Ny kulturpolitik : [betänkande]

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Kulturrådet

Ny kulturpolitik Nuläge och förslag

IU1

0"N

Ci

t

n^iss

/Ä5\

Statens offentliga utredningar 1972:66 Utbildningsdepartementet

Kulturrådet

Ny kulturpolitik Del 1: Nuläge och förslag

Stockholm 1972

ISBN 91-38-00215-9

Omslagsbild: Lennart Rodhe Omslagstypografi: Gudmund Nyström Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.359 S

Till statsrådet Ingvar Carlsson

Medvetandet om bristerna i den fysiska miljön har på kort tid ökat och skyddet mot förstöring av jord, luft och vatten är i dag en av de stora samhällsfrågorna. Frågan om arbets- och boendemiljön har väckt intensiv debatt och nödvändiga förbättringar släpar på många håll efter. Fritiden ökar men kan inte av alla utnyttjas till rekreation och förnyelse. 1 den totala samhällsmiljön har kulturen hitintills tillmätts en marginell roll. Kulturinstitutionerna är inte sällan främmande för stora grupper. Inom flera kultursektorer är de koncentrerade till ett fåtal orter i landet. Kulturellt skapande anses ofta förbehållet de yrkesarbetande kulturarbetarna. Breda grupper får inte stimulans och möjligheter till egen aktivitet. Den kommersiellt drivna delen av kulturområdet styrs av lönsamhetsbetänkande. Kulturrådet har fått som sin huvuduppgift att behandla den långsiktiga inriktningen av de statliga åtgärderna på kulturområdet. Därvid har rådet haft att undersöka samspelet mellan statliga, kommunala och andra insatser och föreslå åtgärder som underlättar en samordning. Kulturrådet föreslår att det fastställs definierade mål för kulturpolitiken. Dessa bör avse hela samhällets insatser. Till det kulturpolitiska området bör föras inte endast de konstnärliga uttrycksformerna utan även andra medier för kommunikation såsom press, radio och television. Målen bör gälla insatserna på både kort och lång sikt. Ett övergripande mål för kulturpolitiken bör vara att den skall medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö. De konstnärliga uttrycksformerna kan tillsammans med massmedierna belysa samhällets sätt att fungera och därmed behovet av förändringar. Skapande verksamhet i enkla kollektiva former kan ge nya kontakt- och uttrycksmöjligheter i samspelet mellan människor. Kulturpolitiken bör bidra till att forma ett nytt och vidare välfärdsbegrepp. De kulturpolitiska åtgärderna måste inriktas och utformas med hänsyn till olika gruppers förutsättningar och behov. Barn, ungdomar, pensionärer, barnfamiljer och lågutbildade är alla grupper som kan ställa särskilda krav på uppläggningen av kulturverksamheten. Behovet av åtgärder för handikappade och andra grupper som av olika skäl riskerar att bli isolerade, t ex glesbygdsbefolkning, bör beaktas. Kulturpolitiken måste SOU 1972:66

på ett helt annat sätt än hittills samordnas med utbildningspolitik, arbetsmarknadspolitik, socialpolitik och invandrarpolitik. Den kulturpolitiska aspekten måste tas in i planeringen av den fysiska miljön. Först på det sättet kan kulturen ge vardagsmiljön ett rikare innehåll. Rätten att i massmedier och konstnärliga medier fritt få redovisa sin inställning är grundläggande för kulturpolitiken. Den får inte inskränkas därför att ett inlägg i skrift, bild eller på scen är kontroversiellt, samhällskritiskt eller kan förefalla någon motbjudande. En kulturpolitik utan yttrandefrihet är inte värd namnet. Kulturpolitiken skall möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse. Den skall också garantera att äldre tiders kultur inte förstörs utan bevaras och förblir levande. Kommersiell kulturproduktion och kulturverksamhet är ofta inte inriktad på att åstadkomma mångsidighet och jämn fördelning. Samhället har ett grundläggande ansvar för att främja mångsidighet och spridning när viktiga delar av kulturproduktionen ligger i enskilda händer. Samhället måste minska eller hindra den negativa inverkan marknadsekonomin kan medföra på dessa områden. De mål för samhällets kulturpolitik som rådet föreslår leder till genomgripande förslag i fråga om samhällets stöd till kulturaktiviteterna i vårt land. Samhällsinsatser på kulturområdet kommer att kräva ökade ekonomiska insatser. Kulturutgifterna utgör endast 0,9 % av statens driftutgifter. I förhållande till de resurser som satsas på andra områden är det inte stora belopp som krävs. De är dock oundgängliga om kulturen skall få möjligheter att bidra till att skapa den bättre samhällsmiljö som är syftet med den nya kulturpolitiken. Dessa tankegångar och de konsekvenser för statsmakternas och de kommunala organens del som de bör leda till utvecklas i Ny kulturpolitik, rådets huvudbetänkande om kulturpolitikens mål, organisation och finansiering, som härmed överlämnas. Kulturrådets ledamöter har i sina förslag och bedömningar kommit fram till enighet utom i några delfrågor där olika meningar förs fram. Stockholm den 16 oktober 1972 Paul Lindblom Bengt Andersson

Henry Björinder

Per Olov Enquist

Hans-Erland Heineman Elisabet Hermodsson

Bengt Häger

Bertil Jansson

GunillaPalmstierna-Weiss Rolf Rembe

Rune Blomkvist

Bo Lagercrantz Ragnar Thoursie

Bo Wallner

4 SOU 1972:66

Innehåll

Skrivelse till statsrådet Ingvar Carlsson

1 Kulturrådets uppgifter och arbete

1.1 Kulturrådets uppgifter

1.2 Behandlingen av mål-, organisations-och finansieringsfrågorna .

1.3 Utredningsarbetet

1.4 Handläggningen av betänkandet .

1.5 Kulturrådets fortsatta arbete . . .

25 Z Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering 2.1 Uppläggning av kapitlet 2.2 Den statliga kulturorganisationen 2.2.1 Riksdagens roll 2.2.2 Regeringens uppgifter inom kulturområdet . . 2.2.3 Kulturrådet och utredningar 2.2.4 Förvaltningsorgan och institutioner 2.2.4.1 Teater, dans och musik 2.2.4.2 Film SOU 1972:66

2.2.4.3 Konst, museer och utställningsverksamhet . . 2.2.4.4 Folkbibliotek och litteratur 2.2.4.5 Fördelning av kulturarbetare rsättningar och stipendier 2.2.4.6 Folkbildning och ungdomsverksamhet 2.2.4.7 Kulturminnesvård . . . . 2.2.4.8 Arkivväsendet 2.2.5 Utbildning inom kulturområdet 2.2.6 Myndigheter och utredningar utanför kulturområdet som behandlar kulturfrågor

2.3 Landstingen och den regionala kulturverksamheten 27 2.3.1 Län och landsting . . . . 2.3.2 Landstingens kultur27 organisation 2.3.3 Regionalt arbetande kul28 turinstitutioner 2.3.4 Landstingens stöd till 28 föreningslivet på kulturområdet och till kultur28 arbetarna 2.3.5 Landstingen och den lo31 kala kulturverksamheten 2.3.6 Kultur inom lands31 tingens egna institutio31 ner 33

33 34

35 35 36 36 36

40 40 40 41

41 42

42 5

2.3.7 Svenska landstingsförbundet och dess arbetsgrupp för kulturfrågor .

2.4 Kommunerna och den lokala kulturverksamheten 2.4.1 Kommunernas kulturorganisation 2.4.2 Lokala kulturinstitutioner 2.4.3 Kommunernas stöd till föreningslivet på kulturområdet samt till kulturarbetarna 2.4.4 Samordning av centralt, regionalt och lokalt utbud 2.4.5 Kulturell verksamhet inom skolan och andra kommunala institutioner 2.4.6 Svenska kommunförbundet och dess kulturdelegation

43 43 44

2.5 Frivilligt folkbildningsarbete . . . 2.5.1 Allmänt 2.5.2 Organisationsstruktur 2.5.2.1 Skolöverstyrelsen . . . . 2.5.2.2 Folkbildningsförbundet 2.5.2.3 Länsbildningsförbunden 2.5.2.4 Studieförbunden 2.5.3 Studiecirkelverksamheten 2.5.4 Föreläsningsverksamheten 2.5.5 Kursverksamhet 2.5.6 Experiment inom konstoch kulturområdet . . . 2.5.7 Folkhögskolan

47 47 47 47 48 48 49

2.6 Lokalhållande organisationer . . 2.6.1 Folketshusrörelsen . . . 2.6.2 Folkparksrörelsen . . . . 2.6.3 Våra Gårdar 2.6.4 Bygdegårdarnas riksförbund 2.6.5 Andra lokalhållande organisationer

53 53 54 54

51 51 52 52

55 55

2.7 Fackliga organisationer 2.7.1 De fackliga huvudorganisationerna och deras medlemsförbund . . . . 2.7.1.1 Landsorganisationen (LO) och dess medlemsförbund 2.7.1.2 Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och dess medlemsförbund 2.7.1.3 Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) och dess medlemsförbund 2.7.2 Fackliga organisationer utanför huvudorganisationerna 2.7.3 Klys 2.7.4 Arbetsgivareorganisationer inom kulturområdet 2.8 Producent- och förmedlingsorgan Organisationsförmedl ngar 2.8.1 Centrumbildningar 2.8.2 2.8.2.1 Författarcentrum . 2.8.2.2 Filmcentrum . . . . 2.8.2.3 Teatercentrum . . . 2.8.2.4 Konstnärscentrum 2.8.2.5 Musikcentrum 70 2.8.2.6 Danscentrum . . . . 2.9 Vissa organisationer av rikskaraktär 2.9.1 Teater-och dansområdet 2.9.1.1 Svenska riksteatern . . . 2.9.1.2 Andra organisationer på teater- och dansområdet 2.9.2 Musikområdet 2.9.3 Konst-, konsthantverksoch hemslöjdsområdena 2.9.4 Musei-, hembygds- och fornminnesområdet . . . 2.9.5 Litteraturområdet . . . . 2.9.6 Foto- och filmområdet . 2.9.7 Skådebanan 2.10 Sveriges Radio 2.10.1 Allmänna förutsättningar för Sveriges Radios

58 58 59 60 60 61 61 62 62 63 63 63

64 64 64

65 65 65 67 67 67 67 69

SOU 1972:66

verksamhet 2.10.1.1 Allmänna riktlinjer för rundradioverksamheten 2.10.1.2 Radiolagen 2.10.1.3 Radioansvarighetslagen . 2.10.1.4 Avtalet mellan staten och Sveriges Radio . . . 2.10.1.5 Radionämnden 2.10.2 Sveriges Radios organisation 2.10.3 Sveriges Radios verksamhet 2.10.4 Principerna för finansieringen av Sveriges Radiosverksamhet 2.10.5 Pågående statliga utredningar på radioområdet . 2.11 Privat driven kulturverksamhet

.

2.12 Utgifter för kulturändamål under 1960-talet 2.12.1 Avgränsningar och beräkningsmetodik 2.12.2 Offentliga kulturutgifter 2.12.2.1 Utgifternas fördelning på stat, landsting och kommuner 2.12.2.2 Statliga driftutgifter . . 2.12.2.3 Landstingens driftutgifter 2.12.2.4 Kommunernas driftutgifter 2.12.2.5 Driftutgifterna för kultur i olika län 2.12.2.6 Driftutgifternas fördelning på kultursektorer . 2.12.2.7 Investeringar 2.12.3 Privata kulturutgifter . . 2.12.3.1 Individernas kulturutgifter 2.12.3.2 Företagens kulturutgifter samt fonder 2.12.4 Jämförelser mellan de offentliga driftutgifterna för kultur och individernas kulturutgifter . . . . 2.12.5 Vissa jämförelser mellan kostnader, personal och SOU 1972:66

69 69 69 70 70 70 70

publik 2.12.5.1 Syftet med jämförelserna 2.12.5.2 Utgifter, personal och besök 2.12.5.3 Personalutvecklingen inom institutionerna . . 2.12.6 Finansiering av folkbildningsorganisationernas verksamhet

96 96 96 97

3 Kulturpolitik utomlands

3.1 Svensk kulturpolitik mot internationell bakgrund

3.2 Internationellt samarbete

73 kulturpolitiskt

76 76 76

76 77 79 81

3.3 Mål för samhällets kulturpolitik i andra länder 106 3.3.1 Venedigkonferensens resolutioner 106 3.3.2 Måldiskussionen i vissa stater 107 3.4 Vissa kulturinstitutioner 3.4.1 Teaterinstitutioner . . . 3.4.2 Musikinstitutioner . . . . 3.4.3 Folkbibliotek

109 109 Hl 111

81 3.5 Fri skapande verksamhet

85 91 92

114 114

3.6 Organisation 3.6.1 Departement 3.6.2 Centrala organ vid sidan om departementen . . . 3.6.3 Regional organisation . 3.6.4 Lokalorganisation . . .

115 116 117

4 Målen för samhällets kulturpolitik

4.1 Begreppet kulturpolitik

4.2 Tidiga kulturpolitiska initiativ .. 4.2.1 De första statliga åtgärderna 4.2.2 Perioden 1932-1957 . 4.3 1961 års kulturpolitiska handlingsprogram 4.3.1 Det enda statliga kulturprogrammet 4.3.2 Det ökade politiska intresset kring kulturfrågorna åren 1958-1960 . 4.3.3 Formerna för statens stöd 4.3.4 Programpunkterna . . . 4.3.5 Innebörden av propositionens principiella avsnitt

121 121 121

4.5.2 124 124

124 126 127

4.4 De statliga kulturpolitiska reformerna under 1960-talet 4.4.1 Olika aspekter på 1960talet 4.4.2 De kulturpolitiska besluten 4.4.3 Krav på utredning om kulturpolitikens långsiktiga inriktning 4.4.4 Resurserna för den statliga kulturpolitiken . . . 4.4.5 Sektorsavgränsade utredningar och försök . . . . 4.4.5.1 Utredningarnas allmänna inriktning 4.4.5.2 Konsertbyråutredningen 4.4.5.3 1965 års musei-och utställningssakkunniga . . 4.4.5.4 Litteraturutredningen . 4.4.5.5 Filmutredningen 4.4.5.6 Radio och TV 4.4.5.7 Stöd till producentkooperativa organ . . . . 4.4.5.8 Stöd till utvecklingsarbete inom folkrörelseorganisationer 4.4.6 Förändringar av kulturorganisationen

4.5 Krav i den kulturpolitiska debatten under 1960-talet

130 130 130

132 134 135 135 136 137 138 139 139 141

141 Debatten om metodoch organisationsfrågor under första hälften av 1960-talet 143 Principdebatten om kulturen under 1960-talets senare del 144

4.6 Kulturarbetarkrav i fråga om stipendier och ersättningar under 1960-talet 4.7 Aktuella kulturpolitiska program 4.7.1 De politiska partiernas aktuella kulturpolitiska program 4.7.1.1 Inledning 4.7.1.2 Vänsterpartiet kommunisterna 4.7.1.3 Socialdemokratiska partiet 4.7.1.4 Centerpartiet 4.7.1.5 Folkpartiet 4.7.1.6 Moderata samlingspartiet 4.7.1.7 Sammanfattning 4.7.2 Aktuella kulturpolitiska program utformade inom de fackliga huvudorganisationerna 4.7.2.1 Kulturaktivt samhälle . 4.7.2.2 Fackföreningsrörelsen och kulturen

148 150

150 150 150 151 152 152 153 153

154 154 155

4.8 Bakgrundsfakta för kulturpolitisk planering 4.8.1 Användningen av fritiden 4.8.2 Befolkningsstrukturen och vissa socio-ekonomiska förhållanden . . .

4.9 Behovet av en ny kulturpolitik

.

4.10 Allmänna krav på en ny målformulering 4.10.1 Statsmakterna bör fastställa allmänna mål för kulturpolitiken

157 157

153 SOU 1972:66

4.10.3 4.10.4

4.10.6 Målen bör avse hela samhällets kulturpolitiska insatser Målen bör omfatta kulturområdet i dess helhet Målen bör inrymma alla de viktigare motiven för samhällsinsatser Målen bör gälla både de kortsiktiga och långsiktiga insatserna Man bör kunna följa upp i vad mån målen förverkligas

4.11 Förslag till bestämning av det kulturpolitiska området 4.11.1 Kulturbegreppet 4.11.2 Avgränsningen av det kulturpolitiska området.

5.3 Fritt kollektivt skapande

5.4 Institutionernas verksamhet . . .

5.5 Radio och television

5.6 Privat driven kulturverksamhet .

5.7 Utbildningsväsendet och kulturen

168 168 169

4.12 Sammanfattning av kulturrådets förslag till mål för samhällets kulturpolitik 171 4.13 Det övergripande målet för samhällets kulturpolitik 172 AAA Decentralisering

5.8 Kulturområdets struktur i fram tiden 213

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer 6.1 Begreppet kulturinstitution . . . 6.1.1 Ledning 6.1.2 Samhällsfinansiering . . 6.1.3 Personal 6.1.4 Verksamhet 6.1.5 Lokaler 6.1.6 Förändringar inom institutionerna

215 215 215 216 216 216 216 216

6.2 Ansvaret för kulturinstitutionerna 218 A AS Samordning och differentiering . 176 6.2.1 Olika intressen bakom institutionerna 218 4.16 Gemenskap och aktivitet , 180 6.2.2 Institutionernas yttrandefrihet 219 4.17 Yttrandefrihet 182 6.2.2.1 Den allmänna diskussionen om institutionernas 4.18 Konstnärlig förnyelse 184 frihet 219 6.2.2.2 Riksdagsrevisorernas 4.19 Bevarandet av äldre kultur . . . . 186 skrivelse om den statliga utställningsverksamheten 220 4.20 Samhällets ansvar 187 6.2.2.3 Kulturrådets allmänna syn 223 6.2.2.4 Reglering av yttrandefriheten i grundlagsform . 224 5 Kulturområdets struktur 189 6.2.3 Företagsform 225 6.2.3.1 Statlig myndighet 5.1 Verksamhetsformerna 189 kommunal förvaltning . 226 6.2.3.2 Ekonomisk eller ideell 5.2 Enskilt skapande 193 förening 227 SOU 1972:66

.2.3.3 Aktiebolag 6.2.3.4 Stiftelse 6.2.4 Ansvarsfördelningen inom institutionen . . . 6.2.4.1 Styrelsens uppgift . . . . 6.2.4.2 Styrelsens sammansättning 6.2.4.3 Samrådsorgan inom institutionerna 6.2.4.4 Chefens ansvar 6.2.4.5 Personalens ansvar . . .

227 228 229 229 230 231 232 232

6.3.7.2 Turnéverksamhet . . . . 6.3.7.3 Distribution genom etermedier 6.3.7.4 De statliga teatrarnas organisation 6.3.8 Förslag rörande teatrarnas samarbete med Sveriges Radio 6.3.9 Förslag rörande ökad teaterverksamhet för vissa publikgrupper 6.3.9.1 Barn- och ungdomsteater 6.3.9.2 Uppsökande teater . . . 6.3.10 Förslag rörande ökade insatser för musikteater och danskonst 6.3.10.1 Särskilda åtgärder för danskonsten 6.3.10.2 Särskilda åtgärder inom musikteaterns område . 6.3.10.3 Teater- och musikrådets utredning av vissa frågor inom musikteater och danskonst 6.3.11 Förslag rörande teatrarnas samverkan med fria grupper

250 251 251

255 Teater- och dansinstitutioner . . 234 255 6.3.1 Allmänt 234 256 6.3.2 Teatrarnas nuvarande organisation och målsättning 234 257 6.3.3 Verksamhetens nuvarande omfattning och in257 riktning 235 6.3.3.1 Verksamhetens totala 258 omfattning 235 6.3.3.2 Inriktning mot speciella publikgrupper 237 6.3.3.3 Den geografiska sprid259 ningen 239 6.3.3.4 Inställning till regional verksamhet 244 259 6.3.3.5 Inställning till samarbete med Sveriges Radio . . . 245 6.4 Musikinstitutioner 260 6.3.3.6' De fasta teatrarnas nuva6.4.1 Allmänt 260 rande samarbete med 6.4.2 Omfattning och inriktfria teatergrupper . . . . 245 ning av symfoniorkest6.3.4 Grunddragen i kulturrårarnas nuvarande verkdets förslag rörande teasamhet 261 tersektorn 245 6.4.2.1 Organisation och mål6.3.5 Förslag om inrättande av sättning 261 länsteatrar 245 6.4.2.2 Verksamhetens omfatt6.3.5.1 Allmänt 245 ning 261 6.3.5.2 Länsteatrarnas ledning . 246 6.4.2.3 Inriktning mot speciella 6.3.5.3 Länsteatrarnas finansiepublikgrupper 262 ring 247 6.4.2.4 Den geografiska sprid6.3.5.4 Utvecklingstakten . . . . 247 ningen 262 6.3.6 Förslag rörande Rikstea6.4.2.5 Inställning till regional terns förändrade roll . . 248 verksamhet 263 6.3.7 Förslag rörande de statli6.4.2.6 Samarbete med radio ga teatrarna 249 och TV 263 6.3.7.1 De statliga teatrarnas 6.4.3 Rikskonserters nuvaranuppgifter 249 de verksamhet 265 SOU 1972:66

Musikinstitutionernas nuvarande samarbete med fria grupper 6.4.5 Regionmusikorganisationen 6.4.6 Teater- och orkesterrådets utredning om orkesterorganisationen . . 6.4.7 Grunddragen i kulturrådets förslag rörande musiksektorn 6.4.8 Förslag rörande uppgifter och organisation för den yrkesmässiga musikverksamheten 6.4.9 Synpunkter och förslag rörande regionmusikens framtida roll 6.4.10 Förslag rörande Rikskonserters förändrade roll 6.4.10.1 Rikskonserters huvuduppgifter 6.4.10.2 Skolkonserter 6.4.10.3 Musik för Ungdom . . . 6.4.10.4 Allmänna konserter . . . 6.4.10.5 Interna konserter . . . . 6.4.10.6 Stöd till lokala musikaktiviteter 6.4.10.7 Rikskonserters regionala organ 6.4.11 Förslag rörande orkestrarnas samarbete med Sveriges Radio 6.4.12 Förslag om ökad inriktning av orkestrarnas verksamhet för vissa publikgrupper 6.4.13 Behovet av åtgärder för elektronisk musik . . . . 6.4.14 Kyrkomusikerorganisationen 6.4.15 Förslag rörande samverkan mellan musikinstitutionerna och det fria musiklivet

6.5 Musei- och utställningsinstitutionerna SOU 1972:66

266 266

272 272 272 272 273 273

MUS 65:s utredningsarbete 6.5.2 Nuläge 6.5.3 Kulturrådets synpunkter på musei- och utställningssektorn 6.5.3.1 Målfrågor 6.5.3.2 Organisatoriska konsekvenser av målen . . . .

6.6 Folkbiblioteken 6.6.1 Litteraturutredningens arbete 6.6.2 Folkbibliotekens nuvarande organisation och målsättning 6.6.3 Folkbibliotekens nuvarande verksamhet . . . . 6.6.4 Länsbibliotekens nuvarande verksamhet . . . . 6.6.5 Kulturrådets synpunkter på folkbiblioteken . . . .

276 276

277 277 278 281 281

281 282 283 284

6.7 Folkets park och Folkets hus .. 6.7.1 Allmänt 6.7.2 Folkets park 6.7.2.1 Nuvarande verksamhet . 6.7.2.2 Synpunkter och förslag rörande Folkets park . . 6.7.3 Folkets hus 6.7.3.1 Nuvarande verksamhet . 6.7.3.2 Synpunkter och förslag rörande Folkets hus . .

288 288 288 288

6.8 Information och publikkontakt . 6.8.1 Bakgrund 6.8.1.1 Institutionernas information och publikrekry274 tering 6.8.1.2 Skådebanan 274 6.8.1.3 Riksteaterns publikarbete 275 6.8.1.4 Konstfrämjandets ombudsorganisation . . . . 6.8.1.5 Folkbildningsorganisationernas och det övriga 275 föreningslivets insatser . 6.8.1.6 Sammanfattning av det hittillsvarande publikar276

293 293

273 273

289 290 290 291

293 294 297 298

betet 6.8.2 Synpunkter och förslag . 6.8.2.1 Allmänt 6.8.2.2 Informationsvägar och arbetsmetoder 6.8.2.3 Behovet av en gemensam kontakt- och informationsfunktion 6.8.2.4 Det praktisk-ekonomiska arrangörskapet . . . . 6.8.2.5 Sammanfattning av kulturrådets förslag 6.8.2.6 Organisatoriska frågor . 6.9 Samarbete mellan institutioner inom olika sektorer av kulturområdet 6.9.1 Vägar att främja ett samarbete 6.9.2 Samarbetet mellan Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar . .

299 299 299 300

7.2.3 7.2.4 7.2.4.1 7.2.4.2 7.2.4.3 7.2.4.4

302 302 303

7.3 Dans 7.3.1 7.3.2 7.3.3

7.3.3.1 7.3.3.2

305 7.3.3.3 305

7.1 Avgränsning och materialinsamling 309 7.1.1 Definition 309 7.1.2 Material för beskrivningen av nuvarande förhållanden 310 7.2 Teater 312 7.2.1 Barn- och ungdomsteater 312 7.2.1.1 Allmänt 312 7.2.1.2 Den kommunala barnoch ungdomsteatern . . 312 7.2.2 Studieförbundens teaterverksamhet 313 7.2.2.1 Allmänt 313 7.2.2.2 Studiecirklar i teater . . 314 7.2.2.3 Teater i fritidsgrupp och andra arbetsformer . . . 314 7.2.2.4 Fasta teatergrupper . . . 314 7.2.2.5 Studieförbundens behov och önskemål 315 12

315 315 315 316 316 317

7.3.3.4 7.3.4

7 Fri kollektiv skapande verksamhet .

Folkhögskolor med teaterundervisning Fria teatergrupper . . . . Teaterforum Studentteatern Teatercentrum Bygde-och krönikespel

7.4 Musik 7.4.1 7.4.2 7.4.2.1 7.4.2.2 7.4.2.3 7.4.2.4 7.4.2.5 7.4.3 7.4.4 7.4.4.1 7.4.4.2

318 Allmänt 318 Den kommunala dansundervisningen 318 Studieförbundens verksamhet inom dansområdet 319 Studiecirklar i dans . . . 319 Dans i fritidsgrupp och andra arbetsformer . . . 319 Dansframträdanden för publik 320 Studieförbundens behov och önskemål 320 Folkdanslagen och Svenska ungdomsringen för bygdekultur 320 Den privata dansundervisningen 321 322 Den kommunala musikskolan 322 Studieförbundens musikverksamhet 323 Allmänt 323 Studiecirklar i musik . . 323 Musik i fritidsgrupp och andra arbetsformer . . . 325 Musikframträdanden för publik 325 Studieförbundens behov och önskemål 326 Folkhögskolor med musikundervisning 326 Körer, orkestrar och andra musikgrupper . . 326 Symfoniorkestrar . . . . 326 Övriga instrumentalensembler utom jazz- och popgrupper 328 SOU 1972:66

7.4.4.3 7.4.4.4 7.4.4.5 7.4.4.6 7.4.5

Jazzgrupper Popgrupper Spelmansgrupper Körer Övrig verksamhet

.... ....

329 330 331 331 333

7.8.2.2 Studieförbundens verksamhet 7.8.2.3 Folkhögskolan 7.8.2.4 Övrig verksamhet . . . . 7.8.2.5 Total omfattning . . . . 7.8.3 Samhällets ekonomiska insatser

7.5 Konst och konsthantverk 7.5.1 Studieförbundens verksamhet inom området konst 7.5.2 Studieförbundens verksamhet inom området konsthantverk 7.5.2.1 Allmänt 7.5.2.2 Studiecirklar i konsthantverk 7.5.2.3 Konsthantverk i fritidsgrupp och andra arbetsformer 7.5.2.4 Utställningar av konsthantverk 7.5.2.5 Studieförbundens behov och önskemål 7.5.3 Folkhögskolor med undervisning i konst och konsthantverk 7.5.4 Hemslöjd 7.5.5 Övrig verksamhet . . . .

7.6 Foto och film 7.6.1 Studieförbundens verksamhet inom foto- och filmområdet 7.6.2 Andra organisationer på foto- och filmområdet . 7.6.3 Övrig verksamhet . . . .

7.7 Särskilda verksamhetsformer . . . 7.7.1 Integrerade arbetsformer 7.7.2 Gemenskapsgrupper och aktionsgrupper

341 341 8.1 Utgångspunkter 8.1.1 Allmänt 8.1.2 Konsertbyråutredningens 341 synpunkter 8.1.3 TCO-utredningens förslag 343 8.1.4 Synpunkter från LO:s 343 arbetsgrupp för kulturfrågor 343 8.1.5 Svenska kommunförbundets rekommenda343

7.8 Sammanfattning av nuvarande förhållanden 7.8.1 Allmänt 7.8.2 Verksamhetens omfattning 7.8.2.1 Kommunernas verksamhet SOU 1972:66

7.9 Utgångspunkter för förslagen . .

344 345 345 346 347 348

335 335 336

336 336 336

336 337 337

7.10 Förslag beträffande icke yrkesmässig verksamhet 7.10.1 Grunddragen i förslagen. 7.10.2 Kommunal verksamhet . 7.10.3 Föreningsverksamhet och fristående grupper . 7.10.3.1 Studiecirkelstödet . . . . 7.10.3.2 Andra former av verksamhetsbidrag 7.10.3.3 Lokaler och utrustning 7.10.3.4 Ledartillgång och ledarutbildning 7.10.3.5 Metodutveckling 7.10.3.6 Stöd till handikappades kulturella verksamhet . 7.10.3.7 Centrala organisationer . 7.11 Förslag beträffande yrkesmässigt arbetande fria grupper

350 350 351 354 354 357 359 360 361 361 362

1A2 Förslag beträffande kulturarrangemang utanför institutionerna . . 369 338 339 339

o Kulturverksamhetens framtida organisation

371 371 371 372 373

tioner beträffande den lokala kulturorganisationen 375

kulturverksamheten . . De regionala samhällsorganens arbetsuppgifter och organisation på kulturområdet 8.5.4 Länsinstitutionerna . . . 8.5.5 Samverkan på länsplanet 8.5.5.1 Uppgifterna 8.5.5.2 Samarbetsformerna . . .

8.2 Motiv för organisatoriska föränd394 ringar 377 395 8.2.1 En mer målinriktad 396 verksamhet 377 396 8.2.2 Bättre långtidsplanering . 377 397 8.2.3 Bättre samordning av samhällsorganens insat8.6 Den centrala kulturorganisatioser inom kulturområdet. 378 nen 399 8.2.4 Ökad samverkan mellan 8.6.1 Motiv för förändringar . 399 samhällsorganen på kul8.6.2 Pågående utredningsarturområdet och förbete 400 enings- och organisa8.6.3 En ny organisationstionslivet 378 struktur 400 8.2.5 Ökad samverkan mellan 8.6.3.1 Departementsorganisakulturområdet och andtionen 400 ra samhällsområden . . . 379 8.6.3.2 Ett centralt organ för råd8.2.6 Decentralisering och vidgivning, utredning och gat medinflytande . . . . 379 statsbidragsprövning . . 402 8.2.7 Ökad utvecklingsverk8.6.3.3 Sektorer utanför det nya samhet 380 kulturrådets direkta ansvarsområde 403 8.3 Grunddragen i den framtida kul8.6.4 Akademiernas roll . . . . 407 turorganisationen 381 8.6.5 Det nya kulturrådets ansvarsområde 408 8.4 Den lokala kulturorganisationen 384 8.6.5.1 Teater, dans, musik och 8.4.1 Allmänt 384 film 408 8.4.2 De lokala kulturuppgif8.6.5.2 Litteratur och bibliotek . 409 terna 384 8.6.5.3 Konst, museer och ut8.4.3 Kommunernas arbetsställningsverksamhet . . 412 uppgifter och organisa8.6.6 Det nya kulturrådets tion på kulturområdet . 385 uppgifter 413 8.4.4 Föreningslivets uppgifter 8.6.6.1 Mälfrågor 413 och organisation på kul8.6.6.2 Planering 414 turområdet 387 8.6.6.3 Rådgivnings- och utred8.4.5 Samverkan lokalt . . . . 387 ningsverksamhet samt 8.4.5.1 Uppgifterna 387 statsbidragsprövning . . 414 8.4.5.2 Samarbetsformerna . . . 390 8.6.6.4 Samarbetet med centrala 8.4.5.3 Samarbetet i stora komkulturinstitutioner . . . 416 muner 391 8.6.6.5 Samverkan med statliga organ inom övriga sekto8.5 Den regionala kulturorganisatiorer av kulturområdet nen 393 samt inom ungdoms- och 8.5.1 Allmänt 393 idrottsområdena 417 8.5.2 Länen som geografisk 8.6.6.6 Samverkan med arbetsenhet för den regionala förmedlingen inom kul14

SOU 1972:66

418 9.1.6 Vissa utredningar angåturområdet ende lokalfrågorna . . . 430 8.6.6.7 Samverkan med statliga organ utanför kulturom9.1.7 Samlingslokalutredningen 431 rådet 419 9.2 Synpunkter och förslag i lokal8.6.6.8 Samverkan med Svenska landstingsförbundet och frågorna 433 Svenska kommunför9.2.1 Lokaler för olika typer bundet av verksamhet 433 419 9.2.2 Lokaler i olika miljöer . 434 8.6.6.9 Samverkan med organi9.2.2.1 Närlokaler 434 sationslivet 419 9.2.2.2 Centrumlokaler 434 8.6.6.10 Samarbete med regionala och kommunala kul9.2.3 Samlokalisering och turorgan dubbelutnyttjande av lo420 kaler 435 8.6.6.11 Kontakt med forsknings421 organ 9.2.4 Planering, förvaltning 8.6.6.12 Kontakt med den privaoch finansiering av lokata delen av kulturområler 436 421 det 9.2.4.1 Allmänt 436 9.2.4.2 Statliga insatser 437 8.6.6.13 Informationsverksamhet 422 8.6.6.14 Handläggning av bygg422 nadsärenden 8.6.7 Det nya kulturrådets sammansättning och or423 1 0 Samhällets ekonomiska insatser 441 ganisation 423 8.6.7.1 Kulturrådet 423 10.1 De ekonomiska insatserna i dag. 441 8.6.7.2 Nämnder 425 8.6.7.3 Kansli 8.6.7.4 Inrättandet av rådet . . 425 10.2 Det samhällsekonomiska utrymmet för kulturinsatser 443

9 Lokaler för kultur- och föreningsverksamhet 9.1 Nuvarande förhållanden och pågående reformarbete 9.1.1 Samhällsägda lokaler . . 9.1.1.1 Kommunerna 9.1.1.2 Landstingen 9.1.1.3 Staten 9.1.2 Föreningsägda lokaler . 9.1.3 Kyrkor och samfundslokaler 9.1.4 Andra lokaler lämpade för kulturverksamhet . . 9.1.5 Statligt stöd till lokaler lämpade för kulturverksamhet SOU 1972:66

427 427 427 428 428 429

10.3 Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun 10.3.1 Ansvarsfördelningen . 10.3.2 Kostnadsfördelningen

447 447 448

10.4 Fasta bidrag och medel för tillfälligainsatser 452 10.4.1 Allmänna krav på statsbidragssystemen 452 10.4.2 . Medel för tillfälliga insatser 453 10.4.3 Förslaget om en statlig kulturfond 454

429 429

10.5 Statliga organ och institutioner 10.5.1 Det nya kulturrådet . 10.5.2 Anslagen till de statliga kulturinstitutionerna

456 456

457 15

10.5.3 10.5.4 10.5.5 10.5.6 10.5.7

Stöd som fördelas av centrala organ Svenska riksteatern . Operan och Dramatiskateatern Rikskonserter Regionmusiken . . . .

10.7.5 459 462 462 264 264

10.7.6 10.7.7 10.7.8 10.7.9

Ledarutbildning och metodutveckling . . . Handikappstöd . . . . Stöd till centrala organisationer Arrangemangsbidrag De yrkesmässigt arbetande fria grupperna Behovet av samhällsstöd till fri kollektiv skapande verksamhet

10.6 Bidrag till regional och lokal 10.7.10 institutionsverksamhet 466 10.6.1 Nuvarande statsbidrag 466 10.6.1.1 Teatern 466 10.6.1.2 Orkesterverksamhet . 468 Informat ion och publikkontakt 10.6.1.3 Lansbiblioteken . . . 468 10.6.1.4 Länsmuseerna 469 10.9 Insatser inom privat drivna kul10.6.2 Behovet av en ny bitursektorer dragsstruktur 470 10.6.2.1 Bidragsstrukturen på 10.10 Kostnadsnivån för kulturell längre sikt 470 verksamhet 10.6.2.2 En förändrad bidragsstruktur för 1970-talet 470 10.11 Avgifter inom kulturområdet . 10.6.3 Regionalt samordnings10.11.1 Nuvarande förhållanbidrag 470 den 10.6.4 Statsbidrag till regio10.11.1.1 Avgifternas storlek . nala och lokala teater-, 10.11.1.2 Prisdifferentiering . . dans- och musikinsti10.11.1.3 Avgifternas andel av tutioner 471 totalintäkterna . . . . 10.6.4.1 Bidragsformernas till10.11.1.4 Avgifternas betydelse lämpningsområde . . . 471 för konsumenterna . 10.6.4.2 Syftet med statsbidra10.11.2 Kulturrådets synget 472 punkter på avgiftsfrå10.6.4.3 Bidragets konstrukgorna tion 474 10.12 Samhällets kultum t gift er fram 10.6.4.4 Kostnaderna för det nya bidragssystemet . 484 till början av 1980-talet, ett förslag till 10.6.5 Bidrag till länsbiblioprioritering tek, lånecentraler och folkbibliotek 486 10.6.6 Bidrag till folkparksverksamhet m m . . . . 486 Reservationer 10.7 Bidrag till fri kollektiv skapande verksamhet 10.71 Kommunala verksamhet 10.7.2 Studiecirkelbidraget . 10.7.3 Lokalt aktivitetsstöd 10.7.4 Lokaler och utrustning 16

489 490 490 490 491

492 495

499 502 502 503 504 505 508

4gg 488 488 489 489

Bilaga A Kulturrådets ledamöter, sekretariat och experter 526 Bilaga B Enkäter och undersökningar utförda av kulturrådet eller med dess medverkan 527 SOU 1972:66

Bilaga C Till kulturrådet överlämnade handlingar, remisser m m 538 Bilaga D Förteckning över studieförbundens medlemsorganisationer 1.1. 1972 540 Bilaga E Avgränsningar och metoder vid beräkningen av kulturutgifterna . . 543 Bilaga F Kungl. Maj:ts kungörelse om statsbidrag till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet (1963:463) . . . . 552 Bilaga G Utkast till kungörelse om statsbidrag till studiecirkelverksamhet inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet 557 Bilaga H Utkast till kungörelse om statsbidrag till kulturarrangemang inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet 561 Bilaga I PM 11.6.1971 utarbetad av Svenska kommunförbundet med "Förslag till principer för kulturförvaltningarnas organisation" 563 Bilaga J Utkast till kungörelse om statsbidrag till verksamhet inom teater-, dans- och musikområdena 573 Förkortningar och symboler

SOU 1972:66 2

1 Kulturrådets uppgifter och arbete

1.1 Kulturrådets uppgifter

Kulturrådet inrättades fr o m den 1 januari 1969 genom beslut av Kungl Maj:t den 29 november 1968. Enligt de bestämmelser som samtidigt utfärdades har rådet följande uppgifter. "Kulturrådet har till uppgift att göra utredningar och lägga fram förslag rörande den statliga kulturpolitiken. Rådet skall främst behandla frågor som sammanhänger med den långsiktiga inriktningen av de statliga årgärderna på kulturområdet. I centrum står därvid kulturpolitikens roll att främja ökad jämlikhet i samhället. I detta syfte bör eftersträvas en fortsatt differentiering av samhällets insatser på kulturområdet och en ökad integrering av kulturaktiviteterna med samhällets åtgärder på andra områden. Rådet skall till utbildningsdepartementet ge in förslag till åtgärder som i dessa avseenden bör vidtas på kulturområdet. Rådet skall överväga hur forskningsresultat skall kunna utnyttjas för att främja utvecklingen på detta område samt hur forskning på området skall kunna stimuleras. Rådet skall undersöka samspelet mellan statliga, kommunala och andra insatser på kulturområdet samt behovet av samordning mellan dessa insatser och föreslå åtgärder som underlättar en sådan samordning. Rådet skall utreda hur de nuvarande statliga stödformerna för olika grupper av kulturarbetare, såsom stipendier, konstnärsbelöningar m m fungerar och lägga fram de förslag som denna utredning kan leda till. Rådet skall göra sina bedömningar mot bakgrund av utvecklingen i andra länder."

SOU 1972:66

Kulturrådet tolkar bestämmelserna så att rådet har att utreda i första hand tre centrala frågekomplex, nämligen 1. den långsiktiga inriktningen av de statliga åtgärderna på kulturområdet, 2. samspelet mellan statliga, kommunala och andra insatser på kulturområdet och behovet av samordning mellan dessa samt 3. statliga insatser för olika grupper av kulturarbetare. I detta betänkande kommer de två första frågekomplexen att behandlas tillsammans. De tas här upp ur tre olika aspekter. I första hand behandlas målen för samhällets kulturpolitik. Vidare diskuteras kulturpolitikens organisatoriska och ekonomiska aspekter. För uppläggningen av betänkandet i stort redogörs i 1.2. Det tredje frågekomplexet, de statliga insatserna för olika grupper av kulturarbetare, kommer att tas upp i ett senare betänkande (1.5). Vid sidan om de tre centrala frågekomplexen skall rådet enligt bestämmelserna överväga hur forskningsresultat kan användas för att främja utvecklingen inom kulturområdet. Frågan berörs i detta betänkande men rådet återkommer till vissa aspekter på den senare i detta kapitel (1.5). Bestämmelserna innebär att kulturrådet har fått utredande uppgifter av samma slag som statliga utredningar. Rådet har härigenom fått andra uppgifter än den rådgivar19

1 Kulturrådets uppgifter och arbete grupp som under perioden 1963-1968 var förslag och rekommendationer på det organiknuten till ecklesiastik-(utbildnings-)-depar- satoriska området är också av mer övertementet för samråd om kulturpolitikens gripande natur. I fråga om vissa kulturutformning. Till skillnad från denna grupp sektorer såsom teater och musik lägger rådet har rådet inte haft någon funktion som fram närmare utformade förslag medan inom samrådsorgan för ministern. I stort har ar- andra sektorer förslag väntas från andra betet bedrivits efter likartade linjer som utredningar. numera tillämpas av statliga utredningar. Kulturrådet behandlar sålunda endast allRådet har haft att självständigt avgöra mänt musei- och utställningssektorerna. utredningsarbetets uppläggning och bedri- Dessa utreds av 1965 år musei- och utställvande. ningssakkunniga (MUS 65), som också haft Olika former av samråd med andra att utreda kulturminnesvården. Inte heller utredningar och hearings med företrädare för går rådet närmare in på folkbiblioteken organisationer av olika slag har spelat en stor utom vad beträffar deras allmänkulturella roll i rådets arbete. Liksom andra utred- uppgifter. Hela litteraturområdet utreds f n ningar har rådet ett sekretariat och har fått av 1968 års litteraturutredning. I dess utredningsuppdrag ingår bl a att granska folkanlita experter inom olika sakområden. bibliotekens uppgifter. Även filmen beÄven om kulturrådets uppdrag och handlas helt översiktligt av rådet, då hela arbetsformer motsvarar statliga utredningars, denna sektor utreds av filmutredningen finns det dock några skillnader i formellt 1968. Då rådet behandlar den centrala orgaavseende. Direktiv till statliga utredningar nisationen inom kulturområdet läggs dock ges vanligen i form av anföranden till fram förslag till förändringar som berör alla statsrådsprotokollet av vederbörande statshär nämnda sektorer. Rådet lämnar därvid råd. För kulturrådet utfärdade Kungl Maj:t i också vissa synpunkter på den centrala orgastället särskilda bestämmelser. Rådet har nisationen för arkivväsendet som rådet i fjorton ledamöter, vilket är flera än som är övrigt ansett sig kunna gå in på. vanligt i statliga utredningar. Rådets mandatRådet går i princip inte närmare in på tid är tidsbegränsad. Från början var den tre år. Den har sedan förlängts med ytterligare utbildningsfrågorna inom kulturområdet. utbildningsett år till och med utgången av år 1972. Hela det eftergymnasiala systemet utreds f n av 1968 års utbildningsLedamöterna har inte förordnats för hela utredningsperioden utan för ett år i sänder. utredning. Vissa frågor som kulturrådet tar upp Samtliga ledamöter har dock kvarstått under sammanhänger med aspekter av hela samrådets hittillsvarande arbetstid. hällsplaneringen som behandlas inom särAtt kulturrådet i några avseenden fått en skilda utredningar. Det gäller t ex länsberedformellt annan ställning än statliga utredningar i övrigt, kan hänga samman med ut- ningen, utredningen om den kommunala redningsuppdragets övergripande karaktär. demokratin och utredningen om komFlera utredningar arbetar inom kulturom- munernas ekonomi. rådet parallellt med kulturrådet. I vissa fall har det varit nödvändigt för kulturrådet att orientera sig om deras utredningsområden för att kunna lägga fram förslaget om den långsiktiga inriktningen av de statliga åtgärderna på kulturområdet. I sådana fall har kulturrådet haft kontakter med vederbörande utredning. Rådets förslag i målfrågor är avsedda att gälla kulturområdet i dess helhet. Vissa 20

SOU 1972:66

1.2 Behandlingen av mål-, organisationsoch finansieringsfrågorna

Rådets behandling av mål-, organisations- politiken, de politiska partiernas inställning i och finansieringsfrågorna inleds med en målfrågorna och den kulturpolitiska debatöversikt över kulturverksamhetens nuvaran- ten under 1960-talet. Denna genomgång sker de organisation och finansiering. I kapitel 2 i kapitel 4. Rådet föreslår en avgränsning av redogörs bl a för de statliga kulturorganen, det kulturpolitiska området till att förutom för den regionala och lokala kulturverksam- de konstnärliga uttrycksformerna bl a ommedier för kommunikation såsom hetens organisatoriska struktur samt för fatta radio, TV och press. Före förslagen till mål olika riksomfattande organisationer inom för samhällets kulturpolitik redovisas krav kulturområdet. Kapitlet avslutas med en som bör ställas på en kulturpolitisk målöversikt över offentliga och privata utgifter formulering. för kulturändamål. Målfrågorna behandlas relativt uttömmanDen svenska kulturpolitiken kan inte utformas isolerat. Enligt bestämmelserna de. Därvid har rådet sökt formulera målen så skall kulturrådet göra sina bedömningar mot att de kan överföras till konkreta åtgärder. bakgrund av den kulturpolitiska utveckling- Kulturrådet vill med resonemangen kring en i andra länder. Rådet har i sitt arbete haft målen och de förslag till mål för samhällets kontakt med kulturorgan i andra länder och kulturpolitik som läggs fram stimulera till en med vissa internationella organisationer. I fortsatt analys av statens och de enskilda kapitel 3 summeras aktuella förhållanden kommunernas åtgärder. Avsikten är nämlioch tendenser i fråga om bl a kulturpoli- gen att statsmakterna skall fastställa mål för tiska mål, viss institutionsverksamhet och den statliga kulturpolitik som samtidigt kan strukturen för samhällets kulturpolitiska vara vägledande för kommuner och landsting. organ. Utöver formulerade mål för kulturpolitiMed kulturpolitik avser kulturrådet en samlad struktur för samhällsåtgärder på ken som helhet är det för avvägningar mellan kulturområdet. Målen för kulturpolitiken olika åtgärder nödvändigt att ha en bild av har tidigare inte tagits upp till närmare de olika verksamhetsformernas roll i kulturlibehandling av någon utredning i vårt land. vet. Kulturrådet diskuterar detta i kapitel 5 För att över huvud taget kunna göra bedöm- kulturområdets struktur och skiljer därvid ningar av den långsiktiga inriktningen av mellan följande verksamhetsformer: enskilt samhällets åtgärder på kulturområdet, har skapande, fritt kollektivt skapande, institudet varit nödvändigt att först analysera tionernas verksamhet, radio och television målen för den hittillsvarande kultur- och privat driven verksamhet. För var och en SOU 1972:66

1 Kulturrådets uppgifter och arbete av dessa verksamhetsformer kommer de kommendationer vad gäller åtgärder från kulturpolitiska målen på olika sätt in i bilden kommuners och landstings sida. Även beroende främst på organisatoriskt ansvar samspelet mellan samhällsorganen och orgaoch finansiering. Aktuella tendenser för de nisationslivet behandlas. Varje kommun och olika verksamhetsformerna redovisas. Vidare landsting måste utforma egna mål och diskuteras deras roll i kulturverksamheten handlingsprogram. Det är emellertid först och behovet av samhällsinsatser. genom en klar ansvarsfördelning på det Statens kulturpolitiska insatser har tradi- organisatoriska planet mellan stat, landsting tionellt inriktats på institutionerna. Kultur- och kommuner som möjligheter skapas för rådet lägger i kapitel 6 fram förslag och en långsiktig utveckling av kulturverksamherekommendationer rörande de samhällsstöd- ten. Dessa frågor behandlas i kapitel 8. da kulturinstitutionerna. Där behandlas bl a Utöver samspelet mellan samhällsorganen på institutionernas organisationsform, ansvars- olika nivåer är det också nödvändigt att fördelningen mellan styrelse, chef och främja kontakterna mellan olika intressenter personal och institutionernas yttrandefrihet. inom kulturområdet och mellan dessa och Kulturrådet förordar att det inom teater- samhällsorganen. Samarbetsorgan bör bildas och musikområdena inrättas institutioner i kommuner och län med representanter för med ett regionalt ansvar bl a genom olika intressen inom och utanför kulturomomvandling av nuvarande lokalt anknutna rådet. I kapitlet läggs också fram förslag till institutioner. Rådet räknar därvid med att förändringar av den statliga kulturadmilandstingen tillsammans med staten lämnar nistrationen. ekonomiska bidrag till dessa institutioner. I Den kulturella verksamheten förutsätter i kapitlet behandlas vidare behovet och de flesta fall tillgång till ändamålsenliga utformningen av ett utökat publik- och lokaler. I kapitel 9 diskuteras behovet av informationsarbete inom kulturområdet samhällets insatser för att lösa lokalproblesamt den roll Folkets hus och Folkets park men. Vissa förslag till statliga insatser läggs kan få i den framtida kulturverksamheten. fram. En väsentlig del av kulturverksamheten i Samhällets ekonomiska insatser på kulturvårt land bedrivs utanför institutionerna i området är f n förhållandevis små. En förutkollektiva former. Kulturrådet sammanfattar sättning för att de förslag som läggs fram i denna verksamhet i begreppet fri kollektiv fråga om bl a regionala kulturinstitutioner, skapande verksamhet. I kapitel 7 läggs ökade resurser för den icke yrkesmässiga förslag fram till förbättringar av samhällets kollektiva skapande verksamheten och för de insatser för både den icke yrkesmässiga och fria grupperna skall kunna realiseras är att den yrkesmässiga kollektiva skapande verk- samhällets ekonomiska insatser väsentligt samheten. Kulturrådet föreslår bl a att ett ökas. Kulturrådet behandlar i kapitel 10 nytt bidrag inrättas för kulturell verksamhet samhällets ekonomiska insatser. Prioriteringi friare och mer obundna former utanför en mellan olika utgifter inom det statliga studiecirkelns ram. Beträffande den yrkes- området diskuteras ingående. mässiga gruppverksamheten föreslås olika Fyra reservationer har avgetts i olika stödformer för att garantera gruppernas delfrågor (se s 520). medlemmar en rimlig försörjningsnivå. Kulturrådet lägger i första hand fram förslag till direkta åtgärder från statens sida. Eftersom utredningsuppdraget även avser samspelet mellan statliga, kommunala och andra insatser diskuterar rådet även ingående kulturfrågornas behandling i kommuner och landsting. Rådet kan endast göra vissa re22

SOU 1972:66

1.3 Utredningsarbetet

De av utbildningsministern utsedda ledamö- turutredning, samlingslokalutredningen och terna av kulturrådet anges i bilaga A. Där glesbygdsutredningen. Förutom med vissa av de ovan nämnda redovisas också de experter som utsetts för arbetet med detta betänkande liksom rådets organen har rådet ordnat överläggningar med deltagande av företrädare för vissa kommusekretariat och kansli. Som ett led i utredningsarbetet har ner och landsting, däribland företrädare för kulturrådet gjort en rad enkäter och stadsteatrarna och yrkesorkestrarna, samt undersökningar. En förteckning över dessa organisationer på teater- och musikområåterfinns i bilaga B. För att få underlag till dena. Vid dessa tillfällen har rådet som behandlingen av målfrågorna har rådet låtit underlag för överläggningarna presenterat en göra några studier, som publicerats i skriften del av sina förslag. I vissa frågor har Idéer i kulturpolitiken (Studier utgivna av kulturrådet haft kontakt med skolöverstyrelsen och statskontoret. Representanter för kulturrådet, Publica 1970). I utredningsarbetet har kulturrådet vid kulturrådet har deltagit i en rad konferenser flera tillfällen överlagt med företrädare för och möten där rådets förslag presenterats. Det internationella bakgrundsmaterialet är myndigheter, institutioner och organisationer. Fortlöpande kontakt har hållits med i huvudsak hämtat ur tryckt dokumentation, teater- och musikrådet. Rådet har överlagt bl a material utgivet av Unesco. Avsnitten med representanter för Svenska kommunför- om förhållandena i de nordiska länderna har bundet och Svenska landstingsförbundet. utarbetats i viss samverkan med vederKontakter har också ägt rum med företräda- börande ministerium i Danmark, Finland re för Operan, Dramatiska teatern, Sveriges och Norge. Rådet har haft kontakt med Radio, Svenska riksteatern och Institutet för företrädare för det franska kulturministeriet, rikskonserter. Vidare har rådet haft överlägg- det norska Kirke- og undervisningsningar och kontakter med Folkbildningsför- departementet, det finska undervisningsbundet och studieförbunden, Sveriges all- ministeriet och det norska kulturrådet. männa biblioteksförening, Konstnärliga och Till kulturrådet har överlämnats vissa litterära yrkesutövares samarbetsnämnd ärenden att beaktas vid rådets utredningsar(Klys) och vissa av dess medlemsorganisa- bete enligt vad som framgår av bilaga C. I tioner samt centrumbildningarna. Vidare har samma bilaga är förtecknade remissyttranöverläggningar hållits med olika statliga ut- den m m som rådet avgivit. redningar, bl a 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65), 1968 års litteraSOU 1972:66

1.4 Handläggningen av betänkandet

Kulturrådet förutsätter att betänkandet statsbidragsfrågor bör vid överläggningarna kommer att sändas ut på remiss till ett kunna tas upp alla frågor av betydelse för relativt stort antal myndigheter, kommunala samspelet mellan statliga och kommunala organ, institutioner och organisationer. Ef- insatser. tersom en betydande del av de behandlade Numera förekommer regelbundna förfrågorna berör samverkan mellan stat, handlingsliknande överläggningar mellan stalandsting, kommun och organisationer bör ten och kulturarbetarnas organisationer. Det en sådan omfattande remissbehandling kun- kan ifrågasättas om inte regelbundna överna tillföra väsentliga synpunkter. läggningar mellan staten och representanter Kulturrådet lägger som tidigare nämnts i för kommunsidan är lika motiverade. Visserbetänkandet fram förslag om en ansvarsför- ligen kommer att föreslås, att kommunorgadelning mellan stat, landsting och kommu- nisationerna får platser i de statliga adminer. Det är en fördelning som har både nistrativa organen på kulturområdet. Sannoorganisatoriska och ekonomiska aspekter. På likt finns det dessutom behov av direkta vissa punkter, bl a i fråga om vissa kontakter med företrädare för regeringen. I föreslagna nya statsbidrag, har kulturrådet varje fall bör sådana förekomma så snart inte ansett sig kunna lägga fram fullständiga ansvarsfördelningen stat-kommun på något förslag. Sådana måste bygga på en bestämd sätt påverkas. fördelning av kostnadsansvaret. En sådan fördelning kan inte lämpligen föreslås av en utredning, som inte har insyn i den ekonomiska situationen på de statliga och kommunala områdena. Den lämpligaste arbetsmetoden är enligt rådets mening att staten, Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet, innan en proposition med utgångspunkt i kulturrådets förslag läggs fram för riksdagen, överlägger och kommer fram till principer som kan godtas av alla parter. Genom kontakter med utbildningsdepartementet och de båda förbunden har rådet inhämtat, att man anser ett sådant tillvägagångssätt lämpligt. Förutom 24

SOU 1972:66

1.5 Kulturrådets fortsatta arbete

Djn centrala delen av kulturrådets återståen- tet och föreslog bl a provisoriska förstärkde utredningsarbete är hur de statliga ningar av stipendier och ersättningar till de insatserna för kulturarbetarna skall kunna fria kulturarbetarna för budgetåret 1972/73. fcrbättras. Rådet anser denna fråga vara Sådana förstärkningar hade statsmakterna utomordentligt angelägen. Det har emellertid beslutat om vid ett tidigare tillfälle, nämligen varit nödvändigt att först behandla de år 1970. Statsmakterna beslöt sedermera om grundläggande målfrågorna och de organisa- olika förstärkningar av ersättningarna för toriska frågorna. Som närmare kommer att budgetåret 1972/73. Kulturrådet skall som nämnts överväga utvecklas i det följande (5.2) är klart formulerade mål för kulturpolitiken och en klarare hur forskningsresultat skall kunna utnyttjas fördelning av det organisatoriska ansvaret för att främja utvecklingen på kulturområdet nödvändiga förutsättningar för att förbättra samt hur forskning avseende området skall kulturarbetarnas situation. En rad olika åt- kunna stimuleras. I föreliggande betänkande gärder kommer att krävas både från statens berör rådet hur kulturforskningen skall och kommunernas sida. Det är nödvändigt kunna utnyttjas för att främja utvecklingen. att kulturrådet i sitt fortsatta arbete får Rådet går däremot inte närmare in på hur möjlighet att samråda med litteraturutred- forskningen skall stimuleras eller vilken ningen, som behandlar författarnas situation. inriktning på forskningen som är önskvärd. Även samråd med MUS 65, som behandlar Rådet avser att senare presentera en kort konstmarknaden, kommer att bli erforder- översikt över olika forskningsgrenar, som är relevanta för studiet av kulturverksamheten. ligt. Samtidigt med att föreliggande betänkan- Samtidigt kommer att läggas synpunkter på de utarbetats, har ett arbete pågått med vilka forskningsuppgifter som kan anses särkulturarbetarfrågorna. Rådet har publicerat skilt angelägna mot bakgrund av den kulturskriften Kulturarbetarnas inkomster (En politiska syn som rådet anlägger i detta studie av kulturrådet, litteraturutredningen betänkande. och låginkomstutredningen, Publica, 1971). Grundläggande statistiska data om kulturDet pågående utredningsarbetet bidrar till verksamheten saknas i stor utsträckning. att statsmakterna inte anser sig kunna Kulturrådet redovisar i detta betänkande besluta om några mer långsiktiga lösningar vissa data som inte tidigare funnits sammanför att förbättra kulturarbetarnas situation. I ställda. Såsom närmare utvecklas i betänkanmedvetande om detta skrev rådet hösten det kommer det i framtiden att behövas ett 1971 till chefen för utbildningsdepartemen- mer systematiskt kulturstatistiskt arbete. SOU 1972:66

1 Kulturrådets uppgifter och arbete Kulturrådet planerar att i samråd med statistiska centralbyrån under år 1972 ge ut en publikation med sådan kulturstatistik som inte förutsätter en grundläggande materialinsamling eller bearbetning. Ett relativt omfattande material finns nämligen redan tillgängligt i publikationer och annat offentligt material. Det är ofta svårt att få tag på detta, varför kulturrådet ansett en sammanställning fylla en funktion. Kulturrådets förhoppning är att det i framtiden skall bli möjligt att publicera en kulturstatistisk årsbok.

26 SOU 1972:66

2 2.1

Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering Uppläggning av kapitlet

I detta kapitel ges en översikt över det svenska kulturlivets organisatoriska uppbyggnad. Först beskrivs kortfattat statens (2.2), landstingens (2.3) och kommunernas (2.4) uppgifter på kulturområdet och de organ och institutioner som svarar för verksamheten. Därefter följer motsvarande uppgifter för föreningar och organisationer av rikskaraktär (2.5-2.9) och för Sveriges Radio (2.10). De kultursektorer som helt eller i huvudsak ligger i privata händer kommer också att redovisas (2.11). Slutligen görs beräkningar av samhällsstödet till kulturverksamheten - med fördelning på stat, landsting och kommuner - och ett försök till beräkning av de privata utgifterna till kulturändamål (2.12). I kapitlet ges inga närmare redogörelser för de olika verksamheternas omfattning och inriktning. Detta kommer i stället i senare kapitel som direkt bakgrund till kulturrådets förslag.

SOU 1972:66

2.2 Den statliga kulturorganisationen

Efter en sammanfattning av riksdagens och regeringens uppgifter beskrivs sektorsvis förvaltningsorgan, institutioner, utredningar samt statliga uppgifter i övrigt. Vidare redovisas utredningar och myndigheter utanför kulturområdet som behandlar kulturfrågor. I figur 2.1 ges en översikt över den statliga och statsunderstödda kulturorganisationen. Av denna framgår organens inbördes relationer och personalens storlek.

2.2.1 Riksdagens roll Riksdagen beslutar efter förslag från regeringen om de organisatoriska principerna för de statliga kulturorganen och om anslagen till kulturändamål. I samband med enkammarriksdagen fick riksdagen ett särskilt kulturutskott. Enligt riksdagsstadgan bereder detta frågor som rör allmänna kultur- och bildningsändamål, ungdomsverksamhet, internationellt kulturellt samarbete samt idrotts- och friluftsverksamhet. Det bereder även kyrkofrågor och frågor om radio och television i den mån de inte tillhör konstitutionsutskottets beredning. Utbildningen inom kulturområdet handläggs av utbildningsutskottet. Genom tillkomsten av kulturutskottet får kulturfrågorna en samlad beredning, vilket inte i samma utsträckning var möjligt med den tidigare utskottsorganisationen. 28

2.2.2 Regeringens uppgifter inom kulturområdet Inom regeringen är utbildningsministern föredragande i kulturfrågor. Dessa bereds inom utbildningsdepartementet, där de sedan år 1963 handläggs inom en särskild arbetsenhet. Kulturenhetens arbetsområde innefattar konst, Utteratur, musik, teater, film, arkiv (med något undantag), folkbibliotek, museer (med några undantag), kulturminnesvård, vissa folkbildningsfrågor, ungdomsverksamhet, nykterhetsundervisning, högre utbildning inom kulturområdet samt radio- och TV-frågor. Efter en omorganisation år 1965 har departementens arbete i allt större utsträckning inriktats på långsiktig planering. Ett dominerande inslag i verksamheten är arbete med propositioner, framför allt statsverkspropositionen, och uppföljningen av riksdagsbesluten. Detta gäller också arbetet inom kulturenheten. Genom att det på kulturområdet i stor utsträckning saknas organ att delegera ärenden till, handläggs emellertid på regeringsnivå en rad frågor som på andra samhällsområden inte är regeringsärenden. Detta gäller framför allt fördelning av statsbidrag och utnämningsärenden. Alla viktiga frågor som har ekonomiska konsekvenser handläggs i utbildningsdepartementet efter gemensam beredning med finansdepartementet. SOU 1972:66

Figur 2.1 Den statliga kulturorganisationen januari 1972.

RIKSDAGEN

REGERINGEN KULTURINSTITUTIONER SOM HÖR TILL ANDRA DEPARTEMENT

12 DEPARTEMENT Einans- Utbildningsdep. Komdep. munikationsdep.

svarsdep.

31 Organisations kommittén för regionmusikeni 5 h 2 ö

Myndigheter (motsvarande)

Centrala myndigheter och institutioner

I—•*

1 |

1 i

'

1 Musikaliska akademiens styrel2 h

45 ö i

Statens filmgranskning srad

Musika liska akademiens bibliotek 4 h 12 ö

[49 a

1 i

Svensk;: liminstitutet

p — ^ — i

i Svens- i lOperani iDrama-| ilnstitu-J [tet för ka rikstiska teatern teatern riks388 a 335 a ikonserIter

Institutioner

Statens biografbyrå 1 h 9 ö

i i.

in

1965 ars musei- och utställningssa k k n n niga 3 h 1 o

Riksutställningar 25 h 28 ö

Konstakademien

1 Statens scenskolor i Stockholm, Göteborg och Malmö 64 a 20 ö

Utbildningsinstitutioner

Kulturrådet 4 h 3 ö

11 utredningar och organisationskommittéer 10 h 4ö

Skolöverstyrel sen

(Kungl biblioteket)

Tidskriftsnämnden

Pressstödsnäm liden

Styrelsen för Sveriges författarfond 1 h

(Vitter- j (hets- | lakade-[ [miens ! |förvalt-| Inings- I • utskott 1

Konstnärsstipendie nämnden 1 h

Krigsarkivet 16 h 8 ö

Armémuseet 6 h 25 ö

Riksar kivet 38 h 44 ö

Nationalmuseet (inkl moderna museet och östasiatiska museet) 33 h 109 ö

Livrustkammaren 4 h 26 o

Naturhistoriska riksmuseet 38 h 45 ö

Sj öhist önska museet (inkl Wasa) 15 h 52 ö

Etnografiska museet 7 h 12 ö

Skokloster 6 h 5 ö

Nordiska museet 38 h 79 ö

Tekniska mu8 h 26 ö

jMusikhi.storiska .museet

Statens historiska museum 17 h 22 ö

! '. '

jlYaihvyl"'; •ka museet '

Kommunikationsdep.

Marinmuseet och modellkammaien i Karlskrona 2 h 8 ö

Dialekt och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv

Riksantikvarieämbetet 38 h 111 ö

Svenskt biogra fi sk t lexikon 5 h 2 ö

Järnvägsmuseet

IL

Organisations kommittén för högre musikutbildning 3 a 1 ö

Sveriges Radio

El-eiT'

Medelhavsmuseet 3 h 3 ö

tronmusikstudion! (EMS)

i l

i •holms tea- ;

Jtermuseum'

1 JDansmuJseet

'. '.

'Sveriges Jarkitek'tuntiuIseum

| J ; ',

t Gemensam personal 20 h 58 ö

»••••••••••i

Statens dansskola 14 a 4 ö

Musikhögsko lor i Stockholm. Göteborg och Malmö 132 a 36 ö

Drama tiska institutet 30 a 4 ö

\

TECKENFÖRKLARING statlig myndighet, institution eller utredning

Stifts- och landsbibliotcken i Linköping, Skara, Västerås och Växjö 12 h 5 ö

22 musikavdelningar 2 i 8 regioner 256 a 23 ö

Regionala institutioner (motsvarande)

r

L

T statlig stiftelse eller aktiej bolag, akademi | eller motsvarande J

övriga institutioner reglerade av statliga bestämmelser eller motsvarande

h = handläggande personal

'Regionmusikorganisationen tillhör försvarsdepartementet men den övervägande delen av kapaciteten disponeras för det civila musiklivet. 2

lnkl regionmusikorganisationens hela personal.

Postmuseet

JDrdttning- • L

i

|NUNSKl]

/

Eörsvarsdep.

Einansdep.

a = artistpersonal. administrativ personal, lärare

Ö = övrig personal

Anm 1: Personalens storlek anges i årsverken, Anm 2: Strecken mellan de olika organen markerar ärendenas gång.

Landsantikvarier

Landsarkiven i Uppsala, Vadstena, Visby, Lund, Göteborg, Härnösand och Östersund 29 h 42 ö

Ortnamnsarkivet i 1'ppsala Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala Dialekt- och ortnamnsarkiven i Lund och Umeå Svenskt visarkiv 24 h 15 ö

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering En principiellt viktig del av departementsarbetet är utarbetande av direktiv till utredningar och utkast till svar på interpellationer och enkla frågor. I utbildningsdepartementet är sammanlagt ca 140 personer anställda. Av dessa utgör personalen vid kulturenheten ett 20-tal personer, av vilka ett 15-tal är handläggare. 2.2.3 Kulturrådet och utredningar Då en kulturavdelning tillkom år 1963 kompletterades den med en grupp rådgivare hämtade från olika kulturområden. Denna kulturpolitiska rådgivargrupp benämndes inofficiellt kulturrådet. Rådet sammanträdde under ordförandeskap av ecklesiastik- (utbildnings-) ministern till informellt hållna möten utan protokollföring eller någon form av formellt beslutsfattande. Rådet informerades av ecklesiastikministern och kulturenhetens chef om aktuella frågor, varefter rådets ledamöter lämnade sina kommentarer. Rådgivargruppen var verksam i fem år. Mot slutet av 1960-talet aktualiserades frågan om ändrad inriktning av rådgivargruppens verksamhet. Behovet av ett råd kvarstod men det framstod som önskvärt att ett sådant borde ha avgränsade uppgifter och ett eget ansvar utåt. Detta ledde till att det nuvarande kulturrådet inrättades fr o m år 1969. Det fick klart avgränsade utredningsuppgifter av övergripande natur och ett sekretariat. I motsats till vad som normalt gäller för utredningar blev rådets mandat tidsbegränsat. För kulturrådets uppgifter, sammansättning och arbetssätt har redogjorts i kapitel 1. Då 1960-talet inneburit inledningen till ett större kulturpolitiskt ansvarstagande från statens sida har utredningsarbete varit nödvändigt för att skapa grunder för ett reformarbete. Utredningarna har också kommit att spela en roll i avsaknad av förvaltningsorgan inom kulturområdet som kunnat åläggas utredande uppgifter. Vissa utredningar har i stället fått ta på sig uppgifter som normalt brukar skötas av myndigheter. Följande utredningar arbetade mars 1972 SOU 1972:66

inom kulturområdet, nämligen 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65, 2.2.4.3 och 2.2.4.7), filmutredningen 1968 (2.2.4.2), 1968 års litteraturutredning (2.24.4), 1969 års radioutredning (2.10.5), reklamutredningen (2.10.5), dataarkiveringskommittén, konstnärsutbildningssakkunniga (2.2.5) och utredningen om Musikaliska akademien (2.2.4.1). I 4.4.5 redogörs för de större utredningar som arbetat under det senaste decenniet. Vid sidan om utredningarna arbetade organisationskommittéer för regionmusiken (2.2.4.1), för högre musikutbildning och för bibliotekarieutbildning (2.2.5) med utredningsuppgifter.

2.2.4 Förvaltningsorgan och institutioner 2.2.4.1 Teater, dans och musik Inom teater- och musikområdena finns det en myndighet med tillsynsuppgifter för den statliga och statsunderstödda verksamheten, nämligen teater- och musikrådet. Ansvarsområdet omfattar både institutioner med utövande uppgifter och vissa utbildningsinstitutioner. Rådet har att främja samordning samt planerings- och utvecklingsarbete inom sitt verksamhetsområde. Vidare skall det granska och yttra sig över de förslag till anslagsframställningar hos riksdagen som faller inom rådets verksamhetsområde. Rådet har att se till att utbildningen vid statens scenskolor och statens dansskola i fråga om innehåll och metoder fortlöpande förnyas, utvecklas och förbättras. Slutligen fördelar rådet statsbidrag till de ändamål på teaterns och musiklivets områden för vilka medel ställs till rådets förfogande. Rådet har elva ledamöter, som utses av Kungl Majrt. Ledamöterna utses på grund av sina personliga kvalifikationer inom olika kulturområden och inte som representanter för organisationer, institutioner eller andra sammanslutningar. Inom teater- och musikområdet finns vid sidan om utbildningsområdet fyra institutioner som är statliga eller har övervägande 31

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering statligt stöd. Det är Svenska riksteatern, Operan, Dramatiska teatern och Rikskonserter. Dessutom finns den helstatliga regionmusiken. Svenska riksteatern är en ideell förening, en sammanslutning av lokala teaterföreningar. Riksteaterns uppgift är att bedriva teater och annan scenisk verksamhet. Den skall bidra till att utveckla teaterverksamheten i alla delar av landet och därvid se till att såväl allmänhetens som skolans och föreningslivets behov och intressen beaktas. Riksteaterns styrelse består av 21 ledamöter, av vilka Kungl Maj:t utser ordförande och en ledamot. En ledamot utses av vardera skolöverstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Folkbildningsförbundet, Folketshusföreningarnas riksorganisation och Folkparkernas centralorganisation. Elva av ledamöterna utses av kongressen som är organisationens högsta organ. Personalen utser en ledamot och teaterchefen är självskriven ledamot. Inom styrelsen finns ett arbetsutskott som bl a svarar för programverksamheten. De av Kungl Maj:t utsedda ledamöterna ingår i arbetsutskottet. Kungl Maj:t har meddelat bestämmelser för verksamheten. Riksteatern är enligt dessa ålagd att samarbeta med Operan, Dramatiska teatern, Rikskonserter och Riksutställningar. Kungl Maj:t fastställer årlig inkomst- och utgiftsstat för teatern. Riksteaterns riksorganisation behandlas i 2.9.1.1. Riksteaterns verksamhet beskrivs i kapitlet om institutionerna (6.3). Kungl teatern AB (Operan) har till uppgift att utöva och främja musikalisk scenkonst. Den dominerande delen av föreställningarna utgörs av operor och baletter. Dramatiska teatern AB har till uppgift att utöva och främja klassisk och modern dramatik av både svenskt och utländskt ursprung. Operan och Dramatiska teatern bedriver sin verksamhet i aktiebolagsform. Förhållandet mellan staten och bolagen regleras i särskilda avtal. Vardera teaterstyrelsen består av fem ledamöter, varav ordföranden och ytterligare två ledamöter utses av Kungl Maj:t. Inkomst- och utgiftsstat för teatrarna 32

fastställs av Kungl Maj:t. En närmare beskrivning av de båda teatrarnas organisation och verksamhet lämnas i kapitlet om kulturinstitutionerna (6.3). Stiftelsen Institutet för rikskonserter har till uppgift att främja musiklivet och vidta åtgärder för att öka intresset för musik bl a genom att anordna och förmedla konserter, verka för musikutbildning och för kontakter med musiklivet i utlandet. Stiftelsens styrelse består av tio ledamöter, av vilka Kungl Maj :t utser fyra, däribland ordföranden. Skolöverstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Folkbildningsförbundet och Svenska musikerförbundet utser vardera en ledamot. Institutets direktör är självskriven ledamot. Rikskonserter tillkom genom beslut av statsmakterna år 1968 (prop 1968:45, SU 1968:114, rskr 1968:263). Bakgrunden till reformen beskrivs i kapitlet om målen för kulturpolitiken (4.4.5.2). Rikskonserters verksamhet behandlas i kapitlet om kulturinstitutionerna (6.4). Regionmusiken tillkom år 1971 enligt beslut av statsmakterna året dessförinnan (prop 1970:31, SU 1970:121, rskr 1970:282) genom en omorganisation av militärmusiken. Regionmusiken, som har civil status, har uppgifter inom både försvaret och det allmänna musiklivet. En särskild organisationskommitté (ORM) leder tills vidare regionmusikverksamheten (direktiv se 1971 års riksdagsberättelse s 106). Regionmusikverksamheten behandlas i kapitlet om kulturinstitutionerna (6.4). Vid sidan om de här nämnda institutionerna ger staten ekonomiskt stöd till olika verksamheter inom teater-, dans- och musikområdena. Stadsteatrar och därmed likställda teatrar får ett statsbidrag till lönekostnader och sociala kostnader. F n åtnjuter elva teatrar statsbidrag (2.3.3, 2.4.2 och 6.3). Till sex yrkesorkestrar utgår förlusttäckningsbidrag. Det innebär att staten bidrar med lika stort belopp som orkesterföretagen får från kommun eller annat håll. Till två orkestrar utgår särskilda bidrag som inte är SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering av samma storleksordning som förlusttäckningsbidragen (2.4.2 och 6.4). Teater- och musikrådet administrerar stadsteater- och yrkesorkesterbidragen. Dessutom fördelar rådet olika bidrag för vilka Kungl Maj:t ställt medel till förfogande, nämligen till stöd åt svenskt sceniskt verk, uppsättningskostnader och utrustning för teater och dansgrupper med verksamhet utanför de större teaterinstitutionerna, sommarspel, deltagande i konferenser, bidrag till körförbund och vissa internationella ändamål. Till den 1 januari 1972 administrerade teater- och musikrådet Södra teatern. Numera ansvarar Riksteatern för teaterverksamheten där. Vid sidan om de bidrag som fördelas av teater- och musikrådet anvisar Kungl Maj:t medel till en rad olika ändamål, bl a Stiftelsen Skådebanan, teater- och musikcentrumbildningar, vissa kammarmusikföreningar, Stiftelsen Elektronmusikstudion och olika centrala organisationer på framför allt musikområdet. Musikaliska akademien har vissa myndighetsfunktioner. Den har en allmän uppgift att främja utvecklingen inom musikområdet. Akademien delar ut statliga konstnärsstipendier och ansvarar dessutom för ett bibliotek. Akademien har däremot numera ingen befattning med utbildningsfrågor. En särskild utredning arbetar med de följder denna förändring leder till för akademiens del.

1971 till massmedieutredningen (2.2.6) för att övervägas av utredningen. Enligt statsmakternas beslut (prop 1972:1 bil 10 s 24, KrU 1972:18, rskr 1972:210) har barnfilmcensuren breddats och förstärkts bl a genom inrättandet av statens barnfilmnämnd. Nämnden skall vara rådgivande organ för frågor rörande förbud och annan censuråtgärd i fråga om filmer som önskas tillåtna för barn. Produktionsstöd till film och andra bidrag kanaliseras genom Svenska filminstitutet (2.11). Filmbranschens ekonomiska struktur och villkor m m utreds av den år 1968 tillsatta filmutredningen (direktiv se 1969 års riksdagsberättelse s 342). Utredningen avlämnade år 1970 betänkandet Samhället och filmen (SOU 1970:73). 1 betänkandet behandlas frågorna om samhällsstödda biografer, filmstudios och barnfilm samt frågan om filmbranschen och TV. Vissa mindre bidrag utgår till filmändamål, bl a till Barnfilmkommittén och Filmcentrum (2.8.2.2) samt Folketshusföreningarnas riksorganisation. 2.2.4.3 Konst, museer och utställningsverksamhet

Inom området konst, museer och utställningsverksamhet finns inget administrativt organ med uppgifter som motsvarar teateroch musikrådets inom dess område. Det finns åtta statliga museer som hör under utbildningsdepartementet. Dessa är statens historiska museum, nationalmuseet, 2.2.4.2 Film livrustkammaren, naturhistoriska riksmuseet, Inom filmområdet finns det endast ett stat- statens sjöhistoriska museum, etnografiska ligt organ, nämligen statens biografbyrå. Den museet, medelhavsmuseet - samtliga belägna har till uppgift att pröva frågor om godkän- i Stockholm — samt Skoklosters slott. Stanande av film som är avsedd att visas vid tens historiska museum och medelhavsoffentlig biografföreställning. Till biografby- museet är samorganiserade med riksantikvarån är knutna två rådgivande organ, statens rieämbetet. I nationalmuseet ingår som särfilmgranskningsråd och statens barnfilm- skilda avdelningar moderna museet och östnämnd. asiatiska museet. Staten har det ekonomiska Filmcensurutredningen har i ett betänkan- ansvaret för de som stiftelser organiserade de, Filmen - censur och ansvar (SOU Nordiska museet och Tekniska museet. Sta1969:14) föreslagit att censuren av film för ten ger vidare årliga bidrag till Skansen och vuxna avskaffas, medan barnfilmcensuren nio mindre museer i och utanför Stockholm. bör bestå. Betänkandet överlämnades hösten Vissa museer hör till andra departement, SOU 1972:66 3

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering nämligen armémuseet, marinmuseet och mo- senare att lämna förslag i fråga om riksutdellkammaren i Karlskrona, samt museer ställningsverksamhetens framtid. Mot denna knutna till affärsdrivande verk såsom post- bakgrund beskrivs här inte närmare de berörmuseet. da institutionerna och statsstödet inom omÅr 1965 påbörjades en försöksverksamhet rådet. med riksutställningar, som avser utställningar av konst samt kultur- och naturhistoriska föremål. Verksamheten leds av 1965 års 2.2.4.4 Folkbibliotek och litteratur musei- och utställningssakkunniga. År 1967 Hela biblioteksväsendet kommer inte att träffades ett avtal om samverkan mellan de behandlas i detta betänkande. Kulturråsakkunniga, Föreningen Konst i skolan och det behandlar i huvudsak endast folkbiblioRiksförbundet för bildande konst (2.9.3). teken. Flertalet statliga biblioteksinstitutioUppdraget till de sakkunniga har sedermera ner är vetenskapliga, antingen knutna till utvidgats till att avse också försöksverksam- universitet eller andra utbildnings- och forskhet med försäljning av konst. Genomföran- ningsinstitutioner. Ett par centrala statliga det av denna försöksverksamhet har av de bibliotek hör dock till kulturområdet, nämsakkunniga delegerats till Folkrörelsernas ligen Musikaliska akademiens bibliotek och konstfrämjande (2.9.3). Vitterhets-, historie- och antikvitetsakadeOlika statliga uppgifter inom bildkonstens miens bibliotek. Det förstnämnda innehåller område handhas — förutom av nationalmu- musikvetenskaplig litteratur och notmaterial. seet och Riksutställningar - av statens Det senare är verksbibliotek för riksantikvakonstråd, nämnden för utställningar av rieämbetet och statens historiska museum svensk konst i utlandet (NUNSKU) och och samtidigt vetenskapligt specialbibliotek Konstakademien. inom kulturminnesvårdens område. VerkStatens konstråd har till uppgift att ge- samheten vid Musikaliska akademiens biblionom förvärv av konstnärliga arbeten till sta- tek utreds av statskontoret inom ramen för tens byggnader och andra lokaler för statliga en allmän översyn av de vetenskapliga bibliomyndigheter verka för att konstnärliga vär- tekens inre organisation. Vitterhetsakadeden införlivas med samhällsmiljön. Nämnden miens bibliotek behandlas av MUS 65. för utställningar av svensk konst i utlandet Statliga stifts- och landsbibliotek finns i svarar för det svenska deltagandet i utställ- Linköping, Skara, Västerås och Växjö. De ningar av modern konst i utlandet. fungerar samtidigt som länsbibliotek i de län Konstakademien har vissa myndighetsupp- där de är belägna. Biblioteken är samorganigifter. Den är huvudman för konsthögskolan serade med de kommunala folkbiblioteken. och har dessutom en allmän uppgift att På uppdrag av Kungl Maj :t har statskontoret främja utvecklingen inom konstområdet. Vi- utarbetat rapporten Huvudmannaskapet för dare delar akademien ut stipendier. stifts- och landsbiblioteken (1970). I denna Statsstöd utgår till vissa ändamål inom föreslås att de fyra biblioteken överförs till konstområdet, bl a Konstfrämjandet (2.9.3) kommunalt huvudmannaskap. Biblioteken och Konstnärscentrum (2.8.2.4). står under tillsyn av kungl biblioteket och i Det statliga museiväsendets, konstrådets fråga om verksamheten som länsbibliotek av och NUNSKU:s organisation och verksamhet skolöverstyrelsen. samt stödet till icke statliga museer utreds av Staten stöder de kommunala folkbibliote1965 års musei- och utställningssakkunniga ken i första hand genom stöd till utvecklings(direktiv se 1966 års riksdagsberättelse s verksamhet i ett antal kommunala enheter. 280, tilläggsdirektiv se 1968 års riksdagsbe- Vidare utgår statsbidrag till länsbibliotek och rättelse s 252). De avser att avlämna ett lånecentraler, biblioteksverksamheten för betänkande i dessa frågor år 1972. I ett sjömän, Tornedalens bibliotek och bibliosärskilt betänkande kommer de sakkunniga teksverksamhet bland svenskar i utlandet. 34

SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering Styrelsen för Sveriges författarfond ansvaStatsstödet till folkbiblioteksväsendet administreras av skolöverstyrelsen. För folkbib- rar för det statliga biblioteksersättningssysteliotekens verksamhet redogörs närmare un- met. Styrelsen fördelar vidare konstnärsstipendier till författare och översättare och der 6.6. Vid sidan om bidragen till folkbiblioteks- vissa nordiska stipendier. Konstakademien väsendet och ersättningarna till författarna fördelar konstnärsstipendier och arbetsbiutgår f n ett ganska begränsat stöd till litterä- drag till konstnärer inom måleri m m och ra ändamål. Statsbidrag utgår till Sveriges Musikaliska akademiens styrelse konstförfattarförbund för centrumbildning på lit- närsstipendier åt tonsättare. Konstnärsstiteraturens område (2.8.2.1), Nämnden för pendienämnden fördelar konstnärsstipendier svensk språkvård, Stiftelsen Svenska barn- till sådana konstnärsgrupper som ligger utanboksinstitutet, Samfundet De nio och till för de övriga stipendiemyndigheternas ansvarsområden. Samtliga stipendiemyndigvissa nordiska ändamål. heter lämnar förslag till Kungl Maj:t ifråga Det statliga stödet till litteraturen utreds om fördelning av konstnärsbelöningar. av den år 1968 tillsatta litteraturutredningStöd åt författare till svenska sceniska en. Den har till uppgift att granska behovet verk fördelas av teateroch musikrådet. MUS av åtgärder för att stimulera bokkonsumtio65 svarar för en provisorisk form för ersättnen samt distributionen och produktionen ning till konstnärer för utlåning av konstverk av böcker. Utredningen har som särskild till Riksutställningars utställningsverksamuppgift att utreda formerna för ersättningar till författare. (Direktiv se 1969 års riksdags- het. Som framgått av det föregående (1.5) har berättelse s 327.) Litteraturutredningen lade år 1970 fram kulturrådet som särskilt utredningsuppdrag ett förslag om tidskriftsstöd. Genom beslut att lägga fram förslag i fråga om de statliga av statsmakterna år 1971 (prop 1971:47, insatserna för kulturarbetare. Då rådet avser KrU 1971:14, rskr 1971:206) infördes ett att redovisa dessa frågor i ett senare betänsådant stöd from budgetåret 1971/72. Det kande kommer inte i detta avsnitt eller i övhandhas av en för ändamålet särskilt upprät- rigt i detta betänkande att närmare behandtad tidskriftsnämnd vars ledmöter utses av las de direkta ersättningarna och stipendierna till kulturarbetarna och handläggningen Kungl Maj:t. av sådana frågor. 2.2.4.5 Fördelning av kulturarbetarersättningar och stipendier De kulturarbetarersättningar och stipendier som staten fn svarar för är konstnärsbelöningar, konstnärsstipendier, biblioteksersättning (ersättning åt författare för utlåning av deras verk genom bibliotek), stöd åt svenska sceniska verk och ersättning till konstnärer för utlåning av deras verk. Två statliga organ har till enda uppgift att handlägga ärenden om ersättningar och stipendier, nämligen styrelsen för Sveriges författarfond och konstnärsstipendienämnden. Vissa stipendieärenden handläggs av Konstakademien i samråd med Konstnärernas riksorganisation och av Musikaliska akademien i samråd med Föreningen Svenska tonsättare. SOU 1972:66

2.2.4.6 Folkbildning och ungdomsverksamhet Som närmare kommer att utvecklas under 4.11 i resonemangen om avgränsningen av det kulturpolitiska området för rådet endast en del av folkbildningsverksamheten till detta område. Resten är att betrakta såsom vuxenutbildning. Stödet till folkbildningsarbetet liksom till ungdomsverksamheten hör i administrativt avseende under skolöverstyrelsen som också är tillsynsmyndighet för all folkbildning som behandlas under 2.5. Till ungdomsorganisationernas arbete utgår statsbidrag till central och lokal verksamhet, till ungdomsledarutbildning och till hemgårdsrörelsen. Det år 35

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering De sju landsarkiven i Uppsala, Vadstena, 1970 omorganiserade statens ungdomsrådi har till uppgift att inom ramen för samhäl-- Visby, Lund, Göteborg, Härnösand och lets kultur- och fritidspolitik främja ung-- Östersund är regionala arkivmyndigheter och domens sociala och personliga utveckling. arkivdepåer. Till ett landsarkivs verksamhetsRådet skall fortlöpande överväga mål ochl område hör ett eller flera län. Riksarkivet riktlinjer för ungdomspolitiken samt verkaa lade år 1970 fram ett förslag till utbyggnad för samordning av de statliga insatserna inomi av landsarkivens organisation men detta har sitt område. hitintills inte föranlett några åtgärder från statsmakternas sida. De kommunala stadsarkiven i Stockholm och Malmö har vissa 2.2.4.7 Kulturminnesvård uppgifter som landsarkiv, Riksantikvarieämbetet är central myndighett En år 1970 genomförd omorganisation av för ärenden om forn- och kulturminnesvård. dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt Ämbetet är tillsynsmyndighet för landsanti-- visarkiv medförde att dessa arkiv ställdes kvarieorganisationen. Statens historiska mu-- under en gemensam styrelse (prop 1970:46, seum är som nämnts sam organise rat medl SU 197051, rskr 1970:217). Arkiven är ämbetet. Medelhavsmuseet står under inseen- numera fem olika institutioner, varav två i de av riksantikvarieämbetet. Vitterhets-, hi-• Uppsala och en i Stockholm, en i Lund och storic- och antikvitetsakademiens förvalt- en i Umeå. Myndigheten dialekt- och ortningsutskott har hand om vissa uppgifter för* namnsarkiven samt svenskt visarkiv har till ämbetet och de båda museerna, bl a att inge• uppgift att bl a samla in, bevara, bearbeta anslagsframställningar och tillsätta vissai och utge material om dialekter, ortnamn, tjänster. visor och folkminnen. Statsbidrag utgår till avlöningar av landsSvenskt biografiskt lexikon har till uppgift antikvarier och amanuenser åt dessa. Lands- att fortsätta och slutföra utgivandet av verantikvarierna som är anställda av olika orga- ket Svenskt biografiskt lexikon. Myndighenisationer med kulturminnesvårdande upp- ten har en egen styrelse. Ett inordnande gifter skall inom sina distrikt vara riksanti- under styrelsen för dialekt- och ortnamnsarkvarieämbetets företrädare och inför ämbe- kiven har övervägts men någon förändring tet svara för kulturminnesvården i länen. har inte kommit till stånd (prop 1971:1 bil Landsantikvarierna är i de flesta fall chefer 10s56). för länsmuseerna. F n finns en landsantikvarie Ett statligt stöd utgår till Stiftelsen Arbei varje län utom i Älvsborgs län som har två. tarrörelsens arkiv och Föreningen Sveriges Målsättning och organisation för samhäl- pressaktiv och pressmuseum. Genom beslut lets kulturminnesvård har utretts av 1965 års av 1972 års riksdag (prop 1972:1 bil 10 s 53, musei- och utställningssakkunniga, som av- KrU 1972:4, rskr 1972:40) har riksarkivets lämnat betänkandet Kulturminnesvård (SOU nämnd för enskilda arkiv fått vidgade 1972:45). Mot denna bakgrund beskrivs in- uppgifter och beslutande funktioner. stitutionerna och statsstödet inom området Dataarkiveringskommittén (direktiv se inte närmare i detta betänkande. 1968 års riksdagsberättelse s 278) utreder arkivfrågorna för den moderna informationsbehandlingens databärare m m. 2.2.4.8 Arkivväsendet Riksarkivet är central myndighet för arkivfrågor och chefsmyndighet för landsarkiven. Chef för riksarkivet är riksarkivarien. Till försvarsdepartementet hör krigsarkivet som är central arkivmyndighet inom försvarsväsendet. 36

2.2.5 Utbildning inom kulturområdet Staten är huvudman för flertalet högre utbildningsinstitutioner inom kulturområdet. Dessa är konsthögskolan och konstfackskolan i Stockholm, musikhögskolorna i StockSOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering holm, Göteborg och Malmö, statens scenskolor av vilka två finns i Stockholm, en i Göteborg och en i Malmö, statens dansskola och dramatiska institutet, de båda sistnämnda också förlagda till Stockholm. År 1972 har en bibliotekshögskola inrättats i Borås enligt beslut av statsmakterna år 1971 (prop 1971:52, Ubll 1971:19, rskr 1971: 189). Konsthögskolan står under inseende av konstakademien och konstfackskolan av skolöverstyrelsen. Vid konsthögskolan utbildas i första hand målare, skulptörer och grafiker samt vid konstfackskolan konsthantverkare, designers och teckningslärare. Konstnärsutbildningssakkunniga avlämnade år 1970 ett betänkande Högskolor för konstnärlig utbildning (SOU 1970:66) med förslag till en ny organisation för hela den konstnärliga utbildningen. Statsmakterna har ännu inte tagit ställning till förslagen i betänkandet. År 1970 tog statsmakterna (prop 1970: 25, SU 1970:108, rskr 1970:274) ställning till vissa allmänna riktlinjer för den framtida musikutbildningen. En successiv reform har inletts fr o m budgetåret 1971/72, då musikkonservatorierna i Göteborg och Malmö förstatligades. Ansvaret för planeringen av reformen ligger på organisationskommittén för högre musikutbildning (OMUS) (direktiv se 1971 års riksdagsberättelse s 295). Kommittén är tillsynsmyndighet för de tre musikhögskolorna. Vid musikhögskola utbildas instrumentalister, sångare, tonsättare, dirigenter, musiklärare, kyrkomusiker och piano-

2.2.6 Myndigheter och utredningar utanför kulturområdet som behandlar kulturfrågor

En rad statliga myndigheter och utredningar utanför det egentliga kulturområdet kommer i sitt arbete in på kulturfrågor. Här nämns endast vissa av de viktigaste. Senare i betänkandet behandlas hur de olika myndigheterna och utredningarna kommer in i den kulturpolitiska bilden eller enligt kulturrådets mening bör komma in i den. Till myndigheter utanför det egentliga kulturområdet som kommer i kontakt med kulturfrågor hör skolöverstyrelsen som tillsynsmyndighet över skolväsende, lärarutbildning och vuxenutbildning. Som kulturrådet närmare utvecklar under 5.7 är skolan en av de viktigaste kanalerna för kulturförmedling. Det är endast behovet av klara administrativa gränsdragningar som gör att skolöverstyrelsen - med undantag av de delar som sysslar med folkbildning och folkbibliotek - inte på ett meningsfullt sätt anses kunna föras till kulturområdet. Något liknande gäller för universitetskanslersämbetet som är central förvaltningsmyndighet för universitet m fl högre läroanstalter och vissa institutioner. Socialstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör socialvården, hälso- och sjukvården samt läkemedelsförsörjningen. I både den utredande och planerande verksamheten bl a gällande samhällsoch miljöplanering och som tillsynsmyndighet för vårdinstitutioner och icke institutionsbunden socialvård kommer socialstyrelsen i kontakt med kulturfrågor. stämmare. Den offentliga arbetsförmedlingen bedriStatens scenskolor och statens dansskola står under inseende av teater- och musikrå- ver förmedlingsverksamhet på kulturområdet det. Vid scenskolorna utbildas skådespelare bl a genom särskilda artist- och musikerföroch musikdramatiska artister. En av scensko- medlingar. Arbetsmarknadsstyrelsen stöder lorna i Stockholm är inriktad på utbildning vidare centrumbildningarnas förmedlande av operaartister. Statens dansskola har till verksamhet genom att bestrida vissa kostnauppgift att utbilda danspedagoger och koreo- der. I sysselsättningsskapande syfte utförs i arbetsmarknadsstyrelsens regi bl a arbeten grafer samt meddela utbildning i mim. inom kulturminnesvården. Ett betydande anDramatiska institutets uppgift är att utbiltal arkivarbetare arbetar vid museer, arkiv da personal för produktion av program för och andra kulturinstitutioner. Musikerhjälteater, film, television och radio. Verksamhepen är en speciell hjälpform för arbetslösa ten inleddes budgetåret 1970/71. Institutet musiker som innebär, att dessa anvisas arbete är direkt underställt Kungl Maj:t. SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering i t ex amatörorkestrar. En sakkunnig för utredning rörande staKriminalvårdsstyrelsen som är central för- tens ekonomiska stöd till allmänna samlingsvaltningsmyndighet för ärenden om krimi- lokaler (direktiv se 1969 års riksdagsberättelnalvård behandlar bl a frågor om de intagnas se s 413) har behandlat stödet till samlingslobildningsverksamhet, biblioteksservice och kaler av olika slag och lagt fram betänkandet annan kulturell verksamhet vid anstalterna. Finansiering av allmänna samlingslokaler Statens invandrarverk är central förvalt- (SOU 197152). ningsmyndighet för invandrar- och medborServicekommittén (direktiv se 1968 års garskapsfrågor i den mån de inte ankommer riksdagsberättelse s 348) behandlar vissa fråpå annan myndighet. Verket skall bevaka gor om service i bostadsområden och kombehovet av och samordna åtgärder för att mer därigenom också in på lokalbehovet för främja invandrarnas anpassning i Sverige. kulturservice av olika slag. Verket bedriver kontaktverksamhet med inGlesbygdsutredningen (direktiv se 1970 vandrarorganisationerna och söker stimulera års riksdagsberättelse s 372) har ett allmänt andra organisationer till kontakt med in- uppdrag att utreda glesbygdsproblemen. Man vandrarna. Verket stöder försöks- och infor- kommer då också in på kulturförsörjningen i mationsverksamhet vid vissa kulturinstitutio- glesbygd. ner. 1968 års barnstugeutredning (direktiv se Genom sina uppgifter inom samhällsplane- 1969 års riksdagsberättelse s 142) utreder ringen berör statens planverk också kultur- barnstugeverksamheten närmast före och unfrågorna. Bostadsstyrelsen och statens der skolåren. Utredningen behandlar målsättnämnd för samlingslokaler behandlar i sin ningen för den inre verksamheten i lekskolor utredande och lånebeviljande verksamhet och daghem. Den tar också upp fritidsaktivibl a lokaler för kultur- och föreningsverk- teter för barn i skolåldrarna, bl a den frivilsamhet. Kommerskollegium svarar för det liga undervisningen i musik och slöjd samt statliga stödet till hemslöjden. organisationernas arbete. Av statliga utredningar som behandlar kulArbetsmiljöutredningen (direktiv se 1971 turfrågor kan nämnas massmedieutredning- års riksdagsberättelse s 137) har ett allmänt en, utredningen rörande arbetsförmedling in- uppdrag att se över arbetarskyddslagstiftom vissa yrkesområden (OLAF), utredning- ningen och kommer därigenom in på arbetsen rörande statens ekonomiska stöd till all- miljöns olika aspekter. Även inom delegatiomänna samlingslokaler, servicekommittén, nen för försöksverksamhet med företagsdeglesbygdsutredningen, barnstugeutredningen, mokrati i de statliga aktiebolagen (direkarbetsmiljöutredningen, delegationen för för- tiv se 1969 års riksdagsberättelse s 269) söksverksamhet med företagsdemokrati och delegationen för förvaltningsdemokrati i de statliga aktiebolagen, invandrarut- (direktiv se 1970 års riksdagsberättelse s redningen, sameutredningen och handikapp- 232) behandlas arbetsmiljöfrågor. utredningen. Invandrarutredningen (direktiv se 1969 Massmedieutredningen (direktiv se 1971 års riksdagsberättelse s 401) utreder invandårs riksdagsberättelse s 70) utreder frågan rarnas anpassningsproblem m m. Utredningom enhetlig reglering i grundlag av yttrande- en skall bl a gå in på i vilken mån det svenska friheten i massmedier m m. Utredningen samhället bör skapa eller främja möjligheterkommer därmed in på yttrandefriheten i bl a na för invandrare att bevara sina traditioner radio, TV och film. och sitt kulturarv i övrigt. Utredningen angående arbetsförmedlingen Sameutredningens (direktiv se 1972 års inom vissa yrkesområden har i utredningen riksdagsberättelse s 294) arbete skall bilda Arbetsförmedling inom kulturområdet (Ds underlag för en samlad bedömning av vilka In 1972:5) lagt fram förslag angående arbets- åtgärder som kan och bör vidtas från samhälförmedlingen på kulturområdet. lets sida till stöd främst för samernas språk 38

SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering och kultur. Utredningen skall bl a kartlägga de särskilda problem som samerna möter i det svenska samhället och särskilt uppmärksamma inställningen i språk- och kulturfrågor hos de samer som lämnat rennäringen. Handikapputredningen (direktiv se 1966 års riksdagsberättelse s 154), som utreder omvårdnaden av handikappade, kommer bl a att behandla de handikappades möjligheter till fritidsverksamhet och kulturell verksamhet.

SOU 1972:66

2.3 Landstingen och den regionala kulturverksamheten

2.3.1 Län och landsting

2.3.2 Landstingens kulturorganisation

Några förändringar av län och landsting av en omfattning som motsvarar 1960- och 1970talens förändringar på det primärkommunala området har inte skett. Såväl den geografiska indelningen som de olika läns- och landstingsorganens uppgifter har emellertid varit föremål för utredningar (bl a Den statliga länsförvaltningen, SOU 1967:20-21, Ny länsindelning, SOU 1967:23 och Förvaltning och folkstyre, SOU 1968:47). Utredningen om den statliga länsförvaltningen har lett till att denna reformerats from 1 juli 1971 (bl a prop 1970:103 KU 1970:34, rskr 1970:248, SU 1970:132, rskr 1970:308). Huvudsyftet med reformen var att stärka länsstyrelsens planeringsfunktion. Man har därför fört vissa funktioner, som tidigare handlagts inom fristående organ, till länsstyrelsen och upprättat en särskild planeringsavdelning inom varje länsstyrelse. Länsstyrelserna har samtidigt fått lekmannastyrelser. Kulturfrågorna har dock inte berörts av länsstyrelsereformen. Inte heller övriga statliga länsorgan går in på kulturfrågor, även om länsskolnämnderna bistår vid distributionen av skolkonserter od. Övriga frågor som de nyss nämnda utredningarna behandlat har överlämnats för ytterligare utredning i den av civilministern tillsatta länsberedningen (8.3).

Inom landstingen utövas beslutanderätten av landstingsmötet. För beredning, förvaltning och verkställighet svarar landstingens nämnder. Dessa utgörs av förvaltningsutskottet, nämnder för specialreglerad förvaltning samt nämnder för oreglerad förvaltning s k fakultativa nämnder. Förvaltningen inom kulturområdet är oreglerad. Landstingsmötet kan i viss utsträckning ingripa i nämndernas förvaltning och verkställighet. Någon enhetlig modell för nämndorganisationen på kulturområdet finns fn inte inom landstingen. År 1971 hade tre landsting kulturnämnder, fyra hade undervisningsutbildnings-) och kulturnämnd, medan återstående 16 inte hade särskilt markerat kulturfrågorna i nämndorganisationen. De landsting som saknar kulturnämnd har ofta fört samman kulturfrågorna med utbildningsfrågorna. De handläggs då av någon form av undervisningsnämnd. Även handläggning direkt inom förvaltningsutskotten förekommer liksom en uppdelning av kulturfrågorna på flera nämnder. Vissa kulturfrågor har några landsting brutit ut och fört till särskilda organ. Sålunda hade tre landsting kulturstipendienämnd och två konstnämnd. Inom kansliorganisationen handläggs kulturfrågorna som regel av kansliets allmänna avdelning eller undervisningsavdelning.

40 SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering 2.3.3 Regionalt arbetande kulturinstitutioner

tade verksamheten. Länsmuseum saknas också i Stockholms län, men Stockholm har ett stadsmuseum. Huvudman för länsmuseet är som regel en länsförening, men även stiftelser förekommer. Länsmuseerna leds vanligen av landsantikvarien och har därmed anknytning till kulturminnesvården. Ekonomiskt bygger verksamheten på statsbidrag till landsantikvarieorganisationen, landstingsbidrag och bidrag från museernas hemkommuner. Museifrågorna behandlas vidare under 6.5. På teaterområdet har ett regionalt arbete bedrivits av Norrbottens länsteater och av Riksteaterns ensembler i Skellefteå, Västerås, Växjö och Örebro. Några stadsteatrar svarar för en begränsad regional verksamhet. Den regionala verksamheten baseras i huvudsak på statliga och primärkommunala anslag. Större landstingsbidrag utgår endast till Norrbottens länsteater. Teatrarna behandlas vidare under 6.3. Regional verksamhet på musikområdet bedrivs av den statliga regionmusiken. Länen bidrager ej till finansieringen annat än som köpare av program och har inget inflytande över regionmusikens ledning. Även de lokalt förankrade symfoniorkestrarna svarar för en viss regional verksamhet. De uppbär då vissa landstingsanslag (6.4). Genom sin nära anknytning till kulturlivet i övrigt bör också folkhögskolorna nämnas bland de regionala kulturinstitutionerna. Ungelär hälften, dvs ett femtiotal, ägs och drivs av landstingen och övriga erhåller som regel vissa landstingsanslag. Folkhögskolorna behandlas i 2.5.7.

Regionalt arbetande kulturinstitutioner finns inom de flesta kulturområden. På biblioteksområdet finns sådana i samtliga län. På musik- respektive museiområdena finns institutioner i flertalet län medan det på teaterområdet endast finns i vissa län. Samtliga dessa institutioner har direkt eller indirekt statligt stöd. Endast i några fall är landstingen - och då tillsammans med institutionens hemkommun och föreningslivet - huvudman för institutionen. Regionala institutioner på biblioteksområdet är länsbiblioteken. Dessa utgörs som regel av kommunala bibliotek, som åtagit sig att vid sidan av verksamheten inom hemkommunen även ha uppgifter på länsplanet. Ett avsteg från den normala länsbibliotekskonstruktionen gäller de fyra län, där det finns statligt stifts- och landsbibliotek. Dessa bibliotek - belägna i Linköping, Skara, Västerås och Växjö — fungerar även som länsbibliotek. Bland länsbibliotekens tidigare huvuduppgifter kan nämnas bistånd till kommunbiblioteken med katalogisering, gallring och allmän biblioteksteknisk rådgivning samt bokbussverksamhet. Efter hand har emellertid andra uppgifter kommit i förgrunden, t ex tillhandahållande av mera kvalificerad facklitteratur och nya medier, biträde med organisations-, rationaliserings- och långtidsplaneringsfrågor, AV- och PR-verksamhet samt social biblioteksverksamhet. Till länsbiblioteken utgår vissa statsbidrag, som täcker en del av kostnaderna. Övriga kostnader täcks i princip av landstingen enligt en rekommendation som Landstingsoch Kommunförbunden gemensamt utfärdat 2.3.4 Landstingens stöd till föreningslivet år 1969. Rekommendationen gäller t v inte på kulturområdet och till kulturarbetarna stifts- och landsbiblioteken samt länsbiblioteken i Visby och Östersund, där andra Landstingen ger anslag till den regionalt grundprinciper för kostnadsfördelning till- bedrivna föreningsverksamheten. De största lämpas. Biblioteksfrågorna behandlas under bidragen går till studie- och bildningsverksamheten. Landstingen svarar för en bety6.6. Museer med länsverksamhet finns i de dande del av länsbildningsförbundens ekoflesta län. I Skånelänen och i Göteborgs och nomi. Till studieförbundens distrikt utgår Bohus län samt Älvsborgs län dominerar anslag dels per redovisad studietimme, dels dock den lokalt uppbyggda och lokalt inrik- till instruktörs- och ledarutbildning i stort SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering sett enligt de rekommendationer som Svenska landstingsförbundet avgett. Till övriga organisationer inom kulturområdet utgår landstingsbidrag efter normer som varierar från län till län. Genom kulturaktiviteter inom landstingens institutioner och genom utsmyckningsuppdrag får kulturarbetarna i länen arbetstillfällen. Därutöver delar landstingen som regel ut stipendier.

Slutligen bör de konstinköp landstingen gör för sina institutioner nämnas. 2.3.7 Svenska landstingsförbundet och dess arbetsgrupp för kulturfrågor

Gemensamt organ för samtliga lanc1 ing är Svenska landstingsförbundet. Förbundets uppgift är enligt stadgarna att "som ett organ för samarbete mellan de svenska landstingen tillvarataga deras gemensamma intressen samt att, för underlättande av 2.3.5 Landstingen och den lokala landstingens förvaltning, sprida kunskap i kulturverksamheten landstingskommunala angelägenheter". Landstingen lämnar inte stöd till rent lokal Högsta beslutande organ är förbundskonverksamhet. Däremot kan de, som framgått i gressen, som sammanträder vart tredje år. En det föregående, stödja lokala institutioner styrelse om elva ledamöter handhar förbunsom verkar regionalt. Landstingen har dock dets angelägenheter. Vidare finns särskild gjort vissa ekonomiska insatser för att förhandlingsdelegation, tre permanenta orunderlätta det lokala mottagandet av Riks- gan tillsatta av styrelsen, däribland en utbildkonserters och Riksteaterns utbud. ningsnämnd, samt arbetsgrupper för olika Behovet av regional samordning av kultur- frågor. Till styrelsens förfogande står förutbud från olika håll har, om man bortser bundskansliet. Kulturfrågorna handläggs från biblioteks- och studiesektorerna, i stor inom förbundskansliet av utbildningsavdelutsträckning framträtt först i och med ningens kultur- och undervisningssektion. 1960-talets ökade riksutbud. Några samordHösten 1969 tillsatte förbundet en arbetsningsåtgärder av större omfattning har dock grupp för kulturfrågor. Gruppen, som består ännu inte vidtagits. I den mån det skett har av fyra landstingspolitiker, en länsbildningsåtgärderna som regel varit begränsade till konsulent och en förbundstjänsteman, skall olika delsektorer. Landstingen har i allmän- enligt styrelsens beslut "bl a söka åstadkomhet medverkat till att sådana samordnings- ma en klarare arbetsfördelning mellan stat, uppgifter lagts på länsbildningsförbunden landsting och primärkommuner med avseeller på andra föreningsorgan. ende på engagemanget inom kulturlivets område". Arbetsgruppen bedriver sitt arbete parallellt och i nära kontakt med kulturrådet 2.3.6 Kultur inom landstingens egna och Kommunförbundet. institutioner Kulturfrågorna har hittills utgjort en mycEn inte obetydlig del av landstingens kultur- ket liten del av förbundets totala verksaminsatser har hittills inriktats på verksamhet het, som domineras av sjukvårds-, social- och inom egna institutioner som sjukhus, vård- utbildningsfrågor. De kulturfrågor som hem, yrkes- och folkhögskolor m fl. Lands- främst förekommit har gällt stödet till tingen har därmed i växande utsträckning folkbildningsarbetet. Här har förbundet utblivit mottagare av utbud från bl a Rikstea- färdat rekommendationer, som i stort tillämtern och Rikskonserter. Även arbetsterapi- pas av landstingen. De senaste åren har också verksamheter har anknytning till kulturom- rikskonsertverksamhetens regionala anknytrådet. Kulturverksamheten inom landsting- ning följts av förbundet, som även utser en ens institutioner är i huvudsak inriktad till av styrelseledamöterna i Rikskonserter. Slutpatienterna respektive eleverna men kommer ligen bör förbundets uppgifter som remissi viss utsträckning även personalen till del. myndighet i kulturpolitiska frågor nämnas. 42

SOU 1972:66

2.4 Kommunerna och den lokala kulturverksamheten

området med uppgift att svara för samtliga eller så gott som samtliga kommunala insatInom kommunerna utövas beslutanderätten ser. Kulturnämnderna har då fått såväl av kommunfullmäktige. För beredning, förstyrelsefunktionen för kommunernas kulturvaltning och verkställighet svarar kommuinstitutioner som stöd i olika former till den nens nämnder. Dessa utgörs av kommunstyicke kommunala verksamheten på sin lott. relsen, nämnder för specialreglerad förvaltDärmed har planerings- och prioriteringsuppning samt nämnder för oreglerad förvaltning, gifterna fått en framskjuten ställning inom s k fakultativa nämnder. Förvaltningen inom kulturnämnderna. Bland kulturnämndens kulturområdet är oreglerad. funktioner betonas numera även medverkan Fullmäktige kan i viss utsträckning ingripa i miljöutformningen och samhällsplaneringi nämndernas förvaltning och verkställighet. en. Närmare uppgifter om kulturnämndernas En nämnd kan inom sig utse utskott, ansvarsområde och kulturförvaltningens oravdelning e d för handläggning av en eller ganisation återfinns i 8.1.5. flera frågor. Beslutanderätten i dessa frågor Enligt en enkät1 avseende förhållandena tillkommer likväl nämnden i dess helhet, om år 1969 fanns då kulturnämnder med centrainte särskilda författningsbestämmelser medla uppgifter i drygt en tredjedel av landets ger annat. Sådana författningsbestämmelser kommuner. År 1971 hade över hälften av om delegation av beslutanderätt finns dock kommunerna sådan kulturnämnd. De komrörande kommunstyrelsen, fakultativa nämnmunala kulturnämnderna är, liksom också der och vissa nämnder för specialreglerad landstingens kulturnämnder, politiskt samförvaltning. mansatta. Nomineringen av ledamöter sker Den kommunala nämndorganisationen på genom de politiska partierna. Drygt en kulturområdet har förändrats under 1960fjärdedel av det totala antalet ledamöter i de talet som följd av verksamhetens utveckling i enkäten angivna nämnderna satt år 1969 i och av kommunsammanläggningarna. kommunens fullmäktige. Däremot var inslaDe kommunala kulturfrågorna har tidigare get av utövande kulturarbetare i kulturnämnofta handlagts av flera olika styrelser och derna mycket begränsat. Endast ett fåtal av nämnder. Efter hand har särskilda kulturkulturnämnderna disponerade år 1969 särnämnder inrättats. I vissa fall har detta skett 1 för att samla upp de frågor som inte KELP 69 (Kommunal ekonomisk långtidsplanaturligen faller på resp institutionsstyrelser. nering), enkät till kommunerna genomförd år 1969 statistiska centralbyrån på uppdrag av beredDet har dock blivit allt vanligare, att dessa av ningen för regional planering. I enkäten ingick en nämnder fått en central funktion som den specialenkät innehållande vissa frågor om kulturenda eller dominerande nämnden på kultur- verksamhet (se bilaga B). 2.4.1 Kommunernas kulturorganisation

SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering skild personal på heltid eller deltid för rent administrativa uppgifter. Några nämnder planerade att inrätta administrativa befattningar vilket också skett. Vanligen har de administrativa uppgifterna dock knutits till någon av nämndens institutioner, t ex bibliotek. Frågan om kulturnämndernas kontakt med olika intressenter och med allmänheten har aktualiserats bl a genom en rekommendation i den riktningen från Kommunförbundet. Några kommuner har prövat att inrätta s k referensgrupper. I dessa referensgrupper ingår representanter för föreningslivet, kulturarbetarna, olika publikgrupper m fl. Gruppens uppgift är av rådgivande karaktär. Fler kulturnämnder beräknas komma att inrättas. Denna utveckling påskyndas av de pågående kommunsammanläggningarna så att samtliga kommuner beräknas ha kulturnämnd år 1974. Antalet kommuner har då reducerats till ca 270 med såväl geografiskt som befolkningsmässigt större kommuner som följd. Trots att kommunsammanläggningarna betyder en mycket markant utveckling mot större enheter, kommer en fjärdedel av alla kommuner att ha mindre än 10 000 invånare även efter år 1974. Drygt 10 %har samtidigt mer än 50 000 invånare. Även i framtiden kommer alltså skillnaden mellan kommunerna att vara mycket stor. (Tabell 2.1). Antalet kommuner inom länen sjunker år 1974 till lägst 5 och högst 17. Undantag utgör Stockholms län, som får 22 kommuner. Tabell 2.1 Kommunerna fördelade efter storleksklasser enligt indelningen år 1974. (Befolkningstalen per den 31.12.1969.) Antal invånare

Under 5 000 5 0 0 0 -- 9 999 10 000 -- 19 999 20 000 -- 49 999 över 50 000 Hela riket Avrundade %-tal.

44 Kommuner Antal

%a

4 66 98 76 29

2 24 36 28 11

2.4.2 Lokala kulturinstitutioner Lokala kulturinstitutioner finns inom de flesta kulturområden. Folkbibliotek finns, med något undantag, inom samtliga kommuner. Detsamma gäller museer - större eller mindre. Lokala teatrar (stadsteatrar) och/eller större orkestrar finns endast i ett tiotal kommuner, medan kommunala musikskolor finns i mer än två tredjedelar av alla kommuner. Generella statsbidrag utgår endast till stadsteatrarna och de större orkestrarna. Folkbiblioteken är helt kommunala. De har en kommunal nämnd som styrelse. Med hänsyn såväl till verksamhetens spännvidd och besökssiffror som till personal och kostnader är folkbiblioteken de största kulturinstitutionerna (6.6). Museiväsendet utanför Stockholm, där de statliga museerna dominerar, bygger i betydande utsträckning på länsmuseerna. De lokala museerna är ofta små, med samlingar koncentrerade till den egna kommunens eller traktens arkeologi och kulturhistoria. Personalen är i allmänhet liten och saknar ofta museiutbildning, varför såväl forskning som presentation av samlingarna och annan verksamhet blir av begränsad omfattning. Undantag finns dock. Det gäller särskilt Göteborg, som har en betydande museiorganisation, och Malmö. På bildkonstens område finns i dag ett fåtal kommunala konstmuseer eller museer med huvudinriktning på konst. En del huvudsakligen kulturhistoriskt inriktade museer verkar i mån av resurser även inom bildkonstens område. Därutöver finns ett antal konsthallar eller utställningslokaler som helt eller delvis används för konst. I den förut nämnda KELP-enkäten angav 161 kommuner (23 % av avgivna svar) att de år 1969 ställde subventionerade utställningslokaler till förfogande. Huvudmannaskapet för de lokala museerna och konsthallarna delas av kommunerna och vissa föreningar. Ännu torde det övervägande antalet vara föreningsdrivna, men en kommunalisering pågår bl a på grund av kravet på ökade resurser. SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering Stadsteatrar och därmed jämställda teatrar finns i nio kommuner. De finns i Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg och Borås. Vidare finns gemensamma stadsteatrar dels för Norrköping och Linköping, dels för Uppsala och Gävle. Endast Borås stadsteater har kommunen som huvudman, övriga stadsteatrar är organiserade som aktiebolag eller föreningar. Kommunala anslag täcker den del av teatrarnas kostnader som inte täcks av statsbidrag, biljettintäkter eller andra inkomster. (6.3) Lokala symfoniorkestrar finns f n i åtta kommuner, nämligen i Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg, Norrköping, Gävle, Örebro och Västerås. I de två sistnämnda städerna kompletteras de fast anställda orkestermusikerna i viss utsträckning med regionmusiker, musiklärare och icke yrkesverksamma musiker. Dessa orkestrar drivs som stiftelse, aktiebolag eller förening. Stat och kommun täcker i princip lika delar av underskottet för orkestrarnas verksamhet. Beträffande orkestrarna i Västerås och Örebro svarar dock kommunerna för en större del av kostnaderna. (6.4) Kommunala musikskolor fanns år 1971 i ca 330 av landets då 464 kommuner. I ett fåtal kommuner fmns musikskolor i studieförbundens regi. Fortsätter den hittillsvarande tendensen kommer dessa senare skolor att efter hand övertas av kommunerna och kommunala musikskolor att finnas i samtliga kommuner år 1974. Styrelse för musikskolorna är i allmänhet skolstyrelsen, varigenom man fått en samordning med skolans musikundervisning. (7.4.1) I övrigt kan nämnas de försök med kommunala biografer som hittills har gjorts i några städer. 2.4.3 Kommunernas stöd till föreningslivet på kulturområdet samt till kulturarbetarna Det lokala föreningslivet är initiativtagare och organistör beträffande huvuddelen av den fria skapande verksamheten i landet och svarar också för ett betydande antal arrangeSOU 1972:66

mang av olika slag (2.5, 6.8.1.5, 7). För att denna verksamhet skall komma till stånd ger kommunerna betydande anslag till folkbildningsorganisationerna och till det lokala föreningslivet i övrigt. Kommunen subventionerar vidare ofta i olika former föreningarnas lokalkostnader. Det sker bl a genom att de kommunala kulturinstitutionernas lokaler i viss utsträckning står till förfogande på gynnsamma villkor. Detsamma gäller skolans lokaler. Kommunerna samarbetar vidare med och stöder folketshusföreningar och andra lokalägande och lokalproducerande (inklusive bostadsproducerande) föreningar och organisationer. Kommunerna har även möjlighet att i sina egna fastigheter tillhandahålla mer eller mindre subventionerade föreningslokaler, ateljéer osv. Kommunerna svarar också ofta för annan praktisk föreningsservice som stencilering m m. Genom kommunernas offentliga och interna arrangemang och genom konstinköp och annan utsmyckning av allmänna byggnader, offentliga platser o d får kulturarbetarna arbetstillfällen. Även lokaler och utrustning ställs i viss utsträckning till deras förfogande till subventionerat pris. Därutöver ger många kommuner stipendier. 2.4.4 Samordning av centralt, regionalt och lokalt utbud Det är som nämnts ofta föreningar av olika slag som, med hjälp av kommunala bidrag, tar emot det kulturutbud som produceras regionalt och centralt. Men det förekommer också att en kommun står som lokal mottagare såväl för offentliga som interna arrangemang t ex genom att ta emot Riksteaterns, Rikskonserters och Riksutställningars utbud. Detta sker bl a inom ramen för de kommunala biblioteken, museerna och konsthallarna. Därtill kommer utbud till skolor, ungdomsgårdar, ålderdomshem och andra institutioner. Det ligger i kommunens intresse att åstadkomma en ändamålsenlig lokal samordning av mottagarförhållandena. I kommuner med centrala kulturnämnder har dessa möj45

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering lighet att verka samordnande såväl inom den kommunala sektorn som i förhållande till föreningslivet. I mindre kommuner förekommer det att samordningsuppgifterna har överlämnats till föreningslivet, kanske t o m till en enskild förening. 2.4.5 Kulturell verksamhet inom skolan och andra kommunala institutioner I förskolan, grundskolan och gymnasieskolan får eleverna själva i viss utsträckning ägna sig åt skapande verksamhet i olika former. Skolan svarar också för att de får se utställningar, höra konserter och uppleva teaterföreställningar. Ungdoms- och fritidsgårdar, ålderdomshem och andra sociala institutioner har också börjat ordna sådan verksamhet. Kulturverksamheten inom skolan har successivt utvecklats under 1960-talet, bl a med hjälp av en medveten satsning på skolutbud såväl från Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar som från olika lokala och regionala producenter. Inom de övriga institutionerna har motsvarande utveckling gått långsammare. 2.4.6 Svenska kommunförbundet och dess kulturdelegation Svenska kommunförbundet är gemensamt organ för landets primärkommuner. Förbundets uppgifter är enligt stadgarna "att tillvarataga deras (primärkommunernas) intressen, främja samverkan dem emellan samt bistå dem i deras verksamhet". Högsta beslutande organ är kongressen, som sammanträder vart tredje år. En styrelse med 21 ledamöter leder förbundets verksamhet. Utöver den av kongressen och styrelsen gemensamt tillsatta förhandlingsdelegationen finns tio beredande delegationer bl a en skoldelegation och en kulturdelegation tillsatta av styrelsen. Delegationerna bereder ärenden inom sina verksamhetsområden och väcker förslag till åtgärder. Till styrelsens förfogande står förbundskansliet. Kulturfrågorna bereds i kulturdelegatio46

nen, som har sju ledamöter, alla kommunalpolitiker. Inom förbundskansliet handläggs kulturfrågorna inom den kommunalpolitiska avdelningens skol- och kultursektion. Kommunernas ökade insatser på kulturområdet har ställt ökade krav på förbundet. Det har ökat sin bevakning och service inom detta område bl a genom att tillsätta den nämnda kulturdelegationen och genom ökade resurser för skol- och kultursektionen. Folkbildningsanslagen, bibliotekens och musikskolornas utveckling, stadsteaterstödet och organisationsfrågor på kulturområdet är de kanske viktigaste frågekomplex som förbundet hittills har sysslat med. Förbundet har vidare genom kulturdelegationen låtit utarbeta ett norm al reglemen te för kulturnämnder och skisserat en förvaltningsorganisation för dessa (8.1.5 och bilaga I). Förbundet är representerat i styrelserna för Riksteatern, Rikskonserter och Skådebanan. Slutligen bör funktionen som remissmyndighet i kulturpolitiska frågor nämnas. Kommunförbundets länsavdelningar kan väntas få växande betydelse i det kulturpolitiska samarbetet mellan kommunerna. Länsavdelningar finns enligt förbundets stadgar i varje län och har till uppgift att "utgöra ett organ för kontakt och samverkan såväl mellan medlemmarna inom länet som mellan dessa och förbundet". En viktig uppgift för avdelningarna är att verka för en utjämning av eventuella olikheter i kommunal service för att nå en så enhetlig standard som möjligt inom länen. Länsavdelningarna kan utse delegationer inom olika verksamhetsområden. Sålunda har länsavdelningarna skol- och kulturdelegation eller skoldelegation och särskild kulturdelegation. Delegationerna kan ha både beredande och verkställande uppgifter. Som exempel på redan förekommande verkställande uppgifter kan nämnas huvudmannaskap för AV-centraler.

SOU 1972:66

2.5 Frivilligt folkbildningsarbete

2.5.1 Allmänt Kulturrådet hänför en del av det frivilliga folkbildningsarbetet till det kulturpolitiska området medan en annan del hänförs till vuxenutbildningen (4.11). Kulturrådets analyser och förslag avser endast den del som faller inom det kulturpolitiska området. Inledningsvis vill kulturrådet dock ge en samlad bild av folkbildningens hela verksamhet. I det följande redovisas därför organisationsstrukturen, studiecirklarna, föreläsningsverksamhet och övrig arrangerande verksamhet, kursverksamheten, experimentverksamhet inom det kulturella området samt folkhögskolan. Huvuduppgiften för det fria och frivilliga folkbildningsarbetet är i dag att organisera studier med inriktning på samhälls- och kulturfrågor. Folkbildningen och dess organisationer är därvid en viktig kanal för den vidgade vuxenutbildningen. Att bildningsarbetet är fritt och frivilligt innebär bl a att deltagandet sker frivilligt och att deltagarna kan medverka vid valet av ämne och vid planering och uppläggning av arbetet. Studieverksamheten skall också vara oberoende av direktiv från olika intressenter. En uppgift för dem som arbetar inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet är också att medverka till att förverkliga kulturell demokrati. Det sker bl a genom att studieförbunden på olika sätt följer upp lokala initiativ för att stimulera nya grupper SOU 1972:66

av människor att ta aktiv del i kulturpolitiska frågor och olika former av kulturyttringar. 2.5.2 Organisationsstruktur 2.5.2.1 Skolöverstyrelsen Skolöverstyrelsen har insyn över det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Det innebär att styrelsen medverkar till utveckling, planering, samordning, rationalisering, rådgivning och service inom området. Skolöverstyrelsen har också att bl a i sina årliga anslagsframställningar bevaka folkbildningens intressen. Inom skolöverstyrelsen har folkbildningsfrågorna intill den 1 juli 1972 handlagts av folkbildningsbyrån. Dess uppgifter har utan någon ändring av dem - förts över till en byrå inom undervisningsavdelningen för vuxenutbildning. Byrån har uppgifter som rör förutom folkbildning, folkbiblioteks-, ungdoms- och fritidsverksamhet, kulturverksamhet bland handikappade, undervisningsoch upplysningsverksamhet i alkoholfrågor samt en del av undervisningen för vuxna invandrare. Arbetsuppgifterna inom byrån omfattar konferens-, kurs- och informationsverksamhet samt granskning av redogörelser och redovisningar. För kontakten med bildningsorganisationerna ordnas bl a månatliga konferenser för studieförbundens studierektorer och ett par gånger årligen konferenser för länsbildningsförbundens bildningskonsulen47

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering ter. För sitt arbete har byrån organiserat arbetsgrupper med representanter för olika delar av folkbildningsområdet. 2.5.2.2 Folkbildningsförbundet Folkbildningsförbundet är samarbetsorgan för riksorganisationerna inom det frivilliga folkbildningsarbetet, dvs de tio studieförbunden, Svenska folkhögskolans lärareförening och Sveriges allmänna biblioteksförening. Förbundet skall ta till vara medlemmarnas intressen vid kontakt med myndigheter, i fråga om intern och extern information och för pedagogisk utveckling och rådgivning. Det har samordnings- och kontaktuppgifter både på riksplanet och regionalt. Förbundet fick sin nuvarande organisation år 1968. Varje ansluten riksorganisation kan sända högst fem och varje länsbildningsförbund högst två röstberättigade ombud till förbundets årsmöte. Styrelsen består av ordförande jämte en representant för varje ansluten riksorganisation och dessutom fyra ledamöter valda så att även länsbildningsförbunden blir representerade. En del av arbetet utförs av förbundets kommittéer, som utses av styrelsen. Pedagogiska nämnden har till uppgift att följa den pedagogiska utvecklingen på såväl materialsom ledarsidan och förmedla nya rön till folkbildningsorganisationerna. Estetiska kommittén arbetar med utveckling av studiematerial och metoder inom det estetiska ämnesområdet. Kommittén har fn fyra beredningsgrupper — en för konst- och konsthantverk, en för teater, en för musik och en s k fri grupp. I samarbete med Riksteatern har kommittén en konsulent för teaterfrågor. Kommittén samarbetar även kontinuerligt med Rikskonserter och Riksutställningar. Internationella kommittén slutligen har bl a till uppgift att fungera som kontaktorgan mellan svensk folkbildning och folkbildningssträvanden i andra länder. Folkbildningsförbundets uppgift att företräda de frivilliga folkbildningsorganisationerna har resulterat i att det är representerat i ett stort antal styrelser, kommittéer och 48

nämnder av olika slag. Folkbildningsförbundet utger tidskriften Folkbildningsarbetet som utkommer med tio nummer per år. Folkbildningsförbundet finansieras i huvudsak genom medlemsavgifter från de anslutna organisationerna. Som centralt organ för föreläsningsverksamheten finns Folkbildningsorganisationernas föreläsningsbyrå. Den förmedlar föreläsningar och ger råd och anvisningar beträffande föreläsningsverksamheten. Vidare fastställer den och betalar ut arvoden, resekostnadsersättningar och traktamenten till föreläsare. Byrån bedriver bl a också utvecklingsarbete inom sitt område. Föreläsningsbyrån har en styrelse, vars ledamöter väljs av Folkbildningsförbundet. 2.5.2.3 Länsbildningsförbunden Sedan år 1968 pågår en omorganisation av länsbildningsförbunden. Den syftar till att göra dem till folkbildningsorganisationernas regionala organ för samarbete, alltså en motsvarighet på länsplanet till vad Folkbildningsförbundet är på riksplanet. Länsbildningsförbunden skall inbördes få likartad organisatorisk uppbyggnad, med studieförbundens distriktsorganisationer, de statsunderstödda folkhögskolorna och länsbiblioteken som medlemmar. I länsbildningsförbundens styrelser skall det enligt de nya stadgarna finnas representanter för de nämnda organisationerna och en representant för landstinget. Folkbildningsförbundet har utfärdat riktlinjer för länsbildningsförbundens arbete. Däri betonas uppgifterna att samordna kulturförmedlingen regionalt. Det heter sålunda, att länsbildningsförbunden skall (1) ta emot och förmedla erbjudanden från riksplanet som riktas till mer än en medlem, (2) samordna och komplettera utbudet av centralt producerade turnéprogram, (3) hålla aktuell förteckning över ensembler, föreläsningar, utställningar etc i länet och (4) genom ett programregister eller motsvarande medverka till att programkollisioner undviks. SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering De nya stadgarna har medfört att en rad inom länet verksamma ideella och kulturella organisationer inte längre ingår som medlemmar. Uteslutningen innebär dock inte att man ej samarbetar med dessa i fortsättningen. Samarbete skall etableras i frågor där dessa organisationer har sina speciella intressen. Länsbildningsförbunden äger full självständighet och fastställer själva vid årsmöte sina stadgar. Förslag till stadgeändring, avsteg från normalstadgar och upplösning skall emellertid enligt de nya normalstadgarna tillställas Folkbildningsförbundet för yttrande. Liksom de gamla stadgarna ger de nya stora möjligheter till anpassning av verksamheten till aktuella behov. Verksamheten är därför något olika utformad i skilda länsbildningsförbund. Ett länsbildningsförbunds verksamhet leds av en styrelse utsedd av årsmötet. I flertalet länsbildningsförbund finns därutöver mer eller mindre permanenta kommittéer, utskott, råd eller ibland helt fristående styrelser för särskilda uppgifter. Verkställande tjänsteman är bildningskonsulenten, som tillsätts av styrelsen i samråd med Folkbildningsförbundet. Bildningskonsulenten deltar i styrelsens och arbetsutskottets sammanträden, ofta som sekreterare, men har inte rösträtt. Fyra av de 23 tjänsterna som bildningskonsulent var verksamhetsåret 1971/72 kombinerade med folkhögskollärartjänst. Flera länsbildningsförbund har ämneskonsulenter. En del av dessa är dock deltidsanställda. De flesta förbund förfogar över en expedition med kontorspersonal. Verksamheten inom länsbildningsförbunden finansieras främst genom landstingsanslag och inkomster från anordnade kurser och arrangemang. Statsanslag utgår bl a för anställande av bildningskonsulenter. Det utgår med ett genomsnitt av 15 000 kr per år och län. Bidraget står i förhållande till tjänstens omfattning.

SOU 1972:66 4

2.5.2.4 Studieförbunden De tio studieförbundens verksamhet försiggår huvudsakligen i form av studiecirklar. Dessutom ordnas föreläsningar, konferenser, konserter, teaterföreställningar, utställningar och liknande arrangemang. Verksamheten utformas dels med hänsyn till uttalade behov hos deltagarna, dels på grund av studieförbundens eller deras medlemsorganisationers allmänna målsättning. Från början rekryterades studiecirkeldeltagarna nästan helt inom studieförbundens medlemsorganisationer. I takt med att förbunden under 1950- och 1960-talen fått ökade resurser och en mera utbyggd organisation har utbudet direkt till allmänheten ökat. Enligt förbundens stadgar är huvudprincipen att förbundens medlemmar utgörs av fackliga, religiösa, politiska, ideella och andra organisationer. Medlemmarnas inflytande är ibland graderat i förhållande till medlemsantal i respektive organisation. Stadgemässigt inflytande i de centrala organen föreligger också för förbundens regionala och lokala enheter. Studieförbunden och deras medlemsorganisationer framgår av bilaga D. Studieförbunden är i allmänhet uppbyggda med lokalavdelningar och distrikt. Distrikten svarar geografiskt oftast mot länen och lokalavdelningarna mot kommunerna. Många små lokalavdelningar har under senare år slagits samman till större organisatoriska enheter — en utveckling som har sin motsvarighet också inom medlemsorganisationerna. Motivet för dessa sammanslagningar är utöver anpassning till befolkningsomflyttningen, att de mindre avdelningarna inte kunnat ge tillräckligt underlag för fast anställda instruktörer, ledarutbildning m m och därigenom inte kunnat möta de stigande kraven på kontinuitet, service och variation i verksamheten. (Tabell 2.2.) En viss tendens till samgående mellan förbunden kan också noteras. År 1967 genomfördes en sammanslagning av Svenska landsbygdens studieförbund och Liberala studieförbundet, till Studieförbundet Vuxenskolan. Nykterhetsrörelsens studieförbund 49

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering Tabell 2.2 Studieförbundens organisation verksamhetsåret 1971/72. Förbund

Arbetarnas bildningsförbund (ABF) Frikyrkliga studieförbundet (FS) Folkuniversitetet (FU) KFUK:s och KFUM:s studieförbund (KFUK-M) Medborgarskolan (Mbsk) Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet (NBV) Sveriges kyrkliga studieförbund (SKS) Studiefrämjandet (Sfr) a Studieförbundet Vuxenskolan (SV) a Tjänstemännens bildningsverksamhet (TBV) rBV) Summa a Uppgifterna avser verksamhetsåret verksamhetsåret 1971/72.

Medlems-

Distrikt

organisationer antal

antal

Lokalavdelningar antal

28 25 6

24 6 5

2 4 11 34 19 14 16 159

Funktionärer antal

Övrig personal antal

215 69 13

21 11 5

25 16 2

9 21

75 210

3 10

2 13

23 13 26 24 23 174

228 250 180 426 175 1 841

5 4 4 11 13 87

8 6

15 22 109

1968/69, uppgifterna om antal medlemsorganisationer dock

slogs samman år 1971. De kristna studieförbunden har diskuterat samgående. Verkställande tjänsteman inom ett studieförbund är studierektor, som också är ansvarig inför skolöverstyrelsen för förbundets verksamhet. Studieförbundens övriga funktionärer har administrativa eller pedagogiska uppgifter. Genom kommittéer och arbetsgrupper medverkar också andra än de heltidsanställda funktionärerna i det centrala arbetet. Några studieförbund har förlag som ger ut studiematerial. 2.5.3 Studiecirkelverksamheten Studiecirkeln defmieras i författningen som "en kamratkrets för gemensamma, planmässigt bedrivna studier över ett på förhand angivet ämne eller problemområde". I skolöverstyrelsens anvisningar sägs bl a att studiearbetet skall planeras så att deltagarna stimuleras till enskilda studier mellan sammankomsterna och att ämnets art och studiernas uppläggning stimulerar till samarbete och utbyte av synpunkter. Statsbidragen till studiecirkelverksamheten regleras enligt kungörelsen 1963:463 angående statsbidrag till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet (omtryckt 1970:329, 50

Central cirganisation

ändrad senast 1972:282) (se bilaga F) och de tillämpningsanvisningar skolöverstyrelsen utfärdar. För att statsbidrag skall utgå till en studiecirkel krävs bl a att den har 5—20 deltagare och att den omfattar minst 20 studietimmar. Deltagarna får i regel inte vara yngre än 14 år. Vissa undantag från dessa regler är möjliga. För bl a musik- och teatercirklar finns bestämmelser som delvis avviker från vad som gäller i övrigt. Statsbidrag utgår med högst 75 % av kostnaderna för ledararvode och studiemateriel, dock högst 30 kr per studietimme. Av detta belopp får högst 24 kr utgå som bidrag till ledararvode. För vuxna som har en kort allmänutbildning prioriteras utbildning i svenska, engelska, matematik och samhällskunskap (prop 1970:35). För sådan studiecirkelverksamhet liksom för studier som utvecklar handikappades färdigheter att meddela sig är statsbidraget 100%, dock högst 40 kr per studietimme och högst 32 kr i ledararvode. Förslag om ytterligare höjning har år 1972 antagits av riksdagen (prop 1972:26, UbU 1972:20, rskr 1972:1 53). Av tabell 2.3 framgår att studiecirkelverksamheten under 1960-talet ökat kraftigt. Den verksamhet som kulturrådet fört till det kulturpolitiska området omfattade 31 % av SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering Tabell 2.3 Studiecirkelverksamheten verksamhetsåren 1960/61, 1965/66 och 1969/70. Ämne

1969/70

1969/70

1965/66

1960/61

Religion, filosofi, psykologi Språk Litteratur, konst, teater, film 3 Musik Historia, geografi Samhälls- och rättsvetenskap Teknik, industri, kommunikation Ekonomi, näringsväsen Naturvetenskap, medicin, idrott Summa

Deltagare

Studiecirklar

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

10 349 11 780

13,6 15,0

10 863 24 467

9,0 20,4

8 693 43 310

4,8 24,1

97 625 410 379

5,5 23,2

6 833 17 041 1 130

8,6 21,6 1,3

19 205 24 914 2 038

16,0 20,8 1,7

30 304 25 254 3 886

16,9 14,0 2,2

289 535 301 407 41 603

16,3 17,1 2,3

11 736

14,9

13 103

10,9

36 191

20,1

309 073

17,4

8 995 7 298

11,4 9,5

3 858 13 496

3,2 11,2

4 957 18 977

2,8 10,6

52 062 176 465

2,9 9,9

4,5 8 117 179 689 100,0

96 054

3 255 4,1 78417 100,0

6,8 8 122 120 066 100,0

Antal

5,4 100,0 1 774 203

Benämns i fortsättningen kulturämnen.

hela verksamheten (ca 55 000 cirklar) och samlade 33 % av antalet deltagare (ca 590 000 av 1,8 milj deltagare) detta verksamhetsår. Inom studiecirkelverksamheten är studieförbunden ofta inriktade mot olika intresseområden. Alla förbund har dock åtminstone någon verksamhet inom varje område. 2.5.4 Föreläsningsverksamheten Föreläsningsverksamheten utgör en mindre del av folkbildningens verksamhet. Den utgör delvis ett komplement till studiecirklarna, delvis en fristående verksamhet. Statsbidrag utgår för föreläsningar som anordnas av länsbildningsförbund, lokala föreläsningsföreningar och studieförbund. Villkoren för statsbidrag regleras av samma kungörelse som studiecirkelbidraget (bilaga F). Bland villkoren märks att föreläsningarna skall vara offentliga. Undantag från offentlighetsprincipen gäller bl a för föreläsningar på vårdanstalter och -för handikappade. Framträdanden med sång, musik, uppläsning och dramatisk framställning likställs i bidragshänseende med föreläsning. Statsbidraget utgår med högst 75 % av arvoden, resekostnader och traktamenten. SOU 1972:66

Hela antalet föreläsningstimmar under verksamhetsåret 1969/70 utgjorde 20 868 (1970/71 20 088 timmar) med totalt ca 600 000 deltagare. Därav gällde ca 8 300 eller ca 40 % ämnen inom konst- och kulturområdet (tabell 2.4). Detta har beräknats innebära ca 2 800 kulturarrangemang, varav drygt hälften program av typ teater, musik och uppläsningar och återstoden föreläsningar och kurser inom dessa och näraliggande ämnen. Knappt en fjärdedel av arrangemangen har skett i samverkan med andra parter, t ex bibliotek. Föreläsningsverksamheten hade 1969/70 samma volym som verksamhetsåret 1963/64, beroende på att statsbidragen under denna period endast höjts med 50 000 kr. 2.5.5 Kursverksamhet Inom folkbildningsarbetet ordnas reguljärt kurser och konferenser inom olika ämnesområden. Studieåret 1968/69 var det totalt ca 2 500, varav ca 400 inom kulturområdet. De kurser och konferenser det här gäller syftar dels till utbildning av ledare, dels till en fördjupad konstutbildning och utgör i det senare fallet en komplettering till undervisning som lämnats i andra former. 51

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering Tabell 2.4 Föreläsningstimmar med statsbidrag verksamhetsåret 1969/70. Kulturämnen; Arrangör

Musik

Länsbildningsförbund (inklusive föreläsningsförbund) Studieförbund

1 914 1 975

628 712

495 954

3 889

1 340

1449 Summa

Litteratur, Konst, allmänna konsthantkulturfrågor verk

Teater, dans

Film, foto

Totalt

381 891 1 272

34 353 387

3 452 a 4 885 8 337

a

Varav 2 252 av länsbildningsförbunden - delvis i samarbete med lokala arrangörer delvis i egen regi och 1 200 av föreläsningsföreningarna.

2.5.6 Experiment inom konst- och kulturområdet Inom folkbildningen förekommer fortlöpande en viss experimentverksamhet för att pröva pedagogiska metoder. Så har t ex försök under senare år bedrivits av föreläsningsbyrån i samarbete med lärarhögskolor, studieförbunden och länsbildningsförbunden. Syftet har varit att finna nya former för kulturutbudet och därmed nå nya grupper av människor. Resultatet har publicerats i tidskriften Folkbildningsarbetet 1970:8. 2.5.7 Folkhögskolan1 Folkhögskolorna har som mål för sin undervisning allmän medborgerlig bildning med tyngdpunkten på svenska språket och litteraturen, historia, samhällskunskap, psykologi, litteratur- och religionskunskap. Undervisningens inriktning på ett allmänt bildningsmål har visat sig kunna väl förenas med kraven på viss kompetens för olika former av vidareutbildning. Antalet folkhögskolor är f n 106, vartill kommer några filialer. Omkring hälften av folkhögskolorna drivs av landsting (i vissa fall av stödföreningar), de övriga av folkrörelser och organisationer. Folkhögskolorna har årligen omkring 14 000 elever i vinterkurser och ett ännu större antal i olika ämneskurser. Samtliga skolor har statsbidrag. Tre kurstyper förekommer: vinterkurser, sommarkurser och ämneskurser. Vinterkurserna omfattar i allmänhet 34 veckor. De är 52

folkhögskolans huvudkurser. Många folkhögskolor har dessutom speciallinjer parallellt med vinterkurserna. Särskilda linjer finns för exempelvis musikutbildning, blivande ungdomsledare, u-landsfrågor, journalistik, blivande deltidsbibliotekarier, konst och teater. Sommarkurserna är huvudsakligen praktiskt inriktade. Dessa har minskat i antal och spelar nu en obetydlig roll vid de flesta folkhögskolor. Ämneskurserna ägnas åt mera begränsade studieområden. Kurserna kan ha mycket varierande längd, men är betydligt kortare än vinterkurserna. De arrangeras också ibland i samarbete med folkbildningsorganisationer. Förutom de s k fristående ämneskurserna, som utgör den mest expansiva delen av folkhögskolornas verksamhet, finns det anslutna ämneskurser, dvs kurser som utgör fortsättning på ordinarie vinterkurser. Genom sin insats för att öka elevernas insikt i centrala bildningsämnen och sin verksamhet i övrigt har folkhögskolan i väsentlig utsträckning bidragit till att öka det kulturella intresset och aktiviteten. Men folkhögskolan har också drag, som skiljer den från övrig folkbildning. Redan tidigt spelade yrkesförberedande studier en framträdande roll i dess verksamhet. I dag förekommer på flera folkhögskolor linjer med yrkesanknuten undervisning. Av den anledningen kommer kulturrådet, som inte går in på utbildningspolitiska frågor, inte att avge några förslag beträffande folkhögskolan. 1 En utförligare redovisning ges i utbildningsdepartementets promemoria 1971:1 Vuxenutbildning i Sverige.

SOU 1972:66

2.6 Lokalhållande organisationer

En betydande del av de lokaler som är en förutsättning för den kulturella verksamheten ägs och förvaltas inom olika organisationer. De organisationer för vilka lokalfrågorna är en huvuduppgift, i första hand Folketshusföreningarnas riksorganisation, Folkparkernas centralorganisation, Våra Gårdar samt Bygdegårdarnas riksförbund, beskrivs i det följande. Beskrivningen koncentreras till organisationernas allmänna uppbyggnad och uppgifter. En analys av lokalfrågorna med diskussion av lokalernas funktioner, utformning, finansiering m m samt förslag om åtgärder presenteras i kapitel 9. Folketsparkrörelsens och Folke tshusrörelsens verksamhet behandlas under 6.7. 2.6.1 Folketshusrörehen Folketshusrörelsen ser som sin primära uppgift att skapa goda samlingslokaler för föreningsliv och kulturliv. Rörelsen skall också ta initiativ till fritids- och kulturverksamhet och stå för en sådan verksamhet. Folketshusföreningarnas riksorganisation (FHR), bildad år 1935, är centralorganisation för föreningar och andra organ, som har till uppgift att tillhandahålla allmänna samlingslokaler och andra anläggningar för fritidsverksamhet. Enligt FHR:s stadgar kan medlemskap vinnas av förening eller institution, som äger och förvaltar allmänna samlingslokaler. FHR:s stadgar är således öppna och tillåter SOU 1972:66

medlemskap för andra än traditionella folketshusföreningar. Detta har medfört att ett antal kommuner och allmänna medborgarhusföreningar är medlemmar. FHR anser dock att det är föreningslivets uppgift att äga och förvalta samlingslokaler. Trots att man har kommuner som medlemmar, är man principiellt emot att kommunerna förvaltar lokaler avsedda för föreningsverksamhet eller allmän kulturverksamhet. År 1969 fanns 770 medlemmar - varav ett 30-tal kommuner - samlade i åtta distrikt. Antalet medlemmar beräknas minska genom att s k storföreningar bildas. Tillsammans svarade medlemmarna för drygt 700 Folkets hus och medborgarhus. De lokala folketshusföreningarna kan ha något olika uppbyggnad men är i allmänhet byggda på arbetarrörelsens olika lokala organisationer. Högsta beslutande organ inom FHR är kongressen som samlas vart fjärde år. Kongressen utser centralstyrelse vilken i sin tur utser ett verkställande utskott. FHR har åtta serviceavdelningar, en förvaltningsavdelning och ett antal hel- respektive delägda bolag. Förbundet lämnar medlemmarna service i frågor som rör planering och ekonomisk förvaltning av lokalerna, information och personalutbildning. Man fungerar som arbetsgivarorganisation och svarar för programsättningen på de drygt 400 folketshusbiograferna. De bolag där folketshusrörelsen är ensam 53

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering ägare eller delägare är bl a Arkitektbyrån för som sammanträder vart tredje år. Kongressen samlingslokaler, Förenade inredningar AB utser centralstyrelsen, som i sin tur väljer (FIAB), Skandinaviska biograf AB (biograf- verkställande utskott. kedja), Sergelfilm- och teater AB (filmGenom det centrala kansliet får de lokala inköp), Sergelfilms distributions AB (film- folkparkerna service i frågor som rör planedistribution) och Föreningsfilmo (smalfilms- ring och förvaltning, information och perdistribution). sonalutbildning. FPC ger också ut tidskriften Folketshusrörelsen har en omfattande Scen och Salong. samverkan med andra organisationer och De bolag där folketsparkrörelsen är ensam organ. FHR har en representant i statens ägare eller delägare är AB Folkparkernas nämnd för samlingslokaler och FHR:s pla- varuförmedling, Folkparkernas artistförmedneringsavdelning fungerar i praktiken som ling upa, Scenprogram AB, Programbolaget utredningsavdelning åt nämnden. Av Svenska och ARE-bolagen (reklambyrå). riksteaterns ca 210 spelplatser utgörs omOrganisationen är medlem av Teatrarnas kring 170 av scener i Folkets hus. FHR är riksförbund, Samlingslokalernas samarbetsockså företrädd i dess styrelse. FHR har kommitté och Turisttrafikförbundet samt är vidare representanter i styrelserna för Svens- representerad i Riksteaterns styrelse. ka filminstitutet, Konstfrämjandet, Folkrörelsernas arkivförbund, Samlingslokalernas 2.6.3 Våra Gårdar samarbetskommitté, Sveriges biografägareförbund, Filmbranschens samarbetskom- Åren 1942-1943 bildades Ordenshusens mitté', ABF och Svenska slöjdföreningen. riksförening, som kom att omfatta IOGT Internationellt samarbetar FHR med In- och NTO. Denna ombildades år 1955 till att ternationella folketshusbyrån och Interna- i fastighets- och byggnadsfrågor omfatta hela tionella arbetarfilminstitutet. den samlade nykterhetsrörelsen, nu under namnet Våra Gårdar, riksföreningen för nykterhetsrörelsens allmänna samlingsloka2.6.2 Folkparksrörelsen ler. Folkparkernas centralorganisation (FPC) Våra Gårdar vill bevara och utveckla bildad år 1905 - är en sammanslutning av nykterhetsrörelsens lokalbestånd. Organisafolkparker och fritids- och nöjesanlägg- tionen har till uppgift att lämna medlemmarningar, som bedriver verksamhet med stöd av na råd och stöd i fastighetsfrågor, främja folkrörelserna eller genom kommunal för- medlemmarnas intressen genom egen affärsvaltning. verksamhet och representera medlemmarna De lokala folkparkerna arbetar som eko- vid förhandlingar med myndigheter. nomiska föreningar, aktiebolag eller i några Nykterhetsrörelsen äger, enligt en invenfall som kommunala förvaltningar. År 1971 tering som Våra Gårdar gjorde åren 1966fanns 193 folkparker, uppdelade på 10 1967, ca 1 300 fastigheter spridda över hela distrikt. Endast ca 130 parker hade dock en landet med totalt ca 4 000 samlingslokaler regelbunden verksamhet. På flera platser har av varierande storlek och kvalitet. De står kommunerna övertagit äganderätten men öppna för folkrörelsernas ideella och kultuöverlåtit verksamheten till den gamla folk- rella verksamhet. Lokalerna, som bl a inneparksstyrelsen genom arrendeavtal. Några håller 350 bibliotek, används även för en större anläggningar drivs efter kommunalise- inte obetydlig studiecirkelverksamhet (ca ring som fristående aktiebolag. Liksom fol- 10 000 cirklar per år). ketshusrörelsen tar folkparksrörelsen i prinOrganisationens högsta beslutande organ är cip ställning för föreningsförvaltade lokaler ombudsmötet, som hålls vartannat år. Mötet och föreningsdriven verksamhet. väljer en styrelse för två år, vilken inom sig Högsta beslutande organ är en kongress utser arbetsutskott och styrelse för biograf54

SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering 2.6.5 Andra lokalhållande sektionen. Kansliet ger service till medlemmarna, organisationer särskilt till dem som driver biografrörelse. En rad andra organisationer äger också Organisationen ger ut tidskriften Våra Går- lokaler, som i större eller mindre utsträckdar. ning utnyttjas för kulturverksamhet. Här kan Våra Gårdar har en representant i statens främst nämnas bostadsproducenterna - såväl nämnd för samlingslokaler. Våra Gårdar de allmännyttiga som de kooperativa och samverkar med andra folkrörelser i bl a privata — och frikyrkosamfunden. Samlingslokalernas samarbetskommitté, Filmbranschens samarbetskommitté, Riksteatern (i småplatskommittén) och Konstfrämjandet. 2.6.4 Bygdegårdarnas riksförbund Bygdegärdarnas riksförbund tillkom år 1944 som ett gemensamt stöd- och serviceorgan för landsbygdens samlingslokaler. Bakom bildandet stod Svenska landsbygdens ungdomsförbund (SLU), Jordbrukare-ungdomens förbund (JUF), Sveriges lantbruksförbund (SL), Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) samt Svenska landsbygdens studieförbund (SLS). Bygdegårdarnas riksförbund är politiskt och religiöst neutralt och har till uppgift att vara centralorgan för bygdegårdsföreningar och på liknande grunder arbetande föreningar. Organisationen har ca 400 medlemsföreningar, fördelade på 23 självständigt arbetande distrikt. En sammanslagning av distrikten till större regioner utreds f n. Högsta beslutande organ är förbundsstämman, som hålls årligen. Stämman utser sju ledamöter vilka tillsammans med ledamöter utsedda av Lantbrukarnas riksförbund, Centerns ungdomsförbund, Jordbrukare-ungdomens förbund respektive Vuxenskolan utgör styrelse. Förbundets centrala kansli ger de lokala medlemmarna service i fråga om bl a planering och förvaltning av lokalbeståndet. Organisationen samarbetar med närstående organ. Sålunda är man representerad i statens nämnd för samlingslokaler, i Riksteaterns småplatskommitté och ingår i Samlingslokalernas samarbetskommitté.

SOU 1972:66

2.7 Fackliga organisationer

2.7.1 De fackliga huvudorganisationerna och deras medlemsförbund

Landsorganisationen och det socialdemokratiska partiet står gemensamt bakom Arbetarrörelsens arkiv. Fackföreningsrörelsen 2.7.1.1 Landsorganisationen (LO) har under 1900-talet - centralt och lokalt och dess medlemsförbund medverkat vid tillkomsten och vidareutveckDen fackliga delen av arbetarrörelsen har på lingen av en rad organisationer inom kulturen rad olika sätt engagerat sig inom det området. Det gäller ABF, Folkparksrörelsen, kulturpolitiska området. I det följande ges Folketshusrörelsen och Konstfrämjandet. På en kort översikt. senare år har man också ökat sitt engageDen fackföreningsägda eller fackförenings- mang i Skådebanan. LO tillhör också initiastödda pressen omfattade 23 dagstidningar tivtagarna till Litteraturfrämjandet. (A-pressen) och 24 fackförbundstidskrifter Landsorganisationen och dess medlemsår 1970. Dagstidningarna hade första halv- förbund gör också insatser för kulturarbetet året 1971 en medelnettoupplaga på 430 000 genom beställningar och stipendier. De cenexemplar. trala insatserna (exkl beställningar till fackFackförbundens tidskrifter som utkom- förbundspressen och A-pressen) beräknas mer med vecko-, fjortondagars- eller månads- uppgå till drygt 0,5 milj kr per år. intervall, representerade år 1969 en upplaga År 1969 tillsatte landssekretariatet en arpå 1,7 milj exemplar per utgivningstillfälle. betsgrupp för kulturfrågor. Den presenterade Huvuddelen av innehållet ägnas naturligtvis år 1971 sin rapport under titeln Fackföråt fackliga frågor. Det allmänorienterande eningsrörelsen och kulturen (4.7.2.2). Rapmaterialet upptog år 1969 ca 35 % av det porten behandlar främst de delar av kulturtotala spaltutrymmet. Där ingick också skön- området där fackföreningsrörelsen har särlitteratur, recensioner och artiklar om litte- skilda intressen och kan fullgöra viktiga uppratur, konst m m. Detta material upptog ca gifter. Arbetsgruppens rapport kommer att 13 % av det totala spaltutrymmet.1 behandlas inom landssekretariatet under år Fackföreningsrörelsen är också engagerad 1972. inom förlagsbranschen genom delägarskap i Det av LO:s medlemsförbund som har det Tidens förlag och bokförlaget Prisma. största antalet medlemmar som är anställda I utbildningen vid LO-förbundens skolor inom kulturområdet är Svenska musikerförges vid sidan av den rent fackliga utbild- bundet. Förbundet är en sammanslutning av ningen en bred samhällsinformation och en viss information inom det kulturpolitiska 1 Fackföreningsrörelsen och kulturen (Stockområdet. holm 1971). 56

SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering inom Sverige verksamma musiker av alla slag och vokalister samt dessutom scenteknisk personal, biljettkassörskor, vaktmästare, garderobiärer samt annan personal vid nöjesetablissemang. Förbundet har 106 lokalavdelningar med år 1970 ca 12 000 medlemmar; av dessa har ca 3 000 heltidsanställning. Av medlemmarna har ca 2 800 sådana yrken att de faller inom Klys verksamhetsområde. Utöver förhandlingsservice och intressebevakning kan medlemmarna få rättshjälp. Förbundet har inrättat en trygghetsfond som kan förskottera medlemmarnas utestående fordringar, avseende tillfälliga engagemang där arrangörerna av någon anledning ej kunnat fullfölja sina kontraktsenliga åtaganden. Förbundet är anslutet till den Internationella musikfederationen (FIM) och Nordisk musikerunion. Inom LO finns i övrigt arbetstagare inom kulturområdet organiserade bl a inom Handelsans tälldas förbund, Statsanställdas förbund och Svenska kommunalarbetareförbundet. 2.7.1.2 Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och dess medlemsförbund TCO och de till TCO anslutna förbunden gör liksom LO och dess förbund olika insatser inom det kulturpolitiska området. De fackliga tidskrifterna inom TCO-sektorn var 26 med en total upplaga av ca 800 000 exemplar per utgivningstillfälle under år 1970. I dessa tidskrifter behandlas naturligtvis i första hand fackliga frågor men även allmänna samhällsfrågor och kulturfrågor i mera traditionell bemärkelse tas upp. Kulturfrågor i vid mening ingår också i viss utsträckning i förbundens interna utbildning. TCO-förbunden utgör medlemsorganisationerna bakom TBV. TCO är en av stiftarna av Stiftelsen Skådebanan och flera av TCOförbunden är medlemmar i Konstfrämjandet. Efter en motion från Teaterförbundet vid TCO-kongressen år 1967 tillsatte förbundsstyrelsen år 1968 en kommitté för att utreda kulturspridningens problem. Kommittén SOU 1972:66

(TCO-KU) framlade sin rapport Kulturaktivt samhälle år 1970 (4.7.2.1). Rapporten behandlades under våren 1970 av TCO:s styrelse samt vid TCO-kongressen i juni samma år. Styrelsens ställningstagande innebar, med vissa avvikelser i delfrågor, en principiell anslutning till rapporten. Kongressbeslutet följde styrelsens förslag. Inom TCO finns flera förbund som organiserar anställda inom kulturområdet. Svenska journalistförbundet organiserar ca 7 100 journalister och fotografer inom radio, TV, press och angränsande verksamhetsområden. Svenska teaterförbundet har f n ca 2 500 medlemmar varav 1 800 har sådana yrken att de även tillhör Klys. Förbundet organiserar en rad yrkesgrupper: attributmakare, belysningsmästare, dansare, filmfotografer, inspicienter, kanslipersonal vid teatrar, konsert- och estradsångare, koreografer, operasångare, perukmakare, regissörer, scenmästare, scenografer, skådespelare, sufflörer, teaterpedagoger m fl. Drygt hälften av förbundets medlemmar är anställda vid de statsunderstödda teatrarna. Övriga medlemmar lever på teaterengagemang per pjäs, på radio- och TV-engagemang, filmning, estradengagemang osv. För denna kategori spelar förbundets statsunderstödda arbetslöshetskassa stor roll. Kravet för inträde i förbundet är att antingen vara utexaminerad från någon av de tre statliga scenskolorna eller att ha varit verksam inom förbundets yrkesområde i sammanlagt minst sex månader. Förbundet är anslutet till Nordiska skådespelarrådet och fungerar även som sekretariat åt den internationella skådespelarorganisationen (FIA). Inom Svenska underofficersförbundet och Försvarsväsendets underbefälsförbund finns regionmusikerna, dvs de tidigare militärmusikerna, organiserade. Andra grupper verksamma inom kulturområdet finns inom Statstjänstemannaförbundet, Svenska industritjänstemannaförbundet (främst personal inom Sveriges Radio) och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund. 57

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering 2JA3 Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) och dess medlemsförbund

medlemmar. SKÅP är ett forum för populärauktorer och räknar bland sina medlemmar kompositörer, författare, arrangörer m fl och SACO har i mindre grad än LO och TCO täcker praktiskt taget hela underhållningstagit upp kulturfrågorna i utredningar och sektorn, popmusik, filmmusik, kupletter, opinionsbildning. Kulturstoff behandlas jazz m m. dock i viss utsträckning i förbundens tidSvenska tonkonstnärsförbundet tillvaratar skrifter samt i den interna utbildningen. närmast instrumental- och vokalsolisternas Inom SACO finns utöver Sveriges arkitekters samt dirigenternas kulturella och fackliga riksförbund (SAR) fem förbund som orgaintressen. Förbundet är anslutet till Svenska niserar olika yrkesgrupper inom kulturommusikerförbundet. Antalet medlemmar utrådet. Det är De vetenskapliga bibliotekens gjorde år 1971 ca 180. tjänstemannaförening, Svenska folkbiblioteSvenska regissörsföreningen är en samkarieförbundet, Sveriges museimannaförmanslutning av teaterregissörer och ingår bund, Sveriges arkivtjänstemäns förening som en sektion i Svenska teaterförbundet. och Sveriges humanistförbund. Tillsammans Förbundet hade år 1971 ca 85 medlemmar. omfattar de fem förbunden knappt 4 000 Svenska danspedagogförbundet med ca medlemmar. Förbunden har planer på att gå 100 medlemmar år 1971 - anslutet till samman i ett förbund för anställda inom Svenska musikerförbundet — är en facklig dokumentation, information och kultur. sammanslutning av pedagoger i konstnärlig dans. Konstnärernas riksorganisation (KRO) är 2.7.2 Fackliga organisationer utanför de svenska bildkonstnärernas fackliga samhuvudorganisationerna manslutning. Dess år 1971 ca 2 400 medlemSveriges författarförbund organiserar alla mar är fördelade på tolv distrikt. kategorier av författare och översättare och Föreningen Sveriges konsthantverkare och har ca 1 400 medlemmar. Förbundet är en industriformgivare (KIF) hade år 1971 ca sammanslagning av Sveriges för fat tare för- 420 medlemmar fördelade på tre avdelening, Sveriges ungdomsförfattareförening, ningar. Minerva, förening för Sveriges vetenskapliga Föreningen Svenska tecknare, som år och populärvetenskapliga författare och 1971 hade ca 140 medlemmar, är avsedd för Svenska översättarförbundet. Förbundet yrkestecknare såsom tidningstecknare, bokbörjade sin verksamhet den 1 januari 1971. illustratörer och filmtecknare. För medlemskap i förbundet krävs dokuSvenska fotografernas förbund (SFF) menterad verksamhet inom författarområ- representerar alla kategorier av yrkesfotogradet. Såväl svenska som utländska medborga- fer. Förbundet består av sex kretsar med re kan vinna medlemskap. egna lokala styrelser. Förbundets medlemsFörbundet är uppdelat på olika sektioner, antal varar 1971 ca 920. som motsvarar de tidigare föreningarna. Sveriges dramatikerförbund, organiserar svenska dramatiker och översättare av dra- 2.7.3 Klys matik. Förbundet hade år 1971 ca 230 Konstnärliga och litterära yrkesutövares sammedlemmar. arbetsnämnd (Klys) bildades år 1959. NumeFöreningen Svenska tonsättare organiserar ra innefattar den de 14 organisationer som tonsättare av seriös musik och hade år 1971 redovisats under 2.7.2 samt Svenska musica 70 medlemmar. kerförbundet och Svenska teaterförbundet Föreningen Svenska populärauktorer med tillsammans 11 188 medlemmar (den (SKÅP), ursprungligen Svenska kompositö- 30 juni 1971). Diskussioner förs om en utrer av populärmusik, hade år 1971 ca 275 vidgning av Klys. 58

SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering Några av de organisationer som är medlemmar i Klys är avdelningar eller sektioner i andra medlemsorganisationer. Sålunda är Svenska regissörsföreningen sektion inom Svenska teaterförbundet och Svenska danspedagogförbundet samt Svenska tonkonstnärsförbundet medlemmar av Svenska musikerförbundet. Vidare ingår Sveriges författarförbunds sektioner som självständiga medlemmar av Klys. Klys skall verka för samarbete mellan organisationerna, främja samförstånd mellan olika konstnärliga och litterära yrkesutövare samt hos det allmänna, publik och konsument, skapa förståelse för anslutna yrkesgruppers ekonomiska och sociala intressen. Vid fullgörandet av denna uppgift har nämnden bl a att företräda medlemsorganisationerna inför det allmänna i frågor rörande lagstiftning och kulturpolitik av gemensamt intresse; verka för allmän yttrandefrihet inom samtliga konstnärliga medier; medverka till utredningar och undersökningar av gemensar.it intresse för medlemmarna; verka för att konstnärliga och litterära yrkesutövare ges möjlighet att utöva sina yrken och tillerkänns skälig ersättning för sitt arbete.

de företag som Skådebanan och AB Teatertjänst. TR, som också är en branschorganisation, är anslutet till Nordiska teaterledarrådet och Nordiska teaterunionen samt inom landet till Svensk teaterunion - Svenska ITI-rådet. Utanför SAF och HAO står Folketshusföreningarnas riksorganisation, Musiketablissementens förening, Svenska restauratörförbundets arbetsgivareförening, A-pressens samorganisation, Tidningarnas arbetsgivareförening och Kooperationens förhandlingsorganisation.

2.7.4 Arbetsgivareorganisationer inom kulturområdet Arbetsgivarintressena inom kulturområdet företräds av ett flertal organisationer. Inom den offentliga sektorn är statens avtalsverk, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Teatrarnas riksförbund (TR) avtalsslutande parter. Inom den privata sektorn är Svenska filmoch biografföreningen och Teatrarnas riksförbund, anslutna såväl till Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) som till Handelns arbetsgivareorganisation (HAO), avtalsslutande parter. Medlemmar i TR är Operan, Dramatiska teatern, Svenska riksteatern, stadsteatrarna, privatteatrarna, Folkparkernas centralorganisation, orkesterföreningarna (symfoniorkestrarna), Institutet för rikskonserter och Sveriges Radio samt vidare teatern närståenSOU 1972:66

2.8 Producent- och förmedlingsorgan

En omfattande förmedlingsverksamhet på kulturområdet bedrivs i vårt land sedan länge av vissa arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer, som för ändamålet bildat särskilda producent- och förmedlingsorgan, s k organisationsförmedlingar (2.8.1). Av senare datum är de sammanslutningar som i slutet av 1960-talet började bildas av kulturarbetare inom olika konstområden, de s k centrumbildningarna (2.8.2). För centrumbildningarna har de arbetsförmedlande uppgifterna varit ett led i en vidare verksamhet som syftat till att få direktkontakt med publiken utan att anlita de konventionella eller kommersiella distributionskanalerna. 2.8.1 Organisationsförmedlingar Enligt arbetsförmedlingslagen kan tillstånd att bedriva avgiftsbelagd arbetsförmedling meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen. Enligt lagen får tillstånd inte ges enskild person, och i praktiken har endast organisationer beviljats sådant tillstånd. Denna typ av förmedlingar brukar därför kallas organisationsförmedlingar. Genom bestämmelser i tillstånden begränsas verksamheten på olika sätt. Avgifterna, som skall vara avpassade så att vinst inte uppkommer, fastställs av arbetsmarknadsstyrelsen. F n har åtta organisationer tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen att bedriva arbetsförmedling på kulturområdet. Av de åtta organisationerna ar två sammanslutningar av 60

arbetstagare, Svenska musikerförbundet och Föreningen turnerande sällskap (FTS). De sex övriga är arbetsgivarorganisationer. Deras organ är Folkparkernas artistförmedling, Musiketablissemangens förening (MEF), Föreningen Svenska festarrangörers artisttjänst (Artisttjänst), Idrottens artistbyrå (IAB), Riksorganisationen av artistarbetsgivare (ROA) samt Svenska nöjesidkares centralförening (SNCF). Svenska musikerförbundets artist- och musikerförmedling är den största av organisationsförmedlingarna på kulturområdet. Den har förmedlingskontor på ett femtiotal platser i landet. År 1970 förmedlades nära 175 000 individuella arbetstillfällen. Den största gruppen bland de arbetssökande är fritidsmusiker och en stor del av arbetstillfällena avsåg endagsengagemang. Av förmedlingarna med en arbetsgivarorganisation som huvudman är Folkparkernas artistförmedling den största. Denna förmedlar artister, orkestrar och annan musik samt teater- och varietéföreställningar till folkparker och andra nöjesarrangörer. Folkparkernas artistförmedling förmedlade omkring 32 000 individuella arbetstillfällen år 1970. En stor roll på sin del av marknaden spelar MEF, som är en sammanslutning av musikrestauranger, och som ombesörjer en stor del av förmedlingen av orkestrar till medlemsföretagen. Till skillnad från de andra organisationsförmedlingarna dominerar de något längre engagemangen i MEF:s verksamhet. SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering den till Författarcentrums tillkomst var svårigheterna för den seriösa litteraturen att konkurrera med underhållningslitteraturen och farhågor att bruttoprisets slopande skulle öka dessa svårigheter. Det var, ansåg man, distributionsapparatens fel att litteraturen blivit en angelägenhet för fåtalet. Därför borde författarna skapa en ny och annorlunda litteraturdistribution, som vänder sig till andra grupper i samhället. För att nå en ny publik borde författarna i större utsträckning själva ta kontakt med läsarna. Det närmaste målet för Författarcentrum var att åstadkomma en uppläsarcentral, en byrå dit man kunde vända sig när man ville ha ett litteraturprogram. Man ville också åstadkomma program för grupper som tidigare inte brukat ha kontakt med litteraturen. På detta sätt kom arbetsförmedlingsmomentet in i Författarcentrums målsättning. Författarcentrum fungerar nu som förmedlingscentral för författares medverkan vid olika typer av programverksamhet. År 1969 förmedlades 680 och är 1970 848 uppdrag. Ytterligare uppdrag har gått direkt till författarna. Särskilt innan Teatercentrum kom till förmedlades också en del mindre teaterföreställningar. De största avnämarna har skolorna och biblioteken varit. Författarcentrum tar initiativ till olika aktiviteter t ex kulturveckor, turnéer och uppsökande verksamhet. Som ett hjälpmedel i den utåtriktade verksamheten ger Författarcentrum ut folders med prov på författarnas produktion. Dessa folders är avsedda att säljas vid framträdanden som Författarcentrum anordnar. Hittills har ett 50-tal folders kommit ut. Ekonomisk huvudman för Författarcentrum är numera Sveriges författarförbund. Medlemskap i förbundet är dock inget villkor för medlemskap i Författarcentrum. I mars 1971 var ca 500 författare anslutna till Författarcentrum. Författarcentrum arbetar genom stor2.8.2 Centrumbildningar möten, kommitterade och konsult. 2.8.2.1 Författarcentrum Stormöten inkallas vanligen två gånger om året. Kommitterade består av sju ledamöter Författarcentrum bildades år 1967 efter varav fyra är valda av Författarcentrums initiativ av några yngre författare. Bakgrun-

Artisttjänst bedriver sin verksamhet i nära anknytning till kommersiella produktionsbolag och svarar för förmedling av artister och musik. Artisttjänst har bl a förmedlat internationella popband. IAB förmedlar underhållning av olika slag till idrottsföreningar och andra nöjesarrangörer. FTS är en sammanslutning av artister och musiker och dess förmedling, som är av relativt liten omfattning, förmedlar nöjesarrangemang av olika slag. De båda återstående organisationsförmedlingarna har en mycket begränsad verksamhet (500-600 individuella arbetstillfällen år 1970), men är starkt specialiserade. ROA har som medlemmar bl a nöjesföretag av typen Gröna Lund och Liseberg och tillgodoser deras behov av artister. Förmedlingsverksamheten omfattar både sångare och musiker och s k skådenummer (akrobater o d). SNCF har nära anknytning till manageruppgifter för några stjärnartister. Tillsammans förmedlade de angivna organisationsförmedlingarna år 1970 över 232 000 individuella arbetstillfällen med en total gagesumma av 63,8 milj kr. Utredningen rörande arbetsförmedlingen inom vissa yrkesområden (OLAF) har i betänkandet Offentlig och privat arbetsförmedling inom vissa yrkesområden (Ds In 1971:12) föreslagit viss skärpning i fråga om principerna för meddelande av tillstånd att bedriva organisationsförmedling. Dessa förslag har i huvudsak accepterats av inrikesministern i 1972 års statsverksproposition (prop 1972:1 bil 13 s 101) och av riksdagen (InU 1972:3, rskr 1972:63). Som en följd härav torde vissa förändringar i fråga om de nu verksamma organisationsförmedlingarna kunna väntas. Ytterligare förslag från utredningen har nyligen lagts fram i ett betänkande om kulturarbetsförmedlingen.

SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering ledamöter, två utsedda av Sveriges författarförbund och den sjunde ledamoten är konsulten. Författarcentrum har sökt decentralisera sin verksamhet. År 1969 bildades Författarcentrum syd i Malmö och Författarcentrum väst i Göteborg. Båda dessa centrumbildningar hade betydande svårigheter, särskilt av ekonomisk art, och måste efter någon tid lägga ned verksamheten. År 1970 rekonstruerades Författarcentrum syd i Malmö till ett allmänt kulturarbetarcentrum med Skys, Skånes konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd, som huvudman. Verksamheten skall omfatta förmedling av arbetsuppgifter inom alla konstarter. Författarcentrum nord har senare bildats i Umeå och Kulturarbetarcentrum i Uppsala.

År 1971 förmedlades 1 683 filmer. Filmcentrum består av dels yrkesverksamma filmare, dels personer som arbetar med film på deltid eller på fritid. Medlemsantalet var i mars 1971 ca 550, varav ca 125 aktiva filmare. Filmcentrums organ är föreningsmötet, styrelsen, sekretariatet och arbetsgrupper i de fem distrikten. Regionalt är verksamheten uppdelad på distrikt med arbetsgrupper och kontaktmän i Malmö (Filmcentrum syd), Stockholm (Filmcentrum öst), Göteborg (Filmcentrum väst), Falun (Filmcentrum Dalarna) och Umeå (Filmcentrum norr). Alla distrikten är representerade i styrelsen. 2.8.2.3 Teatercentrum

2.8.2.2 Filmcentrum

Teatercentrum bildades år 1969 på initiativ av teaterarbetare och med stöd av Teaterförbundet. Teatercentrum vill öka kommunikationerna mellan teaterarbetare och publik, ge fler människor tillgång till teater och fler teaterverksamma publikkontakter. Man vill distribuera teater till föreningar, skolor, bibliotek samt till människor som av geografiska, sociala eller ekonomiska orsaker inte brukar få se teater, människor som är bosatta i glesbygdsområden, patienter på sjukhus och sanatorier, de gamla på ålderdomshem, de intagna på fängelser osv. Rätt att delta i Teatercentrums verksamhet har varje grupp som producerar uppsökande teater och inom vilken bestämmanderätten över produktionen är fördelad lika mellan samtliga medverkande.

Filmcentrum bildades år 1968 på initiativ av några yngre filmare. Filmcentrum vill fungera som en intresseorganisation för filmare och publik och som ett avantgarde för film som till form och innehåll är radikal. Filmcentrum vill finna vägar för en förnyelse av filmens produktions- och distributionsvillkor. Filmcentrum fungerar i första hand som en distributionscentral för film. Till tjänst för beställarna har man utarbetat en katalog där man tar med alla filmer som av sina upphovsmän anmäls till katalogen. Filmkatalog 3 (mars 1972) upptar ca 400 titlar varav ca 300 svenska. Filmcentrum erbjuder också beställaren att få filmerna kommenterade och debatterade av en filmare. Föreningens mål är dessutom att ur distributionsverksamTeatercentrum vill i mån av möjlighet heten utveckla stöd för filmproduktion. samordna deltagare till grupper och ställa Filmcentrum har också engagerat sig i film- lokaler för repetitioner och sammankomster arbetarnas fackliga frågor och ingår i filmar- till förfogande. Man vill informera beställare nas samarbetsnämnd. Filmcentrum ger ut en om vilka grupper eller individuellt uppträduplicerad tidskrift, Rapport, med uppgifter dande artister som finns att tillgå, informera om verksamheten och tillgängliga filmer om deras målsättning och om förhållanden i samt nyheter som berör filmens ställning i övrigt som är av intresse för beställarens val. samhället. Föreningen publicerar också en År 1970 distribuerade Teatercentrum skriftserie, Material, som tar upp praktiska 1 247 föreställningar varav 617 gällde barn-, och teoretiska film- och massmediefrågor. skol- och ungdomsföreställningar. Föreställ62

SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering Konstnärscentrum leds av en kommitté ningarna sågs i genomsnitt av 150 personer, om fem personer, av vilka fyra väljs inom vilket sammanlagt betyder drygt ca 187 000 Konstnärscentrum genom poströstning bland åskådare. Dessutom har de engagerade teaalla till Konstnärscentrum anmälda arbetstergrupperna genom Teatercentrums verksökande. Den femte ledamoten väljs av samhet fått många beställningar som ej gått KRO:s riksmöte. Konstnärscentrums löpangenom Teatercentrum (733 föreställningar år de verksamhet leds av intendent, konsult och 1970). arbetsutskott. Informationen om verksamI den av Teatercentrum bedrivna förmedlingsverksamheten har 52 grupper deltagit heten ges i Konstnärscentrums tidning. verksamhetsåret 1970/71. Av dessa ägnade sig 14 uteslutande åt barn- och skolteater. 2.8.2.5 Musikcentrum 70 Utöver teaterutbudet har uppläsare, vissångare och mimaktörer omfattats av förmedlings- Musikcentrum 70 bildades år 1970 på initiativ dels av Svenska tonkonstnärsförbundet, verksamheten. Till ledning för beställarna har även Tea- dels av en särskild arbetsgrupp. Ett år senare tercentrum utarbetat kataloger över sina pro- hölls årsmötet där stadgar antogs. Musikcentrum 70 ser enligt sin programgram. förklaring som sin uppgift att "göra all slags Teatercentrums organ är årsmöte, allmänmusik åtkomlig för alla, att söka finna vägar na möten och styrelse. Teatercentrums verkatt föra ut musik till en större allmänhet, att samhet granskas av Teaterförbundets revisorer och redovisas på Svenska teaterförbun- skapa förutsättningslöst sammansatta prodets riksstämma, som också beviljar ansvars- gram och att förmedla musikprogram produfrihet. Utöver årsmötet förekommer ett par cerade av deltagarna själva". Musikcentrum 70:s verksamhet utövas gestörre allmänna möten per år samt månadsnom stormöten, årsmötet, styrelsen och olimöten. ka arbetsgrupper. Stormöte skall hållas minst en gång varannan månad. Det stormöte som 2.8.2.4 Konstnärscentrum infaller i januari månad kallas årsmöte. Konstnärscentrum bildades år 1969 på initiativ av Konstnärernas riksorganisation (KRO). Konstnärscentrum ser som sin viktigaste uppgift att förmedla arbete till utövande konstnärer samt skapa kontakt mellan samhället och konstnärerna. Konstnärscentrum bedriver dels en utåtriktad uppsökande verksamhet, dels en arbetsförmedling öppen för landets alla bildarbetare oberoende av organisationstillhörighet. De konstnärer som är anmälda till Konstnärscentrums arbetsförmedling, år 1971 ca 1 050, presenteras genom ett bildarkiv (mars 1971 ca 10 000 färgdia), där varje konstnär representeras med högst 40 bilder. Till de anslutna konstnärerna förmedlas uppdrag av skilda slag som arbete med miljöutformning, konsultuppdrag, utställningar samt beställningar av t ex affischer, bokillustrationer, porträtt m m. SOU 1972:66

2.8.2.6 Danscentrum Danscentrum bildades är 1971. Danscentrum ser som sin uppgift att propagera för dansen som konstform, stimulera till självverksamhet och aktivt skapande samt att finna nya arbetsuppgifter i samhället för landets dansare. I målsättningen ingår också att skapa "tvärprogram", dvs program som omfattar flera konstarter, och att driva öppna "verkstäder". De program som Danscentrum producerat under hösten 1971 har distribuerats av Teatercentrum.

2.9 Vissa organisationer av rikskaraktär

I det följande ges en kortfattad översikt över vissa organisationer av rikskaraktär inom kulturområdet. Endast beträffande Svenska riksteatern och Skådebanan - som kulturrådet kommer att diskutera mera ingående i det följande - ges en något fylligare beskrivning. Några organisationer beskrivs utförligare i kapitel 7.

2.9.1 Teater-och dansområdet 2.9.1.1 Svenska riksteatern Svenska riksteatern är en ideell förening, uppbyggd på lokala och regionala föreningar. Dess uppgifter och centrala organisation har redovisats under 2.2.4.1. De lokala föreningarna kan arbeta antingen enligt den vid 1970 års kongress antagna normalstadgan eller enligt den år 1967 antagna stadgan. Dessa två stadgor tillämpas nämligen parallellt under perioden mellan 1970 och 1973 års kongresser. Enligt 1967 års normalstadga bygger den lokala föreningen i huvudsak på individuellt medlemskap av enskilda teaterintresserade personer, men kollektiva medlemmar kan också förekomma. Föreningen leds av en styrelse på 5-8 medlemmar, vilka utses av årsmötet. Styrelseledamöterna bör väljas så att både kollektiva och enskilda medlemmar blir representerade. Vidare bör vederbörande kommun samt lokalägande organisation(er) erbjudas att utse representanter i styrelsen. 64

Enligt 1970 års normalstadga skall de lokala teaterföreningarna bestå av kollektiva medlemmar. Föreningar och kommuner kan bli medlemmar. Det direkta individuella medlemskapet har alltså avskaffats. Medlemsföreningarna utser ett representantskap, som är föreningens högsta beslutande organ och som bl a utser styrelse. Enskilda teaterintresserade kan organisera sig i en publikförening, som då blir en av de organisationer som ingår som medlem i teaterföreningen. Den lokala teaterföreningens främsta uppgift är att arrangera teaterföreställningar i första hand från Riksteatern. I slutet av år 1971 fanns 145 föreningar varav 11 arbetade efter de nya stadgarna. 1970 års kongress antog också normalstadgan för länsteaterföreningarna. Länsteaterföreningarnas uppgifter är huvudsakligen av stimulans- och samordningskaraktär. Länsföreningen skall samla alla Svenska riksteaterns medlemmar för samarbete i frågor av gemensamt intresse, främja Svenska riksteaterns verksamhet inom länet och vara förbindelselänk emellan Svenska riksteatern och dess medlemmar. År 1971 fanns länsteaterföreningar i samtliga län utom i Stockholms län. Endast de lokala teaterföreningarna kan vara medlemmar i länsteaterföreningen. Länsteaterföreningen skall ha en styrelse om minst åtta ledamöter. Minst fem av dem utses av länsmötet (årsmötet). Landsting, länsskolnämnd och länsbildningsförbund äger utse var sin ledamot. SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering Musik för Ungdom (MfU) är den svenska delen av den internationella organisationen Jeunesses musicales. Musik för Ungdom som tidigare arbetat med en provisorisk organisation, höll sitt konstituerande sammanträde i juni 1971.(6.4.10.3) 2.9.1.2 Andra organisationer på teaterOrganisationens syfte är att vara en riksoroch dansområdet ganisation för stöd till musikverksamhet På teater- och dansområdet finns även orga- bland ungdom. Medlemsorganisationerna utnisationer för den icke yrkesmässiga verk- görs av studieförbunden och därmed jämförsamheten. Främst bör nämnas Svenska ung- liga organisationer och organ av riksomfatdomsringen för bygdekultur med drygt 400 tande karaktär som bedriver verksamhet för lokalföreningar och ca 37 000 deltagare i ungdom under 26 år. De kommunala musikfolkdansundervisning (7.3.4). Folkdans ord- skolorna är representerade genom Kommunnas också av en rad andra organisationer som förbundet. Styrelsen består av representanter IOGT/NTO, Svenska frisksportförbundet, för studieförbunden, Rikskonserter och KFUK/KFUM, Nykterhetsorganisationen Kommunförbundet. Vid sidan av styrelsen Verdandi och Centerns ungdomsförbund. På finns också MfU-rådet där ungdomarna gateaterområdet finns också Teaterforum, en ranterats majoritet. Musik för Ungdoms sammanslutning av ett antal teatergrupper kansli är förlagt till Rikskonserter. Svenska jazzriksförbundet är enligt stad(7.2.4.1). garna en kontaktorganisation för landets jazzvänner samt riksorganisation för jazz2.9.2 Musikområdet klubbar och andra sammanslutningar av jazzInom musikområdet finns två större förbund intresserade. År 1971 hade förbundet ca 500 för orkestrar som inte arbetar yrkesmässigt. individuella medlemmar. (7.4.4.3) Sveriges spelmäns riksförbund är gemenDet ena är Sveriges orkesterföreningars riksförbund (SOR) med ca 70 medlemsorkestrar sam organisation för 18 landskapsförbund och ca 2 500 musiker. Det andra är Riksför- med drygt 3 000 spelmän. (7.4.4.5) bundet Sveriges amatörorkestrar (RSAO) med ca 180 medlemsorkestrar och ca 9 200 2.9.3 Konst, konsthantverks-och musiker. Dessa båda förbund behandlas uthemslöjdsområdena förligare under 7.4.4.1—2. Det finns fn sju körförbund, nämligen Föreningar och organisationer inom konstSveriges kyrkosängarförbund, Sveriges kör- och konsthantverksområdena kommer att förbund, Svenska sångarförbundet, Svenska beröras i MUS 65 :s betänkanden. Kulturmissionsförbundets sängar förbund, Svenska rådet vill dock ge grunddragen i föreningsbaptisternas sängarförbund, Metodistkyrkans strukturen på riksplanet. Konstfrämjandet har till uppgift att verka sångarförbund och Svenska arbetarsångförbundet. Förbunden har ca 3 400 medlems- för ökat konstintresse och ökad förståelse av körer med tillsammans ca 68 000 medlem- god konst. I det syftet omfattar verksamhemar. Ett informellt samarbetsorgan, KÖR- ten förlagsverksamhet främst av grafik och SAM, är under utveckling. Körverksamheten skulptur, utställningar, studieverksamhet och försäljning. På uppdrag av MUS 65 svarar behandlas utförligare under 7.4.4.6. Konstfrämjandet för försöksverksamhet med Kammarmusikföreningar med syfte att konstförsäljning innefattande bl a konstvaruspela och/eller anordna konserter finns på en hus i Stockholm och Örebro och försäljning i rad orter. Vissa föreningar har slutit sig större skala genom ombud. (6.8.1.4) samman i bl a en norrländsk och en västInom ramen för sin ordinarie verksamhet svensk kammarmusikring. (7.4.4.2)

Såväl länsföreningarna som de lokala teaterföreningarna utser ombud till Riksteaterns vart tredje år sammanträdande kongress.

SOU 1972:66 5

2 Kulturverksamhetens

nuvarande organisation och finansiering

har Konstfrämjandet utöver detta inlett vissa försök med försäljnings- och utställningsverksamhet koncentrerad till fasta försäljningsställen i Göteborg och Malmö till vilka regionalt arbetande ombudsorganisationer knyts. Den ansvarsfördelning som överenskommits med MUS 65 innebär att Konstfrämjandets utställningsverksamhet mer inriktats mot arbetsplatser, föreningar och liknande mottagare och mindre på större offentliga utställningar. Konstfrämjandet har, till skillnad från Riksförbundet för bildande konst och Föreningen Konst i skolan, inte integrerats med Riksutställningar. Vid sidan om konstvaruhusen sker försäljningen på utställningar och via ombud bl a på arbetsplatser. Medlemmar i Konstfrämjandet är riksorganisationer, lokala organisationer, företag, kommuner, skolor och enskilda personer. Bland de riksorganisationer som är medlemmar märks LO, TCO, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Kooperativa förbundet (KF), Folkbildningsförbundet och många fackförbund, studieförbund och andra folkrörelseorgan. Riksförbundet för bildande konst är en sammanslutning av konstföreningar, museer, landsting, kommuner, organisationer, institutioner, företag och enskilda, som önskar medverka till att utbreda och fördjupa intresset och förståelsen för god konst. Riksförbundet har inga regionala eller lokala organisationer, utan medlemmarna, som år 1971 var 147, är direkt anslutna till förbundet. Riksförbundet har sedan år 1967 samarbetat med Riksutställningar och ingår i dess organisation. Riksutställningar svarar alltså för riksförbundets tidigare verksamhet att producera konstutställningar och erbjuda dessa till de konstföreningar m fl institutioner som är medlemmar, att medverka till föreläsningsverksamhet i anslutning till utställningar samt att svara för rådgivning till föreningar, kommuner m fl i konst- och utställningsfrågor. Riksförbundet består dock som organisation. Föreningen Konst i skolan har som mål 66

att sprida och fördjupa intresset för konst hos skolans elever, lärare och myndigheter. Föreningens verksamhet har huvudsakligen varit inriktad på utställningar, men viss verksamhet som konsultorgan har förekommit. Föreningen Konst i skolan har främst verkat utanför de stora städerna där föreningen därför har fä medlemmar. Medlemmar är främst kommuner. Sedan år 1967 samarbetar Konst i skolan med Riksutställningar och ingår i dess organisation men består som självständig förening. Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund är centralorganisation för landets hemslöjdsföreningar. F n är 51 hemslöjdsorganisationer direkt anslutna till riksförbundet. Med undantag för den ideella Föreningen för svensk hemslöjd och den ekonomiska Föreningen Svensk hemslöjd har alla lokal anknytning. De lokala sammanslutningarna inom hemslöjdsrörelsen är ofta ekonomiska föreningar, som även bedriver ideell verksamhet för hemslöjden. I ett fåtal fall handhas den ideella och den affärsmässiga verksamheten av skilda föreningar. Den ideella verksamheten bedrivs på olika sätt. Man anordnar bl a utställningar, demonstrationer, rådgivningsdagar och kursverksamhet. Till uppgifterna hör också att göra inventeringar av gammal slöjd och förse slöjdare med idéer och arbetsbeskrivningar. De lokala föreningarnas medlemmar består av hemslöjdsintresserade personer, däribland slöjdare, och i en del fall av organisationer. Hos föreningarna finns i regel s k hemslöjdskonsulenter. F n finns ett 40-tal konsulenter verksamma inom landet. De avlönas med hjälp av statliga bidrag och bidrag från landstingen. Svenska slöjdföreningen har enligt stadgarna till mål "att främja god formgivning av svenska produkter, att verka för förbättrad gestaltning av bostad och allmän miljö, att sprida kunskap om god form". Föreningen, som har sitt säte i Stockholm, har även lokalavdelning för Skåne och Blekinge. Föreningen arbetar bl a genom utSOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering ställningar, kurser, konferenser, information och opinionsbildning, bl a genom tidskriften Form, och stöd till formgivare. MUS 65 har i en skrivelse till utbildningsministern hösten 1970 tagit upp frågor kring Svenska slöjdföreningens verksamhet och ekonomi. MUS 65 har där bl a föreslagit att en del av föreningens verksamhet, nämligen information rörande formgivning och miljögestaltning i form av utställningar, bör läggas på Sveriges arkitekturmuseum som då skulle utöka sin verksamhet. Samtidigt förordade MUS 65 en begränsad höjning av statsbidraget till föreningens övriga verksamhet. 2.9.4 Musei-, hembygds- och fornminnesområdet I landet finns en rad musei-, hembygds- och fornminnesföreningar, varav många med betydande verksamhet. Sålunda är det vanligen länsföreningar som är huvudmän för länsmuseerna. På riksplanet finns bl a Samfundet för hembygdsvård. Kulturrådet går emellertid inte närmare in på dessa organisationer, då detta område tas upp av MUS 65. 2.9.5 Litteraturområdet Föreningar och organisationer inom litteratur- och biblioteksområdet kommer att beröras i litteraturutredningens kommande betänkanden. Kulturrådet vill dock nämna två organisationer. Stiftelsen Litteraturfrämjandet bildades i nuvarande form år 1965 av Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen (LO), Sveriges lantbruksförbund och Svenska landsbygdens studieförbund. Sedan år 1967 har Studieförbundet Vuxenskolan varit delintressent i stället för Svenska landsbygdens studieförbund. Stiftelsens ändamål är att främja intresset för svensk litteratur och konst. Det sker främst genom litteraturpris och stipendier. Verksamheten finansieras genom det årliga boklotteriet. Sveriges allmänna biblioteksförening (SAB) vill vara ett samlande organ för inforSOU 1972:66

mation, opinionsbildning, utredning och initiativ inom biblioteksområdet. Medlemmar är dels kommuner i deras egenskap av huvudmän för folk- och skolbibliotek, dels vetenskapliga bibliotek och andra specialbibliotek och slutligen enskilda personer. De enskilda medlemmarna utgörs i huvudsak av biblioteksanställda. Föreningen arbetar på fyra sektioner: folkbibliotekssektionen, skolbibliotekssektionen, forskningsbibliotekssektionen samt enskilda medlemmars sektion. Högsta beslutande organ är ett representantskap. Bibliotek i samhälle (BiS) är ett forum för biblioteksarbetare och biblioteksutnyttjare, som på socialistisk grund vill verka för ett progressivt biblioteksväsende. BiS högsta beslutande organ är stormötet. BiS är indelat i lokalgrupper och ämnesgrupper, vilka studerar och bevakar olika ämnesområden. 2.9.6 Foto-och filmområdet Inom foto- och filmområdet finns några organisationer av rikskaraktär för den utövande verksamheten, bl a Sveriges smal filmförbund med ca 400 medlemmar och Riksförbundet Svensk fotografi Sveriges fotoklubbar med ca 180 klubbar och 3 300 medlemmar (år 1969). Dessa behandlas utförligare under 7.6. Vidare finns Sveriges förenade filmstudios som främst sysslar med studier av spelfilm. Våren 1969 var ca 120 studios med ca 15 000 medlemmar anslutna. 2.9.7 Skådebanan Skådebanan fanns år 1971 organiserad i Stockholm, Uppsala, Norrköping, Linköping, Malmö och Helsingborg. Som mål för sin verksamhet har Skådebanan att främja scenkonst, musik och andra kulturella aktiviteter. Organisationen strävar särskilt efter att nå en ny publik, dvs grupper som tidigare inte kommit i kontakt med detta kulturutbud. Skådebanans verksamhet, främst information och biljettförsäljning, sker i stor utsträckning genom ombud. Dessa 67

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering ombud är huvudsakligen organisations- eller arbetsplatsanknutna. De olika skådebaneavdelningarna är organisatoriskt fristående från varandra och därför inte heller enhetligt uppbyggda. Sålunda är stiftarna eller ägarna inte helt genomgående samma organisationer. Stiftelsen Skådebanan i Stockholm har inte formellt men i praktiken kommit att i viss mån få en ställning som riksorgan. Denna specialställning torde bl a bero på att stiftarna för stockholmsavdelningen är riksorganisationer såsom SAF, LO, TCO, medan de övriga avdelningarna har ägare eller stiftare med lokal anknytning. En organisationsutredning inom Skådebanan har lagt fram förslag om en gemensam organisationsform samt gemensamma stadgar för alla avdelningarna. F r o m den 1 juli 1972 har Stiftelsen Skådebanan skilts från den rent lokala verksamheten i Stockholm. Därmed renodlas stiftelsens karaktär av ett för de olika skådebaneavdelningarna gemensamt stöd- och serviceorgan. Skådebanan behandlas utförligare i 6.8.

68 SOU 1972:66

2.10 Sveriges Radio

finna ett system som ställer etermedierna fria från kommersiella intressens eller politiska gruppers ensidiga inflytande. Ljudradio- och televisionssändningar riktade Frihet i etern måste enligt propositionen i till allmänheten (rundradioverksamhet) be- första hand förenas med en medveten strädrivs i Sverige med ensamrätt för Sveriges van till objektivitet och saklighet i det samlaRadio AB. de programutbudet och innefatta möjligheSveriges Radios ställning har utformats så ter för olika åsikter och meningsriktningar att de enskilda programmen skall kunna att komma till tals och garantier mot obeutformas oberoende av utomstående såväl höriga påtryckningar. statliga som enskilda intressen men så att Tanken på att införa kommersiell privatstatsmakterna samtidigt skall ha ett avgöran- ägd television avvisades. En sådan skulle de inflytande över frågor som sammanhänger medföra uppenbara risker för att mediet blir med programverksamhetens finansiering, utnyttjat för de ekonomiska och politiska dess totala omfattning och expansionstakt intressen som finansiärerna representerar. m m. Enligt propositionen fanns det ingen anledVissa allmänna riktlinjer för organisatio- ning att ändra de grundläggande principerna nen av och medelstilldelningen till rundra- för rundradioverksamheten i vårt land. dioverksamheten har givits av statsmakterna år 1966 (prop 1966:136, SU 1966:163, rskr 1966:388). Grundläggande bestämmelser för 2.10.1.2 Radiolagen Sveriges Radio återfinns i radiolag, radioansvarighetslag med tillämpningskungörelse, av- Enligt radiolagen (1966:755) bemyndigas tal mellan svenska staten och företaget samt Kungl Maj:t att uppdra åt ett företag att med ensamrätt avgöra vilka program som skall instruktion för radionämnden. Kulturrådet ger i det följande en översikt förekomma från radio- och TV-sändare i över dessa riktlinjer och bestämmelser för landet. Denna rätt skall utövas opartiskt och sakligt och i övrigt efter de riktlinjer som Sveriges Radio, verksamhetens organisation fastställs genom avtal mellan Kungl Maj:t och omfattning. och företaget. Vidare stadgas att en radionämnd skall finnas. 2.10.1.1 Allmänna riktlinjer för Radionämndens granskning kan endast rundradioverksamheten ske i efterhand. Myndighet eller annat allKommunikationsministern anförde i prop mänt organ får inte i förhand granska eller 1966:136 att det framstår som väsentligt att föreskriva förhandsgranskning av program

2.10.1 Allmänna förutsättningar för Sveriges Radios verksamhet

SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering och inte heller förbjuda sändning på grund av dess innehåll. 2.10.1.3 Radioansvarighetslagen Radioansvarighetslagen (1966:756) gäller yttrandefriheten i de ljudradio- och televisionsprogram (radioprogram) som svenskt programföretag anordnar med ensamrätt. För varje radioprogram skall finnas en programutgivare med uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott. Ingenting får sändas mot programutgivarens vilja. Programutgivare förordnas av radiochefen eller av annan tjänsteman inom företaget. Programutgivare är ansvarig för eventuella yttrandefrihetsbrott i de radioprogram för vilka han är förordnad. Med yttrandefrihetsbrott avses då framställning eller offentliggörande, som skulle varit att anse som tryckfrihetsbrott enligt 7 kap 4 eller 5 § i tryckfrihetsförordningen, om gärningen begåtts genom tryckt skrift. I analogi med bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen kan uppgiftslämnare i princip inte ställas till ansvar för yttrandefrihetsbrott i radio och TV. Frågor som rör missbruk av yttrandefrihet i radioprogram bedöms efter samma grunder som gäller för bedömningen av missbruk av tryckfriheten enligt 1 kap 4 § tryckfrihetsförordningen. 2.10.1.4 Avtalet mellan staten och Sveriges Radio Enligt statsmakternas beslut år 1966 träffades ett nytt avtal mellan staten och Sveriges Radio. Det gäller t o m den 30 juni 1977. Enligt avtalet äger Sveriges Radio AB att med ensamrätt avgöra vilka program som skall förekomma i rundradiosändning från sändare i Sverige. För den direkta programverksamheten skall det under företagsledningen finnas särskilda programenheter, nämligen en för ljudradio, en för var och en av televisionens programkanaler, en för utbildningsprogram och en för utlandsprogram samt distrikt till 70

det antal som bolaget bestämmer. Vidare skall en teknisk enhet finnas. Avtalets bestämmelser om programverksamheten återges i sammanfattning i 4.4.5.6. 2.10.1.5 Radionämnden Utöver vad radiolagen stadgar finns bestämmelser om radionämndens verksamhet i instruktionen för nämnden (1967449). Radionämnden skall i efterhand granska utsända program och pröva anmärkning mot visst program. Nämnden föreslår hos Kungl Maj:t de åtgärder som föranleds av dess verksamhet. Nämnden består av sju ledamöter och lika många suppleanter. De förordnas på fyra år. 2.10.2 Sveriges Radios organisation Sveriges Radio är ett aktiebolag. Aktierna innehas till 20 % av vardera pressen och näringslivet och till 60 % av folkrörelserna. Styrelsen består av ordförande och tio övriga ordinarie ledamöter jämte tio suppleanter för de sistnämnda. Ledamöterna och suppleanterna skall enligt bolagsordningen representera kulturella och samhälleliga intressen samt administrativ, ekonomisk och teknisk sakkunskap. Styrelsens ordförande, fem av styrelsens övriga ordinarie ledamöter och fem av suppleanterna utses av Kungl Maj:t. Fem ordinarie ledamöter och fem suppleanter väljs av bolagsstämman. Företagets verkställande direktör (radiochefen) utses av styrelsen. Sveriges Radio arbetar under styrelse och radiochef på sex självständiga enheter, som angetts i det föregående, samt några serviceavdelningar. Vissa funktioner är gemensamma för enheterna. Det gäller bl a Sveriges Radios symfoniorkester. Radions programenhet har huvudansvaret för denna, medan TV-kanalernas programenheter hos radioenheten får beställa den medverkan de önskar av orkestern. Ledningen för de olika programenheterna har under styrelsen och radiochefen det direkta ansvaret för resp program. Distrikten är direkt underställda radioSOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering dion med seriös musik med inslag av jazz, folkmusik och vissa andra musikformer, tillsammans med operaföreställningar och program av musikbildande karaktär. P3 slutligen är huvudsakligen reserverat för sändningar av lätt musik som pågår dygnet runt (den s k melodiradion). Regionalradions program omfattar till största delen nyheter och ser vice med del anden, idrottskrönikor mm, och dessutom skolprogram. Publikundersökningar har visat att de regionala programmen är mycket uppskattade både av allmänheten och av kommunerna och att de fyller ett stort behov. Distributionsnätet för televisionen har för program 1 byggts ut till i det närmaste full täckning av landet. För program 2 beräknas vid utgången av budgetåret 1971/72 en täckningsgrad av 96,8 % ha nåtts. En 99 %-ig täckning åsyftas. Drygt 85 % av landets hushåll beräknas ha TV-apparat. Televisionens sändningstid uppgick budgetåret 1970/71 till i genomsnitt 68 timmar per vecka. För 1971/72 skall den enligt statsmakternas beslut uppgå till i genomsnitt 75 timmar per vecka. Under budgetåret 1972/73 beräknas en sändningstid av 80 timmar per vecka. Därmed skulle de båda TV-kanalerna uppnå likställighet i fråga om 2.10.3 Sveriges Radios verksamhet sändningstid, dvs 40 timmar per vecka i Distributionsnätet för ljudradion täcker vardera kanalen. Uttryckt i timmar per år utgjorde sändpraktiskt taget hela landets befolkning med samtidig sändning av tre program. Så gott ningstiden ca 3 500 timmar budgetåret som varje hushåll har radiomottagare. 1970/71. Sändningstiden för ljudradions allmänna riksprogram har under femårsperioden 2.10.4 Principerna för finansieringen av 1964-1969 ökat från ca 15 900 timmar till Sveriges Radios verksamhet ca 17 300 timmar. Sändningstiden för den regionala programverksamheten har under Den allmänna delen av Sveriges Radios prosamma period ökat från ca 2 200 timmar till gramverksamhet liksom investeringarna fica 3 100 timmar. Under åren fram t o m nansieras med avgifter från innehavare av budgetåret 1974/75 skall sändningstiden va- mottagarapparater. Avgifternas storlek fastra i stort sett oförändrad enligt statsmakter- ställs av riksdagen. Skolprogrammen och programmen för utlandet finansieras med nas beslut. De tre riksprogrammen - Pl, P2 och P3 - medel över riksstaten. är profilerade efter en renodlingsprincip som fick sin nuvarande utformning år 1966. Pl har en markerad tonvikt på det talade ordet. I P2 sänds huvudsakligen den s k musikra-

ledningen. I linje med statsmakternas beslut år 1966 beräknas distriktens sändningstid i TV budgetaret 1972/73 uppgå till 25% av den totala sändningstiden. Landet är i radiohänseende f n indelat i elva distrikt, medan televisionen arbetar med åtta distrikt. 1968 års distriktsutredning en intern utredning inom Sveriges Radio har föreslagit en minskning av antalet enheter till sju regioner med huvudorter i Luleå, Sundsvall, Stockholm, Örebro, Norrköping, Göteborg och Malmö. Med hänsyn till önskemål om en utbyggnad av den underregionala programverksamheten föreslog distriktsutredningen att varje region skall byggas upp av ett antal län. Därför borde de blivande regiongränserna om möjligt följa länsgränserna. Regiongränserna borde även kunna ändras i händelse av en ny länsindelning. Utredningens förslag har godkänts av styrelsen för Sveriges Radio, som har begärt medel för förverkligande av vissa av förslagen. Sveriges Radio har också fastställt, att s k resurscentraler för TV-produktion skall finnas i Luleå, Sundsvall, Örebro, Norrköping, Göteborg och Malmö.

SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering 2.10.5 Pågående statliga utredningar på radioområdet

har att utreda bl a reklamens verkningar med särskild hänsyn till reklamsändningar i TV År 1969 tillkallade dåvarande chefen för (direktiv se 1967 års riksdagsberättelse s utbildningsdepartementet en utredning rö- 194). Utredningen avgav i början av år 1972 rande ökat sändningsutrymme i ljudradion betänkandet Reklam I, Beskattning av reklaför utbildnings- och informationsändamål men (Ds U 1972:1, SOU 1972:6) som kom m m (1969 års radioutredning, direktiv se att utgöra underlag för den proposition om skatt på annonser och reklam, mm (prop 1970 års riksdagsberättelse s 294.) Utredningen skall kartlägga de program- 1972:58), som senare lades fram av regebehov som finns dels för utbildningsverksam- ringen. Utredningen har vidare avlämnat delhet, dels för opartisk och saklig samhällsin- betänkandet Reklam II, Beskrivning och anaformation, i första hand inom den statliga lys (SOU 1972:7). I senare delbetänkanden och kommunala sektorn. Den skall ta ställ- kommer utredningen att behandla bl a fråning till behoven av regionalt eller lokalt gan om reklamsändningar i television och reavgränsade sändningar av sådana program. dovisa en analys av visst statistiskt material. Inom utbildningsdepartementet förordnaSlutligen skall den också ta ställning till olika des år 1971 en särskilt sakkunnig att biträda system för stereofonisk ljudradio. vid beredning av filmpolitiska frågor och År 1967 tillkallade dåvarande chefen för med frågor rörande andra medier inom ututbildningsdepartementet sakkunniga för att bildningsoch kulturområdet, däribland kasutreda frågan om användningen av radio och settoch tråd-TV. TV i utbildningsväsendet samt att planera och leda försöksverksamhet på området (kommittén för television och radio i utbildningen, TRU-kommittén, direktiv se 1968 års riksdagsberättelse s 267.) TRU har för försöksverksamhet byggt upp en produktionsenhet med egen teknisk utrustning. TRU:s program sänds såväl i ljudradion som i television. TRU:s majoritet har föreslagit att utbildningsprogramenheten vid Sveriges Radio och TRU.s produktionsenhet slås samman till en ny enhet, fristående från Sveriges Radio (Produktionsresurser för TV och radio i utbildningen, SOU 1971:36). Regeringen har beslutat att inte vidta några åtgärder med anledning av TRU-kommitténs förslag. Verksamheten har i stället fortsatt i kommittéform. TRU-kommittén skall slutföra sitt arbete med att utvärdera hittillsvarande verksamhet. En ny utredning rörande den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet har tillkallats för att planera och leda den fortsatta verksamheten. Denna skall särskilt inriktas på produktion för vuxenutbildning och förskola. Den år 1966 tillsatta reklamutredningen 72

SOU 1972:66

2.11 Privat driven kulturverksamhet

Bokmarknaden utreds av litteraturutredningen. Veckopress-, facktidnings- och tidskriftsområdet har - med undantag för kulturtidskrifter och ideella tidskrifter - inte belysts av några statliga utredningar. Viss statistik om veckopress och facktidningar redovisas av Tidningsstatistik AB. Vissa uppgifter lämnas i 2.12.5. Kulturtidskrifter och ideella tidskrifter kan få statliga bidrag enligt kungörelsen 1971:681 om tidskriftsstöd. Stödet utgår som grundbidrag, projektbidrag och stödköp. Det fördelas av tidskriftsnämnden (2.2.4.4). Vissa tidskrifter - medlemsblad, periodiska publikationer som framstår som organ för religiösa, nykterhetsfrämjande, idrottsliga, politiska och försvars främjande ändamål På bokmarknaden finns ca 175 bokförlag samt personaltidningar - är befriade från med någorlunda regelbunden utgivning. De mervärdeskatt (förordning 1968:430, ändrad tongivande förlagen - ett 80-tal - är anslutsenast 1971:400). na till Svenska bokförläggareföreningen. Av Dagspressen omfattade — om man med förlagen är huvudparten i privat ägo. I drygt 15 förlag har dock staten eller folkrörelserna dagspress menar tidningar som utkommer ägarintressen. År 1970 omfattade utgivning- minst tre gånger per vecka — år 1970 108 en över 6 000 titlar varav knappt hälften tidningar. 20 år tidigare var antalet 177. De sammanlagda dagstidningsupplagorna uppvände sig till en större allmänhet. För bokdistributionen fanns år 1971 ca gick år 1970 till ca 4,5 milj exemplar per 450 bokhandlare varav ca 300 fullsorterade dag. Vissa uppgifter om utvecklingen under (abonnemangsboklådor). Vidare säljs böcker 1960-talet redovisas i 2.12.5. År 1965 infördes statsbidrag till riksdagsi större varuhus, i tobaksaffärer, kiosker och en del andra affärer. Bokförlagen arbetar partiernas opinionsbildande verksamhet. I också genom bokklubbar. Dessa beräknas år många fall kom bidragen att användas för 1971 ha haft ca 200 000 medlemmar. Bok- stöd till partipress. Förslag av 1967 års pressutredning i beklubbsverksamheten är f n stadd i ökning.

