit att en satsning av nytillkommande utbildningsresurser enbart eller i huvudsak pä högskoleutbildning som direkt hänger ihop med ungdomsutbildningen inte skulle vara det bästa sättet att främja utbildningsmålen. Utredningen förordar att planeringen inriktas på att utveckla utbildningsorganisationen så att den stimulerar till återkommande utbildning, i första hand efter genomgången gymnasieskola. Detta innebär att studieperioder varvas med perioder av yrkesverksamhet. Utredningen föreslår emellertid inte att en sådan värvning SOU 1973:3

skall ske på ett enhetligt sätt för alla slag av utbildning eller för alla studerande inom ett och samma slag av utbildning. Avsikten bör i stället vara att möjliggöra ett för varje individ ändamålsenligt utbildningsmönster. En rad faktorer påverkar individens sätt att utnyttja utbildningsorganisationen. Att utveckla återkommande utbildning innebär att vidta åtgärder inom många olika områden, i flertalet fall som förändringar stegvis i ett långt tidsperspektiv. U 68 betonar att återkommande utbildning naturligtvis inte är en reform som kan genomföras vid ett bestämt tillfälle. Den är snarare ett riktmärke på längre sikt, och återkommande utbildning bör utvecklas med hänsyn till efter hand gjorda erfarenheter. Vissa åtgärdsområden anser U 68 särskilt väsentliga för utvecklingen av den återkommande utbildningen. De sammanfattas i det följande under sju rubriker. Gymnasieskolans organisation För att möjliggöra ett verkligt val, efter avslutad gymnasieskola, mellan fortsatta studier och arbete bör i princip varje studieväg i gymnasieskolan mer än nu förbereda för såväl fortsatta studier som yrkesverksamhet. Utredningen ser det dock som naturligt att förändringar med sådan innebörd kommer till stånd först sedan tillräckliga erfarenheter vunnits av den fr. o. m. läsåret 1971/72 genomförda gymnasieskolan. I ett kortare tidsperspektiv bör samma mål främjas genom minskning av antalet studerande i de icke yrkesförberedande linjerna i gymnasieskolan (se kapitel 2). Högskolestudiernas organisation och dimensionering (se också kapitlen 2 och 3) U 68 föreslär följande riktpunkter för förändringar i högskolestudiernas utformning för att en återkommande utbildning skall främjas. • En kraftig ökning av antalet utbildningsplatser i enstaka kurser och studiekurser. Utformning av dessa bl. a. med hänsyn till behoven hos redan yrkesverksamma. • Utveckling av kortare yrkesinriktade utbildningslinjer som kan byggas på med fortsatt utbildning. • Utveckling av nya utbildningslinjer som vänder sig till yrkesverksamma. Dessa linjer kan syfta till samma mål som befintliga utbildningslinjer (t. ex. utbildning av sjuksköterskor och annan vårdpersonal till läkare) eller sakna motsvarighet i dagens utbildningssystem (t. ex. vissa yrkestekniska linjer). • Utveckling av avgångsetapper i längre utbildningslinjer, där detta är lämpligt med hänsyn till arbetsmarknadsförhållandena. Härigenom kan alternativa studievägar med återkommande utbildning skapas.

14 SOU 1973:3

Behörighets- och urvalsregler (se också kapitel 5) U 68 föreslår att antalet studerande som antas till högskoleutbildning fastställs genom årliga beslut av statsmakterna. Vid urvalet av studerande kommer enligt riksdagens beslut med anledning av prop. 1972:84 om gymnasieskolans kompetensvärde m. m. arbetslivserfarenhet att tillgodoräknas jämte skolmässiga meriter. Vidare skall antagningen utformas så att sökande med olika slag av behörighetsbakgrund, bl. a. vuxna med yrkeserfarenhet, ges reella möjligheter till studier. Den år 1972 tillsatta kompetenskommittén kommer att lägga fram förslag om hur urval och antagning till högskoleutbildning skall ske. Lokalisering och distribution av högskoleutbildning (se också kapitel 4) I återkommande utbildning vänder sig högskoleutbildningen i avsevärt större utsträckning än nu till personer som genom yrkesverksamhet eller familjebildning är bundna till viss ort eller dess närhet. U 68 förslår att utbyggnaden av den permanenta högskoleorganisationen sker på en eller två orter inom tillsammans 19 högskoleområden och att sådana distributionsformer utvecklas att utbudet av högskoleutbildning kan ytterligare decentraliseras. Information och uppsökande verksamhet Om återkommande utbildning skall få önskad verkan i fråga om fördelningen av utbildningsresurser på individerna bör den stödjas av individuellt och gruppvis inriktad information och uppsökande verksamhet. Studie- och yrkesvägledningens innehåll bör övervägas med hänsyn till de förändrade relationer mellan utbildning och yrkesliv som åsyftas genom återkommande utbildning. Studiefinansiering1 Utformningen av studiefinansieringen spelar en betydelsefull roll för den enskildes benägenhet att lägga upp studierna som återkommande utbildning. Det studiestöd som finns i dag kan i regel beräknas vara otillräckligt för personer som varit yrkesverksamma under ett antal år och till följd av familjebildning eller andra åtaganden hunnit skaffa sig stora fasta kostnader. Det stimulerar därför inte till återkommande utbildning på heltid. Frågan om de krav på förändringar i studiestödssystemet som hänger samman med återkommande utbildning ligger inom det problemområde som utreds av kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX). Enligt U 68s mening bör man genom praktisk prövning i begränsad skala söka vinna erfarenheter av ett med hänsyn till tidigare yrkesverksamhet differentierat studiestöd med syfte att stimulera till återkommande utbildning. 1

Särskilda yttranden av Dag Klackenberg och Lars Tobisson.

SOU 1973:3

Det bör ankomma på SVUX att utforma förslag till en sådan försöksverksamhet. Åtgärder pä arbetsmarknaden Återkommande utbildning i mera systematiserade former innebär enligt U 68s mening en vitalisering av såväl utbildningen som arbetsmarknaden. Den kan också stimuleras genom åtgärder inom båda områdena. Bl. a. genom att antalet övergängar mellan utbildning och yrkesverksamhet kan väntas öka ställer återkommande utbildning krav på starkt ökade resurser för arbetsförmedling. Det behövs också information till arbetsgivare om utbildningsbakgrund och yrkesplaner hos nya kategorier av arbetssökande. Vidare aktualiseras frågan om anställningstrygghet vid bortovaro för studier. På sikt kan återkommande utbildning få betydelsefulla konsekvenser för arbetets organisation och för fördelningen av ansvarstagandet på arbetsplatsen. Sådana förändringar som ställer utbildningskrav på personalen blir också stimulans till återkommande utbildning.

16 SOU 1973:3

2 Antal studerande i högskoleutbildning

2.1 Bakgrund Antalet studerande i högskoleutbildning har vuxit mycket snabbt under efterkrigstiden i Sverige och jämförbara länder. Utvecklingen av antalet inskrivna och närvarande vid de svenska universiteten och vissa högskolor från 1940 framgår av tabell 1. Tabell 1. Nettoantalet nyinskrivna och antalet närvarande studerande vid universiteten och vissa högskolor. År

Nettoantal nyinskrivna

Antal närvarande

1940/41 1950/51 1960/61 1970/71

2 000 3 500 8 000 26 000

11 000 17 000 37 000 125 000

Även annan utbildning som vänder sig till vuxna har expanderat snabbt. I tabell 2 har ställts samman uppgifter om antalet studerande i arbetsmarknadsutbildning, i folkhögskolans vinterkurser och i studieförbundens utbildning. Den kommunala vuxenutbildningen, för vilken nuvarande bestämmelser trädde i kraft den 1 juli 1968, hade läsåret 1971/72 ca 160 000 deltagare. Närvarotalen i tabellerna 1 och 2 är inte direkt jämförbara, då de studerande vid universitet och högskolor till Tabell 2. Antal studerande i viss vuxenutbildning. Är

Arbetsmarknadsutbildning

1950/51 1955/56 1960/61 1965/66 1970/71 1

18 000 46 000 115 000

Folkhögskolans vinterkurser

Studieförbundens utbildning1

10 000 11 000 14 000

350 000 550 000 800 000 1 200 000 1 600 000

Dubbelräkning av individer förekommer

SOU 1973:3

största delen är heltidsstuderande i minst årslång utbildning, medan vuxenutbildningen i större utsträckning bedrivs i form av kortare kurser och som deltidsstudier. En väsentlig faktor bakom den högre utbildningens expansion är utvecklingen på det gymnasiala stadiet. Medan antalet nybörjare i för universitets- och högskolestudier behörighetsgivande gymnasial utbildning år 1950 var ca 7 000, var det 1970 ca 33 000. Gymnasieskolans nuvarande kapacitet för grundskoleanknutna linjer och specialkurser, ca 100 000 antagningsplatser, svarar mot över 90 procent av en årskull 16-åringar. Genom statsmakternas principbeslut år 1972 om gymnasieskolans kompetensvärde m. m. kommer ungefär hälften av en årskull att få allmän behörighet till högskoleutbildning genom sina gymnasiala studier, medan övriga som genomgått gymnasieskolans tvååriga linjer kommer att kunna uppnå allmän behörighet genom att komplettera sina kunskaper i svenska och engelska. Tyngdpunkten i den mycket snabba expansionen av den högre utbildningen fram t. o. m. läsåret 1969/70 låg på universitetens humanistiska, samhällsvetenskapliga och matematisk-naturvetenskapliga fakulteter. De studerandes efterfrågan på eftergymnasial utbildning har under 1970-talets första år stagnerat och inriktats mera än förut på utbildningslinjer utanför det traditionella universitets- och högskoleområdet, t. ex. utbildning till klasslärare och socionom. Tillströmningen till de fria fakulteterna (till teologiska, juridiska, humanistiska, samhällsvetenskapliga och matematisk-naturvetenskapliga studier) har minskat. Inom gymnasieskolan innebär tendenserna minskat intresse för traditionellt universitetsförberedande utbildning, medan efterfrågan på kortare yrkesförberedande utbildning ökat.

2.2 Prognosunderlag och vissa andra undersökningar Utflödeskalkylen Prognosinstitutet vid statistiska centralbyrån (SCB) har utarbetat ett omfattande underlag för U 68s överväganden och förslag i form av en utflödeskalkyl och en behovskalkyl. Syftet med utflödeskalkylen har varit att belysa elevströmmarna inom Tabell 3. Tillströmning till utbildningslinjer i högskoleutbildning enligt utbudskalkylens två alternativ (A och B). 1965/66

1971/72

1975/76

1976/77

1979/80

Antal utbildningsplatser

A B

30 300 1

36 600 36 600

38 200 35 200

44 300 37 400

44 800 35 800

Därav första gången inskrivna

A B

27 300•

32 200 32 200

33 600 30 700

39 500 32 700

40 000 31 000

Därav de fria fakulteterna

A B

14 500 1

12 500 12 500

12 800 9 800

18 600 11 700

19 100 10 100

18 Innefattar även studerande i enstaka ämnen. SOU 1973:3

utbildningssystemet och utflödet från detta till arbetsmarknaden under förutsättning av i huvudsak oförändrad struktur hos utbildningsväsendet. I beräkningarna har antagits att statsmakternas beslut om vidgat tillträde till högre studier genomförs läsåret 1976/77. Beräkningarna bygger på en lång rad antaganden, som alla har karaktär av bedömningar förknippade med större eller mindre osäkerhet. Även mindre variationer i vart och ett av dessa antaganden kan tänkas samverka på sådant sätt att kalkylresultatet påverkas högst avsevärt. För att illustrera detta har kalkylerna utförts i två versioner med var sin uppsättning av antaganden. I den ena, det högre alternativet, förutsätts tillströmningen till högskoleutbildning närmast ligga på 1969 och 1970 års nivåer. 1 den andra, det lägre alternativet, innebär antagandena att tillströmningen i huvudsak ligger kvar på 1972/73 års nivå. Prognosinstitutets utflödeskalkyl innebär inte en förutsägelse om trolig framtida utveckling. Avsikten är att belysa konsekvenserna av vissa beräkningsantaganden. Bl. a. måste man räkna med att utvecklingen påverkas av de beslut och åtgärder som kan föranledas av U 68s förslag. Utvecklingen av förhållanden inom utbildningsväsendet och på arbetsmarknaden kan emellertid redan dessförinnan bli en annan än den som förutsatts i beräkningarna. I tabell 3 återges beräkningsresultaten för tillströmningen till högskoleutbildning enligt det högre (A) och det lägre (B) alternativet. Man lägger märke till att kalkylen skiljer sig från U 68s förslag bl. a. därigenom att en ospärrad sektor av högskoleutbildning, de fria fakulteterna, förutsätts bibehållen (jfr kapitel 5). I tabellen anges antalet utbildningsplatser för nybörjare. För de fria fakulteterna har detta satts lika med antalet första gången inskrivna. Genom att man får räkna med viss övergång mellan utbildning av olika slag blir antalet första gången inskrivna i högskoleutbildningen i dess helhet mindre än antalet utbildningsplatser för nybörjare. Studerande som inte syftar till examen utgör en jämförelsevis stor del (för närvarande något tiotusental) av de nyinskrivna vid de filosofiska fakulteterna. De innefattas inte i tabell 3 utom i vad avser förhållandena 1965/66. Kalkylresultaten för utflödet från utbildningssystemet på arbetsmarknaden under de tre femårsperioderna 1965/70, 1970/75 och 1975/80 återges i tabell 4. I denna har utbildningslinjerna klassificerats på yrkesutbildningssektorer. En del av de studerande vid de filosofiska fakulteterna har samlats under rubriken "Högskoleutbildning utan angiven yrkesinriktning". Personer med t. ex. ämneslärarutbildning, bibliotekarieutbildning, ekonomutbildning och pol.mag.-utbildning återfinns dock inom motsvarande yrkesutbildningssektor. - Beträffande indelningen av gymnasieskolan i yrkesutbildningssektorer hänvisas till avsnitt 2.3. Behovskalkylen Utflödeskalkylen har sin motsvarighet i en behovskalkyl. Denna är utformad så att de två kalkylernas resultat är jämförbara. SOU 1973:3

=3 »a o s £ "Q •£

&o «

8 ' 2 SP 2 G-

:rt <4-,

O.

O

o o o o

O

o o r f <o "H

o o o o o o

Tj"

rt

OO

LO

—i

t-~

NO CN

o o o o o o o o

o o o o

o o o o o o o o

o o o o

O

T}" ON ON

H T f

<N

O

O

O

o o o o

o

o

o

NO —<

•<*• «o

o

o o o o o o

00 NO CN

O

rf

ON

-HTf

ON

ca

3 C

»cd u

s

T3

6i; C »ta TJ bu O

•c c £fi i)

•n

Q,

< ^ <

O O

O O

fN

O O

o o Cl

i-(

o o o o r - v£>

o

-H

CO

o o o o

o o o o

o o o o

NO O

ON

o o o o o o o o o o

ON •<*•

0 0 LO -H

LO en

o o o o

»O ON

O

—i

o o o o

OS

o o o o

O

o

V£>

OV)

o o o o rf

0 0 LO -H

LO ro

o o o o

vo

CS

ON

o O O O O o o o o o

ON r j -

<N

rf

< t VO (N ON

O O O O O O r s TJ- rj-

o o o o

o o

>—I

NO

O

o o

o o

o o O

I H LO

O O »H

c

C

*> > •~

60 60'C C T3

^

E

o to c

2 3

•2 J3°.2P >

O 5 o aJ c J? fe •la^ -3 £p

13 J^

Sig

v;

a 60 c 3 -O >

•° .£P

S S.

g3

13 ju c •5 O "Sä

33 D'2 '£

•£ J2 •

? bo-a .ati •* -° .£ 6/1 * *

•a IP2 cS

II

.cS e 0 c 2-e

II 20

«a E 8 •SJ

u .o Vi

.S3 "c C

'c a.

.5 na . c X)

3 .sp 3 "E.

•a g

LV

<"

• *

- ^

.S3 « 60 C

o <u

•* 3 en -3

"Si

60 T3

?3

•a c

2P C

a S C3 tn C

• S i g>

fil vi fe.

,!g 2 *s S X ) OJ >"2 SP' en C

Cl

>

•B c

- i "O en C

.a OJ

E £ SOU 1973:3

sa ca -a

i 3 "g ^

ca ^

*J

60 P3 jo ca

M.^;

o o o o o o o o CN ^H O

o o

o o o o o o o o

o o o o CN

—I ON

o o o—< ONo

-H

NO 0 0

O

ON

o o o o o o o o oCO o ON O VO NO

o oCO

O

o

o

CN

Ci <i-> CNJ

r~fNl IT) —i

CN

rco

l"0

•O

c> o o o

o o o o o o o o CO

Tf O

CN CN v£> ^1

o o o o

O

-H

o o o o o o

Q)

r- 10 oo oo

r-~

O

o o o

00 C£> •»»i

O O O I/O 1/1 NO

C-x Cx

ON r-l CO rt NO T T

C5

O O

O O

O O

«•>

I O

CM

m

<2>

(Vi

tN CN

O Q Q O O O O O

O O

<S O

ON ON v i

0O

^*

N"

~*

PH

^O

O O t^

O O Q O O O O O O

C-v "-i CN

N O CN VO O i O CO -<

60 T3

•se

6 0 ' S <£

T3 53

«3 3 0

(U 4> «J "O

i |

11 «vi

ca> x; 13 o-c .2P ^a D p «

a C

K> 3 ;=2 • «^ y> 60 C « O u a

3$ §

t; s a ^

:0

X SOU 1973:3

^ bp£> '

>>

•a-s J PSJ

60-^ 3 -g

>, m w S « b ^ PQ oo X

3 60

ot

n

E2 O b0 bo 5

.3

•a ^

*

-SJ

o

be,

NVÉ

•o

1»

*Jj

c^>

<

• c

S

<u -a o •Si •v

6 12 g•S3 «V'S5

•o a

i i « £3 . v

1 -5

5 2 «*

,Q a 3 ~s o,

« .2 c

c ta "O

X

cn.S

c

«

M

C

M

H <

Tabell 5. Förvärvsarbetande i större näringsgrensgrupper 1960-1980. 1 000-tal. Näringsgren

1980 Jord- o skogsbruk m. m. Tillverkningsindustri m. m. Byggnadsverksamhet Samfärdsel Varuhandel Privata tjänster Offentlig förvaltning och tjänster

514 1 129 295 242 418 309

408 1 156 330 247 455 336

312 1 126 327 250 468 350

227 1 069 331 255 473 361

168 1 031 332 250 453 359

405 3 311

1 002

3 450

3 528

3 561

3 596

Summa

Behovskalkylen har sin utgångspunkt i material från 1970 års långtidsutredning, från vilken har hämtats en prognos över den totala arbetskraftens utveckling och dess fördelning på näringsgrenar under 1970-talet. I tabell 5 återges antalet förvärvsarbetande inom större grupper av näringsgrenar. I fråga om byggnadsverksamhet tyder nuvarande utveckling på ett mindre antal sysselsatta än tabellen anger. Väsentligen på grundval av uppgifter om yrke i 1960 och 1965 års folkräkningar har gjorts en framskrivning till år 1980 av antalet förvärvsarbetande. I tabell 6 visas kalkylresultatet med fördelning på större yrkesgrupper. Beräkningar har därefter utförts av det totala nyrekryteringsbehovet inom olika yrken under olika femårsperioder samt av den andel av nyrekryteringsbehovet som beräknas komma från utbildningsväsendet. Resultatet av sistnämnda kalkyl sammanfattas i tabell 7. Slutligen har det beräknade nyrekryteringsbehovet från utbildningsväsendet fördelats efter utbildning. En bedömning har därvid gjorts för varje yrke av den för denna nyrekrytering lämpliga fördelningen på olika slag av utbildning. Resultatet redovisas i tabell 8. Det framgår av en jämförelse mellan tabellerna 4 och 8 att det kalkylerade totala utbudet från utbildningsväsendet för femårsperioden 1975/80 överstiger det kalkylerade behovet för samma period med ca 40 000 personer. Orsaken till detta är en ofullständig beräkningsteknisk Tabell 6. Förvärvsarbetande i större yrkesgrupper 1960-1980. 1 000-tal. Yrkesområde Tekniskt arbete Sjukvårdsarbete Pedagogiskt arbete Övrigt natur-, socialvetenskapligt, humanistiskt, militärt arbete Administrativt arbete Kontorsarbete Kommersiellt arbete Lantbruks- o skogsarbete Kommunikationsarbete Tillverk ningsarbete Servicearbete Summa 22

168 108 81

211 140 102

252 193 124

293 238 147

331 285 166

80 69 275 317 505 226 1 165 316 3311

99 76 328 330 401 219 1 202 342

122 88 370 326 306 217 1 147 381

146 98 401 313 223 214 1086 401

173 109 423 287 166 201 1 033 422

3 450

3 528

3 596

SOU 1973:3

Tabell 7. Nyrekryteringsbehovet från utbildningsväsendet 1960/65, 1965/70, 1970/75 och 1975/80 fördelat på större yrkesgrupper. 1 000-tal. Yrkesområden

1960/65

1965/70

1970/75

1975/80

Tekniskt arbete Sjukvårdsarbete Pedagogiskt arbete Övrigt natur-, socialvetenskapligt, humanistiskt, militärt arbete Administrativt arbete Kontorsarbete Kommersiellt arbete Lantbruks- o skogsarbete Kommunikationsarbete Tillverkningsarbete Servicearbete

31 33 23

43 50 32

52 59 38

53 71 40

16 2 87 44 25 27 149 47 Summa 485

22 4 85 37 27 28 110 40 479

27 6 86 33 17 27 109 43 497

33 7 90 26 10 22 112 43 506

samordning mellan de två kalkylerna, som emellertid kan försummas vid tolkningen av resultaten för högskoleutbildningens del. Större delen av skillnaden är att hänföra till gymnasieskolan och grundskolan. Den kan tolkas så att behovskalkylen något underskattat behovet av utbildade på denna nivå. Vid prognosinstitutets löpande översyn av prognosmaterialet kommer beräkningsantagandena för utflödes- och behovskalkylerna att samordnas i detta hänseende. Jämförelse mellan utflödes- och behovskalkylerna Utflödes- och behovskalkylerna är, som nämnts, upplagda så att de i princip skall vara direkt jämförbara. Vid deras användning som underlag för utbildningsplaneringen är det emellertid nödvändigt att uppmärksamma de betydande osäkerheter som vidlåder kalkyler av detta slag. En god illustration erbjuder de tillströmnings- och examinationsberäkningar som successivt utförts under 1950- och 1960-talen och som regelmässigt avvikit kraftigt från den verkliga utvecklingen. Sådana beräkningar måste vila på ett mycket stort antal antaganden om faktorer som i vissa fall är ofullständigt kända under den närmast föregående perioden och som i regel kan tänkas variera ganska avsevärt under prognosperioden. Redan mindre avvikelser från antagandena i ett större antal av dessa faktorer kan leda till stora förändringar i kalkylresultatet. Motsvarande osäkerhet gäller behovskalkylen. Denna bygger bl. a. på bedömningar av näringsgrensutvecklingen som gjorts av 1970 års långtidsutredning och på uppgifter om sysselsättningen i olika yrken från 1960 och 1965 års folkräkningar. Därtill kommer bedömningar av utbildningssammansättningen hos de grupper som nyrekryteras till olika yrken. Det är uppenbart att antaganden som grundas på detta underlag rymmer en betydande osäkerhet. I figur 1 jämförs utflödeskalkylens två alternativ i fråga om fullständig högskoleutbildning med behovskalkylens resultat. För detta senare har därvid med hjälp av skuggning angetts två kalkylvarianter. Den ena (Tvarianten) avser det kalkylerade behov som skulle svara mot antaganden SOU 1973:3

Tabell 8. Nyrekryteringsbehovet från studier 1965/70, 1970/75 och 1975/80 fördelat på utbildning. 1 000-tal. Yrkesutbildningssektor

1965/70

1970/75

1975/80

Fullständig högskoleu t bildning

8 4 0,1

10 4 0,1

11 5 0,1

0,7 14 3 0,4

0,7 20 4 0,8

0,9 24 5 1

16 3

20 4

24 5

Undervisning

36 Fysisk-kemisk utbildning Kemisk-biologisk utbildning Beteendevetenskaplig utbildning Samhällsvetenskaplig utbildning Matematisk-systemvet utbildning Språklig utbildning Historisk-estetisk-religionsvet. utbildning

3 2 15 2 0,1 3

3 2 21 1 0,1 3

4 3 21 2 0,1 3

5 Beteendevetenskaplig utbildning Samhällsvetenskaplig utbildning Historisk-estetisk-religionsvet. utbildning

0,1 1

0,2 1

0,3 2

3 Ej specificerad yrkesutbildningssektor Högskoleutbildning utan angiven yrkesinriktning

3 4

3 5

1 0,5 1 0,9

2 0,9 1 0,9

2 1 2 1

0,4 4 277

0,4 4 302

0,5 4 322

127 84 37

141 86 45

150 85 55

6 108

7 78-

7 57

506 Högskoleutbildning med angiven yrkesinriktning Teknisk Fysisk-kemisk utbildning Kemisk-biologisk utbildning Ej spec tekn/naturvet utbildning Administrativ och ekonomisk Kemisk-biologisk utbildning Samhällsvetenskaplig utbildning Matematisk-systemvet utbildning Språklig utbildning Vård Kemisk-biologisk utbildning Beteendevetenskaplig utbildning

Kultur och information

Fysisk-kemisk utbildning Kemisk-biologisk utbildning Beteendevetenskaplig utbildning Språklig utbildning Historisk-estetisk-religionsvet. utbildning Partiell högskoleutbildning Gymnasieskoleutbildning Teknisk Administrativ o ekonomisk Vårdutbildning m. m. Ej specificerad yrkesutbildningssektor Gymnasieskoleutbildning utan angiven yrkesinriktning Grundskola och folkskola Totalt 24

SOU 1973:3

Fullständig högskoleutbildning

1965/70

1970/75

1975/80

b • nyrekryteringsbehov u • utflöde Fråga om antaganden om utbildningsandelar

Figur 1. Kalkylerat nyrekryteringsbehov och utflöde: fullständig högskoleutbildning.

om att varje tjänsteproducerande sektor under 1970-talet utvecklas lika snabbt som den gjorde under den för sektorn mest expansiva av de två perioderna 1960/65 och 1965/70. I den andra kalkylvarianten (V-varianten) har i stället antagits att varje varuproducerande sektor utvecklas i den takt den gjorde under den för sektorn mest expansiva hälften av 1960-talet. Skuggningarna avtar i intensitet för att illustrera att ytterligheterna betraktas som mindre sannolika. Därutöver har, under jämförelse med perioden 1965/70, markerats konsekvensen av antaganden om dels oförändrade utbildningsandelar i nyrekryteringen (UO), dels en (i förhållande till de gjorda antagandena) fördubblad förändring av utbildningsandelarna (UD). Variationerna i figur 1 kan inte uppfattas som sannolika gränser för tänkbara variationer i utflödet och behovet av personer med högskoleutbildning. Det är knappast möjligt att på ett meningsfullt sätt ange sådana gränser. Enligt U 68s mening illustrerar figuren emellertid mycket klart den försiktighet som är nödvändig vid tolkningen av prognoser i samband med utbildningsplaneringen. Det är också väsentligt att påpeka att prognoserna, trots att de sträcker sig så långt fram i tiden som ansetts möjligt med hänsyn till föreliggande underlag, dock avser förhållanden på arbetsmarknaden under en period som kommer att vara passerad när effekten av U 68s förslag slår igenom. Enligt U 68s mening bör huvuddelen av utredningsförslaget genomföras successivt med början budgetåret 1976/77 (se kapitel 8). I fråga om flertalet högskoleutbildningar kommer sålunda de som utbildats i en högskoleorganisation enligt U 68s förslag att söka sig ut på arbetsmarknaden med början omkring år 1980. En central fråga är därför vilka slutsatser som kan dras för 1980-talet av prognosunderlaget. Det som sagts om kalkylernas osäkerhet manar SOU 1973:3

självfallet till stor försiktighet i fråga om sådana slutsatser. U 68 anser dock att om man ser till gruppen med fullständig högskoleutbildning som helhet det ligger närmast till hands att tolka materialet så att bristtendenser kan väntas uppstå på arbetsmarknaden i början av 1980-talet, om tillströmningen till högskoleutbildning skulle hålla sig på den nivå som anges av utflödeskalkylens lägre alternativ. Förhållandena för enskilda kategorier av utbildade kan självfallet komma att variera högst avsevärt och för U 68 är balansen mellan utbildningar med olika inriktning och karaktär ett centralt problem. U 68 har vidare vid utarbetandet av sitt dimensioneringsförslag för högskoleutbildningen valt att utgå från en uppskattning av det totala nyrekryteringsbehovet av högskoleutbildade under 1980-talet som innebär en årlig ökning med ca två procent. Det i behovskalkylen beräknade nyrekryteringsbehovet under perioden 1965-1980 svarar mot en årlig ökning på mellan tre och fyra procent. Övrigt underlagsmaterial Flertalet av de av U 68 publicerade specialundersökningarna ger information som utnyttjats i utredningens överväganden om högskoleutbildningens dimensionering. Detta gäller bl. a. Bengtssons och Gessers m. fl. undersökningar i "Val av utbildning och yrke" (SOU 1971:61) och Rydhs och Österbergs "En empirisk studie av anpassningsmekanismer på arbetsmarknaden för personer med längre utbildning" i "Högre utbildning och arbetsmarknad" (SOU 1971:62). Det har rått delade meningar inom utredningen angående möjligheten att tillämpa sådana resultat som Magnusson och Tychsen framlagt i "Samhällsekonomiska kalkyler för längre utbildning", se "Högre utbildning - regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler" (SOU 1972:23). För dessa undersökningar hänvisas till huvudbetänkandet och till sammanfattningar och kommentarer i undersökningsrapporterna. 2.3 Gymnasieskolans dimensionering1 Högskoleutbildningens planering har uppenbara kontakter med gymnasieskolans: större delen av de studerande i högskoleutbildningen kommer för närvarande mer eller mindre direkt från gymnasieskolan, och överväganden om förhållandet mellan utbildning och arbetsmarknad kan inte avse högskoleutbildningen isolerad från övriga utbildningsnivåer. Sådana överväganden måste göras för utbildningsväsendet i dess helhet. U 68s förslag innefattar därför också riktlinjer för gymnasieskolans kvantitativa planering. Som framgått av avsnitt 1.4 har utredningen också, med utgångspunkt i sin syn på återkommande utbildning, kommit in på gymnasieskolans struktur. U 68 anser, som redan nämnts, att man bör sträva efter att på sikt alla linjer i gymnasieskolan blir såväl yrkessom studieförberedande.

