Filmen - censur och ansvar

''Of* National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

censur och ansvar

Statens offentliga utredningar 1969:14 Utbildningsdepartementet

Filmen — censur och ansvar

Betänkande avgivet av Filmcensurutredningen Stockholm 1969

Tryckeribolaget Ivar Haeggström AB • Stockholm 1969

Till Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Genom beslut den 9 oktober 1964 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga för att utreda den statliga filmcensurens ställning och därmed sammanhängande frågor. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 27 oktober 1964 såsom sakkunniga lagmannen Gunnar Ekblad, ledamoten av riksdagens andra kammare ombudsmannen Rune Gustavsson, justitierådet Ingrid Gärde Widemar, ledamoten av riksdagens första kammare chefredaktören Yngve Möller, folketshuschefen Thage G. Peterson och ledamoten av riksdagens andra kammare utbildningschefen Alf Wennerfors. Tillika uppdrogs åt Ekblad att som ordförande leda de sakkunnigas arbete. De sakkunniga har antagit benämningen filmcensurutredningen.

Gunnar Rune

Gustavsson

Den 19 november 1964 tillkallades hovrättsrådet Gunnar Ekman att, räknat från den 13 november 1964, vara sekreterare åt utredningen och departementssekreteraren Olle Johnson att från samma dag vara biträdande sekreterare. Att som experter biträda utredningen tillkallades den 28 april 1965 docenten Bengt Börjeson, filosofie licentiaten Leif Furhammar och professorn Knut Sveri och den 16 december 1968 hovrättsassessorn Jan Hultgren. Utredningen har den 21 juni 1967 avlämnat betänkandet »Filmens inflytande på sin publik» (SOU 1967:31). Sedan utredningen numera har slutfört sitt uppdrag, får utredningen härmed överlämna sitt slutbetänkande. Stockholm den 12 juni 1969.

Ekblad

Ingrid Gärde Widemar

Thage G. Peterson

Alf

Yngve Möller Wennerfors

/

SOU 1969: 14

/Gunnar Ekman Olle Johnson

Innehåll

Författningsförslag 1) Förslag till filmlag 2) Förslag till instruktion för filmnämnden 3) Förslag till filmansvarighetslag

9 11

Kapitel 1 Utredningsuppdraget fullgörande 1.1 Direktiven 1.2 Vissa avgränsningsfrågor 1.3 Utredningsarbetet

14 14 14 15

1 Fölhandsgranskning film

och

och spridning

dess

av

Kapitel 2 Historik

18 Kapitel 3 Nuvarande

ordning

22 Kapitel 4 Allmänna

synpunkter

27 Kapitel 5 Underlag för

utredningens

överväganden

31 Kapitel 6 Skadebegreppet

32 Kapitel 7 Vuxencensuren

7.1 Inledning 7.2 Risken för skadeverkningar 7.2.1 Film med sexuella motiv . . . . 7.2.2 Våldsfilm 7.2.3 Vissa andra frågor 7.3 Censurens effekter 7.4 Slutsatser

34 34 35 38 43 43 44

Kapitel 8 Barncensuren. punkter 8.1 Inledning

46 46

SOU 1969: 14

Allmänna

syn-

8.2 Risken för skadeverkningar 8.2.1 Film med sexuella motiv . . . . 8.2.2 Våldsfilm 8.2.3 Film med skrämmande innehåll 8.2.4 Vissa andra frågor 8.3 Censurens effekter 8.4 Slutsatser Kapitel 9 Åldersgränserna för barncensuren 9.1 Frågans tidigare behandling 9.2 Utredningens överväganden 9.2.1 Inledande synpunkter 9.2.2 Den nedre åldersgränsen . . . 9.2.3 Den övre åldersgränsen . . . . 9.2.4 De yngsta barnen 9.2.5 Barns tillträde till sena föreställningar Kapitel 10 Grunderna för barncensurens utövande 10.1 Frågans tidigare behandling 10.2 Utredningens överväganden 10.2.1 Inledning 10.2.2 Den mentalhygieniska granskningsgrunden 10.2.3 Vissa andra frågor

46 47 48 50 50 51 52

53 53 55 55 58 60 62 63

64 64 65 65 66 67

Kapitel 11 Undantag från barncensur . . 11.1 Frågans tidigare behandling 11.2 Utredningens överväganden 11.2.1 Film som sänds i TV . . . . 11.2.2 Övriga undantag 11.2.3 Vissa andra frågor

69 69 70 70 71 72

Kapitel 12 Barncensurens organisation m. m 12.1 Frågans tidigare behandling 12.2 Utredningens överväganden 12.2.1 Barncensurens uppgift . . . . 12.2.2 Barncensurens organisation 12.2.3 Ärendenas handläggning . .

73 73 74 74 74 75 5

Kapitel 13 Specialmotivering 13.1 Förslaget till filmlag 13.2 Förslaget till instruktion för filmnämnden

81 Kapitel 14 Vissa kostnadsfrågor

83 Kapitel 15 Positiva åtgärder 15.1 Föräldraansvar 15.2 Undervisning i filmkunskap 15.3 Annan upplysningsverksamhet . . . 15.3.1 Varudeklaration 15.3.2 Kritik och information i övrigt 15.4 Stöd åt bra film och andra aktiviteter 15.4.1 Barn 15.4.2 Vuxna 15.5. Filmforskning

86 86 87 88 88

II

Ansvarighet

för innehållet

77 77

90 91 91 92 93

i film

Kapitel 16 Inledning

21.1 Det personliga skadeståndsansvaret 21.2 Vidsträcktare skadeståndsansvar i i vissa fall

111 Kapitel 22 Rättegången 22.1 Inledning 22.2 Tillsyn och åtal 22.3 Beslag 22.4 Domstolsförfarandet 22.4.1 Domstol 22.4.2 Juryprövning 22.4.3 Påföljder

114 114 114 116 117 117 118 119

Kapitel 23 Specialmotivering

1 1 1 Sammanfattning betänkande

av

utredningens

Inledning

127 Förhandsgranskning och spridning av film

128 Ansvarighet för innehållet i film

132 Summary

137 Reservation

95 Kapitel 17 Huvuddragen i nuvarande ordning 17.1 Tryckfrihetsförordningen 17.2 Radioansvarighetslagen 17.3 Film Kapitel 18 Den tidigare behandlingen av frågan om ansvarighet för innehållet i film

Kapitel 19 Behovet av lagstiftning. Yttrandefrihetsbrott i film 19.1 Radio och T V 19.2 Film 19.2.1 Behovet av lagstiftning 19.2.2 Yttrandefrihetsbrott i film .

96 96 97 98

Bilagor Bilaga 1 Antalet granskade filmer 1950—1968

biograflång149

Bilaga 2 Antalet granskade filmer 100

102 102 103 103 105

Kapitel 20 Det straffrättsliga ansvaret 20.1 Principiella synpunkter 20.2 Utformningen av ansvaret 20.2.1 Allmänna synpunkter 20.2.2 Utredningens förslag

..

Kapitel 21 Det svaret

an-

107 107 107 107 108

—1968

150 Bilaga 3 Klipp i spelfilm 1960—1968

151 Bilaga 4 Biograflångfilmer granskade 1968

152 Bilaga 5 Viss 1955—1968

ytterligare

censurstatistik

Bilaga 6 Besvärsstatistik 1955—1968

skadeståndsrättsliga

Hl

..

154 Bilaga 7 Allmänhetens inställning till filmcensur och pornografi. Av Bengt Börjeson

155 Bilaga 8 Filmgranskning utomlands . . . .

179 Bilaga 9 Vålds- och sedlighetsbrottslighetens förändringar 1950—1964. Av Knut Sveri

182 S O U 1969: 14

Förslag till Filmlag

Härigenom förordnas som följer. 1 § Med film förstås i denna lag upptagning vars innehåll med tekniska medel kan visas i form av rörliga bilder med eller utan ljud. Lagen gäller ej radioprogram när det sändes i rundradiosändning som avses i radiolagen den 30 december 1966 (nr 755). 2 §

Myndighet eller annat allmänt organ får ej i vidare mån än som framgår av denna lag i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning av film, som är avsedd att visas offentligt, och ej heller hindra offentlig visning av film på grund av dess innehåll.

3 §

Film, som visas offentligt för barn under femton år, skall före visningen ha godkänts av filmnämnden. Godkännande fordras dock ej i fråga om journalfilm och reklamfilm samt ej heller i andra fall när Konungen medger undantag. 4§ Film, som avses i 3 § första stycket, får ej godkännas om den kan befaras inverka skadligt på barn. Vid bedömning härav skall särskilt beaktas om film på grund av inslag av grovt SOU 1969: 14

våld, sadism, perversitet eller eljest varaktigt rubbar barns känsla av trygghet eller orsakar asocialitet eller ej önskvärda förändringar i deras sociala beteende. 5§ Nämnden skall godkänna film utan någon begränsning eller förbjuda den för barn under elva år eller under femton år. 6§ Barn under femton år får ej lämnas tillträde till offentlig visning av annan film än sådan som nämnden godkänt för den åldersgrupp barnet tillhör. Genom tydliga anslag skall utmärkas i vad mån barn har tillträde till offentlig visning av film. 7§ Om förhandsgranskning och visning av film, som återger Sverige eller del därav och som innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar, gäller särskilda bestämmelser. 8§ Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är att anse som ringa, bryter mot 6 § domes till böter. 9 § Närmare föreskrifter för tillämpningen av

denna lag meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Denna lag träder i kraft den då förordningen den 5 juni 1959 (nr 348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m. skall upphöra att gälla. Förordningens bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut i censurärende som meddelats före ikraftträdandet.

Förslag till Instruktion för filmnämnden

Inledande

bestämmelse

1 § Allmänna verksstadgan den 3 december 1965 (nr 600) skall, med undantag av 3 § 1 samt i övrigt på det sätt som följer av denna instruktion, tillämpas på filmnämnden. Med chefen förstås vid tillämpning av 5 § verksstadgan nämndens ordförande och i övrigt kanslichefen. Uppgift 2 § Nämnden har till uppgift att pröva frågan om godkännande av film enligt filmlagen den 1969 (nr ). Hos nämnden föres det register som avses i 4 § filmansvarighetslagen den 1969 (nr ). Organisation 3 §

Nämnden består av ordförande och vice ordförande samt minst fem andra ledamöter, av vilka högst halva antalet utgöres av expertfilmgranskare (censorer). För ledamöterna finns suppleanter till det antal Kungl. Maj:t bestämmer. I nämnden bör ingå personer med erfarenhet av barn- och ungdomsverksamhet. Särskild hänsyn skall tagas till intresse för och kunskap om filmen som samhälls- och kulturföreteelse. SOU 1969: 14

Behörig att vara censor eller suppleant för censor är den som har kvalificerad utbildning och praktik företrädesvis i barnpsykologi, sociologi, pedagogik eller barnpsykiatri eller har motsvarande kunskaper eller erfarenhet. 4 § Hos nämnden finns en kanslichef. Denne är nämndens sekreterare. Hos nämnden är i övrigt anställda tjänstemän enligt personalförteckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på medel. Ärendenas

handläggning

Censurärenden 5§ Av nämnden i plenum avgöres 1. frågor om censuråtgärder av normerande betydelse för nämndens verksamhet, 2. frågor om andra censuråtgärder vilka av ledamot, som ej är censor, hänskjutes till plenum, 3. frågor som enligt 8 § hänskjutes till plenum. 6§ I pleniärende är nämnden beslutför när ordföranden eller vice ordföranden och minst tre andra ledamöter är närvarande. 9

Som nämndens beslut gäller den mening varom de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

7§ Ärende, som icke skall avgöras i plenum, avgöres av en censor. Vill censor i ärende, som avses i första stycket, förbjuda film för barn under elva år eller under femton år eller är han tveksam i fråga om avgörandet, skall ärendet prövas av två censorer. Är dessa ense om att vilja meddela sådant förbud eller kan de ej enas, förfares enligt 8 §. Blir de ense om att godkänna film, gäller deras mening som nämndens beslut. 8§ Skall ärende enligt 7 § andra stycket prövas av två censorer och är de ense om att vilja förbjuda film för barn under elva år eller under femton år, skall ordföranden och sökanden underrättas härom. Biträder ordföranden censorernas mening gäller den som nämndens beslut, om sökande icke begär att ärendet skall hänskjutas till avgörande i plenum. Biträder ordföranden icke censorernas mening eller är dessa av olika mening skall ärendet hänskjutas till avgörande i plenum. 9 § Pleniärende avgöres efter föredragning som ankommer på den censor ordföranden förordnar eller annan särskilt förordnad föredragande. Ordföranden får själv övertaga beredning och föredragning av pleniärende. 10 § I pleniärende skall tillfälle beredas sökanden att skriftligen eller, om han påfordrar det eller det eljest finnes lämpligt, muntligen framföra synpunkter i ärendet.

handläggningen av censurärende har skiljaktig mening, skall denna antecknas. 12 § Ordföranden eller kanslichefen eller, efter beslut av ordföranden, annan tjänsteman får infordra förklaring, upplysning eller yttrande i censurärende hos nämnden. Övriga ärenden 13 § Annat ärende än censurärende avgöres av ordföranden eller, efter dennes bemyndigande, kanslichefen. 14 § När ordföranden är hindrad att fullgöra sina uppgifter i fråga om ärenden, som avses i 13 §, fullgöres dessa av kanslichefen. Tjänstetillsättning

m. m.

15 § Ordförande och vice ordförande i nämnden förordnas av Kungl. Maj:t för högst tre år i sänder bland de ledamöter som icke är censorer. Ledamot som är censor förordnas av Kungl. Maj:t för högst fem år i sänder. Suppleant för sådan ledamot förordnas av Kungl. Maj:t för högst ett år i sänder. Övriga ledamöter och suppleanter förordnas av Kungl. Maj:t för högst tre år i sänder. Tjänster tillsättes och annan personal antages av nämnden. Besvär 16 § Mot nämndens beslut i censurärende får talan ej föras.

11 § Om någon som närvarit vid den slutliga 10

SOU 1969: 14

Förslag till Filmansvarighetslag

Härigenom förordnas som följer. 1 § Denna lag gäller yttrandefriheten i film som visas offentligt. Lagen gäller ej radioprogram när det sändes i rundradiosändning som avses i radiolagen den 30 december 1966 (nr 755). I frågor, som ej behandlas i denna lag eller i bestämmelse som meddelats med stöd av lagen, gäller vad som föreskrives i annan författning.

3 § För varje film skall finnas en filmutgivare med uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott. Ingenting får förekomma i filmen mot filmutgivarens vilja. Filmutgivare skall ha hemvist i Sverige. Han får inte vara omyndig eller i konkurstillstånd. Filmutgivare för film förordnas av den som producerar filmen. Är filmutgivare ej förordnad när filmen i Sverige utlämnas för offentlig visning, förordnas filmutgivare i stället av den som utlämnar filmen. 4 §

2 § Missbruk av yttrandefriheten i film medför ansvar och skadeståndsskyldighet endast när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott. Vad som sagts nu gäller även förverkande av egendom och annan särskild rättsverkan av brott. Med yttrandefrihetsbrott i film avses i denna lag framställning eller offentliggörande, som enligt 7 kap. 4 eller 5 § tryckfrihetsförordningen skulle ha varit att anse som tryckfrihetsbrott om gärningen begåtts genom tryckt skrift. Yttrandefrihetsbrott föreligger endast om filmen visats offentligt. Bestämmelse i brottsbalken eller annan lag om påföljd för brott, som avses i 7 kap. 4 och 5 §§ tryckfrihetsförordningen, gäller även när brottet är att anse som yttrandefrihetsbrott i film. SOU 1969: 14

Innan film visas offentligt skall den som har att förordna filmutgivare hos filmnämnden göra anmälan om vem som är filmutgivare för anteckning i register, som föres hos nämnden. 5 § Filmutgivare är ansvarig för yttrandefrihetsbrott i film för vilken han är förordnad. Har anmälan som avses i 4 § ej skett, när filmen visas offentligt, ansvarar i stället producenten och den som i Sverige utlämnat filmen för offentlig visning. Detsamma gäller om filmutgivaren, när filmen visas offentligt, inte längre är behörig eller uppenbart inte innehar den befogenhet han skall ha enligt 3 §. Kan i fall som avses i andra stycket ej utrönas vem som i Sverige utlämnat filmen 11

för offentlig visning, ansvarar i dennes ställe den som visat filmen. 6§ Ansvar för yttrandefrihetsbrott i film eller för medverkan till sådant brott får ej ådömas annan än den som är ansvarig enligt 5§. Den som lämnat meddelande för offentliggörande i film är fri från ansvar, när ansvarsfrihet skulle ha förelegat om meddelandet under motsvarande förhållanden lämnats för offentliggörande i tryckt skrift. 7§ För skada på grund av yttrandefrihetsbrott i film svarar den som är ansvarig för brottet enligt 5 §. Producenten och den som i Sverige utlämnat filmen för offentlig visning är skyldiga att jämte filmutgivaren ersätta skadan. Skadeståndsskyldighet får ej åläggas annan än den som är ansvarig för skadan enligt första eller andra stycket. 8 § Fråga som rör missbruk av yttrandefriheten i film bedömes efter samma grunder som gäller för bedömningen av missbruk av tryckfriheten enligt 1 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen. Den som är ansvarig för innehållet i film enligt 5 § skall anses ha haft kännedom om innehållet och medgivit att filmen visades offentligt. I mål om ansvar eller skadestånd eller om förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan på grund av yttrandefrihetsbrott i film får fråga ej väckas om vem som, utan att vara ansvarig för brottet eller skadeståndsskyldig enligt denna lag, författat eller framställt filmen, framträtt i denna eller lämnat meddelande för offentliggörande i filmen. 9 § Vid tillämpning av bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken skall vad som sägs om undersökningsledare och åklagare i stället avse justitiekanslern. 12

10 § Föreligger yttrandefrihetsbrott i film får de exemplar av filmen, vilka är avsedda att visas offentligt, förklaras förverkade. Beträffande förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan av brott gäller i övrigt 36 kap. 1—3 §§, 4 § tredje stycket samt 5 - 1 2 §§ brottsbalken. 11 § Mål om ansvar eller skadestånd eller om förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan på grund av yttrandefrihetsbrott i film upptages av Stockholms rådhusrätt. Om det är lämpligt med hänsyn till utredningen, kostnader och andra omständigheter, kan sådant mål upptagas även av annan rådhusrätt som är behörig att pröva tryckfrihetsmål. Beträffande rättegången äger i övrigt 12 kap. och 14 kap. 1-3 §§ tryckfrihetsförordningen samt lagen den 22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål, jämte anslutande föreskrifter, motsvarande tillämpning. De som är jurymän för tryckfrihetsmål är behöriga att medverka även i mål som avses i denna paragraf. 12 §

Allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott i film väckes av justitiekanslern. Sådant åtal skall väckas inom sex månader från det filmen visats offentligt och anmälan enligt 4 § gjorts. Sedan allmänt åtal väckts inom nämnda tid får dock nytt åtal väckas mot annan som är ansvarig för brottet. Bestämmelse i brottsbalken om bortfallande av påföljd gäller även när brottet är att anse som yttrandefrihetsbrott i film. 13 § Filmutgivare eller annan som har att taga befattning med film får ej avslöja vem som författat eller framställt film, framträtt i film eller lämnat meddelande för offentliggörande i film. Detta gäller dock ej, om den vars namn avslöjas samtyckt till detta eller om skyldighet att avslöja hans namn föreligger enligt lag. SOU 1969: 14

Den som bryter mot denna paragraf domes till böter eller fängelse i högst ett år. Allmänt åtal för sådant brott väckes av justitiekanslern. Åtal får väckas endast efter angivelse av målsägande. 14 § Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen. Konungen meddelar även bestämmelser om skyldighet för den som har att förordna filmutgivare att låta justitiekanslern och enskild ta del av innehållet i film samt fastställer villkoren härför. Denna lag träder i kraft den

SOU 1969: 14

1.1 Utredningsuppdraget och dess fullgörande

Direkthen

I direktiven för utredningens arbete, vilka innefattas i statsrådsprotokollet den 9 oktober 1964, redogjorde dåvarande chefen för ecklesiastikcepartementet, statsrådet Edenman, inledningsvis för gällande bestämmelser om cen:uren och förarbetena till dessa. Han erinrace vidare bl. a. om den offentliga debattei om filmcensuren och anförde därefter fölande: Den unde- senare tid pågående intensiva diskussionen rörande filmcensuren har visat, att en betydandt oklarhet råder om censur verkligen är motiverad för vuxen publik och hur denna verksimhet i så fall lämpligen bör vara utformad. Band dem som anser att censuren bör bibehålhs godtages i allmänhet den i nuvarande regbr för filmgranskningen fastslagna målsättningei, att ingrepp mot film, om man bortser från sådana specialfall som rör rikets säkerhet elle- förhållande till främmande makt, inte bör gruidas på andra skäl än sådana som syftar till at; förebygga brott eller verka som mentalhygieiiskt skydd. Däremot är meningarna myckel delade i frågorna om hur olika åldersgruppe- påverkas av film och huru påverkan från fila skiljer sig från påverkan av liknande slag från andra massmedia. Detta torde delvis samnanhänga med att problemen på området är otillräckligt utforskade. Den vetenskapliga fonkning som redan bedrivits på området synes cessutom inte ha sammanställts och gjorts allmänt tillgänglig i tillräcklig utsträckning. Starka skil synes enligt min uppfattning sålunda förelijga för en utredning med syfte att möjliggöra en grundlig omprövning av behovet av respektive förutsättningarna för den statliga 14

filmgranskningen. lag förordar därför, att en sådan utredning verkställs genom särskilda sakkunniga. Utgångspunkten för utredningsarbetet bör vara att bättre än hittills varit möjligt belysa vilka faktorer, som kan motivera särskild förhandsgranskning eller eventuellt andra former av särskild samhällskontroll för offentliga visningar av film. Utredningen bör därvid inrikta sig på att diskutera karaktären av de skadeverkningar på olika publikkategorier som kan tänkas motivera vissa generella normer för sådana ingripanden. För den vetenskapliga dokumentation och analys som krävs härför, bör utredningen tillföras särskild expertis. Det ligger nära till hands att härvid i första hand utnyttja den grupp av experter som engagerats i de av Svenska Filminstitutet igångsatta forskningsprojekten med uppgifter som berör den nu tillkallade utredningens. Mot bakgrund av den bild, som utredningen sålunda erhåller, bör de sakkunniga förutsättningslöst pröva behovet av särskild samhällskontroll av filmvisningar och de lämpligaste administrativa lösningarna för att åvägabringa sådan kontroll.

1.2 Vissa

avgränsningsfrågor

Av utredningens direktiv får anses framgå att utredningens uppdrag såvitt gäller censurfrågan avser filmvisningar av alla slag som är offentliga. TV vänder sig främst till tittarna i hemmen. Sådan visning är enligt gällande rätt inte att betrakta som offentlig och skulle därför ur denna synpunkt sett falla utanför uppdraget. SOU 1969: 14

Emellertid kan av propositionen (1966: redningen främst anlitat Svenska filminsti149) till radiolagen den 30 december 1966 tutets filmforskningsgrupp. Filmforskningsgruppen, som konstituera(nr 755) utläsas att departementschefen inte des vid årsskiftet 1963-1964, består av proansåg det möjligt att ta definitiv ställning till frågan om skillnaden i censurhänseende fessorerna Sven Ahnsjö (barnpsykiatri), mellan film som visas på biograf och film Torgny Segerstedt (sociologi), Gudmund som visas i TV förrän i samband med be- Smith (psykologi) och Arne Trankell (pedahandlingen av utredningens kommande för- gogik). Som ordförande fungerar filminstislag. Det censurförbud som föreskrivs i la- tutets verkställande direktör Harry Schein gen borde i avvaktan på detta ställningsta- och som sekreterare fil. lic. Leif Furhammar. Utredningen har nära följt det arbete som gande avse också film som visas i TV, bedrivits av filmforskningsgruppen. Utredframhöll han. Dessa uttalanden ger vid hanningen och gruppen har sålunda haft flera den att utredningen bör ta upp nyssnämnda gemensamma sammanträden för ömsesidig fråga till behandling. information och diskussion och även i övHärtill kommer att mottagning av TVrigt samrått i olika frågor. film numera förekommer också i olika samFilmforskningsgruppen har tagit initiativ manhang som många gånger kan vara att till ett flertal forskningsprojekt av vilka någanse som offentliga, t. ex. på hotell, kaféer, ra slutförts. En del av dessa har anknytning restauranger, i skyltfönster etc. TV-sändning till filmpåverkan och censurproblematik. av film från Sveriges Radio kan även återges Resultaten av forskningen har redovisats till i storfilmformat under former som överensutredningen efter hand som de har blivit stämmer med offentliga biografföreställningtillgängliga. ar. Privata sändningar av TV kan också I juni 1967 avgav filmforskningsgruppen komma att mottas under liknande former. enligt utredningens önskan en sammanfatVisningar av det slag som har angivits nu tande rapport om dittills utförda undersöktorde under alla förhållanden omfattas av ningar kompletterade med andra nyare utredningens direktiv i censurfrågan. svenska undersökningar och ställda mot På grund av det anförda anser sig utredbakgrunden av tidigare utförd forskning. ningen vid prövning av denna fråga inte Rapporten innehåller också gruppens slutkunna förbigå den film som visas i TV. satser i anledning av den redovisade forskMed stöd av uttalandet i direktiven om en ningen. förutsättningslös prövning av behovet av Inför behandlingen av utredningens komsärskild samhällskontroll av film och de mande förslag ansåg utredningen att det var lämpligaste administrativa lösningarna härför av värde att nya forskningsresultat blev känhar utredningen ansett sig böra behandla da i god tid. Härigenom kunde också nya också frågan om en särskild ansvarighets- synpunkter komma fram som kunde bli av lagstiftning för filmen. betydelse för utredningens arbete. Utredningen ansåg det därför lämpligt att rapporten offentliggjordes innan utredningen avgav sina förslag. I enlighet härmed framlade ut1.3 Utredningsarbetet redningen den 21 juni 1967 - utan något Utredningen har i enlighet med direktiven eget ståndpunktstagande - som sitt första sett som en huvuduppgift att skaffa sig kän- betänkande filmforskningsgruppens rapport »Filmens inflytande på sin publik» (SOU nedom om hur filmen påverkar publiken. 1967: 31). Betänkandet har inte remissbeMöjligheterna att genom censur eller på handlats men utsänts till vissa myndigheter annat sätt motverka ev. skador som filmen och organisationer m. fl. för kännedom. I antas vålla människor har varit en annan ett särskilt utlåtande till chefen för utbildväsentlig fråga att vinna klarhet i. För den ningsdepartementet har Statens biografbyrå forskning som krävts bl. a. härför har utSOL" 1969: 14

redovisat bråns synpunkter på betänkandet. Utredniqens egna experter, Börjeson, Furhamma, Hultgren och Sveri, har stått till utredninges förfogande för överläggningar och samråt Börjeson och Sveri har bl. a. biträtt med j-anskning av filmforskningsgruppens rappct. De har också - liksom Furhammar - lämnat bidrag för belysande av bl. a. frågat om film och brottslighet. I syfte et utröna dels åsikter om sexualskildringarpå bio och i TV dels bio- och TV-vanor ar utredningen med hjälp av Statistiska cenralbyråns utredningsinstitut låtit genomföra en intervjuundersökning om bl. a. dessafrågor. Undersökningen, som utfördes i sanarbete med utredningen beträffande lagstftningen om yttrande- och tryckfrihet i visa fall (yttrandefrihetskommittén), omfattade >ven vissa frågor om konsumtionen av oci inställningen till pornografisk litteratur. Jtredningen har också tagit del av vissa ådra upplysningar om pornografi, bl. a. en de sakkunnigutlåtanden i ett danskt betänkandt om tukt- och sedlighetsbestämmelsernas ltformning i Danmark 1 och en intervjuunersökning med vissa ytterligare frågor on konsumtionen av pornografi m. m. sorr Svenska institutet för opinionsundersöknngar (SIFO) har utfört på uppdrag av uredningen rörande sexual- och samlevnadfrågor i undervisnings- och upplysningsarbetet (USSU). Resultaten av utredningsimitutets och USSU:s undersökningar ha sammanställts av docent Börjeson i en apport som bifogas betänkandet (bil. 7). För att bredda underlaget för utredningens — och yttrandefrihetskommitténs — bedömning ,-y pornografiska framställningars och våldss;ildringars inverkan har yttrande inhämtats rån socialstyrelsen i frågan huruvida konsimtion av pornografi eller våldsskildringar kan antas medföra några skadeverkningar ur olika synpunkter. Utredniigen har tagit del av vissa undersökningar om ett underutskott inom Europarådets :riminalrättskommitté under senare år ha tagit initiativet till rörande frågan om massmedias inflytande på ungdomsbrottslighe. Av intresse ur utredningens syn16

punkt är framför allt en rapport med titeln »The cinema and the protection of youth» som utarbetats av H. Michard, »consulting expert» i kommittén. I Danmark tillsattes 1963 en statlig kommitté med uppgift att överse den gällande censurordningen. Kommittén avgav sitt betänkande i slutet av 1967. Utredningen har haft ett nära samarbete med den danska kommittén. Gemensamma sammanträden har hållits den 17 september 1965 i Köpenhamn, den 16 december 1966 i Stockholm och den 30 augusti 1967 i Köpenhamn. Utredningen har också samrått i olika frågor med yttrandefrihetskommittén som tillsattes i oktober 1965. Ett flertal gemensamma sammanträden har hållits. Genom utredningens sekreterare har kontakt vidare hållits med två statliga kommittéer i Norge som utrett olika frågor rörande filmcensur. De båda sistnämnda kommittéerna har numera avslutat sitt arbete. I syfte att skaffa underlag för en bedömning av den svenska censurens verksamhet samt tidigare och nuvarande censurpraxis har utredningen inhämtat upplysningar och statistik m. m. från Statens biografbyrå och Statens filmgranskningsråd. Synpunkter härom har också framkommit vid ett gemensamt sammanträde som utredningen haft med de båda myndigheterna. Information har även lämnats av utredningens expert Furhammar som tidigare under några år tjänstgjort som censor. Utredningen har vidare sett ett stort antal svenska och utländska filmer som har varit föremål för censuringripande. Uppgift på samtliga spelfilmer, som har granskats av biografbyrån, har månadsvis tillställts utredningen med angivande av byråns beslut i varje särskilt fall. För att få uppgifter om barnfilm, undervisning i filmkunskap m. fl. frågor som har samband därmed har utredningen haft överläggningar med den svenska barnfilmkommittén och nordiska barnfilmnämnden. Utredningens sekreterare har också haft viss kontakt i saken med skolöverstyrelsen. Ledamoten Peterson och utredningens sekreterare 1

Straffelovrådets betaenkning om straf for pornografi. — Betamkning nr 435/1966. SOU 1969: 14

har vidare deltagit i en konferens om ifrågavarande spörsmål anordnad 1966 i Wien av Iniernational centre of films for children. Orn barns TV-vanor och reaktioner på våldsinslag i TV har utredningen inhämtat upplysningar ur bl. a. undersökningar härom som Sveriges Radio låtit utföra. Utredningen har hållit 84 interna sammanträden. Härtill kommer ett flertal sammanträden med statliga myndigheter och utredningar samt med vissa organisationer. Utöver vad som har framgått av det föregående har utredningen sålunda sammanträtt med bl. a. producenter, distributörer, biografägare, regissörer och skådespelare m. fl. företrädare för filmbranschen, med filmkritiker, med psykologer, sociologer, pedagoger och läkare, med Sveriges Radio, med USSU och riksförbundet för sexuell upplysning samt med samarbetsorganet för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten. Samråd i olika frågor har skett med även andra myndigheter m. fl., främst med Svenska filminstitutet. Genom utrikesdepartementet har uppgifter inhämtats om filmcensur m. m. i andra länder. Följande framställningar och utlåtanden har av Kungl. Maj:t överlämnats till utredningen att tas i beaktande vid fullgörandet av utredningsuppdraget: Den 14 juli 1965 anhållan från svenska missionsförbundet m. fl. kristna samfund och organisationer om åtgärder mot skadligt inflytande av vissa publikationer och filmer,

den 20 juni 1968 anhållan från Opinionsgruppen för skärpt filmcensur om åtgärder till förhindrande av kulturradikala övertramp på olika områden. Utredningen har under sitt arbete avgett följande utlåtanden: Den 13 juli 1965 angående Nordiska rådets rekommendation om en undersökning av filmens inverkan på åskådarna, särskilt barn och unga, m. m., den 31 januari 1966 över betänkande med förslag till radioansvarighetslag (SOU 1965: 58), den 7 mars 1967 angående förslag till ny taxesättning vid biografbyrån, den 17 maj 1967 angående viss forskning om filmpåverkan m. m., den 18 december 1967 över förvaltningsdomstolskommitténs betänkande »Förvaltningsrättskipning» (SOU 1966: 70) samt den 17 april 1969 över en ansökan av Svenska institutet för kulturellt utbyte med utlandet om befrielse från tillämpning av förordningen den 5 juni 1959 (nr 348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m.

samma dag anhållan från Göteborgs kvinnliga diskussionsklubb om strängare regler för filmgranskning, den 21 januari 1966 förslag från Sveriges filmproducenter AB om förenklat system för censurbehandling av filmkopior, den 5 mars 1968 utlåtande av biografbyrån i anledning av utredningens delbetänkande »Filmens inflytande på sin publik», den 14 mars 1968 anhållan från Kristet Samhällsansvar om viss utredning angående filmcensur samt SOU 1969: 14 2 — Filmen