Inom de flesta kultursektorer dominerar den privat drivna verksamheten. Flera av dessa sektorer är eller har nyligen varit föremål för statliga utredningar. Eftersom kulturrådet i detta betänkande inte lägger fram några detaljerade förslag i fråga om den privat drivna verksamheten ger beskrivningen i avsnittet endast en översikt i stora drag. I princip är kulturvaror underkastade samma skatteregler beträffande mervärdeskatt som andra varugrupper men vissa betydelsefulla undantag gäller framför allt för pressoch filmområdena. Föreställningar beskattas däremot inte. Den nöjesskatt som längre tillbaka togs ut vid flertalet föreställningar i vilka fanns ett nöjes- och förströelsemoment avskaffades slutligt år 1963.

SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering tänkandet Dagspressens situation (SOU 1968:48) lades till grund för statsmakternas beslut år 1969 om att inrätta pressens lånefond och att införa samdistributionsrabatt för dagstidningar (prop 1969:48, SU 1969:107, rskr 1969:251). Statsmakterna inrättade år 1971 en ny form av stöd till dagspressen i form av produktionsbidrag för dagstidningar (prop 1971:27, KU 1971:32, rskr 1971:180, kungörelsen 1971:492). Stödet går till den grupp dagstidningar som särskilt behöver ett ekonomiskt tillskott för att fortleva, dvs andratidningar. Stödet är ett bidrag till tidningsföretagen. Det fördelas av presstödsnämnden. Vid nämndens prövning av frågor om lån ur lånefonden och produktionsbidrag får inte hänsyn tas till det sökande tidningsföretagets politiska inställning eller ställningstagande i särskilda frågor. Det beslut statsmakterna fattat år 1971 om förbättrad samhällsinformation (prop 1971:56, FiU 1971:23, rskr 1971:182, kungörelse 1971:509) medför också ett ekonomiskt stöd till pressen genom att de statliga myndigheternas dagspressannonsering i fortsättningen skall ske på ett likvärdigt sätt i alla dagstidningar. Anslag för samhällsinformation fördelas av en nyinrättad nämnd. Dagspress (allmän nyhetstidning) är befriad från mervärdeskatt. Tidningar och tidskrifter åtnjuter f n en viss portosubvention då postverkets taxor för tidningsdistributionen inte täcker kostnaderna. En sådan kostnadstäckning skall dock genomföras. Inom teaterområdet finns endast ett par privata teaterföretag med permanent verksamhet, nämligen Sandrewsstiftelsen och Vasateatern, båda i Stockholm. Vidare finns teaterlokaler som hyrs ut för enskilda producenter av teater- och revyföreställningar. Privatteatern åtnjuter inget statligt men väl kommunalt stöd i olika former. De fria teatergrupperna behandlas i annat sammanhang (7.2.4). Sex teateragenturer, varav fyra större, svarar för uppföranderätten till all nyare svensk och utländsk dramatik. På musikområdet svarar grammofonskivor 74

och ljudband (fonogram) för större delen av musikutbudet vid sidan om radio och television. Det finns f n uppskattningsvis ett hundratal skivproducerande företag i landet men produktionen är koncentrerad till ett fåtal bolag. En stor del av marknaden utgörs av handel med importerade grammofonskivor. Fonogrammarknaden har kartlagts av konsertbyråutredningen i betänkandet Fonogrammen i musiklivet (SOU 1971:73). Utredningen föreslår statligt stöd till viss produktion, till ökad postorderförsäljning, till konsumentinformation och till dokumentation och forskning. Statsmakterna har ännu inte tagit ställning till förslagen. Ett femtiotal notförlag svarar för notutgivning. Inom musikområdet arbetar ett stort antal orkestrar och solister som förmedlas av organisationsförmedlingarna (2.8.1). På bildkonstens område är försäljning via privata gallerier, konsthandlare, auktionsfirmor, glasmästerier o d avsevärt större än försäljningen via samhällsägda och samhällsstödda utställningslokaler. Bildkonstens distributionsförhållanden utreds av MUS 65. Konstverk som säljs av upphovsmannen på annat sätt än i butik eller i samband med utställning är befriade från mervärdeskatt. Krav har förts fram på skattefrihet vid all förstagångsförsäljning av konst. Denna fråga prövas av en sakkunnig som tillkallats för en teknisk översyn av mervärdeskatten. Resultat av arbetet väntas föreligga under år 1972. Inom konsthantverk, konstindustri och näraliggande områden domineras såväl produktionsledet som försäljningsledet av privata företag. Statens insatser görs här i allmänhet från andra utgångspunkter än de kulturpolitiska. Konstnärerna fungerar dels som formgivare åt industrin, dels som fria konstnärer med försäljning i ateljé, på utställningar och genom hemslöjdsaffärer, presentbutiker och liknande butiker. Inom filmområdet arbetar tre större företag kontinuerligt och ett antal mindre företag mer sporadiskt med spelfilmsproduktion. Ett trettiotal företag arbetar med filmutSOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering hyrning däribland de nyss nämnda tre stora av Filminstitutets verksamhet. Förvaltningsfilmbolagen samt dotterbolag till amerikan- rådet skall av styrelsen höras i alla viktigare frågor. Rådet skall också utse jury för ska produktionsbolag. Den 1 juli 1971 fanns drygt 1 350 regi- bedömning av de filmer som kvalificerats för strerade biografer i landet. Drygt 400 av kvalitetsbidrag. Sistnämnda uppgift åvilade dessa gav minst sex föreställningar per vecka. tidigare styrelsen. H-fondens medel skall Ungefär hälften av dessa större biografer fördelas på två fonder med var sin styrelse. kontrollerades av de tre stora filmbolagen. Styrelserna skall bestå av fyra representanter Av de registrerade biograferna är 700 för- för filmbranschen och en för filmarbetarna eningsbiografer, dvs biografer som är anknut- resp fyra representanter för filmarbetarna na till Folketshusrörelsens riksorganisation och en för filmbranschen. En proposition (prop 1972:36) har våren (FHR) eller Våra Gårdar. Endast en mindre del av dessa ger minst sex föreställningar per 1972 framlagts om bl a ett statsbidrag till vecka. Övriga biografer är antingen anknutna Filminstitutet. De sålunda tillskjutna statstill mindre enskilda kedjor eller fristående. medlen - som för budgetåret 1972/73 föreI samband med att staten och film- slås uppgå till 750 000 kr - skall tillföras branschen ingick det s k filmavtalet år 1963 den nya fonden för selektivt förhandsstöd. slopades nöjesskatten helt för filmbranschen. Riksdagen har godtagit förslagen i proposiGenom avtalet inrättades Stiftelsen Svenska tionen (KrU 1972:13, rskr 1972:141). Filmbranschens ekonomiska villkor utreds filminstitutet. Institutets verksamhet finansieras genom att det får en avgift motsvaran- som framgår under 2.2.4.2 av filmutredde 10 % av bruttointäkterna vid filmförevis- ningen 1968. Vissa uppgifter om besöksantalet på bioningarna på biograf med minst sex föreställgraferna under 1960-talet ges i 2.12.5. ningar per vecka. Visning av film är undantagen från merAvtalet stipulerar hur de influtna avgiftervärdeskatt. na skall disponeras. Bestämmelserna innebär En ekonomiskt viktig del av den kommeratt 60 % av medlen direkt kommer filmprosiella kulturmarknaden är produktion och ducenterna till godo. Avtalet medför således försäljning av apparater och tekniska hjälpbl a en omfördelning av medel inom filmmedel. Här kan nämnas musikinstrument, branschen från distributionsledet till produkradiooch TV-apparater, grammofoner, bandtionsledet. spelare, kameror osv. Vissa uppgifter om Enligt en ändring av filmavtalet som Filmförsäljningen av grammofoner och bandspeinstitutets styrelse beslutade i februari 1972 lare finns i konsertbyråutredningens fonoförstärks Filminstitutets resurser för filmgrambetänkande (SOU 1971:73). produktion och för selektivt förhandsstöd (H-fonden) medan en av de tidigare stödformerna som innebar generellt stöd i proportion till biljettintäkterna successivt avvecklas. I övrigt skall avgifterna liksom tidigare fördelas på kvalitetsbidrag, generell förlustutjämning, institutets egen förvaltning, filmklubb och museal verksamhet m m samt PR-verksamhet. Institutets styrelse skall efter avtalsändringen bestå av 3—5 ledamöter, samtliga utsedda av Kungl Maj:t. Vid sidan av styrelsen skall finnas ett förvaltningsråd med 30-40 ledamöter som utses av organisationer och institutioner som på olika sätt berörs SOU 1972:66

2.12 Utgifter för kulturändamål under 1960-talet

2.12.1 Avgränsningar och beräkningsmetodik Redovisningen av utgifterna för kulturändamål följer den avgränsning av det kulturpolitiska området som görs i 4.11.2. Denna avgränsning medför att en rad offentliga utgifter för kulturella ändamål inte tas med i den följande redovisningen. Det gäller t ex vissa kulturutgifter som ingår i anslagen för skoländamål, till utlandsinformation och till byggnadsstyrelsens förvaltning av byggnadsminnesmärken. En inventering som innefattar även sådana kulturutgifter skulle nödvändiggöra kvoteringar för att få fram kulturandelen. Resultatet av en sådan studie skulle bli av mer teoretiskt än praktiskt intresse. Grundprincipen har här varit att endast ta med sådana utgifter som kommer med i prioriteringarna inom kulturorganen. En konsekvens av den avgränsning som har gjorts är att de statliga kulturutgifter som redovisas här inte svarar mot avsnittet kulturändamål i riksstaten. Vissa ändamål som ingår under den rubriken, framför allt stöd till ungdomsorganisationer och till nykterhetsupplysning, är här utelämnade. Däremot ingår en viss andel av bidraget till studiecirklar och studieförbund som i riksstaten förs till vuxenutbildningen. Vidare ingår vissa utgifter under andra huvudtitlar än åttonde huvudtiteln. Beräkningen av de statliga utgifterna avser endast de till kulturella ändamål specialdesti76

nerade anslagen. Effekten på kulturutgifterna av andra statsbidrag t ex av de statliga skatteutjämningsbidragen kan inte beräknas. För kommuner och landsting har det inte varit möjligt att få exakt samma indelning i kultursektorer som för staten. För kommunerna är materialet begränsat till vissa år under 1960-talet. I fråga om vissa kulturutgifter inom landsting och kommuner, t ex utsmyckning av offentliga byggnader, saknas uppgifter helt eller delvis. Uppgifterna för landstingen - liksom uppgifterna för kommunerna åren 1969 och 1970 och för staten budgetåret 1970/71 - avser budget medan övriga uppgifter avser budgetutfallet. De jämförelser som görs mellan stat, landsting och kommuner ger därför inte en helt rättvisande bild. Redovisningen av de enskilda individernas kulturutgifter bygger på ett mindre exakt basmaterial än vad som finns för de offentliga kulturutgifterna. Vilka utgiftsposter som ingår i beräkningarna i 2.12, hur fördelningen på olika kultursektorer skett samt i övrigt hur olika beräkningar gjorts framgår av bilaga E. 2.12.2 Offentliga kulturutgifter 2.12.2.1 Utgifternas fördelning på stat, landsting och kommuner De offentliga driftutgifterna för kultur uppgick år 1969 till ca 650 milj kr (tabell 2.5). Jämfört med år 1965 innebär det en ökning SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens

nuvarande organisation och finansiering

Tabell 2.5 Offentliga driftutgifter för kultur åren 1965, 1968, 1969 och 1970 totalt och per invånare. Löpande och fasta priser. 3 Pasta priser

Löpande priser 1965

1969 Statliga kulturutgifter. Milj kr

130 Landstingens kulturutgifter. Milj kr

11 Kommunernas kulturutgifter. Milj kr

203 Offentliga kulturutgifter. Milj kr

344 Offentliga kulturutgifter. Kr per invånare

a Kulturrådets fastprisberäkningar grundar sig generellt på 1960 års priser med 1960 som basår. Det gäller även denna tabell som endast behandlar decenniets senare del.

med ca 40 % i fasta priser. Utgifterna per ningar. Andra orsaker är omläggningen av invånare ökade åren 1965-1969 från 32 kr biblioteksstödet år 1965 och filmreformen till 43 kr också i fasta priser. I dessa belopp år 1963 som båda ledde till en minskning av de statliga kulturutgifterna. ingår inte kostnader för radio och TV. Driftkostnaderna för radio och TV - som De offentliga driftutgifterna för kultur uppskattas år 1970 ha ökat till ca 784 milj budgetåret 1970/71 uppgick till 450 milj kr - betalas av avgiftsmedel och förs inte upp i kr. År 1970 svarade kommunerna för 55 %, den statliga driftbudgeten och redovisas därstaten för 42 % och landstingen för 3 % av för inte heller i de sammanställningar som de offentliga driftutgifterna för kultur (figur 2.2). Jämfört med år 1965 har kommunerna ökat sin andel med 2 procentenheter och landstingen sin andel med 1 procentenhet. Offentliga investeringar i byggnader och utrustning inom kulturområdet — radio och TV ej medräknat - uppgick år 1969 till ca 44 milj kr, varav kommunerna svarade för 38 milj kr.

2.12.2.2 Statliga driftutgifter De statliga driftutgifterna inom kulturområdet uppgick budgetåret 1969/70 till cirka 260 milj kr och budgetåret 1970/71 till cirka 330 milj kr. Mätt i fasta priser har utgifterna ökat med 83 % under 1960-talet (budgetåren 1960/61 - 1969/70). En orsak till att utgifterna inte ökat mer trots de reformer som genomförts är att det under vissa anslag inte getts full kompensation för kostnadshöjSOU 1972:66

HU Staten

Landstingen

ommuner

Figur 2.2 Offentliga driftutgifter för kultur år 1970 fördelade på huvudman. 77

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering

C~l

("O

(S

O ro w

CK •3-

ro_ ts 01

lO

VO

O

1/3 r) 1—1

** m

"fr >-H

CO

^

+

fN *-i

(N r o O (N

m m (N 1—1

10 m ,-H

+

-H

+

+

+

r o —<

O O

ON "fr"

ro ro

+ ° S CN \ o ro O

<N 00 r— ro »-1 «-H

o «

0 0 CT\

+ +

If"0 rt

°Bi Bl O"fr 00

3 s

+ +

O

1-1

O <U t/> . O

Bl Q

<= s .Se O

0)

P > C ca • O 1> „3. <*- T3 <" C O, *" B)

• '5 :2 -is£ ro

o

_,

ä 3 E

s -° •=0 ,BJ

: 0 ,C8

13 <u 3 •3 •i ti o <u 53 >

.2-c

i;

z* <u

Ul

3 ,-, - ö •5 J2 ^ =3 c

»- c

<u

3 13

M

<-> <" O '-i

C (^ i: ! vo

•c « a BO •o 2

C a

2 o> jg

.«a C £ BO <D . K S <-> £

= i. c '5b c •

<U

Bl

' "

3 S£ a c M

"3 — 5b -2 3 3 ^ 3 3 H 'w-o

"

-

>-H

^

2 * ID 3 _BI -a c

"3 " " O •al to

^ 3

i

1) " • BO BO B) O.T3 C O- 3 t

D PO 8 B) X>

lS

c?5

SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens här görs. Kostnaderna i fråga anges i ett följande avsnitt (2.12.3). Som framgår av figur 2.3 har ökningstakten varit mycket ojämn. Större realökningar noteras budgetåren 1963/64 och 1964/65. Dessa förklaras bl a av att statens andel av kostnaderna för stadsteatrarna steg i samband med att nytt statsbidragssystem infördes för dessa. Budgetåret 1969/70 innebar en realminskning av de statliga insatserna. Kulturutgifterna utgör en mycket liten del — mindre än en procent — av de totala statliga driftutgifterna. Förhållandet mellan kulturutgifterna och några andra utgiftsposter i statsbudgeten illustreras i figur 2.4. Under 1960-talet har kulturens andel av de totala egentliga statliga driftutgifterna

1960/61

61/62

62/63

63/64

64/65

nuvarande organisation och finansiering

ökat från 0 , 5 1 % budgetåret 1960/61 och 0,49 % budgetåret 1962/63 till 0,74 % budgetåret 1969/70 och 0,87 % budgetåret 1970/71. Driftutgiften per invånare var budgetåret 1970/71 41 kr. (Tabell 2.6.) 2.12.2.3 Landstingens driftutgifter Landstingens driftutgifter inom kulturområdet uppgick år 1969 till ca 20 milj kr och år 1970 till ca 23,5 milj kr. Genomsnittligt anslogs drygt 3 kr per invånare sistnämnda år. Mätt i fasta priser har utgifterna ökat med 211 % under 1960-talet (åren 1 9 6 0 1969). Ökningstakten har varit ojämn. Vanligen har den dock legat i storleksordningen 1 3 - 1 9 % per år.

65/66

66/67

67/68

68/69

69/70

70/71

— — Löpande priser —— — — - Fasta priser Anm Budgetåret 1969/70 gjordes en budgetteknisk r e f o r m som innebar att sociala avgifter och lokalkostnader f r o m de+ta budgetår b e l a s t a r resp i n s t i t u t i o n — — — T i l l v ä x t i löpande priser med f r å n r ä k n a n d e av den ö k n i n g som b e r o r på denna r e f o r m —•—•—Tillväxt i f a s t a p r i s e r med f r å n r ä k n a n d e av den ökning som beror på denna reform

Figur 2.3 Statliga driftutgifter för kultur. Procentuell årlig tillväxt budgetåren 1960/611970/71. Löpande och fasta priser. SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering o/o 35-

3 0 - Socialvard och socialförsökrinc

25Försvarsväsendet 20Undervisning

5-

Hälsovård Kultur3

1962/63

63/64

6V65

66/67

65/66

67/68

68/69

69/70

3 Kulturrådets beräkning av kulturutgifterna har lagts in i ett diagram som i övrigt utarbetats av riksrevisionsverket. Kulturutgifterna ökade under perioden från 0,49 till 0,74 %. Kulturrådets definition av kulturområdet medför att vissa mindre poster under försvarsväsendet och undervisning dubbelredovisas. Källa: RRV:s årsbok 1971. Figur 2.4 Statliga driftutgifter 1962/63-1969/70.

för olika ändamål i p r o c e n t av driftbudgeten

budgetåren

- 5 Löpande priser

-----Fasta

priser

Figur 2.5 Landstingens driftutgifter för kultur. Procentuell årlig tillväxt åren 1 9 6 0 - 1 9 7 0 . L ö p a n d e och fasta priser.

80 SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens

o ON

o O es

m to so

»o <N

ro

O

Kulturutgifterna utgör en mycket liten del av landstingens totala driftutgifter. Andelen har varit i stort sett oförändrad under 1960-talet och pendlat nära kring 0,25 % av de totala driftutgifterna. Det innebär att ökningen av kulturutgifterna endast speglar en allmän expansion av landstingens verksamhet. (Tabell 2.7, figur 2.5.)

O ro

+ + ON O

00 SO ON

• *

r» lO lO

so ON

CN

<N

ON

o

^f ON CN

+ ro <N O

O N t—

^t cs O <N c*> 00 rN

in Os SO*

m oo SO o

+ 2.12.2.4 Kommunernas driftutgifter Kommunernas driftutgifter inom kulturområdet uppgick år 1969 till ca 370 milj kr och år 1970 till ca 430 milj kr. Genomsnittligt innebär det för sistnämnda år 53 kr per invånare (tabell 2.8). En jämförelse bakåt i tiden kan endast utsträckas till år 1965. Mellan åren 1965 och 1969 har utgifterna mätt i fasta priser ökat med 56 %. Under samma period ökade driftutgifterna för kultur för staten med 18 %. De här redovisade uppgifterna för kommunerna är dock mindre fullständiga än motsvarande uppgifter för stat och landsting. Inom kommunerna utgör driftutgifterna för kultur en större andel av de totala driftutgifterna än vad som är fallet för stat och landsting. År 1965 var kulturutgifternas andel 3,7 %, år 1968 hade den ökat till 5,0 % för att år 1969 ha minskat till 4,5 %. År 1970 var andelen 4,6 %. Kulturutgifterna och totala driftutgifterna är då räknade netto. Kulturutgifternas andel har alltså ökat sedan år 1965, vilket förklaras av att allt fler kommuner under 1960-talets senare del ökat sina åtaganden inom kulturområdet.

LO SO r- 00

rN + +

VN

(N O

o

ON ON • *

ro O!

+ + ro

in 00 SO

CN ON

Csl

ON

r-'IO

•H

O

SO '—'

o'

• < *

f Tt ro^ SO i n

(O 00 I-H O

(N

00^ I-H

o'

oo' ro'

oo r» CNl - H

+ + CNI

rN

O

ON

t-, i o

o'o'

nuvarande organisation och finansiering

o

io

<N - H

+ +

o o

in in ro' ro' so so

o o"

2.12.2.5 Driftutgifterna för kultur i olika län

ni ™

•c

-o CITS

2 * c Ja -o £P ed

CN

"i «• 2 3 c 5

-Q

X SOU 1972:66

4>

3 O

<U

« H U "3 -H ° ^ 3 0H

t ; - ^ °C<J

E : ° <D 3

eS T 3

<L> <U

s4 +2 c*

a

Samhällets satsning på kulturändamål varierar mycket mellan olika delar av landet även när man ser till den samlade effekten av statens, landstingens och kommunernas insatser. Här redovisas vissa jämförelser mellan driftutgifterna för kultur per invånare i olika län. Landstingens och kommunernas utgifter i olika län kan därvid utan svårighet räknas fram. För de statliga utgifterna har endast en 81

2 Kulturverksamhetens

nuvarande organisation och finansiering

Tabell 2.8 Kommunernas driftutgifter för kultur åren 1965, 1968, 1969 och 1970 totalt, 3 per invånare och i relation till kommunernas driftbudgetomslutning (netto). Löpande och fasta priser. Priser

1970 Kulturutgifter. Milj kr

löpande fasta

179 130

340 199

370 203

432 Kulturutgifter. Kr/invånare b

löpande fasta

23 17

43 25

46 25

3,7

5,0

4,5

4,6

Kulturutgifter i relation till totala driftutgifter. Procent a b

Exkl kulturminnesvård och konstinköp. Uppgiften beräknad på antal invånare 31.12. resp år.

beräkning grundad på verksamheten inom vissa sektorer av kulturområdet kunnat göras. Det finns betydande variationer mellan landstingens kulturinsatser (mindre än 2 kr - mer än 6 kr per invånare). De landsting som år 1969 hade de högsta driftutgifterna för kultur per invånare var landstingen i Jämtlands och Norrbottens län. Landstingen i Örebro och Östergötlands län följde därnäst (figur 2.6). Dessa landsting har visat en hög ambitionsnivå bl a på teater- och musikområdena. Jämtlands läns landsting svarar för större insatser på biblioteksområdet än som är vanligt. Skillnaden mellan kommunernas utgifter i olika län är mycket mindre än mellan landstingens relativt sett men betydligt större om man mäter i absoluta tal (mindre än 40 kr mer än 55 kr per invånare). De län där kommunerna år 1969 hade de högsta driftutgifterna för kultur per invånare var förutom storstadslänen (AB, O, M) Uppsala, Västmanlands, Södermanlands och Gotlands län (figur 2.7). Delar man in kommunerna efter antal invånare finner man att driftutgifterna för kultur per invånare ökar med kommunstorlek (figur 2.10). Undantaget är de minsta kommunerna som uppvisar den näst högsta utgiftsnivån. Förklaringarna kan vara flera. I stora kommuner finns underlag för fler verksamheter, bl a institutioner, vilket medför ökade kostnader inte bara totalt utan även 82

per invånare. Man kan ofta finna en högre ambitionsnivå i större kommuner, bl a kanske under trycket av livligare opinionsbildning. De höga talen för de minsta kommunerna kan delvis förklaras av grundkostnader t ex för driften av folkbibliotek. Betydande olikheter finns mellan olika kommuner inom samma län och mellan kommuner av samma storlek. De statliga driftutgifter för kultur som kan fördelas länsvis är kostnaderna för de statsunderstödda teater- och musikinstitutionerna, museerna och Riksutställningar (se bilaga E). Utslaget per invånare fördelar sig dessa statliga insatser ojämnt över landet. De län som år 1969 hade de högsta talen är i ordning Västerbottens, Gotlands, Göteborgs och Bohus, Malmöhus och Norrbottens län (figur 2.8). Vid denna jämförelse har inte de helstatliga institutionerna som i huvudsak finns i Stockholm tagits med. Dessa institutioner är av rikskaraktär. Det kan därför inte anses riktigt att hänföra kostnaderna t ex för de centrala museerna enbart till Stockholms län. Den ojämnhet som även efter en sådan justering finns av den statliga resursfördelningen förklaras av att en förhållandevis stor del av statens insatser går till fasta institutioner, som endast finns i vissa län och i vissa kommuner. Det statliga stödet är så utformat att det medför förstärkta resurser till de kommuner och län som har råd att satsa så mycket på kultur att de kan hålla institutioSOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens

nuvarande organisation och finansiering

*

^

f I mindre än 2 kr per invånare

j mindre än 40 kr per invånare

2,00-2,99 kr per invånare

j 40-44,99 kr per invånare

] 3,00-3,99 kr per invånare

] 45-49,99 kr per invånare

_J

4,00-5,99 kr per invånare

|

50-54,99 kr per invånare

mer än 6 kr per invånare

I mer än 55 kr per invånare

Figur 2.6 Landstingens driftutgifter per invånare för kultur år 1969 fördelade på län.

Figur 2.7 Kommunernas driftutgifter per invanare för kultur år 1969 fördelade på län.

ner. Också den statligt finansierade turnerande verksamheten fördelade sig år 1969 (1969/70) ojämnt över landet, bl a genom att Rikskonserters skolkonsertverksamhet var fullt utbyggd endast i vissa län. Tillkomsten av regionmusikorganisationen, som

har en likartad utbyggnad över hela landet, gör att bilden i dag är annorlunda. Det finns en betydande samvariation mellan de statliga och de primärkommunala kulturutgifterna. Detta beror på att en stor del av det statliga stödet går till fasta institu-

SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens

nuvarande organisation och finansiering

*

<s» *&=>

f

0 J mindre än 5 kr per invånare

J mindre än 15 kr per invånare

j 5-9,99 kr per invånare

j 15-19,99 kr per invånare

| 10-14,99 kr per invånare

20-24,99 kr per invånare

I mer än 15 kr per invånare

25-34,99 kr per invånare

Figur 2.8 Beräknade statliga driftutgifter per invånare för teatrar, orkestrar, museer och utställningar (exkl statliga teatrar och museer) budgetåret 1969/70 fördelade på län.

tioner som disponerar både statliga och kommunala medel. De statliga kulturinsatserna inom de redovisade kultursektorerna har därför hittills snarare förstärkt än utjämnat geografiska skillnader (figur 2.9). 84

mer än 35 kr per invånare Figur 2.9 Offentliga driftutgifter per invånare till teater, musik, museer och utställningar år 1 969 fördelade på län.a

Inom vissa andra sektorer, t ex folkbildningssektorn i dess helhet, är dock statsstödet relativt jämnt fördelat över landet. a De statliga driftutgifterna innefattar här ej statliga teatrar och museer.

SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens

nuvarande organisation och finansiering

Kronor per invånare 80-

r o (N CT> CN <N r o ro

•*f

io

| ro

7060-

O .5

o-ä

30 H

tu C

.cd•

10—I

»5000

o a -3 Oi

500010000- 20000- <50000 9 999 19999 49999 Antal invånare

Figur 2.10 Kommunala driftutgifter per invånare för kultur år 1969 fördelade efter kommunernas invånarantal.

3 *->

«jj

.a "31 oO T3

-o c •O

é o2 D.S2

J

so

2.12.2.6 Driftutgifternas fördelning på kultursektorer I tabell 2.9 och figur 2.11 redovisas de offentliga driftutgifterna för kultur fördelade på sektorer. Av redovisningen framgår, att två sektorer dominerar kostnadsmässigt. Den ena av dessa omfattar bibliotek, press och litteratur och för denna sektor belöpte sig kostnaderna år 1970 på 191 milj kr, motsvarande 24 % av de offentliga driftutgifterna för kultur. I huvudsak är det folkbiblioteken som står för denna kostnadsdel. Teaterområdet är den andra mera kostnadskrävande sektorn med utgifter på 148 milj kr, vilket motsvarar 19% av de offentliga kulturutgifterna. Utbildning inom kulturområdet tog 14 % och museer, utställningar och konst 10 % av driftutgifterna. Gör man motsvarande sektorsfördelning av statens, landstingens resp kommunernas utgifter var för sig blir bilden delvis annorlunda. Den kultursektor som får störst statligt stöd är teatersektorn. Den fick 85 milj kr budgetåret 1969/70 dvs 33 % av de statliga driftutgifterna för kultur. Budgetåret 1970/71 var beloppet 99 milj kr vilket innebär en minskning till 3 0 % . Storleksordningen i övrigt i fråga om stödet till de SOU 1972:66

öl

II

Q-

M u O O)

PS C T3

*

S >

-1

DO

ro

p >

3 :° p oca

ia

T3

rn CO O

o a

ro

<L> T3

u 13 T3

C3

:S

03 l w S-jg 1

ro

C si u t; rt p 5 •-i ^O O P

- oo

•* £ o

3 Min P -g <u

rs

Q} ort <+-!

H o -o

c g; '«> C

<U

e

s c"«| 5 <s

p

Mii

*:n)P

x « 5 nj X>

_i ^

o

O -o

2 Kulturverksamhetens

nuvarande organisation och finansiering

a teater, dans b musik c museer, utställningar, konst d kulturminnesvård e folkbibliotek, press, litteratur f arkiv g viss folkbildning h utbildning inom kulturområdet i kulturarbetarersättningar och stipendier k övrig kultur inkl foto och f i l m

Figur 2.11 Offentliga driftutgifter för kultur år 1970 fördelade på kultursektorer. upptagna sektorerna blir följande. Som andra område följer museisektorn och därefter sektorerna viss folkbildning, utbildning inom kulturområdet, musik och kulturminnesvård vilka är relativt likvärdiga. Kostnaderna för dessa senare sektorer låg under budgetåret 1969/70 på mellan 9 % och 15 % och budgetåret 1970/71 på mellan 10% och 1 3 % . Mindre än 5 % tillföll budgetåret 1969/70 vardera folkbibliotek m m , arkiv, kulturarbetarersättningar m m, foto m m och övrig kultur (tabell 2.10, figur 2.12). Fördelningen av det statliga stödet till olika sektorer är historiskt betingad. Under 1960-talet (budgetåren 1960/61 - 1969/70) har musei- och utställningssektorn, kulturminnesvården och utbildningen inom kulturområdet fått en klart ökad andel av de statliga utgifterna. Teatersektorn och folkbiblioteken har fått en kraftigt minskad andel. Övriga sektorer har en relativt oförändrad andel. 86

Musei- och utställningssektorn har ökat betydligt under 1960-talet (från 11 till 15 %), trots att området under decenniet varit föremål för ett utredningsarbete vilket erfarenhetsmässigt brukar innebära reformstopp. Orsakerna till denna ökning är flera. Naturhistoriska riksmuseet, nordiska museet och etnografiska museet har omorganiserats och i samband därmed fått personalförstärkningar. I fråga om Skokloster, Skansen och Tekniska museet har staten gått in med ekonomiska bidrag till tidigare icke statsunderstödda institutioner. Moderna museets successivt ökade verksamhet och försöksverksamheten med Riksutställningar är andra orsaker till utgiftsökningen under 1960-talet. Kulturminnesvårdens expansion från 5 till 9 % förklaras främst av ökning av de via arbetsmarknadsverket anvisade medlen. Utbildningen inom kulturområdet har haft hög prioritet under decenniet. Dess andel av de statliga driftutgifterna för kultur har ökat från 7 till 11 %. Flera nya utbildningsvägar och utbildningsinstitutioner (scenskolorna och dramatiska institutet) har inrättats. Musikområdet har ökat sin andel något främst beroende på tillkomsten av Rikskonserter. Om stödet till Operan - här fört till teater, danssektorn - hade ingått i musiksektorn, skulle givetvis proportionerna mellan teater och musik radikalt ha ändrats. De särskilt år 1970 avsevärt höjda anslagen till kulturarbetarersättningar och stipendier har bidragit till att denna sektor ökat sin andel från 2 % budgetåret 1960/61 till 4 % budgetåret 1970/71. Mätt i fast penningvärde har anslagen fyrdubblats under perioden. Orsaker till en minskad andel från 41 till 33 % för teatersektorn är bl a överflyttningen av ansvaret för teaterutbildning till scenskolorna och vidare det förhållandet att ökningen av statsstödet till stadsteatrarna släpar efter till följd av statsbidragets konstruktion. Det sistnämnda förhållandet framgår tydligt, om man ser till anslagens förändring i fast penningvärde. Bibliotekssektorn är den enda sektor där SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering

r-

rr

ON

oo

CN

I

ON

<—i

I

oo • *

I

"Q

^

v©

vo CN

CN

C7\

|

es

ro

—i

OO lO

o o •>*

CO

o o *-<

ON LO Cl

O ro

•<* <N

N 00

-3 C

CO rl"

MCO

o*, -*

o" o" o" O

CO i o

^f

<N ro O)

CO

CL.

J

•*<N

ON CN

o o"

r— i/o

Ci io

rört

in

00 vn

—nio

i o O

NO r f

O O O

00 vo

r^ro

ro ON

m

O 0 0 ~H

TT r o

••3- r o

CN

vo

Tt

o

o

o

r o CN_

co_ <N^

O

O C >

o

ro

O

-2

-rf

O

ro ro

-o —

Tt ro ir> -rf

M f f i ~H

ON NO —I i—I

VOwi

CO VO

* i O

N O _ | ^H

NO

O

o\

r ^ i n

w>

ON

I O L O

—<

ro

ro

O

ro

CN

O

O

O

;0 O ON

O 0\

oo

• *

oo

- H i—i

c-~ v o

C N —i

ON

o o r -

ro^ ro^

'H

i-4

ro ro

O

O

O

r o r o

CN CN

O

>-<

l o i n

co r-

i o ^ f

oor-~

r~

NO

^

vO

0 0 0 0

TJ-TJ-

VO NO

IOU1

roro

oooo

-rf

v O VO

io

T3

T3

•a

C _2

c -, cd 2

X! C cd

O

O

TT

•*

r o rN^

GO

N

N

o" o"

X) CN CN

NO vo

.5

ra 5

<n 2

2v2 j o j

oooo

C3

** 3

2c2 s a

c _ ca <2 OM tS 12 vS

a ts 2v2 5 a s'•Oaa s a

vo

i—i T-H

O

O

3 j2 rt 2

« 3

s'.O a

sa

sa

sa

O

S

c C :0 o ,5 •j3

C/5

S3

*

o

2 '5

> 2M

r S3 — <

a >

C

=5

IM

'+3

a.a X) •s § |

C

v:

1>

'c

M o O

z

SOU 1972:66

-sf

o O JM

Ii 2 ~ d

ra o-

£! 3

P ^

"a -^ ^ o

o

tu

1 S X!

o

2 Kulturverksamhetens

nuvarande organisation och finansiering

Budge+år 1960/61

Budgetår 1965/66

B u d g e t å r 1969/70

a teater, dans "^^ b musik c museer, utställningar, konst d kulturminnesvård e folkbibliotek, press, litteratur f arkiv g viss folkbildning h utbildning inom kulturområdet i kulturarbetarersättningar och stipendier k övrig kultur inkl foto och f i l m Streckad linje anger volym i fasta priser 1960=100

Figur 2.12 Statliga driftutgifter för kultur budgetåren 1960/61, 1965/66 och 1969/70 fördelade på kultursektorer. 88

förändringarna i fast penningvärde visar en klar minskning. Sektorns andel har minskat från 11 till 3 %. Detta beror helt på de år 1965 beslutade ändrade formerna för stöd till folkbibliotek i samband med skatteutjämningsreformen. De sektorer som dominerar landstingens driftutgifter inom kulturområdet är museioch utställningssektorn (inkl konst och konstinköp), folkbildningssektorn och bibliotekssektorn. År 1969 svarade dessa tre områden för tillsammans 87 % (38, 30 resp 19 %) av landstingens driftutgifter för kultur (tabell 2.11, figur 2.13). Musei- och folkbildningssektorerna har liksom teater, dans och musik ökat sina andelar under decenniet, medan bibliotekssektorn minskat sin andel betydligt. Kommunernas driftutgifter för kultur domineras helt av folkbiblioteken. Dessa fick år 1969 153 milj kr, motsvarande 41 % av kommunernas totala driftutgifter för kultur. År 1970 hade biblioteksutgifterna ökat till 178 milj kr vilket innebär oförändrat 41 %. Närmast i storlek kom utbildning inom kulturområdet - framför allt de kommunala musikskolorna - med 62 milj kr år 1969, dvs 17 % av totalutgifterna. Gruppen övrig kultur, som omfattar bl a stöd till andra föreningar än folkbildningen och kostnader för kommunala kulturarrangemang, upptog samma år 50 milj kr. För teatersektorn, främst stadsteatrarna belöpte sig kostnaderna till 40 milj kr. (Tabell 2.12, figur 2.14.) I gruppen övrig kultur ingår vissa belopp som egentligen borde ha fördelats på andra kultursektorer, t ex teater och musik, men som på grund av grundmaterialets beskaffenhet inte kunnat skiljas ut. Som nämnts i det föregående saknas uppgifter om bl a kostnader för konstinköp och för utsmyckning av offentliga byggnader och platser. Det låga beloppet för kulturminnesvård, 1 milj kr år 1970, förklaras av att kostnaderna för denna mera sällan går över driftbudgeten. Hur driftutgifterna fördelas på olika kultursektorer inom kommuner av olika storlek framgår av figur 2.15. Bibliotekens och muSOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering °\ I o |

as

CN P H

PH

ro

Tfr

o o

v©

ro

O O

0~ OS SO ro"

1/0 «—I •—« i—T

CO OS ro PH

CN i-H O O

'fr, "">, ^(N

** ts, O O

O,-H

ro^ q

O , 00,

ir> ro

t-T P H

ro" P H

o" o"

co" CN

o" o"

»H

< N t—

r-

Tf

(N

00 lO O O"

so "* o" o"

iO

ro^ CN

^r ro_

^O

ro

o' o"

o" o" o" o"

0,00,

T-H

^)-

-H

PH

H

q ro^

H

Tj-" CN

-H

CN

-H

o"

o"

ro" f s

o"

O

H

I/O,

r o •—i

CN" —T

o" o"

o"

^

°i

r o

^

OM

SO *f

OS, ^t,

O

O

O

O

ro" CN

o" o"

- H P H

O

o" o"

rN* P H

o" o"

- H

CN H O O

fS CN o" o"

00, ro^ CN CN

OS 00, o" o"

• * CN

N H

(N (N

ro O

r~

o o

o" o"

CN" of

o" o"

CN CN^

—<_ H o" o"

oo, t--, —T H

SO, U-), o" o"

"i. ° i

*~i ""t

^

^

CN, CN,

O,

O,

O

O" O"

PH

~<"

O" O"

PH

I-H

C

H

I I

ro

o

o

C

O

pj

H

SOU 1972:66

^

I»

. S <*-c

PH

(9

JC S <<H

,*

*-<

~*

CN H

r-~

O "

o"

r-

PH

PH

^ ™, O

O

Tf

-H" -H

II

SO

O,

—!<*•<

(N

t- o ro CN

I/O

I-HO

I

-H

ir>

o o

O

^ o

PH

."1

PH

O, Os,

I

PH"O"

I

I

3 <3 ra -2

OH n ^•oS i p=« i

—.

=5 <u o j;

n, i-,

^2

u! o

2 Kulturverksamhetens

nuvarande organisation och finansiering

Ar I960

sikskolornas andel av de totala driftutgifterna för kultur är lägst i de största kommunerna. Där är i stället kostnaderna för stadsteatrarna och de fasta orkestrarna relativt betydande. I de minsta kommunerna betyder föreningsanslagen proportionellt sett mer i budgeten än i övriga kommuner.

År 1965

Tabell 2.12 Kommunernas driftutgifter för kultur åren 1968-1970 fördelade på kultursektorer. Milj kr. Löpande priser.

Teater och dans Musik Museer, utställningar, konst a Kulturminnesvård Bibliotek, press, litteratur Viss folkbildning Utbildning inom kulturområdet Övrig kultur Summa a

a teater, dans b musik c museer, utställningar, konst d kulturminnesvård e folkbibliotek, press, litteratur f arkiv g viss folkbildning h utbildning inom kulturområdet i kulturarbetarersättningar och stipendier k övrig kultur inkl foto och f i l m Streckad linje anger volym i fasta priser 1960 = 100

Figur 2.13 Landstingens driftutgifter för kultur åren 1960, 1965 och 1969 fördelade på kultursektorer. 90

37 22

40 24

47 28

24 (0,4)

26 (0,5)

30 1

140 14

153 15

178 17

57 46 340

62 50 370

73 58 432

Lxkl konstinköp.

a teater, dans ^ — b musik c museer, utställningar, konst d kulturminnesvård e folkbibliotek, press, litteratur f arkiv g viss folkbildning h utbildning inom kulturområdet i kulturarbetarersättningar och stipendier k övrig kultur inkl foto och film

Figur 2.14 Kommunernas driftutgifter för kultur år 1969 fördelade på kultursektorer. SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering Musiksk( )lor

/o

2.12.2.7 Investeringar

nu-

nViss

fo Ikbildnin 9

Bibliotek

Övrig k u l t u r

<5000

5 00010 000- 20000- > 50 000 9 999 19 999 49 999 Antal invånare

Figur 2.15 Kommunernas driftutgifter för kultur år 1969 fördelade på kultursektorer. Kommunerna indelade i fem storleksklasser efter invånarantal. SOU 1972:66

Begreppen investeringar och kapitalbudget har någon annan innebörd inom den statliga verksamheten än inom landsting och kommuner. Vissa kostnader, t ex för konstinköp och inventarier, förs i statsbudgeten till driftbudgeten, medan de inom kommuner och landsting vanligen förs till kapitalbudgeten. De uppgifter om statliga och kommunala investeringar som lämnas i det följande är därför inte helt jämförbara. Den helt dominerande statliga investeringsposten under 1960-talet på kulturområdet har gällt radio och TV. Investeringarna finansieras över den statliga kapitalbudgeten men kostnaderna täcks helt genom ljudradiooch TV-avgiftsmedel. Investeringskostnaderna avser dels utbyggnad av stationer och nät, dels byggnader. De utgjorde budgetåret 1970/71 för ljudradions verksamhet 11,5 milj kr och för TV-verksamheten 107,4 milj kr. Vid sidan av investeringarna för radio och TV har en större byggnadsinvestering skett på kulturområdet under 1960-talet. Den var uppförandet av Filmhuset. Kostnaderna avspeglas dock inte i redovisningen av investeringsutgifterna, då finansieringen klarats utan statliga anslag. Investeringsutgifterna i övrigt för statliga kulturinstitutioner har under 1960-talet varit relativt små och legat omkring 3—4 milj kr per år. Förklaringen är den ovan nämnda, att inventarier inte förs till dessa utgifter och vidare att i beloppet inte ingår underhållskostnader, som tas av medel till byggnadsstyrelsens disposition. De största av dessa övriga investeringar är bärgningen av Wasa och iordningställandet av Wasamuseet i början av 1960-talet samt inköpet av Skokloster år 1967. Vid sidan av de anslag som utgår från kapitalbudgeten har anslag för t ex inköp av Södra teatern, gått från medel som står till Kungl Maj:ts disposition och som här betraktats som driftutgift. Landstingens anslag till investeringsändamål inom kulturområdet har under 1960-talet legat omkring 1 milj kr per år. År 1969 uppgick de till 1,6 milj kr. 91

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering Inom den offentliga sektorn är statens investeringar på radio- och TV-området ojämförligt de största. I övrigt är de kommunala kulturinvesteringarna större än de statliga. År 1965 uppgick kommunernas investeringskostnader till ca 21 milj kr och år 1969 till 38 milj kr (löpande priser). Sistnämnda år gick 24 milj kr till byggnader och 14 milj kr till inventarier m m (jfr vad ovan sagts om jämförbarheten med de statliga utgifterna). I inventarier ingår i den kommunala budgeten konstinköp samt utsmyckning av nybyggnationen. Av investeringskostnaderna avsåg 68 % folkbibliotek. Som instrument för de kulturpolitiska budgetavvägningarna inom kulturområdet är investeringsutgifterna — om man bortser från radio- och TV-området — av begränsat intresse. Situationen är annorlunda i vissa andra länder, t ex i Frankrike där planeringen för investerings- och utrustningsändamål är grundläggande för den kulturpolitiska planeringen.

CO <N -H O

O oo

o

O LO ro

2.12.3.1 Individernas kulturutgifter Individernas kulturutgifter uppgick år 1969 till ca 4 miljarder kr. Mätt i fasta priser innebär det en ökning sedan år 1960 med ca 48 % eller i genomsnitt ca 4 % per år (tabell 2.13, figur 2.16). Det är ungefär samma ökning som för den totala privata konsumtionen perioden 1960-1968 enligt långtidsutredningens beräkning (Svensk ekonomi 1971-1975, SOU 1970:71 s 133). Vilka ändamål som här betraktas som kulturutgifter framgår av tabell 2.14 och bilaga E. Kulturutgifterna utgjorde år 1960 ca 4,9 % av individernas totala konsumtion. År 1969 hade kulturutgifternas andel ökat till 5,2 %. 92

+

•<*• CN

•>* OO I/O CN NO N O ro rN

o ro NO

ro

NO Tfr NO O O KO I/O ro <N

r-i LO

OO O) ro

CN OS LO NO -H ro ro CM

O r^H r»

o. -I

CN

O O

ro

Os O OO ro O )

CN CN

ro r~ OO fN ro O <N rs

O

NO •* ON NO .-H O s CN —1

OO rOO LO CN CN

•<3- ON Os •*

SO

ro

ro r-l

LO rN

so

+ T

ro' ON

+ +

ro cc NO' oo" +

+

r-

<*

ro

+

+

en 00 ro + +

ON CO

2.12.3 Privata kulturutgifter De privata kulturutgifterna är individernas, de privata företagens och fondernas utgifter. Beräkningarna av individernas utgifter är i huvudsak grundade på nationalräkenskaperna (se närmare bilaga E).

ON SO -T

"*'+ + ON NO

O ON

LO IN CN

o" + 1

CN — l

LO

LO O NO sO fN

ON

OS NO ON ON

-O Os

*"""* *""*

o

rs CN>

ON

ON ON OO O O

rs

'JO

NO ro

+ +

CS CN LO L O CN CN

•5b

-2 .5

c "-i

5 c r5S

N^ ~

U

?

TJ

SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering r*

IO 00

io ro

r*

—i io

00 ON

io O N C N r— vo IO NO IO

^O 00

•nr C N

00 CN C N r-~

O IO

ON —1 ON NO 00 IO

1/0 NO NO TJ-

r~ io

ro fN

r- io o r-~ r- oo ^H r- —< NO O o ro •—i ON oo T)- ro

—i O O 00

ro ro ro ON O N CN C N io r~ t~ ^H r~- ro r~- O N Tf ^O CN ro ~ H t-~ T]- io ro O O r— r- ro ro

Tj" oo i/0 CN NO NO

o o o o

O 00 ON ro >—< io NO (N OO O) ro io O io <N O r- m V) ^t O ON f~ NO ro ro

NO 00 IO IO

ro

-H NO

Tt

CN

M

O

^t

^H ON

Ifl

r~- 00

NO O O O NO »o >o TJ-

O M IO (N IO O NO O Tj- O —1 O 0 0 OO I O i o r o r o

^O st

ON

IO NO .—i ro

lO O O Ti" I/O r-~ •—i ON O oo NO "<3r ro ro CN

00 NO NO I/O CN CN ro io 00 00 oo oo O O N O N 00

NO O0 O0 ro NO >/0

ON CN ON O N

r~ O N ^ H r-- r-~ io io ro ro CN C N

ro r00 C N ro O

c-~ N O io •«*• NO NO NO NO

ON CN —I NO ON ON ON OO

ro NO ro ro ^O io

O r - M i/i OO -sf 00 Tf o o .—< ro f- CN oo oo CN CN NO NO io Tt ro ro io io ro ro CN CN

NO TION NO —I ON

io io ro ro io io io >o

TT ~H r^ io

CN oo ON r-j

NO ON NO ro O OO O 00 o o ro 00 -H 0O r- NO ro CN -rf Tfr T]- ro ro CN NO NO Tf Tt" CN (N

Ti" ON ON Tt" O ON

io oo Tf CN io >/o

•n- -H r-

NO NO CN CN IO IO

IO IO —< •—i IO »O ro ro ro ro CN C N

oo oo r» r~

NO Tt O

(N vo ro O

OO

r-~ r~ t~~ NO

o o O O CN CN

oj™ a « :0 ..03

NO oo —i O o Tf (N vo vo T]- io ro

oa ™ 03 .2 at» at» :0 ,.03 :Q , «

tu ™ K 2 at; a K :Q ,f3 :Q =5

C

« .2 a <« Q »5

:

io io

ON 00 O

oo oo -rf r- oo r~- —i O iO T T TJ- ro

o io r- CN Tt ro ro ON r- t»- NO Os O ON O O O ro ro CN (N NO t-- Ti- LO CN CN

oo oo io v-> ro ro 00 OO CN CN NO NO NO NO IO IO —l <—i

CN O) ON ON OO 00

<* 3 03 F2 03 j2 ra 2 03 ™ ca ™ a v> a »« a »* a t« a « a « 1° t2 1° t5 1° c5 : ° ,™ ;P. t3 :Q £

C

O .Y > ^ 03 ')b3 "o J /-^ Ml 3o :a0*

Y

IN

_£3 O

O

a a

-O

'a

C

:03

c c 3 >— c 3 £ c b 03 3 > ja > JO 73 b rt c rt o 03 * J

:r3

1-

sa SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering Individernas kulturutgifter så som de här fasta priser, minskat under perioden. Vad har definierats, domineras av kostnader för gäller teaterområdet ligger förklaringen i de köp av radio- och TV-mottagare och motta- relativt oförändrade biljettpriserna på teatgaravgifter. År 1969 uppgick andelen för rarna. Pä filmområdet ligger förklaringen i dessa kostnader till 33 %. Den näst största den minskade publiken till biograferna. posten, kostnader för inköp av tidningar I individernas utgifter ingår till en betyutgjorde andelsmässigt 29 %. Därnäst i stor- dande del utgifter för apparater och musiklek kom kostnader för kameror och film instrument. Sålunda utgör kostnaderna för (17%) samt böcker (13%). Kostnader för radio- och TV-apparater år 1969 drygt 900 inköp av musikinstrument, konst, biljettav- milj kr eller ca 69 % av individernas totala gifter för konserter, till teatrar, museer m m utgifter inom sektorn radio/TV. Det har inte svarade — vart område för sig — för mindre varit möjligt att särredovisa utgifterna för än 5 % av individernas totala kulturutgifter. andra apparater som bandspelare, skivspelaDeltagaravgifter i studiecirklar och förenings- re, kameror, projektorer och musikinstruavgifter ingår inte i denna redovisning (tabell ment. Totalt kan dock individernas utgifter 2.14, figur 2.17). för apparater och musikinstrument ha legat i Samma sektorer har dominerat under hela storleksordningen 1,5 miljarder kr år 1969, decenniet. Proportionerna har varierat. Det dvs något mindre än en tredjedel av de totala är främst köp av grammofonskivor, skivspe- utgifterna. lare, ljudband och bandspelare samt konsertbesök som har ökat mera markant. Andelen 2.12.3.2 Företagens kulturutgifter samt för radio- och TV-apparater har minskat fonder något under decenniet. År 1965 var dock andelen avsevärt lägre än vid 1960-talets Många svenska industrier, försäkringsbolag början och slut. Försäljningen av TV 2-appa- och andra företag ger årligen ut betydande rater och färg-TV-apparater har medfört en summor för kulturändamål. Något underlag uppgång av utgifterna under decenniets sista för att beräkna dessa utgifter finns inte. år. Sannolikt intar konstinköpen en domineranUtgifterna för teater och film har, mätt i de plats. Dessutom förekommer anslag till

64 Löpande p r i s e r

-----Fasta

priser

Figur 2.16 Individernas kulturutgifter. Procentuell årlig tillväxt åren 1960-1969. Löpande och fasta priser. 94

SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering Ar I960

År 1965

körer, orkestrar och andra kulturaktiviteter inom eller utom företagen. Ett tusental fonder och stiftelser av mycket olika storlek delar årligen ut bidrag till vetenskapliga och kulturella ändamål. År 1971 beräknas ca 3 milj kr ha delats ut till kulturändamål. Härtill kommer vissa fonder knutna till landsting och kommuner. Utdelningen från dessa har heller inte kunnat beräknas. 2.12.4 Jämförelser mellan de offentliga driftutgifterna för kultur och individernas kulturutgifter Figur 2.18 visar hur dominerande individernas kulturutgifter är — på det sätt som de här beräknats - jämfört med samhällets. Figuren ger dock inte en exakt bild, utan anger endast storleksordningen områdena emellan. En jämförelse mellan de offentliga driftutgifterna för kultur och individernas kulturMiljoner k r 5000

Ar 1969

4000-

a teater, d a n ; b musik c museer, utställningar, konst, musikinstrument d litteratur e press f foto, film q radio/TV

Figur 2.17 Individernas kulturutgifter åren 1960, 1965 och 1969 fördelade på kultursektorer. SOU 1972:66

Individer- Kommuner 5tat Landsting nas kultur- Offentliga driftutgifter f ö r kultur

utgifter a

J Inköp av T V - o c h radioapparater, musikinstrument o dyl ingår endast i uppgifterno om i n dividernas k u l t u r u t g i f t e r

Figur 2.18 Offentliga driftutgifter för kultur samt individernas kulturutgifter år 1969. Milj kr. 95

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering utgifter visar att förhållandena varierar mycket inom olika kultursektorer (tabell 2.15). Bibliotek, museer, kulturminnesvård, arkiv, kulturarbetarersättningar och stipendier finansieras helt eller så gott som helt av samhället. Inom området teater, dans svarar samhället för den större delen av utgifterna. Inom musikområdet är såväl individernas utgifter som samhällets ekonomiska insatser betydande. Också folkbildningen finansieras i ungefär lika mån av individernas utlägg och samhällets bidrag (se 2.12.6). I övrigt är det individernas utgifter som dominerar.

u S..S

6&

2.12.5 Vissa jämförelser mellan kostnader, personal och publik

T3

*

— ej o C O D .

S3

2.12.5.1 Syftet med jämförelserna •ö

Om en analys av utgiftsutvecklingen ska vara meningsfull bör utgifterna relateras till verksamheten. Inom kulturområdet är en sådan analys svår att göra. En jämförelse mellan kostnader och verksamhet som begränsar sig till kvantitativt mätbara faktorer som antal arrangemang, besök, deltagare eller boklån är otillräcklig. Andra och mera kvalitativt definierade faktorer som inte går att mäta lika lätt eller som inte går att mäta alls - t ex verksamhetens spridning socialt, dess kontaktskapande effekt, dess opinionsbildande effekt osv - är lika viktiga indikatorer på verksamhetens framgång och effektivitet som t ex antal besök och kostnad per besök. Betoningen av de kvalitativa faktorerna får å andra sidan inte drivas så långt att man i analysen bortser från de kvantitativa. I det följande redovisas vissa översiktliga uppgifter om kostnader, personal och publik som ett underlag för den analys som sker i betänkandets senare delar.

><2 S"S

2 ii a s 2

c -a

> 9 ti g i

8 .9 J-1 • 5 e.9 c 2

2.12.5.2 Utgifter, personal och besök I figurerna 2.19-25 ges uppgifter för vissa verksamheter dels om de offentliga utgifterna, dels om personalantal och antal besök eller andra indikatorer på utnyttjandet. Beträffande besöksuppgifterna är Rikskonserters och Riksutställningars uppgifter mindre 96

t i "O

-B c o 3 g O c .9 ^ o

O

~ ^ -S3 £

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering exakta än uppgifterna från andra institutioner. Pä teaterområdet, där uppgifterna avser Operan, Dramatiska teatern, stadsteatrarna och Riksteatern, har besöken under 1960-talet (1960/61-1970/71) ökat med ca 48%. Personalen har under samma tid ökat med 20 %. Utgifterna har ökat betydligt kraftigare. Statsutgifterna har fördubblats under perioden, medan kommun- och landstingsutgifterna från 1963 ökat med ca 100 % räknat i fasta priser. Bland orsakerna till utgiftsökningen märks dels en ökning av verksamhetens omfattning, dels en reallöneökning. (Figur 2.19.) På musikområdet redovisas symfoniorkestrarna och Rikskonserter. Tillkomsten av Rikskonserter har medfört att antalet besök för musikinstitutionerna, som under första hälften av 1960-talet i stort varit oförändrad, under senare år snabbt har ökat. Mellan åren 1965 och 1969 har publikantalet mer än fyrdubblats. Det är främst Rikskonserters omfattande skolkonsertverksamhet som gett denna publikökning. Symfoniorkestrarnas personal ökade obetydligt under 1960-talet. I fasta priser tredubblades statsutgifterna under decenniet. De kommunala utgifterna ökade mellan är 1967 och 1970 med 14%. Även här ligger ökad verksamhet samt reallönehöjningar bakom kostnadsökningarna. (Figur 2.20.) Besöken vid de statliga och statsunderstödda museerna har under större delen av 1960-talet legat på en relativt jämn nivå med vissa toppar orsakade av speciella utställningar och nyöppnade museer. Under periodens slut har en markerad stegring av besöksantalet skett. Den sammanhänger dels med Riksutställningars tillkomst, dels med en allmän ökning av besöken för de flesta museer, en följd av en mera aktiv verksamhet. Ökningen var 17 % mellan åren 1967 och 1970, vilket innebär 630 000 fler besök mellan dessa år. Museipersonalen har ökat något, medan statsutgifterna fördubblats under perioden. En del av de ökade kostnaderna hänför sig till Riksutställningar, som till en del lagt ut beställningar utanför den egna SOU 1972:66 7

organisationen. (Figur 2.21.) På biblioteksområdet, där uppgifterna avser samtliga folkbibliotek, har antal utlån använts som indikator på verksamhetens omfattning, trots att låneverksamheten i dag endast utgör en del i många biblioteks verksamhet. Folkbibliotekens utlåning har ökat med 70 % mellan åren 1960 till 1970. Även skolbibliotekens utlåning har starkt expanderat. Statsutgifterna direkt till folkbiblioteken har under perioden kraftigt minskat, då biblioteksstödet år 1965 i huvudsak fördes in i skatteutjämningsbidraget. I stället har de kommunala bidragen tredubblats under perioden. (Figur 2.22.) Antalet studiecirklar i kulturämnen har under 1960-talet mer än fördubblats. De totala offentliga kulturutgifterna för dessa cirklar har inte kunnat beräknas för hela perioden, men staten och landstingen har i fasta priser ökat sina bidrag ungefär i samma utsträckning som antalet studiecirklar. (Figur 2.23.) En sektor som fått vidkännas en markant besöksminskning är biografsektorn. Minskningen har skett från 7 400 till 3 500 besök per 1 000 invånare och år under 1960-talet. (Figur 2.24.) Trots att antalet dagstidningar minskat under 1960-talet har medelnettoupplagan per utgivningsdag för dagspressen stigit från 3,8 milj år 1960 till 4,6 milj år 1970. Veckopressen har däremot under 1960-talet legat på en förhållandevis jämn nivå. (Figur 2.25.) 2.12.5.3 Personalutvecklingen inom institutionerna En närmare analys av personalutvecklingen inom de statliga och statsunderstödda kulturinstitutionerna (teatrar, musikinstitutioner, museer och arkiv) ger flera uppgifter av intresse. Som mått på personalstyrkan har använts antal årsverken. Antalet verksamma personer inom institutionerna överstiger antalet årsverken, då deltidsanställning ofta förekommer. 97

2 Kulturverksamhetens

nuvarande organisation och finansiering

Mi J

BESÖK

ANTAL

Milj

4-

4-

~~

3-

'

^

2 )

1( )

100-tol

I I

l

l

I

I

I

I

I

I

00-tal

PERSONAL

I O-taI milj kr 6

OFFENTLIGA DRIFTUTGIFTER^ FASTA PRISER

I960

1965 I

l

•Totalt •Exkl R i k s t e a t e r n Riksteate

Figur 2.19 Besök, personal och offentliga driftutgifter vid statliga och statsunderstödda teaterinstitutioner under 1960-talet.

l

I

I

I

I

I

BESÖK PER I000 INVÅNARE

1000-tal årsverken 3

S^Stat, l a n d s t i n g , k o m m u n e r

Statsutgifter S t a t s u t g i f t e r exkl

/ l

BESÖK PER IO00 INVÅNARE

lOOO-tal årsverken

32-H

I n

A N T A L BESÖK

PERSONAL

10-tal milj k

OFFENTLIGA DRIFTUTGIFTER^1 FASTA PRISER

I960

9JStat, l a n d s t i n g , kommuner Totalt ~ — ——-Exkl R i k s k o n s e r t e r — — —Statsutgifter — • — — S t a t s u t g i f t e r exkl Rikskonserter

Figur 2.20 Besök, personal och offentliga driftutgifter vid statliga och statsunderstödda musikinstitutioner under 1960-talet. SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens ANTAL BESÖK

I960

nuvarande organisation och finansiering

10-tal milj 7

LÅN

^Stat, landsting, kommuner — — Totalt - - - - - E x k l Riksutställningar — — — Statsutgifter —.—.— Statsutgifter exkl Riksutställningar

aJStat, landsting, kommuner ——— Skol- och folkbibliotek ——Folkbibliotek — Totalt -——--Kommunernas driftutgifter Beräknad utveckling

Figur 2.21 Besök, personal och offentliga driftutgifter vid statliga och statsunderstödda museer samt Riksutställningar under 1960-talet.

Figur 2.22 Boklån samt offentliga driftutgifter för folkbibliotek under 1960-talet.

SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens I O-tusental 6-

Antal 7

10-tal milj 3

nuvarande organisation och finansiering

ANTAL STUDIECIRKLAR

ANTAL STUDIECIRKLAR PER IOOO INVÅNARE

OFFENTLIGA DRIFTUTGIFTER FASTA PRISER

Totalt — — — Stat Studiecirklar

Figur 2.23 Antalet studiecirklar i kulturämnen och beräknade offentliga driftutgifter för dessa under 1960-talet.

Antalet årsverken har ökat inom samtliga sektorer (tabell 2.16). Personalen vid teaterinstitutionerna har mellan budgetåren 1963/64 - 1970/71 ökat med 20%, men ökning har skett i ojämn takt och olika för olika yrkeskategorier. Den tekniska personalen har ökat mest, medan administrativ personal ökat minst. Under vissa år har t o m en minskning av den administrativa personalen ägt rum. Musikinstitutionerna har under samma pe100

Tabell 2.16 Statliga och statsunderstödda teater-, musik-, musei- och arkivinstitutioners personal budgetåren 1963/64 - 1970/ 71. Antal årsverken, 1 000-tal. Budgetår

Teaterinstitutioner

Musikinstitutioner

Muser och arkiv

1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1967/68 1968/69 1969/70 1970/71

2,4 2,5 2,5 2,5 2,6 2,6 2,8 2,8

1,2 1,2 1,2 1,3 1,3 1,4 1,4 1,4

1,0 1,1 1,1 1,1 1,2

riod ökat sin personal med ca 15%. Häri ingår uppbyggnaden av Rikskonserter. Personalökningen inom musikområdet har främst skett på den administrativa sidan. Musei- och arkivpersonalen har under perioden 1966/67 - 1970/71 totalt ökat med ca 14 %. Personalökningarna beror till stor del på att statens ansvar under perioden utvidgats med ett par museer samt med Riksutställningars uppbyggnad. Utöver de årsverken som redovisas i tabell 2.16 tillkommer ett inte obetydligt antal årsverken utförda av personal i arkivarbete. För folkbiblioteken har personalutvecklingen under 1960-talet inte närmare kunnat beräknas. Folkbibliotekens utökade verksamhet under 1960-talet torde ha inneburit en inte obetydlig personalökning. Är 1970 utfördes ca 2 100 årsverken vid folkbiblioteken.

2.12.6 Finansiering av sationernas verksamhet

folkbildningsorgani-

Folkbildningen finansieras genom bidrag från stat, landsting och kommuner, genom deltagaravgifter samt genom vissa andra intäkter (avgifter från anslutna organisationer). Några exakta uppgifter om folkbildningens totala omslutning föreligger inte. Den har dock beräknats till in emot 250 milj kr år 1969. Av detta belopp kan ungefär en tredjedel, dvs ca 80 milj kr, hänföras till SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens I O-tal milj

nuvarande organisation och finansiering

OOO-tal

BESÖK

BESÖK PER 1000 INVÅNARE

Figur 2.24 Besök vid biografer under 1960-talet.

UPPLAGA

1 I960

1965 Dagspressen

1970 I960

1 1 I 1965 Veckopressen

Figur 2.25 Dags- och veckopressens (inkl serietidningar) upplagor under 1960-talet a . a

Genomsnittlig medelnettoupplaga under l:a halvåret resp år. Enbart tidningar anslutna till Tidningsstatistik AB. SOU 1972:66

2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering Tabell 2.17 Folkbildningens beräknade omslutning år 1969. Milj kr Riksorganisationerna (Folkbildningsförbundet, föreläsningsbyrån och studieförbunden) Länsbildningsförbund Studieförbundens distrikt 3 ' Lokalavdelningar3 Studiecirkelverksamhet b Föreläsningsverksamhet

21 3 1 5 - 20 100-115 95-100 3

a Lön till studiekonsulenter, kontorspersonal, kostnader för expeditionslokaler, information m m. b Kostnader för cirkelledare, studiematerial, lokalhyror m m.

studiecirkelverksamhet i kulturämnen och till föreläsningsverksamhet. Samhällets bidrag beräknas år 1969 ha täckt ca 60 % av kostnaderna. Därtill kommer förmåner i form av t ex fria lokaler och utrustning som inte medtagits vid beräkningen av omslutningen. Återstoden täcks alltså av deltagaravgifter och andra inkomstkällor. Stickprovsundersökningar, som Kommunförbundet gjort, har dock visat att samhällsstödet täckt mer än 75 % av totalkostnaderna. Med den utgångspunkten skulle den här beräknade omslutningen om 250 milj kr kunna tänkas vara för hög. Det kan i sammanhanget nämnas att folkhögskolorna år 1969 fick bidrag från staten med 64 milj kr och från landstingen med 37 milj kr eller sammanlagt 101 milj kr. Tabell 2.18 Samhällets bidrag till folkbildningen år 1969. Milj kr Staten Landstingen Kommunerna

90 13 46 Totalt

149 SOU 1972:66

Kulturpolitik utomlands 3.1

Svensk kulturpolitik mot internationell bakgrund

I bestämmelserna för kulturrådet sägs att sträckning överensstämmer också i mycket rådet skall göra sina bedömningar mot bak- olikartade samhällssystem. Såsom kommer att visas i det följande har grund av utvecklingen i andra länder. Kulturpolitiken i varje land speglar sam- under 1960-talet en ny kulturpolitisk syn hällsstrukturen i stort, vilket gör direkta jäm- gjort sig gällande i Sverige. Mycket tyder på förelser svåra eller omöjliga. Detta beror inte att något motsvarande har skett i flertalet endast på grundläggande skillnader i fråga västeuropeiska stater av likartad struktur. På om samhällsförhållanden i t ex Förenta sta- vissa håll började dock ett kulturpolitiskt terna och Sovjetunionen. Även i länder med utvecklingsarbete redan under 1950-talet. så likartad struktur som de nordiska är bak- Det gäller bl a Frankrike och Norge. Kulturrådet har inte haft möjlighet att begrunden för kulturpolitiska insatser olikartad lysa hela det internationella kulturutbytet. inte minst genom att administrationen är Rådet begränsar sig till att ta upp det interuppbyggd efter skilda principer. Sverige kan nationella kulturpolitiska samarbetet. i vissa avseenden sägas representera en mer I 1.3 har berörts vilka arbetsmetoder som långtgående decentralisering av ansvaret till lokal nivå än man kan finna på många håll. En använts för att samla in bakgrundsmaterial för långt gående spridning av ansvaret förekom- översikten i det följande. mer dock i federala stater som Västtyskland och Schweiz. Där minskar å andra sidan förutsättningarna för centrala statliga insatser och därmed också för en gemensam kulturpolitik för hela samhället. Vid sidan om den betydande kommunala självständigheten är ansvarsfördelningen på central nivå med förhållandevis små departement och självständiga administrativa enheter vid sidan om departementen specifik för Sverige. Finland har i det avseendet en likartad struktur. Dessa skillnader i administrativ struktur gör att många organisatoriska lösningar blir av ett mindre intresse vid en internationell jämförelse. Men bakom de olika administrativa metoderna finner man kulturpolitiska realproblem, som i överraskande stor utSOU 1972:66

3.2 Internationellt kulturpolitiskt samarbete

Som en följd av det ökade intresset för kriterier och villkor för samhällsåtgärder, kulturpolitik under 1960-talet började särskilt planeringsmetoder. Unesco och Europarådet i slutet av decenEn resolution (nr 3.3) vid Unescos geneniet lägga upp ett arbete på detta område. ralkonferens år 1970 utgår från slutsatserna Unescos arbete inleddes med en runda- vid Venedigkonferensen. I den betonas att bordskonferens i Monaco år 1967. Ett resul- de behov som uppkommer genom de snabba tat av konferensen blev skriften Cultural förändringarna i levnadssätt och kommunipolicy, a preliminary study (Studies and kationsteknik ger kulturen en ökande betydocuments on cultural policies 1, Unesco delse för samhällsutvecklingen i stort, för 1969). Skriften var den första internationella vilken den både är en förutsättning och ett inventeringen av kulturpolitiska problem- yttersta syfte. Regeringarna har, understryks ställningar. Den bygger dock inte på någon det, en skyldighet att garantera var och en mer omfattande faktainsamling. ett aktivt deltagande i det kulturella livet. Förutom rapporten från Monacokonferen- För att övervinna hindren för ett sådant sen har Unesco i sin publikationsserie Stu- deltagande och för att motverka det hot som dies and documents on cultural policies givit kan ligga i den tekniska utvecklingen är det ut ett tiotal mindre monografier över kultur- varje stats skyldighet att utforma en kulturpolitik i olika länder. politik. Medlemsstaterna rekommenderas Internationella konferenser med utbild- bl a att ge en ny dimension åt det sociala och ningsministrar har anordnats sedan länge i ekonomiska framåtskridandet genom att regi av olika internationella organisationer. foga in kulturaspekten i den allmänna samDen första internationella kulturminister- hällsplaneringen. Utformningen av en ny kulkonferensen kom till stånd först år 1970. turpolitik bör syfta till att modernisera instiArrangör var Unesco och mötesplatsen Vene- tutioner och organ och att skapa kontakter dig. Ett nittiotal stater var representerade. med utbildningsväsende och massmedier. Venedigkonferensens rekommendationer ger En följd av Venedigkonferensens rekomen bild av de mål för det kulturpolitiska mendationer är att Unescos program på det arbetet som de politiskt ansvariga vill ställa kulturpolitiska området för 1971-1972 försig bakom. stärkts. På grund av en rekommendation av Unesco uppmanades vid Venedigkonferen- konferensen beslöts att i fortsättningen hålla sen att göra utredningar som underlättar för regionala kulturministerkonferenser. Den de enskilda länderna att göra upp planer för första av dessa hölls i Helsingfors sommaren kulturella aktiviteter. Studierna borde avse 1972 med deltagande av Unescos europeiska mål och utformning av insatserna likaväl som medlemsstater. Förberedelsearbetet för Hel104

SOU 1972:66

3 Kulturpolitik utomlands singforskon fe rensen har bestått av en rad enkäter i ekonomiska, administrativa och statistiska frågor, som sammanfattade ger ett värdefullt komparativt material. Inför konferensen gav Unesco ut ett arbete med en analys av kulturpolitiska utvecklingslinjer i världen i dag (Cultural development: experience and policies by Augustin Girard, Unesco, Paris 1972). Boken innehåller bl a en utförlig bibliografi. Det har inte varit möjligt att i detta betänkande redovisa de rekommendationer som beslöts vid Helsingforskonferensen. Allmänt sett innebar de en vidareutveckling av de tankegångar som fördes fram vid Venedigkonferensen. Också Europarådet har tagit upp kulturpolitiska projekt i sitt verksamhetsprogram. Av projekt i vilka Sverige deltar avser ett metoder för att förbättra kulturstatistiken. Andra sådana projekt är en komparativ studie av kulturutgifterna i ett antal länder och en studie av kulturpolitiken i tio städer. Ett gemensamt drag för både Unescos och Europarådets insatser på kulturområdet är att man har en hög ambitionsnivå men begränsade ekonomiska och personella resurser för att genomföra projekten. Mellan de nordiska länderna bedrivs sedan länge samarbete inom utbildning, forskning och kultur, bl a i form av gemensamma projekt och institutioner. Nordiska kulturkommissionen (NKK) har under senare år varit regeringarnas rådgivande och utredande organ på kulturområdet. Upprättandet av Nordens Hus i Reykjavik och inrättandet av Nordiska rådets litteratur- och musikpriser har t ex föregåtts av ett utredningsarbete inom NKK. Bland de projekt och kulturella verksamheter som förverkligats genom NKK:s arbete under de senaste åren — med stöd av Nordiska kulturfonden - kan nämnas försöksverksamhet med nordiskt teatergästspelsutbyte, nordiska musiktävlingar för unga instrumentalister, beställningar av musikverk till stöd för skapande nordisk tonkonst och nordiska ungdomsbiennaler för bildkonstnärer. NKK har vidare uppmärksammat vikten av att stärka det nordiska SOU 1972:66

utbildningssamarbetet inom teater, film, radio, TV, bildkonst och design. Insatser på barnkulturens område har tillmätts stor framtida betydelse. NKK har numera avslutat sin verksamhet. I sin slutrapport till de nordiska regeringarna (Nordisk utredningsserie 10/71) sammanfattar kommissionen de erfarenheter som vunnits samt lämnar vissa rekommendationer för det framtida kultursamarbetet. År 1971 träffade de nordiska regeringarna ett avtal om nya former för det nordiska kultursamarbetet, omfattande såväl utbildning och forskning som kulturell verksamhet (prop 1971:54, KrU 1971:13, rskr 1971: 188). Samarbetet äger nu rum genom Nordiska ministerrådet och en särskild ämbetsman nakomm i t te'. Enligt avtalet har vidare ett permanent sekretariat för nordiskt kultursamarbete upprättats fr o m den 1 januari 1972. Genom tillkomsten av dessa nya samnordiska organ och genom upprättande av rådgivande kommittéer, bl a en för allmänkulturell verksamhet, med uppgift att bistå samarbetsorganen med övergripande prioriteringsförslag och bedömningar, kan det bli möjligt att i större utsträckning än hittills göra t ex gemensamma nordiska studier av kulturpolitiska frågor och över huvud taget få ett mer samlat grepp i samarbetet.

3.3 Mål för samhällets kulturpolitik i andra länder

3.3.1 Venedigkonferensens resolutioner Venedigkonferensens resolutioner rörande kulturpolitikens mål antogs med något undantag i full enighet. Att en resolution antas utan invändning innebär inte nödvändigtvis att ide'erna redan är accepterade eller ännu mindre praktiserade i hemlandet. De får likafullt anses som uttryck för en politikeropinion. I den inledande resolutionen betonas nödvändigheten av att förbättra "livskvaliteten" lika väl som den materiella levnadsstandarden. Av resolutionerna i övrigt och rapporten (Final report, Intergovernmental Conference on Institutional, Administrative and Financial Aspects of Cultural Policies, Venice 24 August-2 September 1970, Unesco 1970), framgår följande tankegångar. För att garantera individernas "rätt till kultur" har varje regering en skyldighet att utforma en klar och konsekvent kulturpolitik. En laissez faire-politik är inte längre möjlig. Kulturen ställer samma krav i fråga om aktiva insatser som t ex utbildning och forskning. En allmän enighet rådde om behovet av planering särskilt på lång sikt. En fråga där det helt naturligt inte gick att nå enighet var avgränsningen av kulturbegreppet. Enighet rådde i fråga om att föra konsten i alla former under begreppet kultur. Massmedierna fördes i diskussionerna till kulturområdet. Somliga ville föra dit även idrott och friluftsverksamhet, medan andra ville göra definitio106

nen ännu vidare. Man var ense om att kultur inte skulle ses som en prydnad utan som en integrerad del av samhällslivet. Kulturpolitiken skulle ses som en del av samhällsinsatserna i stort. Kulturens roll inom utbildningen framhävdes starkt. Om kulturen skall bidra till att förbättra livskvaliteten, ansågs det nödvändigt att kulturaspekten kommer in i samhällsplaneringen, så att t ex den tristess som är vanlig i nybyggda stadsdelar kan motverkas. Kultur bör inte heller enbart vara konsumtion eller enbart åtgärder för att bevara det förgångna utan bör också ge rum för ett aktivt deltagande. Det sistnämnda synsättet har i flera länder medfört att den fria skapande verksamheten fått en ny betydelse. För att utveckla grundläggande mänskliga värden är det väsentligt att så många som möjligt får tillfälle att delta i kulturell skapande verksamhet. Till de viktigaste tekniska innovationerna på kulturområdet hör radio, grammofonskivor, magnetband, pocketböcker men framför allt television. Utvecklingen av satellitöverföringen och kassett-TV bör följas med stor uppmärksamhet av kulturpolitikerna. Hotet från den kommersiella exploateringen av den nya tekniken betonades. Det finns risk för att en kommersiell kosmopolitisk masskultur kan få ett dominerande inflytande. Angelägenheten av att den kulturella verksamheten inte koncentreras till de större städerna utan decentraliseras betonades SOU 1972:66

3 Kulturpolitik utomlands starkt. Decentralisering och delegering borde på kulturområdet bli regel mer än inom de flesta andra områden. Stor vikt borde läggas vid konstnärens frihet. Man avvisade tanken på att "he who pays the fiddler calls the tune", dvs att den som betalar skall bestämma innehållet. Konstnärens frihet är en fundamental mänsklig rättighet, -men den tjänar också det allmänna genom att vara en motpol till steril byråkratisering och genom att främja kreativ kritik av samhällsförhållandena. Den konstnärliga friheten har också en materiell sida som innebär att konstnären måste få ekonomiska förutsättningar för sitt arbete. Gränserna för den konstnärliga friheten var en av de punkter där det fanns delade meningar vid konferensen. Vissa delegationer ville sätta frihetens gränser snävare än andra. Konferensen betonade starkt att alla nationella kulturer har lika värde. Man var medveten om risken för att de små länderna, framför allt de ekonomiskt svaga, utsattes för ett ogynnsamt inflytande från de rika och mäktiga ländernas kommersiella masskultur. Dessa icke önskvärda tendenser borde motverkas med hjälp av kulturpolitiska åtgärder som man gemensamt fick diskutera sig fram till och genom ett internationellt kulturutbyte som borde bygga på ömsesidigt utbyte och inte på propaganda. 3.3.2 Måldiskussionen i vissa stater Det förefaller inte vara särskilt vanligt att statsmakterna formellt slår fast mål för kulturpolitiken, som täcker alla insatser. Att det trots detta förekommer en måldiskussion är uppenbart av referatet av Venedigkonferensens resolutioner. Inget av de nordiska länderna syns hittills ha formulerat några långsiktiga mål för sina kulturpolitiska åtgärder. Det danska kulturministeriet publicerade år 1969 En kulturpolitisk redegorelse (Betaenkning nr 517) som underlag för en kulturpolitisk debatt. Den innehöll en redogörelse för nuläge och aktuella problem inom olika kultursektorer. SOU 1972:66

Någon samlad analys av målen för hela området förekom inte. Det kulturpolitiska handlingsprogram som statsmakterna i Sverige beslöt om år 1961 är heller inte att anse som en samlad kulturpolitisk målformulering av den art som kommer att föreslås senare i detta betänkande. Norge blir sannolikt det första landet i Norden där statsmakterna tar ställning till mål och riktlinjer för den framtida kulturpolitiken. Den norska regeringen planerar att under år 1972 för stortinget lägga fram en "melding" i dessa frågor. Det land i Västeuropa som mer än något annat utvecklat ett tänkande i fråga om mål och medel på det kulturpolitiska området är Frankrike. Bland de rapporter som utgör underlag för den nu gällande femårsplaneringen, den sjätte planen, finns en rapport som utarbetats av kommissionen för kulturfrågor (Rapports des commissions du 6e plan, 1971-1975, Affaires Culturelles, 1971). Det konstateras i rapporten att situationen på kulturområdet trots de insatser som gjorts är långt ifrån tillfredsställande. Man har för litet uppmärksammat människornas kulturella villkor i storstäderna som expanderat snabbt och okontrollerat. Man har haft för litet känsla för de sociala aspekterna av kulturpolitiken och för människornas behov att delta i samhällsuppbyggnaden. Ett hinder har legat i den starka centraliseringen inom administrationen och den strikta arbetsfördelningen mellan ministerierna. Man har undervärderat betydelsen av de lokala organen, den privata sektorn och fria grupper av olika slag. Enligt rapporten krävs det i fortsättningen en samlad politik för den kulturella verksamheten. På denna bör ställas tre krav. 1. Kulturpolitiken skall vara genomtänkt och befordra utveckling. Den skall grundas på en samlad kultursyn. En aktiv kulturpolitik bör liksom andra samhällsåtgärder bidra till att minska skillnaderna i människornas villkor. Samtidigt bör den respektera olikheter i synsätt. Den skall 107

3 Kulturpolitik utomlands stimulera den kreativa förmågan hos människorna och minska alienationen. En kulturpolitik med sådan inriktning återverkar på utbildningen, informationssektorn, arbetslivet, fritidsverksamheten och stadsplaneringen. Detta ställer i sin tur krav på en vidgad samverkan mellan olika parter i samhället, offentliga såväl som privata. Politiken måste få stöd i försöksverksamhet och forskning. Särskild hänsyn måste tas till den tekniska utvecklingen. 2. Kulturpolitiken skall vara pluralistisk, decentraliserad och grundad på bindande överenskommelser. Pluralismen blir en nödvändighet i dagens kollektiva samhälle, där det finns ett grundläggande behov av diskussion och tankeutbyte. Pluralismen leder på det administrativa planet fram till krav på decentralisering. Att ge de lokala organen och organisationerna resurser är det bästa sättet att stimulera kulturverksamheten. 3. Kulturpolitiken skall bygga på medansvar. Varje verksamhet måste drivas på initiativ av dem som utnyttjar den och enligt deras önskemål.

kontakter med Europas och övriga världens kultur, 4. ge alla medborgare oavsett ålder, kön och bostadsort möjligheter att kontinuerligt få kontakt med inhemsk och utländsk kultur och att ägna sig åt kulturella aktiviteter.

I Östeuropa är de kulturpolitiska ambitionerna inte sällan mer utvecklade än i Västeuropa. Även målanalyser är sannolikt vanligare. Här skall som exempel endast redovisas principerna för den tjeckoslovakiska kulturpolitiken såsom de sammanfattats i Unescoskriften Cultural policy in Czechoslovakia (Studies and documents on cultural policies, 9, 1970). Kulturpolitiken skall bl a 1. verka för vidgad insikt om kulturens och de kulturella värdenas betydelse för samhället som helhet och därigenom säkerställa att kulturen stöds av hela samhället, 2. skapa och vidmakthålla ett socialt och kulturellt klimat som förhindrar censur, tvång och oberättigad inblandning och garanterar fri och socialt nyttig aktivitet från vetenskapsmän, konstnärer och kulturarbetare, 3. öka kunskapen om den tjeckiska och slovakiska kulturen och stärka relationer och 108

SOU 1972:66

3.4 Vissa kulturinstitutioner

Generellt kan sägas att kulturinstitutionerna utomlands lika väl som hos oss har kommit in i en period av stora förändringar. I kapitel 5 Kulturområdets struktur redovisas besöksutvecklingen m m vid kulturinstitutioner i en grupp länder under 1960-talet (tabell 5.1). Här behandlas den organisatoriska aspekten på teater- och musikinstitutioner och folkbibliotek framför allt i de nordiska länderna. Museerna berörs däremot inte, eftersom kulturrådet med hänsyn till pågående utredningsverksamhet i annat sammanhang inte kommer att gå närmare in på dem. 3.4.1 Teaterinstitutioner I fråga om teatern kan man på många håll se exempel på systematiska försök att vidga publikunderlaget. Det har skett både genom förändringar i repertoaren och genom organisatoriska grepp såsom grundande av turnéteatrar, regionala teatrar och kulturhus med teateraktiviteter. Det första steget har ofta varit att ge stöd till turnéteatrar. De långsiktiga åtgärderna är mer inriktade på permanenta anläggningar (Cultural policy, a preliminary study, Studies and documents on cultural policies 1, Unesco 1969). På många håll har teatern varit den drivande kraften i kulturverksamheten. Så har t ex kulturhusen i Frankrike, Japan och Tunisien vuxit upp kring en teaterverksamhet. Teatern blir överallt alltmer beroende av samhällsstöd, eftersom kostnaderna stiger SOU 1972:66

snabbt. Samhällsinsatserna till förmån för teatern i Finland, Danmark och Norge kan i korthet sammanfattas på följande sätt. I Danmark är det endast Det kongelige Teater som är en statlig institution. Den arbetar inom både taldramatik, musikdramatik och dans. Då det år 1970 tillkom en ny teaterlag berörde den inte nationalscenen. Lagen reglerar i övrigt hela teaterverksamheten både i organisatoriskt och i ekonomiskt avseende. Utanför Köpenhamn finns det tre landsdelsscener som har regionalt ansvar. Staten och amtskommunen delar numera det ekonomiska ansvaret för landsdelsscenerna. Tidigare hade städerna ett ansvar. I motiven för ändringen hänvisas bl a till en undersökning som visar att publiken i stor utsträckning kommer från hela amtskommunen. Lagen talar över huvud inte särskilt om stöd till lokala teatrar, även om ett sådant i och för sig kan utgå. Landsdelsscenernas uppgift sägs vara att "bidrage til at daekke teaterbehovet i landsdelen". Det regionala ansvaret är klart markerat. Danmark har ingen riksteater som Sverige och Norge. Statsstöd utgår till Det danske teatret och till andra resande teatersällskap. För samordning av turne'teaterverksamhet finns ett samarbetsutskott med representanter för teatrarna och publiken. Statsstöd utgår till privata teatrar, till konstnärligt arbetande amatörteatrar och deras organisationer och till publikarbete. 109

3 Kulturpolitik utomlands I Finland är antalet fasta teatrar större än i de andra nordiska länderna. Vid sidan om finska nationaloperan, finska nationalteatern och Helsingfors svenska teater finns det ett trettiotal större eller mindre fasta scener. Flera av dessa teatrar har ensembler som består av både professionella och amatörer. Kostnadsutvecklingen har gjort situationen för teatrarna ohållbar. År 1968 föreslog därför statens dramatiska kommission en omstrukturering av teaterväsendet genom etablering av en regionalteaterorganisation. Statens stöd skulle koncentreras till 10-15 teatrar vid sidan om de tre huvudscenerna och några ytterligare teatrar. Man var däremot kritisk mot teatrar som består av några fast anställda och resten amatörer. Livskraftiga amatörteatrar ville man stödja genom bidrag till en väl utbildad ledare eller regissör. Antalet amatörteatergrupper beräknas f n uppgå till omkring 800. Varje regionalteater beräknas få ett publikunderlag om ca 100 000 personer. Teatrarna föreslås få skyldighet att arrangera publiktransporter och/eller att spela på olika scener inom regionen. 1 försökssyfte har regionalteaterverksamhet ordnats sedan år 1969 med till en början tre, sedermera fem teatrar, som fått ett särskilt tillskott till sitt statsunderstöd för den verksamhet, som riktat sig till publik inom regionen utanför teaterns hemort. Denna försöksverksamhet avses inom närmaste framtid bli ersatt av en permanent organisationsform. Under 1970-talet väntas regionalteaternätet bli fullt utbyggt. I Norge har Kirke- og undervisningsdepartementet, på grundval av förslag som lämnats av Teaterkommitte'en av 1968, i mars 1972 lagt fram en proposition om teaterverksamheten i Norge (St prop nr 107, 1971-72). Departementet framhåller inledningsvis att statsbidrag till kulturella aktiviteter bör ges med den målsättningen att man därigenom skapar möjligheter för alla i landet, oavsett bostadsort, att komma i kontakt med dessa aktiviteter. Sedan hösten 1971 har det funnits en statsunderstödd regionteater i Tromsö. De110

partementet menar att upprättandet av fler regionteatrar skulle dels betyda en decentralisering av teaterverksamheten, dels ge större möjligheter för stora befolkningsgrupper att komma i kontakt med teater. Vilka orter som ska få regionteater bör bli beroende av lokala initiativ. En förutsättning för statsbidrag är att de lokala myndigheterna bidrar till teaterns driftkostnader samt att de ställer lokaler och utrustning till förfogande. Regionteatrarna föreslås bli upprättade i samarbete med Riksteatret men de skall i övrigt bilda fristående organisatoriska enheter. Varje regionteater skall bedriva verksamheten efter egna riktlinjer, som utarbetats gemensamt av de anställda, Riksteatret, de lokala myndigheterna och departementet. Riksteatrets uppgifter blir i viss mån ändrade genom tillkomsten av region teatrarna. Stort behov kommer dock alltjämt att föreligga av Riksteatrets tjänster, inte minst i de delar av landet som saknar fast teater och regionteater. Departementet räknar med att det under perioden fram till år 1978 skall finnas personella och ekonomiska resurser för att upprätta ytterligare tre regionteatrar. I fråga om de fasta statsunderstödda teatrarna (Den Nationale Scene, National theatret, Rogaland Teater, Trondelag Teater och Det Norske Teatret) föreslås bl a att deras organisation skall så långt möjligt bli enhetligStyrelsen vid respektive teater skall ha ansvaret för verksamheten. Styrelserna skall främja teatrarnas målsättning samt se till att gällande statsbidragsbestämmelser iakttas. I propositionen fästes stor vikt vid att tillförsäkra de anställda vid teatrarna inflytande. De anställda vid respektive teater föreslås få utse bland sig två ledamöter till teaterstyrelsen. Särskilda samarbetsorgan skall kunna ta upp de flesta vid en teater förekommande frågor, med undantag av löne-, anställnings- och arbetstidsfrågor samt frågor som rör rollbesättningar. Dessutom bör det vid teatrarna finnas organ där personalrepresentanter kan uttala sig om teatrarnas repertoar samt andra konstnärliga fråSOU 1972:66

3 Kulturpolitik utomlands gor innan beslut fattas. Departementet är också positivt till stormöten. I fråga om teaterchefen sägs att han skall ha det dagliga ansvaret för verksamheten vid teatern och därvid följa de riktlinjer och anvisningar som fastställts av styrelsen. Teaterchefen skall vara skyldig att, innan han avgör konstnärliga frågor av vikt, ta upp dem till diskussion med representativa organ för personalen. Teaterchefer föreslås bli tillsatta på tidsbegränsade kontrakt (3-5 år) med rätt för båda parter att - om anledning finns dessförinnan säga upp avtalet. Innan styrelse fattar beslut i fråga om tillsättning av teaterchef skall ärendet tas upp i sam arbetsorganen. Propositionen innehåller vidare förslag om inrättandet av ett särskilt teaterråd som skall vara departementets rådgivande organ i teaterfrågor. Rådet, som ersätter tidigare kommittéer på området, skall bl a ha till uppgift att yttra sig i statsbidragsfrågor. 3.4.2 Musikinstitutioner 1 Danmark finns i dag sju symfoniorkestrar med statsbidrag, nämligen Det kgl Kapel (Det kongelige Teaters orkester), Danmarks Radios symfoniorkester, tre stadsorkestrar, som också är verksamma regionalt, och två i egentlig mening regionala orkestrar. Vissa mindre orkestrar har också statliga bidrag. Statsstödet utgår till högst 58 musiker per orkester. Statsunderstöd för orkesterverksamhet utgår i Finland till sju symfoniorkestrar, av vilka Helsingfors, Åbo och Tammerfors stadsorkestrar är sammansatta av enbart professionella musiker. De övriga har inslag av amatörer. Härtill kommer Radions symfoniorkester, som finansieras av rundradion. Statsbidrag utgår även till den väl utvecklade amatörmusikverksamheten. I Norge finns det fyra professionella symfoniorkestrar, varav tre utanför Oslo (i Bergen, Trondheim och Stavanger). Staten, Norsk Rikskringkasting och vederbörande kommun delar på kostnaderna. Vidare kan SOU 1972:66

nämnas Den Norske Operas orkester samt Kringkastingsorkestret. Sedan år 1968 bedrivs en rikskonsertverksamhet, som i många avseenden liknar motsvarande verksamhet i Sverige. Den har intill år 1972 bedrivits som försöksverksamhet och finansierats av Norsk kulturfond. Verksamheten har numera fått en permanent form och ett särskilt anslag för ändamålet ingår i statsbudgeten. 3.4.3 Folkbibliotek Folkbiblioteken är i många länder liksom i Sverige de mest spridda kulturinstitutionerna. Däremot har folkbiblioteksväsendet på andra håll inte alltid samma långa tradition som i de nordiska länderna. På flera håll har staten stimulerat till en jämnare fördelning av lokala insatser genom en bibliotekslagstiftning, till vilken ofta statsbidragsbestämmelser är knutna. Genom lagstiftningen vill man åstadkomma en minimistandard på biblioteksområdet. De flesta länder som har lagstiftning hävdar att folkbibliotekens service skall vara gratis. I Danmarks, Finlands och Norges bibliotekslagstiftning finns bestämmelser intagna om att utlåning av böcker skall vara kostnadsfri. Vidare förekommer i vissa av länderna en reglering av bokbestånd, öppethållande, personalens utbildning och grunder för anslag till biblioteksverksamhet. Den senast tillkomna bibliotekslagen är den i Norge (Lov om folke- og skolebiblioteker av år 1971). I motiven till den nya lagen (Ot prp nr 24, 1970-71) betonas, att biblioteken bör ha en central plats i den lokala kulturverksamheten. "De mange skal kunne ose av bibliotekets ressurser, samtidig som biblioteket aktivt bidrar som initiativtaker til kulturell egenvirksomhet i det lokale miljö." Det sägs vidare att biblioteken har en uppgift "innenfor hele området informasjon, kunnskaps- og kulturformidling og trivsel". I Danmark håller fn bibliotekslagstiftningen på att ses över. Statsbidrag utgår i alla de tre länderna till den kommunala biblioteksverksamheten. I 111

3 Kulturpolitik utomlands Danmark svarar staten för en viss andel av driftkostnaderna som över ett visst belopp reduceras. I Finland betalar staten en tredjedel av städernas och köpingarnas och två tredjedelar av landskommunernas biblioteksutgifter och ger dessutom bidrag för iordningställande av bibliotekslokaler. Extra anslag utgår till de bibliotek som fungerar som landskapsbibliotek, dvs betjänar större regioner. I Norge utgår ett statligt bidrag med 25-85% av godkända driftutgifter. Viss maximering av beloppet fastställs årligen av stortinget. I ett arbete om bibliotekslagstiftning i olika länder (Public library legislation: a comparative study by Frank M. Gardner, Unesco 1971) konstateras den stora skillnaden mellan situationen i Sverige och i de övriga nordiska länderna med deras detaljerade lagstiftning. Sverige utgör ett unikt exempel på ett högt utvecklat land som haft generella bestämmelser på biblioteksområdet men som avskaffat dem.

112 SOU 1972:66

3.5 Fri skapande verksamhet

Synen på det fria skapande som inte bedrivs skriften "En kulturpolitisk redegorelse" sägs yrkesmässigt (amatörverksamhet) varierar i stället att det inte är i alla länder man mellan olika länder. Venedigkonferensens finner en så stark motsättning mellan den resolutioner tyder på att man fäster stor vikt professionella teatern och amatörteatern vid detta på många håll. Samhällsinsatserna som i Danmark. I flera av de östeuropeiska staterna har präglas av att verksamheten som regel sker inom ramen för frivilliga föreningar av olika man genom statliga satsningar på amatörslag. Amatörföreningar uppmuntras i många verksamhet och folkkonst nått längre än på länder i det dubbla syftet att upptäcka krea- andra håll. Eftersom industrin är statsägd tiva förmågor och att skapa förutsättningar kan en viss del av varje industris budget för en större kulturell delaktighet. En sådan avsättas för kulturella ändamål. Statens indelaktighet förutsätts bidra till individernas satser blir på detta sätt begränsade men är utveckling och samtidigt fylla en social funk- dock, jämfört med andra länders betydande. tion. Av sistnämnda skäl prioriteras ofta Så har t ex den mest markanta utvecklingen i det östtyska kulturlivet kunnat iakttas på teatern. Förhållandena i de övriga nordiska länder- amatör- och folkkonstens område. På alla na är relativt likartade de svenska. Det före- konstens områden, alltifrån grupper av "skrikommer frivilligt folkbildningsarbete, ofta i vande arbetare", över filmgrupper med fria studiecirkelform, liksom en utbredd organi- studios och fria tekniska hjälpmedel till det stora antalet s k arbetarteatrar, har en delvis serad amatörverksamhet. I Finland har amatörteatern liksom tea- ny typ av kulturell aktivitet växt fram. En betydelsefull del i att denna amatörtern över huvud taget en stark ställning och den kommer att ytterligare befästas om den verksamhet utvecklats till en massrörelse har förestående omorganisationen av teater- inte bara ledar- och animatörutbildningen väsendet som nämns under 3.4.1 genomförs. utan också samverkan med de professionella Man räknar med att en del av de nuvarande konstskaparna. Årligen hålls i fackföreningsinstitutionsteatrarna kommer att omvandlas rörelsens regi "arbetarfestivaler", där de icke till amatörteaterscener. I många ensembler yrkesmässiga konstutövarna möts och visar arbetar professionella och amatörer tillsam- upp sina verk. mans. Det finns också kommunala teatrar De yrkesmässiga fria grupperna har under där en professionell instruktör leder en en- senare år på många håll fått en större betysemble av amatörer. delse. Det gäller särskilt de fria teatergrupper1 Danmark förekommer inte något så om- na. Det börjar bli vanligare att samhället stöfattande samarbete mellan professionella och der sådana grupper i deras arbete. I Finland amatörer som i Finland. I den förut nämnda åtnjuter t ex ett tiotal grupper statligt stöd. SOU 1972:66 8

3.6 Organisation

3.6.1 Departement Ett första steg för att få till stånd en statlig kulturpolitik har på de flesta håll varit att på departemental nivå samla ansvaret för statliga insatser på området. Ett motiv för detta är ofta att man vill uppnå sammanhang och kontinuitet mellan olika åtgärder och en bättre användning av offentliga medel. Ett annat motiv är att underlätta prioriteringen av samhällsinsatserna med hänsyn bl a också till behovet av decentralisering. Ett ytterligare motiv kan vara att ge kulturfrågorna en mera jämnställd ställning med andra samhällsområden. De sektorer som förs samman i ett särskilt kulturdepartement eller inom ramen för ett annat departement, vanligen ett utbildningsdepartement, varierar från land till land. Vanligen ingår ärenden om litteratur, konst, musik, teater och museer. Dessutom förekommer det också att en hel del andra frågor förs dit, t ex formgivning, stadsplanering och arkitektur, bevarande av kulturminnen, utbildning inom kulturområdet, vuxenutbildning, film, radio, television, populärvetenskap, kulturinriktad turism, fritidsaktiviteter, ungdomsverksamhet och sport. Av det femtiotal stater som svarade på en enkät i frågan inför Venedigkonferensen framgick, att ett tiotal länder hade särskilda kulturministerier. Bland dessa kan nämnas Danmark, Frankrike, Polen och Sovjetunionen. 114

Uppgifterna för de departement som arbetar med kulturfrågor varierar avsevärt. På många håll har departementen stor personal och omfattande administrativa uppgifter. Även utanför de nordiska länderna finns det länder där departementen har mer begränsade uppgifter och där en stor del av den statliga kulturadministrationen är förlagd utanför departementen. Det gäller t ex Storbritannien. Danmark är det enda nordiska landet med ett kulturministerium. Det kom till år 1961. Ministeriet har ansvaret för bl a frågor rörande museer, arkiv och bibliotek, litteratur, teater, film, musik, konst, radio-TV, utbildning inom kulturområdet, konstnärsstöd och - vilket särskilt bör observeras - naturvård. Ministeriet hade 88 personer anställda år 1971 varav 42 med akademisk utbildning. I Norge är kultur-, kulturminnesvårds-, ungdoms- och idrottsfrågor sammanförda och handläggs inom Kirke- og undervisningsdepartementet. Inom departementet handhas kulturfrågorna av en kulturavdelning, som dessutom handlägger ärenden om universitet, högskolor och forskning. Regeringen har i en proposition om ändrad departementsindelning (St prp nr 85, 1971-72) bl a föreslagit att organisationen ändras så att kulturfrågorna handhas av en särskild avdelning vid sidan av en avdelning för enbart högre utbildning och forskning. I Finland handläggs kulturfrågorna huvudsakligen inom undervisningsministeriets allSOU 1972:66

3 Kulturpolitik utomlands om den kulturpolitiska planeringen. För hela den franska ekonomin görs relativt detaljerade femårsplaner upp, framför allt inriktade på investeringar. Som ett led i förberedelserna för den nu gällande planen för 1971 — 1976 utarbetade en särskild kommission för kulturfrågor ett femårsprogram för kulturverksamheten. Det programmet grundades som nämnts på en målanalys. En rad konkreta åtgärder föreslogs. Två av kommissionens förslag på det administrativa området har nyligen förverkligats. Man har sålunda upprättat ett kulturråd (Comite' consultatif du développement cul3.6.2 Centrala organ vid sidan om turel) med ett trettiotal ledamöter. Det bedepartementen står av personer från olika samhällsområden l länder som inte har något departement och med olika yrkesmässig bakgrund. Rådet med ansvar för kulturfrågorna ligger motsva- skall ge regeringen förslag inom hela det rande uppgifter ofta på organ utanför depar- kulturpolitiska området. Det täcker ett vidatementsorganisationen. Det gäller t ex re fält än kulturministeriet. Vidare har uppFörenta staterna, där den ansvariga institu- rättats en interdepartemental kommitté' tionen är National Foundation on the Arts (Comite' interministeriel pour Taction culturelle) under ordförandeskap av premiärand the Humanities. ministern. Avsikten är att förbättra samverÄven i länder med departement med ankan mellan de ministerier som på något sätt svar för kulturfrågor finns det behov av olika har med kulturfrågor i ordets vidaste betyslag av kompletterande organ. Det motiveras delse att göra. Kommittén skall bl a ta ställofta med vikten av direkta kontakter med ning till förslag från det nya kulturrådet. kulturvärlden och samordning med andra I Danmark, Finland och Norge finns det samhällsområden. I sådana länder där deparolika slag av organ utanför ministerierna. tementen inte sysslar med mer än allmänna I Danmark tillkom redan år 1962 ett frågor har man ofta lagt administrativa uppkulturudvalg, utsett av regeringen. Utskottet gifter på de fristående organen. har rent utredande och initiativtagande uppHär ges några exempel från Storbritangifter. Det består av 15 ledamöter från kulnien, Frankrike och de nordiska länderna på turoch organisationslivets olika områden. sådana centrala organ. De är valda för sin personliga kapacitet men Det statliga kulturstödet i Storbritannien vissa ledamöter utses efter förslag från folkkanaliseras huvudsakligen genom the Arts bildningsorganisationerna. Utskottets verkCouncil of Great Britain. Det har två huvudsamhet ligger f n nere. Dess uppgifter håller uppgifter, nämligen dels att utveckla förståelsen för och utövandet av konst i olika på att ses över. Förutom kulturudvalget finns det organ former, dels att öka allmänhetens tillgång till med uppgifter på olika delar av kulturområkonst. Arts Council skall samarbeta med det. Bland dessa kan nämnas teaterrådet, statsdepartementen, lokala myndigheter och musikrådet, filmrådet, biografrådet och styandra instanser. Rådet består av 20 medlemrelsen för statens konstfond. mar, som utses av undervisningsministern. Teaterrådet har till uppgift att ge ministeDet finns särskilda råd för Skottland och riet råd i teaterfrågor. Rådet har vissa uppgifWales. ter i fråga om statsstödet till teatrar. Rådet I Frankrike finns det flera organ utanför kan också lägga fram förslag för ministeriet. kulturministeriet som har uppgifter i fråga

manna avdelning vars konstbyrå bereder frågor rörande teater, bildkonst, musik, litteratur, konstindustri, film, stöd till konstnärer samt vissa frågor inom den konstnärliga utbildningen, medan dess idrotts- och ungdomsbyrå svarar för frågor som rör fysisk fostran och ungdomens fritidsaktiviteter. Ärenden, som avser fornminnesvård och kulturhistoriskt värdefulla miljöer handläggs av vetenskapsbyrån, som även har hand om museiväsendet. Biblioteksfrågor hör till skolavdelningens ansvarsområde.

SOU 1972:66

3 Kulturpolitik utomlands Musikrådet har motsvarande uppgifter. Film- 3.6.3 Regional organisation rådet bistår myndigheter och filmfonden i konstnärliga bedömningsfrågor, medan bio- På flera håll anses en decentralisering av de grafrådet ansvarar för rådgivning i ärenden kulturella aktiviteterna väsentlig. Liksom i om biograferna. Statens konstfond handhar fråga om den centrala organisationen skall frågor om ersättningar och stöd åt konstnä- här ges några exempel på lösningar av organirer. Fonden leds av en styrelse. Till fonden sationen på regionalt plan. har knutits ett representantskap på ett tretI Frankrike finns det en regional kulturtiotal personer som har vissa rådgivande upp- kommitté' i varje region. Dessa kommittéer gifter. har att bedöma behoven, planera och förDet centrala organet i Norge är Norsk medla centrala aktiviteter. De består av kulturråd. Det har utredande och initiativ- representanter för olika konstområden. tagande uppgifter men har dessutom löpande Verksamheten samordnas av en person som administrativa uppgifter genom att det för- är ansvarig inför kulturministern. delar medel ur den norska kulturfonden. Av de nordiska länderna är det Finland Rådet består av 11 medlemmar och supp- som har den mest utvecklade regionala orgaleanter varav sju utses av regeringen och fyra nisationen. Samtidigt som statens konstkomav stortinget. Enligt riktlinjerna för kultur- missioner tillkom år 1967, inrättades statliga fonden skall medlen användas för att stimu- länskonstkommissioner i alla län. Medlemlera konst och kulturvård och samtidigt göra marna utnämns av länsstyrelsen efter hörankonst- och kulturvärden tillgängliga för så de av organisationer och institutioner inom många som möjligt. Till skillnad från det länet. Organisationsmodellen uppges vara engelska Arts Council svarar fonden inte för hämtad från idrottsområdet. allt kulturstöd utan endast för sådant stöd I den proposition där förslaget om komsom inte går över fasta anslag i budgeten. missionerna lades fram (1966:100) uttalade Det är särskilt fråga om anslag av engångs- regeringen, att den främsta orsaken till att karaktär och försöksverksamhet. konstlivet inte utvecklats tillräckligt på I Finland ombildades år 1967 de ditintills landsbygden har varit avsaknaden av en existerande konstnämnderna till sex statliga regional organisation. Länskonstkommissiokommissioner för litteratur, bildkonst, dra- nerna som samarbetar med centrala och lomatik, arkitektur, konstindustri och kamera- kala organ har till uppgift att följa upp och konst. Dessutom finns ett gemensamt organ, främja det yrkesmässiga utövandet, utbildcentralkommissionen för konst. Medlemmar- ningen och intresset för olika konstområden. na av kommissionerna utses för tre år av Till deras direkta disposition för stödjande regeringen efter förslag från centrala organi- av konstnärliga aktiviteter av lokal eller resationer och organ inom respektive område. gional räckvidd anvisas särskilda medel. Centralkommissionen utgörs av ordförande1 Norge har den regionala kulturorganisana i de övriga kommissionerna jämte tre av tionen nyligen behandlats i en "stortingsregeringen förordnade medlemmar. Den skall melding om museumssaken" (St meld nr 93, svara för helhetssynen på konstområdet. Den 1971-72). Utgångspunkt har varit ett förskall utarbeta allmänna planer för främjande slag framlagt av Museumskommittén om att av konsten, göra upp förslag till fördelning särskilda "kulturvernnemnder" bör inrättas i av anslagen och samordna de internationella fylkena (Instilling om de halvoffentlige förbindelserna på konstens område. För- museers virksomhet og drift, 1967). utom att kommissionerna fungerar som rådDepartementet konstaterar att en mer givande och initiativtagande organ inför un- systematisk kulturinsats på regional nivå dervisningsministeriet är de inom vissa grän- kräver organ för bl a planläggning, koordineser även beslutande organ. Bl a fördelar de ring och verkställighet. Hittills har sådana statens konstnärsstipendier. organ tillkommit endast i begränsad ut116

SOU 1972:66

3 Kulturpolitik utomlands sträckning. Det har bl a medfört en ojämn fördelning av de resurser som från centralt håll ställs till förfogande. Både för att kunna följa upp den ökade satsningen på lokal nivå och för att kunna få en bättre fördelning av resurserna krävs organ med ansvar för kulturaktiviteterna i fylken och kommuner. Departementet anser det vara en fördel om det organisatoriska ansvaret för större delen av kulturaktiviteterna i fylkena kunde samlas under ett folkvalt kulturutskott, eventuellt, med särskilda underorgan för vissa områden, såsom t ex kulturminnesvården. Departementet förutsätter att det inom fylkesadministrationen byggs ut en administrativ apparat för ändamålet. Organisationen av kulturutskotten och deras uppgifter kommer att tas upp i den kommande stortingsmeldingen om kulturaktiviteterna under 1970-talet. År 1970 genomfördes i Danmark en omfattande kommunal reform och som följd av denna har det nu blivit vanligt att primäroch sekundärkommuner inrättar kulturnämnder, som förutom skol- och fritidsfrågor skall ha hand om all annan kulturell verksamhet. Den nya strukturen har hittills inte kommit till uttryck i någon större omfattning inom lagstiftningen på kulturområdet men kulturministeriet har med utgångspunkt i denna påbörjat en informations- och inspirationskampanj gentemot de kommunala organen. 3.6.4 Lokalorganisation Huvudansvaret för kulturverksamheten måste ligga på det lokala planet och inte på staten. Det är en inställning som finns på många håll i världen. Verksamheten på lokal nivå är mycket olikartad inom varje land och mellan länderna. Det är därför inte meningsfullt att ens göra ett försök att här summera läget.

SOU 1972:66

Målen för samhällets kulturpolitik 4.1

Begreppet kulturpolitik

Med kulturpolitik avser kulturrådet som tidigare sagts (1.2) en samlad struktur för samhällsåtgärder på kulturområdet. En sådan struktur kan gälla statens, kommunernas, landstingens eller hela samhällets insatser. En utformad kulturpolitik för staten, en kommun, ett landsting eller hela samhället förutsätter mer eller mindre definierade mål, som möjliggör långsiktiga prioriteringar och planmässiga reformer på olika sektorer. För att de kulturpolitiska intentionerna skall kunna genomföras krävs resurser, metoder och organ såväl för planering som för verkställighet. En fullt utformad kulturpolitik kan sägas finnas först då samtliga dessa kriterier uppfylls. Hur man definierar området för de kulturpolitiska åtgärderna, om man tillämpar en mera vid eller en mera snäv gränsdragning - i och för sig en fråga av stor betydelse berör inte direkt den här angivna bestämningen av vad som menas med en fullt utformad kulturpolitik. Under alla förhållanden måste dock krav ställas både på att området på något sätt avgränsas och på att dess ställning i förhållande till närstående områden för samhällets insatser klargörs. Strukturen av de kommunala insatserna på kulturområdet har tidigare redovisats (2.4 och 2.12). Om man på det kommunala fältet i dess helhet tillämpar de just nämnda kriterierna på vad vi menar med en fullt utformad kulturpolitik, så uppfylls dessa kriterier i vissa avseenden. Det gäller både i fråga om SOU 1972:66

ekonomiska resurser och organ för att planera och verkställa kulturpolitiska beslut. De kommunala kulturanslagen har under senare år totalt sett kraftigt förstärkts och uppgår i dag till väsentligt högre belopp än statens kulturbudget. De centrala kulturnämnder som tillkommit i en rad kommuner utgör en annan viktig del i utvecklingen. Genom dessa nämnder kan en samordning av insatserna i de enskilda kommunerna komma till stånd. Svenska kommunförbundets förslag år 1970 till normalreglemente för kulturnämnd innebär en rekommendation av stor kulturpolitisk betydelse liksom förbundets pågående arbete med generella råd och anvisningar till kommunerna i anslutning till reglementet. I andra avseenden uppfyller den kommunala kulturpolitiken mindre väl eller inte alls de uppställda kriterierna. Framför allt är det fallet i fråga om definierade gemensamma mål för verksamheten. För den kommunala kulturpolitiken gäller generellt att det sällan eller aldrig har formulerats mål annat än för enskilda institutioner och för enstaka kommuner. Vad man fn kan finna är en viss överensstämmelse i icke klart uttalade mål för de kulturpolitiska insatserna i enskilda kommuner. Men en sådan överensstämmelse beror snarast på likartade reaktionsmönster i ett visst kulturklimat. Det är för den skull inte meningsfullt att tala om en samlad kommunal kulturpolitik i betydelsen en för alla kommuner gemensam politik. Vad som här sagts har i första hand avsett 119

4 Målen för samhällets

kulturpolitik

primärkommunerna men gäller också landstingen. Kommuner och landsting är självständiga och de kommunförbund som finns kan av principiella skäl inte ta på sig att formulera för samtliga kommuner bindande mål. Däremot har de politiska partierna vid olika tillfällen formulerat mål för den kommunala kulturpolitiken. Det har alltså i vårt land hittills inte funnits en samlad kulturpolitik. Mot den bakgrunden kommer analysen av den förda kulturpolitiken att i huvudsak inriktas på de statliga reformerna och de kulturpolitiska mål som legat bakom dem. I överensstämmelse med bestämningen av vad som menas med en fullt utformad kulturpolitik blir det naturligt att i den följande analysen uppmärksamma samtliga de kriterier som här angivits, alltså inte bara sådana som har med formuleringar av kulturpolitiska mål att göra utan även sådana som gäller organisatoriska, ekonomiska och andra förutsättningar (medel) för samhällets kulturpolitik. Ett led i analysen blir att söka bestämma i vad mån det statliga reformarbetet hitintills grundats på vissa definierade, långsiktiga mål eller om det burits upp av pragmatiskt bestämda, mer kortsiktiga mål. I fråga om mål får man räkna med inte bara i skrift formulerade utan också latenta mål. Det har hitintills funnits en viss obenägenhet att formulera övergripande mål för den statliga kulturpolitiken. Det har flera orsaker. En är att samhällsinsatserna fortfarande är relativt blygsamma. Det har från regeringens sida ansetts ligga en risk i att ställa upp förpliktande allmänna mål när möjligheterna att realisera dem är begränsade. Området har inte heller haft samma centrala politiska betydelse som t ex utbildnings- och arbetsmarknadsområdena. Även om man bortser från risken i de förpliktelser målen skapar och t ex hävdar att just de knappa resurserna gör en målbestämning viktig, har det funnits ett annat hinder för statsmakterna att definiera målen. Det har varit att underlag hittills saknats. 120

Innan kulturrådet tillsattes har målfrågorna på området inte gjorts till föremål för någon statlig utredning. Den fortsatta analysen kommer att visa hur det i riksdagen dessförinnan under 1960-talet vid upprepade tillfällen ställdes krav på ett underlag för ett beslut från statsmaktemas sida i fråga om de kulturpolitiska målen (4.4.3). I fråga om mål och idéer i kulturpolitiken är brytningarna mellan olika grupperingar framträdande, men man kan också räkna med en växelverkan och en påverkan från t ex den allmänna debatten eller från fackligt håll på partier, regering och riksdag. Den efterföljande jämförande analysen av kulturpolitiken begränsas alltså i stort sett till det statliga området. Som bakgrundsmaterial har använts bl a de studier - Partiernas kulturpolitiska mål, Målen för den statliga kulturpolitiken och Den kulturpolitiska debatten under 1960-talet - som ingår i den av kulturrådet utgivna skriften Idéer i kulturpolitiken (1970). Den följande analysen och bedömningen av den hittills förda statliga kulturpolitiken har kulturrådet dock gjort fristående från nämnda skrift. Kapitlet avslutas med ett förslag till avgränsning av området för de kulturpolitiska insatserna och förslag till mål för samhällets kulturpolitik.

SOU 1972:66

4.2 Tidiga kulturpolitiska initiativ

4.2.1 De första statliga åtgärderna I äldre tider var utvecklingen inom konsten ofta knuten till religiösa företeelser och institutioner. Utanför det religiösa området hade den offentliga, samhälleligt stödda konsten framför allt rollen att förläna staten och fosterlandet prestige och ära. De kulturpolitiska insatserna under denna tid tog sig dels uttryck i att konstnärer av olika slag tilldelades legat och tjänster, dels att man inrättade institutioner för att uppnå de mål som ställts upp. Som ett uttryck för sådana idéer instiftades år 1735 Kongl Ritarakademien, föregångare till nuvarande Konstakademien. Dess uppgift blev att utbilda inhemska målare, skulptörer och arkitekter. Från Gustaf 111 :s tid tillerkändes i akademiens stadgar bildkonsten ett egenvärde, oavsett den ekonomiska nytta man kunde ha av den. Gustaf III utsträckte sitt stöd även till andra konstarter. Han grundade Svenska akademien och inrättade de kungliga teatrarna. Under 1800-talet tog riksdagen över ansvaret för stödet åt konsten. Nationalmuseet inrättades år 1844, och några år senare gav riksdagen medel för inköp av svensk konst till museets samlingar. Genom Svenska akademien fördelades stipendier åt svenska författare. Akademien fråntogs uppgiften år 1907, då man genomförde en reform av författarstödet. Ambitionerna och målen för samhällets stöd åt konstområdena förändraSOU 1972:66

des och vidgades således under 1800-talet, dock utan att prestigemotivet för kulturstöd helt övergavs. Genom representationsreformen 1918— 1921 stärktes de intressen som förordade ett mera aktivt statligt stöd till kulturlivet. De representanter för arbetarklassen som då fick inflytande i riksdagen krävde att rättviseoch jämlikhetsresonemang skulle ersätta de gamla prestigesynpunktema vid utformningen av stöd åt kulturlivet.

4.2.2 Perioden 1932-1957 Under perioden 1932-1957 - från början av Arthur Engbergs tid som ecklesiastikminister och fram till det att Ragnar Edenman tillträdde som departementschef - framfördes en rad nya mål och idéer i kulturpolitiken. Det var delvis mycket omfattande uppgifter som man ville tillägga den. Reformarbetet under perioden stannade dock vid ansatser. Konst- och kulturfrågornas avhängighet av utbildningspolitiska åtgärder utgör historiskt sett en utgångspunkt för socialdemokratins kulturengagemang. Partiets kulturella krav fick ursprungligen sitt uttryck i allmänna bildningssträvanden för arbetarklassen. Dessa krav utvidgades genom Arthur Engberg med krav på tillgång till konstens, litteraturens och musikens värden. Han ville t ex se teatern som en viktig del i bildningsarbetet. 121

4 Målen för samhällets kulturpolitik Då socialdemokraterna bildade regering år 1932 existerade inget kulturpolitiskt program. Början till ett sådant program kan dock skönjas i reformer som genomfördes inom kulturområdet under de närmaste åren. Sin första samlade utformning i skrift fick de kulturpolitiska tankegångarna i Engbergs broschyr Demokratisk kulturpolitik (1938). Engbergs tankegångar fick en principiell utformning redan i hans direktiv till 1933 års teaterutredning, som ledde till grundandet av Riksteatern. År 1937 beslöt riksdagen att en procent av kostnaderna för statliga byggnader skulle avsättas till konstnärlig utsmyckning och år 1938 fattade man beslut om att inrätta lotterimedelsfonden för att bekosta bl a vissa kulturella ändamål. Dessa insatser var sprungna ur samma synsätt och motiverades med konstens betydelse såväl för individens som för samhällets utveckling. Ambitionerna att se konsten som ett led i det folkliga bildningsarbetet och att föra ut den från huvudstaden och till kontakt med den stora publiken utgör en grund för de ansatser till att utforma en kulturpolitik som regeringen gjorde under 1940- och 1950talen. Med en sådan inriktning av åtgärderna trodde man sig också bäst kunna ge utkomst åt konstutövarna. På grund av världskrigets utbrott kom initiativen från Engbergs tid tills vidare inte att fullföljas. Medlen för konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader drogs in, och enprocentregeln kom senare inte att återinföras utan ersattes med fixerade belopp som först under 1960-talet närmade sig nivån för de ursprungliga ambitionerna. Efter kriget följde en period på närmare ett decennium med kulturpolitiskt utredningsarbete. Direktiven för tre av utredningarna, som regeringen tillsatte, knöt an till tidigare skisserade omfattande kulturpolitiska ambitioner. Musikutredningen, som tillsattes år 1947, skulle enligt direktiven finna former och vägar för att göra musiken "till en kulturell och social tillgång för alla samhällsklasser och alla delar av landet". Samma formule122

ring återkom i direktiven för konstutredningen, som tillsattes år 1948. Däremot skulle konstutredningen enligt vad som påpekades i direktiven inte ta upp de aktiva konstnärernas villkor och arbetsförhållanden till behandling. Att väcka ett ökat konstintresse och skapa ökade avsättningsmöjligheter ansågs vara den bästa metoden att erbjuda konstens utövare bättre villkor. Också för den tredje större utredning som tillsattes vid samma tid, bokutredningen (1948), uppställdes samma ambitiösa mål. Den skulle utreda vad som från det allmännas sida kunde vidtas för att "göra värdefull litteratur tillgänglig i alla svenska hem". Utöver frågor om bokpriser och bokspridning skulle emellertid också frågan om ersättning till författarna för biblioteksutlåningen av deras verk utredas. Detta sistnämnda var en fråga som Sveriges författareförening hade väckt redan år 1933. Ytterligare en utredning tillsattes år 1948. Den fick namnet kulturfondsutredningen och skulle behandla de ändamål till vilka sådana lotterimedel borde utgå som inte tillfördes den allmänna budgeten. Inom både det kommunistiska partiet och det socialdemokratiska partiet hade man jämförelsevis tidigt formulerat målet, att kulturdistributionen på de olika konstområdena borde förbättras. För kommunistiska partiets del skedde detta i Riktlinjer för ett demokratiskt kulturprogram, som antogs av partistyrelsen år 1946 och publicerades under titeln Folk och kultur år 1947. Socialdemokraterna hade vid 1948 års partikongress tillsatt en kommitté med uppgift att utarbeta ett kulturpolitiskt program för partiet. Kommittén lade år 1952 fram ett betänkande med titeln Människan och nutiden. Det innehöll både principiella resonemang och en lång rad praktiska reformförslag. Kulturaktiviteterna sattes här in i ett större sammanhang. Målsättningen för samhällets - statens och kommunernas - kulturpolitik skulle vara att skapa en bättre, rikare kulturmiljö. Till denna hörde inte enbart de traditionella konstarterna utan SOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik också frågor inom miljöplanering, arbetsliv, fysisk fostran och organisationsväsende. Utredningen betecknades av 1952 års socialdemokratiska partikongress som ett värdefullt underlag för den fortsatta diskussionen. Vid SAP:s kongress år 1956 tillsattes en kontaktkommitté för skol- och kulturfrågor, som bl a skulle följa utvecklingen på kulturområdet. Det initiativ till att inleda ett större reformarbete som regeringen tog genom att tillsätta de nämnda kulturutredningarna åren 1947-1948, ledde emellertid - sedan utredningarna under första hälften av 1950-talet lagt fram sina förslag - inte på något område till reformer för att förbättra kulturförmedlingen. Bokutredningen lade fram sina förslag år 1952. Däri avvisade man tanken på ett förstatligande av bokproduktionen och man ville endast föreslå smärre förändringar av bokdistributionen. Huvudförslaget gällde ersättning till författare för biblioteksutlåningen. Proposition om biblioteksersättningen lades fram år 1954. Musikutredningens betänkande, som lades fram år 1954, innehöll vittsyftande reformförslag som avsåg musiklivets olika behov. Konstutredningens betänkande av år 1956 innefattade ett långtidsprogram för att stimulera konstlivet och höja konstbildningen. Mycket litet eller inget av dessa mera omfattande reformförslag förverkligades. Musikoch konstutredningarnas förslag blev liggande fram till prop 1961:56, då de avskrevs. Den utredning som tillsattes år 1948 inom handelsdepartementet - där lotterimedelsärenden handlades - och som skulle diskutera upprättandet av en särskild kulturfond, blev klar med arbetet år 1955 men förslaget förblev liggande. Trots att det nu fanns faktaunderlag och genomarbetade förslag introducerades alltså - frånsett biblioteksersättningen åt författare - inte några reformer av betydelse under 1950-talet. Mindre reformer förekom dock. Bl a kan nämnas den förbättring av stödet till landsantikvarieorganisationen och därSOU 1972:66

med också indirekt till länsmuseerna som genomfördes år 1955 (prop 1955:68). Antagligen fanns det flera orsaker till att några större reformer inte kom till stånd. Det skedde flera byten på ecklesiastikministerposten under efterkrigstiden. Arbetet på den stora skolreformen tog under 1940- och 1950-talen en stor del av uppmärksamheten. Samtidigt fanns det bland politikerna en tro på att själva det sociala och ekonomiska reformarbetet, som intensifierades efter krigsslutet år 1945, skulle ge utdelning också vad beträffar kulturen. Slutligen kan man konstatera att det ännu inte fanns någon uttalad opinion för så stora reformer som musik- och konstutredningarna tänkte sig. Intill sextiotalets början var det egentligen bara konstutövarna själva som talade för kulturens och deras eget behov av större samhällsstöd. Inom pressen var kommentarerna och opinionerna knappa och drevs av en liten grupp skribenter. Betecknande är att först vid partikongressen år 1960 infördes en punkt om kulturpolitiken i det socialdemokratiska partiprogrammet.

1961 års kulturpolitiska handlingsprogram

4.3.1 Det enda statliga kulturprogrammet Vid en kulturkonferens i Eskilstuna i maj 1959 aviserade ecklesiastikministern Ragnar Edenman en aktivering av regeringens insatser på kulturområdet. Synpunkterna återkom därefter i propositioner åren 1960 och 1961 om anslag till stöd ät konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet. Den pä sikt viktigaste punkten var att man nu frän regeringens sida förklarade sig beredd att på ett mer samlat sätt än tidigare ge sig i kast med kulturfrågorna. Tydligast kom detta till uttryck i det handlingsprogram, som ingick i prop 1961:56. Programmet angav dels vilka uppgifter som stod närmast på dagordningen, dels inriktningen av ett mer långsiktigt reformarbete pä kulturområdet. Detta är det enda samlade program pä kulturpolitikens område som statsmakterna bundit sig för och det är därför motiverat att närmare behandla dess bakgrund, innehåll och förverkligande. 4.3.2 Det ökade politiska intresset kring kulturfrågorna åren 1958-1960 Först under de sista åren av 1950-talet började en något livligare debatt om den fria kultursektorns villkor. Intresset kretsade då inte kring de stora perspektiv, som i början av decenniet skisserats i Människan och nutiden, i musikutredningen och i konstutredningen. Det rörde i stället andra frågor, först 124

och främst kulturarbetarnas aktuella ekonomiska situation och - i nära samband därmed - statens möjlighet att stödja dessa grupper utan att dirigera kulturlivet. Frågorna hade aktualiserats politiskt av SSU och FPU under år 1958. Båda dessa ungdomsförbund hade krävt, att samma ekonomiska förmåner skulle gälla för konst-, teater och musikstuderande som för andra studerande. I FPU:s program Kultur och samhälle (1958) framhölls bl a att fördjupad estetisk fostran endast pä lång sikt kunde öka efterfrågan på kulturarbetarnas produkter. En förbättring av de aktuella förhållandena måste ske på andra vägar. FPU:s förslag innehöll också krav pä att allmänna medel skulle användas för att förbättra kulturarbetarnas ekonomi. Denna sistnämnda del av förslagen togs dock inte upp i presskommentarerna i den liberala pressen, utan dessa uppmärksammade endast de delar av programmet som tog avstånd från statliga ingrepp (skattebefrielse av donationer, slopande av radiomonopolet etc). I talet i Eskilstuna i maj 1959 (återgivet i Svenska stadsförbundets tidskrift, 1959:9) klargjorde Edenman sin och regeringens principiella uppfattning om statens förhållande till kulturen. Den fria kultursektorn hade blivit opåverkad av det reformarbete som skett på andra områden, framhöll han. Samhället måste nu gripa in men inte för att dirigera utan för att hjälpa. Edenman skisseSOU 1972:66

4 Målen för samhällets rade också den profil som regeringen ett par år senare - genom prop 1961:56 - skulle komma att ge sitt förslag till åtgärder på kulturområdet.

kulturpolitik

censurering utan med det självklaraste av stridsmedel; erbjudandet av andra alternativ, andra valmöjligheter."

Presskommentarerna till talet var eniga både om behovet av insatser för kulturarbe(Vi måste) "ge oss i kast med uppgiften tarna och att utvecklingen av statens insatser att bereda konstens skapare och utövare släpat efter på kulturområdet. Tidningen Arbättre villkor — inte i dirigerande eller kommenderande syfte, men i hjälpande och stöd- betet (maj 1959 och januari 1961) pekade jande avsikter. Att finna de lämpliga på behovet av en klargörande programskrivformerna i intimt samarbete med konstnärer- ning från regeringens sida. Regeringen borde na och konstutövarna själva för en sådan upprätta en plan för kulturoffensivens uppkulturpolitik är den stora reformuppgiften läggning, menade tidningen. Stödet till kulsom närmast står på dagordningen. Konstnärernas skapelser kan inte och får turarbetarna var en angelägenhet av första inte betraktas som enbart marknadsproduk- graden. Reformerna borde utvecklas med ter, för vilka en tillfällig ström av efterfrågan utgångspunkt i redan existerande stipensätter in eller uteblir — något som kan bli livsavgörande för konstnären i fråga. Den som die- och stödformer. Att i ett svep fylla den ej är 'säljbar' måste försvinna. Detta tillstånd fria kultursektorns behov skulle samhället leder till en uppenbar misshushållning med inte orka med. I en artikel i tidskriften Tiden begåvningar och talanger. Får detta tillstånd om "Socialdemokratin och konstnärsproletafortsätta, löper vi den allvarliga risken att se riatet" (Tiden 1959:7) angreps eftersläpde i eminent mening kulturbärande och kulturskapande människorna mista sitt fotfäste ningar i partiets kulturpolitik. I juni 1959 bildades Konstnärliga och littei samhället. En allmän omprövning av våra egna teser rära yrkesutövares samarbetsnämnd (Klys) och föreställningar måste föregå det ound- och aktioner från dess sida bidrog till att vikliga reformarbetet. Länge har vi varit be- väcka medvetandet om kulturarbetarnas förnägna att tro, att en höjd levnadsstandard och ett ökat välstånd inom de stora folk- hållanden och konkretisera de åtgärder från grupperna rent automatiskt skulle följas av samhällets sida som dessa grupper krävde. en motsvarande höjning av den kulturella Klys aktualiserade hösten 1959 bl a kravet nivån. En förändrad miljö, som tagit sig att de konststuderande skulle få samma ekouttryck i bättre och rymligare bostäder, nomiska förmåner som övriga högskolestudeökad social och ekonomisk trygghet i nuet och för framtiden, har tyvärr ännu inte rande. I februari 1960 offentliggjorde Klys åtföljts av en motsvarande ökning i konsum- ett program i 24 punkter, som sammanfattationen av kulturvaror — konst, musik och de olika krav som redan tidigare hade förts litteratur av halt och klass. Kanske har vi fram. I programmets första tolv punkter uppdragit denna slutsats litet för tidigt — väl- räknades olika åtgärder frän samhällets sida ståndet har ännu inte så värst många år på för att skapa betingelser för ett rikt kulturnacken. Kanske är det så, att de som liv: tillräckligt utrymme för estetisk fostran i fått del av välståndet på grund av bristfällig skolunderbyggnad och bristande kontakt skolan och inom folkbildningen, etermedier med kulturlivet har föredragit att välja en inriktas på att höja kulturintresset, enpromateriell standardhöjning framför en kultu- centregeln för inköp av konst återinförs, rell. ökade anslag till bibliotek och museer, till Vi hinner emellertid knappast med att i teatrar och orkestrar och till konstnärlig lugn och ro avvakta svaret på de båda frågorna, ty det finns redan vissa oroande tecken dans, stöd till konstnärlig svensk filmprodukpå att masskulturens olika alster redan har tion, samhällsstöd åt konstutövarna och uppträngt fram i förgrunden och lagt beslag på lysningsverksamhet för att hindra spridandet en betydande del av köpkraften. Att av konstnärligt underhaltiga produkter. I ytproducenterna ger folk vad folk vill ha är terligare tolv punkter angavs därefter inte något bärande skäl varför de skall få olika åtgärder som man ansåg särskilt angefortsätta ostört. Det är här vi måste sätta in lägna, nämligen förbättring av upphovsrättsen av attackerna — men inte med förbud och SOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik lagstiftningen, utbyggd konstnärlig utbildning, högre löner till de anställda konstutövarna vid teatrar och orkestrar, ökade statliga stipendier, livstidsgager till konstutövare med utmärkt förmåga, höjd biblioteksersättning, skattefrihet för kulturdonationer m m. Programmet överlämnades vid en uppvaktning till statsministern och ecklesiastikministern. Till de förslag som särskilt livligt kom att diskuteras hörde kravet på konstnärslön. Detta förslag hade tidigare förts fram i ett par likalydande socialdemokratiska riksdagsmotioner (mot 1959:1:76 och 11:101) om "livstidsgager åt förtjänta utövare av de konstnärliga yrkena". De politiska partierna reagerade med större vaksamhet än tidigare på det mot slutet av 1950-talet ökade intresset för kulturfrågorna. Det har redan nämnts att det var SSU och FPU som år 1958 först tog ställning för ett ökat politiskt engagemang på området. Flera ställningstaganden följde. I juni 1959 inrättades centerpartiets kulturråd och i juni 1960 högerns kulturråd, medan folkpartiet i november 1960 tillsatte en arbetsgrupp för att utarbeta kulturavsnittet i ett nytt partiprogram. Av speciellt intresse i detta sammanhang är punkten om kulturpolitiken i det socialdemokratiska partiprogrammet år 1960. Edenmans tal i Eskilstuna kan i viss mån ses som en återspegling av förberedelserna för detta partiprogram. Programkommissionen framhöll i sin kommentar "samhällets ansvar även för kulturlivets fria sektor — den där konstnärer, författare, musiker och alla andra utövare av de fria konsterna har sin verksamhet". Kommissionen vände sig mot den snedvridning av den kulturella utvecklingen som kommersialiseringen av kulturlivet medförde. Programpunkten om kulturen fick följande lydelse i partiprogrammet: "Kulturskapandet främjas av samhället. Kulturlivets värden göres tillgängliga för hela folket. Stöd åt kvalitetssträvanden inom musik, bildande konst, litteratur, teater, film, radio, television m m. Bättre villkor åt kulturarbetarna. Det fria bildningsarbetet stödjes och med126

borgarnas kulturella aktivitet uppmuntras. Kultur- och nöjeslivets kommersialisering motarbetas. Radio och television hålles fria från enskilda vinstintressen." I 1960 års statsverksproposition (bil 10 s 40) framhöll departementschefen i enlighet med vad som aviserats i talet i Eskilstuna, att regeringen ville förbättra villkoren för de konstnärliga yrkesutövarna och angav turordningen för de åtgärder man tänkte vidta. Dessa åtgärder borde vidtas successivt och med koncentration på ett mindre antal åt gången. Man skulle börja med att förbättra konstskaparnas utbildning, instifta flera stipendier och öka statens konstinköp - reformpunkter som skulle återkomma i handlingsprogrammet i prop 1961:56. 4.3.3 Formerna för statens stöd Opinionen för en förbättring av kulturarbetarnas villkor hade förknippats med en debatt om formerna för statens stöd. Denna fråga var — som departementschefen nämnde i prop 1961:56 (s 20) - "fortfarande i någon mån kontroversiell" när propositionen presenterades. Departementschefen tog för sin del ställning till dessa frågor i det avsnitt i propositionen som står omedelbart före handlingsprogrammet. En av dessa frågor gällde den förmenta risken för minskad frihet för konstskaparna genom direkta ekonomiskt stödjande åtgärder från statens sida. Farhågorna hade förts fram i några högertidningar, framför allt i anslutning till de socialdemokratiska motionerna år 1959 om livstidslöner åt förtjänta konstutövare och motsvarande begäran från Klys följande år. Detta slag av invändningar hördes dock mera sällan i debatten då propositionen lades fram. Departementschefen hävdade för sin del att det huvudsakligen var en praktisk fråga hur man skulle undanröja en sådan fara. Stipendierna skulle utdelas utan några som helst krav på motprestationer, underströk han. En annan fråga av allmän karaktär som departementschefen tog upp rörde konstutövarnas arbetsvillkor och den allmänna beSOU 1972:66

4 Målen för samhällets tydeisen av denna yrkesgrupp i samhället. Också till uttalandet på denna punkt fanns en bakgrund i pressdebatten. I ett inlägg hade konstnärslöner och statliga stipendier kallats för "en sorts finare socialunderstöd" (SvD 26.9.1960). Departementschefen underströk, att det var olyckligt, att som skäl för samhällets stöd till konstutövare endast se de sociala och ekonomiska problemen bland denna grupp av yrkesutövare. Liksom i fråga om samhällets insatser för bildning, utbildning och forskning motiverades stödet till konstutövarna i första hand av att den konstnärliga verksamheten skapar oumbärliga värden för människorna. Uttalandet markerade den vidare syftningen i den statliga kulturpolitiken och knöt den nära till samhällets ökande utbildningspolitiska insatser. Slutligen kritiserade departementschefen uppfattningen, att marknadens efterfrågan i framtiden helt skulle kunna säkerställa ekonomisk trygghet för den fria sektorns yrkesutövare. Inlägget var ett svar på den konservativa uppfattningen att samhället i så liten utsträckning som möjligt skulle ingripa med stöd och subventioner. "Vi vet," förklarade departementschefen, "att det fria konsumtionsvalet delvis är en chimär; starka kommersiella intressen styr i väsentlig utsträckning alltjämt vår efterfrågan. Vi vet också att insikten om behovet över huvud taget av kulturvärden är något som i inte ringa grad sammanhänger med uppfostran och miljöpåverkan." 4.3.4

Programpunkterna

I prop 1961:56 redovisades först på vanligt sätt de gällande statliga ersättnings- och stödformerna inom kulturområdet. Vidare angavs de förslag till utbyggnad av de statliga insatserna som förts fram i bl a 1947 års musikutrednings betänkande Musikliv i Sverige (SOU 1954:2) och 1948 års konstutrednings betänkande Konstbildning i Sverige (SOU 1956:13). Dessa utredningar avskrevs med den kortfattade anmälan som här gjordes. Anförandet av departementschefen inSOU 1972:66

kulturpolitik

leddes med de allmänna synpunkter på formerna för statens stöd som nyss redovisats (4.3.3). Dessa synpunkter utmynnade i ett konkret handlingsprogram. Tillsammans bildar dessa båda avsnitt propositionens principiella kulturpolitiska del. Programmet hade följande lydelse (s 22): "Den första punkten gäller stöd i skilda former åt blivande utövare av konstnärliga yrken under deras utbildning. Den andra punkten avser ett förstärkt stöd åt utövare av konstnärliga yrken dels genom ökning av antalet stipendier, i första hand arbetsstipendier, dels genom en sådan avvägning av stipendiebelopp och villkor att stipendierna i tillfredsställande grad kan fylla uppgiften att främja innehavarens önskan om samling inför en uppgift, studier, resor etc. Den tredje punkten gäller insatser för att öka den offentliga konsumtionen av konstnärlig produktion av olika slag. I första hand genom förstärkning av inköps- och beställningsanslag. Som en ytterligare central punkt i ett mera långsiktigt handlingsprogram på detta område ser jag naturligtvis en förstärkning av de krafter, som syftar till en breddning av kulturmiljön och en effektiv kulturdistribution över huvud taget. I blickfältet kommer härvid skolans, det högre utbildningsväsendets och det fria bildningsarbetets utveckling, särskilt i fråga om initiativ för främjande av den estetiska fostran. Givetvis är också strävanden att förbättra de instrument för kulturdistributionen, som utgöres av våra teatrar, bibliotek, museer och liknande institutioner med kulturförmedlande uppgifter, ett viktigt led i detta samhällsarbete på lång sikt. Har man inte även denna punkt i programmet klart i sikte, så riskerar den konstnärliga verksamheten - som jag nyss antytt — att mer eller mindre isoleras och därmed bli ett självändamål."

4.3.5 Innebörden av propositionens principiella avsnitt Propositionen gav genom de tre första punkterna i handlingsprogrammet prioritet åt åtgärder på kort sikt som avsåg konstnärsutbildningen samt det direkta stödet (stipendier) och ersättningen till konstutövarna (inköp av konst, biblioteksersättning). Statliga 127

4 Målen för samhällets kulturpolitik insatser inom dessa områden var inget nytt. terräng på den "kvalificerade kulturupplevelEn viss utbyggnad av sådana insatser hade sens" bekostnad. En statlig kulturpolitik var som nämnts också skett sedan 1930-talet, bl a därför nödvändig för att inte kulturutövarna genom anslag till inköp av konst och framför och deras för hela samhällsutvecklingen allt genom biblioteksersättningens tillkomst. värdefulla produkter skulle konkurreras ut. Accenten i handlingsprogrammet på insatser Dessa grundsatser ledde till tvä saker. av detta slag innebar dock en förändring. Först och främst tycktes tron på utvecklingsSom i det föregående beskrivits uppstod automatiken leda till optimism inför framdenna förändring under trycket av krav från tiden. Skolreformerna och den höjda stankulturarbetarna, som fick gensvar i pressen darden skulle så småningom ge utdelning i och bland partierna under åren 1958-1960. form av ett ökat kvalitetsmedvetande och Också departementschefens uttalanden i större spontana behov av djupare konst- och prop 1961:56 om formerna för statens stöd kulturupplevelser. Nu gällde det att via kulhar tydligt karaktären av ställningstagande i turpolitiken motarbeta den obalans som råden aktuell debatt. Genom sitt initiativ gick de på den kommersiella marknaden, i den regeringen en aktuell - ehuru alltjämt be- geografiska spridningen av konstprodukter gränsad - opinion till mötes. Den kunde och möjligheterna till kulturupplevelser, besamtidigt — på en lägre men mera realistisk träffande kulturarbetarnas villkor osv. Till ambitionsnivå och inom ett mera snävt om- detta kom så kulturpolitikens fostrande uppråde än vad man föreställde sig t ex i Männi- gifter. Detta senare fick till följd en stark skan och nutiden - ge utfästelser om att ett betoning av den "kvalitativt högtstående" planmässigt reformarbete skulle påbörjas. konsten. Kravet på estetisk fostran innebar ofta att tonvikten med kraft lades på "fostAvsikten med 1961 års handlingsprogram var att ge en princip för budgetprioriteringen ran". det aktuella året och ett praktiskt inriktat De långsiktiga uppgifterna i 1961 års kulprogram för de närmaste åren. turpolitiska handlingsprogram hänsköts som De långsiktiga uppgifterna hänsköts till ett sagts till ett utvecklingsarbete som inte närutvecklingsarbete som inte närmare precise- mare angavs. Krav på preciseringar också i rades. Dessa långsiktiga uppgifter - angivna i detta senare avseende skulle dock snart framprogrammets avslutande (fjärde) punkt - får föras från flera partier i riksdagsarbetet, bl a delvis ses mot bakgrund av socialdemokra- i form av krav på en övergripande kulturpolitins äldre kulturpolitiska idéer. tisk utredning (4.4.3). Några förslag till säSynen på samhällets långsiktiga kultur- dana mera långsiktiga målbestämningar frampolitiska uppgifter kan sammanfattas på föl- kom i debattböcker under 1960-talets första jande sätt. hälft. Man hade utgått från tron att en gynnsam Inom rikspolitiken och i den allmänna social och ekonomisk utveckling automatiskt debatten uppstod alltså krav på en tydligare skulle leda till ökade behov av konst av bestämning av de långsiktiga målen än prop "kvalitativt högtstående slag". Via den all- 1961:56 innehöll. Intressant är att regemänna folkbildningen och undervisningen ringen under 1960-talet inte tillmötesgick skulle människan bli medveten om sina "in- dessa krav utan anlade ett mera pragmatiskt neboende behov" av "goda" konst- och kul- betraktelsesätt på framgångsvägarna. Samtiturupplevelser. Den ökade fritiden skulle bi- digt hänvisade man dock flera år framåt till dra till att ge henne förutsättningar för att 1961 års program innehöll riktlinjer för detta. det kulturpolitiska reformarbetet. Genom de Det rådde emellertid en obalans inom kul- olika reformer som efter hand knöts till turområdet. Kommersialismen, de smakför- detta program kan man därför trots allt säga, sämrande surrogaten, hötorgskonsten och att det markerar uppkomsten av en samlad den spekulativa underhållningen vann statlig kulturpolitik i vårt land. 128

SOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik Det förtjänar framhållas, att det i 1961 års handlingsprogram inte är tal om en kulturpolitik för hela samhället. Samspelet mellan stat och kommun på kulturområdet uppmärksammades av utbildningsministern som en viktig olöst fråga först i rikskonsertpropositionen år 1968. Motsvarande frågor hade också kommit upp i samband med diskussionen om ändrade former för det statliga stödet till folkbiblioteken ett par år tidigare.

SOU 1972:66 9

4.4 De statliga kulturpolitiska reformerna under 1960-talet

4.4.1 Olika aspekter på 1960-talet

des av en livlig kulturpolitisk debatt bland Flera omständigheter talar för att man vid en utövarna och i massmedier. I denna debatt översikt av reformarbetet på kulturområdet granskades och ifrågasattes värderingarna med fördel kan behandla 1960-talet som en och metoderna i den statliga kulturpolitiken helhet. Redan framväxten av en större re- samt fördelningen av statens medel. Denna form tar avsevärd tid. Så utfärdades t ex debatt lämnade givetvis inte politikerna obedirektiven för konsertbyråutredningen rörda. (KBU) redan i början av 1960-talet, medan Redogörelsen upphäller sig vid beslut av förslag lades fram i en proposition först i särskilt intresse för att klargöra de mål och slutet av decenniet. Också frågorna om motiv som gjort sig gällande vid politikens målen för reformarbetet kan behandlas i ett utformning under decenniet. Framställningsammanhang för hela årtiondet, om man en följer den tidigare (4.1) gjorda bestämbegränsar framställningen till regeringens ningen av en utformad kulturpolitik. Inleduttalanden i olika sammanhang. Något nytt ningsvis behandlas frågan om kulturpolitikulturpolitiskt program lades inte fram av kens långsiktiga inriktning. Därefter följer en regeringen under 1960-talet och de riktlinjer kort redogörelse för de ekonomiska resurser för politiken som angavs i prop 1961:56 som anslagits för kulturpolitiska insatser. betraktades ännu mot slutet av perioden som Vidare redovisas utredningar och försöksrelevanta. Sålunda hette det i prop 1968:1 verksamhet för att utveckla metoder och (bil 10 s 16) med hänsyftning på 1961 års organ inom olika sektorer av kulturområdet. program att "utvecklingen under 1960-talet Slutligen beskrivs de förändringar som skett i har kommit att följa dessa linjer". organisatoriskt hänseende för att förbättra Samtidigt som detta konstateras måste planering och verkställighet. man framhålla, att bakgrunden till det kulturpolitiska reformarbetet påtagligt förändrades under detta årtionde. Klimatet var sålunda väsentligen ett annat när t ex propo- 4.4.2 De kulturpolitiska besluten sitionen om rikskonserter lades fram år 1968 Eftersom framställningen i det följande än när konsertbyråutredningen tillsattes år begränsas till beslut av särskilt principiellt 1962. Den första hälften av decenniet känne- intresse, redovisas i följande sammantecknades av tämligen stor samstämmighet i ställning mer fullständigt alla viktigare beslut grundläggande värderingar och åsikter. Den i fråga om den statliga kulturpolitiken under andra hälften av decenniet däremot prägla- 1960-talet och fram till början av år 1972. 130

SOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik Viktigare beslut ifråga om den statliga kulturpolitiken under perioden 1960/61-1971/72i Allmänt 1960/61: Regeringen lägger fram ett kulturpolitiskt handlingsprogram. 1963/64: En avdelning för kulturfrågor inrättas inom ecklesiastikdepartementet. En kulturpolitisk rådgivargrupp tillsätts. Lotterimedelsfonden förs över till ecklesiastikdepartementet. Nöjesskatten avskaffas. 1964/65: Teater- och orkesterrådet inrättas. 1968/69: Kulturrådet tillsätts för att utreda den långsiktiga inriktningen av kulturpolitiken och ersättningar till kulturarbetare. 1969/70: Massmedieutredningen tillsätts. 1970/71: Teater- och orkesterrådet omorganiseras till teater- och musikrådet. Kulturutskott i riksdagen inrättas.

Biblioteksersättningens grundbelopp höjs från 3 till 5 öre. 1964/65: Systemet med konstnärsstipendier utvidgas till att omfatta alla kulturarbetargrupper. Konstnärsbelöningar inrättas. 1966/67: Biblioteksersättningens grundbelopp höjs till 6 öre. 1969/70: Utbildningsdepartementet tar upp överläggningar med Klys om stipendier och ersättningsfrågor. 1970/71: Provisorisk förstärkning av ersättningar och stipendier till kulturarbetare. Biblioteksersättningens grundbelopp höjs till 12 öre. Riksdagen uttalar sig för förhandlingsliknande överläggningar mellan utbildningsdepartementet och Klys. 1971/72: Biblioteksersättningens grundbelopp höjs till 15 öre. Teater och dans

Utbildning inom

kulturområdet

1962/63: Utredning rörande utbildningen inom teaterns, radions och televisionens områden m m tillsätts. 1963/64: Försöksverksamhet med utbildning av koreografer påbörjas vid Koreografiska institutet. 1964/65: Försöksverksamhet med utbildning av danspedagoger börjar vid Koreografiska institutet. Statliga scenskolor inrättas i Stockholm, Göteborg och Malmö. 1965/66: 1965 års musikutbildningskommitté tillsätts. Utredning om utbildning av bibliotekarier m m tillsätts. Principbeslut att upprätta en institution för utbildning av vissa yrkesgrupper inom teaterns, filmens, televisionens och radions områden. 1967/68: Statens musikdramatiska skola i Stockholm inrättas. Konstnärsutbildningssakkunniga tillsätts. 1969/70: Principbeslut om inrättande av en särskild yrkesinriktad musiklinje inom gymnasieskolan samt om den högre musikutbildningens organisation och struktur. Dramatiska institutet inrättas. 1970/71: Statens dansskola som ersätter Koreografiska institutet inrättas. Principbeslut om att inrätta en bibliotekshögskola år 1972. 1971/72: Musikkonservatorierna i Göteborg och Malmö förstatligas. Stipendier och ersättningar till kulturarbetare 1961/62: Beloppet för större arbetsstipendier för tonsättare och bildkonstnärer bestäms till 10 000 kr. Biblioteksersättningen utvidgas till att omfatta även översättare. 1962/63: Konstnärsstipendienämnden inrättas. Det statliga stipendiesystemet utvidgas till att omfatta fler grupper kulturarbetare. SOU 1972:66

1964/65: Nya statsbidragssystem för Operan, Dramatiska teatern, Riksteatern, Svenska teatern och stadsteatrarna. 1965/66: Stöd åt svensk dramatik tillkommer. 1966/67: Svenska teatern och Riksteatern slås samman. 1967/68: Södra teatern förvärvas av staten. Norrbottens länsteater får statsbidrag. 1971/72: Ändringar i statsbidragssystemet för Operan, Dramatiska teatern och Svenska riksteatern föreslås av regeringen. Musik 1961/62: Konsertbyråutredningen tillsätts. 1963/64: Försöksverksamhet med rikskonserter börjar. 1968/69: Rikskonsertverksamheten får en permanent organisation genom att Stiftelsen Institutet för rikskonserter upprättas. 1968 års musikkommitté tillsätts. 1971/72: Regionmusiken börjar sin verksamhet. Museer, utställningar, kulturminnesvård och arkiv 1961/62: Antikvarieutredningen tillsätts. 1963/64: Staten tar över ansvaret för Nordiska museet. Utredning om svenska ortnamnsarkivets och landsmålsarkivens verksamhet m m tillsätts. 1964/65: 1965 års musei- och utställningssakkunniga tillsätts. 1965/66: Försöksverksamhet med riksutställningar börjar. Naturhistoriska riksmuseet, Nordiska museet och Tekniska museet organiseras om. 1966/67: Etnografiska museet organiseras om. Riksarkivet organiseras om. Dataarkiveringskommittén tillsätts. 1 Endast beslut intill utgången av mars 1972 är medtagna.

4 Målen för samhällets kulturpolitik 1965 års musei- och utställningssakkunniga får i uppgift att även utreda kulturminnesvårdens organisation. 1967/68: Staten förvärvar Skokloster. 1968/69: Skansen får statsbidrag. 1969/70: Försöksverksamhet med konstförsäljning börjar. 1970/71: Dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv organiseras om.

4.4.3 Krav pä utredning om kulturpolitikens långsiktiga inriktning

Krav på en utredning av kulturpolitikens långsiktiga inriktning fördes under en följd av år motionsvägen fram i riksdagen. Även om dessa motioner inte ledde till direkta åtgärder i önskad riktning, är det motiverat att här lämna en översikt över Bibliotek, litteratur och press innehållet i dem. De synpunkter som fram1965/66: Stödet till folkbibliotek läggs om. fördes i flera av motionerna är alltjämt rele1966/67: Provisoriskt stöd till kulturtidskrifter vanta för diskussionen om kulturpolitikens inrättas. 1967/68: 1968 års litteraturutredning tillsätts. utformning. 1971/72: Permanent stöd till kulturtidskrifter in1 partimotioner till 1962 års riksdag förs. Stöd till pressen införs. (1:319, 11:401) krävde centerpartiet att en parlamentariskt tillsatt utredning skulle utarFilm beta ett särskilt kulturpolitiskt handlings1960/61: Kvalitetsstöd till svensk filmproduktion program. Dessa motioner var den första störinförs. re, principiellt hållna deklarationen på det 1963/64: Filmavtalet mellan staten och film- kulturpolitiska området som något borgerligt branschen ingås. Filminstitutet upprättas. parti dittills gjort i riksdagen. Centerpartiet 1964/65: Filmcensurutredningen tillsätts. återkom med samma krav till 1963 års riks1967/68: Filmutredningen 1968 tillsätts. 1971/72: Filmcensurutredningens betänkande dag (1:564, 11:689) och tillsammans med överlämnas till massmedieutredningen. Nya riktlinjer för granskning av film för barn folkpartiet till riksdagarna åren 1965 (1:108, 11:135), 1966 (1:47, 11:83) och 1967 (1:246, föreslås av regeringen. Filmavtalet ändras. 11:315). Sistnämnda tre år kom det också Förslag om film stöd föreläggs riksdagen. från kommunisterna förslag om utredning Fri skapande verksamhet för att få underlag för en målinriktad sam1963/64: Stödet till föreläsnings-, kurs- och studie- hällelig kulturuppbyggnad (1965 1:71,11:96; cirkelverksamhet och studieförbund läggs om. 1966 1:242, 11:312; 1967 11:106). Även till 1967/68: Statsbidrag ges till den första centrum1968 års riksdag förekom en folkpartimobildningen, Författarcentrum. tion (1:203 och 11:265) med krav på en 1969/70: Stöd till fria teatergrupper införs. samlad kulturpolitisk utredning. Radio, TV Framför allt i de tidigare motionerna kritiserades bristerna i regeringens långsiktiga 1962/63: 1960 års radioutredning får i uppgift att även utreda televisionens framtida utveckling. målsättning för det kulturpolitiska reform1966/67: Reklamutredningen tillsätts för att bl a arbetet. Riktlinjerna i prop 1961:56 utgjorde utreda reklamsändningar i televisionen. 1967/68: Sveriges radio får ny organisation. inget tillräckligt underlag för ett mera ambiRadio och TV-frågor förs över till utbildningsde- tiöst kulturpolitiskt handlingsprogram, hette partementet. det sålunda i cp-motionen år 1963. 1961 års 1968/69: 1969 års radioutredning tillsätts program måste betraktas som "en i och för 1969/70: TV 2 startar. Reguljär färg-TV börjar. sig välkommen, men kortfattad och ofullständig tidtabell för det statliga stödets noAnm: I sammanställningen har medtagits viktigare minella uppräkning". Bristen på klara riktlinbeslut med undantag för rena anslagsökningar. Sådana frågor har medtagits som faller inom det jer gjorde sig framför allt gällande i fråga om kulturpolitiska området såsom det avgränsas i åtgärder av mera långsiktig natur (mitten4.11.2. Reformer har förts till det budgetär då de partiernas motioner åren 1965 och 1967). trätt i kraft och inte till beslutsåret. Risken med de vaga allmänna målformuleringarna var att åtgärderna blev ensidigt eller 132

SOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik felaktigt inriktade (kommunisternas motion från kultursociologiska undersökningar. Reår 1967). Det fanns också en brist på sam- sultatet från sådana undersökningar, som ordning både i den centrala administrationen gjorts under ledning av Harald Swedner, cite- även om en förbättring skett sedan en rades i kommunistmotionerna år 1965. I de särskild kulturenhet inom departementet in- nämnda mittenpartimotionerna samma år rerättats år 1963 - och på det regionala planet fererade man till att företagna undersök(cp-motionen år 1963). Motsvarande brister ningar tydde på att den seriösa kulturens gällde också i fråga om samordningen av de produkter var förbehållna ett litet fåtal av statliga och de kommunala insatserna (mit- befolkningen och att kulturkontakten var tenpartiernas motion 1965). Samhället mås- minst i socialgrupp III. Man begärde att flera te ta på sig ett större ekonomiskt ansvar för kultursociologiska undersökningar skulle föden kulturella sektorn och därvid behövdes retas för att ytterligare belysa dessa frågor. "mer samordnade, målmedvetna och lång- Genom nya undersökningar hoppades man siktigt planerade åtgärder än nu" (cp-motio- också kunna få anvisningar om hur de stora skillnaderna i kulturkonsumtionen inom nen år 1963). Utöver de kritiska anmärkningarna inne- olika socialgrupper skulle kunna motarbetas. höll dessa motioner också olika förslag till Att bredda och öka kulturkonsumtionen riktlinjer för ett mera övergripande kultur- framstod som ett socialt rättvisekrav hette politiskt utredningsarbete. En sådan utred- det i de nämnda mittenpartimotionerna. I ning var nödvändig för att en inbördes sam- kommunistmotionerna år 1966 förutsatte ordning och angelägenhetsgradering av de man, att en allmän kultursociologisk underframtida insatserna skulle kunna ske, ansåg sökning skulle ge ännu mer nedslående resultat i fråga om kulturens spridning än man. I sina motioner åren 1962 och 1963 häv- Swedners undersökningar. Dessa hade gjorts dade sålunda centerpartiet med eftertryck i Malmö men de möjligheter till kulturkonatt bl a en decentralisering av kulturlivet sumtion som bjöds i storstäderna stod sällan måste komma till stånd. Man kritiserade den till buds i de glest befolkade områdena av starka centraliseringen, som innebar att all landet. Motionerna berörde också flera andra fråkultur producerades i Stockholm och därgor. Mittenparti- och kommunistmotionerna ifrån spreds ut över landet. Systemet skapaår 1967 betonade bl a behovet av ökad de en "diffusionskultur" som innebar en demokratisering av kulturlivet. Mittenparpassivisering av landsortens kulturkrafter och tierna menade att så många som möjligt medförde risker för utarmning av det regioborde vara med och bestämma över kulturutnala och lokala kulturlivet. Som motvikt till budet och att kulturpolitiken borde förankde starka centrala kulturinstitutionerna önsras i folkrörelserna. Kommunisterna sade i kade man att det skulle skapas regionala och stort sett detsamma, med tillägget att målet lokala kulturcentra och att frågan om kulturskulle vara att frigöra kulturen från monoråd på länsplanet borde prövas. Dessa senare polistisk påverkan. Kommunisterna menade organ skulle vara instanser för en regionalt också, med anledning av de institutionella samordnad kulturpolitik och för distribution "barriärer" mot att delta i kulturell verksamav centralt ordnat kulturstöd. Frågan om het som malmöundersökningarna påvisat, decentralisering av kulturutbudet togs ånyo att samhället borde främja även andra kulupp i mittenpartiernas motioner åren 1965 turaktiviteter än de institutionaliserade. och 1967. I en centerpartimotion år 1970 Samtliga dessa motioner om det långsikti(11:872) behandlades teaterns regionalisering ga kulturpolitiska arbetet behandlades av och i en annan året därpå (1971:809) den allmänna beredningsutskottet (ABU 1962:4, regionala fördelningen av det statliga kultur1963:8, 1965:24, 1966:14, 1967:57 och stödet. 1968:48). Utskottet instämde i princip i I ett par motioner åberopades slutsatser SOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik motionärernas huvudyrkanden - utom i frå- 4.4.4 Resurserna för den statliga ga om behovet av nya kulturpolitiska riktlin- kulturpolitiken jer - men hävdade att åtgärder av det slag man avsåg redan hade börjat initieras. Ut- Frågan om kulturpolitikens långsiktiga inriktning har ett nära samband med frågan skottet fann därför inte skäl att tillstyrka om storleken av de ekonomiska resurser som motionerna. staten vill ställa till förfogande för kulturI sina utlåtanden kunde utskottet bl a politiska insatser. De äldre försöken till målhänvisa till den samordning av kulturuppgifformuleringar gjordes utan någon närmare terna som skett i ecklesiastikdepartementet, avvägning av de tänkta insatsernas storlek för den successiva ökningen av anslagen till kulturolika ändamål och av deras totala dimensioarbetarna, till teater- och musikverksamhet nering. I och med att frågan om den långsikm m och de utredningar och försöksverksamtiga inriktningen av kulturpolitiken inte togs heter inom olika kulturområden som hade upp till utredning på det sätt som efterlystes kommit till. I fråga om behovet av kulturi de nämnda riksdagsmotionerna, kom heller sociologiska forskningar hänvisade utskottet inte samhällets kulturutgifter i stort att till undersökningar inom ramen för försöks- under 1960-talet tas upp till närmare öververksamheten med rikskonserter och senare vägande. också inom försöksverksamheten med riksutUnder tidigare decennier hade staten givit ställningar. ytterst små anslag för kulturpolitiska åtÄven beträffande decentraliseringskraven gärder. Andra områden prioriterades i rekunde utskottet referera till konsertbyråutformarbetet. Kulturutgifterna utgjorde en redningens arbete, som bl a syftade till att marginell post i statsbudgeten. Så var förhål"olika former av seriöst kulturutbud skall landet vid 1960-talets början, och trots det förbindas med en strävan till lokal samordfortgående reformarbetet på kulturområdet ning och kraftsamling" (ABU 1967:57). Någsom genomfördes under decenniet, var förra ytterligare riktlinjer för utbyggnaden behållandet i stort sett detsamma vid decenhövdes inte, menade utskottet, och återknöt niets slut. Statens kulturutgifter kom aldrig till den särskilda punkt i 1961 års handlingsatt ens gå upp till en procent av statsutgifterprogram, som handlade om åtgärder för att na (jfr 2.12.2.2). Kulturutgifternas andel bredda kulturmiljön och förbättra den kulökade dock under decenniet från 0,5 % till turförmedlande verksamheten. Man hävdade 0,7 %. Utgifterna ökade, räknat i fasta priser, att detta "också varit en ledande synpunkt i med ca 80 %. de senaste årens planmässiga upprustning på Mycket av den häftiga diskussion kring olika områden i kulturlivet". kulturpolitiken som utspann sig under senare Riksdagen följde alla de aktuella åren alldelen av decenniet kan bl a återföras till den männa beredningsutskottets förslag. otillräckliga nivån för samhällets insatser Ingen av motionerna om det långsiktiga över huvud taget på kulturområdet. kulturpolitiska utredningsarbetet ledde såle1961 års program framhävde behovet av des till någon direkt åtgärd från riksdagens ökat stöd till kulturarbetarna både i form av sida. Indirekt hade de dock betydelse. De förbättrade stipendier och ersättningar samt gav uttryck åt den förändring i kultursynen utbildningsmöjligheter. I tabell 4.1 har dessa som gjorde sig gällande under 1960-talet och utgiftsändamål skilts ut från övriga kulturutsom efter hand också påverkade det statliga gifter. utrednings- och reformarbetet. De stora utgifterna och de största anslagsökningarna gick under decenniet till produktions- och distributionsfrämjande åtgärder - till teater, musik, musei- och utställningsverksamhet. Detta var också i stort 134

SOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik Tabell 4.1 Kulturanslagen i den statliga drift 1970/71, fördelade på två grupper. Löpande pr X^g-

1. Ersättning till konstutövare, konstförvärv, utbildning 2. Teater-och musik stöd, musei-och utställningsverksamhet, bibliotek och arkiv, folkbildning, kulturminnesvård m m

geten budgetåren 1960/61, 1965/66 och 1965/66

1960/61

1970/71

Milj kr

Index

Milj kr

Index

Milj kr

Index

sett accepterat av kulturarbetarna. Reformer 4.4.5 Sektorsavgränsade utredningar på dessa områden hade en betydande indi- och försök rekt effekt för konstutövarna genom att 4.4.5.1 Utredningarnas allmänna inriktning skapa ökade arbetsmöjligheter och förbättrade arbetsvillkor. Den snabbaste ökningstak- Under sextiotalet igångsattes på nytt ett ten uppvisar dock anslagen till ersättningar omfattande utredningsarbete på det kulturtill konstutövare, konstförvärv och utbild- politiska området. Några av utredningarna bedrev också försöksverksamhet i stor omning. Den bild, som tabell 4.1 ger av utveck- fattning. En metodutveckling inom den kulturella lingen av kulturarbetarersättningarna under sektorn ansågs angelägen. Vad man därvid 1960-talet, påverkas i hög grad av den priorifrämst tog upp var distributionsfrågorna, till tering av dessa som efter starka påtryckningar av kulturarbetarorganisationerna gjor- en början med utgångspunkt i behovet des i 1970 års statsverkspropösition. Genom av att förbättra en del kulturarbetargruppers behovet av extraordinära åtgärder till förmån sysselsättning, senare dessutom med tonvikt för kulturarbetarna påminde situationen vid på kulturutbudets roll för att skapa nya utgången av decenniet om läget vid till- kanaler för kontakt och kommunikation i samhället. komsten av 1961 års handlingsprogram. Två utredningar på musik- och konstomSin största betydelse fick 1961 års handlingsprogram i fråga om kulturarbetarnas vill- rådena, 1962 års konsertbyråutredning och kor genom att utbildningen inom kulturom- 1965 års musei- och utställningssakkunniga, rådet fick kraftigt ökade resurser under hade i flera avseenden anknytning till de utredningar som under fyrtio- och femtiotadecenniet (jfr 2.12.2.6) len gjorts på dessa områden och vars förslag De största ekonomiska satsningarna under inte föranlett någon åtgärd. Mot slutet av 1960-talet på den statliga kulturpolitiken 1960-talet påbörjades vidare en ny bokutredkan föras tillbaka på vad som sägs i den ning, 1968 års litteraturutredning, och en fjärde programpunkten om breddning av utredning om filmbranschens ekonomiska kulturmiljön och effektiv kulturdistribution. struktur, filmutredningen år 1968. Den analys som gjorts i 2.12.5 tyder på att Utmärkande för utredningsdirektiven var de jämförelsevis betydande utgifterna för att de i huvudsak siktade till sektorsavgränsateater-, musik- och museiinstitutionerna och framför allt de tre riksorganisationerna de åtgärder. Utgångspunkt var de olika bidragit till att antalet besök/1 000 invånare konstområdena eller enbart vissa delar av ökat förhållandevis kraftigt. Satsningen på dem. Detta att man tillsatte sektorsavgränRiksteatern, Rikskonserter och Riksutställ- sade utredningar hade sin grund i de olika ningar har medfört att fler människor betingelser i fråga om teknik, som utmärkte kommit i kontakt med den levande kulturen. de skilda sektorerna och de skilda medier som SOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik det var fråga om. Det rådde också mycket 4.4.5.2 Konsertbyråutredningen olika utbildnings- och sysselsättningsförhållanden för dem som arbetade inom dessa Tillkomsten av försöksverksamheten med skilda sektorer, vilka gjorde det naturligt rikskonserter år 1963 under ledning av den att avgränsa utredningarna konstområdesvis år 1962 tillsatta konsertbyråutredningen (KBU) utgjorde det första större projekt som eller genrevis. Genom att utredningarna avgränsades till regeringen startade för att på en avgränsad olika konst- och kultursektorer eller olika sektor bygga ut det kulturella distributionsgenrer kunde respektive områdes behov och systemet. Redan 1947 års musikutredning hade i sitt betingelser renodlas. Produktionsförhållandena och de distributionstekniska problemen betänkande (SOU 1954:2) föreslagit en statkunde klargöras. Däremot kom de problem lig konsertbyrå i stället för den privata tonsom var gemensamma för olika genrer inom konstnärsförmedlingen i landet. En socialdesektorn eller för flera sektorer inte att lika mokratisk riksdagsmotion år 1962 (11:625) mycket uppmärksammas. Frågorna om sam- tog upp denna fråga som förblivit olöst och ordning olika sektorer emellan togs i regel ställde krav på förnyad utredning. Motionäinte upp. Mottagarnas situation blev inte rerna önskade få till stånd en turnéverksambelyst i sitt större sammanhang utan man såg het för svenska tonkonstnärer, uppbyggd på dem endast som grupper av konsumenter av motsvarande sätt som Riksteatern. Syftet var olika slags kulturutbud. Den professionella främst att skapa ökade arbetsmöjligheter för aspekten på kulturell verksamhet stod i för- tonkonstnärerna. Man motiverade förslaget grunden för intresset. Allmänheten var köpa- med att också människor utanför tätorterna re eller passiv mottagare av kulturella pro- borde få bättre möjligheter att uppleva den dukter och prestationer inom olika genrer. direkt framförda musiken, vilket uppfattades Under senare hälften av decenniet lämna- som något mera värdefullt än att lyssna på de staten bidrag till försöksverksamhet som radio och grammofon. sattes igång av kulturarbetarna själva genom I direktiven till KBU (se 1963 års riksdagsproducentkooperativa organ. Också dessa berättelse s 260) betonade departementscheinitiativ togs utifrån enskilda konstområden fen ytterligare dessa i motionen angivna syfoch innebar i huvudsak sektorsavgränsade ten. Den snabba utvecklingen av tekniska insatser (Författarcentrum, Teatercentrum medier (grammofon, radio, TV) hade skapat etc). en kris för konsertlivet, en olycklig domiStaten stöder också folkrörelseorganisa- nans för den indirekta upplevelsen och en tionernas försöksverksamhet för att nå nya kommersialisering av musikproduktionen grupper. Av detta utvecklingsarbete är Skå- och musikförmedlingen, framhöll han. Inte debanans och Konstfrämjandets klart sek- minst för barnens och ungdomens estetiska torsavgränsat medan det som bedrivs av folk- fostran var det betydelsefullt, att de fick bildningorganisationerna och Folkbildnings- uppleva musik, förmedlad direkt av högt organisationernas föreläsningsbyrå är bredare kvalificerade tonkonstnärer. Som motvikt till den "indirekta" musikdistributionen borinriktat. Inom ramen för dessa utredningar och de därför skapas en arrangerande och fördenna försöksverksamhet, som utgick från medlande statlig konsertbyrå. Det skulle ske de olika konstområdenas betingelser, gjordes i samarbete med studieorganisationerna. Endock under senare hälften av 1960-talet även ligt riksdagsbeslut år 1963 (prop 1963:103, en del medvetna försök till genombrytningar SU 1963:126, rskr 1963:299) skulle metoför att etablera samverkan mellan sektorerna derna utprövas genom en särskild försöks(multimedieprojekt) och för att nå nya mot- verksamhet med rikskonserter. Såväl utredningsdirektiv som försöksverktagargrupper. samhet stod i god överensstämmelse med 136

SOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik intentionerna bakom 1961 års handlingsprogram. Försöksverksamheten med rikskonserter inriktades under sina första år på att producera och arrangera konserter, utförda av yrkesutövare. Genom samverkan med skolan och länsbildningsförbunden nåddes nya mottagargrupper för denna professionella konsertverksamhet. KBU:s förslag i huvudbetänkandet (Rikskonserter, SOU 1967:9) avsåg en utbyggnad för hela riket av sådana arrangemang av konserter för skolan och för allmänheten som prövats under försökstiden. Vid remissbehandlingen var meningarna delade om förslagens lämplighet. Utredningens avvägning mellan gammal och ny musik ifrågasattes, satsningen på konsertformen ansågs diskutabel och förslaget att prioritera skolkonsertverksamheten i stället för skolans obligatoriska och frivilliga musikundervisning blev föremål för kritik. Remissbehandlingen medförde på flera punkter modifieringar i KBU:s förslag. Kvällskonserter skulle enligt propositionen (prop 1968:45) inte utbyggas i region efter region som utredningen tänkt sig. Utbyggnaden i fråga om regionintendenter fastställdes endast för tre områden. Utformningen av samordningen av de regionala insatserna fick bli beroende av initiativ från berörda myndigheter och organ inom regionen. Huvuddelen av resurserna lades tills vidare på skolkonsertverksamheten. Stor vikt skulle läggas vid nya former av konserter, bl a interna konserter inom vårdanstalter, föreningsliv m m. Musikutbudet skulle vidgas bl a med tanke på körmusikens betydelse. Militärmusikkårerna skulle omorganiseras och delvis utnyttjas för uppgifter inom det civila musiklivet, ett förslag som därefter blev föremål för ytterligare utredning. Rikskonsertpropositionen blev också den första propositionen efter år 1961 som tog upp mera generella kulturpolitiska resonemang. Departementschefen betonade att den föreslagna riksverksamheten syftade till att öka den kulturella valfriheten, som var beskuren på grund av geografiska och sociala hinder. Den skulle också kunna bidra till en SOU 1972:66

ökad kulturell utjämning mellan olika befolkningsgrupper. Med tanke på reformens omfattning och på de invändningar som framförts av remissinstanser och i den allmänna debatten i tidningar och tidskrifter blev riksdagens behandling av rikskonsertpropositionen anmärkningsvärt kortfattad. De framlagda förslagen godtogs och de huvudsakliga invändningarna gällde frågan om förmedling av tonkonstnärer. I propositionen hade föreslagits att förmedlingen skulle överlåtas på kulturarbetsmarknadens egna organisationer, som skulle ha rätt att ta ut avgifter för förmedlingsuppdragen. Motioner i denna fråga av socialdemokrater (mot 1968:11:1043) och kommunister (mot 1968:11:1045) hade fört fram förslag om ett statligt förmedlingsbolag. Det skulle bedriva sin verksamhet avgiftsfritt och fullt utbyggt inte bara omfatta tonkonstnärer utan hela kulturarbetarområdet. Statsutskottet (SU 1968:114) fann det liksom motionärerna otillfredsställande att artister och konstnärer inte hade rätt till offentlig avgiftsfri arbetsförmedling. Arbetsförmedlingsfrågan har därefter för ytterligare överväganden lämnats till den av inrikesministern år 1969 tillsatta utredningen rörande arbetsförmedling inom vissa yrkesområden (OLAF). 4.4.5.3 1965 års musei-och utställningssakkunniga Utredningsuppdraget för 1965 års museioch utställningssakkunniga (MUS 65) (direktiv se 1966 års riksdagsberättelse s 280) utsträckte statens ambitioner till att utpröva ett distributionssystem för ett annat och större område. Detta andra utredningsprojekt syftade till att åstadkomma en bättre kulturförmedling på konstens område och det allmänt kulturhistoriska och naturhistoriska fältet. I KBU:s direktiv gällde det åtgärder för att vidga arbetsmöjligheterna för tonkonstnärer och öka konsertdistributionen. Direktiven för MUS 65 innehöll anvisningar av motsvarande slag i fråga om konstspridningen och 137

4 Målen för samhällets kulturpolitik ' de utövande konstnärerna. MUS 65 skulle ge metoder för att stimulera konstintresset och ge konstnärerna bättre möjligheter att marknadsföra sina verk till allmänheten. Direktiven knöt därmed an till 1948 års konstutredning. Direktiven knöt också an till syftet med Riksteatern och försöksverksamheten med rikskonserter. Liksom dessa verksamheter skulle också MUS 65 behandla stöd på distributions- och konsumentsidan. Direktiven för MUS 65 omfattar emellertid därutöver uppdrag att utreda samordning av resurserna inte bara på konstområdet utan över hela musei- och utställningsfältet. Ett syfte skulle vara att få till stånd en ökad, mer differentierad utställningsverksamhet, en upplysningsverksamhet "lämpad för skilda publikkategorier och en integrering med skolans, ungdomsorganisationernas, folkbildningens och konstbildningsorganisationernas (bl a Konstfrämjandets) verksamhet". Senare fick utredarna tilläggsdirektiv (1968 års riksdagsberättelse s 252) som innebar att de också skulle utreda kulturminnesvårdens innehåll och organisation. Så breda och konkret utformade utredningsdirektiv för en hel sektor inom kulturområdet hade tidigare inte utfärdats. Den försöksverksamhet med riksutställningar (bestämmelser, se statsliggaren 1971/72, Utbildningsdepartementet, s 30), som MUS 65 bedriver, avser främst olika slags experiment med utställningar som informationsmedel. Försöken följs upp med sociologiska undersökningar.

4.4.5.4 Litteraturutredningen Näringsfrihetsrådet hade år 1965 beslutat, att bokbranschen inte längre skulle beviljas dispens från förbudet mot bruttopris. Många branschrepresentanter och författare såg detta som ett hot mot utgivningen av kvalitetslitteratur. Sådana synpunkter framfördes också i riksdagen. Beslutet att slopa dispensen från bruttoprisförbudet omnämndes i direktiven för lit138

teraturutredningen (se 1969 års riksdagsberättelse s 327), som tillsattes år 1968. Departementschefen anförde att detta beslut enligt vad han förväntade skulle verka i prissänkande riktning och att handeln med böcker skulle rationaliseras. Under de sista åren av 1960-tale? .cedde successivt en markant omsvängning i opinionen i fråga om tilltron till bruttoprissystemets möjligheter att garantera utgivandet av värdefull men svårsåld litteratur. Man blev mera benägen att se bruttoprissystemet som ett hinder för bokkonsumtionen, och i debatten inför upphävandet av systemet år 1970 uttrycktes en försiktig optimism inför bokhandelns framtid i praktiskt taget alla kommentarer. Litteraturutredningen var den tredje mera omfattande kulturutredning som regeringen tillsatte under 1960-talet. Genom sin breda bransch- eller sektorsinriktning överensstämde uppdraget för litteraturutredningen närmast med det som MUS 65 fått. Jämfört med direktiven till KBU kom en förskjutning i synsättet till uttryck. Medan direktiven för KBU utgick från konstutövarnas situation, framgick det av direktiven för litteraturutredningen att dess utredningsarbete borde utgå frän konsumenternas situation. Distributions- och produktionsförhållandena på bokmarknaden skulle behandlas utifrån detta perspektiv. Särskilt betonades bibliotekens nyckelställning som konsumentorgan på bokmarknaden. Nya sociologiska forskningar och biblioteksförsök skulle genomföras. Genom dessa försök skulle man skapa modeller för bibliotekens planering av sin verksamhet med tanke på kulturfattiga orter och grupper. Vidare betonades, kanske starkare än tidigare, att utredningen borde söka samverkan med organ utanför kulturområdet. 1968 års litteraturutredning fick uppdrag som var avgjort vidare än de som gavs till bokutredningen 20 år tidigare. Några frågeställningar var tämligen likartade i de båda utredningarnas direktiv: frågor rörande utgivningen och spridningen av skönlitteratur samt stöd- och ersättningsfrågorna till författare. Därvid är dock att märka, att bokutredSOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik ningen, som tidigare nämnts, inte ledde till rättelse s 342) skall den undersöka möjlignågra förslag eller åtgärder beträffande de heterna att förbättra distributionen av film, förstnämnda frågorna utan endast rörande särskilt spridningen av kvalitetsfilm till landsbiblioteksersättningen till författare. För lit- orten. I samband därmed skall man utreda teraturutredningen tillkom förutom böcker förutsättningarna att med stöd av samhället också uppgifter rörande tidskrifter och no- skapa icke-kommersiella biografer. Vidare ter. Den viktigaste skillnaden mellan direk- skall utredningen behandla filmstudioröreltiven till de båda utredningarna var dock att sens villkor, barnfilmsfrågan och kortfilmens stimulans till ökade privata bokköp inte situation. Utredningen skall också göra en längre betraktades som en framgångsväg kartläggning av filmbranschens ekonomiska framför andra. I stället ställdes de kollektiva struktur och se över frågan om ökat samarresurserna — bibliotekens roll, dess service- bete mellan den svenska filmbranschen och former och dess allmänkulturella uppgifter — den svenska televisionen i fråga om produki centrum. Till skillnad från vad som gällde tion av film m m. Ett delbetänkande, Samhället och filmen för bokutredningen skulle litteraturutredningen dessutom bedriva praktiska försök, (SOU 1970:73), som filmutredningen lade knutna till biblioteken, alltså samma utred- fram i slutet av år 1970, behandlar frågorna ningsmetodik som tidigare prövats genom om samhällsstödda biografer, filmstudios, rikskonsert- och riksutställningsverksamhe- barnfilm samt filmbranschen och TV. Utredningens motiveringar i fråga om de tre första terna. områdena är i huvudsak av allmän, kulturpolitisk art, medan motiven i fråga om film4.4.5.5 Filmutredningen produktionen och TV närmast utgår från 1963 års filmreform intar en särställning filmarnas sysselsättningssituation. Tillsättandet av litteraturutredningen och bland sextiotalets kulturpolitiska reformer filmutredningen innebär att regeringen har dels genom sättet att finansiera den, dels påbörjat en kartläggning av förhållanden genom att den syftade till att säkerställa möjligheterna för en kommersiellt driven inom två sektorer där produktion och distribransch att fortleva och hävda sig nationellt bution hittills i allt väsentligt är kommersiellt och internationellt. Samhället skulle alltså ordnad. inte göra intrång eller ingrepp i denna bransch. Tvärtom förklarades att man "över4.4.5.6 Radio och TV lämnar åt de skapande krafterna inom filmen att föra utvecklingen vidare och ger dem Frågan om radio- och TV-verksamhetens ormöjligheten att tillgodose det allmänna in- ganisation och dess ställning i förhållande till tresset av kvalitativt högtstående produk- kommersiella intressen är den i alla avseenter". Samtidigt innebar dock avtalet ett in- den största kulturpolitiska frågan under grepp genom att biograferna tvingades betala 1960-talet. År 1966 tog statsmakterna ställning i de en avgift för varje biobiljett, vilket hade samma effekt som en specialdestinerad skatt. grundläggande frågorna (se 2.10). 1966 års Ur statens synpunkt var reformen fördelak- proposition grundade sig på I960 års radiouttig eftersom den inte medförde några redning. I tilläggsdirektiv till denna (se 1963 års riksdagsberättelse s 152) erinrades om att subventioner. Genom den kraftiga nedgången av antalet televisionen var ett medium som kunde "skabiobesök under 1960-talet (jfr figur 2.24) pa vidare vyer, en bredare kulturmiljö och hotades den ekonomiska grundvalen för ett rikare mått av upplevelser". Programverk1963 års filmreform. Detta bidrog till att samheten borde i sina huvuddrag vila på "samma grunduppfattning, som utgör ledfilmutredningen tillsattes år 1968. Enligt direktiven (se 1969 års riksdagsbe- motivet för samhällets insatser exempelvis SOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik inom kulturliv samt ungdomsvård och annan de större förutsättningar att bevara sin integsocial verksamhet". ritet men också att det s k "publicservicesyHuvudpunkterna i rundradiopropositio- stemet" ledde till högre programkvalitet. Bånen var förslagen att TV skulle drivas utan de folkpartiet och högerpartiet återkom med inflytande av kommersiella intressen, att liknande motioner åren 1968, 1969 och Sveriges Radio skulle få en ny organisation 1970, som också avstyrktes av statsutskotmed mer självständiga programavdelningar, tet. I en partimotion om radio-TV-verksamatt TV 2 skulle införas och att distriktens heten år 1969 (1:604 och 11:722) slog dock ställning skulle stärkas. Kommersiell TV folkpartiet fast att någon omprövning av skulle enligt propositionen innebära sämre beslutet att införa en andra licensfinansierad kvalitet på programmen och minskad valfri- TV-kanal inte kunde komma i fråga. het för publiken. I riksdagen försvarade deVid 1966 års riksdag motionerade centerpartementschefen det statliga radiomonopo- partiet (1:774 och 11:949) om att en viss del let som "en radio och television i allmänhe- av den inhemska produktionen borde produtens tjänst". Det gällde att skapa en radio- ceras av fria producenter utanför Sveriges TV-verk sam he t, som gagnade också de män- Radio. Detta ansågs bl a innebära en rationaniskor som annars sällan kom i kontakt med lisering av programproduktionen och leda god förströelse, samhällsinformation, kultur- till kvalitetskonkurrens. Statsutskottet (SU upplevelser eller den allmänna kultur- och 1966:163) yrkade på avslag. I riksdagens samhällsdebatten. Inte minst för dem som debatt återkom centerpartiet år 1968 till bodde i avfolkningsbygder och över huvud samma krav, som då antyddes som ett altertaget inte kom i kontakt med det centra- nativ till flera fristående radioföretag. Även socialdemokraterna betonade att Sveriges liserade kulturutbudet var detta angeläget. Framför allt vid 1966 och 1968 års riks- Radios sändningsmonopol inte fick innebära dagar var debatten om Sveriges Radios en- produktionsmonopol. År 1969 tog man från samrätt till rundradiosändningar synnerligen centerpartiets sida upp samma fråga ur prinlivlig. Socialdemokraterna, centerpartisterna cipiell synvinkel. Man refererade till riksoch kommunisterna tog från början skarpt dagens beslut att Sveriges Radios produktion ställning mot kommersiella etermedier. I mo- i princip borde ske i konkurrens med fria tioner år 1966 från högerpartiet (1:779 och producenter. Därefter konstaterades att den11:948) och folkpartiet (1:781 och 11:956) na princip inte följts. Utbildningsministern yrkades på att ett eller flera fristående, betonade i sitt svar att det principiella kravet reklamfinansierade radioföretag skulle bildas. på konkurrens om produktionsuppgifterna Högerpartiet betonade i sin argumentation fortfarande gällde. För centerpartister, kommera de ekonomiska aspekterna, dvs större munister och socialdemokrater framstod resurser genom annonsintäkter, stimulans för spridningen av produktionsuppdragen utannäringslivet och avskaffande av licensavgif- för Sveriges Radio som en viktig modifiering ter, medan folkpartiet hävdade kulturliberala av det sändningsmonopol man hela tiden ståndpunkter, motiverade med valfrihetsar- värnade om. gument. Statsutskottet (SU 1966:163) yrkaÅr 1966 träffades enligt statsmakternas de på avslag på såväl folkpartiets som höger- beslut ett avtal mellan staten och Sveriges partiets motioner. I sina motiveringar anslöt Radio angående rundradions programverksig utskottet till resonemangen i prop samhet (2.10.1.4). Det innehåller i samman1966:136, vari betonades att etermedier bor- fattning följande. de vara helt fria från kommersiella och partiProgramverksamheten skall i första hand politiska bindningar. Argumenten för denna inriktas på program som är gemensamma för ståndpunkt var bl a att det inte fanns teknis- hela landet. Därvid skall det programstoff ka förutsättningar för att etablera flera ra- och de programmöjligheter i övrigt som dioföretag och att allmännyttiga företag ha- landets olika delar erbjuder tillvaratas så 140

SOU 1972:66

4 Målen för samhällets allsidigt som möjligt. Därutöver skall programverksamheten innefatta regionala program. Sveriges Radio skall i programverksamheten hävda de grundläggande demokratiska värdena. Företaget har vidare att beakta etermediernas centrala ställning i samhället. Detta innebär enligt avtalet bl a skyldighet att "i lämplig form upplysa om nuets händelser och orientera om viktigare kultur- och samhällsfrågor samt stimulera till debatt om sådana frågor". Programmen skall vara "omväxlande till karaktär och innehåll". De skall i skälig omfattning tillgodose olika intressen i fråga om religion, musik, teater, konst, litteratur och vetenskap. Programmen skall skänka god förströelse och underhållning och beakta olika smakriktningar. Även mindre gruppers intressen av mera särpräglad natur skall i görlig mån tillgodoses. Man bör undvika, att alltför likartade program samtidigt sänds i olika ljudradioeller televisionsprogram. Radiolagens bestämmelser om opartiskhet och saklighet skall tillämpas med beaktande av att en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet skall råda i rundradion. Programverksamheten skall i sin helhet präglas av skälig balans mellan olika åsikter och intressen. Diskussionen om kommersiella inslag i televisionen ledde till att regeringen år 1966 tillsatte en särskild utredning, reklamutredningen (2.10.5). Uppdraget till denna begränsades inte till reklamsändningar i television utan vidgades till att omfatta en granskning av "reklamens roll i vårt samhälle, dess mål — från samhällets, företagens och konsumenternas synpunkt — och dess medel, omfattning, karaktär och utvecklingstendenser". 1 direktiven (1967 års riksdagsberättelse s 194) framhöll departementschefen vidare bl a att "frågan om reklam i TV får bedömas inte enbart från annonsörernas synpunkt utan i lika hög grad med hänsyn till TV-publiken, konsumentupplysningens möjligheter, tidningspress och företagsstruktur." Han underströk att "TV-reklam inte bör införas om därigenom de ekonomiska möjligheterna för pressens opinionsbildande verksamhet skulle äventyras". Den tekniska utvecklingen på det teletekSOU 1972:66

kulturpolitik

niska området är snabb och måste följas upp genom beslut från statsmakternas sida. År 1968 beslöts att reguljära färgsändningar i televisionen skulle införas. Året därpå tillsattes en utredning, 1969 års radioutredning (direktiv se 1970 års riksdagsberättelse s 294), som skulle undersöka hur ett utökat sändningsutrymme i ljudradion kan användas. Två år senare, år 1971, tillsattes en särskild sakkunnig inom utbildningsdepartementet som bl a skulle behandla frågorna om kassett- och tråd-TV.

4.4.5.7 Stöd till producentkooperativa organ Vid sidan av nämnda delvis mycket omfattande statliga försöksverksamheter inom vissa kultursektorer har olika kulturarbetargrupper startat en verksamhet med egna producentkooperativa organ (2.8.2). Sin kulturpolitiska betydelse har dessa organ fått genom att de startats av kulturarbetarna själva och enligt principer som de själva bestämt, utan att anlita de konventionella och/eller kommersiella distributionskanalerna. Dessa nya verksamheter har betraktats som en komplettering av redan etablerad statlig eller statsunderstödd verksamhet. Staten har trätt in med bidrag till stöd för dessa initiativ. Stödet har kulturpolitiskt motiverats med att mångfald, "pluralism", är önskvärd för att främja förnyelse på kulturområdet. 4.4.5.8 Stöd till utvecklingsarbete inom folkrörelseorganisationer Folkrörelseorganisationerna har tagit initiativ till olika slag av försöksverksamhet som stötts med statliga bidrag. Det är bl a det pedagogiska utvecklingsarbete som kontinuerligt bedrivs inom studieförbunden. Särskilda försöksverksamheter har ordnats för att nå nya, hittills kulturellt inaktiva grupper. Konstfrämjandet har i nära samarbete med MUS 65 och med statligt stöd byggt upp en omfattande försöksverksamhet på 141

4 Målen för samhällets kulturpolitik konstförsäljningens område. Staten har även bidragit till en organisatorisk och ekonomisk förstärkning av Skådebanan för att underlätta dess publikvärvande arbete. (2.9.3 och 2.9.7) Stödet till folkrörelseorganisationernas arbete får ses som ett uttryck för en vilja att bygga ut stödet till en uppsökande verksamhet med hjälp av det kontaktnät som organisationerna kan erbjuda.

kulturadministrationen gjordes också. Särskilt bör inrättandet av teater- och orkesterrådet år 1964 nämnas. Detta ersatte det år 1933 skapade teaterrådet. Det skulle vara tillsynsmyndighet för den statsunderstödda teater- och orkesterverksamheten och för den sceniska utbildningen. År 1970 fick rådet ansvaret för hela musikområdet och blev teater- och musikrådet. Betydelsefulla beslut inom kulturorganisationen var förstärkningen av riksteaterorganisationen genom sammanslagning av två 4.4.6 Förändringar av kulturorganisationen turne'teaterforetag och uppbyggandet av Som framgått av det föregående har de organ med liknande syfte på musik- och utredningar som gjorts under 1960-talet gällt utställningsområdena. Riksteatern, Rikskonenskilda sektorer av kulturområdet och deras serter och Riksutställningar, de tre R:n, har organisatoriska uppbyggnad. Någon översyn utan tvivel varit de mest karakteristiska av kulturorganisationen i dess helhet har före inslagen i den svenska kulturorganisationen. kulturrådets tillkomst inte ägt rum. De tre R:n blev 1960-talets svar på behovet Vissa förändringar av den centrala kultur- av en spridning av kulturverksamheten över administrationen gjordes dock under decen- hela landet. niet. Genom tillkomsten år 1967 av NorrbotI början av 1960-talet överfördes till eckle- tensteatern prövades en ny organisationssiastikdepartementet ansvaret för vissa kul- form inom teaterområdet. Det var det första turaktiviteter som legat på arbetsenheter exemplet på en regionalt förankrad teaterinom andra departement: från finansdeparte- verksamhet med uppgifter i ett helt län. mentet överfördes kvalitetsstöd åt svensk film (1962) och från handelsdepartementet lotterimedlen (1963). Inom ecklesiastikdepartementet sammanfördes år 1963 beredningen av kulturfrågorna till en kulturavdelning. Genom 1965 års departementsreform blev kulturområdet - vid sidan om skolväsendet, högre utbildning och forskning samt kyrkliga ändamål — ett av ecklesiastikdepartementets fyra sakområden. Kulturpolitiken hade fått en plats i departementens organisation, om än inte som t ex i Danmark med ställning av särskilt departement. Viktigt var beslutet år 1967 att föra över radio- och TV-frågorna från kommunikations- till ecklesiastikdepartementet. Eftersom ett samlat kulturpolitiskt ansvar var en ny och oprövad uppgift för departementet ansåg dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet det nödvändigt att till sig knyta en kulturpolitisk rädgivargrupp. En del andra förändringar av den centrala 142

SOU 1972:66

4.5 Krav i den kulturpolitiska debatten under 1960-talet

ser från staten till kultursektorn: för teatern att utbilda skådespelare, att ekonomiskt garantera teatrarnas existens, att bygga välutrustade teaterinstitutioner; för musiken att skapa en bättre organisation av det seriösa musikutbudet i landet; för bildkonsten att finna vägar att förbättra konstnärernas ekonomiska villkor; för filmen att finna en lösning av den svenska filmproduktionens kris; för litteraturen att garantera utgivandet och spridningen genom bokhandeln av värdefull men svårsåld skönlitteratur (försvar för 4.5.1 Debatten om metod- och organisa- bruttoprissystemet) osv. tionsfrågor under första hälften av 1960De viktigaste inläggen i bokform i denna talet allmänna debatt om kulturpolitikens organiRedan under 1950-talet hade i den allmänna sation gjordes i Kultur i kommuner (Torsten debatten kritik riktats mot systemet med ett Eliasson, 1962), Har vi råd med kultur? centralt producerat och distribuerat kultur- (Harry Schein, 1962) och Strategi för kultur utbud. Denna kritik, uttryckt framför allt i (Lennart Holm, 1964). Kultur i kommuner kom till efter initiativ tidskriften Perspektiv, efterlyste åtgärder ägnade att främja "en kultur på rot", dvs av det socialdemokratiska partiets kontaktstöd till lokalt och regionalt förankrade kul- kommitté för skol- och kulturfrågor (4.2.2). turaktiviteter. Centerpartiets ställningstagan- Flera drag i den kan föras tillbaka till den de (4.4.3) i början av 1960-talet för förut (4.2.2) nämnda socialdemokratiska decentralisering av samhällets kulturinstitu- skriften Människan och nutiden (1952). tioner utgick från denna kulturpolitiska mål- Praktisk betydelse fick framställningen gesättning. nom sin konkreta behandling av de kommuEn stor del av den allmänna debatten nala kulturuppgifterna. Till skillnad från reunder den första hälften av 1960-talet hand- geringens kulturpolitiska handlingsprogram lade om hur man skulle förbättra de institu- av år 1961, som enbart inriktade sig på att tionella resurserna och bredda marknaden bestämma statens kulturuppgifter, utgick för experimentella, högtsyftande konstnär- Kultur i kommuner från samhällets kulturliga produkter. Det var en diskussion om uppgifter. Det var enligt den nödvändigt med tillgång och fördelning av ekonomiska resur- en genomtänkt ansvarsfördelning mellan stat

I det föregående (4.4) har den statliga reformverksamheten på området diskuterats utifrån de inledningsvis uppställda kriterierna på en utformad kulturpolitik - förekomsten av definierade mål, tillgångar på resurser av ekonomisk art, utvecklingen av metoder och tillkomsten av organ på olika kulturområden. I det nu följande avsnittet sammanfattas de kulturpolitiska krav som framfördes i den allmänna debatten under 1960-talet.

SOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik och kommun för att dessa uppgifter skulle kunna fullgöras. I boken betonades vidare de sociala och ekonomiska hindren för deltagande i olika kulturaktiviteter. Den rörde sig med ett vidare kulturbegrepp än 1961 års handlingsprogram. Också organisations- och föreningsliv räknades till de kulturella aktiviteterna. Mer än vad som tidigare gjorts fördes kulturpolitiken in i en diskussion om samhällsmiljön i stort. Tesen i den andra här nämnda boken, Har vi råd med kultur?, var att kulturpolitiken borde utformas pragmatiskt, steg för steg. Författaren till Strategi för kultur vände sig mot ett sådant tillvägagångssätt och menade att en genomförd total planering av hela kultursektorn var att föredra framför en kortsiktig planering område för område. I dessa två sistnämnda böcker var båda författarna återhållsamma i fråga om att formulera generella mål för insatserna, men båda gjorde dock markeringar av sin uppfattning därvidlag. I skriften Har vi råd med kultur? hävdades att kulturpolitiken måste ha en allmän kvalitetsinriktning - den måste syfta till större valfrihet (möjlighet att välja mellan olika livsdugliga alternativ) och frihet från "okvalitet" (stimulans till aktivitet och andlig självständighet). Detta mål kunde förverkligas genom att samhället garanterade existensen av en progressiv, dynamisk konst. Författaren till Strategi för kultur nöjde sig med att slå fast, att konsten var en tillgäng som det gällde för samhället att ta till vara. Målet för samhällets insatser borde därvid vara att ställa konstens tillgångar till allas förfogande. För att det skulle kunna ske behövde samhället ge distributions- och konsumtionsstöd. Detta stöd borde inte riktas till områden där efterfrågan var starkast utan till sådana, där efterfrågan var för svag för att ge ekonomisk bärkraft åt verksamheten.

4.5.2 Principdebatten om kulturen under 1960-talets senare del Som nämnts i det föregående (4.4.3) hade vissa resultat av kultursociologiska undersökningar från år 1965 uppmärksammats i partimotioner i riksdagen. Undersökningarna utfördes i Malmö under perioden 1962—1964. Enligt undersökningarna hade olika socialgrupper sinsemellan mycket olika mönster för sin kulturkonsumtion. Senare undersökningar av publiksammansättningen vid Moderna museet och teatrarna i Stockholm gav liknande resultat. I de högre socialgrupperna fanns ett mönster som innefattade konsertbesök, teaterbesök, biblioteksbesök, besök på konstutställningar m m, medan det i socialgrupp III fanns psykologiska och sociala "barriärer" mot dessa institutionsbundna kulturformer. En annan serie kultursociologiska forskningar genomfördes inom ramen för den statliga försöksverksamheten med rikskonserter (4.4.5.2). Resultaten av dessa forskningar lades fram i KBU:s huvudbetänkande år 1967. Undersökningarna visade att musikaliska preferenser samvarierar starkt med utbildning, yrke, socialgruppstillhörighet, ålder, typ av bostadsort m m. Det kultursociologiska forskningsarbetet fortsatte och bedrevs i ökad omfattning under andra hälften av 1960-talet. Detta forskningsarbete fick kulturpolitisk betydelse genom att det försåg politiker och kulturarbetare med konkreta siffror och argument för förändring av samhällets traditionella kulturinsatser. De första mera sammanfattande formuleringarna av den kritik och de krav, som skulle komma att prägla den kulturpolitiska debatten under 1960-talets senare hälft, gjordes i ett par böcker som kom ut år 1966 (En socialistisk kultursyn av Olle Svenning och Nordal Åkerman; En ny vänster, redigerad av Göran Therborn). Av de punkter i den förstnämnda boken som på sikt visat sig mest betydelsefulla är dels betoningen av det nära sambandet mellan den kulturella situaSOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik tionen och samhällets ekonomiska organisation, dels introduktionen av Raymond Williams idéer, uttryckta t ex i kravet på bildande av producentkooperativ bland kulturarbetarna. Liksom i En socialistisk kultursyn formulerades också i boken En ny vänster målen främst med hänvisning till konstens sociala och gemenskapsfrämjande funktion. Ett mål för den samhälleliga kulturpoliii: kenangavs redan tidigt vara att skapa en effektiv motvikt till det kommersiella utbudetjiv populärkultur. Detta kom också till uttryck i den målmedvetna satsningen på kvalitativt högtstående kulturverksamhet. I den allmänna debatten skiftade definitionen av begreppet kommersiell kultur avsevärt. Fyra olika definitioner kan urskiljas: 1. I den tidiga debatten om den kommersiella kulturen ansåg man sig kunna skilja mellan en kvalitativt undermålig, industriellt framställd och kommersiellt exploaterad kultur och en icke-kommersiell kultur som utvecklade människan och underlättade hennes verklighetsorientering. Enligt detta synsätt var kommersiell kultur liktydig med skräpkultur. 2. En annan mera operationell definition utgick från att all icke bidragsfinansierad kultur är kommersiell och producerad i vinstsyfte. Vad man därvid påtalade var att den kommersiellt organiserade kulturmarknaden inte kunde garantera ett tillräckligt stort antal likvärdiga alternativ att välja mellan. Man kritiserade därför det kommersiella kulturetablissemanget för bristande kulturansvar. 3. Framför allt från mitten av decenniet hävdade en rad socialistiska debattörer att den grundläggande distinktionen vid en definition av begreppet kommersiell kultur inte enbart var kulturlivets ekonomiska organisation utan vad man kallade det företagsekonomiska synsättet, dvs det faktum att man talar om kulturprodukter som produceras, distribueras och konsumeras. Olika grupper ville övervinna denna statiska kultursituation genom att betona vikten av medinflytande för mottagargrupperna i alla led av det konstnärliga skapandet. De fäste också stor SOU 1972:66 10

vikt vid kulturens samhällsförändrande betydelse. 4. En rad vänstersocialistiska debattörer utgick i sina resonemang från Herbert Marcuses idéer om den repressiva toleransen. Enligt dessa tankegångar var det omöjligt att åstadkomma någon väsentlig förändring av de kulturella förhållandena genom att bedriva en reformverksamhet inom det existerande samhällets ram. Dessa grupper etablerade sig utanför de existerande kulturinstitutionerna och lanserade begrepp som gerillakultur och proletärkultur. Vid utformningen av den statliga kulturpolitiken hade de samhälleliga åtagandena motiverats med jämlikhets- och rättviseresonemang. Med rättvisa avsågs i detta sammanhang först och främst allas tillgång till kulturupplevelser och kunskap om de olika alternativ som fanns. Alla skulle också genom estetisk fostran få förutsättningar att tillgodogöra sig kulturupplevelserna. I debatten om den kulturella jämlikheten refererades ofta till undersökningarna av kulturkonsumtionen. Man pekade på att kulturinstitutionerna som sådana är socialt prestigeladdade och de kulturella värderingarna socialt betingade. Även om de kulturpolitiska insatserna tillgodosåg rättvisekraven i nyss nämnd mening skulle en betydande kulturell ojämlikhet kvarstå. I diskussionen hävdades att motiven för kulturpolitiska insatser måste vara desamma som för varje annat slag av politiska reformer. Kulturinstitutionerna måste omorganiseras och man borde arbeta utifrån ett nytt kulturbegrepp som saknade det traditionella, estetiskt inriktade kulturbegreppets prestige och dess hämmande verkan. Kontakt, gemenskap och skapande verksamhet betonades som väsentligt för alla människor. Resultaten av de kultursociologiska undersökningarna visade att det traditionella kulturutbudet endast nådde en liten, socialt avgränsad grupp. Mottagarna fungerade dessutom som ett passivt auditorium. Den fortsatta debatten kom till stora delar att röra sig om hur man skulle nå grupper av befolkningen som inte 145

4 Målen för samhällets kulturpolitik tidigare nåtts av det etablerade kulturlivet. utgjorde också ett viktigt drag i de olika Man strävade också efter att uppnå nya teatergruppernas verksamhet, då de skapade kontaktytor mot publiken för att få denna nya teaterformer som led i sin aktivitet. att medverka och aktivt delta i de kulturella Samma synpunkt återkom i den livliga verksamheterna. Detta ledde till förnyad ak- miljödebatt som satte sin prägel på kulturdetualitet åt kraven på decentralisering av de batten under 1960-talets sista år. kulturella aktiviteterna och till en rad olika Som led i strävan att stärka kulturens försök att möjliggöra medinflytande för lokala förankring och på sikt även dess sociamottagargrupperna. la integrering i människornas liv kan man se Alla dessa synpunkter ledde till att krav debatten om kulturhusen. I den debatt om restes på en omorientering av den statliga kulturhus som fördes framför allt under kulturpolitiken. Men det fanns också grup- 1960-talets senare hälft finns det två delvis per som menade att reformer inom det motsatta linjer. Den ena anknyter till den existerande samhällets ramar inte förmådde kulturpolitiska debatt som utgått från löfteskapa någon jämlikhet. Dessa grupper gick i na om en intensifierad samhällelig kultursitt agerande och i sin argumentation på en politisk aktivitet. Denna debatt gällde humera revolutionär linje. vudsakligen hur man skulle samordna de Det kulturbegrepp som låg till olika institutionaliserade kulturaktiviteterna. grund för de olika uppfattningarna förändra- Den andra linjen anknöt till den debatt som des. Under förra hälften av 1960-talet kom uppstått i nära samband med olika aktionskultur att i hög grad framstå som synonymt gruppers verksamhet under 1960-talets senamed konst. re hälft, och denna debatt gällde i hög grad En kulturpolitik som utgår från ett vidare behovet av allaktivitetshus för olika fria kulturbegrepp måste enligt det nya synsätt kulturaktiviteter. som växte fram syfta till att garantera varje Under de sista åren av 1960-talet fördes medborgare rätt till fri kommunikation med en livlig debatt om barnens förhållande till andra. Som det viktigaste instrumentet för kulturen. Man utgick från att kulturkonsumen sådan kulturpolitik framhölls skolan som tionen var socialt betingad. Därvid ägnade skulle tillvarata människornas upplevelsemöj- man speciell uppmärksamhet åt barnen, ligheter och utveckla förmågan att artikulera eftersom man antog att de kulturella vanorna upplevelser. Genom krav av detta slag inord- fixerades redan i barndomen. Enligt en linje i nades också kulturpolitiken i den allmänpoli- debatten var målet att göra de estetiska tiska debatten. Som mål för kulturpolitiken upplevelserna tillgängliga för alla barn, enligt angavs då att alla skulle vara delaktiga i en annan var målet att göra barnen medvetna samhällets gemenskap och kunna kommuni- om samhällets politiska mekanismer för att cera med människor och institutioner. I an- på så sätt ge dem möjlighet att påverka sin slutning till denna argumentering blev det egen sociala situation. Samtidigt pågick en allt vanligare att betrakta konstverken som allmän debatt om daghem och barnstugor medel för överbringande av ett socialt-poli- och betydelsen härav för barnens utveckling. tiskt budskap. När man ville omorientera kulturbegrepKontakten mellan de enskilda individerna pet och förändra den enskildes passiva roll i och beslutsfattarna framhävdes således som samhället tjänade massmedierna ofta som en del av samhällets kulturkommunikation symboler för sådant som man menade borde och för en rad skribenter framstod själva den bekämpas i samhällsutvecklingen: isolering, politiska aktiviteten som en kulturinsats. passivisering, konsumtionsmentalitet m m. I Denna aspekt på det politiska arbetet var ett motsatsställning till dessa företeelser hävdaviktigt inslag i debatten om de olika aktioner de man andra begrepp som centrala i den för "ett kvalitativt samhälle" som påbörja- kulturpolitiska debatten, gemenskap, kondes under slutet av 1960-talet. Den takt och aktivitet, masskommunikation. 146

SOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik Om man jämför debatten om pressen med debatten om etermedierna, finner man vissa karakteristiska skillnader. 1 debatten om pressen framgick det att inflytelserika företrädare för pressen inte önskade debatt om tidningarnas grundläggande värderingar eller om relationen mellan karakteristiska drag i tidningarnas profil och deras respektive ägarförhållanden. Samtidigt ansågs det självklart att det samhällsägda radioföretaget skulle utsättas för kontinuerlig debatt och övervakning. Från mitten av 1960-talet utsattes tidningarnas nyhetsförmedlande funktioner för en kritik som hävdade att tidningarna genom sina konventionellt etablerade regler för urval och värdering av material etc gav en bild av verkligheten som inte var objektiv utan återspeglade en politisk ideologi. Problematiken aktualiserades framför allt i samband med Vietnamkriget och u-landsdiskussionen. En mer allmän variant av denna kritik gällde massmediernas överförande av allmänna politiska, moraliska m fl attityder, som ansågs konstituera ett samhälles livsstil. En central punkt i kritiken mot Sveriges Radio utgick från det krav på opartiskhet som stipulerades i avtalet med staten. Från presshåll var man benägen att ge det kravet mycket hög prioritet i programpolitiken. Inom radio och TV verksamma producenter uttryckte i sin tur vid olika tillfällen krav på större frihet till att göra kontroversiella program utan att det enskilda programmet uppfyllde de strängaste tolkningarna av opartiskhetskravet. Dessa debattörer hävdade att etermediernas övervakande och kommenterande funktioner gjorde det nödvändigt att garantera de enskilda programskaparna ett stort mått av frihet. Producenternas frihet kom under den senare delen av decenniet att betonas allt starkare och det gällde också på t ex teaterns och museernas områden.