Särskilt yttrande av Ove Nordstrandh. 26

SOU 1973:3

För sina överväganden om det framtida antalet studerande i gymnasieskolan har U 68, som framgått av avsnitt 2.2, delat in denna i tre yrkesutbildningssektorer. Flertalet av gymnasieskolans linjer kan fördelas på dessa enligt följande. Teknisk yrkesutbildning 2-årig beklädnadsteknisk linje (Be) 2-årig bygg- och anläggningsteknisk linje (Ba) 2-årig el- och teleteknisk linje (Et) 2-årig fordonsteknisk linje (Fo) 2-årig jordbruksteknisk linje (Jo) 2-årig livsmedelsteknisk linje (Li) 2-årig processteknisk linje (Pr) 2-årig skogsbruksteknisk linje (Sb) 2-årig teknisk linje (Te) 4-årig teknisk linje (T) 2-årig träteknisk linje (Tr) 2-årig verkstadsteknisk linje (Ve) Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning 2-årig distributions- och kontorslinje (Dk) 2-årig ekonomisk linje (Ek) 3-årig ekonomisk linje (E) Vårdyrkesutbildning m. m.1 2-årig konsumtionslinje 2-årig musiklinje 2-årig vårdlinje Fördelningen av de kvantitativt mera betydande specialkurserna innebär inga svårigheter. Följande fyra linjer har utredningen bedömt ha mindre utpräglad anknytning till bestämda yrkesområden. 3-årig humanistisk linje (H) 3-årig naturvetenskaplig linje (N) 3-årig samhällsvetenskaplig linje (S) 2-årig social linje (So) Dessa förs i detta sammanhang till en grupp linjer utan angiven yrkesinriktning. Mot bakgrund av sina överväganden kring återkommande utbildning avvisar U 68 för sin planeringsperiod tanken på en obligatorisk gymnasieskola men anser det vara ett väsentligt mål att alla ungdomar kan erbjudas plats i gymnasieskolan. Utredningen har antagit att under 1 Ett lämpligt namn för denna sektor kan vara 'Social yrkesutbildning'. Då termen 'social' används för en linje i gymnasieskolan, som f. ö. inte förts till denna sektor, har utredningen föredragit beteckningen 'Vårdyrkesutbildning m. m.'.

SOU 1973:3

Tabell 9. Nuvarande och av U 68 föreslagen fördelning av gymnasieskolans antagningskapacitet. Yrkesutbildningssektor

Fördelning 1972/73 %

Fördelning vid 1970talets slut. Förslag. % (ca)

Teknisk utbildning Administrativ och ekonomisk utbildning Vårdutbildning m. m. Utan yrkesinriktning

22 14 30 Summa

22 15 25

senare delen av 1970-talet bortåt tio procent av en årskull går ut på arbetsmarknaden efter avslutad grundskola och därefter inte söker annan utbildning i gymnasieskolan än möjligen kortare specialkurser. I fråga om fördelningen av de studerande på linjer och grundskoleanknutna specialkurser som har karaktär av linjer föreslår U 68 att andelen för linjerna utan angiven yrkesinriktning efter hand minskas från nuvarande ca 30 procent till ca 25 procent av antagningskapaciteten. En sådan förändring ligger också väl i linje med aktuella tendenser i fråga om elevernas efterfrågan på gymnasial utbildning. Avsikten är att bidra till en mindre fast koppling mellan valet av utbildning i gymnasieskolan och fortsatta högskolestudier: en större andel av de studerande i högskoleutbildning avses komma från yrkesförberedande linjer i gymnasieskolan, i många fall efter viss tids yrkesverksamhet. För fördelningen på yrkesutbildningssektorer föreslår U68, mot bakgrund av bedömningar av bl. a. förhållandena på arbetsmarknaden (se avsnitt 2.2), en ökning av den tekniska sektorn och den mot vårdyrken m. m. inriktade sektorn enligt tabell 9. 2.4 Högskoleutbildningens dimensionering1 Den kvantitativa utbildningsplaneringen bör syfta till att tillgodose såväl individernas behov av eller önskemål om utbildning som samhällets behov av utbildad arbetskraft. Fördelningsaspekten blir en väsentlig faktor i planeringen. Det moderna samhället har ett mycket betydande behov av utbildade. Detta avser både en hög allmän utbildningsnivå och ett yrkesspecifikt utbildningsinnehåll. Svårigheterna att göra arbetskraftsprognoser jämte de problem som möter redan då man vill bestämma innebörden i behovsbegreppet gör det mycket vanskligt att mera exakt ange den totala omfattningen av detta behov. Utbildningens inriktning och innehåll blir, åtminstone från mera kortsiktig behovssynpunkt, väl så viktiga planeringsfaktorer som dess längd och det totala antalet utbildade. Vid de studerandes fördelning på sektorer av högskoleutbildningen bör därför deras möjligheter att få arbete inom områden, där deras utbildning kom1 Särskilda yttranden av Sven-Olof Cronqvist, Tore Karlson, Dag Klackenberg, Lennart Larsson, Ove Nordstrandh och Lars Tobisson.

28 SOU 1973:3

mer till användning, vara en av de vägledande faktorerna. Man bör också ta hänsyn till målet att särskilt utveckla vissa sektorer av samhället. Svårigheterna att ange en totaldimensionering av högskoleutbildningen med utgångspunkt i arbetskraftsbehovet blir större ju mer mångsidigt användbar utbildningen blir. Individernas utbildningsbehov kommer under vissa förutsättningar till uttryck genom deras efterfrågan på utbildning. Strävandena att undanröja ekonomiska, sociala och regionala hinder bör fortsätta för att underlätta ett tillfredsställande av individuella utbildningsbehov. De resurser som skall avdelas för högskoleutbildningen får självfallet vägas mot andra samhällsbehov. Man får därvid beakta båda de mål som i det föregående satts upp för planeringen: att tillgodose individernas behov av eller önskemål om högskoleutbildning och samhällets behov av högskoleutbildade. Med hänsyn till bl. a. behovet av utbildningsinsatser för korttidsutbildade vuxna bör man räkna med att utrymmet för expansion av högskoleutbildningen under det närmaste årtiondet blir begränsat. Utredningens dimensioneringsförslag avser dels antagningskapaciteten för utbildningslinjer eller grupper av sådana, dels antalet närvarande i enstaka kurser och studiekurser. Det är den förra delen av förslaget som nu först behandlas. Studerande i utbildningslinjer I figur 2 åskådliggörs genom kurvorna A och B antalet platser för nyinskrivna studerande i utbildningslinjer enligt det högre (A) och det lägre (B) alternativet i prognosinstitutets utflödeskalkyl (se avsnitt 2.2). U 68 föreslår att antagningen till linjer i högskoleutbildningen fastställs genom årliga beslut, varvid hänsyn bör tas till bl. a. individernas efterfrågan på utbildning och bedömningar av den framtida arbetsmarknadssituationen. Som en ram för planeringen föreslår utredningen två planeringsgränser mellan vilka den årliga antagningen bör ligga. Den övre gränsen svarar mot en antagning 1976/77 av ca 42 000 studerande och därefter under planeringsperioden en årlig ökning med två procent. Den nedre gränsen svarar mot en antagning 1976/77 av ca 37 000 studerande och därefter under planeringsperioden en årlig ökning med två procent. I figur 2 ges ett exempel på hur utvecklingen av antagningstalen kan komma att gestalta sig genom sådana successiva beslut. Beträffande fördelningen på yrkesutbildningssektorer av antagningstalen för allmänna utbildningslinjer föreslår utredningen att man vid de övre och nedre gränserna följer tabell 10. Lokala och individuella utbildningslinjer skall enligt förslaget inte fördelas på yrkesutbildningssektorer genom centrala beslut. Kapaciteten för dessa linjer redovisas därför för sig. För utredningens förslag till antagningstal för utbildningslinjer eller grupper av utbildningslinjer 1976/77 inom de olika yrkesutbildningssektorerna hänvisas till bilaga 4.

SOU 1973:3

Antal antagningsplatser 50000-

40 000-

30 000-

20 000-

XX 10 000-

I

n A B

1965/66

i

Exempel på verklig utveckling av antagningstalen Övre qräns i U68s planeringeförslag Nedre gräns i U68s planeringsförslag PIs kalkyl, större alternativet PIs kalkyl, mindre alternativet 1

1 1970/71

r

1 1975/76

r 1980/81

Prognosinstitutets kalkyler avser en fri och en spärrad sektor av högskoleutbildningen. Antalet antagningsplatser har här satts lika med antalet antagningsplatser i spärrad utbildning plus antalet första gången inskrivna vid filosofisk fakultet. För tiden t. o. m. 1969/70 avses "första gången inskrivna." Figur 2. Antal antagningsplatser i utbildningslinjer.

Enstaka kurser och studiekurser Inte alla studerande i högskoleutbildning syftar till att följa utbildningen vid en hel utbildningslinje. Omfattningen av efterfrågan på delar av utbildningslinjer är i den nuvarande utbildningsorganisationen svår att ange exakt. Den syns emellertid vara växande. Av dem som höstterminen 1969 skrevs in för studier enligt den nya studieordningen vid filosofisk fakultet hade ca 11 procent (omkring 2 000 personer) under tiden fram t. o. m. vårterminen 1972 varit registrerade för endast en termins studier. Ca 16 procent (närmare 3 000 personer) hade varit registrerade för två terminers studier. Av SCBs statistik framgår att mindre än hälften av de höstterminen 1972 nyinskrivna vid filosofisk fakultet avsåg att ta examen. Av de nyinskrivna som var över 24 år var det bara en fjärdedel som siktade mot examen. I en för U 68 genomförd undersökning, "Universitetsstudier utan examen" (i "Högre utbildning och arbetsmarknad", SOU 1971:62), har Attehag och Svanfeldt undersökt studiemålen inom två grupper av studerande som inte avlagt examen. Det framgår att studieavsikterna är mycket varierande. En viktig grupp utgörs av dem som önskar en påbyggnad på tidigare gymnasial eller eftergymnasial yrkesutbildning. 30

SOU 1973:3

Tabell 10. Fördelning på yrkesutbildningssektorer av antagningen till linjer i högskoleutbildningen. Ungefärliga tal. Yrkesutbildningssektor

1971/72

1976/77

1983/84

Teknisk utbildning

Ö N

5 3001

7 300 6 700

10 000 9 000

Administrativ och ekonomisk utbildning

Ö N

ca 6 5001

8 800 7 700

10 000 9 000

Vårdyrkesutbildning

Ö N

7 500

8 800 8 400

10 500 9 500

Utbildning för undervisningsyrken

Ö N

9 500

9 900 9 400

10 000 9 000

Utbildning för kultur- och informationsyrken

Ö N

ca 1 000i

2 000 1 900

3 000 2 500

Lokala och individuella utbildningslinjer

Ö N

-

5 000 3 500

4 500 3 500

Utbildning utan angiven yrkesinriktning

Ö N

ca 7 000»

Ö N

37 000

Summa

42 000 37 000

— 48 000 42 000

Ö = övre gränsen N = nedre gränsen 1 Nuvarande kapacitet inom utbildningssektorerna för administrativa och ekonomiska yrken och för kultur- och informationsyrken ligger delvis inom de fria fakulteterna och har bara tillnärmelsevis kunnat uppskattas. Utbildningen vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet, som förbereder för bl. a. tekniska yrkesfunktioner, har utom i vad avser utbildning till ämneslärare förts till "utbildning utan angiven yrkesinriktning".

Den sedan 1969 pågående försöksverksamheten med vidgat tillträde till högre studier har under tiden fram t. o. m. läsåret 1971/72 avsett studier om högst 60 poäng inom vissa ämnesområden vid filosofisk fakultet samt (fr. o. m. höstterminen 1970) socionomutbildning. Fr. o. m. läsåret 1972/73 har den nämnda begränsningen i fråga om poängtal hävts. Antalet studerande i försöksverksamheten inom filosofisk fakultet under de första tre åren har uppskattats till sammanlagt ca 4 600. Av en specialundersökning avseende de studerande i försöksverksamheten under de tre första terminerna framgick att nästan hälften av dessa studerade vid universitetet i Stockholm. Åldersgruppen 25 till 30 år är mest företrädd och av ämnesområdena är pedagogik, företagsekonomi, psykologi och sociologi de vanligaste. De studerande i extern universitetsutbildning (universitetscirklar och decentraliserad universitetsutbildning) har i regel ett begränsat, ofta yrkesanknutet studiemål. Antalet deltagare i universitetscirklar var läsåret 1971/72 ca 25 000, av vilka flertalet förvärvsarbetade på hel- eller deltid. I decentraliserad universitetsutbildning i UKÄs regi deltog ca 1 000 studerande. U 68 ser studier i enstaka kurser och studiekurser som en mycket väsentlig del av högskoleutbildningen. En betydande ökning av resurserna för sådan utbildning syns vara den kanske snabbast verkande åtgärden för utveckling av återkommande utbildning. För högskolestyrelsen (se kapiSOU 1973:3

tel 6) blir organisationen av utbildning i enstaka kurser och studiekurser inom högskoleområdet därför en väsentlig uppgift. Vid undervisningens planering bör uppmärksammas utbildningsbehoven hos personer som genom förvärvsarbete, bostad eller på annat sätt är bundna i fråga om tid eller plats. Studier i enstaka kurser och studiekurser kan ofta ha yrkesanknytning, men detta utbildningsutbud kan också mer allmänt bidra till att möta efterfrågan på utbildning. Innehållet bör därför inte begränsas till vissa slag av utbildning. Att i en långsiktig planering ange viss huvudsaklig inriktning på utbildningen i enstaka kurser och studiekurser är inte möjligt. Valet av utbildningens inriktning och dimensionering av olika kurser kräver emellertid en omsorgsfull planering både lokalt och centralt. U 68 föreslår att planeringen inriktas på en kapacitet för studerande i enstaka kurser och studiekurser motsvarande omkring 20 000 heltidsstuderande år 1976/77. Om t. ex. halva kapaciteten utnyttjas av studerande på heltid och halva kapaciteten av halvtidsstuderande blir det totala antalet studerande ca 30 000. För de följande åren bör planeringen självfallet ta hänsyn till hur behovet av detta slags utbildning utvecklas. U 68 räknar med att efterfrågan på utbildning i enstaka kurser och studiekurser kommer att växa snabbt. U 68 föreslår att planeringen utgår från en årlig ökning av kapaciteten för högskoleutbildning i enstaka kurser och studiekurser med ca tio procent. Detta innebär ett närvarotal på omkring 35 000 (omräknat i heltidsstuderande) läsåret 1983/84. Närvaro tal Ett genomförande av utredningens dimensioneringsförslag får först stegvis effekt på närvarotalen i grundläggande högskoleutbildning. Läsåret 1971/72 bedöms närvarotalet svara mot mellan 140 000 och 145 000 heltidsstuderande i utbildningslinjer och enstaka kurser och studiekurser. För läsåret 1983/84 beräknas studerandeantalet i utbildningslinjer vara något mer än 150 000 om antagningen under en följd av år legat vid den av utredningen föreslagna övre planeringsgränsen och ca 135 000 om antagningen legat vid den nedre planeringsgränsen. Härtill kommer de närvarande i enstaka kurser och studiekurser, som beräknas motsvara ca 35 000 heltidsstuderande vid samma tidpunkt. Ett genomförande av utredningens förslag kan alltså bedömas innebära att antalet närvarande i grundläggande högskoleutbildning läsåret 1983/84 ligger mellan 170 000 och 190 000.

32 SOU 1973:3

3 Högskolestudiernas organisation

3.1 Bakgrund Studierna inom det område som U 68 betraktar som högskoleutbildning är för närvarande organiserade på mycket skiftande sätt. Den typ av studieorganisation som omfattar det största antalet studerande är de filosofiska fakulteternas, som fastställdes genom riksdagens beslut 1969. Viss, huvudsakligen kommunal, högskoleutbildning är för närvarande en del av gymnasieskolan, och dess studieorganisation regleras av skolstadgan. Slutligen finns det ett stort antal klart yrkesinriktade utbildningar med fast uppbyggnad reglerade genom särskilda kungörelser. I regel är utbildningarna uppbyggda av kurser, men sättet att ange kursernas omfattning och att bestämma deras innehåll varierar. Vid de filosofiska fakulteterna är kurserna sammanfogade till studiekurser, som de studerande enligt vissa regler kan kombinera till utbildningslinjer. En viss frihet för den studerande att själv påverka studiernas innehåll förekommer också inom vissa andra utbildningar. I många fall är emellertid utbildningsinnehållet ensartat för alla studerande. Sättet att organisera studierna i de fall valmöjligheter finns varierar. Olikheter förekommer också i fråga om betygssystem och examina. Vissa utbildningar förbereder för bestämda yrken, andra för bredare yrkesområden, medan andra åter har en förhållandevis obestämd yrkesanknytning. Sättet att ge yrkesförberedelse varierar. U 68s förslag i fråga om de grundläggande högskolestudiernas organisation utgår från att all högskoleutbildning skall förbereda för den framtida yrkesverksamheten. Enligt utredningens mening är det också önskvärt att åstadkomma en enhetligare organisation i fråga om uppbyggnaden i kurser och värderingen av dessa. Därigenom kan utbildningsplaneringen på ett smidigare sätt kombinera tillgängliga utbildningsresurser och anpassa högskoleutbildningen till olika krav. En enhetligare studieorganisation bör också bidra till att göra högskoleutbildningen lättare att överblicka för både de utbildningssökande och arbetsgivarna. SOU 1973:3 3

3.2 Utbildningslinjer och kurser1 U 68 föreslår att den grundläggande högskoleutbildningen normalt organiseras på utbildningslinjer, som kan vara allmänna, lokala eller individuella. Allmänna utbildningslinjer skall enligt förslaget inrättas av Kungl. Maj:t, medan lokala och individuella utbildningslinjer skall inrättas av de lokala högskolemyndigheterna, i fråga om individuell linje efter framställning av den studerande. En allmän utbildningslinje är en kortare eller längre utbildning inriktad mot ett eller flera yrkesområden. Den har tyngdpunkten inom visst basutbildningsområde och är utformad antingen som en fast kombination av kurser (i regel med såväl sakinnehåll som ordningsföljd angiven) eller som en grundläggande basutbildning, följd av kurser i något eller några profilämnen jämte ytterligare kurser av betydelse för det avsedda verksamhetsområdet. I det senare fallet kan en viss grundläggande basutbildning genom kombination med lämpliga kurser användas för olika yrkesinriktningar. Utbildningslinjen kan då vara uppdelad på linjevarianter. Förslaget om lokala och individuella utbildningslinjer syftar till att täcka behov som inte tillgodoses genom allmänna utbildningslinjer. De bör vara ett område för lokala och individuella initiativ och bl. a. ge värdefulla erfarenheter för inrättandet av nya allmänna utbildningslinjer. Lokal utbildningslinje, vars innehåll och organisation enligt förslaget helt skall bestämmas av de lokala högskolemyndigheterna, bör normalt utformas så att den uppfyller samma krav som allmän utbildningslinje. Med individuell utbildningslinje menas en utbildning inriktad mot visst verksamhetsområde och med visst huvudsakligt basutbildningsinnehåll, där de ingående studiekurserna och ordningsföljden mellan dem bestäms av den studerande. U 68 föreslår att en utbildningslinje i regel byggs upp av kurser som ger poängtal motsvarande beräknad studietid på sådant sätt att 40 poäng motsvarar ett studieår. I vissa fall kan det vara lämpligt att föra samman kurserna till större enheter, för vilka utredningen i anslutning till nuvarande terminologi vid de filosofiska fakulteterna använder termen studiekurser. U 68 föreslår vidare att utbildningens innehåll och inriktning i stort i en utbildningslinje anges genom en utbildningsplan och att innehållet och verksamhetsformerna i varje kurs anges genom en kursplan. I vissa fall bör det vara möjligt att följa en utbildningslinje eller linjevariant på olika sätt. Varje sådant sätt kallas en studieväg. Den studerandes val av studieväg innebär att högskoleutbildningens resurser utnyttjas på visst sätt. Vid högskolestudiernas början behöver inte hela studievägen fastläggas om inte den valda utbildningslinjen är en fast kurskombination. Den studerande skall emellertid enligt utredningsförslaget anmäla sig till ett studieprogram som anger inriktningen av åtminstone de tre första terminernas studier. Organisationen av högskolestudierna är stadd i ständig förändring och utveckling. U 68 har emellertid utarbetat ett förslag till utbildningslinjer, 1

34 Särskilda yttranden av Nils Grälen och Jonas Orring. SOU 1973:3

utformat efter de generella principer som utredningen föreslår. Detta förslag bör enligt utredningens mening kunna användas vid tidpunkten för genomförande av åtgärder föranledda av U 68s förslag, dvs. enligt den i kapitel 8 skisserade planen 1976/77 (se bilaga 3). I vissa fall kan dock pågående utvecklingsarbete redan före denna tidpunkt motivera förändringar i förslaget till utbildningslinjer. U 68s förslag till utbildningslinjer innebär förändringar i jämförelse med nuvarande förhållanden framför allt för utbildningen vid de nuvarande filosofiska fakulteterna. Utbildningslinjerna vid dessa har för närvarande ofta inte en klar yrkesanknytning. Bl. a. genom yrkesinriktade studiekurser (yrkkurser) och försöksverksamhet med kombinationsutbildning har former utvecklats för att förstärka yrkesanknytningen av studier vid dessa fakulteter. Utredningen föreslår att bl. a. sådana anordningar används för att utveckla nya utbildningslinjer eller linjevarianter, där detta är lämpligt, men anser inte att det finns skäl att bibehålla beteckningarna "yrkkurs" och "kombinationsutbildning" som motiverats främst av nuvarande administrativa förhållanden. Också i framtiden bör emellertid förekomma kombinationer av kurser, meddelade vid olika högskolor och skolor, även sådana med olika huvudmän. U 68 avser att i specialbetänkanden framlägga förslag som berör juridisk utbildning, socionomutbildningen och vissa kortare högskoleutbildningar inom vårdområdet, bl. a. sjukgymnastutbildningen. För högskoleutbildningen i övrigt gör U 68 en översiktlig genomgång av aktuella förhållanden och utvecklingstendenser inom de fem yrkesutbildningssektorerna. 3.3 Betyg och examina1 Som framgår bl. a. av en av UKÄ år 1972 utgiven debattskrift ("Betyg vid universitet och högskolor") är principerna för betygsättning vid utbildningar inom UKÄs område oenhetliga. Inom det som enligt U 68s förslag kallas högskoleutbildning finns ytterligare ett flertal betygssystem. Syftet med den efter enhetligare principer uppbyggda organisation av högskolestudierna som U 68 föreslår är bl. a. att underlätta kombinationer mellan kurser och studiekurser. Det är därvid av betydelse att ett enhetligt värderingssystem används för att ange både utbildningens omfattning (poängsystemet) och studieresultaten. För närvarande används i praktiskt taget all grundläggande högskoleutbildning betygsskalor med mer än ett betygssteg för godkänd prestation. U 68 föreslår att inom högskoleutbildningen skall finnas en betygsskala med betygen underkänd, godkänd och väl godkänd. För viss typ av utbildning bör det emellertid kunna bestämmas att endast betygen underkänd och godkänd skall användas. Detta skall i sådant fall framgå av betygshandlingen. I vissa fall, t. ex. inom konstnärlig utbildning, sätts inte betyg. U 68s förslag syftar inte till förändringar i sådana fall. Syftet med den enhetliga studieorganisationen ställer också krav på en 1

Särskilda yttranden av Nils Gralén, Ove Nordstrandh och Per Stjernquist.