I

Förhandsgranskning och spridning av film

2 Historik

Filmen kom till Sverige 1896. Åren 1 9 0 5 1910 kom genombrottet för biograferna. Programmen utgjordes för det mesta av kortare reportage och komiska scener som ställdes samman till entimmesföreställningar, men det hade också börjat komma kortare dramatiska filmer. Programmen saknade nästan helt och hållet konstnärlighet. Avståndet till varietén var ännu inte klart markerat: filmnummer visades på varietéerna och dessas artister föredrog ofta visor på biograferna. Under de första åren utgjordes biografernas publik till övervägande del av barn och ungdom. Många vuxna, framför allt den genom bildning och ställning opinionsbildande delen, försmådde i regel filmen. Filmväsendet betraktades som en enkel för att inte säga tarvlig förströelse för unga och mindre bemedlade närmast att jämställa med cirkusföreställningar — »småfolkets teater». Biograferna framstod också som ett slags skräckkammare. Biograferna ökade emellertid kraftigt i antal, och man började få upp ögonen för det nya folknöjets betydelse, socialt, kulturellt och ekonomiskt. Redan tidigt — omkring 1905 — lät överståthållarämbetet i Stockholm föreskriva vissa särskilda villkor för biografföreställning. Dessa och liknande bestämmelser var av rent lokal räckvidd och kunde bara föranleda ingripanden i efterhand mot programmen. En stark opinion började emellertid 18

kräva bättre kontroll över dessa, särskilt med hänsyn till den ungdomliga publiken. Vid ett opinionsmöte i Stockholm 1908 krävdes att överståthållarämbetet skulle se till att föreskrifterna för biografföreställningar verkligen efterlevdes. Dessutom tillsattes en biograf kommitté som frivilligt skulle kontrollera att de stadgar följdes som gällde för Stockholm. Allmänhetens och huvudstadspressens uppmärksamhet var härigenom riktad på biograferna. Också i landsorten underkastades biografprogrammen granskning, och fall av förevisningar av olämpliga filmer omnämndes i provinspressen. Vid 1909 års riksdag väcktes två motioner om förhandskontroll av program för biografföreställningar, särskilt sådana till vilka barn hade tillträde. I riksdagen framhölls bl. a. att filmen var ett andligt gift och att biografägarna själva hade begärt kontrollen. Motionerna fick också stöd av sympatiuttalanden från olika håll i landet. Det fanns emellertid också mer reserverade röster, bland dem Hjalmar Branting som i riksdagen yttrade bl. a.: »Hur önskvärt det utan tvivel är att dessa föreställningar underkastas offentlig kontroll såvitt rör ungdomen är det klart att man då lätt kommer in på ett område där man berör teatercensur och vad därtill hör.» Han underströk vederbörande utskotts yttrande att förslaget berörde »ett ytterst ömtåligt område, vars beträdande ur SOU 1969: 14

så väl principiell som praktisk synpunkt påkallar den största försiktighet». Riksdagen biföll motionerna och anhöll i skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning om mera bestämda och effektiva föreskrifter för att förebygga filmens skadliga inflytande, särskilt på ungdomen. I skrivelsen anfördes bl. a.: Det torde ej kunna förnekas, att biografföreställningar med goda och gedigna program kan i viss mån utgöra verksamma bildningsmedel och för allmänheten vara en både nyttig och nöjsam förströelse. Men å andra sidan har erfarenheten tyvärr redan visat, att de mången gång urartat till ett mer eller mindre osunt geschäft, som går ut på att, genom att ibland de goda och bildande numren i programmen insticka omoraliska, rafflande, skrämmande dylika, ockra på allmänhetens godtrogenhet. I stället för att verka bildande och förädlande, verkar de därför ofta skadligt och förråande. De har därigenom börjat bliva en verklig fara speciellt för det uppväxande släktet. Det förhållandet, att biografteatern framställer levande bilder, gör, att intrycken härav djupare inpräglas i de ungas sinne. Och särskilt torde det vara just de mest rafflande scenerna, som på barnasinnet utövar ett oemotståndligt inflytande. Det torde därför ej råda mer än en mening därom, att man bör göra allt vad göras kan för att söka råda bot på de allvarliga och svåra missförhållanden, som på jämförelsevis kort tid börjat inrota sig i fråga om biograf föreställningar. En kommitté bestående av tre sakkunniga tillsattes. Kommittén avgav 1910 »betänkande med förslag till förordning innefattande vissa bestämmelser angående förevisning av biografbilder». Bl. a. på grund av erfarenheter från Malmö och Hälsingborg, där en kommunal filmcensur hade inrättats några år tidigare, ansåg de sakkunniga att enda effektiva sättet att rätta till missförhållandena var att låta biografbilderna förhandsgranskas av ett för hela landet gemensamt organ. Detta skulle medföra likformighet i tillämpningen och besparing av tid, arbete och kostnad för kontrollen. Efter en viss bearbetning framlades ärendet för 1911 års riksdag (prop. 1911: 160) som antog kommitténs förslag med en del smärre ändringar. Den därefter utfärdade SOU 1969: 14

förordningen av den 22 juni 1911 (nr 71) angående biografföreställningar (biografförordningen) trädde i kraft den 1 december samma år. Samtidigt trädde det statliga organet för filmgranskningen, statens biografbyrå, i verksamhet. Biografförordningen upptog förutom de allmänna grunderna för filmgranskningen också en bestämmelse om en åldersgräns vid 15 år för filmer som godkänns för barn. I förordningen har under årens lopp inte företagits mera avsevärda ändringar av principiell innebörd. Alltsedan filmcensuren inrättades kom dess berättigande att diskuteras mer eller mindre intensivt. 1938 väcktes motioner i riksdagen om skärpning av censuren eller i varje fall av samhällets övervakning av filmen. I en av motionerna föreslogs att censuren skulle utvidgas till att omfatta också filmalster som var fördummande, förytligande eller smaklösa. Å andra sidan började man i pressen allt oftare göra gällande att filmen hade nått en sådan mognad och ställning i samhällslivet att censuren kunde undvaras. Med hänvisning till bl. a. dessa opinionsyttringar föreslog biografbyrån 1946 i en skrivelse till Kungl. Maj:t en allmän översyn och omprövning av bestämmelserna för filmgranskningsverksamheten. I skrivelsen framhölls bl. a. att om en så viktig opinionsskapande faktor som filmen fortfarande skulle vara föremål för förhandsgranskning borde denna kontroll i möjligaste mån äga rum under allmän insyn och i viss medverkan med representativa förespråkare för samhällets kulturella och sociala strävanden. För att allmänheten lättare skulle få reda på filmcensurens beslut föreslogs att man skulle inrätta ett granskningsråd med uppgift att säga sin åsikt om filmer som föranledde särskild tveksamhet inom biografbyrån. Rådet skulle inte bli något verkställande censurorgan utan till hela sin karaktär vara rådgivande. Biografbyrån skulle alltså fortfarande ha full beslutanderätt vid filmgranskningen. Bland övriga frågor som borde utredas nämndes i skrivelsen 19

också bl. a. frågan om att skydda barn och ungdom mot skadlig filmpåverkan. Dessa o;h andra meningsyttringar och förslag ledce till att Kungl. Maj:t 1949 tillkallade sakcunniga — 1949 års filmkommitté — för att underkasta censurbestämmelserna en allmän och förutsättningslös omprövning och översyn. Kommittén skulle också utreda frågan om barn och film. Kommittén avgav två betänkanden: ett 1951 om flmcensuren (SOU 1951: 16) och ett 1952 o n barn och film (SOU 1952: 51). I det senare föreslogs bl. a. statligt stöd åt produktion av barnfilm. I betänkandet om filmcensuren diskuterade kommittén att låta filmer för vuxna helt befrias från censur och framhöll därvid bl. a. att det rådde skarpt delade meningar om vad son var moraliskt eller mentalhygieniskt farlig:. Kommittén tillstyrkte dock att censuren stulle bibehållas inte bara för att skydda barnen utan också med tanke på vuxna därför att den behövdes som »mentalhygienisfr skydd mot sadistiska och skadligt ångestpressande inslag i filmerna». Kommittén framhöll också risken för en både godtyckligtre och strängare privat censur om den statliga censuren upphörde. I fråga om bestämmelserna för barnförbjuden och barntillåten film föreslog kommittén att 15-årsgränsen skulle höjas till 16 år och att en andra åldersgräns skulle införas vid 11 år. För att reducera riskerna för godtyckliga ingripanden från censuren föreslogs vidare i enlighet med biografbyråns tidigare förslag ett granskningsråd med rådgivande funktion i förhållande till censurmyndigheten. Praktisk: taget alla remissinstanser anslöt sig till förslaget att bibehålla censuren. Också övriga förslag godtogs i stort sett eller lämnades utan erinran under remissbehandlingen. Föredragande departementschefen (prop. 1954: 116) delade uppfattningen att censuren borde bibehållas. Dess betydelse ansåg han främs: ligga i att den erbjöd ett skydd för barnen mot skadliga filmintryck. Men även när det gällde film avsedd för visning inför vuxen publik fann han att censuren 20

fyllde en viktig mentalhygienisk funktion. De bestämmelser för censuren, som föreslogs i propositionen, innebar att censurens mentalhygieniska inriktning kraftigt underströks. Departementschefen uttalade, att ingripande i filmerna efter moraliska eller estetiska linjer inte borde få förekomma, och avböjde bestämt varje form av smakcensur. Han betonade vikten av att filmer och filmscener bedöms inte bara efter sina rent formella element utan också med behörigt hänsynstagande till filmens sammanhang, syftning och helhetsverkan. I propositionen föreslogs i överensstämmelse härmed vissa ändringar i biograf förordningen. Dessutom förordades en lägre gräns vid 11 år vid sidan av den existerande gränsen för barntillåten film, 15 år. Departementschefen biträdde också förslaget om att inrätta ett granskningsråd som rådgivande organ. Riksdagen (SU 1954: 112; rskr 309) ansåg att filmcensuren borde bibehållas och hade inget att erinra mot de föreslagna förutsättningarna för ingripanden av mentalhygieniska och socialetiska skäl. Riksdagen biföll också förslaget om ett granskningsråd. Däremot ansåg riksdagen inte att det fanns tillräckliga skäl för att införa alternativa åldersgränser. 1959 ersattes den tidigare biograf förordningen med den nu gällande (prop. 1959: 135; 2LU 39; rskr 308). Frågan om filmcensuren borde avskaffas behandlades inte. Däremot infördes den alternativa lägre gränsen för barntillåtna filmer vid 11 år. En ny instruktion för biografbyrån utfärdades 1963. I förhållande till den tidigare instruktionen innehöll den bl. a. den nyheten att byrån skulle inhämta filmgranskningsrådets yttrande om film av betydande konstnärligt värde. 1965 underkastades instruktionen en formell bearbetning. I den offentliga debatten fortsatte man under åren närmast efter 1959 års lagstiftning att ifrågasätta om filmcensur är nödvändig för vuxna människor. Vissa ställningstaganden från biografbyråns sida vid olika tidpunkter kritiserades skarpt antingen på grund av att ingrepp ansågs oberättigade med hänsyn till gällande normer eller på SOU 1969: 14

grund av att byrån underlät att göra ingrepp med hänvisning till filmens sammanhang och konstnärliga värden. Argumenteringen kring dessa frågor belyste bl. a. den oklarhet som råder framför allt om filmens ev. skadlighet. Särskilt intensivt bröts meningarna kring två svenska filmer. Den ena, Ingmar Bergmans »Tystnaden», fick 1963 oklippt passera censuren. Den andra, Vilgot Sjömans »491», blev 1964 totalförbjuden av biografbyrån men släpptes av Kungl. Maj:t fri för vuxna efter föreskrift om vissa klipp m. m. Främst tack vare dessa censurfall kom filmen och filmcensuren att utgöra ett viktigt inslag i kulturdebatten under 1964. I »Tystnaden» var det ett par öppna, realistiska sexualscener som väckte häftig kritik på några håll. Om »491» hävdades det å ena sidan att så spekulativa utmaningar mot vedertagna seder inte var förenliga med konstnärliga ambitioner och borde förbjudas av censuren. Å andra sidan framhölls att inga gränser fick sättas för konstnärens bemödanden att inmuta nya områden under hans strävan att vidga sin och publikens verklighetsbild och att Vilgot Sjöman med »491» inte bara hade skapat ett betydande konstverk utan också hade gjort en viktig social insats. I en skrivelse till biografbyrån 1963 med anledning av att justitieombudsmannen hade begärt yttrande om filmen »Tystnaden» ifrågasatte de censorer, som deltog i beslutet om denna film, om inte censur för vuxna kunde slopas, förslagsvis över 18 år. De ansåg vidare att tiden var mogen för en översyn av censuren i dess helhet. Chefen för byrån, direktör Erik Skoglund, som inte deltog i beslutet om »Tystnaden», framhöll också för egen del i ärendet att man vid en sådan utredning med fördel kunde överväga om det fanns förutsättningar att slopa filmcensuren för vuxna med fastställande av en lämplig vuxenavgränsning. Debatten om »Tystnaden» och »491» gav eko även i riksdagen. Långvariga debatter förekom vid olika tillfällen under vårsessionen 1964. I motioner vid samma riksdagssession (I: SOU 1969: 14

316 samt 1:385 och 11:459) begärdes en utredning om filmcensurens ställning. Motionärerna angav som utredningens huvudsyfte att pröva om censur för vuxna är nödvändig och hur åldersgränserna för barn och minderåriga bör avvägas. De hänvisade därvid bl. a. till TV:s tillkomst och den förändring detta kunde innebära. Över motionerna, som hänvisades till allmänna beredningsutskottet, yttrade sig ett antal organisationer och myndigheter. Förslaget om utredning tillstyrktes eller lämnades utan erinran i de flesta yttranden. I sitt utlåtande (ABU 33) framhöll allmänna beredningsutskottet att reglerna för filmcensuren skapade osäkerhet vid tillämpningen och att osäkerhet rådde om de motiv som kunde föranleda fortsatt särställning för behandlingen av film i förhållande till andra massmedia. I enlighet med utskottets förslag beslöt riksdagen (rskr 307) med anledning av motionerna att hos Kungl. Maj:t begära en förutsättningslös utredning om den statliga filmcensurens ställning och därmed sammanhängande frågor. Också efter det utredningen tillsattes i slutet av 1964 har censurdebatten fortsatt om än inte med samma styrka som 1 9 6 3 1964. Som framgår av redogörelsen nedan för censurens praxis engagerades opinionen åter i censurproblemet framför allt genom två filmer av Vilgot Sjöman (1967 och 1968) med öppna sexualskildringar. Biografbyråns godkännande av dessa filmer medförde krav både på en skärpning av censuren och på dess avskaffande. Under senare tid har frågan om våldet i film och TV kommit mera i förgrunden i debatten. Diskussionen har framför allt rört sig om det s. k. underhållningsvåldet och dess ev. skadeverkningar på lång sikt vilka av många ansetts vara mera beaktansvärda än påverkan av sexualskildringar i film. Dessa frågeställningar berörs närmare i det följande.

3 Nuvarande ordning

Gällande bestämmelser om censuren finns, som berörts tidigare, i förordningen den 5 juni 1959 (nr 348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m. och i instruktionen för statens biografbyrå den 3 december 1965 (nr 748). Enligt 3 § biografförordningen får biografbyrån inte godkänna film eller del av film vars förevisande på grund av det sätt varpå händelserna skildras och det sammanhang vari de förekommer kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda till brott. Inte heller får film eller del av film godkännas om dess förevisande kan anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt eller kan lända till upplysning om förhållanden vilkas uppenbarande kan medföra men för försvaret eller eljest för rikets säkerhet. Biografbyrån får också i annat fall vägra godkänna film eller del av film om byrån finner att förevisande därav uppenbarligen skulle strida mot allmän lag. Film eller del av film får inte godkännas till förevisning för barn under 11 år eller för barn, som fyllt 11 men inte 15 år, i den mån den kan vålla barn i sådan åldersgrupp psykisk skada. Biografbyrån får inte vägra godkänna film på andra grunder än dessa. Till byrån är som nämnts knutet ett rådgivande organ i censurärenden, statens filmgranskningsråd. Byrån får inte avgöra sådana ärenden utan att ha inhämtat rådets yttrande om det är fråga om att helt för22

bjuda en film, att förbjuda betydande delar av en film, att förbjuda delar av en film, som har vunnit erkännande som film av betydande konstnärligt värde eller som uppenbarligen kan antas vinna sådant erkännande, eller att företa en censuråtgärd som är av normerande betydelse för verksamhetens utövande. Biografbyrån består av en direktör, som är byråns chef och dessutom filmcensor, samt tre andra fast anställda censorer. Dessutom finns en extra censor och suppleanter. Direktören utnämns av Kungl. Maj:t. De övriga censorerna förordnas av Kungl. Maj:t, de ordinarie för högst fem år i sänder och extra för högst ett. Av de censorer som tjänstgör f. n. är en barnläkare och en lärare. Den som vill få en film granskad skall enligt biografförordningen göra skriftlig anmälan därom till biografbyrån. Filmgranskningen sköts normalt av de tre ordinarie censorerna. Direktören deltar inte kontinuerligt i granskningsarbetet. Enligt nuvarande praxis arbetar de tre andra censorerna på halvdagspass enligt en på förhand bestämd turordning. I det ena censurpasset ingår två censorer och i det andra en censor. Indelningen är gjord så att censorerna på tvåmanspasset skall få tillfälle till samråd med olika censorpartner. Enligt gällande instruktion kan en censor ensam fatta beslut bara om att godkänna en film utan inskränkning. Om han vill förbjuda en film helt eller delvis skall han SOU 1969: 14

tillkalla ytterligare en censor. Kan de två ten för den som fyllt 15 år, gröna: tillåten censorerna inte enas om en films bedöm- för den som fyllt 11 år, och röda: tillåten för alla. Har klipp föreskrivits utförs dessa ning skall en tredje tillkallas. I detta fall blir de flestas mening biografbyråns beslut. i regel av biografbyrån varefter tillståndskort utfärdas. Gäller det filmer av kategoVid lika röstetal gäller den mening som rierna grönt eller rött sker dock klippning den som är äldst i tjänsten företräder. I praktiken underställs en film ofta två på initiativ av eller med tillåtelse av filmägaren. Om i dessa fall biografbyråns reeller flera censorers prövning också i tveksamma fall eller då det anses att filmens be- kommendationer om klippning inte goddömning är förenad med någon principiell känns av filmägaren sker inget ingripande fråga, t. ex. hänsyn till granskningens konse- utan filmen placeras i närmast högre katekvens och kontinuitet. I principfallen deltar gori. Någon motivering för partiella förbud i regel också direktören. (klipp) ges inte i praxis. Skälet härför anges Om en film totalförbjuds utfärdas ett förbudskort (vitt) av innehåll att filmen inte främst vara att motiveringen anses framgå av klippbeskrivningen. får visas offentligt i Sverige. Den tillämFilmgranskningsrådets fem ledamöter, av pade censurgrunden i biografförordningen vilka de flesta f. n. är författare till yrket, anges. I förekommande fall anges också förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av tre den bestämmelse i »allmän lag» som har år i sänder. Kungl. Maj:t utser också en av åberopats. ledamöterna att vara rådets ordförande. Vid Beträffande totalförbjudna filmer förehandläggningen av ett ärende, som har hänkommer det ofta att filmägaren återkommer skjutits till rådet, framlägger biografbyrån en eller flera gånger med grundligt klippta och filmägaren sina synpunkter på fallet. versioner av filmen som då har möjlighet Efter en intern diskussion inom rådet medatt bli tillåtna för visning inför vuxen publik. delas rådets rekommendation varvid återIbland räknar censorerna avsiktligt med denigen representanter för byrån och filmägana möjlighet. Det gäller särskilt filmer där ren brukar vara närvarande. De har då tillman har funnit det nödvändigt med så omfälle att ställa frågor om rekommendatiofattande klipp att man inte har ansett sig nens innebörd. kunna göra detta utan att helt förvanska Under tiden från den 1 juli 1954, då filmen. Genom att totalförbjuda filmens filmgranskningsrådet tillsattes, till den 1 originalversion i dessa fall överlåter byrån januari 1969 har rådet uttalat sig om samåt filmägaren att själv ta initiativet till klippmanlagt 337 filmer varav 33 kortfilmer och ning av filmen som sedan kanske kan släpde övriga långa spelfilmer. I 53 av dessa pas fri. filmfall (ca 1 6 % ) var rådet och biografI fråga om helt eller delvis godkända filbyrån av skiljaktig mening. mer tillämpas följande. Om filmen inte föMot biografbyråns beslut att höra eller religger i färdigt skick vid granskningstillinte höra filmgranskningsrådet får talan inte fället - den saknar t. ex. svensk titel eller föras, inte heller över rådets rekommendasvenska texter - får filmägaren ett interitioner. Besvär hos Kungl. Maj:t över byråns mistiskt besked om att filmen under vissa censurbeslut förekommer relativt sällan. förutsättningar kan komma att godkännas. Ärendena remitteras alltid till rådet för yttDärefter återgår filmen till filmägaren för rande. Under tiden 1955-1968 avgjordes textkompletteringar etc. Har klipp före40 besvärsmål. Därav ledde 10 till ändring skrivits får han dock inte klippa själv utan i byråns beslut. detta blir byråns uppgift när filmen i siI detta sammanhang bör erinras om barnnom tid återkommer i färdigställt skick. filmkommitténs arbete med granskning av Föreligger filmen i komplett skick och inga klipp har föreskrivits utfärdas omedel- filmer och bedömning av deras lämplighet för barn i olika åldrar. Härom hänvisas till bart tillståndskort. Sådana kort är gula: tillåSOU 1969: 14

framställningen i kap. 15. Det kan nämnas att barnfilmkommittén var representerad i filmgranskningsrådet fram till 1963. Vad beträffar censurens praxis är censurgrunderna »förråande» och »skadligt upphetsande» de ojämförligt mest tillämpade. Av en promemoria om biografbyråns arbete m. m. som byrån har upprättat för utredningens räkning framgår att det stora flertalet ingripanden görs i syfte att eliminera grov brutalitet, destruktivitet, råhet och sadism. Bildkategorier som ofta föranleder förbud eller klippning är sålunda t. ex. långvariga, råa slagsmål med inslag av grymhet och blodsutgjutelse, detaljerade eller utdragna skildringar av grymhet mot människor eller djur, olika former av tortyr, närgångna skildringar av avrättningar eller avancerade skräckscener rörande dödshot, mord, dråp eller självmord. Ett ingripande mot en film med starka inslag av våld och destruktivitet, som väckte en hel del debatt, var totalförbudet 1966 mot »De vilda änglarna», en kritisk beskrivning av ett kaliforniskt skinnknuttegäng som i sitt uppror mot samhället omger sig med bl. a. nazistsymboler. Filmen frigavs sedermera efter besvär. Däremot stod sig ett totalförbud något senare mot en film med liknande motiv, »Born Losers». Vid sidan av sådana våldsskildringar har biografbyrån traditionellt varit särskilt restriktiv också på ett annat närliggande område, nämligen skräckfilmerna. Ett omdiskuterat censurfall inom denna genre var den engelska filmen »Peeping Tom» som drabbades av totalförbud 1966. Filmer som skildrar sinnessjukdom eller liknande tillstånd blir också ofta klippta eller förbjudna. Uppmärksammade fall härav under senare år var bl. a. två amerikanska filmer: mentalsjukhusskildringen »Shock Corridor», totalförbjuden 1964, och »Chappaqua», en självupplevd narkomanskildring med omdiskuterade psykedeliska sekvenser. Den senare friade censuren (1967) efter att ha hört medicinalstyrelsen i ärendet. I fråga om skildringar av sexuella förhållanden får den svenska filmcensuren all24

mänt sett anses tämligen liberal jämfört med de flesta andra länders, i varje fall såvitt gäller ordinär sexualitet. Gränserna för den sexuella frispråkigheten har under de senare åren gång efter annan flyttats framåt. Som har framgått av det föregående var det bl. a. censurens ställningstagande till filmerna »Tystnaden» och »491» som satte i gång den debatt som ledde till att filmcensurutredningen tillsattes i slutet av 1964. Sedan dess har positionerna på det sexuella frontavsnittet förskjutits radikalt, framför allt genom nyssnämnda filmer av Vilgot Sjöman, »Jag är nyfiken - gul» (1967) och »Jag är nyfiken - blå» (1968). I dessa skildras samlag och andra sexuella handlingar öppnare än i någon tidigare film som har visats offentligt här i landet. Båda filmerna godkändes utan klipp. Alltjämt är dock biografbyrån mera restriktiv när den sexuella situationen innefattar sadism eller tvång. Våldtäktsscener t. ex. klipps ofta bort eller förkortas. Likaså sexuella perversiteter. Censurgrunden »förleda till brott» tolkar biografbyrån, enligt vad nämnda promemoria utvisar, som främst avseende direkt brottsinstruktiva filmbilder eller scenföljder. Normen har tillämpats ytterst restriktivt och sporadiskt. När det har förekommit har det gällt någon sådan illustrativ detalj i skildringen av förberedelse eller utförande av brott som byrån har ansett kunna ge t. ex. tips som inte är önskvärda. Oftast har normen använts i förening med någon av eller båda censurgrunderna »förråande» och »skadligt upphetsande». Något totalförbud med tillämpning av ifrågavarande censurnorm synes inte ha förekommit. Censurgrunden »stridande mot allmän lag» har också åberopats mycket sällan. Bestämmelsen i 16 kap. 11 § brottsbalken om sårande av tukt och sedlighet har dock anförts som skäl för biografbyråns ingripande i några enstaka fall. Ett antal kort-

De följande bilderna är hämtade ur uppmärksammade filmer från censurens början fram till i dag. SOU 1969: 14

Avgrunden, 1911.

Tillverkn.-N:r

Qranskn.-N:r Tillverka, firma: Filmens svenska titel (och den utländska):

Unr.i Filmens längd, före klippning: "frö'&>'/r>?< ^ ; efter klippning: PfoZ Granskn.-avgift erlagd med: /fy *>£> /f^-ffvAj /•' •/%g^/'r

•

f~/?%,

Ovanstående film godkännes för offentligförevisning i Sverige, dock icke för barn under 15 år. Stockholm den / ^^C, 19 // Biografbyrån. Anmärkningar: éZ&^yt^ sfZ-^Z-^.

Beskrivning

(rubrik och underrubriker):

Lucrezia Borgia. Scenen ovan klipptes 1938. scenen nedan godkändes 1954.

Unga spillror, 1950.

Gläd dig i din ungdom, 1939 (ovan). Fartfeber, 1953 (överst på nästa sida). Vildfåglar, 1955 (nederst på nästa sida).

Jungfrukällan, 1960 (överst på föregående sida). Tystnaden, 1963 (nederst på föregående sida). 491. 1964 (ovan).

Hon dansade en sommar, 195:

Jag är nyfiken — gul, 1967 (nedan).

filmer i smalfilm av pornografisk typ förbjöds 1963 och 1967. Ett av motiven — vid sidan av »förråande» och »skadligt upphetsande» — för byråns totalförbud mot »491» var vidare att några avsnitt, bl. a. ett monolog- och dialogparti, ansågs uppenbart ägnade att såra tukt och sedlighet. Det framgår att byrån vid detta och flera andra ingripanden har tänkt framför allt på ungdomar närmast över 15-årsgränsen och den större risk för skadlig påverkan som har antagits föreligga för dessa jämfört med äldre personer. 1 Tukt- och sedlighetsparagrafen har slutligen åberopats i ett par fall 1968. Det ena gällde filmen »Dom kallar oss mods», en dokumentär skildring av två unga alkohol- och narkotikamissbrukare som regisserades av två elever vid filminstitutets filmskola. Biografbyrån ville klippa bort en samlagsscen med stöd av nämnda lagrum. Efter besvär godkändes dock filmen i obeskuret skick av Kungl. Maj:t. Det andra avsåg några renodlade samlagsfilmer. Filmgranskningsrådets majoritet ansåg att filmerna borde godkännas men Kungl. Maj:t förbjöd filmerna med åberopande av nyssnämnda lagrum. Utöver nu angivna fall har hänvisning till »allmän lag» inte förekommit från biografbyråns sida. I biografbyråns praxis har utsovringen av de barntillåtna filmerna genomgående skett efter en sträng värdeskala. Formuleringen i biografförordningen »vålla barn psykisk skada» synes i biografbyråns tolkning ta sikte på film eller filmavsnitt som kan verka skrämmande på barn i olika åldrar eller på annat sätt störa deras känsloliv eller som kan ge impulser till brottsliga handlingar. Men biografbyrån innefattar under denna censurgrund enligt uppgift också film som kan hos unga »inympa falska livsvärden eller rubba deras förmåga till kritik av och ansvar för sina handlingar». Som exempel nämns filmer där narkotikamissbruk skildras positivt och utan avståndstagande eller där raggargängs destruktiva och brottsliga beteende beskrivs glorifierande. Vad beträffar barn under 11 år synes censorerna anse som sin viktigaste uppgift att SOU 1969: 14

skydda dem mot filmer som de kan uppfatta som skrämmande eller som ett hot mot sin trygghet. I tveksamma fall förbjuder man hellre än man friar. Filmerna av reportage- eller journaltyp liksom de rena reklamfilmerna blir dock som regel helt barntillåtna. I fråga om barn i åldern 11 — 15 år fäster man enligt biografbyrån största vikten vid riskerna för kriminellt inflytande eller allmän påverkan som kan leda till brutalitet. Man förbjuder sålunda bl. a. sadistiska filmer med inslag av terror och rå sexualitet. Däremot godkänns »hyggliga» äventyrs-, västern- och detektivfilmer liksom också ganska realistiska dokumentärfilmer och djurfilmer. Också filmer som behandlar ett psykologiskt problem eller andra särskilda frågor — utom de rent sexuella — på ett »sobert och allvarligt sätt» torde biografbyrån vara beredd att godkänna för de äldre barnen under 15-årsgränsen. De mentalhygieniskt betingade bedömningsgrunderna ger genom sin allmänna avfattning självfallet ett brett utrymme för olika personliga meningar och värderingar. Av handlingarna i bl. a. ärendena »Tystnaden» och »491» framgår också mycket skiftande uppfattningar om censurgrundernas tillämpning, särskilt med hänsyn till den ungdomliga publiken. Den lämnade redogörelsen för censurens praxis bör ses mot bakgrunden härav. Enligt vad biografbyrån har framhållit utgår emellertid byrån när det gäller normerna »förråande», »skadligt upphetsande» och »brottsförledande» i huvudsak från filmens syftning och helhetsverkan eller, för att använda biografförordningens ordalag, »det sätt varpå händelserna skildras och det sammanhang vari de förekomma». Utifrån en sådan analys träffas avgörandet i normalfallen på ett antagande om filmens potentiella verkan på olika kategorier av normala 1

»491» blev, som nämnts, sedermera godkänd för barnförbjuden visning med föreskrift bl. a. att nämnda talparti skulle göras ohörbart. I utslaget tog regeringen inte ståndpunkt till om sekvensen i fråga var »pornografisk» eller inte. 25

åskådare. Fall kan emellertid förekomma då de mentalhygieniska skyddssynpunkterna föranleder att man tar särskild hänsyn till minoritetsgrupper bland publiken, t. ex. i fråga om filmer som anses vara särskilt ägnade att framkalla attitydförändringar, som inte är önskvärda, eller grava ångest- eller skrämseleffekter. Däremot bortser man enligt byrån från sådana ev. publikreaktioner som betingas av religiös, moralisk eller politisk uppfattning eller rena smakhänsyn. En särskild fråga är vilken betydelse vid filmgranskningen som tillmäts en films konstnärliga värde. Biografbyrån har särskilt under senare år utan tvekan iakttagit större varsamhet i fråga om censuringrepp i konstnärliga filmer. I fallet »Tystnaden» åberopades uttryckligen konstnärligheten som ett skäl för att denna film godkändes obeskuren. Man har härvidlag kunnat stödja sig inte bara på biografförordningens ordalag om filmskildringens »sätt och sammanhang» utan också på bestämmelsen i instruktionen för byrån om skyldighet för byrån att inhämta filmgranskningsrådets yttrande när det gäller ingrepp i film av betydande konstnärligt värde. Censur av hänsyn till främmande makt har i stort sett förekommit bara i tider av internationell oro. Under sista världskriget förbjöds sålunda en rad filmer varje år med åberopande av denna censurgrund, däribland Leslie Howards »Pimpernel Smith». Efter kriget har det förekommit bara i några enstaka fall, sista gången 1959. I ett senare censurfall (1961), som gällde dokumentärfilmen »Krigsförbrytare», förekom visserligen också en utrikespolitisk aspekt. Biografbyrån diskuterade om det skärpta utrikespolitiska läge, som ansågs råda, i och för sig var ägnat att inverka på den mentalhygieniska bedömningen. Byråns beslut grundades dock inte på sådana överväganden. Frågan var 1963 uppe i riksdagen. I anledning av en motion framhöll allmänna beredningsutskottet i utlåtande (ABU 1963: 7), som tillstyrktes av riksdagen, att det inte var tillfredsställande om utrikespolitiska förhållanden tilläts påverka bedöm26

ningen av en films mentalhygieniska verkningar. Vad slutligen angår den censurgrund, som gäller försvaret och rikets säkerhet torde inte heller den föranleda ingripande annat än i undantagsfall. Biografbyrån rådfrågar därvid militär expertis. Filmcensurens praxis i statistisk belysning framgår av bil. 1—6 till detta betänkande.

