Högskolor för konstnärlig utbildning

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Ke •y

Högskolor för konstnärlig utbildning

Betänkande avgivet av Konstnärsutbildningssakkunniga Stockholm 1970

Statens offentliga utredningar 1970

Kronologisk förteckning

1. Barns utemiljö. Tryckeribolaget. C. 2. Om stat cch kyrka. Beckman. U. 3. Balansersd regional utveckling. Esselte. In. 4 Reformerad lärarutbildning. Svenska Reproduktions A B . U. 5. Statligt stöd till fiskehamnar Esselte. J o . 6. Ny livsmedelsstadga m.m. Del I. Förslag o:h motiv. Tryckeribolaget. S. 7. Ny livsmedelsstadga m.m. Del II. Bilagor. Tryckeribolaget. S. 8. Yrkesteknsk högskoleutbildning. Svenska Reproduktions AB. U. 9. Snöskoten-fordonet och föraren. Esselte. K. 10. Fria läronedel. Beckman. U. 1 1 . Folktandvårdens utbyggande och reglering. Beckman. S. 12. Värnpliktstjänstgöringens civila meritvärde Esselte. Fö. 13. Sveriges snergiförsörjnmg. Energipolitik och organisation. Sverska Reproduktions A B . I. 14. Urbaniserngen i Sverige. Bilagedel I till Balanserad regional itveckling. Esseite. In. 15. RegionaUkonomisk utveckling. Bilagedel II till Balanserad regbnal utveckling. Esselte. In. 16. Riksdagsgrupperna • Regeringsbildningen. Norstedt & Söner. J u 17. Ersättare tör riksdagsledamöterna. Esselte. J u . 18. Upphandlng av byggnader. Del 2. Administrationen. Beckman. Fi. 19. Svensk FM-lag. Esselte. J u . 20. Behörighet • Meritvärdering • Studieprognos. Specialundersökningar av kompetensfrågor. Esselte. U. 2 1 . Vägar till högre utbildning. Del 1 . Behörighet och urval. Esseli i. U. 22. Pedagogisk utbildning och forskning. Berlingska Boktryckeriet. Lund. U. 23. Understöcsföreningar. Svenska Reproduktions A B . Fi. 24. Rationell bensinhandel. Esselte. H. 25. Aspiratiorar, möjligheter och skattemoral. Göteborgs Offsettrycceri A B , Surte. Fi. 26. Körkort och körkortsregistrering. Norstedt & Söner. K. 27. Allmänna /al på våren? Norstedt & Söner. J u . 28. Tjänstgömgsbetyg. Norstedt & Söner Fi. 29. Decentralisering av statlig verksamhet. Esselte. Fi. 30. Stordriftsfjrdelar inom industriproduktionen. Esselte. Fi. 3 1 . Militära staff och disciplinmedel. Esselte. J u . 32. Polisen i samhället. Esselte. J u . 33. Medel för styrning av byggnadsverksamheten. Norstedt & Söner. h. 34. Svenska falkets inkomster. Esselte. In. 35. Hemförsälning. Göteborgs Offsettryckeri A B , Surte. J u . 36. Kilometerteskattning. Berlingska Boktryckeriet, Lund. Fi. 37. översyn Bl vissa punktskatter. Esselte. Fi.

Anm. Om särshld tryckort ej anges är tryckorten Stockholm.

38. Förtrolig företagsinformation och börshandel. Esselte. Fi. 39. Sexualkunskapen på grundskolans låg- och mellanstadier. Esselte. U. 40. Revision av vattenlagen. Norstedt & Söner. J u . 4 1 . Företag och Samhälle. Del 1 . Esselte. I. 42. Företag och Samhälle. Del 2. Esselte, i. 43. Ungdom - Bostad. Esselte. In. 44. Språkundersökning bland finländska barn och ungdomar i Sverige. Esselte. U. 45. Gruvrättslig speciallagstiftning. Svenska Reproduktions AB. Ju. 46. Den äldre arbetskraften inom byggnadsindustrin. Esselte. I n . 47. Skydd mot avlyssning. Norstedt & Söner. J u . 48. Svensk författningssamling. Norstedt & Söner. J u . 49. Yrkesskadeförsäkringens finansiering. Esselte. S. 50. Viss medicinsk och farmaceutisk yrkesutbildning. Svenska Reproduktions A B . U. 5 1 . Mellansvensk gruvindustri. Almqvist & Wiksell, Uppsala. I. 52. Om lotterier. Norstedt & Söner. H. 53. Distriktsveterinärernas tjänstgöringsförhållanden, m.m. Svenska Reproduktions A B . J o . 54. Forskning för försvarssektorn. Norstedt & Söner. Fö. 55. Vägar till högre utbildning. Del 2. Organisation och i n formation. Esselte. U. 56. Ersättning vid vissa sjukvårdande åtgärder och sjukresor. Esselte. S. 57. Narkotikamissbruk hos inskrivningsskyldiga 1968/1969. Tryckeribolaget. S. 58. Yrkesutbildning och arbetsliv. Svenska Reproduktions A B . U. 59. TEKO-industrierna inför 70-talet. Del I. Analys, slutsatser, förslag. Tryckeribolaget. I. 60. TEKO-industrierna inför 70-talet. Del I I . Bilagor. Tryckeribolaget. I. 6 1 . Trafiknykterhetsbrott. Esselte. J u . 62. Utbetalning av kommunalskatt. Esselte. Fi. 63. Svensk krigsmaterielexport. Svenska Reproduktions A B . H. 64. Bättre socialtjänst för handikappade. Esselte. S. 65. Utbildning m.m. av värnpliktiga i specialtjänst. Esselte. Fö. 66. Högskolor för konstnärlig utbildning. Esselte. U.

Statens offentliga utredningar 1970:66 Utbildningsdepartementet

Högskolor för konstnärlig utbildning

Betänkande avgivet av konstnärsutbildningssakkunniga Stockholm 1970

ESSELTE TRYCK, STOCKHOLM 1970 ALLF 107 2019

Till Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Den 1 september 1967 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst åtta sakkunniga för att utreda konstnärsutbildningen m. m. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen samma dag såsom sakkunniga direktören Paul Lindblom, professorn Hans Brunnberg, konstnären Olle Kåks, numera professorn Ulf Linde, numera överintendenten Åke Meyerson, numera professorn Endre Nemes, ädelsmeden Sigurd Persson och professorn Philip von Schantz. Departementschefen utsåg Lindblom att vara ordförande. De sakkunniga har antagit namnet konstnärsutbildningssakkunniga (KUS). Den 3 maj 1968 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för utbildningsdepartementet att utvidga uppdraget för konstnärsutbildningssakkunniga att även omfatta konstfackskolans framtida organisation m. m. samt att öka antalet sakkunniga till högst elva. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen samma dag såsom ytterligare sakkunniga i utredningen professorn Carl-Axel Acking, studeranden Hans Bergman och arkitekten SAR Mårten Larsson. Den 14 november 1968 erhöll konstnären Olle Kåks begärt entledigande från sitt uppdrag. Att såsom experter biträda de sakkunniga har genom sedermera fattade beslut tillkallats numera fortbildningsledaren vid SOU 1970: 66

lärarhögskolan i Stockholm Hans Wahrby, grafikern Jan Anders Bohman, filosofie licentiaten Björn Henrik Hallström, fotografen Inge Pål-Nils Nilsson, förste intendenten Marita Lindgren-Fridell samt arkitekterna SAR Bo Myrenberg och Lars Myrenberg. Till sekreterare förordnades fr. o. m. den 1 oktober 1967 filosofie kandidaten Nils Johansson. Till biträdande sekreterare förordnades fr. o. m. den 1 november 1967 kanslisten i dåvarande ecklesiastikdepartementet Birgitta Erikson samt fr. o. m. den 16 oktober 1968 filosofie kandidaten Björn Jansson. Därtill anmodad har de sakkunniga till vederbörande statsråd avgivit följande remissyttranden: den 7 december 1967 över konstfackskolans styrelse i april 1967 framlagda förslag till konstfackskolans framtida organisation m. m., vilket förslag den 3 maj 1968 har överlämnats till de sakkunniga, den 19 februari 1968 över skolöverstyrelsens förslag om översyn av läroplan för grundskolan, den 20 augusti 1968 över framställning från styrelsen för konstfackskolan att få överskrida vissa anslagsposter budgetåret 1968/69, den 20 september 1968 över framställning från Akademien för de fria konsterna att arkitekturskolan vid konsthögskolan inordnas i examenssystemet för universitet

och högskolor, den 30 november 1968 över ansökan från Överkalix kommun om utbildning av konsthantverkare inom kommunen, den 25 juni 1970 över skrivelse från studenter vid institutionen för konstvetenskap vid Stockholms universitet om institutionens lokalisering, över Akademiens för de fria konsterna med konsthögskolan för budgetåren 1968/ 69-1970/71 och över konstfackskolans anslagsframställningar för budgetåren 1969/ 70-1970/71 samt över fyra olika framställningar från Akademien för de fria konsterna att tre professurer i målning vid konsthögskolan måtte tills vidare få uppehållas med vikarier och att professuren i teckning tills vidare måtte få vakantsättas. De sakkunniga har vidare den 30 januari 1968 avgivit yttrande över yrkesutbildningsberedningens tredje betänkande rörande yrkesutbildningen (SOU 1967: 48). Till de sakkunniga har från vederbörande departement överlämnats följande: promemoria från maj 1961 från Svenska slöjdföreningen om eventuell översyn av utbildningen till yrkesmässiga verksamheter inom ting- och miljögestaltningens område, skrivelse den 4 december 1964 från konstfackskolans styrelse om minskning av undervisningstimmarnas längd vid skolan, skrivelse från februari 1965 från Sven Sahlberg m. fl. lärare vid konstfackskolan med synpunkter på inträdesfordringarna vid teckningslärarinstitutet, en utredning från 10 maj 1966 utförd av Sveriges inredningsarkitekters riksförbund (SIR) om utbildningen av inredningsarkitekter, skrivelse den 15 juli 1966 från statskontoret om konstfackskolans administrativa och kamerala verksamhet, skrivelse den 30 juni 1967 från konstfackskolans styrelse om inrättande vid skolan av en ny tjänst som fototekniker, skrivelse den 27 februari 1968 från Konstnärernas riksorganisation om kurs för vidareutbildning av konstnärer för behörighet som teckningslärare samt

skrivelse den 30 december 1968 från Grafiska institutet om höjning av statsbidraget m. m. Härutöver har utredningen erhållit skrivelser och framställningar från myndigheter, organisationer och enskilda. Kommittén får härmed överlämna sitt betänkande Högskolor för konstnärlig utbildning. Särskilt yttrande har avgivits av ledamoten Hans Bergman. Detta är utredningens huvudbetänkande. Utredningen kommer att fortsätta sitt arbete i vad avser arkitekturskolans och institutets för materialkunskap vid konsthögskolan i Stockholm framtida ställning samt utbildning av lärare till de av de sakkunniga föreslagna högskolorna. Stockholm den 25 augusti 1970.

Paul Lindblom Carl-Axel

Acking

Hans

Bergman

Hans Brunnberg

Mårten

Larsson

Ulf Linde

Åke Meyer son

Endre Nemes

Sigurd Persson Philip von Schantz /Nils

Johansson

SOU 1970: 66

Innehåll

Kapitel 1 Utredningsuppdraget m.m... 1.1 Direktiven 1.2 Utredningsuppdragets avgränsning 1.3 Utredningsarbetets bedrivande . .

11 11 13 13

Kapitel 2 Utbildningens mål och funktion 2.1 Utgångspunkter 2.2 Mål och funktion 2.2.1 Inledning 2.2.2 Konst 2.2.3 Konsthantverk 2.2.4 Design 2.2.5 Generella mål för utbildningen 2.3 Plan för utbildningen 2.3.1 Inledning 2.3.2 Utbildningens nivå . . . . 2.3.3 Utbildningens integrerande funktion 2.3.4 Undervisningens uppläggning 2.3.5 Fort- och vidareutbildning .

14 14 15 15 15 19 20

Kapitel 3 Konstnärs- och designerutbildningens nuvarande organisation . . 3.1 Allmänt 3.2 Grundskolan 3.3 Gymnasieskolan 3.3.1 Inledning 3.3.2 Gymnasiet 3.3.3 Fackskolan 3.3.4 Yrkesskolan - Allmänt Estetisk linje - Övriga linjer och varianter inom yrkesskolan 3.4 Konsthögskolan 3.4.1 Historik 3.4.2 Utbildningens organisation SOU 1970: 66

22 23 23 23 24 26 26

28 28 28 29 29 30 31

32 37 37

Allmänt - Målar-, skulpturoch grafikskolorna - Arkitekturskolan - Institutet för materialkunskap 3.4.3 Intagningsförfarande . . . 3.4.4 Personal 3.4.5 Administration 3.4.6 De studerande - Allmänt Galleri Mejan - Statistiska uppgifter 3.4.7 Lokaler 3.5 Konstfackskolan 3.5.1 Historik 3.5.2 Utbildningens organisation . 3.5.3 Intagningsförfarande . . . 3.5.4 Förberedande kurser . . . 3.5.5 Examination och praktik. . 3.5.6 Personal 3.5.7 Administration 3.5.8 De studerande - Allmänt Antal studerande - Avgångsbetyg - Antal sökande och antagna - Skolunderbyggnad - Antal studerande från norrlandslänen 3.5.9 Lokaler 3.5.10 Utredning framlagd av konstfackskolans styrelse - Allmänt - Förslag till framtida organisation - Aftonskola Skolans ledning, lärare, utbildningstidens längd m. m. Låroämnen - Forskning och undersökningsverksamhet Reservationer - Remissbehandling 3.6 Valands konstskola

40 44 44 45

46 50 51 51 51 55 57 59 59 60

62 68

68 71 5

3.6.1 Inledning 3.6.2 Utbildningens organisation . 3.6.3 De studerande 3.7 Konstindustriskolan 3.7.1 Inledning 3.7.2 Utbildningens organisation Allmänt - Konstindustriella dagskolan - Högre grafisk kurs - Skolan för bokindustri - Aftonskolans konstyrkesavdelningar - Byggnadsritarekursen - Inredningsritarekursen - Kartritningskursen Guldsmedsskolan 3.7.3 De studerande 3.8 Ytterligare skolor 3.8.1 Förbundet Sveriges konstskolor 3.8.2 Nyckelviksskolan . . . . 3.8.3 Anders Beckmans skola . . 3.8.4 Folkhögskolor 3.8.5 Grafiska institutet . . . .

71 71 72 72 72

72 76 77 77 77 78 78 79

Kapitel 4 De sakkunnigas förslag till framtida organisation av den högre konstnärs- och designerutbildningen 81 4.1 Allmänna överväganden 81 4.2 Konstnärlig grundutbildning . . . 81 4.2.1 Motiv för särskild grundutbildning 81 4.2.2 Grundutbildningens längd . 84 4.2.3 Grundutbildningens nivå. . 84 4.2.4 Utbildningsenheter - Inledning - Antal och förläggning 86 4.3 Den högre nivån 87 4.3.1 Allmänt 87 4.3.2 Utbildningens längd . . . 89 4.3.3 Utbildning inom fri konst . 90 4.3.4 Utbildning inom konsthantverk 91 4.3.5 Utbildning inom design och näraliggande områden - Inledning - Miljögestaltningens teori Samhällsplanering, arkitektur m. m. - Produktdesign och verbal-visuell information - Sammanställning 92 4.3.6 Utbildningsenheter - Utgångspunkter - Antal och förläggning - Namnfrågan . . 103 4.4 Konstnärs- och designerutbildningens förhållande till utbildningsväsendet i övrigt 108 4.4.1 Det allmänna skolväsendet 108 4.4.2 Fria konstskolor m. m. . . 108 6

4.4.3 Annan eftergymnasial utbildning 4.4.4 TeckningslärarutbildningenUtgångspunkter - Förslag till teckningslärarutbildningens framtida organisation . . . 4.4.5 Slöjdlärarutbildningen . . . 4.4.6 Konservatorsutbildningen . 4.4.7 Scenografutbildningen . . . 4.4.8 Fotograf utbildningen . . . 4.5 Huvudmannaskap och central ledning 4.5.1 Inledning 4.5.2 Samarbetsnämnd 4.5.3 Akademien för de fria konsterna 4.6 De enskilda utbildningsenheternas ledning 4.6.1 Inledning 4.6.2 Styrelsen - Arbetsuppgifter Sammansättning 4.6.3 Utbildningsnämnden . . . Kapitel 5 Pedagogiska frågor 5.1 Utgångspunkter 5.2 Speciella pedagogiska frågor . . . 5.3 Undervisningens omfattning . . . 5.3.1 Läsåret 5.3.2 Antal undervisningstimmar 5.3.3 Undervisningstimmarnas längd 5.4 Undervisningsformer 5.4.1 Inledning 5.4.2 Föreläsning 5.4.3 Seminarieövning 5.4.4 Gruppundervisning . . . . 5.4.5 Individuellt arbete . . . . 5.4.6 Studiebesök 5.4.7 Projektarbete 5.5 Läromedel 5.6 Utvärdering 5.7 Fortbildning m. m

Kapitel 6 Formhögskolor 6.1 Utgångspunkter 6.2 Mål 6.2.1 Inledning 6.2.2 Mål för fortsatta studier inom annan eftergymnasial utbildning - Del av konstnärsoch designerutbildning - Del av teckningslärarutbildning Del av filosofie kandidatexamen - Del av kombination

113 117 117 118 120 121 121 122 123 124 124 125 126 127 127 127 128 128 129 130 130 130 131 131 131 131 132 132 132 133 133

135 135 136 136

SOU 1970: 66

med eftergymnasial utbildning i övrigt 6.2.3 Mål som kompletterande yrkesutbildning 6.2.4 Pedagogiska mål 6.3 Utbildningens uppläggning . . . . 6.3.1 Inledning 6.3.2 Studerandekategorier . . . 6.3.3 Ämnesuppsättning - Förutsättningar - Gemensamma ämnen - Tillvalsämnen -Ämnen inom fördjupningarna . . 6.3.4 Fördjupningsstudier - Fördjupningsalternativ - Fri konst - Produkt- och miljödesign Grafisk design - Teori Konsthantverkliga studier . . 6.3.5 Övningsskola 6.3.6 Kvällsverksamhet . . . . 6.3.7 Undervisningsformer . . . 6.3.8 Kunskapsprov och betyg . . 6.3.9 Närvarokrav 6.3.10 Intyg om genomgången utbildning 6.3.11 Undervisningens schemaläggning - Läsår - Antal undervisningstimmar - Motiv för schemaläggning - Principer för schemaläggningen . . 6.3.12 Timplan 6.3.13 Ämnesinnehåll - Förutsättningar - Formlära - Bildhistoria - Kulturpolitisk orientering - Språklig framställning Gestaltningsövningar - Främmande språk - Tillämpad matematik - Handskrift - Pedagogik och utbildningsteknologi - Estetik - Bildkommunikation - Miljökunskap . . . 6.4 Studierådgivning 6.5 Inre organisation 6.5.1 Inledning 6.5.2 Personal 6.5.3 Lärarpersonalens uppgifter Rektor - Studierektor - Lektorer - Facklärare - Övriga lärare 6.5.4 Teknikerpersonal 6.5.5 Bibliotek 6.5.6 Kansli m. m. - Centralt kansli - Vaktmästarexpedition Skolsocial personal . . . . 6.5.7 Lokaler SOU 1970: 66

136 139 140 141 141 142

145 147 147 148 148 149 150

150 151

152 162 162 162 163

163 165 166

166 167

Kapitel 7 Konsthögskolor 7.1 Utgångspunkter 7.2 Mål 7.3 Utbildningens uppläggning . . . . 7.3.1 Inledning 7.3.2 Studerandekategorier . . . 7.3.3 Kurssystem 7.3.4 Kvällsverksamhet 7.3.5 Studieplanering 7.3.6 Undervisningsformer - Inledning - Projekt - Studiebesök och studieresor . . . . 7.3.7 Intyg om genomgången utbildning och betygsfrågan . 7.3.8 Närvarokrav 7.3.9 Läsår 7.3.10 Antal undervisningstimmar 7.3.11 Samarbete med andra utbildningsinstitutioner . . . 7.4 Studierådgivning 7.5 Fortbildning 7.6 Forskning 7.7 Inre organisation 7.7.1 Avdelningar - Allmän avdelning - Miljöavdelning - Grafikavdelning - Teoretisk avdelning 7.7.2 Personal 7.7.3 Lärarpersonalens uppgifter Rektor - Professorer - Gästlärare - Lektorer - Assistenter - Tillfällig lärarpersonal 7.7.4 Teknikerpersonal 7.7.5 Bibliotek 7.7.6 Kansli m. m. - Centralt kansli - Vaktmästarexpedition Skolsocial personal . . . . 7.7.7 Lokaler

168 168 169 170 170 170 171 172 173

Kapitel 8 Designhögskolor 8.1 Utgångspunkter •. . 8.1.1 Allmänt 8.1.2 Designerns verksamhet. . . 8.2 Mål 8.3 Utbildningens uppläggning . . . . 8.3.1 Inledning 8.3.2 Studerandekategorier . . . 8.3.3 Ämnesområden för stödjande undervisning - Designteori - Funktionsstudier - Formstudier - Informationsstudier - Konstruktionsstudier - Produktionsstudier 8.3.4 Tillämpningsarbete . . . . 8.3.5 Stödundervisning

189 189 189 189 191 191 191 195

173 174 175 176 176 176 177 178 179 180

180 183

183 186 187

187 188

195 198 199 7

8.3.6 8.3.7 8.3.8

Kurssystem 199 Kvällsundervisning . . . . 199 Studieplanering och kursvärdering 200 8.3.9 Undervisningsformer - Inledning - Projekt - Praktik Symposier - Studiebesök och studieresor 201 8.3.10 Normalstudievägar - Inledning - Produktdesign - Informationsdesign - Närmiljödesign 204 8.3.11 Poängsystem 206 8.3.12 Tentamina och betyg . . . 207 8.3.13 Närvarokrav 207 8.3.14 Examination 208 8.3.15 Schemaläggningsprinciper Läsår - Antal undervisningstimmar - Periodindelning . . 208 8.3.16 Timplan 209 8.4 Studierådgivning 209 8.5 Fortbildning 211 8.6 Forskning 211 8.6.1 Produktdesign 213 8.6.2 Visuell information . . . . 213 8.6.3 Miljögestaltning 213 8.6.4 Forskningsråd 213 8.7 Inre organisation 214 8.7.1 Inledning 214 8.7.2 Personal 215 8.7.3 Lärarpersonalens uppgifter Rektor - Studierektor - Professorer - Lektorer - övriga lärare 216 8.7.4 Teknikerpersonal 218 8.7.5 Bibliotek 220 8.7.6 Kansli m. m. - Centralt kansli - Vaktmästarexpedition Normalstudievägarnas kansli - Skolsocial personal . . . 220 8.7.7 Lokaler 221 Kapitel 9 Dimensionering 223 9.1 Dimensioneringsfaktorer 223 9.1.1 Allmänt 223 9.1.2 Kulturpolitiska överväganden 224 9.1.3 Arbetsmarknadsmässiga överväganden 225 9.1.4 Den enskildes behov av och önskemål om utbildning . . 227 9.2 Formhögskolor 227 9.2.1 Inledning 227 9.2.2 Del av konstnärs- och designerutbildning 229

9.2.3 Del av teckningslärarutbildning 9.2.4 Del av filosofie kandidatexamen 9.2.5 Kombination med studier vid övriga eftergymnasiala utbildningsinstitutioner . . 9.2.6 Komplement till tidigare yrkesutbildning 9.2.7 Förslag till dimensionering av formhögskolorna . . . 9.3 Konsthögskolor 9.3.1 Inledning 9.3.2 Förslag till dimensionering av konsthögskolorna - Ordinarie studerande - Specialstuderande - Sammanställning 9.4 Designhögskolor 9.4.1 Inledning 9.4.2 Förslag till dimensionering av designhögskolorna- Ordinarie studerande - Specialstuderande - Sammanställning Kapitel 10 Intagningsgrunder och intagningsförfarande 10.1 Utgångspunkter 10.2 Begreppet kreativitet 10.3 Mätning av kreativitet 10.4 Intagning till formhögskolor . . 10.4.1 Inledning 10.4.2 Allmänt behörighetskrav . 10.4.3 Speciellt behörighetskrav . 10.4.4 Avvägning mellan allmänna och speciella behörighetsmeriter 10.4.5 Intagningsorgan - Allmänt - Lokala intagningsnämnder - Central intagningsnämnd 10.4.6 Intagningsförfarande Etappvis intagning - Ansökningshandlingar och arbetsprov - Antagningsprov och antagningsintervjuer - Central clearing 10.5 Intagning till konsthögskolor . . 10.5.1 Inledning 10.5.2 Intagningsgrunder . . . . 10.5.3 Intagningsorgan 10.5.4 Intagningsförfarande Etappvis intagning - Ansökningshandlingar och arbetsprov - Antagningsintervjuer

230 230

230 231 231 231 231

232 234 234

238 238 239 241 242 242 244 245

248 252 252 252 253

254 SOU 1970: 66

10.6 Intagning till designhögskolor . . 10.6.1 Inledning 10.6.2 Intagningsgrunder . . . . 10.6.3 Intagningsorgan 10.6.4 Intagningsförfarande Etappvis intagning - Ansökningshandlingar och arbetsprov - Antagningsprov och antagningsintervjuer. . . . 10.7 Vissa gemensamma frågor . . . 10.7.1 Intagning av utländska studerande 10.7.2 Expertgrupp för intagningsfrågor 10.7.3 Vissa ersättningsfrågor . .

255 255 255 257

257 259 259 262 262

Kapitel 11 Kostnadsberäkningar . . . 263 11.1 Utgångspunkter 263 11.2 Driftskostnader 263 11.2.1 Samarbetsnämnden . . . 263 11.2.2 Formhögskolor - Avlöningar - Sjukvård m. m. - Reseersättningar - Lokalkostnader - Expenser - Lönekostnadspålägg - Undervisningsmateriel - Sammanfattning 263 11.2.3 Konsthögskolor - Inledning - Avlöningar - Sjukvård m. m. - Reseersättningar Lokalkostnader - Expenser - Lönekostnadspålägg - Undervisningsmateriel - Sammanfattning 267 11.2.4 DesignhögskolOi. - Avlöningar - Sjukvård m. m. Reseersättningar - Lokalkostnader - Expenser - Lönekostnadspålägg - Undervisningsmateriel - Sammanfattning 269 11.2.5 Sammanfattning av driftskostnader 272 11.3 Investeringskostnader 273 Kapitel 12 Övergång till nytt utbildningssystem 12.1 Utgångspunkter 12.2 Uppbyggnadsskedet 12.2.1 Förslag till tidsplan . . . 12.2.2 Successiv ökning av intagningskapaciteten 12.3 Övergångsskedet 12.3.1 Organisationskommitté och lokala styrelser 12.3.2 Konsthögskolan . . . . SOU 1970: 66

276 276 276 276 277 278 278 279

12.3.3 Konstfackskolan 12.3.4 Övriga skolor 12.4 Författningsändringar

. . . .

280 280 281

Kapitel 13 Sammanfattning av utredningens förslag 282 13.1 Inledning 282 13.2 Utbildningens mål och funktion 282 13.3 Konstnärs- och designerutbildningens nuvarande organisation 283 13.4 Förslag till framtida organisation av den högre konstnärs- och designerutbildningen 285 13.5 Pedagogiska frågor 286 13.6 Formhögskolor 287 13.7 Konsthögskolor 288 13.8 Designhögskolor 289 13.9 Dimensionering 292 13.10 Intagningsgrunder och intagningsförfarande 292 13.11 Kostnadsberäkningar 294 13.12 Övergång till nytt utbildningssystem 294 Särskilt yttrande av ledamoten Hans Bergman

296 Bilagor 1. Pedagogiska principer i konstnärsutbildningen. (Av fil. lic. Marita Lindgren-Fridell) 297 317 2. Stadgeförslag 3. Lokalprogram. (Av professor Hans Brunnberg och arkitekterna SAR Bo och Lars Myrenberg) 334

1 Utredningsuppdraget m. m.

1.1 Direktiven

Utredningen har meddelats direktiv i anförande till statsrådsprotokollet dels den 1 september 1967, dels den 3 maj 1968. Den 1 september 1967 anförde dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, bl. a. följande: Omdaningen av vårt utbildningsväsen under 1960-talet har omfattat endast delar av den högre estetiska utbildningen. Utvecklingen har i hög grad följt de fortgående förändringarna inom olika konstnärliga verksamhetsområden. På filmens och teaterns områden har reformarbetet lett till nya utbildningsvägar för filmregissörer och filmfotografer vid Svenska filminstitutet. Under 1963 inleddes en statlig försöksverksamhet med utbildning av koreografer, som år 1964 utvidgades med en försöksvis organiserad utbildning av danspedagoger. Utbildningen av skådespelare fick år 1964 en ny organisation med tre statliga scenskolor. På det sceniska området fortgår reformarbetet i fråga om utbildningen såväl av musikdramatiska artister som av olika yrkesgrupper på den konstnärliga dansens område. Ett principförslag om den framtida utbildningen av regissörer och vissa andra konstnärliga yrkesutövare på filmens och teaterns områden godkändes vidare av 1966 års riksdag (prop. 95, SU 111, rskr 253). Den närmare utformningen av denna utbildning har utretts av en särskilt tillsatt organisationskommitté. Kommitténs förslag remissbehandlas f. n. På musikens område utreds utbildningsfrågorna av 1965 års musikutbildningskommitté. Någon översyn av utbildningen på bildkonstens och den konstnärliga formgivningens område har ännu inte kommit till stånd. Flera initiativ har dock tagits i denna fråga och vissa SOU 1970: 66

förslag till delreformer föreligger beträffande såväl konsthögskolan som konstfackskolan. Konstnärsutbildningen sker f. n. vid konsthögskolan och konstfackskolan, vid vissa privata skolor, av vilka en del är statsunderstödda, såsom Valands konstskola, Konstindustriskolan i Göteborg, Grafiska institutet, Stiftelsen Stockholms fria konstskolor samt vid vissa speciella skolor såsom Nyckelviksskolan och olika reklamskolor. Dessa skolor utbildar konsthantverkare av olika slag, formgivare samt »fria» konstnärer inom måleri, skulptur och grafik. Vid konsthögskolan kan vidare arkitekter få en konstnärlig efterutbildning. Organisatoriskt omfattar konsthögskolan en målarskola, en skulpturskola, en skola för grafisk konst och en arkitekturskola. Till högskolan hör dessutom ett institut för materialkunskap och en skola för monumentalmålning och dekorativ konst. Sedan läsåret 1965/66 har högskolan även konservatorsutbildning. Inom konsthögskolan prövas från och med höstterminen 1963 en ändrad undervisningsform, som i huvudsak innebär att eleverna under de två första läsåren inte lika strängt som tidigare uppdelas på olika huvudämnen. Den grundläggande undervisningen, som är gemensam för flera av skolans utbildningslinjer, har en gemensam ledning. Konstfackskolan består av en tvåårig konstindustriell dagskola, en treårig konstindustrieli aftonskola, en tvåårig högre konstidustriell skola och ett treårigt teckningslärarinstitut. Vid den konstindustriella dagskolan finns en ettårig förberedande kurs för teckningslärarinstitutet och vid aftonskolan finns en tvåårig sådan kurs. Vid de tre konstindustriella skolorna meddelas undervisning i sju fackavdelningar, nämligen en för textilarbete, en för dekorativ målning, en för skulptur, en för keramik, en för möbler och inredningar, en för metallarbete samt en för reklam och bokhantverk. Under11

visningens innehåll och organisation har utretts att det samtidigt görs en ingående prövning av konstfackskolans styrelse, som i juni 1967 av organisatoriska och pedagogiska förhållanöverlämnat ett förslag om skolans framtida or- den för den framtida konstnärsutbildningen. ganisation. Förslaget som f. n. remissbehandlas, Mot bakgrund av de i det föregående redoär en principskiss, som bl. a. innebär en ge- visade önskemålen om utredning anser jag att nomgripande förändring av den nuvarande särskilda sakkunniga bör tillkallas med uppgift fackindelningen till en indelning med institu- att utreda frågan om den högre konstnärsuttioner i avsikt att tillföra skolan nya möjlighe- bildningens innehåll och organisation. ter till allsidig utbildning. Enligt styrelsen bör Av betydelse för all högre estetisk utbildning förslaget senare kompletteras genom en fortär frågan hur den skall anknytas till utbildsatt utredning om ämnesinnehåll och studieningen inom grundskolans och de gymansiala planer. skolornas ram. Vidare bör i den estetiska utBland de många krav som förts fram på bildningen hänsyn tas till att utvecklingen går reformer av konstnärsutbildningen och på en mot en allt större integrering mellan olika samlad utredning av denna utbildningssektor konstområden. I fråga om bildkonstnärerna, kan följande nämnas. Akademien för de fria dvs. de »fria» konstnärerna inom måleri, skulpkonsterna samt konsthögskolans elevkår och tur etc, och konsthantverkarna eller de konstdess lärarråd begärde år 1964 att utbildningen närliga formgivarna, som hittills varit åtskilda vid konsthögskolan borde utredas och att det i utbildningshänseende, är gränsdragningen i mom skolan bedrivna utvecklingsarbetet borde den faktiska yrkesutövningen otvivelaktigt mycsamordnas med konstutbildningen i allmänhet ket oklar. Särskilt på den »fria» konstens, inom landet. Konstnärernas riksorganisation konsthantverkets och formgivningens område (KRO) anförde samtidigt att en utredning beföreligger en komplicerad utbildningssituation hövdes. 1964 års riksdag (motioner I: 472 och II: 589, SU 55, rskr 158) har vidare uttalat, både i vad gäller allmänna principer, utbildningsmål och undervisningsmetodik. Dessa föratt det föreligger behov av en utredning om hållanden understryker enligt min mening ythur utbildningsorganisationen vid konsthögskoterligare behovet av en särskild utredning. lan kan förnyas och moderniseras, främst från De sakkunniga bör granska det praktisktpedagogisk synpunkt. konstnärliga och konstteoretiska innehållet i Föreningen Konsthantverkare och Industri- de olika former av konstnärsutbildning som formgivare, Föreningen Svenska tecknare samt förekommer, främst vid konsthögskolan. De Svenska textilkonstnärers Riksförbund har i en bör emellertid också undersöka sambandet melgemensam skrivelse framhållit behovet av re- lan å ena sidan denna utbildning och å andra former på flera områden av konstutbildningen. sidan utbildningen vid konstfackskolan med Det av Akademien för de fria konsterna, konst- teckningslärarinstitutet, Grafiska institutet, Vafackskolan, Svenska Arkitekters riksförbund. lands konstskola och Konstindustriskolan i GöKonsthantverkarna och Svenska slöjdförening- teborg samt vid andra jämförliga utbildningsen bildade konstubildningsrådet har vidare hem- anstalter. De sakkunniga bör vidare undersöka ställt om en utredning av konstundervisningen omfattningen av utbildningsbehovet och lägga i dess helhet. Utbildningsrådet har förklarat fram förslag om en organisation, som tillgodosig villigt att biträda i ett sådant utredningsar- ser dessa behov. Riktlinjen bör härvid vara, bete. KRO.s distrikt för Skåne och Blekinge att det speciella statliga ansvaret inte utvidgas har tillsammans med företrädare för skåneav- till att omfatta flera enheter än vad som är delningar av andra konstnärliga yrkesorganisa- absolut nödvändigt för en rationell organisationer hemställt att Kungl. Maj:t undersöker tion av utbildningen. Det bör observeras att behovet av en konstskola i södra Sverige. Lik- uppdraget inte omfattar någon detaljerad övernande önskemål om lokala konstskolor före- syn av teckningslärarutbildningen. I fråga om ligger från andra håll i landet. utbildningstiden är det angeläget att de sakStatens konstråd har fäst uppmärksamheten kunniga prövar möjligheterna att förkorta denpå att det behövs utbildning för vissa yrkes- na. män som arbetar tillsammans med konstnärer I de sakkunnigas uppgift bör även ingå en på monumentalkonstens områden. KRO har prövning av den utbildning av konservatorer i anslutning till akademiens begäran om anslag som sker vid konsthögskolan, varvid samråd till konsthögskolan för budgetåret 1967/68 be- bör ske med 1965 års musei- och utställningsgärt att möjligheterna till vidareutbildning av sakkunniga. konstnärer vid högskolan förbättras. De sakkunniga bör precisera personalbehovet Principförslag om att förlägga konsthögsko- samt föreslå den personalorganisation som belan till Skeppsholmen har avgetts av Skepps- hövs vid olika utbildningslinjer. Vidare bör de holmsutredningen (SOU 1966:27). Förslaget behandla lokal- och utrustningsfrågorna. har remissbehandlats. Den fortsatta bedömningDe sakkunniga bör beräkna kostnaderna för en av detta förslag kan väntas bli beroende av den föreslagna utbildningsorganisationen. De

12 SOU 1970: 66

bör vidare utarbeta förslag till de författningar och andra föreskrifter som aktualiseras genom utredningens förslag. Den 3 maj 1968 anförde dåvarande chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Palme, bl. a. följande: Konstnärsutbildningssakkunniga har enligt sina direktiv att utreda frågan om den högre konstnärsutbildningens innehåll och organisation. Det har därvid uppdragits åt de sakkunniga att bl. a. undersöka sambandet mellan å rna sidan utbildningen vid konsthögskolan och å andra sidan utbildningen vid konstfackskolan och teckningslärarinstitutet. Uppdraget skulle dock inte omfatta någon detaljerad översyn av teckningslärarutbildningen. I nämnda direktiv redogörs närmare för konstfackskolans nuvarande organisation. Det förslag till skolans framtida organisation m. m. som skolans styrelse på eget initiativ överlämnat i juni 1967 och som nu remissbehandlats har, som redan nämnts i direktiven, av styrelsen angetts som en principskiss, innebärande bl. a. den genomgripande förändringen att den nuvarande fackindelningen ersätts av en indelning med institutioner. Enligt styrelsen bör förslaget senare kompletteras genom en fortsatt utredning om ämnesinnehåll och studieplaner. Det övervägande antalet remissinstanser anser att förslaget med hänsyn till dess principiella uppläggning inte kan läggas till grund för beslut utan föreslår ytterligare utredning. Flertalet instanser har därvid förordat att förslaget överlämnas till konstnärsutbildningssakkunniga. Skolöverstyrelsen m. fl. instanser föreslår dessjtom att en allmän översyn av övningslärarutbildningen kommer till stånd, i vilket sammanhang teckningslärarutbildningen bör behandlas. I likhet med flertalet remissinstanser anser jag att styrelsens förslag bör överlämnas till konstnärsutbildningssakkunniga för att läggas till grund för ytterligare utredning angående konstfackskolans framtida organisation samt - med undantag för teckningslärarutbildningen - ämnesinnehåll och studieplaner för den utbildning som skall finnas vid skolan. De sakkunniga har att beakta de direktiv som framdeles eventuellt kan ges beträffande utbildningen av teckningslärare i samband med en samlad översyn av övningslärarutbildningen. 1.2 Utredningsuppdragets

skola och den konservatorsutbildning som bedrivs vid konsthögskolans institut för materialkunskap. Vidare avser de sakkunniga i ett senare sammanhang behandla utbildningen av de lärare, som skall verka vid de föreslagna högskolorna. 1.3 Utredningsarbetets

bedrivande

De sakkunniga har sammanträffat med representanter för ett flertal av utredningsarbetet berörda institutioner och organisationer. Sålunda har de sakkunniga inhämtat synpunkter från bl. a. Akademien för de fria konsterna, Kollegiet för nutidskonst och Förbundet Sveriges konstskolor och vid studiebesök vid konsthögskolan, Valands konstskola, konstfackskolan och konstindustriskolan m. fl. skolor diskuterat utbildningsfrågor med lärare och studerande. De sakkunniga har även sammanträffat med företrädare för bl. a. Konstnärernas riksorganisation (KRO), Svenska Arkitekters riksförbund (SAR), Svenska Inredningsarkitekters riksförbund (SIR), Föreningen Sveriges Industridesigner (SID), Svenska Affischtecknare/Art Directors Club Sweden (SAFFT/ADS), Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare (KIF) samt Sveriges Tecknares och Formgivares riksförbund (STEFO). De sakkunniga har också sammanträffat med företrädare för Sveriges industriförbund och besökt vissa industrier inom av utredningen berörda områden. De sakkunniga har överlagt med lärarutbildningskommittén i frågor rörande den framtida teckningslärarutbildningen.

avgränsning

Det nu föreliggande betänkandet utgör de sakkunnigas huvudbetänkande. De sakkunniga ämnar senare återkomma till frågan om den påbyggnadsutbildning av arkitekter som bedrivs vid konsthögskolans arkitekturSOU 1970: 66

2.1 Utbildningens mål och funktion

Utgångspunkter

De sakkunniga har ansett det viktigt att klargöra målen för den utbildning det här är frågan om. En sådan uppgift är givetvis utomordentligt komplicerad. Den kräver att hänsyn tas till en lång rad föreliggande behov, vilkas inbördes sammanhang ofta är svåra att överblicka. För att skaffa sig en någorlunda välgrundad uppfattning om dessa behov har de sakkunniga vid upprepade tillfällen fört samtal med de berörda organisationerna, i första hand med skolorna. KUS har också tagit del av den debatt om målfrågor som pågår på andra områden inom utbildningsväsendet. De sakkunniga kan här hänvisa bland annat till 1968 års utbildningsutrednings skrifter Mål för högre utbildning och Högre utbildning Funktion och struktur, till 1965 års musikutbildningskommittés betänkande Musikutbildning i Sverige (SOU 1968: 15), kap. 2 »Några kulturpolitiska aspekter på musikutbildning») och andra utredningar inom utbildningssektorn som har berört målfrågorna samt till en rad debattinlägg i tidskrifter och tidningar. De gemensamma målen för alla former av utbildning i vårt land har från statsmakternas sida angetts vara följande: 1. att bidraga till den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen, 14

2. att utveckla den enskilde individen så att hans förutsättningar och möjligheter tillvaratas, och att därigenom också stimulera till ett kritiskt tänkande, samt genom ökade kunskaper bidra till ett fördjupat folkstyre och större jämlikhet i samhället. Dessa två punkter utgör förutsättningar för de följande resonemangen. De två målen är delvis beroende av varandra, men det kan också uppträda fall då de är svåra att förena. Förekommer sådana svårigheter är det av vikt att de medel som väljs för att uppnå ett av målen inte innebär ett hinder att nå det andra. Från en mer principiell synpunkt är det meningslöst att diskutera mål utan att samtidigt diskutera medel och samspelet mellan mål och medel. I varje mera sammansatt värdesystem förekommer mål och medel på flera nivåer, från en nivå med allmänna och relativt abstrakta målformuleringar till en med mycket konkreta beskrivningar av medel. Mellan dessa finns sådant som samtidigt är mål och medel. Exempel: jämlikhet är ett allmänt övergripande mål. Utbildning är ett medel för att förverkliga detta mål men utbildning är samtidigt ett eget mål, som kräver andra medel osv. Ofta rör sig mål/ medelanalysen på ett mellanstadium, där man inte hänvisar till de övergripande värderingarna och där man inte heller går in på de konkreta detalj åtgärderna. De här frågorna finns utförligt diskuterade bland annat i organisationsteori och nationalekonomi (se till exempel Bent Hansen, Finanspolitikens ekonomiska teori (SOU 1955:25, kap. 1), som ofta citeras i sådana här sammanhang eller March-Simon, Organizations). SOU 1970: 66

Av det sagda bör framgå att de ovan angivna övergripande målen måste avspegla sig på olika sätt på de olika nivåerna i det förslag som KUS härmed lägger fram.

2.2 Mål och funktion

kan inte finna det rimligt att debatten om konstens funktion avgränsas till att gälla en enskild konstart. Det finns betydelsefulla gemensamma problem för olika konstformer och detta accentueras av de många nya försöken att överskrida de traditionella gränserna mellan konstarterna.

2.2.1 Inledning 2.2.2 Konst För att kunna ange målen för den utbildning det här gäller, måste man först ha en någorlunda klar uppfattning om bildkonstens 1 möjliga funktioner i samhället. Vidare måste man ta ställning till i vilken omfattning en sådan konstnärlig verksamhet rimligen bör bedrivas. Det bör också framhållas, att diskussionen om konstens samhälleliga funktion inte får föras inom en så snäv ram, att konsten uppfattas som ett instrument som tjänar statens syften. En sådan kulturpolitik skulle avgjort strida mot det andra av de två ovan anförda målen för utbildningen, och kan därför inte godtas. Konstens historia visar att det kan uppstå starka spänningar mellan konstnärernas värderingar och de värderingar som är förhärskande inom andra områden i samhället, t. ex. inom staten. Men sådana konflikter kan i vissa fall också helt utebli. För konstens del tycks hela skalan från ett radikalt avvisande till en total konformism vara möjlig. Generellt kan dock sägas att varje konstverk är relaterat till en icke-estetisk verklighet, och att denna relation alltid kan ses som ett uttryck för en social värdering. Därigenom belyser konsten mänskliga reaktioner inför de sociala sammanhangen, och detta kan sägas vara en av dessa funktioner. Att på förhand bestämma vilka sammanhang som skall belysas, och hur, kan endast ha till följd att den samlade beskrivningen av den sociala verkligheten utarmas. Av det skälet kan de sakkunniga inte godta, att begreppet social funktion i detta fall ges en för snäv innebörd. KUS bör begränsa sin diskussion till att gälla bildkonst. Men det hindrar inte att en del synpunkter som rör bildkonsten också kan läggas på andra konstarter. KUS SOU 1970: 66

Erfarenheterna av vårt sekels motsägelsefulla konst har lett till insikten om det meningslösa i varje försök att ge konstbegreppet en entydig innebörd. De kriterier som ställts upp har visat sig vara uttryck för skiftande viljor och inte för några objektiva nödvändigheter. Av det skälet kan de olika ismerna ses som en serie övertalningsförsök. Gemensamt för dem har varit, att de hävdat att världen bäst låter sig uppfattas från en viss synpunkt - skiftande från fall till fall. Dessa synpunkter har till en början ofta förefallit exklusiva och av föga intresse utanför en liten grupp som arbetat med dem. Men eftervärlden har ibland tvingats till en annan bedömning. Att kubismen huvudsakligen innebar lösningen av vissa formella problem inom måleriet hindrade inte att just den lösningen fick en utomordentlig betydelse för den funktionalistiska arkitekturens närmare utformning några decennier senare och därmed för miljoner människors urbana miljö. Exemplet visar hur konsten kan förändra vår verklighetsuppfattning, och hur den förändringen kan få konkreta konsekvenser. Människan har inget omedelbart förhållande till sin värld. Hon är tvungen att tolka den; först därigenom kan hon infoga sina intryck i ett meningsfullt mönster utifrån vilket hon kan handla. De vetenskapliga disci1 Traditionellt räknas målarkonsten, den grafiska konsten, skulpturen och arkitekturen till de »bildande konsterna». Ibland räknas även konsthantverket hit. De sakkunniga avser med bildande konst de ovan nämnda konstarterna samt design. »Bildande konst» syftar givetvis inte på bildning i betydelse boklig bildning utan härrör från bilda, skapa. De sakkunniga använder begreppet bildkonst synonymt med bildande konst.

plinerna är sådana mönster, men trots den oerhörda betydelse de haft för vår tid har de inte förmått täcka allt i vår erfarenhet. Andra mönster måste till, om inte verkligheten skall te sig alltför ofullständigt beskriven. Konstnärlig verksamhet ter sig i detta perspektiv som ett arbete att åstadkomma nya sådana mönster; att detta arbete i regel bedrivs på intuitiv väg och att resultaten oftast är ytterligt svåra att entydigt mäta är inte tillräcklig grund för att anta att konstens mönster skulle ha ett perifert värde. De strikt vetenskapliga mönstrens oförmåga att i viktiga avseenden göra människan förtrogen med sin värld tyder snarast på motsatsen. Det kan i detta sammanhang vara av intresse att anknyta till ett resonemang som Noam Chomsky för i Language and Mind. (Sv. övers. Människan och språket, Stockholm 1969.) Chomsky utgår från en iakttagelse av Wolfgang Köhler, som hävdar att psykologin, till skillnad från naturvetenskaperna, uppehåller sig vid förhållanden som varje människa har en elementär kännedom om och kontakt med. Även de mest elementära upptäckterna inom den klassiska fysiken har ett visst överraskningsvärde - människan hade ingen aning om elliptiska planetbanor eller gravitationskonstanten. Men »mentala fakta» av till och med mycket djupare slag kan inte »upptäckas» av psykologen, därför att de är en fråga om intuitiv bekantskap och, när de väl en gång påvisats, är uppenbara. På liknande sätt förhåller det sig när konstnären i sina verk uttrycker sina erfarenheter. Dessa erfarenheter kan konstnären dela med många andra individer, men fenomenen är skenbart så välbekanta, och kanske så enkla, att de inte beaktas eller ens ses av andra än konstnären. Dessa förhållanden har diskuterats mycket av litteraturteoretiker och filosofer. Viktor Sjklovskij, till exempel, utvecklade i början av 1920-talet teorin att det är poesins funktion att »göra främmande» det objekt den beskriver och därmed förnya vår förnimmelse av världen. Liknande tankar har framförts exempelvis av Brecht. Om man ser konsten som ett medel att berika verklighetsuppfattningen har detta också bestämda konsekvenser. Varje medel bär inom sig sitt eget funktionssätt, och den som använder medlet måste skaffa sig kunskaper om detta funktionssätt - en våg 16

kan endast visa ett tings vikt för den som vet att använda vågen rätt. På så sätt uppvisar varje medel en egenart som är skild från resultatets. Det gäller även konsten: varje konstart rymmer en för den egen och unik problematik som inte låter sig studeras utifrån andra utgångspunkter än konstartens egna. Det är därmed givet att en god konstnärlig yrkeskunskap, dvs. en behärskning av den konstnärliga tekniken, är en av förutsättningarna för att en bestämd uppfattning av verkligheten skall kunna komma till uttryck. Det är inte skolornas sak att avgöra vad som skall uttryckas, men väl att tillhandahålla kunskaper om hur det kan uttryckas. I den aktuella debatten har kravet på yrkeskunskap i många fall ansetts mindre viktigt än kravet på socialt och politiskt engagemang. Det är naturligt att i dagens samhälle den konstnärliga medvetenheten ofta inriktas på frågor, som rör komplicerade och kontroversiella sociala och politiska problem. Försöken att finna former för konstnärlig aktivitet som kan skildra och tolka dessa problem och som kan påvisa alternativa möjligheter bör också stödjas av skolorna. Men det är samtidigt väsentligt att konsten gestaltar hela skalan av mänskliga problem och att dessa angrips från många utgångspunkter. Om utvecklingen skulle komma att gå mot en enbart propagandistisk konst, skulle detta, även utan statsstyrning, sannolikt leda till samma brist på förmåga att kontinuerligt berika verklighetsuppfattningen. Det är kanske heller inte nödvändigt att konstnären uttryckligen tar ideologisk ställning för att han skall få betydelse för den ideologiska utvecklingen. Så t. ex. värderade både Marx och Engels Balzac högre än samtidens socialt engagerade tendenslitteratur; de ansåg att Balzac - från sina utgångspunkter, som långt ifrån var deras egna - på ett överlägset sätt blottat det borgerliga samhällets mekanismer. Detta skall naturligtvis inte uppfattas som ett förespråkande av politiskt »omedveten» eller icke-ställningstagande konst som såSOU 1970: 66

närerna till godo. dan, men visar att en inträngande konstnärDet har här tidigare hävdats att männilig skildring, oavsett från vilka utgångsskan inte upplever sin värld oberoende av punkter den gjorts, kan ge värdefulla tillde mönster, de språkliga strukturer, hon förskott till vår bild av verkligheten. fogar över. Men begreppet språklig får här Tendenser att för skildringen av de stora inte uppfattas för snävt - allt varigenom samhällsproblemens skull överge skildringen människan uttrycker sig ingår i hennes av till synes personliga problem och av relaspråk. Det är självfallet av vikt att en mäntioner mellan individer eller mindre grupper niska så långt det är möjligt får hela sin innebär också risk för en stereotypiserad språkliga känslighet uppövad. Det är en av verklighetsskildring. Genom att till indiviförutsättningarna för att hon skall ha en den förmedla en upplevelse av igenkännanrik upplevelse av sin verklighet. Konstnärsde av personliga problem klargörs också utbildningen bör ses också i detta perspekatt dessa problem inte är unika. tiv. Den bör syfta till att hålla en viktig Det är mot bakgrunden mot det ovan sektor av språket vid liv. - Där språk hålls sagda också uppenbart, att till skolornas vid liv kan också sociala isolationstillstånd uppgifter hör att genom att ge möjligheter brytas. Och detta kan sägas vara en av till omfattande diskussioner och kunskapskonstens viktigaste funktioner. En konstnär fördjupning av dessa typer av problem medkommunicerar - dvs. gör andra delaktiga verka till att de studerande får en vidgad av - speciella upplevelser. Hans arbete och fördjupad verklighetsbild. går bland annat ut på att häva isoleringar Konsten kan sägas svara mot en sektor från den sociala gemenskapen; och detta av människans allmänna behov att produpå ett mycket enkelt sätt: var och en som cera sig, att uttrycka sig. Denna sektors gripits av ett konstverk har säkert upplevt bredd varierar givetvis från individ till indiatt han »känt igen sig» - en tidigare uppvid, men det vore uppenbart orimligt att levelse, som han kanske trott sig vara anta att den endast skulle återfinnas bland ensam om, har han plötsligt märkt att han personer som valt att yrkesmässigt ägna sig delat med någon. Ett problem som upplevts åt konst. Sannolikare är, att dessa lyckas som individuellt har framstått som ett mer kvarhålla och utveckla ett behov som hos eller mindre allmänt problem, en isolering majoriteten av människorna undertrycks i har brutits och en möjlighet att relatera större eller mindre grad genom samhällets problemet till en större social struktur har kulturmönster, dess skolutbildning och arskapats. betsförhållanden. Också den konstnärliga En av konstens uppgifter är således att amatörismen har därför en grund i ett reellt behov som en del i ett allmänt behov av tillhandahålla material till identifikation: att skapande arbete, av att uttrycka sig i olika en människa kan komma att »känna igen medel. Att tillfredsställa eller återuppväcka sig» i konstverk. Därigenom blottas också detta behov är nödvändigt som ett medel för henne själv något som hon delar med att återupprätta jämlikheten mellan männiandra, och i den meningen är förståelsen av skorna. En uppgift för de högskoleutbildaett konstverk en social akt. de konstnärerna bör därför vara att sprida Inom litteraturen är det särskilt lätt att förmågan till visuell gestaltning. Utbildpåvisa sådana frigörelseprocesser; om en läningen bör därför också ta fasta på detta besare, som plågas av vad han upplever som hov av handledare och servicepersonal. En en individuell avvikelse hos sig själv, återsådan service åt amatörism innebär inget för- finner samma avvikelse i en litterär gestalt fång för de professionella konstnärerna; förändras det individuella till något »mänsktvärt om - en insiktsfullt bedriven amatör- ligt». Han upplever med andra ord en geism bör av allt att döma dessutom kunna menskap där han tidigare upplevde en isobredda och höja publiknivån, något som gi- lering. En liknande process kan givetvis vetvis också kommer de professionella konstäga rum även inför målningar, skulpturer, SOU 1970: 66 2—014264

olika medvetet formgivna nyttoprodukter etc. Åskådaren går alltså in i en i vid mening språklig situation. Först när han förstår det språk på vilket upplevelsen uttryckts kan han inse vilken upplevelse det rör sig om, och att den är allmän - dvs. att han inte är ensam om den, att han lever i en gemenskap. Avläsningen av meddelandet är i sig själv en skapande akt. Konstnärsutbildningen bör som tidigare framhållits aldrig gå ut på att lära de studerande vad de skall skapa; däremot kan den bidra till en ökad behärskning av de språkliga medlen. Det är en självklarhet att den allmänna skolan undervisar i det verbala modersmålets uppbyggnad. Kännedom om språkets elementära struktur är ju en förutsättning för att uttrycka värderingar, påståenden, frågor etc. Men sådana elementa finns även när det gäller bilden. Undervisningen i det allmänna skolväsendets teckningsämne har därför en mycket betydelsefull funktion. Bilden som språkform blir alltmer utbredd vid alla typer av kommunikation. Det känns naturligt att anknyta detta resonemang till de strävanden till en fördjupad demokrati och större jämlikhet som nu kännetecknar den politiska debatten. De jämlikhetssträvanden som utgör en av de mäktigaste krafterna i dagens svenska samhälle behöver knappast motiveras. Ändå borde begreppet »jämlikhet» kanske ges en vidare definition. Från en viss synpunkt framstår jämlikheten som en redan förefintlig realitet som bör erkännas - nämligen från språkets, eftersom ingen kommunikation äger rum om inte båda parter inlägger samma mening i symbolerna. Kommunikation bygger på jämlikhet. Den demokratiska ideologi som har utvecklats i vårt land ser inte politiken som ett mål i sig, överordnat andra mål, utan betraktar den politiska verksamheten som ett medel för att nå vissa mål, som är betydelsefulla både för samhället och för individen. Konstnärens möjlighet att påverka samhällsutvecklingen består främst i att han med sina speciella medel kan skildra och tolka det som händer på ett sätt, som 18

bidrar till att forma människors uppfattning om den värld de lever i. Detta arbete är av stor vikt i ett samhälle, som i andra avseenden utvecklas mot specialisering och som ger vissa grupper alltför begränsade möjligheter att delta i och påverka den allmänna samhällsdebatten. Debatten om konstens demokratisering har ofta haft en tendens att för ensidigt ta fasta på begreppsparet konstnär-publik, då uppfattat som en variation av begreppsparet producent-konsument. Men ett konstverks tillgänglighet är inte i allt likt konsumtionsvarans: ett konstverk kan »konsumeras» av en betraktare trots att han inte äger det (på ett museum t. ex.) och även det omvända kan vara fallet: en människa kan vara ägare till ett konstverk men ändå inte kunna »konsumera» det - eftersom han inte kan uppfatta dess innehåll. Den konstnärliga utbildningen måste givetvis ta fasta på den speciella typ av »konsumtion» det här är fråga om. Det är av primär betydelse över hela detta fält att uppfattningsförmågan övas upp. Men den uppfattande akten är i sig en produktiv tillägnelse av verket - ett upprättande av samband mellan verkets delar, mellan verket och verkligheten etc. Det är givet att konstnären måste besitta en viss teknisk skicklighet som är obehövlig för betraktaren, men akten »att se» behöver inte vara olika i de båda fallen. Att göra konsten materiellt tillgänglig i samhället är givetvis ett problem av mycket stor betydelse. Men även om detta problem vore tillfredsställande löst skulle det inte innebära att konsten av sig själv blev intellektuellt, emotionellt etc. tillgänglig. För detta behövs en utveckling av individens möjligheter att avläsa bildmässiga uttryck - övning, helt enkelt. Och i väsentliga stycken måste den bli densamma för både producenten och konsumenten. De sakkunnigas förslag till en konstnärlig grundutbildning grundar sig till stor del på denna uppfattning (se avsnitt 2.3 och kapitel 6). De skolor, som ger den konstnärliga utbildningen, får inte isoleras från den omSOU 1970: 66

givande kulturmiljön. Det måste finnas många kontakter mellan skolan och konstnärer och andra kulturarbetare, och det är också angeläget att man tillgodogör sig erfarenheter från andra institutioner inom utbildningsområdet. Dessa kontakter bör inte begränsas till studiebesök och tillfälliga föreläsningar av utomstående, utan de bör på ett naturligt sätt integreras i hela utbildningen. Här finns utrymme för olika pedagogiska initiativ och experiment, där varje skola har möjlighet att komma med egna bidrag. Öppenheten fordrar också att utbildningen har nära kontakt med verksamheter inom andra områden, exempelvis inom arkitektur, konstvetenskap, vissa samhällsvetenskaper etc. Utbildningen måste planeras så, att man snabbt kan lägga in nya kursmoment och så att det finns utrymme för gästlärare för kortare eller längre perioder och att en viss tid av utbildningen kan ske vid andra läroanstalter. Konstnärens medel är de verktyg, material och tekniker som han förfogar över. Här har utvecklingen gått mycket snabbt under de senaste decennierna och det är omöjligt att förutsäga vad som kommer att dominera i framtiden. Utbildningen måste vara öppen för nya tekniker och behovet att använda nya material. KUS anser att det är viktigt att konsten får en större plats i samhällslivet än den har i dag och att konstnärliga synpunkter kommer att påverka utvecklingen på många områden i mycket större utsträckning än som nu sker. En sådan utveckling medför att efterfrågan på konstnärernas insatser ökas och över huvud konstnärernas arbetsvillkor och livsvillkor väsentligt förbättras. Det är inte KUS uppgift att föreslå åtgärder som leder till detta resultat, utan denna uppgift åligger andra organ som sysslar med kulturpolitiska målfrågor. KUS vill emellertid betona att en utbildningsreform aldrig kan nå full effekt om inte också andra institutionella förhållanden av betydelse för konstnärerna ändras. De sakkunniga vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten vid den ogynnsamSOU 1970: 66

ma trend, som sätter de bildande konsterna på undantag i dags- och fackpress. Analys av fri konst, konsthantverk, design och arkitektur ges för närvarande mycket litet utrymme i massmedia. Man bör sträva efter att finna former för att stimulera sådan debatt. Även andra institutionella förhållanden gör att konsten inte erhåller tillräckligt stöd och stimulans utan bidrar till den isolering som många konstnärer i dag upplever som besvärande. Exempelvis är de anslag nationalmuseet förfogar över för inköp av samtida svensk konst klart otillräckliga. Inom en sektor anser dock KUS att en utbildningsreform i hög grad kan leda till att intresset för och efterfrågan av konst kommer att ökas och att över huvud förståelsen för konstnärernas arbete vidgas. Det gäller det som KUS vill kalla för konstens serviceområden och utbildningen av de personer som arbetar inom dessa. Till konstens serviceområden räknar KUS yrkesfunktioner inom konstlivet och näraliggande områden, som utan att innefatta i egentlig mening självständigt konstnärligt gestaltande, ändå kräver djup förståelse för konstnärliga manifestationer av skilda slag. För att undvika missförstånd vill de sakkunniga i det här sammanhanget kraftigt understryka att de anser, att behovet av estetisk utbildning inom grundskolan och inom de gymnasiala utbildningsvägarna är stort och att det är angeläget med en vidgad ram för de estetiska ämnena i den allmänna skolan. Men på dessa stadier kan inte målet vara att ge en fackutbildning eller grund härför, utan orienteringssynpunkten bör stå i centrum. Denna distinktion har legat bakom de sakkunnigas syn på yrkesutbildningsberedningens förslag om en estetisk linje i den kommande gymnasieskolan (se avsnitt 4.2.3).

2.2.3 Konsthantverk Att konsthantverk av tradition urskiljs som en särskild form av konstnärlig verksamhet torde hänga samman med att konsthantverket anses bundet till vissa material och/ 19

eller tekniker och därmed till speciella förutsättningar med grund i hantverket. Utvecklingen har enligt de sakkunniga emellertid gått därhän, att det inte längre är motiverat att göra en avgränsning mellan konsthantverk och andra former av bildkonst. Självständigt konsthantverkligt skapande kan mycket väl ses som en av många former av fri bildkonst. De resonemang, som ovan förts om konstens funktion, och därmed utbildningens mål, äger därför enligt KUS sin tillämpning även på självständigt konsthantverkligt arbete. Till konsthantverk brukar också föras verksamhet, som innebär praktiskt förverkligande av andra konstnärliga intentioner. Konsthantverkare i denna mening är att se som medhjälpare i en framställningsprocess. Även om denna typ av konsthantverkare inte självständigt ansvarar för den konstnärliga konceptionen fordras av honom hantverklig skicklighet och känsla för konstnärliga värden, vilket givetvis måste beaktas i utbildningen av denna grupp konsthantverkare. De sakkunniga utvecklar sina synpunkter på konsthantverket ytterligare i avsnitt 4.3.4.

2.2.4 Design Som framgår ovan, räknar de sakkunniga design till de bildande konsterna. Det som anförts om konstens funktion äger också sin tillämpning på design. De sakkunniga anser sig emellertid något närmare böra definiera den innebörd, som de ger begreppet design. Design omfattar en rad verksamhetsområden. Till dessa områden hör bl. a. utformning av industriprodukter och konsumtionsvaror, grafisk framställning och visuell information, förpackning och miljögestaltning. De sakkunniga hänför design till de bildande konsterna bl. a. av det skälet, att design som arbetsmetod uppvisar stora likheter med arkitektur. Det är dock att märka, att designern liksom arkitekten i regel arbetar under andra förutsättningar än den fritt skapande konstnären.

20 Till skillnad från den fria konstnären måste designern fylla preciserade krav pä produktens användning och verkningsgrad, tekniska och andra prestanda, ekonomi i framställningen m. m. Dessa krav uppställs inte av designern ensam, utan i ett mer eller mindre långt drivet samarbete mellan designern och andra medverkande i produktionsprocessen. Designern måste också ta hänsyn till att hans produkter skall tillverkas i mer än ett exemplar. Design i ett industriellt sammanhang skiljer sig från många andra former av konstnärligt skapande också därigenom, att designers ursprungliga verk inte är slutmålet i produktionsprocessen. Designern utarbetar en plan för framställningen av en produkt eller utformar en prototyp som förverkligas genom industriella processer. Vid allt arbete med att förbereda produktion av mekaniskt framställda föremål tas hänsyn till en mängd faktorer. De funktioner, som föremålet avses fylla, de tillgängliga tekniska framställningsmetoderna och de övriga produktionsförhållandena samt de villkor under vilka det distribueras och används påverkar direkt eller indirekt den utformning, som produkten ges. Detta gäller såväl när föremålet är en fast anläggning eller byggnad som när det är en mobil produkt (maskin, möbel, klädesplagg, tidskrift etc). Beroende på utbildning och intresse hos dem som deltar i planeringsarbetet uppfattas föremålets funktion mer eller mindre snävt och därmed kommer också olika vikt att läggas vid detaljutformningen och det visuella uttrycket. Allt detta arbete innefattas i det engelska uttrycket design, som kan översättas med planlägga, beräkna, skissera, konstruera, uppfinna, skapa och rita. Genom att även för svenskt vidkommande ge hela denna planläggningsprocess en gemensam beteckning innefattande även de subtilare aspekterna av funktionen blir det lättare att se begreppet design så mångfacetterat som det är. För byggnader och liknande används begreppet arkitektur om hela denna verksamhet; för mobila produkter däremot finns inte något annat begrepp än produktutveckSOU 1970: 66

lingsarbete. Design används i svenska nu om vissa delarbeten i det totala arbetet. Allt större delar räknas emellertid in under design och dess integrerade funktion betonas allt mer. Då KUS inte kunnat finna ett ändamålsenligt svenskt begrepp förordas att den engelska beteckningen design införlivas i svenska språket med den ovan angivna betydelsen av hela produktutvecklingsarbetet. Den inskränkningen bör dock göras att vad som nu betecknas som arkitektur inte skall ingå i begreppet. Design blir därmed en parallell till arkitektur inom det mobila produktområdet. Design blir med denna betydelse inte något som kännetecknar vissa industrier och inte något som skall införas i industriernas produktutvecklingsarbete. Föremålens funktion kan uppenbarligen uppdelas i flera delfunktioner. Förutom den tekniska eller mekaniska funktionen får föremålet automatiskt, beroende på den närmare utformningen, också en viss social och en viss psykologisk funktion. Föremålet får ofta också en inverkan på människors fysiologiska situation. Speciellt gäller detta maskiner, verktyg etc. Teknikerna är starkt specialiserade på de olika tekniska problemen, ekonomerna på de ekonomiska och (formgivarna och) konsthantverkarna har en utbildning som hittills till största delen har inriktats på förmäla problem utifrån estetiska synpunkter. Utbildningen på formgivarskolorna har visserligen inom givna ramar sökt finna vägar, som tenderat mot en större allsidighet, men har inte haft tillräckligt stöd för att inom nuvarande organisationsformer åstadkomma önskvärd breddning. Det förefaller emellertid lämpligt att delvis utifrån de konstindustriella skolornas grund skapa en utbildning för att täcka det behov av en yrkesgrupp med breda kunskaper och samordnande förmåga som designarbetet fordrar, för att de ökande kraven på grundlig genomarbetning av produkterna skall kunna uppfyllas. Liksom arkitekten är utbildad för att samordna projekteringsarbetet inom byggande och plaSOU 1970: 66

nering, skall designern utbildas för att kunna samordna designarbetet. Principiellt bör sådant arbete samordnas av en yrkeskategori vars specialitet utgörs av kunskaper och upptränad förmåga i att sätta sig in i användningssituationens olika krav. Att se just konsumentkraven (användningsfunktionerna) som de primärt styrande i utvecklingsarbetet är i och för sig inte ett nytt betraktelsesätt, men det är inte desto mindre mycket vanligt att det tekniska kunnandet får en direkt styrande funktion i stället för en tjänande funktion. Graden av teknisk komplexitet varierar dock inom ert mycket vid ram mellan olika produktområden, och teknikens betydelse som sekundärt styrande faktor varierar i motsvarande grad. I många fall är också användningssituationens tekniska del klart dominerande eller helt allenarådande och det samordnande utvecklingsarbetet kommer då naturligtvis att präglas av detta och utföras av tekniska specialister. De sakkunniga menar alltså inte, att den samordnande uppgiften i designarbetet skall förbehållas en speciell yrkesgrupp. Däremot bör en utbildning tillskapas, som kan vara relevant för det stora antal fall då användningssituationen ställer höga krav på anatomiska-ergonomiska, psykologiska och sociala funktioner förutom på de tekniska funktionerna. Inom många områden inom industrin motsvarar redan i dag formgivar-* nas utbildning de krav som samordningsuppgiften ställer. Det är där också vanligt att formgivaren fungerar som projektledare och samordnare av utvecklingsarbetet. Utbildningen av designers bör anordnas med hänsyn till den karaktäristik av designarbetet, som givits ovan. De kunskaper som inhämtats under utbildningen skall generellt kunna vara användbara vid alla typer av design, oavsett produkt- eller materialområde. De studerande bör därför inte tränas till specialister i en viss teknik eller ett visst material. De skall liksom en arkitekt studera olika tekniker och tränas i problemanalys och syntetiserande arbete samt uppöva sin förmåga att samarbeta med specialister. Det är emellertid av

största vikt att den yrkesinriktade delen av designutbildningen tränar de studerande att självständigt och systematiskt analysera förelagda problem, och på grundval av denna analys välja och tillämpa en metod för lösandet av problemet. Man kan se hela tillvägagångssättet, dvs. även inbegripet analysen, som en systematisk arbetsmetod vilken förser designern med fakta och underlag för ett antal möjliga lösningar på den förelagda arbetsuppgiften. Utvärderingen av dessa lösningar mot varandra sker tillsammans med andra medverkande i produktionsprocessen, bl.a. genom jämförelser av delproblemens lösning i de olika helhetslösningarna. I detta sammanhang skall också framhållas, att utbildningen inte ensidigt skall inriktas på sådant som just nu faller inom designutbildningens område, utan att undervisningen till viss del skall gälla samhällskunskap och andra ämnen som saknar direkt tillämpbarhet inom design men som är ägnade att belysa produkternas funktion i en mer total, och därmed mer reell, situation än den, som kan överblickas och förstås av en person med en smal, helt specialiserad utbildning. Detta innebär att utbildningen också skall tillhandahålla de centrala delarna av övrig information, som kan anses nödvändig för ett allsidigt angreppssätt på de aktuella problemen samt förmedla den ytterligare information och träning som kan anses önskvärd. Härvid förutsattes att en samordning med andra delar av utbildningsväsendet sker och att också personer med erfarenhet från andra samhällssektorer, t. ex. näringsliv och organisationer, utnyttjas som mer eller mindre tillfälliga lärarkrafter vid designhögskolorna. Allsidigheten i utbildningen motiveras också av den syn på designerns funktion i arbetssituationen som redovisats ovan. Enligt denna ses designern som en person, som ger sitt bidrag till en samlad lösning av problem i en arbetssituation där också företrädare för andra yrkesgrenar tillhandahåller sin sakkunskap. För att detta samarbete mellan företrädare för olika yrken skall fungera på ett tillfredsställande sätt bör de

ha elementära insikter i förutsättningarna för varandras arbete. Det är emellertid inte till fyllest att formulera designutbildningens mål enbart med utgångspunkt i att den studerande så smidigt som möjligt skall styras in i de produktionsförhållanden som är förhärskande i dagens samhälle. I ett vidare perspektiv skall designutbildningen, liksom annan utbildning, också syfta till att utveckla individernas självständiga tänkande varvid ifrågasättandet av rådande förhållanden och värderingar är ett viktigt moment. Denna princip är accepterad för de flesta områden och nivåer i det svenska skolsystemet och bör gälla även den framtida utbildningen av designers. Härigenom skapas också förutsättningar för nyskapande och initiering av utvecklingsarbete för sådana samhällsnyttiga produkter som inte tillverkas idag.

2.2.5 Generella mål för utbildningen Som gemensamma mål för den utbildning som skall bedrivas vid de av KUS föreslagna skolorna skall också följande gälla. Utbildningen skall träna de studerande att skaffa fram och inhämta det sakunderlag som är relevant för arbetsuppgiftens lösning. Utbildningen måste också medverka till att utveckla individens förmåga att kritiskt pröva och självständigt ta ställning till denna information. Detta skall ske genom att den studerande tränas i att identifiera underliggande värderingar av bl. a. ekonomisk, social och kulturell karaktär, såväl i den presenterade informationen som i den verksamhet vartill han syftar eller ägnar sig åt. Den studerande skall vidare stimuleras till att självständigt ta ställning till dessa värderingar i medvetande om deras konsekvenser för andra individer och samhället. Det innebär att undervisningen på alla stadier skall söka informera de studerande om samhället, gruppbildningar och individer och deras olika värderingar och reaktioner. Det kan inte vara till fyllest att säga att detta borde vara uteslutande en uppgift för den allmänna skolutbildningSOU 1970: 66

en. I specialutbildning måste nödvändigtvis ingå specialprogram som måste värderas, och värderas explicit. Utbildningen skall göra de studerande uppmärksamma på yrkets etiska problematik och yrkets ansvar, men det ankommer på den enskilde att själv avgöra vilka arbetsuppgifter han vill ägna sig åt.

2.3 Plan för

utbildningen

2.3.1 Inledning De sakkunnigas förslag till utbildningsorganisation inom bildkonsternas område innebär, att utbildningen förläggs till två eftergymnasiala nivåer: en tvåårig allmän utbildning, i princip gemensam för alla grupper inom området, och en mer specialiserad treårig fortsatt utbildning. Den gemensamma grundutbildningen förläggs till nyinrättade formhögskolor. Den fortsatta utbildningen sker vid konsthögskolor och designhögskolor, med en utbildning som närmast motsvarar nuvarande utbildning vid konsthögskolan, resp. högre konstindustriella skolan vid konstfackskolan. Den första nivån, formhögskola, skall finnas på minst fem platser i landet och de skall i princip, oberoende av formell förutbildning, vara öppna för alla, som har en tillräcklig kreativ förmåga (detta gäller också för den högre nivån). KUS räknar dock med, att de flesta som söker sig till dessa skolor kommer att ha genomgått gymnasieskola. De sakkunniga föreslår att två konsthögskolor inrättas i landet utöver den, som redan finns i Stockholm. De sakkunniga föreslår vidare att tre designhögskolor inrättas. De sakkunniga föreslår, att utbildningen vid formhögskolorna skall vara tvåårig och vid konsthögskolorna och designhögskolorna treårig. Enligt direktiven skall de sakkunniga pröva möjligheten att förkorta utbildningstiden. Skenbart har KUS inte tillmötesgått detta mål genom sin skolkonstruktion. Reellt kommer dock det av KUS föreslagna systemet att medföra en förkortSOU 1970: 66

ning av studietiden. De statistiska sammanställningar som redovisas i kapitel 3 visar att studietiden för många studerande är mer än fem år. Den treåriga studietiden vid konst- och designhögskolorna är en normalstudietid som i verkligheten kommer att både överskridas och underskridas. Man kan räkna med att några studerande anser sig kunna koncentrera sina studier till kortare tid och att ett antal studerande däremot önskar förlänga utbildningen utöver de tre åren i form av återkommande utbildning. Det måste vid en utbildning av den här typen anses vara både önskvärt och naturligt att det finns möjlighet till sådana variationer i fråga om studietiden. Utbildningen skall bidra till att utveckla individen så att hans möjligheter och förutsättningar tillvaratas. Flera av de problem som berörts i avsnitt 2.2 kan också belysas med utgångspunkt i individens behov. De sakkunniga vill i det följande dröja vid nivåfrågan och vid utbildningens allmänna uppläggning - hur styrd utbildningen bör vara och därmed sammanhängande frågor. 2.3.2 Utbildningens nivå Det har från många håll starkt betonats att den konstnärliga begåvningen ofta framträder sent. Det är fråga om en mognadsprocess som har mycket varierande förlopp hos olika personer. Om inte utbildningen skall bli orimligt lång, och om de studerande under utbildningstiden ska kunna utnyttja undervisningen i ungefär samma omfattning som vid andra skolformer, måste den egentliga fackutbildningen börja relativt sent. De argument som nedan anförs för att göra utbildningen eftergymnasial stöds därför också av individual-psykologiska erfarenheter. Den näraliggande jämförelsen med musik- och dansutbildningen är därför inte särskilt adekvat. Inom dessa områden måste den grundläggande tekniska träningen börja tidigt och disponera över ett mycket stort antal undervisningstimmar. Det 23

tekniska kunnandet är lika betydelsefullt hos bildkonstnärer och designers men det kan förvärvas i ett senare åldersstadium, när individens intressen och behov tydligt pekar på en konstnärlig verksamhet. Som den grundläggande konstnärliga utbildningen vid formhögskolorna är planerad, kommer den dels att ge en avslutande yrkesutbildning för vissa grupper, och dels kommer den att få stor betydelse som yrkesorientering för dem, som vill satsa på en högre konstnärlig utbildning (se avsnitt 6.2). En tidig styrning av potentiella konstnärer till en speciell utbildning leder ofta till att utbildningsresurserna utnyttjas orationellt. KUS vill här anknyta till det resonemang som förs i 1968 års utbildningsutrednings skrift Högre utbildning - Funktion och struktur. Man konstaterar där att det är »rimligt att anta att sen specialisering, låg specialiseringsgrad, existens av övergångsformer mellan specialiserade utbildningar samt effektiv information bidrar till att ge utbildningssystemet stabilitet» (s. 34). »Avvägningen mellan tidig och sen differentiering hänger nära samman med vilken mognad och självständighet som den studerande kan antas ha vid sitt utbildningsval samt med vilken information som kan läggas till grund för valet» (s. 37). »Möjligheterna att påverka utbildningsvalet inom ett system med sen differentiering ligger i den information som ges genom bl. a. utbildningen och den utveckling av anlag som utbildning i sig ger» (s. 37). De här satserna karaktäriserar utomordentligt väl den allmänna syn, som ligger till grund för de sakkunnigas överväganden rörande nivågrupperingen inom den konstnärliga utbildningen och de sakkunnigas skäl för att utbildningen bör ligga på eftergymnasial nivå. Vid en diskussion om den lämpliga nivån för formhögskolorna bör det också betonas, att det är en föga tilltalande tanke att just konstnärer och designers och de som arbetar inom olika serviceyrken på det kulturella området skulle nöja sig med en enklare utbildning än andra grupper i

samhället. Den klyfta mellan konst och samhälle som nu ofta debatteras, kan inte överbryggas om det inte i princip är möjligt för blivande konstnärer och designers att erhålla en lika grundlig allmänorienterande utbildning, som exempelvis lärare, journalister och administratörer. KUS har dock utgått från att några krav på tidigare formell skolning inte skall ställas vid intagning till de föreslagna skolorna. Avgörande skall vara de sökandes allmänt kreativa förmåga, deras bildanalyserande och bildgestaltande förmåga samt de utvecklingsmöjligheter de bedöms besitta härvidlag. De sakkunniga anser att det är synnerligen viktigt, att man inte gör något som helst avsteg från denna princip. Det skulle innebära att hela synen på urvalet av studerande blev skev och oklar. De sakkunniga är medvetna om de svårigheter som är förenade med att göra urval grundade på ovan angivna kriterier. Urvalsgrunderna behandlas utförligt i kapitel 10. I enstaka fall kan det tänkas att den ovan angivna urvalsprincipen kan medföra vissa svårigheter vid studieplaneringen. Man kan få några studerande som varken har intresse av, eller förutsättningar för att följa en relativt avancerad teoretisk utbildning utan hellre vill använda större delen av studietiden till praktiskt konstnärligt arbete. Dessa svårigheter bör inte överdrivas. En viss individualisering får ske, och en sådan bör utgå från vad som från den studerandes synpunkt måste vara särskilt angeläget att ta del av för att få vidgade kunskaper och ett mångsidigare perspektiv på det egna arbetet.

2.3.3 Utbildningens integrerande funktion Som ovan angivits, skall formhögskolorna utgöra en utbildning i princip gemensam för alla som ämnar arbeta inom den bildande konstens områden och också erbjuda ett utbildningsalternativ för personer som utan att själva vara utövande konstnärer arbetar inom denna sektor. De sakkunniga anser att det skulle vara mycket gynnsamt om formhögskolorna gav SOU 1970: 66

niskor. Vid formhögskolorna bör det finden grundläggande utbildningen både för nas viss tid avdelad för olika former av blivande studerande vid konsthögskolor och designhögskolor och för de många grup- gruppaktiviteter, som även engagerar andra per som syftar till att arbeta inom konstens än skolans egna lärare och studerande, serviceområden. Av stor betydelse för hela främst tillsammans med barn och ungdomar. Dessa verksamheter kan ge en viss utvecklingen mot en ökad förståelse för pedagogisk träning för blivande lärare, cirkonstens betydelse i samhällslivet är också, kelledare, personal vid museer och utställatt teckningslärarna får en del av sin utningslokaler etc. bildning vid dessa skolor. Ett annat väsentligt motiv för den här Utbildningen vid formhögskolorna utförordade konstruktionen är, att det måste formas så, att den ger en allmän orientering anses vara samhällets skyldighet att ge de och kunskaper av en viss bredd, som gör att personer som satsar en rad år på att utbilden i kombination med annan utbildning, da sig till konstnärer möjligheter att finna exempelvis 40 poäng vid universitet, ger en ett meningsfullt arbete, även om de inte fullvärdig utbildning för konstens servicelyckas försörja sig genom sitt konstnärliga yrken. För teckningslärare föreslås, att stuarbete. Nu visar det sig för många persodierna vid formhögskola kompletteras med ner att flera års konstnärlig skolning inte ytterligare ett års studier vid annan eftergår att tillgodogöra sig försörjningsmässigt gymnasial utbildningsinstitution, lämpligen eller över huvud taget i yrkeslivet. De sakdesignhögskola, samt ett års studier vid läkunniga är dock medvetna om att denna rarhögskola. insats på utbildningsområdet inte ensam är Det finns flera motiveringar för denna tillräcklig för att väsentligt förbättra konstkonstruktion. KUS vill bl. a. betona, att närernas nuvarande villkor. formhögskolorna, som ger både teoretisk Det bör i detta sammanhang påpekas att och praktisk utbildning, kommer att föra kostnaderna för formhögskolorna måste väsamman människor som sedan, efter melgas mot att dessa skolor i viss utsträckning lanliggande specialistutbildning, åter komavlastar de humanistiska och samhällsvetenmer att samarbeta på olika sätt inom kulskapliga fakulteterna vid universiteten. turlivet. Detta kommer att öka förståelUtbildningen vid konsthögskolorna och sen för de problem som är speciella för designhögskolorna skall utformas så, att konstnärerna och de medför att möjligkontakter med studerande inom näraligheterna att sprida kunskap om hur konstnägande områden ytterligare utvecklas. Konstrer arbetar, och vart de syftar med sitt arhögskolorna och designhögskolorna skall ha bete, väsentligt ökas. En breddning av utett relativt stort utbud av kurser, lämpade bildningen kan därför bidra till att bryta den isolering, som ofta är karaktäristisk för för studerande vid andra postgymnasiala utbildningar, men också vid dessa skolor kan konstnärer i dag. Av särskild betydelse är det att de blivan- det ifrågasättas, om inte vissa aktiviteter bör syfta till att bredda de studerandes och de teckningslärarna får en utbildning som allmänhetens möjligheter att få en direkt gör att de i sitt arbete kan bidra till att öka och stimulera barns intresse för olika kontakt med olika företeelser inom konstformer av konstnärliga verksamheter och livet. Inom designerutbildningen vill KUS särför förståelse av den roll som konsten, bilskilt betona betydelsen av sådana kontakden som språk och den gestaltade miljön ter. Designern kommer med stor sannolikspelar i samhällslivet. het att spela en viktigare roll än hittills Men KUS anser att utbildningen också inom arbetslivet; inom samhällsplanering, med andra medel måste bidra till att minska miljövård och andra områden måste tekden här nämnda motsättningen. Redan unniska och ekonomiska synpunkter på proder utbildningstiden bör de studerande kunduktion och planering förenas med större na få kontakt med olika kategorier av mänSOU 1970: 66

kunskaper om och förståelse för miljökrav av social och psykologisk art. Som ovan framhållits innebär designerns arbete bl. a. att han måste kunna samarbeta med företrädare för andra yrkesgrupper.

disponering är därför nödvändig, och denna disponering måste också tillåtas »styra» kurserna. (Ingenting hindrar givetvis att lärare och studerande gemensamt resonerar sig fram till vilken disposition som skall gälla.)

2.3.4 Undervisningens uppläggning

Om de eftersträvade målen för utbildningen ska nås, måste de tre utbildningsåren vid konsthögskolorna och designhögskolorna ske i öppna former. Detta innebär att det ska finnas kortare och längre undervisningsperioder, under vilka de studerande kan välja ut de kurser som de önskar följa efter samråd med lärarna och de studerande, som arbetar som assistenter. Kurssystemet medger en relativt stor rörlighet i undervisningen. Innehållet kan förnyas ofta när detta krävs och en inaktuell kurs kan ersättas med en mera aktuell. Vidare medför systemet, att de studerandes varierande krav på bredd och fördjupning i studiegången lättare kan tillmötesgås, liksom deltagande av studerande från andra utbildningsanstalter underlättas. För de konstnärliga och de arbetstränande ämnena är kursen eller serier av kurser fördelade över hela studietiden.

Det har ovan sagts, att utbildningen skall bidra till att öka jämlikheten i samhället. Den av KUS planerade utbildningen medverkar till detta på olika sätt. Utbildningen är på alla nivåer öppen för alla som bedöms ha erforderlig kreativ och bildgestaltande förmåga - inom formhögskolorna är ramen ännu vidare med hänsyn till dessa skolors utbildningsmål. Undervisningen vid skolorna skall bygga på att de studerande har medinflytande, som gör att deras engagemang i frågor som rör studieplaneringen kan tillvaratas för skolorna. De teoretiska momenten och det praktiska konstnärliga arbetet bör så långt det är möjligt integreras. Detta är angeläget bland annat för att ge den teoretiska undervisningen en tillräcklig grad av konkretion och att det ökar de studerandes motivation för denna del av utbildningen. Omvänt gäller att de teoretiska studierna vidgar perspektivet på det praktiska arbetet så att detta under hela studietiden - också när det inte leder fram till några resultat i form av färdiga produkter - uppfattas som konstruktivt och meningsfullt. De sakkunniga föreslår att undervisningen under de första terminerna vid konstskolorna (formhögskolorna) blir tämligen fast organiserad. De studerande kan vara mycket olika lagda; några kan vara tämligen likgiltiga för teoretiska frågeställningar, andra kan vara mer intresserade. För dem, som känner ett behov av att inhämta kunskaper på detta område, måste undervisningen emellertid ha en relativt fast uppläggning - i annat fall är det knappast möjligt för den studerande att veta vad som här erbjuds. Stoffet är i sig självt så beskaffat att vissa frågeställningar måste föregå andra, eller m. a. o. att vissa problem förutsätter kännedom om andra problem. En viss klar 26

2.3.5 Fort- och vidareutbildning KUS vill slutligen i detta kapitel beröra de synpunkter på fortbildning och vidareutbildning som utredningen i andra sammanhang utförligare utvecklar. KUS vill här ansluta till den diskussion om återkommande utbildning som finns i 1968 års utbildningsutrednings andra debattskrift {Högre utbildning - Funktion och struktur, s. 53 ff). På det konstnärliga området måste en sådan återkommande utbildning vara av mycket stor betydelse för samhället och i hög grad angelägen för den enskilde. Redan de snabba förändringar som sker i fråga om de material och tekniker som används, är en tillräcklig motivering för en satsning på fortbildning och vidareutbildning. Hänsyn bör vidare tas till de stora ekonomiska åtaganden som det skulle medföra för den enskilde konstnären, om han skulle skaffa sig stora delar av den utrustning som SOU 1970: 66

en skola kan disponera över för utbildningsändamål. Från jämlikhetssynpunkt är det också av betydelse att denna återkommande utbildning får en relativt stor omfattning. 1968 års utbildningsutredning framhåller i detta sammanhang följande: »En väsentlig jämlikhetsaspekt rör förhållandet mellan generationerna. Ett system med återkommande utbildning skulle kunna bidra till att öka kontakterna mellan äldre och yngre och utjämna skillnader i fråga om kunskaper, erfarenheter och värderingar» (s. 56). De sakkunniga har i det här kapitlet samlat några allmänna synpunkter på målfrågorna. Dessa berörs emellertid också i de avsnitt som redogör för utbildningens innehåll och organisation på skilda nivåer och i de avsnitt som diskuterar skolornas ledning och organisation. För att få en helhetsbild av de sakkunnigas synpunkter i fråga om målen för utbildningen bör därför detta kapitel bedömmas i relation till de övriga här nämnda avsnitten i utredningen.

SOU 1970: 66

Konstnärs- och designerutbildningens nuvarande organisation

3.1 Allmänt

Utbildningen av bildkonstnärer och designers är starkt splittrad och fördelad på ett flertal huvudmän. Av de högre utbildningsinstitutionerna är de i Stockholm belägna konsthögskolan och konstfackskolan statliga medan Valands konstskola och konstindustriskolan i Göteborg är kommunal resp. privat. Den senare erhåller dock statliga bidrag till sin verksamhet. Kommunala bidrag erhåller förutom Valands konstskola även konstfackskolan och konstindustriskolan. En stor andel av dem som studerar vid de ovan nämnda skolorna har dessförinnan genomgått förberedande konstnärlig utbildning vid privata skolor som i de flesta fall åtnjuter visst statligt stöd, folkhögskolor med estetisk utbildning eller liknande. Inom det allmänna skolväsendet finns inte någon utbildning direkt anpassad för kommande verksamhet som konstnär eller designer. Inom nuvarande yrkesskolan förekommer dock linjer som ger hantverklig träning som kan komma blivande konstnärer och designers tillgodo. På sina håll förekommer speciell utbildning inriktad på branscher som ingår i avnämnarområdet för designers. Dessa kurser är i vissa fall organiserade av eller i samarbete med organisationer inom näringslivet. Nedan följer en redogörelse för den utbildning inom det allmänna skolväsendet som har beröring med de sakkunnigas upp28

drag samt en översiktlig beskrivning av de skolor som handhar utbildning av bildkonstnärer och designers och vissa näraliggande yrkesområden. Mer detaljerade beskrivningar ges av konsthögskolan och konstfackskolan då utredningsuppdraget främst omfattar dessa utbildningsinstitutioner. Redogörelser för utbildningen av inredningsarkitekter, konservatorer, scenografer och fotografer har ansetts böra lämnas i direkt anslutning till de sakkunnigas förslag. Dessa redogörelser återfinns därför i kapitel 4.

3.2 Grundskolan

De ämnen i grundskolans läroplan, som mer omedelbart berör bildande konst och formgivning, är teckning och slöjd. Teckning är självständigt ämne fr. o. m. årskurs 4. På lågstadiet förekommer teckning inte som självständigt ämne utan undervisningen sker i samverkan med andra ämnen. I ämnet slöjd ingår två slöjdarter, nämligen dels textilslöjd, dels trä- och metallslöjd. I årskurserna 3-6 erhåller alla elever samma undervisning i de bägge slöjdarterna. I var och en av årskurserna på högstadiet väljer eleverna att delta i antingen textilslöjd eller trä- och metallslöjd. Teckningsämnet skall enligt läroplanen bl. a. »tillvarata elevernas lust att uttrycka sig i bild och inriktas på att allsidigt utveckla deras skapande förmåga». Eleverna skall också ges möjlighet att »fritt gestalta SOU 1970: 66

siga grunder och tidigare utveckling samt sina iakttagelser och erfarenheter och att ökad medvetenhet om de estetiska värdeutveckla en personlig känsla för form och färg». Vidare skall undervisningen i an- nas betydelse . . . » . I undervisningen skall ingå fri skapande verksamhet med olika slutning till elevernas skapande verksamhet stimulera till vidgad och fördjupad bild- uttrycksmedel som bild, ord, ton och röreloch miljöupplevelse samt förmedla insikt om se. Någon undervisning som direkt syftar till estetiska värdens betydelse i individens och att utbilda konstnärer eller designers kan samhällets liv. Undervisningen skall utveckuppenbarligen inte ges inom grundskolan, la elevernas förmåga att iaktta och analymen den undervisning som ges inom den sera, framställa och utnyttja ett brett regisobligatoriska skolan är ändå av betydelse ter av bilder, inte enbart i traditionell meför konstlivet och även för formgivningens ning konstnärliga. På högstadiet studeras allmänna nivå. Grundskolan kan ge eleockså bl. a. arbetsplatsens, bostadens och verna bl. a. manuell träning som uppövar närsamhällets miljö. känslan för och färdigheten i att bearbeta Slöjdämnets mål är enligt läroplanen bl. a. att »bidra till elevernas allsidiga ut- olika material. Redan de erfarenheter eleveckling genom att uppöva deras förmåga ven gör på grundskolan kan ha ett avgörande inflytande på hans intresse för och att självständigt planera och genomföra ett manuellt arbete och genom att i skapande upplevelse av konst. Även om undervisningen bör vara av begåvningsorienterande verksamhet utveckla deras estetisk-praktiska anlag och uttrycksmöjligheter». Undervis- karaktär, är redan den undervisning som ges ningen bör också söka vidga elevernas käns- inom grundskolan av betydelse för elevernas förutsättningar att som vuxna ägna sig la för en personligt präglad hemkultur och åt konstnärligt arbete och förmåga att tillför utvecklingen av våra stil- och formtragodogöra sig värden av konstnärlig natur. ditioner i bruksting och konsthantverk. Då den egentliga konstnärs- och designerBetydelsen av den undervisning som ges utbildningen inte bör påbörjas förrän på inom tecknings- och slöjdämnena har marett senare stadium än den obligatoriska skokerats i den nya läroplan för grundskolan lan, berörs de estetisk-praktiska ämnena på som gäller fr. o. m. den 1 juli 1970. Dengrundskolan inte närmare av de sakkunnina innebär, att undervisning i estetisk-prakga. tiska ämnen är obligatorisk för samtliga elever på högstadiet och att dessa ämnen bereds ökat utrymme på högstadiets timpla3.3 Gymnasieskolan ner. Vidare inrättas på högstadiet ett tillvalsalternativ benämt »konst», som ger med 3.3.1 Inledning övriga alternativ likvärdig behörighet vid En allt större del av årskullarna beräknas ansökan om inträde till gymnasieskola. Tillvalsämnet konst är tänkt att främst genomgå utbildning utöver den obligatorisväljas av elever med kreativa anlag och in- ka skolan. Gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan kan idag ta emot ca 85 % av alla tressen. Undervisningen skall bl. a. ha »till 18-åringar och i mitten av 70-talet torde uppgift att utveckla elevernas förutsättningmotsvarande andel uppgå till ca 95 %. På ar att uppleva och förstå olika konstnärliga sikt räknar man med att alla ungdomar uttrycksformer» och »ge eleverna tillfälle att få utlopp för fantasi och skaparlust i kommer att genomgå utbildning utöver grundskola. för dem meningsfulla enskilda och gemenNuvarande gymnasium, fackskola och yrsamma aktiviteter för att efter hand tillägkesskola ersätts den 1 juli 1971 tillsammans na sig ökad insikt om egna möjligheter att med vissa andra skolformer av en ny skoluttrycka sig på konstnärliga områden. Arform, benämnd gymnasieskolan. I samband betet skall vidare inriktas på att förmedla därmed kommer nuvarande yrkesskolans länågon insikt i olika konstarters begreppsmäsSOU 1970: 66

roplaner att bli föremål för genomgående förändringar i huvudsak anslutande till förslag framförda av yrkesutbildningsberedningen. Kungl. Maj:t har i beslut av den 14 maj 1970 fastställt delar av läroplanen för gymnasieskolan. KUS uppehåller sig i det följande något vid den utbildning inom gymnasieskolans ram, som närmast berör de sakkunnigas arbete och följer därvid den nuvarande uppdelningen i tre skolformer. De i redovisningen upptagna linjerna inom resp. skolform kommer efter den 1 juli 1971 att motsvaras av linjer inom den sammanhållna gymnasieskolan.

3.3.2 Gymnasiet

konst- och musikhistoria samt teckning. På de ekonomiska och tekniska linjerna är dock dessa ämnen inte representerade. På övriga linjer upptar konst- och musikhistoria sammanlagt två veckotimmar under de tre årskurserna. Musik eller teckning upptar likaledes två veckotimmar på dessa linjer. Enligt KUS mening kan undervisningen i teckning och konst- och musikhistoria inom och utom den estetiska specialiseringen vara av betydelse för den enskilde studerandes förståelse för konstnärliga manifestationer. Den undervisning som ges i gymnasiet kan också vara befruktande för kommande yrkesverksamhet inom konstnärliga områden och ge vägledning vid yrkesval. De sakkunniga anser emellertid att gymnasiet varken ger, eller bör ge, grundläggande yrkesutbildning för konstnärlig och nä^ raliggande verksamhet. Gymnasiets konstruktion är sådan, att det ger allmänna kunskaper och färdigheter i regel föga inriktade på att, utan vidare utbildning inom det högre undervisningsväsendet eller i direkt anknytning till anställning i yrkeslivet, leda fram till yrkesutövning. Den allmänna utbildning gymnasiet ger, är av värde för individen och samhället oavsett inom vilket yrkesområde individen hamnar, och det finns ingen anledning att just konstnärer och designers skulle specialisera sin utbildning tidigare än andra yrkesgrupper som rekryteras av personer som genomgått gymnasium.

Nuvarande gymnasiet består av fem linjer, nämligen ekonomisk, humanistisk, naturvetenskaplig, samhällsvetenskaplig (treåriga) och teknisk (fyraårig; slutbetyg kan dock erhållas efter tre år). Någon linje speciellt inriktad på framtida verksamhet inom fri konst eller design finns således inte. Nu berörda delar av den kommande gymnasieskolan ger emellertid en möjlighet att tillgodose studerande med intressespecialisering på dessa fält. Inom ramen för humanistisk, samhällsvetenskaplig och ekonomisk (i årskurs 3 dock endast på ekonomisk-språklig gren) linje kan sålunda ett modernt språk utbytas mot specialisering i musik, teckning eller dramatik. Utbytet avser tre veckotimmar i årskurserna 2 och 3. UnderTrots att gymnasieutbildningen, i första visningen i teckning inom den estetiska hand inom den estetiska specialiseringen, i specialiseringen syftar till att »ge fördju- vissa fall direkt, kan komma yrkesutövare pade kunskaper och färdigheter i ämnet inom de konstnärliga områdena tillgodo i med eller utan sikte på framtida yrkesval senare specialutbildning eller i yrkessituaför specialintresserade elever samt att stimutioner, anser KUS att gymnasiets betydelse lera till komparativa studier som kan ge vidför konstlivet bör ligga på ett mer allmänt, gade konst- och kulturhistoriska aspekter». men därför inte mindre betydelsefullt plan, De elever på övriga linjer som önskar motän vad målinriktad yrkesutbildning ger. En svarande intressespecialisering kan få den sådan inriktning skulle för övrigt kräva tämgenom tillval. ligen genomgripande förändringar av gymI de ordinarie timplanerna finns två äm- nasiets nuvarande organisation för att möjnen med direkt anknytning till den este- liggöra anordnande av (förberedande) yrtiska sektorn av de utbildningsområden kesutbildning av konstnärer och designers. KUS närmast har att beröra, nämligen Då den konstnärliga utbildningen enligt

30 SOU 1970: 66

På den sociala linjens årskurs 2 kan efter medgivande av skolöverstyrelsen estetisk variant med åtta veckotimmar estetiska ämnen anordnas. Denna erhålles genom att ämnen för fritt tillval ersätts av estetiska ämnen och genom utbyte av vissa andra ämnen mot estetiska ämnen. I praktiken är emellertid varianten ofta svår att genomföra därför att den förutsätter ett visst antal studerande. Dessutom kan frivillig undervisning utanför ordinarie schematid erhållas i bl. a. teckning. Som ett led i den fortlöpande läroplansrevisionen har skolöverstyrelsen 1969 framlagt förslag till ändrad läroplan för fackskolan (Förslag till Reviderad Läroplan för fackskolan, skolöverstyrelsen 1969, stencil). Förslaget berör i huvudsak frågor av organisatorisk natur men innehåller också förslag om slopande av grenarna på de sociala och ekonomiska linjerna och slopande av tillvalssystemet på dessa. Förslaget berör även de estetiska ämnena. Bl. a. föreslås att ett av ämnena musik och teckning görs obligatoriskt även i den sociala linjens årskurs 2, medan bl. a. slöjd och dramatik helt skulle försvinna från linjen enligt förslaget. Skolöverstyrelsen finner vidare att de estetiska ämnenas ställning på den ekonomiska linjen bör stärkas och föreslår att ettdera av ämnena musik och teckning görs obligatoriskt i årskurs 2 och att därjämte ett av ämnena bör studeras även i årskurs 1 av dem som inte läser stenografi. I fråga om den tekniska linjen avser skolöverstyrelsen återkomma senare. 3.3.3 Fackskolan Som framgår ovan är fackskolan knapFackskolan är tvåårig och uppdelad på tre past anpassad för framtida yrkesverksamlinjer, nämligen social, ekonomisk och tek- het inom de områden som innefattas i de nisk. Linjerna är i sin tur uppdelade på sakkunnigas arbete. Inslaget av estetiska ämnen på fackskolan fyller ungefär samma grenar. De estetiska inslagen i timplaner är funktion som motsvarande ämnen på gymmusik, teckning, slöjd och dramatik. Det nasiet. enda obligatoriska inslaget av dessa ämnen Vissa ämnen är emellertid av omedelbart förekommer på den sociala linjens första värde för personer som ämnar ägna sig årskurs, där eleven skall välja mellan två åt design. Det gäller ämnen på samtliga linveckotimmar musik och teckning. I övrigt jer, t. ex. samhällskunskap, företagsekonoförekommer samtliga eller vissa av dessa ämmi, distribution, ergonomi, konstruktion och nen som fria tillval på de sociala och ekoproduktion. Också i fråga om dessa ämnomiska linjerna.

KUS - av skäl som närmare klargörs i avsnitten 2.3.2 och 4.2.3 - i princip bör vara eftergymnasial, anser sig de sakkunniga inte ha anledning att närmare beröra vilka organisatoriska och andra åtgärder som en sådan omläggning av konstnärsutbildningen skulle medföra. KUS anser sig av samma skäl inte heller böra närmare behandla de läroplaner som nu gäller för konst- och musikhistoria och teckningsämnet på gymnasiet. Gymnasiets nuvarande utformning och de estetisk-praktiska och - teoretiska ämnenas ställning och inriktning synes inte vara hindrande för den omorganisation av konstnärs- och designerutbildningen, som KUS föreslår. I detta sammanhang kan det emellertid finnas anledning att påpeka, att inte enbart de ämnen som angetts ovan är direkt tillämpbara inom verksamhetsområden, som berörs av den utbildning KUS har att behandla. Det gäller främst vissa ekonomiska och tekniska ämnen, som designers bör ha grundläggande insikter i. I den tekniska linjen ingår t. ex. konstruktion och produktion som ämnen. Även andra ämnen som förekommer på gymnasiets timplaner, t. ex. företagsekonomi, psykologi och rättskunskap är av betydelse vid verksamhet som designer och arkitekt. Det finns dock ingen anledning att prioritera studerande vilkas gymnasieutbildning innefattar sådana ämnen vid intagningen till högre utbildning med uttalat syfte att utgöra (för)utbildning till verksamhet som designer och arkitekt.

SOU 1970: 66

nen sammanfaller de sakkunnigas synpunkt ter med de som lagts på motsvarande ämnen på gymnasiet. Även om den tekniska linjen synes vara den som är mest lämpad att utgöra grund för vidare designstudier, finns ingen anledning att ge elever från denna linje företräde framför elever från de övriga vid inträde till senare utbildningsinstitutioner med inriktning på design.

bildningen inom varje linje inleds med ett basblock, bestående av moment som är gemensamma i utbildningen för de olika yrken eller yrkesområden linjen leder fram till. Differentieringen sker genom en gradvis uppspaltning på allt mer avgränsade block med mindre av gemensamt innehåll. Utbildningen blir även i fortsättningen i regel tvåårig, men med möjligheter till såväl längre som kortare utbildningstider. En huvudtanke bakom reformerna inom yrkesskolan är att utbildningen inte skall 3.3.4 Yrkesskolan utgöra en återvändsgränd. De snabba förändringarna inom yrkeslivet och samhället Allmänt över huvud taget synes fordra, att den gymnasiala yrkesutbildningen anordnas så, att Yrkesskolan är av stor betydelse för konstindividernas rörlighet mellan olika yrken närs- och designerutbildningens framtida och yrkesområden underlättas. Även med utformning och organisation. Nedan följer tanke på att det kan vara svårt att redan i därför en relativt fyllig redogörelse för den 16-årsåldern definitivt bestämma sig för utbildning inom den gymnasiala yrkesskoett yrke skall utbildningen göras relativt alllan, som har nära anknytning till de utmän. Yrkesskolan skall alltså ha en viss bildningsområden KUS har att behandla. yrkes vägledande funktion. Den reform av det gymnasiala skolväYrkesutbildningens primära uppgift skall sendet som skall genomföras den 1 juli emellertid också i framtiden vara att ge en 1971 innebär mycket genomgripande förgrundläggande yrkesutbildning så långt möjändringar för yrkesutbildningen. Dessa förligt anpassad till såväl individens behov som ändringar om vilka Kungl. Maj:t och riksavnämarnas intressen. Trots alla komplikadagen fattat beslut bygger på de förslag tioner bör yrkesutbildningen - i varje fall yrkesutbildningsberedningen (YB) framfört under sitt slutskede - vara klart inriktad i sitt principbetänkande (Yrkesutbildningen, mot vissa bestämda yrken eller yrkesområSOU 1966:3). På en för den framtida den. Den grundläggande yrkesutbildningen konstnärs- och designerutbildningen väsentmåste dock av olika skäl förbereda för lig punkt saknas emellertid ännu statsmakfortsatt utbildning och för eventuell omternas beslut. Det gäller yrkesutbildningsskolning. Därför inryms i utbildningen moberedningens förslag om inrättande av en ment, som syftar till vidgad kringsyn och estetisk linje inom den gymnasiala yrkesutallmän intellektuell träning. bildningen. Dåvarande chefen för utbildKungl. Maj:t har i beslut av den 14 maj ningsdepartementet framhöll i prop. 1968: 1970 fastställt delar av läroplanen för gym140 att han ännu inte var beredd att ta nasieskolan enligt vilken denna består av ställning till hur den estetiska utbildningen ett antal linjer uppdelade på grenar. Som inom gymnasieskolan bör organiseras. KUS tidigare nämnts har statsmakterna dock änredogör för sina synpunkter på YB:s förnu inte tagit ställning till yrkesutbildningsslag i denna fråga i avsnitt 4.2.3. beredningens förslag om inrättande av en Yrkesutbildningen omfattar idag ett mycestetisk linje. KUS anser sig något böra ket stort antal kurser, i regel starkt speciaberöra beredningens förslag på denna punkt. liserade redan från början. I framtiden Därefter återkommer KUS till övriga linjer kommer utbildningen att få en bredare insom är av särskilt intresse i detta sammanriktning med en kärna av allmänt bildande hang. kunskaps- och färdighetsämnen och med en successivt genomförd differentiering. Ut32

SOU 1970: 66

Estetisk linje YB framhåller i sitt första betänkande att »vissa av de ungdomar, som lämnar grundskolan, har ett utpräglat intresse för yrkesverksamhet, som förutsätter en estetisk skolning och utveckling av känslan för form och färg. En estetisk grundutbildning synes väl försvara sin plats i det gymnasiala skolsystemet. En sådan utbildning skulle kunna utgöra första utbildningsetappen i en utbildningsgång för ett flertal yrken som i vidaste mening är inriktade på konstnärlig utövning såväl inom områdena för teckning, målning, skulptur e t c , som inom tonkonstens och ordkonstens område. Dessutom bör den estetiska linjen ge en grundutbildning i formgivning för textila material, trä, metaller, keramik etc. Många tecken tyder på att behovet av en sådan utbildning successivt accentuerats under de senaste åren. I en estetisk grundutbildning av antydd form skulle åtskilliga ungdomar få tillfälle att pröva och vidareutveckla sina anlag i berörda avseenden . . . Emellertid synes det YB klart, att denna utbildning endast kan lokaliseras till ett fåtal gymnasieorter.» (Yrkesutbildningen, SOU 1966: 3, s. 158 f.) YB utvecklar i ett senare betänkande detta resonemang, och säger sig där i citatet ovan »givit uttryck för den uppfattningen att den estetiska linjen i högre grad än andra yrkesutbildande linjer i första hand skulle antas utgöra grundutbildning för fortsatt vidareutbildning samt sålunda i relativt lägre omlattning ge sådan utbildning att eleven efter genomgång därav kan få anställning och utkomst». (Läroplaner för yrkesutbildningen samt vissa pedagogiska och metodiska frågor, SOU 1967: 48, s. 104). I detta senare sammanhang framhåller emellertid YB att man under arbetet med studieplanerna funnit förhållandevis goda möjligheter att inom den estetiska linjen anordna utbildning som syftar till omedelbar anställning. YB:s läroplansförslag avser att ge exempel på sådan utbildning. YB finner det dock angeläget understryka »att den estetiska linjens roll som förutbildanSOU 1970: 66 3—014264

de till vidareutbildning alltjämt är starkt markerad och i stort sett stämmer med den av YB ovan citerade framförda uppfattningen.» (SOU 1967: 48, s. 104). YB föreslår, att försöksverksamhet med estetisk linje görs på ett fåtal orter i landet innan en mer slutgiltig utformning av linjen sker. »Ett skäl för detta förslag anser YB vara att det förmodligen kommer att visa sig att åtskilliga yrkesutbildningar som nu bedrives utan något eller endast med ringa inslag av estetiskt lärostoff i en framtid bedömes med fördel kunna infogas i den estetiska linjen. YB vill som exempel på sådana tänkbara yrkesutbildningar nämna utbildningen av fotografer för olika ändamål, mönstertecknare för olika branscher, personal för exempelvis möbeloch textilhandeln, illustratörer av olika slag, guld- och silversmeder, hemslöjdspersonal, viss personal inom glasbruksindustrin, fotomodeller och mannekänger. Vidare anser YB det vara sannolikt att den estetiska linjen kommer att betraktas som en väl avpassad förutbildning inte blott för blivande musiklärare, designers etc. utan också för exempelvis blivande konstpedagoger, regissörer, fritidskonsulenter, heminredningsarkitekter, producenter inom radio och TV, produktionsledare inom film, slöjdkonsulenter, trädgårdsarkitekter osv. För en försöksverksamhet innan den estetiska linjen mera slutgiltigt finner sin form talar också enligt YB svårigheten att kunna definiera yrkeskraven för de utbildningar inom linjen, som avses kunna föra fram till omedelbar anställning och utkomst» (SOU 1967: 48, s. 104-105). Målet för undervisning inom den estetiska linjen skulle vara att ge grundläggande utbildning för sådan yrkesutövning där gestaltande, kreativa kunskaper och färdigheter är av genomgripande betydelse, att ge grundutbildning avpassad för eftergymnasial vidareutbildning samt att ge eleven en kulturestetisk syn på såväl sin egen miljö som samhället. YB:s förslag innebär att den estetiska linjen delas upp i tre grenar: scenisk, mu33

sikalisk och konstfacklig. Inom de olika grenarna finns varianter. Utbildningen föreslås i princip bli tvåårig, men »en treårig grundläggande yrkesutbildning förutsattes bli normal för variant för scentekniker, flertalet varianter inom musikgren samt för vissa varianter av konstfackliga grenen.» (Reformerad lärarutbildning, SOU 1970: 4, s. 78). Yrkesutbildningsberedningen föreslår att den första terminen av den estetiska linjen skall vara gemensam för samtliga grenar. Timplanen för denna termin innehåller under rubriken yrkesteknik dramatisk gestaltning; bild och miljö; musik; estetisk orientering; gestaltlära; rytm; rörelse, tal, ton samt psykologi. Allmänna ämnen är svenska och gymnastik (obligatoriska) samt engelska (B-språk); samhällskunskap och religionskunskap. Av de tre sistnämnda skall eleven välja ett. Utöver detta skulle en veckotimme stå till förfogande. I fråga om timplan och ämnenas närmare innehåll hänvisas till SOU 1967: 48. Den gemensamma terminen har till uppgift dels att ge eleven tillfälle att under de gemensamma studierna välja sin kommande utbildningsgång (yrkesval), dels att ge alla elever i den estetiska linjen insikt om vad som är gemensamt för all estetisk aktivitet såväl hos den enskilda människan som i samhället. Den sceniska grenen har en variant för skådespelare och en variant för scenteknisk personal. Som scentekniker räknas ljus-, bild-, ljudtekniker samt inspicienter. YB anser därjämte, att grenen skulle kunna utgöra förutbildning för scendekoratörer och filmarkitekter samt (i kombination med ämnen från yrkesskolans frisör- eller kosmetologlinje) även maskörer. Musikgrenen anser sig KUS inte behöva beröra närmare. I fråga om den konstfackliga grenen framhåller YB att den i många fall torde ge tillräcklig utbildning för anställning och färdigutbildning i företag som följande: Från varianten Miljö: Mönstertecknare, heminredare, konstvävare, konstnärlig grafisk verksamhet, rådgivande sälj assistenter

inom heminrednings- och textilbranschen. Från varianten Reklam: Reklamtecknare, illustratör, retuschör, modetecknare, lay-outman. Från varianten Industriell formgivning: Mönstertecknare för keramik, drejare, ciselör, assistent till formgivare på olika områden. Utöver ovan nämnda varianter föreslår YB en variant benämnd »Fri formgivning». Även yrkesutbildning för kart-, byggnadsoch inredningsritare förläggs till konstfackliga grenen, dock efter vissa modifikationer av den för grenen normala utbildningsgången. YB anser, att den konstfackliga grenen bör vara en god grundutbildning för vidare studier vid konstfackskolan, konstindustriskolan m. fl. eftergymnasiala skolformer. Det bör vara möjligt att inom yrkesskolan färdigställa arbetsproven för inträde vid sådana utbildningsanstalter. Yrkestekniken för den konstfackliga grenens andra till fjärde termin föreslås innehålla tvådimensionellt arbete; tredimensionellt arbete; specialiserad arbetsteknik; arbete kring gemensamt tema; estetisk nutidsorientering; gestaltlära; konst- och miljöhistoria samt psykologi. De allmänna ämnena är desamma som under första terminen (se ovan) plus arbetslivsorientering. Nedan anges mål och huvudmoment för de olika ämnena inom yrkestekniken enligt YB:s förslag. För en närmare redovisning av timplan och ämnenas innehåll hänvisas till SOU 1967: 48. Tvådimensionellt arbete. Undervisningen i tvådimensionellt arbete har till uppgift att ge eleverna kunskap och färdighet i olika former av tvådimensionell bildframställning och bildavläsning, att fungera som medövning till andra kreativa ämnen inom estetisk linje samt att stimulera till miljögestaltning och medvetenhet inför miljöfrågor. Huvudmomenten är teckning; målning; grafiskt arbete; collage, frottage etc. samt miljögestaltning. Tredimensionellt arbete. Undervisningen SOU 1970: 66

i tredimensionellt arbete har till uppgift att ge eleverna kunskap och färdigheter i olika former av tredimensionell bildframställning och bildavläsning, att fungera som medövning till andra kreativa ämnen inom den estetiska linjen samt att stimulera till miljögestaltning och medvetenhet inför miljöfrågor. Huvudmomenten är skulpturarbete; miljögestaltning samt formlaborationer. Specialiserad arbetsteknik. Den specialiserade arbetstekniken har till uppgift att hos elever som valt varianten Fri formgivning stimulera och förbereda till konstnärliga uppgifter som har samband med arkitektur och samhällsmiljö och att i övrigt under termin 3 fördjupa de tidigare inhämtade kunskaperna och färdigheterna i kreativa moment samt i ökad utsträckning relatera dem till en kommande yrkesutövning eller vidareutbildning samt att under termin 4 genom ytterligare specialisering leda fram till en yrkesteknisk grundutbildning avpassad för såväl omedelbar anställning som för vidareutbildning. Den specialiserade arbetstekniken är i princip uppdelad på fyra huvudområden, nämligen miljö; reklam; industriell formgivning samt fri formgivning. För varianten Fri formgivning anges följande huvudmoment: tvådimensionellt arbete; tredimensionellt arbete; film och foto samt miljökonst. Arbete kring gemensamt tema. Arbetet kring ett gemensamt tema har till uppgift att ge eleverna i de olika grupperna inom estetisk linje tillfälle till specialarbete inom sina respektive yrkesområden, att träna samverkan kring gemensamma arbetsuppgifter samt att skapa underlag för konstruktiva diskussioner mellan såväl elever inom den egna grenen som med elever ur andra medverkande grenar av den estetiska linjen. Estetisk nutidsorientering. Undervisningen i estetisk nutidsorientering har till uppgift att med utgångspunkt från aktuella händelser och aktuella debattämnen ge en fortlöpande kännedom om den estetiska utveckSOU 1970: 66

lingen samt att stimulera till aktiv och konstruktiv debatt kring aktuella estetiska problem och utvecklingstendenser. Huvudmomenten är aktuella estetiska problem; elevaktivitet kring problembehandlingen samt studiebesök. Gestaltlära. Undervisningen i gestaltlära har till uppgift att fördjupa de kunskaper som inhämtats under termin 1. Första terminens undervisning syftar till att orientera om olika gestaltningsprinciper inom färgens och formens områden, att orientera om den nutida färgforskningen samt att informera om olika material och uttrycksmedel inom bild- och miljögestaltningen. Huvudmomenten är materialkunskap och uttrycksmedel; form- och bildkunskap samt färgkunskap. Konst- och miljöhistoria. Undervisningen i konst- och miljöhistoria har till uppgift att informera eleverna om bildkonstens och miljögestaltningens utveckling genom tiderna, att belysa bildens betydelse som kommunikationsmedel samt att ställa bilden och miljön i relation till politisk, religiös, ekonomisk och social utveckling. Huvudmomenten är från äldsta tid fram till 1870-talet samt från 1870-talet till nutiden. Psykologi. Undervisningen i ämnet följer helt läroplanen för psykologi i den sociala linjen av fackskolan. I de fall samläsning med elever från fackskolan av olika skäl inte är organisatoriskt möjlig bör undervisningen i psykologi med beaktande av fackskolans läroplan ges en mot den estetiska linjens innehåll avpassad utformning. Övriga linjer och varianter inom lan

yrkessko-

Vissa linjer och grenar motsvarande nuvarande yrkesskola i den av Kungl. Maj:t den 14 maj 1970 fastställda läroplanen för gymnasieskolan innehåller kunskapsstoff och färdighetsträning som kan vara av stort 35

värde för blivande konstnärer och - kanske framför allt - designers och arkitekter. Exempel på sådana ämnen är produktionsteknik inom olika områden, bostads/miljökunskap, företagsekonomi, formgivning och textilkunskap. De yrkesutbildande linjer och varianter som innehåller sådana ämnen är helt naturligt utformade för att täcka helt andra mål än att ge utbildning för kommande verksamhet inom konst och design. KUS kan med sina utgångspunkter inte närmare gå in på utformningen av dessa linjer. De sakkunniga vill emellertid framhålla, att den högre konstnärs- och designerutbildningen inte bör vara stängd för personer som genomgått andra linjer än den estetiska, om en sådan inrättas. Sådan utbildning kan nämligen - kombinerad med konstnärlig begåvning - vara av största värde vid kommande konstnärlig verksamhet. Nedan anges några exempel på dylik utbildning. Beklädnadsteknisk linje. Undervisningen i beklädnadsteknik i den tvååriga beklädnadstekniska linjen skall enligt av Kungl. Maj:t fastställd läroplan (14 maj 1970) bibringa eleven kunskaper om både hantverksmässig och industriell tillverkning av kläder samt ge grundläggande färdighet i tillverkning av dam- och herrkläder. Vidare skall undervisningen utveckla elevens förmåga att utforma produkter inom området. Den beklädnadstekniska linjen har grenar för damkläder och herrkläder. Träteknisk linje. Undervisningen i träteknik inom den tvååriga trätekniska linjen skall enligt av Kungl. Maj:t fastställd läroplan (14 maj 1970) bl. a. bibringa eleven kunskaper om maskiner, verktyg och material samt om lämpliga bearbetnings- och tillverkningsmetoder samt ge grundläggande färdigheter i maskinell och manuell bearbetning. Den trätekniska linjen har grenar för verkstadssnickare, modellsnickare och båtbyggare. Utbildning inom grafiska yrken förekommer inom yrkesskolan. Bl. a. ges sådan utbildning vid grafiska yrkesskolorna i Stockholm (sättning, tryckning och bokbinderi36

teknik). Yrkesutbildningsberedningen har framlagt förslag till läroplan för en tvåårig linje för grafiska yrken. Den innebär att den första terminen skall ge en allsidig gemensam grund för en fortsatt utbildning mot branschens olika specialiteter. Under andra terminen sker en grenindelning mot verksamheterna tryckmediaframställning, tryckning samt efterbearbetning, förpackning och bokbindning. Terminerna tre och fyra har elva varianter inriktade mot olika delar av den grafiska industrin. YB framhåller att en blockutbildning för hela den grafiska industrin avviker radikalt från de riktlinjer för utbildningen inom branschen som hittilldags varit gällande. Guldsmedsutbildning. Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund driver med statligt stöd som enskild yrkesskola Guldsmedsskolan i Stråisnäs i Östergötlands län. Skolan är en fyraårig yrkesutbildning för blivande guldsmeder. Yrkesutbildningsberedningen har föreslagit läroplan för en treårig guldsmedslinje. Under tredje årskursen skall undervisningen i ämnet arbetsteknik omfatta följande: Tillverkning och lagning av olika verktyg. Smältning av guld och silver i deglar, komplicerade borr- och sågningsarbeten, utsågning av smyckemönster, smyckemontering med genombrutna fattningar, övning i gjutning av enklare föremål, montering av armband med rörliga leder, gallerarbeten, collierlås, kantring, clips, enklare juvelarbeten samt antikarbeten. Förekommande reparationer. Gravyr. Gesällprov. Inom yrkestekniken finns, förutom arbetsteknik, också nedanstående ämnen: materiallära; yrkeskemi; yrkeshistoria med stillära; matematik samt yrkesritning och modellering. Inom det textila området ges vidareutbildning vid textilinstitutet i Borås och Lennings textiltekniska institut i Norrköping. Huvudman för institutet i Borås är landstinget medan primärkommunen är huvudSOU 1970: 66

man för institutet i Norrköping. Båda in- digare statens institut för hantverk och industri) ordnar årligen ett stort antal kurser stituten får statsbidrag som centrala yrkesskolor. Undervisning i tillskärning medde- för vidareutbildning av yrkesmän. Exempel las vid Stockholms tillskärar-akademis sko- på sådan verksamhet av intresse i detta sammanhang är bl. a. svetskurser för konstla för tillskärning. Vävkurser anordnas med hantverkare, formgivare och konstnärer statligt stöd på många håll i landet, t. ex. av föreningen Handarbetets vänner i Stock- samt vissa kurser inom guldsmide, tillskärning, träteknik och plastområdet. Även kurholm och av hemslöjdsföreningar i vissa ser i perspektivritning anordnas. län. I detta sammanhang bör också nämnas att inom ramen för yrkesskolan pågår vis3.4 Konsthögskolan sa försök speciellt anpassade för vissa konsthantverkliga yrken. Vid Nybro yrkesskola 3.4.1 Historik ges i samarbete med glasindustrin en tvåårig kurs speciellt anpassad för yrken inom Konsthögskolan i Stockholm har utvecklats glashanteringen, främst glasblåsare. Liknan- parallellt med, och under överinseende av, de verksamhet pågår vid yrkesskolan i Fin- Kungliga Akademien för de fria konsterna. spång i samarbete med Reymyre glasbruk. Dessa bägge institutioner leder sitt ursprung till 1730-talet. Den franska konstnärskoloInom yrkesskolan i Örebro pågår försök med en grundläggande kurs för konsthant- ni som då kallades till Stockholm i samband med slottsbygget bildade då en ritverkare innefattande bl. a. metallarbete och skola för sin egen och sina lärjungars övsilversmide, träarbete och vävning. Ovan har framgått att yrkesutbildning an- ning. År 1735 blev skolan officiell och fick ordnas även utanför det allmänna yrkes- namnet Kongl. Ritarakademien. På 1760skolväsendet. Yrkesskolor drivs således ock- talet ombildades akademien till Kongl. måså av enskilda, i regel företag och organi- lar- och bildhuggarakademien. Denna blev upphovet till konstakademien som fick sisationer, undantagsvis av privatpersoner och na stadgar och privilegier 1773. stiftelser. Flertalet av dessa skolor åtnjuter Skolan har handhaft utbildning inom den statsbidrag. KUS vill i detta sammanhang nämna att fria konsten inklusive arkitektur. Benämkurser med yrkesutbildningskaraktär bedrivs ningen fri konst gällde för dem som utinom konstindustriskolan och Nyckelviks- bildades vid skolan därför att dessa konstnärer jämte arkitekterna var obundna av skolan (se avsnitt 3.7 resp. 3.8.2). Andra skråförordningar. Dessa utbildningsområinstitutioner som bedriver utbildning med den kvarstår vid skolan än idag även om sådan inriktning är Malmstens verkstadsskola och statens institut för företagsutveck- grundutbildningen av arkitekter från slutet av 1800-talet överförts till tekniska högling. skolor. Påbyggnadsutbildning för arkitekMalmstens verkstadsskola i Stockholm ter bedrivs emellertid fortfarande vid konstdriver med statligt stöd som enskild yrkeshögskolans arkitekturskola. skola utbildning syftande till att ge grundVid skolan har också utbildning av hantläggande kunskaper och färdigheter i konstnärligt-hantverksmässiga arbetsmoment som verkare bedrivits genom att man 1846 till fordras för fortsatt utbildning till möbelmo- Svenska slöjdföreningen upplät lokaler till dellsnickare, möbelreparatörer, specialmö- en söndagsritskola, vilken emellertid 1859 övertogs av staten. (Från denna skola har belsnickare eller för fortsatt utbildning till konstfackskolan utvecklats.) exempelvis slöjdlärare, konsthantverkare och Nedan följer en kortfattad redogörelse formgivare. Till skolan är knuten stiftelsen för de viktigaste förändringarna vid skolan Capellagården som på Öland anordnar kurunder 1900-talet. ser inom bl. a. möbler, keramik och textil. Konsthögskolan har under 1900-talet erStatens institut för företagsutveckling (tiSOU 1970: 66

hållit nya stadgar 1908 och 1938. Den om- av de tre förstnämnda skolorna var indelad organisation som fick sin fastställelse ge- i en högre och en lägre avdelning. Förutom nom 1908 års stadgar - och vari kungl. de nämnda avdelningarna fanns en särkonsthögskolan fick sitt nuvarande namn skild etsningsskola och en skola för deko- åsyftade i huvudsak följande. Man av- rativ konst. Till detta kom det med högsåg att öka arbetsintensiteten, särskilt genom skolan förenade institutet för materialkuninrättandet av en under hela läroåret ar- skap. betande bildhuggarskola. Vidare ville man Sedan en professur i teckning dragits in främja ett personligare förhållande mellan 1935 kvarstod en sådan professur. Vid skolärare och elever genom att borttaga den lan fanns vidare två professurer i figurmåltidigare alternerande tjänstgöringen för pro- ning, en i landskapsmålning och en i mofessorerna i målare- och teckningsskolorna dellering. Vid byggnadsskolan fanns en proså att elev under en månad stod under en fessur i byggnadskonst och en i svensk arprofessors ledning och nästa månad unkitekturhistoria. der en annans. Vidare gavs möjligheter för Som arvodestjänst fanns även en profeseleven att söka sig till den professor, vars sur i anatomi. undervisning han trodde sig ha mest utUtöver professurerna fanns arvoderade byte av. (Denna valfrihet kunde emeller- lärartjänster i perspektiv, konsthistoria, detid endast förverkligas för eleverna i mål- korativ konst samt vid skolan för dekoraning, då detta var det enda ämne som för- tiv konst i målning och i arkitektur. Särskilt fogade över flera likställda professorer. Val- anslag fanns också för undervisning i byggfriheten begränsades också av fastställda nadsteknik m. fl. ämnen. maximiantal i resp. professors ateljé.) Den omorganisation av konsthögskolan 1908 års omorganisation syftade också som genomfördes 1938 innebar i stort sett till en noggrannare gallring av eleverna geatt skolan moderniserades och att studierna nom införandet av ett aspirantår, efter vars blev friare. De studerande fick tillgång till utgång den konstnärliga begåvningen ånyo enskilda ateljéer. Skolan fick vidare ett störprövades före den definitiva antagningen re mått av självständighet gentemot akasom elev. Det skulle emellertid visa sig att demien. ytterligt få av dem som antogs som aspiProfessorernas mandattid förkortades och ranter nekades fortsatta studier efter aspi- begränsades till tio år med undantag för rantårets utgång. professorn i arkitekturhistoria. (Tidigare inGenom 1908 års stadgar fick vidare etsnehade ordinarie professor sin befattning ningsskolan fast organisation, med en på till 65 års ålder). Professuren i anatomi avordinarie stat uppförd lärarebefattning, och vecklades och ersattes med en lärartjänst i undervisning i dekorativ konst infördes som plastisk anatomi. Särskiljandet av högre och ordinarie ämne. (1921 upprättades en deko- lägre kurser avskaffades liksom aspirantrativ skola, som dock fick karaktären av året. Konsthögskolans indelning i skilda skoprovisorium). lor inskränktes. Sålunda utplånades grän1908 års stadgar innebar även att un- serna mellan undervisningen i figur- och dervisning i materiallära och dithörande landskapsmålning och teckningsskolan, och ämnen, åtminstone tidvis, kunde ges. 1934 den särskilda skolan för dekorativ konst avinrättades en extra lärartjänst i materialvecklades och uppgick i målar- och skulpkunskap som året därpå omvandlades till en turskolorna. På visst sätt kom emellertid fast tjänst knuten till ett institut för material- även efter omorganisationen uppdelningen av olika områden av måleri att bestå, inkunskap förenat med konsthögskolan. Före omorganisationen 1938 var konst- te formellt men därigenom att lärarna personligen genom sin konstnärliga inriktning högskolan indelad i fyra avdelningar: en i enlighet med stadgan kommit att repreteckningsskola, en målarskola, en bildhugsentera olika grenar av målarkonsten och garskola och en byggnadsskola. Var och en 38

SOU 1970: 66

olika konstnärskynnen. Professuren i landskapsmålning liksom lärartjänsten i målning vid skolan för dekorativ konst avskaffades och ersattes med professurer i målning. Därigenom kom antalet professurer i målning att bli fyra. En av dessa professurer var förbunden med föreståndarskap för en särskild ateljé för undervisning i dekorativ konst. Bildhuggarskolan ändrades till en skulpturskola med en professur. År 1961 inrättades ytterligare en professur i skulptur. Professuren i teckning var gemensam för målar- och skulpturskolorna sedan teckningsskolan uppgått i dessa. Detsamma blev fallet med lärartjänsten i arkitektur för målare och skulptörer sedan denna inte längre var knuten till en särskild dekorativ skola. Den tidigare etsningsskolan fick en självständigare ställning under benämningen skolan för grafisk konst med läraren i grafisk konst som föreståndare. Denna befattning omvandlades sedermera till en professur. Byggnadsskolans benämning ändrades till arkitekturskolan. Vid denna skola kvarstod två professurer, dock med ändrade beteckningar (professur i arkitektur resp. i svensk och jämförande arkitekturhistoria). Institutet för materialkunskap kvarstod som förut med en föreståndare med skyldighet att meddela undervisning vid målaroch skulpturskolorna. Förändringarna syftade till att göra det möjligt för skolan att mer smidigt anpassa sig till den snabba utvecklingen inom konsterna och att bättre tillvarata tillgängliga lärarkrafter. Det är dock att märka att nivåuppdelningen inte helt avskaffades eftersom utbildningen vid arkitekturskolan fortfarande var en påbyggnadsutbildning. Inom akademien och skolan togs i mitten av 50-talet skolans arbetsförhållanden åter upp till granskning sedan det inom lärarrådet framställts önskemål beträffande ett flertal undervisningsgrenar vilka ansågs vara otillräckligt tillgodosedda. Denna granskning resulterade i en stencilerad rapport 1957. (Konsthögskolan. Undersökning av skolans arbetsförhållanden och förslag till SOU 1970: 66

deras förbättring.) I rapporten konstaterades att de förväntningar som ställts vid omorganisationen 1938 i stort sett infriats. Emellertid ansågs konsthögskolan för trång och dess resurser för små för att kunna motsvara de krav som måste ställas på undervisningen. På förslag av konsthögskolans lärarråd ändrades läsåret 1963/64 försöksvis uppläggningen av undervisningen vid konsthögskolan. Ändringen innebar bl. a. att undervisningen indelades i ett grundstadium och ett högstadium. Grundstadiet inrymdes i huvudsak i det första läroåret och var gemensam för samtliga elever. Det undervisningsstoff som kan utläras mer systematiskt koncentrerades hit. Det var fråga om teoretiskt orienterad undervisning jämsides med praktisk handledning. Tonvikten lades vid teckning och analys. Mer än hälften av tiden ägnades dock åt den konstnärliga utbildningens praktiska elementa. På högstadiet fortsatte på grundval av vad som inhämtats på grundstadiet den konstnärliga utbildningen i stort sett enligt tidigare praktiserade riktlinjer. Tonvikten lades vid den konstnärliga mognaden och konstnärlig syntes. Utbildningen bestod dock av ett mer differentierat program än tidigare med utökade instruktionskurser i hantverkliga metoder och med en fastare organiserad teoretisk undervisning. De strävanden som låg bakom den ändrade undervisningsorganisationen var att samordna den »praktiska» och »teoretiska» undervisningen, att möjliggöra en vidare kontakt mellan lärare och elever samt att samordna de teoretiska ämnena i en väl integrerad undervisningsplan. Vidare ville man genom en planlagd undervisning av olika gästande pedagoger inom ramen för grundskolan säkerställa det nödvändiga tillflödet av nya idéer och synpunkter samt att även få problem och fakta belysta av experter. I ett avseende, nämligen den ovan nämnda uppdelningen av undervisningen vid skolan i två stadier, visade sig nyordningen dock inte vara praktiskt möjlig att genomföra. Indelningen i ett grund- och ett högstadium avvecklades därför sedermera. 39

Den successiva nydaningen av verksamheten vid konsthögskolan har fortsatt. Denna nydaning har i stort inneburit en årlig omprövning av undervisningsprogram och undervisningsformer. Rörligheten inom konsthögskolan ooh mellan dess skolor har ökat. Den teoretiska undervisningen har förändrats, bl. a. genom undervisning i formlära, och byggts ut. I detta sammanhang är den 1968 inrättade professuren i den moderna konstens teori- och idéhistoria av största betydelse. Verkstadsresurserna har ökats varigenom skolan bl. a. kunnat utveckla verksamheten med fortbildning av konstnärer. Även utbildningen inom arkitekturskolan har utvecklats, främst genom att ökade resurser i fråga om lärare ställts till förfogande för undervisning i speciella ämnen. Därigenom har bättre möjligheter för undervisning i bl. a. trädgårds- och inredningskonst skapats. Lärarrådet har genom en år 1965 framlagd utredning förutom skolans inre organisation och förnyelse av utbildningsprogrammet berört konstutbildningen i stort. Man förde härvid fram tanken på en regional fördelning av utbildningsresurserna i form av en decentraliserad grundutbildning och en utökning av antalet konsthögskolor. 3.4.2 Utbildningens organisation Allmänt Vid konsthögskolan utbildas fria konstnärer, arkitekter och konservatorer. Utbildningen av fria konstnärer sker inom målarskolan, skulpturskolan och skolan för grafisk konst. Vidareutbildning av arkitekter sker vid arkitekturskolan och utbildning av konservatorer vid institutet för materialkunskap. Tidigare har dessutom en ettårig utbildning i teckning funnits, för vilken särskild antagning skett. Denna utbildning är avvecklad fr. o. m. 1970. Målar-, skulptur- och grafikskolorna Utbildningen omfattar fem år för ordinarie elever vid målarskolan, skulpturskolan och

skolan för grafisk konst och är examensfri. Utbildningens mål är enligt gällande stadga att »bibringa kunskaper och färdigheter, som kunna anses erforderliga för utövande av bildande konst». Minimiåldern för inträde är 17 år. Några krav på formell förutbildning är inte uppställda. (Om elevernas ålder och förutbildning se avsnitt 3.4.6). Vid målarskolan finns fyra professurer i målning. En av professorerna i målning är tillika föreståndare för den särskilda ateljé för monumentalmålning och dekorativ konst (»monumentalskolan») som formellt är inordnad i målarskolan. Vid skulpturskolan finns två professurer i skulptur. Vid grafikskolan finns en professur i grafisk konst. Vid konsthögskolan finns också en professur i teckning och en år 1968 inrättad professur i den moderna konstens teori och idéhistoria. De nyantagna eleverna väljer efter en tid vilken professors undervisning de närmast vill följa. De har senare möjlighet att byta lärare. De senaste årens utveckling har inneburit att gränserna mellan målarskolan, skulpturskolan och skolan för grafisk konst blivit allt mindre klara. De studerande har genom särskilda anordningar fått större möjligheter att studera också vid andra skolor än den till vilken de intagits. I denna allt mer integrerade verksamhet har den förstärkta teoretiska undervisningen naturligt inordnats. Det gäller också de speciella kurser som genom utomstående specialister givits vid skolan. Enligt stadgarna skall följande läroämnen och övningar ingå i undervisningen vid målar- och skulpturskolorna: målning, skulptur, teckning, arkitektur, materialkunskap, plastisk anatomi, perspektivlära och konsthistoria. Genom att undervisningen vid målar-, skulptur- och grafikskolorna efter hand alltmer integrerats är undervisningen numera öppen också för de studerande vid grafikskolan. övningarna i målning leds av professoSOU 1970: 66

idéer utanför skolan, särskilt inom ramen rerna i målning. Övningarna i skulptur leds av professo- för den teoretiska undervisningen. Utomstående specialister anlitas också inrerna i skulptur. Övningarna avser dels moom det praktiska arbetet. Till denna verkdellering efter levande modell, dels matesamhet hör de försök som bedrivits gerialbehandling, dels lösandet av monumenmensamt av skulpturskolan och ateljén för tala och dekorativa uppgifter. monumentalmålning och dekorativ konst Undervisningen i teckning leds av promed avsikt att utröna nya materials möjligfessorn i detta ämne. På försök är dock heter för konstnärligt utnyttjande. Med tilldenna professur sedan 1969 ersatt med två fälligt anställda lärarekrafter har t. ex. ockassistenttjänster och arvoden för gästlärare. så försök med elektroteknik, huvudsakligen Undervisningen i arkitektur ges av arvodesanställd lärare. Undervisningen består av ljus- och rörelsefenomen, genomförts för föreläsningar och övningar i form av skiss- att finna nya uttrycksmedel i offentlig miluppgifter o. d. Den har till syfte att med- jö. Denna försöksverksamhet med nya tekdela allmänna insikter i arkitektonisk konniker, förfaringssätt och material har med struktion och formlära och behandlar ocktiden blivit allt mer omfattande. Därvid pröså måleriets och skulpturens problem i desvas såväl materialens behandling som deras sas samband med arkitekturen. Undervismöjligheter att vara bärare av konstnärliga ningen är avsedd för elever som följt underuttryck. Studier sker också av nya gestaltvisningen vid skolan under ett år. ningsformer och nya formoch bildattityUndervisningen i materialkunskap inneder. Särskilt kan här framhållas de försök fattar såväl teoretiska som praktiska mosom görs för att utröna plastmaterialens ment och lämnas av föreståndaren för inmöjligheter för konstnärligt utnyttjande vilstitutet för materialkunskap. Undervisningen i plastisk anatomi, per- ka ytterligare stimulerats genom att skolan spektivlära och konsthistoria meddelas av sedan ett par år förfogar över en plastverkdärtill särskilt arvoderade lärare. Dessa äm- stad. Vid skolan för grafisk konst sker unnen är numera inordnade i ämneskomplexdervisning i de traditionella grafiska meet formlära, i vilket den utpräglat teoretiska undervisningen är samlad under ledning toderna. I likhet med målar- och skulpturav professorn i den moderna konstens teo- skolorna har verksamheten i hög grad inriktats på de nya tekniker som efter hand ri och idéhistoria. Den teoretiska undervisningen, som syf- tillkommer. Sålunda har stort intresse ägtar till att klargöra och analysera konstteo- nats silkscreentryck och möjligheterna att retiska problem samt föra in dem i idé- i den grafiska bilden använda sig av fotooch kulturhistoriska sammanhang, försig- grafiskt material. Särskilda kurser anordnas för de elegår huvudsakligen inom ramen för ämnesver som huvudsakligen studerar målning komplexet formlära och leds av professorn och skulptur. Dessutom pågår kontinuerligt i den moderna konstens teori och idéhistofortbildning i grafiska tekniker för konstria. Denna undervisning är öppen för skonärer. lans samtliga elever, som kan följa den Fortbildning som ger redan utbildade parallellt med arbetet inom de olika avkonstnärer information om och träning i delningarna. Utöver den stadgeenliga undervisningen att använda nya tekniker, arbetssätt och bedrivs i form av kortare kurser och på an- material har bedrivits på konsthögskolan nat sätt även annan undervisning med anli- sedan 1966. Intresset för denna verksamtande av skolans egna eller av särskilt tillkal- het har varit mycket stor men de begränlade lärare. Genom de skolan utomstående sade resurserna, främst i fråga om lärare lärarna kan verksamheten berikas genom yt- och lokaler, har gjort att endast en del av terligare kontakter med strömningar och de konstnärer som anmält sitt intresse har SOU 1970: 66

kunnat beredas plats. Hittills har något över 50 konstnärer per år deltagit i fortbildningen. (Läsåret 1969/70 deltog 60 stycken.) F. n. bedrivs fortbildning vid konsthögskolans verkstäder för monumentalmålning och skulptur. Utbildningen avser olika murala tekniker (al fresco, al secco, stucco lustro, sgraffito, mosaik av alla slag samt betong), olika glasmålningstekniker, plasttekniker och metallbearbetning. Varje kurs pågår två veckor och omfattar 50 undervisningstimmar. I detta sammanhang bör nämnas att undervisning i teckning ges på kvällstid för konstnärer utanför skolan och att undervisningen vid grafikskolan i viss omfattning står öppen för sådana konstnärer. Dessutom är föreläsningarna offentliga. A rkitekturskolan

nom att de studerandes prestationer i ämnena arkitektur, stadsplanekonst och arkitekturhistoria betygsätts. Skolan omfattar f. n. ca 80 studerande, varav ca 70 ordinarie. Årligen antages och diplomeras omkring 20 studerande. Vid arkitekturskolan finns en professur i arkitektur och en professur i svensk och jämförande arkitekturhistoria. Vidare finns, förutom assistenter, arvoderade lärare. Skolans nuvarande lärartjänster ger möjligheter till en behandling av problemen ur delvis olika aspekter. Verksamheten omfattar såväl arkitekturhistoria, arkitektur, stadsbyggnadskonst, trädgårdskonst som restaureringsteknik. Studierna koncentreras kring ett för varje år valt objekt. Denna uppläggning ger automatiskt en integration mellan de olika ämnesområdena. Studierna omfattar förutom en serie skissuppgifter och deltagande i föreläsningar, seminarier och exkursioner två större arbeten: det traditionella prisämnet, som har karaktären av ett större, självständigt genomfört projekt, och vidare en uppsats över ett arkitekturhistoriskt ämne. Utbildningen syftar dels till att urskilja problematiken i en viss situation, dels i skissform studera och forma alternativ till gängse praxis.

Sedan den grundläggande arkitekturutbildningen efter tyskt mönster i slutet av förra århundradet överflyttades till kungl. tekniska högskolan fick den dåvarande byggnadsskolan vid konstakademien i stället i uppgift att handha fortbildning för arkitekter. Arkitekturskolans ordinarie elever rekryteras bland arkitekter som avlagt grundexamen vid teknisk högskola och som kompletterat denna med minst ett års praktisk verksamhet. Utbildningen är alltså påSedan tillkomsten av Nordiska institutet byggnadsutbildning eller fortbildning. för samhällsplanering (Nordplan) samarbeUtbildningen är i princip ettårig för dem tar arkitekturskolan med denna institution. som bedriver heltidsstudier. Den genom- Arkitekturskolans två professorer undervisnittliga studietiden är emellertid längre, vil- sar vid Nordplan och är också med i dess ket hänger samman med att studierna i de lärarråd. Denna samverkan har visat sig flesta fall bedrivs jämsides med förvärvs- värdefull. Här rör det sig om två utbildarbete. Det föreligger också en önskan hos ningsinstitutioner, som befinner sig på sammånga studerande att följa flera års studie- ma nivå och som rekryterar sina elever på uppgifter för att därigenom få en större likartat sätt. överblick. Undervisningen har emellertid på Undervisningens inriktning vid arkiteksenare år koncentrerats till intensivperio- turskolan har länge stått under debatt inder varför den effektiva studietiden är kor- ternt inom skolan. Under senare år har skotare än den tid de studerande är inskrivna. lans studiemål förändrats i två viktiga avDe, som genomgår arkitekturskolan, till- seenden. Ambitionen var länge att behanddelas stadgeenligt ett diplom. Detta är en la såväl det enskilda husets detaljproblem utmärkelse av tämligen obestämd innebörd, som frågor i generalplaneskola, ibland bl. a. därför att de bakomliggande prestatio- t. o. m. på regionplanenivå. Skolans resurnerna skiljer sig mycket åt i omfång och ser har emellertid inte varit tillräckliga för kvalitet. En gradering görs emellertid geen sådan verksamhet; framför allt har av42

SOU 1970: 66

saknaden av en stadsplaneprofessur varit kännbar. En sådan tjänst begärdes tidigare under en följd av år. Med tillkomsten av Nordiska institutet för samhällsplanering år 1968 blev läget förändrat. Undervisningen vid Nordplan avser väsentligen frågor i region- och generalplaneskala, som behandlas ur skilda, men huvudsakligen programmässiga, aspekter. Arkitekturskolan har därför inte längre någon anledning att behandla problem av detta slag varför verksamheten begränsats och kommit att koncentreras på andra frågor, väsentligen inriktade på gestaltningen av den fysiska miljön. Också på ett annat område har under senare år en successiv förändring av arkitekturskolans undervisning skett. Det ofta hävdade önskemålet att arkitekter och fria konstnärer bör samarbeta har i ringa grad kunnat tillmötesgås vid arkitekturskolan. Sålunda har t. ex. samarbetet med målaroch skulpturskolorna vid konsthögskolan under många år varit tämligen sporadiskt ooh föga utvecklat, Detta synes delvis ha sin grund i skillnader i arbetsformer och studieförhållanden mellan arkitekturskolan och målar- och skulpturskolorna. Stadgeenligt anordnas dock gemensam undervisning i arkitektur för elever i målaroch skulpturskolorna. För denna undervisning utgår särskilt anslag och den är formellt inte inordnad i arkitekturskolans verksamhet. Arkitekturskolans verksamhet har under senare år i stället kommit att i största utsträckning inriktas mot stadsförnyelsens problem, ett område som knappast behandlas på samma sätt vid någon annan utbildningsinstitution i landet. Därvid har t. ex. de omfattande rivnings- och nybyggnadsaktionerna i svenska stadskärnor studerats och ifrågasatts. Andra lokaliseringsalternativ har undersökts. Vidare har förslumningsfrågorna analyserats, speciellt deras sammanhang med planering på lång sikt. I detta sammanhang har problem förenade med upprustning eller ombyggnad av äldre hus studerats, liksom komplettering med nybyggen på rivningstomter. ErfarenSOU 1970: 66

heter från ombyggnadssituationer kan också utnyttjas för att ge en fördjupad syn på nybebyggelsens framtida föränderlighet och dess förvaltnings- och miljöproblem. Härvid berörs flera principiella frågor av central betydelse för arkitektens framtida verksamhet. Det arbete, som hittills utförts, har rört sig över ett vidsträckt område. Det har innefattat inventeringar av historiskt, tekniskt eller ekonomiskt slag, generalplanemässiga överväganden och studier av enskilda byggnader. Under läsåret 1969/70 har tyngpunkten t. ex. legat på nybyggande i anslutning till äldre bebyggelse. En speciell kurs har anordnats med syfte att ge fördjupade kunskaper i renodlat restaureringstekniska spörsmål. Målet är att så småningom komma fram till en säker metodik för förnyelse av äldre stadsbebyggelse, i vilken olika slag av specialundersökningar kan inordnas. I detta sammanhang bör betonas att avsikten inte är att omforma arkitekturskolan till en restaureringsskola. Arkitekturskolans verksamhet är anlagd på att sätta in restaureringsproblemen i ett större sammanhang; stadsförnyelse omfattar den befintliga bebyggelsen som helhet, inte endast vissa solitärer. Kungl. Akademien för de fria konsterna har i skrivelse till Konungen av den 9 maj 1968 hemställt om att arkitekturskolan inordnas i det examenssystem som gäller för universitets- och högskoleundervisningen. Konstnärsutbildningssakkunniga har den 20 september 1968 i yttrande över framställningen anfört, att studierna vid arkitekturskolan bör anordnas så att de kan leda fram till licentiatexamen. Till denna fråga liksom till övriga frågor som berör arkitekturskolans framtida ställning avser de sakkunniga återkomma i ett kommande betänkande. Institutet för

materialkunskap

Institutet för materialkunskap skall företa materialtekniska utredningar delvis med anlitande av utomstående expertis. Det ålig-

ger också institutet att fortlöpande registrera material för konstnärs- och konserveringsändamål och stå konstnärer till tjänst med råd och upplysningar. Institutets föreståndare har också att meddela undervisning i materialkunskap för målar- och skulpturskolornas elever. 1965 startades konservatorsutbildning vid institutet för materialkunskap. Denna utbildning är beskriven i avsnitt 4.4.6. De sakkunniga har däri framhållit att de avser återkomma till frågan om konservatorsutbildningens framtida organisation och innehåll i ett senare betänkande.

3.4.3 Intagningsförfarande För intagning till målar-, skulptur- och grafikskolorna är inte några egentliga krav på formell förutbildning uppställda. Enligt stadgarna krävs emellertid »det mått av allmänbildning som av lärarrådet anses nödvändigt för att kunna följa undervisningen». Avgörande är de sökandes konstnärliga begåvning. Denna bedöms med ledning av inlämnade arbetsprover, i första hand bestående av teckningar, målningar och skulpturarbeten. Samtliga högskolans elever - och i mån av utrymme även f. d. elever vid högskolan - har rätt att få undervisning i skolan för grafisk konst. Praxis har emellertid utvecklats så att det är möjligt att också söka direkt till denna skola på samma sätt som till målar- och skulpturskolorna. De sökande anger vid vilken av skolorna de i första hand önskar studera. Bedömningen av inlämnade arbetsprover skall göras av lärarrådet. Intagningen och fördelningen på de olika skolorna görs i samråd inom nämnden, men det finns möjlighet för en professor att delvis själv svara för intagningen till sin undervisning. Därigenom kan sökande komma att intagas till annan skola än den till vilken han i första hand sökt. För intagning som ordinarie elev vid arkitekturskolan fordras avlagd grundexamen vid teknisk högskolas arkitektursektion samt minst ett års praktisk verksamhet. Urvalet

bland de sökande avgörs av konsthögskolans lärarråd, förstärt av två arkitekter, på grundval av inlämnade betyg, arbetsprov och rekommendationer. För intagning som ordinarie konservatorselev vid institutet för materialkunskap förutsattes minst två års välmeriterad praktik. Prövningen vid intagning av elever görs i nämnden för konservatorsutbildning, som är att betrakta som ett beredningsutskott under konsthögskolans lärarråd.