SOU 1973:3

såvitt möjligt enhetlig dokumentation av genomgången högskoleutbildning. Enligt U 68s mening bör denna dokumentation för studerande i utbildningslinjer knytas till linjen och i övriga fall till kurser eller studiekurser. Utredningen föreslår att för den som inom den grundläggande högskoleutbildningen genomgått utbildningslinje eller enstaka kurser eller studiekurser utfärdas bevis över genomgången utbildning. Detta skall utvisa linjens beteckning, utbildningens längd, de kurser eller studiekurser som utbildningen omfattar samt betyg över studieresultatet. Termen "examen" avses inte bli använd och utbildningsbevis bör inte utformas så att det innehåller titlar knutna till genomgången grundläggande högskoleutbildning. 3.4 Riktlinjer för utveckling av studieorganisationenl De i avsnitten 3.1-3.3 berörda frågorna avser närmast det regelsystem som bör gälla för högskolestudiernas organisation och de förändringar, bl. a. av organisationen av studierna vid de nuvarande filosofiska fakulteterna, som föranleds av detta regelsystem. Vid tillämpningen av ett sådant enhetligare regelsystem måste självfallet hänsyn tas till de skiftande förutsättningarna inom olika slag av högskoleutbildning och olika behov i arbetslivet. Den praktiska utformningen av högskolestudiernas organisation måste därför variera från fall till fall. För den fortlöpande utvecklingen av studieorganisationen ser U 68 två huvudfrågor i dels valet mellan återkommande och sammanhängande utbildning, dels valet mellan olika differentieringsmodeller. Differentieringsfrågan, som dominerat diskussionen av studieorganisationen inom grundskolan och gymnasieskolan, måste inom högskoleutbildningen ses tillsammans med strävan att utveckla återkommande utbildning. Önskemålet att den studerande först sent skall behöva välja en mer slutgiltig yrkesinriktning måste då vägas mot behovet att jämförelsevis tidigt införa vissa yrkesförberedande moment i utbildningen. Kravet på bredd och allmängiltighet, som i en sammanhängande utbildning tillgodoses genom stegvis specialisering utifrån en bred bas, möts i den återkommande utbildningen genom kombinationen av erfarenheter inom yrkesliv och utbildning. I differentieringsmodeller som bygger på återkommande utbildning kan t. ex. en mera generell högskoleutbildning följa efter en specialiserad utbildning i gymnasieskolan och viss tids yrkesverksamhet. Konsekvenserna av återkommande utbildning för högskolestudiernas organisation har berörts i avsnitt 1.4. U 68 diskuterar olika differentieringsmodeller och konstaterar att ett flertal olika sådana bör förekomma även i framtiden. Man bör dock enligt U 68s mening undvika att högskolestudierna redan vid utbildningens början inriktas på ett mycket specialiserat yrkesmål. I vissa fall kan en önskvärd bredd åstadkommas genom att en eller flera kurser är gemensamma för flera utbildningslinjer. 1

36 Särskilt yttrande av Nils Gralén. SOU 1973:3

För att det avsedda utbildningsmålet skall kunna nås på det mest ändamålsenliga sättet är det väsentligt att studierna inom en utbildningslinje betraktas som en helhet. Det är t. ex. inte i och för sig ett krav att varje enskild kurs skall ha en klar yrkesanknytning, även om detta i många fall är lämpligt. Det väsentliga är att den kombination av kurser som utgör utbildningslinjen ger en god förberedelse för framtida yrkesverksamhet. Detta innebär att kurserna inte får ses som från varandra isolerade enheter. Särskilda åtgärder måste övervägas för varje utbildningslinje för att säkra den inre sammanhållningen av linjen och helhetssynen på utbildningen. Av stor betydelse för att sådana strävanden skall vara framgångsrika är att planerings- och ledningsorganisationen, såväl den lokala som den centrala, har en tillfredsställande kontakt med det mot utbildningslinjen svarande yrkesområdet. 3.5 Yrkesteknisk högskoleutbildning1 U 68 anser det väsentligt att utbudet av högskoleutbildning breddas till att omfatta utbildningslinjer som närmast vänder sig till studerandekategorier som traditionellt inte sökt sig till universitet och högskolor. Yrkesutbildningsberedningen lade 1970 fram förslag om yrkesteknisk högskoleutbildning, i första hand avsedd för personer som genomgått gymnasial yrkesutbildning och därefter inhämtat erfarenhet från arbetslivet. Genom tilläggsdirektiv har U 68 fått i uppdrag att utarbeta förslag till försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning, i första hand inriktad mot industriyrken, särskilt inom verkstadsindustri. U 68s förslag till försöksverksamhet redovisas i ett särskilt betänkande (SOU 1973:12). Förslagen avser utbildning med inriktning mot stålindustri, konfektionsindustri, livsmedelsindustri, pappers- och pappersmasseindustri, träindustri och verkstadsindustri. För högskoleutbildning vars fördjupning och specialisering ligger inom det yrkestekniska området är det naturligt att som villkor för tillträde ställa upp viss tids yrkesverksamhet.

1 Särskilt yttrande av Ove Nordstrandh.

SOU 1973:3

4 Högskoleutbildningens lokalisering

4.1 Bakgrund Den eftergymnasiala utbildningen är lokaliserad till ett stort antal platser i landet. Högre utbildning och forskning inom mer än ett fakultetsområde finns på sex orter eller par av orter (Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund-Malmö, Göteborg och Umeå). Statlig högskoleutbildning (enligt U68s terminologi) av annat slag (bibliotekshögskola, förskoleseminarium, gymnastik- och idrottshögskola, lärarhögskola, socialhögskola eller universitetsfilial) finns därutöver i bl. a. Södertälje, Solna, Norrköping, Jönköping, Växjö, Kalmar, Kristianstad, Borås, Karlstad, Örebro, Västerås, Falun, Gävle, Härnösand, Östersund och Luleå. Landstingseller primärkommunal högskoleutbildning finns på flertalet av dessa orter och därutöver ytterligare några. T. ex. finns sjuksköterskeutbildning i Danderyd, Eskilstuna, Karlskrona, Helsingborg, Uddevalla, Vänersborg, Lidköping och Boden. Flertalet av de studerande i högskoleutbildning är koncentrerade till fem orter eller par av orter. Av de närmare 145 000 närvarande studerande i grundläggande högskoleutbildning finns ca 120 000 i Stockholm, Uppsala, Lund-Malmö, Göteborg och Umeå. Därtill kommer för dessa orters del de studerande i forskarutbildning. Även om antalet högskoleorter i landet sålunda är stort, har större delen av den högre utbildningens mycket snabba expansion under 1950och 1960-talen ägt rum på ett mindre antal orter. Nylokalisering av grundutbildning tillsammans med forskning och forskarutbildning har emellertid skett till Umeå och Linköping. Universitetsutbildning har därutöver förlagts till filialorterna Växjö, Karlstad och Örebro. Den sistnämnda orten fick under 1960-talet också socialhögskola och gymnastik- och idrottshögskola. I samband med lärarutbildningsreformen 1968 minskade antalet orter med klasslärarutbildning något, och lärarhögskolor finns för närvarande på 15 orter i landet. Under de senaste åren har lokalisering av nya enheter för högre utbildning skett utanför universitetsorterna. Den medvetna satsning på en spridning av utbildningen, som markerades genom 1965 års riksdagsbeslut om förläggning av högre utbildning och forskning till Linköping och 38

SOU 1973:3

upprättandet av universitetsfilialerna, har fortsatts genom förläggningen av högre teknisk utbildning och forskning till Luleå, socionomutbildning till Östersund och bibliotekarieutbildning till Borås. 4.2 Utredningens allmänna överväganden Som framgått av avsnitt 2.4 kan antalet närvarande studerande i grundläggande högskoleutbildning beräknas öka från 140 000 å 145 000 år 1971/72 till mellan 170 000 och 190 000 vid slutet av U 68s planeringsperiod (år 1983/84). Ökningen med mellan 25 000 och 45 000 närvarande utgör i huvudsak den ram inom vilken utredningens lokaliseringsöverväganden sker. Lokalisering av utbildning bör ske med utgångspunkt i dels utbildningspolitiska, dels regionalpolitiska överväganden. Det är inte möjligt att göra en strikt uppdelning mellan utbildnings- och regionalpolitik. En viktig beröringspunkt är arbetsmarknaden. U 68 har i sitt arbete med högskoleutbildningens lokalisering tagit de egentliga utbildningsplaneringsfrågorna till utgångspunkt och därefter stämt av sina överväganden mot den allmänna regionalpolitiska planeringen. Utredningen har haft fyra utgångspunkter för lokaliseringsövervägandena, nämligen • utbildningens närhet till de studerande • utbildningens närhet till arbetstillfällen • kontakten mellan utbildning och forskning • utbildningens miljö. Erfarenheterna från grundskolan och gymnasieskolan visar att närhet till utbildning påverkar individens val mellan utbildning och annan verksamhet och mellan olika slag av utbildning på ett avgörande sätt. Sådana erfarenheter bekräftas för den högre utbildningens del av den undersökning som Holm och Häggström utfört för U 68 ("Regional rekrytering till universitet och högskolor under 1960-talet", i "Högre utbildning - regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler", SOU 1972:23). Holm och Häggström har studerat förändringarna i rekryteringsmönstret vid tillkomsten av universitetet i Umeå och universitetsfilialerna (till vilka i undersökningen räknas även utbildning vid filosofisk fakultet i Linköping). Deras undersökning visar att de studerande i stor utsträckning går till den närmaste ort på vilken något slag av önskvärd utbildning finns att få. Stora olikheter redovisas i fråga om studerandefrekvens mellan de stora utbildningsorternas närområden och landet i övrigt. För filialorternas närområden konstateras en betydande ökning i efterfrågan på högre utbildning. Denna ökning har riktats mot sådan utbildning som ges vid filialerna, dvs. i huvudsak utbildning vid de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna. Filialernas ämnesuppsättning har därför verkat styrande på inriktningen av utbildningsefterfrågan. I undersökningen påvisas skillnader i avståndskänslighet mellan olika grupper. Gifta, framför allt gifta kvinnor, samt äldre är starkare bundna till bostadsorten än ogifta och yngre. Något entydigt samband mellan SOU 1973:3

socialgrupp och avståndskänslighet framkommer inte. De regionala skillnader som finns i fråga om socialgruppsfördelning gör emellertid att utbildningens lokalisering har betydelse också för den sociala fördelningen av rekryteringen till högskoleutbildning. Principen om utbildningens närhet till individen leder till slutsatsen att utbildningsutbudet bör spridas för att ge alla reella tillfällen till utbildning. Å andra sidan får utbudet på högskoleorterna inte vara så begränsat att det ensidigt styr inriktningen av individernas utbildningsval. Utbildningens närhet till arbetstillfällena har betydelse för den enskildes val av arbete efter avslutad utbildning och därmed för olika områdens försörjning med utbildad arbetskraft. Andelen personer med längre utbildning är inom arbetskraften som helhet avsevärt större i storstadsområdena än i det övriga landet. SCBs uppföljningsundersökningar visar en tydlig koncentration av nyexaminerade från universitet och högskolor till utbildningsorten och dess närhet. I studien "Rörlighet på arbetsmarknaden för personer med längre utbildning" i "Högre utbildning och arbetsmarknad" (SOU 1971:62) visar Grahm, Sjöstrand och Wingård på de mekanismer som fungerar i detta sammanhang. Traditionellt har utbildning vid universitet och högskolor börjat vid en tidpunkt då individens geografiska rörlighet är som störst, efter frigörelsen från föräldrahemmet men före egen familjebildning. Då utbildningen har avslutats har rörligheten gått ned avsevärt. Ungdom från hela landet har sökt sig till orter med universitet och högskolor och sedan stannat som yrkesverksamma på dessa orter eller i deras närhet. Dessa förhållanden kan belysas med regionala skillnader i tillgången på personer med utbildning inom olika yrkesutbildningssektorer. En mycket markerad brist på utbildade läkare har rått på avstånd från universitetsorterna, medan tillgången varit jämförelsevis god på dessa. För sjuksköterskor anordnas grundutbildning i flertalet län och de regionala skillnaderna i sjuksköterskornas arbetsmarknadssituation är också obetydliga. Sjukgymnaster har hittills utbildats endast i Stockholm, Lund och Göteborg och allvarlig brist på sjukgymnaster råder på avstånd från dessa orter. Motsvarande skillnader föreligger mellan ämneslärare och klasslärare: under 1950- och 1960-talens lärarbrist har stora regionala skillnader funnits i fråga om de förra, medan för de senare, med ett avsevärt mera spritt utbildningsutbud, tillgången varit jämnare fördelad över landet. Frågan om utbildningens samband med forskningen har uppmärksammats vid tidigare överväganden om lokalisering av högre utbildning, särskilt vid beslutet 1965 om inrättande av universitetsfilialer. Erfarenheterna av universitetsfilialerna har som helhet varit goda, även om lärarna där i vissa fall känt brist på kontakt med forskningen. Enligt U68s mening är den önskvärda och nödvändiga kontakten mellan grundutbildning och forskning mera sällan av det slaget att de båda verksamheterna måste lokaliseras till samma område eller ort. Samlokalisering torde kunna undvaras för den kortare, klart yrkesinriktade utbildning som huvuddelen av högskoleutbildningens expansion kommer att avse enligt utredningens förslag. För sådan utbildning torde f. ö. behovet av direkt kontakt med yrkesverksamheten ha varit en mera väsentlig faktor vid tidigare lokaliseringsbeslut. Enligt U 68s mening bör forskningskontakten 40

SOU 1973:3

i stora delar av grundutbildningen kunna bibehållas och utvecklas genom lämplig organisation av undervisningens planering och genomförande och genom val av lämpliga läromedel. I de fall då utbildning och forskning lokaliseras till skilda orter blir i regel resavstånden dem emellan begränsade och inte till avsevärt hinder för den kontakt som önskas. Också tjänsteorganisationen har stor betydelse för forskningskontakten. Den behandlas i avsnitt 6.4. Utbildningens miljö har uppmärksammats under senare år. Den snabba expansionen i universitetsstäderna har möjliggjorts bl. a. genom omfattande studentbostadsbyggande. Behovet av inre samband och kontakt har också lett till att lokaler för undervisning och forskning uppförts i sammanhållna centra. Riskerna för isolering av högskolan från samhället i övrigt har därmed ökat. En väl fungerande högskoleutbildning kräver också en inre organisation som ger studerande och anställda möjlighet att se verksamheten som meningsfull och som ger naturlig möjlighet att utveckla kontakter i bl. a. sammanhållna undervisningsgrupper. Det syns många gånger vara lättare att finna sådana organisationsformer i mindre enheter. U 68s slutsatser av övervägandena kring utbildningens närhet till de studerande och arbetsmarknaden, sambandet mellan utbildning och forskning samt miljöfrågorna är att den fortsatta utbyggnaden av permanenta resurser för högskoleutbildning bör ske utanför de orter som nu har ett jämförelsevis fullständigt utbud av högre utbildning (Stockholm, Uppsala, Lund-Malmö, Göteborg och Umeå). Detta bör emellertid inte hindra en fortgående differentiering av grundutbildningen inom ett i huvudsak oförändrat studerandeantal på dessa orter. Utredningen utgår vidare från att nytillkommande resurser för forskning och forskarutbildning under överblickbar framtid i huvudsak kommer att förläggas till orter som nu har en organisation för forskning och forskarutbildning. Med hänsyn till den begränsade tillväxt som utredningen räknar med under den nu aktuella planeringsperioden för högskoleutbildningen i dess helhet och till angelägenheten av att ett någorlunda brett utbud av högre utbildning uppnås på högskoleorterna föreslår U 68 att utbyggnaden av permanenta resurser för högskoleutbildning i huvudsak begränsas till orter som nu har sådan utbildning. Det ortsval som utredningen från sina utgångspunkter stannat för (se avsnitt 4.3) står i överensstämmelse med de riktlinjer för regionalpolitiken som fastlagts genom statsmakternas beslut hösten 1972. 4.3 Utredningens lokaliserings förslag1 De i föregående avsnitt angivna utgångspunkterna har lett utredningen till att vid utarbetandet av förslag till lokalisering av högskoleutbildning använda en beräkningsteknik som utgår från befolkningens geografiska fördelning över landet. Utredningen har sålunda i sitt arbete delat in landet i 1 Särskilda yttranden av Bertil Fiskesjö, Folke Haldén, Lennart Hjelm, Dag Klackenberg, Hans Löwbeer, Ove Nordstrandh, Per Stjernquist och Lars Tobisson.

SOU 1973:3

Tabell 11. Antalet invånare i utbildningsregionerna. 1 000-tal. Utbildningsregion

Befolkning 1970

Andel %

Norra (Umeå) Mellersta (Uppsala) Stockholm Östra (Linköping) Västra (Göteborg) Södra (Lund-Malmö)

887 1574 1 477 681 1661 1799

11 19 18 8 21 22

8 079

100 Summa Källa: Folk- och bostadsräkningen 1970.

sex utbildningsregioner, vilkas omfattning framgår av figur 3. De olika utbildningsregionernas andel av landets befolkning framgår av tabell 11. Enligt utredningens mening bör man syfta till ett såvitt möjligt fullständigt utbud av grundläggande högskoleutbildning i varje utbildningsregion. Självfallet begränsas emellertid möjligheterna att sprida en bestämd utbildning av bl. a. studerandeantalet i denna. I varje utbildningsregion finns en eller ett par orter med ett mera fullständigt utbud av grundläggande högskoleutbildning samt med forskning och forskarutbildning. Dessa orter har också angetts i tabell 11. Utredningen föreslår att utbyggnaden av permanenta resurser för grundläggande högskoleutbildning skall ske på de orter som anges i tabell 12. Utredningens dimensioneringsförslag innebär vidare en avsevärd ökning av resurserna för enstaka kurser och studiekurser. Av dessa bör enligt U 68s mening en betydande del ges som decentraliserad utbildning utanför de orter som har permanenta resurser för högskoleutbildning. Utredningens organisationsförslag innebär att landet indelas i högskoleområden svarande mot orterna i tabell 12. Omfattningen av dessa högskoleområden framgår av figur 3. Av tabell 12 framgår dels nuvarande studerandeantal för högskoleområdena, dels av utredningen angivna riktpunkter för utbyggnaden under planeringsperioden, även innefattande den decentraliserade högskoleutbildningen. Dessa riktpunkter har beräknats med utgångspunkt i det totala närvarotal för högskoleutbildning som svarar mot den av utredningen föreslagna nedre planeringsgränsen för antagningen till högskoleutbildning (avsnitt 2.4). Förslaget om en organisation på högskoleområden och de uppställda planeringsriktpunkterna för dessa avses inte innebära någon begränsning av de studerandes möjlighet att söka och antas till högskoleutbildning oavsett bostadsort. För att möjliggöra en jämförelse mellan de av utredningen angivna planeringsriktpunkterna för de olika högskoleområdena och vad som skulle vara motiverat om man mera strikt vill anpassa studerandeantalet till befolkningsunderlaget har i en tredje kolumn angetts tal som beräknats på följande sätt. Först har det totala antalet närvarande fördelats på de olika högskoleområdena proportionellt mot befolkningsunderlaget i dessa. Med hänsyn till den större bredden i utbildningsutbudet i Umeå, Uppsala, Stockholm, Linköping—Norrköping, Göteborg och Lund—Malmö har därefter från vart och ett av de övriga högskoleom42

SOU 1973:3

rådena dragits en fjärdedel av det efter proportionalitet beräknade närvarotalet. Denna fjärdedel har tillförts det av de uppräknade högskoleområdena som ligger i respektive utbildningsregion. I några fall anges högskoleområdena genom två kommunnamn. Detta gäller Sundsvall-Härnösand, Eskilstuna-Västerås, Falun-Borlänge, Linköping-Norrköping och Lund-Malmö. Avsikten är att man skall fördela utbildningsresurserna på de båda orterna. Viss högskoleutbildning förekommer som nämnts på andra orter än de i tabell 12 angivna. U 68s förslag innebär ingen förändring härvidlag. Utredningens förslag (se kapitel 6) till institutionell organisation för statlig högskoleutbildning innebär t. ex. att nuvarande lärarhögskola och förskoleseminarium i Gävle skall organisatoriskt höra samman med huvuddelen av den statliga högskoleutbildningen i Uppsala.

Gräns för u t b i l d ningsregion Gräns för högskoleområde

0 50 LmJ

SOU 1973:3

100 150 200Km I I I

Figur 3. Utbildningsregioner och högskoleområden enligt U 68s förstag. 43

Tabell 12. Av U 68 föreslagna högskoleområden och riktpunkter för utbyggnaden inom dessa. Högskoleområde

Studerandeantal 1971/72

Av U 68 angivna riktpunkter för utbyggnaden

Kalkylerad fördelning 1983/84

Luleå Sundsvall- Härnösand Östersund Umeå

2 600 1 1 500 1 300' 8 700

3 500 3 500 2 000 9 000

3 800 4 000 1 900 8 000

Totalt norra utbildningsregionen

14 100

18 000

17 700

Lalun Borlänge Eskilstuna- Västerås Örebro Uppsala

700 1 000 4 400 20 000

4 000 4 000 5 000 20 000

4 100 7 900 4 300 16 000

Totalt mellersta utbildningsregionen

26 100

33 000

32 300

Stockholms utbildningsregion

39 200

37 000

32 800

Jönköping Linköping-Norrköping

1 600 7 300

4 000 10 000

4 700 9 600

Totalt östra utbildningsregionen

8 900

14 000

14 300

Borås Karlstad Göteborg

1 300 1 2 400 23 900

4 000 4 000 24 000

2 900 4 300 27 700

Totalt västra utbildningsregionen

27 600

32 000

34 900

1 200 1 200

4 500 6 500 3 200 2 600 21 200

Kalmar Kristianstad Halmstad Växjö Lund-Malmö

2 500 21 600

4 000 4 000 3 500 4 000 21 000

Totalt södra utbiklningsregionen

26 500

36 500

38 000

142 500

170 000

170 000

Summa 1

Vid full utbyggnad av beslutad utbildning.

Självfallet blir utbudet av högskoleutbildning mera begränsat inom flertalet högskoleområden än vid de sex större högskolorna. U 68s förslag syftar emellertid till att möjliggöra ett mångsidigt utbud av högskoleutbildning i samtliga högskoleområden med utbildningslinjer inom flera yrkesutbildningssektorer och av olika längd och karaktär i övrigt. För att varje utbildningsregion skall kunna få ett så välbalanserat och fullständigt utbud av högskoleutbildning som möjligt krävs samordning av planeringen för de olika högskoleområdena. U 68s utbyggnadsförslag anger endast för igångsättningsåret bestämda utbildningslinjer för de olika 44

SOU 1973:3

högskoleområdena. U 68 föreslår att igångsättningen av den fortsatta utbyggnaden på de olika orterna fördelas över fyra år. En sådan fördelning motiveras av den förhållandevis långsamma tillväxttakten för högskoleutbildningen i dess helhet under planeringsperioden. Det är också önskvärt att de mycket omfattande planeringsinsatser som kan antas komma att vila på högskolemyndigheterna i detta sammanhang inte blir alltför koncentrerade. Vid bedömningen av tidpunkten för utbyggnadsstarten har hänsyn tagits bl. a. till behovet att på ett ändamålsenligt sätt utnyttja existerande högskoleresurser. U 68 föreslår att den fortsatta utbyggnaden av högskoleutbildningen sker med början i huvudsak enligt följande tidtabell: 1976/77 Sundsvall-Härnösand, Falun-Borlänge, Jönköping och Kalmar 1977/78 Eskilstuna-Västerås, Borås och Kristianstad 1978/79 Östersund, Luleå och Halmstad 1979/80 Växjö, Karlstad, Örebro och Linköping-Norrköping Utredningen förutsätter att igångsättningen i de olika områdena kan förskjutas något år framåt eller bakåt i tiden med hänsyn till t. ex. utvecklingen av studerandetillströmningen eller sysselsättningssituationen på arbetsmarknaden. 4.4 Decentraliserad högskoleutbildning Högre utbildning erbjuds för närvarande inte bara på universitets- och högskoleorterna utan även i form av decentraliserade universitetskurser eller universitetscirklar på ett mycket stort antal platser i landet. Kurser för 20-poäng (1 betyg) i UKÄs regi har anordnats på ett 40-tal orter sedan början av 1960-talet. Hermods har anordnat brevkurser på universitetsnivå sedan början av 1950-talet. Sedan läsåret 1970/71 pågår i Luleå, Östersund och Sundsvall försöksverksamhet med s. k. systematiserad decentraliserad universitetsutbildning. I denna är kursprogrammet utlagt över flera år så att den studerande skall kunna planera sina studier som en del av en utbildningslinje. Erfarenheterna av denna utbildnings form är goda och man bör räkna med att det även i framtiden i många fall kommer att vara lämpligt att samordna utbudet av icke-permanent utbildning på en ort över en längre tidsperiod. Försöksverksamheten med systematiserad decentraliserad universitetsutbildning tillkom efter förslag frän U 68. Utredningen föreslog att också andra försök med nya distributionsformer skulle komma till stånd, med kombinationer av bl. a. självinstruerande material, studiecirklar och annan muntlig undervisning. Kungl. Maj:t har uppdragit åt UKÄ att planera försöksverksamheten. Ett försök som har studiecirkeln som ett väsentligt element anordnas på sex orter under läsåret 1972/73 och omfattar drygt 100 studerande. I Kalmar, Kristianstad och Ystad anknyts försöket till universitetet i Lund och avser 20 poäng i nationalekonomi. I Finspång, Jönköping och Motala sker anknytning till högskolan i Linköping och studierna där avser 20 SOU 1973:3

poäng i engelska. Den av U 68 föreslagna fortsatta utbyggnaden av permanenta resurser för högskoleutbildning på vissa orter inom 19 högskoleområden bör enligt utredningens mening kompletteras med andra former för distribution av utbildning med syfte att nå människor som genom yrkesverksamhet, familjeförhållanden eller av andra skäl är bundna till en bestämd ort eller dess närhet och ofta är hänvisade till studier på fritid eller tillsammans med deltidsarbete. En väsentlig del av utbudet av enstaka kurser och studiekurser (se avsnitt 2.4) bör därför enligt U 68s mening vara decentraliserad högskoleutbildning på orter som saknar permanenta resurser för ifrågavarande ämnesområde. Ansvaret för organisationen av den decentraliserade utbildningen bör vila på högskolestyrelsen (se kapitel 6) inom högskoleområdet.

46 SOU 1973:3

5 Antagning till grundläggande högskoleutbildning

5.1 Överväganden och förslag rörande an tagningsbegränsningar1 U 68 föreslår (se kapitel 2) att antalet antagningsplatser i grundläggande högskoleutbildning skall bestämmas genom årliga beslut. Utredningen har haft att överväga om organisationen med fritt tillträde för varje behörig sökande till viss högskoleutbildning, liksom för närvarande är fallet med utbildningen vid de teologiska, juridiska och filosofiska fakulteterna, skall bibehållas. I samband därmed har utredningen översiktligt granskat de faktorer inom utbildningsplaneringen av vilka tillströmningen till högre utbildning påverkas. Statsmakternas beslut våren 1972 om gymnasieskolans kompetensvärde m. m. kommer att innebära att högskolestudier i avsevärt mindre grad än nu kommer att vara knutna till genomgång av bestämda linjer i gymnasieskolan. Varje avslutad minst tvåårig gymnasial utbildning kommer att ge allmän behörighet för högre studier, förutsatt att den studerande har kunskaper motsvarande minst två årskurser i svenska och engelska i gymnasieskolan. De olika linjernas i huvudsak studieförberedande eller yrkesförberedande karaktär och utformningen av de särskilda förkunskapskraven till högskoleutbildningen innebär dock att gymnasieskolans organisation och dimensionering också i framtiden kommer att ha stor betydelse för tillströmningen till högre utbildning. Även högskoleutbildningens inriktning och utformning spelar självfallet en viktig roll härvidlag. Tillkomsten av yrkestekniska linjer kan t. ex. väntas öka efterfrågan på högskoleutbildning från elever på gymnasieskolans mest yrkesinriktade linjer. U 68s förslag om lokalisering av permanenta resurser för högskoleutbildning till sammanlagt 19 högskoleområden, liksom den av utredningen förordade utvecklingen av decentraliserad högskoleutbildning, kan väntas öka tillströmningen till högre studier från dem som nu av geografiska skäl hindras från att utbilda sig. Både de nya behörighetsbestämmelserna och den mer spridda lokaliseringen av utbudet av högskoleutbildning innebär att tidigare hinder för 1

Särskilda yttranden av Christina Flink, Dag Klackenberg och Per Stjernquist.