SOU 1969: 14

4 Allmänna synpunkter

Yttrandefriheten är i ett nutida demokratiskt samhälle av fundamental betydelse för samhället och medborgarna. I vårt land har den också sedan lång tid tillbaka erkänts som en självklar medborgerlig rättighet. Sålunda förutsätter tryckfrihetsförordningen en allmän tryckfrihet. Yttrandefriheten måste självfallet i princip omfatta alla slags media. Begränsningar däri bör förekomma bara om det är nödvändigt med hänsyn till andra väsentliga allmänna intressen. Censur bör alltså inte förekomma i någon som helst form om det inte ur samhällets synpunkt finns tungt vägande skäl härför. Från en annan utgångspunkt kan samma sak uttryckas så, att människornas möjligheter att ta del av de framställningar av olika slag som de själva önskar inte bör begränsas utan tvingande skäl. Denna princip har varit utgångspunkten för utredningens arbete. Principen stämmer väl med den utveckling i riktning mot större öppenhet och frihet som under senare år har förekommit både i det allmänna livsmönstret och i lagstiftning och rättspraxis kring åsiktsoch privatlivsfrågor. Det senaste utslaget av dessa tendenser är det förslag om liberalisering av lagstiftningen om trosfrihet, tukt och sedlighet m. m. som yttrandefrihetskommittén lägger fram i sitt betänkande. (Jfr s. 45.) Filmen är i dag i vårt land det enda område inom kulturlivet där det förekommer statlig censur i betydelsen obligatorisk, fortSOU 1969: 14

löpande förhandsgranskning. Censurmyndigheten bestämmer i förväg vad som skall få framföras offentligt. På alla andra områden - bildande konst, teater, litteratur, press, radio, TV - kan samhället bara i efterhand ingripa mot missbruk av yttrandefriheten. Tryckfriheten som en lagfäst rättighet, garanterad av bl. a. förbud mot förhandscensur, har i Sverige en längre historia än i de flesta andra länder. Sedan 1809 är den fastställd i grundlag. Teatercensur avskaffades 1872. För radio- och TV-sändningar har någon förhandscensur aldrig förekommit. Genom 1966 års radiolag har också för dessa medias del lagfästs den princip om självständighet och frihet från förhandsgranskning av myndighet som gäller för pressen. Det har skett genom ett censurförbud, uppbyggt efter samma principer som motsvarande förbud i tryckfrihetsförordningen. Mot bakgrund av den frihet som alltså gäller för bl. a. övriga massmedia frågar man sig om det finns tillräckliga skäl att beträffande film låta en statlig myndighet bestämma vad människor skall få ta del av. Vid bedömning av denna fråga må till att börja med erinras om de tekniska framsteg och djupgående förändringar i samhällets ekonomiska, sociala och kulturella struktur som har skett de sista årtiondena. Utvecklingen har medfört att stora delar av befolkningen i våra dagar kommer i kontakt med förhållanden utanför sin egen 27

miljö i långt högre grad än tidigare. I detta att bedöma inlägget, inte en statlig mynsammanhang har TV:s och övriga mass- dighet. medias utveckling spelat en betydande roll. Filmindustrin måste i regel kalkylera med Inte minst TV:s expansion har medfört att mycket stora publikmassor för att en film biograffilmen i dag inte intar samma cen- skall bära sig. Detta ekonomiska beroende trala plats bland massmedia som tidigare. av en bred publik har lett till att filmprodukMed hänsyn till denna utveckling framträ- tionen ofta vädjar till en mera ytlig smak der enligt utredningens mening filmcensu- och inte vågar ta risken av att satsa på konstrens främsta motiv - skydd för publiken närlig film. Att film sålunda i stor utsträckmot skadlig filmpåverkan - inte längre med ning produceras med det primära syftet att nå största möjliga vinst och inte med tanke samma vikt. Den svenska censuren förutsätts inte in- på att framställa kulturellt värdefull film gripa efter moraliska eller estetiska riktlinjer. är dock enligt utredningens mening inte i I diskussionen om filmcensuren hör man och för sig något skäl för censur. Affärsemellertid ofta moral- och smakargument mässig spekulation i en bred publiks förframföras. Man måste se till, sägs det, att modade önskningar och behov förekommer det som visas på film står i överensstäm- på många andra områden där censur inte melse med de moraliska normer som om- kommer i fråga. Man kan peka t. ex. på fattas i samhället. Censuren befriar oss ock- boulevard- och serietidningarna. Viss del av den internationella produkså från en massa dålig film, stoppar »det tionen har under senare år blivit allt hårvärsta drägget». Sådana argument är enligt dare. Många hävdar att tillståndet skulle utredningens mening irrelevanta och måste avföras från diskussionen. Med tanke på ytt- vara ändå värre om inte censuren fanns. Censuren skulle sålunda ha en viss återhålrandefriheten, konstens frihet inbegripen, är lande effekt på framför allt importen av det principiellt oacceptabelt att förevisning utländsk film och hålla borta det allra av en film skall bero på om en statlig myngrövsta. Detta åberopas också som ett vädighet godkänner filmen utifrån etiska eller sentligt skäl för att bibehålla censuren. estetiska principer. Härtill kommer att det Om censuren avskaffas är det inte osanknappast är möjligt att fastställa en objektiv nolikt att anta att svenska filmproducenter måttstock för utövandet av en censur baseskulle producera filmer med starkare effekrad på sådana kriterier. Det skulle därför ter än nu och att sådan film skulle importevara en inte obetydlig risk för att censurens ras i större utsträckning. Det är också möjavgöranden skulle komma att träffas på ligt att vissa företag skulle producera eller grundval av censorernas subjektiva uppfattimportera filmer med grovt våld, sadism och ning om vad som skall anses som moraliskt liknande eller pornografisk film med sådana förkastligt eller konstnärligt mindrevärdigt. inslag. I vad mån sådana filmer också Ett annat irrelevant argument för censur skulle komma upp på svenska biografer är är att den ger möjlighet att förbjuda samsvårt att säga. hällskritiska skildringar som inte är »sanna». I vilken utsträckning repertoaren komSådana synpunkter förekom t. ex. i debatten mer att ändras vet man inte, inte heller om kring »491» som ansågs ge en felaktig bild av en viss yrkesgrupp. En censur med upp- ändringen blir övergående eller varaktig. gift att granska om samhällskritik är riktig Den helt övervägande delen av den svenska och tillåtlig är självfallet otänkbar i en demo- filmbranschen torde emellertid vara ansvarskrati. Film som kritiserar rådande förhål- medveten och mån om sitt anseende. Med hänsyn bl. a. härtill finns det anledning anta landen bör inte betraktas annorlunda än att slopad censur knappast skulle betyda andra inlägg i samhällsdebatten. Det ankomnågon avgörande förändring av biografermer här - liksom i moral- och smakfrågor nas repertoar i det långa loppet. Under - på allmänna opinionen, recensenter m. fl. alla förhållanden äi det enligt utredningens 28

SOU 1969: 14

Som omtalas i bil. 8 finns i USA officiell uppfattning inte motiverat att grunda censur censur bara i vissa stater. Därutöver finns - i varje fall för vuxna - på enbart en fören omfattande inofficiell censur. Inflytelsemodan om annorlunda repertoar. rika privata organisationer dirigeras av bl. a. Det torde finnas lika liten anledning här som eljest att göra skillnad mellan film och ledande kvinnoföreningar och av katolska andra media. Det bästa skyddet - bortsett kyrkan. Indirekt har dessa ett visst inflyfrån branschens självansvar - är inte censur tande på filmproduktionen genom att de reutan reaktionen från publiken samt pressen presenterar en ekonomiskt mycket mäktig och andra massmedia. Utredningen är helt opinion. Filmbranschen har också en egen enig med den danska kommittén när den censurorganisation. Utanför USA finns pribetonar vikten av det inflytande på reper- vat censur av betydelse framför allt i katoltoaren som kan utövas på detta sätt och ska länder där kyrkan klassificerar filmerna efter moraliska grunder. I bl. a. Västtysksom bör bli ändå större efterhand som förland finns också branschcensur. ståelsen för filmen som medium utvecklas I Sverige lär det knappast finnas jordgenom bl. a. ökad undervisnings- och uppmån för att etablera en organiserad privat lysningsverksamhet. censur, vare sig lokalt eller på riksplanet, Förutom den bevakning av filmrepertoaav den karaktär som finns t. ex. i USA. ren som sålunda utövas av allmänna opinionen finns i fall av rättskränkningar genom Det finns i vårt land inga påtryckningsfilm också viss möjlighet till ingripande i grupper med den omfattning eller styrka att efterhand med stöd av gällande bestämmel- de skulle kunna tvinga fram något sådant. Inte heller torde det från den svenska filmser i bl. a. brottsbalken. För att förstärka detta skydd föreslår utredningen, som fram- branschens sida finnas en önskan att etablera går av avd. II, särskilda ansvars- och rätte- en egen censurordning om den statliga censuren skulle upphöra helt eller delvis, i varje gångsbestämmelser. Som nämnts anses den svenska censuren fall inte om den nuvarande övre åldersgränvara tämligen liberal jämfört med andra sen bibehålls oförändrad. En helt annan sak än en organiserad länders, särskilt när det gäller sexualitet. privat censur är att olika organisationer i Också i fråga om våldsfilmer har en i samhället uttalar sig eller att åsiktsgrupper regel mera restriktiv linje på sista tiden över huvud taget reagerar för eller emot frångåtts vid flera tillfällen. Denna utvecken film. Då är det fråga om fri opinionsling innebär att censuren har en mycket bildning som är ett bättre sätt att påverka begränsad räckvidd som den arbetar i dag. filmrepertoaren än censur. Den kritiseras från vissa håll för att den har Den svenska filmcensuren är avsedd att upphävt sig själv. Förhållandet anförs emelvara ett socialt motiverat skydd för vissa lertid också som skäl för fortsatt censur. medborgargrupper och samhällsintressen. Därvid åberopas att censuren i varje fall Den skall förhindra att sådant filmmaterial inte gör någon skada inom det snäva omsprids som kan inverka skadligt på publiråde där den utövas numera. Hur det än ken, framför allt barnen. De senare årens förhåller sig därmed är det uppenbart att censurdebatt har visat att det råder delade detta inte är ett tillräckligt motiv för att meningar om nödvändigheten av censur i upprätthålla en censurordning. denna mening, i varje fall när det gäller Till stöd för statlig censur åberopas vidare vuxna. Att man har bibehållit filmcensuren att man härigenom eliminerar risken för en privat censur från enskilda eller organisa- har berott på dels antaganden om mediets speciella egenskaper som påverkningsmetioner, t. ex. efter amerikanskt mönster. Den del dels oklarhet om filmens ev. skadeverkstatliga censuren ger en viss garanti åt alla ningar. medborgare, säger man. Om den upphör Samhällets principiella målsättning bör kan man riskera en både godtyckligare och emellertid som nämnts vara att undvika strängare privat censur. SOU 1969: 14

censur. Med denna utgångspunkt anser utredningen att det enda som skulle kunna motivera filmcensur är att film har en skadlig inverkan på publiken, enligt den definition på begreppet »skadlig» som ges nedan i kap. 6, och att censur är bättre ägnad att motverka en sådan inverkan än de former av offentlig eller annan kontroll som används annars för att minska skador av det slaget i samhället.

5 Underlag för utredningens överväganden

Som har omtalats tidigare har utredningen anlitat framför allt filminstitutets filmforskningsgrupp för den vetenskapliga dokumentationen och analysen av bl. a. filmens ev. skadeverkningar. Filmforskningsgruppens rapport »Filmens inflytande på sin publik» utgör en viktig del av underlaget för utredningens bedömningar. Rapporten behandlar främst frågor, som rör filmpåverkan, men går också in på effekterna av censurens verksamhet. I en avslutande framställning ger gruppen en samlad redovisning av resultaten från de olika forskningsprojekten och de konklusioner som man har dragit med utgångspunkt också från det internationella forskningsläget. Gruppen redovisar också vilka olika slutsatser den drar av resultaten med avseende på behovet av samhällsingripande mot film för å ena sidan vuxna och å andra sidan barn. Utredningen har vidare tagit del av bl. a. socialstyrelsens ovannämnda yttrande 1 och en rapport om föreliggande psykologiska undersökningar om filmpåverkan som utarbetats av professor Gerhard Nielsen på uppdrag av den danska censurkommittén. Nielsens slutsatser överensstämmer i allt väsentligt med filmforskningsgruppens. När det gäller frågan om ev. skadliga verkningar av skildringar av sexuella förhållanden finns

SOU 1969: 14

upplysningar av viss betydelse också i det tidigare berörda danska betänkandet om straff för pornografi. De vetenskapliga undersökningar och sakkunnigutlåtanden, som sålunda föreligger, är enligt utredningens mening inte tillräckligt omfattande eller klargörande för att medge helt entydiga slutsatser om filmcensuren. Över huvud taget är det på hela detta område förenat med betydande svårigheter att skaffa sig säkra bevis. Som filmforskningsgruppen framhåller är nämligen orsakssammanhangen bakom filmskadorna inte otvetydiga och tillåter sällan några säkra konklusioner om filmupplevelsernas isolerade betydelse. Särskilt vanskligt är det naturligtvis att bevisa att en viss skadeverkning inte kan förekomma. Men det är också svårt att påvisa otvetydiga orsaksförhållanden. Samma osäkerhet gör sig gällande i fråga om censurens effekter. De resultat utredningen har kommit till kan därför inte grundas enbart med en hänvisning till forskningsresultaten. I viss utsträckning har utredningen varit tvungen att företa en värdering på grundval av antaganden om sannolikheten av vissa skadeverkningar och om censurens möjligheter att motverka dessa. 1

1 fråga om yttrandets innehåll hänvisas till yttrandefrihetskommitténs nämnda betänkande.

6 Skadebegreppet

Begreppet »skadlig» är centralt både i den listiska förutsättningar utan på en avskärmnuvarande censurlagstiftningen och i den ning av verkligheten. Enligt detta betrakoffentliga debatten som har förts om centelsesätt är det rent av lämpligt att indivisuren. Det är emellertid inte entydigt och den i viss utsträckning »skadas». Man ser har varit en av stötestenarna i diskussionen. det som osannolikt att en hållbar anpassEtt försök att analysera begreppet har gjorts ning i tillvaron kan byggas upp utan att i filmforskningsgruppens rapport. Enligt den negativa, »skadliga» erfarenheter — t. ex. definition som läggs fram i rapporten kan framställningar av krig och annan våldsen film betraktas som skadlig om den med- utövning, svält och nöd — utnyttjas som för att åskådarna tillfogas lidande, t. ex. led i denna anpassningsprocess. Det finns ångest, eller att deras beteende ändras m. a. o. reaktioner på grund av att se film så att det föranleder lidande för andra som med rätta kan karakteriseras som visst människor eller lagöverträdelser. En skadlig subjektivt lidande samtidigt som de från effekt föreligger också om åskådarnas attiandra bedömningsgrunder kan vara angelägna för individen. Omvänt finns det tyder till andra människor eller till grundläggande värderingar förråas, »avhumanise- filmupplevelser som inte innebär subjektivt lidande men som ändå kan anses skadliga, ras». En förråad människa beskrivs som en t. ex. genom att filmen skildrar en tragisk som inte har samma förmåga att känna verklighet, som »borde» vålla subjektivt medlidande som andra. lidande, så glättat att individen skyddas Det är mot bakgrunden av denna teoreoch hans falska men behagliga verklighetstiska analys av skadebegreppet som filmbild legitimeras. forskningsgruppen har arbetat. Vissa forsk1 ningsresultat inom området torde emellerÄnnu en nyansering av filmforskningstid aktualisera frågan om begreppet bör gruppens diskussion kring skadefrågorna nyanseras i vissa hänseenden som framgår torde vara motiverad enligt uppfattning av av det följande. andra forskare. Gruppen karakteriserar Enligt filmforskningsgruppen menas med »förråande» i betydelsen reducering av förskada framför allt något som vållar lidande. mågan att känna medlidande som en entyBåde individen själv och en censurinstitu- digt skadlig inverkan. Det kan emellertid tion har en benägenhet att avskärma, censu- enligt nämnda uppfattning ifrågasättas om rera intryck som har en sådan konsekvens. 1 Nämnda forskningsresultat synes emellertid Se bl. a. Claes Janssen, En undersökning av förhållandet mellan »viljan att censurera» föranleda att det också är olyckligt när en och föreställningar om verkligheten — individuell anpassning inte bygger på reaStockholm 1966. 32

SOU 1969: 14

detta är alldeles självklart. Det är, framhålls det, uppenbart att individens anpassning förutsätter förmåga att i viss utsträckning avvisa andras lidande från sina upplevelser, man måste i viss mening vara »förråad» för att kunna uthärda. Denna förmåga får dock inte utvecklas därhän att man blir likgiltig eller okänslig. I så fall har en skadlig »avhumanisering» uppkommit. Det resonemang som nu har förts bildar utgångspunkten för utredningens bedömning av censurfrågan såvitt gäller den ev. skadliga påverkan filmen kan ha. Utredningen har i anslutning härtill diskuterat huruvida upplevelse av känslokränkning och liknande reaktioner skulle kunna bedömas som en skada i detta sammanhang. Till denna fråga återkommer utredningen i det följande. En fråga av stor betydelse är om man skall utgå enbart från den verkan film kan ha på en publik med normal psykisk balans — den stora majoriteten av filmpubliken — eller ta hänsyn också till minoriteten psykiskt sjuka, ytterst labila eller överkänsliga människor. Av filmforskningsgruppens rapport framgår att praktiskt taget vilken film som helst — också de som under inga omständigheter skulle bli föremål för censuringripande ens efter skärpta bestämmelser — under olyckliga omständigheter kan inverka skadligt på sådana människor. En skademöjlighet av det slaget kan enligt utredningens mening inte påverka frågan om censur skall upprätthållas. En motsatt inställning skulle kunna leda till egendomliga konsekvenser. Utredningen anser alltså att filmens ev. skadliga verkningar bör bedömas främst med hänsyn till den verkan filmen kan ha på normalpubliken.

SOU 1969: 14 3 — Filmen

7 Vuxencensuren

7.1 Inledning

7.2 Risken för

Utredningen har tidigare betonat att utgångspunkten för dess arbete har varit att - med hänsyn till yttrandefriheten - censur inte bör förekomma över huvud taget om det inte finns tungt vägande skäl härför ur samhällets synpunkt. I enlighet härmed har utredningen funnit att det enda som skulle kunna motivera filmcensur är dels att film orsakar skador i den mening som anges i kap. 6, dels att censur är bättre ägnad att motverka skador av detta slag än de former av offentlig eller annan kontroll som eljest används för att motverka sådana skador i samhället.

Som filmforskningsgruppen framhåller i sin forskningsrapport är det relativt klart belagt att film ibland kan medverka i vissa skadesammanhang även när det gäller vuxna. Begreppet »skada» är därvid taget i förutnämnda mening. Som nämnts tidigare har de undersökningar som har företagits inte redovisat några resultat som möjliggör entydiga slutsatser om filmens inverkan på individerna. När det gäller filmens långtidseffekter — liksom övriga massmedias — saknas forskning nästan helt. Emellertid tycks det i varje fall vara en sak som forskarna är ense om: det är åskådaren själv - hans situation, personlighet och bakgrund - som är den viktigaste faktorn i fråga om filmpåverkans karaktär, riktning och styrka, inte filmen. Filmen är för sin verkan beroende av hela den mångfald av inflytelser som format och formar den enskilda individen, däribland också hans kulturkonsumtion i stort. Är individen redan förut känslostörd eller missanpassad kan film påverka honom skadligt i långt högre grad än om han är välanpassad och stabil. Bortsett från sistnämnda förhållande, som f. ö. förefaller ganska självklart, ger emellertid forskningen som sagt inte mycket vägledning. Någon absolut eller definitiv kunskap står ju heller inte att vinna. Utredningens ställningstaganden måste därför, som har påpekats tidigare, i stor utsträck-

Denna konklusion har enligt utredningens sätt att se olika konsekvenser för bedömningen av behovet av censur av film för vuxna och behovet av barncensur. Värdet av yttrandefrihet talar framför allt emot censur för vuxna. Vuxencensur bör därför slopas om det inte visas att det sannolikt föreligger risk för skador i nyssnämnda mening för vuxna och att censuren har en speciell förmåga jämfört med andra reaktionsformer att motverka dessa skador. Till frågan om barncensuren återkommer utredningen i det följande. Som framgår av kap. 9 drar utredningen gränsen mellan vuxna och barn ur förevarande synpunkt vid 15 år.

skadeverkningar

SOU 1969: 14

Det finns också möjligheten att lämna biografen om filmen skulle visa sig vara annorlunda än man har väntat sig. Även i kontakten med de smaklösa framställningarna finns ett väsentligt moment av frivillighet: de som ogillar sådana filmer torde för det mesta kunna undvika att se dem. Det bör erinras om att den nuvarande censuren inte heller är till för att skydda de intressen som det här är fråga om. Den skall vara mentalhygieniskt inriktad och har inte att ingripa efter moraliska eller estetiska linjer. Om man alltså måste bortse från känslokränkningar och liknande effekter av sexuell film återstår att se om sådana framställningar kan antas ha skadeverkningar enligt den tidigare givna definitionen. Utredningen tar först upp frågan om ev. ökad sexualbrottslighet. En sådan verkan skulle - har det framkastats i diskussionen - kunna tänkas bero på att en sexuell framställning på film, t. ex. av en våldtäkt eller en könsakt med ett barn, kunde ge impuls till eller tjäna som instruktion för en brottslig handling, eller att en film med erotiska eller 7.2.1 Film med sexuella motiv sexuella motiv medförde en sexuell upphetsAv bl. a. den statistiska undersökning som ning som ledde till en sexualförbrytelse. utredningen har låtit företa tillsammans med Vidare har det sagts att sexuella skildringar yttrandefrihetskommittén framgår att en stor på film, och kanske framför allt beskrivdel av svenska folket är negativt inställt till ningar av sexualförbrytelser, kunde på längöppna framställningar i film av sexuella re sikt påverka de nödvändiga sociala hämhandlingar. Det framgår emellertid också att ningarna mot sexualförbrytelser. Filmforskningsgruppen uttalar härom i den negativa inställningen är väsentligt starsin rapport att inga undersökningar stöder kare hos äldre än hos yngre. Detta resultat torde bero på att många uppfattningen att sexualskildringar på film människor av moralisk, religiös eller annan skulle vara av betydelse för uppkomsten av orsak känner sig kränkta av att komma i sexualbrott. Denna slutsats bekräftas av sokontakt med sådana framställningar. En an- cialstyrelsens förutnämnda utlåtande liksom nan orsak är otvivelaktigt att man oberoen- av Nielsens rapport och vissa sakkunnigutde av ev. kränkningar anser att sådana talanden som fogats till danska strafflagframställningar - särskilt de som uppfattas rådets tidigare omnämnda pornografibetänsom anstötliga eller smaklösa — inte bör fö- kande. Av detta material framgår att konsumtionen av pornografi anses snarare vara rekomma i ett ordnat samhälle. I fråga om känslokränkningar bör man ett parallellfenomen till sexualbrott än dess emellertid komma ihåg att ingen är tvingad orsak. Omnämnas bör också en undersökning att se en viss film. Innan man går på bio måste man köpa en biljett och man vet i om vålds- och sedlighetsbrottslighetens förregel någorlunda på förhand vad det är ändringar i Sverige under åren 1950-1964 för slags film man har bestämt sig för att se. som på utredningens uppdrag har utförts av

ning baseras på avvägningar om sannolikheten av vissa skadeverkningar och möjligheten att motverka dessa genom censur. Både vid censurens utövande och i den allmänna debatten har man när det gäller frågan om filmens ev. skadeverkningar gjort en åtskillnad mellan film som skildrar sexuella förhållanden och film som innehåller våldsskildringar. Vid bedömning av filmskadeproblemet kan det vara naturligt att enligt den gängse uppdelningen behandla ev. effekter av filmsexualitet och av filmvåld var för sig. De båda kategorierna korresponderar dessutom i stort sett mot de nuvarande censurgrunderna »skadligt upphetsande» resp. »förråande». Till sexuell film hänför utredningen i den följande framställningen såväl öppna realistiska sexualskildringar i seriösa filmer som mer eller mindre pornografiska filmer med enda syfte att verka sexuellt retande. Med våldsfilm avses framställningar av alla typer av våld, såsom kriminal-, västern-, agentoch krigsfilmer.

SOU 1969: 14

professor Sveri. Den omfattar bl. a. våldtäkt och otukt. För jämförelses skull har utvecklingen av vissa tillgreppsbrott medtagits. Undersökningen visar för sedlighetsbrottens del mycket små förändringar jämfört med tillgreppsbrottsligheten utom rånbrotten. Materialet ger enligt Sveri inget stöd för uppfattningen att film eller TV har haft någon negativ inverkan på utvecklingen av sedlighetsbrottsligheten. (Jfr bil. 9.) Frågan huruvida konsumtionen av sexuell film som beskriver sedlighetsbrott på ett accepterande sätt eller i varje fall utan avståndstagande kan tänkas på längre sikt framkalla eller förstärka kriminella dispositioner eller nedbryta motståndet mot kriminella handlingar och därmed indirekt medverka till en ökning av sexualbrottsligheten har inte varit föremål för någon vetenskaplig undersökning. En sådan är naturligtvis också vansklig att åstadkomma. Det finns å andra sidan inte heller något positivt stöd för att man här bör räkna med några egentliga skadeverkningar. En annan ifrågasatt skadeverkan av sexuell film är att sådan film skulle kunna åstadkomma en ändring av människors driftsinriktning. Därmed skulle avses mera väsentliga ändringar av formen för könsdriftens tillfredsställande. Det föreligger inte heller här några vetenskapliga undersökningar som gör det sannolikt att en sådan verkan skulle uppkomma. En undersökning av professor Ahnsjö, som redovisas i filmforskningsgruppens rapport 1 , utgör inget undantag härifrån. Undersökningen bestod av en enkät bland landets samtliga psykiater angående behandlingsfall som hade uppfattats som »direkt framkallade av film vid biografbesök» eller där »ett visst samband kunnat anses föreligga mellan symtom resp. sjukdomstillstånd och filmupplevelse vid biografbesök». Även de psykiatriskt och psykologiskt sakkunniga, som har uttalat sig i det danska pornografibetänkandet, har upplyst att de inte i klinisk verksamhet stött på fall där ändring av driftsinriktning kan antas ha ett orsakssammanhang med pornografi. Det har också diskuterats om inte kon36

sumtion av sexuell film kan orsaka psykiska skadeverkningar. Man har därvid främst haft grovt pornografiska skildringar i åtanke. Frågan gäller om sådana skildringar kan orsaka sexualångest, ev. i sådan grad att den kan karakteriseras som sexualneuros, eller i varje fall en inställning till sexuella handlingar som är präglad av vämjelse eller avsky eller av en uppfattning av könslivet som något »fult» eller »oanständigt». En annan tänkbar skada skulle kunna bestå i att individen fick svårigheter att anpassa sig till ett normalt könsliv. Inte heller sistnämnda frågor är belysta genom några vetenskapliga undersökningar. Av Ahnsjös enkät framgår emellertid att vissa filmer i ett fåtal fall tycks hos vuxna ha aktualiserat bl. a. sexualskräck som redan har förelegat. Med få undantag har det gällt individer som har varit disponerade för sådana symtom, dvs. överkänsliga, neurotiska, psykiskt insufficienta eller sjuka. Däremot har de danska sakkunniga inte stött på några fall i psykiatrisk eller psykologisk klinisk verksamhet där man har kunnat anta ett orsaksförhållande mellan pornografi och psykisk skadeverkan såvitt gäller vuxna. Ytterligare en fråga som utredningen har övervägt är om sexuell film kan tänkas medföra en ändring av den allmänna inställningen till könslivet eller av sexualetiken. Det görs sålunda ibland gällande att sexuallivet kunde komma att inta en alltför dominerande plats på bekostnad av andra livsvärden. Uppfattningen av könslivet kunde bli förgrovad på det sätt att det i större omfattning kom att uppfattas som enbart ett medel till fysisk tillfredsställelse frigjort från känslomässig bindning till partnern och ev. förbundet med en nedvärdering av det motsatta könet. I nära samband härmed står frågan om en påverkan av sexualetiken i riktning mot mindre ansvarskänsla i ett kärleksförhållande och mera tolerant hållning till promiskuitet. 1

Sven Ahnsjö, Svenska psykiaters syn på filmpåverkan. Resultat av enkätsvar. (Tillsammans med Bengt Börjeson, Lars Lorentzon, Eva Ros, Inställningen till filmens brottsframkallande effekt.) — Stockholm 1966. SOU 1969: 14