3.4.4 Personal Nedan redovisas en förteckning över personal. Av praktiska skäl redovisas målar-, skulptur- och grafikskolorna resp. arkitekturskolan och institutet för materialkunskap särskilt. Kanslipersonalen redovisas gemensamt för samtliga avdelningar trots att viss personal endast betjänar någon avdelning. Det är vidare att märka att konstakademien och konsthögskolan har gemensamt kansli. Målar-, skulptur- och grafikskolorna tjänster 4 professurer i målning Up 27 2 » skulptur Up 27 1 professur i gransk konst Up 27 1 » teckning Up 27 1 » den moderna konstens teori och idéhistoria Up 27 1 bitr. lärare i grafisk konst Ue 17 1 Vz assistent vid monumentalskolan Ue 10 Vz » i den moderna konstens teori och idéhistoria Uf 10/ Ue 14 arvoden lärare i arkitektur 13 000 undervisning i specialämnen vid målaroch skulpturskolorna 15 000 lärare i konsthistoria 5 000 gästföreläsare 15 000 tygmästare vid skulpturskolan (motsv. A 11) 24 132 gipsgjutare 5 000 koppartryckare (motsv. A 13) 26 448 instruktörer i grafikskolan (litografi m.m.) 6 000 vidareutbildning av konstnärer 13 500 Arkitekturskolan tjänster professur i arkitektur 1 » svensk och jämförande arkitekturhistoria 1 assistent i arkitektur Vi » arkitekturhistoria 1 fotograf

Up 27 Uo 27 Uf 10/Ue 14 Uf 10/Ue 14 Ae 12 SOU 1970: 66

arvoden lärare i trädgårdskonst specialämnen Institutet för materialkunskap tjänster 1 föreståndare 1 assistent arvoden undervisning i samband med konservatorsutbildning Kanslipersonal 1 byrådirektör 1 kassör 1 kontorsskrivare 1 kansliskrivare 1 y2 kansliskrivare 1 kontorist 1 kontorsbiträde 1 expeditionsförman 2 vaktmästare 2 vaktmästare 1 maskinist 1 portvakt y2 förste biblioteksassistent

8 000 24 000

Uo 20 Ue 10 35 000

Ae 28 Ae 15 Ao 13 Ae 11 Ag 11 Ao 9 Ag 3/Ae 9 Ae 11 Ao 9 högst Ae 9 Ao 11 Ao 9 Ae 20

Utöver ovan angivna arvoden tillkommer lönetillägg i särskild ordning. Bland dessa kan nämnas arvode till konsthögskolans direktör (ca 6 000 kronor), arvode åt akademiens sekreterare (7 500 kronor) och arvode åt kurator (4 000 kronor). Med undantag för professuren i arkitekturhistoria tillsätts professurerna genom förordnande för tio år. Förordnandet kan icke förnyas. Till innehavare av de tidsbegränsade professurerna må ej förordnas person som fyllt 56 år. Professorsbefattning vid högskolan tillsätts antingen genom kallelse eller efter ansökan. Vid tillsättande av tjänst som professor i arkitektur, svensk och jämförande arkitekturhistoria eller den moderna konstens teori och idéhistoria tillämpas sakkunnigförfarande. Tre sakkunniga utses. I fråga om tjänsten som professor i arkitektur utses en sakkunnig av vardera lärarrådet vid konsthögskolan, byggnadsstyrelsen och Svenska arkitekters riksförbund. I fråga om tjänsten som professor i arkitekturhistoria bör två sakkunniga vara vetenskapsmän inom det arkitekturhistoriska området och minst en äga sakkunskap i fråga om vård och iståndsättande av historiska byggnader. Den sistnämnda tillsätts av riksantikvarieämbetet och byggnadsstyrelsen gemensamt, SOU 1970: 66

de övriga av lärarrådet. Vid tillsättande av professuren i den moderna konstens teori och idéhistoria utses samtliga sakkunniga av lärarrådet. Lärarrådet överlämnar inkomna ansökningar och däröver infordrade yttranden med eget yttrande till akademien. Akademien uppför genom öppen omröstning tre sökande på förslag till Kungl. Maj:ts prövning och avgörande. Har färre än tre kompetenta sökande anmält sig omfattar förslaget en eller två personer. Övriga professurer tillsätts vanligen med ett förenklat sakkunnigförfarande. Vid tillsättande av övriga lärartjänster tilllämpas i vissa fall andra förordnandetider och annat tillsättningsförfarande. Professorerna i målning och skulptur är enligt stadgan skyldiga att minst tre gånger i veckan, fördelade på tre dagar, »genomgå och rätta elevernas arbeten». Professorn i grafisk konst har en undervisningsskyldighet omfattande nio timmar i veckan, fördelade på minst tre dagar. Professorn i teckning skall undervisa minst fyra gånger i veckan, fördelade på fyra dagar. Den biträdande läraren i grafisk konst har en undervisningsskyldighet omfattande i medeltal 24 timmar i veckan.

3.4.5 Administration Konsthögskolan står under överinseende av Akademien för de fria konsterna och dess ekonomi handhas av akademiens förvaltningsnämnd. Akademiens överinseende tar sig bl. a. uttryck i att den väljer direktör för konsthögskolan, till Kungl. Maj.t inger förslag till besättande av professors- och vissa andra tjänster vid skolan, utfärdar förordnande för vissa lärare vid skolan, utser tre delegerade (en målare, en skulptör och en arkitekt) att äga säte och stämma i högskolans lärarråd, avger till Kungl. Maj:t årligen förslag till stat för skolan och avger också till Kungl. Maj:t yttrande angående ändring av högskolans stadgar. Akademien förfogar också över stipendiemedel som i stor utsträckning används

för stipendier till studerande vid konsthögskolan samt förvaltar de bok- och andra samlingar som används i undervisningen vid skolan. De administrativa tjänsterna finns ovan upptagna i särskild förteckning. Det är att märka att akademiens och högskolans kansli är gemensamt. För uppgifter förbundna speciellt med högskolan väljer emellertid akademien bland av lärarrådet föreslagna kandidater en direktör för högskolan. Dennes åligganden är närmast att jämföra med en rektors. Direktören väljs emellertid endast för en tid av tre år, dock med möjlighet att förnya mandatet. Direktören bör företrädesvis väljas bland högskolans lärare. Direktören uppbär f. n. ett årligt arvode om ca 6 000 kronor. Vid högskolan finns också ett lärarråd, som utgörs av direktören (ordförande), tjänstgörande professorer och övriga lärare samt de tre av akademien utsedda särskilda delegerade. Lärarrådet tar i stadgad ordning befattning med tillsättande av professors- och andra lärartjänster vid högskolan samt även vissa andra tjänster. Lärarrådet beslutar också över intagningarna vid högskolan. Till lärarrådets uppgifter hör bl. a. också att fördela ateljéer bland de studerande och fastställa högskolans undervisningsprogram. Som försöksverksamhet finns tre utbildningsnämnder vid konsthögskolan. (En för målar-, skulptur- och grafikskolorna, en för arkitekturskolan och en för konservatorsutbildningen). Dessa nämnder består av lika många lärare som studerande. Nämnderna beslutar i vissa frågor, delegerade av lärarrådet, och förbereder vissa ärenden som behandlas i lärarrådet.

3.4.6 De studerande Allmänt De studerande vid konsthögskolan åtnjuter samma rätt till statligt studiesocialt stöd som studerande vid universitet. Undervisningen, liksom det material som används i undervisningen, är kostnadsfri för de studerande. 46

Elev är enligt stadgan skyldig att tillhöra akademiklubben, vilken motsvarar studentkår vid universitet. Galleri Mejan De studerande vid konsthögskolan driver sedan 1968 ett galleri, Galleri Mejan, i en lokal som akademien kostnadsfritt upplåter i sin fastighet Fredsgatan 12. Lokalen upplåts utan kostnad åt utställarna, vilka dock skall godkännas av en av eleverna utsedd gallerinämnd, i vilken även ingår en representant för konsthögskolans utställningsnämnd. Rätt att ställa ut har studerande vid konsthögskolan samt konstnärer som avslutat sina studier där högst tre år tidigare. I vissa fall kan även andra ges tillstånd att ställa ut. I princip skall endast platsbrist vara hinder för skolans elever att ställa ut. Hittills har vanligen ett stort antal elever samtidigt varit representerade i utställningen och verken tagits ned efter den tidsordning de satts upp allt eftersom nya verk skall placeras. För separatutställningar gäller dock en tidsgräns om 2 veckor. De studerande handhar själva vakthållningen i galleriet. Någon försäljning sker emellertid inte i galleriet som i stället förmedlar kontakter mellan utställare och eventuella köpare. Verksamheten vid Galleri Mejan innefattar inte enbart utställningar av bildkonst. Man arrangerar även olika slag av möten, debatter, filmvisningar m. m. Statistiska

uppgifter

Nedan redovisas statistiska sammanställningar rörande de sökandes och antagnas ålder och tidigare utbildning. Sammanställningarna avser målar-, skulptur- och grafikskolorna samt i vissa fall den nu avvecklade ettåriga teckningsutbildningen. Det bör anmärkas att dessa sammanställningar är behäftade med viss osäkerhet. Det gäller främst uppgifterna om tidigare utbildning. Data är hämtade från de förteckningar över de sökande som konsthögskolan upprättar med ledning av de sökandes uppgifter i ansökningshandlingarna. Dessa uppgifter är inte alltid fullständiga. I många fall anges inte om uppSOU 1970: 66

given utbildning har slutförts eller endast har påbörjats. Detta har t. ex. lett till att det angivna antalet personer med realexamen och normalskolekompetens är osäkert. I fråga om uppgifterna om konstnärlig utbildning finns det skäl att antaga att vissa sökande endast uppgivit den utbildning de betraktar som mest avancerad, vilket leder till att den sammanlagda utbildningstiden underskattas. Å andra sidan kan i vissa fall studerande som angivit att de genomgått konstnärlig förutbildning vid mer än en skola bevistat undervisning vid två skolor under ett och samma läsår vilket verkar i motsatt riktning. På grund av ofullständigheter i grundmaterialet har det heller inte i samtliga fall varit möjligt att med full säkerhet karaktärisera utbildningen. Huruvida grundmaterialets ofullständighet lett till överskattning eller underskattning av den genomsnittliga längden av den konstnärliga förutbildningen är inte möjligt att uttala sig om. Läsåret 1969/70 uppgick antalet ordinarie elever vid skolan till 207, varav 136 i målar-, skulptur- och grafikskolorna och 71 vid arkitekturskolan. Därtill kom 10 elever i den ettåriga teckningsutbildningen. Antalet hospitanter och specialelever uppgick till 30 varav 9 vid arkitekturskolan. Vid materialinstitutet bedrevs vidareutbildning för konservatorer, museimän m. fl. med ca 50 deltagare.

Av tabell 3.1 framgår att antalet antagna ordinarie studerande sedan länge hållit sig relativt konstant kring 25-30 per år. Däremot har antalet sökande ökat kraftigt under 1960-talet. Därigenom har under senare år endast en liten andel av de sökande kunnat antagas som elever. Av svenska sökande antogs som ordinarie studerande åren 1967, 1968 och 1969 10 %, 6 % resp. 8 % . Det är emellertid tämligen vanligt att sökande, som inte bereds plats på skolan, återkommer med ansökan följande år. Under åren 1967-1969 kom omkring 30 % av ansökningarna från personer som redan tidigare ansökt om inträde till skolan vid minst ett tillfälle. En tämligen stor andel av de som antages kommer från den grupp som sökt till skolan tidigare. År 1967 hade närmare hälften och åren 1968 och 1969 ca två tredjedelar av de som antogs som ordinarie studerande redan tidigare sökt till skolan. Ungefär hälften av dessa hade då emellertid beretts plats som specialstuderande vid skolan, företrädesvis i teckning, och hade således hunnit studera vid skolan innan de togs in som ordinarie elever. Det betyder att relativt många av teckningseleverna sedermera antagits som ordinarie elever i målar-, skulptur- eller grafikskolorna. Det bör anmärkas att även antalet utländska sökande ökat kraftigt under senare år. Åren 1967, 1968 och 1969 var antalet

Tabell 3.1. Antal svenska sökande till och antagna vid konsthögskolans målar-, skulpturoch grafikskolor samt ettårig teckningsundervisning vissa år.

1945 1950 1955 1960 1965 1966 1967 1968 1969 1 2

sökande

antagna som ordinarie studerande vid målar-, skulpturoch grafikskolorna

antagna som specialelever, företrädesvis till ettårig teckningsundervisning

16611 183 135 125 2372 25122 288 394* 413*

191 281 25 24 24 29 29 24 31

10 17 18 20 10

Avser endast målar- och skulpturskolorna. Direkt intagning till grafikskolan förekom inte. Sökande till ettårig teckningsundervisning inräknade.

SOU 1970: 66

utländska sökande 25, 36 resp. 66. Av dessa antogs dessa år två, tre resp. nio som hospitanter eller specialelever. Detta gäller de ordinarie ansökningstillfällena. Dessutom har hospitanter antagits under pågående läsår. Åldersfördelningen bland de sökande och antagna framgår av tabellerna 3.2 resp. 3.3. Av tabell 3.2 framgår att ca 10 % av de sökande var under 20 år, något över Tabell 3.2. Åldersfördelning i procent för svenska sökande till konsthögskolan åren 1967, 1968 och 1969 (tabellen avser sökande till målar-, skulptur- och grafikskolorna samt till ettårig teckningsundervisning). ålder 17—19 år 20—24 ar 25—29 ar 30— år summa

°/

°/

1969 V

/o

/o

/o

6 60 22 12 100

11 50 27 12 100

9 55 26 10 100

Tabell 3.3. Åldersfördelning i procent för svenskar intagna som ordinarie studerande vid konsthögskolans målar-, skulptur- och grafikskolor åren 1967, 1968 och 1969. 1967

ålder

%

0/

%

17—19 år 20—24 år 25—29 år 30— år summa

7 51 28 14 100

4 58 38

/o

6 52 39 3 100

50 % i åldern 20-24 år och ca 25 % i åldern 25-29 år. Åldersfördelningen bland de intagna uppvisar inga markanta skillnader från fördelningen bland de sökande. Emellertid intogs en större andel av åldersgruppen 25-29 år än vad som motsvaras av gruppens relativa storlek bland de sökande. Anmärkningsvärt är att ca 40 % av de intagna var 25 år eller mer. Medelåldern (aritmetiskt medelvärde) bland de sökande var åren 1967-1969 24,0, 24,2 resp. 24,1. Motsvarande värden bland de intagna var 24,1, 23,8 resp. 24,2. Medianåldern var under samma år för de sökande 23,1, 23,4 resp. 23,1 samt för de antagna 23,2, 23,8 resp. 24,0. Medelåldern bland såväl de sökande som de antagna låg vid de redovisade intagningstillfällena omkring 24 år. Några mer påfallande skillnader i åldersfördelningen mellan de sökande och antagna fanns inte; dock kan en svag tendens urskiljas i riktning mot att de antagna uppnått något högre ålder än de sökande om jämförelsen grundas på medianåldern. Den i genomsnitt relativt höga åldern bland sökande och antagna hänger samman med att båda dessa grupper i stor utsträckning tidigare genomgått annan konstnärlig utbildning, ofta under många år. Detta förhållande belyses av tabell 3.4. Av tabell 3.4 framgår att såväl sökande som antagna till konsthögskolan under åren 1967-1969 i regel hade omfattande konstnärliga studier bakom sig. Endast ca 10 % av de sökande och 5 % av de antagna sak-

Tabell 3.4. Konstnärlig förutbildning i terminer för sökande till konsthögskolans målar-, skulptur- och grafikskolor och till ettårig teckningsundervisning samt antagna till målar-! skulptur- och grafikskolorna år 1967, 1968 och 1969. Procent. 1967 antal terminer med konstnärlig utbildning

sökande

antagna

/o

/o

sökande %

1969 antagna

sökande

antagna

°/

%

°/

/o

0 1—2 3—4 5—6 7—8 9— summa

10 20 27 20 14 9 100

7 10 31 21 24 7 100

11 22 23 19 16 9 100

4 0 8 21 42 25 100

/o

11 25 26 16 10 12 100

3 10 23 16 29 19 100 SOU 1970: 66

Tabell 3.5. Konstnärlig förutbildning i terminer för sökande till konsthögskolans målar-, skulptur- och grafikskolor och till ettårig teckningsundervisning samt för antagna till målar-, skulptur- och grafikskolorna år 1969 för personer med olika allmän utbildning. Antal terminer med konstnärlig utbildning (aritmetiskt medelvärde) Allmän utbildning

sökande

antagna 5,0

Akademisk examen, akademiska studier, studentexamen(motsv.) 3,2 Normalskolekompetens, ej avslutade gymnasiestudier, fackskola 4,5 Realexamen 5,9 Folkhögskola 4,0 Obl. skola (samt ej avslutade studier på realskola eller flickskola) 4,8 övrig utbildning 4,7 nade helt sådan utbildning. Medeltalet (aritmetiskt medelvärde) genomgångna terminer med konstnärlig utbildning var bland de sökande 3,8, 4,5 och 4,2 år 1967, 1968 resp. 1969. Medianvärdet var 4,1, 4,1 resp. 3,9. De sökande hade således i genomsnitt ca två års konstnärliga studier bakom sig vid ansökningstillfället. Det är att märka att den konstnärliga förutbildningen i genomsnitt var än längre bland de antagna än bland de sökande. Vid intagningarna de angivna åren hade de antagna i genomsnitt (aritmetiskt medelvärde) genomgått ca tre och ett halvt års konstnärliga studier (5,3, 7,3 och 7,1 terminer för resp. år). Medianvärdet låg kring tre år (5,0, 7,5 resp. 6,3 terminer). För intagningen år 1969 har den konstnärliga förutbildningens genomsnittliga längd för grupper med olika längd av sin allmänna utbildning räknats fram. Se tabell 3.5. Som väntat tenderade den konstnärliga utbildningen att vara kortare bland sökande och antagna ju högre deras allmänna utbildningsnivå var. Längden av den konstnärliga förutbildningen varierade emellertid påfallande litet med den allmänna skolnivån, speciellt bland de antagna. De antagna med minst studentexamen hade i genomsnitt redan två och ett halvt års konstnärliga studier bakom sig, vilket endast var drygt ett år mindre än de som inte hade någon allmän utbildning utöver obligatorisk skola. Det är dock att märka att medeltalsberäkningarna för de antagna vilar på små bastal. SOU 1970: 66 4—014264

6,4 7,4 6,0

Av intresse i detta sammanhang är vid vilka skolor den konstnärliga förutbildningen erhållits. I tabell 3.6 redovisas detta för ansökningstillfället 1969. En stor del av de sökande, ca 45 %, hade bedrivit konstnärliga studier vid mer än en skola; motsvarande andel bland de antagna var än högre: ca 70 %. (Sommarkurser är därvid inte inräknade). I tabell 3.6 har upptagits samtliga skolor Tabell 3.6. Konstnärlig förutbildning fördelad på skolor för sökande till konsthögskolans målar-, skulptur- och grafikskolor och till ettårig teckningsundervisning samt för antagna till målar-, skulptur- och grafikskolorna 1969. Procent.

Skola (skolor)

Sökande

Antagna

%

%

konstfackskolan (exkl. teckningslärarutbildning) 31 2 teckningslärarutbildning 2 konstindustriskolan till Förbundet Sveriges konstskolor anslutna skolor 58 (en eller flera) 7 Nyckelviksskolan 2 Anders Beckmans skola folkhögskolor (estetisk 5 utbildning) konsthögskolan (special7 elev) Valands konstskola 1 utrikes utbildning 4 övrig konstnärlig utbildning 7 konstnärlig utbildning saknas 11 137 summa

39 3

74 3

39 3 3 3 167

Tabell 3.7. Svenska sökande till målar-, skulptur- och grafikskolorna och ettårig teckningsundervisning samt intagna till målar-, skulptur- och grafikskolorna 1967, 1968 och 1969 fördelade på utbildningsnivå. Procent. 1967 Nivå

Sökande

1968 Antagna

% Akademisk examen Akademiska studier Studentexamen (motsv.) Normalskolekompetens Ej avslutade gymnasistudier Fackskola Realexamen Folkhögskola Obl. skola (samt ej avslutade studier på realskola eller flickskola) Övrig utbildning (inkl. yrkesskola) Uppgift saknas Summa 100

Antagna

°/

Sökande

Antagna

/o

/O

21 8 17

1 13 5

13 8

1 9 17 6 10 4 12 5

7 31

med konstnärlig inriktning som angivits i ansökningshandlingarna varför procentsummorna överstiger 100. Att observera är att procentsatserna för de antagna baserar sig på ett litet antal (31). Av tabell 3.6 kan utläsas att vid intagningen 1969 ca 60 % av de sökande och ca 75 % av de antagna studerat vid minst en av de till Förbundet Sveriges konstskolor anslutna skolorna. Mer än en tredjedel av såväl de sökande som antagna hade varit elever vid konstfackskolan under längre eller kortare tid. Anmärkningsvärt är vidare att närmare 40 % av de antagna var eller hade varit specialelever vid konsthögskolan. Som framgått ovan hade många sökande och antagna studerat vid fler än en skola med konstnärlig utbildning. En vanlig kombination var någon/några av de till Förbundet Sveriges konstskolor anslutna skolorna och konstfackskolan. Anmärkas bör att samtliga antagna som var eller hade varit specialelever vid konsthögskolan dessutom hade annan konstnärlig utbildning bakom sig. Ovan (tabell 3.5) har den längden av den konstnärliga förutbildningen relaterats till allmän utbildningsnivå. I tabell 3.7 redovisas den allmänna utbildningsnivån särskilt. Av den senare tabellen framgår att några

50 Sökande

17 4

6 3 13 6 3 6 19

mer dramatiska skillnader mellan de sökande och antagna åren 1967-1969 inte förelåg i fråga om allmän utbildning. (Det är dock att märka att procenttalen för de antagna grundas på små bastal). I stort sett hade ca 25 % avlagt studentexamen (motsvarande). Av dessa hade ca en tredjedel bedrivit akademiska studier. Ungefär en tredjedel hade normalskolekompetens, inte avslutade gymnasiestudier, fackskola eller realexamen. Mellan en fjärdedel och en tredjedel hade inte någon allmän utbildning utöver obligatorisk skola. 3.4.7 Lokaler Konsthögskolans verksamhet bedrivs dels i akademiens fastighet vid Fredsgatan, dels i olika byggnader på Skeppsholmen. Vid Fredsgatan finns lokaler för del av målarskolan, ateljéer för teckning och modellering, den huvudsakliga delen av biblioteket, kansli, direktör samt akademiens sekreterare. På Skeppsholmen finns del av målarskolan (monumentalskolan), skulpturskolan, grafikskolan, arkitekturskolan samt materialinstitutet. Under 1960-talet har utflyttning av konsthögskolans verksamhet till Skeppsholmen skett successivt sedan staten i avtal med SOU 1970: 66

akademien 1961 förbundit sig att verka för att konsthögskolan framledes erhåller nya lokaler. I avtalet förutsattes att de nya lokalerna i första hand skulle anordnas inom statens byggnadsbestånd på Skeppsholmen. Staten förband sig tillika att, därest akademien det önskar, verka för att akademien framledes hyresfritt tillförsäkras lämpliga lokaler i anslutning till konsthögskolan. Det ovan nämnda avtalet innebar vidare, att dispositionsrätten till akademiens fastighet vid Fredsgatan fr. o. m. den 1 januari 1962 överläts till staten och därvid ställdes under byggnadsstyrelsens förvaltning. Akademien disponerar emellertid även efter avtalets ikraftträdande hyresfritt lokalerna vid Fredsgatan. Kungl. Maj:t uppdrog senare åt den år 1959 tillsatta skeppsholmsutredningen att framlägga förslag om anordnande av erforderliga lokaler på Skeppsholmen åt akademien med konsthögskolan. Utredningen föreslog att akademien och konsthögskolans framtida lokaler koncentreras till Skeppsholmens nordöstra del, det s. k. varvsområdet, genom uppförande av två byggnader och genom disposition av vissa förefintliga byggnader (Skeppsholmens framtida användning, SOU 1966: 27). Sedermera har 1969 års skeppsholmsutredning erhållit uppdrag att upprätta utbyggnadsplan för Skepps- och Kastellholmarna.

3.5 Konstfackskolan

3.5.1 Historik Den nuvarande konstfackskolan i Stockholm har sitt ursprung i en »Söndagsritskola för hantverkare», som började sin verksamhet den 20 oktober 1844 under ledning av Nils Månsson Mandelgren i konstakademiens dåvarande lokaler. Skolan övertogs emellertid redan 1846 av den huvudsakligen för detta ändamål året förut instiftade Svenska slöjdföreningen. Förutom från föreningen erhöll skolan från och med år 1847 bidrag från Stockholms stad och påföljande år även statsbidrag. År 1860 överlämnades skolan med inventarier och SOU 1970: 66

samlingar till staten, varvid den fick namnet »Den av Svenska slöjdföreningen inrättade tekniska söndags- och aftonskolan i Stockholm». Namnet ändrades 1866 till »Slöjdskolan i Stockholm». År 1879 blev skolan föremål för en genomgripande omorganisation, varvid namnet ändrades till »Tekniska skolan i Stockholm». Skolan uppdelades då på fyra avdelningar: 1. Tekniska afton- och söndagsskolan, 2. Tekniska skolan för kvinnliga lärjungar, 3. Högre konstindustriella skolan med teckningslärareseminarium samt 4. Byggnadsyrkesskolan. Elva år senare tillkom 5. Maskinyrkesskolan. De båda senare avdelningarna överfördes först år 1941 till det tre år tidigare grundade Tekniska läroverket i Stockholm. I övrigt ägde 1879 års organisation bestånd i 66 år, dvs. till 1945, då skolan efter flera utredningar åter omorganiserades och erhöil sitt nuvarande namn, konstfackskolan. 3.5.2 Utbildningens organisation Konstfackskolan har enligt 1945 års provisoriska stadga (K. br. 29.6.1945 med vissa senare ändringar och tillägg) »till ändamål att meddela undervisning i de läroämnen, som äro nödvändiga för en på insikt grundad utövning av konstindustri och konsthantverk (nyttokonst), samt att utbilda lärare i teckning och välskrivning». Skolan omfattar fyra delar nämligen: konstindustriella dagskolan (KD), konstindustriella aftonskolan (KA), högre konstindustriella skolan (HKS) samt teckningslärarinstitutet (TI). Enligt stadgan skall »inom konstindustriella dagskolan och konstindustriella aftonskolan åt ungdom, som ägnat sig eller vill ägna sig åt konstindustriella yrken, meddelas sådan utbildning, som kan göra den väl skickad att arbeta inom nämnda yrken. Inom dessa skolor skall ock meddelas förberedande undervisning för inträde i teckningslärarinstitutet. Inom högre konstindustriella skolan skall meddelas den utbildning, som erfordras för självständigt ut-

övande av konstindustri eller för i konstnärligt avseende ledande ställning inom konstindustriella företag. Vid teckningslärarinstitutet skola utbildas tecknings- och välskrivningslärare för rikets läroverk, folk- och småskoleseminarier m. m. Därjämte må i frivilliga kurser utbildas lärare i manlig slöjd». De konstindustriella skolorna är uppdelade i sju fackavdelningar, nämligen: I fackavdelningen för textilarbete, med linjer för inredningstextil och för mode, II fackavdelningen för dekorativ målning, med undervisning i scenografi (teaterdekor), III fackavdelningen för skulptur, IV fackavdelningen för keramik och glas, med industriell formgivning, V fackavdelningen för möbler och inredningar, VI fackavdelningen för metallarbete med industriell formgivning samt VII fackavdelningen för reklam och bokhantverk med fotografisk linje i HKS. Konstindustriella dagskolan och högre konstindustriella skolan omfattar vardera två år, medan konstindustriella aftonskolan är treårig. Utbildningen vid teckningslärarinstitutet omfattar tre år. Utöver ovan nämnda fackavdelningar finns i konstindustriella dagskolan även en ettårig förberedande utbildning för teckningslärarinstitutet och i konstindustriella aftonskolan en tvåårig sådan utbildning (fack VIII). På senare år har elevunderlaget för denna tvååriga förberedande teckningslärarutbildning på kvällstid varit alltför litet, varför endast dagundervisning förekommit. Undervisningsplaner för de konstindustriella avdelningarna har senast fastställts den 1 september 1950 (med vissa senare tillägg) av dåvarande tillsynsmyndigheten för skolan, överstyrelsen för yrkesutbildning. Inom skolan tillämpas nu emellertid ett förslag till undervisningsplaner, som inlämnats till skolöverstyrelsen för fastställelse år 1966. Detta förslag har inte fastställts. För den förberedande utbildningen till teckningslärarinstitutet (fack VIII) och för 52

teckningslärarinstitutet har en provisorisk kursplan för läsåret 1969/70 fastställts av skolöverstyrelsen den 25 juli 1969. Den till kursplanen hörande timplanen har dock tillämpats redan fr. o. m. läsåret 1968/69. Vissa ändringar och tillägg till kursplanen har beslutats av skolöverstyrelsen den 17 juni 1970. Enligt ovan nämnda förslag till undervisningsplaner för de konstindustriella avdelningarna meddelas undervisning i fackämnen samt vissa gemensamma ämnen (i undervisningsplanen kallade övriga ämneri). Fackämnena för de olika fackavdelningarna framgår av nedanstående förteckning. Fack I. Textilarbete Fackteckning med textil komposition fria textila tekniker vävning med vävteori textilfärgning med allmän färglära (KD, KA) modekunskap (KD) modeteckning (HKS, linjen för mode) tillskärning (HKS) tygtryck (HKS) industritextil (HKS, linjen för inredningstextil). Fack II. Dekorativ

målning

Muralmålning med teaterdekor dekorativt tryck (HKS) fri målning (inkl. figurmålning) arkitektur med seminarieövningar (HKS). Fack III. Skulptur Modellering gipsgjutning modellarbete (HKS). Fack IV. Keramik Fackteckning med komposition och keramiskt verkstadsarbete verkstadsteknik (KD, KA) kemi (KD, KA) teknisk ritning (KD) materiallära (HKS) fackteckning med komposition för glas (HKS) modellarbete (HKS). SOU 1970: 66

Fack V. Möbler och inredningar Möbelritning och inredningsövningar verkstadsarbete bostads- och materiallära (HKS).

teknisk ritning (HKS) bostadskunskap (KD, KA) anatomi (KD, KA) konsthistoria nutidsorientering (HKS).

Fack VI. Metallarbete I samband med införande av periodundervisning fr. o. m. läsåret 1969/70 har de ämnesbeteckningar, som anges i ovanstående förteckningar, till stor del slopats och närliggande ämnen sammanförts till större block för erhållande av ramar för periodundervisningen. Sålunda har de olika fackämnena på schemat erhållit den samFack VII. Reklam och bokhantverk manfattande benämningen fackstudier, meFackstudier dan bland de övriga ämnena frihandsteckskrift med tillämpningar ning, dräkt- och djurstudier, fri målning och bokbinderiarbete (KD, KA) i viss mån modellering sammanförts unsvenska (KD, KA) der beteckningen färg/form. Syftet med typografi och layout (HKS) denna förenkling av ämnesbeteckningarna grafiskt arbete (HKS) har - förutom att möjliggöra periodunderfilmkunskap (HKS). visning - varit att ge de olika fackavdelningarna större möjligheter att själva utFack VII. Fotografiska linjen (HKS) forma schemat inom ramen för fackstudiFackstudier med erna. a) fotografering i svart-vitt och färg De ovan redovisade förteckningarna över b) belysningsteknik de olika fackavdelningarnas fackämnen ger c) framkallning en något ofullständig bild av den utbildd) kopiering ning, som de studerande vid konstfackskoe) slutbehandling av fotografier lan för närvarande genomgår. Skolans utf) ekonomi och redovisning bildning befinner sig sedan ett antal år i g) bilddistribution ett skede av stark utveckling. Från att tih) bildrätt digare ha varit en rent hantverklig spei) reproduktionsmetoder. cialyrkesutbildning har den kommit att bli en skola för utbildning av formgivare och De övriga ämnena är till största delen designers för hantverk och industri. gemensamma för de olika fackavdelningarMed tiden har emellertid den nuvarande na. Fördelningen av timmar mellan ämnena organisatoriska ramen för skolans verksaminom fackavdelningarna och årskurserna vahet - inte minst i form av dess starkt föråldrierar dock något. Ämnena är följande: rade stadgar - kommit att utgöra ett hinder för en längre gående utveckling och frihandsteckning (KD, KA) helt nya verksamhetsformer, varom krav dräkt- och djurstudier (HKS) rests från flera håll, inte minst från studefri målning rande. Härvid har bl. a. diskuterats skolans figurteckning allmänna målsättning, den organisatoriska modellering uppbyggnaden, skolans status, utbildningstimodellarbete den m. m. Ett resultat av en av skolans styfärglära relse företagen översyn av utbildningen utallmän materiallära göres av ett i april 1967 avgivet betänkande skrift med tillämpningar (bokstavsstudier) med förslag till konstfackskolans framtida projektionsritning (KD, KA)

Fackteckning med komposition för metall verkstadsarbete teknisk ritning (KD) industriform (KD, KA) modellarbete (HKS) produktgrafik (HKS).

SOU 1970: 66

organisation m. m., vilket närmare refereras i avsnitt 3.5.10. I avvaktan på tidigare och pågående utredningar har emellertid skolan inom ramen för den nuvarande organisationen sökt vidareutveckla och modernisera sin utbildning i takt med ändrade krav. Ett uttryck för detta är den ovan nämnda fr. o. m. läsåret 1969/70 försöksvis införda periodundervisningen, som även fortsätter under läsåret 1970/71. Vidare bör nämnas för skolan nya aktiviteter, såsom seminarier - med särskilt tillkallade specialister på olika områden - vilka är gemensamma för samtliga fackavdelningar eller samtliga årskurser inom en fackavdelning, arbetsuppgifter av väsentligt annorlunda karaktär jämfört med tidigare år, t. ex. temabundna uppgifter som är gemensamma för flera fackavdelningar. Dessutom har åtskilliga uppgifter lösts i samarbete med andra utbildningsanstalter, statliga och kommunala myndigheter, industrier och företag.

Fack Vill och teckningslär ar institutet Ur den ovan nämnda nyligen fastställda provisoriska kursplanen för den förberedande utbildningen till teckningslärarinstitutet (KD fack Vill) och för teckningslärarinstitutet återges timplanen med ämnesbeteckningar i sin helhet nedan (tabell 3.8). De ovan nämnda av skolöverstyrelsen den 17 juni 1970 vidtagna ändringarna och tillläggen till kursplanen innebär bl. a. en viss omfördelning av timmarna för tvådimensionellt arbete, tredimensionell form, skrift med reklammässig komposition samt fotooch filmkunskap i TI 1 och TI 2, varigenom de båda sistnämnda ämnena erhållit utökat timtal. Enligt den provisoriska kursplanen för teckningslärarutbildningen har utbildningen till syfte »att ge sådana insikter i skolans allmänna målsättning, undervisningsformer och arbetssätt, som utgör nödvändiga förutsätt-

Tabell 3.8 Timplan för teckningslärarinstitutet och konstindustriella dagskolans fack VIII läsåret 1968/69 och 1969/70 Veckotimmar

Ämnesutbildning Färg- och formkunskap Tvådimensionellt arbete Tredimensionell form Projektionsritning Skrift med reklammässig komposition Foto- och filmkunskap Konsthistoria Estetisk nutidsorientering Miljökunskap Timmar till förfogande för information och tillval

Fack VIII TI 1

TI 2

TI 3

2 10 8 4 2 2 3 3 2

2 8 3

9 4

2 2 3 2 4

2 3 2 4

2 7 4 2 2 2 5 2

S:a

6 34 19 6 6 8 14 7 12

Pedagogik Psykologi och pedagogik Konstpsykologi och konstpedagogik Metodik Teckningens metodik

14 Praktik Auskultationer och undervisningsövningar

4 Provårskurs Summa vtr

* Provårskursen ca 100 timmar.

54 SOU 1970: 66

ningar för lärarens verksamhet, att orientera om teckningsämnets ställning och betydelse i dagens skola och i relation till andra skolämnen, att ge sådana ämnesmässiga, pedagogiska och praktiska kunskaper som erfordras för att undervisa i teckning enligt läroplanerna för grundskolan, fackskolan och gymnasiet, att ge sådana ämnesmässiga och metodiska kunskaper som fordras för att medverka vid undervisningen i konst- och musikhistoria i gymnasiet, att förmedla kunskaper om utvecklingsförlopp, psykiska reaktioner och inlärningsmekanismer hos barn och ungdom som grund för förståelse av elevernas olikheter i fråga om förutsättningar för skolarbete i allmänhet och för teckning i synnerhet.»

3.5.3 Intagningsförfarande För inträde i konstindustriella dag- och aftonskolan (utom fack VIII) fordras enligt stadgan att ha fyllt 15 men ej 35 år samt ha »konstnärliga anlag och förutsättningar i övrigt för det yrke, för vilket utbildning sökes». Skolans styrelse har rätt att medge undantag från åldersgränserna. Till ansökan om inträde skall förutom betygsavskrifter, intyg om eventuell praktik etc. även fogas arbetsprover, omfattande tio självständigt utförda teckningar (blyerts eller tusch) samt fem målningar (akvarell, akryl, olja eller gouache). Sökande till fackavdelningarna för skulptur och keramik skall dessutom inlämna högst fem tredimensionella arbeten (format högst 50 cm i bredd eller höjd). Ansökningarna med därtill hörande handlingar inlämnas numera under särskilda ansökningsperioder under vårterminen närmast före det läsår, till vilket inträde önskas. Ansökningshandlingarna med tillhörande arbetsprover bedöms av särskilda intagningsnämnder, en för varje fackavdelning. Nämnderna, som är något olika till storlek och sammansättning för varje fackSOU 1970: 66

avdelning, består av en lärargrupp jämte någon eller några representanter för de studerande. Vid intagningsnämndernas arbete görs en preliminär uttagning av de sökande. De sålunda uttagna kan samtliga teoretiskt beredas plats vid skolan. Samtliga preliminärt uttagna kallas emellertid i slutet av vårterminen sedan några år tillbaka till särskilda kompletterande prov under en eller ett par dagar. Dessa prov bestod vid intagningen våren 1969 av sex delar, nämligen uppgifter i teckning, målning, tredimensionell form, mönsterutformning, rumsanalys och s. k. fabulering. För teckningsuppgiften disponerades en tid om 2 X 20 minuter, varunder en teckning skulle utföras av dels naken dels klädd modell. Målningsuppgiften innebar målning i akvarellfärg eller annan valfri färg av en given uppställning av kuber, cylindrar, klot m. m. För denna, liksom följande uppgifter, disponerades vardera två timmar. Den tredimensionella uppgiften innebar att med balsaträ i stavar, klot och lera som givna material konstruera ett stativ för klotet, eller att modellera tre åtskilda former med inbördes kompositionellt relationsförhållande. Mönsteruppgiften innebar att av givna mönsterdetaljer, t. ex. serpentinremsor, komponera ett mönsterförslag för t. ex. omslagspapper, tapet, klänningstyg etc. Rumsanalysuppgiften bestod i att i minst två teckningar samt en kortfattad skriftlig beskrivning redogöra för upplevelsen av ett givet rum (våren 1969 historiska museets entréhall). Den s. k. fabuleringsuppgiften slutligen innebar att bildmässigt illustrera ett händelseförlopp, en sinnesstämning, ett motsatsförhållande (t. ex. svart-vitt). De inlämnade uppgifterna poängsätts av en för varje deluppgift ansvarig lärare, ofta i samråd med en medbedömare. De sökande får slutligen genomgå en intervju, som vanligen utföres av huvudläraren för respektive fackavdelning. Vid ett särskilt intagningssammanträde jämföres sedan resultatet av intagningsnämndernas arbete - granskning av inlämnade arbetsprover och övriga handlingar med resultatet från intagningsproven och 55

intervjuerna. Därefter sker det slutliga urvalet. För att ytterligare öka säkerheten vid intagningarna har styrelsen för skolan under senare tid begärt särskilda medel för anlitande av s. k. psykoteknisk expertis vid intagningsproven. Sådana medel har emellertid inte beviljats. För inträde i högre konstindustriella skolan fordras att ha fyllt 17 men ej 37 år, att ha erhållit avgångsbetyg från den fackavdelning inom konstindustriella dag- eller aftonskolan, inom vilken vidareutbildning sokes - eller ha motsvarande kunskaper - samt att kunna förete intyg om två månaders praktisk verksamhet inom yrkesgrenen, visa sig ha goda konstnärliga anlag och i övrigt befinnas lämplig för högre utbildning inom fackavdelningen. Under tidigare år av den nuvarande konstfackskolans existens betraktades konstindustriella dag- och aftonskolorna å ena sidan och högre konstindustriella skolan å den andra som helt skilda skolor. Under senare tid har emellertid detta synsätt förändrats. Samtliga studerande, som med godkända betyg genomgått konstindustriella dag- eller aftonskolan och i övrigt ansetts lämpliga för högre studier, har erhållit inträde i högre konstindustriella skolan. Platsbrist utgör alltså inte längre ett formellt hinder för inträde i den högre skolan. Detta har medfört uppkomsten av en praxis av innebörden, att det sammanlagda antalet intagna till konstindustriella dag- och aftonskolorna inte skall överstiga antalet tillgängliga platser i högre konstindustriella skolan. En fullständig utbildning på konstfackskolan anses m. a. o. omfatta fyra respektive fem år (om förberedande kurser, se avsnitt 3.5.4). För fotolinjen vid fack VII inom högre konstindustriella skolan gäller särskilda inträdesfordringar. För denna utbildning saknas grundläggande utbildning inom konstindustriella dag- eller aftonskolan. Som inträdeskrav gäller, att de sökande skall ha genomgått fotoskolan vid Stockholms stads yrkesskolor eller motsvarande utbildning samt genom arbetsprover (fotografier) styr56

ka sig ha goda konstnärliga anlag. För tillträde till konstindustriella dagskolans eller aftonskolans förberedande utbildning till teckningslärarinstitutet (fack VIII) fordras att ha fyllt 17 men ej 31 år, respektive 16 men ej 30 år. Dessutom fordras enligt skolans stadga »att ha avlagt godkänd realexamen med minst betyget godkänd i historia med samhällslära och i matematik eller erhållit avgångsbetyg medförande normalskolekompetens med minst betyget godkänd i historia med samhällslära och i matematik, eller ock genom betyg över särskild prövning enligt fordringarna för realexamen eller genom intyg, som av styrelsen godkännes, styrkt sig äga motsvarande kunskaper. Inträdessökande skall dessutom genom skolbetyg, prov på utförda konstnärliga eller konstindustriella arbeten eller genom handlingar i övrigt, som han önskar åberopa, styrka sig ha konstnärliga anlag». Med införandet av grundskolan har intagningsbestämmelserna numera anpassats med hänsyn härtill. Ansökan inlämnas under särskild ansökningsperiod i april månad åtföljd av arbetsprover av samma typ och till samma antal som för de konstindustriella avdelningarna. Ansökningshandlingarna och arbetsproverna granskas av särskilda granskningsgrupper, bestående av lärare och studerande. Härvid uttages preliminärt ett hundratal sökande (av numera drygt 400) till särskilda intagningsprov vid teckningslärarinstitutet, varvid det slutliga urvalet av ca 70 nya studerande vid fack VIII görs. Dessa intagningsprov bestod tidigare dels av utförande av uppgifter av väsentligen samma slag som för de konstindustriella avdelningarna, dels av en intervju. Fr. o. m. intagningarna våren 1969 har intervjudelen utökats, medan övriga prov slopats, eftersom de »konstnärliga anlagen» ansetts bäst kunna bedömas vid granskningen av insända arbetsprover. Intervjudelen har utökats för att kunna möjliggöra en bättre bedömning av de sökandes lärarlämplighet och inställning till pedagogisk verksamhet. Dessa intervjuer har berört skol- och utbildningsfrågor, kulturSOU 1970: 66

frågor samt s. k. självbiografiska frågor och utförts av föreståndaren för teckningslärarinstitutet, en lärare i psykologi samt en studerande. Den slutliga uttagningen av nya studerande sker sedan vid ett sammanträde med teckningslärarinstitutets hela intagningsnämnd, som består av de ovan nämnda grupperna för bedömning av arbetsprover (två personer), övriga handlingar (två personer) samt de tre intervjuarna. Nämnden består alltså av sju personer, nämligen föreståndaren för teckningslärarinstitutet, tre lärare och tre studerande. För inträde i teckningslärarinstitutet fordras att ha fyllt 18 men ej 32 år samt att ha erhållit avgångsbetyg från konstindustriella dag- eller aftonskolans förberedande utbildning till teckningslärarinstitutet. Utöver de studerande, som antas som ordinarie elever enligt ovan redovisade antagningsförfarande, kan också s. k. specialelever antas vid skolan, dock ej vid teckningslärarinstitutet. Enligt stadgan må som specialelever »främst antagas personer, som redan inträtt i konstindustriellt yrke och som önska för deras yrkens rätta bedrivande erforderliga kunskaper utan att kunna råda över så mycken tid, som fordras för genomgående av fullständig kurs». Vid konstindustriella aftonskolan antas s. k. extrastuderande, som följer undervisningen antingen i fackstudier eller i t. ex. teckning och målning eller andra ämnen. Efter avgång från högre konstindustriella skolan kan vissa studerande, som bedöms lämpliga härför, få kvarstanna vid skolan under ett s. k. påbyggnadsår. Sådana påbyggnadselever kan därvid erbjudas möjligheter att inom skolan genomföra större och mer tidskrävande projekt, än som eljest skulle varit möjligt. 3.5.4 Förberedande kurser Vid intagning av studerande till samtliga konstindustriella fackavdelningar gäller, att de ny antagna före påbörjandet av studierna vid konstfackskolan skall genomgå förberedande specialkurser i yrkesteknik. KurSOU 1970: 66

serna är endast tillgängliga för personer, som antagits som studerande vid konstfackskolan i Stockholm eller konstindustriskolan i Göteborg. För studerande, som antagits vid konstindustriella aftonskolan kan befrielse från deltagande i förberedande kurs före påbörjandet av studierna vid konstfackskolan medges under förutsättning antingen att kursen genomgås samtidigt med aftonskoleutbildningen eller att motsvarande kunskaper inhämtas på annat sätt, t. ex. i förvärvslivet. Även för dagskolestuderande kan befrielse från deltagande i förberedande kurs medges, om motsvarande kunskaper redan inhämtats på annat sätt. De förberedande kurserna har inrättats successivt, allt eftersom behovet av dem ökat. Den första kursen av detta slag, nämligen den i träindustrieli tillverkning, började 1962. Kurserna anordnas - med ett undantag - vid olika yrkesskolor i landet och åtnjuter statsbidrag enligt bestämmelserna om statsbidrag till yrkesskolor, övriga kostnader för kurserna bestrids med kommunala medel. Kostnaderna för kurserna belastar alltså inte konstfackskolans ekonomi. - De studerande åtnjuter studiebidrag vid genomgång av kurserna. Kurserna är - med ett undantag - avgiftsfria. Kurserna för de olika fackavdelningarna är följande: Fack I. Textilarbete Förberedande kurs i textilindustrien tillverkning vid textilinstitutet i Borås. Läroplan har utfärdats av skolöverstyrelsen den 5.1. 1968. Som utbildningsmål anges: »Utbildningen har till uppgift att ge orienterande kunskaper om textilindustrins utrustning och dennas användningsmöjligheter». Kursen, som är 20 veckor lång, omfattar textil materiallära med varukännedom (2 vtr), textilteknologi (23 vtr omfattande spinneriteknik, väveriteknik, trikåteknik, varukonstruktion), företagsekonomi (2 vtr) och industriell praktik (2 vtr). Fack II. Dekorativ

målning

De antagna vid fackavdelningen för dekorativ målning skall genomgå två förbere-

dande kurser, nämligen i mureri och måleri. Båda kurserna är förlagda till Enskede yrkesskola i Stockholm. För båda kurserna anges som mål »att ge information om byggnadsindustrins ytbehandlingsmetoder och deras användning inom färgsättning i samband med arkitektur, konstnärlig utsmyckning i offentlig miljö samt dekor för teater, TV och film». Kurstiden omfattar för vardera kursen 19-23 veckor, beroende på om kursen ges under höst- eller vårtermin. Vardera kursen omfattar enligt förslag till läroplaner 33 vtr (ca 665 timmar) yrkesarbete och 7 vtr (ca 133 timmar) teori. Fack 111. Skulptur arbete

och fack

VI.

Metall-

Förberedande kurs i metallindustrien tillverkning vid Västerås stads yrkesskola. Utbildningen syftar enligt ett förslag till läroplan till »att ge eleverna information om den mekaniska metallindustrins utrustning och dennas användningsmöjligheter». Kurstiden omfattar en termin. Undervisningen omfattar 27 vtr yrkesarbete (bänkarbete, maskinarbete, smidesarbete, svetsningsarbete), 4 vtr träbearbetning samt 9 vtr yrkesteori (arbetsteknik, verktygs- och maskinlära, materiallära, svetsteori, enkla maskinelement och dess standardisering, tillverkningsekonomi, ritteknik). Fack IV. Keramik De antagna vid fackavdelningen för keramik hänvisas till två förberedande kurser, nämligen dels i keramisk tillverkning vid Hälsingborgs stads yrkesskolor, dels i glastillverkning vid Nybro yrkesskola. 1. För den förberedande kursen i keramisk tillverkning har skolöverstyrelsen utfärdat läroplan den 29.8.1968. Enligt denna har utbildningen »till uppgift att ge orienterande kunskaper om den keramiska utrustningen och dennas användningsmöjligheter» . Kursen, som omfattar en termin, ger undervisning i yrkesarbete (29 vtr omfattande drejning, materialberedning, ugnsskötsel, modell- och formframställning, dekorering)

och yrkesteori (9 vtr omfattande keramisk nomenklatur, arbetsteknik, ugnskonstruktion, kemi och materiallära, tillverkningsekonomi, ritteknik). 2. Den förberedande kursen i glastillverkning startade på försök höstterminen 1968. Utbildningen har enligt förslag till läroplan till uppgift »att ge orienterande kunskaper om glastillverkning vid glasbruk med hantverksmässig produktion». Undervisningen i yrkesarbete bedrives i inbyggd form vid Orrefors glasbruk och teoriundervisningen som deltidskurs baserad på de generella läroplanerna UY 1 67:61 och UY 1 67: 62. Kursen omfattar fem veckor och ger undervisning i yrkesarbete (totalt ca 170 timmar omfattande hyttarbete, glasslipning, glasgravering, glasbearbetning) och yrkesteori (totalt 42 timmar omfattande glaslära, tillverkningsteknik). Fack V. Möbler och inredningar Förberedande kurs i träindustrieli tillverkning vid Enskede yrkesskola i Stockholm. Läroplanen, som fastställts av dåvarande överstyrelsen för yrkesutbildning den 9.11. 1962, anger som mål för utbildningen »att ge information om den mekaniska träindustrins utrustning och dennas användningsmöjligheter». Kurstidens längd är 20 veckor. Kursen omfattar yrkesarbete (38 vtr omfattande maskinarbete, bänkarbete, limning och fanering, ytbehandling, tillverkningsplanering) och teori (7 vtr omfattande arbetsteknik, maskiner, maskinverktyg och handverktyg, materiallära, virkestorkning, limning, ytbehandling, tillverkningsekonomi, varudeklarationsnormer för möbler). Fack VII. Reklam och

bokhantverk

För de antagna vid fackavdelningen för reklam och bokhantverk anordnades våren 1969 på försök en kurs i tryckeriteknik vid Grafiska yrkesskolorna i Stockholm. Under läsåret 1969/70 var kursen förlagd dels till Grafiska yrkesskolorna, dels till konstfackskolan. Kurstidens längd var 11 veckor. För denna kurs erlade de studeSOU 1970: 66

rande en avgift om 300 kronor. Läroplan har ej fastställts av skolöverstyrelsen. Under läsåret 1970/71 kommer denna kurs att integreras i det första årets utbildning vid konstfackskolan. Kursen läsåret 1969/70 omfattade 376 timmar praktik (originalframställning, sättning, tryckning i högtryck, reproduktionsfotografering, retuschering, montering och kopiering, efterbearbetning) och 62 timmar teori (tryckmetoderna, manuskript, original, olika bokstavsformer, elementära estetiska regler inom typografin, ombrytning - omfångsberäkning, materialbeskrivning, korrektur, ekonomi i trycksaksframställning, färglära).

3.5.5 Examination och praktik För att erhålla avgångsbetyg från de konstindustriella skolorna fordras - förutom godkänt betyg i samtliga obligatoriska läroämnen - viss praktik inom den yrkesgren som utbildningen avser. Denna praktik omfattar för konstindustriella dagskolan minst två månader och för konstindustriella aftonskolan minst tolv månader. För högre konstindustriella skolan omfattar praktiken ytterligare minst fyra månader efter erhållande av avgångsbetyg från konstindustriella dag- eller aftonskolan. För de våren 1969 avgående eleverna från högre konstindustriella skolan infördes för första gången ett s. k. intyg över genomgången utbildning, vilket kunde kompletteras med ett utdrag ur betygskatalogen. För de studerande vid teckningslärarinstitutet anordnas praktiken för första och andra årskursen i form av undervisningsövningar i en till institutet knuten s. k. övningsskola, där elever från Stockholms skolor i åldern fem till fjorton år undervisas i frivillig teckning av teckningslärarkandidaterna. I teckningslärarinstitutets tredje årskurs skall de studerande genomgå en särskild praktikkurs - det s. k. provåret som anordnas vid olika grund- och gymnasieskolor i Stockholm m. fl. kommuner. Efter genomförda studier vid teckningslärarSOU 1970: 66

institutet erhåller de studerande avgångsbetyg. Studerande, som redan erhållit avgångsbetyg från skolan, har efter medgivande av styrelsen rätt att undergå förnyad prövning i det eller de ämnen, som han önskar (s. k. efterprövning). 3.5.6 Personal Vid konstfackskolan finns följande tjänster. Lärare 1 rektor 1 biträdande rektor, tillika föreståndare för teckningslärarinstitutet 7 huvudlärare 1 lektor i konsthistoria 13 facklärare 17 facklärare 2 lärare i teckningens metodik 21 biträdande facklärare

Up 26 Up 26 Up 20 Ue 20 Uo 17 Ue 17 Ue 17 Ue 14

Övrig personal 1 bibliotekarie (befordringsgång) A 18/22 1 maskinchef Ao 17 1 bokhållare Ao 17 1 kontorsskrivare Ao 13 1 förste reparatör Ae 13 1 skolsköterska (3/4-tid) Ae 13 1 kansliskrivare Ao 11 1 kansliskrivare Ae 11 1 reparatör Ae 11 1 vaktmästare Ao 9 2 vaktmästare Ae 9 3 1/2 kontorsbiträden Ag 3/Ae 9 Utöver nämnda tjänster finns vid skolan även ca 90 timlärare och föreläsare med varierande antal undervisningstimmar samt viss övrig personal, anställd på arvodesbasis. Här kan bl. a. nämnas skolläkare, kurator, maskinistbiträde, biblioteksbiträde m. fl. I samband med tillkallandet av en biträdande sekreterare åt konstnärsutbildningssakkunniga i oktober 1968 har beslutet härom formulerats så, att denne »i den omfattning de sakkunniga finner lämpligt» även skall handlägga administrativa ärenden vid konstfackskolan. Tjänsterna som rektor och föreståndare för teckningslärarinstitutet tillsätts enligt stadgan av Kungl. Maj:t genom förordnande på sex år efter förslag av skolöverstyrelsen, sedan skolans styrelse yttrat sig över inkomna ansökningar. Huvudlärartjänst tillsätts av Kungl. Maj:t

genom förordnande på tio år med möjlighet till förlängning av förordnandet i högst fem år. För tillsättningsförfarandet finns särskilda bestämmelser, utfärdade av Kungl. Maj:t den 22 mars 1946. Enligt dessa bestämmelser skall ledigkungörande av huvudlärartjänst ske av skolöverstyrelsen, varefter tre särskilda sakkunniga - en utsedd av Akademien för de fria konsterna, en av styrelsen för konstfackskolan och en av styrelsen för Svenska slöjdföreningen - var för sig skriftligen skall yttra sig över de sökande. Sedan även skolans styrelse yttrat sig över de sökande, avger skolöverstyrelsen sitt förord till Kungl. Maj:t. Tjänsten som lektor i konsthistoria har - i avsaknad av särskilda bestämmelser för dess tillsättande - av skolans styrelse ansetts böra tillsättas på samma sätt som rektorstjänsten, dvs. av Kungl. Maj:t efter förslag av skolöverstyrelsen sedan skolans styrelse yttrat sig över de sökande. Tjänsterna som facklärare, extra ordinarie facklärare, extra ordinarie lärare i teckningens metodik samt extra ordinarie biträdande facklärare tillsätts av skolöverstyrelsen efter förslag av skolans styrelse. övriga tjänster tillsätts av skolans styrelse. Styrelsen förordnar även timlärare, föreläsare och övrig arvodespersonal. Undervisningsskyldigheten omfattar enligt stadgan för rektor minst åtta veckotimmar och för teckningslärarinstitutets föreståndare minst tolv, högst fjorton veckotimmar. Under en följd av år har Kungl. Maj:t medgivit nedsättning av undervisningsskyldigheten för rektor till två veckotimmar och för teckningslärarinstitutets föreståndare till fem veckotimmar. För läsåren 1968/69 och 1969/70 medgavs emellertid sådan nedsättning av undervisningsskyldigheten endast till fyra respektive sju veckotimmar med hänvisning till att viss administrativ förstärkning tillkommit vid skolan. För huvudlärare omfattar undervisningsskyldigheten enligt stadgan minst 9, högst 16 veckotimmar och för facklärare, extra ordinarie facklärare och extra ordinarie biträdande facklärare minst 9, högst 24 60

veckotimmar. Lektorn i konsthistoria är skyldig meddela undervisning 21 veckotimmar och för lärarna i teckningens metodik är föreskrivet en undervisningsskyldighet av 750 undervisningstimmar per läsår. 3.5.7 Administration Konstfackskolans närmaste tillsynsmyndighet är skolöverstyrelsen (tidigare överstyrelsen för yrkesutbildning). Den direkta ledningen av skolan utövas av en styrelse, ett lärarkollegium samt av rektor. Styrelsen består av dels en ordförande, som förordnas av Kungl. Maj:t efter förslag av skolöverstyrelsen, dels sex för tre år valda ledamöter, vilka utses av Kungl. Maj:t efter förslag av skolöverstyrelsen, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges industriförbund, landsorganisationen i Sverige, Akademien för de fria konsterna och Svenska slöjdföreningens styrelse, dels tre för tre år valda ledamöter, utsedda av Stockholms stadsfullmäktige, dels ock skolans rektor. Den efter skolöverstyrelsens förslag tillsatte ledamoten bör ha förutsättningar att bedöma frågor rörande teckningslärarutbildningen. Sedan någon tid tillbaka adjungeras även föreståndaren för teckningslärarinstitutet till styrelsens sammanträden och är då föredragande i ärenden som berör institutet. Närvaron av ledamöter i styrelsen, som utsetts av Stockholms stad, hänger samman med, att staden finansiellt bidrar till driften av skolan. Detta bidrag utgår dels för hyreskostnader, dels som ett särskilt bidrag i fråga om driftskostnaderna för de studerande vid konstindustriella aftonskolan i enlighet med ett särskilt upprättat avtal rörande stadens bidrag till konstfackskolan. För budgetåret 1970/71 beräknas stadens bidrag uppgå till ca 580 000 kronor. Styrelsen har enligt stadgan »att öva allmän tillsyn över skolan, söka främja dess verksamhet och tillvarata dess intressen». Till styrelsens uppgifter hör bl. a. att ansvara för att skolans tillhörigheter vårdas och att dess inkomster användas till vederbörligt ändamål, SOU 1970: 66

att i föreskriven ordning rekvirera skolan tillkommande anslag samt att uppbära medlen och för dem i föreskriven ordning avlämna redovisning, att underskriva skolans räkenskaper, att genom två av styrelsen utsedda inventeringsmän dels vid varje ombyte av redogörare inventera skolans kassa och övriga tillhörigheter, dels i övrigt förrätta sådan inventering, varom närmare föreskrifter meddelas i särskild kungörelse med bestämmelser rörande sättet för uppgörande av de allmänna läroverkens räkenskaper, samt att efter lärarkollegiets hörande till skolöverstyrelsen avgiva de framställningar och förslag angående skolan och dess verksamhet, vartill förhållandena kunna giva anledning. En framträdande plats i skolans formella beslutsorganisation intas enligt stadgan av lärarkollegiet. Det består av rektor (ordförande) och varje vid skolan tjänstgörande ordinarie och extra ordinarie lärare liksom vikarier för dessa. För övriga lärare gäller enligt stadgan vissa - i praktiken betydelselösa - inskränkningar i rätten att närvara vid kollegiets överläggningar och delta i dess beslut. Sedan någon tid har även företrädare för de studerande rätt att närvara vid kollegiets överläggningar. Rektor utövar den närmaste ledningen av skolan. Till rektors åligganden hör utöver ovan nämnd undervisningsskyldighet - enligt stadgan bl. a. att »vaka däröver, att undervisningen ändamålsenligt fortgår efter allmänna stadganden och särskilda föreskrifter, ävensom att lärarna fullgöra sina skyldigheter», att »tid efter annan taga kännedom om elevernas utförda arbeten», att utfärda tjänstgöringsbetyg åt lärare, att tillse att ämneskonferenser hålles, att upprätta katalog och årsredogörelse samt att låta föra förteckning över skolan tillhörig egendom. Rektor är vidare ansvarig för »fullgörande av till konstfackskolans expedition hörande göromål», varvid det åligger honom: att ansvara för lärarkollegiets protokoll och för utgående expeditioner, att mottaga inkommande handlingar samt ombesörja, att föreskrivna uppgifter och SOU 1970: 66

andra utgående expeditioner varda behörigen avsända, att efter av överstyrelsen för yrkesutbildning fastställt formulär föra matrikel över vid skolan intagna samt från skolan avgångna elever, att ordna och förvara protokoll, konceptskrivelser, betygskataloger, inkomna handlingar m. m. samt enligt därom särskilt givna föreskrifter föra förteckning över skolans arkiv, att, där ej annorlunda är stadgat, i föreskriven ordning upprätta rekvisition å skolans lärare tillkommande avlöningsmedel, samt ansvara för att redovisning för omhänderhavda medel i föreskriven ordning avlämnas, ävensom att vara föredragande i styrelsen. Utöver ovan nämnda stadgefästa beslutsinstanser har inom skolan med tiden även tillkommit vissa ytterligare organ, vars verksamhet i en del fall småningom formaliserats genom särskilda bestämmelser. Bland sådana organ kan nämnas följande. En företagsnämnd finns inrättad i enlighet med av Kungl. Maj:t utfärdade allmänna bestämmelser om företagsnämnder m. m. inom statsförvaltningen (SFS nr 104 år 1968) samt särskild överenskommelse om företagsnämndsverksamheten vid konstfackskolan av den 19 november 1968. Nämnden består av fem representanter för arbetsgivarsidan och fem för arbetstagarsidan. Företrädare för de studerande adjungeras. Kungl. Maj:t har den 1 december 1967 utfärdat bestämmelser för utbildningsnämnd vid teckningslärarinstitutet. Denna nämnd består av sju ledamöter, nämligen föreståndaren för teckningslärarinstitutet (ordförande), två lärare, en handledare samt tre lärarkandidater (studerande). Vid de sju konstindustriella fackavdelningarna finns på försök provisoriska utbildningsnämnder, s. k. facknämnder (fackmöten), vars sammansättning varierar från fackavdelning till fackavdelning. Genom tillkomsten vårterminen 1969 av den provisoriska s. k. centrala utbildningsnämnden har ett centralt organ tillkommit för samordning av facknämndernas verksamhet. Den61

na nämnd består av företrädare för lärare och studerande inom varje fackavdelning samt representanter för övrig personal. Bland övriga informella organ för handläggning av speciella ärenden kan nämnas stipendienämnden samt fackavdelningarnas ovan nämnda intagningsnämnder. Som ett centralt informellt organ för ömsesidigt utbyte av information om gemensamma angelägenheter (t. ex. föreläsningar, kurser, tävlingar, utställningar, tvärfackliga projekt och uppdrag) bör även nämnas det s. k. huvudlärarsammanträdet. Det består av rektor, de sju huvudlärarna samt föreståndaren för teckningslärarinstitutet.

3.5.8 De studerande Allmänt De studerande vid konstindustriella dagskolan erhåller studiebidrag medan de vid konstindustriella aftonskolan endast kan erhålla studielån. Vid högre konstindustriella skolan och teckningslärarinstitutet åtnjuter de studerande studiemedel. Fri lunch - genom Stockholms skoldirektions försorg - åtnjuter de studerande vid konstindustriella dagskolan och högre konstindustriella skolan, medan de studerande vid teckningslärarinstitutet kan köpa måltidskuponger till samma pris som anställda. Samtliga studerande erlägger en terminsavgift, som uppgår till 35 kronor per termin. Vid inskrivning erlägger varje studerande också en inskrivningsavgift om tio kronor. Materialavgifter uttogs tidigare i form av förskott av varje studerande. Avgiftens storlek varierade från fackavdelning till fackavdelning från 60 till 750 kronor (fotolinjen inom fack VII) per termin. Fr. o. m. läsåret 1969/70 har dock på försök denna förskottsavgift slopats, och i stället har från fack till fack varierande system för debitering efter individuell förbrukning införts. De studerande har möjlighet att vara medlemmar i konstfackskolans elevkår (EK), vars målsättning och verksamhetsformer under de senaste läsåren varit föremål för liv62

lig diskussion. Elevkåren har som en av sina viktigaste uppgifter att anskaffa och förmedla bostäder åt de studerande. Elevkåren ger ut en tidskrift, Draken. Elevkåren var tidigare ansluten till en numera upplöst sammanslutning av elevkårer vid de nordiska design- och konstindustriskolorna, kallad Skandinaviska Designstuderandes Organisation (SDO). Organisationen har utgivit ett antal nummer av en tidskrift, et (&). Antal

studerande

Antalet studerande vid konstfackskolan fr. o. m. det första läsåret enligt nuvarande organisation (1945/46 t. o. m. läsåret 1969/ 70) framgår av tabell 3.9 a och b. I fråga om de s. k. konstindustriella avdelningarna (fack I-VII) redovisas ett tämligen konstant studerandeantal totalt sett omkring 500 under den senaste femtonårsperioden - medan däremot vissa fluktuationer förekommer vid de redovisade femårsintervallen inom högre konstindustriella skolan (HKS) resp. konstindustriella dagskolan (KD) och konstindustriella aftonskolan (KA). Antalet studerande vid teckningslärarinstitutet uppvisar en helt annan utveckling. Till följd av successiva medgivanden om högre antal antagna per år har antalet studerande vid institutet (inkl. KD och KA fack VIII) fyrdubblats under skolans tjugofemåriga tillvaro. Det senaste beslutet om antalet studerande som får antas till den förberedande teckningslärarutbildningen (fack VIII) innebär, att detta antal varje år skall omfatta tre klasser (72 studerande). Avgångsbetyg Det antal studerande, som erhållit avgångsbetyg vissa år under perioden 1946-1969, framgår av tabell 3.10. Det osedvanligt höga antalet avgående studerande vid de konstindustriella avdelningarna år 1969 synes väsentligen höra samman med ovanligt stora avgångsklasser inom fackavdelningarna för textilarbete, dekorativ målning och metallarbete. Antalet utexaminerade teckningsläSOU 1970: 66

Tabell 3.9 Antal studerande vid konstfackskolan vissa läsår under perioden 1945/46-1969/70 Uppgifterna avser förhållandena under höstterminen (31 oktober) med undantag av KA 1945/46— 1960/61 som avser vårterminen a. HKS, KD och KA, fack I—VII, samtliga årsklasser Fackavdelning HKS KD KA

textilarbete

I

1945/46

1950/51

1955/56

1960/61

1965/66

1969/70

16 51 14

29 39 13

28 38 14

26 38 17

26 31 19

21 23 15

28 31 10 21 30 17

19 18 5

9 9 12

10 13 7

II

dekorativ målning HKS KD KA

6 13 7

III

skulptur

HKS KD KA

5 6 7

11 28 16

11 15 26

— 26

12 16 9

7 9 18

— 16

22 31 16

15 16 6

11 13 9

28 21 34

8 18 14

12 22 9

26 19 37

— 26

9 15 7

19 48 44 111

31 45 31 107

37 49 58 144

28 47 69 144

— —

— —

— —

15 19 13

26 21 24

IV

keramik

HKS KD KA

7 11 8

V

möbler och inredningar

HKS KD KA

13 19 50

VI

metallarbete

HKS KD KA

3 6 7

VTT reklam och bokhantverk

HKS KD KA

VII foto

HKS

påbyggnadselever specialelever

HKS HKS KD

— — — — —

HKS KD KA

69 154 137

Summa

10 16

20 6 149 170 81

151 191 150 400

360 Totalt

16 4

31 6 169 190 165

28 25 26 14 15 11

36 41 51 128 9

11 15 2 44 25 18 18 20 11 41 27 30

98 8 28

14 33 6 210 172 134

20 9 228 166 100

494 Anm. Extrastuderande vid KA ingår ej i tabellen b. KD och KA fack VIII samt teckningslärarinstitutet Årskurs

1945/46

1950/51

1955/56

1960/61

1965/66

1969/70

K D fack VIII K A fack VIII årskurs 1 K A fack VIII årskurs 2 TI årskurs 1 TI årskurs 2 TI årskurs 3

16 4 5 14 14 20

25 26 4 22 19 19 115

28 21 17 41 46 38 191

46 22 19 47 43 43 220

27 18 18 32 32 24 151

Summa

rare är tämligen överensstämmande med antalet antagna under olika år. Antal sökande och antagna I likhet med antalet studerande har även antalet ansökningar under senare år till de SOU 1970: 66

77 73 74 293

konstindustriella avdelningarna varit tämligen konstant. Antalet ansökningar under åren 1965-1969 redovisas i tabell 3.11. (Statistik saknas i stor utsträckning för tidigare år.) Det vikande antalet ansökningar 1969 torde väsentligen hänga samman med 63

Tabell 3.10 Antal studerande som erhållit avgångsbetyg från konstfackskolan vissa år under perioden 1946—1969 a. H K S , fack I—VII

Vt 1946

Vt 1951

Vt 1956

Vt 1961

Vt 1966

Vt 1969

I textilarbete II dekorativ målning III skulptur IV keramik V möbler och inredningar VI metallarbete VII reklam och bokhantverk VII foto

7 2 1 3 4 2 7 —

10 4 6 12 3 11

11 4 2 4 8 6 17

11 10 2 6 10 6 12

—

12 7 7 6 14 2 16 4

20 13 7 7 10 11 13 5

46 18

52 23

b.

Summa Teckningslärarinstitutet

26 18

de då ändrade ansökningstiderna för de olika fackavdelningarna, vilket anses ha medfört, att antalet ansökningar minskade. Andelen antagna av antalet ansökningar inom de olika fackavdelningarna under åren 1965-1969 framgår av tabell 3.12. Härav framgår, att denna andel vid konstindustriella dagskolan varit tämligen konstant - ca 16 procent - medan den fluktuerat mera vid konstindustriella aftonskolan. Generellt kan sägas, att ca 20 procent av de sökande antas vid skolan.

Antalet ansökningar och antagna under åren 1965-1969 till den förberedande teckningslärarutbildningen (fack VIII) redovisas i tabell 3.13. Av denna tabell framgår, att antalet ansökningar till denna utbildning ökat kraftigt under senare år. Andelen antagna av ansökningarna har samtidigt minskat från drygt 26 till drygt 18 procent. Skolunderbyggnad De sökandes allmänna skolunderbyggnad under åren 1965-1969 redovisas i tabell 3.14

Tabell 3.11 Antal ansökningar till konstfackskolan 1965—1969 KD och KA, fack I—VII Fackavdelning I

textilarbete

II

dekorativ målning

III

skulptur

IV

keramik

V

möbler och inredningar metallarbete

VI

VII reklam och bokhantverk Summa Totalt

KD KA KD KA KD KA KD KA KD KA

137 31 102 26 36 9 48 8 110 47

KD KA KD KA

119 47

KD KA

591 176

39 8

101 8

119 13

20 ! 8 36 4

109 26

35 6

108 28

1967 i

89 16

148 20

31 8

38 8

87 37

62 9

119 33

528 93 767

80 21

161 38

44 9

39 6

89 39

47 10

107 32

574 131 621

79 15

111 10

20 4

29 7

80 35

35 8

116 34

567 155 705

470 113 722

uppgifterna'osakra l tabellen redovisas al,tså visÄ fl^råTi^^iT^^Si^,P<^0ner; samma person i mom S Ä Ä S S Ä ' fl6ra f a C k a v d e , n i Q S a r o c h / e l I e r både KD och KA

64 SOU 1970: 66

Tabell 3.12 Antal antagna till konstfackskolan 1965—1969 jämte andelen antagna i procent av antalet ansökningar KD och KA, fack I—VII 1965

antal

antal

Ya antal

Fackavdelning

antal

KD KA II dekorativ målning KD KA KD III skulptur KA KD IV keramik KA KD V möbler och inredningar KA KD VI metallarbete KA KD VII reklam- och bokhantverk KA Summa K D KA Totalt

17 14 4 21 13 7 21 19 15 12 20 16 8 23 17 7 9 2 9 20 7 16 57 6 7 - 6 11 — 7 II 14 13 5 18 12 10 24 18 10 7 5 15 32 8 15 37 19 19 18 37 22 22 41 30 84 14 85 16 42 24 62 67 126 16 147 24

I

textilarbete

%

6 3 9 12 4 5 8 3 14 9 5 11 17 12 63 55

1969 %

antal

%

16 13 16 17 5 18 1! 22 22 21 13 9 31 16 7 29 24 6 6 9 23 3 9 17 7 13 54 13 9 11 24 — 13 29 1 10 28 12 23 19 8 16 13 . 2 14 12 7 10 16 23 1 8 14 2 12 28 23 14 29 19 10 33 24 15 29 19 11 92 16 89 19 42 36 23 34 30 123 21 118 17 128 18 9

9 Anm.: Ovanstående procenttal utgör den totala andelen antagna (i KD och KA) av antalet ansökningar, ej av antalet sökande. Jfr anmärkning till tabell 3.11 a och b. Av tabellerna framgår bl. a., att de sökandes allmänna skolunderbyggnad generellt sett är högre för sökande till den förberedande teckningslärarutbildningen än till de s. k. konstindustriella avdelningarna. Under de senaste åren har emellertid denna skillnad tenderat att utjämnas. Ett tecken på detta är den ökade andelen sökande med studentexamen till de konstindustriella avdelningarna. En brist i redovisningen är att i tabellerna 3.14 och 3.15 en med åren stigande andel sökande (intagna) hänförts till gruppen

med »övrig skolunderbyggnad». Enligt uppgift från konstfackskolan ingår i denna grupp sökande med bl. a. gymnasiestudier, fackskolestudier (avslutade eller pågående), yrkesskolestudier (avslutade eller pågående) samt eventuella akademiska studier. Tendenserna i fråga om de inträdessökandes allmänna skolunderbyggnad är något annorlunda för de antagna under olika år. Statistik rörande de antagna studerandenas skolunderbyggnad under åren 19651969 redovisas i tabell 3.15. Härav framgår dels, att de antagna till den förberedan-

Tabell 3.13 Antal ansökningar och antagna till konstfackskolan 1965—1969 jämte andelen antagna i procent av antalet ansökningar Fack VIII, förberedande utbildning till teckningslärarinstitutet

Antal ansökningar Antal antagna Andel (%)

245 661 27

231 60 26

328 70 21

393 75 19

414 76 18

varav 22 i KA Anm.: Jfr anmärkning till tabell 3.11

SOU 1970: 66 5—064264

Tabell 3.14 Skolunderbyggnad för inträdessökande till konstfackskolan 1965—1969 a. KD och KA, fack I—VII 1965

antal

/o

antal

0/

21 14 18 3 30 15

109 73 103 31 170 135

18 12 17 5 27 22

161 73 122 24 197 128

705 Skolunderbyggnad

antal

0/

Studentexamen Normalskolekompetens Realexamen Folkhögskola Obligatorisk skola Övrig skolunderbyggnad

163 105 139 19 226 115 767

Summa

1966 /o

1969 0/

antal

%

antal

23 10 17 3 28 18

153 59 95 12 237 166

21 8 13 2 33 23

155 32 65 12 193 1262

27 6 11 2 33 22

/o

/o

uppgifterna osäkra 2 varav 61 med gymnasiestudier (11 %) och 25 med fackskola (4 %)

b. KD och KA fack VIII, förberedande utbildning till teckningslärarinstitutet 1965 Skolunderbyggnad

antal

°/

antal

/o

Studentexamen Normalskolekompetens Realexamen Folkhögskola Obligatorisk skola Övrig skolunderbyggnad Summa

1967 0/

/o

antal

0/

/o

antal

/o

antal

O' , 0

76 34 72 2 49 12

31 14 29 1 20 5

95 28 46 13 30 19

41 12 20 6 13 8

107 36 71 10 76 28

33 11 22 3 23 9

131 36 71 15 83 57

33 9 18 4 21 15

112 36 58 25 82 101 3

77 9 14 6 20 24

s

varav 59 med gymnasiestudier (14 %) och 32 med fackskola (8 %) Anm.: Jfr anmärkning till tabell 3.11

de teckningslärarutbildningen generellt sett har högre teoretisk utbildning än de sökande dels, att andelen med hög skolunderbyggnad totalt sett är större till denna utbildning än till konstfackskolans övriga avdelningar. Även till de senare torde dock under senare år ha antagits studerande med högre teoretisk utbildning än tidigare, varom ges

en antydan i form av den ökande andelen antagna med »övrig skolunderbyggnad». Även i fråga om den förberedande teckningslärarutbildningen har denna andel ökat. Av visst intresse synes vara, att andelen antagna med enbart grundskola eller motsvarande är tämligen konstant under den

Tabell 3.15 Skolunderbyggnad för antagna till konstfackskolan 1965—1969 a. KD och KA, fack I—VII 1965

1967 Skolunderbyggnad

antal

%

antal

Studentexamen Normalskolekompetens Realexamen Folkhögskola Obligatorisk skola Övrig skolunderbyggnad

31 14 22 2 43 14

25 11 18 2 34 11

41 18 31 1 47 9

28 12 21 1 32 6

100 Summa 1

0/

/o

1969 0/ /O

0/

antal

%

antal

35 10 17

30 9 14 31 16

23 6 17 2 36 21

28 9 8 3 37 38 1

73 7 7

37 19

30 8 15 2 46 27

antal

/o

T

30 31

varav 6 med gymnasiestudier (5 %) och 3 med fackskola (2 %) SOU 1970 : 6 6

b. KD och KA fack VIII, förberedande utbildning till teckningslärarinstitutet

Skolunderbyggnad

antal

Studentexamen Normalskolekompetens Realexamen Folkhögskola Obligatorisk skola Övrig skolunderbyggnad

23 13 15 1 7 7

66 Summa

antal

antal

%

antal

15 20 ?3 2 10 10

32 8 12 3 2 3

53 13 20 5 3 5

25 10 17 2 13 3

36 14 24 3 19 4

26 3 15 6 10 15

0 '

/o

redovisade femårsperioden, särskilt i fråga om de konstindustrien a avdelningarna. Denna period kan dock vara alltför kort för att erbjuda ett säkert underlag för en bedömning härvidlag. Statistik saknas över de studerandes allmänna skolunderbyggnad under tidigare år. Statistik saknas också över de studerandes konstnärliga förutbildning före antagning till konstfackskolan. Enligt uppgift har en stor andel av både sökande och antagna sådan förutbildning såväl vid ansökan/ antagning till någon av de konstindustriella avdelningarna som den förberedande tecknin gsl är arutbil dningen.

/o

antal

%

35 4 20 8 13 20

32 3 7 10 11 13

42 4 9 13 15 17

/o

Antal studerande från norrlandslänen I de statistiska översikterna över de studerande redovisas slutligen en tabell över de studerande som har sina hemorter i norrlandslänen (Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län) under åren 1965-1969 (tabell 3.16 a och b). Tabellen synes vara av visst intresse för de resonemang, som de sakkunniga i kapitel 4 för rörande lokaliseringen av de föreslagna skolenheterna. Av tabellen framgår, att andelen studerande från norrlandslänen vid de konstindustriella avdelningarna är konstant - ca 40 studerande eller ca sju procent av

Tabell 3.16 Antal studerande vid konstfackskolan 1965—1969 med hemort i norrlandslänen (Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län) a. HKS, KD och KA, samtliga fack och årskurser (inkl. KD och KA, fack VIII) 1969

1965 Län

antal

%

antal

/o

antal

/o

antal

/o

antal

%

Norrlandslänen Övriga län 1

41 603 644

6 94 100

42 589

7 93

39 562

7 93

41 537

7 93

40 564

7 93

100 Summa

b. Teckningslärarinstitutet, samtliga årskurser 1969

1965 Län

antal

%

antal

/o

antal

/o

antal

%

antal

/o

Norrlandslänen Övriga län 1

11 130

8 92

12 157

7 93

18 159

10 90

23 185

11 89

31 202

13 87

100 Summa 1

inkl. utländska studerande Anm • Tabellerna inkluderar även permitterade studerande, vilka ar 1965 (hostterminen) uppgick till sammanlagt 49 ,1966 55, 1967 37, 1968 43 och 1969 50 stycken SOU 1970: 66

samtliga - medan denna andel vid teckningslärarinstitutet beskriver en svagt stigande kurva - år 1969 drygt 13 procent av samtliga studerande eller ca 30 personer.

3.5.9 Lokaler Konstfackskolan är sedan 1959 inrymd i egen byggnad vid Valhallavägen på Gärdet i Stockholm. Skollokalerna omfattar totalt ca 20 000 m 2 av fastigheten, som dessutom inrymmer Grafiska institutet, statens institut för byggnadsforskning, butiker m. m. Skollokalerna omfattar s. k. facksalar i olika antal för varje fackavdelning - samt verkstäder, föreläsningssalar, tecknings- och målningsateljéer. Härtill kommer administrations-, utställnings- och ekonomilokaler, bibliotek m. m. Teckningslärarinstitutet är till största delen självförsörjande i fråga om lokaler. Undantag är föreläsningssalar och vissa tecknings- och målningsateljéer m. m. Genom nytillskott av lokaler från ett f. d. tryckeri inom skolans byggnad har för teckningslärarinstitutets räkning under läsåret 1969/70 tillkommit bl. a. en foto- och filminstitution samt nya lokaler för den till institutet knutna s. k. övningsskolan.

3.5.10 Utredning framlagd skolans styrelse

av

konstfack-

Allmänt De önskemål som från olika håll framförts om en översyn av utbildningen vid konstfackskolan ledde till att styrelsen för skolan verkställde en utredning. Styrelsen lade 1967 fram ett principförslag om skolans framtida verksamhet och organisation för chefen för dåvarande ecklesiastikdepartementet (Konstfackskolans framtida organisation, stencil). Konstfackskolans styrelse anför i utredningen, att den samlade erfarenheten inom konstfackskolan - och den genomgående åsikten vid de hearings med representanter för näringslivet som man haft - är, att det fordras grundutbildning utöver den, som 68

den obligatoriska skolan ger, om man skall lyckas inom det konstindustriella/konstfackliga området. »Det fordras en grundläggande och grundlig konstnärlig utbildning före inträdet i konstfackskolan» och en relativt mogen ålder om man på ett tillfredsställande sätt skall kunna tillgodogöra sig studierna och utveckla sin konstnärliga individualitet. Styrelsen framför som sin bestämda mening, att eleverna regelmässigt skall ha uppnått 19 års ålder när studierna vid skolan påbörjas. Med de utgångspunkter som angivits ovan finner styrelsen, att det vore enklast att kräva studentexamen (motsvarande) jämte nödvändig konstnärlig grundutbildning vid inträde till konstfackskolan. Åtminstone i vissa av skolans fack »vore detta ej orimligt». Vidare framhålles, att det är mycket önskvärt att ej alltför få av konstfackskolans elever har fullständiga gymnasiestudier bakom sig med hänsyn bl. a. till den höga nivå inom näringslivet som många av skolans elever bör nå. Styrelsen finner emellertid, att man svårligen kan hävda att fullständig gymnasieutbildning är nödvändig för de flesta studieinriktningarna inom konstfackskolan. Några krav på fullständiga gymnasiestudier bör därför inte uppställas. Styrelsen föreslår i stället, att den regelmässiga förutbildningen före påbörjandet av studier i konstfackskolan skall vara grundskola plus två år i estetisk linje i gymnasial yrkesskola plus ett år i praktik eller specialstudier vid yrkesskola (om förslag till estetisk linje i gymnasial yrkesskola, se avsnitt 3.3.4). Den som har annan grundutbildning - t. ex. studentexamen - måste enligt styrelsens förslag genomgå konstnärlig grundutbildning före inträdet i konstfackskolan. Styrelsen menar, att av de inträdeskrav som föreslås klart framgår - även formellt - att utbildningen vid konstfackskolan är eftergymnasial. Skolan är enligt styrelsen i detta hänseende direkt parallell med universitet och högskolor: »ålders- och nivåmässigt är konstfackskolan en högskola». Vidare anförs, att skolan ger och bör ge den högsta utbildningen inom landet inom sitt SOU 1970: 66

fält och att den leder till sådana resultat att den klart kan sägas vara akademisk. Förslag till framtida organisation Styrelsen menar, att skolan i framtiden skall ge mer än bara konstnärlig utbildning; den skall också meddela teoretiska kunskaper av skilda slag. Den bör organisatoriskt byggas upp så, att samarbete med annan högre estetisk utbildning kan ernås. Huvudkvalifikation för inträde skall vara konstnärlig begåvning men en förberedande utbildning för inträde till konstfackskolan bör kunna ges vid specialskolor i därför särskilt lämpade städer. Dessa skolor bör ha till syfte att dels ge specialbegåvningar en allmän grund för högre konstnärlig utbildning, dels ge en avslutad yrkesutbildning för vissa konstyrkesområden. Styrelsen konstaterar vidare, att det föreligger behov av aftonundervisning i olika konstnärliga ämnen såväl för yngre elever som för vuxenstuderande. Det förslag till organisation för konstfackskolan som styrelsen för fram, vilar på ovan redovisade synpunkter. Det förutsätter samarbete med konsthögskolan och den till de tekniska högskolorna förlagda arkitektutbildningen. Det innebär emellertid ett »avståndstagande från den inställning som i konstfackskolan vill se en strängt avgränsad hantverks- och hantverkarutbildning» (s. 26). Däremot är det enligt styrelsens mening angeläget att slå vakt om den rent konstnärliga träning, som utgör ett karaktäristiskt drag i konstfackskolans undervisning, liksom att bevara den roll av det experimenterande hantverkets högborg, som skolan traditionsenligt innehaft. I förhållande till nuvarande fackindelning vid skolan utgör styrelsens förslag en radikal förändring, som avser att tillföra skolan helt nya möjligheter till en allsidig utbildning även i fråga om tekniskt kunnande och samhällelig och ekonomisk orientering. Konstfackskolans nuvarande fackavdelning föreslås ersatt av fem huvudavdelningar: institutionen för fri formgivning och konsthantverkligt experimenterande, institutionen för miljögestaltning (bl. a. möbler och inredningar samt textil), institutionen SOU 1970: 66

för produktform och industriell formgivning (med en särskild del för utbildning av formgivare för konfektionsindustrin), institutionen för visuell kommunikation (med bl. a. utbildning av grafiska formgivare, art directors, utställningsplanerare, fotografer och scenografer) samt institutionen för konstpedagogik (med utbildning av teckningslärare som huvuduppgift men även med uppgift att ge viss utbildning av specialister för upplysning och information i estetiska frågor och formgivningsfrågor). Styrelsens förslag åsyftar en naturlig form av kommunikation mellan institutionerna åstadkommen bl. a. genom gemensamma överläggningar kring arbetsprogram. Ett stort antal lärare förutsätts tjänstgöra inom flera avdelningar och verkstäder och laboratorier förutsätts bli gemensamma i stor utsträckning. Aftonskola Aftonundervisning bör enligt styrelsens förslag bedrivas vid den framtida konstfackskolan. Främst tre elevkategorier anses därvid särskilt viktiga: för det första elever som önskar konstnärlig förutbildning för senare inträde i dagskolan, för det andra elever som önskar förkovra sig inom sitt yrke och för det tredje elever som önskar förena förvärvsarbete på dagarna med kvällsstudier utan avsikt att fullfölja studierna i en dagundervisning. Styrelsen påpekar, att fasta kvällskurser med eget utbildningsmål torde komma att få stor betydelse för vuxenutbildningen i framtiden. Skolans ledning, längd m.m.

lärare,

utbildningstidens

En styrelse med ledamöter representerande olika intressegrupper bör enligt förslaget ansvara för skolans verksamhet. En utbildningsnämnd med representanter för lärare, elever samt närings- och samhällslivet på de arbetsområden skolans utbildning berör, bör finnas vid skolan. Varje institution liksom aftonskolan bör ha en föreståndare, förordnad på viss tid. För de i institutionen ingående specialavdelningarna bör finnas avdelningsledare li69

kadeles förordnade på viss tid. Utöver ordinarie lärare och timlärare bör finnas speciallärare för kortare tid samt assistentlärare, i första hand valda bland nyligen utgångna elever. Vid skolans verkstäder och laboratorier bör finnas fast anställda institutionstekniker. Den av fackstudier obundna obligatoriska konstnärliga träningen föreslås föras samman under de gemensamma beteckningarna teckning och målning samt tredimensionell form. För programmering och samordning av dessa ämnen bör tillsättas huvudlärare, gemensamma för några eller eventuellt samtliga institutioner. Läsåret föreslås av styrelsen omfatta tre terminer i stället för två, bl. a. för att underlätta praktikarbete. Utbildningstiden beräknas normalt till fyra år, vartill kommer en period för färdigställande av examensuppgift, omfattande högst sex månader. Studerandeantalet vid de tre föreslagna institutionerna för miljögestaltning, produktform och industriell formgivning samt visuell kommunikation bör enligt uppgifter som styrelsen inhämtat från näringslivet sammanlagt inte överstiga 80-100. Antalet studerande vid institutionen för konstpedagogik torde enligt styrelsen sammanfalla med det som planeras för teckningslärarinstitutet eller ca 70-80 per årsgrupp. Inom institutionen för fri formgivning torde enligt styrelsen ett 30-tal elever kunna tas in per år. Detta gör en sammanlagd årskapacitet vid en enligt styrelsens förslag reviderad konstfackskola om högst 200 utexaminerade. Läroämnen Den ledande principen för undervisningen bör enligt styrelsens utredning vara, att grundläggande kunskaper av mera allmän natur förmedlas under första året. Redan under detta år bör dock facklig undervisning påbörjas vilken under de följande åren fördjupas och differentieras. Med utgångspunkt från en fastställd kärna av ämnen skall utbildningen kunna specialiseras med hänsyn till individuella förutsättningar, av

vilket följer att också en viss variation av studielängden blir nödvändig. Utbildningen bör enligt styrelsen omfatta yrkesinriktade fackämnen till vilka också räknas av skolan organiserat praktikarbete och medverkan vid undersöknings-, utrednings- och forskningsarbete, fria ämnen som syftar till fri konstnärlig träning samt stödjande ämnen, som omfattar allmänna ämnen av betydelse för utbildningen (konsthistoria, anatomi, psykologi, företagsekonomi m. fl.). Till stödjande ämnen räknar styrelsen också frivilliga ämnen som t. ex. språk, sammanträdesteknik och maskinskrivning. Forskning och

undersökningsverksamhet

Styrelsen framför önskemål om att de studerande engageras i forsknings- och undersökningsverksamhet för att utbildningen inte enbart skall avse aktuella förhållanden utan också skall kunna tillämpas i framtiden och vara ett led i planeringen inför denna. Reservationer Till utredningen har två av styrelsens ledamöter fogat var sin reservation. Fru Ann-Marie Lamm anför bl. a., att konstfackskolan skall vila på en klart konstnärlig grund och att slopandet av måleri och skulptur som självständiga fack innebär en försvagning i detta hänseende. Undervisningens uppläggning och inriktning i dessa fackavdelningar utesluter enligt reservanten att det är fråga om en dubblering av konsthögskolans utbildning. Beträffande aftonskolan anför reservanten att dess roll inte är helt klar i utredningen och finner det angeläget att framhålla, att fasta kursplaner liksom nu bör finnas och att parallelliteten med dagskolan bör behållas, bl. a. på grund av dess betydelse för vuxenutbildningen. I fråga om lämplig förutbildning anförs i reservationen bl. a., att »konventionellt tänkande om längre och högre utbildning skymt sikten mot typen lärlingsoch yrkesskolor, fackskolor eller folkhögskolor för att endast se gymnasieformen som lämplig». Vidare säges vad som åsyfSOU 1970: 66

tas i styrelsens förslag i form av förnyelse, ökade kombinationsmöjligheter, högre studier på ett betydligt varligare sätt åstadkommas genom samordning och fast organiserat samarbete och större öppenhet inom skolan - genom tillägg, påbyggnad och även av ett formgivarinstitut. Detta säges kunna ske utan att offra befintliga kvaliteter och verksamheter. Den andra reservanten, herr Gustaf Nordahl, menar att ett genomförande av utredningens förslag vore en stor olycka. Skolan måste byggas upp efter »den klara linje, som går genom alla epokers Konst och Konsthantverk och bygger på hantverket». Det måste därför finnas en fri konstnärlig linje genom hela skolan. Det måste finnas en huvudlärare för de fria konstnärliga ämnena teckning, målning och skulptur och en facklärare med medhjälpare för vardera facket, samtliga utövande konstnärer. Denna de fria konsternas linje skall enligt reservanten vara skolans »ryggrad, stammen från vilken de olika grenarna växa ut». R emissb ehandling Vid remissbehandlingen av styrelsens för konstfackskolans utredning betonade många remissinstanser, att en översyn av konstfackskolans verksamhet och organisation är nödvändig men att frågan bör penetreras ytterligare innan en reform genomförs. Vidare betonas behovet av att länka in utbildningen vid konstfackskolan i ett sammanhängande system för den samlade utbildningen på det konstnärliga området. Då-, varande chefen för utbildningsdepartementet överlämnade 1968 styrelsens förslag till konstnärsutbildningssakkunniga för att läggas till grund för ytterligare utredning.

3.6 Valands konstskola 3.6.1 Inledning Valands konstskola i Göteborg leder sitt ursprung till en ritskola som 1865 öppnades i Göteborgs museums lokaler. Det officiella namnet på skolan var Göteborgs Musei Ritoch Målarskola. Det allmänt brukade namSOU 1970: 66

net på skolan blev efter 1886 Valand sedan skolan då inrymdes i ett nytt hus vid Kungsportavenyn, uppfört av en samling privata mecenater vilka för detta ändamål bildat aktiebolaget Valand. År 1950 antogs officiellt namnet Valands konstskola i samband med att Göteborgs stad påtagit sig ansvaret för skolans ekonomi. Skolan är nu belägen vid Dr Saléns gata, men under hösten 1970 flyttas verksamheten till en förefintlig skolbyggnad på Hisingen, varigenom skolans lokalutrymmen kommer att mer än fördubblas. De ursprungliga donationsmedlen utgör numera endast en mindre del av det ekonomiska underlaget för verksamheten. Som ovan sagts är skolan numera kommunal. Stadens museistyrelse är tillika styrelse för skolan. Dessutom finns ett Valands konstskolas råd med representanter för museistyrelsen, den allmännyttiga sektorn, näringslivet och pressen. Budgetåret 1970 uppgick stadens bidrag till ca 330 000 kronor. Skolan åtnjuter inte något direkt statligt stöd. Något krav på förutbildning finns inte. Intagningen grundas på inlämnade arbetsprov. Studietiden vid skolan är i allmänhet fem år. Skolans arbetsformer är öppna och fria och någon uppdelning i årsklasser finns inte. Utbildningen syftar till god kännedom om bildkonstens förutsättningar och grunder, både tekniskt och konstnärligt. 3.6.2 Utbildningens organisation Valands konstskola består av en avdelning för vardera målning, skulptur och grafik. Inom avdelningarna sker undervisning i de tekniker som naturligt hör samman med resp. avdelning. I verksamheten ingår också bl. a. konsthistorisk orientering, konstteori, anatomi, materiallära, fotografi, yrkesorientering, studiebesök och studieresor. Tre lärare har f. n. anställning på tioårsmandat vid skolan, nämligen vardera en i målning, skulptur och grafik. De förstnämnda har en undervisningsskyldighet om 15 timmar per vecka, den sistnämnda 10 timmar per vecka. En av lärarna är tillika rek71

tor. Utöver ovan nämnda lärare anlitas till!fälliga lärarkrafter. Koppartryckare och lito>tryckare tjänstgör som arvoderad personalil på deltid. Av de studerande utses tre assistenterr med ett arvode om 250 kronor per månad.I. Skolan har en vaktmästare och ett skrivbiträde. Skolan har ett utbildningsråd sammansatt av tre lärare och tre elevrepresentanter. 3.6.3 De studerande De studerande vid Valands konstskola harr samma möjligheter som universitetsstude-rande att få statliga studiemedel. Medlemskap i elevkåren är obligatoriskt. Elevavgiften är 100 kronor per läsår. Materialkostnaderna bestrids i viss utsträckning av"f skolan, men i allmänhet uppgår elevernas5 utlägg för material till flera hundra kronorr per år. I allmänhet har de studerande redan vid1 inträdet någon form av konstnärlig utbildning bakom sig. Merparten av de studerande är vid inträdet i åldern 20-25 år. Skolani har ungefär 50 elever. Antalet sökande har? under senare år varit ca 125, varav ca 10 % antagits. (Se tabell 3.17.) Tabell 3.17 Antalet sökande och antagnai till Valands konstskola 1965—1969

År

Sökande

Antagna ordinarie elever

1965 1966 1967 1968 1969

62 80 134 105 125

6 12 16 10 5

Utöver de i tabell 3.17 angivna antalen antagna har ett fåtal hospitanter antagits vid skolan.

3.7 Konstindustriskolan

3.7.1 Inledning Konstindustriskolan i Göteborg instiftades 1848 av Slöjdföreningen i Göteborg som

fortfarande är huvudman för skolan. Det ursprungliga namnet, Slöjdföreningens skola, ändrades 1964 till konstindustriskolan. Skolans nuvarande byggnad invigdes 1904. Efter tillbyggnad och modernisering 1963 är skolan lokalmässigt förenad med Röhsska konstslöjdsmuseet. Konstindustriskolan åtnjuter statsbidrag som enskild yrkesskola. Budgetåret 1968/ 69 uppgick detta bidrag till ca 775 000 kronor. Dessutom utgår särskilt statligt bidrag till verksamheten om ca 750 000 kronor årligen. Göteborgs stad bidrar årligen med ca 1 130 000 kronor till skolans verksamhet. Skolans styrelse består av nio ledamöter, varav sex utses av stadsfullmäktige i Göteborg och två av Göteborgs slöjdförening. Skolans rektor är självskriven ledamot. Reglemente och läroplaner fastställs av skolöverstyrelsen. Uppsikt över skolan utövas av särskild förordad inspektor utsedd av länsskolnämnd och skolöverstyrelsen. Rektorstjänsten och övriga tjänster tillsätts av skolans styrelse, Under läsåret 1969/70 omfattade den pedagogiska organisationen rektor, 17 facklärare, 3 yrkeslärare, 1 bibliotekarie, 1 institutionstekniker samt ett antal timlärare, speciallärare och föreläsare, En av facklärarna förordnas som biträdande rektor och fem som huvudlärare vid konstindustriella dagskolan (se nedan). Vid sådana förordnanden reduceras undervisningsskyldigheten från 24 timmar per vecka till 14-18 timmar per vecka.

3.7.2 Utbildningens organisation Allmänt Konstindustriskolan bedriver utbildning med olika inriktning och längd och på olika nivåer. Den utbildning som närmast berör de sakkunnigas uppdrag sker inom den fyraåriga konstindustriella dagskolan, som kan sägas motsvara utbildningen vid konstfackskolan. Utöver konstindustriella dagskolan finns ett antal skolor och kurser som närmast är att jämställa med yrkesutbildning. SOU 1970:66

Utbildning bedrivs såväl på dag- som på kvällstid. Följande dagskolor finns: konstindustriella dagskolan, den högre grafiska kursen samt skolan för bokindustri. Aftonskolor är: aftonskolans konstyrkesavdelningar, byggnadsritarkursen, guldsmedskolan, inredningsritarkursen samt kartritningskursen. Ovan nämnda skolor beskrivs kortfattat nedan.

I sin helhet avser undervisningen inom konstindustriella dagskolan att ge en allsidig grundläggande konstnärlig och teknisk skolning innefattande praktiska och teoretiska studier av formgivningens problem inom olika fackområden. Undervisningen är fördelad på tre ämnesområden: allmänna ämnen, orienterande ämnen och fackämnen.

Allmänna ämnen omfattar konstnärligt grundläggande ämnen: dekorativ komposiKonstindustriella dagskolan Konstindustriella dagskolan är en fyraårig tion, figurteckning, formlära, ornamentik, fotografi, linearritning, modellering, perutbildning inom produktformgivning, visuell kommunikation och miljögestaltning omfat- spektivlära, skrift, teckning och målning. Orienterande ämnen omfattar orientering tande fem fackavdelningar, nämligen möbi konstnärliga, tekniska, sociala och ekoler och inredning, keramik och glas, reklam nomiska frågor, anatomi, bostadslära, färgoch grafisk formgivning samt textil. Tidigasystematik, företagsekonomi, konsthistore fanns en fackavdelning även för skulpria, konsumentsociologi, materialkännedom, tur. marknadsföring, psykologi och yrkesprakInom varje fackavdelning är utbildningen tik. indelad i en ettårig grundkurs (G) och en Fackämnen. Produktexperiment och facktreårig högre konstindustrieli skola (HKS). studier är den dominerande ämnesgruppen Det övervägande flertalet elever fortsätter inom samtliga fackavdelningar. Där studeefter genomgången grundkurs studierna vid ras de olika fackens material, bearbetningshögre konstindustriella skolan. Samtliga stumetoder och uttrycksmöjligheter. Undervisderande med godkänd grundkurs beredes ningen som är praktisk och teoretisk avser plats på HKS. Avgången brukar uppgå till att uppöva förmågan till metodisk analys ett par elever per år. och bearbetning av formgivningsproblemen. Fr. o. m. läsåret 1970/71 har indelningDen schemabundna undervisningen komen i fack försöksvis slopats på grundkursen. Undervisningen är gemensam för alla stude- pletteras med föreläsningar i aktuella ämnen och studiebesök på museer, utställningrande som därigenom prövar på samtliga ar och industrier. material och metoder. Denna tvärfackliga Obligatoriskt är minst tre månaders yrutbildning inom grundkursen avses sederkespraktik under utbildningstiden. Praktimera följas upp genom att den högre konstken organiseras och övervakas av skolan industriella skolan koncentreras till i jämoch fullföljs under sommarmånaderna. förelse med nuvarande förhållanden färre Inträdesfordringarna är för sökande till och vidare fack. konstindustriella dagskolans grundkurs utGrundkursen avser att ge en mångsidig över fullgjord skolplikt, konstnärlig begåvkonstnärlig grundutbildning samt att genom orientering och övningar inom facket ge ning och fallenhet för konstindustrieli a yrken. kunskaper och färdigheter som grund för Sökanden skall ha fyllt 18 år under det den fortsatta utbildningen. Undervisningen inom HKS avser att ut- kalenderår läsåret börjar. Något krav på förpraktik förekommer bilda eleverna till självständigt skapande miljö- och produktformgivare. Undervis- inte på någon av fackavdelningarna. Konstnärlig begåvning skall styrkas geningen som bygger på genomgången grundkurs skall vidga och fördjupa de grundläg- nom arbetsprover, som bör bestå av ett tiogande kunskaperna samt ge kvalificerad spe- tal självständigt utförda arbeten i olika tekniker, dels i svartvitt, dels i färg. Till detta cialutbildning inom facket. SOU 1970: 66

kan läggas arbetsprov inom det fackområde ansökan gäller. De studerandes arbetsprover bedöms av ett antal lärare enligt en tregradig skala. De tilldelade poängen summeras varefter de sökande placeras i rangordning. De bäst placerade i rangordningen kallas till särskilda antagningsprov vid skolan. Antalet kallade uppgår till ca tre gånger det antal som slutligen intages.

kation. Undervisningen är fördelad på ämnesområden enligt följande. Produktexperiment i skolans verkstäder omfattande tryckmediaframställning, tryckning, förtill riktning etc. Grafisk teknologi omfattande allmän teknik, produktplanering, tidningens organisation, grafisk teknik, tryckningsteknik, sättningsteknik, reproduktionsmetoder, pappersBland dem som kallas till antagningsprokännedom, färglära, maskinell satsframver görs det slutliga urvalet. Varje kallad ställning, bokbinderi och kartonnage. sökande genomgår prov under fyra dagar. Metodik och produktionsekonomi omfatDessa prov skall styrka den sökandes konst- tande arbetsledning och psykologi, industnärliga fallenhet och förutsättningar för riell organisation, redovisning, sammankonstindustriella yrken. De skall också ge en trädesteknik, lagar och förordningar, förebild av de sökandes iakttagelseförmåga, ska- tagsekonomi och marknadsföring samt kalpande fantasi och manuella färdighet. De kylering. skall också vara till ledning för en bedömHistorik omfattande konsthistoria och ning av de sökandes studiebegåvning samt bokhistoria. insikter i sociala, ekonomiska och kultuFormgivning omfattande grafisk form, rella frågor. I proven ingår också en infotografi och färgsystematik. tervju och en kort uppsats i vilken den söDen schemabundna undervisningen komkande berättar om sig själv och sitt utbild- pletteras med föreläsningar i aktuella ämningsmål. nen samt genom studier på museer, utställProven utföres i grupper om ca 25 söningar och industrier och i skolans bibliokande i varje. Intervjuerna utföres indivi- tek. duellt, uppsatsskrivningen kan ske i större Inträdesfordringar för sökande till den grupper. högre grafiska kursen är utöver fullgjord Vid bedömningen av proven används en skolplikt alternativt: poängskala med tre skalvärden. Iakttagelsea. 4 års verksamhet inom grafiska yrken förmåga, manuell färdighet och studielämp- samt kunskaper i matematik och svenska lighet bedöms enligt denna skala av två språket motsvarande fordringarna i grundlärare oberoende av varandra. Även inter- skolans gymnasielinje. vjun poängsätts. b. studentexamen eller motsvarande samt På grundval av sammanlagda antalet po- minst 6 månaders praktik inom grafiska äng från prov och intervjuer placeras de yrken och åttaveckorskurs vid typografisk sökande i rangordningar för resp. fackav- yrkesskola. delning. Skolan för bokindustri Högre grafisk kurs Vid skolan för bokindustri (SFB) ges en Den högre grafiska kursen är en ettårig grundkurs för sättare och tryckare. Grundgrundläggande kurs för utbildning av per- kursen är ettårig och utgör grund för vidare sonal för den grafiska industrin, dagstid- utbildning inom industrin. ningar, bok- och tidskriftsförlag samt reUndervisningen är fördelad på tre ämklam- och annonsbyråer inom planering, nesområden, nämligen yrkesarbete i skolans produktionsledning, försäljning och produkt- verkstäder, yrkesteori och allmänna ämnen utformning. Utbildningen utgör dessutom (bl. a. färglära, svenska och matematik). grund för fortsatta studier inom grafisk Vid skolan för bokindustri anordnas två produktion, administration och kommuni- gånger per år en fortsättningskurs (lärlings74

SOU 1970: 66

kurs 2 för sättare och tryckare). Denna kurs pågår åtta veckor, bygger på den påbörjade lärlingsutbildningen och ger kunskaper och färdigheter som grund för färdigutbildning. Inträdes] ordringarna är genomgången grundläggande yrkesutbildning samt att dessutom ha fullgjort minst ett års lärlingstid som sättare eller tryckare. Även studerande som genomgått gymnasium och som ämnar söka vidare till högre grafisk utbildning kan i mån av plats antagas till kursen. Vidare anordnas lärlingskurser för maskinsättare vid skolan för bokindustri. Dessa kurser omfattar åtta veckors utbildning i maskinell satsframställning. Varje läsår anordnas fem kurser inom vardera följande områden: linotypesättning, monotypeskrivning, monotype superagjutning samt monotype sats- och displaygjutning. Inträdesfordringarna för dessa kurser är utöver fullgjord skolplikt minst tre års anställning som handsättare eller att efter minst ett års anställning inom typografyrket ha anlagt fastställt prov i handsättning. Aftonskolans konstyrkesavdelningar Aftonskolans konstyrkesavdelning utgör treårig utbildning, främst avsedd som fortbildning av yrkesanställda bildhuggare och modellörer samt reklamtecknare och dekoratörer. Vidare ges en ettårig preparandkurs i teckning, målning och modellering, avsedd som förberedelse för inträde vid konst- och konstindustriskolor. I mån av utrymme kan även specialelever antagas i enstaka ämnen som modetecknins och frihandsteckning. Kursen för bildhuggare och modellörer omfattar modellering, gjutning, träskärning, figurmodellering, teckning och målning, figurteckning samt konsthistoria. Kursen för reklamtecknare och dekoratörer omfattar bokstavskonst, grafisk formgivning, stoffteckning, utställningsteknik, modeteckning, figurteckning, linearritning, teckning och målning, textning, konsthistoria, sättning och tryckning. Preparandkursen omfattar figurteckning, teckning och målning, modellering. Kursen är avsedd för sökande som önskar förbeSOU 1970:66

reda sig för inträde vid olika konst- och konstindustriskolor. Kurserna är främst avsedda för yrkesanställda men även icke yrkesanställda kan antagas. Utöver fullgjord skolplikt erfordras begåvning och fallenhet för konstindustriella yrken. För sökande till kursen för reklamtecknare och dekoratörer samt till preparandkursen anordnas dessutom inträdesprov under två kvällar, varvid arbetsprover skall medtagas. Byggnadsritarekursen Byggnadsritarekursen är en tvåårig grundläggande kurs i byggnadsritning och byggnadsteknik. Undervisningen avser att ge kompetens för anställning som ritare vid arkitekt- och konstruktionskontor. Undervisningsämnen är matematik, geometrisk ritning, textning, frihandsteckning, byggnadsteknik, byggnadsritning, perspektivritning, byggnadslära, konsthistoria. Härtill kommer orienterande föreläsningar i byggnadsekonomi, mätningsteknik, geoteknik, elektriska installationer, värme, vatten och sanitära installationer. Inträdesfordringarna är fullgjord värnplikt och kunskaper i matematik motsvarande fordringarna i 9 g. Inträdesprov anordnas i matematik och ritning för samtliga sökande. Inredningsritarekursen Inredningsritarekursen är en treårig grundläggande kurs i inredningsritning, snickeri och möbelteknik. Undervisningen avser att ge kompetens för anställning som ritare vid arkitektkontor. Undervisningsämnen är frihandsteckning, textning, modellering, linearritning, perspektivritning, färglära, konsthistoria, inredningsritning, snickeri- och möbelteknik. Härtill kommer orienterande föreläsningar i byggnadslära, materialkännedom, byggnadsritning, värme-, vatten- och sanitära installationer, belysningsteknik, anbudshandlingar, textilkännedom. Inträdesfordringar är utöver fullgjord skolplikt konstnärlig begåvning och minst tre månaders praktik i snickeri eller på rit-

kontor. Inträdesprov i teckning anordnas för samtliga sökande, varvid arbetsprover medtages.

Tabell 3.18 Antal sökande till konstindustriskolan 1969 Skola/kurs

och antagna

Sökande

Antagna

Kartritningsk u rsen Kartritningskursen är en ettårig kurs för utbildning av kartritare. Undervisning sker såväl på dag- som kvällstid, sammanlagt omfattande 14 lektionstimmar i veckan. Inträdesfordringar är utöver fullgjord skolplikt anlag för textning och ritning samt god syn. Inträdesprov anordnas för samtliga sökande. Guldsmedsskolan Guldsmedsskolan är en fyraårig verkstadsskola främst avsedd för fortbildning av yrkesanställda inom guldsmide, silversmide och gravering. Undervisningsämnena indelas i fackämnen och allmänna ämnen. Fackämnena omfattar verkstadsarbete, fackteckning, materiallära. De allmänna ämnena omfattar modellering, teckning, linearritning, textning samt orienterande föreläsningar i konsthistoria. Inträdesfordringar är utöver fullgjord skolplikt yrkesanställning inom guldsmeds-, silversmeds- eller gravöryrket. 3.7.3 De studerande Statlig studiehjälp utgår till elever inskrivna i konstindustriella dagskolans grundkurs, högre grafisk kurs och skolan för bokindustri. Statliga studiemedel utgår till elever inskrivna i högre konstindustriella skolan. Elevavgiften är 100 kronor per läsår i konstindustriella dagskolan. Avgiften för övriga kurser varierar mellan 50 och 200 kronor per läsår (kurs). Medelåldern vid inträde till konstindustriella dagskolan är ca 22 år. Av tabell 3.18 framgår antalet sökande resp. antalet antagna för konstindustriskolan år 1969. Antalet ansökningar till fackavdelningarna i konstindustriella dagskolan uppgick åren 1967 och 1968 till 255 resp. 309, medan antalet antagna var 48 resp. 46. Me76

Konstindustriella dagskolan möbler och inredning 94 keramik och glas 30 metall och plast 32 reklam och grafisk formgivning 109 textil 87 352 Aftonskolans konstyrkesavdelningar reklamtecknare och dekoratörer 44 bildhuggare och modellörer preparandkurs (teckning, målning och modellering) 125 specialstuderande i teckning och modeteckning 29 206 Guldsmedsskolan 10 Byggnadsritarekursen 10 Inredningsritarekursen 21 Kartritningskursen 42 Högre grafisk kurs 22 Skolan för bokindustri 17 Summa 680

12 11

48 105 7 10 15 24 16 17 243

dan antalet sökande stigit under senare år har antalet antagna varit tämligen konstant. Skillnaderna mellan de sökandes och antagnas utbildningsbakgrund var inte anmärkningsvärt stora (se tabell 3.19). Såväl bland sökande som antagna hade ca en tredjedel studentexamen. Något större andel hade inga allmänna utbildningsmeriter utöver obligatorisk skola. Tabell 3.19 Skolunderbyggnad för sökande och antagna till konstindustriskolans konstindustriella dagskola 1969. Procent Skolunderbyggnad

Sökande

Antagna

/o

0 Studentexamen Normalskolekompetens Flickskola Fackskola Realexamen Folkhögskola Obl. skola Övrig utbildning Uppgift saknas

27 4 3 4 20 1 34 3 5

Summa

/o

35 4 14 4 39 4 100

SOU 1970: 66

3.8 Ytterligare skolor 3.8.1 Förbundet Sveriges konstskolor Förbundet Sveriges konstskolor har följande medlemmar: ABF:s konstskola, Fetcös skola för bildande konst, Gerlesborgsskolan, Grundskolan för konstnärlig utbildning, konstskolan Idun Loven, Medborgarskolans konstskola, Pernbys målarskola och W. von Reybekiels konstskola, samtliga i Stockholm. Till förbundet är också anslutna Domen (f. d. Tullan Finks målarskola) och Hovedskous målarskola i Göteborg samt konstskolan Forum och Skånska målarskolan i Malmö. Ovan nämnda s. k. fria konstskolor erhåller statsbidrag. Anslaget för budgetåret 1969/70 uppgick till 70 000 kronor. (Gerlesborgskolan erhåller därutöver ett särskilt statligt bidrag för sommarkurser i Bohuslän vilket budgetåret 1969/70 uppgick till 60 000 kronor.) I det ovan angivna statsunderstödet till skolorna ingår inte stödet till Grundskolan för konstnärlig utbildning som är underställd skolöverstyrelsen och erhåller statligt anslag som yrkesskola, budgetåret 1968/69 uppgående till ca 50 000 kronor. Skolorna åtnjuter dessutom visst kommunalt stöd. I Stockholm var det kommunala bidraget budgetåret 1969 60 000 kronor som fördelades bland samtliga i kommunen verksamma till förbundet anslutna skolor utom Grundskolan för konstnärlig utbildning vilken som yrkesskola erhåller kommunalt bidrag i annan ordning. Bidraget från Stockholms stad till Grundskolan uppgår årligen till ca 20 000 kronor. Dessutom ger staden eleverna vid de till förbundet anslutna skolorna fria skolmåltider. Domen och Hovedskous målarskola erhåller hyresbidrag av Göteborgs stad (budgetåret 1970 tillsammans ca 20 000 kronor). Malmö stad lämnar bidrag till elevstipendier till Forum och Skånska målarskolan (budgetåret 1970 tillsammans ca 15 000 kronor). Dessutom upplåter staden kostnadsfritt lokaler åt Forum. Undervisningens uppläggning och omSOU 1970: 66

fattning skiftar mellan de olika skolorna. Syftet med undervisningen har av förbundet angivits vara att ge elev, som inte vill fortsätta inom något konstnärligt yrke, känsla för konst och konstnärliga värden att förbereda elev som vill söka inträde till statlig eller kommunal konstskola att ge elev de kunskaper, som kan vara behövliga för elevens fortsatta utbildning på egen hand. Skolorna utgör i många fall förberedande utbildning för konstfackskolan, konstindustriskolan, konsthögskolan och Valands konstskola för konststuderande som inte vunnit inträde vid de senare eller som i framtiden ämnar söka sig till dessa. Intagningsprinciperna varierar från skola till skola. Några skolor anordnar inträdesprov, andra inte. Vid flertalet skolor är minimiåldern för inträde 17 år. Elevernas medelålder uppskattas av förbundet till ca 22 år och deras skolunderbyggnad är varierande. Något krav på formell utbildning utöver den obligatoriska skolan är inte uppställt vid någon skola. Det är svårt att fixera en lämplig längd på studietiden. Den är beroende av elevens förkunskaper, konstnärliga begåvning och mottaglighet för undervisningen. Enligt förbundet bör studietiden vara två å tre år för att resultatet skall kunna bli tillfredsställande. Studieavgiften belöper sig per helår till ca 1 300 kronor. Eleverna bekostar i regel också arbetsmateriel. Statligt studiebidrag utgår endast till de studerande vid Grundskolan för konstnärlig utbildning. Antalet studerande vid förbundets skolor är ca 530. 3.8.2 Nyckelviksskolan Nyckelviksskolan i Lidingö har stiftelsen Nyckelvikens folkhögskola för handaslöjder och folklig konst som huvudman. Skolan åtnjuter statsbidrag som enskild yrkesskola, budgetåret 1968/69 uppgående till ca 550 000 kronor. Skolan erhåller även stöd från primär- och sekundärkommun.

Läroplanerna fastställs av skolöverstyrelsen. Utbildningen vid Nyckelviksskolan är ettårig, med vissa möjligheter för eleverna att förlänga utbildningen med ett år. Fyra kurser ges vid skolan enligt nedan. Grundläggande konstnärlig utbildning för formgivare, som förutom att ge orientering inför valet av fack för fortsatt konstnärlig utbildning också avser bibringa de grundläggande kunskaper om konstnärliga uttrycksmedel som befrämjar utbildning till lärare inom vissa områden såsom t. ex. slöjd, teckning och textil. Kursen är indelad i allmän linje, möbellinje och textillinje. För inträde till kursen fordras fallenhet för konstnärligt arbete. Ett stort antal elever har utbildning utöver obligatorisk skola, närmare hälften t. ex. studentexamen (motsvarande). Årligen intages ca 125 elever till den grundläggande konstnärliga utbildningen för formgivare. Antalet sökande är ca 250. Utöver ovan nämnda kurs finns vid skolan kurs för modellbyggare och rittekniker vid arkitektkontor, verkstadskurs i snickeri och verkstadskurs i metall. För inträde till modellbyggar- och ritteknikerkursen fordras att Nyckelviksskolans konstnärliga grundkurs genomgåtts eller att motsvarande kunskaper inhämtats på annat sätt. För inträde till snickeri- och metallkurserna fordras minst tre års praktik.

3.8.3 Anders Beckmans skola Anders Beckmans skola i Stockholm är privatägd men erhåller statsbidrag som enskild yrkesskola (budgetåret 1968/69 ca 80 000 kronor). Skolan står under överinseende av skolöverstyrelsen. Utbildningen är treårig och uppdelad i två fack, reklam och modeteckning. Efter två terminer kan övergång till en faktalinje ske. I regel skall sökande vara lägst 19 år och högst 28 år. För inträde fordras att skolplikten fullgjorts och att anlag för verksamhet inom utbildningsområdet kan styrkas genom arbetsprover, bestående av fria studier, teckningar etc. För modeteckningsfac-

ket erfordras sykunnighet. Praktik är meriterande, liksom genomgångna kurser och skolor. Utbildningen inom reklam omfattar bl. a. reklamteckning samt reklamens kommunikativa och organisatoriska förutsättningar. I undervisningen behandlas grafisk idé och formgivning inom skilda media såsom affischer, broschyrer, folders, förpackningar och varumärken m. m. samt hela kampanjer. Dessutom innefattar undervisningen bl. a. typografi, lay-out samt olika teckniker och reproduktionsförfaranden. Utbildningen inom modefacket omfattar bl. a. teckning och formgivning av modeller för konfektions- och ateljésömnad samt komposition av original till mönster för tryckta textilier och teckning för modereportage och annonser. Vidare ges information om olika material, ekonomi och produktion. På faktalinjen utbildas tecknare och formgivare för läromedel (pedagogisk illustration för litteratur och audiovisuella hjälpmedel), tecknare för information, reportage, industri och forskning. Elevavgiften är 1 900 kronor per läsår. De studerande har skiftande allmän skolunderbyggnad. Ett relativt stort antal av eleverna har studentexamen (motsvarande). Den konstnärliga förutbildningen har ofta inhämtats vid någon av de till Förbundet Sveriges konstskolor anslutna skolorna eller Nyckelviksskolan. Antalet studerande vid skolan är ca 90. Årligen antages 25-35 studerande. Antalet sökande har under senare år hållit sig kring 150.

3.8.4 Folkhögskolor Ett antal folkhögskolor bedriver konstnärlig och/eller konsthantverklig utbildning med statligt stöd. I vissa fall tillkommer bidrag från primär- och/eller landstingskommun. Målsättningen skiftar mellan de olika skolorna. Dessa vill ge en orientering i och praktisk tillämpning av estetiska ämnen men några har utöver detta som målsättning att ge förutbildning till konst- och/ SOU 1970: 66

bildats av intressenter inom den grafiska industrin. Institutet åtnjuter statligt stöd som enskild yrkesskola, budgetåret 1968/69 med ca 200 000 kronor. Staten ersätter dessutom eleverna med 150 kronor per termin av erlagda terminsavgifter. Läroplanerna fastställs av skolöverstyrelsen. Den utbildning som ges vid Grafiska institutet syftar till en bred orientering framför allt inom den grafiska formgivningens teknik, men även ekonomiska och andra aspekter av grafisk formgivning behandlas. Utbildningen kan knappast sägas lägga stor vikt vid konstnärliga aspekter på den grafiska formgivningen. Institutet anordnar förutom kortare kurser även en dagkurs omfattande ett eller två år med en särskild ettårig akademikerkurs samt två kvällskurser omfattande vardera två år. Den ettåriga dagkursen är avsedd som en lämplig underbyggnad för faktorer, försäljare m. fl. För inträde till kursen fordras genomgången obligatorisk skola, vissa specificerade krav på kunskaper i svenska språket samt antingen typografutbildning eller erfarenheter enligt vissa normer av typografiskt arbete. Kursen omfattar undervisning i grafisk teknologi (sättning, tryckning, reproduktionsteknik, bokbinderi och kartonnage, papperskännedom, tidningens problem, allmän teknik, produktplanering); metodik, ekonomi (kalkylering, industriell organisation, psykologi, arbetsledning, lagar och förordningar, sammanträdes- och förhandlingsteknik, marknadsföring och reklam); formgivning, tillämpning (grafisk form, färg och form) samt historik (konsthistoria med orientering i bokhistoria). Den tvååriga dagkursen har ettårskursen som första del. Som inträdesfordringar gäller genomgånget gymnasium eller gymnasiekompetens i vissa ämnen och dessutom praktik. Det andra läsåret utgör i stort sett en fördjupning och breddning av de kunskaper som meddelas första året. Kursen syftar till att ge kunskaper av särskilt värde för blivan3.8.5 Grafiska institutet de företags- och driftledare, ekonomi-, atelHuvudman för Grafiska institutet i Stock- jé- och annonsbyråchefer, beställningsfaktorer m. fl. holm är stiftelsen Grafiska institutet som

eller konsthantverkliga skolor och fungerar som sådan förutbildning för en del av eleverna. Någon yrkesutbildning i egentlig mening förekommer inte. I detta sammanhang är främst de skolor av intresse, som har som mål att utgöra förutbildning till högre konstnärliga och/ eller konsthantverkliga studier. Till denna grupp av folkhögskolor kan följande räknas. Gästriklands folkhögskola, Gävleborgs län, har ämneskurser med konstnärlig inriktning, dels en nybörjarkurs, dels en fortsättningskurs. Bland annat studeras teckning, målning, formlära och keramik. Folkhögskolan i Leksand, Kopparbergs län, har en estetisk-konsthantverklig linje i första och andra årskurserna. Undervisningen syftar bl. a. till att låta eleverna pröva på färg- och formskapande samt uppöva känslan för estetiska och konstnärliga värden. Bl. a. studeras teckning, målning, modellering, keramik, textil, mönsterkomposition, metallsmide och fotografering. Skinnskattebergs folkhögskola, Västmanlands län, har en ettårig estetisk linje med möjlighet att under ett andra år koncentrera sig på en speciell aktivitet. Bl. a. studeras form och färg, keramik och textilslöjd. Sunderby folkhögskola, Norrbottens län, har en linje för konstnärlig grundutbildning. Kurstiden är ett till tre år beroende på elevens förutbildning. Bl. a. studeras teckning, målning, grafik samt textil- och träslöjd. Östra Grevie folkhögskola, Malmöhus län, har estetisk linje i första och andra årskurserna. Bl. a. studeras teckning, målning, keramik och vävning. Antalet nybörjare vid de ovan nämnda folkhögskolornas konstnärligt inriktade kurser och linjer är ca 125 per år. Även andra folkhögskolor bedriver utbildning med konstnärlig eller konsthantverklig inriktning, dock av mindre omfattning. Det är här fråga om vävkurser o. d.

SOU 1970: 66

Den ettåriga kursen för akademiker består av en obligatorisk och en valfri del. Praktik fordras för inträde också till denna kurs. Den obligatoriska delen av kursen utgörs av undervisning i sättning, tryckning, reproduktionsmetoder, grafisk form, bokbinderi och kartonnage, tidningens problem, kalkylering, lagar och förordningar samt produktplanering. Den valfria delen av undervisningen kan väljas ur kursprogrammet för såväl ett- som tvåårskursen med hänsyn till intresseinriktning och tidigare studier. Kvällskurserna är främst avsedda för redan yrkesverksamma som önskar genomgå vidareutbildning. Kurserna är uppdelade på två linjer, en för den grafiska produktionen (faktorer, typografer, kalkylatorer m. fl.) och en för den grafiska branschens distributionsområde. Elev med godkända betyg i de teoretiska ämnena och med uppfyllt närvarokrav i de praktiska erhåller diplom (tvåårskursen) eller intyg (övriga kurser). Antalet studerande på dagtid uppgår till ca 70 (1970 inskrevs 13 studerande på den ettåriga dagkursen, 28 på den tvååriga dagkursen och 2 på akademikerkursen). Vid kvällskurserna inskrevs 70 studerande. Terminsavgifterna uppgår till 550 kronor per termin i dagkurserna och 350 kronor i kvällskurserna. Ordföranden i styrelsen för Grafiska institutet hemställde i en skrivelse till chefen för utbildningsdepartementet 1968 om en höjning av det statliga bidraget till institutet och på längre sikt ett förstatligande av institutet.

4.1 Allmänna

De sakkunnigas förslag till framtida organisation av den högre konstnärs- och designerutbildningen

överväganden

KUS har närmast haft att beröra de områden inom vilka nu utbildning bedrivs vid konsthögskolan, Valands konstskola, konstfackskolan, konstindustriskolan och de fria konstskolorna. De resp. skolornas utbildningar berör delvis samma områden och sammanfaller i viss utsträckning. I praktiken är dock konsthögskolan och Valands konstskola landets högsta skolor för fritt konstnärligt skapande, medan konstfackskolan och konstindustriskolan är de utbildningsanstalter som ger den högsta utbildningen inom design och konsthantverk. De fria konstskolorna fungerar som förutbildning till de högre skolorna, även om många av de studerande vid de fria skolorna inte vinner inträde, eller inte söker vinna inträde, vid de senare. Dessutom utgör konstfackskolan och konstindustriskolan, för många studerande i praktiken förutbildning till konsthögskolan och Valands konstskola. Många studerande vid konsthögskolan och Valand har genomgått hela eller delar av utbildningen vid konstfackskolan eller konstindustriskolan. De sakkunnigas förslag innebär en långtgående omdaning av utbildningen inom bildkonstens områden, till vilka design här räknas. Detta gäller såväl organisationen av utbildningen som den pedagogiska utformningen och delvis även utbildningens inriktning. SOU 1970:66 6—074254

Utbildningen förläggs till tre typer av skolor, nämligen de tvååriga formhögskolorna (FH) och de treåriga konsthögskolorna (KH) och designhögskolorna (DH). Formhögskolorna svarar för allmän, grundläggande utbildning inom den bildande konstens hela område. Den högre, mer specialiserade, utbildningen förläggs till konst- och designhögskolorna. Samtliga nämnda högskolor skall vara statliga. De skall vara eftergymnasiala, men tillträde skall beredas utan att ett strikt krav på genomgången gymnasieskola uppehälles. De studerande skall ha samma rätt till studiemedel som vid övriga eftergymnasiala utbildningsinstitutioner.

4.2 Konstnärlig

grundutbildning

4.2.1 Motiv för särskild grundutbildning Som framgått ovan skall den högre konstnärliga utbildningen, till vilken designutbildningen här räknas, delas upp på två nivåer. Den första nivån (formhögskolorna) skall ge en allmän utbildning, den senare (konst- och designhögskolorna) en mer specialiserad. I kapitel 2 (Utbildningens mål och funktion) framhåller KUS att det är angeläget att inrätta en bred grundläggande utbildning på det konstnärliga området. Utbildningen skall vara gemensam för dem som ämnar ägna sig åt bildkonst, men inte låsa de stude-

rändes framtida yrkesarbete till att enbart kunna omfatta verksamhet som utövande konstnär eller designer. Utbildningen skall tvärtom vara användbar inom hela den vida sektor av arbetsmarknaden där förståelse för konstnärliga värden är av betydelse och också kunna leda till fortsatta studier vid ett flertal högre utbildningsanstalter också utanför det snävt konstnärliga området. Därigenom kommer den grundläggande utbildningen även att få en yrkesorienterande karaktär och öppna många alternativ för fortsatt utbildning. Det minskar risken för den enskilde att genomgå utbildning som är alltför ensidigt inriktad på vissa bestämda yrkesområden. Till målen för den grundläggande utbildningen hör också att den genom sin bredd, såväl till innehåll som rekrytering, skall bidra till att öka förståelsen mellan företrädare för olika yrken inom den konstnärliga sektorn och över huvud för konstnärliga manifestationer i samhället. Den grundläggande utbildningen skall formas så att den bidrar till att häva den isolering som många konstnärer upplever. Den ovan givna sammanfattningen av de kultur- och utbildningspolitiska målen för den grundläggande konstnärliga utbildningen är samtidigt argument för att utbildningen bör delas upp på två nivåer, eftersom det inom ramen för den högsta, mer specialiserade, utbildningen på området knappast finns rum för att i högre grad tillmötesgå ovan formulerade kultur- och utbildningspolitiska mål. Liksom inom andra områden bör den högsta utbildningen vara specialiserad och inriktad på bestämda yrkesområden. Även pedagogiska skäl talar för en uppdelning på nivåer. Erfarenheter från högre konstnärlig utbildning visar att undervisningen försvåras om de studerande utgör en heterogen grupp i fråga om tidigare utbildning och förkunskaper. Genom inrättandet av en förberedande utbildning kan de studerande på de högsta utbildningsanstalterna antagas få mer likartade förutsättningar för studierna än vad som är fallet i dag. Utbildningen vid formhögskola skall bibringa vissa 82

konkreta kunskaper och färdigheter och relatera verksamheten till en allmän föreställningsram inom av utbildningen berörda områden. De kunskaper och färdigheter, den allmänorientering och mognad som motsvarar avslutade studier vid formhögskola kan därmed utgöra en utgångspunkt för undervisningen vid konst- och designhögskolorna, som möjliggör att där börja på en hög nivå, varigenom utbildningstiden effektiviseras och förkortas. Nivåuppdelningen möjliggör vidare en önskvärd differentiering av de pedagogiska verksamhetsformerna mellan det inledande och det avslutande stadiet i konstnärsutbildningen. Undervisningen vid formhögskolorna skall anordnas på ett sätt som avviker från förhållandena vid de övriga högskolorna, såväl till innehåll, inriktning och pedagogisk utformning. På den grundläggande nivån kommer utbildningen att vara relativt fast organiserad, bl. a. med hänsyn till att den önskvärda gemensamma grunden för vidare högre studier skall kunna ges. På den högre nivån skall friare verksamhetsformer tillämpas. Några årskurser skall t. ex. inte gälla här. I detta sammanhang kan det finnas anledning att peka på vad konstfackskolans styrelse anfört i sin utredning angående skolans framtida organisation: ».. .den samlade erfarenheten inom konstfackskolan och den genomgående åsikten vid hearings med representanter för näringslivet är, att det fordras mera grundutbildning än den obligatoriska skolan om man skall lyckas inom det konstindustriella/konstfackliga området. Det fordras en grundläggande och grundlig konstnärlig utbildning före inträdet i konstfackskolan och det fordras mognare ålder (allra minst 18-19 år vid inträdet i studierna), om man skall på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodogöra sig studierna och utveckla sin konstnärliga individualitet». (Konstfackskolans framtida organisation, stencil 1967, s. 20.) De sakkunniga hänvisar till ovanstående synpunkter trots att konstfackskolans styrelse delvis drar andra slutsatser av ställSOU 1970: €6

ningstagandet än vad KUS gör. Den förutbildning styrelsen finner lämplig före inträde till konstfackskolan är utöver grundskola »2 år i estetisk linje i gymnasial yrkesskola + 1 år i praktik eller specialstudier vid yrkesskola. Den som har annan grundutbildning - t. ex. studentexamen - måste efter denna examen genomgå konstnärlig grundutbildning före inträdet i konstfackskolan» (s. 22). De sakkunniga behandlar den eventuella estetiska linjens förhållande till formhögskolorna i avsnitt 4.2.3. I praktiken fungerar nu de fria konstskolorna som förberedande utbildning till högre utbildningsanstalter. Vid intagningen läsåret 1969/70 hade ca 90 % av de sökande och ca 95 % av de intagna till konsthögskolan (exklusive arkitekturskolan) minst ett års förberedande konstnärlig utbildning bakom sig. (Några motsvarande uppgifter för konstfackskolan finns inte tillgängliga.) Det är vidare att märka, att utbildningen vid konstfackskolan är indelad i två tvååriga nivåer och att konstindustriskolan har en ettårig grundutbildning och en treårig avslutande. Vid konsthögskolan har tecknar skolan fungerat som ett provar för vissa studerande. Genom inrättandet av formhögskolorna får den grundläggande utbildningen en fastare organisation, inordnas i det eftergymnasiala utbildningssystemet, breddas och görs användbar inom en större sektor av arbetsmarknaden. Det är dock angeläget att betona, att utbildning vid formhögskola inte skall vara en nödvändig förutsättning för att vinna inträde vid konst- och designhögskolorna. Det skall vara möjligt att meritera sig även på andra sätt. Vid intagningen till högskolorna skall samtliga sökande behandlas och bedömas lika, oberoende av formell förutbildning. Det är viktigt att personer med utpräglad kreativ begåvning och/eller värdefulla yrkes- eller andra erfarenheter kan vinna inträde vid konst- och designhögskolorna utan att dessförinnan nödvändigtvis ha genomgått formhögskola. Vissa personer som önskar studera vid konsthögskolan kan också ha en psykologisk spärr mot den typ SOU 1970: 66

av relativt fast organiserad utbildning som skall ges vid formhögskolorna. Sådana omständigheter skall inte hindra en prövning av vederbörandes lämplighet för högre utbildning inom fri konst och design. En klar skiljelinje mellan den allmänna och den specialiserade utbildningen framstår som nödvändig och önskvärd, såväl i fråga om verksamhetens utformning, som i fråga om den lokalmässiga förläggningen. Den grundläggande utbildningen skall därför förläggas till självständiga utbildningsenheter. Skälen till detta framgår redan delvis av vad som anförts ovan. Även andra skäl talar för att den grundläggande utbildningen skiljs från de skolenheter som svarar för den högsta utbildningen. Formhögskolorna kommer att ha ett relativt stort antal studerande. Vidare skall formhögskolorna ha ett brett rekryteringsunderlag och kunna leda till en rad ganska skiftande arbetsuppgifter med anknytning till det estetiska området. Formhögskolorna skall vidare vara anlagsprövande och yrkesvägledande. Trots att formhögskolorna ger de studerande goda möjligheter att pröva sig fram till vilka yrkesområden de är mest lämpade, och därmed till vilken eventuell fortsatt utbildning som är mest adekvat för deras behov, är det från psykologisk synpunkt av vikt att grundutbildningen lokalmässigt är skild från den mer specialiserade utbildningen på högre nivå. Erfarenheter från konstfackskolan, där studerande i många fall tidigare inte kunnat beredas plats på högre konstindustriella skolan (HKS), trots att de med godkända betyg genomgått den förberedande konstindustriella dagskolan, visar, att en sådan spärr inom en och samma utbildningsenhet har olyckliga konsekvenser. Liknande erfarenheter har man vid konsthögskolan i fråga om de studerande som genomgått enbart ettårig utbildning. Utbildningen framstår inte som en avslutad helhet och blir därmed av begränsat värde såväl på arbetsmarknaden som vid ansökan till andra utbildningar. Visserligen kan man förutsätta, att inte samtliga de studerande från formhögskolor, som söker till konst- eller 83

designhögskola kan beredas plats på dessa, men den utbildning de erhållit kommer att vara en god grund för vidare studier vid flera utbildningsanstalter och vara värdefull inom vida sektorer i samhället. De sakkunniga föreslår med hänvisning till vad som anförts ovan, att formhögskolorna skall vara såväl organisatoriskt som lokalmässigt självständiga utbildningsinstitutioner. 4.2.2 Grundutbildningens längd Den grundläggande utbildningen vid formhögskolorna skall i princip vara tvåårig. De sakkunniga har övervägt möjligheterna att göra utbildningen ettårig men funnit, att utbildningens målsättning och pedagogiska inriktning inte låter sig förenas med en kortare utbildningstid än två år. Formhögskolornas målsättning och innehåll kan omöjligen inrymmas inom ramen för en ettårig utbildning. En ettårig utbildning skulle vara för kort för att i regel ge studerande från motsvarigheterna till nuvarande fack- och yrkesskolor samt studerande som inte genomgått gymnasieskola tillräcklig teoretisk skolning för fortsatta studier vid konst- och designhögskolor. Över huvud synes en förutsättning för att de studerande efter genomgången formhögskola skall kunna erbjudas ett differentierat utbud av alternativ för fortsatta studier vara, att iormhögskoleutbildningen görs minst tvåårig. Man bör också beakta att konststudier i kanske högre grad än andra studier måste ge tid och utrymme för en mognadsprocess. Man bör också räkna med att många studerande inom de områden som representeras på formhögskolorna måste ges tid för att komma underfund med inom vilket fält av konst/design deras intressen och förutsättningar gör dem mest lämpade för. Härvid spelar den manuella träningen stor roll. Utbildningen måste ge utrymme för att utveckla manuella färdigheter; här kan man inte komma särskilt långt på ett år, speciellt som formhögskolorna skall innehålla betydande inslag av teoretisk undervisning. 84

De sakkunniga är medvetna om att fördelar skulle vinnas om utbildningen, eller en variant av utbildningen, skulle kunna göras ettårig och har därför noga övervägt möjligheterna att i formhögskolorna anordna en särskild ettårig kurs. De sakkunniga har därvid främst haft i åtanke att utforma denna så, att den skulle lämpa sig som (icke obligatorisk) förutbildning till fortsatta arkitekturstudier vid teknisk högskola (motsvarande). KUS har emellertid inte funnit det möjligt att inrätta ett sådant alternativ, (övervägandena i denna fråga redovisas i avsnitt 6.2.2.)

4.2.3 Grundutbildningens nivå Som framgår av utbildningsanstalternas benämning, skall formhögskolorna ge en utbildning på eftergymnasial nivå. KUS har ingående diskuterat på vilken nivå i utbildningsväsendet formhögskolorna skall förläggas. Eftersom formhögskolan ger grundutbildning, kan det synas naturligt att inordna denna utbildning i den gymnasiala skolan. Övervägande skäl talar dock för att utbildningen görs eftergymnasial. Skälen har redovisats i kapitel 2 (Utbildningens mål och funktion). Den nivå på vilken utbildningen skall placeras är också avhängig av den estetiska utbildning som i övrigt ges i utbildningsväsendet. Som framgår av översikten i kapitel 3 är det framför allt den nuvarande yrkesskolans utbildning som bör beaktas härvidlag. Yrkesutbildningsberedningen (YB) har framlagt förslag om inrättande av en särskild estetisk linje inom yrkesskolan, till vilken statsmakterna ännu inte tagit slutgiltig ställning. YB:s förslag refereras i kapitel 3. Då det slutliga ställningstagandet till den estetiska linjen, främst dess konstfackliga gren, är beroende av hur den högre konstnärs- och designerutbildningen utformas vill KUS något beröra YB:s förslag. Som KUS framhållit i sitt yttrande över detta förslag, finner KUS i likhet med YB att en estetisk grundutbildning väl försvarar sin plats i det gymnasiala skolsystemet. De SOU 1970: 66

sakkunniga vill i detta sammanhang betona att de också ansluter sig till principen att yrkesutbildningen skall innehålla allmänt bildande kunskaps- och färdighetsämnen och ha en viss yrkesvägledande funktion. Frågan är dock vilken målsättning en ev. estetisk grundutbildning inom yrkesskolans ram skall ges. Som YB:s förslag är format, är den estetiska linjen den enda av utbildningsvägarna på yrkesskolan som i första hand skulle antagas utgöra grundutbildning för fortsatta studier. YB menar dock att möjligheterna är förhållandevis goda att inom yrkesskolans estetiska linje genomföra utbildning syftande till omedelbar anställning efter genomgången gymnasieskola. I och för sig anser KUS att denna dubbla målsättning är värd stöd, men det förefaller vara förenat med avsevärda svårigheter och olägenheter att konstruera yrkesskolans estetiska utbildning så, att den dels är klart yrkesinriktad, dels är förberedande för högre utbildning inom det konstnärliga området. KUS anser, att YB:s förslag är alltför teoretiskt orienterat för att passa i en yrkesinriktad utbildning, och att de teoretiska momenten är alltför ensidigt inriktade på de estetiska områdena, för att utbildningen skall ligga som ensam grund till en senare högre utbildning inom de konstnärliga områdena. Beträffande yrkesskolans rent yrkesförberedande uppgifter är läroplansarbetet inom det estetiska området svårbemästrat, eftersom klart angivna yrkeskrav/utbildningsmål saknas. Utbildningen skulle enligt YB emellertid kunna leda fram till anställning som t. ex. drejare, retuschör, mönstertecknare, byggnadsritare, inredningsritare, kartritare, viss hemslöjdspersonal, dekoratör, försäljare inom heminrednings-, textil-, foto-, musikområdena m. fl. branscher m . m . De föreslagna läroplanerna synes KUS vara alltför teoretiskt inriktade för att vara lämpliga för personer som tänker sig en framtid inom nämnda yrkesområden. Lärostoffet är alltför ambitiöst och spänner över så vida områden, att de meddelade kunskaperna skulle bli alltför grunda för att vara av verkligt värde. Läroplanerna bör bättre SOU 1970: 66

anpassas till de krav eleverna kommer att möta i sitt framtida yrkesarbete. Detta kan ske genom en begränsning av lärostoffet till snävare områden, inom vilka en fördjupning kan ske. Underlag för en revidering av de föreslagna läroplanerna kan, som YB framhåller, erhållas genom ett genomförande av den av YB skisserade försöksverksamheten med estetisk utbildning inom yrkesskolans ram, samt genom en klarare bestämning av de yrken utbildningen skulle leda fram till. Ser man till det andra av de mål YB uppställer för yrkesskolans estetiska linje, nämligen att förbereda till högre konstnärlig utbildning, är härvidlag enligt KUS mening de föreslagna läroplanernas teoretiska moment för ensidigt inriktade på estetisk orientering. De studerande vid de högre anstalterna för konstnärlig utbildning bör - vilket f. ö. YB framhåller - utöver konstnärlig begåvning ha goda allmänna och teoretiska kunskaper även på andra områden än de rent estetiska. Dessa kunskaper bör ha det djup och den bredd som motsvarar det nuvarande gymnasiet. Dessa önskemål gäller inte minst högre utbildning inom konsthantverkliga verksamhetsfält, för vilka YB:s konsthantverkliga gren huvudsakligen är tänkt. Inom modern produktformgivning, inredning och miljögestaltning etc. ingår de konstnärliga elementen som en integrerad del av helheten redan på planeringsstadiet, varför de konstnärligt orienterade medhjälparna måste kunna samarbeta med företrädare för t. ex. de tekniska och ekonomiska områdena. Konstnärens och designerns kunskaper bör alltså inte vara ensidigt inriktade på estetiska fält. Det är av ovan angivna skäl enligt KUS mening tveksamt om den estetiska linjen på yrkesskolan utan komplettering i regel kan utgöra en tillräcklig bas för studier vid designhögskolor. Estetisk linje på yrkesskola kan i varje fall inte ges högre meritvärde än andra linjer och grenar på gymnasieskolan. Det finns ingen anledning att tillmäta olika gymnasiala utbildningar skilda meritvärden vid inträde till formhögskola. Enligt de sakkunnigas mening bör en estetisk linje med konstfacklig gren inrättas på 85

yrkesskolan, men den bör vara klart inriktad på kommande yrkesverksamhet direkt efter det att yrkesskolan genomgåtts. De yrken utbildningen skall leda fram till bör därför strikt definieras. Ett i förhållande till YB:s förslag ökat utrymme för manuell träning bör övervägas. De teoretiska momenten bör begränsas och bättre anpassas till yrkesskolans nivå och syften. En del av de teoretiska momenten bör utgå, eftersom de är för vitt syftande och av den karaktären att de snarare bör behandlas i eftergymnasial utbildning. KUS finner det t. ex. orealistiskt att räkna med att inom det utmätta antalet veckotimmar för ämnet »estetisk orientering» ge en meningsfylld undervisning i alla de huvudmoment som enligt förslaget innefattas i ämnet. För en viss begränsning av det teoretiska stoffet talar också det förhållandet, att många elever på yrkesskolan kan antagas ha valt utbildning inom denna skolform just därför att de har föga intresse och fallenhet för teoretiska studier. En alltför teoretiskt anlagd utbildning inom yrkesskolan verkar därmed hämmande på elevernas motivation. Om YB:s förslag modifieras enligt ovan angivna riktlinjer skulle den konstfackliga grenen, trots det minskade utrymmet för teoretiska ämnen, kunna vara en god grund för vidare studier vid formhögskola, speciellt om en tids yrkesverksamhet ligger emellan yrkesskolan och F H . Bristerna i teoretisk utbildning skulle då uppvägas av erfarenheter av en fullföljd yrkesutbildning och praktiskt arbete inom konsthantverkliga arbetsområden, och teoretiska moment genomgångna på yrkesskolan skulle inte behöva behandlas ytterligare en gång vid formhögskola. Vissa av formhögskolans utbildningsområden förutsätter vidare hantverkligt kunnande. De sakkunniga är medvetna om att en stor beskärning av de teoretiskt-estetiska momenten på yrkesskolans konstfackliga gren kan ha negativa konsekvenser för det övervägande antal elever på yrkesskolan, som sedermera inte genomgår F H . De bör uppenbarligen erhålla kunskaper i estetiska ämnesdelar och om de allmänna förutsätt86

ningarna för konstnärlig verksamhet. Som ovan framhållits anser de sakkunniga emellertid att dessa moment i YB:s förslag fått en för vid och ambitiös syftning. Ämnesområdena bör begränsas och närmare relateras till vad som är praktiskt tillämpbart i elevernas kommande yrkesverksamhet. En alltför tidig styrning av ungdomar med konstnärlig begåvning till speciella fackskolor på gymnasial nivå skulle vidare bidraga till att konstnärskåren får en ensidig rekrytering. En attraktiv konstnärlig utbildning på eftergymnasial nivå kan antagas komma att rekrytera studerande från vitt skiftande gymnasiala utbildningslinjer, vilket vore av stort värde för konstlivet. Utbildningen bör heller inte förläggas till en nivå, som lockar blivande konstnärer att avstå från allmän utbildning. En tidig differentiering av utbildningen kan också förutsättas öka riskerna för felval, dels genom att ett antal studerande, som senare visar sig sakna förutsättningar för konstnärlig verksamhet genomgår utbildningen, dels genom att ett stort antal konstnärligt begåvade inte genomgår utbildningen. Den grundläggande konstnärliga utbildningen vid formhögskolorna skall alltså vara en eftergymnasial utbildning som normalt föregås av fullföljda studier inom gymnasieskolan. Genomgången FH skall kunna leda till vidare studier vid konsthögskola och designhögskola. Genomgången FH skall också motsvara 80 poäng vid filosofisk fakultet vid universitet enligt vissa regler och alltså kunna utgöra två tredjedelar av filosofie kandidatexamen. F H föreslås ingå i teckningslärarutbildningen. F H kommer att vara ett värdefullt komplement också vid andra eftergymnasiala utbildningsvägar. De utbildningsalternativ som möter de studerande efter genomgången FH beskrivs i avsnitt 6.2.2.

4.2.4 Utbildningsenheter Inledning De sakkunniga föreslår att den konstnärliga grundutbildningen förläggs till särskilda utSOU 1970: 66

bildningsenheter (se avsnitt 4.2.1.) Det är ett önskemål att de enskilda formhögskolorna ges så stor frihet som möjligt, men handlingsfriheten måste begränsas och hållas inom ramen för kravet att skolorna skall vara likvärdiga och likartade, samt anpassade till de mål som generellt gäller för utbildningen. Skolorna skall ge en gemensam utbildning, inriktad på att bibringa vissa konkreta färdigheter och kunskaper. Av dessa skäl framstår det inte som önskvärt, att de olika formhögskolorna ges inbördes väsentligt avvikande profiler. Den manuella träningen vid formhögskolorna är dessutom så elementär, att en profilering svårligen går att genomföra. Det innebär dock inte att de olika skolorna skall vara förhindrade att tillvarata de speciella förutsättningar orten bjuder i form av t. ex. industrier. Det kan vara lämpligt att i förekommande fall upprätta samarbete med exempelvis textilindustri, metallindustri, glasindustri och keramisk industri. En viss självständighet kommer också skolorna tillgodo genom att anslagen inte skall bindas till snävt angivna ändamål, utan i stället inom givna ramar kunna disponeras med viss frihet till de ändamål skolan finner mest angelägna. Det gäller t. ex. anslag för tillfälliga lärare och materialförbrukning. På längre sikt, sedan erfarenheter vunnits, synes programbudgetering vara en lämplig metod för kostnadsredovisning och budgetarbete. Anta! och förläggning De sakkunniga föreslår att fem FH-enheter inrättas under perioden 1972-1976 (se avsnitt 12.2). På längre sikt kan behov av ytterligare enheter uppstå. Formhögskolorna föreslås få en sammanlagd intagning av ca 1 000 studerande per år (se kapitel 9). Skolorna skall ges en bred geografisk spridning över landet. För att skolan skall kunna repliera på lärarkrafter vid andra eftergymnasiala utbildningsanstalter och över huvud taget kunna upprätta samarbete med sådana, bör formhögskolorna förläggas till orter med universitet eller universitetsSOU 1970: 66

filial och/eller fullständig lärarhögskola. Även tillgång till konst- och andra museer bör beaktas. Viss hänsyn till vilka industrigrenar som är representerade på eller i närheten av de orter, som kan komma i fråga, synes också böra tagas. De sakkunniga anser att en formhögskola bör förläggas till vardera Stockholm och Göteborg. En skola bör förläggas till Lund/ Malmö och en till Umeå. De sakkunniga föreslår, att den femte formhögskolan förläggs till Mellansverige. De sakkunniga vill i detta sammanhang nämna att ett antal städer - officiellt eller på annat sätt - anmält intresse för formhögskola eller motsvarande utbildning. Dessa städer är Gävle, Hälsingborg, Härnösand, Jönköping, Kalmar, Karlskoga, Karlstad, Kristianstad, Landskrona, Linköping, Luleå, Lund, Malmö, Sundsvall, Växjö och Östersund.