SOU 1973:3

högskolestudier undanröjs. Även andra åtgärder, av vilka studiestöd, studievägledning och annan information är några, har bidragit till att öka efterfrågan på högre utbildning och därmed göra resurserna till den avgörande begränsningsfaktorn i högskoleplaneringen. När U 68 räknar med en årlig begränsning av antalet antagna till grundläggande högskoleutbildning, har detta sin utgångspunkt i de begränsade resurser som kan väntas stå till förfogande för detta slag av utbildning under planeringsperioden. En viktig strävan är då att inom en given resursram fördela de studerande på utbildning med olika inriktning med hänsyn till bl. a. arbetsmarknadsförhållandena. Utredningsförslaget innebär emellertid inte att på prognoser beräknade arbetskraftsbehov tas som primär utgångspunkt för planeringen. Erfarenheten visar att sådana prognoser alltid är mycket osäkra. En sådan planering skulle också ta otillräcklig hänsyn till andra mål för utbildningen. Utredningen avvisar också spärrar som primärt syftar till att garantera en kunskapsnivå hos de studerande utöver den genom behörighetsreglerna fastställda. Antagningsbegränsningar som införs av andra skäl kan dock genom urvalsreglernas utformning få till konsekvens en högre kunskapsnivå hos de antagna studerande. Valet står mellan att liksom nu ha både en fri och en spärrad sektor av högskoleutbildningen eller att införa en antagningsbegränsning för den grundläggande högskoleutbildningen i dess helhet. Alternativet med fritt tillträde till all högre utbildning är uteslutet redan av resursskäl. Av samma skäl är det klart att en ospärrad sektor, liksom nu är fallet, endast kan övervägas för utbildning som i fråga om lärare, utrustning, lokaler, praktikplatser m. m. är föga resurskrävande. Det kan sägas att tillströmningen till en sådan fri sektor under det närmaste årtiondet sannolikt skulle bli måttlig och få en med hänsyn till arbetsmarknadsförhållandena rimlig sammansättning. Enligt utredningens mening måste man emellertid i planeringen räkna också med det alternativet att tillströmningen till en fri sektor eller en del av den blir stor. Detta skulle få konsekvenser för både resursåtgången och för utbildningens förhållande till arbetsmarknaden. Enligt U 68s mening får inte eventuella överskottstendenser i förhållande till arbetsmarknadens behov samlas till ett mycket betydande överskott för ett mindre antal utbildningslinjer såsom de senaste åren kan sägas ha skett i fråga om utbildade från främst de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna. Sker detta, kan inte varje studerande sägas ha fått en utbildning som förbereder för den framtida yrkesverksamheten. Erfarenheterna under de senaste åren visar också att en minskning av tillströmningen till de fria fakulteterna skett först vid en tidpunkt då arbetsmarknadssvårigheter redan har uppträtt. Det finns risk att en ökning i tillströmningen sker först i samband med en konstaterad brist på utbildade. Därigenom kan ett svängningsförlopp uppstå med stort utbud av utbildade då arbetsmarknadsefterfrågan är liten och litet utbud då efterfrågan är stor. Sådana svängningar har också mycket ogynnsamma effekter på utbildningsorganisationen. För utredningens syn på antagningsbegränsningar är kraven på högskoleutbildningens fortlöpande differentiering och förnyelse väsentliga. 48

SOU 1973:3

Erfarenheten visar att det är svårt att införa nya utbildningsalternativ om man inte samtidigt kan minska antalet studerande i existerande utbildningar och därmed hålla kostnaderna under kontroll. Det som nu har sagts utgör för U 68 starka skäl för att föreslå en total begränsning av antagningen till högskoleutbildning. Mot en sådan begränsning kan, bl. a. med utgångspunkt i erfarenheter från nuvarande spärrar till högre utbildning, anföras att den innebär en risk för ökad social snedfördelning i utbildningssystemet. Enligt utredningens mening har emellertid medvetna, mer specifika åtgärder för att bredda rekryteringen till högre utbildning större betydelse än vad ett bibehållande av en ospärrad sektor inom högskoleutbildningen har då man vill åstadkomma en socialt jämnare fördelning av utbildningsresurserna. Sådana åtgärder är bl. a. följande. • Ökade utbildningsinsatser utanför högskoleutbildningen för vuxna med kort ungdomsutbildning. • Differentiering av utbudet av högskoleutbildning, bl. a. genom utveckling av yrkesinriktade utbildningslinjer, inte minst sådana med naturlig anknytning till gymnasieskolans yrkeslinjer (yrkesteknisk högskoleutbildning). • Genomförandet av de i princip beslutade behörighets- och urvalsreglerna för tillträde till högskoleutbildning. • Decentralisering av nytillkommande utbildningstillfällen och nya distributions- och undervisningsformer för högskoleutbildningen. • Studie- och yrkesvägledning samt, bl. a. i samband med anordnandet av enstaka kurser och studiekurser, information individuellt eller gruppvis. • Studiesociala åtgärder som främjar en jämnare fördelning med avseende på social bakgrund och kön. I och för sig skulle ett genomförande av dessa åtgärder, tillsammans med bibehållande av en ospärrad sektor av högskoleutbildningen, kunna bedömas vara den bästa lösningen för att bredda rekryteringen till högre utbildning. De nämnda åtgärderna är emellertid så resurskrävande att de torde vara svåra eller omöjliga att genomföra så länge som antagningen till en del av högskoleutbildningen är obegränsad. U 68 finner därför, när alla omständigheter vägs mot varandra, att förutsättningarna för att lösa det sociala fördelningsproblemet i utbildningssystemet snarast är gynnsammare om det totala antalet antagna till grundläggande högskoleutbildning begränsas än om högskoleutbildningen även i framtiden skulle ha en fri och en spärrad sektor. U 68 föreslår sålunda att antagningen till all grundläggande högskoleutbildning begränsas. Möjligheten att välja utbildning utanför det reguljära utbudet av utbildningslinjer bevaras enligt U 68s förslag genom de individuella utbildningslinjerna och möjligheten till studier i enstaka kurser och studiekurser. Även för dessa skall dock enligt utredningsförslaget fastställas en bestämd antagningskapacitet.

SOU 1973:3 4

5.2 Antagningens organisation Antagning till utbildningslinjer U 68 föreslår att antagning sker till utbildningslinje (allmän, lokal eller individuell) eller linjevariant eller till enstaka kurs eller studiekurs. I princip blir det möjligt att bygga upp en utbildningslinje också genom att delta i en följd av enstaka kurser eller studiekurser. Den studerande blir emellertid i sådant fall beroende av eventuella skiftningar i kursutbudet på orten och måste antas till var och en av de avsedda kurserna eller studiekurserna. För den studerande som blir antagen till en utbildningslinje är förhållandet ett annat: antagningen avser utbildningslinjen i dess helhet och tillförsäkrar den studerande möjlighet att genomföra en studieväg inom denna. För nu spärrade utbildningslinjer och sådana linjer som för närvarande består av kurser eller studiekurser utan antagningsbegränsningar innebär det inga svårigheter att ge den studerande garantier för att få fullfölja utbildningen inom den utbildningslinje till vilken hon eller han antagits. Annorlunda är förhållandet vid t. ex. ämneslärarlinjerna som består av inledande studiekurser, för närvarande i huvudsak vid de filosofiska fakulteterna, följda av avslutande praktisk-pedagogisk utbildning med begränsat studerandeantal. Enligt U 68s uppfattning bör den som påbörjat studier i en ämneslärarlinje tillförsäkras möjlighet att fullfölja studierna med avsedd yrkesinriktning. Antagning skall sålunda enligt utredningsförslaget från början ske till såväl den ämnesteoretiska som den praktisk-pedagogiska utbildningen. Detta behöver inte hindra att den studerande under studiernas gång övergår till studier med annan inriktning eller att ett mindre antal platser i den praktisk-pedagogiska utbildningen tillsätts med sökande som inte vid högskolestudiernas början antagits som studerande i en ämneslärarlinje. I fråga om utbildningslinjer av detta slag, och även i andra fall, är det inte alltid möjligt att genomgå utbildningen i dess helhet på en ort. Vid flertalet utbildningslinjer bör detta emellertid vara det normala. Varje utbildningslinje har en normalstudietid, uttryckt t. ex. därigenom att 160 poäng motsvarar en studietid på fyra år. Vissa variationer i den faktiska studietiden kommer alltid att förekomma. Begränsningar av resurserna i fråga om bl. a. lärare, utrustning, lokaler och studiemedel kommer emellertid liksom hittills att göra det ofrånkomligt att studietiden inte utan särskilda skäl får avsevärt överstiga normalstudietiden. U 68 räknar med att i huvudsak nuvarande regler för rätten att överskrida normalstudietiden bör gälla även i fortsättningen. Bl. a. bör, i fråga om de linjer som närmast svarar mot de nuvarande filosofiska fakulteternas, erfarenheterna avvaktas av de nya regler i fråga om de s. k. avstängningsoch tröskelprövningarna som fastställts år 1972. Den som antagits till viss utbildningslinje bör kunna permitteras från studierna. U 68 räknar med att permission alltid skall ges vid bl. a. barnsbörd och i de undantagsfall då militärtjänst bryter den civila grundutbildningen. I andra fall bör lokal högskolemyndighet ta ställning till om permission skall ges. De studerande som avslutat studierna inom en utbildningslinje kan 50

SOU 1973:3

vilja bredda eller fördjupa dessa. De kan då söka till forskarutbildning eller till en eller flera enstaka kurser eller studiekurser. Det bör vara möjligt att utan att ha avslutat studierna på en linje avbryta dessa för att söka och antas till annan utbildningslinje. Ett särfall utgör övergång inom samma utbildningslinje mellan linjevarianter som har vissa kurser eller studiekurser gemensamma. Den studerande bör i sådana fall kunna byta linjevariant och därvid få tillgodoräkna de redan genomförda studierna eller delar av dessa, förutsatt att plats kan beredas i de avslutande studiekurserna. Särskilda antagningsbegränsningar för vissa studiekurser Studiekurser inom naturvetenskapliga ämnesområden, som i dag är spärrade, är exempel på fall där variationsmöjligheterna i antagningskapacitet är begränsade. Det är svårt att anpassa dimensioneringen av en sådan studiekurs till variationer i tillströmningen av studerande. Enligt U 68s förslag skall den studerande redan vid antagningen till utbildningslinjen vara garanterad plats i de laborativa studiekurser som ingår i studieprogrammet, dvs. i de tre första terminernas studier (se avsnitt 3.2). Variationer kan uppstå i tillströmningen till en studiekurs beroende på olikheter i studietakt och ändrad studieinriktning i enskilda fall. Sådana variationer kan i vissa fall mötas genom omdispositioner av ordningsföljden i den enskildes studier. Sådana omläggningar bör emellertid förekomma bara då de är förenliga med en rationell studieuppläggning och med de studerandes önskemål. Man får därför acceptera att det genomsnittliga utnyttjandet av lokaler och utrustning ligger något under den maximala kapaciteten för dessa. Inför ämneslärarutbildningens avslutande praktisk-pedagogiska utbildning är situationen likartad, men variationerna kan efter de jämförelsevis långa ämnesteoretiska studierna väntas bli större än i början av studiegången. Möjligheterna att göra omdispositioner är också mindre vid utbildningens slut. Genom en omsorgsfull planering bör man i huvudsak kunna möta sådana variationer. Det kan dock sannolikt inte helt undvikas att studerande i vissa fall får vänta någon termin innan den avslutande utbildningen påbörjas. 5.3 Urval1 Det är inte U 68s uppgift att föreslå hur reglerna för urvalet till högskoleutbildningen skall utformas. Dessa frågor utreds av kompetenskommittén. U 68 diskuterar emellertid urvalsfrågorna bl. a. för att betona vissa aspekter på dessa som hänger samman med utredningens förslag till begränsning av antagningen till den grundläggande högskoleutbildningen i dess helhet och med dess överväganden om återkommande utbildning. Utredningen pekar bl. a. på att om helt enhetliga urvalsregler införs för 1 Särskilda yttranden av Sven-Olof Cronqvist, Christina Flink, Ove Nordstrandh, Per Stjernquist och Lars Tobisson.

SOU 1973:3

all högskoleutbildning detta kan stå i viss motsättning till strävan att differentiera högskoleutbildningen så att den tillgodoser skiftande behov och individuella förutsättningar. Utredningen diskuterar ett urvalsförfarande i vilket en viss del av utbildningsplatserna i en utbildningslinje tillsätts på grundval av en för all högskoleutbildning enhetlig meritvärdering. De återstående utbildningsplatserna kan därefter tillsättas på andra urvalsgrunder, där man t. ex. väger in kunskaper och erfarenheter av särskilt värde för de avsedda studierna eller för den kommande yrkesverksamheten. Tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet vid urvalet blir särskilt väsentligt genom den stimulans till återkommande utbildning som det kan innebära. Utredningen förordar emellertid att man inte uppställer viss tids yrkeserfarenhet som allmänt behörighetsvillkor för tillträde till högskoleutbildning.

52 SOU 1973:3

6 Institutionell organisation

6.1 Utgångspunkter! U 68s överväganden och förslag avser den grundläggande högskoleutbildningens hela område. Utredningsuppdraget omfattar inte forskning och forskarutbildning men genom att dessa verksamheter inom främst UKÄs område och jordbrukets högskolor är samorganiserade med grundutbildningen berörs de av utredningsförslaget. U 68 belyser därför konsekvenserna för forskningens och forskarutbildningens organisation av sina förslag för grundutbildningen och föreslår på vissa punkter överväganden i samband med remissbehandlingen av utredningens betänkande. I figur 4 a-d visas huvuddragen av den nuvarande institutionella organisationen vid några berörda läroanstalter. Utredningsförslaget innebär inga förändringar i fråga om principerna för fördelningen av högskoleutbildningen på huvudmän. Även i fortsättningen kommer sålunda såväl statlig som primär- och landstingskommunal och, i vissa fall, enskild huvudman att förekomma. Utredningen förordar att för viss enskild utbildning (vid Grafiska institutet och Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning) ett överförande till statligt huvudmannaskap prövas. Organisationen bör ge förutsättningar för en god kontakt mellan högskoleutbildningen och samhället i övrigt. Den övergripande planeringen av högskoleutbildningen förutsätter samverkan med samhällets planering inom andra områden. Detta gäller inte minst annan utbildningsplanering, t. ex. avseende gymnasieskolan och vuxenutbildningen. Att högskoleutbildningen är yrkesförberedande ställer krav på nära kontakter mellan utbildningen och yrkeslivet. Den allmänna utvecklingen av förvaltningsdemokratin och försöksverksamheten med nya former för samarbete mellan studerande, lärare och övrig personal vid olika slag av läroanstalter aktualiserar frågor om formerna för samverkan mellan olika grupper inom högskoleorganisationen. Strävan att inom en totalram åstadkomma ett balanserat utbud av 1

Särskilda yttranden av Sven-Olof Cronqvist, Lennart Larsson, Per Stjernquist och LarsTobisson. SOU 1973:3

ca C

>, o O •* T? : °

o

KÖ

M

KTs 3

r___I 1 OC | 1

,

C <D 0)

0) C

>

o

:0 O

>

c

- *

• 3 </> O) C CD

|

M

-^5

^

jg

_l

w)

inst.för ståndar prefekt

CD CD

T3

C

al H

rt

ca O M

Vi

O

s

5 E 4-< :(D

-* CD CD

(A CD

.a E

£ » Q> C

rr "1

a3 '£ o

1 •*.

-* -* CD

>

C CD

^

CD C

o

:C0

Vi

C 3

i ö E 1

CU

3 w

35 i CD 1

T

O)

C i_ ' = Q)

*1 2 E +-< :CD 3 C

C

CD

Q.

•S

SOU 1973:3

högre utbildning och behovet att effektivt utnyttja bl. a. personella resurser, lokaler och utrustning ställer krav på att den kvantitativa planeringen för högskoleutbildningen hålls samman. I fråga om studieorganisationen ger en enhetligare uppbyggnad av högskoleutbildningen förutsättningar för ökade kombinationsmöjligheter och bättre överblick och bidrar därigenom till en ändamålsenlig differentiering av högskoleutbildningen. Det är väsentligt att den administrativa indelningen inte hindrar strävan till en helhetssyn i planeringen. Utredningens förslag till lokalisering av högskoleutbildningen och utveckling av distributionsformerna för denna leder till behov av organ med ansvar för planering m. m. av utbildningen inom högskoleområden. En väsentlig riktpunkt för U 68s organisatoriska förslag är att skapa förutsättningar för en betydande decentralisering av beslutsfattandet. Denna bör avse t. ex. frågor om utbildningens innehåll och verksamhetsformer samt studiernas organisation och leda till ökad frihet i dispositionen av tillgängliga resurser. En förutsättning för att en sådan decentralisering skall kunna komma till stånd är enligt utredningens uppfattning att den lokala beslutsorganisationen förankras i samhällslivet och att lokala organ får ett övergripande ansvar för högskoleutbildningen i dess helhet inom ett högskoleområde. Utredningens förslag (se avsnitten 6.2 och 6.3) innebär skilda planerings- och ledningsorgan för å ena sidan grundutbildning, å andra sidan forskning och forskarutbildning på vad som motsvarar nuvarande fakultets- och sektionsnivå. Utredningen föreslår att en motsvarande åtskillnad kommer till stånd inom anslagssystemet. De sålunda föreslagna åtskillnaderna skall ses helt fristående från frågorna om hur genomförandet av utbildning och forskning organiseras vid läroanstalterna och hur enskilda lärares tjänstgöring fördelas på olika verksamheter. Enligt U 68s uppfattning är det väsentligt att nå en ändamålsenlig anknytning mellan forskning och grundutbildning i bl. a. dessa avseenden. 6.2 Den lokala organisationen* Avgränsningsfrågor - de statliga högskolorna U 68 utgår som nämnts i det föregående från i huvudsak oförändrade huvudmannaskapsförhållanden för högskoleutbildningen. Utredningen lägger fram förslag om den institutionella organisationen av den statliga utbildningen och föreslår också en i visst hänseende likartad organisation för den kommunala högskoleutbildningen. Jordbrukets högskolor har till uppgift inte bara utbildning och forskning. Där bedrivs också en mycket omfattande programbunden försöksverksamhet som är organisatoriskt integrerad med de övriga funktionerna. U 68 ser en samordning av planeringen av utbildningen vid jordbrukets högskolor med övrig högskoleutbildning som väsentlig. Att förvaltningsmässigt samordna jordbrukets högskolor med den statliga högskoleorganisationen i övrigt kräver emellertid, mot bakgrund av de 1

Särskilda yttranden av Nils Gralén och Lennart Hjelm.

SOU 1973:3

nämnda speciella förhållandena vid dessa, särskilda överväganden som U 68 inte bedömt som möjliga att göra för egen del. Utredningen utgår därför från att jordbrukets högskolor tills vidare skall ha en separat organisation men föreslår viss anpassning av denna till den organisation som föreslås för huvuddelen av den statliga högskoleutbildningen i övrigt. Särskilda förhållanden råder också i fråga om några andra statliga högskoleutbildningar, nämligen utbildningarna till brandingenjör och sjöbefäl. Dessa är, liksom primär- och landstingskommunal utbildning som av U 68 föreslås vara högskoleutbildning, i vissa fall organiserade i skolenheter tillsammans med gymnasial utbildning med vilken de har nära samband. U 68 föreslår mot denna bakgrund inga förändringar i dessa utbildningars institutionella organisation. U 68 föreslår för den statliga högskoleutbildningen inom varje högskoleområde, med undantag av jordbrukets högskolor och brandingenjörs- och sjöbefälsutbildningarna, en gemensam organisation, i förekommande fall omfattande också forskning och forskarutbildning, under en styrelse, högskolestyrelsen. Denna organisation bör enligt utredningens förslag få benämningen högskolan i Göteborg, högskolan i Luleå osv. Den avses omfatta samtliga personella och materiella resurser vid berörda statliga utbildningar. Enligt U 68s uppfattning bör högskolestyrelsen inom givna ramar få ansvar för den institutionella organisationens lokala utformning. Ett genomförande av utredningens förslag förutsätter inte genomgripande förändringar i befintliga utbildnings- och forskningsmiljöer. Däremot ser U 68 den föreslagna organisationen som betydelsefull som en ram för successiv utveckling och förnyelse av förvaltnings- och arbetsformerna inom högskolan. Huvuddragen av den av U 68 föreslagna organisationen av en statlig högskola framgår av figur 5. Institutioner, serviceinrättningar och förvaltningsenheter1 De enheter där utbildningen och i förekommande fall forskningen genomförs kallas enligt U 68s förslag institutioner. En institution förutsätts kunna genomföra utbildningsprogram inom flera utbildningslinjer, också inom olika yrkesutbildningssektorer. Bibliotek, verkstäder etc. kan ingå i institutioner eller bilda särskilda enheter gemensamma för samtliga institutioner eller för grupper av institutioner. U 68 benämner sådana enheter serviceinrättningar. Indelningen i institutioner bör göras med beaktande av organisationens uppgifter och de geografiska förhållandena men också av önskan att inte splittra väl fungerande utbildnings- och forskningsmiljöer. Liksom inom universitetsorganisationen enligt 1964 års reform bör strävan vara att sammanföra resurserna inom ett och samma ämnesområde eller varandra näraliggande ämnesområden till en institution. Vid högskolor med jämväl forskning och forskarutbildning kommer det sannolikt i många fall att visa sig lämpligt att liksom nu låta resurser 1

56 Särskilda yttranden av Nils Gralén och Per Stjernquist. SOU 1973:3

universitets- och högskoleämbetet

högskolestyrelse

rektorsämbete

fakultets/sektions organ

utbildningsnämnder

indeining i princip enligt nuvarande ordning

en för varje yrkesutbildningssektor

i

1 I linjenämnder I i 1 1 inrättas i mån av behov

institution prefekt

ledningsorgan

institutioner och andra serviceinrättningar förutsätts i mån av behov kunna sammanföras till förvaltningsenheter under ledning av en rektor och en förvaltningsnämnd

Figur 5. Principskiss över den föreslagna organisationen för statlig högskola.

för forskning, forskarutbildning och grundutbildning inom ett eller flera ämnesområden höra till en institution. Därigenom kan bl. a. existerande kontaktformer mellan grundutbildning och forskning uppehållas och befintliga resurser utnyttjas mest rationellt. I andra fall kan det vara lämpligt att resurser för forskning och forskarutbildning inom näraliggande ämnesområden sammanförs till en institution - som får karaktär av forskningscentrum - medan grundutbildningsresurserna sammanförs till egna institutioner. Ämnesområdesprincipen för institutionsindelning kan ha nackdelar i de fall då flera ämnesområden integrerats mycket starkt i en utbildningslinje. De fördelar som i sådana fall kan ligga i att resurser som är knutna till utbildningslinjen förs till en och samma institution får då vägas mot eventuella nackdelar i form av mindre smidig resursdisposition, mindre god kontakt med forskning eller mellan olika delar av ett ämnesområde osv. Enligt U 68s uppfattning bör högskolestyrelsen ha ansvaret för indelningen i institutioner och serviceinrättningar. I samband med övergången till den föreslagna organisationen bör dock för de blivande SOU 1973:3

högskolorna lokala organisationskommittéer (se kapitel 8) utarbeta förslag om bl. a. denna indelning och beslut fattas av Kungl. Maj:t. Formerna för de nuvarande institutionernas ledning är föremål för en omfattande försöksverksamhet och U 68 har med hänsyn till detta inte utformat något konkret förslag till ledningsorganisation för institutionerna. Utredningen ser det emellertid som naturligt att förvaltningen av institutioner anförtros åt personer som är verksamma där. Utredningen har därvid som utgångspunkt - mot bakgrund av de strävanden att öka medbestämmanderätten för anställda och studerande som ligger bakom försöksverksamheten med nya sam arbetsformer - att någon form av styrelser skall finnas vid dessa. U 68 föreslår vidare att den verkställande ledningen för institutionen, liksom i dag inom bl. a. UKÄ-området, skall anförtros en av högskolestyrelsen utsedd lärare, kallad prefekt. Utredningen menar att det i stor utsträckning bör ankomma på de lokala organen att inom givna ramar besluta i frågor om institutionernas inre organisation och arbetsformer. Också serviceinrättningar bör organiseras och förvaltas på sätt högskolestyrelsen bestämmer. Antalet institutioner blir inom de föreslagna högskolorna i några fall mycket stort och det geografiska avståndet mellan institutionerna i vissa fall, t. ex. inom Stor-Stockholm och i Lund-Malmö, påtagligt. Det kan för ledningen av dessa högskolor vara praktiskt att gruppera institutionerna i förvaltningsenheter. Till dessa enheter kan då vissa ärenden och beredningsuppgifter (t. ex. rörande personal och resurser i övrigt), som i princip skall fullgöras av högskolestyrelsen och dess beredningsorgan, delegeras. Därigenom bör man kunna undvika att förvaltningen blir tungrodd och kommunikationen otillfredsställande. Enheter av dessa slag bör också underlätta för studerande och anställda att identifiera sig med högskolan och där finna en mer gripbar arbetsmiljö. Bedömningen av behovet av förvaltningsenheter och indelning i sådana bör liksom institutionsindelningen ankomma på högskolestyrelsen. I samband med övergången till en ny organisation bör dock Kungl. Maj:t, på förslag av de tidigare nämnda organisationskommittéerna, fatta beslut också om indelningen i förvaltningsenheter. Förvaltningsenheterna skall uteslutande fullgöra uppgifter på högskolestyrelsens vägnar. Enligt U 68s mening är det naturligt att förvaltningsenhet leds av ett kollegialt organ bestående av anställda och studerande inom enheten och att den verkställande ledningen för en sådan enhet handhas av en av högskolestyrelsen utsedd lärare. För dessa använder utredningen benämningarna förvaltningsnämnd och rektor. Förvaltningsnämnds ledamöter bör utses på sätt högskolestyrelsen bestämmer. Utbildningsnämnder och linjenämnder U 68 föreslår att det vid varje högskola för den grundläggande utbildningen normalt skall finnas ett planerings- och ledningsorgan, kallat utbildningsnämnd, för varje yrkesutbildningssektor inom vilken allmän utbildningslinje finns vid högskolan. Utredningen föreslår också att det under utbildningsnämnderna skall kunna finnas linjenämnder med ansvar för enskilda utbildningslinjer eller grupper av utbildningslinjer. Det 58

SOU 1973:3

föreslås ankomma på högskolestyrelsen att efter förslag av utbildningsnämnd inrätta linjenämnder och besluta om huvudsakliga ansvarsområden för dessa. Härutöver bör en praktisk arbetsfördelning mellan utbildningsnämnd och linjenämnder kunna komma till stånd genom delegation från den förra till de senare. Utbildnings- och linjenämndernas uppgifter föreslås vara bl. a. att • se över utbildningens innehåll, organisation och dimensionering • utarbeta, i samverkan med institutionerna, förslag till anslagsframställningar att avges av högskolestyrelsen • utarbeta förslag till budget för verksamheten eller fastställa budget inom av högskolestyrelsen angivna ramar • följa och kontrollera utbildningens resultat och vidta därav föranledda åtgärder • fastställa lokala planer för utbildningslinjer och kursplaner • besluta om dispens från förkunskapskrav och om tillgodoräknande av utbildning inhämtad utanför respektive linje • upprätta riktlinjer för studie- och yrkesvägledning samt för lokal information om utbildningen • samverka med studiemedelsnämnd. U68 föreslår att varje utbildnings- eller linjenämnd skall bestå av omkring tio ledamöter och anger som riktpunkt för sammansättningen en tredjedel lärare, en tredjedel studerande och en tredjedel personer hämtade från yrkeslivet och i vissa fall annan utbildningsorganisation. Till vissa nämnder kan det vara svårt att rekrytera företrädare för yrkeslivet och sammansättningen får då anpassas efter det. Den exakta sammansättningen av varje nämnd bör fastställas av högskolestyrelsen. Med hänsyn till bl. a. önskemålet att varje nämnds ansvarsområde skall bli så allsidigt täckt som möjligt genom nämndens sammansättning bör ledamöterna i utbildnings- och linjenämnder utses av högskolestyrelsen. Denna bör med beaktande av de lokala förutsättningarna inhämta förslag från berörda myndigheter, organisationer eller grupper. Ordförande bör utses av högskolestyrelsen. Om det bedöms lämpligt bör ordföranden kunna vara verkställande ledamot och i princip vara heltidsengagerad för uppgiften. Fakultets- och sektionsorganisationen De av U 68 föreslagna utbildnings- och linjenämnderna, organiserade efter yrkesutbildningssektorer och utbildningslinjer, avses överta de uppgifter i fråga om grundutbildningen som vilar på de nuvarande utbildningsnämnderna samt på fakulteter och sektioner inom UKÄområdet och lärarråd eller lärarkollegier vid andra högskolor. Uppgifterna för planerings- och ledningsorganen för forskning och forskarutbildning i den föreslagna organisationen kommer att motsvara de uppgifter för nuvarande fakulteter och sektioner (vid jordbrukets högskolor lärarkollegier) samt utbildningsnämnder, vilka inte avser grundutbildning. De kommer därutöver att avse motsvarande verksamhet vid de nuvarande större lärarhögskolorna samt gymnastik- och idrottshögSOU 1973:3

skolan i Stockholm. U 68 förutsätter att frågor om indelningen av organisationen för forskning och forskarutbildning prövas fortlöpande av berörda myndigheter och organ. Utredningen utgår från att nuvarande principer för fakultets- och sektionsindelning tills vidare skall bestå men aktualiserar i anslutning till sina förslag om en sammanhållen lokal organisation m. m. - vissa tänkbara förändringar, i första hand rörande samordning mellan likartade sektioner inom matematisk-naturvetenskaplig och teknisk fakultet. I den nuvarande organisationen har både utbildningsnämnd och fakultet/sektion ansvar för frågor som rör forskarutbildningen. Enligt utredningens mening talar starka skäl för att det inom varje fakultet/sektion bör finnas ett ansvarigt planerings- och ledningsorgan för den samlade verksamheten. Med hänsyn till forskarutbildningens uppgifter är det då självklart att de studerande i denna utbildning bör ges representation i ett sådant organ. Vidare bör, mot bakgrund av strävandena till ett vidgat medinflytande för berörda anställda, av dessa inte bara de ordinarie lärarna vara representerade. Utredningen berör också frågan om ledamotskap i fakulteter och sektioner för ordinarie universitetslektorer och innehavare av motsvarande lektorstjänster vid bl. a. nuvarande lärarhögskolor och förordar ett generellt sådant ledamotskap för dessa lärare. Högskolestyrelsenl U68 föreslår, som nämnts i det föregående, att det för den statliga högskoleorganisationen (högskolan) inom varje högskoleområde, med undantag för jordbrukets högskolor samt brandingenjörs- och sjöbefälsutbildningarna, skall finnas en styrelse. Högskolestyrelsen blir enligt utredningens förslag ansvarig för förvaltning av alla resurser för högskolans verksamhet och för planering av de för högskolans olika verksamhetsgrenar gemensamma resurserna. Bl. a. avses de uppgifter som nu ligger på lokal- och utrustningsprogramkommittéerna (LUP-kommittéerna) tillhöra styrelsens uppgifter. Högskolestyrelsen avses ha ett övergripande ansvar för den samlade verksamheten och för planeringen av högskolan i dess helhet. Utredningsförslaget innebär emellertid att styrelsens ställning när det är fråga om forskning och forskarutbildning inte blir helt densamma som när det gäller grundutbildning. Högskolestyrelsen föreslås sålunda få det samlade ansvaret för planeringen av omfattning och inriktning i stort av grundutbildningen. Detta innefattar bl. a. ansvaret för den decentraliserade högskoleutbildningen inom högskoleområdet, väsentligen i form av enstaka kurser och studiekurser. U 68 föreslår att högskolestyrelsen skall avge de årliga anslagsframställningarna i fråga om grundutbildningen på grundval av förslag från de för utbildningsplaneringen primärt ansvariga organen, 1 Särskilda yttranden av Bertil Fiskesjö, Dag Klackenberg, Ove Nordstrandh, Per Stjernquist, Carl Tham och Lars Tobisson.