De verkningar av sexuell film som nu sist har ifrågasatts är långtidseffekter som på grund av sin karaktär har befunnits svåra att göra till föremål för vetenskaplig forskning. Någon sådan har inte heller förekommit på just detta område. Däremot föreligger socialpsykologisk och sociologisk forskning om den allmänna frågan om massmedias påverkningsmöjligheter. Denna forskning anses inte ge någon vägledning i fråga om verkningar av det slag som här avses. När det gäller särskilt frågan om förhållandet mellan pornografi och sexualetik finns det slutligen vissa uttalanden i det tidigare åberopade danska materialet som motsäger att konsumtion av pornografi skulle leda till exempelvis ökad promiskuitet. Sådana beteendeförändringar betingas, framhålls det, mera av förhållandena i det totala samhället än av en mer eller mindre fri tillgång till pornografi. Utredningen finner att det inte föreligger vetenskapligt underbyggda säkra slutsatser när det gäller de ev. skadeverkningar av sexuell film som har diskuterats. Det har frånsett några få tveksamma fall - inte kunnat bekräftas att en skadeverkan bevisligen kan förekomma, men det har heller inte hävdats att möjligheten för en sådan skadeverkan med säkerhet kan uteslutas. Det råder m. a. o. en utpräglad osäkerhet. Det ligger enligt utredningens uppfattning inget överraskande häri. Endast få vetenskapliga undersökningar har företagits i vilka man har sökt att få dessa problem belysta. Som har påpekats upprepade gånger måste det i många hänseenden vara svårt att genomföra sådana undersökningar. Betydande risker föreligger också just på detta område att man blandar in egna moraliska eller andra värderingar i en förment vetenskaplig granskning. En betydande svårighet är att man vid de bedömningar av t. ex. pornografins effekter, som har skett, i regel har utgått från en bild av pornografin och konsumtionen av pornografi som gäller för ett samhälle som tillämpar restriktioner i fråga om innehållet av pornografiska alster. En mera SOU 1969: 14

relevant bedömningssituation vore att man laborerade med de potentiella verkningarna av ett friare utflöde av pornografi. Det är nämligen otvivelaktigt en påtaglig skillnad mellan å ena sidan den sexualitet som skildras i också »avancerade» spelfilmer som »491», »Tystnaden» och Nyfikenfilmerna och å den andra pornografiska filmer där samlag visas utan restriktioner. Det finns enligt utredningens mening ingen anledning att undervärdera de möjliga effekterna av sexualskildringar på människorna. I individens personlighetsstruktur ingår sannolikt - i olika grad hos olika människor - ett system av tabuföreställningar om sexuella beteenden och önskningar. Detta system torde fylla väsentliga funktioner när det gäller att upprätthålla eller försvåra individens anpassning. Det lär sålunda vara omöjligt att generalisera beträffande dessa tabuföreställningars negativa eller positiva betydelse för individen de kan ha båda funktionerna. Men de torde vara väsentliga. Exponering av genuin pornografisk film torde för de flesta människor leda till mer eller mindre stark tillfällig sexuell upphetsning. Vad denna upphetsning kan få för effekter vet man inte. Forskningen har ännu så länge föga upplysningar att lämna i frågan. Effekterna torde dock kunna bli både negativa och positiva. De negativa effekterna av pornografisk film torde vara mest sannolika för dem för vilka sexuellt beteende är förbundet med ångestupplevelser. Man bör sålunda enligt utredningens mening inte utesluta risken att i varje fall perverterade, mer eller mindre sadistiska pornografiska filmer kan för sådana människor i vissa fall leda till konsekvenser som är att betrakta som skadliga ur samhällets synpunkt. Möjliga positiva konsekvenser av öppna realistiska skildringar i film av naturliga sexuella förhållanden - däribland också »normal» pornografi - torde vara att försvaga för individen negativa tabuföreställningar eller sexuella vanföreställningar, avlasta ångest- eller skuldkänslor för vissa sexuella handlingar eller över huvud taget 37

ge en mera naturlig syn på det sexuella. Människor kunde tänkas härigenom bli mera frigjorda och harmoniska i sitt sexualliv. Utredningen håller för troligt att på det hela taget de positiva effekterna av filmer av sistnämnda slag på lång sikt kommer att överväga de negativa. Därvid bortser utredningen som synes från pornografiska framställningar som spekulerar i perversitet eller sadism. Utbudet av sådana filmer kan sannolikt befaras komma att öka om vuxencensuren slopas liksom utbudet av vissa andra slags pornografiska alster har ökat kraftigt under de senaste åren. Det finns dock tecken som tyder på att den grovt spekulativa och konstlösa produktionen av sådana alster lever högt just på tabuföreställningarna och uppdämda spänningar. (Beträffande kriminalisering av de grövsta framställningarna jfr s. 45.) Sammanfattningsvis vill utredningen i denna del anföra att det föreliggande materialet inte ger tillräckligt stöd för antagande att visning av film med sexuella motiv sannolikt medför skadeverkningar för en vuxen publik med normal psykisk balans. 7.2.2 Våldsfilm När det gäller att bedöma vilken inverkan våldsfilm kan ha på människorna är det framför allt tre aspekter som är av intresse. Den första är frågan om åskådarna direkt kan tänkas bli stimulerade till aggressiva eller våldspräglade handlingar mot andra genom att se våldsfilm. Den andra gäller i vilken utsträckning sådan film kan orsaka psykiska störningar. Den tredje aspekten tar sikte på om åskådarnas inställning till andra människor eller till våld och lagöverträdelser kan komma att förråas, »avhumaniseras». Alla dessa verkningar omfattas av det skadebegrepp som är utgångspunkten för resonemanget. I filmforskningsgruppens rapport framhålls att filmens betydelse för brottsligheten alltid har varit den mest laddade frågan i den allmänna debatten om filmen och dess ev. skadeverkningar. Filmforskningsgruppen ger i sin forskningsrapport en sammanfat38

tande redovisning av den kriminologiska forskningens ståndpunkter i frågan. Man framhåller för det första att kriminellt beteende är en följd av ett komplicerat samspel mellan olika faktorer där filmupplevelser intar en mycket undanskymd plats. Det är att märka att denna uppfattning, enligt vad utredningen har inhämtat, är giltig också för amerikanska förhållanden där exponeringen av filmer med våldsinnehåll eller kriminella huvudteman kan vara mycket betydande inslag i individens tillvaro, mätt t. ex. i mängden film- eller TV-seende per vecka. Direkt inverkan från film beträffande kriminellt handlingssätt inskränker sig enligt filmforskningsgruppen erfarenhetsmässigt till följande tre typer. Vissa filmer som innehåller en mer eller mindre uttrycklig brottsinstruktion kan ge uppslag till ett brotts utförande. Den franska filmen »Rififi», som ingående skildrar en komplicerad inbrottsteknik, brukar åberopas som exempel på sådana filmer. Betydelsen av denna s. k. instruktiva effekt från filmens sida torde vara starkt överskattad, betonar forskningsgruppen. En väsentlig förutsättning för en rad kriminella beteenden är otvivelaktigt inlärning, men denna inlärning torde alldeles övervägande ske i den asociala gruppens regi. Intellektuell information kan ju f. ö. inhämtas i många andra förbindelser än i filmer, påpekas det. Det har vidare i vissa sammanhang framhållits att filmen kan överföra asociala »mönster», t. ex. stilettbruket efter filmen »Vänd dem inte ryggen». Det betonas emellertid att filmen också i dessa fall enbart torde vara en av impulsgivarna. Den asociala gruppen utväljer och accepterar beteendet i fråga, övriga massmedia förstärker den ursprungliga filmskildringen och merkantila intressenter följer upp särskilt ungdomarnas intressen genom att effektivisera distributionen av de erforderliga attributen. När det gäller spridning av gruppmönster för beteendet är det vidare enligt filmforskningsgruppen möjligt att betydelsen av utbudet i biograffilm av våldsam dramatik och fiktion har blivit övervärderad i förhållande SOU 1969: 14

till den snabba nyhetsförmedlingen i massmedia, framför allt TV. Det är möjligt att sistnämnda rent sakliga information kan få konsekvenser som är mer omfattande och betydelsefulla än de strof all av beteendepåverkan som den dramatiska biograffilmen ev. kan ge upphov till. Filmupplevelser har slutligen, framhåller filmforskningsgruppen, i några mycket sällsynta fall lett till olika slags våldsdåd. Inom forskningen betonas emellertid att det skenbart direkta sambandet mellan filmseendet och våldsgärningarna egentligen synes tveksamt. Mycket tyder på att samma slags beteende ändå skulle ha utlösts förr eller senare. Individernas disposition i de redovisade fallen för handlingar av detta slag förefaller nämligen nästan alltid att vara mycket hög, framhålls det. Det sistnämnda vinner stöd av socialstyrelsens utlåtande och Ahnsjös enkät. 1 Enkäten visar bl. a. att landets samtliga psykiater - innefattande också rättspsykiaterna - hade ansett sig kunna göra ett samband mellan filmupplevelser och brott sannolikt bara i enstaka fall. Den visar också att flera psykiater anser, att TV-film innebär ett större riskmoment än film på biograf och att vissa psykiater inte tillmäter filmen större betydelse än press och andra massmedia, litteratur och teater. I anslutning till det ovan anförda vill utredningen erinra om den tidigare omnämnda undersökningen av professor Sveri om bl. a. våldsbrottslighetens förändringar. Den omfattar - förutom våldtäkt och otukt - brottstyperna mord, dråp, misshandel med dödlig utgång, övriga misshandelsbrott och rån. Undersökningen visar att också våldsbrotten företer mycket små förändringar i jämförelse med tillgreppsbrottsligheten med undantag av rån. Materialet ger enligt Sveris uppfattning inte heller för våldsbrottslighetens del stöd för uppfattningen att film eller TV har haft någon negativ inverkan på utvecklingen. Frågan om filmen kan bidra till att utlösa aggressionshandlingar har varit föremål för en rad undersökningar. Filmforskningsgruppens resonemang i denna fråga refereSOU 1969: 14

rar närmast till den laboratoriemässiga amerikanska forskning som har genomförts av Berkowitz m. fl.2 Berkowitz' forskning har inriktats på att pröva två konträra hypoteser, som i alla tider har skurit sig mot varandra, rörande inverkan av aggressivt filmstoff. Den ena går ut på att våldsinslagen på bio lockar fram, underblåser och stimulerar aggressiva tendenser hos publiken och att de därmed är samhällsfarliga. Den andra har försvarat filmen och menat att filmvåldet verkar i rakt motsatt riktning och låter åskådarna avreagera sig sin egen aggressivitet. Underförstått skulle denna »katharsis» minska sannolikheten för senare aggressivt beteende, och våldsfilmerna skulle sålunda vara samhällsnyttiga. Filmforskningsgruppen framhåller att den förstnämnda hypotesen tycks få stöd av ett större antal experimentresultat. Gruppen betonar emellertid dels att ingenting talar emot att båda effekterna kan gälla samtidigt, dels att forskningen på grund av sin laboratoriemässiga karaktär har liten relevans för frågan om film och brottslighet. Filmforskningsgruppen konkluderar att resultaten av ifrågavarande undersökningar delvis är svårtydbara. Inom utredningen har upplysts att inte ens själva utgångspunkten för undersökningarna är odiskutabel. Frågan synes alltså vara ganska kontroversiell och också andra uppfattningar finnas än dem som har redovisats i forskningsrapporten. Innan utredningen lämnar frågan om vad filmforskningen har att säga om filmens ev. inverkan på kriminalitet och aggressivitet skall ytterligare ett par frågor beröras där ofta missförstånd anses uppkomma. En källa till missförstånd ligger, framhålls det, i det förhållandet att filmindustrin intresserar sig för det som publiken är intresserad av och vill betala för. I tider av tilltagande brottslighet, narkotikamissbruk etc. är det naturligt att filmen följer upp detta. Filmen återspeglar - liksom andra media — olika företeelser i samhället. Då ligger missuppfattningen nära till hands, menar man, 1 2

Ahnsjö, a.a. Jfr Leif Furhammar, Filmpåverkan. — Stockholm 1965. 39

att det är filmer om narkotikamissbruk som har gett upphov till narkotikaproblemet osv. Ett annat slags vantolkade samband behandlas i filmforskningsgruppens rapport under rubriken »frekvensundersökningar». Det konstateras ofta i undersökningar av denna typ, som gäller biovanor och biopreferenser hos olika grupper, att ungdomar från hem med ogynnsam uppfostringsmiljö går mera på bio än andra liksom att grupper med kriminell belastning uppvisar en extremt hög biokonsumtion. Olena Sennton 1 påvisar att individer med aggressivt beteende och beteendestörningar går mera på bio än andra. Filmforskningsgruppen intar en kritisk hållning mot statistiska samband av denna typ. Det kan ligga nära till hands, framhåller gruppen, att »tolka dem som entydiga orsaksförhållanden med filmkonsumerandet som upphov till störningar eller andra besvärande omständigheter. Några belägg för sådana tolkningar lämnar emellertid inte dessa data, något som forskarna själva vanligen är angelägna att betona». Enligt vad utredningen har erfarit torde man numera vara beredd att avföra frekvensundersökningarna som en i forskningsprocessen passerad metod att verifiera ev. orsakssamband med kriminellt beteende. Det torde finnas skäl, anses det, att i likhet med filmforskningsgruppen betrakta en enskild filmkonsumtion mera som en följd eller ett symtom på bakgrunds- och personlighetsfaktorernas funktion. Till de ofta övertolkade undersökningsresultaten räknas slutligen rapporterna från intervjuer där man direkt har frågat t. ex. fängelseinterner om de anser att filmen har haft något avgörande inflytande på deras kriminalisering. I en amerikansk undersökning uppgav sålunda 10 % av tillfrågade interner att filmen hade haft ett sådant inflytande. Dessa siffror anses vara synnerligen osäkra på grund av metodens svaghet. Dels torde få interner, framhålls det, ha självinsikt nog att själva ta ställning till orsakssammanhanget bakom sin situation. Dels anses frågan så ställd att den inbjuder till ett bekräftande svar, särskilt som filmen re40

dan intar en misstänkt position i allmänhetens ögon. Det sistnämnda förhållandet anses f. ö. bli bekräftat i Börjesons m. fl. undersökning om inställningen till filmens brottsframkallande effekt.2 Den avsåg att utröna attityder till filmpåverkan hos en grupp ungdomsvårdare. Undersökningen visade, framhålls det, att filmen schablonmässigt intog en viktig plats bland de olika faktorer som bedömarna ville ange som brottsframkallande. När det gäller våldsfilmers medverkan till psykiska störningar råder delade meningar inom den psykiatriska expertisen. Enstaka rapporter om individuella fall har publicerats i olika sammanhang. Materialet är dock av så tillfällig natur att det inte anses medge några bestämda konklusioner. Ahnsjös undersökning 3 visar emellertid att det är sällsynt att svenska psykiater träffar på vuxna personer med psykiska störningar som bedöms vara orsakade av att patienten har sett någon viss film eller konsumerat stora mängder av något visst slag av film. Undersökningen ger vidare vid handen att när detta någon gång inträffar rör det sig om redan störda personer vilkas tidigare ångesttillstånd har förvärrats eller på nytt aktualiserats av innehållet i någon film. Det är bl. a. skräck- och krigsfilmer som oftare än andra kan vara starkt provocerande. Traumatiserande filmupplevelser av det nyss antydda slaget kan emellertid, visar undersökningen, föranledas också av till synes helt oskyldiga filmer som inte brukar uppfattas som provocerande eller kritiska ur censursynpunkt, t. ex. en trafikfilm. Som nämndes inledningsvis har man vid sidan av det inflytande på brottsfall och aggressivitet samt psykiska störningar, som hittills har diskuterats, att beakta också den inverkan på attityder till samlevnadsnormer, till solidaritet med medmänniskorna och respekt för andras rätt som våldsfilmen kan 1

Olena Sennton, Exposure to films and school adjustment. Studies in cinema attendance and film violence preference as related to emotional adjustment and school achievment. — Uppsala 1965. 2 Börjeson m. fl., a.a. 3 Ahnsjö, a.a. SOU 1969: 14

blivit föremål för livlig diskussion. Frågan ha. Det rör sig alltså här åter om skadlig påverkan av mera långsiktig karaktär. I har gällt om en intensiv och långvarig konfilmforskningsgruppens rapport ges en sam- sumtion av våldsskildringar av den typ som manställning av de vanligaste uppfattning- presenteras i TV:s underhållningsserier som arna inom detta område. Därav framgår »Helgonet» och »High Chaparral» och liknande agent- och västernfilmer på bio kan bl. a. följande. En stor konsumtion av film som demon- medföra inlärning av de attityder och aggresstrerar eller glorifierar våld kan medföra siva handlingsmönster som dessa filmer ger förskjutningar i individernas attityder och prov på, öka toleransen inför andras våldsvärderingar. Denna påverkan resulterar of- användning, öka den egna benägenheten att tast i att attityder, som redan finns, för- lösa konflikter med våld etc. Bakgrunden till stärks eller konserveras. Filmens inflytande den förda debatten har varit det stora utkan emellertid inte isoleras från andra in- budet av våldsskildringar i massmedia, och trycksskapande element i individens miljö nya forskningsinitiativ rörande filmens långutan fungerar enbart inom ramen för de siktiga verkningar har efterlysts. Numera finns också en studie som delvis förutsättningar som utgörs av individens personlighet, bakgrund och omgivning. Av belyser dessa frågeställningar. Det är en 2 framställningen synes vidare framgå en upp- undersökning om västernfilmerna som har utförts på initiativ av filmforskningsgrupfattning att filmen å ena sidan inte kan pen. rubba starkt rotade övertygelser, å andra I undersökningen kartläggs de mera gesidan att filmens påverkningskraft försvagas eller elimineras om inte dess inverkan nomgående kännetecknen hos västernfilmen understöds eller förstärks genom gruppens - den amerikanska och den numera allt vanligare europeiska, inspelad framför allt inflytande över individen. Filmforskningsgruppen framhåller att den i Italien eller Spanien - samt konsumtionen hittillsvarande attitydforskningen knappast av sådan film. Den sistnämnda delen av har gett några mera nyanserade insikter i undersökningen är grundad på intervjuer de psykiska processer som är i verksamhet. med 600 åskådare av sådana filmer i StockDetsamma gäller för frågan om egentliga holm. De europeiska västernfilmerna är, påpelångtidseffekter av att se film. I regel har kas det, i regel väsentligt brutalare än effekterna av en eller ett par filmer underde amerikanska. Ofta innehåller de tortyrsökts omedelbart efter visningen, ibland — scener, bilder av döda med kulhål i ansom i en undersökning av dr Olof Elthammar som har utförts i forskningsgruppens siktet eller av människor som har blivit svårt regi 1 — har granskningen av effekterna ut- misshandlade, skildringar av massakrer eller sträckts över ett något längre tidsintervall. av döendes smärta, skräck eller ångest etc. Däremot har hittills i stort sett saknats un- Människors öde blir genomgående bestämt dersökningar som belyser effekter av upp- av deras förmåga att tveklöst utöva våld. repad exponering av visst filminnehåll un- Det är en värld som fungerar oberoende av der mycket lång tid. Skälen härför anges alla moraliska värderingar, framhålls det. Sålunda är t. ex. den typiske europeiske framför allt vara de betydande svårighevästernhjälten en människa som är fullterna att genomföra en sådan forskning. ständigt socialt obunden, är helt utan krav En svårighet med experimentell forskning att ta hänsyn till andra och följer sin egen på detta område är t. ex., framhålls det, att moral som ofta avviker från samhällets i hålla faktorn »långvarig konsumtion av visst slags film» tillräckligt isolerad från 1 Olof Elthammar, Emotionella reaktioner inandra relevanta faktorer. för film hos 11—18-årsgrupper. — Uppsala Under sista året har det framför allt varit 1967. 2 det s. k. underhållningsvåldet i film och TV Björn Häggqvist, Innehållet i Västern-filmer. som har stått i centrum för intresset och — Stockholm 1969. SOU 1969: 14

övrigt. Det råder inget tvivel om, betonas det, att dessa filmer är en av de mest genomförda och medvetet renodlade spekulationer i våld som över huvud taget har förekommit på bio. Vid en jämförelse med dem kan de amerikanska västernfilmerna ofta förefalla relativt oskyldiga. Med de europeiska har de dock i varje fall det gemensamt, påpekas det, att de framställer våldet som något nödvändigt eller berättigat. I många fall kringgärdas det av någon form av etisk diskussion som emellertid inte förmår att ändra slutresultatet: gång på gång inskärper filmerna att den enskilde, åtminstone i Västern, när som helst kan ställas i situationer där det är både hans rättighet och plikt att personligen utöva olika former av våld - från att ge sin fru stryk till att skjuta någon. När det gäller konsumtionen av västernfilmer visar undersökningen att det i Stockholm finns en inte obetydlig publik av relativt flitiga biobesökare som företrädesvis söker sig till sådana filmer. Det framgår också att dessa biobesökare i avsevärd utsträckning är intresserade också av andra våldsgenrer, som t. ex. agentfilmen. I fråga om de ev. skadeverkningarna av västernfilmer redovisas i undersökningen den gängse uppfattningen på forskarhåll att man inte kan på vetenskaplig grund dra några slutsatser om filmers effekter från deras innehåll. Författaren tror dock att det kan finnas risk för att den nyss berörda allmänna atmosfär och livshållning, som filmerna förmedlar, kan komma att påverka åtminstone de flitiga västernåskådarna på ett skadligt - avhumaniserande sätt i deras vardagsliv. Det finns också andra företrädare för denna uppfattning. Sålunda har t. ex. socialstyrelsen i sitt förutnämnda yttrande varit inne på en liknande tankegång, dock med framhållande av att denna inte stöder sig på empirisk grund. Den allmänna inriktningen på spekulation i våld kan censuren inte ändra på, påpekas det i undersökningen om västernfilmerna. Och det är ytterst tvivelaktigt om censuråtgärder kan göra något för att mildra en 42

ev. avhumaniserande verkan, betonas det. (Sistnämnda synpunkter som ju rör frågan om censurens effekter behandlas närmare i avsnitt 7.3.) Vad en ökad massmediaforskning med sikte främst på långtidseffekterna kan komma att ge för resultat är naturligtvis omöjligt att bedöma. F. n. torde man ofta anta att en långtidseffekt är lika med summan av en rad korttidseffekter. Ofta kombineras denna teori med antagandet om ett slags gradvis minskat tillskott av effekter efter upprepad exponering. Vissa forskningsresultat stöder denna syn på den kumulativa verkan. Resonemanget i filmforskningsgruppens rapport om filmens attitydförstärkande men inte attitydskapande verkan torde kunna hänföras till dessa antaganden om hur en »långtidseffekt ser ut». Utredningen finner att filmvåldet och dess ev. verkningar är ett komplicerat kapitel där forskningen bara har gett antydningar till svar på ett fåtal av de delproblem som efter hand visar sig ingå i sammanhangen. De hittillsvarande forskningsresultaten tyder emellertid på att filmer med våldsinslag under vissa omständigheter kan verka aggressivt stimulerande och i undantagsfall också utlösa kriminella handlingar eller psykiska störningar. Att sådana filmer även kan påverka individens attityder tycks finnas all anledning att anta. Vad angår filmens förmåga att stimulera till aggressivt beteende kan emellertid hänvisas till att sådana verkningar hos vuxna av det föreliggande materialet att döma förekommer i mycket liten omfattning. De statistiska och andra data som har presenterats är visserligen synnerligen osäkra. De tyder dock på att t. ex. antalet filminfluerade brott, om man över huvud taget kan tala om sådana, är ytterst obetydligt. Också frekvensen av filmupplevelser som har utlöst psykiska störningar hos vuxna är uppenbarligen mycket begränsad. Oavsett vilka förskjutningar våldsfilmen kan medföra i individens attitydbildning eller på vilket sätt detta kan ske är det enligt utredningens mening inte osannolikt, SOU 1969: 14

att det är inom detta område som sådan film har relativt sett sin mest väsentliga inverkan på sin publik. Den omständigheten att filmens påverkan förstärks i gruppsamvaron kan inte frita filmen från en aktiv roll i individens attitydbildning. Därmed är inte sagt att riskerna för negativa attitydförskjutningar på grund av våldsfilm skulle vara särskilt betydande jämfört med andra påverkningsfaktorer. Härtill kommer det tidigare åberopade förhållandet att den inverkan, som film över huvud taget kan ha, övervägande synes bero på vissa betingelser hos individen själv och individens omgivning. Det är visserligen inte uteslutet att våldsfilmen på ifrågavarande område kan tänkas ha åstadkommit skador som inte har kommit till publicerad kännedom eller som har varit av den art att forskningen inte har kunnat konstatera eller mäta dem. Man kan t. ex. förutsätta att störningar av den typ som redovisas i Ahnsjös enkät 1 inträffar utan att komma till psykiatrisk behandling eller vetskap. Det skulle dessutom kunna hävdas att den omständigheten att skador har påvisats i så få fall kan tänkas bero just på att censuringripandena har hindrat vissa filmer från att åstadkomma sin potentiella skadeverkan. Det material som har stått till utredningens förfogande ger emellertid inte stöd för att normala vuxna människor löper större risk att ta skada om de ser våldsfilm än om de tar del av framställningar eller yttringar av våld i andra sammanhang. 7.2.3 Vissa andra frågor Vid värderingen av filmens möjliga skadeverkningar finns det enligt utredningens mening skäl att lägga vikt vid den omständigheten att befolkningen i dag i långt högre grad än tidigare är utsatt för påverkningar från andra faktorer, inte minst från övriga massmedia. Den väsentligaste faktorn i detta sammanhang är otvivelaktigt TV - som utredningen föreslår liksom hittills skall vara fri från cenSOU 1969: 14

sur. Enligt vad utredningen har inhämtat från Sveriges Radio har f. n. omkring 90 % av Sveriges befolkning mellan 15 och 80 år tillgång till TV i sin bostad. TVinnehavarna tillbringar i allmänhet under måndagar-torsdagar och söndagar en timme mellan kl. 19 och 22 framför TVapparaten. Motsvarande uppgift för fredagsoch lördagskvällar är en och en halv timme. Under perioden januari 1960—december 1968 visades i TV omkring 620 spelfilmer. En del av dessa filmer har innehållit relativt starka våldsscener. Genom Aktuellt och liknande nyhetsprogram får stora delar av befolkningen vidare regelmässigt autentiska bildmässiga skildringar av krigshandlingar, oroligheter och liknande våldspräglade händelser. Även de västern- och kriminalserier som ges i TV innehåller ofta våldsskildringar av liknande slag som spelfilm av samma typ. Härtill kommer realistiska framställningar av olika slag av våld och sexualitet på teatern och i böcker, veckotidningar, seriemagasin och deckarhäften samt den stora floran av boulevardtidningar och andra pornografiska alster. Det är alltså klart att en stor del av befolkningen i långt högre grad än tidigare är van att se både våldspräglade skildringar och öppna framställningar av sexuallivet. Detta får anses ge ytterligare stöd för utredningens bedömning att vuxencensuren inte längre är motiverad. Utredningen är medveten om att det ökade utbudet av våld- och sexskildringar i massmedia i sig kan upplevas som en potentiell fara. Samtidigt som detta enligt utredningens mening talar mot filmcensur talar det också för positiva åtgärder med en generell räckvidd.

7.3 Censurens

effekter

Av redogörelsen i föregående kapitel har framgått att variationerna i den individuella mottagligheten är av större betydelse än filmens karaktär när det gäller manifesta 1

Ahnsjö, a.a. 43

mentalhygieniska skadeverkningar på grund av film. Vilken film som helst - t. ex. någon av alla dem som enligt gällande liberala censurpraxis tillåts för vuxna - anses under tillräckligt olyckliga omständigheter kunna vålla psykisk skada etc. om mottagaren är disponerad, något som f. ö. inte torde vara unikt för film utan kan gälla vilken företeelse som helst i samhället. Detta illustrerar de utomordentliga svårigheterna för en censurinstitution att förutse och därmed motverka ifrågavarande skador genom enstaka ingripanden så som nu sker. Möjligen skulle, som filmforskningsgruppen framhåller, ett konsekvent totalförbjudande av hela filmkategorier kunna medföra att enskilda handlingar, som inte är önskvärda, eller psykiska besvärstillstånd undviks eller åtminstone uppskjuts. Ändå torde sådana handlingar eller besvär inte kunna undvikas om inte censuren utsträcks till bl. a. övriga massmedia. När det gäller ogynnsamma attitydpåverkningar från vissa sexualfilmer eller från våldsfilmer eller andra filmer som tecknar asociala beteendemönster torde censuren behöva tillgripa ändå mera långtgående åtgärder för att över huvud taget ha någon verkan. Som betonas av bl. a. filmforskningsgruppen lär det knappast vara den enskilda filmen som kan ha någon utslagsgivande effekt i detta sammanhang och ännu mindre den enskilda scenen utan massan av filmer som konsumeras av vissa individer. Det framhålls också som sannolikt att ogynnsam påverkan kan vara resultatet även av filmer som demonstrerar t. ex. en klar antikriminell tendens. Enligt vad företagna attitydundersökningar tycks ge vid handen bör nämligen sådana filmer förstärka också sådana redan utbildade attityder som de avser att motarbeta (s. k. bumerangeffekter).

likafullt kvarstå risker för ogynnsamma attitydpåverkningar från andra media om inte en radikal censur infördes också för dessa.1 Sådana konsekvenser är enligt utredningens mening orimliga att ta. Vad gäller filmen kan det inte vara rimligt att man utifrån en önskan att förhindra eller begränsa risken för ev. skadliga verkningar på en minoritet av publiken - genomför en kraftig skärpning av censuren som knappast kan undgå att också drabba t. ex. seriösa konstnärliga filmskildringar. Det skulle strida bl. a. mot de tidigare anförda synpunkterna med avseende på yttrandefrihetens betydelse som har varit utgångspunkten för utredningens arbete. Som har framhållits i det föregående har censuren självfallet en preventiv effekt. En betydande del av olika filmer kommer aldrig i fråga att införas till vårt land och över huvud taget kommer en del film aldrig på tal för produktion. Producenterna ålägger sig självcensur till följd av sin kännedom om censurens principer. Man vet mycket litet om vilka konsekvenser en begränsning av censuren kan tänkas få i fråga om denna preventiva effekt. Som utredningen har anfört i kap. 4 torde dock vuxencensurens avskaffande knappast i det långa loppet komma att betyda någon avgörande ändring av de flesta biografers repertoar — även om man tar i beaktande censurens preventiva effekt.

7.4 Slutsatser Som har omtalats tidigare betraktades filmen ursprungligen som en allvarlig samhällsfara. Alltjämt är det en vanlig uppfattning att filmen har en påverkningsförmåga med negativare konsekvenser än några andra 1

Om censuren verkligen effektivt skulle bidra till att motverka risken för inte önskvärda attitydpåverkningar torde med hänsyn till det anförda krävas en nyorientering av censurens praxis innebärande att en större del av biografrepertoaren totalförbjöds. Som i fråga om psykiska störningar etc. torde 44

Inom forskningen på detta område synes det finnas de som antar att massmedia — inte avsiktligt eller medvetet utan nödvändigt — speglar och förstärker, kan betraktas som ett symtom på djupt rotade sociala mönstringar i samhället. Enligt denna hypotes skulle man kunna eliminera allt våld från både TV och biograferna och ändå få något i stället som gav samma speglings- och förstärkningseffekter. SOU 1969: 14

kommunikationsmedel och att censur är ett nödvändigt och verkningsfullt medel för att motverka dessa konsekvenser. Den föregående framställningen ger vid handen att det inte har visats att vuxna normala människor skulle ta större skada av att se film än av att ta del av framställningar eller yttringar av t. ex. sexualitet eller våld i andra sammanhang. Det har också framgått att de filmskador som kan tänkas uppkomma t. ex. för psykiskt labila individer eller i form av ogynnsam attitydpåverkan inte torde av en censurinstitution kunna motverkas med någon effektivitet. På grund av det anförda och då det material som f. n. finns att tillgå inte heller i övrigt ger stöd för att samhällskontrollen av biograffilm ur de synpunkter som här är i fråga måste vara annorlunda än sådan kontroll av andra media, när det gäller vuxna, anser utredningen att vuxencensuren bör avskaffas. Utredningen är medveten om att forskningsresultat om film och filmpåverkan inte är några en gång för alla givna sanningar. Filmkonsten utvecklas, får större och större resurser och blir allt friare i sina uttrycksmedel. Också publiken ändrar sig med åren. Dessa förhållanden betyder enligt utredningens mening att ett ev. upphävande av vuxencensuren måste få karaktären av ett försök. Om fortsatt forskning skulle ge belägg för att filmen medför påtagliga skadeverkningar för vuxna bör frågan omprövas. En sådan omprövning behöver naturligtvis inte föranleda återgång till censur. Andra åtgärder — av en typ som tillämpas f. ö. i samhället - torde i så fall naturligen komma i åtanke i första hand. Som har påpekats tidigare kommer slopad vuxencensur inte att medföra en total frihet i fråga om filmvisning för vuxna. Det innebär däremot att filmen kommer att underkastas samhällskontroll i efterhand såsom är fallet beträffande alla andra media. Som framgår av avd. II nedan föreslår utredningen för filmens del särskilda former för denna efterhandskontroll. Såvitt avser sexuella skildringar finns möjlighet till ingripande med stöd av gällande SOU 1969: 14

bestämmelser i bl. a. brottsbalken. F. n. finns stadgandet i 16 kap. 11 § första stycket om sårande av tukt och sedlighet. I yttrandefrihetskommitténs betänkande föreslås att detta stadgande upphävs och ersätts med två nya bestämmelser. Den ena innebär en inskränkning i rätten att sprida pornografiska alster. Spridning av sedlighetssår ande framställningar får sålunda enligt förslaget inte ske på ett sådant sätt att den enskilde utan egen aktiv medverkan måste ta del av framställningen. Detta betyder inte att pornografisk film inte skulle få visas på biograferna. Det innebär bara att sådana filmer inte får visas utan föregående upplysning om filmens karaktär. Härutöver föreslås emellertid ett absolut förbud mot de grövsta pornografiska framställningarna. Som har framhållits förut har den svenska censuren under senare år blivit allt liberalare i fråga om framställningar av sexuella förhållanden. Öppna skildringar av samlag och andra sexuella handlingar har sålunda godkänts i vissa fall. Med tanke härpå torde det inte komma att innebära någon radikal förändring i förhållande till nuvarande ordning att det överlåts på åklagarmyndigheten att ingripa när den misstänker att det föreligger en straffbar framställning. När det gäller våldsskildringar finns f. n. möjlighet till ingripande med stöd av allmän lag bara om framställningen är sadistisk eller eljest har samband med det sexuella. Yttrandefrihetskommittén föreslår emellertid i sitt betänkande kriminalisering av de grövsta våldsskildringarna över huvud taget. Utredningen vill slutligen erinra om att det finns andra sätt att reagera mot filmens negativa effekter än genom restriktioner av olika slag. De positiva åtgärder det här kan bli fråga om behandlas närmare i kap. 15.

8 Barncensuren. Allmänna synpunkter

8.1 Inledning Av det föregående har framgått att ett av den svenska filmcensurens huvudsyften alltsedan dess tillkomst har varit att skydda barn mot det skadliga inflytande som film har påståtts kunna utöva på minderåriga. I denna del har väl censurens berättigande tidigare aldrig ifrågasatts på allvar. Utredningen har hävdat att filmcensur är motiverad under förutsättning att film orsakar skador i utredningens mening och att censur är bättre ägnad att motverka dessa än de medel som i övrigt används för att minska sådana skador i samhället. När det gäller vuxna har utredningen funnit att det inte har visats vare sig att det finns påtagliga skaderisker eller att censuren som den utövas f. n. — eller skulle kunna rimligen utövas efter en ändring av förutsättningarna - har möjligheter att nämnvärt minska dessa. Utredningen har därför kommit till att vuxencensuren bör avskaffas. Vid bedömning av frågan barn och film har utredningen haft en i viss mån annan utgångspunkt. Här gör sig enligt utredningens mening hänsyn till yttrandefriheten inte gällande med samma tyngd som i fråga om vuxna. Barns pågående personlighetsutveckling gör dem också mer än de flesta vuxna mottagliga för påverkan i olika riktningar. De bör därför anses ha en mer obetingad rätt till skydd från samhällets sida. Med hänsyn till bl. a. dessa omständigheter anser 46

utredningen att barncensuren bör bibehållas om det inte är osannolikt att film kan vålla barn skador enligt den tidigare givna definitionen. Denna utvecklas i det följande närmare med särskilt avseende på barn.