SOU 1972:66

4.6 Kulturarbetarkrav i fråga om stipendier och ersättningar under 1960-talet

Flera grupper av kulturarbetare främst inom teater- och musikområdena fick bättre arbetsmöjligheter genom de reformer staten gjorde. Åtskilliga kulturarbetare stod dock utanför dessa förbättringar, bl a författare, översättare och olika grupper av bildkonstnärer. För att förbättra situationen för dessa kategorier skulle staten enligt riktlinjerna i prop 1961:56 ge stipendier och särskilda ersättningar. Under 1960-talet förstärktes på olika sätt möjligheterna för kulturarbetarnas organisationer att påverka utformningen av statens stipendier och ersättningar. Vid beslut i stipendiemyndigheterna fick kulturarbetarnas representanter ett dominerande inflytande. Stipendieorganen fick stor frihet att utan inblandning av statsmakterna fördela de stipendie- och ersättningsmedel som riksdagen beviljar kulturarbetare. Bestämmelserna för författarfonden medger att stöd t o m kunde ges till Sveriges författarförbund och dess föregångare Flyco för författarnas fackliga arbete. På konstområdet blev det allmänt accepterat att KRO skall vara representerat i organ som har med urval av konst att göra, bl a statens konstråd, nämnden för utställningar av svensk konst i utlandet och moderna museets inköpsnämnd. Författarna hade genom biblioteksersättningen fått en tillfredsställande form av betalning för utlåningen av sina verk. Däremot var författargrupperna efter några år inte till freds med sättet att fastställa denna ersätt148

ning och med storleken av den. För övriga fria grupper av kulturarbetare fanns länge ingen motsvarande grund för vederlag från statens sida och de stipendier som erbjöds dem var både blygsamma och osäkra tillskott till deras försörjning. Först år 1971 tillkom i provisoriska former en ersättning till konstnärer för utlån av deras verk i riksutställningsverksamheten. Stipendiemyndigheterna hade att ta emot och bedöma önskemål från kulturarbetarnas organisationer och föra fram förslag till departementet. Under några år efter 1961 svarade de medel som anslogs tämligen väl mot de förslag som framfördes. Men snart började avståndet mellan anspråk och anslag att märkbart växa. Författarnas och bildkonstnärernas organisationer började ställa krav på betydligt större belopp än tidigare. Kulturarbetarorganisationernas talan i riksdagen i frågorna om förbättringar av anslagen till stipendier och ersättningar fördes länge främst av Stellan Arvidson (s). Det var också han som - i riksdagsdebatterna år 1966 - först förde fram önskvärdheten av "direkta förhandlingar mellan författarna och statsmakterna om storleken av biblioteksersättningen". Från mitten av 1960-talet började oppositionspartierna uppmärksamma den växande klyftan mellan storleken av de anslag som begärdes av stipendieorganen och de som föreslogs av regeringen. Kulturarbetarorganisationernas fackliga agerande under den senare hälften av decenSOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik niet var präglade av författarnas bestämda diemyndigheten på bildkonstens område fick krav på högre ersättning för biblioteksutlå- sina krav helt tillgodosedda, krav som inneningen och bildkonstnärernas återkommande bar i det närmaste en tredubbling av stipendiemedlen. I fråga om samlade ökningar krav på ökade stipendiemedel. År 1967 ingav Flyco en skrivelse till ut- inom en sektor är det höjda stödet till bildningsdepartementet, i vilken författar- kulturarbetarna år 1970 unikt, särskilt som organisationernas ställningstagande till bib- det inte var fråga om något annat än en lioteksersättningen fick en principiell preci- provisorisk förstärkning. I stor utsträckning sering. Man begärde för det första att stor- får det anses vara ett resultat av ett effektivt leken av ersättningen skulle fastställas genom fackligt arbete som övertygat politiker inom årliga förhandlingar. För det andra begärde alla partier om behovet av kraftfulla insatser. Kravet på förhandlingar hade utbildningsman att grundbeloppet skulle höjas från 6 ministern inte kunnat godta utan som till 25 öre - en höjning som skulle innebära nämnts i stället år 1969 inbjudit till överläggatt författarfonden skulle disponera över ca 12 milj kr om året. Flyco upprepade sin ningar. Liknande överläggningar har sedan framställning hösten 1968, medan författar- ägt rum även följande år efter det att anslagsfondens styrelse stannade vid att begära en framställningarna lämnats. Enligt riksdagens fördubbling av grundbeloppets storlek. beslut våren 1971 bör dessa kontakter melNär 1969 års statsverksproposition inte in- lan departementet och organisationerna "utnehöll något förslag om höjning av biblio- vecklas till mera frekventa och systematiseratekspenningen reagerade författarorganisa- de förhandlingsliknande överläggningar" tionerna med den s k biblioteksaktionen. (KrU 1971:5). Från de borgerliga partiernas sida fanns, Aktionen innebar att det skönlitterära bokbeståndet i Stockholms, Göteborgs och Mal- liksom redan tidigt bland enskilda socialdemös stadsbibliotek systematiskt lånades upp, mokratiska och kommunistiska riksdagsmän, varigenom utlåningen av denna litteratur vid slutet av decenniet en uttalad förståelse blockerades för ett dygn. Aktionen fick en för författarkravet på förhandlingsrätt. Regeomfattande publicitet. I samband med den ringens alternativ till detta speciella krav var anordnades en offentlig debatt med bl a att en "kulturell allemansrätt" borde genomutbildningsminister Olof Palme som delta- föras och att samhället i gengäld skulle gagande. Därvid utlovade Palme överläggningar rantera konstutövarnas inkomsttrygghet. med kulturarbetarna om deras krav. Organisationerna har inte ansett att den år Författarnas aktion våren 1969 bidrog 1970 uppnådda nivån för kulturarbetarstösannolikt väsentligt till att överläggningar det är tillräcklig. Ett fortsatt arbete från togs upp. Eftersom departementet önskade författarorganisationerna bidrog sannolikt se stöd- och ersättningsfrågorna till alla kul- till det ovanliga som inträffade åren 1971 turarbetargrupper i ett sammanhang kom och 1972. Riksdagen beslöt att gå emot regediskussionerna att hållas inte bara med Flyco ringens förslag om oförändrad biblioteksutan med hela Klys. Man enades vid dessa ersättning och höjde båda gångerna grundförsta överläggningar år 1969 om att satsa på beloppet med 3 öre. Det uppgår därmed nu de sämst ställda grupperna och pekade där- till 18 öre och har under tio år ökat från 3 öre. vid ut bildkonstnärer och författare. Den vid överläggningarna överenskomna principen om att tillgodose de sämst ställda ledde till att i 1970 års statsverksproposition inte endast författarnas utan även bildkonstnärernas krav i betydande utsträckning tillgodosågs. Biblioteksersättningens grundbelopp fördubblades. Intressant är att stipenSOU 1972:66

4.7 Aktuella kulturpolitiska program

4.7.1 De politiska partiernas aktuella kulturpolitiska program 4.7.1.1 Inledning De politiska partierna har vid olika tillfällen utarbetat sammanställningar av programkaraktär för att formulera sin inställning till kulturpolitikens huvudfrågor. Denna har skiftat bl a allt efter det att reformer genomförts som förändrat förutsättningarna för partiernas egna förslag. Deras uppfattning har också i många fall tagit intryck av den allmänna debatten, vilket också föranlett justeringar av formulerade krav. I en del kulturpolitiska frågor åter har partierna liksom i andra, större politiska frågor följt en egen linje. För en bredare översikt över partiernas kulturpolitiska engagemang hänvisas till den förut nämnda studien Idéer i kulturpolitiken, som kulturrådet givit ut. Den följande sammanställningen behandlar inte dessa förhållanden och dessa förändringar i stort utan begränsar sig till en översikt över de politiska partiernas aktuella kulturpolitiska mål. Till grund för översikten ligger för vänsterpartiet kommunisterna huvudsakligen avsnittet om kulturpolitik i partiets arbetsprogram för 1969-72. Vox socialdemokratiska partiet återges synpunkter i Aktiv kultur, ett kulturpolitiskt handlingsprogram antaget av 1969 års partikongress. I fråga om centerpartiet återgår denna översikt på avsnitten om massmedier och kultur i partiprogrammet, antaget år 1970. V öx folkpartiet bygger översikten på boken En liberal kultursyn (1970), skriven 150

av en arbetsgrupp inom partiet, samt på en motion till 1971 års riksdag (mot 1971:812). Vad slutligen gäller moderata samlingspartiet grundar sig sammanställningen på avsnitten om kulturpolitiken och press, radio och TV i partiprogrammet, antaget år 1969, samt på en partimotion till 1971 års riksdag (mot 1971:249). Översikten följer i huvudsak de inledningsvis (4.1) uppställda kriterierna för en utformad kulturpolitik, nämligen mål, metoder (medel), resurser och organ samt avser det kulturpolitiska området såsom det avgränsas i 4.11.2. Tonvikten är lagd på ståndpunkter som är av intresse för överväganden och förslag i detta betänkande, varför partiernas inställning i kulturarbetarfrågorna redovisas mer kortfattat. 4.7.1.2 Vänsterpartiet kommunisterna Vpk konstaterar att "de kapitalistiska monopolen behärskar viktiga delar av kulturlivet". Någon uttalad målsättning för de kulturpolitiska insatserna finns inte i arbetsprogrammet. Av den skarpa kritiken av kommersialismen kan dock slutsatsen dras att partiet som det övergripande målet ser att bryta kommersialismens makt på kulturområdet och motverka dess negativa följder. Man vänder sig mot passivisering och likriktning genom det kommersiella kulturutbudet, mot exploatering av kulturarbetarna, mot den växande klyftan mellan utövande konstnärer och majoriteten av medborgarna och därigenom också mot de stora kulturella klasskillnaderna. SOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik Skolan och folkbildningen har ett ansvar för och måste medverka till att fler människor får bättre förutsättningar att uppleva konst och kultur. Vissa former av kulturellt skapande kommer emellertid alltid att uppfattas som exklusiva och därför på kort sikt upplevas som betydelsefulla och nydanande endast av ett begränsat antal människor. Den progressiva kulturens existens måste därför garanteras genom samhälleliga insatser riktade direkt till kulturarbetarna. Konstnärers verksamhet får inte bestämmas av ett lönsamhetstänkande. Nära förbundet med kravet på möjligheter till kulturell förnyelse är kravet på konstnärlig frihet. I programmet ser man frihet från censur som ett oeftergivligt krav i ett öppet demokratiskt samhälle. Det konstateras slutligen att några skarpa gränser mellan kulturpolitik och t ex miljöpolitiken inte kan dras. Åtgärder inom respektive område betingar varandra. Kulturpolitiken kan inte isoleras från miljöpolitiken, familjepolitiken, arbetsmarknads- och socialpolitiken eller från den allmänna samhällsplaneringen utan måste integreras med alla dessa områden. 4.7.1.3 Socialdemokratiska partiet Som medel för att förverkliga dessa mål förordas i Aktiv kultur bl a en utbyggnad av 1 det inledande avsnittet i Aktiv kultur om Riksteaterns, Rikskonserters och Riksutställmotiv och målsättning för kulturpolitiken ningars verksamhet samt statligt stöd till slås fast att "en aktiv kulturpolitik, som produktion och distribution av kvalitetsfilm. bygger pä den demokratiska socialismens Vidare talar man för en förankring av kulturvärderingar, skall påverka och förändra sampolitiken i folkrörelserna och förordar ett hället så att ett nytt kulturmönster växer ökat stöd till de fria bildningsorganisationerfram präglat av demokrati och jämlikhet". Det konstateras vidare, att en sådan politik na, däribland särskilda bidrag till försöksmåste utgå från att alla människor har sam- verksamhet för att nå nya grupper. Programma rätt till delaktighet i kulturvärdena och met förordar bl a att regionala teater- och musikinstitutioner inrättas, att statliga stimedinflytande över kulturlivet. För att uppnå dessa mål krävs det, menar mulansbidrag utgår till dessa, att särskilda man, ett ökat demokratiskt inflytande över kommunala bidrag ges till uppsökande verkkulturlivets utformning bl a för att motverka samhet och att kulturell aktivitet i bostadskommersialismen. Vidare måste en rad insat- områdena stimuleras .genom särskilda lokaser göras med tanke på olika kulturellt efter- ler. Allmänt sägs att de resurser som ställs till satta grupper - handikappade, äldre, invand- kultursektorns förfogande bör användas med sikte på regional och social utjämning. rare etc -- för att utplåna de geografiskt För att förbättra kulturarbetarnas ekonoliksom de socialt och psykologiskt betingade orättvisorna. Kulturaktiviteterna måste stäl- miska trygghet kräver man bl a att det statliga stödet till dessa grupper omvandlas till las inom ekonomiskt räckhåll för alla.

Som ett medel mot kommersialismen framhåller vpk ett kraftfullt stöd från arbetaropinionen för de socialt medvetna kulturaktiviteterna. Man betonar vikten av att stimulera människors egna initiativ och självverksamhet och kräver att allaktivitetshus skapas i varje stadsdel. Övriga åtgärder vpk framhåller som viktiga avser liksom i tidigare program huvudsakligen kulturarbetarnas förhållanden. Det gäller dels ökade arbetsmöjligheter (stöd till produktionscentra och förmedlingsorgan samt offentliga tjänster för konstnärer i samhällsorgan), dels åtgärder för att direkt förbättra kulturarbetarnas ekonomiska situation (förhandlingsrätt för alla kulturarbetare samt höjning av biblioteksersättningen till författare). Beträffande massmedier motsätter sig vpk reklam i radio och TV. Man menar vidare att radio och TV på grund av sin unika sociala betydelse måste bli helt samhällsägd med en effektiv representation för kulturarbetarnas organisationer, folkorganisationerna och lekmän i allmänhet.

SOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik betalning för en successivt genomförd konstnärlig allemansrätt. Partiet anser att samhället skall svara för ett demokratiskt inflytande inom alla massmedier för att förhindra att maktkoncentration och marknadsekonomin försätter den grundlagsfästa tryckfriheten ur spel. Kommersiell radio och TV avvisas. Pressstödet bör utformas så att tryckfriheten blir reell. Man förespråkar vidare en rationell arbetsoch ansvarsfördelning över hela kulturområdet mellan centrala, regionala och lokala organ. Försöksverksamhet med regionala kulturnämnder bör genomföras och kulturnämnder inrättas inom kommunerna för samordning av och stöd till kulturaktiviteter.

För att möjliggöra en bred och så långt som möjligt ekonomiskt oberoende opinionsbildning krävs ett statligt presstöd. Kommersiell finansiering av radio och TV är ur flera synpunkter inte önskvärd. För att undvika höjda avgifter krävs finansiering över statsbudgeten. Partiet menar att fördelningen av kulturutbudet skall ske genom ett växelspel mellan centrala, regionala och lokala organ. På lokal nivå bör det finnas centrala kulturnämnder i alla kommuner som bl a fungerar som huvudmän för kommunernas kulturinstitutioner och handlägger stödet till det lokala organisationslivet.

4.7.1.4 Centerpartiet

I skriften En liberal kultursyn och i den nämnda motionen angående kulturpolitiken (1971:812 Källstad m fl) framhålls som en övergripande målsättning för kulturpolitiken att åstadkomma ett decentraliserat kulturliv. Liksom för centerpartiet är detta ett grundläggande krav. Man menar vidare att det är ett fundamentalt rättvisekrav, att alla människor oberoende av bostadsort och ekonomiska förhållanden ges tillfälle till kulturell aktivitet i enlighet med egen önskan. Ytterst har staten ett ansvar för att ett mångfacetterat kulturliv existerar. Behovet av samhällets engagemang måste utgå från en bedömning av i vilken utsträckning de kulturpolitiska målsättningarna är uppnådda. Om så inte är fallet måste samhället ingripa. Kulturens och kulturarbetarnas roll som granskare och kritiker av samhället betonas och som en naturlig följd betydelsen av att yttrandefrihet existerar. Man påpekar också vikten av att kulturarbetarna skall kunna pröva nya uttrycksmedel under ekonomiskt trygga förhållanden. De metoder som förordas för att förverkliga målen måste, anser man, bygga på ett samspel mellan stat, kommun och den fria bildningsverksamheten. Åtgärderna bör i stor utsträckning inriktas på ett stöd till de fria bildningsorganisationerna. Därvid betonas också vikten av att amatörverksamhet och

Kulturpolitiken anges i partiprogrammet som ett av samhällets instrument för att främja gemenskap och tolerans och för att öka den enskildes möjligheter till personlig utveckling. En grund för kulturpolitiken är kristendomens uppfattning om människovärdet. För centerpartiet framstår liksom tidigare en decentralisering av kulturlivet som ett avgörande medel för att förverkliga de kulturpolitiska intentionerna. Alla bör oavsett ekonomi och bostadsort ha möjlighet att delta i olika kulturaktiviteter. Kulturpolitiken skall stimulera regionala och lokala kulturaktiviteter. Etermediernas möjligheter till ett lokalt och regionalt kulturutbud bör tillvaratas. Regionala sändningar bör utgöra en betydande del av programverksamheten. Vidare betonar partiet bildningsorganisationernas roll för människors möjligheter till utbildning och personlighetsutveckling, vilket motiverar ett ökat samhälleligt stöd. Stöd bör även utgå till fristående grupper. De negativa effekterna av ett kommersiellt kulturliv måste motverkas. Det påpekas också att kulturpolitiken inte kan ses isolerad utan att kulturpolitiska synpunkter måste få påverka samhälls- och miljöplanering. 152

4.7.1.5 Folkpartiet

SOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik skapande aktivitet stimuleras. En för folkpartiet speciell tanke är att utbyggnaden av det statliga stödet till kultursektorn bör ske genom skapandet av en statlig kulturfond. Från denna fond skall bidrag kunna utgå till enskilda och grupper samt till projekt initierade av kommuner och landsting. Stödet bör medge en rörlighet i de statliga insatserna i olika delar av landet. Det ökade ekonomiska välståndet leder inte automatiskt till en ökad kulturell konsumtion. Samhället måste därför ytterst ta ansvaret för att kulturarbetarna kan arbeta under rimlig ekonomisk trygghet. Insatserna bör i största möjliga utsträckning ta sikte på att skapa arbetstillfällen och att ge ersättningar för fullgjorda arbetsprestationer. Författarna bör ges förhandlingsrätt om biblioteksersättningens storlek. I skriften En liberal kultursyn konstateras att Sveriges Radio numera är landets mest mångfacetterade kulturinstitution. För att ytterligare sprida produktionscentra och för att få en mer varierad programverksamhet är det angeläget att Sveriges Radio satsar på en utbyggd distriktsorganisation. Man ser det emellertid som orealistiskt att all decentraliserad radio- och TV-verksamhet i framtiden skall vara knuten till Sveriges Radio. För att decentraliseringen inom kulturlivet skall kunna ske krävs att speciella kulturpolitiska organ inrättas på lokal och regional nivå. I motionen föreslås att en central kulturnämnd inrättas i varje kommun och vid samtliga landsting. Vid sidan av dessa politiska organ föreslås att samarbetsorgan skapas på bägge nivåerna. Samarbetsorganen bör vara av rådgivande karaktär. Bland uppgifterna för landstingens kulturnämnder nämns att ta emot och distribuera kulturutbud från riksorgan samt att vara huvudman för regionala kulturinstitutioner. 4.7.1.6 Moderata samlingspartiet Partiet konstaterar i partiprogrammet att "ett av de väsentligaste målen för kulturpolitiken är att geografiskt och socialt bredda kulturlivet och stimulera den enskildes efterSOU 1972:66

frågan på kulturell verksamhet". Kulturpolitiken kan härigenom bidra till att skapa självständiga och aktiva medborgare. En av kulturlivets uppgifter jämsides med nyskapande och experiment är att tillvarata äldre tiders kultur och att skapa förståelse för kristendomens värderingar och människosyn. Kulturarbetarnas sociala situation måste förbättras. I partimotionen krävs att utgångspunkten för statens insatser revideras. Stödprincipen måste träda i bakgrunden och i stället bör reformarbetet inriktas på att tillförsäkra kulturskaparna rätt till ersättning för prestation. Konstnärer och författare bör ges rätt att förhandla om villkoren för utnyttjande av sina verk. De metoder man enligt partiprogrammet menar bör användas är bl a stöd till amatöroch kursverksamhet i form av bidrag till frivilliga organisationer, tillskapande av kommunala kulturcentra och lokaler för kulturell skapande verksamhet. Olika former av skapande självverksamhet bör uppmuntras. Vidare bör statligt stöd även fortsättningsvis utgå till den sceniska konsten liksom till yrkesorkestrar. Filmbranschen bör vid behov få ett direkt statligt stöd. Radio- och TV-monopol kan inte accepteras. Det bör tillskapas flera fristående radiooch TV-kanaler, varav en TV-kanal bör vara reklamfinansierad. Som ett betydelsefullt led i decentraliseringssträvandena bör kommunala kulturnämnder inrättas. 4.7.1.7 Sammanfattning Som framgår av översikten föreligger det på en rad punkter en åsiktsöverensstämmelse mellan partierna i de kulturpolitiska huvudfrågorna. Alla partier ser som ett mål för kulturpolitiken att bryta existerande geografiska, ekonomiska och sociala barriärer på det kulturella området. Behovet av decentralisering betonas, starkast av centerpartiet och folkpartiet. Samtiiga partier menar att samhället och främst staten har ett ansvar för att de 153

4 Målen för samhällets kulturpolitik kulturpolitiska målen förverkligas. Vidare understryks vikten av att den konstnärliga friheten garanteras samt att kulturell förnyelse möjliggörs. Bland de medel eller metoder som det råder en allmän samstämmighet om kan nämnas ökat stöd till folkbildningsorganisationerna, stimulans till fri skapande verksamhet, statligt stöd till regionala kulturinstitutioner samt en ökad regional och lokal förankring av kulturlivet. Flertalet partier förordar att det inrättas särskilda kulturpolitiska organ på regional och lokal nivå i form av kulturnämnder i landsting och kommuner. Folkpartiet anser också att samarbetsorgan med representanter för olika intressentgrupper bör tillskapas. Samtliga partier förordar kraftfulla åtgärder för att förbättra kulturarbetarnas situation bl a i form av fler fasta arbetstillfällen. Det existerar emellertid en markant skillnad mellan socialdemokratiska partiet och övriga partier vad gäller formerna för insatserna. Socialdemokraterna för fram tanken på en kulturell allemansrätt samt att kulturarbetarna skall erhålla en ersättning härför. Övriga partier förespråkar i varierande utsträckning förhandlingsrätt för kulturarbetarna och menar att ersättning skall utgå för fullgjorda prestationer. Den stora skillnaden mellan partierna gäller främst radio- och TV. Socialdemokratiska partiet, centerpartiet och vänsterpartiet kommunisterna tar bestämt avstånd från en kommersiell finansiering av radio och TV. Moderata samlingspartiet däremot förespråkar att fristående kommersiellt finansierade företag tillskapas. Med delvis andra argument förordas även i skriften En liberal kultursyn en ökad konkurrens i etern. Andra skillnader som kan nämnas är moderata samlingspartiets och centerpartiets betoning av kristendomens värderingar och människosyn samt förstnämnda partis betoning av äldre tiders kulturarv. Vänsterpartiet kommunisternas synnerligen negativa inställning till det kommersiella kulturlivet utgör en annan markant skillnad. Flertalet partier tar dock i varierande grad avstånd 154

från att marknadskrafterna skall styra kulturutbudet. 4.7.2 Aktuella kulturpolitiska program utformade inom de fackliga huvudorganisationerna Vid sidan av de politiska partierna har olika organisationer utarbetat kulturpolitiska programskrifter. I vissa fall har programformuleringarna utgjort en integrerad del av interna organisationsutredningar, i andra fall har det varit fråga om renodlade programskrifter. Ett sådant programarbete har t ex skett inom två fackliga huvudorganisationer TCO och LO. TCO:s styrelse tillsatte år 1968 en kommitté för att utreda kulturspridningens problem och föreslå förbättringar. Kommittén sammansattes av representanter för TCO och dess förbund, för TBV och för Klys och Flyco. Kommitténs rapport, Kulturaktivt samhälle (1970), godkändes av TCO:s kongress år 1970. Är 1969 tillsatte landssekretariatet en arbetsgrupp för kulturfrågor. Gruppens rapport, Fackföreningsrörelsen och kulturen (1971), avses behandlas av landssekretariatet under år 1972. Liksom översikten över de politiska partiernas kulturpolitiska program tar den följande redovisningen upp synpunkter i fråga om mål för kulturpolitiken samt metoder och organisation inom kulturområdet. 4.7.2.1 Kulturaktivt samhälle I TCO-rapporten konstateras att det ökade kulturutbudet inte i större utsträckning engagerat nya grupper till kulturella aktiviteter. Det främsta skälet anses vara att man i de kulturpolitiska åtgärderna försummat att utgå från den enskilda människans situation och sociala miljö. Det är inte heller rimligt att utgå från ett generellt kulturbehov hos alla individer. I stället bör man enligt rapporten tala om kulturella vanor — handlingsmönster som individen förvärvar i egenskap av familje- och samhällsmedlem. Målet för kulturpolitiken bör enligt utredningen SOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik "inte bara (vara) ett kulturutbud till alla oberoende av ekonomiska, sociala och geografiska förhållanden utan också ett kulturliv som formas genom enskildas och gruppers egen aktivitet och medbestämmande". Den grundläggande metoden för att bygga upp kulturvanor är individens egen aktivitet. En del av målet är därför att "varje individ (görs) aktiv och skapande inom någon estetisk gren". De primära medel som krävs är kontakt med individerna. Organisationerna - främst då studieförbunden - måste därför få en central plats i den fortsatta kulturpolitiken. Dessa ger de nödvändiga kontakterna med individerna och möjliggör en uppsökande verksamhet. Andra grundläggande inslag i kulturpolitiken är förskolans och ungdomsskolans stimulans till eget skapande. Kulturaktiviteter bör även ges utrymme inom vuxenutbildningen. Utredningen betonar massmediernas roll i kulturpolitiken och understryker nödvändigheten av en fri och differentierad press samt behovet av kvalitetsstöd till tidskrifter. Man tar bestämt avstånd ifrån reklamfinansierad radio och television. Den löpande verksamheten föreslås förbli licensfinansierad medan investeringar och distributionskostnader skattefinansieras. Kulturarbetarnas ekonomiska trygghet bör i första hand grundas på ersättning för nyttjande av deras produkter och för de kulturupplevelser som tillhandahålls allmänheten. Ett system bör skapas i vilket samhället träder in som den främste garanten och förhandlingsparten gentemot kulturarbetarna. Kulturarbetarorganisationerna bör ges juridisk rätt att förhandla om ersättningar. Beträffande organisationen inom kulturområdet (se vidare 8.1.3) föreslås i rapporten att det i alla kommuner och landsting inrättas kulturnämnder. Vidare bör det pä alla nivåer skapas samarbetsorgan mellan samhälle och organisationer. Utredningen föreslår för dessa organ namnet kulturcentrum. Organen skall på primärkommunal nivå bildas av studieförbunden, fackliga, politiska och ideella föreningar, kulturarbetarna, kulturSOU 197 2:66

institutionerna och kulturnämnden. På regional nivå föreslås länsbildningsförbunden få funktionen som kulturcentrum. Centralt bör ett liknande samrädsorgan inrättas med företrädare bl a för Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar, kommunförbunden och utbildningsdepartementet. 4.7.2.2 Fackföreningsrörelsen och kulturen I arbetsgruppens rapport formuleras inga konkreta mål för kulturpolitiken. Som en central uppgift för arbetarrörelsen anges dock att skapa förutsättningar för en reell valfrihet och därmed reell jämlikhet i människors val av kulturella aktiviteter. Kulturutbudet måste göras tillgängligt för alla oberoende av bostadsort och social ställning. Den sociala miljön formar i stor utsträckning individernas kulturvanor och kulturefterfrågan. Existerande sociala och psykologiska spärrar mot kulturell aktivitet hos vissa grupper måste brytas och effekterna av olikheterna i den sociala miljön kompenseras. Åtgärderna bör därför inriktas på de mest eftersatta grupperna. Det kommersiella inflytandet över kulturlivet måste begränsas. Samhället skall garantera att den nyskapande och konstnärligt ambitiösa kulturen är lika lätt åtkomlig som den ytliga och lättsålda. Arbetsgruppen understryker att en kulturpolitisk reformverksamhet som till stor del riktar sig till hittills eftersatta grupper måste ha en förankring och ett stöd i de fackliga organisationerna. Bland de metoder som arbetsgruppen föreslår för att stimulera en ökad kulturell aktivitet bland de grupper som fackföreningsrörelsen representerar kan bl a nämnas följande. Kulturarbetare bör beredas möjligheter till korttidsanställningar inom de fackliga organisationerna lokalt, regionalt och centralt. Kostnaderna bör i huvudsak täckas av samhällsmedel. Allmänt bör samhället ta ansvaret för att kulturarbetarna har en rimlig försörjningssituation. De kulturpolitiska insatserna bör i större grad inriktas på mottagarsidan. Organisationer och institutioner som har goda kontakter med 155

4 Målen för samhällets kulturpolitik underförsörjda grupper bör ges ökade resurser till uppsökande verksamhet. Publikarbetet på lokal nivå bör intensifieras och verksamheten erhålla statligt stöd. Amatörverksamhet av olika slag bör stödjas och stimuleras. Inom förskolan och ungdomsskolan bör barn och ungdom i ökad omfattning ges möjligheter till skapande verksamhet. Resurserna för skapande verksamhet bland vuxna bör företrädesvis kanaliseras till folkbildningsorganisationerna. Bidragsbestämmelserna för folkbildningsverksamhet bör revideras så att de bättre ansluter till amatörverksamhetens behov. Arbetsgruppen ser radio och television som de utan jämförelse mest effektiva instrumenten för förmedling av kultur, information och utbildning. Trots detta kan dessa medier i vissa sammanhang medföra passivitet och konservatism i attityden till kulturell verksamhet. Radio- och TV-verksamheten bör även i framtiden bedrivas utan kommersiell finansiering. När det gäller organisationen inom kulturområdet (se vidare 8.1.4) anser arbetsgruppen att varje landsting bör ha en politiskt sammansatt kulturnämnd. Vid sidan av dessa politiska organ bör det skapas organ för regional samordning och sam planering av kulturverksamheten. Denna uppgift bör kunna läggas på länsbildningsförbunden efter en vidgning av representationen i dessa. Även i kommunerna bör politiskt sammansatta kulturnämnder inrättas. Liksom på länsplanet bör samordningsorgan skapas med en bred representation för olika intressenter. De lokala samordningsorganen bör fungera som publikorganisationer.

4.8 Bakgrundsfakta för kulturpolitisk planering

För uppläggningen av samhällets kulturpolitiska insatser är det nödvändigt att ha en bild av hur människor disponerar sin fritid på olika aktiviteter, av olika gruppers kulturella situation och av de allmänna kultursociologiska rönen. Det är vidare önskvärt att söka skaffa sig en bild av hur det svenska samhället kommer att se ut i ett långsiktigt perspektiv i fråga om kulturpolitiskt intressanta avseenden. Här kan endast kort summeras vissa grundläggande data. Behovet av bakgrundsfakta för kulturpolitiska beslut diskuteras senare i detta betänkande. Frågan kommer att belysas ytterligare i det material om forskningen och kulturen som rådet avser att lägga fram senare. 4.8.1 Användningen av fritiden Låginkomstutredningen har i sin kartläggning av svenska folkets levnadsförhållanden bl a gjort en studie av den vuxna befolkningens fritidsförhållanden (Fritid och rekreation, utkast till kap 11 i betänkande om svenska folkets levnadsförhållanden, 1971). Redovisningen, som avser förhållandena för hela befolkningen mellan 15-75 år, grundas på en surveyundersökning med ca 6 000 intervjupersoner. Genom successiva arbetstidsförkortningar och genomförande av femdagarsvecka, har den totalt disponibla fritiden ökat under de senaste decennierna. Hur den faktiska vardagsfritiden förändrats är svårare att SOU 1972:66

bedöma bl a med hänsyn till tendensen till ökade avstånd mellan bostad och arbetsplats. Den totala fritiden kan förväntas fortsätta att öka i framtiden. I låginkomstutredningens redovisning konstateras att ca hälften av löntagarna (1 450 000 individer) fn har en faktisk fritid under vardagarna på 4—6 timmar. 65 % eller 1 854 000 individer har en faktisk fritid som understiger 6 timmar per dygn. Med faktisk fritid avses då dygnets 24 timmar minskade med bruttoarbetstiden (ordinarie arbetstid, övertid, förberedelsetid. extraarbete, raster och resor), en tid för sömn på 8 timmar samt 1 morgontimme för hygien etc. För att få den tid som kan disponeras på vad som vanligtvis avses med fritidsaktiviteter måste dessutom borträknas tid för "underhållsaktiviteter" av typen måltider, städning, inköp, tvättning etc. Den tid som merparten av den svenska befolkningen under vardagarna disponerar för bl a kulturella aktiviteter är således i realiteten betydligt mindre än 4 - 6 timmar. Från denna begränsade tid måste vidare borträknas restiden om inte aktiviteten är lokaliserad i direkt anslutning till bostaden. Befolkningens användning av fritiden har i grova drag registrerats genom att de intervjuade tillfrågats om de brukar utöva ett antal (19) fritidsaktiviteter. Svarsalternativen var "Nej", "Ja, någon gång" eller "Ja, ofta" - men ofta avses då 10 ggr eller mer per år. En rangordning av aktiviteterna efter hur stor del av den vuxna befolkningen som 157

4 Målen för samhällets kulturpolitik "någon gång" eller "ofta" utövar dem ger teater etc, läsa böcker och delta i studiecirkföljande. Det vanligaste sättet att använda lar sjunker systematiskt med åldern. Över 65 fritiden är att besöka eller ha på besök års ålder utövar två tredjedelar ingen eller släktingar, vänner och bekanta (90 %). Där- mycket liten aktivitet av detta slag. Aktivitenäst kommer bok- och veckotidningsläsning terna är även starkt socialgruppsbundna. samt bilutflykter (ca 70%), hobbyarbete Majoriteten av socialgrupp III, drygt 60%, (60 %) och trädgårdsskötsel (50 %). Ungefär ägnar sig inte alls eller mycket litet åt dessa 4 av 10 uppger att de någon gång eller ofta fritidsaktiviteter. Motsvarande siffra för sounder året går på bio, teater, konsert eller i cialgrupp I är 10%. Vad gäller skillnaderna affärer. Nästan lika vanligt är restaurangbe- mellan stad och land kan konstateras att sök. 1 på 3 vuxna fiskar minst någon gång andelen individer med ingen eller liten kulom året som fritidssysselsättning. Den rela- turaktivitet är större på landet än i städerna. tiva andelen som går på dans är ungefär lika Utredningen redovisar även sambanden stor. Den idrottsliga aktiviteten är relativt mellan ekonomiska, sociala samt medicinska liten. Endast en fjärdedel svarar att de någon faktorer och fritidsaktiviteter. Det framgår gång eller ofta idrottar per år. Studiecirkel- att individer med ett tungt, svettigt aktiviteten är ännu lägre. Endast en femtedel och smutsigt arbete har markant lägre fritidsuppger att de minst någon gång per år deltar aktivitet på de flesta områden. Bland dem i sådan verksamhet. För det egna musiceran- som har bra arbetsförhållanden är andelen det är motsvarande andel 14 %. Den minst som går på teater, museer etc fem gånger så vanliga av de studerade fritidsaktiviteterna är stor som bland dem med dåliga arbetsförhåljakt. landen. Andelen som deltar i studiecirkelMan har i studien relaterat aktiviteterna verksamhet är nära tre gånger så hög. Musicetill olika faktorer hos intervjupersonerna rande, bokläsning och hobbyarbete är dubbelt så vanligt bland dem med bra arbetsförsom kön, ålder, socialgrupp och ortstyp. hållanden som bland dem med dåliga. Bokläsning avtar med åldern. Pensionärer läser emellertid veckotidningar i högre grad Vad gäller individer med synbesvär, hörän övriga. Stora skillnader föreligger även selbesvär och rörelsehinder kan sägas att de mellan socialgrupperna beträffande bok- och generellt har en lägre fritidsaktivitet. Olika veckotidningsläsning. Bokläsning är mest former av fysiska handikapp medför således koncentrerad till socialgrupp I och veckotid- stora risker för en social isolering. ningsläsning till socialgrupp III. I socialgrupp I läginkomstutredningens undersökning I läser två tredjedelar böcker ofta som fri- har inte omfattningen av radiolyssnandet tidsaktivitet mot en fjärdedel i socialgrupp och TV-tittandet tagits med. Sveriges Radios III. publikundersökningar ger emellertid vid Som ett sammanfattande index på kultu- handen att ca 65 % av befolkningen lyssnar rell aktivitet tillämpas teater-, konsert-, mu- till minst ett radioprogram om dagen och att seibesök etc, bokläsning samt deltagande i 7 av 10 varje dag tittar på TV. Det studiecirklar och kurser. Av redovisningen genomsnittliga TV-tittandet för svensken är framgår att ca hälften (omkr 2,8 milj indivi- 1,5 timmar per dag. Mest tittar barnen och der) av den vuxna befolkningen inte alls eller de äldre, minst tonåringar och personer med endast någon enstaka gång per år sysslar med hög skolutbildning. Överförs uppgifterna om denna typ av fritidsaktivitet. En lika stor radiolyssnande och TV-tittande till det av andel av befolkningen ägnar sig måttligt åt låginkomstutredningen tillämpade klassificesådana aktiviteter. Endast ca 240 000 ringssystemet framstår dessa aktiviteter som individer eller 4 % av befolkningen ägnar sig i de helt dominerande formerna att använda stor omfattning åt dessa typer av fritidsakti- fritiden. viteter. Vid sidan av läginkomstutredningens redoAndelarna personer som brukar gå på visning kan som exempel på en mer 158

SOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik principiell diskussion kring fritidsstrukturen grupper kan nämnas människor i de högre och individernas fritidsaktiviteter nämnas en åldrarna, föräldrar med små barn, människor uppsats (Sven Thiberg, Fritidsstruktur) i boende i glesbygd, invandrare och lågutbilservicekommitténs strukturstudie Boendeser- dade. Förhållandet att vissa grupper befinner sig vice 6 (SOU 1971:28). I uppsatsen diskuteras fritiden i relation till individens förhållan- i en sämre situation kulturellt sett än andra de bl a i fråga om boendemiljö och arbetsför- är i sig ett motiv för speciella insatser. hållanden. Även fritidsstrukturen i ett fram- Behovet accentueras ytterligare av att dessa grupper sannolikt kommer att öka. tidsperspektiv behandlas. De särskilda kultursociologiska undersökningar som gjorts under 1960-talet har visat 4.8.2 Befolkningsstrukturen och vissa alt kulturell aktivitet på samma sätt som den so cio-ekonomiska förhållanden sociala aktiviteten över huvud taget har ett starkt samband med utbildning, socialgrupp De väntade förändringarna i befolkningsoch inkomstnivå. De har också fäst upp- strukturen visar några tendenser som är av märksamheten vid hur varierande de sociala betydelse för kulturpolitiken. Ett utmärkande drag vad gäller åldersförvanorna är på detta område. delningen är den kontinuerliga och snabba En möjlig slutsats av undersökningarna är ökningen av antalet människor i de högsta att utbildningen är en primär orsak till kulåldrarna. Sammanlagt kommer gruppen 65 turell aktivitet. Redan utbildningsmiljön som år och däröver att omfatta 1,3 milj männisådan är mera rik på möjligheter till kulturskor eller närmare 16% av befolkningen år kontakter än t ex hemmiljön och arbetsmil1980. I fråga om familjerelationerna och jön. Sambandet mellan utbildning och besöksfrekvens på kulturinstitutioner och del- familjestrukturen noterar man, att föräldrar tagande i andra kulturaktiviteter är större än får en allt längre aktiv, oberoende period av sambandet mellan dessa aktiviteter och so- sitt liv efter det att barnen blivit vuxna. Tendensen i befolkningens regionala förcialgruppstillhörighet samt inkomstnivå. delning kan förutsägas men förändringarnas Att yngre personer är mera aktiva än äldre hastighet och omfattning är osäker. Tillväxnär det gäller olika slag av kulturaktiviteter ten av 30-40 regioncentra, utglesning av bör ses mot bakgrund av att de yngres tätortsbefolkningen till förortsområden, livssituation skiljer sig från de äldres framför fortsatt minskning av glesbygdsbefolkningen allt med avseende på att möjligheterna till utbildning ökat, vilket leder till att ålders- samt den ökade fritidshusbebyggelsen är skillnaderna delvis sammanfaller med skillna- andra viktiga faktorer för den kulturella planeringen. Vad gäller koncentrationen av der i utbildning. Både de särskilda sociologiska undersök- befolkningen till större och medelstora tätningarna och låginkomstutredningens redo- orter skapar den ett bredare underlag för visning ger således vid handen att den kultu- kulturella aktiviteter. Men inom de stora rella aktiviteten varierar kraftigt mellan olika tätorterna verkar utflyttningen till perifert grupper. I vissa fall har man anledning att se belägna förorter så att underlaget för en rad ett orsakssamband mellan olika sociala, eko- olika kulturaktiviteter i praktiken minskar. Till de viktigaste demografiska aspekterna nomiska samt geografiska faktorer och kulturella aktiviteter, i andra fall är orsakssam- hör invandringens ökade betydelse. Antalet banden mindre klara. Vissa grupper har inte utländska medborgare i Sverige är år 1972 ca endast en lägre faktisk aktivitet på kultur- 417 000. Medräknas de invandrare som blivit och fritidsområdet utan också i flera avseen- svenska medborgare blir siffran ca 600 000. den av skilda anledningar sämre förutsätt- Invandrargrupperna kommer genom sin ningar och sämre möjligheter till varierande ökande numerär sannolikt att få ett allt fritidsaktiviteter. Som exempel på sådana starkare inflytande på den svenska kulturen. SOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik Samhället måste också i sin kulturpolitik ta större hänsyn till dessa grupper. Till dessa tendenser för den numerära utvecklingen av för kulturpolitiken betydelsefulla grupper kan läggas den troliga utvecklingen av ytterligare faktorer av intresse. De utbildningsmässiga förutsättningarna hos befolkningen som helhet förändras snabbt. Kraven på kulturlivets resurser och innehål] kommer därmed troligen att öka och bli artikulerade på ett annat sätt än tidigare. Trots de stora utbildningsreformerna kommer dock ännu under två—tre decennier en stor mängd människor här i landet att ha en kort och torftig grundutbildning. Det är ännu för tidigt att i statistiken väga in effekterna av de ökade satsningarna på vuxenutbildningen. Generellt sett kommer de grupper som har den mest bristfälliga utbildningen troligen också under resten av 1900talet att leva under de knappaste ekonomiska förhållandena och dessutom ha de minst stimulerande yrkena. Därtill är denna stora grupp människor mest utsatt för arbetslöshetsrisker på arbetsmarknaden. I kulturpolitiken måste åtgärder för dessa grupper prioriteras. Den stora skillnaden i ekonomiska resurser mellan olika individer och familjer påverkar givetvis människornas konsumtionsmönster. Den minskade inkomstspridningen som bör kunna förväntas under 1970-talet torde dock inte i grunden kunna påverka detta mönster. Sysselsättnings- och yrkesstrukturen kommer under 1970-talet inte att förändras i sådan omfattning att det på något avgörande sätt påverkar förutsättningarna för de kulturpolitiska åtgärderna. Ökningen av personer som är föremål för mer omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste dock uppmärksammas. Deras situation behöver beaktas också i andra avseenden än vad gäller sysselsättningen. En faktor av intresse när det gäller sysselsättningsstrukturen är den mättnad på arbetskraft med längre teoretisk utbildning som är märkbar inom traditionella avnämarområden. 160

Att allt fler kvinnor har förvärvsarbete utanför hemmet och att arbetstid respektive fritid tenderar att koncentreras till sammanhängande block förstärker polariseringen arbetsmiljö - bostadsmiljö (eller fritidsmiljö). Även om den arbetsfria tiden av veckan fortsätter att öka, så ökar också behovet av vad som har kallats underhållsaktiviteter.

SOU 1972:66

4.9 Behovet av en ny kulturpolitik

Krav på en utformad kulturpolitik innebär krav på en samlad struktur för åtgärderna av staten, kommuner och landsting på kulturområdet. En sådan kulturpolitik förutsätter definierade mål för insatserna, väl utarbetade metoder, en ändamålsenlig organisation på kulturområdet samt tillräckliga ekonomiska resurser. Det är först under 1960-talet som man kan tala om en vilja att föra en medveten kulturpolitik i vårt land. Flera betydelsefulla beslut fattades. Kulturinstitutionerna har haft stor frihet att själva lägga upp sin verksamhet. En grund lades för ett fortsatt reformarbete. Såväl reformer som utredningar har emellertid varit sektorsavgränsade och gällt enbart de statliga insatserna. För 1970-talet är en politik av 1960-talets typ klart otillräcklig. En ny, fullt utformad kulturpolitik är nödvändig. Skälen för detta kan sammanfattas i följande fyra punkter. 1. Det saknas i dag definierade mål för samhällets kulturpolitiska insatser. När 1961 års statliga handlingsprogram beslutades, var avsikten inte att det skulle bli ett för lång tid gällande program. Detta program har också i dag förlorat all praktisk betydelse som vägledning för kulturpolitiskt handlande. Det täcker helt naturligt inte alls in de idéer som kommit fram under 1960-talets livliga debatt. Därmed saknas i dag i realiteten definierade mål för den statliga kulturpolitiken. Det skulle kunna SOU 1972:66 11

sättas i fråga om mål behövs. Kulturrådet har dock kommit till uppfattningen att det nu mer än någonsin är nödvändigt med en preciserad målsättning för att det skall bli möjligt att bedriva ett konstruktivt utvecklingsarbete inom kulturområdet. Om mål saknas blir det omöjligt att åstadkomma en mer genomgripande aktivering av kulturpolitiken. Definierade mål behövs dock oavsett vilken ambitionsnivå samhället vill välja för sina insatser. De behövs för att rätt utnyttja de tillgängliga resurserna. Det räcker inte att staten isolerat bestämmer målen för den statliga kulturpolitiken. Varje kommun och landsting måste också bestämma mål för de egna insatserna och behöver som utgångspunkt för det en formulerad övergripande målsättning för samhällets kulturpolitik. 2. Det saknas i dag metoder för att få till stånd en bred folklig kulturverksamhet. Den statliga kulturpolitiken kan i fortsättningen inte som hittills i dominerande grad vara inriktad på stöd till institutionerna och i synnerhet de centrala producerande organen. Stöd till det fria skapandet har haft en underordnad plats i 1960-talets statliga kulturpolitik. Insatserna för att få till stånd en kulturverksamhet i närmiljöerna har varit obetydliga. Kulturpolitiken har i alltför hög grad byggt på kulturdistribution i stället för kulturell aktivering. 161

4 Målen för samhällets kulturpolitik En genomgripande förändring måste ske i syfte att få till stånd en breddad folklig kulturverksamhet som når fler människor och som ger möjligheter till en ökad egen aktivitet.

människors livssituation. Om kulturens olika uttrycksformer skall kunna få en mer framträdande plats i människors liv, är det ofrånkomligt att detta liksom sjukvård, utbildning och forskning, kräver planering och tillräckliga ekonomiska resurser. Kultu3. Det saknas i dag en klar fördelning av ren har hittills varit eftersatt. ansvaret mellan de statliga och kommunala Tävlan om de samhällsekonomiska resurinsatserna och det saknas också riktlinjer för ser som står till förfogande de närmaste åren samhällsorganens samverkan med organisa- kommer att bli hård. För att kulturen då tionslivet. skall kunna hävda sig krävs det förutom en 1961 års program var endast ett program för mera samlad organisation bättre metoder för statens åtgärder. Samspelet stat-kommun- att prioritera mellan alla krav på reformer organisationsliv berördes inte. Inte heller och bidrag både inom kulturområdet och i senare har man kommit fram till några förhållande till andra områden. Den metodik sådana principer. Detta är en allvarlig brist som i dag tillämpas ger inga garantier för att som försämrar möjligheten till en breddning resurserna utnyttjas på bästa möjliga sätt. En av verksamheten. Det karakteristiska för prioritering måste ske med utgångspunkt i de kulturområdet jämfört med flertalet andra allmänna mål som fastställs. samhällsområden är organisationernas framDen nya kulturpolitiken måste alltså ges trädande roll. Staten har ett ansvar för att större resurser men också skapa mer samverkan mellan de egna insatserna samt genomtänkta metoder för att använda dessa. kommunernas, landstingens och organisationernas fungerar. Kulturrådets slutsats är alltså, att det Samverkan mellan å ena sidan organen på behövs en ny kulturpolitik som ger kulturområdet och å andra sidan olika organ 1. mål för samhällets kulturpolitiska inom det sociala området inom skolan och insatser, inom andra områden fungerar i dag dåligt. 2. metoder för att få till stånd en Mot bakgrund av behovet av samverkan är kulturverksamhet som aktivt bidrar till att den statliga kulturorganisationen i dag splitt- förbättra samhällsmiljön och verkar för rad. Insynen i beslutsfattandet från alla jämlikhet, berörda parter är bristfällig. Även ur andra 3. en fördelning av ansvaret inom de synpunkter är den olämpligt uppbyggd. Inte statliga och kommunala områdena som heller den kommunala organisationen funge- garanterar full insyn i beslutsfattandet åt alla rar tillfredsställande. berörda och riktlinjer för ansvarsfördelningDet behövs en ny organisationsstruktur en mellan stat-kommun-organisationsliv, som kan svara mot kraven på samverkan och 4. större ekonomiska resurser och bättre även i övrigt underlätta förverkligandet av prioriteringsm etoder. kulturpolitikens nya vidare syften. 4. De ekonomiska resurserna för kulturpolitiska insatser är i dag otillräckliga och metoderna att prioritera bristfälliga. Kulturpolitiska insatser måste kosta pengar. Om de skall kunna åstadkomma en breddad kulturverksamhet som når fler människor medför det att de ekonomiska insatserna måste öka väsentligt. Politik är att vidta åtgärder som påverkar 162

SOU 1972:66

4.10 Allmänna krav på en ny målformulering

4.10.1 Statsmakterna bör fastställa allmänna som vägledning för primärkommunernas och landstingens kulturpolitik. mål för kulturpolitiken Behovet av gemensamma mål för komStatsmakterna bör fastställa allmänna mål munernas kulturpolitiska insatser hänger för samhällets kulturpolitik. I 4.13-4.20 läg- samman med verksamhetens vidgning på detger kulturrådet fram förslag till mål. Först ta område. En kraftig kulturell expansion måste dock bl a klargöras vilka allmänna krav har skett under senare år framför allt bland som bör uppställas på en målformulering av primärkommunerna. Genom den pågående generell natur. Rådet vill peka på fem sådana kommunindelningsreformen skapas förutallmänna krav, som bör beaktas när mål för sättningar för en fortsatt utveckling på detta kulturpolitiken fastställs av statsmakterna. område. Bland landstingskommunerna har Målen bör för det första inte bara gälla frågan om kulturuppgifterna fått ökad akstatens utan avse hela samhällets kulturpoli- tualitet. Till detta kommer krav på decentratik (4.10.2). De bör för det andra omfatta lisering av statens kulturinsatser. Kulturrådet kulturområdet i dess helhet, inte bara vis- framför i det följande olika förslag i desa konstområden (4.10.3). För det tredje centraliserande syfte. Dessa förslag från kulbör målen visserligen markera en önskvärd turrådet innebär ett ökat ansvar för kommuny inriktning av de kulturpolitiska insatserna ner och landsting i fråga om kulturpolitikens men också inrymma övriga motiv för sam- utformning. Skall det statliga kulturstödet i hällsinsatserna (4.10.4). Målen bör för det betydande utsträckning gå till organ på i fjärde inte enbart ha karaktären av ett hand- första hand regional men också lokal nivå, lingsprogram på kort sikt utan även gälla de måste statsmakterna veta att medlen används långsiktiga insatserna (4.10.5). För det femte i överensstämmelse med vissa allmänna linjer slutligen bör målen vara sådana att man kan för samhällets kulturpolitiska åtaganden. följa upp i vad mån de förverkligas (4.10.6). De enskilda kommunernas möjligheter att 4.10.2 Målen bör avse hela samhällets kulturpolitiska insatser Kulturrådet föreslår att statsmakterna nu fastställer allmänna mål för hela samhällets kulturpolitik. Dessa bör i första hand men inte enbart gälla de statliga insatserna. De bör också vara av den art att de kan tjäna SOU 1972:66

själva formulera mål för sina kulturpolitiska insatser är små. Detta framgår av en genomgång som kulturrådet har gjort av lokala kulturprogram och kommunala kulturutredningar som lagts fram under 1960-talet. Mycket få kommuner har redovisat målen för sin verksamhet på området. När målbestämningar gjorts har de varit påfallande torftiga. 163

4 Målen för samhällets kulturpolitik Flera kommuner har klart utsagt att det funnits behov av målbestämningar men framhållit svårigheterna att få fram sådana. Som ett exempel på ett mer omfattande arbete kring målen för en kommuns kulturpolitik kan nämnas det som fn pågår i Göteborg (Kommunfullmäktiges beredning för ett samlat kulturprogram för Göteborg, KUB -69). Beredningen tillsattes år 1969 och lade i början av år 1972 fram "Utkast till utgångspunkter och mål för ett kommunalt kulturprogram för Göteborg." Behovet av målbestämningar har under 1960-talet framträtt bl a i samband med organisationsutredningar, som gjorts då det i en rad kommuner blivit aktuellt att inrätta kulturnämnd. I en sådan utredning, gjord i Malmö år 1967, diskuterades mera principiellt behovet av att bestämma de allmänna målen för verksamheten och svårigheten att åstadkomma en sådan bestämning. (Betänkande och förslag av kulturkommittén, Stadsfullmäktiges i Malmö handlingar, bihang 1967, nr 72). Kommittén redovisade flera skäl till att det var "förknippat med högst påtagliga svårigheter för den enskilda kommunen att utstaka sin kulturpolitik". Det främsta skälet var dock enligt kommittén att några allmänna riktlinjer inte hade dragits upp för samhällets kulturservice. I sammanhanget anförde kommittén följande:

har i ett yttrande till kulturrådet bekräftat, att någon närmare målbeskrivning inte torde vara att påräkna från förbundets sida. De praktiska handlingsprogrammen måste utformas lokalt. Kulturrådets slutsats är att de stora linjerna i fråga om såväl den statliga som den kommunala kulturpolitiken måste dras upp av statsmakterna. Dessa linjer bör vara gemensamma för stat och kommun. Samtidigt har kommunerna ett stort självständigt ansvar. Ytterst är det varje kommun och varje landsting som bestämmer sin egen kulturpolitik. De gemensamma allmänna mål för samhällets kulturpolitik som riksdagen enligt kulturrådets mening bör fatta beslut om, kan alltså inte bli förpliktande för kommunerna på samma sätt som t ex målen för skolan. Skillnaden gentemot utbildningsområdet är betydande. För detta finns det särskild lagstiftning att knyta an till. Dessutom utgår det statsbidrag till kommunerna som gör att de kan förpliktas att följa de mål för skolan som statsmakterna har beslutat om. Kulturrådet anser att det inte kan övervägas att utfärda statliga bestämmelser, som gör målen helt bindande för annat än det statliga området. För kommunerna kan de inte bli direkt förpliktande annat än på enskilda punkter genom statsbidragsvillkor. Däremot bör de kunna vara vägledande för kommunerna, när dessa formulerar sina egna kulturpolitiska mål. Den enskilda kommunen bör kunna utgå från av statsmakterna antagna allmänna mål, när egna kulturpolitiska handlingsprogram formuleras. I dessa program får hänsyn dessutom tas till de olika partiernas allmänna och lokala program samt till de lokala förutsättningarna i övrigt.

"Allmänt kan sägas, att någon sammanfattande utredning om den svenska kulturpolitikens mål och medel ännu icke företagits. Förslag om åtgärder för upprättande av ett kulturpolitiskt handlingsprogram har gång efter annan varit föremål för riksdagens behandling. Väckta motioner i ämnet har icke bifallits av riksdagen och vederbörande utskott har bl a uttalat, att tiden ännu icke är mogen för en utredning om kulturpolitikens mål och medel; i stället har det befunnits mera ändamålsenligt att avvakta de erfarenheter, som de senaste årens ökade kulturpolitiska aktivitet kommer att ge", (s 15)

4.10.3 Målen bör omfatta kulturområdet i dess helhet

Vad gäller kommunernas gemensamma organ kan dessa inte ta på sig att formulera bindande mål för alla kommuner. Som tidigare nämnts (4.1) är detta inte möjligt av principiella skäl. Svenska kommunförbundet

När kulturrådet föreslår statsmakterna att fastställa mål för kulturpolitiken, ansluter sig rådet till en metodik som blivit allt vanligare, nämligen att klart definiera målen för verksamheten inom en hel sektor.

164 SOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik Målen för den obligatoriska skolan fastställdes av statsmakterna år 1962 (prop 1962:54, SäU 1962:1, rskr 1962:328). På den högre utbildningens område har riktlinjerna under 1960-talet lagts fram successivt genom beslut år 1960, 1963 och 1965 (prop 1960:119, SäU 1960:1, rskr 1960:327, prop 1963:172, SU 1963:212, rskr 1963:405 och prop 1965:141, SU 1965:173, 195, rskr 1965:411). U 68 har i ett antal skrifter behandlat målen för i första hand den eftergymnasiala utbildningen. I Mål för högre utbildning (1969) tas de övergripande målen upp, medan Högre utbildning, funktion och struktur (1969), Högre utbildning, forskningsanknytning och studieorganisation (1970) samt Gymnasieskolan, några riktlinjer (1971) behandlar delmål. Utredningsarbetet har en sådan inriktning att man kan räkna med en omfattande diskussion av målen för denna del av utbildningen i samband med att huvudbetänkandet lämnas. Den svenska arbetsmarknadspolitiken gjordes till föremål för översyn av 1960 års arbetsmarknadsutredning. I sitt betänkande (SOU 1965:9) analyserade utredningen även arbetsmarknadspolitikens allmänna uppgifter. I prop 1966:52 gav departementschefen bl a en återblick på de förskjutningar i syftet med samhällets arbetsmarknadspolitiska insatser som skett under 1900-talet. Han formulerade därefter (s 183-191) i anslutning till utredningens förslag de aktuella målen för den svenska arbetsmarknadspolitiken. På det socialpolitiska området återfinns riktlinjerna för samhällets insatser bl a i propositionerna rörande nu gällande socialvårdslagstiftning (prop 1954:159 lag om nykterhetsvård, prop 1955:177 lag om socialhjälp och prop 1960:10 barnavårdslag) samt i proposition om sociala centralnämnder i kommunerna (prop 1970:121). Socialpolitikens långsiktiga mål utreds f n av 1967 års socialutredning (direktiv se 1969 års riksdagsberättelse s 133). Kulturområdet skiljer sig på ett avgörande sätt från nämnda områden, där målbestämningar gjorts av statsmakterna, genom att SOU 1972:66

betydande delar av det inte alls eller bara delvis finansieras av samhällsmedel. Vissa uppgifter som t ex utbildningen inom kulturområdet, ligger helt på samhället. Vad gäller utbudet av teater svarar stat och kommun för huvuddelen av kostnaderna. Beträffande bildkonst och musik har samhället gjort jämförelsevis stora åtaganden bl a genom bidrag till museer och konsertorgan. Samtidigt är den icke-samhällsunderstödda verksamheten stor både i fråga om musikutbudet och på konstmarknaden. I fråga om massmedier är det endast radio och TV som regleras av samhället, medan film-, bok-, tidnings- och tidskriftsproduktion nästan helt är privat. Liksom produktionen domineras också distributionen av spelfilm av enskilda ekonomiska intressen. Nästan hela bok-, tidnings- och tidskriftshandeln drivs i enskild regi. Samhället har emellertid genom att biblioteken kostnadsfritt ställer böckerna till allmänhetens förfogande ett mycket omfattande ansvar för bokdistributionen. Enskilda har således ett synnerligen stort, delvis helt dominerande inflytande över landets kulturproduktion och -distribution. Samhället har emellertid på område efter område gått in med egna åtgärder för att trygga kulturförsörjningen och säkerställa ett mångsidigt utbud. Också på de områden där de största enskilda ekonomiska intressena finns, främst i fråga om press och film och på bokmarknaden, har samhällets direkta medverkan påkallats. Förhållandena inom dessa områden utreds f n av bl a filmutredningen och litteraturutredningen. Det torde numera råda full politisk enighet om att samhället måste kunna göra aktiva ingripanden för att garantera ett rikt och mångsidigt kulturliv. Det är endast i fråga om åtgärdernas art och omfattning som meningarna kan gå isär. Statsmakterna har alltså ytterst ett ansvar för utvecklingen inom kulturområdet i dess helhet. De allmänna mål för kulturpolitiken som kulturrådet föreslår att statsmakterna fastställer kommer att vara bindande för statliga och vägledande för kommunala organ. Till följd av samhällets ansvar för kulturlivets 165

4 Målen för samhällets kulturpolitik utveckling i stort bör emellertid målen även avse de delar av det kulturella området som f n inte är föremål för direkta samhälleliga kulturpolitiska insatser. Inom dessa sektorer bör målen tjäna som allmän bedömningsgrund för avgöranden om direkta samhälleliga insatser är påkallade. 4.10.4 Målen bör inrymma alla de viktigare motiven för samhällsinsatser Som förut sagts var 1961 års kulturpolitiska mål i första hand ett program för den inriktning som reformverksamheten borde ges. Avsikten med formuleringarna var inte att formulera mål för alla åtgärder inom kulturområdet. De allmänna mål som nu behövs bör givetvis också vara ett uttryck för vilken inriktning de kulturpolitiska reformerna bör ha den närmaste perioden. Men målen bör samtidigt vara så utformade att de i princip skall täcka alla kulturpolitiska insatser av betydelse, inte enbart de riktningsförändrande. De bör alltså även kodifiera sådana grundläggande allmänna motiv för insatserna som i praktiken redan gäller och bör fortsätta att gälla. 4.10.5 Målen bör gälla både de kortsiktiga och långsiktiga insatserna De föreslagna målen bör vidare vara av sådan art - så allmänna och vida och så pass högt ställda - att de kan förväntas vara giltiga under längre tid. Också på denna punkt skiljer sig de nu erforderliga målen från 1961 års kulturpolitiska program. Detta syftade i varje fall i fråga om sina första punkter till att sammanfatta ett på kort sikt aktuellt handlingsprogram. När det blir fråga om allmänna mål för samhällsinsatserna som helhet och för att markera samhällets allmänna kulturansvar, så blir det med nödvändighet fråga om en målsättning av långsiktig natur. Det var också sådana mål och riktlinjer som efterlystes i de tidigare redovisade mittenpartimotionernaåren 1965-1967(4.4.3). 166

Mål som gäller de långsiktiga insatserna behövs, som kulturrådet redan tidigare framhållit, för att underlätta prioriteringar och planmässiga reformer på olika sektorer. Detta gäller både för stat och kommun. Det gäller med avseende på samhällets insatser såväl för organ med administrativa uppgifter på området som för institutioner. De långsiktiga målen ersätter inte utan utgör en viktig del av centrala och lokala handlingsprogram. Dessa senare behövs jämsides med de allmänna målen för att konkretisera de åtgärder som skall vidtas. Debatten under 1960-talet visar på behovet av sådana mål av mera övergripande och långsiktigt slag. Samtidigt har utvecklingen under denna period visat att även tämligen grundläggande värderingar kan skifta relativt snabbt. De kulturpolitiska målformuleringarna måste i framtiden med jämna mellanrum kritiskt prövas mot bakgrund av föreliggande erfarenheter. Det bör därför finnas organ på kulturområdet med ett allmänt ansvar som kan föreslå justeringar eller kompletteringar av fastställda mål. 4.10.6 Man bör kunna följa upp i vad mån målen förverkligas Om målen inte skall förlora kontakten med verkligheten, är det angeläget att det också finns möjligheter att kontinuerligt följa upp i vilken mån de förverkligas. I många fall är det svårt eller omöjligt att finna indikatorer på måluppfyllelsen. I andra fall bör det vara möjligt att efter särskilda undersökningar komma fram till indikatorer. På flera punkter är det dock möjligt att finna relativt enkla sätt att mäta förverkligandet. Om det t ex är ett väsentligt mål att få till stånd en jämnare geografisk fördelning av kulturverksamheten, så är det förhållandevis enkelt att från år till år räkna fram hur de kulturella aktiviteter som samhället stöder är fördelade i olika delar av landet. Motsvarande kan gälla i fråga om tillgången på lokaler för kulturell aktivitet inom olika delar av en kommun, antal och slag av SOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik arrangemang i olika bostadsområden, på vårdhem etc. Förekomsten av klart formulerade mål stimulerar ofta till en granskning av hur de verkliga förhållandena är. De stimulerar härigenom ett fortlöpande reformarbete.

SOU 1972:66

4.11 Förslag till bestämning av det kulturpolitiska området

4.11.1 Kulturbegreppet / I n o m sociologin och etnografin har man tillämpat begreppet kultur som beteckning på den totala uppsättning av beteenden, vanor, roller och normer som en grupp eller ett samhälle har gemensamt. Inom andra områden har begreppet använts som benämning på det samlade resultatet av människans samhälleliga beteende. Det sociologiska kulturbegreppet påverkade under 1960-talet det kulturbegrepp som användes i den kulturpolitiska debatten. Den därmed följande utvecklingen och utvidgningen av kulturbegreppet innehöll tre särskilt väsentliga punkter. För det första var det en övergång från ett mera snävt kulturbegrepp, i huvudsak omfattande de olika konstarterna, till ett bredare, där framför allt en rad miljöfrågor, utbildning, organisationsliv och massmedier förts fram som kulturpolitiskt viktiga element. För det andra framkom en mycket starkare betoning av kommunikations- och aktivitetsaspekten på de kulturpolitiska insatserna än tidigare och den fysiska miljöns utformning för att tillgodose behovet av sådana aktiviteter. För det tredje skedde en förskjutning av uppmärksamheten från företrädesvis konstnärernas och kulturproduktionens villkor till frågan om kulturens funktion för individen, mottagaren, och för samspelet mellan individ och samhälle. Kulturrådets arbete påverkas helt naturligt i flera avseenden av de nämnda förändringarna. De har betydelse för bestämningen av det kulturpolitiska området men i hög grad ock168

så för själva målformuleringen. De inverkar vidare på ett avgörande sätt på diskussionen om vilka åtgärder och metoder, som kan komma i fråga för de kulturpolitiska reformerna. Det sociologiska kulturbegreppet bestämmer också den position kulturpolitiken har i en samhällelig reformpolitik. Detta vida kulturbegrepp är emellertid omöjligt att använda som utgångspunkt för en konkret kulturpolitisk reformverksamhet, eftersom det inte gör det möjligt att utpeka ett speciellt område för kulturpolitikens insatser. Att kunna utskilja ett sådant område är en förutsättning för en meningsfull diskussion av kulturpolitikens mål och medel. S En avgränsning är nödvändig bl a för att man skall kunna ange på vilka organ ansvaret ligger för samhällets åtgärder. Det råder allmän enighet om att de kulturpolitiska insatserna på ett helt annat sätt än hittills måste samordnas med insatser på andra områden. Detta förutsätter inte en vid avgränsning av kulturområdet utan främjas bäst genom att man i målbeskrivningen söker ange i vilka avseenden en sådan samverkan bör ske. Det övergripande målet för kulturpolitiken måste utformas så att det överensstämmer med mål för samhällets åtgärder inom andra områden. Kulturpolitiken bör enligt kulturrådets mening ses som en del av samhällets miljöpolitiska åtaganden i stort, till vilka bl a förs fysisk planering, samhällsserviceplanering, landskapsvård, utbildning samt frågor rörande arbetsmiljö och fritidsmiljö. Miljöpolitik och kulturpolitik är dock självfallet inte synonyma begrepp. SOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik lätta skapande och spridning. När kulturrådet räknar in varje konstart som helhet, innebär detta i själva Den centrala frågan är inte bestämverket en väsentlig utvidgning i förhållande ningen av ett visst kulturbegrepp utan avtill nuläget. F n är särskilt de statliga insatgränsningen av det kulturpolitiska området. serna inriktade på konst av en viss genre, t ex Denna avgränsning har en praktisk politisk på europeisk konstmusik men inte på jazz motivering. Det är nödvändigt att veta var och popmusik, på teater men inte på varieté det samlade ansvaret för samhällsinsatser och cirkus etc. Enligt kulturrådets mening inom varje område skall ligga. Denna fördelskall de samhälleliga insatserna kunna omfatning av det samhälleliga ansvaret är i själva ta alla genrer. Det avgörande är två faktorer, verket ett av de centrala problemen i detta nämligen behovet av insatser (behovet av betänkande. samhälleliga åtgärder för att området skall Kulturrådet definierar som tidigare fungera enligt de kulturpolitiska målen) och nämnts kulturpolitik som en samlad struktur prestationernas kvalitet. Det första kriteriet för samhällsåtgärder på kulturområdet (4.1). gäller då närmast en bedömning inom varje Samhällsåtgärder med en kulturpolitisk mål- konstart, det senare inom genren som sådan. sättning måste alltså konkret kunna skiljas Till det kulturpolitiska området för kulfrån åtgärder med annan motivering. Utbild- turrådet vidare andra medier för kommunikaningsväsendet är kanske ett av de viktigare tion än de rent konstnärliga, bl a press, instrumenten för kulturpåverkan. Ändå räk- radio och TV. Även detta innebär en väsentnar kulturrådet inte detta till det kulturpoli- lig utvidgning i förhållande till nuläget. Vistiska området, eftersom det för utbildnings- serligen har radio och TV i vissa sammanområdet finns särskilda mål och medel och hang förts till kulturområdet. Men rådet vill en bestämd ansvarsfördelning, som kultur- nu konsekvent se inte bara radio och TV rådet av både principiella och praktiska skäl utan också pressen som betydelsefulla delar inte ansett sig vilja gå in på. Däremot av det kulturpolitiska området. kommer rådet in på kontakterna och samverUtvidgningen beror inte på de konstnärkan mellan de utbildningspolitiska och kul- liga inslagen i dessa medier utan på att det turpolitiska områdena. Förhållandena gent- inte går att dra gränser mellan olika medier emot bl a det socialpolitiska området och för kommunikation. Någon skillnad bör sålesamhällsplaneringen är liknande. des inte göras mellan konstnärliga eller publiKulturrådet hänför till det kulturpolitiska cistiska former. Redan tidigare har fö en området de konstnärliga uttrycksformerna, motsvarande uppfattning tillämpats på mumedier för kommunikation såsom press, seiområdet, där kunskapsutställningar av oliradio och TV, verksamhet för bevarande av ka slag lika väl som konstutställningar omfatkulturarv samt en del av folkbildningsverk- tas av samhällets kulturstöd. Motsvarande samheten (fri skapande gruppverksamhet, gäller om andra medier, t ex böcker och film, kulturförmedling). Religion och religionsut- där man när det gäller kulturstöd till sektorn övning lämnas utanför. Även idrott och inte heller skiljer mellan t ex dokumentära friluftsliv och liknande fritidsverksamhet och konstnärliga produkter. lämnas utanför det kulturpolitiska området. Traditionellt har till det kulturpolitiska Till det avgränsade kulturpolitiska området området förts insatser för bevarande av kulförs sålunda de konstnärliga uttrycksfor- turarv, antingen det är fråga om konstnärliga merna. Det är teater, dans, musik, film, ut- medier, kulturminnen i form av byggnader ställningar, foto och litteratur, dvs ord-, bild-, och fornlämningar eller dokumentation av scen- och tonkonstens områden. Kulturpo- olika slag (böcker, papper och andra datalitiken bör inom varje konstart omfatta åtgär- bärare). Kulturrådet finner att åtgärder för der för utbildning och åtgärder för att under- att bevara kulturarvet är en väsentlig del av 4.11.2 Avgränsningen av det kulturpolitiska området

SOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik kulturpolitiken. Folkbildningens ställning aktualiserar en gränsdragningsfråga. Folkbildningsverksamhetens allmänna inriktning kan föras under vissa av de mål rådet ställer upp för kulturpolitiken. Inom kommunerna och landstingen behandlas också folkbildningsarbetet som en helhet. Stödet till folkbildningsorganisationerna hör ofta, men inte alltid, till kultur- och/eller utbildningsnämndernas arbetsuppgifter. Folkbildningen har emellertid särskilt under senare år kommit att till stor del inrikta sig på vuxenutbildning, en allt viktigare del av utbildningspolitiken, som kulturrådet av tidigare nämnda skäl inte går in på. Även om folkbildningen allmänt sett alltså under senare år fått en tydligare inriktning på vuxenutbildning, är folkbildningen, som framgår av kapitel 7, dessutom ett av de viktigare instrumenten för fri skapande gruppverksamhet och ett viktigt instrument för kulturförmedling. Kulturrådet kommer i det följande att ta upp den delen av folkbildningen i sina förslag. Däremot anser rådet det inte möjligt att fn föra hela folkbildningen till det kulturpolitiska området. Frågan om folkbildningens profil är inte av det slag att den kan avgöras av en statlig utredning. Den skall avgöras av folkbildningens egna organisationer. Statsmakterna bör givetvis uppmärksamt följa diskussionen inom dessa och de slutsatser som kan dras av den. I vissa länder förs till kulturområdet även friluftsverksamhet, sport, ungdomsverksamhet och turism. Det kulturpolitiska området innefattar där således även fritidsverksamhet. Kulturrådet ser en samordning och en mer samlad bedömning på alla nivåer av kulturoch fritidslivet som önskvärd och angelägen. Gränsen mellan insatser för fritidsverksamhet och för kulturaktiviteter är också i många kommuner flytande. Rådet betonar starkt kommunikationsoch aktivitetsaspekterna på den kulturella verksamheten. Utifrån den utgångspunkten kan det därför synas rimligt att hänföra hela fritidssektorn till det kulturpolitiska området och bl a låta stödet till ungdomsorganisa170

tionerna och idrotts- och friluftsverksamhet bli delar av de statliga kulturpolitiska åtgärderna. Rådet anser det dock av bl a organisatoriska skäl inte nu vara lämpligt att förorda en sådan utvidgning av det kulturpolitiska området. I riksstaten är stödet till ungdomsc anisationerna inordnat under avsnittet kulturändamål under utbildningshuvudtiteln medan stödet till idrotts- och friluftsverksamhet i huvudsak går över jordbrukshuvudtiteln. Även om man inte väljer den administrativa lösningen att i kulturpolitiken inordna stöd till idrotts- och ungdomsverksamhet kan man inte bortse från att det finns ett nära samband mellan de olika områdena. Motiven för att stödja ungdoms-, idrotts- och friluftsverksamhet är i vissa avseenden desamma som för samhälleliga insatser på det kulturpolitiska området. Många former av aktiviteter inom dessa områden, främst ungdomsverksamhet, är också kulturell verksamhet. Nuvarande förhållande som innebär att stödet till ungdomsorganisationerna systematiskt anses inordnad under kulturpolitiken men utan en sammankoppling av idrottspolitiken med övriga sektorer finner kulturrådet därför olämpligt. Det finns som redan påpekats starka skäl för att se stödet till kultur- och fritidslivet i ett sammanhang. Sambandet bör också i administrativt hänseende markeras tydligare. Kulturrådet menar därför att kulturpolitiken på sikt bör ses som en del av en samlad kultur-, idrotts- och ungdomspolitik. På det statliga området togs också ett steg i den riktningen när riksdagens kulturutskott inrättades år 1971. Till utskottet fördes då ärenden rörande idrotts- och friluftsverksamhet tillsammans med kulturoch ungdomsfrågor. Kulturrådet anser att en sådan samlad bedömning vore lämplig även inom statsförvaltningen. Rådet ser således ett överförande av alla ärenden rörande kultur- och fritidsfrågor till ett departement som en önskvärd utveckling. På regional nivå sker oftast en samlad behandling av kultur-, ungdoms- och idrottsfrågorna i landstingens kultur- och/eller utbildningsnämnder.

SOU 1972:66

4.12 Sammanfattning av kulturrådets förslag till mål för samhällets kulturpolitik

Kulturrådet föreslår att det för samhällets förutsättningar för att denna frihet skall kunkulturpolitik fastställs dels ett övergripande na utnyttjas (yttrandefrihetsmålet), - att konstnärlig och kulturell förnyelse mål som är av allmän natur, dels mer möjliggörs (förnyelsemålet), konkreta delmål. - att äldre tiders kultur tas till vara och Det övergripande målet anknyter till värderingar med tillämpning inom flera levandegörs (bevarandemålet), samt - att samhället har ett övergripande ansvar samhällssektorer. Delmålen är relativt oberoende av varandra och får ses som medel som för att främja mångsidighet och spridning av samverkar för att det övergripande målet kulturutbudet och för att minska eller hindra den negativa verkan som marknadsekonomin skall förverkligas. Den målformulering som föreslås kommer kan medföra (ansvarighetsmålet). att förklaras och motiveras närmare i det följande (4.13-4.20). Kulturrådet föreslår: Det övergripande målet för kulturpolitiken är att medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlikhet. För att detta mål skall kunna uppnås krävs — att verksamheten och beslutsfunktionerna inom kulturområdet i ökad utsträckning decentraliseras (decentraliseringsmålet). — att de kulturpolitiska åtgärderna samordnas med samhällets insatser inom andra områden och differentieras med hänsyn till olika gruppers förutsättningar och behov (samordnings- och differentieringsmålet), — att de kulturpolitiska åtgärderna utformas så att de kan förbättra kommunikationen mellan olika grupper i samhället och ge fler människor möjlighet till kulturell verksamhet (gemenskaps- och aktivitetsmålet), — att kulturpolitiken medverkar till att skydda yttrandefriheten och att skapa reella SOU 1972:66

4.13 Det övergripande målet för samhällets kulturpolitik

4.13.1 Formulering Kulturrådet föreslår, att det övergripande målet för samhällets kulturpolitik erhåller följande lydelse: Kulturpolitiken skall medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlikhet. 4.13.2 Motivering Kulturell verksamhet syftar huvudsakligen till att tillgodose ett upplevelse-, uttrycksoch kontaktbehov hos människan och att vara redskap för utforskning av verkligheten och kritisk granskning av samhället. Diskussionen kring kulturpolitikens uppgifter har tidigare oftast handlat om vidgad utbildning i estetiska ämnen, spridning av böcker, konst, teater, musik osv till olika delar av landet och estetisk utsmyckning av den yttre miljön. En kulturpolitik som förs utifrån detta synsätt blir begränsad. Synen på samhällets kulturpolitiska åtaganden måste vidgas. Kulturpolitiken bör ses som en del av samhällets miljöpolitiska engagemang i stort. Den knyter an till frågor som rör hela den sociala miljön (utbildning, arbetsmiljö, boendemiljö, fritidsmiljö, vårdmiljö etc) men också till planering och utformning av den yttre miljön (fysisk planering, serviceplanering, landskapsvård och andra delar av miljövården). Samhällets kulturpolitiska ansvar måste 172

vidare vidgas till att avse all kulturverksamhet, oavsett om den drivs av samhället eller av enskilda. Samhället kan aldrig förlita sig på att de fria marknadskrafterna skapar en mångsidig och över landet jämnt fördelad kulturproduktion och kulturverksamhet eller en rimlig försörjning för kulturarbetarna. Lönsamhet får inte bli avgörande för vad som skall produceras och hur produktionen skall spridas. Radio och TV utgör tillsammans med det tryckta ordet de kulturmedier som når alla. De får därigenom en central plats i kulturpolitiken. De tillgodoser emellertid inte kontakt- och uttrycksbehoven. Detta kan däremot ske i den övriga kulturverksamheten. När det gäller denna övriga kulturella verksamhet finns det brister särskilt i tre avseenden. För det första existerar det alltjämt mycket stora skillnader i fråga om förutsättningarna för kulturell verksamhet i olika delar av landet och inom olika delar av kommunerna. För det andra råder det mycket stora skillnader i fråga om de kulturella villkoren mellan olika utbildnings- och inkomstgrupper och andra grupper, såsom fysiskt eller psykiskt handikappade och invandrare. För det tredje är skillnaderna mellan generationerna mycket stora i fråga om förmågan att tillgodogöra sig kulturutbudet och intresset för att delta i kulturaktiviteter. SOU 1972:66

4 Målen för samhällets kulturpolitik Det är en grundläggande orättvisa att människor av geografiska, ekonomiska, utbildningsmässiga eller andra skäl eller på grund av brister i kulturlivets organisation är utestängda från aktiviteter och upplevelser. Klyftorna i fråga om föreställningsramar och uttrycksmöjligheter medför isolering och konflikter. Omfattande, långsiktiga insatser måste göras för att övervinna dessa brister. Betydande åtgärder måste vidtas för att minska skillnaderna mellan olika delar av landet. Kulturell verksamhet måste i ökad utsträckning förläggas till bostadsområdena, antingen permanent eller genom uppsökande verksamhet och på olika sätt förankras i närmiljön. Om man vill tillgodose jämlikhets- och rättvisekrav kan samhällets kulturpolitiska insatser inte begränsas till den i och för sig stora uppgiften att ställa resurser till förfogande för dem som på grund av sin utbildning eller andra omständigheter efterfrågar sådan verksamhet. Särskilda insatser måste göras i de ur kulturell synpunkt torftiga miljöerna och för de eftersatta grupperna. Den kulturella verksamheten måste alltså i större utsträckning än hittills utgå från olika gruppers situation, förutsättningar och behov. Kulturpolitikens möjligheter att bidra till en bättre samhällsmiljö är i många fall beroende av åtgärder som vidtas inom andra samhällsområden. Så bör t ex byggandet av nya bostadsområden tidsmässigt samordnas med utbyggnad av både social och kulturell service. Lokaler för kollektiv kulturell verksamhet och för verksamhet som utgår från kulturinstitutionerna måste planeras in i boendemiljön. Bostäder och arbetsplatser bör inte förläggas så långt från varandra att möjligheten till fritidsverksamhet praktiskt är utesluten. Den fysiska och psykiska arbetsmiljön bör förbättras. Arbetet bör bli mindre pressande så att det inte utgör ett hinder för människor att delta i olika verksamheter i samhället. De anställda bör få medinflytande och man bör sträva efter att alla kan uppleva sina arbetsinsatser som meningsfulla. Också inom utbildnings- och soSOU 1972:66

cialpolitiken bör åtgärderna utformas med beaktande av de kulturpolitiska målsättningarna. I och med att sådana nödvändiga hänsyn tas, får kulturpolitiken fler och mer mångskiftande uppgifter än i dag. Olika former av kulturell verksamhet såväl i traditionella som nya former behöver få väsentligt större omfattning än de hittills haft. Vid sidan av sådana former av verksamhet där publiken främst är mottagande, behövs större utrymme även för kollektiva former av aktiviteter - gruppverksamheter som bygger på aktivt deltagande eller eget skapande arbete. Genom att på detta sätt förbättra de kulturella betingelserna öppnas nya kanaler för kontakt och kommunikation människor emellan. Att öka möjligheterna till fri och mångsidig kommunikation utgör en grundläggande del av åtgärderna för att skapa en bättre samhällsmiljö. Alla är i dag medvetna om att vården av den yttre miljön ställer stora ekonomiska krav på samhället. En kulturpolitik med inriktning att förbättra samhällsmiljön kan inte heller genomföras utan att de totala ekonomiska resurser som ställs till förfogande blir avsevärt större än i dag. Samhällets politiska instanser skall ha ansvaret för att kulturpolitiken ges erforderliga resurser. Detta gäller såväl centralt som regionalt och lokalt. Dessutom bör det finnas möjligheter till levande kontakter mellan å ena sidan de politiska organen och å andra sidan organisationer med omfattande kulturell verksamhet, olika mottagargrupper och andra intressenter. Av alla samhällets insatser är det få som ställer större krav på en aktiv samverkan mellan enskilda individer, organisationer och samhällets organ än de kulturpolitiska. Det grundläggande demokratiska inflytandet över kulturpolitiken får under inga förhållanden innebära att kulturens innehåll styrs. Om inflytandet utsträcks till att gälla kulturens innehåll innebär det att den kulturella verksamheten inte kan fullfölja sitt tidigare nämnda syfte att utöva kritik av samhället och att utforska verkligheten. 173

4.14 Decentralisering

4.14.1 Formulering Kulturrådet föreslår, att ett första delmål för samhällets kulturpolitik uppställs med följande lydelse: Verksamheten och beslutsfunktionerna inom kulturområdet skall i ökad utsträckning decentraliseras. 4.14.2 Motivering Decentralisering av den kulturella verksamheten innebär en geografisk spridning av verksamheten och en förskjutning nedåt i organisationen inom kulturområdet av planering, beslutsfattande, ansvar och verkställighet. Statens stöd till kulturell verksamhet har sedan länge koncentrerats till institutioner i de största städerna. Denna koncentration har en historisk bakgrund men utgör också en följd av den koncentration som sker av befolkning, näringsliv och övrig service till ett antal expansiva regioner. För att öka spridningen av kulturutbudet har staten hittills i första hand satsat på centrala organ som Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar. En vidgad geografisk spridning till många centra av den kulturella verksamhet som samhället vill stödja är både ett viktigt mål för kulturpolitiken och ett verksamt medel för att åstadkomma större kulturell jämlikhet. Det är ett ekonomiskt rättvisekrav att 174

staten stöder uppbyggande av självständig regional kulturverksamhet. Staten bör också se till att områden med svaga egna resurser för kulturell aktivitet får tillräckligt stöd. Kulturpolitiken kan således ur denna aspekt ses som en del av lokaliseringspolitiken. Decentraliseringsmålet innebär att en jämnare fördelning av den kulturella verksamheten över landet i stort måste uppnås. Det innebär också spridning av de kulturella aktiviteterna från centralorter och stadskärnor till de stora kommunernas avlägsna delar, till bostadsområden och andra närmiljöer. För denna vidgade geografiska spridning till många centra är rikstäckande turnéer viktiga men ändå otillräckliga instrument. På teaterns, musikens och utställningsväsendets områden bör regionala institutioner få en viktig roll i ett decentraliserat kulturliv. Riksorganisationernas roll blir att ge service och komplettera den regionala verksamheten. Inom regionerna är det nödvändigt att stor vikt läggs vid uppsökande och turnerande verksamhet i olika former. Decentraliseringen av radions och televisionens produktionsresurser utgör en viktig förutsättning för att ge de regionala kulturinstitutionerna fortlöpande kontakter med en större publik. Härigenom skapas också större sysselsättningsmöjligheter för kulturarbetare i olika delar av landet. Planering, beslut och ansvarstagande bör i så stor utsträckning som möjligt ske på samma nivå som själva aktiviteten. DecentraSOU 1972:66

4 Målen för samhällets liseringen blir på så sätt ett viktigt medel för att utjämna skillnader i inflytande över kulturlivet. Samtidigt underlättas anpassningen till ofta starkt skiftande lokala behov och intressen. En sådan decentralisering medger vidare ett bättre utnyttjande av lokala och regionala resurser, vilket bidrar till att skapa förutsättningar för ökad variation i utbudet av aktiviteter. Kulturlivet utmärks av att stora delar av den organisatoriska uppbyggnaden inte kan eller bör ges den fast reglerade utformning som är möjlig inom andra områden. Vid sidan av de politiska organen spelar en rad föreningar, organisationer och grupper en viktig roll. Dessa parter bör delta i ett utvecklat samarbete med samhällets organ. Detta bör ske genom samarbetsorgan som inrättas på lokal och regional nivå. En väsentlig uppgift för samarbetsorganen bör vara att förankra de kulturella aktiviteterna i närmiljöerna och att anpassa verksamheten till olika gruppers förutsättningar och behov.

4.14.3 Åtgärder Med utgångspunkt i decentraliseringsmålet förordar kulturrådet senare i betänkandet bl a följande. 1. Kommuner och landsting bör formulera mål för och bedriva en fortlöpande långtidsplanering av sina insatser inom kulturområdet. Ansvaret för de kulturpolitiska insatserna på lokal och regional nivå bör ligga på de politiskt ansvariga organen på dessa nivåer. Målen får formuleras utifrån bl a de allmänna mål för samhällets kulturpolitik som statsmakterna föreslås fastställa. Planeringen bör främst avse resursernas fördelning i olika avseenden, på kultursektorer, på kommunernas respektive länens geografiska delar, på verksamhetsformer och på huvudmän för verksamheten. (8.4.3 och 8.5.3)

kulturpolitik

nämnd (8.4.3). Även inom landstingen bör finnas kulturnämnder med ett samlat politiskt ansvar eller också bör en samlad handläggning ske av kulturfrågorna i annan nämnd för angränsande område (8.5.3). Samarbetsorgan för intressenter inom och utanför kulturområdet bör skapas i kommuner och län (8.4.5 och 8.5.5). 3. Regionala institutioner inom teaterns och musikens områden bör inrättas. Teatrar med ett regionalt ansvar bör tillkomma i flertalet län bl a genom förändring av huvudmannaskapet för nuvarande lokalt anknutna teatrar, genom omvandling av Riksteaterns landsortsbaserade ensembler och genom nyetablering (6.3.5). På samma sätt bör flertalet av yrkesorkestrarna få ett regionalt ansvar, samtidigt som samverkan med regionmusiken bör förstärkas (6.4.8). Kulturinstitutioner med ett regionalt verksamhetsområde bör få förstärkt statligt stöd genom nya former av statsbidrag (10.6.4). Institutionerna bör få en organisation som svarar mot uppgifterna (6.2.3). 4. Vissa av Riksteaterns och Rikskonserters uppgifter bör föras över till regionala organ. Riksteaterns landsortsbaserade ensembler bör som nämnts omvandlas till länsteatrar (6.3.5). Ansvaret för Rikskonserters skolkonsertverksamhet och interna konserter bör i huvudsak föras över till regional nivå (6.4.10). 5. En ökad andel av Sveriges Radios programproduktion bör ske på regional nivå. En ökad decentralisering av Sveriges Radios produktion är önskvärd. En organisation som knyter an till kulturverksamheten i olika delar är därvid angelägen. På så sätt kan ett naturligt samspel nås mellan etermedierna samt regionala och lokala kulturinstitutioner, fria grupper och enskilda kulturarbetare (5.5).

2. De kulturpolitiska frågorna bör få en samlad handläggning i kommuner och landsting. Det politiska ansvaret för planering, beslut och verkställighet av åtgärder inom kulturområdet bör i varje kommun under kommunfullmäktige samlas i en särskild kulturSOU 1972:66

4.15 Samordning och differentiering

4.15.1 Formulering Kulturrådet föreslår, att ett andra delmål för samhällets kulturpolitik formuleras sålunda: De kulturpolitiska åtgärderna skall samordnas med samhällets insatser inom andra områden och differentieras med hänsyn till olika gruppers förutsättningar och behov. 4.15.2 Motivering Kulturpolitisk planering och kulturpolitiska åtgärder måste samordnas med andra samhällsinsatser. Samhällets kulturinsatser måste öka väsentligt för att förbättra den sociala miljön, men samtidigt måste de kulturpolitiska åtgärderna i framtiden mer inriktas och utformas med hänsyn till olika gruppers förutsättningar och behov. Samordningen av kulturpolitiken med andra områden och differentieringen av insatserna med hänsyn till olika grupper och miljöer är två aspekter av samma mål. De grupper som det kan bli fråga om (barn, ungdom, pensionärer, barnfamiljer, lågutbildade osv) får många gånger redan stöd av samhället på andra områden. Samordningen (integreringen) av de kulturpolitiska åtgärderna har två väsentliga aspekter. För det första är det fråga om samordning med andra delar av samhällets politik. Det 176

kan gälla samordning vid fysisk planering och samhällsserviceplanering och med utbildnings- eller socialpolitik. För det andra måste det också ske en samordning inom själva det kulturpolitiska området. Kombinationer av konstarter och aktivitetsformer bör underlättas. Samverkan mellan institutioner inom olika kultursektorer bör stimuleras. Behovet av en differentiering av åtgärderna utgår från erfarenheterna av att generella åtgärder långt ifrån alltid når fram till de grupper man vill nå. Olika utredningar har visat på de stora olikheterna i villkor som finns i samhället eller som skapas av utvecklingen, t ex genom utbildningsexpansionen för de unga, genom utglesningen av vissa regioner och genom koncentrationen av unga familjer till nya bostadsområden med låg servicenivå. Kulturinsatserna måste ta hänsyn till detta för att kunna kompensera dessa gamla och nya olikheter och förändra villkoren. De kulturpolitiska åtgärderna måste alltså utformas med hänsyn till olika gruppers förhållanden. Syftet med en differentiering av åtgärderna är inte att skilja olika grupper från varandra eller att hålla individer kvar i isolerade grupper. Tvärtom är avsikten att bryta isolering och utestängdhet och att skapa förutsättningar för en vidare gemenskap. Differentieringen bör ske efter olika linjer. Den gäller relativt sällan innehållet. Vanligast inSOU 1972:66

4 Målen för samhällets nebär differentierade åtgärder skillnader i val av miljö för verksamheten, val av informationskanaler och val av informationsteknik.

4.15.3 Åtgärder Med utgångspunkt differentieringsmålet bl a följande.

i samordnings- och förordar kulturrådet

1. En ökad samverkan bör komma till stånd mellan kulturområdet och andra samhällsområden. Företrädare för kulturområdet bör i ökad utsträckning delta i planeringsarbetet inom andra samhällssektorer. Samarbetet mellan kultursektorn och andra samhällssektorer bör få fastare organiserade former. Åtgärder på kulturområdet och på andra samhällsområden bör samordnas bättre på departemental nivå. Ett centralt kulturorgan, i betänkandet kallat det nya kulturrådet, bör inrättas (8.6.3.2). Det bör samverka bl a med statliga organ utanför kulturområdet i frågor av gemensamt intresse (8.6.6.7). Representanter för organ utanför kulturområdet bör ingå i de kulturpolitiska samarbetsorganen som inrättas i kommuner och län (8.4.5 och 8.5.5). Lokalplaneringen för bl a skol-, fritids- och kulturändamål bör samordnas mer effektivt och ett ökat dubbelutnyttjande av lokaler stimuleras (9.2.3). 2. En ökad samverkan bör komma till stånd inom kulturområdet. En samlad handläggning av åtgärderna inom kulturområdet bör ske på lokal, regional och central nivå (8.4.3, 8.5.3 och 8.6.3). Kulturinstitutionerna bör få ändamålsenligare och enhetligare organisationsform (6.2.3). Vidare bör enhetliga statsbidragssystem för institutionerna införas (6.9.1 och 10.6.4). Lokaler för kulturell verksamhet bör utformas så att de kan användas för olika ändamål och så att de främjar kontakt mellan olika konstformer och olika deltagargrupper (9.2.3). 3. Samarbetsorgan för intressenter inom och utanför kulturområdet bör skapas i kommuner och län. De kulturpolitiska åtgärderna måste i ökad utsträckning utformas utifrån olika gruppers förhållanden och villkor. Samarbetsorgan med berörda parter bör inrättas inom kommuner och län för att ge ökade möjligheter till kontakter inom och utanför kulturområdet. Till samarbetsorganets uppSOU 1972:66 12

kulturpolitik

gifter bör bl a höra att vara referensgrupp till kulturnämnden. Samarbetsorganen bör i de flesta kommuner ha ansvaret för en del av informations- och publikarbetet inom kulturområdet. De bör bidra till att den uppsökande verksamheten ökar i omfattning och att kontakt nås med nya grupper (6.8.2, 8.4.5 och 8.5.5). I det följande anges motiv för speciella åtgärder beträffande några olika grupper i samhället och vidare några exempel på åtgärder. Barn. Den omfattande kommersiella satsningen på barn har delvis en starkt negativ återverkan på deras utveckling och motiverar att samhället gör särskilda insatser. Det behövs också åtgärder som fungerar som korrektiv mot skillnader i uppväxtvillkor för barnen både vad gäller föräldrarnas situation och den yttre miljön. Barns stora inneboende förutsättningar för kulturella aktiviteter — deras spontanitet, starka aptit på upplevelser och behov av kontakt — gör även att speciella insatser för dem framstår som meningsfulla. Barns efterfrågan på kulturella aktiviteter är mycket stor och ofta större än tillgängligt utbud. En första åtgärd bör vara att öka omfattningen av existerande typer av verksamhet. En breddad kulturell verksamhet i förskolan bör stimuleras. De kommunala musikskolorna bör byggas ut. Kommunerna bör på sikt bygga upp motsvarande verksamhet inom övriga konstområden (7.10.2). Institutionernas kulturella verksamhet bör ta ökad hänsyn till barnens behov vad gäller lokaler, personal och övriga resurser framför allt för skapande verksamhet. Ungdom. Under tonåren förändras intresset för kulturella aktiviteter. Stora grupper släpper kontakten med egen läsning och egen skapande verksamhet. De kommersiella satsningarna på tonåringar är omfattande med delvis klart negativ inverkan på deras intresseinriktning och samhälleliga insatser blir nödvändiga som en motvikt. Den sociala uppspaltning som påbörjas redan i barndomen går i tonåren ofta längre och förstärks i vissa fall genom utbildningen. Insatserna behöver således till viss del specialriktas mot olika ungdomsgrupper. Kulturinstitutionernas direkt ungdomsinriktade verksamhet är av relativt liten omfattning. Nu existerande verksamhetsformer bör utökas samtidigt som nya aktiviteter 177

4 Målen för samhällets

kulturpolitik

prövas. Därvid bör ungdomens intresseinriktning vara avgörande. Ökade resurser för teater- och musikinstitutionernas verksamhet bör i stor utsträckning gå till verksamhet för och med barn och ungdom (6.3.9.1 och 6.4.12). Lokaler för traditionella kulturaktiviteter bör kombineras med t ex lokaler för öppen ungdomsverksamhet, föreningslokaler och lokaler för fritidsverksamhet (9.2.3).

Institutionsvårdade. Denna grupp — de som bor på pensionärs- och ålderdomshem, de som är intagna på sjukhus och sjukhem, på nykterhetsvårdsanstalter, på fängelser, på ungdomsvårdsskolor etc — är mycket heterogen. Den har ett gemensamt drag i svårigheten eller omöjligheten att delta i aktiviteter utanför respektive institution. Många blir fixerade vid livsmönstret inom vårdinstitutionen och har stora svårigheter att fungera Barnfamiljer. Barnfamiljerna är en stor och ute i det öppna samhället. Olika former av växande grupp. 40-talets stora barnkullar har kulturell verksamhet innebär för denna nu kommit i familjebildande ålder. Den star- grupp bättre kontakter med omvärlden och ka sociala och praktiska låsning som föräldra- berikar allmänt deras tillvaro. En ökad kulskapet under lång tid innebär, medför up- turell verksamhet på vårdinstitutioner bör penbara svårigheter för barnfamiljerna att även kunna intensifiera debatten och öka vara kulturellt aktiva. Låsningen består insikten i de olika gruppernas problem. Kulfrämst av barnpassning men även av krav som turinstitutionerna bör bedriva uppsökande yrkeskarriären ställer. Bekymmer för ekono- verksamhet i ökad omfattning (6.3.9.2 och min och svårigheter att över huvud taget 6.4.12). Det nya kulturrådet bör i samarbete gestalta det egna personliga livet utgör fakto- med berörda myndigheter och organisationer rer som kan isolera unga familjer. överväga hur kulturverksamhet vid olika Särskilda insatser — främst genom samord- vårdinstitutioner kan stimuleras (7.10.2). ning med socialpolitiska åtgärder — behövs därför för unga familjer. I många avseenden Pensionärer. Pensionärerna är en stor grupp är åtgärder till barnfamiljer lika mycket åt- och en grupp i snabb tillväxt. Deras situation gärder riktade till barn. De kan bidra till att liknar till viss del de medelålders lågutbildapå ett tidigt stadium skapa en öppen och de. En kort och torftig utbildning och vana positiv attityd hos barnen gentemot olika vid pressande sociala och ekonomiska förhålformer av kulturell verksamhet. En ökad landen har för många lett till att möjligheterförankring av de kulturella aktiviteterna i na till förnyelse av livsmönstret inte kunnat bostadsområdena är ett exempel på åtgärder utnyttjas. Pensionärers förutsättningar för och besom förbättrar barnfamiljernas möjligheter hov av kulturell aktivitet har emellertid klart till kulturell verksamhet (9.2.2.1). förändrats. Hälsan och vitaliteten är genomsnittligt bättre än tidigare. Likaså har den Lågutbildade. De stora skolreformerna har ekonomiska situationen undergått klara förinte i någon större utsträckning hunnit på- bättringar. Storfamiljens upplösning, boverka utbildningen hos den vuxna befolk- stadsförhållandena och den accentuerade ningen. Den övervägande delen av den vuxna flyttningsrörelsen har medfört att tidigare generationen har endast folkskola som teore- traditionella kontakter med barn och nära tisk grundutbildning. Även andra faktorer än släktingar försvåras. De gamla har således ett utbildningens längd formar de lågutbildades behov av att finna nya kontaktmöjligheter. situation. De har ofta sämre ekonomiska Kulturell verksamhet med och bland penresurser, monotona arbetsförhållanden, stör- sionärer bör bl a syfta till en åldersmässig re risker för arbetslöshet och ett fixerat integrering. Verksamheten har nu ofta karakkulturmönster. tären av särarrangemang för de gamla. AktiDet kulturella utbudet riktas i huvudsak viteterna blir konserverande — man erbjuder till den ålderskategori där de lågutbildade det som är välbekant, tillbakablickande och finns. Erfarenheten visar emellertid att åt- okontroversiellt. Kulturinstitutioner, studiegärderna i stor utsträckning går denna grupp förbund och organisationer måste söka få förbi. Enbart en ökning av utbudet är således med de äldre i frågor som är förankrade i inte tillräckligt för att nå de lågutbildade. nuet, föra in dem på dagsproblem och ge Bättre information till dessa grupper bl a dem nya impulser. Det behövs generationsgenom bättre kontakter mellan kultursek- mässigt blandade grupper som ägnar sig åt torn och organisationer utanför denna bör ge ett och samma ämne. Även rent praktiska de lågutbildade ökade möjligheter till kultu- frågor som transporter måste lösas, exempelrella aktiviteter (6.8 och 8.4.5). vis genom ökade resurser för den kommunala färdtjänsten. 178

SOU 1972:66

4 Målen för samhällets

kulturpolitik

Invandrare. Speciella kulturpolitiska åtgärder med andra organ för samhällelig service. riktade till olika invandrargrupper är motive- Även då omfattande åtgärder vidtas kommer rade av olika omständigheter. De utgör en • glesbygdens möjligheter till kulturella aktiviväsentlig del av arbetet att anpassa invandra- teter att vara betydligt mindre än de tätbere i det svenska samhället. Samhället bör folkade områdenas. Eftermedierna kommer också bereda de växande invandrargrupperna därför att även i framtiden vara av avgörande möjlighet att hålla den egna kulturtraditio- betydelse för kulturutbudet i dessa områden. nen vid liv. Samtidigt kan insatser för att Ansvaret kommer i hög grad att ligga på föra ut invandrarnas kulturtraditioner öka Sveriges Radios distriktsorganisation i samförståelsen för dessa grupper och för det arbete med lokala och regionala kulturinstisvenska kulturmönstret innebära stimuleran- tutioner (6.3.8 och 6.4.11). Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar bör ockde nytillskott. Kulturinstitutionerna bör i ökad utsträck- så särskilt beakta glesbygdens behov. För att ning rikta sitt utbud till invandrargrupper. bl a underlätta gruppverksamhet i glesbygdsRiksteatern och Rikskonserter bör t ex öka områden bör bidrag till cirkelledarnas reseturnéverksamheten med utländska grupper kostnad och traktamente ökas (7.10.3.1). (6.3.6 och 6.4.10). Genom studieförbundens språkundervisning får många invandrare en betydelsefull kontakt. Studieförbunden har ett stort ansvar för att denna kontakt utvecklas till att gälla även andra områden. Invandrarnas anpassning utreds f n av invandrarutredningen. Handikappade. Gruppen handikappade är mycket heterogen med avseende på arten och graden av handikapp. Åtgärder för dem måste därför i hög grad differentieras. Ett gemensamt drag är de i många fall stora praktiska svårigheterna att få kontakt. Ett handikapp medför ofta risk för isolering. Kulturell verksamhet kan bidra till att föra handikappade ur denna isolering. Separata kulturella aktiviteter för handikappade bör därför undvikas. Förbättrad information samt praktiska åtgärder i form av färdtjänst och handikappriktig utformning av samlingslokaler och kulturinstitutioner utgör de grundläggande åtgärderna (9.2.4.1). Stödet till de handikappades kulturella verksamhet bör höjas (7.10.3.6). 1965 års handikapputredning har redan berört de handikappades möjligheter till fritidsverksamhet och kulturell verksamhet och kommer att behandla frågan ytterligare i ett senare betänkande. Människor i glesbygd. Den försämrade servicenivån i glesbygdsområden medför direkt minskade möjligheter till kulturell aktivitet. Speciella åtgärder är därför nödvändiga. Kulturpolitiska insatser kan även bidra till att dämpa en ogynnsam utflyttning och utgör därför i vissa avseenden komplement till åtgärder på andra områden. Utbudet av kultur i glesbygd måste i hög grad ske genom uppsökande verksamhet som organiseras av regionala kulturinstitutioner i samverkan

SOU 1972:66

4.16 Gemenskap och aktivitet

4.16.1 Formulering Kulturrådet föreslår, att följande bör gälla som ett tredje delmål för samhällets kulturpolitik: De kulturpolitiska åtgärderna skall utformas sä att de kan förbättra kommunikationen mellan olika grupper i samhället och ge fler människor möjlighet till kulturell verksamhet. 4.16.2 Motivering Såväl massmedierna som de konstnärliga uttrycksformerna kan ses som medier för kommunikation mellan grupper och mellan individer. De utgör alltså både informationsmedel och instrument för åsiktsutbyte och gemensamma upplevelser. Många former av kulturell verksamhet vidgar vår verklighetsuppfattning och ökar insikten om vår egen och andra människors situation. Kulturlivets olika uttrycksformer fungerar från samhällets synpunkt i vid mening som ett "rapportsystem" som ger impulser och instrument för en ständig omprövning av värderingar. Genom att föra människan utöver de gränser hennes värderingar och erfarenheter tidigare satt, kan kulturen fungera som instrument för förändring av individers och gruppers åsikter och attityder. Såväl de konstnärliga uttrycksformerna som massmedierna kan genom sin förmåga att väcka och skapa opinion påverka 180

samhällets utformning. Radio och TV, tidningar och böcker utgör de dominerande kanalerna för information i samhället. Dessa medier - tillsammans med grammofonskivor och bandupptagningar utgör också de viktigaste formerna för förmedling av musik, teater, litteratur, film och bildkonst. När det konstnärliga utbudet förmedlas på annat sätt än genom tekniska medier ger det ofta möjlighet till direkt kontakt mellan individer och mellan grupper. Kulturella insatser kan göras för att bryta isolering och främja åsiktsutbyte och debatt kring angelägna frågor och kan skapa former för lek och underhållning eller för annan gemensam upplevelse. De konstnärliga uttrycksmedlen ger dessutom möjlighet till fri skapande verksamhet, som bygger på eget arbete och som kan ske i kollektiva former. Det behövs väsentligt ökade insatser från samhällets sida till den fria skapande verksamheten. Framför allt behövs i många fritids- och bostadsmiljöer resurser för gemensamma aktiviteter av kulturellt slag. Genom sådana aktiviteter finns det möjlighet att väcka och möta människors uttrycksbehov men också behovet av kontakt och gemenskap. Insatser för att öka den kulturella aktiviteten är angelägna. Från praktiska och organisatoriska aspekter är det naturligt att främst behandla kollektiva aktivitetsformer. Det innebär inte att individens mottagande SOU 1972:66

4 Målen för samhällets

kulturpolitik

och utövande av kultur, som inte sker i grupp, skulle vara mindre betydelsefull. Aktiviteter som syftar till kontakt och kommunikation och aktiviteter som utgår från en individs behov och intressen kompletterar varandra. Mellan de båda aktivitetsformerna finns många gånger en fruktbar växelverkan.

4.16.3 Åtgärder Med utgångspunkt i gemenskaps- och aktivitetsmålet förordar kulturrådet senare i betänkandet bl a följande. 1. Den kulturella verksamheten bör i ökad utsträckning förankras i närmiljön. Möjligheterna till kulturell verksamhet i bostadsområdena bör ökas. Kulturinstitutionernas uppsökande verksamhet bör öka (6.3.9.2 och 6.4.12). Fri kollektiv skapande verksamhet i föreningar och organisationer bör stimuleras. Lokaler för olika former av uppsökande verksamhet och fri skapande verksamhet bör finnas i alla bostadsområden. Skolornas lokaler och specialutrustning bör i ökad utsträckning ställas till den kollektiva skapande verksamhetens förfogande (9.2.3). 2. Den icke yrkesmässiga skapande verksamheten bör få förstärkta och ändamålsenliga bidrag. Studiecirkelbidraget är den dominerande formen för stöd till den fria skapande verksamheten. Bestämmelserna för detta bidrag bör ändras så att de bättre tillgodoser den kulturella verksamhetens behov (7.10.3.1). Ett nytt bidrag, lokalt aktivitetsstöd, bör skapas till kulturell verksamhet i friare former utanför studiecirkelns ram (7.10.3.2). 3. Samspelet mellan kultur och arbetsliv bör analyseras. I samarbete med arbetsmarknadens organisationer och berörda statliga organ bör frågorna om kulturen och arbetsmiljön analyseras av det centrala kulturorgan, som föreslås inrättas. Samarbete med bl a delegationen för försöksverksamhet med företagsdemokrati i de statliga aktiebolagen bör inledas (8.6.6.9).

SOU 1972:66

4.17 Yttrandefrihet

4.17.1 Formulering

gäller estetiska, moraliska och politiska förhållanden. Det är sannolikt att normdiskusDet fjärde delmål som kulturrådet föreslår är sionen numera har en annan bredd och följande: omfattning än tidigare. Mycket beror det på Kulturpolitiken skall medverka till att massmediernas möjligheter att spegla utveckskydda yttrandefriheten och skapa reella lingen i hela världen. Inte bara information förutsättningar för att denna frihet skall utan också idéer sprids allt snabbare. kunna utnyttjas. Om personalen inom kulturinstitutionerna inte får stor frihet att utforma verksamheten under ansvar är risken betydande att 4.17.2 Motivering institutionerna förlorar sin vitalitet och Yttrandefrihet bör ses som rätten att i därmed också förmågan att stimulera kulturmassmedier, konstnärliga medier och andra livet och samhällsmiljön i stort. Om de som opinionsmedier fritt få uttrycka åsikter eller ansvarar för kulturpolitiken inte har mod att på annat sätt redovisa en inställning utan ge institutionerna den nödvändiga friheten förhandsgranskning och utan andra hinder kan alla insatser mista hela sitt värde. Många än de begränsningar allmän lag uppställer. diktaturer berömmer sig av ett frikostigt Yttrandefriheten tillhör de mål som kan stöd till sina kulturinstitutioner. Likafullt är förefalla okontroversiella. Det är ovanligt att dessas funktion i samhället i grunden hämman i demokratiska länder förnekar att må- mad genom en starkt beskuren yttrandelet är fundamentalt för en kulturpolitik. Men frihet. så snart det gäller frihetens gränser blir fråEn på olika sätt formellt reglerad frihet gan svårare och mera kontroversiell. Lika kan bli en fiktion om det inte finns reella litet som för annan frihet kan yttrandefrihe- möjligheter att utnyttja den. Många av samten bestämmas i absoluta termer. Det viktiga hällets åtgärder på kulturområdet kan motiblir därför vilken innebörd den ges och hur veras med viljan att skapa faktiska möjligheter för att göra den konstnärliga yttrandefriden avgränsas. Konstnärlig verksamhet är en form av heten reell eller för att inte de faktiska utforskning av verkligheten. Den syftar ofta möjligheterna till en allmän opinionsbildning till att kritiskt belysa villkoren i vårt sam- skall begränsas. De kulturpolitiska åtgärderhälle och för mänskligt liv över huvud. Ytt- na skall således skapa förutsättningarna för randefriheten inom institutionerna riskerar ett kulturliv präglat av mångfald i innehåll alltid att beskäras. Tidigare accepterade vär- och uttrycksformer. deringar sätts tid efter annan i fråga. Det Om opinioner av skilda slag fritt skall 182

SOU 1972:66

4 Målen för samhällets kunna komma till tals krävs det många olika organ med ledningar som är sinsemellan oavhängiga och som har olika sammansättning. Detta är ett av motiven för den decentralisering som kulturrådet i det följande rekommenderar. Det är också ett av de allmänna motiven för ökade insatser från samhällets sida till kulturinstitutionerna, till fri kollektiv skapande verksamhet, till filmen och litteraturen samt till stipendier och ersättningar åt kulturarbetarna.

kulturpolitik

självständighet och smidigheten i arbetsformer bevaras (7.11 och 10.7.10). 5. Kulturell verksamhet och skapande aktivitet inom föreningar och grupper av olika slag bör få ökat samhällsstöd. Den icke yrkesmässiga kollektiva verksamheten bör på olika sätt stimuleras bl a genom förbättrade verksamhetsbidrag (7.10). Föreningars och organisationers möjligheter att engagera enskilda eller grupper av kulturarbetare för program och framträdanden bör underlättas. Ett statsbidrag till kulturarrangemang bör införas (7.12).

4.17.3 Åtgärder Kulturrådet drar bl a följande slutsatser av detta mål. 1. Yttrandefriheten bör regleras i grundlag. Starka skäl finns för att skydda yttrandefriheten även i andra medier än det tryckta ordet. I princip bör likartade regler finnas för alla yttrande- och uttrycksformer. 1970 års massmedieutredning har till uppgift att föreslå hur man i grundlagsform bör reglera yttrandefriheten i samtliga massmedier. Skyddet för yttrandefriheten i konstnärliga och andra opinionsmedier bör regleras i en gemensam lagstiftning av grundlagsform. Massmedieutredningens direktiv bör därför vidgas till att även omfatta samtliga konstnärliga medier (6.2.2.4). 2. Klara regler bör gälla för ansvarsfördelningen inom kulturinstitutionerna mellan styrelse och chef och övrig personal. Ansvaret vid kulturinstitutionerna bör fördelas så att institutionschefen och personalen får ett klart definierat ansvar för den löpande verksamheten enligt allmänna riktlinjer som fastställs i instruktionen för institutionen eller därutöver fastställs av styrelsen (6.2.4). 3. Staten bör garantera en mångsidig tidnings- och tidskriftsutgivning. Möjligheterna till mångsidighet inom press- och tidskriftsområdet måste garanteras av staten. Ökade resurser bör i framtiden anslås för press- och tidskriftsstöd (5.6). 4. De fria yrkesmässiga grupperna bör ges bättre arbetsvillkor och tryggare anställningsförhållanden. De fria grupperna bör ges möjlighet att arbeta under ekonomiskt trygga förhållanden. Olika stödformer bör finnas. Samhällets stöd bör utformas så att gruppernas SOU 1972:66

4.18 Konstnärlig förnyelse

4.18.1 Formulering

områden - få bedrivas utan att efterfrågan Som ett femte delmål föreslår kulturrådet är säkrad. Det kräver ofta särskilt stöd för att det skall kunna genomföras. Det är en följande: elementär kulturpolitisk uppgift för samhälKulturpolitiken skall möjliggöra konstnär- let att i tillräcklig utsträckning ge det stöd lig och kulturell förnyelse. och de resurser som erfordras. Kulturens uttrycksformer och uttrycksmöjligheter förändras ständigt. Radio och 4.18.2 Motivering TV har skapat nya konstformer och nya Nära förknippat med målet att skydda ytt- former för information och underhållning. randefriheten är kulturpolitikens uppgift att Dessa medier utgör instrument som starkt möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyel- påverkar de kulturella förhållandena - de se. Utan frihet att uttrycka och gestalta kan kan berika människornas liv men också göra något genuint nyskapande inte komma till det mera enkelspårigt. Det är viktigt att olika stånd. grupper av konstnärligt arbetande erbjuds Det kvalificerade konstnärliga arbetet ut- möjligheter att verka inom dessa medier och gör en fortlöpande experimentverksamhet. på sina olika områden få bidra till deras Dess syfte är bl a att finna nya övertygande utveckling. Kulturpolitiken måste ha siktet konstnärliga uttryck för individuella och kol- inställt på framtiden och räkna med att dessa lektiva behov och upplevelser, att konstnär- och andra nya medier kommer att medföra ligt dokumentera förändringarna i vår om- en fortgående förändring av kommunikavärld och att göra existerande behov medvet- tionsprocessen. na för nya grupper. Det konstnärliga utveckI de medier för kommunikation som de lingsarbetet har alltså ytterst betydelse för traditionella kulturinstitutionerna utgör, är att vidga vårt upplevelsefält och komplettera förnyelsen i hög grad en förutsättning för eller korrigera vår verklighetsuppfattning. verksamheten. Men då denna verksamhet Det gäller för alla samhällsområden att delvis finansieras av publikintäkter är den utvecklingen förs framåt genom forskning, också beroende av publikens sammansättexperiment och nyskapande. Också det ning och vanor. Det behövs för den skull ett konstnärliga arbetet i samhället kräver ut- utrymme för experiment som man inte alltid rymme för försök och experiment med olika i förväg kan vara säker på blir lönande. uttrycksmedel, olika material och olika meEn annan del av det konstnärliga utveckdia. Detta utvecklingsarbete måste - liksom lingsarbetet är beroende av tekniska, lokalden forskning som förekommer på andra mässiga och andra resurser, t ex när det 184

SOU 1972:66

4 Målen för samhällets gäller arbete med nya material. Man är här ofta beroende av kollektiva resurser som endast kan komma till stånd med samhällets stöd. Av hävd har samhällets stöd nästan helt riktats till konstutövare i vissa genrer inom de olika konstområdena. Samhällets insatser bör emellertid avse konstområdena som helhet och främja en utveckling även inom genrer som hittills inte alls eller endast i ringa omfattning erhållit stöd. Förnyelse kräver aktiva internationella kontakter. Det hör till samhällets uppgifter att på olika sätt möjliggöra sådana - t ex genom att underlätta utbyte av informationer mellan länderna och genom att medverka till ett internationellt personutbyte. Vid sidan om det konstnärliga arbetet med nya uttrycksformer, nya medier och nya material behövs utrymme för ett mera allmänt kulturellt utvecklingsarbete. Det gäller bl a metoder för att finna nya former att väcka tidigare inaktiva gruppers intresse och stimulera dem till deltagande i kulturell verksamhet. Också en sådan experimentverksamhet bör kunna påräkna samhällets stöd.

kulturpolitik

turrådet inte närmare in på utbildningsfrågorna (1.1). Det är angeläget att den konstnärliga utbildningens särskilda krav kan tillgodoses i en framtida organisationsstruktur för den eftergymnasiala utbildningen (8.6.3.3). I sitt betänkande om kulturarbetarnas villkor kommer kulturrådet att diskutera vissa nya utbildningsbehov.

4.18.3 Åtgärder Kulturrådet drar bl a följande slutsatser av detta mål. 1. De fria kulturarbetarnas villkor bör förbättras. Kulturarbetarnas ekonomiska situation måste tryggas. Kulturrådet kommer i ett senare betänkande att behandla kulturarbetarnas villkor (5.2). 2. Utvecklingsarbetet inom den fria kollektiva skapande verksamheten bör stimuleras. Folkbildningsorganisationerna bör ges ökade resurser bl a för att kunna anlita kulturarbetare för experiment och utveckling (7.10.3.5). Även andra nu existerande eller tillkommande riksorganisationer inom kulturområdet bör stimuleras till ett ökat kulturpolitiskt utvecklingsarbete (7.10.3.7). 3. Utbildningen inom kulturområdet bör utformas så att den främjar konstnärlig och kulturell förnyelse. Med hänsyn till pågående reformarbete inom det eftergymnasiala området går kulSOU 1972:66

4.19.1 Bevarandet av äldre kultur

Formulering

Kulturrådet föreslår som det sjätte delmålet för samhällets kulturpolitik: Kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs. 4.19.2

Motivering

Vid utformningen av samhällsmiljön måste hänsyn tas också till gångna tiders kultur. En miljö kan aldrig utformas enbart på grundval av den samtida kulturen. Kontakten bakåt måste finnas. Om kultur är utforskning och kritik av det samtida samhället, kan man aldrig göra sig historielös. Den traditionslösa kulturen är otänkbar. Det måste därför vara ett kulturpolitiskt mål att ta till vara och göra äldre tiders kultur levande. Inom varje kultursektor söker man i olika utsträckning hålla äldre tiders verk levande. Insatser för att bevara är helt dominerande för kulturminnesvård och arkivväsen. Inom musik, teater och dans är äldre verk självklara inslag i institutionernas verksamhet och så är eller bör också vara fallet inom bildkonst och litteratur. Teknikens utveckling har inneburit att våra möjligheter att ta till vara äldre tiders kultur förbättrats högst väsentligt. Nuvarande metoder inom byggnadsteknik, konserveringsteknik, arkivering och reproducering tillåter helt andra insatser än för endast kort tid sedan. Motsvarande betydande förbätt186

ringar i fråga om möjligheterna att förmedla kunskap om äldre kulturer har skett genom TV:s, filmens, radio- och bandteknikens utveckling. De tekniska landvinningarna öppnar emellertid inte enbart nya möjligheter att ta till vara och levandegöra vårt kulturarv. De kan också utnyttjas på ett sätt som medför risker för kulturlivet. Kommersiell exploatering av TV-satelliter, band- och TV-kassetter och ett ökat beroende av den internationella bokmarknaden är exempel på sådana tendenser. Målet att bevara och levandegöra äldre tiders kultur innebär inte ett ensidigt värnande om det nationellt särpräglade. Det måste fastmer vidgas att omfatta en ökad kontakt med andra länders kultur. Vårt kulturarv är endast en del av världens gemensamma.

4.19.3 Åtgärder De sektorer av det kulturpolitiska området som närmast berörs av detta mål är f n föremål för särskilda sektorsutredningar. Kulturminnesvård och museiväsen utreds av MUS 65. Litteraturutredningen får förutsättas komma in på behovet av stöd till utgivning av äldre svensk litteratur. Filmutredningen får förutsättas ta upp frågan om samhällets ansvar för lösandet av bevarandeproblemen inom filmområdet. Dataarkiveringskommittén behandlar vissa frågor inom arkivområdet. Mot denna bakgrund lägger kulturrådet inte fram egna detaljerade förslag med hänvisning till bevarandemålet. SOU 1972:66

4.20 Samhällets ansvar

4.20.1 Formu ler ing Det sjunde och sista delmålet för samhällets kulturpolitik bör enligt kulturrådet formuleras sålunda: Samhället har ett övergripande ansvar för att främja mångsidighet och spridning av kulturutbudet och för att minska eller hindra den negativa verkan som marknadsekonomin kan medföra. 4.20.2 Motivering Större delen av kulturproduktionen och kulturdistributionen ligger i dag i privata händer. Det gäller stora delar av musikområdet och större delen av konstmarknaden. Film-, bok-, tidnings- och tidskriftsproduktionen är nästan helt privat. Nästan hela bok-, tidningsoch tidskriftshandeln drivs i enskild regi. Detsamma gäller större delen av filmproduktionen och filmdistributionen. Den privata kulturverksamheten måste genom kravet på lönsamhet bedrivas med andra mål än dem samhället sätter upp för sin kulturpolitik. Lönsamhetskravet framträder dock på olika sätt allt efter ägarstrukturen. Skillnaderna är stora mellan t ex internationella storföretag och ett producentkooperativt företag. Lönsamhetskravet medför att kulturverksamhet i enskild regi inte kan garantera en mångsidig och geografiskt jämnt fördelad kulturproduktion och kulturverksamhet eller SOU 1972:66

en rimlig försörjning för kulturarbetarna. Om endast lönsamheten blir avgörande för vad som skall produceras och hur produktionen skall spridas, kan det leda till utarmning och förflackning. Många människor, särskilt de unga och de sämre utbildade, blir lätt utsatta för ensidig påverkan av ett kulturutbud som är torftigt och undermåligt, produkter som exempelvis spekulerar i våldsmentalitet eller ger en bild av samhället som är styrd av producentintressen. När kulturproduktion och kulturverksamhet i enskilda händer inte kan åstadkomma mångsidighet och jämn fördelning, måste samhället sätta in kulturpolitiska åtgärder. Samhället har redan tagit ansvar för kulturutbud som ansetts särskilt angeläget och för kulturell verksamhet som annars helt skulle ha fallit bort. Ofta har emellertid samhället uppträtt passivt, när det gällt att trygga kulturförsörjningen. Sålunda har staten - på några viktiga undantag när - vidtagit åtgärder först när den privatfinansierade verksamheten inte kunnat bedrivas lönsamt. Insatserna bör i framtiden i större utsträckning inriktas på att erbjuda alternativ till det privata kulturutbudet inom olika sektorer. På så sätt kan samhället bidra till en förändring av strukturen på kulturutbudet som helhet och till en ökning av den totala utbudsvolymen. Detta förutsätter att insatser görs inom en sektor redan innan akuta krissituationer uppstått. Samhället skall även kunna arbeta i ett direkt konkur187

4 Målen för samhällets

kulturpolitik

rensförhållande med den privata kultursektorn. De kulturpolitiska åtgärder som kan behövas från samhällets sida måste bli mycket olikartade både till formen och till graden av åtaganden. En möjlighet är överenskommelser mellan staten och en bransch såsom filmavtalet. Andra vägar att påverka den privata kultursektorn är beskattning, t ex annons- och reklamskatt, eller skattebefrielse, t ex momsbefrielsen för filmen och vissa tidskrifter. Samhället kan vidare gå in med subventioner av typen press- och tidsskriftsstöd eller lån till bl a producentkooperativa företag. Samhället kan uppträda som köpare såsom vid bibliotekens litteraturköp samt statens och kommunernas inköp av konst. Alla dessa former av ingripanden från samhällets sida kan ske utan att den privata företagsformen ifrågasätts. Samhället kan också ta på sig ansvaret att reglera ramen för en verksamhet som bedrivs i fristående form, t ex Sveriges Radio. Slutligen kan alternativet med en helt eller övervägande statlig produktion tänkas som t ex på teaterområdet. Flertalet av de nämnda formerna av åtgärder innebär att samhället självt taransvar för eller stödjer verksamheten. Ofta måste emellertid valet bli att erbjuda nya alternativ genom kompletterande verksamhet inom sektorn i fråga eller inom angränsande sektorer. Sambandet mellan åtgärder som vidtas inom olika sektorer måste belysas väl. Andelen egenproduktion inom Sveriges Radio har t ex avgörande betydelse för filmproduktionen i landet. Beslut om hur skolböcker skall inköpas får konsekvenser för bokhandeln i landet etc. Staten har markerat sitt övergripande ansvar för kulturförsörjningen genom åtaganden som gällt hela sektorer eller delavsnitt av kulturlivet eller haft formen av punktinsatser. Omfattande utredningsverksamhet har satts igång i fråga om kulturavsnitt med stark privat dominans. Den framtida kulturpolitiken måste innebära, att dessa initiativ följs upp liksom också utvecklingen och effekter188

na på olika sektorer och för olika grupper. Som riktpunkt för denna uppföljning tjänar de allmänna mål som gäller för samhällets kulturpolitik. 4.20.3 Åtgärder Stora delar av den privatfinansierade delen av kulturområdet utreds f n av statliga utredningar. Vissa förslag har redan lagts fram. Kulturrådet kommer i nästa betänkande att lämna förslag som rör kulturarbetarnas verksamhet och villkor samt belysa deras förhållande till den privata kulturmarknaden. Mot denna bakgrund lägger kulturrådet inte fram preciserade förslag. Kulturrådet redovisar dock i 5.6 sin allmänna bedömning av behovet av samhälleliga insatser i den privata kultursektorn och pekar därvid bl a på följande behov. 1. Samhället bör stödja produktion och spridning av konst. Ersättningar och arbetsstipendier till konstnärer bör avsevärt förbättras. Olika distributionsformer bör prövas. Vissa förslag kommer att läggas fram av MUS 65. 2. Samhället bör garantera en mångsidig och väl fungerande bok- och tidskriftsproduktion. Bokproduktion och annan verksamhet inom bok- och litteraturområdet bör stödjas för att garantera mångsidighet och spridning. Stödet till kulturtidskrifter bör byggas ut. 3. För att garantera mångsidighet bör staten stödja produktion och distribution av grammofonskivor, band etc (fonogram) samt konsumentinformation, dokumentation och forskning inom området. Åtgärder bör vidtas bl a med utgångspunkt i de av konsertbyråutredningen framlagda förslagen. 4. Samhället bör stödja produktion och visning av kvalitetsfilm. Åtgärder bör vidtas sedan filmutredningen lämnat sina förslag. 5. Staten bör kontinuerligt följa utvecklingen i fråga om det privata kulturutbudet och vid behov vidta åtgärder. En uppgift för det nya kulturrådet är att följa utvecklingen inom den privata kultursektorn och vid behov föreslå statsmakterna nödvändiga åtgärder (8.6.6.12).

SOU 1972:66

5 Kulturområdets struktur

5.1 Verksamhetsformerna

De tankegångar och förslag som förs fram i målkapitlet avser kulturområdet som helhet. När det gäller att omsätta dessa resonemang i konkreta kulturpolitiska åtgärder är det nödvändigt att först analysera kulturområdets struktur. Med hänsyn till kulturrådets uppdrag att belysa behovet av samhällsinsatser är inte en indelning efter konstområden och medier meningsfull. I stället bör en uppdelning göras efter organisatoriskt ansvar, verksamhetstyp och finansiering. Kulturrådet skiljer i detta sammanhang mellan följande verksamhetsformer, nämligen 1. enskilt skapande 2. fritt kollektivt skapande 3. institutionernas verksamhet 4. radio och television 5. privat driven verksamhet. För var och en av de olika verksamhetsformerna kommer de kulturpolitiska målen in i bilden på olika sätt. Utformningen av samhällets åtgärder blir beroende av målen och verksamhetsformen. Kulturrådet för som nämnts (4.11.2) inte utbildningsväsendet till det kulturpolitiska området. Med tanke på främst skolans kulturella uppgifter kommer dock rådet att i detta kapitel i korthet beröra kulturen i utbildningen. I detta kapitel diskuteras allmänt behovet av insatser från samhällets och framför allt statens sida för de olika verksamhetsformerna. Avsikten är att ge en bakgrund till SOU 1972:66

nödvändiga avvägningar mellan dessa insatser. Traditionellt har statens kulturpolitiska insatser framför allt inriktats på institutionerna. Under 1960-talet kom behovet av insatser för de fria kulturarbetarna på allvar in i bilden. Stödet till folkbildningsorganisationerna har byggts ut under 1960-talet. Ökningen har dock inte skett som uttryck för renodlade kulturpolitiska ambitioner utan huvudsakligen inom ramen för en satsning på vuxenutbildningen. Radio och television fick genom en kraftig utbyggnad av programverksamheten en mer central ställning inom kultur- och informationsområdena. Sveriges Radio finansieras med avgiftsmedel och detta har budgettekniskt inte nödvändiggjort direkta avvägningar i förhållande till andra verksamhetsformer. De privat drivna verksamheterna på kulturområdet har allt sedan 1940-talet varit föremål för debatt framför allt därför att de inte kunnat ge rimliga trygghetsvillkor för de fria kulturarbetarna. Under 1960-talet har ett omfattande utredningsarbete satts i gång och en del reformer på filmens och pressens områden har gjorts. Avvägningar av de samhälleliga insatserna sinsemellan på kulturområdet, baserade på en helhetssyn, har inte blivit aktuella i någon högre grad under 1960-talet. Den inventering av behoven som görs i detta betänkande och de förslag och rekommendationer som förs fram avser att skapa ett underlag för sådana avvägningar som blir ofrånkomliga i fram189

5 Kulturområdets struktur tiden. Det viktiga blir då att dessa görs i belysning av formulerade mål för verksamheten och i medvetande om de olika verksamhetsformernas roll i kulturlivet. Det ansvar samhället tagit på sig för de olika verksamhetsformerna är av olika slag. För institutionerna har samhället sedan lång tid ett direkt ansvar. Detsamma gäller för större delen av utbildningen inom kulturområdet. I fråga om etermedierna beslutar statsmakterna om den allmänna ramen för verksamheten. För det fria kollektiva skapandet är samhällsstödet av avgörande betydelse. Samhället har utöver de allmänna reglerna för bidragen dock inget inflytande över hur verksamheten bedrivs. I fråga om de fria kulturarbetarna finns krav på samhället att ansvara för att deras försörjningssituation blir rimlig. När väsentliga delar av kulturproduktionen är i privat ägo, har samhället enligt kulturrådets mening att se till att utbudet inte blir ensidigt och att nyttigheterna inte blir tillgängliga bara för ett fåtal. För att kunna göra en avvägning av samhällets insatser för de olika verksamhetsformerna behövs data om utvecklingen. De uppgifter som i dag är tillgängliga är ofullständiga och delvis bristfälliga. En översiktlig analys av kulturutgifternas utveckling under 1960-talet har gjorts i 2.12. Samtidigt redovisades uppgifter om institutionsbesök, bibliotekslån m m under samma period (figurerna 2.14-2.18). Faktorer som kan ligga bakom utvecklingen inom olika kultursektorer kommer att diskuteras i detta kapitel. I kapitel 6 och 7 redovisas närmare uppgifter om institutionernas verksamhet och om den fria kollektiva skapande verksamheten. Figur 5.1 visar samlat utvecklingen för vissa kulturaktiviteter under 1960-talet. I tabell 5.1 görs jämförelser med förhållandena i ett urval europeiska stater. Totalsiffrorna i figur 5.1 avser i första hand att ge en allmän uppfattning om proportionerna mellan aktiviteterna och om utvecklingstendenserna i stort. Det är nödvändigt att i framtiden få till stånd ett mer djupgående analysarbete än som varit möjligt i detta sammanhang. 190

SOU 1972:66

5 Kulturområdets A n t a l gånger 30

struktur

^5<>se på långfilm i TV™

,^5se på teater i TV 9^

låna böcker po folkbibliotek ty Ohöra po konserter i

TV9J

gå på bios'

se på opera/balett TV °>

köpa grammofonskivor AJ

deltaga i kulturcirklar^ gå på museer och utställningar!/ gå på t e a t e r y gå på konserter y

— — Anger f a k t i s k utveckling . « . — - Sammonbindningslinje mellan beräknade vorden O Beräknade värden

a Antalet tittare beräknat med utgångspunkt i vissa antaganden rörande TV:s programsammansättning och publik för budgetåren 1960/61, 1965/66 och 1970/71. b Antalet lån vid folkbibliotek exkl skolbibliotek, c Antalet biografbesök, d Antalet skivor försålda av de till Grammofonleverantörernas förening anslutna bolagen enligt Fonogrammen i musiklivet (SOU 1971:7 3 s 57). e Beräkningen bygger på att varje deltagare i en kulturcirkel varit närvarande 7,5 gånger under cirkelns lopp (10 sammankomster och 75 %-ig närvaro), f Antalet besök vid statliga och statsunderstödda kulturinstitutioner. Figur 5.1 Deltagande i olika kulturaktiviteter under 1960-talet. Genomsnittligt antal gånger per individ och år. SOU 1972:66

Kulturområdets struktur ft A <u

•E 3 C "" ^ SP.S *•• ^

&TJ O « C

oooooooomo CNVO^OOOIO'-HOO'OO

c £o

O O O O N O O O O O r ~ o i f l ( s o o \ « n r t ( O M

2 -S "

I) O

5 O OJ

s *-I 2 >—o C

C rO O

O O O O O O O N O O O O

O O O O O I O O O O rf O O O O o o o o VD ON VO f<"> -rf MOOIN O

< °i2 2 -H

oooooooooo • " ^ O O O O O N O O O O N

» O O O O O O O O O O r O O O O O O O o - H C T s COVOCO-^-OOONOOOOO^H r^ONvo~Hr~-T)--'3-voot--

•So

0 0 O O O o o v o o o •o o \ ro m

i

O O O O O r ~ o o t ^ - ^ o N • * kn ( S M

I

O O O O O ON O O r o • *

M O C O

11 I 5 »<2 _g E 'c o 4 = !2

o o o c •s o o o

,s

c

ft Ui ^ —

I 5

••o

ON ON

H

få' T3

•* ^H 00 00

:cd Cfl t)

«

I Ooo i o C <U

'•a-g o o o r»

O

O i/-> ON

—H O

m <N

15 o

M C 50 ort O 73

I < =

- VD

cg Ä

ON

a-a

o sa

>^ 5

.oSI_.

r3 O

o

rt

>>T 3

J2 ON

ON

g

M o c J3

'

ic O Q.

ON t- —• -H q ^ M 2 ON B H ° C VD <<-i °rt X) ™ < * M fc cs Ja> ^ , ( > >

"S ort

d

c" - SS •SPE 'C E — w>"c a T3 ^ t * ' ^ £ § .S o 2 ^ <D

lH

£°3ON

3 00 t i ON

P

C

u >

a) o > >

W < < < <

. .ft>

rt X> U T ) O I H b o X •-. M

_

SOU 1972:66

5.2 Enskilt skapande

Under 1960-talet har de första stegen tagits i riktning mot att mer metodiskt förbättra kulturarbetarnas levnadsvillkor. Avsevärda förbättringar har nåtts beträffande de anställda kulturarbetarna, men för vissa grupper av de icke anställda är situationen fortfarande klart otillfredsställande. De försörjningsmöjligheter som finns är dessutom osäkra, vilket visar sig särskilt då aktiviteten i samhällsekonomin dämpas. Kulturrådet har fått i uppdrag att - vid sidan av den långsiktiga inriktningen av kulturpolitiken - särskilt utreda de statliga insatserna för fria kulturarbetare samt lägga fram förslag till förbättringar. Detta kan tolkas så att regeringen ansett denna fråga ha särskild vikt. I studien Kulturarbetarnas inkomster, som kulturrådet gett ut i samarbete med litteraturutredningen och låginkomstutredningen, ges inte endast uppgifter om kulturarbetarnas ekonomiska förhållanden utan också om deras sociala situation i stort. Kulturrådet avser att i sitt nästa betänkande lägga fram ett program för förbättring av kulturarbetarnas ekonomiska villkor. Parallellt med rådet och i nära kontakt med detta arbetar litteraturutredningen på förslag om förbättringar av författarnas situation. Av mycket stor betydelse är också de förslag som utarbetats av kommittén för arbetsförmedling inom vissa yrkesområden (OLAF). Författarnas, bildkonstnärernas och de utövande och skapande musikernas verksamhet SOU 1972:66 13

utgör grundvalen för institutionernas verksamhet, för mycket av den eterburna kulturen och för de privat drivna verksamheterna. Stöd till kulturinstitutioner, etermedier och privat kulturverksamhet blir därför av stor indirekt betydelse för de fria kulturarbetarna. Detta indirekta stöd är dock inte tillräckligt. Kulturrådet anser det vara ett grundläggande krav på en framtida kulturpolitik att de fria kulturarbetarna får rimliga levnadsvillkor. De kulturpolitiska åtgärderna till förmån för dessa måste dock bli av helt annat slag än för dem som är anställda vid institutionerna eller för dem som deltar i icke yrkesmässigt kollektivt skapande. En rad olika vägar måste prövas för att förbättra situationen för de icke anställda kulturarbetarna. Kulturrådet har ansett det nödvändigt att innan förslag rörande kulturarbetarnas förhållanden läggs fram, analysera det kulturpolitiska området vad beträffar mål, organisation och finansiering. Flera av de mål kulturrådet formulerat i kapitel 4 bör kunna bli betydelsefulla utgångspunkter för en mer målmedveten satsning på att förbättra kulturarbetarnas situation än som varit möjligt med hittills gällande kulturpolitiska mål. Den organisation på lokal, regional och central nivå som kulturrådet vill se genomförd är också en viktig utgångspunkt för de kommande förslagen i fråga om ersättningar till kulturarbetarna. De insatser som kommer 193

5 Kulturområdets struktur att behövas för att förbättra de fria kulturarbetarnas situation måste bli omfattande. Ett samspel mellan statliga, landstingskommunala och kommunala insatser blir därför oundgängligt. De organisatoriska lösningar och ökade ekonomiska insatser som föreslås i detta betänkande är alltså av grundläggande betydelse för att kulturarbetarnas situation skall kunna förbättras. De fritt verkande kulturarbetarna kommer sannolikt alltid att svara för en stor del av den yrkesmässiga verksamheten inom kulturområdet. Möjligheterna för dem att få arbete och utkomst måste bli bättre än vad den privata företagsamheten på kulturområdet hittills har åstadkommit. I många fall bör ersättningarna för prestationerna förbättras. Dessutom behövs kompletterande ersättningar i olika former bl a för att garantera en fortsatt konstnärlig förnyelse och för att ge kulturarbetarna, som är hänvisade till den kommersiella marknaden, rimliga levnadsvillkor också under ålderdomen. En ambitiösare kulturpolitik med bl a ökade resurser till institutionernas verksamhet bör i ökad utsträckning kunna ge kulturarbetare som önskar det fasta anställningar. Kulturarbetsmarknaden bör ses som en del av arbetsmarknaden i stort. Allmänna arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör kunna användas. Samhället bör sålunda t ex svara för en fri arbetsförmedling i former som är anpassade till förhållandena inom kulturområdet och till kulturarbetarnas önskemål. Förslag på denna punkt har nyligen lämnats av kommittén för arbetsförmedling inom vissa yrkesområden. Först en samordning av de kulturpolitiska och de arbetsmarknadspolitiska insatserna kan ge kulturarbetarna tryggare arbetsvillkor. Kulturrådet lägger stor vikt vid fri kollektiv skapande verksamhet i studiecirklar och andra former. Rådet lägger fram ett program för en utbyggnad av denna fria verksamhet som omfattar mycket betydande deltagargrupper. Det har ibland sagts att en satsning på denna folkliga skapande verksamhet kan få negativa återverkningar för de kulturarbetare som verkar yrkesmässigt. Sådana farhå194

gor är inte befogade anser kulturrådet, som i stället betonar växelverkan mellan yrkesmässig och icke yrkesmässig kulturverksamhet. De två verksamhetsformerna är ömsesidigt beroende. Får en omfattande kollektiv fri verksamhet möjlighet att växa fram skapas intresse för och efterfrågan på kulturarbetarnas medverkan och på deras arbetsinsatser och produkter och med den bättre kännedomen respekt för deras yrkeskunnande. Kulturarbetarna kan i sin tur ge den icke yrkesmässiga verksamheten stimulans genom sina mera avancerade arbetsformer och uttrycksmedel. De senaste åren har gett många intressanta exempel inom teaterns och musikens områden på en samverkan mellan yrkesutövande kulturarbetare och den folkliga fria verksamheten. Det är sannolikt att sådana former kommer att utvecklas i framtiden.

SOU 1972:66

5.3 Fritt kollektivt skapande

Fritt skapande förekommer i många skiftande former. I kapitel 7 beskrivs dessa ingående. Den största omfattningen har den verksamhet som inte är yrkesmässigt inriktad. Kommunerna gör mycket betydande insatser på detta område bl a genom den kommunala musikskolan. Motsvarande verksamhet inom dans- och teaterområdena har börjat utvecklas. Det fria skapande som vuxit fram genom studiecirklar i kulturämnen har expanderat starkt under 1960-talet. Antalet studiecirklar i dessa ämnen har fördubblats. Som framgår av figur 5.1 utgör det ökade deltagandet i sådana cirklar ett av de expansiva inslagen i utvecklingen under 1960-talet. Det antal människor som i dag deltar i olika former av kollektiv skapande verksamhet kan uppskattas till 600 000 700 000 personer (7.8.2.5). Kulturrådet betonar mer än som skett tidigare att åtgärderna för att stimulera det fria kollektiva skapandet måste vara ett av de viktigaste inslagen i samhällets kulturpolitik i framtiden. Ett av de mål som kulturrådet har ställt upp är att åtgärderna skall bidra till att förbättra kommunikationen mellan olika grupper i samhället och göra det möjligt för fler människor att delta i kulturell verksamhet. Den i många kulturaktiviteter markerade rollfördelningen mellan producent och mottagare förlorar i det fria skapandet något av sin betydelse. Allmänhetens kulturella aktiviSOU 1972:66

tet har ett värde i sig som inte är direkt beroende av prestationernas kvalitet. Det innebär inte någon allmän nedvärdering av kvalitetskravet för den yrkesmässiga kulturverksamheten utan endast ett understrykande av att varje människa bör ha möjlighet att skapa konst. För att förverkliga en differentierad verksamhet riktad till barn, ungdom, lågutbildade, institutionsvårdade, invandrare och andra grupper, som nämnts vid behandlingen av samordnings- och differentieringsmålet, är den fria skapande verksamheten som arbetsform särskilt lämpad genom sin smidighet och anpassbarhet. Inriktning och verksamhetsformer kan väljas efter deltagarnas intressen och bakgrund. En bred kulturell verksamhet av icke yrkesmässigt slag kan aldrig byggas upp genom centrala initiativ. Den måste i hög grad växa utifrån lokala initiativ. Samhällets uppgifter är att ge den resurser för att utvecklas. I kapitel 7 läggs fram förslag om ändringar i nuvarande statsbidragssystem och kompletteringar av dessa. Vid rådets bedömningar av behovet av statliga insatser under 1970-talet ges satsningen på det icke yrkesmässiga fria kollektiva skapandet hög prioritet. Den fria verksamhet som är yrkesmässigt inriktad har utvecklats starkt under 1960talet. Det gäller framför allt på teaterområdet. F n arbetar ett femtiotal fria grupper med en sammanlagd årlig publik på 300 000 195

5 Kulturområdets struktur - 400 000 personer mer eller mindre yrkesmässigt. Framför allt de fria teater- och musikgrupperna har ett arbetssätt som innebär flera fördelar. De har en större rörlighet i fråga om verksamhet och ämnesområden än institutionerna. De kan lätt förflytta sig och har smidiga arbetsformer. De fria grupperna bidrar till att många röster kan göra sig hörda i kulturlivet, att samhällsdebatten vidgas och att riskerna minskar för ett ensidigt kulturutbud i regioner med endast en dominerande kulturinstitution inom varje sektor. Det har nyss talats om den växelverkan som bör finnas mellan dem som arbetar yrkesmässigt och de icke yrkesmässigt arbetande. Utvecklingen inom många institutioner under de senaste åren har visat att dessa kan spela en mycket betydelsefull roll i samspel med fria grupper av olika slag. Enligt kulturrådets mening måste de fria grupper som arbetar yrkesmässigt få arbetsvillkor som så långt möjligt motsvarar dem som de institutionsanställda kulturarbetarna har. De förslag som kulturrådet lägger fram söker tillgodose behovet att ge grupperna både bättre arbetsvillkor och möjligheter att arbeta med stor självständighet.

196 SOU 1972:66

5.4 Institutionernas verksamhet

1960-talet har för de samhällsstödda teatrarna, orkestrarna, folkbiblioteken och museerna inneburit flera förändringar. Innan kulturrådet lägger fram sin allmänna syn på kulturinstitutionerna och deras roll vill rådet peka på några drag i utvecklingen under det decennium som innebar televisionens genombrott i vårt land. Då televisionen var ny, upplevdes den som ett hot både av kulturarbetare och av institutioner. Teatrarnas besökssiffror minskade som framgår av figur 5.1 vid 1960-talets början. Det intressanta är emellertid, att antalet teaterbesök stigit under den senare delen av 1960-talet, samtidigt som TVutbudet av teater ökat. En betydande del av ökningen av antalet teaterbesök beror dock på en ökning av skolteatern, som ofta bygger på gruppbesök. Svagheten med resonemang grundade på totala besökssiffror är att de inte avslöjar förändringar i fråga om strukturen på besöken. Teatern har genomgått en inre omvandling som har inneburit en ny riktning mot ett mer spritt teaterutbud, mer uppsökande teater och ökad verksamhet för barn och ungdom framför allt genom Riksteaterns insatser. Detta kommer att behandlas i 6.3. Teaterbesökens ökning har troligen en elementär förklaring, nämligen att den levande teatern blivit tillgänglig för fler människor. Den jämförelsevis måttliga ökning av antalet teaterbesök som skett under 1960-talet har möjliggjorts genom relativt stora insatser från samSOU 1972:66

hällets sida. Utgifterna i fasta priser har ökat med 60 % från år 1963. Samhället betalar en allt större del av kostnaden per besökare eller 70-90% år 1970. Situationen för den samhällsstödda konsertmusiken är likartad teaterns. Konkurrensen med radio och TV samt i ännu högre grad med grammofonbranschens utbud av skivor med både teknisk och konstnärlig hög kvalitet har kunnat mötas. Denna form av musik sprids nu i delvis nya former. Den ökning som skett för konsertbesöken faller på Rikskonserter, vars verksamhet till största delen består av skolkonserter. Liksom teatern har också musiken blivit tillgänglig för fler människor. Antalet konsertbesök vid de statsunderstödda musikinstitutionerna var år 1970 ca 1,5 milj. Som jämförelse bör dock nämnas att samma år såldes drygt 10 milj grammofonskivor (jfr not d till figur 5.1). Av dessa var ca 6 milj LP-skivor. Samhällsstödet till musikinstitutionerna var 29 milj kr 1969/70. De privata utgifterna för skivinköp uppgick år 1969 till ca 200 milj kr. Om man jämför televisionens teater- och konsertpublik med antalet besök vid levande teater och konserter framträder televisionens dominans i dag klart. 100 milj tittare på TV-teater år 1970 skall jämföras med 3 milj besök på den levande teatern, en publik på 40 milj vid TV-konserter med 1,5 milj besök på statsunderstödda konserter med levande musik. Vad gäller teatern bör dock noteras att repertoaren i televisionen och vid teater197

5 Kulturområdets struktur institutionerna inte är helt jämförbar. Som exempel kan nämnas serieteatern i televisionen. Besöken vid samhällsstödda större museioch utställningsinstitutioner eller vid utställningar som dessa ordnar ökade väsentligt under 1960-talet. Riksutställningars tillkomst har till avsevärd del möjliggjort ökningen. Men även bortsett från expansionen genom riksutställningsverksamheten är ökningen betydande. Orsakerna är flera. En allt större del av museernas totala resurser ägnas åt utåtriktad verksamhet. Inslag av film, teater och musik har inneburit en viktig förnyelse. Utställningar förläggs allt oftare till bostadsområden, bibliotek, arbetsplatser och vårdinrättningar. Samarbetet med skola och organisationsliv har byggts ut. Till detta kommer att tidningarna ger ökat utrymme åt information om utställningsverksamheten. Expansionen inom museisektorn har liksom för teater och musik krävt ökade samhälleliga insatser. Enbart det statliga stödet under 1960-talet har i fasta priser mer än fördubblats. Av kulturinstitutionerna är det folkbiblioteken som expanderat mest under 1960talet. Antalet lån av fack- och skönlitteratur tillsammantaget har ökat från 30 till 52 milj (exkl skolbiblioteken) eller med 73 %. Biblioteksutlåningen kräver växande insatser från samhällets sida. Folkbiblioteken är de institutioner som samhället satsar mest på, och liksom i fråga om den kommunala musikskolan är denna utveckling kommunernas förtjänst. År 1970 var kommunernas biblioteksanslag (inkl investeringar) ca 200 milj kr. Till bokutlåningens expansion under 1960-talet finns det flera förklaringar. En rad nya biblioteksbyggnader har tillkommit. Verksamheten med bokbussar har byggts ut. Biblioteken håller öppet längre. Utbildningsväsendets och särskilt vuxenutbildningens stora expansion är en bidragande orsak. De ökade bokpriserna som minskar allmänhetens benägenhet att köpa egna böcker kan vara ytterligare en förklaring. Bokutlåningen har alltså inte minskat när televisionen brutit igenom. En viktig fråga 198

för den framtida bokproduktionens och bokdistributionens villkor är om en förskjutning sker från försäljning till utlåning. Litteraturutredningen kan förväntas belysa denna fråga. Sammanfattningsvis kan man säga att kulturinstitutionerna har mött den förändrade kultursituation som inte minst televisionens genombrott medfört genom förändring av sin verksamhet. Konkurrensen har bidragit till att tvinga fram en förnyelse. Det är sannolikt att institutionerna når större publikgrupper än tidigare. Men empiriska undersökningar saknas som visar i vilken utsträckning ökningarna i besöksantal och boklån beror på att det är samma personer som konsumerar mer eller om verkligen gruppen av aktiva ökats. Mycket tyder dock på att kulturinstitutionernas isolering håller på att brytas och att de ökade talen beror på att fler människor utnyttjar institutionernas tjänster. Detta kan vara en följd av utbildningsväsendets expansion och att tillgång på kulturella aktiviteter ökat. Kulturinstitutionen är i vissa avseenden en fördelaktig produktions- och distributionsform. Fördelarna ligger i kontinuiteten i arbete och i de förhållandevis klara formerna för beslut, insyn och ansvar i fråga om ekonomi och administration hos institutionerna. Samhället har ett inflytande över sina ekonomiska insatser, personalen får jämförelsevis trygga anställningsförhållanden. Publiken garanteras ett visst minimiutbud. Institutionsformens nackdelar ligger i en viss administrativ och ekonomisk stelhet. Den långsiktiga planeringen och bundenheten kan försvåra en snabb anpassning till uppkommande situationer och behovet av experiment. Bundenheten till vissa lokaler kan verka hämmande. Personalens relativa anställningstrygghet kan försvåra en successiv förnyelse av de konstnärliga krafterna. Beslutsfattandet inom en institution kan bli tungrott. Det kan bli nödvändigt ta hänsyn av olika slag, som hindrar en önskvärd utveckling. De rekommendationer som kulturrådet lägger fram i institutionskapitlet syftar SOU 1972:66

5 Kulturområdets struktur till att motverka de olägenheter som kan sökt sig till de största städerna kan vara att kulturinstitutionerna finns där. Kulturrådets förknippas med institutionsformen. En uppgift för samhället i fråga om ut- decentraliseringskrav syftar bl a till att på formningen av institutionernas verksamhet långt fler håll än f n få till stånd institutioner är att se till att den blir allsidig. Institutio- som kan fungera som inspirationskällor för nernas ekonomiskt privilegierade situation både yrkesmässig och icke yrkesmässig skaoch deras välmotiverade försvar för hög kva- pande verksamhet. Den jämnare fördelningen både geogralitet får inte leda till stelhet och bristande vilja att söka tillgodose publikens önskemål. fiskt och socialt är en betydelsefull kulturUtöver den effekt som kan mätas i antalet politisk fråga för framtiden i fråga om instibesök har kulturinstitutionen en viktig roll tutionernas verksamhet. Samhället bör som inspirationskälla och miljö för ett kultu- garantera att det finns ett nät av kulturinstitutioner med en bred utåtriktad verksamhet. rellt utvecklingsarbete. Upprätthållandet av Operan i Stockholm 1960-talets statliga kulturpolitik har dominemed de dryga kostnader det medför bör t ex rats av en satsning på centrala institutioner inte motiveras enbart med dess drygt med en riksomfattande verksamhet. Med ut200 000 årliga besök. Operan har en betydel- gångspunkt i decentraliseringsmålet föreslår se därutöver. Det är nödvändigt för att beva- kulturrådet att i framtiden tonvikten läggs ra en konstart och en kulturtradition samt på regionala kulturinstitutioner i första hand för att ge möjlighet att experimentera med inom teater-, musik- och museisektorerna. Kulturpolitikerna måste också vara öppna samspelet mellan musik, teater, dans och för den inre omvandlingen av institutionerbildkonst. Resultaten av denna utvecklingsna. Begränsningen till vissa konstformer eller verksamhet får betydelse för landets musikvissa epokers konst bör minskas. Särskilt och teaterverksamhet i stort och för etermusikområdet ger många exempel på hur medierna. Personalen bildar en konstnärlig institutioner tenderar att favorisera gångna reservoar som kan utnyttjas i många samepokers musiktraditioner. Att vissa kulturmanhang. Vad som här sagts om Operan institutioner framför allt på central nivå, t ex gäller på motsvarande sätt i viss mån också centralmuseerna, måste ha en avgränsad inför andra institutioner inom teater- och riktning är å andra sidan ofrånkomligt. musikområdena. På likartat sätt är det missvisande att Många gånger är det både önskvärt och värdera museernas verksamhet med utgångs- nödvändigt att även regionala institutioner punkt i antalet besökare. Innehållet i många specialiserar sig. I framtiden är det inte osannolikt med en utställningar sprids framför allt genom press ytterligare utvidgning av kulturutbudet i till avsevärt fler människor än de som besösnäv mening i radio och television. Den ker institutionen. Museerna är också viktiga utbyggnad som här kommer att föreslås för forsknings- och informationscentra. institutionskulturen innebär främst, att tillInstitutionerna har också en annan uppgift som inte speglas i besökstalen. Det är gången till den "levande" kulturen i vårt som inspirationskällor för skapande verksam- land blir jämnare fördelad än fn. Det är het. Konstlivet i Sverige skulle t ex säkert däremot inte realistiskt att tänka sig någon sett annorlunda ut, om inte moderna museet grundläggande ändring i nuvarande relationer funnits som spegel av den internationella mellan TV-tittande och institutionsbesök såutvecklingen på konstområdet och som idé- som de t ex visas i figur 5.1. Etermediekultur och "levande" kultur är och aktivitetscentrum. Det är också omvittnat vilken betydelse för kulturlivet i ett län olika till sin natur. I målkapitlet har rådet själva förekomsten av en kulturinstitution strukit under kulturens kommunikativa sida. För att den skall kunna utvecklas krävs en har. En orsak till att så många kulturarbetare personlig kontakt mellan deltagarna i den SOU 1972:66

5 Kulturområdets struktur kulturella verksamheten som etermedierna inte kan ge. Ett av motiven för ett decentraliserat ansvarstagande inom kulturområdet är att varje kulturinstitution måste ha direkta relationer med den miljö i vilken den arbetar. Innan en regional radio- och televisionsverksamhet av en helt annan omfattning än f n finns, kan endast institutionerna och den fria kollektiva skapande verksamheten åstadkomma en sådan kontakt.

200 SOU 1972:66

5.5 Radio och television

Det mest betydelsefulla som har hänt inom kulturområdet under det senaste decenniet har varit televisionens genombrott. År 1960/61 hade 40 % av alla hushåll TVapparater. Det fanns bara en kanal med en sändningstid av 24 timmar i veckan. År 1970/71 hade 85 % av alla hushåll TVapparater. Sändningstiden hade ökat till 71 timmar/vecka. Täckningsgraden för TV 1 var inemot 100 % mot 80% vid decenniets början och för TV 2, som kommit till under decenniet, ca 95 %. Det innebär att information, debatt och kulturstoff kan nå flertalet invånare i deras hem oavsett bostadsort och social hemmahörighet. Detta betyder ojämförligt mer än andra kulturpolitiska insatser för att minska människors isolering, ge bättre information, höja allmänbildningen, skapa större medvetenhet och rikare kulturupplevelser. Vid diskussionen om kulturinstitutionerna betonades den stora omfattning som konsumtionen av teater och film i televisionen har jämfört med besöken vid kulturinstitutionerna. Kulturinstitutionerna har emellertid inte bara lyckats att hålla sina positioner i fråga om antalet besök utan även att höja antalet. Jämför man med biografbesöken är läget däremot helt annat. Under 1960-talet har det skett en radikal minskning av antalet biobesök. Kulturrådet hänför radio och television till det kulturpolitiska området. Huvudorsaken är inte kulturutbudet i snäv mening i SOU 1972:66

dessa medier. I stället är det uppfattningen att det inte går att skilja informationssektorn, såsom radio, television och press, från de sektorer som hittills räknats till kulturområdet. Det är fråga om ett samspel mellan etermedier och andra former för kommunikation och åsiktsutbyte. Principiellt är ställningstagandet att föra informationssektorn till kulturområdet betydelsefullt. Dess praktiska konsekvenser bör däremot inte överdrivas. Som Sveriges Radio i dag är uppbyggt är det - ännu mer än kulturinstitutionerna i övrigt - en i hög grad självständig institution. Dess organisatoriska uppbyggnad är beslutad av statsmakterna. Regeringen fattar vissa beslut om ledamöter i styrelse och radionämnd. Riksdagen beslutar om mottagaravgifternas storlek, om investeringar i byggnader och distributionsanläggningar och om den totala medelsramen för verksamheter. Alla övriga beslut fattas inom företaget. Om man inte vill göra några ändringar i denna struktur, är möjligheterna att med direkta kulturpolitiska medel påverka Sveriges Radio begränsade. Det gör att kulturrådet inte annat än på några enstaka punkter lägger fram direkta förslag i fråga om företaget. I övrigt förs förslag fram beträffande kulturinstitutionerna och deras relationer till Sveriges Radio. Rådet anser sig dock oförhindrat att komma med vissa allmänna synpunkter på verksamheten. Kulturrådet har inte haft i uppdrag att lägga fram förslag om några ändringar i den 201

5 Kulturområdets stmktur år 1966 av statsmakterna beslutade organisa- kulturarbetare, fria grupper och regionalt tionsformen för radio- och TV-verksamheten. och lokalt förankrade kulturinstitutioner. Som närmare kommer att utvecklas i instituTidvis har debatten om radioavtalets företionskapitlet anser kulturrådet det ytterligt skrifter om programpolitiken varit mycket önskvärt med en yttrandefrihetslag i grund- livlig. Generellt finner kulturrådet det angelagsform som bl a omfattar radio- och TV- läget, att Sveriges Radio redovisar sina proverksamheten. Några större reella föränd- gramprinciper. De deklarationer som gjordes ringar i förhållande till nuvarande lagstift- i skriften Sveriges Radio inför 1970-talet ning i fråga om radioansvarighet kan inte (Stockholm 1969) av vissa chefer i fråga om anses sannolika. Värdet ligger i att få till den programpolitik de avsåg att föra är av stånd en enhetlig yttrandefrihetslagstiftning stort intresse. Det skulle vara värdefullt om för olika medier för kommunikation där- en uppföljning kunde ske i vilken mån de ibland radio och television. angivna principerna följts. Detta skulle sedan I institutionskapitlet diskuteras de olika ge underlag för en debatt om radioavtalets intressenterna bakom institutionerna. En av praktiska tillämpning. En sådan uppföljning dem är personalen. Kulturrådet föreslår att måste emellertid bygga på en bättre propersonalen normalt bör vara representerad i gramstatistik än som finns fn. Rådet har institutionernas styrelser. Detta bör också inhämtat att nya metoder håller på att arbegälla Sveriges Radios styrelse. De beslut som tas fram därvidlag. fattas av styrelsen har stor betydelse för de Den nya programstatistiken bör lämpligen anställda, varför det är rimligt att de deltar i redovisas bl a i de regelbundet utkommande besluten och gör sin röst hörd vid diskussio- kulturstatistiska översikter som kulturrådet nerna. Personalrepresentanter bör ha samma anser bör ges ut. I sådana översikter bör ställning som övriga styrelseledamöter och också redovisas delar av de kontinuerliga inte som f n endast vara adjungerande. publikundersökningar som görs. Enligt statsmakternas beslut år 1966 bör Publikundersökningarna har betydelse på sikt omkring en fjärdedel av program- som vägledning för de programansvariga. produktionen ske regionalt. Det målet beräk- Risken är att de får en normerande roll. nas vara uppnått budgetåret 1972/73 när det Programverksamheten kan därigenom komgäller televisionen. Det bör dock enligt rå- ma att avvika från bestämmelsen i avtalet dets mening snarast betraktas som en mini- mellan staten och Sveriges Radio om att minivå i fråga om decentraliseringsgrad. Det programmen skall tillgodose olika intressen förslag till ny regionindelning som styrelsen och då i skälig omfattning även mindre antagit bör förbättra förutsättningarna för gruppers särpräglade intressen. en decentralisering. En utredning om ytterliDen tekniska utvecklingen på radio- och gare decentralisering pågår inom Sveriges TV-området har hittills gått utomordentligt Radio. Den skall undersöka om man inte kan snabbt. Det finns all anledning att tro, att gå längre än vad som hittills skett i fråga om utvecklingen kommer att fortsätta i minst decentralisering av produktion och ansvar samma takt. inom radioorganisationen. De nya tekniker som kommer att domiEnligt kulturrådets allmänna bedömning nera bilden om ett tiotal år existerar redan. är en fortsatt decentralisering av Sveriges Svårigheten är att bedöma vilken betydelse Radios produktion önskvärd. Därvid får det de kommer att få. Till en del påverkas inte enbart vara en fråga om utflyttning av utvecklingen av samhällsorganens beslut, till funktioner från Stockholm. Vad som är en del beror den på hur individerna fördelar angeläget är att få en organisation som kny- sina pengar. I många fall samverkar dessa ter an till kulturlivet i alla delar av landet. faktorer. Först på det sättet kan ett naturligt samspel På radioområdet utreder 1969 års radioutnås mellan etermedierna och t ex enskilda redning (2.10.5) möjligheterna av en utvidg202

SOU 1972:66

5 Kulturområdets struktur ning av sändningsutrymmet. Därvid prövas gram. Kabeln öppnar möjligheter till tvåvägsbl a utnyttjande av det s k kanalklyvnings- kommunikation. Mottagarapparaten kan allteller FM/FM-kompandersystemet. Detta så användas för att kommunicera med en innebär att man genom en klyvning av de programcentral. Kabel-TV kan ge en ytterligare stimulans nuvarande tre riksomfattande FM-kanalerna till den regionala kulturverksamheten. Utbuskulle kunna erhålla ytterligare tre kanaler. det i television skulle kunna bli mer mångDe sakkunniga gör en kartläggning av prosidigt och kampen om programtiden minska. grambehovet i fråga om utbildningsverksamhet och samhällsinformation i första hand Å andra sidan kan möjligen kabel-TV i vårt inom den statliga och kommunala sektorn. land med dess glesa befolkning ge den konMan utreder också stereosändningar av centrerade bebyggelsen, där det blir billigast musik. För detta ändamål skulle en av de att lägga ut kablar, en privilegierad ställning. Satelliter är i dag reguljära hjälpmedel i nya kanalerna kunna användas. Enligt kulturrådets mening bör den ut- televisionens arbete. Den fortsatta utveckvidgning av sändningsmöjligheterna i radio lingen av satellitsändningar reser en rad polisom övervägs kunna få stor betydelse genom tiska, tekniska och juridiska problem. I dag sina möjligheter till mer differentierade pro- används satelliter för överföringar mellan gram. Om detta medför, att regionala och nationella TV-system. Inom en inte allt för lokala organ får ökade möjligheter till kon- lång framtid räknar man med att kunna takt med invånarna i en region, ligger det i sända från satelliter för direktmottagning i linje med kulturrådets decentraliseringsmål. hemmen. Utvecklingen i fråga om TV-kassetter har Den samhällsinformation som utredningsunder senare år väckt stor uppmärksamhet. direktiven talar om bör kunna bli ett verkDet går ännu inte att överblicka vilken besamt instrument också för kulturinstitutiotydelse som TV-kassetterna kan få. Från nerna, som ofta saknar möjligheter till effeksamhällets sida har det skapats en beredskap tiv information. för en framtida utveckling genom bildandet För den framtida utvecklingen av televiav Svenska TV-kassett AB. De centrala kulsionen är kassett-TV och kabel-TV av särskilt turinstitutionerna har markerat sitt intresse intresse. De bär inom sig möjligheterna till att aktivt delta i utvecklingsarbetet. ett nytt funktionssätt för televisionen. De I en gemensam skrivelse till regeringen kan öppna möjligheter för ett långt mer från Operan, Dramatiska teatern, Riksteadifferentierat utbud än det som televisionens tern, Rikskonserter och Riksutställningar har två kanaler i dag kan ge. I utvecklingen ligger också risker, som motiverar att samhället institutionerna begärt medel för en försöksverksamhet med programproduktion för med uppmärksamhet följer utvecklingen. Kabel-televisionens möjligheter har hittills TV-kassetter under åren 1972-1974. Kungl inte uppmärksammats mycket i vårt land. Maj:t har ännu inte tagit ställning till framMan räknar med att det i USA i dag finns ställningen. Den framtida utvecklingen på etermedier3 000 kabel-TV-nät med 6 milj abonnenter. I Kanada finns det tätorter där 85 % av hus- nas område reser en rad betydelsefulla kulhållen är kabelanslutna. I Frankrike kommer turpolitiska problem. Vissa av dem kommer kabel-TV att introduceras på försök i en att belysas av den utredningsman som regeförort till Grenoble. ringen förra året tillkallade för att utreda Eter-TV är ett medium för den stora bl a olika frågor rörande kassett- och publiken, medan kabel-TV är ett medium för tråd-TV (2.10.5). En analys av den aktuella förhållandevis små grupper. Genom att en situationen på kabel-TV-området och synkabel kan utnyttjas för ett stort antal kana- punkter på den framtida utvecklingen har ler begränsas möjligheterna att sända huvud- nyligen lagts fram av den sakkunnige i sakligen genom resurserna för att göra pro- skriften. Inför en ny mediapolitik (av Harry SOU 1972:66

5 Kulturområdets struktur Schein, Publica, Stockholm 1972). En bild av de utvecklingsmöjligheter som de audivisuella medierna inrymmer ges i en översikt, utgiven av det franska kulturministeriet (College de Prospective ThomsonCSF/Ministére des Affaires Culturelles, Incidence des Moyens Technologiques Nouveauxsur le De'veloppementCulturel, Paris 1971; en kort summering ges i Augustin Girard, Cultural development: experience and policies, Unesco Paris 1972, s 36). Översikten visar den tekniska utveckling som är att vänta till år 1985 och dess betydelse för individer och samhällsinstitutioner på lokal, regional och central nivå. Kulturutbudet i snävare mening i radio och television utgör en betydande del av den totala sändningstiden. Kulturrådet tar inte ställning till om detta utbud är rimligt avvägt i förhållande till de totala resurserna för radio- och TV-verksamhet. Det är emellertid uppenbart, att radio och television spelaren utomordentligt stor och för vissa befolkningsgrupper helt dominerande roll som kulturförmedlare. Etermedierna når ut till ett mycket stort antal människor oavsett bostadsort och social miljö. Kostnaden är låg i relation till antalet tittar- eller lyssnartimmar. Institutionskulturen når ojämförligt färre. Den är huvudsakligen - bortsett från biblioteken koncentrerad till tätorter. Den är dyrbar och kostnaderna ökar snabbare än kostnadsutvecklingen i samhället i stort. Lösningen kan aldrig bli att välja mellan antingen etermediedistribution eller institutionskultur. Problemet ligger i att avväga proportionerna och finna former för ett samspel. Det är nödvändigt att också se etermedierna som särskilda konstformer och inte som förmedlare av olika kulturyttringar. Jämfört med institutionernas utbud är TV- och radioutbudet helt dominerande. Kulturrådet anser att det inte finns någon anledning att föreställa sig några radikalt annorlunda proportioner. Kulturrådet för i institutionskapitlet fram vissa förslag som syftar till att institutionernas konstnärliga resurser skall utnyttjas bätt204

re i radio och television. Särskilt diskuteras möjligheterna av att Operan och Dramatiska teatern som statliga teatrar i större utsträckning än fn skall framträda i radio och television. För den framtida kulturpolitiken är Sveriges Radios verksamhet av mycket stor betydelse. Det är mot denna bakgrund som kulturrådet föreslår, att Sveriges Radio bör vara representerat i det föreslagna nya kulturrådet (8.6.7.1) och i de kulturella samarbetsorgan som bör bildas i länen. I det nya kulturrådet och de regionala samarbetsorganen bör man kunna diskutera t ex omfattningen och den allmänna inriktningen av samarbetet mellan Sveriges Radio och kulturinstitutionerna, gemensamma projekt inom vissa konst- och kulturområden, samordning av pedagogiska insatser etc. Det nya kulturrådet bör vidare i samråd med Sveriges Radio kunna ta upp till diskussion ljudradions och televisionens kanalorganisation, möjligheterna att nå nya publikkategorier med olika slag av program, de kulturpolitiska verkningarna av den tekniska utvecklingen på t ex kassett- och kabel-TVområdena m m. Eventuella statsbidrag, såsom det av filmutredningen föreslagna bidraget till produktionsutläggning (5.6), bör kunna tas upp av rådet. När kulturrådet föreslår, att Sveriges Radio bör vara representerat i det nya kulturrådet genom radiochefen, är det med hänsyn till hans övergripande ansvar för samtliga arbetsenheter inom radioföretaget.

SOU 1972:66

5.6 Privat driven kulturverksamhet

Under begreppet privat driven kulturverksamhet ryms en rad ytterst olika verksamheter på skilda sektorer av kulturområdet och med olika ägarstruktur. En kortfattad översikt har lämnats under 2.11. Området inrymmer bl a så olikartade sektorer som förlagsverksamhet, bokhandel, press, konsthandel, filmproduktion och biografer. På några av de viktigaste sektorerna arbetar statliga utredningar. På ett område har en utredning nyligen avlämnat ett betänkande. Kulturrådet ger här synpunkter på dessa sektorer med tanke på deras samspel med övriga verksamheter med annat huvudmannaskap som diskuteras i detta kapitel. I ansvarighetsmålet (4.20) har kulturrådet angett det övergripande ansvar som samhället har och som även berör de privat drivna kulturverksamheterna. Kulturpolitiken skall garantera mångsidighet och spridning, om de fria marknadskrafterna inte klarar uppgiften på ett tillfredsställande sätt för viktiga delar av kulturförsörjningen. Kulturpolitiken skall kunna hindra den negativa verkan för människorna som marknadsekonomin kan medföra. Av individernas kulturutgifter på ca 4 miljarder kr - vari en stor post (ca 1,5 miljarder) utgör kostnader för inköp av TVoch radioapparater, bandspelare, andra apparater och musikinstrument - läggs 1,8 miljarder kr ner på det tryckta ordet, dvs tidningar, tidskrifter och böcker. Inom flera sektorer har konsumtionen ökat under SOU 1972:66

1960-talet. Dagstidningarnas nettoupplaga har ökat med 15 %. Vid en internationell jämförelse ligger konsumtionen av dagstidningar i Sverige mycket högt. Enligt en av Unesco gjord studie skulle vårt land ha den högsta medelnettoupplagan i Europa, nämligen 520 ex per 1 000 invånare (tabell 5.1). Veckopressens totalupplagor är mer konstanta (se figur 2.12). Allmänhetens inköp av böcker saknas det f n direkta uppgifter om, men utgifterna i fasta priser för bokköp har ökat med 56% under 1960-talet. Det innebär att allmänhetens inköp av böcker ökat med i genomsnitt ca 5 % per år under detta decennium. Sett tillsammans med den ökade biblioteksutlåningen kan man alltså konstatera att televisionsåldern sannolikt inte inneburit att läsandet minskat. För att kunna göra analyser av utvecklingen av konsumtionen av det tryckta ordet krävs detaljstudier av den art som litteraturutredningen kommer att lägga fram vad beträffar utvecklingen på bokmarknaden. Denna utredning kommer också att närmare penetrera de problem som bokförlag och bokhandel i dag möter. Kulturrådet finner det rimligt, att staten gör insatser till stöd för viktiga delar av bokproduktionen som har svårt att bära sig. Om risken är att många och även relativt stora platser blir utan bokhandel, kan det bli aktuellt att samhället i någon form underlättar eller svarar för bokförsäljning där. Trots den internationellt sett stora tid205

5 Kulturområdets struktur ningskonsumtionen i vårt land rymmer tidningssektorn svåra problem, som ledde till att det år 1971 infördes ett statligt presstöd. Reformen fick sin särskilda karaktär genom att den kopplades med en ny annonsskatt. Reellt blev det en omfördelning av medel inom dagspressen. Bakgrunden till reformen var koncentrationstendenserna i pressen. Antalet dagstidningar sjönk avsevärt under 1960-talet. De s k andratidningarnas upplageandel minskade. Departementschefen motiverade sitt förslag med att den pågående koncentrationsprocessen innebär risker för att nyhetsförmedling och åsiktsbildning monopoliseras och att den därmed hotar demokratins funktionsduglighet. Dagspressens roll för debatt och belysning av olika samhällsområden, bl a kulturområdet i mer begränsad mening, är utomordentligt betydelsefull. Det presstöd som beslöts år 1971 har redan visat sig otillräckligt. År 1972 har statsmakterna beslutat om en utbyggnad av presstödet. En pressutredning har tillsatts. Rådet finner det rimligt, att staten ger ett realstöd till pressen. Motiven för presstödet och för en annonsskatt eller en reklamskatt är väsentligen olika, varför det inte finns någon anledning att koppla samman dem. Kulturrådet vill se stödet till pressen som analogt med stödet till andra sektorer inom kulturområdet. Ansvaret för presstödet bör föras över från finansdepartementet till det departement som ansvarar för kulturfrågor. Samtidigt med att presstödet tillkom, permanentades det stöd till tidskrifter som tidigare utgått i mer provisoriska former. Stödet blev mer differentierat och formerna för fördelning mer bestämda än tidigare. De ekonomiska möjligheterna att ge stöd förbättrades också. Av särskilt intresse är att det genom reformen blev möjligt att ge också förlagsägda kulturtidskrifter stöd. Staten går alltså på denna punkt in med ett direkt produktionsstöd till den privata kultursektorn. Detta var i varje fall inom kulturområdet en principiell nyhet, som möjligen kan tjäna som förebild för ett kommande 206

litteraturstöd. Kulturrådet anser tidskriftsstödet betydelsefullt. Det kommer sannolikt att behövas ökade resurser från statens sida för att garantera en fortsatt existens av tidskriftspressen, som inom ett så litet språkområde som vårt alltid måste ha svårt att klara sig. Det har sagts att musiken förmodligen aldrig har betytt så mycket för så många som i dag. Denna position har uppnåtts genom musiken i radio, television, grammofon och bandspelare. Tekniken har utvecklats med stor snabbhet. Ljudåtergivningen har under 1960-talet förbättrats så radikalt att högtalaren kan åstadkomma en mer störningsfri lyssnarsituation än konsertlokalen. Kanske är de förbättrade möjligheterna till en högklassig musikåtergivning i hemmiljö ett av de betydelsefullaste inslagen i musiklivet under 1960-talet. I figur 5.1 visas hur relationer mellan musikkonsumtionen i television och konsertlokaler och försäljningen av grammofonskivor förändrats under 1960-talet. Om man dessutom hade tagit med uppgifter för tonbandförsäljningen och musiken i ljudradio, skulle intrycket av den starka expansionen för den musik som återges via högtalare förstärkas ytterligare. I konsertbyråutredningens betänkande Fonogrammen i musiklivet (SOU 1971:73) diskuteras den levande musikens ställning i förhållande till högtalarmusik. Utredningen anser det inte vara rimligt att längre mana fram bilden av ett motsatsförhållande. De har båda sin givna plats i dagens musikliv. De har var och en sina fördelar och de kompletterar varandra. Utredningen räknar med en fortsatt expansion för högtalarmusiken och understryker vikten av att den fortsatta utvecklingen noggrannt följs. Man pekar på de möjligheter som denna musik ger för att nå den mycket stora publiken. Konsertbyråutredningen konstaterar att den kommersiellt arbetande grammofon- och tonbandsbranschen är för ensidigt inriktad på den typ av musik som förutses ge vinst. Distributionsnätet är för glest. InformatioSOU 1972:66

5 Kulturområdets struktur nen är otillräcklig och osystematisk. Utredningen föreslår därför, att det allmänna träder in med bidrag till produktion och distribution av grammofonskivor och tonband liksom till information om repertoar och apparater. Vidare föreslås dokumentation om ljudande material och musikforskning. I fråga om distributionen föreslås att biblioteken används som förmedlare av material för postorderförsäljning. Konsumentinformationen skall bl a bestå i att karakterisera och kvalitetsbedöma skivor och band som finns tillgängliga på svensk marknad och att tillhandahålla viss information om apparatur. Åtgärderna inom dokumentation och forskning avser i första hand inspelning och bevarande av ljudande material, katalogisering och forskning med beteendevetenskaplig inriktning. Kulturrådet anser, att det finns all anledning att räkna med en stark fortsatt expansion för den inspelade musiken. Vid diskussionen i 5.4 om kulturinstitutionerna räknade kulturrådet inte med någon omfattande expansion av musikinstitutionerna utan i stället med en jämnare fördelning av utbudet för de institutioner som redan finns. I ansvarighetsmålet poängterar kulturrådet samhällets övergripande ansvar för att främja mångsidighet och spridning av kulturutbudet. Kulturrådet konstaterar att det breda register av åtgärder som föreslagits av konsertbyråutredningen i fråga om grammofonskivor och tonband är exempel på insatser som samhället kan göra inom ett område som helt domineras av privata intressen. Jämfört med omsättningen i hela branschen är det dock relativt begränsade insatser som föreslås. Kostnaderna för utredningens förslag uppgår till ca 4 milj kr. Detta belopp bör jämföras med den omsättning i grammofonskivebranschen som år 1970 beräknats till 200 milj kr. I sitt remissyttrande över betänkandet pekar rådet på att så fullständiga data som möjligt om grammofon- och tonbandsbranschen är av stor betydelse för utformningen och inriktningen av de statliga insatserna. Den beskrivning som påbörjats bör SOU 1972:66

fullföljas. Beträffande förslaget om statligt stöd till produktion av grammofonskivor och band delar rådet utredningens mening att insatserna i första hand bör knytas till Institutet för rikskonserter. Rådet betonar härvid att utgivningen och repertoarens sammansättning måste få ske med stor frihet inom den producerande institutionens ram. Utgivningen bör bl a ha till syfte att tillgodose de delar av repertoaren som kvantitativt eller kvalitetsmässigt är underrepresenterade på marknaden. Vad gäller distributionen av skivor och band ställer sig kulturrådet positivt till att bibliotekens möjligheter härvidlag tas tillvara men pekar samtidigt på den försöksverksamhet som sedan några år förekommer inom Rikskonserter. Utvecklingen av förmedlingssystemet bör därför ske successivt varvid flera olika former för distribution tillämpas. Rådet ser behovet av konsumentinformation inom det aktuella området som stort men anser sig inte kunna biträda utredningens förslag att informationen skall handhas av Rikskonserter. En olycklig kombination av uppgifter som producent och bedömare skulle då uppstå. Medel till informationsverksamhet bör i stället tillföras statliga eller andra organ som redan svarar för — eller lämpligen kan svara för — konsumentupplysning. Filmbranschen har mer än någon annan bransch fått offra sin publik för televisionen. Figur 5.1 visar den kraftiga nedgången av antalet biobesök under 1960-talet. Som framgår av tabell 5.1 är bilden på de flesta håll i Västeuropa i stort sett densamma. I Sverige minskade under perioden 1960— 1969 antalet besök per 1 000 invånare med drygt hälften från 7 335 till 3 340 om året. I vissa länder var minskningen ändå kraftigare. Utvecklingen inom filmbranschen och de åtgärder den kan leda till behandlas av filmutredningen. I ett första betänkande som utredningen lade fram år 1970 Samhället och filmen (SOU 1970:73) föreslås en rad olika samhälleliga stödåtgärder på filmområdet. Där förordas statliga stimulansbidrag till inred207

5 Kulturområdets struktur ning och utrustning av biografer och kommunalt stöd till driften av sådana lokaler. Filmstudios bör få både kommunalt och statligt stöd. En rad insatser föreslås på barnfilmområdet, bl a statliga produktionslån och lån till dubbning av importerad film, information om barnfilm, samarbete med TV och andra importörer av barnfilm, ökade kommunala insatser för barnfilmverksamhet i bl a daghem och lekskolor. Det föreslås vidare att bidrag skulle utgå till Sveriges Radio för produktionsutläggning till svenska filmproducenter. I sitt remissyttrande över filmutredningens betänkande understryker kulturrådet vikten av att filmpolitiska åtgärder görs utifrån en helhetsbedömning av filmens och filmbranschens situation och av dess roll inom kulturområdet som helhet. För vissa frågor som filmutredningen tagit upp är dock behovet av åtgärder så klart dokumenterat att insatserna bör ske omgående. Kulturrådet tillstyrker således att provisoriska åtgärder vidtas för att stödja produktion av svensk barnfilm och dubbning av utländsk barnfilm. Till förslaget om bidrag till Sveriges Radio för produktionsutläggning ställer sig rådet positivt och betonar att bidraget i första hand bör komma produktionsgrupper ute i landet till del. Projekten bör med fördel kunna administreras av distriktskontoren. Rådet tillstyrker förslagen om statsbidrag till inredning och utrustning av filmlokaler men förordar att lokalfrågorna ses tillsammans med övriga samlingslokalfrågor och att möjligheterna till integration mellan olika lokaltyper tillvaratas. Bidraget bör därför knytas till samlingslokalstödet. Statsmakterna har ännu inte tagit ställning till filmutredningens första betänkande. Ett slutbetänkande väntas nästa år. Utan att avvakta filmutredningens förslag har statsmakterna nyligen beslutat införa ett statligt filmstöd (2.11). Införandet av detta hänger samman med en omfattande revision av filmavtalet. Som motiv för det statliga stödet nämner departementschefen bl a den risk som ligger i att en betydande konstnärlig tradition på filmområdet riskerar att gå till 208

spillo. För de berörda yrkesgrupperna hotar sysselsättningssvårigheter. Ser man mer än ett tiotal år tillbaka var filmen ett skatteobjekt. I dag är filmen befriad från mervärdeskatt vilket är en betydelsefull förmån som inte tillämpas för bokbranschen och endast delvis för konstmarknaden. Filmavtalet bygger på intern resursomfördelning inom branschen. Utbildning, arkivering, deltagande i internationellt utbyte, dokumentation och produktionsstöd är uppgifter som branschen själv förutsätts finansiera. Inom områden som teater och musik anses det däremot naturligt, att samhället svarar för motsvarande uppgifter. Att filmen har en annan ställning kan sammanhänga med att den länge var en inkomstkälla för staten och att man, då filmavtalet slöts, ännu inte var villig att se filmen som jämställd med andra kulturaktiviteter. Läget är i dag förändrat. Stat och kommun ger ut 126 milj kr till teater, som ses av 3 milj besökare. Antalet biobesök uppgår till 30 milj besökare men samhället har hittills inte stött filmen med annat än den i och för sig värdefulla befrielsen från mervärdeskatt. Filmen har intill statsmakternas beslut i år om filmstöd helt fått svara för utgifter, som inom andra sektorer anses som självklara samhällsuppgifter. Kulturrådet anser, att det är nödvändigt att i princip se filmen som en kulturaktivitet jämställd med andra. Samhället måste alltså bidra till att vi här kan uppehålla en rimlig filmproduktion och skapa möjligheter att se god film i olika delar av landet. Det statliga filmstöd som nyligen beslutats och det ökade kommunala intresset för kvalitetsbiografer visar att en ny attityd håller på att växa fram. Kulturrådet finner det nödvändigt att samhället fortsätter på den vägen. Filmcensurutredningen föreslog år 1969 (Filmen—censur och ansvar, SOU 1969:14) att förhandsgranskningen av film skulle begränsas till film avsedd att visas offentligt för barn under femton år. I övrigt skulle filmen inte vara underkastad någon förhandskontroll från samhällets sida. Statsmakterna har valt att inte nu ta SOU 1972:66

5 Kulturområdets struktur ställning till utredningens förslag om att avskaffa vuxencensuren. Betänkandet — utom i vad avser frågan om barncensurens organisation - har i stället överlämnats till massmedieutredningen för att behandlas av denna vid arbetet med en enhetlig grundlag om yttrandefriheten i samtliga massmedier. Det innebär att biografbyrån och filmgranskningsrådet fortsätter att fungera på i princip samma sätt som hittills till dess att ställning tagits till massmedieutredningens förslag. I fråga om barncensuren har dock en viss reorganisation genomförts (2.2.4.2). Vid behandlingen av yttrandefriheten i målkapitlet (4.17) konstaterar kulturrådet att yttrandefrihet bör ses som rätten att i massmedier, konstnärliga medier och andra opinionsmedier fritt få uttrycka åsikter eller redovisa en inställning utan förhandsgranskning och utan andra hinder än de begränsningar allmän lag ställer upp. Yttrandefriheten bör regleras i en gemensam grundlag. Mot denna bakgrund finner kulturrådet att det var en lämplig lösning att överlämna frågan om filmcensuren till massmedieutredningen. Just därför att skyddet av det tryckta ordet och filmen har så helt olika traditioner är det värdefullt att frågan om filmcensuren kommer att behandlas som en fråga om yttrandefrihet. I direktiven till massmedieutredningen sägs att en massmedielag bör tas in i förbudet mot censur som är av grundläggande betydelse för upprätthållandet av yttrandefriheten. I lagen skall, sägs det vidare, tas in de grundläggande reglerna om inskränkningar i yttrandefriheten. I debatten har meningarna om filmcensurens fortbestånd varit mycket delade. Kulturrådet ansluter sig till den centrala tanken i direktiven till massmedieutredningen, nämligen att censur inte skall förekomma. Redan förhållandet att det tycks råda allmän enighet om att en granskning behövs i fråga om film för barn, visar att det på filmens område kan bli aktuellt med inskränkningar i ett generellt censurförbud. Den kontroversiella frågan är behovet av spärrar mot det spekulativa våldet.

SOU 1972:66 14

Teatern är den sektor som mer än alla andra domineras av samhällsinstitutioner. Antalet privata teaterföretag är begränsat. De är helt koncentrerade till de största städerna. Antalet privatteatrar har minskat betydligt under det gångna decenniet. De återstående teatrarnas ekonomiska situation är ofta svår. Härtill kommer de fria grupperna som arbetar med andra utgångspunkter än de privata teaterföretagen. Kulturrådet finner det angeläget, att privatteatern kan bestå som en komplettering till teaterutbudet i övrigt. Eftersom den i så hög grad är en storstadsföreteelse, anser rådet dock frågan om stöd till privatteatrarna vara en angelägenhet i första hand för de berörda kommunerna. MUS 65 har i uppdrag att utreda konstmarknaden. Förslag kommer att läggas fram inom kort. Mot den bakgrunden kan rådet endast konstatera, att det på bildkonstens område kommer att behövas effektiva insatser från samhällets sida för att det i alla delar av landet skall bli möjligt att få tillgång till god konst till rimliga priser. Med tanke på konstnärernas svåra försörjningssituation är det särskilt angeläget att finna nya distributionsformer för konst. Det är möjligt att MUS 65 inte kommer att med sina förslag täcka in hela marknaden för konst och konsthantverk. Ett kompletterande utred-ningsarbete kan i så fall visa sig nödvändigt.

5.7 Utbildningsväsendet och kulturen

Det övergripande målet för kulturpolitiken är att medverka till en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlikhet. Utbildningspolitiken kan föras tillbaka till samma mål. Egentligen skulle utbildnings- och kulturpolitik kunna ses som en enhet. Skolan kan ses som den kulturinstitution som alla kommer i kontakt med under en period av sitt liv. Samhällets metoder att ingripa på utbildnings- och kulturområdena är emellertid så olika att det praktiskt sett har blivit nödvändigt att behandla varje område för sig. Men kontakterna är livliga och samspelet omfattande och betydelsefullt för båda parter. De idéer som präglar läroplanerna för grundskolan och gymnasieskolan har mycket gemensamt med motiven för de kulturpolitiska insatserna. I läroplanerna betonas kravet på en allsidig personlighetsutveckling. Den enskildes möjligheter att ta emot intryck från omvärlden, att självständigt tänka över och ta ställning till dessa, att kommunicera med andra människor och att aktivt fungera i samhället skall utvecklas så allsidigt och nyanserat som möjligt. Det sägs i läroplanen för grundskolan att den gemensamma referensram, som skolan vill ge alla medborgare, måste i dagens komplicerade samhälle omsluta ett rikare innehåll än förut. Skolan skall bl a ge en "vidgad kännedom om naturens och kulturens värld". Skolan måste enligt Mål och riktlinjer för grundskolan söka lära eleverna att "uppfatta och njuta av konst, litteratur, 210

musik och natur samt att frigöra deras personliga uttrycksmöjligheter och på olika sätt låta dem ge utlopp åt fantasi och spontan skaparlust". Elevernas sinne för de estetiska värdena bör uppodlas genom skapande verksamhet och smakfostran. Den egna aktiviteten är alltså ett viktigt inslag i läroplanerna. Det betonas att skolan bör främja en aktiv kulturmiljö. Kulturämnenas utrymme i läroplanen har ofta diskuterats. I det följande ges en sammanfattning av dessa ämnens plats i grundskolans och gymnasieskolans läroplaner. Den läroplansrevision för grundskolan som genomfördes år 1969 innebar en viss förstärkning av de estetiskt-praktiska ämnenas ställning. På lågstadiet har ämnet musik 1—2 veckotimmar, medan slöjd har 2 veckotimmar endast i årskurs 3. Teckning förekommer inte som självständigt ämne men är ett viktigt moment i den övriga undervisningen, bl a i hembygdskunskap. På mellanstadiet har musik sammanlagt 5 veckotimmar under de tre årskurserna, teckning 2 veckotimmar i varje årskurs och slöjd sammanlagt 9 veckotimmar, 3 i varje årskurs. På högstadiet har musik sammanlagt 3 veckotimmar och teckning och slöjd vardera 5 timmar. I årskurs 7 kan eleverna välja ämnet konst som är ett allmänkulturellt ämne, i vilket ingår som huvudmoment Bild och form, Litteratur och teater, Musik och rörelse. Inom fritt valt arbete ges möjligheter till att välja estetiskt betonade studieområden. Kreativa-konstnärliga moment ingår i ökande utsträckning SOU 1972:66

5 Kulturområdets framför allt i de s k orienteringsämnena — samhällskunskap, historia, geografi, naturkunskap och religionskunskap. Ofta görs som lagarbete framställningar i bild och text av aktuella frågor. Frivillig undervisning i körsång och instrumentalmusik finns i grundskolan. Målen för musikundervisningen är enligt läroplanen att skapa förutsättningar för en personlig musikupplevelse genom aktivt musicerande och lyssnande till musik. Teckningsundervisningen skall "tillvarata elevernas lust att uttrycka sig i bild och inriktas på att allsidigt utveckla deras skapande förmåga" . . . Undervisningen skall "stimulera till vidgad och fördjupad bild- och miljöupplevelse samt förmedla insikt om estetiska värdens betydelse i individens och samhällets liv". I gymnasieskolan är musik eller teckning obligatoriska ämnen i första och andra årskursen på de treåriga linjerna med undantag för den ekonomiska linjen, där man kan välja s k estetisk specialisering. På vissa linjer ingår konst- och musikhistoria med 1 veckotimme i vardera årskurs 1 och 2. På den humanistiska linjen kan eleven byta ett modernt språk mot estetisk variant med 3 veckotimmar i årskurserna 2 och 3 med teckning, musik eller dramatik. På de tvååriga linjerna är teckning, musik eller dramatik tillvalsämnen eller tillvalsalternativ. En försöksverksamhet med tvåårig musikutbildning i gymnasieskolan har nyligen startat på några platser. Inom gymnasieskolan ges frivillig undervisning i instrumentalmusik. Jämsides med den schemabundna undervisningen i kulturämnen drivs ett omfattande samarbete med kulturinstitutionerna för att ge eleverna kontakt med teater, musik, museer och bibliotek. En viktig del av Riksteaterns, Rikskonserters och Riksutställningars verksamhet är inriktad på skolungdom. Institutionsteatrarna har under 1960talet ökat andelen barn- och skolföreställningar (tabell 6.2). I Rikskonserters verksamhet är skolkonserterna det dominerande inslaget (tabell 6.9). Filmen spelar en viktig roll i skolorna. Filmutredningen, som ägnar den frågan stor uppmärksamhet, kommer sannolikt att lägga fram material som närmare belyser detta. Den fria skapande verksamheten i form av musikskolor är nära knuten till skolan. SOU 1972:66

struktur

Radio och television har betydelse för undervisningen. De enskilda kulturarbetarna har inte hittills utnyttjats så mycket inom utbildningsväsendet. Centrumbildningarna gör dock viktiga insatser i det avseendet. Det är sannolikt att kulturarbetarna i ökad utsträckning skulle kunna spela en roll inom utbildningen. Det är en fråga som kulturrådet kommer att ta upp i sitt nästa betänkande. Till den inre omvandlingen av skolan under det senaste decenniet kommer den kvantitativa expansionen. Allt fler ägnar allt längre tid i sitt liv åt utbildning. Det innebär att de får del av den kulturstimulans som skolan enligt läroplanerna vill ge. År 1965 hade hälften av 20-åringarna enbart folkskola samt eventuell yrkesutbildning. Tio år senare beräknas den andelen ha minskat till 10 %. År 1980 beräknas 90 % av 20-25-åringarna ha en elvaårig skolutbildning bakom sig. Men om man ser till hela befolkningen samma år och bortser från resultatet av en expanderande vuxenutbildning är det fortfarande bara ca hälften av alla personer i åldern 2 0 - 6 5 år som har genomgått grundskola eller högre utbildning. De övriga har som regel endast sex- eller sjuårig folkskola. Jämsides med reformerna av grundskola och gymnasieskola har den högre utbildningen genomgått stora förändringar. År 1960 var 36 000 studerande inskrivna vid universitet och högskolor. Tio år senare var antalet nästan fyrdubblat eller 136 000. Sett ur kultursynpunkt i den mening ordet använts här innebär expansionen att den stimulans som universitets- och högskolemiljöerna ger kommit allt fler till del. En omfattande kulturverksamhet bedrivs även utanför den egentliga undervisningen, av universitet, högskolor, studentsammanslutningar och akademiska föreningar. Universiteten och högskolorna förvaltar museer, konstsamlingar, bibliotek, byggnader av kulturminneskaraktär m m. Denna verksamhet är stor framför allt vid de äldre universiteten. Studentsammanslutningarna har en produktion av periodiska tidskrifter. De bedri211

5 Kulturområdets struktur ver i likhet med de olika akademiska föreningarna sång-, musik-, teater-, spex-, folkdans-, filmförevisnings-, utställnings-, föredrags-, debatt-, studiecirkelverksamhet m m. En inventering och analys av denna verksamhet har gjorts av kårobligatorieutredningen, vars betänkande beräknas föreligga andra halvåret 1972. I den mån förändringar vidtages beträffande det obligatoriska medlemskapet i kårerna, kan ökade förvaltningsuppgifter och ökat ekonomiskt ansvar komma att falla på såväl universiteten och högskolorna som de kommuner dit högre utbildning lokaliserats. Universiteten och högskolorna är många gånger betydande kulturella aktivitetscentra. Kulturrådet finner det angeläget att de skall kunna behålla den rollen även i fortsättningen. Det är då angeläget att man fortsätter på den väg man alltmer börjat gå in på nämligen att inordna denna verksamhet i det allmänna kulturlivet på utbildningsorterna. Det är nödvändigt att de kommuner till vilka förlagts högskolor men också andra eftergymnasiala utbildningsinstitutioner i sin planering tar hänsyn till de studerandes behov av kulturverksamhet. Reformarbetet inom ungdomsutbildningen har lett till att klyftan mellan generationerna vad gäller utbildningens längd och innehåll vidgats. Vuxenutbildningen bidrar till att brygga över utbildningsklyftorna mellan generationerna. Den har fått en så betydande omfattning att mer än 1 milj nu beräknas delta i någon form av sådan utbildning. En rad olika studiemöjligheter erbjuder sig. Det är folkbildningsorganisationernas studieverksamhet, folkhögskolan, arbetsmarknadsutbildning, vuxenutbildning i radio och television samt statlig och kommunal vuxenutbildning. Vuxenutbildningens expansion som av allt att döma kommer att fortsätta har betydelse ur kultursynpunkt både genom den ställning kulturämnena har i vissa delar av vuxenutbildningen och genom den allmänt höjda bildningsnivån. I 2.5 har beskrivits folkbildningens direkta insatser på kulturområdet. I kapitel 7 om den fria skapande verksamheten kommer kulturrådet 212

att behandla studiecirkelverksamheten som formellt räknas till vuxenutbildningsområdet. Utbildningsexplosionen har en rad konsekvenser för kulturpolitiken av vilka en del kommer att beröras närmare i följande kapitel. Kultursociologiska undersökningar visar att det finns ett samband mellan utbildningsnivå och omfattning och inriktning av en individs kulturaktiviteter. När nu ett ökande antal ungdomar kommer i kontakt med kultur i olika former genom skola och högre utbildningsanstalter, innebär det en kraftig stimulans till kulturlivet. En höjd utbildningsnivå förbättrar förutsättningarna för ökad jämlikhet i kulturlivet. Men utbildningsklyftan mellan generationerna består. Det kommer att dröja länge innan utbyggnaden av skolväsendet slagit igenom inom hela befolkningen, även om vuxenutbildningen gör stora insatser för att utjämna utbildningsskillnaderna. Kulturpolitiker och alla som arbetar inom kulturlivet måste vara medvetna om att ännu år 1980 har hälften av den vuxna befolkningen ingen annan grundutbildning än sex- eller sjuårig folkskola. Den nya kulturpolitiken innebär en uppföljning av utbildningspolitiken. Förslagen och rekommendationerna i detta betänkande vill bidra till en sådan utveckling. En utbyggnad av samarbetet mellan skola och kultur- och föreningsliv är nödvändig. Kulturlivet behöver kontakten med de många under utbildning. Skolan är beroende av inspiration från kulturlivet. Kulturrådet föreslår åtgärder för att skollokalernas utnyttjande för kulturändamål på ett annat sätt än i dag skall bli en realitet. Vidare förordar rådet en utveckling av samarbetet mellan skola, kulturinstitutioner och den kollektiva skapande verksamheten. En ökad samverkan föreslås mellan lokala skolstyrelser och kulturnämnder, mellan regionala kulturorgan och länsskolnämnder samt mellan skolöverstyrelsen, utbildningsmyndigheter och det nya kulturrådet.

SOU 1972:66

5.8 Kulturområdets struktur i framtiden

Genom förslagen till målformuleringar och utformningen av de kulturpolitiska insatserna vill kulturrådet stryka under att de kulturpolitiska åtgärderna utgör en del av de totala insatserna för att skapa en bättre samhällsmiljö. Därför bör också samspelet mellan kulturområdet och övriga samhällsområden ökas. Inom det tvärvetenskapliga forskningsområde som benämns framtidsforskning intresserar man sig alltmer för att vetenskapligt studera samverkan mellan olika samhällsområden. De hittills vanligast förekommande typerna av prognosverksamhet har avsett enskilda områden. I opposition mot denna tradition inriktar sig de som sysslar med framtidsstudier i stället på studier som behandlar hela det framtida samhället. Intresset har kommit att i allt högre grad riktas mot studier som utgår från vissa bestämda mål och som syftar till att kartlägga de åtgärder som är nödvändiga för att uppnå dessa mål. En samlad överblick över utvecklingen inom varje område är en förutsättning för att nå den eftersträvade bilden av samspelet mellan olika områden. Inom andra samhällsområden såsom utbildningsområdet är möjligheterna att göra analyser och prognoser avsevärt bättre. Det finns också redan en omfattande vetenskaplig litteratur om utbildningen i framtiden. Detta betänkande ger i flera avseenden en samlad överblick över kulturområdet. EfterSOU 1972:66

som elementära fakta om individerna och kulturen saknas, finns dock inte tillräckligt underlag för att göra några egentliga prognoser om den framtida utvecklingen. De grunddata som finns är grova. Det hade varit önskvärt att som bakgrund till förslagen i organisations- och finansieringsfrågor ha möjligheter till en bättre analys av tänkbara trender än som nu varit möjligt. Regeringen tillsatte år 1971 en särskild arbetsgrupp för att behandla frågor om framtidsstudier. Gruppen har i betänkandet Att välja framtid (SOU 1972:59) presenterat ett underlag för diskussion och överväganden om framtidsstudier i Sverige. I betänkandet ges en överblick över området och vissa allmänna utgångspunkter för fortsatta, fördjupade och mera detaljerade överväganden om framtidsstudier för olika behov i samhället. För att under en begränsad tid ha ansvaret för vidare överväganden föreslås ett tillfälligt sekretariat, knutet till statsrådsberedningen. Enligt kulturrådets meningar det angeläget att den fortsatta framtidsstudieverksamheten inte ensidigt riktas mot förändringar på samhällsekonomins och den yttre miljöns områden. Även om kulturområdet inte kvantitativt sett är något av de stora områdena spelar det ändå en viktig roll. Kulturens betydelse för utformningen och utnyttjandet av vår samhällsmiljö är stor, även om den är svårmätbar. Ekonomiska och materiella fakta är otillräckliga indikatorer på levnadsnivå. Ett me213

5 Kulturområdets struktur ningsfullt framtidsstudiearbete måste ta hänsyn till samtliga faktorer som bidrar till att forma den framtida samhällsmiljön. Kulturverksamheten måste vara en av dessa. Samtidigt som det är viktigt att studera kulturens roll i den långsiktiga samhällsomvandlingen, måste förändringarna inom själva kulturområdet studeras. Det gäller t ex relationerna mellan de olika kulturella verksamhetsformer som närmare diskuterats i detta kapitel men också strukturförändringarna inom dessa. De allmänna bedömningar kulturrådet gör i fråga om den långsiktiga utvecklingen behöver sannolikt efter hand revideras på flera punkter. Den teknologiska utvecklingen kan t ex komma att gå i andra banor än som kunnat förutses och få konsekvenser som inte kunnat förväntas. Efterfrågan på kulturaktiviteter kan bli annorlunda än vad aktuella tendenser antyder.

214 SOU 1972:66

Ö

De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer

6.1 Begreppet kulturinstitution

Till kulturinstitutioner förs vanligen de samhällsstödda teatrarna, orkestrarna, folkbiblioteken, museerna och konsthallarna. Ur organisatorisk synpunkt har de så många gemensamma drag att det är meningsfullt att här behandla dem i ett sammanhang. Kännetecknande är formellt uppbyggd ledningsfunktion, fasta former för ansvar och tillsyn, samhällsfinansiering och kontinuerlig verksamhet. Nyckelorden för institutionerna är fasthet i organisationen och kontinuitet i verksamheten. Ju mera fast verksamheten är organiserad och ju större kontinuitet den har, desto mer framträder den institutionella karaktären. Folkets parker och Folkets hus motsvarar åtminstone fn inte helt de här uppställda kriterierna på kulturinstitutioner. Med kulturrådets synsätt på den verksamhet som bedrivs där är det dock motiverat att ta upp Folkets parker och Folkets hus i detta sammanhang. Sveriges Radio är att betrakta som en kulturinstitution men genom dess särskilda ställning och verksamhet har det ansetts lämpligare att behandla företaget i annat sammanhang (5.5). 6.1.1 Ledning Institutionell verksamhet kännetecknas som nämnts av formellt uppbyggd ledningsfunktion och fasta former för tillsyn och ansvar. Inom den ramen varierar förhållandena melSOU 1972:66

lan olika kulturinstitutioner. Företagsformer och styrelser kan vara av olika karaktär. Folkbiblioteken är exempel på att institutioner kan vara kommunala förvaltningar med kulturnämnd eller annan kommunal nämnd som ledningsorgan. Bland stadsteatrar och yrkesorkestrar finns både aktiebolag, stiftelser, ekonomiska och ideella föreningar och helt kommunala institutioner. Olikheterna mellan institutioner med samma företagsform är också stora. Styrelsernas sammansättning och formerna för att utse institutionschef beror mer på förhållandena i det särskilda fallet än på tillämpningen av några allmänna principer. Samhället har dock ofta ett betydande, i många fall ett avgörande inflytande över tillsättningen av styrelse och i vissa fall också av institutionschef. Oavsett om en institution arbetar som myndighet, kommunal förvaltning eller som bolag, stiftelse eller förening utfärdar samhällsorganen - stat, landsting eller kommun - vanligen en instruktion eller bestämmelser i annan form såsom t ex statens avtal med Operan och Dramatiska teatern. Styrelsernas ansvar avser genomgående medelsanvändningen, verksamhetens inriktning i stort och ofta tillsättandet av viss personal. Institutionschefen har i allmänhet - åtminstone i praktiken - ansvaret för den löpande verksamheten. Ofta är gränsdragningen mellan styrelse och chef dock oklar 215

6 De samhällsstödda kulturinstitutionemas organisation och verksamhetsformer och inte formulerad i bestämmelser eller i kontrakt. Endast när det gäller rent kommunala institutioner är ansvarsfördelningen i princip klar. Enligt kommunallagen ligger hela ansvaret på styrelsen i den mån inte formella delegationsbeslut fattas. 6.1.2 Samhällsfinansiering

rar mellan olika typer av institutioner. Den är större inom bibliotek och museer än vid teatrar och orkestrar. Anställningstryggheten vid institutioner organiserade som statliga myndigheter har traditionellt varit särskilt stor. Personalen garanteras också sociala förmåner på samma sätt som gäller för andra samhällsorgan. På den punkten framträder skillnaden särskilt i relation till de villkor under vilka de fria grupperna arbetar.