4.3 Den högre nivån 4.3.1 Allmänt Konstnärsutbildningens högre, specialiserade nivå spaltas upp i två huvuddelar, förlagda till konsthögskolor resp. designhögskolor. Det är angeläget att framhålla, att dessa bägge högskoletyper inte skall ses som parallella utbildningslinjer för två konstnärliga alternativ: utbildningen vid designhögskolorna skall i hög grad inriktas på även andra än i traditionell mening konstnärliga eller konsthantverkliga dimensioner av kreativitet. Utöver den utbildning som förläggs till och administreras av dessa institutioner kommer viss högre konstnärlig utbildning att ske vid andra högskolor. Ansvaret för grundutbildningen av arkitekter kommer att som nu vila på de tekniska högskolornas arkitektursektioner (motsvarande). I fråga om utbildningen av inredningsarkitekter föreslår KUS, att den till konstindustriskolan i Göteborg förlagda utbildningen av inredningsarkitekter ersätts med en utbyggnad av möjligheterna att fördjupa studierna i närmiljöarkitektur vid Chalmers tekniska högskola och att sådan utbildning också för87

läggs till den tekniska fakulteten vid Lunds universitet. Examen skall kunna avläggas vid designhögskola. Vid konsthögskola avläggs inte examen i de delar av utbildningen, varom förslag framläggs i detta betänkande. Det är inte önskvärt eller möjligt att göra en strikt åtskillnad mellan den utbildning som syftar till att utbilda fria konstnärer och den utbildning som syftar till att utbilda designers. De båda verksamhetsområdena har mycket gemensamt. Det är ett av skälen till att den allmänna grundläggande utbildningen skall vara gemensam. Det är nödvändigt att ett samband och samarbete mellan utbildningen av fria konstnärer resp. designers uppehälles även på den högsta nivån. Även med andra högskolor och universitet skall samverkan ske. Detta kommer i hög grad att underlättas av att utbildningen vid konst- och designhögskolorna byggs upp kring ett kurssystem, som möjliggör att kurser vid olika utbildningsinstitutioner blir utbytbara. De sakkunniga förutsätter vidare, att ett antal lärare kommer att vara verksamma vid mer än en högskola, och därmed fungera som bryggor mellan olika utbildningar, vilket verkar berikande på utbildningen på ömse håll. Den högsta utbildningen av fria konstnärer resp. designers förläggs dock till skilda utbildningsenheter. Eftersom de enskilda enheterna är små, kan och bör dock pedagogisk samverkan och samordning av personella, tekniska, administrativa och ekonomiska resurser komma till stånd mellan konst- och designhögskolor förlagda till samma ort. I fråga om konst- och designhögskolorna i Lund/Malmö kan en mer långtgående organisatorisk integration övervägas. Då det gäller att bestämma konsthögskolornas resp. designhögskolornas utbildningsområden måste man ta hänsyn till rådande förhållanden, inte enbart vid förefintliga utbildningsinstitutioner som kan sägas motsvara konst- och designhögskolorna, utan också till utbildningen inom näraliggande områden. Man bör sålunda beakta hela den 88

sektor av det eftergymnasiala utbildningsväsendet som syftar till att förbereda sådan yrkesverksamhet, som innebär fysisk gestaltning av föremål och miljöer. Det finns i dag ett flertal yrkesgrupper som ägnar sig åt att ge föremål och miljöer fysisk gestalt. Utbildningen av dessa är förlagd till ett flertal institutioner. För fri konst finns såväl en statlig konsthögskola som skolor drivna av kommuner, folkrörelser och privata intressenter. Grundutbildningen av dem som skall gestalta bostäder, studiemiljöer, fabriker, offentliga lokaler etc, drivs företrädesvis inom tekniska högskolor resp. teknisk fakultet. Påbyggnadsutbildning ges förutom vid dessa även vid konsthögskolans arkitekturskola. Universiteten och journalisthögskolorna utbildar utan speciell målinriktning - personer, som på ett teoretiskt plan skall ägna sig åt frågor som hör samman med tingens eller den yttre miljöns gestalter. Utbildningen i samhällsplanering är delad mellan de tekniska högskolorna, Nordiska institutet för samhällsplanering och universiteten. Vid lantbrukshögskolorna i Alnarp och Ultuna utbildas landskaps- och trädgårdsarkitekter. Konstfackskolan, konstindustriskolan m. fl. utbildar personer som ämnar ägna sig åt gestaltning eller projektering av produkter av olika slag. Målet för undervisningen vid konsthögskola är primärt att utveckla de studerandes konstnärliga uttrycksmöjligheter, medan vid designhögskola detta endast skall vara en av flera riktpunkter. För de studerande vid konsthögskola utgör utomkonstnärliga kunskaper och färdigheter underordnade redskap i en skapelseprocess ledande fram till ett konstverk, under det att de studerande vid designhögskola skall medverka till frambringandet av objekt som i sig ger uttryck för en optimal syntes av skilda krav, tillgodoseende estetiska, tekniska, ekonomiska, ergonomiska, sociala och en mängd andra aspekter. De studerande vid designhögskolorna måste väga dessa krav mot varandra och söka sig fram till en syntes som kommer till uttryck i gestaltningen av produkten. De studerande vid designhögskolorna kommer SOU 1970:66

som ges vid andra skolor, varvid de senare som utövande yrkesmän att inta en annan position i den produktions- och reproduk- kurserna bör kunna tillgodoräknas i examen tionsprocess de är invecklade i, än vad den vid den högskola eller det universitet, där frie konstnären har i den kreativa process de huvudsakliga studierna är förlagda. För som han berörs av. Till skillnad från desig- konsthögskolorna och designhögskolorna fönern utför den senare i regel själv manuellt reslår de sakkunniga att en sådan utbytbarhet skall finnas. Frågan om en generell utdet färdiga verket. Utbildningen vid konsthögskolorna skall bytbarhet inom det eftergymnasiala systemet bli relativt obunden, inriktad på att utveckla faller dock utanför de sakkunnigas uppdrag. De sakkunniga har i avsnitt 4.3.3-4.3.5 och förverkliga den enskilde elevens konstgjort en uppdelning av berörda utbildningsnärliga egenart. Valet mellan ämnen i den områden i tre huvuddelar, nämligen fri organiserade teoretiska undervisningen skall konst, konsthantverk och design. Dessutom göras fritt. behandlas i avsnitt 4.4.4-4.4.8 utbildningVerksamheten vid designhögskola måste en av teckningslärare, slöjdlärare, konserdelvis vara inriktad på att meddela konvatorer, scenografer och fotografer särskilt. kreta, objektivt mätbara färdigheter och Först redovisas emellertid de sakkunnigas kunskaper, vilket torde innebära att utbildöverväganden rörande utbildningens längd. ningen bör göras relativt bunden i förhållande till utbildningen vid konsthögskolorna. Erfarenheter från jämförlig akademisk un- 4.3.2 Utbildningens längd dervisning ger vid handen att detta ofta ger bättre resultat än fria studier, och det är Utbildningen vid konsthögskolan är nu femvidare av värde att utbildningen i design- år ig och vid konstfackskolan fyraårig. Det högskola organiseras på ett sätt som anslu- är dock att märka att utbildningen vid ter till de nyligen genomförda undervis- konstfackskolan regelmässigt föregås av förberedande kurser av varierande längd. Detningsreformerna på universitetsområdet. Högskolorna skall ges resurser som svarar ta medför i praktiken att tiden mellan inmot de nya krav utvecklingen efter hand tagning till och slutförda studier vid skolan är fem år (se avsnitt 3.5). ställer och lärarpersonalen rekryteras bland Vid inträde till konsthögskolan i dag har landets och utlandets mest kvalificerade en stor del av de studerande flera års studier krafter. Det är viktigt för alla typer av högvid konstskolor bakom sig. Vid intagningen skolor att lärarna har direkt kontakt med till konsthögskolan läsåret 1969/70 hade de yrkeslivet. Möjligheterna att engagera lärare sökande i medeltal 4,2 terminers konststumed sådan kontakt underlättas av att en dier bakom sig. Bland de antagna var motrelativt stor andel av undervisningen skall svarande tid 7,1 terminer. handhas av tillfälligt anställda personer. De sakkunniga har funnit, att utbildningUtbildningen vid de olika utbildningsinstien vid såväl konsthögskola som designhögtutionerna berör delvis samma områden. skola i regel bör omfatta tre år. Detta inneDet är därför viktigt att en nära kontakt bär i praktiken en förkortning av utbildmellan utbildningsinstitutionerna etableras genom utbyte av lärare och studerande. ningen, även om studier vid formhögskola KUS föreslår, att ett kurssystem upprättas medräknas. Högre konststudier skall utveckla de stuvid konst- och designhögskolorna bl. a. för derande och är därmed förbunden med en att underlätta kontakter mellan dessa skomognadsprocess. Denna mognadsprocess lor sinsemellan och med andra utbildningskan inte i väsentlig mån påskyndas. En allt institutioner. Vissa av dessa kurser kan vara för drastisk beskärning av utbildningstiden gemensamma för olika utbildningar. De innebär därför att studierna skulle avbrytas sakkunniga finner det önskvärt att kurser innan utbildningens fulla möjligheter att utsom ges vid den skola där de huvudsakliga veckla individen och hans konstnärskap tillstudierna bedrivs kan bytas ut mot kurser SOU 1970: 66

varatagits. Hur lång utbildningstiden vid konsthögskolorna skall vara måste visserligen med nödvändighet bli fråga om en skönsmässig bedömning, eftersom utbildningens betydelse för den konstnärliga gestaltningsförmågan skiftar starkt mellan olika studeranden. Det finns skäl att hävda att utbildningen för många skulle kunna ge berikande impulser under en mycket lång följd av år. Å andra sidan kan också hävdas, att de första åren är mest betydelsefulla. En avvägning måste ske.

eftergymnasial nivå, vilket gör att den eftergymnasiala delen av utbildningen med nödvändighet bli jämförelsevis lång. Genom att utbildningen vid designhögskolorna byggs upp av ett system av kurser kommer emellertid sådana studerande som redan tidigare har inhämtat motsvarande kunskaper, t. ex. på gymnasieskolan, att kunna avstå från vissa kurser och därmed förkorta studietiden. Över huvud innebär kurssystemet att en studerande kan avbryta studierna när han uppnått sin ambitionsnivå.

De sakkunniga anser att utbildningen vid konsthögskolorna skall vara treårig. De studerande bör därefter i regel vara mogna att klara sig längre perioder utan skolans direkta stöd. Av betydelse i sammanhanget är dock de vidgade möjligheter till fortbildning, som skall beredas yrkesverksamma konstnärer inom ramen för konsthögskolornas verksamhet.

I jämförelse med nuvarande förhållanden vid konsthögskolan och konstfackskolan innebär de sakkunnigas förslag att läsåret förlängs med sex resp. fyra arbetsveckor. KUS menar dock, att detta inte bör påverka övervägandena rörande utbildningstidens längd. Arbetsårets omfattning är av föga betydelse för den mognadsprocess som berörts ovan. Däremot är läsårets längd givetvis av betydelse i fråga om den kunskapsmängd och den övning, som ryms i ett läsår och påverkar därmed bedömningen av utbildningstidens längd vid designhögskolorna. Denna har emellertid bestämts bl. a. med hänsyn till förhållandena vid de tekniska högskolorna, som redan har ett läsår av den omfattning KUS föreslår skall tillämpas vid designhögskolorna. Det utökade läsåret vid konst- och designhögskolorna i förhållande till vad som nu gäller vid jämförliga utbildningsanstalter, kan därför inte motivera en förkortning av utbildningstidens längd mätt i läsår.

I fråga om utbildningens längd vid design högskola kan i huvudsak samma skäl anföras som beträffande konsthögskola. Även här är det fråga om en mognadsprocess. Utbildningen vid designhögskola är visserligen i högre grad än vid konsthögskola inriktad på att bibringa teoretiska kunskaper, och utbildningstidens längd kommer därför att bli avhängig av bedömningen av hur stor denna kunskapsmassa bör vara. Här synes det vara rimligt att göra en jämförelse med utbildningens längd vid de tekniska högskolorna. Utbildningen av bl. a. civilingenjörer och arkitekter är för närvarande fyraårig. Om man inräknar tiden för studierna vid formhögskola får designers således en utbildning som är ett år längre än t. ex. arkitekternas grundutbildning. De sakkunniga vill emellertid framhålla att formhögskolorna utgör en förutbildning som skall ge en startpunkt för studierna på designhögskolorna som motsvarar den nivå på vilken studierna på teknisk högskola börjar. De som intages på teknisk högskola har redan på gymnasiet fått den grundläggande utbildning som är en förutsättning för högre studier. Inom det konstnärliga fältet skall den grundläggande utbildningen ligga på 90

4.3.3 Utbildning inom fri konst Utbildningen inom den fria bildkonsten skall i huvudsak förläggas till konsthögskolorna. Vid dessa högskolor skall utbildningen inriktas på fri konst och kommer till stora delar att sammanfalla med den utbildning som i dag ges vid konsthögskolan och Valands konstskola. De studerande skall ägna sig åt teckning, målning, skulptur, grafisk konst och övriga tekniker som traditionellt hör samman med fritt skapande verksamhet inom bildkonstens område. SOU 1970: 66

Det är emellertid av största vikt att sko- högskola föreslås kunna föregå studier vid lorna är öppna för de nya tekniker och ma- arkitektursektionerna, och intagningen av arkitekter bör enligt de sakkunnigas mening terial som efter hand tillkommer, och att försök och utveckling av prövade och oprö- delvis grundas på konstnärliga kvalifikatiovade metoder uppmuntras. Den monumen- ner. Genom att verksamheten vid konsthögtala konsten och konst i offentlig miljö skall skolorna och designhögskolorna byggs upp ha plats på konsthögskolorna. Fria konst- kring ett kurssystem, skapas t. ex. goda förnärer som vill ägna sig åt miljögestaltning i utsättningar för utbyte av studerande med mer specialiserade former än vad som in- de tekniska högskolorna, liksom för att begrips i begreppet »fri konst», skall få sina kombinera studier vid konst- och designhögskolor. utbildningsintressen tillgodosedda genom Samarbetsformer synes i första hand kunsamarbete mellan konst- och designhögskolorna. I detta samarbete bör även de tek- na skapas vid konsthögskolornas miljöavniska högskolorna (motsvarande) inlemmas. delningar, som bl. a. skall vara inriktade på Det gäller speciellt utbildningen av inred- konstnärens medverkan i gestaltningen av ningsarkitekter (närmiljögestaltning). KUS den offentliga miljön. Där kan utan svårigåterkommer till denna utbildning senare i het samarbete med arkitekter upprättas, t. ex. inom ramen för projektarbeten. I dessa detta avsnitt. Det framstår som synnerligen angeläget projekt skall undervisningen läggas upp så, att ett närmande mellan den fria konstnären att den fingerar arbetet inom ett arkitektoch övriga miljögestaltare kommer till stånd. kontor och att de arbetsmetoder, som används i praktiken, tillämpas. Syftet bör vara Konstnären kommer nu ofta in i ett alltför att utveckla arbetsformer i vilka arkitektens sent skede av projekteringen, vilket i hög och den frie konstnärens speciella bidrag grad begränsar hans möjligheter att ge sitt integreras. bidrag till ett gott slutresultat. Arkitekterna saknar stundom insikter i förutsättningarna för den fria konstnärens arbete. Omvänt 4.3.4 Utbildning inom konsthantverk kan sägas att konstnärerna inte sällan har Den allmänna formkultur, som var utmärotillräckliga kunskaper i byggandets och kande för tiden före det industriella genomsamhällsbyggandets problem. En ökad konbrottet, hade sin grund i att en stor del av takt mellan dessa grupper framstår som anbefolkningen fick en direkt personlig erfagelägen. renhet av att hantverkligt framställa olika Det är inte möjligt för KUS att lämna ett produkter. Förutsättningarna att föra dendetaljerat förslag hur ett närmande i utbildna formkultur vidare är i dagens urbaniseningen mellan arkitekterna och de fria konstnärerna skulle komma till stånd. De rade kultur, inriktad på specialisering och sakkunniga vill emellertid peka på önsk- massproduktion, i grunden förändrade. Det värdheten av att öka den del av undervis- framstår ändå som angeläget att söka hålla ningen vid de tekniska högskolornas arki- det konsthantverkliga kunnandet levande. Det är här i princip fråga om två grupper tektursektioner som innehåller moment, som ger de arkitektstuderande insikter i den fria av konsthantverkare, dels sådana som självkonstnärens arbete, samt att bereda fria ständigt arbetar med konsthantverk, dels såkonstnärer möjligheter att deltaga i denna dana som innehar medhjälparbefattningar. I fråga om den första gruppen vill de sakundervisning inte bara genom lärare- och kunniga anföra följande. Enligt de sakkunassistentverksamhet utan också som studenigas mening är självständigt konsthantverkrande. ligt arbete snarast att se som en form av Ett genomförande av de sakkunnigas förfri konst. Utbildning inom detta område bör slag skapar dock möjligheter till att i framdärför förläggas till konsthögskolor. Emeltiden öka kontakten mellan arkitekter och lertid är betydelsefulla delar av konsthantfria konstnärer på utbildningsstadiet. FormSOU 1970: 66

verket sedan länge knutet till industriella tillverkningsmetoder, t. ex. genom att konsthantverksprodukter tillverkas i långa serier sedan väl prototypen färdigställts. De studerande, som är intresserade av att tillämpa ett konsthantverkligt kunnande inom industriell produktion, bör få möjlighet att förlägga sina studier vid designhögskola, antingen odelat eller i kombination med studier vid konsthögskola. Utbildningen av medhjälpare inom det konsthantverkliga området kan sägas ligga utanför de sakkunnigas egentliga uppdrag. De sakkunniga har emellertid vid konfrontationer med utövare av olika konstnärliga yrken fått höra mer eller mindre klart uttalade farhågor för att en uppläggning av konstnärlig grundutbildning enligt de sakkunnigas förslag inte kan tillgodose den manuella, hantverkliga träningen i tillräcklig utsträckning. KUS anser det därför vara lämpligt att framföra sin syn på ifrågavarande utbildning. Hantverklig teknik är fortfarande - och kommer också att vara - en förutsättning för viss konstnärlig aktivitet. De bild- och formkonstnärer som själva inte kan eller vill skaffa sig detta tekniska underlag måste ha möjlighet att få medverkan från kunniga tekniker och hantverkare. I dag är det svårt för konstnärerna att få sådan medverkan därför att det råder brist på sådana tekniker och hantverkare. Denna brist beror delvis på att mycket få hantverksutövare med egna verkstäder anser sig ha råd och förutsättningar att ta emot och utbilda lärlingar. Mer och mer har stat och kommun övertagit denna utbildning, men även yrkesförbund och konstindustriföretag har insett vikten av att bygga upp yrkesskolor, ofta i samband med de kommunala yrkesskolorna. Glasindustrin har på flera orter börjat arbeta med inbyggda lärlingsskolor i samarbete med yrkesskola. Sveriges juvelerareoch guldsmedsförbund har med sin yrkesskola i Stråisnäs initierat en sådan verksamhet. Även den keramiska industrin har på den här punkten svårigheter som av allt att döma kommer att lösas på något liknande sätt. Textilhantverket har sedan länge, ge92

nom mer eller mindre privata skolor, hållit det hantverkliga kunnandet levande. KUS ser här en möjlig väg för att tillgodose de önskemål som framförts vid samtal med representanter för konstnärer och designers. KUS förutsätter, att den nya gymnasieskolan tar upp denna problematik, så att rekrytering av studerande till formhögskolorna kan ske från en fast organiserad hantverklig utbildning inom denna skola (se även avsnitt 4.2.3). Formhögskolorna kommer därigenom att bli en avslutande utbildning för personer som inom gymnasieskolans ram och/eller i yrkeslivet erhållit en grundläggande konsthantverklig utbildning lämpad för medhjälparbefattningår inom detta område. (Se avsnitt 6.2.3.) De skall givetvis ha samma möjligheter som andra att fortsätta studierna vid konst- och/eller designhögskolor om de vill genomgå utbildning avsedd att leda till mer självständigt arbete.

4.3.5 Utbildning inom design och näraliggande områden Inledning De sakkunniga uppehåller sig i detta avsnitt vid hur den framtida designerutbildningen bör fördelas på olika utbildningsanstalter. KUS berör inte närmare utbildningen av ingenjörer, arkitekter och samhällsplanerare, eftersom detta inte ingår i utredningsuppdraget. KUS lämnar också åsido den utbildning för medhjälpare inom industri och hantverk, som bedrivs av t. ex. yrkesskolorna och statens institut för företagsutveckling och som inte syftar till att utbilda personer som ansvarar för produktens formgivning. En mer konkret bild av de utbildningssektorer som är aktuella ger kanske följande uppräkning av yrkesområden som direkt gäller den fysiska miljöns utformning. 1. Miljögestaltningens teoretiker som beskriver och analyserar miljöns gestaltningsproblem. 2. Samhällsplanerare, arkitekter, ingenjörer m. fl., som analyserar behoven, arbetar SOU 1970: 66

med programförutsättningarna och medver- olika arbetsmetoder och syn på arbetsuppgifternas problematik. kar vid programskrivningen för samhällsMot bakgrunden av det stora behovet av byggandet, och som medverkar vid eller integration mellan ovan uppräknade utbildhandlägger projekteringen av samhällen, ningsområden synes det i förstone omotivebyggnader eller andra anläggningar samt arrat att spalta upp utbildningen på ett flerbetar inom landskapsplanering och närmiltal utbildningsanstalter. Att samla utbildjöprojektering. ningen till en enda skola för miljögestaltning 3. De som gestaltar fasta och rörliga milkan från många synpunkter te sig tilltalanjödelar: de. Att ge träning och utbildning i miljöa. Produktdesigners, som medverkar vid gestaltningens samordningsfrågor är redan programskrivningen i samarbete med ekononu en huvuduppgift för arkitektursektionermer, ingenjörer, produktions-, konstrukna vid de tekniska högskolorna. Att vid tions- och distributionstekniker, och handdessa inrätta studielinjer även för närmiljölägger projekteringen av industriprodukters design och för landskapsplanering kan synas gestaltning. vara en naturlig konsekvens. Att dessutom b. Utformare av verb al-visuell informadit förlägga utbildningen av dem, som skall tion, som analyserar och arbetar med verbal arbeta med den enskilda, industriellt framkommunikations visuella utformning. ställda produkten, som fast eller rörlig inplaTill denna katalog av yrkesområden bör ceras i miljöhelheten och utgör en integreockså fria konstnärer och konsthantverkare rande del härav, kan vara frestande. läggas, eftersom dessa direkt påverkar den Det skäl, som för KUS framstår som det fysiska miljöns utformning. Utbildningen mest avgörande mot att hela miljöutbildav de sistnämnda grupperna har emellertid ningen på detta sätt samlas till en enda typ berörts i närmast föregående avsnitt. av högskolor är, att integrationsbehoven Inom ovan nämnda grupper medverkar, mellan och inom de ifrågavarande huvudmer eller mindre direkt, en rad specialister: områdena och de anslutande områdena är beteendeforskare, kulturgeografer, jurister, så stora, och dessutom delvis olikartade, att medicinsk expertis m. fl. samt allmänheten. utbildningsproblemen inte i någon högre Alla dessa grupper har, eller borde ha, ingrad skulle lösas enbart i och med en såflytande på miljöns utformning. dan sammanslagning. Den totala integratioGränserna mellan de olika utbildningsomnen inom utbildningsväsendet måste i stället rådena inom design är flytande och måste vara det som eftersträvas. med nödvändighet också bli det i den mePraktiska, delvis historiskt betingade, och ningen att man arbetar med delvis samma pedagogiska skäl synes också tala för att uppgifter vid olika skolor. Utbildningen av utbildningen bör fördelas på olika institutioutformare av mobila föremål och fasta milner för att utbildningsenheterna inte skall jödetaljer måste beakta dessa elements funkbli alltför stora. Även om starka beröringstion i ett större sammanhang. De som formpunkter finns mellan ifrågavarande utbildger enskilda produkter, t. ex. inredningsdeningsområden och dubblering av utbildningtaljer, måste därför få tillfälle att även aren som inte medför stora fördelar, i möjlibeta med inredning i en vidare mening. Det gaste mån bör undvikas, synes utbildningen synes som om olika utbildningsinstitutioners av olika typer av designers böra fördelas utbildningsområden oundvikligen därför delmellan olika utbildningsinstitutioner, nämvis måste sammanfalla. Om en samordning ligen i första hand designhögskolor, teknisi utnyttjandet av den mest kostnadskrävande ka högskolor och konsthögskolor. Den överutrustningen kan åstadkommas, är emellerlappning i gränsområdena, som blir oundtid en sådan överlappning ur vissa synpunkviklig är sannolikt mera till fördel än nackter önskvärd. Den kan leda till en stimuledel genom att personer med olika utbildrande kontakt mellan yrkesutövare med skifningsbakgrund sedermera i arbetslivet får tande utbildningsbakgrund och med delvis SOU 1970: 66

tillfälle att samverka och genom skilda synsätt på likartade problem kan berika fackdebatten. De sakkunniga vill i detta sammanhang också betona, att olika åtgärder för en ökad samverkan mellan utbildningsinstitutioner med delvis sammanfallande utbildningsområden enligt de sakkunnigas förslag bör initieras. Miljögestaltningens

teori

Den utbildning som är inriktad på utformandet av individens fysiska miljö är - såväl vad gäller inomhus- som utomhusmiljöer - delad på ett flertal utbildningsinstitutioner. Detta förhållande kommer av allt att döma i stort sett att gälla även i framtiden. Vidare kommer varje utbildningsgång alltjämt att vara koncentrerad på verksamhet inom ett begränsat delområde av miljögestaltningen. En viss utveckling mot ökad samverkan kan dock iakttas vid exempelvis vissa sektioner inom de tekniska högskolorna och mellan teknisk fakultet och andra fakulteter. Det framstår som angeläget att de studerande lämnas en översiktlig orientering om miljögestaltningens olika aspekter och generella problematik. Denna översikt kan kallas miljöteori. De sakkunniga är medvetna om att miljöteori inte är någon uttömmande eller helt adekvat benämning på det område som avses, eftersom begreppet miljö är en diffus term som svårligen låter sig avgränsas. Det synes därför inte särskilt fruktbart att söka finna ett självständigt utbildningsoch forskningsområde som skulle kallas miljöteori. Det är å andra sidan uppenbart att vissa randområden mellan region- och stadsplanering samt arkitektur, design och fri konst inte är tillräckligt penetrerade, t. ex. förhållandet mellan helhetsmiljön och de komponenter som ingår i denna. Till de centrala delarna av miljöteorin hör också vissa delar av perceptionspsykologin, människans upplevelse av olika miljöförhållanden och miljögestaltningens följdverkningar. Vissa huvudmoment som kan ingå i en miljöteoretisk utbildning kan därmed urskiljas. 94

I miljöteori skulle ingå helhetsbilden av den problematik som hänger samman med miljögestaltning. Därför bör kunskaper om de sociologiska, tekniska, ekonomiska och merkantila förutsättningarna för industriell produktion på berörda områden och inom stads- och husbyggnad meddelas i ämnet. Vidare bör samhällsplanering och miljögestaltningens fysiska, sociala och psykologiska aspekter behandlas. Viss konstvetenskaplig skolning bör ingå och olika teorier inom gestaltningsområdet och även estetiska synpunkter och värderingar på miljöproblematiken bör diskuteras. Bedömning av produktionens följdverkningar för miljö- och naturvården bör också vara ett avsnitt av betydelse. Behov av miljöteoretisk skolning finns inom alla de yrkesområden som svarar för gestaltningen av den yttre miljön. Arbetsuppgifterna har skilda inriktningar och är delvis av olika karaktär. Det synes därför inte lämpligt att låsa utbildningen till någon speciell studiegång eller vissa speciella ämnen. Miljöteoretiska moment bör ingå som en del i samtliga de utbildningsgångar och ämnen som berör miljögestaltning. Det bör ankomma på varje utbildningsinstitution som handhar utbildning inom miljögestaltningen att svara för att detta kommer till stånd. Miljöteori bör alltså i någon bemärkelse ingå i all utbildning som syftar till att förbereda yrkesverksamhet som miljöutformare. En permanent systematisk utbildning saknas f. n. för personer som ämnar ägna sig åt miljöteori utan att därför komma att vara verksamma i den direkta, praktiska utformningen av miljön. Enligt de sakkunnigas mening bör möjligheter till utbildning inom detta område skapas. Denna utbildning skall främst vara ägnad att tillgodose behovet av yrkesutövare, som på ett teoretiskt plan sysselsätter sig med frågor som hör samman med ting- och miljögestaltning, t. ex. forskare, kritiker, journalister, pedagoger, konsulter, produktutvecklare och samordnande produktansvariga inom vissa industrier. Också inom statlig och kommunal verksamhet finns behov av befattningshavare SOU 1970: 66

bildningen av dessa grupper även i framtiden kommer att i första hand bedrivas vid universiteten och de tekniska högskolorna och att vidareutbildning av praktiskt verksamma stads- och rcgionplanerare även bedrivs vid Nordiska institutet för samhällsplanering (Nordplan). De sakkunniga vill i detta sammanhang erinra om vad som tidigare anförts om den påbyggnadsutbildning av arkitekter som bedrivs inom arkitekturskolan vid konsthögskolan. Denna utbildning skall inte närmare beröras här. I det följande förbigås också organisationen av landskaps- och trädgårdsarkitekternas utbildning. De sakkunniga uppehåller sig nedan i huvudsak vid utbildningen av inredningsarkitekter. Denna utbildning sker vid konsthantverkliga skolor (konstfackskolan och konstindustriskolan). Som framgår av det följande ser de sakkunniga inredningsarkitektens verksamhet som en integrerad del i arkitektur över huvud. De sakkunniga anser vidare att närmiljöarkitekter är en mer adekvat benämning på den yrkesgrupp som nu kallas inredningsarkitekter. På grund av detta nära samband som de facto råder mellan närmiljögestaltningens olika delar ser sig de sakkunniga nödsakade att i det följande något beröra vissa frågor som inte direkt ingår i utredningsuppdraget, men som nära hör samman med de sakkunnigas uppdrag att framlägga förslag om den framtida utbildningen av s.k. inredningsarkitekter. Det förhållandet att utbildningen inom miljögestaltningens områden för närvarande inte är samordnad, utan sker vid olika utbildningsinstitutioner oftast utan närmare kontakt med varandra, och utan att en plan finns för hela områdets behandling utbildningsmässigt och forskningsmässigt, gör det också nödvändigt för de sakkunniga att påvisa behovet av en sådan utbildningsplan. Det är enligt de sakkunnigas mening uppenbart att ett samlat grepp på utbildningsfrågan inom hela miljögestaltningens område Samhällsplanering, arkitektur m.m. bör tas. Härvid bör också beaktas de mycUtbildningen av samhällsplanerare och in- ket viktiga bidrag vid närmiljögestaltningen, som den fria konstnären kan ge. genjörer faller utanför de sakkunnigas utUtvecklingslinjer inom arkitekturen. Den redningsuppdrag. KUS förutsätter att ut-

med utbildning inom det miljöteoretiska området. Som ovan framhållits, kan miljöteori knappast ses som ett helt självständigt område. Den utbildning som ges inom området bör därför regelmässigt vara ett komplement till annan högre utbildning, vilket f. ö. framgår av den uppräkning av yrkeskategorier, som ovan angivits kunna utnyttja utbildningen. Dessutom är området så omfattande att det inte är rimligt att anta att en utbildning som mer ingående skall behandla alla dess aspekter kan anordnas. Alla till ämnet hörande moment kan knappast behärskas av en enda person. Detta markerar ytterligare behovet av samverkan. Det miljöteoretiska verksamhetsområdet har i hög grad anknytning till arkitekt- och konstnärsutbildningen. Det förefaller emellertid mest lämpligt att förlägga undervisningen i de mest generella momenten till designhögskolorna, då undervisningen lätt låter sig inordnas i kurssystemet där. Det blir också möjligt för personer med olika studieinriktningar och från skilda högskolor och universitet att låta miljöteoretiska moment ingå som en del av studierna. De sakkunniga anser att studierna i miljöteori vid designhögskolorna bör byggas upp efter hand. Utbildningen bör till en början ske i liten skala och sedan med ledning av vunna erfarenheter efter hand eventuellt utvecklas till en mer självständig disciplin. Det är av vikt att utbildningen redan från början hålls öppen för andra än dem, som har sina huvudsakliga studier förlagda till designhögskola. Trots att miljöteori inte kommer att vara ett självständigt ämne kommer vissa kurser att vara mer uttalat inriktade på miljöteoretiska aspekter. Man kan inte räkna med att dessa kurser kommer att vara många eller omfattande. Det synes lämpligt, att de får formen av seminarier med företrädare för olika specialiteter.

SOU 1970: 66

gestaltande och samordnande roll arkitekten under århundraden spelat inom byggnads-, inrednings- och stadsplanerandets områden har i vår tid undergått förändringar. Projektens storleksordning och komplexiteten i uppgifternas program, förändrad produktionsteknik och nya material har bl. a. gjort det nödvändigt för arkitekten att göra ett val beträffande sin verksamhet. Den i dag så viktiga överblickande och samordnande rollen, som blivit mer och mer krävande, har i någon mån fjärmat yrkesinriktningen från detaljen. Det har då också blivit naturligt att olika grupper kommit att handlägga specialområden, även om husbyggnadsarkitektens arbete fortfarande normalt också omfattar rumsplanering. Inredningen och dess detaljarbete har dock i allt större utsträckning kommit att bli en arbetsuppgift för arkitekter, speciellt utbildade inom detta område. Utbildningen av dessa har grundats på den tidigare konsts fackliga utbildningen av möbelarkitekter. Denna senare specialitet har kommit att avlägsnas från den egentliga möbelgestaltningens problem och i stället mer och mer kommit att beröra rummets problem och frågan om rummets dimensionering och funktionsproblem samt dess komplettering med inredningselement. Den för industriprodukternas gestaltning tränade designern förväntas idag kunna arbeta med olika produkters förmäla problem, bland dessa möblernas. Den ur arkitektens krets utryckte specialisten, som tidigare kallats möbel- och inredningsarkitekt, har senare fått benämningen inredningsarkitekt. Den för inredningsuppgifter mest lämpade fackmannen har kommit att i nära samarbete med den husprojekterande arkitekten svara för lösningen av de grundläggande planproblemen rörande det enskilda rummet, dess måttstudium, utrustning, inredning och möblering. Dessa på utredningsstadiet bedrivna studier är normerande för byggnadens totala planläggning. Det är därför nödvändigt att även övriga tekniska konsulters problemkomplex införes i bilden på detta tidiga skede av projekteringen. Sålunda behöver arkitekten, inredningsarkitekten, den 96

statiska konsulten, VVS-konsulten och elkonsulten samarbeta redan då de första rumsstudierna göres. Dessutom behöver i vissa fall även akustisk expertis och andra tekniska specialister medverka i projekteringsteamets grundläggande utredningsarbete. Den här skildrade utvecklingen av arbetsförhållandena vid byggnadsprojektering har sin motsvarighet i fråga om den större skalans problem och utomhusmiljön i behovet av samverkan på ett tidigt stadium mellan arkitekten och den yrkesgrupp, som benämns trädgårdsarkitekter, men som mer och mer genom de ändrade samhälls- och produktionsförhållandena arbetar som landskapsplanerare. Det kan vara nödvändigt att knyta trafiktekniker, akustisk expertis, VVSingenjörer och annan teknisk expertis till teamet på initialstadiet här, liksom också de ovan nämnda på närmiljögestaltningens område speciellt tränade inredningsarkitekterna. I sammanhang med den yttre närmiljön är lekplatser, torg- och gaturums markbehandling och komplettering med »inrednings»- eller utrustningselement, gatumöbler som kiosker, bänkar, papperskorgar, belysningsanordningar, skyltar och automater lika viktiga att samordna och planlägga som planteringar. När miljö gestaltning som arbetsområde. Den ovan skildrade utvecklingen klargör bakgrunden till de överväganden KUS haft att göra i fråga om utbildningen av den yrkesgrupp som idag benämns inredningsarkitekter. Nedan används begreppet närmiljöarkitekt synonymt med inredningsarkitekt. Den yrkesbeteckning, som för närvarande dominerar (inredningsarkitekt), är enligt de sakkunnigas mening inte längre adekvat varför beteckningen närmiljöarkitekt bör föredras. Som framgår av ovanstående är inredningsarkitektens yrke som en särskild specialitet tämligen nytt. På 20-talet utbildades möbelritare vid högre konstindustriella skolan inom tekniska skolan i Stockholm, som 1945 ombildades till konstfackskolan. Dessa fick anställning bl. a. vid varuhus för att rita hemmöbler och ge råd för heminredSOU 1970: 66

ning och började kallas möbelarkitekter. De samhet för att uppdrag av den art och storblev också anlitade inom möbelindustrin. leksordning som nämnts ovan skall kunna Även inom större arkitektkontor anställdes fullgöras. Inte minst fordrar det intima sampersoner med sådan utbildning. Under 30- arbetet med de byggnadsprojekterande arkitalet började möbelarkitekten också mera tekterna kunskaper om deras arbete. Nya allmänt anlitas för inredningsuppdrag, till en byggnads- och inredningsmaterial kräver början huvudsakligen inom den privata sek- också mer av allmänt tekniskt kunnande än torn, men även inom den offentliga sektorn, den traditionella trätekniken som hittills doexempelvis vid sjukhusplanering och skolin- minerat utbildningen. Utvecklingen har också lett till att närredning. Senare framstod behovet av utbildade inredningsarkitekter också inom den miljöarkitekternas arbetsuppgifter har föroffentliga sektorn mer markerat. Då tek- skjutits från att gälla utformningen av enniska skolan omorganiserades och fick be- skilda miljöelement till att huvudsakligen samordnade. Närmiljöarkitekterna nämningen konstfackskolan, gavs facket för vara möbler och inredningar vid högre konstin- kommer allt oftare in i projekteringsarbetet dustriella skolan inom konstfackskolan öka- på ett mycket tidigt stadium. Detta är en de resurser, verkstäder m . m . vilket gav tendens som kan antas bli allt mer markestörre möjligheter för skolan att svara mot rad. Gestaltningen av varje enskilt rum bör detta utbildningsbehov och de, som utbilda- övervägas innan utformningen låsts genom des där, gavs titeln inredningsarkitekt. Sedan att andra led i projekteringsarbetet fastlagts dess har såväl efterfrågan som kraven kon- tidigare. Stomkompletterings- och inventariekosttinuerligt ökat. naderna vid byggandet uppgår till betydanEn utveckling liknande den här skisserade de belopp och det är viktigt att kostnaden ägde även rum för de studerande som utbildats vid Slöjdföreningens skola i Göteborg, för framställning och underhåll av fast och lös inredning minskas. Det är dock inte viknuvarande konstindustriskolan. tigast att enbart nedbringa framställningsMed de ökade kraven på miljön kommer i framtiden förmodligen närmiljöarkitekter kostnaderna i sig. Än större vikt bör fästas mer verksamt än nu att ge bidrag även vid vid att finna lösningar för lokalplanering och utformningen av verkstads-, fabriks- och inredning som genom flexibilitet och mångandra arbetsmiljöer. En sådan utveckling är sidig användning kan bidra till lokalreduceenligt de sakkunnigas mening önskvärd, och ring och minskade driftskostnader. Samverbör underlättas genom att de blivande när- kan från början mellan totalplanerare och miljöarkitekterna redan under utbildningen detaljplanerare kan i många fall leda till kommer i kontakt med problem samman- rationalisering och ekonomisering i såväl detalj- som helhetslösning. De som arbetar hängande med sådana uppgifter. med miljögestaltning har också del i ansvaArbetsuppgifternas storleksordning och ret för den psykiska och fysiska situationen komplexitet fordrar bl. a. en delvis ny orgaför de människor, som skall vistas i miljönisation av närmiljöarkitektens arbete. Det erna, bo eller arbeta där eller på annat sätt blir vanligare att närmiljöarkitekten och aktivt eller passivt ta dessa miljöer i besitthans medarbetare inordnats i ett större team i mera direkt kontakt med övriga i projek- ning. De rationaliserande och ekonomiserande åtgärder som kan ske på planlösningsteringen medverkande. Det är inte bara uppdragens storleksord- och projekteringsstadiet måste hela tiden avning som har ökat. Liksom inom många vägas mot dessa aspekter. Av den givna beskrivningen torde framgå, andra yrkesområden har kraven på tekniska kunskaper ökat i snabb takt. Det nödvän- att arkitekten och inredningsarkitekten ställs diga samarbetet med tekniska konsulter inför mycket likartade problem. Närmiljögestaltning är att se som en uppgift inom ar(konstruktörer inom statik, VVS och elekkitekturen. Båda de nämnda yrkesgruppertroteknik m. fl.) fordrar insikt i dessas verkSOU1970:66 1—014264

na skall lösa vissa konkreta problem med hänsynstagande till tekniska, ekonomiska, sociala och psykologiska aspekter och samordna dessa till en konstnärlig syntes. Detta fordrar arkitektonisk gestaltningsförmåga. Båda kategorierna måste kunna planera och samordna. De måste ha orientering i vissa samhälls- och beteendevetenskapliga ämnesdelar och ha kännedom om samhällets resursplanering i stort, för att kunna samarbeta med experter på dessa områden liksom med många andra. Likheterna i arbetsuppgifter och krav är så påfallande, att man med fog kan återföra arkitektur och inredningsarkitektur som beteckningar på samma arbete angripet från samma utgångspunkter ehuru i olika skala. De bägge arbetsområdena är nära förknippade med varandra också i den meningen att de bägge yrkesgrupperna måste arbeta med hänsynstagande till varandra. I praktiken deltar de i samma arbetslag med en viss arbetsfördelning. Närmiljöarkitekten har främst att befatta sig med den detaljerade rumsplaneringen och att gestalta helheten av samtliga fasta och lösa enheter, som ingår i denna. Närmiljöarkitekten deltar redan i den utredande verksamhet som inleder rumsplaneringen, men hans huvudsakliga uppgift är att svara för samkomponeringen av de element som tillsammans utgör närmiljön. Begreppet rumsplanering kan ses som en sammanfattande term för de arbetsuppgifter, som består i att fastställa de funktioner som rummet och närmiljöns komponenter skall fylla och i att utforma denna närmiljö. Utbildningens nuvarande förläggning. För närvarande är utbildningen av inredningsarkitekter förlagd till de konstfackliga skolorna. Ca 15 studerande per år fullföljer studierna vid konstfackskolans fack för möbler och inredningar. Motsvarande antal vid konstindustriskolan är ca 10. Enligt Svenska Inredningsarkitekters Riksförbund (SIR) svarar inte utbildningsutbudet i dagens läge mot det ökade behovet av inredningsarkitekter. Arbetskraft utan tillräcklig utbildning har därför anställts i stor utsträckning och lärs upp till enklare arbets98

uppgifter på inredningsarkitektkontoren. Arbetskraft med helt annan men näraliggande utbildning (kartritare, byggnadsritare m. fl.) anställes också enligt SIR. Vid Chalmers tekniska högskola (CTH) har fr. o.m. läsåret 1968/69 försöksvis tilllämpats en ny studieplan, som innebär att de studerande det fjärde och avslutande läsåret kan välja en studieinriktning benämnd arkitektur rumsplanering. Läsåret 68/69 valde 13 av årskursens 60 studerande denna studieinriktning. Läsåret 69/70 var motsvarande antal 12. Den ovan nämnda specialiseringen på CTH kan knappast sägas ge en fullständig utbildning för närmiljöarkitekter, utan är snarast att se som en möjlighet för arkitekter att få fördjupade kunskaper i rumsgestaltningens problematik och tillämpning. Utbildningens framtida förläggning. Utbildningen av närmiljöns gestaltare bör antingen förläggas till designhögskolorna eller de tekniska högskolornas arkitektursektioner (motsvarande) men kan därvid också organiseras så, att olika delar av utbildningen förläggs till olika högskolor. Nedan redovisas de sakkunnigas överväganden i fråga om förläggningen av närmiljöarkitekternas utbildning. En utgångspunkt för övervägandena har varit, att en samordning av utbildningen av arkitekter och närmiljöarkitekter bör komma till stånd. Att en sådan samordning är önskvärd torde framgå av den beskrivning av miljöarkitektens arbete som givits ovan. En annan utgångspunkt har varit att det är väsentligt att de studerande vid designhögskolorna beredes möjlighet att studera såväl de enskilda komponenterna som den totala miljön; detta oberoende av var utbildningen av närmiljöarkitekter förläggs. Det är inte möjligt att anordna en utbildning som rör detaljernas gestaltning utan att beröra deras plats och funktion i ett större sammanhang. En förläggning av närmiljöarkitekternas utbildning till de tekniska högskolorna innebär således inte, att helhetsproblematiken kan avföras från designhögskolornas utbildningsprogram. Det skulle ur flera synpunkter vara olyckligt och utarSOU 1970: 66

mande för designhögskolorna, om man inte där skulle behandla direkta miljöproblem. Detta talar för att utbildningen av närmiljöarkitekter bör förläggas till designhögskolorna. Även andra skäl talar för att utbildningen av närmiljöarkitekter förläggs till designhögskolorna. Genom en sådan förläggning skulle dessa högskolors allmänna body stärkas, bl. a. genom att lärarkåren får en mer facetterad sammansättning, vilket skulle komma hela skolan till godo. Dessutom kan rekryteringen av studerande antas kunna göras mer mångsidig vid designhögskolorna än vid de tekniska högskolorna. En sådan mångsidighet har en positiv effekt på yrkeskårens sammansättning. Det finns emellertid också skäl som talar för att utbildningen av närmiljöarkitekter i framtiden bör förläggas till tekniska högskolors resp. teknisk fakultets arkitektursektioner. Dessa skäl hänger främst samman med att närmiljöns utformning är att se som ett delområde inom arkitekturen. Som tidigare antytts, menar de sakkunniga att det knappast längre är adekvat att använda termen inredningsarkitektur. Det nära sambandet mellan inredningsarkitekternas och övriga arkitekters verksamhetsområden innebär, att det inte är relevant att tala om »inredningsarkitekter» som en särskild, avgränsad grupp. De, som nu betecknas som inredningsarkitekter, är snarare att se som arkitekter i allmän mening, men som speciellt inriktat sig på närmiljögestaltningens problematik, antingen det gäller utomhus- eller inomhusmiljö. Om utbildning av närmiljöarkitekter förläggs till institutioner som ansvarar för arkitektutbildningen i övrigt kan de arbetsuppgifter som avser närmiljön behandlas av arkitekter, som i sin utbildning valt en särskild linje eller studieinriktning, men tränas tillsammans med de övriga arkitekterna. Därmed skulle bl. a. möjligheterna till ett mer befruktande samarbete mellan de olika yrkeskategorierna inom detta fält befrämjas. För en förläggning av närmiljöutbildningen till de tekniska högskolorna (motsvarande) talar också den ovan påvisade utveckSOU 1970: 66

lingen att närmiljöarkitekternas uppgifter förskjutits från att gälla utformning av enskilda miljökomponenter till att huvudsakligen vara samordnande och att detta samarbete måste inlemmas i arbetsprocessen redan på ett tidigt skede. Vid de tekniska högskolorna finns redan resurser bl. a. för den nödvändiga undervisningen i byggnadens konstruktion och funktion. Över huvud synes det önskvärt att närmiljöarkitekterna ges ökade insikter i ämnesområden som företrädesvis behandlas vid de tekniska högskolorna (motsvarande). För en placering av närmiljöarkitekternas utbildning vid arkitektursektionerna talar även att där redan existerar möjligheter till forskning inom såväl funktions-, miljöhygien-, perceptions- och konstruktionsavsnitten. Ett annat skäl för inordnande av utbildningen av vad som nu kallas inredningsarkitekter i de tekniska högskolorna är den utveckling som skett inom de mest näraliggande områdena inom den konstfackliga utbildningen. Under lång tid har det visat sig att för arkitektyrket lämpade begåvningstyper som inte uppfyllt nuvarande krav på höga betyg i matematisk-naturvetenskapliga ämnen sökt sig till konstfacklig utbildning. Här har då fackavdelningen för möbler och inredningar legat närmast. I många fall har på senare år uppgifterna inom denna avdelning tenderat att avlägsna sig från möbelgestaltningens och inredningens traditionella problematik och att uppgifter av annan miljökaraktär valts, likartade med dem inom arkitektens utbildnings- och arbetsområden. De sakkunniga anser alltså att det finns starka motiv både för att behålla utbildningen av inredningsarkitekter inom designerutbildningen och för att överflytta denna del till de tekniska högskolorna. På grund härav föreslår de sakkunniga, att denna utbildning anordnas enligt bägge alternativen. I Stockholm föreslås utbildningen ske vid den nya designhögskolan, varvid dock den modell för förläggande av vissa kurser vid andra högskolor som KUS rekommenderat kommer att tillämpas. Detta innebär att blivande närmiljöarkitekter (inredningsarkitekter)

bör kunna beredas möjlighet att följa vissa kurser vid tekniska högskolan i Stockholm. I Göteborg har både konstindustriella skolan och Chalmers tekniska högskola utbildning för den ifrågavarande gruppen (vid Chalmers arkitektur/rumsplanering, som dock inte ger någon fullständig utbildning för ändamålet). KUS vill här rekommendera att utbildningen av närmiljöarkitekter överflyttas till Chalmers tekniska högskola. Det synes vidare finnas skäl att i Skåne pröva ett direkt samarbete mellan utbildningen av närmiljöarkitekter och övrig arkitektutbildning inom den tekniska fakulteten vid Lunds universitet så att i denna fakultet inordnas också närmiljöarkitektutbildning. Detta synes lämpligt också av det skälet att man även här redan tagit upp moment som är av betydelse för närmiljöarkitekterna.

något positivt. De sakkunniga vill emellertid med eftertryck hävda, att den nuvarande inredningsarkitektutbildningen bör överflyttas till tekniska högskolor (teknisk fakultet) endast under förutsättning att krav på konstnärlig fallenhet tages vid intagningen till utbildningen. En bedömning av de sökandes konstnärliga kvalifikationer görs vid intagningen till den nuvarande inredningsarkitektutbildningen. Det är i högsta grad angeläget, att så blir fallet även vid intagningen till motsvarande utbildning i framtiden. Vid intagningarna till de tekniska högskolornas arkitektursektioner (motsvarande) görs för närvarande inte någon prövning av de sökandes konstnärliga kvalifikationer. Sådana kvalifikationer bör således enligt de sakkunnigas mening beaktas vid intagningen till närmiljöarkitektutbildningen även i de fall denna är förlagd till teknisk högskola (motsvarande). Om detta inte anses kunna förenas med de principer som i framtiden skall gälla för meritvärderingen av de sökande till tekniska högskolor (motsvarande) bör enligt de sakkunnigas mening - oaktat vad som ovan anförts - motsvarigheten till den nuvarande inredningsarkitektutbildningen i stället förläggas till designhögskolorna, varvid således sådan utbildning skulle bedrivas vid samtliga designhögskolor. Detta förutsätter dock att ett intimt samarbete upprättas mellan designhögskolor och tekniska högskolor, eventuellt genom att ifrågavarande utbildning fördelas på de bägge typerna av högskolor.

I de städer där utbildning av närmiljöarkitekter skall bedrivas vid teknisk högskola (motsvarande) skall avgränsningen mot designhögskolans utbildningsområde göras utifrån den principiella utgångspunkten att arkitekturens objekt i regel är bundna till platsen, medan designobjekten i regel är flyttbara. De sakkunniga förutsätter att utbildningen av inredningsritare förläggs till yrkesskolan. De studerande skall sedan ha möjligheter att fortsätta sin utbildning vid formhögskola och andra högskolor om de har fallenhet för mer kvalificerad verksamhet. De sakkunniga är medvetna om att deras ställningstagande på den här punkten är relativt obestämt. De sakkunnigas kontakter med företrädare för Svenska inredningsarkiTill intagningsbestämmelserna återkomtekters riksförbund (SIR) och Svenska arki- mer de sakkunniga nedan i samband med tekters riksförbund (SAR) har inte givit frågan om hur utbildningen av närmiljönågon entydig vägledning för beslutet. Svå- arkitekter skall inordnas i övrig utbildning righeterna att mer bestämt ta ställning till vid arkitektursektion. denna fråga hänger samman med att utveckÄven om utbildning av närmiljöarkitekter lingen på detta område är svår att över- förläggs till tekniska högskolor måste samtblicka och att utbildningssituationen inom liga designhögskolor ge orientering vad gälnågra år kan vara ganska olika dagens. Detler utformandet av den totala miljön. Som ta kan motivera att man prövar olika alterovan framhållits kan ingen detalj utformas nativ. Detta kommer sannolikt att leda till oberoende av den rumsliga miljö den skall att rekryteringen till närmiljöarkitektutbildvara en del av. Produktdesignern har att arningen inte blir helt likformig till de olika beta utifrån vissa förutsättningar rörande högskolorna. Detta ser KUS snarast som den miljö/miljöer i vilken hans produkt skall

100 SOU 1970: 66

förande av utbildning av närmiljöarkitekter till tekniska högskolor (motsvarande) medför vissa organisatoriska och andra problem. Den nya utbildningsgången måste integreras i den redan förefintliga utbildningsorganisationen. Studieinriktningen eller specialiseringen bör inte ske alltför tidigt i utbildningen. Inordnandet av närmiljöutbildningen inom arkitektursektionerna underlättas å andra sidan av att närmiljögestaltning redan nu är integrerad i undervisningen på sektionerna, såväl i fråga om inomhus- som utomhusmiljöer. På senare år har detta förhållande ytterligare markerats genom att valmöjligheter i fråga om studieinriktning skapats i utbildningens senare del på vissa håll. Dessa alterNärmiljöns gestaltningsproblem har såle- nativ har dock olika utformningar vid olika des nära beröringspunkter med många av högskolor. Inriktningen närmiljö är särskilt uttalad designhögskolornas utbildningsområden. Det vid Chalmers tekniska högskola genom det samband med arkitektutbildningen, som bör eftersträvas, kan ernås genom att hänsyns- alternativ »rumsplanering», som från hösten 1968 prövats där. Fr. o. m. 1970 kan de arkitagande till detta önskemål sker i kursplatektstuderande i Stockholm välja mellan stunerna. Vidare måste former för samarbete dieinriktningarna husbyggnad och samhällsmellan de tekniska högskolorna och designhögskolorna skapas. Med det system av kur- planering. Vid tekniska fakulteten vid Lunds ser, som kommer att finnas vid designhög- universitet har ännu inte fattats beslut om skolorna, torde det inte bereda några större profileringen. De närmiljöproblem som behandlas vid svårigheter att ge studerande vid de tekniska högskolorna möjligheter att deltaga i vissa de tekniska högskolorna är emellertid närkurser och seminarier vid designhögskolor- mare förbundna med byggnads- och stadsgestaltning än med fri konst, konsthantverk na. Vid dessa kan vidare sådana projekt väljas, som vanligen inte förekommer vid och produktdesign. Dessa senare problem får idag i stort sett endast en behandling av teknisk högskola. En del kurser skall kunna vara gemen- orienterande art inom ämnet formlära, där samma för tekniska högskolor och design- i övrigt den allmänna grunden för arkitekhögskolor. Dessa kurser bör kunna ingå i tens konstnärliga verksamhet läggs. Om ett examen vid bägge typerna av högskola och särskilt närmiljöalternativ inrättas vid tekniska högskolor (motsvarande) tillförs den därvid värderas i poäng. Det är också av vikt att de tekniska hög- blivande arkitekten en alternativ studieinskolorna ges resurser att anordna viss un- riktning, som ger honom möjligheter till fördervisning speciellt tillrättalagd för stude- djupning inom detta viktiga område. De sakkunniga föreslår att ett sådant alternativ, rande från designhögskolorna. Utbyte av lärare mellan de bägge hög- förslagsvis benämnt närmiljöplanering med skoletyperna bör också förekomma. De sak- detaljprojektering, inrättas parallellt med kunniga uppehåller sig närmare vid möjlig- övriga alternativ i arkitektutbildningen vid heterna till samarbete mellan olika efter- Chalmers tekniska högskola och Lunds unigymnasiala utbildningsenheter i avsnitt 4.4.3. versitet, som i huvudsak motsvarar den nuInordning av närmiljöarkitektutbildning varande utbildningen av inredningsarkitekter i tekniska högskolor (motsvarande). Ett över- vid konstfackskolan och konstindustriskolan.

ingå. Vid designhögskolorna skall därför inte enbart komponenterna studeras, utan även ges orientering om miljöns helhetsgestaltning, såväl inomhus som utomhus. Därför är det angeläget att berörda studerande får tillfälle till orienterande undervisning härom parallellt med sina fördjupade studier rörande miljökomponenternas gestaltningsområden. Denna mer översiktliga undervisning bör ge inblick i såväl arkitektens olika arbetsområden som i väg- och vattenbyggarens och andra mera renodlade teknikers miljöproblem. Därför bör eftersträvas en koppling till olika sektioner vid de tekniska högskolorna. Förutom de nämnda bör kunna ifrågakomma maskinkonstruktion, elteknik, skeppsbyggnad m. fl.

SOU 1970: 66

Det ligger inte inom de sakkunnigas uppdrag att beröra hur utbildningen vid arkitektursektionerna skall organiseras i framtiden. En närmare bestämning av hur utbildningen av närmiljöarkitekter skulle inordnas i undervisningen vid arkitektursektionerna bör tas upp i ett större sammanhang. De sakkunniga anser sig dock något böra uppehålla sig vid intagningsgrunderna till arkitektutbildningen vid de tekniska högskolorna (motsvarande). Intagningsbestämmelserna till arkitektursektionerna har under senare år flera gånger upptagits till behandling. Bl. a. har det till universitetskanslersämbetet knutna utbildningsrådet för arkitektur den 9 juni 1966 tillställt ämbetet en promemoria rörande intagningsbestämmelserna för arkitektursektionerna. I utbildningsrådets skrivelse framhålls att »det är önskvärt att rekryteringen till arkitektutbildningen sker från en så bred bas inom det differentierade gymnasiet som möjligt. Det är vidare önskvärt att annan rekrytering än via gymnasium skall kunna beredas sådana sökande, som dokumenterat sig äga framstående anlag för arkitektyrket». Utbildningsrådet uppmärksammar frågan om de krav på förkunskaper och färdigheter som skall anses erforderliga i vissa ämnen som matematik och teckning. Rådet anser, att studerande utan tillräckliga förkunskaper i sådana ämnen skall beredas möjlighet att genomgå kompletterande kurser. (I matematik antingen genom högskolans försorg under förslagsvis första årskursens hösttermin eller förlagd till gymnasier och organiserad så, att den kan inhämtas under sommaren före högskolestadiernas början. I teckning föreslås kurser infogas i den verksamhet, som bedrivs av vid skolöverstyrelsen anordnade kurser vid kvällsgymnasierna på universitetsorter.) Behörig att söka inträde till arkitektursektionerna bör enligt rådet de vara, som erhållit avgångsbetyg från årskurs 3 inom gymnasiet oberoende av gren och linjevariant och som därvid erhållit minst 3 i ämnena svenska, samhällskunskap, matematik och teckning. Också personer, som inte genomgått gymnasium, men som genom praktisk yrkesutövning, eller på annat sätt styrkt sig äga framstående anlag för arkitektyrket, bör enligt rådet vara behöriga under villkor att vissa krav på förkunskaper i matematik, svenska och främmande språk uppfylls. Urvalet av sökande bör enligt rådet ske utan att viktning av betygen tillgrips. Turordningen mellan de sökande fastställs på grundval av

medelvärdet av alla i avgångsbetyget förekommande ämnen med undantag för maskinskrivning, stenografi och gymnastik. Från de utgångspunkter KUS ovan redovisat som sina, är det naturligt att de sakkunniga anser, att intagningsnormerna vid de tekniska högskolornas arkitektursektioner (motsvarande) omprövas i enlighet med de riktlinjer som skisserats av utbildningsrådet för arkitektur. Emellertid synes än större vikt böra läggas vid de sökandes konstnärliga begåvning. Som de sakkunniga framhållit ovan, är det angeläget att antagning till utbildning till närmiljöarkitekt bl. a. grundas på konstnärlig begåvning. Det synes emellertid vara förenat med svårigheter att tillämpa olika intagningsnormer för olika grupper av studerande vid arkitektursektionerna. En sådan svårighet hör samman med att en specialisering till närmiljö inte bör ske förrän i utbildningens slutskede, och ett definitivt val av specialitet varken kan, eller bör, göras redan vid tidpunkten för ansökan om inträde till arkitektursektionerna. Med intagningsfrågorna är förutbildningen förbunden. Det är uppenbart, att en integrering av arkitekternas och inredningsarkitekternas utbildning möter svårigheter av pedagogisk art om de bägge utbildningsspecialiteterna rekryterar studerande med skilda förkunskaper. Det är knappast möjligt att följa vissa delar av utbildningen på arkitektursektionerna som den nu bedrivs utan goda insikter i t. ex. matematik. Det bör därför finnas möjlighet att genom särskilda kurser eller på annat sätt inhämta de kunskaper i matematik och andra ämnen, som bedöms oundgängliga för studier vid arkitektsektion med närmiljöarkitektutbildning. Produktdesign tion

och verb al-visuell

informa-

Ovan har de yrkesgrupper som gestaltar fasta och rörliga miljödelar indelats i två huvudgrupper, produktdesigners och utformare av verbal-visuell information. Produktdesign har berörts i föregående avsnitt i samband med avgränsningen mellan de tekniska högskolornas och designhögskolornas utbildningsområden. Produktdesign har därSOU 1970: 66

vid sagts vara förbunden med utformandet av icke plats-bundna objekt. Utbildningen inom detta område skall förläggas till designhögskolorna med undantag av sådan utbildning, som är att se som ren ingenjörsutbildning. Den del av den verbal-visuella informationen, som de sakkunniga har att beröra, är den som hänger samman med information med bildsymboler, visuell gestaltning av verbal information samt i någon mån utformande av verbal information. Ovan har anförts att produktdesignern måste kunna inordna sitt arbete i miljögestaltningens helhetsproblematik. Av samma skäl måste bildinformatören behärska även den verbala informationen för att kunna inordna sitt arbete i en väl sammanhållen helhet. Utbildning inom detta område bedrivs nu vid konstfackskolan, konstindustriskolan och vissa andra utbildningsanstalter, främst inriktade åt kommersiell reklam. Även utbildning inom den verbal-visuella informationen skall bedrivas vid designhögskolorna. Utbildningsområdet behandlas därför närmare i kapitel 8, som redovisar de sakkunnigas förslag rörande utbildningen vid dessa högskolor.

med vad som anförts fördelas enligt nedanstående uppställning. De fria konstnärerna utbildas vid konsthögskolor och andra konstskolor. Konsthantverkare bereds möjlighet att alternativt studera vid konsthögskola och designhögskola. För flertalet av nämnda yrkeskategorier innebär de sakkunnigas förslag inte någon förändring i fråga om utbildningens förläggning. Det är dock att märka, att de sakkunniga föreslår att den inredningsarkitektutbildning som bedrivs vid konstindustriella skolan i Göteborg överflyttas till Chalmers tekniska högskola och motsvarande utbildning förläggs till den tekniska fakulteten vid Lunds universitet. Däremot föreslår KUS inte att tekniska högskolan i Stockholm skall innefatta sådan utbildning. Inredningsarkitektutbildningen i Stockholm skall bedrivas vid designhögskolan. KUS föreslår vidare att en särskild utbildningsgång för miljögestaltningens teoretiker, som nu saknar en målinriktad utbildningsväg, efter hand byggs upp vid designhögskolorna.

4.3.6 Utbildningsenheter Sammanställning av förläggningen av utbildningen inom design och näraliggande områden Ovan har tre huvudgrupper av yrkesverksamma inom miljöutformningens område utskilts. Utbildningen av dessa skall i enlighet 1. Miljögestaltningens teoretiker

2. Samhällsplanerare, arkitekter, ingenjörer m. fl.

3. De som gestaltar fasta och rörliga miljödelar a) produktdesigners b) utformare av verbal-visuell information 1

Till denna utbildning återkommer KUS i ett

SOU 1970: 66

Utgångspunkter De sakkunniga föreslår, att vardera tre konsthögskolor och designhögskolor i framtiden skall finnas i landet. Avgränsningen mellan dessa har berörts ovan varvid har framgått, att följande utbildningsområden designhögskolor tekniska högskolor universitet tekniska högskolor (motsvarande) universitet arkitekturskolan vid konsthögskolan i Stockholm1 Nordiska institutet för samhällsplanering

designhögskolor designhögskolor reklamskolor e betänkande. 103

skall täckas av resp. högskola. glasindustri, metallindustri, textilindustri Konsthögskolorna skall ge utbildning och keramisk industri kan medverka till att inom det område, som traditionellt benämns ge den enskilda skolenheten en speciell profri konst, till vilket de sakkunniga också fil. räknar konsthantverk. Vidare skall de stuInom flertalet av de utbildningsfält som derande kunna arbeta med gestaltningspro- de sakkunniga har att beröra, liksom på anblem, som anknyter till arkitektur. KUS gränsande områden, förefinns en koncentraåterkommer till utbildningen vid arkitektur- tion av utbildningsanstalter och kulturinstiskolan och materialinstitutet vid konsthög- tutioner till Stockholm. Detta kommer de skolan i Stockholm i ett senare betänkande. konst- och designhögskolor som förläggs till Designhögskolorna skall ge utbildning Stockholm till godo, bl. a. i fråga om tillinom den industriella produktionens olika gång till fasta, och speciellt tillfälliga, lärarområden och omfatta utbildning inom visukrafter. Dessa förhållanden gynnar utbildell kommunikation, framför allt avsedd för ningen i Stockholm och kan bidra till att kommande arbete inom olika områden av locka ett större antal sökande till Stockholm informations- och upplysningsverksamhet. än vad som svarar mot det geografiskt beVid designhögskolan i Stockholm skall även stämda upptagningsområdet. Arbetstillfälleutbildning av närmiljöarkitekter (inrednings- nas koncentration till Stockholm kan antas arkitekter) ske. Orientering om miljögestalt- verka i samma riktning. ningens helhetsproblematik skall ingå i utDet vore olyckligt, om konst- och designbildningen vid samtliga designhögskolor. högskolorna i Stockholm skulle ge, eller av Designhögskolorna skall vidare ge kunska- många komma att upplevas ge, en mer värper i miljöteori dels som integrerande mo- defull utbildning än övriga konst- och dement i de ordinarie studerandes undervis- signhögskolor. En viss differentiering av ning, dels också i form av seminarier och utbildningen vid de olika högskolorna bidrar liknande verksamhetsformer lämpade även till att neutralisera de fördelar skolorna i för studerande med huvuddelen av sina stu- Stockholm av institutionella skäl har i fördier förlagda till annan eftergymnasial ut- hållande till skolor i andra städer. En dylik bildningsanstalt och för yrkesverksamma. profilering leder till att skolorna lockar läFort- och vidareutbildning skall inta en rare och studerande med delvis olika intresframträdande plats vid konst- och design- seinriktning, varvid således den enskildes högskolorna. inriktning påverkar val av högskola. Det är Till skillnad mot formhögskolorna är en givetvis av vikt, att profileringen inte resuldifferentiering mellan de enskilda konst- och terar i att nivåskillnader mellan skolorna designhögskolorna önskvärd och bör under- uppkommer. lättas på olika sätt. En dylik differentering Av ovanstående torde framgå, att utbildkommer naturligt att uppstå. Några ingåen- ningsenheterna bör tilldelas likvärdiga resurde, centralt bestämda, direktiv för utbild- ser då det gäller att förverkliga sina resp. ningens bedrivande kommer inte att ges, utbildningsprogram. Däremot skall varje envarför varje skola får tillfälle att utveckla skild utbildningsenhet självständigt inom sin speciella särart. Detta kan antagas ske fastställda ramar bestämma över sin verkgenom att olika läraruppsättningar sätter samhet. I likhet med förhållandena vid sin prägel på undervisningen och genom att formhögskolorna skall tillgängliga medel olika studerandekategorier kan komma att kunna disponeras med viss frihet till de änsöka sig till skilda skolor. damål, skolan själv finner mest angelägna. Även de speciella förhållandena på orten Sedan erfarenheter vunnits synes programkan komma att verka i samma riktning. De budgetering vara en lämplig metod för kostspecifika industriella förutsättningarna bör nadsredovisning och budgetarbete. utnyttjas. Det kan t. ex. synas naturligt, att Som ett led i de strävanden, som berörts närhet till speciella industricentra som t. ex. ovan, bör konst- och designhögskolorna i

104 SOU 1970: 66

förekommande fall tillvarata de traditioner, bildning adekvata utbildningsresurserna samsom formats vid nu förefintliga skolor. Så- lade till en utbildningsenhet. Å andra sidan kommer de berörda utbildväl konsthögskolan i Stockholm, Valands ningarna enligt de sakkunnigas förslag att konstskola, konstfackskolan som konstinvara så organiserade, att nödvändig samorddustriskolan har en lång tradition, som motning och samverkan dem emellan lätt kan svarande skolor i framtiden kan föra vidare uppnås och så att ett gemensamt och ratiooch utveckla. nellt utnyttjande av förefintliga resurser kan Genom en sådan profilering motverkas komma till stånd. Med de öppna utbildockså tendenser till centralisering av värdeningsformer de sakkunniga skisserat blir det ringar på konstens område. Det måste finnas möjligt för varje studerande att hämta de utrymme för konstnärer med skilda ideal kunskaper som han finner vara viktiga för att kunna göra sig förstådda. Detta gäller kanske speciellt under den känsliga och av- sin utbildning. Samarbete mellan studerande görande tid då den unge konstnären genom- vid olika högskolor blir möjligt och att stugår sin utbildning på konsthögskola. Det är derande kommer att finna sådant samarbete därför ett oeftergivligt krav att varje hög- önskvärt är helt i linje med de sakkunnigas skola skall fungera som en självständig en- tankegångar. De värdefulla kontakterna mellan olika studerandegrupper kommer het och att inte någon framstår som filial alltså att kunna komma till stånd utan en till eller kopia av en annan. Även de senast framförda synpunkterna organisatorisk och lokalmässig sammanslagpekar på att man bör vidtaga konkreta åt- ning av den högre konstnärs- och designergärder för att säkra en rik facettering av utbildningen, och dessutom kommer flertalandets utbildning inom de berörda områ- let studerande att ha genomgått formhögdena. Man bör sträva efter att skapa alter- skola och där konfronterats med studerande nativa utbildningar; formerna för och in- med andra utbildningsmål. I detta sammanhang bör vidare betonas riktningen av undervisningen vid de olika att formerna för utbildningen vid konsthöghögskolorna bör ges tillfälle att utvecklas åt olika håll. Förutom de åtgärder, som skotorna och designhögskolorna kommer att skilja sig åt i väsentliga avseenden. Vid de föreslagits ovan, kan t. ex. den professur med teoretisk inriktning, som föreslås finnas förra kommer studierna att ske i mycket fria knuten till varje konsthögskola, ges skilda former medan utbildningen vid de senare kommer att vara mer bunden då den kräver beteckningar. en mer samordnad undervisning, grupparbeDe sakkunniga har övervägt lämpligheten av att föra samman utbildningen vid konst- ten och anknytning till verksamhet i yrkeshögskolorna och designhögskolorna till ge- livet. Detta kan skapa svårigheter om utbildmensamma, organisatoriskt och lokalmässigt ningarna förs till samma enheter. Att de stusammanhållna, enheter. En sådan organisa- derande vid konsthögskolorna skall ha tilltion medför vissa fördelar. Bl. a. underlättas gång till egna ateljéer till skillnad mot de i någon mån ett rationellt utnyttjande av som studerar design kan leda till liknande personal, verkstäder och andra resurser. Ut- svårigheter. De sakkunniga hyser också farhågor för budet av kurser vid varje utbildningsenhet att utbildningen inom den fria konsten skulkan bli större. Administrativa rutiner som le få svårt att göra sina intressen och sin utanordnande av löner effektiviseras. Utbildningen vid designhögskolorna måste integritet gällande om utbildningen förs till innehålla formstudier och fritt skapande, samma enheter som designerutbildningen. Metodiken vid arbete inom fri konst skiljer vilket också synes tala för en organisatorisk integration mellan den högre designer- och sig i väsentliga avseenden från arbetsmetokonstnärsutbildningen. Vidare kan det synas diken vid design, problemen angrips från rationellt att de studerande, som önskar skilda utgångspunkter. Som tidigare framägna sig åt konsthantverk, får de för sin ut- hållits är målet för undervisningen vid SOU 1970: 66

konsthögskolorna primärt att utveckla de studerandes konstnärliga uttrycksmedel, medan vid designhögskolorna detta endast är en av flera riktpunkter. För de studerande vid konsthögskola utgör utomkonstnärliga kunskaper och färdigheter underordnade redskap i en skapelseprocess ledande fram till ett konstverk. Designern måste däremot ständigt konfronteras med en mängd fakta som hämtats in från skilda områden och som direkt tillämpas i hans arbete. En sådan utåtriktad attityd kännetecknar inte alltid arbetet inom den fria konsten. Den frie konstnären har i allmänhet behov av viss avskildhet och tillfälle att utvecklas i lugn rytm under fria former. De sakkunniga vill också anföra att den profilering mellan olika utbildningsenheter, som är särskilt angelägen i fråga om utbildningen inom den fria konsten, skulle försvåras om konst- och designhögskolor organisatoriskt och lokalmässigt skulle föras samman.

och Lund/Malmö (se nedan). I Lund/ Malmö finns f. n. inte någon motsvarighet till dessa högskolor. Det är möjligt att frågan om konsthögskolornas och designhögskolornas organisatoriska ställning därför lämpligen kan lösas på ett annat sätt i Skåne genom att man där prövar en organisationsform innebärande att de bägge berörda utbildningarna förs samman till en enhet. De organisatoriska frågorna behandlas utförligt i avsnitt 4.5. Därav framgår, att berörda högskolors organisatoriska status och inbördes ställning föreslås anpassas efter lokala förhållanden, vilket gör att utbildningsinstitutionerna kan antas uppvisa betydande skillnader sinsemellan i dessa avseenden. Antal och förläggning

De sakkunniga förordar att utbildningen vid konsthögskolor och utbildningen vid designhögskolor förläggs till i princip skilda enheter. Det är dock önskvärt att dessa förläggs nära varandra. Som tidigare framhållits bör dock pedagogisk samverkan och samordning av personella, tekniska, administrativa och ekonomiska resurser komma till stånd mellan konst- och designhögskolor förlagda till samma ort. Även för samarbetet med på orten eventuellt befintliga utbildningsanstalter (t. ex. universitet, tekniska högskolor, musikhögskola och scenskola) kan en långt gående samordning vara fruktbar. De sakkunniga anser emellertid inte, att en sådan samordning bör kodifieras i stadgar utan att i stället samarbete på det lokala planet bör växa fram efter hand. Ett sådant informellt samarbete kan bl. a. ernås genom att berörda institutioner på eget initativ inrättar organ av typ rektorsmöten, lokala samarbetsnämnder osv.

De sakkunniga föreslår att två nya konsthögskolor och tre designhögskolor inrättas under perioden 1974-1975 (se avsnitt 12.2.1). Det sammanlagda antalet konsthögskolor och designhögskolor skulle därmed bli tre vardera. Detta antal synes väl avvägt med hänsyn till det planerade totala antalet studerande inom resp. område. Ytterligare skolor bör byggas upp om och när ett ökat utbildningsbehov ger underlag för detta. Antalet utbildningsenheter kan dock inte bestämmas enbart med utgångspunkt i det totala antalet studerande. Också andra förhållanden måste beaktas. Det är bl. a. angeläget att utbildningen inte koncentreras alltför mycket till en viss del eller vissa delar av landet, eftersom detta skulle inverka menligt på den önskvärda facetteringen av det samlade utbildningsutbudet. Vidare kan lokaliseringen utnyttjas för att vitalisera kulturlivet i de orter till vilka utbildningen förläggs. Å andra sidan är ett redan förefintligt vitalt konstliv en av förutsättningarna för att en konsthögskola skall kunna inrättas i en viss ort.

De sakkunnigas förslag i fråga om förläggningen av konsthögskolor och designhögskolor innebär att sådana i framtiden kommer att finnas i Stockholm, Göteborg

De sakkunniga utgår vidare från att konst- och designhögskolor bör förläggas till samma orter eftersom utbildningarna är näraliggande och skall stödja varandra.

106 SOU 1970: 66

Konst- och designhögskolor bör inrättas vid designhögskolorna i så hög grad är bei Stockholm, Göteborg och Lund/Malmö. roende av närheten till en konsthögskola, att Med tanke på den utbildning inom ifråga- de inte anser sig kunna föreslå att en designvarande områden, som redan bedrivs i högskola nu förläggs till Norrland. Stockholm och Göteborg, är det naturligt, att konst- och designhögskolor förläggs till dessa orter. Vidare finns där andra utbild- Namnfrågan nings- och kulturinstitutioner, som kommer Benämningen »konsthögskolor» för landets att kunna stödja och befrukta verksamhehögsta utbildningsanstalter för fri konst falten. ler sig naturlig. Benämningen anknyter ockDe återstående högskolorna bör förläggas så till gängse beteckningar inom det eftertill en ort i Skåne. Även inom detta område gymnasiala utbildningsområdet i övrigt. finns utbildningstraditioner inom den fria De sakkunniga har också övervägt bekonstens område och ett vitalt konstliv. Vid nämningen konstakademier för att markera den tekniska fakulteten vid Lunds universinivåskillnaden gentemot formhögskolorna tet ges utbildning, som knyter an till design. och för att vinna anslutning till terminologin Förslaget innebär, att ingen konst- eller i vissa andra länder. KUS har dock funnit designhögskola i första omgången placeras det mindre lämpligt att använda termen norr om Stockholm. Det är ur många synakademi i detta sammanhang eftersom akapunkter olyckligt med en sådan ojämn fördemi enligt svenskt språkbruk i första hand delning av högskolorna. De sakkunniga har för tanken till en annan typ av institutioner emellertid funnit, att förutsättningarna i visän utbildningsanstalter. sa avseenden är ogynnsamma för att inrätta Konsthögskolorna föreslås få följande en konsthögskola i Norrland. Som ovan namn: konsthögskolan i Stockholm, Valands framhållits, måste en sådan utbildningsinstikonsthögskola och konsthögskolan i Lund/ tution kunna repliera på andra institutioner Malmö. De sakkunniga finner att konsthögsom t. ex. museer. Några konstsamlingar av skolan i Göteborg bör ha en benämning som betydelse finns inte i norrlandsregionen. markerar kontinuiteten med den utbildning, Det är emellertid möjligt att förläggningsom bedrivs vid Valands konstskola. en av en formhögskola till Norrland, vilket De sakkunniga har övervägt huruvida de sakkunniga föreslår, kan bidraga till att »design» är den lämpligaste beteckningen på stimulera konstlivet i området så, att en den verksamhet som avses (en beskrivning förläggning av en konsthögskola till landets av designerns verksamhet återfinns i avsnitt norra delar senare kan bli aktuell. Härvid 8.1.2). Som alternativ beteckning framstår i spelar givetvis andra kulturpolitiska åtgärförsta hand »formgivning», vilken beteckder från samhällets sida in. Sålunda kan ning föredras av språkvårdande expertis. På resultatet av arbetet inom 1965 års museigrunder som framgår av avsnitt 2.2.4 föreoch utställningssakkunniga komma att pådrar emellertid KUS benämningen design. verka situationen i fråga om museiverksamI och med att KUS funnit denna benämning heten i Norrland och verksamt bidraga till vara den lämpliga är det naturligt att också att förutsättningarna för inrättande av en utbildningsinstitutionerna föreslås kallas dekonsthögskola i Norrland förbättras. Det signhögskolor. Dessa föreslås således besynes emellertid som betydande insatser därnämnas designhögskolan i Stockholm, devid skulle erfordras. signhögskolan i Göteborg resp. designhögFörutsättningarna för att förlägga en skolan i Lund eller designhögskolan i designhögskola till Norrland är betydligt Malmö beroende av var den tredje skolan gynnsammare, speciellt om föreliggande plaförläggs. ner på att påbörja högre teknisk utbildning där förverkligas. Avgörande för de sakkunniga har emellertid varit, att verksamheten SOU 1970: 66

4.4 Konstnärsoch designerutbildningens förhållande till utbildningsväsendet i övrigt 4.4.1 Det allmänna skolväsendet

ningar av näraliggande slag, som beskrivs i kapitel 3. Genom inrättande av de av KUS föreslagna utbildningsinstitutionerna kommer förutsättningarna för verksamheten vid flera av de ovan berörda skolorna att förändras i högre eller lägre grad. Det är emellertid inte de sakkunnigas uppgift att föreslå nyorientering eller andra modifikationer för samtliga dessa utbildningar. De kan i stället själva antas komma att åstadkomma den anpassning till de nya förhållanden, som kan tänkas föranledas av de sakkunnigas arbete.

Det övervägande flertalet studerande vid form-, konst- och designhögskolor kan antas komma att ha genomgått gymnasieskola. Något formellt och absolut krav på att de studerande skall ha genomgått gymnasieskola uppställs dock inte. Inte heller uppställes krav på att de studerande skall ha genomgått vissa linjer eller grenar inom gymnasieskolan. Vid inträde till de föreslagna högskolorna skall meritvärdet vara detsamma för samtliga linjer De sakkunniga vill dock något uppehålla och grenar av den gymnasiala utbildningen. sig vid de fria konstskolornas framtida ställGymnasieskolan kommer efter den planera- ning. de reformen att innehålla utbildningslinjer Viktiga delar av de fria konstskolornas som är yrkesinriktade och ger konkreta yrfunktioner kommer i framtiden att övertas keskunskaper. KUS har i sitt förslag till av formhögskolorna. Det torde vara realiseftergymnasiala utbildningsvägar beaktat att tiskt att räkna med att ett antal av de fria den kommande gymnasieskolan innehåller konstskolorna kommer att upphöra om yrkesinriktad utbildning, som väsentligt skilformhögskolor inrättas. jer sig från vad som traditionellt förknipDet framstår emellertid som önskvärt att pats med gymnasiestudier. KUS har i samundvika att ett monopol på grundutbildband med sina överväganden om formhögningen inom framför allt den fria konstens skolans nivå berört anknytningen till gymområde uppstår. Formhögskolorna kommer nasieskolan. att ge en relativt fast organiserad utbildning Ett samband mellan den yrkesinriktade med viss betoning av teoretiska moment. De utbildningen på gymnasial nivå och den fria konstskolorna bedriver i dag en utbildeftergymnasiala utbildningen upprättas ock- ning av delvis annan karaktär. Det vore så genom de betydande inslag av fortbild- från vissa synpunkter olyckligt om dessa utning, som skall finnas vid de föreslagna hög- bildningsalternativ inte skulle stå de studeskolorna. I detta sammanhang kommer när- rande till buds i framtiden. Det är av värde mast formhögskolorna att bli aktuella. Sam- att skolor med en delvis annan profil än bandet mellan gymnasieskolan och formformhögskolorna finns vid sidan om de sehögskolorna i detta avseende berörs när- nare. De mest vitala av de fria konstskolormare i avsnitt 6.2.3. na bör därför ges statligt stöd för fortsatt KUS vill även peka på möjligheterna av verksamhet. att resurser som lärare och viss maskinell De sakkunniga anser sig inte närmare utrustning kan utnyttjas gemensamt av böra beröra hur detta stöd skall utformas. formhögskolor och gymnasieskolor. En ingående prövning av de olika skolornas 4.4.2 Fria konstskolor m. m. För närvarande bedrivs konstnärlig utbildning bl. a. vid de fria konstskolorna (avsnitt 3.8.1). De sakkunniga förutsätter att dessa utbildningsmöjligheter kommer att bestå även i framtiden liksom de övriga utbild108

kvalitet synes dock böra göras och stödet utgå med hänsyn till resultatet av denna prövning. Ekonomiskt stöd synes böra ges antingen till skolenheterna direkt eller, som nu är fallet, via deras samarbetsorgan. Vidare bör övervägas möjligheterna att inordna vissa av de fria konstskolorna i det statliga studiemedelssystemet så att studeSOU 1970: 66

rande där jämställs med studerande vid 4.4.3 Annan eftergymnasial utbildning andra utbildningsanstalter på motsvarande nivå. Även detta synes dock förutsätta att Samtliga de utbildningsinstitutioner KUS föreslår inrättade skall ge eftergymnasial utskolorna kvalitetsbedömes. De fria konstskolorna står i dag med nå- bildning. KUS räknar med att formhögskogot undantag utanför det statliga studiefi- lorna, åtminstone på sikt kommer att avnansieringssystemet vilket medför betydande lasta annan eftergymnasial utbildning, framsvårigheter för många studerande. De sak- för allt vid de filosofiska fakulteterna efterkunniga föreslår därför att dessa studerande som formhögskolestudier skall kunna tillinterimistiskt, tills formhögskolor inrättas godoräknas vid avläggande av filosofie kanoch ett slutligt ställningstagande till eventu- didatexamen (se avsnitt 6.2). Även studier ella stödåtgärder för vissa av dessa skolor vid andra utbildningsenheter än universitet tas, ges rätt till statligt studiestöd enligt kan med fördel kombineras med utbildning samma grunder som gäller studerande vid vid formhögskola. De studerande vilka låter utbildning vid gymnasieskolorna. formhögskola ingå som en del i en filosofie Förutom av statliga insatser är de fria kandidatexamen kommer förmodligen att i konstskolornas möjligheter att överleva på de flesta fall förlägga universitetsstudierna längre sikt naturligtvis beroende av kommuefter det att de genomgått formhögskola, nernas vilja att ge dem ekonomiskt och anmen några kan komma att vilja genomgå nat stöd. Det kommunala stödet är dock för den konstnärliga grundutbildningen först närvarande av tämligen liten omfattning. efter akademiska studier med eller utan exaOm antalet platser vid de fria konstskomen. Även i de fall formhögskolan kombilorna blir stort, rubbas i viss mån den plan för utbildningen inom konst och design som neras med studier vid fackhögskolor som KUS lägger fram. Det finns exempelvis risk t. ex. teknisk högskola, handelshögskola elför att de, som utan framgång sökt vinna ler journalisthögskola kommer den konstinträde till formhögskola, i avvaktan på närligt orienterade utbildningen ibland att kommande ansökningstillfällen förlägger förläggas efter utbildningen vid annan högstudier till fria konstskolor. Därmed för- skola. Det framstår ur många synpunkter som längs dessa studerandes utbildningstid i icke önskvärt att sådan tvärutbildning skall kunönskad utsträckning eftersom utbildningen na erhållas. Inom flera av näringslivets sekvid formhögskolorna inte förutsätter tiditorer skulle en utbildning som förenar t. ex. gare konstnärlig utbildning. tekniska eller ekonomiska element med Konstskolestuderande som senare inte vinkonstnärlig orientering vara av stort värde. ner inträde vid formhögskola går miste om En sådan utbildning skulle å andra sidan många av de fördelar i fråga om fortsatta bli relativt lång om den inte samtidigt inneutbildningsalternativ m. m. som formhögbär en avkortning av någon eller bägge de skolestudierna ger. Förslaget om inrättande ordinarie studievägar som ingår i kombinaav formhögskolor är ju tillkommet bl. a. med tanke på de olägenheter som vidlåder tionen. I fråga om formhögskolorna bör detta nuvarande utbildningsalternativ. Sannolikt kommer emellertid en stor del problem på lång sikt finna sin lösning i att av de studerande vid de fria konstskolorna denna utbildning skall kunna tillgodoräknas att söka sig direkt till konsthögskolor, och i examen inte enbart vid filosofisk fakultet kanske i någon mån till designhögskolor, vid universiteten utan även vid andra fakulutan att dessförinnan genomgått formhög- teter och vid formhögskolorna. De sakkunskola. Blir denna grupp studerande stor för- niga vill därför föreslå att möjligheterna för loras en del av de fördelar för konst- och ett sådant arrangemang utreds när erfarendesignhögskolorna, som inrättandet av heter från formhögskolornas verksamhet vunnits. formhögskolorna medför. SOU 1970: 66

Över huvud är de sakkunniga av den uppfattningen, att en större rörlighet och därmed en starkare integration och ett vidgat samarbete är eftersträvansvärd inom det eftergymnasiala utbildningsväsendet så att t. ex. möjligheterna att kombinera studier vid olika utbildningsanstalter väsentligt ökas. Detta är en av de principer som ligger bakom de sakkunnigas förslag rörande konstnärs- och designerutbildningen. Man kan emellertid ifrågasätta, huruvida en person med fullständig utbildning vid t. ex. handelshögskola och som vill komplettera sin utbildning med konstnärligt orienterade studier i första hand bör hänvisas till formhögskola eller designhögskola. Det mest logiska förefaller vara, att personer som redan avlagt akademisk examen hänvisas till designhögskola eller konsthögskola. De studerande kan där välja att under längre eller kortare tid delta i de kurser som är mest attraktiva för dem, medan studierna vid formhögskola bildar en mer odelbar enhet vari delutbildning inte är av så stort värde. Trots att formhögskoleutbildningen i fråga om kunskaper och nivå är mer anpassad efter studerande utan någon tidigare konstnärlig utbildning än vad konst- och designhögskolorna är, föreslår KUS sålunda att personer med akademisk examen, som önskar komplettera denna med konstnärligt orienterad utbildning, i första hand hänvisas till design- eller konsthögskola som specialstuderande och att vissa kurser vid dessa utbildningsanstalter läggs upp så att de kan passa sådana studerande. Studerande med examina från andra högskolor kommer att bidra med värdefulla kunskaper som kan göra t. ex. projektarbetena därstädes ytterligare givande. De sakkunniga uppehåller sig fortsättningsvis i detta avsnitt vid utbildningen vid konst- och designhögskolorna och dessas samordning med annan eftergymnasial utbildning. I detta sammanhang må erinras om vad KUS har framfört i samband med övervägandena om den framtida utbildningen av den yrkesgrupp som i dag benämnes inredningsarkitekter (avsnitt 4.3.5). 110

KUS förutsätter att en nära kontakt upprättas mellan konsthögskolor och designhögskolor inbördes samt mellan dessa utbildningsinstitutioner och andra högskolor och universitet. De andra högskolor som därvid i första hand kommer i fråga är tekniska högskolor, handelshögskolor och vissa delar av den utbildning som bedrivs vid karolinska institutet och motsvarande utbildningsanstalter utanför Stockholm. Vid universiteten är det främst delar av samhällsvetenskapliga, ekonomiska och rättsvetenskapliga discipliner som kan vara av intresse för designstuderande. Designhögskolan bör liksom konsthögskolan vidare kunna repliera på samarbete med institutioner för högre konstnärlig utbildning, som statens scenskolor och dramatiska institutet. Vidare bör samarbetsformer med folkbildningsorganisationerna utvecklas. Samarbete mellan olika utbildningsanstalter och ämnesområden framstår som önskvärt ur många synpunkter. Det är emellertid svårt att avgöra i vilken grad detta samarbete skall styras och institutionaliseras genom åtgärder och föreskrifter från statsmakternas sida. Det kan hävdas att det bör ankomma på skolorna själva att praktiskt organisera och utveckla de kontakter som är ägnade att berika utbildningen. Det är skolorna som har den mest ingående kännedomen om de behov som föreligger, och som kan ta de kontakter som för tillfället framstår som angelägna. Alltför detaljerade direktiv kan snabbt komma att binda samarbetskanalerna och hindra utveckling i nya riktningar. Å andra sidan kan frånvaron av klart uttalade direktiv leda till att något samarbete inte kommer till stånd i praktiken. KUS har dock funnit, att samarbetet mellan olika utbildningsinstitutioner bör utvecklas naturligt utan detaljerade direktiv. Statsmakterna bör inskränka sig till att undanröja hinder för, och genom positiva åtgärder underlätta, sådant samarbete. KUS har i sitt förslag på olika sätt sökt skapa förutsättningar för kontakter mellan olika utbildningsanstalter. Det är enligt KUS uppfattning mer angeSOU 1970: 66

läget att den huvudsakliga kontrollen och värderingen av verksamheten kommer från lärare och studerande, än att överordnade organ svarar för detta. KUS förutsätter att lärare och studerande, antingen enskilt eller genom sina organisationer, medelst skrivelser eller på annat sätt meddelar sina synpunkter och förslag till de som närmast ansvarar för kontakterna med andra utbildningsanstalter. Det direkta ansvaret för initiering och organisation av samarbete med andra utbildningsinstitutioner bör vid konst- och designhögskolorna åvila styrelsen i samråd med utbildningsnämnden. De sakkunniga vill i detta sammanhang framhålla, att samarbete bör initieras inte enbart med utbildningsinstitutioner, utan även med institutioner som huvudsakligen ägnar sig åt forsknings- och utvecklingsarbete, t. ex. arbetsmedicinska institutet och Glasforskningsinstitutet. Underlättande för samarbete med andra skolor är, att utbildningen vid konst- och designhögskolor byggs upp kring ett kurssystem, som gör det möjligt för studerande med annan huvudinriktning att delta i ett större eller mindre antal kurser vid dessa skolor. På motsvarande sätt skall konstoch designstuderande kunna delta i undervisningen vid andra högskolor och universitet. För designhögskolornas del synes det lämpligt att samarbetet till stor del länkas till de specifika arbetsuppgifter som ges inom ramen för projekten. Ett liknande samarbete har redan inletts exempelvis mellan fackavdelningen för metall vid konstfackskolan och tekniska högskolan i Stockholm. Ett ömsesidigt utbyte av studerande mellan olika skolor för med sig vissa problem. Ett sådant problem är att vissa utbildningslinjer är spärrade. Sådana utbildningsvägar som av ekonomiska eller andra skäl av statsmakterna begränsats i fråga om tillgängliga studerandeplatser bör enbart i undantagsfall belastas med icke ordinarie studerande. I den mån icke ordinarie studerande skall beredas plats, bör antalet extraplatser, och de SOU 1970: 66

kurser som skall tillföras extraplatser, preciseras och särskilda medel anslås. KUS finner dock att även vissa kurser ingående i spärrad utbildning utan olägenheter kan utökas i fråga om studerandeantal och att i en del fall ett tillskott av elever med annan huvudinriktning skulle tillföra undervisningen nya, berikande aspekter. Det torde bl. a. gälla vissa kurser vid de tekniska högskolornas arkitektursektioncr, där ett närmare samarbete med konsthögskolorna och designhögskolorna skulle utgöra ett värdefulll inslag i utbildningen. Praktiska och andra svårigheter synes dock i regel omöjliggöra att spärrade studier öppnas för studerande från andra högskolor. I den utsträckning konst- och/eller designstuderande bedömes böra få tillfälle att genomgå delar av sådan spärrad utbildning bör denna i stället meddelas inom ramen för den utbildning, som bedrivs av och inom konst- och/eller designhögskolorna under ledning av tillfälligt engagerade lärare från de spärrade utbildningarna. Därigenom går de studerande visserligen i regel miste om en värdefull direkt personlig kontakt med studerande från spärrade utbildningslinjer. En sådan kontakt kan dock vinnas genom att kurser vid konst- och designhögskolorna hålls öppna för studerande från andra skolor. Resurserna vid konst- och designhögskolorna dimensioneras så, att ett antal icke-ordinarie studerande kan beredas plats. Till undervisningen inom icke spärrade eftergymnasiala utbildningsvägar bör enligt KUS intresserade konst- och designstuderande i största möjliga mån beredas tillträde. KUS föreslår därför att de studerande som vunnit inträde vid konst- eller designhögskolor, ges behörighet att studera också vid ospärrade eftergymnasiala utbildningsanstalter, dvs. i första hand universiteten, oavsett de studerandes formella kompetens i övrigt. Studier vid andra högskolor skall kunna tillgodoräknas konst- och designstuderande vid tilldelning av studiemedel och i examen vid designhögskola. På motsvarande sätt skall godkänd tentamen för kurs vid designhögskola kunna ingå i examen som avläggs 111

vid filosofisk fakultet. En bestämd kurs skall dock kunna tillgodoräknas samma studerande i högst en examen, och kurser från annan högskola än den vid vilken examen avläggs kunna uppgå till vad som motsvarar högst en tredjedel av normalstudietiden för examen eller det antal poäng som krävs för examen. Därigenom undvikes att studerande skriver in sig vid en utbildningsanstalt, men förlägger huvudparten av studierna till annan anstalt. Enligt KUS mening bör också vissa kurser som anordnas av de frivilliga bildningsförbunden i samarbete med konsthögskola eller designhögskola kunna tillgodoräknas i examen vid designhögskola. Ett ytterligare problem som kan uppkomma vid en utvidgad samordning av utbildningen vid olika högskolor är att undervisningen är anpassad till endast den grupp studerande som är inskriven vid resp. utbildningsanstalt. Det torde vara rimligt att anta, att kurserna i många fall inte kan läggas om så att de är direkt tillämpliga för utbildning vid konst- och designhögskolor. Det torde då vara lämpligt att utbildningsinstitutionerna byter lärare sinsemellan i stället för elever. De ämnesområden inom vilka utbildning huvudsakligen bedrivs utanför konst- och designhögskolor, men som ändå är av intresse för konst- och designstuderande sedan ämnesstoffet bearbetats för att fylla just de senares behov, bör därför förläggas till konst- och/eller designhögskola bl. a. med anlitande av lärare från andra skolor. Vissa av dessa kurser kan mycket väl tänkas få en uppläggning som gör dem fullt likvärdiga med de kurser som ges vid den utbildningsinstitution där utbildning i ämnet huvudsakligen bedrivs, och därmed kunna utgöra alternativ till de kurser som gives där för studerande i ämnet som önskar få en specialinriktning i studierna. Kurserna skall då kunna ingå i examen vid exempelvis filosofisk fakultet. Därmed skulle således utnyttjande av lärarkrafter från andra högskolor kunna medföra en överföring också av studerande från dessa skolor. I de fall förefintliga kurser inte kan an112

passas så att de tillfredsställer kraven från flera utbildningsanstalter finns också möjligheten att inrätta nya kurser, som läggs upp i samarbete mellan de olika skolorna. Dessa kurser kan förläggas till den skola som av lokalmässiga och andra skäl anses vara mest lämpad, och vara öppna för studerande från olika håll. Förmodligen kommer samarbete av denna art inte i första hand att gälla reguljära kurser, återkommande i princip oförändrade år från år och inordnade som fasta inslag i undervisningsprogrammet på högskolorna. Samarbete av denna art kommer förmodligen i regel bäst att ske i form av seminarier, symposier o. d. kring ett visst tema. Samarbetet mellan olika högskolor skall inte endast beröra undervisningen utan också forskningen. Inom många av de områden som närmast berör KUS utredningsarbete är forskningen eftersatt och de uppgifter den har att gripa sig an är i många fall av grundforskningskaraktär. Detta oaktat synes ett stort antal angelägna forskningsuppgifter kräva tvärvetenskapliga insatser och alltså samarbete över traditionella ämnes- och institutionsgränser. Nedan anges exempel på områden inom vilka forskning kan bedrivas vid designhögskola i samarbete med andra institutioner (se vidare avsnitt 8.6). Produktdesign och visuell information i samverkan med institution för maskinteknik, elektroteknik, arkitektur m. fl. vid teknisk högskola och med Grafiska institutet, Institutet för högre reklamutbildning, institution vid handelshögskola som behandlar marknadsföring o. d., institution för psykologi vid universitet m. fl. Miljögestaltning i samverkan med institution för arkitektur vid teknisk högskola, institution för sociologi, psykologi m. fl. vid universitet, Nordiska institutet för samhällsplanering. KUS förutsätter också, att den forskning som kan komma att bedrivas vid konsthögskolorna sker i samarbete med andra institutioner.

SOU 1970: 66

bibehållande av denna tjänstetyp talar vissa omständigheter, bl. a. de stora kraven på Utgångspunkter både bredd och djup i lärarnas kunskaper Konstnärsutbildningssakkunnigas utred- i ämnen där frivillig undervisning eller speciellt krävande kurser förekommer. Vidare ningsuppdrag innefattar inte någon detaljerad översyn av teckningslärarutbildningen. kan sägas att lärarutbildning för ettämneslärare medför vissa organisatoriska fördelar. Utredningen har alltså inte att framlägga Särskilt i grundskolan är det emellertid förförslag om ämnesinnehåll och studieplaner enat med olägenheter att en övningslärare har för denna utbildning. Däremot ingår i utkompetens endast i ett ämne. Timunderlaredningsuppdraget att ta ställning till teckget i ämnet räcker ofta inte till heltidstjänstningslärarutbildningens organisation. Då utgöring vid en och samma skolenhet. Vidare redningsarbete om teckningslärarnas framförsvåras lärarens möjligheter att lära känna tida utbildning pågår i annat sammanhang är det förslag KUS framför i det följande eleverna genom att läraren har dem i endast ett ämne. Lärare i ämnen som teckning och dock närmast att betrakta som en skiss. musik kan i många fall varje vecka arbeta Teckningslärarna utbildas vid teckningsmed 500 elever eller mera. Det finns också lärarinstitutet inom konstfackskolan. En remed ettämnestjänster risk att övningsämnedogörelse för utbildningens nuvarande organa kommer att stå utanför den alltmer annisation och innehåll återfinns i avsnitt gelägna integreringen mellan skolans olika 3.5. ämnen. De sakkunniga bör därför utgå från Utbildningen ger behörighet att undervisa att lärartjänst i vilken ingår övningsämne i i teckning i samtliga skolformer samt i ämregel skall omfatta minst två ämnen. De nena konst- och musikhistoria på gymnasakkunniga bör utan hinder av nuvarande siet och bild- och formarbete vid lärargruppering av skolans ämnen i läroämnen, högskola. I den läroplan för grundskolan övningsämnen och yrkesämnen föreslå lämpsom skall tillämpas fr. o.m. höstterminen liga ämneskombinationer. En allmän ut1970 ingår teckningsläraren i det lärarteam, gångspunkt bör vara att de i en kombinasom skall kunna undervisa i tillvalsämnet tion ingående ämnena bör stödja varandra, konst. dvs. närbesläktade ämnen bör i första hand Klasslärarna på låg- och mellanstadiet kombineras. Det torde emellertid finnas pererhåller vid lärarhögskola eller folkskolese- soner, som skulle vara utmärkt lämpade som minarium en utbildning, som ger dem behö- lärare i ett övningsämne men som tvekar righet att undervisa i ämnet teckning inom inför utbildning i ytterligare ett ämne. Det de stadier för vilka de utbildats. Klasslärare bör därför inte uteslutas att det jämte tvåsaknar möjligheter att i teckning vidareut- ämneslärare skall kunna utbildas övningsbilda sig för undervisning på högre stadium. lärare i enbart ett ämne.» För närvarande arbetar en särskild utred»Lärarutbildningens mål och innehåll måsning, lärarutbildningskommittén (LUK), med frågan om utbildning av lärare i s. k. te givetvis fastställas med utgångspunkt i skolformernas målsättning och verksamhetsövningsämnen, dit teckning räknas. LUK skall framlägga förslag om hur såväl ämnes- former, såsom dessa angivits i läroplanerna. studierna som den praktisk-pedagogiska ut- Önskvärd samverkan mellan skolans olika bildningen skall organiseras. LUK har där- ämnen måste också beaktas i lärarutbildjämte bl. a. att utreda frågan om utbildning ningen. Vidare bör de blivande lärarna bl. a. av lärare i bild- och formarbete vid lärar- få en sådan utbildning att hos dem grundläggs intresse för att fortlöpande förnya, högskola. utveckla och förbättra undervisningen. LikI direktiven till LUK - vilka även KUS som i fråga om annan lärarutbildning bör har att beakta - anförs bl.a. följande: innehållet i den nu aktuella lärarutbildning»F.n. är övningslärartjänster regelmässigt en grupperas i fyra huvuddelar, nämligen konstruerade som ettämnestjänster. För ett

4.4.4 Teckningslärarutbildningen

SOU 1970: 66 8—014264

ämnesutbildning, pedagogik, metodik och praktik. En viktig fråga som de sakkunniga bör ta upp är i vad mån ämnesstudierna för lärare kan utan avsevärda olägenheter samordnas med ämnesstudierna för andra yrkesgrupper, såsom f. n. sker vid t. ex. utbildningen inom ämnet musik. I den mån ifrågavarande studier inte blir identiska, bör övervägas anordningar som möjliggör att personer med annan typ av fackutbildning än den som ges åt blivande lärare kan komplettera sin utbildning, så att de blir behöriga till lärartjänst.» I fråga om utbildningens längd framhålls i direktiven till LUK: »Den till lärarutbildningsanstalt knutna utbildningen för övningslärare omfattar f. n. en tid som varierar mellan ett och fyra år. Till denna lärarutbildning kommer i flertalet fall förberedande kurser och förpraktik. Den lärarutbildning som beslöts av 1967 års riksdag omfattar för klasslärare två och ett halvt eller tre år samt för adjunkter normalt fyra år. Inom denna utbildningstid ryms även den praktisk-pedagogiska utbildningen. För utbildning av lärare i övningsämne i kombination med annat ämne bör anpassning ske till vad som i fråga om sammanlagd studietid kommer att gälla för klasslärare eller för adjunkter. Ett annat förhållande som de sakkunniga måste beakta vid bedömningen av utbildningstiderna för olika utbildningsvägar är den praktik som föregår viss utbildning.» Förslag framtida

till teckningslärarutbildningens organisation

Utbildningstiden vid teckningslärarinstitutet är tre år. De studerande vid institutet har emellertid dessförinnan genomgått den förberedande utbildning, som sker inom konstfackskolans dagskola. Utöver detta har i dag praktiskt taget alla, som intas på institutet, ytterligare minst ett års konstnärliga studier bakom sig, exempelvis vid Grundskolan för konstnärlig utbildning i Stockholm. Den reella utbildningstiden är således för flertalet studerande fem år, varav av något mer än tre fjärdedels läsår (1 080 timmar) ägnas åt pedagogik, meto114

dik och undervisningsövningar. Drygt tre år ägnas alltså i regel åt ämnesstudier, den konstnärliga utbildning som genomgåtts utanför konstfackskolan oräknad. Utbildningen är alltså relativt lång i jämförelse med många andra lärarutbildningar. Vid en bestämning av utbildningstidens längd måste uppenbarligen två grundläggande faktorer beaktas. Den första är förutbildningens relevans för den aktuella utbildningen, dvs. på vilken nivå de studerande står i utbildningens olika delar vid studiernas början. Av betydelse är härvid även i vilken mån grundutbildningen genom sin allmänna uppläggning indirekt givit en grund eller träning för de aktuella studierna. Den andra faktorn är de mål, som ställs upp för utbildningen. I fråga om förutbildningens betydelse vill KUS anföra följande. Utbildningen inom motsvarigheten till den kommande gymnasieskolan ger idag, med undantag för yrkesskolan, en mycket bättre förberedelse för fortsatta teoretiska studier än för träning av manuella färdigheter. Det är därför möjligt att i teoretiska ämnen nå en relativt god fördjupning på ett till två års studier på eftergymnasial nivå. Däremot leder i allmänhet motsvarande tids ytterligare träning av så komplext arbete som konstnärligt skapande till en relativt mycket lägre nivå eftersom den fortsatta utbildningen inte förberetts i motsvarande grad. Då utbildning i yrken, som bl. a. fordrar god manuell förmåga inte bör kräva ett tidigare specialiseringsval än motsvarande för i huvudsak icke-manuella yrken, bör enligt de sakkunnigas mening inte heller blivande teckningslärare vid sina studier i den gymnasiala skolan tvingas välja estetiska varianter, konstnärliga eller hantverkliga linjer. Utbildningstiden för teckningslärare bör ges en sådan längd att de studerande har möjlighet att uppnå en fördjupningsgrad som motsvarar den lärare i läroämnen uppnår, inte en sådan längd att tiden överensstämmer med de senares. Detta innebär för teckningsämnets del att ämnesutbildningen måste ges mer tid än motsvarande för utbildningen i s.k. läroämnen. SOU 1970: 66

Den andra faktorn som påverkar bestämningen av utbildningstidens längd, de mål som ställs upp för utbildningen, visar emellertid att omfattande teoretiska studier måste ingå i teckningslärarnas ämnesutbildning. Ämnen som färg- och formkunskap, konsthistoria, estetisk nutidsorientering och miljökunskap har stor betydelse för genomförandet av grundskolans och gymnasieskolans nya kursplaner. Teckningsämnet har under senare år utvecklats till att, förutom viss träning i konstnärligt arbete och projektionsritning, även innefatta studier i alla typer av bilders sätt att förmedla information och utöva påverkan, samt studier av bostadens, arbetsplatsens och närsamhällets miljö och miljökomponenter. Utvecklingen har inneburit att en stor del av teckningslärarutbildningen fått överföras från praktiska till mer teoretiska studier. Att utbildningen under senare år förlängts till att i praktiken omfatta fem år, kan förklaras med att denna teoretisering eftersträvas som ett komplement till, inte en ersättning för, träning av den konstnärliga gestaltningsförmågan. Ett slutgiltigt ställningstagande till teckningslärarutbildningens framtida organisation kan inte tas förrän lärarutbildningskommitténs betänkande föreligger. KUS vill emellertid för sin del framföra följande. Den kulturpolitiska målsättning (se kapitel 2 och avsnitt 6.2), som är grunden till de sakkunnigas förslag till en för ett flertal olika yrkeskategorier gemensam grundläggande utbildning vid formhögskolorna, gör det naturligt att teckningslärarutbildning förläggs dit. Teckningslärarnas centrala funktion som kontaktlänkar mellan det berörda kulturområdet och allmänheten gör de blivande teckningslärarna till en betydelsefull grupp vid formhögskolorna. De sakkunniga menar också att från teckningslärarutbildningens synpunkt är det förenat med avsevärda fördelar att denna utbildning förläggs till formhögskola. I direktiven till LUK framhålls, att det är önskvärt att lärarnas ämnesutbildning i möjligaste mån samordnas med ämnesstudierna för andra yrkesgrupper. Enligt KUS låter SOU 1970: 66

sig detta väl förenas med en förläggning av teckningslärarutbildningen till formhögskolorna. Därigenom uppnås flera fördelar förutom de ovan berörda. Utbildningen blir användbar för olika vidareutbildningar varigenom de studerande ges successiva valmöjligheter. Därmed underlättas även omskolning. Utbildningen kan också ges i olika delar av landet till rimliga kostnader och utan sänkning av standarden. Målsättningen för formhögskolorna gör det också naturligt att under alla förhållanden utforma utbildningen så, att den mycket nära ansluter till väsentliga avsnitt i teckningslärares ämnesutbildning. De sakkunniga vill med hänsvisning till ovanstående starkt betona, att en tvåårig ämnesutbildning vid formhögskola är en oundgänglig del i teckningslärarutbildningen. KUS anser vidare att det bör övervägas om det inte är önskvärt att ett relativt stort antal teckningslärare också i framtiden har utbildning enbart i teckning. KUS vill i detta sammanhang peka på att chefen för utbildningsdepartementet i prop. 1970: 25 angående musik- och dansutbildning m. m. anför, att musiklärarutbildning bör omfatta både utbildning av lärare i musik i kombination med annat ämne och utbildning av lärare enbart i musik. Det synes som denna ståndpunkt här är något mera markerad än i direktiven för LUK. Att några formella krav på förutbildning inte ställs vid inträde till formhögskola utgör enligt de sakkunnigas mening inte något hinder för att förlägga teckningslärarutbildning dit. Urvalet till formhögskolorna görs på sådana grunder (främst allmän kreativ samt bildgestaltande och -analyserande förmåga), att de, som antages till utbildningen, mycket väl kan anses ha förutsättningar att bli goda teckningslärare. Den blivande teckningsläraren skall under andra läsåret på formhögskola kunna genomgå valfritt fördjupningsalternativ (se avsnitt 6.3.4). Enligt KUS skall utbildningen vid formhögskola i största möjliga mån vara gemensam för samtliga studerande. KUS anser alltså, att man bör undvika att inrätta en särskild teckningslärarlinje till vil115

ken val skall ske redan vid formhögskolestudiernas början. Emellertid kan de studerande, som avser att bli teckningslärare i första hand antas välja den teoretiska fördjupningen. Inrättandet av en speciell teckningslärarlinje vid formhögskolorna, till vilken de blivande teckningslärarna skulle binda sig redan vid första terminens studier, skulle innebära, att de med övriga studerandekategorier gemensamma studierna och därmed förenade fördelar väsentligt skulle reduceras. KUS vill i detta sammanhang framhålla, att bilden redan i dag spelar en så stor roll i den vardagliga informationen, att det är rimligt att bildkunskapen ges ett ökat utrymme i skolundervisningen. Detsamma gäller miljökunskapen. Av allt att döma, kommer dessa förhållanden att ytterligare markeras i framtiden. Med tanke på vad som ovan anförts är det ytterst betydelsefullt att eleverna i det allmänna skolväsendet får en kvalificerad undervisning och handledning om såväl bildspråket som miljöns utformning. Lärarutbildningen inom teckningsämnet måste därigenom få en bredd som motiverar en förhållandevis lång studietid. Förutom en intellektuell och kunskapsmässig skolning av betydande bredd skall den visuella iakttagelsen tränas till att bli mycket god liksom förmågan till eget kvalificerat bildskapande. Detta skapande i många media är baserat på bl. a. en mycket komplex motorik och fordrar avsevärd träning. Bland de s. k. läroämnena förekommer vissa motoriska inslag och på motsvarande sätt har de s. k. övningsämnena vissa teoretiska beståndsdelar. Den allmänna strävan är också att upplösa uppdelningen i teoretiska och praktiska ämnen. Men genom sin karaktär av språk utan standardiserade tecken och genom sin komplexitet både i produktion och uttolkning blir teckningsämnet ett ämne, som i avgjort högre grad än de övriga måste kombinera teoretiskt-intellektuellt och praktisktmotoriskt-konstnärligt arbete. Följande alternativ för utbildningens organisation kan urskiljas: 1. formhögskola två år plus ämneslärarut116

bildning i annat ämne ett år plus lärarhögskola ett år, 2. formhögskola två år plus ytterligare ämnesutbildning i teckning ett år plus lärarhögskola ett år, 3. formhögskola två år plus ytterligare ämnesutbildning i teckning ett år plus ämneslärarutbildning i annat ämne ett år plus lärarhögskola ett år. Det första alternativet förutsätter viss revidering av gällande läroplaner eftersom en tvåårig ämnesutbildning i teckning knappast kan bli tillräckligt omfattande. Från de synpunkter KUS företräder, är det andra alternativet (ettämnesutbildning) och det tredje (tvåämnesutbildning) att föredra framför det första. Utbildningen föreslås alltså bli fyraårig, vilket i praktiken innebär en förkortning i förhållande till den nuvarande utbildningen. Det förefaller lämpligt, att den kompletterande ämnesutbildningen i teckning förläggs till designhögskola. För den, som väljer en tvåämnesutbildning tillkommer ytterligare ett år för ämnesutbildning i biämnet. De huvudsakliga studierna i pedagogik och metodik samt den praktiska lärarutbildningen förläggs för samtliga till lärarhögskola. Enligt de sakkunniga bör teckning inte förekomma som biämne i lärarkombinationer. För de lärare, som önskar komplettera teckning med annat ämne som biämne, bör ämnesstudierna i biämnet tidsmässigt förläggas före studier vid lärarhögskola, men dess förläggning i förhållande till ämnesstudierna i teckning skall inte bindas. Som ovan angivits föreslås pedagogik- och metodikstudierna förläggas till lärarhögskola. Den eventuella olägenhet, som kan uppkomma genom att denna utbildning är skild från ämnesstudierna, uppvägs av att utbildningen vid formhögskolorna utformas så, att samtliga studerande vid dessa skolor inhämtar pedagogiska insikter (se avsnitt 6.2.4). Dessutom kan de, som redan från början är inriktade på teckningsläraryrket, eller av andra orsaker är särskilt intresserade av pedagogiska frågor, antas komma att välja fördjupningsalternativet »teori», vilket innefattar uttalat pedagogiska moment (se SOU 1970: 66

avsnitt 6.3.4). Vidare ges tillfälle till prak- och faller utanför konstnärsutbildningssaktisk konfrontation med pedagogiskt arbete* kunnigas uppdrag. Med den utformning formhögskolorna enligt föreliggande förslag vid den övningsskoleverksamhet, som förekommer att få, vill emellertid de sakkunniga slås knytas till formhögskolorna (se avsnitt framhålla, att de finner skäl pröva möjlig6.3.5). Det är också naturligt att det tredheten och lämpligheten av att låta formhögje ämnesutbildningsåret, som förutsätts utskola alternativt eller obligatoriskt ingå som formas direkt med tanke på teckningsläraren del i slöjdlärarutbildningen. Såväl möjligutbildningen, ges inslag av metodikmoment, heten av att genomgången formhögskola samordnade med utbildningen på lärarhöggenerellt skulle kunna ingå som del i slöjdskola. I enlighet med nu allmänt rådande lärarexamen som möjligheten av att någon förhållanden bör emellertid pedagogik- och formhögskola speciellt inriktas och profilemetodikstudierna i huvudsak förläggas efter ras med tanke på detta, synes därvid böra det att ämnesstudierna genomgåtts. övervägas. Lämpligheten av att förbinda Det ankommer på andra instanser än slöjdlärarutbildningen med formhögskolorna KUS att utforma de delar av teckningslärarär givetvis beroende av de förslag om ututbildningen, som inte förläggs till formbildning av lärare i de s. k. övningsämnena högskola. De sakkunniga vill emellertid ansom LUK kommer att lägga fram, men föra, att den ämnesteoretiska utbildning som KUS har ovan velat peka på en möjlighet ges vid formhögskola, i första hand synes som synes ha fördelar genom att det nära böra kompletteras med studier i moment, sambandet mellan tecknings- och slöjdämsom genom den tidigare skisserade utvecklingen av teckningsämnet givits ökat utrym- nena markeras och genom att utbildningen me. Det är sannolikt, att en del studerande, förs in i ett eftergymnasialt utbildningssysom genomgått konsthögskola eller designstem. högskola, i ett senare skede önskar övergå till verksamhet som teckningslärare. Det bör vara möjligt för dessa att i viss utsträck- 4.4.6 Konservatorsutbildningen ning kunna tillgodoräkna sig dessa studier Hösten 1965 inleddes viss konservatorsutför teckningslärarkompetens och därmed nå- bildning vid konsthögskolan i Stockholm. got förkorta studietiden för den del av ämDen var tänkt som en tvåårig, teoretisk vinesutbildningen som ligger utanför formhögdareutbildning med schemalagd undervisskola. ning tre dagar i veckan under tiden oktober De sakkunniga vill slutligen betona önsk-december och februari-maj. värdheten av att klasslärare, som genomgår Konservatorsutbildningen är förlagd till två års utbildning vid formhögskola samt institutet för materialkunskap (»materialinviss kompletterande utbildning därigenom stitutet»). Vid institutet finns två tjänster: ges teckningslärarkompetens inom grundskoen tjänst som föreståndare förenad med lan. skyldighet att undervisa konsthögskolans elever i ämnet materialkunskap och ansvara för forskningen vid institutet samt en tjänst 4.4.5 Slöjdlärarutbildningen som utbildningsassistent, även den med uppSlöjd- och teckningsämnena har en likartad gifter i anslutning till undervisningen i maställning i skolväsendet och genom de på terialkunskap för de studerande vid konstsenare år företagna läroplansrevisionerna högskolan. För intagning som ordinarie studerande har ämnena förts allt närmare varandra. De vid konservatorsutbildningen har förutsatts sakkunniga vill därför i sammanhang med minst två års välmeriterad praktisk förutteckningslärarutbildningen kortfattat beröra bildning som konservator, som skall beröra utbildningen av slöjdlärare. fyra olika arbetsfält. Exempel på sådana Den framtida utbildningen av slöjdlärare arbetsfält är målerikonservering, ram- och utreds f. n. av lärarutbildningskommittén SOU 1970: 66

förgyllningsarbeten, konservering av kalkmåleri, möbelkonservering, papperskonservering etc.; konstnärlig eller hantverklig utbildning inom yrkesmåleri, snickeri m. m. har också tillmätts meritvärde, liksom museipraktik eller akademiska studier i museiämnen såsom konsthistoria, etnografi, arkeologi m. m. Intagningen av studerande kan ske vart tredje eller allra högst vartannat år. Hittills har intagning skett hösten 1965 och våren 1967. Normalt skall fem-sex studerande antagas till utbildningen. Antalet har dock förutsatts vara större de första åren. Antalet elever vid konservatorsutbildningen var under höstterminen 1965 totalt 19 st. (sju ordinarie, elva specialelever samt en hospitant). Vid höstterminens början i oktober 1966 var antalet matrikelförda, ordinarie elever nio, varav dock fem hade permission eller fullföljde sin utbildning utom Stockholm. Det faktiska antalet ordinarie elever som deltog i undervisningen denna termin kom därför att vara högst fyra. Under läroåret 1966/67 mottogs ett antal åhörare samt ytterligare specialelever, företrädesvis akademiker och museimän. Medelåldern läroåret 1966/67 låg över 40 år för de nio matrikelförda, ordinarie eleverna. Till den kurs som påbörjades hösten 1967 antogs 12 nya, ordinarie elever med en genomsnittlig ålder av 35 år. Under läroåret 1967/ 68 deltog dessutom ett tiotal specialelever och åhörare i undervisningen. Då en ordinarie elev från den tidigare kursen delvis kvarstod, kom det totala antalet deltagare tidvis att uppgå till mer än 20. Det höga deltagarantalet sammanhängde med en stigande efterfrågan på konservatorsutbildning. Vid konservatorsutbildningen läroåret 1968/69 förekom inga specialelever. I särskild ordning fick fyra f. d. specialelever från föregående läroår sin elevstatus ändrad, varför antalet ordinaire elever uppgick till 16. Under läroåretl969/70 antogs inga konservatorselever. Utbildningen bedrevs i stället som en kursverksamhet för konservato-

rer, museimän och konsthistoriker med föreläsningar, seminarier och demonstrationer under kortare perioder, varvid bl. a. utländska specialister medverkade. Ett tekniskt utredningsarbete samt framställning av kompendier ägde också rum under detta läroår med utnyttjande av en del av de resurser som ställts till konservatorsutbildningens förfogande. En annan del av anslaget utnyttjades för att täcka utgifterna i samband med en restaureringskurs i Rom för elever vid konsthögskolans arkitekturskola. Konservatorsutbildningens framtida organisation och innehåll sammanhänger med vissa överväganden inom MUS 65. KUS avser att återkomma till dessa frågor i ett senare betänkande, men vill redan nu betona att de finner studier vid formhögskola vara lämpade att kombinera med konservatorsutbildning.

4.4.7 Scenografutbildningen Undervisning i scenografi har sedan ett antal år bedrivits inom avdelningen för dekorativ målning vid konstfackskolan och enstaka uppgifter i teaterdekor har också utförts vid konsthögskolan inom skolan för monumental konst. Fr. o. m. höstterminen 1970 finns vid Dramatiska institutet en linje för scenografi inom teaterns, filmens och TV:s områden. Linjen är tvåårig och har ett årligt beräknat intag om fyra studerande. Det synes inte finnas anledning att dubblera utbildningen vid Dramatiska institutet genom att jämsides med denna också utbilda scenografer vid formhögskola, konsthögskola eller designhögskola. Detta utesluter givetvis inte att ett samarbete mellan exempelvis konsthögskolorna och Dramatiska institutet kan upprättas. Det är, som interimsstyrelsen för Dramatiska institutet framhåller i sina anslagsäskanden för budgetåret 1969/70, tvärtom »av vikt att Dramatiska institutet icke blir en isolerad enhet inom gruppen av högre utbildningsinstitutioner på det dramatisk-estetiska området». Utbildningen skall också hållas öppen för konstnärer som visar påtaglig begåvning utan att SOU 1970: 66

ha genomgått formell förutbildning. Utredningen för utbildningen inom teaterns, filmens, radions och televisionens områden m. m. föreslog i sitt betänkande att utbildningen för dekoratörer och filmarkitekter skulle delas upp på två nivåer. (Utbildning av regissörer m. fl., ecklesiastikdepartementet 1965:9). Grundutbildningen skulle enligt förslaget bli treårig och ske vid konstfackskolan med praktiktjänstgöring vid teater, medan den högre utbildningen skulle förläggas till vad som senare kommit att benämnas Dramatiska institutet. Den högre utbildningen skulle bli ettårig. En följande utredning, organisationskommittén för utbildningen av vissa yrkesgrupper inom teaterns, filmens, televisionens och radions områden, framhöll, att det inte är möjligt att bedöma förslaget om två utbildningsvägar för scendekoratörer förrän resultatet av översynen av konstfackskolans organisation föreligger (Dramatiska institutet, ecklesiastikdepartementet 1967: 7). Organisationskommittén föreslog vidare att utbildningen för scenografer vid Dramatiska institutet skall vara tvåårig, bl. a. med tanke på att frågan om förutbildning inte lösts. Som redan tidigare antytts, anser KUS inte att någon förutbildning till Dramatiska institutets scenograflinje bör anordnas vid designhögskolorna eller formhögskolorna. Om en sådan linje förlades till designhögskolorna skulle denna böra vara på samma nivå som Dramatiska institutets. Det skulle vara opraktiskt, orationellt och oekonomiskt att dela resurserna mellan flera utbildningsinstitutioner, särskilt med tanke på att behovet av scenografer uppskattas endast uppgå till fyra nyutbildade per år. Det är för övrigt orealistiskt att räkna med att en utbildning jämbördig med Dramatiska institutets skulle kunna inrättas vid någon annan utbildningsanstalt, eftersom institutet erbjuder de studerande unika tillfällen till nödvändigt samarbete med studerande inom anslutande yrkesområden och över huvud till arbete under förhållanden, som nära ansluter till den autentiska arbetsmiljöns. De sakkunniga vill heller inte föreslå att en särskild utbildningsgång direkt syftande SOU 1970: 66

till att vara förutbildning till Dramatiska institutets scenografilinje inrättas vid formhögskolorna. Underlaget för en sådan utbildningsgång är allt för litet. Däremot vill de sakkunniga starkt betona, att formhögskola utgör en utbildning som allmänt är väl lämpad för senare studier vid Dramatiska institutet. En scenograf bör ha konstnärlig utbildning med skolning framför allt i dekorativ målning och måleri. En sådan skolning kan knappast förväntas ges vid Dramatiska institutet, men kommer att ingå i verksamheten vid formhögskolorna. Om formhögskolorna inte bedömes kunna ge tillräcklig förutbildning inom dekorativ målning och måleri synes kompletterande utbildning i första hand komma i fråga vid konsthögskolans miljöavdelning. I sitt yttrande över det ovan nämnda år 1965 avlämnade betänkandet påpekade Akademien för de fria konsterna att undervisning i skulptur bör ingå i grundutbildningen för scenografer. Också i skulptur skulle utbildningen kunna kompletteras med studier vid konsthögskola. Denna kompletterande utbildning kan ges före studierna vid Dramatiska institutet. Ett nära samarbete mellan Dramatiska institutet och konsthögskolorna är ur många synpunkter önskvärt. Av praktiska skäl torde konsthögskolan i Stockholm främst komma i fråga. Ett sådant samarbete skulle i högsta grad underlättas om undervisningen vid konsthögskolorna organiseras i enlighet med de sakkunnigas förslag. Viss del av utbildningen vid Dramatiska institutet skulle exempelvis kunna betraktas som ingående också i konsthögskolans kursprogram. Omvänt skulle i mån av plats studerande vid Dramatiska institutet kunna deltaga i undervisning vid konsthögskolan. Även samarbete med designhögskola, t. ex. i form av projekt, synes med fördel kunna initieras. Från flera håll har påtalats att en organiserad utbildning av medhjälpare till scenografer (dekorationsmålare) saknas. Inte heller i fråga om dekorationsmålare bör en speciell utbildningsgång skapas vid formhögskolorna, men studier där framstår som en god utbildning för dekorationsmålare. Om 119

en konstfacklig gren inrättas på yrkesskolan kan denna dock antagas i de flesta fall komma att bli tillräcklig för anställning som dekorationsmålare. 4.4.8 Fotografutbildningen Tvåårig utbildning av fotografer bedrivs med statsunderstöd inom det kommunala yrkesskolväsendet. Sådan utbildning ges i Bergnäset (i närheten av Luleå), Göteborg, Malmö, Solna och Stockholm. Årligen antages ca 60 studerande till sådan utbildning. (I Bergnäset 8, i Göteborg 16, i Malmö 8, i Solna 8 och i Stockholm 16.) Kursverksamheten vid Stockholms universitet bedriver fotografutbildning vid Fotoskolan. Utbildningen är treårig, inklusive en ettårig grundutbildning. Antalet intagna per år är ca 100 studerande. Utbildning inom fotografi sker även vid konstfackskolan och konstindustriskolan. Utbildning av filmfotografer bedrivs vid Fotoskolan, där de studerande fr. o. m. det andra läsåret kan specialisera sig på dokumentärfilm. Denna utbildning är dock under avveckling. Dramatiska institutet har en bildteknisk linje med utbildning av fotografer inom film och television. Det årliga intaget beräknas till sex studerande. Linjen är tvåårig med möjlighet till en ettårig påbyggnadskurs. Fotografi som konst skiljer sig i princip inte från annan konstnärlig verksamhet. Fotografen möter delvis samma förmäla problem som den frie konstnären. Viss utbildning i fotografi skall ges vid formhögskolorna, bl. a. för att ge de studerande elementära kunskaper i fotografi med tanke på att fotografiet kan komma att utnyttjas av den frie konstnären i hans verksamhet och att fotografiet intar en central plats som hjälpmedel inom den verbal-visuella informationen . Med tanke på vad som ovan anförts kan det kanske tyckas naturligt att yrkesutbildning för fotografer förläggs till formhögskolorna. Emellertid är den tekniska apparatur som yrkesfotografen idag måste behärska så komplicerad, att det är omöjligt

att ge en tillräckligt grundlig yrkesutbildning för fotografer inom ramen för formhögskolorna. Fotografutbildningen synes därför böra vara förlagd till den framtida motsvarigheten till den nuvarande yrkesskolan. Denna utbildning bör också tillgodose behovet av fototekniker och således inriktas på att ge gedigna kunskaper om fotografins tekniska grunder. Det är dessutom att märka, att den fotografiska bilden, som ett i första hand konstnärligt uttrycksmedel, kvantitativt intar ert relativt liten plats. Merparten av de yrkesverksamma fotograferna ägnar sig snarare åt olika former av »tillämpad» fotografi i samband med t. ex. reportage, illustration, dokumentation, information och reklam. I framtiden kan fotografin antas komma att få en ökad betydelse inom olika forskningsområden. Liksom för många andra yrken förefaller emellertid studier vid formhögskola kunna utgöra en givande kompletterande utbildning. Förutom de kontakter som på olika plan etableras med fotografin och andra konstarter kan den enskilde studeranden vidga sin allmänna kringsyn, få nya impulser vad gäller inställningen till bild som fenomen, skärpa sin bildsyn och öka sin tolkningskapacitet. Yrkesutbildade fotografer som studerar vid formhögskola kan utnyttjas i undervisningen i fotografi och delge övriga studerande värdefulla erfarenheter och skall beredas tillfälle till vidare studier på egen nivå inom ramen för den fria verksamheten vid skolan. Ytterligare studier vid designhögskola synes för vissa fotografer, speciellt de som arbetar inom reklam- och informationsområdena, kunna vara värdefulla även om någon egentlig fotografutbildning inte heller skall ske vid dessa högskolor. Vissa resurser för arbete med film skall finnas vid formhögskolorna och framför allt vid designhögskolorna. Den utbildning inom den verbal-visuella informationens område, som skall ges vid designhögskolorna, måste med nödvändighet innehålla vissa moment som berör filmen som medium. Utbildningen skall dock inte utformas som en yrkesutSOU 1970: 66

sakkunniga förutsätter i stället, att de närmare formerna för eventuella förändringar i huvudmannaskapet för sådana skolor blir föremål för särskilda överläggningar i varje enskilt fall. I samband med remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag torde värdefulla synpunkter kunna inhämtas i detta avseende. Med frågan om eventuellt ändrat huvudmannaskap för vissa av dagens skolor inom det konstnärliga området sammanhänger också frågan om central ledning och eventuell tillsynsmyndighet för de av KUS föreslagna skolorna. Den centrala ledningen för nu verksamma skolor inom de här aktuella områdena är i dag uppdelad på flera olika 4.5 Huvudmannaskap och central ledning organ och myndigheter. Konsthögskolan står sålunda under överinseende av Akade4.5.1 Inledning mien för de fria konsterna, medan konstSom närmare framgår av avsnitt 4.1 förefackskolan i Stockholm har skolöverstyrelslår de sakkunniga ett väsentligt utökat statsen som tillsynsmyndighet. Skolöverstyrelsen ligt engagemang i konstnärs- och designerfastställer också denna skolas kursplaner. utbildningen. Detta sammanhänger dels med Konstindustriskolan i Göteborg är en enönskvärdheten att denna form av utbildskild skola med Göteborgs slöjdförening ning fördelas någorlunda jämnt över hela som huvudman. Skolöverstyrelsen utfärdar landet, dels att utbildningen skall vara likdock skolans läroplaner. Huvudmannaskavärdig vid de olika skolorna på respektive pet för Valands konstskola slutligen utövas område och nivå, dels och framför allt att av museistyrelsen i Göteborg. utbildningen på samtliga nivåer föreslås ligga Den centrala ledningen för utbildningspå det eftergymnasiala stadiet, där kostnainstitutionerna inom konst- och designområderna för utbildningen av hävd bestrides av dena måste också sättas i relation till ledstaten. ningen av skolorna inom angränsande omUtökningen av det statliga engagemanget råden, t. ex. musiken och scenkonsten. Fråi fråga om konstnärs- och designerutbildgan om den centrala ledningen för dessa ningen har betydelse för de skolenheter med skolor har också samband med det uppdrag, utbildning inom dessa områden, som för som utföres av 1968 års utbildningsutrednärvarande har kommunal eller enskild huning. Vidare skall det från den 1 januari vudman. De sakkunniga föreslår härvidlag, 1969 inrättade kulturrådet enligt sina direkatt de i Göteborg belägna skolenheterna av tiv bl. a. »undersöka samspelet mellan statdetta slag, nämligen Valands konstskola och konstindustriskolan, förstatligas och ombil- liga, kommunala och andra insatser på kuldas till högskolor. Av lokalmässiga och and- turområdet samt behovet av samordning mellan dessa insatser och föreslå åtgärder ra skäl synes det därvid lämpligast, att Vasom underlättar en sådan samordning». Enlands konstskola vid förstatligandet övergår ligt vad de sakkunniga under hand inhämtat, till konsthögskola, medan konstindustriskokommer kulturrådet med ledning av dessa lan övergår till designhögskola. direktiv att även något beröra samordningen Det ligger utanför de sakkunnigas uppav de olika utbildningsvägarna inom det drag att avge förslag till riktlinjer för hur estetiska området. detta föreslagna överförande av huvudmanI propositionen den 20 februari 1970 annaskapet för skolor med kommunal eller engående musik- och dansutbildning m. m. skild huvudman till staten skall tillgå. De

bildning för filmfotografer. Utbildningsbehovet kommer att vara tillgodosett genom andra utbildningsanstalter främst Dramatiska institutet. Formhögskolorna och designhögskolorna bör söka upprätta samarbete med de skolor som handhar fotografutbildningen på gymnasial nivå, liksom med Dramatiska institutet i fråga om filmfotografi. Visst gemensamt utnyttjande av lärare och utrustning kan sannolikt komma till stånd och samarbetet skulle även leda till befruktande kontakter mellan studerande och lärare vid olika skolor.

SOU 1970: 66

(prop. 1970: 25) föreslås i tillsynsfrågan en provisorisk lösning. Frågan om central ledning för den högre musikutbildningen anses böra tas upp i ett större sammanhang. Tills vidare föreslås en särskild organisationskommitté få fungera som tillsynsmyndighet för den högre musikutbildningen. Denna kommitté skall som särskild uppgift ha att detaljplanera den föreslagna reformen av den högre musikutbildningen. Uppgiften omfattar både utbildnings- och organisationsfrågor. Mot denna bakgrund finner de sakkunniga för sin del ingen anledning att i detalj utforma ett förslag till organisation av den centrala ledningen för konstnärs- och designerutbildningen. Utformningen av den centrala ledningen för de estetiska utbildningsvägarna bör enligt de sakkunnigas mening lösas i ett sammanhang. KUS förutsätter därför, att en särskild utredning kommer till stånd med uppgift att framlägga förslag i dessa frågor. I avvaktan på en sådan utredning föreslår de sakkunniga, att tills vidare inrättas en särskild samarbetsnämnd för de av KUS föreslagna skolorna, enligt mönster bl. a. från socialhögskolorna. Denna nämnd bör enligt de sakkunnigas mening tills vidare fungera som tillsynsmyndighet för den högre konstnärs- och designerutbildningen.

4.5.2 Samarbetsnämnd Samarbetsnämnden bör enligt de sakkunnigas uppfattning vara gemensam för de tre olika typer av högskolor, som KUS föreslår, dvs. formhögskolor, konsthögskolor och designhögskolor. Nämnden skall dock vid behov kunna uppdelas på delegationer (utskott) för behandling av ärenden, som berör endast den ena typen av högskolor. Nämnden bör enligt de sakkunnigas mening utrustas med beslutande funktioner endast i begränsad omfattning. Den bör i stället till största delen fungera som ett serviceorgan åt skolorna med centrala kansli- och expertresurser för sådan verksamhet, som är av gemensamt intresse för skolorna. 122

Till nämndens viktigaste uppgifter hör enligt de sakkunnigas uppfattning utarbetandet av den för form-, konst- och designhögskolorna gemensamma årliga framställningen om anslag för utbildningskostnader och undervisningsmateriel. Från de olika skolorna inom nämndens kompetensområde insändes vid den tidpunkt, som nämnden bestämmer, underlag för den gemensamma anslagsframställningen. Samarbetsnämnden sammanväger och prioriterar sedan de olika önskemålen i framställning till Kungl. Maj:t. En ytterligare viktig uppgift för nämnden bör vara att utse sakkunniga vid tillsättning av professur vid konsthögskola och designhögskola (se avsnitt 7.7.3 resp. 8.7.3). Till övriga uppgifter för samarbetsnämnden hör bl. a. service åt skolorna i form av t. ex. utredningar om läromedel, expertis för bearbetning av uppgifter från elevintagningar (se avsnitt 10.7.2), utredningar om lokal- och utrustningsbehov osv. En ytterligare uppgift, som avser intagningarna, innebär tillsättning av en central intagningsnämnd, som skall handha clearing mellan skolorna av sökande som antagits vid annan skola än den de sökt till i första hand (se avsnitt 10.4.5). För fullgörande av ovan antydda arbetsuppgifter måste samarbetsnämnden ha tillgång till ett kansli med erforderliga personella och andra resurser. Denna personal föreslås omfatta en avdelningsdirektör (Bo 5), en kanslist (Ao 17) samt en kansliskrivare (Ao 11). Samarbetsnämnden bör enligt de sakkunnigas mening bestå av en av Kungl. Maj:t särskilt utsedd ordförande, rektorerna för de olika skolorna inom nämndens kompetensområde samt ytterligare en av Kungl. Maj:t särskilt utsedd ledamot. Härutöver bör de studerande vara företrädda i nämnden med minst en representant för varje skola. Mandattiden bör för studeranderepresentanterna vara ett år och för övriga icke självskrivna ledamöter tre år. En nämnd med ovan föreslagna sammansättning kan vid första anblicken synas bli alltför stor. De sakkunniga vill emellertid i sammanhanget erinra om följande. Dels SOU 1970: 66

bör samarbetsnämnden betraktas som en provisorisk lösning i avvaktan på närmare riktlinjer för hur den centrala ledningen av utbildningsvägarna på det estetiska området skall organiseras i framtiden, varvid man kan anta, att problemen med representation för olika grupper kommer att bli belysta i ett större sammanhang. Dels kan särskilda organisatoriska modeller tänkas bli aktuella för vissa av skolorna inom konst- och designområdena. Slutligen bör också framhållas, att uppbyggnaden av de olika skolorna föreslås komma att ske successivt enligt den tidsplan som redovisas i avsnitt 12.2.1, varför man kan anta, att den centrala ledningsfrågan fått en mera definitiv lösning när skolsystemet är fullt utbyggt. Dessa omständigheter medför, att antalet ledamöter i samarbetsnämnden inte kan antas bli så stort, att smidiga arbetsformer äventyras. På grund härav synes i stället antalet ledamöter bli begränsat både i fråga om rektorer och studeranderepresentanter. Nämnden bör sammanträda i sin helhet minst två gånger per termin och däremellan i utskott eller i sin helhet när behov föreligger. Nämnden bör förlägga sina sammanträden på olika platser, så att nämndledamöterna lär känna de olika skolorna inom nämndens kompetensområde. Ett förslag till stadgar för samarbetsnämnden återges i bilaga 2. 4.5.3 Akademien för de fria konsterna Huvudman för konsthögskolan i Stockholm är för närvarande Akademien för de fria konsterna. Akademien har till uppgift att främja utvecklingen av målar-, bildhuggaroch byggnadskonst samt andra konstarter hörande till de bildande konsterna. Akademien avger utlåtande därest sådana infordras av Kungl. Maj:t eller begäres av offentlig ämbetsmyndighet. Akademien utser vidare ledamöter i vissa nämnder och styrelser. Akademien bedriver utställningsverksamhet, förvaltar donationsmedel och stipendiefonder, utser innehavare av konstnärsstipendier samt föreslår innehavare av konstnärsSOU 1970: 66

belöningar. Akademien har vidare omfattande samlingar av böcker, målningar, skulpturer, gravyrer och handteckningar. Akademiens överinseende över konsthögskolan innefattar bl. a. att välja direktör för högskolan, att till Kungl. Maj:t ingiva årlig anslagsframställning för konsthögskolans del och i övrigt genom akademiens förvaltningsnämnd omhänderha högskolans ekonomiska angelägenheter, att till Kungl.Maj:t inge förslag till besättande av professorsbefattningarna vid högskolan och att förordna vissa av skolans lärare. Dessutom äger akademien befogenhet att, efter hörande av högskolans lärarråd, till vice professor nämna lärare, som under längre tid innehaft sin befattning vid högskolan. Akademien utser vidare tre delegerade (en målare, en skulptör och en arkitekt) vilka skall äga säte och stämma i högskolans lärarråd. Akademiens för de fria konsterna ställning i förhållande till konsthögskolan har en parallell inom musikutbildningen. Musikhögskolan står under överinseende av Musikaliska akademien, som också i övrigt har uppgifter inom musiklivet som motsvarar de funktioner Akademien för de fria konsterna har inom sitt område. Utbildningsfrågorna inom musikområdet har nyligen varit föremål för utredning av 1965 års musikutbildningskommitté. (Musikutbildning i Sverige. SOU 1968: 15.) Musikutbildningskommittén föreslår bl. a., att Musikaliska akademiens överinseende över musikhögskolan i Stockholm avvecklas. I den ovan nämnda propositionen angående musik- och dansutbildning m. m. (prop. 1970:25) biträder departementschefen kommitténs förslag i detta avseende och framhåller i sammanhanget bl. a., att »det är av stort intresse att akademien fortsätter sin allmänna bevakning av utbildningsfrågorna och genom initiativ och förslag bidrar till utvecklingen på musikutbildningsområdet». Konstnärsutbildningssakkunniga föreslår bl. a., att på sikt fem formhögskolor, tre designhögskolor och två nya konsthögskolor inrättas. Dessa högskolor bör få tillfälle att fritt utvecklas efter sina lokala förutsättningar, varför det synes mindre ändamålsenligt, att akademien blir huvudman för alla dessa nya högskolor. Vidare kan betänkligheter hysas mot att statliga utbildningsanstalter underställes en 123

institution, som inväljer sina medlemmar utan inflytande från vare sig statsmakter, kommun eller andra utanförstående institutioner. Dessa betänkligheter gäller även om institutionen är av den karaktären, att dess sammansättning och stadgar garanterar en allsidig och kompetent behandling av ifrågavarande utbildnings- och andra ärenden. Akademien har hittills haft en sådan karaktär, att de med huvudmannaskapet förbundna utbildningsfrågorna handhafts med den största sakkunskap. Det är vidare svårt att se, hur de studerande smidigt skall kunna ges säte i konsthögskolornas styrelser, om akademien skall vara huvudman för utbildningen. Visserligen deltar på försök en representant för de studerande numera i förvaltningsnämndens arbete på lika villkor med övriga ledamöter, men i akademiens överläggningar och beslut kan studeranderepresentanter inte delta. Av ovanstående torde framgå, att inte heller konsthögskolan i Stockholm bör stå under överinseende av akademien. Det skulle bl. a. medföra, att en konsthögskola skulle få en administrativ särställning i förhållande till de övriga konsthögskolorna. Dessutom skulle akademiens ställning som opartisk central remissinstans äventyras. Det nuvarande förhållandet att akademien är huvudman för konsthögskolan i Stockholm bör alltså avvecklas. Som närmare framgår i det följande föreslår de sakkunniga i stället, att akademiens delaktighet i den högre konstnärsutbildningen garanteras genom representation i varje konsthögskolas styrelse. Då dessa akademiens styrelserepresentanter dessutom föreslås utses bland sådana konstnärer, som verkar inom respektive konsthögskolas närmaste region, torde man på bästa sätt uppnå det ovan antydda syftet att varje högskola måste få fritt utvecklas efter sina lokala förutsättningar. De sakkunnigas ställningstagande till akademiens framtida ställning i förhållande till konstnärsutbildningen grundas främst på vissa principiella och praktiska skäl. Som ovan framhållits har akademien övervägande behandlat de med utbildningen vid konst124

högskolan förbundna frågorna med största sakkunskap och har på olika sätt främjat utvecklingen på konstnärsutbildningens område. Genom att akademien befrias från överinseendet över konsthögskolan fråntas akademien en viktig uppgift och bryts en lång, värdefull tradition. De sakkunniga är angelägna att framhålla att många betydelsefulla uppgifter ändå kvarstår och de sakkunniga är övertygade om att akademien finner nya.

4.6 De enskilda utbildningsenheternas ning

led-

4.6.1 Inledning Frågan om organisationen av de enskilda utbildningsenheternas ledning hänger intimt samman med de försök till en fördjupad demokrati i skolan, som nu börjat genomföras på alla nivåer och stadier inom utbildningsväsendet. Sålunda har Kungl. Maj:t den 17 juli 1968 bemyndigat universitetskanslersämbetet att besluta om försöksverksamhet med olika former för samarbete mellan studerande, lärare och övrig personal vid universitet och högskolor under budgetåren 1968/69 och 1969/70. Motsvarande bemyndigande har den 19 december 1968 givits bl. a. Akademien för de fria konsterna respektive skolöverstyrelsen avseende konsthögskolan och konstfackskolan. Beträffande skolor för högre konstnärlig utbildning har nämnda bemyndigande den 28 november 1969 förlängts att gälla även under budgetåret 1970/71. I till nämnda bemyndiganden fogade promemoria respektive utdrag ur statsrådsprotokollet förutsattes, att försöksverksamheten blir föremål för en fortlöpande uppföljning och utvärdering. Då konstnärsutbildningssakkunniga nu framlägger sina förslag avseende organisationen av konstnärs- och designerutbildningen i framtiden vid en tidpunkt då sådana utvärderingar ännu inte hunnit genomföras, måste de sakkunnigas förslag beträffande den enskilda skolans ledning, samarbetet mellan studerande, lärare och övrig personal osv. med nödvänSOU 1970: 66

dighet bli mycket preliminära. De sakkunniga vill först som en självklar princip hävda, att alla som deltar i arbetet inom en skola, skall ha inflytande över skolans angelägenheter. Hur ett sådant inflytande bäst skall åstadkommas inom den stadgefästa organisatoriska ramen är emellertid en komplicerad fråga. De sakkunniga har med intresse följt den intensiva debatt, som just nu pågår i dessa frågor. I avvaktan på ovan nämnda närmare utvärdering av den pågående försöksverksamheten anser sig de sakkunniga endast kunna framlägga förslag i dessa frågor, som i institutionellt avseende i huvudsak ansluter till de förhållanden, som för närvarande råder. De sakkunnigas förslag bygger sålunda på den hävdvunna principen om demokrati genom repre sentation. Huruvida helt andra former för demokratins funktion inom skolan kommer att gälla i framtiden, får bl. a. den pågående debatten och utvärderingen av försöksverksamheten utvisa. Mot denna bakgrund föreslår de sakkunniga, att ledningen för de av KUS föreslagna skolorna skall utövas av två intimt samverkande organ, styrelsen och utbildningsnämnden.

4.6.2 Styrelsen Arbetsuppgifter Det är de sakkunnigas bestämda uppfattning, att de av KUS föreslagna skolornai måste ha stor självständighet och frihet attt inom ramen för givna riktlinjer och så långtt tillgängliga medel gör det möjligt självai bestämma verksamhetens uppläggning ochi innehåll. Detta är bakgrunden till, att deni ovan föreslagna samarbetsnämnden förr form-, konst- och designhögskolorna förutsattes få så begränsade befogenheter och ii princip endast bör fungera som ett samordnande organ mellan skolorna. I stället börr således de enskilda utbildningsenheternass egna organ vara högsta beslutsinstanser förr i princip alla frågor, som berör skolornas5 verksamhet. Högsta beslutande organ för den enskildaa SOU 1970: 66

utbildningsenheten utgöres av styrelsen. Styrelsen bör enligt de sakkunnigas uppfattning handha de uppgifter beträffande bl. a. skolans ekonomi, personaltillsättningar m.m., som i dag för konsthögskolan tillkommer Akademien för de fria konsterna och för konstfackskolan tillkommer skolöverstyrelsen. Styrelsens främsta uppgifter bör vara: att till samarbetsnämnden inge underlag för skolans anslagsframställning, att ansvara för skolans ekonomiska förvaltning, att jämsides med av samarbetsnämnden särskilt utsedda sakkunniga avge yttrande till Kungl. Maj:t över sökande till professurer, att avge förord till Kungl. Maj:t vid tillsättning av lektorat, att anställa (förordna) övriga lärare, att anställa (förordna) övrig personal, att utse skolans intagningsnämnd, att medge nedsättning av lärares undervisningsskyldighet, att utfärda de föreskrifter och anvisningar som fordras utöver vad Kungl. Maj:t föreskrivit. Sammansättning Styrelsen bör ha en sammansättning som så långt det är möjligt tillgodoser kraven på inflytande för sådana grupper, som är intressenter i utbildningen vid skolan, utan att styrelsen för den skull får göras alltför stor. Detta medför, att styrelserna för de olika typer av högskolor, som KUS föreslår, blir sammansatta på olika sätt. Varje styrelse bör dock ha representanter för respektive skolas lärare, studerande och övrig personal, Varje skolas styrelse bör enligt de sakkunnigas mening bestå av åtta ledamöter, varav sju utgöres av följande personer, nämligen en ordförande, utsedd av Kungl. Maj:t för tre år, två ledamöter, utsedda av Kungl Maj:t för tre år på förslag av skolans lärare, två ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t för ett år på förslag av skolans studerande, en ledamot, utsedd av Kungl. Maj:t för 125

tre år på förslag av skolans övriga personal, samt rektor, självskriven. Den åttonde ledamoten bör enligt de sakkunnigas förslag för formhögskolans del utgöras av en representant för den stad, i vilken skolan är belägen. De sakkunniga har funnit det angeläget att på detta sätt knyta ett direkt kommunalt intresse till ledningen för formhögskolorna. Därigenom bör enligt de sakkunnigas uppfattning många lokala problem, som kräver insatser av och samarbete med kommunala organ, snabbt kunna lösas. Den kommunale representanten bör utses av stadsfullmäktige för tre år. I konsthögskolornas styrelser bör en ledamot - enligt vad som framhållits ovan utses av Kungl. Maj:t på förslag av Akademien för de fria konsterna. Denne ledamot bör utses bland konstnärer som verkar inom den region i vilken konsthögskolan är belägen. För designhögskolorna finns ingen motsvarighet till Akademien för de fria konsterna, som skulle vara naturlig förslagsinstans för utseende av ledamöter i dessa skolors styrelser. Inga närmare bestämmelser om sådan förslagsinstans bör därför finnas, utan den åttonde ledamoten i designhögskolornas respektive styrelser bör endast förutsättas bli utsedd av Kungl. Maj:t bland yrkesverksamma designers med anknytning till den region, i vilken designhögskolan är belägen.

årliga anslagsframställningen, att avge yttrande över sökande till rektorstjänst, professurer och lektorat, att avge förord till styrelsen vid anställande (förordnande) av övriga lärare, att initiera och organisera samarbete med andra utbildningsinstitutioner och med institut för forsknings- och utvecklingsarbete m. m., att avge förslag till ordningsföreskrifter, att avge yttrande i ärende, som för sådant ändamål överlämnats till utbildningsnämnden. Utbildningsnämnden bör bestå av rektor, ordförande, samt minst åtta ledamöter, varav fyra utses av skolans studerande och fyra utses av och bland skolans lärare. De närmare föreskrifterna rörande utbildningsnämndens sammansättning, arbetsuppgifter och arbetsformer framgår av stadgeförslag i bilaga 2.

4.6.3 Utbildningsnämnden Utbildningsnämnden utgör enligt de sakkunnigas förslag skolans högsta beslutande organ i undervisningsfrågor. Nämnden har emellertid därutöver åtskilliga andra viktiga uppgifter. Nämndens främsta uppgifter är: att upprätta och tillhandahålla studiehandbok med planer över studiegången (kursprogram, schema) samt anvisningar och andra uppgifter av vikt för studerande och inträdessökande, att verka för samordning mellan skolans avdelningar (motsvarande), att förbereda och överlämna förslag till styrelsen angående skolans underlag för den 126

SOU 1970: 66

5.1.