8.2 Risken för

skadeverkningar

Som har framhållits tidigare upprepade gånger medger inte filmforskningen några entydiga slutsatser om filmpåverkan. Man har dock funnit belägg för att film ibland kan medverka till skador i nyssnämnda mening, men man är också ense om att det inte är filmens utan individens beskaffenhet som är den mest kritiska faktorn i sammanhanget. Detta har giltighet beträffande filmpåverkan i allmänhet men i fråga om skaderiskerna, efter vad det förefaller, i högre grad beträffande barn. Om filmskadornas fördelning på olika åldrar finns inte mycket utrett. Man antar dock på goda grunder att skaderiskerna är störst i förskoleåldern och sedan minskar med åren. Denna regel gäller dock inte utan undantag. De ev. riskerna för t. ex. påverkningar av direkt asocial natur anses sålunda vara störst i pubertetsåren. En typ av filmeffekter som är vanliga i fråga om barn är dels chockverkan och skrämsel som bara varar under själva filmupplevelsen, dels mer eller mindre snabbt SOU 1969: 14

övergående ängslan, oro, sömnsvårigheter, mardrömmar och liknande. Sådana tillfälliga störningar torde i de allra flesta fall böra betraktas som godartade och är inte att anse som skada i utredningens mening. Utredningen bortser också från den inverkan som vissa filmer kan ha på ungdomens föreställningsvärld genom att ge en falsk, snedvriden eller förenklad bild av verkligheten. En sådan effekt är visserligen inte önskvärd ur samhällets synpunkt men kan inte anses som skada att motivera ingripande genom censur. Med skada i denna mening jämställer utredningen däremot när det gäller barn vissa störningar som kan uppkomma genom att de ser film som inte är lämplig med hänsyn till deras utvecklingsgrad. Till denna fråga återkommer utredningen i det följande. 8.2.1 Film med sexuella motiv I föregående kapitel har framhållits att det varken för vuxnas eller barns vidkommande föreligger undersökningar som ger möjlighet till några säkra slutsatser i frågan huruvida framställningar på film av sexuella förhållanden kan ha ett skadligt inflytande. Som har framgått av det föregående saknas dock positiva belägg för skadeverkningar på en vuxen publik med normal psykisk balans. Detsamma gäller barn och ungdom. Att döma av vissa expertuttalanden i det danska pornografibetänkandet kan det dock inte uteslutas att sexuell upphetsning kan påverka unga, som är sexuellt osäkert orienterade, till perversa handlingar. Det förefaller dock som om skaderiskema av att se sexuell film inte heller för barn bedöms vara särskilt påtagliga, i varje fall inte för den stora majoriteten av välanpassade barn. Det är dock att märka att minoriteten av känsliga och labila torde vara väsentligt större bland barn än bland vuxna. Vidare bör man ha i minne att skadornas relativt ringa omfattning på detta område i någon mån bör kunna förklaras av att censuren alltid har varit restriktiv med att barntillåta filmer som innehåller sexuella scener. Filmens ev. verkningar på bam och unga SOU 1969: 14

är som påpekas i kap. 9 i hög grad beroende av åskådarens ålder och utveckling. Särskilt synes detta gälla sexualfilmens effekter. Av vissa undersökningar att döma tycks scener med sexuellt innehåll vara ointressanta för barn under 12-årsåldern. Denna uppfattning grundar sig dock — bör det påpekas också här — på det utbud av spelfilm vi har i dag. Kraftigast förefaller de emotionella reaktionerna i form av sexuell upphetsning att vara i puberteten med 16-årsåldern som höjdpunkt. De bedömningar av den sexuella filmens effekter som föreligger har som nämnts utgått från nuvarande utbud av spelfilm. Den risk för skadliga konsekvenser med avseende på rent pornografisk film, som ev. kan antas föreligga i vissa fall för vuxna, torde inte kunna uteslutas heller för barn och unga. Möjligen kan riskerna t. o. m. anses totalt vara något större för de senare, framför allt med tanke på det relativt större antalet psykiskt labila i dessa åldrar men även genom att unga med t. ex. sexualångest torde ha svårare än äldre att undvika att se filmer som aktualiserar denna ångest. Som har betonats tidigare vet man emellertid på grund av bristen på forskning mycket litet härom liksom om pornografins inflytande över huvud taget. Utredningen anser sig av det föreliggande materialet kunna dra den slutsatsen i fråga om det stora flertalet barn att det är osannolikt att de skulle ta skada av att se skildringar av sexualitet i vare sig vanliga spelfilmer eller pornografiska filmer. Härför talar också, bl. a., den allt friare inställning till sexuella frågor som råder bland dagens ungdom liksom det förhållandet att ungdomen tycks ha en tolerantare attityd till sexuella framställningar än vuxna. Som har antytts tidigare finns det emellertid enligt utredningens mening anledning att anlägga också vissa speciella synpunkter på frågan om barn och filmpåverkan. Barns personlighet och medvetenhet mognar som bekant gradvis. Det kan enligt utredningens mening inte vara önskvärt att de får se filmer som kan avbryta eller allvarligt störa 47

deras utveckling även om filmerna inte kan medföra skadliga verkningar i förutnämnda betydelse. Många barn är t. ex. alltjämt bristfälligt orienterade om sexuella frågor. Det kan då anses olämpligt med en oinskränkt möjlighet för barn att se filmer som innehåller mycket detaljerade, kanske sadistiska skildringar av sexuella förhållanden. Det anförda synes också rimma väl med hemmens och skolans strävanden att »slussa» ut objektiv sexualupplysning i ungdomsgrupperna och över huvud taget att anpassa den fostrande verksamheten till barnens mognadsgrad och därigenom främja deras mognande till harmoniska människor. I föregående kapitel har anförts att filmer med sexuella motiv många gånger kan antas ha positiva effekter för individen. Detta synes gälla inte bara vuxna utan också barn och unga.

8.2.2 Våldsfilm Som har framgått av det föregående är forskningsresultaten också i fråga om våldsfilmen och dess ev. verkningar svårtolkade och delvis motstridiga. Vad först gäller frågan om filmvåld och ungdomskriminalitet hävdar filmforskningsgruppen, som nämnts, att det finns föga stöd i föreliggade undersökningar för att film skulle kunna direkt orsaka brott i den meningen att individer som annars inte har tendenser eller dispositioner i asocial riktning blir kriminaliserade av att se film. Med brott torde därvid avses främst våldsbrott och annan grövre kriminalitet. Undersökningarna skulle däremot ge vid handen att en stor filmkonsumtion kan vara ett symtom på djupare liggande psykiska svårigheter som kan leda till ungdomsbrottslighet. Inom forskningen på området görs emellertid också gällande att man inte bör utesluta att den allmänt förråande verkan som en överdriven filmkonsumtion ev. skulle kunna medföra (jfr nedan) kan ha en viss betydelse för ungdomskriminaliteten, dock knappast våldsbrottsligheten, särskilt med tanke på att psykiskt labila och psykiskt 48

belastade barn ofta är mycket flitiga filmkonsumenter. Filmforskningsgruppen lämnar också möjligheten öppen att sådana ungdomar - de som redan är disponerade för kriminella reaktionssätt - kan påverkas till att begå brott efter att ha sett film. Enligt en annan uppfattning skulle det snarare vara under perioder av en människas liv då hon möter mycket konfliktbetonade normer, t. ex. under förpuberteten eller början av puberteten, som filmen ev. kan ha en sådan verkan. Hur det än må förhålla sig med det synes kriminologerna vara ense om att åldersgruppen 11 — 14 år torde vara den mest mottagliga för ett visst slag av påverkan, nämligen till en brottslighet av typen småstölder, smärre inbrott, motorfordonstillgrepp och skadegörelse. Till detta anses bidra bl. a. det välkända förhållandet att ungdomar först i denna ålder bildar mera stabila gäng och utvecklar ett mera regelmässigt och strukturerat gruppbeteende. Kriminologiska undersökningar visar att detta slags kriminalitet närmast är en normal företeelse i denna åldersgrupp. 1 I den mån asocial normförmedling via film över huvud taget är en mätbar företeelse bör den därför sannolikt vara mest kännbar i den gruppen, hävdas det. Som har nämnts tidigare kan det material som föreligger inte läggas till grund för några säkra slutsatser när det gäller risken för psykiska störningar på grund av våldsskildringar på film. Ahnsjös undersökning 2 visar emellertid att det i barn- och ungdomspsykiatermaterialet var mer än dubbelt så många jåkande svar på frågan om ett samband mellan — ofta våldsbetonade — filmupplevelser och psykiska störningar som i vuxenpsykiatermaterialet. Den helt övervägande delen av sådana samband hänför sig 1

Kerstin Elmhorn, Self-reported delinquency among schoolchildren in Stockholm. Scandinavian Studies in Criminology, Vol. 1. — Oslo 1965. — Enligt senaste statistik är nästan 40 % av dem, som blir fast för stöld, inbrott och skadegörelse, under 15 år (se bl. a. Cecil Hammarberg, En statistisk analys av ungdomskriminaliteten under 1960-talet. — Statistisk tidskrift 1968: 4). 2 Ahnsjö, a.a. SOU 1969: 14

visserligen till förskoleåldern eller till speciellt känsliga och störningsdisponerade barn. Och effekterna har i allmänhet bestått av akut ängslan och oro, mörkrädsla och sömnsvårigheter, alltså effekter som inte är att betrakta som skada enligt den använda begreppsbestämningen. Som Elthammars avhandling 1 ger vid handen kan sådana tillfälliga störningar dock förekomma också hos »normala» barn upp i I l årsåldern om barnet utsätts för intensivt ångestprovocerande filmer. Efter 13-årsåldern har också sådana filmer bara undantagsvis verkningar av det slaget och då nästan uteslutande hos speciellt känsliga individer. Det anses f. ö. att det även i dessa åldrar torde vara den personliga påverkningen genom föräldrar, jämnåriga, lärare och andra som är den mest väsentliga för den unges allmänt psykiska utveckling. Som har framhållits tidigare är det en vanlig uppfattning på ifrågavarande område att en långvarig, betydande konsumtion av våldsfilmer och andra filmer som tecknar asociala beteendemönster kan medföra förskjutningar i individernas attityder och värderingar, oftast i form av ett förstärkande av redan etablerade asociala attityder. Vissa bedömare ifrågasätter — utan att ha några vetenskapliga bevis härför — om inte en konsumtion av våldspräglade filmer av denna storleksordning kan medverka till att också skapa en grogrund för att nedbryta barns hämningar mot våldsutövning och över huvud taget minska respekten för andras liv och andra allmänt erkända grundläggande värderingar. Hur stora riskerna för sådana långtidseffekter av film, som har berörts nu, kan vara för barn vet man lika litet om som när det gäller vuxna. Många barn har en betydande känslomässig labilitet, är av olika skäl vacklande eller osäkra i sina attityder till mänskliga eller sociala frågor och saknar tidigare kunskaper eller erfarenhet i olika ämnen. Utförda undersökningar tyder på att sådana individer — vare sig de förut har visat asociala tendenser eller inte — skall vara mer omedelbart lättpåverkade än andra. Härtill kommer att äldre barn ofta tillSOU 1969: 14 4 — Filmen

hör en större grupp jämnåriga kamrater, gänget. Biobesöken sker också oftast med kamrater, och filmens innehåll bärs vidare i kamratkretsens samvaro. I den mån andan och tendenserna i gruppen är av ett slag som inte är önskvärda ur samhällets synpunkt anses riskerna öka för att individen skall påverkas i negativ riktning; likaså om den eller de tongivande i gruppen har anammat inte önskvärda attityder. För normala tonåringar är dock detta av övergående art och upphör av sig själv när individen växer ur gänget vid 15—17-årsåldern. Det bör här erinras om att film med mer eller mindre omfattande inslag av våld kan komma att utgöra en ganska stor del av den samlade filmproduktionen. Av Olena Senntons 2 m. fl. undersökningar framgår vidare att den stora filmkonsumtionen med ett eller flera biobesök i veckan synes sätta in redan i 14-årsåldern, att det finns ett positivt samband mellan biobesöksfrekvens å ena sidan och aggressivitet och beteendestörningar å den andra samt att unga med hög egen aggressivitet i större utsträckning än andra söker sig till filmer med våldsinslag. Dessa förhållanden medverkar ytterligare, antar man, till att den effekt, som ev. kan uppkomma efter hand om man under lång tid ser ett stort antal våldspräglade filmer, torde göra sig särskilt gällande i yngre åldersgrupper. Frågan är emellertid komplicerad. En vansklighet ligger i att aggressionshämningar hos barn anses vara ett problem som inte är mindre än aggressiviteten. En socialpsykiatrisk undersökning av med. dr Gustav Jonsson m. fl.3 angående några hundratal »normala» skolpojkar i Stockholm i åldern omkring 7—16 år visar sålunda att ca 10 % av alla pojkarna var bråkiga, besvärliga och aggressiva medan 15 % tillhörde aggressionshämningstypen. Utredningen anser att av det föregående sammanfattningsvis framgår att det inte kan 1 2 3

Elthammar, a.a. Olena Sennton, a.a. Gustav Jonsson m. fl., 222 Stockholmspojkar. — Stockholm 1964. 49

anses osannolikt att film med våldsinslag ibland kan medverka till vissa inte önskvärda effekter för barn, efter vad det förefaller främst på attityd- och normbildningens område. Bevismaterialet härför är inte särskilt stort. Det framgår dock att sannolikheten för negativa effekter torde vara större för barn totalt sett än för vuxna.

8.2.3 Film med skrämmande innehåll En av filmindustrins mest betydande genrer kvantitativt sett är skräckfilmen eller över huvud taget film med skrämmande motiv. Typexempel på den renodlade skräckfilmen är »Frankenstein», »Dr Jekyll och mr Hyde» och »Dracula». Huvudtemana i sådana filmer är ondskan, destruktiviteten och skräcken i olika former: dödsskräcken, sexualskräcken och inte minst ångest för att kroppsligt eller själsligt stympas, klyvas eller förvandlas. Skräcken personifieras av olika sorters monster, motbjudande onda människor, vampyrer och vålnader. Andra former av filmer där skräcken står i centrum i större eller mindre utsträckning är science fiction-filmen och thrillern. Enligt gällande biografförordning kan en film barnförbjudas om den kan vålla barn psykisk skada. Som har påpekats tidigare får av förarbetena till bestämmelsen anses framgå att man därmed har velat skydda barn bl. a. mot filmer som är skrämmande och som de kan uppfatta som ett hot mot sin trygghet. Den svenska censuren har alltid varit mycket restriktiv i fråga om sådana filmer. De har konsekvent barnförbjudits. Förbud har ibland ifrågasatts eller förekommit t. o. m. i vuxensammanhang, t. ex. i de mycket uppmärksammade censurfallen »Repulsion», en film om hur sexualskräck driver en ung flicka in i sinnessjukdom, och den tidigare omnämnda »Peeping Tom», psykologisk skräckfilm där mördaren dödar med kameran. Det är uppenbart att många barn skulle få kraftiga skrämselreaktioner om de fick se filmer av sistnämnda typ eller Frankensteinare och mumier, framför allt de minsta 50

barnen eftersom de ofta saknar den vuxnes distans till filmskeendet och därför upplever filmen som verklighet. I Ahnsjös psykiaterenkät var också skräckfilmerna en av de kategorier som mer än andra uppgavs ha föranlett störningar av olika slag, mest hos barn men i vissa fall också hos vuxna. Detta resultat bekräftas såvitt gäller barn av en undersökning som har utförts av Sveriges Radio och visade att thrillers och deckare helt dominerar bland program i TV (och radio) som 8—16-åringar uppger sig bli skrämda av. 1 Skrämsel torde i vanliga fall vara en akut och snabbt övergående företeelse, f. ö. ofta svår att skilja från »önskespänning». Det är alltså en effekt som utredningen inte i och för sig betraktar som skada i egentlig mening. I vissa fall torde den t. o. m. kunna ha en positiv verkan. Om ängslan och skräck blev en mera vanlig komponent i barns filmupplevelser skulle emellertid deras känsla av trygghet i tillvaron kunna rubbas mera varaktigt. En sådan verkan måste jämställas med skada. 8.2.4 Vissa andra frågor Tidigare har framhållits betydelsen av att befolkningen i dag utsätts för påverkan från andra faktorer än film i högre grad än förr och att detta är ett förhållande som talar för att vuxencensur inte längre är motiverad. (Jfr avsnitt 7.2.3.) Också för barnens del gäller naturligtvis att de är föremål för påverkningar från många andra och väsentligare källor än filmen. Utredningen har i detta sammanhang diskuterat det inflytande som TV:s tidigare omtalade mycket stora utbredning kan ha på frågan om att upprätthålla barncensur och dess närmare utformning. Av de omkring 600 spelfilmer som visades i TV under tiden 1960—1968 var ca 280 barnförbjudna. När det visas en film, som är barnförbjuden eller av TV anses olämplig för barn, meddelas detta alltid före 1

Barn, ungdom och radio. — Sveriges Radio. Sektion för publikundersökningar 1966 (stencil). SOU 1969: 14

sändningen. Vidare förlägger TV såvitt möjligt barnolämpliga filmer till sen kvällstid, normalt efter kl. 21. Trots dessa åtgärder ses ett stort antal barnolämpliga filmer av barn. Av en landsomfattande undersökning som Statistiska centralbyråns utredningsinstitut utförde hösten 1962 på skolbarn i årskurserna 3 och 5 av den obligatoriska skolan framgick att de program som en barnfilmjury hade bedömt som barnolämpliga låg synnerligen högt i både tittarfrekvens och uppskattning. 1 35 % av barnen hade sett och nästan alla hade uppskattat den barnförbjudna långfilm som visades under den vecka undersökningen pågick. Det är emellertid inte bara spelfilmerna som kan innehålla skildringar som kan anses olämpliga i varje fall för mindre barn. Som nämnts tidigare innehåller bl. a. TVAktuellt inte sällan »starka» skildringar av krigshandlingar och andra framställningar av våldspräglad karaktär. Av barnundersökningar som har utförts i Sveriges Radios regi framgår att 10—16-åringar i stor utsträckning tittar på olika vuxenprogram i TV och att vuxenprogrammen har stor publik också bland 3—9-åringarna. Eftersom Aktuellt är ett av de populäraste programmen finns det anledning tro att en mycket stor del barn från hem med TV regelmässigt ser Aktuellt. Mot bakgrund av dessa upplysningar om barns TV-tittande och den påverkan som barn utsätts för från en mångfald andra håll, såsom böcker, seriemagasin, boulevardtidningar etc, kan man fråga sig om det alltjämt finns tillräckliga skäl - i syfte att förebygga skaderisker som kan vara förbundna med vissa filmer - att söka hindra barn att se sådana filmer på biograferna. Enligt utredningens mening torde det dock finnas grund härför. Vad särskilt gäller TV kan erinras om att TV-sändningar i regel mottas i hemmet, oftast tillsammans med föräldrar eller syskon. Familjens trygghetsbefrämjande inflytande bör enligt många forskares mening bidra till att den påverkan som kan utgå från TV-rutan för det mesta får en annan och mindre skadlig karaktär än den påverkan som kan förekomma på biograferna, SOU 1969: 14

i varje fall om barn får tillfälle att efteråt bearbeta TV-upplevelsen med någon äldre. Den omständigheten att människorna utsätts för påverkan från en lång rad andra faktorer, som inte är underkastade samma kontroll som biograffilmerna, är vidare enligt utredningens mening inte i sig självt tillräcklig anledning att för barns del upphäva kontrollerande anordningar om det anses vara behov av sådana anordningar för barn. Härför talar de tidigare berörda skyddssynpunkterna som har obetingad prioritet när det gäller barn.

8.3 Censurens

effekter

Det har tidigare omnämnts att de åtgärder censuren under åren har vidtagit leder till en viss osäkerhet vid bedömandet av de potentiella skadeverkningarna av film. Felkällan torde vara mest kännbar när frågan om censurens mentalhygieniska berättigande gäller barn och ungdom. Även om kritik ibland har riktats mot censurens verksamhet torde man enligt utredningens uppfattning kunna förutsätta att censuråtgärderna i stor utsträckning har kommit att gälla sådana filmer som annars kunde ha inverkat ogynnsamt på barn- och ungdomspubliken. Det kan m. a. o. inte anses osannolikt att de skadliga verkningar filmen ev. kan ha för barn skall — till skillnad från vad som är fallet för vuxnas del, i varje fall enligt gällande censurpraxis — kunna motverkas i viss omfattning med hjälp av censur. För närvarande censurförbjuds för barn omkring 60 % av de spelfilmer som ges in för granskning. Den vanligaste motiveringen härför är att filmen innehåller våldsscener som anses vara olämpliga för barn. Om censurens hittillsvarande praxis bibehålls skulle det betyda att en väsentlig del av bl. a. de starkt våldspräglade filmerna inte kan visas för barn. 1

Skolbarn och TV. En undersökning utförd av Statistiska centralbyråns utredningsinstitut på uppdrag av barnfilmkommittén och nordiska barnfilmnämndens svenska sektion. — Stockholm 1963 (stencil). 51

8.4 Slutsatser Som har framgått av det föregående är kunskapen om olika filmers och filmtypers ev. skadliga inverkan på olika kategorier av barn och ungdom liksom censurens möjligheter att motverka en sådan inverkan och den effekt som ett upphävande av barncensuren kan få ännu mycket begränsad. Det föreliggande materialet får dock anses ge vid handen att det inte är osannolikt att film i vissa sammanhang kan ha skadliga verkningar och att skaderiskerna är större än i fråga om vuxna. Det förefaller inte heller osannolikt att skadeverkningarna i någon utsträckning kan förebyggas med hjälp av en censurordning. Samtidigt torde det enligt utredningens mening i varje fall inte f. n. finnas tillräckliga möjligheter att motverka filmens ev. skadeverkningar för barn enbart genom andra föranstaltningar än censur. (Jfr kap. 15.) Av betydelse är slutligen, som utredningen har betonat tidigare, att de skäl som talar mot att upprätthålla vuxencensur — först och främst hänsyn till yttrandefriheten — inte gör sig gällande med samma vikt när det gäller samhällskontroll av barns filmkonsumtion. På grund av det anförda anser utredningen att barncensuren bör bibehållas. Om fortsatt forskning skulle ge underlag för en säkrare bedömning av filmens inverkan på barn och möjligheterna att på annat sätt än genom censur motverka en ev. skadlig inverkan, bör frågan tas upp på nytt.

52 SOU 1969: 14

9 Åldersgränserna för barncensuren

9.1 Frågans tidigare

behandling

I 1910 års filmbetänkande föreslogs att barn under 15 år inte skulle ha tillträde till barnförbjuden biograf föreställning utan att vara åtföljd av någon äldre person. 15-årsgränsen togs sedan upp i 1911 års biograf förordning. Däremot avfärdades en »ledsagarregel» av den typ, som förordats i betänkandet, med hänvisning till kritik av denna under remissbehandlingen. I motiven finns inga skäl angivna för att gränsen dragits just vid 15 år. Redan under biograf förordningens första decennium blev frågan om åldersgränsen föremål för offentliga diskussioner. En höjning av 15-årsgränsen fördes ofta på tal. Både den dåvarande folkskoleöverstyrelsen och regeringen uppvaktades med framställningar i detta syfte. Sedan Kungl. Maj:t hade uppdragit åt biografbyrån att utreda frågan om lämpligheten att vidta en sådan höjning lade byrån 1923 fram en utredning i saken. Den mynnade ut i ett med någon tvekan framfört förslag om barngränsens höjning till 16 år. Förslaget ledde inte till någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Sedermera diskuterades saken i ungdomsvårdskommitténs betänkanden (SOU 1945: 22 och 1951:41). Kommittén avvisade tanken på en höjning av åldersgränsen till 16 år. Som skäl mot en sådan höjning angavs bl. a. att det inte var önskvärt att unga hindrades att ta del av den realistiska livskunskap som filmen kan ge. Filmer kunde vara SOU 1969: 14

till gagn för ungdomens personlighetsutveckling och ge en värdefull inblick i och kunskap om olika miljö- och levnadsförhållanden. Kommittén fann vidare att det inte förelåg tillräckliga skäl för att införa förbud för barn under förslagsvis 7 år att besöka biograf. Inte heller ansåg kommittén att det var tillrådligt att införa två grupper barntillåtna filmer med åldersgränserna 15 år och 10 år. 1949 års filmkommitté påpekade att det i praktiken hade visat sig svårt och föga ändamålsenligt att hålla fast vid en enda barngräns vid 15 år eftersom barn under denna ålder reagerade helt olika vid olika åldrar för samma film. På grund därav föreslog kommittén att man skulle införa ytterligare en barngräns vid 11 år och höja 15-årsgränsen till 16 år. Inom kommittén diskuterades också lämpligheten av ett förbud för barn under 6 eller 7 år att besöka biografer. Det ansågs emellertid opåkallat eftersom kommittén utgick från att en lägre gräns vid 11 år skulle leda till en stark gallring av de filmer som begärdes godkända för barn under denna ålder. Filmkommitténs förslag om två åldersgränser vann instämmanden i de flesta remissyttranden. Förslaget stöddes också av Kungl. Maj:t som i 1954 års proposition uttalade bl. a. (jfr ovan s. 20). Att den nuvarande anordningen med endast en gräns, vid 15 år, är förenad med vissa olägenheter, som bereder både censuren och föräld53

rårna till de biografbesökande barnen bekymmer, står för mig klart. Biografbyråns granskningsmän måste vid bedömningen av vad som kan godtagas som »barntillåten film» försöka finna ett slags medelproportional mellan hänsynen å ena sidan till vad som kan anses tolerabelt för de yngsta årsgrupperna och å den andra till de äldre barngruppernas mera avancerade filmsmak. Det som passar för en fjortonåring är kanske alldeles opassande för en åttaåring. Åtskilliga filmer, särskilt de mera äventyrsbetonade, blir nu barnförbjudna därför att de inte lämpar sig för små barn. Med under senare år ökad styrka har därför önskemål framförts om att söka få till stånd en större nyansering av de för barnpublik godkända filmerna. En höjning av den nuvarande åldersgränsen för barn utan ett samtidigt införande av en ny lägre åldersgräns — såsom från vissa håll förordats — skulle utifrån de här anförda synpunkterna avgjort leda till ökade svårigheter för censuren och möjligen även till minskat skydd för de mindre barnen mot skadlig påverkan. En isolerad sänkning av barngränsen kan å andra sidan lämnas ur räkningen. Den omedelbara konsekvensen av en sådan åtgärd skulle bli en kraftig skärpning av censuren, som vid sin bedömning av film för vuxna måste ta hänsyn till de nytillkommande tonåringarna. Den enda praktiskt övervägbara möjligheten att komma till rätta med problemet torde följaktligen erbjuda sig genom det nu på nytt framförda förslaget om införande av två åldersgränser. Huruvida man därvid såsom den högre åldersgränsen tager den nuvarande gränsen, 15 år, eller — på sätt filmkommittén föreslagit — sätter den vid 16 år synes mig mindre betydelsefullt än att få den nya lägre åldersgränsen lämpligt avvägd. Därest en dylik lägre åldersgräns skall införas, synes mig övervägande skäl tala för, att den av kommittén förordade Ilårsgränsen godtages. Som skäl för att bibehålla 15-årsgränsen anförde departementschefen bl. a. följande. Denna har gällt under hela tiden från biografförordningens tillkomst år 1911. En höjning av denna skulle säkerligen få till följd, att de unga i ökad utsträckning sökte komma in på barnförbjudna föreställningar. Vid höjning av gränsen med ett år skulle för övrigt biografpersonalens kontrollsvårigheter sannolikt öka. Ur principiell synpunkt synes mig vidare den övre gränsen böra avpassas så att till »barn» hänföras den grupp av minderåriga som icke uppnått eller någorlunda genomgått det fysiska och psykiska genombrott som kännetecknar pubertetens inträde. 15-årsgränsen torde i stort sett fylla detta krav. I sammanhanget vill jag också erinra om det ansvar i straffrättsligt hänseende som inträder vid fyllda 15 år. 54

Tanken på ett totalförbud för barn i förskoleåldern att bevista biografföreställningar avvisades av departementschefen. Han ansåg sig inte heller kunna biträda ett förslag som hade väckts inom 1949 års filmkommitté och gick ut på att barn under 7 år skulle få besöka biografföreställningar bara i sällskap med vuxen person. I anledning av propositionen väcktes två motioner i ämnet (II: 592 och 593). I den ena föreslogs att åldersgränserna skulle fastställas till 12 och 16 år. Som motiv angavs bl. a. att man härigenom skulle uppnå enhetliga nordiska regler. Psykologiska skäl talade också för en 12-årsgräns på grund av begynnande pubertet vid denna ålder. I den andra motionen föreslogs förnyat övervägande av frågan om förbud för förskolebarn att besöka biografer utan sällskap med vuxen. Kungl. Maj:ts förslag om ytterligare en åldersgräns vid 11 år tillstyrktes av statsutskottets majoritet (SU 1954: 112). En minoritet inom utskottet reserverade sig däremot för att bibehålla gällande ordning. Enligt reservanternas mening borde utskottet ha uttalat bl. a. följande. Angelägenheten att söka i möjligaste mån skydda barn och ungdom mot film, som för dem kan medföra psykisk skada, har gjort det nödvändigt att bestämma en gräns vid 15 år, under vilken ålder tillträde till vissa filmer är förbjudet. Mot bibehållandet av denna gräns har utskottet icke något att invända. Ostridigt är dock, att denna gräns i praktiken blivit mycket flytande på grund av svårigheten för biografpersonalen att bedöma barnens ålder och utöva en tillnärmelsevis effektiv kontroll av förbudets efterlevnad. Att ett införande av jämväl en lägre åldersgräns skulle komma att fresta de barn, som tidigare fått se all slags barntillåten film, till överträdelser av det nya förbudet får anses vara obestridligt. Samtidigt skulle biografpersonalens kontrollbesvär ytterligare öka. Föreskrifter, vilka med all sannolikhet kommer att leda till överträdelser, finner utskottet icke tillrådliga. Mot den föreslagna kategoriklyvningen av barnen kan vidare anföras, att den kan medföra ekonomiska olägenheter för biografägare på de mindre tätorterna ute i landet; en strikt avgränsning av barnen i olika grupper måste nämligen på dessa orter antagas komma att minska publikunderlaget vid visandet av barntillåten film. Följden kan bli, att barnen i SOU 1969: 14

stor utsträckning uteslutes från möjligheten att se film. En annan invändning är enligt utskottets mening, att en differentiering av barnpubliken gör det svårare för föräldrar med barn i olika åldersgrupper att tillsammans med barnen besöka en biografföreställning, liksom svårighet för gemensamma biografbesök även uppkommer för syskon i olika åldrar. Omotiverade synes ej heller de invändningar vara — vid kommittéförslagets remissbehandling framförda av biografägareförbundet och småskollärarinneförbundet — att ett genomförande av två åldersgränser skulle komma att ytterligare minska filmproducenternas villighet att satsa på produktion av barnfilm.

I fråga om 15-årsgränsen hänvisade departementschefen till de skäl för att behålla denna gräns som hade anförts i 1954 års proposition. Han påpekade också att en motsvarande gräns för barns medverkan vid offentliga nöjesföreställningar fanns i 1956 års allmänna ordningsstadga. Andra lagutskottet biträdde förslaget om två åldersgränser vid 11 och 15 år vilket också blev riksdagens beslut.

Första kammaren följde utskottsreservanternas avslagsyrkande medan andra kammaren biträdde Kungl. Maj:ts förslag, dock först efter lottning. Vid gemensam votering avslogs förslaget. I en motion vid 1956 års riksdag (II: 630) hemställdes återigen om utredning om förskolebarnens tillträde till biografer. I enlighet med allmänna beredningsutskottets förslag (utlåtande nr 8) föranledde motionen inte någon riksdagens åtgärd. 1958 ingav biografbyrån en framställning till Kungl. Maj:t om omprövning av förslaget att införa en ny lägre åldersgräns vid 11 år. Dessutom hemställde byrån om nya överväganden om förbud för barn under 7 år att besöka biograf utan sällskap av vuxen, dock utan att framställa något direkt yrkande. Vid remissbehandling av biografbyråns förslag stöddes detta av en klar majoritet bland remissinstanserna. I 1959 års proposition framhölls att olägenheterna med alternativa åldersgränser inte var större än att de mer än väl uppvägdes av systemets fördelar: möjlighet för censuren att bereda de mindre barnen ett effektivare skydd, godkänna ett större antal filmer för de större barnen och ge föräldrarna bättre upplysning om de barntillåtna filmernas lämplighet för olika åldrar. Departementschefen föreslog därför att 15-årsgränsen skulle bibehållas och en 11-årsgräns införas. Däremot ansåg han inte att det fanns tillräckliga skäl för en författningsreglering beträffande förskolebarnen.