60 SOU 1973:3

utbildningsnämnderna. Utredningen föreslår däremot inte någon ändring i fråga om planeringsansvaret för forskning och forskarutbildning. De årliga anslagsframställningarna och förslag till ämnesinnehåll för professurer m. m. bör sålunda liksom nu avges av fakultets- eller sektionsorgan till den centrala myndigheten. Högskolestyrelsen bör, liksom konsistoriet för närvarande gör i fråga om petita, yttra sig i nämnda frågor i sin egenskap av ansvarig för högskolans samlade resurser. Högskolestyrelsens samtliga ledamöter bör enligt utredningens uppfattning utses av Kungl. Maj:t sedan förslag i gängse ordning inhämtats från berörda myndigheter och organisationer m. fl. och majoriteten av styrelsen bör utgöras av företrädare för allmänintressen. U 68 anger följande riktpunkt för styrelsens sammansättning. • Sex ledamöter som företräder allmänintressena och är utsedda med hänsyn till bl. a. vikten av samband med regionala och lokala organ och med yrkeslivet. • Två företrädare för utbildningen och i förekommande fall forskningen. Dessa ledamöter bör vara lärare samt den ena tillika vara högskolans rektor och den andra dess prorektor (rektors ställföreträdare). • En företrädare för de anställda vid högskolan. • En företrädare för de studerande vid högskolan. • Högskolans förvaltningschef, om sådan finns. Utredningen utgår från att ett rektorsämbete, vid mera omfattande högskolor bestående av rektor och förvaltningschef, skall ha det fortlöpande inseendet över verksamheten och utöva den verkställande ledningen, såsom för närvarande är fallet inom UKÄ-området och vid jordbrukets högskolor. Rektor och prorektor skall enligt förslaget utses efter förslag av högskolestyrelsen, sedan en församling bestående av anställda och studerande vid högskolan nominerat kandidater. Högskolestyrelsens uppgifter blir omfattande och av skiftande slag. Styrelsen måste koncentrera sig på de större och principiella frågorna. Stor uppmärksamhet måste ägnas åt att inom högskolan skapa en ändamålsenlig beslutsorganisation och en lämplig fördelning av uppgifter mellan olika organ. Specialorgan för beredning av olika frågor bör kunna inrättas av styrelsen, som också bör kunna delegera beslutanderätt till dessa liksom till andra organ inom högskolan, t. ex. utbildningsnämnder och förvaltningsnämnder. Enligt utredningens mening bör vid de högskolor, där så bedöms erforderligt, finnas ett beredningsorgan för lokal- och utrustningsplaneringsfrågor. I detta organ bör ingå företrädare för olika personalgrupper och de studerande samt erforderlig expertis från andra myndigheter, främst byggnadsstyrelsen och utrustningsnämnden för universitet och högskolor. Beredningsorgan kan också tänkas t. ex. för biblioteks-, data-, verkstads-, läromedels- och tandsjukvårdsfrågor och för gemensamma grundutbildnings- eller forsknings- och forskarutbildningsfrågor. Principen om en lokal högskoleorganisation innebär att de administrativa resurserna, med undantag av dem som hör till institutioner och SOU 1973:3

serviceinrättningar, bör bli delar av en högskoleförvaltning. Dennas storlek och organisation måste självfallet i hög grad bero på verksamhetens omfattning och art. I regel blir det säkerligen ändamålsenligt att bestämda administrativa resurser knyts till t. ex. utbildningsnämnder, linjenämnder, fakulteter och förvaltningsnämnder och att de placeras i anslutning till dessa organs verksamhetsområde, om detta är i huvudsak sammanhållet lokalmässigt. Kommunal organisation Utgångspunkten för U 68s förslag om organisation av den kommunala högskoleutbildningen är nuvarande förhållanden i fråga om huvudmannaskap. Detta innebär i huvudsak att vårdutbildning kommer att vara en uppgift för landstingskommun och övrig kommunal högskoleutbildning en uppgift för primärkommun. I båda fallen är det fråga om utbildning som i dag ofta är samorganiserad med utbildning på gymnasieskolenivå. Den statliga regleringen av den kommunala högskoleutbildningen bör enligt utredningens uppfattning vara mindre omfattande än vad som gäller för gymnasieskolan. Det är väsentligt att kommunal högskoleutbildning för de studerande och för yrkeslivet kommer att framstå som i olika avseenden likvärdig med den statliga högskoleutbildningen. Kommun bör vara skyldig att som studerande ta emot även den som inte tillhör kommunen. Enligt U 68s mening skall interkommunal ersättning tills vidare utgå på samma sätt som för närvarande i gymnasieskolan. Styrelse för kommunal högskoleutbildning bör i princip vara skolstyrelsen i fråga om primärkommun och utbildningsnämnden i fråga om landstingskommun. För att förväxling med de statliga utbildningsnämnderna skall undvikas bör den senares benämning, i analogi med den statliga högskolestyrelsens och den kommunala skolstyrelsens, ändras till utbildningsstyrelse. I huvudsak bör genomförandet av utbildningen vara en angelägenhet för huvudmannen inom ramen för generella statliga bestämmelser. I vissa fall, där samordning med den statliga högskolan är angelägen, blir det emellertid fråga om att organ inom denna högskola skall besluta i enskilda ärenden som rör kommunal utbildning, t. ex. i fråga om utbildningslinjer som innehåller moment från såväl statlig som kommunal utbildningsorganisation (nuvarande kombinationsutbildningar). Under skolstyrelse och utbildningsstyrelse bör det enligt U 68s uppfattning finnas organ med uppgifter motsvarande de statliga utbildningsnämndernas och linjenämndernas. Dessa får i regel enskilda utbildningslinjer eller grupper av sådana som ansvarsområde. De bör därför benämnas linjenämnder. Linjenämnderna bör sammansättas enligt samma principer som de motsvarande statliga organen, och deras ledamöter bör utses på i princip samma sätt som dessas. Motsvarigheten mellan den statliga och den kommunala högskoleorganisationen framgår av figur 6.

62 SOU 1973:3

Statlig högskoleutbildning

Kommunal högskoleutbildning

(primärkommun) Skolstyrelse

Högskolestyrelse

(landstingskommun) Utbildningsstyrelse landstingskommuns nuvarande utbildningsnämnd)

Utbildningsnämnd för yrkesutbildningssektor x

Linjenämnd

"I

Institution z x

Utbildningsnämnden föreslås få vissa samordnande uppgifter beträffande all högskoleutbildning, sålunda även den kommunala

z

Institution förutsätts i vissa fall tillsammans med andra institutioner och serviceinrättningar kunna bilda en förvaltningsenhet

Linjenämnd

Linjenämnd

Skolenhet

Skolenhet

Figur 6. Principskiss över den föreslagna organisationen för statlig och kommunal grundutbildning.

Regional samverkan Utbyggnaden av högskoleorganisationen har sedan länge skett i samverkan mellan olika läroanstalter. I fråga om universitetsfilialerna har t. o. m. viss högskoleutbildning på en ort organisatoriskt varit en del av ett universitet på annan ort. Enligt U 68s förslag blir högskolorna självständiga enheter. Genom den lokalt sammanhållna organisationen betonas behovet av samverkan lokalt. Även i framtiden kommer enligt U 68s bedömning behovet av samverkan och samråd mellan högskolorna och de kommunala huvudmännen för högskoleutbildning att vara stort. I många fall utgör de utbildningsregioner utredningen arbetat med i dimensionerings- och lokaliseringsöverväganden naturliga ramar för en planeringssamverkan. Detta gäller t. ex. i fråga om utbudet av lokala utbildningslinjer och av enstaka kurser och studiekurser, bl. a. som decentraliserad utbildning, där enligt utredningens förslag de enskilda högskolestyrelserna i princip skall ha frihet att utnyttja tillgängliga resurser. Det gäller också beträffande utbyten av lärartjänstgöring mellan högskolor med och högskolor utan forskningsorganisation. Utbyten av detta slag blir av stor betydelse för de mindre högskolornas och deras utbildnings forskningskontakt. U 68 anser det lämpligt att organ skapas för samråd mellan högskolestyrelserna och styrelserna för de kommunala högskoleutbildSOU 1973:3

ningarna, i varje fall i utbildningsregioner med mer än en statlig högskola. Utredningen utgår från att styrelsen för den största statliga högskolan i varje utbildningsregion kommer att ta erforderliga initiativ och svara för den administrativa servicen åt ett sådant samrådsorgan. Samråd och samverkan i konkreta planeringsfrågor kan aktualiseras också mellan institutioner eller utbildnings- och linjenämnder. Erfarenheterna från bl. a. universitetsfilialerna visar på behovet av sådan samverkan. Samråd i planeringen och gemensamt utnyttjande av bl. a. personal bör vara normalt vid uppbyggnad av en ny högskola eller en ny utbildningslinje vid en befintlig högskola. Också samverkan i fråga om rekrytering av studerande från mindre högskolor till forskarutbildning är väsentlig. Vissa funktioner bör av resursskäl vara koncentrerade till bestämda högskolor. Det gäller t. ex. expertis för lokal- och utrustningsplanering som bör finnas vid vissa större högskolor och ha skyldighet att vid behov biträda även andra högskolor. Andra områden där sådan personalsamverkan blir aktuell är t. ex. pedagogiskt utvecklingsarbete och läromedelsfrågor. Ekonomiska och administrativa funktioner såsom redovisning bör vidare koncentreras till vissa högskolor, om så bedöms ändamålsenligt. När det gäller förhållandet mellan statlig högskola och kommunal utbildningsorganisation på det lokala planet är det väsentligt att samverkan kommer till stånd - förutom genom personalsamband i olika organ - genom att frågor av gemensamt intresse regelmässigt behandlas i samråd mellan myndigheterna inom den statliga och den kommunala organisationen. Exempelvis bör sådant samråd föregå de årliga anslagsframställningarna. 6.3 Den centrala organisationen En enhetligare verksorganisation' De för utbildningsplaneringen i stort styrande besluten ankommer på statsmakterna. Enligt U 68s uppfattning bör beslutanderätt i fråga om högskoleutbildningens dimensionering, organisation, innehåll och verksamhetsformer i ökad utsträckning anförtros de lokala högskolemyndigheterna. Även i framtiden kommer det dock att behövas centrala planerings- och samordningsinsatser av den arten och omfattningen att de inte kan eller bör fullgöras på departementsnivån. U 68 utgår därför från att det skall finnas en verksorganisation för högskoleutbildningen. Den strävan till samordning av utbildningsplaneringen som är ett huvudmotiv för utredningens förslag till lokal organisation motiverar även på verksnivå en såvitt möjligt sammanhållen organisation. Denna bör avse statlig, landstingskommunal och primärkommunal högskoleutbildning inom utbildningsdepartementets område. För jordbrukets högskolor bör övervägas en gemensam styrelse för att underlätta samordningen med bl. a. den nämnda verksorganisationen. Viss högskoleutbildning är som nämnts i avsnitt 6.2 lokalt samorgani1

64 Särskilda yttranden av Lennart Larsson och Lars Tobisson. SOU 1973:3

serad med gymnasial utbildning. Detta gäller huvuddelen av den kommunala högskoleutbildningen och viss statlig sådan, främst sjöbefälsutbildningen. Praktiska skäl talar för att berörda skolenheter i sin helhet bör tillhöra ett och samma verks ansvarsområde. Enligt U 68s mening bör således kommunal högskoleutbildning av nämnda slag liksom sjöbefälsutbildningen ha skolöverstyrelsen (SÖ) som central myndighet. För att säkra den., planeringssamordning inom högskoleutbildningens hela område som U 68 ser som utomordentligt väsentlig bör lämpliga former för samråd utvecklas mellan SÖ och den för högskoleutbildningen i övrigt ansvariga verksorganisationen. U 68 förordar en sammanhållen verksorganisation för huvuddelen av den statliga högskoleutbildningen. För en sådan organisation talar den sammanhållna lokala organisation som utredningen föreslår och strävan att ge denna största möjliga frihet i fråga om planering och utnyttjande av de samlade resurserna för högskoleutbildningen liksom också behovet att i den långsiktiga planeringen se resurserna för högre utbildning som en helhet. Vid genomförande av en sådan central organisation måste särskilt uppmärksammas formerna för organisationens kontakt med yrkeslivet inom olika sektorer. Universitets- och högskoleämbetet1 U 68 föreslår mot bakgrund av de i det föregående berörda övervägandena att verksuppgifterna för i huvudsak all statlig högskoleutbildning inom utbildningsdepartementets område anförtros ett nytt verk. Utredningen benämner detta verk universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). UHÄs uppgifter kommer enligt förslaget att anknyta till nuvarande uppgifter i fråga om grundläggande högskoleutbildning för främst UKÄ, SÖ och nämnden för socionomutbildning när det gäller bl. a. dimensionering och lokalisering, tillträde till utbildningen, studiernas organisation, pedagogiskt utvecklingsarbete, institutionell organisation, personalfrågor samt administrativa uppgifter i övrigt. UHÄ avses också överta de uppgifter i fråga om forskning och forskarutbildning som vilar på i första hand UKÄ. Härutöver föreslår U 68 att ämbetet skall överta de centrala funktioner i lokal- och utrustningsplaneringen som för närvarande fullgörs av LUP-nämnden. U 68 föreslår att UHÄ skall ledas av en av Kungl. Maj:t utsedd styrelse bestående av, förutom verksledningen, företrädare för offentlig och enskild verksamhet med anknytning till högskoleväsendet och för arbetstagar- och studerandeintressen. Vid sammansättningen av styrelsen bör såväl forskningens och forskarutbildningens som grundutbildningens behov beaktas och en anknytning till olika samhällssektorer och yrkesområden eftersträvas. För att kunna fullgöra sina planerings- och utvecklingsuppgifter behöver UHÄ medverkan av en avsevärt vidare krets av personer med anknytning till skilda yrkes-, utbildnings- och forskningsområden än som kan rymmas inom ämbetets styrelse och bland dess tjänstemän. U 68 1

Särskilda yttranden av Nils Gralén och Jonas Orring.

SOU 1973:3 5

föreslår att, liksom för närvarande inom UKÄ, en reguljär beredningsorganisation upprättas inom det nya verket. U 68 utgår därvid från att de nuvarande fakultetsberedningarna inom UKÄ tills vidare skall vara beredningsorgan för forsknings- och forskarutbildningsfrågor. När det gäller beredningsorganisationen för den grundläggande högskoleutbildningen är det enligt U 68s mening nödvändigt att finna former som ger god anknytning till yrkeslivet och som svarar mot den lokala planeringsorganisationen. Fakultetsberedningarna, som i fråga om grundutbildningen för närvarande har uppgifter bara inom en del av det som svarar mot den framtida högskoleorganisationen, fyller inte generellt dessa krav. U 68 föreslår därför en organisation med fem utbildningsberedningar, en för varje yrkesutbildningssektor. Ledamöterna i dessa bör utses av Kungl. Maj:t och väljas så att bl. a. arbetsgivare och arbetstagare inom det berörda yrkesområdet, statliga myndigheter med anknytning till detta eller med ansvar för näraliggande utbildning samt inom högskolan verksamma lärare och forskare, andra anställda samt studerande blir företrädda i beredningarna. I samband med att den nuvarande LUP-organisationen inordnas i dels de föreslagna högskolorna, dels UHÄ bör enligt U 68s uppfattning också en lokal- och utrustningsberedning inrättas inom ämbetet. I denna beredning bör ingå bl. a. företrädare för byggnadsstyrelsen och utrustningsnämnden för universitet och högskolor samt för de inom högskolorna verksamma. 6.4 Anslagssystem och tjänsteorganisation1 Principer för anslagssystemet Vissa förändringar i sättet att anvisa medel för verksamheten inom högskoleväsendet är nödvändiga i samband med ett genomförande av U 68s förslag. Andra förändringar kan aktualiseras i det pågående utrednings- och utvecklingsarbetet rörande programbudgetering inom statsförvaltningen. U 68 begränsar sig till att behandla förändringar av det förstnämnda slaget. U 68 anser det naturligt att statsmakternas avvägningar i fråga om resurser till högskoleverksamhet i första hand görs från ändamålssynpunkt. Anslagssystemet bör därför baseras på indelningen efter verksamhetsområden och inte på indelningen i högskolor m. m. Utredningen föreslår - som nämnts i avsnitt 6.1 - en anslagsmässig åtskillnad mellan å ena sidan grundläggande högskoleutbildning, å andra sidan forskning och forskarutbildning inom högskolorna. När det gäller forskning och forskarutbildning utgår U 68 från att medel för denna del av verksamheten liksom hittills skall anvisas per fakultetsområde. När det gäller grundutbildningen innebär utredningens förslag att planering m.m. grundas på en indelning i yrkesutbildningssektorer. Utredningen finner det då naturligt att också medelsanvisningen sker i huvudsak per yrkesutbildningssektor. Även bidrag till kommunal 1

66 Särskilt yttrande av Ove Nordstrandh. SOU 1973:3

och enskild högskoleutbildning bör anvisas sektorsvis för att en samlad överblick skall underlättas. U 68 föreslår endast förändringar beträffande de anslag som i dagens system är bundna till fakultetsområden eller till slag av läroanstalter. En anslagsmässig åtskillnad mellan grundutbildning och forskning/forskarutbildning förutsätter i utgångsläget en fördelning av främst de befintliga fakultetsanslagen på de båda verksamhetsgrenarna. En sådan fördelning behöver inte innebära att en viss typ av lärartjänster förs helt till den ena eller den andra verksamhetsgrenen. Stor frihet bör enligt U 68s mening föreligga i det faktiska utnyttjandet av de samlade lärarresurserna med hänsyn till de givna uppgifterna. Normer eller schabloner måste emellertid med utgångspunkt i dagens faktiska utnyttjande av resurserna utarbetas för att en beräkningsmässig fördelning av de nuvarande anslagen på de två ändamålen skall kunna göras. Någon uppdelning av de fakultetsområdes- eller sektorsvis anvisade medlen på anslag för olika slag av kostnader, t. ex. lärarlöne- och driftkostnader, bör inte förekomma, utan den lokala friheten i resursdispositionen bör underlättas genom att medel anvisas under ett och samma anslag per fakultetsområde och yrkesutbildningssektor.

Anslagen till grundutbildning Resursbehoven för var och en av de allmänna utbildningslinjer som kommer att finnas enligt utredningens förslag blir en naturlig utgångspunkt för beräkning av de nya sektorsanslagen för grundutbildningen. Efter hand bör man här komma fram till schabloner för beräkning av utbildningskostnaderna som kan användas i det lokala och centrala planerings- och budgeteringsarbetet. Hänsyn måste då tas till att förutsättningarna kan skifta mellan högskolor av olika karaktär. Statsmakterna bör liksom hittills ange ett antal utbildningsplatser per linje eller grupp av linjer för vilket medel beräknats. Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, UHÄ bör fördela de under varje sektorsanslag anvisade medlen på högskolor. Inom den givna ramen bör de lokala högskolemyndigheterna i princip ha frihet att disponera medlen för berörda linjer. Vissa restriktioner kan dock bli aktuella, bl. a. för att underlätta övergången till det nya systemet. Medel för lokala och individuella utbildningslinjer - vilka det enligt U 68s bedömning är svårt att från början fördela på yrkesutbildningssektorer - bör anvisas under ett särskilt anslag. Den styrning statsmakterna här kan vilja göra bör komma till uttryck genom riktlinjer av mera allmän karaktär, och respektive högskola bör i övrigt ha frihet att besluta om hur medlen skall utnyttjas. Samma ordning bör gälla i fråga om medel för enstaka kurser och studiekurser, vilka också bör anvisas under ett särskilt anslag. Här kan bl. a. förekomsten av fasta lärartjänster bli en restriktion när det gäller att utnyttja de anvisade medlen. En medelsanvisning enligt de här förordade principerna ställer delvis nya krav på högskolornas interna planeringsrutiner. U 68 betonar högskolestyrelsens övergripande ansvar för de samlade resurserna och SOU 1973:3

vikten av att styrelsen garanterar även de institutioner vilkas verksamhet faller inom flera anslagsområden en nödvändig stabilitet i verksamheten.

Tjänstetyper Ett genomförande av den av U 68 föreslagna institutionella organisationen förutsätter inte några principiella förändringar i t. ex. anställningsformer, behörighetskrav och tjänstgöringsskyldighet för olika slag av tjänster. Utredningen utgår från att det alltjämt skall finnas lärartjänster avsedda företrädesvis för forskning och forskarutbildning liksom tjänster avsedda företrädesvis eller helt för grundutbildning. Det finns emellertid en rik flora av tjänstetyper vid de läroanstalter som föreslås ingå i de nya högskolorna. Det är angeläget att skapa förutsättningar för ett smidigt utnyttjande av de samlade resurserna genom att utjämna en del skillnader mellan olika likartade tjänster. Målet bör vara att få ett mindre antal typer av lärartjänster och en så långt möjligt enhetlig utformning av bestämmelserna för varje typ av tjänst. De mest påtagliga konsekvenserna tjänsteorganisatoriskt och personalmässigt kommer ett genomförande av U 68s förslag att få för den lokala administrationen och verksorganisationen. Hithörande frågor avser U 68 att behandla i ett specialbetänkande. Också ledningsfunktionerna på olika nivåer inom läroanstalterna påverkas mera konkret om den föreslagna organisationen genomförs. Mot bakgrund av de skiftande förutsättningarna inom olika delar av de blivande högskolorna betonar U 68 vikten av ett smidigt system för att genom hel- eller deltidstjänster tillgodose ledningsfunktionerna som rektor eller prorektor för högskola, rektor vid förvaltningsenhet, ordförande i utbildnings- eller linjenämnd, dekanus eller motsvarande inom fakultet/sektion samt prefekt eller studierektor vid institution. Dessa ledningsuppgifter förutsätts i flertalet fall komma att fullgöras av lärare. Det bör vara möjligt att hos en och samma person förena skilda funktioner.

Inrättande och tillsättning Högskolestyrelsen bör enligt U 68s mening ha stor frihet att inom givna medelsramar inrätta tjänster såväl för lärare som för teknisk och administrativ personal m. m. I fråga om tillsättning av tjänster finner U 68 i och för sig en betydande decentralisering till högskolestyrelserna önskvärd. Utredningen har emellertid inte anledning att generellt gå in på frågor om tillsättningsnivå för olika slag av lärartjänster. U 68 anser det dock nödvändigt att föreslå en enhetlig tillsättningsnivå för gruppen lektorstjänster av olika slag, där förhållandena i dag skiftar mellan olika läroanstalter. Utredningen förordar - i avvaktan på en vidare prövning av frågan - att samtliga lektorstjänster skall tillsättas av UHÄ efter förslag av högskolestyrelsen. Övriga tjänster - utom vissa tjänster som tillsätts av Kungl. Maj.t - bör tillsättas av högskolestyrelsen. 68

SOU 1973:3

När det gäller lärartjänster avsedda företrädesvis för forskning och forskarutbildning utgår U 68 från att förslag skall avges av vederbörande fakultets/sektionsorgan. När det gäller tjänster helt eller företrädesvis avsedda för grundutbildning - dvs. bl. a. olika slag av lektorstjänster - är en motsvarande reguljär medverkan av utbildningsnämnder svår att förverkliga, eftersom i många fall flera nämnder kommer att beröras. U 68 menar i detta läge att det naturliga är att förslag till högskolestyrelsen avges av vederbörande institution och att styrelsen därefter med hänsyn till det enskilda ärendets art får avgöra om beredning i särskild ordning är påkallad innan förslag avges. Lärarnas tjänstgöring Den frihet att utnyttja de samlade lärarresurserna som U 68 föreslår är väsentlig bl. a. med hänsyn till önskemålet att underlätta kontakterna mellan forskning/forskarutbildning och grundutbildning. Tjänstgöring av t. ex. en professor i grundutbildning och en universitetslektor i forskarutbildning kan vara både nödvändig och önskvärd såväl från verksamhetens som den enskilde lärarens synpunkt för att underlätta dessa kontakter. Det är viktigt att de formella förutsättningarna för lärare i huvudsak verksamma i grundutbildning att fullgöra tjänstgöring i forskarutbildning förbättras. Tjänstgöringsbyten av nämnda slag kommer enklast till stånd inom ramen för den enskilda institutionen, i den mån den är gemensam för grundutbildning och forskning/forskarutbildning. Mellan institutioner inom en högskola bör byten komma till stånd genom beslut av högskolestyrelsen efter förslag eller hörande av de berörda. Tjänstgöringsbyten mellan högskolor slutligen är, som antytts i det föregående, av stor betydelse för de mindre högskolornas och deras lärares forskningskontakt. Behovet av medel för sådana byten bör beaktas vid beräkning av anslagen till grundutbildning. En generell förutsättning för byten av här diskuterat slag bör vara att beslut fattas i samförstånd med de lärare det gäller. Också för lärare som helt eller i huvudsak är verksamma i grundutbildning är en mera aktiv forskningskontakt ofta av stor betydelse. U 68 förordar att man skall kunna för den enskilde läraren koncentrera undervisningsinsatserna i tiden så att tjänstgöringen medger sammanhängande perioder för forskning. Högskolestyrelsen bör ha möjlighet att för lärare med erforderlig vetenskaplig grundkompetens göra sådana omfördelningar i tiden inom den givna totalramen. I andra och mer generella former bör kontakt med forskning m. m. kunna vara ett åliggande för lärare med grundutbildning som enda uppgift eller huvuduppgift. För vissa lärare kan återkommande engagemang i forskningsprojekt vara den mest ändamålsenliga kontaktvägen. I andra fall kan denna utgöras av ämnesmässig fortbildning. Också kontakter med yrkeslivet inom respektive område och med andra slag av utbildning kan verka berikande för den enskilde läraren och hans undervisning. Högskolestyrelsen bör ha ett övergripande ansvar för planering av lärarnas fortbildning i här antydda former och medel bör SOU 1973:3

beräknas för ändamålet. Också växlingar i tjänstgöringen inom enbart grundutbildning mellan dels olika högskolor, dels olika delar av ett ämnesområde är av värde och bör möjliggöras på samma sätt som de ovan berörda tjänstgöringsbytena mellan grundutbildning och forskning/forskarutbildning.