I ekonomiskt avseende är institutionerna helt eller till den övervägande delen beroende av samhällets stöd. De statliga museerna och folkbiblioteken är helt samhällsfinansie- 6.1.4 Verksamhet rade. För institutionsteaterns del ökade sam- Samhällets ekonomiska garanti medför att hällsfinansieringen från ca 58 % spelåret institutionerna kan bedriva långsiktig plane1960/61 till ca 72 % spelåret 1969/70. Tren- ring av sin verksamhet. De kan binda sig den är densamma för yrkesorkestrarna men både gentemot publiken t ex i form av abonsamhällsinsatsen för deras verksamhet var nemang och gentemot andra institutioner i spelåret 1969/70 ännu större, nämligen över fråga om t ex gästspel. Garantin för en konti90%. nuerlig verksamhet av viss omfattning gör Samhällets ekonomiska engagemang är av det möjligt för institutionerna att differenlångsiktig karaktär. De årliga prövningarna av tiera verksamheten och på så sätt tillgodose medelsbehovet gäller normalt inte verksam- olikartade önskemål. hetens existens utan dess omfattning och inriktning. Stödet är i allmänhet så konstrue6.1.5 Lokaler rat att kompensation ges för automatiska kostnadsökningar, framför allt på grund av En kontinuerlig verksamhet kräver tillgång lönehöjningar. Samhällsstödet förknippas i till lämpliga lokaler. Genom att kulturinstiregel med mer eller mindre detaljerade vill- tutionerna i flertalet fall också kräver spekor för användningen av anslagen eller bi- cialutrustade lokaler har de i allmänhet egna dragen. lokaler eller också ställer samhällsorganen Ett villkor för anslag och bidrag till alla lokaler till förfogande för längre tid. I dagligt typer av institutioner är kravet på efter- tal associeras ofta institutionen med en viss handskontroll av att medlen använts på det byggnad. sätt som förutsatts. Detta sker vanligen genom att samhällsorganen tillsätter särskilda revisorer eller låter egna revisorer granska 6.1.6 Förändringar inom institutionerna verksamheten. Kontrollen kan också vara För något decennium sedan var institutionerbegränsad till en granskning av revisionsbe- nas verksamhet ur vissa synpunkter mer enrättelser som upprättats av institutionens hetlig. Verksamhetsformerna har sedan dess egna revisorer. blivit friare. Personalen vid teatrar och orkestrar kompletteras ofta med utomstående artister eller också delas ensembler upp på 6.1.3 Personal mindre grupper. Bundenheten till en viss ort Det ekonomiska stödet från samhället med- och till vissa lokaler minskar. för att institutionerna kan hålla en viss given Institutionschefen delegerar i växande utpersonalstorlek. Personalinskränkningar är sträckning sitt ansvar och personalen får på ovanliga. Huvuddelen av personalen är garan- olika vägar ett större medbestämmande. terad viss anställningstrygghet. Denna varie- Samtidigt har uppmärksamheten i ökad ut216

SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer sträckning kommit att riktas mot ansvarsfördelningen inom institutionerna. En ny inriktning av framför allt teatrarnas och museernas verksamhet har gjort att gränserna för personalens konstnärliga frihet kommit att särskilt uppmärksammas.

SOU 1972:66

6.2 Ansvaret för kulturinstitutionerna

Vid behandlingen av kulturområdets struktur i kapitel 5 har kulturrådet redovisat sin allmänna syn på institutionerna och deras roll i- förhållande till övriga verksamhetsformer. De synpunkter kulturrådet i det följande för fram är att betrakta som förslag vad beträffar de statliga eller till övervägande del statligt stödda kulturinstitutionerna och rekommendationer i fråga om de kommunala eller kommunalt stödda. Vissa rekommendationer understryks genom att de föreslås bli villkor för statsbidrag. Förslagen avser att undanröja eller minska den institutionella verksamhetens nackdelar. Detta kan ske på flera olika sätt — genom en jämnare geografisk fördelning av institutionerna, decentralisering av resurser och beslut till varje institution och inom dessa, bredare styrelserepresentation, en klarare ansvarsfördelning mellan styrelse och institutionsledning, nya former för kontinuerlig förnyelse av ledningen, vidgning av institutionernas intresseområden, större resurser för experiment och förnyelse samt bättre möjligheter till information och publikkontakter. 6.2.1 Olika intressen bakom institutionerna En av uppgifterna vid en utveckling av institutionerna och deras verksamhet ligger i att analysera vilka intressen institutionerna kan och bör tillgodose och att finna former för en avvägning mellan dessa intressen. Närmast 218

berörda parter är samhället, personalen och publiken. Samhället, dvs stat, landsting och kommun, var och en för sig eller i olika kombinationer, har normalt det ekonomiska ansvaret. Dess inflytande regleras genom bestämmelser och bidragsvillkor samt representation i styrelserna. I de fall en institution leds av en kommunal nämnd gäller kommunallagstiftningen med dess mera strikta ansvarsreglering. Kulturrådet anser att samhället bör ha ett inflytande över den allmänna inriktningen av de samhällsstödda institutionernas verksamhet. Statens inflytande över icke statliga institutioner bör i princip begränsas till ett minimum av bestämmelser som knyts till statsbidragen. Staten bör därför inte ha inflytande över valet av ledamöter i styrelserna för regionala eller lokala institutioner. Personalen vid institutionerna kräver inflytande över sina arbetsförhållanden men också över innehållet i den verksamhet institutionen bedriver. Kulturrådet finner det självklart att personalen har ett inflytande på sin arbetssituation och att detta kanaliseras i samma former som inom andra typer av företag t ex genom styrelserepresentation, företagsnämnder och andra samrådsorgan. Här bör synpunkter och erfarenheter från nu pågående statlig utrednings- och försöksverksamhet beaktas liksom de speciella förutsättningar som gäller för de kommunala förvaltningarna. SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionemas organisation och verksamhetsformer Rådet anser det nödvändigt att personalen får ett inflytande över institutionens kulturella roll och innehållet i verksamheten, ett inflytande som är en förutsättning för deras kreativa insatser. Ett personalinflytande vid sidan om representation i styrelser och företagsnämnder kan nås t ex genom inrättande av råd för repertoarfrågor och genom delegering av beslut rörande olika projekt till grupper inom institutionerna. I vissa fall kan beslutsfunktioner läggas på särskilda nämnder med deltagande av expertis utanför institutionen, t ex inköpsnämnder vid konstmuseer. Samhällsrepresentation i styrelserna är att betrakta som en kanal för publikinflytande. Andra vägar är de stödföreningar som många institutioner funnit anledning att skapa. Riksteaterns nya publikföreningar kan nämnas i sammanhanget. De intar dock en speciell ställning eftersom deras enda funktion är att välja styrelserepresentanter i den lokala teaterföreningen. För att hålla kontakt med publikopinionen har publikundersökningar prövats. Det är angeläget att institutionernas kontakter med publiken förstärks. Det är svårt att generellt ange vilka vägar som bör väljas utöver samhällsrepresentation i styrelser. Förhållandena inom olika kulturområden och på olika platser är mycket olika. En förstärkt styrelserepresentation för bl a föreningslivet bör prövas. En utveckling av publikorganisationer och stödföreningar och deltagande i programråd är ytterligare utvägar. Organisatoriska lösningar måste dock alltid kompletteras med andra kontakt- och informationsmetoder t ex publikundersökningar utförda av institutionen eller av kommunen.

6.2.2 Institu tionernas y ttrandefrihet 6.2.2.1 Den allmänna diskussionen om institutionernas frihet En ny inriktning av framför allt teatrarnas och museernas verksamhet har under senare år aktualiserat frågan om villkoren för instiSOU 1972:66

tutionernas arbete. Dessa har kommit att spela en mer aktiv roll i den allmänna debatten. I den kulturpolitiska diskussionen framhävs alltmer kulturens samhällsförändrande roll. De nya tendenserna inom institutionerna har vid några tillfällen lett till konflikter. I regel har dessa begränsats till motsättningar mellan olika organ inom institutionerna, oftast mellan institutionschef och styrelse men ibland också mellan personal och chef. I andra fall har politiska organ i stat och kommun ifrågasatt inriktningen av vissa institutioners verksamhet. Diskussionen i pressen har tidvis varit livlig. Debatten har rört alla aspekter av institutionernas verksamhet, inte minst yttrandefrihetsfrågorna. I vissa fall har det ifrågasatts om inte institutionerna begått formella fel. Vid några tillfällen har frågan om gränserna för statliga institutioners rörelsefrihet aktualiserats i den svenska riksdagen. År 1969 ställdes en fråga till dåvarande utbildningsministern Palme om det var riktigt att en utställningsverksamhet som bekostas med allmänna medel bedriver politisk propaganda. Utbildningsministern svarade då (23.1.1969) att det nu liksom alltid tidigare torde vara "oundvikligt och i och för sig önskvärt att också politiska idéer och värderingar kommer till uttryck i konst och utställningsverksamhet liksom inom teater, film och annan konstnärlig verksamhet. När sådan verksamhet stimuleras med allmänna medel innebär detta givetvis inte att det allmänna prövar eller ställer sig bakom de åsikter och bedömningar som kommer till uttryck i verksamheten". Statsrådet Palme sade att detta rör en för hela vår kulturpolitik avgörande principfråga. Han anförde i fortsättningen bl a följande: "Kulturproduktionen har sällan varit kommersiellt lönsam - den har alltid varit mer eller mindre beroende av stöd från privata mecenater, från världsliga och kyrkliga makthavare, från staten. Denna kulturproduktion har också alltid i någon mening givit uttryck för politiska värderingar, speglat sin tids politiska, ekonomiska och sociala förhållanden. 219

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas

organisation och

Makthavare på det kulturpolitiska fältet, de som besuttit de ekonomiska resurserna, har också i alla skeden stått inför frestelsen att stödja det behagliga och skjuta undan det obehagliga, att värna det samhällsbevarande och undertrycka det samhällskritiska eller rent av samhällsomstörtande. I historiens ljus ter sig sådana ingrepp alltid eller nästan alltid, tror jag, som felaktiga därför att de kvävt den konstnärliga vitaliteten långt utanför ramen för det enskilda ingreppet. Det problemet står vi naturligtvis inför också här i Sverige. Statens stöd till olika kulturaktiviteter ligger en bra bit över 200 milj kr per år. Det är en brokig flora av aktiviteter som på det sättet stöds. Däribland förekommer sådant som jag i mitt personliga tyckande upplever som tarvligt eller enfaldigt eller som ger uttryck för värderingar som jag inte delar och som jag i olika sammanhang intensivt bekämpar. Men därifrån till att ingripa med ekonomiska eller andra repressalier är steget långt. Det kan med viss tillspetsning sägas att kännetecknet på kulturpolitiken i en demokrati är att man kan ge stöd även till sådant som man tycker mycket illa om." I en tidningsartikel (DN 5.8.69) återkom Palme till de frågor han behandlat i nämnda interpellationsdebatt. Han hävdade där med bestämdhet "att kulturpolitikens uppgift är att ge utrymme för variation och förnyelse, att hålla dialogen levande i vårt kulturliv, att ge rörelsefrihet åt dem som svarar för kulturproduktionen. Denna strävan utesluter på intet sätt att enskilda kulturinstitutioner skaffar sig en särpräglad profil eller att enskilda inslag kan vara ensidiga eller entydiga till sin tendens. Hållfastheten i den grundläggande principinställningen prövas i särskild grad när det gäller att värna rätten att framföra mening som man till äventyrs inte tycker om". En principiellt inriktad debatt utlöstes år 1970 av vissa uttalanden av JO med anledning av visning av påstådd pornografisk film på moderna museet. JO ansåg inte att något tjänstefel hade begåtts men påpekade bl a "att det är uppenbart att en statlig institution i sitt arbete måste befinna sig på visst avstånd från det straffbara området och sålunda upprätthålla en något så när bred marginal till detta." 220

verksamhetsformer

JO:s uttalande åberopades i en promemoria som gjordes av Göteborgs stadskanslis juridiska avdelning om museistyrelsens ansvar för utställningsverksamhet. I ett yttrande över Göteborgsutredningen tog Klys mer principiellt upp frågan om yttrandefriheten vid teatrar och museer. Organisationen hänvisade till ett förslag från Sveriges författareförening år 1970, riktat till justitiedepartementet, om att en utredning borde komma till stånd om en enhetlig författning av grundlagskaraktär angående yttrandefriheten. Grundtanken i förslaget var att alla muntliga, skriftliga och bildmässiga yttranden som ingår i åsikts- och opinionsbildningen skall ha samma förmånsställning som nu gäller för yttrande genom tryckt skrift och genom radio/TV samt enligt filmcensurutredningens förslag genom film. En viktig konsekvens av detta skulle vara att det inom alla medier liksom i fråga om det tryckta ordet måste finnas en ansvarig. Klys pekade dock på att en legal ansvarsordning inte undanröjer möjligheten av att en styrelse ålägger den ansvarige att avstå från ett visst projekt. Vid sidan om den legala ansvarsordningen måste man enligt Klys arbeta med kulturpolitiska medel och mål.

6.2.2.2 Riksdagsrevisorernas skrivelse den statliga utställningsverksamheten

om

En livlig diskussion om de statliga utställningsinstitutionernas verksamhet har föranletts av en granskning som riksdagsrevisorerna tog initiativ till år 1971. Granskningen ledde till att revisorerna gav in en skrivelse till Kungl Maj:t med anhållan om att deras synpunkter i ämnet skulle tas under övervägande. Underlag för revisorernas skrivelse var en av deras kansli upprättad promemoria (granskningspromemoria nr 8/1971 om viss genom statsmedel bekostad utställningsverksamhet). Promemorians granskning avsåg försöksverksamheten med riksutställningar, av moderna museet anordnade utställningar samt utställningar av nutida svensk konst i utlandet. SOU 1972:66

6 De samhälhstödda kulturinstitutionernas I granskningspromemorian bl a följande:

konstaterades

"När det allmänna stimulerar konstnärlig verksamhet i vilken politiska idéer och värderingar kommer till uttryck innebär detta inte att det allmänna ställer sig bakom de åsikter som förs fram. Stödet får i stället ses som ett tecken på en generös inställning från statens sida till den mångfald konstriktningar som karakteriserar svenskt kulturliv. Den konstnärliga verksamhet som sålunda finansieras med statliga medel har emellertid vid upprepade tillfällen tagit formen av en ensidig och extrem politisk propaganda." Det förelåg enligt promemorian ett behov av att de instruktioner m m som reglerar de aktuella institutionernas verksamhet ses över. De bör i framtiden få en sådan form, "att det klart kan utläsas inom vilken ram verksamheten skall bedrivas och vilka intressen som därvidlag skall tillgodoses". Det sägs vara lämpligt att det i spetsen för den med statliga medel finansierade verksamheten står en styrelse med parlamentariskt inslag. Härigenom skulle "verksamhetens ledning tillförsäkras värdefull sakkunskap om det demokratiska samhällets funktionssätt och värderingar". Vidare begärs fastare administrativ styrning av verksamheten. Beslutsfattandet och utställningarnas innehåll anses behöva dokumenteras bättre. Över granskningspromemorian avgavs yttranden av justitiekanslern, Svenska institutet, MUS 65 (som inhämtat yttrande från Konstfrämjandet, Konst i skolan, Riksförbundet för bildande konst), nationalmuseet (som inhämtat yttrande från chefen för moderna museet), nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet, kulturrådet, Svenska kommunförbundet och KRO. Vidare ingav Sveriges författarförbund sina synpunkter. Justitiekanslern och Svenska institutet avstod från att ta ställning i de mer principiella frågorna i promemorian. Förslaget om att inrätta styrelser för statliga utställningsinstitutioner godtas av de remissinstanser som berört frågan med undantag för nationalmuseet. De kontroversiella frågorna är styrelsernas uppgift liksom över SOU 1972:66

organisation och

verksamhetsformer

huvud synen på institutionerna och deras verksamhet. I dessa avseenden vände sig MUS 65, nationalmuseet, nämnden för utställningar av svensk konst i utlandet, kulturrådet, KRO och Sveriges författarförbund bestämt mot synsättet och förslagen i promemorian. I sitt yttrande redovisade Svenska kommunförbundet sin syn på den konstnärliga friheten inom de kommunala kulturinstitutionerna. MUS 65 avstyrker att promemorian läggs till grund för uttalanden och anför bl a följande: "MUS 65 anser att kansliets granskning utgått från otillräckligt genomtänkta föreställningar om utställningars funktion i dagens samhälle. Slutsatserna och förslagen får därför konsekvenser som är svåra att överblicka men som kan innebära likriktning, monopolisering och censur av utställningsmediet som informations- och opinionskälla." "Ansvarsfördelningen inom det offentliga utställningsväsendet bör därför, enligt MUS 65:s mening, få en liknande konstruktion som inom pressen, dvs med en för verksamheten i dess helhet ansvarig styrelse, en för den löpande verksamheten utsedd ledning med omfattande beslutsbefogenheter betr de enskilda projekten samt ett individuellt upphovsrättsligt ansvar hos den enskilda utställningens producent, oavsett om denne är anställd i utställningsorganet eller tillfälligt anlitad." Kulturrådet avstyrker i sitt yttrande bestämt att några åtgärder av generell natur vidtas med anledning av granskningspromemorian i avvaktan på de förslag och bedömningar som rådet kommer att lägga fram. 1 fråga om synsättet på kulturinstitutionernas verksamhet anför rådet bl a följande: Det är "inte ett utslag av generositet när samhället stöder den politiska konsten. Det är i stället fråga om en kulturpolitisk grundtanke att samhället skall stödja den konst som konstnärerna producerar och förhålla sig neutral till budskapet i den". "Ett av de viktigare målen för en kulturpolitik är att skapa organisatoriska former som främjar vitaliteten hos kulturinstitutionerna. De liberala regler som funnits för de statliga kulturinstitutionerna har varit en förutsättning för denna livaktighet. Ett otal 221

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas

organisation och

exempel på kulturinstitutioner i utlandet visar att en kulturinstitutions vitalitet mycket lätt kan dödas." Att det bland de diskuterade utställningarna "finns åtskilliga samhällskritiska och präglade av en radikal uppfattning finner kulturrådet naturligt. Om samhällsstödda institutioner inte alls kunde göra den typen av utställningar skulle det vara mycket allvarligt, eftersom det är institutionernas skyldighet att spegla olika strömningar i konsten. Vissa utställningar innehåller inslag som i granskningspromemorian kallas råa. Enligt kulturrådets mening måste konstnärerna — även inom ramen för de samhällsstödda institutionerna — få använda också extrema konstnärliga uttrycksmedel". "Självklart kan och skall all kulturell verksamhet diskuteras och kritiseras. Kulturinstitutionerna får inte anses fredade för kritik. Tvärtom är det stimulerande för dem att i en fri debatt tvingas försvara sin konstnärliga linje. Men risken ligger i sådan kritik som hotar med påtryckningar från de anslagsbeviljande samhällsorganens sida. Alla erfarenheter i den riktningen visar att den formen av kritik effektivt kan döda institutionernas konstnärliga vitalitet." Svenska kommunförbundet instämmer i att stor konstnärlig frihet bör råda inom statliga och kommunala kulturinstitutioner. Förbundet anför bl a följande: "På det kommunala området bör förtroendemannaförsamlingen, vanligen kulturnämnden eller institutionens styrelse — förutom sin vedertagna funktion att ange verksamhetens riktlinjer, göra prioriteringar osv — ha frihet att om den finner behov därav göra en viss egen bedömning av föreställningen eller utställningen, för att t ex bilda sig en uppfattning om sådana inslag som kan befaras leda till rättsliga påföljder enligt gällande lag." Förbundet säger sig ha anledning tro, att "förtroendemännens frihet att göra en viss egen bedömning av föreställningen eller utställningen begagnas med sparsamhet och endast i uppenbart fall av befarat missbruk. Det kommunala 'samregerandet' innebär, att olika meningsriktningar får komma till tals, vilket garanterar en viss allsidighet vid bedömningen". Den kommunala kulturnämnden eller motsvarande har i princip i sista hand ansvaret för den verksamhet den leder. "Det skulle vara otillfredsställande, om på kulturområ222

verksamhetsformer

det, t ex inom utställnings- eller teaterverksamheten, ett speciellt ansvar läggs på en ledande tjänsteman medan pä andra områden inget motsvarande självständigt huvudansvar förekommer vid sidan av nämndens kompetens. Visserligen kan ansvarsomfånget hos kommunala chefstjänstemän variera till följd av större eller mindre omfattande delegation av beslutanderätt från nämnden, men denna är enligt kommunallagen alltid oförhindrad att återkalla delegation och själv ta ansvar för besluten." Pä kommunala kulturinstitutioner kan ställas "berättigade krav att speciellt uppmärksamma behovet av mångsidighet i kulturutbudet. De kommunala kulturinstitutionerna har nämligen ofta en visserligen inte eftersträvad men dock faktiskt existerande lokal monopolställning. Ensidighet i utbudet vid en sådan institution strider därmed direkt mot vad som måste anses utgöra det grundläggande motivet för kommunalt engagemang på kulturområdet, nämligen avsikten att säkerställa medborgarnas möjlighet att mottaga ett brett, mångsidigt sammansatt kulturutbud". I riksdagsrevisorernas skrivelse till Kungl Maj:t i april 1972 vidhålls kritiken från granskningspromemorian. I sin sammanfattning säger revisorerna bl a att betänkligheterna grundar sig på det förhållandet att "ideologiskt färgade framträdanden och värderingar utan varje samband med de av statsmakterna angivna ändamålen i somliga fall har lämnats ett otillbörligt utrymme i verksamheten". Revisorerna anför bl a följande: Det bör slås fast, att de berörda institutionerna "inte har någon annan uppgift än att på ett opartiskt sätt svara för de kulturella angelägenheter som har anförtrotts dem. Ett sådant klarläggande bör följas av en reform, innebärande att institutionerna ställs under ledning av särskilda styrelser med parlamentariskt inslag. Därmed skulle vinnas framför allt den fördelen, att verksamheten skulle förankras i en bredare opinion och att risken för en snedvridning av verksamheten för ovidkommande syften lättare kunde undvikas. Förutsättningar skulle vidare skapas för ett mera allsidigt sammansatt kulturutbud, med garantier för fritt konstnärligt skapande oavsett ämnesval". Förekomsten av ett parlamentariskt inslag i institutionernas styrelser skulle kunna "bidra till att skapa en bättre balans i bedömSOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas ningen av frågor som rör konstens förhållande till samhällslivet i övrigt". En sådan styrelse skall se till att verksamheten bedrivs enligt fastställda riktlinjer. Revisorerna anser det inte rimligt att en enskild tjänsteman skall från sina subjektiva utgångspunkter få bestämma verksamhetens inriktning och innehåll. Revisorerna anser inte att kontroversiella ämnen skall mönstras ut. Avsikten med revisorernas nu framlagda förslag är att skapa "förutsättningar för ett mera allsidigt sammansatt kulturutbud. Detta utesluter varje tanke på någon censur och styrning av det konstnärliga skapandet. Önskar exempelvis en målare använda politiska motiv i sin konst, skall han för den skull inte utsättas för någon diskriminerande bedömning eller behandling. Den både principiellt och praktiskt viktiga skillnaden mellan att förmedla konst, innefattande även politisk konst, å ena sidan och att driva propaganda till förmån för en viss politisk uppfattning å andra sidan får dock aldrig lämnas ur sikte". "Frågan om anordnandet av s k temautställningar bör särskilt prövas. Om därvid skulle befinnas lämpligt att institutionerna får befogenhet att ta upp samtidsproblem som utställningsobjekt, bör utställningarna gestaltas på ett sådant sätt att ämnet kommer under allsidig belysning. En närmare bestämning av det ansvar som bör tillkomma vederbörande styrelser å ena sidan och administrativa chefstjänstemän och producenter å andra sidan framstår vidare som önskvärd. Av stor betydelse är likaledes att varje projekt blir väl dokumenterat, så att utställningsverksamheten kan följas och studeras även i efterhand." En av riksdagsrevisorerna, Sven Gustafson, avgav en reservation mot skrivelsen då han anser att flera formuleringar kan ge ett intryck av att revisorerna skulle önska ett större inflytande från politiska instansers sida än vad han från sin principiella syn på konstens frihet anser vara motiverat. Kort efter överlämnandet av riksdagsrevisorernas skrivelse gjorde utbildningsminister Ingvar Carlsson ett uttalande och meddelade att regeringen inte avsåg att vidta några åtgärder med anledning av skrivelsen. Inriktningen och utformningen av den framtida kulturpolitiken borde i första hand prövas pä grundval av kulturrådets förslag. I en interpellationsdebatt i riksdagen ang kultursynen i statsunderstödda kulturinstitutioners SOU 1972:66

organisation och

verksamhetsformer

verksamhet (8 maj 1972) underströk utbildningsministern att regeringen stod fast vid den principiella syn som bl a dåvarande utbildningsminister Palme gav uttryck för år 1969. 6.2.2.3 Kulturrådets allmänna syn Kulturrådet har som övergripande mål uppställt att kulturpolitiken skall skapa en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlikhet. Detta kan otvivelaktigt ge upphov till konflikter, eftersom skapandet av en bättre miljö ofta kräver kritik av existerande förhållanden. Konstnärlig verksamhet syftar ofta till att kritiskt belysa villkoren i vårt samhälle och för mänskligt liv över huvud. Vid behandlingen av yttrandefrihetsmålet i målkapitlet (4.17) konstaterar kulturrådet att yttrandefrihet bör ses som rätten att i och genom massmedier, konstnärliga medier och andra opinionsmedier fritt få uttrycka åsikter eller på annat sätt redovisa sin inställning utan förhandsgranskning och utan andra hinder än de begränsningar allmän lag uppställer. Det stryks under att om personalen inom kulturinstitutionerna inte får frihet att utforma verksamheten under ansvar, är det risk att institutionerna förlorar sin vitalitet och förmåga att stimulera kulturlivet och samhällsmiljön i stort. Om de som ansvarar för kulturpolitiken inte har mod att ge institutionerna den nödvändiga friheten, kan alla insatser mista sitt värde. Mänga diktaturer berömmer sig av ett frikostigt stöd till sina kulturinstitutioner. Likafullt är dessas funktion i samhället i grunden starkt begränsad genom en starkt beskuren yttrandefrihet. Kulturrådets syn på institutionernas yttrandefrihet överensstämmer helt med den som dåvarande utbildningsministern Palme gav uttryck för i sina i det föregående återgivna uttalanden från år 1969. Rådet vill särskilt peka på uttalandet om att kännetecknet på kulturpolitiken i en demokrati är att man kan ge stöd även till sådant som man tycker illa om. Som rådet i annat sammanhang påpekat är ett av de viktigare syftena med en kulturpoli223

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer tik att skapa organisatoriska former som främjar vitaliteten hos kulturinstitutionerna. Dessa skall självklart inte vara fredade för kritik. Men sådan kritik får inte kopplas samman med påtryckningar från de anslagsbeviljande samhällsorganens sida. Detta innebär att kulturrådet tar avstånd från det synsätt som präglar många av formuleringarna i riksdagsrevisorernas skrivelse. Från den principiella syn på kulturpolitiken som närmare utvecklats i målkapitlet drar kulturrådet en rad olika slutsatser som tillsammans avser att bidra till en reell yttrandefrihet för kulturinstitutionerna och inom dessa. En väg är att få till stånd en enhetlig lagstiftning som reglerar yttrandefriheten i alla medier. F n intar det tryckta ordet samt radio och TV en särställning. Den grundlag om yttrandefriheten i massmedier som håller på att förberedas bör alltså omfatta friheten för samtliga de konstnärliga medier som kulturinstitutionerna arbetar med. En sådan lagstiftning kräver att det finns ansvariga producenter. Härigenom avlastas styrelserna det juridiska ansvaret för vad som sker inom institutionerna. Frågan om en ny lagstiftning behandlas i 6.2.2.4. Yttrandefrihetens legala sida är betydelsefull men flertalet problem som är förbundna med den löpande verksamheten måste lösas på andra vägar. Riktlinjer för institutionerna måste utformas utifrån de allmänna målen för kulturpolitiken. De flesta kulturinstitutionernas uppgifter är fn inte klart definierade. De uppgiftsparagrafer som reglerar de statliga institutionernas verksamhet är ytterligt kortfattade. Detta har visat sig kunna leda till svåra missuppfattningar, eftersom man ur nuvarande i allmänhet ytterligt kortfattade ordalydelse velat utläsa detaljerade riktlinjer för hur verksamheten bör läggas upp. Man har ibland dragit slutsatsen att det som inte är direkt föreskrivet är otillåtet. Även om vissa vinster kan nås genom en något mer preciserad beskrivning av uppgifterna, är det omöjligt att tänka sig att statsmakterna eller kommunerna mer i detalj 224

skall kunna reglera denna genom formella bestämmelser, som inte samtidigt allvarligt hämmar verksamheten. Det avgörande för en institutions verksamhet blir i praktiken inställningen hos de personer som står i ledningen. Det är dessa som förvaltar en konstnärlig uppgift. Av stor betydelse är därför ansvarsfördelningen dem emellan, nämligen mellan styrelse, institutionschef och personal. Klara regler bidrar verksamt till att bevara en reell yttrandefrihet för institutionerna och inom dessa. Dessa frågor kommer att behandlas i 6.2.4. 6.2.2.4 Reglering av yttrandefriheten i grundlagsform Är 1970 tillsattes massmedieutredningen som har i uppdrag att se över reglerna för yttrandefriheten i massmedier. Enligt direktiven (1971 års riksdagsberättelse s 70) skall utredningen sträva efter att i en ny grundlag, som ersätter tryckfrihetsförordningen, samla de grundlagsbestämmelser som behövs till skydd för yttrandefriheten. Det finns enligt direktiven ingen anledning att ge trycket en särställning bland massmedierna. Det skydd som tryckfrihetsförordningen ger och det ansvarssystem som finns är enligt direktiven mycket värdefulla. Den framtida lagstiftningens sakliga innehåll bör ha dessa regler som utgångspunkt även om i vissa hänseenden skilda regler kan behövas för olika slag av massmedier. I direktiven definieras inte begreppet massmedium. Enligt direktiven skall i en massmedielag tas in förbudet mot censur liksom de grundläggande reglerna om inskränkningar i yttrandefriheten. Kulturrådet förordar att teater-, musikoch utställningsverksamhet skall betraktas som massmedier och skyddas på likartat sätt som det tryckta ordet, radio och TV samt film. Rådet ansluter sig därmed till tankegångar som förts fram av olika kulturarbetarorganisationer, bl a Klys. Grundtanken har varit att alla muntliga, skriftliga och bildmässiga yttranden som ingår i åsikts- och opinionsbildningen skall ha samma ställning. SOU 1972:66

6 De samhälhstödda kulturinstitutionemas organisation och verksamhetsformer Eftersom direktiven inte entydigt utsäger tankens lagstridighet, mer på syftet än på om massmedieutredningen bör innefatta tea- framställningssättet. Jurysystemet medför ter-, musik- och museiverksamhet i sitt för- att man får en procedur i yttrandefrihetsmål slag till grundlag, föreslår kulturrådet att som tar hänsyn till de speciella förhållanden utredningen får tilläggsdirektiv med den in- som gäller för denna typ av mål. Det kommer oundvikligen att dröja ett nebörden. antal år innan den här föreslagna regleringen Ett centralt syfte med nuvarande tryckfrii grundlagsform kan bli gällande. hetslagstiftning och motsvarande lagar på Det ovan (6.2.2.1) citerade uttalandet av radio- och TV-området är att det aldrig skall JO i ett beslut om påstådd pornografisk film råda tvekan om vem som är ansvarig för vad på moderna museet ger vid handen att samsom trycks eller sänds. Vid all opinionsbildhällsinstitutionerna borde tvingas befinna sig ning måste det finnas någon ansvarig. Tredje på ett särskilt avstånd till det straffbara man måste veta mot vem han skall vända sig området. En sådan tankegång kan lättare om han blir skadad eller kränkt. tillämpas för en rent administrativ verksamOm lagstiftningen utvidgas till nya områden leder det till att det även inom dessa het. Det är väsentligt svårare för en kulturmåste finnas motsvarigheten till ansvarig ut- institution att i sin speciella verksamhet bestämma gränsen till det straffbara området. givare resp programutgivare. Självklart kommer det att möta problem En sådan institution måste kunna röra sig i att finna former för att inom teatrar, musik- gränstrakterna mot det tabubelagda. Om kulinstitutioner, museer och andra institutioner turinstitutionerna förpliktas följa samma regsom sysslar med sådan verksamhet, t ex ler som ett ämbetsverk kan det i vissa fall få bibliotek, utse en ansvarig. Det är inte givet en förlamande inverkan på institutionernas att det behöver bli institutionschefen. Sär- möjligheter att agera. Kulturrådet vill se kulturverksamheten skilt inom större institutioner är det i stället önskvärt att det inte vidtas några åtgärder som en form av opinionsbildning. Även om som skulle kunna leda till en maktkoncentra- detta synsätt ännu inte formellt bekräftats, tion genom skärpt övervakning och ökad borde det vara möjligt att se kulturinstituförsiktighet. Ansvarighetsreglerna för radio- tionerna som organ för opinionsbildning och och television, som bygger på en ansvarig för inte som myndigheter. I så fall skulle det varje program, förefaller mer lämpade för de vara naturligt att analogivis tillämpa ovan nämnda tolkningsregel i tryckfrihetsaktuella nya områdena. En tanke, som väckts av kulturarbetar- förordningen. I 1 kap 4 § sägs att beträffanorganisationerna, är möjligheten av att införa de beslut i tryckfrihetsmål skall uppmärkett kollektivt ansvar. Ett sådant aktualiseras samheten fästas "mera på ämnets och tansärskilt inom de fria grupperna där man ofta kens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmäl tillämpar ett kollektivt ledarskap. Utseendet av en särskilt ansvarig produ- hellre fria än fälla". cent har den stora fördelen att institutionens styrelse icke behöver ha något rättsligt an- 6.2.3 Företagsform svar för innehållet i det som förmedlas. Om en yttrandefrihetslagstiftning utfor- Institutionernas företagsformer är som frammas enligt samma principer som tryckfrihets- går av redogörelsen i det följande mycket förordningen skulle man uppnå - förutom olika inom olika sektorer. Vilken form som klara regler för ansvarigheten - ett införande gäller är ofta beroende mera på tradition och på hela kulturområdet av den speciella tolk- särskilda förhållanden än på närmare analys ningsregeln och en tillämpning av jurysyste- av konsekvenserna av olika alternativ. Dismet. Tolkningsregeln innebär att man skall kussioner i det följande koncentreras på en fästa uppmärksamheten mer på ämnets än värdering av olika företagsformer, framför SOU 1972:66 15

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer allt i förhållande till rådets förslag till mål för och ändrad inriktning av verksamheten. 6.2.3.1 Statlig myndighet - kommunal förvaltning För kulturinstitutioner som sedan länge och i hög grad varit beroende av anslag från samhället är organisationsformen statlig myndighet respektive kommunal förvaltning vanlig. De mest typiska exemplen är de statliga museerna samt folkbiblioteken. Organisationsformen myndighet-kommunal förvaltning har fördelen att ge full insyn från huvudmannens och allmänhetens sida. Med denna organisationsform följer att man tillämpar en rad bestämmelser som ger fördelar i fråga om t ex lokalhållning och tjänstebrevsrätt. Myndighetsformen upplevs dock inte alltid som entydigt fördelaktig genom sina formella krav (regler för beslutsfattande, medelsförvaltning och tjänstetillsättning). En kommunal förvaltnings styrelse utses på politiska grunder, vilket leder till att den i dag inte kan inrymma representanter direkt utsedda av personal respektive publik. Detta förhållande är en nackdel, eftersom kulturrådet särskilt betonar värdet av att ha sådana representanter i styrelserna. För kommunal förvaltning råder också delade meningar om i vilken utsträckning ansvaret för vissa delar av verksamheten, t ex repertoarfrågor, bör överlåtas på anställd personal, exempelvis institutionschef. Detta beror bl a på att delegation av beslutanderätten inte fritar den kommunala nämnden från ansvar för dessa beslut. Enligt kulturrådets mening är myndighetsresp förvaltningsformen olämplig för institutioner som handhar en produktionsprocess, t ex teatrar och orkestrar. Även om verksamheten inte är vinstinriktad, förekommer dagligen beslutssituationer som kan göra ställningen som myndighet eller kommunal förvaltning mindre lämplig för den verksamhet det här är fråga om. För de externa kontakterna är det vidare viktigt att inte arbeta med en tyngre beslutsprocess än vad institutionernas olika samarbetspartners tillämpar. I fråga om institutioner på teaterns, musi226

kens och museiväsendets områden kommer kulturrådet att förorda att kommun och landsting gemensamt stöder institutioner med ett regionalt ansvar. Detta torde förutsätta en mot de ekonomiska insatserna svarande styrelserepresentation för båda dessa samhällsorgan, vilket enligt kommunallagens bestämmelser inte är möjligt inom ramen för en kommunal förvaltning. De bestämmelser som följer med myndighetsformen innebär inte samma olägenhet för de statliga museerna som för teatrar och orkestrar. Kulturrådet har inhämtat att MUS 65 inte avser att lägga fram förslag om ändrad företagsform för statliga museer. Inte heller för folkbiblioteken eller de kommunala musikskolorna är de här påtalade olägenheterna av samma betydelse. I den mån folkbiblioteken i en framtid kommer att få utökade allmänna uppgifter som kulturcentra kan dock ställningen som kommunal förvaltning medföra svårigheter. På en punkt leder folkbibliotekens ställning som delar av den primärkommunala förvaltningen redan till vissa svårigheter, nämligen då biblioteket fullgör länsbiblioteksuppgifter. Kulturrådet återkommer i det följande under 6.6 till denna fråga. Kulturrådet vill inte förorda att institutioner på biblioteks-, musikskole- och museiområdena som nu är organiserade som myndigheter eller kommunala förvaltningar omorganiseras. Det är dock angeläget att nackdelarna så långt möjligt mildras bl a för att samarbetet med institutioner med annan organisationsform inte skall försvåras. Anslagsdispositionen bör vara så fri som möjligt likaväl som beslutsfattandet bör kunna ske i obyråkratiska former. Däremot anser kulturrådet att institutioner, framför allt sådana med producerande uppgifter, som nu har en annan organisationsform liksom nya sådana institutioner inte bör ges formen av statlig myndighet eller kommunal förvaltning.

SOU 1972:66

6 De samhälhstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer 6.2.3.2 Ekonomisk eller ideell förening Flera av stadsteatrarna och yrkesorkestrarna är organiserade som ekonomiska föreningar. Enligt lagen om ekonomiska föreningar av år 1951 bygger dessa på andelsägarförhållande. Föreningen skall bestå av minst fem medlemmar men antalet kan vara lägre om minst tre är juridiska personer. Lagen innehåller detaljerade regler om bl a stadgar, intagning och avgång av medlemmar, reservfond, vinstutdelning, styrelse, firmateckning, årsredovisning, revision och föreningsstämma. Den ekonomiska föreningen ger större frihet än vad en myndighet eller kommunal förvaltning ger. Samtidigt innefattar den föreskrifter som ger huvudmannen garanti för att bidrag används för avsett ändamål. Ett delat huvudmannaskap kan lätt lösas inom ramen för denna organisationsform. Hela det regelsystem som gäller för de ekonomiska föreningarna är dock inte lämpligt för institutioner som har annat mål än att driva en ekonomiskt lönsam rörelse. Reglerna är inte heller avpassade för institutioner där stat eller kommun bär hela det ekonomiska ansvaret. I princip är dessutom en ekonomisk förening öppen för nya medlemmar, ett förhållande som inte är särskilt meningsfullt i det sammanhang det här är tal om. Den ekonomiska föreningen som organisationsform för en kulturinstitution har således vissa fördelar men den är ändå inte så lämplig att den i första hand bör väljas då institutioner upprättas eller ombildas. Det karakteristiska för den ideella föreningen är att den har till syfte att främja andra intressen än de ekonomiska, såsom religiösa, politiska eller vetenskapliga. Till ideella föreningar i juridisk mening förs även sådana som väl syftar till att främja medlemmarnas ekonomiska intressen men inte utövar ekonomisk verksamhet i lagens mening, t ex fackföreningar. Rörande ideella föreningar finns ingen lagstiftning. De regler som gäller för en förening framgår av stadgarna. Bland kulturinstitutioner som är organiserade som ideella föreningar märks Svenska riksteatern, flertalet länsmuseer och NorrSOU 1972:66

bottensteatern. För en kulturinstitution är den ideella föreningen generellt inte någon idealisk organisationsform. Här bortses från Riksteaterns särskilda ställning. Den ideella föreningen kan visserligen ge nödvändig handlingsfrihet men regleringen av ekonomi samt insyn och inflytande för samhället kan bli otillfredsställande. 6.2.3.3 Aktiebolag Flera stadsteatrar och en yrkesorkester är aktiebolag. Aktiebolagsformen anses i regel förutsätta vinstinriktad affärsverksamhet. Finansiering av ett aktiebolag sker sålunda normalt genom försäljningsinkomster. Anslagsfinansiering för viss del av verksamheten förekommer dock, bl a i vissa statliga bolag, i några fall i betydande omfattning. Ett exempel på aktiebolag med i princip enbart avgifts- och skattemedelsfinansiering är Sveriges Radio. Företagsformen har där ändå bedömts som den lämpligaste, bl a med hänsyn till de sammansatta ägarförhållandena. Aktiebolagslagens regler gäller likaväl för statliga som för privata bolag. För samtliga bolag antas bolagsordningen av bolagsstämman. I åtskilliga av de statliga bolagens bolagsordningar är dock bestämt att ändringar skall fastställas av Kungl Maj:t. Enligt reglerna i 77 § aktiebolagslagen (1944:705) kan exempelvis i bolagsordningen tas in bestämmelse om att Kungl Maj:t tillsätter styrelseledamöter. Det är inte ovanligt att det föreskrivs att styrelsen skall utgöra ett visst antal personer av vilka Kungl Maj:t utser flertalet (bland dem ordföranden) och bolagsstämman de övriga. Till anslagsgivning kan vidare knytas föreskrifter rörande produktionsplanering eller andra krav på prestationer från bolagets sida. Aktiebolagsformen liksom den ekonomiska föreningen garanterar självständighet samtidigt som den ger intressenterna, här aktieägarna, insyn. Mot aktiebolagsformen kan samma invändningar riktas som mot den 227

6 De samhällsstödda kulturinstitutionemas organisation och verksamhetsformer ekonomiska föreningen. Aktiebolagen skall i princip vara inriktade på vinstgivande - eller som t ex Sveriges Radio i varje fall självbärande - verksamhet. Aktiebolagslagens bestämmelser tjänar framför allt syftet att avgränsa aktieägarnas ansvar och rättigheter. Aktiebolagsformen kan lätt bli en form utan reellt innehåll, vilket kan sägas vara fallet med Operan och Dramatiska teatern. I sådana fall är organisationsformen olämplig. 6.2.3.4 Stiftelse En stiftelse bildas i regel i syfte att främja viss verksamhet genom att avskilja kapital eller annan egendom. Stiftelseformen är inte i och för sig avsedd för produktionsverksamhet. Emellertid finns numera exempel på vissa statliga stiftelser, bl a Rikskonserter och Svenska institutet. Båda dessa organ kan i viss mening sägas vara produktionsinriktade. Nordiska museet, Tekniska museet och Skansen är organiserade som stiftelser. Svenska filminstitutet är en stiftelse. Inom MUS 65 diskuteras stiftelseformen för Riksutställningars permanenta organisation. Inom de kommunala och landstingskommunala områdena är stiftelser mindre vanliga. Stiftelsen Malmö konserthus och Västerbottens museum är dock exempel på stiftelser. Nuvarande lagstiftning om stiftelser, 1929 års lag om tillsyn över stiftelser, gäller inte för stiftelse som har av Kungl Maj:t fastställda stadgar och enligt dessa står under särskilt anordnad tillsyn. Inte heller gäller lagen för stiftelser vilka genom Kungl Maj:ts förordnande är undantagna från tillsyn enligt lagen. (Jfr 2 § lagen om tillsyn över stiftelser.) I statliga stiftelser beslutar Kungl Maj:t om stadgarna. Dessa, som kan anpassas till verksamheten medger, tillsammans med regler som meddelas i samband med anslagsgivningen, en detaljreglering så långt det anses nödvändigt. För en myndighet gäller däremot automatiskt ett omfattande regelsystem, som begränsar institutionens handlingsfrihet. I betänkandet Produktionsresurser för TV och radio i utbildningen, som avgetts år 228

1971 av kommittén för TV och radio i utbildningen (TRU) (SOU 1971:36), diskuteras valet av företagsform för den nya produktionsenhet som kommittén föreslår. Kommittén pekar på att den nya enheten inte skall bedriva vinstgivande affärsrörelse utan att den under företagsmässiga former skall utföra produktion i utbildningens tjänst. Kommittén pekar på att det inte finns någon direkt motsvarighet till företagsformen "non profit corporation" som skulle vara den naturliga för denna sorts verksamhet. Kommittén finner att stiftelseformen i detta fall är den lämpligaste för att klart skilja enhetens verksamhet — till övervägande del finansierad genom statsanslag från den statliga affärsverksamheten som skall vara självbärande eller ge vinst. Kommittén föreslår att stiftelseurkunden i tilllämpliga delar ansluter sig till aktiebolagslagen. Kulturrådet finner att den bedömning som TRU-kommittén gjort av organisationsformen för den föreslagna nya produktionsenheten gäller också för kulturinstitutionerna. Den smidigaste organisationsformen är i nuvarande läge enligt rådets mening stiftelsen. Kulturrådet föreslår att en rad institutioner som nu är knutna till en viss kommun skall bli organ med ett länsansvar. Detta kan i varje fall under en övergångstid innebära ett delat huvudmannaskap mellan landstinget och den kommun där institutionen är lokaliserad. Stiftelsen ger i sådana fall möjligheter för huvudmännen att i stiftelseurkunden fördela ansvaret på ett sätt som svarar mot deras insatser. Man kan också införa bestämmelser om offentlig insyn av samma slag som gäller för kommunala förvaltningar för att garantera en önskvärd öppenhet. Kulturrådet är samtidigt medvetet om att vissa punkter i fråga om innebörden av stiftelseformen är oklara, t ex de anställdas tjänstemannaansvar och handlingars offentlighet. Statsmakterna, som under de senaste åren valt att organisera både Rikskonserter och Svenska institutet i stiftelseform, har inte ansett dessa oklarheter vara av så stor SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer betydelse att formen inte kunnat användas. mellan institutionens styrelse, andra organ, Vissa skillnader förekommer också mellan chef och övrig personal. Oklarheten i ansvarsfördelningen har bidragit till att konflikdessa två statliga stiftelser. Mot bakgrund av vad som anförts anser ter uppkommit under de senaste åren. kulturrådet det angeläget att frågan om den lämpliga organisationsformen för kulturinsti6.2 A A Sty relsens uppgift tutioner utreds. Det förefaller behövas en särskild lagstiftning om "non profit corpora- En styrelses allmänna uppgift är att se till att tion". Det är därvid önskvärt att komma institutionsverksamheten anpassas efter de fram till en organisationsform som är lämplig mål som gäller för statens eller vederbörande för både statligt och kommunalt stödda in- kommuns kulturpolitik och de regler som stitutioner. Den bör tillgodose behovet av utfärdats i form av instruktion eller på annat rörelsefrihet i såväl kulturpolitiskt avseende sätt. som vad gäller ekonomin. Samtidigt måste En av konfliktanledningarna inom vissa insyn garanteras för samhället bl a med hän- institutioner har varit oklarheten om var syn till de stora ekonomiska insatserna. Or- gränsen går mellan styrelsens och instituganisationsformen behöver sannolikt inte be- tionschefens befogenheter. I instruktionerna gränsas till kulturområdet. Frågan om en ny för vissa statliga institutioner med styrelser organisationsform bör utredas genom att finns det en princip för ansvarsfördelningen. Kungl Maj:t tillsätter en särskild utredning. Enligt kulturrådet har den ansvarsfördelMed hänsyn till att det tar viss tid innan ningen stora fördelar och bör kunna vara den här föreslagna utredningen leder till vägledande för en lösning av dessa problem resultat bör det så snart som möjligt utar- även i annat än i statliga institutioner. Ett betas en översikt över de problem som kan undantag utgör dock de helt kommunala vara förbundna med kulturinstitutioners or- institutionerna, dvs framför allt folkbiblioganisationsform. I en sådan översikt bör ingå teken. normalbestämmelser för kulturinstitutioner Huvudprinciperna på det statliga området organiserade i stiftelseform. Kulturrådet är att styrelsen avgör ett antal i instruktionen föreslår att en sådan översikt utarbetas av närmare bestämda ärendegrupper, nämligen i det nya kulturrådet. Detta bör dock inte allmänhet hindra att kulturinstitutioner upprättas som 1. frågor om den allmänna inriktningen och stiftelser redan innan en sådan översikt föreomfattningen av institutionens verksamligger. het, 2. viktigare frågor om organisation, arbetsordning och tjänsteföreskrifter, 6.2.4 Ansvarsfördelningen inom 3. frågor om anslagsframställningar och andinstitutionen ra frågor av större ekonomisk betydelse, Av diskussionen om institutionernas organi- 4. frågor om tillsättning av vissa högre tjänsationsform framgår att kulturrådet utgår ster, från att det — vilken organisationsformen än 5. andra frågor som institutionschefen hänblir — skall finnas en styrelse. F n finns det skjuter till styrelsen. också styrelser för det övervägande antalet kulturinstitutioner. I den mån styrelse i nå- Ärende, som inte skall avgöras av styrelsen, got fall saknas som för t ex nationalmuseet, avgörs av chefen för institutionen. Denna ansvarsfördelning innebär att stykommer sannolikt förslag om inrättande av en sådan att läggas fram i annat samman- relsen inte kan ingripa i sådana frågor som hang. det inte direkt ankommer på den att besluta Av avgörande betydelse är avgränsningen om. Styrelsen kan alltså inte ta upp ett av styrelsens uppgift och ansvarsfördelningen enskilt ärende, om det inte kan hävdas att SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionemas organisation och verksamhetsformer det sammanhänger med den allmänna inriktningen av institutionens verksamhet eller om inte chefen själv hänskjuter frågan till styrelsen. Detta innebär att institutionschefen har ett betydande eget ansvarsområde som styrelsen inte kan gå in i annat än t ex genom att ändra de allmänna riktlinjerna för institutionens verksamhet eller i samband med behandlingen av den interna budgeten. En ytterligare sanktionsmöjlighet skulle kunna aktualiseras i sådana fall då chefen är förordnad för viss tid. Styrelsen kan då uttrycka ett missnöje genom att inte omförordna eller inte föreslå ett omförordnande. Chefen för statliga institutioner förordnas normalt av samma organ som utser styrelsen, dvs Kungl Maj:t. Detta skulle i och för sig kunna leda till att en styrelse och en chef hamnade i ett motsatsförhållande. Principiellt kunde det därför anses riktigare att styrelsen utser chefen. Å andra sidan är utseende av chef i regel ett policybeslut av så stor betydelse att detta beslut bör fattas av Kungl Maj:t. I praktiken har denna fråga varit av mindre betydelse, eftersom utseende av institutionschef normalt föregås av underhandskontakter med styrelsen. I en intern arbetsordning som institutionsstyrelsen själv fastställer finns det möjlighet att konkretisera instruktionernas mer allmänt beskrivna ärendegrupper. Där kan det direkt anges vilken typ av dokument som skall tas upp i styrelsen, t ex stat, plan för verksamheten under ett budgetår, fastställande av avgifter, bestämmelser för programråd, inköpsnämnder eller utskott för vissa frågor och avtal med andra institutioner. I arbetsordningen kan anges att viss grupp av ärenden får överlämnas åt annan tjänsteman än chefen att avgöra. Alla sådana regler har det gemensamma syftet att precisera gränserna mellan styrelsens och chefens uppgifter. Enligt kulturrådets mening förefaller den ansvarsfördelning som framgår av instruktionerna för de statliga kulturinstitutionerna kunna eliminera flera konfliktanledningar. Kulturrådet finner det lämpligt att motsvarande principer, i den mån de inte redan tillämpas, följs också inom kommunalt stöd230

da institutioner. För institutioner som har kommunal nämnd som styrelse ligger däremot, enligt kommunallagen, hela ansvaret hos styrelsen. Chefens beslutanderätt inskränks där till frågor som delegerats till honom samt till verkställighetsbeslut enligt riktlinjer som beslutats av styrelsen. Delegation kräver fullmäktigebeslut. Den kan dock ges en vid omfattning. Eftersom en stor rörelsefrihet är önskvärd för alla slags kulturinstitutioner, dvs även de helt kommunala, förefaller det önskvärt att möjligheten till delegation utnyttjas i ökad utsträckning. 6.2.4.2 Styrelsens sammansättning Vid genomgången under 6.2.1 av intressenterna bakom institutionerna har förordats att de samhällsorgan som har det ekonomiska ansvaret bör vara representerade i styrelsen. Att det i en styrelse finns representanter för samhället innebär inte att de skall ha den definitiva bestämmanderätten. Vid kulturministerkonferensen i Venedig var man enig om att avvisa uppfattningen om att den som betalar skall bestämma innehållet (3.3.1). I riksdagsrevisorernas ovannämnda skrivelse har föreslagits "parlamentariska inslag" i de statliga kulturinstitutionernas styrelser. Innebörden av uttrycket är inte helt klar. Om därmed avses att en enskild riksdagsledamot skall kunna företräda samhället i en statlig institutions styrelse, så finns det redan nu flera exempel på detta. Det motsvarar också praxis i kommunala institutioners styrelser. Däremot anser kulturrådet det inte önskvärt att införa en partipolitiskt avvägd representation i institutionsstyrelserna. Uttrycket parlamentariskt inslag skulle nämligen kunna tydas i den riktningen. Den utveckling som inletts för att ge personalen plats i styrelserna bör fullföljas. Såväl Svenska riksteatern som Norrbottensteatern har t ex numera personalrepresentanter i styrelsen. I de statliga kulturinstitutionerna med undantag för Dramatiska teatern finns inga personalrepresentanter annat än som adjungerade ledamöter. Rikskonserter har dock fört fram förslag om att få utöka SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer styrelsen med en ledamot utsedd av persona- det. Motsvarande bestämmelser har införts len. I fortsättningen bör det enligt kultur- på annat håll inom det statliga området. rådets mening bli normalt att ha personal- Kulturrådet finner denna regel värdefull. Om representanter i styrelserna för såväl statliga inte en sådan bestämmelse finns, kan ett som kommunalt stödda kulturinstitutioner. uteblivet omförordnande komma att betrakPersonalrepresentationen bör vanligen inte tas som ett misstroendevotum. Detta kan vara begränsad till en ledamot. Antalet blir leda till att ledamöter omförordnas även om beroende av styrelsernas storlek som varierar det utseende organet skulle vilja ha en föravsevärt. Som nämnts (6.2.1) är inflytande ändring till stånd. Tidsbegränsade förordnanför personalen en förutsättning för dess krea- den kan också i någon mån förhindra att ett tiva insatser. I den mån det i en styrelse litet antal personer sitter i ett stort antal uppkommer delade meningar om den all- styrelser. Maktkoncentration är särskilt männa inriktningen av institutionens verk- olämplig inom kulturområdet. Kulturrådet samhet är det angeläget att personalen ge- förordar därför som en allmän princip i fråga nom sina representanter i styrelsen har ett om styrelserna för kulturinstitutioner att reellt inflytande. Personalrepresentation i ledamöterna inte får sitta mer än ett par styrelserna kan härigenom bidra till att ge förordnandeperioder - uppgående till samdem som är verksamma inom institutionen manlagt förslagsvis högst sex år - om inte möjlighet att genomföra projekt som de särskilda skäl föreligger. Eftersom ett uppdrag som styrelseledamot kräver erfarenhet finner angelägna. En lagfäst rätt till representation för per- och kunskap om institutionen bör nämligen sonalen i de privata företagens styrelser före- inte förordnandetiden vara alltför kort. faller inte osannolik. En sådan lagstiftning bör inte avvaktas för att systematiskt införa 6.2.4.3 Samrådsorgan inom institutionerna personalrepresentation i kulturinstitutioDe frågor som styrelsen behandlar är och nernas styrelser. Det bör i sammanhanget nämnas att det i skall vara av principiell natur. Inom flertalet den nyligen framlagda norska teaterproposi- institutioner finns behov av organ som sysstionen föreslås att de anställda vid de fasta lar med vissa särskilda mer konkreta frågor statsunderstödda teatrarna skall ha två repre- såsom repertoar, konstinköp och dylikt. sentanter i styrelsen, varav en skall tillhöra Inom sådana organ kan personalen få större den konstnärliga personalen och en den övri- inflytande än i styrelsen. I den av Teatrarnas riksförbund, Teaterga personalen (3.4.1). Olika möjligheter att låta publiken bli förbundet och Musikerförbundet utgivna representerad i styrelsen t ex genom olika skriften Samråd ges en rad exempel på samorganisationer bör prövas. I de fall styrelsen rådsorgan med olika uppgifter och sammanär en kommunal nämnd är detta däremot sättning vid de samhällsstödda teatrarna. Den formella grunden för inrättandet av inte nu möjligt. Det är en generell tendens att styrelseleda- samrådsorganen är det företagsnämndsavtal möter i både kulturinstitutioner och andra som trädde i kraft den 1 juli 1968 för de organ behåller sin plats under lång tid. För statsunderstödda teatrarna och orkestrarna. Kulturrådet finner det angeläget att det att motverka en sådan tendens och alltså få gemensamma arbete som påbörjats av arbetsen snabbare omsättning i styrelsen beslöt givareoch arbetstagarorganisationer på teastatsmakterna, då Stiftelsen Institutet för teroch musikområdena fullföljs så att det rikskonserter organiserades år 1968, att den skapas former för personalens medinflytande som under två förordnandeperioder om vardera tre år varit ledamot i styrelsen inte får vid sidan om representationen i styrelserna. utses till ledamot den närmast därpå följande Ett liknande arbete bör komma till stånd perioden, om inte särskilda skäl föranleder inom musei- och biblioteksområdena. SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer I vissa organ t ex nämnder för konstinköp vid museer är det lämpligt att personer utanför institutionerna får inflytande. I moderna museets inköpsnämnd ingår sålunda ledamöter som utses av Konstakademien och Konstnärernas riksorganisation. 6.2.4.4 Chefens ansvar Med den ansvarsfördelning mellan styrelse och institutionschef som kulturrådet förordar faller ett stort ansvar på chefen. Även om man bygger in ett betydande mått av inflytande för personalen måste det i relationerna mellan personal och styrelse samt mellan styrelse och allmänhet finnas en talesman och det bör vara chefen. I statliga institutioner bör chefen vara ledamot av styrelsen. En möjlighet är att chefen också är ordförande. MUS 65 föreslår en sådan lösning för de större statliga museerna. Vissa institutioner arbetar med två chefer, varav den ene ofta betraktas som den konstnärlige och den andre som den administrative chefen. Kulturrådet finner inte en sådan lösning lycklig. En chef bör ha det samlade ansvaret men en viss del av detta kan sedan vara delegerat till en administratör, som dock bör vara underställd chefen. Förhållandena vid Operan där det funnits en teaterchef och en verkställande direktör är ur principiell synpunkt mindre lämpliga. Dramatenorganisationen med en teaterchef som samtidigt är verkställande direktör och med en underställd ekonomidirektör får anses mer tillfredsställande. Det kan många gånger vara svårt att under längre tid uppehålla chefskapet för en kulturinstitution med bibehållen vitalitet och initiativkraft, framför allt då posten även innebär att vara konstnärlig ledare. För framför allt många teatrar gäller redan nu att cheferna har begränsade förordnandeperioder. Kulturrådet finner det önskvärt att motsvarande konstruktion införs fullt ut inom teatersektorn och även för andra sektorer inom kulturområdet i första hand då chefen 232

har uppgift som konstnärlig ledare. En sådan lösning förutsätter att den som efter förordnandeperiodens slut lämnar chefskapet kan gå tillbaka till en tjänst. Annars tvingas huvudmannen att svara för dryga pensionskostnader, vilket bör undvikas. Kulturrådet kan inte lägga fram förslag i fråga om de administrativa problem som måste lösas, innan ett system med begränsade förordnandeperioder kan införas. Av intresse är att det i den nyss nämnda norska teaterpropositionen föreslås att cheferna vid de fasta teatrarna skall utses för en tid av 3—5 år. Det sägs också att tillsättning av teaterchef är en så viktig fråga för hela teaterns verksamhet att saken bör föreläggas det föreslagna särskilda samarbetsorganet innan den tas upp i styrelsen (3.4.1). Vissa institutionschefers pensionsförhållanden har nyligen utretts. Genom beslut den 5 februari 1971 gav Kungl Maj:t en särskild utredningsman i uppdrag att utreda pensionsförhållandena för teatercheferna vid Operan, Dramatiska teatern, stadsteatrar och därmed likställda teatrar samt för rikskonsertchefen. Kulturrådet anser det angeläget att man på sikt kunde komma fram till en enhetlig lösning för flertalet institutioner. När det gäller de helt kommunala institutionerna t ex folkbiblioteken måste man dock ta hänsyn till kommunala regler för tjänstekonstruktioner. Det kan ifrågasättas om sådana tidsbegränsade förordnanden är lika motiverade för en bibliotekschef som för en teater- eller orkesterchef. Skillnaderna är också betydande mellan stora bibliotek och små filialbibliotek. Kulturrådet anser sig inte kunna gå in på förhållandena inom museiområdet med hänsyn till att MUS 65 behandlar organisationsproblemen i stort. 6.2.4.5 Personalens ansvar Genom representation i styrelse och samrådsorgan får personalen ett nödvändigt medinflytande som också innebär ett ökat ansvar. Det har redan tidigare påpekats att instituSOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer tionscheferna i ökad utsträckning delegerar ansvaret till sin personal. Ofta skapas grupper inom institutionerna med relativt självständiga uppgifter. Därigenom kan personalens kapacitet bättre tas till vara och dess möjligheter till aktiva egna insatser öka. Det bör vara en uppgift för institutionsstyrelserna att främja sådan gruppverksamhet. Den formella sidan av ett från chefen delegerat ansvar är dock inte helt klarlagd. Det är sannolikt att en sådan analys görs i samband med utarbetande av en samlad yttrandefrihetslagstiftning.

SOU 1972:66

6.3 Teater- och dansinstitutioner

6.3.1 Allmänt

Något senare fick Dramatiska teatern en liknande organisationsform. På teaterområdet är, som nämnts i kapitel 5, De tre äldsta stadsteatrarna tillkom åren institutionerna den dominerande produk1918-1921. Nästa etablering skedde först år tions- och distributionsformen i fråga om 1944. I och med Stockholms stadsteaters antalet föreställningar, medan de radio- och start år 1960 var samtliga nuvarande stadsTV-sända teaterföreställningarna har den teatrar i verksamhet. Norrbottensteatern största publiken. Inom dansområdet finns tillkom år 1967 och regionteatern i Västeringa särskilda institutioner, men dansennorrlands län år 1972. Strukturomvandsembler finns vid vissa teatrar. lingen inom turnéteatern har lett till etableDe teatrar som kulturrådet i det följande randet av ett antal landsortsbaserade riksbehandlar under den gemensamma beteckteaterensembler. ningen institutionsteater är Operan, DramaFörändringen av turnéteatern inleddes år tiska teatern, Svenska riksteatern, Norrbot1962 då Programbolagets och Folkparkernas tensteatern samt de nio statsunderstödda teatrarna i Stockholm, Göteborg (Stora tea- produktion efter utredningsarbete och förtern, Göteborgs stadsteater samt Folktea- slag från den statliga provinsteaterutredtern), Malmö, Helsingborg, Borås, Norrkö- ningen (Betänkande rörande statsunderstödd ping-Linköping och Uppsala. Övriga teater- teaterverksamhet i landsorten, handelsdepargrupper har hänförts till kapitel 7 Fri kollek- tementet 1960), förenades till Svenska teativ skapande verksamhet, även om några av tern AB, samtidigt som Bygdeteatern uppdessa grupper med tiden kommit att arbeta hörde. Fusionen fortsatte år 1966 då Riksteatern och Svenska teatern inledde samgåunder relativt institutionella förhållanden. endet till ett gemensamt företag, Svenska riksteatern. Den första landsortsbaserade ensemblen etablerades året därpå i Västerås. 6.3.2 Teatrarnas nuvarande organisation och Därefter följde Örebro- och Skellefteensembmålsättning lerna år 1969 och Växjöensemblen år 1970. Operan och Dramatiska teatern grundades Samtliga landsortsbaserade ensembler sortesom hovinstitutioner på 1780-talet. Så små- rar under Riksteaterns centralstyrelse och ningom kom staten att gå in med allt större under teaterns centrala ledning. Det direkta understöd. År 1881 överläts det fulla ansva- produktionsansvaret har dock i stor utsträckret på staten. Riksdagen beslöt år 1898 att ning delegerats till respektive ensemble. överlåta ansvaret för Operan till ett statskonInstitutionsteatrarnas företagsform varietrollerat bolag, i vars styrelse regeringen ut- rar. De statliga teatrarna, Operan och Dramasåg ordförande och flertalet ledamöter. tiska teatern, är aktiebolag. Aktieägare är 234

SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer privatpersoner. Aktierna ger ingen utdelning. Tillräckligt utrymme skall därvid beredas för Staten har inga aktier men har såsom finan- nya verk." Dramatiska teaterns uppgift är att siär av verksamheten det reella inflytandet. "utöva och främja dramatisk konst". LikKungl Maj:t utser sålunda ordförande och nande gäller för de övriga teatrarna. Målen ytterligare två av operastyrelsens fem leda- har i övrigt endast funnits som en allmän möter. De två övriga styrelseledamöterna tradition som under åren givits växlande samt två suppleanter för dessa väljs av bo- innehåll av olika teaterchefer och ensembler. De senaste årens intensifierade debatt lagsstämman. Motsvarande gäller i stort ockkring teaterns uppgifter och arbetsformer så för Dramatiska teaterns styrelse. Förhållandet mellan staten och teaterbola- har dock lett till att man inom många teatrar gen regleras genom avtal (se statsliggaren tagit upp en målsättningsdebatt. 1971/72 VIII/U s 16). Enligt avtalen skall respektive bolag ha en av Kungl Maj:t utsedd teaterchef som svarar för den konstnärliga 6.3.3 Verksamhetens nuvarande verksamheten. Bolagen förbinder sig att sam- omfattning och inriktning arbeta med varandra och med Svenska riks6.3.3.1 Verksamhetens totala omfattning teatern. Staten svarar genom byggnadsstyrelsen för de lokaler som fordras. Bolagen står Institutionsteatrarnas sammanlagda utbud under tillsyn av teater- och musikrådet. Av- har under större delen av 1960-talet legat talen gäller f n till den 1 juli 1974 och om de mellan 7 000 och 8 000 föreställningar per inte sägs upp senast den 31 december 1973 år. Spelåret 1968/69 var det obetydligt högre än vid decenniets början och spelåret under ytterligare två år. Fyra av stadsteatrarna är aktiebolag. Kom- 1965/66 markerar en vågdal i utvecklingen. munen tillsätter - formellt eller i praktiken Spelåret 1969/70 skedde så en markant ök— samtliga styrelseledamöter för Stockholms ning av utbudet med ca 1 800 föreställningar och Upsala stadsteatrar samt Stora teatern i till nära 10 000. Spelåret 1970/71 fortsatte Göteborg och två av sju ledamöter i styrelsen ökningen till ca 10 300 föreställningar för Göteborgs stadsteater. Fyra av stadsteat- (tabell 6.1). Förändringarna i utbudet utgörs i betyrarna är ekonomiska föreningar. Respektive dande utsträckning av förändringar inom kommun utser samtliga styrelseledamöter turnéteatern. Denna visade under 1960-talets för Malmö stadsteater, majoriteten av styrelförsta hälft en minskad omfattning. I huvudsen för Stadsteatern Norrköping-Linköping, tre av elva styrelseledamöter i Hälsingborgs sak torde minskningen ha berott på den stadsteater samt en representant i styrelsen successiva nedläggningen av teaterverksamför Folkteatern i Göteborg. Borås stadsteater heten på en mängd mindre orter samt på den har den kommunala kulturnämnden som sty- också successiva minskningen av antalet sommarföreställningar. Under decenniets andra relse . Svenska riksteatern är en ideell förening. hälft förblev turnéteaterns utbud relativt Dess organisation har beskrivits under konstant för att spelåret 1969/70 öka med 2.2.4.1 och 2.9.1.1. Även Norrbottens läns- drygt 1 000 föreställningar och spelåret teater är en ideell förening. Kommun och 1970/71 med ytterligare nära 500. Stadsteatrarna i storstäderna har succeslandsting har där tillsammans hälften av stysivt ökat sin verksamhet med en markant relseplatserna. För samtliga institutionsteatrar gäller att höjning spelåret 1969/70. Stadsteatrarna i målen för verksamheten hittills uttryckts övriga städer har också ökat sitt föreställmycket allmänt. I fråga om Operan sägs: ningsantal främst under periodens senare del. "Bolaget skall utöva och främja musikalisk- En betydande del av ökningen faller här på scenisk konst genom att uppföra i första den uppsökande verksamhet och skolförehand musikdramatiska verk och baletter. ställningar som bedrivs av Stadsteatern NorrSOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionemas o o o o o o

organisation och H ^2

O O O

o o o o o o

v© t-~ ••3- uo PS PS

verksamhetsformer

£ ca

IB oo g

!-*

ca

O 60 C

-M

CM 0 0 O ON PO lO

73 C

00 CO

oo>^

-H ©N PO vo <N rs

-<rj-

(N

tu

.* o

< ts

K tu oca : 0

Q. O O M

O o

O O O

o o o o

o o o o o o

PO ON -H r o PS PS

C

tu

•BB 3 O r£ fe

S E </-> o

PS T t PO V£>

t

ON PS

lO VO

•<tPlr-

•<s- o

o

**

<->

S3

(5 O

<~

.-H ^

2 "3 **

H M

o o o o o o

o i o

t— \o PS 0 0 PS PS

ca g c BO "3 ca E ca •3 c % Tc3 -a rt "55 tu to : .2 $

"ca

12 °

.J i s

M

ca

5 „5

2S D 2 oo

ON V)

tu

BO

4a

ca +*

"§ £? S Äc S* ö u : 0 ca IS 1-1 3 .I 'än N

PS l o

Q. c

•cd

o o o o o o

O

o o r-

-H PO PO PO —i PS

ca _C

c 13 < t?

I

00 00 •«t PS PS M3

o

o o -a-

Tfr 00 O

CU

u "i 60 £ C s »c g - E

'? o .2 <u .2 .S I c° •" S PQ a s .a 13 t> M S J; 3

3-S K C .S

.§•§•-» 3 3 ca

d , CO tu

ca 3 ca CO

cg

ca J*

ca H

•«

cd T 3

ca

O.

i-,

C3

ca

O

Q CO

o

c

ca C

«ä t C

ca

CO

C i-, ca

-a ca

M

s o

CL>

C :ca

o

oo

ca C <o •q ca •ra

o Z

ca C CO

•a

£ JO :5 J3 o <o tJ CO CO ra

=g

C

«ca

ca

u ca 5ca .!= C

J "O CO

d

Cd

'M

"o

a O >. b 3 E E Q. fa CQ 'Sö 3 60 i S 8 c3 7 3 T 3 3 O, 3 • 3 Q, 3 "o c

C o

O 5 « CJ -ca to c/1 • o X> -S H 2 E •d ca M

B 60

a

c ^

H ca

H

to

ca

ca

CL,

H

ca

i-<

u.' X>

T3

3 CO

>

< 60Q

SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionemas organisation och verksamhetsformer köping—Linköping. Under perioden 1960-1970 har antalet teaterbesök ökat från 2,1 milj (exkl andra turnéteaterorganisationer än Riksteatern) till 3,1 milj. Den största ökningen beror på Riksteaterns ökade verksamhet. De senaste spelårens markanta föreställningsökningar har dock inte gett en lika kraftig publikökning. Mot en föreställningsökning om ca 28% mellan spelåren 1968/69 och 1970/71 svarar en publikökning om ca 18%. Satsningen på uppsökande skolteater, inklusive klassrumsteater, på annexscener, föreningsteater och liknande former som spelas för mindre publik per föreställning är en av orsakerna till att publikökningen inte varit lika snabb som ökningen av antalet föreställningar. Detta gäller utvecklingen i stort. Ser man till de enskilda teatrarna har utvecklingen inte varit enhetlig. Jämför man med verksamheten spelåret 1954/55 (det första år som provinsteaterutredningen redovisat) framgår att en betydande omstrukturering skett. Samtliga 1954/55 befintliga stadsteatrar liksom Operan har ökat antalet föreställningar fram till spelåret 1970/71, ofta i betydande omfattning. Men det är endast tre av dessa teatrar som ökat antalet besök, övriga har minskat, ofta i betydande grad. Som jämförelse kan nämnas att de ickeinstitutionella grupperna spelåret 1968/69 beräknas ha gett drygt 5 000 föreställningar som sågs av mer än 500 000 besökare. 6.3.3.2 Inriktning mot speciella publikgrupper Huvuddelen av teaterinstitutionernas föreställningar sker i traditionella former och är riktade till en vuxen publik. Barn- och skolteater samt uppsökande verksamhet av skilda slag utgjorde länge en liten del av verksamheten. Förhållandena har varierat mellan de olika teatrarna men det finns en enhetlig tendens för alla teatrar (tabell 6.2). Barn- och skolteater har ökat avsevärt i omfattning under 1960-talet. Spelåret 1960/61 gav institutionsteatrarna 690 sådana föreställningar, 1968/69 hade de ökat till SOU 1972:66

1985, en ökning med nära 190%. Men redan följande spelar hade ökningen fortsatt till ca 3 000 föreställningar. För spelåret 1970/71 har kulturrådet under sitt arbete inte haft tillgång till definitiva siffror, men under hösten 1970 hade man gett 1 700 barn- och skolfö re ställningar, vilket kan tyda på ytterligare någon ökning sett över hela spelåret. Barn- och skolteaterns andel av det totala antalet föreställningar har ökat från 12 % spelåret 1960/61, till 23 % 1968/69 och ca 30% 1969/70. För vissa teatrar har denna utveckling inneburit en stagnation eller t o m någon minskning av vuxenföreställningarna, medan andra teatrar kunnat expandera med avseende på alla publikgrupper. Barn- och skolteaterföreställningarnas andel av den totala publiken vid teatrarna låg tidigare över dess andel av föreställningarna. Spelåret 1968/69 hade publikandelen bl a genom klassrumsföreställningar med liten publik sjunkit något och svarade då mot andelen föreställningar. Utvecklingen har inte varit likartad inom de olika teatrarna. Den största satsningen på barn- och skolföreställningar har Riksteatern gjort, såväl totalt som i relation till den egna verksamheten. En successivt växande andel av den under hela perioden ökande produktionen har reserverats för skolteater. De landsortsbaserade ensemblerna har också helt eller i stor utsträckning ägnat sig åt denna och andra former av uppsökande teater. Även Norrbottensteatern har satsat mycket på barn- och skolteater, medan de statliga teatrarna hittills satsat minst. Ett betydande antal ungdomar, dock knappast i de lägsta åldrarna, besöker också teatrarnas vuxenföreställningar. Teatrarna beräknar att dessa besök är ungefär av samma storleksordning som besöken på renodlade barn- och skolföreställningar. Det bör noteras att av Riksteaterns barnoch skolföreställningar är praktiskt taget samtliga interna skolföreställningar. Övriga teatrar ger i större eller mindre utsträckning även offentliga barn- och ungdomsföreställningar. 237

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer CN TT 00 «S 0\ o" ° ~ ^O <0 00

I *l

I I It —<

M

O

.£ I

I

I

I

I

I

CO - H T j - ON t— <-H

r i -H v© i-T c<"T TJ-" H H r t N m m

m i t \ o o -<fr vo 0\ *t

00 VO *H 00^ | Tt" •-? oC oo"

I

^

M

^

W

H

t-^ vo • * o>

O

| io

<N^ •"+ ON CN «n oo" o " w* ON OS OS ON

:0

o

C ca

ca o

Ct-

i— CJ

9 c C3

C ca H ca o 5» e

O

«;

12 CJ c £j o M o

•O H ca 0 Q 55 00

ca

C

CJ

>

z en

SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer Trots det ökade utbudet av barn- och skolföreställningar är det ännu helt otillräckligt såväl i relation till den uttalade efterfrågan som till det totala behovet. Det framgår inte minst när man i det följande ser till den geografiska spridningen. Föreningsföreställningar och andra interna föreställningar ges i obetydligt antal av teaterinstitutionerna. Året 1968/69 gavs det i nämnvärd omfattning endast av Svenska riksteatern, Norrbottensteatern och Stadsteatern Norrköping—Linköping. Även här är trenden uppåtgående om än inte i samma omfattning som inom barn- och skolteatern (tabell 6.2).

heter att placera vissa uppsättningar. Det låga antalet pjäser per ort är i vissa fall ett uttryck för den begränsade efterfrågan. I andra fall är det lokalarrangörens ekonomiska svårigheter som begränsar antalet. Stadsteatrarna gav ett mycket begränsat antal föreställningar utanför sina hemorter. Operan och Dramatiska teatern gav vissa turnéföreställningar i egen regi utöver de som distribuerades av Riksteatern. Spelåret 1970/71 gav Operan totalt 102 och Dramatiska teatern totalt 78 turnéföreställningar vilket var 28 resp 13 % av deras totala utbud. Den utpräglade glesbygden har fler spelorter per 100 000 invånare än de övriga befolkningszonerna. Men då föreställningarna är få 6.3.3.3 Den geografiska spridningen och de genomsnittliga resvägarna är långa Trots Riksteaterns ökande insatser är institu- blir möjligheterna att se teater ändå små. 1 tionsteatrarnas föreställningar ojämnt förde- befolkningszonerna 2, 3 och 4 minskar resvälade över landet. garna successivt samtidigt som föreställningsDe offentliga föreställningarna för vuxna antalet ökar (tabell 6.4). Klart bäst tillgodoutgjorde spelåret 1968/69 71,8 % av samtliga sedda med offentliga föreställningar för vuxföreställningar. Det var i huvudsak Rikstea- na är de tätast befolkade delarna av landet, tern och Norrbottensteatern som turnerade. dvs befolkningszon 5 som omfattar StockI Riksteaterns turnéer ingick ett relativt be- holms-, Göteborgs-, Malmö-, Norrköpings—, gränsat antal föreställningar från Operan och Linköpings- och Västeråsområdena. Bilden Dramatiska teatern (spelåret 1968/69 9 res- har dock förändrats något de senaste åren pektive 3 % av deras totala utbud, spelåret bl a genom tillkomsten av ensemblerna i 1970/71 13 respektive 6 %). Örebro, Skellefteå och Växjö. Spridningsbilden (tabell 6.3, figur 6.1-2) När det gäller barn- och skolteatern finns visar att Riksteatern och Norrbottens läns- betydande vita fläckar på kartan för Riksteateater svarade för en god spridning i den tern. Sålunda är stora delar av Norrland och bemärkelsen att man spelade på många orter mellersta Götaland dåligt täckta. Bilden har relativt jämnt fördelade över landet i förhål- dock förändrats genom tillkomsten av enlande till befolkningsunderlaget. semblerna i Skellefteå, Örebro och Växjö Man bjöd dock normalt få pjäser och (figur 6.3). föreställningar per ort. Drygt hälften av alla Största delen, ca 85 % av alla spelorter, orter (ca 55 %) hade fyra eller färre pjäser/ hade en, två eller tre olika pjäser för skoår. Vanligast var att man hade fyra pjäser lorna under året. Vanligen gav man endast en fördelade på två under hösten och två under pjäs. våren. En påfallande stor andel av spelorStadsteatrarnas turnéverksamhet när det terna (ca 85 %) hade endast en föreställning gäller barn- och skolteater är mycket begränper pjäs. Få föreställningar per pjäs är i regel sad. Den inskränkte sig spelåret 1968/69 i en följd av det begränsade befolkningsunder- stort sett till vissa föreställningar i Östergötlaget. Det finns dock orter där man på grund land av Stadsteatern Norrköping-Linköping av otillräcklig produktion får färre föreställ- (figur 6.4). Däremot spelade Norrbottensningar av pjäserna än man skulle önska. teatern i hela sitt län. Detta gäller främst operetterna. Beträffande Totalbilden är i stort densamma beträfdramatiken kan det i stället uppstå svårig- fande skolföreställningarna som för vuxenSOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionemas organisation och verksamhetsformer 3

s

SS c >-i

tu

CN 5 * CN tu

° c J2

tu

o? c

E

ut sä tu . P

Q JS

M :0 «<->

13 JS C Ié3 <C

°åc c

c$ W> C

*2 « 10

o

in c

»;

o

C c*

C .S a c

C/5

:ed a

;5 S

>3 2

"* 0 0 0,<N

°\ I

o -t; ro o

o c a S

cd

I

•i E

ed

x> tu

£

4SD& a ed

Q x.

C

.SS

sa Os iO t-~ v©

Oi « <N0O

o" VO

B i-i TO

o

r-

| *o

,oS

•a c It3

00 o o Tj- fN (N VO

ON cN ON

"* 00

o

1 "1 ON

ed

B

«J bO P "K « C <u a -ed «5 o • - c > •" _ , . 5 _tu T 3 '-S

s « J u E <U

(Ä

M5 :Q b i •K tu ed ed t u ed o C CC3 cd ^ H

c

tu

•a •§ TO

W tu

d

cd • g Q. M Cd

w

O Q 00

240 O

o C

Ui

T3 o E a ed O

~3 M CA

*CJ ! £2 ert

tOj X)

o •ri cd O

l-H

•j^

tV5

Z

O :ed

i- 5 <°

P B •« c c 5 « fi«8 *" B o «• « « P s *-. SP w 2äC c -5

o

T3 a Xd c c E i£3 i-

£

^

h

<".

.22 — S S " i •a tu s x

cd .O O T3

:rt •K W

OJ ;C

rä D oS

SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionemas organisation och verksamhetsformer

£

o-°

13 S o c

M

a> ro ro r~ ro oo m v^T >—< 00 lO m (N ( N r -

:0

O

<N

o C —' r~ < .5

c M

i6 *i

N

(ta

fO r^ oo M X o o O •O

8 •J

i

c^

cl

H DO 3 C

js Jtd

£o ;0 •M

•c M oo o o

£ -5

oo i o rN i o r o r o "4- r f <7\

3 £ J2 rs

•« "3 E > rJS ra

"33 rt t •ö 2 o) o ° •£ ^ S E o

V ) r- I~- U\ 0 \ O r f m (S -H

£

*"*

T3

60 C Cu o)

O

•w <u

o

•a =3

- ^g 5 t o < o —<

s -

VO CD O SO • * OO lO rO (N rH

8> or3

•SI

<-" a>

o SJ O

c o C :S CTJ :c3.£

a

{£

(U

o

i/3

* 5

oS > bO £ ö

c u

rS

U

£°.£ !s £ o na g

2 sa

> > > >> .5 .5 .£ .£ .£ o o o o o o o o o o o o

3 O «5 r o C u

M 2

«3

S3 °

H

Si

5 E

O

eS

E E 9

a; c C

ta

o

-c

,> i'Cj X

1o

1-

Q.

o o o o o o o o o o o o

a a

~T3

M

c0) o > c C O 8? _ 3 r3 ijj sO

et X)

o

»—i tN r o T t W)

SOU 1972:66 16

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer

•

•

• 1-5 Figur 6.1 Offentliga föreställningar för vuxna av Riksteatern spelåret 1968/69. 242

1-5

6-10

Figur 6.2 Offentliga föreställningar för vuxna av Operan, Dramatiska teatern och stadsteatrarna inkl Norrbottensteatern spelåret 1968/69. SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer

S*

•

Antal föreställningar — 200 _ 100 — 50 — 25

#

•

6-10

•

1-5

Figur 6.3 Barn- och skolföreställningar av Riksteatern spelåret 1968/69. SOU 1972:66

^

Föreställningar 200

— 100 | — 50 25

# •

6-10

•

1-5

Figur 6.4 Barn- och skolföreställningar av Operan, Dramatiska teatsrn och stadsteatrarna inkl Norrbottensteatern spelåret 1968/69. 243

6 De samhällsstödda kulturinstitutionemas organisation och verksamhetsformer Tabell 6.5 Befolkning samt föreställningar, publik och statsbidrag för de statsunderstödda teatrarna spelåret 1968/69 fördelade på fyra geografiska zoner (%).a

Stor-Stockholm b Stor-Göteborgb Stor-Malmö b Övriga landet 0 Summa

Befolkning

Föreställningar

Publik

Statsbidrag

17,6 8,5 5,4 68,5

17,8 17,9 9,7 54,6

23,7 16,9 11,1 48,3

52,0 9,9 6,6 31,5

a

Jfr not a - e tab 6.1. Kommunblocksanpassade A-regioner. c Hit har Riksteaterns hela verksamhet förts. b

föreställningarna. Sannolikt är dock läget beträffande skolteaterföreställningar sämre. Målet en skolföreställning per termin och åldersstadium kan knappast nås någonstans. Även en föreställning per läsår och åldersstadium är ett avlägset mål i stora delar av landet. Ser man till den totala teaterverksamheten vid institutionerna fick Stockholms-, Göteborgs- och Malmöområdena spelåret 1968/69 med en knapp tredjedel av landets befolkning ca 45 % av föreställningarna och drygt två tredjedelar av statsbidragen (tabell 6.5). Göteborg och Malmö fick dock en statsbidragsandel som väl ansluter till deras andel i befolkningen och som ligger lägre än deras andelar av utbud och publik. Stockholmsområdet med 17,6% av befolkningen får däremot ensamt över hälften av statsbidraget. Fördelningen till Stockholms förmån är alltså mycket markerad. Den beror på de två statliga teatrarna Operan och Dramatiska teatern. I princip har dessa uppgifter avseende hela landet, men större delen av publiken torde vara stockholmare. Genom statsmakternas fortsatta satsning på Riksteatern i kombination med den långsammare anslagsökningen för Operan och Dramatiska teatern efter spelåret 1968/69 har dock proportionerna förskjutits något till landsortens förmån. 6.3.3.4 Inställning till regional verksamhet De fasta teatrarna har i enkätsvar till kulturrådet i allmänhet uttalat en klart positiv 244

inställning till regional teaterverksamhet och till sin egen medverkan i en sådan. Att man samtidigt knappast har någon turnéverksamhet i respektive regioner torde i huvudsak ha två orsaker. Dels anser man sig kunna fylla en betydande regional funktion genom att regionens folk kommer till teatern, dels anser man sig inte ha resurser att utöver sina uppgifter på hemorten även turnera. Borås stadsteater anser att nuvarande organisationsform (kommunal förvaltning) försvårar regional verksamhet. Stadsteatrarna har tillfrågats om hur man bedömer andelen tillresande publik från andra kommuner. Stora teatern och Göteborgs stadsteater uppskattar andelen till ca 10%, Borås något högre, medan Malmö stadsteater anger 50 %. De lyriska föreställningarna har stor betydelse för att locka tillresande. Göteborgs stadsteater räknar med 50 % tillresande ungdomar till skolföreställningarna. Övriga teatrar har inte kunnat uppskatta andelen tillresande publik. Några av stadsteatrarna turnerar i sina hemstäder. Den verksamheten har dock inte studerats närmare. Genom skapandet av Västerås-, Örebro-, Skellefteå- och Växjöensemblerna har Svenska riksteatern påbörjat en viss regionalisering av sin verksamhet. Planerings- och beslutsansvaret har i många frågor delegerats till dessa regionala ensembler. Riksteatern har samtidigt betonat att dessa ensemblers verksamhet måste samordnas med det centrala utbudet. Också andra praktiska och administrativa skäl talar enligt Riksteatern SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer för att huvudmannaskapet bör förbli hos denna. Då ett regionalt huvudmannaskap emellertid innebär andra fördelar har man dock inte avvisat möjligheten att de landsortsbaserade ensemblerna successivt överförs till ett regionalt eller lokalt huvudmannaskap. 6.3.3.5 Inställning till samarbete med Sveriges Radio Kulturrådet har i en enkät till teatrarna frågat om utnyttjandet av teatrarna i radiooch TV-produktion. Samtliga teatrar har svarat att de anlitas av Sveriges Radio i mindre omfattning än vad man från teatrarnas sida önskar. Det är bara Borås stadsteater som anser att ensemblen beretts tillfälle till radiomedverkan i den utsträckning det varit möjligt. Inte heller Operan och Dramatiska teatern har medverkat i radio och TV i den omfattning man önskat. 6.3.3.6 De fasta teatrarnas nuvarande samarbete med fria teatergrupper Samarbetet mellan institutionsteatern och de fria grupperna har hittills varit obetydligt. På senaste tid har frågan dock fått större aktualitet. Inte heller samarbete mellan institutionsteatern och amatörteatern har varit vanligt. 6.3.4 Grunddragen i kulturrådets förslag rörande teatersektorn Institutionsteaterns insatser under 1960-talet har inte helt svarat mot de behov som förelegat och de förväntningar som ställts. Utbudet av föreställningar har främst nått de redan teatervana och därmed i stor utsträckning de ekonomiskt och utbildningsmässigt bättre ställda grupperna i samhället. Geografiskt har utbudet varit ojämnt fördelat. Barnoch skolföreställningar har getts i otillräcklig omfattning. Den uppsökande verksamheten har endast långsamt ökat. Samarbetet mellan de olika teatrarna har varit litet, samarbete SOU 1972:66

med fria teatergrupper har knappast förekommit och samarbetet med radio och TV har varit begränsat. Möjligheterna till påverkan av och inflytande över verksamheten för personal och avnämare har också varit begränsat. Dessa brister i teaterinstitutionernas arbete har uppmärksammats under det gångna decenniet. Teatrarna själva har vidtagit olika åtgärder för att avhjälpa bristerna. Man har bl a gjort försök med decentralisering av planering och beslut till grupper inom teatrarna, utlokalisering av riksteaterensembler och omprioritering av verksamheten till förmån för barn- och ungdomsteatern. Kulturrådet kommer i det följande att föreslå ytterligare åtgärder för en utveckling och anpassning av institutionsteatern till de förändrade uppgifter och arbetsformer som följer av de kulturpolitiska mål rådet formulerat. Redovisningen i det föregående av förhållandena under 1960-talet har visat en mycket ojämn tillgång på teater i olika delar av landet. Det är stora skillnader både mellan olika regioner och inom vissa regioner. En jämnare geografisk spridning är enligt kulturrådets mening dels ett mål i sig, dels en viktig förutsättning för målgruppsinriktade åtgärder. Denna jämnare geografiska spridning kan åstadkommas främst genom följande tre olika medel, nämligen - fler regionala ensembler (länsteatrar), - fler turnéer och turnéföreställningar av regionala eller centrala ensembler, - ett ökat teaterutbud i TV, i framtiden även regionala program. Kulturrådet vill se dessa tre olika former för ökat teaterutbud som en helhet. De får användas var och en efter sina förutsättningar och som komplement till varandra. 6.3.5 Förslag om inrättande av länsteatrar 6.3.5.1 Allmänt Regionala teaterensembler (länsteatrar) svarar bättre mot de mål som kulturrådet for245

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer mulerat än ökad central turnéverksamhet eller mer centralt producerad TV-teater. Självständiga regionala ensembler innebär en decentralisering av personella och materiella resurser. Detta är ett led i ett utbyggt regionalt ansvarstagande, som ökar förutsättningarna för en livskraftig regional och lokal kulturverksamhet. Det blir lättare för teatern att hålla kontakt med publiken och med förmedlande och arrangerande organ. Verksamhetens omfattning, inriktning och former kan bättre anpassas till de behov och önskemål som finns. Samtidigt ökar möjligheterna till ett reellt medinflytande för avnämargrupperna i fråga om planerings- och beslutsfunktionerna. Som framgått av den internationella översikten i kapitel 3 finns det i alla nordiska länder förslag eller beslut om en regionalisering av teaterverksamheten. Av särskilt intresse är den av den norska regeringen framlagda teaterpropositionen (3.4.1). Den regionalisering som hittills skett genom tillkomsten av Norrbottensteatern den första verkligt regionala teatern — och Riksteaterns landsortsbaserade ensembler har gett positiva erfarenheter. Decentraliseringen av resurserna bör dock åtföljas av en decentralisering av beslutsfunktionerna. Kulturrådet föreslår länen som enhet för regionala teaterensembler. Skälen för att välja länen som geografiska enheter sammanfaller med de allmänna skäl för avgränsningen av det regionala ansvaret, som kulturrådet redovisar under 8.5.2. De regionala ensemblerna kommer att behöva finansieras bl a genom landstingsanslag. Vidare behöver teatern arbeta i nära samband med kommuner, föreningar och organisationer. Dessa har distrikts- och samarbetsorgan som oftast har länen som arbetsområde. Detta gör att en anpassning till länsgränserna underlättar de nya teatrarnas verksamhet. I den mån länen inte är lämpliga enheter, kan köp av föreställningar eller samgående mellan två län vara lösningen. I vilken utsträckning samarbete skall etableras mellan flera län bör ankomma på länen att bedöma. Områden som av speciella geografiska eller 246

befolkningsmässiga skäl hellre vill knyta an till ensembler i angränsande län än upprätta egna länsteatrar bör kunna göra det. Kulturrådet ser dock upprättande av länsteatrar som det primära medlet och finner ett rimligt mål vara en ensemble i flertalet län intill början av 1980-talet. Behovet av föreställningar kan dock knappast på något håll täckas uteslutande genom att en länsteater kommer till. Framför allt räcker inte länsteaterns resurser för opera, operett, musical och dans. I stort får man tänka sig att behovet av komplettering löses på fyra sätt, nämligen genom — ett utbyte av föreställningar mellan länsteatrarna, — en produktion och distribution baserad på större regioner än län (lyrisk teater), — en centralt organiserad produktion och distribution, — distribution av föreställningar från fria teatergrupper (såväl yrkesmässigt som icke yrkesmässigt arbetande). 6.3.5.2 Länsteatrarnas ledning Som framgår av 8.5 bör landstingen ha huvudansvaret för den kulturverksamhet som man inom länen väljer att lägga på länsnivå. Landstinget fattar då i samråd med primärkommunerna besluten om, när och i vilken omfattning en länsteater skall inrättas. Statsmakternas beslut i bidragsfrågor kommer också att spela en roll för inrättandet och utbyggnaden av teatrarna. Den direkta ledningen av länsteatern bör enligt kulturrådets mening vara fristående från de politiskt ansvariga organen. Som framgått under 6.2.3.4 anser rådet det lämpligt att länsinstitutionerna får stiftelseform, innan någon ny lämpligare organisationsform kommit till. Därigenom kan olika intressenter såsom landsting, hemkommun och föreningsliv tillförsäkras ett inflytande, samtidigt som huvudmannen (stiftelsen) blir fristående från de politiska organen. I det praktiska arbetet behöver länsteatrarna kontakt med en rad myndigheter, institutioner och organisationer dels på länsnivå, SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer dels på de lokala och centrala nivåerna. I det följande (8.4 och 8.5) föreslår kulturrådet att samarbetsorgan mellan de olika intressenterna inrättas såväl lokalt som inom länen. I samarbetsorganet på länsplanet förutsätts länsteatern ingå. Tänkbara frågor för ett samarbetsorgan är behovet av teater i länet, samordning av centralt, regionalt och lokalt teaterutbud och stöd till amatörteatern. 6.3.5.3 Länsteatrarnas finansiering Regionaliseringen av teaterverksamheten förutsätter statliga insatser. Statsbidraget bör syfta till att garantera en ekonomisk grund för verksamheten. Bidraget bör vara så utformat att det stimulerar ett regionalt ansvarstagande och en god regional spridning. Det bör ge möjlighet att knyta an fria grupper till länsteatrarna. Det bör vidare stimulera utbyte av föreställningar med och köp av föreställningar från andra län. Statsbidraget bör även stimulera tillkomsten av mindre produktionsenheter. Det bör också vara möjligt att ge ett ökat statligt stöd i startskedet. Utformningen av det statliga stödet behandlas i kapitel 10 (10.6.4). Regionaliseringen av teaterverksamheten bör ske utan att den nuvarande verksamheten minskar i någon region. Inte ens i storstadsområdena är teaterutbudet i relation till befolkning och bostadsspridning av sådan omfattning att en uttunning får ske. En bättre teaterförsörjning bör därför så långt möjligt bygga på ett ökat och mer differentierat utbud av teater i olika delar av landet. Inom de län som nu har stadsteatrar kan regionaliseringen innebära ändrade proportioner i utbudet mellan hemkommunen och övriga länsdelar. Det är dock önskvärt att det ökade utbudet i regionen klaras genom en volymökning. Ökade ekonomiska insatser krävs därför dels för den volymmässiga ökning som regionens behov kräver, dels för resekostnaderna. Staten och landstingen får gemensamt svara för dessa insatser. Kulturrådet kommer i sina SOU 1972:66

förslag till ekonomiska insatser från statens sida att ge hög prioritet åt en utbyggnad av stadsteatrarna till länsteatrar, då en betydande effekt kan vinnas genom en begränsad insats av pengar. 6.3.5.4 Utvecklingstakten Regionaliseringen av teaterverksamheten bör i allt väsentligt genomföras under 1970-talet. Den bör ske genom att Riksteaterns landsortsbaserade ensembler och flertalet stadsteatrar omvandlas till länsteatrar samt genom att ett tiotal nya länsteatrar tillkommer. En omvandling av Riksteaterns landsortsbaserade ensembler och flertalet av stadsteatrarna till länsteatrar bör kunna ske relativt snabbt. De tre största städerna i landet intar i många avseenden en speciell ställning. En mycket stor del av teaterutbudet är koncentrerat till dem. Detsamma gäller det statliga stödet. Storstadsregionerna är vidsträckta, folkrika och rymmer inom sig omfattande nybyggda bostadsområden som ofta är underförsörjda på kulturaktiviteter. Storstadsteatrarna har därför ett ansvar för en decentraliserad verksamhet inom den egna kommunen. Självständiga grupper av yrkesverksamma och icke yrkesverksamma skådespelare kan här göra en viktig insats. När kulturrådet i flera sammanhang understryker den regionala verksamhetens betydelse, får det därför inte tolkas som en undervärdering av behovet av en decentralisering inom de enskilda kommunerna. I praktiken svarar teatrarna i de tre största städerna för den omgivande regionens teaterförsörjning genom att en stor del av besökarna kommer från andra kommuner. Den typen av servicefunktion har städer inom många verksamhetsområden. Det innebär inte att man därför kan säga att städerna tagit ett direkt regionalt ansvar. Ett sådant ansvar kräver aktivare insatser. För teaterutbudet i Stockholms län svarar f n de två statliga teatrarna, stadsteatern och Riksteatern. Deras verksamhet bör ses till247

6 De samhälkstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer sammans. En utbyggd regional verksamhet får i första hand ankomma på Stockholms stadsteater. Göteborg har tre teatrar, vartill kommer att musikteatern är samorganiserad med orkestern. Ingen av dem har f n formellt sett något regionalt ansvar. Vissa diskussioner har förekommit inom staden omen omorganisation av teaterverksamheten. En sådan utveckling skulle kunna innebära ett fullföljande av tankegångar som låg bakom skapandet av Göteborgs teater- och konsertaktiebolag. Vid utredningen om dessa frågor förefaller det ofrånkomligt att man tar upp den regionala försörjningen i samråd med representanter för berörda landsting. Läget i Malmöhus län är särpräglat. Det är det enda län som har två städer - Malmö och Helsingborg - med både teater och orkester. Enligt vad kulturrådet inhämtat har ett utredningsarbete inletts i både Malmö och Helsingborg samt inom Malmöhus läns landsting. Den nära samverkan mellan teatern och orkestern i Malmö gör det nödvändigt att man ser teater- och orkesterfrågorna i ett sammanhang. Rådet förutsätter att i utredningsarbetet hänsyn tas till regionens behov. Med hänsyn till den roll institutionerna har även för Kristianstads län bör dess landsting på lämpligt sätt delta i utredningsarbetet. Riksteaterutbudet i länet och dess ekonomiska aspekter måste även belysas i sammanhanget. Om statsmakterna vid sin slutliga avvägning av anslagen inom kulturområdet inte skulle anse det möjligt att tillgodose kraven på att öka ut dessa också för de större teatrarna, uppkommer frågan om kravet på en regionalisering skall uppskjutas i berörda (storstads-)regioner. Från allmän jämlikhetsaspekt finner rådet detta olyckligt. Självklart kan aldrig en stad förpliktas att bekosta teaterverksamhet utanför sina egna gränser. Men statsbidragen kan förutom att de är avsedda som en avlastning av de kommunala kostnaderna också anses böra komma regionen i dess helhet till godo. Inrättande av nya länsteatrar i övriga delar av landet torde få genomföras successivt. 248

Även här blir utvecklingen i hög grad beroende på statens och landstingens ekonomiska insatser. Statens insatser måste här ges hög prioritet, då insatserna i många fall avser bristområden. Riksteatern har hittills erbjudit en smidig väg för att sätta i gång nya regionala projekt. Även nya länsteatrar kan initieras den vägen för att sedan överföras till regionalt huvudmannaskap. Det kan emellertid också ske direkt av de regionala intressenterna såsom skett i Norrbotten. Sådana planer finns f n i flera län. Staten bör aktivt främja regionaliseringen men regionerna själva avgör graden av aktivitet och formerna för denna. De ger regionaliseringen dess konkreta innehåll och konstnärliga profil. 6.3.6 Förslag rörande Riksteaterns förändrade roll En utbyggnad av länsteatrar leder till en relativt genomgripande förändring av Riksteaterns verksamhet. Produktionen av teaterföreställningar minskar, samtidigt som samordningsuppgifterna ökar avsevärt. Sedan regionteatrar byggts upp enligt den nyss framlagda modellen kommer Riksteatern centralt att ha följande fyra huvuduppgifter. 1. Samverkan med länsteatrarna Den viktigaste delen i denna samverkan blir att medverka till ett samspel mellan det centrala och regionala utbudet samt att främja utbytet av länsteatrarnas föreställningar över landet. I övrigt kan Riksteatern t ex tänkas ställa skådespelare, regissörer cch scenografer till förfogande för komplettemg av de små länsteatrarna. 2. Distribution av produktioner från andra teatrar än länsteatrarna Riksteatern organiserar distributionen av föreställningar från Operan och Dramatiska teatern och utländska gästspel. De utländska SOU 1972 66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionemas organisation och verksamhetsformer gästspelen bör ökas särskilt med hänsyn till de stora invandrargrupperna.

6.3.7 Förslag rörande de statliga teatrarna 6.3.7.1 De statliga teatrarnas uppgifter

3. Egen produktion Riksteaterns egen produktion kan minska i takt med att länsteatrar byggs ut. Man får dock räkna med en viss sådan även på längre sikt för att komplettera övrigt utbud. Det blir sannolikt främst musikteater, större uppsättningar och uppsättningar som av olika skäl inte kommer till stånd vid länsteatrarna. Beträffande musikteatern blir omfattningen av Riksteaterns produktion beroende av i vad mån Operans turnéer kan kompletteras av turnéföreställningar från Göteborg, Malmö och eventuell ytterligare musikteater. En samproduktion mellan länsteatrarna och regionmusiken kan också bli aktuell. Fler TV-föreställningar av opera inverkar också på behovet av turnéverksamhet. Turnéoperan kan då göra mindre produktioner som bättre passar de spelplatser som står till buds ute i landet. Landsorten bör under alla omständigheter få en bättre kontakt med den "levande" operan än i dag. Beträffande operett, musical och liknande är det troligt att Riksteatern snarast kan behöva öka sin produktion som komplement till en regional repertoar. 4. Expert- och konsultuppgifter Riksteatern får slutligen vissa konsultuppgifter. De kan avse produktions- och distributionsfrågor, information och publikrekrytering samt stöd till den icke yrkesmässiga teatern. Utöver dessa fyra huvudfunktioner kommer Riksteatern, som angivits ovan, att under övergångstiden kunna medverka vid utbyggnaden av länsteatrarna. I avsnitt 6.9 ger kulturrådet några synpunkter på Riksteaterns framtida organisation framför allt med hänsyn till behovet av ett ökat samarbete mellan olika kultursektorer.

SOU 1972:66

Operans och Dramatiska teaterns organisation och ekonomi har varit föremål för en lång rad utredningar. År 1933 tillsatte statsrådet Engberg den första teaterutredningen i vårt land med uppdrag att göra en allmän översyn över teaterverksamheten. Den är därför av ett särskilt intresse. Utredningen förutsattes ge nationalscenerna "en organisation som gör dem till hela nationens teatrar, en organisation som öppnar möjligheten att från dem tillgodose teaterbehovet i olika delar av riket. Skall nationen vidkännas dryga kostnader för dem, så har den också en naturlig rätt till en motprestation från deras sida. Men en slik motprestation kan icke åstadkommas på annat sätt än att dessa teatrar gå till nationen, då icke nationen har möjlighet att gå till dem." Direktiven till 1933 års teaterutredning är det enda dokument där regeringen presenterat en samlad teaterpolitik och därvid också angett en särskild roll för nationalscenerna. Sin stora betydelse fick direktiven genom sin introduktion av riksteatertanken. Utredningen föreslog (De fasta statsunderstödda teatrarna, SOU 1934:3, och Utredning rörande teaterförhållandena i riket, SOU 1934: 21), att de kungl teatrarna skulle bibehållas som två självständiga företag i aktiebolagsform. Utredningen pekade på att en väg för Operan att öka sin riksverksamhet skulle vara att öka sin radioverksamhet. Utredningen diskuterade också en förkortning av Operans spelsäsong bl a för att möjliggöra turnéer i landsorten. Turnéer av Dramatiska teatern ansåg utredningen vara i högsta grad berättigade. Eftersom teatrarna stöddes med lotterimedel, som Kungl Maj:t disponerade, blev det aldrig anledning att underställa riksdagen utredningens förslag. Vid sidan av olika utredningar har en allmän debatt förts nästan kontinuerligt om Operans och Dramatiska teaterns verksamhet, organisation och finansiering. Tidigare 249

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer ägnades många riksdagsdebatter åt dessa frågor. Under senare år är det framför allt i den allmänna pressdebatten om prioriteringarna av de statliga kulturanslagen som kritik riktats mot de stora anslagen till de två teatrarna i jämförelse med utgifterna inom andra sektorer av kulturområdet. Kritik har också förts fram mot teatrarna för att i alltför hög grad rikta sig till huvudstadspubliken, för att alltför sällan framträda i radio och television, för att inte vinna nya publikkategorier och för att inte arbeta i tillräcklig utsträckning för barn- och ungdomspublik. En del av kritiken sammanhänger med de nya strömningarna inom teaterlivet som allmänt riktar sig mot institutionsteatern. Teatrarna har dock delvis lyckats att anpassa sin verksamhet till de nya krav som ställts på dem. Operan och Dramatiska teatern har betecknats som "nationalscener". Administrativt innebär det att det är fråga om statskontrollerade och statssubventionerade teatrar. Men i nationalscenbegreppet ligger vanligen något mer, nämligen tanken på ett särskilt ansvar både för en klassisk, särskilt inhemsk repertoar och för konstnärlig förnyelse för hela landets teaterväsende. Både i utlandet och här i Sverige har i nationalteaterbegreppet lagts in ytterligare ett element, nämligen ett ansvar för den stora publiken. Vid sidan om sina allmänna uppgifter har Operan en särskild uppgift som utbildningsinstitution för dansare. Det är sannolikt ofrånkomligt att institutioner av det slag det här är fråga om blir dyrbara för ett litet land som Sverige, särskilt om man som i fråga om Operan vill hålla en internationellt sett hög standard. Operakonsten är den i särklass dyraste av alla konstformer. Den genomsnittliga kostnaden för en föreställning vid Stockholmsoperan är t ex 106 000 kr. Anslagen till de två teatrarna har också nästan sexdubblats under 1960-talet (tabell 10.5). Den centrala frågan är hur de konstnärliga resurserna och prestationerna vid teatrarna med de ekonomiska insatser som de kräver skall komma större publikgrupper och grupper utanför Stockholmsområdet till del. Det 250

gäller särskilt Operan som i hög grad intar en särställning i landet. Det kan ske på två sätt. Den traditionella metoden är turnéer, antingen i egen eller i Riksteaterns regi. Den andra vägen är distribution genom radio och framför allt genom TV. Båda dessa vägar bör användas. Det två teatrarna har alltså tre huvuduppgifter, nämligen a) att spela på hemmascenerna i Stockholm, b) att turnera i olika delar av landet, c) att framträda i radio och television. 6.3.7.2 Turnéverksamhet Besök från Operan och Dramatiska teatern utgör erfarenhetsmässigt en stimulans för teaterlivet på en plats. Spelåret 1970/71 gav Operan 28% och Dramatiska teatern 13% av sina föreställningar i Sverige utanför Stockholms kommungränser. En del av turnéföreställningarna gavs dock i Stockholms omedelbara närhet. Kulturrådet finner det angeläget att de båda teatrarna ger ett ytterligare ökat antal föreställningar utanför Stockholmsområdet. Detta bör ske även om det skulle något minska utbudet i Stockholm. Olika tekniska lösningar får övervägas som ger de anslagsbeviljande myndigheterna möjlighet att vid beslut om statsbidragets användning påverka omfattningen av turnéverksamheten. Det är rimligt att minst en viss andel av de två teatrarnas föreställningar ges utanför Stockholmsområdet. En föreskrift om att visst antal föreställningar skulle spelas utanför Stockholm fanns för övrigt till mitten av 1950-talet. En väg att främja turnéer utanför Stockholm, som för övrigt redan prövats med framgång, kan vara att inom teatrarna bilda självständiga mindre grupper. Samtidigt som rådet förordar ökad turnéverksamhet är rådet medvetet om att denna är dyrbar, framför allt när det gäller musikteater. Även av andra skäl — inte minst tekniska svårigheter att framföra större föreställningar — finner rådet det inte möjligt att räkna med någon mycket omfattande turnéSOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionemas organisation och verksamhetsformer verksamhet. Turne'verksamheten skall ses som ett led i samspelet mellan statliga teatrar och länsteatrar, även om det är Riksteatern som förutsätts få ansvaret för själva distributionen. Turnéerna ger samtidigt möjlighet till gästspel i Stockholm av länsteatrarna. Även andra möjligheter än turnéer för att underlätta en samverkan mellan nationalteatrar — regionteatrar bör uppmuntras, t ex ett ökat utbyte av personal mellan olika teaterinstitutioner. Ett samarbete bör i vissa fall ske också med Rikskonserter och regionala musikinstitutioner. Operans och Dramatiska teaterns i dag privilegierade ställning i förhållande till andra teatrar i fråga om konstnärliga och ekonomiska resurser bör medföra ett däremot svarande ansvar.

ett lyriskt biandprogram, en dramatisk pjäs, ett dramatiskt barnprogram). Omfattningen av denna samverkan mellan Sveriges Radio och de båda nationalteatrarna och även andra teatrar kan emellertid enligt rådets mening ökas ytterligare. Därutöver utnyttjas artisterna på freelancebasis men dessa insatser berör i princip inte teaterinstitutionerna, eftersom de görs på artisternas fritid. Frågan om sändning av opera och teater i TV har under senaste tid blivit aktuell även på flera håll i utlandet. Samma idémässiga utgångspunkter och en likartad ekonomisk situation för de stora kulturinstitutionerna torde ligga bakom den utvecklingen. Kulturrådet tar upp frågan om samtliga teatrars utnyttjande i radio och television under 6.3.8.

6.3.7.3 Distribution genom etermedier Även om en ökning av turnéverksamheten enligt rådets mening är angelägen, är det radio och framför allt television som kan innebära de helt avgörande möjligheterna att nå ut till stora och nya publikgrupper. En TV-föreställning av operan Othello i början av år 1970 sågs av 550 000 personer och TV-teaterföreställningen Väcka åtal av 2,2 milj. Dessa siffror kan jämföras med antalet besök vid Operans och Dramatiska teaterns samtliga scener som tillsammans legat kring en halv miljon per år. Jämförelsen innebär givetvis inte att etersänd teater och levande teater skulle vara utbytbara, vilket rådet utvecklat närmare i 5.4. De båda teatrarna har utnyttjats i radio och framför allt television i överraskande liten omfattning, trots att teatrarna vid upprepade tillfällen framhållit att de är mycket angelägna om ett samarbete med Sveriges Radio. Spelåret 1969/70 sändes ingen svensk operaföreställning i TV. I radio sändes sex föreställningar. Av Dramatens föreställningar sändes endast en barnpjäs i television. Under år 1971 har dock överenskommelse träffats om inspelning eller direktöverföring av sex TV-program från de båda kungliga teatrarna (en opera, en barnopera, ett balettprogram, SOU 1972:66

6.3.7.4 De statliga teatrarnas organisation I flera teaterutredningar har förslag förts fram om ändringar av Operans och Dramatiska teaterns organisation. Organisationsfrågan behandlades senast i 1964 års proposition om teaterstödet, då ett utredningsförslag om en ändring inte godtogs av departementschefen. Den då dominerande frågan var emellertid att finna en rationell statsbidragsstruktur. År 1938 avlämnade 1937 års dramatenutredning sitt betänkande (Verksamheten vid Kungl Dramatiska teatern, dess förvaltning och ledning,SOU 1938:16). Där föreslogs att Kungl teaterns aktiebolag och Kungl Dramatiska teaterns aktiebolag skulle upplösas och verksamheten övertas av en gemensam stiftelse. Styrelsen skulle bestå av personer utanför teatrarna utsedda av Kungl Maj:t. De båda teatrarnas lokala och konstnärliga självständighet borde bibehållas och chefsbefattningar finnas kvar. Utredningens förslag remissbehandlades men ledde inte till några åtgärder från statsmakternas sida. År 1961 avlämnades betänkandet Kungl teatern, verksamhet och ekonomi (SOU 1961:28). I utredningen föreslogs bl a en sammanslagning av Operan och Dramatiska 251

6 De sdmhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer teatern på så sätt att verksamheten skulle handhas av ett enda bolag, benämnt Aktiebolaget de kungl teatrarna. Den konstnärliga verksamheten förutsattes bli ledd av en teaterchef vid varje teater. Administrativ och teknisk personal skulle vara gemensam för teatrarna. Som chef för den icke konstnärliga delen av verksamheten skulle finnas en verkställande direktör. Som ett alternativ föreslogs en samordning enbart av den administrativa förvaltningen av de båda teatrarna. Vid remissbehandlingen bemöttes förslaget om sammanslagning med kritik från många håll. Man ansåg att föga eller intet skulle stå att vinna på en sammanslagning. Statskontoret och riksrevisionsverket lade fram egna organisationsförslag. Statskontoret aktualiserade förslaget från år 1938 om en gemensam stiftelse för de båda teatrarna. Riksrevisionsverket föreslog ett samarbetsavtal mellan teaterbolagen samt en undersökning av möjligheterna att ombilda Operan till en helstatlig institution. Utredningen ledde till att en särskild arbetsgrupp tillsattes i ecklesiastikdepartementet. Gruppen lade fram ett förslag till det statsbidragssystem för de kungl teatrarna som sedan i stort kom att utgöra departementschefens förslag i prop 1964:66. I organisationsfrågan anslöt sig gruppen i huvudsak till utredningens förslag dvs ett gemensamt aktiebolag och tre sidoordnade chefer som under styrelsen skulle leda var sin gren av företagets verksamhet. Gruppen avvisade liksom utredningen stiftelse som företagsform, eftersom det enligt gruppens mening skulle leda till ett försvagat inflytande för staten över teatrarnas förvaltning och medelsanvändning. Propositionen innehöll inget slutligt ställningstagande till de av utredningen och arbetsgruppen framförda förslagen i organisationsfrågan. Departementschefen fann "det klarlagt, att vissa fördelar skulle stå att vinna på ett närmare samgående antingen organisatoriskt eller på annat sätt mellan Operan och Dramatiska teatern. Men även nackdelar med ett samgående har påtalats vid remissbehand252

lingen, varför jag nu inte är beredd att taga ställning till frågan utan utgår ifrån att teatrarna tills vidare skall drivas i samma former som hittills". Departementschefens uttalande innebar alltså inte något slutligt ställningstagande till organisationsfrågan. År 1968 gjordes en teknisk revision av avtalen mellan staten och teatrarna och i samband därmed upphävdes de av Kungl Maj:t tidigare fastställda reglementena. Beslutet innebar dock ingen realprövning av organisationsfrågorna. Vid sin genomgång av hela den statliga kulturorganisationen finner kulturrådet det ofrånkomligt att också till bedömning ta upp frågan om Operans och Dramatiska teaterns nuvarande organisation som två separata aktiebolag. De praktiska olägenheterna vid de båda teatrarna av den nuvarande aktiebolagsformen har inte varit alltför framträdande. Det är emellertid principiellt otillfredsställande att som högsta organ ha en bolagsstämma i vilken staten inte har några röster, eftersom alla aktier innehas av privatpersoner. Då aktierna inte ger någon utdelning, har aktieägarna inga ekonomiska intressen att bevaka. Bolagsstämman blir härigenom en tom formalitet. Viktigare är att de regler som aktiebolagslagen ger har ett helt annat syfte än det som är det centrala för dessa starkt subventionerade kulturinstitutioner. Kulturrådet har i det föregående (6.2.3.4) generellt rekommenderat stiftelseformen som den f n bästa företagsformen för producerande kulturinstitutioner. Detta gäller också Operan och Dramatiska teatern. En instruktion av motsvarande slag som nu finns för Rikskonserter bör ersätta bolagsordningarna och avtalen mellan staten och bolagen. Det bör understrykas att en förändring av förvaltningsformen inte innebär någon förändring i fråga om teaterledningarnas fulla självständighet inom ramen för de medel som anvisas. Kulturrådet har också funnit det naturligt att ta upp frågan om ett samgående mellan de båda teatrarna. Att göra detta är motiverat dels av tidigare utredningsförslag i denna SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer riktning, dels av att flera förändringar har inträffat sedan år 1964 som påverkar situationen. Bl a har gemensamma verkstäder i Råsunda tillkommit, vilket är ett exempel på ett praktiskt samarbete som bör kunna utvecklas. Samtidigt har kostnaderna för teatrarna stegrats så kraftigt att varje möjlighet till besparingar och bättre utnyttjande av personalresurserna måste tillvaratas. Gränserna mellan musikteatern och talteatern förefaller att minska, vilket gör att det också ur konstnärlig synpunkt kan verka motiverat med ett organisatoriskt samgående. Det av kulturrådet förutsatta ökade utnyttjandet för radio och television kan också resa nya krav på samverkan. Samarbetet mellan de två teatrarna bör kunna intensifieras. Det gäller t ex frågor om gemensam användning av vissa artister, gemensamt utnyttjande av verkstäder och tekniska tjänster samt vissa administrativa funktioner. Ett sådant samarbete kräver inte en sammanslagning av de två institutionerna utan kan ske i annan form. En sammanslagning innebär vissa komplikationer bl a i fråga om den konstnärliga ledningen, vilken knappast uppvägs av de vinster som kan göras t ex i form av interna avvägningar mellan de olika teaterformerna och gemensamt uppträdande i kontakterna med radio och TV. Däremot bör de två teatrarna antingen bilda någon form av samarbetsorgan eller, som ett minimum, bli representerade i varandras styrelser. Dessa frågor bör lösas i samband med att den nuvarande bolagsformen ersätts av stiftelseformen. I avtalen mellan de båda teatrarna och staten föreskrivs det att de skall samarbeta med Riksteatern. Den nära anknytningen mellan nationalscenerna och Riksteatern har en lång tradition. Den har bestått ända sedan Rikstetaterns tillkomst. I vad mån det kan bli aktuellt med en mer formaliserad samverkan än f n är beroende av Riksteaterns framtida organisationsstruktur. Ett utbyggt samarbete mellan Operan och Rikskonserter kan förefalla motiverat, t ex för att utnyttja enskilda artister för konserSOU 1972:66

ter under den tid då de inte kan utnyttjas i föreställningsverksamheten. De förändringar som här föreslås i fråga om Operan och Dramatiska teaterns organisationsform kräver närmare utredning av olika tekniska frågor. Detta utredningsarbete bör göras av teater- och musikrådet eller det nya kulturrådet samt vad beträffar Operan av den särskilde utredningsman som regeringen tillsatt i början av år 1972. Vid detta utredningsarbete bör beaktas den studie av Operans organisation som nyligen lagts fram av riksrevisionsverket som ett led i verkets förvaltningsrevision inom kulturområdet. I Kungl Maj:ts beslut om tillsättande av utredningsmannen sägs att dennes arbete skall, på grundval av kulturrådets och riksrevisionsverkets utredningar, utmynna i konkreta förslag om Operans organisation, som kan genomföras senast den 1 juli 1974. 6.3.8 Förslag rörande teatrarnas samarbete med Sveriges Radio Kulturrådet har i det föregående (kapitel 5) tagit upp frågan om avvägningen mellan det eterburna utbudet och den s k "levande kulturen". Radio och framför allt TV innebär stora möjligheter att nå nya publikgrupper. "Levande" teater och radio- och TV-teater kan dock inte ersätta varandra. De bör därför utvecklas parallellt. En central fråga är avvägningen mellan Sveriges Radios egen produktion och dess distribution av föreställningar från andra producenter. Det gäller bl a i vilken utsträckning radio- och TV-föreställningar skall produceras direkt för mediet och i vilken utsträckning teatrarnas egen produktion kan återges antingen genom direktöverföring från en ordinarie föreställning eller efter viss anpassning till mediet. Problemet är praktiskt och ekonomiskt störst inom TV. Kulturrådet anser det viktigt att Sveriges Radio har goda möjligheter att göra egna produktioner för respektive medium. Men rådet anser det också möjligt att dels lägga ut medieanpassad produktion på teatrarna — även för televisionen — dels i viss utsträck253

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer ning radio- och TV-sända teatrarnas ordinarie repertoar. Det sistnämnda gäller antagligen endast en del av repertoaren och kan men behöver inte nödvändigt innebära vissa begränsningar ur mediesynpunkt. Samtidigt får man nämligen en stimulerande reportageeffekt. En återgivning kan göras både mediemässigt och med känsla för den konstnärliga kvaliteten. Denna form av TV-sändningar har med framgång prövats bl a i Danmark och Tyskland. Ur ekonomisk synpunkt ställer den sig fördelaktigast. Flera nya teaterlokaler har också planerats med tanke på att underlätta sådana föreställningar. Kulturrådet anser att teatrarna bör utnyttjas i radio och TV i betydligt större utsträckning än hittills. Operans och Dramatiska teaterns karaktär av riksinstitutioner gör det särskilt angeläget för deras del. Ett viktigt argument för utnyttjande också av länsteatrarna är att dessa ofta får en annan konstnärlig profil på sin verksamhet än nationalscenerna och att alla profiler bör speglas i massmedierna. Massmedieframträdanden bör alltså inte förbehållas de statliga teatrarna. I annat fall skulle förslaget motverka sitt eget egentliga syfte, dvs att verka i decentraliserande riktning. Praktiskt, t ex beträffande programplanering, ersättning till de medverkande osv, bör Sveriges Radios samarbete med länsteatrarna i princip kunna lösas på samma sätt som för Operan och Dramatiska teatern. I fråga om länsteatrarna kan staten dock inte gå närmare in på omfattningen av radio- och TV-arbetet. De möjligheter till förnyelse som samarbete med fria grupper erbjuder bör också tas till vara. Kulturrådet har försökt att klarlägga orsakerna till det låga utnyttjandet av Operans och Dramatens föreställningar i etermedierna. Det har från såväl teatrarnas som från Sveriges Radios sida hävdats att erforderliga avtal med artisterna varit svåra att få till stånd. Kostnaderna för att köpa föreställningar skulle bl a härigenom bli alltför höga, en uppfattning som man från fackligt håll inte delar. Sveriges Radio anser sig inte alltid ha fått komma med i planering och val av föreställningar på ett tillräckligt tidigtstadium. 254

Kulturrådet kan inte ta ställning till de reella orsakerna till nuvarande situation. Det väsentliga är att det krävs kraftfulla insatser från alla berörda parter för att få en ändring till stånd. Det grundläggande är en utbyggd samverkan mellan teatrarna och Sveriges Radio. Eftersom det är statsmakterna som bestämmer den organisatoriska ramen för verksamheten och anvisar medel, bör alla möjligheter tas till vara att genom ändringar i gällande regler främja ett utbyggt samarbete. Ända sedan 1930-talet har det ansetts givet att de statliga teatrarna har som en av sina uppgifter att framträda i etermedierna. Detta har dock aldrig kommit att speglas i de avtal som reglerar relationerna mellan staten och teatrarna. I de instruktioner för teaterstiftelserna som bör ersätta nuvarande avtal bör det enligt kulturrådets mening skrivas in att teatrarna har som en av sina uppgifter att framträda i radio och TV och därvid samarbeta med Sveriges Radio. Det innebär att det kommer att ingå i de reguljära åliggandena för teatrarnas personal att arbeta för radiooch TV-program. Redan nu ingår en sådan skyldighet i avtalen med artisterna på Operan och beträffande radio för artisterna vid Dramatiska teatern. Däremot har förhandlingar om ersättningens storlek måst ske från fall till fall. Vad som erfordras är generella regler för ersättning när programmen sänds i etermedierna. Sveriges Radios avtalsenliga rätt att själv avgöra vad man önskar sända påverkas givetvis inte på något sätt av den här föreslagna formuleringen i de båda teatrarnas instruktioner. I teatrarnas stater bör ingå en post som motsvarar (netto- eller brutto-) kostnaderna för etersänd föreställningsverksamhet. Sveriges Radio kan inte förväntas betala hela eller större delen av den verkliga kostnaden för föreställningarna. Även en förhållandevis hög subventionsnivå bör kunna övervägas, eftersom det kulturpolitiskt är angeläget att nå nya publikgrupper och göra program från våra främsta kulturinstitutioner ekonomiskt konkurrenskraftiga med vad Sveriges Radio erbjuds från den internationella marknaden. I fråga om posten till etersända föreställSOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionemas organisation och verksamhetsformer ningar bör föreskrivas, att den skall utnyttjas av teaterföretaget efter samråd med Sveriges Radio, som härigenom får möjlighet att medverka i planeringsarbetet. Självklart har Sveriges Radio frihet att bestämma i vilken utsträckning de medel som ställs till förfogande skall utnyttjas. En konsekvens av att särskilda medel i Operans och Dramatiska teaterns budgeter avdelas för radio- och TV-ändamål är att, om statsstödet inte samtidigt ökas, utbudet av "levande" teater skulle kunna minska. Kompensation bör under alla förhållanden ges för eventuella löneökningar som kan uppkomma genom att personal arbetar för utsändningar i radio och television. Kulturrådet finner det önskvärt att teatrarna dessutom tillförs ökade resurser för att motverka en eventuell minskning av utbudet av "levande" teater. Behovet av en sådan ökning måste dock bedömas med tanke på att det är nödvändigt att uppnå en jämn expansion av teaterverksamheten i hela landet. Dramatiska teaterns verksamhet i stor-stockholmsregionen måste ses tillsammans med Stockholms stadsteaters. Denna får i första hand förutsättas svara för en utbyggd regional teaterverksamhet. Det statliga stödet till de regionala teatrarna bör utformas helt annorlunda än i fråga om de statliga teatrarna och bygga på att det är de regionala organen som skall bestämma inriktningen av verksamheten. Statsbidraget bör avse vissa personalresurser och inte användningen av dessa för olika verksamheter. Det gör det svårt att utforma ett stöd som tar hänsyn till den faktiska omfattningen av utnyttjandet i radio och TV. Däremot bör vid dimensioneringen av stödet både vad beträffar personalens omfattning och subventionsnivån hänsyn generellt tas till utnyttjandet i radio och TV. Kulturrådet saknar möjlighet att kvantifiera hur mycket av de centrala och regionala institutionernas kulturutbud som man realistiskt kan räkna med i framtiden kommer att utnyttjas i radio och TV. Det bör understrykas, att man inte endast bör utgå från nuvarande institutionella förhållanden. Det kan finnas anledning att räkna med att sändSOU 1972:66

ningstiden på sikt ökar i TV. I sammanhanget bör erinras om den av statsmakterna angivna målsättningen, att omkring en fjärdedel av programproduktionen bör ske regionalt som diskuterats under 5.5. Sveriges Radios regionala organisation kan också bli förändrad i samband med ställningstaganden till 1969 års radioutredning och pågående decentraliseringsutredning. Kabeltelevisionen kan möjligen i en framtid öppna nya möjligheter för regionala sändningar av länsteaterföreställningar. Som närmare utvecklats under avsnitt 8.5 finner kulturrådet det önskvärt att Sveriges Radios distriktskontor blir representerade i de regionala samarbetsorgan på kulturområdet, som enligt rådets mening bör inrättas.

6.3.9 Förslag rörande ökad teaterverksamhet för vissa publikgrupper 6.3.9.1 Barn-och ungdomsteater Antalet ungdomar i åldern 5-19 år utgjorde vid utgången av år 1970 drygt 1,6 milj. Det innebar ca 20 % av den totala befolkningen. Vid slutet av år 1980 beräknas antalet ha ökat till nära 1,9 milj. Inom dessa åldersgrupper finns ett stort behov, såväl uttalat som latent, av teater anpassad efter de olika åldrarnas förutsättningar och situation. I 1969 års läroplan för grundskolan betonas nödvändigheten av att eleverna får se teater och får lära sig att själva använda dramatisk framställning som uttrycksmedel. Samma behov finns i princip för åldrarna över och under grundskoleåldern. Som framgått av kulturrådets redovisning har teatrarna under de allra senaste åren satsat avsevärt mer av sina resurser och sin verksamhet på barn- och skolteater. Spelåret 1969/70 var ca 30 % av föreställningarna avsedda för barn och ungdom. Sago- och äventyrsrepertoaren har på de flesta håll kompletterats med mera aktuella ämnen, med mer specialinriktade föreställningar - särskilt med avseende på publikens ålder - och med uppsökande föreställningar. Trots detta har behovet inte kunnat mötas. 255

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer Även en föreställning per läsår och åldersstadium är ett avlägset mål i många delar av landet. Barn- och ungdomsföreställningar utanför skolteaterns ram förekommer i praktiken endast i de städer som har egen ensemble och där i helt otillräcklig omfattning. Härtill kommer dock ett visst utbud från fria grupper och från barn- och ungdomsgrupper som själva spelar för andra barn. Bristen på barn- och skolteater har ägnats stor uppmärksamhet i den allmänna debatten (4.5.2). En rad olika förslag har förts fram. En del av förslagen har berört barnens möjligheter att själva göra teater i olika former. Sistnämnda frågor behandlas i det följande. Andra förslag har gällt utbudet av teater för barn och ungdom. I den mån förslagen berör de fria grupperna, behandlar kulturrådet dem under 7.11. Beträffande institutionsteatern har krav av många olika slag förts fram. Man har bl a önskat att de statliga och kommunala anslagen ökas och att barn- och ungdomsteatern får en andel av teateranslagen som svarar mot dessa gruppers andel av befolkningen. Ett önskemål har varit att särskilda barnteatrar upprättas. Man har också ansett att samarbetet mellan teatern och skolan bör intensifieras. Samhället borde också söka stimulera tillkomsten av nya barn- och ungdomspjäser. Genom den stora efterfrågan på barn- och ungdomsteater och genom den allmänna debattens tryck har teatrarna de senaste åren påbörjat en omprövning av sin programverksamhet som lett till den förut nämnda ökningen av utbudet. Utvecklingen har gått olika långt inom olika teatrar, men allmänt finns nu en större medvetenhet om behoven och en större vilja att satsa på barn- och ungdomsteater än för bara några år sedan. Teater- och musikrådet har också, bl a genom en konsulent, fått bättre möjligheter att följa och stimulera denna del av teaterverksamheten. Kulturrådet har diskuterat barn- och ungdomsteatern utifrån de mål rådet formulerat. Från dessa utgångspunkter bör barn- och ungdomsteatern ges ett starkare stöd än hittills. Tillsammans med den uppsökande verk256

samheten bör den prioriteras framför andra teaterformer. Föreställningar och egen skapande verksamhet är medel att utveckla fantasi och medvetenhet hos barn och ungdomar. Rådet vill i detta sammanhang starkt betona den skapande verksamhetens betydelse så att barn- och ungdomsteatern inte bara blir en teater för dessa grupper utan även en teater med dem. Kontakten och samarbetet med skolan och andra former av fritidsverksamhet kan intensifieras. Barnoch ungdomsteatern bör dock inte bara ses som verksamhet inom slutna åldersgrupper utan blandad barn-vuxenverksamhet bör också eftersträvas. Avvägningen mellan olika verksamhetsformer inom teaterinstitutionerna har hittills avgjorts av teatrarna själva. Staten har inte velat styra verksamhetens inriktning genom någon form av bidragsvillkor eller genom kvoteringar av statsbidragen. Kulturrådet har övervägt om staten bör tillgripa sådana medel för att åstadkomma en angelägen prioritering av barn- och ungdomsteatern. Rådet anser det emellertid principiellt riktigt att staten så långt som möjligt avhåller sig från en detaljstyrning och rådet vill därför inte utan starka skäl förorda en sådan. Vidare är det tekniskt relativt komplicerat att utforma ett styrsystem, som varken blir alltför schablonartat eller så komplicerat att det blir svårhanterligt. Kulturrådet föreslår därför att staten genom teater- och musikrådet och senare genom det nya kulturrådet främst väljer vägen att stimulera såväl nuvarande som nytillkommande teatrar till ökade insatser för barn- och ungdomsteatern. Rådet förutsätter emellertid att ökade ekonomiska resurser för teatrarna i framtiden i stor utsträckning går till denna verksamhet. Om den nu påbörjade omprioriteringen inom teatrarna inte fullföljs, bör en styrning via statsbidragen ske i sådan riktning. 6.3.9.2 Uppsökande teater Tillsammans med barn- och ungdomsteater är enligt kulturrådets mening uppsökande SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer verksamhet f n den mest angelägna teaterformen. I begreppet uppsökande teater inbegrips då inte skolteatern, även om föreställningar ges i skolorna. Inte heller inräknas turnéteatern som helhet i begreppet uppsökande teater. Genom att ge föreställningar i närmiljön ökar tillgängligheten för stora grupper av människor. Teatern befrias samtidigt från många av de sociala konventioner, som omgärdar besöken i de traditionella teaterlokalerna. Genom att teatern får en förankring i vardagsmiljön underlättas kontakten med nya publikgrupper. För en del grupper av människor som lever isolerade, t ex patienter på långvårdssjukhus och ålderdomshem, är uppsökande verksamhet den enda möjligheten till kontakt med levande teater. Situationen för den uppsökande teatern är i princip densamma som för barn- och ungdomsteatern. Man har dock startat senare med uppsökande verksamhet och den har ännu inte fått samma omfattning som barnoch ungdomsteatern. Kulturrådet har diskuterat behovet av styrning av statens medel till förmån för uppsökande verksamhet. Av samma skäl som beträffande barn- och ungdomsteatern vill rådet emellertid förorda, att statsmakterna i första hand söker stimulera den pågående utvecklingen. I annat sammanhang (7.12) föreslår rådet, att föreningar och vissa andra mottagare får ett ökat statligt stöd. Därmed skulle de ekonomiska möjligheterna öka att efterfråga den uppsökande teaterns olika program.

6.3.10 Förslag rörande ökade insatser för musikteater och danskonst 6.3.10.1 Särskilda åtgärder för danskonsten Dans förekommer som självständig konstform vid Operan, Stora teatern i Göteborg, Malmö stadsteater och Riksteatern (Cullberg- och Cramérbaletterna). Av dessa teatrar är Operan den enda som också bedriver en fullständig yrkesutbildning av dansare. SOU 1972:66 17

Också som inslag i andra teaterformer förekommer dans vid nämnda teatrar och i någon omfattning vid ytterligare några teatrar. Danskonstens problem ligger framför allt i de knappa resurserna. Endast operabaletten har en bättre ställning. Vid de tre andra nämnda teatrarna lever ensemblerna i en uttalad bristsituation. En nedläggning av balettverksamheten där har ofta framskymtat som en möjlighet. Baletten har av olika skäl haft svårt att hävda sin ställning inom institutionerna. Ett litet utbud får många gånger som följd ett svagt publikintresse. Under senare år har dock TV och amatördansen gjort att intresset för dans vuxit markant. Inom danskonsten är möjligheterna i vårt land till experiment och utvecklingsarbete klart otillräckliga. Frågan om dansarutbildningen är inte heller löst. Slutligen skapar den mycket olika lönenivån vid de olika teatrarna rekryterings- och förnyelseproblem inom balettensemblerna. Kulturrådet anser det nödvändigt att danskonsten får sådana resurser, att den kan konsolideras och på sikt också expandera. Kulturrådet har inte haft möjlighet att närmare gå in på alla de frågor som sammanhänger med hur dansen bäst skall kunna främjas. Som framgår av 6.3.10.3 har teateroch musikrådet tagit initiativ till en särskild utredning om bl a dessa frågor. Rådet redovisar därför i det följande enbart en allmän bedömning av de principer efter vilka dansen bör kunna stödjas. På kort sikt gäller det att nuvarande resurser i form av dansare och koreografer bättre tas till vara. Nuvarande dansensembler vid Operan, Stora teatern och Malmö stadsteater bör bibehållas och genom turnéverksamhet ges ökade möjligheter att framträda i rena balettprogram. Turnéverksamheten bör genomföras i Riksteaterns regi. De till Riksteatern knutna Cullberg- och Cramérbaletterna bör få en tryggad existens. En möjlighet skulle vara att ge Riksteatern särskilda anslag för balettverksamheten, som även medger att man får permanenta lokaler där 257

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer också experimentverksamhet kan bedrivas. Det bör vidare undersökas om en särskild post för dans kan införas i staterna för Operan och Dramatiska teatern. Kulturrådet anser vidare att ågärder snabbt bör vidtas för att öka intresset för dansen i dess olika former. Ett led i detta arbete är de åtgärder för att främja amatördansen som rådet tar upp på annan plats i betänkandet (7.10). För danskonstens utveckling är det också nödvändigt att söka åstadkomma en dokumentation av dans och koreografi. Det framhålls med rätta att den svenska dansen är historielös. Det nyligen omorganiserade Dansmuseet innebär en förändring av detta förhållande. Rådet anser att Dansmuseet tillsammans med Drottningholms teatermuseum borde kunna utvecklas till ett institut för upplysning och dokumentation kring dans. På sikt bör en regionalisering ske även inom dansområdet. Det är dock inte realistiskt att för framtiden räkna med regioner av samma omfattning som för teatern i övrigt. Inom överskådlig tid kommer resurserna endast att medge ett mindre antal kvalitativt högtstående ensembler. Kulturrådet anser att man vid slutet av 1970-talet borde kunna räkna med fyra större ensembler med turnéansvar inom var sin region i Syd-, Väst-, Mellan- och Nordsverige. Frågan om dessa regionensembler bör behandlas av den av teater- och musikrådet tillsatta utredningen. För komplettering av dessa ensembler behövs också fria grupper. Det åligger inte kulturrådet att ta upp dansarutbildningen. Rådet konstaterar dock att det finns ett klart samband mellan bristen på utbildning och konstområdets svaga ställning. Vidare finns ett akut behov av åtgärder för att trygga äldre dansares arbetsmöjligheter. I detta sammanhang är det anledning att ta upp en fråga som är av vikt för dansutövarna och därmed danskonstens utveckling. Dansen har liksom musiken ett formspråk som är internationellt. Till skillnad från musiken är emellertid dansen beroende av speciella distributionsformer. Den måste fram258

föras "levande" eller filmad. Den stimulans för den svenska danskonsten och de inkomstmöjligheter för dansarna som ligger i att svensk danskonst blir känd och värderad utomlands bör tas till vara. Genom försäljning utomlands av svenska TV-program med dans och genom att samhället ger bidrag till utlandsturne'er kan en sådan utveckling uppnås. Försäljning av svenska TV-program sker nu genom Sveriges Radios försäljningsavdelning, som har att arbeta efter företagsekonomiska principer. De dyra dansproduktionerna har här svårt att hävda sig. Stöd bör ges för att sprida svenska dansproduktioner utomlands. Teater- och musikrådet och senare det nya kulturrådet bör också få möjlighet att lämna bidrag till svenska dansgruppers utlandsresor. Stöd bör också kunna ges till gästspel i Sverige av utländska dansgrupper. 6.3.10.2 Särskilda åtgärder inom musikteaterns område Musikteater — opera, operett och musical — produceras reguljärt vid fem av landets teatrar. Vid Operan, vid Stora teatern i Göteborg och vid Oscarsteatern i Stockholm är det den dominerande delen av verksamheten. Vid Malmö stadsteater och vid Riksteatern utgör musikteater en mindre del av den totala produktionen. De fem teatrarnas produktion har dock olika profil. Operan sätter i huvudsak upp operor. Nyinstudering av operetter sker mycket sällan. Vid Stora teatern och vid Malmö stadsteater är musikteaterns olika konstformer jämnare representerade. Riksteatern producerar som regel endast operetter och musicals i egen regi. Oscarsteatern ger operett och musical. Vid övriga teatrar förekommer vissa inslag av musical i repertoaren. Ett betydande problem inom musikteatern är att så många av dess grenar och så stor del av repertoaren är mycket resurskrävande. Ofta förutsätter musikteater både större lokaler och mer personal än andra teaterformer. Det gäller särskilt den klassiska repertoaren, som åtminstone f n är dominerande. Härigenom blir musikteatern betydSOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer ligt dyrare än annan teater, samtidigt som det är svårare att genom turnéer sprida den över landet. I den allmänna kulturdebatten liksom i teaterdebatten har man därför ibland ifrågasatt om musikteatern och då kanske i första hand operakonsten bör tillåtas expandera eller om den alls bör behållas. Ibland har man tänkt sig att lösningen vore en väsentligt ökad distribution via radio och TV. Musikteaterns resursbehov och utveckling har fått särskild aktualitet genom det föreslagna musikteaterbygget i Göteborg. Nya former av musikteater och nya kombinationer av teater och musik har emellertid vuxit fram. På Operan, Drottningholmsteatern och Södra teatern i Stockholm har man gett kammaropera, och ensembler från Operan har på olika platser i landet givit sådana föreställningar förmedlade av Riksteatern. Kammaroperaverk har uppförts även vid Stora teatern, Malmö stadsteater och i Norrköping. Någon kontinuerlig verksamhet, bedriven av en fast kammaroperaensemble, har dock inte förekommit. Ett betydande inslag av sång och musik är också karaktäristiskt för många av de gruppteaterarbeten med samhällskritisk inriktning som växt fram sedan slutet av 1960-talet. Många av de nya musikteaterformerna utmärks av att verken inte ställer några större krav på lokaler för framförande. De fordrar heller inte den lyssnarvana från publikens sida, som t ex de stora operorna i allmänhet gör. Antalet medverkande är i allmänhet mindre än vid den traditionella musikteatern, bl a därför att mekaniskt reproducerad musik förekommer i stor omfattning. Många skäl talar sålunda för att dessa former av musikteater skulle vara lättare att decentralisera än övriga former. Om musikteatern skall kunna ges en vidare spridning, bör det därför vara mycket angeläget att man särskilt satsar på utvecklingsarbete.

musikteaterns villkor och utvecklingsmöjligheter. Flera frågor på området har därför lämnats öppna. Det har skett i vetskap om att teater- och musikrådet hösten 1971 tillsatt en särskild utredning på detta område. Denna utredning skall bl a ta upp målfrågor inom området, turne'verksamhetens organisation, huvudmannaskap, finansieringssystem, behov av utvecklingsarbete samt utbildningsoch arbetsmarknadsförhållanden. Därmed bör en allsidig översyn vara att vänta. Förslag beräknas kunna avlämnas relativt snart — kanske redan år 1972. 6.3.11 Förslag rörande teatrarnas samverkan med fria grupper Samverkan mellan institutioner och fria grupper på teaterområdet är svagare utvecklad i vårt land än i många andra länder. Ett ökat samarbete skulle enligt kulturrådets mening kunna stimulera alla parter. En utbyggd samverkan kan ske på flera plan: — gemensamma projekt, — institutionerna lånar enskilda krafter från de fria grupperna, — institutionerna ställer sina lokaler och andra resurser till dessa gruppers förfogande, — institutionernas personal anlitas som pedagoger eller på annat sätt av grupperna. Dessa frågor behandlar kulturrådet under 7.11. Där föreslås bl a olika former för anknytning av grupper till institutioner.

6.3.10.3 Teater- och musikrådets utredning av vissa frågor inom musikteater och danskonst Kulturrådet har som nämnts inte haft möjlighet att närmare utreda danskonstens och SOU 1972:66

6.4 Musikinstitutioner

6.4.1 Allmänt

representerar i dag en relativt smal sektor av den levande musiken. Deras verksamhet är Kännetecknande för musikområdet i dess till övervägande delen begränsad till vissa helhet är att ett mycket stort antal männi- musikformer och genrer. Deras räckvidd är skor är aktiva musikutövare. Många av dem begränsad både om man ser till antalet framsom själva musicerar gör det på sin fritid vid trädanden och till publikens storlek (se figur sidan av sitt yrkesarbete. På det viset skiljer 5.1). sig musikområdet markant från teaterverkI det avsnitt som här följer behandlas först samheten, som engagerar ett litet antal yr- de statsunderstödda orkestrarna i Stockkesutövare och ett begränsat antal amatörer. holm, Göteborg, Malmö, Helsingborg, NorrGenom ljudradions stora utbud av musik köping och Gävle — som i andra sammanhar man också stora möjligheter att höra god hang, bl a i statsbidragsfrågor, hittills ofta musik över hela landet och bland alla befolk- sammanförts under beteckningen yrkesorningsgrupper. De som inte har tillgång till kestrar — och Västerås musiksällskap och FM-apparater och därför inte kan lyssna på Örebro orkesterstiftelse under den gemenprogram 2 får dock ett begränsat urval. Inte samma beteckningen symfoniorkestrarna. De heller TV har något stort, allsidigt utbud av båda sistnämnda är SOR-orkestrar med en musikprogram. Vid sidan av ljudradion är kärna av fast anställda musiker. Utöver dessa det grammofonindustrin som svarar för det orkestrar behandlas Rikskonserter och den största musikutbudet. Ljudbanden blir allt- fr o m den 9 juli 1971 inrättade regionmusimer komplement till grammofonskivorna. ken. Mera i korthet berörs kyrkomusikerorDessa frågor har berörts i kapitel 5 Kultur- ganisationen och de institutioner som arbeområdets struktur. tar med elektronisk musik. Produktionsformerna och distributionsDäremot behandlas inte Hovkapellet, som vägarna för den "levande" musiken är får ses som en integrerad del av Operan. många. Musikprogram skapas av ett mycket Sveriges Radios symfoniorkester berörs inte stort antal yrkesmässiga och icke yrkesmäs- heller. Den är en del av Sveriges Radios siga grupper av permanent eller tillfällig ka- organisation, som kulturrådet generellt inte raktär. Den största förmedlaren av konserter går in på. Med tanke på orkesterns centrala torde vara Rikskonserter. Andra betydande betydelse i vårt lands musikliv hade det varit förmedlare är Folkbildningsförbundet och önskvärt att analysera dess roll i den samlade Folkparkernas centralorganisation. musikorganisationen. Rådet förutsätter att De statsunderstödda institutionerna på teater- och musikrådet och det nya kulturråmusikområdet som behandlas i detta kapitel det tar kontakter med Sveriges Radio för 260

SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer diskussion och analys av den framtida musikorganisationen. 6.4.2 Omfattning och inriktning av symfoniorkestrarnas nuvarande verksamhet 6.4.2A Organisation och målsättning Orkestrarna i Stockholm, Göteborg, Helsingborg, Norrköping och Gävle kom till i början av 1900-talet under tiden fram till första världskriget. Malmöorkestern kom till år 1925, medan orkestrarna i Örebro och Västerås fick sin nuvarande konstruktion år 1962 respektive 1963. Företagsformen varierar men inte lika mycket som beträffande teaterinstitutionerna. Fem orkestrar är ekonomiska föreningar. I samtliga dessa finns kommunala representanter i styrelserna men endast med en minoritet av platserna. I Gävleorkesterns styrelse finns därtill en representant för vardera landstinget och länsstyrelsen, varigenom samhällsrepresentanterna tillsammans utgör majoriteten. I två av dessa fem orkestrar finns också styrelseplatser reserverade för musikerna. Malmöorkestern är kommunal stiftelse. Fyra ledamöter tillsätts av staden, medan tre

utses av Kungl Maj:t. Örebroorkestern är direkt underställd kulturnämnden. Göteborgs orkesterförening är fr o m den 1 juli 1969 ombildad till ett kommunägt teater- och konsertaktiebolag med helt kommunal styrelse. Liksom för teatrarna har endast mycket allmänna målsättningar formulerats för orkestrarnas verksamhet. Som exempel kan nämnas att för Malmöorkestern heter det att " huvudvikten skall läggas dels vid uppnående och bibehållande av en verkligt hög konstnärlig nivå, dels ock i lika hög grad vid musikens popularisering genom talrika konserter med billiga inträdesavgifter". 6.4.2.2 Verksamhetens omfattning Symfoniorkestrarnas sammanlagda utbud av konserter har under 1960-talet ökat från knappt 550 till drygt 850 per år, medan publiken samtidigt ökat från drygt 400 000 besök spelåret 1960/61 till 470 000 spelåret 1969/70 (tab 6.6). Jämfört med teatern innebär det en avsevärt lägre total nivå. Den uppåtgående trenden har varit svagare beträffande publikökningen än beträffande ökningen av antalet evenemang. Publikökningen ligger helt på orkestrarna utanför

Tabell 6.6 Antalet konserter och besök vid konserter av symfoniorkestrarna och SORorkestrarna spelåren 1960/61, 1965/66, 1968/69 och 1969/70.a

Antal konserter

1969/70

1968/69

1965/66

1960/61 Antal besök

Antal konserter

Antal besök

Antal konserter

Antal besök

Antal konserter

Antal besök

257 000

251 000

Orkestrar i storstadsområdenab 236 Orkestrar utanför storstads307 områdena 0 Summa 543

283 000

255 000

125 200 408 200

490 727

214 400

239 400

219 000

469 400

496 400

470 000

83 000

96 000

107 000

SOR a

Orkestrarnas egna produktioner. Gästspel redovisade på producerande orkester. Rikskonsertengagemang ingår ej. b Orkestrar i storstadsområdena är symfoniorkestrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. c Orkestrar utanför storstadsområdena är symfoniorkestrarna i Helsingborg, Norrköping och Gävle samt Västerås musiksällskap och Örebro orkesterstiftelse. De två sistnämnda ingår därför i tabellen ej i SOR, fastän de är medlemmar. SOU 1972:66

6 De samhälhstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer storstäderna. Orkestrarna i storstäderna har först haft minskande och sedan stillastående publiksiffror. Som jämförelse kan SOR-orkestrarnas konserter redovisas, då dessa täcker delvis samma repertoar som yrkesorkestrarnas. SOR-orkestrarna har i stort sett konstant under decenniet spelat tillsammans 300 konserter och haft något under 100 000 besökare per år. Då bör dock observeras att Västerås- och Örebroorkestrarna här inte förts till SOR-orkestrarna. Den redovisade utvecklingen gäller i stort. Ser man till de enskilda orkestrarna finns skillnader. 6.4.2.3 Inriktning mot speciella publikgrupper Huvuddelen av symfonikonserterna sker i traditionella former och är riktade mot en vuxen publik. Barn- och skolkonserter samt uppsökande verksamhet av skilda slag har totalt sett utgjort den mindre delen av verksamheten men efter hand fått en framskjuten ställning i vissa orkestrars verksamhet (tabell 6.7). Barn- och skolkonserterna har ökat avsevärt i omfattning under 1960-talet. Spelåret 1960/61 gav orkestrarna 119 sådana konserter. 1968/69 hade de ökat till 301, dvs en ökning med drygt 150 %. Barn- och skolkonserternas andel av det totala konsertantalet

har ökat från 22 % till 37 %. En stor del av denna ökning faller på orkestrarna utanför storstadsområdena och kom redan under decenniets första hälft. Även storstadsorkestrarna har dock haft en viss ökning av skolkonserterna. SOR-orkestrarna åter har inte alls ökat sin barn- och skolverksamhet under decenniet, vilket förklaras av att musikerna har svårt att vara lediga från sina ordinarie arbeten på skoltid. Den publikökning som orkestrarna haft under perioden faller till stor del på skolverksamheten. Dessutom besöks de ordinarie konserterna av ungdom. Antalet föreningskonserter och andra interna konserter är ännu litet och begränsat till vissa av orkestrarna utanför storstadsområdena. Utvecklingen har varierat mellan de olika orkestrarna. Inom vissa orkestrar har satsningen på barn-, skol- och föreningskonserter kunnat kombineras med en ökning också av vuxenkonserterna. Inom andra orkestrar har de traditionella konserterna fått hållas på oförändrad nivå. 6.4.2.4 Den geografiska spridningen Symfoniorkestrarna konserterar totalt sett i relativt stor omfattning utanför sina egna hemorter. Spelåret 1968/69 gavs således 227 av de totalt 816 konserterna, dvs ca 28%, utanför hemkommunerna. Andelen var uppe

Tabell 6. 7 Inriktningen av symfoniorkestrarnas och SOR-orkestrarnas konserter mot olika publikgrupper spelåren 1960/61, 1965/66 och 1968/69. Andel i %.a Offentliga konserter för vuxna

Barn- och skolkonserter

Förenings- och andra interna konserter

1960/61 1965/66 1968/69 1960/61 1965/66 1968/69 1960/61 1965/66 1968/69 Orkestrar i storstadsområdena a Orkestrar utanför storstadsområdena a SOR a

82,6

79,3

71,7

73,6

52,2

Summa 77,5

61,1 90,5

87,1

17,4

20,3

28,3

50,8

25,4

43,1

57,1 91,8

21,9 6,3

35,6 5,8

40,5 36,8 6,5

0,4 8,7

1,0 0,6

4,7 3,3

6,1

6,6

3,7

1,7

Jfr not a - c tabell 6.6. SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer Tabell 6.8 Antalet konserter och antal konserter utanför hemorten av symfoniorkestrarna och SOR-orkestrarna spelåren 1960/61, 1965/66 och 1968/69.a

Antal konserter

Orkestrar i stor236 stadsområdena 3 Orkestrar utanför 307 storstadsområdena 3 Summa 543 302 SOR a

1968/69

1965/66

1960/61 Därav utom hemorten

Antal konserter

Därav utom hemorten Antal

%av totalantalet konserter

Antal

%av totalantalet konserter

0,4

8,4

127 128

41,4

275 295

56,1 40,6 3,6

23,6 6,0

727 275

10 Antal konserter

Därav utom hemoi ten Antal

%av totalantalet konserter

8,6

206 227 19

36,0

816 293

27,8 6,5

Jfr not a - c tabell 6.6.

i hela 40% spelåret 1965/66 (tabell 6.8). Detta är en avsevärt högre andel än för stadsteatrarna. Orkestrarna i Helsingborg, Norrköping, Gävle och Örebro svarade för huvudparten av turnékonserterna eller för 191 av de 227 spelåret 1968/69. Något mer än hälften av turnékonserterna hölls inom respektive orkestrars hemlän. Något mer än hälften var offentliga konserter för vuxna. Även om andelen turnékonserter är relativt hög innebär dock det låga totalantalet att orkestrarna på intet sätt täcker landet med orkesterkonserter. Rikskonserter har hittills inte kunnat erbjuda något större antal orkesterkonserter som komplement. Det komplement som SOR-orkestrarna erbjuder är genom orkestrarnas lokalisering väl fördelat över landet, även om de mera sällan spelar utanför hemorten. 6.4.2.5 Inställning till regional verksamhet Symfoniorkestrarna har i enkätsvar till kulturrådet uttalat en klart positiv inställning till frågan om att medverka till en ökad regional konsertverksamhet. De önskar att samarbetet med Rikskonserter byggs ut för att denna verksamhet skall kunna vidgas. Orkestrarna måste då få fler musiker. Olika SOU 1972:66

ensembler ur orkestrarna kunde i så fall göra separata turnéer. En faktor som kan försvåra stora konsertturnéer är bristen på lämpliga konsertsalar och flyglar. Orkestrarna vill också ha utökat samarbete med studieförbund, museer, bibliotek och skolor liksom livligare konsertutbyte med andra regioner. 6.4.2.6 Samarbete med radio och TV Samarbetet mellan orkestrarna och Sveriges Radio har reglerats genom särskilda avtal. Mellan spelåren 1960/61 och 1970/71 har antalet radiosändningar minskat från 316 till 256 (tabell 6.9). Minskningen gäller helt Stockholms konsertförening och Göteborgs orkesterförening. För övriga orkestrar har däremot en viss ökning skett. Antalet framträdanden i TV har hela tiden varit lågt. Det hittillsvarande samarbetet har i viss utsträckning inneburit att Sveriges Radio har bestämt programsättning, dirigenter och solister, ofta personer utanför orkestern. Orkestrarna önskar däremot själva utse dirigenter och solister och att programmet helt tas ur respektive orkesters generalprogram. Orkestrarna har oftast anlitats vid lätta underhållningskonserter. Önskemålet från deras 263

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer

<ti

SJ

Antal konserter — 200 — 100 — 50 — 25

Antal konserter — 200 — 100 — 50 — 25

•

•

6-10

#6-10

1-5

•

Figur 6.5 Offentliga konserter för vuxna av de statsunderstödda symfoniorkestrarna inkl orkestrarna i Västerås och Örebro spelåret 1968/69. 264

1-5

Figur 6.6 Skolkonserter av de statsunderstödda symfoniorkestrarna inkl orkestrarna i Västerås och Örebro spelåret 1968/69. SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer Tabell 6.9 De statsunderstödda orkestrarnas medverkan i Sveriges Radio spelåren 1960/61 och 1970/71 (exkl TV). Antal sän amningstillfällen inkl repriser

Orkester

Stockholm Göteborg Malmö Helsingborg Norrköping Gävle Västerås Örebro Summa a

1960/61

1970/71

109 122 21 12 29 23

-

48 76 34 35 29 26 4a 4a

256 Kammarorkestrarna.

sida är att få delta även i andra konsertprogram. De vill att samarbetet med Sveriges Radio utökas, så att orkestrarnas medverkan totalt blir av större omfattning än hittills. Uppgifterna om orkestrarnas önskemål härrör från en enkät av kulturrådet år 1970. Även Rikskonserter samarbetar med Sveriges Radio, bl a vid musikveckor av olika slag, i utbildningen och vid engagemang av utländska artister. Därutöver har Sveriges Radio och Rikskonserter ett samarbete kring skolkonsertverksamheten.

6.4.3 Rikskonserters nuvarande verksamhet

Antal konserter: • 1-3

• 4-5 • >6

Figur 6.7 Konserter av SOR-orkestrarna exkl orkestrarna i Västerås och Örebro spelåret 1968/69.

SOU 1972:66

Rikskonserters tillkomst, målsättning och organisation har redovisats i det föregående (2.2.4.1 och 4.4.5.2). Här skall verksamhetens utveckling och inriktning relateras till övriga musikinstitutioner. Rikskonserters mål och arbetsuppgifter är av betydligt vidare art än symfoniorkestrarnas. Dess intressen går utanför den europeiska konstmusiken, som dominerar symfoniorkestrarnas repertoar, och de traditionella orkesterkonserterna. Rikskonserter har vidare en av statsmakterna beslutad inriktning mot skolverksamhet av helt annan omfatt265

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer Tabell 6.10 Rikskonserters konsertverksamhet spelåren 1965/66, 1968/69 och 1970/71. 1965/66

Totala antalet konserter

1968/69 3

%

Antal

23,5

1 300

76,5

492 59 1 870

Antal Allmänna konserter Musik för Ungdom, konserter Barn- och skolkonserter Föreningskonserter och andra interna konserter

1 700

78 2 499

1970/71

%

Antal 3

%

19,7 2,4 74,8

379 184 3 126

8,5 4,1 69,8

3,1

17,6

4 475

100 Exkl förmedling av militärmusik.

ning än andra musikproducenter. upp bl a genom sociologiska undersökningar. Den geografiska spridningen av Rikskon- I kapitel 7 redovisas två körundersökningar. serters verksamhet och inriktningen på olika I december 1971 färdigställdes också en mottagar gr upper följer statsmakternas beslut större rapport om verksamheten med interna i propositionen om Rikskonserter (prop konserter (Utvärdering av interna konsert1968:45). De allmänna konserterna — de verksamheten 1970/71). motsvarar symfoniorkestrarnas offentliga konserter för vuxna — skall i princip ges över hela landet. De tidigare försökslänen har 6.4.4 Musikinstitutionernas nuvarande dock tidigare fått en proportionellt sett relasamarbete med fria grupper tivt stor del av utbudet. Liksom på teaterområdet räcker utbudet inte till något större Ett visst samarbete förekommer mellan muantal konserter per ort. sikinstitutionerna och fria grupper. För symVerksamheten med skolkonserter utvidga- foniorkestrarnas del sker det oftast så att des tidigare med några nya län varje år. orkestrarna producerar vissa stora körverk i Genom tillkomsten av region musiken kan samarbete med olika körer och amatörorfrom budgetåret 1971/72 skolkonserter kestrar. ordnas i alla län. Antalet skolkonserter uppEtt visst utbyte av musiker förekommer går nu till 4 100. De senaste åren har också också. Vissa yrkesmusiker förstärker — vanliinterna konserter och konserter inom ramen gen på sin fritid — amatörorkestrar vid deras för Musik för Ungdom fått ökad omfattning. konserter. År 1970 träffades en överenskommelse med Rikskonserter engagerar varje spelar — för Folkbildningsförbundet om samarbete röran- kortare eller längre tid — fristående grupper de försök med interna konserter. och soloartister. Man strävar också efter att Utanför den egna produktionen har Riks- hålla kontakt med och stimulera amatörmukonserter bl a svarat för stöd till vissa lokala sicerandet inte minst på körområdet. Man och regionala musikarrangemang, utbyte söker också genom Musik för Ungdom stimumed utlandet, experimentverksamhet, kurs- lera ungdomens musicerande. och utbildningsverksamhet bl a inom ramen för Musik för Ungdom, visst stöd till amatörmusiken bl a på körområdet samt fonogram6.4.5 Regionmusikorganisationen produktion. Till verksamheten med skolkonserter har knutits produktion av läromedel. Efter utredningsarbete i två etapper (RiksRikskonserter svarar också för vidareutbild- konserter, SOU 1967:9 och Regionmusik, ning av regionmusiker. SOU 1969:12) och på grundval av proposiRikskonserters verksamhet följs successivt tion 1970:31 beslöts att militärmusiken den 266

SOU 1972:66

6 De samhällsstödda

orternas organisation och verksamhetsformer 1 juli 1971 skulle omorganiseras till regionmusik. Den skulle till ca 60 % av sin kapacitet stå till det allmänna musiklivets förfogande (2.2.4.1). Regionmusiken omfattar 22 musikavdelningar, uppdelade på åtta regioner (figur 6.8). Varje region leds av en regionkapellmästare, som samtidigt är kapellmästare för ensemblen på regionens huvudort. Till sin hjälp har han kapellmästare för övriga ensembler och en musiksekreterare. Bland uppgifterna på den civila sidan är medverkan i rikskonsertverksamhetens skolkonserter och interna konserter och andra framträdanden. Samarbete med amatörmusik nämns också som en uppgift. En viss del av kapaciteten skall disponeras av regionmusikens egen regionala ledning för direkta lokala och regionala insatser. Den regionala ledningen ansvarar för musikalisk kvalitet och repertoar inom regionen och planerar den samlade musikaliska verksamheten vid regionens musikavdelningar. Den regionala ledningen fördelar regionmusikens kapacitet på olika ändamål inom den allmänna ramen för verksamheten. Planeringen av verksamheten inom regionen sker i nära samverkan med företrädare för rikskonsertverksamheten, regional militärmyndighet och övriga regionala och lokala intressenter inom kulturlivet.

6.4.6 Teater- och orkesterrådets utredning om orkest erorganisationen

•

IRK :s regionintendenter

ÖN Övre norrlandsregionen NN Nedre norrlandsregionen B Bergslagsregionen ST Stockholmsregionen Ö Östra regionen V Västra regionen NG Norra götalandsregionen SG Södra götalandsregionen

Figur 6.8 Regionindelning och lokalisering för regionmusiken och Rikskonserters regionintendenter 1.1.1972. SOU 1972:66

I sitt betänkande Orkesterorganisationen i Sverige mm (1969) tog dåvarande teateroch orkesterrådet (TOR) upp frågan om orkesterinstitutionernas och orkestermusikens framtida utveckling. Utredningen fann att den nuvarande orkesterorganisationen inte minst på grund av att andra moderna musikmedier utvecklats - hade blivit otidsenlig och att en omprövning var nödvändig. I betänkandet sades bl a att utbudet av estradkonserter var större än efterfrågan, mätt i publiksiffror. En omstrukturering av hela systemet för musikdistribution var en267

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer ligt TOR nödvändig. Målet måste vara att regionalt huvudmannaskap. I flera yttranden skapa goda förutsättningar för musikupple- underströks behovet av regional samordning. velser för så många lyssnare som möjligt. Landstingsförbundet ansåg, att de i beTOR utgick från att den nuvarande lokalise- tänkandet aktualiserade organisationsfrågorringen av orkestrarna skulle behållas och na borde behandlas inom ramen för det inriktade sina övervägningar på frågan hur arbete som bedrevs i kulturrådet. Den föredessa orkestrar skulle omstruktureras för att slagna statsbidragskonstruktionen bedömdes flexibelt kunna anpassa sig till de ändrade relativt olika. I flertalet yttranden godtogs förhållandena. den dock om än med krav på olika modifikaI fråga om huvudmannaskapet för symfo- tioner. niorkestrarna föreslog TOR, att kommunerna skulle bli huvudmän. Initiativ till etablering och utbyggnad skulle då komma att ligga på kommunerna. Ett landstingskommunalt huvudmannaskap avvisades, men en 6.4.7 Grunddragen i kulturrådets förslag medverkan från landstingens sida ansågs rörande musiksektorn möjlig och naturlig. Det konstaterades att Symfoniorkestrarna och Rikskonserter har i orkestrarnas verksamhetsområden var betyd- sin verksamhet - som alltså utgör en relativt ligt större än de enskilda städerna och deras begränsad sektor av hela musikområdet — omnejd. Malmö- och Helsingborgsorkestrar- mött samma svårigheter som i det föregåennas verksamhetsområden var sydvästra re- de redovisats för teaterinstitutionerna. Geospektive nordvästra Skåne. Verksamhetsom- grafiskt har utbudet varit ojämnt fördelat. rådena för orkestrarna i Norrköping, Gävle, Socialt har man i fråga om utbudet av Örebro och Västerås överensstämde med re- orkestermusik nått mera begränsade grupper spektive län. I fråga om statsbidrag föreslogs, än teatern. Inriktningen mot barn och ungatt den nuvarande formen för stadsteater- dom har varit något starkare än på teateromstöd skulle appliceras på symfoniorkestrarna rådet men dock inte tillräckligt stor. Den och delvis också på Västerås- och Örebroen- uppsökande verksamheten t ex på vårdinstisemblerna. tutioner och inom föreningar har varit TOR räknade med en viss utökning av mycket begränsad från symfoniorkestrarnas orkestrarnas numerär. Andra kommuner än sida, avsevärt ambitiösare dock från Riksde nuvarande orkesterstäderna skulle i fram- konserters sida. tiden kunna anställa musiker eller ensembler, Samarbetet mellan symfoniorkestrarna som bl a kunde arbeta tillsammans med re- och mellan dessa och Rikskonserter respekgionmusikensemblerna. Statsbidrag borde ut- tive det icke-institutionella musiklivet har gå på samma villkor som till de större yrkes- varit begränsat. orkestrarna. Särskilda bidrag förutsattes viNär kulturrådet i det följande behandlar dare för orkesterverksamhet i Rikskonserters orkesterinstitutionerna, till vilka då också regi utanför den egna kommunen. regionmusiken räknas, sker det utifrån de I vissa remissyttranden ifrågasattes TOR:s särskilda förutsättningarna på musikområuppgift att det förelåg ett överutbud av det. Samtidigt sker det utifrån samma princiorkestermusik. Gentemot kravet på ökad piella utgångspunkter som på övriga kulturflexibilitet i orkestrarnas verksamhet invände områden. Motiven för en regionalisering likvissa instanser, att det kan vara en risk att som formerna för regionalt ansvarstagande splittra orkestrarna. Det ökade kommunala gäller enligt kulturrådets mening även musikansvarstagandet godtogs av flertalet instan- området. ser, men somliga ansåg att det inte borde Kulturrådets förslag utgår från att i framkallas kommunalt huvudmannaskap. Från tiden en jämnare resursfördelning bör komnågra håll - bl a Göteborg - förordades ett ma till stånd inom musikområdet. Skilda 268

SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer musikformer bör ges likvärdiga utvecklingsmöjligheter. Ökade resurser bör i första hand användas till en snabbare expansionstakt för små grupper och för de genrer som är sämst tillgodosedda. Utvecklingsfrågorna och samordningsproblemen inom musikområdet är mera komplicerade än inom andra konstområden. Symfoniorkestrar, regionmusik och rikskonsertverksamhet har olika huvudmän. Ändå är det nödvändigt att få till stånd en nära samverkan dem emellan. Kontakten mellan institutionerna och de fria grupperna måste utvecklas. Dessa grupper måste utnyttjas mer för framträdanden. Vidare måste samarbetet utvecklas mellan yrkesmässigt verksamma grupper och musiker och den omfattande musikverksamhet i vårt land som inte bedrivs yrkesmässigt. Det finns också ett behov av mer kontakt och samverkan mellan å ena sidan musikcirkelverksamhet och frivillig musikundervisning i andra former och å andra sidan övriga former av fri musik verksamhet. Den musikutbildning som bedrivs exempelvis i den kommunala musikskolan eller i studieförbundens musikcirklar bör inte enbart betraktas som en form av utbildning och isoleras från annan musikverksamhet. Det är viktigt att man analyserar framtida uppgifter och verksamhetsformer för den frivilliga musikundervisningen. Ett arbete härmed pågår inom organisationskommittén för högre musikutbildning (OMUS). Vidare måste mer utvecklade kontakter komma till stånd med teaterområdet. Slutligen måste man ta hänsyn till att hela det levande musiklivet starkt påverkas av radio och TV och av skiv- och kassettmarknaden. I det följande föreslår kulturrådet, att de nuvarande yrkesorkestrarna får ett regionalt ansvarsområde. En större professionell orkester behöver tillkomma i Norrland. Län utan egen orkester bör kunna köpa konserter från de orkestrar som finns. De bör också kunna få statsbidrag för att anställa mindre grupper av musiker. Rikskonserters uppgifter bör förändras och tyngdpunkten förskjutas från produktion till samverkan och service. Regionmusiken kommer att spela en betydande SOU 1972:66

roll. Rådet föreslår också ökat utnyttjande av orkestrarna i radio och TV. 6.4.8 Förslag rörande uppgifter och organisation för den yrkesmässiga musikverksamheten Kulturrådet vill liksom teater- och orkesterrådet gjorde i sin orkesterutredning se det totala utbudet av levande musik som en helhet. Bedömningen av den framtida utvecklingen är f n svår att göra. Konsekvenserna av det stora tillskott av musiker som regionmusikreformen medfört kan ännu inte helt överblickas. De närmaste åren måste man finna former för samverkan mellan lokalt eller regionalt anknutna orkestrar och den statliga regionmusiken. Om nuvarande symfoniorkestrar skall täcka landets behov av symfonikonserter, skulle det principiellt kunna tänkas ske genom att landet delas in i regioner, där varje orkester svarar för sin region. Kulturrådet avvisar emellertid tanken på att bygga upp ytterligare ett regionsystem på musikområdet utöver regionmusikens. De nuvarande orkestrarnas lokalisering gör en sådan regionindelning svår att genomföra. Någon omlokalisering av orkestrarna anser rådet inte lämplig, eftersom de genom sin nuvarande placering finns i landets större befolkningscentra. Rådet anser i stället att varje orkester, i den mån det ännu inte skett, bör vidga sitt ansvarsområde från hemstaden till hemlänet. De län som då saknar orkester får, på samma sätt som beträffande teater, köpa från annat län. Rådet föreslår alltså att flertalet av de nuvarande åtta symfoniorkestrarna omvandlas till länsorkestrar med ett regionalt ansvar och att län utan orkester får möjlighet att köpa symfonikonserter. Samtidigt räknar kulturrådet med att orkestrarna inom länen i större utsträckning än hittills kommer att arbeta i mindre grupper och med inriktning mot en ny publik. Omvandlingen till länsorkestrar bör föregås av utredningar på regional nivå (8.5.3). Vad som i det föregående sagts om länsteatrarna i fråga om företags- och styrelseform, 269

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer landstingens och samarbetsorganens roll, statsbidragens utformning och kostnadsfördelningen mellan de olika intressenterna bör i princip gälla också för orkestrarna. Liksom i fråga om stadsteatrarna råder också beträffande orkesterinstitutionerna något andra förhållanden i de två största städerna och i Skåne än i landet i övrigt. Dessa problem har mera allmänt berörts i samband med teaterfrågorna och kulturrådet räknar i princip inte med att det skall tillkomma fler orkestrar av liknande typ som nuvarande symfoniorkestrar. Rådet finner det dock otillfredsställande för framtiden, att det inte finns någon sådan orkester norr om Gävle. En sådan bör komma till under 1970-talet. Kulturrådet räknar med en förstärkning av antalet musiker vid orkestrarna i Västerås, Örebro, Gävle och Norrköping samt av den samlade numerären i Skåne. Om orkestrarna inte är tillräckligt stora kan de inte spela vissa delar av äldre och nyare musik. Det är därför önskvärt att orkestrarna får en storlek och sammansättning som medger större valfrihet i fråga om repertoar. Härigenom skulle det också bli möjligt att med bibehållen konstnärlig nivå arbeta med mindre ensembler och grupper. Kulturrådet anser, att orkestrarna inte skall slå vakt om någon viss periods musik. Med hänsyn till de begränsade resurserna är det ändamålsenligt att en viss arbetsfördelning sker mellan olika orkestrar, t ex så att dessa under vissa tidsperioder arbetar med delvis olika inriktning. Flexibiliteten på detta område påverkas f n av att musikerutbildningen inte alltid är ändamålsenlig. Det är troligt att dessa problem blir mindre i framtiden allteftersom utbildningen förbättras. Kulturrådet anser, att tonsättarna i större utsträckning än i dag bör direkt knytas till arbetet vid orkestrarna. Ett sådant samarbete bör vara stimulerande för alla parter. Det bör bidra till att öka förståelsen för nya kompositionsformer och visa på nya möjligheter att utnyttja orkestermedlemmarna. Regionmusiken och fristående grupper bör på motsva-

rande sätt få möjlighet att engagera tonsättare. Mindre ensembler med särskild inriktning kan bildas av medlemmarna i symfoniorkestrarna eller knytas an till orkestrarna. Såväl i de län där symfoniorkestrar finns som i övriga län bör vidare helt fristående vokaloch instrumentalgrupper kunna etableras. Det bör vara möjligt att med statsbidrag ha grupper av yrkesmusiker, som specialiserar sig på andra musikgenrer än den europeiska konstmusiken, t ex jazzgrupper och folkmusikgrupper. Får en stor orkester i uppgift att arbeta i mindre ensembler, förutsätter det att avtalsfrågorna regleras så att detta liksom inspelningar för radio och TV — kommer att ingå i musikernas tjänstgöringsskyldighet. Kulturrådet föreslår i det följande, att Rikskonserters ansvar för skolkonserter, intern konsertverksamhet och i viss mån även allmänna konserter kontinuerligt förs över till länen. Detta kommer att understryka behovet av att både förstärka de större orkestrarna och bygga upp mindre grupper på olika håll i landet. Mindre grupper behövs framför allt för sådan musik som inte regionmusiken kan svara för. Det statsbidragssystem som kulturrådet föreslår i finansieringskapitlet skall kunna underlätta en utbyggnad av nuvarande orkestrar. Rådet förutsätter att Örebro- och Västeråsorkestrarna inordnas i det nya bidragssystemet. Det bör genom sin konstruktion också göra det möjligt att ge statsbidrag till nämnda mindre ensembler. På musikområdet förekommer att Kungl Maj:t utser vissa ledamöter i institutionernas styrelser. Det gäller Stiftelsen Stockholms konserthus och Stiftelsen Malmö konserthus. I enlighet med kulturrådets principiella syn på det regionala huvudmannaskapet bör staten i fortsättningen inte ha något inflytande över styrelsernas sammansättning. Bestämmelserna för de båda stiftelserna bör sålunda enligt rådets mening i fortsättningen inte meddelas av Kungl Maj:t som inte heller bör utse några styrelseledamöter.

SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer 6.4.9 Synpunkter och förslag rörande regionmusikens framtida roll I prop 1970:31 framhöll departementschefen, att den lösning som i propositionen föreslogs för regionmusikens organisation inte behövde hindra anpassning till eventuella senare förändringar av kulturlivets struktur, som kunde bli följden av bl a kulturrådets arbete. Regionmusiken utgör en statlig organisation på regional nivå. Detta ligger inte i linje med kulturrådets allmänna principer om fördelning av ansvaret mellan stat, landsting och kommun. Rådet vill dock inte föreslå någon ändring av grundtanken i statsmakternas beslut år 1970 att upprätta en statlig regionmusikorganisation. Det skulle vara olämpligt att nu föreslå ändring i ett beslut som föregåtts av ett långvarigt utredningsarbete och som just börjat att genomföras. På sikt kan emellertid ett ändrat huvudmannaskap för regionmusiken och en integration med den övriga orkesterorganisationen tänkas. Under 1970-talet bör i enlighet med vad departementschefen förutsatte regionmusiken kunna anpassas till en ny organisationsstruktur för kulturområdet. Kulturrådet har inte haft anledning att närmare gå in på dessa frågor, eftersom organisationskommitté^ för regionmusiken har i uppdrag att behandla dem. Rådet vill dock lägga fram sin allmänna syn på hur regionmusiken kan fogas in i den nya regionala organisationsstrukturen. En betydande del av samordningen mellan regionmusiken och det regionala musiklivet har under den första tiden kommit att läggas på Rikskonserter. I fortsättningen bör detta ansvar enligt kulturrådets mening kunna läggas över på regional nivå. Att så sker är ett led i den decentralisering av Rikskonserters verksamhet som rådet anser bör komma till stånd (6.4.10). I länen blir det regionkapellmästaren som skall svara för samordningen med det lokala och regionala musiklivet. Han bör själv eller genom en företrädare delta i arbetet i de samrådsorgan som rådet föreslår inrättade i varje län. I dessa organ och dess SOU 1972:66

eventuella arbetsgrupper bör diskuteras hur regionmusikens resurser skall kunna fördelas i länen. Eftersom en region oftast omfattar tre län får regionkapellmästaren eller hans medarbetare delta i alla tre länens samarbetsorgan. Regionmusikorganisationens företrädare måste i det avseendet rätta sig efter den organisationsstruktur som utifrån allmänna kulturpolitiska förutsättningar befinns lämplig, även om det medför ett merarbete för dem. Självklart bör inte allt samarbete förläggas till samarbetsorganen inom länen. Det som i första hand skall behandlas där måste vara principer och planläggning i stort. Det löpande arbetet måste ske i direkt kontakt mellan regionkapellmästare och kapellmästare å ena sidan och mottagarna i kommunerna å andra sidan. I propositionen förutsattes det att de olika ensemblerna i varje region skall kunna specialisera sig. Det borde kunna leda till en större valfrihet än om varje län skulle ha utnyttjat endast eller i första hand ensemblen i den egna regionen. Inget bör givetvis hindra utnyttjande av regionmusikensembler från andra regioner. Regionmusiken är ekonomiskt ett av de större statliga bidragen till det lokala och regionala kulturlivet. Staten svarar helt för löner och för större delen av övriga kostnader för regionmusiken. Statens nettoutgifter för den civila delen av regionmusiken beräknas budgetåret 1972/73 uppgå till 21 milj kr, vilket är ett avsevärt större belopp än kostnaden för hela rikskonsertverksamheten. Bl a genom att regionmusikens personal har statliga tjänster kommer det att bli nödvändigt att centralt ha ett särskilt organ även sedan den nuvarande organisationskommittén slutfört sitt arbete. Detta organ bör ha nära kontakter med Rikskonserter. En samordning i fråga om vissa kanslifunktioner kan övervägas. Att direkt inordna det i Rikskonserter förefaller däremot mindre lämpligt. Inte heller bör det inordnas i det nya kulturrådet. Det skulle nämligen leda till att detta nya organ i ett avseende fick uppgifter av en helt annan art än rådet i övrigt förutsatt. 271

6 De samhälhstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer 6.4.10 Förslag rörande Rikskonserters förändrade roll 6.4.10.1 Rikskonserters huvuduppgifter Liksom en regionalisering av teaterlivet kommer att påverka Riksteaterns roll, kommer en omvandling av symfoniorkestrarna, tillkomsten av regionmusiken, tillkomsten av nya mindre ensembler och ett ökat utnyttjande av fria grupper att påverka Rikskonserters framtida utveckling. Rikskonserter bör enligt kulturrådets mening få fyra huvuduppgifter av motsvarande slag som Riksteatern föreslås få på teaterområdet. De fyra huvuduppgifterna är följande. 1. Samverkan med länsorkestrarna och regionmusiken Den viktigaste delen i denna samverkan blir att organisera konsertutbytet mellan länen. Utläggning av regionmusikavdelningarnas konserter enbart i hemlänet bör däremot successivt överföras till länens egna organ. 2. Distribution av produktionen från andra ensembler Här är utländska gästspel och över huvud artistutbytet med utlandet en viktig del. 3. Egen kompletterande produktion Denna produktion bör ske i nära kontakt med länen och så långt som möjligt med utnyttjande av deras egna artister. Musiken i länen torde även på längre sikt komma att behöva kompletteras för att få konstnärlig variation och för att minska de skillnader mellan utbudet i olika delar av landet som sannolikt alltid kommer att finnas. Liksom hittills kommer därför Rikskonserter under de närmaste åren att behöva svara för en förhållandevis stor del av musikutbudet i länen.

och publikfrågor samt stöd till den icke yrkesmässiga musikverksamheten i landet. Utöver dessa fyra huvuduppgifter har Rikskonserter uppgifter inom fonogramproduktionen, där konsertbyråutredningen i sitt betänkande Fonogrammen i musiklivet (SOU 1971:73) föreslagit ökade insatser. Rikskonserter har dessutom tills vidare vissa uppgifter för vidareutbildning av regionmusiker. Rikskonserters egen produktion kommer successivt att förändras genom det föreslagna utökade regionala ansvaret. Detta kan förutses leda till förändringar beträffande Rikskonserters olika verksamhetsgrenar. 6.4.10.2 Skolkonserter Det planeringsansvar för skolkonsertverksamheten, som fn ligger på den centrala organisationen i samråd med länsskolnämnderna, leder till mycket arbete för kansliet i Stockholm. Allteftersom verksamheten byggs ut blir en delegering allt nödvändigare. Skolkonsert verksamheten, som bedrivs länsvis och har relativt konstant omfattning, bör enligt kulturrådets mening i framtiden i betydande utsträckning planeras på länsnivå. Detta är särskilt befogat som både regionmusik och olika former av fri musikverksamhet alltmer skall anlitas i det sammanhanget. Även det ekonomiska ansvaret bör i motsvarande utsträckning förläggas till länsplanet. Förstärkningen av nuvarande orkestrar och uppbyggnad av mindre grupper, som kan komplettera regionmusiken, motiveras bl a med decentraliseringen av skolkonsertverksamheten. Rikskonserter kommer dock att behålla ett övergripande ansvar i fråga om samordning, planering av större turnéer, förmedling av utländska artister till skolkonserterna, pedagogiska initiativ och utarbetande av läromedel. 6.4.10.3 Musik för Ungdom

4. Expert- och konsultuppgifter Denna funktion kan avse produktions- och distributionstekniska frågor, informations272

Våren 1971 tog styrelsen för Musik för Ungdom (MfU) ställning till den framtida organisationen av denna verksamhet. Man SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer avvisade tanken på att bygga upp särskilda lokala organ inom MfU. I stället skall verksamheten knyta an till de föreningar som redan arbetar inom folkbildningsområdet och till de kommunala musikskolorna. En organisationsplan för MfU med denna innebörd har också antagits. Genom detta ställningstagande bör enligt kulturrådets mening en decentralisering av de ekonomiska resurserna, som nu står till Rikskonserters förfogande, kunna underlättas. 6.4.10.4 Allmänna konserter Antalet konserter - som finansieras från posten för allmän konsertverksamhet - är förhållandevis litet (ca 300). Genom att konserterna är spridda över hela landet motsvarar de närmast det kompletterande utbud som Riksteatern svarar för på teaterområdet. En mer generell decentralisering av planeringsansvaret för Rikskonserters verksamhet i fråga om allmänna konserter möter sannolikt vissa svårigheter. Även på detta område bör dock enligt kulturrådets mening riktpunkten vara att planeringsansvaret i framtiden i ökad utsträckning förläggs till länen. 6.4.10.5 Interna konserter Redan nu läggs det organisatoriska ansvaret för verksamheten med interna konserter i allt större utsträckning på länsbildningsförbunden och studieförbundens distriktsorganisationer. Efter samråd med dessa fördelas bidragen till de olika institutioner eller organisationer som tar emot interna konserter. När verksamheten med interna konserter kommit över experimentstadiet och med hjälp av regionmusik fått ökad omfattning bör den liksom skolkonserterna enligt kulturrådets mening i betydande utsträckning planeras på länsnivå. För detta talar också behovet av att mer utnyttja olika lokala och regionala musikproducenter.

har medel för punktstöd till sin disposition. Ekonomiska resurser för lokala punktinsatser bör finnas på länsnivå. 6.4.10.7 Rikskonserters regionala organ Det är givet att det i nuvarande övergångsperiod, som präglas av genomförandet av regionmusikreformen, kan behövas statliga regionintendenter för Rikskonserters verksamhet. Rikskonserter begärde i sin anslagsframställning för 1971/72 medel för regionintendenter i alla de åtta regioner som regionmusiken skall fördelas på. Rikskonserters förslag blev emellertid inte accepterat. Departementschefen anförde i 1971 års statsverksproposition (prop 1971:1 bil 10 s 42). "Jag är inte beredd att tillstyrka ett så omfattande statligt engagemang på det regionala planet utan att frågorna om kostnadsfördelningen mellan staten, landsting och kommuner ytterligare belysts. Institutet har anmält att man arbetar med att analysera gällande finansierings- och avgiftssystem i enlighet med vad som förutsattes i proposition 1968:45. Ställningstaganden från statsmakternas sida bör göras mot bakgrund av bl a mer generella förslag som kulturrådet avser att lägga fram i fråga om kulturlivets finansiering." Genom omprioritering inom anslagsramen har Rikskonserter utöver ursprungliga tre tjänster som regionintendent inrättat ytterligare fyra. Det finns alltså f n sju intendenter. Kulturrådet föreslår i det följande, att ett samarbetsorgan på länsplanet övertar uppgifterna från de regionintendenter, som nu är anställda av Rikskonserter. För dessa uppgifter bör statsbidrag utgå. Så snart ett sådant samarbetsorgan bildats i ett län, bör Rikskonserters huvudmannaskap för regionintendenterna upphöra. Motsvarande har förutsatts ske med Riksteaterns regionala intendenter.

6.4.10.6 Stöd till lokala musikaktiviteter

6.4.11 Förslag rörande orkestrarnas samarbete med Sveriges Radio

Det är enligt kulturrådets mening nödvändigt, att Rikskonserter även i fortsättningen

Som framgått av bakgrundsbeskrivningen har yrkesorkestrarnas samarbete med Sveriges

SOU 1972:66 18

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer Radio förändrats under 1960-talet. Sändningarna med Stockholms- och Göteborgsorkestrarna har minskat betydligt medan övriga orkestrar utnyttjats för radiosändningar i något ökad utsträckning. Kulturrådet anser att det på musikområdet liksom på teaterområdet är viktigt, att de fasta institutionerna får möjlighet att framträda i radio och TV. I dessa medier blir kvalitetskravet speciellt accentuerat. Sådana framträdanden bör vara en stimulans för de regionala ensemblerna. Genom den variation i fråga om inriktning, storlek och konstnärlig profil som ensemblerna kommer att uppvisa, blir de samtidigt mer intressanta för radiooch TV-sändningar. Ju mera markerad profilen är, desto mera lockande bör det vara för Sveriges Radio att presentera dem för sina lyssnare och tittare. Kulturrådet finner det angeläget att Sveriges Radio i ökad utsträckning kan göra radio- och TV-inspelningar med landets orkestrar. Det bör kunna underlättas om regionala radio- och TV-sändningar blir vanligare i framtiden. 6.4.12 Förslag om ökad inriktning av orkestrarnas verksamhet för vissa publikgrupper Det finns betydande likheter mellan teateroch musikinstitutionernas situation, när det gäller verksamhetens inriktning mot olika publikgrupper och när det gäller uppsökande verksamhet. Den avgörande skillnaden ligger i den annorlunda utbudsstrukturen och institutionernas relativt sett mindre roll på musikområdet. Senare i betänkandet lägger kulturrådet fram förslag till åtgärder för att förbättra villkoren för fri kollektiv skapande verksamhet (kapitel 7). Dessa förslag berör i hög grad också den uppsökande och målgruppsinriktade verksamheten. För musikinstitutionernas del föreslår kulturrådet — på samma grunder som inom teaterområdet (6.3.9) - att statsmakterna genom bl a det nya kulturrådet uppmärksamt följer och stimulerar utvecklingen mot 274

mer uppsökande och mer differentierad verksamhet. Om stimulansåtgärder visar sig otillräckliga, bör man enligt kulturrådets mening via statsbidragsvillkoren söka åstadkomma en styrning av verksamheten i sådan riktning. 6.4.13 Behovet av åtgärder för elektronisk musik I Stockholm finns en elektronmusikstudio som startades på initiativ av Sveriges Radio och som numera förvaltas av en stiftelse, Stiftelsen Elektronmusikstudion (EMS). Staten har bidragit till investeringarna med 2 milj kr och bidrar till driftkostnaderna. Studions resurser står till förfogande för tonsättare och för forskning. Sveriges Radio svarar för ca hälften av utnyttjandet och kostnaderna. Från och med hösten 1971 finns också en elektronmusikstudio vid musikhögskolan i Stockholm. Även vissa tonsättare med egen utrustning är verksamma inom elektronmusikområdet. Förutsättningarna för produktion av elektronisk musik har radikalt förändrats genom tillkomsten av EMS och elektronmusikstudion vid musikhögskolan i Stockholm. Sveriges Radio är fn den huvudsakliga distributionskanalen för sådan musik. Offentliga framföranden har hittills endast förekommit sporadiskt. Föreningen Fylkingen har sedan en tid en fast lokal för sådana framföranden, som bör kunna ge intressanta möjligheter till experiment av olika slag. Av särskilt intresse är att lokalen ger möjligheter till att göra kombinerade visuella och musikaliska presensationer. Om inte den elektroniska musiken skall vara så gott som enbart hänvisad till att distribueras genom etermedier, är det angeläget att pröva nya distributionsmöjligheter. Detta kräver stöd till lokaler och teknisk utrustning som är anpassade till musikarten. Elektronmusiken behöver också beaktas i musikutbildningen. Kulturrådet har inte närmare gått in på detta område. Rådet föreslår därför att det SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer nya kulturrådet får i uppdrag att överväga dessa frågor. Vidare bör organisationskommittén för den högre musikutbildningen i sitt arbete beakta utbildningsbehovet inom denna speciella musikform. 6.4.14 Kyrkomusikerorganisationen Svenska kyrkans kyrkomusikerorganisation omfattar f n ca 2 700 aktiva kyrkomusiker, vilket omräknat i heltidstjänster blir ca 1 050. Musikerna är anställda av respektive församling. De flesta kyrkomusiker har dessutom tjänstgöring i skola och avlönas för detta av respektive skolmyndighet. Vid en eventuell förändring av förhållandet stat-kyrka kommer kyrkomusikerorganisationen att beröras. Det är enligt kulturrådets mening viktigt, att man då beaktar kyrkomusikernas betydelse inte bara för gudstjänstlivet utan även för den frivilliga musikverksamheten inom och utom församlingarnas ram.

regionmusiken fått sin definitiva organisation och dess olika arbetsuppgifter preciserats. Även inom symfoniorkestrarna bör man beakta denna form av samverkan. Statsmakterna bör liksom landsting och kommuner ta hänsyn till dessa olika frågor och till den ökning av de ekonomiska resurser detta kan kräva. De fria musikgrupperna behandlas som nämnts vidare i kapitel 7 där kulturrådet lägger fram en rad förslag om utvidgat samhällsstöd. Konsekvenserna i fråga om statsbidrag behandlas i 10.7.9.

6.4.15 Förslag rörande samverkan mellan musikinstitutionerna och det fria musiklivet Samverkan mellan musikinstitutioner och fria musikgrupper och samverkan mellan yrkesutövande och icke yrkesutövande musiker är av vital betydelse på musikområdet. Ett sådant samarbete förekommer redan i olika former, t ex genom gemensamma projekt, i form av pedagogarbete osv, men det kan utvecklas ytterligare. En utbyggd samverkan kan ske på flera sätt, t ex genom att — institutionerna lånar enskilda krafter från de fria grupperna, — institutionerna ställer lokaler och andra resurser till gruppernas förfogande, - fria grupper knyts till institutionerna för viss tid, - institutionernas personal gör insatser som pedagoger och ledare inom fria grupper. Kulturrådet betraktar den sista punkten som särskilt viktig. Den bör beaktas när SOU 1972:66

6.5 Musei- och utställningsinstitutionerna

6.5.1 MUS 65 :s u tredn ingsarbete MUS 65 kommer att presentera en ingående analys av hela musei- och utställningssektorn och i två betänkanden lägga fram förslag som rör denna. Betänkandena beräknas bli avlämnade under budgetåret 1972/73. Med anledning härav går kulturrådet inte närmare in på frågor som rör denna sektor. Musei- och utställningsområdet bör emellertid också ses i relation till övriga kulturområden. Kulturrådet vill därför i det följande ange några allmänna synpunkter på musei- och utställningsområdet som ansluter till rådets förslag i fråga om mål och organisation för kulturområdet i dess helhet. 6.5.2 Nuläge Det finns f n åtta helstatliga museer, som hör under utbildningsdepartementet. Dessutom finns två statsunderstödda museer som är organiserade som stiftelser. Under försvarsdepartementet lyder två museer. Vidare finns museisamlingar inom universiteten och inom de statliga affärsverken (t ex SJ och postverket). I de flesta län finns länsmuseer, i huvudsak inriktade på kulturhistoria och konst. Chefer för dessa museer är landsantikvarierna, som i övrigt är riksantikvarieämbetets regionala representanter. Huvudmän för länsmuseer är i flertalet fall hembygdsföreningar och organisationer av liknande slag. Statsbidrag utgår med 90 % av lönen för landsantikvarie och i flertalet fall för en amanuens. 276

I ett 20-tal kommuner finns lokala museer av större omfattning, så t ex i Göteborg, Malmö och Helsingborg. I övriga kommuner finns vanligen någon form av mindre museum eller hembygdsgård. I några enstaka fall utgår statsbidrag, t ex till Skansen i Stockholm och Kulturhistoriska museet i Lund. Musei- och utställningsverksamheten är av mycket skiftande karaktär. Gemensamt för alla museer är att verksamheten baseras på samlingar av föremål. I vissa fall tjänar samlingarna i första hand vetenskapliga syften. I andra fall är utställningar avsedda för allmänhet och skola dominerande inslag. Insamlande och bevarande av föremål, forskning samt utställningar och programverksamhet i anslutning till utställningarna utgör museernas grundläggande uppgifter. Under 1960-talet har en vitalisering skett av många svenska museer. De utåtriktade, publika verksamheterna har kommit mer i förgrunden. Konstmuseernas verksamhet har påverkats av att de konstnärliga uttrycksmedlen ändrat karaktär. Bildkonsten har i växande utsträckning gripit in i samhällsdebatten. Samhällsinformation och samhällskritik har blivit teman i många utställningar. Inte minst de kulturhistoriska museerna med deras nära beröring med de uppmärksammade miljöproblemen har fått nya kontaktytor mot publiken. Utställningsmediet har genom denna utveckling inom museerna kommit att framstå som ett viktigt informationsinstrument. Det sociala momentet SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer grupper som många av dem börjat under 1960-talet. Utställningen lämpar sig mycket väl att använda också utanför institutionerna. Inte minst försöken med utställningen som läromedel har visat detta. De försök som på detta område gjorts av Riksutställningar och olika museer har givit erfarenheter som bör tas till vara och få påverka utvecklingen i stort. En del försök har också gjorts med att låta publiken följa och påverka utställningars tillkomst. Det är en typ av 6.5.3 Kulturrådets synpunkter på museiexperiment som bör utvecklas. Även andra och utställningssektorn former av medverkan från allmänhetens och skilda opinionsgruppers sida bör prövas. 6.5.3.1 Målfrågor Museerna har under senare tid lagt ner allt Med utgångspunkt i sitt förslag till mål för större intresse på pedagogisk information samhällets kulturpolitik lägger rådet följande och förbättrad visningsverksamhet. Även den allmänna synpunkter på den framtida inrikt- utvecklingen bör fullföljas. ningen av musei- och utställningsverksamI den nya inriktningen av musei- och heten i landet. utställningsverksamheten under 1960-talet Det sägs i målkapitlet, att en kultur utan har temautställningar varit ett viktigt inslag. anknytning bakåt i tiden är otänkbar. Ett av I den skrivelse som riksdagsrevisorerna ingav målen för samhällets kulturpolitik är därför till Kungl Maj:t i april 1972 (6.2.2.2) karakatt skapa samband med det förflutna. Muse- teriserades de tre berörda statliga institutioerna är viktiga instrument för att realisera nernas temautställningar på följande sätt. De det målet genom att bevara föremål och har hittills "mest haft karaktären av partsindokumentera traditioner. Men att bevara kan lagor, presenterade av företrädare för stänaldrig vara tillräckligt. Det gäller också att digt samma grupp av politiska extremister". göra det som bevarats levande för en senare Revisorerna ifrågasätter över huvud om generation. anordnandet av sådana utställningar är tillåKulturrådet vill från sina utgångspunkter tet. Denna fråga bör enligt revisorerna särsärskilt betona museernas och konsthallarnas skilt prövas. "Om därvid skulle befinnas uppgifter som institutioner för information lämpligt att institutionerna får befogenhet och kommunikation. Utställningar och an- att ta upp samtidsproblem som utställningsnan verksamhet ordnas för att informera och objekt, bör utställningarna gestaltas på ett belysa, för att få till stånd meningsutbyte sådant sätt att ämnet kommer under allsidig och debatt. Museet förmedlar kunskap om belysning." sin stad, den omgivande bygden och landskaDet ingår inte i kulturrådets uppgifter att pet, om teknikens utveckling eller konstens, diskutera olika utställningsformer. Rådet men samtidigt har det en social uppgift. kan dock konstatera att revisorernas syn på Museerna bör på liknande sätt som folkbild- utställningsmediet står i motsättning till råningsorganisationerna och gärna i samarbete dets här förut redovisade bedömning. Anmed dessa använda sina resurser för att nå en knytningen till samtidsproblemen har givit vid publik. Målet är mångfacetterat — att utställningsmediet en del av den viktiga roll skapa medvetenhet, att informera och bryta det har i dag. mänsklig isolering. Kravet på allsidighet har, enligt rådets Det är enligt kulturrådets mening angelä- mening, alltför ofta tjänat som förevändning get, att museerna får möjlighet fortsätta det för att förhindra kontroversiella och kritiska betydelsefulla arbetet med att söka nå nya röster att komma till tals inom kulturom-

möjligheten att skapa debatt kring dessa utställningars teman — har därvid spelat en viktig roll. Många museer har på så sätt fått en ny funktion som estrader för samhällsdebatt. Vid sidan av museerna finns kommunala konsthallar, privata konstgallerier och andra utställningsinstitutioner, som helt eller i huvudsak arbetar utan egna samlingar.

SOU 1972:66

6 De samhälhstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer rådet. Den konst som ser som sin uppgift att kritiskt belysa vårt samhälles funktioner och med konsten som instrument anvisa vägar att förändra detta samhälle, kan mycket sällan fogas in under dessa allsidighetskriterier. Att över huvud kräva att denna för samhället så viktiga kritiska konst fogas in mellan "objektiva", "balanserade" eller "allsidiga" ramar är icke önskvärt. Kulturrådet finner det värdefullt att MUS 65 snart lägger fram sina betänkanden om musei- och utställningsverksamheten i vårt land. Härigenom får statsmakterna möjlighet att formellt bekräfta den syn på utställningsmediet som i praktiken redan slagit igenom och som kulturrådet i det föregående givit uttryck för. Vad beträffar lokaler för musei- och utställningsändamål bör man på sikt planera för att få utställningsmöjligheter både i centralortens centrum och i närmiljöerna. Det förstnämnda kan ske genom att kommunala konsthallar inrättas. Det senare kan ske genom anpassning av skol- och fritidslokaler till utställningsändamål. Särskilt för bildkonsten och för informations- och debattutställningar behövs lokaler som kompletterar existerande större eller mindre museer och hembygdsgårdar. 6.5.3.2 Organisatoriska konsekvenser av målen Det finns ett behov av samordning mellan museerna, av rådgivning till museiväsendet och i vissa fall också av en gemensam planering mellan olika museer. Enligt vad kulturrådet inhämtat överväger MUS 65 att föreslå att det upprättas ett särskilt musei- och utställningsråd med sådana uppgifter. Kulturrådet delar de sakkunnigas uppfattning om behovet av samordning och service inom museiområdet. Lämpligast är dock att detta tillgodoses inom ramen för ett organ med ett bredare ansvarsområde än endast musei- och utställningsområdet. Vid behandlingen av den centrala organisationen under 8.6 kommer rådet därför att föreslå att det nya kulturrådet också får ansvar för musei278

och utställningssektorn. I fråga om Riksutställningar kan man vänta att MUS 65 föreslår en permanentning. Kulturrådet vill för sin del förorda, att institutionen får en likartad roll som rådet rekommenderat för Riksteatern och Rikskonserter. Dess uppgift bör vara att komplettera utställningsverksamheten på olika håll ute i landet. Riksutställningar bör i första hand vara ett distributionsorgan. Det bör även kunna producera sådana utställningar som inte kan göras inom en museiinstitution. En nära samverkan med centralmuseer och länsmuseer blir nödvändig. Riksutställningar bör vidare kunna fungera som konsult-, serviceoch utvecklingsorgan. MUS 65 kan också väntas föreslå, att Konstfrämjandet vidareutvecklas och bl a får särskild inriktning mot uppsökande verksamhet, något som kulturrådet anser riktigt. De statliga museernas uppgift blir att göra utställningar för det egna museet och för förmedling i landet i övrigt. I det avseendet får de en likartad roll som de statliga teatrarna. De statliga museerna bör biträda de regionalt verksamma museerna med service och annan stödjande verksamhet. Centralmuseerna bör sålunda ställa sakkunskap till förfogande och svara för skilda slag av serviceuppgifter av teknisk natur, som inte hör hemma hos Riksutställningar eller hos det nya kulturrådet. En viktig sida av centralmuseernas verksamhet blir att svara för utvecklingsverksamhet inom sina olika arbetsområden. En intensifierad utställningsverksamhet vid landets museer försvåras i dag av att föremålen i stor utsträckning är bundna till de institutioner, i vilkas samlingar de ingår. Föremålen behöver i ökad omfattning kunna ställas till förfogande för museiväsendet i dess helhet. För att detta syfte skall uppnås torde de sakkunniga komma att föreslå olika åtgärder, som underlättar utlån och depositioner. Central registrering, mer ändamålsenliga förvaringsutrymmen och ökad konserveringsverksamhet utgör några tänkbara åtgärder för att undanröja hinder för en mer SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer omfattande låne- och depositionsverksamhet. Kulturrådet ansluter sig till en tanke som de sakkunniga vid överläggningar med rådet givit uttryck åt, att de statliga museerna skall bibehålla sin självständiga ställning under särskilda styrelser. Liksom kulturrådet synes MUS 65 generellt lägga stor vikt vid de regionala institutionerna. Med detta synsätt bör de nuvarande länsmuseerna tillsammans med vissa övriga regionala museer få förstärkta resurser. Även i län med mer än ett museum bör länsmuseet på grund av sina särskilda förutsättningar för samverkan med länsmyndigheter och övriga länsorgan tillmätas särskild betydelse. De sakkunniga kan väntas lägga fram förslag till en modell för regional museiverksamhet. Enligt vad kulturrådet erfarit har en utgångspunkt vid utarbetandet av modellen varit, att en viss likformighet måste kunna krävas i frågan om den service museerna skall kunna lämna skolan. Det är också viktigt att länsmuseerna kan bedriva en uppsökande verksamhet utanför institutionerna och på det viset bidra till att minska avståndet mellan museerna och olika ekonomiskt och socialt sämre ställda grupper. MUS 65 har i betänkandet om kulturminnesvården föreslagit, att länsmuseernas funktion som organ för den statliga kulturminnesvården skall upphöra. Bl a med anledning av länsstyrelsernas nya organisation och uppgifter föreslår de sakkunniga, att dessa blir regionala organ för den statliga kulturminnesvården. Härmed vidgas länsstyrelsens nuvarande ansvar till att omfatta hela miljövården. I konsekvens härmed föreslås, att landsantikvarietjänsterna inordnas i länsstyrelsernas organisation och då inte längre skall vara förenade med chefskap för länsmuseerna Kulturrådet har inte haft möjlighet att ta ställning till frågan om chefskapet för länsmuseerna bör skiljas från uppgiften som landsantikvarie. Om en sådan förändring kommer till stånd, är det särskilt angeläget att länsmuseernas ställning stärks. SOU 1972:66

De kulturhistoriska föreningar under vilka länsmuseerna i dag lyder, utövar i allmänhet ett huvudmannaskap av rent formell art. De saknar egna resurser för att driva museerna och måste i det närmaste helt lita till anslag från stat, kommun och landsting. Landstingens och kommunernas representation i föreningarnas styrelser är ofta av begränsad omfattning. Dessa har i dag inte ett inflytande över inriktningen av museernas arbete som svarar mot deras ekonomiska insats. En förutsättning för att få till stånd en utvidgad lokal och regional verksamhet är att en fastare anknytning skapas mellan länsmuseerna och olika samhällsorgan. De kulturhistoriska föreningar, som är huvudmän för regionalt verksamma museer, bör efter hand lösas från det omedelbara ansvaret för förvaltningen av dessa. En fördelning av inflytandet mellan landsting och kommun blir nödvändig. En organisatoriskt lämplig form för huvudmannaskap torde därvid vara en stiftelse med kommun, landsting och föreningar som stiftare. De delar av landet som saknar länsmuseiverksamhet är Stockholms län, Kristianstads län, Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län. I dessa regioner finns möjlighet att inleda en på kommunala museer baserad länsomfattande museiverksamhet. De ifrågavarande områdena hör till landets mest folkrika. Det rör sig här till stor del om en befolkning, som genom inflyttning till nybyggda storstadsförorter kan antas ha svårt att få kulturell service och orientering. En utvidgad ambulerande utställningsverksamhet med nedslagsplatser i lokala kulturcentra får i dessa områden anses vara särskilt angelägen. Länsmuseerna bör ha ansvaret för en omfattande regional verksamhet med tyngdpunkt på utställnings- och undervisningsverksamhet. Denna bör i stor utsträckning vända sig till ungdomsskolan och till vuxenundervisningen. Den bör även bli en integrerad del i ett större riksomfattande utbud av utställningar, bl a från de statliga centralmuseerna och Riksutställningar. Länsmuseerna bör enligt kulturrådets me279

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer ning vara representerade i de regionala samarbetsorganen (8.5). På det lokala planet bör museerna ingå i det organisatoriska mönster som kulturrådet i 8.4 skisserat för den lokala kulturverksamheten. Som nämnts finns på vissa platser i landet kommunala konst salonger med uppgift att visa och sälja konst. Alla åtgärder för att stimulera konstintresset och försäljningen av konst är utomordentligt angelägna. Eftersom konstmarknaden kommer att tas upp av MUS 65, kan rådet inte här närmare ta upp de kommunala konstsalongerna. I sitt nästa betänkande om kulturarbetarnas villkor kommer rådet att mot bakgrund av MUS 65 :s väntade förslag redovisa sin syn på frågan.