9.2 Utredningens

SOU 1969: 14

överväganden

9.2.1 Inledande synpunkter De tre ålderskategorier som genom 11- och 15-årsgränserna avgränsas från varandra antas ha olika förutsättningar att motstå psykiska skadeverkningar från film. Frågan om dessa åldersgränser eller andra gränser eller ålderskriterier över huvud taget är adekvata för sitt syfte skall liksom vissa andra gränsdragningsfrågor behandlas nedan. Det är uppenbart att den stora variationen i människors mognad och utveckling gör det ytterst vanskligt att fastställa åldersgränser. Inom varje åldersgrupp finns stora avvikelser åt båda hållen från de allmänpsykologiska mognadskriterier som brukar betraktas som normala för åldern. Även om väldefinierade normalkriterier i fråga om »filmmognad» kunde uppställas återstår problemet hur stor hänsyn det är rimligt att ta till de minoriteter inom varje åldersgrupp som ligger under den normala mognadsnivån och som kan förutsättas vara mindre psykiskt rustade än majoriteten. Dilemmat blir ännu mer påtagligt i censurpraktiken där flera åldersgrupper måste föras samman i varje kategori. Vilken eller vilka åldersgränser man fastställer måste ju dessutom bero av — och återverka på — barncensurens granskningsgrunder. I forskningslitteraturen kring problemet barn och film finns det en hel del skrivet om biofrekvens, utvecklingsfrågor i samband med film och reaktioner inför film. Utredningen skall inledningsvis beröra dessa frågor i korthet. 55

Det är allmänt känt att barn och ungdom i regel går på bio i mycket större utsträckning än vuxna. Besöksfrekvensen är en betydelsefull faktor för samspelet mellan film och publik och undersökningar härom är vanliga. Ett svenskt arbete på området är Olena Senntons tidigare omnämnda avhandling. 1 Av undersökningarna synes framgå att besöksfrekvensen stiger från 1 O-årsåldern mot en toppnivå i 17— 18-årsåldern. Under ett par år är den därefter tämligen oförändrad för att sedan åter sjunka. Som jämförelse kan nämnas att TV-tittandet tycks tillta stadigt ungefär fram till 12-årsåldern varefter det avtar bland de aktiva åldersgrupperna. Åldern är emellertid inte den enda omständigheten som är av betydelse för biovanorna. En iakttagelse som återkommer i ett flertal undersökningar är att barn från lägre socialgrupper söker sig till biograferna avsevärt mer än barn från högre. Viktigare än sådana rön är sannolikt de som har att göra med barnens emotionella anpassning och atmosfären i hemmet. Det må sålunda erinras om att ungdomar från hem med ogynnsam uppfostringsmiljö går mer på bio än andra och att grupper med kriminell belastning går extremt mycket på bio. Av Olena Senntons undersökning framgår, att de barn som går mycket på bio är sämre anpassade än andra i sitt yttre förhållningssätt till omvärlden. De visar mera aggressivitet i umgänget och mera störande beteende. De har också större svårigheter att följa skolans allmänna normer. Däremot tycks det inte finnas något som tyder på ett samband mellan biobesöksfrekvens och ångest eller liknande nervösa symtom. Redan tidigare har det varnats för att tolka tendenserna i dessa undersökningar som belägg för ett orsakssamband mellan filmkonsumerandet och storkonsumentemas personlighetsdrag. Att de redovisats här beror på att det självfallet är av betydelse för frågan om filmens verkningar hur de barn och ungdomar är beskaffade som oftast utsätter sig för filmintrycken. Av betydelse 56

därvidlag är också sällskapsvanorna i samband med biobesöken. Ännu i 1 O-årsåldern har barnen i stor utsträckning sällskap med sina föräldrar när de går på bio, konstaterar Olena Sennton i sin undersökning. Men från 11 —12-årsåldern sker biobesöken helst tillsammans med kamrater. En annan väsentlig frågeställning är hur barn i olika åldrar upplever film. Många tycks föreställa sig att barn ser film som någon sorts vuxna i miniatyr. I själva verket torde barnets och den vuxnes sätt att uppleva film ofta skilja sig betydligt, och olikheterna är alltmer framträdande ju yngre barnet är. Barnen i förskoleåldern är den kategori som framför andra har blivit uppmärksammad i litteraturen. Det är också dessa barn som allmänt har betraktats som mest utsatta när det gäller riskerna av biobesök. I regel tycks det råda enighet om att många av dem kan ha svårt att förstå filmens särskilda språk. De saknar ofta förmågan att följa kontinuiteten i en filmintrig och en stor del av dem saknar förmågan att se filmskeendet som ett spel utan upplever filmen som aktuell verklighet. Ofta knyter de egna fantasier och associationer till det de ser. Givetvis föreligger individuella skillnader. Vissa barn kan tillägna sig filmspråket långt tidigare än andra, bl. a. när de haft möjlighet att se film tillsammans med äldre som har kunnat förklara sammanhangen. Här spelar kanske TV en roll i filmuppfostran. Man torde sålunda kunna anta att 1960talets barn än tidigare »filmmogna» än deras jämnåriga från 1930-talet. Förut har refererats till Elthammars undersökning som är av särskild betydelse för frågan om åldern och filmpåverkan. 2 Syftet med denna undersökning var att studera barns och ungdomars emotionella reaktioner inför olika typer av intensivt provocerande film. Undersökningen omfattade fyra grupper pojkar och flickor i 11-, 13-, 15- och 18årsåldern. Varje grupp omfattade ca 40 1 2

Olena Sennton, a.a. Elthammar, a.a. SOU 1969: 14

personer. De fick se sju spelfilmer, däribland Bunuels »Gatans desperados», den tyska filmen »Bron» och »491». Tillsammantagna ger dessa filmer — som till största delen handlar om ungdomar och barn — en provkarta på brutalitet, asocialitet och ångestupplevelser av olika slag samt sexuella provokationer. Alla filmerna var barnförbjudna. Omedelbart efter visningarna undersökte man försökspersonernas reaktioner med avseende på aggressivitet, depression och ångest. I experimentet ingick också en barnpsykiatrisk-barnpsykologisk personlighetsbedömning ett tiotal månader efter den sista filmvisningen. Mot Elthammars undersökning har framhållits att filmmaterialet är något ensidigt valt. Alla filmerna har hög konstnärlig lödighet och bär fram ett emotionellt komplicerat budskap. De torde också generellt avvika betydligt från vad ungdomar omkring tonårsåldern själva ofta väljer, t. ex. krigsfilmer av mera enkelt snitt eller filmer som avspeglar tonårsproblematik av typen »Raggare». Urvalet liksom en del andra restriktioner i försöksbetingelserna har ansetts innebära en viss begränsning i undersökningens allmängiltighet. Det som framför allt är av intresse ur utredningens synpunkt är vilka skillnader som konstaterades mellan åldersgrupperna. När det gäller aggressivitet och depressiva känslor registrerades inga skillnader med undantag av 15- och 18-årsflickorna som reagerade något kraftigare än de övriga, med aggressivitet dock bara i anslutning till »491». I fråga om skrämsel- och ångestreaktioner uppvisade 11-åringarna kraftigare reaktioner än de tre äldre grupperna. Omkring 2 0 % av 11-åringarna fick övergående efterstörningar i form av mardrömmar, mörkrädsla m. m. Bland dessa 20 % befann sig flera normalstabila bam. Efterverkningar av detta slag förekom i de högre åldrarna endast tillfälligtvis och då bara hos individer med nervös läggning. Mellan 13-åringar och 15-åringar förekom ingen skillnad inbördes. De skilde sig däremot — obetydligt — från 18-åringama (dock endast de 18-åriga pojSOU 1969: 14

karna) som hade ännu något svagare reaktioner. Det mest anmärkningsvärda resultatet av undersökningen är enligt utredningens mening att det i förhållande till de mycket »starka» filmer som visades var så liten skillnad i reaktionen hos de fyra åldersgrupperna. Bara beträffande ångestreaktionen var det alltså en påvisbar skillnad mellan 11åringarnas och de övriga åldersgruppernas reaktion. Och även bland 11-åringarna var det så stor del som 80 % som inte reagerade annorlunda än övriga åldersgrupper. De små skillnaderna i reaktioner stämmer också väl överens med Elthammars andra huvudresultat. Hans undersökning fäster nämligen också uppmärksamheten på att den emotionella personlighetsstrukturen kan betraktas som en avsevärt mer betydelsefull faktor än den biologiska åldern när det gäller de psykologiska konsekvenserna av provocerande filmupplevelser. De vid undersökningen konstaterade ångestreaktionerna fanns i de allra flesta fall hos barn som hade visat tecken på bristande känslomässig stabilitet redan tidigare. Märkligt nog kom det emellertid inte fram några skillnader i omedelbara känsloreaktioner mellan grupper med olika personlighetstyper — de uppträdde först vid jämförelse mellan personlighetskategoriernas efterreaktioner. Detta tyder enligt Elthammar på att det inte är intensiteten i den pågående filmupplevelsen, som i första hand är avgörande för efterverkningarna, utan individens förmåga att bearbeta intrycken och känslorna. Försökspersoner med begränsade bearbetningsresurser - sådana med tidigare neurotiska symtom och tvångsmässiga drag - är de som reagerar med ångesttendenser och oro i hemmet efter uppskakande filmupplevelser. Elthammars båda huvudresultat bekräftas av en annan svensk undersökning om unga åskådares reaktioner inför våldsfilm, också den utförd i filmforskningsgruppens regi. 1 Vid undersökningen sökte man finna ut hur 1

Ingvar Bokander och Kerstin Lindbom, Upplevelseförändringar hos barn och ungdom efter visning av aggressionsmättad spelfilm. — Köpenhamn 1967. 57

tre olika grupper av barn och unga reagerade på en starkt våldspräglad amerikansk film. Den första gruppen bestod av 36 grundskoleelever med en genomsnittsålder av 13,5 år, den andra av 30 gymnasister med en genomsnittsålder av omkring 18 år. Den tredje gruppen slutligen bestod av 20 manliga elever från en yrkesskola för ungdomsbrottslingar. Undersökningen visade att det inte var någon signifikant skillnad i reaktionen hos de två förstnämnda grupperna. Det var alltså inte så att 13-åringarna genomsnittligt reagerade kraftigare än 18-åringarna. Däremot var det betydande individuella skillnader inom grupperna såtillvida att de mer instabila (neurotiska) åskådarna påverkades häftigare än de stabila. Utredningen finner av det föregående framgå att åldern inte kan sägas vara det mest adekvata kriteriet vid bedömning av barns reaktioner. Utredningen har diskuterat om man borde underlåta att fastställa bestämda åldersgränser i lagen och i stället överlåta till censuren att bestämma gränsen i varje särskilt fall, ev. dock med en övre gräns reglerad i lagen. En sådan ordning har man i Finland. Som framgår av bil. 8 kan den finska censuren förbjuda en viss film för barn under 16 år eller under en av censuren bestämd lägre ålder. (När särskilda skäl föreligger kan censuren också förbjuda en film för barn och ungdom under 18 år.) Utredningen vill inte rekommendera ett sådant system. Om möjligheten att bestämma individuella åldersgränser verkligen utnyttjades skulle systemet sannolikt skapa en betydande osäkerhet och ytterligare svårigheter vid bl. a. biografpersonalens kontroll av barnens ålder. Det är därför troligt att censuren skulle komma att gå in för vissa schabloner i stil med fasta gränser. Detta bekräftas också av tillämpningen av de finska reglerna. Möjligheten till ett individuellt fastställande av åldersgränserna används sällan. Dessa sätts vanligen vid 12 och 16 år. Härtill kommer att man med tanke på 58

bristen på säkra upplysningar om var åldersgränserna bör dras inte har mycket att vinna på att öppna en möjlighet till ett individuellt bestämmande av gränserna. Utredningen vill således inte förorda »flytande gränser» utan anser att barncensuren bör vara baserad på bestämda åldersgränser. Fråga uppkommer då om den nuvarande ordningen med två gränser är den lämpligaste eller om det finns andra lösningar som är bättre. Det föreliggande materialet ger ett visst stöd för att sannolikheten för skador i samband med filmseende i regel är större för de yngre barnen, omkring 10—11-årsåldern och därunder. De äldre barnen däremot är erfarenhetsmässigt normalt bättre psykiskt rustade. Detta kan anses tala för att begränsa censurskyddet till dem som bäst behöver det och alltså nöja sig med en barnförbudsgräns vid lämplig, relativt låg ålder. Utredningen vill för sin del inte föreslå en sådan begränsning av barncensuren, framför allt med tanke på utredningens förslag att slopa vuxencensuren och de risker som ett realiserande av detta i så fall ev. skulle kunna medföra för de äldre barnen. Återgång till en odifferentierad barncensur med bara en övre åldersgräns har inte av någon ifrågasatts. Utredningen anser att de skäl, som anfördes för alternativa åldersgränser när Il-årsgränsen infördes 1959, alltjämt har giltighet och att en ordning med två gränser alltså bör bibehållas.

9.2.2 Den nedre åldersgränsen Som har framhållits upprepade gånger tidigare är det av flera orsaker vanskligt att fastställa meningsfulla åldersgränser för barns tillträde till filmvisning. Det kan aldrig bli fråga om annat än en grovsortering efter vad man kan anta vara ett normalt genomsnitt för vederbörande åldersklass. Den nu gällande 11-årsgränsen har inte motiverats närmare i förarbetena till 1959 års lagstiftning. Skäl kan anföras både för att höja och sänka den och för att behålla den oförändrad. SOU 1969: 14

Det föreliggande vetenskapliga materialet ger enligt utredningens mening inte tillräckligt stöd för en ändring av 11-årsgränsen. Elthammars undersökning visar visserligen att det med avseende på ångestreaktioner är en viss skillnad mellan 11-åringar och 13åringar. Detta kan synas i viss mån tala för att den nedre gränsen inte bör vara lägre än 12 eller 13 år. Det bör emellertid observeras att de filmer som ingick i undersökningen var utvalda som exempel på filmrepertoarens högsta provokationsintensitet, alltså synnerligen barnförbjudna, och att ändå det helt övervägande antalet 11-åringar inte reagerade kraftigare än övriga åldersgrupper. De efterreaktioner som förekom hos en mindre del av 11-åringarna var också av godartad natur, såsom sömnsvårigheter etc. Med hänsyn till dessa förhållanden får Elthammars resultat enligt utredningens uppfattning anses ge vid handen att 11 -åringarna bör klara sådana filmer som censuren godkänt för dem, som fyllt 11 men inte 15 år, lika bra som övriga barn inom sistnämnda kategori. Risken för att 11-åringar skulle få se vuxenfilmer torde också vara liten om en övre gräns bibehålls omkring 15-årsåldern. Som framgår av översikten över åldersgränsbestämmelserna i andra länder (bil. 8) varierar dessa inte obetydligt. Den nedre gränsen är i Danmark och Norge satt vid 12 år. Till förmån för en höjning av de svenska åldersgränserna har i olika sammanhang åberopats önskvärdheten av att få till stånd likartade censurregler i de nordiska länderna. Utredningen anser också att det är angeläget att film kan visas i dessa länder enligt i stort sett samma principer. Emellertid tillämpas i Finland sedan 1966 en ny censurlagstiftning, som bl. a. innebär en ytterligare differentiering av åldersgränsbestämmelserna, och i Norge har nyligen på grundval av ett utredningsbetänkande antagits lagstiftning (ännu ej ikraftträdd) om bl. a. en liknande differentiering. Samtidigt kommer vuxencensur inom kort att avskaffas i Danmark och föreslås av utredningen bli slopad ocksi i Sverige. Det är alltså inte realistiskt SOU 1969: 14

att f. n. hoppas på enhetliga censurregler i Norden även om tanken härpå fördenskull inte bör ges upp. Mot en höjning av 11-årsgränsen synes tala att gruppen mognare barn — om utredningens förord för en övre gräns vid fyllda 15 år accepteras (jfr nedan) — utan klar psykologisk motivering skulle bli begränsad till de tre årsgrupperna 12-, 13- och 14åringar. Vid utredningens överläggningar med olika sakkunniga har det också framförts skäl för att sätta den nedre gränsen lägre än vid 11 år. Barnfilmkommittén har sålunda ifrågasatt 9 år med hänsyn till att behovet av spänning och handlingsfyllda moment enligt kommitténs mening gör sig gällande i åldrarna från 9 år. Andra har rekommenderat att sätta gränsen vid ändå lägre ålder av liknande skäl som barnfilmkommittén anfört och med hänvisning till att många 8-9-10åringar f. n. hindras att se bra filmer på grund av den särskilda hänsyn censuren måste ta till de yngsta barnen. Som utvecklas närmare i avsnitt 9.2.4 anser utredningen inte att det finns behov av speciella regler till skydd för de sistnämnda. Den grovgallring som sker vid I l årsgränsen torde vara tillräcklig för att sålla bort filmer som kan vara skadliga för dem. Otvivelaktigt är det önskvärt att filmutbudet till barn i 8 - 1 O-årsåldern befordras kvalitativt och kvantitativt. Detta torde dock kunna ske på lämpligare sätt än genom en låg nedre åldersgräns vilket kan medföra nya svårigheter, främst på grund av den stora åldersskillnaden inom den nya kategorin: 14-åringars möjligheter att se film skulle få avgöras under hänsynstagande till vad 8 - 9 åringar kan ta skada av. Till förmån för en åldersgräns vid 11 år talar enligt utredningens mening att en sådan gräns har gällt sedan lagändringen 1959. Gränsen har alltså fått en viss hävd och biografpersonalen och andra berörda har vant sig vid den. Eftersom det således inte kan visas att det finns ett klart behov av att flytta I l årsgränsen anser utredningen att denna bör bibehållas. 59

9.2.3 Den övre åldersgränsen Som har nämnts i det föregående har I l årsgränsen inte närmare motiverats när den infördes genom 1959 års lagstiftning. Om anledningen till att man i 1911 års biografförordning satte 15 år som övre gräns är inte heller något upplyst. Liksom i fråga om den nedre gränsen har skäl anförts både för att höja och sänka den övre gränsen och att behålla den oförändrad. Det har också ifrågasatts att behålla 15-årsgränsen men samtidigt öppna en möjlighet att sätta en högre gräns vid t. ex. 18 år. Under utredningsarbetet har från vissa håll gjorts gällande att en höjning av 15årsgränsen vore motiverad med hänsyn till att denna gräns skulle skära igenom puberteten som brukar betraktas som en särskilt labil och känslig utvecklingsfas. För en höjning skulle också tala att ett inte obetydligt antal ungdomar i åldersgrupperna närmast över 15 år skulle vara omogna, osäkra och psykiskt labila och därför mera mottagliga för inverkan från film, framför allt attitydpåverkan. Enligt uppfattning inom expertis varierar pubertetens inträde och förändringar avsevärt inom könen. Den påstås dock allmänt sett börja tidigare numera än förr. Flickor utvecklas snabbare än pojkar. Redan i 15årsåldern anses sålunda de flesta flickor ha passerat puberteten medan en mindre del av dem befinner sig i slutet av denna fas. Av pojkarna i samma ålder anses också de flesta - men inte lika många som flickorna - ha lämnat puberteten medan ett mindre antal ännu befinner sig i förpuberteten. Med hänsyn bl. a. till den förskjutning nedåt av puberteten som alltså synes ha skett finner utredningen att pubertetsfrågan inte motiverar en höjning av 15-årsgränsen. När det gäller ungdomar i 15—18-årsåldern torde det inte vara klarlagt att sannolikheten för skaderisker i samband med att se film skulle generellt sett vara större för dem än i årsgrupperna däröver. Resultaten av Elthammars och Bokanders m. fl. undersökningar ger inga belägg för att reak60

tionerna inför våldsfilm skulle ändra sig under åldrarna närmast efter 15-årsgränsen. De skillnader som har konstaterats följer i stället med olikheter i den psykiska utrustningen. Forskningen ger över huvud taget inget stöd för en höjning av 15-årsgränsen och ännu mindre för någon viss högre gräns som skulle vara lämpligare än denna ur mentalhygienisk synpunkt. Utredningen har övervägt om det ur andra synpunkter finns skäl som talar för en högre gräns än 15 år. Till förmån för en 16-årsgräns skulle kunna åberopas att skolplikten upphör vid 16 år och att 16 år är den generella vuxenfilmgränsen i de övriga nordiska länderna. Vidare kunde anföras att vuxencensurens slopande och ovisshet om vad detta kan få för inverkan på filmrepertoaren i och för sig skulle kunna ge ett visst stöd för en höjning. Utredningen anser att inget av dessa skäl är av den vikt att det inverkar på utredningens bedömning av frågan. Vad först gäller argumentet med avseende på skolpliktens upphörande kan det ytligt sett synas ligga något i tanken på en gemensam åldersgräns för filmen och skolan. I själva verket torde det emellertid snarast vara en fördel att barnen får tillgång till vuxenfilm medan de ännu går kvar i skolan. Skolan bör då ha viss möjlighet att genom sin filmundervisning och på andra sätt hjälpa dem att bearbeta sina filmupplevelser och stimulera deras intresse för bra film. Beträffande intresset av rättslikhet i de nordiska länderna kan utredningen begränsa sig till att hänvisa till vad som nyss anförts därom. Vad gäller vuxencensurens slopande kan också åberopas den föregående framställningen. Som där har påpekats torde av olika skäl — bl. a. den preventiva effekt som risken för åtal och rättegång etc. torde få — ett avskaffande av vuxencensuren knappast i det långa loppet komma att innebära någon avgörande ändring i de flesta biografers repertoar. Och enbart en förmodan om en annorlunda repertoar kan inte vara ett tillräckligt skäl för att höja den övre barnförbudsgränsen — så mycket mindre som dagens 15-åringar tack SOU 1969: 14

medbestämmanderätt och uppöva dess förvare främst massmedia torde vara mera vana att se påträngande skildringar av våld, måga till självständig, kritisk värdering. Härigenom skulle man också förhindra många sexualitet m. m. än gårdagens. Ovan har framhållits att forskningen inte unga att komma i kontakt med debattfilm ger något stöd för en höjning av 15-års- och annan engagerande film som kan vara gränsen. För att en sänkning skulle vara av betydelse för deras personlighetsutveckmöjlig finns däremot vissa hållpunkter. De ling. I sammanhanget vill utredningen erinra två mellangrupperna, 13- och 15-åringarna, i Elthammars personmaterial uppvisade ju om att ansvar i straffrättsligt hänseende inträder vid 15 år och att en motsvarande helt överensstämmande reaktioner. Emellertid bör en sänkning av 15-årsgrän- gräns för barns medverkan vid offentliga sen inte komma i fråga om den nedre grän- nöjestillställningar har uppställts i 1956 års allmänna ordningsstadga. Det kan också sen såsom utredningen föreslår sätts oförändrat vid 11 år. Härför kan åberopas sam- nämnas att de politiska ungdomsorganisama skäl som anförts tidigare mot en höj- tionerna har satt fyllda 15 år som nedre ning av 11-årsgränsen vid bibehållen 15- gräns för medlemskap. Den allmänna tenårsgräns. Även bortsett härifrån torde en densen när det gäller åldersgränser går i sänkning inte vara lämplig med tanke på sänkande riktning. 15-årsgränsen vid biobesök synes liksom att 11 —14-åringarna, såsom nämnts tidigare, 11-årsgränsen ha fungerat bra och torde i kan tänkas vara mottagliga för ett visst slag ännu högre grad än denna ha gått in i folks av asocial normförmedling. Den nuvarande 15-årsgränsen har gällt medvetande. En höjning skulle sannolikt av under hela tiden från biografförordningens många ungdomar uppfattas som ett misstillkomst 1911. Därefter har skett upprepa- troendevotum och få till följd att de i ökad de ställningstaganden till förmån för den. utsträckning sökte komma in på barnför1949 års filmkommitté föreslog en höjning bjudna föreställningar. Biografpersonalens till 16 med bl. a. en motivering som inte är kontrollsvårigheter skulle antagligen också relevant om vuxencensuren slopas, nämligen öka. På grund av det som nu har anförts att höjningen skulle kunna bidra till en milanser utredningen att 15-årsgränsen bör bidare censurbedömning av vissa barnförbehållas. bjudna filmer. Riksdagen avslog 1954 16Den danska censurutredningen diskuterar årsgränsen och fastställde då liksom 1959 i sitt betänkande huruvida avskaffandet av gränsen vid 15 år. Tanken på en höjning till vuxencensuren kan motivera att 16-årsgrän16 diskuterades också av ungdomsvårdssen suppleras med en möjlighet att vid särkommittén men avvisades. Utredningen vill vidare ånyo understryka skilda tillfällen förbjuda film för unga unatt ungdomen tycks mogna psykiskt tidi- der 18 år. 18-årsgränsen skulle användas gare än förr. Många 14-15-åringar be- först och främst beträffande film som enligt censurens hittillsvarande praxis skulle ha traktas numera på ett helt annat sätt som vuxna, de har en öppenhet och självständig- totalförbjudits eller i vilken det skulle ha het som tidigare generationer saknade, de är gjorts väsentliga klipp som villkor för filbättre orienterade, deltar i diskussioner mens godkännande för vuxna. Den danska osv. Till detta bidrar bl. a. en förbättrad utredningen framhåller emellertid att konutbildning och kontakt från barnaåren med trollsvårigheter för biograferna talar emot en sådan möjlighet till differentiering. Man olika massmedia. pekar vidare på risken för att huvudeffekten Att höja den övre åldersgränsen skulle av att vid enstaka tillfällen bestämma den inte rimma väl med dessa förhållanden. Det övre åldersgränsen till 18 år skulle bli att skulle innebära att man på filmens område ifrågavarande filmer därigenom skulle få en upprätthöll ett utvidgat förmyndarskap i en inte avsedd men verkningsfull reklam. Ocktid då man annars vill ge ungdomen ökad SOU 1969: 14

så den omständigheten att den skadeverkan som främst kan komma i fråga inte antas vara förknippad med den enskilda filmen utan förutsätter att den unge biobesökaren ser ett större antal filmer av en bestämd kategori gör det enligt den danska utredningens mening tvivelaktigt om det finns tillräckliga skäl att lagfästa en åldersgräns som förutsätts komma till användning bara i undantagsfall. Utifrån dessa synpunkter har den danska utredningen ansett sig böra avstå från att föreslå att de gällande åldersgränserna kompletteras med en 18-årsgräns. En ändring av sådan innebörd i den norska biograflagen har däremot som nämnts antagits nyligen (se s. 59). De argument för en 18-årsgräns som framförs i de danska och norska betänkandena med avseende på skyddet av ungdomen är i huvudsak att under de sista åren visat sig en tendens i riktning mot hårdare och mera brutala filmer. Även om unga människors påverkbarhet avtar efterhand som de närmar sig vuxenstadiet är den ännu i 16—18-årsåldern så stor, anser man, att det kan finnas behov av en möjlighet att höja åldersgränsen till 18 år när det rör sig om filmer som anses kunna verka särskilt förråande. Man lägger därvid också någon vikt vid att en nöjaktig kontroll av att åldersgränserna upprätthålls inte är möjlig och att man därför måste räkna med att en del 14—15-åringar ser film som är förbjuden för barn under 16 år. Utredningen anser inte att det finns skäl att föreslå en möjlighet för censuren att i särskilda fall bestämma en 18-årsgräns. Till stöd härför vill utredningen till att börja med åberopa det som anförts i det danska betänkandet mot en sådan ordning. Häremot kan också åberopas vissa av de skäl mot att generellt höja 15-årsgränsen som har redovisats ovan. Det senare gäller såväl bristen på vetenskapligt stöd för större skaderisker i 15—17-årsåldern än i högre åldrar som ungdomens tidigare mognad m. m. En ordning enligt de ifrågasatta riktlinjerna torde slutligen förutsätta att alla filmer som filmägaren inte på förhand avstår från att visa för unga under 18 år måste ges in till censuren för 62

granskning. Detta torde i realiteten komma att bli praktiskt taget alla filmer med hänsyn till filmägarnas intresse att kunna visa filmerna för den betydande biopubliken i 15-18-årsåldern. Granskningsmässigt sett skulle man alltså då i stort sett ha kvar samma system som det som gäller nu. Dessutom kunde emellertid en 18-årsgräns sådan som den här diskuterade tänkas i realiteten verka som en vuxencensur och få konsekvenser för produktionen av och tillgången på kvalitetsfilm. Sannolikt skulle det nämligen antingen inte alls produceras eller importeras filmer av god kvalitet, som man kunde räkna med att få visa bara för personer över 18 år, eller göras erforderliga klipp i dem för att få med gruppen 15—17åringar. Utredningen vill understryka vikten av en så noggrann kontroll som möjligt av att åldersgränserna respekteras. Betydelsen härav ökar om vuxencensuren avskaffas. Någon verkligt effektiv kontroll av de biobesökande barnens ålder kan naturligtvis inte åstadkommas utan att någon form av legitimationsplikt införs. En sådan lösning av kontrollfrågan diskuterades i riksdagen både 1954 och 1959 men förkastades då som alltför omständlig. Enligt utredningens mening bör den inte heller nu övervägas. Förutom att ett sådant system skulle bli tungrott skulle det vara ägnat att medföra komplikationer i form av t. ex. utlåning och överlåtelser av de identitetshandlingar systemet förutsätter. Även med detta system skulle en fullständig säkerhet inte kunna nås för att de som inte är berättigade blev utestängda. Utredningen finner därför att man som hittills måste lita till biografpersonalens bedömning av barnens ålder. 9.2.4 De yngsta barnen Som framgår av bil. 8 finns i en del länders censurförfattningar särskilda bestämmelser som reglerar de yngsta barnens tillträde till biografföreställningar. I regel gäller det de barn som ännu inte har börjat skolan och bestämmelserna går för det mesta ut på totalt förbud att gå på bio eller förbud att gå på bio utan sällskap SOU 1969: 14

med föräldrar eller någon annan vuxen. I Norge får sålunda barn under 7 år inte gå på bio om de inte har börjat skolan. Bestämmelsen har genom nyssnämnda lagändring uppmjukats på det sättet att censuren vid särskilda tillfällen kan bestämma att barn som har fyllt 5 år skall få tillträde till biograf om de har sällskap med föräldrar eller andra målsmän. Utredningen har övervägt om det finns anledning att införa bestämmelser av detta slag i den svenska censurlagstiftningen. Till förmån härför talar det som har framhållits tidigare om oförutsebara efterverkningar av förskolebarns biobesök, särskilt när de är ensamma, och ökade skaderisker över huvud taget. Förskolebarnen har vidare som nämnts svårt att förstå många filmer och har då i regel inget utbyte av dem. Utredningen vill inte bestrida att dessa skäl i och för sig har fog för sig och anser därför att förskolebarnen helst inte bör gå på bio utan sällskap av föräldrar eller andra vuxna. Det torde emellertid enligt utredningens mening inte vara samhällets sak att här ingripa, så mycket mindre som det knappast föreligger något avgörande behov av lagstiftning. De åtgärder som kan behövas — utöver det avskiljande av filmer som censuren utför med tanke på barn under 11 år — kan sannolikt utan större risk överlåtas åt föräldrarna som i varje fall i fråga om denna ålderskategori måste antas kunna utöva en tillräckligt effektiv kontroll över sina barns filmkonsumtion. En ökad tillgång på barnfilm som är lämplig för de minsta barnen skulle naturligtvis också vara av betydelse i detta sammanhang. Avslutningsvis kan erinras om att frågan om förskolebarnens biobesök har prövats av riksdagen åtskilliga gånger — senast 1959 — utan att riksdagen har funnit lagstiftningsåtgärder påkallade. Även den danska censurkommittén har övervägt frågan och kommit till samma resultat.

melserna också en annan restriktion. I 4 § 2 mom. biografförordningen stadgas nämligen att barn under 15 år, som inte åtföljs av målsman eller någon annan person som har kommit till mogen ålder, inte får lämnas tillträde till föreställning som slutar senare än kl. 22. Liknande tidsbegränsningar för barns biobesök finns även i vissa andra länder, bl. a. i Norge. Enligt utredningens mening torde något behov av lagstiftning inte föreligga på denna punkt.