Pedagogiska frågor

Utgångspunkter

Formhögskolorna, konsthögskolorna och designhögskolorna är i pedagogiskt hänseende beroende av de mål som formuleras för verksamheten. Som framgår av kapitel 2 anser de sakkunniga att de berörda utbildningarna trots sina skilda uppgifter har mycket gemensamt i pedagogiskt avseende, varför den pedagogiska utformningen av skolorna här skall behandlas i ett sammanhang. I den mån undervisningens uppläggning vid skolorna uppvisar särdrag tas dessa emellertid upp i kapitlet för resp. utbildning. För att de mål, som uppställts för skolornas verksamhet, skall kunna nås, är det av stor betydelse att åtgärder vidtas som underlättar de studerandes personliga anpassning till skolorna och skolornas anpassning till de studerande. Sådana åtgärder kan omfatta informationer om utbildningens utformning och studiernas uppläggning, om tillvalsämnen, fortbildning och vidareutbildning; om de studerandes rättsliga ställning och kravet på deras medansvar för studiernas utformning etc. För att de studerande skall kunna utnyttja utbildningen till fullo krävs att de är medvetna om skolans mål, vilka krav som kan ställas på dem efter genomgången utbildning och hur de själva ställer sig till dessa krav. Om de teoretiska och praktiska studierna måste de studerande på ett tidigt stadium SOU 1970: 66

få en grundlig information. Till de pedagogiska informationerna hör behandling av problem, specifika för vissa aktiviteter och övergripande frågeställningar, rörande t. ex. samordningen av undervisningen mellan olika ämnen. Skolornas utbildningsklimat skall vara sådant, att de studerande kan ha en kritisk och öppen inställning till de problem, som de möter i olika undervisningssituationer. För en historisk översikt över de pedagogiska metoderna inom nu berörda utbildningsområden hänvisas till bilaga 1 (Marita Lindgren-Fridell: Pedagogiska principer i konstnärsutbildningen). 5.2 Speciella pedagogiska frågor Det omfattande pedagogiska utvecklingsarbete som för närvarande pågår berör många problem av generell karaktär inom den eftergymnasiala utbildningen. Det är självklart att de skolor som enligt KUS förslag kommer att få huvudansvaret för den konstnärliga utbildningen noga måste följa detta utvecklingsarbete och införliva nya erfarenheter med sitt arbete. När detta sker måste hänsyn tas till de speciella förhållanden som karaktäriserar skolorna. Det finns därför skäl att något dröja vid detta. Det är sannolikt, att planeringen av utbildningen ofta kommer att vara mera komplicerad än vid andra skolor. Det är bara 127

i mindre utsträckning möjligt att utgå från ett fast lärostoff och kravet på en långt gående integrering mellan teori och tillämpning är svårt att tillfredsställa om inte planeringen sker inom mycket fria ramar. Samtidigt måste man vid planeringen hela tiden vara medveten om vilka mål som har uppställts för utbildningen. Detta planeringsarbete bör ske i samarbete mellan lärarna och de studerande. Det är angeläget att de senare stimuleras till att så aktivt som möjligt delta i planeringen och att man finner smidiga former för samarbetet. Det är i och för sig lätt att motivera att ett sådant samarbete sker, men det bör påpekas att det som en biprodukt också bidrar till att utveckla de studerandes självständighet, deras förmåga att samarbeta och deras känsla för det gemensamma ansvaret. Inom alla utbildningar sker vid olika tillfällen bedömningar och utvärderingar av de studerandes prestationer. Vid de av KUS föreslagna skolorna kommer betyg bara att ges i begränsad omfattning, i allmänhet kommer det endast att anges vilka kurser de studerande har genomgått. Däremot kommer bedömningar av andra slag att spela en mycket stor roll i handledningen. Dessa situationer kan många gånger vara mycket känsliga. Många studerande upplever sina arbetsresultat på ett mycket emotionellt sätt och de är därför mycket beroende av en diskussion kring sina produkter som präglas av inlevelse och konstruktiv kritik. Lärarens roll är därför svår och det fordras också att han kan individualisera sin handledning; vissa studerande vill ha relativt täta kontakter och diskussioner, andra vill arbeta själva ganska långa perioder, och den form av kritik, som för en framstår som stimulerande och utvecklande, kan för en annan vara alltför direkt och hårdhänt. Gruppdiskussioner vid övningar och seminarier kommer att få stort utrymme i utbildningen. Erfarenheter visar, att det kan vara relativt svårt att aktivera alla studerande vid denna form av undervisning, och det finns en viss risk för att enskilda eller 128

grupper kommer att inta en dominerande ställning i dessa diskussioner och att detta medför att de övriga blir ännu mer passiva. Några generella lösningar av detta problem finns inte, men det är viktigt att lärarna och de studerande är medvetna om problemet och tillsammans försöker skapa en samarbetsatmosfär som bidrar till att aktivera alla. KUS kommer i ett annat sammanhang att ta upp frågan om lärarnas utbildning. Men det bör understrykas att fort- och vidareutbildning för lärarna måste bli ett viktigt medel för att utveckla de pedagogiska metoderna vid skolorna. Särskilt angeläget blir detta i högskolornas inledningsskede, eftersom den nuvarande utbildningen saknar flera väsentliga inslag, som kommer att prägla de nya skolorna. 5.3 Undervisningens

omfattning

5.3.1 Läsåret Vid formhögskolorna, konsthögskolorna och designhögskolorna skall samma läsår tillämpas som vid huvudparten av landets övriga eftergymnasiala utbildningsanstalten Läsåret skall bestå av 270 dagar, inräknat ferier kring jul- och påskhelgerna. Läsåret påbörjas omkring den 1 september och avslutas kring den 1 juni. Inom läsåret skall 36 arbetsveckor rymmas. I fråga om läsårets utläggning i kalenderåret är det angeläget att vårterminens avslutning på formhögskolorna anpassas till tidpunkten för intagningen till konst- och designhögskolorna eftersom de studerande vid formhögskolorna bör beredas möjlighet att söka inträde till dessa högskolor samma år som de avslutar sin utbildning vid formhögskola. Intagningen till de högre skolorna bör därför inte ske under pågående läsår, eftersom den anspänning i olika avseenden som sker i samband med ansökan skulle inverka störande på arbetsron vid formhögskolorna. Det är vidare rimligt att de studerande vid formhögskolorna skall ha så stor del av vårterminen som möjligt till förfogande för färdigställande av arbetsprover. SOU 1970: 66

Det är å andra sidan önskvärt att resultaten av intagningsproceduren kan meddelas de sökande så tidigt som möjligt. Detta synes också lämpligt med hänsyn till att intagningsnämnderna skall kunna besättas. Intagningsproceduren bör av dessa skäl vara avslutad före midsommar. De sakkunniga har funnit att läsåret också med hänsyn till dessa förhållanden bör avslutas omkring den 1 juni. Läsåret delas in i en höst- och en vårtermin. Så länge denna terminsindelning med få undantag är rådande inom utbildningsväsendet i övrigt, finner de sakkunniga inte någon anledning att frångå denna indelning vid de av KUS föreslagna skolformerna. Tvåterminssystemet tillämpas nu t. ex. vid konsthögskolan, Valands konstskola, konstfackskolan, konstindustriskolan och de fria konstskolorna. Som ovan angivits skall läsåret inrymma 36 arbetsveckor. Vid formhögskolorna och vid designhögskolorna skall dessa veckor fördelas lika på de bägge terminerna då detta underlättar planeringen av verksamheten. Höstterminen kommer därför vid dessa skolor att avslutas i januari. Konsthögskolorna skall själva avgöra hur läsåret fördelas på höst- och vårtermin. Det läsår som föreslås ovan innebär att läsåret vid de framtida konsthögskolorna blir längre än det läsår som f. n. gäller vid konsthögskolan. Vid konsthögskolan påbörjas nu läsåret i början av oktober och avslutas omkring den 1 juni. (Arkitekturskolans läsår påbörjas dock i mitten av september). Jul- och påskuppehåll frånräknade omfattar läsåret 30 arbetsveckor (arkitekturskolan 33 veckor). De sakkunnigas förslag medför alltså i jämförelse med nuvarande förhållande att läsåret förlängs med sex veckor (arkitekturskolan tre veckor). Här skall dock märkas, att sommarundervisning, alternerande mellan lärarna, stadgemässigt förekommer utöver det ovan angivna läsåret samt att fr. o. m. läsåret 1968/69 lärarna frivilligt åtagit sig ytterligare förlängd undervisningsskyldighet. Läsåret vid konstfackskolan omfattar 252 dagar och påbörjas senast den 1 september SOU 1970: 66 9—014264

och avslutas under maj. Antalet lovdagar är minst fyra och högst sex. Antalet arbetsveckor uppgår till 32. Även i jämförelse med det läsår som tillämpas vid konstfackskolan innebär således de sakkunnigas förslag en förlängning, i detta fall med fyra arbetsveckor, i huvudsak beroende på att vinterlov, påsklov och andra längre sammanhängande uppehåll i undervisningen inte kommer att finnas vid de föreslagna skolorna. Det skall ankomma på varje utbildningsenhet att undersöka och utnyttja möjligheterna att anordna utbildning i viss utsträckning även under sommartid.

5.3.2 Antal undervisningstimmar Antalet undervisningstimmar per vecka för gemensamma studier med lärare tillgängliga föreslås bli 30 vid formhögskolorna. Dessa skolors pedagogiska målsättning förutsätter att antalet undervisningstimmar blir relativt omfattande, och de sakkunniga har funnit att 30 timmar i veckan är en väl avvägd undervisningsmängd på dessa skolor. Det är dock att märka att en stor del av undervisningen ägnas åt fria övningar. I vissa fall skall dessa fria övningar kunna utföras enskilt eller i grupp utanför skolan. De studerande kommer vidare att få arbetsuppgifter att utföra på tid som inte inräknas i de 30 veckotimmarna. Vid designhögskolorna har de sakkun^ niga haft som riktpunkt att antalet veckotimmar skall vara 25. Vid konstfackskolan är f. n. antalet veckotimmar på dagskolan i medeltal ca 40, inklusive tid för enskilt arbete. Designhögskolorna synes dock närmast böra jämföras med de tekniska högskolornas arkitektursektioner. Enligt anvisningar utfärdade av universitetskanslersämbetet (10.1.1968) bör antalet undervisningstimmar per vecka i regel uppgå till högst 25 och endast i undantagsfall till 30. Anvisningarna avser antalet obligatoriska föreläsnings- och övningstimmar. De sakkunniga anser att 25 veckotimmar är ett väl avvägt antal bl. a. med tanke på att tid för hemuppgifter skall finnas, och att 129

de studerande dessutom förutsattes studera på egen hand såväl inom som utom ramen för designhögskolornas egna utbildningsprogram. I jämförelse med nuvarande förhållanden vid konstfackskolan innebär förslaget en avsevärd nedskärning av antalet schemabundna undervisningstimmar. En sådan nedskärning har såväl positiva som negativa följder. Den ger, som ovan framhållits, likformighet med annan jämförlig utbildning, men också ökat utrymme för de studerande till studier enligt individuella intressen. Å andra sidan går de studerande miste om en del av det stöd undervisningen ger. Med den uppläggning undervisningen föreslås få, blir emellertid de studerande oförhindrade att delta i undervisning mer än 25 timmar per vecka, t. ex. för att förkorta utbildningstiden. Vid konsthögskolorna kommer antalet veckotimmar med schemalagd undervisning att vara relativt ringa. De sakkunniga anser inte att någon riktpunkt för antalet veckotimmar för sådan undervisning bör fixeras. Timplan skall alltså ej finnas. De studerande skall i princip vara närvarande vid skolan under hela arbetsdagen under alla läsårets arbetsdagar, men en avsevärd del av verksamheten består av fritt arbete i ateljé. Arbetsdagen vid konsthögskolorna kan beräknas uppgå till mellan sex och åtta timmar. Vad som ovan anförts om antalet undervisningstimmar vid de olika skolorna gäller såvitt inte överenskommelse mellan lärare och enskild studerande träffats om att studierna delvis kan bedrivas i annan form.

5.3.3 Undervisningstimmarnas längd Till grund för beräkningar av lärarnas undervisningsskyldighet skall ligga att varje undervisningstimme har en längd av 45 minuter, dvs. samma lektionslängd som gäller bl. a. vid universiteten och de tekniska högskolorna. Undervisningspassens längd och längden av pauserna däremellan an-

kommer det dock på de enskilda utbildningsenheterna att själva bestämma.

5.4 Undervisningsformer

5.4.1 Inledning För att nå de mål som undervisningen åsyftar måste inom de av KUS föreslagna högskolorna tillämpas ett arbetssätt, som tillåter att man under samma övning kan bryta sönder en större grupp till smågrupper som kan spridas i olika lokaler. Undervisningsgrupperna skall i regel omfatta 24 eller 12 studerande. Skolorna bör emellertid ha möjligheter att själva anpassa gruppernas storlek efter verksamhetens art och inriktning. Sålunda synes det lämpligt, att undervisning i relativt stor utsträckning bedrivs med fler än en lärare närvarande, varvid lärare med teoretisk och praktisk inriktning fungerar tillsammans. Det bör också förekomma undervisningssituationer med grupper utan att lärare kontinuerligt deltar. Lärartimmar kan också frigöras genom att undervisningen ibland bedrivs i större grupper. Dessa timmar kan användas till att i andra fall låta undervisning ske i smågrupper om t. ex. sex studerande. Utbildningsnämnden vid skolan (i första hand konsthögskolorna och designhögskolorna) avgör hur disponibla lärartimmar i stort skall fördelas och kan i vissa fall bestämma hur stora undervisningsgrupperna skall vara inom olika ämnesområden. Föreläsning, seminarieövning, gruppundervisning och individuellt arbete samt vid konst- och designhögskola projektarbete utgör de vanligaste undervisningsformerna vid de av KUS föreslagna högskolorna. Även studiebesök skall förekomma. Vid designhögskola tillkommer praktik och symposier (se avsnitt 8.3.9). Valet av undervisningsform måste ske med hänsyn till det aktuella utbildningsmomentet och till att utbildningen gäller vuxna studerande. Det är angeläget att den studerande får arbeta självständigt. Den studerande skall även ges tillfälle att träna studietekniska färdigheter, öva sin förmåga SOU 1970: 66

att diskutera och att sammanhängande redovisa ett arbetsresultat. Nedan anges de gruppstorlekar, som föreslås för resp. undervisningsform. Dessa ligger tillsammans med föreslagna timplaner till grund för beräkningen av antalet lärartimmar vid form- och designhögskolorna. 5.4.2 Föreläsning Föreläsningsformen skall i första hand användas då huvudsyftet med undervisningen är att ge de studerande en introduktion i eller allmän översikt över ämnesområde. Detta kan i princip ske i grupper av obegränsad storlek och kan i vissa fall användas vid gemensam undervisning av samtliga studerande inom en skola. Vid föreläsning handhas undervisningen av en eller flera lärare. Till den undervisningsform som här kallas föreläsning räknas informationsgivning och demonstration med hjälp av film, TV och andra AV-hjälpmedel, med såväl utom som inom skolan producerat material. Det är emellertid viktigt, att även i anslutning till föreläsningsverksamhet utrymme ges för diskussion eller andra former av samverkan mellan åhörare och föreläsare och för- och efterarbetning av det behandlade ämnesstoffet. Beräkningen av erforderligt antal lärartimmar har baserats på att föreläsningar sker inför grupper om i genomsnitt 48 studerande vid formhögskola, vid designhögskola hel årskurs. 5.4.3 Seminarieövning Seminarieövningen är en undervisningsform som syftar till att aktivera den studerande genom gruppdiskussioner, t. ex. i anslutning till förelagd litteratur, varvid individuella studieresultat kan redovisas och värderas. Redovisningen kan bl. a. avse hemarbete och ske i form av muntlig föredragning, korta promemorior, modellarbeten o. d. Seminarierna kan också omfatta diskussioner angående undervisningsmål, arbetsSOU 1970: 66

material, i den allmänna debatten aktuella frågor etc. Beräkningen av erforderligt antal lärartimmar har baserats på en genomsnittstilldelning om en lärare per 24 studerande. Ämnesövergripande seminarium med ett större antal deltagare kan användas som ett komplement till föreläsningen. Gemensamma problem från skilda ämnesområden kan tas upp vid sådana seminarier. Härvid bör möjligheter till samarbete med andra utbildningsinstitutioner tillvaratagas och studerande från dessa institutioner beredas tillfälle att deltaga. Vid de ämnesövergripande seminarierna synes det ofta vara lämpligt att fler än en lärare deltar. 5.4.4 Gruppundervisning Gruppundervisning är en undervisningsform där lärare och studerande gemensamt planerar och utför arbetsuppgifter av praktisk och/eller teoretisk natur. Det är av största vikt att undervisningen sker i intim samverkan mellan lärare och studerande bl. a. för att skapa en atmosfär som bidrar till att höja studiemotivationen. Diskussion av utförda arbeten och studieresultat kan även förekomma inom ramen för denna undervisningsform. Gruppundervisningen skall bl. a. träna till förmåga att aktivt delta i grupparbete utan auktoritära styrningar utifrån eller inom gruppen. Undervisningsgruppens storlek anpassas efter arbetsuppgiften. Då konkreta uppgifter skall lösas synes en lämplig gruppstorlek vara tre eller sex, medan redovisning och diskussion av dessa lösningar synes kunna ske i större grupper. Beräkningen av erforderligt antal lärartimmar har baserats på en genomsnittstilldelning om en lärare per 12 studerande. 5.4.5 Individuellt arbete Individuellt arbete äger rum i ateljéer och verkstäder eller utanför skolan, t. ex. i form av hemuppgifter. Det individuella arbetet är främst av tillämpad (praktisk) natur, 131

men bedrivs i så nära anslutning som möjligt till undervisningen i teoretiska ämnen. De studerande måste därför i samband med det tillämpade, individuella arbetet enskilt kunna vidga sina kunskaper med hjälp av lätt tillgängliga litteratur- och bildsamlingar. Den enskilde studerande arbetar med stöd av lärare och annan personal som samtidigt handhar undervisning av ett flertal studerandegrupper. Den studerande skall inte behöva vara hänvisad till en lärare utan skall kunna få stöd och vägledning av flera. Beräkningen av erforderligt antal lärartimmar har baserats på en tilldelning om i vissa fall en lärare per 36 studerande, i andra fall en lärare per 24 studerande.

5.4.6 Studiebesök Det är nödvändigt att studiebesök och studieresor ingår som en naturlig del i undervisningen och skall kunna företagas utan att detta nödvändigtvis behöver vara markerat i timplanen. De sakkunniga återkommer till frågan om studiebesök och studieresor i kapitlen om resp. skola. 5.4.7 Projektarbete Projektarbete är en undervisningsform som främst skall tillämpas vid konst- och designhögskolorna (se avsnitt 7.3.6 och 8.3.9). Beräkningen av erforderligt antal lärartimmar har baserats på en genomsnittstilldelning om en lärare per 12 studerande. 5.5 Läromedel Läromedel och verksamhetsformer kan sägas ingå på ett organiskt sätt i undervisningen och aktualiseras samtidigt vid undervisningens planering och vid försöken att nå de mål som uppställts för undervisningen. Som aktuella läromedel kan räknas böcker, tidskrifter, bildserier, utställningar, diabilder, filmer, ljudbandsupptagningar, TV- och radioprogram etc. Skolornas boksamlingar ingår i läromed132

len. De av KUS föreslagna skolorna måste förses med fackbibliotek, som även omfattar tidskrifter och bildsamlingar. Urvalet av litteratur måste göras så, att boksamlingarna verkligen skall kunna fungera som pedagogiska medel och i förslå hand innehålla sådan litteratur som direkt anknyter till skolornas speciella inriktning. AV-apparatur och AV-material måste ingå i läromedelsutrustningen. Hit hör filmprojektorer för olika bredder, småbildsprojektor, arbetsprojektor, episkop e t c , bandspelare och videobandspelare, radio, grammofon och TV, kameror och övrig utrustning för film- och stillbildsfotografering. Fcr vuxenutbildningen finns en mängd olika typer av självinstruerande läromedel där AVapparatur kommer till användning exempelvis inlärningsstudio för språk. De speciella material, som erfordras fcr undervisningen inom olika ämnesområden kan i regel föras till någon av följande materialrubriker: förbrukningsmaterial laborationsmaterial inredningsartiklar kompendier, studiehandledningar och instruktionslitteratur maskiner, redskap, verktyg o. d. För studier med pedagogisk inriktning tillkommer läromedel för eleviakttagelser, olika typer av inlärningsmaterial, studieplaner etc. Inom varje skola måste finnas en smidig samt överskådlig registrering av läromedel så att den som undervisar och den som studerar har möjlighet till en bekväm överblick över den service skolorna i detta avseende erbjuder. I skolorna bör även finnas förteckningar över vad den studerande kan få låna från andra offentliga institutioner såsom bibliotek, museer, länscentraler för pedagogiska hjälpmedel, forskningsinstitutioner etc. Den som utnyttjar läromedel bör kontinuerligt ha tillgång till information om vilka undervisningsmaterial som anskaffats och om hur de skall utnyttjas metodiskt, pedagogiskt och tekniskt. Det räcker inte med att nya läromedel finns tillgängliga. Den studerande måste :'å SOU 1970:66

utbildning i att använda dem. Till vuxenutbildningen hör att den studerande i regel själv får ta ställning till det läromedel som han önskar använda. Läromedelsutbildningen måste därför vara så allsidig och uttömmande som möjligt. Tillräcklig utbildningstid måste anslås till detta. En stor del av läromedelsutbildningen sker i samband med genomförandet av arbetsuppgifter. I den studerandes olika uppgifter att demonstrera, argumentera, instruera och sammanställa ställs krav på en rik tillgång på mångsidiga läromedel. Service på AV-apparatur, maskiner och verktyg bör vara tillfredsställande ordnad.

5.6 Utvärdering För att verksamheten i skolan skall bli meningsfylld och givande måste undervisningen planeras och systematiseras. Den enskilde studerandes förmåga att själv bedöma egna och andras resultat skall tränas upp. Enskilt och gemensamt lösta uppgifter bör därför efterarbetas och genomgås gemensamt. De observationer som därvid görs av lärare och studerande bör bli föremål för diskussioner och utvärdering. Vid bedömningen av undervisningsresultat skall skolans och den enskildes mål tas till utgångspunkt. När studiemålen i ett visst ämne eller kursavsnitt klargjorts kan man välja bedömningsmetod. De bedömningsmetoder som kan komma i fråga är bl. a. iakttagelser av de studerande i arbete bedömning av utförda arbeten enkäter och diskussioner muntliga eller skriftliga redogörelser och tentamina. Bedömningen av den studerandes arbetsresultat och prestationer har flera syften: den underlättar utvärderingen av utbildningen i stort, den kan nämligen ge läraren en uppfattning om huruvida hans egen planering är riktig och om hans metodik är effektiv, den kan vidare underlätta lärarens åtgärder att stödja den enskilda studeranden i dennes arbete. SOU 1970: 66

Ett annat syfte med bedömningen är att den studerande skall erhålla information om sin situation, men det är angeläget att sådan information meddelas så att den stöder och stimulerar den studerande och inte kommer att äventyra hans självförtroende och arbetsro. Bedömningen av de studerande och deras arbete bör vara allsidig och fortlöpande. Då tentamen förekommer skall den endast bedömas som godkänd eller icke godkänd. Formaliserade tentamina skall endast användas då sådana är meningsfulla och kan bedömas med en tillfredsställande grad av objektivitet. Skriftliga redogörelser utan tentamenskaraktär kan dock vara ett ofta användbart medel att för den studerande själv påvisa eventuella kunskapsbrister och utveckla hans förmåga att uttrycka sina åsikter. De sakkunniga behandlar denna fråga ytterligare i kapitlen för resp. skola. Ovan har utvärderingen av de studerandes arbetsresultat behandlats. Det är också av vikt att en fortlöpande diskussion och prövning av undervisningsuppläggning i stort och skolans ledning kommer till stånd. De former, i vilket detta kan antas komma att ske, behandlas i de särskilda avsnitt som berör resp. högskoleforms inre organisation.

5.7 Fortbildning m. m. Vuxenutbildningsfrågorna spelar stor roll i den allmänna utbildningsdebatten. En väl fungerande vuxenutbildning framstår som viktig bl. a. av följande skäl: - utbildningen är en dynamisk faktor i samhällets och näringslivets utvecklingsprocesser - nya kunskaper, ny teknik och nya arbeten kräver förnyelse av arbetskraftens utbildning - vuxenutbildningen är nödvändig för den behövliga höjningen av utbildningsstandarden - vuxenutbildning och ungdomsutbildning förutsätter i framtiden varandra och måste bli likvärdiga. Inom de utbildningsområden KUS haft i uppgift att beröra bör i framtiden möj133

ligheterna till fort- och vidareutbildning breddas för personer som redan är verksamma i yrkeslivet (se avsnitt 2.3.5). Vid de av de sakkunniga föreslagna utbildningsinstitutionerna kommer regelmässigt grundutbildning, fortbildning och vidareutbildning att bedrivas. Formhögskolorna kan ses som såväl grundutbildning som vidareutbildning beroende på den enskilde studerandes bakgrund och utbildningsmål. Vid konsthögskolorna och designhögskolorna kommer särskilda fort- och vidareutbildningskurser att anordnas, övriga ovan nämnda typer av utbildning kan bli aktuella i speciella fall, varvid särskilda åtgärder synes bli nödvändiga vid varje enskilt tillfälle. Att bereda plats för fort- och vidareutbildning inom de av KUS föreslagna utbildningsinstitutionerna innebär ur pedagogisk synpunkt inga större komplikationer eftersom utbildningarna a priori är avsedda för vuxna studerande. Samma verksamhetsformer skall i princip tillämpas för alla studerande oberoende av tidigare yrkeserfarenhet, och vidare- och fortbildningen skall i de fall så bedömes lämpligt, integreras i den ordinarie verksamheten, även om hänsyn till de studerandes eventuella tidigare yrkeserfarenheter skall tagas. Dessa erfarenheter skall också på olika sätt tagas till vara så att de kommer undervisningen i stort till godo. Att göra anordningar som främjar möjligheter till fort- och vidareutbildning är därför främst en praktisk fråga. De sakkunniga har genom utformningen av utbildningssystemet i stort och genom förslag till olika konkreta åtgärder på de olika utbildningsanstalterna tagit hänsyn till att stort utrymme för fort- och vidareutbildning skall lämnas. Kvällsundervisning, särskilda kurser för yrkesverksamma och kurssystemet på konst- och designhögskolorna är kanske de anordningar som kommer att få störst betydelse härvidlag. De sakkunniga återkommer till den närmare utformningen av fort- och vidareutbildningen vid konstoch designhögskolorna i kapitlen för respektive skola.

134 SOU 1970: 66

6.1 Formhögskolor

Utgångspunkter

De förutsättningar som ligger till grund för de sakkunnigas förslag om inrättande av formhögskolor (FH) har närmare berörts i kapitel 2 och 4. Här lämnas därför endast en kort rekapitulation av vad som tidigare anförts. Den högre konstnärs- och designerutbildningen spaltas upp i två eftergymnasiala nivåer, en tvåårig allmän utbildning och en treårig specialiserad nivå. Grundutbildningen förläggs till formhögskolor, vilka till en början inrättas i fem orter i landet med en sammanlagd intagningskapacitet om cirka 1 000 studerande per år. Utbildningen på den högre nivån förläggs till konsthögskolor och designhögskolor. Formhögskolorna skall emellertid inte enbart utgöra en allmän utbildning för, eller inriktas på, i traditionell och snäv mening konstnärlig verksamhet. De skall också utgöra ett utbildningsalternativ inom konstnärliga randområden för vilka utbildning i dag bedrives vid utbildningsinstitutioner med i huvudsak annan inriktning eller för vilka en adekvat utbildning helt saknas. På sikt kan formhögskolorna antagas bidra till en breddning av den estetiska medvetenheten i alla befolkningsskikt. De sakkunniga anser det därför av stor betydelse, att teckningslärarutbildningen knyts till formhögskolorna. Studier vid formhögskolor skall kunna SOU 1970: 66

kombineras med utbildning inom ett flertal delar av det eftergymnasiala utbildningssystemet och således inte enbart leda till vidare utbildning inom konst eller design. Då ett av syftena med formhögskolorna emellertid är att de skall utgöra grundutbildning för vidare studier vid konst- och designhögskolor, måste dock utbildningen med nödvändighet vara av allmän och grundläggande karaktär. Detta minskar utrymmet för att samtidigt utforma utbildningen så, att den, utan någon form av ytterligare påbyggnad, direkt kan leda till anställning inom yrkeslivet för de studerande som saknar tidigare yrkesutbildning. Däremot synes formhögskolorna vara väl lämpade för personer, som önskar komplettera tidigare genomgången yrkesutbildning inom de områden, som utbildningen berör. Formhögskolornas roll inom den egentliga yrkesutbildningen berörs närmare i avsnitt 6.2.3. Med utgångspunkt i de destinationer inom utbildningsväsende och arbetsmarknad de studerande vid formhögskolorna i första hand tankes få, kan följande huvudfunktioner hos utbildningen urskiljas: 1. Del av konstnärs- och designerutbildning 2. Del av teckningslärarutbildning 3. Del av filosofie kandidatexamen 4. Del i kombination med eftergymnasial utbildning i övrigt 135

5. Kompletterande yrkesutbildning. Punkterna 1-4 ovan behandlas närmare i avsnitt 6.2.2, punkt 5 i avsnitt 6.2.3. Utbildningen vid formhögskolorna utformas så, att den är användbar för samtliga nämnda kategorier, och i princip även är gemensam för dessa. Under andra läsåret väljer emellertid de studerande mellan alternativa studiefördjupningar med olika inriktning. Dessa fördjupningar motsvarar dock endast en fjärdedel av andra läsårets studietid, och valet av fördjupning låser inte den studerandes senare val av högre utbildning eller yrkesbana. Genom denna uppläggning får utbildningen dessutom en yrkesvägledande funktion, dvs. ger de studerande större möjligheter att bedöma för vilken framtida verksamhet hans begåvning och intressen bäst lämpar sig. Idag bedrivs en omfattande konstnärlig utbildning inom fria konstskolor, delvis med statligt och kommunalt stöd. Denna verksamhet berörs i hög grad av inrättande av formhögskolor. De fria konstskolornas framtida ställning behandlas i ett särskilt avsnitt av betänkandet (4.4.2). De sakkunniga vill emellertid åter betona, att fria konstskolor även i fortsättningen kommer att ha viktiga uppgifter att fylla, och att de under goda betingelser bör beredas möjligheter att verka vid sidan av formhögskolorna.

6.2 Mål 6.2.1 Inledning Formhögskolornas mål kan anges med hänsyn till de skilda funktioner den skall fylla. Verksamheten måste utformas med tanke på definitionen av åtminstone tre sådana funktioner, nämligen den roll utbildningen skall spela i ett större allmänt kulturpolitiskt perspektiv, de yrkespositioner och högre utbildningsanstalter formhögskolorna i första hand kan leda till och de färdigheter undervisningen främst skall utveckla. Det första av dessa mål har KUS utförligt behandlat i kapitel 2. övriga målinriktningar behandlas närmare nedan.

6.2.2 Mål för fortsatta studier inom annan eftergymnasial utbildning Del av konstnärs- och

designerutbildning

Formhögskolorna är avsedda att utgöra en lämplig (icke obligatorisk) allmän grundutbildning för fortsatta studier vid konsthögskolor och designhögskolor. De kan därmed anses ersätta den inledande utbildningen vid konsthögskolan och konstfackskolan. Motsvarande framtida utbildningar kan därmed förkortas. De sakkunniga vill emellertid särskilt framhålla, att utbildningen vid formhögskolorna skall anordnas på ett sätt, som relativt mycket avviker från den undervisning, som för närvarande bedrivs på konsthögskolans och konstfackskolans lägre nivåer. Formhögskolorna kommer enligt de sakkunnigas mening att utgöra en utbildning som är mer ändamålsenlig än den, som nu ges under de två första åren på konsthögskolan och konstfackskolan. Formhögskolorna kommer i många fall att ersätta den för den enskilde studeranden icke studiemedelsberättigande utbildning, som ges vid de fria konstskolorna. Denna utbildning är för ett stort antal av dem, som inte senare intages på högre skolor en värdefull personlig erfarenhet, men är inte direkt meriterande för inträde till andra skolor. KUS vill i detta sammanhang erinra om vad som tidigare anförts om utbildningen av scenografer (4.4.7). Formhögskolorna synes ge en lämplig förutbildning till Dramatiska institutets scenografilinje. Del av

teckningslärarutbildning

Som de sakkunniga utvecklat i avsnitt 4.4.4 föreslås formhögskolorna ingå som del i teckningslärarutbildningen. Denna ämnesutbildning kompletteras med ytterligare ett års ämnesstudier, lämpligen vid designhögskola. Härtill kommer ett års studier vid lärarhögskola. Del av filosofie

kandidatexamen

Formhögskolorna är tänkta att i någon mån avlasta universiteten genom att genomgångSOU 1970: 66

en F H enligt vissa förutsättningar skall tillgodoräknas som 80 poäng vid avläggande av akademisk grundexamen vid universitet. Genom en sådan ordning vinns bl. a., att vissa yrkesområden som traditionellt rekryteras genom akademiskt utbildade personer tillförs yrkesutövare med en mer ingående kännedom om det konstnärliga skapandets problematik. Detta är önskvärt framför allt inom de yrkesgrupper, som har kulturförmedlande funktioner, t. ex. viss museipersonal, kulturjournalister och andra skribenter inom kulturområdet. Dessa verksamhetsområden har ovan kallats konstens serviceyrken. Nedan följer några exempel på olika verksamhetsgrenar inom vilka ett ökande antal akademiskt utbildade personer med viss konstnärlig skolning kan antagas kunna beredas plats.

diekurser som bygger på samma inledande studiekurs. Under det tredje året väljer den studerande i regel fritt studiekurs(er). Utbildningslinjerna är tills vidare 17. De består av tre avdelningar, var och en motsvarande 40 poäng, dvs. ett års helhetsstudier i normal takt. Efter tre års studier skall normalt filosofie kandidatexamen avläggas. Studerande, som har klart utformade studiemål, medges under vissa förutsättningar att fritt kombinera studiekurser till en egen studiegång, s. k. särskild utbildningsgång.

Det värde, genomgången formhögskola skall tillmätas vid avläggande av akademisk grundexamen, är svårt att fastställa eftersom utbildningen vid F H - om än likvärdig med universitetsutbildningen - delvis har en annan karaktär än vid universiteten. Denna skillnad i utbildningens inriktning talar dock enligt de sakkunnigas mening inte mot att formhögskolorna skall kunna tillgodoräknas vid avläggande av filosofie Press och förlagsverksamhet kandidatexamen. Snarare är denna skillnad Radio/TV värdefull eftersom berörda yrkesområden Reklam, informationsverksamhet berikas med personer med delvis andra stuMuseer dieerfarenheter. KUS föreslår därför, att Teatrar F H tillmäts ett poängvärde beräknat efter Utbildning studietid. Formhögskolorna är tvååriga, och Handel (viss inköps- och försäljningspervid universitetsstudier är normalstudietiden sonal). för 80 poäng två år. Det synes därför lämpRedan nu finns tendenser att närma un- ligt att F H motsvarar 80 poäng, varför utdervisningen i konstvetenskap vid universi- bildning vid F H kompletterad med 40 poäng teten till de praktiska problem majoriteten vid humanistisk eller samhällsvetenskaplig av de studerande senare kommer att möta fakultet skall berättiga till avläggande av inom arbetslivet. Fr. o. m. läsåret 1969/70 filosofie kandidatexamen. (Därvid kan de teoretiska studierna och praktiska övningarhar en alternativ studiekurs tillkommit som bl. a. annat ägnas åt konstpsykologi, miljö- na sägas motsvara vardera 40 poäng.) och föremålsestetik, konstsociologi och Detta innebär, att genomgången formkonstpsykologi. högskola skall ge formell behörighet till stuFormhögskolorna inpassas i det system dier på universitet motsvarande 40 poäng av utbildningslinjer, som tillämpas vid de och avläggande av examen, om den studefilosofiska fakulteterna. Enligt detta system rande fyller de särskilda fordringarna på ersätts betygsenheterna av poäng för ge- förkunskaper i resp. studiekurs vid univernomgångna och tenterade kurser, varvid sitet. 20 poäng motsvarar ett betyg enligt den tiFör studerande, som genomgår F H före digare ordningen. För avläggande av filo- studier vid universitet, kan F H betraktas sofie kandidatexamen erfordras således 120 som avdelningarna ett och två i en utbildpoäng, dvs. normalt sex terminers studier. ningslinje varefter valfrihet råder mellan Enligt det nya systemet bestämmer sig de ett antal studiekurser tredje studieåret. Denstuderande vid studiernas början för huvud- na valfrihet skall dock begränsas till ett aninriktningen av sin utbildning (utbildningslintal specificerade studiekurser vid humanisje). Efter normalt ett års studier bör ett nytt tisk eller samhällsvetenskaplig fakultet. Disval göras, nu mellan ett antal alternativa stuSOU 1970: 66

pens skall dock kunna ges för tillgodoräknande av andra ämnen. Det synes emellertid lämpligt, att genomgången formhögskola skall kunna kompletteras med ett stort antal studiekurser vid universiteten. Även studier som i förstone kan synas ha ringa beröring med FH-utbildningen skall kunna väljas utan att särskild dispens behöver meddelas. Personer, som är verksamma som kulturförmedlare, kan dra praktisk nytta inte enbart av kunskaper i estetiskt orienterade ämnen och s. k. museiämnen utan också av insikter i t. ex. sociologi och företagsekonomi. Att valet av ämnen det tredje läsåret blir relativt fritt innebär också en anpassning till studieordningen vid de filosofiska fakulteterna. Genomgången F H föreslås utan särskild dispens kunna kombineras med studiekurser vid universitet och universitetsfilialer för avläggande av filosofie kandidatexamen enligt nedanstående uppställning, om de krav på förkunskaper, som i vissa fall är uppställda, uppfylls. Estetik Filmvetenskap Filosofi Folklivsforskning Företagsekonomi Idé- och lärdomshistoria Konstvetenskap Kulturgeografi (ekonomisk geografi) Litteraturvetenskap Musikvetenskap Nationalekonomi Nordisk och jämförande fornkunskap Pedagogik Praktisk filosofi Psykologi Samhällskunskap Socialantropologi/etnografi Sociologi Statskunskap Svenska Teatervetenskap Teoretisk filosofi Som ovan framhållits, bör efter särskild dispens även andra kurser kunna tillgodo-

räknas i filosofie kandidatexamen i kombination med FH. Det kan t. ex. vara värdefullt för blivande konservatorer, som genomgått FH, att fördjupa sina kunskaper i kemi. Studier vid F H skall kunna kombineras med universitetsstudier i valfri tidsföljd. Det innebär, att första avdelningen i följande utbildningslinjer (40 poäng) föreslås kunna föregå studier vid formhögskola och tillgodoräknas i en filosofie kandidatexamen i kombination med genomgången formhögskola. Utbildningslinje 4 (psykologi), 5 (pedagogik), 8 (sociologi), 9 (samhällskunskap), 14 (filosofi), 16 (nordisk och jämförande fornkunskap) och 17 (konstvetenskap). KUS förutsätter, att huvuddelen av de fortsatta studierna på universitet skall börja på grundkursnivå. Visserligen motsvaras vissa av ovan nämnda studiekurser delvis av undervisning, som förekommer på formhögskolornas studieprogram (t. ex. i bildhistoria och i filosofi) men den har där en annan inriktning än vid universiteten. Denna fråga bör dock, när erfarenheter vunnits, ytterligare övervägas i samråd mellan universitetsmyndigheter och andra berörda instanser. Härvid bör bl. a. övervägas om avlagda tentamina i bildhistoria vid formhögskola skall kunna tillgodoräknas vid studier i konstvetenskap vid universitet. Chefen för utbildningsdepartementet har i proposition till riksdagen (1969: 4) anfört att studiekurserna fortlöpande bör kompletteras med hänsyn till utvecklingens krav. Som exempel på utbildningsbehov som bör beaktas vid kommande översyn av systemet nämner departementschefen utbildning för verksamhet inom miljövård, internationell tjänst och massmedia. De sakkunniga finner, att såväl miljövårds- som massmediakurser i vissa fall skulle kunna kombineras med utbildning vid formhögskola. Det synes också angeläget att genomgången formhögskola skall berättiga till deltagande i vissa av de yrkesinriktade studiekurser som tillkommit efter förslag av Delegationen för viss yrkesutbildning vid universiteten m. m. (DYRK), t. ex. museiteknik och informationsteknik. SOU 1970: 66

Del av kombination bildning i övrigt

med eftergymnasial

ut-

Som tidigare framhållits, framstår en större öppenhet mellan olika eftergymnasiala utbildningsvägar som eftersträvansvärd. Förslaget om att formhögskolestudier skall kunna ingå i filosofie kandidatexamen skall bl. a. ses mot den bakgrunden. Det framstår emellertid som lämpligt att studier vid formhögskola också skall kunna kombineras med studier vid andra eftergymnasiala utbildningsinstitutioner än universiteten. Det gäller t. ex. journalisthögskolorna, vilka i kombination med F H enligt de sakkunnigas mening är ett gott utbildningsalternativ för journalister och andra skribenter inom de konstnärliga och estetiska områdena. Teknisk och merkantil utbildning kan i vissa fall med fördel kombineras med studier vid formhögskolorna. De sakkunniga vill särskilt framhålla att genomgången formhögskola skulle vara av synnerligt värde för blivande arkitekter. Utbildningen vid formhögskolorna främjar den konstnärliga gestaltningsförmågan och bidrar till mognad i detta avseende och framstår därmed som en mycket lämplig förutbildning till studier vid de tekniska högskolornas arkitektursektioner (motsvarande). Detta markeras ytterligare av att de blivande arkitekterna skulle ha stort utbyte av att komma i kontakt inte bara med de problem och kunskaper som berörs och inhämtas vid formhögskolorna, utan också med de andra grupper av studerande som vid formhögskolorna utbildar sig för verksamhet inom bildkonstens områden. Med tanke på att utbildningstiden därmed avsevärt skulle förlängas kan man emellertid inte räkna med att formhögskolestudier i någon större utsträckning kommer att föregå utbildning vid arkitektursektionerna. De sakkunniga har, för att i någon mån bemöta detta hinder, övervägt att föreslå inrättandet av en särskild ettårig utbildningsgång vid formhögskolorna, speciellt avpassad för fortsatt arkitektutbildning. Då emellertid formhögskoleutbildningen är planerad som en sammanhållen enhet, som SOU 1970: 66

svårligen låter sig delas utan att väsentliga mål för utbildningen måste uppges, synes emellertid ett sådant arrangemang inte böra göras. Enligt de sakkunnigas mening bör man emellertid överväga frågan om genomgången formhögskola kan tillmätas visst meritvärde vid ansökan till de tekniska högskolornas arkitektursektioner (motsvarande) i trots av strävandena att begränsa möjligheterna att vid ansökan om inträde till eftergymnasiala utbildningsvägar åberopa annan eftergymnasial utbildning. Formhögskolorna erbjuder en så speciell utbildning av ett så stort värde för blivande arkitekter att ett undantag här skulle kunna anses vara berättigat. Detta skulle ansluta till de önskemål som från annat håll tidigare framförts om en revidering av intagningsbestämmelserna vid arkitektursektionerna så att den konstnärliga uttrycksförmågan tillmäts betydelse (se avsnitt 4.3.5). Frågan om formhögskolans eventuella meriteringsvärde vid ansökan till arkitektutbildning vid de tekniska högskolorna (motsvarande) bör enligt de sakkunnigas mening tas upp till prövning i annat sammanhang.

6.2.3 Mål som kompletterande yrkesutbildning Det är ett önskemål, att verksamheten vid formhögskolorna utformas så, att utbildningen blir direkt användbar inom yrkeslivet. Som tidigare framhållits möter det emellertid svårigheter att förena detta önskemål med att utbildningen av andra skäl skall ha en allmän karaktär. Formhögskolorna kan därför inte erbjuda en klart inriktad, sammanhållen och avslutad yrkesutbildning. Formhögskolorna kan emellertid antas komma att bli lockande och värdefulla för personer som redan erhållit en grundläggande yrkesutbildning och eventuellt en tid varit verksamma inom yrken för vilka förståelse för konstnärliga krav är betydelsefull. Formhögskolornas roll i den egentliga yrkesutbildningen kommer därmed att vara, att ge utbildning för yrkesmän inom en rad praktiskt orienterade yrkesområden där

behov av konstnärligt skolad arbetskraft av handelsstudier på gymnasieskolan. Den finns. F H ger därvid en djupare och friare specialiserade yrkesutbildningen förutsätts konstnärlig skolning, större utblickar och då ges i samband med anställningen eller teoretisk grund i förening med de praktis- så, att yrkesverksamheten som sådan efter ka färdigheterna än vad den rena yrkes- hand ger erforderliga yrkeskunskaper. Det utbildningen kunnat, eller lämpligen bör, ge. är svårt att närmare ange sådana yrkesomYrkesutbildningsberedningen (YB) har råden innan utbildningen prövats i praktiframlagt förslag om inrättande av en konst- ken och olika parter på arbetsmarknaden facklig gren på yrkesskolan. Formhögsko- kunnat bedöma dess värde. Det synes emellornas värde på arbetsmarknaden måste be- lertid som näringslivet och andra mottagandömas med hänsynstagande till yrkessko- de parter på arbetsmarknaden i ökad utlans utbildning på områden, som ligger nära sträckning ställer sig beredda att själva svaformhögskolans. Vissa yrkeskategorier, för ra för de sista momenten i yrkesutbildningvilka F H inte ger en tillräckligt yrkesspe- en, den s. k. inskolningen. cialiserad utbildning, kommer enligt KUS mening att ha stort utbyte av att komplet6.2.4 Pedagogiska mål tera yrkesskolans utbildning med FH, vilken då blir en avslutande utbildning. F H kan Utbildningens utformning är direkt avhängig förutsättas ge en vidgad syn på yrkesutövav de insikter och färdigheter utbildningen ningen i enlighet med de riktlinjer som anomedelbart avser att främja. Ett syfte är, ges i utbildningens målsättning. Det skulle att formhögskolorna skall ge de studerande vara av stort värde för såväl den enskilde en teoretiskt orienterad kunskap inom viktistuderanden som för utbildningen vid F H ga områden för deras framtida verksamhet. och för samhället i stort om konstfackligt Utbildningen skall dels syfta till att vidga yrkesutbildade genomgår FH, antingen dierfarenheten av historiskt material, dels inrekt efter yrkesskolan (motsvarande) eller nebära en inövning i gradvis mer kompliceefter att ha varit yrkesverksamma ett antal rade sätt att avläsa visuella uttryck. Detta år. Det gäller färdiggörare av olika slag innebär att den teoretiska undervisningen och andra yrkeskategorier inom t. ex. glaskommer att förlöpa i två skikt - bildhistoria och textilindustrin, den grafiska industrin, och formlära. Den övriga undervisningen liksom tecknare, illustratörer, lay-outpersobör presenteras i intimt samband med dessa nal, fotografer, guld- och silversmeder, drebägge primära skikt; om t. ex. ett bestämt jare, gravörer, assistenter till scenografer problem skall belysas i formläran, och detta (dekorationsmålare), viss försäljningspersoproblem visar sig ha en parallell i en klasnal, inredningsritare och hemkonsulenter. sisk filosofisk tankegång, bör filosofiunderDen yrkesutbildning inom gymnasieskovisningen i detta fall läggas upp som ett dilan, eller på motsvarande nivå, som i första rekt stöd till behandlingen av detta problem. hand är lämplig att komplettera med F H Den teoretiska undervisningen skall vara synes vara konstfacklig gren (under förut- nära länkad till den praktiska. Avsikten med sättning att en sådan inrättas), beklädnads- de studierna är bl. a. att uppöva de studeteknisk linje, utbildning inom det grafiska randes perceptuella känslighet, deras förområdet samt guldsmeds- och fotografut- måga att se och känna. Undervisningen syfbildning. (En närmare redogörelse för yrtar till att de studerande skall behärska ett kesutbildningen och beredningens förslag generellt bildspråk. Detta förutsätter att stor lämnas i avsnitt 3.3.4). vikt läggs vid analys av perception och I vissa fall kan F H också föregå den upplevelse. Studierna skall öka den studepraktiska yrkesutbildningen, t. ex. för stu- randes medvetenhet genom att uppöva hans derande med teoretiska studier på gymna- vakenhet, iakttagelseförmåga, sensibilitet sieskola. Sålunda förefaller formhögskolorna och snabbhet att registrera. De studerande i vissa fall erbjuda en god komplettering tränas i att visuellt uttrycka idéer, att tek-

140 SOU 1970: 66

niskt omfatta ett visuellt stoff. Detta kan ske genom uppgifter att på olika sätt beskriva enkla föremål, något som skulle kunna ses som ett slags inlevelseövningar. Detta är något som är vitt skilt från i konventionell mening estetiserande undervisning. Över huvud taget är formhögskolornas målsättning inte utpräglat estetisk. Tvärtom vill KUS betona, att det inte är ett primärt mål att de studerande skall läras framställa konstverk. Undervisningen skall snarare belysa den skapande processen och förutsättningarna för denna. Formhögskolorna skall bibringa de studerande konkreta kunskaper och färdigheter applicerbara vid olika former av skapande arbete inom bild och form. Härvid skall den enskilde studerandes särskilda förutsättningar och intressen beaktas, och samspelet mellan personligheten och det skapande arbetet belysas. Inhämtandet av konkreta kunskaper skall inte ske mekaniskt. Den teoretiska undervisningen skall i stället anordnas så att den bidrar till att frigöra den studerandes kreativa förutsättningar och träna kreativt tänkande och skapande förmåga. Utbildningen skall även bidra till att göra de studerande medvetna om sina avsikter. De sakkunniga vill också betona vikten av att den studerandes förmåga att verbalisera sina intryck och avsikter utvecklas. Detta bör dock inte uppfattas som om de sakkunniga vore av uppfattningen, att de irrationella intuitiva momenten i skapandet skulle vara av underordnad betydelse. Men på detta plan kan ingen undervisning ske; all utbildning måste ha det talade eller skrivna ordet som primärt instrument. Det är då av största vikt att förtrogenheten med dessa instrument blir den bästa möjliga. De intuitiva momenten i den studerandes konstnärliga mognadsprocess bör självfallet utvecklas, men det bör ske på ett obundet vis. Det fria skapandet skall därför ha relativt stort utrymme. I annat fall uppstår risken, att formhögskolorna inte framstår som attraktiva för de från kreativ synpunkt mest begåvade och försigkomna. De pedagogiska målen för utbildningen SOU 1970: 66

vid formhögskolorna är i första hand att öva kreativiteten allmänt, men främst inom det konstnärliga området, att utveckla förmågan att använda och förstå formen-bilden som språk, att ge en god grund för en personlig uppfattning av vad detta språk bör användas till samt att ge praktisk erfarenhet av olika material, framställningsmetoder och arbetsområden. Formhögskolorna skall, som tidigare anförts, öka förståelse och kommunikation mellan olika grupper i samhället genom att bibringa en i vissa delar gemensam referensram. Kommunikationen har även ett pedagogiskt inslag. All kulturverksamhet har delvis en pedagogisk inriktning, och formhögskolorna skall bidra till att ge de studerande en allmänt pedagogisk förmåga. Kommunikationen har också beröring med samarbetets funktioner. Ett syfte med formhögskolorna är därför att lära de studerande att samarbeta med andra, och detta bör återspeglas i skolornas verksamhetsformer. Grupparbete av olika slag ges en framträdande plats.

6.3 Utbildningens

uppläggning

6.3.1 Inledning Formhögskolorna är en tvåårig utbildning uppdelad på två läsår med vardera två terminer. Undervisningen är schemalagd och i princip obligatorisk. Samtliga studerande skall i stort meddelas samma undervisning, men det andra läsåret sker en differentiering omfattande en fjärdedel av den schemabundna tiden. Undervisningen differentieras dessutom genom tillvalsämnen. Utbildningen leder inte till någon examen, men ett intyg utfärdas efter avslutad utbildning. Utbildningen skall integrera teoretiska och praktiska (tillämpade) moment och läggas upp så, att dessa ömsesidigt stöder varandra. Formläran kommer att ha en avgörande och förmedlande roll i denna integrationssträvan och över huvud inta en central ställning vid skolan. 141

6.3.2 Studerandekategorier De studerande indelas i två huvudkategorier, nämligen heltidsstuderande och deltidsstuderande. Heltidsstuderande följer i princip undervisningen på heltid under två år. Deltidsstuderande är de, som enbart deltar i de delar av utbildningen som är förlagd till kvällstid och anordnas med tanke främst på studerande, som samtidigt förvärvsarbetar. Som framgår av avsnitt 6.3.6 förutsätts att sådan undervisning anordnas åtminstone vid formhögskolan i Stockholm.

6.3.3 Ämnesuppsättning Föru tsätt n ingår Vid fastställandet av de ämnen i vilka undervisning skall ske, har de sakkunniga utgått från den förutsättningen, att man bör undvika att splittra utbildningen på ett så stort antal ämnen, att de på grund av tidsbrist endast kan behandlas relativt ytligt. Det förhållandet, att formhögskolan är en eftergymnasial utbildning, talar också för att undervisningen anordnas på ett sätt, som leder till djupa insikter i de ämnesområden som ingår i studierna. För studerande, som rekryteras från skolor som inte givit tillräcklig teoretisk skolning, skall finnas möjlighet till tillval av sådana ämnen med särskild relevans för fortsatta studier och yrkesverksamhet inom de områden formhögskolorna berör. De sakkunniga har under utredningen övervägt ett antal ämnen som dock slutligen ställts utanför förslaget. Bland dessa ämnen är fysik, kemi samt musikkunskap och orientering i andra konstformer. Kunskaper i dessa ämnen skulle i och för sig vara av värde för de studerande, men för att studierna skall kunna ges önskvärt djup måste ett så stort antal veckotimmar tas i anspråk, att de allvarligt inkräktar på utrymmet för studier som bedömts vara mer centrala. Vidare är ett av skälen till att formhögskolorna föreslås ges en eftergymnasial ställning just att de studerande i all142

mänhet skall kunna förutsättas ha en sådan allmänbildningsnivå, att mera elementära orienteringskurser därmed ter sig överflödiga. De kunskaper som erfordras i fysik, kemi osv. kan bibringas de studerande i samband med den undervisning som berör sådana kunskaper, t. ex. i materiallära. Det är av stor vikt att man i undervisningen i möjligaste mån undviker att strikt hålla de olika ämnena isär. Tvärtom är det angeläget att ämnesbarriärerna sprängs och att undervisningen av studerande och lärare upplevs som ett sammanhållet utbud av kunskaper och färdigheter. Kunskaper inhämtade i ett ämne skall kunna utvecklas i ett annat och belysas från många utgångspunkter. Detta underlättar för den studerande att senare kunna handskas med stora arbetsuppgifter i vilka inhämtande, sammanställning, bearbetning och integration av information från en mängd kunskapsområden måste göras, önskvärdheten i att ämnena skall stöda varandra gäller även lägre skolformer, men framstår särskilt markerad i en eftergymnasial skolform, som i än högre grad syftar till en allsidig belysning av ett i förhållande till t. ex. nuvarande gymnasiet mer specialiserat arbetsfält. Ett annat led i strävandena att integrera hela undervisningsutbudet till en sammanhållen helhet är att samarbetet mellan lärarna och kontakten mellan ämnena institutionaliseras. Vidare skall de teoretiska och tillämpade delar, som föreslås ingå i ämnet formlära, samordnas så, att lärarna på respektive del samtidigt ger synpunkter på hur de studerande löst sina uppgifter, över huvud är det av stort värde - för såväl lärare som studerande - att flera lärare samtidigt är närvarande vid introduktion och redovisning i större ämnen. Vissa av de schemabundna studierna vid skolan kan å andra sidan läggas upp så, att lärare inte kontinuerligt är närvarande. Utbildningen vid formhögskolorna skall ha ett relativt stort inslag av teoretisk undervisning. Ett av huvudmotiven för detta är att denna undervisning kontinuerligt skall tillföra de studerande nya kunskaper och synpunkter som kan tillämpas i och berika SOU 1970: 66

de praktiska övningarna. Trots att teoretiska inslag intar en stor plats i studierna har de sakkunniga bedömt det vara önskvärt, att de teoretiska studierna skall omfatta ett relativt begränsat stoff. De studerande skall inte mekaniskt inhämta en mängd kunskaper, men däremot ges tillfälle att med eftertanke göra en personlig syntes av insikter, som bedöms vara särskilt värdefulla. Det teoretiska ämnesstoff som behandlas skall alltså ges mer djup än bredd. Undervisningen i de teoretiska ämnena skall syfta till att fördjupa de kunskaper de studerande före inträdet vid formhögskola kan ha inhämtat vid gymnasiala skolformer eller på annat sätt. Den teoretiska undervisningen skall alltså klart stå på eftergymnasial nivå. De teoretiska studierna skall koncentreras till ämnesstoff som är av speciellt intresse för studerande med den inriktning studier vid F H förutsätter, och som är ägnade att belysa och stödja den praktiska undervisningen. Den teoretiska undervisningen syftar bl. a. till att beskriva och analysera de problem, som är förenade med konstnärligt och annat skapande. Vidare kan formaliserade teoretiska studier förutsättas påskynda den personliga mognadsprocessen. KUS har därför bedömt det nödvändigt, att låta de teoretiska momenten redan från början inta stor plats i undervisningen trots att studiemotivationen för dessa kurser hos vissa studerande i utbildningens inledningsskede kan antas vara mindre än för de praktiska övningarna. Efterhand som man i den tillämpade undervisningen möter problem, som låter sig belysas med kunskaper inhämtade i teoretisk undervisning, kan emellertid den teoretiska undervisningen antas komma att framstå som alltmer värdefull för samtliga studerande. I fråga om den tillämpade, praktiskt kreativa undervisningen vill de sakkunniga anföra, att det knappast är möjligt att ge denna samma planering och i varje enskilt moment samma djup som den teoretiska undervisningen. Detta motiveras av att flertalet av de studerande vid påbörjandet av studierna vid formhögskola måste antas ha SOU 1970: 66

mycket begränsade erfarenheter av praktiskt arbete med de material som används vid skolan. (Något krav på praktik före inträdet uppställs inte). Man kan dock räkna med, att många studerande genom yrkesutbildning och/eller yrkesverksamhet före inträdet på formhögskola inhämtat kunskaper och praktik på något eller några områden, som ingår i de tillämpade övningarna på formhögskolorna. Ett annat skäl till att det synes oundvikligt att de studerandes praktiska konfrontation med de material och tekniker som är representerade i formhögskolornas utbildning i många fall inte kan bli mer än orienterade är, att det är väsentligt att de studerande erhåller kännedom om samtliga dessa material och tekniker. Därmed kan tämligen ringa tid ägnas åt varje sådant område. En möjlighet till mer inträngande studier inom ett område erhålls visserligen genom fördjupningsstudierna under andra läsåret, men med den begränsade tid som står till buds kan inte heller denna specialisering inom ett område sägas bli fullständig eller tillräcklig för en säker behärskning av resp. områdes material och arbetsmetoder. Undervisningen i de praktiska ämnena kommer främst att vara av värde genom att den studerande rent allmänt tränas i att uttrycka sig med hjälp av de tillhandahållna materialen och att han ges möjlighet att avgöra vilken uttrycksform som passar hans begåvning bäst. Vad som ovan anförts bör emellertid ses i belysning av att de studerande på egen hand kan antas ägna sig åt praktiska övningar inom de områden som intresserar dem mest. Därvid skall de i viss utsträckning kunna utnyttja skolans lokaler. (Se avsnitt 6.3.6.) För att ge undervisningsprogrammet önskvärd rörlighet skall timmar till disposition, inte bundna till något visst ämne, finnas tillgängliga. Dessa timmar skall användas till att täcka oförutsägbara behov och för att tillvarata möjligheter som tillfälligtvis erbjuds, t. ex. anlitande av gästföreläsare eller för ett ingående, mer sammanhållet studium av pågående utställningar. Timmarna 143

till disposition kan också användas till verksamhet av symposiekaraktär. Omfattningen av dessa timmar framgår av timplanen (avsnitt 6.3.12). Dessa timmars närmare innehåll kan av naturliga skäl inte anges. Ett antal av timmarna till disposition synes dock lämpligen kunna användas för yrkes- och utbildningsorientering i samband med val av fördjupningsalternativ.

Gemensamma

ämnen

Följande ämnen föreslås vara gemensamma för samtliga studerande: formlära, bildhistoria, kulturpolitisk orientering, språklig framställning och gestaltningsövningar. Innehållet i de resp. ämnena beskrivs i avsnitt 6.3.13. Samtliga ämnen kan sägas innehålla såväl teoretiska som praktiska, bildskapande, inslag i olika proportioner. Formläran är det ämne där den eftersträvade integrationen mellan teori och praktik får sitt starkaste uttryck. Bildhistoria, kulturpolitisk orientering och språklig framställning kan betecknas som teoretiskt orienterade ämnen. Gestaltningsövningarna är i första hand att se som ett ämne för praktiska, tillämpade studier. Utöver de tillämpade studier som är gemensamma för samtliga studerande kommer sådan undervisning också att bedrivas inom ramen för det andra läsårets fördjupningsalternativ.

därför finnas tillgängliga som tillvalsämnen på formhögskolorna. Vidare skall handskrift finnas som tillvalsämne. Detta ämne kan i första hand förmodas vara av intresse för de studerande som ämnar bli teckningslärare och för dem, som väljer grafisk design som fördjupningsalternativ. I de fall lärartillgång och andra resurser är tillräckliga och intresse finns skall undervisning i ytterligare tillvalsämnen kunna anordnas. Härvid erbjuder sig en möjlighet att tillvarata den enskilda formhögskolans särskilda förutsättningar. De studerande skall fritt kunna välja ett av tillvalsämnena. Som tillvalsämne kan i de flesta fall ett främmande språk antas väljas. Alternativet tillämpad matematik synes främst kunna vara av intresse för studerande som avser fortsätta sin utbildning vid designhögskola. Undervisningen skall vara så beskaffad, att studerande med skilda kunskapsnivåer i ämnet skall ha utbyte av den. Detta kan åstadkommas genom att ämnesinnehållet bestäms med hänsyn till de områden där de studerandes yrkesverksamhet i allmänhet kommer att ligga. I språkundervisningen bör t. ex. facklitteratur behandlas. (Ämnesbeskrivningar redovisas i avsnitt 6.3.13.) Genom att de studerande vid intagningen befinner sig på olika utbildningsnivåer kan det bli nödvändigt att göra en långt gående individualisering av undervisningen i tillvalsämnena, eventuellt med parallellt löpande undervisningsgrupper på olika nivåer (varvid förstaårs- och andraårselever kan blandas).

Tillvalsämnen Utbildningen inom den framtida gymnasieskolan kommer att vara ojämn i fråga om teoretiska studiers utrymme på timplanerna. En relativt stor del av de antagna vid formhögskolorna kommer att ha genomgått vad som nu motsvaras av fack- och yrkesskolor. Det kommer därför att finnas behov för vissa studerande att komplettera sina kunskaper i teoretiska ämnen. Engelska, tyska och tillämpad matematik skall 144

Ämnen inom

fördjupningarna

Som tidigare nämnts skall andra läsåret delvis ägnas åt studier inom alternativa fördjupningsområden. De ämnen som skall studeras där anpassas efter fördjupningarnas inriktning. De kan vara såväl teoretiska som tillämpade. Vilka ämnen som skall studeras inom resp. fördjupning framgår av timplanerna (avsnitt 6.3.12). SOU 1970: 66

6.3.4 Fördjupningsstudier Fördjupningsalternativ Vid utformningen av förslaget om formhögskolor har de sakkunniga utgått från önskvärdheten av att en bred grundutbildning inrättas på det konstnärliga och näraliggande området. Formhögskolorna skall därför ge en enhetlig utbildning där undervisningen i princip är gemensam för samtliga studerande. Under det andra läsåret sker dock en differentiering av utbildningen i fyra fördjupningsalternativ, bland vilka den studerande väljer ett. Alternativen benämns fri konst, produkt- och miljödesign, grafisk design samt teori. Fördjupningsstudierna omfattar en fjärdedel av de studerandes schemabundna undervisning under det andra läsåret, dvs. sammanlagt 270 undervisningstimmar. Före valet av fördjupningsalternativ skall de studerande ges yrkes- och utbildningsorientering. Förekomsten av fördjupningsalternativ fyller flera syften. De skall ge en praktisk konfrontation med elementära arbetsuppgifter inom ett område. Därmed blir fördjupningarna ett instrument för yrkesorientering. Varje alternativ skall bidra till att ge den studerande en realistisk uppfattning om de av fördjupningen berörda yrkesområdena och om den fortsatta utbildning inom dessa områden, som kan erhållas vid andra utbildningsanstalter. Fördjupningsvalets yrkesvägledande funktion kan vara såväl positiv som negativ. Den studerande kan antingen få sina yrkesplaner styrkta eller finna, att den valda fördjupningen inte passar honom. KUS vill betona, att fördjupningsvalet inte skall påverka de studerandes formella behörighet att antagas vid andra eftergymnasiala utbildningsanstalter. Vid ansökan till andra eftergymnasiala utbildningsanstalter skall alltså inte någon hänsyn tagas till vilken fördjupning den sökande med genomgången formhögskola valt. Det är inte givet, att samtliga studerande väljer den fördjupning som närmast hänger samman med de aktuella yrkesplanerna. Det SOU 1970: 66 10—014264

kan vara lämpligt att välja ett annat alternativ om man t. ex. vill ha en djupare inblick i arbetet för yrkeskategorier, som man i framtiden räknar att samarbeta med, eller i arbetsområden som i någon omfattning ingår i den framtida yrkesutövningen utan att inta en central plats i denna. Förekomsten av fördjupningsalternativen kan vidare förväntas verka studiemotiverande genom att de erbjuder möjligheter att relatera inhämtade teoretiska kunskaper till reella arbetsuppgifter inom områden, som under det tidigare utbildningsskedet väckt speciellt intresse i en omfattning som knappast kan rymmas inom ramen för den gemensamma undervisningen. Respektive fördjupning omfattar ett arbetsområde sammanhållet av likhet i arbetsproblem och produkttyper snarare än av likhet i material. Det erbjuder därför vissa svårigheter att avgränsa fördjupningarna från varandra. Detta innebär också att delar av fördjupningsstudierna kan vara de samma för de olika alternativen. Då gränserna mellan fördjupningarna är flytande är benämningarna inte helt klargörande, över huvud är det svårt att i allmänna termer kortfattat beskriva resp. fördjupnings innehåll. Nedan följer dock en redogörelse för de olika fördjupningarnas allmänna inriktning.

Fri konst Begreppet »fri konst» är så förankrat i det allmänna språkbruket, att KUS anser, att det bör stå som beteckning för en av fördjupningarna trots att den språkliga innebörden av uttrycket är oklar. Med »fri konst» avses här sådan konstnärlig verksamhet där konstnären står fri i den begränsade meningen att han inte är bunden till att hans verk skall fylla några klart uttalade konkreta krav med avseende på användning. »Fri konst» torde idag svara mot sådan verksamhet för vilken utbildning bedrivs vid t. ex. konsthögskolan och Valands konstskola, och de studerande, som väljer denna linje, kan antagas i första hand vara inriktade på sådan verksamhet.

Undervisningen ägnas huvudsakligen åt teckning, målning, modellering och grafik. Produkt- och miljödesign Fördjupningen produkt- och miljödesign torde i första hand komma att väljas av dem, som avser att studera produktdesign eller närmiljödesign vid designhögskola. Denna fördjupning synes också lämplig för dem, som tidigare genomgått yrkesutbildning för verksamhet inom produktdesignens område. Fördjupningen skall belysa de olika faktorer som påverkar produkten och miljön och de samarbetsformer de växer fram inom och därigenom medverka till att de studerandes utbildningsmål konkretiseras. Grafisk design Denna fördjupning skall ge kunskaper om vilka uppgifter som möter yrkesverksamma inom den grafiska industrins konstnärligt kreativa sektorer. Den torde i första hand väljas av dem som avser fortsätta sin utbildning inom detta område eller komplettera en förut genomgången utbildning inom området.

Teori Denna fördjupning äger de minsta inslagen av vad man traditionellt kallar konstnärlig utbildning, men har i gengäld ett relativt stort teoretiskt inslag. Målet är att åstadkomma vidgade och fördjupade kunskaper om bildmässiga uttryckssätt med tanke på bild- och miljöskapande verksamhet och estetisk personlighetsutveckling. Fördjupningen är utformad för att passa studerande som inte ämnar fortsätta med konstnärlig verksamhet, men som på grund av intresse och förståelse för konstyttringar tänker sig att i annan form arbeta med konst och därför vill fördjupa sina teoretiska studier inom detta område. Fördjupningen synes alltså kunna tillmötesgå utbildningskrav från framför allt dem, som ämnar bli teckningslärare eller annars fortsätta sin utbildning med teoretiska studier vid universitet, journalisthög146

skolor o. d. Fördjupningen innehåller pedagogiska moment. Detta av två skäl. För det första innefattar många av serviceyrkena kring konst och annan kreativ verksamhet pedagogiska uppgifter: att sprida information och kunskaper, stimulera till självständigt tänkande etc. Konsten kan själv ses som en slags pedagogik. Det andra skälet är att fördjupningen är tänkt att passa blivande teckningslärare. Visserligen föreslår de sakkunniga i avvaktan på resultatet av pågående utredning inom lärarutbildningskommittén, att teckningslärarnas pedagogiska utbildning i huvudsak förläggs till lärarhögskola, men de studerande som avser bli teckningslärare bör redan på ett tidigt stadium komma i någon beröring med problematik av pedagogisk natur. Den av KUS i avsnitt 6.3.5 föreslagna övningsskolan skall vara knuten till den teoretiska fördjupningen.

Konsthantverkliga

studier

De studerande som ämnar ägna sig åt konsthantverkligt arbete synes väl kunna tillgodoses inom den föreslagna uppsättningen fördjupningar, främst inom alternativen fri konst och produkt- och miljödesign. Studerande med särskilt intresse för konsthantverk har möjligheter att inom ramen för dessa alternativ realisera sina intentioner. KUS föreslår därför inte, att någon särskild fördjupning för konsthantverk inrättas. Som framgår av kapitel 2 föreligger det enligt de sakkunnigas mening inte någon principiell skillnad mellan konsthantverk och fri bildkonst, även om konsthantverk i gängse terminologi kommit att avse vissa material och metoder. Konsthantverk kan snarast ses som en specialitet inom den fria konsten. För konsthantverkligt intresserade med inriktning åt mer industriella arbets- och produktionsmetoder är produkt- och miljödesign en lämplig fördjupning eftersom stort utrymme även här skall ägnas åt manuell träning i verkstäderna. SOU 1970: 66

Studerande med intresse för konsthantverk skall också kunna dela upp sina fördjupningsstudier på fri konst och produktoch miljödesign.

ningsskolan skall planeras i samråd med övriga lärare och studerande vid formhögskolan.

6.3.6 Kvällsverksamhet 6.3.5 Övningsskola Till varje formhögskola knyts en övningsskola av samma typ som de vid konstfackskolans teckningslärarinstitut och vid slöjdlärarseminariet i Linköping. Övningskolan skall närmast vara förbunden med den teoretiska fördjupningen. De studerande skall här få tillfälle till vissa observationer på det praktiskt-pedagogiska området. Vid teckningslärarinstitutet omfattar övningsskolan barn och ungdom i åldern 5 14 år. Vid formhögskolorna skall övningsskolorna i princip kunna ta emot alla åldrar. Eftersom undervisningen i övningsskolan är beroende av antalet intresserade deltagare såväl bland eleverna som observatörerna måste övningsskolornas organisation göras elastisk och byggas upp med hänsyn till varje skolas behov, övningsskolan bör pågå efter ordinarie skoltid företrädesvis på eftermiddagstid och omfatta ett par undervisningstimmar 2-4 dagar i veckan med olika deltagare olika dagar beroende på anslutning. Studerande vid formhögskolorna med intresse för pedagogiska frågor med eller utan inriktning mot en framtida lärarutbildning skall inom övningsskolan ha möjlighet till elev- och metodobservationer samt att under erfaren pedagogs ledning pröva egna metoder och idéer som rör bildskapandet och miljögestaltandet på olika åldersstadier. Övningsskolan innebär en möjlighet för den studerande att bedöma sina förutsättningar för pedagogisk verksamhet. Tillfälle till egentlig självständig lärarpraktik skall inte ges inom ramen för denna övningsskola. Under fjärde utbildningsterminen kan de studerande komplettera sina erfarenheter från övningsskolan genom studiebesök vid grundskola eller gymnasieskola. En av respektive formhögskolas lärare skall vara huvudansvarig för verksamheten, men den pedagogiska verksamheten i övSOU 1970: 66

Vid konstfackskolan finns en särskild treårig aftonskola som motsvarar den tvååriga konstindustriella dagskolan. Viss kvällsundervisning ges också vid konstindustriskolan, några av de fria konstskolorna och andra skolor inom dessa och näraliggande områden. I vissa avseenden synes kvällsundervisning vara otidsenlig. De ökade möjligheterna att erhålla statliga studiebidrag och studielån torde generellt ha inneburit att heltidsstudier underlättats. Det är å andra sidan uppenbart, att vissa studerandegrupper är beroende av att undervisning ges även på kvällstid. Deltidsstudier för förvärvsarbetande underlättas. Förhållandena vid konstfackskolans aftonskola tyder på att den utbildning det här är fråga om är attraktiv för verksamma inom utbildningen näraliggande yrkesområden, varigenom dessutom ett värdefullt samspel yrkesarbete/utbildning vinnes. För andra yrkesarbetande kan utbildningen i stället förutsättas vara yrkesorienterande. Denna kategori kan antagas vara obenägen att lämna sin anställning innan de förvissat sig om att de passar för verksamhet inom de yrkesområden skolan utbildar till. Även personer, som har förvärvsarbete inom de områden utbildningen direkt berör, kan i många fall tveka att lämna sin anställning med tanke på det osäkra arbetsmarknadsläge som råder inom en del av dessa områden. Den enskildes försörjningsbörda och gjorda ekonomiska åtaganden kan också rent allmänt vara så stora, att han inte kan lämna sitt yrkesarbete för heltidsstudier. För sammanboende personer med barn kan det vidare ofta vara ett praktiskt sätt att ordna barntillsynen att den ena parten studerar på kvällstid. De sakkunniga är emellertid av den uppfattningen att någon särskild aftonskola inte bör inrättas vid formhögskolorna. Konst147

fackskolans aftonskola har utan tvivel fyllt en stor uppgift, men det är inte helt adekvat att jämföra förhållandena vid dagens konstfackskola med dem, som kommer att vara för handen vid formhögskolorna. En avgörande skillnad är, att konstfackskolans aftonskola ger en utbildning, som i princip är obligatorisk för inträde till högre konstindustriella skolan och lämnar möjligheter för dem, som av olika anledningar inte kan eller önskar genomgå denna förutbildning på dagtid. Genomgången formhögskola kommer däremot inte att vara ett obligatorium för inträde till konsthögskola eller designhögskola. Det är därför inte nödvändigt att anordna en fullständig utbildning på kvällstid vid formhögskolorna. En sådan skulle dessutom behöva vara minst fyraårig. Däremot bör respektive formhögskola beräkna underlaget för att anordna viss i det ordinarie programmet ingående undervisning även på kvällstid. Denna undervisning bör väljas ut och läggas upp särskilt med tanke på deltidsstuderande med förvärvsarbete och denna grupps behov av kompletterande utbildning. De sakkunniga förutsätter att sådan kvällsundervisning anordnas åtminstone vid formhögskolan i Stockholm. Denna undervisning förutsätts ske i samma lokaler som den till dagtid förlagda undervisningen. Utöver den ovan berörda kvällsverksamheten vid formhögskolorna skall ateljéerna och verkstäderna stå öppna för heltidsstuderande även på kvällstid. De studerande skall ha möjlighet att även utanför ordinarie schematid kunna arbeta vid skolan. Erfarenheterna från liknande utbildningar visar, att många studerande är angelägna att på egen hand kunna arbeta i ateljé med uppgifter utan direkt samband med undervisningen. Dessutom kan man förutsätta att i undervisningen givna arbetsuppgifter i vissa fall måste lösas utanför ordinarie schematid. 6.3.7 Undervisningsformer Undervisningen sker i form av föreläsningar, seminarier, gruppundervisning, individuellt 148

arbete och studiebesök. Dessa verksamhetsformer beskrivs i kapitel 5. Nedan berörs studiebesök något ytterligare. Studiebesök och studieresor är oundgängliga inslag i undervisningen, speciellt vad beträffar ämnena gestaltningsövningar, formlära och bildhistoria samt dessutom för det andra läsårets fördjupningar. Studiebesök vid museer, industrier och verkstäder utom skolan måste integreras i undervisningen och naturligt ingå i skolans arbetsrutin. På formhögskolenivå torde dock studiebesök och studieresor kunna begränsas till orter inom landet. För några skolors del synes det möjligt att inskränka studieresorna till att omfatta resor till industrier i skolans närhet vilka kan företas på en dag. För andra skolor kan det vara motiverat med flerdagsbesök i andra orter med institutioner, företag etc. vilka besök verkar berikande på undervisningen.

6.3.8 Kunskapsprov och betyg Enligt de sakkunnigas uppfattning varken kan eller bör konstnärlighet eller kreativitet betygssättas i konventionell mening. På konsthögskolan skall därför inte någon betygsättning ske (se avsnitt 7.3.7). Det föreligger dock en väsentlig skillnad mellan utbildningsmålen vid konsthögskolorna och formhögskolorna så till vida, att F H inte i första rummet syftar till att de studerande skall förfärdiga konstverk. Den konstnärliga träning som skall bibringas i formhögskolornas praktiska ämnen ligger på ett grundläggande plan, varför de studerandes prestationer lättare skulle kunna bedömas av lärarna i form av betyg. KUS har emellertid funnit, att övervägande skäl talar för att någon betygssättning i de praktiska ämnena på F H inte skall göras. Det främsta skälet härtill är, att ämnenas inslag av självständigt skapande, trots att det ligger på en elementär nivå, är så stort och av den art, att betygssättning skulle lämna otillfredsställande stort utrymme åt subjektivitet och godtycke från bedömarnas sida. Ett annat skäl är, att en av avsikterna SOU 1970: 66

med de tillämpade ämnena är, att de studerande skall pröva på ett stort antal material och tekniker. Undervisningen i varje moment kommer inte att kunna bli så grundlig, att det framstår som meningsfullt att betygssätta prestationerna, eller ens bli möjligt att med någon säkerhet bedöma dessa. Vidare gör själva mångfalden och mångsidigheten i ämnena att ett sammanlagt betyg avseende den studerandes förmåga eller begåvning för hela ämnet blir missvisande eller ofullständigt eftersom den studerandes prestationer kan vara vitt skiftande i ämnets olika delar. Slutligen bör den studerande får möjlighet att pröva sig fram utan pressen av att prestationerna skall betygssättas. Detta skulle lätt kunna leda till att han helst uppehåller sig vid de övningar han bäst behärskar och behöver minst ytterligare träning i. Inte heller i de teoretiska ämnena eller i tillvalsämnena skall prov eller betygssättning förekomma, trots att kunskaperna i och för sig skulle kunna låta sig mätas i några av ämnena. Undervisningen i de teoretiska ämnena är emellertid nära länkad till verksamheten inom de praktiska och i första hand anlagd på att stödja denna. Prov och betyg enbart i de teoretiska delarna är därför inte heller meningsfulla.

litteratur. De studerandes möjligheter att inhämta det förelagda lärostoffet på valfri tid, plats och sätt bör i minsta möjliga mån inskränkas. De fall, då deltagande i undervisningen är obligatoriskt, karaktäriseras med vissa undantag av att de kunskaper och färdigheter som förmedlas, inte kan inhämtas på annat sätt än genom deltagande i undervisningen. Vad som ovan anförts innebär inte, att utvidgade möjligheter till pedagogiskt och kurativt studiestöd inte är angelägna. De sakkunniga har funnit, att närvaro vid undervisningen vid formhögskolorna i princip skall vara obligatorisk. Ett omfattande närvarokrav för undervisningen vid formhögskolorna motiveras redan med det synsätt, som anlagts ovan. Utbildningen är i relativt ringa grad inriktad på inhämtande av litteratur, och i den mån utbildningen bygger på litteraturstudier skall dessa i stor utsträckning vara ett medel att fördjupa den tillämpade undervisningen. Eftersom utbildningen förutsätter ett nära samband mellan samtliga ämnen är det av stor vikt att närvarokrav uppställs. Undervisningen i de tilllämpade ämnena förutsätter också, att de studerande har tillgång till den utrustning, som skolan tillhandahåller.

Ett ytterligare skäl att avstå från prov och betygssättning är att dessa på ett olyckligt sätt lätt kan komma att prägla undervisningen genom att många studerande främst inriktar sina ansträngningar på att erhålla goda betyg. Det är mer i linje med formhögskolornas pedagogiska mål att de teoretiska kunskaperna omsätts i praktiskt skapande än manifesteras i kunskapsprov.

Ett annat skäl för närvarokravet är, att närvaro vid undervisningen kan sägas i viss mån ersätta prov och betyg. Vidare är undervisningen upplagd så, att gemensamt deltagande är en förutsättning för att de uppställda målen skall uppnås. Närvarokravet skall emellertid inte vara absolut, även om samtliga dagtidsstuderande förutsattes bedriva aktiva studier på heltid.

Frivilliga prov skall dock förekomma i bildhistoria. I den mån dessa prov nära ansluter till någon delstudiekurs i konstvetenskap vid universiteten bör övervägas om godkänt prov på FH skall kunna tillgodoräknas vid studier vid universitet.

Dispens från närvarokravet kan lämnas på olika sätt. Enskild lärare och studerande skall kunna komma överens om att den studerande inte behöver deltaga i viss undervisning. I särskilda fall skall rektor i samråd med den studerande kunna uppställa ett individuellt studieschema. Härvid bör beaktas den studerandes tidigare utbildning och erfarenheter samt den studerandes intresseinriktning. I en utbildning av denna art kan också antas finnas studerande, som inte utan svårighet anpassar sig till alltför

6.3.9 Närvarokrav Eftergymnasial utbildning kännetecknas i allmänhet av att studierna i stor utsträckning består av självständigt inhämtande av SOU 1970: 66

schemabundna studier. Vid befrielse från närvarokravet bör emellertid den studerande tilldelas specifika arbetsuppgifter och resultatet av de enskilda studierna redovisas på skolan. Det är vidare av vikt, att skolans rektor kan bevilja rätt att delta i hela eller delar av undervisningen ytterligare ett läsår om en studerande på grund av sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller annat giltigt skäl inte kunnat delta i undervisningen i önskvärd utsträckning. 6.3.10 Intyg om genomgången utbildning Av delvis samma skäl som anförts i föregående avsnitt anser de sakkunniga att någon examination inte skall ske vid formhögskolorna. Utbildningens allmänna målsättning låter sig inte gärna förenas med att studierna leder fram till en formell examen. Vidare kan anföras, att formhögskolan kan ses som en ny typ av högskola, som ger utbildning gemensam för ett större utbildningsområde. Studier vid en sådan högskola får inte ett helt självbärande värde i examenshänseende utan fordrar i regel någon form av ytterligare studier. Avslutade studier vid formhögskola skall endast dokumenteras med ett intyg. Intyget anger vid vilken formhögskola och under vilka år den studerande genomgått utbildningen. Intyget innehåller också uppgifter om vilka ämnen som studerats. Har kurs i bildhistoria tenterats, anges detta, om tentamen godkänts.

detta timantal ligger dock undervisningen i tillvalsämnena. De sakkunnigas överväganden i fråga om antalet veckotimmar redovisas i kapitel 5.

Motiv för schemaläggning Syftena med undervisningen vid formhögskolorna har formulerats i kapitel 2 och i avsnitt 6.2. Därvid har bl. a. framhållits, att utbildningen skall ge de studerande vissa bestämda, konkreta kunskaper och färdigheter samt stimulera kommunikation och samarbete. Vid utformningen av verksamheten måste dessa syften beaktas. Vidare skall en långt gående integration mellan olika ämnen ske. Detta medför, att ett medvetet styrt samband mellan de olika ämnena skall åstadkommas och att berörda ämnesmoment måste behandlas i en bestämd tidsmässig följd. Formhögskolorna är bl. a. avsedda att kunna kombineras med studier vid andra eftergymnasiala utbildningsanstalter. Anordningar att befrämja sådana kombinationer underlättas om FH-utbildningen är enhetlig och relativt noga definierad och om de olika formhögskolorna görs likvärdiga. Detta talar för att undervisningen bör schemaläggas. En annan fördel med schemaläggning av utbildningen är, att en konkret plan över studiearbetet erhålles. Med hänvisning till ovanstående föreslår KUS, att undervisningen schemaläggs.

Principer för 6.3.11 Undervisningens schemaläggning Läsår Läsåret består av 270 dagar och indelas i två terminer. De sakkunnigas överväganden i fråga om läsårets längd, indelning och tidsmässiga förläggning redovisas i kapitel 5. Antal

undervisningstimmar

Undervisningen skall bestå av 30 veckotimmar under samtliga fyra terminer. Utanför

schemaläggningen

Det är av vikt att varje enskild skola utformar sitt schema med hänsyn till sina speciella förutsättningar i fråga om tillgång till lokaler, lärare etc. Det är varken möjligt eller önskvärt att centralt bestämma en detaljerad arbetsordning som de enskilda skolorna strikt skall hålla sig till. Det skall också vara möjligt för en skola att efter särskild dispens göra vissa omfördelningar i antalet timmar som faller på varje ämne, och i undervisningen lägga särskild tonvikt vid sådana moment som av olika anledSOU 1970: 66

ningar, t. ex. lärartillgång eller andra lokala förhållanden, är speciellt lämpade att driva vid skolan. Vissa allmänna principer för schemaläggningen kan dock fastslås. Bl. a. bör följande beaktas: 1. De olika ämnena skall ha ett inbördes sammanhang och stödja varandra. 2. Undervisningen i resp. ämne skall föras samman till arbetspass av relativt omfattande längd. 3. Studierna bör ges en omväxlande karaktär genom att schemat läggs upp i perioder omfattande mer än en vecka, exempelvis två till fyra veckor, och genom att kortare perioder av speciell karaktär placeras in mellan de schemalagda perioderna. 4. Ett antal timmar skall inte bindas till speciella ämnen. Dessa timmar till disposition kan t. ex. användas till direkt yrkesoch utbildningsorientering inför valet av fördjupningsalternativ, eller för att utnyttja tillfälligt tillgängliga gästföreläsare o. d. Att undervisningen schemaläggs får inte leda till att den bortser från de studerandes individuella behov. Hänsyn till den enskildes önskemål om viss personlig rörelsefrihet måste tagas, önskvärdheten i detta bör bl. a. komma till uttryck genom att undervisningen i de enskilda ämnena - främst de praktiska - tar hänsyn till de individuella förutsättningarna hos varje studerande. De ämnen som ingår i formhögskoleutbildningen är i många fall av den karaktären att detta utan större svårigheter låter sig göra. Modern pedagogik har utvecklat metoder, som gör det möjligt att uppnå en långt gången individualisering av undervisningen. Det underlättas ytterligare av att skolorna inte blir större än att lärarna kan etablera en personlig relation med de studerande. En individualisering kan också ske genom stoffurvalet inom de olika ämnena. Den enskilde studeranden skall ha utrymme för självständigt arbete och specialuppgifter inom de särskilda avsnitt, som främst intresserar honom, förutsatt att han därigenom inte går miste om det väsentliga inom ämnets övriga avsnitt. Det slag av individualisering, varom talas ovan, underlättas av att undervisningen skall ha karaktär av SOU 1970: 66

en dialog mellan lärare och studerande där korta redogörelser i form av anföranden, diskussioner etc. spelar stor roll. Det andra läsårets fördjupningsval innebär vidare att individuella önskemål kan göra sig gällande. Dessutom tillför det föreslagna systemet med tillvalsämnen utbildningen ett ytterligare mått av individualisering. Tillvalsämnena skall bl. a. fylla uppgiften att komplettera utbildningen för sådana studerande som saknar tillräckliga kunskaper i t. ex. matematik för att senare kunna ägna sig åt design. Individualisering innebär inte enbart att undervisningen skall anpassas efter den enskilde studeranden. Den enskilde lärarens speciella intressen och förutsättningar skall också kunna prägla undervisningen. Ingenting hindrar att de olika ämnenas undervisningsprofil delvis bestäms av tillgängliga lärarkrafter. De sakkunniga vill också hänvisa till vad som i avsnitt 6.3.6 anförts om det önskvärda i att undervisning i vissa fall förläggs till kvällstid för att tillgodose deltidsstuderande med förvärvsarbete. 6.3.12 Timplan Nedan redovisas de sakkunnigas förslag till timplan för formhögskola, uttryckt i veckotimmar. År 1 Formlära 8,5 vtr Bildhistoria 4 » Kulturpolitisk orientering 2,5 » Språklig framställning 1 » Gestaltningsövningar 12 » Fördjupning — Till disposition 2 » Summa vtr 30 vtr

År 2 7 vtr 2 2,5 » 1 » 9 » 7,5 » 1 » 30 vtr

Vidare redovisas ett mera detaljerat förslag till timplan - uttryckt i det totala antalet undervisningstimmar - dels för den gemensamma undervisningen, dels för fördjupningarna. Timplanen innehåller också förslag till uppdelning på undervisningsformer för de olika ämnena. 151

Timplan med undervisningsformer för formhögskola Summa

Ämnen

Formlära

Bildhistoria

Kulturpolitisk orientering

Språklig framställning Gestaltningsövningar Fördjupning

Undervisningsform föreläsning individuellt arbete seminarium gruppundervisning föreläsning seminarium gruppundervisning föreläsning seminarium gruppundervisning

Termin 1

Termin 2

Termin 3

Termin 4

Antal timmar

45 45

45 45

36 36

36 36

162 162

45 18 36

45 18 36

36 9 18

36 9 18

162 558 54 108

25,9

54 216

10,0

9 18 18

seminarium individuellt arbete (se resp. fördjupning)

Till disposition

9 18 45

9 18 45

9 18 45

36 72 45

72 180

8,3

3,3

35,0

—

— 36

135 18

135 18

270 108

12,5 5,0

36 Summa

6.3.13 Ämnesinnehåll Förutsättningar I detta avsnitt följer en beskrivning av de för samtliga studerande gemensamma ämnena, tillvalsämnena och de till fördjupningsalternativet teori hörande ämnena. Dessa beskrivningar är snarast att se som rekommendationer i fråga om vad som skall ingå som huvudmoment i ämnena, vilka inte förutsätts komma att slaviskt följas på skolorna. Varje skola bör inom ramen för utbildningens allmänna mål kunna företa modifikationer med hänsyn till sina speciella förutsättningar och önskemål och själva svara för den närmare uppläggningen av undervisningen. En sådan detaljplanering synes för övrigt knappast kunna göras förrän i samband med arbetet med att framställa läromedel. De ämnen som hör till fördjupningarna fri konst, produkt- och miljödesign samt grafisk design har som framgått ovan inte beskrivits närmare. En stor del av studierna inom dessa fördjupningar består av prak152

Andel av totala antalet timmar %

2 160 100,0

tiska övningar inom resp. område. Fördjupningsalternativet fri konst består uteslutande av sådana övningar inom ramen för ett enda ämne, fria övningar. Detta ämne torde i mycket komma att likna det för samtliga studerande gemensamma ämnet gestaltningsövningar, dock med en friare undervisning och med inriktning främst på teckning, målning, modellering och grafik. Studierna inom den teoretiska fördjupningen är som framgår av benämningen mer teoretiskt orienterade och har ansetts böra beskrivas utförligare. I likhet med vad som är fallet med övriga ämnen bör emellertid varje skola själv kunna anpassa ämnesinnehållet efter sina speciella förutsättningar. Formlära Som tidigare framhållits skall formhögskolan ge de studerande en relativt fast teoretisk grund. Det är emellertid viktigt att de teoretiska inslagen inte blir isolerade eftersom de studerande måste kunna uppleva att det presenterade ämnesstoffet angår dem. Därför skall hela kunskapsstoffet - såväl SOU 1970: 66

Timplan för fördjupningar Undervisningsform

Fördjupning

Block/ämnen

FRI KONST PRODUKT- OCH MILJÖDESIGN

Individuellt arbete Fria övningar Tillämpningsövningar gruppundervisning Designmetodik föreläsning Datateknik Övningar och exkursioner individuellt arbete studiebesök gruppundervisning Produktfunktionslära med ergonomi Industriell teknik Industriella tillverkningsföreläsning metoder Konstruktionsmetoder gruppundervisning och -ritning gruppundervisning Elementär typografi föreläsning Industriell ekonomi

Summa produkt- och miljödesign GRAFISK DESIGN Tillämpningsövningar Teori Industriell ekonomi Företagsekonomi och organisation Produktkalkyl Upphovsrätt Industriell teknik Summa grafisk design TEORI

24 3 150 24 201 12

30 9

45 12 270

individuellt arbete studiebesök föreläsning gruppundervisning föreläsning föreläsning föreläsning föreläsning

129 9 138 30 30 60 6 6 6

18 54 270

Pedagogik och utbildningsteknologi Estetik Bildkommunikation

Miljökunskap

Summa teori det teoretiska som det praktiska - integreras, så att utbildningen bildar en sammanhängande helhet. Formläran skall utgöra knutpunkten för denna integration. Formlärans integrerande roll skall bl. a. ta sig uttryck i att ämnet innehåller moment som bidrar till att ge den studerande en samlad uppfattning om bildens och formens olika verkningar och hur dessa verkningar uppnås. De studerande skall stimuleras att forSOU 1970: 66

Antal timmar

föreläsning seminarium gruppundervisning individuellt arbete föreläsning seminarium gruppundervisning föreläsning seminarium gruppundervisning individuellt arbete föreläsning seminarium gruppundervisning individuellt arbete

15 30 15 10 10 30 20 15 15 25 15 15 15 30 10

70 270

mulera de problem som uppkommit vid det egna arbetet. Därmed lägges också grund för utveckling av en egen bildsyn. Riktmärket skall därvid vara att skapa en situation, där den studerande möter konkreta föremål som ställer honom inför ett »varför» och ett »hur» - där »varför» leder honom in på teoretiska frågeställningar, och »hur» in på praktiska, tekniska. Det är därför nödvändigt att inom form-

läran behandla probiem som vetter mot filosofi, geometri etc. Men undervisningen i formlära måste också samordnas med undervisningen i andra ämnen vid formhögskolan. För att formläran skall fungera på önskvärt sätt bör de teoretiska kunskaper som förmedlas i sådana ämnen, exempelvis i bildhistoria, i möjligaste mån behandlas först sedan anslutande problem berörts inom formläran. På motsvarande sätt skall formläran också integrera teoretiska och tillämpade inslag i undervisningen. Formläran innehåller utöver teoretiskt ämnesstoff också praktiska övningar under vilka innehållet i de teoretiska momenten tillämpas och prövas. Detta skall delvis ske genom att övningsuppgifter ges i anslutning till de teoretiska momenten vilka löses under de timmar som anslagits åt tillämpade övningar inom formläran. (Det är givet att de kunskaper som förmedlas i formläran också kommer de studerande till godo och praktiseras i den mer obundna verksamhet som inrymmes i gestaltningsövningarna). På detta sätt kommer formläran att utgöra stommen i formhögskolornas undervisning. Det säger sig självt att de problem, som väcks av de studerande själva, bör analyseras av läraren i formlära intill den gräns, där han råder de studerande att söka vidare hos en teoretisk eller praktisk specialist på skolan - en lärare i bildhistoria eller en lärare som handhar undervisning i materialkunskap, t. ex. Av ovanstående torde ha framgått att formläran inte skall uppfattas som ett specifikt estetiskt ämne; stor vikt bör t. ex. läggas vid att de studerande lär känna de processer som seendet bygger på. Bildanalys kan med fördel uppfattas som en redogörelse för de perceptiva, intellektuellt och emotionellt återskapande akter som en människa kan tänkas utföra inför en viss bild. Vid denna analys är det väsentligt att söka beskriva den samverkan som finns mellan mottagarens bild upplevelse och den referensram som bibringats honom i det sociala sammanhang han varit och är förankrad i,

eftersom denna delvis styr hans intellektuella och emotionella upplevelse av bilden. Analysen bör också på motsvarande sätt anknyta till de sociala situationer bilden (föremålet) beskriver eller är uttryck för. Formläran skall ge en möjlighet att tränga ned i och förstå de elementära komponenter som är verksamma i bilden oavsett under vilka förhållanden bilden skapats. Därför ingår färglära av naturliga skäl i formläran eftersom färgens inverkan på upplevelsen och tolkningen av bilden är av stor betydelse. Det är nödvändigt att analysera mycket enkla och grundläggande uttryck, att ifrågasätta element som vanligen tas för givna. Utan denna grundläggande analys av bilden som sådan kan en mer vittgående analys lätt bli ofruktbar och ytlig. För en sådan analys varom ovan talats är det viktigt att konkreta, plastiska föremål tas som utgångspunkt. För en målare och skulptör är det helt självklart att ett begrepp som likhet är av mycket stor vikt. Men också för en designer är det viktigt att ett föremåls form väcker de avsedda associationerna om föremålet skall bli funktionellt - och associationer bygger också på iakttagelser av likhet. Om man på skolan diskuterar likhet bör det helst ske på ett så allmängiltigt sätt som möjligt. Det viktiga är inte att skulpturen liknar modellen utan innebörden av att de över huvud taget är lika. Vilka avvikelser hotar i grunden likheten och vilka gör det inte? Utifrån sådana frågeställningar kan den studerande lockas in på praktiska övningar (hur enkelt kan jag teckna av ett föremål så att det ändå tydligt syns vad det är?), men också på teoretiska (vilken klassificerande akt gör det möjligt att säga att både en pekingeser och en schäfer är hundar - men inte en varg, som ändå liknar schäfern mer än schäfern liknar pekingesern?). - På så sätt kan, kanske, begreppet likhet - när det uppfattas som problematiskt - leda till ett flertal olika aktiviteter. Formhögskolorna bör i görligaste mån bibringa en sådan kunskap: en som visar att något mer än det rent visuella finns i ens visuella uppfattning. Ovan har framhållits att det är önskvärt att formläran innehåller inslag av filosofi. Formhögskolorna skall emellertid inte ge en SOU 1970: 66

fullständig kronologisk eller på annat sätt systematisk genomgång av filosofins historia. De filosofiska momenten skall tas upp när undervisningen i övrigt ger anledning till detta. Planen för formläran ger upphov till frågeställningar som ständigt kan ges fördjupade filosofiska formuleringar, och ämnet bör bidra till att ge en uppfattning om sådana möjligheter - till exempel: påståendet att en bild överensstämmer bättre med modellen än en annan kan kanske formuleras som om den ena bilden vore sannare än den andra. Klassiska tankar om kriterierna för sanning kan i detta sammanhang presenteras; att försöka applicera dessa kriterier på kända konstverk bör sedan ges som uppgift - den studerande får härigenom träning i att uttrycka sig verbalt. I arbetet med en sådan verbalisering kommer med säkerhet den studerande att hamna i en situation där han finner en elementär kännedom om semantiska frågeställningar motiverad. Exempel på filosofiska grundtexter med direkt anknytning till elementära formproblem: Platons grottmyt (projektionens problematik), Lockes resonemang om primära och sekundära kvaliteter (för kubismen, t. ex.), Marx' teser mot Feuerbach (materiens egenskaper oupplösligt beroende av mänsklig verksamhet), Wittgensteins resonemang om aspektseende etc. Förutom filosofi i snävare bemärkelse bör också en del elementär psykologi behandlas - särskilt perceptionspsykologin har ett självklart samband med formläran. Vid studierna av begreppet uttryck kommer det att ligga nära till hands att något fördjupa de semantiska frågeställningarna som den studerande redan mött. Övningar i argumentationsanalys skall förekomma, särskilt i samband med formlärans slutfas (se nedan). Formläran skall även innehålla beskrivande geometri. Geometrin på formhögskolan skall ge de studerande elementär färdighet i att utföra arbetsritningar och perspektivbilder. I formläran ingår vidare en elementär kurs i anatomi, delvis uppbyggd kring en analys av människors och djurs rörelser och de krafter som medverkar vid rörelSOU 1970: 66

ser. Som undervisningsunderlag för denna del kan, utöver ett kortfattat kompendium, filmer som instruktivt illustrerar rörelse användas. För att undervisningen skall kunna ges den uppläggning som ovan angivits krävs att kurslitteratur finns tillgänglig. Till vissa undervisningstillfällen skall de studerande ha läst ett avsnitt som tas upp till gemensam diskussion. Därigenom får de studerande bl. a. klart för sig att en text kan rymma mer än de först trodde. Varje studerande bör tränas att föredra och självständigt kommentera partier av kurslitteraturen. Till de studier som berörts ovan bör anslutas undervisning som har direkt anknytning till vad som diskuterats. Om man t. ex. diskuterat en färgverkan baserad på simultankontrast bör den diskussionen ha som komplement studier i ljusets fysikaliska natur, i ögats fysiologiska uppbyggnad, etc. På så sätt skall formläran ständigt gripa tillbaka på mer »exakta» discipliner. De studerande skall inte bara redovisa och tillämpa sina kunskaper genom referat och diskussioner. Som ovan nämnts, skall de också ges uppgifter, som skall lösas praktiskt. Särskilda timmar inom formläran anslås till dessa övningar, som äger rum i ateljé och/ eller verkstad i form av individuellt arbete. Uppgifterna utdelas, redovisas och diskuteras under gruppundervisning eller seminarier i formlära. Uppgifterna kan lösas på olika sätt, med tecknade eller målade enkla bilder, plastiska modeller, diagram etc. I vissa fall kan de lösas verbalt. Vid undervisningen krävs att lärare bistår de studerande med det tekniska handhavandet av apparatur m. m. Det är inte lämpligt att i detalj utforma en kursplan för hela den verksamhet som formläran innefattar. Det bör i stället ankomma på varje skola att svara för den närmare utformningen i nära anslutning till de läromedel som kommer att användas. Erfarenheten visar också, att hänsyn måste tas till de problem, som för tillfället är aktuella för de studerande. I stort syner dock 155

nedan angivna riktlinjer för studierna i formlära kunna följas. Lärostoffet har här fördelats på fyra faser vars respektive längd bestämmes av skolorna själva. Det synes dock lämpligt att de tre första faserna förläggs till det första läsåret och den fjärde fasen till det andra läsåret. Första fasen. Denna inledande fas ägnas avbildandets problem. I undervisningen ingår beskrivande geometri. Man kan t. ex. börja med det enklaste: skuggan. Man studerar då hur den skuggbild som uppstår på ett plan beror av: 1) föremålets form och läge 2) ljuskällans läge 3) avståndet mellan föremålet och planet 4) planets form och läge. Det viktigaste är vilka slutsatser som kan dras ur dessa enkla förhållanden: faktorerna 2, 3 och 4 kan aldrig tänkas bort om man vill tala om en korrekt bild av ett föremål - tillsammans utgör de den konventionella förutsättningen för varje avbild (projektion) i detta ords mest strikta bemärkelse. Denna grundläggande undervisning kan kompletteras med studier t. ex. i enkel optik, lagarna för ljusets spridning och kamerans verkningssätt. Vidare behandlas projektionens »filosofiska» sida. Om man känner ett tredimensionellt föremåls form kan man på grundval av den konventionella förutsättningen alltid »räkna ut» projektionens form. Det omvända är inte möjligt: av skuggan kan man inte sluta sig till föremålets form. Detta beror av en egenskap hos det tredimensionella rummet, som kan illustreras genom några strikta lektioner i geometri. Ur de enkla erfarenheterna av skuggspel kan man härleda begreppet perspektiv. Några allmänt använda perspektivmetoder kan här genomgås. Det viktiga med hela denna första undervisning i projektion är, att de studerande får klart för sig vad som menas med en avbild; eftersom en avbild - som de senare kommer att inse - inte är detsamma som en bild. Slutet av perioden bör ägnas en kurs i färglära. Teoretiskt - vad färg är. Praktiskt - att handha färg. 156

Andra fasen. Om första fasen ägnats den bildade formens förhållande till det avbildade föremålet, kan den andra ägnas den bildade formens förhållande till den seendes öga. Grundstommen i denna senare undervisning kan vara de gestaltpsykologiska teorierna. Undervisningen kan under denna fas till stor del ägnas åt redogörelser för dessa teorier - bland annat skall de studerande därvid göras uppmärksamma på att gestaltpsykologin ger en helt annan förklaring av rummets natur än den, de är förtrogna med från den första fasen; här finns en mycket fin möjlighet att lära dem att det geometriska rummet och ögats rum är två helt olika saker - något som kan bidra till att göra filosofiundervisningen både spännande och nödvändig. Vidare kan under andra fasen tid ägnas åt bildanalyser; många kända verk från olika tider bör gås igenom - t. ex. tidiga medeltida miniatyrer, Poussin och Matisse. I dessa bilder finns otaliga möjligheter att se »gestalter», mönster av helheter. Den andra fasen bör göra de studerande förtrogna med att en bild finns till i sig, som ett föremål i egen rätt, som avslöjar en ordning eller oordning relativ till det öga som ser: att det finns andra ordningar än avbildningens - andra fel och riktigheter. Tredje fasen. Nyckelordet under den tredje fasen är »likhet»: detta att en människa genom att se en given form minns en annan form. Studierna kan till en början gälla just minnets psykologi. Likheten mellan en solros och solen kan uppfattas utan att det rör sig om någon avbildning; detta att se något som något förutsätter en helt annan mental akt än avläsningen av en form som en avbildning av en annan. En ingående diskussion av detta »aspektseende» (Wittgensteins ord) är av vikt. Undervisningen kan med fördel beröra biologernas klassifikationsproblematik, exempelvis Linnés sexualsystem. Det är också viktigt att få de studerande att förstå, att en precisering av en form ur den här synpunkten innebär att formen räknas till SOU 1970: 66

successivt allt flera klasser: varje adjektiv är ett klassificerande ord - och att precisera en form kan liknas vid att anföra allt fler adjektiv. En konstnär som Klee borde kunna studeras med särskilt utbyte. Klees titlar utomordentligt viktiga - är just uppmaningar att klassificera en sedd form på ett visst sätt, en klassifikationsakt som tycks förändra själva det sedda. Formläran samordnas här särskilt med ämnet språklig framställning. Undervisningen i det senare ämnet bör under motsvarande fas ägnas metaforen; de studerande bör läsa poesi - eftersom metaforens verkan bygger just på att två begrepp som vanligen inte uppfattas som besläktade plötsligt faller inom samma klass: en anad likhet uppenbaras.

tiska övningarna kan här ske genom egen produktion eller genom rollförtydliganden, inklippningar etc. i befintligt bildmaterial samt genom collagearbete. Genom dessa övningar kan insikterna i möjligheterna att uppnå en avsedd bildverkan ökas. En begränsad orientering bör också ägnas den rörliga bilden. Film- och TV-bilden berörs, varvid uttryckets beroende av tid, tempo, system, ljussättning, ljud och montage behandlas. Undervisningen i formlära sker i form av föreläsningar, seminarier, gruppundervisning och individuellt arbete. Bildhistoria

KUS har funnit det vara betydelsefullt, att undervisning ges om den historiska utvecklingen av människans användande av bilden, och hennes gestaltning av föremål och miljöer i olika kulturer och epoker. Fjärde fasen. De mänskliga avsikterna vid tillverkningen av ett föremål har knappast Detta sker inom ämnet bildhistoria. Målet är förutom att ge historisk orienundersökts under de tre första faserna. Det är nu av vikt att de studerande tränas tering att öka såväl de studerandes egen i de frågeställningar som har att göra med bildgestaltande förmåga som deras förmåga skillnaden mellan konst och natur: att män- att medvetet och självständigt ta ställning niskor använder former i ett visst syfte, till i vilka syften de själva önskar använda sina kunskaper. Detta senare är även en att de uttrycker sig. av de viktigaste formerna för yrkesvägled»Uttryck» är nyckelbegreppet för formläning. ran under den fjärde fasen. Undervisningen Bildhistorien skall inriktas på en beskrivkommer därför i hög grad att röra semanning av den historiska utvecklingen i relatiska teorier, med avseende på visuella betion till de speciella förutsättningar som vateckningsprocesser. Alla de föregående nyckelbegreppen - avbildande, gestalt, likhet - rit rådande under olika utvecklingsskeden. kommer att dras in i detta nya problem- Det är av vikt att belysa hur ekonomiska komplex, och på så sätt framstå med en förhållanden, samhällsstruktur, produktion, ny precision. Undervisningen kan nu bli allt distribution, tekniska resurser och innovafriare och med fördel byggas upp kring oli- tioner påverkat bildens och bildskaparnas ställning. Bildens funktion i samhället och ka uppsatser av de studerande själva. Som underlag för en analys av begreppet olika samhällsgrupper behandlas. Härvid uttryck kan föremål hämtade från bildhis- skall också gångna tiders bruksvaror och torien användas. Analysen bör också gälla uppfinningar belysas, varvid särskild vikt den fotografiska reportagebilden varvid dis- skall läggas vid de funktioner, såväl andliga kussion av bakomliggande värderingar tas som materiella, de olika tingen avsett att fylla. Ämnet skall också innefatta arkitekupp. Man bör också behandla eventuellt tillfogad text och i vilket sammanhang turhistoria. En viss del av undervisningen, särskilt bilden förekommer. Även andra massmediabilder i olika tekniker som exempelvis under det första året, bör vara kronologiskt informations-, reklam- och propagandabilupplagd (historiens huvuddrag summariskt der samt seriebilder bör behandlas. De prakbeskrivna från början till i dag). Men ingenSOU 1970: 66

ting hindrar, att andra delar av undervisningen ges en annan uppläggning - att, t. ex., impressionismens metodiska grepp kan presenteras före den medeltida illuminationstekniken - detta för att också bildhistorieundervisningen skall kunna få ett mera levande sammanhang med formläran. Det förefaller naturligt att framväxten av den centralperspektiviska renässansbilden bäst belyses om de studerande samtidigt inom formläran behandlar projektionens problem och - helst - platonismen inom formlärans filosofimoment. Med den ovan antydda kronologiska genomgången av historien under det första året som grund, kan sedan det andra året ägnas åt mer fördjupade studier i ett mindre antal särskilt belysande utsnitt ur, och jämförelser mellan, olika kulturer och epoker. Undervisningen under det andra året skall arbeta med mycket intensiv diskussionsmetodik. De studerande skall i stor utsträckning själva ta fram diskussionsunderlaget genom grupparbete, allmänna historiska litteraturstudier, eget bildskapande med det behandlade problemets förutsättningar som utgångspunkt etc. Förutom problem av typen den reproducerade bildens uppkomst och betydelse, jämförelser mellan olika metodiska grepp, människokroppens skildring i olika kultursituationer, skall behandlas huruvida den politiska avsikten med bilden är uttalad eller dold, dokumentation i bild och miljö av olika samhällsklassers livsvillkor, bildens användning inom vetenskaperna, orsaker till och konsekvenser av konstens avskiljning. Undervisningen sker i form av föreläsningar, seminarier och gruppundervisning.

Kulturpolitisk

orientering

Ämnet behandlar utbildning och yrkessituation inom bild- och miljöområdet med historiska tillbakablickar, kulturproduktion, -distribution och -konsumtion samt aktuella kulturpolitiska frågor. Olika kulturpolitiska mål och medel diskuteras liksom massmediernas funktion. Vidare skall ämnet bidra till att utveck158

la de studerandes förmåga att föra en allsidig debatt och därigenom främja medvetna och självständiga värderingar, övningar i kulturkritik genom egna uppsatser om utställningar, företeelser, miljösituationer etc. genomförs. Även redovisning av material och åsikter i bildform - film, foto, teckningar, collage, bildserier, utställningar etc. - bör eftersträvas för att upplösa gränserna mellan verbalt språk och bildspråk. Stor vikt skall läggas vid uppövandet av den verbala framställningsförmågan genom referat och diskussion av artiklar i fackpressen. Under den senare delen av studierna skrivs kritik av givna objekt, utställningar etc. Undervisningen sker i form av föreläsningar, seminarier och gruppundervisning.

Språklig

framställning

Det är enligt de sakkunnigas mening av största betydelse, att de studerande erhåller en god förmåga att uttrycka sig i tal och skrift. Som framgår av beskrivningarna av övriga ämnen som studeras vid skolan, är uppövandet av den verbala förmågan en viktig integrerad del av dessa ämnesstudier. Detta understrykes också av den omständigheten, att en stor del av undervisningen i dessa ämnen skall ske i form av seminarier och gruppundervisning. Härigenom kan de studerande träna sin verbala förmåga vid diskussioner i små grupper. För att ge den språkliga träningen inom de olika ämnena en fast grund, är det emellertid också nödvändigt, att undervisning i mer systematisk form ges i språklig framställning. Ämnet språklig framställning upptages i undervisningen bl. a. därför att förmågan att uttrycka sig i tal och skrift är av omedelbart värde inom många av de yrkesområden utbildningen är tänkt att leda, t. ex. inom de verksamheter de sakkunniga kallat konstens serviceområden. Särskilt inom pedagogisk verksamhet är den verbala uttrycksförmågan av största betydelse. Men den verbala förmågan är av betydelse även för bildkonstnärerna. Designern SOU 1970: 66

(och arkitekten) är redan i dag inlemmad i en yrkessituation som kännetecknas av samarbete med företrädare för andra yrkesgrupper med vilka de måste kunna kommunicera verbalt. För övriga bildkonstnärer kan utvecklingen tänkas bli sådan, att betydelsen av att kunna uttrycka sig verbalt ökar. Konstnärer kan över huvud i framtiden komma att mer aktivt än nu deltaga i olika samhällsfunktioner där de måste kunna uttrycka sig i tal och skrift. Undervisningen i det verbala språkets struktur och funktioner ger dessutom möjligheter till givande jämförelser med bildspråket och kan därmed verka berikande på undervisningen i formlära, t. ex. genom studier av poesi och metaforens natur, samtidigt som språkundervisningen i sig är av värde för personlighetsutvecklingen.

Teckning Målning och skulptur Grafik Keramik Textil Foto-film Materiallära

Årl

%

År 2

%

90 t

20,9

90 t

27,8

144 t 36 t 36 t 36 t 54 t 36 t 432 t

33,4 8,3 8,3 8,3 12,5 8,3 100,0

144 t 36 t

44,4 11,1

— —

— —

54 t

16,7

—

—

324 t

100,0

trycka sina idéer naket och koncist vilket bl. a. innebär en pedagogisk fördel eftersom kritiken då kan bli konkret. För att de studerande skall få kännedom om samtliga de material och tekniker som nämnts ovan måste undervisningen i viss mån styras. Emellertid skall undervisningen inom gestaltningsövningarna lämna utrymFörutom träning i den verbala framställme för den enskilde studeranden att ägna ningsförmågan i tal och skrift behandlas tid åt det som intresserar honom mest. Man även argumentationsanalys och debattek- kan t. ex. räkna med att de studerande, nik. som redan på detta stadium är inriktade på fri konst, önskar fritt kunna teckna och Undervisningen sker i form av seminamåla utan att några klart definierade mål rier. uppställts för deras arbete i ateljén. Andra studerande kan ha andra önskemål. Det bör Gestaltningsövningar därför finnas möjligheter att byta ut delar av ämnet mot andra delar. Särskilt under Detta ämne är det som mest uttalat komdet andra läsåret skall därför sådana utbymer att motsvara den förberedande konstten kunna göras relativt fritt. Grafik och närsutbildning som nu bedrivs i fria måfoto-film kan då utgå och i stället ägnas larskolor, men kommer också att förbereda åt övriga delar eller åt praktiska övningar t. ex. blivande designers för sitt yrkesomsom har samband med valet av fördjupråde. Under utbildningens gång skall de stuningsalternativ, exempelvis produkt- och derande successivt komma i kontakt med miljödesign. Ytterligare möjligheter till fritt ett stort antal material och tekniker. De arbete i ateljéer och verkstäder ges genom skall därför inom ramen för detta ämne beatt dessa skall stå till förfogande även utanredas tillfälle att arbeta inom samtliga atelför ordinarie schematid. De studerande som jéer och verkstäder som finns vid skolan inte deltar i undervisningen i tillvalsämnena och alltså tidigt tränas i arbetsteknik inom områdena för samtliga de fördjupningsal- kan vidare i första hand tänkas ägna sig åt fria övningar i ateljéer och verkstäder ternativ som företräds vid skolan. Genom denna ordning kommer de första terminer- under motsvarande tid. Övningar i grafisk design och produktnas utbildning att ligga till grund för valet design skall kunna ingå i grafik resp. skulpav fördjupning då träningen i arbetsteknik tur. De studerande skall ges möjlighet att blir mer specialiserad. formge en enkel trycksak. Gestaltningsövningarna skall omfatta i Inom gestaltningsövningarna ges de studevidstående sammanställning angivna kurser. rande tillfälle att arbeta med metall i samTeckningen bör ges en central plats. Geband med skulptur. Merparten av metallarnom att teckna lär sig de studerande att utSOU 1970: 66

betet förutsätts dock ske inom ramen för fördjupningen produkt- och miljödesign. Lärarens (lärarnas) kritik och genomgång av de studerandes alster kan med fördel ske i närvaro av ett flertal studerande, om inte särskilda skäl gör det lämpligare att lärarens genomgång sker individuellt. Foto- och filmundervisningen skall ge elementär förtrogenhet med stillbilds- och filmkamerans funktion, bildframkallning och -förstoring. Vikt skall läggas vid framställning av fotografiskt demonstrationsmaterial att användas på skolan och t. ex. för bildarkiv av egna arbeten. I gestaltningsövningarna skall de studerande göras förtrogna med olika material och verktyg (papper, färg, tyg, metall, plast, lösningsmedel, trä, lera, foto etc). Materialens karakteristiska egenskaper skall beröras. Materialläran är i ovanstående kursförteckning upptagen som särskild kurs endast första läsåret, men i fortsättningen ingår motsvarande undervisning i gestaltningsövningarna. Under det första läsåret ges alltså endast en elementär introduktion i ämnet. Sedan sker undervisningen efter hand som de studerande kommer i praktisk kontakt med materialproblemen. Studierna bedrivs i form av individuellt arbete.

Främmande språk Undervisningen skall ges i engelska och tyska som tillvalsämnen. Undervisningen skall helt lämna åsido språkhistoriska och perifera grammatikaliska synpunkter och i stället helt inriktas på att bibringa kunskaper som är direkt praktiskt användbara inom berörda yrkesområden. De studerandes förmåga att läsa och tala det främmande språket skall alltså tränas, och det estetiska fackspråket läras in t. ex. genom studium av facklitteratur och tidskrifter. Därigenom kan undervisningen dessutom komma också andra ämnen tillgodo. Undervisningen bedrivs i form av seminarier.

160 Tillämpad

matematik

Det kunskapsstoff som skall göras tillgängligt inom tillvalsämnet tillämpad matematik bör ha relevans för bildskapande; redan av det skälet är det befogat att huvudvikten läggs vid geometrin. Vidare bör matematikstudiet i görligaste mån samordnas med undervisningen i ämnesmoment där matematiken, mer eller mindre direkt, ingår som en förutsättning - t. ex. perspektivlära, studiet av proportioner etc. Övningarna kan med fördel ta fasta på erfarenheter som den studerande redan gjort i sitt praktiska arbete. Man kan t. ex. utgå från de vanliga standardformaten på dukar, pannåer och skissblock. Eftersom dessa format bygger på gyllene snittets proportioner, förutsätter en noggrann analys av deras mitt kunskap om hur man löser en enkel andragradsekvation, om hur man tillämpar Pytagoras sats etc. Studiet av detta matematiska stoff gör det med andra ord möjligt för den studerande att själv konstruera ett standardformat; därigenom får den matematiska teorin också en direkt relevans för det fortsatta praktiska arbetet. De kunskaper som inhämtats på detta sätt kan vidare tilllämpas på konsthistoriskt material. Äldre tiders konstnärer (Rafael, Poussin, De.acroix m. fl.) utnyttjade nämligen de hjälplinjer som måste dras vid konstruktionen som stöd för sina kompositioner. En kännedom om dessa linjer är därför en förutsättning för varje grundlig analys av förhållandet mellan formatet och delarnas lägen i en lång rad klassiska verk. På motsvarande sätt bör även andra geometriska kunskaper inhämtas - konstruktionen av kägelsnitten, av polygoner, av de fem platonska kropparna etc. Algebran bor endast studeras i den mån den utgör en direkt förutsättning för geometrisk konstruktion av sådana grundformer. (I regel kommer det här endast att röra sig om att aktualisera och konkretisera kunskaper, som den studerande redan besitter). Det är också av vikt att de studerande får en elementär inblick i de kulturhistoriska förutsättningarna för konstnärers geometSOU 1970: 56

riska intresse under skilda epoker. Men denna undervisning behöver inte nödvändigtvis meddelas på den tid som reserverats för matematiken - den kan ske inom ramen för bildhistorien eller formläran. Undervisningen sker i form av seminarier.

tekens och andra utställande institutioners verksamhet. Orientering om teckningspedagogisk litteratur. Undervisningen sker i form av föreläsningar, seminarier, gruppundervisning och individuellt arbete. Estetik

Handskrift Undervisningen i tillvalsämnet handskrift skall ge praktiska färdigheter och teoretiska kunskaper i ämnet. Ämnet omfattar skriftformernas utseende och orientering om olika textnings- och handskrivningsalfabet. Textning: Bokstävernas grundformer och proportioner. Fördelningen av deras yttre och inre ljusrumsvärden. övningar med olika textningsmaterial. Lämpliga textningsalfabet för olika skolstadier. Något om textning som grund för läsning och skrivning och om de pedagogiska fördelarna av största möjliga överensstämmelse mellan de tryckta och textade bokstavsformerna. Skrivning: Orientering om handskriftslitteratur. Individuella variationer i formgivning och bindning. Individuella skrivövningar. Bedömning av läsbarhet och grafisk tydlighet. Om vänsterhänthet. Undervisningen sker i form av föreläsningar och individuellt arbete. Pedagogik och

utbildningsteknologi

Ämnet hör till den teoretiska fördjupningen. Skolorientering och orientering i pedagogikens historia. Metodik vid målanalys, principer för målformulering, undervisningsteknologi och konstruktioner av systemmodeller. Undervisningsmetoder och material. Värdering av undervisningsresultat. Principer för utvärdering. Utvärderingsmetoder. De allmänna undervisningsprincipernas tillämpning i tecknings- och konstundervisning. Orientering om olika pedagogiska riktningar inom bild- och miljöundervisningen. Bildundervisningens utformning i skolämnena teckning, slöjd och svenska samt i massmedia och i exempelvis museernas, biblioSOU 1970: 66 11—014264

Ämnet hör till den teoretiska fördjupningen. Bildens estetiska funktioner. Analys av konstnärlig produktion och av olika konstnärliga aktivitetsformer, främst nutida. Estetisk analys av den kollektiva och privata miljöns bilder. Undervisningen sker i form av föreläsningar, seminarier och gruppundervisning.

Bildkommunikation Ämnet hör till den teoretiska fördjupningen. Bildtolkningsmetodik. Analys av bildens innehåll, form och funktioner. - Vad bilden föreställer och vilka känslor och stämningar den kan förmedla. - Elementära formbegrepp. Rytm, rörelse. Förhållandet yta-rum. - Bildens uttrycks- och meddelelsefunktioner. Samspelet melian bild och ord. Orientering om hur bilder av olika slag kan ges varierande uppgifter, om bildpåverkan och om bilden som attitydskapare. Bilden som kontakt- och kommunikationsmedel i undervisningen. - Skillnader i pedagogisk klarhet mellan olika typer av bilder. Målet för undervisningen om två- och tredimensionell bild inom olika skolformer och stadier i anslutning till undervisningen i teckning, slöjd och svenska. - Orientering och övning i att hantera olika AV-hjälpmedel som kan användas vid pedagogisk verksamhet. Förvaring och underhåll av AV-utrustning. Barns och ungdomars inlevelse i bilder och film. Teckning som anteckningsform. Undervisningen sker i form av föreläsningar, seminarier, gruppundervisning och individuellt arbete. 161

Miljökunskap Ämnet hör till den teoretiska fördjupningen. Undervisningen har till uppgift att ge kunskaper om utformningen av enskild och samhällelig miljö med huvudinriktning på visuella och kommunikativa aspekter, att ge ökade möjligheter till inlevelse i och förståelse för sättet att bygga upp miljön i olika kulturmönster och tidsepoker, att skapa medvetande om hur den enskilde kan medverka till förbättringar av miljöns gestaltning. Undervisningen sker i form av föreläsningar, seminarier, gruppundervisning och individuellt arbete. 6.4 Studierådgivning Eftersom formhögskolorna delvis skall vara yrkesorienterande skall de studerande erhålla studierådgivning i form av orientering om yrkes- och utbildningsval. Undervisningen utgör i sig studierådgivning då de studerande själva kan bilda sig en uppfattning om sina anlag och intressen genom sitt deltagande i denna. Inom ämnet kulturpolitisk orientering kommer detta att bli speciellt uttalat. Vidare kan en informell studierådgivning förutsättas ske i samvaron lärare-studerande. Ett antal timmar skall dock avsättas speciellt till utbildningsoch yrkesinformation. Dessa tas bland timmar till disposition och förläggs till andra terminens sista del. Därigenom kan de läggas till grund för val av fördjupning det andra läsåret Varje formhögskola skall också ha tillgång till kurator. 6.5 Inre organisation 6.5.1 Inledning Formhögskolornas organisatoriska uppbyggnad skall möjliggöra en kontinuerlig förnyelse av utbildningens innehåll. De olika organen inom skolorna skall därför själva ha möjlighet att inom vida ramar besluta om förändringar. Även den organisatoriska strukturen måste fortgående prövas och an162

passas i takt med nya erfarenheter och behov. Ett primärt mål för skolornas inre organisation måste vara, att den skall möjliggöra ett smidigt samarbete med andra utbildningsinstitutioner såsom universitet, lärarhögskolor, gymnasieskolor osv. Formhögskolorna skall enligt de sakkunnigas uppfattning inte vara uppdelade på särskilda institutioner eller avdelningar. De olika ämnena (enligt ämnesuppsättningen i avsnitt 6.3.3) eller de olika fördjupningsalternativen under det andra läsåret (avsnitt 6.3.4) utgör visserligen tänkbara grunder för en institutionsindelning, men eftersom de förra är sinsemellan mycket olika till omfattningen och de senare endast berör de studerande under ett läsår, skulle en sådan institutionsindelning på flera sätt vara olämplig. I stället bör utbildningen planeras och läggas upp av de centrala organen (särskilt utbildningsnämnden) i samråd med de studerande och lärarna i de olika ämnena. KUS förutsätter härvidlag, att sådana samråd sker informellt eller i särskilt tillsatta organ inom respektive ämne, fördjupningsalternativ eller liknande. Sådana samrådsorgan bör växa fram under hand i takt med växlande behov och förutsättningar, varför KUS här avstår från att framlägga egna förslag i detta avseende. KUS förutsätter i stället, att skolorna med tiden själva beslutar om eventuellt inrättande av sådana organ, deras sammansättning, arbetsuppgifter osv. För ledningen av formhögskolan ansvarar - som anförts i avsnitt 4.6 - styrelsen och utbildningsnämnden. Under dessa organ handhar rektor och studierektor den omedelbara ledningen. För intagningen till formhögskolan ansvarar en av styrelsen tillsatt särskild intagningsnämnd (avsnitt 10.4). För hela skolan gemensamma organ av typen lärarkollegium, företagsnämnd osv. skall dessutom kunna inrättas, om man så önskar. Sådana organ bör emellertid inte institutionaliseras, utan det skall ankomma på varje skola att avgöra sådana organs benämning, sammansättning och uppgifter. SOU 1970: 66

Antal tjänster vid formhögskolan i Umeå

Mellansverige

1 1 13 10

1 1 11 6

1 1 11 6

1 Ao23 Ao 17 Ao 11 Ae9

1 1 4 1

1 1 4 1

1 1 4 1

1 1 4 1

1 1 4 1

Ao 11 Ao9

1 3

1 3

1 3

1 3

1 3

Befattning

Lön

Stockholm

Lund/ Göteborg Malmö

Lärarpersonal Rektor Studierektor Lektorer Facklärare

Up 27 Up 22 Up 20 Up 17

1 1 16 17

1 1 13 10

Teknikerpersonal Tekniker

Ap 13—15

6 Biblio tekspersonal Biblioteksassistent

Ao 13

Kanslipersonal Kamrer Kanslist Kansliskrivare Telefonist Vaktmästarpersonal Expeditionsförman Vaktmästare 6.5.2 Personal

KUS föreslår, att formhögskolornas personal får den omfattning, som framgår av ovanstående förteckning. Vid samtliga formhögskolor tillkommer utöver den personal, som föreslås i ovanstående förteckning, även tillfällig lärarpersonal och deltidsanställd teknikerpersonal enligt vad som närmare redovisas i de följande avsnitten. 6.5.3 Lärarpersonalens uppgifter Som tidigare framhållits syftar utbildningen vid formhögskolorna bl. a. till att ge en bred konstnärlig grundutbildning för vidare studier inte bara vid konst- eller designhögskola, utan också vid t. ex. universitet och högskolor. Detta medför, att lärarna i de tidsmässigt mest omfattande ämnena inte skall vara hårt specialiserade utan ha förmåga att arbeta inom ett brett fält. De skall kunna medverka i undervisning, genomgångar av utförda arbetsuppgifter, seminarier osv. även inom andra ämnen än det egna. Härigenom minskas avstånden mellan olika ämnen och den önskvärda integreringen av ämnena uppnås. SOU 1970: 66

Även mera specialiserade lärare skall dock finnas vid formhögskolan. Sådana är dels lärare i vissa ämnen av typen bildhistoria, kulturpolitisk orientering och språklig framställning, dels gästföreläsare, ledare av specialkurser i skilda material och tekniker osv. Lärarna knytes dels till ämnesområden (se avsnitt 6.3.3), dels till det andra läsårets fördjupningsalternativ (se avsnitt 6.3.4). Huvudansvarig för att undervisningen genomföres enligt givna riktlinjer är rektor. För den omedelbara ledningen av undervisningen i de olika ämnena svarar ett antal lektorer. Vid lektorernas sida finns också facklärare. Övrig undervisning föreslås ges av tillfälliga lärarkrafter (timlärare, föreläsare osv.). Rektor Rektor förordnas av Kungl. Maj:t efter förord av formhögskolans styrelse för en tid av fem år. Förordnandet kan förnyas högst en gång. Rektor svarar för den konstnärliga, pedagogiska och administrativa ledningen. Rektor verkställer av överordnade myndigheter och organ samt av skolans styrelse 163

och utbildningsnämnd beslutade åtgärder. Till övriga uppgifter hör organisatoriska, representativa och i viss utsträckning personaladministrativa. Rektors undervisningsskyldighet föreslås omfatta 100 timmar per år. Rektors arbetsuppgifter regleras närmare av formhögskolans stadga (se stadgeförslag i bilaga 2). Studierektor KUS föreslår, att vid varje formhögskola inrättas en särskild tjänst som studierektor. Studierektor förordnas av Kungl. Maj:t efter förord av formhögskolans styrelse för en tid av fem år. Förordnandet kan förnyas högst en gång. Studierektor biträder rektor i alla ovan för rektor föreslagna uppgifter samt vikarierar för rektor under dennes tjänstledighet. Studierektor svarar vidare för formhögskolans schemaläggning efter direktiv av utbildningsnämnden samt handhar ledningen av formhögskolans centrala kansli. Studierektors undervisningsskyldighet föreslås omfatta 200 timmar per år. Studierektors arbetsuppgifter regleras närmare av stadgan (bilaga 2). Lektorer Det omedelbara ansvaret för undervisningen inom ramen för ämnesområdena och fördjupningsalternativen åvilar ett antal lektorer. KUS föreslår, att vid varje formhögskola inrättas minst en lektorstjänst (Up 20) inom vart och ett av följande ämnen och fördjupningar, nämligen formlära bildhistoria kulturpolitisk orientering gestaltningsövningar (teckning, målning, skulptur) fri konst produkt- och miljödesign grafisk design teori. Med hänsyn till varierande studerandeantal blir antalet lektorer olika vid de olika formhögskolorna enligt vad som närmare 164

framgår av uppställningen över föreslagna tjänster i avsnitt 6.5.2. Undervisningsskyldigheten (se nedan) för lektorerna i fördjupningsalternativen produkt- och miljödesign samt grafisk design utfylls inte helt vid skolor med 400 och 300 studerande (med utgångspunkt från de antaganden rörande de studerandes fördelning på fördjupningsalternativ, som redovisas i avsnitt 11.2.2). De sakkunniga anser likväl, att tjänsterna bör inrättas med hänsyn framför allt till, att även de mindre formhögskolorna bör erhålla lärarresurser, som är likvärdiga den största skolans. Ifrågavarande tjänster bör kunna erhålla erforderligt timunderlag dels från andra ämnen, dels från de konsthantverkliga studier, som förutsätts ske vid formhögskolan. Lektor förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av fem år efter förord av skolans styrelse, sedan även utbildningsnämnden yttrat sig över de sökande. Förordnandet kan förlängas med högst tre år. Lektors undervisningsskyldighet föreslås omfatta 450 timmar per läsår. Facklärare För den kvalificerade undervisningen närmast under lektorerna inom de olika ämnesområdena svarar ett antal facklärare. KUS föreslår, att facklärartjänster (Up 17) inrättas inom följande ämnesområden, nämligen formlära bildhistoria kulturpolitisk orientering gestaltningsövningar (teckning, målning, skulptur, grafik, textil, foto-film). Facklärare skall dessutom kunna förekomma inom fördjupningsalternativen. Antalet facklärartjänster vid de olika formhögskolorna varierar med studerandeantalet p. g. a. olika lärartimunderlag. Undervisningsskyldigheten (se nedan) för de föreslagna facklärartjänsterna i textil vid formhögskolorna med 600 och 400 studerande utfylls inte helt. I enlighet med vad som ovan anförts rörande vissa föreslagna lektorat, bör även dessa tjänster kunna erhålla erforderligt timunderlag från de konstSOU 1970: 66

hantverkliga studierna. Facklärare förordnas av skolans styrelse för en tid av fem år efter förord av utbildningsnämnden. Förordnandet kan förlängas med högst tre år. Facklärares undervisningsskyldighet föreslås omfatta 750 undervisningstimmar per läsår. I jämförelse med nuvarande förhållanden vid konstfackskolan, där facklärartjänsterna inte är tidsbegränsade, innebär de sakkunnigas förslag om femårsmandat för lektorer och facklärare en väsentlig förändring. De sakkunniga förutsätter, att de härmed sammanhängande problemen av social natur - t. ex. pensionsfrågan - blir föremål för förhandlingar med berörda personalorganisationer töre inrättande av de föreslagna tjänsterna. Övriga lärare Formhögskolans övriga lärare utgöres av mer eller mindre tillfälligt anlitad lärarpersonal, företrädesvis timlärare och föreläsare. Sådan lärarpersonal förutsattes komma att anlitas inom samtliga ämnesområden vid formhögskolan. Inom ämnen som inte föreslås få egna tjänster enligt vad som ovan anförts, kommer all undervisning att ombesörjas av sådan tillfällig personal. 6.5.4 Teknikerpersonal Formhögskolorna skall förfoga över verkstäder och ateljéer och därtill hörande utrustning som svarar mot utbildningens behov. Verkstäderna och ateljéerna kommer främst att utnyttjas inom undervisningen i formlära, gestaltningsövningar och delar av fördjupningsstudierna under det andra läsåret. Ett förslag till verkstäder och ateljéer för en formhögskola med 400 studerande återges i ett förslag till lokalprogram i bilaga 3: Förslaget upptar också en kortare beskrivning av varje lokal samt uppgift om yta. För den omedelbara ledningen av verkstäderna ansvarar tekniker, i princip en för varje verkstad. Teknikerna i de mest använda verkstäderna bör vara heltidsanställda. SOU 1970: 66

I åtskilliga fall är det lämpligt, att teknikerna dessutom ansvarar för speciella kurser i yrkesteknik, materialkännedom osv. Det av KUS föreslagna antalet verkstäder (enligt bilaga 3) är relativt stort. Heltidstjänster för tekniker kan därför inte inrättas för samtliga dessa verkstäder. I stället föreslår KUS här andra utvägar. På sådana orter, där förutom formhögskola även designhögskola och/eller konsthögskola finns, kan vissa teknikertjänster delas mellan dessa högskolor. En utväg är här också, att vissa teknikertjänster eventuellt kan delas även med skolor på andra stadier, t. ex. yrkesskolor. En ytterligare ut* väg slutligen är att i formhögskolans stat avsätts vissa fixerade belopp för arvodering av deltidsanställda tekniker. Då det ibland kan vara svårt att dra en bestämd gräns mellan den verksamhet, som handhas av tekniker och den lärarledda un^ dervisningen, bör dessutom ansvaret för vissa verksamheter och kurser i en del verkstäder kunna ombesörjas av lärare. Här kommer i första hand timlärare i fråga, vilka torde böra tillkallas som specialister för speciella kursavsnitt, men även lektorer och facklärare kan i vissa fall ifrågakomma. Teknikertjänsterna bör - i överensstämmelse med vad som närmare anföres i motsvarande avsnitt för designhögskolorna (av^ snitt 8.7.4) - inrättas som förordnandetjäns^ ter på tre år med möjlighet till förlängning i ett i princip obegränsat antal treårsperioder. Tekniker förordnas av formhögskolans styrelse. I de fall, då teknikertjänsterna kan delas mellan flera skolor, bör de inrät-^ tas vid den skola, där största delen av tjänst-; göringen avses bli förlagd. Vid förordnande av sådan tekniker bör samråd ske mellan de skolor, som delar tjänsten i fråga. KUS föreslår, att vid varje formhögskola inrättas dels vissa heltidstjänster, dels vissa deltidstjänster för tekniker. Antalet föreslagna heltidstjänster vid de olika formhögskolorna framgår av personalförteckningen i avsnitt 6.5.2. Heltidstjänsterna bör placeras! i Ap 13-15. Följande teknikerbefattningar bör finnas vid varje formhögskola: 165

1 förrådsförvaltare 1 förste fotograf 1 metallhantverkare , 1 snickare 1 koppartryckare 1 lito- och screentryckare 1 plasttekniker 1 textiltryckare 1 vävare 1 modellbyggare 1 gipsgjutare 1 keramiker. 6.5.5 Bibliotek Med den av KUS föreslagna uppläggningen av utbildningen på formhögskolorna är det av största betydelse, att lärarna och de studerande har tillgång till ett bibliotek. Detta sammanhänger med att studierna kommer att innehålla relativt omfattande teoretiska moment. Tillgång till referensmaterial i form av t. ex. bildsamlingar måste emellertid finnas också i de praktiskt orienterade ämnena. Biblioteket skall därför innehålla dels den kurslitteratur och de kompendier, som ingår i undervisningen - såväl i referens- som i utlåningsexemplar - dels ett tämligen omfattande referensmaterial, vilket är av stor betydelse framför allt för undervisningen i formlära, bildhistoria och kulturpolitisk orientering samt inom teorifördjupningen under det andra läsåret. Även tidskrifter bör finnas tillgängliga i både referens- och utlåningsexemplar. Biblioteket skall också handha bildsamlingar, diapositivbilder osv. för användning i undervisningen. Om möjligt bör bibliotekets personal även vara lärare och studerande behjälpliga med framtagande och framställning av pedagogiskt material ur böcker och tidskrifter. Detta kan lämpligen ske i samarbete med skolans fotolaboratorium. Ansvaret för den rutinmässiga skötseln av biblioteket åvilar en heltidsanställd biblioteksassistent (Ao 13), som antages av formhögskolans styrelse. En av skolans lärare bör ha överinseende över biblioteksassistentens arbete. 166

6.5.6 Kansli m. m. Centralt kansli Vid varje formhögskola skall till rektors och studierektors förfogande finnas ett centralt kansli, vars omedelbara ledning handhas av studierektor, som assisteras av en kamrer (Ao 23). Till kansliets arbetsuppgifter hör bl. a. inskrivning av de studerande, matrikelföring av studerande och anställda, registrering av de studerandes studieresultat, diarieföring av inkommande och utgående handlingar, kamerala funktioner såsom löneuträkning, bokföring, kalkylering, anslagsberäkningar osv. Kansliets personal omfattar förutom studierektorn och kamrern även 1 kanslist Ao 17 4 kansliskrivare Ao 11 1 telefonist Ae 9 Kamrerns arbetsuppgifter innebär bl. a. att leda arbetet på kansliet och vaktmästarexpeditionen, tolka och tillämpa avtal, författningar o. d. beträffande avlönings- och personalfrågor, utarbeta underlag för skolans årliga anslagsframställning. Kanslisten svarar bl. a. för diarieföring, det löpande bokförings- och lönearbetet, inoch utbetalningar, viss anslagsbevakning m. m. Av kansliskrivarna bör en huvudsakligen tjänstgöra som sekreterare åt rektor och studierektor, en utföra rutingöromålen på kansliets expedition, en i huvudsak assistera kamrern och kanslisten med vissa kamerala och andra uppgifter och en slutligen bistå främst lärare och studerande med utskrift av protokoll, skrivelser, redogörelser osv. Vaktmästarexpedition Skolans vaktmästarexpedition svarar för sedvanliga vaktmästargöromål såsom fotostatkopiering, stencilering osv. Antalet tjänster för vaktmästare hänger samman bl. a. med omfattningen av skolans undervisning på kvällstid och i vilken utsträckning som skolans lokaler skall vara öppna under kvällstid, lördagar, helger osv. SOU 1970: 66

Personalen vid vaktmästarexpeditionen föreslås omfatta följande: 1 expeditionsförman 3 vaktmästare

Ao 11 Ao 9

De sakkunniga avstår från att föreslå tjänster för fastighetspersonal med hänvisning till, att den framtida organisationen av fastighetstjänsten vid av staten ägda fastigheter enligt uppgift från byggnadsstyrelsen för närvarande är föremål för utredning. Medel för avlöningar åt sådan personal ingår inte heller i de i kapitel 11 redovisade kostnadsberäkningarna. Skolsocial personal Vid skolor med utbildning på det eftergymnasiala stadiet brukar studentkårerna ansvara för skolsociala åtgärder såsom tillgång till läkare, sköterska, psykolog, kurator m. fl. Studentkårernas framtida ställning är emellertid för närvarande föremål för en livlig debatt. Härvid har det bl. a. hävdats, att den skolsociala personalen inte borde vara anställd av kårerna utan av staten. De sakkunniga anser, att det är av största vikt att skolsocial personal finns tillgänglig för de studerande vid formhögskolorna. Tjänster för läkare, sköterska, kurator m. fl. kan lämpligen delas med konsthögskola och/eller designhögskola på sådana orter, där dessa högskolor finns. I de av KUS i kapitel 11 redovisade kostnadsberäkningarna ingår emellertid inte medel för arvodering av skolsocial personal, men för det fall sådan personal inte skall vara anställd av studentkår, måste särskilda medel beräknas för detta ändamål.

Lokalprogrammet redovisar två alternativ. Det första upptar en sammanlagd programyta om 6 870 m 2 vid ett system med s. k. gruppateljéer, varvid varje studerande under hela studietiden disponerar en egen arbetsplats. Det andra upptar en yta om 6 660 m 2 . Det är att märka att vinsten i lokalyta i alternativet utan de s. k. gruppateljéerna blir obetydlig, eftersom andra ytor då måste ökas i motsvarande grad. Av ytan upptas ungefär en tredjedel av verkstäder och därmed jämförbara lokaler. Dessutom ingår i ytan en monteringshall, som skall vara centralt belägen bland verkstäderna och dessutom kunna kombineras med en särskild utställningsyta för att möjliggöra för skolan att i utställningar kontinuerligt redovisa arbeten och problem. Lokalprogrammet är, som ovan nämnts, utformat med hänsyn till en formhögskola med en årlig intagning av 200 studerande. För Stockholms del föreslås - enligt vad som närmare framgår av avsnitt 9.2.7 intagningen vid formhögskolan där på sikt uppgå till 300 studerande per år. KUS förutsätter, att denna formhögskola inrymmes i konstfackskolans nuvarande byggnad. Vid uppbyggnaden av övriga av KUS föreslagna formhögskolor torde lokalbehovet i vissa fall kunna tillgodoses genom ombyggnad av befintliga byggnader. I andra fall erfordras nybyggnad. Vid beslut om inrättande av formhögskola måste beträffande lokalfrågorna samråd ske med berörda kommunala organ.

6.5.7 Lokaler I bilaga 3 redovisar de sakkunniga ett förslag till lokalprogram för en formhögskola med en årlig intagning av 200 studerande. Programmet är således att uppfatta som et: principprogram för en medelstor formhcgskola. För formhögskolor med andra studerandeantal måste givetvis vissa i lokalprogrammet angivna lokalytor anpassas med hänsyn härtill. SOU 1970: 66

7.1 Konsthögskolor

Utgångspunkter

De organisatoriska förändringar av konstnärsutbildningen, som föreslås av de sakkunniga, är redovisade i kapitel 4. Denna organisatoriska struktur måste vara en av utgångspunkterna för utformningen av utbildningen vid konsthögskolorna. Till dessa utgångspunkter hör också de utbildningsområden högskolorna skall täcka. Också dessa är redovisade i kapitel 4. En tredje utgångspunkt är de mål, som formulerats i kapitel 2. De mål, som skall gälla speciellt för verksamheten vid konsthögskolorna, beröres ytterligare i avsnitt 7.2. Inrättande av formhögskolor enligt de sakkunnigas förslag innebär bl. a., att flertalet av dem, som intages till utbildningen vid konsthögskola, kan antagas ha en gemensam grundläggande, allmän konstnärlig utbildning bakom sig. Som KUS tidigare betonat, skall dock inte något krav på att de studerande genomgått formhögskola uppställas. Vid uppläggningen av utbildningen kan man emellertid utgå från att de studerande i framtiden kommer att utgöra en mer homogen grupp än nu i fråga om kunskaper och mogenhetsgrad. Därmed skapas bl. a. förutsättningar för att ge en fördjupad teoretisk undervisning och för de studerande att etablera ett givande intellektuellt förhållande till sitt konstnärliga arbete. Verksamheten skall riktas till tre huvudgrupper. För det första skall konsthögsko168

lorna ge utbildning åt konstnärer som står i början av sin bana och som antages vid högskolorna som ordinarie studerande eller specialstuderande. För det andra skall högskolorna stå öppna för fort- och vidareutbildning av redan verksamma konstnärer. För det tredje skall skolorna också vända sig till studerande med huvudinriktning inom andra områden och till en bredare allmänhet. Som framgått tidigare ämnar de sakkunniga återkomma till den utbildning som bedrivs vid arkitekturskolan vid konsthögskolan i ett kommande betänkande. KUS förutsätter, att verksamheten vid arkitekturskolan tills vidare kommer att bedrivas med i stort sett samma inriktning och i samma former som nu. Vad de sakkunniga nedan anför om utbildning vid konsthögskola gäller emellertid i första hand andra delar av verksamheten. Skälen till att KUS inte tar upp utbildningen vid konsthögskolans arkitekturskola i det nu framlagda betänkandet sammanhänger med att det synes lämpligt att delvis grunda ställningstaganden i dessa frågor på erfarenheter om hur samarbetet mellan arkitekturskolan och Nordplan visar sig utvecklas. Vidare synes det lämpligt att avvakta resultaten av pågående omdaningar av den högre tekniska utbildningen. Dessutom bör frågan om arkitekternas fortbildning ses i ett större sammanhang. De sakkunniga anser att hela arkitektutbildningen bör bli föremål för överväganden i ett såSOU 1970: 66

rande över huvud garanteras möjligheter att improvisera för att snabbt kunna möta stundens krav. Som en faktor bidragande till den stimulerande miljön, och befruktande för hela konstlivet, skall också räknas den fortbildning av konstnärer som skall bedrivas vid konsthögskolorna. Uppgiften att berika konstlivet i dess helhet skall vid skolorna ges ett uttalat värde. Särskilda åtgärder skall vidtagas för att främja en utveckling i en sådan riktning, vil7.2 Mål ka utformas så, att tendenserna att göra den Ett av målen för verksamheten vid konst- högre utbildningen mindre sluten samtidigt högskolorna bör vara att bibringa kunskaper följs upp också på konstens område. Därför och färdigheter erforderliga för arbete inom skall skolorna hållas öppna för personer utan bildkonsten. Studierna skall verka stimule- några professionella ambitioner inom just rande på den konstnärliga mognadsproces- konstlivet. Vissa kurser och seminarier skall sen och ge fördjupade insikter i det konst- göras tillgängliga för forskare och studerande inom discipliner som konst- och litteranärliga arbetets natur. Det är av största vikt att verksamheten organiseras så, att god och turvetenskap, beteendevetenskaper och arkipersonlig kontakt etableras mellan de vid tektur. Det skall alltså finnas utrymmen för studerande och lärare från exempelvis deskolan verksamma. Studier vid konsthögskola är i hög grad signhögskolor, tekniska högskolor, samhällsinriktade på att utgöra en mognadsprocess planerarinstitut, universitet, handelshögskooch målet för verksamheten låter sig inte så lor, studieförbund och konstföreningar och naturligt formuleras med hjälp av angivande även allmänheten att åhöra föreläsningar av de kunskaper, som förutsätts inhämtas och delta i annan verksamhet. Genom att på detta sätt rikta verksamheunder utbildningens gång. Om man så vill, ten till en vidgad krets skall också skolorna kan man därför se intagningen vid konstsjälva få livgivande impulser och lättare högskola som ett slags stipendium som ger kunna definiera sin plats i samhället. I detta ekonomiska och praktiska möjligheter att sammanhang spelar den verksamma konstförverkliga egna konstnärliga intentioner. närskåren givetvis en avgörande roll. Också Detta betraktelsesätt markerar också en avför de etablerade konstnärerna skall skolan görande skillnad mellan studier på konsthögutgöra en replipunkt för stimulans och nya skola och studier vid formhögskolorna där kontakter. Fortbildning av konstnärer bör undervisningen inriktas på att behandla tekdärför ingå som en regelmässig och kontiniska och andra problem, som allmänt är nuerlig del av skolornas verksamhet. Stadgeförknippade med konstnärlig verksamhet. Man bör emellertid också eftersträva, att enlig verksamhet och försöksverksamhet vid studiemiljön i sig skall ge incitament för ut- konsthögskolan i Stockholm samt kontakter med Konstnärernas riksorganisation (KRO) veckling av de studerandes konstutövande. har visat, att det föreligger ett stort intresse Detta kräver, utöver att de studerande tillbland verksamma konstnärer att delta i såhandahåll es goda resurser i form av tillgång dan fortbildning, varigenom orientering kan till material, verkstäder, aktuell konstlittemeddelas i de nya tekniker och material, ratur e t c , att till skolorna knytes aktiviteter som ständigt tillförs konstskapandet och som på ett mer indirekt sätt bidrar till denna som ofta är utrymmeskrävande och kostutveckling. Det kan här gälla föreläsningssamma. och utställningsverksamhet som inte har Medlen att förverkliga de mål, som omedelbar anknytning till pågående kurser nämnts ovan, behöver inte nödvändigtvis samt att skolans ledning, lärare och stude-

dant större sammanhang. Då utbildningen vid arkitekturskolan också delvis har anknytning till restaurering kan det vara lämpligt att vänta på resultatet av arbetet inom 1965 års museisakkunniga. De sakkunniga har slutligen velat avvakta ett principiellt ställningstagande till sitt förslag rörande konstnärs- och designerutbildningen i stort.

SOU 1970: 66

vara desamma vid de olika konsthögskolorna; det kan tvärtom vara en vinst om skolorna profileras i detta avseende. Denna profilering behöver och bör emellertid inte styras centralt. Den kan förutsättas komma till stånd genom de personer som verkar vid de respektive skolorna. Varje skola bör kunna utveckla sin speciella särart inom de givna ramarna för verksamheten. En sådan profilering verkar berikande för hela landets konstliv. En skola synes främst kunna bilda sig en egen karaktär genom pedagogiskt utvecklingsarbete och genom att anslagen till verksamheten inom bestämda ramar får disponeras efter resp. skolas eget gottfinnande. Även i lärarvalen kan skolorna manifestera sin egenart.