70 SOU 1973:3

7 Kostnader

7.1 Utgångspunkter U 68 har beräknat kostnaderna för den grundläggande högskoleutbildningen vid ett genomförande av utredningens förslag. Underlaget har därvid varit uppgifter om genomsnittliga enhetskostnader för olika slag av utbildning. Eftersom medelstilldelningen för den utbildning som berörs för närvarande sker under ett stort antal anslag av mycket skiftande karaktär har det varit förenat med svårigheter att få fram jämförbara kostnader för olika slag av högskoleutbildning. Inom bl. a. UKÄs område avser anslagen såväl grundutbildning som forskning och forskarutbildning. Att ange den exakta fördelningen av kostnaderna på dessa ändamål är inte möjligt utan en analys av kostnadsuppdelningen på varje enskild institution. En uppdelning måste då också göras av t. ex. anslagen för lokaler, förvaltning och bibliotek, vilka är gemensamma för flera fakulteter. Utredningen har gjort uppskattningar i dessa fall av den genomsnittliga fördelningen på grundläggande högskoleutbildning och forskning/forskarutbildning. För kostnadsberäkningar i samband med en övergripande långsiktig planering syns sådana uppskattningar vara fullt tillräckliga. Även andra faktorer som påverkar totalkostnaderna, t. ex. antalet närvarande studerande under planeringsperioden, kan i planeringssituationen endast uppskattas. En mera detaljerad kostnadsfördelning bör göras i samband med årliga planeringsbeslut av statsmakterna. 7.2 Enhetskostnader Den grundläggande planeringsenheten i U 68s förslag är utbildningslinjen. Såvitt möjligt bör därför kostnadsberäkningarna avse utbildningslinjerna. Av intresse är därvid bl. a. dels kostnaderna per utbildningsplats, dels den totala kostnaden för varje studerande som tas in på utbildningslinjen. (Antalet utbildningsplatser är i fortvarighetstillståndet lika med det årliga antalet antagningsplatser multiplicerat med utbildningstidens längd.) För de filosofiska fakulteterna avser för närvarande den löpande kvantitativa planeringen studiekurser och inte utbildningslinjer. Genom att ett exakt antal antagningsplatser inte anges för varje utbildningslinje SOU 1973:3

vid dessa fakulteter kan kostnadsberäkningarna för dem inte göras per utbildningsplats. I stället har kostnaderna beräknats för det antal platser i olika studiekurser för vilket resurser tilldelas (s. k. resursplatser). I tabell 1 i bilaga 5 anges uppskattade genomsnittliga undervisningsoch administrationskostnader per utbildningsplats i olika högskoleutbildningar. För utbildningslinjer i vilka studiekurser vid nuvarande filosofisk fakultet ingår anges genomsnittliga kostnader per resursplats för olika studiekurser i tabell 2 i bilaga 5. I tabell 3 i bilaga 5' anges uppskattade totalkostnader för undervisning och administration för några högskoleutbildningar. Vid en bedömning av de totala samhällsekonomiska kostnaderna för viss utbildning bör också medräknas värdet av den produktionsinsats, som den studerande skulle ha gjort i en alternativ produktiv sysselsättning under studietiden. Uppskattningar av sådana s. k. alternativkostnader är självfallet vanskliga. Vid en jämförelse av totalkostnaderna för olika utbildningslinjer, även innefattande dessa alternativkostnader, bör som ett grovt närmevärde för dessa kunna räknas 25 000 kronor per år. För en fyraårig utbildning skulle sålunda till totalkostnaderna för undervisning och administration kunna läggas uppskattningsvis 100 000 kronor i alternativkostnader. 7.3 Kostnader och medelsbehov för högskoleutbildning under U 68s planeringsperiod Av figur 7 framgår de uppskattade totalkostnaderna för undervisning och administration för grundläggande högskoleutbildning vid en dimensioneMilj. kronor 2 000-

I 500-

000-

500-

— ^ — Faktisk utveckling . . . . . . . . Beräknad utveckling ~~'" — — Övre planeringsgräns —•—>—• Nedre planeringsgräns

1970/71 71/72 72/73

73/74

74/75

75/76

L

~C

76/77 77/78

i

78/79

i

79/80

80/81

81/82

r

82/83 83/84

Figur 7. Undervisnings- och administrationskostnader för högskoleutbildning enligt U 68s förslag under perioden 1970/71-1983/84, 1972 års pris- och löneläge. 72

SOU 1973:3

Tabell 13. Fördelning på ändamål av undervisnings- och administrationskostnader för grundläggande högskoleutbildning enligt U 68s förslag för 1970/71, 1975/76,1976/77,1980/81 och 1983/84, miljoner kronor, 1972 års pris- och löneläge. Övre (Ö) och nedre (N) planeringsgränsen. 1970/71

1975/76

1976/77

1980/81

1983/84

1 Teknisk yr- j kesutbildning

Ö N

185 185

265 260

290 285

340 315

365 345

2 Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning 1

Ö N

40 40

70 70

90 80

130 115

145 130

3 Vårdyrkesutbildning 1

Ö N

280 280

335 330

350 340

380 360

400 370

4 Utbildning för undervisningsyrken !

Ö N

250 250

250 245

290 275

305 290

310 300

5 Utbildning för kulturoch informationsyrken 1

Ö N

40 40

50 50

55 55

70 65

80 75

6 Lokala och individuella utbildningslinjer

Ö N

85 65

95 75

Ö N

-

20 20

7 Enstaka kurser och studiekurser

_ -

100 100

145 145

175 175

8 Grundutbildning inom filosofisk fakultet 2

Ö N

390 390

250 235

180 150

20 10

0 0

Summa

Ö N

1 200 1 200

1 200 1 200

1 350 1 300

1 500 1 400

1 550 1450

1 2

För perioden 1970/71-1975/76 ej innefattande grundutbildning vid filosofisk fakultet. Fr. o. m. 1976/77 avses antagning av studerande ske endast till utbildning enligt rad 1-7.

ring enligt U 68s förslag. I tabell 13 visas motsvarande kostnader fördelade på allmänna utbildningslinjer inom de fem yrkesutbildningssektorerna, på lokala och individuella utbildningslinjer samt på enstaka kurser och studiekurser. Av tabell 14 framgår beräknade utgifter för studiemedel och vissa elevarvoden under planeringsperioden. Dessa utgifter har karaktär av lån och överföringar och räknas i en samhällsekonomisk kalkyl inte som kostnader. De måste emellertid självfallet beaktas, tillsammans med beräknade utgifter för undervisning och administration, i en finansiell bedömning. 7.4 Lokal- och utrustningsbehov De i det föregående redovisade kostnaderna avser årliga driftkostnader för undervisning och administration, även innefattande t. ex. hyror för lokaler. U 68 har uppskattat investeringskostnaderna för nybyggnad och nyanskaffning av lokaler, inredning och utrustning för grundläggande högskoleutbildning, motsvarande den beräknade kapacitetsökningen under utredningens planeringsperiod, till ca 400 miljoner kronor. Häri ingår även kostnader för försörjningsåtgärder. Enligt utredningens bedömning blir emellertid endast en mindre del av dessa investeringar aktuella under planeringsperioden. Utbyggnaden avses nämligen ske på ett stort antal orter och på var och en av dessa planeras SOU 1973:3

ON

1-*

c

a

> •o *-4

•

^

a

0 T

£.5 2 "9 -9 .O •? M

grans Studie Återbe plikti

C

-2

S -a

ii

»•o u tn 3 1> so * - —

a £

SOU 1973:3

en förhållandevis långsam ökning av studerandeantalet. Större delen av lokalbehovet kan, enligt en av U 68 genomförd inventering på utbyggnadsorterna, täckas genom existerande lokaler, i vissa fall efter begränsad ombyggnad och upprustning. Normalt krävs viss komplettering av inredningen. Vid förhyrning av lokaler motsvarande hela det nytillkommande behovet har den årliga hyreskostnaden som föranleds av U 68s förslag beräknats växa från ca 2 miljoner kronor det första året till ca 25 miljoner kronor.

SOU 1973:3

8 Genomförande av U 68s förslag

Remisstiden för U 68s huvudbetänkande bör enligt utredningens mening vara förhållandevis läng och utgå ett stycke in på 1974. Detta bör göra det möjligt för statsmakterna att under 1974 fatta principbeslut på grundval av utredningens förslag. Enligt U 68s bedömning bör därigenom huvuddelen av utredningens dimensionerings- och lokaliseringsförslag samt förslagen om högskolestudiernas organisation och om institutionell organisation inom högskoleområdena kunna träda i kraft budgetåret 1976/77. U 68 avser att under 1973 avlämna ett specialbetänkande med förslag till kansliorganisation för det föreslagna universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) och till riktlinjer för högskoleförvaltningarnas organisation. Utredningen räknar med att detta specialbetänkande skall kunna remissbehandlas i sådan tid att statsmakternas principiella ställningstaganden till U 68s förslag skall kunna innefatta förvaltningsorganisationen i nämnda delar. U 68 föreslår att UHÄ inrättas redan under budgetåret 1975/76. Snarast efter statsmakternas principbeslut under 1974 bör enligt U 68s mening en organisationskommitté för UHÄ inrättas. Den bör även få uppgifter som samarbetsorgan mellan myndigheter och andra organ som inom ramen för den nuvarande organisationen har uppgifter som kommer att vila på det nya ämbetet. Samordning av petita för budgetåret 1976/77 blir en väsentlig uppgift för denna kommitté. För att utarbeta detaljerade förslag till högskoleutbildningens organisation och dimensionering inom högskoleområdena bör för de blivande högskolorna lokala organisationskommittéer tillkallas omedelbart efter statsmakternas grundläggande beslut. Dessa kommittéer, vilkas arbete bör samordnas av den ovan nämnda organisationskommittén för UHÄ, bör också utarbeta förslag till lokal förvaltningsorganisation. Deras uppgifter blir likartade de föreslagna högskolestyrelsernas. Organisationskommittéerna avses vidare få samordningsuppgifter i petitaarbetet intill dess den nya organisationen träder i kraft. Den av utredningen föreslagna begränsningen av antagningen till högskoleutbildningen förutsätter att nya behörighets- och urvalsregler enligt av statsmakterna 1972 beslutade riktlinjer tillämpas och att en 76

SOU 1973:3

organisation för antagningen kommit till stånd. Detaljerade förslag till behörighets- och urvalsregler samt till antagningens organisation utarbetas av den 1972 tillsatta kompetenskommittén. I direktiven för denna kommitté anges att dess arbete bör planeras så att proposition kan föreläggas 1975 års riksdag. Ett genomförande av U 68s förslag fr. o. m. 1976/77 förutsätter att information om nya behörighets- och urvalsregler föreligger under höstterminen 1975.

SOU 1973:3

Bilaga 1

U 68s direktiv samt ledamöter och referensgrupper

I U 68s direktiv Utdrag av protokollet över utbildningsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 26 april 1968. Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om utredning rörande den fortsatta planeringen av det eftergymnasiala utbildningssystemet m. m. och anför. 1. Bakgrund 1.1 Dagens utbildningspolitik påverkar utvecklingen av vårt samhälle långt in på nästa århundrade. Planeringen av utbildningsväsendet kan endast i ringa utsträckning grundas på sådan planering som nu bedrivs inom andra samhällssektorer. Utbildningspolitiken är i stället ett av de medel, med vilka man i en biandekonomi kan aktivt påverka samhällets långsiktiga utveckling. Den eftergymnasiala utbildningen intar i detta sammanhang en central ställning. Begreppet eftergymnasial utbildning kan förefalla relativt entydigt. Det kan anses innefatta sådana statliga, statsunderstödda eller under statlig tillsyn stående utbildningslinjer som normalt bygger på gymnasial utbildning. Det var tidigare betydligt enklare att göra en sådan definition när studentexamen i regel var formellt villkor för tillträde till högre studier. Utbildningsreformerna under senare år kännetecknas av att utbildningsväsendet nu ses som ett mer öppet system än tidigare, något som markerats SOU 1973:3

bl. a. i direktiven till kompetensutredningen (se riksdagsberättelsen 1966 s. 290). Ett sådant synsätt innebär att det fasta sambandet mellan gymnasiet och eftergymnasial utbildning löses upp. Vidare är det med hänsyn till det gymnasiala stadiets expansion under 1960-talet mindre självklart nu än tidigare att räkna med en hög övergångsfrekvens från det gymnasiala skolsystemet till högre utbildning. Det eftergymnasiala utbildningsområdet består av dels universitet och högskolor, dels ett stort antal utbildningslinjer utanför universitetssektorn, vilka vanligen har gymnasium eller fackskola som grund men som även i betydande utsträckning bygger på enbart grundskola. Den hittills tillämpade uppdelningen av det eftergymnasiala området på en akademisk och en icke-akademisk sektor bör enligt min mening inte användas längre. Jag undviker därför i fortsättningen dessa termer. I det följande behandlas enbart frågor om eftergymnasial grundutbildning. Det innebär att forskarutbildningen inte berörs i detta sammanhang. Att avgränsa grundutbildningen vid universitet och högskolor mot gymnasial utbildning och mot inskolning i företag är jämförelsevis lätt. Avgränsningsproblemen i fråga om eftergymnasial utbildning utanför universitetssektorn är avsevärt mer komplicerade. Sådan utbildning innefattar ett betydande antal oenhetliga utbildningslinjer med varierande längd och förkunskapskrav samt skiftande huvudmannaskaps- eller statsbidrags79

förhållanden. Antalet utbildningslinjer med enskild huvudman är relativt stort, och vidare finns intern verks- och företagsutbildning utan anknytning till det egentliga utbildningsväsendet. I den mån utbildningslinjerna står under statlig tillsyn är denna fördelad på olika myndigheter. Avgränsningen av eftergymnasial utbildning utanför universitetssektorn mot det gymnasiala utbildningssystemet och mot inskolning inom företag får göras med hänsyn till de krav som ställs på att de studerande skall ha dels uppnått viss ålder innan studierna inleds, dels i viss utsträckning utbildats i någon av de gymnasiala skolorna. Avgörande för frågan om en utbildning skall betecknas som eftergymnasial bör enligt min mening vara, om den är eller kan utgöra ett alternativ till annan klart eftergymnasial utbildning. Om intern verksoch företagsutbildning i det aktuella sammanhanget skall behandlas som eftergymnasial utbildning ter sig tveksamt. Lämpligare torde vara att behandla nämnda sektor som avnämare av gymnasialt utbildad arbetskraft. 1.2 Den årliga tillströmningen till universitet och högskolor har ungefär trefaldigats sedan år 1960. Statsmaktema beslöt år 1965 om riktlinjer för utbyggnaden av den högre utbildningen fram till 1970-talets början (prop. 141, SU 173, rskr 411). Tillströmningen förutsattes öka betydligt också under de närmast följande åren, men även genomströmningen beräknades ske snabbare. Vid den fortsatta planeringen borde man utgå från att det totala antalet studerande vid universitet och högskolor skulle komma att uppgå till ca 87 000 i början av 1970-talet. Vid samma tillfälle beslöts decentralisering av viss universitetsutbildning till fyra universitetsfilialer. I samband med 1967 års beslut om bl. a. inrättande av ett antal nya lärarhögskolor (jfr prop. 4, SU 51, rskr 143) tog statsmakterna vidare ställning för att lärarutbildningen även framgent skulle vara decentraliserad. I 1965 års beslut ingick vidare att utbildningen vid de filosofiska fakulteterna skulle ges fastare uppbyggnad. Universitetskanslersämbetet fick i anslutning härtill uppdraget SU

att utreda och lägga fram förslag om s. k. fasta studiegångar. En första etapp i detta utredningsarbete har nyligen avslutats. Genom att fasta studiegångar inrättas kommer målinriktningen för utbildningen vid de filosofiska fakulteterna att starkare markeras. Även i fråga om andra åtgärder i rationaliseringssyfte pågår utredningar inom universitetskanslersämbetet. Under efterkrigstiden har vid skilda tillfällen gjorts bedömningar av den kommande tillströmningen till och närvaron vid universitet och högskolor. I regel har det efter några år visat sig att såväl tillströmningen som närvaron betydligt överskridit beräkningarna. Universitetskanslersämbetet har i sin anslagsframställning för budgetåret 1968/69 presenterat en ny överslagsberäkning - utförd våren 1967 inom prognosinstitutet vid statistiska centralbyrån i samråd med ämbetet — för perioden fram t.o.m. läsåret 1975/76. Enligt tillgängliga preliminära uppgifter har tillströmningen till universitet och högskolor sedan höstterminen 1967 avsevärt överstigit det av prognosinstitutet beräknade antalet nytillkommande studerande för nämnda termin. Detta kan dock till viss del förklaras av tillfälliga omständigheter, bl. a. omläggningen av värnpliktsutbildningen och det aktuella arbetsmarknadsläget. Anledningarna till att beräkningarna rörande tillströmningen genomgående visat sig för låga är flera. För det första har intagningen till gymnasiet ökats mer än beräknat. För det andra har övergången till högre studier fortsatt att procentuellt öka, medan den i prognoserna i allmänhet förutsatts stagnera. Prognoserna har nämligen byggt på antagandet att en starkare avlänkning från universitet och högskolor till annan eftergymnasial utbildning skulle komma till stånd. Trots kraftig utbyggnad av dessa utbildningslinjer synes den eftersträvade avlänkningseffekten inte ha uppnåtts. Intagningskapaciteten vid de utbildningslinjer inom det eftergymnasiala området, som ligger utanför universitetssektorn, har i stort sett fördubblats under perioden 1960/61-1967/68. Bortsett från intern SOU 1973:3

verks- och företagsutbildning m. m. uppgår antalet intagningsplatser vid dessa linjer budgetåret 1967/68 till över 15 000 jämfört med i runt tal 7 000 budgetåret 1960/61. Socionomutbildning och lärarutbildning har expanderat särskilt starkt. Intagningen till samtliga dessa utbildningslinjer föreslås bli ökad också nästa budgetår. De principbeslut som nu gäller för planeringen av den eftergymnasiala utbildningen avser i flertalet fall tiden till 1970-talets början. Nya riktlinjer fordras sålunda för den period som följer därefter. I vissa fall kan även en omprövning av riktpunkterna för den nu gällande planeringsperioden te sig motiverad. Mot denna bakgrund har bl. a. universitetskanslersämbetet aktualiserat frågan om en allsidig utredning av det eftergymnasiala utbildningssystemet. Jag har funnit att en sådan utredning nu bör komma till stånd. I detta syfte bör särskilda sakkunniga tillkallas. Utredningsuppdraget bör begränsas till statlig eller direkt statsunderstödd utbildningsverksamhet. Intern verks- och företagsutbildning bör därför i detta sammanhang utelämnas. Någon anledning till ökat samhälleligt engagemang i utbildning som bedrivs av enskild huvudman utan statsbidrag torde inte finnas. Avnämarintressen och frågor om medverkan av företag m. fl. i utbildningen motiverar emellertid att de sakkunniga håller kontakt med berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. 2. Dim en sion eringen 2.1 En viktig utgångspunkt vid planeringen av utbildningsväsendet är samhällets behov av utbildad arbetskraft. Med hänsyn härtill behövs prognoser rörande efterfrågan på arbetskraft. I Sverige och många andra länder har man numera erfarenhet av de svårigheter som är förenade med sådana prognoser. Dessa svårigheter är av skilda slag. Som exempel kan nämnas att utbudet av arbetskraft påverkar efterfrågan. Ett ökat utbud av välutbildad arbetskraft verkar sålunda stimuSOU 1973:3 6

lerande pä utvecklingen av samhället. Åtskilliga mer konventionella arbetskraftsprognoser har inte tagit hänsyn härtill, något som medfört att man kommit att underskatta samhällets behov. Det är vidare ofta möjligt att ersätta en utbildningskategori med en annan. Av detta följer att det långt ifrån alltid föreligger entydig motsvarighet mellan utbildning och yrkesverksamhet. Härtill kommer att nya, inte förutsedda utbildningsbehov kan uppstå. Som exempel vill jag nämna utvecklingen på ADB-området. Inte ens med en väl utvecklad prognosteknik blir det möjligt att förutse sådana nya utbildningsbehov. Man måste vidare beakta den pågående internationaliseringen av arbetsmarknaden. På vissa utbildningssektorer kan behovet av u-landsexperter bli relativt betydande. Självfallet påverkar även lönestrukturen och dess utveckling på sikt såväl utbud som efterfrågan på arbetskraft. De problem som är förenade med att förutse utbud och efterfrågan på arbetskraft måste beaktas vid utformningen av utbildningen på olika stadier. Den bör sålunda inriktas mot vidare samhällssektorer och göras mer mångsidigt användbar. Detta mål har ställts upp vid bl. a. 1964 års beslut om gymnasiet och fackskolan (prop. 171, SäU 1, rskr 407). Bredden och mångsidigheten i utbildningen måste dock ibland köpas till priset av förlängd utbildningstid eller ändrat mål för utbildningen. I sådana fall får en avvägning göras mellan olika önskemål. Svårigheterna att göra arbetskraftsprognoser får emellertid inte undanskymma betydelsen av sådana prognoser vid utbildningsplaneringen. De sakkunniga bör med beaktande av vad som här anförts söka i stort bedöma samhällets behov av utbildade på lång sikt. Vidare bör de sakkunniga pröva hur dessa behov förhåller sig till utbildningsväsendets dimensionering enligt nuvarande planer och till de studerandes efterfrågan på utbildning totalt och på olika utbildningslinjer. Det är härvid oundvikligt att de sakkunniga kommer in även på den kvantitativa planeringen av det gymnasiala stadiets utbildningsvägar. Samhällets behov av utbilda81

de tillgodoses nämligen genom utbudet från såväl gymnasiala som eftergymnasiala utbildningslinjer. Med hänsyn till här angivna utredningsuppgifter bör de sakkunniga hålla sig fortlöpande orienterade om det nyligen påbörjade arbetet med 1970 års långtidsutredning. 2.2 De studerandes efterfrågan på eftergymnasial utbildning har som redan framgått växt mycket starkt under 1960-talet, vilket får ses i samband med dels den kraftiga utbyggnaden av det gymnasiala utbildningssystemet, dels de alltmer utbredda önskemålen bland de studerande på det gymnasiala stadiet om fortsatt utbildning, något som i sin tur beror bl. a. på de genomgripande studiesociala reformerna. Om man schablonmässigt antar att samtliga som genomgått de mer allmänt inriktade linjerna i gymnasiet, fackskolans sociala linje eller flickskolans högsta årskurs samt 1/4 av dem som erhållit teknisk eller ekonomisk gymnasieutbildning söker tillträde till eftergymnasial utbildning, finner man att efterfrågan på sådan utbildning har växt från ca 12 000 år 1960 till över 30 000 år 1967. Den årliga tillströmningen till universitet och högskolor har som jag förut nämnt ungefär trefaldigats sedan år 1960, dvs. ökat något snabbare än den schablonmässigt uppskattade efterfrågan på utbildning på detta stadium. Den skulle sannolikt ökat än mera om inte den övriga eftergymnasiala utbildningen samtidigt expanderat kraftigt. Strömmen till universitet och högskolor har hittills i allt väsentligt styrts av gymnasiets dimensionering. Detta starka samband mellan å ena sidan gymnasiet och å andra sidan universitets- och högskoleväsendet synes mig inte rimligt att bibehålla i framtiden med hänsyn till bl. a. den enligt många tecken ogynnsamma återverkan som nämnda samband har på balansen inom hela det gymnasiala stadiet. Härtill kommer att beräkningarna av den högre utbildningens kvantitativa omfattning på grundval av gymnasiets utveckling blivit alltmer osäkra. Svårigheterna att förutse vilken andel av de fackgymnasialt utbildade som kommer att 82

söka sig till högre utbildning medverkar härtill. Allt fler kan förväntas söka sig till eftergymnasial utbildning under de närmaste åren, bl. a. på grund av fackskolans utbyggnad och resultaten av kompetensutredningens arbete, vilket kan förutses leda till vidgade möjligheter för sakligt välmeriterade att vinna inträde vid utbildningslinjer som i dag är stängda för dem av formella skäl. Trots osäkerheten i alla prognoser är det nödvändigt att ha en uppfattning om storleken av efterfrågan på eftergymnasial utbildning i framtiden. Att noggrant beräkna efterfrågan är, som framgått av vad jag nyss sagt, inte möjligt. Det synes emellertid sannolikt att av dem som utbildas på fackskolans sociala linje och gymnasiets naturvetenskapliga, samhällsvetenskapliga och humanistiska linjer de allra flesta kommer att önska och behöva någon form av högre utbildning. Troligen kommer även de som genomgått fackskolans och gymnasiets ekonomiska och tekniska linjer att i viss utsträckning efterfråga fortsatt utbildning. Hänsyn måste dessutom i detta sammanhang tas inte endast till fackskol- och gymnasieutbildade utan även till exempelvis dem som har yrkesskolutbildning. Den hittillsvarande fördelningen av de studerande mellan universitet och högskolor å ena sidan och övriga eftergymnasiala utbildningar å andra sidan är självfallet inte ett adekvat uttryck för elevernas önskemål, då tillträdet är helt fritt endast vid de s. k. fria fakulteterna. Vid många eftergymnasiala utbildningar utanför universitetssektorn är konkurrensen om de tillgängliga platserna i dag mycket hård. Fördelningen av de studerande på utbildningslinjer hade sannolikt varit en helt annan, om de utbildningssökande kunnat välja fullständigt fritt. I detta sammanhang är det av intresse att notera att övergången av gymnasieutbildade till eftergymnasiala studier utanför universiteten är väsentligt vanligare i Norge än i Sverige. Å andra sidan är i Norge övergång till universitetsstudier mindre vanlig än i vårt land och frekvensen synes närmast ha sjunkit under SOU 1973:3

ken utsträckning de studerande, vilka redovisas som närvarande, i dag belastar undervisningsresurserna samt bedöma hur en ändrad genomströmning påverkar behovet av resurser. På grundval härav och med hänsyn till de förändringar av utbildningsorganisationen, som kan bli resultatet av pågående utredningsarbete inom bl. a. universitetskanslersämbetet och kommittén för TV och radio i utbildningen (TRU-kommittén) samt av de förslag de sakkunniga lägger fram, bör dessa söka bedöma det framtida behovet av resurser för eftergymnasial utbildning. 2. 4 De sakkunniga bör — under iakttagande av de resurser som samhället kan ställa till det eftergymnasiala utbildningsväsendets förfogande — i sitt fortsatta arbete utgå från det material och de synpunkter som kommer fram vid förut nämnda undersökningar och överväganden (punkterna 2.1—2.3). En viktig uppgift för de sakkunniga blir att finna metoder för en balanserad utveckling på det eftergymnasiala utbildningsområdet. De fria fakulteternas dimensionering måste därvid särskilt uppmärksammas. En betydelsefull utgångspunkt är som jag redan framhållit samhällets behov av arbetskraft. En rad andra faktorer såsom samhällets resurser samt de sökandes önskemål och kvalifikationer måste emellertid beaktas vid dimensioneringen av den eftergymnasiala utbildningsorganisationen. En eventuell regleFördelningsproblemet inom utbildnings- ring av tillströmningen får alltså grundas på sektorn ter sig således svårt att lösa på sikt en kombination av olika principer. Det bör i om tillträdet är fritt vid vissa och begränsat sammanhanget strykas under att samhället i vid andra utbildningslinjer. En fullständig och med en sådan reglering inte ger garanti frihet för de studerande att välja utbildning för att traditionella samband mellan utbildär dessutom redan av planerings- och resurs- ning och yrke allt framgent kommer att skäl under överblickbar tid utesluten. bestå. 2. 3 Behovet av resurser för eftergymnaUtvecklingen kommer att medföra ökade sial utbildning bestäms — vid en given orga- behov av studie- och yrkesvägledning och att nisation — av antalet närvarande studerande ge ökad betydelse åt regler för tillträde till och den utsträckning i vilken dessa utnyttjar skilda utbildningslinjer. Jag vill betona att undervisningen. Eftersom närvaron beror av utformningen av sådana regler i och för sig tillströmning och genomströmning är det redan är en central uppgift för kompetensnödvändigt att de sakkunniga uppmärk- utredningen. I denna fråga — liksom för sammar nuvarande studietider och examens- övrigt i ett stort antal andra spörsmål — är frekvenser på det eftergymnasiala stadiet. det därför nödvändigt att samråd äger rum Därvid bör utredningen söka kartlägga i vil- mellan de sakkunniga och kompetensutred-

de senaste åren. Mot bakgrund av vad jag anfört finner jag att de sakkunniga bör söka bedöma den framtida efterfrågan på eftergymnasial utbildning. Dessa bedömningar bör omfatta minst en tioårsperiod. Även på denna punkt torde det bli nödvändigt för de sakkunniga att komma in på strukturen och omfattningen också av det gymnasiala systemet. Problemet gäller emellertid inte bara den totala efterfrågan på utbildning utan i lika hög grad dess fördelning på olika utbildningsvägar. Trots kraftigt ökad intagning vid de spärrade utbildningslinjerna inom universitet och högskolor har strömmen av studerande till de s. k. fria fakulteterna, främst de samhällsvetenskapliga och humanistiska, ökat väsentligt mer än beräknat. Däremot har tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna blivit mindre än vad som förutsatts. Det är sannolikt att denna utveckling kommer att leda till ett utbud av arbetskraft, som inte helt svarar mot efterfrågan på arbetsmarknaden. Utvecklingen innebär vidare att de resurser som satsas på högre utbildning inte utnyttjas fullt effektivt. Det är därtill osäkert om den hittillsvarande fördelningen mellan universitetsutbildning och annan eftergymnasial utbildning är den lämpligaste med hänsyn till de studerandes önskemål och arbetsmarknadens krav.