9.2.5 Barns tillträde till sena föreställningar I fråga om barns tillträde till biografföreställningar finns f. n. utöver åldersbestämSOU 1969: 14

10 Grunderna för barncensurens utövande

10.1 Frågans tidigare

behandling

1910 års filmsakkunniga angav som norm för censorernas verksamhet — förutom allmän lag — att de inte fick godkänna filmer vilkas förevisande skulle vara anstötligt i sedligt, religiöst eller politiskt hänseende eller eljest verka förråande eller till förvillande av rättsbegreppen. När det gällde filmer som var avsedda också för barn borde censorerna ha full frihet att bedöma vad som kunde vara skadligt eller inte skadligt. För barn fick sålunda inte heller godkännas filmer som var »ägnade att på ett onaturligt sätt uppjaga (deras) fantasi eller eljest skadligt inverka på deras andliga eller kroppsliga utveckling». I de sakkunnigas förslag gjordes vissa jämkningar under den fortsatta behandlingen. Bl. a. utmönstrades de politiska och religiösa inslagen. 1949 års filmkommitté betonade att filmcensuren borde vara huvudsakligen mentalhygieniskt inriktad. Härom anförde kommittén. Även när det gäller mentalhygieniska frågor, är det svårt att göra kategoriska uttalanden om skadeverkningar av film annat än när det gäller barn och psykolabila personer. När det gäller vuxna, »normala» människor, är det också svårt att väga mot varandra vådorna av en psykisk upphetsning och värdet av en konstnärlig upplevelse. Vissa grundregler bör ändå kunna accepteras som rimliga och ändamålsenliga. Främst bör censuren ingripa mot sadistiska och nedbrytande inslag, som på grund av filmens suggestionskraft, filmens utbredning och filmens 64

kommersiella karaktär kan få mycket vida och djupa verkningar. Censuren bör här kunna vara en garanti för allmänheten mot sådant som är skadligt upphetsande och förråande. Kommittén avsåg i övrigt med sitt förslag att åstadkomma en viss modernisering och rationalisering av normerna för filmgranskningen vilka hade varit i stort sett orubbade sedan 1911. Förslaget hade följande lydelse. Statens filmcensur må ej godkänna film, som kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller där förbrytelser framställas så att de kunna locka till efterföljd eller innebära en uppmaning till lagstridig handling. Avgörande vid prövning av sådan verkan skall vara det sätt varpå händelserna framställas eller det sammanhang i vilket de förekomma. Betydelsen av termerna »förråande» och »upphetsande» var inte klar och fixerad, framhöll komittén, men den hade trots noggrant övervägande inte funnit några andra termer som bättre täckte avsikten med denna censurbestämmelse. Uttrycket »upphetsande» hade dock förstärkts till »skadligt upphetsande» eftersom själva upphetsningen inte alltid behövde innebära något förkastligt. Slutmeningen i den av kommittén föreslagna författningstexten avsågs som ett skydd mot risken att den mentalhygieniska inriktningen skulle komma i konflikt med konstnärliga värden i filmerna. Det underströks att scener som isolerade skulle kunna anses falla under censurbestämmelserna borde bedömas insatta i sitt sammanhang SOU 1969: 14

och med hänsyn till filmens helhetsverkan. Kommittén framhöll att den inte hade kunnat tillmötesgå önskemål om att censurens befogenheter skulle utvidgas till att avse ingripande mot film av »fördummande, förytligande och smaklös» natur. En sådan censur ansåg kommittén böra överlämnas åt kritiken och den allmänna opinionen; staten kunde inte utvidga sin verksamhet till att döma i dessa ytterst vanskliga smakfrågor, och det skulle stå i alltför skarp kontrast mot yttrande- och tryckfriheten att genomföra en filmcensur på sådana grunder. En bestämmelse i 1911 års förordning om barnförbud för filmer som kunde uppjaga bams fantasi m. m. ersattes i kommitténs förslag med en föreskrift som i sak överensstämmer med den nu gällande om film som »kan vålla barn psykisk skada». Motiveringen för den senare formuleringen framgår inte klart men det förefaller som om man med bestämmelsen har velat skydda barn bl. a. mot filmer som är skrämmande och som de kan uppfatta som ett hot mot sin trygghet. Kommitténs uttalande att censuren borde vara huvudsakligen mentalhygieniskt inriktad godtogs i allmänhet vid remissbehandlingen eller lämnades utan erinran. Som framgår av historiken delade föredragande departementschefen denna uppfattning (prop. 1954: 116, se s. 20 ovan). Han hade dock vissa erinringar mot den författningstext som kommittén hade föreslagit. Bl. a. förordade han att man skulle bibehålla rätten att inskrida mot film som uppenbart strider mot allmän lag. Riksdagen hade som nämnts inget att erinra mot de föreslagna förutsättningarna för censuringripanden av de skäl som nu har angetts. Bortsett från vissa huvudsakligen redaktionella jämkningar överensstämmer nu gällande biografförordning när det gäller de mentalhygieniskt betingade censurgrunderna med 1954 års bestämmelser. De censurgrunder som motiveras av utrikespolitiska hänsyn eller militära säkerhetsskäl tillades biografförordningen strax efter första världskrigets utbrott 1914. De har sedan dess kvarstått oförändrade i sak. SOU 1969: 14 5 — Filmen

10.2 Utredningens överväganden 10.2.1 Inledning Som har framgått av det föregående är syftet med den förhandsgranskning av film, som utredningen föreslår skall bibehållas, att i möjligaste mån förhindra skadeverkningar som filmen kan tänkas ha på barn och ungdom. De viktigaste censurgrunderna enligt gällande rätt är som nämnts mentalhygieniskt betingade. Hit hör »förråande», »skadligt upphetsande», »förleda till brott» och »vålla barn psykisk skada». De skadliga effekter av film som innefattas i dessa uttryck täcks av den bestämning av begreppet skada eller det som jämställs därmed, som är utgångspunkten för utredningens bedömningar. Detsamma gäller »strida mot allmän lag» i den mån det lagstridiga är något som kan anses som skadligt enligt definitionen. Ärekränkande partier i en film torde väl sålunda för det mesta inte i och för sig kunna bedömas som »skadligt». Däremot är det tänkbart att skadlighetsrekvisitet oftare anses uppfyllt i fråga om filmer som kan vara ägnade att såra tukt och sedlighet. Hänvisningen till »allmän lag» som norm för filmgranskningen har emellertid uppenbarligen inte längre någon funktion i ett system med enbart barncensur. I kap. 3 har redovisats hur kriterierna »förråande», »skadligt upphetsande» och »förleda till brott» tillämpas f. n. i censurens praxis. Där har bl. a. framhållits att censuren vid bedömningen av en film från dessa aspekter har att ta hänsyn också till konstnärligt värde hos filmen och väga detta mot den potentiella skadligheten. En sådan avvägning — som många gånger torde vara ett nästan olösligt problem — är inte heller i och för sig motiverad om vuxencensuren slopas. Vad barncensuren har att bedöma är enbart risken för skadlig påverkan av film. Vid den prövningen har man självfallet att också ta hänsyn till filmens sammanhang, syftning och helhetsverkan. De hänsyn som enligt utredningens uppfattning bör vara avgörande vid prövningen av en films skadlighet för barn har angetts 65

i det föregående. När det gäller utformningen av de grunder för granskning som med tanke härpå bör uppställas för barncensuren, kan man tänka sig olika lösningar. Utredningens överväganden härom redovisas i nästa avsnitt. De censurgrunder i gällande biograf förordning som betingas av utrikespolitiska hänsyn och militära säkerhetsskäl fanns inte från början i förordningen. Då ett behov av skyddsbestämmelser på detta område uppkom tedde det sig troligen naturligt av praktiska skäl att ta in bestämmelserna i en förordning som redan fanns. Om vuxencensuren slopas kommer emellertid inte som hittills alla filmer att bli föremål för censurgranskning. Med hänsyn bl. a. härtill är censur ur nyssnämnda synpunkter inte längre motiverad i nuvarande former. Till frågan i vad mån sådan censur bör ersättas av någon reglering i annan form återkommer utredningen i det följande (se s. 67). 10.2.2 Den mentalhygieniska granskningsgrunden Ett första alternativ som utredningen har diskuterat är att inte bestämma några kriterier alls för barncensurens utövande. Avgörandet om en film bör tillåtas bli visad för barn i de olika ålderskategorierna skulle i enlighet härmed överlåtas till censurens fria skön i varje särskilt fall. Möjligen skulle helt allmänt anges att en film inte fick godkännas om den var skadlig för barn. En sådan lösning har valts av den danska filmcensurutredningen. Den fann det riktigast att de enskilda skadekriterierna — liksom hittills i Danmark — inte upptas i författningen. Några sådana återfinns inte heller i den nya danska censurlag som numera har antagits. Utredningen anser sig inte kunna förorda ett sådant system. Om filmgranskningsorganet är representativt för olika intressen och meningsriktningar och inrymmer expertis på olika aktuella områden kunde det visserligen göras gällande att det skulle räcka med de allmänna synpunkter på risken för skadeverkningar för barn som utredningen har 66

redovisat. Också med ett sådant organ skulle emellertid enligt utredningens mening en lösning som den nu angivna lämna fältet alltför fritt för subjektiva åsikter och andra ovidkommande synpunkter vid bedömningen, vilket skulle vara betänkligt inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt. Utredningen har därför funnit att granskningsgrunderna bör anges något närmare i själva författningen. Härigenom torde nyssnämnda risker minska och bättre vägledning ges både för filmgranskningsorganet och andra som kan ha intresse av censurkriterierna. En närmare bestämning av granskningsgrunderna kan göras efter olika riktlinjer. Ett alternativ är att ange de företeelser i en film som inte får visas för barn, ett annat att beskriva de skadliga verkningar av film som man inte vill att barn skall utsättas för. Man kan också tänka sig en kombination av de båda metoderna. Till förmån för en bestämmelse som upptar de företeelser i en film som inte får godkännas för barn har framhållits att det skulle vara en fördel ur filmgranskarnas synpunkt med mera konkret angivna kriterier i stil med de kataloger med långa uppräkningar av otillåtna typer av filmer eller inslag i filmer som förekommer på en del håll utomlands. Det har också sagts att en sådan ordning vore en fördel för producenter och importörer av film: de skulle bättre veta vad de hade att hålla sig till. Mot en sådan ordning talar å andra sidan svårigheten att allmängiltigt och uttömmande beskriva vad det är för företeelser i filmerna som kan vara skadliga. Bestämmelser som konkret anger de företeelser i en film som inte får visas blir också lätt föråldrade. Värderingarna i samhället kan ändras och nya forskningsresultat och erfarenheter visa att den företeelse som i dag antas vara skadlig i själva verket är ofarlig och vice versa. Härtill kommer att bestämmelser av detta slag — som måste bli ganska detaljerade — kan befaras göra granskningsorganet alltför bundet och beröva det den elasticitet som är nödvändig för den censur som utredningen föreslår. Av sådana skäl som nu har anförts anser SOU 1969: 14

utredningen att granskningsgrunderna inte bör formuleras med utgångspunkt från de skadliga företeelserna i en film. Utredningen förordar i stället en allmänt avfattad regel som tar sikte på de ev. skadliga verkningarna av att se film. En sådan regel torde bl. a. ge censurmyndigheten, som enligt utredningens förslag förutsätts representera sakkunskap och erfarenhet inom barnpsykologi och andra berörda områden (jfr avsnitt 12.2.2), större möjlighet att efter eget bedömande i varje särskilt fall avgöra om en film med hänsyn till alla relevanta omständigheter kan inverka skadligt — i den bemärkelse utredningen lägger häri — på barn i en viss ålderskategori. I förslaget till bestämmelse om censurgrunder fäster utredningen uppmärksamheten på vissa väsentliga skadeverkningar och ger exempel på företeelser, såsom exponerandet av grovt våld och sadism, som enligt utredningens mening i större utsträckning än andra kan befaras ge sådana verkningar. Till dessa frågor liksom bestämmelsens närmare utformning i övrigt m. m. återkommer utredningen i specialmotiveringen. Enligt gällande ordning får censuren inte anlägga någon lämplighetsnorm vid filmgranskningen. Detta framgår indirekt av en föreskrift i den centrala censurbestämmelsen som säger att biografbyrån inte får vägra att godkänna en film på andra grunder än dem som anges i bestämmelsen. Att en film har förklarats barntillåten innebär alltså inte att den också har rekommenderats som lämplig för barn. Inte heller i den nya censurordning som föreslås bör enligt utredningens mening censurgranskningen kombineras med en lämplighetsbedömning. Härom hänvisas till kap. 15 nedan där dessa synpunkter utvecklas närmare.

10.2.3 Vissa andra frågor Som har framgått av det föregående får enligt 3 § biografförordningen film inte godkännas om dess förevisande »kan anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt eller kan lända SOU 1969: 14

till upplysning om förhållanden, vilkas uppenbarande kan medföra men för försvaret eller eljest för rikets säkerhet». Ingripanden från biografbyråns sida grundade på denna bestämmelse har förekommit mycket sparsamt. När det gäller att bedöma om en film innehåller något som kan vara olämpligt av militära säkerhetsskäl har den ordningen utvecklats att byrån fattar beslut först sedan man har varit i kontakt med den person inom försvarsstaben som har utsetts till kontaktman i sådana fall. Byrån fattar därefter beslut i överensstämmelse med kontaktsmannens uttalande. Vederbörande försvarsmyndighet har uppgett att det ibland har förekommit att filmföretag har vänt sig till försvarsmyndigheten för att få råd och anvisningar redan under inspelningen av en film. Den nuvarande ordningen för att bevaka de intressen, som avses med ovannämnda bestämmelse, bygger på det förhållandet att alla filmer blir föremål för granskning. Om vuxencensuren avskaffas blir emellertid ett stort antal filmer aldrig förhandsgranskade. Att bibehålla en förhandsgranskning av alla filmer enbart för att tillgodose de intressen som berörs i förevarande censurgrunder finner utredningen inte erforderligt. Inte heller är det enligt utredningens mening påkallat att i de bestämmelser som skall reglera barnfilmgranskningen ha kvar dessa censurgrunder. Den av utrikespolitiska hänsyn betingade censur grunden torde över huvud taget inte behöva ersättas av reglering på annat sätt. Det bör vara självklart att filmen skall kunna fritt kritisera förhållandena i andra länder på samma sätt som t. ex. pressen. Detta ligger i linje med bl. a. upphävandet av bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen om ärekränkning mot främmande makts överhuvud. Beträffande den censurgrund som gäller försvaret och rikets säkerhet har utredningen under hand från vederbörande försvarsmyndighet erfarit att behovet av skyddsbestämmelser för filmens del torde vara odiskutabelt. Det skulle kunna innebära säkerhetsrisker att inte ha några be67

stämmelser på detta område. Mot denna bakgrund får utredningen föreslå att de nuvarande censurreglerna i denna del ersätts med skyddsbestämmelser av annat slag. Bestämmelser rörande bildsekretess till skydd för försvaret och rikets säkerhet återfinns f. n. i olika författningar. Lagen med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. (SFS 1940: 358) innehåller bl. a. förbud mot fotografering av militära försvarsmedel m. m., kungörelsen ang. förbud mot försäljning och utförsel av flygfotografier m. m. (SFS 1940: 802) reglerar bl. a. frågan om bildsekretess för flygfotografier och andra fotografier som återger vissa försvarsresurser m. m., lagen om förbud mot spridning av vissa kartor m. m. (SFS 1949: 680) innehåller bestämmelser om försäljning eller annan spridning av tryckta kartor och fotografier, och luftfartskungörelsen (SFS 1961: 558) upptar förbud mot fotografering från luften. Behov av skyddsbestämmelser för filmens del bör kunna tillgodoses genom jämkningar inom det författningssystem som nu har angetts.

68 SOU 1969: 14

11 Undantag från barncensur

11.1 Frågans tidigare

behandling

I 1910 års betänkande undantogs från filmgranskningen filmer som visades i samband med föreläsning vid läroanstalt. De sakkunniga övervägde att utesluta också föreläsningar i allmänhet över vetenskapliga, litterära eller konstnärliga ämnen, föredrag om resor och liknande. Tanken avvisades emellertid med hänvisning till svårigheterna att förhindra missbruk av ett så vidsträckt undantag. Däremot undantogs också filmer som skildrade händelser, som hade inträffat nyligen, och visades inom tio dagar efter det de hade ägt rum. Sådana filmer skulle dock godkännas av polisen. Avsikten med denna bestämmelse var att bereda större möjlighet att visa illustrationer till dagshändelserna. I propositionen 1911 föreslogs ytterligare några undantag, nämligen visning vid andaktsövning och vid statsunderstödd föreläsning. Dessutom infördes möjlighet till dispens. Som exempel på dispensfall angavs visning vid vetenskaplig eller populärvetenskaplig föreläsning. Vid riksdagsbehandlingen samma år ströks nu nämnda undantag. I övrigt godkändes propositionen. I 1911 års förordning gjordes under de kommande åren inte någon ändring av principiell betydelse i förevarande bestämmelser. I gällande biografförordning har dessa följande lydelse (9 §): SOU 1969: 14

Vad i denna förordning är stadgat gäller ej för det fall, att film, som icke berör försvaret eller eljest rikets säkerhet vidkommande förhållanden, förevisas i samband med undervisningen vid läroanstalt; ej heller i andra fall då Konungen på ansökan meddelar befrielse från förordningens tillämpning. Utan hinder av vad i 2 § sägs må film, som troget skildrar nyligen inom riket inträffade händelser men ej berör försvaret eller eljest rikets säkerhet vidkommande förhållanden och ej heller upptagits från luften, förevisas under en tid av högst tio dagar efter de skildrade händelserna, om den för sådant ändamål godkänts, i stad med poliskammare av denna samt eljest av polischefen i orten. Utöver de filmkategorier som framgår av detta stadgande är inte heller film som visas i TV underkastad biografförordningens bestämmelser. Sveriges Radio och biografbyrån enades 1956 om vissa riktlinjer, som delvis har berörts tidigare, innefattande bl. a. att det påpekas i TV-»hallåt» om en film är olämplig för barn, att sådana filmer visas mycket sent och att filmer som censuren har totalförbjudit inte visas alls. Numera finns, som nämnts, i radiolagen ett uttryckligt förbud mot censur av TVprogram, däribland också film som sänds i TV. I lagen förutsätts att sändning av radio- och TV-program (rundradiosändning) skall liksom hittills handhas av ett företag med ensamrätt, f. n. Sveriges Radio. Ensamrätten skall utövas opartiskt och sakligt. Riktlinjer i övrigt för programverksamheten har fastställts 1967 genom ett 69

nytt avtal mellan staten och Sveriges Radio. Radionämnden övervakar att principerna följs. Ansvarighetsförhållandena i etermedia är genom radioansvarighetslagen den 30 december 1966 (nr 756) reglerade i stort sett på samma sätt som för pressen.

11.2 Utredningens överväganden Av skäl som framgår av det följande anser utredningen att TV-program som Sveriges Radio sänder i rundradiosändning bör med nuvarande system för programverksamheten liksom hittills vara generellt befriade från censur. Utöver sådana TV-program har utredningen funnit att det finns anledning att från censurkravet undanta också vissa andra kategorier av film. Utredningen föreslår sålunda dels att ett av undantagen som stadgas i 9 § biografförordningen utvidgas väsentligt, dels att vissa nya kategorier undantas. 11.2.1 Film som sänds i TV Om vuxencensuren slopas helt skapas bättre överensstämmelse än nu mellan förbudet mot censur av TV-program och filmcensurreglerna. Bibehålls som utredningen föreslår barncensuren beträffande biograffilm kvarstår emellertid en skillnad i censurhänseende mellan de båda medierna. De viktigaste skälen för att inte heller barncensur bör förekomma i TV är enligt utredningens mening följande. Det torde först och främst vara förenat med väsentliga tekniska svårigheter att genomföra censur av ifrågavarande TV-program. Men även om det tekniskt skulle låta sig göra att utöva en barncensur i TV är sådan censur enligt utredningens mening ändå inte motiverad. Det nuvarande systemet, enligt vilket Sveriges Radio på eget ansvar med stöd av radioansvarighetslagens regler utövar en självkontroll efter de riktlinjer som anges i bl. a. radiolagen och avtalen med staten och biografbyrån samt under överinseende av radionämnden, torde 70

vara tillräckligt betryggande. Sveriges Radio synes ha visat minst samma hänsyn som biografbyrån till de intressen som är avsedda att skyddas genom den statliga filmcensuren. Ett särskilt problem är visning i TV av barnförbjudna filmer. Som utredningen har framhållit tidigare är det ett mycket stort antal barn som ser TV-program som har bedömts som olämpliga för barn, framför allt barnförbjudna filmer. Sveriges Radio kan dock knappast avstå från att visa sådana filmer med hänvisning till att det inte finns några garantier för att barn hindras att se. Alternativet skulle vara att bara barntillåtna filmer visades vilket naturligtvis vore helt orimligt. Det måste ändå till sist vara föräldrarnas sak att i möjligaste mån svara för att minderåriga inte i hemmen får se TV-filmer som är olämpliga för dem. När detta ändå sker bör det erinras om det tidigare påpekade förhållandet att mottagarsituationen när barn ser TV i hemmet anses på forskarhåll i regel ha en mildrande inverkan på de emotionella reaktionerna inför en film. Emellertid innebär ett slopande av vuxencensuren att det för framtiden inte kommer att finnas några totalförbjudna biograffilmer. Detta ställer ökade krav på ett effektivt skydd mot de påfrestningar som alltför »hårda» filmer — t. ex. sådana som enligt nu gällande ordning skulle ha totalförbjudits — kan innebära för barn och ungdom. Det bör bl. a. säkras att TV och censurmyndigheten följer samma riktlinjer vid bedömningen av om en film kan vara skadlig för barn. Den närmare utformningen av dessa riktlinjer torde lämpligen ske vid överläggningar mellan Sveriges Radio och censurmyndigheten. Ett ökat utbud av filmer med särskilt påträngande innehåll torde också böra föranleda överväganden om en vidgad konsumentupplysning inom TV även för vuxnas del. De problem som kan uppkomma om barn och ungdom ges tillfälle att se sådana filmer vid offentliga TV-visningar bör också förtjäna uppmärksamhet. Innan utredningen lämnar TV-filmen SOU 1969: 14

kat kraftigt. Den journalfilm som visas på biograferna utgör i regel inte något censurproblem. Det har hänt några enstaka gånger att biografbyrån har ingripit mot sådana filmer, t. ex. påträngande krigsskildringar, men för det mesta blir de helt barntillåtna. Med tanke på det nästan dagliga utbudet av fräna krigsreportage och liknande program i bl. a. TV-Aktuellt framstår det också som tämligen meningslöst ur skyddssynpunkt med sådana ingripanden. En annan filmkategori som utredningen har diskuterat är reklamfilmen. Det är här fråga om de filmer på i regel bara ett 30tal meters längd som i kommersiellt syfte visas på biograferna före den egentliga biografföreställningens början. Dessa filmer torde lika litet som journalfilmen ha vållat några svårigheter ur censursynpunkt. Biografbyrån har själv i ett ärende 1964 om förenklad censurbehandling av sådana filmer ifrågasatt om inte granskningen av dessa kunde slopas helt. Denna granskning kan f. ö. tidvis vara en betydande arbets11.2.2 Övriga undantag belastning för byrån. Det anförda motiverar enligt utredningMot bakgrund av utredningens principiella ens mening att reklamfilmen så som den utgångspunkt — att censur över huvud tahär har definierats undantas från censur. get bör undvikas — och förslaget att helt Några gränsdragningssvårigheter att tala om avskaffa vuxencensuren har utredningen torde inte behöva uppkomma. övervägt om området för barncensur samtiUtredningen har övervägt om inte också digt kan minskas utan att härigenom skadedokumentärfilmen skulle kunna befrias från riskerna för barn ökar nämnvärt. Som recensur. Med dokumentärfilm menar utreddan har framhållits har utredningen också ningen filmer som ger en direkt autentisk funnit att - utöver TV - vissa ytterligare verklighetsskildring. F. n. visas också sådana kategorier bör undantas från censur. I gällande biografförordning finns som filmer huvudsakligen i TV. De tenderar nämnts en bestämmelse enligt vilken »film emellertid att öka på biograferna. Många som troget skildrar nyligen inom riket in- kan vara ytterst slagkraftiga. Skrämmande träffade händelser» är befriad från censur inslag förekommer inte sällan. Härtill komunder vissa förutsättningar. Detta undantag mer att det blir allt vanligare att man komkan enligt utredningens mening med fördel binerar rena spelfilmsavsnitt med dokumentära avsnitt. Många spelfilmer betraktas utvidgas till att omfatta all journalfilm. Till stöd härför kan anföras att journal- av regissören som dokumentärfilmer. Det filmen som en form av nyhetsförmedling blir sålunda allt svårare att avgränsa spelbör åtnjuta samma frihet som andra slag filmen från dokumentärfilmen. På grund av av sådan information. Vidare kan framhål- det anförda har utredningen inte funnit las att den helt övervägande delen av jour- tillräckliga skäl att föreslå att dokumentärnalfilmen numera visas i TV. Svensk nyhets- film befrias från censur. Beträffande vissa ytterligare överväganjournal har nästan helt försvunnit från biograferna och även den utländska har mins- den och preciseringar med avseende på de

skall en avgränsningsfråga beröras. Den har att göra med sådan televisering på privat väg som inte är att anse som rundradiosändning enligt radiolagen och alltså faller utanför denna lag. TV-program av detta slag kan tänkas komma att bli vanligare i framtiden. I den mån de är avsedda att visas offentligt vid föreställning e. d. till vilken också barn skall ha tillträde måste de enligt utredningens förslag alltjämt ges in för granskning av censurmyndigheten. Det som utredningen föreslår skall undantas från sådan granskning är alltså uteslutande TV-program som svenskt programföretag, f. n. Sveriges Radio, får ordna med ensamrätt. Utredningen har vid sina överväganden och förslag ovan utgått från de förhållanden med avseende på TV-sändning i Sverige som råder nu. Om dessa skulle ändras väsentligt torde censurfrågan få bedömas från de utgångspunkter som då är aktuella.

SOU 1969: 14

nu behandlade filmkategorierna hänvisas till specialmotiveringen nedan. Som har framgått tidigare undantas i biografförordningen utöver vissa journalfilmer också filmer som visas i samband med undervisningen vid läroanstalt. Stadgandet torde ta sikte främst på de offentliga föreläsningarna vid universiteten och liknande utbildning. Utredningen har övervägt att utvidga detta undantag till all visning av film av undervisande eller upplysande karaktär som anordnas av en utbildningsanstalt eller någon annan kultur- eller bildningsinstitution. Om vuxencensuren slopas torde emellertid, såvitt nu kan bedömas, något nämnvärt behov över huvud taget inte finnas av ett undantag av detta slag. Det finns alltså enligt utredningens mening ingen anledning att lägga fram något förslag i denna del.

11.2.3 Vissa andra frågor Som framgår av 9 § biografförordningen finns utöver undantagsbestämmelserna till förmån för vissa filmkategorier också en generell möjlighet för Kungl. Maj:t att meddela befrielse från förordningens tillämpning. Denna möjlighet till dispens bör enligt utredningens mening bibehållas. I 9 § biografförordningen finns också vissa inskränkningar i undantagsbestämmelserna, inskränkningar som betingas av utrikespolitiska hänsyn och militära säkerhetssynpunkter. Utredningen har tidigare framhållit att censur av sådana orsaker inte är motiverad i den nya censurordning som utredningen föreslår. Av samma skäl som har åberopats till stöd härför är inte heller förbehåll av ifrågavarande slag nu erforderliga. Beträffande dessa frågor hänvisas i övrigt till framställningen i avsnitt 10.2.3.

12 Barncensurens organisation m.m.

12.1 Frågans tidigare behandling I 1910 års betänkande föreslog de sakkunniga att granskning av biografbilder skulle verkställas av en eller flera censorer som förordnades av Kungl. Maj:t. Censorsuppdraget ansågs kräva stora kvalifikationer. Eftersom censurens kanske viktigaste uppgift var att skydda barnen från påverkan av dåliga bilder ansåg de sakkunniga pedagogisk erfarenhet vara önskvärd. Uppdraget bedömdes bli ganska ansträngande. »Att dagligen under längre tid syssla med bedömande av biografbilder torde knappast någon stå ut med», framhöll de sakkunniga. Någon besvärsbestämmelse fanns inte med i deras förslag men däremot i propositionen 1911. Denna överensstämde annars med sakkuanigförslaget. Bestämmelserna i 1911 års förordning kompletterades 1929 med en instruktion för biografbyrån. Byrån bestod enligt instruktionen av en chef och ytterligare två granskare. Några behörighetsvillkor föreskrevs inte. Ungdomsvårdskommittén föreslog att antalet granskningsmän skulle ökas. Varje film borde enligt kommittén granskas av minst två granskningsmän. Vidare borde psykologisk sikkunskap anlitas innan en film förklarades barntillåten. Kommittén hänvisade till tvi motioner vid 1944 års riksdag som riksdagen efter statsutskottets avstyrkan SOU 1969: 14

hade lämnat utan åtgärd. Inte heller kommitténs förslag ledde till någon ändring. Det granskningsråd som föreslogs i 1954 års proposition skulle enligt föredragande departementschefen få en viktig funktion genom att ge den allmänna opinionen en viss insyn i censurens verksamhet och samtidigt censurens utövare värdefulla kontakter med representativa företrädare för samma opinion. Granskningsrådet skulle på begäran av biografbyrån uttala sig när det var fråga om väsentligare eller principiellt tveksamma censuringripanden. Ledamöterna i rådet borde utses bland personer som »förenar vidsynthet och erfarenhet med dokumenterat intresse för filmens allmänt sociala och kulturella betydelse». Härigenom kunde man utgå från, framhölls det i propositionen, att vid filmcensurens praktiska arbete skulle ske en fortgående anpassning till vad allmänna opinionen kunde sägas godta inom andra områden av kulturlivet där censur inte förekom. I propositionen föreslogs också — i anslutning till förslaget om att införa alternativa åldersgränser — att biografbyrån skulle förstärkas med ytterligare en censor med kompetens som barnpsykolog eller barnpsykiater. Förslaget om dubbla åldersgränser fälldes av riksdagen och därmed också frågan om att öka antalet censorer. Däremot godtogs granskningsrådet. Sedan riksdagen 1959 hade bifallit det tidigare förkastade förslaget om alternativa barn73

gränser beslöt riksdagen att också förstärka biografbyrån såsom angavs nyss.

12.2 Utredningens överväganden 12.2.1 Barncensurens uppgift Utgångspunkten för utredningens överväganden i denna fråga har varit förslaget att vuxencensuren skall avskaffas. Om så sker kommer censurmyndighetens uppgift att vara begränsad till att bedöma olika filmers eller filmtypers ev. skadliga inverkan på olika kategorier av barn och ungdom. Utredningen har övervägt om det finns anledning att bibehålla en rätt för censurmyndigheten att göra klippingripanden. I upphovsrättslagen föreskrivs att ett konstnärligt verk, t. ex. ett filmverk, inte får ändras så att upphovsmannens konstnärliga anseende eller egenart kränks. Enligt motiven till stadgandet åsyftas härmed bl. a. att t. ex. målningar eller skulpturer ändras obehörigt för att tillgodose förmenta anständighetssynpunkter. När det gäller film torde regissören och andra upphovsmän i regel överlåta sina upphovsrätter till filmföretaget mer eller mindre generellt. För det mesta torde överlåtelsen också innebära att upphovsmännen förbinder sig att avstå från att göra gällande sin ideella rätt enligt nämnda stadgande. Det är enligt utredningens mening principiellt otillfredssällande att en statlig myndighet har laglig möjlighet att göra ingrepp i ett konstnärligt verk kanske utan att upphovsmannen ens känner till det. Utredningen rekommenderar därför att den censurmyndighet, som föreslås, inte får rätt att själv ombesörja klipp i filmerna. Vill myndigheten inte helt godkänna en film skall denna alltså förbjudas i befintligt skick och återställas till sökanden. 12.2.2 Barncensurens organisation Det är uppenbart att frågan om vilka kvalifikationer som censorerna bör besitta i en ordning med enbart barncensur ställer sig 74

annorlunda än när det gäller censorer som skall ta ställning till filmens ev. skadlighet för både barn och vuxna. Som framgår av det föregående finns i gällande bestämmelser inte stadgat några särskilda krav på kvalifikationer hos censorerna. Den utökning av deras antal som skedde 1959 innebar emellertid också i praktiken en förstärkning av biografbyråns kompetens att pröva filmer från synpunkten om de kan vålla barn skada. Denna förstärkning blev dock inte lagfäst. Den nya filmcensurmyndighet — filmnämnden — som föreslås ersätta biografbyrån och filmgranskningsrådet, bör enligt utredningens mening inrymma dels expertfilmgranskare (censorer) med sakkunskap från barn- och ungdomsområdet, dels lekmannaledamöter företrädande olika intressen och meningsriktningar med anknytning till frågor som har att göra med barn och film. Filmgranskningen torde normalt böra utföras av censorerna. Dessa bör ha en kvalificerad utbildning och praktik främst i barnpsykologi, sociologi, pedagogik eller barnpsykiatri. Även personer som inte har någon teoretisk utbildning på dessa områden men som genom sitt yrke eller på annat sätt kan antas ha skaffat sig motsvarande sakkunskap eller erfarenhet bör emellertid i lika mån kunna utses till censorer. För lekmannaledamöterna anser utredningen det inte vara nödvändigt att föreskriva några närmare behörighetsvillkor. Enligt utredningens mening bör emellertid i filmnämnden — oavsett om det är fråga om censorer eller andra ledamöter — ingå personer med erfarenhet av barn- och ungdomsverksamhet. Inte minst när det gäller lekmannaledamöterna torde särskild hänsyn böra tas till intresse för och kunskap om filmen som samhälls- och kulturföreteelse. Utredningen har diskuterat om man skulle knyta lekmännens representation i nämnden till vissa intressegrupper, såsom folkrörelser och ungdomsorganisationer. Syftet härmed skulle vara att ge nämnden en så djup förankring som möjligt. Utredningen har emellertid funnit en sådan lösning mindre lämplig av olika skäl, bl. a. svårigheten att beSOU 1969: 14

stämma vilka av alla intressen och organisationer i samhället som borde bli representerade. Även utan särskild föreskrift härom torde man kunna utgå från att olika intressen och meningsriktningar kommer att bli företrädda bland lekmannaledamöterna. Dessa ledamöter skulle därmed få bl. a. den funktion som avsågs med det nuvarande filmgranskningsrådet, nämligen att ge den allmänna opinionen inblick i censurens verksamhet och censuren kontakt med samma opinion. Som har framgått av det föregående bör censuren huvudsakligen handhas av censorer med psykologisk eller liknande fackutbildning. Filmnämndens ordförande och vice ordförande bör enligt utredningens mening inte utses bland censorerna utan bland lekmannaledamöterna. Ordföranden bör i regel inte belastas med något löpande administrativt arbete. Detta bör i stället för det mesta omhänderhas av en person utanför ledamöternas krets, som tjänstgör som nämndens sekreterare och är chef för dess kansli. Nämndens ledamöter och ett antal suppleanter för dem bör utses av Kungl. Maj:t, som också utser ordförande och vice ordförande. Såsom gäller beträffande de nuvarande censorerna utom direktören torde nämndens ledamöter böra utses för viss tid. Något hinder för förnyat förordnande bör inte föreligga. Med hänvisning till det som nu har anförts vill utredningen föreslå att censorerna förordnas för högst fem år i sänder och suppleanterna för dessa för högst ett år. Övriga ledamöter och suppleanter för dem bör förordnas för tre år. 12.2.3 Ärendenas handläggning När det gäller handläggningen av censurärendena har utredningen övervägt om varje film obligatoriskt borde granskas av minst två censorer. För en sådan ordning skulle tala att man härigenom kunde antas få större garantier för en riktig bedömning av filmerna. Å andra sidan skulle en ökning av antalet censorer i förhållande till nuvarande SOU 1969: 14

organisation bli nödvändig. Detta torde vara svårt att motivera redan med tanke på att mängden filmer som ges in för granskning uppenbarligen kommer att minska kraftigt i ett system med enbart barncensur, i varje fall om den övre åldersgränsen såsom utredningen föreslår bibehålls vid 15 år. Härtill kommer att censorerna antas samtliga vara högt kvalificerade för sin uppgift. Det finns alltså enligt utredningens mening inte tillräckliga skäl för att ställa krav på att alla filmer skall bedömas av flera än en censor. Det bör räcka att föreskriva att en film skall ses av två censorer om det uppkommer fråga om att förbjuda filmen för barn helt eller delvis eller om det råder tvekan om avgörandet. Om två censorer deltar i bedömningen av en film och inte kan bli ense om beslutet, bör ärendet enligt utredningens mening hänskjutas till avgörande av filmnämnden i dess helhet. Detsamma bör gälla om det är fråga om ett censurärende, som är av normerande betydelse för granskningsverksamheten, eller ett annat censurärende om någon av lekmannaledamöterna begär att det skall avgöras i plenum. Under särskilda förutsättningar bör också beslut av censorerna även i andra fall än de nyssnämnda kunna hänskjutas till nämnden i plenum. Till dessa fall återkommer utredningen nedan. Om två censorer är ense om att helt barntillåta en film bör detta bli nämndens beslut. En ordning som den nu skisserade bör kunna genomföras genom att anställa tre censorer. Lekmannaledamöterna föreslås till antalet vara flera än censorerna. Nämndens beslut i censurärenden bör enligt utredningens mening inte kunna överklagas. Dessa beslut blir alltså slutgiltiga. Utredningens överväganden i denna fråga framgår av det följande. Till stöd för att behålla en rätt till besvär över nämndens beslut talar att det hittills har funnits en sådan möjlighet. Att avskaffa besvärsrätten skulle alltså kunna tänkas betyda ett minskat rättsskydd för den som är underkastad censurens kontroll. Därvid är att märka att det för filmproducenter 75

och distributörer kan vara betydande ekonomiska intressen som är förbundna med det avgörande som censuren träffar. Så länge all film som visas offentligt är underkastad censur har skäl också kunnat anföras för att det slutliga avgörandet ligger som nu hos en politiskt ansvarig instans. När det enbart blir fråga om att bedöma en films ev. skadlighet för barn, och censuren kommer att utövas av högt kvalificerade experter, torde emellertid övervägande skäl tala för att censurmyndighetens beslut inte bör kunna underkännas av ett annat organ. Det gäller här avgöranden träffade på grundval av en sakkunnigbedömning som bör anses tillräckligt betryggande även om frågan om films inverkan på barn i vissa fall kan ge anledning till betydande tvekan t. o. m. bland experter. Eftersom en så mångsidig värdering förutsätts bli företrädd i nämnden är också behovet av en besvärsmöjlighet väsentligt mindre än vid avgöranden om vuxenförbud helt eller delvis, där det i större utsträckning kan uppstå frågor om yttrandefrihetens rätta avgränsning. Med hänsyn till att någon besvärsrätt alltså inte skall finnas föreslår utredningen emellertid att avgöranden av censorer också i vissa andra fall än de förut omnämnda skall kunna hänskjutas till filmnämnden i plenum. Utredningen anser sålunda att om två censorer vill barnförbjuda en film helt eller förbjuda den för barn under den lägre åldersgränsen bör det finnas viss möjlighet för nämnden i dess helhet att ompröva frågan. Utredningen föreslår därför att först och främst den som har gett in filmen för granskning skall ha en ovillkorlig rätt att få ett sådant förbudsbeslut hänskjutet till plenum. Vidare bör nämndens ordförande, som får anses ha ett särskilt ansvar för nämndens verksamhet, eller vid förfall för honom vice ordföranden ha en möjlighet härtill. Om de två censorerna anser att en film bör förbjudas helt eller delvis skall de därför underrätta sökanden och ordföranden härom. Är ordföranden ense med censorerna om förbud blir detta nämndens beslut om sökanden inte begär att ärendet 76

skall hänskjutas till plenum eller det eljest skall avgöras av nämnden i dess helhet (jfr ovan). Om ordföranden inte delar censoremas mening skall ärendet också omprövas i plenum. Genom en ordning sådan som den nu förordade torde även rättssäkerhetssynpunkterna enligt utredningens mening tillgodoses i tillräcklig grad. Man torde också minska risken för att nämndens avgöranden kommer att ensidigt präglas av fackbetonade synpunkter. En fördel är också att censorerna skulle komma att delta i det slutliga avgörandet och i högre grad än vid en besvärsordning i egentlig mening få möjlighet att framföra sina synpunkter innan det slutliga avgörandet träffas.