280 SOU 1972:66

6.6 Folkbiblioteken

6.6.1 Litteraturutredningens arbete För bibliotekssektorn gäller liksom för museisektorn att en annan utredning arbetar med väsentliga delar av området. 1968 års litteraturutredning tar upp bibliotekens roll och möjligheter i fråga om litteraturdistributionen. För kulturrådet har det mot den bakgrunden varit naturligt, att mer se till bibliotekens allmänkulturella uppgifter och deras organisatoriska ställning i framtiden. Kulturrådet går i det följande inte in på universitets- och forskningsbibliotek och andra vetenskapliga bibliotek. 6.6.2 Folkbibliotekens nuvarande organisation och målsättning Folkbiblioteken är kommunala institutioner som växt fram ur "sockenbibliotek" och studiecirkelbibliotek. Efter kommunsammanläggningarna år 1974 beräknas samtliga kommuner ha folkbibliotek, medan de sista studiecirkelbiblioteken då torde ha upphört. Ansvarigt kommunalt organ för folkbiblioteken har hittills som regel varit en biblioteksstyrelse. Uppgiften håller emellertid successivt på att föras över till kulturnämnderna. Vid sidan av folkbiblioteken kan det lokalt finnas andra fristående bibliotek. Vissa sjukhusbibliotek drivs av sjukvårdshuvudmännen i egen regi, men det stora flertalet fungerar som filialer till de kommunala biblioteken. Dessa har också i ökad utsträckning SOU 1972:66

tagit över ansvaret för biblioteksverksamheten vid andra typer av vårdanstalter. När det gäller skolbibliotek är bilden splittrad. I en del kommuner har kommunbiblioteket (huvudbiblioteket) helt ansvaret för denna bokservice. På andra håll utgör skolbiblioteket en separat organisation. Också mellan de kommunala biblioteken och förbandsbiblioteken inom krigsmakten finns i allmänhet en viss anknytning även om de sistnämnda vanligen utgör en särskild organisation. Folkbiblioteken visar fortfarande stora skillnader sinsemellan såväl i verksamhetens kvalitet som i fråga om dess bredd. Utvecklingstendensen i landet i dess helhet är dock entydig. Det framgår av de målformuleringar, som redovisas i utvecklingsplaner och utredningar som ges in till skolöverstyrelsen. Folkbibliotekssakunniga formulerade år 1949 i betänkandet Folk- och skolbibliotek (SOU 1949:28) en målsättning för folkbiblioteken som av många fortfarande betraktas som aktuell. Efter en diskussion av bibliotekens uppgifter dels från den enskilde låntagarens synpunkt, dels ur det allmännas synvinkel formulerade de sakkunniga vissa allmänna principer. "Folkbiblioteket skall fylla sin uppgift genom att till medborgarnas förfogande kostnadsfritt ställa böcker och annat material för förmedling av tankar och idéer: tidskrifter, tidningar, kartor, bilder, film, grammofonskivor. Det skall välja detta material så, att det bäst svarar mot medborgarnas behov, självfallet inom de gränser, som hän281

6 De samhällsstöden kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer synen till elementära konstnärliga krav uppdrager. Det skall lämna vägledning vid samlingarnas utnyttjande och aktivt verka för att största möjliga antal medborgare kommer i kontakt med de värden, som biblioteket representerar. Det skall samarbeta med alla andra organisationer, som har kulturell verksamhet på sitt program: skolor, universitet, museer, folkbildningsorganisationer, föreningar osv. Det skall stå i centrum för bildningsarbetet." Mot slutet av 1960-talet har folkbibliotekssektionen inom Sveriges allmänna biblioteksförening (SAB) utarbetat mål för folkbiblioteken. Man skiljer där mellan en ideologisk och en funktionell målsättning. År 1970 tillsattes en rationaliseringsutredning med deltagande från skolöverstyrelsen, SAB, Kommunförbundet och Folkbibliotekarieförbundet med uppgift att anpassa riktlinjerna för folkbiblioteken till den förändrade verksamheten. 6.6.3 Folkbibliotekens nuvarande verksamhet Med utgångspunkt i den målsättning som nyss nämnts och i nuvarande verksamhet kan folkbibliotekens uppgifter i dag sammanfattas under tre rubriker: (1) medieförmedling, (2) informationscentrum, (3) kulturellt centrum. Den första uppgiften är bibliotekens egen uppgift, den andra kan de dela med andra samhällsinstitutioner, den tredje har som väsentliga inslag samarbete med organisationer och andra institutioner. Folkbibliotekens medieförmedlande verksamhet har utvecklats mycket snabbt och böckerna dominerar givetvis. År 1960 var folkbibliotekens totala bokbestånd ca 14,5 milj band och år 1969 ca 22,5 milj band. Den totala utlåningen var ca 30 milj band år 1960 och ca 48 milj band år 1969. Bland övriga medier är grammofonskivor och ljudband i dag reguljära inslag i biblioteksverksamheten. På bildsidan kan noteras den utlåning av konst (artotekverksamhet) som håller på att växa fram i bibliotekens regi. Med teknikens fortgående utveckling 282

kan man räkna med att ytterligare medier kommer att tillföras biblioteket (videoband, ADB-material etc). Mikrofilmade arkivalier blir vanligare. Biblioteket tillhandahåller också den apparatur som krävs för att utnyttja de olika medier som här nämnts, i första hand inom bibliotekets lokaler men vid vissa bibliotek också som hemlån. Bibliotekens filmverksamhet har ännu begränsad omfattning och avser mestadels barnfilmer, men även ungdoms- och vuxenfilm förekommer. I allmänhet förhyrs filmerna från kommersiella distributörer. Åtskilliga länsbibliotek har dessutom lagt upp ett filmotek. Dessa filmotek flyttas nu successivt över till de nya läns-AV-centralerna, så att en samlad filmresurs skapas i länet/ regionen. I fråga om AV-medier i övrigt förekommer regelmässigt samarbete med skolan. Under stark utveckling är utlåning av bandade utbildningsprogram från Sveriges Radio och TRU, varvid läns-AV-centralerna betjänar såväl biblioteken som skolan. Biblioteken ser som sin uppgift att ge en allsidig orientering. Det finns numera en tendens till mindre moralism vid bokinköpen och en benägenhet att tillhandahålla också litteratur som svarar mot mycket måttliga krav på kvalitet. Delvis sammanhänger detta med de ökade ekonomiska resurser som biblioteken har fått. Parallellt härmed föreligger en annan tendens, nämligen att tillhandahålla aktuell debattlitteratur i större omfattning än tidigare. I båda dessa avseenden avspeglar bibliotekens bokurval den förändring mot en öppnare inställning som skett inom massmedierna. Biblioteken spelar också en viktig roll i den växande vuxenutbildningen genom att tillhandahålla kurslitteratur och annat kursmaterial. Bibliotekens uppgift att lämna information om och ur böcker och andra medier till allmänhet, skola, samhällsorgan och företag har under senare år blivit alltmer omfattande. Bibliotekens ställning som de mest besökta institutionerna har i växande grad föranlett kommunerna att använda dem som SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer kanal för den kommunala informationen genom tillhandahållande av protokoll och handlingar, broschyrer, stadsplaneutställningar m. m. Under senare år har biblioteken på många orter också strävat efter att specialdestinera viss informationsverksamhet, ofta i samverkan med andra organ. Som exempel kan nämnas den på vissa håll omfattande informationstjänsten till invandrarna. Ett annat exempel är vägledning till de vuxenstuderande framför allt till den icke institutionaliserade vuxenutbildningen. Biblioteket som kulturcentrum är ett begrepp, som vuxit fram under 1960-talet. Också på större orter utgör bibliotekets allmän-kulturella verksamhet en komplettering av kulturlivet. Den allmän-kulturella verksamheten går dock betydligt längre tillbaka. På barnbibliotekssidan hade man redan tidigt börjat med en viss verksamhet av underhållningskaraktär i anslutning till boken, som sagostunder och kasperteater. Detta var begynnelsen till en programverksamhet, som tog fart under 1950-talet, och som sedan visade sig ha en egen växtkraft. Enligt skolöverstyrelsens statistik för år 1969, som omfattar 810 bibliotek, hade 193 utställningsverksamhet, 200 ordnade författaraftnar och 166 hade filmvisningar. Grammofonkonserter ordnades av 89 av de 175 bibliotek som hade musikanläggningar. I sitt arbete har biblioteken i växande grad tagit upp uppsökande och målgruppsinriktad verksamhet. Ett led i detta arbete har varit tillkomsten av filialer och bokbussar. En stor del av den ökade utlåning som skett det senaste decenniet tillskrivs utbyggnaden av filialsystemet. Erfarenheten visar, att bokbussen i glesbygden är det främsta medlet för att åstadkomma en effektiv biblioteksservice. Den utgör också en värdefull komplettering till de fasta enheterna i tätorternas ytterområden. Enligt skolöverstyrelsens statistik fanns år 1970 bokbussar i ca 40 kommuner. Den målgruppsinriktade verksamheten sker främst efter åldersgrupper. Förr skilde man mellan verksamhet för barn och vuxna. SOU 1972:66

Det moderna biblioteket har därmed ofta karaktär av familjebibliotek, där barnavdelningen endast markeras genom lägre hyllor och möbler. Barn och ungdom rör sig alltså i samma lokaler som de vuxna. Ofta avdelas en mindre del av barnavdelningen till småbarn i förskoleåldern och omedelbart däröver. För att ytterligare underlätta övergången till vuxenavdelningen har man sedan mitten av 1950-talet på många håll inrett speciella tonårsavdelningar eller tonårshörnor. I flera kommuner bedriver det kommunala biblioteket ett ganska omfattande samarbete med barnstugorna vad beträffar bokförsörjning och programverksamhet. Samarbete förekommer också på några håll mellan bibliotek och fritidsnämnd när det gäller planering av viss programverksamhet. Personer som inte själva kan besöka biblioteket eller på grund av olika handikapp inte kan tillgodogöra sig bibliotekets utbud på vanligt sätt omfattas av den sociala biblioteksverksamheten. "Boken-kommer-verksamheten" är ett exempel. Den innebär att den sjuke eller handikappade får hembesök av en bibliotekarie. Denne noterar området för vederbörandes läsintresse, varefter böckerna sänds hem till bostaden. År 1969 förekom sådan verksamhet på 259 bibliotek. Som exempel på omfattning kan nämnas att vid Malmö stadsbibliotek lånades 39 501 band ut i denna verksamhet. Även bibliotekets service till intagna på sjukhus, nykterhetsvårdsanstalter, ungdomsvårdsskolor och fångvårdsanstalter hänförs till den sociala biblioteksverksamheten. Biblioteken ger också service till barnavårdsinstitutioner, ålderdomshem, åldringscentra, pensionärshem* och elevhem för rörelsehindrade. Biblioteken bedriver också verksamhet för invandrare, med böcker, tidskrifter och i någon mån också med programverksamhet på invandrarspråken. 6.6.4 Länsbibliotekens nuvarande verksamhet Det regionala biblioteksarbetet handhas av ett bibliotek i varje län. Detta bibliotek får 283

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer statsbidrag för uppgiften att även fungera som länsbibliotek, 19 av dessa bibliotek är primärkommunala, dvs stadsbibliotek. De fyra övriga är statliga stifts- och landsbibliotek. Utöver statsbidrag finansieras länsuppgifterna i princip genom bidrag av landstingen. Länsbibliotekens främsta uppgifter är att komplettera de lokala biblioteken vid litteraturförsörjningen, ge biblioteken råd och vägledning och verka för samordning och för en planmässig utbyggnad av biblioteksverksamheten i länet. Länsbiblioteket skall också kunna stödja de lokala folkbiblioteken i deras planerings- och organisationsarbete. Länsbibliotekens arbete har undergått en tydlig förändring under 1960-talet. Interurbanlånen av böcker har nästan genomgående ökat. De största procentuella ökningarna ligger dock på nya medier (grammofonskivor, mikrofilm, talböcker, bildband m m). Bokutlåningen har samtidigt ändrat karaktär och utgörs i allt större utsträckning av facklitteratur (kurslitteratur). Bokbussverksamhet bedrivs av vissa länsbibliotek medan andra lagt ned den eftersom kommunerna tagit över ansvaret. De flesta länsbibliotek har under de senaste åren medverkat till att ordna programverksamhet, bl a vandringsutställningar och forfattarturne'er. Viktigare än programverksamheten är dock rådgivning och konferenser kring aktuella frågor. Bland dessa kan nämnas frågor kring användandet av nya medier, lokalfrågor samt organisationsfrågor särskilt inför kommunsammanläggningar. Personalen vid länsbiblioteken har i stort sett varit konstant under hela 1960-talet. Genomsnittligt har under 1960-talet för länsbiblioteksfunktionen vid sidan av länsbibliotekarien varit anställda två bibliotekarier och en kontorist per län. Det är uppenbart att länsbiblioteksfunktionen organisatoriskt ofta betraktas som en bifunktion vid sidan av den egentliga uppgiften att vara hemkommunens huvudbibliotek. För stifts- och landsbiblioteken är styrel284

sens sammansättning bestämd i instruktioner, utfärdade av Kungl Maj:t. Där stadgas bl a att en representant för landstinget får ingå i styrelsen. Statskontoret har i sin utredning angående stifts- och landsbiblioteken föreslagit, att dessa bibliotek ställs under kommunalt huvudmannaskap och utses till länsbibliotek, varvid statens övriga engagemang i dessa bibliotek upphör. (Huvudmannaskapet för stifts- och landsbiblioteken, 1970.) De länsbibliotek som inte är stifts- och landsbibliotek har den primärkommunala styrelsen som huvudman även för länsverksamheten. I sex fall är det kulturnämnder, i tretton fall särskilda biblioteksstyrelser. I fyra län har landstingsrepresentanter knutits till styrelsen. Ett mer utvecklat samarbete mellan länsbibliotek och landsting finns i bl a Västernorrlands län. Länsbiblioteket har där ö\ertagit ansvaret för biblioteken vid de mindre sjukvårdsanstalterna i länet. En regional verksamhet med serviceansvar för större regioner är lånecentralerna. Derna organisation innebär att tre lånecentraler, en för södra, en för mellersta och en för norra delen av landet, svarar för kompletterande insatser inom bokförsörjningen. I likhet med länsbiblioteken är lånecentralerna stadsbibliotek - i Malmö, Stockholm och Umeå — som erhåller bidrag för sina speciella funktioner. Däremot utgår i det fallet inte landstingsanslag. 6.6.5 Kulturrådets synpunkter på folkbiblioteken Folkbiblioteken intar en central plats i kulturlivet. De har en stor ämnesmässig bredd, de arbetar med en rad olika medier och de svarar i växande utsträckning för allmän-kilturella arrangemang. Detta i kombinatiDn med ökat öppethållande och en alltmer differentierad och målgruppsinriktad serv.ce har fört biblioteken i kontakt med långt större grupper av människor än andra kulturinstitutioner. Biblioteken har i allmänhet kommit i första hand vid kommunernas pr:oSOU 197266

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer riteringar inom kulturområdet och är i På bildförsörjningens område bör folkbibmånga kommuner den enda kulturinstitutio- lioteken — liksom när det gäller läromedel i nen. Folkbiblioteken får också anses väl övrigt — samverka med skolan. Genom den organiserade och ligger långt framme när det uppbyggnad av läns-AV-centraler som nu gäller möjligheter att förverkliga de kultur- pågår och den utveckling av kommunala politiska mål som kulturrådet föreslagit. I en läromedelscentraler som Kommunförbundet nyligen publicerad Unescostudie (Public lib- tagit initiativ till, kommer betydligt ökade rary legislation: a comparative study by resurser att finnas inom den närmaste tiden. Frank M. Gardner, Paris 1971) hävdas att Såväl länscentralerna som de lokala läromeSverige har det mest utvecklade folkbiblio- delscentralerna betjänar förutom skolan även teksväsendet i Europa och sannolikt i hela biblioteken, museerna, folkbildningen m fl. Med hänsyn till bibliotekens öppethållandevärlden. Kulturrådet anser, att folkbiblioteken i tider anser kulturrådet det rationellt att inflertalet kommuner bör utgöra den institu- tresserade föreningar, studiecirklar och andra tionella grunden för ett mer differentierat grupper skall kunna rekvirera diabilder, bildkulturutbud. Tillgången på lokaler och per- band, filmer och annat visuellt material via sonal och den grundläggande uppgiften att biblioteken. Även rekvisitioner till centrala tillhandahålla informationsmaterial gör bib- bildarkiv o d bör kunna gå samma väg. Då lioteket till en lämplig bas för kontaktska- bildförsörjningen är ett relativt obearbetat pande aktiviteter. Biblioteken bör erbjuda område måste ett utvecklingsarbete komma ett alternativ till det kommersiella kultur- till stånd. På musikområdet har konsertbyråutredlivet när det gäller att skapa aktivitet i närmiljön. Biblioteken bör utvidga den av- ningen föreslagit att biblioteken skall inpasgiftsfria mediedistributionen inom ton- och sas i en postorderdistribution av fonogram bildkonst och så långt möjligt även på film- (SOU 1971:73). området. Biblioteken kan också tänkas bli dokuTrots den positiva utvecklingen inom folk- mentationscentraler för den lokala verksambiblioteksområdet återstår mycket att göra heten bl a på kulturområdet. Vid diskussionen av institutionernas roll innan biblioteken mer allmänt kan fungera som kommunala kulturhus med verksamhet på teater- och musikområdena har kulturrådet lagt mycket stor vikt vid den regionala över hela kulturområdet. För den differentierade verksamhet som verksamheten. Rådet har sålunda föreslagit kulturrådet diskuterat i målkapitlet under att länsensembler eller länsinstitutioner skall 4.15.2—3 har folkbiblioteken särskilt goda upprättas bl a för att motverka den stora förutsättningar. Av kulturinstitutionerna är ojämnheten i fördelningen av utbudet över det folkbiblioteken som mest systematiskt landet. Inom musei-och utställningsområdet riktat sin verksamhet till olika grupper. En samt inom biblioteksområdet finns redan utveckling vidare i denna riktning är angelä- regionalt arbetande institutioner, länsmuseer och länsbibliotek. gen. I tidigare biblioteksutredningar har biblioLänsbiblioteken utgör, trots bristande retekens uppgift att svara för bildförsörjningen surser, i dag ett viktigt komplement till de betonats dock utan att denna funktion synes lokala biblioteken och har visat en stor vilja ha närmare definierats. Kulturrådet lägger att omstrukturera sin verksamhet efter behovikt vid denna uppgift, som inte har fullföljts ven inom regionen. Om länsbiblioteken skall lika väl som utvecklingsarbetet då det gäller kunna få en reellt utjämnande och kompletandra medier. Bildbehovet för enskilda stu- terande funktion är det dock nödvändigt att dier och cirkelstudier är stort. Att bygga upp ge dem en i vissa delar ny struktur och att en rimlig bildservice då det gäller internatio- tillföra dem ökade resurser. Länsbibliotekets medieanskaffning bör i nellt material ställer stora anspråk. SOU 1972:66

6 De samhälhstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer större utsträckning än hittills kunna profileras i anslutning till regionens behov. Den ökade vuxenutbildningen kräver mer kurslitteratur. Litteratur på främmande språk är en nödvändighet för invandrare. En framtida mer decentraliserad postgymnasial utbildning kommer att leda till stora anspråk på biblioteksresurserna. Regionens näringsstruktur kan också ställa speciella krav på litteraturförsörjningen som inte varje lokalt bibliotek kan motsvara. Länsbiblioteket bör kunna ta initiativ till och sprida kulturella arrangemang på länets bibliotek. Kursverksamhet för bibliotekspersonalen i länet kan även behöva öka. Kulturrådet anser vidare, att länsbiblioteken bör tillföras ökade resurser för service och rådgivning till de lokala biblioteken särskilt i fråga om aktiverande och uppsökande verksamhet. Kulturrådet anser att länsbiblioteksfunktionen har en sådan betydelse, att det statsbidrag som nu utgår till länsbiblioteken bör förstärkas. En förstärkning av länsbiblioteksstödet motiveras framför allt av att länsbiblioteken kan göra insatser i sådana kommuner där biblioteksverksamheten är mindre utvecklad. I Kommunförbundets remissyttrande över statskontorets utredning om huvudmannaskapet för stifts- och landsbiblioteken konstaterar förbundet, att den föreslagna kommunaliseringen leder till en besparing för statsverket. Enligt förbundets mening bör kommunaliseringen inte rubba kostnadsfördelningen stat—kommun på biblioteksområdet. Besparingen bör i någon form komma verksamhetsområdet tillgodo. Förbundet anser att länsbiblioteksfunktionerna behöver ytterligare utvecklas. Detsamma gäller lånecentralernas verksamhet. Kommunaliseringen av stifts- och landsbiblioteken är en fråga av stor principiell betydelse. Kulturrådet kommer att i kapitel 8 närmare utveckla sin syn på hur statens insatser bör kanaliseras på regional nivå. Rådet uttalar sig där för att några helstatliga organ inte bör finnas på kulturområdet med undantag för regionmusiken och landsarki286

ven. Den av statskontoret föreslagna kommunaliseringen av stifts- och landsbiblioteken ligger helt i linje med rådets principiella inställning och bör genomföras. Vad beträffar organisationen av länsbiblioteken anser kulturrådet, att den situation som redovisats i det föregående inte är helt tillfredsställande. Landstingen är trots att de lämnar betydande bidrag till länsverksamheten i de flesta fall orepresenterade i bibliotekens styrelser. Det skulle vara rimligt med en formell representation i bibliotekets styrelse enligt principen att ekonomiskt ansvar berättigar till medinflytände. Biblioteken kan emellertid av formella skäl som primärkommunala institutioner inte ha landstingsrepresentation. Olika organisatoriska lösningar är tänkbara. En är att landstingen sluter avtal med primärkommunen om fullgörande av länsbiblioteksuppgifterna. Genom ett sådant avtal kan landstinget skaffa sig ett visst inflytande över länsbiblioteksverksamheten. Denna lösning är inte helt tillfredsställande och motsvarar inte de organisationsformer som rådet föreslår för andra sektorer av kulturområdet. En institution bör ha ett ledningsorgan som speglar huvudmännens intressen. Detta skulle kräva att länsbiblioteken omvandlades från kommunala förvaltningar till exempelvis stiftelser. Invändningar kan å andra sidan riktas mot en sådan lösning åtminstone i nuvarande läge, då länsbiblioteksuppgifterna är en förhållandevis liten andel av de kommunala bibliotekens totala arbetsuppgifter. Rådet anser därför att frågan om länsbibliotekens organisationsform bör studeras ytterligare av det nya kulturrådet. I kapitel 8 förutsätter kulturrådet att kulturnämnder kommer att finnas i alla kommuner. Dä nämnder bör syssla med bl a måloch prioriteringsfrågor för hela kulturområdet kommer de att få ett övergripande ansvar för biblioteksverksamheten även om det finns en särskild biblioteksstyrelse. Inordnandet av biblioteksverksamheten under kulturnämnderna som torde bli allt vanligare bör ytterligare kunna bidra till att folkbibliotekens verksamhet i högre grad än f n samSOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer ordnas med annan kulturverksamhet. Kulturrådet kommer under 8.6 att ta upp behovet av en omorganisation av den statliga administrationen som svarar för stödet till folkbiblioteksväsendet. Enligt rådets mening bör ett överförande av dessa uppgifter till det nya kulturrådet bidra till en bättre samordning mellan bibliotekssektorn och övriga sektorer inom kulturområdet. För lokalplaneringen är det angeläget att det inte är en biblioteksstyrelse som har det yttersta ansvaret för att anskaffa lokaler utan ett organ med större överblick. Tillgodoseendet av bibliotekens lokalbehov får nämligen inte ses isolerat utan som en del av lokalförsörjningen för alla former av kulturaktiviteter. Till denna fråga återkommer rådet i kapitel 9. Det statliga stödet till folkbiblioteken bör förstärkas men ges delvis nya former. Detta tas upp i kapitel 10 (10.6.5).

SOU 1972:66

6.7 Folkets park och Folkets hus

6.7.1 Allmänt Folkparksrörelsen och folketshusrörelsen har i 2.6 presenterats som lokalhållande organisationer. Deras uppgifter begränsas emellertid inte till att tillhandahålla lokaler. Verksamhet i egen regi med olika slag av kulturaktiviteter har stor betydelse. Av den anledningen och med hänsyn till den stora allmänna kulturella betydelse de två rörelserna har, tas de här upp till behandling. 6.7.2 Folkets park 6.7.2.1 Nuvarande verksamhet I en undersökning år 19681 urskiljs fyra olika funktioner hos folkparkerna, nämligen nöjesfunktionen, kulturinstitutionsfunktionen, dagparksfunktionen och folkrörelsefunktionen. Med nöje avses dans, "lättare" artistuppträdanden, spelautomater, tombola etc. Till kultur hänförs bl a varieté, teater, operett, opera och konserter. Dagparksfunktionen består i mera kontinuerligt tillgängliga attraktioner på dagtid (djur, badminton, lekpark, servering etc). Med folkrörelsefunktionen avses närmast folkparkernas roll i det fackliga och politiska arbetet. Nöjesfunktionen har under alla år varit den dominerande. Dess relativa andel har ökat speciellt under de senaste tio åren. Popmusikens intåg i folkparkerna medförde en föryngring av publiken. Dagparksfunktionen är i sina mer utveck288

lade former av relativt sent datum och dess betydelse har ökat markant under 1960talet. Folkrörelsefunktionens relativa andel har minskat sedan 1930-talet. Kulturinstitutionsfunktionen har dominerats av teaterföreställningarna. Här ingår såväl opera, operett och dans som dramatik och revy. Folkparksrörelsen producerade länge teaterföreställningar i egen regi jämsides med turnéer från andra producenter inkl de statliga teatrarna. Teaterverksamhetens omfattning framgår av tabell 6.11. Orsakerna till att teaterverksamheten minskat snabbt kan vara flera. Omsvängningen mot en yngre publik med andra intressen, TV-teaterns utbyggnad, flera fasta teaterscener och försämrad lönsamhet för turnéteater är några faktorer som spelat in. En marknadsundersökning som företogs år 1968 visade att av publiken denna sommar var hälften under 30 år. Åldersgruppen 16—19 år var ströbesökare, som främst lockades av artistuppträdanden. Den stora gruppen besökare var då i åldern 20—29 år och utgjordes i hög grad av stamgäster (mer än tio besök), som även kom för att dansa och få kontakt. Publikunderlaget har emellertid successivt förskjutits mot yngre åldersgrupper. I dag utgörs stampubliken till stor del av ungdomar under 20 år. 1 Peter Hedberg: Folkparkerna - ett analysförsök, 1968.

SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer Tabell 6.11 Folkparkernas teaterverksamhet. Verksamhetsår

1932 1938 1944 1950 1956 1962 b 1967 c 1969 c 1970°

Antal speldagar 3

— 8 052 8 888 7 483 4 570 3 890 3 453 3 675

Antal teaterkontrakt

Antal besökare i 1000-tal

Summa inkomster i 1 000-tal kr

Antal rapporterande parker

1088 1027 1414 1530 1311 577 276 162 126

2 414 4 495 6 548 9 504 7 427 4 647 3 925 3 262 3 569

2 894 6 088 12 913 23 815 31 720 25 831 38 132 33 389 33 262

102 138 164 203 211 156 140 134 133

a

Speldagar = dagar med program. Fr o m år 1958 räknas inte Liseberg in i statistiken. Djurparkerna i Eskilstuna, Borås och Karlstad inte inräknade. Källa: Peter Hedberg: Folkparkerna - ett analysförsök, 1968. D

c

Ledningen för folkparkerna anser att man lyckats sämre i storstadsområdena än i landsorten. En ökad satsning i och kring storstäderna, eventuellt med ett filialsystem, har föreslagits. Folkparkerna är f n inne i en stark omdaningsprocess. I takt med den allmänna standardhöjningen, den förkortade arbetstiden och den ökade fritiden har folkparkernas betydelse som fritidsarrangör ökat. I samarbete med kommunerna har under senare år omfattande service- och fritidsanläggningar uppförts i parkerna. Det gäller tempererade bad, bastuanläggningar, campingplatser, barer och restauranger, raststugor, idrottshallar, lekskolor och lekplatser, golf- och tennisbanor, is- och bowlingbanor, djurparker osv. Det har ansetts naturligt och ekonomiskt riktigt att förlägga de olika fritidsanläggningarna i eller i anslutning till folkparkerna. På så sätt har dyrbar tomtmark kunnat nyttjas för flera ändamål och planmässig koncentration och utbyggnad av anläggningarna kunnat ske. Förutom teatern, som numera produceras av Riksteatern, och den försöksverksamhet Riksutställningar svarat för, är samtliga program hos parkerna kommersiella i den meningen att programsättningen sker efter lönsamhetsprinciper. Hela kostnaden för artister och omkostnader för parkens drift och underhåll bekostas av publiken. SOU 1972:66 19

Detta upplevs inom folkparksrörelsen som ett allvarligt kulturellt dilemma, eftersom man härigenom minskar valfriheten för publiken. En del parker har i denna situation valt att minska antalet öppethållandedagar. Det finns dock planer på en reorganisation av den i traditionell mening kulturella verksamheten i parkerna. Folkparkernas centralorganisation har därför begärt statsbidrag för egen programproduktion som varieté, jazz, folklore m m. 6.7.2.2 Synpunkter och förslag rörande Folkets park Folkparker med regelbunden verksamhet finns på inemot 150 platser i landet. De ger möjlighet till kontakt i en trivsam miljö och under otvungna former. Verksamheten täcker ett brett register från motion och friluftsliv till dans, underhållning och andra kulturinslag. Publiken har en skiftande ålderssammansättning även om en stor del är ungdom. I och med att dagsparksfunktionen byggs ut ökar andelen familjer och äldre som går till Folkets park. Ganska många invandrare besöker parkerna. Folkparkerna har alltså en betydande kontaktfunktion och erbjuder stora möjligheter att nå grupper av människor som inte i första hand nås med det institutionsbundna kulturutbudet. Folkparkerna har också en viktig 289

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer organisatorisk anknytning till det lokala kul- kan säsongen förlängas. Ett utvecklingsarbeturlivet. Det ger goda förutsättningar att te kring en allscen har också inletts. både ta emot ett riksutbud eller regionalt Riksutställningar har de senaste tre åren utbud och att tillsammans med Folkets hus stått för utställningar i folkparkerna. Verkbli en träffpunkt och en scen för den fria samheten har varit av försökskaraktär. Utställningarna har vänt sig till såväl dag- som skapande verksamheten. Kulturrådet har i annat sammanhang kon- kvällspubliken och presenterats av Riksutstaterat en påtaglig snedbelastning över året ställningars egen personal. Rådet anser utav det institutionella kulturutbudet. Det är ställningsmediet vara väl lämpat för folkparen historiskt betingad konvention i vårt land kerna. Såväl informativa utställningar som att kulturlivet hör den mörka årstiden till. pedagogiska konstutställningar producerade Folkparkernas sommarverksamhet utgör en för folkparkerna bör kunna bli en viktig uppgift för Riksutställningar. väsentlig motvikt till detta. Folkparkernas verksamhet är enligt kulKulturrådet föreslår att Riksteatern, Riksturrådets mening av den allra största betydel- konserter och Riksutställningar får resurser se särskilt genom den förnyelseprocess, den att vidareutveckla sitt samarbete med folkambitiösa vilja att bredda verksamheten som parkerna. Genom att även andra lokaler än f n kännetecknar rörelsen. Det är enligt rå- teaterscenerna rustas upp och genom ett dets mening olyckligt, att staten inte har tillskott av enkla, flexibla all-lokaler bör givit folkparkerna ett stöd för deras verksam- parkerna i betydligt större utsträckning kunhet som motsvarar parkernas möjligheter att na ta emot utställningar, mindre teatergrupfungera i svenskt kulturliv. Att staten hittills per och musikensembler. inte givit ett sådant stöd kan delvis förklaras Folkparkernas centralorganisation bör viav den genremässiga begränsning som känne- dare få statsbidrag för central service, metodtecknat statens kulturpolitiska engagemang. utveckling, utbildning och lokal och regional Rådet har gjort en vidare bestämning av de försöksverksamhet med teater, balett-, mukulturpolitiska uppgifterna än som hittills sik- och utställningsverksamhet. Man bör särskett och därmed faller en stor del, kanske skilt försöka utveckla fri skapande verksamhuvuddelen av folkparkernas funktioner in- het i former som passar folkparkerna. Det är om området för samhällets kulturpolitiska vidare viktigt att samarbete etableras mellan ansvar. Detta ansvar begränsar sig alltså inte folkparker och länsinstitutioner. Kulturrådet anser det angeläget att hela till utbudet av seriös musik, teater osv i parkerna, även om också stödet till detta folkparksidén får möjlighet att vidareutveckutbud - som i det följande sägs — väsent- las. Behovet av statligt stöd och ansvar bör enligt rådet utredas, vilket lämpligen bör ligen behöver förbättras. Riksteatern förser sedan gammalt folkpar- göras av det nya kulturrådet. kerna med ett omfattande teaterutbud. Det har dock minskat under 1960-talet. Rikskonserter planerar ett musikutbud för parkerna. 6.7.3 Folkets hus För detta ändamål har Rikskonserter och 6.7.3.1 Nuvarande verksamhet FPC bildat en samarbetsgrupp. Ett medel att göra ett mera varierat utbud Folketshusrörelsen driver viss verksamhet i av teater, musik, balett och varieté möjligt är sina lokaler i egen regi. Den är totalt av enligt kulturrådets uppfattning att förbättra ungefär samma omfattning som folkparkerscenförhållandena. Flertalet av de nuvarande nas verksamhet men den fördelar sig på flera scenerna motsvarar varken de krav på en god medlemsföreningar och utgör därför bara en arbetsplats som artisterna kan ställa eller de mindre del av verksamheten i varje Folkets krav på komfort som krävs för publiken. hus. I övrigt hyr man ut lokalerna till förMed bättre, flexibla teaterlokaler i parkerna eningar, organisationer och andra som svarat 290

SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionemas organisation och verksamhetsformer för verksamheten. I egen regi har man framför allt drivit biografrörelse och vissa nöjesarrangemang, bl a dans. Av Riksteaterns 210 spelscener utgörs flertalet eller 170 av folketshusscener. Teaterverksamheten ordnas mera sällan i folketshusföreningens regi utan ingår i den lokala teaterföreningens uppgifter. Folketshusföreningen är dock vanligen medlem i teaterföreningen. Filmen intar sedan länge en framträdande plats i folketshusverksamheten. Rörelsen förfogar i dag över drygt 400 biografer. Verksamheten har delvis ändrat karaktär. En rad biografer på mindre orter har lagts ned. Under år 1970 startade FHR en försöksverksamhet med en kvalitetsbiografkedja, Biokontrast, på ett tjugotal platser i landet. Målet är att visa kvalitetsfilm på varje ort, där föreningslivet och kommunen är intresserade av att så sker. Utbyggnaden av Biokontrast beräknas kunna ske efter följande linjer. - Visning i befintliga biograflokaler som inte används varje kväll för kommersiell visning. - Ombyggnad av lokaler som redan finns. - Nyetablering av speciella biografer. FHR anser att lösningen av landsortens filmproblem inte ligger i ett samhällsstöd eller i en speciell biografform. Avgörande är snarare att det bakom varje biograf står en fast och målmedveten organisation, som har förutsättningar att marknadsföra filmen på ett annorlunda sätt än de kommersiella biograferna. Kontakter måste knytas med skolan, bildningsorganisationerna, kulturella sammanslutningar, fackföreningar och övrigt föreningsliv. Visningarna måste förankras lokalt så mycket som möjligt. Driften av Folkets hus och dess verksamhet finansieras huvudsakligen genom hyror från kontors- och affärslokaler, genom tillfälliga uthyrningar av förenings- och kulturlokaler och genom inkomster av biograf-, dansoch restaurangverksamhet. Folkets hus får anslag av den fackliga rörelsen, kommunerna och näringslivet. De kommunala anslagen är de största. SOU 1972:66

Kulturverksamhet borde enligt FHR inte användas som finansieringsinstrument. Man har emellertid blivit tvungen att använda t ex biografrörelsen som en finansieringskälla för att klara kulturuppgifter som t ex teaterverksamhet. 6.7.3.2 Synpunkter och förslag rörande Folkets hus Också folketshusverksamheten utgör en utomordentligt viktig kulturpolitisk resurs i vårt land. Många av de synpunkter som förts fram rörande folkparkernas verksamhet gäller också Folkets hus. Folketshuslokalerna är i dag platsen för en mångskiftande kulturverksamhet. Riksteatern använder regelbundet folketshusscener. Åtskilliga vandringsutställningar och musikarrangemang, förmedlade av bl a Riksutställningar och Rikskonserter, förläggs dit. I filmsammanhang har Folkets hus under lång tid haft verksamhet och denna har nu gått in i ett förnyelseskede. Kulturrådet anser att folketshusrörelsen liksom folkparksrörelsen bör få möjlighet att vidareutveckla kulturverksamheten genom experiment och försöksverksamhet av olika slag. Det kan bl a ske i samarbete med Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar. Till detta bör statligt stöd utgå. Rådet anser dock inte att Folkets husföreningarna generellt bör ta över allt arrangörsansvar i sina lokaler från andra föreningar och organisationer. Tillgången till kvalificerad personal har stor betydelse för att sköta kulturverksamheten. Utbildningen av föreståndare m m, vilken nyligen lagts samman med utbildning av folkparkspersonal ("FHR/FPC-skolan"), bör finansieras eller i varje fall stödjas av staten när det gäller de kulturförmedlande uppgifterna. Kulturrådet tar i övrigt upp personalfrågorna inom kulturområdet i sitt senare betänkande. I de fall då ett Folkets hus fungerar som kulturhus i en kommun blir det nödvändigt att finna former för ett smidigt samarbete med den kommunala kultursektorn och med kulturell verksamhet som bedrivs av för291

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer eningslivet. Ambitionen att hålla samlingslokaler har stått i centrum för Folkets hus. Verksamheten har därför huvudsakligen kretsat kring byggnaderna och deras skötsel. Dessa frågor tar kulturrådet upp i kapitel 9. Filmutredningen har i sitt betänkande Samhället och filmen (SOU 1970:73) avgett vissa förslag som gäller den verksamhet som bedrivs i folketshusföreningarnas regi. Utredningen föreslår, att ekonomiskt stöd lämnas av kommunerna och staten för att främja tillkomsten av biografer eller andra lokaler på olika platser i landet för visning av kvalitetsfilm. Kommunen eller föreningslivet bör tillhandahålla själva visningslokalen. Kommunen bör svara för det årliga driftunderskottet. Det statliga stödet bör ha karaktär av stimulansbidrag för att få i gång och påskynda verksamheten. Det föreslås utgå för att täcka kostnaden för inredning och utrustning av lokalen. Ett villkor för statsbidrag skall vara att filmvisningsverksamheten drivs utan vinstintresse. Utredningen föreslår att FHR:s och Filminstitutets administrativa resurser samordnas såvitt avser distribution av kvalitetsfilm. FHR skall ha hand om verksamhet för att stimulera de lokala instanserna att starta biografer för sådan film, löpande service åt de lokala instanserna samt frågor om samordning och kontakter med bl a publikorganisationerna. Den som täcker driftunderskottet av verksamheten — i regel kommunen — skall utse huvudman på det lokala planet. I de flesta fall torde det bli FHR:s medlemsföretag på platsen, dvs en folketshusförening som blir huvudman. Kulturrådet, som delar filmutredningens uppfattning att visning av kvalitetsfilm utanför de största städerna behöver stimulans, har i sitt remissvar över utredningen tillstyrkt att statsbidrag lämnas till inredning och utrustning av filmvisningslokaler avsedda för visning av kvalitetsfilm. Rådet förordade samtidigt att dessa lokalfrågor ses tillsammans med övriga samlingslokalfrågor.

292 SOU 1972:66

6.8 Information och publikkontakt

6.8.1 Bakgrund Information och publikkontakt innefattar en rad olika åtgärder och företeelser. Hit hör massmediernas kulturbevakning, statliga och kommunala informationsinsatser, institutionernas publikrekrytering, föreningslivets informations- och kontaktformer och de särskilda publikorganisationernas arbete. I kapitlen 4 och 5 har massmediernas dvs pressens, radions och televisionens betydelse inom kulturområdet betonats samtidigt som kulturrådet av olika skäl inte kunnat gå närmare in på dessa områden. Det som där sagts gäller även kulturinformationen i mera avgränsad bemärkelse. Radions utnyttjande för utbildningsverksamhet och samhällsinformation, och därmed även kulturinformation, kommer att beröras av 1969 års radioutredning. I det följande behandlas institutionernas, de särskilda publikorganisationernas och det övriga föreningslivets informationsarbete och publikkontakter kring offentliga kulturarrangemang. 6.8.1.1 Institutionernas information och publikrekrytering Syftet med kulturinstitutionernas information är i första hand att få publik till sin egen verksamhet. För teatrar och orkestrar, museer och konsthallar finns det i många fall också ett direkt ekonomiskt motiv. Möjligheterna att utan inskränkning driva verksamheten är beroende av att de genom inträdesavSOU 1972:66

gifter får de intäkter de har kalkylerat med i budgeten. Detta påverkar arbetet i så måtto, att de under alla förhållanden måste säkra en viss minimipublik. Lättast går det att göra genom att inrikta sig på de traditionella publikgrupperna. Först i andra hand kan man riskera att avdela något av de begränsade informationsresurserna för det vanskligare arbetet att nå nya grupper. Motsvarande situation har också Riksteaterns lokalavdelningar i sin egenskap av ekonomiskt ansvariga lokalarrangörer. Institutionerna vänder sig i princip till hela allmänheten med sin verksamhet. Denna generella inriktning går igen i deras information. En mycket stor del av den sker genom affischer, annonser och folders som har en allmän utformning. Endast en mindre del av informationsmaterialet utformas med tanke på speciella grupper. En del teatrar och orkestrar använder dock Skådebanan för sådan riktad information. För teatrarna och orkestrarna är abonnemangen en viktig del i publikarbetet. Genom rabatter och genom vissa förenklingar i inköpsförfarandet söker man stimulera intresset hos publiken att i förväg teckna sig för ett visst antal besök under säsongen. För institutionen har detta fördelen att skapa en stampublik, som garanterar en viss beläggning och en viss minimiinkomst. För den intresserade och vane besökaren är det ett enkelt och billigt sätt att försäkra sig om biljetter. Abonnenterna får som regel också kontinuerligt information om institutionens 293

6 De samhällsstödda kulturinstitutionemas organisation och verksamhetsformer kommande program. Däremot är det tveksamt om abonnemangsystemet vinner någon ny publik åt teatern. De svårmotiverade grupperna — de som bara någon gång om året eller inte alls går på teater eller konserter — måste plötsligt om de vill teckna abonnemang gå fyra eller sex gånger på ett spelar. Också den ekonomiska insatsen - på vissa platser måste man lösa hela abonnemanget på en gång - kan utestänga många från att utnyttja abonnemangsförmånerna. För museer och konsthallar motsvaras abonnemangen ofta av årskort eller medlemskap i en stödförening med fri entré bland förmånerna. Kulturinstitutionerna arbetar sällan med egna ombud på arbetsplatser, i bostadsområden eller i föreningar. På de orter där Skådebanan finns har institutionerna vanligen kontakt med denna organisation, som då för deras räkning svarar för ombudsarbetet. Däremot förekommer det att institutionerna tar kontakt t ex med föreningar om program som bedöms kunna intressera dem. Dessa kontakter tar man genom cirkulärbrev, genom information på föreningsmöten o d. Med nuvarande budgeteringsteknik är det svårt att särredovisa institutionernas anslag för information och publikarbete. För huvudparten av de institutioner som behandlas i detta kapitel, ligger dessa anslag i storleksordningen 25 000-75 000 kr per år. Därtill kommer kostnader för personal med informationsuppgifter som en del av sitt arbete och kostnader för personal som sköter biljettförsäljning o d. Endast några av de största teatrarna, orkestrarna och museerna har högre informationskostnader. För många bibliotek och museer liksom för Riksteaterns lokalavdelningar är kostnaderna i fråga lägre än 25 000 kr per år. I förhållande till institutionens omsättning ligger dess informationskostnader långt under vad kommersiella företag arbetar med. Det medför att informationsarbetet blir mycket begränsat och att det ofta får genomföras utan tillgång till yrkesutbildad personal. 294

6.8.1.2 Skådebanan

Skådebanans målsättning är enligt stadgarna "att sprida upplysning om samt vidga och fördjupa intresset för scenkonst och musik samt där så befinnes lämpligt annan konstnärlig eller kulturell verksamhet". Skådebaneavdelningarna har ofta efter hand breddat sina insatser från teater- och musikområdena till att innefatta även film och utställningar. De gör som regel inga offentliga arrangemang. Däremot medverkar de till att ordna interna arrangemang för egna medlemmar, för medlemsorganisationer och i vissa andra sammanhang. Som framgått i 2.9.7 har Skådebanan såväl enskilda som kollektiva medlemmar. Skådebanans enskilda medlemmar får per post månatlig information om nästan alla kulturevenemang på orten. Medlemmarna kan sedan beställa biljett per post eller telefon eller genom ombud. De får köpa biljetter med viss rabatt. Till de kollektiva medlemmarna i Skådebanan hör fackföreningar och bildningsorganisationer. Information lämnas ofta på föreningarnas ordinarie möten liksom på kurser och konferenser. Också pensionärsföreningar informeras regelbundet. Skådebanans arbete sker väsentligen genom oavlönade ombud. Dessa ombud verkar i första hand på arbetsplatser men också i bostadsområden och inom föreningar. Ombuden informeras i allmänhet månatligen genom tryckt eller stencilerad allmän information, kompletterad med information om det enskilda arrangemanget. Vid spelårets början kallas ombuden till information om hela spelårets program. Träffar med ombuden arrangeras också någon gång därutöver under året. Ombuden sprider informationen vidare till arbets- och föreningskamrater eller till grannar och hjälper till med biljettanskaffning. Ombudens arbete omfattar inte abonnemang. Detta är värt att notera, eftersom abonnemangsprincipen är ryggraden i de utländska publikorganisationernas arbete. Så är t ex fallet inom Arte i Danmark och VolksSOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturins

tionernas organisation och verksamhetsformer

Tabell 6.12 Antal ombud och förmedlade hetsåret 1969/70*.

jetter vid fem Skådebaneavdelningar verksam-

Avdelning

Antal ombud

Antal formedlade biljetter

Biljetter per ombud b

Stockholm Malmö Norrköping Linköping Uppsala Summa

1 200 250 100 108 135 1 793

200 000 37 000 17 300 25 000 16 000 295 300

167 148 173 231 119 165c

a Huvuddelen av biljetterna avser teater. b En mindre del av det totala antalet biljetter har c Genomsnittligt antal biljetter.

rmedlats genom andra kanaler än ombuden.

Till svårigheterna för ombud som verkar buhne i de tysktalande länderna. I Sverige har abonnemang inte bedömts som den mest på arbetsplatser hör att nå ut över avdelattraktiva formen för de grupper Skådeba- ningsgränserna inom företagen. Ombud rekryterade på den administrativa sidan förblir nan i första hand vill nå. Kulturrådet har gjort en enkät bland fem ombud för tjänstemän. Ombud bland arbeav Skådebanans avdelningar med avseende på tarna förblir ombud på verkstaden. På konverksamhetsåret 1969/70. Därvid redovisade tor har ombuden ofta tjänstemännens tradiavdelningarna följande ombudskader och re- tionella möjligheter att agera under arbetstid genom tillgång till telefon och andra inforsultat (tabell 6.12). I sina svar på enkäten var det ingen av de mationsvägar. Ombud på verkstadsgolvet fem avdelningarna som uppgav att ombuds- hänvisas på grund av sin arbetssituation unkadern hade den omfattning man önskade. dantagslöst till att utföra sina uppgifter på Samtliga avdelningar angav att det var brist- kafferaster, lunchraster eller efter arbetstiande ekonomiska och personella resurser dens slut. Många arbetsplatser är också svåra som gjorde detta. Genom underdimensione- att arbeta på för ombuden på grund av att ring av personalen på Skådebanans lokala arbetsgruppens sammansättning skiftar. Detkanslier går en stor del av dess tid åt för ta gäller t ex byggnadssektorn och arbetslöpande göromål som informationsutform- platser med skiftarbete. För att nå nya grupper har Skådebanan ning, biljettbeställning, biljettdistribution, också verksamhet i bostadsområdena. Så har ekonomiska transaktioner osv. Endast en t ex Skådebanan i Malmö en organiserad mindre del av arbetstiden kan anslås åt den boendeservice knuten till det kommunala egentliga arbetsuppgiften, att rekrytera, följa bostadsbolaget, till HSB och Svenska Riksupp och utveckla ombudskadern. byggen och till de fritidsaktiviteter som reOmbuden rekryteras ofta genom direktdan finns organiserade ute i stadsdelarna. kontakt med företag och organisationer. Ombuden engagerar sig i allmänhet på grund Bostadsföretagen medverkar genom viceav sitt personliga intresse för teater eller värdskontoren bl a med att informera och musik. 1 vissa fall utser dock medlemsorgani- lämna ut biljetter. Medlemmar och ombud hos Skådebanan i sationerna själva ombud. Stockholm verksamhetsåren 1967/68 och Då ombud utsetts av organisationer har 1968/69 har varit föremål för en sociologisk det ofta mera skett av plikt än av ett sponstudie under ledning av Harald Swedner. tant behov. Denna inställning har påverkat (Skådebanans ombud och medlemmar, en ombudens arbete. De har inte varit så aktiva eller arbetat lika inspirerat som de direktre- studie av en publikorganisation av Harald Swedner, Maja Björkman och Göran Arnkryterade ombuden. SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer man, ingår i Studier af de nordiske lands kulturelle og aestetiske liv, Lund 1971). Skådebanans ombudskader och medlemskader i Stockholm har enligt denna undersökning en sammansättning som markant avviker från personalen inom verksamhetsområdet. Således domineras ombudskadern starkt av ensamstående kvinnor. Ombuden har också längre utbildning och högre inkomster än befolkningen i genomsnitt. Detta hänger självfallet samman med en rad olika omständigheter. Till dem hör bl a det från andra publikundersökningar kända förhållandet att teaterintresset i hög grad är förknippat med utbildningsnivå och inkomstnivå. En orsak till den kvinnliga dominansen bland arbetsplatsombuden är att möjligheterna att verka som ombud är gynnsammast på kontorsarbetsplatser, och där är andelen kvinnliga anställda stor. Slutligen innebär rekryteringen på arbetsplatser att det i ombudskadern saknas t ex hemmafruar, pensionärer och skolungdom. Skådebanans försök att bygga upp ett intresse för teaterbesök inom arbetargrupperna i Stockholm har enligt undersökningen inte lett till några bestående resultat. En del av ombuden - dock inte påfallande många är män och kvinnor med fackliga uppgifter inom dessa grupper. Av undersökningsresultaten att döma är de dock inte särskilt effektiva som medlemsvärvare inom arbetargrupperna och inte heller tillräckligt många för att deras insatser skulle bli särskilt märkbara. Den preliminära analysen av undersökningen berör inte närmare orsakerna till dessa brister. Till de viktigare orsakerna hör dock sannolikt Skådebanans begränsade resurser, de ovan nämnda svårigheterna att arbeta i verkstäder, på byggarbetsplatser o d och brister i ombudsrekryteringen. Skådebanans ombud har allmänt sett mycket varierande förmåner. I huvudsak har de provision på försäljningen, biljetter till vissa generalrepetitioner och i viss utsträckning fribiljetter. Förmånerna är inte utslagsgivande för ombudens aktivitet, utan denna bygger på personligt intresse. Ombudsförmånerna är så obetydliga att det är svårt att avgöra 296

om de över huvud stimulerar till att bli ombud eller till ökad aktivitet från ombudens sida. Någon utbildning av ombuden förekommer inte. Skådebanan har dock centralt utarbetat en säljpärm som stöd för arbetet. Förhandsinformationen till ombuden om programmen blir också många gånger bristfällig och kunskapen om dem otillräcklig. Detta beror delvis på sen och otillräcklig information från den aktuella teatern eller orkestern. På grund av bristande resurser sker uppföljning av ombudens arbete nästan enbart av Skådebanan i Stockholm. Stockholmsavdelningen söker också stimulera sina mindre aktiva ombud genom personlig kontakt. Ombudens synpunkter spelar en viktig roll för inriktningen av Skådebanans verksamhet. Formellt har de inget inflytande över organisationens policy. De diskussioner och träffar som arrangeras för ombuden blir ändå, om än kanske i varierande utsträckning, vägledande för den praktiska utformningen av arbetet. Ombudsträffarna är också ett sätt att föra fram publikens reaktioner och önskemål. Skådebanan strävar också efter att förmedla ett publikinflytande på institutionerna. Hittills har dock resultaten av denna strävan varit begränsade, då institutionerna av olika skäl mera sällan anpassar verksamheten till önskemålen. Skådebanan och institutionerna arbetar ibland ihop då det gäller paketlösningar. Eljest sker ingen samplanering. En sådan samplanering med producenterna och en större anpassning av utbudet till publikens önskemål bedömer organisationen som angelägen för det fortsatta arbetet. Skådebaneavdelningarna finansierades verksamhetsåret 1969/70 genom statsbidrag, kommunala bidrag och bidrag från medlemmar och medlemsorganisationer. Statsbidraget utgår till Stiftelsen Skådebanan, som sedan fördelar det på de olika avdelningarna (tabell 6.13). Kostnaderna per förmedlad biljett varierar som synes mellan avdelningarna. Kulturrådets undersökning ger dock inte underlag för SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas

organisation och

verksamhetsformer

Tabell 6.13 Finansiering av verksamheten vid fem skådebaneavdelningar och kostnad per förmedlad biljett verksamhetsåret 1969/70. Avdelning

Statsbidrag 3

Stockholm13 300 000 20 000 Malmö Norrköping 15 000 Linköping 2 500 Uppsala 15 000 Summa 352 500 28,2 %

Kommun- och landstingsbidrag

Avgifter från medlemmar och med lem sorg

Övriga intäkter (provision)

Omslutning

Kostnad per förmedlad biljett/kr

275 000 23 000 10 000 60 000 65 000

275 000 20 000 17 400 17 500 11000 340 900 27,3

15 000 45 400 7 600 22 300 32 300 122 600 9,8

865 000 108 400 50 000 102 300 123 300 1 249 000 100,0

4,33 2,93 2,89 4,09 7,71 4,23c

433 000 34,7

a Fördelningen är gjord av Stiftelsen Skådebanan. Verksamhetsåret 1970/71 uppgick statsbidraget till 579 000 kr. " Inkl vissa kostnader som avser gemensamma uppgifter för alla skådebaneavdelningar. c Genomsnittlig kostnad.

någon förklaring av skillnaderna. Det bör observeras att inte alla Skådebanans insatser syftar till biljettköp utan också har mera långsiktiga effekter. Några motsvarande siffror för institutionerna finns inte. 6.8.1.3 Riksteaterns publikarbete Riksteaterföreningarnas arbete har - genom arrangörskapet och det ekonomiska ansvaret — stora likheter med institutionernas. Genom att en del avdelningar byggt upp ombudsnät finns likheter också med Skådebanans arbete. Att värva abonnenter har hittills varit den viktigaste delen av riksteaterföreningarnas publikarbete. Ekonomin är ofta ansträngd och resurserna för information små. Om teaterverksamheten på orten skall leva vidare, blir det därför nödvändigt att söka nå största möjliga publik till lägsta möjliga kostnad. Man satsar på att få en fast medlemsstock, som också tecknar abonnemang. Därigenom finns det ofta bara ett begränsat antal biljetter kvar till de föreställningar som är så attraktiva att de i och för sig kan locka också annan publik. Teaterföreningarnas information sker i traditionella former, t ex genom annonser, affischer och folders. Man vänder sig i princip till hela allmänheten men brukar ge SOU 1972:66

särskild information och särskilda förmåner till medlemmar respektive abonnenter. Man ger också rabatter till vissa grupper, t ex skolungdom. Genom att teaterföreningarna i sina styrelser har representanter för olika folkrörelseintressen och i framtiden kan väntas vara uppbyggda på basis av det lokala föreningslivet, öppnas på denna väg kontakter med föreningarna. Man håller även kontakt med skolor av olika slag och i växlande utsträckning med arbetsplatser. De brister, problem och svårigheter som i det föregående redovisats för institutionerna och Skådebanan, återfinns också i riksteaterföreningarnas publikarbete. Omfattningen av de lokala teaterföreningarnas arbete skiftar beroende på ekonomiska och personella förutsättningar. På orter där de kommunala anslagen medger en halv- eller heltidsanställd intendent, är publikarbetet väl utvecklat och har resulterat i en ökande föreställningsverksamhet. På andra håll, där den lokala insatsen alltjämt vilar på rent ideell grund, är det svårt att utveckla ett tillräckligt effektivt arbete, även om det ibland förekommer att en lokal teaterstyrelse med gemensamma krafter skapar goda kontakter med olika publikgrupper. För många teaterföreningar blir klyftan mellan ambitionerna och resurserna i publikarbetet stor. Riksteaterns centrala organisation söker 297

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer dock genom kurser, konferenser och informationsmaterial av olika slag så långt som möjligt stödja föreningar. Teaterföreningarna önskar ökat stöd och en större anpassning av stödåtgärderna till lokala förhållanden. 6.8.1.4 Konstfrämjandets ombudsorganisation Konstfrämjandet arbetar i likhet med Skådebanan framför allt genom ombud. Man lägger stor vikt vid ombudens utbildning och har centralt i Stockholm en studieavdelning med speciell inriktning på ombudsutbildningen. Kännedom om Konstfrämjandets mål och verksamhet, om konstnärer och tekniker meddelas i grundutbildningen, vari också ingår konsthistoria och praktiska arrangemang i samband med utställningar. Kulturrådet har inte haft möjlighet till närmare genomgång av Konstfrämjandets hela ombudsorganisation. Rådet har i stället valt att göra en särskild studie över organisationen i Örebro län. Pä uppdrag av MUS 65 bedriver Konstfrämjandet i detta län försöksverksamhet med konstförsäljning och har där gjort särskilda ansträngningar för att förstärka organisationen. Huvudansvarig för verksamheten i Örebro är en distriktsombudsman, som med konstvaruhuset som utgångspunkt arbetar i hela länet. Under sig har han s k kretsombud, som ansvarar för aktivering av ombud och kontaktmän inom ett visst geografiskt område eller en större arbetsplats. Det finns f n 62 ombud i länet, varav 60 rekryterats under år 1970/71 i samband med att verksamheten aktiverades. Ombuden arbetar direkt på arbetsplatser, organisationer och institutioner med försäljning av konst eller medlemskap. För att bli antagen som ombud i Konstfrämjandet fordras att man uppnått en viss försäljningssumma. I anslutning därtill erhåller man provision. Ute på arbetsplatserna arbetar också s k kontaktmän. Dessa tar initiativ till utställningar och medlemskap osv. Kontaktmän som visar sig dugliga kan övergå till att bli ombud. 298

Konstvaruhuset i Örebro har en betydande träffverksamhet. Utställningarna ingår som en naturlig del i den utåtriktade informationsverksamheten. Lunchteater och lunchkonserter är andra sådana aktiviteter liksom inbjudan till skolorna att hålla lektioner i konstvaruhuset. Kontaktmännens och ombudens grupper liksom organisationerna kan också nyttja konstvaruhuset för mötesverksamhet. Här har man teknisk materiel till förfogande och kan nyttja Konstfrämjandets film- och bildbandsmaterial för information. Kollektioner för arbetsplatsutställningar erhålls direkt från konstvaruhuset. Utfallet av försöksverksamheten kommer att redovisas av MUS 65. 6.8.1.5 Folkbildningsorganisationernas och det övriga föreningslivets insatser Folkbildningsorganisationerna och det övriga föreningslivet spelar en inte obetydlig roll som arrangörer eller förmedlare av teaterföreställningar, konserter, utställningar och föreläsningar. Studieförbunden och länsbildningsförbunden svarar först och främst för en växande verksamhet med interna program. De arrangerar eller förmedlar interna teaterföreställningar, konserter och andra program inom den egna verksamheten till medlemsorganisationerna och i viss utsträckning även till vårdinstitutioner. Vidare svarar de för offentliga arrangemang och medverkar till att informera och rekrytera publik till institutionernas verksamhet. Någon kartläggning av den totala omfattningen av folkbildningens arrangerande och förmedlande verksamhet har inte gjorts. Den ekonomiska basen för en stor del av folkbildningens programverksamhet är dels statsbidraget till föreläsningsverksamhet, vilket kan utgå inte bara till traditionella föreläsningar utan även till annan programverksamhet, dels kommunala bidrag. Verksamhetsåret 1969/70 utnyttjades nära 20 900 föreläsningstimmar. Knappt hälften (9 175 timmar) kan hänföras till kulturämnen i SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer traditionell bemärkelse. Detta har beräknats innebära inemot 2 800 arrangemang (inkl kurser), vid vilka folkbildningens organisationer varit arrangörer eller medarrangörer. Därtill kommer programverksamhet särskilt av intern art utan detta statsbidrag. Inom ABF, det förbund som torde ha den mest omfattande verksamheten, har man för verksamhetsåret 1968/69 uppskattat totala antalet program till 2 600. Musik och teater var de vanligaste programtyperna. En viss del av verksamheten kommer till i samarbete med Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar. Inom dessa organisationer har man avdelat särskilda funktionärer för kontakten med folkbildningen. Det saknas preciserade uppgifter om folkbildningsorganisationernas roll som informationsspridare för kulturinstitutionerna och som initiativtagare till gruppbesök på institutionerna och studiecirklar kring deras program. Deras insatser är dock betydande, inte minst på orter där skådebaneavdelning eller riksteaterförening saknas. Utanför folkbildningen finns en rad föreningar (konstföreningar, hembygdsföreningar osv) som inom sina sektorer i vissa fall gör betydande informationsinsatser. Omfattningen av dessa insatser är inte heller kartlagd. 6.8.1.6 Sammanfattning av det hittillsvarande publikarbetet Information och publikkontakt har hittills utvecklats mest systematiskt av Skådebanan samt av de större kulturinstitutionerna. Syftet med den information som institutionerna bedriver är i första hand att få publik till sina egna program. I andra hand syftar informationen mera allmänt till att öka intresset för olika konstformer. Någon mera preciserad målsättning för publikarbetet med prioritering av olika uppgifter torde institutionerna i allmänhet inte ha. De strävar bara efter att nå så många som möjligt. Däremot har Skådebanan gjort insatser riktade till särskilda grupper. Mycket av publikkontakterna sker i tradiSOU 1972:66

tionella former. De är av allmän karaktär och når främst traditionella publikgrupper. Verksamheten har som regel fått genomföras med mycket begränsad personal och med små anslag. Möjligheterna att bedriva ombudsarbete är små. Bortsett från annonsering och affischering - som ibland utformats av annonsbyråer eller reklambyråer - framställs informationsmaterialet ofta av icke sakkunnigt folk och utan att mottagargruppemas förhållanden och informationsvägarna först har klarlagts. I regel saknas instrument för samverkan mellan olika institutioner och förmedlare i fråga om information och marknadsföring. Detta gäller även i fråga om områden, där en samverkan skulle vara enkel ur geografisk synpunkt (t ex på de orter där en stadsteater och Skådebanan arbetar sida vid sida). Inom mindre kulturinstitutioner och på mindre orter får man så gott som helt lita till ideella insatser. Kulturinstitutionernas och publikorganisationernas informationsarbete är i första hand inriktat på att öka biljettinköp och besök. I långt mindre grad söker man få returinformation. I och för sig är man väl öppen för och önskar sådan. Men man har inte resurser att lägga om sin information och sina kontaktmetoder på det sätt som detta kräver. Konsumentinflytandet har också hittills varit svagt.

6.8.2 Synpunkter och förslag 6.8.2.1 Allmänt Det är ett genomgående drag hos många samhällsinstitutioner att de inte har byggt ut sin information i takt med verksamheten i övrigt. Det gäller också på kulturområdet. När informationen är otillräcklig, utnyttjar färre de nyttigheter som samhället erbjuder. Nuvarande budgeteringsmetoder försvårar ofta för de anslagsbeviljande myndigheterna att se vad kulturinstitutionerna satsar på information och publikkontakt. För ledningen av en högt subventionerad institution, som inte är särskilt beroende av intäktssidan, 299

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer är det alltid en frestelse att underdimensionera informationskontot. Ur jämlikhetssynpunkt är det emellertid nödvändigt, att verksamheten med information och publikkontakt är väl utbyggd. Redan behovet av information om det kulturutbud som presenteras i traditionella former kommer i framtiden att vara stort. Till detta kommer behovet av information i samband med den uppsökande verksamheten. Om arrangemang flyttas till närmiljön innebär det betydande fördelar, men det löser inte utan vidare alla informations- och kontaktfrågor. Liksom folkbildningen och andra förordar kulturrådet att samhället satsar mer än hittills på den skapande verksamheten. Denna verksamhet bedrivs i andra former än traditionella kulturarrangemang både beträffande de deltagande gruppernas storlek (studiecirklar eller andra mindre grupper) och deras geografiska spridning (ofta i närmiljön), men behovet av information finns också här. Enbart ökade resurser för publikarbete, något som i och för sig är mycket angeläget, är enligt kulturrådets mening dock inte tillräckligt. Det behövs också en klar målsättning och en klar inriktning för detta arbete. De mål för den framtida kulturpolitiken som kulturrådet skisserat ger ytterligare en aspekt pä frågan om information och publikkontakt. Enligt rådets mening måste mottagar- och deltagargrupperna få större inflytande än hittills. De måste få möjlighet att kommunicera med kulturskapare och kulturförmedlare och påverka deras arbete. Nuvarande enkelriktade information måste vidgas till en tvåvägskommunikation. Syftet med publikkontakterna blir därmed dubbelt. Man skall informera om och söka nå publik för de närmast förestående arrangemangen. Men samtidigt bör de behov som kommer fram påverka den följande verksamheten, så att de hittills underförsörjda grupperna prioriteras.

6.8.2.2 Informationsvägar och arbetsmetoder Gentemot de grupper som hittills stått utanför kulturell delaktighet har massproducerat och massdistribuerat material som annonser, affischer, folders och flygblad haft en mycket begränsad effekt. Muntlig information från personer som redan har andra kontakter inom dessa grupper, t ex familjemedlemmar, grannar, förenings- eller arbetskamrater, har större möjlighet att påverka till deltagande, särskilt om deltagandet kan ske inom någon naturlig gruppbildning, t ex inom familjens, bostadsområdets, föreningens eller kamratkretsens ram. En personlig kontakt har dessutom fördelen att ge möjlighet till dialog. Kulturell passivitet har många orsaker. Ett samtal kan fästa uppmärksamheten på en del sådana orsaker, t ex ett för gruppen ointressant innehåll i verksamheten, olämpliga föreställningstider, dåliga re se möjligheter och dylikt, hinder som kanske kan undanröjas. Det är viktigt att dessa frågor om hinder för deltagande tas upp när de olika åtgärderna planeras. Kontaktpersoner ute i olika miljöer är således betydelsefulla för att öka infornationen men framför allt för att en kommunikation skall komma till stånd. Att dessa kontaktmän även använder folders, affischer och dylikt som hjälpmedel i sitt arbete är givet. I den mån de nuvarande publikorganisationerna arbetat med ombudsnät, har dessa som regel byggts upp genom arbetsplatsombud. Att verka via arbetsplatserna har be.ydande fördelar. På större arbetsplatser träffas dagligen stora grupper av människor. Redan ett enda ombud kan alltså, rätt utvalt och med viss tid till förfogande, nå många människor, som i sin tur kan informera familjemedlemmar och andra närstående. Genom ombud på arbetsplatser har man också möjlighet att intressera hela grupper av arbetskamrater och genom gruppsammanhållningen stimulera de tveksamma och mindre ntresserade. Detta har bestyrkts av erfarenheter inom vuxenutbildningen. Genom uppsökande kontakter på arbetsplatser har mm SOU 197256

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer nått lågutbildade grupper, som tidigare inte deltagit i vuxenutbildning och som inte reagerat på den allmänna informationen. Men publikarbetets inriktning på arbetsplatser har som framgått också sina svagheter. Många arbetsplatser är små eller splittrade. På andra arbetsplatser, ofta de som är stora, är arbetssituationen sådan att något ombudsarbete egentligen inte kan förekomma under eller i omedelbar anslutning till arbetstiden. Arbetsgivarnas inställning till publikrekryteringsarbetet kan också vara mindre positiv. Påfallande ofta är det svårast att utföra ombudsarbetet på de arbetsplatser där kulturellt underförsörjda grupper dominerar. Det har ibland också varit svårt att rekrytera tillräckligt motiverade och intresserade ombud. Samarbetet med arbetsgivarna behöver utvecklas liksom samarbetet med fackföreningarna och deras studieombud. Ombudsrekryteringen måste bedrivas mer aktivt. Ombuden behöver utbildas och informeras bättre och de behöver få kontinuerlig hjälp och stimulans i sin verksamhet. Publikarbetet på arbetsplatserna måste mer än hittills kompletteras med insatser i andra miljöer. Bostadsmiljön ligger därvid närmast till hands, särskilt med hänsyn till samspelet med en ökad uppsökande verksamhet ute i stadsdelar och bostadsområden. Samarbete med bostadsrättsföreningar, hyresgästföreningar m fl kan här vara en väg till ökade kontaktytor. Bättre stöd för ombudsarbetet förutsätter ökade insatser från kulturinstitutionernas sida. De måste ge tidigare och utförligare information. De måste bättre anpassa föreställningstider och öppettider till allmänhetens möjligheter. De måste också visa allmänt ökad uppmärksamhet i fråga om de kulturella villkoren i kommunerna. Även resurserna på de lokala skådebanekanslierna och motsvarande behöver förstärkas. Flera befattningar av konsulenttyp och större anslag för utbildning m m behövs. Om detta inte skapas, kan det meningsfulla i information och publikkontakt via ombudsnät diskuteras. Kulturrådet vill därför ge hög prioritet åt ett bättre stöd till denna typ av SOU 1972:66

publikkontakter. En delfråga i publikarbetet skall här beröras. Det är frågan huruvida publikarbetet också skall innefatta biljettdistribution. Viss kritik har riktats mot Skådebanan för att verksamheten i för stor utsträckning varit inriktad på detta, något som främst kommit redan kulturvana grupper till godo. Felet är nog inte i och för sig att biljettdistribution skett utan att den fått formen av individuell service till de redan intresserade. Dessa människor kan utan svårigheter skaffa biljetter genom arrangörernas egna försäljningsställen. Informationen bör i högre grad än hittills inriktas mot andra grupper. 6.8.2.3 Behovet av en gemensam kontaktoch informationsfunktion Även i framtiden kommer en stor del av informationen om kulturutbudet att vara av allmän karaktär och att spridas genom massdistribution. Det är naturligt att institutionerna fortsätter att svara för denna allmänna information men att de får bättre resurser till förfogande för den. Skall de nu utanförstående grupperna nås, krävs emellertid betydligt ökade insatser i form av specialinriktade och uppsökande kontakter. Arrangörerna bör i framtiden långt mer än nu välja målgrupper allt efter verksamhetens karaktär. De bör utforma informationen med hänsyn till de grupper det gäller och förmedla den via ombud i olika miljöer, t ex på arbetsplatser och inom bostadsområden. Man bör i detta sammanhang inte underskatta betydelsen av att institutionernas personal har en direkt kontakt med den publik man önskar vända sig till. Sådan direktkontakt bör därför så långt som möjligt byggas ut och integreras i den publikuppsökande verksamheten. Varje institution, organisation och förening kan i och för sig sträva efter att bygga upp sitt eget kontaktnät. Detta skulle emellertid, om det över huvud är praktiskt möjligt, innebära betydande dubbelarbete och slöseri med resurser. Att rekrytera och utbil301

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer da, vidmakthålla eller förnya ett mera omfattande nät av ombud och kontaktmän är en uppgift som mer än många andra lämpar sig för samarbete mellan olika intressenter. Det mest ändamålsenliga förefaller därför vara ett gemensamt lokalt kontakt-, informationsoch försäljningsorgan på kulturområdet taget i vid mening. Det bör arbeta som ett serviceorgan, som en kanal för information och publikinflytande inom alla kulturområden. En gemensam ombudsorganisation betyder dock inte att varje enskilt ombud behöver arbeta inom alla kulturområden. Huvuduppgiften för ett sådant gemensamt serviceorgan är att organisera och vidmakthålla ett nät av ombud, genom vilka tryckt, stencilerad och muntlig information kan spridas och returinformation återföras. Även andra uppgifter kan förekomma, t ex biljettservice, rådgivning till arrangörer och information om aktuella kulturaktiviteter på föreningsmöten och andra sammankomster. Vad som hittills sagts gäller offentliga arrangemang. Vid intern verksamhet finns det som regel etablerade kanaler för att sprida information. Men om så inte skulle vara fallet eller om dessa kanaler är otillräckliga eller av annan anledning mindre lämpliga, bör det naturligtvis finnas möjlighet att även här etablera samarbete med serviceorganet. Detta organ kan också medverka i informationen kring studiecirklar och skapande aktiviteter i andra former. Det borde vara naturligt att samtidigt som man informerar om ortens teaterföreställningar också informera om möjligheterna att spela amatörteater osv. 6.8.2.4 Det praktisk-ekonomiska arrangörskapet Av det föregående har framgått att arrangörskapet inom Riksteaterns lokalavdelningar är integrerat med information och biljettdistribution medan Skådebanan som regel inte svarar för det praktisk-organisatoriska arbetet med att arrangera de aktiviteter till vilka man rekryterar publik. 302

Om man i framtiden skapar ett gemensamt ombudsnät och en gemensam service för alla konstområden, finns det skäl som talar emot att denna verksamhet också förenas med arrangörsuppgifter. Det gemensamma serviceorganet för publikkontakterna bör vara fristående från arrangörskapet. Skälen är flera. På ett växande antal orter kommer det att finnas producerande institutioner, t ex länsteatrar. För dessa är det praktisk-ekonomiska arrangörskapet en intregrerad del av produktionen. I de fall institutioner saknas ligger ansvaret för de offentliga arrangemangen nu antingen hos kommunen eller på föreningslivet. Att publikarbetet då skulle förenas med arrangörskap inom samtliga kulturområden förefaller orealistiskt. Ett samlat arrangörskap skulle kräva att man fick bygga upp en relativt omfattande arrangörsapparat, samtidigt som man skulle ta ifrån vissa föreningar och organisationer uppgifter som de hittills skött. Detta är oförenligt med kulturrådets strävan att stärka och stimulera föreningslivet. Möjligheten finns då att det gemensamma publikarbetet kombineras med arrangörskapet inom något av konstområdena (t ex teaterområdet). Inte heller detta är emellertid problemfritt. I ett läge med knappa resurser för information och publikarbete, ett läge som nästan alltid råder, finns det en betydande risk att man väljer att prioritera det område där man också är arrangör. Detta skulle vara otillfredsställande med hänsyn till de övriga konstområdena. Vad som sagts om det praktisk-ekonomiska arrangörskapet torde i princip också gälla produktionen. 6.8.2.5 Sammanfattning av kulturrådets förslag Information och kommunikation mellan producenter, arrangörer och publik/deltagare på kulturområdet måste intensifieras, ges en klarare målsättning och mer riktas till avgränsade grupper. SOU 1972:66

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer Den del av publikarbetet som inte direkt kan anses vara en integrerad del av arrangörens, dvs den enskilda institutionens eller föreningens egen verksamhet, bör lösas gemensamt för teater-, musik-, dans-, musei-, film- och utställningsområdena. Den viktigaste uppgiften är att bygga upp ett gemensamt nät av ombud på arbetsplatser, i bostadsområden och föreningar. Detta ombudsnät bör stå till förfogande för alla arrangörer som önskar använda det. Publikarbetet bör inte begränsas till arrangemang med scenteater, estradkonserter respektive utställningar i traditionella former och i traditionella lokaler, utan denna medverkan kan även ske vid uppsökande verksamhet. Det bör också finnas en strävan att stimulera till integration mellan upplevelse och eget skapande. Det gemensamma publikarbetet bör inte förenas med produktion, distribution och praktisk-ekonomiskt arrangörskap. Man bör koncentrera sina insatser på att utifrån önskemål från publikens sida förmedla information och praktiskt underlätta deltagande (t ex genom biljettservice). Arbetet bör ske i nära samarbete med producenter och arrangörer. 6.8.2.6 Organisatoriska frågor En lokal servicefunktion för publikarbete kan organiseras på olika sätt. En möjlighet är att knyta den till den kommunala kulturnämnden som en avdelning under denna. Det skulle bl a ge maximala möjligheter till gemensamt nyttjande av personalen vid nämndens kansli. Men om den publikstimulerande verksamheten skall uppfattas som ett gemensamt intresse för alla de parter, inte minst på mottagarsidan, vilkas medverkan är viktig och nödvändig (t ex fackliga organisationer, hyresgäst- och bostadsrättsföreningar osv), behövs en bred bas för arbetet. En förankring behövs inte bara hos kommunen i dess egenskap av finansiär utan även hos olika producerande institutioner och grupper och hos föreningar och andra representanter för mottagarna. SOU 1972:66

Ett annat alternativ är att skapa en organisation, uppbyggd på alla de nyss nämnda parterna. Lokalt finns ett allmänt behov av samarbete och samverkan mellan de inom kulturområdet verksamma. Kulturrådet diskuterar detta behov under 8.4. Där skisserar rådet lokala samarbetsorgan. I dessa skulle föreningslivet inom och utom det traditionella kulturområdet och lokala institutioner ingå och arbeta i nära kontakt med kommunens myndigheter. Kulturrådet anser det naturligt om detta samarbetsorgan tar ansvaret för servicefunktionen med publikarbete. Pä de mycket stora orterna torde den lokala organisationsstrukturen delvis få annan karaktär. Där blir det förmodligen naturligt att publikarbetet sker inom ramen för en självständig organisation på ungefär det sätt som Skådebanan fungerar på. Även på mindre orter kan en sådan fristående form dock väljas. Det är sannolikt ändamålsenligt att Skådebanan består på de största orterna men att publikarbetet på övriga orter integreras i det lokala samarbetet i stort. Behovet av aktivare publikkontakter som prioriterar de hittills utanförstående grupperna är gemensamt för alla kommuner. Omfattningen av det gemensamma publikarbetet och behovet av en ombudsorganisation skall ses mot den lokala verksamhetens omfattning. Det är emellertid viktigt att ambitionerna inte sätts för lågt, särskilt som de olika institutionerna successivt byggs ut om kulturrådets förslag följs. I de minsta kommunerna bör verksamheten kunna bedrivas på frivillig basis men i medelstora och stora kommuner krävs viss personal. I många kommuner blir det fråga om en successiv uppbyggnad från ett nolläge. Det är då viktigt att bygga på de erfarenheter som redan gjorts och som kommer att göras. Teater- och musikrådet och senare det nya kulturrådet bör därför tillsammans med bl a Kommunförbundet och Skådebanan låta sammanställa hittillsvarande och kommande erfarenheter till ledning för arbetet ute i kommunerna. Kostnaderna för ett lokalt serviceorgan 303

6 De samhällsstödda kulturinstitutionemas organisation och verksamhetsformer kommer att variera betydligt beroende på kommunernas och verksamhetens storlek. Kostnaderna skall ses i relation till kommunernas totala kulturkostnader. Samhället som har ett generellt ansvar för att de olika åtgärderna på kulturområdet når medborgarna får liksom hittills förutsättas svara för en stor del av finansieringen. Det ekonomiska huvudansvaret faller på kommunerna. Statliga bidrag bör utgå och i första hand inriktas på metodutveckling och central service samt på att stimulera tillkomsten av lokal och regional verksamhet. Uppbyggnaden av en gemensam servicefunktion för publikarbetet får naturligtvis inte innebära att de olika kulturinstitutionerna berövas sina informationsresurser. Vad som behövs är en parallell utveckling. Kulturrådet anser inte att de lokala samarbetsorganen för sina allmänna uppgifter eller sin servicefunktion på publikområdet behöver sluta sig samman till någon form av riksorganisation. Det torde inte vara nödvändigt för att lösa dessa arbetsuppgifter och förefaller inte naturligt med hänsyn till den skiftande uppbyggnad de lokala organen kan få inom olika kommuner. När kulturrådet i det följande föreslår att Stiftelsen Skådebanan bör kunna svara för viss central service, bör detta alltså kunna ske utan att alla lokala publikorganisationer är medlemmar i skådebaneorganisationen. Behovet av vissa centrala servicefunktioner för publikarbetet såsom metodutveckling, utbildning i informationsteknik och rådgivning samt för kontakt med de statliga myndigheterna är stort, om man får döma efter de önskemål som de nuvarande institutionerna har redovisat. Sådana utbildningsoch rådgivningsfunktioner bör därför skapas. De bör enligt kulturrådets mening kunna läggas på Stiftelsen Skådebanan. Dennas uppgifter skulle renodlas som centralt serviceorgan både för Skådebanans lokalavdelningar och för det lokala publikarbetet i övriga kommuner. Stiftelsens styrelse skulle behöva utökas med representanter för t ex Riksteatern, Rikskonserter, Riksutställningar och Folkparkernas centralorganisation. I öv304

rigt innehåller den redan (genom LO, TCO, SAF, Kommunförbundet osv) representanter för de parter som skall handha den lokala verksamheten och som ingår i de lokala samarbetsorganen. Det är av stor betydelse att just arbetsmarknadens huvudorganisationer visat aktivt intresse för publikarbetet genom att ställa sig bakom stiftelsen. Både arbetsgivarparten och arbetstagarorganisationerna bör kunna fullfölja sitt centrala engagemang genom ökad medverkan i det lokala arbetet. I den mån det centrala stödet avser fördelning av statsbidrag till olika regioner och olika projekt kan också detta tänkas handhas av Stiftelsen Skådebanan. En annan möjlighet är att lägga uppgiften på det nya kulturrådet.

SOU 1972:66

6.9 Samarbete mellan institutioner inom olika sektorer av kulturområdet

6.9.1 Vägar att främja ett samarbete Vid diskussionen av samordnings- och differentieringsmålet har kulturrådet pekat på behovet av samverkan mellan institutioner inom olika kultursektorer (4.14.2). Det är angeläget att institutionella och andra hinder minskar, så att ett ökat samarbete kommer till stånd mellan olika sektorer inom kulturområdet i hela dess vidd. Multimedieprojekt och gemensamma arrangemang lika väl som utbyte av idéer och erfarenheter bör i framtiden bli vanligare. Rådet går inte in på förhållandena inom de enskilda institutionerna. Många av hindren för samarbete över sektorsgränserna är emellertid av sådan art, organisatoriskt och ekonomiskt, att mera övergripande synpunkter med fördel kan anläggas. Ett smidigt samarbete både inom och mellan sektorer på kulturområdet försvåras genom splittrad ansvarsfördelning inom de politiskt ansvariga organen, genom skilda företagsformer för institutioner och genom dåligt koordinerade regel- och bidragssystem. Tillkomsten av kulturnämnder inom kommuner och landsting och av lokala och regionala organ för samarbetet mellan samhället, föreningslivet och kulturarbetarna skall ses som medel för att riva ner skrankorna och underlätta integrerade insatser inom kulturområdet i dess helhet. Detsamma gäller de synpunkter på förändringar av institutionerSOU 1972:66 20

nas företagsform och de förslag till ändringar av olika statsbidragssystem som kulturrådet framlägger.

6.9.2 Samarbetet mellan Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar I den allmänna debatten har vid några tillfällen förts fram krav på en bättre samordning av Riksteaterns, Rikskonserters och Riksutställningars arbete. Också förslag om sammanslagning av dessa organ har väckts. Kulturrådet har i nära kontakt med ledningarna för de tre organisationerna ingående diskuterat förutsättningarna för en utvidgad samverkan mellan dem. Möjligheterna till ändrad organisationsform har särskilt intresse med tanke på att statsmakterna inom kort skall ta ställning till det väntade förslaget från MUS 65 om en permanentning av riksutställningsverksamheten. Vid sina resonemang i fortsättningen utgår kulturrådet från att förslaget om den framtida organisationen av Riksutställningar i åtskilliga avseenden kan komma att likna den organisation som nu gäller för Rikskonserter. Diskussionen om sammanslagning eller närmare samarbete har knutits till tre huvudfunktioner hos Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar, nämligen den egentliga produktionen, ledningsfunktionen och 305

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer slutligen servicefunktioner som information, ekonomi och kontorsservice. Möjligheterna att föra samman produktionsfunktionerna har bedömts med utgångspunkt i publikstrukturen, programutbudets karaktär och speciella tekniska krav. Beträffande publikstrukturen och programutbudet gäller för Riksteatern och Rikskonserter, att de huvudsakligen producerar kulturprogram som framförs av artister för en publik som delvis är gemensam. Riksutställningar förmedlar däremot endast till en del produktioner som ligger inom kulturområdet i mer begränsad mening. Beträffande de speciella tekniska kraven finns vissa gemensamma behov hos Riksteatern och Riksutställningar. De utnyttjar båda ateljéer och verkstäder för att framställa delar av sin produktion. Trots att det i fråga om vissa delar av programverksamheten finns gemensamma drag anser kulturrådet, att de tre organens produkter är så olika och ställer så skilda krav på ledningsfunktioner och producenter, att institutionerna bör hållas isär. Kulturrådet stöder alltså inte tanken på en sammanslagning av de tre organen. Däremot finns bärande motiv för ett förstärkt samarbete mellan dem. Planeringssamarbetet bör enligt rådets mening kunna utvecklas ytterligare. Om mottagarorganen inom kommunerna kommer att vara desamma, blir önskemålen om en samordning på central nivå efter hand starkare. Rådet lägger dock inte fram mer preciserade förslag i fråga om ett utökat samarbete. Det nya kulturrådet bör få tillsynsuppgifter i fråga om alla tre organen och kan alltså följa upp att alla möjligheter till samverkan i planerings- och programverksamhet tillvaratas. Särskilt bör prövas om det är möjligt att genom rationaliseringar göra ekonomiska besparingar. I ett konkret avseende vill kulturrådet redan nu peka på möjligheterna till en rationalisering. Inom de tre organen har man konstaterat, att det i fråga om ekonomi, kontorsservice, fastighetsfrågor och den tekniska sidan av informationsverksamheten såsom tryckning och förlagsverksamhet finns 306

möjligheter till rationaliseringsvinster. Ledningarna anser, att det bör vara möjligt att föra samman sådana funktioner till en gemensam enhet, som säljer tjänster till de tre organen. Liknande möjligheter kan även föreligga i fråga om Riksteaterns och Riksutställningars ateljé- och verkstadsfunktioner. Kulturrådet anser att förslaget om att föra samman vissa tekniska funktioner till ett gemensamt serviceorgan har stora förtjänster. Till detta organ skulle också viss service i fråga om information läggas. Frågan bör utredas av de tre organen i samråd med det nya kulturrådet. En viktig samarbetsfråga för de tre organen är samordningen av de lokala och regionala kontakterna. Även denna fråga har diskuterats. Inom de tre organen anser man att stora fördelar står att vinna genom en utbyggd samordning av de regionala kontakterna. Riksutställningar anser sig på grund av utställningsmaterialets karaktär dock ha ett något mindre behov av regional samordning än de övriga två organen. Kulturrådet har berört dessa frågeställningar i det föregående beträffande Rikskonserters framtida roll (6.4.10.7). Vid behandlingen av organisationsfrågorna i det följande (8.5.5.2) utvecklas resonemanget ytterligare. Allmänt anser kulturrådet, att en effektiv samordning av Riksteaterns, Rikskonserters och Riksutställningars lokala och regionala kontakter är nödvändig och viktig. Under de närmaste åren bör ett steg i sådan riktning tas genom att organens nuvarande regionintendenter eller motsvarande regionala befattningshavare etablerar kontakter inbördes, något som kan förstärkas genom gemensamma kanslilokaler, möjligen i samverkan med länsbildningsförbunden. Enligt kulturrådets mening bör dock statliga organ på kulturområdet på sikt inte ha en egen förvaltning på regional nivå. Undantag är regionmusiken, landsarkiven och eventuellt landsantikvarierna i den mån de förstatligas. Förvaltningsuppgifter bör i stället handhas av regionala organ. Dessa organ bör då vara så uppbyggda, att samordningsbehovet tillgodoses. Riksteaterns, RikskonserSOU 1972:66

6 De samhälhstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer ters och Riksutställningars nuvarande regionala organisation bör därför avvecklas. Den bör överföras till regional huvudman i den takt man inom regionerna bygger upp egna organ, som kan ta över uppgifterna. Motivet bakom regionkontoren har varit att i de olika regionerna ha kompetent personal, som har tid och resurser till ett effektivt samarbete med de tre organen centralt. Dessa måste ha ett fullt förtroende för den regionala personalen, så att de kan delegera uppgifter. Kulturrådet finner det nödvändigt, att de tre organen får ett visst inflytande vid utseendet av den personal som skall svara för uppgifter som nu sköts av de tre organens regionintendenter. Rådet kommer att längre fram i betänkandet (10.6.3) föreslå särskilda statsbidrag för att främja en regional samordning. Frågan måste dock utredas närmare. Därvid bör behovet av samråd med Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar vid perspnaltillsättning belysas. Även om en sammanslagning av de tre riksorganen enligt kulturrådets mening inte bör ske, så aktualiserar de ändrade arbetsuppgifterna för de tre organen i framtiden andra organisatoriska förändringar. De tre riksorganen har spelat en viktig kulturpolitisk roll under 1960-talet. Viktiga beslut som t ex grundandet av Riksteaterns regionala ensembler har hittills kunnat fattas självständigt av Riksteatern. Detta har haft en stor betydelse för den hittillsvarande utvecklingen. Därigenom har regionaliseringssträvandena på ett smidigt sätt kunnat främjas. Den utbyggnad av stödet till länsverksamhet inom alla kultursektorer som bör ske i framtiden förutsätter en samordning av annat slag än tidigare. Kulturrådet har i det föregående något berört de svårigheter som kan uppstå, om organ av olika struktur och med olika regelsystem skall samarbeta. Att Riksteatern är en ideell förening, Rikskonserter en stiftelse och Riksutställningar hittills varit en försöksverksamhet under ledning av en statlig utredning har inte på någon väsentlig punkt äventyrat samarbete dem emellan. Men ledningsorganens olika karaktär och de något olika SOU 1972:66

regelsystemen för t ex delegering av beslutanderätt och för ekonomisk förvaltning har naturligtvis inte underlättat samarbetet. Enligt vad kulturrådet erfarit diskuteras inom MUS 65 möjligheten av att föreslå att Riksutställningar organiseras som stiftelse. När rikskonsertstiftelsen skapades år 1968, beslöts att i styrelsen skulle ingå representanter för bl a Folkbildningsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet och Svenska musikerförbundet. MUS 65 kommer möjligen att lägga fram förslag om en styrelse för Riksutställningar av likartad karaktär. I samband med Riksteaterns omorganisation år 1970 tillfördes Riksteaterns styrelse representanter för skolöverstyrelsen, Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet. Redan tidigare hade Kungl Maj:t, Folketshusrörelsernas riksorganisation, Folkparkernas centralorganisation och Folkbildningsförbundet ledamöter i Riksteaterns styrelse. Till skillnad från rikskonsertorganisationen är riksteaterorganisationen en statsunderstödd riksorganisation. Kulturrådet anser inte att enhetlighet i organisationsformen är ett värde i sig. Men rådet har dock prövat tanken på en förändring av Riksteaterns organisation genom att skilja mellan vad som kan kallas folkrörelsedelen och vad som är produktions- och distributionsdelen. En viss funktionsuppdelning finns för övrigt redan genom att det är föreskrivet av Kungl Maj:t, att arbetsutskottet under styrelsen skall svara för programverksamheten. De av Kungl Maj:t utsedda ledamöterna skall ingå i detta utskott. Efter en uppdelning skulle samordnings- och produktionsdelen kunna organiseras analogt med de andra två organen. I styrelsen skulle givetvis folkrörelsedelen vara representerad. Kulturrådet anser det möjligt, att den här antydda utvecklingen skulle kunna underlätta en förutsatt omvandling av riksteaterstrukturen. Rådet vill dock inte i nuvarande läge för sin del aktualisera frågan utan räknar med att omvandlingen av Riksteatern bör kunna ske med oförändrad 307

6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer organisationsstruktur. De ändrade mål för riksteaterverksamheten som aktualiseras om kulturrådets synpunkter i fråga om de tre organens verksamhet godtas, bör kunna beaktas genom ändringar i de av Kungl Maj :t utfärdade bestämmelserna för verksamheten och i statsbidragsvillkoren. I den mån förändringen kräver ändringar av Riksteaterns stadgar måste frågorna behandlas av Riksteaterns kongress. Kulturrådet har i det föregående betonat de tre organens roll som samarbets- och serviceorgan för teatrar, orkestrar och museer. Den nuvarande formen för ledning av de tre organen är i viss mån ett uttryck för rollen som självständiga producenter mer än rollen som samarbetsorgan. En möjlighet att formellt bekräfta, att de tre organen är teatrarnas, orkestrarnas och museernas samarbetsorgan skulle vara, att i styrelserna låta ingå ett antal representanter för framför allt de regionala organen inom respektive område. Det kan ifrågasättas om en sådan styrelserepresentation kommer att utgöra en tillräcklig garanti för att underlätta en bättre samverkan. Ofta uppkommer frågor som inte är av den karaktär att det ankommer på styrelsen att ta ställning till dem. Det bör därför övervägas att till styrelserna knyta referensgrupper med representanter för ledningarna för länsinstitutionerna. Dessa skulle ha uteslutande rådgivande uppgifter och rikta sina råd och synpunkter till styrelsen eller vederbörande chefer. 1 sådana grupper skulle även de statliga teatrarna respektive museerna kunna vara representerade, eftersom de är betydelsefulla samarbetspartners.

308 SOU 1972:66

Fri kollektiv skapande verksamhet 7.1

Avgränsning och materialinsamling

kollektiva verksamheten men i många fall innebär de också bättre förutsättningar för Kulturrådet sammanfattar all konstnärlig individuell verksamhet. verksamhet utanför kulturinstitutionerna i Kulturrådet undviker i det följande såvitt begreppet fri skapande verksamhet. möjligt begreppet amatör på grund av den En beskrivning av denna fria verksamhet delvis negativa laddning som det fått. Beoch en diskussion av dess olika problem greppet är flerdimensionellt. Utbildning, kräver en uppdelning på delområden. De kunnande, former av publikkontakt och förviktigaste skiljelinjerna går mellan individuell sörjningsgrad är de viktigaste dimensionerna. respektive kollektiv samt mellan yrkesmässig Enligt ett traditionellt betraktelsesätt är en respektive icke yrkesmässig fri verksamhet. lägre nivå såväl beträffande utbildning och Kollektiv skapande verksamhet innebär kunnande som försörjningsgrad utmärkande ett värdefullt moment av kontakt och geför amatören, en högre nivå för den profesmenskap mellan deltagarna. Samtidigt ställer sionelle utövaren. Kulturrådets undersökden särskilda krav på praktiska åtgärder från ningar tyder emellertid på att verkligheten samhällets sida — att tillhandahålla lokaler, sällan är så entydig. Ofta förenas ingen eller utrustning, ledarutbildning m m — som den kort formell konstnärlig utbildning med högt individuella verksamheten inte gör. kunnande och små försörjningsmöjligheter Den yrkesmässiga verksamheten inbegriper en rad frågor om utbildnings-, arbets-, genom konstnärlig verksamhet eller också avsättnings- och inkomstmöjligheter för ut- lång utbildning och högt yrkeskunnande övarna. Dessa frågor är inte aktuella eller har med låg försörjningsgrad (t ex för vissa spelinte samma karaktär beträffande icke yrkes- män och jazzmusiker, vissa teatergrupper). När amatörbegreppet någon gång används i mässig verksamhet. Kulturrådet tar i detta betänkande huvud- det följande sker det inte i kvalitetsgraderansakligen upp den kollektiva verksamheten. de syfte utan enbart som synonym till beHit förs inte bara den fria verksamhet som greppet icke yrkesmässig verksamhet. Kulturrådet tar även upp de yrkesmässiga sker i grupp. Hit förs också sådan verksamhet som är individuell men som sker i kollek- fria grupperna. De har många beröringspunktiva former och med utnyttjande av kollek- ter med amatörgrupperna och kan inte alltid tiva resurser t ex studiecirklar i måleri, kera- skiljas från dessa. Samtidigt har de som mik m m. I kapitlet behandlas både yrkes- framgått i kapitel 5 och 6 beröringspunkter mässig och icke yrkesmässig verksamhet. De med institutionerna och bör tas upp även ur förslag som avges avser i första hand den den aspekten. 7.1.1 Definition

SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet I det följande ges först en översikt över den fria kollektiva verksamhetens nuvarande förhållanden. I de förslagsavsnitt, som avslutar kapitlet, diskuteras formerna för samhällets framtida insatser.

7.1.2 Material för beskrivningen av nuvarande förhållanden Någon kartläggning som visar omfattningen av fri skapande verksamhet i vårt land har tidigare inte gjorts. Ändå är det på flera områden fråga om aktiviteter av betydande omfattning. Man räknar sålunda med att nära 25 % av befolkningen spelar något instrument och att 2/5 av dessa också spelar för och tillsammans med vänner (SOU 1967:9 Rikskonserter, bil Musikvanor i Sverige). Vad gäller foto- och filmområdet fanns det år 1970 mellan 1,2 och 1,5 miljoner stillbildskameror och mellan 200 000 och 300 000 filmkameror i bruk. Även inom konst- och konsthantverksområdet och inom dansen är det totala antalet utövare stort. En systematisk inventering av amatörverksamhet och annan fri verksamhet liksom forskning kring olika frågeställningar är därför ett viktigt led i utvecklingen av detta område. Det gäller särskilt verksamhetens geografiska spridning och sociala förankring. Endast ett fåtal studier och undersökningar härom har hittills gjorts, främst den nyss nämnda Musikvanor i Sverige och Folkbildningsförbundets försöksverksamhet (Folkbildningsarbetet nr 8/1970). Som bakgrund till sina förslag ger kulturrådet i det följande en allmän, tämligen bred översikt över omfattning och inriktning av den fria skapande verksamheten. Vidare redovisas' de behov och önskemål om bättre möjligheter till utveckling som inom olika delområden har redovisats till rådet. För den översikt som följer i 7.2-7.8 har utnyttjats det allmänna material i form av officiell statistik, anslagsframställningar, verksamhetsberättelser, tidigare utredningar osv som finns hos olika myndigheter och organisationer. Detta material ger emellertid 310

långt ifrån någon fullständig bild av nuvarande förhållanden. För den skull har kulturrådet även skaffat kompletterande uppgifter på ett antal delområden. Kulturrådets egna undersökningar har bl a gällt studieförbundens verksamhet. Rådet har här gjort tre enkäter. En enkät (i fortsättningen betecknad R 2) avsåg omfattningen av studieförbundens cirkelverksamhet inom kulturområdet verksamhetsåret 1969/70. Den gjordes för att få en mera specificerad uppdelning på ämnen än vad den officiella statistiken ger. Enkätuppgifterna, som togs fram under hösten 1970, avviker något från den officiella statistik som senare lagts fram, främst beroende på att i den sistnämnda även ingår vissa icke statsbidragsberättigade cirklar. Enkäten gav också uppgifter om de behov av förändringar bl a av statsbidragsformerna som enligt studieförbundens mening föreligger inom de olika konstområdena. En annan enkät (i fortsättningen betecknad L 2) ställdes till studieförbundens lokalavdelningar i vissa kommuner. Avsikten med denna enkät var bl a att undersöka i vilken utsträckning studiecirklar och andra studieförbundsgrupper arbetar med publikkontakt. Den enkäten har begränsats till lokalavdelningarna i de 15 största städerna samt Gävleborgs län. Resultaten kan inte utan vidare räknas upp till att gälla hela riket. De totalsiffror för riket som anges utifrån enkäten har därför närmast karaktär av räkneexempel och angivande av storleksordning. En tredje enkät, som är en följdenkät till enkäten L2, har syftat till att klarlägga verksamheten inom de lokalavdelningars teatergrupper som framträtt för publik. Härutöver har kulturrådet gjort eller medverkat till några enkäter inriktade speciellt på teater- respektive musikområdena, nämligen enkäter till landets SOR-orkestrar (utförd av den utredningsgrupp som arbetat inom Sveriges Orkesterföreningars riksförbund), till de kommunala barn- och ungdomsteatrarna, till vissa fria teatergrupper, till studentteatrarna samt till bygde- och krönikespelgrupper. Rådet har också genom SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet en enkät till folkhögskolor med estetisk utbildning fått en bild av de publikkontakter de har i sin verksamhet. En förteckning över enkäterna finns i bilaga B. Dessa olika enkäter har på viktiga punkter kompletterat kunskaperna om den fria skapande verksamheten i landet. Materialet täcker dock inte alla verksamhetsområden. Vid bedömningen får man ta hänsyn till detta, liksom till de avgränsningar som angetts under 7.1.1. Vissa verksamhetsformer och vissa huvudmän kan ha fått en alltför undanskymd plats i framställningen. Luckorna gäller främst viss gruppverksamhet utanför studieförbunden eller andra riksförbund. Trots dessa brister är den följande redovisningen det första försök som gjorts att presentera en helhetsbild av den fria kollektiva skapande verksamheten i vårt land. Redovisningen är uppdelad efter konstområden i ordning teater, dans, musik, konst- och konsthantverk samt foto- och filmområdena. Slutligen behandlas vissa särskilda arbetsformer. Inom varje område redovisas först helt kommunal verksamhet i den mån sådan förekommer. Därefter följer studieförbundens verksamhet och folkhögskolans. Sist behandlas fria grupper eller motsvarande, varvid både yrkesmässig och icke yrkesmässig verksamhet ingår. De frågor som tas upp gäller verksamhetens allmänna bakgrund, utveckling och metoder. Vidare behandlas dess omfattning, inriktning och framträdanden för publik. Slutligen anges de behov och önskemål som i samband med enkäterna framförts inom respektive områden.

SOU 1972:66

7.2 Teater

7.2.1 Barn- och ungdomsteater 7.2.1.1 Allmänt

I det följande redovisas den kommunala barn- och ungdomsteaterns omfattning. Någon liknande undersökning beträffande barnteaterns omfattning inom folkbildningsorganisationerna har inte gjorts. I den hösten 1970 utkomna boken Svensk teater (Svensk teater. Strukturförändringar och organisation 1900-1970, under redigering av Gösta M Bergman) görs den, så långt kulturrådet kan bedöma, riktiga bedömningen att barnteatern i vårt land till största delen bärs upp av folkbildningen och dess medlemsorganisationer.

Barn- och ungdomsteatern - dvs den teater där barnen själva är aktiva - i sin äldre form arbetade ofta med färdigt pjäsmaterial och målet var att visa upp resultat i form av föreställningar. Repertoaren för åldrarna före puberteten hade ett betydande inslag av julspel, sagospel och scener ur den klassiska dramatiken. Barn- och ungdomsteater i modern bemärkelse skiljer sig från den äldre både i fråga om metod och målsättning. Målet är att frigöra de unga som individer och som gruppmedlemmar. Det färdiga pjäsmaterialet 7.2.1.2 Den kommunala barn-och har mestadels lagts åt sidan och i stället sö- ungdomsteatern ker man utveckla deltagarnas förmåga att Den kommunala barn- och ungdomsteatern skapa själva. Till arbetsformerna hör avspän- är en ung företeelse. Med något undantag nings/spänningsövningar och improvisationer (Stockholm år 1942) har verksamheten med eller utan text-, bild- och ljudmaterial. startats under 1960-talet eller senare. Den Skapande dramatik, utan tanke på fram- finns nu i ett drygt tiotal kommuner, varav trädande, förekom dock redan tidigt bl a nio redovisas i den enkät kulturrådet gjort. inom hemgårdsrörelsens teaterverksamhet. Dessa nio barn- och ungdomsteatrar redoMen den metod som är sammanfattad i visade år 1969 tillsammans 655 grupper med begreppet creative dramatics, skapande dra- 7 500 deltagare i åldersgrupperna 7-17 år. matik, introducerades på allvar i mitten av Sammanlagt gjorde man 473 framträdanden 1940-talet i vårt land av Elsa Olenius. Först för publik, främst för egna medlemmar och mot slutet av 1950-talet har metoden börjat föräldrar. tränga ut den äldre formen av barn- och Lokalsituationen för barn- och ungdomsungdomsteater. I nu gällande läroplan för teatrarna är i regel tillfredsställande. I och grundskolan (Lgr 69) förs för första gången med inriktningen på skapande dramatik är den skapande dramatiken in i undervisningverksamheten inte i så stort behov av lokaler en. med scen och scenteknisk utrustning. Det är 312

SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet tillräckligt med vissa golvytor och gruppar- 7.2.2 Studieförbundens teaterverksamhet betsrum, behov som klaras genom utnyttjan- 7.2.2.1 Allmänt de av skolor, fritidsgårdar och ungdomsgårdar. Bäst tycks situationen vara i Stockholm, Huvudparten av dagens amatörteater är där man för barn- och ungdomsverksamhe- organiserad som studiecirkelverksamhet inten förfogade över elva egna teatrar, och i om de tio statsunderstödda studieförbunden. Göteborg, där man för motsvarande verk- Att den är samlad där beror delvis på samhet disponerade två egna teatrar och att studiecirkelbidrag är den enda generella bidragsform som f n finns för amatörteater i hade ytterligare ett par under planering. Ledarfrågan har varit svårare att lösa på vårt land. Bindningen är dock även historiskt ett tillfredsställande sätt. Ledarnas utbild- betingad: tidigt upptäckte folkrörelserna att ning är varierande. Ett fåtal har statlig eller amatörteatern var ett ovanligt mångfasetteprivat teaterskola bakom sig. De flesta har rat instrument, användbart för så vitt skilda genomgått någon form av amatörteaterledar- syften som att förmedla idéer, skapa trivsel kurser. Detta innebär att kommunerna vid bland medlemmarna och finansiera försidan av barn- och ungdomsteaterverksam- eningsverksamhet. I dag är dock amatörteaheten också måst organisera egen teaterledar- tern minst av allt någon inkomstkälla. Ett försök att samla amatörteatern i ett utbildning. Var och en av de nio kommunerförbund gjordes år 1936 då Amatörteaterns na redovisar sådan utbildningsverksamhet. riksförbund bildades. Organisationen fick Mest omfattande är utbildningen i Stockemellertid inte det stöd man väntat sig och holm. Den omfattar där en grundkurs på 200 år 1947 överfördes dess funktioner på en timmar samt två fortbildningskurser om teaterkommitté inom dåvarande Samvervardera 60 timmar. Verksamheten är så gott kande bildningsförbunden (numera Folksom helt finansierad med kommunala medel. bildningsförbundet). I FolkbildningsförbunTotal kostnad för de nio teatrarna var 3,4 dets estetiska kommitté ingår nu en speciell milj kr år 1969. beredningsgrupp för teaterfrågor. I detta arDe behov av förändringar som de tillfråbete är även Svenska riksteatern representegade barn- och ungdomsteatrarna redovisat rad. Folkbildningsförbundet genomför årliga berör organisation, service, och utbildning. centrala amatörteaterledarkurser och konfeMan säger sig vara i behov av ett gemensamt renser samt delar huvudmannaskapet för en av forum där man kan diskutera erfarenheter, Svenska riksteatern anställd amatörteatermetoder och målsättning. Olika lösningar föreslås: en gemensam tidning, ett samråds- konsulent. I internationella amatörteaterorgan, en riksorganisation för barn- och frågor, kontakter med NAR (Nordiska amaungdomsteater etc. Man har stort behov av törteaterrådet) och IATA (International service i fråga om material och pjäser. Amateur Theatre Association), samarbetar Genomgående efterlyses centralt samordnad Folkbildningsförbundet med Teaterforum, utbildning för blivande barn- och ungdoms- ett förbund för de fasta amatörteaterscenerna. teaterpedagoger. Aren 1946 och 1947 gjorde den statliga Utöver denna fasta barn- och ungdomsteater finns barn- och ungdomsverksamhet folkbildningsutredningen den grundligaste på teaterområdet i mindre omfattning och i inventering av amatörteatern som hittills enklare former i åtskilliga kommuner, ofta i gjorts i vårt land. Resultatet, som publiceraanknytning till biblioteken. Därtill kommer des i utredningens andra delbetänkande Esteaterverksamhet inom ramen för skolan och tetiskt folkbildningsarbete (SOU 1948:30), var nedslående. "Man måste konstatera att förskolan. amatörteaterverksamheten alltjämt i mycket stor utsträckning står så lågt, att den icke är förtjänt att inordnas under beteckningen SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet bildningsarbete", skrev kommittén bl a. Utredningen föreslog dock att amatörteatercirklarna skulle få statsbidrag, förutsatt att de uppfyllde vissa villkor beträffande teoretiska studier. I dag tillhör det undantagen att en studiecirkel i teater måste underkännas på grund av underhaltigt arbetsmaterial.

7.2.2.3 Teater i fritidsgrupp och andra arbetsformer

En viss del av studieförbundens amatörteaterverksamhet har bedrivits inom fritidsgruppens ram. Till fritidsgrupper, dvs grupper om 5-25 deltagare i åldern 12-24 år som bedrev en organiserad verksamhet om minst 20 timmar fördelad på 10 veckor, utgick t o m 7.2.2.2 Studiecirklar i teater 30.6.1971 statsbidrag enligt särskilda grunStudiecirkelverksamheten i teater kan med der. Statsbidragsbeloppen var dock lägre hänsyn till deltagarnas studieinriktning inde- än beträffande studiecirkelverksamheten. F r o m 1.7.1971 ersattes fritidsgruppsbidralas i tre huvudområden. get av ett bidrag till de riksomfattande ung1. Grupper som arbetar med pjäsinstudering, ofta med målet att åstadkomma en före- domsorganisationerna baserat på aktiviteten inom organisationen. ställning. Någon riksstatistik för omfattningen av 2. Grupper som arbetar med skapande draamatörteater i fritidsgrupper finns inte. En matik. Arbetet, som sker genom olika bedömning, byggd på enkäten L 2 ger till former av improvisationer, uttrycks- och resultat att det verksamhetsåret 1969/70 i fantasiövningar, leder även det ofta fram till föreställningar, ej sällan av collage- och hela landet fanns ca 250 fritidsgrupper som spelade teater. Därjämte fanns ett femtiotal "tidningsteater" -karaktär. grupper som varken rapporterats som studie3. Grupper som inte själva spelar teater utan följer en radio- eller TV-teaterserie, stude- cirklar eller fritidsgrupper. Totalt rörde det sig om ca 3 000 deltagare. Häri kan även en rar teaterhistoria etc. del verksamhet för barn ha ingått. All barnDet totala antalet utövande grupper (huvudområdena 1. och 2. enligt indelningen verksamhet torde dock inte ha redovisats i ovan) kan inte exakt anges. Studieförbunden enkätsvaren, då man betraktat den som medredovisar nämligen i sin statistik ämnena lemsorganisationernas egen verksamhet. teater och dans tillsammans, varvid speciellt skapande dramatik och balett inte går att skilja från varandra. En beräkning, som 7.2.2.4 Fasta teatergrupper bygger på kulturrådets enkät till vissa av Det övervägande antalet utövande teaterstudieförbundens lokalavdelningar (L 2) där grupper inom folkbildningen har kort verkdansen redovisats separat, ger vid handen att samhetstid, i regel en till två studiesäsonger. studieförbunden verksamhetsåret 1969/70 De mer avancerade grupperna har svårigheter haft ca 2 000 studiecirklar med ca 20 000 att i längden fungera inom den ram studiecirdeltagare i utövande amatörteater. keln medger. Studiecirkelns studieplansbunDe icke utövande teatercirklarna var detta denhet och starka tonvikt på studier upplevs verksamhetsår 212 med 1 836 deltagare. av många som ett hinder. Trots detta finns Satsningen på och omfattningen av ama- ett antal grupper som bedrivit kontinuerlig törteaterverksamhet är mycket skiftande verksamhet under en följd av år. Kulturrådet inom de olika studieförbunden. Den livligas- har i sin enkät förutsatt en sammanhängande te verksamheten bedrivs av ABF, Medborgar- verksamhet under tre år för att grupperna skolan och NBV. SKS har lågt studiecirkel- skall redovisas som fasta. antal i teater men har gjort en medveten Inom undersökningsområdet för enkäten satsning på kyrkospel och tillsammans med L 2, som representerar ca 25 % av studieförFLOD (Förbundet för liturgi och dramatik) bundens amatörteaterverksamhet, redovisade förnyat denna genre. sex av tolv studieförbund sådana fasta 314

SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet grupper verksamhetsåret 1969/70. Sammanlagt hade de 21 grupper med drygt 500 deltagare. Med utgångspunkt i dessa uppgifter har kulturrådet beräknat det totala antalet fasta amatörteatergrupper inom folkbildningen för hela riket till inemot 100 med tillsammans ca 2 500 deltagare. De 21 undersökta grupperna hade under de tre senaste åren arbetat fram sammanlagt 186 produktioner som getts vid 1 300 föreställningar. Av dessa var elva produktioner och 120 föreställningar avsedda för barn. Verksamhetsåret 1969/70, det senaste av de tre åren, gavs 500 föreställningar, av vilka 320 var offentliga och 122 interna (uppgift saknas för övriga). Produktionerna byggde oftast på pjäser, men det tycks vara en tendens till ökad användning av eget material. Av det totala antalet deltagare (521) hade mindre än en tredjedel någon form av teaterutbildning, i regel amatörteaterledarkurser. Det stora flertalet deltagare tycks alltså bygga på de erfarenheter och kunskaper de inhämtat genom arbetet i grupperna. Av 42 ledare/regissörer hade 24 någon form av teaterutbildning. Endast 25 av deltagarna, i regel ledaren/regissören, erhöll arvodesersättning för sina insatser. 7.2.2.5 Studieförbundens behov och önskemål De behov som studieförbunden genom enkät R 2 redovisat för amatörteatern är i första hand av ekonomisk art. Flera förbund önskar en allmän översyn av bidragsbestämmelserna för studiecirklar med sikte på bättre anpassning till den utövande verksamhetens former och metoder samt en höjning av studiecirkelanslagen. Vidare önskar flera av förbunden speciella produktionsbidrag till fasta grupper, statligt stöd för anskaffande av teknisk utrustning, kommunalt stöd för att lösa lokalfrågorna samt en utvidgning av det statliga dramatikerstödet, dvs den ersättning som utgår till svenska författare vid uppförandet av deras verk, till att också omfatta amatörteatern. Slutligen önskar en SOU 1972:66

del förbund speciellt statligt stöd till centrala insatser för materialproduktion, ledarutbildning, festivalarrangemang och teaterverkstäder. 7.2.3 Folkhögskolor med teaterundervisning I kulturrådets enkät till 29 folkhögskolor med någon form av estetisk utbildning har fem uppgivit att de läsåret 1969/70 hade speciella utbildningslinjer i teater. De två skolor som har den hitintills mest omfattande utbildningsverksamheten på området är Marieborgs och Oskarshamns folkhögskolor. De tre övriga skolorna var Nordiska folkhögskolan i Kungälv, Geijersskolan i Ransäter (ingen teaterutbildning läsåret 1970/71) och folkhögskolan i Kalix. Marieborgs folkhögskolas teaterlinje är ansluten till skolans andra årskurs. Eleverna ges tillfälle till cirkelledarpraktik och undervisningen ges i samarbete med Stadsteatern i Norrköping. Teaterlinjen är främst avsedd för ledare och deltagare i teatercirklar, instruktörer i folkbildningsarbete, blivande lärare och fritidspedagoger samt sådana som tänkt sig senare yrkesutbildning inom teatern. Oskarshamns folkhögskolas dramatiklinje är speciellt inriktad på utbildning av ledare av kyrkospel. Vid Kalix folkhögskola är teaterlinjen integrerad i en massmediegren som även innefattar film/TV- och presslinjer. I övrigt torde det på de flesta folkhögskolor finnas någon eller några teatercirklar, ofta i samarbete med lokala studieavdelningar. Teatergrupperna vid de angivna folkhögskolorna gav läsåret 1969/70 totalt 57 föreställningar, varav endast sju offentliga. 7.2.4 Fria teatergrupper 7.2.4.1 Teaterforum Teaterforum, som betecknar sig som "riksförbund för den icke professionella teatern i 315

7 Fri kollektiv skapande verksamhet Sverige", bildades år 1964. Förbundet vill framför allt företräda de fasta amatörteatrarnas intressen. Det var speciellt under uppbyggnadsskedet kritiskt mot amatörteaterns bindning till studieförbunden, där den ansågs hänvisad till att spela en andrahandsroll. Förbundet är också kritiskt mot de nuvarande bestämmelserna för studiecirkelbidrag som anses hämma de fasta gruppernas verksamhet. Teaterforum har därför kommit att betraktas som representant för de fria amatörteatergrupperna. Av kulturrådets enkät till Teaterforums grupper framgår emellertid att alla svarande gupper utom två, dvs 20 grupper, rapporterade sin verksamhet via något studieförbund. Bortsett från dessa två grupper, och möjligen någon av de åtta grupper som inte svarade, är Teaterforum alltså en organisation för ett antal fasta grupper inom folkbildningen. Teaterforum uppbär inget speciellt statsbidrag för sin verksamhet men har för sin årliga kongress erhållit medel från skolöverstyrelsen och teater- och musikrådet. Fr o m år 1970 samarbetar Teaterforum och Folkbildningsförbundet i Svenskt amatörteatercenter, vilket är ett samarbetsorgan speciellt tillskapat för de internationella kontakterna och särskilt för medlemskapet i IATA. Teaterforum är liksom Folkbildningsförbundet medlem i NAR (Nordiska amatörteaterrådet). 7.2.4.2 Studentteatern Studentteater i dess traditionella bemärkelse existerar knappast i dag. Hos de grupper som kulturrådet tillfrågat finns en medveten strävan att bryta upp från den tidigare isoleringen som teater av och för studenter, för att i stället verka som öppna teaterverkstäder. Med denna inriktning av verksamheten har kulturrådet inte funnit anledning att redovisa dessa teatergrupper som en särskild kategori utan i de vidare sammanhang till vilka grupperna själva sökt anknytning. Av de fem grupper som besvarat studentteaterenkäten redovisas sålunda tre under folkbildningen, genom vilken man erhåller bidrag till 316

sin verksamhet, och två under Teatercentrum. 7.2.4.3 Teatercentrum1 Redovisningen av de till Teatercentrum anslutna grupperna bygger på en kulturrådsenkät som tillställts 41 grupper. Av de 29 som svarade var två icke yrkesmässigt utövande, medan övriga grupper hade varierande ambition att bedriva en yrkesmässig verksamhet (se bilaga B p 31). Grupperna är unga. Endast tre startades före år 1960, sju bildades under perioden 1961-1967, medan 19 kommit till senare. De 29 grupperna hade verksamhetsåret 1969/70 384 medlemmar, varav 56 (15 %) var verksamma på heltid, 89 (23 %) på mer än halvtid och 239 (62 %) på mindre än halvtid. Att den sista siffran är så stor beror på att ett par grupper bedrev en mycket brett upplagd verksamhet. Av grupperna hade 18 stycken 2-10 medlemmar, 8 hade 11-20 medlemmar, en hade 40 och en 125 medlemmar (uppgift saknas från en grupp). Sammanlagt 65 av 212 gruppmedlemmar var medlemmar av Svenska teaterförbundet (för övriga saknas uppgift om organisationsanknytning). Tio av grupperna arbetade i huvudsak med färdigt pjäsmaterial. Övriga byggde vanligen sina produktioner på dramatiskt skapande i gruppen, ofta i samarbete med en eller flera författare. Fyra av grupperna var musikdramatiskt inriktade och tre arbetade enbart med dockteater. Totalt hade 25 svarande grupper producerat 2 355 föreställningar under spelaret 1969/70. Det innebär ett genomsnitt av 94 föreställningar per grupp. Den genomsnittliga publiksiffran beräknas till 150 personer vilket betyder att man totalt hade ca 350 000 besök. Huvuddelen (ca 63 %) av föreställningarna var offentliga. Något mer än en fjärdedel av föreställningarna var inriktade mot barnpublik. 1 Beträffande Teatercentrums organisation och uppgifter se 2.8.2.3.

SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet Redovisningen av medlemmarnas utbildning är i enkätsvaren så ofullständig att det är svårt att ge en bild av utbildningsläget. Sammanlagda antalet med utbildning omfattande mellan ett och tre år utgjorde 102 och dessa fördelade sig på 17 grupper. Därutöver uppgavs 26 medlemmar ha genomgått amatörteaterledarkurser eller teaterlinje vid folkhögskola. I övrigt hänvisades till praktik vid teatrar och utbildning i de egna grupperna. Endast ett fåtal (26 st) medlemmar hade under spelaret 1969/70 erhållit månadslön. Den genomsnittliga årslönen för dessa var 8 700 kr. 123 medlemmar uppges ha erhållit arvoden. En genomsnittlig fördelning ger var och en av dessa senare 3 500 kr i årsarvode. Femton grupper uppgav att de gett medlemmarna traktamenten. Det är alltså ytterst få gruppmedlemmar som kunnat leva på inkomsterna av denna verksamhet. De totala kostnaderna för de 21 grupper som lämnat ekonomiska uppgifter uppgick verksamhetsåret 1969/70 till ca 1,2 milj kr. Hälften, 600 000 kr, täcktes genom biljettintäkter och övriga intäkter. De kommunala anslagen uppgick till knappt 400 000 kr och de statliga till knappt 200 000 kr. Gruppernas behov är enligt enkäten så entydiga att de kan sammanfattas mycket kort. Man önskar fasta, kontinuerliga bidragsformer så att man får arbetstrygghet och bättre möjligheter att planera långsiktigt. Ersättning under repetitionstid och bidrag till teknisk utrustning är andra önskemål. Det stora flertalet av grupperna saknar egna repetitions- och verkstadslokaler och önskar snar lösning på dessa problem.

bygger ofta på samarbete mellan amatörer och yrkesverksamma teaterarbetare. Kulturrådets enkät rörande bygde- och krönikespel har endast vänt sig till fasta grupper, varmed liksom i fråga om den förut nämnda folkbildningsenkäten avses grupper som spelat under tre år (1968-1970). Enkäten har sänts till nio grupper och åtta har svarat. De åtta spelen sysselsatte 530 medverkande, varav ca 450 amatörer och 80 yrkesverksamma. Endast en grupp bestod av enbart amatörer. Genomgående redovisar grupperna mycket positiva erfarenheter av detta samarbete mellan amatörer och yrkesmän. Under år 1970 gav man sammanlagt 92 föreställningar med totalt ca 42 000 åskådare, dvs ca 450 i genomsnitt per föreställning. Gruppernas repetitionstider var högst varierande. Fyra grupper repeterade mellan fyra och sju dagar, en grupp 14 dagar, två grupper 35 och en grupp 70 dagar. Viss ekonomisk ersättning gavs till de yrkesverksamma deltagarna och i viss mån till övriga men då i allmänhet med lägre belopp. Beträffande finansieringen kan för år 1970 konstateras att tre grupper erhöll statliga bidrag, fyra landstingsmedel och sex kommunala medel. Endast en grupp erhöll medel från alla tre håll och endast en grupp blev helt utan bidrag. Den största inkomstkällan var biljettintäkterna, som utgjorde mer än hälften av de totala intäkterna. Sex av de åtta grupperna sade sig inför år 1971 vara i behov av ekonomiskt stöd i högre grad än tidigare.

7.2.4.4 Bygde-och krönikespel En speciell form av teater är de s k bygdeoch krönikespel som sommartid förekommer på vissa orter i landet. De har ingen gemensam organisation utan kan betraktas som helt lokala företeelser. Genomgående är att de på något sätt knyter an till den bygd vari de spelas. Inte sällan har spelens författare lokal förankring. Föreställningarna SOU 1972:66

7.3 Dans

7.3.1 Allmänt Dansområdet har i det följande indelats i två huvudområden. Det ena upptar jazzbalett (jazzdans), fri dans och klassisk balett, det andra folkdans. Sällskapsdansen tas däremot inte upp i detta sammanhang. Det första området har utvecklats ur den våg av "kroppskultur" och personlig frigörelse framför allt för kvinnorna, vars internationella förgrundsgestalt var Isadora Duncan. Pä 1910-talet infördes hennes idéer i vårt land. Huvudsakligen var det den fria dansen som utövades. Den förekom i många varianter, varav en del gränsade till gymnastik. Efter hand tog man, främst i barnundervisningen, även upp den från början nedvärderade klassiska baletten. Till in på 1930-talet hörde dansskolornas elever mest till de högre sociala skikten. Därefter har elevunderlaget breddats väsentligt. Efter andra världskriget växte intresset för danskonst, stimulerat särskilt av Dansfrämjandet (Föreningen för dansens främjande). Dansfrämjandet introducerade år 1947 vår tids amerikanska folkdans, jazzbaletten, och Balettakademien startade undervisning i denna dansform. Jazzbaletten är nu dominerande inom amatördansen, medan klassisk dans för vuxna förekommer sparsamt och fridansen trängts ut inte minst genom att jazzbaletten absorberat denna stil. I och med att folkbildningen tog upp dansen på sitt program fick den bredare 318

förankring och spridning över landet. Samtidigt har även den privata undervisningen ökat starkt. Det väsentliga för utövarna av jazzbalett, fri dans och klassisk balett är den personliga upplevelsen av att dansa — uppvisning för åskådare ingår egentligen inte i målsättningen. Folkdansen upphörde under 1800-talets andra hälft att vara en verksamhet spontant utövad av "folket" på landsbygden. Vid sekelskiftet hade den redan hunnit bli en angelägenhet för intresserade amatörer. Folkdansen fick tidigt djup förankring inom nykterhetsrörelsen och besläktade ideella kretsar, och genom dessa har den fått en omfattande spridning över hela landet. Den kulturhistoriska aspekten är starkare i folkdansen än i annan dans. Stor vikt läggs vid att danserna vidmakthålls i traditionell koreografi och stil. Till folkdansen hör därför kulturhistoriska studier med en ganska omfattande litteratur som underlag. Folkdansen kräver i sin kollektivitet mindre teknik hos den enskilde utövaren och lämpar sig därför bättre för uppvisningar än andra dansformer. 7.3.2 Den kommunala dansundervisningen Kommunalt organiserad verksamhet finns ännu i mycket liten omfattning inom dansområdet. De senaste åren har dock vissa kommuner tagit upp dansen inom ramen för den kommunala musikskolan. SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet 7.3.3 Studieförbundens verksamhet inom dansområdet 7.3.3.1 Studiecirklar i dans All studiecirkelverksamhet i dans bedrivs f n som försöksverksamhet. Inom jazzbalett, fri dans och klassisk balett finns ännu inga studieplaner. Försöksverksamheten är baserad på ledarens kompetens och bedrivs alltså på orter där studieförbunden har en godkänd pedagog till förfogande. Folkbildningsförbundets estetiska kommitté har låtit utarbeta en vägledande studieplan för cirklar i jazzbalett. Inom folkdansen bygger försöksverksamheten på en under de senaste åren utarbetad studieplan. Dans finns inte särredovisad i folkbildningens statistik. Den redovisas där som nämnts tillsammans med teater. Den totala omfattningen av teater och dans tillsammans framgår av sammanfattningen (7.8.2.2). För att om möjligt kompensera dossa brister i statistiken har kulturrådet i sin enkät L 2 begärt en särredovisning av dansen. Därvid har de uppgifter lämnats som redovisas i tabell 7.1. Dessa siffror kan inte utan vidare räknas upp för riket som helhet. Ett räkneexempel kan dock prövas. Studieförbunden hade ca 20 % av sin samlade teater- och dansverksamhet inom de undersökta lokalavdelningarna. Då dansen i

Tabell 7.1 Studiecirkelverksamheten i dans verksamhetsåret 1969/70 inom studieförbundens lokalavdelningar i de 15 största städerna samt Gävleborgs län. (Enligt kulturrådets enkät L 2.) Danstyp

Antal Cirklar

Deltagare

5 848

74 30

881 414

Summa 501

7 143

Jazzbalett Fri dans och klassisk balett Folkdans

SOU 1972:66

Tabell 7.2 Beräknad omfattning av studiecirkelverksamheten i dans verksamhetsåret 1969/70. Hela riket. (Uppräkning från enkäten L 2.) Danstyp

Jazzbalett Fri dans och klassisk balett Folkdans

Antal, ca Cirklar

Deltagare

1 325

19 500

250 100

2 900 1 400

Summa 1 675

23 800

hög grad är beroende av ledare och då sådana torde finnas i större utsträckning (även i relation till befolkningen) i de undersökta storstadsavdelningarna än i övriga landet, kan man rimligen anta att andelen danscirklar inom dessa lokalavdelningar utgör en högre andel än 20 % av den totala antalet studiecirklar i dans. Andelen kan ligga mellan 30 och 40 %. Ett räkneexempel som utgår från 30 % ger det resultat som redovisas i tabell 7.2. Detta stämmer ungefär, men inte helt, med beräkningen under avsnitt 7.2.2.2. Utifrån fakta om teaterverksamheten gjordes där ett försök att beräkna teaterdelen av redovisningsområdet teater/dans. Därvid uppstod en rest, som skulle vara dans, omfattande 1 750 cirklar och ca 27 000 deltagare.

7.3.3.2 Dans i fritidsgrupp och andra arbetsformer Av enkäten L 2 har framkommit att en betydande del av dansen var organiserad dels i form av fritidsgrupper, dels i form av helt obunden verksamhet (tabell 7.3). Gör man beträffande dessa grupper ett räkneexempel från samma utgångspunkter som beträffande studiecirklarna får man det i tabell 7.4 redovisade resultatet. Totalt skulle det inom folkbildningen alltså finnas ungefär 65 000 deltagare i dans, varav knappt 2/3 i jazzbalett. 319

7 Fri kollektiv skapande

verksamhet

Tabell 7.3 Fritidsgrupper och övrig verksamhet i dans verksamhetsåret 1969/70 inom studieförbundens lokalavdelningar i de 15 största städerna samt Gävleborgs län. (Enligt kulturrådets enkät L 2.) Danstyp

Fritidsgrupper Antal grupper

Jazzbalett Fri dans och klassisk balett Folkdans

20 28 192 Summa 240

Inom de undersökta lokalavdelningarna fördelades dansgrupperna på nio förbund. Av större omfattning var verksamheten inom ABF, Folkuniversitetet (tonvikt på jazzbalett) och Medborgarskolan (tonvikt på folkdans). NBV har inom sina tillfrågade lokalavdelningar haft ca 750 deltagare i dans. Då IOGT/NTO:s förbundsråd i annat sammanhang rapporterat ca 15 000 deltagare i folkdans, måste dessa ligga utanför ovan redovisade siffror för studieförbundens verksamhet. 7.3.3.3 Dansframträdanden för publik Framträdanden för publik var i de undersökta lokalavdelningarna inom jazzbalett, fri dans och klassisk balett totalt 14. Det ringa antalet ligger som tidigare sagts i verksamhetens natur. Folkdansframträdandena var totalt 57, även det en låg siffra som tyder på att det är folkdanslag utanför folkbildningens ram som

Tabell 7.4 Beräknat antal deltagare i dans i fritidsgrupper eller andra former utanför studiecirkelverksamheten verksamhetsåret 1969/70. Hela riket. (Uppräkning från enkät L2.) Jazzbalett Fri dans och klassisk balett Folkdans

ca 21 000 ca 5 000 ca 14 000 Totalt ca 40 000

320 Övrig verksamhet Antal deltagare

Antal grupper

Antal deltagare

254 373 3 616 4 243

383 113 22 518

6 095 1140 473 7 708

svarar för huvudparten av de publikframträdanden som förekommer. 7.3.3.4 Studieförbundens behov och önskemål Av enkätsvaren från studieförbunden (enkäten R 2) framgår att man inom ABF anser att hela frågan om dansens ställning inom folkbildningen bör bli föremål för en särskild utredning. Svårigheter föreligger nämligen att inrymma ämnet i de nuvarande studiecirkelbestämmelserna. I övrigt finns inom studieförbunden önskemål om stöd för experimentverksamhet och för utarbetande av handledningsmaterial på dansområdet. 7.3.4 Folkdanslagen och Svenska ungdomsringen för bygdekultur Är 1920 bildades Svenska folkdansringen, som senare tog namnet Svenska ungdomsringen för bygdekultur. Rörelsen startades i första hand som samarbetsform mellan då befintliga folkdanslag. Sedan dess har rörelsen expanderat kraftigt och bestod är 1970 av 21 distrikt med 408 lokalföreningar. Under verksamhetsåret 1969/70 var totala antalet deltagare i någon form av dansundervisning 37 000. Av dessa var hälften registrerade medlemmar, resten var deltagare i s k öppen verksamhet. Av de registrerade medlemmarna var 14 000 i åldern 1 2 - 2 5 år. Endast en mycket liten del av verksamheten har skett i studiecirkelform. SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet IOGT/NTO hade, som tidigare nämnts, ca 15 000 deltagare i folkdans, troligen helt utanför studieförbundens verksamhet. Av övriga organisationer har Svenska frisksportförbundet, KFUK/KFUM, Nykterhetsorganisationen Verdandi och Centerns ungdomsförbund folkdansverksamhet. Då denna inte redovisas separat går det inte att ange verksamhetens storlek. Intervjuer med företrädare för organisationerna pekar på att det tillsammans kan gälla 5 000-10 000 folkdansare. Därtill kommer en del fristående folkdanslag med några tusen medlemmar, varav dock inte alla är aktiva. Svenska ungdomsringens grupper beräknades verksamhetsåret 1969/70 ha gjort ca 2 000 framträdanden för publik, varav ca 600 offentliga. För IOGT/NTO var motsvarande antal 375 respektive 110. För övriga organisationer och folkdanslag saknas uppgifter. 7.3.5 Den privata damundervisningen Inom jazzbalett, fri dans och klassisk balett förekommer, såvitt man kan bedöma, en omfattande privat undervisning. Några närmare uppgifter om dess omfattning finns dock inte tillgängliga.

SOU 1972:66 21

7.4 Musik

7.4.1 Den kommunala musikskolan Den kommunala musikskolan har vuxit fram sedan 1940-talet. År 1971 fanns den organiserad i ca 330 av landets då 464 kommuner och omfattade ca 225 000 elever, i huvudsak barn i skolåldrarna. För de kommunala musikskolorna finns inte någon centralt fastställd målsättning. Inom varje kommun utformar man verksamheten efter lokala förutsättningar och behov. Strävan mot enhetlighet är dock tydlig och Svenska kommunförbundet verkar genom en rådgivande arbetsgrupp och genom kurser och konferenser för en enhetlig utveckling. De kommunala musikskolorna strävar efter att så långt som möjligt ge undervisning i enlighet med varje elevs förutsättningar och önskemål. En grundläggande allmän musikundervisning kompletteras av en successiv specialisering fram till förberedande yrkesutbildning eller till kvalificerat musicerande utan yrkesinriktning. Undervisningen bygger därvid på en traditionell (europeisk) musikteoretisk och repertoarmässig grund. Intagningen till musikskolorna, som är fri och sker efter anmälan, sker i allmänhet i årskurs 1 eller 2 i grundskolan. Musikundervisning i lek- eller sagoform i förskoleåldrarna förekommer även. Omkring hälften av barnen i varje åldersgrupp brukar börja i musikskolan. En viss uttunning sker sedan successivt dels genom egen avgång, dels efter rekommendation från skolan efter den hit322

tills vanliga prövningen av eleverna efter visst antal studieår. Studiegången är planerad till minst sju år, alltså inom grundskolans åldersklasser, men omspänner vanligen tio år eller mera, dvs också gymnasiestadiet. Även vuxna deltar i musikskolornas undervisning, men utgör inte mer än några få procent av eleverna. Den förberedande undervisningen är etteller tvåårig. Därefter får eleverna välja huvudinstrument. Det sker med en ganska jämn fördelning mellan stråk-, träbiås- och mässingbiås- och slagverksinstrument. Till undervisning på piano och gitarr är anslutningen något större och till vokalundervisningen något mindre. Rytmik kan vara och är ofta ett naturligt led i den inledande undervisningen. Ensembleövningar slutligen är mycket viktiga och införs tidigt. Ju äldre eleverna blir, desto större del av undervisningstiden upptar ensemblespelet och körsången. Ensembleverksamheten, den förberedande undervisningen samt rytmik och teori är gruppverksamhet. Vidare rekommenderas en särskild studiegång av allmän musikfostrande karaktär som arbetar med relativt stora grupper. Övrig undervisning sker i stor utsträckning som individuell undervisning. Ensembleverksamheten omfattar ca 15% av musikskoleeleverna, vilket skulle innebära ca 34 000 elever läsåret 1970/71, och innefattar en rad olika ensembletyper. Dessa ensembler gör också framträdanden för SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet publik i form av elevuppvisningar, konserter inom skolan och inom andra institutioner men även i form av offentliga konserter. Några uppgifter om omfattningen av dessa framträdanden föreligger dock inte. Verksamheten finansieras i huvudsak genom kommunala anslag. Intäkterna, främst elevavgifter, är av begränsad omfattning. År 1970 kostade de kommunala musikskolorna ca 78 milj kr, medan intäkterna utgjorde ca 8 milj kr (år 1971 ca 95 resp 9 milj kr). Några statsbidrag utgår ej. Av kostnaderna är huvuddelen personalkostnader. När kommunsammanläggningarna genomförts år 1974 kan man räkna med kommunala musikskolor i samtliga kommuner. Elevantalet kan då beräknas uppgå till ca 250 000 utan att utbyggnaden av de kommunala musikskolorna därför är avslutad. Strävan till samverkan med den allmänna skolan har funnits länge och på senare år vuxit sig allt starkare. Skolstyrelsen är i mer än 75 % av kommunerna med musikskola också styrelse för denna. Organisatoriska förutsättningar finns alltså redan för en helt integrerad musikundervisning. Samarbete med folkbildningen är vanligt och betraktas som angeläget. F n råder brist på utbildade musikpedagoger. De kommunala musikskolorna sysselsatte läsåret 1969/70 ca 3 500 lärare, motsvarande drygt 2 800 hela lärartjänster. En stor del av dessa tjänster upprätthölls av orkestermusiker och andra instrumentalister vid sidan om annan ordinarie tjänst. Vid en utbyggnad till 250 000 elever år 1974 ökar lärarbehovet med ca 325 hela tjänster. Pedagogutbildningen behöver därför ökas och inom denna utbildning behöver gruppmetodiken uppmärksammas mer än hittills.

7.4.2 Studieförbundens musikverksamhet

studiecirkelverksamheten börjat utgå, ökades aktiviteten. Antalet musikcirklar var verksamhetsåret 1949/50 ca 3 600 (11,7% av samtliga studiecirklar), 1959/60 ca 16 500 (19,7%) och 1969/70 ca 25 000 (14%). Musikcirklarnas antal har alltså ökat kraftigt. Från 1960-talets mitt har dock ökningen varit måttlig jämfört med tidigare och andelsmässigt har det inneburit en minskning jämfört med 1960-talets början.1 Att ökningen i antalet cirklar avstannat kan bero på att statsbidragens reella värde successivt minskat och att skolor och kommuner erbjudit allt flera ungdomar helt kostnadsfri musikundervisning. En annan orsak kan vara att studieförbunden inte sett det som sin uppgift att ta upp pop- och folkmusiken i sin verksamhet och att man därmed inte fått kontakt med ungdomens musikintresse. Musikstudierna intar ingen särställning inom studieförbundens verksamhet i fråga om det allmänna målet och syftet med verksamheten. Att studieförbunden intresserat sig så mycket för musikområdet torde dels bero på en betydande efterfrågan på musikundervisning, dels bero på att man har glädje och nytta av sång och musik inom respektive organisationer. 7.4.2.2 Studiecirklar i musik De teoretiska cirklarna och musiklyssnarcirklarna utgjorde som framgår av tabell 7.5 en mycket liten del av verksamheten. Ensembleverksamheten dominerar mätt både i antalet cirklar och deltagarantal (ca 75 %). Inom ensembleverksamheten överväger vokalmusiken särskilt beträffande antal deltagare (59 % av alla deltagare i musikcirklar). Inom gruppen "Undervisning på instrument och i solosång" är undervisningen på piano och gitarr dominerande. Deltagare till de studiecirklar som omfat-

7A.2A Allmänt De första försöken med studiecirklar i musik gjordes på 1920-talet. Verksamheten hade ganska länge blygsam omfattning. Först i slutet av 1940-talet, sedan statsbidrag till SOU 1972:66

i Mellan verksamhetsåren 1968/69 och 1969/70 har verksamheten även minskat mätt i antal cirklar. Denna minskning är dock delvis skenbar och beroende på redovisningstekniska orsaker då SKS 1969/70 inte som tidigare även redovisat icke statsbidragsberättigade cirklar.

7 Fri kollektiv skapande

verksamhet

Tabell 7.5 Studieförbundens (Enligt kulturrådets enkät R 2.) Ämnen

cirkelverksamhet

i

musik

verksamhetsåret

1969/70.

Antal Cirklar

Deltagare

951 13 873

8 184 214 806

Musikförståelse, musikteori, musikhistoria etc Ensembleverksamhet Därav: Vokalmusik Instrumentalmusik Undervisning på instrument och i solosång Därav: Solosång Stråkinstrument Blåsinstrument Slaginstrument Piano Gitarr Mandolin Dragspel Övriga instrument Övriga musikämnen

9 832 4 041 8 927

167 650 47 156 60 442

129 229 908 302 4 111 2 627 3 386 232

174 Summa 23 925»

771 1 592 7 260 1 940 25 315 19 365 26 2631 1 542 1536 284 968a

Något högre totalsiffror, 25 254 resp 301 407, anges i den officiella statistiken där bl a även vissa icke statsbidragsberättigade studiecirklar ingår. tar undervisning på instrument nyrekryteras i stor utsträckning varje år. Antalet deltagare som fortsätter sina studier år efter år är dock betydande. Till väsentlig del utgör dessa cirklar rekryteringsunderlag för ensemblerna. Ofta är ensemblerna komplement till instrumentalundervisningen och cirkeldeltagaren är alltså med i två grupper samtidigt. Ensembleverksamheten har, både från måloch organisationssynpunkt, legat väl till för studieförbundsinsatser. Körer och instrumentalensembler har utgjort grupper där individuell övning och vidareutveckling ägnats uppmärksamhet lika väl som samverkan mellan deltagarna. Av ensemblerna är den övervägande delen fasta grupper som arbetar år efter år, ofta som självständiga föreningar med eller utan anknytning till någon av studieförbundens medlemsorganisationer. Av kulturrådets enkät L 2 framgår att endast 1,4 % av de redovisade studiecirklarna ägnade sig åt jazz och/eller pop. Studieförbunden har således inte i någon större utsträckning knutit an till dessa musikformer och ungdomens intresse för dem. Brist på 324

studiematerial, bristen på utbildade och intresserade ledare samt höga kostnader för instrument kan vara orsaker till denna eftersläpning. Detsamma kan gälla i fråga om förbundens ringa ansatser för att möta ungdomens intresse för folklig musik från andra länder. Studiecirklar i musik finns i större eller

Tabell 7.6 Studiecirkelverksamheten i musik verksamhetsåret 1969/70 fördelad på studieförbund. (Enligt kulturrådets enkät R 2.) Studieförbund

Antal Cirklar

Deltagare

ABF 7 181 Sveriges Kyrkliga studieförbund (SKS) 4 775 Frikyrkliga studieförbundet (FS) 4 601 Vuxenskolan 1 483 Studiefrämjandet 1 156 Medborgarskolan 1 030 Övriga 3 699 Summa 23 925

69011 73 367 74 049 12510 8 342 9 389 38 300 284 968

SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet mindre omfattning inom samtliga studieförbund. Verksamheten har dock något olika inriktning inom de olika förbunden (tab 7.6). ABF svarar alltså för det största antalet cirklar följt av SKS och FS. De två sistnämnda förbunden har likväl fler deltagare än ABF. Det beror på att medan ABF har en differentierad verksamhet och piano som vanligaste instrument (med undervisning i små grupper), så dominerar ensembleverksamheten, särskilt den vokala, hos de båda andra förbunden. Den starka ställning som körsången intar inom de båda sistnämnda förbunden förklaras av att kyrkans och frikyrkans körer i allmänhet arbetar i studiecirkelform och därigenom är anknutna till förbunden. 7.4.2.3 Musik i fritidsgrupp och andra arbetsformer En del av studieförbundens musikverksamhet har organiserats i fritidsgrupper eller i helt obundna former. Några rikssiffror beträffande omfattningen föreligger inte. I enkäten L 2 tog emellertid kulturrådet upp frågan om ensembleverksamhetens omfattning.1 Ensembleverksamheten i fritidsgrupper eller i helt obundna former omfattade verksamhetsåret 1969/70 64 grupper och ca 1 000 deltagare inom de undersökta avdelningarna. För hela riket kan det innebära ca 400 grupper med inemot 6 000 deltagare.

7.4.2.4 Musikframträdanden för publik Åtskilliga ensembler som rapporterar sin verksamhet via studieförbunden gör också framträdanden för publik. I många fall är det ett mycket väsentligt inslag i gruppernas verksamhet. Några rikssiffror för sådana framträdanden föreligger inte. Kulturrådet har emellertid tagit upp frågan i sin enkät L 2 (tab 7.7). Siffrorna från vissa av de tillfrågade avdelningarna torde vara något för höga. Totalt sett har dock musikframträdandena för publik ansenlig omfattning. Det är inte möjligt att från enkätsvaren göra någon exakt uppdelning av framträdandena på instrumentalrespektive vokalensembler, men instrumentalmusiken utgör den större delen. Jazz och pop utgör en mycket liten del av den totala verksamheten. Kontakten med publik har emellertid en ganska speciell karaktär. Merparten sker i Frikyrkliga studieförbundets regi. En del av dessa framträdanden, omkring 3 600, är direkta gudstjänstinslag. Även den övriga verksamheten får sin prägel av de framträdande gruppernas anknytning till olika religiösa samfund. Ytterligare en del av framträdandena avser SKS och har motsvarande karaktär. Bland övriga förbund har ABF den livligaste verksamheten.

1 Endast ensembleverksamheten, däremot undervisningen på instrument.

ej

Tabell 7.7 Antal musikframträdanden för publik verksamhetsåret 1969/70 av studieförbundens ensembler från de 15 största städerna samt Gävleborgs län. (Enligt kulturrådets enkät L2.) Musikgrupp

Inom egen avdelning, medlemsorg etc

Inom annan förening, ålderdomshem ungdomsgård m m

Offentligt

Totalt

Totalt Därav jazz och pop

14 646

2 826

4 785

22 257

116 SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet Det är ovisst om resultatet av enkäten är representativt för hela landet. 7.4.2.5 Studieförbundens behov och önskemål I kulturrådets enkät till studieförbundens centrala organ (R 2) uttrycks från förbundens sida en rad önskemål om förändringar i villkoren för musikbildningsarbetet. De problem som tas upp av flera förbund kan hänföras till följande områden: 1) studiematerialet, 2) ledarutbildning och medverkan av experter, 3) det ekonomiska stödet från staten. För musikundervisningen i grupp föreligger behov av en väsentlig förnyelse av läromedlen. Huvuddelen av de läroböcker och instrumentskolor som används är upplagda med sikte på enskild undervisning, medan studieförbundens verksamhet till övervägande del sker i grupp. När det gäller nybörjarhandledningar är dessa tänkta för barn, medan studieförbunden i stor utsträckning vänder sig till vuxna elever. Modern musik är också otillräckligt företrädd i undervisningsmaterialet. Bristen på lämpliga läromedel för jazz och pop är stor och situationen blir ännu besvärligare genom att det inom detta område är svårt att rekrytera goda ledare. Särskilt gäller det de mindre orterna. Ökade resurser för utbildning av musikcirkelledare behövs, inte minst kompletterande utbildning. Flera förbund önskar också bättre möjligheter att kunna anlita experter och instruktörer som skulle kunna följa upp arbetet och i internatkurser trimma såväl deltagare som ledare. Främst gäller detta ensembleverksamheten. En del aktiviteter inom musikbildningsområdet är svåra att inordna och anpassa till studiecirkelns form och till gällande bestämmelser för bidrag. Nya former för stöd till den kvalificerade amatörverksamheten anser förbunden därför önskvärda. Det finns också önskemål om att få till stånd en särskild utredning, som skulle behandla amatörverksamheten inom musikområdet. 326

7.4.3 Folkhögskolor med musikundervisning Man kan i dag skilja mellan följande typer av musikverksamhet vid folkhögskolorna: 1) musikinstruktörsutbildning, 2) allmänna musiklinjer, 3) utvidgad musikundervisning, 4) vanlig musikundervisning. Under senare år har yrkesinriktade musiklinjer vuxit fram vid några folkhögskolor. Utbildning till musikinstruktör sker nu vid Folkliga musikskolan Ingesund i Arvika, numera även kallad Ingesunds musikskola, och på musiklinjen vid Framnäs folkhögskola i Öjebyn. Vid dessa skolor finns också allmän musiklinje. Utvidgad musikundervisning samt viss inriktning mot musik utan att skolan har speciell musiklinje finns vid ett tjugotal folkhögskolor. Flera folkhögskolor har musikensembler som gör publikframträdanden såväl inom som utom skolan. I kulturrådets enkät uppgav 12 av 29 tillfrågade skolor med estetisk utbildning att de haft sådan verksamhet under läsåret 1969/70. Totalt hade 244 grupper gjort 451 framträdanden varav hälften inom skolan. Av övriga framträdanden skedde flertalet internt inom föreningar och institutioner. Framnäs folkhögskola svarade både för flertalet grupper och framträdanden. Den instrumentala musiken dominerade över den vokala och jazz och pop utgjorde också vid skolorna en mycket liten del av den musik som spelades för publik. 7.4.4 Körer, orkestrar och andra musikgrupper 7.4.4.1 Symfoniorkestrar De flesta amatörorkestrar med besättning av symfoniorkestertyp är anslutna till Sveriges orkesterföreningars riksförbund (SOR). År 1970 var 70 orkestrar anslutna till förbundet, fördelade på samtliga län, med totalt ca 2 500 musiker. Den största orkestern hade 65 medlemmar, den minsta 16. Medianantalet var 40. Förutom dessa finns det uppskattningsvis ytterligare ett 30-tal orkestrar av SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet Tabell 7.8 Antalet musiker av olika kategorier inom SOR-orkestrar år 1970. (Enligt kulturrådets och SOR:s enkät.)a Kategori

Antal

Icke yrkesmusiker 1 343 Yrkesmusiker 1 046 Därav: Militärmusiker (fördelade på 40 orkestrar) Lärare i kommunal musikskola Musiklärare i annan skola (lärarna fördelade på 54 orkestrar) Andra yrkesmusiker, utom via AMS Yrkesmusiker via AMS Studerande från musikhögskola eller 87 konservatorium Summa 2 476

457 365 55 156 13

a Frågan besvarad av 66 av 70 orkestrar. Bland de fyra ej svarande orkestrarna märks Örebro orkesterstiftelse och Västerås musiksällskap. Dessa båda orkestrar intar en särställning. Örebro har en stomme av anställda yrkesmusiker och Västerås har anställda ledare och administrativ personal. Dessa orkestrar redovisas i detta betänkande tillsammans med yrkesorkestrarna (6.4).

liknande typ i landet, varav ett tiotal står i kö som inträdessökande i SOR. Förbundet har i samarbete med kulturrådet gjort en enkät till medlemsorkestrarna. En arbetsgrupp inom SOR lade hösten 1971 fram en utredning om förbundet (Utredning om nuläge och framtida verksamhet inom SOR). Av enkäten till SOR-orkestrarna framgår fördelningen på olika musikerkategorier (tabell 7.8). Endast något mer än hälften av orkestermedlemmarna (58 %) kan alltså betecknas som icke yrkesmässiga musikutövare. Ca 60% av yrkesmusikerna eller ca 25% av samtliga gjorde sina orkesterinsatser på avlönad tjänstetid. Dirigenterna hade vanligen någon form av högskoleutbildning och/eller dirigentutbildning. Vad gäller stämledarna har minst ett fyrtiotal konsertmästare solistutbildning från svenskt eller utländskt konservatorium. Bland biåsarna är stämledarna vanligen militärmusiker. Mänga stämledare har också musikpedagogisk examen som grundutbildning. Spelåret 1968/69 gav de nyss nämnda till SOU 1972:66

SOR anslutna orkestrarna totalt 293 konserter med ett totalt publikantal på 96 000 personer. År 1970/71 gavs 326 konserter av 64 orkestrar med 107 000 besökande. Av konserterna var drygt 90 % vuxenkonserter med ungefär motsvarande andel av totalpubliken. Antalet barn- och skolkonserter var 19 spelåret 1968/69 och antalet föreningskonserter och andra interna konserter fem. Av det totala antalet konserter gavs 19 utanför orkestrarnas hemkommuner. SOR-orkestrarna samarbetar i betydande omfattning med kommunala musikskolor, varifrån man delvis rekryterar musiker, med körer och i viss utsträckning även med RSAO-orkestrar, andra orkestrar och ensembler samt med kyrkan. Flertalet SORorkestrar samarbetade med militärmusikkårerna. Flertalet av orkestrarna vill också fortsätta detta samarbete sedan militärmusikkårerna omvandlats till regionsensembler. Orkestrarna vill också ha ökade möjligheter till medverkan av regionmusiker, helst på tjänstetid. 15 orkestrar anser sig ha goda rekryteringsmöjligheter, medan 20 orkestrar har problem med rekrytering av stråkar och 14 har brist på blåsare. Utöver rekryteringssvårigheterna har orkestrarna främst svårigheter att få fram det notmaterial man behöver. SOR-orkestrarnas verksamhet finansieras på olika sätt. Till SOR utgår statliga bidrag. Budgetåret 1969/70 uppgick detta till 260 000 kr varav 110 000 kr för inköp av instrument mm (budgetåret 1970/71 170 000 kr som driftbidrag och 150 000 kr för inköp av instrument m m). Bidraget fördelas på medlemsorkestrarna. Därtill utgår statsbidrag direkt till orkestrarna i Västerås och Örebro. Den för föreningarnas ekonomi avgörande inkomstposten är dock de kommunala anslagen. Alla föreningar utom en uppgav sig spelåret 1968/69 ha sådana anslag. Exklusive orkestrarna i Västerås och Örebro uppgick de till ca 1 570 000 kr. Biljettintäkter uppgav sig dessa orkestrar ha haft om ca 375 000 kr. Övriga inkomstposter såsom landstingsanslag, bidrag från Rikskonserter, medlemsavgifter, fonder, 327

7 Fri kollektiv skapande verksamhet donationer m m var som regel av marginell betydelse. De största utgiftsposterna var gager till egna och särskilt engagerade musiker (ca 400 000 kr) och solister (ca 300 000 kr). Utgifterna i övrigt avsåg framför allt reklam, dirigentarvoden och hyror. De flesta orkesterföreningarna torde ha en relativt ansträngd ekonomi. I den hösten 1971 framlagda utredningen (bilaga B p 34) föreslår SOR:s utredningsgrupp en rad åtgärder för att stimulera verksamheten. Samarbete inom orkestrarna mellan yrkesmusiker och fritidsmusiker utgör enligt gruppens mening en viktig del av förbundets profil. För de större orkestrarna där det yrkesmässiga inslaget börjar överväga, föreslår utredningsgruppen en stödform motsvarande nuvarande stadsteaterstöd. Staten bör således täcka 55 % av lönekostnaden. Utöver orkestrarna i Örebro och Västerås, som redan åtnjuter särskilda statsbidrag, skulle denna modell enligt gruppen bli aktuell för högst ett tiotal orkestrar under den närmaste tioårsperioden. För övriga orkestrar föreslås en lösning där yrkesmusikerna i egenskap av instruktörer kommer i åtnjutande av statsbidragsberättigat timarvode. Vidare föreslås en ökning och någon annan fördelning av det nuvarande statliga bidraget som alltså förutsätts utgå även i fortsättningen. Organisationskommittén för regionmusiken (ORM) beräknar hösten 1971 normalt för musikavdelningars SOR-medverkan 1 000 musikertimmar per avdelning. SORgruppen har föreslagit att regionmusiker på tjänstetid kostnadsfritt skall ställas till SORorkestrarnas förfogande i minst samma utsträckning som militärmusikerna tidigare. Gruppen föreslår vidare att en konsulent knyts till SOR:s kansli med huvuduppgift att handha fortbildningen av dirigenter, orkestrar och enskilda musiker, i samarbete med Riksförbundet Sveriges Amatörorkestrar (RSAO), Rikskonserter och regionmusiken. Fortbildningsarbetet bör ske i form av re328

gionturnéer med framstående solister/pedagoger, regionala kurser (spelträffar), riksstämma med kammarmusikkurser, orkesterspel och specialinstruktion. SOR:s notsamling i Musikaliska akademiens bibliotek uppgår f n till ca 1 500 nummer. SOR och RSAO bör enligt gruppens mening erbjudas samma service som andra avnämarkategorier i fråga om repertoarval, inköp och bindning. För att tillgodose de orkestrar som önskar spela ny, särskilt svensk, musik föreslås ett särskilt anslag på 70 000 kr att fördelas som beställningsarvoden och nothyror. Inspektionen av SOR-verksamheten har tidigare åvilat Musikaliska akademien, vilken i samråd med dåvarande teater- och orkesterrådet utsåg inspektörer. Denna verksamhet är från 1 juli 1970 t v inställd. Behovet av inspektion och därmed sammanhängande rådgivning kvarstår enligt gruppen. För budgetåret 1972/73 har Kungl Maj:t beviljat anslag till teater- och musikrådet för deltagande i musikkonferenser som skall ersätta de tidigare inspektionerna. Slutligen föreslår utredningsgruppen att antalet orkestrar inom SOR successivt ökas till ca 100. 7.4.4.2 Övriga instrumentalensembler utom jazz- och popgrupper Utöver SOR-orkestrarna finns amatörorkestrar av varierande slag. Många såväl blås- som stråkorkestrar är sammanslutna i Riksförbundet Sveriges Amatörorkestrar (RSAO). En omfattande blåsorkesterverksamhet finns även inom de frikyrkliga samfunden främst inom Frälsningsarmén, Pingströrelsen och Svenska missionsförbundet. Därutöver finns helt fristående orkestrar. Till RSAO var år 1970 anslutna 178 blåsorkestrar, 34 stråkorkestrar och 76 sk skol- och ungdomsorkestrar. Det sammanlagda deltagarantalet var ca 9 200. Orkestrarna består till mer än 90 % av medlemsantalet av amatörmusiker men leds ofta av en arvoderad yrkesmusiker, inte sällan militärmusiker eller musiklärare i SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet kommunal musikskola. Antalet framträdanden per år är relativt stort. År 1970 var det 2 400. RSAO uppbär ett visst statsbidrag; budgetåret 1970/71 var det 90 000 kr och 1971/72 är det 107 000 kr. Förbundets resurser används till stor del till kursverksamhet och service med noter m m. De enskilda orkestrarna finansierar sin verksamhet bl a genom medlemsavgifter, inkomster från framträdanden samt anslag från kommuner och i vissa fall från företag. Inom Svenska missionsförbundet är ca 130 blåsorkestrar verksamma i huvudsak på mindre orter. I verksamheten deltar ca 2 000 amatörmusiker, till stor del ungdomar. Rekryteringen är öppen utan villkor om anslutning till samfundet. Finansieringen av verksamheten sker genom studiecirkelbidrag via Frikyrkliga studieförbundet, genom inkomster av spelningar utanför samfundet och genom medlemsavgifter samt i viss mån genom ekonomiska bidrag från församlingarna. Ledare är antingen oavlönade musikledare inom samfundet eller i viss utsträckning arvodesanställda militärmusiker. Blåsorkesterverksamhet av jämförbar omfattning finns även inom Frälsningsarmén och Pingströrelsen. Rekrytering och verksamhet är här huvudsakligen knutna till samfundens religiösa verksamhet. Frälsningsarmén har ett 90-tal hornmusikkårer med drygt 1 400 medlemmar samt drygt 20 ungdomsorkestrar. Pingströrelsens blåsorkesterverksamhet, som huvudsakligen avser ungdomar, omfattar ett 100-tal orkestrar med ca 2 000 medlemmar. Inom såväl Frälsningsarmén som Pingströrelsen finns även strängmusikkårer. Frälsningsarméns kårer är 192 med ca 3 600 medlemmar. För finansieringen samarbetar man i stor utsträckning med Frikyrkliga studieförbundet. Viss finansiering sker från respektive samfund och församlingar. Frälsningsarmén åtnjuter i vissa fall även kommunala bidrag för sin musikverksamhet. Kammarmusik i den västerländska konstmusiktraditionen utövas dels av yrkesmusiker, dels som en utbredd amatörmusikverkSOU 1972:66

samhet. Kammarmusikgrupper bildas ofta av medlemmar i symfoniorkestrar utan att gruppen fördenskull behöver ha samband med orkesterinstitutionen. Det kan gälla stråkkvartetter, blåskvintetter, något större stråkensembler etc. Kammarmusikgrupper sammansatta av yrkesmusiker framträder i konserter arrangerade av orkesterföreningar eller kammarmusikföreningar. Kammarmusicerande som amatörverksamhet förekommer både som renodlat hemmusicerande och som framträdanden i bl a kammarmusikföreningar. I kyrkliga samfunds musikverksamhet förekommer ofta kammarmusik både med yrkesverksamma orkestrar och amatörmusiker. Några tillförlitliga uppgifter om utbredningen av denna verksamhet finns inte. Den sker ofta utan anknytning till organisationer även om lokala kammarmusiksällskap finns. Viss kurs- och lägerverksamhet ordnas av studieförbund särskilt för ungdom inom ramen för Musik för Ungdom. Ett betydande antal grupper ägnar sig på heltid eller fritid åt att framträda med dans-, schlager- och restaurangmusik. Några exakta uppgifter om antalet föreligger inte. Uppskattningsvis gäller det ett par hundra heltidsverksamma grupper och inemot 1 000 grupper som framträder från 3—4 gånger per vecka till några gånger per år. 7.4.4.3 Jazzgrupper Jazzmusiken i Sverige utövas till övervägande del av musiker som har andra sysselsättningar som huvudsaklig inkomstkälla, antingen olika former av underhällningsmusik eller helt andra yrken. De enda fast anställda jazzmusikerna i Sverige är medlemmarna i Sveriges Radios Jazzgrupp, som är deltidsanställda. Situationen för jazzmusiken i landet har försvårats när dess betydelse som dans- och populärmusik minskat, en process som försiggick under 1950- och 1960-talen. Jazzmusiken har i stället antagit karaktären av en utpräglad "lyssnarmusik" mer och mer skild 329

7 Fri kollektiv skapande verksamhet från de påtagliga sociala funktioner den tidigare hade. Uppskattningsvis fanns år 1970 i Sverige ca 150-200 jazzgrupper, som någorlunda regelbundet spelade annat än i rent privata sammanhang, med uppskattningsvis totalt 750-1 000 musiker. Fördelningen mellan traditionellt och mera modernt inriktade jazzgrupper är mycket svår att bedöma, men det tycks finnas en tendens att de grupper som spelar modernt orienterad jazz proportionellt sett ökar. En granskning av den geografiska fördelningen av jazzgrupperna visar en tydlig koncentration till storstadsområdena. Därutöver förekommer jazzmusiken främst i universitetsstäderna. Organisationerna på jazzområdet är Föreningen Svenska jazzmusiker (FSJ) och Svenska jazzriksförbundet (SJR). FSJ är en facklig organisation, ansluten till Svenska musikerförbundet, med ett hundratal medlemmar. SJR är en organisation främst för jazzintresserade och jazzklubbar och har ca 600 medlemmar. En stor del av landets utövande jazzmusiker är alltså oorganiserade. 1 och med jazzmusikens ändrade funktion har möjligheterna till framträdanden minskat. Dä det samhälleliga stödet, såväl det statliga som det kommunala, är begränsat blir ekonomin ett svårt problem för jazzgrupperna.

traditionen växte en omfattande verksamhet fram under början av 1960-talet. Ett stort antal grupper bildades, mestadels av ungdomar i tonåren. Vissa grupper hade betydande kommersiell framgång och musikformen hade över huvud stora kommersiella möjligheter. Samtidigt var det till stor del en verksamhet av icke yrkesverksamma musiker. På senare år torde verksamheten ha minskat i omfattning och den kommersiella bärkraften sviktat. Samtidigt har åtskillig svensk popmusik visat en markantare egen profil jämfört med den tidigare mer osjälvständiga efterföljden av amerikanska och engelska förebilder. Andra element, bl a folkmusiktraditionen, har införlivats i musiken. En riktning av grupper har börjat arbeta med svenskt textmaterial, inte sällan av politiskt innehåll. Denna riktning har ofta en uttalad antikommersiell inställning. Den hittills största mönstringen av sistnämnda typ av grupper förekom vid de utomhusfester, som anordnades på Gärdet i Stockholm somrarna 1970 och 1971. Andra riktningar och typer av musik såsom folkmusikgrupper, vissångare osv var också representerade där. Liknande "musikfester" har under åren 1970 och 1971 anordnats på andra orter. I dessa sammanhang har det funnits en strävan att komma i kontakt med nya grupper av åhörare genom att vidga det musikaliska innehållet till att omfatta andra typer av musik än pop samt att arbeta med 7.4.4.4 Popgrupper andra former än den konsertmässiga. Popmusik tas i det följande i något snävare En uppskattning av popgruppernas antal i bemärkelse än vad begreppet kanske har i Sverige är mycket vansklig att göra, men det allmänna medvetandet, där det ofta får det torde ligga någonstans mellan 2 000 omfatta all populärmusik med amerikanskt och 3 000, vilket skulle innebära omkring inflytande. Någon alldeles entydig avgräns- 10 000 musiker. Tendensen tycks vara att ning är dock inte möjlig att göra eftersom popgruppernas antal har minskat under de olika musikformer här gränsar till varandra. senaste åren. Antalet grupper för 5-6 år seHuvudinriktningen av den popmusik rådet dan beräknas ha varit 4 000-5 000. här berör har sina rötter i de amerikanska Den geografiska fördelningen av popgrupnegrernas rythm & blues-musik och i ameri- perna tycks i grova drag överensstämma med kansk folkmusik från Mellanvästern. Engels- fördelningen av befolkningen men med en ka grupper, främst Beatles, har haft stor tendens till ett proportionellt sett något betydelse för utvecklingen av musikformen större antal grupper utanför storstadsområsådan vi känner den i Sverige. I den dena. 330

SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet De olika gruppbildningar som existerar på spelmansmusikområdet varierar från grupper om 2-3 till spelmanslag. Grupperna har skiftande sammansättning. Uppskattningsvis finns drygt 3 000 spelmän organiserade i SSR. Tillsammans med de spelmän som är medlemmar i landskapsförbund, ej anslutna till SSR, utgör de organiserade spelmännen i landet förmodligen ca 3 500 musiker. Antalet icke organiserade spelmän bedöms vara ca 1 000. Geografiskt sett fördelar sig spelmansmusiken relativt jämnt över landet. Den största koncentrationen av spelmän finns förmodligen i Dalarna och Hälsingland. Den pedagogiska verksamheten inom spelmansområdet är i huvudsak organiserad på musikernas eget initiativ. Under senare år har dock folkmusiken börjat få en plats på vissa av de kommunala musikskolornas scheman. 7.4.4.5 Spelmansgrupper En del spelmän samarbetar med företrädare för andra musikgenrer och en del relativt Spelmansmusiken i Sverige hade tidigare en uppmärksammade försök till syntes med jazz yrkesmässig prägel men odlas numera främst och med popmusik har förekommit. Till som fritidsaktivitet. Endast två eller tre övervägande del är det dock med musiker grupper av spelmän har musiken som huvudinom gammal dansmusik som samarbete saklig inkomstkälla och detta endast periodexisterar. vis. Sina ursprungliga sociala funktioner, Som tidigare nämnts har spelmansmusiken intimt förknippade med livet i bondesamhälfortfarande i någon mån kvar sina ursprunglet, har musiken endast i någon mån kvar. liga funktioner i samhället, vilket gör att en Sin huvudsakliga förankring har musiken stor del av framträdandena har karaktären av inom spelmansrörelsen, på spelmansstäm"internt" musicerande eller "tillfällighetsmor, i hembygdsföreningar och liknande. musicerande". För övrigt framträder man på Under de allra senaste åren har man kunnat spelmansstämmor, hembygdsfester, andra se tendenser till ett uppsving i intresset för former av spelmansträffar samt i viss utden svenska folkmusiken och en ökad sträckning i "konsertliknande" former. medvetenhet om den svenska folkmusiktraSamhällets ekonomiska stöd till spelmansditionen bland företrädare för andra musikmusiken är litet. Svenskt visarkiv, som sedan genrer, exempelvis jazz- och popmusiker. Organisationerna för den utövande spel- år 1970 är en statlig institution, gör dock mansmusiken utgörs av landskapsförbunden, viktiga insatser genom att samla, bearbeta av vilka de flesta är anslutna till Sveriges och ge ut material om folkvisor och genom Spelmäns riksförbund (SSR). Ett av de livak- att spela in folkmusik. tigaste landskapsförbunden, Södermanlands Spelmansförbund, är dock inte anslutet till 7.4.4.6 Körer riksorganisationen. Ett visst samarbete förekommer mellan Det övervägande flertalet av landets körer är SSR och Svenska ungdomsringen för bygde- icke yrkesmässiga. Heltidsanställda körer kultur, en av landets större ungdomsorgani- finns endast vid Operan i Stockholm, Stora sationer som har både folkdans och folkmu- teatern i Göteborg och Malmö stadsteater. Dessutom finns ett mindre antal arvoderade sik på sitt program.

Åldersmässigt har en förskjutning skett från åldersgruppen under 20 år till åldersgruppen mellan 17 och 25 år. Huvuddelen av popmusiken har kommersiell bakgrund och finansieras kommersiellt. Möjligheterna till framträdanden har dock minskat under de senaste åren, speciellt i folkparker och klubbar. Inkomster av framträdanden kan också variera starkt och det är omöjligt att generellt uttala sig om summornas storlek. En nedre gräns för gager som inte är ovanlig är reseersättning för gruppen. Liksom beträffande jazzmusik är samhällsstödet här av obetydlig omfattning och en mycket liten del av verksamheten sker som framgått i det föregående - i studiecirkelns eller fritidsgruppens form.

SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet körer - där konsterna har andra huvudsysselsättningar - vid en del av de konsertarrangerande orkesterinstitutionerna samt vid Sveriges Radio. Slutligen finns det några visgrupper som i huvudsak har kunnat försörja sig genom framträdanden på restauranger, klubbar, skolor, ungdomsgårdar m m. Det icke yrkesmässiga körlivet är däremot mycket omfattande och har en stor spännvidd beträffande körernas storlek, sammansättning, inriktning och musikaliska kunnande. Redovisningen av landets körliv bygger i det följande i stor utsträckning på Rikskonserters inventering av körerna, gjord år 1968 och den enkät som därefter gjordes år 1969 och som redovisar förhållandena detta år. Körlivet kan indelas dels i det profana, dels i det som är anknutet till kyrkor och församlingar. Enligt Rikskonserters undersökningar beträffande körernas rekrytering, vilket i stor utsträckning är detsamma som deras intresseinriktning, uppgav sig 33 % vara kyrkokörer och 28 % frikyrkliga körer, medan 27 % var rekryterade ur icke-religiösa organisationer och 19 % var skolkörer. Summan blir 107%, då en viss övertäckning förekommer. Organisatoriskt är vissa körer direkt knutna till de grupper, samfund eller organisationer ur vilka medlemmarna rekryteras, medan andra körer är fristående. Av de undersökta körerna var 77 % blandade körer, 13 % damkörer och 10 % manskörer. Organisationerna på körområdet består av följande sammanslutningar: Svenska sångar-

förbundet, som omfattar enbart manskörer, Svenska arbetarsångförbundet, Sveriges korförbund med övriga typer av profana körer, Sveriges kyrkosångarförbund, dit huvuddelen av kyrkokörerna är anslutna, samt följande särskilda sångarförbund inom frikyrkan, nämligen Metodistkyrkans sångarförbund, Svenska baptisternas sångarförbund och Svenska missionsförbundets sångarförbund. Kör- och sångverksamhet förekommer även inom bl a Frälsningsarmén och Pingströrelsen. Vissa körer och åtskilliga sångare är verksamma inom både Sveriges körförbund och olika kyrkor och samfund. Omfattningen av körverksamheten framgår av tabell 7.9. De icke förbundsanslutna körerna är troligen något fler än de förbundsanslutna. Sammanlagt torde det finnas inemot 8 000 körer i landet. Totala antalet korister är svårare att uppskatta men bedöms vara omkring 100 000. Räknar man in att många korister deltar i mer än en kör kan man uppskatta det totala deltagandet till minst 150 000. Det största antalet körer finns i Stockholms stad, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län, Jönköpings län och Skaraborgs län. Den största körtätheten finns i landskommuner och därnäst i mindre städer. Många körer är bestående organisationer. Enligt undersökningen var nära 60 % av körerna mer än 10 år gamla medan 10-15 % av det totala körantalet ärligen nybildas.

Tabell 7.9 Antal körer och korister anslutna till olika körförbund år 1969. (Enligt Rikskonserters körundersökning.) Körförbund

Antal Delförbund

Sveriges kyrkosångarförbund Sveriges körförbund Svenska sångarförbundet Svenska missionsförbundets sångarförbund Svenska baptisternas sångarförbund Metodistkyrkans sångarförbund Svenska arbetarsångförbundet Summa (ungefärlig)

16 29 22 23

-

—

Körer

Korister

1 942 577 351 335 144

37 800 11 000 8 000 7 500 2 700 1 000

30 3 379

68 000

SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet Körer med kyrklig anknytning har sin länsförbunden svarar också för viss kursverkverksamhet naturligt inordnad i gudstjänst- samhet. Ytterligare resurser för utbildning och mötesliv. Dessutom förekommer musik- behövs emellertid enligt körförbunden. Körandakter där körer i mer konsertliknande ledarutbildningen upplevs nämligen som det former framför sakrala kompositioner. I största olösta problemet inom körlivet. Körförbunden har på senare år tagit upp större stadsförsamlingar är det dessutom vanligt att körer i samarbete med orkestrar sina behovs- och samarbetsfrågor på bred på orten framför något eller några oratorier bas. I januari 1970 anordnades en konferens under året. Även framträdanden utanför om körfrågor i Stockholm av Rikskonserter i samarbete med körorganisationerna. För att hemorten förekommer. Profana körer anordnar i regel framträdan- följa upp konferensresultatet tillsattes en den på hemorten i egen regi eller framträder arbetsgrupp som i februari 1971 lade fram inom ramen för föreningsliv. I viss utsträck- sina förslag. Arbetsgruppen föreslog att ning sker framträdanden också på andra körförbunden bildar ett samarbetsorgan, kallat "Körsam". Vidare föreslog man ökat orter. Vissa körer har en tämligen omfattande samarbete mellan körförbunden och önskade konsertverksamhet på olika håll i landet, var- samtidigt ökade resurser på utbildnings- och vid kontaktvägarna oftast går direkt från konferensområdet. Man önskade också en revidering av studiecirkelbestämmelserna och konsertarrangören till kören. 52 % av körerna gjorde både offentliga ökat samarbete med Sveriges Radio och och interna framträdanden under hösten TRU. 1968, 30% enbart interna framträdanden och 6 % enbart offentliga framträdanden, 7.4.5 Övrig verksamhet medan 12% varken gjorde offentliga eller Som tidigare nämnts har man beräknat att interna framträdanden under denna tid. En betydande del av körerna - hur stor nära 25 % av svenska folket spelar något del är dock inte fastställt - arbetar helt eller instrument och att 2/5 av dessa också spelar delvis i studiecirkelns form och finns alltså för och tillsammans med familjemedlemmar även redovisade under 7.4.2. För finansiering och vänner. Detta musicerande i vän- och av körverksamhet har statsbidrag via studie- familjekretsen, som spänner över så vitt cirklar därför en stor betydelse. Statliga di- skilda fält som popmusik, dragspelsmusik rekta bidrag till körverksamhet utgjorde bud- inte minst - och den europeiska konstmugetåret 1971/72 totalt 285 000 kr. Medlen siken, är en betydelsefull del av det samlade fördelades till körförbund och körer av musiklivet. Förekomsten av spontant musiTMR. 1 bestämmelserna sades att högst cerande i familje- och vänkretsen kan måhän75 000 kr var avsedda för körers utlands- da vara en faktor av lika stor betydelse som resor, resten till körförbund och körer för kommunala musikskolor, studiecirklar och utbildnings- och kursverksamhet. Till profa- annan mera organiserad verksamhet. Rådet na körer lämnas i viss utsträckning kommu- har emellertid som tidigare framhållits inte nala bidrag. Kyrkokörer erhåller förutom ett haft möjligheter att kartlägga och analysera visst kommunalt stöd även stöd från respek- mer än den organiserade verksamheten. Därtive församlingar. De största utgiftsposterna för får dock inte det individuella musiceranför körerna är kostnader för noter, resor och det och musicerandet i informella grupper traktamenten, arvoden till körledare samt ar- förbises. voden till korister. En betydande utbildning av körledare och sångare sker inom studieförbundens, särskilt inom FS:s och SKS:s ram. Sveriges körförbund och Svenska sångarförbundet liksom SOU 1972:66

7.5 Konst och konsthantverk

7.5.1 Studieförbundens området konst

verksamhet inom

Studiecirklar i utövande konst och konstförståelse har förekommit inom studieförbunden under många år. Verksamheten har dock aldrig haft särskilt stor omfattning. Omfattningen av cirkelverksamheten i konst framgår av tabellerna 7.10 och 7.11. Några studieförbund, bl a ABF, Medborgarskolan och Folkuniversitetet, har också egna konstskolor. Dessa får i viss mån betraktas som yrkesutbildande, då det ofta förekommer att elever först börjar där för att eventuellt senare söka sig över till den institutionaliserade utbildningen. Förbunden bedriver också viss verksamhet inom området konst utanför studiecirkelns ram. Utifrån kulturrådets enkät L 2 kan

antalet sådana grupper under verksamhetsåret 1969/70 beräknas ha varit inemot 200 i hela landet med tillsammans ca 1 000 deltagare. Av kulturrådets enkät L 2 framgår att man inom de undersökta lokalavdelningarna arrangerat 38 utställningar av egna arbeten. 18 av dessa utställningar var offentliga. Detta tyder på att kanske drygt ett 100-tal utställningar arrangerats över landet. Studieförbunden behöver enligt svaren på enkäten R 2 bättre möjligheter till experimentverksamhet inom området konst för att finna bättre pedagogiska metoder för studiearbetet. Andra önskemål gäller bättre studiematerial och intensifierad ledarutbildning. Folkbildningsförbundets estetiska kommitté1 har också våren 1971 påbörjat arbetet med

Tabell 7.10 Studieförbundens cirkelverksamhet i konst verksamhetsåret 1969/70. (Enligt kulturrådets enkät R 2.)

Tabell 7.11 Studiecirkelverksamheten i konst verksamhetsåret 1969/70 fördelad på studieförbund. (Enligt kulturrådets enkät R2.)

Ämnen

Studieförbund

Antal Cirklar

Konsthistoria, konstförståelse Oljemålning Teckning Modellering, skulptur Grafik Övriga konstämnen

618 847 622 62 72 385 Summa 2 606

Deltagare 6 592 8 376 6 251 648 720 3 627 26 214

Antal Cirklar

ABF Medborgarskolan Folkuniversitetet Vuxenskolan TBV Övriga

874 420 343 252 245 472 Summa 2 606

Deltagare 8 809 4 593 4 100 2 278 2 576 3 858 26 214

SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet konsthantverk som utges på initiativ av studieförbunden skall ligga till grund för statsbidragsberättigade studier. Övrigt studiematerial inom dessa ämnesområden skall underställas skolöverstyrelsen för godkännande. Studiematerial särskilt utarbetat för enstaka cirklar får godkännas endast i samband med 7.5.2 Studieförbundens verksamhet inom viss namngiven ledare med speciella kvalifikationer. området konsthantverk I stort sett har verksamheten i konsthant7.5.2.1 Allmänt verkscirklarna bedrivits med utgångspunkt I ämnet konsthantverk dominerar de prak- i det förut nämnda grundmaterialet. Desstiskt inriktade studierna, medan de teore- utom har under verksamhetsåren 1968/69 tiskt inriktade cirklarna är få. Verksamhets- och 1969/70 andra förslag utarbetats. Dessa året 1969/70 var de förstnämnda nära har i stor utsträckning rört speciella konsthantverksformer, ofta av tradition knutna till 20 000, de sistnämnda 113. I slutet av 1950-talet ifrågasattes en in- någon speciell trakt (exempelvis rotslöjd, dragning av statsbidragen till de praktiska näverslöjd m fl) eller s k fortsättningscirklar, ämnena inom området konsthantverk. An- dvs studiecirklar som under en eller flera ledningen var inte att man ifrågasatte de studiesäsonger studerat ett grundläggande "utövande" studiecirklarnas värde över hu- material och nu önskar fortsätta verksamheten. vud taget utan deras karaktär av studier. Det studiematerial som ligger till grund Studieförbunden tog då gemensamt upp frågorna om mål och medel för konsthant- för den statsbidragsberättigade verksamheten verkscirklarna och ett nytt studiematerial på konsthantverksområdet är baserat på en baserat på aktivitetspedagogik arbetades grupporienterad metodik. Studiegången stälfram. Skolöverstyrelsen formulerade däref- ler samtliga deltagare inför avgränsade proter, i tilläggsanvisningar till Kungl Maj:ts blem och formulerar en övningsregel som kungörelse 1963:463 om statsbidrag till det ger utrymme för olika lösningar. Inom fria och frivilliga folkbildningsarbetet, målet för verksamheten. Målformuleringarna har Tabell 7.12 Studieförbundens cirkelverksenare reviderats och fått följande lydelse: samhet i konsthantverk verksamhetsåret "Målsättningen för en statsbidragsberättigad 1969/70. (Enligt kulturrådets enkät R 2.) studiecirkel inom konst-, slöjd- eller konsthantverksområdena skall vara, att i samband Ämnen Antal med teoretiska studier ge deltagarna tillfälle Cirklar Deltagare att efter egen förmåga öva färdighet och teknik i syfte att utveckla sin känslighet och Historia, teori 1 093 113 mottaglighet för konstnärliga värden, att Porslinsmålning 16 995 2 097 2 541 21 576 föra deltagarna i kontakt med konst och Keramik 1 761 15 287 Konstsömnad kultur, att ge dem möjlighet att utveckla sin 623 4 868 Knyppling personliga uttrycksförmåga och själva for- Batik 1 865 15 433 127 1 074 Tygtryck ma." Vävning 1 783 14 350 I överensstämmelse med denna bestämBildvävning 2 040 17 040 ning utgår inte statsbidrag till cirklar, som Ryaknytning 238 2 082 969 8 934 har till mål att ge kunskaper om framställ- Metallslöjd 2 259 20 761 ning av produkter. Sådana kurser hör till Träslöjd Övriga ämnen konsthantverk 2 838 24 655 gymnasieskolans uppgifter eller till hobby164 148 Summa 19 254 verksamhet. De vägledande studieplaner i att framställa vägledande studieplaner för ateljécirklar. Slutligen önskar en del studieförbund möjligheter att förlänga den bidragsberättigade studietiden per sammankomst, ökade möjligheter till expertmedverkan och bättre utrustade lokaler.

SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande

verksamhet

Tabell 7.13 Studiecirkelverksamheten i konsthantverk verksamhetsåret 1969/70 fördelad på studieförbund. (Enligt kulturrådets enkät R 2.) Studieförbund

ABF Vuxenskolan Medborgarskolan Övriga

Antal Cirklar

Deltagare

6 117 4 423 2 765 5 949 Summa 19 254

53 127 36 822 23 612 50 587 164 148

ramen för en sådan begränsning stimuleras deltagarna till att ge sitt skapande en personlig prägel. 7.5.2.2 Studiecirklar i konsthantverk Omfattning och inriktning av cirkelverksamheten i konsthantverk framgår av tabellerna 7.12 och 7.13. Under rubrik "Övriga ämnen konsthantverk" i tabell 7.12 finns redovisade bl a ett mycket stort antal studiecirklar i näversöm. 7.5.2.3 Konsthantverk i fritidsgrupp och andra arbetsformer Enligt kulturrådets enkät L 2 fanns inom de undersökta avdelningarna, utöver studiecirklarna, 60 fritidsgrupper och 156 övriga grupper i konsthantverk med totalt ca 2 200 deltagare verksamhetsåret 1969/70. För riket som helhet innebär detta om proportionerna svarar mot proportionerna studiecirklar, inemot 1 000 grupper och inemot 10 000 deltagare i sådana grupper. 7.5.2.4 Utställningar av konsthantverk Av enkäten L 2 framgår även att studieförbunden inom de undersökta lokalavdelningarna verksamhetsåret 1969/70 arrangerat 133 utställningar av egna arbeten varav 70 offentliga. Totalt i riket kan detta innebära mer än 500 utställningar. En del av de redovisade offentliga utställningarna har pla336

cerats i skyltfönster på varuhus etc och har då mer karaktär av en beskrivning av metod och pedagogik inom studiecirkeln än en förevisning av utförda arbeten. 7.5.2.5 Studieförbundens behov och önskemål Det studiematerial som används i de praktiska cirklarna i konsthantverk utgörs till största delen av generellt framställda typstudieplaner med den målsättning som angivits tidigare. Den bearbetning och den utveckling av studiematerial som redan sker täcker emellertid inte behovet av material, framför allt inte för fortsättningscirklar. Av kulturrådets enkäter framgår att studieförbunden önskar att denna utveckling borde gå snabbare samt även omfatta fler ämnen än de i tabellen uppräknade. Önskemål om mer flexibla tider för cirkelsammankomster och möjligheter till fler expertbesök har framställts även för detta område. Möjligheterna att för studiecirklar i konsthantverk anlita redan befintliga lokaler (exempelvis slöjdlokaler) är begränsade och det är också svårt att finna andra, för denna verksamhet lämpliga lokaler. Inredningen av arbetslokalerna är ett annat av studieförbundens problem på detta område. Det krävs större anslag för inköp av exempelvis vävstolar, brännugnar, elplattor, arbetsbelysning, arbetsbord m m. Allt detta är nödvändigt för att verksamheten skall kunna få det innehåll och den kvalitet som eftersträvas. Referenslitteratur, bildserier och AVhjälpmedel saknas praktiskt taget helt i de lokaler studieförbunden använder och är ofta svåra både att låna och transportera mellan de olika studiecirklarna. För närvarande finns en del sådana hjälpmedel på några av studieförbundens lokalavdelningar men behovet är långt ifrån täckt. 7.5.3 Folkhögskolor med konst och konsthantverk

undervisning

i

I likhet med vad som sker på teater- och musikområdena bedriver folkhögskolan verkSOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet samhet även på konst- och konsthantverksområdet. Av de 29 skolor med estetisk verksamhet, som kulturrådet tillfrågat, hade läsåret 1969/70 15 skolor speciell estetiskpraktisk inriktning inom konst- och konsthantverksområdet. Det bör betonas att den estetiska undervisningen vid folkhögskolorna som regel inte syftar till att vara ett led i en professionell konstnärsutbildning. Utställning av elevarbeten förekom läsåret 1969/70 vid 19 skolor, i ungefär lika många fall med konst som med konsthantverk och i något färre med foto. Av sammanlagt 93 utställningar var 27 offentliga. Hellidens, Tidaholms och Sunderbyns folkhögskolor hade den mest omfattande utställningsverksamheten. 7.5.4 Hemslöjd Flertalet hemslöjdsföreningar bedriver en kommersiell verksamhet som omfattar såväl tillverkning som inköp och försäljning av hemslöjdsalster. I övrigt omfattar hemslöjdsföreningarnas verksamhet också kurser och föredrag i hemslöjdsämnen, utställningar av hemslöjd samt enskild upplysning och rådgivning om redskap, material, mönster m m. Dessutom finns en engrosförsäljning, Hemslöjdsförbundet för Sverige, dit hemslöjdsföreningarna sänder den serieproduktion som de inte kan avsätta i det egna länet. Med kurser avses kortare kurser som arrangeras för slöjdare av olika slag, verksamma inom hemslöjdsorganisationen eller sådana som kan tänkas bli verksamma där. 7.5.5 Övrig verksamhet Inom områdena konst och konsthantverk finns, liksom på musikområdet, en betydande individuell skapande verksamhet av icke yrkesmässigt slag. Många gånger går den tillbaka till äldre traditioner och är eller har anknytning till folkkonst och hemslöjd. Kulturrådet har inte haft möjlighet att kartlägga denna verksamhet. Den hör emellertid till den samlade bilden av konst- och konsthantverksområdet. SOU 1972:66 22

7.6 Foto och film

7.6.1 Studieförbundens verksamhet inom foto- och filmområdet Liksom inom övriga konstområden utgör antalet studiecirklar med enbart teoretiskt innehåll endast en mindre del av den totala verksamheten på foto- och filmområdet. Det är ämnesgruppen "Fotografering och filmning", dvs den utövande verksamheten, som är dominerande inom denna ämnesgrupp (tabell 7.14). I den officiella studiecirkelstatistiken finns emellertid ingen uppdelning av fotografering och filmning. Kulturrådet har i sin enkät L 2 begärt en sådan fördelning. Ämnet fotografering visade sig därvid omfatta ca 84% av såväl antal cirklar som deltagare. Skulle förhållandena inom dessa avdelningar vara representativa, bör ca 760 av det totala antalet cirklar och ca 6 800 av det totala antalet deltagare avse fotografering och återstoden film.

Tabell 7.14 Studieförbundens cirkelverksamhet inom området foto och film verksamhetsåret 1969/70. (Enligt kulturrådets enkät R 2.) Ämnen

Tabell 7.15 Studiecirkelverksamheten inom området foto och film verksamhetsåret 1969/70 fördelat på studieförbund. (Enligt kulturrådets enkät R 2.) Studieförbund

Studiet av spelfilm 126 Fotografering och filmning 907 Summa 1 033

Antal Cirklar

Antal Cirklar

338 Studiecirklar inom området foto och film finns inom samtliga studieförbund. ABF svarar för drygt en tredjedel av verksamheten (tabell 7.15). En del av studieförbundens totala verksamhet inom området foto och film drivs i form av fritidsgrupper eller i helt obundna former. Enligt enkäten L 2 visade sig de undersökta studieförbundsavdelningarna verksamhetsåret 1969/70 ha haft 19 sådana grupper med 201 deltagare. För hela riket kan detta innebära knappt 100 grupper med tillsammans omkring 1 000 deltagare. Även inom detta studieområde förekommer viss publikinriktad verksamhet i form av fotoutställningar och filmvisningar. Några rikssiffror för denna verksamhet förekommer inte, utan kulturrådets material bygger

Deltagare 1396 8 107 9 503

ABF Vuxenskolan TBV Medborgarskolan Övriga

396 123 108 100 306 Summa 1 033

Deltagare 3 759 929 1 065 994 2 756 9 503

SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet på enkäten L 2.1 de undersökta avdelningarna Stiftelsen Arbetsgruppen för film. Riksförbundet Svensk fotografi Sveriges hade man under verksamhetsåret 1969/70 fotoklubbar (RSF), grundat år 1946, är enhaft 28 filmvisningar för publik och 32 ligt stadgarna "de ideellt arbetande svenska fotoutställningar. Verksamheten var alltså fotoklubbarnas centrala sammanslutning". ganska begränsad och dominerades av framÅr 1969 hade RSF 179 anslutna klubbar trädanden inom egen studieavdelning och med sammanlagt 3 270 medlemmar. Åtskilmedlemsorganisation. De betydligt färre filliga fotoklubbar står dock utanför RSF. marna har alltså ungefär lika många publikFörbundet ger ut Nordisk Tidskrift för inriktade arrangemang som fotograferna. fotografi, anordnar kurser samt har viss Detta förklaras troligen i huvudsak av att tävlingsverksamhet. Även andra verksamhetsfilmvisningar ur praktisk synpunkt är betydligt enklare arrangemang än fotoutställ- inslag förekommer. Sålunda har RSF engageningar. Skulle verksamheten inom dessa rat sina klubbar i bildinsamlingar för Norlokalavdelningar vara någorlunda representa- diska museet, Fotografiska museets vänner tiv för hela landet innebär det 100-200 och för det europeiska naturvårdsåret. Man har också gjort en insamling av "Sverigeutställningar resp filmvisningar totalt. bilder i dag". Förbundens behov av resurser för att Bildaktivisterna är i vissa avseenden Filmutveckla verksamheten inom foto- och filmområdet anges främst gälla bättre tillgång till centrums motsvarighet på fotoområdet. Bildaktivisterna har ungefär 100 medlemmar lokaler för mörkrumsarbete. spridda över landet. De vill försöka finna en motvikt mot kommersialismens utnyttjande 7.6.2 Andra organisationer pä foto- och av fotografin genom att skapa egna distributionskanaler men utnyttjar också etablerade filmområdet informationsmedier när detta är möjligt. De Sveriges förenade filmstudios (SFF) tillkom vill skapa politisk medvetenhet om de nuvaför att skapa ökade möjligheter för intresse- rande distributionsvägarna hos alla som arrade att se kvalitetsfilm. På senare år har betar med fotografisk bild. man också börjat producera film i skiftande Genom att starta ett produktionsforum omfattning och med olika ambitioner. Totalt för att instruera och aktivera den kamerasett är det dock mycket små medlemsgrup- ägande allmänheten till att dokumentera sin per som deltar i sådan verksamhet. egen situation i arbetsliv och samhälle vill Sveriges smal'filmförbund (SSF) är cen- Bildaktivisterna i likhet med Filmcentrum tralorgan för smalfilmklubbarna i landet men skapa kommunikation i stället för enkelrikhar också enskilda medlemmar. För närva- tad distribution/konsumtion. Som en viktig rande är ett tjugotal klubbar med i smal- punkt på deras program står också de filmförbundet, sammanlagt ungefär 400 kollektiva arbetsformerna. Man har bl a personer. Man har haft ett visst samarbete gjort flera temautställningar. med studieförbunden och vill etablera ett samarbete med skolan. Filmcentrum är en intresseorganisation 7.6.3 Övrig verksamhet för filmare och publik. Dess arbete som Som tidigare nämnts är kamerabeståndet i distributions- och samarbetsorgan, dess mål- landet stort. Antalet stillbildskameror uppsättning, organisation och hittillsvarande skattades år 1970 till någonting mellan 1,2 verksamhet har tidigare redovisats i 2.8.2.2. och 1,5 miljoner. Antalet smalfilmskameror Bland övriga sammanslutningar som orga- uppskattas på motsvarande grunder (importniserar fria filmare och/eller stöder sådan statistik mm) till mellan 200 000 och verksamhet kan nämnas Riksförbundet 300 000. Det alldeles övervägande antalet Svensk fotografi Sveriges fotoklubbar och används inom familjen. Ett medvetet utnyttSOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet jande i dokumentärt eller konstnärligt syfte är troligen förhållandevis ovanligt. I vilken utsträckning det förekommer utanför fotooch filmgruppernas och studiecirklarnas kadrer har dock inte kartlagts.

340 SOU 1972:66

7.7 Särskilda verksamhetsformer

7.7.1 Integrerade arbetsformer

fångvårdsanstalter, inom narkomanvården Det blir allt vanligare att man i den fria samt på museer. Medlemmar i arbetsgruppen skapande verksamheten strävar efter att för Levande verkstad verkar även som pedabryta gränserna mellan konstområdena. Den goger inom andra utbildningsanstalter. Den kanske längst drivna integrationen av denna utåtriktade, uppsökande verksamheten ägnas art sker inom Levande verkstad. Dess skilda stor uppmärksamhet. Man vänder sig här program har utvecklats av arbetsgruppen direkt till skilda målgrupper inom den breda Levande verkstad på grundval av konstnärli- allmänheten. Ett allvarligt hinder utgörs ga, pedagogiska och sociala erfarenheter. dock av de begränsade ekonomiska resurserLevande verkstad syftar bl a till att ge na. I huvudsak har Levande verkstad hittills alternativ till folkbildningens konst- och konsthantverkscirklar. Levande verkstad ger varit en stockholmsföreteelse. Inom Birkasålunda viss grundutbildning inom skilda gårdens hemgård i Stockholm bedrivs en konstnärliga och sociala arbetsfält. Kursdel- relativt omfattande verksamhet och utbildtagarna får pröva olika material — trä, gips, ning. Sedan år 1969 har årligen ca 30 elever lera, papper, färg etc - och andra uttrycks- deltagit i en tvåårig utbildning av ledare för medel som drama, ljud, ord och rörelse. Att integrerad skapande verkstad. Årliga fortupptäcka, uppleva och utveckla deltagarnas bildningskurser för slöjdlärare och sommarskapande förmåga står i centrum. Övning- kurser för hemgårds- och fritidsledare har arna initieras av en ledare och utförs samt arrangerats genom Levande verkstad. Skilda analyseras i grupp. Det sociala momentet är cirklar och uppsökande verksamhet har samlat 400-500 deltagare per år. sålunda starkt betonat. Levande verkstad har utvecklats ur en liknande verksamhet som tidigare bedrevs av 7.7.2 Gemenskapsgrupper och aktionsgrupper Kursverksamheten vid Stockholms universitet och ur Svenska slöjdföreningens form- Under senare år har gemenskapsgrupper och kurser. Metoderna och övningsprogrammen aktionsgrupper av olika slag bildats. Här kan förändras kontinuerligt. Syftet är att stimu- nämnas byalagen, Arkiv samtal, Alternativ lera det pedagogiska utvecklingsarbetet såväl jul, Stoppa mässan m fl. Syftet har varit att inom skolan och den högre konstnärliga skapa kontakt mellan människor, ofta komundervisningen som inom folkbildningen. binerat med önskan att påverka samhället på Man har också systematiskt prövat sin något eller några områden, eventuellt bara i metodik i skilda sociala sammanhang - på en enda konkret fråga. I viss utsträckning har SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet grupperna också använt konstnärliga uttrycksmedel, t ex utställningar, gatuteater, musik osv som ett led i arbetet. Den konstnärliga verksamheten har dock inte varit ett mål i sig utan har tjänat som medel. Kulturrådet har inte haft möjlighet att skaffa sig en total överblick över gruppernas verksamhet, eftersom de saknar gemensamma organ och grupperna ofta är löst organiserade.

342 SOU 1972:66

7.8 Sammanfattning av nuvarande förhållanden

7.8.1 Allmänt Fri skapande verksamhet förekommer i ett stort antal skiftande former. Kulturrådet har i det föregående företrädesvis sökt teckna en bild av den del av denna verksamhet som bedrivs kollektivt (i grupp), vilket främst sker inom ramen för särskilda kommunala åtaganden samt inom studieförbund och andra föreningar. I det följande skall en sammanfattande bedömning göras på två punkter, nämligen dels av den sålunda organiserade verksamhetens totala omfattning, dels av det samhällsstöd den åtnjuter. Bedömningen av verksamhetens omfattning när det gäller antal deltagande personer försvåras av att det föreligger en betydande dubbelredovisning dels inom folkbildningen (många personer deltar i mer än en studiecirkel per år), dels mellan folkbildningen och andra organisationer (många personer finns redovisade såväl inom studiecirkelverksamheten som inom körförbund osv), dels mellan olika organisationer utanför folkbildningen. Storleken av denna dubbelredovisning är svår att bedöma.

7.8.2 Verksamhetens omfattning 7.8.2.1 Kommunernas verksamhet En stor insats för den fria skapande verksamheten gör kommunerna genom att ge anslag, tillhandahålla lokaler och andra resurser för SOU 1972:66

verksamheten. Men kommunerna organiserar också själva verksamhet av denna typ inom teater-, musik- och dansområdena. Mest omfattande är musikverksamheten. Den kommunala musikskolan, som växt fram sedan 1940-talet, fanns år 1971 organiserad i ca 330 av landets 'kommuner och hade då ca 225 000 elever. Av dessa elever deltog ca 15 %, dvs ca 34 000, i ensembleverksamhet. Instrumentalensemblerna dominerar över vokalensemblerna. Dessa ensembler gör också framträdanden för publik men den totala omfattningen härav är okänd. Utbyggnaden av den kommunala musikskolan fortsätter och den beräknas år 1974 finnas införd i landets samtliga kommuner. Kommunerna organiserar också, fast i begränsad omfattning, verksamhet inom danskonstens område, som regel knuten till musikskolan. Kommunal barn- och ungdomsteater förekommer i utbyggd form i ett tiotal av de större kommunerna. I Stockholm och Göteborg finns flera särskilda scener för barnens och ungdomens egen teaterverksamhet. De större kommunerna redovisade år 1969 ca 650 spelande barn- och ungdomsgrupper med tillsammans ca 7 500 deltagare. Antalet framträdanden för publik var knappt 500, huvuddelen interna. Utöver denna, mera fasta organiserade barn- och ungdomsteater, finns i många kommuner verksamhet i mera blygsam utformning och omfattning, främst 343

7 Fri kollektiv skapande verksamhet i anslutning till bibliotekens barn- och ungdomsverksamhet. 7.8.2.2 Studieförbundens verksamhet Den skapande verksamhet som bedrivs med hjälp av studiecirkelmedel omfattade nära 49 000 cirklar med nära 515 000 deltagare under studieåret 1969/70 (tabell 7.16). Siffrorna i tabellen är bruttosiffror. Då åtskilliga personer deltar i mer än en cirkel är det totala antalet deltagande personer betydligt lägre. Verksamheten i kulturämnen inom de olika studieförbunden framgår av tabell 7.17. Förbundens verksamhet har olika profil. Av de större förbunden är det ett, vars verksam-

het visar samma proportioner mellan olika konstområden som riksstatistiken, nämligen ABF. Där är alltså musiken störst följd av konsthantverk. Den cirkelverksamhet i kulturämnen som bedrivs av FS och SKS domineras helt av musiken. Inom Vuxenskolan har konsthantverket en större andel än i rikssiffrorna och inom Medborgarskolan gäller motsvarande för konsthantverk och teater. När det gäller omfattning och inriktning av den del av studieförbundens verksamhet som bedrivs i fritidsgrupper och i helt obundna former har kulturrådet uppgifter från de lokalavdelningar som ingick i rådets enkät L 2. Verksamheten i dessa avdelningar omfattade verksamhetsåret 1969/70 1 173

Tabell 7.16 Studieförbundens cirkelverksamhet i kulturämnen verksamhetsåret 1969/70 fördelad på ämnen. (Enligt kulturrådets enkät R 2.) Ämnen

Antal Cirklar

Litteratur Konst därav: historia, teori utövande cirklar Konsthantverk därav: historia, teori utövande cirklar Teater b därav: historia, teori utövande teatercirklar Dans (utövande) 0 Foto och film därav: studiet av spelfilm fotografering0 filmning0 Musik därav: historia, teori instru ment-solosångd instrumentalensembler vokalensembler Kulturfrågor (teoretiska cirklar) Summa därav: historia, teori utövande cirklar

Deltagare

1918 2 606

19 552 26 214 618 1 988

19 254

6 592 19 622 164 148

113 19 141 ca 2 200

1 093 163 055 ca 22 000

1 836 ca 20 000

ca 2 000 ca 1 750 1 033

ca 27 000 9 503

ca ca

126 790 120

23 925

ca ca

1 396 7 000 1 100

284 968 951 9 101 4 041 9 832

8 184 61 978 47 156 167 650 10 061 563 518 a

53 708 a 4 926 48 782

48 714 514 804

a Något högre totalsiffror, 55 558 respektive 590 942, i den officiella statistiken där bl a också vissa icke statsbidragsberättigade cirklar ingår. b Särredovisningen på teater respektive dans är en beräkning gjord av kulturrådet. Tillsammans förekom inom teater och dans 3 984 cirklar med 49 072 deltagare. Jfr beräkningarna i avsnitten 7.2.2.2 respektive 7.3.3.1. 0 Särredovisningen gjord av kulturrådet. Se beräkningen under avsnitt 7.6.1. " Hit har också "övriga musikämnen" förts.

344 SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet Tabell 7.17 Studiecirkelverksamheten i kulturämnen verksamhetsåret 1969/70 fördelad på studieförbund. (Enligt kulturrådets enkät R2.)

Cirklar

Deltagare

17 044

163 141

5 079

78 003

2 335

26 611

särskild inriktning mot dessa ämnen finns på ett 30-tal av skolorna. Undervisningen siktar främst till att utveckla elevens intresse för och kunskaper i de aktuella ämnena utan att leda fram till yrkesutövande. I vissa fall har dock undervisningen karaktär av yrkesutbildning och/eller utbildning av ledare för bl a studieförbundens verksamhet. Folkhögskolorna, inte minst de med estetiska linjer, utgör också kulturhärdar på respektive orter både genom egen utåtriktad verksamhet och som mottagare av kulturutbud.

2 817 1001 5 653

24 990 11412 56 091

7.8.2.4 Övrig verksamhet

1 885

17 276

5 928

83 774

2 176 7 022

16 278 60 153

2 768

25 789

Summa 53 708

563 518

Studieförbund

Antal

Arbetarnas bildningsförbund (ABF) Frikyrkliga studieförbundet (FS) Folkuniversitetet (FU) Godtemplarordens studieförbund (IOGT) KFUK-KFUMs studieförbund Medborgarskolan Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet (NBV) (BSF, IOGT och NTO) a Sveriges kyrkliga studieförbund (SKS) Studiefrämjandet (Sfr) Studieförbundet vuxenskolan Tjänstemännens bildningsverksamhet (TBV)

a

Här skall också göras ett försök att bedöma omfattningen av den verksamhet som inte drivs av kommuner eller studieförbund. Samtidigt redovisas också fasta grupper inom folkbildningssektorn, som arbetar med publikkontakt. I förhållande till närmast föregående avsnitt innebär detta alltså en viss dubbelredovisning.

IOGT:s verksamhet här redovisad separat.

Teater grupper med ca 16 000 deltagare. Såväl i andel av verksamheten som i antal deltagare var fritidsgruppsverksamheten och övrig verksamhet av stor betydelse inom dansen och av viss betydelse inom teater och konsthantverk och numerärt, men inte procentuellt, även av betydelse på musikområdet. Om de undersökta lokalavdelningarna är någorlunda representativa torde det totalt i landet gälla minst 60 000 deltagare, större delen på dansområdet (se dansavsnittet). Fördelningen på konstområden framgår av tabell 7.18. Därutöver har en inte obetydlig verksamhet, särskilt bland barn och ungdom, bedrivits av studieförbundens medlemsorganisationer med viss hjälp och service från studieförbunden. 7.8.2.3 Folkhögskolan Kulturämnena är representerade på samtliga folkhögskolor. Linjer och längre kurser med SOU 1972:66

Antalet fasta teatergrupper inom folkbildningen och de grupper som är anslutna till Teatercentrum torde totalt utgöra något Tabell 7.18 Beräknad storleksordningavantalet deltagare i studieförbundens verksamhet i kulturämnen utanför studiecirkelverksamheten (fritidsgrupper och andra arbetsformer) verksamhetsåret 1969/70. Hela riket. (Uppräkning från kulturrådets enkät L 2.) Ämnesområden

Beräknat antal deltagare

Teater Dans Musik3 Konst Konsthantverk Foto- och filmom rådet

3 000 40 000 6 000 1 000 10 000 1 000 Summa 61 000

a

Endast ensembleverksamhet.

7 Fri kollektiv skapande verksamhet under 200 och antalet deltagare tillsammans mellan 2 000 och 4 000. Antalet föreställningar av dessa grupper spelåret 1969/70 bör med utgångspunkt i kulturrådets enkätmaterial kunna uppskattas till minst 5 000 och den totala besökssiffran bör ha överstigit 500 000. Dans Inom jazzbalett, fri dans och klassisk balett förekommer en relativt omfattande privat dansundervisning. Några uppgifter om den totala omfattningen av denna finns dock inte. Av folkdans utanför folkbildningen har Svenska ungdomsringen år 1970 redovisat 37 000 deltagare och 2 000 uppvisningar för publik, varav 600 offentliga. IOGT/NTO redovisade samma är ca 15 000 deltagare och ca 375 uppvisningar, varav ca 110 offentliga. Härtill kommer fristående folkdanslag med några tusen medlemmar, varav dock inte alla aktiva. Dessa hade en viss uppvisningsverksamhet. Slutligen finns sammanlagt kanske 5 000-10 000 deltagare inom CUF, KFUM m fl organisationer. Musik Om man eliminerar dubbelredovisningarna i tabell 7.19 torde det totala antalet körsångare uppgå till ca 100 000 och orkestermedlemmarna till kanske 20 000. Då kvarstår likväl en betydande dubbelredovisning i förhållande till studiecirkelverksamheten. En stor del av totalantalet deltagare ovan - hur stor del är dock omöjligt att avgöra - ingår i studieförbundens siffror. Att ange eller uppskatta det totala antalet framträdanden av de i tabell 7.19 redovisade grupperna är inte möjligt. Konst och konsthantverk Utanför folkbildningens ram torde finnas en inte obetydlig fri skapande verksamhet inom området konst och konsthantverk. Delvis gränsar det, på ett mera flytande sätt än 346

inom flera av de övriga konst områdena, mot yrkesmässig verksamhet. Delvis gränsar det mot hemslöjd. Omfattningen är omöjlig att ange. Foto och film Sammanslutningarna inom foto- och filmområdet rymmer relativt få deltagare. Filmcentrum redovisar sålunda ca 530 medlemmar, Sveriges smalfilmsförbund ca 400. Riksförbundet Svensk fotografi Sveriges fotoklubbar har ca 3 270 medlemmar och Bildaktivisterna är ca 100. Härtill kommer ett antal fristående fotoklubbar. Däremot är den individuella verksamheten av hobbykaraktär omfattande. Totala antalet filmvisningar, foto- och filmtävlingar och fotoutställningar är svårt att ange. 7.8.2.5 Total omfattning Det totala bruttoantalet deltagare - inkl dubbelräkning av personer som deltar i mer än en verksamhet — i fri kollektiv skapande Tabell 7.19 Vokal- och instrumentalensembler. Antal ensembler och medlemsantal verksamhetsåret 1969/70. Typ av ensembler

Antal Grupper

Deltagare

SOR-orkestrar 70 2 500 a RS A O-orkestrar 288 ca 9 200 Kammarmusikgrupper Frikyrkliga blåsorkestrarD ca 340 ca 5 500 Jazzgrupper 150-200 7 5 0 - 1 000 Popgrupper 2 0 0 0 - 3 000 ca 10 000 Spelmanslag • • ca 3 500 Grupper för dans-, schlageroch restaurangmusik ca 1 000 ca 5 000 Organiserade körer c ca 3 400 ca 68 000 Icke-organiserade körer c a

Enkätsvar från 66 av de 70 orkestrarna. b Svenska missionsförbundets, Frälsningsarméns och Pingströrelsens blåsorkestrar. c Med organiserade körer avses körer anslutna till något körförbund. SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet verksamhet torde inte understiga 1 milj. Troligen ligger det mellan 1,0 och 1,2 milj. Antalet deltagande personer är svårt att uppskatta. Kanske kan det röra sig om 600 000-700 000 personer. 7.8.3 Samhällets ekonomiska insatser Det statliga stödet till fri skapande verksamhet utgjorde budgetåret 1970/71 ca 41 milj kr, varav allt utom ca 2 milj gick till folkbildningen. Landstingens stöd utgjorde år 1970 ca 8,5 milj kr varav ca 7,5 milj tillföll folkbildningen. Samma år anslog kommunerna 70,0 milj kr till de kommunala musikskolorna och ca 3,5 milj kr till de kommunala barn- och ungdomsteatrarna. Folkbildningens verksamhet i kulturämnen erhöll ca 17 milj kr från kommunerna. Dessa gav också relativt betydande anslag till föreningslivet utanför studieförbunden. Antar man att övriga föreningar för sin skapande verksamhet fick lika stort totalanslag som folkbildningen blir den totala kommunala insatsen ca 107,5 milj kr och det totala samhällsstödet ca 157 milj kr. Mot dessa ekonomiska insatser står vissa begränsade intäkter för samhället, främst elevavgifter i de kommunala musikskolorna. Intäkterna översteg år 1970 inte 10 milj kr. Till detta samhälleliga stöd bör läggas kostnader för fria eller subventionerade lokaler o d, vissa anslag för skapande verksamhet på sjukhus och andra samhälleliga inrättningar och ytterligare vissa kostnader. Samhällets stöd till fri skapande verksamhet låg sålunda år 1970 mellan 160-180 milj kr - förutom kostnaderna för motsvarande aktiviteter inom det allmänna skolväsendet. Mer än hälften utgjorde kostnader för verksamhet som kommunerna organiserade. Den helt övervägande delen av samhällsstödet i övrigt gick till folkbildningen.