7.3 Utbildningens

uppläggning

7.3.1 Inledning Riktpunkterna för verksamheten kan kanske sammanfattas under mottot »rörlighet, öppenhet, tolerans». Differentierade kurser, ateljéer, verkstäder etc. skall ställas till de studerandes förfogande och bland dessa skall de i princip få välja fritt. Varje studerandes studietid och studieplan anpassas inom rimliga gränser efter hans speciella behov och intressen. Att en studerande avbryter sina studier före det tredje läsårets slut behöver inte ses som ett misslyckande utan utgör ett tecken på att han anser sig kunna fortsätta utan skolans stöd. Även möjligheter att förlänga studierna utöver den ordinarie tiden om sex terminer skall i särskilda fall kunna erbjudas inom ramen för fortbildningsverksamheten. Utbudet av kurser skall vidare vara brett. Detta bidrar till att göra konsthögskolorna till stimulerande miljöer. Väsentligt är, att etablera en situation för de studerande där de upplever sig göra framsteg, lär känna sig själva, skaffar sig en identitet. De skall kunna bli på det klara med vad de gör, avsikten med vad de gör och kunna artikulera dessa sina avsikter. I motsats till vad som skall gälla på formhögskolorna och designhögskolorna kommer

någon ämnesindelning inte att ske vid konsthögskolorna. Undervisningen grupperas i stället till kursprogram inom ramen för de avdelningar, som är organiserade vid skolorna. Den pedagogiska verksamheten vid konsthögskolorna kanaliseras således via dessa avdelningar, som kan sägas ersätta såväl ämnesindelning som årsklasser. Ett intimt samarbete skall finnas mellan avdelningarna men en viss grad av teknisk specialisering skall ske dem emellan, främst av praktiska skäl eftersom någon egentlig grund för åtskillnad mellan konstnärliga uttrycksformer inom den bildande konsten knappast finns. Huvudparten av kurserna vid skolan skall ha en praktisk, konstnärligt kreativ inriktning och utgöra stommen i de studerandes verksamhet. Den praktiskt kreativa verksamheten kan för varje studerande väntas centrera kring en särskild avdelning, men kurssystemet underlättar för de studerande att förkovra sig i andra uttrycksformer än de, som ingår i hans huvudsakliga utbildning. Det är önskvärt att de studerande under sin tid vid konsthögskola bevistar undervisning vid ett flertal avdelningar. För att undervisningen skall bli effektiv och de studerande få arbetsro skall flertalet studerande ha tillgång till ateljéer. Det första året kan dock ateljéerna delas mellan flera studerande. 7.3.2 Studerandekategorier De studerande vid konsthögskolorna skall indelas i två huvudkategorier nämligen ordinarie studerande och specialstuderande. Ordinarie studerande följer i princip fullt kursprogram under tre år. Kategorin specialstuderande kan i sin tur indelas i tre undergrupper. Den första gruppen motsvarar i huvudsak den, som f. n. benämns hospitanter. Det är här fråga om personer, som genomgår eller just avslutat likvärdig utbildning vid in- eller utländska skolor och som följer fullt kursprogram vid konsthögskola under kortare tid, högst ett läsår. I den mån dessa studerande efter ett års studier önskar bli ordinarie studerande SOU 1970: 66

min så att de studerande kan anmäla sig till kurser i så god tid att skolan kan vidtala eventuella gästlärare och i övrigt planera verksamheten. Ett visst mått av improvisation under pågående termin kan dock inte undvikas och är för övrigt önskvärt. Detta kan medföra vissa administrativa svårigheter, men de pedagogiska vinsterna är tillräckligt stora för att mer än väl uppväga dessa. Den administrativa belastningen skall heller inte överdrivas. Antalet studerande vid konsthögskolorna kommer att bli tämligen litet och utbudet ev kurser kommer inte heller vid varje särskild tidpunkt att bli så omfattande att administrativ överbelastning behöver inträda. Antalet specialkurser för ordinarie studerande per termin kan uppskattas till ca två. Antalet avdelningar föreslås bli tre-fyra (se avsnitt 7.7). Vissa av dessa kurser kan antas återkomma relativt oförändrade termin för termin eller år från år. Den del av verksamheten som blir mest improviserad är förmodligen gästföreläsningar o. d. Dessa låter sig utan större svårigheter ordnas med kort varsel. Beträffande de praktiska, administrativa detaljerna anser sig KUS inte behöva uppehålla sig vidare, utan varje skola skall på egen hand utarbeta en lämplig praxis. Beroende på karaktären hos resp. kurs står den öppen för samtliga studerande eller endast för en viss eller vissa studerandekategorier. Någon årskursindelning skall emellertid inte göras, varför kurserna i princip är öppna för de studerande oberoende av inskrivningsår. De allmänna kurserna är således inte uppdelade i olika nivåer. Varje studerande skall arbeta under lärares led7.3.3 Kurssystem ning med de problem som för tillfället är mest aktuella för den studerande. Som ovan framhållits skall undervisningen Någon årskursindelning skall inte heller ges i form av kurser vid skolans avdelningar. gälla specialkurserna, även om man i vissa Varje avdelning erbjuder dels en allmän fall måste förutsätta särskilda förkunskaper kurs, dels specialkurser. Samtliga inskrivna eller att deltagarna tidigare genomgått nåvid en avdelning följer avdelningens allmänna gon annan specialkurs. Specialkurs kan vara kurs, medan specialkurser väljs oberoende del av allmän kurs, komplement till sådan av avdelningstillhörighet. Kursprogram uteller helt fristående. Det senare gäller merarbetas av utbildningsnämnden i samråd parten av de kurser, som ingår i fortbildmed avdelningens lärare och studerande. Av avsnitt 7.3.5 framgår att detaljerade ningsprogrammet. Specialkurs kan vara av kursprogram skall föreligga före varje ter- olika längd, dock högst två månader. Som

har de att ansöka om detta på samma sätt och bedömas enligt samma grunder som övriga, vilka önskar inskrivas som ordinarie studerande. Om sådan specialstuderande antages som ordinarie studerande skall den ordinarie utbildningstiden om tre år förkortas med den tid som ifrågavarande studerande redan tillbringat vid skolan som specialstuderande. Till gruppen specialstuderande skall även räknas dem, som utan att vara konstnärligt verksamma, önskar följa viss kurs eller vissa kurser under kortare tid. Det kan här vara fråga om personer, som bedriver sina huvudsakliga studier vid annan utbildningsinstitution, exempelvis universitet eller designhögskola, och som önskar komplettera sin utbildning med kurs vid konsthögskola. Denna kategori av specialstuderande skall fortfarande tillhöra den utbildningsinstitution vid vilken huvudparten av studierna bedrivs och alltså inte formellt vara inskrivna vid konsthögskolan. De bör dock i möjligaste mån registreras och matrikelföras vid konsthögskolan. I de fall sådan specialstuderande inte är inskriven vid annan utbildningsinstitution skall han dock skrivas in vid konsthögskolan. Till specialstuderande räknas slutligen de konstnärer, som genomgår fortbildning vid skolan under längre eller kortare tid. Inte heller dessa skall formellt skrivas in som studerande vid konsthögskolan. Intagningsgrunderna och intagningsförfarandet för de olika kategorierna behandlas i kapitel 10.

SOU 1970: 66

exempel på möjliga specialkurser kan nämnas grupper av föreläsningar, olika grafiska tekniker, glas, emaljmålning, osv. Även tidsbegränsat arbete med modellteckning, målning eller modellering kan räknas som kurs. Till detta kommer att också specificerade arbetsuppgifter i form av projekt liksom studieresor kan räknas som kurser. I utbudet av undervisning skall också teoretiska kurser, föreläsningar och seminarier ingå, eventuellt organiserade av en teoretisk avdelning. Några av dessa kurser skall planeras så, att en tidsmässig samverkan mellan den studerandes praktiska och teoretiska arbete etableras, exempelvis i formlära. Detta behöver dock inte gälla all teoretisk undervisning. Några kurser skall snarare komplettera den studerandes konstnärliga eller personliga utrustning. Det skall vara möjligt för studerande att förlägga huvudparten av sina studier till teoretisk avdelning. Exempel på möjliga kurser organiserade av den teoretiska avdelningen är »formlära», »konstens utveckling under 1900-talet» och »ideologierna i vår tid». Utbildningen bör göras rörlig, med hänsynstagande till de studerandes önskemål och behov under utbildningens olika skeden. Ordinarie studerande föreslås dock under minst en termin deltaga i specialkurs vid teoretisk avdelning, såvida han inte någon termin under utbildningen följer den allmänna kursen där. Detta rörliga system torde bl. a. komma att innebära, att kurserna i relativt stor utsträckning kommer att handhas av arvodesanställda lärare utan fast tjänst vid skolan. Detta medför bl. a. följande fördelar: man kan snabbt ta upp, lägga ned, återuppta och modifiera kurser, gästföreläsare kan placeras in med kort varsel efter de krav och möjligheter som efter hand uppstår. En väsentlig fördel med kurssystemet är att det kan komma att underlätta utbyte av studerande mellan konsthögskola och annan eftergymnasial utbildning. Frågan om att kurserna vid konsthögskolorna skall poängsättas kan bli aktuell i detta sammanhang. Genom en poängsättning skulle studerande vid t. ex. universitet och designhögskolor

som specialstuderande vid konsthögskola kunna låta delar av kursprogrammet vid konsthögskola ingå i examen vid den institution vid vilken huvudparten av studienia bedrivs. De sakkunniga återkommer till denna fråga i avsnitt 7.3.11. En annan fördel med kurssystemet är, att studietiden inte psykologiskt fixeras till den ordinarie tiden om tre år. De sakkunniga finner det inte vara lämpligt att anordna utbildningen på grundval av principen om fasta studiegångar vilken tillämpas vid universiteten eller den snarlika organisation som enligt förslag i proposition till riksdagen kommer att tillämpas vid de framtida musikhögskolorna (prop. 1970: 25). Detta hänger samman med att det inom konsthögskolorna inte är möjligt att ställa upp några för många studerande gemensamma och preciserade mål för utbildningen. Tvärtom bör man eftersträva att varje studerandes undervisning nära följer de individuella kraven under varje fas av utbildningen. Dessa krav är omöjliga att förutse och är under alla förhållanden på denna utbildningsnivå i ringa omfattning desamma för olika individer. Ett system med fasta studiegångar skulle på ett olyckligt sätt låsa utbildningen och hämma de studerandes konstnärliga utveckling.

7.3.4 Kvällsverksamhet Någon särskild aftonskola skall inte organiseras vid konsthögskolorna. De till den ordinarie undervisningen hörande kurserna bör i huvudsak förläggas till dagtid. De sakkunniga vill emellertid understryka vikten av att ateljéer och verkstäder är tillgängliga på kvällstid. Erfarenheterna visar att många studerande gärna arbetar på kvällen, och det är uppenbart orimligt att avbryta verksamhet av den art det här är fråga om på ett bestämt klockslag under eftermiddagen. Vaktmästare bör således finnas tillgänglig på kvällen så att de studerande, som så önskar, kan arbeta enskilt i sina respektive ateljéer under denna tid. De sakkunniga vill i detta sammanhang också hänvisa till sina överväganden rörande fortbildningens förläggning på dygnet (avsnitt 7.5).

SOU 1970: 66

7.3.5 Studieplanering För att nödvändig stadga i undervisningen vid skolan skall erhållas, skall varje studerande vara inskriven vid den avdelning vid skolan där hans huvudsakliga studier är förlagda, dvs. den avdelning, vars allmänna kurs den studerande följer. Kursprogrammen inför kommande termin bor föreligga färdiga och tillgängliga redan föregående termin. Dessa program bör ingående beskriva kursernas mål och verksamhet. Därigenom kan de studerande redan tidigt anmäla sig till de kurser, som de önskar följa. Ett sådant system möter vissa praktiska problem eftersom det samtidigt är önskvärt att utrymme för viss improvisation ges allteftersom nya behov och intressen visar sig uppkomma. Skolorna måste här ges frihet att på egen hand avgöra vilka kurser som skall anordnas under ett läsår och för denna verksamhet fritt förfoga över ett reservationsanslag som gör det möjligt att föra över medel från ett budgetår till nästföljande. Utbildningsnämnden fördelar anslaget för undervisningsmateriel mellan avdelningarna, som i sin tur bestämmer över hur de skall användas. Den studerande skall således i god tid före varje termins början anmäla, vid vilken avdelning han har för avsikt att huvudsakligen arbeta samt vilka specialkurser han ämnar följa vid konsthögskolan eller annan utbildningsanstalt. Denna studieplan för terminen bör den studerande fastställa i samråd med avdelningsföreståndare. De studerande skall uppmuntras att byta avdelning när de följt undervisningen under ett läsår eller några terminer vid viss avdelning. Den ovan nämnda förhandsanmälan skall vara obligatorisk för att skolan skall kunna beräkna antalet studerande vid respektive kurser och kunna säkerställa lärarkrafter, lokaler etc. till dessa.

7.3.6 Undervisningsformer Inledning Undervisningen skall kunna bedrivas i samtliga de former, som anges i kapitel 5 (föreSOU 1970: 66

läsning, seminarieövning, gruppundervisning, individuellt arbete, projekt och studiebesök). Vid konsthögskolorna skall emellertid studierna i stor utsträckning bedrivas fritt; studierna kommer i första hand att ske i form av individuellt arbete under handledning i ateljéer och verkstäder. Nedan återkommer de sakkunniga till de undervisningsformer, som inte utförligt behandlas i kapitel 5, nämligen projekt och studiebesök. Projekt Arbetet inom ett projekt karaktäriseras av att ett lag lärare och studerande gemensamt arbetar med en avgränsad, konkret arbetsuppgift. Denna undervisningsform kommer i stor utsträckning att användas vid designhögskolorna, varför den beskrivs utförligt i kapitlet om designhögskolorna (avsnitt 8.3.9). Projektarbete skall emellertid förekomma även vid konsthögskolorna, främst vid avdelning som är inriktad på konst i offentlig miljö (miljöavdelning). Det är av vikt att arkitekter och andra, som medverkar i gestaltningen av den fysiska miljön, inlemmas i verksamheten där. För detta synes projekt vara en utmärkt form. Projekt kan avse reella eller simulerade arbetsuppgifter, som löses på sätt som motsvarar och/eller utvecklar arbetsproceduren och arbetsmetodiken vid arkitektkontor. Här gives en möjlighet att ge fria konstnärer och arkitekter kännedom om förutsättningarna för varandras arbete och belysa värdet av att de fria konstnärerna redan från början är inlemmade i arbetsuppgifter i vilka deras medverkan är önskvärd. Studiebesök och studieresor Till konsthögskolornas uppgifter hör bl. a. att orientera de studerande i nutidens och tidigare epokers konstliv. Detta kan i viss mån ske med hjälp av bildvisningar och genom massmedia, möjligheter som är ytterst värdefulla och som bör utnyttjas. Studiebesök på institutioner o. d. i skolans 173

omedelbara närhet låter sig ordnas utan större kostnader och kan berika utbytet av snart sagt all undervisning vid skolan och ger överhuvud taget ökad kringsyn. Det kan här t. ex. gälla besök på museer, konstnärsverkstäder eller industrier, som kan erbjuda konstnärer tillfälle att arbeta i intressanta material och/eller tekniker. Sådana besök kan utgöra ett led i ett samarbete med industrier som är önskvärt och bör uppmuntras av skolan.

slår, att resorna bekostas av skolan. I detta sammanhang bör nämnas, att vid statens scenskolor utrikes studieresor (utbildning vid teaterinstitutioner m. m. utanför scenskolorna) intar en framträdande och integrerad plats i utbildningen, delvis av samma skäl som anförts ovan. Budgetåret 1969/70 beviljades för skolan i Stockholm 90 000 kronor och för skolorna i Göteborg och Malmö vardera 93 000 kronor för utbildning vid teaterinstitutioner m. m. utanför resp. skola. (Statens musikdramatiska skola i Stockholm beviljades 12 000 kronor för ändamålet.) Det årliga intaget är högst 15 per scenskola och år och utbildningen treårig, varför kostnaderna synes vara beräknade till ca 2 000 kronor per studerande årligen.

Även resor inom landet bör företagas. Det kan här gälla exempelvis stenhuggerier, emalj verkstäder, glasbruk, keramiska verkstäder etc. eller museer och industrier som inte ligger i skolans närhet. Enbart studiebesök och studieresor inom landet är emellertid inte tillfyllest för att ge ett tillfredsställande pedagogiskt utfall. Studiebesök och studieresor skall kunna Liksom för utbildningen på andra konstnär- organiseras av varje avdelning vid konsthögliga verksamhetsområden är det oundgäng- skola, i de fall så är lämpligt dock i samligen nödvändigt, att en levande kontakt verkan mellan två eller flera avdelningar. I upprättas med konst och värderingar utan- princip skall samtliga ordinarie studerande för den egna, nationella miljön. Denna kon- vid avdelnings allmänna kurs deltaga i retakt kan inte förutsättas komma till stånd i sorna, dock med den inskränkningen att stutillräcklig utsträckning och med tillräcklig derande i regel endast deltar i två utländska fördjupning enbart via utställningar och studieresor under sin tid vid skolan. Kostmassmedia. Att på platsen kunna ta del av naderna för utrikes resor kan beräknas uppsamlingar på museer och bese monumental- gå till ca 1 000 kronor per ordinarie studeverk i original är en nödvändig del av en rande och år, medan kostnaderna för studiekonstnärs utbildning, varför studiebesök och resor inom landet kan beräknas uppgå till studieresor rutinmässigt bör ingå i undervis- ca 400 kronor per ordinarie studerande och ningen och bygga på fasta ekonomiska för- år. Studieresorna skall upptagas som kurser utsättningar. i undervisningsprogrammet. Vunna erfarenheter visar klart, att studieresor till utrikes konstcentra med systematiska förberedelser effektivt kan utnyttjas i 7.3.7 Intyg om genomgången utbildning form av intensiv undervisning, rika konst- och betygsfrågan upplevelser och befruktande kontakter och Med det föreslagna kurssystemet kan det i att dessa resor därför i viss mån kan sägas viss mån synas naturligt att de studerande utgöra en rationalisering av undervisningen. efter att ha genomgått ett visst antal kurser Resorna framstår som ett nödvändigt mo- skall vara berättigade till någon form av ment i utbildningen och skall inte ses som examen. Det synes dock vara olämpligt att en belöning eller trivsam slutpunkt på ett utforma utbildningen så, att den leder fram läsårs studier. till en konstnärsexamen. Examination skulle Trots att obligatoriska resor och studier inte låta sig förenas med de allmänna mål på annan ort redan nu ingår i utbildningen som är uppsatta för utbildningen vid konstvid konsthögskolan måste deltagandet i re- högskolorna och med de därav betingade sorna delvis bekostas av de studerande själva verksamhetsformerna. Vidare synes en till och genom hopsamlade medel. KUS före- examen ledande utbildning förutsätta kun-

174 SOU 1970: 66

skapsprov. Som framgår nedan skall sådana prov endast undantagsvis anordnas vid konsthögskolorna. En med examen förbunden utbildning skulle knappast heller förbättra konstnärens utkomstmöjlighet efter avslutade studier. De sakkunniga föreslår emellertid att de studerande efter genomgången utbildning vid konsthögskola skall kunna erhålla ett intyg. Intyget skall ange vid vilken konsthögskola och under vilka år den studerande genomgått utbildningen. Intyget skall också innehålla uppgift om vilka kurser som ingått i studierna och — i förekommande fall — om kurs eller kurser tenterats med godkänt resultat (se nedan). I fråga om kunskapsprov och betyg vid konsthögskolorna vill de sakkunniga anföra följande. Konstnärliga manifestationer bör och kan inte mätas och betygsättas i konventionell mening. Dessutom är avsikten med de ämnen och kurser som bibringar mätbara kunskaper och färdigheter inte att i och för sig meddela dessa kunskaper och färdigheter, utan snarare ge de studerande stimulans för deras konstnärliga utveckling. Denna utveckling kan inte betygsättas. Skulle man i stället betygsätta kunskaperna/färdigheterna som sådana, får verksamheten lätt en olycklig inriktning och kan komma att leda till ett inhämtande av kunskapsstoff utan den önskvärda relationen till konstnärligt skapande. Någon betygsättning bör alltså i princip inte ske heller i den teoretiska orienterade undervisningen även om i denna anordnande av frivilliga tentamina med utfärdande av intyg om godkänt prov synes kunna ske i särskilda fall. Detta kan bli nödvändigt om kurs vid konsthögskola skall kunna bytas ut mot kurs ingående i konstvetenskapliga studier vid universitet.

7.3.8 Närvarokrav Viss kontroll av närvaron vid undervisningen måste företagas, bl. a. därför att utbetalning av statliga studiemedel skall grundas på aktiva studier vid skolan. Närvaro vid undervisningen lägges således till grund för utfärdandet av studieintyg för erhållande av SOU 1970: 66

statliga studiemedel. Dessa intyg utfärdas av lärare som undervisar den studerande; lämpligen föreståndaren för den avdelning vid vilken den studerande är inskriven. Permission från undervisningen skall kunna lämnas för viss tid. Beviljad permission bör dock registreras centralt vid skolan. I vissa fall bör permitterad studerande kunna uppbära studiemedel för kortare tid, t. ex. om studierna kan antagas fortgå utan att den studerande är närvarande vid undervisningen vid skolan. Nära kontakt mellan den permitterade och skolan måste då förutsättas. I normalfallen kan dock inte studiemedel utbetalas till permittent. Det skall också vara möjligt att vara inskriven vid skolan utan att mer regelbundet deltaga i undervisningen, vilket innebär att man delvis utnyttjar förmånerna med att vara inskriven, men att man frånsäger sig förmånen att erhålla statliga studiemedel. Frånvaro från undervisningen skall endast i undantagsfall leda till avstängning men skolan vara underrättad om orsakerna till frånvaron. Man kan emellertid förutsätta att den studerande genom sin inskrivning markerar sin beredvillighet att bevista undervisningen. Det torde speciellt gälla den praktiska undervisningen, eftersom det praktiska konstutövandet är grunden för studierna vid konsthögskola och kan antas bli det väsentliga för de studerande. Motivationen att deltaga i undervisning i de praktiska ämnena kan antas komma att bli så stark, att något obligatorium att närvara vid undervisningen inte behöver uppställas. Aktiva studier i en eller annan form skall dock förutsättas vid utfärdande av studieintyg. Efter samråd med avdelningsföreståndaren skall studerande kunna förlägga delar av sitt arbete utanför skolan utan att detta inskränker möjligheterna att erhålla statliga studiemedel. Detta arbete skall då vara av den arten att det kan betraktas ingå i utbildningen. Det betraktelsesätt som anlagts ovan är i linje med den tidigare anförda principen att se intagning vid konsthögskola som ett slags stipendium som ger praktiska och ekonomiska möjligheter att förverkliga konstnär175

liga intentioner. De praktiska möjligheterna realiseras i den praktiska undervisningen. Det ekonomiska stödet består dels i att material, ateljé, modeller etc. tillhandahålles, dels i att inskrivning vid skolan berättigar till statligt studiestöd i olika former. Den förstnämnda delen av det ekonomiska stödet är knuten till den praktiska undervisningen, medan den sistnämnda delen i och för sig inte behöver vara knuten till deltagande i denna eller någon annan undervisning. Det är i och för sig angeläget att unga konstnärer ges ekonomiskt stöd från staten, men det förefaller inte ändamålsenligt att utdela detta i form av studiestöd och länka detta stöd till inskrivning vid konsthögskola om konstnären inte faktiskt deltar i verksamheten där. Konsthögskolorna bör således ikläda sig ansvar för studiemedlens utdelande, vilket kan organiseras så att det direkt formella ansvaret bärs av den avdelning vid vilken den studerande är inskriven.

7.3.9 Läsår Läsåret skall bestå av 270 dagar och indelas i två terminer. De sakkunnigas överväganden i fråga om läsårets längd, indelning och tidsmässiga förläggning redovisas i kapitel 5. Om så bedöms lämpligt, bör konsthögskolorna hållas öppna även under ferietid såväl för ordinarie undervisning som för fortbildning. Dessutom bör sommarverksamhet utanför de ordinarie lokaliteterna i viss utsträckning komma till stånd. 7.3.10 Antal undervisningstimmar I motsats till vad som är fallet med formhögskolorna och designhögskolorna är det inte lämpligt att i timplan fastställa hur mycket undervisning som skall ges vid skolan under ett läsår. Undervisningen bör ske i fria former, där de studerande under arbete i ateljéer och verkstäder har lärare till hands. För den enskilde studerande gäller inte några normer för hur många timmars undervisning han skall följa i olika kurser med undantag för att varje ordinarie studerande 176

under sin utbildning föreslås genomgå minst en specialkurs vid teoretisk avdelning. Varje ordinarie studerande förutsätts dock bedriva sina studier på heltid, men det ankommer på honom själv (i samråd med avdelningsföreståndare) att avgöra om han skall ägna hela denna tid åt allmän kurs eller om han dessutom skall genomgå specialkurs(er). (Se vidare avsnitt 7.3.3.) 7.3.11 Samarbete med andra utbildningsinstitutioner I kapitel 4 har framhållits att konsthögskolor bör inlemmas i ett samarbete med andra högre utbildningsanstalter. Samarbetet kan gälla gemensamt utnyttjande av verkstäder och liknande resurser som av ekonomiska skäl bör delas mellan olika skolor men som också medför andra än ekonomiska vinster genom ökad kontakt mellan olika kategorier av studerande. I första hand motiveras dock utbytet olika skolor emellan av att de studerande erbjuds ett rikare utbud av kurser. Studerande vid konsthögskola skall kunna deltaga i kurser vid andra skolor, t. ex. designhögskola, teknisk högskola, Dramatiska institutet eller universitet och därvid kunna tillgodoräkna sig detta som ordinarie del av sin utbildning vid konsthögskola. Det är givetvis lämpligt att utbytet av studerande också sker i motsatt riktning, dvs. att studerande med sina huvudsakliga studier vid annan utbildningsinstitution beredes möjligheter att följa vissa kurser vid konsthögskola. Det gäller t. ex. arkitektstuderande, som med fördel kan inlemmas i projektstudier rörande utformning av offentlig miljö. Det gäller också studerande från designhögskola. I detta sammanhang vill de sakkunniga erinra om vad som anförts tidigare i fråga om den konsthantverkliga utbildningen, nämligen att studerande inom detta område regelmässigt skall kunna fördela sina studier på konst- och designhögskolor om de så önskar. Studerande från universitet, Dramatiska institutets scenografilinje m. fl. kan tänkas vara intresserade av att som specialstuderande följa viss undervisning vid SOU 1970: 66

konsthögskola. Vissa kurser kan också anordnas av konsthögskola i samarbete med bildningsförbund. I den mån så bedömes lämpligt kan dessa kurser ingå i det ordinarie utbudet av specialkurser, i andra fall kan dessa kurser vara mer löst knutna till den ordinarie undervisningen vid konsthögskola. Konsthögskola skall också upprätta kontakter med industrier som är intresserade att ställa verkstäder, material, tekniker eller arbetslokaler till förfogande för de studerande. KUS anser sig inte i detalj böra beröra hur samarbetet skall utformas eller organiseras, eftersom det bör ankomma på resp. konsthögskola att själv finna former för samarbetet efter de lokala förutsättningarna och intresseinriktningarna samt med hänsynstagande till utvecklingen inom hela detta område, vilken inte är möjlig att närmare förutsäga. Samarbetet synes dock kunna ta sig uttryck i lärarbyte, studerandebyte, gemensamt utnyttjande av vissa faciliteter etc. Även gemensamma seminarieserier kan inrättas vilka då i viss mån anknyter till de forskningsfunktioner som finns vid andra högskolor men som inte har någon direkt motsvarighet inom konsthögskolorna. Forskning i vedertagen mening skall dock bedrivas inom vissa av konsthögskolans ämnesområden, t. ex. inom dem som inordnas under arkitekturskolan vid konsthögskolan i Stockholm, och denna bör ske i nära kontakt med t. ex. teknisk, ekonomisk och social forskning. (Se avsnitt 7.6.) De sakkunniga har ovan understrukit vikten av att studier vid konsthögskola skall kunna kombineras med annan eftergymnasial utbildning och att examenskombinationer över de traditionella utbildningsgränserna kommer till stånd. För att underlätta sådana kombinationer bör övervägas huruvida vissa av konsthögskolornas kurser lämpligen kan poängsättas i enlighet med det system som finns vid universiteten och som de sakkunniga föreslår gälla vid designhögskolorna. Det bör ankomma på berörda utbildningsinstitutioner och tillsynsmyndigheter i samråd med konsthögskolorna att närmare SOU 1970: 66 12—014264

pröva förutsättningarna för sådana examenskombinationer, vilka kurser som skall komma i fråga och i vilka examina kurserna skall kunna tillgodoräknas. Det förefaller de sakkunniga som om i första hand teoretiska kurser skulle bli aktuella för poängsättning och att kurserna lämpligen bör kunna ingå i examen vid universitet, designhögskolor och tekniska högskolor. Också frågan om huruvida de poängberättigande kurserna skall förenas med kunskapsprov för de studerande som önskar låta kursen ingå i examen vid annan utbildningsinstitution bör prövas av berörda myndigheter i samråd med konsthögskolorna. 7.4

Studierådgivning

Studierådgivningen vid konsthögskolorna kan i princip delas in i två huvudtyper. För det första kan med studierådgivning förstås den fortlöpande handledning lärarna ger de studerande och den diskussion som förs dem emellan. På avdelningsföreståndare ankommer att stödja elevens studier och tillsammans med övriga lärare fungera som studierådgivare åt eleven i fråga om val av kurser och göra sig underrättad om orsakerna till eventuella avvikelser från uppgjord studieplan. Denna typ av handledning gäller samtliga studerande och ingår som ett viktigt led i undervisningen. Den andra typen av studierådgivning som skall förekomma vid skolorna har en mer kurativ karaktär innefattande bl. a. studiesociala åtgärder. Även denna rådgivning bör i möjligaste mån handhas av lärarna vid skolan varigenom dessas värdefulla personliga kännedom om de studerandes person och situation kan tillvaratas. I de fall, då en studerande under längre tid varit frånvarande från undervisningen, ankommer det på den studerandes avdelningsföreståndare att genom personlig kontakt förhöra sig om skälen till frånvaron. Denna lärare kan antas ha sådan ingående kännedom om den studerande att effektiv hjälp kan ges, t. ex. för att komma över tillfälliga studiesvårigheter. Dessa bör ses med förståelse och åtgärder vidtages utifrån en positiv grundsyn. 177

Skolans studiesociala insats skall emellertid kompletteras med att kurativ expertis sätts in då svårare sociala eller andra problem uppstår för någon studerande. Varje konsthögskola skall därför ha tillgång till kurator. 7.5

Fortbildning

En viktig del av verksamheten vid konsthögskolorna är fortbildning av redan etablerade konstnärer, vilka skall erbjudas att för längre eller kortare tid arbeta i skolans verkstäder etc. Sådan verksamhet bedrives sedan 1966 vid konsthögskolan sedan Konstnärernas riksorganisation (KRO) framfört önskemål om att redan utbildade konstnärer skall beredas tillfälle att fortbilda sig vid konsthögskolan. I detta sammanhang bör vidare nämnas, att undervisningen i teckning och vid grafikskolan av ålder står öppen för konstnärer och att föreläsningarna är offentliga. Vid grafikskolan är denna utåtriktade verksamhet under utbyggnad och omfattar allt fler reproduktionstekniker. Dessutom svarar materialinstitutet för kostnadsfri konsultverksamhet för konstnärer och allmänhet. Fortbildning bör bedrivas vid samtliga konsthögskolor. Avsikten med denna är att ge konstnären information om och möjligheter att pröva nya tekniker, arbetssätt och material samt att ge orientering i idédebatten. Fortbildningen skall också innehålla teoretisk och praktisk handledning, dvs. möjligheter till ett fördjupat studium, t. ex. genom deltagande i seminarier. En värdefull del i verksamheten är också de stimulerande kollegiala kontakter som utvecklas i samband med denna utbildning, något som är av speciellt intresse i tider då delar av konstnärskåren gärna engagerar sig i team-work. Skolan bör bli en levande träffpunkt för konstnärer i alla generationer. Detta förutsätter en systematisk kursverksamhet. Det är av vikt att här framhålla att fortbildningen inte bara är något som de äldre konstnärerna drar fördel av. I själva verket kommer hela skolan att genom deras närvaro få ett värdefullt tillskott i miljön ge178

nom de kontakter mellan olika generationer som kommer till stånd och genom att de etablerade konstnärerna kan dela med sig av sina erfarenheter. KUS har övervägt två organisationsformer för fortbildningen. Ett möjligt alternativ är att hålla fortbildningen isär från den ordinarie utbildningen. Detta skulle kunna ske genom att anvisa särskilda lokaler för de redan utbildade konstnärerna eller genom att förlägga fortbildningen främst till kvälls- och/eller ferietid. KUS har emellertid funnit att fortbildningen bör anordnas i nära anslutning till de ordinarie studerandes verksamhet. Huvudskälet för detta finns redan angivet bland argumenten för att fortbildning över huvud taget skall anordnas, nämligen att kontakter mellan konstnärer och konstnärsgenerationer skall utvecklas på skolan. Det synes dessutom kostnadsbesparande att förlägga fortbildningen till samma lokaler som den ordinarie undervisningen. Om en åtskillnad skulle ske torde den snarare böra anordnas genom att skilja de bägge undervisningstyperna åt tidsmässigt än lokalmässigt. Emellertid skulle inte mycket vinnas genom att förlägga fortbildningen till kvällstid, eftersom det stöter på stora praktiska hinder att varje morgon och kväll städa undan inför nästa arbetslag. Det skulle dessutom ställa sig dyrare genom att lärarnas tjänstgöringstid måste utsträckas och genom att tjänstgöringstiden inte skulle utnyttjas lika rationellt som vid samundervisning. Också alternativet att i huvudsak förlägga fortbildningskurserna till ferietid synes orationellt. KUS föreslår dock att skolan i viss utsträckning skall hållas öppen under sommaren för såväl ordinarie studerande som för fortbildning, om så bedöms lämpligt. Vid kostnadsberäkningar för fortbildningen beaktas att de konstnärer som genomgår denna genom sin rutin och relativa målmedvetenhet i genomsnitt förbrukar mer material än de ordinarie studerande. Fortbildningen skall inte inkräkta på, utan snarare stödja, undervisningen av de ordinarie studerande. KUS förordar därför SOU 1970: 66

att den ordinarie undervisningen i fråga om material budgetmässigt skiljes från fortbildningen, varigenom bättre kontroll över medelsförbrukningens fördelning erhålles och garantier för att den avsedda fördelningen uppnås. Önskemål om deltagande i fortbildningen framförs genom anmälan till de kurser skolan annonserar ut som öppna för yrkesverksamma konstnärer. Om antalet anmälningar överskrider antalet tillgängliga platser avgörs intagningen av resp. avdelningsföreståndare i samråd med utbildningsnämnden. Urvalet av konstnärer som skall komma i åtnjutande av utbildningen kan ske på samma sätt som nu sker vid konsthögskolan, dvs. att de utan särskild prövning av kompetens placeras in på skolan med största möjliga hänsynstagande till konstnärernas önskemål om tidpunkt för utbildningen etc. Erfarenheterna visar, att intresset för fortbildning naturligt nog främst gäller nya och komplicerade tekniker. Detta innebär bl. a. att behovet av instruktion är stort och att en instruktör ständigt måste finnas närvarande i varje verkstad. Som ovan framhållits bör fortbildningen integreras med den ordinarie undervisningen, varför samma instruktörer (lärare och tekniker) kan utnyttjas i bägge typerna av utbildning. Detta innebär inte någon förändring från nuvarande förhållanden vid konsthögskolan där de lärare som är direkt engagerade i fortbildningen samtidigt handhar annan undervisning. Utöver de ordinarie lärarna erfordras specialister av olika slag, dels för materialinstruktion (exempelvis i kalkmåleri, stuckarbete och mosaik), dels i gjutning, trä-, stenoch metallbearbetning, dels i plast ensamt eller i kombination med andra material och dels i bränning, huggning, etsning och limning av glas, glasmosaik och olika typer av spröjsarbete. Även ytterligare kurser kan tänkas böra inrättas. KUS förslag innebär således att äldre konstnärer skall kunna delta i samma kurser som de ordinarie studerande. På grund av den stora efterfrågan på fortbildning torde det dock bli nödvändigt att dessutom i stor utsträckning anordna kurser, särskilt avsedSOU 1970: 66

da för fortbildning. Dessa kursers längd kan variera avsevärt, från informativa kurser om några dagar till produktivt arbete under ett par månader. I många fall synes det dock inte nödvändigt att ge formella kurser för konstnärerna, man kan inskränka sig till att låta dessa för en tidsbestämd pe-: riod, längre eller kortare, deltaga i verksamheten vid en viss avdelning och därvid erhålla den handledning av de ordinarie lärarna som visar sig behövlig. De ordinarie studerandes utbildning är normalt treårig. Vissa möjligheter att för-, länga studierna inom ramen för fortbildningsverksamheten skall dock finnas. Där-; igenom kan de studerande som är i behov därav tillförsäkras en mjukare övergång till» förvärvslivet. Sådan förlängd utbildning 'i* också en tillgång för skolan. Trots att restrik-; tivitet måste visas p. g. a. knapphet på ateljéutrymmen synes sådan förlängning tämligen regelmässigt böra beviljas en viss andelav de studerande. Beviljandet av påbyggnadsstudier skall dock vara förenad med en konkret uppgift. På den teoretiska avdelningen kan påbyggnadstiden ägnas åt forskning. Statliga studiemedel bör utgå även under påbyggnadsstudier.

7.6 Forskning Forskning tillhör traditionellt inte konstsko-: lornas verksamhetsområde. Det är naturliga att forskning inte bedrivs vid konsthögskoloreftersom utbildningen är avsedd för konst-/ närligt arbete och detta är av sådan natur, att det är svårgripbart för forskning i egent-? lig mening. De ansatser till att mer systema-: tiskt studera den konstnärligt kreativa pro-' cessen har hittills inte avsatt några mer på-., tagliga resultat och sådana kan knappast förväntas inom överskådlig tid. På vissa områden kan dock sådan forskning bedrivas, som med fördel kan utnyttjas i konstnärsutbildningen. På vissa av dessa områden finns redan forskning sedan, länge etablerad, om än inte vid konstskolor. Detta gäller t. ex. konsthistoria. P å andra områden har forskning på allvar kommit i gång först på senare år, exempelvis 179

inom sociologin, som bl. a. angripit frågan om vilka grupper i samhället som i första hand nås av konstnärliga manifestationer. Forskning av ovan nämnt slag kan vara av stort intresse även för konststuderande, och Utbildningen bör beröra denna. Det är helt uppenbart att t. ex. konsthistoria bör beredas stor plats inom konsthögskolorna. Det finns dock ingen anledning att dubblera den forskning som pågår på ovan angivna områden genom att förlägga sådan även till konsthögskolorna. De studerande som vill fördjupa sig mer i dessa ämnen än vad konstskolorna kan bereda möjlighet till skall kunna göra det vid universiteten. KUS förslag innebär bl. a., att de teoretiska momenten i den konstnärliga utbildningen får en starkare ställning än som i regel varit fallet tidigare. På varje skola skall en professur i ett teoretiskt ämne inrättas. Detta synes nödvändigt, och vid konsthögskolan i Stockholm har önskemål om en sådan utveckling redan markerats genom inrättandet av en professur i den moderna konstens teori och idéhistoria fr. o. m. budgetåret 1968/69. Dessa professurers ämnesområden bör inte sammanfalla med ämnesområdena för liknande tjänster vid t. ex. universiteten. Konsthögskolorna tillförs därmed sakkunskap på områden som delvis inte tidigare är representerade med fasta tjänster inom utbildningsväsendet och på vilka forskning i någon större utsträckning hittills inte bedrivits. Enligt KUS mening bör dessa professurer vara förenade med skyldighet att forska. Denna forskning bör företrädesvis belysa konstteoretiska problem och behandla den konsthistoriska utvecklingen från nya utgångspunkter. Den kan t. ex. genom analyser berika kunskaperna om varseblivning, formgestaltning o. d. Härvid kan givetvis samarbete med forskare knutna till andra institutioner upprättas. Forskningen bör bedrivas inom ramen för teoretisk avdelning och ledas av en professor. Vid arkitekturskolan vid konsthögskolan i Stockholm skall forskning bedrivas. Utöver denna teoretiska forskning skall den mer målinriktade forskning om färgers 180

hållbarhet, restaurering etc. som bedrivs inom materialinstitutet i Stockholm fortsätta som hittills. Motsvarande forskning skall kunna bedrivas vid konsthögskolorna utanför Stockholm. 7.7 Inre organisation 1.1 A Avdelningar Konsthögskolornas inre organisation är avhängig av antalet lärare och studerande vid respektive skola samt lokalmässiga och andra speciella förhållanden. Varje skola skall därför själv kunna anpassa verksamhetens organisation efter sina egna förutsättningar. De sakkunniga vill likväl redovisa en modell enligt vilken verksamheten kan organiseras. Modellen är avsedd att i första hand gälla vid konsthögskolan i Stockholm, men den kan i tillämpliga delar också användas vid övriga konsthögskolor. Verksamheten vid konsthögskolan i Stockholm skall fördelas på olika avdelningar, som var och en förestås av en professor. Antalet avdelningar och avgränsningar dem emellan är i viss mån godtycklig, eftersom någon egentlig grund för åtskillnad mellan olika uttrycksformer inom bildkonsten knappast längre finns. Många konstnärer är i dag verksamma över ett brett fält av uttrycksmöjligheter, och denna utveckling återspeglas redan nu i läraruppsättningen vid konsthögskolan där professorerna i sin verksamhet i allt mindre grad är begränsade till exempelvis enbart stafflimålning eller skulptur. De sakkunniga har därför velat frångå den traditionella uppdelningen i särskilda tecknings-, målar- och skulpturskolor och i stället strävat efter att organisationen skall svara mot den integrering över hela skalan av uttrycksmedel och uttrycksformer som utvecklingen inom bildkonstens område inneburit. Det synes dock önskvärt att verksamheten fördelas mellan mindre enheter för att underlätta den önskvärda personliga kontakten mellan lärare och studerande. Denna fördelning synes lämpligen kunna göras med utgångspunkt från inriktningen och graden SOU 1970: 66

av teknisk specialisering som olika delområden av bildkonsten representerar. Det är emellertid av största vikt att ett nära samarbete mellan dessa enheter upprättas. KUS föreslår, att konsthögskolan i Stockholm indelas i följande avdelningar, nämligen en allmän avdelning, en miljöavdelning, en grafikavdelning och en teoretisk avdelning. Härtill kommer arkitekturskolan och institutet för materialkunskap. Som tidigare anförts avser de sakkunniga att senare i ett särskilt betänkande återkomma med förslag i fråga om arkitekturskolan och materialinstitutet. KUS förutsätter därför, att verksamheten här fortsätter enligt hittillsvarande uppläggning. På grund härav föreslår KUS i detta sammanhang inte heller några personalförändringar vid arkitekturskolan eller materialinstitutet med undantag av att ett arvode för lärare i arkitektur vid de nuvarande målar- och skulpturskolorna föreslås bli överflyttat till arkitekturskolan. Vad däremot gäller de ovan föreslagna fyra nya avdelningarna vid konsthögskolan i Stockholm får de sakkunniga anföra följande. Allmän

avdelning

Den allmänna avdelningen omfattar teckning, målning och skulptur samt sådant konsthantverk, som inte förekommer på miljöavdelningen. Den allmänna avdelningen kan antas attrahera det största antalet studerande, åtminstone av förstaårsstuderande. Avdelningens lärarpersonal bör omfatta två professorer (en i målning och en i skulptur), en lektor (konstnär) samt en assistent. En av professorerna bör vara avdelningsföreståndare. Miljöavdelning Miljöavdelningen är inriktad på att ge sådan utbildning som är tillämplig vid bildkonstnärens medverkan i gestaltningen av olika miljöer. Det är av vikt att de studerande beredes möjligheter att samarbeta med yrkeskategorier som designers, arkitekter SOU 1970: 66

och scenografer. Viss del av undervisningen skall därför läggas upp i form av projekt som simulerar reella samarbetssituationer vid exempelvis design- och arkitektkontor och teatrar, och avdelningen bör här upprätta kontakt med tekniska högskolor, designhögskolor och andra utbildningsanstalter. Avdelningen bör också initiera och förmedla tävlingsuppgifter av oidka slag. Att undervisningen i miljökonst förs till en egen enhet motiveras främst av att avdelningen kräver stora utrymmen. Med denna avdelnings inriktning på ett stort antal skilda material och tekniker är det också naturligt, att huvuddelen av verkstäderna förs till denna avdelning. Avdelningen skall ge utbildning i de traditionella teknikerna, t. ex. muralmålning, men stor vikt skall också läggas vid under : visning i nya industriella material och tekniker. Vidare bör, den utbildning i fria textila tekniker, som föreslås bli överflyttad från nuvarande konstfackskolan till konsthögsko^ lan, huvudsakligen äga rum inom miljöavdelningen. Ansvaret för denna utbildning föreslås åvila en lektor (textilkonstnär), vars tjänstgöring lämpligen torde kunna delas mellan konsthögskolan och designhögskolan. Verksamheten vid miljöavdelningen för-* utsätter ett intimt samarbete med arkitekturskolan. De sakkunniga vill emellertid inte i detta sammanhang föreslå en i och för sig tänkbar sammanslagning av miljöavdelningen och arkitekturskolan, eftersom - son» ovan framhållits - de sakkunniga avser att senare i särskild ordning återkomma till utbildningen vid arkitekturskolan. Lärarpersonalen vid avdelningen föreslås omfatta en professor (konstnär), två lektot rer (konstnärer), varav den ena på en halv* tidstjänst (textilkonstnär) och en assistent. Viss undervisning förutsattes också ombesörjas av verkstadstekniker. För att befrämja samarbetet mellan miljöavdelningen och arkitekturskolan föreslås undervisningen i arkitektur vid miljöavdel-1 ningen ombesörjas av en lärare från arkitekturskolan. För denna undervisning bör därför ett särskilt arvode finnas, enligt vad 181

som tidigare anförts. Vid Valands konsthögskola och vid konsthögskolan i Lund/Malmö föreslås undervisningen i arkitektur ombesörjas av lärare från Chalmers tekniska högskola resp. den tekniska fakulteten vid Lunds universitet. Grafikavdelning .Grafikavdelningen skall meddela utbildning i flertalet förekommande grafiska tekniker, viss reproduktionsteknik och foto. I Undervisningen i grafiska tekniker organiseras kring en särskild enhet främst med tanke på att den kräver speciell utrustning och att undervisningen till stor del avser att bibringa de studerande speciella tekniska kunskaper. Vidare kan antalet studerande antas bli relativt stort vid denna avdelning vjd konsthögskolan i Stockholm, såväl i fråga om ordinarie studerande som konstnärer, som önskar fortbildning. Avdelningens lärarpersonal föreslås omfatta en professor (konstnär), en lektor (konstnär) och en assistent. Viss undervisning förutsattes också ombesörjas av tekniker.

professurer eventuellt erhålla en något annorlunda beteckning, exempelvis estetik. Över huvud taget kan beteckningen på professurerna vara rörlig och anpassas efter kompetenta sökandes ämnesinriktning. Någon professur i konsthistoria föreslås inte, eftersom konsthögskolorna kan repliera på sakkunskap vid universitetens konstvetenskapliga institutioner på respektive ort. De studerande, som önskar erhålla breddade konsthistoriska kunskaper, hänvisas till undervisningen vid universiteten. Det är dock angeläget att undervisningen i konsthistoria vid den teoretiska avdelningen hålls på en avancerad nivå, eftersom den skall bygga vidare på de kurser de studerande inhämtat vid formhögskolan. KUS föreslår därför, att en lektorstjänst i konsthistoria inrättas. Den teoretiska avdelningen skiljer sig från övriga i det att forskning skall kunna bedrivas inom vissa av de ämnesområden, vari undervisning ges vid avdelningen. Bland sådana ämnesområden kan nämnas den moderna konstens teori och idéhistoria, konsthistoria och formlära.

Teoretisk avdelning

Lärarpersonalen vid avdelningen föreslås omfatta en professor (konstteoretiker), en lektor (konsthistoriker) och en assistent.

Undervisningen vid den teoretiska avdelningen omfattar föreläsningar, seminarier, debatter, studieresor och studiebesök på utställningar och museer. En relativt stor del av undervisningen kan lämpligen ske genom anlitande av gästföreläsare. Den teoretiska avdelningen skall fungera som ett sammanhållande pedagogiskt och administrativt centrum för den omfattande teoretiska verksamhet, som enligt de sakkunnigas förslag skall bedrivas vid konsthögskolorna. Föreståndare för avdelningen är en professor i ett teoretiskt ämne. I Stockholm faller det sig naturligt, att den professur i: den moderna konstens teori och idéhistoria, som inrättats år 1968, förenas med tjänst som föreståndare för avdelningen. Vid övriga konsthögskolor föreslås motsvarande professurer inrättas. För att bidra till en profilering mellan skolorna kan dessa

Organisationsmodellen vilar, som ovan framhållits, på utgångspunkten att verksamheten vid konsthögskolan skall föras till väl sammanhållna avdelningar mellan vilka en intim samverkan skall råda. Avdelningarnas beteckningar är valda så att de inte skall låsa verksamheten vid speciella områden utan ge utrymme för flexibilitet och arbete inom vitt skilda tekniker och uttrycksformer. I förhållande till nuvarande organisation vid konsthögskolan i Stockholm motsvarar den allmänna avdelningen teckningsunder-* visningen, målarskolan och vissa delar av skulpturskolan. Miljöavdelningens uppgifter handhas f. n. av monumentalskolan och delar av skulpturskolan. Denna avdelnings uppgifter motsvaras också till stor del av fackavdelningen för dekorativ målning och fackavdelningen för skulptur vid konstfack-

182 SOU 1970: 66

Antal tjänster vid konsthögskolan i Lön

Stockholm

Göteborg

1 Professorer Gästlärare Lektorer Assistenter

Up 27 + avi.först Up 27 Up 27 Up 22 U 10—14

y%

H

Teknikerpersonal Verkmästare Tekniker

Ao 17 Ap 13--15

Bibliotekspersonal Bibliotekarie Biblioteksbiträde

Ao24 Ae 9

Kanslipersonal Byrådirektör Kanslist Kansliskrivare Telefonist

Ao28 Ao 17 Ao 11 Ae 9

Vaktmästarpersonal Expeditionsförman Vaktmästare

Ao 11 Ao9

Befattning Lärarpersonal Rektor

skolan. Vidare är den grafiska avdelningen en utbyggnad av grafikskolan och den teoretiska avdelningen slutligen är en institutionalisering av den föreläsningsverksamhet i teoretiska ämnen som sedan några år bedrivs vid skolan. Konsthögskolorna i Göteborg och Skåne föreslås - enligt vad som närmare framgår av kapitel 9 - få lägre studerandeantal än konsthögskolan i Stockholm. Med hänsyn härtill föreslår de sakkunniga, att vid dessa skolor vardera endast tre professurer, tre lektorat och tre assistenttjänster inrättas. De sakkunniga avstår från att föreslå särskilda beteckningar för dessa tjänster. Då det tidigare i detta avsnitt redovisade förslaget till indelning av konsthögskolan i avdelningar - som inledningsvis anförts främst avser konsthögskolan i Stockholm, förutsätter de sakkunniga, att eventuell sådan indelning och härav följande beteckningar av tjänsterna vid övriga konsthögskolor i stället avgöres av respektive skola. 7.7.2 Personal KUS föreslår, att konsthögskolornas personal får den omfattning, som anges i ovanSOU 1970: 66

4y2 4

Lund/Malmö

3/ 2 3

Vx

3y2 3

stående förteckning. För konsthögskolan i Stockholm tillkommer - i enlighet med vad som ovan framhållits - personalen vid arkitekturskolan och materialinstitutet, bl. a. en professur i arkitektur (Up 27), en professur i svensk och jämförande arkitekturhistoria (Uo 27) samt en föreståndare för materialinstitutet (Uo 20). Vid samtliga konsthögskolor tillkommer utöver den personal, som föreslås i ovanstående förteckning, även tillfällig lärarpersonal och deltidsanställd teknikerpersonal enligt vad som närmare redovisas i de följande avsnitten. 7.7.3 Lärarpersonalens uppgifter Som de sakkunniga tidigare framhållit, är det primära målet för undervisningen vid konsthögskola att utveckla de studerandes konstnärliga uttrycksmöjligheter (avsnitt 4.3.1). Utbildningen skall därför vara relativt obunden. På grund härav är det också väsentligt, att lärarna i allmänhet inte skall vara hårt specialiserade utan ha förmåga att arbeta 183

inom ett brett fält. De skall kunna medverka i undervisning, genomgångar av utförda arbetsuppgifter, seminarier osv. även inom andra avdelningar än den till vilken de själva hör. Härigenom uppnås den önskvärda integreringen av avdelningarna. Även mera specialiserade lärare skall dock finnas vid konsthögskolan. Sådana lärare svarar företrädesvis för specialkurser i skilda material och tekniker, men hit bör också räknas lärare i konsthistoria. Rektor Rektor förordnas av Kungl. Maj:t efter förord av konsthögskolans styrelse för en tid av fem år. Förordnandet kan förnyas högst en gång. Rektor svarar för den konstnärliga, pedagogiska och administrativa ledningen. Rektor verkställer av överordnade myndigheter och organ samt av skolans styrelse och utbildningsnämnd beslutade åtgärder. Till övriga uppgifter hör organisatoriska, skolsociala, representativa och i viss utsträckning personaladministrativa. Rektorstjänsten är en heltidsbefattning med viss tjänstgöringstid ägnad åt undervisning. Omfattningen av rektors undervisningsskyldighet bör beslutas av konsthögskolans styrelse i samråd med utbildningsnämnden. Rektors arbetsuppgifter regleras närmare av konsthögskolans stadga (se stadgeförslag i bilaga 2). Professorer Varje avdelning vid konsthögskola skall förestås av en professor. Avdelningsföreståndarna leder i samarbete med utbildningsnämnden den konstnärliga verksamheten och ansvarar för den pedagogiska och organisatoriska planeringen och samordningen av arbetet inom resp. avdelning. Till uppgifterna hör att tillsammans med utbildningsnämnden utarbeta kursprogram. Avdelningsföreståndarna skall utöver sin undervisning, som till största delen förläggs till den egna avdelningen, också söka stimulera övriga lärare till modernisering och effektivisering av undervisningen, inkalla

gästföreläsare och -lärare, samt stå till de studerandes förfogande för studierådgivning viss bestämd tid varje vecka. Ovan har framhållits att gränserna mellan de olika avdelningarnas verksamhetsområden är diffusa och att ett intimt samarbete skall finnas mellan avdelningarna. Inom varje enhet skall arbete inom skilda tekniker kunna äga rum. Som en följd av detta skall rubriceringen av professurerna inte låsa rekryteringen till ett visst slag av konstnärer. En konstnär som haft sitt huvudsakliga arbete förlagt inom skulpturen skulle alltså lika väl som en målare kunna utnämnas till professor och föreståndare för såväl den allmänna avdelningen som för miljöavdelningen. Professurerna i målning och skulptur kan besättas med personer som i sin konstnärliga gärning till stor del befattat sig med uttrycksformer som ligger utanför professurernas beteckningar. Det ankommer på de beslutande organen att vid tillsättning av gästlärare beakta, att den samlade uppsättningen av professorer och gästlärare täcker hela det traditionella spektrat av uttrycksformer. Professor tillsättes genom ansökan eller efter kallelse. Professor förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av fem år. Förordnandet kan därefter förlängas med högst tre år. Vid tillsättning av professur avges förord dels av tre av samarbetsnämnden för form-, konst- och designhögskolorna särskilt utsedda sakkunniga, dels av konsthögskolans styrelse, sedan utbildningsnämnden yttrat sig över de sökande. I jämförelse med nuvarande förhållanden vid konsthögskolan innebär de sakkunnigas förslag en avsevärd förkortning av mandattiden för professorerna. Även övriga lärares förordnanden föreslås bli tidsbegränsade (se nedan). De sakkunniga förutsätter, att de med dessa jämförelsevis korta mandattider sammanhängande problemen av social natur - t. ex. pensionsfrågan - löses genom förhandlingar med berörda personalorganisationer före inrättande av tjänsterna. Meritering för förordnande som professor skall ske genom konstnärligt arbete, med SOU 1970: 66

Lektorstjänsterna är heltidsbefattningar. De tillsätts med hänsynstagande till såväl konstnärliga som pedagogiska meriter. Också de sökandes kännedom om de material och tekniker, som kommer att bli aktuella i undervisningen, skall beaktas vid tjänstetillsättningen. För lektor i konsthistoria skall dock samma behörighetsvillkor gälla som för motsvarande befattning vid universitet (universitetslektorat). Lektor förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av fem år efter förord av skolans styrelse. Utbildningsnämnden skall yttra sig över de sökande. Förordnandet kan förlängas med högst tre år. För lektor (utom i konsthistoria) bör gälla, att han skall biträda professor med ledning av avdelning, svara för undervisning Gästlärare samt handleda de studerande. I fråga om De sakkunniga anser det vara av mycket undervisning och handledning bör lektor stort värde, om konsthögskolorna tillfälligt åläggas att vara tillgänglig på skolan minst kan knyta till sig goda lärarkrafter - t. ex. 15 timmar per vecka (tjänstgöringsskyldigutländska konstnärer - som med kort varsel het). Härtill kommer institutionsarbete. blir tillgängliga. Skolorna bör därvidlag ha För lektor i konsthistoria föreslås en unmöjlighet att dels snabbt kunna anställa sådervisningsskyldighet om 396 undervisningsdana lärare, dels kunna avlöna dessa lärare timmar per år (motsvarande universitetspå ett konkurrenskraftigt sätt. lektor). KUS föreslår därför, att varje konsthögEtt lektorat i textil vid miljöavdelningen skola tilldelas en särskild tjänst som gästskall - som anförts i avsnitt 7.7.1 - betraktas lärare. Dessa gästlärartjänster bör betraktas som en halvtidstjänst vid konsthögskola och som halva professorstjänster och vid jämföåterstoden av tjänstgöringstiden fullgöras vid relse med dessa vara förenade med halv designhögskola. tjänstgöringsskyldighet i fråga om undervisning (i form av föreläsningar och semiAssistenter narieövningar) och handledning. Gästlärare bör inte belastas med administrativt arbete. KUS föreslår, att till varje professur knyts Förordnande som gästlärare föreslås om- en assistenttjänst. Assistent bör åläggas en tjänstgöringsskyldighet omfattande 1 000 fatta högst två år och bör i vanliga fall inte omedelbart förnyas. KUS föreslår, att för- timmar per läsår, fördelad på undervisning, ordnande på tjänst som gästlärare meddelas handledning och administrativt arbete. Assistenter rekryteras i första hand bland av konsthögskolans styrelse på förslag av utbildningsnämnden. Tjänstens inriktning de studerande och yngre konstnärer. De har bestäms från fall till fall allt efter de aktuel- som huvudsaklig uppgift att leda genomförandet av övningsuppgifter som ingår i unla behoven och tillgången på kompetenta dervisningen. De skall parallellt med sin krafter. tjänstgöring arbeta med sin egen konstnärliga förkovran. Lektorer Assistent förordnas av konsthögskolans Till avdelningarna är också knutna lektorer, styrelse för ett år i sänder på förslag av som biträder professorerna i deras arbete. utbildningsnämnd och/eller avdelningsföreDet synes lämpligt att lektor handhar fortbildningsverksamheten vid de avdelningar ståndare.

undantag för professuren vid den teoretiska institutionen. Även vid tillsättning av denna professur kan dock konstnärliga meriter som utövande konstnär beaktas. Förutom att vara avdelningsföreståndare åligger det professor att ombesörja undervisning samt att handleda de studerande. Professor bör vara ålagd att vara tillgänglig på skolan minst 15 timmar per vecka (tjänstgöringsskyldighet), vilken tid inbegriper undervisning och handledning men ej institutionsarbete. Professors liksom lektors och övriga lärares uppgifter framgår närmare av stadgan (bilaga 2).

där sådan finns. SOU 1970: 66

Tillfällig lärarpersonal Varje konsthögskola skall ha särskilda anslag för arvodering av tillfällig lärarpersonal. Sådan lärarpersonal kan t. ex. utgöras av specialister för genomförande av särskilda kurser, gästföreläsare eller tillfälligt anlitade konstnärer. Utbildningsnämnden bestämmer över fördelningen av dessa medel på förslag av rektor och avdelningsföreståndare. Till nämnda anslag för tillfällig lärarpersonal bör också i kostnadsavseende fogas särskilda anslag vid varje konsthögskola för fortbildning, som enligt de sakkunnigas förslag kommer att utgöra en väsentlig del av verksamheten (avsnitt 7.5).

7.7.4 Teknikerpersonal

ansvaret. Denne verkmästare förutsattes ha en allmän teknisk kunnighet. Ett förslag till verkstäder och undervisningsateljéer för konsthögskolan återges i lokalprogrammet i bilaga 3. Förslaget upptar också en kortare beskrivning av varje lokal samt uppgift om yta. Det av KUS i bilaga 3 föreslagna antalet verkstäder är relativt stort. Heltidstjänster för tekniker kan därför inte inrättas för samtliga dessa verkstäder. I stället föreslår KUS här andra utvägar. Vissa teknikertjänster kan delas mellan flera skolor på sådana orter, där förutom konsthögskola även formhögskola och/eller designhögskola finns. Vidare kan det för vissa mycket specialiserade teknikerbefattningar inte anses erforderligt med heltidstjänster utan endast vissa bestämda arvodesbelopp för deltidsanställda tekniker. Slutligen bör vissa verkstäder kunna ledas av lärare som delar sin tjänstgöring mellan verkstäder och undervisning.

Konsthögskolorna skall ha tillgång till verkstäder och undervisningsateljéer med därtill hörande utrustning som svarar mot verksamhetens behov. Mot bakgrund av vad som anförts i tidigare avsnitt om uppläggHeltidstjänsterna för tekniker bör - i enningen av utbildningen vid konsthögskolor- lighet med vad som anföres i motsvarande na framstår det som ytterst väsentligt, att avsnitt (8.7.4) för designhögskolorna - inverkstäderna får en tillfredsställande stan- rättas som förordnandetjänster på tre år dard och utrustning. med möjlighet till förlängning i ett i prinKUS anser, att det bör ankomma på de cip obegränsat antal treårsperioder. Tekniolika skolorna att själva besluta om organi- ker förordnas av konsthögskolans styrelse. sationen av verkstäderna. Lämpligt synes I de fall, då teknikertjänster kan delas meldock vara, att den avdelning (motsvarande), lan flera skolor, bör de inrättas vid den skosom till största delen utnyttjar en viss verk- la, där största delen av tjänstgöringen avses stad, också ansvarar för verksamheten där. bli förlagd. Vid förordnande av sådan tekAv största betydelse är emellertid, att samt- niker förutsattes samråd ske mellan de skoliga lärare och studerande kan utnyttja verk- lor, som delar tjänsten i fråga. städerna. KUS föreslår, att vid varje konsthögskola Det bör ankomma på utbildningsnämn- inrättas följande heltidstjänster för tekniker. den att dra upp de generella riktlinjerna Tjänsterna bör placeras i lönegrad Ap 13för verksamheten i verkstäderna. Material15. anskaffning för verkstädernas olika aktivi1 muraltekniker teter bör åvila avdelningsföreståndare och 1 plasttekniker lektor inom av utbildningsnämnden fastställ1 koppartryckare da ramar. 1 litooch screentryckare För den omedelbara tillsynen av samtliga 1 fotograf. verkstäder svarar en verkmästare (Ao 17), medan de enskilda verkstäderna förestås av Vid konsthögskola skall härutöver fintekniker (Ap 13-15), i princip en för varje nas följande teknikertjänster, vilka - enligt verkstad. Till verkstäderna hör ett centralt vad som ovan anförts - antingen kan delas verktygsförråd, för vilket verkmästaren har med andra skolor eller vara arvodestjänster 186

SOU 1970: 66

pä deltid enligt utbildningsnämndens närmare bestämmande eller slutligen vara kombinerade tekniker- och lärartjänster. i keramiker 1 vävare 1 snickare. 7.7.5 Bibliotek Det är av stor betydelse, att lärarna och de studerande vid konsthögskolorna har tillgång till bibliotek. Biblioteket intar och kan väntas komma att inta en alltmer betydelsefull plats i verksamheten vid konsthögskolan. Visserligen torde omfattningen av kurslitteratur, kompendier osv. inte komma att bli lika stor som vid t. ex. designhögskolans bibliotek, men viss sådan litteratur, särskilt i t. ex. materiaHära, verkstadsteknik osv. är oundgängligen nödvändig i undervisningen. Den ojämförligt största delen av boksamlingen vid konsthögskolas bibliotek kommer i stället att utgöras av referensmaterialet. Detta är av största betydelse särskilt i undervisningen i konsthistoria, men även i formläran och i ateljé- och verkstadsarbetet är det av stor vikt, att de studerande omedelbart har tillgång till bl. a. konsthistoriska uppslagsverk och konstnärsmonografier. Biblioteket skall vidare tillhandahålla ett stort urval av konsttidskrifter, som bör finnas tillgängliga i såväl referens- som (flera) utlåningsexemplar. En ytterligare väsentlig uppgift för biblioteket är att handha de bildsamlingar, diapositivbilder osv., som främst skall finnas för undervisningen i konsthistoria och formlära. Ansvaret för biblioteket åvilar en bibliotekarie (Ao 24), som delar sin tjänst mellan konsthögskolas och designhögskolas bibliotek. Bibliotekarie antages gemensamt av skolornas styrelser. För de löpande rutingöromålen på biblioteket finns dessutom ett heltidsanställt biblioteksbiträde (Ao 9), som antages av skolans styrelse.

SOU 1970: 66

7.7.6 Kansli m. m. Centralt kansli Till rektors förfogande skall vid varje konsthögskola finnas ett centralt kansli, vars omedelbara ledning utövas av en byrådirektör (Ao 28). Till kansliets arbetsuppgifter hör bl. a. inskrivning av de studerande, matrikelföring av studerande och anställda, registrering av de studerandes studieresultat (i förekommande fall), diarieföring av inkommande och utgående handlingar, kamerala funktioner såsom löneuträkning, bokföring, kalkylering, anslagsberäkningar osv. Kansliets personal omfattar förutom byrådirektören även Ao 17 1 kanslist 4 kansliskrivare Ao 11 1 telefonist Ae 9 Byrådirektörens arbetsuppgifter innebär bl. a. att leda arbetet på kansliet och vaktmästarexpeditionen, tolka och tillämpa av* tal, författningar o. d. beträffande avlöningsoch personalfrågor, utarbeta underlag för skolans årliga anslagsframställning samt vara sekreterare i skolans styrelse och utbildningsnämnd. Kanslisten svarar bl. a. för diarieföring, det löpande bokförings- och lönearbetet, inoch utbetalningar, viss anslagsbevakning m. m. Av kansliskrivarna bör en huvudsakligen tjänstgöra som sekreterare åt rektor och byrådirektör, en utföra rutingöromålen på kansliets expedition, en i huvudsak assistera byrådirektören och kanslisten med vissa kamerala och andra uppgifter och en slutligen bistå främst lärare och studerande med utskrift av protokoll, skrivelser, redogörelser osv. Vaktmästarexpedition Skolans vaktmästarexpedition svarar för sedvanliga vaktmästargöromål såsom fotostatkopiering, stencilering osv. Antalet tjänster för vaktmästare hänger samman bl. a. med omfattningen av skolans undervisning på kvällstid och i vilken ut-

sträckning som skolans lokaler skall vara öppna under kvällstid, lördagar, helger osv. Personalen vid vaktmästarexpeditionen föreslås omfatta följande: 1 expeditionsförman Ao 11 3 vaktmästare Ao 9 I enlighet med vad de sakkunniga anfört i motsvarande avsnitt i fråga om formhögskolorna avstår de från att föreslå tjänster för fastighetspersonal. Medel för avlöningar åt sådan personal har inte heller beräknats i kostnadsberäkningarna i kapitel 11. Skolsocial personal Vid skolor med utbildning på det eftergymnasiala stadiet brukar studentkårerna ansvara för skolsociala åtgärder såsom tillgång till läkare, sköterska, psykolog, kurator m. fl. Studentkårernas framtida ställning är emellertid för närvarande föremål för en livlig debatt. Härvid har det bl. a. hävdats, att den skolsociala personalen inte borde vara anställd av kårerna utan av staten.

gram för arkitekturskolan och materialinstitutet bör därför kraftigt understrykas. Med hänsyn till att det nu framlagda förslaget till lokalprogram avser den största skolenheten (ca 170 studerande), måste programmet anpassas med hänsyn härtill vid lokalprogramarbetet för övriga konsthögskolor. Lokalprogrammet upptar en sammanlagd programyta om 5 500 m l Härav ianspråktages i det närmaste en tredjedel av verkstäder och därmed jämförbara utrymmen. I övrigt har ytor beräknats för ateljéer av skilda slag (t. ex. undervisningsateljéer och individuella ateljéer), utställningsyta m. fl. utrymmen. Lokalprogrammet är - som ovan nämnts - utformat med tanke på konsthögskolan i Stockholm. Härvid har också förutsatts, att skolan får sina lokaler samlade till Skeppsholmen.

De sakkunniga anser, att det är av största vikt att skolsocial personal finns tillgänglig för de studerande vid konsthögskolorna. Tjänster för läkare, sköterska, kurator m. fl. kan lämpligen delas med formhögskola och/ eller designhögskola, där sådan personal också bör finnas. I de av KUS i kapitel 11 redovisade kostnadsberäkningarna ingår emellertid inte medel för arvodering av skolsocial personal, men för det fall sådan personal inte skall vara anställd av studentkår, måste särskilda medel beräknas för detta ändamål. 7.7.7 Lokaler I bilaga 3 redovisas ett förslag till lokalprogram för konsthögskolan i Stockholm. Förslaget omfattar också preliminära lokalprogram för arkitekturskolan och institutet för materialkunskap. De sakkunniga har som tidigare nämnts - för avsikt att återkomma med förslag till den framtida verksamheten vid dessa institutioner i ett senare betänkande. Den preliminära karaktären av i bilaga 3 redovisade förslag till lokalpro-

188 SOU 1970: 66

8 Designhögskolor

8.1 Utgångspunkter 8.1.1 Allmänt De sakkunniga föreslår, att tre designhögskolor inrättas i landet med en i princip treårig utbildning (se kapitel 4). Liksom för konsthögskolorna innebär inrättandet av formhögskolor att de studerande, som intas till studier vid designhögskolorna kan antas ha en i allt väsentligt likvärdig grundutbildning bakom sig. Detta medför, att studierna vid designhögskolorna, i förhållande till motsvarande utbildning i dag, kan bibringa fördjupade tilllämpade och teoretiska kunskaper. Det är dock att märka, att något absolut krav på formell förutbildning inte skall gälla för inträde vid designhögskolorna. Genom inrättandet av formhögskolorna kan flertalet av de studerande vid designhögskolorna dessutom antas komma att ha en i stort sett likvärdig grund i fråga om konstnärlig träning. I fråga om andra kunskaper kommer däremot grunden att bli mer differentierad än vad som är fallet vid t. ex. konstfackskolan. Denna differentiering i förkunskaperna kan antagas leda till att de studerande har skiftande målsättning och inriktning i fråga om sina studier på designhögskola. Detta förhållande kommer sannolikt att ytterligare markeras av att designerutbildningen såväl formellt som reellt får högskolestatus. Detta leder förmodligen till att många studerande med helt SOU 1970: 66

eller delvis genomförda akademiska studier inom andra områden bakom sig söker komplettera sin utbildning genom studier vid designhögskola. Motsvarande komplettering är relativt vanlig redan i dag. De sakkunniga har i kapitel 2 angivit vissa grundläggande förutsättningar under vilka en designer arbetar. I kapitel 4 har de sakkunniga redovisat utbildningsområden inom design och angränsande sektorer och angivit hur utbildningen inom dessa områden enligt de sakkunnigas mening i framtiden bör fördelas på olika utbildningsinstitutioner. Härav framgår att designhögskolorna i första hand skall inriktas på att ge utbildning i produktdesign, verbal-visuell information och vid designhögskolan i Stockholm närmiljöarkitektur. För utbildning inom dessa områden inrättas s. k. normalstudievägar, vilka benämnes produktdesign, informationsdesign och närmiljödesign.

8.1.2 Designerns verksamhet Designern verkar i ett lag där de övriga medlemmarna i allmänhet är specialiserade tekniker och ekonomer. Skall en designer kunna deltaga i lagarbetet måste han ha god kännedom om de övriga medlemmarnas yrkesspecialiteter. Detta är nödvändigt för att han verksamt skall kunna medverka vid avvägningen mellan motstridiga önskemål. En av designerns specialiteter bör enligt de sakkunnigas mening vara bevakning av er189

gonomiska, estetiska och andra psykologiska krav på en produkt samt gestalta alla de i arbetet ingående faktorerna till en tillfredsställande syntes. Begreppet design har tidigare i stor utsträckning använts på ett sätt som föranlett många att främst förknippa begreppet med varor av utpräglat merkantil och modeinriktad prägel. Det finns enligt de sakkunniga anledning att vara kritisk mot tendenser att ge varor en säljande yttre form utan täckning i varans funktion eller att låta utformningen ingå som ett led i ett snabbt föråldrande av varan. Denna utredning kan inte i någon större utsträckning påverka situationen i näringslivet. Utvecklingen kan dock i någon mån påverkas av designerutbildningens inriktning samt av statliga och kommunala insatser inom designområdet. Det senare kan bl. a. ske genom statligt stöd för forskning vid designhögskolorna. Härigenom kan intresset för produktutveckling ledas in på banor som för dagen inte är kommersiellt attraktiva eller uppmärksammade, men som är av betydelse för individ och samhälle. Även statliga och kommunala produktionsinsatser kan inom vissa områden visa sig nödvändiga. En enskild yrkesgrupp kan inte i någon större utsträckning påverka utvecklingen. Men genom att deltaga i utformningen av miljöer, så att de från den enskilda människans synpunkt blir mindre fysiskt och psykiskt påfrestande, kan designern medverka till att tid och krafter kan frigöras för sådana aktiviteter som kan åstadkomma en förbättrad jämlikhet. En mot dessa mål siktande designerutbildning kan därför bli ett verksamt medel i samhällsutvecklingen. De designers och formgivare som är yrkesverksamma i dag har i allmänhet en konstindustrieli utbildning men även ingenjörs- eller arkitektutbildning förekommer. Spridningen på olika verksamhetsområden är i stor utsträckning avhängig den tekniska förmågan. Denna förmåga har för de konstindustriellt utbildade i stor utsträckning uppnåtts genom informella studier och yrkeserfarenheter. Det blir mer och mer 190

vanligt att designern eller formgivaren, när väl den allmänna översikten av projektets olika aspekter finns tillgänglig placeras i den samordnande funktionen vilket gör den målsättning som presenterats i kapitel 2 möjlig att genomföra. Som tidigare framhållits är det önskvärt, att designern i allmänhet har ett stort register och inte enbart är specialist på ett visst slag av produkter eller material. Dels är det till godo för utvecklingen inom varje produktområde om problemen angrips från olika utgångspunkter, dels är det, i den snabba och svårförutsägbara utvecklingen ur varje enskild designers synpunkt av stort värde att inte vara bunden till ett eller ett fåtal avgränsade produkt- eller materialområden. Ett väsentligt inslag i utbildningen skall därför vara träning i att behärska och vidareutveckla generella metoder för den typ av problemlösning, som inbegrips i designarbete. Stor vikt skall läggas vid utveckling av förmågan till bred och djupgående funktionsanalys, där strävan skall vara att även förutse de olika bieffekterna av produkten. Olika material och tekniker skall studeras, och samarbete med specialister skall tränas liksom självständigt samordningsarbete. Designern skall även tränas i att ifrågasätta »självklarheter» och motverka vanetänkande. Designers och formgivare arbetar nu inom ganska många områden. Glas-, porslins-, möbel- och textilindustrierna har inte längre samma dominerande ställning som huvudsakliga arbetsgivare som tidigare var fallet. Konfektions-, husgeråds-, kontorsutrustnings-, köksutrustnings-, leksaks- och bilindustrin använder sig nu i allmänhet av designers. Över huvud har allt större delar av verkstadsindustrin, även den tunga maskinindustrin, funnit denna yrkesgrupp betydelsefull i sin verksamhet. Det blir också alltmer vanligt att även andra än producenter uppträder som uppdragsgivare. Inom distributionsledet anlitas i ökad utsträckning designers för sortimentsplanering. Kommunala och statliga myndigheter utnyttjar designers för exempelvis sjukSOU 1970: 66

husutrustning, trafikapparatur, krigsmateriel och skyddsutrustning. Också ideella organisationer hör till uppdragsgivarna. Arbetsuppgifterna gäller vanligen punktdesign, dvs. medverkan i arbetslag för framtagande av enstaka produkter. Tendensen går emellertid också mot ett ökande antal uppgifter av typ samordning av hela produktprogram och/eller utformningen av företagets hela fysiska profil. Bland de kunskaper som det finns anledning att söka bibringa de designstuderande bör en del bl. a. vara av stort värde för arbetarskyddsverksamheten och förbättringar av arbetsplatserna med hänsyn till ergonomiska faktorer. En önskvärd utveckling vore därför, att det blir ett naturligt led i designers verksamhet att arbeta även med dessa problem. Bland de problemområden som idag får alltför liten uppmärksamhet är också många relaterade till olika arbetssituationer. Många maskiner är bl. a. ergonomiskt olämpligt utformade. Detsamma gäller åtskilliga arbetsredskap. Skyddsredskap, skyddskläder och kompensationsredskap för olika handikapp är också otillräckligt bearbetade. I arbetet på att nedbringa antalet olycksfall och yrkesskador och öka kompensationsmöjligheterna vid kvarstående handikapp spelar bl. a. produktutveckling en stor roll. Inom den offentliga miljön fordras t. ex. bättre produkter för belysning av gator och vägar, klarare och tydligare symboler och hänvisningar och ändamålsenligare lösningar av förflyttning inom stadcentra. Avslutningsvis redovisas här ett försök att särskilja de olika huvudmomenten i designarbetet. 1.

Behovsanalys

3.

Produktionsanalys

a. Materialval och tillverkningsanalys Att fastställa vilka material och tillverkningsmetoder som är lämpliga. b. Konstruktionsanalys Att välja lämpligaste konstruktion med hänsyn till de uppställda kraven och tillgång till maskiner, redskap etc. 4.

Distributionsanalys

Att fastställa lämplig distributionsmetod och utforma produkten med hänsyn till detta. 5. Syntes Att på grundval av alla dessa faktorer uppnå en optimal lösning enligt grundvärderingarna för arbetet. Nedan görs ett försök att åskådliggöra de olika momenten i arbetsprocessen. De olika momenten är emellertid integrerade varför schemat med nödvändighet är mycket förenklat. I regel måste man flera gånger under arbetets gång återvända till moment, som enligt schemat redan är passerade. 8.2 Mål Målen för utbildningen har formulerats i kapitel 2. De sakkunniga vill i detta sammanhang endast åter betona, att utbildningen bör vara allsidig och bidra till att den studerande i sin kommande yrkesutövning skall kunna fungera i den samarbetssituation, som är förenad med arbetet. Att detta är önskvärt torde framgå av den beskrivning av designerns verksamhet, som givits ovan.

Att söka upp och analysera behov av produkter eller produktförbättringar.

8.3 Utbildningens

2.

8.3.1 Inledning

Funktionsanalys

Att närmare undersöka hur en viss produkt skall brukas, och vilka krav man skall ställa på dess funktion, praktiskt, ekonomiskt, socialt och emotionellt. SOU 1970: 66

uppläggning

Utbildningen vid de konstindustriella skolorna har tidigare i relativt stor utsträckning varit inriktad på att ge de studerande kunskaper för att skapa produkter av hög 191

Schema över arbetsgången vid designarbete

1. Behovsanalys

2. Funktionsanalys

Problem

Produktens, miljöns och användarens ömsesidiga anpassning

v

3. Produktionsanalys 4. Distributionsanalys

Funktionsbeskrivning

'

Formulering och gramme t

Alternativa förslag

Konstruktionsanalys Materialanalys Produktionsanalys Distributionsanalys inklusive teknisk och ekonomisk analys i samverkan med olika experter

5. Syntes Prototyp

Konsumenttest

Slutdiskussion

Produktion

Utvärdering och uppföljning

Eventuell bearbetning

Återföring av vunna erfarenheter för framtida användning

SOU 1970: 66

konstnärlig dignitet, men med material och tekniker som i många fall inneburit att produkterna blivit så dyra att de blivit tillgängliga endast för mindre grupper i samhället. Denna konsthantverkliga tradition lever än, och har ett berättigande även i framtiden. Möjligheter att helt eller delvis ägna sig åt konsthantverk skall också finnas vid såväl konsthögskola som designhögskola. Såväl konstfackskolan som konstindustriskolan har emellertid under senare tid till stora delar genomgått en utveckling som inneburit att utbildningen inriktats mot industriellt framställda produkter och mot problem av mer genomgripande art för enskilda och samhället. Inom ramen för nuvarande organisation har det dock inte varit möjligt att ge en tillfredsställande utbildning för denna nya situation. En radikal organisatorisk och pedagogisk omdaning är därför nödvändig samtidigt med en större spridning över landet av utbildningsmöjligheterna. Ett led i denna omdaning är inrättande av den gemensamma grundutbildningen vid formhögskolorna. Detta innebär bl. a. en koncentration till de två första studieåren av gestaltningsövningar både i form av fritt skapande och i form av övningar inom de olika specialiseringsområdena. Genom möjligheterna till olika fördjupningar och genom det debattklimat som skall skapas kan de studerande, som börjar vid designhögskolorna, förväntas vara väl medvetna om sina intresseinriktningar och studiemotiv. Det finns möjligheter att anordna utbildningen vid designhögskolorna efter olika alternativa huvudlinjer. Som förebilder skulle utbildningsorganisationen vid exempelvis universiteten, de tekniska högskolorna eller utländska designskolor kunna användas. Eventuellt skulle också nuvarande huvuddrag i utbildningen vid de konstindustriella skolorna med vissa modifikationer och tillskott vara tänkbara. Mot bakgrunden av de olika mål, som explicit uppställts i tidigare avsnitt1, och de delmål, som kan utläsas därav, anser dock de sakkunniga, att utbildningen bör orSOU 1970: 66 13—014264

ganiseras enligt nya principer. I det följande skall de föreslagna organisatoriska och pedagogiska riktlinjerna anges och ytterligare motiveras. Utbildningen vid designhögskolorna skall ge både teoretiska kunskaper och träning i att applicera generella problemlösningsmetoder inom flera olika designområden. De teoretiska kunskaperna och förmågan att ta fram och tillgodogöra sig kompletterande kunskaper är nödvändiga vid det specifika problemlösandet. Som framgått tidigare är de teoretiska områden, som designern behöver studera, många och ganska vida. Det är inte heller tillräckligt att läsa in stoffet varför enkla, principiella övningar kontinuerligt måste ingå i de »teoretiska» studierna för att teorin verkligen skall kunna överföras i konkret handlande. Generella metoder för problemlösning bör i stor utsträckning dessutom tränas på problem av mer omfattande karaktär. För att inte redan befintliga goda lösningar skall fungera som facit, bör övningarna ofta tas ur mångfalden av olösta, reella problem. En omfattande del av utbildningen skall ägnas åt sådana övningar i form av projekt. Dessa två huvuddelar av utbildningen benämnes i det följande »stödjande information och träning» respektive »tillämpningsarbete». En vanlig pedagogisk metod är att låta teoretiska studier och projektering av detaljer föregå större tillämpningsövningar i en del fall dessutom i så uttalad grad, att de studerande inte kommer att arbeta med helhetssammanställningen förrän efter ett eller två års studier. Metoden har sannolikt en innovationshämmande effekt genom att sammanställningen, helheten, blir uppbunden av mer eller mindre färdigtänkta detaljprinciper. Metoden innebär också att många studerande, och kanske framför allt de mest kreativa, hämmas genom låg studiemotivation under de inledande studiefaserna; de studerande

1 Framför allt i kapitel 2 (Utbildningens mål och funktion), kapitel 5 (Pedagogiska frågor) och avsnitt 8.1.2 (Designerns verksamhet).

får inte en direkt upplevelse av behovet av stödjande ämnen. Den ovan nämnda metoden leder också till att insikten om nödvändigheten av och erfarenheterna av att belysa ett problem ur en mångfald aspekter blir begränsade och att dessa kommer in på ett så sent stadium i studierna att de uppkomna önskemålen om fördjupning i olika delaspekter inte kan förverkligas. Utbildningen vid designhögskolorna skall därför från början omväxlande bestå av stödjande information och träning och till— lämpningsarbete. Det senare kommer därmed att kontinuerligt påvisa behoven av de formella studierna och klargöra för den studerande vilka teoretiska områden som har störst intresse för honom. Denna princip är också ett försök att överföra ett av de positiva elementen i undervisningen vid konstindustriskolorna till den framtida utbildningen. De studerande skall tränas till självständighet och medvetenhet. Detta kan bara göras genom att självständighet tillätes och förväntas och genom att medvetenhet om bl. a. de personliga utbildningsmålen fordras av själva studiesystemet. Positivt stöd för att utveckla dessa egenskaper skall dessutom ges både genom studiestoff och pedagogiska metoder. En följd av denna målsättning är att den studerande själv skall tränas att ta ansvaret för sin utbildning. Detta innebär i sin tur bl. a. att den studerande skall fritt kunna komponera sin utbildning med ledning av sina kunskaper och sina mål. Både studiebakgrund och mål kommer sannolikt att variera än mer i framtiden beroende bl. a. på den större spridning i tidigare utbildningsbakgrund som kan väntas som en följd av att utbildningen höjs till högskolenivå. En sådan frihet motiveras också av att en designers arbetsuppgifter är av så svårförutsägbar och differentierad karaktär att det torde vara felaktigt att i någon större utsträckning specificera ett obligatoriskt innehåll i utbildningen. De centrala delarna kan de studerande förutsättas välja utan tvång. Samhällets utveckling kan också vara 194

bättre betjänt av en relativt heterogent utbildad kår av designers, eftersom udda utbildningskombinationer kan komma att öka innovationsförmågan inom designerkåren som grupp. För att göra det möjligt att kombinera utbildningar med varierande innehåll skall utbildningen förmedlas genom ett system av kurser med definierade studiemål. Kurs får här inte uppfattas som en studieform. I stället skall en kurs ses som ett tidsavsnitt (koncentrerat eller fördelat över en längre period), då ett ämne eller en ämnesdel studeras. Studieformerna och de pedagogiska metoderna avgörs av kursens målsättning. Bl. a. för ämnen som de konstnärligt inriktade och de arbetstränande tillämpningsarbetena fördelas kursen, eller kursserien, lämpligen över hela studietiden. De studerande skall ha god tillgång till enskild studierådgivning. Som en generell rådgivning skall dessutom utarbetas normalstudievägar med angivande bl. a. av vilka målsättningar de grundas på. Dessa normalstudievägar skall kontinuerligt värderas och aktualiseras med hänsyn till utvecklingens krav. Graden och frekvensen av avsteg från dem skall därvid ses som en form av utvärdering. En annan form av studierådgivning är den, som har en kurativ karaktär och bl. a. omfattar studiesocialt stöd. För denna form av rådgivning bör en kurator finnas. Skolornas lärare bör dock bära en väsentlig del också av denna form av rådgivning då dessa i många fall kan antas ha bättre möjligheter än en kurator att kontinuerligt följa de studerandes arbete och eventuella personliga problemsituationer. Det är emellertid viktigt att denna uppgift fullgörs på ett sätt, som inte övergår i en övervakarsituation. Utbildningen skall i stor utsträckning vara generell och gemensam för de olika normalstudievägarna. En inriktning på olika områden är dock lämplig. Dessa områden föreslås vara produktdesign, informationsdesign och närmiljödesign. Det är väsentligt att de olika informationsområdena kommer att relateras till vaSOU 1970: 66

randra. Detta kan lösas dels genom samordning av kurserna, dels genom att lärare i de olika teoretiska avsnitten även deltar i tilllämpningsarbetena, både under arbetets gång och vid genomgångar av arbetsresultaten. Undervisningen skall också integreras med utbildning som bedrivs vid andra institutioner för högre utbildning. Denna integration fyller flera syften. Den ökar kontakt och förståelse mellan företrädare för olika yrkesområden, vilket är av värde bl. a. i den kommande yrkesverksamheten. Integrationen rationaliserar och förbilligar utbildningen och den innebär en reell förbättring av undervisningen. Dels kan utbudet av kurser bli större, dels kan goda lärarkrafter utnyttjas vid mer än en skola. Som tidigare framhållits, skall också kurser, seminarier och föreläsningar som ges vid andra högre utbildningsanstalter kunna tillgodoräknas i studierna vid designhögskolan. Därigenom kan man erbjuda möjligheter till ytterligare fördjupning inom flera av designhögskolornas ämnesområden. Designhögskolorna skall således i stor utsträckning vara öppna för studerande från andra utbildningar. Även för yrkesverksamma, som önskar komplettera sin utbildning, skall skolorna erbjuda goda möjligheter till fort- och vidareutbildning.

8.3.2 Studerandekategorier Liksom vid konsthögskolorna baseras intagningen på en indelning av de studerande i två huvudkategorier, nämligen ordinarie studerande och specialstuderande. Ordinarie studerande följer i princip fullt kursprogram under tre år. Kategorin specialstuderande kan i sin tur indelas i tre undergrupper. Den första gruppen består av personer, som genomgår eller nyligen avslutat likvärdig utbildning vid in- eller utländska skolor och som följer fullt kursprogram vid designhögskola under kortare tid, dock högst ett läsår. I den mån dessa studerande efter ett års studier önskar bli ordinarie studerande har de att ansöka om SOU 1970: 66

detta på samma sätt och bedömes enligt samma grunder som övriga, vilka önskar inskrivas som ordinarie studerande. Om sådan specialstuderande antages som ordinarie studerande skall den ordinarie utbildningstiden om tre år avkortas med den tid, som ifrågavarande studerande redan tillbringat vid skolan som specialstuderande. Till gruppen specialstuderande skall även räknas de, som utan att vilja bli designers, önskar följa viss kurs eller vissa kurser under kortare tid. Det kan här vara fråga om personer, som bedriver sina huvudsakliga studier vid annan utbildningsinstitution, exempelvis universitet, teknisk högskola, handelshögskola eller konsthögskola och som önskar komplettera sin utbildning med kurs(er) vid designhögskola. Som KUS tidigare anfört är det önskvärt att kurser på designhögskola kan tillgodoräknas i examen vid andra eftergymnasiala utbildningsinstitutioner. Till specialstuderande räknas slutligen de designers eller andra, som genomgår fortbildning vid skolan under längre eller kortare tid. Det synes rimligt att antaga att specialstuderande vid designhögskola ofta önskar följa viss undervisning under längre tid, exempelvis en hel termin. Det gäller såväl de som studerar parallellt vid annan högskola som de som genomgår fortbildning. De senare kan i många fall antas önska deltaga i ett lika omfattande kursprogram, som de ordinarie studerande under utbildningstiden. Intagningsgrunderna och intagningsförfarandet för de olika kategorierna behandlas i kapitel 10.

8.3.3 Ämnesområden för stödjande undervisning Liksom för ämnesuppsättningen vid formhögskolorna har en allmän princip varit, att begränsa antalet ämnen. På designhögskolorna förs ämnena dessutom samman till block. Under senare år har utan tvekan ett ökande intresse för samhällsfrågor utvecklats bl. a. hos studerande vid konst- och 195

konsthantverkliga skolor. Krav på undervisning i sociologi, u-landsproblematik och liknande ämnesområden har framförts. Detta intresse innefattar också den framtida yrkesverksamhetens roll i, och konsekvenser för, samhället i vid bemärkelse. Över huvud synes bland de studerande allmänt föreligga önskemål om utökade teoretiska inslag i studierna som inte nödvändigtvis är direkt länkade till vad som traditionellt faller in under begreppen konst, konsthantverk eller design. KUS ser positivt på dessa tendenser och kraven på att utbildningen skall ge ökad samhällsorientering skall så långt som möjligt tillmötesgås. Man kan emellertid utgå från, att de krav på ökad samhällsorientering som ställs från den generation som nu är under utbildning vid eftergymnasiala skolor till viss del har sin grund i att de obligatoriska och gymnasiala skolorna tills nyligen lagt alltför liten vikt vid samhällskunskap och liknande ämnen. I framtiden kan de studerande vid konst- och designhögskolorna, liksom vid övriga eftergymnasiala utbildningsvägar, antas ha betydligt större insikter i samhällets uppbyggnad och funktioner. Det är emellertid uppenbart att samhällsvetenskapliga ämnen måste ingå i designhögskolornas utbildningsprogram. Det är viktigt att dessa inslag i undervisningen sätts i relation till de yrkesområden som studierna i första hand är tänkta att leda. Undervisningen skall läggas upp på ett sätt som gör kunskaperna i sociologi och liknande ämnen fruktbara i designerns arbetssituation. Fördjupade studier i samhällsvetenskapliga ämnen synes i första hand böra ske vid universiteten och socialhögskolorna. Ifrågavarande områden kan inte ges en ens tillnärmelsevis fullständig täckning vid designhögskola, men vissa moment av speciellt intresse för designstuderande tas upp till behandling. Exempelvis ämnet sociologi innefattar moment som täcker mycket stora studieområden. Genom att den tid som kan anslås till studier i sociologi vid designhögskolorna med nödvändighet måste bli mycket begränsad, föreligger risk 196

för att undervisningen blir ytlig och flack eller förfaller till ett ofruktbart inlärande av definitioner. De moment, som hämtas från olika ämnen, måste sammansmältas till en meningsfull helhet och relateras till studiernas huvudinriktning. Ett stort antal relativt disparata moment har därför sammanförts under samma ämnesrubrik. Det största utbytet torde erhållas om konkreta frågeställningar eller arbetsuppgifter tas upp, varvid visas vilka ekonomiska, socialpsykologiska och andra synpunkter, som kan anläggas. Dessa aspekter måste också beaktas vid genomförandet av tillämpningsprojekten. Vad ovan anförts om samhällsvetenskapliga ämnen gäller även vissa tekniska och ekonomiska. Ett nära samarbete också med tekniska högskolor och handelshögskolor bör alltså upprättas, bl. a. i fråga om lärarutnyttjande. Undervisningen i nu berörda ämnesdelar ställer mycket stora krav på lärarna eftersom de kursböcker som finns tillgängliga, och som används t. ex. vid universiteten, i regel inte är lämpliga för designhögskolornas undervisning. Designhögskolorna får — åtminstone till en början innan speciell litteratur hunnit färdigställas - lita till kompendier som sammanställs speciellt för detta ändamål. Den stödjande informationen och träningen har förts samman till sex stora ämnesblock, nämligen designteori, funktions-, form-, informations-, konstruktionsoch produktionsstudier. Ämnesblocken består av ett antal ämnen enligt nedan. Dessa ämnen skall kontinuerligt värderas och ändringar, tillskott och uteslutningar övervägas. Ämnesuppsättningen föreslås alltså inte vara definitiv. För samtliga ämnen gäller, att undervisningen skall läggas upp så, att de studerande genom enklare, principiella övningsexempel skall tränas i att levandegöra det teoretiska lärostoffet. Lärarna i dessa ämnen skall också delta vid de mer komplexa övningar som sker inom ramen för tillämpningsprojekten. Kurser skall ges på tre olika fördjupSOU 1970: 66

ningsnivåer: nivå 1, 2 och 3. De mest ingående studierna bedrivs på nivå 3 medan nivå 1 avser mer översiktliga studier. Vissa studier på fördjupningsnivå 3 synes lämpligen kunna förläggas till annan utbildningsinstitution än designhögskola. Designteori Ämnesblocket designteori består av följande ämnen: miljögestaltningens teori och historia, aktuell debatt, problemlokalisering samt designmetodik. Miljögestaltningens teori och historia: Studier och diskussioner av bildkonstens, hantverkets, arkitekturens, uppfinningarnas och designens historia, nutid och framtid. Gestaltningens utveckling på dessa områden ställs i relation till rådande produktionsförhållanden, ideologier etc. Olika målsättningar och deras sociala effekter. Statens, kommunernas och näringslivets handlingsprogram avseende design. Undervisningen skall inte i någon större utsträckning behandla utvecklingen i strikt kronologisk ordning utan struktureras med utgångspunkt i speciella problem och hur de lösts under olika förutsättningar. Aktuell debatt: Den aktuella debatten inom av utbildningen berörda områden behandlas. Problemlokalisering: Inventeringar och översiktliga bearbetningar av olika tänkbara områden för insats av bl. a. designresurser. Ämnet blir på så sätt ett betydelsefullt styrmedel för studiernas och produktutvecklingsarbetets inriktning. Frågeställningarna kan lämpligen behandlas i bl. a. seminarieoch symposieform. Designmetodik: Allmänna systematiseringsmetoder och tolkning av statistiska och och andra data. Problemanalys. Projektering. Administration.

Funktionsstudier Inom ämnesblocket funktionsstudier studeras användningssituationer. Funktionsstudierna beskriver sambandet mellan människan SOU 1970: 66

och hennes användning av produkt och miljö. Studierna skall ge träning i att analysera förutsättningarna för produktens och miljöns användning och funktion. Härvid skall olika kulturmiljöer beaktas. Till blocket hör ämnena ergonomi, sociologi, konsumtionsekonomi och produktfunktionslära. Ergonomi: Ergonomiska aspekter på miljöer och miljökomponenter av skilda slag, bl. a. inom arbetslivet. Sociologi: Delar av områden inom sociologin som berör design (konsumtionssociologi, arbetssociologi, socialpsykologi, kommunikationssociologi och socialantropologi). Konsumtionsekonomi: Delar av nationalekonomi med tonvikt på konsumtionsekonomi. Ekonomisk geografi. Produktfunktionslära: Produktens och miljöns funktion i omedelbar mening, men även insatta i ett större socialt sammanhang.

Formstudier Formstudierna bedrivs som temabundna ningar och fria övningar.

öv-

Informationsstudier Ämnesblocket informationsstudier innehåller ämnena kommunikation, presentationsteknik, ritteknik och typografi. Kommunikation: Studier av informationsöverföring. Verbal information och kommunikation med teoretiska aspekter. Ämnet innefattar även pedagogiska och semantiska moment. Presentationsteknik: Övningar i olika tekniker för presentation av produkter för uppdragsgivare och andra i form av teckning, ritning, modell, foto och film. Inom ämnet behandlas även sammanträdesteknik. Ritteknik: Svenska och utländska ritregler. Projektions- och perspektivritning. Datorer som hjälpmedel i ritarbetet. Nomenklatur (tekniska uttryck för tillverknings- och konstruktionsmetoder, maskinell utrustning m. m., både på svenska och andra språk). Orientering om tekniska lexikon på främmande språk. AV-hjälpmedel och litteratur 197

iordningställs. Typografi: Skrift med typografi. Konstruktionsstudier Ämnesblocket konstruktionsstudier innehåller ämnena materiallära, mekanik och hållfasthetslära samt konstruktionsteknik. Innehållet kommer att till stora delar bli helt olika för resp. normalstudieväg. Materiallära: Studier av olika materials fysikalisk-kemiska egenskaper. Materialprovning. Mekanik och hållfasthetslära: Studier av mekanikens lagar, statik, dynamik och hållfasthet med tillämpning på design. Konstruktionsteknik: Genomgång av olika konstruktionssätt, både för ett och samma material och för olika (metall, plast, trä, textil, läder, betong, keramik, glas, papp och papper). Fast, fjädrande och rörlig konstruktion. Automatik: tryckluft och elkraft. Metoder för utformning av press- och klippverktyg, plastverktyg m. m. Ytbehandlingsmetoder. Databehandling i konstruktionsprocessen (simulering av ett problemkomplex och informationslagring via databank). Värdeanalys (systematisering av konstruktionsarbetet på grundval av kostnaderna för produktens funktioner). Normer, standard och säkerhetsföreskrifter i första hand sådana som direkt berör designfrågor. Produktionsstudier Ämnesblocket produktionsstudier innehåller ämnena produktionsorganisation, produktionsekonomi och produktionsteknik. Produktionsorganisation: Orientering om olika produktionsfaser. Organisation av en tillverkningslinje. Orientering om samordningen mellan konstruktions- och produktionsarbetet. Produktionsekonomi: Näringslivets organisation. Företagsorganisation. (Grundläggande begrepp, uppgifter och funktioner. Modeller för företags organisatoriska uppbyggnad. Linje- och stabsfunktioner m. m. Information och interna kommunikationer). 198

Produktionsekonomi med budgetering (Analys av olika tillverkningsformer. Tillverkningskostnadernas sammanfattning. Rationaliseringars inverkan på tillverkningskostnaderna. Kalkylering och efterkalkyl. Budgetering och budgetkontroll). Distribution (Marknadsföring. Distributionsmetoder. Kostnads- och intäktsanalys i distributionen. Reklamens organisation och metoder. Marknadsanalys och marknadskontroll. Distributionens driftsorganisation. Samhällelig reglering och distribution). Rättskunskap (Upphovsrätt. Bolagsrätt. Avtalsfrågor. Arbetarskyddsfrågor). Produktionsteknik: Industriella tillverkningsmetoder, bearbetning och hopfogning av olika material.

8.3.4 Tillämpningsarbete Ovan har framhållits, att teoretiska och tillämpade studier bör samordnas, och att bägge typerna av studier bör ingå i utbildningen redan i dess första skede. I tillämpningsarbetet skall de studerande ställas inför komplexa projekteringsuppgifter med varierande mål. Dessa uppgifter skall inte begränsas till att gälla detaljer, utan också kunna rymma helhetslösningar. Därigenom kommer de studerande att under hela sin studietid vid designhögskola att omväxlande arbeta med helhets- och detaljstudier. Det är önskvärt bl. a. därför att studiemotivationen därmed kan antas öka. Vidare kan den studerande mer självständigt bedöma riktlinjerna för studierna eftersom perspektivet vidgas. Om studierna starkt bindes till detaljstudier medför det dessutom, att utbildningen snabbare föråldras eftersom inlärda principer för detaljlösningar snabbt passeras av utvecklingen. Genom att tillämpningsstudierna läggs upp på angivet sätt uppammas också på ett tidigt stadium diskussioner om yrkesverksamhetens mål och om målen för lösningen av det specifika problem uppgiften omfattar. Detta medför bl. a. en starkare motivation att studera också detalj aspekter, men samtidigt också större överblick över befintliga alternativ samt en betydligt SOU 1970: 66

större vana att överblicka en bred problematik. Tillämpningsarbetet sker i första hand i form av projekt men kan också ske i form av praktik. Projekt och praktik behandlas i avsnitt 8.3.9.

8.3.5 Stödundervisning Särskild stödundervisning skall ges de studerande som har svårigheter att uppfylla de uppställda studiemålen. Stödundervisningen skall främst bestå av repetitionskurser för flera deltagare, men skall också kunna ges enskilt. Vid beräkning av erforderligt antal lärartimmar måste hänsyn tas till förekomsten av stödundervisning. Det är emellertid inte möjligt att i detalj prognostisera hur mycket stödundervisning som krävs. I vissa ämnen torde något behov av stödundervisning inte komma att föreligga. Mellan övriga ämnen torde behovet variera inom ganska vida gränser. De sakkunniga har emellertid räknat med att i utgångsskedet ungefär 10 % av det totala antalet lärartimmar skall gälla stödundervisning fördelade på olika kurser. 8.3.6 Kurssystem Som tidigare anförts bör utbildningen utformas så, att en ständig förnyelse kommer till stånd. Genom att uppdela studiestoffet i kurser skapas flera fördelar i detta avseende. Dels kan man i ett system av kurser lätt förändra innehållet i en kurs och lätt ersätta inaktuella kurser med mer aktuella. Dels kan i ett sådant system de studerandes skilda intresseinriktningar och varierande krav på fördjupning i olika delar av utbildningen lättare tillmötesgås. Utbildningen skall därför ges i form av en serie kurser av olika längd, med olika fördjupningsgrad och med varierande studieformer. Även inom en kurs kan studieformerna och de pedagogiska metoderna variera. Kurser får alltså inte här förväxlas med studieformer. I stället bör kursen ses som ett tidsavsnitt, koncentrerat eller fördelat över en längre period, då ett ämne SOU 1970: 66

eller en ämnesdel studeras. Det innebär möjligheter till variation mellan längre arbetsperioder (koncentrationsstudier) och kortare arbetsperioder. Normalstudievägarna bör innehålla kurser eller kursserier inom vilka den konstnärliga träningen är spridd över hela studietiden. Kurserna poängsätts i stort sett i enlighet med det system som gäller vid universiteten. Studier i normal takt under ett läsår ger alltså 40 poäng. 120 poäng berättigar till examen (se avsnitt 8.3.14). Som tidigare nämnts skall kurser finnas på tre olika fördjupningsnivåer, nivå 1, 2 och 3. Nivå 1 avser en översiktlig behandling av ett ämnesområde medan nivå 3 ger den mest ingående behandlingen. En närmare definition av fördjupningsgraderna görs inte här utan verkställs lämpligen av de kursplanerande organen vid de olika skolorna, vilka även bör bestämma vilken fördjupningsnivå de olika kurserna skall ha. Genom att olika nivåer finns i vissa ämnen kan en enskild studerande för sin del också höja eller sänka nivån i dessa ämnen i förhållande till den rekommenderade för viss normalstudieväg. I många fall kan det vara svårt att genomföra önskvärda kurser på designhögskolorna p. g. a. litet studcrandcunderlag och brist på behövlig utrustning. Det kan därför ofta vara lämpligt att, genom samarbete och utbyte av kurser med andra utbildningsanstalter (på både gymnasial och eftergymnasial nivå), med industrier, organisationer e t c , förlägga kurser utanför designhögskolorna. I många fall kan samarbete med yrkesoch branschorganisationer, folkhögskolor och bildningsorganisationer tänkas vara givande.

8.3.7 Kvällsundervisning När så är lämpligt bör undervisning förläggas till kvällstid. Vissa svårigheter att anordna kvällsundervisning uppkommer emellertid av att studerandeunderlaget i regel synes vara alltför litet för att en dubblering av kurserna, varav en undervisningsgrupp 199

förläggs till kvällstid, skall kunna komma till stånd. Skolorna bör emellertid noga överväga alla möjligheter att ge kvällsundervisning. Det gäller framför allt de kurser som kan väntas vara attraktiva för fort- och vidareutbildning. Åtminstone inom den närmaste framtiden kan fortbildning väntas vara åtkomlig för det stora flertalet designers endast om den till största delen förläggs till kvällstid. Motsvarande kan antas komma att gälla den form av vidareutbildning, som i huvudsak innebär breddning av kompetensen. En väl fungerande utbildning på kvällstid innebär också mer generellt stora fördelar för vuxenstuderande. Genom inrättande av kvällskurser erbjuds en möjlighet att tillmötesgå dessas behov utan att en speciell aftonskola organiseras. Det är uppenbart att ovilja att ådraga sig studieskulder, tveksamhet inför eller avsaknad av ekonomiska möjligheter att lämna den pågående yrkesverksamheten samt ofta även osäkerhet om studieförmåga m. m. resulterar i att ett stort antal potentiella studerande tvingas avstå från utbildningen om inte undervisning också ges på kvällstid. Kvällsundervisning har också fördelar för dem, som önskar förlägga studierna i huvudsak till dagtid. Sjukdom, misslyckande i studierna i någon kurs m. m. kan kompenseras genom deltagande i kurser vid senare tid under året på kvällstid. De som så vill har också möjlighet att genomgå det önskade studiestoffet på kortare tid, och de som önskar deltidsarbete eller parallellstudera vid annan skola får bättre möjligheter till detta. Skolorna skall därför göras principiellt öppna för kvällsstudier och detta skall understrykas vid all information. Detta är mycket väsentligt därför att de kategorier som önskar, eller endast kan, studera på kvällstid annars inte har stora möjligheter att påverka studieförhållandena av sådana uppenbara skäl som att de avstår från att söka inträde.

8.3.8 Studieplanering och kursvärdering Planeringen av läsåret bör ske under närmast föregående vårtermin genom att varje kurs värderas vid dess avslutande med hjälp av kursvärderingsformulär. I slutet av vårterminen bör resultatet av denna värdering ligga till grund för principbeslut om kursutbudet för det kommande läsåret etc. Till grund för detta principbeslut om kursplaneringen bör också önskemål om nya kurser ligga. Dessa önskemål kanaliseras genom utbildningnämnden. De studerande bör också under vårterminen avge en preliminär anmälan till den normalstudieväg eller annan kombination av kurser han önskar följa kommande läsår. Även de som söker till skolan skall ange vilka kurser de avser följa. Sedan principbeslut om kursutbudet för läsåret gjorts skall närmare planering och förberedelse av utbildningen ske. Senast två veckor före höstterminens start skall studiehandbok tillställas de studerande. Med hjälp av denna skall de kunna planera huvuddragen av sina studier. Studiehandboken skall innehålla en mål- och innehållsbeskrivning av varje kurs, vilka förkunskaper som erfordras, vad som skall behärskas efter kursen, i vilken form det skall behärskas och hur studieresultaten skall mätas. Den enskilda studierådgivningen bör också finnas tillgänglig veckan före skolans start. Av särskild vikt är detta för de nybörjande. Strävan bör vara att ingen tid skall behöva avsättas vid höstterminens början för ytterligare allmän planering. Närmare planering av de enskilda kurserna sker vid deras början eller, då detta är möjligt, vid särskilda möten före kursens början och utanför schemat. För den värdering och planering som skall ske under vårterminens senare del skall dock speciell schematid avsättas. Detta kan lämpligen göras i samband med ett symposium. Formerna för kursvärdering och studieplanering skall närmare beslutas av utbildningsnämnden.

SOU 1970: 66

8.3.9 Undervisningsformer Inledning Undervisningsformerna har beskrivits i avsnitt 5.4, av vilket framgår att undervisning skall bedrivas i form av föreläsningar, seminarieövningar, gruppundervisning och individuellt arbete. Dessa typer av undervisning skall tillämpas vid samtliga de utbildningsinstitutioner, som de sakkunniga föreslår inrättas. Också andra typer av undervisning skall förekomma vid utbildningsinstitutionerna, men dessa ytterligare undervisningsformer kommer speciellt att utnyttjas vid designhögskolorna varför de beskrivs i detta sammanhang. Det är fråga om projekt, praktik och symposier. Vidare behandlas studiebesök och studieresor.

Projekt Projekten innebär, att de studerande med en professors eller annan lärares stöd, enskilt eller i grupp, tar sig an arbetsuppgifter som kan vara mer eller mindre omfattande. Uppgifterna kan i stor utsträckning med fördel väljas bland reella problem formulerade i samarbete med företrädare för olika samhällssektorer. I dag läggs från skolornas och de studerandes sida ett mycket stort arbete ned på att studera problem som redan är tillfredsställande lösta. Det väsentliga målet för studier vid designhögskolorna är utvecklandet av metodiska arbetssätt, inte inlärandet av lösningar. Det bör vara lättare att nå detta mål med ett problemval där lösningen inte är känd. Att användbara lösningar inte alltid kommer att framkomma på detta sätt har föga betydelse ur rent utbildningsmässig synvinkel. Problemens realitet kommer att vara mycket starkt motivationsskapande för studiearbetet. De studerande får dessutom en direkt erfarenhet av reella problem i deras samhälleliga sammanhang. Målsättningen för hur långt arbetet skall drivas kan variera från en närmare beskrivning av målen (över programskrivning, skisserande av alternativa totallösningar med insatta dellösningar) till mer fullständiga lösSOU 1970: 66

ningar. Arbetet kan innefatta allt från problemdefiniering och grundlig informationsinhämtning till utförliga presentationssammanträden. En stor del av den information som meddelas kommer att ges i samband med tillämpningsarbetena. Vid arbetet och genomgångarna bör eftersträvas ett aktivt deltagande av lärare i aktuella stödämnen samt av berörda parter och designers utanför skolan. Arbetsformerna bör vara rikt varierade och omväxlande vara enskilt arbete, grupparbete, grupparbete med definierade roller (case-studies), grupparbete med studerande från andra skolor, externt arbete exempelvis i samarbete med industrier. (Om praktik, se nedan). Vid de olika formerna av grupparbete skall stor uppmärksamhet riktas på samarbetsformerna. Det kan vara lämpligt att på ett tidigt stadium av utbildningen speciellt lägga an på detta problem genom t. ex. övningar i gruppdynamik och diskussioner. Projekten ingår i kurssystemet och skall behandlas som övriga kurser i fråga om poäng- och betygssättning etc. Studerande från andra högskolor och universitet skall beredas tillfälle att delta i projektarbete. Åtgärder att få till stånd sådan samverkande träning bör vidtagas. Projekten skall genomföras inom en på förhand given ekonomisk ram. Det bestämda beloppet skall användas på sätt som de i projektet deltagande själva finner lämpligt. De medel som ställs till förfogande kan exempelvis användas för tillkallande av experter eller lärare i stödämnen på timarvode, demonstrationer, studiebesök etc. Över huvud taget skall projektdeltagarna ges stor frihet att själva välja lämpligt sätt att lösa den förelagda uppgiften.

Praktik Praktik före utbildningen är i allmänhet av tämligen begränsat värde för den specifika yrkesutbildningen. Praktikanten får ofta arbetsuppgifter av sådant slag, att praktiken upplevs som meningslös i förhållande till yrkesmålet. Något krav på praktik skall inte ställas för inträde på designhögskola, 201

men praktik skall ha visst meritvärde vid ansökan. Därvid skall inte enbart praktik inom yrkesområden, som har direkt anknytning till utbildningen värderas positivt. Yrkesarbete av vilket slag som helst skall ha meritvärde. Praktik utanför designers egentliga yrkesområden kallar de sakkunniga i det följande »social praktik». Som ovan framhållits skall studierna ha ett starkt inslag av praktiskt eller tillämpat arbete. Inom ramen för tillämpningsprojekten skall den studerande få erfarenheter av att arbeta med komplexa problem. Detta arbete kan i relativt stor utsträckning förväntas ske i grupper sammansatta av olika studerandekategorier eller i samarbete med organisationer etc. Detta utesluter inte att praktik i vedertagen mening skall kunna ingå i utbildningen i de fall förhållandena är sådana att praktiken är värdefull ur pedagogisk och/eller ekonomisk synpunkt. Med praktik förstås nedan tillämpad utbildning förlagd utanför skolan. Praktiken kan ses som studiebesök av fördjupad karaktär.

ett helt eller delar av ett läsår förlagd till yrkesskolor. Nödvändiga materialbearbetningskurser bör i framtiden ingå i det kursutbud, som ges inom designhögskolorna, till en del ingående i projekten under första läsåret. Då så bedöms fördelaktigt skall emellertid sådana kurser kunna förläggas till exempelvis yrkesskolor, eller verkstäder utanför utbildningsväsendets omedelbara tillsyn, och då i form av praktik. Detta kan vara nödvändigt t. ex. om designhögskolorna inte förfogar över verkstadsutrustning för en viss verksamhet, som en studerande är särskilt intresserad av. Det förutsätter dock, att skolan utövar kontroll över praktiken och att ett av skolan bestämt utbildningsprogram följes. Därigenom kan praktiken värderas i poäng och tillgodoräknas i examen.

I fråga om deltagande i produktutvecklingsarbete, dvs. praktik, som motsvarar de arbetsuppgifter en designer möter i förvärvslivet, skall den också kunna förläggas utanför skolan, även om denna del av utbildPraktik skall kunna förläggas till före- ningen främst skall ske inom ramen för tilltag och institutioner av skiftande karak- lämpningsprojekten. Liksom vad gäller verktär. Man kan förutsätta att den vanligen stadspraktiken, skall skolan i dessa fall öva sker vid företag eller branschorgan inom tillsyn över praktik och åsätta den ett vilka utvecklings- eller forskningsarbete be- poängvärde. drivs. Ingenting hindrar dock att praktiken Också social praktik kan vara av värde sker vid statliga och kommunala organ eloch skall därför kunna ingå i utbildningen. ler olika organisationer, om lämpliga arMed social praktik avses här erfarenheter betsuppgifter finns där. från områden som inte har direkt samband Praktiken bör ge kunskaper om produk- med designerns egen arbetssituation. Vid tion, distribution och/eller brukningsfunk- allt designarbete är det värdefullt att ha tion. Det sistnämnda slaget av praktik kan direkta erfarenheter av bruksituationen för tillhandahållas vid provningsanstalter, kondet objekt eller system arbetsuppgiften gälsumentinstitutet, provkök och liknande. ler. Även allmänna erfarenheter från likDet synes lämpligt att i detta sammannande situationer är av stort värde. Sådan hang skilja mellan tre typer av praktik, näm- praktik skall därför vara meriterande vid ligen verkstadspraktik, deltagande i produkt- intagningen till designhögskola. Men social utvecklingsarbete och social praktik. praktik skall också kunna ingå i utbildVerkstadspraktik är den form av praktik, ningen som del av projektstudierna. Sålunsom nu vanligen förekommer. Den är av- da kan det vara lämpligt att man vid arbetet sedd att ge manuell träning och förtrogenhet med en uppgift som gäller utformningen med verkstadsutrustning, men som ovan an- av en sjukhusmiljö under en tid arbetar tytts får praktikanten ofta uppgifter som är i sådan miljö. av begränsat värde för utbildningen. Som Praktikstudier skall vara poängberättiganframgår av avsnitt 3.5.4 har de studerande de och skall tillgodoräknas i examen i den vid konstfackskolan nu undervisning under omfattning som i varje enskilt fall och för

202 SOU 1970: 66

varje enskilt praktiktillfälle bestämmes av professor. Praktiken bör i regel vara av den arten, att den kan anses motsvara det poängtal som undervisningen vid skolan under motsvarande tidslängd normalt berättigar till. Exempelvis deltagande i ett produktutvecklingsarbete inom en industri kan mycket väl kunna tillgodoräknas den studerande med ett antal poäng, som motsvarar formella studier vid skolan under samma tid. Att praktik görs poängberättigande förutsätter att den studerande fått en noga definierad uppgift att lösa under praktiktiden, att praktiken leds och kontrolleras av skolan och att den studerande i någon form redovisar sina erfarenheter från praktiken för lärare och medstuderandc. Förekommande praktik förläggs till terminstid, men även praktik fullgjord under ferietid skall kunna tillgodoräknas den studerande i form av poäng. Permission skall kunna ges om en studerande önskar bryta de formella studierna vid skolan genom att praktisera en tid. Praktik i den form som skisserats ovan förutsätter ett väl utvecklat samarbete med näringslivet och samhälleliga institutioner såväl för uppläggningen av verksamheten i stort, som för utformningen av de enskilda projekten och praktikarbetena. Genom ett sådant samarbete utvecklas naturligt ett växelspel mellan å ena sidan skolan och å andra sidan samhälle och näringsliv. Därigenom erhåller parterna ömsesidig kännedom om de ständigt ändrade förutsättningarna för verksamheten inom och utanför skolan. Av vikt är att samarbetet inte utformas så att näringslivets dagsbehov blir normgivande.

Symposier Med symposier avser KUS koncentrerade perioder av föreläsningar och annan informationsgivning, studiebesök, diskussioner och grupparbeten etc. kring ett gemensamt tema. Studieformen kan vara mycket givande bl. a. därför att den underlättar sammandragandet av personer med intressanta kunSOU 1970: 66

skaper och synpunkter och därigenom verkar starkt aktiverande. Symposier bör anordnas vid designhögskolorna som del av den ordinarie schemalagda studietiden, varvid symposier kan ersätta annan schemalagd undervisning. Det är att märka, att symposierna är av särskilt värde för de studerande som deltar i planläggning och arrangemang. De som aktivt deltar i arbetsgrupperna skall därför kunna få tillgodoräkna sig sådant arbete som poängberättigande studietid.

Studiebesök och studieresor De sakkunniga har i avsnitt 7.3.6 föreslagit att studiebesök och studieresor skall ingå som ett integrerat led i undervisningen vid konsthögskolorna. Detta bör gälla även vid designhögskolorna. Skälen härför är i huvudsak desamma som åberopats i ovan nämnda avsnitt. Utbildningen bör vara i takt med utvecklingen utanför skolan och bidraga till att ge de studerande vidgad kringsyn. De studerande skall därför beredas tillfälle att studera tekniska och andra nyvinningar samt att komma i personlig kontakt med nydanare på av utbildningen berörda områden. Detta kan till stor del ske genom demonstrationer och liknande arrangemang på skolorna och genom att gästföreläsare inbjuds. Aktiviteterna på skolan måste emellertid av naturliga skäl kompletteras med besök på industrier och andra institutioner för att de studerande skall få närmare kännedom om hur tekniska och andra landvinningar tillämpas i praktiken. Ett annat skäl för besök på institutioner och andra miljöer är, att de studerande skall få tillfälle att närmare studera den omgivning produkterna är tänkta att användas i och vilka funktioner de skall fylla. Dessa besök kan till stor del antas komma att ske inom ramen för tillämpningsarbeten. Värdet av utrikes studieresor för designstuderande motsvarar det behov som föreligger vid konsthögskolor. Många av de områden som är intressanta och givande kan bäst studeras utanför Sverige. Antalet studie-

resor för de studerande vid designhögskolorna bör alltså beräknas enligt samma grunder som föreslagits för konsthögskolorna. De sakkunniga förordar med hänvisning till vad som ovan anförts att designhögskolorna i likhet med konsthögskolorna tilldelas ett särskilt anslag för studiebesök och studieresor att disponera på så sätt som anses lämpligt. Detta anslag bör baseras på att kostnaden per ordinarie studerande och läsår uppgår till 1 400 kronor, varav 1 000 kronor beräknats täcka kostnaderna för studieresor till utlandet.

8.3.10 Normalstudievägar Inledning De studerande skall kunna välja beståndsdelarna i utbildningen ur designhögskolornas utbud av kurser och från andra utbildningsinstitutioner. Som generell studierådgivning och som underlag för bl. a. schemaläggning skall ett antal normalstudievägar konstrueras. Det följande skall utgöra ledning vid utformningen av normalstudievägarna. 1. Studierna skall utveckla förmågan att identifiera underliggande värderingar i yrkesverksamheten och i tillgänglig information m. m., samt förmågan att överblicka värderingarnas samhälleliga konsekvenser (se även avsnitt 2.2.5,Generella mål för utbildningen). 2. Studierna skall ge kunskaper och färdigheter som kan tillämpas med en hög grad av allmängiltighet. De studerande skall få erfarenhet av användning av generella metoder för problemlösning på olika områden. Stor vikt skall därvid också läggas vid utveckling av förmågan till bred och djupgående analys av funktioner, liksom av förmågan att självständigt värdera eget ar< betsresultat. 3. De generella kunskaperna skall kompletteras med de kunskaper som är nödvändiga för att väl kunna behärska något av huvudområdena inom design. 4. Normalstudievägarna skall ge möjlighet att välja grad av specialisering genom

att återkommande presentera alternativa kurser. Detta sker lättast i projektkurserna där skolorna samtidigt kan genomföra flera olika projekt inom varje huvudområde. Dessa projektkurser kommer, som tidigare framgått, att även förmedla en stor del av informationen. Genom strängt enhetliga val inom ett mindre område kan därigenom en förhållandevis snäv specialisering göras. En stor spridning ger på motsvarande sätt lägre specialiseringsgrad. Önskvärdheten av att normalstudievägarnas utbildningar görs allmängiltiga har betonats av KUS. Det innebär inte att designhögskolorna skall utbilda designers som förhoppningsvis skall behärska alla designområden lika bra. Men generell arbetsmetodik och till stora delar gemensamma studier för alla normalstudievägarna skall skapa en utbildning som inte blir helt branschbunden. Utbildningen skall därför i stora delar vara gemensam för de olika normalstudievägarna. Samtliga normalstudievägar bör innehålla tillämpningsövningar som rör produktproblem, informationsproblem samt miljö- och systemproblem. Utöver de tillämpade studierna byggs normalstudievägarna upp av delar som hämtas från den stödjande undervisningens ämnesblock. Också här kommer de studerande inom olika normalstudievägar att få en delvis gemensam undervisning. Differentieringen mellan de olika normalstudievägarna skall ske genom att projektarbeten väljs med tyngdpunkt på olika områden och genom att vägarna innehåller olika mycket av olika ämnen från den stödjande undervisningen. Alla ämnen ingår heller inte i samtliga normalstudievägar. Vidare kommer en del av ämnesrubrikerna att stå för olika innehåll för skilda normalstudievägar. Detta gäller t. ex. konstruktions- och produktionsstudierna, som till stora delar skiljer sig åt beroende på om de är inriktade på textila produkter, mekaniska produkter eller informationsdesign. De sakkunniga föreslår att tre normalstudievägar inrättas vid designhögskolan i Stockholm och två vid övriga designhögskolor. Dessa normalstudievägar är produktdeSOU 1970: 66

sign, informationsdesign och närmiljödesign. De två förstnämnda skall utöver en allmänt orienterad studiegång inom området också innehålla en mer specialiserad. Den normalstudieväg som inte skall inrättas vid designhögskolorna utanför Stockholm är närmiljödesign. Det sammanhänger med att de sakkunniga föreslår att utbildningen av närmiljöarkitekter (inredningsarkitekter) förläggs till Chalmers tekniska högskola i Göteborg och den tekniska fakulteten vid Lunds universitet (se avsnitt 4.3.5). De sakkunniga vill i detta sammanhang åter betona att utbildningen vid samtliga designhögskolor måste innehålla möjligheter till studium av de miljöer i vilka de studerade produkterna avses ingå. Utan ett sådant studium av produkter insatta i ett större sammanhang kan inte några tillfredsställande resultat uppnås. Det är nödvändigt att lärar- och andra resurser finns för att möjliggöra miljö- och systemstudier även vid de designhögskolor där en särskild normalstudieväg för närmiljödesign inte inrättas. Detta krav kan tillmötesgås inom ramen för den organisation av verksamheten som KUS föreslår. Vidare förutsätts samarbete med tekniska högskolor. Samtliga de normalstudievägar som ovan föreslagits skall ha en omfattning motsvarande 120 poäng och med normal studietakt klaras på tre år (se avsnitt 8.3.11). Ingenting hindrar dock att, om en relevant målbeskrivning gör detta naturligt, andra normalstudievägar konstrueras med lägre poängsumma. Detta kan bli tänkbart om designhögskolorna visar sig attrahera stora grupper av studerande med annan högskoleutbildning. Även fortbildningen vid designhögskolorna kan delvis tänkas böra utformas som normalstudievägar. Dessa bör givetvis bli kortare än de normalstudievägar som i första hand är tänkta för ordinarie studerande. Två sådana kortare normalstudievägar speciellt avsedda för fortbildning kan redan nu förutses bli aktuella i framtiden. Den första av dessa bägge vägar avser studier i designadministration avsedd dels för exempelvis ingenjörer och ekonomer, SOU 1970: 66

dels för färdigutbildade designers. Utbildningen skall bestå av tillämpade övningar, individuellt kompletterade med de kunskaper och erfarenheter som saknas. Designers kan kombinera med studier i t. ex. ekonomi och administration på universitet. Övriga deltagare i fortbildning kan komplettera bl. a. design genom deltagande även i andra av designhögskolans kurser. Den andra av normalstudievägarna på fortbildningsnivå skulle gälla design inriktad på behov i tekniskt och ekonomiskt underutvecklade länder. De teoretiska studierna kan bestå av socialantropologi, ekonomisk geografi, tekniska och ekonomiska produktionsförhållanden etc. Utbildningen kan förslagsvis utformas i samarbete med styrelsen för internationell utveckling (SIDA) och andra organ med verksamhet inom denna sektor och kan inriktas i första hand på pedagogisk verksamhet i dessa länder, och i andra hand på produkter och systemutveckling. Dessa normalstudievägar kan lämpligen utformas närmare efter skolornas start. Det kan dock vara lämpligt att redan från början knyta sådana lärare till skolorna, som kan förbereda denna utveckling. Nedan behandlas normalstudievägarna produktdesign, informationsdesign och närmiljödesign. Vilka ämnen som skall ingå i resp. normalstudieväg framgår av förslaget till timplan i avsnitt 8.3.16.

Produktdesign Begreppet produkt skall här fattas i snävare mening än i de allmänna avsnitten om design. Med produkt avses här objekt av i princip mobil karaktär som t. ex. bruksföremål, kläder, redskap, maskiner och fordon, men även föremål e t c , som i ett mera komplett program skall fungera tillsammans, t. ex. trafik, gatubelysning, skyltar, text m. m., innefattas i begreppet. Inom denna normalstudieväg skall två huvudvarianter ingå. Produktområdet är som framgått mycket omfattande och det torde inte vara möjligt att uppnå en tillräckligt inträngande kännedom om hela detta

fält. Gränsdragningen blir inte skarp utan tar sig uttryck i olika tidsomfång och inriktningar i vissa ämnen samt olika tyngdpunkter vid val av problemställningar i projektstudierna. De bägge varianterna benämnes produktdesign 1 med en allmän inriktning, samt produktdesign 2 med inriktning på kläddesign och motsvarande utensilier samt bruksföremål. En ytterligare specialisering kan uppnås bl. a. genom val av tillämpningsarbeten.

Informationsdesign För detta område har olika benämningar diskuterats. En vanlig benämning är visuell kommunikation. Från många håll framhålls emellertid att denna benämning är för snäv och lätt kan missförstås, varför man hellre talar om verbal-visuell kommunikation eller audiovisuell kommunikation. Dessa benämningar synes dock mycket omständliga. En ytterligare benämning är grafisk design, som KUS föreslagit som ett fördjupningsområde vid formhögskolorna. Denna beteckning är dock ganska begränsad till grafisk framställning, vilket är relevant för den utbildning, som ges vid formhögskolorna. Inom designhögskolorna omfattar emellertid detta område även utställningar, film och liknande verksamhet. En annan alternativ benämning är kommunikationsdesign. KUS har funnit informationsdesign vara en lämplig benämning, som också ansluter väl till benämningen produktdesign. Visserligen kan hävdas att vid all design skall utformningen ha som syfte att informera om funktion, konstruktion, manövrering etc. Men denna information är dock i allmänhet inte huvudändamålet. I de under denna rubrik infattade verksamheterna är själva informationen huvudändamålet. Även denna normalstudieväg skall innehålla två varianter. Den första (informationsdesign 1) skall vara inriktad på visuella aspekter på allmän informations- och utställningsverksamhet medan den andra (informationsdesign 2) skall vara specialiserad på grafisk design.

206 Närmiljödesign Normalstudievägen för närmiljödesign skall ges en inriktning som svarar mot närmiljögestaltningens arbetsområde, som det är beskrivet i avsnitt 4.3.5. Det innebär bl. a., att denna normalstudieväg skall innehålla omfattande delar av produktdesign, funktionsstudier och studier av den fysiska planeringens förutsättningar. Det kan ifrågasättas om benämningen närmiljödesign är den lämpligaste, men denna beteckning ansluter till övriga normalstudievägars benämningar, vilket är en fördel. Beteckningen miljödesign synes ha den nackdelen att ordet miljö fattas i för vid mening. Att kalla ifrågavarande studieinriktning för normalstudieväg för möbel- och inredningsarkitekter - vilken mera ansluter till benämningen för motsvarande utbildning idag - synes alltför omständligt och ger dessutom inte en helt täckande föreställning om utbildningsområdet ifråga. De sakkunniga har därför valt benämningen närmiljödesign för den tredje normalstudievägen. Närmiljö är ett begrepp som redan används inom vissa av arkitektutbildningens områden då det gäller forskning. De sakkunniga vill i detta sammanhang också hänvisa till vad de anfört om benämningen närmiljöarkitekt i kapitel 4. Inom normalstudievägen närmiljödesign inrättas inga varianter. 8.3.11 Poängsystem Designhögskolornas kurser värderas i poäng enligt samma grunder som gäller vid universiteten. Kurserna poängsätts således på grundval av normalstudietiden för respektive kurs, varvid ett läsårs studier motsvarar 40 poäng. Den studerande tillgodoräknas motsvarande poäng efter fullgjord kurs. Fullgjorda kurser registreras efter hand i studiebok, på samma sätt som i tentamensbok vid universiteten. Också kurser som ges vid andra utbildningsinstitutioner, t. ex. universitet, konsthögskolor, tekniska högskolor och folkbildningsorganisationer, skall poängsättas i den SOU 1970: 66

mån de skall kunna tillgodoräknas i examen vid designhögskola. Fullgjorda studier motsvarande 120 poäng inklusive godkänt examensarbete berättigar till examen (se avsnitt 8.3.14).

8.3.12 Tentamina och betyg Tentamina i muntlig eller skriftlig form skall ske i de ämnen där kunskapskontroll är meningsfull och kan göras med tillfredsställande grad av objektivitet. Det innebär att tentamina skall ske i vissa av de ämnen som ingår i den stödjande undervisningen. Däremot skall några tentamina inte ske i fråga om de studier som bedrivs inom ramen för tillämpningsprojekten. Det är här inte möjligt att genom tentamina eller på annat sätt finna en tillfredsställande form att betygsätta de studerandes prestationer. Betygssättning skulle möta samma svårigheter, som tidigare anförts i fråga om studierna inom konsthögskolorna. Dessutom är projekten upplagda så, att lagarbete förekommer i stor utsträckning, vilket ytterligare försvårar värdering av individuella prestationer. Bedömning skall därför inte göras i form av betyg utan i en fri diskussion mellan lärarna och de studerande. Ett undantag skall dock göras för examensarbetena, som i de flesta fall kan antagas fullgöras som projekt. Dessa skall bedömas som godkända resp. inte godkända. I de fall tentamina förekommer skall tentamensprestationen bedömas som godkänd eller inte godkänd. Någon ytterligare kvalitetsgradering skall inte göras. Den stödjande undervisningen bör vara underordnad det centrala i utbildningen, arbetet med konkreta uppgifter inom tillämpningsprojekten. Eftersom de senare inte lämpligen låter sig betygsättas, skulle en fingraderad betygskala avseende stödjande ämnen lätt kunna få en övervärderad betydelse och skulle heller inte bidraga till att ge en mer belysande bild av den studerandes kapacitet som designer. Då tentamen godkänts skall kurs förenad med tentamen anses vara fullgjord och poäng för kursen tillgodoräknas den studeSOU 1970: 66

rande. Examensarbeten skall bedömas enligt samma grunder som för kurser med formell kunskapskontroll i form av tentamen. Även för examensarbeten skall således endast användas omdömena godkänd resp. inte godkänd. I samband med att examensarbeten diskuteras av lärare och studerande synes det lämpligt att opponenter utses bland de studerande och att de, som färdigställt arbetet »försvarar» detta på ungefär samma sätt som tillämpas vid behandlingen av seminarieuppsatser vid universiteten. Genom att viss kunskapskontroll göres kan lärare och den studerande bättre bedöma om den studerande är i behov av stödundervisning. KUS vill emellertid i detta sammanhang betona, att utbildningen även i övrigt är så upplagd, att de studerande själva kommer att ha goda möjligheter att bedöma sin framgång i studierna. Genom till kurserna knutna skriftliga och/ eller muntliga redogörelser och uppgifter, diskussioner, tillämpningsövningar, tentamina m. m. kan den studerande själv göra klart för sig om han uppnått de uppsatta målen. Den målbeskrivning, som görs för varje kurs, skall vara så formulerad, att den i så stor utsträckning som möjligt ger ett stöd vid studiernas genomförande och underlättar en bedömning av uppnådda studieresultat.

8.3.13 Närvarokrav I princip skall ordinarie studerande fullgöra undervisning motsvarande 40 poäng per läsår. Som fullgjord räknas kurs då i förekommande fall godkänd tentamen genomgåtts. Kurser, i vilka tentamen inte förekommer, anses fullgjorda om den studerande varit närvarande i en utsträckning som bedöms tillräcklig eller på annat sätt manifesterat motsvarande studieinsats. Närvaro vid undervisningen läggs till grund för utfärdande av studieintyg för erhållande av studiemedel. Som framhållits ovan kommer deltagande i undervisningen att underlätta för den studerande att bedöma sin framgång i stu-

dierna. Den motivation att delta i den stödjande undervisningen som projektarbetena kontinuerligt kommer att ge och möjligheten att byta ut kurser som av någon anledning upplevs som omotiverade, kommer med all sannolikhet att leda till, att de studerande allvarligt strävar efter att nå de uppsatta målen genom deltagande i undervisningen. I den mån de har svårigheter att göra detta skall stödundervisning kunna sättas in (se avsnitt 8.3.5). Om en studerande genomgående enligt lärarens bedömning brister i uppfyllelse av målsättningen bör skolan vidta de stödjande åtgärder, som är lämpligast i det enskilda fallet. Vid framkommen studieolämplighet inom designhögskolans utbildningsområden bör yrkesvägledande åtgärder sättas in för att ge annat utbildningsalternativ. Avsteg från närvarokravet skall kunna göras efter individuella avtal mellan lärare och studerande för delar som i huvudsak innebär informationsförmedling, dvs. föreläsningar o. d. eller enskilt arbete eller praktik. Under projekten är det också naturligt att närvarokravet begränsas i huvudsak till gemensamma diskussioner, genomgångar etc.

8.3.14 Examination De sakkunniga har övervägt att göra utbildningen vid designhögskolorna examenslös. Vissa fördelar skulle vara förenade härmed. Många studerande kan, redan långt innan de har formella meriter att avlägga examen, mycket väl reellt ha uppnått motsvarande kvalifikationer genom tidigare yrkeserfarenheter eller studier vid annan utbildningsinstitution. En examensfri utbildning kan alltså antagas bli mer öppen än en som leder till examen såtillvida, att den förra lämnar mer utrymme för variationer i utbildningstiden vid skolan. De sakkunniga har emellertid stannat för att förorda att examen skall kunna avläggas vid designhögskola. Det kan vara av visst intresse för de mottagande parterna på arbetsmarknaden att examen avläggs även om anställning också i detta fall kan grundas på avlämnade arbetsprov, exempel-

vis färdigställda inom ramen för projektarbetena. Genom att studierna kan leda till examen ges utbildningen också en viss stadga. För att vara berättigad till examen erfordras att kurser motsvarande 120 poäng fullföljts. Dessutom skall ett godkänt examensarbete ha färdigställts. Detta arbete skall emellertid göras inom ramen för de 120 poängen, företrädesvis inom projekten. De sakkunniga föreslår, att studerande, som avlagt examen vid designhögskola, benämnes designer DH. Examenshandlingarna skall innehålla en specifikation av de poängberättigande kurser etc. som ingår i examen. Som ovan framhållits skall kurser som ges utom designhögskola kunna inräknas i examen. Dock skall högst 40 poäng från annan utbildningsinstitution kunna ingå i examen vid designhögskola. Genom att de studerande äger stor frihet att själva kombinera sin examen med olika kurser vid eller utanför designhögskola kan examen vid designhögskola ges ciika inriktning. Detta är enligt de sakkunnigas mening ingen nackdel utan kan närmast jämföras med filosofie kandidatexamen som också kan grundas på studier inom vitt skilda områden. Frågan om examen utöver grundexamen skall kunna avläggas vid designhögskola bör avgöras i samband med de forskningsresurser som skall tilldelas designhögskolorna (se avsnitt 8.6).

8.3.15 Schemaläggningsprinciper Läsår Läsåret skall bestå av 270 dagar och indelas i två terminer. De sakkunnigas överväganden om läsårets längd, indelning Dch tidsmässiga förläggning redovisas i kapitel 5. Antal

undervisningstimmar

Enligt timplanen (avsnitt 8.3.16) omfattar varje normalstudieväg 2 700 timmar. Detta utgör i genomsnitt 25 timmar per vecka. SOU 1970 66

De sakkunnigas överväganden rörande antalet veckotimmar redovisas i kapitel 5. De studerandes arbete kan emellertid förutsättas bli betydligt mer omfattande än vad antalet veckotimmar anger. Lösningar av till undervisningen hörande arbetsuppgifter och inläsning av lärostoff äger rum också utanför den egentliga undervisningen. Vidare kan arbete inom projektgrupperna i relativt stor utsträckning ske utanför den för detta ändamål som undervisningstimmar avsatta tiden. Verkstäder och ateljéer skall vara tillgängliga för de studerande också utanför den schemabundna arbetstiden vid skolan. Periodindelning De studerande skall under hela studietiden få träning i att arbeta med omfattande tilllämpningsuppgifter (projekt) av varierande slag. Det är av vikt att möjligheter beredes att arbeta med dessa utan att tiden samtidigt upptas av annan schemabunden verksamhet. Den tillämpade undervisningen skall därför bedrivas i perioder fria från andra schemabundna studier. Detta innebär, att även de stödjande ämnena skall studeras i perioder, lämpligen av en enhetlig längd för att underlätta schemaläggning av de enskilda kurserna. Vissa perioder skall ägnas åt större symposier eller koncentrerade seminarieserier. De schemabundna studierna skall alltså byggas upp i perioder, som omväxlande omfattar stödjande undervisning och tillämpningsarbete. 8.3.16 Timplan I avsnitt 8.3.3 redovisas de sakkunnigas förslag till ämnen och ämnesblock vid designhögskolorna. Ett förslag till timplan för de olika normalstudievägarna redovisas i tabell på s. 210. 8.4

Studierådgivning

Tidigare har framhållits att de studerande skall ha ett stort mått av frihet i valet av kurser. De studerandes eget ansvar för planeringen och genomförandet av studierna SOU 1970: 66 14—014264

leder också till en generell träning i analys av studiemål och i beslutsfattande. Genom att fleratalet av de studerande vid designhögskolorna kan antagas ha genomgått formhögskola och därvid hunnit utveckla en tämligen realistisk uppfattning om sin begåvningsinriktning och utbildat relativt fast etablerade intressen kan förutsättningarna för ett system med fritt val av kurser bedömas vara mycket goda. Valfriheten ställer dock stora krav på generell och individuell studierådgivning vid skolan. Den generella form av studierådgivning som designhögskolan skall bjuda är normalstudievägarna. Till varje normalstudieväg fogas en beskrivning av de mål studievägen avses leda till, till exempel i fråga om yrkesområden och kompetensnivåer samt en bedömning av utkomstmöjligheterna. Som rådgivare i de valsituationer som kontinuerligt uppkommer skall de aktuella lärarna fungera. De studerande, som på grund av exempelvis särartad förutbildning, särartad studiesituation eller särartade utbildningsplaner inte önskar följa någon normalstudieväg skall av skolan tilldelas särskild, individuell, rådgivning. Därefter fastställer den studerande själv huvuddragen i sin totala studiegång samt den specifierade kurssammansättningen för ett läsår i taget. Ändring av studiegångens huvuddrag kan bli aktuell allteftersom studierna fortskrider och vidare erfarenheter vinns. Sådan ändring skall tilllåtas. För denna form av studierådgivning svarar rektor tillsammans med den eller de lärare på skolan, som har de erfarenheter, som bäst svarar mot de aktuella behoven. För dem, som väljer egna utbildningsvägar kommer studiesituationen att bli mer komplicerad än för de övriga. De kommer att få större svårigheter att planera in kurserna eftersom schemaläggningen måste ske efter normalstudievägarnas krav, och kommer sannolikt ofta också att bli mindre fast förankrade i en grupp av studerande. De rent studiekurativa åtgärderna har berörts i avsnitt 8.3.1. Vid varje designhögskola skall kurator finnas tillgänglig. 209

o

WO

CO

ON

O O ro

O

O m ro

l

° i o ON uo ON OO

C o O O O

O

o r-

*—' ( N o

ON OO

O O ro

o

O

wo

ro

ON OO

I/O

C

s

O O O

"

o o ON

O O ro

O O

O m ro

o ON

N O « O N

O O O •"<

O O r^ cN

o

O

uo ro

ON 00

O O ro

ON

<S1

"2

cd

o

J5 3

o o

wo O O wo ( S CN <-< • *

O O O »O NO -sfr ( N co

O wo t~> co

m v i O O

O O "d" CN

I O 1 wo

O wo r - co

l o

|m

1 i/o

1 *-<

C o o c O O "-> o

o c

•O O O •*"! co "SJ- ° 0 > •-i

H

N

O

o

o

><o "o

T3 1 O O

z

o

•"I "-i

"-»1

i—

I/O

O WO

O O O

O O f~ <N

o

© © © w> CN • * co «-<

NO CO

o o

O

o ON

i/O w-> O

C o

1 O O wo 1 T t m r t

N

ON

O m ro

*"*

(S

>n >o c c

C o

oo

o o r^

o

m ro

-a

ON

v-, ( o Ci o N . O Oo ~^

O

O

C i/O

</o

m ro

^ H VO W0

o o

ON 00

O O ro

ON

KO

I I

l-l

I I

O

ro

O m ro

O O O

**

I/O

UO ON

00 O O r~<N ed

S S

3 uO

o

:c3

M

</>

Ö

60 :0 JQ

E2

G

•O

x. cd u -^ o oo o

i 210

|l

O Kg

o c •* o

O

a £

•G oo . V

2 S

^S

O <U 1

d

D

ö

C3 Q O O '•C :C0

•a-Ja • g l i « 3 * S 2 sä 22 ^

C— 3

Q g

:0 cd cd ^ G 60 .(I'D Ö

o o 5 M

S-O »

»CO

-3 - O <« . 5 60 y o o

*"

<g

! s.s "ÄS C »1 t i Q. 1 2 ^ S

3'S3£Q £ £ 5 3 & .O . «

t c <u 4) O

,IH

-° ^oP «L , Ä H

^1221^

1*1^ c o

*> -Si ej

-C v, Q >3 bo

co C 60 O O <0 Dj oo oo C C O O .5* J*! M 3 3 3 1 3 T 3 "O O O O

e S

§ 5

•g

ö,&Hfefe

K

SOU 1970: 66

8.5 Fortbildning Den tekniska utvecklingen ställer ständigt nya krav på yrkesutövarna även inom designområdet. Det tillhör designhögskolans uppgifter att noga följa denna utveckling och att samla och sprida information om nya tekniker och möjligheter genom skrifter, seminarier och annan undervisning. Designhögskolan skall fungera som ett centrum från vilket nya impulser skall strömma ut till dem som är verksamma inom designens område. I denna verksamhet kommer fortbildning och vidareutbildning av redan yrkesverksamma designers in som ett naturligt led, och liksom vid konsthögskolorna skall sådan undervisning inta en framträdande plats. Avsikten med fortbildningen vid designhögskolorna ansluter nära till motiven för motsvarande verksamhet vid konsthögskolorna. Den skall ge designern information om och möjlighet att pröva nya tekniker, arbetsmetoder och material samt att ge orientering i idédebatten. Den skall också innehålla möjligheter till ett fördjupat studium, t. ex. genom deltagande i seminarier. Till en del kan fortbildningen ses som omskolning. En värdefull del i verksamheten är också de stimulerande kollegiala kontakter och utbyte av erfarenheter som utvecklas i samband med denna utbildning. Skolan bör vara en levande träffpunkt för designers av olika generationer. Det är av vikt att här framhålla, att fortbildningen inte endast är något, som äldre designers drar fördel av. I själva verket kommer hela skolan att genom deras närvaro få ett värdefullt tillskott i miljön genom de kontakter mellan olika generationer som kommer till stånd, och genom att etablerade designers kan dela med sig av sina erfarenheter. Fortbildningen skall vara av såväl teoretisk som praktisk art. Man kan räkna med att teoriundervisningen kommer att bli av speciellt intresse för personer, som redan är verksamma inom yrkeslivet. Behovet av sådan kompletterande teoretisk utbildning kommer sannolikt att vara speciellt accenSOU 1970: 66

tuerat under de första åren efter designhögskolornas inrättande, eftersom de personer som erhållit sin yrkesutbildning inom designområdet under nuvarande förhållanden i stor utsträckning saknar tillräckliga teoretiska kunskaper. De som avslutat sin utbildning enligt nuvarande förhållanden skall alltså ges möjlighet att komplettera utbildningen enligt det nya systemet. Självfallet kan också praktiskt orienterad fortbildning komma att bli eftersökt, men om skolan tillhandahåller relevant teoretisk information kan man antaga att yrkesverksamma designers som ett led i sitt ordinarie arbete bereds tillfälle att överföra nya rön i praktiska tillämpningar. I vissa fall kan dock en designer vilja pröva på material och produktionsmetoder som han inte har tillgång till i sitt arbete. Som framgår av avsnitt 8.3.2 skall man vid antagningen skilja mellan ordinarie studerande och specialstuderande, till vilka senare fortbildningsgruppen räknas. De, som genomgår fortbildning skall emellertid välja mellan samma kurser som de ordinarie studerande och delta i dessa gemensamt med de ordinarie studerande. I viss utsträckning torde det emellertid vara lämpligt att anordna kurser, speciellt avsedda för fortbildning. Två sådana kurser har berörts i avsnitt 8.3.10. Vissa av dem, som genomgår fortbildning, kan antas fortsätta sitt yrkesarbete parallellt med studierna. Detta underlättas av att undervisning i möjligaste utsträckning förläggs till kvällstid. 8.6 Forskning Designområdet är till stora områden försummat ur forskningssynpunkt. Den forskning som bedrivs är i regel tekniskt orienterad och är i första hand knuten till de tekniska högskolorna och industrin. Forskningen om bruksvaror i trängre mening är inte utvecklad och bedrivs inte systematiskt vid de institutioner, som handhar utbildning av designers. Det är angeläget att forskning inom vidare fält inom designområdet initieras i 211

framtiden och att sådan forskning bedrivs vid designhögskolorna. Dessa kan förväntas komma att förfoga över utrustning lämpad härför och få tillgång till lärare med forskningsinriktning eller för högre undervisning och forskning. Tre huvudområden för designforskning kan urskiljas: produktdesignområdet, den visuella informationens område och närmiljögestaltningens område. Dessa områden överensstämmer i huvudsak med de normalstudievägar som tidigare behandlats. De inom design aktuella forskningsområdena torde i första hand vara av sådan art, att de naturligen leder till samverkan över olika fackgränser, vilket är önskvärt även ur utbildningssynpunkt. Designerns roll som samordnare av olika specialistinsatser kräver att han även tränas i samarbete då det gäller forskning. Det viktigaste forskningsfältet inom design synes sammanhänga med bruksvarornas funktioner. Inom detta fält har man anledning studera dels rent praktisk funktion relaterad till människans anatomi, dels också psykologisk forskning med tonvikt på perception och därav betingade reaktioner och beteenden. I samband med detta kommer även den visuella kommunikationens hela problematik att bli föremål för vetenskaplig analys. Forskningen inom dessa områden bör lämpligen sammanknytas med pågående forskning inom den grafiska industrin och färgforskningen. Perceptionsforskningen berör alla våra sinnesområden och de stimuli, som ger upphov till våra perceptioner. Ett område som synes mer angeläget än någonsin att studera är bullerskydd. Till den auditiva perceptionens problem hör inte bara att åstadkomma ljudisolering av bullrande och på annat sätt akustiskt störande maskiner, redskap och kommunikationsmedel utan även att söka medverka till konstruktiva lösningar som i sig är så beskaffade, att störningar elimineras. De taktila problemen och dess samordnande med det visuella området är ett forskningsområde som torde bli mer och mer angeläget allt efter som människan för212

sätts i nya situationer med allt större krav på reaktionssnabbhet och samordning av samtidiga rörelser och perceptioner. Att i miljöer och under omständigheter, som vi i dag inte är bekanta med, kunna utföra arbeten bestående i handhavande av manöverorgan och avläsning och kontroll av instrument, kan kräva träning av reaktionsförmågan men också ställa krav på utformning av de detaljer m. m., som denna speciella miljö utrustas med och där visuella och taktila samordningsfrågor är av stor betydelse. Det proprioseptiva området, som har att göra med våra musklers, senors och leders samverkan och de perceptioner vi därigenom får av karaktären hårt, mjukt, av markens beskaffenhet och snöns konsistens under skidorna, fåtöljens bekvämlighet m. m. är också ett viktigt fält för forskning. Tillsammans ger oss alla dessa olika sinnesområden, de visuella, de auditiva, de taktila och proprioseptiva den totala kinestetiska sinnesförnimmelse, som ger besked om vår kropps spatiala beteende och omgivningens beskaffenhet. Alla dessa områden, relaterade till de olika situationer i vilka vi har behov av att begagna föremål som ingår i vår totalmiljö, måste studeras, analyseras och kritiskt granskas för att ge programunderlag för designerns arbete. Fundamentalt för designarbete är forskning av ovan nämnt slag. Sådan forskning bör beredas plats vid designhögskolorna och utföras i samarbete med psykologisk och annan beteendevetenskaplig expertis. I ett andra skikt ligger den tekniska forskningen som både rör material och konstruktion. Här är det naturligt, att designern arbetar tillsammans med tekniker och konstruktörer och framlägger programkrav, som kan ställas utifrån de praktiska och psykologiska funktionsstudiernas resultat. Ett tredje område vari designerns medverkan kan tänkas få betydelse är distributionen. De krav på varan som uppställes ur funktionell och teknisk synpunkt kan stundom ur ren distributions-, transport- och lagringssynpunkt vara motstridande. Det gäller att även här studera, analysera och kritiskt värdera de faktorer, som måste få SOU 1970: 66

göra sig gällande i programhänseende. Av vad som sagts framgår, att redan inom produktdesignområdet och inom det visuella kommunikationsområdet finns ett stort fält för forskning som har att göra med miljöns olika delar. Ser man på det totala miljögestaltandet som närmast berör arkitektens, stads- och landskapsplanerarens hittillsvarande område och som innebär planering, sammanställning och samkomponering av miljökomponenter till helheter, öppnar sig ett stort forskningsområde. Även här kan designern ingå i ett team av gestaltare, planerare, tekniker och specialister av olika slag inom beteende- och andra vetenskaper. Inom alla de nämnda tre områdena kan det vara aktuellt att knyta kontakter med kreativitetsforskningens företrädare, pedagoger, sociologer, psykologer etc. Nedan berörs de tre huvudområdena för designforskning något ytterligare. 8.6.1 Produktdesign Produktdesignområdet bör kunna tolkas såsom omfattande hela det fält av föremål, som inte är fast knutet till en bestämd miljö. Området bör sålunda täcka även produkter inom såväl transport- som klädesvarugrupper och berör härigenom såväl lättare som tyngre industri, både mjuka och hårda material. De i husbyggandet ingående industriellt tillverkade byggdelarna, enheterna eller komponenterna, med vilkas hjälp större helheter samkomponeras i totalmiljöns större skala, måste också anses höra till området för forskning i produktdesign och härigenom skapas naturligen ett samspel mellan den forskning inom den industriella produktionen, som rör statens råd för byggnadsforskning och det nedan föreslagna statens råd för designforskning (se avsnitt 8.6.4). Gränsområdena som härigenom kan lokaliseras och bedömas från dessa båda sidor riskerar då inte att bli bortglömda. 8.6.2 Visuell information Inom området visuell information bör forskning etableras i samarbete med den graSOU 1970: 66

fiska industrin och dess befintliga utbildnings- och forskningsorgan samt med färgforskningens representanter. Härmed menas inte i första hand industri som tillverkar färg, utan de organ, som arbetar med färgstandardisering, säkerhetsfrågor och liknande. Försvarets forskningsanstalt (FOA), Svenskt Färgcentrum och inte minst universitetens psykologiska institutioner, de tekniska högskolorna, trafiksäkerhetsverket och motororganisationerna är exempel på lämpliga samarbetsorgan men även handikapporganisationer och pedagogiska institutioner bör ha intresse av samverkan med specialister inom det visuella informationsområdet. Ljusforskning kan förläggas inom detta område men även inom de båda andra.

8.6.3 Miljögestaltning I samarbete med de forskningsorgan som redan är etablerade vid exempelvis arkitektursektionerna vid de tekniska högskolorna bör en hel del forskningsproblem kunna angripas, särskilt de områden mellan stadsplanerarnas och de byggnadsprojekterande arkitekternas fält som rör den yttre miljöns element i samband med gator, torg och trafikleder som har med säkerhet och trivsel att göra. Gränsområd3na häremellan kan också komma att kräva samarbete med de båda andra här ovan angivna forskningsområdenas företrädare.