SOU 1973:3

ningen. I det föregående har jag konstaterat att de fria fakulteterna expanderat utomordentligt starkt under senare år och - vad gäller fördelningen av de studerande på fakulteter - utvecklats på annat sätt än som förutsatts vid planeringen. Värdet av det slags elasticitet i det högre utbildningssystemet som de fria fakulteterna representerar har ofta och med rätta framhållits. Vid dessa fakulteter finns i dag ett betydande mått av valfrihet i ett för övrigt jämförelsevis hårt reglerat system. Dessa fakulteter har härigenom på ett smidigt sätt kunnat tillgodose behovet av såväl partiell utbildning som utbildning parallellt med förvärvsarbete. Också i framtiden bör man söka tillgodose behovet av valfrihet, något som bör vara möjligt, även om utbildningens organisation och dimensionering vid de fria fakulteterna fixeras i högre grad än f. n. Vilken metod man än bestämmer sig för i fråga om dimensioneringen av olika utbildningsvägar, måste man beakta nödvändigheten av att rationella och enkelt tillämpbara kriterier kan uppställas för omprövning av dimensioneringen. 3. Struktur och organisation 3.1 De senaste decenniernas utveckling av vårt skolväsen har medfört att elevernas yrkesval skjuts upp allt längre. Grundskolan ger i allt väsentligt en bred, allmänt orienterande utbildning med mycket begränsade inslag av yrkesinriktade studier. Detta förhållande blir än mer utpräglat om de förslag som skolöverstyrelsen nyligen lagt fram om reformering av läroplanen för grundskolan genomförs. Ett mycket stort antal ungdomar - f. n. omkring 75 %, om några år sannolikt ca 85 % av varje årsklass - går vidare till utbildning på det gymnasiala stadiet. En väsentlig del av utbildningslinjerna på sistnämnda stadium förbereder direkt för yrkesverksamhet. Såvitt man nu kan bedöma kommer detta förhållande att bestå för lång tid framöver. Ett växande antal ungdomar väljer emellertid gymnasiala studier som i 84

regel kräver påbyggnad för att leda fram till yrkesverksamhet. Från såväl samhällets som individens synpunkt är det därför angeläget att den eftergymnasiala utbildningen är målinriktad. Så är redan nu fallet med flertalet utbildningslinjer på nämnda stadium. Detta gäller emellertid inte genomgående vid universitetens fria fakulteter. Beslutet att ett system med fasta studiegånger skall införas kommer dock att leda till att utbildningen även inom dessa fakulteter blir mer målinriktad än i dag. Principen att eftergymnasial utbildning skall vara inriktad mot den framtida yrkesverksamheten - något som självfallet inte utesluter bredd och därmed användbarhet inom vida yrkesområden - bör i detta sammanhang fastslås. En följd av denna princip blir att specialiseringen ofta måste sättas in relativt tidigt, om utbildningen inte skall bli orimligt lång. Möjligheterna att på det eftergymnasiala stadiet tillämpa ett system med successivt tillval blir därför begränsade. 3.2 Ett viktig led i hittills framlagda program för utbyggnaden av den eftergymnasiala organisationen har varit att antalet intagningsplatser vid utbildningslinjer utanför universitet och högskolor skall öka kraftigt, för att vissa angelägna samhällsbehov av yrkesutbildad arbetskraft skall kunna tillgodoses och för att en del av trycket på universitetsväsendet skall kunna avlastas. Dessa utbildningslinjer har också - som jag förut nämnt - expanderat relativt kraftigt under de senaste åren. I den mån fördelningen av de studerande på olika utbildningslinjer inom universitetsväsendet kommer att regleras i högre grad än f. n., kommer kraven på en vidgning av andra eftergymnasiala utbildningsmöjligheter att förstärkas. Även arbetsmarknadsmotiv kan anföras för kapacitetsökning på en rad utbildningslinjer utanför universitetssektorn. Det torde finnas åtskilliga arbetsuppgifter, för vilka kortare eftergymnasiala utbildningar än dem som i dag erbjuds skulle vara lämpliga. Sannolikt skulle många fackskoloch gymnasieutbildade föredra en ett- eller tvåårig yrkesinriktad utbildning framför uniSOU 1973:3

versitetsutbildning under i regel minst tre år. De sakkunniga bör genom undersökningar av arbetsmarknadens behov av och ungdomens efterfrågan på utbildning söka klarlägga dessa frågor. I detta sammanhang bör de sakkunniga beakta också det utredningsarbete som en arbetsgrupp inom universitetskanslersämbetet bedriver för att vid de fria fakulteterna skall komma till stånd sådana utbildningslinjer som innehåller både teoretiska och praktiska moment och som är inriktade mot viss bestämd yrkesverksamhet. 3.3 De sakkunniga bör koncentrera sitt arbete kring de stora planeringsfrågorna på det eftergymnasiala utbildningsområdet, främst dimensioneringen totalt och sektorsvis, strukturen i stort och den yttre organisationen. Om behov av nya utbildningsalternativ eller av betydande förändringar i redan existerande utbildningslinjer kommer fram under utredningsarbetets gång, bör de sakkunniga vara oförhindrade att ta upp även frågor som rör detaljer i den inre strukturen. Det eftergymnasiala utbildningssystemet måste även framgent bestå av ett stort antal linjer, som ofta är starkt specialiserade. Möjligheterna att på en organisation av detta slag tillämpa de integrationsprinciper som varit och är av stor betydelse för skolväsendets uppbyggnad blir därför begränsade. Dessa principer blir på det eftergymnasiala området inte heller i samma utsträckning sakligt motiverade. Självfallet bör man dock, när väsentliga vinster kan göras, föra samman likartade utbildningslinjer inom ramen för en gemensam yttre organisation. En sådan åtgärd kan leda till bl. a. bättre utnyttjande av tillgängliga resurser — exempelvis undervisnings- och kårlokaler — och större elasticitet i systemet. Även från yrkesvägledningssynpunkt är det angeläget att man undviker onödig splittring av utbildningsorganisationen. 3.4 De snabba förändringarna i samhället medför att behovet av fortbildning och vidareutbildning blir allt större. Den i många fall starka specialisering som måste prägla den eftergymnasiala utbildningen medverkar härSOU 1973:3

till. Från både statligt och enskilt håll har tagits åtskilliga initiativ för att nämnda behov skall tillgodoses. Det är dock uppenbart att det på längre sikt kommer att krävas väsentligt större insatser. Enligt min mening bör arbetsgivaren i princip svara för den utbildning som fordras under anställningstiden. Det kan emellertid vara lämpligt - och antagligen i vissa fall nödvändigt — att de resurser som finns inom utbildningsväsendet används. De sakkunniga bör ta upp dessa frågor och överväga, i vad mån det är möjligt att tillgodose fortbildnings- och vidareutbildningsbehov genom att utbildningsväsendet ställer exempelvis lärare och lokaler till förfogande för sådan verksamhet mot viss ersättning från berörda arbetsgivare. 4. Lokalisering Yrkesutbildningsberedningen föreslog i sitt första betänkande (SOU 1966:3) att en ny organisation för eftergymnasial utbildning skulle byggas upp. Eftergymnasiala utbildningslinjer borde enligt detta förslag förläggas till i första hand det 30-tal orter, dit det fjärde året av den tekniska gymnasielinjen skall centraliseras. Den eftergymnasiala utbildningen borde under en uppbyggnadsperiod knytas till resp. gymnasieskola. Sedan verksamheten fått viss omfattning, borde den enligt beredningen bedrivas vid administrativt fristående eftergymnasiala institut. Dylik utbildning borde i betydande omfattning lokaliseras till orter med universitet eller universitetsfilial. De sakkunniga bör mot bakgrund av dels behovet av ytterligare eftergymnasiala utbildningsplatser, dels yrkesutbildningsberedningens förslag ta upp frågan om en fortsatt decentralisering av den eftergymnasiala utbildningen. Sina ställningstaganden i denna fråga bör de sakkunniga bygga på analyser av dels skälen för en vidgad decentralisering och en närmare bestämd lokalisering, dels de samhällsekonomiska konsekvenserna i stort. Vid bedömningen av lokaliseringsfrågor bör bl. a. tillgången på personal och lokaler vid den decentraliserade 85

lärarutbildningen beaktas. I detta sammanhang bör de sakkunniga vidare ta ställning till om och i vilken utsträckning decentraliserad eftergymnasial utbildning bör anknyta till näringslivets struktur - och därmed efterfrågan på arbetskraft — i regionen. 5. Kostnadsberäkningar De sakkunniga bör basera sina kostnadsberäkningar på undersökningar av behovet av personal, materiel, lokaler och utrustning m. m. Det är önskvärt att de ekonomiska konsekvenserna av flera alternativ belyses. Bortsett från de områden där de sakkunniga lägger fram förslag angående utbildningens inre struktur bör utredningsarbetet utgå från i princip oförändrade studie- och examensförhållanden. Självfallet bör dock resultaten av bl. a. universitetskanslersämbetets och de förut nämnda kommittéernas pågående utredningsverksamhet beaktas. De sakkunniga bör söka belysa de samhällsekonomiska konsekvenserna av sina förslag. Således bör dolda kostnader, såsom alternativt löneintäkt och följdinvesteringar utanför utbildningssektorn, beaktas. 6. Utredningsarbetets uppläggning Det utredningsarbete, för vilket jag här dragit upp riktlinjerna, kräver att de sakkunniga arbetar i nära anslutning till departement och myndigheter samt berörda offentliga utredningar. Planeringsarbetet berör dessutom ett stort antal kommunala och enskilda intressenter. I viss utsträckning torde de sakkunniga därför få koordinerande funktioner. Mot bakgrunden av utredningsuppdragets stora vikt vill jag framhålla det angelägna i att berörda organisationer och myndigheter m. m. får medverka i utredningsarbetet. Jag syftar då bl. a. på parlamentariker, arbetsmarknadens organisationer, kommunförbunden, studerandeorganisationer samt berörda departement, andra myndigheter och utbildningsanstalter. En kommitté sammansatt av företrädare för alla dessa grupper 86

skulle dock bli ohanterligt stor. I denna situation har jag bedömt det som mest ändamålsenligt att antalet sakkunniga starkt begränsas. De sakkunniga får i stället bistås av ett antal expertgrupper. På detta sätt blir det möjligt att förena effektivitet i utredningsarbetet med kravet på medverkan av och kontakt med berörda grupper. De sakkunniga bör vara oförhindrade att under arbetets gång ta upp ytterligare problem som hänger samman med utredningsuppdraget. Resultaten av de sakkunnigas arbete bör — om det visar sig ändamålsenligt — läggas fram successivt. 7. Hemställan På grund av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t bemyndigar chefen för utbildningsdepartementet att tillkalla högst fyra sakkunniga med uppdrag att utreda den fortsatta planeringen av det eftergymnasiala utbildningssystemet m. m., att utse en av de sakkunniga att vara ordförande, att besluta om experter, sekreterare och annat arbetsbiträde åt de sakkunniga. Vidare hemställer jag att Kungl. Maj:t föreskriver att de sakkunniga får samråda med myndigheter samt begära uppgifter och yttranden från dem, att ersättning till sakkunnig, expert och sekreterare skall utgå i form av dagarvode enligt kommittékungörelsen den 28 juni 1946 (nr 394), om annat ej föreskrivs, att kostnaderna för utredningen skall betalas från åttonde huvudtitelns kommittéanslag. Slutligen hemställer jag att Kungl. Maj:t medger att statsrådsprotokollet i detta ärende offentliggörs omedelbart. Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen. Ur protokollet: Britta Gyllensten SOU 1973:3

II Ledamöter och referensgrupper Ledamöter Statssekreteraren Lennart Sandgren, Saltsjöbaden, ordf. Universitetskanslern Hans Löwbeer, Farsta Generaldirektören Bertil Olsson, Bromma Generaldirektören Jonas Orring, Stockholm (fr. o. m. 19.5.1969) Förre universitetskanslern Nils Gustav Rosén, Vällingby (t. o. m. 18.5.1969)

Förbundssekreteraren Åke Lindström, Stockholm (fr. o. m. 10.2.1970 t. o. m. 31.12.1971) Docenten Kurt Samuelsson, Bromma (t. o. m. 30.11.1968) Överdirektören Lars Sköld, Stockholm (fr. o. m. 1.12.1968) Professorn Per Stjernquist, Lund Skolinspektören Erik Weinz, Luleå (fr. o. m. 1.11.1970)

Referensgrupper Företrädare för de politiska partierna Riksdagsledamoten Birgitta Dahl, Uppsala Riksdagsledamoten Bertil Fiskesjö, Lund (fr. o. m. 26.11.1970) Riksdagsledamoten Lars Gustafsson, Järfälla (fr. o. m. 15.2.1972) Riksdagsledamoten Bengt Gustavsson, Eskilstuna Riksdagsledamoten Thorsten Larsson, Staffanstorp (t. o. m. 25.11.1970) Riksdagsledamoten Ove Nordstrandh, Göteborg Kommunalrådet Erik Svensson, Västerås (t. o. m. 14.2.1972) Partisekreteraren Carl Tham, Stockholm

Företrädare för utbildningsväsendet Instruktören Christina Flink, Stockholm (fr. o. m. 27.8.1970) Professorn Nils Grälen, Göteborg Pol. stud. Ulf Göransson, Göteborg (t. o. m. 31.5.1969) Jur. stud. Per Åke Hallberg, Lund (t. o. m. 10.2.1970) Professorn Lennart Hjelm, Uppsala (fr. o. m. 7.10.1971) Undervisningsrådet Bengt Jacobson, Stockholm (t. o. m. 31.10.1970) Studierektorn Inge Johansson, Bandhagen Jur.stud. Dag Klackenberg, Farsta (fr. o. m. 1.1.1972) Fil.stud. Jaan Kolk, Stockholm (fr. o. m. 1.6.1969 t. o. m. 29.5.1970) SOU 1973:3

Företrädare för arbetsmarknadsorganisationerna m. m. Ombudsmannen Sven-Olof Cronqvist, Vällingby Personalchefen Johan Curman, Täby (t. o. m. 31.12.1970) Sekreteraren Sune Eriksson, Huddinge Direktören Folke Haldén, Lidingö Skolrådet Åke Isling, Farsta (t. o. m. 31.7.1971) Sekreteraren Sverker Jonsson, Stockholm (fr. o.m. 1.1.1971) Ombudsmannen Tore Karlson, Vällingby Utbildningschefen Lennart Larsson, Trångsund (fr. o. m. 1.8.1971) Direktören Karl Axel Linderoth, Sollentuna Kanslirådet Fingal Ström, Enebyberg Direktören Lars Tobisson, Stockholm Sekreteraren Rolf Wikstrand, Upplands Väsby

Bilaga 2

Förteckning över grundläggande högskoleutbildning

I denna bilaga har en sammanställning gjorts av 1972/73 befintlig utbildning som enligt U 68s förslag bör klassificeras som högskoleutbildning. I huvudbetänkandets avsnitt 1.3.2 har angetts de principer som ligger till grund för denna avgränsning. Utbildningarna har grupperats enligt den föreslagna indelningen i yrkesutbildningssektorer. Vissa utbildningslinjer vid de nuvarande filosofiska fakulteterna har inte klassificerats efter yrkesinriktning. De redovisas samlat efter de fem sektorerna. Beträffande utredningens förslag till framtida organisation av högskolestudierna hänvisas till kapitel 3. I den bifogade sammanställningen har även medtagits de s. k. kombinationsutbildningarna som för närvarande bedrivs som försöksverksamhet. Till sammanställningen har fogats vissa uppgifter om den nuvarande institutionella organisationen. Pågående försöksverksamhet med nya former för samarbete mellan studerande, lärare och övrig personal har medfört vissa förändringar i förhållande till gällande bestämmelser.

88 SOU 1973:3

"eknisk yrkesutbildning Huvudmannaskap och central förvaltningsmyndighet eller annat centralt organ

Utbildningen meddelas vid

Lokala organ

arkitekt

statligt, UKÄ

universitet och teknisk högskola

konsistorium, rektorsämbete, teknisk fakultet med utbildningsnämnd, sektion för arkitektur med utbildningsnämnd

bergsingenjör

statligt, UKÄ

teknisk högskola och högskolan i Luleå*

konsistorium, rektorsämbete, teknisk fakultet med utbildningsnämnd, sektion för bergsvetenskap med utbildningsnämnd

brandingenjör

statligt (civildepartementet)

statens brandskola

styrelse, rektor

civilingenjör

statligt, UKÄ

universitet, teknisk högskola, högskolorna i Linköping och Luleå*

konsistorium, rektorsämbete, teknisk fakultet med utbildningsnämnd, sektioner med utbildningsnämnder

drifttekniker

kommunalt, SÖ

gymnasieskola

skolstyrelse, rektor

sjöingenjör

statligt, SÖ

sjöbefälsskola

den kommunala skolstyrelsen utökad med representant för näringen är styrelse, rektor

agronom

statligt (jordbruksdepartementet), (samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor)

lantbrukshögskolan

styrelse, rektorsämbete, lärarkollegium, utbildningsnämnd

apotekare

statligt, UKÄ

universitet

konsistorium, rektorsämbete, farmaceutisk fakultet med utbildningsnämnd

hortonom

statligt (jordbruksdepartementet), (samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor)

lantbrukshögskolan

styrelse, rektorsämbete, lärarkollegium, utbildningsnämnd

0 jägmästare

statligt (jordbruksdepartementet), (samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor)

skogshögskolan

styrelse, rektorsämbete, lärarkollegium, utbildningsnämnd

1 laboratorieassistent

kommunalt/landstingskommunalt SÖ

gymnasieskola

2 landskapsarkitekt

statligt (jordbruksdepartementet), (samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor) statligt (jordbruksdepartementet)

lantbrukshögskolan

skolstyrelse/landstingskommuns utbildningsnämnd, rektor styrelse, rektorsämbete, lärarkollegium, utbildningsnämnd

4 livsmedelstekniker

statligt, SÖ

utbildningen är knuten till Lunds universitet (teknisk fakultet)

5 receptarie

statligt, UKÄ

universitet

konsistorium, rektorsämbete, farmaceutisk fakultet med utbildningsnämnd

6 skogsmästare

statligt (jordbruksdepartementet)

statens skogsmästarskola

skogshögskolans styrelse är styrelse för skolan, rektor

7 trädgårdstekniker

statligt (jordbruksdepartementet)

Alnarpsinstitutet

lantbrukshögskolans styrelse är styrelse för institutet, rektor

Jtbildning till

3 lantmästare

Alnarpsinstitutet

lantbrukshögskolans styrelse är styrelse för institutet, rektor kursföreståndare, kollegium

* För högskolan i Luleå gäller särskilda bestämmelser av provisorisk karaktär. SOU 1973:3

Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning Utbildning till

Huvudmannaskap och central förvaltningsmyndighet eller annat centralt organ

Utbildningen meddelas vid

Lokala organ

sjökapten

statligt, SÖ

sjöbefälsskola

den kommunala skolstyrelsen utökad med representant för näringen är styrelse, rektor

ekonomiföreståndare

statligt, SÖ

seminarium för huslig utbildning

rektor, utbildningsnämnd

3 hälsovårdsinspektör

statligt (jordbruksdepartementet), statens naturvårdsverk (tills vidare)

internatföreståndare

kommunalt, SÖ

gymnasieskola

skolstyrelse, rektor

syo-konsulent

statligt, SÖ

lärarhögskola

rektor (rektorsnämnd)

ekonom

a) statligt, UKÄ

universitet och högskolan konsistorium, rektorsämbete, i Linköping samhällsvetenskaplig fakultet* med utbildningsnämnd

b) enskilt

Handelshögskolan i Stockholm universitet

direktion, rektor, lärarråd, utbildningsnämnd konsistorium, rektorsämbete, juridisk fakultet med utbildningsnämnd

kursledare, undervisningsnämnd

7 jurist

statligt, UKÄ

statligt, nämnden för socionomutbildning

socialhögskola

styrelse, rektor, lärarråd, utbildningsnämnd

kommunalt, SÖ

gymnasieskola

skolstyrelse, rektor

socionom (förvaltningslinje) 9 företagsekonom

N

marknadsförare högre kurs för personal inom hotelloch restaurangbranschen

/

samhällsadministration tjänstemän vid transportföretag 10 socialadministration: a) ett-årig

kommunalt, SÖ

gymnasieskola

skolstyrelse, rektor

b) två-årig (kombinationsutbildning - försöksverksamhet)

statligt/kommunalt, UKÄ och SÖ är tillsynsmyndigheter för respektive delar av utbildningen

universitet och gymnasieskola

för universitetsdelen konsistorium, rektorsämbete, samhällsvetenskaplig fakultet med utbildningsnämnd; för gymnasieskoledelen skolstyrelse, rektor; samrådsgrupp med bl. a. företrädare för universitet och gymnasieskola

Forts. Vid högskolan i Linköping filosofisk fakultet.

90 SOU 1973:3

Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning (forts.) Utbildning till

Huvudmannaskap och central förvaltningsmyndighet eller annat centralt organ

Utbildningen meddelas vid

Lokala organ

11 personaladministration, revision-bankbeskattning, transportadministration, utbildningsadministration (kombinationsutbildningar försöksverksamhet)

statligt/kommunalt. UKÄ och SÖ är tillsynsmyndigheter för respektive delar av utbildningarna

universitet, högskolan i Linköping och gymnasieskola

för universitetsdelen konsistorium, rektorsämbete, samhällsvetenskaplig fakultet* med utbildningsnämnd; för gymnasieskoledelen skolstyrelse, rektor; samrådsgrupp med bl.a. företrädare för universitet (motsv.) och gymnasieskola

12 högre grafisk utbildning

a) enskilt b) enskilt

Grafiska institutet Konstindustriskolan

styrelse, rektor styrelse, rektor

13 systemman programmerare

kommunalt, SÖ

gymnasieskola

skolstyrelse, rektor

14 administrativt systemarbete (kombinationsutbildning försöksverksamhet)

statligt/kommunalt. UKÄ och SÖ är tillsynsmyndigheter för respektive delar av utbildningen

universitet, högskolan i Linköping och gymnasieskola

för universitetsdelen konsistorium, rektorsämbete, samhällsvetenskaplig fakultet* med utbildningsnämnd; för gymnasieskoledelen skolstyrelse, rektor; samrådsgrupp med bl. a. företrädare för universitet (motsv.) och gymnasieskola

15 advokatsekreterare

kommunalt, SÖ

gymnasieskola

skolstyrelse, rektor

a) kommunalt, SÖ

gymnasieskola

skolstyrelse, rektor

b) statligt/kommunalt. UKÄ och SÖ är tillsynsmyndigheter för respektive delar av utbildningen

universitet och gymnasieskola

för universitetsdelen konsistorium, rektorsämbete, humanistisk fakultet med utbildningsnämnd; för gymnasieskoledelen skolstyrelse, rektor; samrädsgrupp med bl.a. företrädare för universitet och gymnasieskola

16 sekreterare: a) ett-årig b) 1 1/2 eller 2 år (kombinationsutbildning - försöksverksamhet)

SÖ tillsynsmyndighet

* Vid högskolan i Linköping filosofisk fakultet.