SOU 1972:66

7.9 Utgångspunkter för förslagen

Kulturrådets översikt över den fria kollektiva skapande verksamheten har visat att den har en mycket stor omfattning. Mellan 600 000 och 700 000 människor beräknas verksamhetsåret 1969/70 ha deltagit i regelbunden organiserad sådan verksamhet. Den helt dominerande delen skedde på deltagarnas fritid. Inom vissa områden gjordes ett stort antal publikframträdanden, som totalt sett samlade en betydande publik. Några säkra uppgifter om deltagarnas geografiska och sociala fördelning finns inte. Den totala studiecirkelverksamheten är väl fördelad över landet i förhållande till befolkningen.1 Om detta även gäller i kulturämnena vet man dock inte. Socialt förefaller den skapande verksamhet som studieförbunden ordnar vara mindre knuten till de högutbildade grupperna än andra former av kulturverksamhet.2 Det är delvis andra grupper som deltar i den skapande verksamheten än de som tar del av kulturutbudet på teatrar, konserthus, bibliotek och museer. Stora grupper saknar dock ännu möjlighet att delta, andra upplever att fri skapande verksamhet inte är en angelägenhet för dem. Även mellan olika konstområden varierar möjligheterna till aktivitet. Kulturrådets översikt visar att resurserna för fri skapande verksamhet — om man bortser från de på många håll väl utbyggda kommunala musikskolorna — ofta varit knappa. Folkbildningens verksamhet bedrivs inom ramen för bidragsbestämmelser som 348

inte till alla delar är anpassade till verksamhetens karaktär och syfte och önskemålen om förbättringar är därför många. Totalt sett har den fria skapande verksamheten, med undantag av de kommunala musikskolorna, också fått ett litet samhällsstöd i förhållande till institutionerna. Utifrån de kulturpolitiska mål rådet formulerat - framför allt de som gäller decentralisering, differentiering samt gemenskap och aktivitet - behövs väsentligt ökade insatser från samhällets sida till den fria skapande verksamheten. Framför allt behövs i många fritids- och bostadsmiljöer resurser för gemensamma aktiviteter av kulturellt slag. Genom sådana aktiviteter finns det möjlighet att väcka och möta människors uttrycksbehov men också deras behov av kontakt och gemenskap. Fri skapande verksamhet bedrivs ofta i små grupper, med enkla hjälpmedel och till begränsade kostnader. Detta gör det möjligt att nå in i närmiljöerna och stimulera många till att delta. Olika organisationer, främst studieförbund men också rent lokalt förankrade grupper, t ex hyresgäst- och bostadsrättsföreningar eller byalag, kan stå för arrangemangen. Det ger möjlighet att knyta an till organisationernas och gruppernas värderingar och intressegemenskapen inom dem men förutsätter än1 Vuxenutbildning i Sverige, en strukturell översikt — utbildningsdepartementets promemoria 1971:1. 2 Folkbildningsarbetet nr 8/1970.

SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet då inte att alla helt identifierar sig med dessa värderingar. De yrkesmässigt verksamma fria gruppernas skapande kan under gynnsamma omständigheter ge ett viktigt kompletterande kulturutbud, som är överlägset institutionernas i geografisk rörlighet och som både till form och till innehåll kan innebära förnyelse. Kulturrådet förordar att en långsiktig satsning görs till förmån för den icke yrkesmässigt bedrivna verksamheten (amatörverksamheten). Också det yrkesmässiga utövandet behöver få bättre utvecklingsmöjligheter, men detta bör enligt kulturrådets mening ske i andra former och genom andra typer av insatser. I det följande tar kulturrådet först upp amatörverksamhetens och därefter de yrkesmässigt arbetande fria gruppernas situation. I detta sammanhang går rådet inte ånyo in på förhållandet mellan yrkesmässig verksamhet och amatörverksamhet. Den frågan har behandlats i kapitel 5.

SOU 1972:66

7.10 Förslag beträffande icke yrkesmässig verksamhet

7.10.1 Grunddragen i förslagen

För att nå en så bred effekt som möjligt förordar kulturrådet i det följande en samtidig användning av dessa två vägar. Ett statligt stöd som kanaliseras genom kommunerna innebär att nya vägar måste prövas. Det kan ta tid att komma fram till lämpliga bidragsformer. Den ekonomiskt sett mest betydande satsningen under det kommande decenniet bör bl a därför avse folkbildningsorganisationernas verksamhet. Det är från denna utgångspunkt rådet i det följande diskuterar och utvecklar sina förslag. Kulturrådet anser att den stora och viktiga kulturverksamhet som kommunerna ordnar för barn och ungdom bör vidgas från att gälla enbart musikområdet till att omfatta även övriga konstområden. Denna vidgade verksamhet bör, liksom den hittillsvarande, organisatoriskt bedrivas i nära samband med skolan. Ekonomiskt bör staten stödja verksamheten men kulturrådet ger inte förslag om närmare utformning av statens stöd utan anser att detta bör utredas särskilt. Statsbidragen till kommunal verksamhet bör då sättas i relation till det statliga stöd som redan utgår eller som rådet föreslår skall utgå till skapande verksamhet i studiecirklar och i andra arbetsformer. Samtidigt är det naturligt att kommunerna inte i första hand bedriver fri skapande verksamhet för vuxna i egen regi utan i det fallet i stället stöder studieförbund, föreningar och fristående grupper.

Kulturrådets förslag om förbättrat samhällsstöd för den icke yrkesmässiga skapande verksamheten syftar både till en breddning av verksamheten - geografiskt, socialt, ämnesmässigt och till verksamhetsformerna och till en kvalitetsutveckling. Dessa syften anser rådet kan nås dels genom vidgade och förstärkta verksamhetsbidrag, dels genom att vissa basresurser i ökad omfattning ställs till förfogande. Kulturrådet har diskuterat två huvudvägar för ökat stöd. De representerar samtidigt två fördelningsprinciper för statsbidrag. Den ena vägen innebär att staten ställer medel till förfogande för kommunerna. Det är sedan deras uppgift att tillskjuta kompletterande belopp och att fördela de samlade resurserna för att aktivera och stödja den fria verksamheten i kommunen. Detta system innebär en långt driven decentralisering. Det ger de lokala organen stora och hittills icke existerande möjligheter att initiera och ge stöd. Den andra formen innebär att folkbildningsorganisationerna används som kanaler för ett starkt utvidgat stöd till den icke yrkesmässiga verksamheten. Fördelen med detta system är att man på ett naturligt sätt kan utnyttja en redan befintlig organisation samt organisatoriskt och personellt direkt anknyta till den föreningsverksamhet som redan finns. Även här når man en långt Folkbildningsorganisationernas verksamdriven decentralisering. het i studiecirkelform bör få ökat stöd. 350

SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande Kulturrådet föreslår en rad förändringar i statsbidragsvillkoren för att vidga verksamheten och stödja kvalitetsutvecklingen. Rådet föreslår höjning av bidragsbeloppen samt indexreglering. Kulturrådet föreslår vidare ett utbyggt stöd till icke yrkesmässig verksamhet i andra former än studiecirkelns. Staten och kommunerna bör gemensamt svara för detta stöd. Också härvidlag behöver formerna för de statliga insatserna utredas närmare. Rådet går alltså inte i detalj in på den konstruktion det statliga stödet bör få. Grundprinciperna bör dock vara dels ett stort mått av lokal självbestämmanderätt över medlens användning, dels att statsbidraget främst skall användas för att initiera verksamhet inom förut eftersatta miljöer och grupper. Fler lokaler och fler utbildade ledare är en viktig förutsättning för vidgad verksamhet. Bättre lokaler och utrustning, bättre utbildade och pedagogiskt skolade ledare, nya metoder och ett utvecklat studiematerial ger framför allt kvalitetsvinster. På dessa punkter föreslås betydande ökningar av nuvarande statsbidrag. Dessa basresurser kommer delvis också den individuellt bedrivna verksamheten och den yrkesmässiga verksamheten till godo. Framträdanden för publik - såväl av yrkesmässigt som av icke yrkesmässigt arbetande grupper - bör stimuleras genom ett arrangemangsbidrag till mottagargrupperna som avlöser det nuvarande föreläsningsbidraget. Tillgängen på personer - ledare, ämneskonsulenter och personer som arbetar med ledarutbildning och metodfrågor - är av stor betydelse för utvecklingen. Den icke yrkesmässiga verksamheten behöver här de yrkesverksamma kulturarbetarnas bistånd. Folkbildningsförbundet, studieförbunden och andra organisationer bör i ökad utsträckning ges möjlighet att anlita dessa. Om deras medverkan kan ske i form av deltids- och korttidsförordnanden, t ex som ämneskonsulenter, bör uppgifterna kunna förenas med kulturarbetarnas egen skapande verksamhet. Ökade möjligheter till sådana förordnanden bidrar också till att förbättra utkomstmöjligSOU 1972:66

verksamhet

heterna för de konstutövare som är intresserade av kulturpedagogiskt arbete. En fri verksamhet av större omfattning ställer ökade krav på stöd inte endast från staten utan också från landsting och kommuner. Detta gäller även om statsbidragsbestämmelserna inte direkt kräver kompletterande anslag från dessa. I 10.7 behandlas de tänkbara ekonomiska konsekvenserna för såväl staten som för landsting och kommuner. 7.10.2 Kommunal

verksamhet

Den kommunala verksamhet för barn- och ungdom som beskrivits i det föregående har växt fram utan att vissa grundläggande frågor lösts. Det gäller frågor om mål och pedagogiska vägar för verksamheten. Inte heller har samspelet med motsvarande verksamhet inom skolväsendet, folkbildningen eller det övriga föreningslivet kunnat lösas. Detsamma gäller frågorna om inriktningen mot olika konstområden och eventuella statsbidrag. Beträffande musikområdet berördes flera av dessa frågor av 1965 års musikutbildningskommitté (Musikutbildning i Sverige, SOU 1968:15). Utredningen ansåg att den frivilliga musikundervisningen är en viktig del av den samlade musikundervisningen och en förutsättning för ensembleverksamhet inom skolan men också grunden för samhällets musikliv. Som undervisning borde den ligga inom skolväsendet. All skolungdom i landet borde ha samma rätt och möjlighet att få delta. Utredningen föreslog att all frivillig musikundervisning på grundskolenivå borde ligga inom skolväsendet. Musikundervisningen på det gymnasiala stadiet borde, när det gällde instrumental- och vokalundervisning inkl förberedande yrkesutbildning, ligga inom ramen för gymnasieskolan och folkhögskolan. Verksamheten borde uppbära statsbidrag på samma grunder som övrig skolundervisning. Ensembleverksamheten på nivån över grundskolan borde i princip handhas av studieförbunden. I prop 1970:25 (s 94) var departementschefen inte beredd att "förorda insatser beträffande frivillig musikundervisning av den omfattning som musikutbildningskommittén föreslagit". Uttalandet får tolkas så att kommitténs förslag till organisation och stöd av den frivilliga musikundervisningen inte godtagits. 351

7 Fri kollektiv skapande

verksamhet

Inga initiativ till omarbetning av förslaget har tagits. Den senare tillsatta organisationskommittén för högre musikutbildning (OMUS) har dock att beakta den frivilliga musikverksamheten i sitt arbete. OMUS inledde därför hösten 1971 en kartläggning av denna inkl de kommunala musikskolorna som ett underlag för sitt arbete med lärarutbildningsfrågorna. Hittillsvarande erfarenheter har gett vid handen, att de kommunala musikskolorna har stark undervisningsprägel och därför i första hand är inriktade på enskild färdighetsträning. Gruppundervisning och ensemblemusicerande är dock under utveckling. Repertoarmässigt präglas musikskolorna, bl a på grund av lärarnas utbildning och erfarenheter, av den europeiska konstmusiken. OMUS:s undersökning är den första möjligheten att få dessa uppfattningar bekräftade eller modifierade. De i det föregående redovisade frågeställningarna har också tagits upp av Kommunförbundet. Förbundet har sommaren 1971 inrättat ett musikskolornas pedagogiska råd. Det skall bistå förbundet i dess arbete för en mera enhetlig utveckling inom musikskoleområdet. Kulturrådet anser att frågorna om målen och de pedagogiska vägarna för den frivilliga verksamheten i kommunal regi bör tas upp till ytterligare diskussion och analys. Denna genomgång bör gälla alla konstområden liksom avvägningen av insatserna mellan dessa. Den grundläggande färdighetsträningen bör ha en central plats i en verksamhet som vänder sig till barn och ungdom. Men rådet vill också i enlighet med de föreslagna kulturpolitiska målen starkt betona värdet av gruppverksamhet t ex i form av ensemblemusicerande och av utåtriktade kontakter. En viktig fråga är samverkan mellan den frivilliga verksamheten, förskolan och skolan. Skolan har ett basansvar för den grundläggande orienteringen och undervisningen inom kulturområdet. Detta ansvar bör förstärkas. Det blir en uppgift för det nya kulturrådet att tillsammans med skolöverstyrelsen och Kommunförbundet överväga formerna för hur detta kan ske. Genom ställningstagandet i prop 1970:25 har statsmakterna markerat att de inte ansett den frivilliga musikundervisningen av den omfattning som kommittén föreslog vara en 352

uppgift för skolan. Detsamma torde då gälla för den frivilliga verksamheten inom övriga konstområden. Däremot bör en nära samverkan mellan skolan och den frivilliga undervisningen vara naturlig. Omfattningen av denna samverkan blir något beroende av målen för och inriktningen av den frivilliga verksamheten. En samverkan bör gälla såväl innehåll och metoder som praktiska frågor rörande konsulenter, fortbildningsdagar, lokaler och utrustning. En sådan lösning har man hittills sökt nå genom att föra in de kommunala musikskolorna under skolstyrelsernas ledning. Det medför dock att samordningen mellan olika former av fri skapande verksamhet kan försvåras, när andra sådana verksamheter stöds av kulturnämnden. Kommunerna har uppmärksammat dessa samordningsproblem. Man har sökt lösa dem på olika sätt, t ex genom att den kommunala musikledaren, dvs "rektorn" för musikskolan, dels är musikkonsulent för skolväsendet, dels också är närvarande vid kulturnämndens sammanträden och kanske också föredragande i allmänna musikfrågor. En central fråga är uppgiftsfördelningen och samspelet mellan kommunens och föreningslivets verksamhet. Kulturrådet anser det vara en grundprincip för en framtida kulturpolitik att nuvarande skapande aktiviteter inom föreningar, organisationer och andra grupper bibehålls och vidareutvecklas. Samtidigt finns det skäl för att kommunerna driver verksamhet i egen regi för barn och ungdom. Rådet anser det därför önskvärt att kommunerna fullföljer utbyggnaden av musikskolorna men också att man på sikt bygger upp en motsvarande verksamhet för barn och ungdom inom övriga konstområden. Det kan delvis ske inom ramen för musikskolan. Fri kollektiv skapande verksamhet för vuxna bör i princip bedrivas inom föreningar, organisationer och fristående grupper, gärna i nära anknytning till skolans verksamhet. Denna principiella uppgiftsfördelning bör dock inte utesluta att vuxna i någon utsträckning kan deltaga i den frivilliga komSOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet munala undervisningen. Givetvis skall det utredningen av statsbidrag till den kommuinte heller hindra eller försvåra för förening- nala verksamheten. Rådet föreslår att det ar och ungdomsorganisationer att ha skapan- nya kulturrådet får i uppdrag att utreda de verksamhet för barn och ungdom som ett dessa frågor i nära samverkan med bl a skolöverstyrelsen, statens ungdomsråd, Komled i sin verksamhet. Deltagarnas övergång från den kommunala munförbundet och Folkbildningsförbundet verksamheten till föreningsaktiviteter bör (7.10.3.2). En vidgad kommunal verksamhet förutsätunderlättas på olika sätt. Ungdom som deltar ter fler lärare och ledare. På musikområdet i den kommunala verksamheten bör få inforfinns nu en tendens att de kommunala mumation om studieförbunden och andra föresikskolorna behöver pedagoger i sådan omningar och grupper. De bör stimuleras att även deltaga i grupper utanför den kommu- fattning att folkbildningen får ledarproblem. nala verksamheten för att sedan helt kunna Motsvarande kan inträffa inom andra konstområden när den kommunala verksamheten övergå till föreningsverksamhet. Ett ökat samarbete mellan kommun, före- byggs ut. Staten, som svarar för lärarutbildningar och andra grupper bör också kunna ningen, har också inlett en upprustning av ske på andra plan, t ex i kurs- och konferens- denna. På musikområdet, där behoven just verksamhet och beträffande ämneskonsulen- nu är störst, arbetar OMUS med utgångspunkt i riktlinjerna i propositionen angående ter. Av stor betydelse är frågan om statsbidrag musik- och dansutbildningen (prop 1970: 25). På teaterområdet har utbildningen av till den frivilliga kommunalt drivna verksampedagogiskt inriktade krafter uppmärksamheten. F n utgår inga statsbidrag till denna. mats i teater- och musikrådets översyn av Den är inte föremål för någon statlig tillsyn utbildningen vid de statliga scenskolorna. eller reglering. När det gäller gruppundervisTillkomsten av dramatiska institutet komning för elever från tolv år och uppåt uppbär mer att spela en roll på både teater- och alltså studieförbunden - men däremot inte filmområdena. Inom bildkonstens och konstde kommunala musikskolorna och den komhantverkets områden, har motsvarande fråmunala barn- och ungdomsteatern - statsgor tagits upp av konstnärsutbildningssakbidrag för sin verksamhet. kunniga, vars betänkande Högskolor för Kulturrådet anser att fri skapande verkkonstnärlig utbildning (SOU 1970:66) under samhet i grupp behöver såväl statligt som år 1971 varit föremål för remissbehandling. kommunalt stöd för att kunna utvecklas. Även andra utbildningsvägar såsom yrkesinEnligt kulturrådets mening bör statsbidrag riktade kurser för akademiker de s k DYRKkunna utgå även till kommunal verksamhet kurserna prövas fn. Kulturrådet som inte har av denna typ. Innan statsbidrag till denna att lägga förslag i utbildningsfrågor kommer införs behöver dock de nyss nämnda frågor- i sitt betänkande om kulturarbetarnas villkor na analyseras närmare. Man bör därvid också dock att beröra vissa sådana frågor. överväga bl a frågorna om åldersgränsen för En speciell form av kulturell verksamhet, statsbidrag till olika typer av aktiviteter och som i stor utsträckning lyder under primäravgränsningen mot den kommunala ungoch landstingskommunalt huvudmannaskap, domsverksamheten. är skapande verksamhet i terapeutiskt syfte I det följande behandlar kulturrådet bl a t ex inom olika vårdinstitutioner. Den förestatsbidragsbehovet för folkbildningen och kommer fn i mycket växlande omfattning annan icke kommunal verksamhet. Rådet anser att statsbidrag bör utgå även till före- och former och är i många fall svagt utvecknings- och gruppverksamhet utanför studie- lad. Vissa insatser av terapeutisk art sker cirkelformen. Det utredningsarbete som be- också genom studieförbundens verksamhet. Kulturrådet betraktar dessa frågor som mychöver ske innan ett förslag läggs fram på ket väsentliga. Området behöver först och denna punkt bör ske i sammanhang med SOU 1972:66 23

7 Fri kollektiv skapande

verksamhet

främst kartläggas, forskning initieras och samarbetet mellan kultursektorn och vårdsektorn på regional och lokal nivå stimuleras. Det nya kulturrådet bör ta upp dessa frågor tillsammans med bl a skolöverstyrelsen, socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, Landstingsförbundet, Kommunförbundet och Folkbildningsförbundet.

7.10.3 Föreningsverksamhet grupper 7.10.3.1 Studiecirkelstödet

och fristående

det av helt avgörande betydelse att övningen från början syftar till att väcka och utveckla förmågan till konstnärlig gestaltning. Kulturrådet anser det värdefullt att klart kunna definiera den verksamhet vars huvudsyfte är studier. I studier innefattas då även praktiska övningar. För stödet till denna verksamhet bör statsmakterna bygga vidare på studiecirkelbidraget. I det följande föreslås en rad förändringar av bidragsvillkoren för att få en nödvändig bättre anpassning till verksamhetens art och behov. Det är enligt kulturrådets mening värdefullt att behålla ett för hela folkbildningssektorn enhetligt studiecirkelbidrag. Det bör utöver det särskilda tilläggsbidraget till vuxenutbildning i vissa ämnen - inte delas upp i olika bidragskategorier beroende på verksamhetens art. Rådet skisserar därför andra bidragsformer för verksamhet som delvis har studiekaraktär men ändå inte kan inrymmas i studiecirkelbestämmelserna och för verksamhet där studiemomentet helt saknas men som ändå klart är värd stöd.

Den dominerande stödformen för den icke yrkesmässigt skapande verksamhet som ordnas av föreningar och organisationer är det statliga studiecirkelbidraget. Detta bidrag kan för kulturämnena - där verksamheten i huvudsak utgjorts av praktiskt inriktade studier - beräknas till ca 39 milj kr budgetåret 1970/71, motsvarande närmare 9 5 % av det totala statliga stödet till all fri kollektiv skapande verksamhet. Det statliga bidraget kompletteras med kommun- och landstingsGrundprinciperna för det nuvarande stubidrag. Dessa senare bidrag till studiefördiecirkelbidraget har redovisats under 2.5.3. bundens verksamhet inom kulturområdet beNågra ur bidragssynpunkt viktiga avgränsräknas till sammanlagt 24,5 milj kr år 1970. ningar är följande. En allmän studiecirkel Genom utformningen av villkoren för stu- skall omfatta 5 - 2 0 deltagare inklusive ledadiecirkelbidraget har hittills studiemomentet re. Deltagarnas ålder skall vara lägst 14 år. i den skapande verksamheten kommit att Studietiden skall omfatta minst 20 studiestarkt markeras. Arbetsformer som legat på timmar fördelade på högst två gånger i vecgränsen till praktiska studier har av ekono- kan med högst tre studietimmar per gång. Studierna skall vara fördelade på minst fyra miska skäl måst anpassas till bidragsvillko- veckor. Gemensamma sammanträden mellan ren. För arbetsformer som legat så långt flera cirklar är i princip inte tillåtna, endast ifrån studiecirkelbidragets bestämmelser att kortare massmedieinslag och undantagsvis en anpassning varit omöjlig har alternativa också expert/fackmannamedverkan får ske i statsbidragsformer sällan funnits och då de storgrupp. Studiebesök får ingå högst två gånger per studieperiod. Intagningen av delfunnits har de inte varit av likvärdig storlek. tagare till en studiecirkel skall vara avslutad i Dessa senare typer av verksamhet har då - och med tredje sammankomsten. För de studiecirklar som uppfyller dessa trots att kommunerna många gånger gett anslag - måst hållas tillbaka av ekonomiskt villkor uppbär anordnande förbund statsbiansträngda studieförbund, föreningar eller drag. Statsbidrag utgår med 75 % av kostnaderna för ledararvode och studiematerial andra initiativtagare. dock med högst 30 kr per studietimme. Kulturrådet betraktar studiemomentet - Maximibeloppet har höjts flera gånger under 1960-talet och höjdes senast f r o m budgetdeltagarnas förkovran teoretiskt och tekniskt - som viktigt. Men lika lite som inom andra året 1970/71 från tidigare 20 kr per studietimme. Av beloppet får högst 24 kr per studieområden får de tekniska färdigheterna studietimme avse ledararvode. För medverbli ett ändamål i sig. Inom kulturområdet är kan av expert eller fackman utgår statsbidrag 354

SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet Frågan om åldersgränsen är inte specifik för kulturområdet. Den är aktuell inom allt ungdomsarbete. Statens ungdomsråd har berört frågan i sin utredning Bidrag till ungdomsorganisationernas lokala verksamhet (Statens ungdomsråd, 1971). Ungdomsrådet lade dock inte fram något förslag om ändringar av åldersgränsen tolv år för statsbidrag till ungdomsorganisationerna. Frågan om organisationernas arbete bland barn under tolv år behandlas nämligen av barnstugeutredningen. I avvaktan på dess förslag har frågan inte fått någon definitiv lösning. Då man kan vänta att barnstugeutredningen kommer att föra ett principiellt resonemang kring dessa frågor, lägger inte heller kulturrådet fram något utformat förslag. En framtida lösning bör så långt som möjligt göras generell men samtidigt tillämpbar för kulturStatsbidragsvillkoren har ofta kritiserats området. När det gäller studietidens längd finns såväl beträffande den totala bidragsnivån som beträffande de olika delbestämmelserna enligt kulturrådets mening inget behov av att och förslag om ändringar har lagts fram. ändra kravet på lägst 20 studietimmar. DäreInom hela folkbildningen önskar man en mot finns det ett behov av att inom den höjning av bidragsnivån och en indexregle- ramen kunna få längre sammankomster än ring av bidragen. Från olika intresseområden tre studietimmar per gång godkända för och intressegrupper har därtill en rad kon- statsbidrag. Många arbetsmoment inom bildkreta förslag om ändringar av olika delbe- ningsarbetet på kulturområdet är tidskrästämmelser förts fram. Kulturrådet tar i det vande och tre studietimmar räcker då inte följande upp huvudfrågorna, nämligen ål- till. Flexibla tidsramar kan också på ett dersgränsen, studietidens längd, medverkan bättre sätt tillgodose skilda lokala förutsättav expert/fackman, studiebesök, villkoren ningar. I glesbygder med långa reseavstånd för ledarens arvodering samt den allmänna kan möjligheten till en mera koncentrerad studietid än fyra veckor ytterligare underbidragsnivån. Kulturrådets förslag avser i och för sig lätta deltagandet. Kulturrådet förslår att skolöverstyrelsen endast verksamheten i kulturämnena men är under en försöksperiod skall kunna ge genenär inget annat sägs så utformade att de skall rell dispens i kulturämnena för längre samkunna gälla all cirkelverksamhet. Rådet vill mankomster än tre studietimmar och i glesnämligen som nämnts undvika en uppdelning bygd också för kortare studietid än fyra i olika bidragskategorier för olika typer av veckor. Sedan försökstiden givit tillräckliga ämnen. erfarenheter, bör statsmakterna ta ställning Åldersgränsen 14 år utgör ett hinder för till behovet av ändringar i eller tillägg till de att inlemma de yngsta grupperna i åldersingenerella bestämmelserna. tegrerade aktiviteter. Rådet anser att statsbiFör att bl a befrämja kvaliteten i studiecirdrag bör utgå för verksamhet även inom de kelarbetet bör såväl möjligheterna till medlägre åldersgrupperna. Av skäl som anges i det verkan av expert eller fackman som möjligföljande tar rådet dock inte ställning till om heterna att göra studiebesök utökas. studiecirkelvillkoren bör ändras eller om I all skapande verksamhet har man anledkompletterande bidragsformer bör skapas.

för högst två sammankomster per studiecirkel och högst två timmar per sammankomst med högst 75 % av kostnaderna för arvode, resa och traktamente dock med högst 30 kr per studietimme. Andra villkor gäller för vissa cirklar på grundskolenivå samt universitetscirklar. Dessa är i regel inte tillämpbara inom den skapande verksamheten. För verksamheten i kulturämnena finns vissa speciella regler. I musikcirklar får högst hälften av deltagarna vara under 14 år och högst hälften av studietiden får i princip användas för studier i grupper om minst tre deltagare, ledaren inräknad. I verksamhet som sker i form av ensembler eller körer får deltagarantalet också överstiga 20. Även i teatercirklar får de vidare gränserna för antalet deltagare tillämpas. Allmänt finns slutligen möjligheten att söka dispens från bidragsvillkoren hos skolöverstyrelsen. Statsbidragsbestämmelserna i dess helhet framgår av bilaga F.

SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet ning att anlita yrkesutövande konstutövare Rådet föreslår att statsbidrag till ledares som lärare och ledare. Många kulturarbetare resekostnad och traktamente skall kunna verkar redan som studiecirkelledare. Detta är utgå i hela riket med 100% av ledarens positivt och bör stimuleras. resekostnad och traktamente dock högst 125 Dessutom behövs besök av experter och kr per sammankomst. Bidrag bör dock enfackmän. Inom musikområdet kan det gälla dast utgå om kortaste resväg mellan ledarens dirigenter, konsertmästare och solister. På bostad och studiecirkelns sammanträdeslokal teaterns område är det värdefullt att ha är minst 20 kilometer. Vid bestämmande av tillgång till en yrkesmässigt verksam regissör statsbidrag bör traktamente och resekostnaeller skådespelare eller att kunna anlita en der i övrigt beräknas enligt allmänna reseregyrkesverksam scenograf. På bildkonstens om- lementet. råde är det mera vanligt att konstnärer ställer På ytterligare en punkt kan ledarrekrytesig till förfogande som ledare av målarcirklar ringen underlättas. Ämneslärare vid folkhögeller konsthantverkscirklar men där så inte är skola kan nu få räkna in ledaruppgiften för fallet finns behovet av deras medverkan som allmän studiecirkel i sin undervisningsskyltillfälligt anlitade experter. dighet. Detta bör utsträckas till att också Expert eller fackman bör kunna medverka omfatta dels övningslärare vid folkhögskola, vid högst 25 % av det totala antalet studie- dels musiker vid regionmusiken. Statsbidrag timmar. Någon annan begränsning av antalet för ledararvode skall då inte utgå och statstimmar per gång än som gäller cirkelns all- bidraget för studiematerial får enligt nuvamänna arbete bör inte ske. Statsbidrag bör rande bestämmelser ej överstiga 6 kr per utgå med högst 75 % av kostnaderna för studietimme. arvode, dock högst 75 kr per timme, och Den allmänna bidragsnivån måste höjas i med 100% av resekostnad och traktamente, takt med kostnadsutvecklingen. Det kan ske dock högst 125 kr per timme. I utpräglad antingen genom en regelbundet återkomglesbygd bör dispens kunna lämnas för högre mande omprövning eller genom indexregleersättning för resekostnad och traktamente. ring. Studiebesök bör godkännas som statsbiNuvarande statsbidragsförhållanden är dragsgrundande för högst 30% av antalet inte tillfredsställande. Statsbidraget till medstudietimmar. Samtidigt bör besök på teater- verkan av expert eller fackman har i praktiföreställning, konsert, utställning och mot- ken länge varit oförändrat och därför hunnit svarande tillåtas på samma sätt som för urholkas kraftigt. Bidraget per studietimme teoretiskt inriktade cirklar. (I dessa cirklar är höjdes senast åren 1967 och 1970. Även högst tre sådana besök tillåtna. Statsbidrag detta bidrag har urholkats mellan höjningutgår dock ej för dessa besök.) arna. En indexreglering har bl a föreslagits av Särskilt utanför centralorterna och allde- skolöverstyrelsen, som förordat en anknytles speciellt i den utpräglade glesbygden är ning av statsbidraget till viss löneklass inom tillgången på ledare ett stort problem för avlöningssystemet för undervisningsområdet. studiecirkelverksamheten. Den förstärkta Föredragande statsråd var dock i samband ledarutbildning som kulturrådet föreslår i med den senaste höjningen av bidragen år det följande kan inte mer än i viss mån 1970 (prop 197055, SU 1970:107, rskr avhjälpa detta. Vad som behövs är ekonomis- 1970:273) inte beredd att biträda förslaget. ka möjligheter att hämta ledare från central- Kulturrådet tar upp frågan om studiecirkelorten eller från annan ort. Fr o m verksam- bidragens värdebeständighet i ett allmänt hetsåret 1971/72 utgår också statsbidrag perspektiv i kapitel 10. Det resonemang som med 75 % av resekostnad och traktamente förs där, leder fram till förslag om indexför cirkelledare. Detta gäller dock endast reglering av studiecirkelbidragen. Rådet tar inom det s k allmänna stödområdet och där dock inte ställning till tekniken för indexregleringen (10.3.2). ej för orter med gymnasieskola. 356

SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande Utöver indexregleringen föreslår kulturrådet en realhöjning av statsbidraget med 10 kr per timme i förhållande till 1971 års nivå. De vidgade bestämmelser som föreslagits i det föregående bör dock ges högre prioritet än den generella höjningen (10.7). Kulturrådet har också övervägt vissa andra önskemål om förändringar av statsbidragsvillkoren. Det gäller önskemål om gemensamma sammanträden för cirklar i olika ämnen eller inom olika studieförbund, intagning till cirklarna även efter tredje sammankomsten, resebidrag till cirkeldeltagare i vissa ensemblecirklar och "universitetscirklar" för avancerade praktiska studier inom kulturämnena. Rådet har emellertid inte funnit skäl att föreslå några förändringar på dessa punkter. Kulturrådet räknar med att de föreslagna förändringarna i det statliga stödet till studiecirkelverksamheten liksom de förstärkningar av stödet till ledarutbildning m m som föreslås i det följande skall medverka till en fortsatt ökning av verksamheten inom kulturämnena. Från verksamhetsåret 1969/70 till 1981/82 räknar rådet med en ökning från 55 600 till inemot 90 000 deltagare. I bilaga G finns ett utkast med ändrad lydelse av kungörelsen (1963:463) om statsbidrag till studiecirkelverksamheten inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. 7.10.3.2 Andra former av verksamhetsbidrag Behovet av kompletterande

bidrag

Behovet av stöd till all fri skapande verksamhet i grupp kan inte tillgodoses inom studiecirkelns ram. Det är nödvändigt att det finns möjligheter till stöd åt verksamheter också i några andra former. En ganska omfattande verksamhet faller utanför studiecirkelstödet på grund av att studiearbetet inte följer godkända studieplaner eller inte leds av godkända ledare. För många grupper är kontakten mellan deltagarna det primära och den skapande verksamheten utgör ett medel som är underordnat detta huvudsyfte. Studiemomentet kan då komma i bakgrunden. Inte heller grupper som är så helt inriktade på att skapa en SOU 1972:66

verksamhet

teaterföreställning, konsert eller utställning att studiemomentet kommer i bakgrunden kan få cirkelbidrag. Viss verksamhet faller utanför studiecirkelbidraget då tidsgränsen 20 timmar fördelade på fyra veckor inte går att hålla. Det gäller ofta uppföljningsarrangemang kring olika kulturutbud, t ex studiegrupper eller diskussionsserier som bara verkar under en utställningsperiod på några veckor. Det kan också gälla koncentrerad verksamhet av annat slag, t ex en teaterverkstad eller en körsammandragning över ett veckoslut. I vissa fall kan dock statsbidrag utgå från föreläsningsanslaget. Även andra delar av bestämmelserna, t ex antal deltagare och deltagarnas ålder, kan utesluta verksamhet från studiecirkelbidrag. När det gäller verksamhet bland barn och ungdom finns dock det år 1971 införda statliga stödet till ungdomsorganisationernas lokala verksamhet (prop 1971:32, KrU 1971:12, rskr 1971:187). Där kan studieförbundens grupper och även andra grupper knytas an genom att verksamheten sker i samarbete med någon ungdomsorganisation. Frågan om organisationernas arbete med barn i lägre åldrar än tolv år utreds f n av barnstugeutredningen. En del av dessa aktiviteter utanför studiecirkelns form sker inom föreningar och organisationer, en annan del inom lösare organiserade grupper av olika slag. Vissa insatser är spontant uppkomna, kortlivade och avsedda som punktaktioner kring aktuella frågor, andra är planerade och kontinuerliga. Vissa grupper har den kulturella verksamheten som sitt mål, för andra är denna endast ett medel i en verksamhet av t ex politisk, facklig, religiös eller ideell art. Omfattningen och inriktningen av verksamheten skiftar från ort till ort men också från säsong till säsong. Att den nu nämnda verksamheten faller utanför statsbidragsvillkoien för studiecirklar kan också innebära, att man går miste om kommunalt bidrag, då viss kommunal bidragsgivning är kopplad till den statliga. I många fall och i första hand till de fast organiserade och inarbetade föreningarna utgår dock kommunala bidrag i andra former. Lösare organiserade, nybildade eller tillfälliga grupper kan ha svårare att få kommunala anslag, inte minst därför att en stor del av kommunens pengar är bundna till på förhand planerade ändamål. Verksamhet utanför studiecirklarna kommer att ha bättre utvecklingsmöjligheter i framtiden om kulturrådets förslag i det föl357

7 Fri kollektiv skapande verksamhet jande om ökad tillgång på lokaler och utrustning, bättre ledarutbildning och intensifierad metodutveckling genomförs. Men detta kommer inte att vara tillräckligt. Liksom för studiecirklarna har man ofta kostnader för t ex lokaler, ledare och material som överstiger vad deltagarna kan betala. Även här behövs alltså någon form av verksamhetsbidrag. Tidigare har fritidsgruppbidraget kunnat utnyttjas för stöd till friare former av kulturell verksamhet bland ungdom. Då detta bidrag ersatts med ett schablon bidrag till de riksomfattande ungdomsorganisationernas lokala verksamhet med karaktär av organisationsbidrag finns inte längre samma direkta möjlighet. Andra bidragsformer bör skapas. Kulturrådet vill särskilt betona behovet av stöd och stimulans till de grupper - inom eller utom de etablerade föreningarna - för vilka kulturen i första hand är ett medel till kontakt och gemenskap. Studiecirkeln är därvid inte alltid den lämpligaste formen. Det gäller därför att skapa ett bidragssystem som är anpassat till de varierande arbetsformer som kan komma i fråga. Bidragsreglerna bör då ha nödvändig elasticitet. All skapande verksamhet utanför studiecirklarna bedrivs inte i sådana former att samhällsstöd är nödvändigt. Det gäller t ex många musikgrupper med förankring i familj, vänkrets, förening eller församling. Då vissa grupper har behov av ekonomiskt stöd medan andra inte har det, är det svårt att anvisa generella bidrag. Behovet får i stället bedömas från fall till fall. Grundprincipen bör liksom för studiecirkelstödet vara att deltagarna inte skall ha några inkomster genom bidraget men inte heller drabbas av så stora kostnader att de avstår från den verksamhet de planerat. Den verksamhet som inte låter sig inpassas i bidragssystemet till studiecirklar har redan viss omfattning och den kan beräknas öka om den får bättre stöd än hittills. Det ställer ytterligare anspråk på kommunala bidrag vid sidan av de många andra uppgifter som faller på kommunerna. Kulturrådet anser att en rad skäl talar för att staten inte begränsar sitt stöd till studiecirkelverksamheten utan även 358

ger bidrag till verksamhet i andra former. Rådet föreslår därför att ett lokalt aktivitetsstöd införs. Detta är ett kompletterande statsbidrag för den i det närmast föregående beskrivna icke yrkesmässiga gruppverksamheten. Syftet med detta stöd är att stimulera verksamhet i nya, organisatoriskt enklare former än studiecirkelns. Man skall kunna nå in i nya miljöer och till nya grupper och stimulera till bredare aktivitet. Stödet skall också kunna utgå till experimentell verksamhet och till aktiviteter kring olika kulturutbud, där studiecirkeln inte passar som arbetsform. I viss utsträckning kommer det lokala aktivitetsstödet att innebära ökat stöd till studieförbund och andra föreningar. Tidigare icke bidragsberättigad verksamhet kommer nu att kunna få bidrag. Men det kommer också att innebära bidrag till fristående och mindre fast organiserade grupper. För att kunna ge stöd till dessa behövs medel som inte i förväg är bundna till särskilda verksamhetsformer. Det lokala aktivitetsstödet bör inte utgå med ett schablonbelopp utan bidragets storlek bör bestämmas utifrån vissa kriterier. Dessa kriterier bör vara så utformade att den åsyftade inriktningen mot nya former av verksamhet, nya deltägargrupper och nya miljöer uppnås. Vissa minimiregler bör gälla beträffande antal deltagare, antal sammankomster och verksamhetens anknytning till kulturområdet. Däremot bör inte regler uppställas beträffande deltagarnas ålder, sammankomstens längd, studiematerial eller ledarens formella kompetens. Bidraget bör vara enkelt att hantera. Inom de vida ramar som dessa kriterier ger bör statsbidraget i första hand fördelas lokalt genom de kommunala myndigheterna som har den bästa överblicken över de aktuella behoven. Därmed når man en hög grad av decentralisering. Kulturrådet har ingående studerat möjligheterna att utforma ett statsbidragssystem utan de detaljerade bidragsgrunder som är karakteristiska för studiecirkelbidraget. Ur SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet många synpunkter har det i det föregående nämnda bidragssystemet som numera tillämpas för stödet till ungdomsorganisationernas lokala verksamhet stora fördelar genom sin smidighet. Stödformer medger också att stöd kan utgå till kulturell verksamhet i ungdomsorganisationernas lokalavdelningar. Liknande bidragsprinciper kan emellertid inte utan vidare föras över till det här behandlade området då stödet till ungdomsorganisationernas lokala verksamhet dels utgår med ett schablonbelopp, dels avser verksamhet inom fast organiserade riksomfattande organisationer. Den möjlighet som stödet till ungdomsorganisationerna ger att lokalt rapportera fristående gruppers verksamhet via någon organisation torde inte vara praktiskt tillämpbar och i enlighet med bidragets anda om det behöver ske i större omfattning. Ett kompletterande utredningsarbete behövs därför för att i detalj utreda en ändamålsenlig konstruktion för det nya lokala aktivitetsstödet inom kulturområdet. Det fortsatta utredningsarbetet angående vissa former av verksamhetsbidrag Frågan om det lokala aktivitetsbidraget bör ses tillsammans med statsbidragsfrågorna för övriga former av fri skapande verksamhet. I det föregående (7.10.2) har föreslagits utredning av behovet av statsbidrag till verksamhet som kommunerna tagit ansvar för. Dessa två frågor, som har många beröringspunkter även om verksamhetsformerna i dag är ganska olika, bör utredas i ett sammanhang. Utredningen bör igångsättas så snart som möjligt. Utredningsarbetet bör göras av det nya kulturrådet i nära samverkan med bl a skolöverstyrelsen, statens ungdomsråd, Kommunförbundet och Folkbildningsförbundet. Vid utredningsarbetet bör kontakt hållas med barnstugeutredningen, om dess utredningsarbete inte hunnit avslutas dessförinnan. Ett nytt statsbidragssystem kräver givetvis mer konkreta bidragskriterier än som här skisserats. För detta krävs en kartläggning av SOU 1972:66

de aktiviteter man vill stödja. Eftersom det i viss mån blir fråga om en ny inriktning av verksamheten, är det också nödvändigt att försöksverksamhet kommer till stånd. Syftet med denna bör vara att pröva nya verksamhetsformer. Kulturrådet förordar att det nya kulturrådet får medel till sitt förfogande för denna försöksverksamhet. Medlen bör, lämpligen i samråd med ovan nämnda organ, fördelas mellan ett antal kommuner i olika delar av landet i vilka försöksverksamhet planeras med avseende på olika miljöer, grupper och verksamhetsområden. I kommunerna bör de kommunala organen (t ex kulturnämnden) ansvara för medlens fördelning till de mottagande grupperna. Utvärdering av verksamheten bör ske i samarbete mellan kommunerna och det nya kulturrådet.

7.10.3.3 Lokaler och utrustning Tillgången på lokaler och utrustning för fri skapande verksamhet är, som framgått av 7.2-7.8, i många fall otillfredsställande. Det gäller främst för teater, konst och konsthantverk men i viss utsträckning även inom övriga konstområden. Folkbildningsförbundet har av den anledningen hösten 1971 gjort en inventering av studieförbundens lokal- och utrustningssituation för att få underlag för olika förslag som kan leda till förbättringar. En viss del av den fria skapande verksamheten sker nu i studieförbundens lokaler eller i andra föreningsägda lokaler av typ Folkets hus, församlingshem o d. Den största delen av verksamheten sker dock i skolor, fritids- och ungdomsgårdar och andra samhällsägda lokaler. I vissa fall sker verksamheten hos cirkelledaren (t ex vissa konstcirklar). Lokal- och utrustningssituationen varierar betydligt mellan olika kommuner. I vissa fall är förhållandena tillfredsställande. I andra fall saknas lokaler eller råder svårigheter att få disponera de som finns. Ofta är problemen större beträffande tillgången till vissa typer av utrustning än beträffande själva lokalerna. Kulturrådet anser att samhällsstödet till lokaler och utrustning bör förstärkas. Det 359

7 Fri kollektiv skapande

verksamhet

primära ansvaret faller på kommunerna men staten bör genom olika åtgärder stödja dessa. Rådet tar upp dessa frågor i dess helhet i kapitel 9. För den skapande verksamheten är utrustningsfrågorna minst lika viktiga som lokalerna. Så bör t ex skolornas specialsalar med brännugnar, drejskivor, verktygsutrustning, vävstolar, symaskiner m m stå till fritidsverksamhetens förfogande. Sådan specialutrustning bör, liksom mycket annat i den moderna skolan, betraktas som en kommunens resurs, vilken bör kunna dubbelanvändas och komma till nytta även under kvällstid. Självfallet måste ansvars- och säkerhetsfrågor m m diskuteras och lösas i samråd mellan skolstyrelsen och kulturnämnden. Även de ekonomiska frågorna kräver uppmärksamhet.

som fått ledaruppgifter efter inom den egna organisationen.

utbildning

Inom de större organisationerna och då främst inom folkbildningen bedriver man en kontinuerlig ledarutbildning för den egna verksamheten. Inom vissa ämnen, t ex teater där utbildning av pedagoger genom samhällets utbildningsvägar saknats eller varit otillräcklig, sker organisationernas ledarutbildning från grunden. Inom andra konstområden, t ex inom musiken, koncentreras utbildningen till målfrågor, vuxenpedagogik och viss ämnesmässig fortbildning, oftast i förening. Inom folkbildningen sker ledarutbildningen i princip av studieförbunden på central, regional och inom större studieavdelningar även på lokal nivå. De statliga anslagen - budgetåret 1970/71 4,1 milj kr för pedagogisk verksamhet dvs ledarutbildning och metodutveckling - fördelas till studieförbunden centralt efter studieverksamhetens omfattning. I "smala" ämnen och beträffande skolning av utbildare sker dock viss verksamhet gemensamt i Folkbildningsförbundets och länsbildningsförbundens regi. En betydande del av folkbildningens ledarutbildning sker i samarbete med folkhögskolan. Utanför folkbildningen är det främst vissa kör- och orkesterförbund som bedriver ledarutbildning.

Vidare bör samlingssalarnas scener byggas så att de går att använda för teaterarbete. Även mindre lokalbunden utrustning, t ex pianon, klang- och rytminstrument, AVmaterial o d, bör få användas i fritidsverksamhet. Även förbrukningsmaterial av typ lera, färg, duk, film o d bör i framtiden kunna stå till förfogande för den organiserade fria verksamheten. Föreningar och grupper behöver också ha tillgång till förvaringsutrymmen i anslutning till arbetslokalerna. Ett tillräckligt antal väl utbildade ledare är Detta förutsätter att alla parter får deltaga en grundförutsättning för den kollektiva skabåde i byggnadsplaneringen och i driftplane- pande verksamheten. I det föregående har ringen och att de praktiska och ansvarsmässi- kommunernas behov av ledare och lärare för ga frågorna kring ett dubbelutnyttjande av en växande barn- och ungdomsverksamhet lokaler löses konstruktivt. De lokala samar- berörts. Inom folkbildningen bedömer man betsorgan kulturrådet skisserar i kapitel 8 en förstärkt ledarutbildning vara en av de bör kunna underlätta denna typ av samar- mest angelägna åtgärderna. Liknande bedömbete. ningar görs inom andra organisationer t ex körförbunden. Som framgått i det föregående håller den 7.10.3.4 Ledartillgång och ledarutbildning konstnärliga utbildningen på att byggas ut. Som ledare för fria skapande grupper funge- Ett ökat inslag av pedagogisk skolning är rar personer med mycket olika bakgrund. En samtidigt på väg att införas i denna utbilddel är kulturarbetare med eller utan formell ning. Ett snabbt fullföljande av den pågåenkonstnärlig utbildning, ibland med men ofta de utbyggnaden är av stor betydelse för utan pedagogisk skolning. En annan grupp är ledartillgången inom fri skapande verksamlärarna, vilka har varierande ämnesutbildning het. samt en pedagogisk skolning som vanligen är Fortfarande kommer det dock att finnas inriktad på undervisning av skolungdom. behov av en kompletterande ledarutbildning Den tredje stora gruppen utgörs av personer inom organisationer och grupper. Den behö360

SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande ver omfatta organisationernas interna målfrågor, vuxenpedagogik och ämnesmässig fortbildning. De olika organisationernas och kommunernas interna utbildningsbehov bör därvid i betydande utsträckning kunna samordnas. Det statliga stödet till organisationernas ledarutbildning bör höjas väsentligt. Inom folkbildningen bör utbildningen liksom hittills huvudsakligen bedrivas av folkbildningsorganisationerna själva. Det bör också övervägas om det är fördelaktigt att avdela något större del för centrala insatser genom Folkbildningsförbundet. Statligt stöd till ledarutbildning inom andra organisationer behandlas under 7.10.3.7. Kulturrådet behandlar i övrigt personaloch vissa utbildningsfrågor i det kommande betänkandet om kulturarbetarnas villkor.

7.10.3.5 Metodutveckling Studieplaner och pedagogiskt material för folkbildningens studiecirklar utarbetas i princip inom de olika förbunden. Det statliga stödet fördelas på det sätt som angavs under 7.10.3.4. I vissa kulturämnen har man dock utfört ett gemensamt arbete genom Folkbildningsförbundet och dess estetiska kommitté, vilket gett positiva erfarenheter. Också andra större organisationer bedriver i någon utsträckning experiment och metodutveckling. Förstärkta resurser för pedagogiskt utvecklingsarbete, t ex för att revidera äldre studieplaner, för att utarbeta och utveckla studieplaner i nya ämnen och för att utveckla studiematerial, bedöms inom folkbildningen som lika angeläget som en förstärkt ledarutbildning. Också inom andra organisationer, t ex inom SOR, bedömer man metodutvecklingen som angelägen. Kulturrådet delar den bedömningen. Arbetet bör liksom hittills i huvudsak bedrivas av organisationerna själva. Liksom beträffande ledarutbildningen bör ett betydande samarbete kunna ske mellan folkbildningen, andra organisationer och kommunernas verksamhet samt med den pedagogiska utvecklingen inom skolväsendet. SOU 1972:66

verksamhet

Inom ramen för det statliga stödet till folkbildningen bör särskilda medel anvisas för att garantera ett kontinuerligt arbete inom det delvis eftersatta kulturområdet. Kulturrådet föreslår att anslaget utformas och dimensioneras så att studieförbunden kan anlita kulturarbetare inom olika områden för experiment och utvecklingsarbete samt för beställningar av verk anpassade för de icke yrkesverksamma gruppernas förutsättningar. För att inte de begränsade resurserna skall splittras i onödan bör en del av de anvisade medlen disponeras centralt, t ex av Folkbildningsförbundet och dess estetiska kommitté. Anslaget för pedagogiskt utvecklingsarbete bör också få disponeras för vissa löner och då få sådan omfattning att det blir möjligt att anställa ämneskonsulenter av det slag kulturrådet skisserat under 7.10.1. Statligt stöd till metodutvecklingsarbete inom organisationer utanför folkbildningen behandlas under 7.10.3.7.

7.10.3.6 Stöd till handikappades kulturella verksamhet F r o m budgetåret 1966/67 finns ett särskilt kulturstöd för handikappade. Ur anslaget "Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet" utgår bidrag till konsulentverksamhet, kurs- och studieverksamhet, bokförsörjning, mimutbildning vid statens dansskola, teckenspråkstolkar och tolkutbildning. För budgetåret 1971/72 var anvisat 3,6 milj kr. Det särskilda kulturstödets uppgift är att i ett begynnelseskede finna nya och anpassade former som efter en försöksperiod kan bli vägledande för framtiden. F n utgår bidrag till åtta konsulenter för folkbildningsoch ungdomsverksamhet bland handikappade. En konsulent är anställd på skolöverstyrelsens folkbildningsbyrå, två inom ABF och en på Studieförbundet Vuxenskolan. Fyra konsulenter är verksamma under skolöverstyrelsen och med placering på De blindas förening, De handikappades riksförbund, Hörselfrämjandets riksförbund och Föreningen för utvecklingsstörda barn. Studiecirklar som avser att utveckla handikappades kommunikationsfärdigheter räknas också till de ämnen som åtnjuter tilläggsbidrag. 361

7 Fri kollektiv skapande

verksamhet

Det under senare år kontinuerligt förstärkta stödet till de handikappades kulturella verksamhet har haft stor betydelse för att minska hindren för de handikappade att delta i studieverksamhet och kulturella aktiviteter. Resurserna är fortfarande otillräckliga och en fortsatt ökning är nödvändig. Denna bör ges hög prioritet. Det är fråga om en jämlikhetspolitik som med nödvändighet kräver stora insatser. Målet för det kulturella stödet bör vara att integrera handikappverksamhet i annan verksamhet. Lösningen med ett samlat anslag till handikappstöd har vissa fördelar eftersom det är möjligt att lätt avläsa de insatser som görs. Men anslaget är ingen rättvisande mätare. Handikappstöd ingår också i andra anslag. Principiellt anser kulturrådet att man i varje verksamhet skall beakta handikappaspekten. Därför är det inte lämpligt att behålla ett särskilt anslag till kulturstöd för handikappade. Som närmare kommer att utvecklas senare (10.7.6) föreslår rådet att det nuvarande anslaget delas upp på olika riksstatsanslag med särskilda poster för handikappstöd. På så sätt blir det lättare att se hur stora de ekonomiska insatserna för handikappstödet är i förhållande till insatserna inom varje sektor.

7.10.3.7 Centrala organisationer Studieförbund, kör- och orkesterförbund m fl Som framgått under 7 . 2 - 7 . 8 , finns det flera riksorganisationer med uppgifter inom den icke yrkesmässiga skapande verksamheten. Utöver de tio studieförbunden och deras samarbetsorgan Folkbildningsförbundet finns sådana organisationer inom musik-, teater-, foto- och filmområdena, främst dock på musikområdet. Organisationerna gör betydelsefulla insatser för att stödja den lokala verksamheten. Till vissa av riksorganisationerna utgår statsstöd. Normerna för statsstödet är mycket oenhetliga, vilket till stor del är beroende av hur bidragen vuxit fram. 362

Till studieförbundens organisationskostnader utgår statsbidrag från anslaget "Bidrag till studieförbund". Den anslagspost som avser organisationskostnader uppgick till 4,4 milj kr budgetåret 1971/72. Kulturrådet föreslår att statsbidragen till studieförbundens organisationskostnader successivt ökas, så att förbunden kan bygga upp en effektivare och bättre täckande organisation. Detta är en förutsättning för den vidgade verksamhet kulturrådet skisserat. Till riksorganisationer eller liknande organ utanför folkbildningen (exkl centrumbildningarna) utgick från olika poster under anslaget "Bidrag till särskilda kulturella ändamål" statsbidrag med sammanlagt 600 000 kr under budgetåret 1970/71. Statsbidragen avser i allmänhet pedagogiska och distributiva uppgifter eller stöd till den lokala verksamheten. Endast i undantagsfall avser del av bidraget organisationernas centrala driftkostnader. Härtill kommer vissa punktbidrag för särskilda ändamål. Alla bidrag utgår efter särskild ansökan. Av tabell 7.20 framgår att det anmärkningsvärt nog endast var riksorganisationer på musikområdet som erhöll statsbidrag budgetåret 1970/71. Som regel användes bidragen för central verksamhet, men SOR disponerade större delen av anslaget för fördelning Tabell 7.20 Statsbidrag (exkl projekt- och punktbidrag) över åttonde huvudtiteln till organisationer av rikskaraktär inom området fri kollektiv skapande verksamhet budgetåret 1970/71. 3 Organisation

Statsbidrag

Sveriges orkesterföreningars riksförbund (SOR) 320 000 b Körförbunden 170 000c Riksförbundet Sveriges amatörorkestrar (RSAO) 90 000 Svenskajazzriksförbundet 35 000 Sveriges spelmäns riksförbund 10 000 Summa 625 000 a Exkl folkbildningsorganisationerna och centrumbildningarna. Varav 150 000 kr i särskilt bidrag för inköp av instrument m m. Fördelades av teater- och musikrådet till körförbund och körer.

SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet att föreningslivet genom dessa anslag får ökatill medlemsorkestrarna. Behovet av centrala insatser för ledarut- de arbetsmöjligheter. Avslutningsvis skall SOR-orkestrarnas sibildning, metodutveckling, information och tuation behandlas något utförligare. Några av organisation är stort. Organisationerna på de förslag SOR:s utredning (7.4.4.1) framfört musikområdet behöver därför ett starkare angående organisationernas framtida utveckstöd i sitt arbete. Det skulle vara en betydanling kan tillgodoses inom ramen för de ovan de fördel om nuvarande organisationer på nämnda förslagen. Det gäller framför allt teater-, foto- och filmområdena fick möjligbehovet av att förstärka förbundets kansli, het att utvecklas för denna typ av uppgifter. Också inom övriga områden (dans, konst, att anställa en konsulent för utbildningsfråkonsthantverk) kan organisationer av denna gor samt att disponera medel för kursverksamhet. typ bli aktuella. Frågan om anställande av yrkesmusiker Staten kan därför göra en viktig insats för vid de större SOR-orkestrama kan lösas gefri skapande verksamhet genom att bygga ut nom en övergång till institutionell verksamsitt stöd till sådana organisationer som finns het. Mindre yrkesensembler bildas (6.4.8) eller tillkommer. Stödet bör avse kostnader och dessa samarbetar med de icke-professioför central administration, för experimentnella delarna av orkesterföreningarna. En verksamhet, metodutveckling och utbildannan möjlighet är att en grupp musiker ning. Däremot bör organisationerna enligt kulturrådets mening i princip inte uppbära bildar en fri grupp och får bidrag enligt de statsbidrag för vidare fördelning till lokalav- principer som föreslås i det följande (7.11 delningarna. Den lokala verksamheten bör och 10.7.9). Kulturrådet anser det värdefullt om en viss stödjas på de sätt som redovisats i det föredel av regionmusikens insatser kan komma gående. Det statliga stödet till organisatiodet icke yrkesmässiga musicerandet till godo nerna bör ges samma höga prioritet som stöoch att regionmusiken bl a kan medverka i det till studieförbundens ledarutbildning och SOR-orkestrar. Även här skall dock önskepedagogiska utvecklingsarbete. målen från SOR vägas mot behoven inom Det är nödvändigt att bidragen blir mer andra delar av musikområdet. enhetliga än nu. Vissa kriterier såsom t ex Kulturrådet anser principiellt att statsbiantalet lokalavdelningar och individuella dragen till riksorganisationerna bör avse medlemmar inom organisationen, den geocentrala åtgärder och inte fördelas till de grafiska spridningen, verksamhetens art och syfte samt utbildningsbehovet bör kunna lokala avdelningarna. Med hänsyn till den utgöra underlag för anslagsbedömningen. Nå- ekonomiska betydelse de begränsade statsbigon enkel generell formel för bidragsfördel- dragen till de enskilda SOR-orkestrarna har ningen torde dock inte kunna uppställas. Det vill rådet dock inte föreslå att de avvecklas. En statlig inspektion av icke yrkesmässig bör vara en uppgift för det nya kulturrådet att föreslå lämpliga principer för fördelning verksamhet finner rådet omotiverad. Kontroll- och stimulansuppgifter av det slag den av bidragen. Till föreningslivet utgår i övrigt bidrag tidigare inspektionen av SOR-orkestrarna från landsting och kommuner. I det följande haft bör vara en intern fråga för organisaberörs inte närmare de lokala och regionala tionen och samordnas med utbildningsverkbidragen, som ofta utgör en mycket stor del samheten. Däremot bör det nya kulturrådet av respektive organisationers inkomster. Det vara tillsynsmyndighet beträffande statsbiär de primärkommunala myndigheternas res- draget. pektive landstingens uppgift att ta ställning till utformning och storlek av dessa bidrag. Kulturrådet vill dock betona att den framtida kulturarbetet är i hög grad beroende av SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande

verksamhet

Centrumbildningar De s k centrumbildningarna, dvs Danscentrum, Filmcentrum, Författarcentrum, Konstnärscentrum, Musikcentrum och Teatercentrum, tillkom under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Verksamheten har siktat till att stimulera intresset för de olika konstarterna bland både gamla och nya mottagargrupper. Därigenom har man skapat nya arbetstillfällen som man förmedlat till sina medlemmar. Man har vidare, särskilt på teaterområdet, stimulerat konstnärerna att starta egen gruppverksamhet i större utsträckning än tidigare och därigenom aktiverat såväl teaterarbetarna som publiken. Statliga bidrag har varit en viktig del av centrumbildningarnas ekonomi. Budgetåret 1971/72 erhöll de 555 000 kr i anslag från utbildningsdepartementet. Arbetsmarknadsverkets kostnader för centrumbildningarnas arbetsförmedlande verksamhet uppgick samma budgetår till 250 000 kr.

me för medverkan från centrumbildningarna i förmedlingsarbetet.

Kulturrådet ser tillkomsten av centrumbildningarna som ett led i det betydelsefulla arbetet att finna nya vägar för att vidga kontakterna mellan konstnärer och publik. Kulturarbetarna har genom dessa organ själva utvecklat nya arbets- och kontaktformer, som har gett viktiga erfarenheter men också nya arbetstillfällen. Det statliga stödet till centrumbildningarnas kulturpolitiska uppgifter bör enligt kulturrådets mening utgå i ökad omfattning. Även en decentraliserad verksamhet bör kunna erhålla statligt stöd. En decentralisering aktualiserar emellertid också frågan om bidrag från de regioner där respektive centrumorganisationer arbetar. Denna fråga bör tas upp till behandling inom det nya kulturrådet. De arbetsförmedlande uppgifterna har varit en viktig del av centrumbildningarnas arbete. Samhället bör ansvara för att en avgiftsfri och väl fungerande arbetsförmedling arbetar inom kulturområdet i former som är anpassade till förhållandena inom detta område. De förslag kommittén för arbetsförmedling inom vissa yrkesområden (OLAF) nyligen lagt fram om utformningen av en sådan förmedling blir av stor betydelse för centrumbildningarnas uppgifter och ställning. Även i framtiden bör det finnas utrym364

SOU 1972:66

7.11 Förslag beträffande yrkesmässigt arbetande fria grupper

formerar produktionsgrupper. Filmutredningen har i sitt första delbetänkande (Samhället och filmen, SOU 1970:73) tagit upp de fria filmarnas arbetsvillkor. Utredningen har föreslagit att särskilda bidrag försöksvis under en begränsad tid anvisas till Sveriges Radio för produktionsutläggningar utanför företaget. Detta förslag har kulturrådet tillPå teaterområdet har allt fler heltids- och styrkt i sitt remissyttrande över betänkandeltidsarbetande grupper bildats de senaste det. Ytterligare förslag som berör de fria åren. År 1971 inkom ett 80-tal ansökningar filmarnas arbetsmöjligheter kan väntas från om anslag till teater- och musikrådet från utredningen. Inom konst- och utställningsområdet föresådana grupper samt från vissa icke yrkesmässigt arbetande grupper. Detta behov och kommer också vissa mer fasta grupper av dessa önskemål om bidrag till gruppverksam- bildskapare som genomför eller vill genomhet kommer att förstärkas, om institutioner- föra kollektiva projekt. Kulturarbetarnas centrumbildningar på litnas verksamhet inte ökar i takt med den ökade skådespelarutbildningen. Teaterns nu- teraturens, filmens, teaterns musikens, danvarande inriktning på opretentiösa arbetsfor- sens och konstens områden har inneburit mer och det ökade intresset för uppsökande försök att lösa gruppernas problem bl a geverksamhet, som även kulturrådet föresprå- nom att stimulera olika mottagargrupper att kar, ökar också möjligheterna för fria grup- i ökad utsträckning ta emot deras program. Det samhälleliga stödet till fria grupper per. Inom musikområdet finns en rad grupper har inte varit stort i förhållande till vad som som arbetar yrkesmässigt. Det är dock i anslagits t ex till institutionerna men anslahuvudsak inom dans- och underhållningsmu- gen till grupperna har ökat snabbt de senaste sikens områden. Inom övriga musikgenrer — åren. Det är i huvudsak på teaterområdet den europeiska konstmusiken, olika slag av som direkta statliga bidrag hittills utgått. folkmusik och spelmansmusik samt jazz — är Budgetåret 1969/70 uppgick anslaget totalt det ett fåtal grupper som kan få sin huvud- till 0,3 milj kr. Budgetåret 1971/72 hade det ökat till 1,0 milj kr. Ansökningarna uppgick sakliga försörjning genom musiken. Inom dansområdet har försök gjorts att dock sistnämnda år till över 4 milj kr. Teater- och musikrådet har alltså inte bilda fria grupper. Endast Cramér- och Cullbergbaletterna, som knutits till Riksteatern, kunnat ge bidrag till alla ansökande grupper och inte heller så stora bidrag som grupperna har kunnat fortleva under en längre tid. På filmområdet finns en rad fria filmare önskat. Det största anslag man hittills anvisat som valt eller på grund av den relativt låga till en enskild grupp har varit 100 000 kr. svenska filmproduktionen tvingats att verka Vanligen har anslagen legat på 10 0 0 0 utanför filmbolagen. Här är det mera sällan 50 000 kr per år. En annan stödform som gällt flera konstfråga om fasta grupper utan oftare individuella filmskapare som från film till film områden är de projektbidrag och engage-

Av kulturrådets översikt över den kollektiva fria verksamheten framgår att endast en liten del av alla grupper kan försörja sig på sin konstnärliga verksamhet. Förhållandena är dock något varierande inom olika konstområden.

SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande

verksamhet

mang som Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar kunnat erbjuda. Omfattningen av dessa insatser är dock svår att överblicka. Kommunernas anslag är med nuvarande budgeteringsteknik svåra att särskilja i deras kulturbudgeter. Det är främst Stockholm som gett anslag. Totalt torde kommunernas insatser de senaste åren inte ha överstigit 1 milj kr per år. Kommuner och landsting har därtill i viss utsträckning köpt program från grupperna. De begränsade samhällsanslagen har gjort grupperna i hög grad beroende av att sälja sina program. Deras planering har fått ske på kort sikt, arbetsförhållandena har varit otrygga och avtalsenliga löner eller motsvarande arvoden har praktiskt taget aldrig kunnat betalas till medlemmarna.

let. Dessa grupper bör också få arbeta under liknande ekonomiska villkor som institutionerna. Villkoren kan dock aldrig bli helt lika för grupperna och institutionerna. Grupperna kan inte underkastas samma tjänstgöringsbestämmelser och få samma förmåner, bl a pensionsrätt, som institutionernas personal. Då blir det inte längre fråga om en separat grupp utan personer som tar anställning inom en institution. Kulturrådet anser att man måste söka flera olika vägar för att förbättra samhällsstödet till de grupper som här avses. En väg är att vidareutveckla och även på andra områden införa den stödform som representeras av teater- och musikrådets bidrag till Kulturrådet har redan i kapitel 5 om grupper utanför institutionerna. En annan kulturområdets struktur berört de fria grup- väg är att utnyttja den organisatoriska flexipernas roll (5.3) och de fördelar denna ar- bilitet som institutionerna under senare år betsform innebär. Rådet pekade där bl a på visat prov på och att till dem knyta de fria de fria gruppernas ämnesmässiga, verksam- grupper som så önskar och som därmed får hetsmässiga och geografiska rörlighet, deras del av samhällsstödet till institutionerna. öppenhet för förändringar och de smidiga Denna anknytning kan ske på flera olika arbetsformerna. Trots de otrygga ekonomis- sätt. En tredje väg är att knyta gruppen ka och sociala förhållandena för medlemmar- till annan part t ex ett landstings kulna och trots många gånger bristande resurser turnämnd eller en större organisation. Inte i för produktion har de fria grupperna gjort något av dessa alternativ skall som nämnts viktiga insatser i 1960-talets svenska kultur- gruppens arbetsformer institutionaliseras. liv. Inte minst på teaterområdet har grupper- Kulturrådet vill eftertryckligt poängtera att na medverket till den förnyelse som skett. dessa anknytningsformer endast är avsedda Kulturrådet vill genom sina förslag i det för de grupper som klart önskar dem och att följande söka behålla denna frihet, öppenhet anknytningen måste ske på sådant sätt att och smidighet hos grupperna och samtidigt gruppernas särmärke som fria grupper bevage dem bättre arbetsvillkor och tryggare ras. anställningsförhållanden för deras medlemHur många av de fria grupperna som kan mar. få del av detta ökade samhällsstöd blir beKulturrådet anser det ofrånkomligt att det roende av det samhällsekonomiska utrymi fortsättningen görs en klarare gränsdragning met och av prioriteringar inom kulturområmellan de yrkesmässigt och icke yrkesmäs- det. Rådet har räknat med att gruppstödet sigt arbetande grupperna. Om inte en sådan successivt byggs ut under 1970-talet. gränsdragning görs riskerar man att permaCentralt fördelade bidrag är den bidragsnent ha ett stort antal underbetalda grupper. form som bör utvecklas för de grupper som Det finns fria grupper som genom sitt är av den speciella karaktär att de inte yrkeskunnande kan jämställas med den yr- önskar eller lämpar sig för att anknytas till kesmässiga verksamheten inom institutioner- någon institution eller till annan part. Bina. De bedriver verksamhet som är av mera dragsformen bör då motsvara teater- och allmänt intresse, innebär konstnärlig förnyel- musikrådets fördelning av anslag till teaterse eller på annat sätt är värdefull för samhäl- och musikgrupper. Det förefaller önskvärt 366

SOU 1972:66

7 Fri kollektiv skapande verksamhet att det utarbetas bidragsprinciper som garanterar en inkomstnivå för viss tid som är jämförlig med de institutionsanknutna fria gruppernas. Samtidigt är det inte rimligt att statsbidraget täcker större andel av totalkostnaden än vad som gäller för övriga grupper. Grupperna själva måste då skaffa nödvändiga garantier från annat håll om kompletterande anslag. Statsbidrag bör utgå i form av årsanslag, projektbidrag eller bidrag till visst särskilt ändamål (t ex utrustning). På kort sikt, innan institutionsstödet har hunnit byggas ut, blir det nödvändigt att fortsätta förstärkningen av de medel som disponeras centralt. På längre sikt kan institutionsanknytningen med den tillgång till institutionernas resurser detta ger väntas bli en vanlig form för gruppernas arbete. Ett centralt organ, lämpligen det nya kulturrådet, bör fördela huvuddelen av anslaget för detta ändamål. Den återstående delen av anslaget bör fördelas av ett organ, sammansatt av exempelvis kulturarbetare, detta för att möjliggöra alternativa bedömningar av experimentella och kontroversiella grupper. Det bör övervägas om man inte för denna uppgift kunde utnyttja de organ som fördelar kulturarbetarersättningar inom respektive områden. En institutionsanknytning enligt kulturrådets förslag har många fördelar. Grupperna får tillgång till institutionernas resurser när det gäller lokaler och utrustning, teknisk och administrativ service. Institutionernas personal kan medverka Tuppläggning och genomförande av olika projekt. Grupperna får ekonomin tryggad för en bestämd period och deras medlemmar tillförsäkras avtalsenliga ekonomiska och sociala förmåner. Institutionsanknytningen leder till att kraven på grupperna i fråga om planering och redovisning av fördelade bidrag ökar. Detta kan något minska utrymmet för improvisationer och snabba förändringar. En viktig skiljelinje mellan institutionerna och grupperna är att samhället inte åtar sig några mer långsiktiga förpliktelser för den enskilda gruppen. Likafullt är det angeläget att bidragen får en viss kontinuitet. StatsbiSOU 1972:66

dragsvillkoren måste utformas med hänsyn till detta. De närmare konsekvenserna för utformningen av statsbidragen redovisas i kapitel 10 (10.7.9). Gruppernas självständighet måste också tryggas. Det kan ske på olika sätt. I första hand bör det ske genom ett avtal mellan institutionen och gruppen som utgör grunden för samarbetet. Inom institutionens totala budget kan grupperna få en egen budget för sitt arbete. Statsbidragsvillkoren får också utformas med tanke på att trygga gruppernas självständighet. Kulturrådet tänker sig två olika sätt för anknytning av grupperna till institutionerna. En lösning som bör kunna tillämpas i första hand inom teater- och musikområdena är att för kortare eller längre tid knyta fria grupper till lokalt eller regionalt förankrade institutioner. Tiden bör normalt vara minst ett år. Administration och ekonomisk kontroll sker genom institutionens försorg. Anknytningen till institutionerna och statsbidragsgivningen bör dock samtidigt ske så att gruppen, om den vill, kan upplösas efter viss tid, ombildas, byta ort och arbetsfält eller på annat sätt förändra sin verksamhet. En andra möjlighet är att på samma sätt knyta grupper till Riksteatern, Rikskonserter och möjligen Riksutställningar. Även anknytning till annan part än en institution kan ske på olika sätt. Län som saknar en viss kulturinstitution och inte vill binda sig för att skaffa en permanent sådan kan genom statsbidrag få möjlighet att för viss tid knyta en grupp till sig. För gruppen bör det betyda ungefär samma arbetsvillkor som vid institutionsanknytning fastän anknytningen i stället sker till ett landstings kulturnämnd. Anknytning bör också kunna ske till en kommun. På samma sätt kan en anknytning ske lokalt, regionalt eller centralt till större organisation. Organisationen svarar då genom egna ekonomiska insatser och/eller genom att söka kommunala bidrag för att återstående del av finansieringen klaras. Frågan om statligt stöd till centrumbildningarna har behandlats under 7.10.3.7. 367

7 Fri kollektiv skapande verksamhet Rådet återkommer till de yrkesverksamma gruppernas situation i sitt nästa betänkande. Där vidareutvecklas frågan om gruppernas arbets- och försörjningssituation i samband med att rådet diskuterar inkomstförhållandena på hela kulturarbetsmarknaden.

7.12 Förslag beträffande kulturarrangemang utanför institutionerna

Av kulturrådets översikt under 7.2-7.8 har tion m m. Dessa kostnader kan vara av den framgått att ett stort antal icke yrkesutövan- omfattningen att t ex en förening som önsde grupper i större eller mindre utsträckning kat medverkan av en grupp inte kan täcka framträtt för publik. Folkbildningens grup- dem. Det behövs då ett ekonomiskt bidrag per har ofta framträtt inom den egna organi- för att framträdandet skall komma till stånd. sationen. Men framträdanden har även gjorts Kulturrådet föreslår att ett sådant stöd skall i andra interna sammanhang, t ex inom and- utgå. Stödet bör enligt kulturrådets mening utra föreningar eller på olika institutioner, och i viss utsträckning också vid offentliga ar- gå till den arrangerande/mottagande parten, rangemang. En del av grupperna, inte minst inte till den producerande gruppen. Anledbland körer och orkestrar, håller en mycket ningen härtill är att kulturrådet vill stimulera hög konstnärlig standard. Kulturrådet be- olika föreningar, organisationer och andra traktar gruppernas publikkontakt som ett sammanslutningar att efterfråga kulturpronaturligt och viktigt led i deras verksamhet. gram och detta kan ske genom att stärka Framträdandena kan innebära ökade krav på deras ekonomiska möjligheter att köpa prokvalitet i arbetet och ge stimulerande upple- gram. Det gäller särskilt föreningar och samvelser för olika och ofta nya publikkatego- manslutningar utanför den traditionella kulrier. Rådet har i det föregående genom en tursektorn. För gruppernas del kan det vara rad olika förslag velat förbättra de icke fråga om både offentliga och interna framyrkesmässiga gruppemas arbetsmöjligheter. trädanden. Samhällsstödet skall kunna utGenomförs förslagen innebär det också stör- nyttjas för engagemang av enskilda konstnäre möjlighet för grupperna att arbeta fram rer, de yrkesmässigt verksamma grupperna, institutionerna men också icke yrkesmässigt program för publikframträdanden. Under 7.11 har framgått att de yrkesmäs- arbetande grupper. Det nuvarande föreläsningsanslaget som sigt arbetande grupperna många gånger har stora svårigheter att försörja sig på sin utgår till studieförbund, länsbildningsförkonstnärliga verksamhet. Förslagen under bund och föreläsningsföreningar (2.5.4) fyl7.11 syftar till att ge grupperna bättre ar- ler delvis redan denna funktion. Anslaget får betsförhållanden vilket bl a skulle ge ett ökat nämligen även användas för program med sång, musik, uppläsning och dramatisk framprogramutbud. Framträdanden för publik är vanligen för- ställning. Anslaget är emellertid inte helt knippade med vissa kostnader för mottaga- avpassat för uppgiften bl a genom kravet på ren-arrangören. Det kan förutom gager till offentlighet (med vissa undantag). Anslagsde medverkande gälla hyra av lokal, informa- beloppet svarar inte alls mot behovet. Det SOU 1972:66 24

/ in KU ut Ki iv sKupanae verKsamnet sistnämnda har lett till en kvotering mellan Olika verksamhetsformer däribland även de olika mottagare. traditionella föreläsningarna bör då också Kulturrådet föreslår att ett statsbidrag till tillgodoses. Vid fördelningen av bidragen bör kulturarrangemang inrättas med syfte att ockå en av behovet bestämd kvot avsättas stimulera till interna och offentliga framträ- för de utom studieförbunden stående fördanden under utnyttjande av enskilda kul- eningarna. turarbetare, yrkesmässigt och icke yrkesmäsEn samordning bör ske mellan å ena sidan sigt arbetande fria grupper samt institutio- verksamhet finansierad med arrangemangsbiner. Bidraget bör gälla föreläsningar, sång, draget och å andra sidan Riksteaterns, Riksmusik, teater, dans samt utställningar och konserters och Riksutställningars verksamfilmvisningar som beledsagas av en muntlig het. Statsbidrag bör nämligen inte betalas ut introduktion. Det skall liksom nuvarande från mer än en part. Däremot bör arrangeföreläsningsbidrag också kunna användas för mangsbidrag kunna utgå för engagerande av kurser och konferenser. Bidraget skall avse en grupp eller enskild artist, vars program uppsökande verksamhet eller andra arrange- producerats genom någon av dessa riksorgamang utanför teater-, musik- och utställnisationers medverkan. Samordning bör ockningsinstitutionerna och biograferna. Bidraså ske därför att ett generellt bidrag av get skall användas till arvoden, resekostnadsarrangemangsbidragets typ inte lämpar sig ersättning och traktamenten för medverför produktionstekniskt alltför komplicerade kande, för utställnings- och filmhyror samt arrangemang. Dessa bör då handhas av de för studiematerial, teknisk personal och nämnda organisationerna. transporter. Arrangemangsbidraget bör avlösa nuvaranKulturrådet vill inte föreslå något gene- de föreläsningsbidrag. Det bör få betydligt rellt bidrag som skall utgå direkt till alla större omfattning än detta för att täcka det typer av mottagare. Bidraget bör uteslutande breddade ämnesområdet, för att möjliggöra riktas till föreningslivet, eftersom föreningar- vidgning till nya mottagargrupper och för att na i stort saknar egna inkomster. Arrange- möjliggöra arvoden som ansluter till gällande mangsbidraget bör då liksom det nuvarande kollektivavtal för olika artistgrupper. Anslaföreläsningsbidraget utgå till studieförbund get bör enligt kulturrådets mening ges hög och länsbildningsförbund. Genom studieför- prioritet. bundens medlemsorganisationer når man en Bestämmelserna bör meddelas genom en stor del av föreningslivet i landet. Studieförsärskild kungörelse. Bidraget bör administrebunden bör också, liksom redan sker beträfras av Folkbildningsorganisationernas förefande föreläsningsbidraget, samverka lokalt läsningsbyrå (benämnd förmedlingsbyrå). och regionalt med kommuner och landsting Det nya kulturrådet bör bli tillsynsmyndigså att arrangemangen även når slutna instituhet. Rådet bör i efterhand bedöma verksamtioner. Men arrangemangsbidraget bör i hetens geografiska och ämnesmässiga spridframtiden också stå öppet för föreningar och ning. organisationer som inte är medlemmar av I bilaga H finns ett utkast till kungörelse studieförbund eller länsbildningsförbund. Biom statsbidrag till kulturarrangemang inom drag till sådana arrangörer kanaliseras via det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. studieförbunden och länsbildningsförbunden. Genom det nya statsbidraget bör också filmstudiorörelsen kunna få ekonomiskt bättre arbetsmöjligheter än hittills. Liksom beträffande föreläsningsanslaget måste sannolikt en kvotering av bidragen ske mellan olika mottagare. Därvid bör behovet av medel för regional fördelning beaktas. 370

SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation

8.1 Utgångspunkter

8.1.1 Allmänt I kapitel 2 har redovisats hur samhällets kulturorganisation är uppbyggd och hur föreningslivet är organiserat samt vidare hur organisationsstrukturen håller på att förändras. Utvecklingen kan i största korthet sammanfattas på följande sätt. Kommunerna har under 1960-talet i ökad takt inrättat kulturnämnder. Kommunförbundet har utarbetat normalreglemente och principförslag till förvaltningsorganisation för nämnderna. Arbete pågår med att utforma råd och anvisningar till normalreglementet. Inom landstingen har en motsvarande utveckling mot en mer samlad handläggning av kulturfrågorna skett. Landstingsförbundet liksom enskilda landsting har tagit upp utredningsarbete kring landstingens roll i kulturpolitiken. De ur principiell synpunkt viktigaste organisatoriska förändringarna på det statliga området är att år 1963 en kulturenhet inrättades inom dåvarande ecklesiastikdepartementet och att år 1971 riksdagen fick ett särskilt kulturutskott. Båda dessa förändringar hade syftet att få till stånd en samlad handläggning av ärenden rörande den statliga kulturpolitiken. Studieförbunden har under 1960-talet etablerat ett fastare inbördes samarbete. Detta markeras främst av tillkomsten av det nuvarande Folkbildningsförbundet. KänneSOU 1972:66

tecknande har också varit samarbets- och sammanslagningssträvanden mellan varandra närstående förbund. Även kulturarbetarna fick vid ingången till 1960-talet genom Klys till stånd ett organ, som kunde föra hela gruppens talan. Påtagliga organisatoriska förändringar har alltså genomförts eller håller på att genomföras på olika håll. Enligt kulturrådets mening är det emellertid nödvändigt att mer än hittills söka anlägga ett helhetsperspektiv på kulturområdets organisation. Behovet härav framstår tydligt när det gäller att bedöma de organisatoriska frågorna utifrån de kulturpolitiska mål och de praktiska förslag som kulturrådet har fomulerat. I detta kapitel kommer kulturrådet att belysa behovet av organisatoriska förändringar med utgångspunkt i de angivna målen. Som bakgrund till sina bedömningar summerar rådet tankegångarna i några utredningar, som tagit upp kulturorganisationen till en samlad diskussion (8.1). Av särskilt intresse är frågan om sambandet mellan samhällets organ och föreningslivet. Efter sammanfattningen av tidigare utredningar diskuteras i ett avsnitt (8.2) de motiv som finns för organisatoriska förändringar. Huvuddelen av kapitlet ägnas åt rådets synpunkter och rekommendationer beträffande lokal och regional organisation (8.4 och 8.5) och åt de förslag beträffande den statliga kulturadministrationen som rådet lägger fram (8.6). 371

8 Kulturverksamhetens framtida organisation 8.1.2 Konsertbyråutredningens synpunkter

Remissorganen var positiva till grundtanken i organisationsförslaget, nämligen att I konsertbyråutredningens (KBU) huvudbe- samordna verksamheten med utnyttjande av tänkande Rikskonserter (SOU 1967:9) lade både kommunernas och föreningslivets möjutredningen fram sin syn på den lokala och ligheter. Ett mindre antal remissinstanser regionala kulturorganisationen — i första anslöt sig också helt till den rekommendehand utifrån behovet av en mottagarorgani- rade utformningen. Betydligt flera remissinsation för det centrala musikutbudet - som stanser var dock tveksamma eller negativa till bakgrund till sina förslag på musikområdet. den föreslagna konstruktionen som ansågs Utredningens synpunkter på organisations- alltför tung. Folkbildningens och folkrörelfrågorna berördes i ett stort antal remissytt- sernas företrädare önskade i allmänhet att randen och i propositionen gjordes vissa ett större ansvar lades på deras befintliga uttalanden i dessa frågor av departements- organisationer, medan andra ansåg att huvudansvaret borde ligga på kommunerna. chefen. KBU föreslog att den regionala organisaKBU avvisade tanken på att söka bilda en tionen skulle knyta an till befintliga organ. riksomfattande publikorganisation av samma Genom att förankra de regionala uppgifterna typ som Riksteaterns eller att på annat sätt hos länsbildningsförbunden skulle man få bygga upp särskilda mottagarorgan på musikgoda kontakter med föreningslivet i dess området för att ta emot det centralt produhelhet och med de föreslagna lokala organen. cerade utbudet. Utredningen förordade i Förutsättningen var dock att länsbildningsstället att man skulle knyta an till befintliga förbunden genom ökade statliga och landslokala och regionala organ. tingskommunala anslag fick de resurser som Den lokala verksamheten borde - enligt erfordrades. Skolkonserterna skulle dock enutredningens förslag till rekommendation till ligt utredningens mening kanaliseras via länskommunerna - bygga på ett för alla konst- skolnämnderna. områden gemensamt mottagarorgan. Basen Utöver länsbildningsförbunden borde det för detta organ borde vara ett representant- enligt KBU finnas en kulturdelegation i varje skap. I representantskapet skulle kunna ingå län. Den skulle bestå av företrädare för ombud för kommunen, musikföreningar, länsstyrelse, landsting, länsskolnämnd, länsteaterföreningar, konstföreningar och andra bildningsförbund, centralbibliotek, länsspecialföreningar men även för studieförmuseum, Sveriges Radio m fl regionala organ bund, fackföreningar och övriga intresserade och dess uppgifter skulle vara av allmän organisationer. Representantskapet skulle utsamråds- och planeringsnatur. se en styrelse som i sin tur engagerade en Ett stort antal remissinstanser tog ställverkställande kraft. ning till KBU:s förslag i fråga om regional Representantskapet skulle vara ansvarigt mottagarorganisation för det centrala musikför att ta emot kulturutbudet på orten och utbudet. De flesta stödde tanken på en nära uppbära kommunala anslag för denna verk- anknytning till frivilliga organisationer, samhet. Genomförandet av olika arrange- främst till bildningsorganisationerna. I övrigt mang skulle i lämplig utsträckning delegeras kritiserades utredningens förslag men från till medlemsorganisationerna. Utrymme för många olika utgångspunkter. Allmänt ansåg initiativ skulle också finnas för dessa och man att de regionala funktionerna blev uppnågon monopolställning för representantska- delade på alltför många organ med dittills pet avsågs inte. Den nödvändiga samord- alltför små resurser. Särskilt kritiserades den ningen både inom och mellan de olika föreslagna uppdelningen av distributionen av kultursektorerna skulle dock finnas. Detta vuxenkonserter via länsbildningsförbunden gällde ungdoms- och vuxenverksamhet. Skol- och sko!konserter via länsskolnämnderna. konserter skulle förmedlas direkt till skolorna. En genomgående synpunkt, oavsett vilken 372

SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation organisationsform man förordade, var att länsbildningsförbunden hade otillräckliga resurser för att fullgöra ökade uppgifter. Förbunden själva förutsatte en förstärkning. Några remissinstanser ansåg att huvudansvaret för de regionala uppgifterna borde läggas direkt på landstingen, medan andra hävdade att någon form av publikorganisation borde fylla den regionala funktionen. Några remissinstanser önskade också en närmare kontakt mellan de producerande och distribuerande funktionerna. Den föreslagna kulturdelegationen slutligen hälsades med tillfredsställelse av vissa remissinstanser - medan andra fruktade att den i brist på preciserade uppgifter och kansliresurser inte skulle fylla någon egentlig funktion. I propositionen om rikskonsertverksamheten (prop 1968:45) tog departementschefen upp frågan om lokal och regional mottagarorganisation. Han fann att kommunala insatser skulle behövas för att lösa de ekonomiska och lokalmässiga frågorna för att ta emot ett ökat centralt producerat musikutbud. Man kunde vänta att kommunerna genom skolstyrelser och andra organ var beredda att medverka till att lösa de organisatoriska frågorna och att då knyta an till ortens organisationsliv för att få bredast möjliga förankring. Departementschefen ansåg dock inte att utformningen av den lokala samverkan borde bindas genom statliga ställningstaganden. Departementschefen konstaterade vidare att det var betydelsefullt att rikskonsertverksamheten efter hand effektivt förankrades på regionalplanet. Han ansåg det dock inte möjligt att ange hur en generell lösning skulle utformas. Huvudmannaskapet för den regionala verksamheten borde bli beroende av initiativ från de närmast berörda myndigheterna och organen inom regionen. Han utgick från att landstingen skulle vara beredda att medverka till att lösa de ekonomiska frågor som aktualiserades. Departementschefen fann det också naturligt, att länsbildningsförbunden med sin breda förankring i bildningsarbetet skulle komma att spela en SOU 1972:66

viktig roll, då det gällde kvälls- och ungdomskonserter. 8.1.3 TCO-utredningens förslag Den första utredning som tagit upp frågan om kulturorganisationen mera i dess helhet — alltså inte som KBU i första hand utifrån behovet av att skapa ett mottagarorgan för centralt utbud — är TCO:s kulturutredning (TCO-KU) (Kulturaktivt samhälle 1970). Kulturrådet, som presenterat utredningens huvuddrag under 4.7.2.1 ger i det följande en kort sammanfattning av dess organisationsförslag. TCO-KU bygger sitt organisationsförslag på en ansvarsfördelning mellan samhällets organ och organisationerna. Samhället bör svara för "normer för finansiering", för de "yttre" resurserna såsom lokaler, expertis och kansliresurser samt "genom de olika kulturinstitutionerna svara för ett kulturutbud som möter de genom den lokala verksamheten uppkomna behoven och önskemålen". Organisationerna däremot skall svara för den huvudsakliga kontakten med individerna. TCO-KU förutsätter att kommunerna inrättar kulturnämnder som skall verka över hela det kultur- och miljöpolitiska fältet. Till kulturnämnderna knyts de olika kulturinstitutionerna. För samarbetet utanför kulturnämnden överensstämmer TCO-KU:s förslag i stort sett med KBU:s. Även TCO-KU föreslår skapandet av ett lokalt samarbets- och serviceorgan. Utredningen föreslår namnet Kulturcentrum. Detta skall bildas av studieförbunden, fackliga, politiska och ideella föreningar, kulturarbetarna, de kulturella institutionerna och kulturnämnden. Kulturcentrum skall verka för ökad kulturell aktivitet i kommunen, medan det direkta arrangörskapet i stor utsträckning skall falla på de olika ingående organisationerna. Centrumbildningar och publikorganisationer bibehåller sina roller och fortsätter att verka och utvecklas ytterligare. Kulturcentrum skall bedriva sin verksamhet genom allmänna möten, styrelse och 373

8 Kulturverksamhetens framtida organisation kansli. Till styrelsen skall kunna knytas arbetsgrupper för olika frågor och till kansliet ämnesspecialister. Kanslikostnaderna bör bestridas av kommunen. Regionalt föreslår TCO-KU inrättandet av kulturnämnder inom landstingen för att få ett politiskt ansvarigt organ på länsnivå. För samordning och komplettering av riksutbudet, för stimulans till den lokala verksamheten samt i vissa fall för arrangerande verksamhet föreslår man ett samarbets- och serviceorgan även på länsnivå, kallat Länskulturcentrum. Detta bildas av studieförbundsdistrikten, folkhögskolorna, eventuellt också av andra organisationer på länsplanet samt av landstingets kulturnämnd och länsskolnämnden. Utredningen anser det lämpligt att skapa detta organ genom en utbyggnad av länsbildningsförbunden. Länsinstitutionerna bör finnas representerade i olika expertkommittéer. Länskulturcentrum behöver ett kansli som enligt utredningen bör bekostas av landstingen. TCO-KU tar även upp den centrala organisationen. Den behandlar dock endast vissa delar av den centrala kulturadministrationen. Utredningen förutsätter att Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar består som separata organisatoriska enheter, men man uttalar sig för en bättre samordning av deras verksamhet. Ett bättre samspel på riksplanet mellan de tre organen och studieförbunden anses också nödvändigt. För att få till stånd nödvändig samordning föreslår utredningen ett centralt samrådsorgan med representanter för utbildningsdepartementet, kulturrådet, studieförbunden, Klys, centrumbildningar och publikorganisationer, Riksteatern, Rikskonserter, Riksutställningar, utbildningsmyndigheter och kommunförbunden. Utredningen tar inte ställning till organets eventuella beslutsfunktioner. Ett särskilt kansli hos det centrala samrådsorganet föreslås för beredning av ärenden.

8.1.4 Synpunkter från LO:s arbetsgrupp för kulturfrågor LO.s arbetsgrupp för kulturfrågor tar i olika avsnitt av sin rapport Fackföreningsrörelsen och kulturen (1971), som presenterats under 4.7.2.2, upp organisatoriska frågor till behandling utan att dock presentera något förslag till helhetslösning. Arbetsgruppen redovisar i några punkter hur den anser att i första hand den lokala och regionala verksamheten bör organiseras. I varje kommun bör politiskt sammansatta kulturnämnder inrättas. En avgränsning av dessa nämnders arbetsuppgifter i förhållande till föreningslivet måste göras. Nämnderna skall enligt arbetsgruppens mening inte själva stå som arrangörer och mottagare av kulturutbudet, utan detta skall i största möjliga utsträckning förankras i föreningslivet. Kulturnämnderna kan ta initiativ till insatser på underförsörjda områden, men verkställigheten bör delegeras till föreningslivet. I varje kommun bör finnas ett samordningsorgan med uppgifter att inventera behov, planera, samordna och förmedla ett differentierat kulturutbud, oavsett på vilken nivå detta produceras. Samordningsorganet skall inte ha arrangörsuppgifter. Det skall i första hand vara uppbyggt av riksorganisationernas lokalavdelningar, och de organisationer, som representerar de mest missgynnade grupperna, exempelvis de fackliga, bör ges en bred representation. Samordningsorgan med formell uppbyggnad och styrelse förordas. Detta bör fungera som publikorganisation med ombud på arbetsplatser, sociala inrättningar, i organisationer och i bostadsområden. Kommunerna bör svara för driftkostnaderna och för den del av lönekostnaderna, som inte täcks av statsbidrag. Regionalt bör finnas en liknande organisation. Vid sidan av politiskt sammansatta kulturnämnder inom varje landstingsområde behövs effektiva organ för regional samordning och samplanering av ett ökat kulturutbud. Denna uppgift bör kunna läggas på de nuvarande länsbildningsförbunden. De kan behöva få representanter för bl a de fackliSOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation ga organisationerna. Producentorganens behov av en fastare organisatorisk anknytning till länsbildningsförbunden kan lösas genom medlemskap i dessa eller genom representation i särskilda kommittéer för olika konstområden. Länsbildningsförbundens expeditioner bör förstärkas. Länsbildningsförbunden bör kunna ta på sig vissa publikorganisatoriska uppgifter av regional karaktär, t ex utbildning av ombud, samordning av viss informationsverksamhet m m. Ökade statliga bidrag förutsätts utgå till länsbildningsförbunden, medan landstingen bör svara för driftkostnaderna och kompletterande ekonomiska insatser av annat slag. I och med att samarbetsorgan för föreningslivet med kulturförmedling och publikkontakter bland sina uppgifter upprättas i kommunerna får stiftelsen Skådebanan enligt arbetsgruppen ökad betydelse som en central publikorganisation med samordnande, rådgivande och anslagsfördelande uppgifter. Stiftelsens verksamhet bör ekonomiskt garanteras av staten. De lokala publikorganisationerna bör få statsbidrag efter i princip samma grunder som det statliga bidraget till teaterverksamheten. Enligt arbetsgruppen bör som nämnts en ökad del av kulturutbudet nå missgynnade grupper. Dessa grupper hör till stor del hemma inom fackföreningsrörelsen. Det är för den skull nödvändigt att samhällsorgan, som skall verka på kulturområdet, har tillgång till personer med erfarenheter av arbetet inom fackföreningsrörelsen och närstående organisationer. Arbetsgruppen anser att man bör ta hänsyn till detta förhållande såväl vid personalrekrytering som vid tillsättandet av styrelseledamöter i kulturpolitiska myndigheter och organ. 8.1.5 Svenska kommunförbundets rekommendationer beträffande den lokala kulturorganisationen Det har under 1960-talet ofta förekommit, att kommuner som avsett att inrätta kulturnämnd, har rådfrågat Kommunförbundet om SOU 1972:66

utformningen av reglementet för nämnden och kulturförvaltningens organisation. Organisationsförändringar av denna typ sker i många fall i samband med kommunsammanläggningar. Inför de vid årsskiftet 1970/71 förestående sammanläggningarna utfärdade Kommunförbundet därför hösten 1970 en rekommendation till normalreglemente för kulturnämnder. Våren 1971 har förbundet utarbetat förslag till principer för kulturförvaltningens organisation (se Bilaga I). I normalreglementet behandlas kulturnämndens uppgifter, sammansättning, mandatperiod och arbetsformer. Däremot fanns det enligt förbundets mening inte underlag för någon allmän rekommendation angående delegering av beslutanderätt, varför den frågan inte tagits upp i sammanhanget. Kulturnämndens uppgifter har i normalreglementet formulerats på följande sätt: "Kulturnämnden har till uppgift att leda biblioteks- och annan kommunal kulturverksamhet att i övrigt främja kulturlivet i kommunen genom att ta befattning med frågor rörande bildnings- och studieverksamhet, teater, sång, musik, dans, konst, film, foto, museioch utställningsverksamhet m m att verka för bevarande av estetiskt och kulturhistoriskt värdefulla eller i samhällsbilden karakteristiska byggnader, anläggningar och anordningar att bevara och utveckla värdefulla traditioner och stödja lokalhistorisk forskning att stödja nya uttrycks- och verksamhetsformer i kulturlivet samt att ägna uppmärksamhet åt utformning och utsmyckning av offentliga platser och byggnader. I den mån gällande författningar eller beslut av kommunfullmäktige ej annat föreskriver, åligger det kulturnämnden särskilt att 1. förvalta kommunens bibliotek, övriga kulturella institutioner och annan för kommunens kulturella verksamhet avsedd egendom 2. handlägga ansökningar om anslag från institutioner, organisationer eller enskilda för ändamål inom nämndens verksamhetsområde och framlägga därav föranledda förslag samt inom ramen för beviljade anslag fördela bidrag för ifrågavarande 375

8 Kulturverksamhetens

framtida

organisation

ändamål 3. anskaffa konstverk inom ramen för anvisade medel 4. avge yttranden i plan- och byggnadsärenden, som remitteras till nämnden 5. jämväl utan föregående remiss följa aktuella plan- och byggnadsfrågor och därvid, om kulturnämnden så finner påkallat, till vederbörande myndighet framföra sina synpunkter i sådana ärenden 6. avge yttranden i övriga ärenden, som remitteras till nämnden 7. med uppmärksamhet följa utvecklingen inom sitt verksamhetsområde samt hos kommunfullmäktige eller kommunal nämnd ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar som kulturnämnden finner påkallade, samt 8. fullgöra de övriga förvaltnings- och verkställighetsuppgifter, som av kommunfullmäktige överlämnas till nämnden." I den tredje och den sista att-satsen samt i de återgivna punkterna 4, 5 och 6 behandlas kulturnämndens samarbete med byggnadsnämnden. Avsikten med punkt 5 är inte att kulturnämnden skall inkräkta på byggnadsnämndens kompetens och beslutanderätt. Formuleringarna i normalreglementet ("verka för", "ägna uppmärksamhet åt", "följa") är endast avsedda att markera en stor och viktig kontaktyta mellan de två nämnderna. I sitt förut nämnda "Förslag till principer för kulturförvaltningarnas organisation" behandlar Kommunförbundet främst kulturnämndens arbetsformer. Förslaget innehåller förbundets synpunkter på olika samverkansformer med föreningslivet, arbetsfördelningen mellan kulturförvaltning och övriga organ inom kommunen, planering, organisation och ledningsstruktur. Förbundet preciserar där uppgifterna för kulturnämnderna på följande sätt: "Sammanfattningsvis kan sägas att det primärt åligger kulturnämnd att kartlägga kommunmedlemmarnas behov inom området, att prioritera de behov man anser kan tillgodoses samt att äska anslag och utföra den verksamhet som beslutas av kommunstyrelse och kommunfullmäktige. Utöver verksamhet i egen regi har kulturnämnd att stimulera, främja och ge aktivt stöd till sådan kulturverksamhet som äger rum inom föreningslivet." 376

Behovet av samverkan mellan kulturnämnden och föreningslivet och med andra kommunala styrelser och nämnder betonas starkt av förbundet. För att få till stånd denna samverkan bör kulturnämnden enligt förbundet ha en referensgrupp att rådgöra med. Om denna samrådsgrupp säger förbundet följande: "Det är naturligt att kulturverksamheten i kommunerna på olika sätt förankras i det lokala förenings- och organisationslivet och att de kommunala organen visar lyhördhet för önskemål och kulturambitioner på orten. Ett mångsidigt samarbete måste därför vara den riktiga arbetsformen. Till kulturnämnden bör anknytas en rådgivande referensgrupp bestående av representanter för det lokala kulturlivet. En sådan referensgrupp skulle kunna berika diskussionerna i olika policy- och prioriteringsfrågor m m. I gruppen skulle det dessutom bli naturligt att behandla olika inbördes kontakt- och samarbetsfrågor mellan föreningar, kulturinstitutioner och berörda kommunala nämnder. Dessutom kan från föreningar och organisationer väljas representanter till mindre kontaktgrupper, som kan vara mer eller mindre institutionaliserade. Dessa grupper bör ha en rådgivande karaktär för kulturnämnden, vilken har det politiska ansvaret för kommunens kulturpolitik. Här kan önskemål framföras, större projekt diskuteras gemensamt etc. Att i detalj ange vilka som bör ingå i dessa grupper är inte generellt möjligt utan blir beroende av de lokala förhållandena. Vad som avses är emellertid representanter för andra kommunala organ, föreningar, bildningsorganisationer etc." Flera andra frågor som rör den kommunala kulturförvaltningens organisation behandlas ingående i det här refererade principförslaget från Kommunförbundet. Bl a berörs planeringsfrågorna närmare. Förbundet tar upp behovet av och formerna för långsiktig planering och årsplanering inte minst ur ekonomisk synpunkt. Slutligen skisseras i principförslaget ett par modeller för kulturförvaltningens organisation.

SOU 1972:66

8.2 Motiv för organisatoriska förändringar

8.2.1 En mer målinriktad verksamhet Kulturrådet har föreslagit mål för den framtida kulturpolitiken och olika åtgärder som bidrar till att förverkliga dessa. Målen är med nödvändighet allmänna. Flertalet förslag till insatser inom olika delsektorer är inte så utformade att de kan genomföras på en gång. Avsikten har i stället varit att lägga fram en långtidsplan, som kan förverkligas successivt. Det är alltså fråga om en rullande reformverksamhet, relaterad till de mål som ställs upp. Detta förutsätter att det finns organ som kan omvandla de allmänna målen till mål för verksamheter inom olika områden (operationella mål) och som kan följa upp utvecklingen i förhållande till målen. Uppföljningen av den fortsatta utvecklingen kräver andra och mer meningsfulla mätare eller indikatorer än de som nu existerar. Hittills har uppmärksamheten alltför mycket riktats mot verksamhetens volym och utvecklingen har ofta mätts endast i totala besökssiffror och anslagens storlek. Fler och bättre data och en utvecklad analysteknik skulle ge samhället och dess organ ett exaktare och samtidigt mer nyanserat beslutsunderlag. Detta ställer krav på insamling och bearbetning av fakta som nuvarande administrativa organ varken har ekonomiska eller personella resurser för. Ett motiv för organisatoriska förändringar är alltså behovet av organ som kan delta i det fortsatta arbetet med målfrågorna och som SOU 1972:66

kan samla och analysera ett avsevärt bredare faktamaterial än det nuvarande som grund för en kontinuerlig uppföljning av målen.

8.2.2 Bättre långtidsplanering I Sverige har det främsta instrumentet för samhällelig långtidsplanering på kulturområdet hittills varit utredningar. Det gäller i hög grad den statliga verksamheten, men det har i viss utsträckning också gällt inom kommuner och landsting. Som planeringsorgan har dessa utredningar dock inte varit särskilt lämpliga. Den bristande kontinuiteten samt det ofta begränsade ansvarsområdet för varje enskild utredning har inneburit väsentliga svagheter. Utomlands börjar behovet av långtidsplanering inom kulturområdet bli alltmer erkänt. I första hand gäller det givetvis länder som arbetar med flerårsplaner för samhällsutvecklingen i stort. Behovet av en långtidsplanering som bygger på systematiska studier av individernas aktiviteter och behov betonades av flera delegationer vid kulturministerkonferensen i Venedig år 1970. Inom samhällsplaneringen, inte minst på det ekonomiska området, har långtidsplaneringen successivt byggts ut till ett viktigt praktiskt-politiskt instrument. På kulturområdet har det inte skett i samma takt. Här har en principiell tveksamhet ofta skymtat. 377

8 Kulturverksamhetens framtida organisation Man har ansett att kulturområdet lämpar sig illa för långtidsplanering. Detta resonemang bygger på en missuppfattning. Det är självklart inte de kulturella aktiviteternas form och innehåll som skall långtidsplaneras. Vad som behöver planeras på längre sikt är resursfrågorna och de organisatoriska frågorna, t ex det ekonomiska stödets omfattning, utformning och fördelning samt lösningar av lokal- och personalbehov. Nuvarande administrativa organ på kulturområdet har endast i vissa fall den uppbyggnad och de resurser som är nödvändiga för en sådan kontinuerlig långtidsplanering. Det gäller inte minst för det samspel mellan statliga och kommunala insatser som redan förekommer och som kulturrådet vill se utbyggt. 8.2.3 Bättre samordn ing av samhällsorganens insatser inom kulturområdet Kulturrådet har tidigare i betänkandet betonat vikten av samverkan inom kulturområdet. Med detta har rådet menat två saker: att samarbetet mellan olika konstformer och mellan olika huvudmän inom kulturområdet måste förbättras, att samhällets kulturpolitiska insatser behöver samordnas med samhällets service inom andra områden. Samtidigt har behovet av mera målgruppsinriktade och målgruppsanpassade åtgärder betonats. Detta ställer krav på en mer sammanhållen organisation inom kulturområdet. Inom den samhälleliga sektorn bör nuvarande splittring på en rad ofta snävt sektorsinriktade kulturorgan ersättas eller kompletteras med organ med övergripande uppgifter. Dessa kan då, genom större överblick och bredare förankring, på ett bättre sätt än de nuvarande dels verka för samordning inom kulturområdet, dels representera kulturverksamheten i kontakt och samarbete med andra samhällsområden. För den statliga kulturadministrationen finns ett principiellt betingat önskemål att Kungl Maj:ts administrativa ansvar inte bör utökas utan i stället i vissa avseenden begrän378

sas. Behovet av bättre samordning bör där tillgodoses i första hand genom samordning på nivån närmast under departementet. Ansvaret för att praktiskt genomföra den nya kulturpolitik kulturrådet föreslår kommer i stor utsträckning att vila på regionala och primärkommunala organ. Under 1960-talet har samverkan mellan institutioner på central, lokal och regional nivå utvecklats. Många grundläggande problem om ansvarsfördelningen mellan nivåerna och inom de skilda kommunerna och länen har emellertid förblivit olösta. 8.2.4 Ökad samverkan mellan samhällsorganen pä kulturområdet och förenings- och organisationslivet En förutsättning för att olika former av kulturverksamhet skall kunna samordnas och nå ut till nya grupper är att samhällets organ samverkar med förenings- och organisationslivet. Föreningarna, kulturarbetarna och de fria grupperna skall fortlöpande kunna delge samhällets organ sina synpunkter och ha möjlighet att mer än hittills påverka deras beslut och institutionernas arbete. Samtidigt måste informationen från samhällets sida nå ut bättre. Man kan ha ett mer öppet informationsutbyte, ta mer hänsyn till varandras verksamhet och ha en viss gemensam planering utan att någon därför gör avkall på sina grundläggande uppfattningar och utan att någon minskar sina ansträngningar att på egna vägar nå fram till publiken. Kulturella aktiviteter måste i framtiden i större utsträckning lokaliseras till närmiljön, till bostadsområden, slutna institutioner osv. Människorna i de olika miljöer det på så vis blir fråga om måste få möjlighet inte bara att ta emot information och arrangemang utan även att själva få framföra synpunkter och önskemål och medverka i verksamhetens planering och genomförande. Detta kräver en organisatorisk förankring i dessa miljöer. I vissa fall sker anknytningen lämpligast via samhällets organ (t ex för vissa institutioner) men i stor utsträckning måste det ske genom föreningslivet och då oftast via föreningar SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation som inte har kulturell verksamhet som sin huvuduppgift. En bred förankring genom föreningslivet är ett viktigt led i genomförandet av en allmänt större delaktighet och allmänt ökade möjligheter till inflytande över planering och beslut. Samtidigt som kulturrådet i det följande ger synpunkter och förslag beträffande former för ett ökat samarbete, krävs det enligt rådets mening en analys av olika vägar för att förbättra kontakterna mellan å ena sidan de samhälleliga kulturorganen och å andra sidan förenings- och organisationslivet. 8.2.5 Ökad samverkan mellan kulturområdet och andra samhällsområden Kulturrådet har i målkapitlet strukit under, att en ny kulturpolitik måste bygga på en öppnare inställning till andra samhällsområden. I princip är detta ingenting nytt. Kulturrådet konstaterar bara hur litet som hittills gjorts. Viljan till samarbete har säkert inte saknats men väl formerna för att bedriva det. Skolöverstyrelsen har t ex varit öppen för ett samarbete med kulturinstitutionerna om skolans läroplaner. I många fall har skolöverstyrelsen dock haft svårt att finna organ på kulturområdet med tillräcklig överblick och insikt i de krav samarbetet ställer. Socialstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen står inte främmande för fler kulturaktiviteter inom sina institutioner. Även i detta fall saknas ett organ på central nivå att diskutera lämpliga åtgärder med. Vad som här har sagts om central nivå gäller i princip även de lokala och regionala nivåerna, även om kontaktvägarna där är kortare. För den fortsatta utvecklingen behövs sålunda på alla nivåer fastare organiserade samarbetsformer mellan kulturområdet och andra samhällsområden. 8.2.6 Decentralisering och vidgat medinfly tände Kulturrådet lägger stor vikt vid decentraliseringsmålet. Behovet av decentralisering gäller såväl planerings- och beslutsfunktioner som SOU 1972:66

resurser av olika slag. En decentralisering av befogenheter och resurser bör ske dels från central nivå till de regionala och lokala nivåerna, dels inom varje nivå. Decentraliseringen innebär också ett vidgat medinflytande över beslutsprocesserna. Skall man genomföra en konsekvent decentraliseringspolitik får det oundvikligen en del organisatoriska konsekvenser. Om en decentralisering till regional och lokal nivå skall bli möjlig, måste organisationen där vara så utbyggd att en överflyttning av arbetsuppgifter är genomförbar. På varje nivå föreslås en viss organisatorisk samordning av ansvaret för kulturfrågorna. Detta kan tyckas stämma dåligt överens med decentraliseringsmålet. Det är dock inte fallet. En viss samordning är ofta en förutsättning för en decentralisering. Öm t ex kulturaktiviteterna i de mest vidsträckta kommunerna verkligen skall kunna spridas effektivt, kräver det en kulturnämnd med auktoritet och resurser för att driva kraftfull decentraliseringspolitik inom kommunen. Om de statliga kulturpolitiska stimulansåtgärderna skall främja en aktivare decentralisering än som skett under 1960-talet, måste den statliga kulturadministrationen omstruktureras och i viss mån förstärkas. Internationella kulturpolitiska översikter visar också att det är vanligt, att decentralisering kombineras med behov av att förstärka den organisatoriska strukturen på olika nivåer. Kulturrådet förutsätter vidare, att det på kulturområdet i framtiden finns politiskt ansvariga organ på alla nivåer, ett brett medborgarinflytande på den politiska processen samt möjligheter till direkt kommunikation mellan institutionerna och medborgarna. Nuvarande former för inflytande på institutioner är otillräckliga och ojämnt fördelade. Det gäller föreningars och organisationers inflytande bl a genom styrelserepresentation och allmänna rådgivarfunktioner. Men det gäller också i hög grad publik- och deltagargruppernas möjlighet till direktinflytande. Ett aktivare kulturengagemang från kommunal och landstingskommunal sida liksom 379

8 Kulturverksamhetens framtida organisation en utbyggnad av den statliga kulturpolitiken förutsätter även ett utvidgat medinflytande för kulturarbetarna. Det kan nämnas att i en av resolutionerna vid kulturministerkonferensen i Venedig uppmanades Unescos medlemsstater att beakta detta förhållande. 8.2.7 Ökad utvecklingsverksamhet Under 1960-talet har åtskilliga värdefulla försök till experiment gjorts på det kulturpolitiska området. Försök i olika utredningars regi kan dock ibland ha begränsats av att de bara belyst problemen utifrån deras speciella utgångspunkter, medan problem av mera generell natur förblivit obeaktade. Exempel på sådana generella frågeställningar har kulturrådet lämnat i målkapitlet (se t ex avsnitt 4.5). Betydelsefulla initiativ till undersökningar av kulturpolitiskt intresse har tagits av enskilda forskare, vissa kommuner och statliga utredningar. Det mera systematiska forskningsarbetet kring kulturpolitikens frågeställningar återstår dock att göra. Nära knuten till utvecklings- och forskningsverksamheten är insamling av impulser och idéer från utlandet. Kulturrådet konstaterar att mycket av det omfattande kulturpolitiska utvecklingsarbete som sker på många håll i utlandet inte bevakas mer systematiskt i vårt land. Dessa försummelser kan innebära att vi underlåter att dra lärdom - positivt och negativt — av vad som prövas i andra länder, till praktiskt och ekonomiskt förfång för verksamheten.

380 SOU 1972:66

8.3 Grunddragen i den framtida kulturorganisationen

Organisationsfrågorna på kulturområdet kan inte lösas fristående från de organisatoriska förhållandena inom näraliggande samhällsområden eller inom samhället i stort. Den allmänna uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan stat och kommuner och inom den kommunala sektorn mellan primärkommuner och landsting påverkar valet av organisatoriska lösningar på kulturområdet. Detsamma gäller styrelse- och organisationsformerna på de tre nivåerna samt den administrativa indelningen lokalt och regionalt. Flera av dessa grundläggande allmänna frågor är f n föremål för översyn. De behandlas bl a av den år 1970 tillsatta länsberedningen och av den samtidigt tillsatta utredningen om den kommunala demokratin. De är också föremål för överläggningar mellan Kommun- och Landstingsförbunden. I direktiven till länsberedningen, den utredning vars resultat på lång sikt kanske mest kan påverka kulturområdets organisation, säger civilministern bl a (1971 års riksdagsberättelse s 4 0 8 - 4 0 9 ) : "Som en första utgångspunkt för beredningens arbete bör gälla att primärkommunerna - i enlighet med syftet med den till år 1974 genomförda kommunindelningsreformen — även framdeles skall svara för betydelsefulla samhällsuppgifter och i ökad utsträckning kunna aktivt medverka i samhällsbyggandet. Intresset av att ge medborgarna största möjliga inflytande över allmänna angelägenheter och skapa tillfällen till en anpassning av samhällets åtgärder efter skiftSOU 1972:66

ande lokala förhållanden är starka motiv för en sådan ordning. Genom indelningsreformen kan kommunerna mera allmänt väntas bli rustade att bedriva sin verksamhet på sådant sätt att detaljerad tillsyn och kontroll från statens sida kan minska. En andra utgångspunkt är statsmakternas självklara ansvar för bl a den samhällsekonomiska balansen, för sysselsättnings-, lokaliserings- och näringspolitiken, för att medborgarna i olika delar av landet får leva under så långt möjligt likvärdiga förhållanden och därmed också för den regionala utvecklingen. Mellan statsmakternas åtgärder och intentioner i dessa avseenden samt den kommunala verksamheten måste ett fortlöpande samspel förutsättas. Med dessa utgångspunkter bör beredningen överväga fördelningen i stort av samhällsuppgifter mellan stat och kommun. I dessa överväganden bör även ingå frågan om samverkan mellan staten och kommunerna bl a i vad avser resursfördelning och andra åtgärder av betydelse för den regionala utvecklingen. I enlighet med vad jag tidigare har sagt bör detta ske genom ett system som innebär möjligheter för staten att påverka inriktningen i stort av den kommunala verksamheten men lämnar en betydande frihet för kommunerna vid den närmare utformningen av olika åtgärder. Efter sådana principiella överväganden som förut angetts bör beredningen gå in på frågan om dels uppgiftsfördelningen inom den kommunala sektorn mellan primär- och sekundärkommuner, dels uppgiftsfördelningen inom den statliga sektorn mellan centrala och regionala organ. Vad gäller uppgiftsfördelningen mellan primär- och sekundärkommuner kan förutsättas att det alltjämt — även med det ökade 381

8 Kulturverksamhetens

framtida

organisation

primärkommunala ansvarstagande och den förstärkta ställning för den kommunala självstyrelsen på det lokala planet, som indelningsreformen kan väntas leda till — kommer att finnas uppgifter som lämpligen bör ligga inom den kommunala sektorn men som inte heller de nya kommunerna var för sig kan bemästra. Det bör övervägas vilka former för interkommunal samverkan som är mest ändamålsenliga för sådana uppgifter och om uppgifter helt eller delvis bör kunna överlåtas på landstingskommunerna. Skäl torde bl a av den anledningen också föreligga för undersökningar om organisatoriska förändringar bör genomföras i syfte att nå bästa möjliga samordning av primär- och sekundärkommunal verksamhet och verksamhetens finansiering. När det gäller uppgiftsfördelningen mellan centrala och regionala statliga organ bör övervägandena innefatta principiella frågor rörande lämplig decentralisering inom den statliga förvaltningen och de regionala organens ställning i förhållande till regeringen och centrala förvaltningsmyndigheter. Även i detta avseende bör behovet av samordning såväl inom varje verksamhetsgren som mellan olika verksamhetsgrenar särskilt beaktas. Som ett resultat av dessa överväganden bör beredningen lägga fram förslag till organisation för samhällsverksamheten på regional nivå, dvs en överarbetning av länsförvaltningsutredningens, landskontorsutredningens och länsdemokratiutredningens förslag. I anslutning till detta bör beredningen ta upp frågan om lämpliga geografiska arbetsområden för såväl den sekundärkommunala verksamheten som den decentraliserade statliga förvaltningen. Det är visserligen från samordningssynpunkt önskvärt att dessa arbetsområden i största möjliga utsträckning sammanfaller. Med hänsyn till samhällsuppgifternas olika natur kan det emellertid finnas anledning att söka sig fram till ett differentierat regionalt mönster med samordning på olika nivåer, t ex i län och i länsblock eller planeringsregioner." Kulturrådet har inhämtat att länsberedningens arbete kommer att bli långvarigt och att det kanske kommer att dröja till slutet av 1970-talet innan en ny struktur växt fram. Kulturrådet finner det utomordentligt olyckligt om lösningen av frågorna om kulturorganisationen skulle behöva anstå under hela 1970-talet i avvaktan på beslut i fråga om ansvaret för regionala institutioner och i 382

fråga om länsindelningen. En sådan konsekvens av det pågående utredningsarbetet finner kulturrådet stå i strid med de positiva intentioner som ligger bakom tillkomsten av länsberedningen. De synpunkter och förslag rådet i det följande lägger fram utgår därför från nuvarande fördelning i stort av samhällsuppgifterna mellan stat och kommuner och från nuvarande länsindelning. De inriktas på det uppenbara behovet av en förändrad organisation inom kulturområdet redan under 1970-talet, en organisation så utformad att den successivt kan anpassas till de förändringar som länsberedningens och andra utredningars förslag kan leda till. I kulturrådets synpunkter och rekommendationer beträffande lokal och regional organisation och i rådets förslag till reformerad central organisation för 1970-talet finns vissa gemensamma grunddrag, nämligen decentralisering av planering, beslut och resurser; politiskt ansvariga samhällsorgan med övergripande planerings- och prioriteringsuppgifter; ett bredare samarbete och en bättre samordning inom kultursektorn mellan samhällsorganen och mellan dessa och föreningsoch organisationslivet samt ett bredare samarbete mellan kulturområdet och andra samhällsområden. Inom kulturområdet bör decentraliseringen kunna föras förhållandevis långt Såvitt det är möjligt bör ansvaret ligga på bkal nivå. Till regional och central nivå fön de speciella uppgifter som inte kan fullgöras lokalt. Initiativ till sådana regionala eller centrala insatser bör i stor utsträckning komma från lokal nivå och vara betingade av dess behov. I vilken utsträckning detta gäller har framgått av tidigare kapitel, från vilka följande sammanfattning kan göras. Kulturrådet har starkt markerat den fria kollektiva skapande verksamhetens varde och det angelägna i att dess arbetsformer utvecklas och ges ökade resurser. Eetta innebär ökat ansvar i första hand för kommunerna och för förenings- och orgaiisationslivet. Kulturrådet föreslår ingen ändring av folkbibliotekens ställning som kommunala instiSOU 19'2:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation tutioner. På teater- och musikområdena bör tyngdpunkten förskjutas mot ett regionalt ansvar för institutionerna. Detta förutsätter ett ökat engagemang från landstingens sida. Även på musei- och utställningsområdet bör den regionala verksamheten byggas ut under medverkan av landstingen. Beträffande visning av kvalitetsfilm kommer utvecklingen att ske lokalt, sannolikt genom insatser både från föreningar och kommuner. Institutionsverksamhetens ökade inriktning mot nya målgrupper och mot uppsökande verksamhet gör det samtidigt viktigt med ett ökat samarbete med föreningar och organisationer av olika slag. Fördelningen av uppgifterna mellan primärkommunerna och landstingen blir beroende av förhållandena i varje län. Frågan får utredas och bedömas av regionala och lokala organ i samråd. Allmänt anser dock kulturrådet att det är kommunerna som har det primära ansvaret. Landstingen och andra parter på länsnivå bör svara för de avgränsade uppgifter av typ länsbiblioteksverksamhet, länsteater, länsorkestrar, länsmuseum och stöd till föreningslivets distriktsorgan, som man inom länen väljer att föra upp från det primärkommunala planet till länsplanet. Kulturrådet föreslår inte några principiellt sett nya uppgifter för staten men väl en förstärkning av flera av de uppgifter staten redan tagit på sig. Samtidigt som rådet föreslår en decentralisering till regional nivå, föreslås ökade statliga insatser för att stimulera en balanserad utveckling av de kulturpolitiska insatserna. Liksom hittills bör staten svara för vissa administrativa uppgifter, för centrala kulturinstitutioner och för den eftergymnasiala utbildningen inom kulturområdet. Staten bör bygga vidare på det ekonomiska stöd till regional och lokal verksamhet som efter hand byggts upp genom studiecirkelbidrag, stadsteaterbidrag och andra bidrag, men i delvis ändrade former. Slutligen bör staten genom ekonomiskt stöd även stimulera de nya inslag i kulturpolitiken som kulturrådet föreslår. Behovet av politiskt ansvariga organ på SOU 1972:66

kulturområdet är numera allmänt accepterat. Lokalt och regionalt utgörs de av kommunernas fullmäktige och styrelser resp landstingsmötet och förvaltningsutskott samt av kulturnämnderna. De senare kommer att fylla många planerings- och prioriteringsfunktioner. En del av dessa kräver dock enligt kulturrådets mening ett mera direkt samarbete med föreningslivet. Rådet diskuterar i det följande hur detta kan ske. På central nivå är regering och riksdag de politiskt ansvariga organen. Planeringen och samordningen på närmast lägre nivå är f n otillfredsställande. Kulturrådet lägger därför fram ett förslag till en omstrukturering av den statliga kulturadministrationen.

8.4 Den lokala kulturorganisationen

utsätter fler och mera ändamålsenligt utrustade lokaler, särskilt i närmiljöerna. Vidare I direktiven till kulturrådet anges bl a att förutsätter den ökade anslag till de olika rådet skall "undersöka samspelet mellan verksamhetsformerna, ökad rekrytering och statliga, kommunala och andra insatser på utbildning av ledare och lärare, bättre konkulturområdet samt behovet av samordning takt med olika målgrupper kombinerat med av dessa insatser och föreslå åtgärder som större anpassning till deras behov och önskeunderlättar en sådan samordning". Kulturmål samt en närmare samverkan mellan olika rådet tar därför i det följande upp de lokala intressenter för ett maximalt utnyttjande av frågorna till relativt ingående behandling. Men utformningen av den lokala organisa- resurserna. Vad beträffar institutionerna räknar kultionen är en lokal uppgift och rådets framturrådet, som framgått i kapital 6, inte med ställning stannar därför vid en diskussion av någon mera omfattande nyetablering av loolika frågeställningar, en diskussion som inte kala institutioner. Folkbibliotek torde år utmynnar i förslag utan i vissa rekommen1974 finnas i samtliga kommuner liksom nådationer. Avsikten med den följande framgon form av större eller mindre kulturhistoställningen är att ge stimulans och vägledning riskt museum, hembygdsmuseum eller motför debatt och ställningstaganden lokalt. svarande. På teaterns och musikens områden räknar kulturrådet med en viss utbyggnad av antalet ensembler, främst på teatersidan. 8.4.2 De lokala kulturuppgifterna Dessa bör dock enligt rådets mening organiÖkad jämlikhet på det kulturella området seras regionalt. kräver, som redovisas i målkapitlet och i Däremot räknar kulturrådet med att en kapitlet om fri kollektiv skapande verksam- utveckling kommer till stånd inom ramen för het, en större satsning på verksamhetsformer de befintliga institutionerna och i samarbete som ger tillfälle för gemene man till aktivt dem emellan. Utvecklingen behöver vara deltagande och skapande. Lokalt innebär det både kvantitativ (t ex flera filialer, större fortsatt utbyggnad av de kommunala musik- bokbestånd och längre öppettider) och kvaliskolorna, en framtida utbyggnad av liknande tativ (t ex nya medier, nya kontaktvägar, nya verksamhet inom dans, teater och andra pedagogiska metoder och nya arrangemangskonstformer, ett större antal utövande stu- typer). Den uppsökande verksamheten bör diecirklar men också bättre möjligheter tiil spela en betydligt större roll än hittills. skapande verksamhet i andra arbetsformer Samtidigt bör den utvecklas från en i huvudän studiecirkelns. En sådan utveckling för- sak institutionsstyrd verksamhet till en verk8.4.1 Allmänt

384 SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation samhet som bestäms av behov och önskemål från kommuninvånarna. Denna utveckling inom institutionerna kan i viss utsträckning ske genom omdisponering av nuvarande resurser men den förutsätter också tillskott av pengar, lokaler och utrustning samt personal med utbildning anpassad till den förändrade verksamheten. Enskilda kulturarbetare och grupper av kulturarbetare utanför institutionerna bör kunna medverka i den lokala verksamheten i betydligt större omfattning än hittills. Det gäller inte minst i den uppsökande verksamheten. Även icke yrkesverksamma grupper kan på samma sätt i större utsträckning än hittills medverka, bl a i den uppsökande verksamheten. Både för institutionernas och för föreningars och fria gruppers verksamhet behövs en förbättrad och förstärkt informationsverksamhet. Den lokala verksamheten har slutligen som en viktig uppgift att vidga verksamheten till olika miljöer, t ex bostadsområden, arbetsplatser, skolor och sociala institutioner. 8.4.3 Kommunernas arbetsuppgifter och organisation på kulturområdet Som en följd av kostnadsutvecklingen och en medveten strävan att hålla entré- och deltagaravgifter nere har en allt större andel av de lokala kulturkostnaderna kommit att täckas av kommunerna. Då det är angeläget att undanröja ekonomiska hinder för deltagande i kulturaktiviteter behöver denna utveckling fortsätta. Subventioneringen gäller den kommunalt drivna verksamheten inom skilda institutioner, men den gäller också föreningarnas verksamhet som till stor del är beroende av kommunala anslag. Kommunerna har sålunda kommit att få huvudansvaret för det lokala kulturlivets finansiering. I och med kommunsammanläggningarna år 1974 beräknas var och en av de då ca 270 kommunerna ha fått politiskt sammansatta nämnder på kulturområdet, i alla utom kanSOU 1972:66 25

ske några av de största kommunerna i form av kulturnämnder. Att kulturnämnder inrättas är en nödvändig förutsättning för en aktiv kommunal kulturpolitik. Dessa kulturnämnder kommer att arbeta i större kommunala enheter än tidigare. Det bör betyda bättre resurser och därigenom bättre underlag för planering, verksamhet och service. Men samtidigt betyder det ökade geografiska avstånd. Till de problem kulturnämnderna kommer att ställas inför hör därför att ge en likvärdig service till de stora kommunernas olika delar. Till de viktiga uppgifterna för befintliga och tillkommande kulturnämnder hör enligt kulturrådets uppfattning att till behandling ta upp målfrågorna och frågorna om en långtidsplanering och i samband därmed också prioriteringsfrågorna. Målen får formuleras med utgångspunkt i de allmänna mål för samhällets kulturpolitik som statsmakterna kan komma att fastställa och utifrån de politiska partiernas kulturprogram. Detaljplanering utför de kommunala organen däremot endast i den utsträckning som de också svarar för verkställighetsuppgifter. Få kommuner har analyserat de behov som kulturpolitiken har att tillgodose. Vissa har dock gjort värdefulla praktiskt inriktade utredningar (t ex Sundsvall och Södertälje) och Göteborgs kommun arbetar nu med att utforma ett kommunalt kulturprogram. Även utomlands har intressanta studier gjorts. En sådan lades år 1969 fram av Stavangers stad (Våra kulturliv i dag og i morgen). Den innehåller en utförlig måldiskussion, en beskrivning av kulturinstitutionerna och organisationerna och en redogörelse för kommunens insatser. Vidare läggs utvecklingsplaner fram. Sociologiska undersökningar som täcker hela kulturlivet i en kommun har tidigare inte gjorts i Sverige. Däremot har undersökningar gjorts av institutionernas arbete i vissa städer. Är 1970 igångsattes dock en större undersökning i Göteborg i syfte att kartlägga invånarnas fritidssysselsättningar, deras attityder till olika verksamheter samt önskemål för framtiden. Två undersökningar har publi385

8 Kulturverksamhetens framtida organisation cerats om den vuxna befolkningens resp material. Även internationella jämförelser skolungdomens fritids- och kulturvanor m m kan då vara av intresse. För att få grepp om (Fritid och kultur i Göteborg 1971 resp 1972). metodiken vid sådana jämförelser har EuroI vissa länder är sociologiska undersök- parådet nyligen startat ett projekt med ningar vanligare än hos oss. För att få deltagande av ett tiotal europeiska städer, statsbidrag till ett lokalt kulturcentrum krävs bl a Örebro. Ett av skälen för att skapa centrala kultursålunda i den flamländska delen av Belgien nämnder har varit den ökade möjligheten till att det utarbetas en kultursociologisk studie av kommunen. Trots att den nya bidragsfor- en mer samordnad verksamhet inom kulturmen endast funnits under relativt kort tid området och bättre samarbete med andra har ett förhållandevis stort antal kommuner sanhällssektorer. Normalreglementet ger en gjort sådana studier (Adult education and formell grund för en verksamhet som knyter leisure in Flanders, Verhandelingen van het samman kulturnämnden med verksamheten inom andra kommunala styrelser och nämntijdschrift Volksopvoeding, 1968, s 73). Studier av behovssituationen bör vara ett der och inom deras institutioner. Kulturlielement även i de svenska kulturnämndernas vets företrädare behöver på ett tidigt staplaneringsarbete. Detta arbete får, som Kom- dium komma in i planeringen inom dessa munförbundet närmare beskrivit i sina anvis- andra samhällssektorer, om de kulturella ningar (bilaga I), inordnas i kommunens inslagen på ett meningsfullt sätt skall kunna totala planering. Varje kulturnämnd bör samordnas med den övriga verksamheten. utforma en längtidsplan (femårsplanering) Men i gengäld måste också företrädare för för sina olika verksamhetsområden inklusive andra verksamhetsområden ges tillfälle att en avvägning mellan dessa. Detta kräver föra fram sina önskemål i fråga om kulturserutvärdering, jämförelser och prioritering av vice. I dessa relationer till andra kommunala skilda aktiviteter. Alternativa förslag bör myndigheter har kulturnämnden enligt kulutarbetas där så är möjligt. Långtidsplanen turrådets mening ett ansvar för att initiativ skall vara rullande och måste således årligen tas till samarbete i regelbundna former. Ett arbete med att utforma råd och ses över, korrigeras och kompletteras med nya uppgifter såväl vad gäller mål och verk- anvisningar till normalreglementet pågår fn samhet som beträffande kostnadsutveckling. inom Kommunförbundet. Detta arbete har Om långtidsplaneringen fungerar på rätt samordnats i tiden med arbetet inom kultursätt, innebär planeringen på kort sikt i rådet och med arbetet inom Landstingsförprincip endast ett fullföljande i form av bundets arbetsgrupp för kulturfrågor. Kulpreciseringar och konkretiseringar. Ekono- turrådet finner det önskvärt att samordningmiskt uttrycks den i förslag till utgifts- och en kan föras så långt, att det kan anstå med inkomststat och i den fastställda budgeten. utfärdandet av dessa råd och anvisningar till Ofta uppstår eller erbjuds dock verksamheter dess remissbehandlingen av rådets betänkanmed kort varsel utan att de kunnat tas med i de avslutats. Helst borde anvisningar inte förhandsplaneringen. För sådana situationer formuleras förrän överläggningar ägt rum är det nödvändigt att kulturnämnden har mellan representanter för regeringen och kommunförbunden i bl a de statsbidragsfråtillräckliga dispositionsanslag. gor, som kan komma att aktualiseras genom Jämförande studier mellan olika kommukulturrådets förslag. ner kan tjäna som vägledning för den komSlutligen vill kulturrådet understryka bemunala kulturpolitiken. Kulturrådet har i det föregående vid sin redogörelse för kom- hovet av att kulturnämnderna till sitt förfomunernas ekonomiska satsning pekat på gande får såväl ämnesspecialiserad som adolikheter mellan kommunernas insatser i ministrativ personal. Det sistnämnda är be:yolika delar av landet. Det nya kulturrådet delsefullt inte minst med tanke på nämndens bör kunna tillhandahålla sådant jämförelse- planeringsuppgifter. 386

SOU 1972 66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation 8.4.4 Föreningslivets uppgifter och organisation på kulturområdet

8.4.5 Samverkan lokalt

Kulturarbetet i landets olika kommuner uppvisar många gemensamma drag. Målet att bryta geografiska, sociala och andra hinder för kulturell verksamhet är överallt detsamma. Metoderna att bryta dessa barriärer, t ex genom decentralisering av resurser och beslutsfattande, genom uppsökande verksamhet och ökad information, är i stor utsträckning också desamma. Av detta följer att behovet av lokal samverkan mellan berörda parter också uppvisar stora likheter över landet. De huvuduppgifter för det lokala samarbetet som redovisas i det följande gäller därför enligt kulturrådets mening i princip alla kommuner. Samtidigt är de yttre förutsättningarna skiftande. Kommunernas storlek, befolkningsstruktur, skattekraft, kulturella traditioner och andra förhållanden varierar och ger kulturverksamheten olika omfattning och profil. Detta påverkar omfattningen och formerna för det lokala samarbetet. Ett principiellt likartat samarbetsbehov måste därför kunna få olika utformning beroende på dessa olika yttre förutsättningar. Vad som sagts beträffande den uppsökanKulturrådet vill stimulera den lokala disde verksamheten gäller i stor utsträckning kussionen och ge vägledning för kommande även frivilliga studier i kulturämnen och beslut genom resonemangen i det följande. skapande verksamhet av icke yrkesmässigt Rådet skisserar en modell som med viss slag. Studieförbunden behåller givetvis ansva- anpassning till de lokala förhållandena bör ret för studieverksamheten. Skapande verk- vara av intresse för det stora flertalet av samhet i andra former sker också — med kommunerna. Samarbetsfrågorna bör lokalt undantag för mer skolmässigt upplagd verk- tas upp till överläggningar med de berörda samhet som t ex den kommunala musiksko- inom och utom det traditionella kulturomlan - i stor utsträckning lämpligast inom rådet. Initiativ bör i första hand tas av föreningslivet. Detta innebär, om den av kulturnämnd eller, om kommunen ännu kulturrådet föreslagna prioriteringen av fri saknar sådan, biblioteksstyrelse och komskapande verksamhet i olika former genom- munens övriga kulturorgan. Initiativet kan förs, avsevärt ökade uppgifter för förenings- givetvis även komma från föreningslivets livet. sida, från andra grupper eller från enskilda Dessa vidgade uppgifter för föreningar och personer. organisationer kan självfallet inte lösas utan vidare. De kräver att samhället ställer ökade 8.4.5.1 Uppgifterna resurser till förfogande. De nya uppgifterna kan också komma att påverka föreningarnas Behovet av samverkan inom det lokala kularbets- och organisationsformer. Bl a kan turarbetet avser enligt kulturrådets mening samarbetet mellan föreningarna behöva ut- följande fem huvuduppgifter: allmän kontaktfunktion, referensgrupp till kulturnämnvecklas.

På det lokala planet kommer föreningslivet att spela en framträdande roll när en ny kulturpolitik skall förverkligas. En växande andel av institutionernas verksamhet bör enligt kulturrådets mening i framtiden vara av uppsökande karaktär. Det kräver bättre kontakter med olika grupper av människor än vad institutionerna själva eller kommunala styrelser och nämnder som regel kan svara för. De nödvändiga kontaktmöjligheterna finns ofta inom föreningar och organisationer. Studieförbunden har genom sin breda uppbyggnad, sina kontakter, sina pedagogiska erfarenheter och sin allmänna inriktning en nyckelställning i detta sammanhang. Men för att nå ut till nya grupper är det också viktigt att kulturnämnderna samarbetar med organisationer som har annan än kulturell inriktning, t ex fackföreningar. På så sätt kan människorna nås i deras vardagssituation. Föreningar och organisationer svarar naturligast och bäst för kontakterna med individen och bör därmed få en stor del av ansvaret för den uppsökande verksamheten.

SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation den, samplanering av uppsökande verksamhet, samordning av offentliga arrangemang samt gemensam service för publikkontakter. Önskemålet om en utbyggd samverkan får under inga förhållanden drivas så långt att ett grundläggande krav på mångfald och variation inte kan upprätthållas. 1. Allmän kontaktfunktion Inom varje kommun finns det behov av en viss allmän kontakt mellan de på kulturområdet verksamma. Det kan gälla för debatt av principiella frågor, för ömsesidig information om verksamheten, för gemensamt uppträdande utåt t ex för att hävda kultursektorns önskemål eller för kontakter regionalt och centralt osv. Detta behov av allmän kontakt gäller en vid krets av intressenter. 2. Referensgrupp till kulturnämnden Målfrågor och övergripande planering handläggs i framtiden i stor utsträckning av kulturnämnden. Besluten fattas delvis i nämnden, delvis i kommunens fullmäktige. Kommunen svarar också för vissa verkställighetsuppgifter genom sina institutioner och genom andra typer av verksamhet. Genom att kommunen i allt större utsträckning bidrar till finansieringen av föreningsverksamheten får kommunen också ett växande inflytande över ramarna för denna. Indirekt kommer kommunerna genom avvägningen av bidragens storlek, ibland även genom särskilda bidragsvillkor och i vissa fall genom styrelserepresentation i kulturinstitutionerna också att få ett visst inflytande över inriktningen av deras verksamhet. I alla dessa fall — i mål- och planeringsfrågorna, i verkställighetsuppgifterna inom och utom institutionerna, i stödet till föreningslivet, i samarbetet med kulturarbetarna osv — är det viktigt med en nära kontakt mellan kulturnämnden och dessa övriga parter. Ur föreningarnas synpunkt är det av intresse inte bara att motivera sina årliga anslagsbehov utan även att kunna påverka nämndens arbete med mål- och resursfrågor. 388

De behöver därför genom regelbundna kontakter med nämnden fortlöpande få möjlighet att lägga synpunkter på dessa frågor. Detsamma gäller för kulturarbetarna, för föreningar utanför det traditionella kulturområdet och för andra grupper. Men det ligger även i kulturnämndens intresse att skapa dessa kontakter. Nämnden kan därigenom få fylligare information som underlag för sina beslut men också få en förankring av besluten i en opinion. Det sistnämnda är viktigt när nämnden skall hävda kultursektorns intressen. Samma behov av att utbyta information och föra fram önskemål har kulturnämnden gentemot andra kommunala styrelser och nämnder, i den mån kulturnämnden medverkar till arrangemang inom dessa nämnders institutioner. För detta utbyte av information kring mål-, planerings- och vissa verksamhetsfrågor är alla parter betjänta av kontakter några gånger per år. Det kan ske genom att kulturnämnden använder representanter för andra kommunala styrelser och nämnder, föreningar och institutioner och kulturarbetare som en referensgrupp. Som tidigare framgått (8.1.5) har Kommunförbundet rekommenderat kommunerna att inrätta en sådan referensgrupp. 3. Samplanering av uppsökande verksamhet Den uppsökande verksamheten berör en relativt vid krets av intressenter i egenskap av producenter, förmedlare eller mottagare. Här kan nämnas kulturnämnden och dess institutioner, andra kulturinstitutioner, studieförbunden, vissa kulturella specialföreningar, vissa föreningar utanför kultursektorn t ex de fackliga samt representanter för andra kommunala nämnder (t ex de sociala närnnderna) och deras institutioner. Föreningarna är här många gånger förmedlare och/eJer mottagare av arrangemangen. Särskilt föreningar och institutioner utanför den traditionella kultursektorn bör redan på planeringsstadiet få framföra sina önskemål till producenter och finansiärer. Samplaneringen SOU 1971:66

8 Kulturverksamhetensframtidaorganisation behöver åtminstone ske i stort för en säsong eller ett år framåt. Efter planläggningen fattas besluten hos de olika organ som deltar i verksamheten. 4. Samordning av offentliga arrangemang När det gäller de offentliga arrangemangen bör ökade kontakter och en viss samordning mellan arrangörerna kunna leda till ett bättre utnyttjande av resurserna. Den mest näraliggande formen, som redan tillämpas på många håll, är en samordning till tid och rum för att undvika onödiga kollisioner mellan olika arrangemang. Samordningen kan också utvidgas till att gälla utnyttjandet av artister. Skolkonserter på dagtid kan t ex kombineras med en intern konsert på ett föreningsmöte på kvällen, om bara föreningsledningen vet om att artisten finns på orten en viss dag osv. Besluten fattas hos de olika organ som bedriver verksamheten. 5. Gemensam service för publikkontakt Informationen om olika verksamheter kan och bör samordnas för att ge den största möjliga spridning. Ett av hindren för ett större deltagande i kulturell verksamhet är otillräcklig information om vad som står till buds. Kulturrådet har diskuterat dessa frågor under 6.8. Där konstaterades att det traditionella utbudet men också den uppsökande verksamheten och den ökade satsningen på fri skapande verksamhet motiverar ökade insatser för publikkohtakt. Det gäller givetvis att inte frånhända den enskilda arrangören uppgifter som uppfattas som en given del av arrangörens verksamhet. Nätet av kontaktmän/ombud i olika miljöer (arbetsplatser, bostadsområden, föreningar) som utgör en viktig del av publikkontakterna kan dock ses som en servicefunktion gemensam för olika intressenter. Varje arrangör har då fortfarande ansvar för den egna verksamheten men kan utnyttja den gemensamma servicefunktionens tjänster.

SOU 1972:66

6. Uppgifter som inte bör samordnas Innehållet i den lokala kulturverksamheten får aldrig stöpas i en form. Skilda intressen och grupper skall få verka fritt. Kulturnämnderna bör genom att följa de olika verksamheterna kunna ge stöd till grupper och meningsriktningar, som annars inte har möjlighet att komma till tals. Därmed kan nämnderna bidra till att ett grundläggande krav på mångfald och variation upprätthålls. I de diskussioner av organisationsfrågorna som förts under kulturrådets utredningsarbete har möjligheten av ett helt sammanhållet lokalt arrangörsskap av offentliga arrangemang förts fram. De olika intressenterna skall enligt dessa tankegångar bilda ett gemensamt organ, som då skall svara för alla eller en betydande del av dessa arrangemang. Därmed skulle man lösa samordningsfrågan och ta tillvara begränsade ekonomiska och personella resurser på bästa sätt. I mindre kommuner, där verksamheten inom varje enskilt konstområde är liten, skulle arrangörsuppgifterna bli större om man sammanförde dem och på det viset bli mera meningsfulla. Kulturrådet är också medvetet om att vissa sådana fördelar skulle kunna vinnas. Men rådet anser det också angeläget att de enskilda organen, det må vara studieförbund, specialföreningar, föreningar utanför den traditionella kultursektorn e d, får stöd och stimulans i sin verksamhet. Därigenom upprätthålls bl a det nät av kanaler till medborgarna som är huvudmotivet för satsningen på föreningslivet som förmedlare. Att frånhända de olika organen deras nuvarande, om än kanske blygsamma, arrangörsuppgifter och överföra dem till något gemensamt organ skulle knappast verka stimulerande för de enskilda föreningarna. Man riskerar då ett avtagande intresse från deras sida för de sålunda gemensamma arrangemangen. Dessa risker är enligt rådets mening större än de fördelar som kan vinnas.

8 Kulturverksamhetens framtida organisation 8.4.5.2 Samarbetsformerna Behovet av samarbete mellan ett relativt stort antal intressenter i ett antal olika frågor - mer aktuellt på kulturområdet än inom många andra samhällsområden - aktualiserar behovet av ett reguljärt samarbetsorgan med ett visst mått av formell uppbyggnad. Enligt kulturrådets mening är en sådan formell uppbyggnad inte nödvändig för den allmänna kontaktfunktionen eller för uppgiften som referensgrupp till kulturnämnden (punkterna 1 och 2 ovan). Det är inte heller nödvändigt enbart för att samplanera den uppsökande verksamheten eller enbart för att samordna olika arrangemang (punkterna 3 och 4). Däremot blir förhållandet annorlunda, om samarbetet också skall innefatta en servicefunktion för publikarbetet (punkt 5). Kommunförbundet lägger i sina rekommendationer om referensgrupp till kulturnämnden tyngdpunkten på de två förstnämnda uppgifterna och har räknat med att kulturnämnderna i allmänhet kan svara för nödvändig gemensam service för publikarbetet. Förbundet anser inte någon formell uppbyggnad nödvändig för kommunens behov. Referensgruppen kan enligt förbundets mening fungera genom att kulturnämnden eller föreningarna - tar initiativ till sammanträden några gånger per år och att man då behandlar aktuella frågor. Större allmänna sammanträden kan också kombineras med kontakter sektorsvis och med arbetsgrupper av olika slag. Kulturnämnden svarar då för den nödvändiga administrationen. Kulturrådet delar Kommunförbundets uppfattning när det gäller mindre kommuner, där kulturarbetet i dag har begränsad omfattning eller där någon part spelar en dominerande roll. Men om verksamheten ökar i omfattning och om man når en breddning och förstärkning av föreningarnas insatser, inställer sig enligt rådets mening behovet av fastare och mer kontinuerliga samarbetsformer mellan olika typer av mottagare och producenter. Det gör det redan nu i medelstora och större kommuner. Ett formellt 390

uppbyggt samarbetsorgan är visserligen inte nödvändigt för var och en av de fyra nyss nämnda funktionerna. Men tillsammans får de vid en utvecklad verksamhet inte obetydlig omfattning. Med den ansvarsfördelning mellan kommun och föreningar som är önskvärd kan man också räkna med ett relativt stort antal aktiva parter. En viss grad av formell uppbyggnad ger då samarbetet större fasthet och stadga, ökar handlingsberedskapen och underlättar tillkomsten av överenskommelser och beslut. När en servicefunktion för publikarbetet tillkommer är det nödvändigt med ett formellt uppbyggt organ som bas eftersom gemensamma beslut behöver fattas, pengar disponeras och kanske också personal anställas. Möjligheten finns dock att någon av de samarbetande parterna ensam svarar för denna funktion och ger tjänster som genom någon form av överenskommelse utnyttjas av alla. Kulturrådet har övervägt olika sätt att lokalt bygga upp ett permanent samarbetsorgan på kulturområdet. Huvudalternativen har varit att det antingen innefattar alla intresserade parter1 eller endast föreningar och organisationer men inte kommunala representanter. I det första fallet sker samarbetet helt inom samarbetsorganets ram, i det andra fallet inom detta då det gäller föreningsangelägenheter men i övrigt mellan detta och de kommunala instanserna. Det första alternativet innebär fördelar ur kontaktsynpunkt men innebär samtidigt vissa komplikationer, då representanter för kommunala nämnder skall verka i ett "blandat" organ. Då samarbetsorganet skall fungera som rådgivande instans till kulturnämnden och förmodligen också som påtryckningsgrupp i vissa frågor, skulle kommunens och främst kulturnämndens — representanter T ex kulturnämnden och dess institutioner, skolstyrelse, sociala nämnder, fritidsnämnd, byggnadsnämnd, studieförbund, övriga kulturella föreningar, intresserade föreningar utanför den traditionella kultursektorn (fackliga, religiösa, politiska m fl), icke-kommunala kulturinstitutioner, fria producentgrupper, kulturarbetarorganisationer och aktivitetsgrupper. SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation i så fall ge råd till sig själva. Den andra formen av uppbyggnad torde därför vara den naturliga. I ett sådant organ kan också ingå alla kommunalt stödda institutioner som inte har en kommunal nämnd som styrelse. Det betyder dock inte att samarbetsorganet behöver sakna kontakt med kommunen. Förutom gemensamma sammanträden med representanter för kulturnämnd och andra kommunala styrelser och nämnder bör t ex de kommunala kulturinstitutionernas chefer kunna adjungeras till samarbetsorganet och deltaga i dess sammanträden. Det torde vara av avgörande betydelse för ett samarbetsorgan på föreningsbasis, att man verkligen kan uppnå effektiva kontakter med de kommunala organen. Det är emellertid också viktigt med en stark representation för de intressenter som finns utanför kultursektorn i snäv bemärkelse, t ex fackliga organisationer, som ofta företräder kulturellt underförsörjda befolkningsgrupper. Förekomsten av ett samarbetsorgan betyder inte att detta skall handha alla samarbetsfrågor. Frågor som endast berör några få parter torde skötas smidigast direkt mellan parterna. Samarbetsorganet kan dock fungera som informationskanal till övriga. Den enskilda föreningen har naturligtvis också möjlighet till direkt kontakt med kulturnämnden och andra kommunala organ. Det skall förekomma i alla de fall det är den mest ändamålsenliga kontaktformen. Avsikten med samarbetsorganet är inte att skapa någon överordnad instans eller att byråkratisera kontaktvägarna lokalt. Avsikten är att skapa ett forum för bredare samverkan i de frågor där detta är angeläget och där nuvarande samarbetsformer visat sig vara otillräckliga. När det gäller arbetsformerna finns det inte anledning att gå in på dessa, då de är helt beroende av de lokala förutsättningarna beträffande samarbetsorganets sammansättning och arbetsuppgifter. Arbetsformerna bör anpassas till de olika parternas skiftande behov av kontakt med varandra och allmänt sett vara så enkla och obyråkratiska som möjligt. SOU 1972:66

Ett utvecklat samarbete förutsätter vissa administrativa rutiner för beredning och uppföljning av ärenden. Enligt kulturrådets mening bör administrationen dock kunna vara ganska begränsad även inom ett permanent samarbetsorgan, eftersom detta så långt som möjligt skall verka genom sina medlemmar. Vad som behövs är i första hand möjligheter att förbereda och följa upp de ärenden man tar upp till diskussion antingen som referensgrupp till kulturnämnden eller som samordnare av arrangemang och uppsökande verksamhet. I det första fallet kan man förutsätta att nämnden består administrativ service i form av sammanställning, kopiering och utsändande av underlag för diskussionerna, eventuellt protokollföring osv. Även för de övriga uppgifterna torde kulturnämnderna i många fall kunna svara för nödvändig administration. Man kan också tänka sig att någon förening, t ex något av de större studieförbunden, består kansliservice. Slutligen finns också möjligheten att anställa en verkställande ledamot på deltid. För detta behöver man i så fall ett kommunalt anslag. Kulturrådet anser emellertid inte att samarbetsorganet bör ha en administration av den omfattning TCO-KU skisserade för sitt föreslagna lokala kulturcentrum. Om samarbetsorganet svarar även för delar av publikarbetet, tillkommer ett visst personalbehov. Eftersom en klar fördelning av uppgifterna mellan kulturnämnden och samarbetsorganet bör kunna ske, skall dubbelarbete och onödiga personalkostnader kunna undvikas. Som underlag för diskussion och beslut lokalt vill kulturrådet för sin del rekommendera den i det föregående skisserade formen för lokal samordning och samverkan på kulturområdet - givetvis med den anpassning som förhållandena i varje enskild kommun kräver. 8.4.5.3 Samarbetet i stora kommuner. Behovet av andra former för samordning och samverkan än den skisserade modellen torde vara störst i kommuner med mycket stort 391

8 Kulturverksamhetens framtida organisation befolkningsunderlag och rikt differentierad verksamhet. Man föredrar kanske att där arbeta med separata styrelser och nämnder för varje verksamhetsform. Då blir det nödvändigt att finna former för den interna kommunala samverkan mellan dessa styrelser och nämnder, mellan var och en av dem och föreningslivet inom respektive område och slutligen mellan kulturorganen och intressenter inom andra samhällsområden. Därtill behöver behovet av tvärkontakter ute i förorter och stadsdelar tillgodoses på lämpligt sätt. De geografiskt stora kommunerna blir genom kommunsammanläggningarna fler än tidigare. I dessa kommuner kommer ansvaret för glesbygdsdelarnas kulturförsörjning först och främst att vila på kommunen och dess organ. Men det är viktigt att man också i stödet till föreningslivet beaktar glesbygdsproblemen. Man bör välja sådana samarbetsformer att "utkantsområdena" blir representerade och att glesbygdsrepresentanterna genom reseersättning o d ges arbetsmöjligheter som är likvärdiga med centralortens representanters.

392 SOU 1972:66

8.5 Den regionala kulturorganisationen

8.5.1 Allmänt Kulturrådet tar i detta avsnitt upp den regionala kulturorganisationen till behandling på liknande sätt som i det föregående har skett beträffande lokal organisation. Olika frågeställningar kommer alltså att tas upp till diskussion. Syftet är inte att formulera förslag utan att stimulera till debatt och ställningstaganden regionalt. Rådets resonemang kring de regionala uppgifterna har också förhållandevis nära anknytning till förslagen om statliga åtgärder. Kulturrådet har i det föregående under 8.3 berört uppgiftsfördelningen mellan primärkommuner och landsting. Endast vissa avgränsade uppgifter såsom t ex länsbibliotek, länsmuseum, länsteater, länsorkester och stöd till föreningslivets distriktsorgan borde enligt rådets mening förläggas till länsnivån. Till verksamheten för de nämnda institutionerna hör bl a samordning av länets eget kulturutbud med det utbud som kommer från andra län eller från centralt håll och med övriga insatser inom länen. I detta arbete behöver institutioner, fria grupper, regionala och centrala förmedlingsorgan samt de lokala mottagarna och arrangörerna delta. När det gäller fri skapande verksamhet förutsätts den regionala insatsen väsentligen vara av stödkaraktär. Stöd utgår till distriktsorgan eller regionala samarbetsorgan. Regionalt stöd kan t ex ha formen av bidrag till SOU 1972:66

ledarutbildning, kurs- och konferensverksamhet och ämneskonsulenter. 8.5.2 Länen som geografisk enhet för den regionala kulturverksamheten Vissa regionala kulturfunktioner kan behöva en stor del av landet som bas. Ofta är emellertid ett mindre område lämpligare. Det gäller för många service- och stödfunktioner och det gäller för verksamheten vid de flesta av institutionerna. Det ligger då nära till hands att välja länen som enhet. Dessa är inte i alla avseenden helt lämpade som geografiska enheter på kulturområdet. För vissa uppgifter är många av dem för små. Detta är orsaken till att en särskild indelning i åtta regioner gjorts för regionmusikorganisationen. Kulturrådet har likväl som nämnts (8.3) funnit övervägande skäl för att man under 1970-talet väljer länen som enhet för den regionala kulturorganisationen. Ett viktigt skäl till att göra detta är behovet av anpassning till samhällets indelning i stort. Det skulle vara en olägenhet att stanna för en annan regionindelning för kulturområdet än för flertalet andra samhällsområden som är jämförbara med kulturområdet. Den nuvarande länsstyrelse- och landstingsorganisationen utgår från länsindelningen. För länen finns det etablerade ansvarsförhållanden i politiskt, organisatoriskt och ekonomiskt avseende. Ett andra viktigt skäl för valet av länen 393

8 Kulturverksamhetens framtida organisation som bas för den regionala kulturorganisationen är den anpassning till föreningslivets uppbyggnad med distrikts- och samarbetsorgan som man därmed får. Det är sannolikt att det i en framtid — som ett resultat av arbetet inom länsberedningen - kan bli aktuellt med en ändrad länsindelning. Att i kulturorganisationen nu söka förutse och föregripa dessa förändringar är inte möjligt eller lämpligt. En anpassning till framtida ändringar bör ske när dessa kan överblickas. 8.5.3 De regionala samhällsorganens arbetsuppgifter och organisation på kulturområdet De kulturuppgifter som man inom länen väljer att förlägga till länsnivån kan som regel inte genomföras utan samhällets medverkan och stöd. Denna medverkan kan innebära att verksamheten sker i samhällets regi men kan också begränsas till ekonomiskt stöd. Ansvaret för dessa samhällsinsatser kan antingen läggas på ett statligt organ eller på landstinget. Kulturrådet finner alla skäl tala för det senare alternativet. De statliga organen bör dock följa kulturlivets utveckling inom länen och beakta länens behov i olika planeringssammanhang. När kulturrådet prövat om det finns anledning att staten tar ett direkt samordnande ansvar på länsnivå, har det legat nära till hands att jämföra med skolområdet, där de statliga länsskolnämnderna och numera också länsstyrelserna har samordnande uppgifter. Den avgörande skillnaden är emellertid, att det på kulturområdet inte finns eller förutsätts tillkomma en statlig reglering vare sig av den lokala eller av den regionala verksamheten av motsvarande slag som skollag, läroplaner och bidragsbestämmelser till skolväsendet innebär. Statens insatser på kulturområdet bör i stället endast vara inriktade på stöd och stimulans i olika former. Ett viktigt syfte med den år 1970 beslutade omorganisationen av länsförvaltningen var att få till stånd en bättre samordning av de statliga länsorganens planeringsarbete. Re394

formen avsåg däremot inte att föra in nya verksamheter i den statliga förvaltningens ansvarsområde. Kulturrådet anser heller inte med hänsyr till vad som nyss sagts att det skulle finnas någon anledning att i framtiden föra in kulturfrågorna under länsstyrelserna. Däremot är det givet att länsstyrelserna till följd av sitt allmänna ansvar för den regionala planeringen bör komma in på sådana frågor, framför allt i yttranden över kommunal planering av kulturserviceanordningar. Att se till att det finns god tillgång till kulturella aktiviteter får anses vara en del av samhällets regionalpolitik. För genomförandet av denna politik har länsstyrelsen ett stort ansvar. De regionala statliga uppgifterna inom länsskolnämndsorganisationen har påverkats av den nya länsstyrelseorganisationen genom att vissa av länsskolnämndernas uppgifter förts över till länsstyrelserna. Detta är ett av skälen till att utbildningsministern år 1970 tillkallade särskilda sakkunniga för att utreda frågan om länsskolnämndsorganisationen (1971 års riksdagsberättelse s314). Direktiven pekar mot att en ytterligare minskning av länsskolnämndernas uppgift kan bli aktuell. Enligt kulturrådets mening finns det inga skäl för att på länsskolnämnden lägga ett ansvar för kulturfrågorna. Däremot är det naturligt att det blir en nära samverkan mellan å ena sidan länsskolnämnden eller annat organ som i framtiden skall svara för uppgifter som nu ligger på denna och å andra sidan kulturorganen. Kulturrådets slutsats blir, att det organ som har det allmänna politiska och ekonomiska ansvaret för icke statlig verksamhet i länen, nämligen landstingen, också bör ha det politiska ansvaret för samhällsstödet till kulturverksamhet på länsplanet. Landstingens huvudsakliga intresseområde har hittills varit sjukvården. Men landstingen har alltmer vidgat sitt verksamhetsområde bl a till att i allt större utsträckning också omfatta utbildning och kultur. Landstingens ekonomiska satsning på kulturområdet är visserligen ännu jämfört med kommun och stat inte betydande. Landstingens kulturutgifter SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation har dock ökat klart under 1960-talet. Det är enligt kulturrådets mening naturligt att landstingen successivt ytterligare ökar dessa insatser. Landstingens politiska ansvar för samhällsstöd till länsverksamheten innebär dock ingen överordnad ställning i förhållande till kommunerna. I den mån insatserna syftar till stimulans av kommunernas kulturpolitiska åtaganden är det naturligt, att Kommunförbundets länsavdelningar blir platsen för diskussioner, överläggningar och rekommendationer. Dessa senare har i växande utsträckning tagit upp kulturfrågorna och avsikten är att alla länsavdelningar bland sina delegationer skall ha en skol- och kulturdelegation eller en kulturdelegation. Enligt kulturrådet bör alltså landstingen ha det politiska ansvaret för samhällsstödet till de kulturuppgifter som man inom länen väljer att förlägga till länsnivå, medan Kommunförbundets länsavdelningar bör bli det regionala organet för rekommendationer och beslut som rör kommunerna. Frågan om ansvaret för länsinstitutionerna behandlas i det följande. För att lösa sina vidgade kulturpolitiska uppgifter har landstingen liksom kommunerna behov av en samlad handläggning av kulturfrågorna. Denna kan ske i särskilda kulturnämnder. Men den kan också ske genom att kulturfrågorna sammanförs med andra näraliggande ämnesområden t ex i utbildnings- och kulturnämnd. Kulturrådet har i kapitel 6 skisserat en utbyggnad av vissa länskulturinstitutioner. Rådet har däremot inte lagt fram utarbetade förslag på denna punkt. Det är en uppgift för landstinget i varje län att i samarbete med kommuner och föreningsliv ta initiativ till nödvändigt utredningsarbete om en sådan utbyggnad. Det är det organ som har det direkta regionala ansvaret som bör formulera direktiven till en utredning, välja utredare och bedöma utredningsresultatet. I ett inledande skede för landstingens ökade kulturengagemang bör målbestämningar och annat utredningsarbete få en framträdande plats. Utredningar kan med SOU 1972:66

fördel ske i form av en samlad genomgång som speglar samspelet mellan olika kulturområden och olika huvudmän. Sådana utredningar har gjorts av några landsting, bl a av landstingen i Västernorrlands och Skaraborgs län. För utredningsarbetets ekonomiska del är två aspekter väsentliga. Den ena gäller formerna för det ofta nödvändiga samarbetet med primärkommuner. Den andra aspekten av stor betydelse är frågan om vilka statsbidrag som kan påräknas. Kulturrådet tar i kapitel 10 upp behovet av en översyn av nuvarande statsbidrag till regionala och lokala verksamheter. Ett önskemål från kulturrådets sida är därvid att nå fram till smidiga statsbidragskonstruktioner, som gör det möjligt att genomföra en utbyggnad av institutionerna och det regionala kulturstödet. Vid sina avvägningar av olika stödformer kommer rådet att ge en hög prioritet åt utbyggnaden av det regionala kulturstödet. En analys av det statliga kulturstödets regionala fördelning har givit vid handen att det är mycket ojämnt fördelat. En utjämning i det avseendet finner kulturrådet helt nödvändig. 8.5.4 Länsinstitutionerna Kulturrådet har i kapitel 6 föreslagit att nuvarande stadsteatrar och regionalt baserade riksteaterensembler i princip omvandlas till länsteatrar samt att ytterligare länsteatrar inrättas. Kulturrådet har också föreslagit att de nuvarande symfoniorkestrarna i princip omvandlas till länsorkestrar. Ansvaret för länsinstitutionerna bör under en övergångsperiod delas mellan landstinget, respektive institutions hemkommun och föreningslivet. Landstinget och hemkommunen kommer att tillsammans med staten bära en stor del av det ekonomiska ansvaret. Föreningslivet representerar de mottagargrupper institutionen vänder sig till i sin verksamhet. För att tillgodose dessa olika intressenters, behov av inflytande är stiftelse den lämpligaste organisationsformen för länsinstitutionerna. Denna organisationsform bör passa för länsteatrarna, länsorkestrarna samt läns395

8 Kulturverksamhetens framtida organisation hetsområden inom länet och eftersatta länsdelar blir tillgodosedda. Genomförandet sker däremot genom de olika producenterna respektive de lokala organ - kulturnämnder, föreningar eller andra — som fungerar som mottagare och arrangörer. De arrangerande uppgifterna bör helt handhas av lokalt förankrade organ. En länsinstitution kan således stå som arrangör på sin hemort, medan arrangemangen utanför hemorten bör ske genom organ på respektive ort. Den regionala samordningen bör givetvis lika lite som den lokala syfta till någon innehållsmässig samordning eller styrning. 8.5.5 Samverkan pä länsplanet I länssamarbetet, som alltså bör börja i ett 8.5.5.1 Uppgifterna tidigt planeringsskede, bör inledningsvis ingå Utformningen av samarbetet mellan de olika en kartläggning av behovet inom olika länsintressenterna på länsplanet får givetvis lösas delar, mottagargrupper, kulturområden och med hänsyn till de skiftande förhållanden verksamhetsformer. I detta arbete, som bör som råder i olika län. Skillnaderna mellan ske i samarbete med kommunerna, ingår länen torde dock generellt vara mindre än även att ta kontakt med lokala organ för att skillnaderna mellan kommunerna. stimulera intresset för olika verksamheter. Efter det förberedande planeringsarbetet På länsnivån finns samma behov som lokalt av allmän kontakt mellan olika intres- kommer den egentliga turné läggningen. Rikssenter (punkt 1 under 8.4.5.1) och av en teatern, Rikskonserter och Riksutställningar referensgrupp till kulturnämnden (punkt 2 har hittills i rätt varierande grad utnyttjat en samordning av turnéläggning genom regionaunder 8.4.5.1). Samordning av arrangemang- och turné- la organ. Även på lokal nivå har önskemålen verksamhet (punkterna 3-4 under 8.4.5.1) om regional samordning av arrangemangen kan på länsplanet bli förhållandevis mer om- varit av växlande styrka. I framtiden komplifattande än på lokal nivå. Om kulturrådets ceras frågan av den större andelen regional förslag genomförs, kommer det som nämnts och lokal produktion. Detta ökar behovet av att finnas länsbibliotek, länsteater, länsmu- samordning. Samtidigt kanske behovet kan seum och regionmusikensemble samt i vissa anses minska i takt med att länen får län därtill ytterligare en orkester. Vidare kan avsevärt färre och samtidigt större kommuman räkna med ett växande utbyte med and- ner. ra län och ett ökat antal lokala producenter, Samtidigt som kulturrådet betonar behovarav många icke yrkesmässigt arbetande vet av samordning, är det viktigt att undergrupper. Slutligen kommer Riksteatern, stryka att det inte är avsikten att något Rikskonserter och Riksutställningar att er- organ ovanför länsinstitutionerna skall påbjuda ett inte obetydligt kompletterande tvinga dem en viss verksamhetsplan. Dessa utbud från egen produktion eller förmedlat institutioner har ett eget regionalt ansvar och från andra institutioner. Detta utbud från det är närmast för att kunna uppfylla det olika håll behöver samordnas, om det skall som de själva förutsätts behöva medverka i kunna utnyttjas på bästa sätt. Det är i all- en organiserad samverkan. mänhet lämpligast, att denna samordning Den regionala samordningen förutsäiter sker på länsnivå. Samordningen bör främst medverkan såväl från producenterna som ske på ett tidigt planeringsstadium och bl a från mottagarsidan, representerad såväl av syfta till att eftersatta konst- och verksam- samhällsorgan som av föreningar och orgmi-

museerna. Kulturrådet finner visserligen att länsbibliotekens länsfunktioner bör stärkas men förutsätter dock inte tillsvidare några ändringar av det primärkommunala huvudmannaskapet. Landstingen bör ha en sammanhållande uppgift vad gäller finansiering och statsbidragsansökningar för länsinstitutionerna. Först på det sättet blir det möjligt för landstingen att avväga anspråk från olika institutioner.

396 SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation ser att de regionala samarbetsuppgifternas karaktär och omfattning motiverar ett formellt uppbyggt samarbetsorgan. I många fall kommer det att vara naturligt att låta länsbildningsförbunden bli detta organ. Därigenom knyter man an till deras etablerade kontaktvägar, erfarenheter och administration. Detta förutsätter dock en vidgning av förbundens bas till att omfatta representanter också för andra intressenter än de som nu ingår och som endast utgörs av studieförbund, folkhögskola och länsbibliotek. Eftersom olika parter1 har olika behov av kontakt och samarbete behöver dock detta 8.5.5.2 Sam arbetsformerna inte betyda, att alla ges platser i ett vidgat Den allmänna kontaktfunktionen och upp- länsbildningsförbund. Även andra anknytgiften som referensgrupp till kulturnämnden ningsformer är tänkbara. De statliga organen, dvs länsstyrelse och ställer samma krav på samarbetet regionalt länsskolnämnd, kan av formella skäl knapsom lokalt. past ingå som medlemmar i ett samarbetsorÄven samordningen av arrangemang ställer gan av denna typ. likartade krav på de två nivåerna. Regionalt För landstingen torde det kunna innebära kan det bli en omfattande uppgift med ett komplikationer att ingå som medlem i ett stort antal intressenter. Man torde få ställa organ som har att ge förslag till dess egna relativt höga krav på samarbetets organisatoställningstaganden. Vissa landsting besätter riska stadga, handlingsberedskap och persodock f n en styrelseplats i länets bildningsnalresurser. Att stödja publikarbetet ställer förbund. Samma svårighet skulle också däremot lägre organisatoriska krav regionalt kunna tänkas gälla för Kommunförbundets än lokalt. Det regionala samarbetet blir av olika skäl länsavdelningar. Däremot bör kulturinstitunågot annorlunda än det lokala. På länspla- tionerna, med undantag för dem som drivs net måste man hela tiden stämma av plane- som kommunal förvaltning dvs som regel ringen mot verksamheten i kommunerna. länsbiblioteken, kunna ingå som medlemmar Inom samhällssektorn finns det parter av i samarbetsorganet. Samarbetsorganet bör då olika slag, nämligen länsstyrelse, länsskol- kunna fylla viktiga kontakt- och samordmellan institutionerna, nämnd och landsting. Till dessa kommer ningsfunktioner Kommunförbundets länsavdelning, som inte mellan dessa och föreningslivet och inom är ett samhällsorgan utan formellt en organi- föreningslivet. Det blir sannolikt svårt att låta alla försation. Samtidigt finns det på länsnivån ett organ, länsbildningsförbundet, som fyller be- eningar vara direkt representerade i samartydande samarbetsfunktioner på kulturområ- betsorganet. Inom flera konstområden och det. Landstingens kulturnämnder och andra särskilt på musikområdet finns ett antal spelandstingsorgan har medverkat till dess ut1 T ex landstinget och dess kulturnämnd, underveckling. Det har skett genom att använda visnings/utbildningsnämnd, omsorgsstyrelsen, sjuklänsbildningsförbunden som verkställande vårdsstyrelsen, vidare länsstyrelse, länsskolnämnd, organ för gemensamma uppgifter som lands- distriktsorganisationer för föreningar inom och utom den traditionella kultursektorn, länsinstitinget stött ekonomiskt. tutioner på kulturområdet, regionmusiken, RiksDet finns utan tvivel inom länen behov av teaterns länsteaterförening, Kommunförbundets sam arbetsorgan av motsvarande typ som in- länsavdelning, kulturarbetarorganisationer, fria om kommunerna (8.4.5.2). Kulturrådet an- grupper osv samt Sveriges Radios distrikt.

sationer. Inte minst de sistnämnda, som lokalt ofta är mottagare av utbudet, bör genom sina distriktsorgan eller på annat sätt deltaga i arbetet. Publikkontakt (punkt 5 under 8.4.5.1) måste givetvis i huvudsak tas på lokal nivå. Viss typ av stöd för det lokala arbetet, t ex informationsmaterial bör lämnas av länsinstitutionerna och av centrala organ. Vissa andra uppgifter, t ex utbildning av ombud och konsulenter, kan dock behöva ordnas på länsbasis.

SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation cialorganisationer. Skulle alla dessa och därtill studieförbund och kulturinstitutioner samt vissa organisationer utanför den traditionella kultursektorn vara representerade, blev samarbetsorganet alltför stort för praktiskt arbete. Samtidigt skulle den nuvarande ramen för länsbildningsförbundens uppbyggnad sprängas. Den breda förankringen är dock viktig. Man torde därför få välja någon form av representativ uppbyggnad, t ex så att alla intressenter får ingå i ett representantskap men att det praktiska arbetet överlåts på en mindre, i särskild ordning vald grupp. En annan lösning är att varje sektor får ett begränsat antal platser i representantskapet för att göra det funktionsdugligt. Båda lösningarna kan kompletteras genom att kommittéer inrättas för olika specialområden. Detta torde vara nödvändigt inom flera konstområden, t ex på musikområdet för att skapa regelbundna kontakter mellan institutionerna, andra yrkesutövare och den icke yrkesmässiga verksamheten. Det regionala samarbetsorganet skall givetvis inte ses som en ersättning för olika former av direktkontakt mellan föreningslivet och landstingen. Det regionala samarbetsorganet behöver viss personal. Vidgas länsbildningsförbundet till samarbetsorgan, bör det vara naturligt att förstärka dess nuvarande kansli i motsvarande omfattning. Liksom i kommunerna är det även möjligt att samordna kanslifunktionerna med kulturnämndens. Samarbetsorganets kansli (eller det gemensamma kansliet) får också förutsättas överta de funktioner som Rikskonserters, Riksteaterns och Riksutställningars regionintendenter nu har. Dessa statliga eller statsunderstödda riksorgan bör i framtiden inte ha regionala tjänstemän av denna typ (6.9). Annars kommer det att finnas både statliga och landstingskommunala regionala samarbetsorgan, vilket givetvis är olämpligt. Till den föreslagna samordningsfunktionen på länsnivå bör statsbidrag utgå (10.6.3).

398 SOU 1972:66

8.6 Den centrala kulturorganisationen

Underlaget för utbildningsdepartementets budgetarbete inom kulturområdet är ytterTill skillnad från vad som gäller kommunerligt splittrat. Hösten 1970 gav 51 olika nas och landstingens kulturadministration myndigheter och institutioner in anslagslägger kulturrådet i fråga om den statliga framställningar som redovisades i statsverksadministrationen fram konkreta förslag till propositionen. I vissa fall som inom teaterförändringar. och musikområdena yttrar sig en myndighet Kulturrådet har i 8.2 angett flera motiv över anslagsframställningarna. Departementsför förändringar i organisationsstrukturen på chefen hade dock att själv bedöma enskildkulturområdet. Rådet tog där bl a upp be- heterna i varje framställning. Detta detaljerahovet av en mer målrelaterad verksamhet, de budgetarbete tar mycket stor del av kulbättre långtidsplanering, bättre samordning turenhetens arbetsinsatser i anspråk. Anslagsav samhällets insatser inom kultursektorn. splittringen leder till svårigheter att med Dessa motiv för förändringar gäller i särskilt kraft hävda angelägna önskemål från mindre hög grad för den statliga administrationen, sektorer eller enskilda institutioner. Vid bedär den organisatoriska splittringen är ovan- handlingen av finansieringsfrågorna kommer ligt stark (se även figur 2.1 Den statliga en annan olägenhet med nuvarande adminikulturorganisationen januari 1972). Även strativa system att beröras, nämligen den om man skulle se bort från kulturrådets olikartade bidragskonstruktionen inom skilförslag till nya kulturpolitiska mål, finns här da sektorer av kulturområdet. Dessa olikutifrån rationaliseringssynpunkt behov av be- heter har i vissa fall sakliga skäl. Oftast är tydande förändringar, något som utvecklas dock förklaringen historisk. ytterligare i det följande. Utöver det femtiotal anslagsframställningFrånvaron av organ med övergripande uppgifter på myndighetsnivå påverkar utbild- ar som anmäls för riksdagen prövar Kungl ningsdepartementets ställning och arbetsupp- Maj:t fortlöpande ett stort antal ansökningar gifter. I den nya departementsorganisationen om medel ur anslag till Kungl Maj:ts disposifrån år 1965 betonas departementens roll tion, i första hand anslaget Bidrag till särskilsom stabsorgan för regeringen. Alla mer ru- da kulturella ändamål och behållningen av tinmässiga beslut bör i princip delegeras och särskilda lotterimedel. Under budgetåret departementens arbete koncentreras på pla- 1969/70 beviljades bidrag till 155 olika ännerings- och utvecklingsarbete, särskilt bud- damål. Så långt möjligt har Kungl Maj:t sökt get- och propositionsarbete. Inom kulturom- delegera den mer detaljerade medelsfördelrådet är delegeringen emellertid fortfarande, ningen till lämplig myndighet, främst teatersju år senare, till stora delar otillräcklig. och musikrådet. 8.6.1 Motiv för förändringar

SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation Departementsutredningen har under flerai år sysslat med att systematiskt gå igenoml vilka av de ärenden som Kungl Maj:t nui fattar beslut om som inte är av den natur attt det finns saklig motivering för att beslutt fattas på regeringsnivå. År 1970 uttalade5 utredningen (i promemoria nr 122 om befogenheten att förordna ledamöter, revisoreri" m m i vissa organ) att beslutanderätten i frågor som rör ett 50-tal kulturinstitutionerr borde kunna delegeras. En så långt gåendes delegering kan emellertid f n inte genomföras. I flertalet fall saknas nämligen lämpligai organ att delegera beslutanderätten till. Den statliga kulturpolitiken måste kanske! mer än vad gäller insatserna på andra områden smidigt anpassas till den idémässiga utvecklingen. Den splittrade organisationen på myndighetsnivån och därav följande arbetsbelastning för det samordnande departementet har hittills försvårat statsmakternas1 möjligheter att följa upp beslutade reformer och att planera in delreformer i ett större perspektiv. Svårigheterna att klara dessa uppgifter inom departementet bidrog sannolikt till att kulturrådet inrättades.

behandlats av riksrevisionsverket i Skolöverstyrelsen - en förvaltningsrevisioneli studie, 1971. Förslag och synpunkter som rör museioch utställningsområdena samt kulturminnesvården får sin speciella karaktär genom att kulturrådets och MUS 65:s utredningsarbete läggs fram samma år. Möjligen kan beredningsarbetet för samtliga förslag komma att ske parallellt. Kulturrådet och MUS 65 har under utredningsarbetet haft nära kontakter i frågor av gemensamt intresse. Rådet och de sakkunniga har sökt att utforma sina förslag så att statsmakternas slutliga ställningstaganden skall kunna utmynna i en enhetlig struktur. Filmutredningen och litteraturutredningen har ännu inte kommit så långt att det varit möjligt att konkret diskutera konsekvenserna på det administrativa området. Rådet försöker så långt det över huvud är möjligt i sina förslag undvika bindningar som föregriper kommande förslag. Rådet anser det emellertid nödvändigt att här redovisa ett förslag till en samlad struktur för den centrala kulturadministrationen, som dessa utredningar kan ta hänsyn till.

8.6.2 Pågående utredningsarbete Kulturrådet finner det nödvändigt att lägga 8.6.3 En ny organisationsstruktur fram sina synpunkter på hela den statliga kulturadministrationen, även om de konkre- 8.6.3.1 Departementsorganisationen ta förslagen till förändringar endast gäller Kulturrådet utgår i sin analys av den centrala vissa delområden. Rådet tar i första hand kulturadministrationen från de principer upp de organisatoriska konsekvenserna av som gäller för den nuvarande departementssina förslag i målfrågorna. Framställningen organisationen. Genom de riktlinjer som kommer därvid ofrånkomligen in också på slogs fast år 1965 (prop 1965:65, SU 1965: områden som f n utreds av andra utredningar 105, rskr 1965:295) skall departementen eller där utredningsarbetet nyligen avslutats, huvudsakligen syssla med övergripande planämligen i första hand MUS 65:s, filmutred- neringsfrågor särskilt i anknytning till proponingens och litteraturutredningens områden. sitionsarbetet. Kulturrådet föreslår inte helNär det gäller frågor om det framtida ansva- ler några i princip nya uppgifter för det ret för utbildningen inom kulturområdet departement som har ansvaret för kulturfråfinns även beröringspunkter med 1968 års gor. I stället bör det genom rådets förslag bli utbildningsutrednings (U 68) arbetsområde. möjligt att såsom bl a departementsutredSlutligen berörs skolöverstyrelsens organisa- ningen föreslår delegera beslut, som inte tion något. En viss omorganisation av över- nödvändigtvis måste avgöras på regeringsstyrelsen har genomförts år 1972. Skolöver- nivå. Vidare leder kulturrådets förslag till att styrelsens organisation och verksamhet har departementsarbetet avsevärt underlättas ge400

SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation nom att petitamaterialet blir mer genom- är emellertid ett område under utveckling arbetat. Regeringen får ett bättre besluts- och inrymmer många komplicerade problem. underlag för målfrågorna inom hela kultur- Om den nya kulturpolitik som kulturrådet området, för prioriteringsfrågor och för frå- föreslår skall kunna realiseras, kommer det att gor om formerna för samverkan mellan kul- kräva aktiv uppföljning under hela 1970talet. En rad reformförslag från andra utredturområdet och andra sektorer. Samtidigt kommer större krav att ställas ningar är att vänta de närmaste åren. Ett på departementsorganisationen i frågor som genomförande av dessa reformer kommer att hittills beaktats i ringa eller ingen omfatt- ställa stora krav på insatser från departemenning, bl a kulturfrågornas roll i den långsikti- tets sida. Nuvarande departementsindelning ga samhällsutvecklingen. En komplicerad kan medföra att kulturområdet inte utåt får och enligt kulturrådets mening angelägen den profil som rådet anser motiverad. Kulturrådet föreslår därför att ett särskilt samverkan mellan kulturområdet och utbildningsområdet, det socialpolitiska området departement för bl a kulturärenden inrättas. samt samhällsplaneringen bör främjas också Enligt den avgränsning som rådet gjort ingår på departemental nivå i långt större utsträck- radio, television och press i kulturområdet. ning än som varit möjligt under 1960-talet. Som sagts i målkapitlet (4.11.2) bör kulturSom en följd av att åtgärder beträffande politiken på sikt ses som en del av en samlad samtliga massmedier enligt kulturrådets me- kultur-, idrotts- och ungdomspolitik. Ett ning bör hänföras till det kulturpolitiska överförande till samma departement av alla området bör ansvaret på departementsnivå ärenden rörande kultur- och fritidsfrågor är för presstödet föras över från finansdeparte- önskvärt. Till det nya departementet bör mentet till samma departement som handläg- föras stödet till ungdomsorganisationerna som i dag är inordnat i kulturområdet. Jämte ger övriga kulturfrågor. De avsevärt ökade uppgifter som under kultur- och ungdomsfrågorna bör lämpligen 1970-talet kommer att läggas på utbildnings- idrottsärendena föras över från jordbruksdedepartementet har för kulturrådet aktualise- partementet. För att underlätta en samordrat frågan om upprättande av ett särskilt ning av de statliga insatserna för samlingsdepartement för bl a kulturfrågor. De övriga lokalfrågor bör det övervägas om inte vissa områden som i dag hör under utbildningsde- ärenden om stöd till samlingslokaler bör partementet är stora och komplicerade. Det föras till det nya departementet. Sistnämnda är skolväsen, högre utbildning och forskning, fråga sammanhänger med frågan om samlärarutbildning, vuxenutbildning, studie- lingslokalnämnden bör bestå eller om dess sociala åtgärder, kyrkofrågor och ungdoms- arbetsuppgifter bör föras till det nya kulturfrågor. Alla dessa områden kommer att ställa rådet (9.2.4.2). ökande anspråk på departementsledningen. Kulturrådet är medvetet om att frågan om Utbildningsdepartementets huvudtitel är den upprättande av ett nytt departement inte näst största efter socialhuvudtiteln. Frågan kan bedömas isolerad. Den måste ses tillsamom en delning av utbildningsdepartementet mans med utformningen av den framtida har ofta diskuterats under 1960-talet. Ar- departementsorganisationen, vilken kulturbetssituationen är f n löst så att departemen- rådet inte kan överblicka. tets ärenden anmäls i regeringen av fyra olika Även om departementsindelningen ändras statsråd, av vilka två uteslutande sysslar med kan detta inte på något sätt påverka de departementets ärenden. Två konsultativa grundläggande principerna i fråga om ärendestatsråd har hand om ungdomsfrågor respek- fördelning mellan departement och myndigtive kyrkofrågor. heter. På departementalt plan bör fortfaranKulturområdet är jämfört med ansvarsom- de endast handläggas den typ av ärenden rådet för flertalet departement inte stort, som enligt 1965 års principbeslut skall ligga framför allt inte i ekonomiskt avseende. Det på regeringsnivå. Tillkomsten av ett nytt SOU 1972:66 26

8 Kulturverksamhetens framtida organisation departement minskar inte på något sätt behovet av en reform av den centrala kulturadministrationen i övrigt. Ett eventuellt nytt departement ersätter enligt gällande förvaltningsprinciper inte ett organ av det slag som kulturrådet föreslår i det följande under 8.6.3.2.

landsting, kommuner och organisationer. Ett sådant organ skulle som sin centrala uppgift ha att främja de mål statsmakterna uppställer för kulturpolitiken. Det nya kulturrådets allmänna ansvar för hela det kulturpolitiska området innebär givetvis inte att rådet bör ha någon överordnad ställning gentemot kulturmyndigheter utanför rådets direkta ansvarsområde. Rådet 8.6.3.2 Ett centralt organ för rådgivning, får därför förutsättas arbeta genom olika utredning och statsbidragsprövning former av samråd med berörda myndigheter Kulturrådet har i målkapitlet avgränsat det i alla här avsedda ärenden av övergripande kulturpolitiska området. Detta bör behand- natur. Det nya kulturrådet avses inte bli ett las som enhet på departementsnivå. Det skulle då kunna förefalla naturligt att också ämbetsverk av samma slag som skolöverstypå myndighetsplanet ha ett organ med ett relsen, universitetskanslersämbetet eller, inmotsvarande ansvarsområde, eftersom sam- om kulturområdet, riksarkivet och riksantiordningsbehovet där är lika stort. Det organ kvarieämbetet. Ett karakteristiskt drag för som kulturrådet föreslår, i betänkandet denna typ av central förvaltningsmyndighet kallat det nya kulturrådet bör också ha är att den har vissa i lagar och författningar ett allmänt ansvar för utvecklingen i fråga inskrivna befogenheter gentemot bl a underom samhällets insatser inom hela kulturom- lydande organ. Inom kulturminnesvårdens rådet på liknande sätt som det som utred- område har sålunda riksantikvarieämbetet ning arbetande kulturrådet haft. Det nya att vaka över efterlevnaden av fornminneskulturrådet bör dock inte ha ett direkt och byggnadsminneslagarna. Inom det nya ansvar i t ex anslagsfrågor för hela det kulturrådets ansvarsområde bör inte tillkomkulturpolitiska området. En rad omständig- ma någon lagstiftning som ger motsvarande heter som kommer att utvecklas närmare i befogenhet åt det nya organet. Utöver de det följande talar nämligen för att det nya befogenheter som grundats på lagbestämmelkulturrådets direkta ansvar i nyssnämnda ser brukar centrala ämbetsverk tillsätta viss frågor begränsas till i första hand följande personal vid underlydande myndigheter. sektorer nämligen, teater, musik, dans, film, Riksarkivet tillsätter sålunda högre tjänster litteratur, konst, museer och utställnings- vid landsarkiven. Inte heller sådana befogenverksamhet. heter bör läggas på det nya kulturrådet. Rådet vill med sitt förslag bygga vidare på Däremot kan det bli aktuellt att till det nya de tankegångar som legat bakom teater- och organet delegera befogenhet att besluta om musikrådets tillkomst och utformningen av ledamöter i vissa styrelser m m enligt deparskolöverstyrelsens folkbibliotekssektion. Des- tementsutredningens förslag. sa kan på sina områden karakteriseras som Det centrala motivet för att inrätta det statliga serviceorgan av rådskaraktär snarare nya kulturrådet är att öka inflytande och än som förvaltningsmyndigheter. Teater- och insyn från bl a folkrörelser, kulturarbetarormusikrådets ställning som tillsynsmyndighet ganisationer och kommunrepresentanter i de ger inte rådet rätt att fatta beslut i administra- avvägningar i fråga om de statliga kulturintiva frågor rörande institutionerna annat än på satserna som är av vital betydelse för alla de punkter där bestämmelser direkt medger berörda. eller påfordrar detta. Det nya kulturrådet tillgodoser därmed Det nya kulturrådet bör vara ett serviceor- vissa av de önskemål som legat bakom TCOgan som biträder statsmakterna i kulturpoli- KU:s förslag om ett centralt samrådsorgan tiska frågor och lämnar råd och stöd till med representation för bl a folkbild ningsor402

SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation ganisationer, kulturarbetarorganisationer och ningen innebär att följande sektorer inom kulturområdet tills vidare faller utanför råkommun förbunden. Det nya kulturrådet skall bl a väga intres- dets direkta ansvarsområde: folkbildning, sen mot varandra och göra prioriteringar. fördelning av kulturarbetarersättningar, utDen organisation som föreslås medför att ett bildning inom kulturområdet, TV, radio, femtiotal personer som ledamöter i rådet press, kulturminnesvård och arkivväsen. och dess nämnder och representanter för Även ungdomsverksamheten som kulturråkulturområdet och samhället utanför kom- det inte för till det egentliga kulturpolitiska mer att dela ansvaret för rådets avvägningar området ligger utanför dei nya kulturrådets ansvarsområde. I det följande motiverar kuloch prioriteringar. turrådet närmare skälen till atl dessa sektoDen svenska demokratin bygger på den rer lagts utanför det nya organets direkta representativa principen. Att det i vissa fall ansvarsområde. kan vara svårt att tillämpa denna på ett sätt Stödet till folkbildningsverksamheten adsom gör att demokratin av alla upplevs som vital och engagerande är välbekant. Inte ministreras av skolöverstyrelsen. Avsikten minst betonas dessa svagheter i kulturdebat- med den i år genomförda omorganisationen, ten, där man ofta hävdar att många grupper som innebär att folkbildningsfrågorna inordoch många individer inte kan och kanske nats i undervisningsavdelningen för vuxeninte heller vill påverka de stora organisatio- utbildning, har inte varit att åstadkomma nerna inom kulturområdet. De känner sig någon reell förändring av folkbildningens "utanför" och de är misstrogna mot initiativ ställning inom överstyrelsen. Den analys av studiecirkelverksamhet och och förslag, som kommer från s k etablerade föreläsningsverksamhet som kulturrådet institutioner. gjort visar att man kan lägga två principiellt Det är därför viktigt att det nya kulturråolika aspekter på folkbildningsverksamheten, det får en så bred kontaktyta som möjligt och arbetar på ett sådant sätt att de här vuxenutbildningsaspekten och kulturaspekantydda riskerna undviks. Rådet bör i avse- ten. Även om "kulturdelen" i folkbildningsvärt större utsträckning än andra statliga arbetet kvantitativt sett är betydande, domiorgan vara inriktat på kontakter med olika nerar dock vuxenutbildningen. De senaste delar av opinionen. Ledamöter och tjänste- årens starka satsning på vuxenutbildningen män bör delta i möten och konferenser och har gjort att folkbildningens organisationer rådet bör också självt regelbundet ordna starkt markerat sina uppgifter på detta områkonferenser, som rör den statliga kulturpoli- de. Organisationerna har särskilt pekat på att tiken och angränsande frågor. Rådet bör de har bättre möjligheter än den kommunala vidare ge en fyllig och lättillgänglig informa- vuxenutbildningen att ordna olika former av tion om den egna verksamheten och följa uppsökande verksamhet. Folkbildningens orden kulturpolitiska debatten i olika massme- ganisationer gör synnerligen betydelsefulla dier. Också forskningen bör följas och rådet insatser på vuxenutbildningens område. Kulturrådet ifrågasätter om inte folkbildbör självständigt försöka utvärdera resultaten ningens traditionella kulturaspekt genom av denna. den hittillsvarande utvecklingen kommit i skymundan. Rådets analys visar vilken bety8.6.3.3 Sektorer utanför det nya delse kulturområdet har i studiecirkelkulturrådets direkta ansvarsområde verksamheten. Rådet är övertygat om att I målkapitlet (4.11.2) har kulturrådet preci- folkbildningsorganisationernas kulturinsatser serat sin avgränsning av det kulturpolitiska måste byggas ut. För att underlätta detta området. Under föregående punkt har rådet lägger rådet fram förslag som syftar till att angett omfattningen av det nya kulturrådets göra statsbidragsbestämmelserna bättre andirekta ansvarsområde. Den valda avgräns- passade till krav som förts fram från en rad SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation organisationer inom kulturområdet. Mot relsens för Sveriges författarfond verksamhet denna bakgrund har rådet ingående prövat för att fördela kulturarbetarersättningar i tanken på att föra över ärenden om stöd till olika former berörs alltså inte av förslagen i studieorganisationer och studiecirkelverk- detta betänkande. samhet från skolöverstyrelsens förvaltningsDet omfattande utredningsarbetet under område till det kulturadministrativa områ- 1960-talet rörande olika utbildningsinstitudet. Kulturrådet anser sig dock i nuvarande tioner inom kulturområdet har inte lett fram läge inte kunna föreslå en sådan lösning. till någon lösning av institutionernas ledRådet kan inte heller förorda en uppdelning ningsorganisation. Scenskolorna och dansav stödet till studiecirklar och studieorgani- skolan står under tillsyn av teater- och sationer. Det är av väsentligt värde att dessa musikrådet. Sedan år 1971 står musikhögbidragsformer hålls samman. Vissa andra skolorna provisoriskt under tillsyn av organistödformer som nu handläggs inom skolöver- sationskommittén för högre musikutbildstyrelsen föreslås dock bli överförda till kul- ning. För övriga statliga utbildningsinstitutursektorn. Bl a gäller detta delar av stödet tioner inom kulturområdet finns inga gementill handikappades kulturella verksamhet samma tillsynsorgan. De förslag i fråga om samt det bidrag till kulturarrangemang som den högre konstnärliga utbildningens organiföreslås avlösa det nuvarande föreläsningsbi- sation som lagts fram av konstnärsutbilddraget. ningssakkunniga har statsmakterna ännu inte Kulturrådet förutsätter alltså att de eko- tagit ställning till. Hela det eftergymnasiala nomiskt mest betydelsefulla delarna av folk- utbildningssystemet utreds fn av 1968 års bildningsstödet, nämligen studiecirkelbidra- utbildningsutredning (U 68). Förslag frän gen och organisationsstödet, tills vidare lig- utredningen väntas under budgetåret ger kvar hos skolöverstyrelsen. Sambandet 1972/73. med utbildningsväsendet är en väsentlig del 1 frågan om ansvaret för kulturutbildav folkbildningens profil. Organisationerna ningsinstitutionerna skall ligga hos det organ har under senare år själva valt att poängtera som har ansvaret för de statliga insatserna på folkbildningens vuxenutbildningsaspekt. Om kulturområdet - det föreslagna nya kulturdenna profil skall ändras, bör en sådan för- rådet - eller på ett annat organ, vill rådet inte ändring initieras av organisationerna själva. uttala någon bestämd uppfattning. Rådet När kulturrådet stannat för att huvudan- anser att det varit av värde att ansvaret för svaret för studiecirkelverksamheten skall scenskolorna samordnats med tillsynen ligga kvar hos skolöverstyrelsen bygger detta över teaterverksamheten. Dessa erfarenheter på förutsättningen att det kan skapas effekti- skulle alltså tala för att tillsynen över kulturva former för att skolöverstyrelsen i samråd utbildningsinstitutionerna fördes till det nya med det nya kulturrådet skall kunna beakta kulturserviceorganet. Mot denna lösning takulturområdets önskemål om utformning av lar behovet av samordning inom hela den statsstödet till studiecirkel verksamheten. eftergymnasiala utbildningssektorn. Av kapitel 1 (1.5) framgår att rådet senare Även om kulturrådet inte tar ställning till avser att lägga förslag om samhällets insatser ledningsorganisationens utformning i framför att förbättra kulturarbetarnas ekonomis- tiden, vill rådet starkt understryka den ka läge. I det sammanhanget återkommer konstnärliga utbildningens särart i förhållanrådet till formerna för administrationen av de till andra grenar av utbildningsväsendet. kulturarbetarersättningar. Rådet kan inte nu, Självfallet bör under alla omständigheter det innan det slutligt tagit ställning till de grund- nya kulturrådet få inflytande över dimensioläggande frågorna om ersättningens utform- nering och uppläggning av utbildningen likning, lägga fram förslag i den frågan. Musika- som beträffande initieringen av nya utbildliska akademiens styrelses, Konstakade- ningsvägar. Kulturrådet kommer att i sitt miens, konstnärsstipendienämndens och sty- nästa betänkande gå in på behovet av utbild404

SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation ning i olika former för kulturförmedlare i skilda funktioner. Kulturrådets förslag i fråga om det nya kulturrådet innebär att teater- och musikrådets uppgifter i princip förs över till det nya organet. Därvid uppkommer frågan om vilken myndighet som i fortsättningen bör ha tillsynen över statens scenskolor och statens dansskola. Kulturrådet räknar med att U 68 i sitt betänkande kommer att behandla denna fråga. I kapitel 5 har kulturrådet behandlat TV, radio och press. Rådet har utvecklat sin syn på behovet av ökad samverkan mellan Sveriges Radio och övriga kulturinstitutioner. Sveriges Radios oberoende ställning enligt radioavtalet påverkas inte av sådana önskemål. Ingen förändring förutsätts i fråga om Sveriges Radios ställning. I det följande föreslås att Sveriges Radio blir representerat i det nya kulturrådet. Kulturrådet har tidigare (8.6.3.1) förordat att den departementala behandlingen av stödet till pressen liksom radio- och TV-frågorna bör föras till samma departement som handlägger övriga kulturfrågor. Det organ som administrerar presstödet, presstödsnämnden, bör dock inte inordnas under det nya kulturrådet utan lyda direkt under Kungl Maj:t. MUS 65 har i betänkandet Kulturminnesvård föreslagit att riksantikvarieämbetets ställning som central förvaltningsmyndighet för kulturminnesvården förstärks genom en särskild styrelse samt att nuvarande organisatoriska samband med statens historiska museum upplöses. Landsantikvarierna föreslås som statliga tjänstemän bli inordnade i länsstyrelserna. Kulturrådet bedömer inte de sakkunnigas förslag annat än ur aspekten om ett särskilt statligt verk behöver finnas för att sköta samhällets kulturminnesvård. Rådet har för sin del inte funnit tillräckliga skäl för att det administrativa ansvaret för kulturminnesvården skulle organisatoriskt samordnas med andra centrala funktioner inom kulturområdet trots ett starkt sakligt samband mellan kulturminnesvården och vissa delar av museiSOU 1972:66

väsendet. De lokala och regionala kulturnämnderna handlägger frågor om kulturminnesvården tillsammans med kulturfrågor i övrigt. Kulturrådet förordar trots detta att riksantikvarieämbetet behåller sin ställning som självständig myndighet framför allt av följande skäl. Riksantikvarieämbetets främsta uppgift som statligt ämbetsverk är att övervaka efterlevnaden av lagstiftningen på området och att bevaka kulturminnesvårdens intressen i olika sammanhang. Flertalet av riksantikvarieämbetets kontakter gäller statliga organ, såsom arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, naturvårdsverket och statens planverk. Om MUS 65 :s förslag till regional organisation genomförs kommer de regionala kontakterna att gå via länsstyrelsernas landsantikvarier. Riksantikvarieämbetets verksamhet har en helt annan inriktning än det nya kulturrådets. Om ämbetets omfattande administrativa uppgifter förs över till det nya kulturrådet, skulle hela den avsedda profilen hos det nya organet förändras. Det skulle också förändra myndighetens storlek högst avsevärt. Riksantikvarieämbetet har en fast personal som uppgår till ett hundratal personer (inkl andel av personal som är gemensam med statens historiska museum). Behovet av samarbete mellan kulturminnesvårdens företrädare och kulturområdet i övrigt kan tillgodoses på bättre sätt än genom att lägga ansvaret för kulturminnesvården på det nya kulturrådet. Arkivväsendets främsta uppgift är i dag att ge service år statsförvaltningen och forskningen. Till kulturområdet i den mening kulturrådet avser hör arkiven genom sin uppgift att bevara den skrivna (eller på annat sätt databurna) delen av kulturarvet. Detta knyter an till kulturrådets bevarandemål. Något starkt behov av nära samarbete med övriga kultursektorer föreligger enligt kulturrådets mening dock inte. Det saknas därför anledning att på central nivå föra samman ansvaret för arkiven med ansvaret för andra sektorer. Det finns emellertid anledning överväga om inte ledningen för arkivväsendet bör ordnas så att organisationen bättre än nu 405

8 Kulturverksamhetens framtida organisation ansluter till vad som gäller för kulturområdet i övrigt. Kulturrådet anser att det bör övervägas om inte ledningen bör anförtros en gemensam styrelse. Till arkivväsendet bör förutom riksarkivet och landsarkiven även föras dialekt- och ortnamnsarkiven, svenskt visarkiv och svenskt biografiskt lexikon. Flertalet statliga myndigheter har numera styrelser med uppgift att tillvarata och kanalisera olika samhällsintressen. En gemensam styrelse inom arkivväsendet skulle kunna få stor betydelse vid de svåra ekonomiska avvägningsproblemen inom arkivområdet. De stora kostnaderna för att ta hand om en ökande pappersflod i samhällets förvaltningsorgan medför nämligen att dessa ekonomiska avvägningar blir alltmer komplicerade och får allt större betydelse i den statliga kulturbudgeten. När dataarkiveringskommittén som behandlar arkivfrågor för andra databärare än papper lägger fram sina förslag är det sannolikt att nya uppgifter tillkommer för det statliga arkivväsendet. Prioriteringsfrågorna blir då än mer komplicerade. Andra motiv för en särskild styrelse för arkivväsendet är behovet av ökade kontakter mellan å ena sidan det statliga arkivväsendet och å andra sidan förvaltningen, rättsväsendet, de centrala kommunala samarbetsorganen och folkrörelserna. Arkivproblemen får allt större betydelse även för de kommunala organen. Den kommunala arkivvården regleras genom olika bestämmelser och anvisningar som utfärdats av Kungl Maj:t eller riksarkivet. Vissa av dessa är av äldre datum och en överarbetning har ansetts nödvändig. I det syftet har därför riksarkivet och Svenska kommunförbundet nyligen beslutat tillsätta en särskild arbetsgrupp. Den i år genomförda omorganisationen av riksarkivets nämnd för enskilda arkiv har syftat till att underlätta ökade insatser för folkrörelsearkiven. Nämnden, som tillsätts av Kungl Maj:t, har fått beslutande funktioner bl a i fråga om statsbidrag. Det finns anledning att i ett ledningsorgan för arkiven också ha representanter för alla de här nämnda intressena. Tillkomsten av en styrelse för arkivväsendet borde kunna un406

derlätta lösningen av de arkivproblem som finns både inom och utom den statliga sektorn. Kulturrådet anser inte frågan om en förändrad ledningsorganisation för arkivväsendet vara av sådan omfattning att den bör behandlas av en särskild utredning. Frågan bör lämpligen utredas av riksarkivet i samråd med berörda organ. Kulturrådet har på ett flertal punkter i det föregående framhållit lokalernas stora betydelse i ett aktivt kulturliv. Större delen av statens stöd till allmänna samlingslokaler administreras av statens nämnd för samlingslokaler och anslaget anvisas på inrikesdepartementets huvudtitel. En viktig del av det statliga stödet till kulturlokaler är de lotterimedel som administreras av utbildningsdepartementet. För rådgivning i lokalplaneringsfrågor svarar bl a både skolöverstyrelsens bibliotekssektion och teater- och musikrådet samt MUS 65. I avsaknad av ett permanent organ på museiområdet har MUS 65 gjort viktiga insatser i samband med remissyttranden i bidragsärenden. Enligt kulturrådets uppfattning är en ökad samordning mellan olika slag av kulturlokaler mycket angelägen. En sådan integration kan endast initieras på planeringsstadiet. Detta talar alltså för att föra det administrativa ansvaret på central nivå för det statliga stödet till samlingslokaler till det nya kulturrådet. Härigenom skulle också avvägningar mellan olika sektorer och projekt lättare kunna ske. Stödet till samlingslokaler har nyss utretts. Kulturrådet anser sig inte kunna helt överblicka alla aspekter av frågan om det administrativa ansvaret för stödet. Som närmare utvecklas i det följande (9.2.4.2) vill rådet i nuvarande läge därför inte direkt föreslå att samlingslokalfrågorna inordnas i det nya kulturrådet. Frågan bör övervägas i samband med beredningen av samlingslokalutredningens och kulturrådets betänkande. Den allra största delen av stöd till ungdomsverksamhet återfinns i riksstaten under avsnittet Kulturändamål. På det departementala planet handläggs ärenden om ungdomsverksamhet inom utbildningsdepartementets kulturenhet. Det finns både kulturella och SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation sociala motiv bakom stödet till ungdomsorganisationernas verksamhet. Kulturrådet finner det riktigt att de kulturella motiven har tillmätts stor betydelse vid ungdomsfrågornas behandling, vilket motiverar deras placering i utbildningsdepartementet och inte i socialdepartementet. Som anförts i målkapitlet betraktar rådet dock inte ungdomspolitiken som en del av kulturpolitiken. Den bör i stället ses som ett led i de samlade insatserna på kultur-, ungdoms- och idrottsområdena. Statens ungdomsråd omorganiserades så sent som år 1970 och har nu en självständig ställning direkt under Kungl Maj:t. Ungdomsrådet har enligt sin instruktion till uppgift att inom ramen för samhällets kulturoch fritidspolitik främja ungdomens sociala och personliga utveckling. Rådet skall fortlöpande överväga mål och riktlinjer för ungdomspolitiken samt verka för samordning av de statliga insatserna inom sitt område. Vidare har rådet att som planerings- och utredningsorgan handlägga frågor om samhällets stöd till ungdomsorganisationer och om samhälleliga åtgärder för att tillgodose ungdomens behov av kulturellt stimulerande miljöer och möjligheter till fritidsverksamhet. Petitamyndighet för ungdomsstödet är dock skolöverstyrelsen, som också administrerar de statliga bidragsanslagen, frånsett anslagen till ungdomsrådets egen administration och utredningsverksamhet.

samband med att denna fråga övervägs bör formerna för den nödvändiga samverkan mellan den myndighet som får ansvaret för ungdomsfrågorna och det nya kulturrådet studeras. Avvägningen av de statliga åtgärderna på kultur-, idrotts- och ungdomsområdena måste dock göras på regeringsnivå. Kulturrådets förslag om att föra över ansvaret för idrottsstödet till samma departement som har hand om ungdomsfrågorna är avsett att främja en sådan samordning. 8.6.4 Akademiernas roll

Konstakademien, Musikaliska akademien och Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien fullgör f n vissa statliga uppgifter av administrativ natur. Akademierna tillkom under 1700-talet som ansvariga organ för administration av de statliga insatserna inom sin sfär. Framlagda och väntade utredningsförslag samt i något fall beslut från statsmakternas sida innebär att uppgifter som ligger eller har legat på akademier förs över till helstatliga organ. Svenska akademien är den enda akademi inom kulturområdet som f n inte har några statliga kulturadministrativa uppgifter. Mycket talar för att utvecklingen kommer att gå i den riktningen att akademierna överlåter sina myndighetsfunktioner till andra organ, som är direkt uppbyggda för admiStatens ungdomsråd föreslog år 1971 att nistrativa uppgifter. Det innebär ingalunda en skyndsam utredning borde göras för att att akademierna förlorar sitt existensberättiåstadkomma en bättre samordning av ung- gande. Tvärtom leder det till att de på ett domsfrågorna. Utredningsarbetet borde om fritt och obundet sätt kan främja utvecklingmöjligt bedrivas så att en ny organisation en inom respektive sektor. De kan bevaka kunde genomföras år 1972 i samband med fältet i stort och ta initiativ till angelägna omorganisationen av skolöverstyrelsen. Det insatser som inte kommer till stånd på annat borde bl a prövas om inte de uppgifter som sätt. Den auktoritet som akademierna har är nu åvilar överstyrelsens folkbildningsbyrå inte knuten till myndighetsuppgifterna utan till den erfarenhet och kunskap som de skulle kunna föras över till ungdomsrådet. 1 1972 års statsverksproposition (bilaga 10 representerar. Akademierna odlar sedan gams 99) togs inte ställning till ungdomsrådets malt de internationella kontakterna. Mycket förslag utan det kommer att övervägas ytter- talar för att dessa i framtiden kommer att få en ökande betydelse. ligare. Det förutsätts att statsmakterna i samKulturrådet anser det angeläget att ansvarsfördelningen på myndighetsnivå för band med avvecklingen av akademiernas ungdomsfrågorna blir klarare än den f n är. I myndighetsfunktioner ger dem ekonomiska SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation resurser för att bedriva sin fria verksamhet. Statsmakterna har också givit Musikaliska akademien ett särskilt anslag för sådan verksamhet i samband med att tillsynen över den högre musikaliska utbildningen flyttades över till organisationskommittén för den högre musikutbildningen. Musikaliska akademien och Konstakademien disponerar lokaler som staten svarar för. F n är berörda akademiers stadgar - med undantag av Svenska akademiens - fastställda av Kungl Maj:t. De reglerar akademiernas sammansättning och arbetsformer i detalj. Deras tjänstemän har statligt reglerade befattningar. I ett läge då en akademi inte längre fullgör statliga myndighetsfunktioner, finns det ingen anledning att verksamheten regleras på nuvarande sätt. Det förekommer numera inte, att Kungl Maj:t fastställer stadgar för organ endast för att ge ett slags allmänt godkännande av verksamheten. Endast Svenska akademien intar en i förhållande till statsmakterna helt oberoende ställning. Även om de andra akademierna kommer att få statliga bidrag för sin verksamhet bör de få förmånen av samma oberoende ställning som Svenska akademien genom att deras verksamhet och personal inte regleras av statliga bestämmelser.