8.6.4 Forskningsråd Även om det inte direkt kan anses ingå i de sakkunnigas uppdrag att föreslå åtgärder för medelsanskaffning till forskning och samordning härav har ändå denna fråga ansetts så viktig att den kortfattat berörs nedan. Med tanke på att byggnadsforskningen såväl som den samhällsvetenskapliga och beteendevetenskapliga forskningen och den humanistiska forskningen m. fl. redan har särskilda organ för förvaltning, fördelning och samordning av forskningsanslag, kan det vara skäl att skapa medelsförvaltande fonder och överbryggande organ eller råd 213

för den forskning inom designområdet, som kommer att initieras och ske i samband med designerutbildningen. Detta råd, förslagsvis benämnt statens råd för designforskning (SRD), borde ha en samlande överblick inom de för samhället mest betydelsefulla avsnitten. Inrättandet av detta statens råd för designforskning skulle innebära att många av de randproblem som naturvårdsverket och närproblem som Konsumentrådet, Svenska slöjdföreningen, Sveriges Industriförbund, Kooperativa förbundet, Landsorganisationen, Svenska arbetsgivareföreningen m. fl. har anledning ägna uppmärksamhet, skulle få en samordnande planering och beredning i fråga om forskningsärenden och härtill hörande fonder. Verksamheten vid statens råd för designforskning borde också ses som en motsvarighet till vad Akademien för de fria konsterna av hävd har till uppgift inom sitt område. Vid inrättandet av designhögskolor i landet kommer det sannolikt att visa sig att ett samordnande organ för forskning kan bidra till en bättre och snabbare start härav och en önskvärd arbetsfördelning mellan de olika skolorna. Att planera och arbeta med stipendiefrågor och liknande inom designområdet borde också kunna hänföras till rådets uppgifter.

8.7 Inre organisation 8.7.1 Inledning Verksamheten vid designhögskolorna innebär undervisning och forskning. Arbetet bör organiseras så, att förnyelse av utbildningens innehåll och uppläggning kan komma till stånd i takt med ändrade behov och pedagogiska nyvinningar. Organisationsformen bör därför medge frihet för olika organ inom skolan att inom vida ramar besluta om förändringar. Det är dock väsentligt, att erfarenheter samlas under några år efter skolans inrättande innan mer avsevärda ändringar genomföres i dess organisation. I annat fall går man miste om värdet av arbetsro i ett känsligt uppbyggnadsskede.

214 Även skolornas yttre organisatoriska form bör göras till föremål för en kontinuerlig utvärdering och förbättring. Designhögskolorna bör ges en sådan organisation, att den nödvändiga samordningen mellan skolans olika utbildningsområden och mellan stödjande undervisning och tilllämpningsstudier kommer till stånd. Vidare skall den underlätta samordning med andra utbildningsinstitutioner med näraliggande utbildningsområden. De beslutande organen på olika nivåer inom skolan bör vara präglade av en fördelning av ansvaret på alla kategorier inom skolan. Slutligen bör organisationen möjliggöra en öppenhet såväl i fråga om att för kortare tid knyta lärare till skolan, t. ex. för medverkan i kurs eller symposium, som i fråga om att ge studerande från andra skolor, yrkesverksamma och i mån av utrymme •även allmänhet, möjlighet att ta del i kurserna. De sakkunniga anser, att några särskilda avdelningar eller institutioner inte med nödvändighet skall inrättas vid designhögskolorna. Visserligen kommer de olika normalstudievägarna att automatiskt få en viss prägel av institutioner, eftersom dessa hålles samman av kombinationer av kurser, och av att till dessa knytes relativt sammanhållna grupper av studerande och lärare. Därigenom uppkommer också naturliga beslutsenheter som diskuterar och medverkar i planeringen av arbetet inom respektive normalstudieväg och ger förslag till nya åtgärder. Varje normalstudieväg är dock beroende av de andra genom att ett stort antal kurser är gemensamma och genom att varje normalstudieväg innehåller projektstudier över hela designfältet. Det är därför föga motiverat att arbeta med beteckningar som »avdelning», »institution», »fack» eller dylikt. Normalstudievägarna såväl på grundutbildningsnivån som på fortbildningsnivån bör ses som administrativa enheter och därför förses med egna beslutsorgan. De sakkunniga avstår emellertid från att här framlägga egna förslag i detta avseende. KUS förutsätter i stället, att sådana beslutsorgan SOU 1970: 66

med tiden naturligt växer fram inom varje skola. I detta sammanhang är givetvis verkstädernas ställning av betydelse. De bör ses som en samlad enhet och inte fördelas på olika normalstudievägar under vilka de direkt hör. De studerande bör i stället - oberoende av vald normalstudieväg - ha samma tillgång till och hemortsrätt på samtliga verkstäder. Men det är viktigt, att normalstudievägarnas beslutsorgan har inflytande över verkstäderna. Detta bör lämpligen ske över de centrala beslutsorganen. Eventuellt kan det vara en fördel att verkstäderna samordnas även på en lägre besluts- och planläggningsnivå, t. ex. ett verkstadsråd, som arbetar enligt de riktlinjer utbildningsnämnden beslutat. Den högsta ledningen för designhögskolan utövas - som anförts i avsnitt 4.6 - av styrelsen och utbildningsnämnden. Den omedelbara ledningen för skolan under dessa organ handhaves av rektor, som assisteras av en studierektor (en av professorerna eller lektorerna). För varje normalstudieväg har en professor det omedelbara ansvaret. Ansvaret för intagningen till designhögskolan åvilar en särskild intagningsnämnd,

vars sammansättning och närmare uppgifter beskrives i avsnitt 10.6. Inom varje skola kan dessutom inrättas andra organ av typ lärarkollegium, lärarråd osv. Sådana organ skall emellertid enligt de sakkunnigas mening inte institutionaliseras, utan varje skola skall själv avgöra om man vill inrätta ytterligare organ samt dessas benämning, befogenheter, uppgifter och sammansättning. En särställning i detta avseende intas av företagsnämnden, som skall finnas om skolan beslutar det eller de vid skolan representerade personalorganisationerna begär det. (Kungl. Maj:ts kungörelse den 29 mars 1968 om företagsnämnder m. m. inom statsförvaltningen. SFS nr 104 år 1968.)

8.7.2 Personal KUS föreslår, att designhögskolornas personal får nedan angivna omfattning. Vid samtliga designhögskolor tillkommer utöver den personal, som föreslås i nedan stående förteckning, även tillfällig lärarpersonal och deltidsanställd teknikerpersonal enligt vad som närmare redovisas i de följande avsnitten. Antal tjänster vid designhögskolan i

Lön

Stockholm

Göteborg Lund/Malmö

1 Professorer Lektorer Amanuenser

Up 27 + avl.först. Up 27 Up 22 U 10—14

5 8% 20

4 13

4 5% 13

Teknikerpersonal Tekniker

Ap 13—15

8 Bibliotekspersonal Bibliotekarie Biblioteksbiträde

Ao24 Ae 9

1 Vt 1

Kanslipersonal Byrådirektör Kanslist Kansliskrivare Kontorsbiträde Telefonist

Ao28 Ao 17 Ao 11 Ae 9 Ae 9

1 1 5 2 1

1 1 4 2 1

1 1 4 2 1

Vaktmästarpersonal Expeditionsförman Vaktmästare

Ao 11 Ao9

1 3

1 3

1 3

Befattning Lärarpersonal Rektor

SOU 1970: 66

8.7.3 Lärarpersonalens uppgifter Utbildningens inriktning på generella metoder torde medföra, att lärarna inte skall vara hårt specialiserade utan kapabla att arbeta inom ett brett fält av material och produktionsprocesser. Detta utesluter inte att specialister av olika slag skall knytas som lärare till skolan, men dessa skall i första hand utnyttjas som gästföreläsare, ledare för specialkurser och deltagare i projekt, medan de fast anställda lärarna skall ha mångsidig erfarenhet. Professurerna bör därför benämnas professurer i design och inte i någon specialitet inom design. Av ovanstående följer också att lärarna i allmänhet inte skall knytas till någon viss normalstudieväg. De flesta lärarna skall i stället - med undantag av professorerna verka inom samtliga normalstudievägar vid skolan. Som ovan framhållits, skall lärarna delta både i undervisningens teoretiska och tillämpade delar, men ansvaret för respektive normalstudieväg fördelas på de olika professorerna. Genom att professurerna inte knytes till någon specialitet inom design kan lärarrekryteringen ske relativt fritt. Det förväntas dock att professorerna skall initiera och bedriva forskning inom design. Kompetenskraven bör garantera hög kompetens antingen i vetenskapligt eller konstnärligt avseende. De skall möjliggöra, att praktiskt utvecklingsarbete räknas som merit lika väl som akademisk grad. Det förutsattes, att skolan finner former för arbetsfördelningen i utbildningen. Man bör kunna anta, att en sådan arbetsfördelning mellan förefintliga lärarkrafter växer fram naturligt. Ytterst ansvarig för skolans pedagogiska verksamhet och för att utbildning ges enligt fastställda riktlinjer är rektor. Rektor Rektor förordnas av Kungl. Maj:t efter förord av designhögskolans styrelse för en tid av fem år. Förordnandet kan förnyas högst en gång. Rektor svarar för den konstnärliga, vetenskapliga, pedagogiska och administra216

tiva ledningen. Rektor verkställer av överordnade myndigheter och organ samt av skolans styrelse och utbildningsnämnd beslutade åtgärder. Till övriga uppgifter hör organisatoriska, representativa och i viss utsträckning personaladministrativa. Rektors undervisningsskyldighet föreslås omfatta ca 100 timmar per år i form av föreläsningar eller seminarieövningar, motsvarande hälften av den för professor nedan föreslagna undervisningsskyldigheten. Rektors arbetsuppgifter regleras närmare av den för designhögskolorna gällande stadgan (se stadgeförslag i bilaga 2). Studierektor Till studierektor förordnar designhögskolans styrelse på förslag av utbildningsnämnden en av skolans professorer eller lektorer. Förordnande som studierektor meddelas för ett år i sänder. Studierektor biträder rektor i alla ovan för rektor föreslagna uppgifter samt vikarierar för rektor under dennes tjänstledighet. Studierektor svarar vidare för detaljplanläggningen av designhögskolans kursprogram (schemaläggningen) efter direktiv av utbildningsnämnden. Professor eller lektor, som innehar förordnande som studierektor, föreslås få en med hälften nedsatt undervisningsskyldighet. Avlöningsförmånerna för sådan professor eller lektor torde även böra förstärkas. Studierektors arbetsuppgifter regleras närmare av stadgan (bilaga 2). Professorer Den omedelbara ledningen av forskningen och normalstudieväg inom ramen för den ordinarie utbildningen utövas av professor. För normalstudievägarna på fortbildningsnivå (avsnitt 8.3.10) föreslås inga särskilda professurer. KUS föreslår, att fem professurer i design inrättas vid designhögskolan i Stockholm. Vid designhögskolorna i Göteborg resp. Lund/Malmö föreslås fyra professurer vardera. Innehavarna av dessa tjänster skall som särskild uppgift ha att ansvara för arbetet inom följande normalstudievägar, SOU 1970: 66

nämligen produktdesign 1 (allmän variant), produktdesign 2 (icke-mekaniska produkter), informationsdesign 1 (allmän variant), informationsdesign 2 (grafisk design), närmiljödesign (endast vid designhögskolan i Stockholm). Dessa normalstudievägars närmare utformning framgår av avsnitt 8.3.10. Professor tillsättes genom ansökan eller efter kallelse. Professor förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av fem år. Förordnandet kan därefter förlängas med högst tre år. Vid tillsättning av professur avges förord dels av tre av samarbetsnämnden för form-, konst- och designhögskolorna särskilt utsedda sakkunniga, dels av designhögskolans styrelse, sedan utbildningsnämnden yttrat sig över de sökande. Professors undervisningsskyldighet föreslås omfatta ca 200 timmar per år i form av föreläsningar eller seminarieövningar. Vidare åligger det professor att bedriva forskning inom det område av design, som tjänsten omfattar, handleda de studerande inom ramen för tillämpningsarbetet (projekten) samt utarbeta eller medverka i utarbetande av läroböcker och kompendier, om lämpliga sådana saknas inom hans område av design. Som ovan framhållits föreslås vidare en av professorerna (eller lektorerna) förordnas som studierektor. Professors liksom lektors och övriga lärares uppgifter framgår närmare av stadgan (bilaga 2). Jämfört med förhållandena vid konstfackskolan, där huvudlärare förordnas för tio år, innebär de sakkunnigas förslag om avsevärt kortare förordnandeperioder för professorerna vid designhögskolorna en väsentlig förändring. De sakkunniga förutsätter, att härmed sammanhängande problem av social natur - t. ex. pensionsfrågan - löses genom förhandlingar med berörda personalorganisationer före inrättande av de föreslagna tjänsterna. Lektorer För den kvalificerade undervisningen i de SOU 1970: 66

olika ämnesblocken (se avsnitt 8.3.3) ansvarar närmast ett antal lektorer. Lektorstjänsternas antal blir olika beroende på skolornas studerandeantal p. g. a. olika timunderlag. Varje designhögskola föreslås få minst en lektorstjänst för vart och ett av följande ämnesblock, nämligen designteori, funktionsstudier, formstudier, informationsstudier, konstruktionsstudier. Härtill kommer ett särskilt lektorat i textil, som föreslås delas mellan konsthögskola och designhögskola på samma ort (se även avsnitt 7.7.1). Detta lektorat skall alltså vid designhögskolan betraktas som en halvtidstjänst. Lektor förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av fem år efter förord av skolans styrelse. Utbildningsnämnden skall yttra sig över de sökande. Förordnandet kan förlängas med högst tre år. Lektors undervisningsskyldighet föreslås omfatta 396 timmar per läsår (motsvarande universitetslektor). En av lektorerna föreslås som särskild uppgift ha att vara ordförande i ett utbildningsnämnden underställt särskilt organ för ledning av skolans verkstäder, verkstadsrådet (se avsnitt 8.7.4). Denne lektor bör därvid erhålla nedsatt undervisningsskyldighet. Som ovan framhållits föreslås vidare en av lektorerna (eller professorerna) förordnas som studierektor. Övriga lärare Designhögskolans övriga lärare utgöres av assistenter/amanuenser samt tillfällig lärarpersonal (företrädesvis specialister av olika slag för längre eller kortare kurser). Under perioderna för tillämpningsarbete skall de studerande ha tillgång till handledare. Förutom av professorer, lektorer och övriga lärare bör sådan handledning ges också av särskilda handledare på assistent/ amanuensnivå. Dessa assistenter/ amanuenser bör finnas tillgängliga hela tiden under de perioder som avsatts för tillämpningsarbete. En sådan tjänst bör beräknas för var217

je grupp om tolv studerande. Assistenter/amanuenser torde kunna rekryteras dels bland sådana studerande, som just avslutat eller i det närmaste avslutat sin utbildning vid designhögskola, dels bland yrkeserfarna designers. De sakkunniga förutsätter, att flertalet tjänster av ifrågavarande slag inrättas som amanuenstjänster (motsvarande förste amanuens vid universitet). Sådana befattningar är förenade med halv lön jämfört med assistenttjänster samt en tjänstgöringsskyldighet om 600 timmar per år, varav hälften utgör undervisning och hälften forskning och administrativt arbete. För assistent uppgår tjänstgöringsskyldigheten till 1 000 timmar per år. Assistenterna/amanuenserna knyts - i motsats till övriga lärare - mera direkt till normalstudievägarna och fullgör där vissa administrativa uppgifter inom ramen för sin tjänstgöringsskyldighet. De tjänstgör då vid normalstudievägarnas särskilda kansli (se avsnitt 8.7.6). Där så synes lämpligt, kan en av assistenterna/amanuenserna åläggas större administrativa arbetsuppgifter i fråga om normalstudievägens kursuppläggning, anskaffning av lärare osv. Assistent/amanuens förordnas av designhögskolans styrelse för ett år i sänder. Med ledning av timplanen (avsnitt 8.3.16) samt de olika ämnenas fördelning på olika undervisningsformer framräknas det totala lärartimtalet för designhögskolan. Sedan detta tal uppdelats på ovan angivna professurer, lektorat och assistent/amanuenstjänster, återstår en pott av »lösa» timmar. Dessa timmar fördelas enligt skolans eget bedömande allt efter växlande behov på särskilt anlitade tillfälliga lärarkrafter för speciella kurser, orienterande föreläsningar osv. Till denna pott av timmar (med utgångspunkt från timplanen) kommer också särskilda potter dels för stödundervisning (avsnitt 8.3.5), dels för fortbildning (avsnitt 8.5). Stora delar av särskilt den senare typen av undervisning torde visserligen kunna rymmas inom ramen för den ordinarie timplanen. Dock synes det lämpligt att som särskilt fortbildningsanslag dessutom avsätta

en bestämd summa, beräknad på ett fixerat timtal för fortbildning. Vid en sådan beräkning bör detta timtal i kostnadsavseende jämställas med de s. k. »lösa» timmarna.

8.7.4. Teknikerpersonal Designhögskolorna skall för undervisning och forskning förfoga över en verkstadsutrustning som motsvarar de aktuella tekniska resurser och arbetsmiljöer, som förekommer i yrkeslivet. På grund av den snabba tekniska utvecklingen synes det lämpligt att i viss utsträckning upprätta ett samarbete med industrier för att få tillgång till deras verkstäder. I vissa fall synes också samarbete med andra skolor, t. ex. yrkesskola och konsthögskola, kunna upprättas för gemensamt utnyttjande av verkstäder och verkstadspersonal. Dessutom bör förhyrningar i stället för inköp av maskiner kunna göras för att man därigenom lättare skall kunna förnya maskinparken. Även om det är av största vikt att skolans verkstadsresurser anpassas till förhållandena på de studerandes framtida arbetsplatser är det nödvändigt, att utbildningen också bereder möjligheter att föra den hantverkliga traditionen vidare. Enligt de sakkunnigas förslag skall den högre utbildningen inom det konsthantverkliga området till sin huvudsakliga del förläggas till konsthögskolorna, men det är nödvändigt att dylik utbildning också bedrivs vid designhögskolorna. Härvidlag erbjuder verkstäderna en möjlighet att ge utrymme för hantverkliga aktiviteter. De av KUS föreslagna verkstäder och laboratorier, som skall finnas vid varje designhögskola, återges i bilaga 3. Där finns också en kortare beskrivning av varje verkstad samt uppgift om yta. Samordningen och ledningen av verkstäderna torde enligt de sakkunnigas mening böra åvila ett särskilt organ, verkstadsrådet. Verkstadsrådet bör vara direkt underställt utbildningsnämnden. Det är väsentligt, att teknikerna ges en sådan ställning i detta verkstadsråd, att deras initiativförmåga utnyttjas. Samtidigt skall professorers och SOU 1970: 66

övriga lärares sakkunskap tillvaratas. En särskild ställning får härvidlag lärare i konstruktions- och produktionsstudier. De sakkunniga avstår emellertid från att här närmare gå in på sammansättningen av och arbetsuppgifterna för ett sådant verkstadsråd. Som ovan anförts (avsnitt 8.7.3) bör dock en av lektorerna som särskild uppgift ha att vara ordförande i detta verkstadsråd och därvidlag hålla kontakt med forskningen och med utvecklingen på det mekaniska området, med forskningsinstitut, med experter på olika områden där en stark utveckling sker - t. ex. på verktygsoch maskinsidan - samt på plast- och ytbehandlingsområdet. Han bör därvid erhålla nedsatt undervisningsskyldighet. För den omedelbara ledningen av verkstäderna ansvarar tekniker (Ap 13-15), i princip en för varje verkstad. Teknikerna i de mest använda verkstäderna bör vara heltidsanställda, medan deltidsanställd teknikerpersonal eller lärare svarar för ledningen av andra verkstäder. I åtskilliga fall är det lämpligt, att teknikerna dessutom leder speciella kurser i yrkesteknik, materialkännedom osv. Då antalet verkstäder och laboratorier, som KUS föreslår (bilaga 3) är relativt stort, kan inte heltidstjänster för tekniker inrättas för samtliga dessa verkstäder. Andra möjligheter står emellertid till buds. Dels kan vissa teknikertjänster på orter, där förutom designhögskola även formhögskola och/eller konsthögskola finns, delas mellan de olika högskolorna. Dels kan det för vissa mycket specialiserade teknikerbefattningar inte anses erforderligt med heltidstjänster, utan endast vissa bestämda arvodesbelopp för deltidsanställda tekniker. Slutligen bör vissa mycket specialiserade verkstäder kunna ledas av lärare, som delar sin tjänstgöring mellan verkstäder och undervisning. Här kommer i första hand tillfällig lärarpersonal i fråga (t. ex. timlärare på s. k. »lösa» timmar), men i undantagsfall kan även lärare med tjänst dessutom vara tekniker. Vad så beträffar de allmänna anställningsvillkoren i övrigt för teknikerpersonaSOU 1970: 66

len får de sakkunniga anföra följande. De sakkunnigas allmänna utgångspunkt vid utformningen av anställningsvillkoren för den personal, som direkt handhar utbildningen, har varit en önskan att tidsbegränsa tjänsterna. För den heltidsanställda teknikerpersonalen är detta av arbetsmarknadstekniska skäl mindre tillfredsställande. Det är dock tydligt, att nuvarande anställningsformer för tekniker ofta är otillfredsställande och försvårar deras personliga utvecklingsmöjligheter inom respektive yrkesområde. Flera av de sakkunnigas förslag kommer emellertid att medföra förbättringar i detta avseende. Sålunda kan t. ex. maskinparken genom förhyrningar i stället för inköp alltid hållas aktuell, vilket bör bidra till att underlätta, utveckla och inspirera teknikernas arbete. Genom att teknikerna vidare får ett stort personligt ansvar för verkstädernas utveckling och genom att de erhåller läraruppgifter uppnås en god kontakt med skolans övriga verksamhet. Kontinuerlig utbildning av teknikerna är vidare av stor betydelse. Mot bakgrund av vad ovan anförts framstår det klart, att de sakkunniga tillmäter teknikernas verksamhet vid designhögskolan mycket stor betydelse. På grund härav anser de sakkunniga, att tekniker - i likhet med professorer och övriga lärare - bör förordnas för begränsad tid. KUS föreslår, att tekniker förordnas för tre år med möjlighet till förlängning av förordnandet i ett i princip obegränsat antal treårsperioder. Tekniker förordnas av designhögskolans styrelse. KUS föreslår, att vid designhögskola inrättas följande heltidstjänster för tekniker. Tjänsterna bör placeras i lönegrad Ap 1315. 1 förrådsförvaltare (ansvarar för samtliga förråd, materialutlämning, handredskap m. m.) 1 förste fotograf 1 faktor 1 textiltryckare 1 vävare 1 metallhantverkare 1 snickare 219

1 modellbyggare. Vid designhögskola skall härutöver finnas följande teknikertjänster, som antingen kan delas med formhögskola och/eller konsthögskola på orten eller vara arvodestjänster på deltid efter utbildningsnämndens närmare bedömande, eller slutligen vara kombinerade tekniker- och lärartjänster. Då tjänsterna delas mellan flera skolor synes det lämpligt, att de knyts till den skola, dit största delen av tjänstgöringen är förlagd. Följande deltidstjänster för tekniker skall finnas: 1 filmtekniker 1 plasttekniker 1 färgtekniker 1 gipsgjutare 1 keramiker 1 textilingenjör 1 tillskärare 1 sömmerska 1 verkstadsingenjör. Härutöver skall skolan dessutom ha ekonomiska möjligheter att upphandla medverkan av tekniker för särskilda ändamål hos företag, industrier, speoiallaboratorier osv. Härigenom kan de mest kvalificerade krafterna på olika specialområden utnyttjas i utbildningen vid designhögskolan. För tillfällig medverkan av specialister i den direkta undervisningen finns dessutom särskilda medel avsatta inom ramen för de s. k. »lösa» timmarna.

8.7.5 Bibliotek För designhögskolorna är det av största betydelse, att lärarna och de studerande har tillgång till ett relativt omfattande bibliotek, eftersom detta kommer att inta en central plats i undervisningen. Biblioteket skall innehålla ett stort urval av de olika designområdenas facklitteratur såväl i referens- som i utlåningsexemplar. Flera uppsättningar av de olika kursernas särskilda kompendier och kurslitteratur skall finnas. Även tidskrifterna bör finnas tillgängliga i både referens- och utlåningsexemplar.

220 Biblioteket skall även fungera som skolans allmänna dokumentationscentral och handha bildsamlingar, diapositivbilder osv. som skall användas i undervisningen. Bibliotekets personal bör även vara lärare och studerande behjälpliga med framtagande och framställning av pedagogiskt material ur böcker och tidskrifter. Härvid kan samarbete lämpligen ske med skolans fotolaboratorium. Ansvaret för biblioteket åvilar en bibliotekarie (Ao 24), som delar sin tjänst mellan designhögskolas och konsthögskolas bibliotek. Bibliotekarie antages gemensamt av skolornas styrelser. För de löpande göromålen på biblioteket finns dessutom ett heltidsanställt biblioteksbiträde (Ae 9), som antages av skolans styrelse.

8.7.6 Kansli m. m. Centralt kansli Till rektors och studierektors förfogande skall vid varje designhögskola finnas ett centralt kansli, vars omedelbara ledning utövas av en byrådirektör (Ao 28). Till kansliets arbetsuppgifter hör bl. a. inskrivning av de studerande, matrikelföring av studerande och anställda, registrering av de studerandes studieresultat, diarieföring av inkommande och utgående handlingar, kamerala funktioner såsom löneuträkning, bokföring, kalkylering, anslagsberäkningar osv. Förutom av byrådirektören består det centrala kansliets personal av 1 kanslist Ao 17 3 kansliskrivare Ao 11 1 telefonist Ae 9 Byrådirektörens uppgifter omfattar bl. a. att leda arbetet på det centrala kansliet och vaktmästarexpeditionen, ha visst överinseende över normalstudievägarnas kansli, tolka och tillämpa avtal, författningar o. d. beträffande avlönings- och personalfrågor, utarbeta underlag för skolans årliga anslagsframställning samt vara sekreterare i skolans styrelse och utbildningsnämnd. Kanslisten svarar bl. a. för diarieföring, SOU 1970: 66

det löpande bokförings- och lönearbetet, inoch utbetalningar, viss anslagsbevakning m. m. Av kansliskrivarna bör en huvudsakligen tjänstgöra som sekreterare åt rektor, studierektor och byrådirektör, en utföra rutingöromålen på kansliets expedition och en i huvudsak assistera kanslisten med vissa kamerala och andra uppgifter. Vaktmästarexpedition Skolans vaktmästarexpedition svarar för sedvanliga vaktmästargöromål såsom fotostatkopiering, duplicering osv. Här sker också ljuskopiering av ritningar. Antalet vaktmästare hänger samman bl. a. med omfattningen av skolans kvällsverksamhet och i vilken omfattning som skolans verkstäder och andra lokaler skall vara öppna under kvällstid, lördagar, helger osv. Personalen vid vaktmästarexpeditionen föreslås omfatta följande: 1 expeditionsförman Ao 11 3 vaktmästare Ao 9 Som anförts i motsvarande avsnitt för formhögskolorna och konsthögskolorna avstår de sakkunniga från att föreslå tjänster för fastighetspersonal med hänvisning till, att fastighetstjänsten vid statliga fastigheter f. n. är föremål för utredning. Medel för avlöningar åt fastighetspersonal har därför inte beräknats i de i kapitel 11 redovisade kostnadsberäkningarna. Normalstudievägarnas

kansli

Lärarna och de studerande bör avlastas skrivgöromål och enklare expeditionella göromål. Sådana uppgifter kommer att öka kraftigt dels genom spridning av bestämmanderätten, dels genom decentraliserad planering och dels genom en uppläggning av studierna som i stor utsträckning medför, att de studerande i skriftlig form sammanställer uppgifter och utarbetar sammanfattningar av t. ex. genomförda projekt och andra redogörelser. Sådana rutingöromäl bör i stället läggas på särskilt anställd personal, så att studierna kan bedrivas effektivt. På grund härav föreslår KUS, att ett särSOU 1970: 66

skilt kansli inrättas med uppgift att i första hand stå till direkt förfogande för lärarna och de studerande inom normalstudievägarna. Normalstudievägarnas kansli föreslås vid designhögskolan i Stockholm omfatta fyra tjänster, nämligen två kansliskrivare (Ao 11) och två kontorsbiträden (Ae 9). Vid designhögskolan i Göteborg resp. Lund/Malmö torde denna personal kunna bli av något mindre omfattning. Frågan om en mera strikt uppdelning av dessa tjänster på normalstudievägarna torde lämpligen böra avgöras först efter det att praktiska erfarenheter erhållits. Till personalen vid normalstudievägarnas kansli kan i viss utsträckning också räknas de assistenter/amanuenser, som avses ha hälften av sin tjänstgöring förlagd här (se avsnitt 8.7.2). Skolsocial personal Studentkårerna brukar ansvara för skolsociala åtgärder såsom tillgång till läkare, sköterska, psykolog, kurator m. fl. på det eftergymnasiala utbildningsområdet. Studentkårernas framtida ställning är emellertid satt under debatt och det har härvidlag bl. a. hävdats, att den skolsociala personalen inte borde vara anställd av kårerna utan av staten. KUS vill för sin del starkt understryka vikten av att sådan personal finns tillgänglig för de studerande vid designhögskolorna. Tjänster för läkare, sköterska och kurator torde härvidlag lämpligen kunna delas med konsthögskola och/eller formhögskola, där sådan personal också bör finnas. I de sakkunnigas kostnadsberäkningar ingår inte medel för skolsocial personal, men för det fall denna personal inte skall vara anställd av studentkår, måste särskilda medel anslås för detta ändamål. 8.7.7 Lokaler KUS redovisar i annat sammanhang (bilaga 3) ett förslag till lokalprogram för designhögskola. Programmet omfattar en sammanlagd programyta av 6 500 m 2 . Härav 221

upptas inemot hälften (43 %) av verkstäder och laboratorier. Andra stora ytor upptas av s. k. gruppateljéer, som är avsedda dels för undervisning, dels såsom utrymme för egna arbetsplatser enligt principen ett ritbord för varje studerande. Vidare finns bl. a. inlagd en stor monteringshall i princip av industrityp i centrum av verkstäderna som kan kombineras med en utställningshall för att kontinuerligt möjliggöra för skolan att i utställningar redovisa utförda arbeten och projekt. Programmet är utformat med hänsyn till en designhögskola i Stockholm med en årlig intagning om 75 studerande. För övriga av KUS föreslagna designhögskolor torde lokalprogrammen kunna minskas något med hänsyn till där förutsatta mindre antal årligen intagna nya studerande. För Stockholms del är det nödvändigt med nybyggnad för designhögskolan. För uppnående av ett önskat samarbete med konsthögskolan i fråga om utbyte av kurser, effektivt utnyttjande av gemensam personal, vissa lokalresurser osv. torde det vara lämpligt att förlägga en sådan nybyggnad till Skeppsholmen, där konsthögskolan förutsattes få sina lokaler koncentrerade (avsnitt 7.7.7). Såvida inte en nybyggnad för designhögskolan i Stockholm hinner uppföras före skolans start, torde det under ett övergångsskede omfattande ett par år dvs. innan skolan helt utbyggts - vara möjligt att inrymma den i nuvarande konstfackskolans byggnad. Denna byggnad föreslås dock komma att disponeras av formhögskolan i Stockholm (se avsnitt 6.5.7). De sakkunniga har i annat sammanhang (se avsnitt 4.2.1) såsom en principiell ståndpunkt anfört, att formhögskola och designeller konsthögskola inte bör förläggas till samma byggnad på grund av dels storleken, dels studiepsykologiska skäl. Ett beslut om nybyggnad för designhögskolan i Stockholm måste därför ske i ett mycket tidigt skede.

9 Dimensionering

9.1 Dimensioneringsfaktorer 9.1.1 Allmänt Dimensioneringen av de föreslagna skolorna synes böra bestämmas av åtminstone tre faktorer: kulturpolitiska, arbetsmarknadsmässiga samt de enskilda individernas behov av och önskemål om utbildning. De sakkunniga berör dessa faktorer i följande avsnitt. Det framstår dock som vanskligt att göra en mer preciserad bestämning av en lämplig dimensionering av skolorna enbart med utgångspunkt från ovan nämnda faktorer. De sakkunniga anser att vägledning måste hämtas av den nuvarande dimensioneringen av motsvarande utbildningsvägar. Principiellt bör den nuvarande dimensioneringen inte i sig inverka på den framtida - annat än möjligen marginellt i vissa speciella fall då t. ex. nuvarande lokaler e. d. skall utnyttjas för framtida utbildning - men den ger relief och jämförelsepunkter som bidrar till att dimensioneringsproblemet blir mer överskådligt och hanterligt. De sakkunniga vill inledningsvis också betona, att övervägandena rörande dimensioneringen inte bör utgå från ett statiskt betraktelsesätt. Man bör i möjligaste mån antecipera de förändringar, som kan komma att leda till att andra förutsättningar än dagens uppkommer. Önskemålet att tillämpliga förändringar skall beaktas synes dock inte kunna bli mycket mer än en förhoppSOU 1970: 66

ning eftersom utvecklingen går snabbt och är omöjlig att förutse med någon större säkerhet. Det synes av olika skäl - ekonomiska och andra - nödvändigt att de föreslagna utbildningsvägarna spärras. En spärr finns implicit redan i kravet på att de intagna skall besitta kreativ förmåga. Men inte heller alla som har ett visst mått av kreativitet - hur ett sådant mått nu skulle preciseras och mätas - kan ges tillgång till utbildningen. Detta är olyckligt med hänsyn såväl till kulturpolitiska målsättningar som önskemålet om att den enskilde individen skall kunna erhålla en utbildning som svarar mot hans önskemål och behov. En närmare konfrontation med problematiken kring spärrar och urvalsmetoder uppenbarar vidare att dessa företeelser i allmänhet är baserade på ganska lösa och godtyckliga grunder. Spärrar kan vara kvantitativa och/eller kvalitativa. De senare kan vara motiverade om de strikt begränsas till att innebära krav på förkunskaper som klart erfordras för tillgodogörande av den aktuella utbildningen. (Vad gäller mindre omfattande sådana förkunskaper bör det dock vara möjligt och lämpligt att bereda möjlighet för de studerande att inhämta dessa efter intagningen vid speciella kurser i anslutning till studiernas början.) De kvantitativa spärrarna är mer svårmotiverade. Ett skäl är anpassning av utbudet efter arbetsmarknadens behov. Pro223

gnoser över detta behov är dock mycket osäkra. Avsevärda felbedömningar är vanliga även för yrken där stat och kommuner varit ensamma avnämare och det framtida arbetskraftsbehovet genom sin avgränsning borde vara relativt lätt att överblicka. I allmänhet har utbildningarna underdimensionerats vilket ofta har lett till särställningar i anställningsvillkoren för dessa yrkeskategorier. I andra fall har överdimensioneringar lett till svårigheter för de utbildade att få anställning, trots att just spärrningen kan uppfattas som en garanti för att arbetstillfällen skall finnas efter avslutad utbildning. Resultatet av att ett stort antal utbildningar är spärrade blir också att eventuella överskott ensidigt dirigeras till vissa yrkesområden, som därmed också kommer att belastas med särskilt stora arbetsmarknadssvårigheter. Ett annat skäl för kvantitativa spärrar är bristande resurser. Inte heller dessa är emellertid absoluta, utan grundade på värderingar av olika utbildningars och utbildningsområdens betydelse för samhällsutvecklingen. Resursskäl torde därför vara vanligast där värderingen av behovet är kontroversiellt, dvs. i dagens situation sådana områden där resultat inte direkt kan mätas i ekonomiska termer, exempelvis kulturområdena. Mot bakgrund av de tvivel som kan uppställas gentemot användande av kvantitativa spärrar bör de med dessa sammanhörande problemen bli föremål för en generell prövning. Detta framstår med särskild skärpa efter en konfrontation med de svårigheter som sammanhänger med fastställandet av lämpliga urvalskriterier. KUS har emellertid funnit att de utbildningar som föreslås inte kan vara ospärrade om inte också andra eftergymnasiala utbildningsvägar öppnas. De sakkunniga har funnit det lämpligt att betrakta utbildningsbehov var för sig för de föreslagna högskoletyperna. Formhögskole-, konsthögskole- resp. designhögskoleutbildningen behandlas därför var för sig i avsnitten 9.2-9.4.

9.1.2 Kulturpolitiska överväganden Den enskilde konstnärens ställning är givetvis beroende av det stöd som samhället ger konstnärskåren i form av inköp, stipendier etc. De kulturpolitiska övervägandena i samband med frågan om konstnärsutbildningens framtida dimensionering bör som tidigare framhållits emellertid inte ses i ett kortsiktigt perspektiv enbart med hänsynstagande till konstnärernas ställning i samhället i dag. På längre sikt är det ett primärt kulturpolitiskt mål att genom systematiska samhälleliga insatser öka förståelsen för konstnärliga manifestationer i samhället, och därmed också åstadkomma en ökad efterfrågan av konstnärernas produkter. I vilken utsträckning och hur snabbt detta mål kommer att kunna förverkligas är det inte möjligt att ha någon grundad uppfattning om. Under alla omständigheter kan de kulturpolitiska aspekterna på dimensioneringen av utbildningen inte ligga till grund för annat än mycket allmänna ställningstaganden. Det ligger i sakens natur att dessa allmänna överväganden och önskemål leder till att utbildningskapaciteten vid de föreslagna skolorna skall vara relativt stor. Vad som ovan anförts gäller såväl fria konstnärer som designers. KUS finner det emellertid angeläget att påpeka att - speciellt när det gäller designers - åtgärder som inte i första hand kan betecknas som kulturpolitiska påverkar dimensioneringen. Det gäller statliga och kommunala åtgärder för att t. ex. avhjälpa brister i miljön för handikappade och andra, information till medborgarna i samhälleliga frågor etc. Det synes finnas skäl att vänta ökade insatser här, vilket kräver medverkan av yrkesgrupper som enligt de sakkunnigas förslag kommer att utbildas vid designhögskolorna. I detta sammanhang bör erinras om att de sakkunnigas förslag också innebär att också personer som inte själva är konstnärligt verksamma skall kunna erhålla delar av sin utbildning vid de föreslagna skolorna. Detta kan ses som ett uttryck för den kulturpolitiska ambitionen att öka förståelsen för konstnärliga manifestationer i samSOU 1970: 66

hället i stort och bör påverka dimensioneringen, men effekten på utbildningsbehovet av denna närmare kontakt på utbildningsskedet mellan konstnärerna och företrädarna för konstens serviceområden synes inte möjlig att precisera. De sakkunniga vill i detta sammanhang också ifrågasätta den vanliga uppfattningen att de som ägnar sig åt »kulturproduktion» med nödvändighet skall göra detta som ett heltidsarbete. Avgörande för ett vidgat och fördjupat kulturliv som kan integreras i människornas dagliga liv kan just vara, att kopplingen mellan konstnärlig utbildning och konstnärlig heltidsverksamhet upphör. I realiteten fungerar visserligen inte alltid denna koppling nu på den enskilde individens nivå. Bildkonstnärer är exempelvis i stor utsträckning beroende av inkomster från annan verksamhet. Men kopplingen fungerar dock så att detta upplevs inte som något normalt utan som en nödlösning. Om denna situation förändras behöver inte följden bli ett konstnärsproletariat utan en spridning av kulturella aktivitetsskapare till en mängd olika yrkesområden. Utifrån denna utgångspunkt är det önskvärt att ett större antal personer än i dag framledes får tillfälle att genomgå konstnärlig utbildning. Detta önskemål kommer givetvis i konflikt med att de som inte yrkesmässigt ägnar sig åt konstnärlig verksamhet på heltid även behöver annan yrkesutbildning. Bl. a. av detta skäl synes det inte realistiskt att i dag se annat än den grundläggande konstnärsutbildningen (formhögskolorna) i det vida kulturpolitiska perspektiv som anlagts ovan. En motsvarande syn på konsthögskolornas uppgift synes förutsätta en allmän förändring av uppfattningen om den högre konstnärliga utbildningens mål.

9.1.3 Arbetsmarknadsmässiga överväganden Det är önskvärt att de studerande efter fullgjorda studier har goda möjligheter att vinna sin utkomst med den verksamhet för vilken de blivit utbildade. Detta innebär inte att utbildningsväsendet mekaniskt skall anpassa utbildningen till arbetsmarknadens SOU 1970: 66 15—014264

struktur och behov. Statsmakterna kan på olika sätt påverka arbetsmarknadssituationen och genom lämpliga åtgärder främja sådan verksamhet som bedöms vara särskilt värdefull. En sådan inverkan på arbetsmarknadssituationen inom ett yrkesområde utövar den därför avsedda utbildningen i sig, eftersom dess innehåll, inriktning och uppläggning i hög grad bestämmer vilken typ av yrkesutövare som finns tillgänglig på arbetsmarknaden och vilka kvalifikationer de har. Utbildningens innehåll etc. är också av betydelse för hur attraktiv den är för studerande och avnämare, och påverkar också därigenom tillgången och behovet av yrkesutövare inom området. De sakkunniga är således medvetna om att utbildningen i sig påverkar arbetsmarknadssituationen för dem som genomgår utbildningen. I sina förslag till utformning av den kommande utbildningen har KUS försökt att ge denna utbildning en prägel som är värdefull för såväl den enskilde, avnämarna som samhället. Utbildningens dimensionering synes dock bl. a. böra ske med utgångspunkt i det antal som kan vinna utkomst i de yrkesområden till vilka resp. utbildning leder, även om det långt ifrån är möjligt att garantera den enskilde adekvat sysselsättning sedan utbildningen slutförts. Samhället påverkar utbildnings- och arbetsmarknadssituationen också genom åtgärder som primärt avses främja helt andra syften än vad som ryms inom utbildningseller arbetsmarknadspolitiken. Det är dock inte de sakkunnigas uppgift att beröra på vilka sätt och i vilken utsträckning samhället bör ingripa styrande på dessa områden. Att fastställa en med hänsyn till det framtida arbetsmarknadsbehovet lämplig dimensionering av utbildningen är också vanskligt av andra skäl. Ett yrkesområde kan inte ses isolerat från andra, eftersom en viss utbytbarhet mellan olika utbildningar finns. Om ett överskott av utbildade finns i en viss utbildningssektor kan detta komma att utjämnas genom att detta överskott sprids över på näraliggande sektorer av arbetsmarknaden och därmed påverka sysselsättningssituationen där. En bedömning av det

framtida arbetsmarknadsläget bör därför inte göras för enskilda yrkesgrupper utan snarare avse större sektorer av arbetsmarknaden. Andra svårutsägbara faktorer som påverkar utbildningsbehovet är bortfallet av studerande under utbildningstiden och internationaliseringen av arbetsmarknaden. Det är svårt att förutsäga strömmen av yrkesutövare såväl till som från landet. Vidare inverkar den allmänt höjda utbildningsnivån på arbetsmarknadssituationen för många yrkesgrupper. För den enskilde spelar inte bara hans utbildning, utan även hans praktiska erfarenheter in på möjligheterna att få anställning. Även tillgången till lärare är av betydelse för utbildningens kvantifiering. Man kan inte i detta sammanhang tala om behov i någon absolut mening. Behovet är en funktion av många objektivt obestämbara faktorer, som t. ex. anspråksnivå, prioriteringar osv. Detta förhållande är speciellt markerat för de fria konstnärerna. Det går inte att fastställa något visst »behov» i samhället av fri konst. Det är inte meningsfullt att söka prognostisera ett framtida arbetsmarknadsmässigt behov av utövare av fri konst. Utbildningens dimensionering är snarare en kulturpolitisk fråga. Statsmakterna kan besluta om ett visst antal som kan beredas plats på de statliga utbildningsanstalterna med hänsyn till bl. a. statsfinansiella överväganden, och genom olika åtgärder förbättra de fria konstnärernas utkomstmöjligheter. Det ligger inte inom de sakkunnigas uppdrag att beröra dessa åtgärder. Det är med tanke på den mängd av samverkande faktorer som påverkar utbildningsbehovet inte ägnat att förvåna att gjorda prognoser på utbildningens område ofta visat sig komma att bli helt missvisande, även då prognosen avsett en relativt nära framtid. De sakkunniga har därför avstått från att försöka göra en prognos av det kommande behovet av de yrkesgrupper som skall repliera på de av KUS föreslagna utbildningarna. Rent allmänt menar dock de sakkunniga att utbildningarna kommer att täcka ett stort och växande, delvis latent, behov. KUS har i stället för att söka förut226

säga det lämpliga antalet studerande vid de olika utbildningsanstalterna sökt organisera utbildningen på ett sådant sätt att utbildningen snabbt kan anpassas till de ändrade krav utvecklingen fortlöpande ställer. Dessutom föreslås uppbyggnaden av de olika utbildningarna ske successivt, så att erfarenheter om de utbildades möjligheter att vinna sin utkomst kan läggas till grund för den fortsatta planeringen. Detta gäller främst formhögskoleutbildningen, som föreslås få ett studerandeantal som väsentligt överstiger antalet vid motsvarande utbildning i dag. Av största vikt är att hänsyn till fortbildningsbehoven tas vid den successiva uppbyggnaden av utbildningsorganisationen. De sakkunniga vill i detta sammanhang hänvisa till vad 1968 års utbildningsutredning anfört om utbildningsväsendets dimensionering. Utredningen betonar att samhällets behov av utbildad arbetskraft »är utomordentligt svårt att beskriva. Starka skäl talar för att det som vid ett visst tillfälle uppfattas som behovet av arbetskraft inom en sektor . . . snarast är ett uttryck för dels utbudet av utbildad arbetskraft inom sektorn under en följd av år, dels en för tillfället rådande tendens till ökad eller minskad efterfrågan inom sektorn. Endast i de fall då entydiga kompetenskrav finns för befattningar inom en sektor, synes denna beskrivning på ett rimligt sätt kunna definiera ett arbetsmarknadsbehov.» (Mål för högre utbildning, s. 43 f.) Utbildningsutredningens resonemang styrker svårigheterna att göra prognoser. Även sammanträffanden KUS haft med olika intressenter i de av de sakkunniga berörda utbildningsområdena har bekräftat dessa svårigheter. Vissa undersökningar visar att arbetsmarknadssituationen för fria konstnärer och personer med viss konstfacklig utbildning i dag inte är gynnsam. KUS vill emellertid betona, att det finns starka skäl att anta att en minskning av antalet platser vid de statliga skolorna för konstnärlig utbildning inte i någon avgörande grad skulle påverka antalet verksamma konstnärer. De som önsSOU 1970: 66

kar ägna sig åt konstnärlig verksamhet kan i stor utsträckning förutsättas skaffa sig utbildning vid privata skolor eller helt avstå från formell konstnärlig utbildning men trots detta komma att ägna sig åt konstnärlig yrkesverksamhet. Den slutsats som närmast kan dras av vad som anförts ovan är, att det i första hand är angeläget att försöka förbättra utbildningen för nu berörda grupper snarare än att - åtminstone inom den närmaste framtiden - förändra utbildningskapaciteten.

9.1.4 Den enskildes behov av och önskemål om utbildning Det är synnerligen angeläget att den enskilde individen får ett arbete som svarar mot hans behov, önskemål och förutsättningar. Det är samhällets skyldighet att så långt möjligt tillmötesgå detta önskemål. Det synes emellertid inte möjligt att ta någon större hänsyn till detta vid överväganden rörande dimensioneringen av enskilda skolor, främst därför att underlag för en bedömning saknas. Visserligen kan antalet sökande till motsvarande skolor i dag ge vägledning för en uppskattning av antalet personer som kan tänkas genomgå den framtida utbildningen. Antalet sökande är emellertid inte något helt giltigt mått eftersom många sökande till en viss utbildning hellre ville studera vid någon annan skola, till vilken han inte anser sig ha möjlighet vinna inträde och därför inte anmält sig som sökande. Vidare är givetvis många förhindrade att vinna inträde till en önskad utbildning på grund av bristande förutbildning, långt avstånd mellan hemort och utbildningsinstitution eller andra skäl, vilket gör att de inte söker dit. Därtill kommer att många söker till samma skola flera år i rad, söker till flera skolor och/eller flera avdelningar inom samma skola samtidigt, vilket ytterligare bidrar till att antalet sökande ett visst år är ett föga tillförlitligt mått på hur många som önskar genomgå utbildning inom de områden det gäller. Vissa av ovan berörda förhållanden resulSOU 1970: 66

terar i att antalet sökande som mått på önskemål om utbildning tenderar att överskatta dessa önskemål; andra berörda förhållanden att de underskattas. Det synes inte möjligt att anta att dessa bägge tendenser helt väger upp varandra eller göra några antaganden om den slutliga effekten i fråga om önskemål om utbildning idag; än mindre kan antalet sökande idag ligga till grund för några mer precisa beräkningar om ett framtida utbildningsbehov. De sakkunniga vill dock konstatera, att det stora antalet sökande till konsthögskolan, Valands konstskola, konstfackskolan och konstindustriskolan (se kapitel 3) ger vid handen att många kommer att vilja genomgå utbildning inom de av KUS berörda områdena även i framtiden. Det bör också påpekas att enbart en ökad intagningskapacitet för de utbildningar för vilka efterfrågan är större än tillgången inte förmår lösa problemet med att ge individen en sysselsättning som svarar mot hans behov, intressen och förutsättningar. Det måste givetvis också finnas utrymme på arbetsmarknaden om detta önskemål skall kunna tillmötesgås. Över huvud synes ifrågavarande problemkomplex böra angripas på ett annat sätt, främst genom yrkesvägledande och andra åtgärder på det individuella planet. Som tidigare framhållits kommer formhögskolorna i viss mån vara yrkesvägledande, men i övrigt har KUS inte kunnat beakta ovan berörda frågor i sitt förslag till dimensionering.

9.2 Formhögskolor

9.2.1 Inledning Efterfrågan på en reformerad grundutbildning inom de bildande konsternas områden kan allmänt antagas bli stort i framtiden. Det är dock inte möjligt att med någon högre grad av säkerhet prognostisera behovets storlek. Det underlag som finns tillgängligt för dimensioneringen av formhögskolorna är bristfälligt, något som är naturligt med tanke på att dessa skall erbjuda en i vissa stycken helt ny utbildning.

En möjlig utgångspunkt för dimensioneringen av formhögskolorna är det nuvarande antalet studerande vid skolor på motsvarande nivå och som fungerar som förutbildning till de högsta utbildningsinstitutionerna på detta område. De sakkunniga har räknat med, att formhögskolornas funktion som grundutbildning inom fri konst och design i nuvarande läge motsvaras av de två första årens studier vid konsthögskolan, (målar-, skulptur- och grafikskolorna), Valands konstskola, konstfackskolan och konstindustriskolan samt av utbildningen vid vissa andra skolor inriktade mot verksamhet inom konst, konsthantverk och design. Inom konstfackskolan synes konstindustriella dagskolan och konstindustriella aftonskolan motsvara formhögskoleutbildning i nu berört avseende. Av de kurser som ges inom konstindustriskolan synes följande böra betraktas som motsvarigheter till den grundutbildning inom konstens och designens områden som föreslås ges vid formhögskolorna: den ettåriga grundkursen inom konstindustriella dagskolan, den ettåriga högre grafiska kursen och aftonskolans treåriga konstyrkesavdelningar. Däremot är aftonskolans ettåriga preparandkurs för studerande, som önskar förbereda sig för inträde vid olika konst- och konstindustriskolor inte medräknad eftersom dessa i stor utsträckning senare vinner inträde vid dagskolan eller den högre utbildningen vid aftonskolan och därmed skulle bli dubbelräknade. Också antalet studerande vid andra skolor synes böra beaktas vid fastställandet av utbildningsdimensioneringen vid formhögskolorna. De sakkunniga har funnit att följande skolor bör ingå i dessa överväganden: Till förbundet Sveriges konstskolor anslutna skolor (ABF:s konstskola, Fetcös skola för bildande konst, Gerlesborgsskolan, Grundskolan för konstnärlig utbildning, Konstskolan Idun Loven, Medborgarskolans konstskola, Pernbys målarskola och W. von Reybekiels konstskola, samtliga i Stockholm, Domen och Hovedskous målarskola i Göteborg samt konstskolan Forum och

228 Skånska målarskolan i Malmö), Nyckelviksskolan i Lidingö, Anders Beckmans skola i Stockholm samt vissa folkhögskolor med kurser inriktade på konstnärlig och konsthantverklig utbildning (Gästriklands folkhögskola i Gävle, Folkhögskolan i Leksand, Skinnskattebergs folkhögskola, Sunderby folkhögskola och Östra Grevie folkhögskola). Antalet årligen nyinskrivna studerande vid ovannämnda utbildningar framgår av tabell 9.1. Tabell 9.1. Sammanställning av ungefärliga antalet årligen nyinskrivna vid nuvarande utbildning motsvarande formhögskola. Konsthögskolan (målar-, skulptur- och \> grafikskolorna) 30 Valands konstskola 15 Konstfackskolan Konstindustr. dagskolan: fack I—VII 90 Konstindustr. dagskolan: fack VIII (förberedande teckningslärarutbildning) 75 Konstindustr. aftonskolan 35 Konstindustriskolan Konstindustr. dagskolan 50 Aftonskolans konstyrkesavdelningar: Reklamtecknare och dekoratörer 25 Bildhuggare och modellörer 5 Högre grafisk kurs 15 Förbundet Sveriges konstskolor 200 Nyckelviksskolan 125 Anders Beckmans skola 30 Vissa folkhögskolor 125 820

De sakkunniga har i annat sammanhang betonat, att formhögskolorna inte kommer att ersätta samtliga i tabell 9.1 angivna utbildningar. De i tabellen upptagna utbildningarna är också av olika kvalitet och karaktär. De är emellertid avsedda att ge grundutbildning för områden som också formhögskolorna skall ge grundutbildning för. KUS vill därför betona, att formhögskolorna kommer att utgöra alternativ till de i tabellen upptagna utbildningarna och att formhögskoleutbildning kan antas komma att bli attraktiv för de kategorier av studerande som nu genomgår dessa. Av tabell 9.1 framgår att ca 800 nybörjarplatser per år nu står till förfogande på utbildningsinstitutioner som i sin helhet eller vars inledande årskurser kan sägas motSOU 1970: 66

svara formhögskola. I praktiken har dock ett antal nyintagna vid de i tabellen angivna skolorna redan tidigare inlett sina konstnärliga studier. Under förutsättning att den genomsnittliga utbildningstiden per studerande i framtiden blir kortare än nu kommer - med bibehållet antal verkliga nybörjare per år - behovet av antalet tillgängliga nybörjarplatser på formhögskolorna för de här berörda studerandekategorierna att understiga de ca 800 platser som är tillgängliga i dag. Säkert underlag för en bedömning av hur många studerande som i dag genomgår fler än en av de i tabell 9.1 angivna skolorna saknas. En uppskattning ger emellertid vid handen att samtliga nyintagna studerande vid konsthögskolan, Valands konstskola och den förberedande teckningslärarutbildningen vid konstfackskolan redan tidigare inlett sina konstnärliga studier. Därmed skulle de ca 800 årligen nyinskrivna som upptagits i tabell 9.1 böra reduceras med ungefär 120 platser. Dessutom kan ca hälften av övriga nybörjare vid konstfackskolan och vid konstindustriskolan samt Anders Beckmans skola också antas ha inledande konstnärliga studier bakom sig. Därmed skulle de ca 800 nybörjarplatserna i tabell 9.1 böra reduceras med ytterligare ca 125 platser. Därmed återstår ca 550 nybörjare per år. Ovan har påpekats att antalet årligen intagna vid de i tabell 9.1 upptagna skolorna ger en överskattning av behovet av antalet nybörjarplatser vid framtida formhögskolor med bibehållet antal verkliga nybörjarstuderande per år. Denna överskattning kan emellertid antas delvis uppvägas av att utbildningsresursernas koncentration till Stockholm och Göteborg enligt de sakkunnigas förslag minskas. Genom att utbildningen sprids över landet kan utbildningen antagas bli reellt tillgänglig för ett större antal studerande än vad som är fallet i dag. Det synes därför finnas anledning att vid en bedömning av det framtida behovet av nybörjarplatser per år vid formhögskolorna inte göra en så stark reduktion som tidigare sagts böra föranledas av den förkortning SOU 1970: 66

av den genomsnittliga utbildningstiden som inrättandet av formhögskolor kan väntas medföra. De sakkunniga har därför antagit att det framtida behovet av nybörjarplatser vid formhögskolorna motsvarar ca 75 % av antalet årligen nyinskrivna vid de i tabell 9.1 angivna skolorna. Det innebär att ungefär 600 nybörjarplatser per år vid formhögskolorna skulle motsvara behovet för de studerandekategorier som ingår i tabell 9.1. I det följande skall dimensioneringsproblematiken belysas från en annan utgångspunkt, nämligen utifrån de olika mål inom utbildningsväsendet i övrigt och inom arbetsmarknaden som studier vid formhögskola avses leda. I kapitel 6 har utbildning vid formhögskola antagits kunna utgöra del av konstnärs- och designerutbildning, teckningslärarutbildning, filosofie kandidatexamen vid universitet, i kombination med utbildning vid andra eftergymnasiala utbildningsinstitutioner samt kunna utgöra komplement till tidigare yrkesutbildning. 9.2.2 Del av konstnärs- och designerutbildning Formhögskolorna avses bl. a. att utgöra grundutbildning för fria konstnärer och designers. Dimensioneringen av antalet studerande vid formhögskolorna måste därför bl. a. göras med hänsyn till det antal studerande, som varje år kan beredas plats på konst- och designhögskolor. Som framgår av det följande föreslår de sakkunniga att sammanlagt ca 250 ordinarie studerande i framtiden årligen skall antagas vid konstoch designhögskolorna (100 vid konsthögskolorna och 155 vid designhögskolorna). Vissa skäl talar för att antalet studerande vid formhögskolorna bestäms så, att det övervägande flertalet av dem, som genomgår formhögskola med sikte på kommande utbildning vid konst- eller designhögskola, kan beredas plats på de senare högskolorna. Detta skulle å andra sidan betyda att urvalet av dem, som skall beredas tillfälle till högre konst- och designstudier i praktiken skulle ske på ett stadium då möjligheterna att bedöma de sökandes förutsättningar för sådan verksamhet är små. 229

9.2.3 Del av teckningslärarutbildningen Om studier vid formhögskola skall ingå som obligatorisk del i teckningslärarutbildningen enligt den utbildningsgång som skisserats av KUS i avsnitt 4.4.4 kommer denna kategori att bidraga med ca 75 nybörjarplatser per år. Detta antal svarar mot den nuvarande intagningen vid teckningslärarinstitutet. Antalet blir dock avhängigt av de förändringar av teckningslärarutbildningen som kan bli följden av pågående utredningsarbete inom lärarutbildningskommittén. Om t. ex. teckning regelmässigt skulle bli del av tvåämneskombination synes utbildningsbehovet på denna punkt fördubblas. Behovet är också beroende av i vilken utsträckning teckningslärare kommer att utnyttjas för undervisning i konst på grundskolans högstadium. Om utbildningen av lärare i trä- och metallslöjd skulle komma att förläggas till formhögskola, antingen genom att nuvarande utbildning inlemmas i formhögskolesystemet eller genom att formhögskoleutbildning kan vara alternativ till slöjdlärarutbildning vid annan utbildningsanstalt, skulle också detta påverka behovet av utbildningsplatser vid formhögskolorna. (Vid slöjdlärarseminariet i Linköping examineras f. n. ca 120 elever per år.) Vid sina överväganden om formhögskolornas dimensionering har KUS dock inte tagit hänsyn till dessa möjligheter.

9.2.4 Del av filosofie kandidatexamen Något underlag för att beräkna det antal studerande, som efter avslutade studier vid formhögskola önskar fortsätta sina studier vid universitet för att tillgodoräkna sig sina formhögskolestudier vid avläggande av filosofie kandidatexamen finns av naturliga skäl inte. Det synes dock rimligt att antaga att en relativt stor andel av dem, som påbörjar studier vid formhögskola i avsikt att i framtiden ägna sig åt yrkesverksamhet som fri konstnär eller designer under utbildningens gång erfar att deras intressen utvecklas åt annat håll eller att deras begåvning bättre lämpar sig för annan verksamhet. Det

är för övrigt i linje med formhögskolornas yrkesvägledande karaktär, och kombination av utbildning vid formhögskola och universitet bör stimuleras. Det är sannolikt att en övervägande del av dem, som åren närmast efter formhögskolornas inrättande kompletterar formhögskoleutbildningen till en filosofie kandidatexamen, vid studiernas början haft en annan målsättning. Det är emellertid angeläget att påpeka, att det finns anledning att i ett längre perspektiv räkna med ett växande antal studerande som påbörjar formhögskolestudier med det uttalade målet att senare komplettera denna utbildning vid universitet. Det gäller främst den grupp som siktar på verksamhet inom konstens serviceområden och som nu har hela sin eftergymnasiala utbildning förlagd till universitet. Ett av de sakkunnigas mål och en förutsättning för genomförandet av förslaget om formhögskolornas dimensionering är att en relativt stor del av denna grupp skall se utbildning vid formhögskola som ett fullgott alternativ till den traditionella utbildningsgången. De sakkunniga har - medvetna om osäkerheten i detta antagande - räknat med att ca 300 studerande per år skall efter slutförda formhögskolestudier fortsätta till universitet när formhögskolsystemet är fullt utbyggt.

9.2.5 Kombination med studier vid övriga eftergymnasiala utbildningsinstitutioner Utbildning vid formhögskola föreslås också kunna kombineras med studier vid andra icke huvudsakligen konstnärligt inriktade eftergymnasiala utbildningsanstalter än universitet. Något säkert underlag för en skattning av antalet studerande som kommer att utnyttja en sådan möjlighet står inte till buds. Ungefär 100 studerande per år har antagits komma att kombinera formhögskoleutbildning med studier vid journalisthögskola etc. när formhögskolsystemet är fullt utbyggt.

SOU 1970: 66

9.2.6 Komplement till tidigare yrkesutbildning Även i fråga om antalet studerande som önskar och kan beredas tillfälle att genomgå formhögskola som kompletterande yrkesutbildning är det svårt att göra några säkra antaganden. Det förefaller emellertid som ett antal om ca 100 per år är en rimlig utgångspunkt för dimensioneringen.

9.2.7 Förslag till dimensionering av formhögskolorna KUS föreslår att formhögskolorna dimensioneras efter ett årligt intag om totalt 1 000 studerande, fördelade på de olika skolorna på följande sätt: Stockholm Göteborg Lund/Malmö Umeå Mellansverige

300 200 200 150 150

Ett årligt intag om 1 000 studerande överstiger det antal som ovan framräknats. Med utgångspunkt från formhögskoleutbildningens mål för fortsatt utbildning och destinationer på arbetsmarknaden som uppställts har utbildningsbehovet beräknats till ca 825 nybörjarplatser per år. (250 som går vidare till konst- och designhögskolor, 75 blivande teckningslärare, 300 med formhögskoiestudier ingående i filosofie kandidatexamen, 100 som kombinerar formhögskoleutbildning med studier vid andra eftergymnasiala utbildningsinstitutioner än universitet och 100 för vilka formhögskola utgör komplement till tidigare yrkesutbildning.) Sett mot bakgrunden av att antalet nybörjare per år vid nuvarande motsvarigheter till formhögskoleutbildningen kan antagas vara ca 550 (avsnitt 9.2.1) torde 1 000 nybörjarplatser per år inte vara en överdimensionering. Genom formhögskolans konstruktion kommer situationen för dem som inte bereds möjlighet till fortsatt utbildning inom konst och design att i jämförelse med nuvarande förhållanden vara avsevärt förSOU 1970: 66

bättrad. Uppbyggnaden av formhögskolorna bör emellertid ske relativt långsamt och motsvara det intresse för utbildningen som efter hand kan förväntas växa fram bland kategorier som inte syftar till verksamhet som utövande konstnärer eller designers. Förläggningen av en formhögskola till en region torde också aktivera ett latent intresse för sådan utbildning inom regionen. Slutligen bör anmärkas att förslaget innebär att utbildningsmöjligheterna i Stockholmsområdet i jämförelse med nuvarande förhållanden minskas, detta dock under antagande av att samtliga nu verksamma skolor jämförliga med formhögskolor upphör. Man har emellertid att räkna med att en stor del av dem som studerar i Stockholm kommer från andra delar av landet och att en decentralisering av utbildningen leder till att studerande med hemort utanför Stockholm i framtiden söker sig till en mer närbelägen skola.

9.3 Konsthögskolor

9.3.1 Inledning Som framgår av kapitel 7 skall två kategorier av studerande intagas vid konsthögskolorna, nämligen ordinarie studerande och specialstuderande. Antalet ordinarie studerande bör enligt de sakkunnigas mening delvis fastställas med hänsynstagande till nuvarande studerandeantal vid motsvarande skolor. De sakkunniga har därvid utgått från att utbildningen vid konsthögskolan (målar-, skulptur- och grafikskolorna), Valands konstskola samt facken för dekorativ målning och skulptur vid högre konstindustriella skolan vid konstfackskolan nu kan sägas motsvara den framtida utbildningen vid konsthögskolorna. Den framtida intagningens storlek vid konsthögskolorna bör således delvis bestämmas med ledning av nuvarande intagningar vid de nämnda utbildningarna. Under senare år har ca 30 studerande intagits till konsthögskolans skolor för fri konst. Utöver dessa har ett antal intagits till speciell ettårig utbildning i teckning. 231

Denna särskilda undervisning har numera avvecklats och är inte medtagen i underlaget för bedömning av den lämpliga framtida dimensioneringen. Åren 1967, 1968 och 1969 antogs 16, 10 resp. 5 studerande vid Valands konstskola. Minskningen av antalet sökande har enligt uppgift från skolan samband med lokalsituationen och beror inte på att antalet kvalificerade sökande minskat. Det ringa antalet intagna under åren 1968 och 1969 kan alltså inte tas till intäkt för att behovet av en konsthögskola i Göteborg är i avtagande. På att så inte är fallet tyder också att antalet sökande i motsats till antalet intagna har varit tämligen konstant de ovan angivna åren. Till konsthögskolan har under senare år också ett relativt stort antal utländska medborgare sökt. Åren 1967, 1968 och 1969 uppgick antalet till 25, 36 resp. 66. Som hospitant eller specialelever antogs av dessa två, tre resp. nio utländska medborgare. Antalet antagna per år vid facken för dekorativ målning och skulptur vid högre konstindustriella skolan vid konstfackskolan har under senare år sammanlagt uppgått till ca 20.

9.3.2 Förslag till dimensionering av konsthögskolorna Ordinarie studerande Som framgår av ovanstående uppgår den årliga intagningen vid konsthögskolan till ca 30 och vid konstfackskolan till ca 20, dvs. sammanlagt ca 50 i fråga om de delar av utbildning som motsvarar utbildning inom fri konst vid framtida konsthögskolor. De sakkunniga anser att ett årligt intag av 50 studerande bör vara en riktpunkt för den årliga intagningen av ordinarie studerande vid konsthögskolan i Stockholm. Valands konsthögskola föreslås dimensioneras med en årlig intagning om 25 ordinarie studerande som riktmärke. I jämförelse med intagningen vid nuvarande Valands konstskola innebär detta en ökning med ca 10 studerande per år, om man bort-

ser från att intagningen under 1968 och 1969 av särskilda skäl varit exceptionellt låg. Även konsthögskolan i Lund/Malmö föreslås få en intagning om ca 25 studerande årligen. Underlaget för en konsthögskola i Lund/Malmö-området synes ungefär motsvara underlaget i Göteborg. I detta sammanhang vill de sakkunniga anföra att den undervisning som bedrivs vid den till konstskolan Forum i Malmö knutna grafikskolan enligt de sakkunnigas bedömning står på en hög nivå och med skäl kan sägas motsvara högskoleutbildning. Av ovanstående framgår att den samlade intagningskapaciteten av ordinarie studerande vid konsthögskolorna i framtiden föreslås uppgå till ca 100. Det innebär en ökning i förhållande till nuläget (ca 65), vilken kan härledas till förslaget om en utökning av antalet studerande i Göteborg och om inrättandet av en konsthögskola i Lund/Malmö. Specialstuderande Specialstuderande bevistar undervisningen under kortare tid, högst ett läsår. Vissa specialstuderande följer fullt undervisningsprogram. Det är här främst fråga om utländska studerande, dvs. den grupp som f. n. intages som s. k. hospitanter. Andra specialstuderande deltar endast i vissa kurser i eller utanför det ordinarie undervisningsprogrammet. Till denna senare grupp hänförs främst konstnärer som genomgår fortbildning och studerande som önskar komplettera eller kombinera andra studier, t. ex. vid konstvetenskaplig institution vid universitet, genom att bevista viss undervisning vid konsthögskola. Hänsyn till att utländska studerande bör beredas tillfälle att studera vid konsthögskolorna måste tas vid dimensioneringen av skolorna. De antas ingå i den grupp specialstuderande, som deltar i fullt kursprogram under ett läsår och som just avslutat sin utbildning vid likvärdiga in- eller utländska skolor eller tillfälligt avbryter pågående studier vid sådana skolor. Denna grupp kan i första hand förutsättas komma att bestå av SOU 1970: 66

utländska studerande även om visst utbyte av svenska studerande mellan de olika konsthögskolorna i Sverige kan tänkas kom* ma att ske. De sakkunniga föreslår att ca åtta specialstuderande av denna kategori årligen intages vid konsthögskolan i Stockholm och ca fem vid övriga konsthögskolor. Detta kan jämföras med att under åren 1967, 1968 och 1969 intogs vid konsthögskolan två, tre resp. nio utländska studerande som hospitanter vid ordinarie ansökningstillfälle. Vid Valands konstskola har hospitanter antagits endast i undantagsfall. I detta sammanhang vill de sakkunniga hänvisa till att svenska konststuderande förutsätts kunna studera vid utländska konsthögskolor och att visst organiserat utbyte av studerande mellan svenska och utländska konsthögskolor bör eftersträvas. Som de sakkunniga tidigare kraftigt betonat bör fortbildning av yrkesverksamma konstnärer utgöra en av de centrala delarna av verksamheten vid konsthögskolorna. Erfarenheterna från konsthögskolan visar, att intresset att deltaga i kurser vid skolan är mycket stort bland redan yrkesverksamma konstnärer. Som framgår av avsnitt 3.4.2 genomgår för närvarande ca 60 konstnärer fortbildning vid konsthögskolan per år. KUS föreslår att konsthögskolan i Stockholm dimensioneras så att tolv konstnärer kan genomgå utbildning vid varje särskild tidpunkt på läsåret. Motsvarande antal vid de båda övriga konsthögskolorna föreslås bli åtta. Enligt de sakkunnigas förslag om fortbildningens organisation (se avsnitt 7.5) kommer tiden för fortbildningen att kunna variera avsevärt. Under antagande av att den genomsnittliga tiden för fortbildningen blir fem veckor och det effektiva läsåret är 36 veckor kommer ca 80 konstnärer årligen att kunna genomgå fortbildning vid konsthögskolan i Stockholm och ca 55 konstnärer vid var och en av de övriga konsthögskolorna. Antalen blir dock beroende av hur resp. högskola organiserar denna utbildning. De specialstuderande, slutligen, som kombinerar deltagande i undervisning vid konstSOU 1970: 66

högskola med utbildning exempelvis vid universitet kan förutsättas i första hand deltaga i teoretiskt orienterade kurser. De inlemmas i den undervisning som ges de ordinarie studerande och någon särskild hänsyn till dessa synes inte nödvändigtvis behöva tas vid lokalplaneringen. Om några önskar delta i konstnärligt utövande verksamhet, exempelvis kurser i olika grafiska tekniker, för att få en praktisk konfrontation med den utövande konstnärens arbete, synes de kunna beredas plats inom kvoten för fortbildningen. Inom ramen för ovan angivna antal platser vid konsthögskolan synes det vara möjligt att också inrymma andra kategorier av studerande, t. ex. sådana som önskar förbereda eller komplettera scenografutbildning. I fråga om verksamheten vid arkitekturskolan och materialinstitutet vid konsthögskolan i Stockholm förutsätts dessa tills vidare fortgå under de former och med de studerandeantal som nu gäller. Sammanställning Enligt de förslag som framförts ovan skulle antalet studerandeplatser i framtiden uppgå till 170 vid konsthögskolan i Stockholm och till 88 vardera vid Valands konsthögskola i Göteborg och konsthögskolan i Lund/Malmö. Se tabell 9.2. Det är att observera att tabell 9.2 avser antalet platser. Som ovan anförts kan antalet personer som genomgår fortbildning antas uppgå till ca 80 vid konsthögskolan i Stockholm och till ca 55 vardera vid de övriga högskolorna. Som tidigare framhållits förutsätts högskolorna också inrymma den grupp av specialstuderande som deltar i företrädesvis teoretiska kurser under kortare tid. Då dessa inte synes böra påverka dimensioneringen av skolorna är de inte medtagna i tabell 9.2. Det bör erinras om att utbildningen vid konsthögskolans i Stockholm arkitekturskola och materialinstitut tills vidare förutsätts fortgå med samma studerandeantal som f. n. Arkitekturskolan har ett studerandeantal om ca 80. Konservatorsutbildningen vid mate-

Tabell 9.2. Sammanställning över det framtida antalet studerandeplatser vid konsthögskolorna. Studerandekategori Ordinarie studerande Specialstuderande: Heltidsstuderande under ett läsår Fortbildning Totalt

Konsthögskolan i Stockholm

Valands konsthögskola

Konsthögskolan i Lund/Malmö

Summa

8 12 170

5 J 88

5 8 88

18 28_ 346

rialinstitutet hade ca 20 elever vid den senast anordnade kursen av mer reguljär natur. En jämförelse mellan antalet studerande per skolenhet i den nuvarande och den föreslagna utbildningsorganisationen är av intresse. Antalet inskrivna vid målar-, skulpturoch grafikskolorna vid konsthögskolan i Stockholm uppgick läsåret 1969/70 till 136. (Därtill kom 10 elever i den ettåriga teckningsutbildningen.) De sakkunnigas förslag i fråga om ordinarie studerande (150) överensstämmer således mycket nära med motsvarande förhållanden vid konsthögskolan. Det är dock att märka att den nuvarande utbildningen är femårig medan den i framtiden föreslås bli treårig. Bortsett från arkitekturskolan och materialinstitutet uppgick det totala antalet studerande vid konsthögskolan (exklusive fortbildning) läsåret 1969/70 till 167. Motsvarande antal vid skolan skulle enligt de sakkunnigas förslag i framtiden bli 158. Även antalet konstnärer som i framtiden beräknas genomgå fortbildning överensstämmer tämligen nära med nuvarande förhållanden vid konsthögskolan även om det här kan bli fråga om en viss ökning beroende på hur fortbildningen organiseras. Den nära överensstämmelse med nuvarande förhållanden i fråga om utbildningskapacitet som de sakkunnigas förslag har visavi konsthögskolan gäller inte i en jämförelse med Valands konstskola. Antalet studerande vid Valands konstskola är ca 50. Förslaget innebär att Valands konsthögskola skulle inrymma 88 studerandeplatser dvs.

nära nog en fördubbling jämfört med nuvarande förhållanden. De sakkunnigas förslag avser riktvärden för intagningen. Det finns ingen anledning att fixera en årlig intagning från vilka inga avvikelser kan göras. Tvärtom är det av värde att vissa variationer kan göras från år till år med hänsyn till kvalifikationerna hos de sökande och andra omständigheter. Då särskilda skäl föreligger skall således exempelvis någon del av kvoten för ordinarie studerande kunna användas för ökad intagning av någon kategori av specialstuderande och vice versa.

9.4 Designhögskolor

9.4.1 Inledning Som framgår av kapitel 8 skall två kategorier av studerande intagas vid designhögskolorna, nämligen ordinarie studerande och specialstuderande. Antalet ordinarie studerande bör enligt de sakkunnigas mening delvis fastställas med hänsynstagande till nuvarande studerandeantal vid motsvarande skolor. De sakkunniga har därvid utgått från att konstfackskolans och konstindustriskolans högre konstindustriella skolor kan tas som utgångspunkt för en jämförelse. Därvid är det dock inte relevant att medräkna samtliga fack vid dessa skolor. I fråga om konstfackskolan synes facken för textilarbete, keramik, möbler och inredningar, metallarbete, reklam och bokhantverk samt fotografi inom högre konstindustriella skolan böra ingå i jämförelsen. InSOU1970:66

Tabell 9.3. Antalet intagna till vissa fack vid högre konstindustriella skolan vid konstfackskolan 1967, 1968 och 1969. Fack

1969 Medeltal

Textil Keramik Möbler och inredningar Metall Reklam och bokhantverk Fotografi

22 7 13 13 20 5 80

16 8 24 11 25 5 89

14 5 21 9 23 3 75

17 7 19 11 23 4 81

Summa

tagningen till dessa fack under senare år framgår av tabell 9.3. Till de i tabellen angivna antalen kommer påbyggnads- och specialelever. Under senare år har antalet påbyggnads- och specialelever uppgått till ca 35. Den fyraåriga utbildningen vid konstindustriella dagskolan vid konstindustriskolan i Göteborg är uppdelad på en ettårig grundkurs och en treårig högre konstindustrien skola. Då så gott som samtliga som genomgår grundkursen fortsätter på den högre konstindustriella skolan synes det tillräckligt att i detta sammanhang redovisa antalet som antages till grundkursen (se tabell 9.4). Då de sakkunnigas förslag rörande den framtida utbildningen av s. k. inredningsarkitekter innebär, att av designhögskolorna endast den i Stockholm skall bedriva sådan utbildning torde inte konstindustriskolans fackavdelning för möbler och inredning böra ingå i jämförelsematerialet. Denna avdelning är således inte upptagen i tabell 9.4. (Antalet nyintagna till denna avdelning uppgick vartdera året 1967, 1968 och 1969 till tio.)

påbörjar studier i design, motsvarande den utbildning som skall ges vid designhögskolorna till ca 80 i Stockholm (exklusive specialstuderande) och ca 40 i Göteborg.

Som framgår av tabellerna 9.3 och 9.4 uppgår antalet studerande som varje år

Det synes lämpligt att i detta sammanhang dela upp de specialstuderande vid design-

9.4.2 Förslag till dimensionering av designhögskolorna Ordinarie studerande Som framgått ovan är antalet årligen nyinskrivna i de delar av utbildningen vid konstfackskolan och konstindustriskolan som ansetts jämförliga med kommande utbildning vid designhögskolor ca 80 resp. ca 40, dvs. totalt ca 120. De sakkunniga föreslår, att ca 75 ordinarie studerande intages varje år till designhögskolan i Stockholm och att motsvarande antal vid designhögskolorna i Göteborg och Lund/Malmö blir ca 40 vardera. Antalet intagna bör kunna variera något från år till år beroende på de sökandes kvalifikationer och övriga omständigheter. Specialstuderande

Tabell 9.4. Antalet intagna vid konstindustriella dagskolan (grundkursen vid konstindustriskolan år 1967, 1968 och 1969). Fackavdelning

1969 Medeltal

Keramik och glas Metall och plast Reklam och grafisk formgivning Textil

6 6 14 12

7 7 11 11

8 8 12 11

7 7 12 11

Summa

38 SOU 1970: 66

Tabell 9.5. Sammanställning över det framtida antalet studerandeplatser vid designhögskolorna. Studentkategori Ordinarie studerande Specialstuderande: Heltidsstuderande under ett läsår Fortbildning övriga Totalt

Designhögskolan i Stockholm

Designhögskolan i Göteborg

Designhögskolan i Lund/Malmö

Summa

5 40 _25 295

3 20 17 160

3 20 17 160

11 80 59 615

högskolorna på samma sätt som gjorts vid övervägandena om antalet specialstuderande vid konsthögskolorna (se avsnitt 9.3.2). Antalet utländska studerande vid konstfackskolan är relativt få (under läsåret 1969/70 sju ordinarie studerande och sex specialstuderande vid högre konstindustriella skolan). Vid konstindustriskolan i Göteborg har antalet utländska studerande under senare år uppgått till två å tre. På grund av att studier vid designhögskolan förutsätter goda kunskaper i svenska kan antalet utländska studerande förutsättas komma att bli färre än vid konsthögskolorna. De sakkunniga föreslår att en årlig intagning av fem specialstuderande ay den grupp de utländska studerande främst kan antas ingå i, beräknas för designhögskolan i Stockholm och tre vid var och en av övriga designhögskolor. Det är här alltså fråga om specialstuderande som följer ordinarie kursprogram under ett läsår. Liksom vid konsthögskolorna skall fortbildningen vid designhögskolorna ges stort utrymme. Det synes lämpligt att dimensionera designhögskolorna med utgångspunkt i att antalet yrkesverksamma designers, som skall beredas tillfälle att delta i sådan fortbildning bör vara omkring 50 i Stockholm och 25 i Göteborg resp. Lund/Malmö per år. De yrkesverksamma designers, som genomgår fortbildning vid designhögskola, kan antas vilja genomgå ett mer omfattande kursprogram än de konstnärer, som vill genomgå motsvarande utbildning vid konsthögskola. Ett stort antal av de förra kan antas vilja studera under ett helt läsår. Designhögskolorna synes därför böra dimen236

sioneras med utgångspunkt i att ca 40 personer är under fortbildning vid varje enskild tidpunkt under läsåret vid designhögskolan i Stockholm och ca 20 vid övriga designhögskolor. I fråga om studerande, som i framtiden kombinerar studier vid designhögskola med utbildning vid andra högre utbildningsinstitutioner vill de sakkunniga anföra följande. Kurser vid designhögskola synes med fördel kunna kombineras med utbildning vid ett flertal andra utbildningsinstitutioner, t. ex. teknisk högskola, handelshögskola och universitet. Antalet studerande, som kommer att göra sådana studiekombinationer är bl. a. avhängigt av om kurser vid designhögskola kan tillgodoräknas vid avläggande av examen vid andra utbildningsinstitutioner. De sakkunniga anser att detta, åtminstone på sikt, bör bli fallet. Under alla omständigheter kan antalet studerande, som önskar göra sådana kombinationer, antas komma att öka efter hand. Det framstår som angeläget att designhögskolorna redan från början dimensioneras med hänsyn till detta. Det är inte möjligt att med någon säkerhet ange ett antal, som önskar genomföra nu berörda utbildningskombinationer. De sakkunniga har emellertid uppskattat antalet till ca 50 per läsår vid designhögskolan i Stockholm och ca 35 vid vardera av de övriga designhögskolorna. Vidare har de sakkunniga antagit, att dessa i genomsnitt önskar deltaga i kurser vid designhögskola under en termin. Sålunda kan man vid dimensioneringen utgå från, att ca 25 specialstuderande av denna typ vid varje enskild SOU 1970: 66

tidpunkt på läsåret studerar vid designhögskolan i Stockholm och att motsvarande antal vid de övriga designhögskolorna uppgår till ca 17. Sammanställning Enligt de förslag som framförts ovan skulle antalet studerandeplatser i framtiden uppgå till 295 vid designhögskolan i Stockholm och till vardera 160 vid designhögskolorna i Göteborg och Lund/Malmö. Se tabell 9.5. Tabell 9.5 avser antalet platser. Som ovan anförts har antalet deltagare som genomgår fortbildning antagits bli ca 50 personer per läsår vid designhögskolan i Stockholm och ca 25 vid övriga designhögskolor. Antalet specialstuderande som kompletterar eller kombinerar annan utbildning med studier vid designhögskola har antagits bli ca 50 vid designhögskolan i Stockholm och ca 35 vid de bägge övriga.

högskolan i Göteborg (168 studerandeplatser, varav 120 för ordinarie studerande). Liksom i fråga om konsthögskolorna synes designhögskolorna i Göteborg och Lund/ Malmö böra göras lika stora. De sakkunnigas förslag avser riktvärden för intagningar. Lika litet som vid konsthögskolorna finns det anledning att fixera intagningskvoterna för resp. studerandekategori så hårt att inga avvikelser kan göras. Slutligen bör påpekas att en framtida förläggning av del av teckningslärarutbildningen till designhögskola skulle påverka dimensioneringen. Någon hänsyn härtill har inte tagits i övervägandena ovan.

De sakkunnigas förslag innebär att antalet nyinskrivna ordinarie studerande vid designhögskolorna i landet i framtiden skulle bli ca 155 per år. Motsvarande antal vid jämförliga delar av utbildningen vid konstfackskolan och konstindustriella skolan har ovan angivits till ca 120. Designhögskolan i Stockholm föreslås dimensioneras efter ett antal av 295 studerandeplatser, varav 225 för ordinarie studerande. Detta kan jämföras med det nuvarande antalet studerande vid högre konstindustriella skolan (HKS) vid konstfackskolan. Antalet närvarande ordinarie studerande vid denna - frånräknat facken för dekorativ målning och skulptur - har under senare år uppgått till ca 150. (1967/68 till 134, 1968/ 69 till 149 och 1969/70 till 150). Därtill kommer ca 35 påbyggnads- och specialelever per år. (Det är att observera, att utbildningen vid HKS är tvåårig, medan designhögskolorna föreslås bli treåriga.) Antalet studerande vid den treåriga högre konstindustriella skolan vid konstindustriskolan har under senare år uppgått till ca 120, facket för möbler och inredning frånräknat. Detta antal kan jämföras med den föreslagna dimensioneringen av designSOU 1970: 66

10.1 Intagningsgrunder och intagningsförfarande

Utgångspunkter

Då man söker finna lämpliga urvalsmekanismer för intagning till konstskolor och därmed jämförliga utbildningar har man att följa samma principer som vid andra typer av utbildning. Urvalskriteriet eller urvalskriterierna måste bestämmas med utgångspunkt från de mål, som uppställts för ifrågavarande utbildning, vilket bl. a. innebär, att intagningsförfarandet skall syfta till att välja ut de sökande som har de största förutsättningarna att tillgodogöra sig utbildningen i fråga. Urvalskriterierna skall också ange den nivå och referensram inom de av den kommande utbildningen närmast berörda ämnena, som de studerande anses böra ha gemensam för att utbildningen skall kunna bedrivas framgångsrikt. Detta innebär inte, att någon viss allmän nivå av det allmänna skolväsendet skall ha genomgåtts före inträde i konst- och designskolor. Om de specifika intagningskraven uppfylls, bör inträde beredas oavsett tidigare utbildning. Den reella, inte den formella, kompetensen bör vara utslagsgivande. Frågan om tillträdesbestämmelser till högre utbildning utreds f. n. av kompetensutredningen (KU). 1 direktiven till KU framhåller Chefen för utbildningsdepartementet, att behörighetsreglerna inte får präglas av ett snävt betraktelsesätt. Det måste finnas flera vägar att meritera sig för viss utbildning. Departementschefen framhåller vidare, att det är angeläget »att tillskapa ett urvalssystem som också tar hänsyn till sådana egenskaper hos de sökande,

vilka inte kan dokumenteras i form av betyg o. d.». KU bör för detta ändamål pröva frågan om användningen av kompletterande intagningsinstrument. Behörigheten till högre studier bör i första hand dokumenteras genom slutbetyg från skolan. Någon övergång till inträdesprov som ersättning för skolbetyg skall inte förekomma. I direktiven framhålls vidare att fullständig gymnasieutbildning, och såvitt nu kan bedömas också fullständig fackskoleutbildning, bör uppställas som allmänna villkor för tillträde till akademiska studier. Det skall emellertid vara möjligt att uppfylla det allmänna behörighetsvillkoret på annat sätt än genom formell, skolmässig förutbildning. Enligt beslut av Kungl. Maj:t har försöksverksamhet med vidgat tillträde till högre studier inletts (SFS 1969: 68). Försöksverksamheten gäller grundläggande utbildning inom vissa ämnesområden vid de humanistiska, matematisk-naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga fakulteterna. Behörighet att bedriva universitetsstudier enligt ovan är personer som fyller 25 år senast under det kalenderår då han inskrives och varit yrkesverksam under minst fem år eller på annat sätt förvärvat motsvarande erfarenhet. För att vara behörig skall man vidare uppfylla de krav på förkunskaper i ämne och andra villkor som gäller för tillträde till grundkursen enligt normalstudieplanen, samt ha de övriga förkunskaper som bedöms oundgängliga för att kunna tillgodogöra sig utbildning i fråga. Det kan vara motiverat att lämna en kortfattad redogörelse för den rådande terminologin på området. Av intresse är för det första bestämningen av begreppet behörighet (formell kompetens), med vilket avses uppfyllande av fastställda villkor för rätt att SOU 1970: 66

antas till viss utbildning i den mån inte konkurrensen om platser i spärrad utbildning lägger hinder i vägen. På grund av den hårda konkurrensen till vissa utbildningsvägar kan inte alla behöriga sökande i realiteten antagas till utbildningen. Bland de kompetenta sökande måste alltså ett urval ske, vilket görs genom en meritvärdering då kompetensens relativa värde i förhållande till andra sökandes meritvärden (konkurrensvärden) bedöms. Man bör också skilja mellan allmänna behörighetskrav (behörighetsvillkor) och speciella (särskilda) behörighetskrav. Med den första termen avses den allmänna utbildningsnivå som krävs för inträde till viss utbildning. Med den senare termen avses de särskilda förkunskaper som i vissa fall krävs på grund av utbildningens specifika inriktning, t. ex. kunskaper motsvarande de fordringar som ställs i ett visst ämne på en viss gren av gymnasiet.

10.2 Begreppet

kreativitet

Som framgår av kommande avsnitt bör intagningen vid de av KUS föreslagna högskolorna enligt de sakkunnigas mening främst grundas på de sökandes kreativa förmåga och den utvecklingspotential de sökande bedöms ha härvidlag. Det synes lämpligt att innan intagningsförfarandet närmare berörs ge en kortfattad redogörelse för de sakkunnigas syn på begreppet kreativitet. 1 KUS har vid utformningen av intagningsnormerna till de av kommittén föreslagna utbildningsinstitutionerna utgått från den inom modern psykologisk teori dominerande föreställningen, att begåvning är en flerdimensionell förmåga, bestående av ett relativt stort antal relativt oberoende komponenter. En av dessa komponenter är kreativitet, vilken enligt de sakkunnigas mening bör vara den faktor som i första hand beaktas vid intagning till ovan nämnda utbildningar. Kreativitetsforskningen har emellertid ännu inte givit några entydiga mer definitiva eller sammanhängande resultat och det föreligger inte någon allmänt accepterad definiSOU 1970: 66

tion av begreppet kreativitet. De flesta forskare tycks dock vara ense om, att det finns en i princip mätbar begåvningsfaktor som kan betecknas som kreativitet och som är analytiskt separerbar från andra begåvningsdimensioner som t. ex. intelligens. Även om någon allmänt vedertagen stringent definition av kreativitetsbegreppet inte föreligger, synes forskningen på området i regel utgå från att kreativitet bl. a. innebär förmåga att ställa samman tillgänglig information på nytt sätt. Att göra förut okända kombinationer är i sig ny information, som - om kombinationen visar sig meningsfull - sedan kommer att ingå i den i princip för alla tillgängliga informationsmassan. I princip är det samma kreativa komponent som opererar vid allt nyskapande, oavsett inom vilket område och med vilka medel skapandet tar sig uttryck. Huruvida en kreativt begåvad person kommer att ägna sig åt att måla, komponera musik, uppfinna, forska eller annan skapande verksamhet är avhängigt av individens övriga begåvnings- och personlighetskomponenter samt de värderingar, som omfattas och de möjligheter som bjuds, i de sociala sammanhang individen är förankrad under sin utveckling. Enligt denna hypotes kan skapande förmåga betecknas som en »kombination av den generella, specifika kreativa faktorn, intelligensstrukturen samt temperamentsfaktorerna» (citerat från Bronner och Höijer, s. 8). Då forskningen på området ännu är relativt outvecklad är det svårt att bestämma vilka forskningsresultat, som är värda att ta fasta på och vilka slutsatser som kan dras med någorlunda säkerhet. De sakkunniga önskar dock kortfattat referera ovan nämnda licentiatavhandling av Leif Larsson och Björn Sandgren, som berör frågor av relevans i detta sammanhang. Larsson och Sandgren presenterar i sitt 1 Den följande framställningen bygger främst på Kurt Bronner och Björn Höijer: Urval av konstruktörer, PA-rådet 1967 samt Leif Larsson och Björn Sandgren: Kreativitet, abilitet och attityd, Pedagogiska institutionen vid Göteborgs universitet, 1968.

arbete ett antal kreativitetstest. Dessa har konstruerats med utgångspunkt från en från Guilford 1 hämtad distinktion mellan konvergent och divergent tänkande. Det konvergenta tänkandet är relevant vid lösning av problem där svaret är givet i informationen, dvs. då förutsättningarna presenteras i problemet och svaret är en funktion av dessa. Vid lösning av dessa problem, som givetvis kan vara av mer eller mindre komplicerad natur, har man att organisera den givna informationen så att en problemlösningsmodell kan appliceras. De gängse intelligenstesten är uppbyggda av problem av denna art. Larsson och Sandgren framhåller att undervisningen i skolorna är inriktade på lösning av denna typ av problem, varför de finner det föga anmärkningsvärt att IQ-resultatet är den säkraste grunden att förutsäga skolframgång. Kreativitet kan ses som en typ av divergent tänkande. Divergent tänkande är applicerbart på en annan typ av problem än den ovan behandlade. »Till denna typ av fråga finns det inte ett svar, som är det rätta. Man bjuds information om ett beteende. I denna information ligger ej lösningen förankrad, utan man måste gå »utanför» informationen för att finna ett svar. Förmågan att besvara frågan är i första hand beroende av om individen förmår identifiera det som ett problem» (s. 6). Det är vid lösning av denna typ av problem i hög grad fråga om att se problemet i olika meningsfulla sammanhang, att producera alternativa hypoteser. Det föreligger såväl likheter som skillnader mellan de bägge problemtyperna. »I båda fallen har vi en given information, på vilken man applicerar problemlösningsmodellen, dvs. man tillämpar vissa inlärda operationer. Skillnaden ligger i den bakomliggande målsättning, som givit upphov till frågan. I ena fallet syftar vi till att individen skall ge ett förutbestämt korrekt svar, i andra fallet att han skall ge alternativa, men alltfort, korrekta svar» (s. 8 f). Som framgått ovan föreligger i princip ingen skillnad i de typer av operationer

som måste användas vid lösandet av de bägge problemtyperna. Således borde en individ som är högt begåvad när det gäller att lösa problem av typ 1 också ha förutsättningar att ge lösningar på problem av den andra typen. Larsson och SandgTen använder i sin studie intelligensbegreppet synonymt med förmågan att lösa problem av typ 1 och kreativitet som förmågan att lösa problem av typ 2. Om man i en individpopulation finner att dessa förmågor är relativt sett oberoende av varandra, anser Larsson och Sandgren att detta återspeglar den i samhället förhärskande värderingen av vad som är väsentligt att kunna prestera, och som därför belönas i samhället med ekonomisk och annan framgång, hög status etc. Detta skulle således innebära att korrelationen mellan de bägge abiliteterna tenderar att minska om samhället ensidigt gynnar en av dem. Ett beteende som systematiskt belönas skapar också hos den enskilde individen attityder och vanor som ytterligare förstärker den förhärskande inriktningen mot att i första hand utveckla den förmåga som ger mest belöning. Denna tankegång ansluter väl till Larsson och Sandgrens syn på kreativiteten som en responsstrategi, »som alltid i något avseende står i motsats till en bestående ordning» (s. 21). I vårt samhälle är det övervägande antalet av de problem medborgarna ställs inför, »av sådan art att de med fördel kan lösas med ett konvergent tänkande, varför vi i första hand kommit att förlita oss på denna form av tänkande. Det är också det konvergenta tänkandet som övas och formas genom uppfostran och undervisning och med en något tillspetsad formulering skulle man kunna säga att en av undervisningens väsentligaste funktioner är att transponera väsentliga stimulussituationer från problem av typ 2 till problem av typ 1 och sedan inom denna ram öva vedertagna och relevanta operationer» (s. 11). De sakkunniga finner vidare - i likhet med Larsson och Sandgren - det fruktbart 1

Guilford, J. P.: Personality. New York 1959. SOU 1970: 66

att betrakta »kreativitet mer som en inställning eller attityd till problem och sätt att lösa dem än som en speciell förmåga (abilitet) som t. ex. intelligens» (s. 24). Denna syn på kreativiteten betonar att den inte är något statiskt eller något en gång för alla givet. Miljön i form av uppfostran och undervisning får en central och avgörande roll för skapande eller hindrande av ett kreativt syndrom hos individen och därmed är - som Larsson och Sandgren framhåller - kreativitetsproblematiken i första hand ett pedagogiskt problem. I och med detta kommer också utvecklingspotentialen i blickpunkten och nödvändigheten av att de av KUS föreslagna skolorna tar till vara de möjligheter som erbjuds att stimulera utvecklingen av de studerandes kreativitet. Larssons och Sandgrens resonemang kring de bägge problemtyperna har refererats tämligen utförligt därför att distinktionen mellan konvergent och divergent tänkande osökt synes låta sig appliceras på den situation som uppstår vid bestämmandet av de principer som skall gälla vid inträde främst till formhögskolorna men även till konstoch designhögskolorna.

10.3 Mätning av kreativitet Antagningen till de av KUS föreslagna skolorna skall, som ovan framhållits, grundas på en bedömning av de sökandes kreativa förmåga och deras möjligheter att utveckla denna. Det är givet att formerna för denna bedömning noga måste övervägas. Som framgår av det följande skall särskilda intagningsprov anordnas för vissa sökande. Det faller sig naturligt att i detta sammanhang pröva möjligheterna att använda kreativitetstester som ledning vid intagningsproven. I det följande ges därför en kortfattad redogörelse för några av förutsättningarna för att sådana test skall kunna tillämpas. Med test avses här instrument som på något sätt blivit utprövade, standardiserade och normaliserade. Den första förutsättningen för att ett tillförlitligt test skall kunna konstrueras är, SOU 1970: 66 16—014264

att man noga preciserar vad testet skall avses mäta. Som framgått av föregående avsnitt är kreativitetsbegreppet fortfarande vagt och opreciserat varför man inte gärna kan utgå enbart från en teoretisk bestämning av begreppet kreativitet. Man kan i stället söka precisera hur kreativitet tar sig uttryck och konstruera test med utgångspunkt från detta. Emellertid medför också ett sådant förfaringssätt stora svårigheter, eftersom den skapande förmågan kan ta sig uttryck på ett nära nog oändligt antal sätt. (Detta senare förfaringssätt skulle närmast motsvara första momentet vid konstruerande av test, som ligger till grund för bedömning av lämplighet för visst yrke. Man har då att utföra en noggrann analys av ifrågavarande arbete för att sedan välja bedömningskriterier utifrån denna analys). De sakkunniga har emellertid funnit, att några test som med tillräcklig precision mäter allmän kreativitet och som skulle kunna användas för intagning till de av KUS föreslagna skolorna för närvarande inte står till buds. Inte heller för kreativitet i den trängre bemärkelsen »konstnärlig begåvning» har tillförlitliga tester utarbetats. Cronbach 1 , citerad från Leijonhielm2, framhåller: »Research on artistic abilities is still in a most primitive stage. No systematic research has been done using modern tests and adequate criteria. Most of the tests have been left as they were when first designed as much as thirty years ago without follow-up research or revision. The nature of artistic aptitude remains an unsolved - and neglected - problem». Att försöken att testa individers konstnärliga begåvning slagit slint är inte ägnat att förvåna, det synes ju bl. a. förutsätta en allmän enighet om vad »konstnärlighet» är. Att inbördes gradera konstnärer med ledning av test förefaller groteskt, hur utvecklad testmetodiken än kommer att bli. Däremot kan det komma att visa sig att test kan bli till viss ledning vid t. ex. in1 Cronbach, L.: Essentials of psychological testing. New York 1960. a Leijonhielm, D.: Colours, forms and art. Stockholm 1967.

tagningar till konstskolor där det gäller att fastställa huruvida de sökande besitter möjligheter att utvecklas på detta område, dvs. där man avser mäta konstnärlighet på en relativt låg nivå. Det kan därför finnas anledning att följa utvecklingen på området. Leif Larsson och Björn Sandgren redovisar i sitt tidigare nämnda arbete1 ett batteri om sex kreativitetstest. Testen är utformade så att de kan användas i en grupptestsituation, dvs. ett testförfarande där en försöksledare samtidigt prövar ett relativt stort antal individer. Testen har utarbetats från den teoretiska utgångspunkten att man kan skilja mellan två typer av problem vilka kräver applicerande av en divergent resp. konvergent problemlösningsmodell (se avsnitt 10.2). Testen har prövats på ett material omfattande ungefär 1 200 elever i årskurserna 4-9 i grundskolan i Göteborg. Dessutom hämtades data bl. a. från intelligenstest, vissa sociometriska mätningar, betyg, standardprovsresultat, lärarskattningar av elevernas kreativitet samt uppgifter om socialgruppstilihörighet. Det skulle föra för långt att närmare redovisa resultaten av Larsson och Sandgrens undersökning. Författarna tolkar utprövningen av de sex kreativitetstesten så, att de rent mättekniskt är acceptabla i grupptestsammanhang, samt att de visat sig vara lämpliga för de åldersspann inom vilka de utprövats. Kreativitetsmätningarna har sammanställts med intelligensmätningar. Resultatet av detta visar en måttlig samvariation mellan intelligens och kreativitet. »Detta innebär, att det i vårt samhälle, som det nu är, råder ett påtagligt oberoende förhållande i populationen av individer, mellan intelligens- och kreativitetsprestationer» (s. 183). Detta kan jämföras med andra forskningsresultat som visar, att många potentiellt kreativa personer har en med sedvanliga metoder uppmätt IQ som inte är påfallande hög. Guilford2 sammanfattar gjorda undersökningar genom att uppställa hypotesen att samvariationen mellan verbal intelligens och poäng på kreativitetstest är icke-linjärt: för IQ-värden under 120 är korrelationen högre än för IQ-värden över 120. Guilford refererar en undersökning där korrelationen mellan olika test varierade mellan - 20 och + 0,52 med ett medelvärde av +0,18. I Larsson och Sandgrens material finns en trend att hög intelligens parad med kreativ begåvning resulterar »i ett tillskott av betyg och ett förbättrat lärar-elevförhållande och en motsatt trend finns när låg intelligens är knuten till kreativ begåvning» (s. 183).

242 Larsson och Sandgren har också ställt resultaten av intelligens- och kreativitetstesten mot elevernas socialgruppstillhörighet. Som många tidigare undersökningar visat, erhåller barn från socialgrupp 1 och 2 i medeltal högre poäng på intelligenstest än barn från socialgrupp 3. Denna differens mellan socialgrupperna är i Larsson och Sandgrens material påtagligt mindre när de jämför prestationerna från kreativitetstesten. Om denna iakttagelse kommer att visa sig vara uttryck för en reell och generell skillnad i begåvningstypernas fördelning är detta synnerligen intressant och har många utbildningspolitiska implikationer. Larsson och Sandgrens undersökning är av förberedande karaktär och omfattar ett mycket begränsat material, t. ex. genom att enbart innehålla skolelever i årsklasserna 4-9, och kan inte utan vidare prövning tas som utgångspunkt för utformningen av inträdesproceduren vid formhögskolorna. Det synes dock som om författarna funnit ett fruktbart sätt att angripa kreativitetsproblemet, och det är möjligt att man i en framtid kommer att kunna fästa avseende vid de sökandes resultat från kreativitetsmätningar vid intagningen till skolor vid vilka kreativitet anses vara en förutsättning för inträde. I ett samarbete mellan PA-rådet och sociologiska institutionen vid Lunds universitet har en forskningsgrupp upprättats som arbetar med att konstruera instrument för urval av forskare. Gruppen har utarbetat test för kreativ begåvning, som nu är föremål för definitiv utprövning. Gruppen har även i avsikt att göra undersökningar rörande utbildning inom det kreativa området och rörande till kreativitet stimulerande miljö. Det är i detta sammanhang även av intresse att notera att man vid konstfackskolan och vid konstindustriskolan anordnar särskilda intagningsprov. Dessa beskrivs i avsnitt 3.5.3 resp. avsnitt 3.7.2. 10. 4 Intagning till

formhögskolor

10.4.1 Inledning Utbildningen vid formhögskola, konsthögskola och designhögskola kommer att ha 1

op. cit. Guilford, LP.: Potentiality for Creativity. Ingår i Gowan, I.C., Demos, G.D. och Torrance, E.P. (red): Creativity: Its Educational Implications. New York 1967. 2

SOU 1970: 66

delvis olika mål. Därmed synes delvis skilda intagningsgrunder böra tillämpas vid nämnda skolor. Intagningsbestämmelserna till de tre ifrågavarande utbildningarna kommer därför att behandlas var för sig. Problematiken kring urvalet är dock till stora delar gemensam för dessa utbildningar, varför det resonemang som nedan förs gällande intagningen till formhögskola i mycket är tillämpligt också för konst- och designhögskolorna. Intagningen till flertalet formellt eller reellt spärrade utbildningsanstalter för teoretiska studier är nästan uteslutande grundade på betyg från tidigare genomgångna skolor. Utan att närmare beröra frågan om det berättigade i detta är det uppenbart, att intagningen till formhögskolorna bör grundas på andra kriterier än dem, som tillämpas vid de flesta andra eftergymnasiala utbildningsvägar. Detta beror givetvis i första hand på karaktären av den utbildning som skall ges vid formhögskolorna, men kan även motiveras med att också de, vars begåvning domineras av förmåga till kreativt nyskapande som inte återspeglas i betygen, bör tillförsäkras utökade möjligheter till eftergymnasial utbildning. Av största vikt är att inträdesbestämmelserna till form-, konst- och designhögskolorna utformas så, att de reella meriterna fäller avgörandet vid inträdet. Formella skolmeriter skall alltså inte vara avgörande för inträde. Undervisningen skall utformas så, att hänsyn tages till att de studerande står på olika nivåer av formell skolutbildning. Det finns dock anledning anta, att andelen studerande vid formhögskolorna som inte genomgått gymnasieskola kommer att bli relativt liten. Enligt gjorda bedömningar kommer redan inom en nära framtid ca 95 % av aktuella årskullar att genomgå gymnasieskola. Vid urvalet till formhögskolorna måste bl. a. följande faktorer beaktas: 1. De meritvariabler som synes böra tillmätas den största vikten är svåra att mäta och är i många fall inte dokumenterade tidigare i studierna eller annorledes. 2. De sökande kan antagas utgöra en SOU 1970: 66

heterogen grupp vad avser skolbakgrund och begåvningstyp. 3. Utbildningen skall leda till yrkesområden som ställer tämligen olikartade krav. De två först nämnda svårigheterna synes bäst kunna bemästras genom att en relativt fri prövning görs av de sökandes meriter, där man fäster större avseende vid inlämnade arbetsprov än vid betyg från tidigare skolor. I intagningsförfarandet skall också särskilda intagningsprov och intagningsintervjuer ingå, för att ge ett bättre underlag för bedömningen. Ett sätt att möta den tredje svårigheten skulle kunna vara att differentiera de sökande i olika intagningsgrupper, t. ex. med avseende på uppgivet huvudintresse eller yrkesmål. Ett sådant förfarande skulle emellertid kunna leda till att sökande uppger sig ha sitt huvudintresse inom det område, som erfarenhetsmässigt visat sig ha de lägsta intagningsfordringarna. Formhögskolornas delvis yrkesorienterande och anlagsprövande karaktär innebär att den enskilde studerande inte i allmänhet förutsätts vara på det klara med vilken yrkesinriktning han har eller vilken begåvningstyp han representerar. Även detta talar för att en dylik differentiering vid intagningen bör undvikas. Nackdelen med att intagningen inte alls styrs av de sökandes fördelning på huvudintressen är, att fördelningen kan komma att bli mycket ojämn och inte svara mot arbetsmarknadssituationen eller antalet platser på de skolor, som formhögskolorna kan utgöra förutbildning till. För att underlätta planeringen av undervisningen skall emellertid de intagna ge icke bindande besked om vilken fördjupning de närmast är intresserade av. Som en allmän princip skall också gälla, att tillträde till formhögskolornas olika fördjupningsalternativ skall vara helt fritt. De som väl intagits på formhögskola skall alltså inte möta några spärrar vid val av alternativ den tredje terminen. De sakkunniga anser inte att några specifika åldersgränser skall uppställas för inträde till formhögskola. Som framgått tidiga-

re förutsätter KUS dock, att flertalet studerande vid inträdet till formhögskola genomgått gymnasieskola och således fyllt 18 år. Merparten av de studerande kan antagas komma att befinna sig i åldersintervallet 19-22 år, dvs. i ungefär samma ålderskategorier som vid annan eftergymnasial utbildning. Vad som anförts ovan skall emellertid inte hindra att äldre, kvalificerade studerande beredes tillfälle att studera vid formhögskolorna. De studerande som exempelvis önskar komplettera en tidigare yrkesutbildning kommer naturligt nog att ha en högre medelålder än övriga kategorier. Dessutom kan anföras, att erfarenheter av olika slag kommer den sökande till godo vid prövningen av hans kvalifikationer vilket gynnar äldre sökande. Något krav på praktik uppställes heller inte. Som framgår av det följande har de sakkunniga uppsatt genomgången gymnasieskola som allmänt, och kreativ begåvning som speciellt behörighetskrav för inträde till formhögskola.

10.4.2 Allmänt behörighetskrav Som ovan sagts, avses med allmänt behörighetskrav den allmänna utbildningsnivå som fordras för inträde till viss utbildning. Det allmänna utbildningsväsendet tillhandahåller inte någon systematisk och successiv fördjupning och breddning av de ämnesområden formhögskolorna skall ge ytterligare utbildning i. Studerande som genomgått gymnasieskola kan t. ex. ha mycket skiftande antal undervisningstimmar i teckning bakom sig. Det kan därför synas föga meningsfullt att uppställa något allmänt behörighetskrav i termer av att någon viss nivå i det allmänna skolväsendet skall ha uppnåtts före inträde i formhögskola. KUS har trots detta valt att beteckna genomgången gymnasieskola som ett allmänt behörighetskrav för inträde i formhögskolorna då dessa ger en eftergymnasial utbildning, som i princip förutsätter en kapacitet och mognad som motsvarar studier vid

andra eftergymnasiala utbildningsanstalter. Med gymnasieskola jämställes två- och treårig folkhögskola. Att genomgången gymnasieskola uppställs som ett allmänt behörighetskrav är dock snarare att se som en antydan om på vilken nivå utbildningen kommer att bedrivas, än som ett i egentlig mening uppställt villkor för att tillträde till formhögskola skall kunna beredas. Det allmänna behörighetsvillkoret är alltså uppsatt för att markera den allmänna förmåga att tillgodogöra sig lärostoffet som erfordras för att undervisningen skall bli meningsfull för den enskilde studeranden. Sålunda är villkoret inte uppställt för att de studerande skall kunna förutsättas inneha vissa faktiska, bestämda förkunskaper vid inträdet, nödvändiga för att de studerande skall kunna tillgodogöra sig utbildningen. Det är av värde för verksamheten vid skolan att de studerande har skilda inriktningar i sin tidigare skolgång, och utbildningen är utformad med hänsyn till detta. Utbildningen vid formhögskolorna är grundläggande i den meningen att den inte direkt bygger på kunskaper inhämtade på tidigare skolnivåer, utan ger helt nya kunskaper eller angriper tidigare behandlade ämnesområden från nya utgångspunkter. Det finns anledning erinra om att utpräglat konstnärligt begåvade och långt utvecklade personer skall kunna tas in vid konst- och designhögskolorna utan att dessförinnan ha genomgått formhögskola. Sökande till formhögskola skall kunna föreslås att i stället söka direkt till konsthögskola eller designhögskola. Av det ovan anförda följer att studerande med genomgången gymnasieskola bör vara allmänt behörig till studier vid formhögskola oavsett från vilka linjer eller grenar de sökande kommer. Någon kvotering av de sökande med avseende på vilken typ av utbildning de tidigare genomgått skall inte förekomma. KUS vill i detta sammanhang åter betona, att det är av största vikt, att studerande utan formell utbildning utöver den obligatoriska skolan skall kunna antagas vid formSOU 1970: 66

högskolorna. Detta kan motiveras med att utbildningen inom det allmänna skolväsendet är upplagd på ett sådant sätt, att vissa begåvningstyper som inte bör utestängas från konstnärlig utbildning, av olika anledningar kan ha svårt att göra sig gällande i de ämnen som dominerar det allmänna skolväsendet och de undervisningsformer som tillämpas där. Bl. a. på samma grunder förordar KUS, att sökande från gymnasieskola skall anses uppfylla det allmänna behörighetskravet oavsett vilken medelpoäng de har i sitt slutbetyg. Däremot kan betygen vara till viss ledning vid värderingen av de sökandes meriter. Bedömningen av de sökandes allmänna behörighet och jämförelser mellan deras formella skolmeriter skall grundas på betyg. Någon formell beräkning av betygspoäng bör emellertid inte företas då de sökande jämförs med varandra. I stället görs en fri bedömning av betygsmeriterna. Härvid tas hänsyn till betyg i samtliga ämnen. Det kan kanske tyckas naturligt att endast beakta betyg i sådana ämnen, som kan anses ha särskild betydelse för den kommande utbildningen, eller att ge större vikt åt sådana betyg. Bägge dessa förfaranden avvisas av KUS därför att de färdigheter som på detta sätt skulle gynnas vid meriteringen ingår i bedömningen av den sökandes kreativa begåvning och därmed ändå kommer att bli föremål för särskilt hänsynstagande. Det är dessutom svårt att slå fast vilka ämnen som skulle få särskild vikt och hur stora dessa vikter skulle vara. Det är också olämpligt att ge vissa betyg större vikt än andra därför att det kan leda till att de studerande ägnar mer tid åt tungt vägande ämnen på bekostnad av andra ämnen, vilket inte står i överensstämmelse med skolans pedagogiska målsättning. En annan fråga är, huruvida betygskomplettering skall tillåtas eller inte. Kompletteringar av originalbetygen kan vara av två slag: behörighetskompletteringar(komplettering eller höjning av betyg för att uppnå behörighet) och konkurrenskompletteringar (komplettering av redan behöriga för att höja meritvärdet). Inte någon av dessa tySOU 1970: 66

per av kompletteringar skall ge företräde vid inträde till formhögskola. Konkurrenskomplettering för inträde till eftergymnasial utbildning kan nu i vissa fall också ske genom att man genomgår akademisk utbildning vid annan utbildningsanstalt än den, till vilken man i första hand önskar inträde. Kompetensutredningen 1 finner att så långt möjligt bör undvikas »att högre studier av visst slag bedrivs med huvudsyfte att öka meriterna för antagning till annan högre utbildning». I fråga om formhögskola faller betyg och examina avlagda vid universitet och högskolor ur meriteringssynpunkt in under de allmänna behörighetsmeriterna. KUS uppfattning ansluter sig till den ovan redovisade principen och innebär att hänsyn till akademiska meriter inte skall tagas annat än i en allmän bedömning. De sakkunniga vill emellertid anföra, att eventuell akademisk utbildning som föregått ansökan till formhögskola i ganska få fall antas ha genomgåtts i första hand för att öka meriteringen till formhögskola. Sökande med akademiska meriter kan först efter det att de påbörjat andra studier ha funnit, att de vill ägna sig åt konstnärlig eller liknande verksamhet. Ovanstående resonemang gäller det allmänna behörighetskravet för inträde till formhögskola och är därför av sekundärt intresse eftersom inträdet i första hand skall grundas på olika former av kreativ förmåga. Detta skall gälla oavsett om de sökande har akademiska meriter eller inte. 10.4.3 Speciellt behörighetskrav Med speciellt behörighetskrav avses vanligen de förkunskaper, som i vissa fall krävs för studier för viss examen eller i visst ämne. KUS inrymmer dock i det följande också andra förutsättningar än tidigare utbildning i begreppet speciellt behörighetskrav. Så gott som all verksamhet är i någon 1

(Kompetensutredningen II: Urval till högre utbildning: Förslag till provisoriska bestämmelser, Ecklesiastikdepartementet 1967:8, stencil). 245

mening skapande, och all utbildning bör därför stimulera individens allmänt kreativa förmåga. Kreativ begåvning har ställts upp som speciellt behörighetskrav för inträde i formhögskola. Beteckningen är avsiktligt vagt formulerad. Kreativitet skall här fattas i vid bemärkelse och bl. a. innefatta vad som traditionellt inryms i begreppet konstnärlig begåvning (om kreativitetsbegreppets närmare bestämning se avsnitt 10.2). Bedömningen av den kreativa begåvningen grundas på inlämnade ansökningshandlingar, innefattande bl. a. arbetsprov och särskilda antagningsprov med intervjuer. Den grad av kreativ begåvning, som skall anses vara tillräcklig för att en sökande skall vinna inträde, är inte möjlig att ange i förväg eftersom den kommer att vara beroende av övriga sökandes kompetens.

10.4.4 Avvägning mellan allmänna och speciella behörighetsmeriter I fråga om relationen mellan det allmänna och det speciella behörighetskravet skall i princip gälla, att den kreativa begåvningen prioriteras vid intagningen, men att viss hänsyn tas till uppnådd skolnivå och dokumenterade skolprestationer vid val mellan två sökande som anses besitta likvärdig kreativ begåvning. Det speciella behörighetskravet är svårt att kvantifiera, och det är också svårt att jämföra de sökandes skolmeriter därför att de sökande kan antas ha vitt skiftande bakgrund i fråga om utbildning. För att få en strukturering av intagningsförfarandet till stånd kan det kanske vara fruktbart att anlägga följande betraktelsesätt. Inträde till formhögskola skall kunna vinnas på följande grunder. För det första kreativ begåvning i vid bemärkelse. För det andra allmän begåvning, dvs. kunskaper och färdigheter manifesterade genom betyg från tidigare skolor. Som utvecklats ovan kan allmän begåvning (»intelligens») och kreativitet ses som två relativt oberoende begåvningskomponenter. Om dessa bägge variabler tudelas, kan man enligt en enkel 246

modell principiellt särskilja fyra grupper av sökande, nämligen 1. högt allmänbegåvade och högt kreativt begåvade 2. högt allmänbegåvade och lågt kreativt begåvade 3. lågt allmänbegåvade och högt kreativt begåvade 4. lågt allmänbegåvade och lågt kreativt begåvade. Den ovan gjorda indelningen av de sökande i fyra grupper grundad på en Utdelning av de bägge begåvningsvariablerna kan dock endast tas som utgångspunkt för ett principiellt resonemang. I praktiken måste en finare gradering företagas. Detta möter inte några hinder i de förutsättningar som uppställts, eftersom bägge begåvningstyperna har antagits vara kontinuerliga variabler. De sökandes utrustning i fråga om allmän och kreativ begåvning bör bedömas var för sig och sedan vägas ihop till en sammanfattande bedömning av kvalifikationerna. Då det inte föreligger någon entydig eller generellt vedertagen bedömningsgrund för de bägge intagningskriteriernas betydelse eller förmåga att prognostisera framgång i den typ av studier som skall bedrivas vid formhögskola (och denna utbildning f. ö. endast kan beskrivas i allmänna termer) måste avvägningen mellan de vikter som skall tillmätas respektive kriterium med nödvändighet grundas på allmänna överväganden. KUS har funnit att kreativ begåvning bör prioriteras, men att den allmänna begåvningen skall tillmätas betydelse om den kreativa begåvningen och livserfarenheterna kan anses vara likvärdiga för två olika sökanden. Under ideala omständigheter innebär denna princip teoretiskt att den allmänna begåvningen inte skall ha någon som helst betydelse vid intagningen, eftersom kreativ begåvning är en kontinuerlig variabel, som i princip kan anta ett oändligt antal värden. Med ett fulländat mätinstrument skulle man alltså kunna göra en rangordning av de sökande med avseende på kreativ begåvning, där inga sökande hamnar på samma rangplats. Detta är nu i praktiken långt SOU 1970: 66

ifrån möjligt eftersom någon preciserad, allmänt vedertagen värdeskala inte finns. Olika bedömare fäster sig vid olika särdrag och bedömer särdragen olika. Det är alltså uppenbart att endast en grov indelning av de sökande kan göras. Intagningsförfarandet måste anpassas efter dessa förhållanden och även utformas så, att inte vissa speciella uttryck för kreativ begåvning gynnas eller missgynnas. Svårigheterna vid intagningen kommer emellertid att minskas genom att ett relativt stort antal platser kommer att vara tillgängliga. KUS återkommer i senare avsnitt till urvalsförfarandets närmare utformning. Av ovanstående torde framgå, att i fråga om inträdet till formhögskola det allmänna behörighetskravet kan sägas avse huvurida förmågan till konvergent tänkande manifesterats (i första hand genom betyg från tidigare genomgångna skolor), medan det speciella behörighetskravet kan sägas gälla den sökandes förmåga till divergent tänkande. Med det allmänna behörighetskravet skall man försäkra sig om att de studerande har studicbegåvning och tillräckliga grundkunskaper för att kunna tillgodogöra sig utbildningens teoretiska moment. Med det speciella behörighetskravet skall man försäkra sig om att de studerande äger tillräcklig kreativ begåvning.

10.4.5 Intagningsorgan Allmänt För intagningen vid formhögskolorna inrättas två typer av intagningsorgan, dels lokala intagningsnämnder vid varje utbildningsenhet, dels ett centralt intagningsorgan som handhar clearingen av sökanden mellan de olika skolorna. Detta organ skall även ha motsvarande uppgift för intagningen vid konsthögskolorna och designhögskolorna. Dessutom föreslås att en särskild expertgrupp tillsätts som, utan att delta i urvalsproceduren, skall följa utvecklingen på området. Denna expertgrupp föreslås vara gemensam för samtliga av KUS föreslagna skolor (se avsnitt 10.7.2). SOU 1970: 66

Inträdeskraven till formhögskolorna skall i princip vara de samma vid samtliga skolor. Då vissa skolor, på grund av geografiskt läge och andra skäl, kan antas få ett större antal sökande än andra, och det inte är möjligt att genom differentiering i skolornas intagningskapacitet helt väga upp sådana skillnader, kommer det ändå i praktiken att finnas olikheter i intagningskraven. För att motverka denna tendens bör intagningen anordnas så, att sökande som inte kan beredas plats vid en viss skola, skall kunna placeras vid en annan skola till vilken hans kvalifikationer eventuellt är tillräckliga för inträde. Förutom att tillgodose rättvisekravet vid intagningen bidrar detta till en önskvärd, större likvärdighet mellan skolorna. I den mån intagningskraven till de olika formhögskolorna reellt kommer att skifta, skall detta alltså inte bero på några systematiska, medvetet styrda skillnader i intagningsbestämmelserna. Den ovan anförda principen för intagningen innebär, att en viss administrativ centralisering i intagningsproceduren måste ske. Denna csntralisering kan uppnås på flera sätt. En helt centraliserad intagning synes av många skäl dock utesluten. Det lämpligaste förfaringssättet torde vara, att varje sökande lämnar in sina arbetsprov till den skola till vilken han i första hand söker inträde. Hela det bedömningsfcrfarande av den sökandes kvalifikationer som skall genomföras, förläggs till denna skola. Den behandling av ansökningarna som sker centralt avser alltså endast clearing mellan skolorna av sådana sökande som antagits till utbildningen, men som inte kunnat beredas plats på den skola till vilken de i första hand sökt. Genom detta ansökningsförfarande, där den tidsödande bedömningen av de sökande fördelas på ett antal intagningsnämnder, undvikes en alltför utdragen procedur. En intagning i etapper spridda över året synes inte nödvändig. Det är vidare en fördel att de sökande inte behöver sända sina prov till flera skolor i landet, eller tvingas resa runt för att genomgå inträdesprov på flera orter.

Lokala

intagningsnämnder

I största möjliga utsträckning skall det ankomma på varje skola att själv bestämma över intagningen till skolan. Det omedelbara ansvaret för intagningen har en intagningsnämnd som tillsätts av styrelsen vid resp. skola. Nämnden skall bestå av sju av skolans lärare (inklusive rektor) samt ytterligare tre ledamöter. Styrelsen skall tillse, att nämnden blir så allsidigt sammansatt, att den representerar skolans olika utbildningsmål och verksamhetsgrenar. De tre ledamöter som inte är knutna till skolan behöver inte nödvändigtvis vara hemmahörande i den region skolan är lokaliserad. De studerande vid skolan skall ha rätt att tillsätta två representanter som är närvarande vid nämndens arbete som observatörer. I övrigt äger skolans styrelse att själv bestämma över nämndens sammansättning. Vid varje ansökningstillfälle skall intagningsnämndens sammansättning tillkännages. Intagningsnämndens ledamöter skall uppbära särskilt arvode för sitt arbete i den mån detta inte ingår i tjänstgöringsskyldigheten vid skolan. Varje intagningsnämnd tillämpar de arbetsformer den själv finner lämpligt. Hur de olika intagningsnämnderna fastställer vilka sökande som skall avvisas och antagas skall alltså inte regleras centralt. Det synes dock lämpligt att varje ledamot förfogar över en relativt stor kvot av antalet tillgängliga platser som han kan besätta utan att överensstämmelse med övriga ledamöters bedömningar nödvändigtvis behöver vara för handen. Därigenom minskas risken för att urvalet av sökande kommer att ske genom kompromisser mellan intagningsnämndens ledamöter.

Central

intagningsnämnd

En central intagningsnämnd tillsätts för att handha clearing mellan skolorna av sökande som antagits vid annan skola än den

till vilken de i första hand sökt. Det är att märka att den centrala nämnden enbart är ett administrativt organ utan något inflytande på bedömningarna av de enskilda sökandena. Med tanke på nämndens begränsade uppgifter torde dess storlek kunna begränsas till tre ledamöter, som tillsätts av samarbetsnämnden för de av KUS föreslagna skolorna. De enskilda formhögskolorna - liksom konsthögskolorna och designhögskolorna - skall dock kunna sända observatörer som är närvarande vid nämndens sammanträden. Utöver det sammanträde som äger rum i omedelbar anslutning till att de lokala nämnderna avslutat sina bedömningar, skall den centrala nämnden sammanträda före höstterminens början för att fylla de luckor som eventuellt kan ha uppkommit under sommaren.

10.4.6 Intagningsförfarande Etappvis intagning Intagningen skall grundas bl. a. på inlämnade arbetsprov och ansökningshandlingar. Det är emellertid inte möjligt att erhålla en uttömmande uppfattning av de sökandes kreativa förmåga och utvecklingsmöjligheter enbart med hjälp av arbetsproven och ansökningshandlingarna. Dessa bör därför kompletteras med antagningsprov och intervjuer. Antalet sökande kommer dock sannolikt att bli så stort, att inte samtliga kan beredas tillfälle att deltaga i antagningsprov och -intervjuer. Enligt de sakkunnigas mening är det inte heller nödvändigt. De kompletterande urvalsförfarandena kan förbehållas de sökande om vilkas kvalifikationer man är tveksam. I en första etapp antages med ledning av insända arbetsprov och ansökningshandlingar de sökande, som alldeles uppenbart besitter tillräcklig kreativ förmåga och andra förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen. De sökande som uppenbarligen saknar förutsättningar för utbildningen blir inte föremål för ytterligare bedömning. De meddelas att de inte kan beredas plats på SOU 1970: 66

Intagningsförfarandets tre etapper: Etapp 1

Bedömning av inlämnade ansökningshandlingar och arbetsprov Antages vid skolan Antages inte Kallas till särskilda antagningsprov och —intervjuer

I Etapp 2

Bedömning av inlämnade handlingar och arbetsprov samt antagningsprov och —intervjuer Antages vid skolan Antages inte Antages till formhögskoleutbildning, men hänvisas till central clearing

•!Etapp 3

Central clearing mellan formhögskolorna Antages vid annan formhögskola än den man i första hand sökt inträde till

skolan. Övriga sökande kallas till de särskilda antagningsprov, vilka är desamma vid landets samtliga formhögskolor och utformas i samarbete mellan skolorna. Hur stor andel av de sökande som skall kallas till denna andra etapp kan inte bestämmas generellt utan bestämmes från fall till fall med ledning av vunna erfarenheter och övriga omständigheter. Det synes dock lämpligt att en relativt stor andel av de sökande kallas till proven. Vissa allmänna riktlinjer för hur stora dessa andelar kan ges av centrala intagningsnämnden. Den tredje etappen består av en clearing mellan de olika skolorna av sådana sökande, som inte kunnat antas vid den skola till vilken de i första hand sökt inträde. Intagningen vid de enskilda skolorna skall äga rum vid samma tidpunkt, och den centrala intagningen ske snarast möjligt därefter. Den lämpliga tiden för intagningen till formhögskolorna synes vara första hälften av juni. De särskilda antagningsproven skall vara avslutade före midsommar. SOU 1970: 66

Ansökningshandlingar

och arbetsprov

Vid intagningen skall hänsyn tagas till ett brett register av kreativitet och ett vitt spektrum av egenskaper hos den sökande och inte enbart till konstnärlig begåvning i traditionell bemärkelse, som den manifesteras genom teckningar, målningar och andra formstudier. De sökande skall kunna meritera sig också med inlämnade uppsatser, fotografier, tekniska konstruktioner etc. Därigenom kan den sökande själv välja i vilken form han vill dokumentera sin skapande förmåga. Dessa, i jämförelse med de intagningsprinciper som nu vanligen tillämpas vidgade, meriteringsmöjlighster motiveras dels av att formhögskolorna skall utgöra förutbildning till ett flertal olika verksamhetsområden, dels av att de sökandes intressen kan antas i många fall vara tämligen odifferentierade och därmed i allmänhet ännu inte hunnit inriktas på något speciellt område eller någon speciell verksamhet. Detta hänger samman med de sökandes relativt låga ålder, och att rekrytering249

en i stor utsträckning sker från det allmänna skolväsendet. Maximala antalet arbetsprov varje sökande får inlämna avgörs av respektive skolas intagningsnämnd liksom andra föreskrifter av sådan art. Praktik har inte uppställts som krav för inträde till formhögskola. Ett sådant villkor är inte förenligt med det mål som uppställs för utbildningen. Praktik skall dock kunna vara en merit för inträde, men då det inte synes möjligt att formalisera bedömningen av praktikens värde genom att uppställa en skala enligt vilken detta skall bedömas, kommer hänsyn till eventuell praktik att tas vid helhetsbedömningen av de sökande. Härvid skall praktik ses i vid bemärkelse och inrymma yrkeserfarenheter över huvud och alltså inte begränsas till verksamhet inom de arbetsmarknadsområden formhögskolorna är tänkta att i första hand leda. Tidigare yrkesverksamhet inom konstnärliga och likartade områden kommer, i den mån den varit värdefull, dessutom de sökande tillgodo vid bedömningen av inlämnade arbetsprov och vid antagningsproven. (Sökande som genomgått och tillgodogjort sig praktik kan antagas manifestera detta genom de arbetsprov som uppvisas). Vidare skall Självständigt färdigställda arbeten inom yrkesliv eller yrkesutbildning kunna lämnas som arbetsprov. De ansökningshandlingar, som inlämnas samtidigt med arbetsproven, skall bidraga till att ge intagningsnämnden en god bild av den sökande. Utöver vanliga personalia skall handlingarna innehålla uppgifter om skolgång, praktik och yrkeskarriär, betygsavskrifter etc. Dessa uppgifter skall ligga till grund för bedömningen av den sökandes allmänna behörighet. Handlingarna skall också innehålla uppgift om vilken fördjupning den sökande tror sig komma att välja. Då studiemotivation och gestaltningsvilja kan antas vara av betydelse för studierna skall de sökande också motivera varför de söker inträde vid formhögskola. För att underlätta clearingen av de antagna mellan de olika formhögskolorna skall de sökande också ge en preferensordning 250

mellan de övriga formhögskolor de önskar studera vid om de inte kan beredas plats vid den, till vilken de i första hand söker. Med ledning av inlämnade ansökningshandlingar och arbetsprov indelas de sökande av intagningsnämnden i tre grupper: Grupp 1: antages direkt. Grupp 2: kallas till särskilda antagningsprov. Grupp 3: antages inte. Gruppindelningen görs på grundval av en helhetsbedömning av de sökande i vilken hänsyn tages till såväl arbetsprover som ansökningshandlingar. Som tidigare framhållits bestäms gruppernas respektive storlek efter omständigheterna, eventuellt efter samråd med det organ som handhar den centrala intagningen. Den sökande som inte kan antagas vid utbildningen skall meddelas detta skriftligt till bostadsadressen.

Antagningsprov och

antagningsintervjuer

De sökande, som i första urvalssteget varken antagits till utbildningen eller avskiljts från vidare bedömning, kallas till särskilda antagningsprov på resp. skola. Som ovan anförts är det inte möjligt att generellt bestämma hur stor andel av de sökande som skall kallas till dessa prov. Det får i stället fastställas från tillfälle till tillfälle med ledning av vunna erfarenheter, antalet sökande och antalet tillgängliga platser. Det är önskvärt att antagningsproven för den enskilde sökanden begränsas till en eller två dagar. Man måste dock räkna ned att prov och intervjuer omfattar flera dagar för varje kallad sökande. Antagningsproven skall komplettera arbetsproven vid bedömningen av de sökandes kreativa begåvning i vid bemärkelse jch bland annat ta hänsyn till den sökandes :'örmåga att 1. uppmärksamma, beskriva och analysera problemställningar 2. kombinera/komponera givna element. Avsikten är att dessa prov främst siall ge en mer tillförlitlig uppfattning om de sökandes uttrycksförmåga än vad enbart inSOU 1970 66

lämnade arbetsprov kan ge. Antagningsproven skall bestå av uppgifter som att teckna ett visst objekt, beskriva objekt verbalt, göra en levnadsbeskrivning på valfritt sätt m. m. Med den vaga bestämning av begreppet kreativitet, som man med nödvändighet tills vidare måste arbeta med, följer att också provens värde måste bli begränsat. De skall därför kompletteras med personliga samtal eller intervjuer med en eller flera ledamöter i den intagningsnämnd som avgör intagningarna. Intervjuerna skall bidraga till att ge en totalbild av den sökande, dvs. såväl arbetsprov, antagningsprov, skol-, yrkes- och praktikmeriter beaktas. Vid intervjun kan också mer ingående upplysningar om den sökandes bevekelsegrunder inhämtas, än vad ansökningshandlingarna ensamma kan ge. Också för den sökande kan intervjun vara värdefull eftersom den kan ge ytterligare information om utbildningen. Sökanden som intages redan i etapp 1 och de först intagna i etapp 2 kan antas vara klart kreativt begåvade. När de sista platserna i etapp 2 skall fyllas kan man dock förutsätta, att man nått ett stadium i intagningsförfarandet, då det börjar bli mer komplicerat att jämföra de sökande med avseende på kreativ begåvning. Man kan därför vid detta stadium ta viss hänsyn till de intresseinriktningar de studerande uppgivit sig ha. Man kan därigenom förebygga en allt för stor snedbelastning på det andra läsårets fördjupningsalternativ. Vid intagningsproceduren skall man sträva efter att bortse från åldersbundna drag hos de sökande och ytliga tekniska färdigheter, eftersom dessa har föga prognosvärde för individens framtida utveckling. Även i ett mer kortsiktigt perspektiv tillfälliga faktorer skall i möjligaste mån elimineras. Det är här i första hand fråga om den inverkan på prestationen som nervositet och annan stress har vid provsituationer. Även om antagningsprovet utformas så, att situationen blir så avspänd och gynnsam som möjligt, kan ett antal sökande antas bli missgynnade i förhållande till andra. Detta är ytterligare ett skäl till att inte låta antagningsproven SOU 1970: 66

vara avgörande för intagningen. Det är också att märka, att antagningsproven skall utformas så, att de inte utgör en dubblering av den värdering av kunskaper och färdigheter som redan gjorts i erhållna skolbetyg, utan skall avse att ge en säkrare grundval för värdering av de sökandes kreativa utvecklingsmöjligheter. En sådan bedömning ingår i de normer för betygssättningen som tillämpats i den sökandes tidigare skolor. Den allmänna behörigheten prövas endast genom inlämnade skolbetyg och de föreslagna antagningsproven innebär inte någon övergång till inträdesprov som ersättning för skolbetyg. Det är just avsaknaden av relevanta skolbetyg som motiverar förekomsten av intagningsprov av den art som nämns ovan. KUS har inte ansett sig kunna framlägga förslag eller exempel på provens utformning i detalj. De bör i stället konstrueras av berörda skolor i samarbete med särskild expertis. För detta ändamål inrättas en särskild expertgrupp (se avsnitt 10.7.2). Ledning kan därvid efter hand hämtas från forskningen på området och de urvalsförfaranden som tillämpas vid olika skolor.

Central clearing Som ovan framhållits, skall den clearing som företas av den centrala intagningsnämnden enbart vara en teknisk procedur genom vilken de sökande fördelas på olika skolor. När ansökningstiden utgått sänder de lokala intagningsnämnderna uppgifter om antalet sökande till den centrala intagningsnämnden vilken sedan på grundval av dessa antal anger hur många sökande som skall antas av resp. intagningsnämnd. Dessa antal bestäms i relation till antalet sökande vid de resp. skolorna. En del skolor kommer därvid att antaga flera sökande än som svarar mot antalet tillgängliga platser vid skolan. Andra lokala intagningsnämnder kommer inte själva att utse samtliga sökande som skall placeras vid skolan. Den centrala intagningsnämnden fyller de tomma platserna vid de senare skolorna med sökande som blivit 251

antagna av andra nämnder. Därvid har den centrala intagningsnämnden att beakta vilka skolor de sökande alternativt önskar studera vid. Förfarandet åskådliggörs i nedanstående hypotetiska exempel.

Specialstuderande bevistar undervisningen under kortare tid, högst ett läsår. I denna grupp finns dels sådana som följer fullt undervisningsprogram, dels sådana som endast deltar i vissa kurser i eller utanför det or-

Skola

Antal platser Antal sökande Andel sökande av totala antalet Antal som antas av lokala nämnden Antal antagna som hänvisas till andra skolor via clearing Antal som hänvisas skolan via clearing

A

B

C

D

E

Summa

300 720

200 600

200 400

150 400

150 280

1 000 2 400

30%

25%

16,5%

16,5%

12%

100%

1 000

65 Clearingsförfarandet innebär alltså, att skolor som har ett stort antal sökande i förhållande till antalet tillgängliga platser fyller samtliga platser vid den egna skolan. Därutöver tillsätter de via clearing platser vid skolor där antalet sökande är litet i förhållande till intagningskapaciteten. I exemplet ovan antar intagningsnämnden vid skola B 250 av dem som sökt till skolan. Vid skola B kan dock endast 200 sökande tas emot, varför 50 av de antagna hänvisas till den centrala clearingen. Skolan bestämmer själv, vilka av de antagna som skall hänvisas till sådan clearing. Överskotten från skolorna B och D utgör tillsammans 65 personer. Dessa fördelas av centrala intagningsnämnden på skolorna C och E med ledning av de önskemål de sökande uppgett. Överskottet blir givetvis alltid lika stort som underskottet.

10.5 Intagning till konsthögskolor 10.5.1 Inledning Varje konsthögskola svarar själv för intagningen till skolan. Två kategorier av studerande antages, nämligen ordinarie studerande och specialstuderande. De ordinarie studerande följer i princip, fullt kursprogram under tre år. De tas inte in till någon speciell avdelning vid skolan. 252

dinarie undervisningsprogrammet. Den första gruppen motsvarar närmast de hcspitanter som nu intages vid konsthögskolan. Den andra gruppen innefattar dels konstnärer som genomgår fortbildning, dels studerande och andra som önskar komplettera sin utbildning genom att delta i viss undervisning vid konsthögskola. Det synes lämpligt att specialstucerande som ämnar följa fullt undervisningsprogram skrivs in vid skolan som sådan på samma sätt som ordinarie studerande, mecan de specialstuderande som endast skall deltaga i viss(a) kurs(er) skrivs in vid den avdelning som närmast handhar dessa kurser. 10.5.2 Intagningsgrunder Några formella inträdeskrav skall in:e ställas upp vid intagningarna. Samtligi som söker som ordinarie studerande skall bedömas enligt samma grunder, oberoerde av formell utbildning. KUS förutsätter att många av de sökande i en framtid genomgått formhögskola, men detta är inte något krav. KUS har diskuterat införandet av ett kvotförfarande, så att t. ex. ef. visst antal sökande per år skall tas från en grupp som saknar skolutbildning utöver obligatorisk skola. De sakkunniga har emellertid funnit, att antagningen bör anordnas så att alla sökande behandlas formellt och reellt SOU 1)70: 66

lika oavsett utbildning. Några åldersgränser skall heller inte uppställas. Erfarenheterna tyder på, att ett relativt stort antal icke svenska medborgare kommer att söka till konsthögskola. I första hand kan de antas vilja följa undervisningen under helt läsår som specialstuderande. De bör beredas möjlighet att studera vid konsthögskola och uppbära studiemedel i enlighet med de bestämmelser som gäller för utländska medborgare vid universiteten (se vidare avsnitt 10.7.1). Intagningen av ordinarie studerande och specialstuderande som ämnar följa fullt undervisningsprogram grundas i första hand på en bedömning av de sökandes förutsättningar för att ägna sig åt skapande verksamhet inom de bildande konsternas område, samtidigt som hänsyn tas till förmåga att tillgodogöra sig den utbildning som ges vid skolorna. Det är i och för sig möjligt att konstnärligt begåvade personer inte har särskilt stort utbyte av någon viss del av utbildningen inom det konstnärliga området. En av de sakkunnigas viktigaste riktlinjer vid utformandet av förslaget till högre konstnärlig utbildning har dock varit att skapa skolor som genom flexibilitet och goda resurser skall kunna vara till gagn för den konstnärliga utvecklingen för personer med vitt skiftande intressen vad gäller uttrycksformer, inriktning och begåvningstyp. I fråga om specialstuderande som endast följer vissa kurser måste särskilda överväganden göras, eftersom dessa till stor del kommer att utgöras av personer som redan är yrkesverksamma som konstnärer. Urvalet av de konstnärer, som ges tillfälle att arbeta vid konsthögskola som specialstuderande skall ske utan prövning av formell kompetens. I princip antas kvalificerade sökande i den ordning de anmäler sitt intresse att deltaga. Erfarenheterna från konsthögskolan visar dock att denna ordning av praktiska skäl inte kan hållas strikt. Berörda sökande bör underrättas om sin placering i turordningen. Om man så vill kan man se genomgången formhögskola eller motsvarande kunskaper och färdigheter som det allmänna behörigSOU 1970: 66

hetskravet för inträde som ordinarie studerande vid konsthögskola. Det speciella behörighetskravet skulle då vara läggning och utvecklingsmöjligheter för verksamhet inom bildkonsten. Då det senare villkoret skall vara utslagsgivande och några absoluta villkor i fråga om formell förutbildning inte uppställs synes det emellertid meningslöst att betrakta intagningsfordringarna på detta sätt.

10.5.3 Intagningsorgan Som tidigare framhållits, skall varje konsthögskola själv svara för intagningen till skolan. Intagning av ordinarie studerande samt specialstuderande, som ämnar följa fullt undervisningsprogram, sker genom en intagningsnämnd, medan intagningen av övriga specialstuderande i samråd med utbildningsnämnden handhas av avdelning som närmast svarar för den kurs ansökan gäller. Intagningsnämnden skall bestå av rektor (ordförande) och professorerna inklusive gästlärare. Vid behov skall nämnden adjungera ytterligare sakkunniga utan rösträtt. (Detta kan bli aktuellt t. ex. när textila alster inlämnas som arbetsprov). Dessutom skall skolans elevkår kunna utse tre observatörer med rätt att övervara nämndens sammanträden. Varje ledamot i nämnden skall ha ett visst antal platser som han kan besätta utan att överensstämmelse med övriga ledamöters bedömningar nödvändigtvis behöver finnas. I övrigt tillämpar resp. intagningsnämnd de arbetsformer den själv finner lämpliga. I fråga om specialstuderande, som endast önskar delta i vissa kurser, ansvarar föreståndaren för varje avdelning tillsammans med utbildningsnämnden för intagningen till de kurser som sorterar under avdelningen. Det skall vara möjligt för utbildningsnämnden att delegera ansvaret till avdelningsföreståndaren.

10.5.4 Intagningsförfarande

Ansökningshandlingar

Etappvis intagning

Bedömningen av de sökandes kvalifikationer grundas främst på inlämnade arbetsprov. Dessa kan omfatta konstnärliga manifestationer i vid mening och förutom teckningar, målningar, skulpturer och annat, som är att hänföra till bildkonst i traditionell mening, skall även t. ex. filmer och dikter kunna åberopas. Om en sökande huvudsakligen vill studera inom den teoretiska avdelningen skall dessutom exempelvis uppsatser behandlande problem som tas upp i undervisningen inom denna avdelning kunna vara meriterande. Samtidigt med arbetsproven insändes övriga handlingar som de sökande vill åberopa samt sedvanliga personuppgifter etc. De sakkunniga är medvetna om de stora svårigheterna att göra en rättvis och riktig bedömning av konstnärliga utvecklingsmöjligheter på grundval av arbetsprov. Värderingen måste med nödvändighet bli subjektiv eftersom några säkra yttre kriterier inte föreligger. Erfarenheterna visar dock att en relativt stor samstämmighet mellan bedömningar gjorda av olika personer oftast föreligger. Det tycks finnas en sorts informell gemensam praxis som intuitivt tillämpas av personer som själva är konstnärligt verksamma. Man kan naturligtvis säga, att denna praxis är ett uttryck för att bedömningarna i allmänhet görs av personer som har en gemensam kulturell bakgrund och referensram och därför tillägnat sig värderingar vilka inte nödvändigtvis omfattas av personer, som inte tillhör denna krets. Enligt KUS talar övervägande skäl dock för att intagningen bör göras av personer som är aktivt engagerade inom konstlivet. En allsidig representation inom denna grupp skall ingå i de organ som avgör intagningen så att olika värderingar kan göra sig gällande.

Intagningen av ordinarie studerande vid konsthögskola skall ske i tre etapper. Den första etappen avser bedömning av inlämnade arbetsprov och ansökningshandlingar. I en andra etapp görs intagningsintervjuer med vissa sökande. Den tredje etappen gäller fördelning av sökande som antagits vid mer än en konsthögskola. Intagningen bör emellertid ordnas så, att tyngdpunkten ligger vid den första etappen. Endast ett fåtal studerande synes böra kallas till särskilda intagningsintervjuer. Den tredje etappen inskränker sig till en administrativ samordning för clearing av sökande som antagits till mer än en skola. Denna samordning sker genom att uppgifter om vilka som antagits vid resp. högskola tillställs den centrala intagningsnämnden (se avsnitt 10.4.5), som underrättar övriga skolor om eventuell dubbelintagning. Om inte de som tagits in vid mer än en skola, själva meddelar vilken skola han önskar studera vid, ankommer det på den centrala intagningsnämnden att höra efter hos vederbörande vilken han väljer. Därefter kompletteras intagningen av nämnden vid den skola vid vilken en ytterligare plats blir tillgänglig. Intagningen av specialstuderande, som endast önskar delta i vissa kurser, görs i en enda etapp och görs med ledning av insända arbetsprov eller andra handlingar och uppgifter som den sökande önskar åberopa. Intagningen skall ske i början av juni, för att anpassas till avslutningen på läsåret vid formhögskola. Det skall vara möjligt att söka till samtliga konsthögskolor samtidigt. Av praktiska skäl synes dock tidpunkten för intagningen böra vara densamma för samtliga skolor. Om skolorna har olika tidpunkter för intagningen leder detta dessutom lätt till att den skola, vars intagning sker först, erhåller det bästa urvalet. Den centrala clearingen bör vara klar före midsommar. Specialstuderande, som inte avser att följa fullt undervisningsprogram, skall kunna antagas även utanför den ansökningstid som gäller övriga sökande. 254

och arbetsprov

Lärarkåren skall vara allsidigt sammansatt, vilket är ett villkor för att skolan skall fungera på ett tillfredsställande sätt. Detta önskemål återspeglas i de korta mandattiderna för tjänsterna och genom att skolan själv vid tillsättningen av lärarbefattningarna kan verka i denna riktning. Därigenom kan man SOU 1970: 66

förutsätta, att också skilda generationer och synsätt blir representerade i intagningsnämnden. Antagningsintervjuer För att få ett komplement till arbetsproven skall också viss vikt fästas vid personliga samtal med vissa sökande. Dessa samtal skall syfta till att ge en ytterligare belysning av de sökandes förutsättningar och motivation för konstnärligt arbete och kan i första hand antas komma att gälla personer, som inte genomgått formhögskola. Ett mindre antal sökande, uppskattningsvis cirka 20 vid resp. konsthögskola, måste alltså årligen kallas till intervjuer med intagningsnämnden. Enligt vad som sagts ovan skall intagningen grundas på arbetsprov, personliga samtal och i förefintliga fall erfarenheter från den sökandes utbildning vid formhögskola. Något krav på praktik skall inte finnas. Det synes inte heller motiverat att anordna särskilda intagningsprov, psykotekniska eller kreativa test. På denna nivå skulle sådana test inte bidra till att öka säkerheten i bedömningarna. Ovan har framhållits att det inte är möjligt att konstruera intagningsförfarandet på ett i alla avseenden tillfredsställande sätt. KUS förslag innebär dock att intagningen kan göras säkrare än nu. De som studerat vid formhögskola kommer att ha fått en viss vägledning i att själva bedöma sina förutsättningar. Vidare kommer en viss ökning av antalet intagna på den högsta utbildningsnivån för konstnärer att ske, vilket minskar riskerna för att konstnärligt begåvade utestängs från utbildningen.

10.6 Intagning till designhögskolor 10.6.1 Inledning Varje designhögskola svarar själv för intagningen till skolan. Två kategorier av sökande skall antagas: ordinarie studerande och specialstuderande. De ordinarie studerande följer i princip fullt kursprogram unSOU 1970: 66

der tre år. Specialstuderande är dels studerande som följer fullt kursprogram under ett år, dels studerande inskrivna vid andra eftergymnasiala utbildningsinstitutioner, och som önskar komplettera eller kombinera den utbildning de erhåller där med viss eller vissa kurser vid designhögskola, dels yrkesverksamma personer som önskar genomgå fortbildning. Eftersom inrättandet av normalstudievägar endast är att betrakta som generell studierådgivning skall någon uppdelning av de sökande på normalstudievägar inte göras. Intagning skall ske till skola, inte till normalstudieväg. De sökande skall dock uppge vilken normalstudieväg de har för avsikt att följa. Därmed underlättas planeringen inför påföljande läsår. Antalet antagna ordinarie studerande kan antas bli ungefär detsamma år från år. Det gäller även specialstuderande med fullt undervisningsprogram. Däremot kommer förmodligen antalet antagna specialstuderande, som enbart deltar i viss undervisning, att skifta mellan olika år beroende på antalet ansökningar och på vilka och hur många kurser ansökningarna gäller. Det går därför inte att fastställa ett visst antal härvidlag eftersom ifrågavarande sökande kan förmodas vilja delta i ett mycket skiftande antal kurser. Det kan finnas personer, som önskar delta i ett stort antal kurser och personer som endast önskar deltaga i en enstaka kurs.