SOU 1973:3

Vårdyrkesutbildning Utbildning till

Huvudmannaskap och central förvaltningsmyndighet eller annat centralt organ

Utbildningen meddelas vid

Lokala organ

kommunalt/landstingskommunalt SÖ

gymnasieskola

skolstyrelse/landstingskommuns utbildningsnämnd, rektor

gymnasieskola

landstingskommuns utbildningsnämnd, rektor

arbetsterapeut

2 hör sel vårdsassistent

landstingskommunalt, SÖ

logoped

läkare

statligt, UKÄ

universitet, karolinska institutet och högskolan i Linköping

konsistorium, rektorsämbete, medicinsk fakultet med utbildningsnämnd

medicinsk assistent

kommunalt/landstingskommunalt SÖ

gymnasieskola

skolstyrelse/landstingskommuns utbildningsnämnd, rektor

sjukgymnast

a) statligt, UKÄ

institut knutet till medicinsk fakultet

medicinsk fakultet, lärarråd, föreståndare

b) kommunalt/landstingskommunalt, SÖ

gymnasieskola

skolstyrelse/landstingskommuns utbildningsnämnd, rektor

statligt, UKÄ

universitet och karolinska konsistorium, rektorsämbete, institutet humanistisk, samhällsvetenskaplig och medicinsk fakultet med utbildningsnämnder

sjuksköterska, grundutbildning och vidareutbildning

kommunalt, landstingskommunalt (även enskild huvudman förekommer), SÖ

sjuksköterskeskola (ingår ofta i vårdskola)

skolstyrelsen kan vara styrelse för sjuksköterskeskola; för landstingskommunal skola finns särskild styrelse eller fullgörs uppgiften av styrelsen för annan landstingskommunal vårdutbildning; Tektor

tandhygienist

kommunalt/landstingskommunalt, SÖ

gymnasieskola

skolstyrelse/landstingskommuns utbildningsnämnd, rektor

tandläkare

statligt, UKÄ

universitet och karolinska konsistorium, rektorsämbete, institutet odontologisk fakultet med utbildningsnämnd

10 veterinär

statligt (jordbruksdepartementet), (samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor)

11 ålderdomshems- landstingskommunalt, SÖ föreståndare

veterinärhögskolan

styrelse, rektorsämbete, lärarkollegium, utbildningsnämnd

gymnasieskola

landstingskommuns utbildningsnämnd, rektor

12 socialpedagog

a) kommunalt, SÖ

gymnasieskola

skolstyrelse, rektor

b) enskilt, SÖ

sociala barna- och ungdomsvårdsseminariet

styrelse, rektor

13 socionom (social linje)

a) statligt, nämnden för socionomutbildning b) enskilt

socialhögskola Sköndalsinstitutet

styrelse, rektor, lärarråd, utbildningsnämnd styrelse, rektor

14 biträdande psykolog, psykolog

statligt, UKÄ

universitet

konsistorium, rektorsämbete, samhällsvetenskaplig fakultet med utbildningsnämnd

SOU 1973:3

Undervisningsyrken Huvudmannaskap och central förvaltningsmyndighet eller annat centralt organ

Utbildningen meddelas vid

Lokala organ

barnavårdslärare

statligt, SÖ

seminarium för huslig utbildning

rektor, utbildningsnämnd

gymnastik- och idrottslärare

statligt

gymnastik- och idrottshögskola

styrelse (gemensam för Stockholm och Örebro), rektor, lärarkollegium, utbildningsnämnd

hushållslärare

statligt, SÖ

seminarium för huslig utbildning

rektor, utbildningsnämnd styrelse, rektor

Utbildning till

vårdyrkeslärare statligt, SÖ

statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor (SIHUS)

sjukvårdslärare

statligt, SÖ

statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor (SIHUS)

fritidspedagog

kommunalt, SÖ

styrelse, rektor

gymnasieskola

skolstyrelse, rektor rektor, utbildningsnämnd rektor (rektorsnämnd)

förskollärare

statligt, SÖ

förskoleseminarium, lärarhögskola

8 ADB-lärare

statligt, SÖ

lärarhögskola

danspedagog, mim-pedagog

statligt, teater-och musikrådet

statens dansskola

rektor

10 musiklärare

statligt, organisationskommittén för högre musikutbildning (OMUS)

musikhögskola

styrelse, rektor, utbildningsnämnd

11 musikpedagog, musikinstruktör

a) statligt, organisationskommitten för högre musikutbildning (OMUS)

musikhögskola

styrelse, rektor, utbildningsnämnd

b) kommunalt-landstingskommunalt

Örebro musikpedagogiska institut

rektor

c) landstingskommunalt

Folkliga musikskolan i Ingesund

rektor

d) stiftelse

Framnäs folkhögskola

rektor

12 teckningslärare

statligt, SÖ

teckningslärarinstitutet vid konstfackskolan

styrelse, rektor, lärarråd, föreståndare

13 ämneslärare

statligt, SÖ (statligt, UKÄ)

lärarhögskola (universitet m. m. för den ämnesteoretiska delen)

14 klasslärare

statligt, SÖ

lärarhögskola

rektor (rektorsnämnd), utbildningsnämnd, (konsistorium, rektorsämbete, humanistisk, samhällsvetenskaplig, matematisk-naturvetenskaplig fakultet med utbildningsnämnder)* rektor (rektorsnämnd), utbildningsnämnd

15 slöjdlärare

statligt, SÖ

slöjdlärarseminariet

rektor

16 speciallärare

statligt, SÖ

lärarhögskola

rektor (rektorsnämnd), utbildningsnämnd

17 textillärare

statligt, SÖ

seminarium för huslig utbildning

rektor, utbildningsnämnd

18 lärare i industri och hantverk

statligt, SÖ

lärarhögskola

rektor (rektorsnämnd)

* Vid högskolan i Linköping filosofisk fakultet. SOU 1973:3

Utbildning för kultur- och informationsyrken Utbildning till

Huvudmannaskap och central förvaltningsmyndighet eller annat centralt organ

Utbildningen meddelas vid

Lokala organ

a) kommunalt, SÖ

gymnasieskola

skolstyrelse, rektor

b) landstingskommunalt eller enskilt

folkhögskola

rektor

statligt/kommunalt, UKÄ och SÖ är tillsynsmyndigheter för respektive delar av utbildningen

universitet och gymnasie- för universitetsdelen konsistoskola rium, rektorsämbete, samhällsvetenskaplig fakultet med utbildningsnämnd; för gymnasieskoledelen skolstyrelse, rektor; samrådsgrupp med bl. a. företrädare för universitet och gymnasieskola

3 bibliotekarie

statligt, UKÄ

bibliotekshögskolan

styrelse, rektor, utbildningsnämnd

4 journalist

statligt, (samarbetsnämnden för journalisthögskolorna)

journalisthögskola

styrelse, rektor, lärarråd, utbildningsnämnd

5 högre reklamutbildning

enskilt, SÖ tillsynsmyndighet

Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning (IHR)

styrelse, rektor

regissör, producent, scenograf, m. m.

statligt

dramatiska institutet

styrelse, rektor, utbildningsnämnd

scenartist

statligt, teater- och musikrådet

statens scenskola, statens musikdramatiska skola

styrelse, rektor, utbildningsnämnd

koreograf, mim-artist

statligt, teater- och musikrådet

statens dansskola

styrelse, rektor, utbildningsnämnd

målare, skulptör m. m.

a) statligt, akademien för de fria konsterna

konsthögskolan

rektor

b) kommunalt

Valands konstskola

Göteborgs museistyrelse är styrelse, rektor

ungdomsledare idrotts- och fritidskonsulenter (kombinationsutbildning - försöksverksamhet)

10 konsthantverkare

a) statligt, SÖ

konstfackskolan

styrelse, lärarråd, rektor

b) enskilt, SÖ tillsynsmyndighet

Konstindustriskolan

styrelse, rektor

11 kyrkomusiker, instrumentalmusiker sångare, tonsättare och dirigent

statligt, organisationskommittén för högre musikutbildning (OMUS)

musikhögskola

styrelse, rektor, utbildningsnämnd

12 präst m. m.

statligt, UKÄ

universitet

konsistorium, rektorsämbete, teologisk fakultet med utbildningsnämnd

94 SOU 1973:3

Övrig högskoleutbildning Utbildning till

Huvudmannaskap och central förvaltningsmyndighet eller annat centralt organ

Utbildningen meddelas vid

Lokala organ

Dvanej

statligt, UKÄ

universitet, högskolan i Linköping

konsistorium, rektorsämbete, fakulteter/sektioner med utbildningsnämnder

förtecknad utbildning vid de filosofiska fakulteterna

SOU 1973:3

Bilaga 3

Förteckning över utbildningslinjer

I denna bilaga förtecknas de utbildningslinjer som avses finnas vid genomförandet (enligt utredningens förslag 1976/77, se kapitel 8) av den av U 68 föreslagna organisationen av högskolestudierna. I fråga om innehållet i och omfattningen av utbildningslinjerna hänvisas för de utbildningslinjer som närmast motsvarar nuvarande utbildning vid filosofisk fakultet till avsnitt 3.2.4 i huvudbetänkandet. Därvid används det provisoriska kodsystem som beskrivs i nämnda avsnitt. För innehåll och omfattning av övriga utbildningslinjer har U 68s i huvudbetänkandet framlagda förslag inga omedelbara konsekvenser. I fråga om bl. a. juristlinjen, förvaltningslinjen, sociala linjen och sjukgymnastlinjen kommer U 68 att lägga fram förslag i specialbetänkanden. 1 Teknisk yrkesutbildning Allmänna utbildningslinjer arkitekturlinjen bergsvetenskapslinjen ekonomingenjörslinjen elektrotekniklinjen flygtekniklinjen geoteknologilinjen kemitekniklinjen lantmäterilinjen maskintekniklinjen teknisk fysik-linjen 96

U 68 föreslagna

teknisk fysik- och elektrotekniklinjen väg- och vattenbyggnadslinjen farmaceutiska linjer receptarielinjen laboratorieassistentlinjen agronomlinjen lantmästarlinjen hortonomlinjen landskapsarkitektlinjen trädgårdsteknikerlinjen jägmästarlinjen skogsmästarlinjen brandingenjörslinjen driftteknikerlinjen sjöingenjörslinjen yrkestekniska linjer teknisk variant av fysik-kemilinjen (A 1 — 121) kemi-biologilinjen (Bl —124) matematisk-systemvetenskapliga linjen (El-125) Lokala och individuella utbildningslinjer Lokala eller individuella utbildningslinjer med teknisk yrkesinriktning kan omfatta bl. a. kortare utbildningsalternativ och kombinationer av kurser inom ingenjörs-, agronom-, veterinär- och jägmästareutbildningarna och inom de ovan angivna linjevarianterna. SOU 1973:3

utbildningslinjer. Också kombinationer av kurser inom olika utbildningsområden kan vara motiverade. Studier med sådant syfte Allmänna utbildningslinjer förutsätts i relativt betydande utsträckning ske på lokal eller individuell utbildningslinje, juristlinjen omfattande t. ex. kurser om 80 eller 100 juridisk-samhällsvetenskapliga linjen poäng med beteendevetenskapligt, samhällsfilosofisk-samhällsvetenskapliga linjen vetenskapligt, naturvetenskapligt eller humaekonomlinjen nistiskt innehåll och 40 eller 20 poäng inom samhällsplanerarlinjen företagsekonomi, ekonomisk specialkurs elförvaltningslinjen ler annan specialkurs i gymnasieskolan, advissa ettåriga specialkurser i gymnasieskolan ministrativ teknik eller arbetsmarknadstekekonomiföreståndarlinjen nik med personaladministration. internatföreståndarlinjen Lokala och individuella utbildningslinjer hälsovårdsinspektörslinjen bör också inom denna sektor kunna avse korlinjen för högre grafisk utbildning tare utbildningsalternativ. sjökaptenslinjen linjen för revision, bank och beskattning socialadministrativa linjen 3 Värdyrkesutbildning utbildningsadministrativa linjen Allmänna utbildningslinjer personaladministrativa linjen transportadministrativa linjen arbetsterapeutlinjen linjen för administrativt systemarbete hörselvårdsassistentlinjen sekreterarlinjen logopedlinjen

2 Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning

administrativ-ekonomisk variant av pedagogik-sociologilinjen (C2-221) samhällsvetenskaplig linje 1 (D3-239, D3--240), samhällsvetenskaplig linje 2 (D4-242) matematisk-samhällsvetenskapliga linjen (D6-243) matematisk-systemvetenskapliga linjen (El-244) statistiklinjen (E2-245)

läkarlinjen medicinsk assistent-linjen psykologlinjen sjukgymnastlinjen sjuksköterskelinjen ålderdomshemsföreståndarelinjen tandläkarlinjen tandhygienistlinjen sociala linjen socialpedagoglinjen veterinärlinjen

Lokala och individuella utbildningslinjer Det finns inom administrativ yrkesverksamhet behov av personer med sakkunskap inom vitt skilda områden. I många fall rekryteras administrativ personal bland tekniker, lärare, vårdpersonal osv., som redan har sin verksamhet inom det område som administrationen avser. Det finns emellertid också ett behov av direktrekrytering från högskolan av personer med beteendevetenskaplig, naturvetenskaplig eller humanistisk grundutbildning eller med annan samhällsvetenskaplig grundutbildning än den som ges på allmänna SOU 1973:3

7 Lokala och individuella utbildningslinjer För flertalet vårdyrken är uppställda formella behörighetskrav, vilka i regel förutsätter genomgången utbildning på någon av ovan nämnda utbildningslinjer. Detta hindrar givetvis inte att försöksverksamhet bör kunna ske med utbildningslinjer som av berörda myndigheter bedöms som lämpliga för yrkesverksamhet inom vårdområdet.

4 Utbildning för undervisningsyrken Allmänna utbildningslinjer (De lärarutbildningar som berörs av lärarutbildningskommitténs förslag har inte medtagits i förteckningen. I fråga om sektorns avgränsning, se bl. a. avsnitten 3.2.1.3 och 3.8.1.) klasslärarlinjerna förskollärarlinjen fritidspedagoglinjen speciallärarlinjen linjerna för lärare i yrkesinriktade ämnen musikpedagoglinjen danspedagoglinjen ämneslärarlinjerna, vilka utgörs av undervisningsvariant inom fysik-kemilinjen (A 1-421) kemi-biologilinjen (B 1-421) psykologilinjen (C 1-421) samhällsvetenskaplig linje 2 (D4-421) historisk-samhällsvetenskapliga linjen (D5-421) matematisk-samhällsvetenskapliga linjen (D6-421) språklinjen (Fl-421) historielinjen (G 1-421) svensklinjen (G2-421)

linjen för kommunikations- och reklamutbildning regissörslinjen scenartistlinjen koreograflinjen konsthantverkslinjen kyrkomusikerlinjen instrumentalmusikerlinjen sångarlinjen kultur- och informationsvariant (bl. a. med bibliotekarieinriktning) av fysik-kemilinjen (A 1-521) kemi-biologilinjen (B 1-521) psykologilinjen (C 1 -521) pedagogik-sociologilinjen (C2-521) samhällsvetenskaplig linje 2 (D4-521) historisk-samhällsvetenskapliga linjen (D5-521) matematisk-samhällsvetenskapliga linjen (D6-521) matematisk-systemvetenskapliga linjen (El-521) statistiklinjen (E2-521) språklinjen (Fl—521, Fl-522) historielinjen (G 1-521) svensklinjen (G2-521) Viss konstnärsutbildningar föreslås inte bli organiserade på utbildningslinjer.

Lokala och individuella utbildningslinjer

Lokala och individuella utbildningslinjer

För undervisningsyrken är i allmänhet uppställda formella behörighetskrav, vilka i regel förutsätter genomgången utbildning på någon av nämnda utbildningslinjer. Detta hindrar givetvis inte att försöksverksamhet bör kunna ske med utbildningslinjer som av berörda myndigheter bedöms som lämpliga för yrkesverksamhet inom undervisningsområdet.

Utbildning för kulturförmedling och informationsverksamhet sker traditionellt i stor utsträckning i individuella kombinationer. Det är naturligt om detta sker också fortsättningsvis. Av detta skäl, och för att ge möjlighet till utveckling av allmänna utbildningslinjer med hjälp av lokala sådana, bör individuella och lokala utbildningslinjer få en förhållandevis stor andel av utbildningskapaciteten inom denna yrkesutbildningssektor. Genom att låta vissa yrkesförberedande kurser t. ex. i informationsteknik och museiteknik, ingå i en utbildningslinje kan man ge denna en direkt yrkesförberedande karaktär. Det är önskvärt att till informationsyrken rekrytera studerande med skilda kombinationer, bl. a. naturvetenskapliga.

5 Utbildning för kultur-och informationsyrken Allmänna utbildningslinjer religionsvetenskaplig linje ungdomsledarlinjen journalistlinjen 98

SOU 1973:3

Bilaga 4

Dimensionering av yrkesutbildningssektorerna

I denna bilaga redovisas U 68s förslag till antagningstal för utbildningslinjer i högskolan eller grupper av sådana vid 1970-talets mitt (jfr avsnitt 2.4).

Tabell 1. Sammanfattning av förslag till antagningstal för teknisk yrkesutbildning (allmänna utbildningslinjer). Utbildningslinjer/grupper av utbildningslinjer

Nuvarande antagningskapacitet, i regel 1971/72

U 68s förslag för mitten av 1970-talet (cirkatal) Ö N

1 Civilingenjörsutbildning (teknisk fakultet) 2 Naturvetenskaplig och matematisk utbildning 3 Yrkesteknisk högskoleutbildning 4 Farmaceutisk utbildning 5 Laboratorieassistentutbildning 6 Jordbruks- och skogsbruksutbildning 7 Övrig teknisk utbildning Summa

3 250

3 500

3 500

1 000

400 450

800 500 160 900 400 450

7 300

6 700

320 900 365 430

700 280 1 000

Ö = övre planeringsgräns N = nedre planeringsgräns SOU 1973:3 7*

Tabell 2. S a m m a n f a t t n i n g av förslag till antagningstal för administrativ och e k o n o m i s k y r k e s u t b i l d n i n g (allmänna utbildningslinjer). Utbildningslinjer/grupper av utbildningslinjer

Nuvarande antagningskapacitet, i regel 1971/72

U 68s förslag för mitten av 1970-talet (cirkatal)

1 Juristutbildning 2 Ekonom- och samhällsplanerarutb. filosofisk-samhällsvetenskaplig utbildning, socionomutbildning vid förvaltningslinje 3 Annan treårig administrativ och ekonomisk utbildning 4 Tvåårig administrativ och ekonomisk utbildning 5 Tvåårig utbildning i administrativt systemarbete 6 Ettåriga specialkurser inom gymnasieskolan med administrativ och ekonomisk inriktning 7 Ettårig specialkurs i gymnasieskolan för utbildning av systemmän och programmerare 8 Övrig administrativ och ekonomisk utbildning

ca 1 300

1 000

3 400

3 000

1 000

1 000

1 080

1 200

1 000

ca 400

Summa

8 800

7 700

Ö = övre planeringsgräns. N = nedre planeringsgräns

Tabell 3. S a m m a n f a t t n i n g av förslag till antagningstal för vårdyrkesutbildning (allmänna utbildningslinjer). Utbildningslinjer/grupper av utbildningslinjer

1 Läkarutbildning 2 Kortare högskoleutbildning inom vårdområdet 3 Tandläkarutbildning 4 Tandhygienistutbildning 5 Socionomutbildning på social linje 6 Psykologutbildning 7 Logopedutbildning 8 Socialpedagogutbildning 9 Veterinärutbildning Summa

Nuvarande i antagningskapacitet, regel 1971/72

U68s orslag för mitten av 1970-talet (cirkatal) Ö

N

1 050

1 050

4 250 380 50 1 100 750 1 20 65 50 7 600

5 000 500 100 1400 600 50 75 50 8 800

4 800 500 100 1 250 550 50 75 50 8 400

1 Avser antagningskapaciteten till studier för 40 poäng i psykologi. Ö = övre planeringsgräns N = nedre planeringsgräns 100

SOU 1973:3

Tabell 4. S a m m a n f a t t n i n g av förslag till antagningstal för utbildning till undervisningsyrken (allmänna utbildningslinjer). Utbildningslinjer/grupper av utbildningslinjer

Nuvarande antagningskapacitet, i regel 1971/72

1 Utbildning till ämneslärare 2 Utbildning av låg- och mellanstadielärare 3 Lärarutbildning i gymnastik, teckning, musik, hemkunskap, slöjd m. m. 4 Förskollärarn tbildning 5 Fritidspedagogutbildning 6 Lärare i industri- och hantverksämnen m. fl. 7 Musik- och danspedagoger Summa

U 68s förslag för mitten av 1970-talet (cirkatal) Ö

N

2 300

2 900

2 700

3 400

2 500

2 200 i

780 2 100 \ 280 / 460 170 ca 9 500

i

3 ggQ

3 gQQ

500 200 9 900

500 200 9 400

1 Ingår i antagning till utbildningslinje för ämneslärare. Ö = övre planeringsgräns N = nedre planeringsgräns.

Tabell

5.

Sammanfattning

av förslag till antagningstal

för utbildning för kultur-

och

informationsyrken (allmänna utbildningslinjer). Utbildningslinjer/grupper av utbildningslinjer

1 Utbildning för ungdoms- och fritidsverksamhet 2 Utbildning för kulturförmedling och informationsverksamhet 3 Utbildning till bibliotekarie 4 Religionsvetenskaptig utbildning 5 Högre konstnärlig utbildning Summa

Nuvarande antagningskapacitet, i regel 1971/72

U 68s förslag för mitten av 1970-talet (cirkatal)

360 200-300 350

400 360 500 400

400 360 400 400

2 000

1 900

1 Intagningskapaciteten vid bibliotekshögskolan 1972/73. Se avsnitt 2.5.3.6. Ö = övre planeringsgräns N = nedre planeringsgräns SOU 1973:3

o.

•"

c

Si • * -S3 C/5 t ?

* £ JS

o C/5

.*

O

-J

&

3 U

o "2> C

ta ig .5

o

o

09 C

C/5

73 IH T3 3 X ! J3

T3

^*£

o c

s;

X) T3 _k>

£ c -C D 3 >>

12 . 3 1)

*"2

i J »c« 3 >

> .« -3 ••3 c C CO g T3

||1 E " S

it

3! < 8° '-

&0 fc>0

C

C

C

'C

£1

.2 3 .£

•* Si "O r<u 15

ra

o cu c

2 ca LO

C ^

fe

•=>

>

OS

< CJL,

-H

CU

03 ^

>«0 =3

O tu 2 Q ! 2 |

cu 53

U «

3 O

[3D

«J

§•

^

bo

Äs E

c<j

W-E-2P

l S a

""C

>

5 o gbO.3 M S u*c* O x T E s

SOU 1973:3

TS M C •n C

s

t

gd : 0

><

Is 8 =».2. rt J2 .£ 73 "03 "«

^

»-H

3 M

r-

J '> 5

c , -a

s.§ i

2 ^c D

>,

.a 5 c ^

3 > K>

> .a ••3 c c

2o^

| §5 5 •* ^ E -

<"

•rt -^ •* <

O >>

^ ^ &p .2 ? .5 H

>>

go

I M C/3 C 0)

3 -Si,

> .5

<D

Qi

.S . * —i

I£

V3

"K c •C S

na

~

•a 5

i -|

.5P

OS

SOU 1973:3

<LU

-S Pu *3 i l l WI Si §

a •£ «3

o i l 9 l i a ga

a> J<S

•=

r^ .50 O 3 •SS S c

•8 s •5b: 103

Bilaga 5 Enhetskostnader för högskoleutbildning

Tabell 1. Uppskattade genomsnittliga undervisnings- och administrationskostnader i 1972 års löne- och prisläge per utbildningsplats och år för grundläggande högskoleutbildning. För utbildningslinjer i vilka ingår studiekurser vid nuvarande filosofisk fakultet hänvisas till tabell 2. Utbildning

Kostnad

TEKNISK YRKESUTBILDNING Statlig Arkitekt, bergsingenjör, civilingenjör Farmaceut Receptarie Agronom, hortonom, landskapsarkitekt Lantmästare Trädgårdstekniker Jägmästare Skogsmästare 1 Brandingenjör Sjöingenjör Yrkestekniska linjer

12 000 16 000 20 000 25 000 14 000 7 000 10 000

Kommunal Laboratorieassistent Drifttekniker

18 000 8 000

14 000 14 000 8 000 12 000

ADMINISTRATIV OCH EKONOMISK YRKESUTBILDNING Statlig Jurist Socionom Ekonomiföreståndare Hälsovårdsinspektör Sjökapten

3 000 6 000 12 000 8 000 7 000

Utbildning

Kostnad

Kommunal Ettåriga specialkurser i gymnasieskolan, genomsnitt Internatföreståndare Sekreterare

6 000 7 000 4 500

Övriga Högre grafisk utbildning

6 000

VÅRDYRKESUTBILDNING Statlig Läkare Tandläkare Socionom, Veterinär Sjukgymnast

25 000' 16 0006 000 20 000 7 000

Kommunal Arbetsterapeut Hörselvårdsassistent Medicinsk assistent Sjuksköterska Ålderkomshemsföreståndare Tandhygienist Socialpedagog

5 000 9 000 9 000 9 000 8 000 11 000 14 000

1 Därav lokalkostnader ca 7 000 kronor. Denna uppskattning är mer osäker än flertalet övriga på grund av de speciella svårigheterna att fördela kostnaderna under utbildnings- och socialhuvudtitlarna på grundutbildning, forskarutbildning, forskning och sjukvård. 3 Kostnader under anslaget tandsjukvårdskostnader ej medräknade. 2

104 SOU 1973:3

Utbildning

Kostnad

Utbildning UTBILDNING FÖR KULTUR- OCH INFORMATIONSYRKEN

UTBILDNING FÖR UNDERVISNINGSYRKEN Statlig Klasslärare Förskollärare Lärare i industri och hantverk ADB-lärare Danspedagog

12 000 6 000 12 000 20 000 25 000

Kommunal Fritidspedagog Musikpedagog

12 000 14 000 4

Statlig Religionsvetenskaplig utbildning Journalist Regissör Scenartist Koreograf Mimartist Målare, skulptör Konsthantverkare Kyrkomusiker, instrumentalmusiker, sångare Övrig Kommunikations- och reklam linjen

4 Kostnad

3 500 9 000 90 000 40 000 50 000 25 000 14 000 12 000 14 000

8 000

Skattat på grundval av kostnaderna vid musikhögskolan.

Tabell 2. Uppskattade genomsnittliga undervisnings- och administrationskostnader per resursplats och år för studiekurser inom utbildningslinjer som närmast svarar mot nuvarande utbildning vid de filosofiska fakulteterna samt kombinationsutbildningar i 1972 års löne- och prisläge. Studiekurs (motsvarande) Beteendevetenskapliga, samhällsvetenskapliga, N språkliga och historisk-estetisk-religionsveten- i skapliga ämnesområden (ej psykologi och in- [ formationsbehandling) / Psykologi Informationsbehandling Biologi, kemi, logopedi Fysik Övriga ämnesområden, genomsnitt Studie- och yrkesorienteringsfunktionärer Praktisk-pedagogisk utbildning för ämneslärare Egentlig bibliotekarieutbildning Specialkurser ingående i kombinationsutbildning (ej kurs i informationsbehandling) D:o kurs i informationsbehandling Ekonomisk specialkurs

SOU 1973:3

Kostnad 4 0005 000 ca 10 000 ca 8 000 ca 20 000 ca 16 000 ca 14 000 ca 8 000 ca 25 000 ca 10 000 6 0007 000 ca 10 000 ca 7 000

Tabell 3. Uppskattade totalkostnader för olika utbildningslinjer i högskolan. För kostnader för kurser och studiekurser i vissa fall hänvisas till tabell 2. Utbildning

Utbildningstidens längd År

Totalkostnad för undervisning och administration

Läkare Veterinär Tandläkare Jurist Agronom Civilingenjör Amneslärare, laborativa ämnen Amneslärare, icke-laborativa ämnen Ekonomlinjen Mellanstadielärare Statens scenskolor Lågstadielärare Sjuksköterska Socialadministration 1

5,5 5,5 5 4,5 4 4 4 4 3 3 3 2,5 2,5 2

140 000 110 000 80 000 15 000 50 000 55 000 80 000 35 000 12 000 35 000 120 000 30 000 25 000 10 000

Kombinationsutbildning.

KU

öt

SI SL.

J

3 APR 1973 ; STOCKHOLM

|

Statens offentliga utredningar 1973 Kronologisk förteckning

1. Litteraturen i skolan. U. 2. Högskolan. U. 3. Högskolan. Sammanfattning. U.

Statens offentliga utredningar 1973 Systematisk förteckning

Utbildningsdepartementet Litteraturen i skolan. Separat bilagedel 4 till litteraturutredningens huvudbetänkande. [1 j 1968 års utbildningsutredning. 1. Högskolan. [2] 2. Högskolan. Sammanfattning. [3]

A n m . Siffrorna inom klämmer betecknar utredningens nummer i den kronologiska förteckningen.

Publikationer från U68 U68 Debatt •

Mål för högre utbildning, 1969.

•

Högre utbildning — f u n k t i o n och struktur, 1969.

•

Högre utbildning — forskningsanknytning och studieorganisation, 1970.

•

Gymnasieskolan— några utvecklingslinjer, 1970.

U68 Rapport 1 Universitetsstudier utan examen. Rapport t i l l 1968 års utbildningsutredning. Sammandrag och kommentarer, SOL) 1971:60. 2 Val av utbildning och yrke, SOU 1971:61. 3 Högre utbildning och arbetsmarknad, SOU 1971:62. 4 Högre utbildning — regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler, SOU 1972:23.

Betänkanden Högskolan, SOU 1973:2. Högskolan. Sammanfattning, SOU 1973:3 Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning, SOU 1973:12 (utkommer senare).

Allmänna Förlaget

3 APR 1973 i_M «Tu^ •

—

ISBN 91-38-01516-1