8.6.5 Det nya kulturrådets ansvarsområde I det föregående (8.6.3.2) har kulturrådet utvecklat behovet av ett organ för rådgivning, utredning och statsbidragsprövning inom teaterns, dansens, filmens, musikens, litteraturens (däribland folkbiblioteken), konstens, museernas och utställningsverksamhetens områden. Det nya kulturrådet föreslås få samordnande och rådgivande uppgifter i första hand inom dessa områden som är av avgörande betydelse för kulturpolitiken. Avsikten är att nå en bättre samordning av statens insatser inom varje sektor och sektorerna emellan. I det nya kulturrådets uppgifter ingår en.rad betydelsefulla frågor gemensamma för alla här berörda sektorer. Härtill kommer som angavs redan vid den allmänna beskrivningen av det nya kulturrå408

det de övergripande kulturpolitiska frågor av olika slag som rådet skall bereda, även om de ligger utanför rådets direkta ansvarsområde. 8.6.5.1 Teater, dans, musik och film Med teater- och musikrådets omorganisation år 1970 utvidgades dess ansvarsområde till att omfatta all statsunderstödd musik, vilket kan betraktas som ett första steg till koncentration av ansvaret på myndighetsnivå inom kulturområdet. Teater och musik bör föras till det nya kulturrådets ansvarsområde. Detsamma bör gälla dans som i dag reellt tillhör teater- och musikrådets område, även om detta inte direkt framgår av instruktionen. Ansvaret för statliga åtgärder inom scenkonstens och tonkonstens områden bör alltså föras till det nya kulturrådets ansvarsområde. Undantag är utbildning och arbetsförmedling. 1963 års filmreform begränsade för en tid omfattningen av samhällsinsatserna inom filmområdet till de uppgifter som kunde lösas genom statens .och filmbranschens gemensamma stiftelse Svenska filminstitutet. I begränsad utsträckning har statsbidrag anvisats till ändamål inom filmområdet, nämligen till Filmcentrum, Barnfilmkommittén, Föreningsfilmo och Folketshusföreningarnas riksorganisation. Läget förändras i den mån filmutredningens förslag förverkligas. I betänkandet Samhället och filmen, del 1 (SOU 1970:73) föreslås statliga bidrag till bl a inredning och utrustning av kvalitetsbiografer, filmstudioverksamhet, information om barnfilm och produktion av sådan film. De mer grundläggande filmpolitiska problemen innefattande bl a frågan om filminstitutets ställning avser filmutredningen att ta upp i ett senare betänkande. En principiellt betydelsefull förändring har inträffat i år genom statsmakternas beslut om ett särskilt statligt filmstöd enligt förslag i prop 1972:36. Så länge Svenska filminstitutet, som finansieras med avgifter på biljettintäkterna, haft att svara för huvudparten av samhällets insatser på filmområdet, har samordningen med SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetensframtidaorganisation bibliotek, Vitterhetsakademien för ett verksbibliotek knutet till riksantikvarieämbetet och statens historiska museum. Stifts- och landsbiblioteken står som statliga institutioner under tillsyn av kungl biblioteket och i egenskap av länsbibliotek under tillsyn av skolöverstyrelsen. Överstyrelsen svarar för statsstödet till folkbiblioteksväsendet, bl a genom rådgivning och information. Den nya bibliotekshögskolan har inrättats år 1972 och ställts under särskild styrelse. Tidskriftsstödet fördelas av en självständig statlig myndighet, tidskriftsnämnden. Det administrativa ansvaret för författarersättningar och konstnärsstipendier till författare ligger på styrelsen för Sveriges författarfond. De särskilda bidragen till Författarcentrum m fl hand8.6.5.2 Litteratur och bibliotek läggs direkt av Kungl Maj:t. DramatikerstöStatsstödet till litteratur och bibliotek har det fördelas av teater- och musikrådet av medel som Kungl Maj:t anvisar. f n följande former: Statsstödet till litteratur utreds fn som a. anslag till vetenskapliga bibliotek. Kungl förut nämnts av litteraturutredningen. Ändbiblioteket svarar för vissa centrala funktioner bl a bibliografiska institutet och ringar i nuvarande stödformer kan bli aktuella. Nya former för statliga insatser kan nationalfonoteket, b. anslag till fyra stifts- och landsbibliotek, tillkomma. Vid behandlingen av det administrativa c. bidrag till folkbiblioteksväsendet, d. ersättning till författarna för utlåning av ansvaret för litteratursektorn bortses här från ersättningar och stipendier till författare deras böcker samt konstnärsstipendier, och översättare samt från bibliotekarieute. tidskriftsstöd, f. bidrag till Författarcentrum, Nämnden för bildningen. Skälen för detta har redovisats i svensk språkvård, Barnboksinstitutet, sam- det föregående (8.6.3.3). Frågan om det administrativa ansvaret för fundet De nio samt till vissa nordiska biblioteksväsendet har behandlats av många ändamål, utredningar under årens lopp. Ett flertal g. anslag till bibliotekshögskolan, h. ersättning till författare av dramatiska verk. gånger har en särskild biblioteksmyndighet Gemensamt samordningsorgan för littera- föreslagits. Denna tanke återkom senast i tur- och bibliotekssektorn saknas f n. Kungl Sveriges allmänna biblioteksförenings (SAB) biblioteket och vissa specialbibliotek är di- skrivelse till Kungl Maj:t år 1970. SAB pekar rekt underställda Kungl Maj:t. För samråd i där på de ökade krav som ställs på bibliofrågor av gemensamt intresse har för de teksväsendet genom en ökad litteraturprovetenskapliga biblioteken inrättats ett sär- duktion och alltmer differentierade verksamskilt organ, forskningsbiblioteksrådet. Uni- hetsformer. Det behövs enligt SAB enhetliga versitetsbiblioteken utgör organisatoriskt arbetsmetoder och hjälpmedel för vetenskapsett institutioner vid universiteten och är liga bibliotek och folkbibliotek. I skrivelsen därigenom indirekt underställda universitets- framförs tanken på en biblioteksöverstyrelse kanslersämbetet. Andra vetenskapliga biblio- med samordnande och långtidsplanerande tek tillhör olika utbildnings- eller forsknings- funktioner och viss direktivrätt för både institutioner, i vissa fall ämbetsverk. Musika- vetenskapliga bibliotek och folkbibliotek. liska akademien är sålunda huvudman för ett SAB hemställde att Kungl Maj:t skulle låta

andra samhällsinsatser inte varit särskilt angelägen. Den filmpolitiska diskussionen tidigare huvudsakligen inriktad på produktionssidan - har alltmer kommit att syssla med distributionsfrågorna. Det otillräckliga utbudet av kvalitetsfilm i stora delar av landet är sedan länge ett akut problem. Kommunala stödåtgärder har redan satts in och fler förväntas. Staten har i år gått in med ett direkt stöd till filmen. Med den syn på filmen som kulturfaktor som kulturrådet gett uttryck åt vid diskussionen av kulturområdets struktur (5.6) är det naturligt att filmområdet inordnas i det nya kulturrådets ansvarsområde.

SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation utreda den lämpligaste formen för central ledning av det svenska biblioteksväsendet. Skrivelsen har ännu inte föranlett någon åtgärd från Kungl Maj:ts sida. Den här lämnade kortfattade redogörelsen för administrationen inom litteratursektorn visar enligt kulturrådets mening på behovet av organisatoriska förändringar. I det föregående har rådet i flera sammanhang haft anledning att betona folkbibliotekens utomordentligt viktiga roll i det kulturpolitiska utvecklingsarbetet. Ingen annan sektor inrymmer så många lokala institutioner. Inga andra kulturinstitutioner når så många människor. Ingen annan sektor har heller kommit så långt med att samordna olika slag av kulturella verksamheter och med att integrera sina insatser med verksamheter på andra samhällsområden. Den kommunala satsningen på folkbiblioteksväsendet är mycket betydande. Kulturrådet finner det därför utomordentligt angeläget att åtgärder snarast vidtas för att på central nivå underlätta en fortsatt utveckling av folkbiblioteksväsendet inom ramen för det allmänna kulturella utvecklingsarbetet. Rådet är medvetet om att litteraturutredningens uppdrag innefattar överväganden också om de administrativa formerna för detta framtida litteraturstöd. Efter kontakt med litteraturutredningen finner kulturrådet det naturligt att i detta sammanhang föreslå en samlad lösning av de administrativa problemen på området. Skolöverstyrelsens befattning med folkbiblioteksväsendet har vissa fördelar. Anknytningen mellan folkbibliotek och folkbildningen är viktig. Likaså har samverkan mellan skolbiblioteken och folkbiblioteken under senare år fått större betydelse. I riksrevisionsverkets förvaltningsrevisionella studie av skolöverstyrelsen diskuteras om det är lämpligt att överstyrelsen har befattning med folkbiblioteksverksamheten. Verket finner det angeläget att överstyrelsens arbete koncentreras till sådana uppgifter som hör till skolväsendets centrala ledning och pekar på en rad områden där en överföring av uppgifter från överstyrelsen till andra organ borde kunna ske. Det första av de 410

verksamhetsområden som därvid behandlas är uppgifterna gentemot folkbiblioteken. I studien konstateras att motiven för överstyrelsens befattning med folkbiblioteksfrågorna till stor del är av historisk art. Vid en granskning från målsynpunkt konstateras att de för överstyrelsen angivna primära målen knappast kan anses inkludera folkbiblioteksverksamheten eller betjänas av denna. I relation till överstyrelsens huvudmål framstår det enligt studien klart att biblioteksverksamheten numera är programfrämmande. Folkbiblioteken är mera att betrakta som serviceorgan på kulturområdet än som beståndsdelar i den organiserade folkbildningen. Det påpekas vidare att bibliotekssektionens kontakter uppges vara avsevärt större med andra myndigheter än med överstyrelsen. Skolbibliotekens samband med de kommunala biblioteken synes endast kunna nämnas som ett indirekt skäl för att folkbiblioteksfrågorna skall ligga kvar inom överstyrelsen. Om skolbiblioteksmotivet varit tillräckligt starkt borde handläggningen av dessa biblioteksfrågor ha åvilat bibliotekssektionen, vilket inte är fallet. Riksrevisionsverkets slutsats är att skolöverstyrelsens befattning med folkbiblioteken bör kunna upphöra och ifrågavarande uppgifter föras över till annat organ inom kultursektorn. Det framhålls att de i projektet företagna intervjuerna pekar på att dessa synpunkter också föreligger inom överstyrelsen. Kulturrådet anser att folkbibliotekens serviceansvar gentemot folkbildning och skola är helt självklart men i allt väsentligt en uppgift på det kommunala planet. Ett fortsatt inordnande i skolöverstyrelsens administrativa apparat utgör ingen förutsättning för att uppfylla detta ansvar. Kulturrådet anser det därför möjligt att överväga andra alternativ till organisatoriska lösningar som bättre svarar mot bibliotekssektorns behov av anknytning till andra delar av kulturområdet. Kulturrådet urskiljer två alternativ till förändringar i nuvarande organisation. Ett alternativ är en biblioteksöverstyrelse enligt SAB:s skiss. Det andra alternativet skulle vara att administrationen av litteraturstödet och SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation toret f n genomför. Översynen beräknas vara avslutad under år 1972. Samhällets litteraturtillgångar bör naturligtvis utnyttjas gemensamt oavsett det formella huvudmannaskapet för den praktiska verksamheten. Genom utveckling av datamaskinella metoder för registrering, katalogisering och beställning av böcker, tidskrifter, rapporter och andra dokument kommer en utveckling i denna riktning att underlättas. I detta sammanhang vill rådet erinra om de insatser som görs i andra former bl a genom det av SAB och Kommunförbundet ägda Bibliotekstjänst AB. Företaget sköter t ex gemensamma inköp, sambindning, katalogisering och utveckling av tekniska hjälpmedel. Denna typ av serviceverksamhet bör kunna vidareutvecklas. Till tidigare nämnda fördelar med att föra ansvaret för statsstödet till folkbiblioteken Kulturrådet vill samtidigt betona att folktill det nya kulturrådet kommer sannolikt biblioteken är kommunala organ över vilka svårigheterna att få till stånd en för alla ett statligt organ inte har något direkt inflybibliotek gemensam överstyrelse med ansvar tande. Vissa statliga insatser förekommer också för de vetenskapliga biblioteken. Det dock nu och allt talar för att sådana kommer kan sannolikt aldrig bli tal om att någon att finnas även i fortsättningen även om de annan myndighet än universitetskanslersämkan få en förändrad inriktning. Samordningsproblemen mellan folkbiblio- betet tilldelas ett huvudmannaansvar för unitek och vetenskapliga bibliotek synes möjliga versitetsbiblioteken. Inte heller de strateatt lösa på annat sätt än genom inrättande av giska anslagsavvägningarna kan gärna läggas en biblioteksöverstyrelse. Samarbetet mellan på en biblioteksöverstyrelse. Kulturrådet föreslår att de ärenden som forskningsbiblioteken kan förstärkas genom en omorganisation av forskningsbiblioteksrå- nu handläggs inom skolöverstyrelsens bibliodet som med en ändrad sammansättning och tekssektion överförs till det nya kulturförstärkta resurser bör kunna få utvidgade rådet, som bör överta ansvaret för de statliga arbetsuppgifter. Former för en samverkan bidrag som utgår till lokal och regional mellan det nya kulturrådet och ett sålunda folkbiblioteksverksamhet och för rådgivning. Statsstödet till litterär verksamhet i vid reformerat "biblioteksråd" bör kunna skapas utsträckning - vid sidan om de direkta här som på andra områden. Tanken på en ersättningarna till författare som i huvudsak reorganisation av forskningsbiblioteksrådet inte behandlas i detta sammanhang - har aktualiserades för övrigt i anslagsframställhittills varit av relativt blygsam omfattning. ningen för kungl biblioteket för budgetåret 1972/73. Riksbibliotekarien anser att en så- Riksdagens beslut om tidskriftsstöd våren dan omorganisation är att föredra framför 1971 (prop 1971:47, KrU 1971:14, rskr införandet av någon form av central instans 1971:206) innebär dock en viss förändring för ledning av landets bibliotek. Förändrade genom att ett nytt statsbidragssystem tilluppgifter för forskningsbiblioteksrådet kan kom. Ytterligare stödformer kan förväntas för övrigt även komma att aktualiseras till tillkomma med anledning av förslag från följd av den översyn av de vetenskapliga litteraturutredningen. bibliotekens inre organisation, som statskonKulturrådet föreslår att handläggningen av

stödet till folkbiblioteksväsendet förs över till det nya kulturrådet. Som ett centralt motiv för en biblioteksöverstyrelse har angetts behovet av enhetliga arbetsmetoder och hjälpmedel för samtliga bibliotek. Ett viktigt motiv för att inordna ansvaret för statsstödet till folkbiblioteken i det nya kulturrådet utgör å andra sidan bibliotekens traditionella roll och lämplighet som bas för kulturell verksamhet av olika slag, där boken utgör en viktig men inte den enda beståndsdelen. Kulturrådet som under 6.6.5 utvecklat sin allmänna syn på folkbiblioteken och deras roll finner dessa senare motiv som de mest angelägna att tillgodose genom en administrativ reform. Detta innebär inte att kulturrådet underskattar det påtalade behovet av enhetliga arbetsmetoder och hjälpmedel inom alla former av biblioteksservice.

SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation tidskriftsstödet överförs från den nyinrättade tidskriftsnämnden till det nya kulturrådet. Med den organisation som i det följande föreslås för det nya kulturrådet kan de intressen, som enligt statsmakterna skall beaktas vid valet av ledamöter i tidskriftsnämnden, tillgodoses. De former för beslutsfattandet som regleras i kungörelsen 1971:681 bör i stort kunna behållas inom ramen för den nya organisationen. Kulturrådet förutsätter nämligen att det inom den nya myndighetens organisation skall finnas nämnder med självständig beslutanderätt. Kulturrådet finner det vara av värde att tidskriftsstödet behandlas tillsammans med stöd till annan litterär verksamhet och till folkbibliotek. Detta gäller både fördelningen av själva stödet och petitasamordningen. Handläggningen av ärenden om ersättningar till författare av dramatiska verk som f n sköts av teater- och musikrådet bör också föras över till det nya kulturrådet.

slå ett centralt organ för samordnings- och utvecklingsfunktioner inom musei- och utställningssektorn. Museerna liksom Riksutställningar förutsätts dock lyda direkt under Kungl Maj:t. De sakkunniga anser att om det enligt kulturrådets förslag inrättas ett gemensamt organ för vissa delar av kulturområdet så skulle en organisation av den mindre omfattning de sakkunniga föreslår vara väl ägnad att inordnas i en sådan större enhet. Till de uppgifter de sakkunniga vill lägga på musei- och utställningsråd hör övergripande ekonomisk planläggning i samband med beredningen av de årliga anslagsframställningarna. Vidare förutsätts rådet yttra sig över anslag till utvecklingsprojekt och även i övrigt vara remissorgan. Rådet skall följa utvecklingen i fråga om utbildningsbehov och arbetsmarknadssituation inom museiområdet. Rådet skall göra mindre utredningar och lämna råd till kommuner och landsting samt följa den internationella utvecklingen. Som framgår av det följande svarar denna beskrivning av det föreslagna musei- och 8.6.5.3 Konst, museer och utställningsverkutställningsrådets uppgifter nära mot de församhet utsatta uppgifterna för det nya kulturrådet. Ansvaret för statliga insatser inom bildkons- Alla möjligheter som underlättar en bättre tens område ligger på nationalmuseet, för- anknytning av museiväsendet till övriga kulsöksverksamheten med riksutställningar, tursektorer bör tillvaratas. I det nya kulturKonstakademien och nämnden för utställ- rådets ansvarsområde bör därför också ingå ningar av nutida svensk konst i utlandet ansvaret för museer och utställningsverksam(NUNSKU). Staten ger vidare bidrag till het. Rådet bör på myndighetsnivå ha uppgifKonstfrämjandet, Konstnärscentrum samt ter i fråga om statlig och statsunderstödd till vissa nordiska ändamål inom konstområ- verksamhet inom musei- och utställningsomdet. Härtill kommer ersättningarna till rådet. Den exakta avgränsningen av vilka konstnärer och utbildningsinstitutionerna, institutioner som skall föras till det nya organets ansvarsområde får avgöras i samsom dock inte behandlas här. band med ställningstagandena till förslagen Stödet till museer och utställningsverkfrån MUS 65. samhet avser dels statliga centralmuseer, dels bidrag till vissa icke statliga museer. Härtill I den mån staten gör insatser på konstomkommer Riksutställningar som arbetar inte rådet vid sidan om musei- och utställendast med konst utan med alla slag av ningsverksamheten, utbildningsinstitutionerutställningar. na samt konstnärsstödet, bör ansvaret i prinSamtliga här redovisade institutioner och cip falla inom det nya kulturrådets ansvarsstödformer behandlas av MUS 65, vars be- område. Som exempel kan nämnas stöd till tänkanden väntas bli avlämnade under bud- Konstfrämjandet och Konstnärscentrum. getåret 1972/73. Kulturrådet har i frågan om bl a den centrala organisationen haft nära kontakt med de sakkunniga. De väntas före412

SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation 8.6.6 Det nya kulturrådets uppgifter Det nya kulturrådets uppgifter kan härledas ur de mål som enligt kulturrådets förslag bör ställas upp för det kulturpolitiska arbetet. Det nya organet bör följa upp arbetet med målfrågorna men framför allt söka olika vägar för att realisera målen. Rådets verksamhet bör vara inriktad på rådgivning och utredningsverksamhet åt statsmakterna samt viss statsbidragsprövning. Planerings- och utredningsinsatser, utarbetandet av anslagsframställningar och yttranden över dem samt handläggningen av olika ärenden bör göras i belysning av de allmänna kulturpolitiska målen. Rådet bör samarbeta med centrala organ och institutioner inom och utom kulturområdet. Vidare bör rådet samverka med Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet, med organisationslivet och med regionala och lokala kulturorgan. Rådet bör hålla kontakt med institutioner som arbetar inom kulturforskningsområdet och med företrädare för det kommersiella kulturlivet. Informationsverksamhet bör vara en av rådets viktigare uppgifter.

8.6.6.1 Målfrågor Det första steget i det nya kulturrådets arbete blir att formulera operationella mål för de statliga insatserna i anslutning till de allmänna mål statsmakterna fastställt. Sådana mål kan gälla vilka utredningsuppgifter som bör prioriteras. De kan gälla underlättandet av en samordning av den statliga eller statsunderstödda verksamheten inom olika kultursektorer eller av samverkan med andra samhällsområden. En annan uppgift blir att medverka i de successiva förändringarna av de långsiktiga målen för samhällets kulturpolitik. Målbestämningar blir aldrig slutgiltiga. Även om kulturrådet förutsätter att övergripande mål och delmål som nu fastställs skall kunna gälla för en viss inte alltför begränsad tidsperiod, bör uppmärksamheten inriktas på omformuleringar som kan bli nödvändiga. SOU 1972:66

Erfarenheterna från 1960-talet visar att relativt stora förändringar kan inträffa i kulturklimatet. Kulturrådet grundar sina målformuleringar på erfarenheterna av den hittillsvarande utvecklingen och på situationen i dagens samhälle. Förskjutningar i de grundläggande värderingarna, nya forskningsresultat, nya tekniska landvinningar och bättre dokumentation kan medföra att justeringar eller kompletteringar kan visa sig nödvändiga. Under 1960-talet har föga uppmärksamhet ägnats åt att kontinuerligt följa upp i vilken mån de mål som ställts upp för de statliga insatserna realiserats. Inga studier har gjorts t ex om i vilken utsträckning de statliga insatserna förändrar kulturverksamheten i olika delar av landet. Uppföljningen har oftast kommit att avse de ekonomiska insatserna och inte deras effekt. I ett läge då knappheten på ekonomiska resurser för ökade samhällsinsatser av alla slag kommer att medföra svårigheter också för ett fortsatt kulturpolitiskt utvecklingsarbete måste en mer systematisk och analyserande uppföljning komma till stånd. Redan de studier kulturrådet under sin begränsade mandatperiod har hunnit göra visar de stora riskerna med att de kulturpolitiska medlen blir inadekvata i förhållande till målen. Metoderna för att analysera hur de kulturpolitiska målen uppfylls är otillräckligt studerade. Det nya kulturrådet måste därför utveckla sådana metoder och finna indikatorer som är mer upplysande än de rent ekonomiska värden som hittills dominerat som mått på utvecklingen. Sådana mått bör utformas i samråd med sociologisk och statistisk expertis och i kontakt med internationell utveckling. De måste vara enkla och pedagogiska. Sådana indikatorer skulle kunna få betydelse bl a som medel att övertyga samhällets representanter i olika funktioner om behovet av begärda insatser och den lämpliga utformningen av sådana. Vissa elementära indikatorer har rådet presenterat i det föregående under 2.12. De visar besöksutvecklingen och andra mått på efterfrågan inom olika kultursektorer under 413

8 Kulturverksamhetens framtida organisation 1960-talet (figurerna 2.19-25). I kapitel 6 har redovisats bl a teater- och musikinstitutionernas inriktning mot olika publikgrupper (tabellerna 6.2 och 6.7) samt andelen föreställningar och konserter utanför hemorten (tabellerna 6.3 och 6.8). Liknande typ av information bör regelmässigt ingå som en del i de anslagsframställningar det nya kulturrådet inger till Kungl Maj:t. 8.6.6.2 Planering

8.6.6.3 Rådgivnings- och utredningsverksamhet samt statsbidragsprövning Det nya kulturrådets uppgifter, att ge råd och göra utredningar åt statsmakterna samt fördela statsbidrag, består av en rad olika insatser. En uppgift för det nya kulturrådet bör vara samordning av anslagsframställningar inom rådets ansvarsområde. Rådet bör inte fungera som verk i den mening t ex skolöverstyrelsen arbetar, dvs lägga fram petita avseende underlydande myndigheters verksamhet. Myndigheterna inom kulturrådets ansvarsområde bör inte i den meningen "lyda" under det nya organet. Rådet skall endast summera sina egna bedömningar i ett yttrande över de krav som förts fram samt lägga ett samlat förslag om hur rådet anser resurserna skall fördelas påföljande budgetår. I ett sådant yttrande bör också myndigheternas anspråk redovisas. I yttrandet bör ingå en prioritering av de olika krav rådet ställer sig bakom. Detta numera obligatoriska avsnitt i anslagsframställningarna har i allmänhet visat sig ha stort praktiskt värde för både myndigheter och berörda departement.

Ett motiv för att förändra kulturadministrationen är behovet av en bättre långtidsplanering för de statliga insatserna. Om samhället avstår från särskilda organ för planering av de statliga insatserna blir resultatet bara passivitet inför de kommersiella marknadskrafterna, vilket kulturrådet finner utomordentligt riskfyllt. Ett ansvarigt samhällsorgan måste följa utvecklingen över hela kulturområdet och inte endast den som bekostas med offentliga medel. Först mot den bakgrunden kan riktiga prioriteringar göras av de statliga insatserna. Som redan tidigare påpekats avser planeringen ekonomiska och organisatoriska asDet rent tekniska arbetet med de många pekter och givetvis inte de kulturella aktivianslagsframställningarna av skiftande teknisk teternas form och innehåll. kvalitet har kommit att få en alltför stor roll Kulturrådets förslag om självständiga länsvid budgetarbetet inom utbildningsdeparteteatrar på en rad platser i landet kan exemplifiera behovet av långtidsplanering. mentets kulturenhet. En betydande del av För att förslaget skall kunna genomföras arbetet har kommit att bestå i olika typer av krävs en långsiktig omstrukturering av teater- kontroller och beräkningar. Uppgifter av stödet från stat, landsting och kommuner. detta slag kan erfarenhetsmässigt lätt hindra En sådan omstrukturering kan inte genomfö- mer konstruktiva insatser för departementet. ras utan en planering i samråd med alla Det nya kulturrådets granskning av enskilda institutioners petita bör därför inte begränberörda parter. sas till bedömningsaspekten. Rådet bör ockLångtidsplanering är inte endast en uppså svara för att beräkningarna är riktiga och gift för det nya kulturrådet eller ens främst enhetligt gjorda samt att petitaanvisningarna för dess eget behov. Planeringen skall även följts. och främst vara ett underlag för den långtidsplanering vilken ingår som en viktig del i Behandlingen av anslagskraven inom kulregeringens uppgifter. turområdet har ofta endast inneburit att Förutom det nya kulturrådets långtidspla- antingen godta eller också hålla tillbaka en nering kommer den för varje myndighet utgiftsexpansion inom olika institutioner. självklara planeringen av den egna verksam- Däremot har det sällan varit möjligt att göra heten på kort sikt, i första hand för det en kostnadsuppföljning och studera hur relöpande verksamhetsåret. surser skall utnyttjas optimalt. 414

SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation I riksrevisionsverkets förvaltningsrevisio- kontroversiella frågor. MUS 65, filmutrednella studie om skolöverstyrelsen behandlar ningen och litteraturutredningen kan nämnas verket möjligheterna av en kostnadsuppfölj- som exempel på utredningar som lämpligen ning inom skolområdet. Det anses t o m att görs i kommittéform med utgångspunkt i en av de viktigaste uppgifterna för skolöver- direktiv från regeringen. När kulturrådet i styrelsen är att följa kostnadsutvecklingen nyss antydda fall föreslagit utredningar har inom sitt område. Samtidigt understryks de det gällt frågor som visserligen bedöms viktisvårigheter som möter vid genomförandet av ga men inte av så stor betydelse att regeringen bör tillsätta en kommitté. Kulturrådet en kostnadsuppföljning. Svårigheterna med en kostnadsuppföljning avser närmast det slags utredningar som t ex torde vara större inom kulturområdet. Rent teater- och musikrådet gjort om yrkesorprincipiellt har kulturrådet i olika samman- kestrar, barn- och ungdomsteatern och scenhang understrukit vikten av att institutioner- skolorna. Kulturrådet betraktar det som en na är självständiga och att statliga organ inte uppgift för det nya kulturrådet att göra olika skall blanda sig i den inre verksamheten. slags mindre utredningar antingen genom Samtidigt måste det ofrånkomligen vara ett egen personal eller genom särskilt tillkallad intresse för det nya kulturrådet att informe- expertis. Det. nya kulturrådet bör få vissa uppgifter ra sig självt och institutionerna om kostnadsvid fördelning av statsbidrag. Till en lång rad utvecklingen. Subventionsnivån per besökare ändamål, där Kungl Maj:t tidigare anvisade vid olika institutioner är mycket olika. Självmedel efter remiss till teater- och musikråklart är det riskabelt att dra alltför snabba det, utgår numera medel som teater- och slutsatser av sådana skillnader. Men det är musikrådet självt fördelar. Tillkomsten av ett ofrånkomligt att den typen av fakta blir en organ av det nya kulturrådets karaktär bör av flera faktorer vid bedömningen av utgiftsunderlätta en fortsatt delegering av sådana expansionen inom den ena eller andra sekfrågor. På museioch utställningsområdena torn. En central uppgift för det nya kulturrådet har hittills inte funnits något organ att deleblir att bedöma ärenden i samband med gera sådana ärenden till. Här bör handläggremisser. Erfarenheterna från teater- och ningen av många rent administrativa ärenden musikrådets arbete visar att detta kan bli en kunna förenklas genom delegering. Under senare år har det på många håll i omfattande verksamhet. En viss minskning kan uppkomma genom att ärenden delegeras utlandet skett en liknande aktivering på det från Kungl Maj:t till det nya kulturrådet. kulturpolitiska området som i vårt land. Erfarenheterna från den tid MUS 65 arbetat Våra kontakter med utvecklingen utomlands visar också på behovet av en central remiss- har ökat under senare år. I bestämmelserna myndighet för musei- och utställningssek- för kulturrådet anges att rådet skall göra sina torn. MUS 65 fäster i sitt förslag till uppgif- bedömningar mot bakgrund av utvecklingen ter för musei- och utställningsrådet stor vikt i andra länder. Rådet har i enlighet därmed vid den sidan av verksamheten. orienterat sig om de internationella förhålDå kulturrådet i det föregående föreslagit landena och på olika punkter i detta beåtgärder av olika slag har det inte alltid tänkande hänvisat till internationellt bakvarit möjligt att konkretisera förslagen så grundsmaterial. Men grundmaterialet är långt att de direkt kan utgöra underlag för mycket heterogent och stora förväntningar beslut i samband med ställningstagandena till knyts därför till projekt inom Unesco och rådets förslag i stort. Det har i stället blivit Europarådet som syftar till att mer systemanödvändigt att föreslå ytterligare utredning- tiskt öka informationsutbytet. En given uppar. Rådet har då i allmänhet inte avsett att gift för det nya kulturrådet blir att - liksom Kungl Maj:t skall tillsätta särskilda kom- det nuvarande rådet - göra sina bedömningmittéer. Sådana bör förbehållas stora och ar mot bakgrund av utvecklingen i andra SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation länder. Det nya kulturrådet bör i så fall självt - i vissa frågor dock i samverkan med utbildningsdepartementet - ha kontakt med internationella organisationer och andra organ i utlandet. Det nya kulturrådet bör däremot inte ta över några av de kulturutbytesuppgifter som nu handhas av Svenska institutet. Institutet sysslar huvudsakligen med praktiskt inriktat kulturutbyte. I fråga om vissa projekt som t ex information om svensk kulturpolitik kan samarbete med institutet bli aktuellt. I fråga om kontakterna med utlandet intar utbytet med de nordiska länderna en särställning. Likheten i synsätt gör att det är särskilt väsentligt att följa utvecklingen i grannländerna. Det sekretariat för nordiskt kulturellt samarbete som de nordiska länderna beslutat upprätta från den 1 januari 1972 i Köpenhamn kan förväntas bidra till att det nordiska samarbetet blir aktiverat och mer omfattande än hittills. De ekonomiska resurser som kommer att ställas till förfogande för gemensamma nordiska ändamål är inte obetydliga. Det nya kulturrådet bör kunna bidra till att de medel som avdelas för kulturområdet kommer att användas för projekt av intresse ur både nordisk och svensk synpunkt. 8.6.6.4 Samarbetet med centrala kulturinstitutioner Med centrala kulturinstitutioner avses här Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar, de statliga teatrarna och museerna. Över anslagsframställningarna från dessa skall, som föreslagits i det föregående, det nya kulturrådet yttra sig. Rådet bör bli vad som i statliga instruktioner benämns tillsynsmyndighet för institutionerna. Deras självständighet bör dock vara av samma slag som fn gäller för teatrarna i förhållande till teater- och musikrådet. De statliga institutionerna ger liksom f n in anslagsframställningar till Kungl Maj:t. Beslut om bl a tillsättning av sådana tjänster som inte institutionerna själva tillsätter fattas av Kungl Maj:t. Det nya kulturrådet förutsätts inte ha andra befogen416

heter gentemot institutionerna än genom bestämmelser som meddelas i t ex instruktioner och anslagsvillkor. Frågor av gemensamt intresse bör det nya kulturrådet kunna ta upp i överläggningar med institutionerna. Sådana överläggningar blir sannolikt vanligare än nu. Information till institutionerna om frågor som gäller hela kulturfältet utgör en hittills försummad verksamhet. Bristande kunskap om vad som händer på andra kultursektorer har möjligen bidragit till att samarbetet institutionerna emellan inte har större omfattning. Det nya kulturrådet kan väntas få närmare kontakter med Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar än med de statliga teatrarna och museerna. Det beror på de tre organens ställning som instrument för den kulturella decentraliseringspolitiken. Kulturrådets förslag om regionala samarbetsorgan och om länsinstitutioner på teaterns och musikens områden kommer ofrånkomligen att påverka de tre organens uppgifter. Tillkomsten av självständiga länsteatrar förändrar på sikt Riksteaterns uppgifter till att främst komplettera länsteatrarnas produktion och främja samverkan emellan dessa. Det nya kulturrådet förutsätts spela en roll för uppbyggnaden och utbyggnaden av dessa länsinstitutioner. Kulturrådet finner det nödvändigt att arbetet sker i nära samverkan med de tre organen. Ingen av deras nuvarande uppgifter får i och för sig anses stå utanför diskussionen i den systematiska decentraliseringspolitik som bör föras i fortsättningen. Även om en decentraliseringsgiv kan föras långt, kommer dock de tre organen att behövas för centrala praktiska produktionsuppgifter. Kulturrådet föreslår också under 6.9.2, att en utbyggd samverkan mellan de tre organen genom ett gemensamt serviceorgan prövas. Att skapa detta serviceorgan och lösa anslagstekniska och övriga administrativa problem i samband därmed kräver sannolikt en aktiv medverkan från det nya kulturrådets sida. Under 6.3.7 har kulturrådet utvecklat sina synpunkter på Operans och Dramatiska teaterns framtida verksamhet och organisation. SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation Särskilt betonas vikten av ett förbättrat samarbete mellan de båda teatrarna och Sveriges Radio. I det syftet föreslår kulturrådet bl a förändringar i anslagskonstruktionen. Dessa och vissa, av andra skäl motiverade, förändringar i teatrarnas organisation kräver en viss tid att genomföra. Det är troligt att det återstår åtskilliga delfrågor att lösa efter statsmakternas principbeslut. Även här krävs sannolikt en aktiv medverkan av det nya kulturrådet. Under 10.5.2 diskuteras behovet av nya budgeterings- och redovisningsprinciper för statliga kulturinstitutioner. Dessa tekniskt komplicerade frågor kräver samarbete mellan bl a det nya kulturrådet, institutionerna och utbildningsdepartementet. MUS 65 kommer att i sitt betänkande om museiorganisationen närmare gå in på de uppgifter det föreslagna musei- och utställningsrådet bör ha för de statliga museerna. De sakkunniga betonar betydelsen av information, framför allt i ekonomiska frågor. Vidare påpekas behovet av utredningar i frågor av gemensamt intresse. Utredningsuppgifter som särskilt nämns är normerna för konservering av museiföremål, tekniska konserveringsproblem och central registrering av museiföremål. Till rådets uppgifter föreslås även höra att utarbeta regler för hur musealt material skall bevaras samt normer rörande ansvaret för samlingar av vetenskapligt dokumenterande karaktär. En angelägen fråga är enligt de sakkunniga att utarbeta ett för museerna lämpat budgeterings- och redovisningssystem, som i kombination med en program- och sakredovisning ger tillfälle till verkliga effektivitetsbedömningar. Dessa uppgifter för det föreslagna, musei- och utställningsrådet är av den karaktären att de bör kunna passas in i uppgifterna för det nya kulturrådet.

torer inom kulturområdet. Det nya kulturrådet föreslås få ett samlat ansvar för problem av övergripande natur inom hela kulturområdet. Däremot bör kulturrådet inte få några befogenheter över statliga myndigheter på området. Ett samarbete med sådana på samma administrativa nivå blir däremot angeläget. Arten av detta samarbete blir mycket olika beroende på den vitt skiftande verksamhet det här gäller. Det nya kulturrådets kanske viktigaste samarbetspartner blir skolöverstyrelsen. Inte minst med hänsyn till att stödet till den icke yrkesmässiga fria skapande verksamheten i huvudsak ges i form av studiecirkelbidrag, fordras former för ett nära samarbete mellan det nya kulturrådet och skolöverstyrelsen i fråga om folkbildningsstödet. Samarbetet bör avse utformningen av bestämmelser och anvisningar, tillämpningen av dessa bestämmelser samt anslagsframställningar till Kungl Maj:t. Förutom folkbildningsfrågorna behövs ett samarbete med skolöverstyrelsen i fråga om utformningen av läroplaner och andra bestämmelser för skolverksamheten. Kulturrådet har övervägt om samarbetet mellan det nya kulturrådet och skolöverstyrelsen bör institutionaliseras genom något särskilt samarbetsorgan. Rådet ställer sig tveksamt till en sådan lösning.

Oklarheten i fråga om den framtida administrationen av kulturarbetarersättningar gör det inte möjligt att nu säga något om samverkan mellan det nya kulturrådet och det eller de organ som i framtiden får dessa uppgifter. De ekonomiska anspråk som ställs på en utbyggnad av stipendiesystemet eller andra former för kulturarbetarersättningar måste emellertid ses tillsammans med anspråken på medel för annan kulturverksamhet. Kulturrådet förordar därför att det nya kulturrådet får yttra sig över anslagsframställningarna från de organ som ansvarar för kulturarbetarersättningarna. Kulturarbetarorganisationer8.6.6.5 Samverkan med statliga organ inom na förutsätts tillsammans med andra orgaövriga sektorer av kulturområdet samt inom nisationer och institutioner bli representeraungdoms- och idrottsområdena de i det nya kulturrådets styrelse, vilket Under 8.6.3 har kulturrådet framfört sina skapar möjligheter att där göra viktiga avvägsynpunkter på administrationen av olika sek- ningar mellan olika insatser på kulturområSOU 1972:66 27

8 Kulturverksamhetens framtida organisation det. Yttrandena från det nya kulturrådet bör kunna ge ytterligare stöd för de krav som förs fram från kulturarbetarhåll om rimliga ersättningar för utfört arbete. Den här föreslagna metodiken förutsätts inte påverka de förhandlingsliknande överläggningar mellan företrädare för regeringen och kulturarbetarorganisationerna som, bl a med stöd av ett uttalande från riksdagen, under senare år fått allt fastare former. Kulturrådet anser att massmediepolitiken bör betraktas som en del av det kulturpolitiska området, vilket medför att kontakter måste skapas med både Sveriges Radio och presstödsnämnden. Kulturrådet har påpekat att ett samarbete blir nödvändigt mellan det nya kulturrådet och ledningsorganen för utbildningsinstitutionerna på kulturområdet (8.6.3.3). Samarbetet bör bl a avse läroplaner, utbildningsbehovet och lärarfrågor. I olika sammanhang har rådet återkommit till det utbildningsbehov som fn inte alls tillgodoses, nämligen behovet av "kulturförmedlare" av olika slag. Det nya kulturrådet bör få den viktiga uppgiften att medverka till initiering och uppföljning av kurser och annan utbildning. En samverkan med det omorganiserade riksarkivet och riksantikvarieämbetet kommer också att krävas. Särskilt bör nämnas behovet av samverkan mellan riksantikvarieämbetet och museisektorn.

8.6.6.6 Samverkan med arbetsförmedlingen inom kulturområdet Utredningen angående arbetsförmedlingen inom vissa yrkesområden (OLAF), som tillkallades av inrikesministern hösten 1969 (direktiv se 1970 års riksdagsberättelse s 377), har bl a haft till uppgift att framlägga förslag angående arbetsförmedlingen för sådana yrkesgrupper som kräver speciell service utöver den som arbetsförmedlingen vanligen kan ge. I direktiven nämns därvid särskilt förmedlingen av artister, musiker och andra konstnärliga yrkesgrupper.

I OLAF:s betänkande om arbetsförmedlingen inom kulturområdet (Ds In 1972:5) är utgångspunkten att kulturarbetargrupperna skall ha tillgång till kostnadsfri, neutral och för alla tillgänglig förmedlingsservice. Med hänsyn till de speciella förhållandena inom området och för att lättare kunna tillgodose behovet av rörlighet och flexibilitet föreslås att en för ändamålet bildad stiftelse skall ansvara för förmedlingsverksamheten på kulturområdet. Utredningen berör även frågan om sysselsättningsskapande åtgärder speciellt anpassade för arbetslösa kulturarbetare. Genom stiftelsens verksamhet bör ett alternativ kunna erbjudas till den enskilda förmedlingsverksamhet som bedrivs bl a för tonkonstnärer. Centrumbildningarna, som fn har anknytning till AMS, och deras Som nämnts ser kulturrådet ungdoms- och framtida arbetsförmedlande verksamhet beidrottsområdena som nära knutna till kultur- rörs också av förslagen i betänkandet. I ett sommaren 1971 överlämnat delbeområdet. En samverkan med bl a statens tänkande (Ds In 1971:12) har utredningen ungdomsråd blir sålunda nödvändig. Sambehandlat organisationsförmedlingarnas verkarbetet kan avse bl a utredningar om ungsamhet och framlagt förslag till skärpta domens kulturattityder, information och serregler för tillståndsgivning och tillsyn i avsikt vice till ungdomsorganisationerna och ungbl a att minska den nuvarande splittringen av domsledareutbildning. Inom idrottsområdet förmedlingsverksamheten på området. Fråfinns ingen central myndighet utan det gan behandlades i 1972 års statsverksproposistatliga organisationsstödet till idrotten fördelas av Riksidrottsstyrelsen, som är Riks- tion (bilaga 13 s 99) i huvudsaklig överensidrottsförbundets styrelse. Bidrag till idrotts- stämmelse med utredningens förslag. Behovet av samverkan mellan det organ anläggningar fördelas av statens naturvårdsverk. En samverkan mellan det nya kulturrå- som kan komma att upprättas för arbetsfördet och båda dessa organ kommer att bli medling inom kulturområdet och det nya kulturrådet är uppenbart. behövligt.

418 SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation 8.6.6.7 Samverkan med statliga organ utanför kulturområdet I kulturrådets målresonemang betonas behovet av kontakt mellan kulturområdet och övriga samhällsområden. En samverkan med olika statliga organ är därvid självklar. Ett samarbete med socialstyrelsen bör bl a kunna gälla de kulturella aspekterna på socialpolitikens långsiktiga målsättning och personalutbildning inom styrelsens verksamhetsområde. Med kriminalvårdsstyrelsen bör samverkan kunna ske i frågor rörande de intagnas fritidsverksamhet t ex biblioteks-, teater- och musikverksamhet. Invandrarverkets arbete på anpassningsområdet är av samordnande och initierande karaktär. Det nya kulturrådets samarbete med verket bör bl a kunna avse information till invandrarna och deras organisationer. Kommerskollegium handhar f n stödet till hemslöjden. Kulturrådet föreslår inga förändringar på denna punkt men finner det. naturligt att det nya kulturrådet tar aktiv del i utvecklingen på hemslöjdens område. Detta skulle bl a kunna ske genom att det nya kulturrådet fick utse en ledamot i kommerskollegiums hemslöjdsnämnd. Ansvaret för lokalförsörjningen för den statliga kulturverksamheten åvilar byggnadsstyrelsen. Ett samarbete med detta verk blir nödvändigt. Behovet av en förbättrad kulturstatistik har kulturrådet återkommit till flera gånger i detta betänkande. För att lösa dessa frågor krävs ett nära samarbete med bl a statistiska centralbyrån. Det bör studeras hur statistiska uppgifter som underlag för indikatorer på måluppfyllelsen skall kunna tas fram och byggas upp. Det kulturstatistiska arbetet bör bl a av detta skäl få hög angelägenhetsgrad vid planeringen av det nya kulturrådets arbete. Utgivningen av den i inledningen (1.5) nämnda sammanställningen med kulturstatistiska uppgifter ingår som ett första led i arbetet med att få fram en bättre kulturstatistik. Unesco och Europarådet har inlett ett internationellt samordningsarbete på det kulSOU 1972:66

turstatistiska området. Det är angeläget att Sverige från början tar aktiv del i detta. Det bör också undersökas om det kulturstatistiska området lämpar sig för nordiskt samarbete. 8.6.6.8 Samverkan med Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet I kulturrådets utredningsarbete har representanter för Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet deltagit. Kulturrådet har haft flera överläggningar med representanter för förbundens styrelser och de utredningsgrupper för kulturfrågor som förbunden tillsatt. Rådet förutsätter att överläggningar mellan utbildningsdepartementet och de båda förbunden kommer till stånd, innan regeringen lägger fram proposition på grundval av kulturrådets förslag (1.4). Det samarbete som hittills förekommit bygger på medvetandet om att den framtida kulturpolitiken förutsätter en nära samverkan mellan stat, landsting och kommuner. Kulturrådet har inte velat föreslå lagar eller andra generella bestämmelser, som förekommer i de flesta andra länder i syfte att göra kulturinsatserna till ett kommunalt åliggande. Eftersom inga formella förpliktelser skapas för kommuner och landsting blir det desto angelägnare att det nya kulturrådet ges möjligheter att fortsätta det samarbete som inletts. Det kan främjas genom att förbunden blir representerade i det nya kulturrådets styrelse. 8.6.6.9 Samverkan med organisationslivet Organisationer och föreningar av olika slag utgör viktiga kraftcentra i svenskt kulturliv. Beskrivningen i 2.5 visar tydligt vilken stor betydelse folkbildningens organisationer har. Samhället kanaliserar också en betydande del av sitt kulturstöd genom folkbildningsorganisationerna. Beskrivningen av den kulturpolitiska utvecklingen under 1960-talet i målkapitlet visar vilken central 419

8 Kulturverksamhetens framtida organisation betydelse kulturarbetarnas organisationer Arbetsmiljön måste behandlas ur ett helhetshaft för den kulturpolitiska utvecklingen. perspektiv. Det borde vara naturligt att Liksom för andra statliga organ blir det staten som arbetsgivare är särskilt öppen för nödvändigt för det nya kulturrådet att hålla de här berörda problemen. Inom delegatiokontakt med organisationslivet. Genom re- nen för försöksverksamhet med företagsdepresentanter i rådets styrelse och nämnder mokrati i de statliga aktiebolagen (2.2.6) skall sådana kontakter garanteras. I organets behandlas bl a arbetsmiljöfrågor. Det sägs dagliga arbete inte minst på utredningssidan sålunda i direktiven att det är naturligt att skall sådana kontakter odlas. Rådets infor- utgå från att inflytande från personalens sida mationsverksamhet får förutsättas i lika hög i första hand är av intresse när det gäller grad riktas till organisationer som till sam- frågor med mer direkta återverkningar på hällsorgan. När här talas om organisationer förhållandena för den enskilde individen, avser kulturrådet inte endast de stora och bl a arbetsmiljön i vidare mening. Möjliglandsomfattande. Alla innovationer på orga- heten av ett samarbete med denna delegation nisationsområdet bör uppmärksamt följas. liksom med delegationen för förvaltningsDetta motiveras inte minst av det värde som demokrati (2.2.6) bör också diskuteras inom kulturrådet tillmäter föreningslivets möjlig- det nya kulturrådet i samarbete med orgaheter att skapa gemenskap. nisationsrepresentanter. Samarbetet med folkbildningsorganisationerna måste inta en viktig plats i det nya 8.6.6.10 Samarbete med regionala och kulturrådets arbete. kommunala kulturorgan Vid det förutsatta samarbetet med skolöverstyrelsen i frågor som rör folkbildnings- Kulturrådet har inte ansett det motiverat att stödet är det givet att folkbildningsorganisa- staten har några organ eller tjänstemän på tionerna också kommer in som en part. regional nivå inom det nya kulturrådets Medan samverkan mellan kultursektorn ansvarsområde. Detta innebär att det nya och folkbildningsorganisationerna bygger på kulturrådet måste bygga sitt arbete på det en lång tradition, gäller detta inte samarbetet regionala planet på kontakter med landstingmed arbetsmarknadens organisationer. I mål- ens kulturnämnder, regionala samarbetsorkapitlet har kulturrådet pekat på hur för- gan och länsinstitutioner. summade kulturinsatserna på arbetsplatserna De nya statsbidrag som kulturrådet förehittills varit och hur angeläget det är att en slår är utformade så att de skall ge stimulans ändring i det avseendet kommer till stånd. till en regional utveckling. Rådet bör vid Vid behandlingen av frågan om publikkon- överläggningar på regional nivå kunna infortakt (6.8.2.6) har rådet framhållit den bety- mera om vilka bidragsmöjligheter som kan delse Skådebanan har genom att arbetsmark- finnas. Eftersom det dröjer innan den regionadens huvudorganisationer är representera- nala kulturadministrationen blivit fullt utde i stiftelsen. byggd, måste kontakter dessförinnan tas Kulturrådet anser det vara en uppgift för med lokala organ och institutioner. det nya kulturrådet att i samråd med arbetsUnder det senaste året har Kommunförmarknadens organisationer analysera förhål- bundet tagit olika värdefulla initiativ för att landet mellan kulturlivet och arbetslivet och ge kommunerna vägledning vid organiseransedan föreslå åtgärder för att angripa de det av kulturnämnder och vid uppläggningen problem som föreligger. Kulturrådet utgår av deras arbete. Kommunförbundet kommer från att den år 1970 tillsatta arbetsmiljöut- att fortsätta med det slaget av service till redningen (direktiv se 1971 års riksdagsbe- kommunerna. Efter tillkomsten av det nya rättelse s 137) kommer att ta med kultur- kulturrådet förefaller det naturligt att ett aspekten i sitt arbete, som till sin huvudsakli- samarbete i sådana frågor etableras mellan ga del behandlar arbetsmiljöns fysiska sidor. förbundet och det nya statliga organet. 420

SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation 8.6.6.11 Kontakt med forskningsorgan Av samhällets utgifter för samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning går en obetydlig del till forskning om kulturen och dess roll i samhället. Den kultursociologiska forskningen under 1960-talet är dock exempel på en nyorientering. En orsak till att det trots allt gjorts relativt litet på kulturforskningsområdet är sannolikt att det inte funnits någon större efterfrågan på forskning. Kulturrådets analyser i det föregående av olika sektorer av kulturområdet har i många fall inte inneburit mer än att problem påvisats. I vissa fall är det frågeställningar som bäst kan belysas genom utredningar av administrativ expertis. I andra fall blir det nödvändigt att stimulera forskare inom olika ämnesområden till insatser. Det nya kulturrådet bör därför etablera ett samarbete med forskare vid olika lärosäten. Det kan vara lämpligt att rådet tillsätter en särskild expertgrupp för kulturforskning. En sådan grupp skulle kunna yttra sig till forskningsråd och fonder i fråga om projekt inom detta ämnesområde. Expertgruppen skulle också kunna ta direkta kontakter i syfte att intressera forskare och universitetslärare för vissa projekt. Som nämnts (1.5) avser kulturrådet att senare lägga fram en sammanfattning av situationen inom de olika forskningsgrenar som är relevanta för studiet av kulturverksamheten. 8.6.6.12 Kontakt med den privata delen av kulturområdet Under 1960-talet har kulturpolitiken i hög grad kommit att avse de direkta statliga insatserna. I mindre grad har det varit fråga om ett samspel mellan den offentliga och privata sektorn. Filmavtalet är dock ett betydelsefullt undantag. I framtiden kommer den statliga sektorns förhållande till den privata att få stor betydelse. Förslag från konsertbyråutredningen på fonogramområdet och väntade förslag från filmutredningen och litteraturutredningen tyder på detta. SOU 1972:66

Enligt ansvarighetsmålet (4.20) har samhället ett övergripande ansvar för mångsidighet och spridning av kulturutbudet och för att minska eller hindra den negativa verkan marknadsekonomin ger. Kulturrådet har vidare (4.11.2) pekat på behovet av att de kulturpolitiska åtgärderna inte begränsas till vissa konstnärliga genrer. Det måste skapas former för kontakt med kulturyttringar som hittills inte åtnjutit samhällsstöd. Ett aktuellt exempel är jazzmusiken. Den har länge varit hänvisad till att framträda på rent affärsmässig bas. Enligt kulturrådets mening är det nödvändigt att i framtiden i mycket högre grad än hittills bevaka den totala produktionen, distributionen och konsumtionen på kulturområdet. En viktig uppgift för det nya kulturrådet blir därför att i sina redovisningar och bedömningar hela tiden utgå från ett totalperspektiv. I kapitlet om kulturområdets struktur har kulturrådet redovisat vissa konsekvenser av ansvarighetsmålet rörande olika privat drivna kultursektorer (5.6). Rådet har pekat på olika vägar att minska kulturlivets ogynnsamma beroende av kommersiella krafter. Av särskilt intresse är då givetvis samarbetet med olika hel- eller halvstatliga företag och med folkrörelseföretag. Kulturrådet har erinrat om den snabba tekniska utvecklingen som kommer att få en allt större betydelse för kulturverksamhetens inriktning. Det är omöjligt att nu överblicka konsekvenserna. Enligt kulturrådets mening är det helt nödvändigt att ett statligt organ med auktoritet och med resurser följer utvecklingen och tar erforderliga initiativ. En samverkan mellan staten, kommunerna och det enskilda näringslivet inom kulturområdet är i och för sig inget nytt. Ett aktuellt exempel är det bolag som staten, kommunerna — genom Kommunförbundet — och kooperationen bildat på TV-kassettområdet, Svenska TV-kassett AB. Statsbidrag har också anvisats för att tillverka ett modellexemplar av en enkel flyttbar samlingslokal, Samlan. Om modellen visar sig motsvara förhoppningarna, är avsikten att på kommersiell 421

8 Kulturverksamhetens framtida organisation basis starta en produktion av sådana samlingslokaler. 8.6.6.13 Informationsverksamhet Den kulturpolitik kulturrådet förordar bygger till viktiga delar på ett frivilligt samarbete mellan olika samhällsorgan och organisationer. Arbetet med att i dessa frågor konkretisera och utveckla de tankegångar som presenterats i betänkandet återstår. En stor del av det arbetet skall göras i eller på initiativ av det nya kulturrådet i samverkan med de organ, institutioner och organisationer som nämnts i det föregående. Om arbetet skall få verklig betydelse, måste också en utförlig och kontinuerlig information lämnas om vad som uträttas. Kulturinformation ges ett förhållandevis stort utrymme i pressen. Pressen har dock ofta svårt att få tag på relevant och korrekt information från samhällsorganen. Om kulturrådets allmänna syn på en samordning mellan kultursektorerna skall slå igenom måste det centrala organet ta ett ökat ansvar för dessa informationsuppgifter. Det nya kulturrådets verksamhet på informationsområdet bör inte begränsas till att avse den egna verksamheten utan bör även utgöra en förmedling av information från andra. En mängd intressanta experiment — inte bara av konstnärlig art utan också i fråga om kulturpedagogiskt arbete och kulturförmedling - pågår på olika håll i landet utan att information förmedlas om erfarenheterna. Detsamma gäller utvecklingen utomlands. Slutsatsen blir att en viktig uppgift för det nya kulturrådet blir att sköta informationen i den här angivna meningen. Huvuduppgiften bör vara att förmedla uppgifter om experiment av nyss nämnt slag på kulturområdet såväl från den kommunala verksamheten, den av organisationer och föreningar drivna som den statliga. Värdefull information av allmänt intresse som nu finns i olika specialorgan kan också kanaliseras genom ett sådant organ. Ett informationsblad är en tänkbar lösning på informationsproblemen. Medverkan i 422

kurser och konferenser om t ex lokal och regional kulturverksamhet bör vara en lämplig metod för att nå ut med information. Även andra vägar bör studeras. 8.6.6.14 Handläggning av byggnadsärenden Den hittillsvarande handläggningen av kulturbyggnadsärenden har inte bidragit till en samordnad planering av kulturbyggnadsbehoven. Den statliga handläggningen har varit lika specialinriktad på en viss sektor som de lokala initiativen. Försök har gjorts från berörda myndigheter att stimulera en mer samordnad byggnadsplanering. Den administrativa splittringen - som sammanhänger med de olika bidragsformerna - och därav följande specialisering hos myndigheternas experter har försvårat aktiva insatser. Statsbidragen till kulturbyggnader ger de statliga myndigheterna möjligheter att delta i planeringen. Dessa möjligheter har hitintills inte kunnat utnyttjas tillräckligt. En fråga som kulturrådet berör utförligt i det följande är nödvändigheten av långtgående samplanering av kultur- och skolbyggnader. Detta område förutsätter nära samarbete mellan skolöverstyrelsen och det nya kulturrådet. Rådets befattning med frågor rörande allmänna samlingslokaler blir beroende av de beslut som fattas i fråga om statens nämnd för samlingslokaler. I kapitlet om lokaler för kultur- och föreningsverksamhet (9.2.4.2) föreslås att ett överförande till det nya kulturrådet av de föreslagna uppgifterna för samlingslokalnämnden bör övervägas. Härigenom skulle en dubbel handläggning av vissa lokalärenden undvikas. Lokalfrågor hänger ofta nära samman med de organisatoriska frågor som det nya kulturrådet sysslar med. Det får förutsättas att rådet kommer att vara den centrala remissinstansen i fråga om de betydelsefulla investeringsbidrag som lotterimedlen utgör. En samordning av lotterimedelsbidragen och det nya samlingslokalstödet måste komma till stånd. Om ett överförande av samtliga samlingslokalärenden till det nya kulturrådet inte SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation anses lämpligt bör rådet vara representerat i samlingslokalnämnden. Dessutom bör ärenden remitteras från nämnden till rådet. 8.6.7 Det nya kulturrådets sammansättning och organisation Det nya kulturrådet föreslås bestå av en styrelse (kulturrådet), tre nämnder samt ett kansli. 8.6.7.1 Kulturrådet Som understrukits i flera sammanhang är det nödvändigt att kulturområdet står i nära kontakt med samhällslivet i övrigt. En förankring i rådet för viktiga intresseområden innebär en garanti för att det nya kulturorganet tillförsäkras stöd och impulser från olika delar av samhällslivet. Samtidigt som antalet ledamöter inte bör vara för stort framstår bred representativitet och allsidig belysning av uppkommande frågor som synnerligen betydelsefulla. Antalet ledamöter föreslås bli femton. Med hänsyn till det förhållandevis stora antalet ledamöter bör suppleanter inte förekomma. Ledamöterna bör utses av Kungl Maj :t med utgångspunkt bl a i att de viktigaste intresseområdena blir företrädda. En förbindelse bör skapas mellan rådet och de föreslagna nämnderna som förutsätts få viktiga egna funktioner. Rådet bör få följande sammansättning: ordförande sju ledamöter med bred samhällsorientering och allmänt god kännedom om kulturområdets förhållanden, en ledamot som företräder kommunerna, en ledamot som företräder landstingen, två ledamöter som företräder löntagarorganisationerna, en ledamot som företräder kulturarbetarorganisationerna, en ledamot som företräder folkbildningsorganisationerna samt en ledamot som företräder radio och television (radiochefen). Tre av rådets ledamöter utses att tillika vara ordförande i var sin nämnd. SOU 1972:66

Ordföranden bör leda rådets sammanträden och vid behov företräda rådet utåt. Kulturrådet har varit inne på tanken att ordföranden också skulle vara kanslichef. På så sätt skulle man få en garanti för att ordföranden hade möjlighet att sätta sig in i de ofta komplicerade ärenden, som rådet förutsätts behandla. Med tanke på arten av de uppgifter som föreslagits vila på rådet har kulturrådet dock stannat för att det inte är lämpligt att ordförandeskapet förenas med befattningen som chef för rådets kansli. Ledamöterna bör på samma sätt som för t ex Rikskonserters styrelse utses för tre år med möjlighet till omval, i princip dock endast en gång. Det är inte lämpligt att mandatet för samtliga ledamöter förnyas på en gång efter sex år. Särskilda lösningar bör övervägas för att undvika detta. Rådet avgör frågor av större betydelse för rådet och dess arbete. Bland sådana frågor kan nämnas 1. viktigare frågor rörande organisation, arbetsordning och andra föreskrifter för arbetet 2. anslagsframställningar och yttranden över sådana 3. uppläggningen av rådets utredningsverksamhet 4. riktlinjer för en fortlöpande decentraliseringspolitik 5. viktigare bestämmelser eller anvisningar som utfärdas av Kungl Maj:t och rådet 6. riktlinjer och ekonomiska ramar för nämndernas och kansliets verksamhet (intern verksamhetsplanering). Rådet bör vidare avgöra sådana frågor som inte hör till någon nämnd eller som är gemensamma för flera av nämnderna.

8.6.7.2 Nämnder Genom den nämndorganisation som föreslås vill kulturrådet uppnå att till nämnderna hänförs diskussioner som berör delområden. Vidare bör där ske prövning av olika ärenden t ex bidragsärenden. Kulturrådet anser att i många avseenden erfarenheterna av teater423

8 Kulturverksamhetens framtida organisation och musikrådets verksamhet varit mycket positiva. Där har man fått en grundlig sakkunnig behandling av olika frågor, vilket varit till vägledning vid regeringens avgöranden bl a i prioriteringsfrågor. I många andra myndigheter skulle sådana ärenden, som här förutsätts bli avgjorda av nämnderna, avgöras på tjänstemannanivå. För kulturrådet är det angeläget att skapa en administrativ organisation som ger stort inflytande åt företrädarna för kulturlivet i vidaste mening. Å andra sidan får det inte bli fråga om en byråkratisering som t ex för folkbiblioteksärenden skulle innebära att beslutsfattandet blev avsevärt mycket mer komplicerat än fn. Om uppgifterna för nämnderna blir för omfattande och kommer att avse detaljfrågor är risken att nämnderna inte kan ägna tillräcklig tid åt de principiellt betydelsefulla frågorna. I varje nämnd bör finnas allsidig sakkunskap inom nämndens ämnesområden. Allsidigheten bör garanteras på så sätt att nämnderna inte görs alltför små utan förslagsvis har ett tiotal ledamöter vardera. Ledamöterna bör utses av Kungl Maj:t, hälften av antalet ledamöter efter förslag av rådet. Samma regler bör gälla för mandatperioden som för rådets ledamöter. Nämnderna bör i fråga om uppgifter inom sina respektive sakområden i viss mån motsvara det nuvarande teater- och musikrådet. Nämndernas uppgifter blir att allsidigt bevaka utvecklingen inom sina ämnesområden med hänsyn till det nya kulturrådets uppgifter enligt vad som beskrivits i det föregående. Inom sina områden skall de handha ärenden som rör institutioner och vad som här i betänkandet sammanfattats under begreppet fri kollektiv skapande verksamhet och som bl a innefattar icke yrkesmässig verksamhet. Nämnderna bör ha självständig beslutanderätt inom ramen för den budget och de bestämmelser Kungl Maj:t eller rådet beslutar om. Nämnderna skall ta initiativ till insatser. I vissa frågor beslutar rådet på förslag av en eller flera nämnder, t ex i anslagsframställningar eller yttranden över sådana. Kontakten mellan rådet och nämnderna 424

förutsätts ske genom att nämndordförandena är ledamöter i rådet. För att undvika en alltför smal kontaktyta bör regelbundet gemensamma sammanträden ordnas med deltagande av samtliga ledamöter i rådet och nämnderna. Sådana sammanträden bör t ex kunna ske på ett tidigt stadium vid utarbetandet av de årliga anslagsframställningarna. Vidare bör protokoll och föredragningslista utbytas mellan råd och nämnder. Kulturrådet anser sig inte ha möjlighet att lägga fram förslag om exakt vilka ärendegrupper som skall avgöras av kulturrådet, nämnderna och kansliet. Detta bör klargöras i samband med den fortsatta beredningen av frågan om den nya organisationen. De nämnder som nu föreslås motsvarar i princip tre delområden inom det nya kulturrådets ansvarsområde. Tanken har varit att undvika alltför avgränsade och specialiserade ansvarsområden. En alltför långt driven specialisering kan inte anses förenlig med kulturrådets mål om samverkan mellan olika kulturområden. I första hand synes följande komma i fråga som ansvarsområden för nämnderna: 1. teater, dans, film och musik 2. litteratur och bibliotek 3. konst, museer och utställningar I kapitlet Lokaler för kultur- och föreningsverksamhet (9.2.4.2) föreslår kulturrådet att ett inordnande av den föreslagna omorganiserade samlingslokalnämnden som en fjärde nämnd inom det nya kulturrådet bör övervägas i samband med beredningen av samlingslokalutredningens och kulturrådets förslag. Kulturrådet räknar med att det i stor utsträckning skall vara möjligt att tillgodose behovet av expertkontakter genom tillsättning av expertgrupper och arbetsgrupper av olika slag. I sådana grupper kan också representanter för sekretariatet delta. Särskilda arbetsgrupper skulle kunna tillsättas för information, kontakter med forskare och andra frågor som är gemensamma för olika sektorer men som inte är av den karaktär att de uteslutande bör behandlas av rådet. SOU 1972:66

8 Kulturverksamhetens framtida organisation 8.6.7.3 Kansli Beredningen av ärenden åt styrelse och nämnder ställer krav på kvalificerade sekretariatsresurser. Arbetsuppgifterna vid rådets kansli kommer att kräva särskilda resurser för utredningar och bidragsprövning, remissverksamhet, planering och uppföljning, rådgivning och information samt intern administration. Den grundläggande principen för kansliets organisation bör vara en projektorganisation, där personalresurserna primärt förs till särskilda basenheter för utredningar, planering, information och administration, medan det egentliga arbetet utförs inom en projektorienterad organisation med stor flexibilitet. I vart fall till en början förutsätts den fasta personalen vara förhållandevis liten och medel för att anställa tillfällig expertis och att beställa särskilda utredningar utnyttjas. Det bör samtidigt understrykas att det är omfattande arbetsuppgifter som läggs på det nya organet. Om det inte får rimliga personalresurser kan syftet med den nya organisationsformen förfelas. Vid tillsättning av personalen bör stor vikt läggas vid allsidig rekrytering. Erfarenheter genom arbete i olika funktioner inom kulturområdet bör därvid tillmätas ett särskilt värde. Det nya kulturrådet förutsätts överta personalen vid teater- och musikrådet och skolöverstyrelsens folkbibliotekssektion. 8.6.7.4 Inrättandet av rådet Kulturrådet anser sig inte ha anledning göra det mer detaljerade arbetet rörande det nya kulturrådets organisation, personalresurser och reglering av olika frågor som uppkommer vid en omorganisation. Dessa frågor bör beredas i särskild ordning så att förslag kan föreläggas 1974 års riksdag. Det nya kulturrådet kan då inleda sin verksamhet under senare hälften av 1974. Teater- och musikrådet, skolöverstyrelsens folkbibliotekssektion och tidskriftsnämnden bör då samtidigt upphöra.

SOU 1972:66

y

Lokaler för kultur- och föreningsverksamhet

9.1 Nuvarande förhållanden och pågående reformarbete

9.1.1 Samhällsägda lokaler 9.1.1.1 Kommunerna Kommunerna äger och förvaltar ett stort antal lokaler som används eller kan komma att användas för kulturell verksamhet. Det är bibliotek, museer, konsthallar, teatrar, konserthus, studielokaler, biografer m m. Hit hör också ett stort antal lokaler inom andra verksamhetsområden såsom skolor, sociala institutioner, idrottsanläggningar, fritids- och ungdomsgårdar, allmänna samlingslokaler och förvaltningslokaler. När det gäller de särskilda kulturlokalerna varierar förhållandena betydligt mellan olika kulturområden. Bäst är situationen för biblioteken, sämst är den beträffande lokaler för skapande verksamhet. 1960-talet framstår som biblioteksbyggandets decennium. Av 130 större folkbibliotek har 100 flyttat in i nya lokaler sedan år 1955. Dessa har då ofta kunnat anpassas till bibliotekens vidgade uppgifter. En del av de nya biblioteken har dock snabbt blivit för små. I KELP-undersökningen 1969 angav 154 kommuner, varav 72 med över 10 000 invånare, att de behövde nya bibliotekslokaler. De flesta kommunala museer är små. Såväl utställnings-, som magasins- och arbetslokaler är många gånger otillfredsställande och möjligheterna till kompletterande arrangemang av typ föreläsningar och debatter inom museets väggar är små. Närmare uppgifter SOU 1972:66

rörande de lokala museernas situation och lokalbehov föreligger inte. Konsthallar eller speciella utställningslokaler i kommunal ägo har tidigare som regel endast funnits i större kommuner. I en undersökning som arbetsmarknadsstyrelsen gjorde åren 1965-1966 (Kulturarbetsmarknaden, Stockholm 1967) angavs antalet offentliga lokaler för utställningsverksamhet till 97 varav 28 var museer. I dessa tal ingår dock ett drygt tiotal statliga museer. I KELP-undersökningen angav ca 160 kommuner att de hade kommunalt subventionerade utställningslokaler medan ett 50-tal kommuner planerade att subventionera sådana. Det exakta antalet kommunala utställningslokaler är inte möjligt att ange. I varje kommun finns det i Folkets hus, biblioteket eller skola någon lokal som kan användas för utställningar. Särskilda teater- och musiklokaler finns endast i ett begränsat antal större kommuner. I övriga kommuner används andra lokaler, t ex Folkets hus eller samlingssalen i en skola. I KELP-undersökningen angav 90 kommuner att de behövde teaterlokal och 140 musiklokal. Kommunala biografer finns endast i ett fåtal kommuner. Däremot uppgav 90 kommuner i KELP-undersökningen att de subventionerade biografer. 40 kommuner planerade att införa sådan subvention. I många kommuner finns kommunala lokaler där det är möjligt att visa spelfilm, även om regel427

9 Lokaler för kultur- och föreningsverksamhet bundna visningar inte förekommer i dag. annat sätt - är man från skolans sida ofta I många kommuner finns allmänna sam- tveksam att ställa till förfogande. Man fruklingslokaler som ägs och förvaltas av kommu- tar slitage, störningar i skolans verksamhet nen. Ofta saknas lämplig utrustning särskilt och svårlösta ansvarighetsfrågor. för skapande verksamhet. Även inom andra kommunala lokaler t ex Utvecklingen när det gäller nya kommuna- fritids- och ungdomsgårdar och sociala instila kulturlokaler har särskilt under 1960- tutioner hämmas kulturverksamheten talets senare del gått mot integration. I vissa både skapande verksamhet och mottagande fall har s k kulturhus byggts bl a i Skövde av olika program - av att lokalerna är och Stockholm. De huvudbibliotek som nu olämpligt utformade och utrustningen otillbyggs har ofta plats för utställningar, musik fredsställande. och/eller teateraktivitet och får därigenom Skolor, ungdoms- och fritidsgårdar, samkulturhuskaraktär. lingslokaler m m förvaltas och upplåts som Mot denna bakgrund ställde kulturrådet i regel av olika kommunala styrelser och KELP-undersökningen en fråga om vilka nämnder, vilket försvårar en samordning av kommuner som planerade att lösa sitt lokal- utnyttjandet. behov för olika kulturaktiviteter i ett sammanhang. Drygt 180 kommuner - flertalet med mindre än 10 000 invånare - undersök- 9.1.1.2 Landstingen te vid tillfället möjligheterna att uppföra Landstingsägda lokaler som är särskilt avsedkulturlokaler. Mer än 150 av dessa hade da för kulturell verksamhet finns i mycket behov av lokaler för mer än tre olika slags liten utsträckning. Däremot är ekonomiska kulturaktiviteter. 100 kommuner planerade bidrag från landstingen av avgörande betyatt använda en skola som stomme i ett delse för att lösa länsinstitutionernas lokalkulturservicehus. frågor. Det blir allt vanligare att de särskilda Landstingen äger och förvaltar i övrigt en kulturlokalerna förvaltas av kulturnämnder- rad lokaler där viss kulturverksamhet förena. Enligt det förslag till normalreglemente kommer eller kan förekomma. Det gäller för kulturnämnd som Kommunförbundet folkhögskolor, andra skolor, sjukhus och lagt fram, har kulturnämnden bl a till upp- sociala institutioner. gift att förvalta kommunens bibliotek och annan för kommunens kulturella verksamhet 9.1.1.3 Staten avsedd egendom. Bland de kommunala lokaler som inte Staten svarar för lokaler för statliga och vissa primärt är avsedda för kulturell verksamhet statsunderstödda centrala kulturinstitutioär skolorna de viktigaste. De utnyttjas redan ner. I den mån staten svarar för regional i dag av föreningar och andra sammanslut- kulturverksamhet t ex regionmusiken följer ningar. Genom sin utformning och utrust- därmed också automatiskt ett ansvar för ning är dock skolorna ofta mindre lämpliga lokalhållningen. för kulturverksamhet. Bland bristerna kan Vid sidan om de lokaler som används för nämnas olämplig rumsstorlek, för små möb- kulturändamål äger staten ett mycket stort ler, olämpliga scener, för få och för små fastighetsbestånd. I flertalet fall är det inte förvaringsutrymmen och olämpliga interna av intresse ur kultursynpunkt. Ett undantag kommunikationer. Praktiska svårigheter med är dock de äldre byggnader som byggnadst ex städning och vaktmästarservice har ock- styrelsen, riksantikvarieämbetet eller Vitterså begränsat dubbelutnyttjandet. Specialsalar, hetsakademien har ansvaret för. Kulturrådet t ex salar för trä-, metall- och textilarbete - går inte in på frågor om dessa fastigheter. alltså sådana lokaler som föreningar och Däremot har MUS 65 behandlat dem i sitt andra intresserade har svårast att skaffa pä betänkande om kulturminnesvården. 428

SOU 1972:66

9 Lokaler för kultur- och föreningsverksamhet 9.1.2 Föreningsägda lokaler En betydande del av det samlade lokalbeståndet ägs och förvaltas, som framgår av 2.6 och 6.7, av föreningslivet, i växande utsträckning med ekonomiskt stöd av kommunerna. I landet finns drygt 700 Folkets hus och knappt 200 Folkets park. Vidare finns ett betydande antal samlingslokaler inom nykterhetsorganisationerna (Våra Gårdar - ca 1300 fastigheter) och landsbygdsorganisationerna (Bygdegårdarnas riksförbund - ca 400 fastigheter). Därutöver finns ett stort antal lokala föreningar som äger lokaler främst avsedda för föreningens egen verksamhet. Underhållet av föreningarnas lokaler har ofta av ekonomiska skäl blivit eftersatt. Önskvärda förbättringar har inte kunnat genomföras. Statens och kommunernas insatser i form av bidrag och lån vid tillkomsten av lokalerna har varit otillräckliga. Urbaniseringen har lett till särskilda svårigheter på landsbygden och i de mindre tätorterna, där befolkningsunderlaget sviktar. I vissa expanderande tätorter och storstädernas förorter har det byggts otillräckligt med samlingslokaler. Ökade krav på lokalerna har också ställts genom att vissa verksamheter byggts ut. Riksteatern, Rikskonserters och Riksutställningars utbud ställer delvis ganska höga krav på lokalerna. De lokalhållande organisationerna strävar efter att anpassa lokalbeståndet till dessa nya behov. Inom folkparksrörelsen har man arbetat på att få fram en "all-scen" som kan svara mot teaterns och musikens behov. Folketshusföreningarnas riksorganisation har våren 1971 begärt statsbidrag för att rusta upp äldre Folkets hus.

9.1.3 Kyrkor och samfundslokaler Kyrkosamfunden disponerar över ett stort antal lokaler. Utom i vissa snabbt expanderande tätorter råder ett visst överskott på gudstjänstlokaler. Förutom de renodlade gudstjänstlokalerna har församlingarna i allmänSOU 1972:66

het tillgång till ett eller flera rum i bl a församlingshem och prästgårdar för andra verksamheter än gudstjänster. I vilken utsträckning dessa lokaler upplåts åt profana ändamål är inte möjligt att ange. En försöksverksamhet med allmänkulturell verksamhet i Skeppsholmskyrkan i Stockholm har påbörjats.

9.1.4 Andra lokaler lämpade för kulturverksamhet Bostadsproducenterna, såväl de kommunala som de kooperativa och de privata, planerar i växande utsträckning in gemenskapslokaler i bostadsområdena. I vissa fall svarar man också för inredning och redskap för t ex motion och hobbyverksamhet. Vanligen får dock de boende själva svara för inredningen. Dessa lokaler är av mycket varierande storlek och standard.

9.1.5 Statligt stöd till lokaler lämpade för kulturverksamhet Statliga medel till lokaler som kan användas för kulturell verksamhet kanaliseras i första hand på följande sätt. 1. Lån och rekonstruktionsbidrag till allmänna samlingslokaler (enligt kungörelse 1957:367 om statslån för anordnande av allmänna samlingslokaler m m (ändrad 1960:315) och bestämmelser om rekonstruktionsbidrag i regleringsbrev 1960/61 (omtryckt senast i statsliggaren 1971/72, inrikesdepartementet, s 33). 2. Bidrag från de särskilda lotterier som ordnas till förmån för konst, teater m m (till teatrar, museer och konsertlokaler). 3. Anslag till statliga kulturbyggnader från investeringsanslag under åttonde huvudtiteln (Byggnadsarbeten för vissa kulturändamål). 4. Statsbidrag till sysselsättningsskapande åtgärder enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966:368, omtryckt 1968:246, ändrad senast 1971:443) kan utgå till lokaler för kulturändamål. 5. Statsbidrag till skollokaler (enligt kun429

9 Lokaler för kultur- och föreningsverksamhet görelsen 1957:318 om statsbidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet (omtryckt 1962:479, ändrad senast 1971: 1273)). 6. I vissa fall kan samlingslokaler, hobbylokaler, mindre bibliotek etc få inräknas i låneunderlaget för statliga bostadslån (enligt bostadslånekungörelsen 1967:552, ändrad senast 1971:298). Lokaler som inte får inräknas i låneunderlaget kan få inräknas i pant värdet. 7. Bidrag till ungdomslokaler ur allmänna arvsfonden (enligt lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden (ändrad senast 1969:225)).

sultarbete vid uppförande och inredning av kommunala bibliotek. I betänkandet Finansiering av allmänna samlingslokaler (SOU 1971:92) beskrivs närmare de här nämnda finansieringsvägarna. Med tanke på den betydelse som samlingslokalstödet har skall här kort sammanfattas hur det är utformat. Lån till samlingslokaler kan beviljas kommun, aktiebolag, förening eller stiftelse för nybyggnad, om- och tillbyggnad eller köp av byggnad. Lånet, som får uppgå till högst 50% (i undantagsfall 70%) av låneunderlaget (byggnads- eller köpekostnaden), kan beviljas ränte- och amorteringsfritt till högst 40 % (för ungdomslokaler 50 %) av låneunderlaget. Ett villkor för lån är att lokalerna "opartiskt, i skälig omfattning och på skäliga villkor upplåtes åt envar inom orten verksam organisation". För att avhjälpa akuta ekonomiska trångmål, som vållar ägaren svårighet att tillhandahålla lokaler, kan saneringslån beviljas ickekommunala lokalhållare. Rekonstruktionsbidrag ges till ägare av allmänna samlingslokaler som tidigare fått statliga lån om intäkterna inte täcker driftkostnaderna och det är av betydelse för bygden att lokalerna bevaras. En särskild förutsättning för saneringslån och rekonstruktionsbidrag är att vederbörande kommun åtar sig att medverka i rekonstruktionen. Den statliga långivningen till samlingslokaler under 1960-talet (1.7.1960-1.3.1971) uppgick till drygt 100 milj kr. Drygt hälften av beloppet gick till folketshuslokaler. Budgetåret 1970/71 beviljades lån till samlingslokaler för sammanlagt ca 9,6 milj kr.

Ansökningar om bidrag och lån handläggs av flera olika statliga organ. 1.Statens nämnd för samlingslokaler yttrar sig i ärenden om lån och bidrag för allmänna samlingslokaler. Beslut om bidrag fattas av Kungl Maj:t. 2. Teater- och musikrådet yttrar sig i ärenden om bidrag av lotterimedel för teater- och konsertlokaler. I fråga om lokaler för museer har under de senaste åren yttranden inhämtats från MUS 65. I ärenden om lokaler som är värdefulla ur kulturminnessynpunkt yttrar sig riksantikvarieämbetet. Beslut om bidrag fattas av Kungl Maj:t. 3. Kungl Maj:t beslutar om anslag till statliga kulturbyggnader efter förslag från byggnadsstyrelsen. 4. Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar om bidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen. 5. Skolöverstyrelsen beslutar om statsbidrag till skollokaler. 6. Bostadsstyrelsen beslutar om bostadslån för vissa samlingslokaler, hobbylokaler, mindre bibliotek etc. 7. Socialstyrelsen yttrar sig angående bidrag ur allmänna arvsfonden. Beslut om bi- 9.1.6 Vissa u tredningar angående lokalfrågorna drag fattas av Kungl Maj:t. Behovet av lokaler lämpade för kulturell De ärenden som behandlas av teater- och verksamhet berörs av olika utredningar. musikrådet tas oftast upp även inom statens God bostad (bostadsstyrelsens tekniska nämnd för samlingslokaler. Förutom nämn- byrå, 1970) innehöll förslag till utformningda myndigheter svarar skolöverstyrelsens en av normer för bostadsbyggandet. Man bibliotekssektion för ett service- och kon- föreslog en närlokal (50-80 m 2 ) per 30-50 430

SOU 1972:66

9 Lokaler för kultur- och föreningsverksamhet lägenheter, där möjlighet skulle finnas för gruppsamvaro, lek och klubb verksamhet. Lokalen borde placeras så att den kunde fungera som "drop-in-lokal". God bostad räknade också med kompletterande lokaler i närcentrum för 800-1 000 lägenheter och pekade på de vinster som kan göras genom en samordning av olika lokalbehov. God bostad har efter remissbehandling varit föremål för överarbetning inom bostadsstyrelsen. Nya normer beräknas kunna utfärdas under hösten 1972. Statens planverk har i sitt arbete på anvisningar för planering av boendemiljön tagit upp behovet av lokaler för samvaro och kultur. Ett förslag till anvisningar beräknas bli framlagt under år 1972. Servicekommitténs betänkande Boendeservice 2 (SOU 1970:68) tog upp behovet av servicelokaler i närmiljön och finansieringen av dessa. Bl a föreslog kommittén i samförstånd med samlingslokalutredningen att allmänna samlingslokaler i bostadsområden skall belånas med statliga lån av samma slag som bostadslån och dessutom få anläggningsbidrag. Servicekommittén kommer i sitt fortsatta arbete att ytterligare ta upp bl a lokalbehovet för olika former av fritidsverksamhet inklusive kulturaktiviteter. Delegationen för bostadsfinansiering har i en promemoria berört vissa finansieringsfrågor för lokalbyggandet. (Lokalbyggandet i samband med den statliga bostadslångivningen, Ds In 1971:17.) På grundval av delegationens förslag föreslås (prop 1972:72) ett nytt ramsystem för bostadsbyggande. Systemet innebär att en gemensam ram för bostäder och servicelokaler införs from år 1974. Inom den ramen får kommunerna väga bostadsbyggnadsbehovet och lokalbyggnadsbehovet mot varandra. Frågan om statliga lån till samfundslokaler har överlämnats till 1968 års beredning om stat och kyrka som i övrigt också haft att beakta lokalfrågorna vid eventuella förändringar i kyrkans ställning. Lokalfrågor tas också upp av ett flertal andra utredningar såsom bygglagutredningSOU 1972:66

en, glesbygdsutredningen och vissa utredningar inom kulturområdet. Filmutredningen har i betänkandet Samhället och filmen (SOU 1970:73) föreslagit ett statligt anordningsbidrag för inredning och utrustning av biograflokaler för kvalitetsfilmvisning. Bidraget skulle försöksvis utgå under fem år. MUS 65 har i uppdrag att beakta museernas lokalfrågor och behovet av utställningslokaler. Bland statliga organ som, utan att handlägga låne- eller bidragsfrågor, gått in på lokalfrågor kan nämnas socialstyrelsen och statens ungdomsråd. 9.1.7 Samlingslokalutredningen År 1968 fick inrikesministern bemyndigande att tillkalla en sakkunnig för att utreda frågor rörande statens ekonomiska stöd till allmänna samlingslokaler. Den sakkunnige (som antagit namnet samlingslokalutredningen) avlämnade i december 1971 betänkandet Finansiering av allmänna samlingslokaler (SOU 1971:92). I betänkandet analyseras de allmänna samlingslokalernas olika funktioner. Lokalerna skall enligt utredningen tillgodose följande syften: 1. Föreningslivets behov av lokaler för sin egen verksamhet. 2. Behovet av lokaler för kulturaktiviteter i vid bemärkelse. 3. Lokaler för debatt och aktiv fritidssysselsättning. Utredningen tar vidare upp frågan om huvudmannaskapet. Tre huvudskäl redovisas för att föreningslivet bör vara huvudman: 1. Det ger en direkt förankring av lokalfrågorna i skilda intressegrupper. 2. Det är en konsekvens av samhällets behov av och intresse för aktiva medborgerliga engagemang. 3. Det ökar föreningslivets möjligheter att påverka den samhälleliga beslutsprocessen i lokalfrågor. För ett kommunalt huvudmannaskap redovisas tre tänkbara skäl: 1. Kommunens ekonomiska ansvar behöver 431

9 Lokaler för kultur- och föreningsverksamhet följas upp genom ett ansvar även för detaljbesluten. 2. Öppenheten för de föreningslösas intressen gagnas bäst genom samhällsägda lokaler. 3. Ett integrerat byggande och förvaltande av olika lokaltyper förutsätter en gemensam huvudman.

genom bostadslån - som då även kan gälla samlingslokaler utanför ett statsbelånat bostadsområde. Statens stöd bör i övrigt utgå genom anordningsbidrag som ersätter den ränte- och amorteringsfria delen av nuvarande lån. Anordningsbidragen föreslås uppgå till högst 40% av låneunderlaget för föreningsförvaltade och 30% för kommunalt förvaltade lokaler. Låneunderlaget föreslås Utredningen anser inte att samhällets ekono- vidgat till att också omfatta markkostnader miska insatser förutsätter att samhället äger och viss konstnärlig utsmyckning (såsom för och förvaltar lokalerna. Inte heller de för- bostadslån). Bidrag bör även kunna utgå till eningslösas intressen kräver detta. De kan inventarier, konst och pedagogiska hjälplika väl - om inte bättre - tillgodoses ge- medel. För befintliga lokaler föreslås att stöd övergångsvis lämnas genom särskild avskrivnom föreningsförvaltade lokaler. ning av utestående statslån samt genom uppEn samordning av lokalfrågorna anser utrustningsbidrag. redningen viktig. Framför allt måste ett bättre planeringsunderlag skapas. Det föreslås Förslaget innebär vidare att stödet vidgas därför att kommunerna till de kommunala till att avse även fristående ungdomslokaler bostadsbyggnadsprogrammen i vart fall för- som betjänar mer än ett mindre bostadsomsöksvis knyter programuppgifter för de sam- råde. Vidare bör nöjeslokaler såsom biogralingslokaler, till vilka ett särskilt statsstöd i fer och danslokaler samt - liksom hittills någon form påräknas. Därvid bör tas med vissa bibliotekslokaler vara stödberättigade. inte bara byggande i kommunal regi utan Vid en prioritering av olika önskemål bör även byggande av andra huvudmän. Samti- enligt utredningen lokaler i centra med fulldigt betonas att samordningen inte får bli ett ständig service ges förtur före lokaler i närsjälvändamål och att den inte motiverar ett centra. På så sätt kan det skapas förutsättningsamlat kommunalt huvudmannaskap. ar för regional spridning av kulturutbudet. GeUtredningens slutsats i huvudmannafrågan nom den föreslagna prioriteringen kan ett är att föreningslivet, i de fall det aktivt och grovmaskigt nät av fullständigt utrustade lomeningsfullt vill engagera sig i lokalfrågorna, kaler skapas som kan utjämna de nuvarande i första hand bör få tillfälle att stå som hu- ojämna förutsättningarna för förenings- och vudman för lokalerna. Detta innebär i de all- kulturliv. ra flesta fall också att föreningslivet i någon Beslutanderätten i bidrags- och eftergiftsform står som ägare till lokalerna. ärenden m m bör i fortsättningen inte ligga Ansvaret för samhällets ekonomiska stöd hos Kungl Maj:t utan läggas på statens till allmänna samlingslokaler bör enligt ut- nämnd för samlingslokaler. I fråga om boredningen ytterst falla på kommunerna. De stadslån föreslås bostadsstyrelsen eller evenbör bära det avgörande ansvaret för samlings- tuellt länsbostadsnämnderna fatta beslut lokalernas driftkostnader och därmed sär- men viss samordning med samlingslokalskilt för den normala ovisshetsrisken. Den nämnden förutsätts. statliga insatsen bör utformas med hänsyn Ett särskilt bidrag till de samlingslokaltill önskade stimulanseffekter och ansvar för ägande företagens riksorganisationer föreslås föreningslivet och kultursektorn i vid me- för att täcka kostnader för den information ning. och service organisationerna lämnar i biDet föreslås att nuvarande system för dragsfrågor. statslån till allmänna samlingslokaler ersätts med nya regler. Dessa innebär att behovet av krediter för ny- och ombyggnad tillgodoses 432

SOU 1972:66

9.2 Synpunkter och förslag i lokalfrågorna

Det är en tendens i många länder att i gemensamma anläggningar lösa lokalbehovet Behovet av lokaler för kultur och förenings- för olika kulturella aktiviteter. Sådana kulverksamhet kan om man ser till verksamhets- turcentra eller kulturhus anses som viktiga typer indelas i tre huvudkategorier, nämligen instrument för en aktiv kulturpolitik. Gegemenskapslokaler, verkstadslokaler och före- nom dem hoppas man nå nya grupper. Det ställningslokaler. gäller t ex de franska kulturhusen, som speMed gemenskapslokaler avses lokaler för lat en stor roll i fransk kulturpolitik under informell samvaro, fester, föreningssam- 1960-talet. Under senare tid har man där mankomster, diskussioner, studiecirklar m m. emellertid mer börjat inrikta sig på att söka Verkstadslokaler innefattar övningslokaler samordna kulturlokaler med lokaler för andför teater, musik och dans, lokaler för arbete ra samhällsfunktioner såsom skola och social med trä, metall, keramik, textil och andra verksamhet. Detta betonas i den rapport som legat till grund för nu gällande femårsplan material, mörkrum för fotoarbete osv. Med föreställningslokaler menas lokaler (Rapport de la Commission Affaires cultuför publikframträdanden inom olika konst- relles: Taction culturelle, s 34). I England har man lagt mer vikt vid enklare, mer förströelformer, för föreläsningar, debatter o d. Olika verksamhetsgrenar ställer givetvis sebetonade och gemensamhetsskapande lohelt olika krav på lokalerna. Ofta är utrust- kaler. I öststaterna är en stor del av verksamningen väsentligare än lokalens storlek och heten uppbyggd kring klubbar av olika slag, utformning. I vissa fall kan krav från olika främst då ungdomsklubbar, där hobbyarbete verksamheter förenas (för teater, dans och intar en framträdande plats. I Polen tycks s k vissa musikformer, för slöjd och konst- kaféklubbar ha blivit en kombination av hantverk i olika material). Ofta kan också träffpunkter och nutidsorientering. I Dangemenskaps-, verkstads- och föreställnings- mark har kulturaktiviteterna ofta knutits till funktionerna förenas. Kulturrådet anser att stora kommersiella centra, där publiken reman bör sträva efter en bas av mångsidigt dan finns på plats. Enligt kulturrådets mening går det inte att användbara lokaler. Det främjar kontakt för vårt land komma fram till några allmänmellan olika konstformer och olika deltagagiltiga lösningar av hur lokalbehovet för kulre. Det bidrar till att lokalerna kan utnyttjas turändamål skall lösas såsom t ex genom intensivt, vilket är angeläget ur ekonomisk synpunkt. Särskilt bör behovet av gemen- uppförande av kulturhus. I det följande förs skaps- och verkstadslokaler beaktas, eftersom i stället vissa principiella resonemang om hur bristerna enligt kulturrådets uppfattning där lokalfrågorna enligt kulturrådets mening bör behandlas. är särskilt stora.

9.2.1 Lokaler för olika typer av verksamhet

SOU 1972:66 28

9 Lokaler för kultur- och föreningsverksamhet 9.2.2 Lokaler i olika miljöer

9.2.2.2 Centrumlokaler

Med hänsyn till lokalernas belägenhet i olika miljöer kan de delas in i två huvudkategorier, nämligen närlokaler och centrumlokaler. Med närlokaler avses främst lokaler i bostadsområden och stadsdelar. Närlokalerna kan i sin tur indelas i kvarterslokaler (enligt God bostad närlokaler för 30-50 lägenheter) och lokaler i områdescentrum (enligt God bostad baserade på 800-1 000 lägenheter). Centrumlokaler innefattar lokaler i kommunens centralort eller i större kommuner i större kommundelcentra. Det behövs enligt kulturrådets mening tier men framför allt bättre utrustade och mer ändamålsenliga lokaler för olika typer av verksamhet i alla nämnda miljöer.

I centrum av kommunen eller kommundelen bör finnas huvudbibliotek, lokal för större teater-, musik- och dansframträdanden, museum och liknande. Det bör vara föreställningslokaler kombinerade med gemenskapslokaler och verkstadslokaler. Centrumlokalerna kan utformas som kommunala kulturhus, Folkets hus eller fristående anläggningar för en eller flera verksamhetsgrenar. Eftersom såväl investerings- som driftkostnader ofrånkomligen blir höga är det rationellt att söka kombinera olika funktioner. Även med utgångspunkt i kulturrådets mål att främja samverkan mellan konstformerna är en sådan samordning önskvärd. Vid planeringen är det särskilt angeläget att bibliotekslokalerna kommer in i bilden. Genom bibliotekens ständiga besökarström garanteras att kulturbyggnaderna inte under en stor 9.2.2.1 Närlokaler del av dagen blir döda lokaler. Utformningen av närmiljön har stor betydelFör teaterns behov bör i varje kommun se. Den präglar barnens och ungdomens upp- finnas en lokal som i tekniskt hänseende växtvillkor liksom villkoren för de gamla och fyller de krav som regionteaterns större uppför dem som svarar för barntillsyn i hemmet. sättningar ställer. Men den är också av betydelse för den förFör musikverksamhet bör i varje kommun värvsarbetande delen av befolkningen. Långa finnas minst en lokal som fyller högt ställda arbetsresor, ökade krav på insatser i hemmet, akustiska anspråk. Helst bör denna lokal vara bl a till följd av kvinnornas ökade möjlighe- konstruerad för ren rumsakustik. Om detta ter till förvärvsarbete, minskar möjligheterna ej är möjligt kan den i stället utrustas med att under arbetsveckan delta i aktiviteter permanent installerad elektroakustisk utrustlångt från hemmet. Möjligheterna till kultu- ning. Lokalerna bör planeras både för instrurell verksamhet bör alltså så vitt möjligt fin- mentalmusik och elektronisk musik. De bör nas i nära anslutning till bostaden. också ha möjlighet till samtidig bildprojekI samhällsplaneringen har man långt in på tion. 1960-talet strävat efter att skilja områden Det är önskvärt att man vid lokalplaneför handel, industrier, skolor, bostäder och ringen primärt kunde tillgodose musikens motion åt. Kulturlokaler har då ofta förlagts akustiska behov. Sådana lokaler kan som till tätortscentra eller till vissa stråk i de större regel användas för andra ändamål, medan städerna. Denna tendens har i dag i stort sett lokaler som utformas för andra ändamål brutits. För framtiden bör i än högre grad än sällan utan dyrbara elektroakustiska tillsatser fn lokaler, lämpade för kulturverksamhet, blir fullgoda musikrum. En viktig fråga är planeras och byggas samtidigt med övrig isoleringen mot externt buller (trafik, röster bebyggelse. Flexibla samlingslokaler bör fin- etc). Musikens lokalbehov är hittills dåligt nas i alla bostadsområden och i övrigt i tillgodosett. miljöer där många människor samlas. Dessa Filmlokaler måste vara av hög klass i fråga närlokaler bör i första hand vara gemenom teknisk apparatur, sikt, akustik och ljudskapslokaler och verkstadslokaler. isolering. 434

SOU 1972:66

9 Lokaler för kultur- och föreningsverksamhet Utställningslokaler är den lokaltyp som enklast kan samordnas med andra funktioner (entréhall, foyer, bibliotek, samlingslokal etc). Om man önskar en lokal som primärt är avsedd för utställningar ställs andra krav i fråga om t ex dagsljusinsläpp, takhöjd och transportanordningar för tunga föremål. Biblioteket torde vara den lokaltyp för vilken de mest detaljerade normerna föreligger, varför de ej behöver beröras närmare här. Centrumlokalerna bör också innehålla lokaler för skapande verksamhet och föreningsverksamhet. De bör planeras med tanke på att de skall kunna tjäna som bas för aktiviteterna i närlokalerna. 9.2.3 Samlokalisering och dubbelutnyttjande av lokaler Kulturverksamheten bör i stor utsträckning kunna dela lokaler med annan verksamhet. I vissa fall är kulturaktiviteterna basverksamheten. När ett dubbelutnyttjande inte är möjligt bör en gemensam lokalisering med annan verksamhet ändå eftersträvas. Avsikten är dels att få en överströmning av deltagare mellan olika aktiviteter och stimulera en samordnad verksamhet, dels att nå ett högt och därmed ekonomiskt fördelaktigt nyttjande av lokalerna. Dubbelutnyttjande kan ske med: Skola Ungdoms- och fritidsgårdar o d Lokaler för hobbyverksamhet Lokaler för idrott och motion. Samlokalisering kan ske med: Sociala institutioner (barnstuga, ålderdomshem o d) Lokaler för idrott och motion Affärer Samhällsservice i övrigt (socialbyrå, försäkringskassa osv). Stora praktiska och ekonomiska vinster kan göras särskilt om skolan i större utsträckning utnyttjas för fritidsverksamhet och kulturSOU 1972:66

aktiviteter. Det gäller såväl låg- och mellanstadieskolorna ute i bostadsområdena, högstadieskolorna för stadsdelarna som gymnasieskolorna med deras mera centrala placering. De flesta av landets skolor är i dag inte planerade med hänsyn till fritidsanvändning även om de sedan lång tid tillbaka mer eller mindre kommit att fungera som lokal för vissa kulturella aktiviteter. Redan år 1954 gjorde Kungl Maj:t skolstyrelserna uppmärksamma på behovet av att upplåta skolorna för fritidsverksamhet (Kungl Maj:ts cirkulär 1954:671). Mycket få skolor har dock medvetet planerats för kultur- och fritidsverksamhet. Det är viktigt att kommunerna i framtiden gör en sådan planering. Statsbidraget till skollokaler bör ändras så att det stimulerar dubbelutnyttjandet. Kulturrådet har i yttrande till utbildningsdepartementet hösten 1970 över en PM i vilken föreslogs en övergång till driftbidrag i stället för investeringsbidrag för skollokaler (Statligt driftbidrag till skolväsendet, Ds U 1971:3) föreslagit att utrymmen för kulturella ändamål får inräknas i bidragsunderlaget. Kulturrådet tillstyrkte i övrigt principen om en övergång till driftbidrag, eftersom detta bör kunna bidra till att en integration av skollokaler i olika servicecentra underlättas. Liksom i fråga om skolor har man vid planeringen av ungdoms- och fritidsgårdar ofta försummat möjligheten av att underlätta ett mer allsidigt utnyttjande av lokalerna. Även i detta fall bör det statliga stöd som utgår kunna riktas så att det stimulerar till ett ökat dubbelutnyttjande av lokalerna. Under senare år har man i vårt land och utomlands prövat att inordna kulturlokaler, bl a folkbibliotek, i kommersiella centra. Sådana lösningar har fördelen av att underlätta för personer som är ovana vid kulturinstitutioner att söka sig dit. Frågan om dubbelutnyttjande och samlokalisering av lokaler kommer att behandlas ytterligare i servicekommitténs fortsatta arbete.

9 Lokaler för kultur- och föreningsverksamhet 9.2.4 Planering, förvaltning och finansiering ningen och delegationen för bostadsfinansieav lokaler ring föreslår, kan vara ett instrument för denna samplanering. Detta förutsätter att 9.2.4.1 Allmänt kommunens styrelse eller någon av de komDe lokaler som i dag används för den kultu- munala nämnderna svarar för en helhetsberella verksamheten har planerats, byggts och dömning och kontinuerligt bevakar att samförvaltas av samhällsorgan, föreningar och planering sker. De praktiska problem dubbelkyrkosamfund. utnyttjandet innebär t ex i fråga om gemenSamlingslokalutredningen betonar vikten sam planering av lokalupplåtelser, vaktav att huvudmannaskapet för lokalerna så mästarservice, städning o d bör kunna lösas. ofta som möjligt läggs på föreningslivet. Med Vid behandlingen av lokalfrågorna får det tanke på att utredningens uppdrag avsett förutsättas att både kulturnämnderna och de samlingslokalfunktionen har den inte haft av rådet föreslagna samrådsorganen deltar anledning att ta upp lokalförsörjningen för aktivt. På så sätt kan föreningslivet spela den alla kulturaktiviteter och kulturinstitutioner. viktiga roll som både kulturrådet och samKulturrådet delar i och för sig utredningens lingslokalutredningen anser ofrånkomlig. positiva syn på föreningslivets insatser för Det är viktigt att bättre lokaler inte endast lokalfrågorna. Kommunerna har dock ansva- planeras i nya bostadsområden och nya ret för att tillhandahålla lokaler åt flertalet stadsdelar utan även att behoven i äldre kommunala och kommunalt stödda institu- områden och i glesbygden tillgodoses. Ett tioner. Kulturrådet anser inte att det finns utbyggt samarbete med bostadsproducenternågon anledning att kommunerna skulle vilja na är därför viktigt. I äldre områden kan minska sina insatser i detta avseende. Kravet provisoriska lokaler användas i väntan på på samordning av olika lokalbehov och dubpermanenta lösningar i samband med sanebelutnyttjande av lokaler kan snarast bidra ring. Mobila lokaler är en tänkbar lösning. till att kommunerna får ett ökat ansvar för Kulturrådet har medverkat i den projektlokalförsörjningen. Slutsatsen blir att förgrupp som arbetat fram prototypen för en eningsliv och kommuner även i framtiden flexibel och flyttbar lokaltyp kallad "Samkommer att dela ansvaret för lokalhålllan". ningen. När nya städer och stadsdelar planeras, bör man beakta de snabba tekniska förändLokalfrågorna i en kommun - planering, ringarna. Om man t ex genom kabeltelevifinansiering och utnyttjande - måste mer än sion kan erbjuda en utvecklad kulturservice, hittills ses som en helhet, och då inte enbart kan detta påverka behovet och utformningen för kulturområdet utan även i förhållande av de konventionella kultur- och samlingslotill andra samhällsområden. Skolans, den kalerna. kommunala kultur- och fritidsverksamhetens I glesbygden gäller det i första hand att få inkl idrottens och föreninglivets behov bör ekonomiska möjligheter att underhålla och ses tillsammans, när man planerar skolor, använda befintliga lokaler. Glesbygdens proungdoms- och fritidsgårdar, idrottsanlägg- blem bör som samlingslokalutredningen föreningar, kulturhus och liknande anläggningar slagit kunna lösas inom ramen för det föreoch när man stöder tillkomsten av förenings- slagna bidragssystemet. ägda lokaler. Gemensam planering, samordVid all planering av kulturlokaler måste ning och dubbelutnyttjande måste, inte stor hänsyn tas till de särskilda behov som minst ur kommunalekonomisk synpunkt, bli olika handikappgrupper har. vanligare och mer omfattande än hittills. Kulturrådet anser att de samhällsstödda Den skyldighet för kommunerna att lämna lokalerna bör ställas till förfogande för den uppgifter om lokalplaneringen i bostadsbyggskapande verksamheten och annan föreningsnadsprogrammet, som samlingslokalutredoch gruppverksamhet på kulturområdet utan 436

SOU 1972.66

9 Lokaler för kultur- och föreningsverksamhet hyra. Redan i dag sker detta helt eller delvis i vissa kommuner. I övriga kommuner uppbär föreningarna ofta kommunala hyresbidrag som svarar mot lokalkostnaderna. Till föreningar som skaffat egna lokaler bör lokalkostnadsbidrag kunna utgå.

9.2.4.2 Statliga insatser Under 1960-talet har det på olika håll i landet gjorts betydande investeringar i lokaler för gemenskaps- och kulturändamål. Det finns många exempel på goda lösningar. Samtidigt är det svårt att komma ifrån intrycket att många lösningar skulle kunna ha gjorts bättre så att lokalerna skulle kunnat utnyttjas mer allsidigt. Bristerna har oftare legat på det organisatoriska planet än på arkitekternas arbete. Det totala lokalbehovet för kulturändamål har sällan utretts i ett sammanhang. Sektorsutredningar har dominerat. Felinvesteringar på byggnadssidan är utomordentligt allvarliga genom att lokalerna ofta inte kan planeras om eller att det endast sker med stora svårigheter och kostnader. Det måste anses vara ett allmänt samhällsintresse att de investeringar som görs utnyttjas på bästa möjliga sätt. De statliga insatserna måste utformas så att de främjar lösningar som är rationella och ekonomiska men ändå står i samklang med de kulturpolitiska målen. Som framgår av 9.1.5 finns det en rad olika statliga bidrag till byggnader som kan användas för kultur- och föreningsverksamhet. Det är samlingslokalstödet, skolbyggnadsbidraget, lotterimedelsbidrag, bidrag av arbetsmarknadsskäl, arvsfondsbidrag och kapitalbudgetanslag. Att det således finns en rad olika stödformer är inte i och för sig någon nackdel. Varje stöd har sin speciella inriktning. I de fall det blir aktuellt med flera statsbidrag till samma projekt måste beredningen av bidragsärendena samordnas. I fråga om samlingslokalstödet och bidraget till skolbyggnader har behovet av förändringar av bidragssystemen aktualiserats. SOU 1972:66

Kulturrådet kan i princip ansluta sig till samlingslokalutredningens förslag att allmänna samlingslokaler får belånas med statliga lån (bostadslån) och att anordningsbidrag skall utgå jämsides med det statliga lånet. Rådet ansluter sig också i princip till samlingslokalutredningens förslag beträffande stödformer till befintliga lokaler. Rådet har däremot inte haft möjlighet att ta ställning till enskildheterna i de föreslagna bidragsoch lånekonstruktionerna. Samlingslokalstödet omfattar nu, enligt den praxis som tillämpas, lokaler som betjänar områden om ca 1 000 lägenheter eller mer. Rådet anser liksom samlingslokalutredningen att anordningsbidrag inte kan utsträckas till rena kvarterslokaler. Gränsen nedåt bör sättas så att lokaler i närcentra är bidragsberättigade. Då God bostad räknat med ett underlag om 800-1 000 lägenheter för närcentra kan därför gränsen vid 1 000 lägenheter behöva omprövas. Kvarterslokalerna bör som hittills kunna byggas med statliga bostadslån. Vad beträffar förslaget i prop 1972:72 om en gemensam ram för bostäder och servicelokaler anser kulturrådet det värdefullt att lokaler vid prioriteringen av byggnadskreditgivningen helt jämställs med bostäder. Berörda myndigheter bör dock noga följa utvecklingen så att bostäderna inte kommer att prioriteras på lokalernas bekostnad. Kulturrådet har som nämnts tillstyrkt en övergång till driftbidrag i stället för investeringsbidrag för skollokaler då detta kan underlätta en integration av skolan i olika servicecentra och en vidgad användning av lokalerna. Rådet föreslog då också att utrymmen för kulturverksamhet får inräknas i bidragsunderlaget. Samlingslokalutredningen har föreslagit att beslut om stöd till allmänna samlingslokaler - bortsett från bostadslån - i framtiden skall fattas av statens nämnd för samlingslokaler. Nämnden förutsätts få representanter för samlingslokalföretagens riksorganisationer och kommunerna. Bostadsstyrelsen och myndighet inom kultursektorn, tills vidare teater- och musikrådet, bör enligt 437

9 Lokaler för kultur- och föreningsverksamhet förslaget var och en utse en ledamot. Den olägenhet som består i att bostadsstyrelKulturrådet anser det värdefullt att det sen hör under inrikesdepartementet och det organ som fattar beslut om fördelningen av nya kulturrådet under utbildningsdepartedet statliga stödet till samlingslokaler också mentet kan inte vara avgörande. har förankring hos de parter som äger, finanKulturrådet föreslår därför att ett inordsierar och driver verksamhet i samlingsloka- nande av den föreslagna samlingslokalnämnlerna, på det sätt som samlingslokalutred- den som en fjärde nämnd inom det nya ningen föreslagit. Representationen kan ock- kulturrådet övervägs i den fortsatta beredså tänkas utvidgas till de allmännyttiga bo- ningen av samlingslokalutredningens och kulstadsföretagen. En liknande princip ligger turrådets förslag. bakom förslagen om sammansättningen av Om ett inordnande inte skulle anses lämpdet nya kulturrådet. ligt bör det nya kulturrådet vara representeDet nya kulturrådet kommer även om rat i samlingslokalnämnden. Representatiosamlingslokalnämnden blir reorganiserad på nen för kulturområdet bör dock inte begränföreslaget sätt att spela en viktig roll för sas till en ledamot. Det blir nödvändigt att lokalfrågorna. Rådet bör kanalisera och sam- ärenden remitteras till det nya kulturrådet. ordna önskemål från kultursidan. Det bör Den expertis som kommer att finnas inom fullfölja och utveckla den rådgivning och rådets nämnder och kansli får förutsättas ha information som skolöverstyrelsens biblio- god kontakt med de olika kulturverksamhetekssektion och teater- och musikrådet nu terna och kan därigenom ge värdefulla synsvarar för samt vidga denna även till andra punkter. Även de organisatoriska frågor, t ex kulturområden. Ytterligare uppgifter är med- om utbyggnaden av länsinstitutionerna, som verkan i större utredningsarbeten t ex kring det nya kulturrådet förutsätts syssla med har utformning av lokalnormer och samarbete stor betydelse för byggnadsplaneringen, vilmed andra organ som sysslar med lokalfrågor ket motiverar remisser. Lotterimedlen är f n som statens planverk, bostadsstyrelsen, skol- en viktig finansieringskälla för vissa typer av överstyrelsen och socialstyrelsen samt Kom- kulturlokaler. Kulturrådet förutsätter att av avkastningen av lotterierna som vissa år uppmun- och Landstingsförbunden. För att samordna de statliga insatserna för gått till ca 7 milj kr även i fortsättningen en samlings- och kulturlokaler bör möjligheten stor del skall användas för bidrag till utgifter av att inordna samlingslokalnämnden i det av engångskaraktär inom det nya kulturrånya kulturrådet övervägas. Genom att den dets ansvarsområde. Även om Kungl Maj:t föreslagna uppbyggnaden av de två organen också i framtiden kommer att fördela lotteriär så principiellt lika ligger en sådan lösning medlen kommer det nya kulturrådet att bli nära tillhands. Denna lösning skulle utesluta remissorgan i sådana ärenden. En samordden dubbelhandläggning av ärenden som an- ning av lotterimedelsbidragen, det nya samnars blir ofrånkomlig. Den skulle också un- lingslokalstödet och andra stödformer, däriderlätta kontakterna mellan stat, kommuner bland särskilt bidragen genom arbetsmarkoch lokalägande organisationer. Den av sam- nadsverket, måste komma till stånd. lingslokalutredningen föreslagna medverkan Kulturrådet har i det föregående, på samfrån de lokalägande organisationerna med ma sätt som t ex servicekommittén gjort, information och service i bidragsfrågor kan starkt understrukit behovet av lokaler i näroch bör inte behöva påverkas. Information miljön. När samlingslokalutredningen föregenom dessa organisationer kan medverka till slår en prioritering av lokaler i kommun- och att det nya kulturrådets informationsupp- stadsdelcentra framför lokaler i närmiljö gifter kan begränsas. Inte heller de lokal- kan kulturrådet därför inte dela utredägande organisationernas representation i ningens uppfattning. Rådet anser att såväl nämnden behöver försvagas vid ett samord- lokaler i närmiljö som centrumlokaler benande av denna med det nya kulturrådet. hövs i många kommuner. Men i en priorite438

SOU 1972:66

9 Lokaler för kultur- och föreningsverksamhet ringssituation bör enligt rådets mening, med vissa undantag och med särskild hänsyn till glesbygdens behov, lokaler i närmiljö många gånger sättas i första hand. Dessa är en förutsättning för att en ny kulturpolitik skall kunna förverkligas. För att aktivera kulturverksamheten överallt i landet är bättre lokaler en nödvändighet men ännu viktigare än lokalernas standard är dock många gånger intresset och kunskaperna hos de människor som har ansvaret för verksamheten. De som förutsätts få tillgång till lokalerna måste stimuleras att själva delta i planering och utformning av såväl lokal som verksamhet. Detta förutsätter också en bättre tillgång på personal på de kommunala och föreningsägda kulturlokalerna. Den nuvarande statliga utbildningen inom kulturområdet svarar inte i alla avseenden mot de behov som finns. Dessa frågor återkommer kulturrådet till i sitt kommande betänkande om kulturarbetarnas verksamhet och villkor.

SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser

10.1 De ekonomiska insatserna i dag

Under 1960-talet lades grunden för ett fort- statliga driftutgifterna och 4,6 % av de totala satt reformarbete på kulturområdet. Både kommunala driftutgifterna (netto). Under stat, landsting och kommuner började mer 1960-talets senare del har emellertid dessa anmålmedvetet bygga ut sina insatser. Det delar stigit, för statens del från 0,6 % år 1965 speglas också i utvecklingen av de offentliga och för kommunernas del från 3,7 %. Om man jämför med statens utgifter för kulturutgifterna. Fortfarande spelar dock t ex undervisning eller socialvård och socialdessa en relativt blygsam roll om man jämför försäkring visar det sig att kulturområdet med de totala offentliga utgifterna, med svarar för en mycket mindre del. Dessa områandra utgiftsområden och med individernas den har också snabbt ökat sin andel. Under kulturutgifter. 1960-talet steg kulturandelen av de statliga År 1970 uppgick de offentliga driftutgifdriftutgifterna från 0,5 % till 0,7 %. Samtiterna för kultur till 784 milj kr eller ca 98 kr digt ökade undervisning från 15 % till 19 % per invånare samtidigt som de totala offentoch socialvård och socialförsäkring från 27 % liga utgifterna var 60 166 milj kr eller 7 521 till 30% (figur 2.4). kr per invånare. Samhällsinsatsernas omfattning varierar Under 1960-talets senare hälft ökade de mycket mellan olika sektorer av kulturområoffentliga driftutgifterna för kultur med gedet. Två områden dominerar kostnadsmäsnomsnittligt 9 % årligen i fast penningvärde. sigt nämligen folkbiblioteken och teatern. I Kommunernas och landstingens utgifter har det statliga kulturstödet dominerar teatern stigit snabbare än statens. De kommunala kulturutgifterna ökade sålunda årligen med och i det kommunala folkbiblioteken. Staten genomsnittligt 12%. Motsvarande stegring har under 1960-talet ökat sina insatser särför statens utgifter var mindre än 5 %, vilket skilt inom musei- och utställningssektorn kan jämföras med 9 % genomsnittlig årlig och utbildningen inom kulturområdet. Den relativt blygsamma omfattningen av ökning under första hälften av 1960-talet. Statens andel av de totala kulturutgifterna de offentliga kulturutgifterna framträder än har härigenom minskat från 45 % år 1965 till mer tydligt om man jämför med individernas 42 % år 1970. Landstingens insatser har ökat utgifter. Dessa uppgick år 1969 till drygt 4 snabbt, mätt i fasta priser, men andelen av miljader kr samtidigt som de offentliga driftde totala kulturutgifterna är fortfarande li- utgifterna var 0,6 miljarder kr. Kulturutgifterna utgör ett inte helt oväten (3 %). Både för stat och kommun utgör kulturut- sentligt inslag i den privata konsumtionen. gifterna en liten del av den totala budgeten. Konsumenterna lade år 1969 ut ca 4 miljarÅr 1970 utgjorde de 0,87 % av de totala der kr eller 501 kr per individ för kulturSOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser varor och kulturtjänster. Under 1960-talet för de regionala organens - fylkeskommuökade individernas kulturutgifter ungefär nernas - kulturutgifter är ungefär lika liten lika mycket som den totala privata konsum- som i Sverige (ca 3 %). Fördelat per invånare tionen eller sammanlagt med inemot 50 % i uppgick de offentliga kulturutgifterna (inkl fasta priser. kapitalutgifter) år 1968 till ca 50 nkr. NärDe offentliga kulturutgifterna är visserli- mast motsvarande tal för Sverige var ca 78 gen små i förhållande till individernas utgif- kr. ter. Denna skillnad ger dock ingen rättvis Det är svårare att göra jämförelser med bild av samhällets faktiska inflytande. Inom länder som har en jämfört med vårt land mer både radio/TV-området och filmområdet har olikartad struktur än Norge. I ett nyligen samhället sålunda ett betydande inflytande i utgivet arbete (Augustin Girard: Cultural deandra former än genom direkta subventio- velopment: experience and policies, Paris ner. Av individernas utgifter avser en så stor 1972) har svenska och franska kulturutdel som ungefär en tredjedel radio- och gifter presenterats parallellt för att möjliggöTV-området, om man därvid innefattar utgif- ra jämförelser. Sådana måste dock göras med ter för både apparater och licenser (1,3 stor försiktighet eftersom beräkningsprinmiljarder kr år 1969). Även om t ex de ciperna är mycket olikartade. Den statliga statliga subventionerna på pressområdet är andelen av offentliga kulturutgifter är i små i förhållande till individernas totala ut- Frankrike dock större än i vårt land, nämligifter så är det avgörande för bedömningen gen 60% år 1965. Kommunernas andel var av deras betydelse inte deras absoluta storlek 28 %. Av de statliga kulturutgifterna gick utan i vad mån stödet är utformat så att man mindre än hälften över kulturministeriet. uppnår syftet med det, i detta fall att behålla Dess utgifter var år 1965 420 milj franc (ungefär motsvarande belopp i svensk valuta) en mångsidig press. Storleken på samhällsinsatserna inom kul- eller 9 franc per invånare. turområdet såsom de här belysts ger en Liksom i Sverige är individernas kulturutallmän bild av vilken vikt som området anses gifter flera gånger större än de offentliga ha för de statliga och kommunala organ som utgifterna. fördelar samhällsstödet i det följande komEn internationell studie har nyligen påbörmer att diskuteras den önskvärda volymen jats för att mer systematiskt studera kulturav de framtida samhällsinsatserna. Minst lika utgifterna i ett begränsat antal länder. I viktig är givetvis behandlingen av hur dessa projektet deltar bl a Frankrike, Nederländerinsatser bör inriktas så att de bäst motsvarar na och Sverige. de mål som uppställs för kulturpolitiken. Det skulle vara av intresse att kunna bedöma utgiftsnivån på kulturområdet i vårt land mot internationell bakgrund. Materialet för meningsfulla jämförelser är emellertid bristfälligt. Det beror bl a på att kulturområdet avgränsas mycket olika, på olika fördelning av ansvaret mellan stat och kommun samt på olikheter i skattesystemen. De mest jämförbara uppgifter som finns avser Norge. Av de offentliga totala kulturutgifterna intog de statliga utgifterna år 1968 en något mer central plats än i Sverige, nämligen 54 % (enligt en notat från Kirkeog undervisningsdepartementets planleggningsavdelning, november 1971). Andelen 442

SOU 1972:66

10.2 Det samhällsekonomiska utrymmet för kulturinsatser

En betydande del av samhällets insatser avser att på olika sätt skapa en god social miljö. Som rådet närmare utvecklat vid diskussionen om det övergripande målet (4.13) är de kulturpolitiska insatserna hittills alltför litet beaktade som instrument för detta samhällsarbete. Det pekas där på den grundläggande orättvisa som ligger i att människor av geografiska, ekonomiska, utbildningsmässiga och andra skäl är utestängda från kulturella aktiviteter och upplevelser. Därigenom uppstår klyftor i föreställningsramar och uttrycksmöjligheter som medför isolering och konflikter. För att övervinna dessa brister kan man i längden inte undvara omfattande, långsiktiga insatser av kulturpolitisk art vid sidan av andra samhällsinsatser. Samhällets kulturutgifter är i dag mycket små, om man jämför med utgiftsområden som det sociala området, utbildning och arbetsmarknad. Det är inte realistiskt att räkna med att kulturen pä kort sikt ekonomiskt skall tillnärmelsevis likställas med dessa tunga utgiftsområden. På sikt måste dock kulturinsatserna få en helt annan vikt och omfattning än de har i dag. Rådets bedömningar av behovet av ekonomiska insatser från samhällets sida är präglade av en ambitionsnivå som är klart högre än den som gällt för 1960-talets kulturpolitik. Detta är helt naturligt, om man vill åstadkomma en breddning av de kulturella aktiviteterna så att de berör fler människor och människor i alla delar av landet. SOU 1972:66

Att döma av de kulturprogram som de politiska partierna lagt fram, råder enighet om vissa av de grundläggande värderingar som kulturrådet sammanfattat i sina målförslag. Det finns också en insikt om behovet av ökade samhällsinsatser. Det föreligger sålunda i dag mer än tidigare underlag för att komma fram till en ny syn på vad samhället behöver göra på kulturområdet. Vid de slutliga avvägningarna kan dock givetvis skiljaktigheter komma att framträda i synen på hur snabbt det skall bli möjligt att öka de ekonomiska insatserna och vilka områden som skall prioriteras. Konkurrensen mellan olika anspråk på samhället är stor. Samtidigt är de disponibla resurserna begränsade. Det ekonomiska utrymmet kommer alltid att vara begränsat. Detta får inte hindra att berättigade krav ställs på samhället. Efter en summering i 1971 års kompletteringsproposition (prop 1971:115 s 41) av de stora anspråken på både utbyggnader inom den offentliga sektorn och en höjd standard för de enskilda hushållen uttryckte finansministern detta på följande sätt: "Denna erinran om var våra problem är att finna innebär inget förord för att söka dämpa kraven och ambitionerna. Högt ställda förväntningar är en bidragande kraft i arbetet för att vidga och förbättra förutsättningarna för en utveckling mot ett bättre samhälle. Insikten om problemens art och svårighetsgrad ger dock en bättre grund för att i samverkan och enighet nå deras lösning." 443

10 Samhällets ekonomiska insatser Kulturrådet lägger fram sina förslag vid en kulturområdet liksom på andra samhällsomtidpunkt när både stat och kommun måste råden tas i medvetande om målen på lång ålägga sig restriktivitet i fråga om nya utgif- sikt. Kulturrådet vill ge underlag för en mer ter. Det begränsade utrymmet för ökningar långsiktig planering. Ett samlat grepp på av samhällsutgifterna har markerats genom statens, ett landstings- och en kommuns den överenskommelse som år 1972 träffats kulturutgifter är en förutsättning för att mellan regeringen och de båda kommunför- behoven inom kulturområdet på ett rättbunden angående kommunal- och landstings- visande sätt skall kunna vägas mot behoven skatten (10.3.2). Syftet är att kommuner inom andra områden. och landsting under de närmaste två åren Behovet av ökade ekonomiska insatser skall avstå från skattehöjningar. från samhällets sida är stort. Rådet utgår Ett kortsiktigt perspektiv får enligt från att tillväxten av samhällets ekonomiska kulturrådets uppfattning absolut inte resurser ger möjlighet för att rådets förslag hindra en höjning av ambitionsnivån på nå- genomförs. Rådet räknar dessutom med en got längre sikt. Om någon i slutet av viss omfördelning inom statsbudgetens total1940-talet, då samhällsutgifterna för skolvä- ram till kulturområdets fördel. Sådana relatisendet uppgick till ca 1 miljard kr, hade sagt va omfördelningar har alltid skett och komatt dessa utgifter vid 1970-talets början skul- mer att ske i framtiden. Det innebär alltså le uppgå till 9 miljarder kr eller över 6 % av att kulturutgifterna förutsätts öka snabbare bruttonationalprodukten, skulle han säkert än utgifterna inom andra samhällsstödda omha ansetts vara ytterst orealistisk. Vid den råden. Därigenom ökar kulturutgifternas retidpunkten diskuterades om samhället hade lativa andel av de totala utgifterna. råd med en nioårig obligatorisk grundutbildKulturrådet kommer att i form av ett ning och om samhället skulle svara t ex för räkneexempel (10.12) visa hur de framtida skolmåltidskostnaderna. Går man till u- samhälleliga kulturinsatserna kan fördelas landshjälpen och miljövården finner man med utgångspunkt i vissa antaganden om exempel från senare tid hur i dag betydelse- disponibelt samhällsekonomiskt utrymme fulla sektorer av samhällsverksamheten från m m. Enligt räkneexemplet bör de totala början ansågs marginella från både politisk samhällsutgifterna för kultur vid 1980-talets och ekonomisk synpunkt. Som en följd av början uppgå till inemot 2 miljarder kr eller ett ökat medvetande hos den allmänna opi- mer än det dubbla i förhållande till i dag. nionen och politikerna om vårt ansvar mot Trots en ökning av denna omfattning skulu-länderna och behovet av ingrepp mot mil- le kulturområdet förbli ett av de mindre jöförstöringen har de ekonomiska resurser statliga utgiftsområdena. Under 1960-talet som avdelats för dessa områden snabbt ökade kulturutgifterna från 0,5 % till 0,7 % vuxit. Dessa ökningar har byggt på en poli- av de totala statliga driftutgifterna. Samtitisk vilja från statsmakternas sida och på ett digt ökade som nyss nämnts både underviskonkret underlag i fråga om mål och medel. ning och det sociala området sina andelar En svaghet i den hittills förda kulturpoliti- med flera procentenheter (figur 2.4). Kulturken har varit det alltför korta planeringsper- rådets räkneexempel innebär att andelen kulspektivet och frånvaron av allmänt accepte- turutgifter skulle öka från 0,7 % budgetåret rade långsiktiga mål för insatserna. Utveck- 1969/70 till 1,5% budgetåret 1981/82 unlingen visar att det i ett trängt samhällseko- der förutsättning att den årliga volymöknomiskt läge oroande ofta blir kulturutgif- ningen av de statliga utgifterna uppgår till terna som prutningarna i första hand går ut 5%. över. Det politiska handlandet, bl a budgetKulturrådet har valt att presentera sin syn besluten, måste visserligen av olika skäl ske på utvecklingen av kulturutgifterna på sikt i med korta steg genom marginella anpassform av ett räkneexempel, eftersom rådet ningar. Det viktiga är att dessa steg på saknar möjligheter att presentera mera preci444

SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser 1970-talet kommer den offentliga sektorns styrande inverkan på det regionala utvecklingsförloppet att få ägnas stor uppmärksamhet. Lokaliseringen av offentliga verksamheter får nämligen inte enbart direkta sysselsättningseffekter. Den är viktig vid försök att skapa en lämplig infrastruktur för företagen och ett mer varierat utbud av icke prissatta tjänster. Sin syn på kulturutgifternas utveckling sammanfattar långtidsutredningen på följande sätt (s 300): "En summering av resursanKulturrådets bedömning i räkneexemplet språken visar att man kan förutse behov av av det samhällsekonomiska utrymmet kan relativt omfattande utbyggnader på samtliga jämföras med långtidsutredningens (Svensk kulturområden. Den beslutade arbetstidsförekonomi 1971-1975 med utblick mot kortningen, utbildningsväsendets fortsatta 1990, 1970 års långtidsutredning, Huvudrap- expansion och de estetiska ämnenas framport, SOU 1970:71) synpunkter på utrym- skjutna ställning inom undervisningen kommet för samhällsutgifter inom kulturområ- mer förmodligen att medföra ökad efterfrågan på kulturprodukter och kulturella aktividet. Utredningen räknar med en årlig volym- teter." 1 utredningens kalkyl förutsätts att förändring i fråga om den offentliga konsum- de statliga och kommunala kostnaderna för tionen för kulturell verksamhet under perio- kulturändamål kommer att öka enligt de den 1970-1975 med 6%, medan hela den planer som lagts fram från kommunalt och offentliga konsumtionen ökar endast med statligt håll. I 1971 års kompletteringsproposition 4,5 %. Av de tio ändamålsgrupper som utred(prop 1971:115) tog regeringen ställning till ningen delar in konsumtionen i är det endast långtidsutredningens bedömning av de ekoen, nämligen allmän förvaltning, som beräknomiska perspektiven på längre sikt. I proponas öka mer än kulturell verksamhet och sitionen redovisades regeringens syn på bl a rekreation. Det bör observeras att konsummål och förutsättningar för den interna ekotionen är ett trängre begrepp än driftutgifternomin. Vissa av de tankegångar som där förs na och avser endast statliga och kommunala fram är av stor relevans för kulturområdet. tjänster. Långtidsutredningen konstaterar också att Där sägs bl a i samband med en diskussion man kan förutse att det kommer att ställas om åtgärder för att skapa sysselsättning åt anspråk på en fortsatt ökning av de statliga bl a äldre och handikappade, att genomgåeninsatserna inom kultursektorn. De planer de bör i arbetet för olika eftersatta grupper som utredningen fått del av innebär att de eftersträvas att ge åtgärderna en utformning statliga driftutgifterna för kulturändamål som bidrar till att bryta individernas isolekalkyleras öka med drygt 11 % per år i ring. Om regionalpolitiken sägs att målet är volym 1970-1975. De kommunala kulturut- att nå en bättre balans mellan landets regiogifterna ökar vid växande kommunstorlek. ner såväl i ekonomiskt som i socialt och De beslutade kommunsammanläggningarna kulturellt avseende. Ett tredje område som kan därför förväntas medföra en ökad sats- ansågs särskilt angeläget är arbetslivet. Rening på kulturella aktiviteter. De kommunala former på detta område framstår som en av driftutgifterna för kulturändamål kalkyleras de viktigaste arbetsuppgifterna under de 1970-1975 volymmässigt öka med i genom- kommande åren. Propositionen innehöll inga ställningstagansnitt knappt 6 % per år. Långtidsutredningen påpekar att under den till långtidsutredningens bedömningar av

serade beräkningar för vad en utbyggnad av de samhällsstödda kulturaktiviteterna till en viss aktivitetsnivå skulle kosta. För att göra sådana krävs ett väsentligt bättre utredningsunderlag än som f n står till buds. -Expansionstakten i fråga om den f n största delen av samhällets kulturanslag, som kommuner och landsting svarar för, bör över huvud aldrig bestämmas centralt, eftersom en grundtanke är att den kommunala planeringen inte skall styras av centrala beslut.

SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser det samhälleskonomiska utrymmet. Ingen sifferprecisering av en lämplig ökningstakt för offentlig och privat konsumtion gjordes. Utrymmet under de närmaste åren är, framhölls det, begränsat och en stark återhållsamhet med offentliga utgifter ansågs motiverad. Kulturrådet kan konstatera att flera av de tankegångar om arbetet bland eftersatta grupper, om regionalpolitiken och om insatser i fråga om arbetsmiljön som betonas i propositionen väl knyter an till rådets förslag. Vad beträffar resonemangen om nödvändigheten av återhållsamhet med offentliga utgifter tillgodoses de också i viss mån genom rådets förslag. En kulturpolitik med klart definierade mål gör det lättare att prioritera och sätta in de resurser som kan avdelas på de viktigaste områdena. I den ekonomiska litteraturen har samhällsinsatserna inom kulturområdet sällan tagits upp till diskussion. Kulturrådet har låtit en grupp ekonomer ur ekonomisk-teoretisk synpunkt belysa samhällsstödet till kulturverksamheten (Bilaga B, Enkäter och undersökningar utförda av kulturrådet eller med dess medverkan p 39). Man brukar skilja mellan sociala och kollektiva nyttigheter. Statens och kommunernas kulturutgifter utgör ur samhällsekonomisk synpunkt en del av de offentliga utgifter som avser produktion och distribution av sk "sociala nyttigheter". Andra sådana tjänster är utbildning, sjuk- och hälsovård och socialvård. Den del av den offentliga sektorn som de sociala nyttighetema bildar beräknas i dag svara för 2/3 av den totala offentliga konsumtionen och nära 1/6 av den totala resursförbrukningen i Sverige. Det är framför allt inom denna sektor som den kraftiga expansionen av de offentliga utgifterna under efterkrigstiden har skett. I motsats till vad som är fallet i fråga om renodlat kollektiva nyttigheter såsom rättsväsen och försvar gäller för flertalet av de sociala nyttighetema att man väl kan tänka sig att i stor utsträckning producera och sälja dem på vanliga marknader och i många länder gör man det fortfarande. 446

I sina motiveringar för de kulturpolitiska målen har kulturrådet utvecklat skäl för samhällsinsatser på kulturområdet som ett led i skapandet av en bättre social miljö. Dessa motiv synes väl förenliga med de resonemang som förs inom den ekonomiska teorin rörande motiven för insatser på de sociala nyttigheternas område. En ny syn på samhällets kulturinsatser bidrar till att forma ett vidare välfärdsbegrepp. Vid en utbyggnad av samhällets insatser inom kulturområdet blir det väsentligt att veta hur ansvaret skall fördelas mellan stat, kommun och landsting. Kulturrådet förutsätter att staten men också landstingen ökar sina andelar av de totala utgifterna. I 10.3 diskuteras kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. De krav som kan ställas på statsbidragssystem behandlas i 10.4, där också behovet av medel för tillfälliga insatser både för stat och kommun tas upp. I 10.5 diskuterar kulturrådet nivån på anslagen till statliga organ och institutioner, medan 10.6 ägnas åt de nya statsbidrag som föreslås för regional och lokal institutionsverksamhet. Förstärkningen av stödet till den fria kollektiva verksamheten tas upp i 10.7, information och publikkontakt i 10.8 och insatser inom privat drivna kultursektorer i 10.9. Vissa frågor av allmän karaktär, nämligen kostnadsnivå och avgifter, behandlas i 10.10 och 10.11. 1 10.12 läggs fram det förslag till prioritering av i första hand statens kulturutgifter fram till början av 1980-talet, som berörts tidigare i detta avsnitt.

SOU 1972:66

10.3 Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun

10.3.1 Ansvarsfördelningen I kapitel 8 Kulturområdets framtida organisation har rådet utvecklat sin syn på hur ansvaret för åtgärder inom kulturområdet bör fördelas mellan kommun, landsting och staten. Det organisatoriska ansvaret har direkta konsekvenser för det ekonomiska ansvaret. Kulturrådet sammanfattar här uppgifter som stat, landsting och kommun förutsätts svara för under de närmaste åren. De statliga insatserna kan avse bl a följande ansvarsområden: 1. Samordning, utrednings- och utvecklingsverksamhet. Här avses det nya kulturrådets och andra centrala administrativa organs (riksantikvarieämbetet, statens biografbyrå) verksamhet av olika slag. Vidare innefattas utredningar, stöd till försöks- och utvecklingsverksamhet samt internationellt samarbete. 2. Ansvar för statliga eller helt statsstödda centrala och regionala kulturinstitutioner. Här avses bl a Svenska riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar, de centrala teatrarna och museerna, centrala och regionala arkiv samt regionmusiken samt landsantikvarierna i den mån de förstatligas. 3. Bidrag till akademier samt till centrala organisationer som Konstfrämjandet, Skådebanan, Folkethusföreningarnas riksorganisation och Folkparkernas centralorganisation. 4. Bidrag till regionala (lokala) kulturinstitutioner. SOU 1972:66

Här avses bidrag till regionala (lokala) institutioner inom teaterns, dansens, musikens och folkbibliotekens områden. Vidare innefattas stöd till regional samordning och det stöd till regional museiverksamhet som MUS 65 överväger. 5. Bidrag till fri kollektiv skapande verksamhet. Här avses bidrag till studieorganisationer, övriga organisationer och centrumbildningar. Vidare innefattas studiecirkelstödets kulturdel, det föreslagna arrangemangsbidraget, det föreslagna lokala aktivitetsstödet och bidrag till de yrkesmässigt arbetande fria grupperna. 6. Ansvar för institutioner för högre utbildning inom kulturområdet. Här avses i första hand musikhögskolor, konsthögskolan, konstfackskolan, scenskolor, dansskolor och dramatiska institutet. 7. Stipendier och ersättningar till kulturarbetare. Här avses bl a konstnärsbelöningar, konstnärsstipendier och författarersättningar av olika typ och de ersättningsformer som kan tillkomma som ett resultat av kulturrådets, litteraturutredningens och MUS 65:s arbete. 8. Stöd inom olika sektorer. Här avses konstförvärv för statliga byggnader, presstöd, tidskriftsstöd, filmstöd, stöd till produktion av grammonfonskivor och ljudband samt de nya stödformer som kan komma att föreslås av olika utredningar. 447

10 Samhällets ekonomiska insatser 9. Investeringar och bidrag till investeringar. Här avses investeringar för statliga institutioner samt bidrag och lån till uppförande eller ombyggnad av kulturbyggnader av olika slag. 10. Punktstöd. Här avses medel för tillfälliga insatser. De landstingskommunala insatserna kan avse bl a följande ansvarsområden: 1. Samordning, samarbete, utredningar, utvecklingsarbete och information rörande landstingens kulturverksamhet. 2. Bidrag till regionala kulturinstitutioner eller till lokala institutioner med regional verksamhet. 3. Bidrag till fri kollektiv skapande verksamhet. 4. Bidrag till utbildningsinstitutioner. 5. Stipendier och ersättningar till kulturarbetare. 6. Kulturinsatser vid landstingens vårdinstitutioner, skolor och andra institutioner. 7. Konstköp till de egna institutionerna. 8. Bidrag till publikarbete. 9. Bidrag till investeringar för de regionala kulturinstitutionerna. 10. Punktstöd. De primärkommunala insatserna kan i princip avse alla typer av kulturell verksamhet inom kommunen, som inte stat eller landsting har ett eget ansvar för. Insatserna avser bl a följande områden: 1. Samordning, samarbete, utredningar, utvecklingsarbete och information i vad avser den egna kommunen. 2. Ansvar för kommunala kulturinstitutioner. 3. Bidrag till lokala och regionala kulturinstitutioner. 4. Bidrag till fri kollektiv skapande verksamhet. 5. Ansvar för utbildningsverksamhet inom kulturområdet. 6. Stipendier och ersättningar till kulturarbetare. 7. Kulturella insatser inom kommunens skolor, sociala institutioner m m. 8. Konstköp och miljögestaltning. 448

9. Bidrag till publikarbete. 10. Investeringar för de egna kulturinstitutionerna och bidrag till investeringar. 11. Bidrag till övriga kulturändamål. 10.3.2 Kostnadsfördelningen Med den avgränsning av kulturområdet som kulturrådet gjort i detta betänkande svarar kommunerna i dag för huvuddelen av samhällsstödet till kulturen. Av 1970 års samhällsutgifter exkl investeringar till kulturen svarade kommunerna för 55 %, staten för 42 % och landstingen för 3 % (figur 2.2). Det statistiska underlaget för att beräkna de kommunala utgifterna är sämre än för stat och landsting. En mer noggrann beräkning skulle troligen visa att den kommunala andelen är större än 55 %, då - som nämnts i det föregående (2.12.1) - alla kommunala kulturkostnader inte redovisas i kulturbudgeten. Om kommunernas kulturinvesteringar som år 1970 uppgick till över 50 milj kr tas med blir den kommunala andelen ännu större. Statens och landstingens skattefinansierade investeringar är nämligen avsevärt lägre än de kommunala. Primärkommunerna har alltså under 1960talet gjort betydande ekonomiska insatser för att främja kulturlivet. De har självständigt påtagit sig årliga utgifter som i dag uppgår till inemot en halv miljard. Kulturverksamhet är ett av de samhällsområden där de lokala insatserna i första hand är beroende av kommunala beslut. Någon statlig reglering förekommer inte. En sådan reglering är annars vanlig. Endast 22 % av de totala kommunala utgifterna avser verksamhet som inte är reglerad eller understödd av staten. Skillnaden mellan kulturoch utbildningsområdena är påtaglig. Utbildningen är reglerad av en rad statliga bestämmelser. Staten svarar också för en stor del av kostnaden. Budgetåret 1969/70 var statens andel 55 % av kostnaderna för utbildning inom skolöverstyrelsens område t o m gymnasiet. Kulturrådet lägger inte fram några förslag som innebär att staten lägger några i princip SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska nya uppgifter på primärkommunerna. Däremot förutsätts kommunerna bygga ut och komplettera de insatser de börjat med. Inga bestämmelser förutsätts tillkomma som ställer nya krav pä kommunerna. När kulturrådet i olika sammanhang i detta betänkande förutsatt att vissa uppgifter skall skötas av kommunerna är det för att markera en ansvarsfördelning. Det går inte att precisera inom vilken tidrymd de åtgärder bör genomföras som rådet rekommenderar. Uppgifterna får förverkligas i den takt som de ekonomiska resurserna medger det. Kulturrådet har tidigare (10.2.2) redovisat sin syn på det samhällsekonomiska utrymmet för ökade samhällsinsatser inom kulturområdet. Som statlig utredning behandlar rådet i första hand statens insatser. På många punkter innebär förslagen en utbyggnad av existerande bidragsformer, på andra punkter föreslås nya bidragsprinciper. Det gäller framför allt vad som kan kallas en kulturell lokaliseringspolitik i form av stöd till en utbyggnad av regionala kulturinstitutioner. Rådet förutsätter också att det på sikt skall tillkomma vissa bidrag till kulturaktiviteter på lokal nivå. Staten förutsätts mer systematiskt än hittills ta ansvar för en jämn fördelning av kulturaktiviteterna över hela landet. Detta medför att statens del av de totala samhälleliga kulturutgifterna får förutsättas öka snabbare än primärkommunernas. Något preciserat mål för kostnadsfördelningen stat-kommun är det inte möjligt att ställa upp. Det går inte att förutse i vilken takt de enskilda kommunerna kan bygga ut sina anslag till kulturändamål. Därtill kommer att hela frågan om den kommunala ekonomin nu utreds. I slutet av år 1971 tillsattes den statliga utredningen om kommunernas ekonomi. Den har att bedöma efterfrågeutvecklingen på olika områden med primärkommunalt och landstingskommunalt huvudmannaskap och vilka resurser som kommer att krävas för att tillfredsställa denna efterfrågan. Den framtida kommunala finansieringssituationen skall analyseras. Utredningen skall belysa konsekvenserna av att man bibehåller SOU 1972:66 29

insatser

statsbidrag som stimulerar kommunala aktiviteter. Frågan om en begränsning av den kommunala beskattningsrätten skall prövas. Man skall också undersöka möjligheten av en effektivare avvägning mellan primär- och landstingskommunala utgifter. I direktiven säger finansministern bl a följande (enligt utdrag ur statsrådsprotokoll den 17 december 1971): På längre sikt framstår en fortsatt kommunal expansion av samma storlek som den under 1960-talets senare del som klart oförenlig med kravet på en balanserad samhällsutveckling. En fortsatt utveckling i samma takt kommer att i allt för hög grad beskära andra sektorers utvecklingsmöjligheter och även alltför kraftigt begränsa de privata hushållens köpkraft. Takten i den kommunala utgiftsexpansionen måste således nedbringas till en nivå som står i bättre överensstämmelse med tillväxten i landets totala inkomster och produktionskapacitet. Sålunda har statsbidragen inte endast ökat i takt med den kommunala utgiftsexpansionen utan deras andel av den totala kommunala finansieringen har också vuxit kraftigt. En fortsättning av denna utveckling framstår inte som meningsfull eftersom finansiering genom statsbidrag i sista hand drabbar de medborgare som även är kommunala skattebetalare. Det framstår i dag helt klart att utrymmet för en fortsatt stegring av den kommunala utdebiteringen är ytterst begränsat. Mot bakgrund härav bör kommittén redovisa konsekvenserna för de kommunala utgiftsprogrammen av en i framtiden i huvudsak oförändrad genomsnittlig utdebiteringsnivå, således en skattefinansiering inom ramen för skatteunderlagets tillväxt. Kommunernas och landstingens möjligheter att öka sina kulturinsatser de närmaste åren påverkas av den överenskommelse som i april 1972 träffades mellan regeringen å ena sidan och Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet å andra sidan. 1 överenskommelsen uppmanar och rekommenderar styrelserna för kommunförbundet och landstingsförbundet primär- och sekundärkommunerna att under tvåårsperioden 1973-1974 avstå från att höja kommunalskatt resp landstingsskatt. Endast i absolut tvingande fall kan en utdebiterings449

10 Samhällets ekonomiska insatser höjning godtas. Det sägs vidare att parterna resurser varierar mycket mellan olika komär ense om största återhållsamhet i sådana muner. Figurerna 2.6-2.10 visar tydligt hur politiska beslut som föranleder ökade an- utgiftsnivån varierar i olika delar av landet språk på kommunernas utgiftsstat. I samma och i olika kommunstorlekar. syfte skall skärpt uppmärksamhet ägnas de Sommaren 1972 har skatteutjämningsrevistatliga myndigheternas normgivande riktlin- sionen avlämnat betänkandet Reformerad jer och rekommendationer med hänsyn till skatteutjämning (SOU 1972:44), där ett förden kommunala ekonomin. slag till ett nytt skatteutjämningssystem Mera principiella ställningstaganden till läggs fram. Betänkandet har avlämnats vid en hur kostnadsansvaret för samhällsinsatserna i tidpunkt som inte medgett att kulturrådet framtiden skall fördelas mellan stat och tagit del av förslagen och bedömt dem mot kommun blir avhängiga av de beslut som om bakgrund av de resonemang som förs i detta några år kan fattas med anledning av förslag avsnitt. från utredningen om kommunernas ekonoFrån kommunalt håll har kritik riktats mi. En aktivering av kulturverksamheten får mot staten för att skapa statsbidragsformer emellertid, enligt kulturrådets bestämda som är utformade så att de leder till en mening, inte stoppas upp i avvaktan på vad kostnadsövervältring på kommunerna. I fråutredningens kommande förslag kan leda till. ga om bidragsformer inom kulturområdet Rådet avstår dock i den aktuella situationen som har sådan verkan kommer rådet att från att lägga fram förslag om några generella föreslå ändringar. De nya statsbidrag som bidrag till kommuner och landsting utan föreslås är utformade så att primärkommuföreslår i första hand justeringar av statsbi- ner och landsting i förväg skall veta vilken dragskonstruktioner som anknyter till nuva- bidragsnivå staten åtar sig att svara för. rande bidragsformer. Nuvarande bidrag till stadsteatrar och Genom att det inte finns några statsbidrag yrkesorkestrar är konstruerade så att de i till kulturverksamhet i alla kommuner är det större eller mindre grad följer realkostnadsinte meningsfullt att tala om en medveten utvecklingen. De nya bidragen till regional kostnadsfördelning mellan stat och kom- och lokal institutionsverksamhet föreslås på mun. Till detta kommer att staten stöder liknande sätt få en garanti mot att deras kommunerna i generella former, framför allt realvärde minskas. genom skatteutjämningsbidraget. Det går Kulturrådet har även övervägt att mer givetvis inte att härleda vilken del av detta som generellt föreslå indexreglering av olika statsgår till kulturella ändamål. När det tidigare bidrag för att undvika att bidrag förlorar sitt generella statsbidraget till kommunala folk- realvärde för bidragsmottagarna. Rådet har bibliotek slopades år 1965 betonades i dock kommit fram till att det inte går att propositionen (prop 1965:43 s 71) att det hävda att det just inom kulturområdet skulle inte var fråga om att beröva kommunerna finnas ett större behov än inom andra utgående bidragsmedel utan att överföra sektorer av den statsstödda verksamheten dem till kommunerna genom ett nytt bi- att få en sådan garanti mot realvärdeförsämdragssystem som ger bidragen till dem som ring. Rådet förordar därför endast i fråga om bäst var i behov av dem. ett par bidragstyper en indexreglering nämKulturrådet finner att utvägen att med ligen - förutom det nyss nämnda bidraget generella medel förstärka ekonomin hos de till institutionsverksamhet - studiecirkelbikommuner som har den lägsta skattekraften draget (10.7.1). För detta bidrag är löner ligger i linje med den decentraliseringsideolo- och arvoden på samma sätt som inom instigi som rådet företräder. De kommunala tutionerna den dominerande kostnadsorganen får på så sätt möjlighet att själva posten. Verksamhetens utveckling är beroenprioritera mellan olika ändamål. Risken de av om man kan arvodera kvalificerade ligger i att ambitionsnivå och ekonomiska ledare. Kulturrådet anser sig inte kunna lägga 450

SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser fram förslag om hur en indexreglering av studiecirkelbidraget bör utformas. Rådet vill erinra om att skolöverstyrelsen år 1970 föreslog att statsbidraget per studietimme skulle knytas till viss löneklass (BT 14) inom avlöningssystemet för undervisningsområdet. Kulturrådet kommer i det följande att redovisa en översiktlig bedömning av de statliga kulturutgifternas utveckling under den återstående delen av 1970-talet. I anslutning till denna anges i förekommande fall sambandet mellan ökade statliga kulturutgifter och utgiftsstegringar på kommunal eller landstingskommunal nivå. Kulturrådet förutsätter som nämnts att statens andel av de totala samhälleliga kulturutgifterna ökar snabbare än de primärkommunala utgifterna. Om man däremot ser till de landstingskommunala utgifterna måste läget bli annorlunda. Kulturrådets starka betoning av ett ökat regionalt ansvar medför att landstingens nu blygsamma andel av de totala kulturutgifterna, nämligen 3 %, förutsätts öka under 1970-talet. Det innebär att landstingens kulturutgifter skulle fortsätta den snabba ökningen under 1960-talet. Kulturrådet vill för de närmaste åren stimulera framväxten av nya regionala institutioner. I fråga om befintliga institutioner räknar kulturrådet med att landstingen skall ta över en del av ansvaret från primärkommunerna, framför allt då institutionernas verksamhet i ökad omfattning sker ute i regionen. I flertalet fall kan ett mellan kommuner och landsting delat ekonomiskt ansvar vara lämpligt. Staten bör stödja uppbyggnaden av en regional institutionsstruktur med hjälp av bidrag av det slag som föreslås i 10.6 Bidrag till regional och lokal institutionsverksamhet. I ett längre perspektiv bör bidragen kunna utformas som generella bidrag till regional kulturverksamhet. Som närmare utvecklas i det följande (10.6.2.1) är tidpunkten dock ännu inte inne för denna typ av bidrag.

SOU 1972:66

10.4 Fasta bidrag och medel för tillfälliga insatser

Vid sidan om det ekonomiska ansvar som följer av huvudmannaskapet för egna institutioner stöder stat och kommun kulturverksamheten genom fasta bidrag och genom tillfälliga punktinsatser. Dessa två kanaler för samhällsstödet kompletterar varandra. I princip är inte läget annorlunda inom andra samhällsområden. Inom kulturområdet är emellertid behovet av medel för tillfälliga insatser avsevärt större än inom många andra områden. De fasta bidragen utgör visserligen ryggraden i det kommunala och statliga stödet till kulturverksamheten. Om en alltför stor del av samhällsstödet är bundet, kommer dock de anslagsgivande myndigheterna att sakna möjligheter att stödja projekt som inte låter sig inpassas i givna bidragsnormer eller som inte kunnat förutses då kommunala och statliga kulturbudgetar beslutas. Av de fasta bidragen kommer kulturrådet i fortsättningen endast diskutera statsbidragen. Rådet har inte anledning att gå in på formerna för kommunernas bidragsgivning. 10.4.1 Allmänna krav på statsbidragssystemen Bidrag som utgår enligt fasta regler är av grundläggande betydelse för det statliga stödet till kulturell verksamhet. Statsbidragen ger den nödvändiga stadgan i verksamheten. De är en förutsättning för att institutioner, fria grupper och organisationer skall kunna knyta personal till sig och ge dem 452

rimliga lönevillkor. De är också en förutsättning för att institutioner och organisationer skall kunna göra en planering på sikt. Om man jämför med länder där kulturinstitutioner varje år får ägna mycket arbete åt att samla in bidrag från samhällsorgan och privata bidragsgivare, så framstår klart värdet av fasta bidrag. Inom andra samhällsområden är fasta bidrag den självklara grunden för de statliga insatserna. Innan kulturrådet lägger fram sina förslag om nya och ändrade former för statsbidrag vill rådet summera de krav som bör ställas på dessa bidrag. Principerna avser endast egentliga statsbidrag dvs bidrag till icke-statlig verksamhet. De avser vidare endast de bidrag som behandlas i det följande och alltså inte ersättningar till kulturarbetare eller branschstöd. Följande generella krav bör kunna ställas, nämligen: 1. Statsbidragen bör utformas så att de tjänar uppställda kulturpolitiska mål. 2. Statsbidragen bör främja en utveckling som innebär att möjligheterna till och tillgången på kulturella aktiviteter blir så långt möjligt likvärdig i landets olika delar. Statsbidragen bör utformas så att hänsyn tas till skillnaderna i fråga om geografisk struktur (befolkningstäthet, avstånd m m) i olika landstingsområden. 3. Statsbidragen bör utformas så att tillgängliga resurser används på ett sätt som den mottagande institutionen eller organisatioSOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser nen anser ändamålsenligt. Bidragen bör ge den mottagande parten så stor frihet som möjligt i fråga om användningen utan att syftet med bidraget förfelas. 4. Bidragsbestämmelserna bör inte medge att olika bidrag utgår till samma ändamål, varigenom en avsedd bidragsandel rubbas. 5. Statsbidragen skall vara enkla att administrera så att t ex vid beslut om en utökning av verksamheten den ekonomiska situationen är lätt att överblicka. Under 10.5.3 diskuteras principerna för det stöd som fördelas av centrala organ. I 10.6 ges en översikt över nuvarande statsbidrag till kulturinstitutioner. Vidare läggs fram förslag om nya bidragsformer till den regionala institutionsverksamheten. Bidragen till fri kollektiv verksamhet behandlas i 10.7. 10.4.2 Medel för tillfälliga insatser Det finns många värdefulla projekt som inte kan inpassas i fixerade bidragssystem. Det kan vara tillfälliga aktiviteter i en speciell situation. Det kan också vara fråga om verksamheter vid institutioner som inte kan finansieras genom de reguljära bidragssystemen. För bl a dessa fall är det nödvändigt att det på lokal, regional och central nivå finns tillgång till medel som kan ställas till förfogande utan några omfattande formaliteter. Varje kommun och landsting bör därför avsätta medel för tillfälliga kulturella ändamål. Detta torde för övrigt redan vara fallet på de flesta håll. De för sådana ändamål anvisade anslagen är dock i allmänhet otillräckliga. Även på statligt håll måste det finnas medel för tillfälliga insatser. I dag har Kungl Maj:t vissa sådana medel till sin disposition. Riksstatsanslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål var budgetåret 1971/72 uppfört med drygt 23 milj kr. Härav var den övervägande delen bunden till olika varje år återkommande ändamål bl a bidrag till yrkesorkestrar, riksutställningsverksamheten samt olika organisationer. Vid budgetårets ingång stod ca 1,3 milj kr till Kungl Maj:ts SOU 1972:66

disposition för olika tillfälliga ändamål som aktualiseras under det löpande budgetåret. Till Kungl Maj:ts disposition står också behållningen av de särskilda lotterier som anordnas till förmån för konst, teater och andra kulturella ändamål. Under senare delen av 1960-talet har nettointäkten av konstlotterierna utgjort ca 7 milj kr per år (9.1.5). Dessa lotterimedel har fungerat som en slags kulturfond och som sådan möjliggjort en lång rad betydelsefulla insatser. En förutsättning för bidrag är att det är fråga om engångsutgifter t ex för byggnadsändamål, anskaffning av utrustning o d. Kungl Maj:t bör även i fortsättningen disponera medel för fördelning antingen efter förslag av det nya kulturrådet eller av andra organ och institutioner. Beslut om fördelningen av behållningen av konstlotterierna kan sannolikt inte, i varje fall inte i sin helhet delegeras. Denna fråga har berörts i kapitlet om lokaler för kultur- och föreningsverksamhet (9.2.4.2). Däremot bör flera av de bidrag som utgår ur anslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål överföras till andra anslag. Inkomsterna av konstlotteriet har de senaste åren minskat. Det får anses otillfredsställande att utrymmet för det statliga stödet till investeringar är beroende av allmänhetens intresse för penninglotter. Det är väsentligt att också det nya kulturrådet får disponera medel att fördela på olika projekt och för tillfälliga ändamål till vilka andra statsbidrag inte kan utgå. Kulturrådet anser att särskild vikt bör läggas vid projekt som har ett generellt intresse. Det kan vara experiment av olika slag och undersökningar av betydelse för det praktiska kulturarbetet på det lokala planet och inom de statliga institutionerna. Stöd till internationella kontakter och projekt är också angeläget. Härigenom skulle man också kunna uppnå en önskvärd delegering av vissa bidragsbeslut som nu fattas av Kungl Maj:t. Vissa principer måste finnas för användningen av det nya kulturrådets medel, inte minst för att utesluta att anslaget används för tillägg till bidrag som beslutas i 453

10 Samhällets ekonomiska insatser annan ordning eller för kontinuerligt stöd till skilda verksamheter. Ett klarläggande av sådana principer bör vara en av de första arbetsuppgifterna för det nya kulturrådet. I detta sammanhang bör bl a utredas avgränsningen mellan det nya kulturrådets medel och de medel som står till Rikskonserters och Riksteaterns förfogande för bidrag till lokala aktiviteter och initiativ på central nivå.

ten dvs ca 50 milj kr. I motion 1972:1056 ges en precisering av begreppet fond. Motionärerna avser inte en kapitalfond i egentlig mening. Den föreslagna fonden skall i stället närmast likna det nuvarande anslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål. Till skillnad från detta skall den nya fonden ha stor flexibilitet i sin anslagsgivning. Härtill kommer att fördelningen görs av en styrelse. För att bedöma förslaget om en kulturfond kan det vara av intresse att se till 10.4.3 Förslaget om en statlig kulturfond erfarenheterna av den lotterimedelsfond som I en motion till 1971 års riksdag (1971:812) under lång tid var den viktigaste källan för av herr Källstad m fl föreslogs bl a inrättande kulturstöd i vårt land. Vidare bör erinras om av en statlig kulturfond (jfr 4.7.1.5). Kultur- den Norska kulturfonden. utskottet avstyrkte (KrU 1971:28) motionsVid ingången av 1960-talet uppgick anyrkandet med hänvisning till att kulturrådet slaget Avsättning till lotterimedelsfonden till väntades beröra de aktualiserade frågeställ- 24 milj kr. Fonden hade inget samband med ningarna. Samma motionsyrkande har på lotteriinkomsterna utan var i realiteten en nytt förts fram vid 1972 års riksdag (1972: statens kulturfond ungefär av det slag som 1056). föreslås i motionen, även om resurserna inte I motionen 1971:812 sägs bl a att ett medgav någon omfattande satsning på lokala statligt bidragssystem måste tillåta en bety- och regionala projekt. Med lotterimedel dande rörlighet i de statliga insatserna i olika stöddes Operan, Dramaten, turnéteatrar, delar av landet. Det anses därför olämpligt stadsteatrar och yrkesorkestrar men också en med ett system av generella bidrag som inom rad andra permanenta och tillfälliga ändaskolväsendet. Den nödvändiga utbyggnaden mål. I början av 1960-talet blev det klart att av det statliga stödet bör "inte komma till det var olämpligt att med fondbidrag stödja stånd genom en institutionell utbyggnad fasta kulturinstitutioner, framför allt på utan genom skapande av en statlig kultur- grund av svårigheten att beräkna merkostfond, förslagsvis kallad "statens kulturfond". naden för lönehöjningen. 1964 års reform av Fonden skulle ge enskilda personer möjlighet teaterbidragen innebar att stödet till fasta att genomföra ett speciellt projekt t ex att teaterinstitutioner fördes över till särskilda skriva en bok eller en teaterpjäs. Grupper statsanslag för vilka gäller särskilda bidragsskulle kunna få anslag för experimentverk- principer. samhet. Kulturnämnder i landsting och priDetta underströks i prop 1964:66 (s 31) märkommuner skall kunna få bidrag till och i det utredningsarbete som föregick den. projekt av olika slag. En viss del av medlen Sedan teaterbidragen förts över till särskilda bör avskiljas för regionala och lokala aktivi- riksstatsanslag omvandlades den resterande teter. Fonden bör ledas av en allsidigt delen av lotterimedelsfonden till ett reservasammansatt styrelse. Den bör förnyas regel- tionsanslag Bidrag till särskilda kulturella bundet. Styrelsens förvaltning bör diskuteras ändamål, som fördelas av Kungl Maj:t. årligen vid en "kulturriksdag". Fondens Erfarenheterna sedan år 1964 visar att det storlek anges inte men en successiv uppbygg- oundvikligen uppkommer bindningar i binad förutsätts. I skriften En liberal kultursyn dragsgivningen även om staten inte formellt där förslaget om fonden först fördes fram binder sig genom statsbidragsregler. Som anges att fonden bör förslagsvis få samma nämnts är den alldeles övervägande delen storlek som bidraget till Operan och Drama- bunden till fasta ändamål. 454

SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser I Norge inrättades år 1965 Norsk kultur- ta medför för dem som är beroende av stöd fond med uppgift att "stimulere skapande från anslagen. Enligt kulturrådets mening åndsliv i litteratur og kunst, verne det norske ligger det däremot ett värde i att samma orkulturarven og arbeide for at flest mogleg gan har inflytande över både det kontinuerskal få del i kulturgoda". År 1970 dispone- ligt utgående stödet och insatserna för tillfälrade fondstyrelsen 21 milj norska kr. I liga ändamål. riktlinjerna för användningen av fondmedlen preciseras en rad ändamål. Erfarenheterna har visat att det finns samma tendens som i fråga om anslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål. Betydande delar av anslaget har blivit bundna genom mer eller mindre fixerade bidragssystem eller årligen återkommande anslag. Bland fasta ändamål kan nämnas utgivning av äldre norsk litteratur, inköpsordningen av skönlitteratur till biblioteken, utgivning av musik på grammofonskivor, konstinköp för offentliga lokaler. Erfarenheterna i Sverige av lotterimedelsfonden och anslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål visar att fonder eller anslag av liknande slag är olämpliga för att stödja institutionell verksamhet och att det snart uppkommer en bundenhet vid fasta ändamål. Det sistnämnda bestyrks av de norska erfarenheterna. Den norska kulturfonden motsvarar flera olika bidrag och stödformer som kulturrådet förutsätter skall finansieras från skilda riksstatsanslag. Kulturrådet har i det föregående understrukit att det är angeläget att staten har resurser för att göra tillfälliga insatser. De medel som bör ställas till det nya kulturrådets förfogande fyller således åtminstone delvis samma behov som den föreslagna kulturfonden avses tillgodose. Sammansättningen av rådet liknar den som föreslagits i motionen i fråga om kulturfondens styrelse. En regelbunden förnyelse av ledamöterna i det nya kulturrådet och dess nämnder föreslås. I den mån avsikten med fonden är att den också används för att finansiera sådana ändamål som enligt kulturrådets mening bör få kontinuerligt stöd, finner kulturrådet inte den föreslagna lösningen lämplig. Institutionsverksamhet, stöd till fria grupper, studieförbundens verksamhet, ersättningar till kulturarbetare m fl ändamål bör stödjas från särskilda anslag med alla de fördelar som detSOU 1972:66

10.5 Statliga organ och institutioner

I detta avsnitt behandlas de ekonomiska konsekvenserna av rådets förslag i fråga om statliga organ och institutioner. Organ och institutioner som behandlas av andra utredningar eller som rådet avser att behandla i sitt fortsatta utredningsarbete tas däremot i princip inte upp.

huvudsak de uppgifter som föreslagits för museirådet sköts av det nya kulturrådet. Vid sidan om centrala uppgifter inom musei- och utställningsområdena tillkommer andra uppgifter som i dag inte sköts inom någon myndighet. Det är framför allt utredningsoch informationsverksamhet. En myndighet som det nya kulturrådet måste byggas upp successivt. Kostnaderna under det första 10.5.1 Det nya kulturrådet verksamhetsåret kan uppskattas till ca 2,5 I 8.6 föreslår kulturrådet inrättandet av det milj kr. Samtidigt bortfaller utgifter för nya kulturrådet. Kulturrådet lägger inte fram nuvarande administration om 1,4 milj kr. förslag om det nya organets inre organisa- Merkostnaden kan alltså uppskattas till 1,1 tion, personal m m. Det förutsätts att dessa milj kr. En utbyggnad av särskilt utredningsfrågor bereds särskilt. Det är därför inte möj- resurserna leder till att kostnaderna efter en ligt att göra några egentliga beräkningar av femårsperiod kan beräknas öka med 1 milj utgifterna för det nya kulturrådet. En grov kr eller till 3,5 milj kr. uppskattning kan dock göras. Utgifterna för det nya kulturrådet kan Inrättandet av det nya kulturrådet innebär sättas i relation till de statliga anslagen inom att vissa utgifter för nuvarande myndighets- den sektor som kulturrådet har ett direkt organisation bortfaller, nämligen teater- och ansvar för. De uppgår budgetåret 1972/73 musikrådets anslag (0,5 milj kr), kostnaderna till ca 230 milj kr. för skolöverstyrelsens bibliotekssektion (ca Kulturrådet har under 10.4.2 pekat på 0,8 milj kr) samt administrationskostnaderna vikten av att det nya kulturrådet får till sitt för tidskriftsnämnden (0,06 milj kr). förfogande medel att användas för tillfälliga Det nya kulturrådet kommer att få vid- insatser av olika slag. Rådet anser att ett gade uppgifter i förhållande till nuvarande belopp om 2-3 milj kr i ett initialskede är myndigheter. Nya uppgifter tillkommer bl a rimligt för detta ändamål. Sannolikt kommer inom musei- och utställningsområdena. MUS anslaget att successivt behöva förstärkas 65 uppges räkna med att kostnaderna för det avsevärt. I räkneexemplet i 10.12 beräknas museiråd som de sakkunniga föreslår uppgår anslaget uppgå till 8 milj kr budgetåret till ca 1 milj kr. Kulturrådet förutsätter att i 1981/82. 456

SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser till de nivåer där produktionsansvaret faktiskt ligger underlättas. En redovisning av hittillsvarande erfarenSedan riksdagen anvisat anslag till en statlig heter av försöksverksamheten lämnades i institution ställer Kungl Maj:t genom beslut i 1972 års statsverksproposition (bilaga 2 s regleringsbrev det till vederbörande institu- 22). Hittillsvarande erfarenheter av försökstions förfogande. Samtidigt specificeras an- verksamheten är goda och en återgång till vändningen av medlen på olika sätt. För tidigare system för budgetering saknar aktuaflertalet helstatliga institutioner t ex museer litet, framhåller föredragande statsrådet och och arkiv fördelas de s k förvaltningskost- konstaterar att det "nya systemet har komnadsanslagen på olika utgiftsslag, dvs löne- mit för att stanna och ytterligare utvecklas". kostnader, sjukvård, expenser, lokalkostna- Han pekar vidare på "att programbudgeteder etc. I vissa fall tas hänsyn till beräknade ringen alltmer kommit att användas som en inkomster som frånräknas anslagen. I andra sammanfattande benämning på en rad olika fall får institutionen själv tillgodogöra sig åtgärder och reformer som berör planering, inkomsterna. Till anslagen är knutna detalj- budgetering, uppföljning m m. Dessa syftar föreskrifter om hur olika anslagsposter skall gemensamt till att skapa förutsättningar för användas. Vid sidan om förvaltningskost- att träffa mer medvetna val, öka rationalitenadsanslagen finns ofta särskilda anslag för ten i beslutsfattandet och därmed främja en bättre hushållning med knappa resurser". konstinköp, utställningsverksamhet o d. Den nya kontoplan som införts i kommuFör vissa kulturinstitutioner såsom t ex Operan, Dramatiska teatern och Riksteatern nerna under 1960-talet innebär en förberefastställer Kungl Maj :t inkomst- och utgifts- delse för övergång till programbudgetering. stater med tillhörande bestämmelser. Stater- Kommunförbundet bedriver liksom staten na är uppdelade på poster efter inkomst- och försöksverksamhet på detta område. I den nuvarande statliga försöksverksamutgiftsslag på liknande sätt som för de helstatliga institutionerna. Anslaget till Riks- heten med programbudgetering ingår ingen konserter är däremot annorlunda reglerat. kulturinstitution. Däremot har RikskonserKungl Maj:t beslutar i det fallet endast hur ter getts ett ändamålsinriktat anslag. Anslautgifterna fördelas netto på olika verksam- get för budgetåret 1971/72 var sålunda uppdelat på bl a följande ändamål: skolkonhetsområden. En allmän tendens under senare år har serter, musik för ungdom, intern konsertvarit att minska detaljföreskrifterna och verksamhet inom vårdanstalter och förlämna över till myndigheterna att bedriva eningsliv mm, allmän konsertverksamhet, verksamheten inom ramen för anvisade an- stöd till lokala musikaktiviteter, artistutbyte slag och meddelade allmänna bestämmelser. med utlandet, vidareutbildning av regionInom den statliga förvaltningen pågår musiker, utvecklings- och utredningsverksedan några år en försöksverksamhet med samhet och produktion av fonogram och programbudgetering. Den innebär en över- läromedel m m. Rikskonserters anslag är ett nettoanslag, gång från anslag inriktade på utgiftsslag till ändamålsinriktade anslag. Ett program är en dvs de inkomster som eventuellt inflyter "plan över kostnader och prestationer som genom Rikskonserters olika verksamheter syftar till att uppnå ett angivet mål" (SOU redovisas under resp delpost av anslaget. Enligt kulturrådets mening är anslag av 1967:11). För varje program skall kostnaderna och om möjligt förväntade prestationer den typ som tillämpas för Rikskonserter anges. Huvudsyftet med programbudgete- lämpliga att använda mer generellt för de ringen är att skapa förutsättningar för statliga kulturinstitutionerna. Värdet med rationellare beslut och därigenom ökad ef- Rikskonserters stat ligger i att den ger en fektivitet. Möjligheterna att delegera ansvar bild av verksamhetens inriktning på katego-

10.5.2 Anslagen till de statliga kulturinstitutionerna

SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser rier som är kulturpolitiskt relevanta, nämligen inriktningen på olika publikgrupper. Samtidigt lämnar den Rikskonserters ledning frihet att välja de medel som ger bäst resultat för verksamheten. Det är ur ekonomisk synpunkt fördelaktigast om ledningen får själv avgöra om man vill anställa personal, köpa tjänster, betala reseersättningar eller anskaffa materiel o d. En ändamålsinriktad stat har fördelar genom att den relaterar kostnaderna till verksamheten. I tabell 10.5 med uppgifter om kostnader, intäkter m m vid statliga och statsunderstödda teatrar visas hur man för en viss typ institutioner kan jämföra både kostnader per besökare eller föreställning och statsbidrag per besökare eller föreställning. Om man följer sådana tal under en period ger de värdefulla upplysningar om institutionens ekonomiska utveckling. Om institutionen har en stat uppdelad på verksamhetsområden, blir det möjligt att göra motsvarande analyser för varje verksamhetsområde. Materialet kan bidra till en ökad kostnadsmedvetenhet, som kostnadsnivån för institutionsverksamheten gör nödvändig. Det måste samtidigt starkt understrykas att ett mått på verksamheten som t ex antalet konserter av olika slag och antalet besökare endast är en information av många, som kan tas fram för att bedöma en verksamhet.

De som myndigheter organiserade statliga kulturinstitutionerna får en fullständig kompensation för utgiftsökningar på grund av avtal som sluts mellan statens avtalsverk och arbetstagarorganisationerna. Anslagstekniskt sker det genom att anslagsposterna för lönekostnader får efter generella medgivanden överskridas i erforderlig utsträckning. För de som stiftelse eller aktiebolag organiserade institutionerna är läget annorlunda. Anslaget till rikskonsertverksamheten är ett reservationsanslag som icke kan överskridas utan riksdagens medgivande. Institutet måste för varje budgetår beräkna det utrymme som kan behövas för väntade löneförhöjningar. I den mån det anvisade anslaget inte är tillräckligt för att täcka merkostnaderna blir det nödvändigt att förändra verksamhetens omfattning, så att den kan hållas inom den givna ramen. Möjligheten att genom framställning på tilläggsstat hos riksdagen begära ytterligare medel har i praktiken inte ansetts böra utnyttjas. T o m budgetåret 1971/72 har Operan liksom Dramatiska teatern och Riksteatern haft förslagsanslag som kunnat överskridas efter beslut av Kungl Maj:t bl a på grund av ökat medelsbehov genom avtalsenliga löneökningar. Enligt förslag i 1972 års statsverksproposition (prop 1972:1 bilaga 10 s 13) är anslagen till Operan, Dramaten och Riksteatern för budgetåret 1972/73 uppförda som reservationsanslag. Det innebär att det medelsbehov som uppkommer genom löneavtal i fortsättningen måste täckas genom särskilda tilläggsstatsanslag. En annan förändring som genomförts from budgetåret 1972/73 är att statsbidraget inte automatiskt höjs för att kompensera ett bortfall av recettinkomster. I den mån inkomsterna blir lägre än beräknat måste i fortsättningen utgifterna i stället minskas.

Om staten över huvud taget skall fatta beslut om anslagsvillkor är en ändamålsinriktad stat mer meningsfull ur kulturpolitisk synpunkt än en fördelning på utgiftsslag. En övergång till ett nytt budgeteringssystem för de statliga institutionerna kräver ett omfattande utredningsarbete i vilket berörda parter måste delta, dvs institutionen, det nya kulturrådet och utbildnings- och finansdepartementen. Lönekostnaderna intar den helt dominerande platsen bland kulturinstitutionernas Då nya former för anslagstilldelning införs utgifter. Utgiftsökningarna för de avtalsenli- är det angeläget att finna sådana lösningar ga lönehöjningarna blir därför av stor bety- att institutionerna inte genom själva anslagsdelse för institutionernas ekonomi. I olika konstruktionen tvingas att minska sin persoutsträckning garanteras de statliga institutio- nal. En motsvarande garanti att svara för nerna kompensation för de merkostnader merkostnader på grund av löneökningar som som uppkommer. fanns för de statliga teatrarna från år 1964 458

SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser till i år bör kunna förenas med nya budgete- här nämnda institutionerna bör bli aktieboringsprinciper. Merkostnaderna på grund av lag med statliga aktier, är det det sistnämnda lönehöjningarna har stor betydelse för kul- alternativet som särskilt bör övervägas. Vid turinstitutionernas ekonomi. Formerna för övervägandet av olika lösningar är det av hur löneavtalen ingås är därför av betydelse. särskilt intresse vilken förhandlingsorganisaFör helstatliga institutioner som t ex tion en så betydelsefull kulturinstitution museerna fastställs lönerna efter förhand- som Sveriges Radio i framtiden kommer att lingar mellan statens avtalsverk och veder- tillhöra. Ett överförande av förhandlingsansvaret börande fackorganisationer. Den ståtlige arbetsgivaren har alltså ett direkt inflytande för statliga och likställda institutioner till en över lönenivå och löneprofil. Operan, Dra- särskild organisation kan innebära en olägenmatiska teatern och Riksteatern är som het, genom att förhandlingsarbetet inom arbetsgivare anslutna till Teatrarnas riksför- teater- och musiksektorerna delas upp. Denbund. Staten har inte något direkt inflytande na olägenhet bör i och för sig kunna i detta förbund trots att den svarar för motverkas, genom att ett samarbetsorgan merkostnaderna som uppkommer genom inrättas med representanter för den statliga lönehöjningarna. Teatrarnas riksförbund är förhandlingsparten och den organisation som anslutet till Handelns arbetsgivarorganisation kommer att företräda institutionerna för och Svenska arbetsgivareföreningen. Teatrar- vilka kommunerna har huvudansvar. Om nas riksförbund förhandlar för Rikskonserter man finner det angeläget att undvika en men handläggningen av frågorna sker uppdelning av förhandlingsarbetet skulle en under medverkan av statens avtalsverk. Teat- lösning vara att stat och kommun fick rarnas riksförbund förhandlar för Sveriges inflytande i Teatrarnas riksförbund antingen Radio som dessutom är medlem av Svenska genom representation i styrelsen eller genom arbetsgivareföreningens allmänna grupp. Av ett särskilt huvudmannaorgan, knutet till de kommunalt stödda institutionerna är styrelsen med representanter för stat och de flesta stadsteatrar och yrkesorkestrar kommun. medlemmar av förbundet. Operan och Dramatiska teatern, Svenska riksteatern och Rikskonserter svarar för en betydande del av de statliga kulturutgifterna. Över storleken och inriktningen av dessa institutioners löneökningar har staten inget medinflytande. Kulturrådet finner detta förhållande otillfredsställande. Rådet har ingen möjlighet att bedöma vilken väg som kan vara den lämpligaste för att staten skall få ett inflytande i förhandlingsarbetet som svarar mot det ekonomiska ansvaret. Det är dock i sammanhanget av intresse att det år 1970 bildades en ny förhandlingsorganisation, Statsföretagens förhandlingsorganisation (SFO). Den har i första hand till ändamål att som förhandlingsorganisation tillvarata och främja gemensamma intressen för bolag i vilka staten äger aktier. Organisationen kan också på konsultbasis biträda även utanför organisationen stående företag. Eftersom kulturrådet inte räknar med att någon av de SOU 1972:66

10.5.3 Stöd som fördelas av centrala organ Det stöd som fördelas av de centrala kulturorganen kan vara av två principiellt sett olika slag. För vissa former av bidrag har Kungl Maj:t fastställt bidragsprinciperna eller i vissa fall bidragsnivån. Myndigheten har att utbetala bidrag för det fall att vissa kriterier uppfylls eller vid utbetalning av bidrag följa angivna regler. I fråga om den andra typen av stöd ställer Kungl Maj:t endast ett belopp till förfogande, som får fördelas i form av bidrag eller tjänster på det sätt vederbörande organ finner lämpligt. Exempel på den första typen av bidrag reglerade av Kungl Maj:t är stadsteaterstödet, bidraget till landsantikvarieorganisationen och i viss mån bidraget till utvecklingsverksamhet inom folkbiblioteksväsendet. Exempel på den senare typen är teater- och 459

10 Samhällets ekonomiska

insatser

musikrådets bidrag till teatergrupper och Rikskonserters stöd till skolkonsertverksamhet. Det sistnämnda intar i viss mån en särställning eftersom Kungl Maj:t angett normer för beräkning av arrangörsavgifterna. Det stöd som fördelas av de centrala organen själva består i sin tur av olika slag. Det kan vara medverkan i form av subventionerade tjänster (teaterföreställning, utställning eller konsert), kontinuerligt stöd till verksamhet i en region (Riksteatern), punktstöd till särskilda aktiviteter (bidrag för genomförande av en konsert) och köp av en vara (konstrådets inköp). De statsbidrag som utgår enligt av Kungl Maj.t fastställda principer behandlas i annat sammanhang i detta kapitel. Här kommer att tas upp det stöd som inte bygger på särskilda bidragsbestämmelser. Det stöd som fördelas självständigt av de centrala organen är mycket olikartat. Det är svårt att få en klar bild av vilka principer för fördelningen av kostnaderna som legat bakom de olika stödformerna. I det grundläggande skede för den statliga kulturpolitiken som 1960-talet har inneburit har uppmärksamheten inte riktats på kostnadsfördelningsfrågorna. Huvudvikten har lagts vid att få i gång verksamheter inom olika kultursektorer. Innan kulturaktiviteterna i framtiden får större omfattning och bidragen på regional nivå byggs ut är det nödvändigt att skaffa sig en klarare bild av de centrala organens bidragsprinciper. Det centralt fördelade stödet måste nämligen ofrånkomligen ses tillsammans med bidragen till regional verksamhet. I fråga om teater- och musikrådets gruppteaterbidrag gäller att staten svarar för 1 0 - 5 0 % av de totala kostnaderna för gruppernas verksamhet. Av kostnaderna för Rikskonserters skolkonserter, interna konserter och allmänna konserter svarar staten för 8 6 - 8 9 % av kostnaderna. Denna subventionsnivå går tillbaka till uttalanden av departementschefen i prop 1968:45 (s 73 och 74) där ett ingående resonemang fördes om kostnadsfördelningen. I propositionen sades bl a följande: 460

"I fråga om finansieringen av rikskonsertverksamheten föreslår konsertbyråutredningen att hittillsvarande grunder skall tillämpas. Dessa innebär att staten svarar för kostnaderna för den centrala verksamheten, däri inbegripet centrala och regionala produktionskostnader, samt därutöver för en stor del av kostnaderna för genomförande av konserterna. I sistnämnda avseende föreslås staten svara för rese- och traktamentskostnader för turnerande tonkonstnärer samt för en fjärdedel av gagekostnaderna vid kvällskonserter och hälften av samma kostnader vid skol- och ungdomskonserter. På den lokala anordnaren ankommer att svara för återstående del av gagekostnaderna samt för kostnader för lokaler och andra utgifter för det praktiska genomförandet av konserterna. För egen del kan jag i stora drag godta de angivna grunderna för kostnadsfördelningen. Den angivna principen behöver emellertid inte tillämpas vid varje särskilt tillfälle. Således bör skolkonserterna liksom hittills kunna erbjudas för ett fast pris som fastställs med ledning av den nyss angivna regeln. För offentliga konserter för vuxna och för ungdom anser jag emellertid att hänsyn också bör tagas till inflytande intäkter i samband med konsertgivningen. Inträdesavgiften bör till halva sitt belopp tillfalla institutet. Samtidigt bör dock det statliga bidraget för gagekostnader kunna utgå med högst 50 % liksom vid skolkonserterna. Rikskonsertledningen bör också ha frihet att för vissa arrangemang kunna begränsa sin ekonomiska medverkan till att avse en förlustgaranti. En förutsättning för de s k interna konserterna, dvs icke offentliga konserter inom föreningar, vid militärförläggningar och sjukhus etc, torde i allmänhet vara att kostnaderna kan hållas låga. Rikskonsertledningen bör därför i sådana fall kunna svara för en relativt sett större andel av kostnaderna än vid offentliga konserter." Med tanke på kulturrådets förslag i kapitel 6 om att Riksteaterns regionensembler bör kunna omvandlas till självständiga regionala ensembler är det av särskilt intresse att se vilken nivå de statliga bidragen till nuvarande regionensembler har. Det möter dock vissa svårigheter att få fram statsbidragsandelen. Det gäller bl a att beräkna värdet av de centrala tjänster som Riksteatern tillhandahåller ensemblerna. Vidare måste kostnaderna för ensemblernas verksamhet utanför den egna regionen räknas bort. I samråd med SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser Tabell 10.1 Beräknade kostnader och intäkter för Riksteaterns regionalt baserade ensembler budgetåret 1969/70a (tusental kr). Ensemble

Kostnader

Intäkter Bidrag och gager från lokaliseringsorten

Västerbotten Västerås Örebro

Bidrag och gager från regionen i övrigt

Statsbidrag

Andel statsbidrag %

610 2 905 1 664

63 738 507

114 303 186

433 1 864 971

71 64 58

5 179

1 308

3 268

a

Inklusive kostnader och intäkter av typ reklam, lokalhyra, scenarbetare hos de lokala mottagarna av föreställningar.

Riksteatern har kulturrådet gjort en beräkning av statsbidragsandelen för de regionensembler som fanns budgetåret 1969/70. Resultatet framgår av tabell 10.1. Av tabell 10.1 framgår att staten svarar för ca 2/3 av kostnaderna för Riksteaterns regionalt baserade ensembler. Som framgår av tabell 10.2 är andelen statliga kostnader för stadsteatrar och därmed likställda teatrar f n ca 1/3 av de totala kostnaderna. Enligt kulturrådets mening är det nödvändigt att de centrala organen kommer fram till vissa principer för det stöd som de skall svara för. 1 fråga om medverkan med tjänster och punktstöd till olika aktiviteter anser sig kulturrådet inte vilja förordna några enhetliga bidragsprinciper. Det är dock nödvändigt att uppmärksamhet ägnas åt statsbidragsandelen i olika aktiviteter. Andelen statsbidrag bör inte utan starka skäl variera. Inom olika sektorer av kulturområdet kan komma att tillämpas helt olikartade principer, vilket ibland, men inte alltid, kan vara sakligt motiverat. 1 de årliga anslagsframställningarna till Kungl Maj:t bör regelmässigt redovisas vilka bidragsprinciper som följs. Kulturrådet vill uppmuntra till ökade regionala aktiviteter och föreslår ändrade statsbidragsformer i den riktningen. Rådet anser - som framgår av det följande (10.6.3) — det inte möjligt att bidrag skall utgå så att SOU 1972:66

statsbidraget täcker en så stor del som 7 0 90 %. Om de centrala organen finansierar aktiviteter på denna subventionsnivä kommer det för den regionala huvudmannen aldrig att vara lönsamt att satsa på regionala initiativ. Ett centralt organ bör i princip inte satsa på en permanent verksamhet av typ regionensembler med en högre statsbidragsnivå än vad det nya statsbidragssystemet kan medge. Eftersom det är kulturrådets avsikt att uppmuntra till ett regionalt ansvarstagande bör det i stället vara förmånligare att bilda en egen ensemble än att utnyttja de centrala organens tjänster. Enligt kulturrådets mening bör det i de bestämmelser som utfärdas för de centrala organen föreskrivas att de centrala organens bidrag till egna permanenta regionala verksamheter inte får vara högre än den subventionsnivä som uppnås genom det direkta statsstödet till regional verksamhet. Kulturrådet är medvetet om att en sådan bestämmelse inte omedelbart kan tillämpas generellt. Det skulle kunna få olyckliga konsekvenser i vissa fall. Sannolikt blir det nödvändigt att i kommande länsvis uppgjorda planer räkna med att aktiviteter som nu sköts på central nivå kontinuerligt förs över till regional nivå. För punktinsatser kan inte samma skäl anföras mot en hög subventionsnivå. Det är tvärtom naturligt att nivån för t ex en 461

10 Samhällets ekonomiska insatser operaturné med Riksteatern, en konsertturné ordnad av Rikskonserter eller en vandringsutställning från Riksutställningar är hög. Det är ofta en förutsättning för att aktiviteterna skall bli av. Det är naturligt att staten i fråga om de mest kostnadskrävande aktiviteterna gör en förhållandevis större ekonomisk satsning än vad som är möjligt för de reguljära regionala aktiviteterna. I många fall är det naturligt att staten liksom för Operan och Dramaten svarar för hela bidragsbehovet.

10.5.4 Svenska riks tea tern Förslagen i 6.3.2 i fråga om Riksteatern innebär att dess uppgifter på sikt bör inriktas på framför allt samverkan med länsteatrarna, distribution av produktioner från andra teatrar än länsteatrarna, egen kompletterande produktion och expert- och konsultuppgifter. Den egna produktionen förutsätts på sikt minska. De nuvarande regionalt baserade ensemblerna förutsätts bli självständiga länsteatrar. Den förutsatta ändrade inriktningen av Riksteaterns uppgifter får givetvis konsekvenser för omfattningen av det statliga stödet till Riksteatern. De förändringar i Riksteaterns verksamhet som leder till ett ökat utgiftsbehov är samverkan med länsteatrarna, distribution av föreställningar från Operan och Dramatiska teatern samt expert- och konsultfunktionerna. Minskningen av den egna produktionen och överförandet av de länsbaserade ensemblerna till andra huvudmän leder å andra sidan till ett minskat medelsbehov under Riksteaterns anslag. I sitt räkneexempel för utgiftsutvecklingen under 1970-talet (10.11) räknar kulturrådet med att uppkommande merkostnader i stor utsträckning kompenseras genom de faktorer som minskar utgiftsbehovet. En överföring av kostnaderna för de länsbaserade ensemblerna till annat riksstatsanslag leder till en utgiftsminskning under Riksteateranslaget om ca 4 milj kr. Motsvarande belopp förutsätts 462

kunna användas för andra ändamål bl a turnéer med Operan och Dramatiska teatern samt skolteater i län utan länsteater. Eftersom utgiftsminskningen inte kompenserar de nämnda merkostnaderna räknar rådet med en årlig expansion om 0,5 milj kr fram till 1981/82. Riksteaterns anslag skulle härigenom öka med 4 milj kr. Det beloppet bör jämföras med en i räkneexemplet förutsatt höjd realnivå för stödet till regionala teatrar och fria grupper om sammanlagt ca 35 milj kr. I den mån det inte visar sig bli möjligt att bygga ut självständiga regionala ensembler i den takt kulturrådet förutsatt, bör den för Riksteatern förutsatta volymökningen bli större. Riksteatern har redan börjat ett internt förberedelsearbete för en ny budgetering. Det förefaller önskvärt att få till stånd en ändamålsinriktad anslagsgivning. Av denna bör framgå utgifterna för de regionalt baserade ensemblerna och i övrigt för de olika verksamhetsgrenar som nyss nämnts. Bidragsnivån för de regionalt baserade ensemblerna har diskuterats i det föregående (10.5.3). Den fr o m budgetåret 1972/73 genomförda förändringen av anslagskonstruktionen för Riksteatern (10.5.2) underlättar en framtida övergäng till en ändamålsinriktad anslagsgivning. Den nya konstruktionen innebär bl a att Riksteatern får tillgodogöra sig inkomster i den mån de uppgår till högre belopp än som beräknats i staten. Riksteatern har i många år önskat en sådan förändring, eftersom den ökar teaterns ekonomiska rörelsefrihet. 10.5.5 Operan och Dramatiska teatern De synpunkter som förs fram i 6.3.7 i fråga om Operan och Dramatiska teatern innebär att deras verksamhet bör ha tre olika grenar, nämligen 1. Föreställningar på hemmascenerna i Stockholm 2. Föreställningar för distribution genom etermedier. 3. Turnéföreställningar, bl a förmedlade SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser av Riksteatern. Genom en sådan uppläggning av verksamheten bör det bli lättare att motivera de stora utgifterna för de två teatrarna. Med ett sammanlagt statsbidrag om över 50 milj kr är detta angeläget. Genom att intäkterna under åren kommit att spela en allt mindre roll svarar staten nu för 90 % av de totala kostnaderna. Vid början av 1960-talet utgjorde statsbidraget endast ca 70 respektive 60 % av de båda teatrarnas intäkter (se tabell 10.2 under 10.6.1.1). Denna utveckling är emellertid inte något karakteristiskt för dessa två institutioner. Samma tendens med snabbt stigande kostnader, framför allt för löner, i kombination med oförändrade biljettintäkter är gemensam för flertalet samhällsstödda kulturinstitutioner. I det följande (10.10 och 10.11) kommer kostnadsnivån för kulturinstitutionerna och avgifterna att tas upp mer generellt. Det kommer där bl a att visas att samhällssubventionen per besök i fasta priser för Operan och Dramatiska teatern under 1960-talet ökat med omkring 100% (tabell 10.11). Under decenniets sista år har ökningen för Operan avstannat. För Dramaten har en viss realminskning skett. Det är angeläget att alla möjligheter till besparingar och rationaliseringar tillvaratas vid de två institutionerna. Eftersom även rationaliseringar kan vara kostnadskrävande på kort sikt är det inte sannolikt att några mer väsentliga besparingar kan göras under de närmaste åren. I riksrevisionsverkets revisionsrapport, Verksamheten vid Operan, pekas bl a på att ekonomiska överväganden i högre grad bör beaktas i planeringen. För att i planeringsarbetet få tillgång till relevant kostnadsinformation måste dock ett system för kostnadsredovisning införas. Vidare pekas på behovet av att förbättra planeringen av den konstnärliga personalens tjänstgöring. En samverkan med andra institutioner för musik och dramatik bör bl a prövas. I den allmänna debatten har ofta de höga kostnaderna för särskilt Operan framhävts. SOU 1972:66

En indirekt slutsats som synes kunna dras av riksrevisionsverkets studie är att några omedelbara utgiftsminskningar inte förefaller möjliga. De höga kostnaderna sammanhänger med att det är fråga om en mycket personalintensiv verksamhet. De förslag som kulturrådet lägger fram medför vissa kostnadsökningar för de två teatrarna. Turnékostnaderna förutsätts dock finansieras av Riksteatern. Rådet finner det inte möjligt att med tanke på de stora kostnadskrävande insatser som erfordras på annat håll förutsätta någon större utgiftsexpansion för de två teatrarna. Ett undantag är den merkostnad som kan uppkomma genom att framträdanden i radio och television förutsätts bli en av teatrarnas instruktionsenliga uppgifter. Givetvis måste Sveriges Radio svara för en del av dessa merkostnader. I räkneexemplet om utvecklingen av driftutgifterna under återstoden av 1970-talet (10.12) beräknas en sammanlagd årlig ökning om 0,5 milj kr för de båda teatrarna. Räkneexemplet omfattar inte kapitalutgifter. För Operan kommer dessa att uppgå till mycket betydande belopp. Beslut har redan fattats som innebär att investeringarna under 1970-talet beräknas uppgå till sammanlagt så mycket som 33 milj kr. Av stor betydelse för att styra verksamhetsinriktningen och för att följa upp utfallet är att Operan och Dramatiska teatern får ett tillfredsställande budget- och redovisningssystem. Pä Operan har man gjort ett förberedande arbete på att förbättra redovisningssystemet. Det är angeläget att detta arbete slutförs så att det blir möjligt att överblicka hur stor del av resurserna som bl a går till de tre ovannämnda verksamhetsgrenarna. Då ett nytt redovisningssystem görs upp för Operan bör det prövas om inte kostnaderna för dansarutbildningen bör särredovisas. Detta är en särskild uppgift som inte sammanhänger med föreställningsverksamheten. Det kan för övrigt bli aktuellt att denna verksamhet i framtiden förs över till en utbildningsinstitution. Redan i det föregående (10.5.2) har 463

10 Samhällets ekonomiska

insatser

nämnts att Operan och Dramatiska teaterns anslag förändrats fr o m budgetåret 1972/73. I 1972 års statsverksproposition (prop 1972:1 bil 10 s 13) pekar departementschefen på de brister som enligt hans uppfattning det tidigare anslagssystemet haft. Bl a saknas möjligheter att företa kostnadsutjämnande åtgärder mellan budgetåren. "En annan påtaglig brist" är enligt departementschefens mening att "teatrarna inte stimuleras att söka möta åtminstone en del av det ökade kostnadstrycket med åtgärder som ökar de egna inkomsterna". Kulturrådet har förståelse för den här föreslagna ändringen av bidragssystemet genom att den kan bidra till att hålla nere de statliga utgifterna för de båda teatrarna. Rådet förutsätter då att teatrarna skall kunna undvika mera omfattande biljettprishöjningar. Till frågan om avgifterna vid kulturinstitutionerna återkommer rådet i det följande (10.11). Angelägenheten av att teatrarna får full kompensation för merkostnader på grund av inträffade löneökningar har redan understrukits. Den nya bidragskonstruktionen bör underlätta en övergång till en ändamålsinriktad anslagsgivning.

att behöva ökas under 1970-talet. Det medför ett ökat medelsbehov. Överföringen till regional nivå av vissa uppgifter medför å andra sidan minskade utgifter för Rikskonserter samtidigt som anslagen till de regionala orkestrarna och fria grupperna måste öka. Detsamma gäller överföringen av regionintendenterna till regionalt huvudmannaskap. Innan en delegering av uppgifterna till regional nivå i större utsträckning kan genomföras behövs en viss ökning av Rikskonserters anslag, i räkneexemplet i 10.12 kalkylerad till 1 milj kr per år under första delen av 1970-talet. Utgifter med anledning av konsertbyråutredningens förslag i fråga om fonogramproduktion m m beräknas inte under Rikskonserters anslag utan betraktas som branschstöd. Under den senare delen av 1970-talet kan ökningstakten minska till 0,5 milj kr. Det innebär att Rikskonserters anslag till 1981/82 skulle öka med ca 6 milj kr. Den övervägande delen av den volymmässiga ökningen av stödet till musikverksamheten ligger på de regionala orkestrarna, de fria grupperna och regionmusiken. Statens utgifter för dem förutsätts öka med ca 20 milj kr till 1980-talets början.

10.5.7 Rikskonserter

I 6.4.10 föreslås att Rikskonserters verksamhet får en ändrad inriktning efter likartade linjer som föreslås för Riksteatern. Rikskonserter förutsätts i framtiden bli inriktad på i första hand fyra huvuduppgifter, nämligen samverkan med länsorkestrarna och regionmusiken, distribution av andra ensembler, egen kompletterande produktion och expert- och konsultuppgifter. Till detta kommer uppgifterna för fonogramproduktion, för artistutbyte med utlandet samt för stöd och stimulans till det lokala musiklivet. Rikskonserters egen produktion förutsätts minska. Ansvaret för skolkonserter, intern konsertverksamhet och i mer begränsad utsträckning allmänna konserter förutsätts kunna läggas på regionala organ. Vissa av Rikskonserters insatser kommer 464

Regionmusiken

I 6.4.9 föreslås att i framtiden samordningen mellan regionmusiken och det regionala musiklivet bör läggas på regional nivå. Detta förslag leder till en avlastning av Rikskonserters samordningsansvar. Med hänsyn till att organisationskommittén för regionmusiken arbetar med den framtida organisationen har kulturrådet inte ansett sig kunna gå in närmare på den framtida utvecklingen av regionmusiken. Allmänt synes det inte finnas någon anledning att räkna med att denna organisation kommer att expandera i någon större utsträckning. Eftersom vissa ensembler är mycket små kan det dock behövas en viss komplettering av personalen på sina håll. Av den anledningen kalkyleras i kulturrådets räkneexempel med en årlig ökning om 0,5 milj kr till 1981/82. En fråga som i fortsättningen bör uppSOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser märksammas är hur de avgifter skall beräknas som regionmusiken tar ut. F n tillämpas samma avgifter som för konserter förmedlade av Rikskonserter. I den mån det blir aktuellt med förändringar av dessa medför det automatiskt en förändring av regionmusikens avgifter. Även om de anställda inom denna organisation är statligt avlönade är det ofrånkomligt att betrakta deras insatser inom det civila musiklivet som ett statligt stöd till den lokala och regionala kulturverksamheten. För att undvika en inkonsekvens i förhållande till annat statsstöd bör utgifterna för regionmusiken betraktas på samma sätt som statsstödet inom jämförbara sektorer.

SOU 1972:66 30

10.6 Bidrag till regional och lokal institutionsverksamhet

10.6.1 Nuvarande statsbidrag 10.6.1.1 Teatern För stöd åt stadsteatrar och därmed likställda teatrar utgår f n statsbidrag i form av dels grundbidrag, dels tilläggsbidrag. Grundbidraget utgår med belopp motsvarande 55 % av teatrarnas kostnader - i sin helhet eller upp till ett av Kungl Maj:t fastställt belopp - ett visst spelar för löner, arbetsgivaravgifter enligt lagen om allmän försäkring samt avgifter för yrkesskade- och grupplivförsäkring samt för avgångsbidrag. Tilläggsbidrag utgår med belopp motsvarande dels 55 % av en löneökning som beräknas motsvara förändringar av statstjänstemännens löner efter det budgetår för vilket grundbidrag senast fastställts, dels 55 % av ökningen av de bidragsberättigade sociala avgifterna. Till Norrbottens länsteater och regionteatern i Västernorrlands län utgår dessutom särskilda statsbidrag till turnéverksamhet. För budgetåret 1972/73 uppgår bidragen till 140 000 kr resp 60 000 kr. Teater- och musikrådet svarar för fördelningen av statsbidragen. Intill budgetåret 1972/73 gällde att rådet vart tredje budgetår skulle undersöka bidragsberättigad teaters ekonomiska förhållanden och till Kungl Maj:t ge in de förslag till ändring av gällande grunder för statsbidragsgivningen, som undersökningen leder till. En sådan omprövning av grunderna för statsbidraget till stadsteatrarna gjordes år 1968 466

(prop 1968:1 bil 10, s 40, 1968:SU 43, rskr 1968:128) och trädde i kraft budgetåret 1968/69. Teater- och musikrådet föreslog i anslagsframställningen för budgetåret 1971/72 en omprövning av bidragsunderlaget så att 1969/70 års bokslut skulle utgöra underlag. Förslaget godtogs icke av statsmakterna. I anslagsframställningen för budgetåret 1972/ 73 återkom teater- och musikrådet med förslaget om att bidragsunderlaget skulle omprövas. Personalkostnaderna för spelaret 1970/71 borde utgöra bidragsunderlag. I 1972 års statsverksproposition godtogs inte teater- och musikrådets förslag av departementschefen (prop 1972:1 bil 10 s 14). Han pekade på att ökningen av personalen vid berörda teatrar motsvarar ca 180 årsverken för tiden from 1966/67 till 1970/71. Ungefär två tredjedelar av personalexpansionen hänför sig till teatrarna i de tre största städerna. Departementschefen räknade inte med en fullständig uppskrivning av bidragsunderlaget för alla berörda teatrar till 1970/71 års nivå. Den medelsförstärkning som föreslogs avsåg — utöver kompensation för avtalsenliga löneökningar — att bl a medverka till den personalexpansion som sammanhänger med regional verksamhet och verksamhet för barn och ungdom. Kungl Maj:t borde bemyndigas att efter förslag av teater- och musikrådet besluta om fördelning av statsbidragen. De sålunda fastställda bidragsunderlagen borde enligt departementsSOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser chefens mening gälla tills vidare i avvaktan på ställningstagande till väntade förslag från kulturrådet om nya former för stöd till regional teaterverksamhet. Riksdagen godtog sedermera regeringens förslag (KrU 1972:18, rskr 1972:210). Kungl Maj:t har för varje teater fastställt

ett visst belopp på vilket grundbidrag beräknas. För flertalet teatrar godtogs därvid en ökning av personalkostnaderna proportionell mot den faktiska kostnadsökningen sedan grundbidraget senast fastställdes. Det visade sig inte möjligt att i efterhand ta en rättvisande hänsyn till personalexpansion som

Tabell 10.2 Teaterinstitutionernas intäkter under 1960-talet. Teater

År

Biljettintäkter 6

Bidrag från Staten

Övriga intäkter

Summa

Kommu mer och landsting

Milj kr

%

Milj kr %

Milj kr

%

Milj kr %

Milj kr

1960/61 1965/66 1969/70 1970/71

6,7 17,5 28,1 30,4

71 82 88 87

0,3 0,3 0,3 0,3

3 1 1 1

1,9 2,7 2,4 2,5

20 13 7 7

0,5 0,8 1,2 1,8

6 4 4 5

9,4 21,3 32,0 35,0

1960/61 1965/66 1969/70 1970/71 c

3,0 9,8 14,2 15,6

60 79 89 86

-

-

1,8 2,5 1,6 1,8

36 20 10 10

0,2 0,1 0,2 0,8

4 1 1 4

5,0 12,4 16,0 18,2

Stadsteatrar inom storstadsområden 1960/61 1965/66 1969/70 1970/71

5,0 11,7 17,9 18,5

31 37 36 35

3,9 11,2 21,0 22,8

24 36 42 44

6,4 7,0 8,3 9,2

39 22 17 18

1,0 1,4 2,3 1,9

6 5 5 3

16,3 31,3 49,5 52,4

Stadsteatrar utom storstadsområden 3 1960/61 1965/66 1969/70 1970/71 b

1,3 2,7 4,1 4,6

28 40 35 35

0,7 2,1 4,9 6,3

15 31 43 47

2,5 1,7 1,9 2,0

55 25 16 15

0,1 0,3 0,7 0,4

2 4 6 3

4,6 6,8 11,6 13,3

Norrbottens länsteater 1969/70 1970/71

0,8 0,8

42 36

0,7 0,9

37 41

0,3 0,4

16 18

0,1 0,1

5 5

1,9 2,2

Svenska riksteatern^ 1960/61 1965/66 1969/70 1970/71

2,5 6,6 22,9 26,3

44 65 75 78

-

-

3,1 3,3 6,9 6,8

54 33 23 20

0,1 0,2 0,5 0,5

2 2 2 2

5,7 10,1 30,3 33,6

18,5 48,3 88,0 96,2

45 59 62 62

4,9 13,6 26,9 30,3

12 17 19 19

15,7 17,2 21,4 22,7

38 21 15 15

1,9 2,8 5,0 5,5

5 3 4 4

41,0 81,9 141,3 154,7

Operan

Dramaten

Summa

1960/61 1965/66 1969/70 1970/71 b

a

För Borås stadsteater gäller kalenderår. För Borås stadsteater preliminära uppgifter. c Enligt preliminärt bokslut. d Exklusive intäkter hos lokala mottagare. e Innefattar gager, recetter. Källa: Kulturrådets enkät och institutionernas verksamhetsberättelser. b

SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser sammanhänger med regionalverksamhet och orkestern tilläggsbidrag för icke förutsebara verksamhet för barn och ungdom annat än löneökningar som inträffat under spelåret. för Norrbottensteatern och regionteatern i Detta medför att Kungl Maj:t varje år hos Västernorrlands län vilken blev bidragsbe- riksdagen måste begära extra medel på rättigad. tilläggsstat. Särskilda bidrag utgår till Örebro Statsmakternas beslut innebär att man vid orkesterstiftelse och Västerås musiksällskap en omprövning av bidragsunderlaget för som endast till en del består av professionella första gången inte godtagit hela den faktiska musiker. personalexpansion som skett. Kostnaderna I teater- och orkesterrådets orkesterbetänför en del av personalökningen sedan budget- kande (6.4.6) föreslogs bl a att den nuvaranåret 1966/67 får vederbörande kommuner de formen för stadsteaterstöd skulle applihelt svara för. Beslutet innebär vidare att en ceras på yrkesorkestrarna och på yrkesorkesomprövning av hela det nuvarande bidrags- terdelen av Västerås- och Örebroensemblersystemet från år 1964 ställs i utsikt. na. Omprövning av statsbidragsunderlaget Både statens och kommunernas kostnader borde dock kunna ske årligen. Särskilda för stadsteaterverksamheten har stigit snabbt bidrag föreslogs för verksamhet i Rikskonunder 1960-talet (tabell 10.2). Budgetåret serters regi utanför den egna kommunen. 1960/61 var omslutningen sammanlagt ca 21 Remissinstanserna bedömde den föreslagmilj kr. Statsbidragen uppgick då till ca 6 na bidragskonstruktionen relativt olika men i milj kr och kommunbidragen 4,6 milj kr dvs flertalet yttranden godtogs den om också 28 respektive 22 %. Tio år senare var med krav på olika modifikationer. omslutningen 68 milj kr, därav statsbidrag Både statens och kommunernas kostnader 24 milj kr (35 %) och kommunbidrag 30 milj för musikinstitutionerna har stigit snabbt kr (44 %). Av det statliga teaterstödet under 1960-talet (tabell 10.3). Budgetåret 1970/71 gick hälften till Operan och Drama- 1960/61 var omslutningen 7,5 milj kr. Stat tiska teatern och ca en fjärdedel till vardera och kommun bidrog vardera med ca 2 milj Riksteatern och stadsteatrarna. Av stadstea- kr. Tio år senare var omslutningen för samma te rstödets 23 milj kr gick 18,5 milj kr till institutioner uppe i över 25 milj kr. Därav teatrar i storstadsområdena och resten till svarade staten för 9 milj kr (36 %) och landet i övrigt. kommuner och landsting för 12 milj kr I riksstaten för budgetåret 1971/72 var (48 %). Om Rikskonserter tas med i bilden stadsteateranslaget uppfört med 22,8 milj kr. uppgick den totala omslutningen budgetåret Uppräkningen av grundbidragen har bidragit 1970/71 till 39 milj kr. Av detta belopp till att anslaget för budgetåret 1972/73 höjts utgjorde de statliga subventionerna 54 % (21 till 30,5 milj kr. milj kr). För budgetåret 1972/73 har Kungl Maj:t anvisat sammanlagt 10,9 milj kr till yrkesorkestrarna. Statsanslaget till Rikskonserter 10.6.1.2 Orkesterverksamhet uppgår för samma period till 14,9 milj kr För de statsunderstödda yrkesorkestrarna och till regionmusikens civila del 21 milj kr. prövar Kungl Maj:t inför varje budgetår Det statliga stödet till musikinstitutionsverkorkesterns framställning om bidrag. Varje samhet budgetåret 1972/73 uppgår till samenskild utgifts- och inkomstpost granskas. manlagt ca 47 milj kr. Kungl Maj:t fastställer ett nettobidragsbelopp, som är avgörande för volymen av verksamheten. Bidrag förutsätts utgå till 10.6.1.3 Länsbiblioteken orkesterföretagen från kommun eller från Enligt kungörelsen 1966:108 om statsbidrag annat håll med minst samma belopp som till länsbibliotek och lånecentraler (ändrad staten anvisar. Sedan spelåret är avslutat får senast 1971:125) utgår bidrag till 20 läns468

SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser Tabell 10.3 Musikinstitutionernasb intäkter under 1960-talet. Bidrag 'rån

Biljettintäkter a

Övriga intäkter

Summa

Milj kr %

Milj kr %

Milj kr

Kommuner och landsting

Staten Milj kr

%

Milj kr %

Orkestrar i storstadsområden 0 1960/61 1965/66 1969/70 1970/71

1,3 3,2 5,4 5,8

24 34 35 35

1,3 3,4 6,8 7,4

24 36 44 45

0,9 1,0 1,1 1,2

17 11 7 7

1,9 1,8 2,1 2,1

35 19 14 13

5,4 9,4 15,4 16,5

Orkestrar utanför storstadsområden 1960/61 1965/66 1969/70 1970/71

0,8 1,8 3,5 3,5

38 38 40 39

1,0 2,2 4,6 4,6

48 47 52 52

0,2 0,4 0,4 0,5

9 9 5 6

0,1 0,3 0,3 0,3

5 6 3 3

2,1 4,7 8,8 8,9

Rikskonserter 1960/61 1965/66 1969/70 1970/71

-

84 90 86

-

-

—

—

2,7 10,5 11,6 2,1 7,7 19,4 20,9

28 45 54 54

2.3 5,6 11,4 12,0

31 32 32 31

Summa

1960/61 1965/66 1969/70 1970/71

-

—

0,5 1,1 1,4

16 9 10

0 0,1 0,5

0 1 4

3,2 11,7 13,5

1,1 1,9 2,6 3,1

15 11 7 8

2,0 2,1 2,5 2,9

26 12 7 7

7,5 17,3 35,9 38,9

a

Innefattar recetter, gager och arrangörsavgifter, b Inklusive Västerås musiksällskap och Örebro orkesterstiftelse. c För Malmö konserthusstiftelse hela verksamheten (dvs inkl verksamhet vid stadsteatern). Anm. De i tabellen redovisade bidragen avser under ett budgetår faktiskt influtna bidrag och innefattar även i efterskott utbetalda tilläggsbidrag för tidigare år. Källa: Kulturrådets enkät och institutionernas verksamhetsberättelser.

bibliotek med 70 000 kr till vart och ett. och landsbibliotek och lånecentraler uppgår Dessutom utgår tilläggsbidrag om samman- budgetåret 1972/73 till sammanlagt 3,4 milj lagt 100 000 kr att fördelas om geografiska kr. och andra förhållanden medför särskilt höga 10.6.1.4 Länsmuseerna kostnader. Stödet fördelas av skolöverstyrelsen. I fyra län fungerar de statliga stifts- och F n finns det inget särskilt stöd till länsmulandsbiblioteken som länsbibliotek och får seerna men indirekt utgår ett statsstöd för detta statsbidrag om 40 000 kr. Som genom det bidrag om 90 % som (enligt nämnts under 6.6.4 har statskontoret före- kungörelsen (1955:317) angående statsbislagit en kommunalisering av dessa fyra drag till avlöningar inom landsantikvarieorbibliotek. Till lånecentralerna i Stockholm ganisationen (ändrad senast 1965:167)) går och Malmö utgår bidrag om vardera 150 000 till grundlönerna för landsantikvarier och i kr och till lånecentralen i Umeå bidrag om flertalet län dessutom för en amanuens. 100 000 kr. Till förvaltningskostnader, bok- Landsantikvarierna svarar som riksantikvarieinköp m m vid stifts- och landsbiblioteken är ämbetets företrädare för kulturminnesvården budgetåret 1972/73 anvisat sammanlagt 1,3 inom sitt distrikt men är dessutom i förekommande fall chefer för länsmuseerna. milj kr. Det statliga stödet till länsbibliotek, stifts- Statsanslaget till bidrag till avlöningar inom SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser landsantikvarieorganisationen är budgetåret 1972/73 uppfört med 2,3 milj kr. MUS 65 föreslår statsbidrag till ett museum per län, i regel länsmuseet. Detta sammanhänger i sin tur med de sakkunnigas förslag i fråga om landsantikvarieorganisationen.

kulturrådet ställt upp och med hänsyn till de förslag till organisatoriska lösningar som lagts fram i institutionskapitlet. Kulturrådet föreslår därför en ny bidragsstruktur för teater- och musiksektorerna. För att stödja samordningsarbetet på länsnivå föreslår kulturrådet ett nytt bidrag. Eftersom MUS 65 parallellt med kulturrådet arbetat fram bidragsprinciper för länsmuseerna har kulturrådet inte kunnat ta med 10.6.2 Behovet av en ny bidragsstruktur bidragen till länsmuseerna i sina övervägan10.6.2.1 Bidragsstrukturen på längre sikt den. Efter remissbehandlingen av de båda Kulturrådet anser att staten bör stödja betänkandena bör det vara möjligt att förekomsten av ett nät av regionala kul- komma fram till bidragsformer till länsmuturinstitutioner. Härigenom möjliggörs en seerna som ansluter till de bidrag som här verksamhet i alla delar av landet. En följd föreslås för teater-, dans- och musiksektorerav kulturrådets decentraliseringsmål skulle na. vara att staten gav landstingen generella Länsbiblioteksstödet är av helt annan art bidrag som de skulle kunna fördela självstän- än det nu utgående teater- och musikstödet. digt på institutioner och övrig regional Bidraget till länsbiblioteken går till primärkulturverksamhet. Kulturrådet finner en så- kommuner för att en kommunal institution dan utformning av statsbidragen vara den sköter vissa regionala funktioner. Vid benaturliga lösningen på längre sikt. Först där- handlingen av länsbiblioteken under 6.6.4 igenom skulle regionerna få det fulla ansva- påpekades att det nuvarande systemet medret för en regional kulturpolitik. för vissa olägenheter. Rådet föreslår dock Länsinstitutionerna är f n mycket ojämnt inga omedelbara förändringar, framför allt utvecklade. På många håll i landet och inom därför att litteraturutredningen utreder folkvissa kultursektorer saknas sådana helt eller biblioteksväsendet. Kulturrådet finner ingen nästan helt. Landstingens ekonomiska insat- möjlighet att redan nu inordna stödet till ser på kulturområdet är fn förhållandevis länsbiblioteken i den nya bidragsstruktur begränsade. Rådet räknar därför med att som föreslås för teater-, dans- och musiktiden intill början av 1980-talet kommer att sektorerna. behövas för att omorganisera nuvarande lokala institutioner till regionala och för att komplettera dem med nya. Först sedan det 10.6.3 Regionalt samordningsbidrag skedet är färdigt och sedan landstingen Inom länen kommer det i framtiden i successivt kunnat bygga ut sina insatser är allmänhet att finnas länsbibliotek, länsmutiden mogen för en konsekvent decentralise- seum, länsteater, regionmusik och kanske ring av ansvaret till regionala organ. ytterligare någon musikinstitution. RegionDet pågående utredningsarbetet inom musiken är statlig. Övriga institutioner åtnjulänsberedningen och utredningen om kom- ter statligt stöd. munernas finanser bör då ha lett till en Det blir alltså fråga om en omfattande fastare grund för mer långsiktiga lösningar. statsunderstödd institutionsverksamhet i regionerna. Det får mot den bakgrunden anses rimligt att staten stöder samordningen av 10.6.2.2 En förändrad bidragsstruktur dessa verksamheter samt mellan dessa och för 1970-talet övriga kulturaktiviteter. En sådan samordDe nuvarande bidragen till stadsteatrar och ning är en förutsättning för att den eftersträorkestrar är otillfredsställande utifrån de mål vade decentraliseringen skall bli en realitet. 470

SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser Som närmare utvecklats i det föregående (8.5.5.2) finns det också samarbetsuppgifter, som bör skötas av ett regionalt samarbetsorgan. En viktig del av kulturutbudet förmedlas av Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar. Statsmakterna beslöt som en del av rikskonsertreformen att det skulle inrättas regionintendenttjänster, helt bekostade genom statsmedel. Som framgått av 6.4.10.7 finns det fn sju tjänster. Riksteatern och i viss mån också Riksutställningar har regionala intendenttjänster. Statsmakternas ställningstagande till regionintendenterna får ses som ett tecken på att staten vill stödja arbetet på regional nivå. Att statsmedel har använts för liknande insatser inom Riksteatern och Riksutställningar bestyrker att de statliga eller statsstödda institutionerna anser det nödvändigt att stödja det regionala arbetet. Vid behandlingen av samarbetsuppgifterna på det regionala planet (8.5.5.2) pekar kulturrådet på att samarbetsorganen måste ha viss personal. Kulturrådet anser det ur principiell synpunkt olämpligt med statligt anställda tjänstemän på regional nivå inom kulturområdet med undantag för helstatliga institutioner såsom landsarkiv och regionmusikavdelningar. Både statliga och landstingskommunala samordningsorgan bör inte förekomma. Statens stöd bör lämnas i form av ett bidrag till anställning av personal som sysslar bl a med sådana uppgifter som Rikskonserters, Riksteaterns och Riksutställningars intendenter nu ägnar sig åt. Vidgas länsbildningsförbundet till samarbetsorgan bör det vara naturligt att förstärka dess nuvarande kansli i motsvarande omfattning. Liksom på lokal nivå är det även möjligt att samordna kanslifunktionerna med kulturnämndens. Samarbetsorganets kansli eller det gemensamma kansliet får förutsättas överta de uppgifter som Rikskonserters, Riksteaterns och Riksutställningars regionintendenter nu har, eftersom statliga eller statsunderstödda riksorgan i framtiden inte bör ha regionala tjänstemän. SOU 1972:66

Eftersom det inte finns något omedelbart, mer allmänt behov av personal för samordningsarbetet läggs här inte fram förslag till nytt bidragssystem. Det bör utarbetas av det nya kulturrådet. Som bidragsvillkor bör gälla att viss samverkan kommer till stånd mellan de regionala organen och Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar. Frågan om behovet av samråd vid personaltillsättningen bör belysas vid det nya kulturrådets utredningsarbete. För det fall att länsbildningsförbunden kommer att fungera som samarbetsorgan bör sambandet med de statsbidrag som i dag utgår till förbunden för andra uppgifter beaktas. Kostnaderna för det nya bidraget kan givetvis inte nu beräknas. Om man skulle utgå från en statsbidragsnivå om 200 000 kr genomsnittligt per län, skulle kostnaderna i ett slutskede då alla län har sådana bidrag uppgå till 4,8 milj kr. Om man vidare antar att statsbidraget motsvarar hälften av de faktiska kostnaderna, skulle landstingens kostnader bli lika stora. För att få fram statens kostnader för denna reform bör från beloppet dras kostnaderna för nuvarande statligt finansierade regionkanslier. Merkostnaderna för statsverket skulle härigenom uppgå till ca 3 milj kr.