10.6.2 Intagningsgrunder I likhet med vad som föreslås bli gällande vid konsthögskolorna bör några krav på formell förutbildning inte ställas upp. De studerande förutsätts dock i regel ha genomgått formhögskola eller ha motsvarande kunskaper. Inte heller skall några åldersgränser finnas. Idealt synes intagningen till designhögskolorna böra baseras på fyra huvudkriterier. Dessa är allmänt kreativ förmåga, gestaltningsförmåga, förutsättningar att använda dessa kreativa förmågor i den arbetssituation en designer inlemmas i samt förmåga att inhämta de kunskaper, som meddelas 255

vid skolan. Samtliga dessa kriterier bör här fattas i vid mening. De sakkunniga har tidigare beskrivit den arbetssituation en designer vanligen är inlemmad i. Den förutsätter bl. a. förmåga till analys, planläggning och samarbete. Det står å andra sidan klart, att en beskrivning av arbetssituationen inte kan bli fullt täckande och att förutsättningarna för designarbete skiftar från fall till fall. Beträffande förmågan att tillgodogöra sig de kunskaper som meddelas vid skolan måste man ha klart för sig, att det håt både är fråga om att inhämta teoretiska kunskaper och att använda dessa kunskaper i den tillämpade undervisningen. I och med att de fyra ovannämnda urvalsgrunderna bör fattas i en vid bemärkelse och genom att de är oprecisa, är det svårt att erhålla säkra mått på dem. Som tidigare framhållits finns det inte några test tillgängliga, som med tillfredsställande säkerhet mäter kreativitet. Några test i egentlig mening skall därför inte användas vid urvalet. De sakkunniga finner att några säkrare mått på de sökandes gestaltningsförmåga än arbetsprover av det slag, som f. n. användes, inte står till buds. Några användbara mått på de sökandes förmåga att behärska sin kommande arbetssituation finns inte heller tillgängliga, även om test avseende vissa här relevanta komponenter av personlighetsstrukturen, som t. ex. samarbetsförmåga, har konstruerats. I fråga om teoretiska kunskaper är situationen något annorlunda vid designhögskolorna än vid formhögskolorna och konsthögskolorna. Utbildningen vid designhögskolorna bör härvidlag snarast liknas vid förhållandena vid de tekniska högskolorna. Relativt stora mängder teoretiskt stoff och olika teoribildningar ingår som väsentliga inslag i designerutbildningen. I den mån erfarenheterna kommer att visa, att vissa krav på förkunskaper i speciella ämnen måste ställas upp bör utbildningen ordnas så, att en komplettering av sådana kunskaper kan göras vid designhögskolorna. Något krav på praktik ställs inte upp för 256

inträde till designhögskolorna, men praktik skall tillmätas meritvärde vid ansökan. Praktik skall ha meritvärde oberoende av inom vilket område praktiken förlagts. Detta innebär att yrkeserfarenheter utanför designers egentliga arbetsområde (social praktik) skall tillmätas lika stort meritvärde som praktik inom de områden utbildningen direkt berör. I realiteten kommer ändå yrkespraktik att väga tyngre, eftersom den kan antas ge utslag i de inlämnade arbetsproven. Ett skäl till att social praktik skall tillmätas i princip samma meritvärde som annan praktik är, att det är svårt att avgöra om praktik skall tillgodoräknas eller inte, om endast en viss form av praktik skall vara meriterande. Erfarenheterna visar, att praktikanter ofta tilldelas uppgifter av föga direkt värde för utbildningen, även om de tjänstgör på företags designavdelningar. Det avgörande skälet är dock, att de sakkunniga anser att social praktik reellt är värdefull för den blivande designern. Social praktik är i många fall personlighetsutvecklande och erfarenhetsberikande och kan komma att visa sig vara av direkt nytta för den blivande designern i hans studier och yrkesverksamhet. Vid utformande av en butiksmiljö är det värdefullt att själv ha arbetat som expedit; vid utformandet av verktyg är det värdefullt att själv ha varit verksam inom det berörda området etc. Över huvud är det vid allt designarbete värdefullt att ha direkta erfarenheter av brukssituationen för den produkt arbetsuppgiften gäller. Även allmänna erfarenheter från liknande situationer är av stort värde. Inte minst gäller detta olika yrkessituationers alla aspekter, arbetsförhållanden, anställningsvillkor etc. Intagningen synes böra grundas på en helhetsbedömning av den sökande, i vilken hänsyn till samtliga ovan nämnda intagningsgrunder bör tagas. Det synes emellertid inte möjligt att tillämpa en vägningsprocedur, som resulterar i att varje sökande tilldelas ett totalt meritvärde, uttryckt i poäng. Det synes vidare oundvikligt att intagningen grundas på subjektiva värderingar SOU 1970: 66

av de sökande. Emellertid skall detta i möj- de och några absoluta villkor i fråga om ligaste mån uppvägas genom att intagnings- formell förutbildning inte uppställs synes proceduren formaliseras. De sakkunniga det emellertid meningslöst att betrakta intagningsfordringarna på detta sätt. återkommer härtill i följande avsnitt. I fråga om specialstuderande måste särskilda överväganden göras. Specialstuderan10.6.3 Intagningsorgan de, som är huvudsakligen inriktade på de utbildningsområden designhögskolorna täc- Som tidigare framhållits skall varje designker, bör dock bedömas enligt samma grun- högskola själv svara för intagningen till der som de ordinarie studerande. De stude- skolan. Intagningen sker genom en intagrande, som är inskrivna vid andra typer av ningsnämnd. Intagningsnämnden skall bestå av rektor högskolor, exempelvis teknisk högskola el(ordförande) och professorerna. Vid behov ler handelshögskola, bör bedömas enligt andra grunder. Dessa studerande kan an- skall nämnden adjungera ytterligare sakkuntagas vilja få kännedom om förutsättning- niga utan rösträtt. Dessutom skall skolans arna för designers arbete utan att själva av- elevkår kunna utse tre observatörer med rätt att övervara nämndens sammanträse att bli designers. Sålunda kan en studeden. rande exempelvis vid handelshögskola med Varje ledamot i nämnden skall ha ett visst tanke på sitt framtida verksamhetsfält vilja antal platser, som han kan besätta utan att få en närmare inblick i förutsättningarna överensstämmelse med övriga ledamöters beför en designers arbete. Uppenbarligen kan dömningar nödvändigtvis behöver finnas. I något större avseende i sådana fall inte övrigt tillämpar resp. intagningsnämnd de knytas till förmågan att arbeta som desigarbetsformer den själv finner lämpliga. ner. Här bör i stället hänsyn tagas till den sökandes motivation och skäl för att delta i designhögskolans undervisning. Några fas10.6.4 Intagningsförfarande ta regler för hur sådana sökandes kvalifikationer skall vägas mot varandra kan inte Etappvis intagning uppställas. Det ankommer på de för intagningen ansvariga att göra en så rimlig be- Intagningen av ordinarie studerande grundas dömning som möjligt. Det synes dock lämp- på inlämnade arbetsprov och ansökningsligt att prioritera sådana studerande som handlingar. Vissa sökande kallas till särskilda antagningsprov med intervjuer. Intagstår i slutfasen av sin utbildning. Vad slutligen beträffar urvalet av yrkes- ningen skall ske etappvis i huvudsak enligt verksamma designers, som önskar genomgå samma förfarande, som föreslås tillämpas fortbildning, skall detta ske enligt samma vid formhögskolorna. Den centrala clearingen skall inskränka sig till att fördela sökanprinciper som föreslås tillämpade för urvalet till fortbildningen vid konsthögskolorna. de, som intagits vid mer än en designhögskola. I princip skall de tilldelas platser i den ordI första etappen antages med ledning av ning de anmäler sitt intresse att deltaga. I analogi med vad som anförts om intag- insända arbetsprov och ansökningshandlingar de sökande, som uppenbart kan anses beningen till konsthögskola kan man, om man så vill, se genomgången formhögskola el- sitta de i föregående avsnitt angivna fordler mots^rande kunskaper och färdigheter ringarna. De sökande, som klart inte uppsom det allmänna behörighetskravet för in- fyller dessa fordringar blir inte föremål för träde som ordinarie studerande vid design- ytterligare bedömning. De meddelas att de inte kan beredas plats på skolan. Övriga högskola. Det speciella behörighetskravet sökande kallas till särskilda antagningsprov. skulle då vara läggning och utvecklingsmöjDessa behöver inte nödvändigtvis utformas ligheter för verksamhet som designer. Då på samma sätt vid de olika designhögskodet senare villkoret skall vara utslagsgivanSOU 1970: 66 17—014264

lorna. Hur stor andel av de sökande, som skall kallas till denna andra etapp bestämmes från fall till fall med ledning av vunna erfarenheter och andra omständigheter. Slutligen företas en central samordning för att fördela sökande, som antagits till mer än en designhögskola. Denna sker genom att uppgifter om vilka som antagits vid respektive högskola tillställs den centrala intagningsnämnden (se avsnitt 10.4.5), som underrättar berörda skolor om eventuella dubbelintagningar. Om inte de, som antagits vid fler än en skola, själva meddelar vilken skola som föredras, ankommer det på den centrala intagningsnämnden att höra efter hos vederbörande vilken skola han väljer. Därefter kompletteras intagningen av nämnden vid den skola, vid vilken ytterligare plats blir tillgänglig. Det som ovan anförts om antagning av ordinarie studerande bör även gälla antagning av specialstuderande, som ämnar följa fullt undervisningsprogram. Intagningen av övriga studerande sker i en enda etapp och görs med ledning av insända arbetsprov och/eller andra handlingar, som de sökande åberopar. Intagningen skall ske i början av juni för att anpassas till avslutningen på läsåret vid formhögskolorna. Den andra etappen i intagningen skall vara avslutad före midsommar. Som framgått ovan skall det vara möjligt att söka till mer än en designhögskola samtidigt. Av praktiska skäl synes dock tidpunkten för intagningen böra vara densamma för samtliga designhögskolor. Om skolorna har olika tidpunkter för intagningen leder detta dessutom lätt till, att den skola, vars intagning sker först, erhåller det bästa urvalet. Specialstuderande, som inte avser att följa fullt undervisningsprogram, skall kunna antagas även utanför den ansökningstid som gäller övriga sökande. Ansökningshandlingar

och arbetsprov

Som framgått ovan, skall intagningen base-

ras på en helhetsbedömning av de sökandes kvalifikationer. Denna bedömning skall i första intagningsetappen grundas på inlämnade ansökningshandlingar och arbetsprov. Vid bedömningen skall arbetsproven tillmätas den största vikten. Den sökande skall själv avgöra vilken typ eller vilka typer av arbetsprov han inlämnar. Man har att räkna med att en övervägande del av arbetsproverna kommer att vara av samma typ som dem, som inlämnas till konsthögskolorna, dvs. teckningar, målningar, skulpturer o. d. Självfallet kan en del sökande emellertid antagas inlämna ritningar, skisser, modeller, tekniska konstruktioner, layouter, uppsatser etc. Maximala antalet arbetsprov varje sökande får inlämna avgörs av respektive skolas intagningsnämnd liksom andra föreskrifter av sådan art. Samråd mellan skolorna förutsätts dock. De ansökningshandlingar, som inlämnas samtidigt med arbetsproven skall bidra till att ge intagningsnämnden en god bild av de sökande. Utöver vanliga personalia skall handlingarna innehålla uppgifter om skolgång, praktik och yrkeserfarenheter, betygsavskrifter etc. De sökande skall också kortfattat motivera varför de önskar studera vid designhögskola. Intagningsnämnden bedömer arbetsproven och skall vid sina överväganden också ta hänsyn till vad som framkommit av ansökningshandlingarna i övrigt. Därvid skall, som ovan nämnts, bl. a. praktik beaktas. Det synes emellertid inte lämpligt att tilllämpa en alltigenom formaliserad procedur ledande fram till att varje studerande tilldelas en totalpoäng, som läggs till grund för intagningen. Varje ledamot av intagningsnämnden gör i stället en egen helhetsbedömning av respektive sökande, och nämnden fördelar vid sina överläggningar de sökande på de tre grupper, som nämnts ovan. Varje ledamot av nämnden skall därvid kunna intaga ett visst antal sökande till utbildningen oberoende av om hans bedömning stöds av andra ledamöter eller inte. SOU 1970: 66

land, Island eller Norge gäller enligt behörighetskungörelsen som svensk studentexaEn del av de sökande kallas till särskilda men eller gymnasiekompetens. För övriga utantagningsprov och intervjuer. Det är önskländska studerande gäller att konsistoriet får värt att dessa prov för den enskilde sökanmedge att som studerande vid fakultet inden begränsas till en eller två dagar. skriva den som Avsikten med proven och intervjuerna är, a) avlagt utländsk examen som medför att de skall ge en mer tillförlitlig grund behörighet att vinna tillträde till universiför bedömningen av de sökande än vad entet eller motsvarande i det främmande lanbart inlämnade arbetsprov och ansökningsdet, eller handlingar kan ge. Intagningsnämnden vid b) på annan grund kan antas äga förutvarje skola ansvarar själv i samråd med stysättningar att tillgodogöra sig undervisning relse och utbildningsnämnd för den närmare vid fakulteten. utformningen av proven och intervjuerna Vid antagning av sökande till spärrad och organisationen av dessa. De sakkunniutbildning inom exempelvis universiteten tillga vill emellertid ge exempel på prov som lämpas en s. k. fri kvot för vissa behöriga kan komma till användning: sökande som av särskilda skäl faller utanteckning, målning, modellering för övriga intagningsgrupper. I den fria kvoskiss avseende designuppgifter ten ingår bl. a. utländska studerande. Som kritik av designprodukt villkor för inträde uppställs kunskaper i analys av förutsättningarna för viss designsvenska. Dessutom krävs enligt praxis att uppgift. sökande till spärrad utbildning skall ha sitt Genom intervjuer kan bilden av den sö»egentliga bo och hemvist» i Sverige. kande ytterligare kompletteras. Enligt behörighetskungörelsen föreligger inte någon ovillkorlig rätt för sökande med utländsk utbildning (utom nordisk student10.7 Vissa gemensamma frågor examen) att antas till högre utbildning. Han får antas efter prövning av konsistoriet el10.7.1 Intagning av utländska studerande ler central utbildningsmyndighet och är i Utländska studerande bör i princip beredas detta hänseende i princip i samma belägtillträde till de av KUS föreslagna skolorenhet som en svensk dispenssökande. na och därvid uppbära studiesociala förKompetensutredningen har i sitt nyligen måner enligt de regler, som gäller vid övframlagda betänkande bl. a. behandlat frårig eftergymnasial utbildning. Nuvarande gan om utländska studerandes behörighet bestämmelser rörande studiesocialt stöd inatt bedriva högre studier i Sverige (Vägar nebär, att studiestöd utgår till utländska stutill högre utbildning, SOU 1970: 21). Det derande bosatta i riket enligt samma grunstudiesociala stödet till utländska studerande der som till svenska studerande. En begränshar utretts av kommittén för utländska stuning har dock gjorts såtillvida som studiederande (Studiesocialt stöd för utländska stustöd inte kan ges utlänning som bosatt sig derande, stencil utbildningsdepartementet i riket huvudsakligen för att här få ut1969:9). bildning. De båda ovan nämnda kommittéerna skilDe grundläggande bestämmelserna röran- jer mellan två grupper av utländska studede utländska studerandes behörighet att rande, nämligen gäststuderande och invandbedriva studier vid högre utbildningsinstiturare. Den förra gruppen består av personer tioner ingår i den s. k. behörighetskungösom kommit till Sverige huvudsakligen för relsen (SFS 1967: 450). Denna kungörelse utbildningens skull, medan den senare ominnehåller bestämmelser bl. a. för universifattar utländska studerande som befinner tetens olika fakulteter. sig i Sverige huvudsakligen av annan orsak. Studentexamen avlagd i Danmark, FinKompetensutredningen framhåller, att nåAntagningsprov

SOU1970:66

och

antagningsintervjuer

gon saklig åtskillnad mellan i Sverige bosatt utlänning och landets egna medborgare inte kan göras i fråga om kompetensregler. Detta är i enlighet med svenska traditioner och internationella konventioner. I fråga om gäststuderande är det svenska samhället inte bundet av ingångna avtal, men även sådana studerande bör enligt kompetensutredningen i rimlig omfattning beredas tillfälle till studier i Sverige. I fråga om i Sverige bosatta personer, oavsett medborgarskap, bör enligt kompetensutredningen i princip gälla samma villkor för tillgodoräknandet av utländsk utbildning som för svensk utbildning. Vad gäller gäststuderande menar kompetensutredningen, att vederbörande studerande skall ha utbildning som ger behörighet till högre utbildning i hans eget land. Hemlandets behörighetsvillkor skall således vara avgörande för behörigheten i Sverige. Kompetensutredningen anser, att utländska studerande skall ha kunskaper i svenska språket och att sådana kunskaper motsvarande kurserna Svenska 1-3 (se nedan) bör vara ett rimligt mått på erforderliga förkunskaper. Kravet på kunskaper i svenska bör enligt kompetensutredningen dock inte gälla medborgare i nordiskt land. Enligt kompetensutredningens förslag skall utländska studerande tas in via den s. k. fria kvoten vid urval till spärrad utbildning. Invandrarna kan inte särbehandlas i fråga om antalet platser varför något tak för denna kategori inte skall uppställas. För gäststuderande bör däremot antalet platser maximeras. Kompetensutredningen menar också att avtal bör slutas mellan de nordiska länderna om ömsesidigt upplåtande av spärrade utbildningsplatser. Kommittén för utländska studerande* finner att det inte bör komma i fråga att låta det svenska studiesociala stödet utgå till gäststuderande. Kommittén framhåller att alla internationella strävanden på området regelmässigt går ut på att hemlandet skall svara för gäststuderandes studiefinansicring. Kommittén pekar emellertid på att det från speciella synpunkter kan befinnas önskvärt och angeläget att genom särskild stipendie260

ring eller liknande från svensk sida öka tillströmningen av utländska gäststuderande vid svenska läroanstalter. Kommittén för utländska studerande finner således att som utgångspunkt för en omprövning av det nuvarande regelsystemet för studiesocialt stöd till icke svenska studerande bör gälla, att även i fortsättningen skillnad görs mellan invandrare och gäststuderande. Kommittén påpekar dock att denna distinktion ofta är svår att göra i det enskilda fallet. Enligt de ändringar i reglerna om studiesocialt stöd, som kommittén för utländska studerande föreslår, skall sådant stöd kunna utgå till studerande som inte är svensk medborgare, om han a) kan anses inlemmad i det svenska samhället eller b) mottagits i Sverige under sådana förhållanden att det klart framgår att han förutsätts skola inlemmas i det svenska samhället eller c) Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämt, förordnat att han skall vara berättigad till studiesocialt stöd lika med svensk medborgare. För att en utlänning skall kunna invandra som studerande kommer i regel att fordras förordnande enligt c). I och med att utlänningen blir berättigad till svenskt studiesocialt stöd, kommer han enligt gällande utlänningslagstiftning också regelmässigt att kunna få uppehållstillstånd här. Enligt centrala studienämndens anvisningar skall kravet på bosättning anses uppfyllt, när den studerande är kyrkobokförd i riket. Denna regel bör enligt kommittén tillämpas även i fortsättningen i avvaktan på de nya bosättningsregler som kan bli resultatet av ett kommande utredningsarbete. I fråga om kunskaper i svenska för tillträde till högre studier anför kommittén för utländska studerande att krav uppställs, att endast den som visar sig besitta tillräckliga kunskaper i svenska skall få tillträde till högre svenska läroanstalter. Kommittén anför att detta krav redan tillämpas vid antagning till spärrad utbildning. Regeln 1 Till betänkandet är en reservation fogad. I det följande refereras kommittémajoritetens förslag.

SOU 1970: 66

bör vara att utlänningar skall bedriva de inledande svenskstudierna på heltid under en koncentrerad period. Kommittén anser att det är ändamålsenligt att den till universitet knutna utbildningen i svenska språket i enlighet med vad som redan nu är fallet är studiemedelsberättigande på samma sätt som annan utbildning vid universitet. Kommittén har emellertid i avvaktan på siällningstagande från universitetskanslersämbetet inte närmare velat gå in på frågan om svenskundervisningens omfattning. Som ovan framhållits anser KUS att utländska studerande bör beredas tillfälle att studera vid de av KUS föreslagna skolorna och åtnjuta studiesociala förmåner enligt samma regler som gäller vid annan eftergymnasial utbildning. Bestämmelserna rörande utländska studerandes rätt att studera vid form-, konst- och designhögskolorna och därvid uppbära statligt studiestöd bör därför utformas i enlighet med de beslut som kan komma att föranledas av kommitténs för utländska studerande arbete. KUS vill emellertid starkt betona att ett inslag av utländska studerande vid de utbildningar om vilka det här är fråga berikar undervisningen och tillför skolorna värdefulla erfarenheter av främmande kulturmiljöer. Värdet av detta är kanske särskilt stort vid konsthögskolorna. Genom information och på annat sätt bör man därför söka underlätta för utländska studerande att finna sig väl till rätta vid skolorna. De enskilda konsthögskolorna - eventuellt även designhögskolorna - bör vidare genom kontakter med likvärdiga utländska skolor söka institutionalisera utbyte av studerande, så att vissa svenska elever inskrivna vid skola i Sverige studerar t. ex. ett läsår vid likvärdig utländsk skola medan elev från denna skola studerar i Sverige. Erfarenheterna från konsthögskolan tyder på att ett relativt stort antal icke svenska medborgare kommer att söka till konsthögskolorna. Gäststuderande kan i första hand antas vilja följa undervisningen under ett helt läsår som specialstuderande. Invandrare kommer förmodligen att söka som ordinarie SOU 1970: 66

studerande. Utländska studerande bör vid ansökan om tillträde till de av KUS föreslagna skolorna i princip bedömas på samma sätt som svenska sökande. Detta gäller såväl ansökningar om status som ordinarie studerande som status som specialstuderande. Tills vidare skall inte någon bestämd kvot uppställas enligt vilken ett visst antal utländska studerande varje år skall antas på resp. skola. Ett visst antal platser har beräknats för specialstuderande med fullt undervisningsprogram under ett läsår vid konsthögskola resp. designhögskola. Genom att utländska studerande av kategorin gäststuderande i flertalet fall kan antas falla inom den ovan nämnda ramen vid intagningarna kommer ändå antalet gäststuderande i praktiken att begränsas. I fråga om kunskaper i svenska språket synes det dock nödvändigt att uppställa vissa fordringar för inträde till form- och designhögskolorna. För studier vid konsthögskola synes kraven på kunskaper i svenska kunna ställas lägre. Vid universiteten anordnas fr. o. m. läsåret 1968/69 kurser i svenska för icke svensktalande studerande. Denna undervisning omfattar fyra kurser med stigande svårighetsgrad, benämnda Svenska 1, 2, 3 och 4. Varje kurs beräknas pågå cirka två och en halv månad. Hela utbildningstiden omfattar sålunda ungefär ett studieår. Kurserna berättigar till studiemedel enligt samma grunder som övrig utbildning vid universitet. Behörig att antagas som elev vid ifrågavarande kurser är icke svensktalande studerande vid högre utbildningsanstalter, bl. a. konsthögskolan. Behörig är också bl. a. icke svensktalande person som avser söka inträde vid ifrågavarande utbildningsinstitutioner och som, med undantag för kunskaper i svenska, uppfyller behörighetsvillkoren för inträde vid utbildningsinstitutionen. Enligt de sakkunnigas mening bör icke svensktalande studerande vid formhögskolor, konsthögskolor och designhögskolor vara behöriga att antagas som elev vid ovan nämnda kurser. Däremot synes det inte möj261

ligt att antaga personer enbart på grund av att de senare avser söka till dessa skolor, eftersom det är svårt att fastställa något användbart kriterium på behörighet. Denna fråga synes emellertid böra prövas i annat sammanhang. Kommittén för utländska studerande anför att erfarenheterna från den nuvarande svenskundervisningen synes ge vid handen att de kunskaper, som kurserna Svenska 1 och 2 ger, i regel inte är tillräckliga. KUS anser sig inte böra ta ställning i frågan om vilken kunskapsnivå som skall erfordras i svenska vid de av KUS föreslagna skolorna. Som ovan framhållits är kunskaperna i svenska av relativt ringa betydelse vid konsthögskolorna.

fråga då den synes böra behandlas i annat sammanhang. Ledamöter i intagningsnämnden bör givetvis uppbära särskilt arvode för detta i de fall deltagande i nämndens överläggningar inte ingår i ordinarie tjänstgöringsskyldighet.

10.7.2 Expertgrupp för intagningsfrågor Det är angeläget att intagningsförfarandet inte fastlåses utan blir föremål för en fortlöpande omprövning. Det tillvägagångssätt, som KUS föreslår, bör betraktas som en försöksverksamhet. Testmetodologisk expertis bör knytas till intagningarna till form-, konst- och designhögskolorna för att bidra till en systematisk utvärdering av olika urvalskriterier och intagningsförfaranden. KUS föreslår därför att en särskild expertgrupp tillsätts för dessa frågor. Gruppen skall följa forskningen på området, bearbeta data från intagningarna statistiskt etc. Den skall också kunna vara behjälplig vid utformandet av intagningsproven. Expertgruppen skall tillsättas av samarbetsnämnden för de av KUS föreslagna skolorna. 10.7.3 Vissa ersättningsfrågor Som framgått ovan skall ett antal sökande till formhögskola, konsthögskola och designhögskola kallas till särskilda intagningsprov och/eller intervjuer vid skolorna. De sakkunniga vill framhålla att de finner det önskvärt att de sökande skall erhålla traktamente och resekostnadsersättning i samband med deltagande i sådana prov och intervjuer. KUS berör dock inte närmare denna 262

SOU 1970: 66

11.1 K ostnadsberäkningar

Utgångspunkter

I de sakkunnigas uppdrag ingår att beräkna kostnaderna för den föreslagna utbildningsorganisationen. I det följande redovisas översiktliga beräkningar rörande dels de årliga kostnaderna (driftskostnaderna) för de av KUS föreslagna skolenheterna, dels de erforderliga investeringarna i fråga om byggnader samt inredning och utrustning. Till grund för kostnadsberäkningarna ligger i fråga om driftskostnaderna dels tidigare redovisade timplaner för form- och designhögskolorna, dels de förteckningar över personal vid de olika skolorna, som redovisats i respektive kapitel. För vissa anslag kommer härtill också vissa antaganden som gjorts dels med ledning av de sakkunnigas förslag, dels med utgångspunkt från nuvarande anslag till konsthögskolan och konstfackskolan. Kostnadsberäkningarna för erforderliga investeringar i fråga om byggnader, inredning och utrustning bygger dels på de i bilaga 3 redovisade lokalprogrammen för de föreslagna skolorna, dels på vissa kostnadsjämförelser med andra nybyggda skolor. Lönekostnaderna är beräknade efter 1970 års löneläge och genomgående med tilllämpande av de belopp, som gäller för ortsgrupp 5. Hänsyn har alltså ej tagits till, att vissa skolor föreslås bli förlagda till orter med annan ortsgruppsbeteckning. SOU 1970:66

11.2 Driftskostnader

11.2.1 Samarbetsnämnden KUS har beräknat vissa kostnader för den föreslagna provisoriska tillsynsmyndigheten för form-, konst- och designhögskolorna. Personalens omfattning framgår av avsnitt 4.5.2. Nämnden skall därutöver ha resurser att anlita experter för olika uppdrag, såsom utarbetande av läromedel, bearbetning av uppgifter från elevintagningar osv. Kostnaderna beräknas uppgå till följande belopp. 1. Avlöningar 2. Arvodering av experter, utredningskostnader m. m. 3. Sjukvård m. m. 4. Reseersättningar (åt personal, ledamöter och experter) 5. Expenser 6. Lönekostnadspålägg Summa kronor

123 000 100 000 1 000 10 000 10 000 28 000 272 000

11.2.2 Formhögskolor Avlöningar Utgångspunkt för beräkningen av driftskostnader för formhögskolorna är det i avsnitt 6.3.12 redovisade förslaget till timplan för formhögskolan. Denna timplan anger också förslag till uppdelning av ämnena på olika undervisningsformer med skilda delningstal, enligt vad som närmare redovisas i avsnitt 5.4. Den schemabundna undervisningen ger

därvid ett behov av lär-artimmar; som för en formhögskola med 300 studerande uppgår till drygt 14 100 timmar, för en skola med 400 studerande till i det närmaste 18 000 timmar och för en skola med 600 studerande till drygt 27 300 timmar. I dessa lärartimberäkningar ingår också det andra årets studier inom fördjupningsalternativen fri konst, produkt- och miljödesign, grafisk design och teori. Vid en formhögskola med 400 studerande har det andra läsårets 200 studerande antagits fördela sig på fördjupningsalternativen med 50 på fri konst, 25 på produkt- och miljödesign, 25 på grafisk design och 100 på teori. Vid övriga formhögskolor har de studerande antagits fördela sig på fördjupningsalternativen enligt samma proportion. De ovan redovisade lärartimtalen för formhögskolor med olika studerandeantal fördelas på lärartjänster enligt uppställningen över personal vid de olika formhögskolorna i avsnitt 6.5.2. Sedan lärartimtalen fördelats på de olika lärartjänsterna med hänsyn till dessas föreslagna eller förutsatta undervisningsskyldighet (avsnitt 6.5.3), återstår »lösa timmar», dvs. undervisningstimmar som fylles av mer eller mindre tillfälligt anlitade timlärare, gästföreläsare m. fl. Vid beräkningen av kostnaderna för dessa timmar har KUS antagit ett genomsnittligt timarvode av 80 kronor. Detta belopp har därvid antagits inkludera även tillägg för den kvällsundervisning, som enligt de sakkunnigas förslag skall kunna ske vid formhögskolorna. Ovannämnda lärartimberäkningar omfattar inte de tillvalsämnen, i vilka undervisning skall bedrivas (se avsnitt 6.3.3). Vid beräkning av lärartimbehovet för undervisningen i tillvalsämnen har antagits, att hälften av en skolas totala studerandeantal valt engelska och en fjärdedel vardera tyska och tillämpad matematik. Dessa ämnen har antagits omfatta vardera två veckotimmar. Härtill kommer den särskilda kursen i handskrift om 36 timmar, som en fjärdedel av de studerande antagits deltaga i. Tillvalsämnena ger då ett lärartimbehov vid en skola med 300 studerande om 1 800 tim264

mar, vid en skola med 400 studerande ett behov av drygt 2 400 timmar och vid en skola om 600 studerande knappt 3 600 timmar. I kostnadsavseende har för tillvalsämnena inga lärartjänster beräknats, utan de har behandlats som ovan nämnda »lösa timmar». I lärartimberäkningarna med utgångspunkt från timplanen ingår inte heller något särskilt timbehov för verksamheten vid den övningsskola, som föreslås för varje formhögskola (se avsnitt 6.3.5). I kostnadsberäkningarna för varje formhögskola har därför inkluderats ett särskilt belopp, motsvarande 216 lärartimmar, för övningsskolan (80 kronor per timme). Verksamheten har därvid antagits omfatta två timmar tre dagar per vecka, dvs. sex veckotimmar, oavsett formhögskolans storlek. Den föreslagna omfattningen av övningsskolans verksamhet är mycket begränsad med hänsyn framför allt till oklarheten i den framtida förläggningen av teckningslärarutbildningen. I kostnadsberäkningen ingår också medel för de tjänster för övrig personal, som föreslås i förteckningen i avsnitt 6.5.2, dvs. teknikerpersonal, biblioteksassistent, kanslioch vaktmästarpersonal. I fråga om den deltidsanställda teknikerpersonalen har därvid beräknats ett arvode om 14 000 kronor, motsvarande halvtidstjänstgöring för tekniker i lönegrad A 14. I medelsberäkningen för övrig personal ingår inte den s. k. skolsociala personalen enligt vad som närmare anförts i avsnitt 6.5.6. Av detta avsnitt framgår också, att medel heller inte upptagits för fastighetspersonal. Avlöningsposten i formhögskolans föreslagna utbildningsanslag upptar också medel för arvodering av levande modell. Sådana medel har i konsthögskolans och konstfackskolans respektive budget hittills upptagits på anslaget för undervisningsmateriel. Dessa medel bör emellertid ingå i utbildningsanslaget dels därför att lönekostnadspålägg bör beräknas för dem, dels därför att omständigheter utanför skolans kontroll, såsom avtalsmässiga löneförhöjningar SOU 1970: 66

för modellerna, inte bör inverka på utrymmet för anskaffning av sådan materiel och utrustning, som reservationsanslaget för undervisningsmateriel i första hand är avsett för. I de sakkunnigas beräkningar av kostnader för avlöningar ingår därför medel för arvodering av levande modell. Därvid har antagits, att de studerande skall ha tillgång till modell under hälften av tiden för teckning, målning och skulptur inom ämnet gestaltningsövningar samt - för vissa studerande - inom hälften av tiden för fördjupningsalternativet fri konst. Med antagande av att arbetet bedrivs i grupper om 24 studerande erhålles ett behov av modelltimmar för en formhögskola med 300 studerande om drygt 3 000 timmar, för en skola med 400 studerande något mer än 4 200 timmar och för en skola med 600 studerande drygt 6 200 timmar. Timarvodet har antagits utgöra i genomsnitt 15 kronor.

Reseersättningar Anslagsposten reseersättningar bör enligt de sakkunnigas mening uppdelas på delposter för å ena sidan lärare och övriga anställda och å den andra studerande. För reseersättningar åt lärare och övriga anställda beräknar KUS 50 kronor per studerande, medan reseersättningarna åt de studerande föreslås uppgå till 100 kronor per studerande och år (se även avsnitt 6.3.7).

Lokalkostnader Anslagsposten lokalkostnader inkluderar lokalhyror, löner till städpersonal, övriga utgifter för städning, bevakning samt bränsle och lokalhållning i övrigt. Då lokalkostnaderna är beroende av en mängd faktorer, vilka de sakkunniga saknar möjlighet att bedöma, utgår de i sina beräkningar av dessa från motsvarande kostnader för konstfackskolan, som för närvarande uppgår till ca 2 100 kronor per studerande.

Sjukvård m. m. I fråga om de i utbildningskostnaderna ingående anslagsposterna för sjukvård, reseersättningar, lokalkostnader och expenser saknar de sakkunniga möjligheter att beräkna medel för dessa anslagsposter annat än på ett mycket överslagsmässigt sätt. Som underlag har därvid i första hand använts i regleringsbrev för budgetåret 1970/71 redovisade anslagsposter för konsthögskolan respektive konstfackskolan enligt vad som närmare framgår i det följande. De sakkunniga har genomgående valt att uttrycka de kostnader, som bildar utgångspunkt för i det följande sammanfattade förslag och de anslagsposter för konsthögskolan och konstfackskolan, vilka i vissa fall utgör underlag för dessa förslag, i kronor per studerande. För anslagsposten sjukvård m. m. beräknar KUS sålunda 10 kronor per studerande, vilket i runt tal motsvarar konstfackskolans nuvarande anslagspost för detta ändamål. SOU 1970: 66

Expenser I fråga om anslagsposten expenser, dvs. inventarier, publikationstryck, telefon m. m., räknar KUS med 250 kronor per studerande. I detta belopp ingår ersättning för sådant deltagande i arbetet inom formhögskolans intagningsnämnd, som inte ingår i ordinarie tjänstgöringsskyldighet (se avsnitt 10.7.3). Anslagsposten för expenser vid konstfackskolan uppgår för närvarande till ca 165 kronor per studerande.

Lönekostnadspålägg För lönekostnadspålägg, dvs. skolans utgifter för de anställdas sjukförsäkring, tilläggspension m. m., räknar KUS med 23 procent på den lönesumma, som de ovan under anslagsposten avlöningar angivna delposterna representerar. 265

Tabell 11.1. Kostnad per studerande vid formhögskola. FH 600 stud.

FH 400 stud.

FH 300 stud.

5 525 10

6 267 10

7 011 10

A. Utbildningskostnader 1. Avlöningar 2. Sjukvård m. m. 3. Reseersättningar a) tjänstemän b) studerande 4. Lokalkostnader 5. Expenser 6. Lönekostnadspålägg Summa kronor B. Undervisningsmateriel Summa kronor (A + B)

50 100 2 100 250 1 270

50 100 2 100 250 1 440

50 100 2 100 250 1 610

9 305 1 000 10 305

10 217 1000 11 217

11 131 1 000 12131

Undervisningsmateriel

Sammanfattning

Anslaget för undervisningsmateriel uppgår vid konstfackskolan för närvarande till endast ca 560 kronor per studerande, medan motsvarande siffra för konsthögskolans studerande är ca 1 840. Denna skillnad sammanhänger väsentligen med, att materialavgifter alltjämt uttages av de studerande vid konstfackskolan. KUS vill som sin principiella inställning hävda, att kostnader för sådant förbrukningsmaterial, som används i undervisningen, skall bekostas av skolan och inte av de studerande. KUS finner det därför motiverat att för anslaget för undervisningsmateriel vid formhögskolorna beräkna 1 000 kronor per studerande.

Kostnaden per studerande vid formhögskolorna med ledning av i det föregående förda resonemang rörande beräkningen av de olika anslagsposterna kan sammanfattas på följande sätt (tabell 11.1). Uttryckt i totalsiffror för de olika anslagsposterna erhålles följande sammanställning av de fem formhögskolornas stater (tabell 11.2). De totala kostnaderna för den av KUS föreslagna organisationen om fem formhögskolor med sammanlagt 2 000 studerande uppgår till 22 437 000 kronor. Detta ger en genomsnittlig kostnad per studerande om 11 218 kronor, vilket mot-

Tabell 11.2. Totala kostnader för formhögskola. Formhögskolan i Anslag A. Utbildningskostnader 1. Avlöningar 2. Sjukvård m. m. 3. Reseersättningar a) tjänstemän b) studerande 4. Lokalkostnader 5. Expenser 6. Lönekostnadspålägg Summa kronor B.

Undervisningsmateriel

Summa kronor (A + B)

266 Stockholm

Göteborg

Lund/ Malmö

Umeå

Mellansverige

3 315 000 6 000

2 507 000 4 000

2 507 000 4 000

2 104 000 3 000

2 104 000 3 000

30 000 60 000 1 260 000 150 000 762 000

20 000 40 000 840 000 100 000 576 000

20 000 40 000 840 000 100 000 576 000

15 000 30 000 630 000 75 000 483 000

15 000 30 000 630 000 75 000 483 000

5 583 000

4 087 000

4 087 000

3 340 000

3 340 000

600 000

400 000

400 000

300 000

300 000

6 183 000

4 487 000

4 487 000

3 640 000

3 640 000

SOU 1970: 66

svarar kostnaden per studerande vid en formhögskola med 400 studerande. Den totala utbildnings- och materialkostnaden per studerande vid konstfackskolan (KD, KA, HKS och TI) uppgår budgetåret 1970/71 till 9 525 kronor efter avdrag för vissa uppbördsmedel, bl. a. bidrag från Stockholms stad samt elevavgifter. I jämförelse härmed innebär således KUS förslag en ökning med 1 693 kronor per studerande och år.

11.2.3 Konsthögskolor Inledning Vid kostnadsberäkningarna för konsthögskolorna har de sakkunniga haft att ta ställning dels till den befintliga konsthögskolan i Stockholm och dess nuvarande anslagstilldelning, dels till de båda föreslagna nya konsthögskolorna i Göteborg respektive Lund/Malmö. I fråga om konsthögskolan i Stockholm vill KUS här erinra om, att föreliggande betänkande inte omfattar förslag rörande den framtida verksamheten vid arkitekturskolan och institutet för materialkunskap. KUS avser - som tidigare framhållits - att återkomma till dessa i ett senare betänkande. Tills vidare föreslår KUS därför inte några personalförändringar vid dessa institutioner med ett undantag, varom närmare anföres i det följande.

A vlöningar I enlighet med de sakkunnigas i kapitel 7 redovisade förslag rörande den framtida uppläggningen av utbildningen vid konsthögskolorna skall inga särskilda timplaner och kursplaner fastställas för denna utbildning. Arbetet skall i stället bedrivas i ateljéer och verkstäder under fria former. Det vid beräkningar av lärartimbehov och därmed sammanhängande medelsanspråk vid andra skolor befintliga underlaget i form av en av Kungl. Maj:t fastställd timplan föreligger alltså inte för konsthögskolorna. Vid beräkningen av lärarkostnaderna för konsthögskolorna har de sakkunniga i stälSOU 1970:66

let utgått från den sammanställning av lärartjänster, som redovisas i avsnitt 7.7.2. Utöver medel för lärartjänster skall särskilda medel också finnas vid konsthögskolorna för anlitande av mer eller mindre tillfällig lärarpersonal för kortare eller längre kurser, gästföreläsningar osv. Vilka dessa kurser är och vilka arvoden som skall finnas för olika typer av specialistbefattningar (t. ex. vissa tekniker) osv. för den nuvarande konsthögskolan framgår av dess stadgar. Dessa kurser och arvoden för andra speciella ändamål vid de av KUS föreslagna konsthögskolorna skall emellertid enligt de sakkunnigas mening bestämmas av skolorna själva. KUS föreslår därför, att varje konsthögskola tilldelas ett visst belopp för arvodering av tillfällig lärarpersonal att efter skolornas eget bedömande fördelas på kurser, föreläsningar, specialistarvoden osv. I sina beräkningar har KUS utgått från ett årligt belopp för detta ändamål om 50 000 kronor för varje konsthögskola. I fråga om konsthögskolan i Stockholm innebär detta belopp en viss uppräkning av den sammanlagda summan för sådana arvoden för budgetåret 1970/71 (se avsnitt 3.4.4), sedan avdrag gjorts för ett belopp om 13 000 kronor för arvodering av en lärare i arkitektur vid de nuvarande målaroch skulpturskolorna. Detta belopp bör i stället överföras till arkitekturskolan - och denne befattningshavare alltså formellt höra till denna avdelning - men undervisningen bör till största delen förläggas vid den av KUS föreslagna miljöavdelningen. I avlöningsposten ingår också särskilda medel för fortbildning. Som framgår av avsnitt 7.5 lägger de sakkunniga stor vikt vid, att konsthögskolorna förses med erforderliga resurser för fortbildning av redan verksamma konstnärer. Denna verksamhet förutsattes ske dels så, att de i fortbildningen deltagande konstnärerna deltar i samma undervisning som de ordinarie studerande, dels i form av särskilda kurser. För fortbildning av den senare typen har de sakkunniga räknat med en lärarkostnad av drygt 4 000 kronor per studerandeplats. 267

I den i avsnitt 7.7.2 redovisade sammanställningen över föreslagen personal vid konsthögskolorna finns förutom lärartjänster också tjänster för övrig personal, dvs. tekniker-, biblioteks-, kansli- och vaktmästarpersonal. Liksom i kostnadsberäkningen för formhögskolorna har KUS även i fråga om konsthögskolorna för den deltidsanställda teknikerpersonalen räknat med ett genomsnittligt arvode om 14 000 kronor (motsvarande halvtidstjänst i lönegrad A 14). I beräkningen ingår inte medel för skolsocial personal och fastighetspersonal enligt vad som anförts i avsnitt 7.7.6. Avlöningsposten i konsthögskolornas föreslagna utbildningsanslag inkluderar också medel för arvodering av levande modell. I likhet med vad som i detta avseende anförts beträffande formhögskolorna, föreslås dessa medel ingå i konsthögskolornas utbildningsanslag och inte i materielanslagen. För konsthögskolan i Stockholm har antagits, att behovet av modelltimmar uppgår till ca 15 timmar per dag, vilket motsvarar 2 700 timmar per år. För övriga konsthögskolor har antagits ett motsvarande modelltimbehov av 10 timmar per dag, vilket ger 1 800 timmar per år. Timarvodet har antagits utgöra i genomsnitt 15 kronor.

Reseersättningar Anslagsposten reseersättningar bör fördelas på delposter för dels lärare och andra tjänstemän, dels studerande. För den förra delposten beräknar KUS 100 kronor per studerande, för den senare 1 400 kronor per studerande enligt vad som närmare anförts i avsnitt 7.3.6. Det senare beloppet beräknas emellertid endast för ordinarie studerande. Lokalkostnader Lokalkostnaderna för den nuvarande konsthögskolan uppgår budgetåret 1970/71 till drygt 2 100 kronor per studerande. KUS antar samma belopp för de föreslagna konsthögskolorna. Expenser Anslagsposten för expenser uppgår vid konsthögskolan nu till drygt 500 kronor per studerande. KUS räknar med 550 kronor per studerande. I detta belopp ingår också ersättning för sådant deltagande i konsthögskolans intagningsnämnd, som inte ingår i ordinarie tjänstgöringsskyldighet. Lönekostnadspålägg

Sjukvård m. m. Liksom för formhögskolorna har de sakkunniga även i fråga om konsthögskolorna valt att uttrycka de beräknade kostnaderna för sjukvård, reseersättningar, lokalkostnader, expenser och undervisningsmateriel som en genomsnittlig kostnad per studerande (ordinarie och specialstuderande). Utgångspunkten har därvid i många fall varit nuvarande motsvarande kostnader vid befintliga skolor, eftersom de sakkunniga i stor utsträckning saknar möjligheter att närmare bedöma dessa kostnader. I fråga om sjukvård m. m. för konsthögskolorna beräknar KUS således 10 kronor per studerande.

268 För skolans utgifter för sociala kostnader för de anställda, s. k. lönekostnadspålägg, beräknar KUS 23 procent på den lönesumma, som de ovan under punkten »Avlöningar» upptagna delposterna representerar.

Undervisningsmateriel Materielanslaget vid konsthögskolan uppgår för närvarande till drygt 1 800 kronor per studerande. Med hänsyn till de allt mer ökade materialkostnaderna och till nödvändigheten av att de studerande får möjligheter att arbeta i nya material och tekniker finner de sakkunniga det fullt motiverat, att anslaget uppräknas till 3 000 kronor per ordinarie studerande. För deltagarna i fortSOU 1970: 66

Tabell 11.3. Kostnad per studerande vid konsthögskola.

A. Utbildningskostnader 1. Avlöningar 2. Sjukvård m.m. 3. Reseersättningar a) tjänstemän b) studerande* 4. Lokalkostnader 5. Expenser 6. Lönekostnadspålägg Summa kronor B.

Undervisningsmateriel*

Summa kronor ( A + B )

KH 150+20 stud.

KH 75 + 13 stud.

9 440 10

15 105 10

100 1 235 2 100 550 2 171 15 606

100 1 193 2 100 550 3 474 22 532

3 118

3 148

18 724

25 680

Uttryckt i totalsiffror för de olika anslagsposterna erhålles följande sammanställning av de tre föreslagna konsthögskolornas stater (tabell 11.4). De sammanlagda kostnaderna för de av KUS föreslagna tre konsthögskolorna med totalt 346 studerande uppgår till 7 708 000 kronor. Detta ger en genomsnittlig kostnad per studerande om 22 278 kronor. I jämförelse med den nuvarande konsthögskolan, vars genomsnittliga kostnad per studerande budgetåret 1970/71 uppgår till sammanlagt 13 956 kronor per studerande, innebär de sakkunnigas förslag en ökning med 8 322 kronor per studerande och år.

* I medeltal för samtliga studerande. 11.2.4 Designhögskolor bildning kan - som anförts i avsnitt 7.5 materialåtgången antas vara större, varför materielanslaget för denna kategori av studerande bör beräknas till 4 000 kronor per studerande och år. Sammanfattning Kostnaden per studerande vid konsthögskolorna med i det föregående gjorda antaganden uppgår till följande (tabell 11.3).

Avlöningar I likhet med förhållandet vid formhögskolorna skall utbildningen vid designhögskolorna bedrivas i enlighet med en av Kungl. Maj:t fastställd timplan och därutöver enligt särskilda planer över studiegången, vilka fastställs av respektive skolas utbildningsnämnd. De sakkunnigas förslag till timplan för designhögskolorna - i form av en sammanställning av det totala antalet föreslag-

Tabell 11.4. Totala kostnader för konsthögskola. Konsthögskolan i Anslag A. Utbildningskostnader 1. Avlöningar 2. Sjukvård m. m. 3. Reseersättningar a) tjänstemän b) studerande (ordinarie) 4. Lokalkostnader 5. Expenser 6. Lönekostnadspålägg Summa kronor B. Undervisningsmateriel a) ordinarie studerande b) deltagare i fortbildning Summa kronor Summa kronor (A + B)

Stockholm*

Göteborg

Lund/ Malmö

1 605 000 2 000

1 330 000 1000

1 330 000 1000

17 000 210 000 357 000 94 000 369 000

9 000 105 000 185 000 49 000 306 000

9 000 105 000 185 000 49 000 306 000

2 654 000

1 985 000

1 985 000

450 000 80 000

225 000 52 000

225 000 52 000

530 000

277 000

277 000

3 184 000

2 262 000

2 262 000

* Exkl. arkitekturskolan och materialinstitutet. SOU 1970: 66

na kurser - redovisas i avsnitt 8.3.16. Dessa kurser utgör hela eller delar av ämnen, som ingår i s. k. ämnesblock. Undervisningen i de i ämnesblocken ingående ämnena sker under olika former - t. ex. föreläsning, seminarium, individuellt arbete eller gruppundervisning - enligt vad som närmare redovisas i beskrivningen av de olika ämnesblockens innehåll i avsnitt 8.3.3. Vid beräkningen av antalet lärartimmar har de olika kursernas totala timtal fördelats på olika undervisningsformer allt efter kursens karaktär och speciella krav. Vissa kurser har därvid betraktats som övergripande och väsentliga för designhögskolans samtliga studerande, medan andra endast förekommer för vissa normalstudievägar och återigen andra ansetts böra ha väsentligen olika innehåll för olika normalstudievägar. Med ledning av timplanen och ovan angivna antaganden har de olika designhögskolornas respektive behov av lärartimmar framräknats. För en skola med 225 ordinarie studerande utgör detta sålunda i det närmaste 12 500, medan en skola med 120 ordinarie studerande har behov av drygt 8 500 lärartimmar. De lägre timtalen vid de föreslagna designhögskolorna i Göteborg och Lund/ Malmö hänger samman dels med dessa skolors lägre studerandeantal - jämfört med designhögskolan i Stockholm - dels med den omständigheten, att ingen utbildning av s. k. närmiljöarkitekter föreslås ske där enligt vad som närmare anföres i avsnitt 8.3.10. För dessa skolor har alltså inget lärartimbehov för normalstudievägen närmiljödesign beräknats. Utbildningen av närmiljöarkitekter i Göteborg och Lund/ Malmö föreslås i stället ske vid Chalmers tekniska högskola respektive den tekniska fakulteten vid Lunds universitet. För att kunna genomföra detta måste dessa skolors resurser förstärkas. KUS har emellertid inte nu möjlighet att med någon större precision beräkna kostnaderna för sådan förstärkning av lärar- och andra resurser vid dessa skolor. Detta sammanhänger framför allt med oklarheten i hur ett sådant inlemmande av närmilj©arkitekt-

utbildningen i den traditionella arkitektutbildningen organisatoriskt skulle tillgå. Härtill kommer problem av typen studietid, dimensionering, gemensamma och differentierade kurser m. m. De sakkunniga förutsätter, att de närmare formerna för ett eventuellt organisatoriskt samgående blir föremål för särskild utredning (avsnitt 4.3.5). Först därefter kan de med närmiljöarkitektutbildningen sammanhängande kostnaderna vid dessa skolor beräknas med någon större exakthet. överslagsvis tar de sakkunniga i sina kostnadsberäkningar emellertid upp ett belopp om 12 000 kronor per studerande, vilket något överstiger kostnaden per studerande vid teknisk fakultet under budgetåret 1968/ 69. Härvid gör de sakkunniga också det antagandet, att utbildningen blir treårig och att den årliga intagningen av studerande vid varje skola uppgår till tio. Den årliga intagningen till fackavdelningen för möbler och inredning vid konstindustriskolan i Göteborg uppgår för närvarande till ca tio per år. De ovan angivna lärartimtalen för designhögskolor med olika studerandeantal fördelas på lärartjänster enligt sammanställningen över föreslagna sådana tjänster i avsnitt 8.7.2. Efter fördelning av lärartimtalen på lärartjänster med hänsyn till dessas föreslagna undervisningsskyldighet (avsnitt 8.7.3) återstår »lösa timmar», dvs. undervisningstimmar för mer eller mindre tillfälligt anlitade timlärare, gästföreläsare osv. För designhögskolornas del har de sakkunniga vid beräkningen av kostnaderna för dessa timmar antagit ett timarvode av i genomsnitt 100 kronor. Enligt vad de sakkunniga närmare redovisat i avsnitt 8.3.5 skall vid designhögskolorna i mån av behov också kunna förekomma s. k. stödundervisning för sådana studerande, som har svårigheter att uppfylla uppställda studiemål. KUS föreslår, att tio procent av antalet lärartimmar beräknas för sådan undervisning, dvs. 1 200 respektive 800 lärartimmar. I kostnadsavseende har dessa timmar jämställts med de s. k. »lösa timmarna». SOU 1970: 66

I likhet med konsthögskolorna skall även för designhögskolorna särskilda medel beräknas för fortbildning (avsnitt 8.5). Vid beräkningarna av dessa kostnader har antagits, att deltagare i fortbildning ägnar en tredjedel av tiden åt kurser tillsammans med ordinarie studerande, en tredjedel åt tilllämpningsarbete (projekt) och en tredjedel åt särskilt för dessa deltagare avsedda kurser. Detta ger ett timtal för de studerande om 300 per läsår. Med antagande av att deltagarna i fortbildning vid designhögskolan i Stockholm fördelas på tre grupper och vid övriga skolor på två grupper erhålles lärartimbehov om 900 respektive 600 timmar. Även för dessa timmar beräknas ett genomsnittligt timarvode om 100 kronor. Sammanställningen över föreslagna tjänster i avsnitt 8.7.2 upptar också tjänster för övrig personal, dvs. tekniker-, biblioteks-, kansli- och vaktmästarpersonal. För den deltidsanställda teknikerpersonalen har även här beräknats ett genomsnittligt arvode om 14 000 kronor, motsvarande halvtidstjänst i lönegrad A 14. Beräkningen upptar inte medel för skolsocial personal och fastighetspersonal enligt vad som anförts i avsnitt 8.7.6. Avlöningsposten inkluderar också vissa medel för arvodering av levande modell. Härvid har antagits, att de studerande inom ramen för ämnesblocket formstudier skall ha tillgång till levande modell under hälften av tiden. Med antagande av att arbetet bedrivs i grupper om högst 24 studerande erhålles ett behov av modelltimmar för en designhögskola med 225 studerande om ca 600 timmar och för en skola med 120 studerande om ca 450 timmar. Det genomsnittliga timarvodet antages utgöra 15 kronor.

Sjukvård

m.m.

I likhet med förhållandet för formhögskolorna och konsthögskolorna saknar de sakkunniga även för designhögskolorna möjlighet att beräkna exakta kostnader för sjukvård, reseersättningar, lokalkostnader och expenser. SOU 1970: 66

De antaganden som ligger till grund för kostnadsberäkningarna och som redovisas i det följande bygger därför dels på nuvarande kostnader vid konstfackskolan, dels på förutsättningar som tidigare redovisats i samband med antagandena rörande kostnadsberäkningarna för formhögskolorna och konsthögskolorna. För anslagsposten sjukvård m. m. beräknar KUS sålunda 10 kronor per studerande (ordinarie och specialstuderande). Reseersättningar För reseersättningar beräknar de sakkunniga samma belopp som för konsthögskolorna, dvs. 100 kronor per studerande för reseersättningar åt tjänsteman och 1 400 kronor per studerande för reseersättningar vid studiebesök och studieresor åt studerande. Det senare beloppet skall dock endast beräknas för ordinarie studerande enligt de sakkunnigas närmare motivering i avsnitt 8.3.9. Lokalkostnader För anslagsposten lokalkostnader beräknar KUS 2 100 kronor per studerande, vilket motsvarar beloppet för konstfackskolan och konsthögskolan. Expenser KUS beräknar för expenser 550 kronor per studerande. I beloppet ingår också ersättning för sådant deltagande i designhögskolans intagningsnämnd, som inte ingår i ordinarie tjänstgöringsskyldighet. Lönekostnadspålägg För lönekostnadspålägg beräknar KUS 23 procent på den lönesumma, som delposterna under punkten »Avlöningar» representerar. Undervisningsmateriel Tidigare har nämnts, att anslaget för undervisningsmateriel vid konstfackskolan uppgår 271

Tabell 11.5. Kostnad per studerande vid designhögskola. DH DH 225-V 70 120+40 stud. stud. A. Utbildningskostnader 8 628 1. Avlöningar 10 2. Sjukvård m. m. 3. Reseersättningar 100 a) tjänstemän 1068 b) studerande* 2 100 4. Lokalkostnader 550 5. Expenser 1 984 6. Lönekostnadspålägg 14 440 Summa kronor 3 000 B. Undervisningsmateriel 17 440 Summa kronor (A + B) I medeltal för samtliga studerande.

12 651 10 100 1050 2 100 550 2 910 19 371 3 000 22 371

till endast ca 560 kronor per studerande. Härtill kommer, att vid denna skola materialavgifter uttages av de studerande. De sakkunniga anser emellertid, att kostnader för i undervisningen använt förbrukningsmaterial skall bekostas av skolan och inte av de studerande. Då det dessutom är angeläget, att de studerande vid designhögskolorna får möjligheter att arbeta i nya material och tekniker, finner KUS det motiverat att för dessa skolor i likhet med konsthögskolorna beräkna materielanslaget till 3 000 kronor per studerande (ordinarie och specialstuderande).

Sammanfattning Kostnaden per studerande vid designhögskolorna kan sammanfattas på följande sätt (tabell 11.5). Uttryckt i totalsiffror för de olika anslagsposterna erhålles följande sammanställning av de tre föreslagna designhögskolornas stater (tabell 11.6). De sammanlagda kostnaderna för de föreslagna tre designhögskolorna med totalt 615 studerande uppgår till 12 304 000 kronor. Detta ger en genomsnittlig kostnad om 20 007 kronor per studerande, vilket överstiger den nuvarande kostnaden per studerande vid konstfackskolan med 10 482 kronor. De sakkunnigas ovan redovisade överslagsmässiga antaganden rörande tillkommande kostnader för närmiljöarkitektutbildning vid Chalmers tekniska högskola och den tekniska fakulteten vid Lunds universitet medför en kostnad om 360 000 kronor för vardera skolan.

11.2.5 Sammanfattning av driftskostnader Med utgångspunkt från ovan redovisade antaganden rörande beräkningen av kostnaderna för de av KUS föreslagna form-, konst- och designhögskolorna, kan de årliga

Tabell 11.6. Totala kostnader för designhögskola. Designhögskolan i Anslag Utbildningskostnader Avlöningar Sjukvård m. m. Reseersättningar a) tjänstemän b) studerande (ordinarie) Lokalkostnader Expenser Lönekostnadspålägg Summa kronor B. Undervisningsmateriel Summa kronor (A+B)

272 Stockholm

Göteborg

Lund/Malmö

2 545 000 3 000

2 024 000 2 000

2 024 000 2 000

30 000 315 000 620 000 163 000 585 000

16 000 168 000 336 000 88 000 465 000

16 000 168 000 336 000 88 000 465 000

4 261 000

3 099 000

3 099 000

885 000

480 000

480 000

5 146 000

3 579 000

3 579 000 SOU 1970: 66

Kostnaderna för hela det föreslagna utbildningssystemet sammanfattas på följande sätt. 5 formhögskolor 3 konsthögskolor 3 designhögskolor Närmiljöarkitektutbildning vid Chalmers tekniska högskola Närmiljöarkitektutbildning vid Lunds universitets tekniska fakultet Samarbetsnämnden Summa kronor

22 437 000 7 708 000 12 304 000 360 000 360 000 272 000 43 441 000

Den årliga kostnaden per studerande vid en organisation omfattande totalt 2 981 studerande uppgår till sammanlagt 14 573 kronor. Detta belopp överstiger motsvarande siffra vid konstfackskolan med 5 048 kronor och vid konsthögskolan med 617 kronor. Statens totalutgifter för utbildningskostnader och undervisningsmateriel blir emellertid avsevärt ökade enligt de sakkunnigas förslag. De nuvarande statliga utgifterna för konstnärs- och designerutbildningen uppgår till följande belopp. (Det statliga stödet till de fria konstskolorna, Nyckelviksskolan m. fl. är inte inräknat.) Konsthögskolan 3 433 000 Konstfackskolan (nettoutgift)1 7 496 000 Konstindustriskolan (statsbidrag) ca 1 525 000 2 Summa kronor 12 443 000 1 Inkl. KD fack VIII och teckningslärarinstitutet. 2 Härtill kommer statsbidrag för lärarlöner vid de förberedande kurser till konstfackskolan, som är förlagda till vissa yrkesskolor (se avsnitt 3.5.4).

I jämförelse med de nuvarande utgifterna för denna utbildning innebär de sakkunnigas förslag alltså en ökning av driftskostnaderna med ca 31 milj. kronor. 11.3

Investeringskostnader

I föregående avsnitt har de sakkunniga redovisat sina beräkningar av de årliga kostnaderna för de föreslagna skolorna. De sakkunnigas förslag förutsätter emellertid också vissa investeringar i form av byggnader för skolorna samt inredning och utrustning av dessa lokaler. SOU 1970: 66 18—014264

Som tidigare framhållits torde vissa av de föreslagna skolorna kunna inrymmas i befintliga skolor efter genomförande av mer eller mindre omfattande ombyggnadsåtgärder. Sålunda förutsattes formhögskolan i Stockholm kunna inrymmas i konstfackskolans byggnad. Lösningen av lokalfrågan för konsthögskolan i Stockholm hänger samman med det arbete, som bedrives av 1969 års Skeppsholmsutredning. Lokaler för designhögskolan i Göteborg och Valands konsthögskola förutsattes kunna iordningställas inom konstindustriskolans och Valands konstskolas nuvarande byggnader. I fråga om övriga föreslagna skolor torde det även för dessa vara möjligt att i en del fall inrymma dem i byggnader, som kan anpassas för detta ändamål, men de sakkunniga har vid beräkningen av kostnaderna för erforderliga investeringar likväl valt att i dessa fall genomgående förutsätta nybyggnader. Till grund för beräkningen av kostnaderna för dessa nya skolbyggnader ligger de i bilaga 3 redovisade lokalprogrammen för form-, konst- och designhögskolorna. Dessa lokalprogram är emellertid endast att betrakta som principprogram såsom underlag för en preliminär bedömning av erforderliga lokalytors storlek. De är därför endast beräknade för vissa typskolor, nämligen en formhögskola med ca 400 studerande, en konsthögskola med ca 170 studerande och en designhögskola med ca 300 studerande. Formhögskolans lokalprogram avser således en medelstor skola, medan motsvarande program för konsthögskolan och designhögskolan avser de största föreslagna enheterna. Vid beräkningen av ytbehov för övriga föreslagna skolor av annan storlek måste lokalprogrammen anpassas med hänsyn härtill. Detsamma gäller på föreliggande lokalprogram beräknade investeringskostnader. Vid beräkningen av lokalbehov och kostnader för de föreslagna skolorna har de sakkunniga ansett det vara motiverat att jämföra såväl programytor som kostnader för de nu föreslagna skolorna med några utbildningsinstitutioner med tämligen jämförbara förhållanden i fråga om utbildning-

Tabell 11.7. Jämförelse mellan lokalbehov och kostnader för olika skolor samt KUS uppskattningar av investeringskostnader för form-, konst- och designhögskolor.

Skola Arkitektursektionen, Lunds universitet Arkitektursektionen, tekniska högskolan i Stockholm Svenska filminstitutet (totalt) Dramatiska institutet (del av Svenska filminstitutet) Formhögskola Konsthögskola Disignhögskola

Antal studerande

Kostnader i 1 000 kr. ProgramYta/stud. yta m8 m2 Byggnad Inredning Utrustning

7 050

28,2

12 950

1 200

1 350

7 430

19,8

14 500

1 300

1 850

15 800

17,6

43 500

2 350

11 500

140 400 170 300

5 500 6 900 5 500 6 500

39,0 17,3 32,4 21,6

11 000 9 000 10 000

1 500 1400 1 100 1 300

10 800 1 300 1 100 1 300

Anm. Uppgifter om programytor och kostnader i tabellen har inhämtats från byggnadsstyrelsen, utrustningsnämnden för universitet och högskolor, lokal- och utrustningsprogramnämnden (LUPnämnden), tekniska högskolans i Stockholm byggnadskommitté samt i projekten engagerade konsulter. Bedömningen av kostnaderna för de av KUS föreslagna skolorna har gjorts i samråd med byggnadsstyrelsen och utrustningsnämnden. ens karaktär och antalet studerande. Närmast till hands har därvid legat nybyggnaderna för arkitektursektionerna vid Lunds universitets tekniska fakultet och tekniska högskolan i Stockholm samt Svenska filminstitutet i Stockholm, särskilt den del som omfattar dramatiska institutet. Denna jämförelse sammanfattas i tabell 11.7. I fråga om vissa av de i tabellen redovisade kostnadsuppgifterna får de sakkunniga anföra följande. Vad först gäller byggnadskostnaderna bör nämnas, att totalkostnaden 12 950 000 kronor för nybyggnaden för arkitektursektionen vid Lunds universitets tekniska fakultet även inkluderar försörjningsanordningar och yttre arbeten. Dessa kostnader är emellertid inte inräknade i byggnadskostnaderna för tekniska högskolans i Stockholm arkitektursektion. Kostnaden för den senare skolan inkluderar dock en omfattande parkeringsanläggning under mark. Svenska filminstitutets byggnad inrymmer förutom undervisningslokaler för dramatiska institutet, statens dansskola och teater- och filmvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet även omfattande lokaler som inte är av undervisningskaraktär. Siffrorna är således inte helt jämförbara. 274

Vid uppskattning av byggnadskostnaderna för form-, konst- och designhögskolorna har byggnadsstyrelsen ansett en multipel av 1 600 kronor per m2 programyta ge ett rimligt värde för totalkostnaden. I fråga om inredningskostnaderna bör uppmärksammas, att kostnadsuppgiften för arkitektursektionen vid Lunds universitet är baserad på 1966 års prisläge och bör höjas med åtta procent för att motsvara 1970 års prisläge. För arkitektursektionen vid tekniska högskolan i Stockholm anger siffran endast nyanskaffning, då ungefär en fjärdedel av inredningen överföres från tidigare lokaler. Enligt byggnadsstyrelsen kan en kostnad av 200-250 kronor per m2 programyta anses vara tillämplig för de föreslagna högskolorna. Uppgifterna om utrustningskostnader för arkitektursektionen vid tekniska högskolan i Stockholm avser begärda medel. Siffran kan följaktligen komma att ändras. Utrustningskostnaderna är i detta skede svårare att bedöma än övriga kostnader. KUS väcker tanken att genom förhyrningar bättre kunna anpassa viss del av utrustningen till skiftande behov. Detta skulle medföra en viss förskjutning från investeringskostnad till driftskostnad. Frågan kräver ett SOU 1970: 66

Tabell 11.8. Sammanställning av investeringskostnader för av KUS föreslagna skolenheter. Kostnader i 1 000 kr. Yta/stud. m2 Byggnad Inredning Utrustning

Antal stud.

Programyta m 2

Formhögskola i Stockholm Göteborg Lund/Malmö Umeå Mellansverige

600 400 400 300 300

(10 400) 6 900 6 900 5 200 5 200

(17,3) 17,3 17,3 17,3 17,3

1 000 11 000 11 000 8 500 8 500

500 1400 1400 1 000 1 000

500 1 300 1 300 1 000 1 000

2 000 13 700 13 700 10 500 10 500

Konsthögskola i Stockholm Göteborg Lund/Malmö

170 88 88

5 500 (3 000) 3 000

32,4 (32,4) 32,4

9 000 1 000 5 000

1 100 500 600

1 100 500 600

11 200 2 000 6 200

Designhögskola i Stockholm Göteborg Lund/Malmö

300 160 160

6 500 (3 500) 3 500

21,6 (21,6) 21,6

10 000 1 000 6 000

1 300 500 700

1 300 500 700

12 600 2 000 7 400

72 000

10 000

9 800

91 800

Skola

Summa kronor

mera ingående studium inför realiserandet av byggnadsobjekten. Tills vidare torde utrustningskostnaden för arkitektursektionen vid universitetet i Lund vara den lämpligaste utgångspunkten för bedömningen. Designhögskolans utrustning kan väntas medföra något högre kostnader än formhögskolans. Vid beräkning av de totala investeringskostnaderna för samtliga de skolenheter, som de sakkunniga föreslår, måste - som ovan nämnts - de i bilaga 3 redovisade lokalprogrammen för vissa typskolor anpassas även till de andra enheter med varierande studerandeantal, som KUS föreslår. Vidare måste hänsyn tagas till att vissa befintliga skolbyggnader kan användas för de föreslagna skolorna. Sålunda har KUS valt att i fråga om anpassning av föreliggande lokalprogram till skolor av annan storlek än lokalprogrammens typskolor utgå från den i tabell 11.7 angivna lokalytan per studerande. Med denna siffra som utgångspunkt har programytor för dessa andra skolor erhållits, vilka därefter i sin tur utgjort grundvalar för beräkning av investeringskostnaderna i enlighet med ovan gjorda antaganden. Med undantag för tre fall har genomgående antagits, att nybyggnation blir nödvändig. Formhögskolan i Stockholm har som tidigare nämnts - antagits kunna inSOU 1970: 66

Summa

rymmas i konstfackskolans byggnad. Vissa ombyggnadsarbeten torde dock bli ofrånkomliga, liksom viss ny inredning och utrustning. För ombyggnadsarbetena har antagits ett belopp om 1 milj. kronor och för inredning och utrustning vardera 500 000 kronor. Samma antaganden har också gjorts för Valands konsthögskola och designhögskolan i Göteborg, vilka antagits kunna inrymmas i de nuvarande lokalerna för Valands konstskola respektive konstindustriskolan. Kostnader för fastighetsförvärv är dock inte inräknade för dessa skolor. Med dessa antaganden som grund uppgår investeringskostnaderna för de olika utbildningsenheterna till de belopp, som redovisas i sammanställningen i tabell 11.8. Av tabellen framgår, att de totala investeringskostnaderna vid full utbyggnad av de föreslagna skolorna uppgår till i runt tal 92 milj. kronor. Med utgångspunkt från det i avsnitt 12.2.1 redovisade förslaget till tidsplan för inrättande av de olika skolenheterna skulle kostnaderna i fråga om investeringar under de olika åren av uppbyggnadsskedet uppgå till följande belopp (kronor). 1972 15 700 000 1973 24 900 000 1974 36 700 000 1975 4 000 000 1976 10 500 000.

12.1 Övergång till nytt utbildningssystem

Utgångspunkter

Som tidigare anförts föreslår de sakkunniga, att till en början fem formhögskolor, två nya konsthögskolor och tre designhögskolor inrättas. Såvida ekonomiska och andra förutsättningar föreligger, bör därefter ytterligare skolor tillkomma. Härvidlag avser de sakkunniga i första hand ytterligare formhögskolor, men i ett senare skede bör inrättande av en fjärde konsthögskola och en fjärde designhögskola övervägas, vilka i så fall lämpligen bör lokaliseras till Norrland. De sakkunnigas överväganden rörande dimensioneringen av utbildningskapaciteten vid de föreslagna skolorna redovisas i kapitel 9. Härav framgår bl. a., att formhögskolorna vid en organisation om fem enheter föreslås få en sammanlagd årlig intagning om 1 000 studerande, de tre konsthögskolorna sammanlagt ca 100 nya ordinarie studerande per år och designhögskolorna sammanlagt ca 155 nya ordinarie studerande per år. Den av KUS föreslagna utbildningsorganisationen är således tämligen stor. Mot denna bakgrund är det ofrånkomligt, att även den i det första skedet föreslagna organisationen byggs upp successivt. Härvidlag vill de sakkunniga anföra följande. De sakkunniga har funnit det från flera utgångspunkter vara angeläget, att formhögskolorna byggs upp relativt snabbt. Dels är behovet av omorganisation av de skolor, 276

som de sakkunnigas uppdrag avser stort: särskilt konstfackskolan har under en lång följd av år tvingats bedriva sin verksamhet i ett tillstånd av ovisshet om den framtida utvecklingen till följd av tidigare och pågående utredningsarbete. Dels är det av utbildningsmässiga skäl önskvärt, att sökande till designhögskolor och konsthögskolor i framtiden har den referensram i form av en gemensam konstnärlig grundutbildning, som formhögskolorna är avsedda att ge (se bl. a. avsnitt 4.2.1). Dels är det nödvändigt, att den högre konstnärs- och designerutbildningen byggs upp relativt snabbt och att de första skolenheterna av denna art står färdiga att ta emot en del av de formhögskoleutbildade, så snart dessa genomgått den grundläggande tvååriga utbildningen. Slutligen talar också de kulturpolitiska mål, som formhögskolorna är avsedda att fylla, för att dessa skolor snabbt inleder sin verksamhet.

12.2 Uppbyggnadsskedet

12.2.1 Förslag till tidsplan KUS föreslår, att formhögskolorna (FH), konsthögskolorna (KH) och designhögskolorna (DH) inrättas enligt nedanstående tidsplan. Förslaget bygger på förutsättningen, att riksdagen fattar principbeslut om skolornas inrättande under år 1971. SOU 1970: 66

1 juli år 1972

F H i Stockholm FH i Lund/Malmö

1973 FH i Göteborg KH i Stockholm (om organisation)

1974 F H i Umeå KH i Lund/Malmö DH i Stockholm D H i Lund/Malmö

1975 K H i Göteborg D H i Göteborg

1976 FH i Mellansverige

Stockholm synes böra komma i första hand både i fråga om formhögskola och konst- och designhögskola av skäl, som berörts i det föregående. Redan under det första året efter ett principbeslut om skolornas inrättande bör också, enligt de sakkunnigas mening, formhögskolan i Lund/ Malmö inrättas. Därefter bör, under det andra respektive tredje året, formhögskolorna i Göteborg respektive Umeå tillkomma. Sedan formhögskolorna i Stockholm, Lund/Malmö och Göteborg inrättats, bör två år efter respektive skolas inrättande konsthögskolorna och designhögskolorna på dessa orter inrättas, så att de kan ta emot de första studerandena med genomgången formhögskoleutbildning. I fråga om lokaliseringen av formhögskolor utan närmare angiven ort bör här erinras om, att ett stort antal städer anmält intresse för lokalisering av sådana skolor. De sakkunniga avstår emellertid från att här närmare ta ställning i lokaliseringsfrågan - utöver vad som i fråga om formhögskolorna anförts i avsnitt 4.2.4 och i fråga om konst- och designhögskolorna i avsnitt 4.3.6 - utan förutsätter i stället, att denna fråga löses senare i annat sammanhang. Vissa erfarenheter härvidlag torde kunna inhämtas i samband med remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag.

SOU1970:66

12.2.2 Successiv ökning av intagningskapaciteten Som framgått av tidigare avsnitt är intagningskapaciteten enligt de sakkunnigas förslag för formhögskolorna relativt stor 1 000 nya studerande per år - medan den för konst- och designhögskolorna tillsammantagna är jämförelsevis liten - endast ca 255 nya studerande per år. Under förutsättning att den avslutande ämnesutbildningen för teckningslärare förläggs till designhögskola (se avsnitt 4.4.4), ökar denna siffra till ca 330 (med antagande av samma intagningskapacitet som f. n. vid konstfackskolans förberedande teckningslärarutbildning). Vid ett fullt utbyggt utbildningssystem enligt de sakkunnigas förslag skulle alltså endast en tredjedel av dem, som tas in ett år vid formhögskolorna, kunna beredas plats vid skolorna på den högre nivån, konst- och designhögskolorna. Två tredjedelar skulle hänvisas till andra utbildningsvägar eller direkt till arbetsmarknaden. (De sakkunnigas närmare överväganden rörande dimensioneringen av de föreslagna utbildningsvägarna redovisas i kapitel 9.) Genomgången formhögskola skall enligt de sakkunnigas förslag kunna tillgodoräknas med 80 poäng - två tredjedelar - av filosofie kandidatexamen. KUS räknar med, att en stor del av de vid formhögskolorna utbildade i framtiden kommer att begagna sig av denna möjlighet till kombination av utbildning vid olika skolor. Det är dock rimligt att anta, att det kommer att dröja en viss tid, innan denna form av kombinerad utbildning slagit igenom. Vidare är det sannolikt, att en under en följd av år ackumulerad efterfrågan av utbildning och fortbildning av den typ, som konst- och designhögskolorna erbjuder, kommer att leda till ett mycket stort tryck på dessa skolor så snart de inrättats, åtminstone i ett övergångsskede. Det är därför nödvändigt, att formhögskolorna till en början får begränsad intagningskapacitet. Denna begränsning får dock inte vara av den arten, att uppbyggnaden av enheterna som sådana fördröjs. Den geo-

Tabell 12.1. Förslag till uppbyggnad av form-, konst- och designhögskolorna. Antal antagna läsåret Skola

1972/73 1973/74 1974/75 1975/76 1976/77 1977/78 200 150 150

200 150 150 100

300 200

2. KH Stockholm Lund/Malmö Göteborg

50 25

50 75 25 25 100

3. DH Stockholm Lund/Malmö Göteborg

75 40 115

200 1. FH Stockholm 150 Lund/Malmö Göteborg Umeå Mellansverige Summa 350

Summa

150 100

Utbud av FH-utbildade inför läsåret Hänvisade till nya utbildningsvägar eller arbetsmarknaden (minimiantal)

300 200 200 100 100

300 200 200 150 150

/ 000

1 000

1 000

75 40 40 155

255 osv.

J^_

75 osv.

330 330

500 600

1 000

170 270

4. Avslutande ämnesutbildning för teckningslärare

Summa antagna vid KH, DH och avslutande ämnesutbildning för teckningslärare (summa 2—4)

1978/79 1979/80

Anm. Kursiverade siffror anger fullt utbyggd intagningskapacitet.

grafiska spridningen av skolorna är en grundprincip för det föreslagna utbildningssystemet. I stället föreslår KUS, att de olika formhögskolornas intagningskapacitet under de första åren endast uppgår till ca två tredjedelar av den avsedda. Härigenom torde flera fördelar kunna vinnas. Dels uppnås det under de första åren av formhögskolornas existens önskade lägre utbudet av formhögskoleutbildade, vilka kan avsluta sin utbildning vid universitet eller gå direkt ut i förvärvslivet. Dels erhålles en jämnare belastning på de olika formhögskolornas ekonomiska och andra resurser, om deras kapacitet inte byggs ut till fullo från början. I fråga om intagningskapaciteten vid konst- och designhögskolorna föreslår de sakkunniga däremot, att denna från början blir fullt utbyggd. Detta sammanhänger framför allt med den redan vid full utbyggnad begränsade intagningskapacitet, som

dessa skolor föreslås få. De sakkunnigas förslag till uppbyggnad av formhögskolornas intagningskapacitet med utgångspunkt från det i föregående avsnitt redovisade förslaget till tidsplan för skolornas inrättande samt effekterna på utbudssidan av denna successiva uppbyggnad framgår av tabell 12.1. Denna anger också det totala utbudet av konstnärer och designers under uppbyggnads- och övergångsskedet.

12.3 Övergångsskedet

12.3.1 Organisationskommitté och lokala styrelser Uppbyggnaden av de av KUS föreslagna skolorna efter det att statsmakterna fattat beslut om deras inrättande kommer att ta en viss tid och medföra en del organisatoriska och andra problem. För konsthögSOU 1970: 66

skolans del blir dessa problem inte av alltför stor omfattning. För konstfackskolans vidkommande däremot kan vissa svårigheter uppkomma av främst organisatorisk art men också med avseende på bl. a. personal- och lokalfrågor. Sålunda skall enligt de sakkunnigas förslag den nuvarande utbildningen vid konstfackskolan i huvudsak delas i två skilda skoltyper: formhögskola och designhögskola. Vidare skall tills vidare inga organisatoriska ändringar ske i fråga om teckningslärarutbildningen vid konstfackskolans teckningslärarinstitut i avvaktan på lärarutbildningskommitténs förslag. Eventuellt uppkommande lokalproblem sammanhänger bl. a. med följande omständigheter. Som de sakkunniga framhållit i annat sammanhang (avsnitt 6.5.7) förutsattes formhögskolan i Stockholm komma att inrymmas i konstfackskolans nuvarande byggnad. I ett övergångsskede kan det dessutom bli nödvändigt, att även andra skolor disponerar utrymmen här. Mot denna bakgrund föreslår de sakkunniga, att en särskild organisationskommitté ansvarar för detaljarbetet med organisatoriska, ekonomiska, personella, lokalmässiga och andra problem under övergångsskedet mellan nuvarande konsthögskola/konstfackskola och form-, konst- och designhögskola. En ytterligare viktig uppgift för kommittén bör vara att utarbeta detaljerade kursplaner för form- och designhögskolorna. Denna kommitté bör tillsättas så snart som möjligt efter ett principbeslut om skolornas inrättande. Kommittén kan eventuellt redan en kort tid efter dess inrättande överta funktionen som tillsynsmyndighet även för de skolor, som formellt avvecklas, dvs. för konsthögskolans del från Akademien för de fria konsterna och för konstfackskolans del från skolöverstyrelsen. Efter hand som först de nya skolorna i Stockholm och därefter övriga skolor byggs upp, ändrar organisationskommittén successivt karaktär och övergår till en samarbetsnämnd av den typ, som närmare beskrivits i avsnitt 4.5.2. I samband med att organisationskommitSOU 1970: 66

tén inrättas, bör den nya styrelsen för konsthögskolan tillträda. Sambandet med Akademien för de fria konsterna upphör alltså redan vid denna tidpunkt. Den nya styrelsen bör - förutom att handha den direkta ledningen av skolan - även ha till uppgift att samarbeta med organisationskommittén i fråga om detaljarbetet med omorganisationen. I fråga om konstfackskolan föreslås den nuvarande styrelsen fungera till dess att formhögskolan formellt påbörjat sin verksamhet. Därefter bör formhögskolans styrelse - med sammansättning och uppgifter som redovisats i avsnitt 4.6.2 - överta de ledande uppgifterna för såväl konstfackskolan i dess awecklingsskede som formhögskolan i dess uppbyggnadsskede. Under en övergångsperiod kan det härvidlag bli nödvändigt, att denna styrelse utökas med representanter för den tidigare styrelsen, så att konstfackskolans intressen kan bevakas under de läsår, då de sista årskullarna av studerande enligt den äldre organisationen ännu går kvar på skolan. I fråga om ledningen av teckningslärarinstitutet och den förberedande teckningslärarutbildningen vid konstindustriella dagskolan (KD fack VIII) vid konstfackskolan torde ett särskilt arrangemang bli nödvändigt i ett övergångsskede mellan avvecklingen av konstfackskolan och framläggandet av lärarutbildningskommitténs förslag rörande den framtida teckningslärarutbildningen. Teckningslärarinstitutet och KD fack VIII torde sålunda alltjämt böra stå under överinseende av skolöverstyrelsen, lämpligen via en egen tillfällig styrelse som lokalt ledningsorgan. Denna interimsstyrelse bör inrättas samtidigt med att formhögskolans styrelse enligt ovan redovisade förslag övertar ledningen av konstfackskolan i awecklingsskedet.

12.3.2 Konsthögskolan Vid omorganisationen av konsthögskolan i Stockholm torde - som ovan nämnts - inga större komplikationer uppstå. Organisationskommittén förutsattes i de fall där så er279

fordras utreda och framlägga förslag beträffande vissa organisatoriska, personella, lokalmässiga och andra frågor. I fråga om arkitekturskolan och institutet för materialkunskap föreslås - som tidigare nämnts - inga förändringar nu, utan de sakkunniga avser att senare återkomma till dessa institutioner i ett särskilt betänkande. I samband med organisationskommitténs arbete med förberedelserna för den första intagningen av studerande till den nya treåriga konsthögskolan torde det bli nödvändigt att göra uppehåll ett år med intagningarna till den nuvarande femåriga utbildningen. Under året dessförinnan bör visserligen en viss reducerad intagning till den femåriga konsthögskolan ske, men huvudparten av de sökande detta år bör hänvisas till formhögskolan, som då skall påbörja sin verksamhet. Uppehållet i intagningarna sammanhänger också med praktiska skäl: vissa ombyggnadsarbeten, omflyttningar inom lokalerna samt förberedelser för den nya avdelningsindelningen skulle avsevärt underlättas, om ingen intagning av nya studerande sker. Därmed skulle visserligen tre år efter den nya konsthögskolans start ett något större antal studerande än normalt avsluta sina studier vid skolan, nämligen dels den sista årskullen från den gamla femåriga skolan, dels den första från den nya treåriga, men redan det därnäst följande året skulle detta antal vara normalt igen. Vid intagning av nya studerande även sista året före en omorganisation skulle däremot ett dubbelt antal studerande avsluta sina studier vid konsthögskolan under två år i följd, vilket från flera synpunkter inte torde vara önskvärt.

nisatoriska och personella som lokalmässiga och andra frågor. Förhandlingar torde komma att krävas med ett stort antal myndigheter och andra organ, t. ex. skolöverstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statens avtalsverk, Stockholms stad, personalorganisationer m. fl. Studierna vid den nuvarande konstfackskolan inleds - som närmare redovisats i avsnitt 3.5.4 - för flertalet fackavdelningar med förberedande kurser av olika längd vid skilda yrkesskolor i landet. De studerande kommer följaktligen till själva konstfackskolan först ett år efter det att de antagits där. För att uppnå en smidig anpassning mellan å ena sidan ett utbildningssystem som omfattar ett års förberedande kurs(er) vid yrkesskola plus två års konstindustriell dagskola plus två års högre konstindustriell skola vid konstfackskolan och å den andra två års formhögskola plus (för vissa studerande) tre års designhögskola torde det bli ofrånkomligt, att intagningarna till konstfackskolans konstindustriella avdelningar upphör ett år i övergångsskedet. Detta bör då också gälla för den treåriga konstindustriella aftonskolan, som motsvarar den tvååriga konstindustriella dagskolan i fråga om kvalificering för tillträde till den högre konstindustriella skolan. Detta föreslagna uppehåll i intagningarna hänger också samman med praktiska skäl, såsom erforderliga ombyggnadsarbeten, omflyttningar inom befintliga lokaler och andra omfattande förberedelseåtgärder för att erbjuda plats åt den nya formhögskolan och i övergångsskedet eventuellt även åt andra skolor. I samtliga uppgifter torde en intim samverkan bli nödvändig mellan organisationskommittén och skolans styrelse och andra organ.

12.3.3 Konstfackskolan För konstfackskolans vidkommande blir som ovan nämnts - organisationskommitténs uppgifter tämligen omfattande. Delningen av konstfackskolan - samtidigt som teckningslärarinstitutets ställning tills vidare inte ändras - medför för kommitténs del stora utredningsuppgifter såväl beträffande orga-

12.3.4 Övriga skolor Organisationskommitténs ovan nämnda uppgifter överflyttas under uppbyggnaden av de olika skolorna enligt tidsplanen successivt från skolorna i Stockholm till övriga föreslagna skolor. Som framgår av avsnitt 4.5.1 föreslår de sakkunniga, att staten blir SOU 1970: 66

huvudman för Valands konstskola och konstindustriskolan i Göteborg. För konstindustriskolans del aktualiseras därvid en uppdelning på formhögskola och designhögskola av i princip samma slag som för konstfackskolan. Då skolan emellertid - enligt vad som framgår av avsnitt 3.7.2 - även har andra utbildningsvägar, blir ett närmare utredningsarbete om dessa utbildningsvägar nödvändigt. Detta arbete bör åvila organisationskommittén i samarbete med nuvarande huvudman. Även Valands konstskola föreslås av KUS bli förstatligad och därvid erhålla namnet Valands konsthögskola. Organisationskommittén bör även i detta fall utreda och framlägga förslag om hur förstatligandet skall tillgå. Som särskild uppgift tillkommer här att i samråd med den nuvarande skolan och dess huvudman framlägga förslag om konsthögskolans inre organisation. En betydelsefull men komplicerad uppgift för organisationskommittén blir att utreda och framlägga förslag till lösning av lokalfrågorna för både den nuvarande konstindustriskolan och Valands konstskola. Samråd förutsattes härvidlag ske med såväl skolornas nuvarande huvudmän som med berörda kommunala organ. Även för de av KUS föreslagna form-, konst- och designhögskolorna på övriga orter i landet torde de i det tidigare angivna uppgifterna för organisationskommittén få motsvarande tillämpning. Även här blir förhandlingar nödvändiga, särskilt med de kommunala organen. 12.4

Det i nämnda bilaga redovisade förslaget till stadga för konsthögskolorna föreslås ersätta de nu gällande stadgarna (1938: 485) för konsthögskolan (ändrade senast 1968: 190). Härigenom aktualiseras också ändringar i stadgarna (1938: 484) för Akademien för de fria konsterna (ändrade senast 1968: 191). Då det emellertid inte är de sakkunnigas sak att framlägga förslag om akademiens uppgifter och verksamhet i framtiden, förutsätter de, att denna uppgift löses av akademien själv. De i nämnda bilaga redovisade förslagen till stadgor för formhögskolorna och designhögskolorna föreslås ersätta den nu gällande provisoriska stadgan för konstfackskolan (intagen som bilaga A till brev den 29 juni 1945 till statskontoret angående omorganisation av tekniska skolan i Stockholm, ändrad senast den 5 mars 1965).

Författningsändringar

I de sakkunnigas uppdrag ingår att utarbeta förslag till författningar och andra föreskrifter, som aktualiseras genom utredningens förslag. Förslag till stadgor för de av KUS föreslagna formhögskolorna, konsthögskolorna och designhögskolorna redovisas - som tidigare nämnts - i bilaga 2. Här återges också ett förslag till stadga för den av KUS föreslagna provisoriska samordnings- och tillsynsmyndigheten för dessa skolor, samarbetsnämnden. SOU 1970: 66

13 Sammanfattning av utredningens förslag

13.1 Inledning Direktiven för utredningen meddelades den 1 september 1967 av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet statsrådet Edenman. Tilläggsdirektiv som rörde utbildningen inom det konstfackliga området utfärdades den 3 maj 1968 av dåvarande chefen för utbildningsdepartementet statsrådet Palme. Detta är kommitténs huvudbetänkande. Vissa frågor som rör konservatorutbildningen, arkitekturskolan vid konsthögskolan i Stockholm och utbildning av lärare vid skolorna för högre konstnärlig utbildning kommer att behandlas i ett särskilt betänkande. 13.2 Utbildningens mål och funktion De sakkunniga har utgått från de gemensamma mål som statsmakterna har angett för alla former av utbildning. Med denna utgångspunkt analyseras den funktion som konsten har i dagens samhälle. En viktig sådan funktion är att utveckla och berika vår verklighetsuppfattning. Detta kräver en god konstnärlig yrkeskunskap, dvs. en behärskning av den konstnärliga tekniken. Det är inte skolornas sak att avgöra vad som skall uttryckas men väl att tillhandahålla kunskaper om hur det kan uttryckas. De sakkunniga anser att de jämlikhetssträvanden som finns i dagens samhälle fordrar att möjligheterna till kommunikation

mellan människor stimuleras och utvecklas på olika sätt. Därvid har »språket» en mycket betydelsefull funktion och bilden som språkform tenderar att bli alltmera utbredd vid skilda slag av kommunikation. Konstnärens möjlighet att påverka samhällsutvecklingen består främst i att han med sina speciella medel kan skildra och tolka det som händer på ett sätt som bidrar till att forma människors uppfattning om den värld de lever i. Detta är viktigt i ett samhälle som i andra avseenden utvecklas mot specialisering och som ger vissa grupper alltför begränsade möjligheter att delta i och påverka den allmänna samhällsdebatten. KUS föreslår att de skolor som skall ge högre konstnärlig utbildning läggs på eftergymnasial nivå. Begåvningen för bildkonst framträder i allmänhet relativt sent och det finns inom detta område starka skäl som talar för att man under de första åren av den högre utbildningen har en låg specialiseringsgrad och många möjligheter att kombinera utbildningen inom denna sektor med andra former av utbildning. KUS föreslår därför en nivåuppdelning med tvååriga formhögskolor med relativt många elever och på den högre nivån treåriga konsthögskolor och treåriga designhögskolor. Formhögskolorna skall dels ge utbildning till dem som ämnar fortsätta vid konsthögskolor och designhögskolor, dels erbjuda utbildningsalternativ för dem som avser att arbeta som kulturförmedlare. UtSOU 1970: 66

bildningen vid formhögskolorna kan kombineras med annan utbildning, exempelvis vid universitet, lärarhögskolor etc. De sakkunniga tror att det från olika synpunkter är gynnsamt om man vid formhögskolorna kan ge en gemensam utbildning för personer som blir fria konstnärer, designers eller kommer att arbeta inom konstens serviceområden. Det är också angeläget att blivande teckningslärare får en del av sin utbildning vid dessa skolor. Också på andra sätt kan man medverka till att skolor för högre konstnärlig utbildning inte isoleras från den omgivande kulturmiljön. Utbildningen skall i olika avseenden var öppen. Den bör ha nära kontakt med utbildningar inom andra områden, exempelvis inom arkitektur, konstvetenskap och vissa samhällsvetenskaper. Den bör planeras så att nya kursmoment snabbt kan läggas in och det ska finnas utrymme för gästlärare vid skolorna under längre och kortare perioder. En viss tid av utbildningen skall kunna ske vid andra läroanstalter. Det är också viktigt att utbildningen är öppen för nya tekniker och för användningen av nya material. Till bildkonst räknar KUS målarkonst, grafisk konst, skulptur, arkitektur, konsthantverk och design. De frågor som rör utbildningen av arkitekter ligger i huvudsak utanför utredningens ram med ett par undantag, inredningsarkitekternas utbildning och utbildningen vid den arkitekturskola, som är knuten till konsthögskolan i Stockholm. De sakkunniga betonar i det här sammanhanget betydelsen av att de allmänna överväganden som gäller konstens funktion i samhället också tillämpas på design, även om det finns vissa skillnader mellan fria konstnärers och designers arbetsförhållanden. En grundtanke i förslagen är att teoretiska och praktiska moment i utbildningen så långt som möjligt integreras. På så sätt får den teoretiska undervisningen tillräcklig konkretion och perspektivet på det praktiska arbetet blir vidare. Undervisningen vid formhögskolorna bör vara relativt fast organiserad, särskilt under SOU 1970: 66

första året. Vid konst- och designhögskolorna kan utbildningen organiseras i friare former. Detta uppnås genom att de studerande får välja mellan olika kurser - praktiska och teoretiska - av varierande längd och med möjlighet till fördjupning inom vissa delar. Det bör finnas stort utrymme för återkommande utbildning. Detta motiveras både med jämlikhetsargument och med hänsyn till de snabba förändringar som sker ifråga om tekniker och material. 13.3 Konstnärs- och designerutbildningens nuvarande organisation Inom grundskolan, gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan förekommer inte någon sammanhållen utbildning direkt anpassad för kommande verksamhet som bildkonstnär eller designer även om vissa ämnen ger kunskaper och träning, som är av stort värde för blivande bildkonstnärer och designers. Det är t. ex. givet, att teckningsundervisningen kan ge stimulerande impulser och att den hantverkliga träning som ges inom yrkesskolans ram är mycket värdefull för dem, som senare fortsätter vid konst- och designskolor. Även ämnen som företagsekonomi, distribution, ergonomi, konstruktion och produktion har direkt tillämpning vid designarbete. Yrkesutbildningsberedningen har framlagt ett förslag om inrättande av en estetisk linje inom yrkesskolan, till vilket statsmakterna ännu inte tagit slutgiltig ställning. Enligt förslaget skulle den estetiska linjen innehålla bl. a. en konstfacklig gren. Den konstfackliga grenen skulle utgöra grund för fortsatt utbildning bl. a. för designers och även utgöra fullföljd utbildning för vissa konsthantverkliga yrken. Landets högsta utbildning inom den s. k. fria konsten bedrivs vid konsthögskolan i Stockholm och Valands konstskola i Göteborg. Konsthögskolan är statlig och står under överinseende av Akademien för de fria konsterna medan Valands konstskola drivs med medel från Göteborgs stad. Utbildningen är femårig vid bägge skolorna. Den omfattar teckning, målning, skulptur, grafiska

tekniker och andra traditionella uttrycksmedel men även nya tekniker som efter hand växer fram. Vid såväl konsthögskolan som Valands konstskola är de olika verksamhetsgrenarna starkt integrerade; någon strikt indelning i målare, skulptörer, grafiker etc. förekommer inte. Vid konsthögskolan bedrivs dessutom en tämligen omfattande vidareutbildning av konstnärer. Vid konsthögskolan finns också en arkitekturskola, som bedriver påbyggnadsutbildning för arkitekter, samt ett institut för materialkunskap, som handhar utbildning av konservatorer. Vid konstfackskolan i Stockholm och konstindustriskolan i Göteborg bedrivs undervisning inom konsthantverk och design. Båda skolorna står under överinseende av skolöverstyrelsen. Konstfackskolan är statlig men har även bidrag från Stockholms stad. Konstindustriskolan är enskild - med Slöjdföreningen i Göteborg som huvudman - men får statligt och kommunalt stöd. Konstfackskolan omfattar fyra delar, nämligen den tvååriga konstindustriella dagskolan, den treåriga konstindustriella aftonskolan, den tvååriga högre konstindustriella skolan samt det treåriga teckningslärarinstitutet, vid vilket landets teckningslärare utbildas. De konstindustriella skolorna är uppdelade i sju fackavdelningar. Fem av dessa avdelningar ger utbildning inom olika konstindustriella områden: textil, keramik och glas med industriell formgivning, möbler och inredningar, metallarbete med industriell formgivning, samt reklam och bokhantverk. Vidare finns ett fack för dekorativ målning och ett för skulptur. Inom konstindustriella dagskolan ges dessutom en ettårig förberedande utbildning för teckningslärarinstitutet. Konstindustriella dagskolan och konstindustriella aftonskolan ligger till grund för inträde i högre konstindustriella skolan; den förberedande kursen inom konstindustriella dagskolan till grund för inträde i teckningslärarinstitutet. Härtill kommer, innan studierna vid konstfackskolan påbörjas, förberedande kurser i yrkesteknik förlagda till

yrkesskolor. Dessa kurser är av varierande längd, men förlänger i praktiken studierna med ett år. (Studerande vid aftonskolan har dock i många fall yrkeskunskaper som motsvarar kurserna i yrkesteknik varför studerande, som antas vid aftonskolan, ofta inte behöver genomgå sådana kurser.) Utbildningen vid konstfackskolan, yrkeskurserna medräknade, kan således sägas vara femårig. Antagning till konstfackskolan grundas huvudsakligen på arbetsprov, som skall styrka konstnärliga anlag. Konstindustriskolan har en fyraårig konstindustriell dagskola med i huvudsak samma fackindelning som finns vid konstfackskolan, med undantag för att fack för dekorativ målning och skulptur saknas. Någon teckningslärarutbildning finns heller inte vid konstindustriskolan. Utöver den fyraåriga konstindustriella dagskolan finns vid konstindustriskolan ett antal ytterligare skolor och kurser, som ger utbilldning närmast att jämföra med yrkesutbildning. Denna utbildning är till stor del förlagd till kvällstid och omfattar en högre grafisk kurs, en skola för bokindustri, en guldsmedsskola och kurser för byggnadsritare, inredningsritare och kartritare. Dessutom ges fortbildning av yrkesanställda bildhuggare och modellörer samt reklamtecknare och dekoratörer. På kvällstid ges också en ettårig preparandkurs, avsedd som förberedelse för inträde vid konst- och konstindustriskolor. Inträdesfordringarna skiftar mellan de olika skolorna och kurserna. För inträde vid konstindustriella dagskolan erfordras konstnärlig begåvning. Bedömningen av de sökande sker med ledning av inlämnade arbetsprov och särskilda inträdesprov. De, som intages till konsthögskolan, Valands konstskola, konstfackskolan och konstindustriella dagskolan vid konstindustriskolan, har i regel förberedande konstnärlig utbildning bakom sig. Sådan förberedande utbildning ges vid de s. k. fria konstskolorna. Tolv sådana skolor är anslutna till Förbundet Sveriges konstskolor. Dessa skolor åtnjuter visst statsbidrag, i ett fall som enSOU 1970: 66

-skild yrkesskola. Som förberedande konstnärlig utbildning fungerar också studier bl. a. vid Nyckelviksskolan och vid konstnärligt inriktade kurser vid vissa folkhögskolor. Även andra skolor bedriver utbildning med anknytning till fri konst och/eller design. Dessa har huvudsakligen hantverksmässig eller annan yrkesutbildande inriktning och är i vissa fall anknutna till branschorganisationer. 13.4 Förslag till framtida organisation av den högre konstnärs- och designerutbildningen De sakkunnigas förslag innebär en långtgående förändring av utbildningen inom bildkonstens område både ifråga om utbildningens inriktning, pedagogiska utformning och organisation. De tre formerna av skolor - formhögskolor, konsthögskolor och designhögskolor föreslås samtliga bli statliga. De skall vara eftergymnasiala. Något formellt krav på genomgången gymnasieskola skall inte finnas vid intagningen till skolorna. De sakkunniga ger en utförlig motivering för den föreslagna stadieuppdelningen (se även kapitlet om utbildningens mål och funktion). Studierna vid formhögskolorna får delvis karaktären av yrkesorientering. Vissa studerande kommer att söka till fortsatt konstnärlig utbildning, andra inriktar sig på att bli teckningslärare eller på att arbeta inom något serviceyrke på det konstnärliga området. KUS har utgått från att behovet av arbetskraft inom detta område snabbt kommer att öka. Utbildning vid formhögskola är inte en nödvändig förutsättning för att komma in vid konsthögskola eller designhögskola. Sökande till dessa senare skolor som har en utpräglad kreativ begåvning och/eller värdefulla yrkeserfarenheter av betydelse för den kommande utbildningen skall kunna antas utan föregående studier vid formhögskola. Utbildningen kommer att ha väsentligt olika karaktär vid formhögskolorna och vid de högre skolorna. Det är därför lämpligt SOU 1970: 66

att formhögskolorna både organisatoriskt och lokalmässigt blir självständiga utbildningsinstitutioner. De sakkunniga föreslår att fem formhögskolor inrättas under perioden 1972-1976. På längre sikt kan behov av ytterligare skolor uppstå. Fyra av skolorna placeras i Stockholm, Göteborg, Lund eller Malmö och Umeå. Den femte skolan föreslås förläggas till Mellansverige. En rad städer har anmält sitt intresse för att få en formhögskola. Konsthögskolor och designhögskolor föreslås i Stockholm, Göteborg och Lund eller Malmö. På något längre sikt bör möjligheterna för sådana skolor i Norrland undersökas. Tre olika utbildningsområden kan urskiljas: fri konst, konsthantverk och design. Dessutom berörs utbildningen av teckningslärare, slöjdlärare, scenografer och fotografer. Självständigt konsthantverkligt arbete är idag antingen fri konst (med tänkbar utbildning vid konsthögskola) eller tillverkning av produkter i långa serier inom industri (med tänkbar utbildning vid designhögskola). För studerande med en föregående hantverklig utbildning på det gymnasiala stadiet kan formhögskolan erbjuda en avslutande utbildning. Inom design och närliggande områden urskiljer KUS fyra utbildningsgrupper: 1. Miljögestaltningens teoretiker. 2. Samhällsplanerare, arkitekter, ingenjörer m. fl. 3. Produktdesigners samt 4. Utformare av verbal-visuell information. Det är inte möjligt att förlägga utbildningen av alla dessa grupper till en enda utbildningsinstitution. Däremot är det viktigt att olika utbildningsinstitutioner inom detta område nära samarbetar och att de studerande inte är bundna att följa alla kurser vid en institution. Miljöteori är ett nytt ämne som bör byggas upp efter hand vid designhögskolorna. De sakkunniga har ingående behandlat närmiljöarkitekternas (inredningsarkitekternas) framtida utbildning. Det är idag svårt att alltför hårt binda sig vid en bestämd form av utbildning för denna grupp. KUS

tror i stället att det finns starka skäl för att organisera denna utbildning på olika sätt. I Stockholm föreslås närmiljöarkitektutbildningen ske vid designhögskolan. I Göteborg föreslår KUS att man prövar en förläggning till Chalmers tekniska högskola och i Skåne skulle närmiljöarkitekterna knytas till den tekniska fakulteten vid Lunds universitet. En väsentlig förutsättning om man väljer att utbilda närmiljöarkitekter vid tekniska högskolor, är att kravet på konstnärlig begåvning beaktas vid intagningen. Utbildningen av teckningslärare utreds för närvarande av lärarutbildningskommittén (LUK). Enligt sina direktiv har emellertid KUS möjlighet att principiellt ta ställning till teckningslärarutbildningen. KUS anser att teckningslärarna från flera synpunkter - kulturpolitiska och pedagogiska - har en nyckelställning. Det är därför angeläget att deras utbildning till en del förläggs till formhögskola. Utöver studier vid formhögskola föreslås ytterligare två års studier in-< gå i teckningslärarutbildningen med en kompletterande ämnesutbildning, lämpligen förlagd till designhögskola, och studier i pedagogik och metodik vid lärarhögskola. För teckningslärare med tvåämnesutbildning föreslås ett femte år tillkomma. De så kallade fria konstskolornas ställning kommer radikalt att förändras om kommitténs förslag ifråga om formhögskolor genomföres. Det är dock inte önskvärt att all utbildning på denna nivå förbehålles formhögskolorna. Ett visst ekonomiskt stöd bör också i fortsättningen utgå till de fria konstskolor, som från kvalitetssynpunkt fungerar tillfredsställande. Slutligen tar de sakkunniga i detta avsnitt upp frågan om huvudmannaskap och central ledning. Varje skola bör ha en styrelse och en utbildningsnämnd. I avvaktan på en mera slutgiltig lösning av den centrala organisationen inom den konstnärliga utbildningen, bör en samarbetsnämnd för skolorna inrättas. Förslaget medför vidare att Akademiens för de fria konsterna huvudmannaskap för konsthögskolan i Stockholm upphör.

13.5 Pedagogiska frågor I detta avsnitt behandlas pedagogiska frågor som är gemensamma för skolorna. Allmänt betonar KUS betydelsen av en fortlöpande och utförlig information om målen för utbildningen, om olika moment i utbildningen och om samordningen mellan de olika ämnena etc. Skolornas utbildningsklimat bör vara sådant att de studerande kan ha en kritisk och öppen inställning till de problem som de möter i olika undervisningssituationer. Planeringsarbetet vid skolor av den här typen kan förutsättas vara relativt komplicerat. Det är angeläget att de studerande stimuleras till att så aktivt som möjligt delta i planeringen. Gruppdiskussioner vid övningar och seminarier bör få stort utrymme i utbildningen. KUS kommer i ett följande betänkande att ta upp frågan om lärarnas utbildning. Fort- och vidareutbildning för lärarna måste vara ett viktigt medel för att utveckla de pedagogiska metoderna vid skolorna. Läsåret skall bestå av 270 dagar. Inom läsåret skall inrymmas 36 arbetsveckor. Antalet undervisningstimmar vid formhögskolorna föreslås bli 30 - varvid en stor del ägnas åt fria övningar. Vissa arbetsuppgifter måste utföras på tid som inte ingår i dessa 30 timmar. Vid designhögskolorna är riktpunkten 25 timmar per vecka, vilket innebär en avsevärd nedskärning om man jämför med förhållandena vid konstfackskolan. Vissa arbetsuppgifter förutsattes också här att utföras på icke schemalagd tid. Vid konsthögskolorna slutligen kommer antalet timmar med schemalagd undervisning att vara relativt få - en stor del av verksamheten kommer att bestå av fritt arbete i ateljé. Föreläsning, seminarieövning, gruppundervisning och individuellt arbete kommer att vara de vanligaste undervisningsformerna. Vid konsthögskolorna och i ännu högre grad vid designhögskolan kommer också projektarbete att vara en vanlig form. Vid planeringen av undervisningen är det angeläget att utvecklingen ifråga om läromedel SOU 1970: 66.

noga följs. Frågor som gäller utvärdering av utbildningen bör ägnas stor uppmärksamhet. Fort- och vidareutbildning bör få stort utrymme inom de olika skolorna. 13.6 Formhögskolor Följande huvudfunktioner hos utbildningen vid de tvååriga formhögskolorna kan urskiljas: 1. del av konstnärs- och designutbildning, 2. del av teckningslärarutbildning, 3. del av filosofie kandidatexamen, 4. del i kombination med eftergymnasial utbildning i övrigt, 5. kompletterande yrkesutbildning. Utbildningen vid formhögskolorna är i princip användbar för samtliga dessa kategorier. En mindre differentiering sker dock under det andra läsåret genom att de studerande kan välja mellan olika fördjupningsalternativ. Dessa fördjupningar motsvarar dock bara en fjärdedel av studietiden under det andra läsåret och valet av fördjupning låser inte den studerandes senare val av fortsatt utbildning eller yrkesverksamhet. Fördjupningen har däremot värde som yrkesorientering. Utbildningen vid formhögskolorna kommer att ersätta de två första åren inom konsthögskolan och konstfackskolan. Motsvarande framtida utbildningar kan därför förkortas. Det bör dock framhållas att utbildningen vid formhögskolorna på flera väsentliga punkter avviker från den undervisning som för närvarande bedrivs vid motsvarande skolor. De som avser att kombinera utbildningen vid formhögskolorna med studier vid universitet skall få tillgodoräkna sig 80 poäng i filosofie kandidatexamen. Bland annat inom följande verksamhetsområden kan en sådan kombinerad examen visa sig vara användbar: press- och förlagsverksamhet, radio/TV, reklam, informationsverksamhet, museer, teatrar, utbildning samt handel (viss inköps- och försäljningspersonal). Som komplettering till annan yrkesutbildning kan formhögskolorna få en viktig uppgift. Efter yrkesutbildning på det gymnasiala stadiet och inom arbetslivet kan formhögSOU 1970: 66

skolorna erbjuda en fortsatt utbildning, som kan bidra till att vidga perspektivet på yrkesutövningen. Det kan gälla färdiggörare av olika slag och andra yrkeskategorier inom t ex. glasindustrin, textilindustrin, den grafiska industrin, liksom tecknare, illustratörer, lay-outpersonal, fotografer, guld- och silversmeder, drejare, gravörer, assistenter till scenografer m. fl. I vissa fall kan också utbildningen vid formhögskolorna föregå den praktiska yrkesutbildningen, t. ex. för studerande med teoretiskt inriktade gymnasiestudier. Den specialiserade yrkesutbildningen förutsätts då ges i samband med anställningen. Vid fastställandet av de ämnen i vilka undervisning skall ske, har KUS utgått från att man bör undvika att splittra utbildningen på ett så stort antal ämnen att de på grund av tidsbrist bara kan behandlas relativt ytligt. För studerande från skolor som inte har gett tillräcklig teoretisk skolning, skall det finnas möjlighet att välja till sådana ämnen som är av särskild betydelse för de fortsatta studierna och för yrkesverksamheten inom de områden som formhögskolorna berör. Teoretiska moment har relativt stor plats i kursplanerna. Trots detta anser de sakkunniga att det är önskvärt att stoffet skall vara ganska begränsat. De studerande skall inte mekaniskt inhämta kunskaper utan få möjlighet att göra en personlig syntes av insikter, som är särskilt värdefulla med hänsyn till utbildningens allmänna inriktning. Det är också viktigt att den teoretiska undervisningen på ett relativt tidigt stadium kommer att belysa problem som de studerande möter i de praktiska övningarna. Vid planeringen av den praktiska utbildningen måste hänsyn tas till att förutsättningarna hos de studerande är mycket varierande - en fördjupning kan därför i allmänhet inte ske redan från början. Också kravet på en bred orientering om olika material och tekniker lägger hinder i vägen för en längre driven specialisering. Följande ämnen föreslås vara gemensamma för samtliga studerande: formlära, bildhistoria, kulturpolitisk orientering, språklig 287

framställning och gestaltningsövningar. Samtliga ämnen kan sägas innehålla såväl teoretiska som praktiska, bildskapande, inslag i olika proportioner. Formläran är det ämne där den eftersträvade integrationen mellan teori och praktik får sitt starkaste uttryck. Bildhistoria, kulturpolitisk orientering och språklig framställning kan betecknas som teoretiskt orienterade ämnen. Gestaltningsövningarna är i första hand att se som ett ämne för praktiska, tillämpade studier. Gestaltningsövningarna skall omfatta följande moment: teckning, målning och skulptur, grafik, keramik, textil, foto-film och materiallära. Planeringen av deltagandet i gestaltningsövningarna skall inte styras alltför hårt utan hänsyn tas till de studerandes intressen. Verkstäder och ateljéer bör också stå till förfogande utanför den ordinarie schemalagda tiden. Tillvalsämnen är följande: engelska, tyska, tillämpad matematik och handskrift. Fördjupningsalternativ: fri konst, produktoch miljödesign, grafisk design samt teori. Fördjupningsalternativet teori är i första hand avpassat för blivande teckningslärare och för dem som ämnar fortsätta sin utbildning vid universitet, journalisthögskolor etc. Inom den teoretiska fördjupningen finns följande ämnen: pedagogik och utbildningsteknologi, estetik, bildkommunikation samt miljökunskap. Till fördjupningsalternativet teori bör vara knutet en övningsskola.

13.7 Konsthögskolor

Genom inrättandet av formhögskolor kan man anta att flertalet av dem som intages till utbildningen vid konsthögskola kommer att ha en gemensam grundläggande konstnärlig utbildning bakom sig, även om inte något krav på att de studerande skall ha genomgått formhögskola uppställs. De studerande kommer därför i framtiden att utgöra en mera homogen grupp än i dag ifråga om kunskaper och mogenhetsgrad. Verksamheten vid konsthögskolorna kommer att beröra tre grupper: 1. ordinarie stu-

derande som vill ha en konstnärlig utbildning på denna nivå. 2. Redan verksamma konstnärer som önskar fort- och vidareutbildning. 3. Studerande inom andra utbildningsområden och andra personer, som önskar följa vissa kurser och/eller seminarieserier (forskare, lärare vid andra skolor och inom vuxenutbildningen etc). Riktpunkterna för utbildningen kan sammanfattas under mottot »rörlighet, öppenhet, tolerans». Differentierade kurser, ateljéer, verkstäder etc. skall ställas till de studerandes förfogande och bland dessa skall de i princip få välja fritt. Varje studerandes studietid och studieplan anpassas inom rimliga gränser efter hans speciella behov och intressen. Utbudet av kurser skall vara så brett att de studerande kan rekryteras från en rad kategorier med olika målinriktning av studierna. Någon ämnesindelning skall inte förekomma vid konsthögskolorna. Undervisningen grupperas i stället kring kursprogram och projekt inom ramen för de avdelningar, som är organiserade vid skolorna. Huvudparten av kurserna skall ha en praktiskt, konstnärligt kreativ inriktning och utgöra stommen i de studerandes verksamhet. Det är önskvärt att de studerande under sin tid vid konsthögskola följer undervisning vid flera avdelningar. För att undervisningen skall bli effektiv bör samtliga studerande ha tillgång till egna ateljéer. Under det första året kan dock ateljéerna delas mellan flera studerande. Kursprogram bör vara upplagda så att varje avdelning erbjuder dels en allmän kurs, dels vissa specialkurser. Kurserna bör vara planerade vid slutet av terminen före den, när de skall ges. Kurssystemet måste dock ha en betydande rörlighet för att kunna möta nya behov och för att möjliggöra att gästlärare med kort varsel kan engageras vid högskolan. Samarbete i olika former med andra utbildningsinstitutioner bör spela en stor roll i högskolornas arbete. Forskning bör bedrivas inom ramen för den teoretiska avdelningen (se nedan) och den bör företrädesvis belysa konstteoretiska SOU 1970: 66

problem och behandla den konsthistoriska utvecklingen från nya utgångspunkter. Varje konsthögskola skall själv kunna anpassa verksamhetens organisation efter sina egna förutsättningar. De sakkunniga redovisar dock en modell enligt vilken verksamheten kan organiseras. Denna modell är främst avsedd att gälla vid konsthögskolan i Stockholm, men kan i tillämpliga delar också användas vid övriga konsthögskolor. Enligt ovan nämnda modell organiseras verksamheten kring fyra avdelningar: en allmän avdelning, en miljöavdelning, en grafikavdelning och en teoretisk avdelning. Den allmänna avdelningen omfattar teckning, målning och skulptur, som inte fordrar större tekniska resurser. Miljöavdelningen är inriktad på att ge utbildning i de tekniker som är av betydelse vid bildkonstnärers medverkan vid gestaltning av den offentliga miljön. Avdelningen för grafik skall omfatta flertalet förekommande grafiska tekniker, viss reproduktionsteknik och foto. Den teoretiska avdelningen skall fungera som ett sammanhållande pedagogiskt och administrativt centrum för den teoretiska utbildning som skall bedrivas vid konsthögskolorna. Verksamheten vid arkitekturskolan och institutet för materialkunskap vid konsthögskolan i Stockholm föreslås tills vidare fortgå i samma former som för närvarande. Arkitekturskolan och materialinstitutet tillkommer därför till organisationsmodellen för konsthögskolan i Stockholm. Konsthögskolas rektor svarar för skolans konstnärliga, pedagogiska och administrativa ledning. Varje avdelning skall förestås av en professor. Till avdelningarna skall vidare vara knutna lektorer och assistenter. Gästlärare skall kunna anställas under längre eller kortare perioder. KUS föreslår bland annat att konstnärer skall kunna anställas som gästlärare. Till verkstäderna knyts särskild personal. Vidare skall skolorna ha möjlighet att arvodesanställa lärare. Professorer och lektorer tillsätts för en tid av fem år med möjlighet till förlängning med ytterligare tre år. Förslaget innebär vidare att det vid kansSOU1970:66 19—014264

liet finns en byrådirektör och viss övrig kanslipersonal samt en bibliotekarie på halvtid. 13.8

Designhögskolor

Liksom i fråga om konsthögskolorna kan man räkna med att ett stort antal av de studerande vid designhögskolorna tidigare har gått igenom formhögskola. Genom att utbildningen av designers läggs på högskolenivå kan man vänta, att många studerande med helt eller delvis genomförda studier inom andra områden bakom sig, önskar komplettera denna utbildning vid designhögskola. Utbildningen vid de konstindustriella skolorna har tidigare i relativt stor utsträckning varit inriktad på att ge kunskaper för att skapa produkter av hög konstnärlig dignitet. Denna tradition lever fortfarande och har berättigande också i framtiden. Men samtidigt har konstfackskolan och konstindustriskolan genomgått en utveckling som innebär att utbildningen inriktats mot industriellt framställda produkter och mot problem av mera genomgripande art för enskilda och samhälle. Inom ramen för nuvarande utbildning har det inte varit möjligt att ge en tillfredsställande utbildning i denna nya situation. Utbildningen vid designhögskolorna måste därför ges en delvis ny form. Den skall bygga på formhögskolorna och skall ge både teoretiska kunskaper och träning i att använda generella problemlösningsmetoder inom flera olika områden av design. Kraven på teoretisk orientering är omfattande och de teoretiska studierna måste därför vara upplagda så att det är lätt för de studerande att se sambandet mellan de kunskaper som dessa studier ger och de problem som de skall lösa i det praktiska arbetet. Generella metoder för problemlösning bör tränas på problem av mera omfattande karaktär. En stor del av utbildningen skall därför ägnas åt övningar i form av projekt. För att markera den syn som ligger bakom planeringen har KUS kallat utbildningens två huvuddelar för »stödjande information och 289

träning» och »tillämpningsarbete». För att göra det möjligt att kombinera delar inom utbildningen med varierande innehåll skall det finnas ett system av kurser med definierade studiemål. Kurs får här inte uppfattas som en studieform utan som ett tidsavsnitt (antingen koncentrerat till kort tid eller fördelat över en längre period), när ett ämne eller en ämnesdel studeras. Studieformerna och de pedagogiska metoderna bestäms av kursens mål. Bl. a. för ämnen som de konstnärligt inriktade och tillämpningsarbetena fördelas kursen eller kursserien lämpligen över hela studietiden. Designhögskolorna skall i första hand inriktas på att ge utbildning i produktdesign, informationsdesign och när miljödesign. Designern kommer ofta att arbeta i ett lag tillsammans med specialiserade tekniker och ekonomer. Han behöver därför ha god kännedom om dessa yrkesspecialiteter. Hans egen uppgift är att tillse att ergonomiska, estetiska och andra psykologiska krav på produkten blir beaktade och att alla de ingående faktorerna vid tillverkningen förenas i en tillfredsställande syntes. Designern har här en uppgift av stor betydelse för samhällsutvecklingen genom att bidra till att människors miljö blir mindre fysiskt och psykiskt påfrestande. Följande studerandekategorier skall finnas vid skolorna: 1. Ordinarie studerande som i princip följer ett fullt kursprogram under tre år. 2. Specialstuderande som genomgår eller avslutat likvärdig utbildning vid svenska eller utländska skolor och som följer ett kursprogram vid designhögskola högst ett läsår. 3. Specialstuderande, som inte avser att bli designers men vill följa en viss kurs eller vissa kurser som komplettering till annan utbildning (exempelvis studerande vid konsthögskola, teknisk högskola, handelshögskola). 4. Specialstuderande som genomgår fort- och/eller vidareutbildning. KUS anser det vara lämpligt att föra ihop ämnena på designhögskolan till större ämnesblock - kurser som ansluter till delar av dessa block kan sedan ges på tre olika 290

fördjupningsnivåer. Utbildningen kan indelas i två huvuddelar, nämligen stödjande information och träning samt tillämpningsarbete. Inom stödjande information och träning urskiljer de sakkunniga sex ämnesblock: 1. Designteori :miljögestaltningens teori och historia, aktuell debatt, problemlokalisering och designmetodik). 2. Funktionsstudier (ergonomi, sociologi, konsumtionsekonomi och produktfunktionslära). 3. Formstudier (temabundna och fria övningar). 4. Informationsstudier (kommunikation, presentationsteknik, ritteknik och typografi). 5. Konstruktionsstudier (materiallära, mekanik och hållfasthetslära och konstruktionsteknik). 6. Produktionsstudier (produktionsorganisation, produktionsekonomi och produktionsteknik). I den andra huvuddelen av utbildningen, tillämpningsarbete, ställs de studerande inför komplexa projekteringsuppgifter med varierande mål. Uppgifterna skall inte begränsas till att gälla detaljer utan skall också kunna rymma helhetslösningar. En blandning mellan detalj- och helhetsstudier kommer att öka motivationen. Tillämpningsarbetet sker i första hand i form av projekt men också i form av praktik. Ett projekt innebär att de studerande med stöd av lärare, enskilt eller i grupp, tar sig an en uppgift, som med fördel väljs bland reella problem formulerade i samarbete med företrädare för olika sektorer i samhället. Det väsentliga är att utveckla metodiska arbetssätt, inte att lära in lösningar och detta mål nås lättare med ett problemval, där lösningen inte är känd. Projekten ingår i kurssystemet och behandlas som övriga kurser i fråga om poängsättning och betyg etc. Studerande från andra högskolor och universitet skall beredas tillfälle att delta i projektarbeten. Praktik kan förekomma av tre skilda slag: verkstadspraktik, deltagande i produktutvecklingsarbete och social praktik. Det är skolans sak att bedöma om praktiken skall vara poängberättigande o:h kunna tillgodoräknas i examen. De former av praktik som förordas förutsätter ett väl utvecklat samarSOU 1970: 66

bete mellan designhögskolorna å ena sidan och näringslivet och vissa samhälleliga institutioner å andra sidan. Som generell studierådgivning och underlag bl. a. för schemaläggning skall ett antal normalstudievägar konstrueras. Vid utformningen av dessa skall följande punkter vara vägledande: 1. Studierna skall utveckla förmågan att identifiera underliggande värderingar i yrkesverksamheten och i tillgänglig information samt förmågan att överblicka informationens samhälleliga konsekvenser. 2. Studierna skall ge kunskaper som kan tillämpas med en hög grad av allmängiltighet. 3. De generella kunskaperna skall kompletteras med de kunskaper som är nödvändiga för att man väl skall behärska något av huvudområdena inom design. 4. Normalstudievägarna skall ge möjlighet att välja grad av specialisering genom att återkommande presentera alternativa kurser. Detta sker enklast i projektkurserna, där flera olika projekt kan samtidigt genomföras inom varje huvudområde. Dessa projektkurser kommer också att förmedla en stor del av informationen. Genom strängt enhetliga val inom ett mindre område kan därigenom en förhållandevis snäv specialisering nås. En stor spridning ger på motsvarande sätt lägre specialiseringsgrad. Utbildningen skall i stora delar vara gemensam för de olika normalstudievägarna. Samtliga bör exempelvis innehålla tillämpningsövningar, som rör produktproblem, informationsproblem och miljö- och systemproblem. Differentieringen sker genom att projektarbeten väljs med hänsyn till studieinriktning och genom att det ingår olika mycket av ämnen och ämnesblock från den stödjande undervisningen. Alla ämnen ingår inte heller i samtliga normalstudievägar. Vidare kommer en del av ämnesrubrikerna att stå för olika innehåll för skilda studievägar. De sakkunniga föreslår tre normalstudie^ägar vid designhögskolan i Stockholm, nämligen produktdesign, informationsdesign och n'drmiljödesign. Vid de två övriga skolorna skall finnas produktdesign och informationsdesign, under det att närmiljöarkiSOU 1970: 66

tekter förutsätts utbildas vid Chalmers tekniska högskola och vid den tekniska fakulteten vid Lunds universitet. Möjligheter att studera miljö- och systemproblem måste dock finnas vid samtliga designhögskolor. Designhögskolornas kurser värderas i poäng på samma grunder som gäller vid universiteten. Ett läsårs studier motsvarar 40 poäng. Fullföljda studier motsvarande 120 poäng inklusive godkänt examensarbete berättigar till examen. De som har avlagt sådan examen benämnes designer DH. Forskning bör spela en viktig roll vid designhögskolorna, eftersom forskning på flera av de områden som designutbildningen för närvarande berör, är klart underdimensionerad. Tre huvudområden för designforskning kan urskiljas: produktdesignområdet, den visuella informationens område och närmiljögestaltningens område. Dessa områden överensstämmer i huvudsak med ovannämnda normalstudievägar. Det är här naturligt med samverkan över fackgränser. Designerns roll som samordnare av olika specialinsatser kräver att han tränas i samarbete också på forskningssidan. De sakkunniga anser att starka skäl talar för att ett särskilt forskningsråd inrättas för designforskning, dels med tanke på områdets storlek, dels med hänsyn till att det behövs ett samordnande, planerande och initierande organ för designforskning för att de många marginella problemen skall bli tillräckligt beaktade. För designhögskolas ledning svarar en rektor. Vidare föreslås att en studierektor förordnas vid varje skola. Fem professurer i design föreslås inrättas vid designhögskolan i Stockholm, fyra vid övriga designhögskolor. (Det större antalet professurer vid designhögskolan i Storkholm motiveras med att utbildning av inredningsa r kitekter föreslås ske här.) Professorerna skall ha huvudansvaret för arbetet inom de olika normalstudievägarna. De bör också initiera och bedriva forskning. Vid designhögskolorna skall också finnas lektorer, assistenter, amanuenser samt tillfällig lärarpersonal (specialister av olika 291

slag för längre eller kortare kurser). En av lektorerna skall ha som särskild uppgift att svara för skolans verkstäder. För den omedelbara ledningen skall ett antal tekniker svara. Verkstadsutrustningen skall motsvara de aktuella tekniska resurser och arbetsmiljöer, som förekommer i yrkeslivet. Vid varje skola skall finnas en byrådirektör o:h övrig kanslipersonal. Härtill kommer en bibliotekarie på halvtid. 13.9

Dimensionering

Av olika skäl synes det nödvändigt att utbildningen vid de föreslagna högskolorna spärras. Bestämmandet av en lämplig storlek på det årliga antalet antagna till utbildningarna bör göras med hänsyn till kulturpolitiska och arbetsmarknadsmässiga faktorer och med hänsyn till de enskilda individernas behov och önskemål om utbildning. Det är emellertid svårt att omsätta överväganden av ovan nämnt slag i konkreta siffror. Såväl de kulturpolitiska som arbetsmarknadsmässiga aspekterna utgör i sig stora komplex, som i sin tur är förbundna med många andra institutionellt sammanhållna förhållanden i samhället. Sålunda påverkas givetvis individernas utbildningsmål av kulturpolitiska och arbetsmarknadsmässiga faktorer. Det är tvivelaktigt om det är möjligt att ur dessa stora komplex peka på, och isolera, vissa delfaktorer såsom varande avgörande för en lämplig dimensionering av skolorna; detta inte minst därför att studerandeantalen bör bestämmas med tanke på framtida behov, inte dagens. Medvetna om svårigheterna har de sakkunniga sökt bedöma ett lämpligt studerandeantal med hänsyn till faktorer av ovan nämnda slag, varvid också ledning hämtats från antalet studerande vid motsvarande utbildningar i dag. Det årligen antagna antalet studerande vid formhögskolorna föreslås bli sammanlagt 1 000. Formhögskolan i Sockholm föreslås ta in 300 av dessa, skolorna i Göteborg och Lund/ Malmö vardera 200 och skolorna i Umeå och Mellansverige varde292

ra 150. Antalet årligen inskrivna vid motsvarande utbildningar i dag beräknas uppgå till ca 550. Genom de möjligheter att kombinera formhögskolestudier med annan eftergymnasial utbildning och genom decentraliseringen av utbildning synes emellertid underlag finnas för det föreslagna årliga intaget om 1 000 studerande per år. Det årliga antalet antagna ordinarie studerande vid konsthögskolorna föreslås sammanlagt bli 100, varav 50 i Stockholm och 25 i vardera Göteborg och Lund/Malmö. Ovannämnda siffror är rikttal, från vilka smärre avvikelser skall kunna göras. Det årliga antalet antagna ordinarie studerande vid designhögskolorna föreslås sammanlagt bli 155, varav 75 i Stockholm och 40 vardera i Göteborg och Lund/ Malmö. Ovannämnda siffror är rikttal, från vilka smärre avvikelser skall kunna göras. Såväl vid konsthögskolorna som vid designhögskolorna skall dessutom särskilda kvoter för specialstuderande finnas, utöver de platser som är tillgängliga för ordinarie studerande. 13.10 Intagningsgrunder och intagningsförfarande Utgångspunkten för KUS är att intagningen till högre skolor för konstnärlig utbildning främst skall grundas på de sökandes kreativa förmåga och de utvecklingsmöjligheter ifråga om denna, som de bedöms ha. För att kunna se vilka praktiska konsekvenser detta leder till, har KUS försökt bilda sig en uppfattning om vilka erfarenheter som forskningen för närvarande har att erbjuda på detta område. Kreativitetsbegreppet är relativt vagt och svårt att precisera och det är mycket svårt att konstruera test som kan anses mäta kreativitet. Svårigheten blir ännu mer markerad genom att skapande förmåga kan ta sig uttryck på mycket olika sätt. De sakkunniga har kommit till den slutsatsen att några test som med tillräcklig precision mäter allmän kreativitet och som skulle kunna användas för intagning till skolor för högre konstnärlig utbildning inte finns. Inte SOU 1970: 66

heller för kreativitet i den snävare meningen »konstnärlig begåvning» har tillförlitliga tester utarbetats. Men KUS anser att det är viktigt att man följer utvecklingen på detta forskningsområde. Utbildningen vid formhögskolor, konsthögskolor och designhögskolor har delvis olika mål. Därför kan inte heller samma intagningsgrunder användas. Mycket i urvalsproblematiken är dock gemensamt. Intagning till formhögskolor. Vid urvalet till formhögskolorna måste bl. a. följande förhållanden beaktas: 1. De meritvariabler som bör tillmätas den största vikten är svåra att mäta och är i många fall inte dokumenterade tidigare - i samband med studier eller annorledes. 2. De sökande kan antas utgöra en heterogen grupp ifråga om skolbakgrund och begåvningstyp. 3. Utbildningen skall leda till yrkesområden som ställer ganska olikartade krav. De två första svårigheterna kan bemästras genom att man gör en relativt fri prövning av de sökandes meriter och att man därvid fäster större avseende vid inlämnade arbetsprov än vid betyg från tidigare skolor. Några speciella åldersgränser bör inte uppställas men man kan anta att flertalet sökande och antagna kommer att vara mellan 19 och 22 år, dvs. i ungefär samma ålderskategorier som vid annan eftergymnasial utbildning. De sakkunniga föreslår att genomgången gymnasieskola skall vara allmänt behörighetskrav och kreativ begåvning speciellt behörighetskrav. Kreativ begåvning skall prioriteras vid antagningen; kravet på genomgången gymnasieskola vill närmast ange den nivå på vilken utbildningen kommer att ske. Studerande utan formell utbildning över grundskolan skall kunna antas som studerande vid formhögskolorna och för vissa utpräglat konstnärligt begåvade bör man överväga intagning direkt till konsthögskola eller designhögskola utan tidigare formhögskoleutbildning. Vid varje formhögskola skall finnas en lokal intagningsnämnd. Det skall vidare finnas ett centralt intagningsorgan, som fördelar vissa av de antagna mellan de olika SOU 1970: 66

skolorna och dessutom en expertgrupp, som utan att delta i urvalsprocessen följer utvecklingen på området och eventuellt gör rekommendationer om ändrade urvalsförfaranden. Med ledning av inlämnade ansökningshandlingar och arbetsprov indelas de sökande i tre grupper: 1. De som intages utan vidare prövning. 2. De som kallas till särskilda antagningsprov vid skolorna. 3. De som inte intages. Ett ytterligare urval göres bland de som kallas till antagningsprov. Antagningsproven kompletteras med personliga samtal eller intervjuer. Intagning vid konsthögskolor. Två kategorier av sökande skall antas, ordinarie studerande och specialstuderande. Några formella inträdeskrav skall inte finnas. Några åldersgränser skall därför inte uppställas. Varje konsthögskola skall själv svara för intagningen av studerande. Etappvis intagning enligt samma modell som vid formhögskolorna bör tillämpas men tyngdpunkten bör ligga vid den första etappen, dvs. vid bedömning av inlämnade arbetsprov. Intagning vid designhögskolor. Två kategorier av sökande skall intas, ordinarie studerande och specialstuderande. Några formella inträdeskrav skall inte finnas. Några åldersgränser skall därför inte uppställas. Idealt synes intagningen vid designhögskolor böra baseras på fyra huvudkriterier. Dessa är allmänt kreativ förmåga, gestaltningsförmåga, förutsättningar att använda dessa förmågor i designerns arbetssituation samt förmåga att inhämta de kunskaper som skolan ger. Samtliga dessa kriterier bör fattas i vid mening. Arbetsproven är också för intagning vid dessa skolor av central betydelse. Förmågan att tillgodogöra sig teoretiska kunskaper har större betydelse än vid formhögskolorna och konsthögskolorna med hänsyn till de relativt stora mängder teoretiskt stoff som ingår i designerns utbildning. I den mån erfarenheten visar att krav på förkunskaper i speciella ämnen måste ställas, bör utbild293

ningen ordnas så att en sådan komplettering kan göras vid skolorna. Något praktikkrav finns inte men praktik skall tillmätas meritvärde vid ansökan - detta gäller också praktik utanför designerns yrkesområde. Intagningen sker vid varje skola och handhas av en särskild intagningsnämnd. Intagningen sker i tre etapper enligt samma mönster som vid konsthögskolorna. 13.11

Kostnadsberäkningar

De årliga driftskostnaderna för de fem formhögskolorna har beräknats uppgå till sammanlagt ca 22 400 000 kronor, vilket ger en genomsnittlig kostnad om ca 11 200 kronor per elev och år. De årliga driftskostnaderna för de tre konsthögskolorna har beräknats uppgå till sammanlagt ca 7 700 000 kronor, vilket ger en genomsnittlig driftskostnad om ca 22 300 kronor per elev och år. I beräkningarna för konsthögskolorna är inte kostnaderna för arkitekturskolan och institutet för materialkunskap vid konsthögskolan i Stockholm medräknade. De årliga driftskostnaderna för de tre designhögskolorna har beräknats uppgå till sammanlagt ca 12 300 000 kronor, vilket ger en genomsnittlig driftskostnad om ca 20 000 kronor per elev och år. De nuvarande statliga utgifterna för utbildningen vid konsthögskolan, konstfackskolan och konstindustriskolan uppgår till ca 12 400 000 kronor per år. De totala årliga driftskostnaderna för den nu föreslagna utbildningsorganisationen beräknas uppgå till ca 43 400 000 kronor, vilket inkluderar kostnaderna för den föreslagna samarbetsnämnden och för utbildning av inredningsarkitekter vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg och vid den tekniska fakulteten vid Lunds universitet. De sakkunnigas förslag förutsätter vissa investeringar för byggnader för skolorna samt för inredning och utrustning av dessa lokaler. Vissa av de föreslagna skolorna torde kunna inrymmas i befintliga skollokaler efter mer eller mindre omfattande om294

byggnadsåtgärder. Sålunda förutsätts formhögskolan i Stockholm kunna inrymmas i konstfackskolans byggnad och lokaler för designhögskolan i Göteborg o:h Valands konsthögskola kunna iordningställas inom konstindustriskolans och Valands konstskolas nuvarande byggnader. Även i fråga om övriga skolor torde det vara möjligt att i en del fall inrymma dessa i förefintliga byggnader som kan anpassas för detta ändamål, men de sakkunniga har likväl vid beräkningen av kostnaderna valt att i dessa fall genomgående förutsätta nybyggnader. Beräkningarna av investeringskostnaderna är således grundade på att nybyggnad skall ske för samtliga skolor utom för formhögskolan i Sto:kholm och för konsthögskolan och designhögskolan i Göteborg. I beräkningarna ingår emellertid uppskattade kostnader för ombyggnad samt ny inredning och utrustning för dessa senare skolor. Däremot ingår inte kostnaderna för förvärv av de av konstindustriskolan och Valands konstskola disponerade fastigheterna. Investeringskostnaderna har beräknats uppgå till 91800 000 kronor under femårsperioden 1972-1976. 13.12 Övergång till nytt

utbildningssystem

Uppbyggnaden av det föreslagna utbildningssystemet föreslås ske successivt under perioden 1972-1976 enligt nedan under förutsättning av att riksdagen 1971 fattar principbeslut om skolornas inrättande. 1 juli 1972 1973

1975 1976

formhögskola i Stockholm formhögskola i Lund/ Malmö formhögskola i Göteborg konsthögskola i Stockholm (omorganisation) formhögskola i Umeå konsthögskola i Lund/ Malmö designhögskola i Stockholm designhögskola i Lund/ Malmö konsthögskola i Göteborg designhögskola i Göteborg formhögskola i Mellansverige

Intagningen vid de olika formhögskolorSOU 1970: 66

na föreslås till en början vara mindre än vad som planeras för det skede, då deras kapacitet utnyttjas till fullo. Däremot föreslås intagningen vid konsthögskolorna och designhögskolorna redan från början uppgå till full kapacitet. En särskild organisationskommitté föreslås ansvara för detaljarbetet med organisatoriska, ekonomiska, personella, lokalmässiga och andra problem under det skede de nuvarande skolorna ersätts med nya. Kommittén bör också utarbeta detaljerade kursplaner för form- och design högskolorna.

SOU 1970: 66

Särskilt yttrande av ledamoten Hans Bergman

Jag har baserat mitt arbete inom KUS bl. a. på de relativt omfattande utbildningsdiskussioner som fördes på konstfackskolan och inom Skandinaviska Designstuderandes Organisation i huvudsak sommaren 1967 t. o. m. höstterminen 1968. Den allmänna diskussionen bland de studerande på konstfackskolan (teckningslärarinstitutet undantaget) har sedan dess varit ganska obetydlig. Jag vill understryka att jag, vare sig officiellt eller reellt, fungerat som representant för de studerande inom de aktuella utbildningsområdena utan som ledamot ur gruppen de studerande vid konstfackskolan. En uppbindning av övriga studerande med hänvisning till representation i utredningen saknar därför underlag.

296 SOU 1970: 66

Bilaga 1

Pedagogiska principer i konstnärsutbildningen Av Marita Lindgren-Fridell

1.1 Allmänt

De metoder efter vilka konstnärerna utbildats under äldre tid fram till nu, har i ringa utsträckning varit föremål för kartläggning och forskning. Svårigheterna att för äldre tider belägga och dokumentera efter vilka pedagogiska principer konstnärsutbildningen genomförts är mycket stora. Man kan till viss del skapa sig en bild av undervisningens omfattning (olika fack etc.) och av dess innehåll, alltså i vad en konstnär utbildades, men inte hur detta skedde. De i ord formulerade, i dokument bevarade, pedagogiska principerna är påfallande få. För att med någon säkerhet komma åt undervisningsmetodiken får man så att säga »dra slutsatser bakåt» av utbildningsinnehållet och dess frekvens, av arbetsplaner och tidsfördelning. Man får jämföra lärares målsättning för egna arbeten med deras elevers resultat. Härvidlag är konstnärers egna arbetsskisser och anteckningsböcker till hjälp (t. ex. Poussins) som ett indirekt »metod-material». Konstnärsbiografier med konstnärers utvecklings- och utbildningsgång kan ge notiser av betydelse för pedagogiskt studium. Likaså är äldre tiders recept- och skissböcker av typen »manuels» av vikt för att belysa allmänt omfattade, pedagogiska ideal. Det är att beklaga att så få konstnärer, verksamma som lärare, i ord och skisser formulerat riktlinjer för SOU 1970: 66

sin undervisning. Samtida teckningar och målningar av interiörer från konstakademiers lärosalar ger föga besked annat än att undervisningen försiggick i illa belysta trånga rum med levande modell eller gipsavgjutningar som centrum.

1.2 Gruppering

av

undervisningsmetoder

1.2.1 Inledning Vid en översikt av en kronologiskt uppställd serie av undervisningstyper kan materialet sammanföras i tre grupper: A. Utbildning i verkstad: »göra som mästaren». Från äldsta tider till renässansen. B. Utbildning i akademier: lärarens (tidstilens) regler binder undervisningen. Renässansen fram till omkring 1900. C. Utbildning i akademi/konstskola: mera självständig lärogång, läraren handleder med respekt för elevens egenart. Denna gruppering kan synas väl kategorisk, men den anger en huvudkontur för materialet. Det är givit att klara eller accentuerade gränser inte existerar mellan grupperna, de överlappar varandra: en mera traditionell ateljé- och verkstadsutbildning går jämsides med en mer fri utbildning ända fram i våra dagar.

1.2.2 »Göra som mästaren» I äldre tider, så långt tillbaka man kan tala 297

om en medvetet inriktad utbildning av konstnärer, var verkstadstraditionen det kraftigaste elementet i utbildningen. En mästare sökte kvalificerade medarbetare; hans enda medel att rekrytera dessa var att själv utbilda dem, att enkelt uttryckt få dem att ta efter, och stegvis vinna allt större skicklighet i att imitera läraren. Denna primära typ av utbildning var förhärskande under antiken, (i Egypten, Eufrat-Tigrisländerna, Grekland, Rom). Begreppet konstnär är föga konturerat. I det gamla Egypten är termen för sådan yrkesutövare närmast »livgivare». Skillnaden mellan hantverkare — konstnär är obefintlig. Verkstadsbilder från Egypten (gravmålningar) och Grekland (vasmålningar) ger endast upplysning om att medhjälpare vid byggena och i verkstäder var specialiserade på olika moment i den gemensamma verksamheten. Någon individualisering i fråga om arbetsprestationer kan inte spåras, inte heller olika moment i inlärande, teoretisk eller praktisk. Insikter i matematiska konstruktioner kan förutsättas för byggnadssidan. Handledning i dessa bör således ha getts. Vissa typer av förlagor kan ha existerat. En från Deir-elBahri, Thebe, bevarad skiss till ett lotuskapitäl visar ett rutnät som hjälpmedel. Den handledning, som verkstadsmästaren eller hans äldre medarbetare gav unga lärlingar, bör ha omfattat tillverkande av liknande hjälpkonstruktioner vid byggenskap, skulptur och måleri. Handledningen var till sin huvudsakliga del inställd på tekniker av olika typ och svårighetsgrad (i grekiska verkstäder t. ex. bronsgjutning/ytbehandling osv. av metaller). Praxiteles omtalas ha föredragit den skulptur som hans elev Nikitas färglagt. I det grekiska måleriet, där en förbluffande illusionism eftersträvades (i Plinius' berättelser om målare som Zeuxis och andra vilka målade druvor så förvillande lika verklighetens att duvor kom och pickade på dem), torde den pedagogiska principen gått ut på att lära sig imitera mästarens förlaga eller naturföremålet för att stegvis nå en så stor likhet som möjligt. 298

I skulptörernas verkstad fick eleverna en mycket gedigen handledning i olika tekniker och verktygens användning. Förekomsten av en proportionslära, en »kanon», (Polykleitos) visar att teoretisk undervisning ägt rum. Till dessa måttregler anknöt ju senare renässanskonstnärerna. Under medeltiden är också all utbildning knuten till en mästares verkstad. Mästare och äldre konstnärer-hantverkare påvisar, korrigerar och formar efter verkstadens stil och specifika målsättning. Kunskaperna förmedlas efter en stark muntlig tradition. Emellertid finns ett litet antal skrivna dokument, skissböcker och receptböcker (t. ex. Villard de Honnecourts skissbok samt en rad »byggmästarböcker» från gotiken) som förmedlar kännedomen om ornamentdetaljer, arkitekturplaner m. m. Under senare delen av medeltiden var utbildningen även en angelägenhet för de hantverkssammanslutningar, främst S:t Lukasgillena, som konstnären-hantverkaren var ansluten till. I skråreglerna upptogs bestämmelser att mästaren var skyldig att ge lärlingen undervisning i alla i verkstaden förekommande sysslor (förutom att sörja för hans sociala behov). Undervisningen gäller inte endast teknisk-manuella färdigheter utan också metoder att göra upp arbetsritningår och plastiska modeller. Lärlingen antogs efter några veckors provtid och fick sedan arbeta i verkstaden två till sex år, innan han blev gesäll. Han fick slita hårt i alla förekommande sysslor; han utnyttjades av mästaren och hans familj. Den hårda disciplinen i t. ex. senmedeltidens stora altarskåpsverkstäder, som var starkt kommersialiserade, omvittnas t. ex. av Durer, som med blandade känslor såg tillbaka på läroåren i Wohlgemuths verkstad. Lärotiden kompletterades för den utbildade med en minst ettårig gesällvandring och arbete i andra mästares verkstäder. Lärogången för lärlingen var enkel: man började med okomplicerade sysslor som att riva och blanda färger, att utföra enkelt snickeri, osv. och fortsatte med mera komplicerade arbeten under mästarens eller en äldre gesälls korrigerande ledning. SOU 1970: 66

Metoderna för grundering, förgyllning etc. åvilade gesällerna att lära ut. Många av de recept, som användes, utgjorde väl bevarade verkstadshemligheter, som endast mästaren och de mer betrodda gesällerna på verkstaden hade tillgång till. I de flesta fall meddelades de muntligt under arbetets gång; på så sätt hölls verkstadstraditionerna levande från generation till generation. Utbildningen var mycket mångsidig. Konstnären-hantverkaren skulle kunna utföra många olikartade uppdrag, inte minst som festarrangör och dekoratör. Viss specialisering blir dock vanlig inom några konstarter, främst för arkitekterna/byggmästarna. Speciella regler rådde för den som utbildades inom en byggnadshytta. Inom dessa verkstäder, som omfattade många typer av hantverkare, rådde sträng utbildningsdisciplin, både för praktiskt utövande och teoretiska studier. På ett mera avancerat stadium gav arbetsledaren undervisning i konstruktion och matematiska beräkningar. Den pedagogiska gången var att efter studier av förlagan avsätta »ledpunkter» och därefter dra upp ritningens linjer. De »fialböcker», som bevarats i manuskript visar detta. Vidare lärde man sig att dels bygga de modeller, efter vilka byggnaderna uppfördes, dels också konstruera de maskiner, som utgjorde hjälpmedel vid byggandet. Dessa ofta kvalificerade geometriska konstruktioner förutsatte matematiska kunskaper, som också bör ha meddelats gesällerna. Hur omfattande den undervisningen var och hur den skedde känner man föga till. De geometriska kunskaperna kom också till användning, när man både i skulptur och måleri skulle konstruera en naken människokropp. Naken modell skall, enligt traditionen, inte använts vid studierna.

1.2.3 Mästarens regler binder undervisningen: Verkstadstradition i förening med teoretisk undervisning/akademi Medeltidskonstnären var en hantverkare som endast i undantagsfall var känd som individ och signerade sitt arbete. Hans inSOU 1970: 66

satser skiljde sig inte i fråga om social värdering från skräddarens eller guldsmedens. Det nya i och med renässansen var att konstnärens individuella egenart nu starkare betonas. Enligt de konstnärer, som i bevarade traktater och skrifter (Lionardo da Vinci, Alberti, Ghiberti, Diirer m. fl.) formulerat undervisningsprinciper, är konstnärens ingivelse, idéer och färdighet att gestalta inte endast grundat på inhämtade verkstadslärdomar utan en gudomlig gåva, »una cosa mentale» (Lionardo). Alberti hävdar på ett ställe i sina skrifter, att konstnären som geni knappast ens bör ta betalt för sitt arbete. Man är emellertid ense om att omfattande humanistiska och naturvetenskapliga/matematiska studier måste legat till grund för utövandet. Detta krävde nu alltså av verkstadsledaren en större intellektuell vakenhet och medvetenhet, nära nog en vetenskaplig anknytning. Studier i matematik, optik, geometri blir nödvändiga. De meddelas dock fortfarande inom verkstadens väggar. Den förändrade inställningen till konstnärens verksamhet visade sig i intresset för att grunda akademier med teoretisk inriktning. Den traditionella utbildningen i en mästares verkstad fortsätter dock jämsides. Så har också skett under hela tiden fram till vårt århundrade. Sambandet mellan teoriundervisningen i konstskola/akademi och inhämtandet av praktisk-teknisk färdighet i verkstad och ateljé i en patriarkalisk lärogång är förutsättningen för konstnärsutbildningen. Den bindes nu alltmer av regler och formler. Med den första akademien, grundad i Florens av Lorenzo de Medici under 1400talets senare del, börjar studiet av förebilder. Detta utmärker sedan utbildningen ända fram till 1900-talet. Under skulptören Bertholdos ledning studerades i mediceernas trädgårdar antika skulpturer (detta var bl. a. Michelangelos första skola). Studiet av den nakna människokroppen togs upp med stor iver, och med nära nog vetenskaplig inriktning. Man tillskriver t. ex. Pollajuolo dokumenteringen av de tidigaste anatomiska dissektionerna, varvid ett inträngande 299

studium av kroppsdelar och inälvor konkretiserades i bild. Tack vare sin precision och korrekthet kunde sådana teckningar även användas som undervisningsmaterial för medicinska studier. Skissböcker kom alltmer i svang. I verkstäderna samlades med tiden ett stort förråd av ritningar och förlagor, som användes av generation efter generation. Man tillverkade också tredimensionella modeller av mänskliga kroppar och föremål, som användes flitigt vid undervisningen. De var ofta »orealistiskt» målade (i rött eller grönt - »Bossen» är den tyska termen). Vid studiet av olika kompositionssätt (t. ex. uppbyggandet av en krigsbild) hopställdes dessa plastiska modeller till invecklade figurkompositioner. Ävenså meddelade läraren »format»-kunskaper genom de plastiska modellerna (konstruktionen av jättefigurer osv.). Ansatser till en »reglerad» studiegång kan spåras i vissa av renässanstraktaterna. Ghiberti anger de viktiga moment, som etappvis bygger upp elevens kunskaper i yrket:

spektiviska finesser i bilden. Vid undervisningen använde man sig därför ofta av olika påhittigt framställda hjälpmedel, allt från att med snören och spikar ange riktningar etc, som att arbeta med rutade papper och nät, eller att bygga olika typer av tittskåp. Diirer ger i sina skrifter anvisningar i ord och bild av sådana underlättande arbetsmetoder, många har använts ända fram i våra dagar. En annan nyhet i konstnärens utbildning är övningar i -»konsten att se». Lionardo da Vinci torde vara den förste att uppmana sina elever till detta. Att studera sprickbildningen i gamla stenmurar eller klippartier ger enligt honom uppslag till figurationer liksom att observera molnens olika former och formväxlingar. Att öva den kreativa fantasin var det yttersta syftet. »Innan du somnar in på kvällen» säger Lionardo »gå som en minnesövning i tankarna igenom alla de former, du arbetat med under dagen».

1. att med praktiska övningar lära känna materialet (sten, metall, ädla stenar, färgpigment etc). 2. lära sig iaktta och jämföra format och vikt och inse dessas olika betydelse. 3. själva utförandet av uppgiften, som kräver teoretiska insikter. Dessa gäller först måttsättningen, grundad på ett instuderat proportionssystem. I det sista fallet anknöt man till antikens teorier (Vitruvius m. fl.). Man inpräntade i eleverna att dessa proportioner i »misure» mått sättandet, skulle studeras i naturen och sedan återklinga i varje gott konstverk. »Gyllene snittet» var här en av de viktigaste reglerna. Därefter kom studiet av konturerna (»lineamenti») och kompositionen (»composimenti»), som följer i nästa etapp. Kompositionslära som utbildningsdisciplin är en nyhet. Eleven får arbeta med olika alternativ. Det nyvaknade lidelsefulla intresset för perspektivet, främst centralperspektivet, står i centrum. Målet att uppnå största mått av illusion i måleriet byggde lika mycket på studiet av verklighetens objekt som förmågan att konstruera sinnrika per-

Under 1500-, 1600- och 1700-talen grundades ett stort antal akademier, i vilka utbildningen av konstnärer för olika specifika uppdrag skedde. Allmänt sett kan man konstatera att den grund och den inriktning utbildningen fått under renässansen fortsattes. Utbildningen och de pedagogiska principerna institutionaliserades. Den kännetecknades av en obruten tradition, som sedan mer och mer urartar till slentrian och förstelning. En starkt bidragande orsak var valet av lärare och handledare. Äldre konstnärer med sin egen akademiutbildning i friskt minne och med egna etablerade ateljéer kom att verka som lärare. De sociala konventionerna var starka. Man tillät inga typer av formexperiment eller utbrytningar i stil och uttryckssätt. De pedagogiska principerna var rigida. De erbjöd föga svängrum för kreativ fantasi. I de fall denna uppmuntrades, tolererades dess utslag endast inom av stilkonventioner och beställarönskemål givna formramar. Handledningen skedde i form av korrigerande av de arbeten, som eleven utförde. Läraren följde därvid slaviskt de normer, som vägledde ho-

300 SOU 1970: 66

nom själv i hans konstutövning. Eleven skulle följa läraren, tillägna sig lärarens konstnärliga idéer. Avvikelser betraktades som fel, inte som intressanta försök att nyskapa. Eleven formades, gjordes konform. Ju trognare lärarens ideal, desto bättre, dvs. större utsikter att gå vidare på »skolstegen», få belöningar, bli etablerad och få beställningar. Korrigerandet av elevens arbeten sker efter principen: största möjliga likhet med förebilden. Vid samtliga akademier är ett av undervisningens huvudmoment att teckna av förlagor. Dessa graderades efter svårighetsgrad. Nybörjaren ritar av ornamentblad och gravyrer samt andra konstnärers skisser. Läraren jämför förlaga och avritning, rättar avvikelser tills fullständig likhet anses föreligga. Man går sedan vidare att teckna av plastiska objekt, främst avgjutningar av antik skulptur. Samtal om olika iakttagelser i samband med ljusföring, skuggbildning etc. torde sällan förekommit. Att slaviskt kopiera var målet. I konstakademiernas statuter (exempelvis den av Le Brun ledda franska konstakademien från år 1648) fanns tämligen utförliga undervisningsplaner med bestämd målsättning. Professorer och assistenter (vilkas tjänstgöring under året noggrant bestämdes) skall »låta eleverna teckna efter modell (även levande modell), hålla föreläsningar (i vilka bl. a. konstanalyser av måleri ingår) och korrigera teckningarna». Andra professorer undervisar i anatomi, geometri, perspektiv och arkitektur. De pedagogiska metoderna är en direkt fortsättning av tidigare praxis. Elevens återgivande av gravyrförlaga, antik skulptur eller levande modell, korrigeras stegvis efter »riktighet». Teckningen är det primära, konturernas stringens och uttrycksfullhet (förebildens!) anges som mål. Detta understrykes också starkt i de gängse »konstlärorna» i skrift, som kodifierar den målinriktade undervisningen. Som exempel kan nämnas Joachim von Sandrarts »Teutsche Academie . . .» 1679, i Sverige dels Joh. Schefferus: »Graphice id est de Arte pingendi», 1669 (Schefferus var både konstSOU 1970: 66

filosof och utövande konstnär) och den tidigast till Ehrenstrahl, sedan till Samuel Bottschild tillskrivna konsttraktaten »Kurze Unterricht...» 1686 — många andra handböcker och »manualen» att förtiga. I de flesta fall (så är fallet med Schefferus' arbete) anknyter man i fråga om yrkespraxis till medeltids- och renässansreceptböcker. Geometristudierna anges vara viktiga; läraren bör inte försumma att. hålla sina elever till flitiga studier inom denna disciplin. I de franska konstteoretiska verk som utkom i samband med akademiundervisningen, t. ex. Henri Testelins arbeten (»Sentiments des plus habiles peintres», 1680) eller Freard de Chambrays (»Idée de la Perfection de la Peinture», 1662) anges geometristudier och därur utvecklad teckning som »vägledare för alla konster». Freard de Chambray anknyter direkt till Lionardos målartraktat. Eleven infördes i sina yrkesstudier på följande sätt: 1. formulera inventionen, idéen 2. studera och ange proportioner 3. studera färgen 4. studera rörelse och uttryck 5. ange figurernas uppställning, kompositionsövningar.

dvs.