10.6.4 Statsbidrag till regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner 10.6.4.1 Bidragsformernas tillämpningsområde Att stödet till stadsteatrar och yrkesorkestrar i dag är olika utformat är inte motiverat av sakliga skäl. Det beror endast på att någon reform som motsvarar den som gjordes år 1964 på teaterområdet aldrig kommit till stånd på musikområdet. Alla skäl talar för att det skapas ett samlat bidragssystem för teater- och musikområdena. Det gemensamma för nuvarande stöd är att de avser yrkesmässigt arbetande institutioner. Samma begränsning bör gälla för det nya gemensamma bidraget. Den yrkesmässiga verksamheten medför betydande ekono471

10 Samhällets ekonomiska insatser miska anspråk på de parter som är ansvariga 10.6.4.2 Syftet med statsbidraget för institutionerna. Det är en del av dessa anspråk som statsbidraget skall avlasta de Det allmänna syftet med bidraget är att regionala och lokala huvudmännen. Ett staten skall garantera en ekonomisk grund gemensamt bidragssystem för teater- och för en yrkesmässig verksamhet på regional musikområdena kan underlätta en samver- nivå på många håll i landet. Bidraget bör kan mellan institutioner inom olika konst- bidra till att minska de stora regionala skillområden. Redan nu förekommer det på ett naderna i fråga om offentliga utgifter för håll att teater- och musikinstitutioner är kulturändamål. samorganiserade i ett företag. Detta har lett Det nuvarande stadsteaterbidraget har spetill att staten med två bidragssystem stöder lat en betydelsefull roll under 1960-talet. olika delar av samma institution. Det har medfört att stadsteatrarna kunnat Som utvecklats närmare i kapitel 7 bör utveckla en mångsidig och vital teaterverkden fria skapande verksamheten i stort stöd- samhet. Genom att staten svarat för en jas med andra bidragsformer. Rådet åter- betydande del av kostnadsökningarna och en kommer i det följande under 10.7 till detta. viss personalexpansion har kommunerna stiDet bör observeras att när det här talas mulerats att göra betydande ekonomiska om stöd till institutioner är det fråga om insatser. Den betydelse som statsbidragsinstitutioner enligt den definition som ges i systemet har haft för teaterverksamhetens 6.1. utveckling måste bevaras i ett omvandlat I samband med att stödet till teater- och bidragssystem. musikinstitutionerna reformeras bör dansens De nuvarande bidragen till stadsteatrarna ställning särskilt beaktas. Vid Göteborgs och yrkesorkestrarna är med ett par undanlyriska teater och Malmö stadsteater är tag bidrag till institutioner lokaliserade till dansare anställda. De framträder både vid vissa städer och ekonomiskt stödda av dessa. musikteaterföreställningar och självständigt. I vissa fall finns dock ett regionalt ansvar. I det föregående har understrukits behovet Det har ökat under 1960-talet. I Kungl av särskilda åtgärder för danskonsten. Det Maj:ts bestämmelser om bidrag till vissa förutsätts att nuvarande dansensembler vid yrkesorkestrar finns en föreskrift som har till de två teatrarna (6.3.10.1) bibehålls och syfte att garantera en viss regional verksamgenom turnéverksamhet ges ökade möjlig- het. Det föreskrivs sålunda bl a att "orkestheter att framträda i rena balettprogram. rarna i Gävle, Norrköping och Helsingborg Kulturrådet föreslår att det nya bidragssyste- skall i minst samma utsträckning som spelmet inte bara skall avse teater- och musikin- året före bidragsåret bedriva konsertverksamstitutioner utan även institutioner med dans- het utanför hemorten". Bestämmelsen är verksamhet. Dans torde dock liksom fn vagt utformad och det är osäkert om den vanligen komma att ingå i kombinerade verkligen har någon styrande effekt. teater- och dansinstitutioner. Det bör obserEtt av huvudsyftena med förslaget att veras att det vid de båda nämnda teatrarna omvandla de lokalt anknutna teater- och bedrivs dansutbildning. Detta bör i fortsätt- orkesterinstitutionerna till länsinstitutioner ningen särskilt beaktas då bidragen bestäms. är att uppnå en kulturell aktivering i länen i Genom att i bidragsreglerna klart markera sin helhet. Rent principiellt kan ansvaret att dansen är en med teatern och musiken manifestera sig på två sätt. Dels kan institujämställd konstform vill kulturrådet öppna tionen turnera i länet, dels kan personer vägen för andra institutioner än de två bosatta utanför huvudorten besöka denna. nämnda att anställa dansare eller till sig för En viktig förutsättning för att realisera en viss tid knyta en dansgrupp. ökad, mer differentierad turnerande och uppsökande verksamhet är att teaterensemblerna och orkestrarna kan dela upp sig på 472

SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser mindre enheter. Vad beträffar orkestrarna har för övrigt just detta föreslagits av teateroch orkesterrådet i orkesterbetänkandet. Det nya bidraget skall i första hand avse regional institutionell verksamhet. Det är alltså motsatsen till nuvarande förhållande då de båda bidragssystemen i princip är bidrag till lokala institutioner och endast i något undantagsfall till en länsinstitution. En svaghet i nuvarande bidragssystem är att det i stor utsträckning kommit att kanaliseras till de tre största städerna (se tabellerna 10.2 och 10.3). De fick ca 75 % av statens bidrag till stadsteatrar och yrkesorkestrar budgetåret 1970/71. De tre städernas institutioner bedriver endast i begränsad utsträckning verksamhet utanför den egna kommunen. Staten anvisar vidare betydande belopp till Operan och Dramaten, vars verksamhet till övervägande delen är förlagd till Stockholm. Det nya bidraget bör ha inbyggda stimulanseffekter till regional verksamhet. Bidraget bör kunna komma alla landets delar till godo och inte främst de största städerna. Som närmare utvecklats i 6.3.5.4 är andra lösningar än modellen med länsinstitutioner möjliga i Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna. I någon eller några av dessa regioner kan ett kommunalt huvudmannaskap fortfarande vara motiverat även om viss verksamhet sker i regionen. Hänsyn bör också tas till att en regionalisering av de lokalt anknutna institutionerna sannolikt inte heller på andra håll kan genomföras samtidigt med ikraftträdandet av de nya bidragsbestämmelserna. Bidragsbestämmelserna bör därför ge möjlighet också för lokalt verkande institutioner att få bidrag. Kulturrådet finner det mindre sannolikt att det kan bli möjligt att under de närmaste åren prioritera bidrag till nya, lokalt arbetande institutioner med tanke på de många angelägna behov som måste tillgodoses först. Rådet vill dock inte utesluta möjligheten. Kommuner och landsting bör dela det direkta ansvaret för flertalet av de nu lokalt anknutna institutionerna. Även om länet med hänsyn till vad kulturrådet anfört i SOU 1972:66

organisationskapitlet (8.5.1) är det naturliga verksamhetsområdet för en institution, bör givetvis samarbete mellan olika län vara möjligt. Uppsala-Gävle stadsteater är ett exempel på en samverkan mellan institutioner i två olika län. Det nya bidraget bör stimulera till att nya regionala institutioner byggs upp. Det behöver inte nödvändigtvis vara stora ensembler. Kulturrådet betonar allmänt vikten av att den levande kulturen blir lättare tillgänglig. Därför är det viktigare att ha små grupper i landets olika delar än några stora koncentrerade till ett mindre antal platser. Samtidigt bör det understrykas att kulturrådet inte vill tänka sig att nuvarande större institutioner minskas. De är väl motiverade i de områden med tät befolkning där de är verksamma. Den nyss nämnda riktpunkten avser endast den fortsatta utbyggnaden av det statliga stödet. Principen kan heller inte tillämpas generellt. I den mån en lokalt verkande institution i en större stad också får ett regionalt ansvar blir det nödvändigt med en personalexpansion om inte verksamheten på lokaliseringsorten skall behöva minskas. En av orsakerna till att Riksteatern lyckats så väl med sina initiativ att grunda regionensembler på olika håll i landet har varit att man kunnat ge ett kraftfullt organisatoriskt och ekonomiskt bistånd under initialskedet. Erfarenhetsmässigt uppkommer det en rad extra kostnader bl a av investeringskaraktär under en institutions initialskede. Det är därför rimligt att bidragsnivån blir högre under de första verksamhetsåren. Genom att rådet tänker sig ett stöd till många små institutioner kan det bli aktuellt med någon form av specialisering. Bidragssystemet bör därför stimulera till utbyte mellan länen. Det är ett likartat resonemang som förts i fråga om regionmusiken. Det har nämligen förutsatts att regionmusikkårerna skall kunna specialisera sig. Vid behandlingen av teater- och musikinstitutionerna betonades angelägenheten av att inte en viss konstgenre favoriseras. Det bidragssystem kulturrådet förordar bör t ex 473

10 Samhällets ekonomiska insatser inom musikområdet lika gärna kunna användas för jazzmusikensembler som för symfoniorkestrar. Bidragsmottagare bör vara den institution som bedriver den aktuella verksamheten. Bakom denna finns de parter som ekonomiskt svarar för verksamheten, nämligen landsting och kommuner eller endast en kommun. Staten har alltså ingen del av huvudmannaansvaret utan bidrar endast med ett ekonomiskt stöd enligt de särskilda bestämmelserna. Liksom i fråga om all statsunderstödd verksamhet blir den centrala myndigheten inom området, i detta fall det nya kulturrådet, tillsynsmyndighet för verksamheten. Det motsvarar helt nuvarande förhållanden. Teater- och musikrådet är tillsynsmyndighet för all statsunderstödd verksamhet inom teater- och musiksektorerna. Ett principiellt svårt problem är om det skall vara möjligt att genom bidragskonstruktionen främja de mål som kulturrådet ställt upp t ex i fråga om en differentierad verksamhet för olika publikkategorier. Vid behandlingen av teaterinstitutionerna (6.3.9) har kulturrådet avvisat tanken på att fn ställa villkor i statsbidragsbestämmelserna t ex av innebörden att en viss kvot skall avse barn- och ungdomsteater. Kulturrådet förordar att i bidragsbestämmelserna tas in ett allmänt formulerat bidragsvillkor om att institution som får bidrag bör beakta att verksamheten såvitt möjligt blir tillgänglig inom institutionens hela verksamhetsområde och tar särskild hänsyn till olika publikkategorier såsom barn, ungdom, äldre och lågutbildade samt personer som vistas på vårdinstitutioner av olika slag. I sina årliga redogörelser bör de bidragsmottagande institutionerna lämna uppgifter om hur denna allmänna rekommendation efterlevs. Det får förutsättas att det nya kulturrådet lämnar anvisningar om hur redogörelserna skall utformas så att rådet får en kontinuerlig samlad överblick över institutionerna.

10.6.4.3 Bidragets konstruktion Statsbidragsregler har på senare tid fått en mer allmän karaktär. Detaljerade bidragsvillkor rensas bort. Dispositionen av medlen läggs så långt möjligt helt i kommunens, landstingets eller organisationens hand. Kulturrådet hyser stor sympati för att på det viset lägga ett stort ansvar i detta fall på landsting eller andra organ på regional nivå. Som nyss nämnts bör detta också på sikt bli lösningen. Den avgörande skillnaden i förhällande till exempelvis skolans eller sjukvärdens områden är dock att där finns en i många avseenden detaljerad lagstiftning och reglering i annan form som är präglad av de av statsmakterna beslutade målen för verksamheten. Att i den situationen göra bidragen mera allmänna måste vara lättare. På kulturområdet kommer — som kulturrådet påpekat i flera sammanhang - att saknas en sådan reglering. Pä skolans och sjukvårdens områden finns det en fast över hela landet utbredd regional och lokal organisation. På kulturområdet är läget annorlunda. De kommande åren måste ägnas åt att bygga upp en grundläggande struktur för institutionsverksamheten i landet. Med tanke på de begränsade ekonomiska resurserna på central och kommunal nivå kommer denna utbyggnad att resa svåra avvägningsproblem. Om statsmakterna vill förändra tyngdpunkten i sin kulturpolitiska satsning från de centrala riksorganisationerna till de många regionala organen inom teaterns, musikens, museiväsendets och bibliotekens områden, är det naturligt att de skaffar sig instrument för att genomföra en effektiv och balanserad decentraliseringspolitik. Samtidigt vill kulturrådet understryka att rådet är främmande för alla sådana bidragsvillkor, som inte är absolut nödvändiga och som kan föras tillbaka på syftet med det nya bidraget sådant det utvecklats här. Det nuvarande bidragssystemet till yrkesorkestrarna, där Kungl Maj:t prövar varje enskild detalj i orkestrarnas budget är olämpligt. Även det nuvarande bidragssystemet till stadsteatrarna inrymmer en möjlighet till SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser långt gående detaljprövning. Departementschefen förutsatte i propositionen om de nya formerna för teaterstöd (prop 1964:66) att omprövningen av bidragsunderlaget skulle utnyttjas så att staten "punktvis kunde medverka till en sådan expansion eller standardhöjning som bedöms önskvärd". Bidragsomprövningarna skulle innefatta en realprövning av expansionen under de gångna åren. Konsekvenserna av 1972 års beslut om stadsteaterstödet är att stadsteaterkommunerna själva får bära hela kostnaden för en del av den personalexpansion som skett sedan 1966/67. Som framgår av tabell 10.4 är ökningen vid flera av teatrarna relativt stor. Enligt kulturrådets mening måste det vara principiellt riktigare att en prövning av bidragsunderlaget sker i förhand så att kommunerna vet vilket bidrag staten avser att lämna. En olägenhet med hittillsvarande stadsteaterbidrag är att det byggt på omprövningar vart tredje år. När kulturrådet vill se en utbyggnad av stödet till nya institutioner är det nödvändigt att ha ett system som medger årliga omprövningar. Detta bör inte fattas så att alla institutioner, framför allt inte de större, förutsätts begära en årlig utbyggnad av bidragsunderlaget. Som kommer att utvecklas i det följande bör det nya kulturrådet efter samråd med landstingen och vissa kommuner göra upp planer för den regionala expansionen. I planeringen måste sannolikt utbyggnaden av de mindre institutionerna prioriteras högt. Härigenom undviks att bidragsunderlaget vid alla institutioner i praktiken årligen sätts under diskussion. Statsbidraget bör bygga på någon grundläggande bidragsgrundande komponent. Man kan tänka sig bidrag per invånare i regionen, per besökare, per föreställning eller per anställd av olika kategorier eller per anställd oavsett personalkategori. Att bestämma statsbidraget till ett visst belopp utan anknytning till en bidragsgrundande komponent är i och för sig möjligt men generella statsbidrag till institution för vilka staten inte är huvudman brukar normalt inte utformas på detta sätt. Varje omprövning av bidragsunSOU 1972:66

derlaget kräver då att statsmakterna tar ställning till institutionens hela anslagsbehov. I tabellerna 10.5 och 10.6 ges översikter över stadsteatrarnas och symfoniorkestrarnas ekonomi, personal och verksamhet budgetåret 1969/70, vilket är det sista budgetår för vilket kulturrådet under sitt utredningsarbete haft tillgång till institutionernas bokslut. I tabellerna har totala kostnader och statsbidrag fördelats per föreställning, per besök och per anställd. Bidrag per invånare i regionen kan inte anses vara en särskilt lämplig bidragsgrund med tanke på att i utgångsläget olikheterna i fråga om bidragsnivå och situation i allmänhet är så stora. Det skulle bli nödvändigt med komplicerade övergångsbestämmelser. Detta kan inte underlätta målet att nå en balanserad expansion. Det skulle också bli ett alltför schablonartat bidrag. Ett bidrag per besök skulle också ha oönskade effekter. I mindre tätt befolkade delar av landet är givetvis kostnaden per besök mycket högre än i tätorterna. Samtidigt är kostnaderna per besök för teatrar med lyrisk verksamhet höga av andra skäl. Ett bidrag per besök skulle ha rakt motsatt effekt mot den av kulturrådet eftersträvade dvs att tillgodose behovet i de delar av landet som nu inte har tillgång till levande teater och musik. Att använda en genomsnittlig kostnad per föreställning resp konsert som bidragsunderlag är inte lämpligt, eftersom både föreställningar och konserter kan vara så olika till typ och kostnader. Det är inte rimligt att räkna fram en genomsnittskostnad mellan t ex en musikdramatisk uppsättning och en teaterföreställning för barn i en gymnastiksal med ett par skådespelare. Enligt kulturrrådets mening bör antalet anställda vara den bidragsgrundande komponenten. Personalens storlek har en avgörande betydelse för verksamhetens omfattning men också för dess kvalitet. Antalet anställda är ett mått på de resurser som ställs till förfogande. Hur personalen används, dvs hur verksamheten läggs upp bör vara en fråga för institutionens styrelse och ledning att avgöra 475

10 Samhällets ekonomiska insatser vH

r~-

+

+

+

o o

+

O

o in

oo

,—1

r-1 m

+

m

+ +

+ —I

+

—, +

+

ON

+

O oo

+

+

r<i

H O O

+

O

-H

+

n.

iO

c Lj p

Ml"

1 ÖSM S

- - —

2 M M O'O

73 y,

so a> .B BI

c

« 3 o « « «

:CT3

B

n. « o ^ ^ u : 0 V3 o H : -^ tJ J^ % 2 £ H c •« ° 2> u '5%

,5 -°

r5

-C

OJ

O

*> u a eao i-

*•*

£

X

S z

o •* o Z i/$

T3

C3

a Q.

D

SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser "O

f-

i3

t/i

g g i-, u, _ < M c a c

c « j. 2

VO

V£>

OS

•<d„

vo __,

*£> ^H

^ CN

—<

•*

rN

tfc U

C4

O

x> -o 5 a. c M cs£

£3

51)

cd

00 -w

y o M O

o

l-H

:

t— —<

SO

IO

t-l

^H

n-

^

ro

r3 C c M U

AC

rt a.

2 *3 c cd

A

j,

A T3 O

ro

•—i tN

Ml

4)

Q.'—

cd C

—M

S g a i2 -r- 'c

T3

M

O

a. o

w* C_>

cd X)

>o r^

C

^

< D c d O c d > " r o ! O c d

H ^! C CuX) 2 *; .A i s M o o « S -S IS -S lO o Jj u.

" a c < £ : —C ro 10

-H

ro r-

ro

a\

»H

"éd

c

< ^c

U X)

o H

:« M

w< O

cd O

, ca

a

ä B Sk ä s

~

t» _

W5 T 3

o eu

ON

—1

-H

ca o cd c M c

-H

rN

M3

O

~<

rN

H ^ c iÖ

o U

C

•o

em 60

1-

1)

C

o « o so cd cd o X ) ro X) M j :/? : 0 o 1-

-c

SOU 1972:66

* -s u "3 * :0 O

C3

1-4

oo

O

roEro-o ra

O 1

c o 13

Z

:r3 1-4

"ec" c/i c <L> iO JM

3 _o v;

:cd

'c o>

E

J2 o • , « • =

.5 o

I O

~cd" 2 T 3 cd - o

c o O

ro _ CL '—

O

Z

>

C/3

*c3

00 D

O Q

10 Samhällets ekonomiska insatser <£ > 2-A±l

> « ro ro

MXIT)

a «

o r~ c?" VO

OJ

a

ro , rt |H g t j + J .A v, a> o S 00 £> -O a . * SS

-H

v£>

-*J-

iy>

«^°si

ro

T-H

io

ro

O

\£>

ro

rN

(N

<N

<N

-H

ro

.—i

.—i

fH

rN

0) ro O ro <D é -£3 C .irf C a ro "K

0H

6 J,

J,

< U g O a 3 > ^ O r o

•a

w

ro

<L> O S3

CR

,

2. °roC a)D . X<u) O

o

<

A>

<i>

& Si

O (•-

O ro

u-i io

-H m

oo -"3-

•2 .£ « U

i

P S "-1

0) ro O ro Q- C ^ C

H

Jxi C ro

ID

ro

E "° :

U

MM c _g •£3 C C U B

2 E

o

o

00 JJ

c *

"3 t/: t ^ 3

C S3

SO M C

c

^ <2 . *

478 O

^

oo

Z

Z

Ä

E

a O

a>

E "^ E :ro 5 >

o 13

O

.&

-B

x

X

o SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser med utgångspunkt i målen för samhällets kulturpolitik. Kraven på ekonomiska insatser från landstingens och kommunernas sida kommer att medföra att institutionsstyrelserna finner det nödvändigt att se till att verksamheten sköts väl. Institutionernas verksamhetsberättelser bör redovisas och jämföras med den verksamhetsplan som upprättats för tidsperioden i fråga. Härigenom blir det möjligt att följa upp hur institutionerna följer föreskrifterna om inriktningen av verksamheten, i vilken utsträckning de når de mål som satts upp för verksamheten och hur verksamhetens utfall blivit i förhållande till budgeten. Mot bakgrund av dessa resonemang föreslår kulturrådet att statsbidraget utformas som ett lönekostnadsbidrag. Staten bör bidra med viss procent av kostnaden. Bidraget bör konstrueras så att man vid fördelningen av bidrag inte behöver ta ställning till vad för slags personal som anställs. Alla personalgrupper inom en institution är lika viktiga. Det finns ingen anledning att ge den konstnärliga personalen någon särställning med avseende på statsbidraget. Det förtjänar att påpekas att vid stadsteatrarna mindre än hälften av antalet årsverken budgetåret 1970/71 avsåg konstnärlig personal (tabell 10.4). Liksom i fråga om verksamhetens inriktning bör statsmakterna överlämna ansvaret för sammansättning av personalen till institutionsstyrelser och institutionschefer. Statsbidraget bör inte endast avse lönekostnader för fast anställd personal. Bidraget bör intill en viss gräns, förslagsvis en tredjedel, kunna användas till att köpa tjänster. Detta är för övrigt i begränsad utsträckning möjligt även inom ramen för nuvarande stadsteaterstöd. Bidragsunderlaget bör vara ett antal personalenheter. Även om antalet anställda blir den bidragsgrundande komponenten, bör man vid fastställandet av statsbidragsprocent ta hänsyn till de 20-30 % av teatrarnas och symfoniorkestrarnas kostnader som avser annat än personal. I första hand bör därvid kostnader för turnéer beaktas. Även kostnader för att ta emot gästspel från andra institutioner och för att ordna SOU 1972:66

transporter av publik till den egna institutionen bör kunna beaktas. Vid fastställandet av statsbidragsprocenten blir det avgörande hur stor del av de totala kostnaderna för olika typer av institutioner som staten kan ta på sig. Statsbidrag per personalenhet bör utgå med viss procent av ett grundbelopp. Detta grundbelopp bör i utgångsläget vara den genomsnittliga lönekostnaden för samtliga anställda vid institutionerna inom resp sektor (räknat i helårsverken) under det år för vilket bokslut senast föreligger. I lönekostnader ingår kostnader för lön och direkt utgående annan ersättning samt sociala kostnader, dvs kostnader för arbetsgivaravgifter enligt lagen om allmän försäkring, yrkesskade- och grupplivs försäkring samt avgångsbidrag. Det är samma slags kostnader som ingår i bidragsunderlaget för nuvarande stadsteaterstöd. Det finns ingen anledning att i fortsättningen skilja mellan de direkta avlöningskostnaderna och de sociala kostnaderna. 1 de statliga institutionernas stater är för övrigt dessa kostnadsslag from budgetåret 1971/72 förda samman under begreppet lönekostnader. De statliga anslagen till regional teateroch musikverksamhet bör beräknas med utgångspunkt i ett visst antal personalenheter. Det är inte sannolikt att statliga medel kan ställas till förfogande som helt motsvarar behovet av statsbidrag. Det blir därför nödvändigt att Kungl Maj:t - efter förslag av det nya kulturrådet - fördelar det antal personalenheter som anslaget ger utrymme åt. Vid denna fördelning bör hänsyn tas till behovet av en jämn fördelning av de statliga insatserna till olika delar av landet. Det bör understrykas att det inte är kulturrådets mening att staten skall bestämma dimensioneringen av teater- och musikinstitutionernas personal och verksamhet. Statens roll skall vara begränsad till att fördela de medel som kan ställas till förfogande. Landsting och kommuner med det direkta ekonomiska ansvaret för institutionerna skall givetvis kunna ställa medel till förfogande även i den mån statsbidrag inte kan lämnas. Det nuvarande stadsteaterstödet har en 479

10 Samhällets ekonomiska insatser dubbel garanti mot en urholkning på grund vid musik- resp teaterinstitutionerna. Relaav lönehöjningar. Tilläggsbidrag ges, grun- tionerna mellan olika personalkategorier kan dade på ett index för statstjänstemännens så småningom ändras, så att genomsnittslönenivå. De hittills regelbundet återkom- kostnaden stiger. Lönerna för personalen mande omprövningarna av bidragsunderlaget kan öka snabbare än statstjänstemannalönerger dessutom möjligheter till kompensation, na. Även andra faktorer kan bidra till att i den mån de teateranställdas löner ökat mer kostnaden för en personalenhet kan behöva än statstjänstemännens. Eftersom vid början justeras utöver vad som följer av indexregleav 1960-talet de teateranställdas löner ge- ringen. En sådan särskild höjning av grundbenomsnittligt befann sig på en förhållandevis loppet per personalenhet bör kunna göras låg nivå, har sistnämnda möjlighet haft bety- vid behov och efter förslag av det nya kulturdelse för att bidra till en förbättring av deras rådet. lönenivå. Under senare år är det framför allt När det här föreslås att statsbidraget skall de lågavlönade statsanställdas lönenivå som utgå med viss procent av bidragsunderlaget, höjts, vilket givetvis betydligt påverkar stats- avses inte att det som i fråga om nuvarande tjänstemannalöneindex. Motivet för den stadsteaterstöd skall bli fråga om ett enhetdubbla garantin mot en urholkning av bidra- ligt procenttal för samtliga institutioner. 1 get har därigenom minskat. stället anser kulturrådet att en differentieEftersom staten inte har något inflytande ring av statsbidragsprocenten bör kunna bli över utvecklingen av lönenivån för de anställ- ett viktigt instrument för en kulturell deda vid institutionerna, är det naturligt att i centraliseringspolitik. Till en regionalt verfortsättningen liksom hittills knyta indexga- kande institution bör utgå bidrag enligt ett rantin till statstjänstemännens löneutveck- högre procenttal än till den lokalt verkande. ling. Det är dessutom svårt att hitta index Genom det högre procenttalet bidrar staten som speglar löneutvecklingen för samtliga till de merkostnader i fråga om traktamenten kategorier inom de berörda institutionerna. samt rese- och transportkostnader som turEn automatisk höjning av ett statsbidrag kan nerandet medför. Norrbottensteatern har seinte göras annat än på grundval av föränd- dan sin tillkomst ett särskilt bidrag till att ringar som har en så entydig karaktär att det täcka turnékostnaderna. Medlen utgår från är möjligt för statsmakterna att binda en in- ett annat anslag än stadsteaterbidraget och dexgaranti till det. Det bör därför vara en lösningen får anses som provisorisk. Genom index som utarbetas av ett statligt organ och den nya bidragskonstruktionen försvinner då rimligen en index för statstjänstemännens behovet av sådana särskilda anslag och alla löner, utarbetat av statens avtalsverk. Denna institutioner med en turnerande verksamhet index bör också spegla utvecklingen i fråga av en viss omfattning kan få ett statligt stöd om de sociala kostnaderna. till denna. Kulturrådet vill med bestämdhet underDet kan möta svårigheter att bestämma stryka vikten av att en indexreglering knuten hur en regional verksamhet skall definieras. till löneutvecklingen bibehålls i det nya bi- En möjlighet skulle kunna vara att anse en dragssystemet. Ett viktigt inslag i teater- och verksamhet som regional om minst en tredjeorkesterstödet under 1960-talet har varit det del, mätt i antalet föreställningar eller konförhållandet att staten svarat för en del av serter, är förlagd utanför institutionens hemmerkostnaderna för lönehöjningarna. Risken kommun. En sådan bestämmelse kräver närär annars stor att de nya bidragen får ett mare preciseringar för att motverka att en minskande realvärde, vilket medför en kost- institution inte ger regionen aktiviteter av nadsövervältringpå landsting och kommuner. lägre kvalitet än hemkommunen. Det är vidaSom nämnts bör grundbeloppet för en re möjligt att tänka sig en graderad skala av personalenhet i utgångsläget vara den genom- procent allteftersom verksamheten är förlagd snittliga lönekostnaden för samtliga anställda utanför hemorten. 480

SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser Till nyinrättade institutioner bör under förslagsvis tre år utgå ett med viss procent förhöjt bidrag. Under en institutions första verksamhetsår finns det en rad faktorer, såsom behovet av särskild information och anskaffande av utrustning, som motiverar ett särskilt stöd. Den översikt som lämnats i det föregående (2.12.2.5) av de offentliga driftutgifterna till kultur visar att samhällsstödet är mycket ojämnt fördelat över olika delar av landet. Driftutgifterna per invånare till teater, musik, museer och utställningar varierar sålunda år 1969 i olika län mellan mindre än 15 kr och mer än 35 kr (figur 2.9). Det nya bidragssystemet till institutionell verksamhet måste bidra till att utjämna sådana stora olikheter. En högre bidragsprocent bör beräknas för län med gles befolkning och stora avstånd. En tänkbar utväg skulle kunna vara att institutioner i län som tillhör stödområdet får en högre bidragsprocent. På detta sätt skulle kulturpolitiska medel knyta an till

lokaliseringspolitiska instrument. Eftersom personalstrukturen är helt annorlunda vid teatrar än vid orkestrar, finns det ingen anledning att förutsätta samma grundbelopp och möjligen heller inte samma bidragsprocent. Samtidigt är det angeläget att bidragen utformas så att de bidrar till att det redan existerande samarbetet mellan teatrar och orkestrar byggs ut. Detta är särskilt angeläget om den musikdramatiska verksamheten skall kunna stödjas verksamt. Kulturrådet vill inte här förorda med vilka procent statsbidrag bör utgå. Procenttalen bör fastställas i ett senare skede men med utgångspunkt i bl a rådets resonemang och värderingar. Det bör ske efter överläggningar mellan företrädare för (staten å ena sidan och Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet å andra sidan. Som redan tidigare berörts (1.4) bör sådana överläggningar komma till stånd, sedan detta betänkande remissbehandlats men innan proposition lagts fram för riksdagen.

Tabell 10.7 Statsbidrag till vissa teater- och musikinstitutioner, beräknade för budgetåret 1970/71 enligt av kulturrådet föreslagna bidragsprinciper. 1 000-tal kr. 1. Teatrar Statsbidrag för 1970/71 beräknat på genomsnittlig lönekostnad per årsverk 1969/70 + index höj ning a x antal årsverk 1970/71 Bidrag utgår med 45 % Borås stadsteater

50 %

55 % 737

1 253

1 357

1 115

3 830 4 149

3 492

3 574 5 577

940 Göteborgs stadsteater

2 872

3 191

Göteborgs teateroch konsert AB

5 035

5 595 6 154

Malmö stadsteater Norrbottens länsteater Norrköping/Linköpings kretsteater Stockholms stadsteater Uppsala/Gävle stadsteater Summa a b

65 %

Statsbidrag för 1970/71 beräknat på 55 % av 1969/70 års faktiska personalkostnad + indexhöjning om 6,85 %

1 044 1 149

669 Folkteatern i Göteborg

Helsingborgs stadsteater

60 %

Utbetalt statsbidrag (inkl tilläggsbidrag) för spelåret 1970/71(1966/ 67 års personalkostnad)

3 510

7 273

1 062 1 158

1 255

1 005

5 813

6 685

733fc

829 b

6 418 7 131

7 844

8 558

9 271

2 199

2 443

2 687

3 127

1 826

2 505

4 724

5 153

5 583

4 630

5 794

3 865

4 295

1 767 1 216

1 223 1 359 1 495 1 631 24 627 27 353 30 099 32 836 35 524 24 532

1 429 29 157

36 900 kr (=personalkostnad i tabell 10.5)+6,85 % = 39 400 kr. Exklusive turnébidrag om 140 000 kr.

SOU 1972:66 31

10 Samhällets ekonomiska insatser 2. Symfoniorkestrar Statsbidrag för 1970/71 beräknade på den genomsnittliga lönekostnaden per årsverk 1969/70 a + indexhöjning x antal årsverk 1970/71 ~ ; " Bidrag utgår med 45 % 50 %

55 %

60 %

65 %

Utbetalt statsbidrag (inkl tilläggsbidrag) för spelåret 1970/71

Statsbidrag för 1970/71 beräknat på 55 % av 1969/70 års faktiska personalkostnad + indexhöjning om 6.85 %

Nordvästra Skånes orkesterförening

1 034

1 128

1 222

1 065

Konsertföreningen i Stockholm

2 737

3 041

3 346

3 650

3 954 2 810

3 343

Norrköpings orkesterförening

1 145

1 272

1 399

1 526

1 653 1 345

1546 Stiftelsen Malmö konserthus 0

1 120

1 244

1 369

1 618 1 100

1549 Gävleborgs läns orkesterförening

1 078

1 186

1 294

1 402

910 Göteborgs teater- och konsert AB (symfoniork)

2 090

2 323

2 555

2 787

3 019

2 638

Summa

8 909

9 898 10 889 11878 12 868 8 892

11 128

Västerås musiksällskap

398 Örebro orkesterstiftelse Summa

423 470 517 564 611 145 9 730 10 810 11893 12 973 14 054 9 321

437 11 898

a 51 800 kr ^personalkostnad i tabell 10.6) + 6,85 % därav = 55 300 kr. D Beräknat på den egna verksamheten (beräknat antal årsverk: 45).

I tabell 10.7 visas hur stora statsbidragen bidragsberättigade institutionerna upp. I de till teater- och musikinstitutionerna skulle ha grundläggande bestämmelserna för det föreblivit budgetåret 1970/71 om de beräknats slagna nya bidragssystemet bör inte ingå en enligt det här föreslagna bidragssystemet sådan uppräkning. Systemet bör vara öppet med utgångspunkt i olika bidragsprocent. och medge att antalet bidragsberättigade Som jämförelse redovisas de faktiskt utbeta- institutioner kontinuerligt ökas. Det avgölade statsbidragen avseende spel året 1970/ rande blir storleken på de anslag som riks71. Vidare anges en beräkning som bygger på dagen anvisar för varje budgetår. Det är inte nuvarande principer för stadsteaterstödet möjligt att redan nu säga ens vilka institutiomen med 1969/70 års lönekostnader som bi- ner som kan komma i åtnjutande av de nya dragsunderlag. Det har inte varit möjligt att bidragen när systemet träder i kraft. I första göra jämförelser med den bidragsnivå som hand kommer givetvis samtliga de institutiostatsmakterna beslutat för budgetåret 1972/ ner i fråga som nu åtnjuter bidrag enligt 73. Eftersom inte hela lönekostnaden för bestämmelserna angående statsbidrag till budgetåret 1970/71 godtagits som bidrags- stadsteatrar och därmed likställda teatrar underlag, kommer statsstödet i fortsätt- och bestämmelserna om bidrag till vissa ningen att ligga på en lägre nivå än den som yrkesorkestrar. illustreras genom beräkningen, grundad på Kulturrådet anser det inte motiverat att 1969/70 års faktiska lönekostnad. bibehålla de särskilda statsbidrag som nu utI nuvarande bestämmelser om statsbidrag går till Västerås musiksällskap för dess verktill stadsteatrar och yrkesorkestrar räknas de samhet och till Örebro kulturnämnd för dess 482

SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser konsertverksamhet. Teater- och orkester- enbart i en kommun bör gälla att vederbörådet föreslog i sin utredning om orkester- rande kommun skall yttra sig i stället för organisationen att Västerås- och Örebro- landstinget. Det nya kulturrådet bör utforma sina förorkestrarna skulle få samma statsbidragsförslag till Kungl Maj.t på grundval av de behov måner för den heltidsanställda personalen som redovisats och en avvägning med hänsyn som övriga orkestrar i landet. Eftersom utredningens förslag inte lett till några åtgärder till anspråk inom andra områden. Rådet bör, bl a på grund av kulturrådets utredningsarbe- i den mån yttrandena inte ger tillräcklig vägte, har inte heller förslaget på denna punkt ledning, kunna göra en egen bedömning av lett till resultat. Kulturrådet förutsätter att möjligheterna att på regional nivå finansiera ett statsstöd enligt här föreslagna bestämmel- en utveckling. Det blir sannolikt svårt att i ser utgår till Västerås- och Örebroorkest- statsverkspropositionen kunna föreslå vilka rarna. Frågan om dessa orkestrars regionala institutioner som bör få ett ökat bidrag. Det uppgifter måste i det sammanhanget belysas. bör dock inte möta något hinder att departeAnsökningar om statsbidrag för institu- mentschefen redovisar en preliminär bedömtionsverksamhet görs av vederbörande insti- ning som underlag för beräkningen av metution. De bör ställas till Kungl Maj:t men delsbehovet. Han kan sedan begära bemynges in till det nya kulturrådet. Före sitt ställ- digande för Kungl Maj :t att fatta beslut om ningstagande bör rådet ha tillgång till ett ytt- fördelningen. Detta bör sedan redovisas för rande från en samordnande instans inom var- riksdagen påföljande år. Det är angeläget att je region, nämligen landstinget. Detta får riksdagen hålls underrättad om hur utbygghärigenom möjlighet att göra en samlad av- naden av de regionala institutionerna fortvägning av alla de anspråk som ställs från skrider. Kungl Maj:ts beslut om fördelningen olika statsbidragsberättigade institutioners av statsbidraget på olika institutioner bör fattas efter förslag av det nya kulturrådet. sida. I det följande (10.7.9) kommer kulturDet är önskvärt att landstinget utformar rådet in på hur stödet till de yrkesmässigt sitt yttrande på grundval av någon form av arbetande fria grupperna bör utformas. Där regional plan. I det fall då kommuner har del föreslås bl a en ny typ av bidrag som knyter i huvudmannaskapet för en institution får an till de här föreslagna institutionsbidragen. det förutsättas att landstinget utarbetar sitt Det ligger ett värde i att ha gemensamma yttrande i nära samråd med dessa. Yttrandet grundprinciper för statens stöd till institutiobör innehålla en bedömning av vad som ur ner och fria grupper. regional synpunkt är mest angeläget att satsa Nuvarande bestämmelser för stöd till på. Kulturrådet är medvetet om att det kan stadsteatrar och yrkesorkestrar är meddelade uppkomma svårigheter att få ett bindande av Kungl Maj:t och utfärdade i regleringsbesked om landstingets eller kommunernas möjligheter att själv tillskjuta medel vid en brev. Bestämmelser om stöd till fria teatertidpunkt som av tekniska skäl måste ligga och musikgrupper meddelas av teater- och relativt långt före beslut om bidrag. Yttran- musikrådet. Beträffande det nya här föredet kan därför inte förutsättas innehålla slagna statsbidraget till verksamhet inom teanågot bindande besked om möjligheterna att ter-, dans- och musikområdena är det viktigt på regional och kommunal nivå ställa pengar att bestämmelserna blir lätt åtkomliga. De till förfogande. Det bör däremot bygga på en bör därför utfärdas i kungörelseform. I bilarealistisk uppskattning av dessa möjligheter. ga J finns ett utkast till kungörelse om statsDet viktiga är att det nya kulturrådet får ett bidrag till verksamhet inom teater-, dansunderlag från finansiärerna på regional och och musikområdena. lokal nivå för sina bedömningar i anslagsframställningen till Kungl Maj:t. Beträffande institution med verksamhet SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser ra lokala institutioner till ett regionalt ansvar och för att nya regionala institutioner skall upprättas. Vidare finns institutioner såsom Flera omständigheter gör att det inte är möj- t ex orkestrarna i Västerås och Örebro som ligt att lägga fram kostnadsberäkningar för omedelbart bör få ett reguljärt institutionsdet nya statsbidragssystemet. Framför allt stöd. beror det på att kulturrådet inte tar ställning Den schablonisering av bidragssystemet till bidragsprocenten. Vidare är det omöjligt som här föreslås kan leda till att vissa instituatt veta i vilken utsträckning och i vilken tioner, även om de inte går över till regional takt institutioner med regionalt ansvar kan verksamhet, får ett ökat statligt stöd. I prinkomma att upprättas. Det är också svårt cip bör däremot ingen institution få ett föratt beräkna merkostnaderna för att driva en sämrat statsbidrag i förhållande till läget om institution i en hel region i stället för i en tidigare bidragssystem behållits. Om det kommun, även om uppgifterna om Norrbot- inom en kommun finns flera institutioner tens länsteater ger viss vägledning i det avse- bör det dock vara möjligt att ta hänsyn till endet. Ett mer detaljerat material får tas det samlade statsstödet till berörda institufram i samband med de överläggningar som tioner inom kommunen. förutsätts ske mellan staten och kommunförSom framgår av tabellerna 10.5 och 10.6 bunden om det nya bidragssystemet. Trots svarade staten budgetåret 1969/70 för 4 0 den osäkerhet som föreligger läggs här fram 58 % av personalkostnaderna vid teatrarna. beräkningar, som nödvändigtvis måste bygga Motsvarande procenttal för de bidragsberätpå förenklade förutsättningar. tigade yrkesorkestrarna låg mellan 36 och En allmän utgångspunkt för de beräk- 56 %. Staten svarade vid teatrarna för geningar som görs här är att staten förutsätts ta nomsnittligt 46 % av personalkostnaderna på sig en ökad andel av kostnaderna för den och vid orkestrarna 45 % (tabellerna 10.8 regionala institutionsverksamheten jämfört och 10.9). Av teatrarnas totala kostnader med stödet till stadsteatrar och yrkesorkest- svarade staten för 36 % och av orkestrarnas rar. Detta är en förutsättning för att stimule- 38 %. Den år 1972 beslutade justeringen av 10.6.4.4 Kostnaderna för det nya bidragssystemet

Tabell 10.8 Samhällsstödet till stadsteatrar och därmed jämställda teatrar under perioden 1963/64-1969/70.3 Spelar

Totala kostnader

Personalkostnader

Statsbidrag

Landstings- och kommunbidrag

tkr

tkr

tkr

tkr

1963/64

28 688

21 301

9 166

8 725

1964/65

31 997

24 381

12 496

8 937

1965/66

37 905

28 049

14 393

Statsbidragsandel av de totala kostnaderna

Statsbidragsandel av personalkostnaderna

Landstings- och kommunbidragsandel av de totala kostnaderna

Landstings- och kommunbidragsandel av personalkostnaderna

%

%

%

%

13 307

47 43

1966/67

43 110

33 586

16 305

14 557

1967/68

49 212

37 637

17 983

18 727

1968/69

55 953

43 484

20 944

23 221

1969/70

64 194

49 614

22 877

26 632

a

Borås stadsteater lämnar redovisning per kalenderår.

484 SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser Tabell 10.9 Samhällsstödet till symfoniorkestrars under perioden 1967/68-1969/70. Spelar

1967/68 1968/69 1969/70

Totala kostna-

Personalkostnader

Statsbidrag

Landstings- och kommunbidrag

Statsbidragsandel av de totala kostnaderna

Statsbidragsandel av personalkostnaderna

Landstings- och kommunbidragsandel av de totala kostnaderna

Landstings- och kommunbidragsandel av personalkostnaderna

tkr

tkr

tkr

tkr

%

%

%

%

19 708

16 810

6 562

8 059

9 507

22 307

7 574

19 112

22 285 b

18 936

c

8 542

10 267

(23 151) d (19 805)d

(37)

d

(43)d

(44)

d

54 (52)d

a

Exkl Västerås musiksällskap och Örebro orkesterstiftelse. b För Malmö Konserthusstiftelse exkl beräknade utgifter för tjänstgöring vid stadsteatern. c För Malmö Konserthusstiftelse exkl beräknade personalkostnad för musiktjänstgöring vid stadsteatern. d Avser budgetåret 1969/70 och inkluderar Malmö Konserthusstiftelses hela verksamhet.

bidragsunderlaget för stadsteatrarna som trädde i kraft budgetåret 1972/73 innebär sannolikt att den statliga bidragsandelen ökar. Det går dock fn inte att säga hur mycket. Under 10.5.3 har redovisats statsbidragsnivån för Riksteaterns regionbaserade ensembler. Den ligger mellan 71 och 59 %. För att kommunala och regionala organ skall ha anledning att ta över ansvaret för Riksteaterns ensembler samt upprätta och svara för nya ensembler är det nödvändigt att för sådana räkna med en högre statsbidragsnivå än vad det nuvarande stadsteaterbidraget i praktiken leder till. Vid teatrarna finns i dag 1 400 anställda. Kulturrådet räknar med att det i början av 1980-talet bör finnas en teater med regional verksamhet i flertalet län. För att uppnå detta mål krävs en ökning med minst totalt ca 500 anställda. Av detta antal utgör en del en överföring från Riksteatern. Utan att det innebär något ställningstagande till bidragsprocenten räknar rådet i sin beräkningsmodell med en bidragsnivå för detta personaltillskott om genomsnittligt 65 %. Detta skall då bl a täcka in statens andel av de merkostnader som uppkommer p g a resor inom länen samt förhöjda bidrag i stödområdet. Bidrag till nuvarande teatrar beräkSOU 1972:66

nas med genomsnittligt 60 %. Det medför att statsbidraget tili regionala teatrar skulle budgetåret 1981/82 uppgå till 58 milj kr. Detta innebär en utgiftsökning i förhållande till budgetåret 1972/73 med 28 milj kr. Kommunernas och landstingens kostnadsökning kan beräknas till ett något lägre belopp. Alla beräkningar avser volymförändringar i fasta priser. Vid symfoniorkestrarna (exkl Västerås och Örebro) finns i dag knappt 400 anställda. Rådet förutsätter att vissa uppgifter tas över från Rikskonserter och att Västeråsoch Örebroensemblerna kommer in i det nya systemet. En ny symfoniorkester beräknas tillkomma i norra Sverige. Vidare tillkommer mindre ensembler inom olika musikgenrer. För att nå detta mål jämte viss förstärkning av nuvarande orkestrar beräknas en ökning med 150 årsverken fram t o m budgetåret 1981/82. För personaltillskott beräknas en statsbidragsprocent om genomsnittligt 65 % och i övrigt med 60 %. Det medför att statsbidragen till musikinstitutionerna budgetåret 1981/82 skulle uppgå till 21 milj kr eller en ökning med 10 milj kr i förhållande till de bidrag som beviljats för budgetåret 1972/73. Kommunernas och landstingens kostnadsökning kan beräknas uppgå till ett något lägre belopp. 485

10 Samhällets ekonomiska insatser 10.6.5 Bidrag till länsbibliotek, lånecentraler ten bidrar med kostnaderna endast under en begränsad tid medför olägenheten att komoch folkbibliotek munernas utgifter på detta sätt trappas upp. Som kulturrådet anförde under 10.6.2 är Det är främst de kommuner som har förhållänsbiblioteksstödet av ett helt annat slag än landevis god ekonomi som kan delta. Därigebidragen till institutionerna på teaterns, dan- nom utesluts de kommuner som bäst skulle sens och musikens områden. Med hänsyn till behöva höja sin biblioteksstandard från att pågående utredningsarbete inom litteraturut- dra nytta av stödet. Som nämnts i det föreredningen vill rådet inte föreslå några större gående (10.3.2) finner kulturrådet denna typ förändringar av bidragen utan endast för- av stöd mindre lämplig. Då bidraget till utstärkningar inom systemets ram. vecklingsverksamhet vid folkbiblioteken avSkolöverstyrelsen har i anslagsframställ- vecklas bör det ersättas med andra ningarna de senaste åren föreslagit att nuva- former av stöd. Rådet anser sig inte kunna rande bidrag till varje länsbibliotek höjs. Till- utveckla vilka former för stöd till folkbiblioläggsbidragen bör däremot enligt överstyrel- teken som kan bli aktuella. Förslag kan vänsen slopas samtidigt som ett särskilt belopp tas från litteraturutredningen. Därvid komanvisas för experimentverksamhet på läns- mer utredningen sannolikt att bl a beröra benivå. Överstyrelsen föreslår också förstärk- hovet av åtgärder för att motverka de stora skillnader i biblioteksservice mellan olika ningar av stödet till lånecentralerna. Skolöverstyrelsen har pekat på den situa- kommuner som kunnat konstateras. tion som uppkommer om stifts- och landsI sitt räkneexempel för de statliga utgifterbiblioteken kommunaliseras enligt statskon- nas utveckling fram till början av 1980-talet torets förslag. En minskning av de statliga bi- förutsätter rådet med tanke på litteraturutdragen skulle innebära en förändring i an- redningens väntade förslag en relativt stark svarsfördelningen mellan stat och landsting i ökning av stödet till länsbibliotek och folkfråga om länsverksamheten och en risk för bibliotekssektorn förutsätts öka procentuellt försämring av landets biblioteksförsörjning. avsevärt mer än utgifterna inom kulturområLiknande synpunkter har framförts av Kom- det i dess helhet. munförbundet (6.6.5). Kulturrådet fäster stor vikt vid länsbibliotekens verksamhet, vilket närmare utvecklats 10.6.6 Bidrag till folkparksverksamhet m m i 6.6.5. Det statliga stödet bör därför, lämpli- I 6.7 har kulturrådet förordat att folkparksgen enligt de linjer skolöverstyrelsen föror- verksamheten får statligt stöd för att utveckdat, förstärkas. las. Riksteatern, Rikskonserter och RiksutNär kommunaliseringen av stifts- och ställningar bör få förbättrade resurser för att landsbiblioteken genomförs bör de statliga verka i folkparkerna. Folkparkernas centralmedel som nu är anvisade till dem komma organisation bör få statsbidrag till central länsbiblioteken till del. Enligt kulturrådets service och metodutveckling, utbildning mening bör nivån för stödet till länsbibliote- samt lokal och regional försöksverksamhet ken tas upp vid de överläggningar som kul- med teater-, balett-, musik- och utställningsturrådet förutsatt skall komma till stånd verksamhet. mellan företrädare för staten och Svenska De närmare formerna för det statliga stökommunförbundet och Svenska landstings- det bör utredas av det nya kulturrådet. Efförbundet. tersom det är angeläget att folkparksverkNuvarande statsbidrag till utvecklingsverk- samheten omedelbart får stöd, bör det vara samhet vid folkbiblioteken har haft betydel- möjligt att ge statsbidrag i mer provisoriska se för att höja biblioteksstandarden i de former utan annan utredning än den som kommuner som deltagit i verksamheten. Bi- kan göras av FPC. dragskonstruktionen som bygger på att staÄven bidrag till andra lokalhållande orga486

SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser nisationers verksamhet kan bli aktuella. Ett exempel är folketshusrörelsen, som för övrigt redan åtnjuter statsbidrag för försöksverksamhet med spridning av kvalitetsfilm. Kulturrådet räknar med en kontinuerlig uppbyggnad av det direkta statliga stödet till folkparksverksamhet och till verksamhet av andra lokalhållande organisationer. I räkneexemplet i fråga om de statliga kulturutgifternas utveckling under 1970-talet beräknas för budgetåret 1981/82 ett belopp av 6 milj kr. Härtill kommer det ökade stöd som kanaliseras genom Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar.

SOU 1972:66

10.7 Bidrag till fri kollektiv skapande verksamhet

10.7.1 Kommunal verksamhet

högst 75 kr per timme och till 100 % av resekostnad och traktamente, dock högst 125 kr Kulturrådet finner det önskvärt att kommuper timme (nu högst 75 % av arvode, resenerna fullföljer utbyggnaden av musikskolorkostnad och traktamente, dock högst 30 kr na. På sikt bör en motsvarande verksamhet per timme). byggas upp inom övriga konstområden. 2. Rätten till rese- och traktamentsersättDen fria skapande verksamheten behöver, ning för studiecirkelledare utsträcks från att även då den drivs i kommunal regi, ett statgälla allmänna stödområdet till att gälla hela ligt stöd. Innan ett statligt bidrag kan införas landet. Bidrag bör dock endast utgå om kortill denna kommunala verksamhet måste taste resväg mellan ledarens bostad och studock en rad frågor analyseras närmare. Det diecirkelns sammanträdeslokal är minst 20 nya kulturrådet bör få i uppdrag att utreda kilometer. Samtidigt bör ersättningen höjas dessa frågor samtidigt med frågan om lokalt till 100% av resekostnad och traktamente, aktivitetsstöd (7.10.2 och 7.10.3.2). dock högst 125 kr per sammankomst (nu högst 75 %). 3. Cirkelledarskap får räknas in i tjänstgö10.7.2 Studiecirkelbidraget ringsskyldigheten för ämnes- och övningsläEn rad ändringar i nuvarande statsbidragsvill- rare vid folkhögskola samt musiker vid rekor för studiecirklar föreslås i 7.10.3.1 för gionmusiken (nu endast ämneslärare vid att bestämmelserna bättre skall passa kultur- folkhögskola). ämnena. Alla ändringsförslag medför inte Budgetåret 1972/73 är studiecirkelansladirekta kostnadsökningar för staten. Indirekt get enligt förslag i prop 1972:26 uppfört gör de dock detta genom att de underlättar med 165 milj kr. Rådet redovisar i det fölen breddning av studiecirkelverksamheten. jande merkostnaderna såväl för studiecirkelFöljande förslag medför direkta merkost- verksamhet totalt som, där så är möjligt, ennader: bart kulturämnena. Rådet räknar därvid med l.Ökad medverkan av expert eller fack- att av hela antalet cirklar 31 % avser kulturman till högst 25 % av det totala antalet stu- ämnen. dietimmar och utan annan begränsning av Förslaget till ändringar i bidragsbestämantalet timmar per gång än som gäller cir- melserna beräknas kosta ca 5 milj kr för kelns allmänna arbete (nu högst två gånger samtliga ämnen och ca 1,5 milj kr för kulturom högst två timmar under studiecirkelns ämnena. De ändrade bestämmelserna kan verksamhetsperiod). Ersättningen höjs till väntas medföra en snabbare ökning av antahögst 75 % av kostnaderna för arvode, dock let cirklar i första hand det år då ändringar 488

SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser genomförs och nästföljande år. Om de före- stöd till studiecirkelverksamheten utan även slagna ändringarna införs beräknas ökningen ger bidrag till verksamhet i andra former. Råuppgå till ca 6 % per år under två år och det föreslår därför att ett lokalt aktivitetsbidärefter till 4 % per år. Det skulle innebära drag införs som ett kompletterande statsbiatt antalet cirklar i kulturämnen ökar från drag för icke yrkesmässig skapande verksam55 600 budgetåret 1969/70 (enligt Folkbild- het i grupp. Kulturrådet har inte haft möjlighet att utningsförbundets uppgifter) till inemot 90 000 budgetåret 1981/82, dvs med 65 %. forma ett bidragssystem för det lokala aktiviDet totala antalet studiecirklar ökar under tetsbidraget. Det nya kulturrådet bör utreda samma period från 180 0001 till omkring frågan och samtidigt svara för en försöksverksamhet. Försöksverksamheten bör i 285 000 cirklar2. Förutom förslaget om ändrade studiecir- huvudsak finansieras av statliga medel. De kelbestämmelser föreslås under 7.10.3.1 en statliga kostnaderna beräknas ligga i storleksrealhöjning av bidragsnivån och en indexreg- ordningen totalt 10 milj kr under en fyraårsperiod. Därefter räknar kulturrådet med att lering av statsbidraget. ett permanent bidrag kan införas på basis av Varje kronas höjning av statsbidraget till de erfarenheter försöksverksamheten gett. studiecirklar medför, med utgångspunkt i angivet antal cirklar budgetåret 1969/70, en ökning av bidragsbehovet om drygt 4,5 milj 10.7.4 Lokaler och utrustning kr, varav ca 1,5 milj kr för kulturämnena. En realhöjning från nuvarande 30 kr till 40 kr Kulturrådets förslag om en anpassning av per timme är önskvärd. Kulturrådet anser statsbidragsvillkoren för skollokaler till fridock de nyss föreslagna ändringarna av bi- tidsverksamhetens och då särskilt kulturverkdragsbestämmelserna mer angelägna än den- samhetens behov (7.10.3.3 och 9.2.4.2) lena generella höjning av statsbidraget. En höj- der till vissa merkostnader för staten. Hur ning av statsbidraget per timme bör därför stora dessa blir kan först beräknas då ändgenomföras i två etapper först under senare ringarna i nuvarande statsbidragsvillkor utformas. På sikt bör dock merkostnaderna delen av 1970-talet. Frågan om indexreglering av statsbidrag mer än väl kompenseras av den samhällsekohar diskuterats under 10.3.2. Rådet fann nomiska vinst som ett ökat dubbelutnyttjandär att en generell indexreglering av alla stat- de av lokaler medför. Statsbidraget bör vara liga anslag inom kulturområdet inte bör ske. så utformat att det täcker den till lokalerna Beträffande statsbidraget till studiecirklar knutna utrustningen. Samlingslokalutredningen har bedömt det fanns dock särskilda skäl för en sådan. Utan totala behovet av bidrag till samlingslokaler att lägga fram något förslag om utforminkl utrustning till inemot 30 milj kr per år. ningen av en indexreglering hänvisades till Därtill kommer lån i form av bostadslån. ett av skolöverstyrelsen år 1970 framfört förslag. 10.7.5 Ledarutbildning och metodutveckling 10.7.3 Lokalt aktivitetsstöd Samtidigt som kulturrådet föreslår en fortsatt satsning på studiecirkelverksamheten konstaterar rådet i 7.10.3.2 att all fri skapande verksamhet i grupp inte kan tillgodoses inom studiecirkelns ram. Det är därför nödvändigt att det också finns möjligheter till stöd åt verksamhet i friare former. En rad skäl talar för att staten inte begränsar sitt SOU 1972:66

Ökade statsbidrag till folkbildningens ledarutbildning och metodutveckling föreslås under 7.10.3.4-5. För att ge större överblick och möjliggöra en inriktning mot vissa angeiTotala antalet studiecirklar enligt Folkbildningsförbundet. I prop 1972:26 uppges antalet statsbidragsberättigade cirklar ha varit 158 000. ^För perioden 1970/71-1973/74 bar beräknats 4 % ökning per år.

10 Samhällets ekonomiska insatser lägna områden bör anslagsposten till för)rbundens pedagogiska verksamhet under annslaget Bidrag till studieförbund delas upp. p. Det bör finnas särskilda poster för ledarutitbildning, för metodutveckling inom kulturirämnena och för metodutveckling inom övririga ämnen. Till förbundens pedagogiska verkksamhet är budgetåret 1972/73 anvisat 4,1 ,1 milj kr. Enligt kulturrådets mening bör reesurserna inom kultursektorn fördubblas unider 1970-talet. Då rådet betraktar insatser på >å dessa områden som viktiga bör en stor del av iv denna ökning ske omedelbart. Fördelningenn av medlen inom anslagsposterna till de olika :a studieförbunden bör liksom nu ske på grundival av verksamhetens omfattning de tre se> naste åren. 10.7.6 Handikappstöd l Kulturrådet föreslår under 7.10.3.6 att anslaget "Bidrag till de handikappades kulturel-'• la verksamhet" delas upp på de olika riks->statsanslag dit verksamheten ämnesmässigtI* och organisatoriskt hör. Inom varje berörtt anslag bör då finnas en särskild post förr handikappstöd. Samtidigt bör omfattningen» av handikappstödet öka betydligt och i suc-cessiv takt. Ökningen bör ligga minst i storleksordningen 1 milj kr per år under 1970-talet sammanlagt för anslagen inom kultur-området. Om stödet till de handikappadess kulturella verksamhet fördelas på flera anslag, finns det anledning att i anslagsframställningarna från skolöverstyrelsen och dett nya kulturrådet göra sammanställningar somi belyser storleken av det samlade stödet förr dessa ändamål.

räknar kulturrådet med en höjning av bidragen med ca 50 % under 1970-talet. Om verksamheten utvecklas snabbare bör dock anslaget för studieförbundens organisationskostnåder också öka snabbare än vad som här har beräknats. Centrala organisationer utanför folkbildningen uppbär budgetåret 1972/73 ca 0,7 milj kr till utbildning, metodutveckling, centrala organisationskostnader m m. Dessa insatser betraktar kulturrådet som angelägna, Vidare kan nya organisationer väntas tillkomma. Rådet räknar här med en successiv höjning av medlen för ändamålet med ca 0,5 milj kr per år. Centrumbildningarna uppbar budgetåret 1971/72 statsbidrag över åttonde huvudtiteln om sammanlagt 555 000 kr. Bidragen avser uppgifter såsom information och utveckling av nya kontaktvägar och kontaktformer. För arbetsförmedlande uppgifter uppbar man stöd motsvarande sammanlagt ca 250 000 kr samt vissa andra förmåner. Kulturrådet har under 7.10.3.7 redovisat sin positiva syn på centrumbildningarna och uttalat sig för ett ökat statligt stöd till de kulturpolitiska insatserna. Centrumbildningarnas arbetsförmedlande uppgifter har utretts av utredningen rörande arbetsförmedling inom vissa yrkesområden (OLAF). Eftersom utredningens förslag blir av stor betydelse för det statliga stödet till centrumbildningarna anser sig kulturrådet i nuvarande läge inte kunna närmare precisera behovet av det statliga stöd som går över åttonde huvudtiteln. 10.7.8 Arrangemangsbidrag

Ett statligt arrangemangsbidrag för kulturarrangemang, som ersätter nuvarande föreläsEn ökning av stödet till centrala organisatio-• ningsbidrag, föreslås under 7.12. Jämfört ner på kulturområdet föreslås under 7.10. med föreläsningsbidraget skall arrangemangs3.7. bidraget avse alla sektorer av kulturområdet. Studieförbunden får budgetåret 1972/73 För de föreslagna bidragsreglerna har redo4,7 milj kr i statsbidrag till sina organisa- gjorts i det föregående. 1 bilaga H finns ett tionskostnader. För att förbunden skall kun- utkast till kungörelse om statsbidrag till kulna svara för ökade insatser på vuxenutbild- turarrangemang inom det fria och frivilliga ningens och kulturverksamhetens områden folkbildningsarbetet. 10.7.7 Stöd till centrala organisationer

490 SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser Arrangemangsbidraget ger bl a möjligheter gas. Bidrag bör utgå i form av årsanslag, proatt sprida program till nya grupper och i nya jektbidrag eller bidrag till visst särskilt ändamiljöer. För att fylla denna funktion, för att mål (t ex utrustning). Behovet av principer täcka den ämnesmässiga breddningen och för för bidragsfördelningen har kulturrådet disatt möjliggöra en uppräkning av arvodena - kuterat i det föregående (7.11). Statsbidradär en svår eftersläpning länge rått - behövs get bör inte täcka större andel av totalkosten betydande anslagshöjning. Vid över- naderna än vad som gäller grupper som får gången till det nya arrangemangsbidraget bör stöd i annan form. Som nämnts bör det nya nuvarande föreläsningsanslag (budgetåret kulturrådet fördela huvuddelen av de medel 1972/73 1,8 milj kr) successivt höjas i stor- som kan ställas till förfogande för ändamåleksordningen 2 milj kr per år tills en till- let. En mindre del av medlen bör fördelas på fredsställande nivå nåtts. I sitt räkneexempel annat sätt, eventuellt av organ som fördelar i fråga om de statliga utgifternas utveckling kulturarbetarersättningar inom resp område. Institutionsanknytning av grupper kan ske under perioden 1973/74-1981/82 förutsätpå två sätt. Den ena vägen är en anknytning ter kulturrådet att anslaget vid periodens slut till en lokalt eller regionalt förankrad instituuppgår till 18 milj kr. tion. En annan väg är att knyta grupper till Riksteatern, Rikskonserter och möjligen Riksutställningar. 10.7.9 De yrkesmässigt arbetande fria Vid en anknytning till en regional (lokal) grupperna institution tar denna eller dess huvudmän anEtt förstärkt statligt stöd till yrkesmässigt ar- svaret för det ytterligare ekonomiska tillbetande fria grupper föreslås under 7.11. skott som krävs som komplettering till statsFörslagen avser i första hand grupper inom bidraget. Det nya kulturrådet bör till sin disposition teater-, dans- och musikområdena. I vad mån det är möjligt att tillämpa vissa av förslagen få medel motsvarande ett antal personaleninom film- och utställningsområdena bör heter, beräknade enligt normerna för resp inprövas av de utredningar som arbetar inom stitutionstyp. Dessa fördelas på olika grupper efter ansökan av vederbörande institutiodessa områden. Stöd till fria grupper bör utgå i form av ner. I ansökan redovisas avtal mellan grupcentralt fördelade bidrag och av bidrag till pen och institutionen för del av år eller helt grupper som är anknutna till institutioner år. Av avtalet bör framgå att institutionen förklarat sig villig att betala sin andel av eller andra parter. Centralt fördelade bidrag är den form av kostnaderna. Avsikten är inte att staten skall stöd som hittills förekommit inom teater- ge en större andel bidrag till grupperna än till och dansområdena. Teater- och musikrå- den reguljära institutionsverksamheten. Det det disponerar medel som fördelas till "upp- nya kulturrådet bör vid sin prövning av ansättningskostnader och utrustning för teater- sökningarna se till att grupperna tillförsäkras och dansgrupper med verksamhet utanför de rimlig frihet. Meningen är inte att dessa skall större teaterinstitutionerna". Grupperna inordnas i institutionernas fasta ensembler. finansierar i övrigt sin verksamhet i huvudsak Genom den här föreslagna konstruktionen genom inkomster av föreställningarna. bör de som arbetar i fria grupper kunna få en Fr o m budgetåret 1972/73 har tillkommit lönenivå som motsvarar den fast anställda ett stöd till musikgrupper. Sammanlagt be- personalens. Stödet till en institutions verksamhet förräknas ca 1,3 milj kr kunna anvisas till fria utsätts bestå tills vidare. Stödet till en institugrupper nämnda budgetår. tionsanknuten grupp bestäms däremot för På kort sikt, innan andra bidragsformer ett år i taget. Bidrag till anställning av en hunnit byggas ut, bör i första hand medelsragrupp vid en viss institution bör utgå under men för de centralt fördelade bidragen vidSOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser högst tre år. Om en grupp vill fortsätta att ökade statsbidraget kräver ökade insatser arbeta åt institutionen under en längre pe- från kommunernas och landstingens sida. riod, bör det ske genom att den inordnas i den reguljära ensemblen. Det institutionsbe10.7.10 Beho vet av samhällsstöd till fri grepp kulturrådet utgår från medger att en kollektiv skapande verksamhet institution kan inrymma fler mer eller mindre självständiga grupper. Skillnaden ligger i I det föregående under 10.7 har kulturrådet att dessa i det senare fallet är inordnade un- sammanfattat kostnadsaspekterna av den der institutionsledningen. föreslagna utbyggnaden av statsstödet till fri Anknytningen av en grupp till Riksteatern kollektiv skapande verksamhet. Det har inte' och Rikskonserter innebär ingen principiell varit möjligt att göra fullständiga kostnadsnyhet i förhållande till nuläget. Redan i dag beräkningar. Rådet har valt att hänvisa till kan en sådan anknytning ske och har också det räkneexempel som presenteras i 10.12 förekommit. Stöd bör utgå från institutio- och som visar den utveckling av de statliga nens anslag. För att de anslagsprövande myn- kulturutgifterna som rådet - utifrån vissa digheterna skall få en överblick över det to- antaganden om det samhällsekonomiska uttala stödet till fria grupper är det lämpligt att rymmet - finner önskvärd. Riksteatern och Rikskonserter i sina verkI tabell 10.10 görs en sammanfattande samhetsberättelser redovisar i vilken ut- jämförelse mellan de statliga utgifterna för sträckning sådana grupper använts i verksam- fri kollektiv skapande verksamhet budgetåret heten. 1971/72 och de i räkneexemplet beräknade I 7.11 har utvecklats möjligheten av att en utgifterna tio år senare. grupp knyts till annan part än en institution, Staten, landstingens och kommunernas innämligen en landstingskommun, kommun satser för fri kollektiv skapande verksamhet eller en organisation (ideell förening). För kompletterar varandra. Medan statens bidrag sådana fall bör gälla motsvarande principer inom denna sektor hittills helt dominerats av som för anknytning till en institution. stödet till folkbildningen ger kommuner och Kulturrådets förslag innebär att stödet till landsting också betydande bidrag till andra de grupper som f n åtnjuter bidrag kraftigt föreningar och organisationer samt driver förbättras. Vidare bör antalet grupper som viss verksamhet (främst musikskolor) i egen får stöd ökas. En utbyggnad av stödet till de regi. Kommunerna har den direkta kontakfria grupperna är ett led i en decentraliserad ten med föreningslivet. De har därför de bäskulturverksamhet. På musiksidan kommer ta möjligheterna att göra insatser på de t ex ett antal grupper att behövas då ansvaret punkter där de i varje läge är mest angelägna. för skolkonserter och interna konserter förs I nuvarande statsbidragsbestämmelser över till regional nivå. Det finns ingen möjlig- inom denna sektor, som inte har karaktär av het att göra några beräkningar av hur stor investeringsbidrag, finns fn inga direkta efterfrågan kan bli för de olika formerna av kopplingar till landstingens och kommunerstatligt stöd. nas bidrag och inga villkor om kompletteranI sitt räkneexempel för de statliga kultur- de bidrag från dessa. Kulturrådet föreslår utgifterna under tiden fram t o m budgetåret inte heller - med något undantag - villkor 1981/82 räknar rådet med att de statliga ut- om bidrag från annat håll. Statsbidragen till gifterna för stöd till fria grupper ökar till 17 studiecirklar, till folkbildningens ledarutbildmilj kr. Den relativt sett största ökningen ning, metodutveckling och organisationssker under periodens första del. Det för kostnader, till andra centrala organisationer, periodens slut angivna beloppet skulle bl a till handikappverksamhet och till arrangekunna inrymma stöd till sammanlagt 350 mang ställer alltså inga direkta krav pä medpersonalenheter inom teater- och dansområ- verkan från kommuner eller landsting. Indidena samt musikområdet. Det förutsatta rekt gör de dock det, eftersom kommuner och 492

SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser Tabell 10.10 Statliga anslag till fri kollektiv skapande verksamhet budgetåret 1971/72 och beräknade anslag budgetåret 1981/82. Milj kr. I räkneexemplet i 10.12 beräknade anslag budgetåret 1981/82

Ändamål

Anslag budgetåret 1971/72

Folkbildningsorganisationer 3

2,8

därav studieförbundens organisationskostnader

1,4

ledarutbildning och metodutveckling inklusive pedagogisk verksamhet för handikappade

1,4

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet, speciella folkbildningsåtgärder"

4,1

Övriga organisationer inklusive centrumbildningar' 3

1,5

40,0

107 Studiecirklar - kulturämnen

c

12 Lokalt aktivitetsstöd - försöksverksamhet och permanent stöd Bidrag till kommunala musikskolor m m

40 18

Arrangemangsbidrag

1,8

Yrkesmässigt arbetande fria grupper

1,0

51,2

217 Summa a

Omfattar bidrag till studieförbundens kulturdel. ^Exklusive bidrag via AMS. c F ö r hela studiecirkelverksamheten beräknas anslaget 1981/82 till 335 milj kr. d Här redovisat särskilt även om enligt förslag i 7.10.3.6 medlen bör fördelas på olika anslag.

landsting funnit det nödvändigt att ge bidrag för att inte t ex deltagaravgifter skall bli för höga. Kulturrådets förslag innebär en oförändrad reell statsbidragsnivå eller en höjning för att inte skjuta över det ekonomiska ansvaret på kommuner och landsting. Även under dessa förutsättningar leder dock kulturrådets förslag till ökade anspråk på kommun- och landstingsanslag. Avsikten med förändringarna i statsbidragen är bl a att stimulera till en volymmässig ökning av verksamheten. Fler studiecirklar medför ett behov av ökat lokalt och regionalt stöd. I fråga om yrkesmässigt arbetande fria grupper som är knutna till institutioner eller organisationer förutsätts att den till vilken gruppen knyts svarar för kompletterande bidrag. På två punkter föreslår kulturrådet fortsatt utredning genom det nya kulturrådet. SOU 1972:66

Det gäller dels den kommunalt drivna undervisningen i musik och andra ämnen, dels ett statligt stöd till lokala aktiviteter utanför studiecirkelverksamheten. Här anser kulturrådet att staten bör träda in och bistå kommunerna ekonomiskt men att formerna för de statliga insatserna behöver utredas närmare. Det har nyss betonats att det inte varit möjligt att göra några egentliga kostnadsberäkningar av behovet av ökade statliga insatser. Det är givetvis ännu svårare att beräkna hur kommunernas och landstingens utgifter kan komma att utvecklas under 1970-talet. Det enda som är möjligt är att peka på vissa direkta samband mellan den beräknade utgiftsexpansionen på den statliga sidan och kommunernas och landstingens utgifter. De kostnadsökningar som kan komma genom de beslut på lokal och regional nivå som bottnar 493

10 Samhällets ekonomiska insatser i ökad ambitionsnivå har kulturrådet ingen möjlighet att beräkna. Om man antar att den beräknade volymökningen av studiecirklar också slår igenom i behovet av t ex ledarutbildning och administration lokalt och regionalt skulle det leda till att kommunernas bidrag till folkbildningen i sin helhet ökar från 46 milj kr år 1969 med drygt 20 milj kr till början av 1980-talet. För landstingen skulle det innebära en ökning från 14 milj kr år 1969 med inemot 10 milj kr. En knapp tredjedel av de ökade utgifterna för kommun och landsting faller då på kulturämnena. En del av denna ökning torde dock komma att ske även om kulturrådets förslag till ökade statsbidrag inte genomförs. Ökade statsbidrag till riksorganisationer utanför folkbildningen, till centrumbildningar samt införande av lokalt aktivitetsbidrag torde öka den regionala och lokala verksamheten och därmed behovet av kompletterande stöd från landsting och kommuner. I vilken omfattning är omöjligt att beräkna. Den sammanlagda utgiftsökningen fram till år 1980 kan dock antas ligga under 10 milj kr för kommunerna och betydligt lägre för landstingen. Den föreslagna försöksverksamheten med lokalt aktivitetsbidrag bör utformas så att den inte binder kommunerna för stora framtida kostnader innan försöksresultaten utvärderats. Det nya arrangemangsbidraget avses öka den uppsökande verksamheten och kan därigenom tänkas öka behovet av tillskott med totalt någon eller några miljoner fram till början av 1980-talet, framför allt från kommunerna. Statsbidrag till kommande musikskolor skulle däremot innebära en betydande minskning av kommunernas kostnader. Ett 30-procentigt statsbidrag skulle i början av 1980-talet sannolikt avlasta kommunerna kostnader i storleksordningen 40-45 milj kr.

10.8 Information och publikkontakt

Kulturrådet har i 6.7 behandlat behovet av en vidgad och fördjupad information och publikkontakt. Rådet föreslår att man i kommunerna, som ett komplement till institutionernas och organisationernas egna insatser, skapar en för alla parter gemensam servicefunktion för publikarbetet. Syftet är att få ett kontaktnät av ombud ute i olika miljöer t ex på arbetsplatser, i bostadsområden och föreningar, ett kontaktnät som de olika arrangörerna kan använda efter sina behov och önskemål. Ansvarig för denna gemensamma funktion bör som regel det lokala samarbetsorganet vara. En annan huvudman t ex kommunen eller en organisation är dock tänkbar. Omfattningen av uppgifterna beror på kommunernas storlek och kulturverksamhetens omfattning. I de största städerna finns det sannolikt behov av en fristående publikorganisation. Skådebanans lokala avdelningar förutsätts alltså fortsätta att verka. Stiftelsen Skådebanan bör fri från lokala arbetsuppgifter kunna fungera som centralt serviceorgan och svara för uppgifter som metodutveckling, utbildning, rådgivning, kontakt med statliga myndigheter osv. Staten bör svara för finansieringen av Stiftelsen Skådebanans centrala serviceuppgifter. Här behövs en betydligt större statlig insats än hittills. Kulturrådet räknar emellertid också med ett visst statligt stöd utöver bidraget till de centrala uppgifterna. De regionala och i vissa fall lokala institutioner som uppbär statsbidrag för sin verksamhet räknar SOU 1972:66

även in personal med informationsuppgifter i statsbidragsunderlaget. Det är då naturligt att statsbidrag utgår till en för flera institutioner och andra parter gemensam servicefunktion för publikarbete. Den närmare utformningen av bidragsbestämmelserna bör ske inom det nya kulturrådet. Statsbidraget bör kunna fördelas av Stiftelsen Skådebanan, även om den formellt inte är topporganisation för publikarbetet i alla län och kommuner. Totalt bör statsbidraget öka med storleksordningen 1,5 milj kr per år under 1970-talet.

10.9 Insatser inom privat drivna kultursektorer

Vid behandlingen av ansvarighetsmålet (4.20) betonades att kulturpolitiken skall garantera mångsidighet och spridning, om de fria marknadskrafterna inte klarar uppgiften på ett tillfredsställande sätt för viktiga delar av kulturförsörjningen. Vidare gavs exempel på olika möjliga insatser från samhällets sida. I kapitlet om kulturområdets struktur (5.6) diskuterade kulturrådet de aktuella förhållandena i de privat drivna kultursektorerna samt det utredningsarbete som pågår inom dessa sektorer. Rådet har bl a med hänsyn till dessa utredningars arbete inte ansett sig kunna lägga fram utformade förslag till åtgärder utan valt att endast ange olika punkter där insatser kan bli aktuella. Rådet anser det rimligt att staten gör insatser till stöd för viktiga delar av bokproduktionen som har svårt att bära sig. Det kan även bli aktuellt att samhället underlättar eller svarar för bokförsäljning. Förslag från litteraturutredningen avvaktas. Den nödvändiga genomlysningen av pressens ekonomiska problem kommer att göras av den nyligen tillsatta pressutredningen. Det redan tidigare införda presstödet är värdefullt men förmodligen inte tillräckligt. Rådet finner det rimligt att presstödet för framtiden blir ett realstöd, som inte är direkt sammankopplat med annonsskatten. Tidskriftsstödet kommer att behöva ökas ytterligare, om en mångsidig tidskriftspress skall kunna bibehållas. Inom den kommersiella delen av musik496

området har konsertbyråutredningen föreslagit vissa åtgärder i fråga om grammofonskivor och tonband. Rikskonserter föreslås få utvidgade uppgifter i detta sammanhang. Kulturrådets förslag om stöd till fria musikgrupper kan få betydelse för grupper som hittills varit tvungna att uteslutande arbeta kommersiellt. 1960-talets snabba utveckling på telekommunikationsområdet kommer sannolikt att fortsätta. Det framtida skeendet i fråga om t ex TV-kassetter, kabeltelevision och satelliter kommer att få stor betydelse för hela kulturområdet. Utvecklingsarbetet sker i hög grad inom privat industri. Det är angeläget att samhället noggrant följer utvecklingen och har en beredskap för att göra insatser. Samhället måste bidra till att en rimlig filmproduktion upprätthålls och skapa möjligheter att se god film i olika delar av landet. Det nyligen beslutade statliga filmstödet och det kommunala stödet åt biografer är exempel på en attitydförändring från samhällsorganens sida gentemot filmen. Filmutredningen har lagt fram olika förslag till samhälleliga stödåtgärder. I skriften Smalfilmsdistribution (DsU 1972:9) har lagts fram olika förslag av den inom utbildningsdepartementet förordnade sakkunnige vid beredning av filmpolitiska frågor och frågor rörande andra medier. Ytterligare förslag på filmområdet kommer i filmutredningens huvudbetänkande. SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser Den kommersiellt drivna teaterverksam- helhetsperspektiv på de offentliga och priheten har liten omfattning. Kulturrådet vata delarna av kulturområdet. Åtgärder inom den offentliga sektorn har anser att det finns skäl för att den består lång tradition. Att skapa instrument och som komplettering till de helt samhällsstödmetoder för insatser inom de för det da teaterinstitutionerna. Rådet föreslår inga allmänna vitala delarna av privat drivna statliga åtgärder men förutsätter fortsatt kultursektorer kommer ofrånkomligen att ta kommunalt stöd. tid. En rad problem måste penetreras. Man På konstmarknaden behövs effektiva åtmåste klara ut efter vilka kriterier insatser gärder för att det i alla delar av landet skall skall göras och hur man, där så är önskvärt, finnas möjlighet till köp av god konst till skall behålla den privata sektorns intresse för rimliga priser. Förslag väntas från MUS 65. en verksamhet som förblir osubventionerad. Eventuellt kan ytterligare utredningsarbete Vid ett ekonomiskt stöd till privat verksambehövas bl a för att belysa behovet av het är en betydelsefull fråga till vem stödet insatser på konsthantverkets område. skall gå och hur det åtminstone i vissa fall De kulturpolitiska åtgärder som samhället skall kunna riktas så att det möjliggör verksätter in på sektorer som i huvudsak bedrivs samhet som tillför kulturområdet något nytt som privat verksamhet måste bli olikartade av värde och inte alltid endast innebär ett både till formen och till graden av åtaganstöd till pågående verksamhet. den. En väg är att samhället t ex genom en Åtminstone inom vissa sektorer blir det kulturinstitution gör kompletterande insatnödvändigt med stora ekonomiska insatser. ser inom en sektor som i övrigt drivs privat. Det gäller t ex i fråga om tidningspressen, till Rikskonserters produktion av grammofonvilken stödet redan nu uppgår till betydande skivor är ett exempel. En annan väg är direkt belopp. Böcker, tidningar, tidskrifter, gramstöd till privat drivna företag. Presstödet och mofonskivor och film är medier som har en tidskriftsstödet är exempel på sådana insatcentral plats i den kulturella aktiviteten. Vid ser. Inköp för statliga ändamål innebär en avvägningen av sina framtida ekonomiska annan möjlighet. Konstrådets konstförvärv insatser får det inte vara så att samhället är ett exempel på detta. ägnar en begränsad uppmärksamhet åt beSamhällets insatser inom privat drivna hoven på dessa områden och i stället kultursektorer kan delvis ses som en parallell prioriterar insatser för de kulturella verksamtill olika näringspolitiska åtgärder. Staten hetsformer som når avsevärt färre, såsom bör ha ett ansvar för att verksamheten i de teatrar, museer och symfoniorkestrar. privat drivna kultursektorerna utvecklas i I sitt räkneexempel över de framtida linje med målen för samhällets kulturpolistatliga kulturutgifterna (10.12) markerar tik. Samhällets insatser inom kulturområdet kulturrådet att insatser inom vitala delar av får i framtiden inte begränsas till de delar där den i dag privat drivna kulturverksamheten samhället redan i dag spelar en roll. Pågående bör få en hög prioritet. Trots att utarbetade utredningsarbete är betydelsefullt. Det bör förslag för åtgärder inom alla sektorer ännu kunna ge en grund för att bedöma var saknas, har rådet ansett det ofrånkomligt att samhällsinsatser behövs. De nu arbetande markera behovet av sådana insatser. Att så utredningarna kan dock endast skapa en sker är nödvändigt för att en avvägning av de utgångspunkt för fortsatta insatser. Som för framtiden erforderliga totala ekonomiska påpekats vid behandlingen av det nya kulturinsatserna inom kulturområdet skall kunna rådets uppgifter (8.6.6.12) är det nödvändigt göras. Kulturrådet vill på så sätt understryka att ett statligt organ med överblick och vikten av att man i den kulturella långtidsresurser i fortsättningen följer utvecklingen planeringen bereder ekonomiskt utrymme inom den privat drivna delen av kulturomför de kommande utredningsförslagen, även rådet och tar erforderliga initiativ. De kulturom det inte i dagens läge finns någon politiska insatserna måste göras utifrån ett SOU 1972:66 32

10 Samhällets ekonomiska insatser möjlighet att kalkylera vilka ekonomiska anspråk som kommer att ställas. Under de båda fyraårsperioder som räkneexemplet omfattar beräknas en högre volymökning för insatserna inom nrivat drivna kultursektorer än genomsnittligt för kulturområdet. Särskilt på något längre sikt, när förslagen från de arbetande utredningarna skall realiseras, räknar rådet nämligen med att det sannolikt kommer att behövas insatser av en helt annan storleksordning än i dag. Samhällsinsatserna inom de privat drivna kultursektorerna behöver inte endast ta formen av anslag i olika former. En annan väg är anpassningar av skattesystemet. Kulturprodukter är i princip underkastade samma skatteregler som andra varugrupper men med betydelsefulla undantag för press- och filmområdena (2.11). Föreställningar beskattas däremot inte. Vid flera tillfällen har förts fram förslag om ändringar i beskattningsreglerna för olika varugrupper. I första hand har förslag förts fram om befrielse från mervärdeskatt vid förstagångsförsäljning av konst. Denna fråga utreds f n. Tanken på att befria böcker från mervärdeskatt har även förts fram. Biograffilmen är befriad från mervärdeskatt. Enligt prop 1968:100 är detta undantag dock icke att betrakta som definitivt. Filmutredningen 1968 har fått i uppdrag att utan ställningstagande i skattefrågan söka bedöma vilka konsekvenser en sådan beskattning skulle få för film området. Kulturrådet går inte närmare in på de tekniskt komplicerade skattefrågorna. Rådet vill dock allmänt uttrycka en förhoppning om att det pågående utredningsarbetet om mervärdeskatten på konst skall leda till ett resultat som är positivt för konstnärerna och för utvecklingen på det konstnärliga området. Vid en diskussion om reformer av beskattningen måste dock alltid beaktas det inkomstbortfall för samhället som en skattelättnad medför. Detta bortfall bör jämföras med hur motsvarande resurser skulle kunna användas i form av direkt stöd från samhället till olika ändamål. Rådet förutsätter att det nya kulturrådet i framtiden kontinuerligt 498

bevakar skattefrågor från kulturpolitisk punkt,

SOU 1972:66

10.10 Kostnadsnivån för kulturell verksamhet

Kulturinstitutionernas verksamhet är - lik- 23) har för olika kulturverksamheter visats som för övrigt också fri skapande verksam- hur relationen mellan å ena sidan samhällsuthet - personalintensiv och därmed kostnads- gifterna och å andra sidan besök, boklån o dyl krävande. Av stadsteatrarnas och symfonior- utvecklats under en period. I tabellerna kestrarnas kostnader utgör genomsnittligt ca 10.11 och 10.12 belyses närmare kostnads80% personalkostnader. Både institutions- utvecklingen för olika institutioner eller verksamhet och fri skapande verksamhet är grupper institutioner. I tabell 10.11 visas hur samhällssubventill sin typ sådan att det är svårt eller omöjligt att genomföra rationaliseringar för att tionen till vissa kulturinstitutioner, mätt i spara personal i någon mer betydande ut- fasta priser per besök, utvecklats under sträckning. Även om vissa personalbesparan- 1960-talet. Det framgår att stödet till Drade åtgärder är möjliga vid teatrarna och inom matiska teatern och stadsteatrarna ökat med biblioteksväsendet kvarstår dock det grund- 100%. Stödet till yrkesorkestrarna i storläggande faktum, att institutionernas verk- stadsområdena har ökat med 200 %. De samhet bygger på den personliga kontakten största ökningarna skedde under början av med besökarna. Kulturområdet är i det av- 1960-talet. En rad faktorer har samverkat till denna seendet inte unikt. Situationen är likartad utveckling. 1960-talet har medfört en avseinom t ex utbildning och sjukvård. värd förbättring av lönenivån för de anställI en av de få studier som gjorts om da. En sådan förbättring har varit ett viktigt kulturinstitutioners ekonomi, nämligen inslag i samhällets kulturpolitik. InstitutioBaumol & Bowens Performing Arts - The nernas avgiftspolitik kommer att belysas i Economic Dilemma (New York, 1966 s det följande (10.11). De sjunkande biljettin391), hävdas att kostnaden per teaterförekomsterna har nödvändiggjort en motsvaranställning eller konsert generellt kan förväntas stiga snabbare än den allmänna prisnivån. de ökning av samhällsstödet. Detta har också Om ökningstakten blir större eller mindre än varit ett led i kulturpolitiken. Slutligen har tidigare beror på tre faktorer: för det första personalen utökats. Detta förklarar t ex en prisinflationen, för det andra i vilken ut- betydande del av kostnadsökningen för de sträckning som de anställdas löner följer den statliga teatrarna. Resurserna har också i övallmänna lönenivån och för det tredje i rigt förbättrats. Budgetåret 1969/70, som är vilken mån som antalet föreställningar kan det sista som ingår i redovisningen, visar en ökas så att genomsnittskostnaden per före- dämpning i ökningen av samhällsstödet per besök. Den förklaras till en viss del av att anställning minskar. I det föregående (2.12.5.2,figurerna 2.19- tal besök ökat. SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser Tabell 10.11 Samhällssubvention i kronor per besök till vissa institutioner under 1960-talet. Fasta pris er med 1960 som basår 1960/61 Operan Dramatiska teatern Stadsteatrar inom storstadsområden Stadsteatrar utom storstadsområden Yrkesorkestrar inom storstadsområden Yrkesorkestrar utom storstadsområden

(53) 13

a

1965/66

1968/69

Löpande priser 1969/70 b

1969/70 c

1970/71

57 32

63 32

63 27b

129 54 c

138 58

37 Spelaret 1960/61 särskilt lag besökssiffra på grund av ombyggnadsarbeten. Om beräkningen görs med utgångspunkt i 1961/62 års besökssiffror blir subventionen 33 kr per besök. b Exklusive lönekostnadspålägg och hyreskostnader. c Inklusive lönekostnadspålägg och hyreskostnader.

De uppgifter som ges i tabell 10.12 om anses ha inhämtats. Fortfarande finns det statssubventionen till Riksteatern och Riks- dock låginkomstgrupper bland de institukonserter per besök kan inte jämföras med tionsanställda. uppgifterna för andra institutioner eftersom Institutionernas inkomster av biljetter och de endast avser det statliga stödet och inte abonnemang har fått en minskad betydelse. hela samhällsstödet. Kulturrådet kommer att vid behandlingen av Under 1970-talet bör det knappast kunna avgifterna inom kulturområdet (10.11) förbli fråga om en fortsatt lika stark ökning av orda en fortsatt lågprispolitik. Begränsade stödet till institutionsverksamheten som un- avgiftshöjningar bör dock kunna bli aktuella der 1960-talet. Allt talar för att framför allt inom ramen för en differentierad avgiftsen kontinuerligt ökad lönenivå gör att politik. Dessa kan sannolikt inte motverka samhällssubventionen kommer att behöva en fortsatt minskning av biljettinkomsternas öka utan att det därför är fråga om någon roll för finansieringen av institutionernas reell standardförbättring. verksamhet. Den allmänna löneutvecklingen i samhälVad slutligen beträffar den tredje faktorn let går inte att förutse. En stor del av som legat bakom den ökade samhällssubeftersläpningen för de institutionsanställdas ventionen under 1960-talet, nämligen perlöner i relation till jämförbara grupper får sonalexpansion och allmän nivåhöjning, räknar kulturrådet - som utvecklats ingående i det föregående - med en betydande ökning av antalet anställda vid de regionala instituTabell 10.12 Statssubvention till Riksteationerna och relativt sett i ännu högre grad tern och Rikskonserter budgetåren 1969/70 för de på liknande ekonomiska villkor och 1970/71 i kronor per besökare. arbetande fria grupperna. Tanken bakom denna expansion är inte att öka de ensemb1969/70 1970/71 ler som spelar för nuvarande publik utan att Svenska riksteatern 22 23 vinna nya publikgrupper. Om den förutsatta Rikskonserter publikökningen helt kan bidra till att hålla Allmänna konserter 47 37 Interna konserter 20 _ nere samhällssubventionen per besök är Musik för Ungdom 18 _ omöjligt att veta. Ett ökat turnerande verkar Skolkonserter 5 5 kostnadsfördyrande. Vid den uppsökande 500

SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser verksamhet för olika grupper som kulturrådet förordar är publiken ofta liten. Samtidigt krävs ofta mer begränsade personalinsatser. En sträng hushållning med de ekonomiska resurserna kommer även i fortsättningen att bli nödvändig. Det är därför enligt kulturrådets uppfattning angeläget, att institutioner och organisationer inom kulturområdet beaktar kostnadsaspekten av sin verksamhet i högre grad än f n. Detta gäller särskilt vid valet mellan olika verksamhetsformer. De ekonomiska aspekterna får inte dominera över de kulturpolitiska, men det är samtidigt nödvändigt att på olika sätt följa hur kostnaderna för varje verksamhet utvecklas och att välja ekonomiskt sett rationella lösningar. Såväl kulturinstitutioner och organisationer som anslagsprövande organ måste göra avvägningar mellan kostnaden och den nytta denna förväntas medföra. Fullständiga kostnads- och nyttoanalyser (cost-benefitanalyser) är svåra att genomföra inom kulturområdet. De kräver att man väger samman alla effekter, såväl positiva som negativa sådana. I nyttobegreppet bör vägas in uppfyllelsen av alla relevanta kulturpolitiska mål, även om måluppfyllelsen är svår att mäta i kvantitativa termer. En metodik för cost-benefitanalyser på kulturområdet saknas. Detta gäller inte endast vårt land. Inte heller utomlands förefaller man ha kommit mycket längre i detta avseende. Det framgår bl a av Unescoskriften Cultural development: experience and policies (av Augustin Girard, Paris 1972, s 122). Behovet av forskning understryks där.

SOU 1972:66

10.11 Avgifter inom kulturområdet

10.11.1 Nu varande förh ä Ilanden Verksamheter för vilka det allmänna har ett ansvar kan finansieras på, generellt sett, två helt skilda sätt. Den ena metoden är att nyttjarna betalar kostnaderna genom avgifter. Den andra metoden, finansiering med skattemedel, innebär att i princip alla medborgare delar kostnaderna. Anslag till verksamheten i fråga ges över statens, landstingets och/eller kommunernas budget. En kombination av de två vägarna är vanlig. Ren avgiftsfinansiering förekommer när man inte eftersträvar den inkomstomfördelning som skattefinansieringen medför. Exempel på i princip helt avgiftsfinansierad samhällsservice är järnvägs-, post- och telekommunikationerna. Inom avgiftsfinansieringens ram kan sedan en prisdifferentiering ske, t ex genom mängdrabatter och rabatt för vissa befolkningsgrupper. Det betyder att full kostnadstäckning inte nås på alla enskilda tjänster men väl totalt sett. En ren skattefinansiering används för den verksamhet som avser alla medborgare kollektivt eller för nyttigheter som svårligen kan tillhandahållas i privat regi, t ex försvaret och polisen. Här är en avgiftsfinansiering omöjlig. Den rena skattefinansieringen används också när man vill göra utnyttjandet oavhängigt den enskilda individens betalningsförmåga. Utbildningsområdet (t ex gymnasieskolan och den högre utbildningen) kan tjäna som exempel. 502

En kombination av skatte- och avgiftsfinansiering av samhällsservice är vanlig. Som exempel kan nämnas sjukvården, vissa sociala tjänster (t ex barntillsyn, förskola, ålderdomshem, hemsamariter). En kombination av finansieringsformerna används när man avser att nyttjarna skall stå för en del av kostnaderna eller när man inte kan ta ut hela kostnaden avgiftsvägen (t ex därför att barndaghemmen då skulle bli så dyra att betalningssvaga grupper inte anser sig ha råd att utnyttja dem). Avvägningen mellan skatteoch avgiftsfinansiering blir beroende av förhållandena inom varje särskilt område och av de mål som finns för samhällets insatser på området. Den samhällsstödda kulturverksamheten finansieras på olika sätt inom olika kultursektorer. Vissa verksamheter finansieras helt med skattemedel, t ex biblioteken, arkiven, viss musei- och utställningsverksamhet samt den högre utbildningen inom kulturområdet. Radio- och TV-området är - med bortseende från utlands- och skolradio - det viktigaste exemplet på en fullständig avgiftsfinansiering. En kombinerad finansieringsform är dock det vanliga. Det gäller t ex teater- och musikinstitutionerna, viss musei- och utställningsverksamhet, folkbildningsorganisationernas verksamhet och de flesta kommunala musikskolor. Fördelning mellan samhällsstöd och avgifter varierar mellan olika verksamheter. Skillnaderna är ofta historiskt betingade. SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser Avgiftsfrågorna inom kulturområdet de- missionen, Betaenkning nr 592, 1970) förebatterades med växlande intensitet under slog en minoritet skattefinansiering av radio1960-talet. Diskussionen har i allmänhet verksamheten med hänvisning till de stigande gällt avgifternas betydelse för konsumenter- avgifterna som särskilt träffar personer med na. Förslag om avgiftsfrihet inom alla kultur- låga inkomster. Tillgängligt utredningsmaterial om avgiftssektorer har upprepade gånger förts fram. frågorna inom den samhällsstödda kulturFörslag om sänkta eller slopade avgifter har verksamheten är emellertid knapphändigt. också lagts fram av vissa institutioner, bl a Rådet har därför låtit göra en specialunderDramatiska teatern. Teater- och orkestersökning av avgifterna inom teater-, film- och rådet tog upp frågan i sin utredning Orkesmuseiområdena (se bilaga B, Enkäter och terorganisationen i Sverige (1969). Rådet undersökningar utförda av kulturrådet eller föreslog där en försöksverksamhet med gramed dess medverkan, nr 39). tiskonserter under ett spelar vid vissa orkestNära knuten till frågan om avgifter för rar. Förslagen har inte lett till några åtgärder. olika tjänster är frågan om priset på sådana Däremot har olika institutioner och fria kulturprodukter, vars framställning eller grupper inom ramen för sin ordinarie verkdistribution samhället stöder. Det kan gälla samhet gett gratisföreställningar, främst av tidningar, tidskrifter, konst, konsthantverk uppsökande karaktär. och grammofonskivor. Hittills har samhället Avgiftsfrågorna har nyligen aktualiserats i första hand inriktat sitt stöd på lån av olika genom den av statsmakterna i år beslutade förändringen av konstruktionen av statsbi- produkter, framför allt genom bibliotek och dragen till Operan, Dramatiska teatern och filmotek. När stöd har getts till press, Riksteatern. Ett motiv för förändringen var tidskrifter och film har det inte varit för att enligt departementschefen (prop 1972:1 bil påverka priserna utan för att bibehålla en 10 s 13) att teatrarna borde söka möta det mångsidig produktion inom resp område. ökade kostnadstrycket med åtgärder som ökar inkomsterna. Statsbidraget ökas inte 10.11.1.1 Avgifternas storlek längre såsom tidigare automatiskt i den mån inkomsterna inte uppgår till i staten beräk- De högsta avgifterna finns på teaterområdet. Kulturrådet har särskilt studerat priserna vid nat belopp. Ett avskaffande av avgifterna vid statliga sex samhällsstödda scener spelåret 1969/70 museer och kulturminnesmärken föreslogs i (Operan, Dramatiska teaterns stora och lilla en motion till 1972 års riksdag (motion scen, Helsingborgs stadsteater, Norrbottens 1972:673 av herr Hermansson m fl). Kultur- länsteater samt Riksteaterns föreställningar i utskottet (KrU 1972:18) avstyrkte förslaget Sundsvall). Genomsnittspriset i salongen vamed hänvisning till de merkostnader som det rierade vid dessa scener mellan 16 kr och 11:50 kr. Det högsta pris som förekom var skulle medföra. 25 kr (Operan) och lägsta pris 3 kr (DramaEn viktig del av diskussionen om Sveriges tiska teaterns stora scen). Ordinarie priser Radios ekonomi avser avgifternas storlek. reducerades genom rabatter och genom Frågan aktualiseras regelbundet i riksdagen. uppsökande teater som gavs till lägre priser TCO-KU förordade att avgiftsfinansiering eller helt gratis. Den genomsnittliga biljettskulle användas endast för den löpande intäkten per besök vid samtliga statsunderverksamheten, medan bl a investeringar och stödda teatrar var spelåret 1970/71 ca 7:30 distributionskostnader borde skatte finansiekr. ras. Vid avvägningen av avgifternas storlek Vid privatteatrarna - liksom inom varieté, borde enligt TCO-KU särskild hänsyn tas till kabaret och liknande former av estradundergrupper med svag betalningsförmåga. I en hållning - ligger biljettpriserna av naturliga dansk offentlig utredning om den danska skäl högre. Vid Vasa-Teatern i Stockholm radion (Betaenkning afgivet av radiokomSOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser var spelåret 1969/70 högsta pris 30 kr, lägsta uppgår till 50 kr per år för endast radio, 220 pris 5 kr och genomsnittspriset 25 kr. kr per år för svart-vit TV och 320 kr per år De fria teatergrupperna håller som regel för färg-TV (inklusive radio). När det gäller lägre priser än institutionerna. TV och särskilt färg-TV torde apparatkostAvgifterna för konserter är vanligen lägre naderna spela väl så stor roll som avgifterna. än de för teaterföreställningar. Spelåret Deltagaravgiften i studiecirklar varierar 1968/69 var det endast två av landets åtta ganska mycket, bl a beroende på ämne och statsunderstödda orkesterinstitutioner som antal studietimmar. Avgiften för de flesta hade ett högsta biljettpris på 10 kr eller mer. cirklar ligger dock mellan 30-80 kr. Det Den genomsnittliga biljettintäkten per besök betyder 3-8 kr per sammankomst. vid samtliga dessa orkestrar var detta spelar Avgifterna för det samhällsstödda kulturca 2:95 kr (samma spelar för de statsunder- utbudet bör ses i relation till prisnivån inom stödda teaterinstitutionerna ca 7:25 kr). privat drivna kultursektorer. Motsvarande prisnivå torde gälla andra konPå biograferna var det genomsnittliga serter inom samma musikgrenar, t ex SOR- biljettpriset 6:85 kr spelåret 1970/71. orkestrarnas konserter och körkonserter. Spännvidden mellan högsta och lägsta pris Även här förekommer gratiskonserter sär- för en normalföreställning är betydligt mindskilt av uppsökande slag. re än inom teatrarna och inom de flesta Inom andra musikgenrer, t ex jazz, pop orkesterinstitutioner. Någon prisdifferentieoch vissång, förekommer mycket varierande ring förekommer knappast. prissättning vid konserter och andra framNormalpriset på grammofonskivor ligger i trädanden. Framför allt vid utländska gäst- dag kring 7 kr för singelskivor och kring 28 spel kan det bli fråga om höga avgifter. kr för LP-skivor. Vissa billighetsserier förePå musei- och utställningsområdet tilläm- kommer. pas olika avgiftsprinciper vid olika instituBokpriserna varierar, om man bortser från tioner. Vissa museer, konsthallar och mot- uppslagsverk och viss speciallitteratur, från svarande har fri entré. Av 48 regionala och ett par kronor ända upp till 60-70 kr per lokala institutioner som kulturrådet studerat volym. Den s k kiosklitteraturen ligger sällan förekom vid 13 fri entré år 1970. Är 1971 över 5 kr, medan den ambitiösare pocketuthade antalet ökat till 17. Andra museer och givningen vanligen ligger mellan 10-20 kr konsthallar har fri entré i vissa sammanhang, per volym. Utanför pocketutgivningen är t ex för sina fasta samlingar, vid mindre det ett fåtal titlar som betingar ett pris under utställningar eller vissa veckodagar, medan 25 kr. Bokklubbar med rabatterade priser man i andra fall tar entré. Ytterligare andra och billighetsserier förekommer dock. museer har entréavgifter vid all sin verksamhet. Entréavgifterna är dock i de flesta fall låga. Genomsnittspriset har de senaste åren 10.11.1.2 Prisdifferentiering legat kring 1 kr för vuxna och 50 öre för Inom den samhällsstödda kulturverksamskolungdom, pensionärer och värnpliktiga. heten och särskilt inom institutionerna arDe privata konstgallerierna har fri entré, betar man i stor utsträckning med enhetliga eftersom de baserar sin verksamhet på grundavgifter oberoende av innehållet i och försäljning. kostnaderna för det enskilda programmet. Folkbibliotekens tjänster står sedan länge kostnadsfritt till förfogande. Endast för specialtjänster såsom kopiering, lokaluthyrning uttas avgift. Sveriges Radios verksamhet finansieras med undantag för skolprogrammen och utlandsprogrammen - med avgifter. De 504

Vissa museers högre entréavgifter vid större specialutställningar, Operans högre biljettpris vid solistgästspel och riksteaterföreställningarnas högre biljettpriser på vissa operettföreställningar är undantag från denna huvudregel. Grundavgifterna modifieras däremot geSOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser nom en omfattande prisdifferentiering. Med erbjuder (man ser och hör bättre på vissa prisdifferentiering menas då olika priser för platser i salongen), även om producentens en och samma vara eller tjänst, utan att arrangörens kostnader för tjänsterna är deprisolikheterna kan motiveras av kostnads- samma. Fördelningen på ordinarie pris och olika olikheter. Prisdifferentieringen på kulturomrabattgrupper varierar från sektor till sektor rådet är av en rad olika slag. Mängdrabatt i form av abonnemang och och från institution till institution. Av de grupprabatter förekommer vid teaterföre- teatrar kulturrådet särskilt studerat varierade ställningar, konserter och delvis också vid andelen rabattbiljetter spelåret 1969/70 melutställningsbesök. Priset sätts ned för att lan 78 % (Helsingborgs stadsteater) och 43 % stimulera upprepade besök och besök av (Riksteaterns föreställningar i Sundsvall) av större grupper. Vidare underlättas produ- hela antalet försålda biljetter. Rabatterna centens - arrangörens informations- och för- efter betalningsförmåga (skolungdom, värnsäljningsarbete. Genom att knyta en abon- pliktiga och pensionärer) var den vanligaste nentstock till verksamheten skapas en eko- rabattgruppen vid fyra av de sex studerade nomisk trygghet för producenten - arrangö- statsunderstödda scenerna. Vasa-Teatern, som bara ger en eller två uppsättningar per ren, vars planering underlättas. Exempel på prisdifferentiering efter va- spelar och som därför inte säljer abonnerans eller tjänstens funktion är det utbud mang, hade detta spelar 36 % rabatterade som ingår som ett led i skolans arbete biljetter. Inom musei- och utställningsområdet är (skolteater, skolkonserter, utställningar i eller för skolan) och en stor del av den rabatterna efter betalningsförmåga den vikuppsökande verksamheten. Man måste här ta tigaste rabattformen. Inom den privata sekhänsyn till förhållanden utanför kulturom- torn av kulturområdet förekommer nästan rådet. När skolans undervisning i övrigt är ingen prisdifferentiering av ovan nämnda avgiftsfri, måste skolkonserten också vara slag. det, om den skall utgöra ett led i skolarbetet. Man kan inte ta entréavgift i en personalmat- 10.11.1.3 Avgifternas andel av totalintäksal, om man gör en lunchkonsert osv. terna Motivet kan också vara att introducera en nyhet med ett lägre pris som lockmoment. De samhällsstödda kulturinstitutionerna föPrisdifferentiering efter betalningsförmåga refaller under 1960-talet i allmänhet ha är vanlig. Här avses rabatterna för barn, drivit en lågprispolitik i syfte att behålla eller studerande, värnpliktiga och pensionärer. vidga sin publik. Man har undvikit att låta Motivet är att undanröja ekonomiska hinder den höjda kostnadsnivån slå igenom i form för de betalningssvaga grupper som är möj- av höjda biljettpriser. Andelen rabatterade biljetter har ökat. Somliga institutioner har liga att avgränsa. Prisdifferentiering på tidsmässiga och/eller dock genomfört begränsade avgiftshöjningar. geografiska grunder förekommer också. Som Samtidigt har vissa museer gått över till fri exempel kan nämnas matinéer och uppsö- entré. Utvecklingen av biljettpriserna under kande verksamhet. Motivet kan vara att stimulera till besök på andra tider och i 1960-talet i löpande priser vid fyra teatrar andra lokaler än vanligt. Ofta finns även framgår av figur 10.1. Mätt i fasta priser har andra motiv, t ex lägre kostnader och inrikt- biljettpriserna minskat avsevärt vid dessa teatrar (figur 10.2). Det genomsnittliga bilning mot betalningssvaga publikgrupper. På teatrar och biografer och i konsertlo- jettpriset exklusive rabatter vid Operan har kalerna finns slutligen en differentiering under 1960-talet sjunkit med 36% och vid efter platsen i salongen. Här är det närmast Dramatiska teatern med 50 %. Samtidigt har fråga om en skillnad i de tjänster man andelen rabatterade biljetter vid de två SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser Kronor

25 24 23 22 H 21 20 19 18H 17 16

\jasa

teate f °

Operan

151413 12

Dramatiska teatern

1H 10

R i n g b o r g s stadsteater

1970 Är

Figur 10.1 Genomsnittligt biljettpris exklusive rabatter vid tre institutionsteatrar och en privatteater spelåren 1960/61-1969/70. Löpande priser.

Kronor 20-

15-

Vasa-teatern 10

Helsingborgs stadsteater

1964 ' 1965 ' 1966 ' 1967 ' 1968 ' 1969 '1970 Är

Figur 10.2 Genomsnittligt biljettpris exklusive rabatter vid tre institutionsteatrar och en privatteater spelåren 1960/61-1969/70. Fasta priser. 506

SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser % 555045 40 -\ 35 Norrbottens länsteater

30 25-

Helsingborgs stadsteater

2015-

Operan

105-

1970 Är

Figur 10.3 Avgifternas andel av totalintäkterna vid fyra institutionsteatrar spelåren 1960/61-1969/70.

teatrarna ökat väsentligt, nämligen från 3 % till 18% resp från 1 % till 30 %. Det är av intresse att jämföra den starkt samhällsstödda teatersektorn med den under 1960-talet praktiskt taget helt osubventionerade filmbranschen. Genomsnittspriset för biljetter vid samtliga biografer i landet ökade under 1960-talet med 85 % i fasta priser. Avgifternas minskande betydelse för finansieringen av teatrarna illustreras av figur 10.3 som visar avgiftemas andel av totalintäkterna vid fyra teatrar under 1960-talet. Utvecklingen är dock inte alldeles enhetlig. För Norrbottensteatern har nämligen biljettintäkterna haft en ökande betydelse under de första verksamhetsåren. För samtliga statsunderstödda teatrar har avgifternas andel av totalintäkterna sjunkit från 34% spelåret 1960/61 till 15 % spelåret 1970/71. Det är möjligt att den hittillsvarande SOU 1972:66

trenden kommer att brytas för de statliga teatrarna. Genom den förut nämnda nya anslagskonstruktionen har teatrarna hamnat i en ny avvägningssituation, där det inte längre är möjligt för dem att i samma utsträckning som hittills bortse från inkomsterna av biljettförsäljningen. Utvecklingen för musikinstitutionerna är likartad med den inom teatern men avgifternas andel av de totala intäkterna är ännu lägre. Vid de samhällsstödda orkestrarna sjönk de från 14 % spelåret 1960/61 till 8 % spelåret 1970/71. För de samhällsstödda musei- och utställningsinstitutionerna saknas exakta uppgifter. Utvecklingstendensen under 1960-talet har dock varit densamma som för teatrar och musikinstitutioner. Budgetåret 1969/70 torde entréavgifterna vid större samhällsstödda museer och konsthallar ha utgjort något över 507

10 Samhällets ekonomiska insatser 10 % av omslutningen. Entréavgifterna vid de samhällsstödda kulturinstitutionerna (exklusive folkbiblioteken) uppgick verksamhetsåret 1969/70 till 26 milj kr eller 11 % av den totala omslutningen om 238 milj kr.

orsak. 41 % av männen hänvisade till trötthet på grund av hårt arbete. Svårighet att få tag på biljett, känsla av att kunna för litet om teater, problem med att föreställningen slutar för sent, hinder på grund av arbete under teatertid, problem med att föreställningen börjar för tidigt och svårigheter att få tag på barnvakt hade dock ungefär lika stor 10.11.1.4 Avgifternas betydelse för betydelse för männen som de höga biljettkonsumenterna priserna. För kvinnorna var det däremot den De sociologiska undersökningar som gjorts viktigaste orsaken. om människors attityder till och deltagande i Kostnaderna för ett institutionsbesök bekulturverksamhet av olika slag har visat på står av flera komponenter. Förutom biljetten rad olika hinder för deltagande. De priset har man att räkna med t ex resor och vanligaste hindren har visat sig vara (utan kostnad för barnvakt. Baumol & Bowen fann inbördes rangordning) bristande informa- (Performing Arts - The Economic Dilemma, tion, bristande tid (t ex genom övertidsar- New York, 1966) att 90% av amerikanska bete eller långa resor), trötthet (på grund av teater-, balett- och konsertbesökare hade krävande arbete), svårighet att vara hemifrån andra utlägg än för biljetterna som var lika (dvs vanligen svårigheter med barnpassning), stora som biljettkostnaden. Hur proportioolämplig tidpunkt samt höga kostnader. Till nerna är i Sverige är inte närmare undersökt. detta bör läggas sociala och psykologiska Sannolikt är att kostnaderna för ett besök hämningar av olika slag (t ex att en person av ofta inte är begränsade till utgifterna för bilolika skäl anser sig oförmögen att förstå en jetten. teaterpjäs eller en utställning och då inte Publikens känslighet för prisförändringar uppsöker den). är också mycket litet undersökt i vårt land Kostnaderna för ett institutionsbesök är och några säkra slutsatser kan inte dras. alltså endast ett av flera hinder. Hur viktig Baumol & Bowen drar två slutsatser av sina kostnadsfrågan är inom olika grupper är inte undersökningar i Förenta Staterna: klarlagt. Enligt vissa undersökningar t ex Lägre biljettpriser medför att publiken Swedners studier av teater- och musikvanor i kommer att bestå av personer som är mindre Storstockholm år 1965/66 (Swedner, H välbärgade och yngre men i högre grad av Teatervanor och musikvanor i Storstock- studerande och personer med högre utbildholm, Stadskollegiets utlåtanden och me- ning. Även om låga priser i viss utsträckning morial, bihang 76, Stockholm 1967; Swed- förändrar publiksammansättningen uppnår ner, H & Yagiie, D, Teaterpublikundersök- man inte en "konst för folket". ningar - en kommenterad översikt, Sociologiska institutionen vid Lunds universitet, stencil, 1969) förefaller kostnadsfrågan (här 10.11.2 Kulturrådets synpunkter på närmast biljettpriser) vara relativt betydelse- avgiftsfrågorna full för vissa grupper. Andra sociologiska Vissa verksamheter inom kulturområdet avundersökningar i olika nordiska länder tyder typen tjänster finansieras helt med skattepå att biljettpriserna skulle spela en mindre medel. Andra finansieras helt genom entréavroll bland de faktorer som hindrar teatergifter. Kombinationer mellan de båda finanbesök. sieringsformerna är vanliga. För de kulturinPå en fråga i Swedners Stockholmsstudie stitutioner som är kombinerat skattemedelsom vilka faktorer som minskade benägenhe- och avgiftsfinansierade har under 1960-talet ten att gå på teater angav 23 % av männen skett en betydande förskjutning i proportiooch 41 % av kvinnorna biljettkostnaden som nerna mellan dessa finansieringsformer. Av508

SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser gifternas andel har minskat. Samtidigt har Institutionernas uppsökande verksamhet avgifterna, räknade i fast penningvärde, och skolverksamheten är vanligen avgiftsfri. sjunkit. Betydelsen av institutionernas egna För den del av de samhällsstödda kulturininkomster har därmed minskat. För knap- stitutionernas verksamhet som är förlagd till past någon institution svarar avgifterna nu teatrar och konserthus tas normalt ut inträför mer än 20 % av de totala inkomsterna. desavgifter. En lågprispolitik har dominerat. Vid museer och orkestrar uppgår de vanligen Andelen rabatterade biljetter som säljs till till mindre än 10%. Driftkostnaderna har ungdom, pensionärer och andra grupper, har således i allt större utsträckning kommit att ökat vid de av kulturrådet undersökta teatrarna. Sannolikt är läget likartat vid täckas av skattemedel. Både i vårt land och i flertalet andra övriga institutioner. Avgifterna har i dag en förhållandevis liten länder har det varit en grundläggande princip betydelse för finansieringen av teater- och att folkbibliotekens tjänster tillhandahålls musikinstitutionernas verksamhet. Stat och avgiftsfritt. Detta har med all säkerhet kommun stödde budgetåret 1969/70 stadsbidragit till att biblioteken fått den centrala teatrar och därmed likställda teatrar med ställning de har i dag. Avgiftsfriheten för genomsnittligt 34 kr per besök. Fördelas folkbiblioteken måste därför enligt kulturbiljettintäkterna på antalet besök blir det rådets mening vara en självklar del av den endast 7 kr. Statsstödet till Operan och fortsatta bibliotekspolitiken. Dramatiska teatern var samma år 127 kr resp Allt fler museer och konsthallar har börjat tillämpa fri entré. För alla de utställningar 53 kr per besök medan intäkterna uppgick som placeras ut i lokaler som inte i första till 11 kr resp 6 kr. Inte ens drastiska hand är avsedda för utställningar kan av avgiftshöjningar skulle ha kunnat väga upp praktiska skäl någon entréavgift inte tas ut de ökningar av driftkostnaderna som skett av besökarna. Detsamma gäller skoutställ- under 1960-talet. Kulturrådet anser det helt orealistiskt att ningar som utgör en betydande del av Riksutställningars verksamhet. Vid de statli- avgifterna vid teater- och musikinstitutionerga och större statsunderstödda museerna na i framtiden skulle kunna få en väsentligt förekommer emellertid normalt avgifter. större betydelse. Kraftigt höjda biljettpriser Budgetåret 1970/71 beräknas inkomsterna skulle sannolikt endast marginellt kunna av inträdesavgifter vid de statliga och större påverka institutionernas ekonomi. Pä längre statsunderstödda museerna (inkl en del av sikt måste man acceptera att avgifterna får Skansens intäkter) till drygt 4 milj kr. en minskad roll för finansieringen av teaterSärskilt för större konstutställningar spelar och musikinstitutionernas verksamhet. Ur inkomsterna av inträdesavgifterna en viktig kulturpolitisk synpunkt talar flera skäl mot roll för att finansiera kostnader för bl a att ge avgifterna en ökad betydelse. Institutionernas arbetsmöjligheter skulle transporter och försäkringar. försämras genom en ökad avgiftsfinansiering. Enligt vad kulturrådet erfarit avser MUS Kontinuitet i verksamheten och anställnings65 att föreslå att avgifterna för inträde till de trygghet för personalen karakteriserar teaterstatliga museernas utställningar och eveneoch musikinstitutionerna. En förutsättning mang avskaffas. Kulturrådet är positivt till för detta är en trygg ekonomi. I uppgifterna förslaget. Ett genomförande kräver att muingår att presentera konstnärligt angelägna seerna kompenseras för inkomstbortfallet produktioner trots att det ofta är svårt att och att de får den ekonomiska rörelsefrihet förutse publikintresset och därmed inkomssom inkomsterna av inträdesavgifterna i dag terna. Ett ökat beroende av biljettintäkterna ger. Det är därför en reform som måste skulle försvåra sådana produktioner. Det genomföras successivt. skulle vidare nödvändiggöra en höjd biljettSituationen inom teaterområdet och muprisnivå, räknat i fast penningvärde. Härigesikområdet är i vissa avseenden likartad. SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser nom skulle den ur social synpunkt sneda rekryteringen troligen bli ännu mer markant. Kulturrådet förordar i stället en fortsatt lågprispolitik för teater- och musikinstitutioner. Ekonomiska hinder får inte ligga i vägen för deltagande i kulturverksamhet. Effekten av de stora subventionerna till kulturinstitutionerna kan förfuskas om de skulle tvingas till en helt annorlunda prispolitik. I institutionskapitlet (6.8.2) har kulturrådet understrukit betydelsen av ökad information och bättre publikkontakt. Lågprispolitiken och den differentierade prispolitik som rabatterna medför har ett nära samband med dessa åtgärder. Mycket tyder på att det från de anslagsbeviljande myndigheternas sida under de närmaste åren kan uppkomma ett tryck på institutionerna att genomföra avgiftshöjningar. Den omsvängning som 1972 års beslut i fråga om avgifterna vid Operan och Dramatiska teatern innebär skulle kunna tyda på detta. Kulturrådet har tidigare uttalat att rådet hyser viss förståelse för syftet bakom reformen i anslagstekniskt avseende. En förutsättning är dock att den inte kommer att leda till några drastiska ändringar i den hittillsvarande lågprispolitiken. Att vissa justeringar av avgifterna genomförs finner kulturrådet godtagbart, under förutsättning att man har kvar en differentierad avgiftspolitik som kan undanröja olägenheterna för de inkomstsvaga grupperna. Skulle avgifterna aldrig höjas innebär det en kontinuerlig sänkning i fasta priser räknat. Möjligheterna till differentiering efter betalningsförmåga är dock begränsade. Endast vissa betalningssvaga grupper kan avgränsas så väl att de kan få särskilda rabattformer. Vissa möjligheter till riktade åtgärder torde dock finnas om man ger en klarare målinriktning åt publikorganisationernas arbete. Trots en klart positiv inställning till fri tillgång till kulturaktiviteter och låga priser vid kulturinstitutionerna kan rådet inte förorda ett omedelbart generellt avskaffande av entréavgifterna vid teater- och musikinstitutionernas reguljära föreställningar och 510

konserter. Skälen mot en total finansiering med skattemedel är flera. Avgifterna är endast en av de hindrande faktorerna. Det är som framgått av det föregående inte säkert att de är den viktigaste faktorn. Vill man öka tillgängligheten gäller det att prioritera mellan de insatser som behöver göras. I förhållande till nuvarande publikgrupper är det möjligt att vissa prishöjningar - vid en del institutioner t o m betydande prishöjningar - skulle ske utan att utnyttjandet av institutionernas tjänster skulle avta nämnvärt. Detta gäller dock knappast de nu utanförstående publikgrupper som kulturrådet finner särskilt angeläget att nå. Dessa representerar betalningssvagare och mindre konsumtionsbenägna grupper. I stället skulle sänkta avgifter kunna ha en positiv effekt gentemot dessa grupper. Det är emellertid mycket osäkert hur stor effekten skulle bli och om en sänkning av avgifterna skulle vara den effektivaste åtgärden med hänsyn till de ekonomiska resurserna som står till buds. Ett avskaffande av avgifterna, liksom också en sänkning av dem, innebär en kostnad som måste vägas mot andra utgifter. Ett avskaffande av nuvarande låga avgifter inom teatern skulle sålunda vid oförändrad omfattning av verksamheten belasta samhället med en utgiftsökning, som budgetåret 1970/71 uppgick till 22 milj kr. På teaterns och musikens områden är det enligt kulturrådets mening sannolikt att ekonomiska resurser av betydligt mindre storleksordning kan ge större effekt om de sätts in på t ex ökad information och uppsökande verksamhet än om de används för att sänka avgifterna eller, vilket kräver betydligt större insatser, för att avskaffa dem. Ett par ytterligare skäl mot en total skattefinansiering kan nämnas, även om de har en mer begränsad betydelse, nämligen inkomstfördelningseffekten och effekten på icke subventionerade sektorer. En finansiering med skattemedel har med nuvarande sociala sammansättning av teateroch musikinstitutionernas publik en viss inkomstfördelningseffekt. Samtliga skatteSOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser betalare bidrar till verksamheter som mest utnyttjas av högavlönade. Denna situation förstärks om utbudet blir avgiftsfritt eller om avgifterna sänks och besökarsammansättningen förblir oförändrad. En total avgiftsfrihet vid teater- och musikinstitutioner - liksom för övrigt också av en alltför långt gående odifferentierad lågprispolitik - påverkar ofrånkomligen icke-subventionerade sektorer. De låga priserna på samhällsstödda teatrar i Stockholm har t ex sannolikt redan hittills skapat vissa problem för den privata teatern som måste hålla avsevärt högre priser. Om teatrar tillämpar avgiftsfrihet kan givetvis publiken vid det stora flertalet biografer, som drivs utan samhällsstöd, fråga sig varför biobesök skulle vara avgiftsbelagda. Upplevelsen av god film är inte ur kulturpolitisk synpunkt mindre önskvärd än teaterupplevelsen. Radio och television är i fråga om den del av sändningarna som är riktad till allmänheten exempel på en kulturverksamhet som är helt avgiftsfinansierad. Ingen avgiftsdifferentiering förekommer. Avgifterna är höga. Räknat per lyssnar- eller tittartimme är dock kostnaden utomordentligt låg. Som sagts i det föregående är avgiftspolitiken en central del i hela frågekomplexet om Sveriges Radios ekonomi. Det sammanhänger med en ibland ifrågasatt partiell eller eventuellt hel skattefinansiering och med reklamfinansiering. Till detta komplex hör också finansieringen av den utvidgning av ljudradioverksamheten som kan bli följden av förslag från radioutredningen. Kulturrådet har inte haft möjlighet att gå in på de olika aspekterna av radioverksamhetens ekonomi. Rådet finner det angeläget att i den fortsatta behandlingen av radions ekonomi avgiftsfrågorna tas upp till förutsättningslös diskussion. Om man inom alla andra sektorer av kulturområdet tillämpar en differentierad avgiftspolitik med hjälp av en långtgående subventionering, bör det motiveras varför helt andra regler skall gälla för den kulturverksamhet som når flest antal personer inom alla befolkningsgrupper och alla delar av landet. Bl a bör prövas möjligSOU 1972:66

heterna till lägre avgifter för handikappade. För dessa grupper har radio och television en särskilt stor betydelse. En sådan differentiering av avgifterna förutsätter inte i och för sig skattefinansiering. En prisdifferentiering kan genomföras inom ramen för en avgiftsfinansiering. För finansieringen av den fria skapande verksamheten spelar avgifterna en relativt stor roll. Stat och kommun har inget direkt inflytande över den avgiftspolitik som folkbildningsorganisationerna beslutar för studiecirkelverksamheten. Indirekt är det statliga och kommunala stödet avgörande för hur stora avgifter som måste tas ut. De förslag till ändringar i bidragsvillkoren för studiecirkelverksamheten som kulturrådet lägger fram är i första hand avsedda att göra villkoren bättre anpassade till kulturverksamheten. Förslaget om en indexreglering av bidraget per studietimme syftar till att motverka att avgifterna kontinuerligt skall behöva höjas i takt med löne- och prisnivån. Arrangemangsbidraget bör kunna bidra till att föreställningar och konserter med låga avgifter kan komma till stånd. De fria grupperna följer en lågprislinje. Ibland tas ingen avgift upp av publiken utan inkomsterna kommer andra vägar. Kulturrådets förslag om ökat stöd till de fria grupperna är ett led i en allmän kulturell lågprispolitik. De statsbidrag som föreslås tillkomma i framtiden för bl a den kommunala musikskoleverksamheten bör kunna bidra till att sänka avgifterna eller i varje fall minska behovet av avgiftshöjningar. Kulturrådet vill slutligen beröra en fråga av allmän natur, nämligen beslutsfattandet i avgiftsfrågorna. I valet av prisnivå och graden av prisdifferentiering bör den enskilda institutionen ha stor frihet. Det anslagsprövande organet måste dock ofrånkomligen bedöma storleken av institutionens inkomster och därmed den allmänna avgiftsnivån. Detsamma gäller givetvis frågan om avgiftsfrihet. Det är ett kulturpolitiskt viktigt beslut att välja mellan att lägga ökade ekonomiska resurser på att kompensera ett inkomstbortfall eller på nya 511

10 Samhällets ekonomiska insatser utgifter. En institutions avgiftspolitik består dock av en rad delbeslut i fråga om rabatter, abonnemang och publikrekryterande åtgärder som ingår i uppläggningen av institutionens hela verksamhet. I sådana frågor bör institutionens styrelse ha frihet att besluta. Det statliga stöd till regionala kulturinstitutioner som kulturrådet föreslår är utformat så att kommuner och landsting helt får svara för den ökning eller minskning av samhällsstödet som uppkommer genom förändringar i institutionernas inkomster. Det är nämligen inte lämpligt att staten har något inflytande över avgiftsnivån vid de kommunalt stödda institutionerna. En viss avstämning mellan avgiftsbeslut inom statliga och icke-statliga institutioner är dock önskvärd, framför allt i områden där båda typerna förekommer.

hittills i första hand varit att bibehålla en mångsidighet inom ramen för den prisnivå som bestäms av andra faktorer. I vad mån samhällsorgan vill föra en aktiv prispolitik är en särskild fråga. Samhällsstöd till produktion av t ex grammofonskivor kan ske såväl vid nuvarande marknadspriser som vid lägre priser. 1 avvaktan på MUS 65 :s, filmutredningens och litteraturutredningens ställningstaganden anser sig kulturrådet inte kunna lägga fram några bestämda rekommendationer i fråga om prispolitiken på detta område. Utredningarna bör ägna uppmärksamhet åt dessa hittills litet belysta frågor. Senare bör det nya kulturrådet följa upp de ställningstaganden som utredningsförslagen kan leda till.

Om kulturinstitutionerna gentemot de anslagsbeviljande organen skall kunna hävda en fortsatt lågprispolitik är det nödvändigt att kunskaperna om avgifternas roll ökas. Därför behövs forskning och försöksverksamhet. Teater- och orkesterrådet, Dramatiska teatern och andra har i utredningar och anslagsframställningar föreslagit sådan försöksverksamhet. Kulturrådet anser att det nya kulturrådet i samråd med bl a ekonomisk och sociologisk expertis bör svara för att en forskning om alla de faktorer som hindrar kontakt med kulturverksamhet kommer till stånd. Avsikten är att på detta sätt belysa avgifternas roll vid sidan om andra faktorer. Forskningen bör kombineras med försöksverksamhet. I det föregående har talats om avgifterna för kulturtjänster. I fråga om prissättning på produkter som kulturinstitutionerna eller samhällsstödda organisationer producerar eller förmedlar är erfarenheterna fn blygsamma. Som framgått av vad som sagts om behovet av insatser inom privat drivna kulturverksamheter kommer samhället sannolikt att behöva göra ökade insatser till stöd för produktion och distribution av kulturvaror. Sådana åtgärder är inte nödvändigtvis förknippade med en viss prispolitik. Motivet för samhällsinsatserna har i varje fall 512

SOU 1972:66

10.12 Samhällets kul 1980-talet, ett

gifter fram till början av ag till prioritering

Det begränsade samhällsekonomiska utrym- utvecklingen under en period. En liknande met gör att prioriteringen mellan de anspråk metod skulle kunna användas inom komsom förs fram får stor betydelse. Detta gäller muner och landsting. Här utnyttjas översiksåväl mellan olika områden som inom ett ten för att belysa volymförändringarna i de område. För att en sådan prioritering skall statliga utgifterna under 1960-talet och för att i form av ett räkneexempel visa hur kunna göras krävs det lämpliga metoder. Om det skall bli möjligt att nå en bred kulturrådet vill se de statliga insatserna diskussion om samhällets kulturpolitik, inriktade under återstoden av 1970-talet och måste det också finnas en lämplig dokumen- fram till början av nästa decennium. Översikten i tabell 10.13 är i huvudsak tation om de ekonomiska aspekterna som disponerad enligt den systematik som tillämunderlag för en debatt. Ofta blir prioritepats i betänkandet. Den är indelad i följande ringsfrågorna endast diskuterade i slutna kretsar i de beslutsfattande organen. 1 huvudgrupper, nämligen för kulturområdet fortsättningen bör det finnas material både gemensamma ändamål, kulturinstitutioner, på den statliga sidan och inom landsting och fri kollektiv skapande verksamhet, insatser kommuner som överskådligt visar utveck- inom privat drivna kultursektorer (litteralingen under en viss förfluten tidrymd och turstöd, presstöd etc), kulturarbetarersättförslag både för den närmaste budgetperio- ningar och stipendier samt utbildning inom den och för framtiden. Det sista är särskilt kulturområdet. Inom sektorn för kulturinviktigt. Besluten för nästkommande budget- stitutioner har det sedan för varje konstomperiod måste alltid relateras till en mer lång- råde gjorts en uppdelning mellan stöd till centrala institutioner och till regionala resp siktig utveckling. Den nuvarande fördelningen av kulturan- lokala sådana. Inom sektorn fri kollektiv slagen i riksstaten ger ett dåligt underlag för skapande verksamhet har en uppdelning prioritering efter de kategorier som kultur- skett i centrala insatser, studiecirkelbidragets rådet anser relevanta. Anslagen är f n huvud- kulturdel, lokalt aktivitetsstöd, kommunala sakligen fördelade efter konstområden. Rå- musikskolor och motsvarande, arrangedet finner att den översikt över kulturansla- mangsbidrag och yrkesmässigt arbetande fria gen som presenteras i tabell 10.13 bör kunna grupper. Översikten avser att visa den enligt rådet utgöra en vägledning vid en förändring av uppläggningen av kulturavsnittet i riksstaten. önskvärda framtida utvecklingen i fasta I tabell 10.13 visas hur man kan belysa de priser (utgifterna uttrycks i 1972/73 års långsiktiga prioriteringarna mot bakgrund av priser eller prisnivå), dvs volymförändringen SOU 1972:66 33

10 Samhällets ekonomiska insatser av det statliga stödet. Siffrorna är alltså uttryck för en reell utbyggnad av verksamheten eller bidragsgivningen. Däremot innefattas inga beräkningar av väntade löneökningar. Det bör observeras att i de redovisade volymförändringarna för 1960-talet ingår merkostnader p g a lönehöjningar som är större än förändringen av den allmänna prisnivån.

kultursektorer, kulturarbetarersättningar och utbildningen inom kulturområdet. Det har dock varit nödvändigt att för överblickens skull göra någon form av uppskattningar av ett utrymme för ekonomiska insatser även i fråga om dessa sektorer. Det kan dock i dessa fall inte bli fråga om annat än allmänna markeringar av vad som kan bedömas vara en rimlig volymförändring i relation till andra sektorer. Dessa har inte kunnat grundas på en konkret bedömning av behoven och utformningen av insatserna. För att stryka under att det endast är fråga om markeringar har siffrorna i översikten satts inom parentes. I en framtid, sedan de olika utredningarna slutfört sitt arbete och det nya kulturrådet inrättats, bör det göras översikter av motsvarande slag som tabell 10.13 men grundade på ett faktaunderlag av helt annat slag, utformat efter kontakter med bl a institutioner och organisationer. Ett material av sådant slag bör kunna ingå i det nya kulturrådets anslagsframställningar. Därvid är det önskvärt att föreslagna ökningar så vitt möjligt ställs i relation till olika kvantifierbara mål i en annan utsträckning än som varit möjligt i detta betänkande. På sikt bör presenteras någon form av mer fullständiga kostnads- och nyttoanalyser (10.10).

Översikten presenterar inte kostnadsökningar för statliga kulturpolitiska insatser. För att göra sådana skulle ha krävts ett bättre faktaunderlag för hela området än som f n finns tillgängligt. Det är inte heller fråga om en prognos dvs en förutsägelse om vad som i realiteten kommer att satsas. I så fall skulle det ha krävts diskussioner med representanter för kommuner och landsting om vilka insatser de räknar med att kunna göra. Ett sådant förfaringssätt hade inte varit meningsfullt, eftersom tanken är att kulturrådets betänkande skall bidra till att göra opinionen i samhället medveten om behovet av ökade insatser. Syftet med översikten är att med utgångspunkt i kulturrådets värderingar och överväganden göra ett räkneexempel som visar hur de ekonomiska insatserna kan fördelas vid ett visst förutsatt ekonomiskt utrymme. Översikten illustrerar den nya inriktning av För att visa den nivå som stödet till olika kulturpolitiken som kulturrådet föreslår. sektorer skulle uppnå med den förutsatta Tonvikten läggs på volymförändringar utexpansionstakten redovisas i tabell 10.13 de tryckta i procent och inte på beloppen. beräknade utgifterna budgetåret 1977/78 Skulle det tillgängliga ekonomiska utrymmet och 1981/82. Dessa tal kan sedan jämföras för hela kulturområdet bli mindre än rådet med de för budgetåret 1972/73 anvisade förutsatt, bör den procentuella volymökanslagen. Ett uttryck för den förändrade ningen för samtliga sektorer minskas i inriktningen av de statliga insatserna är de motsvarande mån. Det väsentliga är att man förskjutningar i procentuell fördelning som då behåller relationerna mellan volymvisas i tabell 10.14. ökningen för de totala statliga kulturinsatDe närmare överväganden som legat bakserna och de olika sektorerna. om de här förutsatta volymförändringarna Med hänsyn bl a till pågående arbete inom inom varje sektor har redovisats tidigare i andra utredningar och rådets eget fortsatta detta kapitel då olika typer av statsbidrag arbete har rådet i betänkandet inte gått in på behandlats (10.5-8). Här kommenteras dären närmare diskussion av utformning och för endast utvecklingslinjerna i stort. dimensionering av det statliga stödet inom De största förändringarna som innefattas i vissa sektorer. Det gäller folkbibliotek, räkneexemplet för tiden fram till 1981/82 är musei- och utställningsverksamhet, kulturatt institutionernas andel av det totala minnesvård, arkivväsen, olika privat drivna statsstödet minskas från f n 59 till 39 7c, att 514

SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska

insatser

Wabell 10.13 Statliga driftutgifter för kultur. Volymförändringar under 1960-talet samt räkneexempel för perioden 1973/74-1981/82. Statliga driftutgifter för kultur, totalt

rs&Pfa

1 För

iutgifter •genomsnittlig ärlig volymIföräridring av utgifterna (fasta priser), % 1960-1965 1965-1969

mkr

Summa

Kulturinstitutioner Summa

Teaterinstitutioner Nya kulturrådet (teateroch musikrådet, tidskriftsnämnden)

Medel för tillfälliga insatser, disponerade av nya kulturrådet

??!?% %

Summa

kulturområdet

%

mkr

%

mkr

Bidrag till utgifter av investeringskaraktär, medel för tillfälligainsatser, disponerade av Kungl Maj:t mm %

mkr

Operan, Dramatiska u teatern

%

mkr

%

mkr

Svenska riksteatern

%

mkr

Länsteatrar (stadsteatrar)

%

mkr

Musikinstitutioner Rikskonserter

%

mkr

%

mkr

Summa

Länsorkestrar m m

%

mkr

Regionmusikens civila del

%

mkr

Bibliotek Statliga bibliotek inom kulturområdet

%

mkr

%

mkr

Summa Länsbibliotek, lånecentraler, stiftsoch landsbibliotek

.%

mkr

Folkbiblioteksstöd

%

mkr

%

mkr

Museer, utställningsverksamhet

Kulturminnesvård

Statliga museer, Riksutställningar, länsmuseer, Konstfrämjandet m m

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, landsantikvarier

Riksarkivet, landsarkiv, dialektoch ortnamnsarkiven, mfl arkiv

%

%

%

mkr

mkr

Arkiv

mkr

+ 9 + 5

+9

+15 + 3

+10 + 6

+14 +11

+17 - 2

+6 +9

+ 6 + 8

+ 5 +17

+1 -2

+11 + 7

-

- 1 -12

-1 -6

+21

+10 +19

+16 + 8

Centrala insatser Folkbildnrngsorga-

§W-

nerna, handikappades kulturella verksamhet

rl IM;'';-,.' %

mkr

%

mkr

%

mkr

%

mkr

+11 + 7

0,3

'.:^4;i.

£?jN

(0,6) u

jUtgifer 1972/73 enligt stat ^Räkneexempel Genomsnittlig årlig volymIförändring av utgifterna (fasta priser), % 1 9 7 3 / 7 4 e - 1 9 7 7 / 7 8 +10

+12

+6 977

jj&f.\

Ib?'*

+19

+24 8

+ 2

+ 1 61

25 I

Inkl utgifter som inte kunnat fördelas på olika sektorer. Under 1960-talet ingår AMS-bidrag för insatser inom kulturminnesvården. För senare år har det inte varit möjligt att beräkna dessa. T o m budgetåret 1972/73 innefattas bidrag till Södra teatern. • I Fr o m budgetåret 1969/70 uppskattas kulturdelen utgöra 31 % av studiecirkelanslaget. d | Exkl utgifter för skolöverstyrelsens bibliotekssektion. Medtas dessa utgifter blir beloppet i stället 1,4 milj kr. t e Ingen ökning beräknad mellan budgetåren 1972/73 och 1973/74. I1" Om utgifterna för folkbibliotekssektionen innefattas i utgifterna för 1972/73 blir %-talet 25 %. g Utgifterna uttryckta i 1972/73 års priser eller prisnivå. | h Utgifterna för de handikappades kulturella verksamhet förda hit även om medlen senare bör fördelas pä olika anslag. b

(4)

(16)

(+5)

(+4) (30)

(+5) (21)

(63)

(16)

(+17)

(+19) (10)

(+7)

(+13) (8)

(6)

(+14)

(+19)

+ 3

+2

+ 6

+2

+ 4

+ 9

(+19)

(+12) (2)

(±0)

+ 6

+2

+13

+6

+ 4

+ 9 30

+21 49

+ 2

+ 1

+69

+63

f

Anm: Principer för hur volymförändringarna i räkneexemplet räknats fram anges i 10.12. Siffrorna inom parentes avser områden som behandlas Ev andra utredningar och som kulturrådet därför inte går närmare in på.

KOU 1972:66

Regional samordning

+7

priser

»Beräknade utgifter 1981/82 8

Publikarbete

%

mkr

Övriga orga-

Studiecirkelbidragets kulturdel 0

Lokalt aktivistöd

tioner inkl centrumbildningar

%

mkr

%

mkr

%

Il Komi; muna| la musiksko. lor och motsvarande ! skolor

Arrangemangsbidrag

%

%

mkr

mkr

[•'•'•'"

Äjtgifter 1969/70 i löpande

1 Beräknade utgifter 1977/78S Rjenomsnittlig ärlig voiymSförändring av utgifterna (fasta priser), % 1977/78-1981/82

Folkparker och andra lokalhållande organisationer

Summa

Fri kollektiv skapande verksamhet

(75)

(29)

-

(24)

jj?

.-7 ;*

+ 6

+ 5 5

+32

+14 317

Mifé w] ;, +50

+17 6*

*:^'ii;

;l'~ 7

&2""

+32 (26)

0,6

+82

*r

(+2)

(+8)

0,2

+13

+ 9 395

+ 7

''*T-V -

+19

hi

%

mkr

%

mkr

%

mkr

%

mkr

+50 0

+73 10

+16 40

+31

+16 + 2

. 8

mkr

i

och stipen-

turstöd, presstöd, tidskriftsstöd, filmstöd, konstförvärv mm

- 4

—

—

+13 10

:

Utbildning inom kulturområdet

Kulturarbetarersätt-

%

mkr

KH

II

+23 + 2

+ 9 + 6

Yrkesmässigt arbetan-. de fria grupper

Insatser inom privat drivna kultursektorer

+17 18

+14 9

(+13) 108

+19 17

+14 +16

+20

(+24) (68)

(+25) 217

(+6) (42)

(+12) (164)

(59)

(+6) (66)

(75)

10 Samhällets ekonomiska insatser Tabell 10.14 Procentuell fördelning av de statliga kulturutgifterna på olika kultursektorer vissa år samt fördelning budgetåret 1981/82 enligt kulturrådets räkneexempel. 1965/66

1969/70

1972/73

1981/82

39 För kulturområdet gemensamma ändamål Nya kulturrådet (teater- o musikrådet m m) Medel för tillfälliga insatser, disponerade av nya kulturrådet Bidrag till utgifter av investeringskaraktär, medel för tillfälliga insatser, disponerade av Kungl Maj:t m m Kulturinstitutioner

70 Teaterinstitutioner Operan, Dramaten Svenska riksteatern länsteatrar (stadsteatrar) Musikinstitutioner Rikskonserter länsorkestrar m m regionmusikens civila del

19 7 8 9

5 4

Bibliotek Statliga kulturbibliotek länsbibliotek, lånecentraler, stiftsoch landsbibliotek folkbiblioteksstöd

6 3 6 10

4 4 2

-

26 12 7 7

15 8 8

3 2 5

2 2 2 (3) (0)

2 1

1 1

(1) (2)

Museer, utställningsverksamhet

(8)

Kulturminnesvård Arkiv

4 5

4 5

4 5

(3) (3)

-

0 Folkparker m fl lokalhållande organisationer

0 Publikarbete Regional samordning

_

Fri kollektiv skapande verksamhet Centrala insatser Folkbildningsorganisationerna och centrala insatser Övriga organisationer inkl centrumbildningar

— 11

0 15

1 Studiecirkelbidragets kulturdel

11 Lokalt aktivitetsstöd

-

-

-

1 Kommunala musikskolor och motsvarande skolor

_

4 Arrangemangsbidrag

2 Yrkesmässigt arbetande fria grupper

—

_

2 Insatser inom privat drivna kultursektorer

(17)

(litteraturstöd, presstöd, filmstöd m m) Kulturarbetarersättningar och stipendier Utbildning inom Summa

kulturområdet

(7) 9 100

11 100

11 100

(8) 100

Anm: 0 = mindre än 0,5 %. SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser andelen för den fria skapande verksamheten ökas från 15 till 23 %, att insatserna i form av stöd till litteratur, press, film m m ökar från 10 till 17% och att kulturarbetarersättningarnas andel ökar från 4 till 7 %. För fri kollektiv skapande verksamhet beräknas 14 respektive 19% volymökning för räkneexemplets två perioder, dvs 1973/ 74-1977/78 och 1978/79-1981/82. Detta är mer än den tänkta genomsnittliga volymökningen för de statliga kulturutgifterna (10 respektive 12%). Andra sektorer som ligger över genomsnittet är kulturarbetarersättningar och stöd till litteratur, press, konst m m. För institutionsverksamheten, som hittills dominerat inom det statliga kulturstödet, beräknas en lägre årlig ökning än genomsnittligt, nämligen 6 % respektive 5 %. De här nämnda volymförändringarna innebär, som framgår av tabell 10.14, endast en fortsättning på en utveckling som påbörjats under perioden 1969/70-1972/73. Inom sektorn fri kollektiv skapande verksamhet är det stödet till vissa organisationer (inkl centrumbildningarna), arrangemangsbidraget och stödet till fria grupper som bör ökas snabbast. För dessa ändamål ligger den i räkneexemplet förutsatta volymökningen avsevärt över den genomsnittliga. Den procentuella ökningen är dock inte en tillräcklig måttstock på förutsatta förändringar, ökningen kan inte alltid användas för nytillkommande ändamål. Betydande utgiftsökningar förutsätts framför allt för kommunala musikskolor (och motsvarande) samt det lokala aktivitetsstödet. Inom sektorn för kulturinstitutioner vill kulturrådet särskilt markera angelägenheten av ett ökat folkbiblioteksstöd, även om inget kan sägas om formerna för stödet innan litteraturutredningen presenterat sina bedömningar och förslag. För folkbiblioteksstöd förutsätts volymförändringar (13 resp 17%) som inte endast är avsevärt högre än för institutionssektorn som helhet utan även större än för de statliga insatserna inom hela kulturområdet. Stora volymförändringar beräknas för stöd till folkparksverksamhet o d samt till publikarbete. 518

Vad beträffar institutionerna på teaterns och musikens områden framgår av tabellerna 10.13 och 10.14 hur en minskad ökningstakt för de centrala institutionerna medför att deras andel i de totala kulturutgifterna minskar avsevärt. Stödet till Operan och Dramatiska teatern utgjorde 15 % budgetåret 1969/70. Budgetåret 1981/82 skulle det endast utgöra 6 %, trots att stödet samtidigt har byggts ut. En liknande utveckling tankes ske i fråga om Riksteatern och Rikskonserter. Utformningen av de olika statliga bidragen gör att det finns ett nära samband mellan de statliga och kommunala resp landstingskommunala utgifterna. Kulturrådet har därför vid diskussionen av statsbidragen till institutioner och fri skapande verksamhet sökt att belysa detta samband. På en rad punkter bygger de i tabell 10.13 gjorda bedömningarna på att landsting och kommuner förstärker sitt kulturstöd. I praktiken blir det kommunala engagemanget därmed av avgörande betydelse för omfattningen av de statliga utgifterna. Utformningen av de olika statliga bidragen gör att det även fortsättningsvis kommer att finnas ett nära samband mellan de statliga respektive de kommunala och landstingskommunala kulturutgifterna. På en rad punkter bygger kulturrådets ekonomiska bedömningar på att landsting och kommuner förstärker sitt kulturstöd. I tabell 10.15 (Offentliga driftutgifter för kultur. Volymförändring under 1960-talet samt räkneexempel för perioden 1973/74-1981/82) belyses den förskjutning av statens, landstingens och kommunernas andelar av det totala samhälleliga stödet till kulturområdet som enligt rådets mening är rimlig fram till 1980-talets början. Volymförändringen för de kommunala utgifterna är lägre (6 respektive 8 %) än för de statliga (10 respektive 12%). En bidragande orsak till ökningen av de kommunala utgifterna är - som långtidsutredningen pekat på - kommunsammanläggningen. Större kommuner satsar mer på kultur per invånare. För landstingsutgifterna SOU 1972:66

10 Samhällets ekonomiska insatser Tabell 10.15 Offentliga driftutgifter för kultur. Volymförändring under 1960-talet samt räkneexempel för perioden 1973/74-1981/82. Totalt

Staten

Landstingen

Kommunerna

+9

+ 12 370 57

Genomsnittlig årlig procentuell ökning beräknad på utgifter i fasta priser (1960 års priser) perioden 1960-1965 perioden 1965-1969 Utgifter år 1969/70 (1969) i löpande priser Andel av totala kulturutgifter i procent

+9 649 100

259 40

+ 10 + 18 20 3

Utgifter år 1970/71 (1970) i löpande priser Andel av totala kulturutgifter i procent

784 100

329 42

23 3

432 55

Utgifter l973/74 a i löpande priser Andel av totala kulturutgifter i procent

(942) (425) (100) (45)

(33) (4)

(484) (51)

Förändring i fasta priser (räkneexempel) perioden 1973/74-1977/78 ökning per år i procent procentökning under hela perioden milj kr under hela perioden genomsnitt per år i milj kr

+8 + 38 360 90

+ 10 + 46 196 49

+ 20 + 107 36 9

+6 + 26 128 32

perioden 1977/78-1981/82 ökning per år i procent procentökning under hela perioden milj kr under hela perioden genomsnitt per år i milj kr

+ 11 + 50 648 162

+ 12 + 57 356 89

+ 20 + 107 72 18

+8 + 36 220 55

Beräknade utgifter 1981/82 i milj kr enligt räkneexemplet Andel av totala kulturutgifter i procent

1 952 100

977 50

142 7

832 43

+5

a Ingen ökning beräknad för de statliga utgifterna mellan 1972/73 och 1973/74. För landsting och kommuner har den genomsnittliga ökningen per budgetår 1970/71-1973/74 antagits vara 13 resp 4 %.

förutsätter kulturrådet en högre volymför- kommunernas andel uppgår till 43 % och ändring än för de statliga (20 % för båda landstingens till 7 %. Stat och kommun skulperioderna). Volymförändringen är ungefär le följaktligen svara för var sin hälft av de densamma som för perioden 1965 — 1969 offentliga kulturutgifterna. Dessa skulle sam(18 %). Bakgrunden till detta är den betydel- tidigt ha ökat till knappt 2 miljarder kr från se som kulturrådet tillmäter landstingen i nuvarande nivå om drygt 0,9 miljarder kr. den framtida kulturorganisationen. Till detta kommer att landstingens kulturutgifter f n i absoluta tal är låga. Budgetåret 1972/73 beräknas de uppgå till endast 33 milj kr, vilket är en mycket blygsam del i landstingens totala omslutning. Budgetåret 1969/70 var statens andel av kulturutgifterna 42 %, medan kommuner och landsting svarade för 55 respektive 3 %. Den kostnadsfördelning som kulturrådet utgår från i sitt räkneexempel leder till att staten budgetåret 1981/82 skulle svara för hälften av samhällets kulturutgifter, medan SOU 1972:66

Reservationer

A v ledamoten Björinder Under 6.8 Information och publikkontakt ger kulturrådet synpunkter på och rekommendationer om upprättande av en publikorganisation som en allmän anordning i kommunerna. Denna organisation skulle utgöra ett mellanled mellan arrangörer och mottagarna/allmänheten. Publikorganisationen skulle bestå av dels ett centralt servicekontor i kommunen, dels ett nät av "kulturombud" på arbetsplatser och i bostadsområden. Rådet har förutsatt att det ekonomiska huvudansvaret skulle vila på kommunerna. Jag delar majoritetens uppfattning att det är angeläget att bredda kulturverksamheten till nya grupper i samhället. Jag anser också tvåvägskommunikationen viktig. Rekommendationen om en publikorganisation har emellertid enligt min mening inte den konkretion som krävs för att ligga till grund för mera generell tillämpning. Frågor som målsättning, dimensionering av personal och ombudsnät, arbetsformer och metodik är behandlade på ett skissartat sätt eller inte alls belysta. Förhållandet till Skådebanan är oklart. Dessutom är det väsentligt att få belysning av kostnadskonsekvenserna vid ett eventuellt allmänt genomförande. Min uppfattning är att det hade varit riktigare att föreslå en väl genomtänkt praktisk försöksverksamhet i ett mindre antal kommuner/regioner av olika struktur för att få mera konkret underlag för senare 520

ställningstaganden av generell natur. Då skulle det också bli möjligt att ta hänsyn till lokala åtgärder som kan bli följden av arbetet i MUS 65, litteraturutredningen och filmutredningen. Frågan om kulturinformation behandlas också av 1969 års radioutredning. Vid en försöksverksamhet borde olika modeller av publikarbete prövas. Efter en period av begränsad försöksverksamhet och fortsatt utvecklingsarbete — i likhet med de försök som pågår med uppsökande verksamhet inom vuxenutbildningen - skulle det bl a vara lättare att bedöma såväl omfattningen av de önskvärda insatserna som de erforderliga kostnaderna för en intensifierad publikkontakt. Jag anser vidare att generellt ställningstagande till en publikorganisation måste föregås av överläggningar mellan statsmakterna och kommunförbunden om fördelningen av kostnaderna för de erforderliga insatserna. Frågan om successivt genomförande kan också aktualiseras. Mina synpunkter här ovan berör också i viss utsträckning framställningen i avsnitt 8.4.5 Samverkan lokalt, där en formell uppbyggnad av samarbetsorganet delvis motiveras med huvudmannaskapet för publikorganisationen, samt framställningen i avsnitt 10.8 (finansieringen). Jag ställer mig tveksam till formell uppbyggnad, varmed måste förstås att samarbetsorganet/representantskapet skulle utse styrelse och arbetsutskott samt eventuellt anställa en SOU 1972:66

Reservationer het i grupp inte helt kan tillgodoses inom studiecirkelns ram, och det framhålls att kompletterande bidragsmöjligheter kan behöva skapas. Vi har på den punkten ingen annan mening än kulturrådets övriga ledamöter. Vi kan också i huvudsak ansluta oss till den beskrivning i stora drag som görs av verksamhetsformer, vilka skulle kunna tänkas komma att få del av ett lokalt aktivitetsstöd, och vi vill liksom rådets majoritet förorda att ett sådant stöd införs. När det gäller principerna för anslagsfördelningen skiljer sig vår uppfattning från rådsmajoritetens. Denna har ansett, att det Av ledamöterna Blomkvist, Häger och redan i betänkandet bör skrivas in, att Jansson statsbidraget "i första hand (bör) fördelas Den fria skapande verksamheten i icke lokalt genom de kommunala myndigheterna yrkesmässiga former utgör en väsentlig del av som har den bästa överblicken över de svenskt kulturliv, som i fortsättningen bör få aktuella behoven". En deklaration av detta ett kraftigt ökat stöd från samhällets sida. slag innebär, att den försöksverksamhet som Motiveringen härför finns på ett utförligt föreslås vad det gäller fördelningen av statlisätt utvecklad i avsnitt 7.10, och vi kan till ga medel inte kan bli förutsättningslös. alla delar ansluta oss till de skäl som där Majoritetens förslag utesluter, såvitt vi kan anförts för en förstärkning av samhällets bedöma det, att andra fördelningsmetoder än den av majoriteten rekommenderade kan insatser. Som framgår av de inledande avsnitten av bli prövade, och detta kommer enligt vår kapitel 7 sker huvuddelen av den fria mening att för lång tid framåt, kanske för kollektiva skapande verksamheten i studie- alltid, stänga andra fördelningsvägar än den cirkelform och inom ramen för studieför- nu skisserade. Detta finner vi i hög grad bundens verksamhet. De beräkningar kultur- olyckligt. Det finns nämligen enligt vår rådet gjort tyder på att studiecirklarna utgör uppfattning många skäl som talar för att samlingspunkt för i runt tal hälften av de möjligheterna att fördela det lokala aktivisvenskar, som varje år är engagerade i tetsstödet via samma kanaler som studieverksamhet av detta slag. Kulturämnena cirkelstödet inte på detta tidiga stadium bör utgör tillsammans en betydande del av den avvisas. Som vi nyss erinrat om och som framgår totala cirkelverksamheten. Studiecirkeln har av betänkandet är den kulturella verksamalltså visat sig vara en lämplig och attraktiv heten inom folkbildningens ram omfattande. form för en gruppverksamhet inom det Utöver studiecirklarna i kulturämnen förekulturella området, som inte enbart har kommer ett betydande antal kulturarrangeteoretisk inriktning utan i hög grad också ger mang av annat slag. Till detta kan läggas att utrymme för skapande aktivitet. De förslag det under närmast föregående verksamhetsår om förbättrade statliga bidrag till studieinom studieförbunden tillsammans redovicirkelverksamheten, som föreslås i kapitel 7, sades 12 000 studiecirklar med i runt tal är väl motiverade och kommer enligt vår 100 000 deltagare, vilka av olika skäl inte var mening att skapa förutsättningar för en statsbidragsberättigade. Statistiken är dock snabb ökning av verksamheten inom de inte fullständig, eftersom inte alla studiekulturella ämnesområdena. förbund rapporterar denna form av verkI avsnitt 7.10.3.2 erinras inledningsvis om samhet. Sannolikheten talar för att större att behovet av stöd till fri skapande verksam-

verkställande ledamot. Inte ens för det lokala samrådet mellan studieförbunden som ändå utgör likartade organisationer, har man velat gå in för ett formellt uppbyggt samrådsorgan utan stannat för ett informellt kollegium, enligt vad som framgår av Folkbildningsförbundets riktlinjer för lokalt samråd godkända i februari 1972. Skälet till den lösare konstruktionen är givetvis, att studieorganisationerna har olika profil och företräder skilda värderingar. Ett lokalt samarbetsorgan mellan kulturintressenterna skulle få ännu mångsidigare sammansättning.

SOU 1972:66

Reservationer delen av dessa cirklar har en sådan inriktning och sådana arbetsformer, att de skulle kunna komma i fråga för aktivitetsstöd. Tidigare skedde också en viss verksamhet i fritidsgruppsform. Till ungdomsföreningarna utgår numera ett statligt aktivitetsstöd till lokal verksamhet, som till vissa delar ämnesmässigt kan rubriceras som fri kollektiv skapande verksamhet. I betänkandet påpekas också, att det nya samhällsstödet i viss utsträckning kommer att innebära "ökat stöd till studieförbund och andra föreningar. Tidigare icke bidragsberättigad verksamhet kommer nu att kunna få bidrag." Inom folkbildningen finns det alltså en rik fond av erfarenhet, då det gäller fri kollektiv skapande verksamhet liksom i fråga om kulturell verksamhet av annat slag. Där finns också personella resurser i form av såväl heltidsanställda som frivilliga krafter, resurser som i stor utsträckning kunnat utvecklas med bidrag från det allmännas sida. Till detta kommer alla de frivilliga krafter, som inom studieförbundens medlemsorganisationer är verksamma som studieledare i lokalföreningar, studieorganisatörer på arbetsplatser osv. Det finns mot den bakgrunden skäl att anta, att när bättre ekonomiska förutsättningar skapas för en kulturell gruppverksamhet, som i många fall får formen av komplement till studiecirklar och andra former av kulturaktivitet, folkbildningsorganisationerna och folkrörelserna över huvud taget kommer att få vara de första att utveckla en sådan verksamhet inom förut eftersatta miljöer och grupper, något som också i betänkandet betecknas som en av de främsta avsikterna med det nya statsbidraget. Erfarenheterna från vuxenutbildningens område talar starkt för att det just är genom studieförbundens lokalavdelningar och de fackiiga organisationerna man måste arbeta, om man vill nå effekter av det här antydda slaget. Självfallet tror vi att det också vid sidan av folkbildningen finns utrymme för en omfattande skapande verksamhet i grupp. Redan nu finns en sådan i skilda sammanhang och former utanför det mera reguljära organisationslivet, och med stöd frän samhäl522

let bör den kunna utvecklas och få stor betydelse. I betänkandet framhålls det, att en av grundprinciperna vid konstruktionen av det nya stödet bör vara att det ska medge ett stort mått av lokal självbestämmanderätt. Såvitt vi kan bedöma det innebär de nrinciper, som gäller för fördelningen av studiecirkelbidragen en total självbestämmanderätt, då det gäller inriktningen av verksamheten. Prioriteringar i fråga om ämnesval sker alltid på lokal nivå. De centrala organisationernas insatser begränsas i huvudsak till service i fråga om viss materialframställning, ledarutbildning, metodutveckling osv samt till förmedling av statsbidrag enligt de normer statsmakterna dragit upp. Decentraliseringen är alltså här, som det också betonas i betänkandet, långtgående och möjligheterna att åstadkomma en inriktning mot nya grupper som nyss påpekats stor. I rådsmajoritetens förslag sägs det, att det nya statsbidraget i första hand bör fördelas lokalt genom de kommunala myndigheterna, och skälet härtill anges vara att dessa har den bästa överblicken över de aktuella behoven. Detta är ett argument, som i det här fallet kan ifrågasättas. Eftersom det enligt förslaget inte är fråga om att stödja kommunalt bedriven verksamhet utan insatser, som sker genom föreningar och grupper av olika slag, är det mera sannolikt att den bästa överblicken av behoven finns just inom föreningssektorn. Vi känner också av andra skäl tveksamhet beträffande möjligheten att schablonmässigt lämna statsanslag till kommuner, som sedan uteslutande på lokala bedömningsgrunder fördelar detta vidare till olika arrangörer. 1 betänkandet sägs ju, att aktivitetsbidragets storlek i det enskilda fallet bör bestämmas utifrån vissa kriterier och bör grunda sig på vissa minimiregler. Sedan dessa kriterier och regler fastställts, föreställer vi oss att aktivitetsstödet i likhet med studiecirkelstödet måste få en relativt generell karaktär. Detta kommer att innebära, att det blir de lokala arrangörerna, som avgör vilka former av bidragsberättigad verksamhet de vill syssla med. Ett kommunalt SOU 1972:66

Reservationer tidigare bara kulturfattigdom fanns. Men även i ett samhällssystem som vårt, med ett helt annat ekonomiskt system som bas, framstår en fördjupning och förnyelse inom amatörismens område som möjlig och nödvändig, ett arbete på att låta skapande ersätta passiv konsumtion. Att själv utöva någon form av konst måste betraktas som en av människans elementära rättigheter, och svåra försummelser från statens sida gentemot breda befolkningsskikt har här under årens lopp skett. Det bakgrundsmaterial kulturrådet dragit fram visar visserligen att ett stort antal människor i vårt land redan nu är engagerade i någon form av amatörkonst, ofta i studiecirkelns form, men nusituationen framstår ändå som klart otillfredsställande. Kravet på förnyelse måste därför starkt framhållas, och det är på denna punkt jag vill reservera mig mot den utformning och accent kulturrådets förslag för amatörsektorns utveckling fått. Det tycks mig i alltför hög grad prioritera redan etablerade verksamhetsformer, som visat sig endast begränsat verksamma. I det räkneexempel som återfinns i betänkandets finansieringskapitel kan den prioritering som görs inom amatörismens område avläsas i fasta tal. Trots uttrycket "räkneexempel" är det ju uppenbart att det rör sig om ett konkret förslag för kulturutgifternas utveckling under 70-talet räknat i fasta priser, eller annorlunda uttryckt, en prioriteringsmodell. Man noterar då t ex höga totalsiffror för studiecirklarnas kulturdel - det antas budgetåret 1981/82 bli 107 milj kr eller 335 milj kr för studiecirklarna totalt. Av ledamoten Enquist Studieförbundens anslagsbehov för central Av kulturrådets betänkande framgår klart att organisation mm förutsätts öka till 15 milj ökad satsning på amatörism och fri kollektiv kr. Mot detta kan ställas den ytterligt blygskapande verksamhet måste bli en av den samma ekonomiska satsning som sker på den statliga kulturpolitikens viktigaste uppgifter del av den fria skapande verksamheten där under det närmaste decenniet. Jag delar helt förnyelsen och utvecklingsarbetet måste ske, denna uppfattning. Begreppet "folkkonst" nämligen det lokala aktivitetsbidraget. Det är visserligen ännu ett oklart och illa defini- förutsätts under en fyraårig övergångsperiod erat begrepp, men exempel från t ex länder få 2,5 milj kr per år, för att 1981/82 fullt med ett socialistiskt samhällssystem har visat utbyggt omfatta blygsamma 8 milj kr. Detta hur en brett förankrad folklig kultur av finner jag orimligt. Långt mer pengar, och delvis helt nytt slag kan växa fram där långt större kraft måste sättas in just här för

organ kan möjligen påverka prioriteringar genom samråd och rekommendationer men knappast via styrning av de statliga bidragen. När det gäller förmedling av statsbidrag har studieförbunden redan erfarenheter och väl utvecklade rutiner, som det enligt vår mening skulle vara mera naturligt och praktiskt att knyta an till än att bygga upp en ny kanal för bidragsgivning via kommunala kulturnämnder eller andra organ. Med hänvisning till ovanstående tar vi bestämt avstånd från rådsmajoritetens tanke, att fördelningen av det lokala aktivitetsstöd, som även vi förordar, binds till de kommunala myndigheterna. I likhet med rådets majoritet förordar vi, att det nya kulturrådet får medel till sitt förfogande för en försöksverksamhet, som bör ske under medverkan av de organisationer, som angetts i betänkandet. Syftet med försöksverksamheten bör i första hand vara att pröva vilken verksamhet i fråga om form, innehåll och omfattning, som kan komma i fråga för lokalt aktivitetsstöd. Då det gäller fördelningsprinciperna anser vi att utredningen bör vara förutsättningslös. Av flera skäl finner vi det olämpligt att i förväg utpeka fördelningskanaler, som bör följas i samband med försöksverksamheten. Vi anser i stället, att den utredning, som genom det nya kulturrådet kommer att tillsättas för att utforma riktlinjerna för det nya stödet, bör få fria händer att välja de fördelningskanaler den önskar pröva såväl med tanke på målsättningen för bidraget som av praktiska hänsyn.

SOU 1972:66

5 23

Reservationer att den skisserade satsningen på amatörism och folkkonst skall bli annat än en skiss. Att studieförbunden får ökade anslag finner jag utmärkt, men det framstår som tvivelaktigt om t ex en realhöjning på tio kronor per timme till studiecirklarna skulle medföra någon avgörande förändring av amatörismens roll inom svenskt kulturliv. Det lokala aktivitetsstödets utveckling framstår därför som viktigt, och jag delar uppfattningen inom kulturrådets majoritet när den vill göra aktivitetsstödet till ett parallellt utvecklat alternativ till studieförbundens verksamhet inom amatöristsektorn. Liksom rådets majoritet vill jag inte göra denna försöksverksamhet "förutsättningslös" i den meningen att också denna verksamhet skulle infogas inom studieförbundens ram. Själva förutsättningen bör tvärtom vara att detta lokala aktivitetsstöd utformas till ett alternativ. Skulle de två vägarna förenas till en skulle detta begränsa förnyelsemöjligheterna på ett allvarligt sätt. Det är, inte minst ur principiell synpunkt, också viktigt att undvika att centralt uppbyggda övergripande organisationer tilldelas alltför stora eller alltför många kulturpolitiska uppgifter, eller tillåts bli alltför dominerande och ensamma. Att skapa alternativa vägar är därför viktigt, inte bara inom amatörismens sektor. Att betrakta t ex studieförbundens organisationsnät som ett system av neutrala, opolitiska och till allt användbara kanaler är uppenbarligen en felsyn, också ur dessa organisationers synpunkt. Man bör därför enligt min mening på flera andra punkter iaktta stor försiktighet. I kapitel 8 i betänkandet talar kulturrådet t ex om behovet av lokala och regionala samordningsorgan. Sådana är också enligt min mening nödvändiga, intill en viss gräns. En absolut förutsättning är dock, som också uttryckligen sägs i betänkandet att "den regionala samordningen bör lika lite som den lokala syfta till någon innehållsmässig samordning eller styrning". Riskerna för denna innehållsmässiga samordning bör inte underskattas. I en situation när samordningsorganen får en alltför formell och över5 24

gripande uppbyggnad, eller när samordningsuppgifter läggs på organisationer som redan har andra politiska eller kulturpolitiska uppgifter, kan styrningseffekter uppstå. Det är därför, för att ta bara ett exempel, ur principiell synpunkt felaktigt när det föreslås att det planerade samarbetsorganet på regional nivå utgöres av ett, om än delvis utvidgat, länsbildningsförbund. Ett annat exempel är det föreslagna arrangemangsbidragets uppbyggnad. Med glädje kan konstateras att detta bidrag, till skillnad från det tidigare föreläsningsbidraget, skall stå öppet för föreningar också utanför studieförbunden. Beklagligt är dock att det organ som skall fördela anslagen blivit så ensidigt sammansatt. Den föreslagna förmedlingsbyrån, som inte bara förmedlar medlen och prioriterar mellan anslagssökande regioner utan också bl a skall ge "anvisningar beträffande verksamheten", denna byrå består av sex ledamöter, samtliga utsedda av Folkbildningsförbundet. De föreningar som står utanför studieförbunden saknar representant, så också de producentgrupper som arrangerande föreningar kan tänkas utnyttja. Detta finner jag felaktigt. I kulturrådets betänkande redovisas på flera ställen en pluralistisk kultursyn. Många av de goda skälen för den synen finns angivna i målkapitlet, med motiveringar som omfattar både decentralisering, förnyelse och värnande av yttrandefriheten. När kulturrådets förslag realiseras bör de målsättningarna inte tillåtas försvinna ur bilden. Av ledamoten Rembe 1 avsnitt 6.3.8 föreslår kulturrådets majoritet, att i instruktionerna för de statliga teatrarna skrives in "att teatrarna har som en av sina uppgifter att framträda i radio och TV och därvid samarbeta med Sveriges Radio. Det innebär att det kommer att ingå i de reguljära åliggandena för teatrarnas personal att arbeta för radio- och TV-program." Ett sådant åliggande finns redan i de kollektivavtal som gäller för teatrarnas personal. För teaterinstitutionerna finns däremot SOU 1972:66

Reservationer ingen skyldighet att "framträda i radio och TV". I den mån sådana framträdanden nu sker är det efter frivilliga överenskommelser mellan vederbörande teater och Sveriges Radio. Den artistiska personalen har ett inflytande över dessa framträdanden genom att överenskommelse om ersättningen träffas mellan Sveriges Radio och Teaterförbundet, antingen genom en schablonöverenskommelse eller från gång till gång. För sin nya instruktionsenliga uppgift förutsattes teatrarna fä en särskild anslagspost i budgeten. "Sveriges Radio kan inte förväntas betala hela eller större delen av den verkliga kostnaden för föreställningarna." I vilken mån Sveriges Radio kommer att distribuera de subventionerade TV-föreställningar som teatrarna skulle få till uppgift att producera är emellertid osäkert. Som kulturrådet konstaterar: "Sveriges Radios avtalsenliga rätt att själv avgöra vad man önskar sända påverkas givetvis inte på något sätt av den här föreslagna formuleringen i de båda teatrarnas instruktioner." Ett "inmalningstvång" av TV-program producerade av utanförstående institutioner skulle knappast vara förenligt med Sveriges Radios ställning som oavhängig organisation. Under dessa omständigheter töretaller det rimligare att även framgent lita till frivilliga arrangemang mellan berörda parter. Sveriges Radio bör själv få välja och därför också betala för de föreställningar som kan lämpa sig för sändning i radio- och TV. Direktsända eller frän scenen till en TVstudio överflyttade teaterföreställningar ger emellertid mycket begränsade konstnärliga möjligheter, vilket även torde förklara Sveriges Radios relativa försiktighet när det gäller denna föreställningsform. Kulturrådet åberopar erfarenheter från Danmark och Tyskland, som skulle tala för möjligheten att med framgång radio- och TV-sända teatrarnas repertoar. De mera näraliggande erfarenheterna från vårt eget land talar snarast i motsatt riktning. Om emellertid Sveriges Radio skulle finna det önskvärt att ytterligare öka antalet överföringar från statliga eller andra teatrar är SOU 1972:66

detta fullt möjligt utan det artificiella ingrepp i teatrarnas uppgifter och i gällande överenskommelser på arbetsmarknaden, som utredningsmajoriteten föreslår. Som kulturrådet konstaterar på annan plats i betänkandet (6.3.7.4) har omfattningen av antalet program från de kungliga teatrarna ökat betydligt under år 1971. Kulturrådet har i ett annat avsnitt av samma kapitel föreslagit en uppbyggnad av ett regionalt nät av teaterensembler. Detta är ett utomordentligt viktigt förslag. Det vore olyckligt om dess verkan skulle förtas av att rådet samtidigt gav spridning åt föreställningen att teater kan tillhandahållas genom TV-distribution av "nationalscenernas" föreställningar. En teaterföreställning bygger på kontakt mellan skådespelare och publik, på närvaro i samma rum, på en ömsesidig påverkan. En TV-överföring från en teaterföreställning kan i bästa fall fungera som ett reportage från ett skeende som äger rum mellan aktörerna på en scen och den publik som finns närvarande i teatersalongen. TVåskådaren tar bara indirekt del i detta skeende. TV-teater och levande teater är skilda uttrycksformer, som bara i undantagsfall går att förena. Av dessa skäl reserverar jag mig mot kulturrådets förslag i detta avsnitt.

Bilaga A

Kulturrådets ledamöter, sekretariat och experter

Ledamöter

Eva Dahlberg Eva Tallquist Anne Thunberg

bildningskonsulenten Bengt Andersson sektionschefen Henry Björinder redaktören Rune Blomkvist författaren Per Olov Enquist Experter arkitekten Hans-Erland Heineman Experter, under hela eller del av den tid konstnären Elisabet Hermodsson arbetet med föreliggande betänkande pågått, rektorn Bengt Häger har varit följande: producenten Bertil Jansson förvaltningschefen Paul Almefeldt fil lic Bo Lagercrantz, vice ordförande professorn Guy Arvidson rikskonsertchefen Paul Lindblom,ordförande t f professorn Peter Bohm konstnären Gunilla Palmstierna-Weiss docenten Alf Carling förbundsdirektören Rolf Rembe direktören Kurt Eländer byrådirektören Ragnar Thoursie, sekreterare lektorn Torsten Eliasson professorn Bo Wallner t f direktören Torbjörn Forsell demografen Erland Hofsten departementssekreteraren Carl-Johan Kleberg Sekretariat och kansli direktören Gustaf Lindenbaum 1 rådets sekretariat har under olika perioder fil lic Göran Nylöf följande arbetat: extra universitetslektorn Bengt Reuterskiöld Ragnar Thoursie kanslirådet Gunnar Ribrant professorn Ingemar Ståhl Mats Backström t f professorn Harald Swedner Johan Carlström professorn Bo Södersten Erik Danielsson direktören Hans Ullberg Torbjörn Forsell revisionsdirektören Iwan Wahlgren Jan-Olof Gurinder direktören Nils Wallin Hans Johansson direktören Gunnar Westin Carl-Johan Kleberg kanslirådet Bengt-Christer Ysander Ulf K rae pel in Peter Vestlund I rådets kansli har under olika perioder följande arbetat: Gerd Brandt 526

SOU 1972:66

Bilaga B

Enkäter och undersökningar utförda av kulturrådet eller med dess medverkan

För att komplettera de uppgifter som finns i officiell statistik, anslagsframställningar, verksamhetsberättelser och tidigare utredningar har kulturrådet låtit utföra och lämnat sin medverkan åt andra organ vid uppläggning av ett antal enkäter och undersökningar om kulturverksamheten i landet. I det följande lämnas en förteckning över de enkäter och undersökningar som rör detta betänkande. I flertalet fall har undersökningarna inte redovisats i samlad form i betänkandet utan det material som tagits fram har till relevanta delar kommit att ingå som bakgrundsdata i olika kapitel. I några fall har materialet huvudsakligen använts som diskussionsunderlag inom rådet. Redovisningen sker i en ordningsföljd som anknyter till de kapitel där materialet använts. Om inget annat sägs har undersökningarna utförts av kulturrådet.

SOU 1972:66

Bilaga B *43| g o ° : r t cB JS s -g

CD " O T3 C

o

ca

O

CD

E

-o

ait

E c & 5ö 2i £ , o. r" 2 a

60 w> C ti

c ii

b; 3 c ~

ca : g O

CX 3.

^

o s3 12 •*o §> = o 3-Sa

—

oc3

60 - ^

l-c O

2 C > C u r t

' C <" X> c —

o .§ w M C a) •i .*" :B ca 2 U- »- n= — " i H

CD —

" 3

c/=

i2

2-22

:CTJ

:C3

i3 ^

r=

c

" G O) O >A

U CL,

C O T3 i-, g w b.

CD ; 0

y, _

c

CD 0 0 —

c

'än

£?

>

i-

E

s Q 1 £ 6b

c C C

c

w

3 C

il Ii*

3 D - !-• w

c -^

C

"

o

^

CD

o

U

6 0 ^

U

ca

ca

M

«

>

l 2

C

CD T 3

ca

C - ^ •£

«

r^

CD

—

o

o 2 :o

£

:ca

60 ca

^

O

i:

at

0=2

C

r-

D,ON

3 -^

O.' 3

s : CD

tu >

ca

6o

c .« E ca

o B o c o ca 5c--i CO cSo OY S • O 'c ^ D

a

CD

.

g

oca . c a

°ca ^

C3N

•SJ E '•% "1

ca

o

bo O C

c •-

:0

g o ;o

CD

rv T^

.S .S ^ C C

^ i i :

a D O

c^

E 5

C v o Ö0

ON

*ON

g

-

g :g o - 1 3

2 D " so

i i i i ^ oo' o • 3 - o c v£> , - . JE £ ' t o \ ON D D ^3 — —

ca

I !a

tr; —

«

2Effa ° d §a > 2 ca H • « . _ , <-^.

"S I

T3 : 2 • < X) JJ w

c •

*

<

•

*

3 2

:

"3

^. -^

"3

il

to

Aä

i_i

c

~~ ^_ c At .s

c

ca

ca 3

E £

o

C ON CD \£> t->

<D

60 CD

•-.

>, :rt 3 E O °g

CD oi J3 a) c

t-»

c

E ca a "g i i c °\E S Si-

K

fc

rt

-ca eo E

*;

3 ^

'

2 E2 — -° a <D M ca 2

o

« B O

&

E :2 Ey SfS E 'oS ^ ^ 1 ON O 2 ES E 60 ^ & .ii ca >-; c g ^ 7 3 ^ - ^ 0 . 0 ^ 0 ~5 -£ ^ a > -

:0

>

"o 2 br

T3

fl . g 73 r o

^

60 =9

h

-« c •- .a E

ett

CD

c 3 3 i2

O

&

rt

5P CD J 2

° C~ ^

"O

3 E c

6 ^ ^

<-

.3

lo c

•- O 0

D I ) P

E ca

O

CD -sy T3 • a

O N

t^ O O

CB

§3

^

ON —^

C -3 °<

\o o a ft. 5" 3 ^3 >,

"

ra O.

g E

rr — > £: i ;

^

M

o

g g

>.

6 'C

K

• O

E^ T3 . 5 E tö

•a cCJ cffl co D

3 M X)

•2 ^

<D

^

^ -

C CD CL) _0 60 D

.a

»ca U T3 B C 3

C

M

c > ca oo

c E.S

te, E 15 q ex i-, i 2 <" •i

O

._ * « w e 'g

to-

» O -*

CD O N

CD

6 5

x> c ca CD

^

CD J2 c >-

g

g

"H "O 3

*. EI .

—i

V)

•— ro

C •c

C

A "

(^ c E i-

<D

S 3

CL) £"j

^

c

a

st S*

g :ca

_

m c« 2<=* „SP > •a .3 C

fl

c

>

ca t t »ca S "3 S • - <*>

t/;

"O

w

tö

§.„, c äjä E g?

•s £ •>

O ;0

~ *

j r

13 oo s 2 x>^ ~

• O ;•* cD

*J

=rt ca

£4 ^ 3 • s 3 :rt W T3 £ C o

^ C

CD

tN rt fl-J _^

g <N «° .« Q(J r-i ' >

O

M

? -Si o

o C

SOU 1972:66

Bilaga B ^ä . _ io

""" C Si rt~ 3 <n "S

2 ""! c *<u s 2-s; 5 :S

£ 60-3 :fe ' - 5 <u 1 S3 *" "- i£ c E S. « E g »S

ifl to •o „

:rt 3 l-i — i- — a g>°3)6o;a

« J2 •* > j2 -o rt

rt

' ' 6f 60 c

•a .S 'I 3

C

^

©

r]

"O °, • * "3 rt rV

3 o

g

ort

3 T3 C 3

3 J*

Xj O

t "2

>^ -

ts

S i2 B c

"rt rt

•»1 Z 32 a o

r--

O

.g K

u

•a Z

o S pa 3

C

60 C

-3 60

T3 C

rt -*

rt

So

>

^

ON

(M

Vi

c ä

rt fe

•O

E H 32 M

M U T3 O

oo

2 2 . 12 a.rD

^

O

rt a 60

ort

E

C

E

x: o

^

6 3

C3

_o .SP

rt rt

c

o

.i

c _o

O O. 1-c

s rt X) rt o

3 M

B

' ä o S3

Xi

i-(

a

rt - ort

y >^ - a

.y ts •q Ä 3

P

C

3 & a ^

55 ^

;Q

o O

c

oo 'C

55 S ^ S .- i>

i

i

vo

r~

•3 C/2

•2

E^i c o

• *

_ •

•a

^

1/5

VO

Os rt v£i

S7

E

c C

rt 60

^_, ON ~5 e 3 •o a '•° •a a .— w u •S t-, °rt E k. 6rt0 C*OJ

o c

<s "O c 3

x: CJ o c <!• o Å ^3 c C Ö 3 o 60

s

o 3

ti

•a

iO

34 E

:rt E 'c

!M

SOU 1972:66

XI

« ^ -a 5 -a :o

.y E •-

^> ^

g is rt"o ort M

a

S

•s

rt 00 c SO

rt

g g

-o GEj

c

"5 o

^3

O

<

Ä

o

•5 > -o a °S a

C

rt C E -a

-

rt E K

1-1

C

„•>

3-M

.a eo .> S3.S 2 3

"3 Sk

rt'C

6o vi

i—>

M

3 o

•sa 5 S •*

to

• E M—

M IH

fe .s>-;

3 K X!

3 Vi

•p i-< o •53 g

„ £ £c ö

D S pa O K

a ~ >> E

X>

^fe

>. rt

U CT\

« t!

a»

•5 fe ^ -a

a rt a>

(1^ T?

M

60 V

« .S °

V

E P

CJ

•S- "o > ^2

a a

>>25 <^' *a 5

.s § r

— < cu c°E cS-S W ^o -a .2 ° .5 a

C t 3 <^

S

3 E *J i: o D 3 ^ 73

<3

-

o a *a

G

•53° o

3 —'

o E

•^

O e

"2 *

<U 33 60<*-i C

5 E0S

rt —i

c E

w "rt "rt rt — " — a > 60 * J 60

E a O °2 o, Srta o° E ^ c « ffi y DM C••- 60 6 0 >—' M ^ fj >.:o y x: x^ — J3 «"' ° C O 'C - i X! - • - o <"

a -I Jo

Z

u g •o c

H

Di 3

u

u,

i* •O u-,

i-.

h

Z

>cd 1 3

a HCJ

rt

H

•3 rt .a rt 3

x5DZ

O

rt

O

!T! X>

I» »

z a E X> . *

Xi

rj

rt u •a o53

O

ort <u

° 3

60^

i« 'S.

ti S 2 c 3 •a <" c •a B5 a 6o a .* a Mc — 'a

^_

3 CO

> C3

.

T3 -rt H

v.

s-si

•8 E

E «j r 3 X) rt <u K -a 73 'C o ao.a

^o £ C4

rt

O

a .a a 'a « .22 fe ort : r%« a t

.2 c -o •* *

60—,

a a a .- " & M 4> E _ *t O r*

> rt

&J

tö

U T3 3

T3 H 3 ta

oo

oo

I

I

<u

«, »Sa rta

•3 E a —

"S.:rt U

O MD

3 T) Os £ "~* i-

c (O

Q

rt"C3 3

Bilaga B x> •a c 3 u i-< 60 C M

X> •0 g 'oc 3 ed o 6 0 .9 C M cd

• ~

M

re E ._ 25

C

60 3

c

E o

3 cd £X 60 C

s

fl

c/>

^_, B '> o cd 73 O 1-.

O 73

'>

SJ v ©

i i •g

.»_»

CJ

_.

oj

rt

^ 3

o OJ 3

reoJ •*

£ « • £:

§*.•<§ 1/5

-o 73 c S 'C

o 55

Z22>o

SP"e g •Ä

g

> ra

O •—i

OJ

to

cd

O 73

g3 m Oj~

OJ

Z2E

cd J*i

v-<

E

O O

«d

u

u,

Q

CD

c CJ

• TJ

I"

tU

OJ ^

• C

cd

oj 7 3

73 .2

73 2

o S3 00 '53 4)

'E3

»•a

1 C

OJ

C

o » g E3„cd

C o "

"2 <u

•S .2 > C 3 60 C 6 0 CQ

S Ä

£

« _, *2

* W iSl

6 0 «>

g .5 -^

sil

2 3 H

o

c 73 C o cd M

OJ

:rt g

^xi C CJ

» o^

co M-a

!

_ j C °re 60 W

re E 2 « o! .S St 2 75 75 2 -o a i cO C . 5 D -Ö £ 7 l O D ^ w (2

' •

O p,

»re Eo >M £P

i- .ej

«J =0

^

t/i

D >.5

e a

t-> :re

re «J

! SJ - ^

:<=. § E E ^

!<: »re ° c i£ o. B* reg OJ„S 7Z 3 jo " g oj j ö

io i

B

s a Jv

£ * §: cd 60

C

o "V

o -a

•ses

OJ

Q.

•a5 £tu -a ja g <sx>

P

o

« . § o<S,

g a

S SJ : X3 •C

Ä X2 CJ O O o

•» ^ s fe c S « C « £ & o

c

»cd >

C 8 t? po •eb £ 73 xi 2 ägcd jH o c to

4<;

C "C -V

o "

OJ - * tj c

o re re t 5; .22 cO < ^ 2 c re xj : C X g - < •3 5 S 2i e° 3 oj. 5 re C

oj

oj

D 0-

c

E

c ^Ö SÄ»-c <" c

O

O S £?

j 2 ed cd v 32

OJ

ed g ca C c-g a

OJ £

> 73 ,o; C

o C to

cd

OJ * S

g

c

z o OJ

SO

OJ

J2

7! 4-1 tu

C 32 73 _

E ^ re c c E £ 8 E a S c ä OJ 2 o 2 ^ o a •^ 2 | 2 - : £ fe c 3 oj °re ^ OJ c > "ÖJ c S o re C - | I c & E ee) M > H .2 M a Q c J "1 -a,2re .S c M & 3 72 re 5 •CIg cO öj ÖO -c oj 3 a> 2 T3 a 73 g Ö.S

c J«c s

D o D S

530 SOU 1972:66

Bilaga B £ •aC 3

o H 60

Jj |x> •y:

E

g g g

g 9

Ml"»

'g-g •a c 3 \6 cd

u

^:

r3

g >d

1/1

T3 "rt

O

•a *; p * ai

V£J

t c ^ t-, -t: 7

c 2

CD —< ? Ö

C ^

« e

S =o £ b > 2 " . =

o c u O .g x) T;

S.2

O -3

C

•=

CD

-

.-i rt ^ SP

a, ar 3 . u

>

e/i rt

el

rt

»-<

c/:

p-

rt

£ >

.3 - j

:0 °^ Ö ti

•A S 2 O

£°2

fD

«-*

>S g

*-»

C3

-C rt rt Cc rt C ö o >-. o> .— o» T ; )

£ :^ g C .g g ^ 2 rt C CD on u Si

t

to

CD ^^

:0

g

~ sp-a

o

'

2 c a

rt °aj

O o

c 3

w tt-i

c j2 Ä « c «

SJ rt O CD

c

w

c <u •>

C ~ rt C o fe •X CL, ^

3 ~ « ti £ ^ -a C

cg •Ö j 3

^ O "1

U

^ CD

M

•is

.5 .g C i2

> .a

f l å ' O .2

'c

rx> •- o s> •O C . TT <D I • - t°a H_l • J -Q > rt3 5 C J 4 f * l CD — 42 ^

•s s ' :

bifils

J5 2 j= -° w «, *-" M ion . g 7£ »B

: ° 3 y IS j«: 2 o •° to tn 4^ rt O C .2 :0 3 S O)

O

J»S

CD :rt

•-

o IS

isi

ON

.o i

•a oo

g2 ON ^c

Jo

60 C

s

C

v:

>-

<3

s§

cD

73 a

O 5

g

:0

rt

.to

rt

4-.

.3 5 c o

o r t 60 XJ

•s: -ue

S •§ > •§ C

rt

2 rt Ä

to

> S £ to

<"

D ^i O* rt 3 3 >-> *

3 3 t. IS rt

to *

"8 e l

D M JS

•2 g 5 * .g

!*°

W

:0

II

§3

rt ^ ^

rt _ 3 I I ro --> ' 3 C! o 2 i< X CD H> T3 O N "" ^ t ? ert CD

•* . 5 •=

g

on

CJ CD O T3

.

__

<u X )

1H

C/J

•S ^ ^ S

a -SJ S

c

ä Jg l

C ^ Ä - C

-5 c S c s

z 2 g

<-

l-i

o c c u53 ho a

Z :2 g

O 5 CD »rt C 2

:rt 3 rt C > C •* C G " 3 2 ^ J> 4-.

T3

w : 1-i _

60 &o -n •O . g Ej ti S*^ ^on> ID <D CD Z OJ

•o J3

O. c

o a) Si I-, CD a> X ) •?= 43 o5 r5i g c - ^ « £? ZJ S ^«-* M vy 3 *-* C P O • £ o fe 2 3 on on ni I-,

>

3ES

3 * c on J3 O . U K «J O O) T3 CD rt

X

-P3

•g s

oj? C rt

z

o Q "2 c •S ° "to • *

Bi

•a c •O

O

T3

M

4S B! g ~

> oi—i

g

60 g

g

*^

•C ^

"? ^ c S g-T! CD

Jg

Ui

(D T3

S5 2

60S S I .g g - S e C

O

rt

'C -id o

:

g 5 CD

c ^ M

a

4? ta H-> a.

C

r3 ,M M u o K o on - O

:rt

SOU 1972:66

Bilaga B tu

60 w C CJ

«

.Sä 3 •o *s 2 3 o on • * 73

M S

B — ,M

E „ 60 22 --co .52 6 0 c/5

c S '"• i 2

cSP

vo J * r~ — .2 <^

i

i.

ca »a *.Sä •£ .B -Ö •£ 3

<* -o "C

o j g°=

OJ

OJ 0 0

c6 v o

o

c B o

c : 0 g >> OJ § E ^ -S 13 c

**

6C ><

ea

3 5 6 2 o o OJ •^ oj . c =3 j£ £ tt OJ OJ _ on „ •O C Os B vo 3 "B -B * E •8 « ä X> ca rt ° 3 | OJ — 6orS £ 60 -f 3

•3 - i *

w M

T?

O

D m

•-.

OJ

OJ

c3 f N

OJ

T3 : 2 £ 5 OJ ts «; B ca ^3 o O c ° ^ CJ S ^ ^ c S Z «3 > O ^ 60

"" E 82 «

<

si

£ ^"H

on .£ •

:ca

^ ^ - 53 o ä .suj >

§ 2 - c 'C * •O 7 c -2 °< Sj +_> ca a tJ> Q B . c oj "C ca OO <2\ £ O w :0 u 'c? 3 2 "S* *~' £V C CJ C u E c OJ 0 ET ca o 3 t-. 43

1? -5. S

•S3 ca w

O

o

E

> ,s B O :0 5 -o-B

6p c

3 S

OJ

- T-l .

x> i i

Z ^

2 C S <° C 60 £ ~ > J^ B*' ca :Q 5 B p ca »ca • U i*ä pa t j .~ OJ c 3 ° H . T3 ca 5 D o E co 60 C •3.S-S' •I-l W

a

B O ca "O "9 — °2 g 3 t ^ 2 13* 3

c " ö —' ca *" T )

.23 § c 3 £ o O J •OTJ <" .

-

I#J

C O

"O

2 =ö on X

—<c

H O

M OJ

|

'd

C

ca

0 O

-a

3 CJ X 3

g -°^ TO TO ca ~^ ca OJ T 3

t "? •«e j iä a T 3 *^

O

C 60^! 60 O . C3 11 oj

_c3

il g

o, 3

°

*- v ^

r; aE

•S

^

S s: c

T3

i g Cc° ffl > 3 « -H ' 3 'c ,fä

g S c

.0 j= •C OJ <3 X )

w CJ JD

s ^ 3 3 CL

60C

t/i

'S

c g

I-i (Lw^

e j .52

-0

O C ca t! £?

i

0 c-3 - O

fo c \o

OJ

o\

ca .E ^ ^

3 C

OJ 6 0

-y. *->

o 'C

S

O

1:

2 3 > Ä "B -5P E C3 M i2 °C3 Q 60 E ° k, c oj ca

o,

C

C

B.

- « :Q

OJ

I* tu

tj

t X

cu

*j M! -s<e Q

OJ

CO t ?

3 o

c

OJ CJ> SS * Ö

OJ

'? § "g •B X3 "c 3 »Sa OJ t ! C Ei2 S

1 4

4 j «

t:

C b -.r E - E5

"tål <3

_:

3 I M T 3 :ca "-< OJ O > «ä -B •a <s rfj ca M - ^ C c O si. sa. i: 2 2 D il OJ 3

E-S ca OJ -

sat

aoS

«u ^ 0 'C

E S

X

SOU

1972:66

Bilaga B

& ^

£ .*

pä

ä ca j . ,_,

Så Q. .O C c • <U :ca P

c

T3

ca : ca c

S2 _

ta T3 ca a) s ca T3 • -

>

:8

S

CO* ^ f-

ca

c -" < CL»

i_

ca <<_

« sB u

>- 2 1,3

2%

ji

—i

•73

•SO 2 c

S

JÄ _ «> • p —. . r c «• P « « 5 * i S «• P ° ca M P » K ,; X»

I cu '""

»•§a

-S •* CL» C3 -O •73 -V £ C O CL»

£ E

•t!

g

•3 E c fc- *^

•a

i

tu

u s •O

so c c

M io v H :ca o m -C

~

t-4

z SOU 1972:66

p t?

P

.2 Q(S3 C q

E O

|

P

wi

OJ

c

J2 :0 « O X -s «

Q H X .

£

^

w .ti •73 J2 T3

5 C p» 3 g •a

i) P 3

s-

o

C f l

:ca 5? P

t: "q OJ

- 3 £

^

i ii ^p ^2 ia2

<u

•o

•5 3; .S >-< o

S

* <CD OJ M v

* *60.O

>. "^ c

•§ »

H 5

M 8 , 'c00 °0 " :ca : 0 . 3 73 - « =0

?« 2

a

<«

S -o ^ c > * z. "^ P O ca

~ ~ Sbi2

:ca S

2 ö

S 5 ' ^

C

^

:

•

'C p E cii

ca r -

—1 : 9

P

—

t; 5>H Eca 5oE .~M

<H

3 ~ 3 3 M

^5

p

P3

~ 3

OJ t-

c« «_, oca ^£ 2 £ S i> CL» > X3 -C

ca o

d

5 *" ^>

u

^•73

Ä

cs

t)

•5 3 S

p

.E o eo P -^ s

il ö p i i 13

•S 8 t*-t - * <-» •5 3 E M§p c^ ^ 3 *-* t*-*

c

-73 M-Ö OJ - O _ .

c

!J

3 -73

C ca

h

s: -tf °ca i» . P «« .

* E

«

£ J2 Os £• • ^ -ts «o

- « ca v ca

OJ i i J o » rt i n ta

•J a > ^ ca

^ =5 °^ S 8 8 5

•g p°a g 5a

ca

a» ca

.

lH

3 0\

s a« p — P

-H

§ ~ V 60 c . 5

•s-s §•§ 3 =3 •-. 3

•g E

S3;

'E

ca •73 s

o

"<3 ca

C3

5 * P

t ! 00 CL) LP \S <2 s •O ^ T3 •-. ca . _ 00 > , O OJ ca * * so __y i-

3 g>

•S "2

ca

£ .2?

c !n ^3 -p ^ c P SS 3 ^ : 0 X> : 0 -C J; PJ -C3 O

-3

SS o o. -u

Si2 IS Sa >o

OO^H

ju • S OJ

o 5 g

• § :ca ° § 5

OJ

3 t; S 55 I ^

i£ -P

2 S-S

n

3 ^ 5 5» x §b ca a

i<

„

.3

Bilaga B

o.

ra

öä

.ra C -S 3 S J2 :d" S 23 ra E x; ä> £3 E £ <v '3

ra ^ c« 3

J5 ra § o Jra * °o ~ c 8 SQ -* >-. C g? 3 o OJ o > .2 > •a fi E o

•s-g

i-

"Hl e

S

T3

i-|

S

I •a i i .2

J

HH

c

N O

c w " S c - -8 "°

fl

-a £? 2P 3 ra *• Ö c? Ö 23 °2.3 c •u r—

S B

™

a ' 2 .2

IH"

—

S) .2,1 ra •« ^ £ > 5^ : •5 ra ^ ra S3 £> $ C ON c 'C ^ -5 <u s c &o ä "> 23 J5

~

ra > >o

,M

ra

ra

'S ^ .* ID ° -

^H O —! s^ r; ra s; ex V •^ t3 ex c3 oo c "° E M ti J^r :ra 3 0} D •o - ON • S c , E g"

l-l

OP S Ä

8 E

to

C

U H V o, > a

- 2

0)

M E £P

0) •-<

D

~

2<?5

-t

7?

<" 2

~

^ | 2 -c o a, c .-ra 23 ^

T3 S C <U :0 2 E -B « c 23

0)

SJ U 3 fe H 3

c -

D

U

D

^

U

Cl-

E ° •S <js 5 ^ 3 v. »ra Q. Ö C > 3 3 > T3 ra <u S fcoS C 2 £ »ra •£ D Ä

S i 3 gPE v.

•a „•

3 S S

^>Ä

I Ö ra<P. S

^

& C ^" "B.

4-J OJ

S

c o Q

•t, g ra u

E 2 <->

• a "p c

Era a fe M a

C =3

*0 < 3 .s J3 "3 S o • 1J2 « £ .3 % § C

:ra a ao:ra

.T C

- O m

o g o

i >-* J3 »ra > i , „ O S5 <«

c - 2 D2w

:ra 2 u

xira ^ \r.

a) ra

> -2 _ ,« -^ o

i | gO 1 ! 23 55 "§ ^ :0

c •a o

S -a * 2 2 S E J2 ra E » 2 E 3 u - T3 8 c.5 •P

> 6 0 ^ g ^!

•

so 23 £

-Si "Q 5 a te J

J3. _ra O 3

ra ^ <*> a> K 00.— 3

•B

o

C "U S a> D X .3 c 3t- 30) 3 «> c 2 -o •* § c

o o

3 M

.o

C 23 <2 ^ »a ^ •o ^C Dw o• - ' C o r a E ^ c

c

2 « ° ra _g 'C

5 'öb

.—i

u

-a T 3 C

t i c st o • - oo

ra

.Era

I g11* S 8.3ti

•a 9 -c o,•o M

« ji

^

53 8 .g k II ,5 S B ^

* S § IS Ö 2 •ra Ä-S ^ 60,: 2 O °N g, « °««

UJ -a

S-T3 « Ä »i era r4* SO ra a.

i ^ ^ I »ra0 W O o > ra

T3 —1 C

3 so M so IZ3 c

.s

:ra : Q H ^

534 SOU 1972:66

Bilaga B 'S. 4 X

tu . x

c E

•<-«

M • 03

8-S 5 c

C :o3

.-a

^H

H •M C 50 C

'2 X3 4->

tU

•i ^

o

_

O c a <u tu o 3 o . 03 e/o i-, t-i fr p^ tU w 03

•B ä .

c

<"

£:

tu O N ra

03 C

^

a

:0

03 03

•2

i63

C S l f i !S "c3 a) c O c M o <" "° c •- S .c t! O D .S .S .-. o

* G

•fl M

> 'g o3 5 «J

S-4S

o3 t ;

03 E

M

03 C

c

M

e ^

^<

£ o o r2

O

Ö 3

.

g-i 3

H

C/3

_J

<U 3"

3 e 3

! * S •a *- o "3 « _e o ^S-S'S _ 3-S

c t?

z •a Bb o

•a ra ;0 U

:0 9" 3

c/:

2 Ä

C

Sw

c^

a. 3

3 _u

3 J3 S

•o

3 T

'S 03 tr? -a .S

O

V-i

|f

M

on .2 «

•-1 b 03 « W) i ;

a

§<S,

O

.*

iS

_

O

C

In

c > •3 3 o 2 o 2 C O > -o ö t* 3 *^ 0J

M _o

E o

03 C

i

-* >

E

03 III 55 g

to

c

c

* « 2

:ea o

g 03 TJ

_

C

Q,

> "3 15

" "S 6

o

(t

X3 H

16 C

o3 ID 2

2 a «o3

> T5 C

T)

5J

«

M

o

JS c 3

-o c 13 * w -c E • -2

<u

'Xc)

03 k4 03

*a 73 <ä

rQ, ON

E

to C

> C

60-g U £ 'c <" & X> 3

g fS^

£ «j

:03

•&— 0

SO 'vo

•o o '53 ct u & b l-j ._.

tU

TJ X>

B bo :°1 on

•B l-c o '53 c

o Ifl C "O ^> 3 35

on O

03 7 3 S •o

| S c

03 I c

VH

M

_C 03 ; =2 o3 ° 2 C/J X o3 ca ^2

•^

E TJl i o3C E

tQ

tu tu

3 "O T3 *3 C C 00 3 3

&^

Q.-2

on 3 C

"•' o *•>

•i S

»'SS •O -« 3 03

•o ö 03 -C c c2 P » 'C "S E W 03 "tu o 03 J ^ 2 Si X3 vi • a ^ H tu

iE

c >

11 s 5 . a » 2 M ^ a C

^ 03 c tu 5 0 tu

3 s M i a »-C tuÄ .a o

on -s: -—'

tj

P3

03 1 -

• 03

> s -

%j

5^

c s tu i_

§ : bo * on -o — c

to

•ij E :& o

So E 3 "S :03 03

1 s

> t

"O tu

to TJ "^ :o3 .33

c o 2 •*=

^ on c i

:o3 •^

B

w -q 3 £

c * S

c" g < c ii

« 55

cyo

E & N S tu ~ -

c 3 OJ j O c

"O _

tu nä

3 S

3 ? E S