Under 1600-talet kommer i undervisningen också mera klart formulerade färgstudier och rörelsestudier in. Även här återklingar synpunkter från bl. a. Lionardo. Medan Le Brun starkt hävdade att teckning och plastik var det primära också i måleriet uppstod under tvister och strider en annan riktning (med Roger de Piles som mest framträdande, stridbare teoretiker) vilken å sin sida framhöll färgens och ljusföringens betydelse. De strider som försiggick inom de två olika »konstläger» (»rubenister» och »poussinister») av färg- resp. formförsvarare, oroade sannolikt också undervisningen på akademier och i konstnärsateljéer. En viss differentiering mellan företrädare/elever till olika konstarter uppstår. Utbildningen av »fria» konstnärer och konsthantverkare/hantverkare specialiseras alltmer. Större mått av teckningsundervisning 301

på geometrigrund och med ornamentförlagor som främsta studiematerial, gavs åt arkitekter och konsthantverkare (i fråga om de senare för gobelängtecknare, guldsmeder m. fl.). Förlagor (gravyrverk rörande t. ex. allegorier och emblem) utgavs till ledning både för utbildningen och för den i yrkeslivet verksamme konstnären (t. ex. arbeten av Otto Vaenius m. fl.). Under 1700-talet fortsatte liknande doktriner i akademiundervisningen som knäsatts under 1600-talet. Tonvikten på teckning och form (framför färg) blev tydligare genom nyklassicismen. Antiken prisas nu återigen som den verkliga källan för alla studier i konst. Reynolds pläderade i den engelska konstakademien för rena formstudier och underlät inte att i sina föreläsningar kalla måleriet med tonvikt på färgen för »a mechanical trade». Konstnärer som t. ex. William Gilpin i England, drev privat lärarverksamhet. I stor utsträckning meddelades tekniska färdigheter. Antalet akademier blev under 1700-talet ansenligt. Detta sammanhängde med att man nu även undervisade »dessinatörer»; akademierna gick på detta sätt ekonomiska och kommersiella intressen tillhanda. Dessinatörerna vid t. ex. Lyons sidenväverier nådde berömmelse genom sina florala mönster; akademistudierna satte för deras del tydliga spår i det ekonomiska livet. Under 1800-talet formuleras mera tydligt principerna för konstnärspedagogiken så att det är lättare att bilda sig en uppfattning om metoderna. Ett viktigt material föreligger här från målaren Davids undervisning, (som beskrivits av en av hans elever, Delecluze). I Davids ateljé vid rue S:t Jaques i Paris rådde fullständig tystnad när mästaren korrigerade elevernas arbeten. Då och då hördes David ge råd, korta och lakoniska! »Var först och främst sann, bedöm sedan det sköna». Modellerna (endast manliga) behövde inte vara vackra, det gällde endast att återge dem med »sanning». Naturstudiet och antiken var lika viktiga grunder för utbildningen som konsthistoria. Man skulle lära

sig inse sin begränsning, kopiera natur och antik, »gå naivt rakt på; utan idéer, utan vetenskap och du kommer att bli förvånad över att se att det hela blir rätt bra». Den tyske målaren Philipp Otto Runge, som i Köpenhamn åtnjöt undervisning på Det Kgl. Akademien for de skjönne Kunster 1799 av Abildgaard, berättar i brev till vännen Herterich i Hamburg om lärarens undervisning. Han förvånade sig att all teckning skedde efter gipsmodeller och att inget uttryck i miner eller rörelser åsyftades. Fina konturlinjer uppritades först, sedan »tillades skuggorna» uppifrån och nedåt. Han anför en av Abildgaards pedagogiska metoder i fråga om ljus och skuggverkan: »Sätt alltid det skarpaste ljuset på den del i kompositionen, som är mest iögonfallande, liksom den starkaste skuggan. Nedåt må ljuset dämpas. Allt som ligger i bakgrunden bör ha både ljus och skugga som är mjukare och mera »disigt». Svartkritsförlagor i glas och ram hängde runt om i lärosalen. Runge finner det helt felaktigt att teckna »ideala» (antika) ansikten i stället för individuella drag. Det tilltalar ungdomarna; tids nog kommer man till antiken. Undervisningen vid akademierna i Europa under 1800-talet fortg ; ck slentrianmässigt. Matisse berättar från Bouguereaus ateljé (denne undervisade också i en av de »fria» konstskolorna bl. a. Académie Julian i Paris) hur stereotypt undervisningen försiggick. Där gavs 20 lektioner i att teckna efter gipsavgjutningar. Teckningarna, snyggt utförda med kol, utan kladd, skulle visas för de äldre eleverna, som kunde ge råd. Perspektivet var viktigt. När Matisse vid ett tillfälle tecknat en hand före modellens huvud, utbröt en av lärarna: »Teckna handen före huvudet — det är förfärligt!» Den skandinaviske målare som personligast förvaltade sin lärares, Davids principer, var dansken Eckersberg; till sina elevers hjälp skrev han bl. a. en liten handbok i perspektiv. Formstudiet gick hos honom före färgstudierna; i de senare undervisades efter en »bestämd palett». Eleven tränades (och fick för läraren redovisa) i att iakttaga »första ljus» och »andra ljus» i komposiSOU 1970: 66

tionen och att lägga casselbrunt i alla skuggor. Någon träning i att studera ljusföring i samband med färg, något som i samband med målning efter levande modell kunde bli aktuellt, förekom inte. Betecknande är i detta sammanhang den av bl. a. Carl Larsson berättade »akademianekdoten» om professor Fredrik Westins »människofärg», som, lagrad på tunnor i Konstakademins källare, användes för karnation! Vid den svenska konstakademien återfinnes samma pedagogiska principer som i kontinentens akademier. Handledningen i verkstadsarbetet förhärskade. Konstakademien växte fram ur slottsbyggets bygg- och inredningsverkstäder, där konstnärerna gav gesäller och lärlingar instruktioner. Man ritade förmodligen av de planscher och ornamentsförlagor som Hårleman medfört från Paris (Taravals ritskola). Levande modell användes av de franska konstnärerna, sannolikt också för utbildningen. Men redan i det beställningsbrev som Erik XIV utfärdade för sin hovmålare Dominicus ver Wilt bestämdes att undervisning av konstnärer skulle ske. I den år 1622 utfärdade stadgan för »konterfejare- och målareskrået» nämndes dock ingen undervisning; i praktiken torde den skett på vanligt verkstadsmaner. Så skedde i Ehrenstrahls ateljé. Däremot anges i en stadga för hantverksskråna 1720 att mästarna förpliktades undervisa »i deras Konster». I Konstakademien i Stockholm undervisades i principskolan, den förberedande klassen, i kopiering av Juliens o. a. planscher, och gavs några första rön rörande perspektiv och skugglära. I lägre antikskolan var uppgifterna att teckna efter avgjutningar (i regel mycket smutsiga) och efter lik för anatomistudierna. Konstakademiens byggnad som uppfördes 1905 innehöll bl. a. likkällare och dissektionssal. I högre antikskolan fick man övergå till teckning efter levande modell. Dessa intog ofta ställningar efter antikens kända skulpturer. Studier på nationalmuseet ägde rum; det blev allmänt under 1870-1880-talen. Sist kom man upp i målarskolan. Metoderna för tecknande var noga regSOU 1970: 66

lerade och blev snart rutin. Med en gipsfigur eller en écorché framför sig slog man upp en kontur, därefter anlades med spetsig blyerts skuggningar och sist arbetades den plastiska rundningen ut. Många av lärarna (så berättas bl. a. om Per Krafft) jämförde inte elevteckningen med förebilden—modellen utan tecknade själva upp några kroppskonturer med klassisk rundning. Krafft sägs belåtet ha kommenterat: »så ska det vara, det är kraft i det!» Olika handböcker i perspektivlära o. d. skulle instuderas och tillämpas (t. ex. Preislers arbete som direkt bygger på Durers »måttlära»; den översattes av Carl Wahlbom 1827). Föreläsningar, bl. a. i kostymhistoria, förekommer under 1700-talet - det är främst gravören Pehr Floding som ombesörjer dem. De torde dock, enligt Looström, legat högt över åhörarnas nivå. De av Tessin inköpta antika kopiorna utgjorde undervisningsmaterial. Om målarprofessorernas pedagogiska principer finns också en del uppgifter bevarade bl. a. i konstnärsmemoarer. J. C. Boklund anges under sin tid som akademiprofessor ha varit en utmärkt pedagog. Han brukade själv lägga upp ett par färgtoner på elevens duk som jämförelse och resonerade sedan om resultatet. August Malmström brukade råda sin elev att med pensel »ta en körare över duken» och att i stor utsträckning arbeta med schumringseffekter (att över undermålningen i engelskt rött göra en övermålning, och här och där låta små punkter av undermålningen skimra igenom). Mera brysk i sina korrigeringar var Georg von Rosen. Med en grov pensel och i svart färg drog han på elevens målning upp de linjer som enligt hans åsikt var de »rätta». Det var en hårdhänt metod, som sällan gav gott resultat. 1.2.4 Utbildning med respekt för individuell egenart Tillbakablick Samtidigt som man i den allmänna pedagogiken skönjer ansatser till nyorientering vi-

sar den sig också i konstnärspedagogiken. Romantikens genombrott är utgångspunkten. Redan under 1700-talets slut och 1800talets första årtionden började en ny värdering av konstnärens egenart att tränga genom. Genikaraktären betonas mer; konsten som funktionsindifferent verksamhet byggd på subjektiva värderingar tar form. Detta kan dock inte avläsas omedelbart inom konstnärernas utbildning, som under hela 1800-talet i de officiella skolorna förblir traditionell och föga nyskapande. Det har under 1900-talet emellertid stor betydelse för konstskolornas innehåll och pedagogiska ledning (här även förstärkt av expressionismens uttrycksiver). I enlighet med romantikernas åsikter att konsten är det högsta människan kan uppnå, jämställs konstnärerna med »härskarna» (Schiller). Konstnären bör arbeta fri och obunden (enligt teoretiker som Sulzer, Heinrich Meyer m. fl.). Den opersonliga drillen bör i konstnärspedagogiken mer och mer ersättas av personliga initiativ. Ruskin pläderar (i sina försvarstal för målaren Turner) för att hos den blivande konstnären övas »ögats oskuld». En nyvaknad, barnslig upptäckariver skall ge förutsättningen för den pedagogiska utbildningsgången. Konstnärsgruppen nasarenerna verkade för att samarbetet mellan lärare och elev skulle bli mindre officiellt. En större tolerans för de icke-klassiska idealen borde enligt dem få genomsyra hela undervisningen. Från Gustave Moreaus undervisning hade t. ex. Matisse goda erfarenheter av en friare metod, där hänsyn togs till elevernas individuella begåvning och intresset för färgstudier uppmuntrades. Maurice Denis berättar i sina dagboksanteckningar om de pedagogiska principer som hans lärare Balla i Paris tillämpade. Uppgifterna, t. ex. att teckna Spartacus' profil efter gipsavgjutning var tämligen stereotypa; man rekommenderades att söka den »rena linjen», och att gå mycket »mjukt» fram. Man skall inte heller arbeta, så man tröttar ut sig — det ger inget gott resultat i konststudierna, menade Balla. Gå då ut och promenera! Den nya syn, som under 1800-talets sista

årtionden så sakta växte fram på utbildningen av konstnärer, har många ingredienser. Man kan t. ex. iaktta hur museerna som läro- och inspirationsställen kommer i förgrunden. Många av de svenskar som stod i opposition mot konstakademiens förstelnade och formalistiska undervisning på 1880-talet undvek också konstskolorna i Paris. De kunde visserligen på kvällarna besöka de fria konstskolorna som Academie Colarossi och andra, men på dagarna strövade de i Louvre och på konstutställningar. Omkring sekelskiftet 1900 börjar också autodidakterna, de självlärda, komma fram och vinna erkännande, som följd av intresset för naivismen. Uppfattningen att konstundervisningen skadar den spontana skapartakten formuleras mer eller mindre tydligt. »Fr/ konst» kontra »tillämpad

konst»

Karakteristiskt för 1800-talets konstnärsutbildning är nu att »fri konst» alltmer särskiljes från »tillämpad konst», »konsthantverk». Den efter världsutställningen 1851 i London grundade konsthantverksskolan i South Kensington tog som sin primäruppgift att sörja för utbildningen av designer för industrien. Äldre stilar och bruksföremål uppställdes nu som viktigaste förlagor och inspirationsobjekt. Här var pedagogiken dock helt i linje med de äldre akademiernas: att vinna färdighet i avbildning, i ornamentkomposition på gammal grund osv. De pedagogiska nyheterna kom till en början mest tydligt till synes i en ny uppfattning om konstnärens — designerns plats i samhället. Nu uppstod skolbildningar som hävdade att alla som sysslade med någon form av konstnärlig formgivning skulle ges en grundutbildning, som gagnade alla, från bildkonstnärer till arkitekter, från konsthantverkare till industridesigners. En basutbildning, en »formens harmonilära» är det väsentliga och grundläggande; yrkesspecialisering kommer senare. Dessa synpunkter hade redan starkt förespråkats av William Morris, framför allt SOU 1970: 66

med en social inriktning. De togs vid sekelskiftet 1900 upp av Henry van der Veide och fördes sedan vidare av Bauhausskolan. Henry van der Veide kallades till Weimar som ledare för konsthantverksskolan. Han grundade 1902 ett forskningsinstitut, ett »konstpedagogiskt seminarium», som han själv kallade det, med uppgift att sammanföra konsthantverkare, hantverkare och fabrikanter kring gemensamma arbetsuppgifter. För första gången genomförde här van der Veide den pedagogiska metoden att primärt studera uppgiften och funktionen och inte utgå från något färdigt recept. Man arbetade med modeller, som prövades och diskuterades, van der Veide byggde på vad kolleger som August Endell i Berlin, W. von Dobschutz och H. Obrist i Miinchen börjat genomföra: att utgå från naturformer och sedan på olika sätt i dem »inläsa» element: tyngd och lätthet, vertikalt mot horisontalt etc. Men van der Veide hade mera sin utgångspunkt i ornamentala föreställningar. Han utgick helst från den enkla linjen, som övades i fria »skalor». Sedan sattes linjer in för konturgivna uppgifter (t. ex. att fylla en cirkel, kvadrat eller fortlöpande band eller utföra mönster för ett ytkontinuum). Sådana mönster kunde sedan överföras till konsthantverksarbeten. Då måste de ytor som står till buds, dvs. mönstrets inre rytmik och rörelse anpassas efter ytan. I vissa fall gavs figuruppgifter (för bokillustrering). Först i utbildningens senare skede kom färgstudierna till. Man gjorde textilmönster etc. I formläran arbetades intuitivt—expressivt, i färgläran gick man den omvända vägen: den receptiv-impressiva vägen. De många nyanserna i naturförebilden sammanfattades i ackord, förklarades och stegrades. Allt efter elevens förutsättningar utarbetades studierna till t. ex. ett glasfönster eller en icke-föreställande färgkomposition. Här förde van der Veide in färgteorier från Chevreul, Maxwell och Rood. Stor vikt lade van der Veide på det plastiska modellerandet. Funktionen var det primära att studera. Genom att direkt gå in på konstnärliga medel och formlagar gör SOU 1970: 66 20—014264

man eleverna medvetna och skapande och inte endast efterbildande. Akademiernas förändrade roll diskuterades vid många tillfällen. Det är av intresse att ta del av vad den tyska skulptören Adolf von Hildebrand, (som i början av 1900talet ledde en skulpturklass vid Munchens Kunstakademie) år 1905 skrev om studierna vid akademier: »En akademi skall inte göra anspråk på att utbilda konstnärer, utan endast förbereda till egen utveckling, alltså bara vara en konstskola. Det positiva man kan utvinna ur en akademiutbildning är: 1) alla slag av hantverksfärdigheter 2) allmän konstruktion och formal arkitektur (arkitektur skall inte sammankopplas med ingenjörskonst utan med konst) och undervisningen ges bl. a. av konsthistoriker 3) naturstudier av enkla föremål och levande modell». Liknande synpunkter framföres av Karl Hofer. Han anför i sina Erinnerungen (Basel 1953) det felaktiga i att använda gipsavritning som naturalistisk avbildning i stället för konstruktionsstudier. Bauhausskolan Det program som van der Veide genomförde i konsthantverksskolan i Weimar fortsattes av Walter Gropius. Han kallades till Weimar 1918 för att förena konsthantverkskolan med konstakademien till en enda skola, en sammanslagning som genomfördes med mycket stora svårigheter. Under åren 1919-1925 verkade Bauhausskolan i Weimar, flyttade sedan till Dessau 1 9 2 5 1928 och till sist till Berlin 1928-1933. Det sistnämnda året stängdes den av nazisterna och de flesta lärarna flyttade över till USA. Gropius ledde skolan till 1925, efterträddes då av Hannes Meyer och år 1928 blev Mies van der Rohe dess ledare. Skolan avsåg att ge en grund- och yrkesutbildning i konst i nära samband med hantverk och industri. I ett av de manifest för skolans verksamhet som Gropius författade (1924, »Breviarium fiir Bauhaus») angavs målet »Konst och teknik en ny enhet». Man inrättade en rad verkstäder. Det manuella arbetet i dessa skulle inte för ele-

verna vara något mål i och för sig utan ge en allsidig träning för hand och öga och skapa den första kontakten med de industriella/hantverkliga processerna. Det nya var, enligt Gropius, att undervisningen inte skulle bygga på några förutfattade eller nedärvda uppfattningar om form utan sökte »den vitala livsgnistan bakom livets ständigt växlande former». »Vår ledande tanke är att den skapande driften varken är en intellektuell eller materiell angelägenhet utan helt enkelt en integrerad del av livssubstansen i ett modernt samhälle». Gropius ansåg att det var akademiernas huvudfel att de negligerade »människofostran» och endast bekymrade sig om »konstnärsfostran» (Schlemmer). I verkstäderna skulle två lärare arbeta jämsides: en teoretiker och en praktiker — hantverkare. Under de första åren ville man arbeta efter en nära nog medeltida modell med läraren som »mästare» och eleverna som »lärlingar». Man syftade under de första åren också mera till internatskolans idé: att leva och lära tillsammans; undervisning och fritid interfolierade med meditationsövningar och samvaro. Till Bauhaus kallade Gropius nu progressiva lärare. Johannes Itten kallades av Gropius till Bauhausskolan 1919 och byggde där under åren 1919—1923 upp skolans pedagogiska grundutbildning, den »förkurs», som alla elever genomgick. Johannes Itten hade bakom sig en hård traditionell utbildning av, som han själv säger, »medeltida» art. I denna hade läraren arbetat med sina egna saker, eleverna imiterade och sökte likna läraren sä mycket som möjligt. Trött på denna själlösa disciplin hade Itten sökt sig till Adolf Hölzel i Stuttgart (1913-1916). Vid akademien där genomförde Hölzel vid denna tid en modern undervisning med starkt intresse för kompositionsmetoder och färgproblem. Hölzel var öppen för alla nya idéer och samlade kring sig en krets unga experimentivriga elever, bl. a. Oskar Schlemmer, Willy Baumeister och Ida Kerkowius. Itten grundade 1916 i Wien en egen skola för att föra vidare sina egna metoder, 306

med stark betoning på studiet av strukturer och subjektiva former och med inriktning mot automatism och andra intuitiva uttrycksformer. Studiet av polära kontraster i färg och form var väsentligt. När Itten flyttade över till Weimar följde fjorton av hans elever från Wien med till den nya skolan. Från början fick Itten hand om den förberedande kursen (Vorkurs). Itten vägledde de inträdessökande från olika konstskolor. Som en följd av den stereotypa undervisning dessa elever följt visade de nya elevernas inträdesprov oftast föga individuella drag. Det kunde vara svårt att i detta inlämnade material se var de skapande begivningarna fanns. Itten formulerade för denna »anlagsprövande» förkurs tre uppgifter: att konstatera skapande begåvning hos deltagarna, att vara rådgivande för yrkesvalet inom den konstnärliga sektorn, samt att ge deltagarna en grundläggande kreativ attityd till konstnärsyrket. Efter förkursen valde eleverna en konsthantverksgren i Bauhaus' verkstäder och fick här en grundträning bl. a. för kommande samarbete med industrin. Itten, som av Bauhauseleverna uppfattades som den ledande i skolan, även om »fader Gropius» åtnjöt stor respekt, genomförde helt nya okonventionella principer för sin undervisning. Denna gällde lika mycket människofostran och personlighetsdaning som ren yrkesutbildning. De pedagogiska teser som läraren främst hade att följa var dessa: 1) att göra eleven medveten om sina sinnen 2) att begreppsmässigt fatta olika sammanhang, såväl förmäla som innehållsliga 3) att utvidga sitt emotionella register. Gropius kallade till Bauhausskolan även målarna Paul Klee och Wassily Kandinsky, vilka tillsammans med Johannes Itten, Oskar Schlemmer och andra sörjde för en helt ny »basutbildning» för konstnärer och formgivare. Klee, som arbetade i Bauhaus 19211929 lade liksom Kandinsky mycken vikt på att anpassa undervisningen till elevernas mogenhet. Över huvud spelade mognadsSOU 1970: 66

frågan stor roll i konstnärsutbildningen inom Bauhaus. De blivande konstnärerna, vilken specialgren de än senare valde, skulle själva komma underfund med sina förutsättningar och möjligheter, liksom med sin begränsning. I kontakten med sitt material var det väsentligt att själv upptäcka, bli medveten om »den naturliga ordningen». Klee koncentrerade sig främst på formens grammatik. Han utgick från de enkla geometriska grundformerna, bland vilka linjen, enligt hans pedagogiska syn, är viktigist. I den »pedagogiska skissboken» stimulerar han eleverna att själva experimentera med linjer och dessas möjligheter. Första avsnittet i boken behandlar »proportionell linje och struktur», med enkla exempel från vardagsmiljön (muskler och benstomme, vattenhjul och hammare, vattenkvarn osv.). I det andra avsnittet övergår lektionerna i studier av »dimensioner och balans». Avsnitt tre tar upp »tyngdlag och kurvor» och sista, fjärde avsnittet »kinetisk och kromatisk energi». Kandinsky arbetade vid Bauhaus 1922 -1933. Han hade då redan i många år prövat en aktiv lärargärning, både i Miinchen (ledare av Phalanx-skolan) och i Moskva (ledare av den statliga konstskolan). Redan under Munchenåren hade Kandinskys undervisning varit mycket progressiv (vilket bl. a. en av hans svenska elever Carl Palme omvittnat) med stark betoning av allmänbildning och kulturell och social orientering. I måleriet hävdade Kandinsky under denna tid en med nära nog vetenskaplig noggrannhet uppbyggd färglära, en »divisionism» på Seurats och Signacs grund. Under Bauhaustiden framhöll Kandinsky vid alla tillfällen bildkonstnärernas plats i samhället. Tidvis satt dessa i kläm mellan utbildningen av Bauhausskolans arkitekter och designer. Också i dessa sammanhang pläderade Kandinsky för att utbildningen inte endast skulle vara en fackutbildning utan i lika stor utsträckning en allmän kulturell och personlighetsdanande utbildning. För undervisningen formulerade Kandinsky tre huvudpunkter: 1. alla elever skall ha en gemensam SOU 1970: 66

grundutbildning 2. undervisningen i bildkonst skall inte isoleras från den övriga undervisningen 3. det betyder inte så mycket vad man undervisar i utan hur det sker. Primärt bör undervisningen inrikta sig på att lära eleverna och i allt underlätta för dem att tänka, iaktta och handla analytisktsyntetiskt och att först i andra hand tillägna sig de systematiska fackkunskaperna. Liksom Klee underströk Kandinsky ivrigt att uppövande av intuitionen var oundgängligen nödvändigt för allt kreativt arbete. Den grundkurs, som med vissa varianter, genomfördes av Kandinsky under bauhausåren (och som samarbetades med och till stor del metodiskt liknande Klees, Schlemmers, Albers och Moholy-Nagys undervisningsuppläggning) omfattade två huvudmoment: »abstrakta formelement» och »analytisk teckning». Den första gruppen omfattade: översikt av olika typer av analyser och synteser, färglära, formlära och färgformlära samt grundyta-spänningar. Den andra gruppen omfattade a) påbörjandet: exakt tecknande efter ett av eleven själv uppställt stilleben, med begränsad yta, helhetsform och enkla sammanhang, b) uppbyggande av ett konstruktionsnät: exakta relationer hos enskilda formkomplex till helhetsformen, c) översättning i föremålet av konstruktiva spänningar, betonandet av huvudbärare, dynamik och brännpunkt, d) användning: färgen som systematisk förstärkare av c. Det framhölls starkt i samtliga lärares undervisning, att rekommendationen till »exakt tecknande» främst innebar en träning i observerande, till att lära se väsentliga detaljer, inte yttre utseende utan de konstruktiva elementen och spänningarna. Två av Bauhausskolans lärare kom att verka också i andra utbildningsanstalter, som senare mer eller mindre fick sin utformning genom dem. Det gäller Josef Albers och Låszlö Moholy-Nagy. Josef Albers tillhörde den första elevkullen vid Bauhausskolan. Han fortsatte sedan som lärare vid skolan några år. Efter Bauhausskolans upphörande (genom nazisternas

beslut 1933) flyttade Albers till USA. (Black Mountain College, North Carolina, från 1933-1949, 1950—1960 professor vid konstskolan vid Yale University). I Albers' metodik ingick som första förberedande steg, en grundlig materialkännedom. Billiga vardagliga material, till stor utsträckning papper, användes till materialövningarna. Dessa företogs först utan verktyg. Så uppstod »försök». Syftet var att ge erfarenheter. Intressant i detta sammanhang är Albers' synpunkter på konstnärlig ekonomi: att utnyttja varje material efter dess grundegenskaper, med den teknik och verktyg som bäst lämpar sig. Överdrifter i material, i form, i verktygsanvändning bör undvikas. Som en följd av att beakta denna »arbetsekonomi» kommer betonandet av lätthet, ringa tyngd i den färdiga produkten. De idéer om färgen, som Albers lanserade under bauhaustiden, har han under senare år laborativt, tillsammans med sina elever, utarbetat till ett färgsystem av stor räckvidd och betydelse. Det publicerades 1963 under titeln »The Interaction of Color», ett stort och dyrbart arbete, som hittills är föga känt (men torde genom Karl-Gustaf Nilsons propagerande här i Sverige för teorierna bli det). Det är en experimentell metod, där man arbetar med färgade papper. Grundtanken är att färgerna hela tiden ger upphov till oändligt antal »läsningar». Färgernas relationer är ständigt växlande. Genom en trial-errormetod kan ögat för färg mer och mer uppövas. En av de mera fantasirika lärarna i Bauhaus var ungraren Låszlö Moholy-Nagy. Hans pedagogiska metod byggde likaså på att grundligt sätta in eleverna i »allmän element-lära». Här studerades i synnerhet olika relationsförhållanden till 1. redan befintliga former, matematisktgeometrislca former, »biotekniska» former 2. nya »uppfunna» former och formkomplex. Att uppfinna nya fria former stimuleras man till genom a) måttförhållanden (gyllene snittet och andra proportioner) b) läge (mätbart i vinklar)

c) rörelse, fart, riktning, förskjutning etc. 3. ljus (färg och optisk illusion). Relationerna mellan former blir enligt Moholy-Nagy verksamma genom 1. kontraster 2. avvikningar 3. variationer 4. förskjutningar, vändning, spegling. Med intresse för elevens individuella egenskaper söker man först ta bort hämningar och blyghet. De spontana uttrycksövningarna som stod i början av utbildningsgången öppnade alla sinnen för intryck; kamraters uppmuntran hjälpte till att finna de egna uttrycken och välja i materialrikedomen att bli både mera expressiv och tekniskt kunnig. Efter Bauhausskolans upphörande 1933 flyttade Moholy-Nagy till USA. I den av honom grundade -»The New Bauhaus», senare »Institute of Design» fortsatte och vidareutbildade han sina pedagogiska idéer. De livsdugliga i bauhauspedagogiken förfinades och utvecklades. Tyngdpunkten lades alltmer på den grundkurs i »visuella fundament», som ger den bas på vilken den efter olika fack specialiserade undervisningen vilar. Praktiska experiment i skilda material sprängdes in i den teoretiska undervisningen; mycken tid användes till gemensamma diskussioner om arbetsresultaten. Man syftade ytterst mot en experimentell forskning, som skall omsättas i samhällets tjänst. Eftersom Moholy-Nagy var en framstående fotograf, kom fotografiet nu att spela en stor roll som pedagogiskt instrument. Man experimenterade (som delvis också skett i Bauhaus i Weimar-Dessau-Berlin) med ljud och rörelse (dramatik) och ord. Bauhausmetodiken har fått många efterföljare, mer eller mindre följsamma. Kritiska invändningar har gjorts, men den har, i modifierad form återklingat i de flesta av de fria konstskolornas program liksom i det estetiska folkbildningsarbetet under de sista årtiondena. Genomgående är den anspråkslöshet, med vilken lärarna uppträder och som står i kontrast mot inställningen på etablerade akademiker. Enligt Klee bör läraren själv vara en »skapande kraft». Matisse lär SOU 1970: 66

ha sagt att vara lärare är »att lära ut något som man inte vet». Parisskolor De konstskolor som under 1900-talets första decennier grundades i Paris av främst Henri Matisse, Fernand Léger m. fl. har bildat en fruktbar motvikt mot förstelnad akademislentrian. Den frihet, som unga konstnärer drömde om att få förverkliga i sina studier, var emellertid inte heller i dessa »fria skolor» obegränsad; den var snarare en »frihet under ansvar». Också i de »fria» konstskolorna stod hantverkskunnandet högt; att lära sig se och teckna och att göra grundliga museistudier rekommenderades ivrigt. Dessa grundsatser omhuldades i den målarskola, som Henri Matisse drev i Paris åren 1908—1911. Hans elever, inte minst de svenska med Isaac Griinewald i spetsen, har omvittnat hans pedagogiska talang, hans förmåga att formulera sina egna konstnärliga erfarenheter i ord. Matisse ville inte genomföra någon akademisk disciplin och tolererade ingen form av efterhärmning av hans egna saker. Han ansågs sträng; man lärde sig mycket av hans kritik och lakoniska formuleringar i ord. Matisse upprepade för sina elever (så berättas t. ex. Edv. Hald): »Il faut se distinguer» (man måste urskilja, välja). Man målade och tecknade både efter levande modell och avgjutningar. Teckningens betydelse underströk Matisse i alla sammanhang. Studier på Louvre var obligatoriska för analys av äldre och nyare konst. Avtecknandet av klädda figurer uppmuntrade han inte, först skall figurerna tecknas nakna. (Matisse överraskades vid ett tillfälle då han tecknade av Fra Angelicos »Marias kröning» på Louvre med att återge nakna gestalter. Allt eftersom teckningen fortskred, kläddes figurerna i kläder.) Naturstudierna framhöll Matisse som de viktigaste: »gå på fasta marken». Matisses pedagogiska principer visade sig tydligast när han stegvis uppmuntrade elevernas arbete: först inträngande studier av natur och SOU 1970: 66

modell, så varianter av tecknandet som gav alternativ; man kunde också gå direkt på färgskissandet. Lämpligt var att först pröva lokalfärgerna, sedan i etapper fördjupa sig i komplementfärgerna. Stram, lugn komposition var målet. Läraren ritade ibland med kol en fyrkant på elevernas studier för att ange begränsningen. »En målning skall vara som en väl berättad historia, ha lugn början, livlig poäng och ett gott slut.» Det hände att Matisses svenska elever, (som de flesta gått endera i Konstnärsförbundets skola eller hos Carl Wilhelmson), kunde säga att undervisningen var ungefär densamma här: allvarligt studium av naturen, en nästan vetenskaplig inställning till de koloristiska problemen, ett känslouttryck, som tyglades av formdisciplin. Matisses elever har på olika sätt fört ut hans pedagogiska idéer, såsom de manifesterades i konstskolan, till sina elever. Detta gäller inte minst i Norden. Av de andra konstskolor i Paris som fått liknande, enligt mångas åsikt även större, betydelse för svenska konstnärer av olika generationer, är den som Fernand Léger startade 1924, under namnet -»Académie möderne-», huvudsakligen med Ozenfant som medlärare. Skolan fortsatte till omkring 1930; 1932 undervisade Léger i Académie de la Grande Chaumonicre. Efter 1945 öppnade Léger på nytt sin målarskola. Légers olika pedagogiska principer utkristalliserade sig i en regel eller lag, hur man vill, lagen om värdet av »1'objet dans 1'espace», det estetiska värdet av det fristående föremålet. För Léger är varje enkel form, en del eller detalj skön i sig själv. Den är inte underkastad den omgivande miljön eller sambandet med något större komplex. Man kan rycka ut vilket föremål som helst ur dess omgivning: ta en blomma, ett passarben eller dylikt. Det kan då framställas ensamt, i ett abstrakt rum. Olika delar och detaljer får lika värde, det må sedan vara människans kropp eller en maskin. »För mig är det mänskliga ansiktet och människokroppen inte intressantare än nycklar eller cyklar. Det är sant. Alla dessa ting är för mig föremål med plastiska vär309

den att använda som jag vill.» Till denna pedagogiska princip (så tydligt skönjbar i Légers egen konst) refererar bl. a. Erik Olson som en av de viktigaste i Légers undervisning. (Erik Olson tillhörde den första svenska elevkullen 1924 hos Léger.) Han påpekar att de pedagogiska principerna hos Léger inte var teorier utan praktisk verklighet. Légers »kasta ut föremålet i rymden, låt det sväva fritt i rummet» utgjorde en synnerligen aktiviserande, stimulerande uppmaning. Likaså hans syn på lika-värdet mellan olika föremål i kompositionen. Ett hus, en spik, en ask - lika värdefulla i det konstnärliga arbetet som människokroppen och naturens föremål. Man tar vad man behöver, en människokropp eller en maskindel. Genom detta blir det konstnärliga arbetet fast förankrat i verkligheten, har kontakt med traditionen. Léger uppmanade sina elever att inte förakta traditionen, utan att gå bakåt i tiden, anknyta till äldre konst, ta fasta på sådant som kändes och upplevdes som aktuellt och nära. Själv värderade han de gamla mästarna och förde in grundliga museistudier i undervisningen. Han varnade vid upprepade undervisningstillfällen för det improviserade, det flyktiga, för olika former av impressionism. Detta uteslöt emellertid inte spontanitet hos Léger, något som han också hela tiden uppmuntrade till. Principerna för komposition genomgicks grundligt. Man arbetade mest med uppställningar av föremål. Ibland ställdes dessa av Léger eller hans »massier» (Bauquier) eller av eleverna själva. Härvid skulle den pedagogiska princip, som Léger ansåg som den väsentligaste, tillgodoses: kontrastprincipen. Kontraster skulle skapas både i form och färg och material och i innehåll (det senare fick inte försummas). Kontrasten kunde »uttryckas» ungefär som i Légers egen målning »Mona Lisa med ansjovisburk»: kontrast på både form och innehållsplanet. Man lärde sig nu att arbeta rytmiskt med olika kontrastpar, både i ytplanet och i rummet. I Légers skola förekom i stor utsträckning kollektiva arbeten. Eleverna var lära310

ren behjälplig vid stora monumentalarbeten. I vissa av dessa arbetade man under lärarens ledning på ett medeltida vis, som i en gammal byggnadshytta. Vid andra uppdrag gavs stor personlig frihet åt eleverna att utarbeta detaljer och pröva teknik och material. Materialeffekter sökte Legér aldrig. Målade ytor på vägg, glasmålning eller textil skulle visa något av maskinens perfektion. Det individuella handlaget spelade där ringa roll. Mästaren och medhjälparen delade lika på det konstnärliga ansvaret. Detta skapade också en viss distans mellan lärare och elev, ett värdefullt förhållande som framhållits av Carl Fredrik Reuterswärd. Också Légers sätt att korrigera elevarbeten gjordes indirekt. En politisk, social eller kulturell händelse kunde stå som ett »filter» för kommentarerna. Därigenom bröts det slaviska förhållandet verk-lärareelev. Det har sina svårigheter, att översiktsmässigt ge de huvudsakliga pedagogiska principerna för de olika konstskolorna i Paris. I vissa skolor, t. ex. där Othon Friesz undervisade (han ledde en skola 1912— 1914) låg huvudvikten mera på det spontana penseldraget, den individuella fakturen och starkt personliga anslaget. Men söker man sammanfatta pedagogiken under 1910 -1920-talen kan man generellt säga, att det hos Matisse och Léger så markant formulerade intresset för teckning och fast bildbyggnad, naturstudier och miljö återklingar också hos andra. Så fortsätter André Lhote från 1910-talet i sin skola vid Rue d'Odessa en undervisning (med många skandinaviska elever) utifrån sitt eget konstnärliga program som kubist, med starkt intresse för konstteori (dokumenterat även i hans skriftställer i, där de konstpedagogiska principerna klargörs och exemplifieras). Ett särskilt intresse tilldrar sig undervisningen vid •»Academic Scandinave», en konstskola grundad av Lena Börjesson och en grupp konstnärer kring henne med stödpunkt i »Maison Watteau», en samlingsplats med utställningsmöjligheter i Paris (skolan var verksam till 1935). Till konstskolan fick man som lärare under olika perioder SOU 1970: 66

bl. a. skulptörerna Charles Despiau och Paul Cornet och målarna Charles Dufresne och Othon Friesz. Från Despiaus undervisning, sträng och saklig (»han slog genast ned på felet») har Lena Börjesson (i sina memoarer: »Mitt livs lapptäcke», Stockholm 1959) gett en fin skildring. Despiau lade mycket stor vikt vid »les aplombs», tyngdpunkterna. Figuren skulle stå rätt på benen, eller sitta rätt. Ett bra hjälpmedel att komma fram till detta var att använda ljus och skuggverkan för att finna de olika planen i kroppen. Stort beröm var det när läraren om en figur sade att »den tog ljuset vackert». När det gällde modelleringen av huvudet betydde örats placering mycket. »Ta örat som fast punkt, loda från det.» I återgivandet av ett huvud ska man kunna se och kunna förstå hehi kroppen. »Kom ihåg att ni inte är här för att göra konst, utan för att öva skalor» (samma uppmaning tillskrives Matisse). »Varje gång du går till en uppgift, står inför en modell, så stå där som 'une vierge', som en jungfru. Glöm allt ni har gjort och allt ni har sett, se just på denna modell. Gå runt om den, lär känna den, ha aldrig bråttom! Försök närma er naturen så mycket som möjligt. Först när man vet hur en människa ser ut, är man fri och kan göra vad man har lust till.» (Despiau.) Målaren Charles Dufresne hade också råd att ge. »Ett konstverk får aldrig verka avslutat, färdigt. Man ska alltid ha känslan att det kan gå vidare.» Han rekommenderade att arbeta med kompositionsskisser med färgat papper, med figurer i lera eller plastelina. Färgutgångspunkten borde vara fyra av palettens färger. Amedée Ozenfant, tidvis medlärare hos Léger, arbetade med undervisning efter sin överflyttning till London 1935. Här grundade han och drev en konstskola till 1939, men flyttade 1938 vidare till New York, där hans skola (»Ozenfant School of Fine Art») spelat stor roll för det moderna amerikanska måleriet. Som lärare och teoretiker har Ozenfant under sin senare tid särskilt sysslat med »pré-formes», former i det undermedvetna som genom konstnärerna dragés SOU 1970: 66

upp i dagen och ges gestalt. Här möter tankegångar som hos Itten och Klee hänfördes till automatism. Svenska

skolor

Att undervisningsmetodiken vid Konstakademien i Stockholm inte visade några friska eller, för att låna ett dagsaktuellt ord, elevcentrerade drag under 1800-talet och in på 1900-talet är alltför välkänt för att behöva ytterligare kommenteras. En »Lektions-Katalog» från 1844-1845 räknar upp aktiviteterna: Modell-skolan och Antik-skolorna, har undervisning av Prof. Krafft, Limnell, Westin och Sandberg, i den Högre Byggnadsskolan undervisar Prof. Nyström, i MålareAnatomien föreläser hr Retzius, i Ornamentskolan undervisar hr Fahlcrantz, i Skolan för Praktisk Byggnadskonst hålles föreläsningar av hr Chiewitz, i Förberedande Byggnadsskolan undervisar hr Hawerman, i Geometri och Aritmetik föreläser hr Billberg, i Perspektiv föreläser hr Mandelgren, i de Elementära Teckningsskolorna meddelar hr von Heideken, Wallgren och Ringdahl undervisning, i Konsthistorien föreläser Prof. Way. Elevoppositionen på 1880-talet medförde inte endast reformer utan bidrog till grundandet av fria skolor under 1900-talets första årtionden. Det var främst Konstnärsförbundets skola (1905-våren 1908; längsta tiden i ateljé vid David Bagares gata, där »Frihet» bokstavligen stod att läsa på väggar och tak). Mottot var: »Bered konstnärsungdomen möjlighet att arbeta i frihet.» Man arbetade flitigt med modell och med stilleben. Richard Bergh och Karl Nordström inpräntade i sina elever, att friheten inte innebar att man slapp teckna. Tvärtom, tecknandet var a och o i all konstnärsmetodik (Bergh, som själv ansågs ha svårt att teckna, visste vad han talade om). Inför stillebenuppgifterna hette det: »Konst är kunnande. Det är seendets skola, ju mera man ser, ju mera ser man.» Richard Bergh torde varit den första av svenska konstpedagoger, som använde tid att verkligen studera sina elever, komma underfund med 311

dem innan den aktiva undervisningen satte in. Man kom överens om att »någon undervisning i vedertagen mening knappast förekom» (Griinewald). Inga recept och föreskrifter sattes upp — det hade man fått nog av vid akademien. Men målningar korrigerades. Griinewald berättar själv hur Karl Nordström tog bort den klick elfenbenssvart, som han så gärna klämde in på friluftsstudierna från Hagaparken. Fritz Kärfve har gett glimtar av tiden på Konstnärsförbundets skola. Särskilt minns han hur Richard Bergh sökte inpränta färglärans elementa i eleverna. Det gjordes praktiskt och påtagligt: ett rött frimärke på ett grått papper gav »efterfärgen» grönt. Metodiken bestod i att få eleverna att själva pröva på och inse sammanhang och konsekvenser av sitt »färghandlande». I Martin Kochs roman »Mauritz» (med självbiografiska element, 1904) ges glimtar av arbetet på Caleb Althins målarskola. Så särskilt avancerad var väl inte undervisningen där. Tecknandet Var det viktigaste; gipsavgjutningar och lärarens studieteckningar på väggarna kunde erinra om akademimiljön. Vid tecknandet efter den kvinnliga modellen kunde läraren ibland berömma. Men: »Felen, dem får du lista ut själv! Gör en ny teckning från ett annat håll!» I viss mån som en fortsättning på Konstnärsförbundets skola öppnade Carl Wilhelmsson sin målarskola 1911. Wilhelmsson gick varsamt tillrätta med sina elever: tyst och fåmäld gjorde han korrigeringar, gärna under hänvisningar till äldre mästare. Det hände att han för att belysa sin pedagogik berättade några anekdoter som alluderade på de fel eller vagheter som fanns i elevernas skisser och studier. I många fall är det svårt att få de pedagogiska principerna belagda mer än mycket allmänt. Det är t. ex. fallet med Carl Wilhelmsson och Otto Sköld. Den senare, som verkat som lärare vid Maison Watteau i Paris 1926, öppnade 1928 en målarskola i Stockholm (han ledde den till 1950, med senare fortsättning). Likt konstnärsförbun312

darna ansåg han att det viktigaste var för eleverna att finna sig själva och sina uttrycksmedel. Man kan inte utbilda någon att bli konstnär. Det man kan vara är endast en handledare, som söker studera varje elevs särsart för att låta denna komma till sin rätt. Bland de svenska konstlärarna hade Isaac Griinewald i ovanligt hög grad förmågan att formulera sin pedagogiska metodik. Till stor utsträckning fortsatte han Matisses »lärogång» med tillskott av personligt temperament och praktisk handledning. För honom framstod också teckningen som grunden för allt konstnärligt utövande. »Om jag skulle låta sätta en skylt ovanför min dörr, skulle jag texta på den: 'Teckningsskola'». Det mesta i Griinewalds undervisning handlar om att lära eleverna se och uppleva det dynamiska hos en modell, i en situation. Känslan för det levande sammanhanget mellan delarna i en bildvärld måste väckas och uppövas, kultiveras, menade han. »Bland de svåraste uppgifterna inom färg-gebitet finner jag klargörandet av begreppen kallt och varmt vara. . . för att kunna med utsikt till någon konstnärlig behållning, tillgodogöra sig bruket av de kalla och varma färgvärdena måste eleverna först tränas och övas i logiskt tänkande, ja, i tänkande över huvud taget.» Också hos Griinewald överväger tanken att läraren är en slags barnmorska, »som hjälper till vid begåvningarnas födslovåndor». En modern och ur pedagogiska aspekter intressant och stimulerande undervisning bedrevs av Endre Nemes under hans tid vid Valands målarskola i Göteborg (1947— 1955). Med hans lärartid bröts traditionen från den provinsbetonade västkustkonst som haft sin stödjepunkt i målarskolan. En ny öppenhet för kontinentala strömningar och idéer visade sig. Man byggde visserligen vidare på den grund av modellteckning/modellmålning som tidigare lagts. Man arbetade ofta omväxlande med två modeller. Nemes underströk det väsentliga i att hela tiden »se modellen i rummet», att arbeta igenom hela bilden. Nemes betonade vikten av att läraren verkligen studerar elevernas sätt SOU 1970: 66

att angripa de konstnärliga problemen och att låta dem själva utveckla och argumentera för sina lösningar. Han undvek att alltför tydligt eller uppenbart korrigera, utan tog i stället i diskussioner och samtal upp de olika gestaltningsproblem som uppstått. En ny ordning, som också den hade pedagogiskt syfte, var att en allmän sammanfattning av olika elevprestationer gavs vid terminssluten (under hösten arbetade man med måleri och grafik och under våren samlade man sig till elevutställningen). Vid bedömningarna lade Nemes vikt vid att göra dessa så objektiva som möjligt, att se varje måleri efter dess art. Alternativa lösningar togs upp och kunde disparata element tillföra kompositionen nya dimensioner, uppmuntrades detta kraftigt av läraren. Det framgår vidare av elevuttalanden att Nemes' egna arbeten diskuterades och aktualiserade många konstnärliga ställningstaganden. Undervisningsmetodiken vid konsthögskolan blev under olika perioder livligt omdebatterad och ifrågasatt. En av de lärare som under sin 40-åriga lärartid visade stor öppenhet för nya idéer och i sig själv var föga doktrinär i sin undervisning var Olle Hjortzberg. Han bidrog effektivt till omorganisationen av konsthögskolan 1937-1938. Han var en ivrig tillskyndare till att professurerna skulle ha en mandattid på tio år och menade att man genom denna »rotation» av lärare kunde sörja för en förnyelse i pedagogiken. Inrättandet av institutet för materialkunskap hade även sin pedagogiska betydelse. Under 1960-talet framfördes ofta i polemisk form krav på förnyelse av undervisningen, bl. a. på att man mera markant skulle skilja på studier och skapande (förslag framförda bl. a. av Torsten Andersson, Arne Jones och Erland Melanton). Från 1964 började man försöksvis genomföra en del av dessa förslag, vilka samtliga hade sin betydelse för undervisningsprinciperna (bl. a. professur 1968 i »den moderna konstens teori och idéhistoria», öppnare seminarieformer med tvärfacklig anknytning, flera gästföreläsare, vidareutbildning av konstnäSOU 1970: 66

rer m. m.). Vissa likheter i fråga om pedagogiska principer kan påvisas under de sista decennierna, dels allmänt aktgivandet på elevernas egen personlighet och kreativa förmåga, dels behovet av en »basutbildning» i bildskapandets elementa. I alltför ringa grad dokumenteras detta. Ett arbete som i detta sammanhang bör framhållas är den dokumentation som Gustav Hassenpflug lät göra från den undervisning som nio målare ledde i Hamburger Kunsthochschule 19531956. Inbjudandet av konstnärer utanför utbildningsanstalten får ses som en önskan att öppna akademierna mot samhället och få in nya idéer och undervisningsmetoder. De flesta konstnärerna konstaterar att »det inte finns någon metodik hur man ska göra konst. Det är konstens storhet och professorns dilemma». I regel synes undervisningen följa Kandinsky—Klees metodik (t. ex. linjeövningar-ytövningar, linjegrupper med rörelsebestämningar, spänningsnät etc). Till stor del är målsättningen densamma över hela fältet. Man kan här citera några uttalanden av Lennart Rodhe: »Om konsten att lära ut konst» (Medd. från Kgl Akademien för de fria konsterna 1967). »Konstundervisning är som att så frön i jorden, vattna efter behov och sedan avvakta vad som sker. Man har till sist inte mycket mer att göra än att rensa ogräs och hålla efter vildskott. Under årens lopp har min uppfattning väsentligt förändrats om hur långt man kan gå i konstundervisning. Jag anser att vid sidan om den tekniska utbildningen och formläran återstår endast den grundläggande utbildningen, undervisningen i konsten att se.» Utvidgandet av de innehållsliga undervisningsramarna, vilket har följder för undervisningsmetodiken, rekommenderas allt livligare. I ett manifest om utbildningen vid en konstfakultet vid Sorbonne i Paris, vilket formulerades efter studentoroligheterna i maj 1968, framkommer dessa vidgade krav. Man önskar att konstnärlig utbildning skall ges följande vidgade omfattning: 1. förmedla kunskaper om alla slags tekniker med alla sorters material till förfogan313

de 2. forskning inom kreativitet och konstnärliga uttryckssätt 3. konsthistoria och arkeologi 4. konstkritik. Jan Manker har i ett enkätsvar (Paletten 1/1969) gett en framåtblickande formulering: »Utbildningen skall inte servera konstnären ett mål, utan ge honom möjligheter att förverkliga sina egna mål.»

Konstindustriskolor I den äldsta konsten utbildades konstnären -formgivaren allsidigt. Han skolades i arbetsgruppgifter som hade spridning från byggande och monumentalutsmyckning till väggdekor, bruksting och kläder. Någon social värdering av de olika aktiviteterna utövades inte. Först med renässansen uppstod en »konstarternas tävlan». Med 1800-talet uppkom alltmer differentierade värderingar. »Fri konst» blev »skön konst» dvs. »fin konst»; »tillämpad konst med bruksfunktion och nyttosyfte blev »konsthantverk», »nyttokonst». Olika typer av utbildningsanstalter speglar klyftan och medverkar också starkt till den. Konsthantverksskolor (slöjdskolor) grundades under 1800-talets förra del och mitt, främst med ett ekonomiskt syfte: att ge hantverks- och maskinprodukter en tilltalande form, som även var säljande. I den svenska konstakademin, som växt fram ur slottsbyggets i Stockholm ateljéer, fick »skolan för ornamentsteckning» en särskild teckningsundervisning 1773 för att verka »til alla Fabriquer och Handwärkerier». Jean Eric Rehn spelade här stor roll som lärare (bl. a. åt Per Floding och Jacob Gillberg) och senare som preses i akademien. Under 1800-talet sökte sig ornamentbildhuggare och andra hantverkare först till det 1827 grundade Teknologiska Institutet, numera tekniska högskolan i Stockholm samt till Chalmerska slöjdskolan i Göteborg. Här specialiserades dock snart utbildningen åt det hantverkligt-tekniska hållet. Konsthantverkare fick nu i stället möjligheter att ut314

bilda och vidareförkovra sig i den söndagsritskola för hantverkare som N. M. Mandelgren igångsatte i en av Konstakademien upplåten lokal år 1844—1846. Mandelgren ivrade nu främst för geometrisk ritning och använde som hjälpmedel dels en lärobok, dels »i trä skurne figurer», som han införskaffat. Redan under 1700-talet hade Olof Årre upprättat en skola för lärlingar och hantverksgesäller (ritning, modellering, poussering) men den hade tydligen mycket begränsad omfattning. Mandelgrens pedagogik synes helt vara en fortsättning på de tidigare försöken: geometrisk ritning, linearritning, frihandsteckning och »plastik». Fackteckning t. ex. av miljöföremål gjordes efter planscher och andra förlagor. Ornamenttecknarna hade sina egna förlagor (danska och tyska). Sedan Svenska Slöjdföreningen grundats 1845 blev intresset för en slöjdskola starkare. Mandelgrens söndagsritskola upphörde 1846 och Slöjdföreningens skola Slöjdskolan senare Tekniska skolan, grundades och övertog den förras funktioner. I de pedagogiska metoderna betonades det exakta tecknandet med framhävandet av konturens betydelse. »Ögat smekande, skuggade teckningar» borde undvikas, de förde aldrig till något gott resultat. Slöjdskolans förste rektor, Baltzar Cronstrand, ersatte de danska läroböckerna med »Ritbok i progressivt system», 1847, av arkitekten L. A. Winstrup. De olika undervisningsämnenas antal och omfång skiftade från årtionde till årtionde. Det är inte heller lätt att bilda sig en uppfattning om de pedagogiska principerna varierade eller om noggrann avbildning och korrekt återgivande var den allt dominerande normen. År 1869 inlämnades till Kgl Maj:t korta arbetsprogram, som är av pedagogiskt intresse. När det gällde teckning skulle man utföra 1) linearfrihandsteckning efter plansch eller väggtavlor, 2) klotsritning med skuggning av enkla och mera sammansatta kroppar, 3) teckning av ornament och växter, djur och figurer samt landskapsteckning åtföljd av minnesteckning osv. Redan under 1850-talet begärde Cronstrand medel till konsthistoriska föreläsningSOU 1970: 66

ar; år 1868 hölls de första föreläsningarna av arkitekten J. V. Gerss, senare av målaren Johan Way. Eleverna borde få lära känna konststilarna i deras historiska utveckling. En av skolans huvuduppgifter var, enligt en av skolans lärare, ornamentbildhuggaren Ahlborn, »söka förädla industrins alster medelst den formskönhet, som endast den bildande konsten kan åt henne förläna. År 1868 började Lorentz Dietrichson, som också föreläste på Konstakademien, sina föreläsningar i Slöjdskolan kring ämnet »Konstens tillämpning på industrien». I brist på lämpligt studiematerial borde skolans elever själva tillverka »stilhistoriska planscher». Slöjdskolan i Stockholm omorganiserades 1879 till Tekniska skolan, som förutom avdelningar för konstindustrieli utbildning, innehöll byggnadsyrkes- och maskinyrkesskolor. Till skolan knöts också ett teckningslärarseminarium. Den viktigaste disciplinen blev nu konstindustrien frihandsteckning och konstindustrieli fackteckning med tonvikt på olika fack: lergods, glas, sten, trä och metall. Sist kom mönster för textiltyg, tyg- och tapettryck. Figurteckning byggdes tills vidare på studier av planscher och ecorchéer; levande modell användes ännu inte. Det som vi i dag kallar »konstnärlig frihet» existerade ju inte. I föreskrifterna, som beträffande innehåll och utförande är utförliga återkommer oftast: »efter uppgiven stil». Genom att ställa krav på att en viss historisk stil konsekvent genomfördes trodde man sig återvinna den goda smak och formens elegans, som gått förlorad efter hantverkstraditionernas och skråordningarnas försvinnande. Vid sidan av gravering och ciselering står »skärning i trä». Möbeloch inredning namnes inte, även om man på elevutställningarna under 1880-talet kunde finna en del möbelritningar utställda. Under 1890-talet vann den textila mönsterritningen stora framsteg. Naturalistiska motiv studerades och stiliserades, »tuktades» till olika dekorativa ändamål. Den tekniska färdigheten premierades, mera sällan studerades sammanhanget mellan föremål och dekor. Funktionstudier rörande konsthantverkliga föremåls användning var ännu SOU 1970: 66

mycket sällsynta. Den år 1945 genomförda omorganisationen av Högre Konstindustriella skolan till nuvarande konstfackskolan medförde också pedagogiska nyheter, framför allt genom kontakter bl. a. med bauhausmetodiken. Under nuvarande experimentskede har alltmer genomförts arbete över fackgränserna kring gemensamma arbetsuppgifter, liksom lagarbete inom de olika facken. Konsthantverkarutbildningen har efter hand anpassats till den förändrade yrkessituation utvecklingen fört med sig: konsthantverkaren är i dag oftast sin egen mästare, monumentalkonstnärernas och arkitekternas behov av konsthantverkligt skolade medhjälpare har under en period varif mindre framträdande. Den för svenska konsthantverkarutbildningen här i korthet skisserade pedagogiska metodiken är till huvuddragen en återspegling av de kontinentala konsthantverks- och slöjdskolorna. Grundandet av Bauhaus 1919 var ju ett första, av socialt patos buret, försök att sammanföra »tillämpad» konst och »fri» konst, konsthantverk och brukskonst med arkitektur och industridesign. Huvudidéerna hade Gropius redan något år tidigare formulerat i grundandet av »Arbeitsrat fur Kunst» (tillsammans med arkitekten Bruno Taut m. fl.). Samtidigt igångsattes en rysk designskola, Vchutemas, som helt bröt med äldre konsthantverkartraditioner. Konsten var en borgerlig och därför föraktlig verksamhet (»död åt konsten!»). Konstnärer och formgivare ansåg sig i första hand som konstruktörer. Man karakteriserade arbetsresultaten som »produktionskonst» och »industrikonst». Man arbetade utifrån ett värderings- och livshållningssystem mera än med vissa stilprinciper. De pedagogiska metoderna i Vchutemas' undervisning är svåra att exakt klarlägga. Men här spelar, liksom i Bauhaus' undervisning, klargörandet och undersökandet av bruksföremålens och den hela miljöns olika funktioner stor roll och styr undervisningen. I det fattiga Ryssland på 1920-talet kunde skolans och formgivarnas idéer och projekt emellertid inte genomföras. På 1930-talet 315

ebbade den progressiva utvecklingen inom skolutbildningen på detta område ut mer och mer. Designskolor Efter Bauhausskolans stängning 1933 fördes dess pedagogiska idéer vidare av två skolor, som redan från början gavs dominerande inriktning mot formgivning och industridesign. Det var dels den skola i Chicago, »The New Bauhaus», senare »The Institute of Design» som L. Moholy-Nagy grundade 1937 samt »Hochschule fiir Gestaltung-» i Ulm grundat 1950 med Max Bill som förste ledare (och som andra ledare Tomas Maldonado). Skolan har upphört med sin verksamhet i dess ursprungliga form, men skall sannolikt åter fungera. Moholy-Nagy vidareförde den pedagogiska metodiken från Bauhaustiden och utbildade nya lärare. Man arbetade mot en alltmer vidgad visuell kommunikation och mot miljöplanering. Skolan integrerades under Mies van der Rohes tid med »Illinois Institute of Technology» under 1950-talet. Utbildningen av industridesigner har under sista decenniet blivit livligt omdebatterad, liksom i samband härmed formgivarnas plats i ansvar och ansvar för miljöutformningen på de kongresser och seminarier som hållits av ICSID (International Council of Societies of Industrial Design). Den pedagogiska utbildningsgången rekommenderas här ha tre huvudmoment: 1. information (här ingår t. ex. konst- och kulturhistoria) 2. formation (designteori, färglära, perceptionspsykologi m. m.) 3. kommunikation (skiss, foto, film, modelltillverkning, databehandling, även »privat och publik estetik»).

316 SOU 1970: 66

Bilaga 2

Stadgeförslag

1 Förslag till stadga för samarbetsnämnden för form-, konst- och designhögskolorna 1 § För form-, konst- och designhögskolorna finns ett gemensamt organ, samarbetsnämnden. 2 §

Samarbetsnämnden skall i egenskap av tillsynsmyndighet för form-, konst- och designhögskolorna främja samordning av skolornas verksamhet. Det åligger nämnden särskilt att verka för att planerna över studiegången vid formhögskolorna ges en likvärdig utformning, bereda frågor om utbildningskapaciteten vid form-, konst- och designhögskolorna, bereda frågor om fortbildning av konstnärer och designers, samordna och till Kungl. Maj:t varje år före den 1 september avge det för form-, konst- och designhögskolorna gemensamma förslaget till anslagsframställning hos nästa års riksdag, i samband med intagningarna av nya studerande till form-, konst- och designhögskolorna utse en central intagningsnämnd, bestående av tre personer, för central fördelning mellan skolorna av sådana sökande, som antagits vid annan skola än den de sökt till i första hand, vid tillsättning av professur vid konst- elSOU 1970: 66

ler designhögskola utse tre sakkunniga för bedömning av de sökandes meriter, initiera pedagogiskt utvecklingsarbete, handlägga frågor om samverkan mellan de nordiska utbildningsanstalterna inom konst- och designområdena, vara form-, konst- och designhögskolorna behjälpliga i fråga om utredningar, tillhandahållande av experter m. m., besluta i frågor om disciplinstraff, åtalsanmälan, flyttningsskyldighet, avstängning från tjänsten eller läkarundersökning vad angår tjänsteman hos nämnden. 3 §

Samarbetsnämnden består av ordförande, rektorerna för form-, konst- och designhögskolorna, en studeranderepresentant för varje form-, konst- och designhögskola samt ytterligare en ledamot. Nämnden utser inom sig vice ordförande. Ordföranden och den icke självskrivna ledamoten utses av Kungl. Maj:t för högst tre år. Studeranderepresentanterna utses av Kungl. Maj:t för ett år på förslag av de studerande vid respektive skola. 4 §

Samarbetsnämnden sammanträder på kallelse av ordföranden. Nämnden är beslutför, när ordföranden eller vice ordföranden och minst hälften av de övriga ledamöterna är närvarande. Som 317

nämndens beslut gäller den mening varom de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder. Om omröstning i fråga som avser disciplinstraff, åtalsanmälan, flyttningsskyldighet, avstängning från tjänsten eller läkarundersökning gäller särskilda bestämmelser. Vid nämndens sammanträden föres protokoll. 5 § Nämnden har rätt att delegera ärende för avgörande inom utskott av nämnden. 6 § Hos samarbetsnämnden är anställda tjänstemän enligt personalförteckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på medel. 7 §

Tjänster hos samarbetsnämnden tillsättes och annan personal hos nämnden antages av denna. 8 §

Förläggningen av semester för personal hos samarbetsnämnden bestämmes av denna. Annan ledighet än ferier eller semester för personal hos samarbetsnämnden beviljas av denna. 9 § Fråga om partiell tjänstebefrielse för tjänsteman vid samarbetsnämnden avgöres av denna.

långtidsvikariat som tillsättes i samma ordning som tjänsten. Talan må ej föras mot beslut om antagning av studerande. Denna stadga träder i kraft den 2 Förslag till stadga för Allmänna

formhögskolorna

bestämmelser

1 § Formhögskolorna har till uppgift att ge konstnärlig träning och grundutbildning. Formhögskolorna har vidare till uppgift att utbilda de studerande för kulturförmedlande uppgifter. 2 §

För formhögskolorna finns ett med konsthögskolorna och designhögskolorna gemensamt organ, samarbetsnämnden. För denna nämnd finns en särskild av Kungl. Maj:t utfärdad stadga. 3 §

Ledningen av formhögskola utövas av en styrelse och en utbildningsnämnd samt av rektor. 4 §

Vid formhögskola är anställda rektor, studierektor, lektorer och andra lärare och tjänstemän enligt personalförteckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på medel. Styrelsen

10 §

5 §

Talan mot beslut av samarbetsnämnden föres hos Kungl. Maj:t genom besvär, om annat ej är föreskrivet.

Styrelsen har inseende över formhögskolans alla angelägenheter. Det åligger styrelsen särskilt att verka för goda utbildningsförhållanden vid skolan, taga initiativ till åtgärder som kan främja en fortlöpande förnyelse, utveckling och förbättring av utbildningen, befordra samarbete med övriga formhögskolor, med konsthögskolor, designhögskolor och andra skolor samt med museer och

I fråga om sådant beslut om eller förslag till tjänstetillsättning eller sådant beslut att icke tillsätta tjänst som tillkännages genom anslag räknas besvärstiden från den dag då anslaget skedde hos samarbetsnämnden, sedan den meddelat beslutet eller avgivit förslaget. Detsamma gäller beslut om 318

SOU 1970: 66

organisationer inom konst- och designområdena, utfärda de föreskrifter och anvisningar för formhögskolan som fordras utöver vad Kungl. Maj:t föreskrivit, tillse att gällande föreskrifter iakttages, svara för formhögskolans ekonomiska förvaltning, varje år före tidpunkt, som av samarbetsnämnden bestämmes, lämna nämnden erforderliga uppgifter och underlag för nämndens förslag till anslagsframställningar och andra framställningar hos nästa års riksdag, varje år enligt särskilda föreskrifter lämna räkenskaps- och redovisningshandlingar till riksrevisionsverket, besluta i frågor om disciplinstraff, åtalsanmälan, flyttningsskyldighet, avstängning från tjänsten eller läkarundersökning vad angår tjänsteman vid formhögskolan. 6 § Styrelsen består av ordförande, rektor och sex andra ledamöter. Ordföranden utses av Kungl. Maj:t för högst tre år. Av övriga icke självskrivna ledamöter utses två av Kungl. Maj:t för högst tre år på förslag av formhögskolans lärare, två av Kungl. Maj:t för ett år på förslag av formhögskolans studerande, en av Kungl. Maj:t för högst tre år på förslag av formhögskolans övriga personal och en lör högst tre år av kommunfullmäktige i den kommun där formhögskolan är belägen. Styrelsen utser inom sig vice ordförande. 7 §

Styrelsen är beslutför när minst fem ledamöter, bland dem ordföranden eller vice ordföranden, är närvarande. Som styrelsens beslut gäller den mening varom de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder. Om omröstning i fråga som avser disciplinstraff, åtalsanmälan, flyttningsskyldighet, avstängning från tjänsten eller läkarundersökning gäller särskilda bestämmelser. Vid styrelsens sammanträden föres protokoll. SOU 1970: 66

8 § Styrelsen får överlämna åt utbildningsnämnden eller åt rektor att avgöra ärende eller grupp av ärenden som icke är av sådan beskaffenhet att prövningen bör ankomma på styrelsen. Överlämnande får ej avse besvärsärende eller fråga om disciplinstraff, åtalsanmälan, flyttningsskyldighet, avstängning från tjänsten eller läkarundersökning. I beslut om överlämnande åt rektor får denne medges rätt att i den omfattning styrelsen bestämmer överlämna åt annan tjänsteman att avgöra visst ärende eller grupp av ärenden. 9 § Ärende avgöres efter föredragning som ankommer på rektor eller på särskilt förordnad föredragande. Om någon som närvarit vid den slutliga handläggningen av ärende eller föredraganden har skiljaktig mening, skall denna antecknas. Utbildningsnämnden 10 § Utbildningsnämnden har inseende över undervisningen vid formhögskolan. Särskilt åligger det utbildningsnämnden att upprätta och tillhandahålla studiehandbok med planer över studiegången samt anvisningar och andra uppgifter av vikt för studerande och inträdessökande, förbereda och till styrelsen överlämna förslag angående skolans underlag för den årliga anslagsframställningen, avgiva förslag till ordningsföreskrifter, avgiva yttrande i ärende som för sådant ändamål överlämnats till utbildningsnämnden. 11 § Utbildningsnämnden består av rektor, som är nämndens ordförande, och åtta andra ledamöter av vilka fyra utses av lärarna och fyra av de studerande. Nämnden utser inom sig vice ordförande. 319

För var och en av de ledamöter som utses särskilt skall finnas en personlig suppleant. Utbildningsnämnden får kalla ytterligare företrädare för lärarna och de studerande att deltaga i nämndens överläggningar men ej i besluten. Ledamöter och suppleanter i utbildningsnämnd utses för ett år i sänder. 12 § Skall i utbildningsnämnden handläggas ärende som omedelbart berör viss lärare eller visst ämne, skall läraren eller någon som undervisar i ämnet kallas att deltaga i nämndens överläggningar. 13 § Utbildningsnämnden sammanträder minst en gång under förra och en gång under senare delen av varje termin samt i övrigt, när ordföranden finner det erforderligt eller om minst fyra av ledamöterna begär det. Kallelse till sammanträde utfärdas om möjligt senast sju dagar före sammanträdet. Vid utbildningsnämndens sammanträden föres protokoll. Bestämmelserna i 9 § äger motsvarande tillämpning på utbildningsnämnden. Rektor 14 § Rektor har fortlöpande det närmaste inseendet över allt som rör formhögskolan. Det åligger rektor sä "skilt att verka för goda studiebetingelser, vaka över undervisningen, ombesörja den ekonomiska förvaltningen vid formhögskolan, ha tillsyn över formhögskolans egendom, vara chef för formhögskolans personal och tillse att denna fullgör sina åligganden, förestå rektorsexpeditionen och ha bestämda mottagningstider. Rektor är skyld;g att meddela undervisning 100 timmar om året. Bestämmelserna om lärares skyldighet äger motsvarande tillämpning på rektor, i den mån han fullgör undervisningsskyldighet.

320 Rektor får efter beslut av styrelsen i fråga om ärende som avses i 8 § och i övrigt i den omfattning som är lämplig överlämna åt tjänsteman vid formhögskolan att avgöra visst ärende eller viss grupp av ärenden.

Studierektor 15 § Studierektor biträder rektor i alla de uppgifter, som anges i 14 §. Det åligger studierektor särskilt att vikariera för rektor under dennes tjänstledighet, svara för formhögskolans schemaläggning, leda arbetet vid formhögskolans kansli. Studierektor är skyldig att meddela undervisning 200 timmar om året.

Personalens åligganden 16 § Lärare åligger att ombesörja undervisning och eventuell examination i det eller de ämnen, för vilka han har att svara. Han skall därvid med iakttagande av vad i denna stadga, planerna över studiegången eller eljest finnes föreskrivet så anordna sin undervisning som är mest ändamålsenligt. Lärare bör utarbeta eller medverka vid utarbetandet av läroböcker eller kompendier i hans ämne, om lämpliga sådana saknas. 17 § Är undervisningen för lärare förenad med tyngande examination eller föreligger annat särskilt skäl, får styrelsen nedsätta undervisningsskyldigheten enligt bestämmelser som samarbetsnämnden meddelar. Avser lärare att utarbeta lärobok eller kompendium av väsentlig betydelse för undervisningen vid formhögskola och kan arbetet ej medhinnas vid sidan av övriga tjänstegöromål, kan han för viss tid helt eller delvis befrias från undervisningsskyldighet. Beslut om befrielse meddelas av styrelsen, sedan yttrande inhämtats från samarbetsnämnden. SOU 1970: 66

18 § Lektor är huvudlärare i sådana ämnen och fördjupningsalternativ, varom talas i 26 §. Skulle vid någon formhögskola finnas mer än en lektor i något av dessa ämnen eller fördjupnings alternativ, skall en av lektorerna av styrelsen utses att vara huvudlärare. Om fördelningen av lektors tjänstgöring på undervisning och övriga åligganden bestämmer styrelsen. 19 § Förläggningen av lärares tjänstgöring bestämmes av styrelsen. I fråga om arbetstidens förläggning och mottagningstid för andra tjänstemän än rektor och lärare äger 14 och 15 §§ allmänna verksstadgan den 3 december 1965 (nr 600) motsvarande tillämpning. De studerande 20 § Behörig att antagas som studerande vid formhögskola är den som har kunskaper motsvarande gymnasieskola (gymnasium, fackskola, yrkesskola) samt har kreativ begåvning. Om särskilda skäl föreligger, får intagningsnämnden medge undantag från ovan angivna behörighetsvillkor. 21 § Antalet studerande som får antagas till utbildning vid formhögskola bestämmes av Kungl. Maj:t.

ningsnämndens ges.

sammansättning

tillkänna-

24 §

Intagningsnämndens ledamöter skall uppbära arvode för sitt arbete, såvida detta inte ingår i tjänstgöringsskyldigheten vid skolan. 25 § Studerande skall ställa sig ordningsföreskrifter vid formhögskolan till noggrann efterrättelse. Undervisningen 26 § Utbildningen vid formhögskola omfattar två läsår. Under det andra läsåret har de studerande möjlighet att välja ett av följande fördjupningsalternativ, nämligen fri konst, produkt- och miljödesign, grafisk design och teori. I övrigt sker undervisning under båda läsåren i särskilda ämnen, vilkas benämning och innehåll varje skola själv äger besluta om efter samråd med samarbetsnämnden. 27 §

Undervisningen bedrives enligt särskilda planer över studiegången, vilka innefattar timplaner och kursplaner samt föreskrifter om närvaro vid undervisningen. Plan över studiegången upprättas av utbildningsnämnden. Timplaner fastställes av Kungl. Maj:t. 28 §

22 §

Antagning av studerande sker av en av styrelsen för varje formhögskola särskilt utsedd intagningsnämnd. Intagningsnämnden skall bestå av rektor och sex av formhögskolans lärare samt ytterligare tre ledamöter. De studerande har rätt att utse två representanter att närvara vid nämndens sammanträden. 23 §

Vid varje ansökningstillfälle skall intagSOU 1970: 66 21—014264

Läsåret omfattar 270 dagar. Del av kalenderåret som ej ingår i läsåret utgör ferier. Läsåret fördelas på två terminer. Om terminernas förläggning beslutar styrelsen. 29 § Prövning i sådant ämne, som enligt gällande plan över studiegången kan tenteras, bedömes med något av betygen godkänd eller icke godkänd. Betyg bestämmes av läraren. 321

30 § Intyg om genomgången utbildning vid formhögskola utfärdas av rektor enligt formulär som samarbetsnämnden fastställer. I intyget anges de ämnen den studerande deltagit i och de betyg som avses i 29 §. 31 § Genomgången utbildning vid formhögskola skall tillgodoräknas den studerande med 80 poäng för grundläggande utbildning vid filosofisk fakultet. Studier vid filosofisk fakultet, omfattande studiekurs(er) om minst 40 poäng, kan även föregå utbildning vid formhögskola. Utbildning enligt första och andra styckena, omfattande minst 120 poäng, leder till filosofie kandidatexamen. Närmare bestämmelser beträffande kombination av utbildning vid formhögskola och filosofisk fakultet samt fordringarna för sådan examen, som avses i tredje stycket, meddelas av Kungl. Maj:t. 32 §

Lärare och annan vid formhögskolan anställd, som där meddelar undervisning, är skyldiga att avge redogörelse angående meddelad undervisning enligt bestämmelser, som utfärdas av samarbetsnämnden eller, efter nämndens bemyndigande, av styrelsen. Tjänstetillsättning m. m. 33 §

Tjänst som rektor eller studierektor tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag av styrelsen för en tid av högst fem år. Förordnandet kan förnyas högst en gång. Tjänst som lektor tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag av styrelsen för en tid av högst fem år. Förordnandet kan förlängas med högst tre år. övriga tjänster tillsättes och annan personal antages av styrelsen. I fråga om tillsättning av samtliga tjänster som lärare eller förnyelse eller förlängning av förordnande på sådana tjänster1 skall utbildningsnämnden beredas tillfälle att avge yttrande. 322

34 § Föreslås förnyelse av förordnande som rektor eller studierektor, skall tjänsten icke kungöras ledig till ansökan. 35 § Behörig till tjänst som rektor är den som har väl vitsordad erfarenhet inom det område, som formhögskolans utbildning avser, och som styrkt sig äga pedagogisk och administrativ skicklighet. Behörig till tjänst som lektor är den som har väl vitsordad erfarenhet inom det ämne, som tjänsten avser, och som styrkt sig äga pedagogisk skicklighet. 36 § Tjänst som lärare får ej ledigkungöras under ferietid. Ledighet och vikariat 37 §

Ordinarie, extra ordinarie och extra lärare åtnjuter ferier under den tid av kalenderåret som ej utgör läsår, om annat ej följer av denna stadga eller särskilda bestämmelser. 38 §

Förläggningen av personalens semester bestämmes av rektor. Annan ledighet än ferier eller semester beviljas av styrelsen. Behöver rektor eller lektor längre ledighet än sex månader för år, skall dock frågan hänskjutas till Kurigl. Majtts avgörande. 39 § Fråga om partiell tjänstebefrielse avgöres av styrelsen, sedan yttrande inhämtats från samarbetsnämnden. I fråga om partiell tjänstebefrielse för lärare gäller bestämmelserna i 17 §. Åtal 40 §

Bestämmelserna i 18 § första stycket statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 2"4) SOU 1970: 66

gäller den som innehar eller uppehåller tjänst som rektor.

4§ Ledningen av konsthögskola utövas av en styrelse och en utbildningsnämnd samt av rektor.

Besvär 41 §

5§

Talan mot beslut av formhögskola föres hos Kungl. Maj:t genom besvär, om annat ej är föreskrivet. I fråga om sådant beslut om eller förslag till tjänstetillsättning eller sådant beslut att icke tillsätta tjänst som tillkännages genom anslag räknas besvärstiden från den dag då anslaget skedde hos formhögskolan, sedan den meddelat beslutet eller avgivit förslaget. Detsamma gäller beslut om långtidsvikariat som tillsättes i samma ordning som tjänsten. Talan får ej föras mot beslut om antagning av studerande. Denna stadga träder i kraft den 3 Förslag till stadga för konsthögskolorna1 Allmänna

bestämmelser

1§ Konsthögskolorna har till uppgift att bibringa kunskaper och färdigheter erforderliga för arbete inom bildkonsten. Konsthögskolorna har vidare till uppgift att erbjuda fortbildning åt redan verksamma konstnärer. 2§ För konsthögskolorna finns ett med formhögskolorna och designhögskolorna gemensamt organ, samarbetsnämnden. För denna nämnd finns en särskild av Kungl. Maj:t utfärdad stadga. 3§ Konsthögskolan i Stockholm är indelad i avdelningar, nämligen en allmän avdelning en miljöavdelning en grafikavdelning en teoretisk avdelning en arkitekturskola samt ett institut för materialkunskap. SOU 1970: 66

Vid konsthögskola är anställda rektor, professorer, gästlärare, lektorer och andra lärare och tjänstemän enligt personalförteckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på medel. Styrelsen 6§ Styrelsen har inseende över konsthögskolans alla angelägenheter. Det åligger styrelsen särskilt att verka för goda utbildningsförhållanden vid skolan, taga initiativ till åtgärder som kan främja en fortlöpande förnyelse, utveckling och förbättring av utbildningen, befordra samarbete med övriga konsthögskolor, med designhögskolor, formhögskolor och andra skolor samt med museer och organisationer inom konstlivet, utfärda de föreskrifter och anvisningar för konsthögskolan som fordras utöver vad Kungl. Maj:t föreskrivit, tillse att gällande föreskrifter iakttages, 1

Stadgeförslaget föreslås tills vidare gälla endast för konsthögskolan i Stockholm. Som närmare framgår av avsnitt 7.7.1 förutsätter de sakkunniga i fråga om övriga konsthögskolor, att eventuell indelning i avdelningar vid dessa skolor avgöres av resp. skola. Först när så skett, torde föreliggande stadgeförslag kunna anpassas med hänsyn härtill. 2 Stadgeförslaget bör betraktas som preliminärt i avvaktan på de sakkunnigas förslag i fråga om arkitekturskolan och institutet för materialkunskap vid konsthögskolan i Stockholm. KUS avser att återkomma till dessa institutioner i ett särskilt betänkande (se bl. a. avsnitt 7.7.1). De särskilda - från nuvarande konsthögskolas övriga avdelningar avvikande bestämmelser bl. a. beträffande antagning av studerande, tillkallande av sakkunniga, konservatornämnden m. m., som nu gäller för arkitekturskolan resp. materialinstitutet, synes tills vidare böra gälla vid sidan av här föreslagen stadga till dess annat beslutats.

svara för konsthögskolans ekonomiska förvaltning, varje år före tidpunkt, som av samarbetsnämnden bestämmes, lämna nämnden erforderliga uppgifter och underlag för nämndens förslag till anslagsframställningar och andra framställningar hos nästa års riksdag, varje år enligt särskilda föreskrifter lämna räkenskaps- och redovisningshandlingar till riksrevisionsverket, besluta i frågor om disciplinstraff, åtalsanmälan, flyttningsskyldighet, avstängning från tjänsten eller läkarundersökning vad angår tjänsteman vid konsthögskolan. 7§ Styrelsen består av ordförande, rektor och sex andra ledamöter. Ordföranden utses av Kungl. Maj:t för högst tre år. Av övriga icke självskrivna ledamöter utses två av Kungl. Maj:t för högst tre år på förslag av konsthögskolans lärare, två av Kungl. Maj:t för ett år på förslag av konsthögskolans studerande, en av Kungl. Maj:t för högst tre år på förslag av konsthögskolans övriga personal och en av Kungl. Maj:t för högst tre år på förslag av Akademien för de fria konsterna bland konstnärer som verkar inom den region, i vilken konsthögskolan är belägen. Styrelsen utser inom sig vice ordförande. 8§ Styrelsen är beslutför när minst fem ledamöter, bland dem ordföranden eller vice ordföranden, är närvarande. Som styrelsens beslut gäller den mening varom de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder. Om omröstning i fråga som avser disciplinstraff, åtalsanmälan, flyttningsskyldighet, avstängning från tjänsten eller läkarundersökning gäller särskilda bestämmelser. Vid styrelsens sammanträden föres protokoll. 9§ Styrelsen får överlämna åt utbildningsnämnden eller åt rektor att avgöra ärende

eller grupp av ärenden söm icke ar av sådan beskaffenhet att prövningen bör ankomma på styrelsen, överlämnande får ej avse besvärsärende eller fråga om disciplinstraff, åtalsanmälan, flyttningsskyldighet, avstängning från tjänsten eller läkarundersökning. I beslut om överlämnande åt rektor får denne medges rätt att i den omfattning styrelsen bestämmer överlämna åt annan tjänsteman att avgöra visst ärende eller grupp av ärenden. 10 § Ärende avgöres efter föredragning som ankommer på rektor eller på särskilt förordnad föredragande. Om någon som närvarit vid den slutliga handläggningen av ärende eller föredraganden har skiljaktig mening, skall denna antecknas. Utbildningsnämnden 11 § Utbildningsnämnden har inseende över undervisningen vid konsthögskolan. Särskilt åligger det utbildningsnämnden att upprätta och tillhandahålla kursprogram samt anvisningar och andra uppgifter av vikt för studerande och inträdessökande, förbereda och till styrelsen överlämna förslag angående skolans underlag för den årliga anslagsframställningen, avgiva förslag till ordningsföreskrifter, avgiva yttrande i ärende som för sådant ändamål överlämnats till utbildningsnämnden. 12 § Utbildningsnämnden består av rektor, som är nämndens ordförande, och åtta andra ledamöter av vilka fyra utses av lärarna och fyra av de studerande. Nämnden utser inom sig vice ordförande. För var och en av de ledamöter som utses särskilt skall finnas en personlig suppleant. Utbildningsnämnden får kalla ytterligare företrädare för lärarna och de studerande SOU 1970: 66

att deltaga i nämndens överläggningar men ej i besluten. Ledamöter och suppleanter i utbildningsnämnd utses för ett år i sänder. 13 § Skall i utbildningsnämnden handläggas ärende som omedelbart berör viss lärare eller visst ämne, skall läraren eller någon som undervisar i ämnet kallas att deltaga i nämndens överläggningar. 14 § Utbildningsnämnden sammanträder minst en gång under förra och en gång under senare delen av varje termin samt i övrigt, när ordföranden finner det erforderligt eller om minst fyra av ledamöterna begär det. Kallelse till sammanträde utfärdas om möjligt senast sju dagar före sammanträdet. Vid utbildningsnämndens sammanträden föres protokoll. Bestämmelserna i 10 § äger motsvarande tillämpning på utbildningsnämnden. Rektor 15 § Rektor har fortlöpande det närmaste inseendet över allt som rör konsthögskolan. Det åligger rektor särskilt att verka för goda studiebetingelser, vaka över undervisningen, ombesörja den ekonomiska förvaltningen vid konsthögskolan, ha tillsyn över konsthögskolans egendom, vara chef för konsthögskolans personal och tillse att denna fullgör sina åligganden, förestå rektorsexpeditionen och ha bestämda mottagningstider. Rektor är skyldig att meddela undervisning i den omfattning som beslutats av styrelsen i samråd med utbildningsnämnden. Bestämmelserna om lärares skyldighet äger motsvarande tillämpning på rektor, i den mån han fullgör undervisningsskyldighet. Rektor får efter beslut av styrelsen i fråga om ärende som avses i 9 § och i övrigt i den omfattning som är lämplig överlämna åt tjänsteman vid konsthögskolan att avgöra visst ärende eller viss grupp av ärenden. SOU 1970: 66

Personalens åligganden 16 § Lärare åligger att ombesörja undervisning och eventuell examination i det eller de ämnen, för vilka han har att svara. Han skall därvid med iakttagande av vad i denna stadga, planerna över studiegången eller eljest finnes föreskrivet så anordna sin undervisning som är mest ändamålsenligt. 17 § Är undervisningen för lärare särskilt tyngande eller föreligger annat särskilt skäl, får styrelsen nedsätta tjänstgöringsskyldigheten (undervisningsskyldigheten) enligt bestämmelser som samarbetsnämnden meddelar. 18 § Professor åligger att vara föreståndare för avdelning (i förekommande fall), ombesörja undervisning och förrätta eventuell examination i det ämne eller del av ämne, för vilket han tilldelats ansvar, handleda de studerande inom hans avdelning. Professors tjänstgöringsskyldighet omfattar 15 timmar per vecka vilken tid inkluderar undervisning och handledning men ej administrativt arbete. 19 § Lektor biträder professor med ledning av avdelning samt svarar för viss undervisning och handledning. Förutom vid teoretisk avdelning åligger det lektor särskilt att svara för fortbildning av konstnärer. Om fördelningen av lektors tjänstgöring på undervisning och övriga åligganden bestämmer styrelsen. 20 § Förläggningen av lärares tjänstgöring bestämmes av styrelsen. I fråga om arbetstidens förläggning och mottagningstid för andra tjänstemän än rektor och lärare äger 14 och 15 §§ allmänna verksstadgan den 3 december 1965 (nr 600) motsvarande tillämpning. 325

De studerande 21 § Behörig att antagas som studerande vid konsthögskola är den som har begåvning för sådan verksamhet, för vilken utbildning ges vid konsthögskola.

28 §

Läsåret omfattar 270 dagar. Del av kalenderåret som ej ingår i läsåret utgör ferier. Läsåret fördelas på två terminer. Om terminernas förläggning beslutar styrelsen. 29 §

22 §

Antalet studerande som får antagas till utbildning vid konsthögskola bestämmes av Kungl. Maj:t. 23 §

Antagning av studerande sker av en av styrelsen för varje konsthögskola särskilt utsedd intagningsnämnd. Intagningsnämnden skall bestå av rektor (ordförande) samt konsthögskolans professorer och gästlärare. Vid behov kan särskilda sakkunniga utan rösträtt adjungeras. De studerande har rätt att utse tre representanter att närvara vid nämndens sammanträden.

Intyg om genomgången utbildning vid konsthögskola utfärdas av rektor enligt formulär som samarbetsnämnden bestämmer. I intyget anges de kurser den studerande deltagit i samt betyg, om kurs tenterats. 30 §

Lärare och annan vid konsthögskolan anställd, som där meddelar undervisning, är skyldiga att avge redogörelse angående meddelad undervisning enligt bestämmelser, som utfärdats av samarbetsnämnden eller, efter nämndens bemyndigande, av styrelsen.

Tjänstetillsättning

m.m.

24 §

31 §

Vid varje ansökningstillfälle skall intagningsnämndens sammansättning tillkännages.

Tjänst som rektor tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag av styrelsen för en tid av högst fem år. Förordnandet kan förnyas högst en gång. Föreslås förnyelse av förordnande som rektor, skall tjänsten icke kungöras ledig till ansökan.

25 § Intagningsnämndens ledamöter skall uppbära arvode för sitt arbete, såvida detta inte ingår i tjänstgöringsskyldigheten vid skolan.

32 §

26 § Studerande skall ställa sig ordningsföreskrifter vid konsthögskolan till noggrann efterrättelse.

Behörig till tjänst som rektor är den som har väl vitsordad erfarenhet inom det område, som konsthögskolans utbildning avser, och som styrkt sig äga pedagogisk och administrativ skicklighet. 33 §

Undervisningen 27 § Utbildningen vid konsthögskola omfattar tre läsår. Utbildningen sker i form av kurser samt ateljé- och verkstadsarbete. Om utbildningens uppläggning och innehåll äger varje konsthögskola själv besluta. 326

Professorstjänst tillsättes antingen efter ansökan eller efter kallelse. Professorstjänst tillsättes av Kungl. Maj:t för en tid av högst fem år. Förordnandet kan förlängas med högst tre år. 34 §

Vid tillsättning av tjänst som professor SOU 1970: 66

skall yttrande avges dels av tre av samarbetsnämnden särskilt utsedda sakkunniga, dels av konsthögskolans styrelse. 35 § Inom två veckor efter utgången av tiden för ansökan till tjänst som professor äger varje ledamot av styrelsen väcka förslag om kallelse av viss person till tjänsten. Sådant förslag kan även avse person som inte sökt tjänsten.

41 § övriga tjänster tillsättes och annan personal antages av styrelsen. I fråga om tillsättning av samtliga tjänster som lärare eller förnyelse eller förlängning av förordnande på sådana tjänster skall utbildningsnämnden beredas tillfälle att avge yttrande. 42 §

Tjänst som lärare får ej ledigkungöras under ferietid.

36 § Sedan de i 34 § omförmälda sakkunniga var för sig till styrelsen avgivit förord eller annat yttrande över sökande till professorstjänst och i förekommande fall utlåtande över kallelseförslag, skall styrelsen med eget yttrande överlämna ärendet till Kungl. Maj:t för avgörande. Närmare bestämmelser för tillsättning av tjänst som professor meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av samarbetsnämnden. 37 §

Behörig till tjänst som professor är den som väl meriterat sig inom det område som tjänsten avser och som styrkt sig äga pedagogisk skicklighet.

Ledighet och vikariat 43 § Ordinarie, extra ordinarie och extra lärare åtnjuter ferier under den tid av kalenderåret som ej utgör läsår, om annat ej följer av denna stadga eller särskilda bestämmelser. 44 §

Förläggningen av personalens semester bestämmes av rektor. Annan ledighet än ferier eller semester beviljas av styrelsen. Behöver rektor, professor eller lektor längre ledighet än sex månader för år, skall dock frågan hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande. 45 §

38 §

Tjänst som lektor tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag av styrelsen för en tid av högst fem år. Förordnandet kan förlängas med, högst tre år. 39 § Behörig till tjänst som lektor utom vid teoretisk avdelning är den som väl merite-i rat sig genom sitt konstnärliga arbete och som styrkt sig äga pedagogisk skicklighet.

Fråga om partiell tjänstebefrielse avgöres av styrelsen, sedan yttrande inhämtats från samarbetsnämnden. Åtal 46 § Bestämmelserna i 18 § första stycket statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274) gäller den som innehar eller uppehåller tjänst som rektor.

40 §

Besvär

Behörig till tjänst som lektor i konsthistoria vid teoretisk avdelning är den som avlagt godkänt disputationsprov och styrkt sig äga pedagogisk skicklighet.

47 §

SOU 1970: 66

Talan mot beslut av konsthögskola föres hos Kungl. Maj:t genom besvär, om annat ej är föreskrivet. 327

I fråga om sådant beslut om eller förslag till tjänstetillsättning eller sådant beslut att icke tillsätta tjänst som tillkännages genom anslag räknas besvärstiden från den dag då anslaget skedde hos konsthögskolan, sedan den meddelat beslutet eller avgivit förslaget. Detsamma gäller beslut om långtidsvikariat som tillsättes i samma ordning som tjänsten. Talan får ej föras mot beslut om antagning av studerande. Denna stadga träder i kraft den 4 Förslag till stadga för Allmänna

designhögskolorna

bestämmelser

1 § Designhögskolorna har till uppgift att utbilda designers och att i övrigt främja utvecklingen på designens område. Designhögskolorna har vidare till uppgift att erbjuda fortbildning åt yrkesverksamma designers. 2 § För designhögskolorna finns ett med formhögskolorna och konsthögskolorna gemensamt organ, samarbetsnämnden. För denna nämnd finns en särskild av Kungl. Maj:t utfärdad stadga. 3 § Ledningen av designhögskola utövas av en styrelse och en utbildningsnämnd samt av rektor. 4 § Vid designhögskola är anställda rektor, professorer, lektorer och andra lärare och tjänstemän enligt personalförteckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på medel.

verka för goda utbildningsförhållanden vid skolan, taga initiativ till åtgärder som kan främja en fortlöpande förnyelse, utveckling och förbättring av utbildningen, befordra samarbete med övriga designhögskolor, med konsthögskolor, formhögskolor och andra skolor samt med museer och organisationer inom designområdet, utfärda de föreskrifter och anvisningar för designhögskolan som fordras utöver vad Kungl. Maj:t föreskrivit, tillse att gällande föreskrifter iakttages, svara för designhögskolans ekonomiska förvaltning, varje år före tidpunkt, som av samarbetsnämnden bestämmes, lämna nämnden erforderliga uppgifter och underlag för nämndens förslag till anslagsframställningar och andra framställningar hos nästa års riksdag, varje år enligt särskilda föreskrifter lämna räkenskaps- och redovisningshandlingar till riksrevisionsverket, besluta i frågor om disciplinstraff, åtalsanmälan, flyttningsskyldighet, avstängning från tjänsten eller läkarundersökning vad angår tjänsteman vid designhögskolan. 6 § Styrelsen består av ordförande, rektor och sex andra ledamöter. Ordföranden utses av Kungl. Maj:t för högst tre år. Av övriga icke självskrivna ledamöter utses två av Kungl. Maj:t för högst tre år på förslag av designhögskolans lärare, två av Kungl. Maj:t för ett år på förslag av designhögskolans studerande, en av Kungl. Maj:t för högst tre år på förslag av designhögskolans övriga personal och en av Kungl. Maj:t för högst tre år bland yrkesverksamma designers med anknytning till den region, i vilken designhögskolan är belägen. Styrelsen utser inom sig vice ordförande.

Styrelsen 5 § Styrelsen har inseende över designhögskolans alla angelägenheter. Det åligger styrelsen särskilt att 328

7 § Styrelsen är beslutför när minst fem ledamöter, bland dem ordföranden eller vice ordföranden, är närvarande. SOU 1970: 66

Som styrelsens beslut gäller den mening varom de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder. Om omröstning i fråga som avser disciplinstraff, åtalsanmälan, flyttningsskyldighet, avstängning från tjänsten eller läkarundersökning gäller särskilda bestämmelser. Vid styrelsens sammanträden föres protokoll. 8 §

Styrelsen får överlämna åt utbildningsnämnden eller åt rektor att avgöra ärende eller grupp av ärenden som icke är av sådan beskaffenhet att prövningen bör ankomma på styrelsen. Överlämnande får ej avse besvärsärende eller fråga om disciplinstraff, åtalsanmälan, flyttningsskyldighet, avstängning från tjänsten eller läkarundersökning. I beslut om överlämnande åt rektor får denne medges rätt att i den omfattning styrelsen bestämmer överlämna åt annan tjänsteman att avgöra visst ärende eller grupp av ärenden.

avgiva förslag till ordningsföreskrifter, avgiva yttrande i ärende som för sådant ändamål överlämnats till utbildningsnämnden. 11 § Utbildningsnämnden består av rektor, som är nämndens ordförande, och åtta andra ledamöter av vilka fyra utses av lärarna och fyra av de studerande. Nämnden utser inom sig vice ordförande. För var och en av de ledamöter som utses särskilt skall finnas en personlig suppleant. Utbildningsnämnden får kalla ytterligare företrädare för lärarna och de studerande att deltaga i nämndens överläggningar men ej i besluten. Ledamöter och suppleanter i utbildningsnämnd utses för ett år i sänder. 12 § Skall i utbildningsnämnden handläggas ärende som omedelbart berör viss lärare eller visst ämne, skall läraren eller någon som undervisar i ämnet kallas att deltaga i nämndens överläggningar.

9 §

13 §

Ärende avgöres efter föredragning som ankommer på rektor eller på särskilt föiordnad föredragande. Om någon som närvarit vid den slutliga handläggningen av ärende eller föredraganden har skiljaktig mening, skall denna antecknas.

Utbildningsnämnden sammanträder minst en gång under föl ra och en gång under senare delen av varje termin samt i övrigt, när ordföranden finner det erforderligt eller om minst fyra av ledamöterna begär det. Kallelse till sammanträde utfärdas om möjligt senast sju dagar före sammanträdet. Vid utbildningsnämndens sammanträden föres protokoll. Bestämmelserna i 9 § äger motsvarande tillämpning på utbildningsnämnden.

Utbildningsnämnden 10 § Utbildningsnämnden har inseende över undervisningen vid designhögskolan. Särskilt åligger det utbildningsnämnden att upprätta och tillhandahålla studiehandbok med planer över studiegången samt anvisningar och andra uppgifter av vikt för studerande och inträdessökande, förbereda och till styrelsen överlämna förslag angående skolans underlag för den årliga anslagsframställningen, SOU 1970: 66

Rektor 14 § Rektor har fortlöpande det närmaste inseendet över allt som rör designhögskolan. Det åligger rektor särskilt att verka för goda studiebetingelser, vaka över undervisningen, ombesörja den ekonomiska förvaltningen vid designhögskolan,

na tillsyn över designhögskolans egendom, vara chef för designhögskolans personal och tillse att denna fullgör sina åligganden, förestå rektorsexpeditionen och ha bestämda mottagningstider. Rektor är skyldig att meddela undervisning 100 timmar om året. Bestämmelserna om lärares skyldighet äger motsvarande till— lämpning på rektor, i den mån han fullgör undervisningsskyldighet. Rektor får efter beslut av styrelsen i fråga om ärende som avses i 8 § och i övrigt i den omfattning som är lämplig överlämna åt tjänsteman vid designhögskolan att avgöra visst ärende eller viss grupp av ärenden. Studierektor 15 § Till studierektor förordnar styrelsen på förslag av utbildningsnämnden för ett år i sänder en av skolans professorer eller lektorer. 16 § Studierektor biträder rektor i alla de uppgifter, som anges i 14 §. Härutöver åligger det studierektor att vikariera för rektor under dennes tjänstledighet samt att svara för designhögskolans schemaläggning. Professor eller lektor, som innehar förordnande som studierektor, åtnjuter en med hälften nedsatt undervisningsskyldighet. Personalens åligganden

tyngande examination eller föreligger annat särskilt skäl, får styrelsen nedsätta undervisningsskyldigheten enligt bestämmelser som samarbetsnämnden meddelar. Avser lärare att utarbeta lärobok eller kompendium av väsentlig betydelse för undervisningen vid designhögskola och kan arbetet ej medhinnas vid sidan av övriga tjänstegöromål, kan han för viss tid helt eller delvis befrias från undervisningsskyldighet. Beslut om befrielse meddelas av styrelsen, sedan yttrande inhämtats från samarbetsnämnden. 19 § Professor utövar den omedelbara ledningen av sådan normalstudieväg eller variant av normalstudieväg, varom talas i 29 §. Professor åligger vidare att ombesörja undervisning och förrätta eventuell examination i det ämne eller del av ämne, för vilket han tilldelats ansvar, handleda de studerande, som är sysselsatta med tillämpningsarbete (projekt) och andra särskilda arbetsuppgifter inom hans område av design, bedriva forskning eller annat produktutvecklingsarbete inom hans område av design, utarbeta eller medverka i utarbetande av läroböcker eller kompendier, om lämpliga sådana saknas inom hans område av design. Professors undervisning skall omfatta 200 timmar för läsår i form av föreläsningar eller seminarieövningar, om styrelsen ej bestämmer annat för visst fall.

17 § Lärare åligger att ombesörja undervisning och eventuell examination i det eller de ämnen, för vilka han har att svara. Han skall därvid med iakttagande av vad i denna stadga, planerna över studiegången eller eljest finnes föreskrivet så anordna sin undervisning som är mest ändamålsenligt. Lärare bör utarbeta eller medverka vid utarbetandet av läroböcker eller kompendier i hans ämne, om lämpliga sådana saknas.

20 § Lektor är huvudlärare för sådana ämnesblock, varom talas i 28 §. Skulle vid någon designhögskola finnas mer än en lektor i något av dessa ämnesblock, skall en av lektorerna av styrelsen utses att vara huvudlärare. Om fördelningen av lektors tjänstgöring på undervisning och övriga åligganden bestämmer styrelsen. 21 §

18 § Är undervisningen för lärare förenad med

330 Förläggningen av lärares tjänstgöring bestämmes av styrelsen. SOU 1970: 66

I fråga om arbetstidens förläggning och mottagningstid för andra tjänstemän än rektor och lärare äger 14 och 15 §§ allmänna verksstadgan den 3 december 1965 (nr 600) motsvarande tillämpning. De studerande 22 § Behörig att antagas som studerande vid designhögskola är den som har genomgått formhögskola eller kunskaper motsvarande gymnasieskola (gymnasium, fackskola, yrkesskola) och yrkesarferanhet motsvarande formhögskola samt har kreativ begåvning. Om särskilda skäl föreligger får intagningsnämnden medge undantag från ovan angivna behörighetsvillkor. 23 §

Antalet studerande som får antagas till utbildning vid designhögskola bestämmes av Kungl. Maj:t. 24 §

Antagning av studerande sker av en av styrelsen för varje designhögskola särskilt utsedd intagningsnämnd. Intagningsnämnden skall bestå av rektor (ordförande) samt designhögskolans professorer. Vid behov kan särskilda sakkunniga utan rösträtt adjungeras. De studerande har rätt att utse tre representanter att närvara vid nämndens sammanträden. 25 § Vid varje ansökningstillfälle skall intagningsnämndens sammansättning tillkännages. 26 § Intagningsnämndens ledamöter skall uppbära arvode för sitt arbete, såvida detta inte ingår i tjänstgöringsskyldigheten vid skolan.

Undervisningen och

examinationen

28 §

Utbildningen vid designhögskola omfattar tre läsår. Utbildningen sker i form av teoretisk och praktisk undervisning samt tillämpningsarbete (projekt). Den teoretiska och praktiska undervisningen ges i form av kurser inom särskilda ämnesblock, om vilkas benämning och innehåll utbildningsnämnden beslutar. 29 § Kombination av kurser inom olika ämnesblock för utbildning inom visst område av design benämnes normalstudieväg. Sådana normalstudievägar är produktdesign, informationsdesign och närmiljödesign (endast vid designhögskolan i Stockholm). Specialisering eller underavdelning inom normalstudieväg benämnes variant av normalstudieväg. 30 §

Omfattningen av sådana kurser och sådant tillämpningsarbete (projekt), varom talas i 28 §, anges enligt ett poängsystem, där 40 poäng motsvarar den utbildning jämte prov som heltidsstuderande normalt skall hinna med under ett läsår. Därvid förutsattes att de studerande har de förkunskaper som krävs. Även sådan kurs, som ges vid annan utbildningsinstitution än designhögskola, skall kunna tillgodoräknas studerande vid designhögskola under förutsättning, att kursen är av värde för studierna vid designhögskolan. Poängberäkning för sådan kurs bestämmes gemensamt av utbildningsnämnd och professor. Även för sådan praktik, som är av värde för den studerandes utbildning och som genomföres under studierna vid skolan, skall poäng enligt utbildningsnämndens och professors närmare bedömande tillgodoräknas den studerande.

27 §

Studerande skall ställa sig ordningsföreskrifter vid designhögskolan till noggrann efterrättelse. SOU 1970:66

31 § Undervisningen vid designhögskola skall utformas med hänsyn till de studerandes 331

förutsättningar. Därvid skall särskilt beaktas behovet av åtgärder för studerande som kan ha svårigheter att tillgodogöra sig utbildningen i normal takt. 32 §

Undervisningen bedrives enligt särskilda planer över studiegången, vilka innefattar timplaner och kursplaner samt föreskrifter om närvaro vid undervisningen. Plan över studiegången upprättas av utbildningsnämnden. Utbildningsnämnden bestämmer också omfattningen - uttryckt i poäng - av de olika kurser, som ingår i sådana ämnesblock, varom talas i 28 §. Timplaner fastställes av Kungl. Maj:t. 33 §

Läsåret omfattar 270 dagar. Del av kalenderåret som ej ingår i läsåret utgör ferier. Läsåret fördelas på två terminer. Om terminernas förläggning beslutar styrelsen. 34 §

Prövning i sådant ämne, som enligt gällande plan över studiegången kan tenteras, bedömes med något av betygen godkänd eller icke godkänd. Betyg bestämmes av läraren.

38 §

Studerande som utan att uppfylla fordringarna för examen deltagit (i förekommande fall fått godkänt betyg) i kurser om sammanlagt minst 20 poäng får på begäran bevis över denna utbildning. 39 § Bevis enligt 37 och 38 §§ utfärdas av rektor enligt formulär som samarbetsnämnden fastställer. 40 §

Lärare och annan vid designhögskolan anställd, som där meddelar undervisning, är skyldig att avge redogörelse angående meddelad undervisning enligt bestämmelser, som utfärdas av samarbetsnämnden eller, efter nämndens bemyndigande, av styrelsen. Tjänstetillsättning m. m. 41 § Tjänst som rektor tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag av styrelsen för en tid av högst fem år. Förordnandet kan förnyas högst en gång. Föreslås förnyelse av förordnande som rektor, skall tjänsten icke kungöras ledig till ansökan.

35 § Studerande som vid en designhögskola godkänts vid prov har rätt att tillgodoräkna sig detta även vid annan designhögskola. 36 § För examen vid designhögskola fordras att den studerande deltagit (i förekommande fall fått godkänt betyg) i kurser och eventuell praktik som omfattar minst 120 poäng. I denna poängsumma skall också inräknas fullgörande av ett särskilt examensarbete. I poängsumman får ingå högst 40 poäng för sådana kurser som genomförts vid annan utbildningsinstitution än designhögskola, varom talas i 30 § andra stycket. 37 §

Studerande som uppfyllt fordringarna för examen får på begäran examensbevis. 332

42 §

Behörig till tjänst som rektor är den som har väl vitsordad erfarenhet inom det område, som designhögskolans utbildning avser, och som styrkt sig äga pedagogisk och administrativ skicklighet. 43 §

Professorstjänst tillsättes antingen efter ansökan eller efter kallelse. Professorstjänst tillsättes av Kungl. Maj:t för en tid av högst fem år. Förordnandet kan förlängas med högst tre år. 44 §

Vid tillsättning av tjänst som professor skall yttrande avges dels av tre av samarbetsnämnden särskilt utsedda sakkunniga, dels av designhögskolans styrelse. SOU 1970: 66

45 § Inom två veckor efter utgången av tiden för ansökan till tjänst som professor äger varje ledamot av styrelsen väcka förslag om kallelse av viss person till tjänsten. Sådant förslag kan även avse person som inte sökt tjänsten.

Ledighet och vikariat 52 § Ordinarie, extra ordinarie och extra lärare åtnjuter ferier under den tid av kalenderåret som ej utgör läsår, om annat ej följer av denna stadga eller särskilda bestämmelser.

46 § Sedan de i 44 § omförmälda sakkunniga var för sig till styrelsen avgivit förord eller annat yttrande över sökande till professorstjänst och i förekommande fall utlåtande över kallelseförslag, skall styrelsen med eget yttrande överlämna ärendet till Kungl. Maj:t för avgörande. Närmare bestämmelser för tillsättning av tjänst som professor meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av samarbetsnämnden. 47 § Behörig till tjänst som professor är den som har väl vitsordad erfarenhet inom det område av design, som tjänsten avser, och som styrkt sig äga pedagogisk skicklighet.

53 § Förläggningen av personalens semester bestämmes av rektor. Annan ledighet än ferier eller semester beviljas av styrelsen. Behöver rektor, professor eller lektor längre ledighet än sex månader för år, skall dock frågan hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande. 54 § Fråga om partiell tjänstebefrielse avgöres av styrelsen, sedan yttrande inhämtats från samarbetsnämnden. I fråga om partiell tjänstebefrielse för lärare gäller bestämmelserna i 18 §. Åtal 55 §

48 § Tjänst som lektor tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag av styrelsen för en tid av högst fem år. Förordnandet kan förlängas med högst tre år.

Bestämmelserna i 18 § första stycket statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274) gäller den som innehar eller uppehåller tjänst som rektor.

49 §

Besvär

Behörig till tjänst som lektor är den som. har väl vitsordad erfarenhet inom det ämne, som tjänsten avser, och som styrkt sig äga pedagogisk skicklighet.

56 §

50 § övriga tjänster tillsättes och annan personal antages av styrelsen. I fråga om tillsättning av samtliga tjänster som lärare eller förnyelse eller förlängning av förordnande på sådana tjänster skall utbildningsnämnden beredas tillfälle att avge yttrande. 51 § Tjänst som lärare får ej ledigkungöras under ferietid. SOU 1970: 66

Talan mot beslut av designhögskola föres hos Kungl. Maj:t genom besvär, om annat ej är föreskrivet. I fråga om sådant beslut om eller förslag till tjänstetillsättning eller sådant beslut att icke tillsätta tjänst som tillkännages genom anslag räknas besvärstiden från den dag då anslaget skedde hos designhögskolan, sedan den meddelat beslutet eller avgivit förslaget. Detsamma gäller beslut om långtidsvikariat som tillsättes i samma ordning som tjänsten. Talan får ej föras mot beslut om antagning av studerande. Denna stadga träder i kraft den 333

Bilaga 3

1 Lokalprogram

Inledning

Utformningen av de olika föreslagna skolornas organisation och arbetssätt kan komma att genomgripande förändras tid efter annan. Ett lokalprogram i traditionell bemärkelse har således ett kortvarigt och begränsat värde. Målsättningen bör vara ett program som kan resultera i en byggnad, uppfyllande alla ställda funktionskrav och med en generalitet som tillåter synnerligen stora variationsmöjligheter. Nedan redovisade lokalprogram är upprättade på basis av i utredningen föreslagna organisationsformer och läroplaner och anpassade för högskolor av genomsnittlig storlek och med en såvitt möjligt jämn fördelning av olika funktioner. Den i utredningen antydda variation i skolornas idéinnehåll och dimension, som kan motiveras av olika lokala betingelser, får komma till uttryck i de mera genomarbetade lokalprogram som framgent skall ligga till grund för projektering och byggande. För att få grepp om funktions-, yt- och volymskraven har tänkbara verksamheter förtecknats med de olika kraven systematiskt ordnade. Yt- och volymsbehovet totalt har sedan framräknats med hänsyn till antalet lärare och studerande och den ungefärligen bedömda fördelningen av olika verksamheter. De angivna lokalytorna förutsätter en ny-

byggnadssituation med möjlighet till anpassning av byggnad till program. Vid ombyggnad av en befintlig byggnad för ändamålet får man räkna med en viss anpassningssvårighet till programmets detaljytor vilket resulterar i en ökad totalyta. Av de tre högskolorna är formhögskolan och designhögskolan helt nya skoltyper. Vid beräkningen av lokalbehovet har möjligheten av en direkt jämförelse med redan existerande skolor ej förelegat. För vissa delfunktioner, såsom specifika ytbehov för praktiskt arbete, har analyser av förhållandena vid nuvarande konstfackskolan i Stockholm bildat utgångspunkt för beräkningarna. För verkstädernas behov har företrädare för konstfackskolan och universitetskanslersämbetets verkstadsgrupp konsulterats. Tillämpliga delar av byggnadsstyrelsens och utbildningsdepartementets normer gäller för beläggning och dimensionering av olika lokaler. Utrymmen för vissa sociala funktioner såsom matsalar, läkarmottagning och övriga studentkårsfunktioner har ej medtagits. Skulle möjligheter saknas att tillgodose dessa behov i redan befintliga kårlokaler eller på annat sätt måste hänsyn tagas till detta. Alla nedan förtecknade ytor är programytor. Med programyta avses i ett byggnadsprogram angivna ytor för arbete, personal och förvaring. Kommunikationsyta i rummet såsom gångar mellan ritbord och SOU 1970: 66

dylikt är inräknade i programytan. Lokalprogrammen har i fråga om formhögskolan och designhögskolan upprättats av arkitekterna SAR Lars och Bo Myrenberg och i fråga om konsthögskolan av professor Hans Brunnberg.

gruppateljén. För att belysa de ytmässiga konsekvenserna har i den följande ytredovisningen de båda alternativen presenterats parallellt.

3 Lokalprogram för 2 Lokalprogram för

formhögskola

Programalternativ Ytstudierna har förts efter två huvudlinjer som skiljer sig beträffande organisationen av elevernas arbetsplats: ämnesrumssystemet och gruppateljésystemet. Ämnesrumssystemet Systemet liknar nuvarande konstfackskolan där alla utrymmen för skissning, diskussioner och kritik förlägges till fackavdelningen. Utbildningens uppläggning innebär ett ofta förekommande ombyte av arbetsplatser. Integreringen av ämnena och den i utredningen påpekade friheten till improvisationer hindras i någon mån av en starkt schemabunden cirkulation av studerande mellan de olika kurserna. Gruppateljésystemet Detta system bygger på att varje studerande under hela studietiden disponerar en egen arbetsplats. Angelägenheten av detta betonas på olika sätt vid analysen av konstfackskolans lokaler. En egen arbetsplats ger möjlighet till kontinuerlig verksamhet som annars kan bli lidande av pendlingen mellan teorilokaler och verkstäder. Vid så frekventa byten av perioder och cykler som utbildningen vid formhögskolan ger synes det än angelägnare med en replipunkt för skissning och utvecklande av eget skapande arbete. För att denna organisationsform inte skall bli alltför utrymmeskrävande har man i programarbetet förutsatt att de individuella arbetsplatserna sammanföres i »gruppateljéer» om förslagsvis 24 platser. Flera schemalagda gruppaktiviteter kan härigenom ske i SOU 1970: 66

konsthögskola

3.1 Allmän avdelning, miljöavdelning, grafikavdelning, teoretisk avdelning De i jämförelse med form- och designhögskolorna annorlunda arbetsformer, som förutsattes vid konsthögskolorna, kunde i och för sig ge anledning att också ställa upp det tänkta lokalbehovet på ett annorlunda sätt, nämligen så att den organisationsmässiga institutionsuppdelningen mindre understrykes än den långt gående integration mellan avdelningarna som i verkligheten eftersträvas. Det bör också framhållas att de rörliga arbetsformer, som bör prägla den pedagogiska situationen vid konsthögskolorna kan göra det vanskligt att med någorlunda säkerhet fastställa ett för en längre tid giltigt lokalbehov. Nedanstående sammanställning är ändock - för att göra en jämförelse mellan organisationsplan och lokalbehov lättare - uppställt enligt samma mönster, som använts för övriga här redovisade lokalprogram. Som exempel har tagits den tänkta konsthögskolan i Stockholm för vars förutsatta förläggning till Skeppsholmen visst förarbete gjorts, vilket dock justerats jämsides med att de sakkunnigas utredningsarbete framskridit. Vid lokalprogrammets praktiska realiserande bör givetvis de ovan nämnda integrationssträvandena liksom även förutsättningarna för rörliga och förändrade arbets- och organisationsformer ges starkast möjliga uttryck. Föreslagen fortbildning förutsattes komma att förläggas till skolans ordinarie lokaler. I konsthögskolan i Stockholm ingående arkitekturskola och materialinstitut med därtill knutna konservatorsutbildning kommer - som tidigare framhållits - att behandlas i ett andra betänkande. Det har ändock ansetts motiverat att här under sär335

skilda rubriker medtaga det utrymmesbehov, som med utgångspunkt från nuvarande verksamhetsformer tidigare framräknats för dessa avdelningar inom skolan. Ovan anförda principer liksom även vissa frågor om framdeles tänkbara alternativ till olika former av samgående inom konsthögskolan och med institutioner utom skolan, ger anledning att i högre grad än för de övriga skolorna betrakta lokalprogrammet för konsthögskolan som preliminärt. För den successiva utflyttningen till Skeppsholmen, som redan av andra skäl, än vad KUS anfört, är planerad att snarast möjligt påbörjas, torde de ovan anförda reservationerna dock sakna betydelse. Som utgångspunkt för en analogivis gjord proportionering för en ungefärlig uppskattning av lokalkostnaderna för övriga föreslagna konsthögskolor torde programmet likaledes vara av tillräcklig noggrannhet.

4 Lokalprogram för designhögskola Förslaget till lokalprogram för designhögskola är utformat med tanke på den största enheten av detta slag, dvs. designhögskolan i Stockholm. Till skillnad mot formhögskolorna anges här endast ett alternativ i fråga om organisationen av arbetsplatserna för de studerande, nämligen gruppateljésystemet. De sakkunniga anser det vara väsentligt, att de studerande under hela studietiden har tillgång till egen arbetsplats.

3.2 Arkitekturskolan Undervisningen bedrives i form av s. k. intensivkurser och skolans lokaler utnyttjas i sambruk med nordiska institutet för samhällsplanering, som tillämpar samma undervisningsform. Vid eventuell framtida lokalmässig sammanläggning med konsthögskolan kan sambruk av vissa lokaler med andra avdelningar inom denna övervägas. Antalet inskrivna studerande är 70. Undervisningsformen utgår emellertid från att endast första årskursen, ca 20 studerande, samtidigt utnyttjar undervisningslokalerna. De övriga bedriver studier huvudsakligen som hemarbete. Dessa förhållanden har utgjort förutsättningar för lokalprogrammet. 3.3 Institutet för materialkunskap med konservatorsutbildning Det beräknade antalet studerande kan ännu ej bedömas och antalet befattningshavare föreligger endast i form av ett preliminärt förslag från nuvarande föreståndaren.

336 SOU 197C: 66

Lokalprogram

för

formhögskola

Förutsättningar: 200 studerande/år — 2-årig kurs = 400 Beteck ning: Yta/elev = m 2 /E Programyta m* Gruppateljé Ämnesrum Film- och samlingssal 200 studerande och ett 10-tal lärare samtidigt närvarande. 1 m 2 /E. Salen utformas så att den normalt rymmer en årskurs. Vid särskilda tillfällen bör angränsande utrymme kunna adderas så att skolans samtliga studerande kan samlas. Seminarierum, grupprum Utredningen räknar med att de studerande under 50% av studietiden ges teoretisk undervisning i föreläsnings-, seminarie- eller gruppform. Dimensionerande studerandeantal 200/8 i grupper om 24 studerande, varav 2 grupper beräknas utnyttja hörsalen. Teoretisk beläggning 9 timmar/dag. Praktisk beläggning p. g. a. flexibilitetskrav 6 timmar/dag. Normalt utrymmesbehov 2 m 2 /E. För att möta utredningens krav på spontan ändring av lektionsform bör ett system utarbetas där rum enkelt kan uppdelas eller kombineras. Utrymmeskravet kan då öka till 2,5 m 2 /E. Gruppateljén kan utnyttjas för viss gruppundervisning, vilket minskar ytbehovet i grupprum, uppskattningsvis med 50%. Bibliotek Enligt utredningen erfordras ett jämförelsevis litet bibliotek. 200 hyllmeter böcker 20 » tidskrifter 10 » bildarkiv 20 » objektarkiv 24 läsplatser kan inrymmas på en yta av 120 m 2 . För bibliotekspersonal, katalogisering etc. 30 m 2 . Om gruppateljé saknas måste biblioteket uppta en del av fritidsvistelsen varvid ytan ökar.

250 300

Språklaboratorium Även om språkundervisningen företrädesvis skall ske i seminarieform torde ett språklaboralorium vara av värde för komplettering av enskilda brister i språkfärdighet.

20 Gruppateljéer Gruppateljén kan vara mer eller mindre fast organiserad men måste ge varje studerande arbetsyta, upplagsyta, förvaringsvolym, uppfästningsyta och sittplats. 4 m 2 /E.

1 600

Ritsalar Om gruppateljé saknas erfordras ritsalar för övningar i perspektivlära, projektionsritning och textning. 2 salar för vardera 24 studerande, 4 m 2 /E. Övningsskola Ateljéer och verkstäder kan brukas av övningsskolans elever. Församlad pedagogisk verksamhet, pågående och färdiga arbeten krävs ett arbetsrum. Detta kan också disponeras för studiecirklar och annan utåtriktad verksamhet. Teckning 3 grupper = 72 studerande sysslar samtidigt med teckning. Om 1/3 tecknar croquis kräves en specialsal för detta. 2,5 m 2 /E För övrig teckninesundervisning nyttjas två teckningsalar för 24 studerande med 3 m 2 /E för arbetsplats och 1 m 2 /E för förvaring. Gruppateljésystemet torde göra teckningssalarna överflödiga.

SOU 1970: 66 22—014264

60 200

Programyta m* & Gruppateljé Ämnesrum Målning De studerande pendlar mellan teori och praktik. För att effektivt utnyttja lokalytan bör ateljéerna utrustas med lättmanövrerade omställningsanordningar. Utrymme bör beräknas för 2,5 m2/E om tre grupper på detta sätt kan utnyttja samma lokal. 33 studerande i första årskursen och 24 studerande i andra årskursen fordrar då en yta av 150 m2. Om gruppateljé ej finnes dubbleras ytan. Skulptur 33 studerande i första årskursen och 24 studerande i andra årskursen sysslar samtidigt med skulptur. Om man antar att 30 st modellerar, 20 st arbetar med fri skulptur och 10 st är sysselsatta med gipsgjutning åtgår följande ytor. 2 modelleringsrum för 15 studerande. 4 m2/E Kavalettförvaring 60 studerande. 0,5 m2/E 1 gipsgjutningsrum med råvarulager. 1 skulpturateljé för 20 studerande. 5 m2/E Pågående arbeten 60 studerande. 1 m2/E Grafik , 24 studerande i första årskursen och 17 studerande i andra årskursen ägnar sig åt grafiskt arbete samtidigt. Litografi, kopparstick, etsning, serigrafi, offset utföres i ateljéer. 5 m2/E Ytterligare ytor kräves för skissarbete m. m., varvid gruppateljén kan utnyttjas. 2,5 m2/E. Keramik 24 studerande i första årskursen arbetar samtidigt. 8 m2/E. Ugnsrum 60 m2 Laboratorium 20 » Beredningsrum 20 » Drej- och modelleringsrum 100 » Glasyrrum 30 » Materialrum 20 » Förråd 50» Skissarbete kan bedrivas i gruppateljé eller facksal. 3 m2/E Textil 24 studerande ur första årskursen arbetar samtidigt med vävning, sömnad, färgning och textiltryck. Vävsal 8 m2/vävstol 24 vävstolar 200 m2 Tillskärning, sömnad, garnförråd 50 » Ljussättning, proijcering, fotostat 40 » Textiltryck och färgning 250 » För skissarbete krävs en sal om gruppateljé ej finnes. Foto 24 studerande samtidigt ur första årskursen och 11 ur andra. Fotoateljéer 80 m2 Mörkrum 100 » Montering m. m. 50 »

150 13U

200 10

°

300 /O

34U 100

2iU

liK}

Verkstäder, allmänt En koncentrerad uppställning av maskiner föreslås generellt för att ernå ett effektivt utnyttjande. Sammansättning av modeller och liknande avses ske i en särskild monteringshall, som bör stå i direkt kontakt med verkstäderna. Redovisade ytor inkluderar kontorsytor för tekniker. Metallverkstad Allmän verkstad för metallarbete som ingår i formlära, gestaltnings-

338 SOU 1970: 66

Programyta n r Gruppateljé Ämnesrum övningar, produkt- och miljödesign m. m. kräves. En handverkstad typ silversmedja och en maskinellt välutrustad metallverkstad inrättas. Silversmedja Emaljrum 60 m 2 Ässja Metallverkstad 200 »

260 Träverkstad Formlära, gestaltningsövningar, produkt- och miljödesign m. m. kräver en träverkstad för individuellt arbete.

200 Plastverkstad Formlära, gestaltningsövningar, produkt- och miljödesign m. m. kräver en plastverkstad för individuellt arbete. Verksamheten begränsas till arbeten med halvfabrikat, lukt- och giftfria plaster.

80 Film- och ljudateljé Utredningen betonar vikten av AV-hjälpmedlens utnyttjande i undervisningen. De studerande skall undervisas i handhavandet samt deltaga i produktionen. Studio (högre takhöjd) Ljudkontroll Bildkontroll Klippning Redigering Servisverkstad

300 Monteringshall Verkstäder av skilda slag, såsom för plast, metall, trä, keramik och foto samt ateljéer för målning, skulptur och textil har behov av monteringsutrymme som inte är direkt avhängigt av maskiner och slutna rum. Utanför dessa verkstäder och ateljéer kan en gemensam yta för montering ge stora möjligheter till integrering och ytekonomisering. Denna yta tjänar även som kommunikationsyta (då kommunikationsytan pålägges senare räknas här endast effektiv yta).

400 Utställning Till annat publikt utrymme adderas en utställningsyta. 0,4 m a /E.

200 Lärarrum Lektorer 13 st 200 m 2 Allmänt lärarrum 100 » Lektorer bör ha eget rum. I övrigt kan lärarrummen utformas fritt för att befordra ett okonventionellt förhållande mellan lärare och studerande. Ett antal smårum bör anordnas för enskilt samtal och arbete.

300 Administration Rektor Studierektor Kamrer Kansli Sammanträdesrum Arkiv Vaktmästeri Elevexpedition

33 m2 22 » 22 » 75 » 50 » 28 » 30 » 40 »

Lunchrum För anställda anordnas ett lunchrum beräknat för 1/3 av totala antalet samtidigt ätande.

SOU 1970: 66

Programyta m2 Gruppateljé Ämnesrum Kafé Lunchrum anses tillhöra kårfunktionen varför yta för sådant inte upptages i detta sammanhang. Kafé för studerande och lärare med köksutrymme kan uppskattas till 100 m2.

100 Uppehållsytor Den schemalagda tiden utgör endast 30 timmar i veckan. Övrig tid, håltimmar och pauser kan nyttiggöras om varje studerande har sin personliga arbetsplats i en gruppateljé. Om gruppateljéer inte inrättas måste ytor reserveras för aktiviteter utom schemat. Ytan behöver inte samlas till speciella rum utan kan lösas med en ökning av övriga rumsytor. Uppehållsytor 0,8 m2/E. Toaletter, omklädnadsrum etc. Studerande, lärare och övrig personal ca 460 personer. Omklädnadsrum med två rader skåp. 0,7 m2/person 320 m2 Toaletter 0,22 m2/person 100 » Städrum 0,5 m2/100m2 rumsyta 35 » Vilrum 25 »

480 Sammanfattning Utrymme

Programyta m2 Med gruppateljé

Utan gruppateljé

Film- och samlingssal Seminarierum, grupprum Bibliotek Språklaboratorium Gruppateljéer Ritsalar övningsskola Teckning Målning Skulptur Grafik Keramik Textil Foto Metallverkstad Träverkstad Plastverkstad Film- och ljudateljé Monteringshall Utställningshall

200 200 250 20 1600 — 100 60 150 350 200 300 540 230 260 200 80 300 400 200

200 400 300 20 — 200 100 260 300 350 300 370 640 230 260 200 80 300 400 200

Lärarrum Administration Lunchrum Kafé Uppehållsytor Toaletter, omklädnadsrum

300 300 50 100 — 480 6 870 m*

300 300 50 100 320 480 6 660 m*

Summa

340 SOU 1970: 66

Lokalprogram för konsthögskola: allmän avdelning, miljöavdelning, grafikavdelning, avdelning.

teoretisk

Förutsättningar: 50 ordinarie studerande/år — 3-årig kurs = 150 20 specialstuderande/år — 1-årig kurs = 20 Summa 170 Beteckning: Yta/elev = m2/E Programyta m2 Film- och samlingssal Normalt utrymmesbehov: 1 m2/E. Ett visst tillskott av studerande utanför högskolan förutsattes i den teoretiska undervisningen. En sal rymmande 150 personer torde motsvara behovet.

150 Seminarierum Normalt utrymmesbehov: 2 m2/E. Med ritbord 3 m2/E. Den teoretiska avdelningen beräknas fulltidsbelägga ett seminarierum med 30 platser. För övriga avdelningar antas behov föreligga i mera begränsad omfattning. Ett seminarierum med 20 platser utrustade med ritbord torde täcka detta behov. Seminarier med anknytning till pågående praktiskt arbete kan lämpligen försiggå i de större arbetslokalerna.

120 Bibliotek Det nuvarande biblioteket i konstakademiens byggnad vid Fredsgatan upptar en yta av ca 200 m2. För den del av biblioteket, som är att hänföra till konsthögskolan jämte utrymme för accession och ca 10 läsplatser torde samma yta vara tillräcklig.

200 A V-central Förråd för tekniska hjälpmedel, såsom projektorer, kameror, bandspelare etc.

20 Kopieringscentral För all verksamhet gemensam kopiering med utrustning för stencilering, kopieringsapparatur etc. Bör förläggas i anslutning till vaktmästeri.

30 Ateljéer, allmänt Som tidigare framhållits är den traditionella kategoriouppdelningen i skulptur, målen, teckning etc. ej motiverad. Den föreslagna indelningen i fyra olika avdelningar leder till en gruppering av ateljébeståndet i följande kategorier: Gruppateljéer Individuella ateljéer Verkstadsanknutna ateljéer De två första kategorierna är ateljéer utan någon omfattande teknisk utrustning.' Gruppateljéerna är avsedda att fungera som elevateljéer för första årskursen, croquis och modellmålningsateljéer etc. De bör vara av varierande storlek. Verkstadsanknutna ateljéer är närmast att jämföra med det för form- och designhögskolorna angivna utrymmet för monteringshall. Önskemål föreligger om teknisk utrustning, stor takhöjd, markkontakt och möjlighet till tung golvbelastning. Gruppateljéer Undervisningsateljéer Första årskursen omfattar 50 studerande. Genomsnittligt beräknas varje studerande j behöva 8—9 m2 vilket inkluderar arbetsyta och förvaring av eget material. Ateljéerna kan utformas med varierande storlek från 2 till 8 platser. Ateljé för »monumentahnälning» Ett utrymme om ca 80 m2 för kartongarbeten, scenografi etc. Plats för 4—6 studerande. Modellateljéer För teckning, målning och skulptur efter modell beräknas totalt 4 ateljéer om vardera 100 m2. Till detta lägges rum för modeller, förråd för stafflier, kavalletter, pågående arbeten och material, totalt ca 100 m2. Individuella ateljéer Tredje och fjärde årskursen omfattar 100 studerande. Av dessa tankes ca 90 tilldelas egen ateljé, varav 2/3 i storleksordningen 10 m2 och resten 18 m2. Ytorna inkluderar utrymme för arbete och förvaring. SOU 1970: 66

400 OQ

Programyta m2 Verkstadsanknutna ateljéer Ateljéer for experimentell verksamhet Utrymmena är avsedda att möjliggöra fria experiment med blandtekniker, elektroniska hjälpmedel och liknande samt projektarbete. Den samlade ytan, ca 200 m2, bör i viss utsträckning kunna skärmas av till flera rum.

200 Verkstäder, allmänt De studerandes självständiga koncipierande verksamhet förväntas huvudsakligen ske i de enskilda ateljéerna. Verkstäderna bör för detta ändamål utnyttjas endast då verksamhetens art tvingar därtill. Detta gäller plastverkstaden, den muraltekniska verkstaden och i viss utsträckning gips- och keramik verkstaden. I alla övriga fall är verkstäderna hjälputrymmen, där den erforderliga utrustningen är koncentrerat uppställd. Centralt verktygsförräd Förvaring och utlämning av handverktyg samt rum för verkmästaren. Verkstad för murala tekniker Inom verkstaden bör även inrymmas plats för glasbearbetning. Ar betsyta för murala tekniker ca 100 m2 » » glasbearbetning ca 50 » Gemensamt materialförråd ca 40 » Korttidsförvaring av färdiga arb. ca 20 » Rum för tekniker ca 10 » Plastverkstad Arbetsyta för gjutning » » målning » » bearb. av halvfabrikat Modellverkstad Sliprum med sprutbox Materialförråd och verktyg Korttidsförvaring av färdiga arbeten R u m för tekniker

ca 60 m 2 » 30 » » 50 » » 30 » » 30 » » 40 » » 50 » »10 »

-W

22U

°

Gips- och keramikverkstad Möjlighet till gipsavgjutningar i stort format och handbearbetning. Keramikverkstaden utrustas med drejskivor och arbetsbord. Lerknådningsrum, ugnsrum samt förråd för material och modeller. Totala ytbehovet beräknas till ca 120 m 2 .

120 Metallverkstad Möjlighet bör finnas för gängse bearbetning av stänger och plat; särskilda utrymmen för grovsmide, bronsgjutning och ädelsmide, materialförråd samt rum för tekniker. Svetsmöjligheter bör finnas på flera olika ställen i lokalen. Totalt ca 200 m 2 .

200 Elverkstad . I anslutning till ateljéer för experimentell verksamhet placeras en mindre elverkstad 2 på ca 30 m . Träverkstad Hjälpverkstad till bl. a. plastverkstadens modellavdelning. För maskinuppsattnmg, visst utrymme för grövre träskulptur och virkesförråd beräknas ca 70 m 2 vara erforderligt. Färgverkstad „ Utrymme för materialförråd, materialpreparering, sprutmålning etc. ca 50 n r .

70 ,n :>u

Fotolaboratorium Elementär undervisning i fototeknik beräknas förekomma. Laboratoriet ar avsett för framställning av undervisningsmaterial och såsom hjälpverkstad för olika slag av elevarbeten. Det bör uppdelas i två utrymmen, varav det större för de studerandes egen verksamhet.

342 SOU 1970: 66

Programyta m2 Grafiska verkstäder Verkstäderna utrustas för flertalet förekommande konstgrafiska tekniker, dock ej för avancerad reproduktionsteknik med krav på mera speciall utrustning. Verkstäder för koppartryck etc. ca 200 m2 » » litografi och silkscreen » 200 » Etsning och tvättrum » 40 » Materialförråd totalt » 30 » Rum för tryckare » 10 » Pappersförråd » 20 » Ca 500 m2 Textilverkstad Den textila verksamheten inriktas främst på konsthantverkliga tekniker och experiment med textil som konstnärligt uttrycksmedel. Den tekniska basutrustningen förutsattes bli ganska begränsad och vid behov kompletterad genom förhyrning. Då mera avancerad utrustning fordras bör samarbete sökas med designhögskola eller textilinstitut. Totala utrymmesbehovet för verkstad, förråd och rum för vävare kan beräknas till ca 150 m2.

150 Utställningshall För tävlingsverksamheten fordras en utställningsyta beräknad till ca 100 m2. Utrymmet bör även kunna användas för utställningar av annat slag och genom förläggning i anslutning till entréhall eller liknande kunna utvidgas till dubbla ytan.

100 Förråd för färdiga arbeten En samling av representativa elevarbeten från olika tidsperioder. Utrymmet bör kunna anordnas som ett magasin i kompaktuppställning och placeras i anslutning till utställningshallen.

50 Lärarrum Professorer och lektorer bör ha egna rum. I övrigt kan lärarrummet utformas fritt för att befordra ett okonventionellt förhållande mellan lärare och studerande. Ett antal smårum anordnas2 för enskilt samtal och arbete. Professorer 110 m Lektorer 60 m2 Övriga lärare 80 m2

250 Administration Rektor Byrådirektör Sammanträdesrum Kansli E>ptdition Kurativ verksamhet1 Arkiv Vaktmästeri Telefonväxel

33 m1 22 » 44 » 33 » 32 » 22 » 22 » 33 » 9 »

Lunchrum För anställda anordnas ett lunchrum beräknat för 1/3 av totala antalet.

20 Kafé Lunchrum för studerande anses tillhöra kårfunktionen. Ett mindre samlingsrum med kaffeapparat, 2gemensamt för studerande och lärare bör dock finnas och uppskattas till ca 60 m .

60 Toaletter, omklädnadsrum Studerande, lärare och övrig personal ca 200 personer. Omklädnadsrum, tvättrum med bastu etc. 100 m2 Toaletter 0,22 m2/person 44 » Städrum 0,5 m2/100 m2 rumsyta 26 » Vilrum 20 »

1 Utrymmet fungerar även som samtalsrum för lärare utan eget arbetsrum.

SOU 1970: 66

Sammanfattning Utrymme

Programyta m2

Film- och samlingssal Seminarierum Bibliotek AV-central Kopieringscentral

150 120 200 20 30

Undervisningsateljéer Ateljé för monumental målning Modellateljéer Individuella ateljéer Ateljéer för experimentell verksamhet

400 80 500 1140 200

Centralt verktygsförråd Verkstad för murala tekniker Plastverkstad Gips- och keramikverkstad Metallverkstad Elverkstad Träverkstad Färgverkstad Fotolaboratorium Grafiska verkstäder Textilverkstad

30 220 300 120 200 30 70 50 70 500 150

Utställningshall Förråd för färdiga arbeten

100 50

Lärarrum Administration Lunchrum Kafé Toaletter, omklädnadsrum

250 250 20 60 190 5 500 ra!

Summa

344 SOU 1970: 66

Lokalprogram för konsthögskola:

arkitekturskolan

Förutsättningar: 20 ordinarie studerande/år — 1-årig kurs=20 10 specialstuderande/år — 1-årig kurs =10 Summa 30 Beteckning: Yta/elev=m 2 /E Programyta m2 Seminarierum, grupprum Normalt utrymmes behov: 2 m2/E. Ett seminarierum för ca 30 deltagare torde täcka behovet. Salen användes även som föreläsningssal och rymmer då ca 50 studerande.

60 Bibliotek Skolans nuvarande bibliotek upptar ca 100 m2. Ytbehovet för böcker, ca 5 läsplatser och rum för bibliotekarie bedöms till ca 120 m2.

120 Bildarkiv Skolan har en omfattande bildsamling och en kontinuerlig utökning beräknas ske. Ytbehovet inklusive uppläggningsytor för arkivarbete bedöms till ca 50 ma.

50 Fotocentral Behovet av fotografisk dokumentering och bildframställning är relativt omfattande. Fotoateljé med mörkrum och torkrum beräknas uppta en yta av ca 50 m2.

50 Stencilrum Ett mindre stencilrum placeras intill vaktmästeriet.

10 Ritsalar Normalt utrymmesbehov 6 m2/E. Samtliga studerande måste beredas plats vid ritbord. Ytbehov 180 m2.

180 Stipendiatrum 3 studierum för enskilt arbete a l l m2.

33 Utställningssal För skisskritik m. m. fordras ett utrymme av ca 100 m2.

100 Modellverkstad En mindre modellverkstad utrustad med enbart handverktyg placeras i anslutning till ritsalen.

20 Förråd För färdiga arbeten och material fordras två förråd med sammanlagt 50 m2.

50 Lärarrum och administration Professorer 44 m2 Bitr. lärare 33 » Assistenter 33 » Sekreterare 16 » Sammanträde 22 » Vaktmästeri 22 »

170 Kafferuin Kafferum med pentry för ca 10 personer.

15 Toaletter, kapprum Toaletter 10 m2 Kapprum, städ 22 » Vilrum 10 »

42 SOU 1970: 66

Sammanfattning Utrymme

Programyta m2

Seminarierum, grupprum Bibliotek Bildarkiv Fotocentral Stencilrum Ritsalar Stipendiatrum

60 120 50 50 10 180 33

Utställningshall Modellverkstad Förråd

100 20 50

Lärarrum och administration Kafferum Toaletter, kapprum

170 15 42 900 m2

Summa

Lokalprogram för konsthögskola:

institutet för materialkunskap

med konservatorsutbildning

Utrymme

Programyta m2

Övningssal Demonstrationssal Laboratorium, UV-undersökningar Administration, lärare Förråd m. m.

100 100 100 150 50 500 m2

Summa

346 SOU 1970: 66

Lokalprogram för designhögskola Förutsättningar: 75 ordinarie studerande /år — 3-årig kurs = 225 70 specialstuderande/år — 1-årig kurs = "0 Summa 295 Beteckning: Yta/elev = m2/E Programyta ma Film- och samlingssal Normalt utrymmesbehov: 1 m2/E. Salen utformas så att den normalt rymmer en årskurs jämte ett antal specialstuderande. Med tanke på symposier och debatter bör ett angränsande utrymme kunna adderas så att hela skolans elevkår samtidigt kan samlas.

150 Semiarierum, grupprum Normalt utrymmes behov: 2 m2/E. Uppläggningen av undervisningen ger vid handen att en betydande koncentration av den teoretiska undervisningen kan förväntas vid vissa tidsperioder. Det synes motiverat att dimensionera efter 1/3 av studerande antalet dvs. 100 st. En ytterligare marginal utgör gruppateljéerna.

200 Bibliotek För Stockholm synes det lämpligt att det nuvarande biblioteket vid konstfackskolan överföres till designhögskolan. Biblioteket upptar för närvarande en yta av 280 m2. En viss utökning för accession och tidskrifter motiverar ca 350 m2. För Göteborg och Lund/Malmö beräknas en yta av ca 200 m2 vara tillfyllest.

200 A V-central Förråd för tekniska hjälpmedel såsom projektorer, kameror, bandspelare etc.

30 Kopieringscentral För all verksamhet gemensam kopiering med utrustning för ozalid-, stencil-, fotostatkopiering etc. Bör förläggas i anslutning till vaktmästeri.

50 Gruppateljéer Normalt utrymmesbehov: 4 m2/E. Den närmare utformningen av gruppateljéerna bör studeras vid upprättandet av de detaljerade lokalprogram, som ligger till grund för projektering. Syftet bör vara att bereda möjlighet till arbetsplatser med ritbord sammanförda i grupper av olika storlek eller i individuell formering. Antalet platser föreslås omfatta 3 årskurser2dvs. 225 st. Till detta bör läggas en yta för förvaring i ritskåp och dylikt på ca 100 m .

1000 Studierum För att möjliggöra ostört individuellt arbete för längre eller kortare tid bör som komplement till gruppateljéerna inrättas ett antal små studierum, förslagsvis 15 st. å 6 m2

90 Filmlaboratorium Dokumentation av pågående projekt, presentationsarbete etc. fordrar ett filmlaboratorium som möjliggör arbete med 8 mm och 16 mm ljudfilm. Avdelningen bör innehålla ett rum för undervisning och allmän aktivitet, ett ljudmixlaboratorium och ett klipprum med ca 5 st. klippbord.

100 Fotolaboratorium Behovet av fotolaboratorium för det löpande dokumentations- och presentationsarbetet förutsattes bli ganska omfattande. Sedvanlig utrustning i positiv-, negativoch efterbehandlingsrum torde vara tillfyllest.

150 Ljuslaboratorium Möjlighet till belysningsexperiment och ljusmätningar av olika slag erfordras för såväl produktdesign som närmiljödesign. Färglaboratorium För produktdesign och närmiljödesign bör finnas utrymme för färgexperiment avseende såväl färgsättning som färgmaterial. En allmän arbetssal, ett sprutrum och ett materialförråd bör finnas. Verksamheten har SOU 1970: 66

direkt anknytning till ljuslaboratoriet och färgverkstaden och bör ligga i anslutning till detta.

100 Grafisk avdelning Utrustning för mera avancerad grafisk teknik förutsattes ej förekomma. Samarbete bör här etableras med grafiska yrkesskolor eller liknande. Enklare utrustning för tryckning, sättning och bindning och utrymme för experimentverksamhet2 bör finnas. Tryckeriavdelning med boktryckpress, offset och reproteknik ca 100 m . Handsätteri och fotosätteri ca 80 m2. Bindningsavdelning2 med fals-, haft- och skärmaskiner samt limnings- och pressutrustning ca 100 m . 2 Materialrum ca 50 m .

330 Textil- och beklädnadsavdelning Samarbete förutsattes med textilinstitut då verksamheten kräver tillgång till mera avancerad teknisk utrustning. Arbete i vävstol är fortfarande betydelsefullt som experimentell metod. Avdelningen kan indelas i fyra underavdelningar: Vävning, klädformgivning, färgning och textiltryck, samt fria textila tekniker. Vävsal (ca 15 vävstolar, spännbord etc.) Spolning och varpor Handmaskinsal (stickningsmaskiner etc.) Tillskärningssal Symaskinssal (ca 15 maskiner) Pressningsrum Färglaboratorium Trycksal Projektionsrum Beredning Spolrum Färgeri Materialförråd Ateljéer för fria textila tekniker

120 m2 30 » 50 » 50 » 40 » 20 » 35 » 200 » 30 » 70 » 5 » 100 » 50 » 100 »

Material- och verktygscentral Det ganska omfattande verkstadsbehovet motiverar en fastare samordning rörande inköp av material och förvaring av handverktyg etc. För detta föreslås en materialoch verktygscentral innehållande råmaterialförråd för metall-, trä-, plast-, pappoch elverkstäderna, ett mindre förråd för handmaskiner och verktyg, ett mindre förråd för reservdelar och smärre råmaterialartiklar samt en kontorsavbalkning för materielförvaltaren.

200 Verkstäder, allmänt En koncentrerad uppställning av maskiner föreslås generellt för att ernå ett effektivt utnyttjande. Sammansättning av modeller och liknande avses ske i en särskild monteringshall, som bör stå i direkt kontakt med verkstäderna. Redovisade ytor inkluderar kontorsytor för tekniker. Metallverkstad För att möjliggöra modell- och prototyptillverkning med hög precision fordras en ganska avancerad maskinpark med olika slag av borr-, fräs-, svarv-, såg- och slipmaskiner för bearbetning av stänger och plåt. 180 m2 Smidesavdelning 20 » Svetsavdelning 10 » Ädelsmide 40 »

250 Elverkstad I samband med designuppgifter av belysningsarmatur och liknande fordras en elverkstad för experiment-, bygg- och mätingsverksamhet. I framtiden kan behov av lokal och utrustning för datorstudier uppkomma. Utrymmesbehov för detta kan emellertid inte nu bedömas.

348 SOU 1970:66

Program yta m2 Träverkstad Ungefär samma förutsättningar gäller som för metallverkstaden. Till utrymmet för maskinuppställningar, som bedöms till 200 m2, bör läggas plats för limbord och ett mindre antal hyvelbänkar.

250 Plastverkstad Verkstaden inrättas för bearbetning av termo- och hårdplaster samt för mera avancerad verksamhet med framställning av prototyper o. dyl.

100 Pappverkstad Utrymme för modelltillverkning, arbete med montrar och liknande samt förvaring.

100 Färgverkstad Utrymme för hand- och sprutmålning samt torkning.

70 Gipsverkstad Möjligheter skall finnas för gjutningar i stort format och handbearbetning. På grund av verksamhetens smutsande karaktär bör förråd för material och modeller förvaras i direkt anslutning till verkstaden.

100 Lerverkstad Modelleringsrum med plats för drejskiva och arbetsbord. Litet ugnsrum och förråd för material och bearbetning.

50 Monteringshall I direkt anslutning till verkstäderna förlägges en monteringshall utformad och fungerande som en industrihall med stor takhöjd, tung belastning samt utrustad med lyftverktyg.

500 Utställningshall Avdelningen för informationsdesign behöver i anslutning till verkstäderna en arbetshall med utformning och utrustning liknande monteringshallen. Utrymmet beräknas till ca 200 ma. För den utåtriktade verksamheten bör tilläggas ett utställningsutrymme om ca 100 m2.

300 Lärarrum Professorer och lektorer bör ha eget rum. I övrigt kan lärrarummet utformas fritt för att befordra ett okonventionellt förhållande mellan lärare och studerande. Ett antal smårum bör anordnas för enskilt samtal och arbete.8 Professorer 110 m Lektorer 130 » övriga lärare 110 »

350 Administration Rektor Studierektor Byrådirektör Sammanträdesrum Kansli (allmänt) Kurativ verksamhet Undervisningskansli (för normalstudievägarna) Elevexpedition Vaktmästeri Arkiv

33 m8 22 » 22 » 50 » 40 » 22 » 30 » 30 » 30 » 20 »

Lunchrum För anställda anordnas ett lunchrum beräknat för 1/3 av totala antalet samtidigt ätande.

50 Kafé Lunchrum anses tillhöra kårfunktionen varför yta för sådant inte upptages i detta sammahang. Kafé för studerande och lärare med köksutrymme uppskattas till 100 m2.

100 SOU 1970: 66

Programyta ma Toaletter, omklädnadsrum Studerande, lärare och övrig personal ca 350 personer. Omklädnadsrum 2med två rader skåp 0,7 m2/person 250 m2 Toaletter 0,22 m /person 80 » Städrum 0,5 m2/100 m2 rumsyta 30 » Vilrum 20 »

380 Sammanfattning Utrymme

Programyta m2

Film- och samlingssal Seminarie- och grupprum Bibliotek AV-central Kopieringscentral

150 200 200 30 50

Gruppateljéer Studierum

1000 90

Filmlaboratorium Fotolaboratorium Ljuslaboratorium Färglaboratorium Grafisk avdelning Textil- och beklädnadsavdelning

100 150 50 100 330 900

Material- och verktygscentral Metallverkstad Elverkstad Träverkstad Plastverkstad Pappverkstad Färgverkstad Gipsverkstad Lerverkstad

200 250 50 250 100 100 70 100 50

Monteringshall Utställningshall

500 300

Lärare Administration Lunchrum Kafé Toaletter, omklädnadsrum

350 300 50 100 380

Summa 6 500 m2

350 V 1970

SOU 1970: 66

Nordisk udredningsserie (Nu) 1970

Kronologisk förteckning

1. Samordnad utbyggnadsplanering inom Nordel. 2. Uddannelses- og forskningssporgsmål. 3. Provelosladelse. 4. La cooperation internordique en matiéres économiques et culturelles. 5. Nordisk gränsregion miljövård och urbanisering. 6. Konsumentundervisning i skolen. 7. Merking av brann- og helsefarlige stoffer. 8. Nordisk trafiksäkerhetskonferens i Stockholm 2 0 - 2 1 april 1970. 9. Innstilling om harmonisering av skoleordningene i de nordiske land. 10. Vägtrafikregler.

Statens offentliga utredningar 1970

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Grundlagberedningen. 1. Riksdagsgrupperna • Regeringsbildningen. [16] 2. Ersättare för riksdagsledamöterna. [17] 3. Allmänna val på våren ? [27] Svensk FN-lag. [19] Militära straff och disciplinmedel. [31] Polisen i samhället. [32] Hemförsåljning. [35] Revision av vattenlagen. [40] Gruvrättslig speciallagstiftning. [45] Skydd mot avlyssning. [47] Svensk författningssamling. [48] Trafiknykterhetsbrott. [61]

Kompetensutredningen V. Behörighet • Meritvärdering • Studieprognos. Specialundersökningar av kompetensfrågor. [20] VI :1 Väger till högre utbildning. Behörighet och urval. [21] VI :2 Vägar till högre utbildning. Organisation och information. [55] Pedagogisk utbildning och forskning. [22] Sexualkunskapen på grundskolans låg- och mellanstadier. [39] Språkundersökning bland finländska barn och ungdomar i Sverige. [44]

Jordbruksdepartementet Statligt stöd till fiskehamnar. [5] Distriktsveterinärernas tjänstgöringsförhållanden, m.m. [53]

Försvarsdepartementet Värnpliktstjänstgöringens civila meritvärde. [12] Forskning för försvarssektorn. [54] Utbildnirg m.m. av värnpliktiga i specialtjänst. [65]

Handelsdepartementet Rationeli bensinhandel. [24] Om lotterier. [E2] Svensk krigsmeterielexport. [63]

Socialdepartementet Livsmedelsstadgekommittén. 1. Ny livsmedelsstadga m.m. Del I. Förslag och motiv. [6] 2. Ny livsmedelsstadga m.m. Del. II. Bilagor. [7] Folktandvårdens utbyggande och reglering. [11] Yrkesskadeförsäkringens finansiering. [49] Ersättning vid vissa sjukvårdande åtgärder och sjukresor. [56] Narkotikamissbruk hos inskrivningsskyldiga 1968/1969. [57] Bättre socialtjänst för handikappade. [64]

I n r i kesd e pa rte m e ntet Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU) 1. Balanserad regional utveckling. [3] 2. Urbaniseringen i Sverige. Bilagedel I till Balanserad regional utveckling. [14] 3. Regionalekcnomisk utveckling. Bilagedel II till Balanserad regional utveckling. [15] Medel för styrning av byggnadsverksamheten. [33] Svenska folkets inkomster. [34] Ungdom - Bostad. [43] Den äldre arbetskraften inom byggnadsindustrin. [46]

Kommunikationsdepartementet Snöskotern — fordonet och föraren. [9] Körkort cch körkortsregistrering. [26]

Finansdepartementet Upphandling av byggnader. Del 2. Administrationen. [18] Understödsföreningar. [23] Aspirationer, möjligheter och skattemoral. [25] Tjänstgöringsbetyg. [28] Decentralisering av statlig verksamhet. [29] Stordriftsfördelar inom industriproduktionen. [30] Kilometerbeskattning. [36] Översyn av vissa punktskatter. [37] Förtrolig företagsinformation och börshandel. [38] Utbetalning av kommunalskatt. [62]

Civildepartementet Barns utemiljö. [1]

Industridepartementet Sveriges energiförsörjning. Energipolitik och organisation. [13] Samarbetsutrecningen. 1. Företag och Samhälle. Del 1. Förslag med motiv samt bilagor. [413 2. Företag och Samhälle. Del 2. Hearings med företrädare för samhällsorgan, företag, löntagarorganisationer, politiska partier m. fl. [42] Mellansvensk gruvindustri. [51] TEKO-utredningen. 1 . TEKO-industrierna inför 70-talet. Del I. Analys, slutsatser, förslag. [59] 2. TEKO-industrierna inför 70-talet. Del II. Bilagor. [60]

Utbildningsdepartementet Om stat och kyrka. [2] Yrkesutbiidningsberédningen. 1. Reformerad lärarutbildning. [4] 2. Yrkesteknisk högskoleutbildning. [8] 3. Viss medicinsk; och farmaceutisk yrkesutbildning. [50]. 4. Yrkesutbildning och arbetsliv. [58] Fria läromedel. [10]

Anm. Siffrorna inom klämmer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

K L Beckmans Tryckerier AB 1970

ALLF 103 2 012