SOU 1969: 14

13 Specialmotivering

Som har framhållits tidigare har utredningen ansett sig böra pröva frågan om en särskild ansvarighetslagstiftning för filmen. (Jfr avsnitt 1.2.) Av skäl som redovisas i kap. 19 har utredningen funnit att en sådan lagstiftning bör komma till stånd om vuxencensur avskaffas. Utredningen har diskuterat huruvida censurbestämmelserna borde arbetas samman med bestämmelserna om ansvarigheten för innehållet i film. Emellertid förefaller det naturligt att var för sig reglera censurbestämmelserna, som kan sägas utgöra ett slags undantagslagstiftning, och ansvarighetsreglerna som enligt utredningens förslag har nära anknytning till tryckfrihetsförordningen (TF) och radioansvarighetslagen. Av bl. a. detta skäl har utredningen funnit lämpligt att föreslå två olika lagar. Därvid har det ansetts ändamålsenligt att sammanföra censurreglerna med vissa andra därmed sammanhängande frågor om film i en författning, filmlagen, och i en filmansvarighetslag uteslutande reglera frågor som rör det straff- och skadeståndsrättsliga ansvaret för innehållet i film. 13.1 Förslaget till filmlag 1§ Paragrafens första stycke anger vad man i lagen avser med begreppet »film» i teknisk mening. Definitionen är som synes vid. Den är avsedd att passa inte bara för den SOU 1969: 14

vanliga biograffilmen och annan film som finns f. n. utan också för nya former av film som kan komma. Den tar sikte på upptagningar som på teknisk väg kan visas i form av rörliga bilder med eller utan ljud. Den innefattar emellertid även filmens titel och annan text, ev. stillbilder som kan ingå etc. Som ljud räknas tal, musik och andra ljudeffekter av olika slag. Det måste förutsättas att ljudet har sammanställts med de rörliga bilderna. Däremot behöver det inte förekomma samtidigt med dessa. Om en upptagning innehåller delar med enbart ljud går dessa sålunda in under den gjorda begreppsbestämningen. Detsamma gäller stillbildskollage av den typ som ofta förekommer i s. k. fria filmjournaler (jfr avsnitt 19.2.1). Hur bilderna och ljudet etc. har upptagits ur teknisk synpunkt - om det har skett fotografiskt, magnetiskt, elektrostatiskt eller på annat sätt — saknar betydelse enligt denna begreppsbestämning. Likaså med vilka tekniska medel som den gjorda upptagningen (filmen) återges. Den vanliga biograffilmen framställs som bekant i regel med hjälp av fotografiskt material och återges genom att filmremsan, med inlagt ljud, via filmprojektor projiceras mot en bildskärm som reflekterar ljuset samtidigt som ljudet återges genom högtalare. Film kan emellertid både tas upp och återges på flera andra sätt. Som berörs i avsnitt 19.2.1 kan reproducering av film 77

ske elektroniskt för visning i TV-apparat. Film behöver inte nödvändigt visas mot en filmduk utan kan projiceras rätt ut i luften. Det nu omnämnda går också in under den tekniska definitionen. Detsamma gäller film, som visas i TV, liksom TV-program över huvud taget. Filmlagen skall emellertid inte vara tilllämplig på TV-program när de sänds av Sveriges Radio i rundradiosändning enligt radiolagen. Däremot skall filmlagen tilllämpas om t. ex. en TV-producerad film eller något annat inspelat eller direktsänt TV-program visas offentligt av någon annan än Sveriges Radio under omständigheter som inte utgör rundradiosändning i radiolagens mening och därmed faller utanför Sveriges Radios ensamrätt enligt sistnämnda lag. Det allmänna förbud mot censur av radioprogram som finns i radiolagen rimmar väl med utredningens förslag att inte heller barncensur skall förekomma i TV. Utredningens skäl härför har redovisats i den allmänna motiveringen. För att avgränsa filmlagen mot radiolagen föreslås sålunda i andra stycket av ifrågavarande paragraf att filmlagen inte gäller i fråga om film när den sänds i rundradiosändning som avses i radiolagen.

lagen om allmänna sammankomster. (Jfr prop. 1956: 143, s. 155 f.) I de flesta fall torde det inte möta några svårigheter att konstatera om offentlig visning har ägt rum eller inte eller om en film inte är avsedd för offentlig visning. Det som föreskrivs i ifrågavarande paragraf hindrar inte ingripande mot spridning bland barn och ungdom av film, som anses förråande, med stöd av bl. a. 16 kap. 12 § brottsbalken i den mån detta lagrum kan vara tillämpligt på filmvisning. Utrymmet härför torde i varje fall vara mycket begränsat. Angivna lagrum synes f. ö. aldrig ha tillämpats. Som har nämnts tidigare föreslår yttrandefrihetskommittén en bestämmelse om spridning av sedlighetssårande framställning. Spridning av framställningar av det slaget får enligt kommitténs förslag inte ske på ett sådant sätt att den enskilde utan föregående varning påtvingas något som han känner sig kränkt av. (Jfr s. 45.) Om förslaget genomförs blir också denna bestämmelse tillämplig på filmvisning utan hinder av föreskriften i 2 §. Bestämmelsen innebär för t. ex. en biografägare att han måste svara för att det vid biografen lämnas tillräcklig upplysning om en films karaktär. 3 §

2§ Paragrafen innefattar ett allmänt förbud mot förhandsgranskning och förhindrande av offentlig filmvisning i vidare mån än som framgår av lagen. Förbudet riktar sig liksom motsvarande förbud i T F och radiolagen till myndigheterna. Det avser t. ex. inte den granskning som den ansvarige filmutgivaren underkastar en film (jfr kap. 20). En sådan granskning ingår just i filmutgivarens uppgifter. Bestämmelserna i lagen tar sikte enbart på offentlig visning av film. Offentlighetsbegreppet skall vara detsamma som hittills enligt biografförordningen. Det innebär att bestämmelserna är tillämpliga på film, som visas vid biografföreställning, som avses i allmänna ordningsstadgan, men också på t. ex. filmvisning vid sammankomst enligt 78

Paragrafen reglerar vilken film som skall vara underkastad barncensur. Om vuxencensuren avskaffas kommer censurmyndighetens uppgift att vara begränsad till att bedöma filmers ev. skadlighet för barn och i vad mån olika kategorier av barn med hänsyn härtill bör ges tillträde till offentliga filmvisningar. Att offentlig filmvisning för vuxna är fri från censur framgår av 2 §. Som nämnts under 1 § faller program som sänds av Sveriges Radio helt utanför filmlagen. Detta gäller alltså också om sådana program mottas i offentliga sammanhang, t. ex. på hotell, restauranger etc. Den neutrala benämning på censurmyndigheten som utredningen förordar, filmnämnden, har valts bl. a. med tanke på att hos myndigheten också skall föras ett SOU 1969: 14

centralt filmregister enligt vad utredningen rekommenderar i anslutning till förslaget om en särskild ansvarighetslagstiftning för filmen. Dessutom är det inte uteslutet att nämnden — såsom den enda statliga myndigheten för handläggning av ärenden som rör film - i en framtid kan komma att anförtros ytterligare uppgifter på filmens område. Av 1 § andra stycket samt andra stycket i förevarande paragraf framgår vilken film som skall vara befriad också från barncensur. Det väsentligaste undantaget är TVfilmen. Med journalfilmer — vilka som nämnts är undantagna i viss utsträckning redan nu — avser utredningen korta filmer av ren nyhetskaraktär som skildrar händelser som har inträffat nyligen. Undantaget för reklamfilm har inskränkts till en snävt avgränsad kategori som framgår närmare av den allmänna motiveringen. Utanför begreppet, som utredningen har bestämt detta, faller bl. a. s. k. trailers, dvs. korta spelfilmsavsnitt som i reklamsyfte visas på biograferna omedelbart före det ordinarie programmet. Likaså filmer av propagandatyp, såsom valfilmer och liknande. Av skäl som redovisas i den allmänna motiveringen har utredningen inte ansett sig böra föreslå att dokumentärfilm undantas. Det bör emellertid understrykas att många dokumentärfilmer kan vara angelägna för barn och unga att se som en viktig källa till kunskap om människor och miljöer utanför deras egen erfarenhetssfär, också de svåra och negativa aspektema av denna verklighet. Utredningen förutsätter att filmnämnden tar hänsyn till detta förhållande i censurarbetet. (Jfr sista stycket i kommentaren till 4 § nedan.) Som är fallet enligt nuvarande ordning bör Kungl. Maj:t ha en generell möjlighet att meddela befrielse från lagens tillämpning. En bestämmelse härom innefattas i andra stycket. 4 § I denna paragraf behandlas de grunder efter vilka barncensuren skall utövas. SOU 1969: 14

Första stycket anger huvudkriteriet, skadlighet. Härom må hänvisas till den allmänna motiveringen, särskilt kap. 6 angående det skadebegrepp, huvudsakligen byggt på filmforskningsgruppens analysering härav, som utredningen har haft som utgångspunkt för sina överväganden, och kap. 8 vari de ev. skaderiskerna utvecklas närmare. I andra stycket ges exempel på skadliga verkningar av film och på företeelser som kan befaras ge upphov härtill. Känsla av hotad trygghet torde vara något som kan beröra framför allt de mindre barnen i skadlig riktning. Ogynnsamma förändringar i det sociala beteendet kan bl. a. orsakas av attitydförändringar som inte är önskade. Hit hör t. ex. minskade hämningar mot att använda våld, minskad känsla för mänskligt lidande och minskad respekt för människovärdet eller för allmänt erkända sociala eller medmänskliga normer. Som har framgått av den allmänna motiveringen har utredningen diskuterat vissa nyanseringar av filmforskningsgruppens skadebegrepp. Bl. a. har påvisats det olyckliga i en individuell anpassning som inte bygger på realistiska förutsättningar utan på en avskärmning av verkligheten. Enligt utredningens uppfattning bör ett sådant nyanserat skadebegrepp beaktas vid den praktiska tillämpningen av barncensuren. 5 § Av den allmänna motiveringen framgår att utredningen inte har funnit skäl för att — i samband med förslaget om att avskaffa vuxencensuren — förorda någon ändring av de hittillsvarande åldersgränserna. Filmnämndens beslut kan i enlighet härmed innebära att en film godkänns helt eller att den förbjuds för bam under 11 år eller under 15 år. Nämndens avgörande bör fattas oberoende av sökandens yrkande. 6§ Paragrafen innehåller bestämmelser som rör barns tillträde till offentlig visning av film. Frånsett vissa ändringar av huvudsakligen redaktionell karaktär överensstämmer den med 4 § 1 mom. biografförordningen. 79

I biografförordningen (5 §) finns ett stad- 7 § gande med tämligen utförliga bestämmelser Denna paragraf motiveras av bildsekretesom vad den som vill påkalla granskning av sens betydelse för landets försvar. Den har en film har att iaktta. Han skall göra skrift- — fast olika utformad — motsvarighet i TF lig anmälan därom och i denna om möjligt och radiolagen. För filmens del är beange filmens längd och produktionsfirma. stämmelsen betingad av utredningens förVidare skall han uppge om han vill ha fil- slag om att slopa den nuvarande censuren men tillåten också för barn i någon av de grundad på militära säkerhetsskäl och erbåda ålderskategorierna. Om inte biograf- sätta den med reglering i annan ordning. byrån bestämmer annat skall vid anmälan (Jfr avsnitt 10.2.3.) fogas en förteckning över de texter, med vilka en film i förekommande fall är avsedd 8 § att visas, och en redogörelse för filmens Paragrafen upptar en ansvarsbestämmelse av innehåll. i sak samma innehåll som 8 § biografförEnligt utredningens mening finns det inte ordningen. tillräckliga skäl för att i filmlagen bestämma hur censurärendena skall anhängiggöras. Övergångsbestämmelser Detta bör i den mån behov härav uppkommer kunna regleras i administrativ ord- När det gäller förhandsgranskning av film, ning. Ingen av de handlingar som talas om som visas offentligt för barn, skall den nya lagen i princip vara tillämplig på all sådan i stadgandet är sålunda av konstitutiv betyvisning som äger rum efter lagens ikraftdelse för ärendenas avgörande. Enligt vad trädande. biografbyrån har upplyst tillämpas f. ö. stadUtredningens förslag innebär att totalt gandet sällan efter sin ordalydelse. förbud inte längre kan meddelas. TotalförLiksom i fråga om censurärendenas an- bud som har beslutats med stöd av biografhängiggörande finns det i biografförord- förordningen skall inte heller gälla efter den ningen (6 §) omfattande och detaljerade be- nya lagens ikraftträdande. Naturligtvis stämmelser också om hur beslut av olika fordras filmnämndens godkännande om slag skall avfattas m. m. Godkänns en film man vill visa en totalförbjuden film också skall ett bevis innehållande olika uppgifter för barn. Enligt förslaget skall journalfilm utfärdas och filmen förses med en särskild och reklamfilm vara befriad också från stämpel. Tillståndsbeviset skall vid anfordran barncensur. Äldre beslut med avseende på tillhandahålles polismyndighet. Biografbyrån sådan film, som har gått ut på förbud helt har meddelat att stämplingen av godkända eller delvis, skall sålunda inte gälla efter filmer torde sakna betydelse ur kontrollsyn- ikraftträdandet. Beträffande granskningsgrunderna förepunkt. Den underlåts f. ö. i vissa fall om filmägaren motsätter sig den. Tillståndsbe- slår utredningen en regel som formellt avvis lär enligt uppgift efterfrågas av polisen viker från de nuvarande censurkriterierna men inte innebär någon större ändring i sak. ytterst sällan. Det är därför inte nödvändigt att föreskriva Utredningen finner att inte heller de nu förnyad granskning av filmer som har godberörda frågorna om ärendenas avgörande känts helt eller delvis för b am före den nya och vad som har samband därmed bör regle- lagens ikraftträdande (röda och gröna filras i filmlagen. Anses föreskrifter erfor- mer). Sådana filmer skall alltså fortfarande derliga bör de utfärdas i annan ordning. få visas på grund av det tidigare godkänUtredningen förutsätter emellertid att film- nandet. nämnden anger skälen för beslut i censurEnligt utredningens förslag skall filmärenden, i varje fall om ett sådant beslut går nämndens beslut i censurärenden inte kunsökanden emot. na överklagas. (Se 16 § förslaget till instruk80

SOU 1969: 14

tion för nämnden.) Emellertid bör man bibehålla möjligheten för den som vill anföra besvär mot beslut i ett censurärende som har meddelats före den nya lagens ikraftträdande. Prövning av besvären bör ske enligt äldre bestämmelser. En övergångsbestämmelse härom har upptagits i lagförslaget.

13.2 Förslaget nämnden

till instruktion

för

film-

1 § Paragrafen anger i vad mån allmänna verksstadgan är tillämplig på nämnden. Första meningen överensstämmer i huvudsak med 1 § i gällande instruktion för biografbyrån. Andra meningen motiveras av den arbetsfördelning mellan ordföranden och kanslichefen som föreslås. 2§ I paragrafen anges nämndens uppgift. Huvuduppgiften — filmgranskningen — har behandlats närmare i den allmänna motiveringen. Som framgår av denna föreslås bl. a. att nämnden inte skall ha rätt att som nu godkänna en film bara delvis och själv ombesörja den beskäming av filmen som anses nödvändig. Om det bara är vissa enstaka scener eller sekvenser som har föranlett ett förbudsbeslut av det ena eller andra slaget är det lämpligt att nämnden anger dessa i beslutet. Vad som förstås med film framgår av specialmotiveringen till 1 § filmlagen. Film i den bemärkelse, som anges i paragrafen, är underkastad censurkravet också om den ingår som del i t. ex. en teaterföreställning eller någon annan offentlig tillställning. Registreringsförfarandet behandlas i specialmoiiveringen till 4 § filmansvarighetslagen. 3 § Paragrafen innehåller bestämmelser om nämndens sammansättning och kvalifikationer. Dessa frågor har behandlats i den allmänna motiveringen till filmlagen. Tillsätt SOU 1969: 14 6 — Flinen

ningen av nämndens ledamöter regleras i 15 § förslaget till instruktion för nämnden. 4§ Paragrafen behandlar frågor rörande nämndens administrativa personal. Kanslichefen torde i stor utsträckning komma att handlägga administrativa ärenden. Den nuvarande administrativa personalen på biografbyrån utgörs av - bortsett från byråns chef som också är censor — dels en kontorsskrivare (kassagöromål och kamerala uppgifter), en kansliskrivare och en kontorist, dels tre tekniker som sköter filmvisningen, stämpling av filmer etc. Om vuxencensuren avskaffas, vissa filmkategorier undantas också från barncensur och censurmyndighetens befattning med bl. a. klippning och stämpling av filmer slopas blir arbetsbelastningen för både kontorspersonalens och teknikernas del när det gäller censurärenden sannolikt avsevärt reducerad. Emellertid tillkommer registreringsarbetet. Hur stor personal som under dessa omständigheter kommer att behövas är svårt att bedöma. I avvaktan på erfarenheterna ur olika synpunkter av den ifrågasatta nya censurordningens tillämpning liksom av registreringsarbetet bör lämpligen på försök en minimiorganisation prövas, förslagsvis bestående av kanslichefen samt en kontorsskrivare och en tekniker. 5§ I paragrafen anges de censurärenden som skall avgöras av nämnden i plenum. Punkt 1 motsvarar ett av de fall då f. n. biografbyrån måste inhämta filmgranskningsrådets yttrande. »Normerande betydelse» torde en censuråtgärd ha bl. a. om den innebär att grunder eller principer rubbas som har tilllämpats tidigare i censurarbetet. Bestämmelsen i punkt 2 ger varje lekmannaledamot en obetingad rätt att få ett censurärende prövat i plenum, det må gälla på grund av ifrågasatt förbud eller godkännande eller av någon annan anledning. Det torde få förutsättas att lekmannaledamöterna hålls fortlöpande underrättade om censurarbetet. Be81

träffande denna punkt i övrigt hänvisas till 8 § nedan. 7 och 8 §§ Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om handläggningen av censurärenden som inte i första hand skall avgöras i plenum. Angående dessa frågor hänvisas till den allmänna motiveringen till filmlagen. Härtill kan fogas vissa ytterligare synpunkter. 7 § första stycket upptar normalfallet: enmanscensor. Andra stycket anger när denne skall tillkalla ytterligare en censor att bedöma filmen. Det torde emellertid inte vara något som hindrar att redan från början sätta in två censorer för bedömningen, t. ex. om man kan anta att avgörandet kan bli tveksamt eller om det är fråga om en film av principiellt intresse av något slag. Enligt 8 § kan ett censurärende på begäran av ordföranden eller sökanden hänskjutas till avgörande i plenum under vissa förutsättningar. Någon tidsfrist för att framställa en sådan begäran har utredningen inte ansett motiverat att bestämma för någon av dem, lika litet som lekmannaledamöternas möjlighet enligt 5 § 2. att begära plenibehandling har ansetts böra tidsbegränsas.

gäller vid filmgranskningsrådets behandling av hänskjutna ärenden - kan också ha betydelse för allmänhetens förtroende för nämnden. 15 § Paragrafen innehåller bestämmelser om tjänstetillsättning m. m. Frågorna har behandlats i den allmänna motiveringen till filmlagen.

10 § Paragrafen rör utredningen i pleniärenden. Som har framgått av den allmänna motiveringen föreslår utredningen att nämndens beslut i censurärenden inte skall få överklagas. Med hänsyn främst härtill skall det finnas möjlighet för sökanden att innan ett pleniärende avgörs meddela ytterligare upplysningar eller klarlägga sådana som redan har lämnats. Detta bör i de flesta fall med fördel kunna ske skriftligen. För många torde det dock vara lättare att förklara sin ståndpunkt muntligen, och det kan också vara en fördel för nämnden att få tillfälle att ställa frågor. Sökanden skall därför enligt utredningens förslag ha en obetingad rätt att få företräda vid sammanträde med nämnden. Muntlig förhandling skall också ske om nämnden av andra skäl finner det lämpligt. En sådan ordning — som f. ö. 82

SOU 1969: 14

14 Vissa kostnadsfrågor

När biografbyrån inträttades 1911 förutsattes att verksamheten vid byrån skulle vara självbärande. Utgifterna skulle täckas genom intäkter i form av taxe- och stämpelavgifter. Granskningsmännens arvoden skulle täckas genom en lämpligt avvägd taxa, medan statsverket genom stämpelbeläggning av granskningsbevisen (tillståndskort och förbudskort) skulle tillföras ersättning för vissa fasta kostnader såsom lokalhyra, apparatutrustning o. d. Emellertid kom byråns verksamhet från och med 1917 att uteslutande finansieras med granskningsavgifter. Stämpelavgifterna kom därigenom att oavkortade tillfalla statsverket. Under en följd av år lämnade f. ö. granskningsavgifterna ett betydande överskott. Enligt statsmakternas beslut användes en viss del av överskottet t. o. m. budgetåret 1939/40 för »befrämjande av sådana i samband med kinematografien stående ändamål, som Kungl. Maj:t funne vara förtjänta av understöd». Med stöd av detta beslut utbetalades på förslag av biografbyrån genomsnittligt 30 000 kr. om året för att framställa och visa undervisningsfilm och vissa slag av allmännyttiga propagandafilmer. Den stödjande verksamheten indrogs i samband med de besparingsåtgärder som betingades av andra världskriget. Filmgranskningsverksamheten fortsatte emellertid att ge överskott t. o. m. början av 1960-talet. Som ett led i en allmän omprövning av taxesättningen vid olika statliga myndigheSOU 1969: 14

ter och institutioner, som begärdes av 1947 års riksdag, gjorde statens sakrevision en undersökning av biografbyråtaxan. Resultatet härav redovisades i en promemoria i maj 1948 och blev därefter föremål för övervägande av 1949 års filmkommitté. Kommittén föreslog en taxerevision som i allt väsentligt anknöt till sakrevisionens synpunkter och rekommendationer. Förslaget upptogs sedermera — liksom censurfrågan i dess helhet — till prövning vid 1954 års riksdag. (Jfr kap. 2 ovan.) Vid den nykonstruktion av taxan som blev resultatet härav var riktpunkten att biografbyråns samtliga utgifter — alltså också hyresavgifter och fasta omkostnader som ursprungligen hade avsetts att täckas av stämpelavgiften — skulle betalas enbart av filmtaxeavgifterna. Dessa skulle dessutom avpassas så att taxeinkomsten lämnade ett överskott motsvarande 20 % av byråns omkostnader. Nu gällande taxeföreskrifter som huvudsakligen bygger på 1954 års beslut och som har stått oförändrade sedan 1959 återfinns i instruktionen för biografbyrån. Genom beslut vid 1964 års riksdag (prop. 75, BeU 42, rskr 167) slopades stämpelavgiften och stämpelbeläggningen av tillståndskort och förbudskort. Det kan framhållas att stämpelutredningen, vars förslag låg till grund för beslutet, föreslog att den särskilda filmgranskningsavgiften borde höjas i samband med att stämpelmedel inte längre skulle utgå vid filmgranskning. De83

partementschefen ansåg emellertid att frågan om den särskilda filmgranskningsavgiftens storlek fick prövas senare i administrativ ordning. I avvaktan på resultatet av utredningens arbete har riksrevisionsverket i skrivelse den 3 februari 1967 föreslagit en indexmässig uppjustering av filmgranskningsavgifterna med 75 % på basis av löneutvecklingen fr. o. m. 1960 t. o. m. utgången av budgetåret 1967/68. Förslaget som har tillstyrkts av utredningen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Som har nämnts tidigare gav filmgranskningsavgifterna ett överskott t. o. m. början av 1960-talet. Under budgetåret 1959/60 uppgick dock överskottet bara till 5 150 kr. Som jämförelse kan nämnas att det årliga överskottet under en tidigare tioårsperiod (1943/44-1952/53) uppgick till genomsnittligt 167 150 kr. Den nedåtgående tendensen i fråga om byråns inkomster av granskningsverksamheten blev under de första budgetåren under 1960-talet allt klarare, och det tidigare överskottet blev ett underskott. Följande siffror rörande de tre senaste budgetåren belyser utvecklingen.

1965/66 1966/67 1967/68

Inkomster Utgifter

Täckningsgrad ca

255 024 243 306 261 866

87% 67% 70 %

272 395 340 952 353 305

I denna redovisning har beträffande inkomster och utgifter angetts de siffror som återfinns i budgetredovisningen för resp. budgetår. Vid beräkning av täckningsgraden har hänsyn också tagits till kostnader för hyra och tjänsteförsändelser med 21 000 kr. för år. Om den budgettekniska sidan kan för övrigt framhållas att inkomsterna från biografbyråns verksamhet redovisas på driftbudgetens inkomstsida under inkomsttitel II uppbörd i statens verksamhet 37: Avgifter för granskning av biograffilm. För att täcka byråns utgifter anvisas årligen över rikssta84

ten gängse avlönings- och omkostnadsanslag. Om utredningens förslag genomförs kommer såväl inkomstsidan som utgiftssidan av biografbyråns verksamhet att påverkas. Till en början kan konstateras att inkomsterna i form av granskningsavgifter kommer att minska väsentligt om vuxencensuren slopas. Även undantaget från granskningsskyldighet för reklamfilm kommer att föranleda minskning av taxeinkomsterna. Biografbyrån har uppgivit att man bör räkna med ett totalt inkomstbortfall i fråga om granskningsavgifter med ca 75 % . Självfallet har denna siffra måst grundas på osäkra beräkningar. Man vet t. ex. ingenting i dag om hur vuxencensurens slopande skulle påverka filmbranschens benägenhet att försöka få filmer barntillåtna. Också andra förändringar kan inträffa som får konsekvenser för det framtida granskningsorganets taxeinkomster. Med reservation för den osäkerhet som alltid måste vidlåda beräkningar av detta slag vill utredningen emellertid hävda att den angivna siffran 75 % kan tjäna som ungefärlig riktpunkt vid de fortsatta ekonomiska övervägandena. Även kostnaderna för filmgranskningen torde som nämnts komma att ändras om utredningens förslag genomförs. Som framgår av det föregående (avsnitt 12.2.3 och 13.2) anser utredningen att den censurordning utredningen föreslår motiverar — även i betraktande av den nya uppgiften med registreringsarbete — en minskning av antalet censorer och tekniker samt av biträdespersonalen. Utredningen har för sin del inte funnit skäl att föreslå någon ändring av löner eller arvoden åt filmnämndens personal. Den föreslagna personalminskningen kommer därför att innebära en nedgång av lönekostnaderna för dessa tjänstemän med ca 80 000 kr. På biografbyråns avlöningsanslag har också beräknats medel till arvoden åt ledamöter och suppleanter i filmgranskningsrådet. Rådet skall enligt utredningens förslag upphöra men kan i lönehänseende sägas bli ersatt av de lekmannarepresentanter som enligt utredningen skall ingå i den nya filmSOU 1969: 14

nämnden. Utredningen beräknar att arvodeskostnaderna för dessa lekmannarepresentanter kommer att uppgå till i stort sett samma belopp som f. n. utgår till filmgranskningsrådet. Inte heller i fråga om omkostnader eller utgifter i övrigt har utredningen funnit anledning att räkna med några större förändringar. Sammanfattningsvis kan sägas att man bör räkna med att utgifterna för filmnämnden kommer att ligga lägre än vad som f. n. gäller för biografbyrån. Med reservation för den osäkerhet som måste råda kan enligt utredningens mening den totala minskningen av kostnaderna komma att uppgå till ca 75 000 kr. om utredningens förslag genomförs. Om man vill bibehålla den nuvarande nivån på taxeinkomsterna även efter ett slopande av vuxencensuren torde — överslagsvis — avgiften för granskning av en ordinär långfilm behöva höjas, för den först granskade kopian (»provkopian») från f. n. ca 280 kr. till ca 1 120 kr. och för andra kopior, som är lika med provkopian, från ca 95 kr. till ca 380 kr. Utredningen är för sin del inte beredd att föreslå en så väsentlig höjning av taxan. Höjningen skulle drabba enbart sådan film som är avsedd att visas för barn och ungdom, och utredningen hyser farhågor för att man härigenom kunde komma att motverka produktionen av bra barnfilm. Utredningen har också diskuterat förslag om att avgiften skulle slopas. Även om det kan anföras vissa principiella skäl mot en ordning över huvud taget enligt vilken film som man vill kunna visa för bam beläggs med en särskild avgift har utredningen dock inte funnit det tillräckligt motiverat att föreslå att filmgranskningen blir helt kostnadsfri. Utredningen anser alltså att också i fortsättningen bör utgå någon form av avgift för filmgranskningen. Även den föreslagna registreringen bör bli avgiftsbelagd. Som synes är det f. n. svårt att med någon grad av säkerhet bedöma hur stora avgifter som bör utgå. Intill dess erfarenhet har vunnits om hur det nya system som utredningen föreslår kommer att fungera i SOU 1969: 14

praktiken kan enligt utredningens uppfattning granskningsavgiftema lämpligen bestämmas till oförändrade belopp, ev. med någon indexmässig uppjustering. Registreringsavgifterna torde t. v. kunna utgå med något visst schablonbelopp. Därvid kan en jämförelse med de expeditionsavgifter som enligt expeditionskungörelsen betalas för utgivningsbevis för periodisk skrift m. m. vara av intresse. Det nuvarande sättet att beräkna granskningsavgiftema efter visst antal filmmeter (jfr 12 § instruktionen för biografbyrån) bör med fördel kunna förenklas.

15 Positiva åtgärder

15.1 Föräldraansvar Utredningen har övervägt om kontroll av barns filmkonsumtion nödvändigtvis måste baseras på förbud knutna till vissa åldersgränser. En pedagogiskt väl planerad upplysningsverksamhet som överlämnar ansvaret för barnens biobesök till föräldrarna skulle t. ex. kunna tänkas fungera som ett bättre profylaktiskt alternativ. När det gäller TV är det som nämnts i princip föräldrarnas sak att bestämma vilka program barnen skall få titta på. Man kunde därför fråga sig varför man inte skulle låta föräldrarna avgöra också vilka biograffilmer barnen skall få se. Till stöd för sådana överväganden kan anföras att de föreliggande vetenskapliga undersökningarna visar att barns individuella beskaffenhet är mer utslagsgivande för deras mottaglighet än deras ålder. Eftersom en censur måste operera på grundval av bestämda åldersgränser ligger det onekligen något i tanken att ersätta censuren med en ordning enligt vilken det överlåts åt de personer som känner de enskilda barnen att ta ställning till om filmen kan anses lämplig för dem. En förutsättning för att kunna genomföra en sådan ordning skulle vara att det fanns något slag av upplysningsverksamhet som gick ut på att avge vägledande uttalanden med tanke på filmers lämplighet för barn. (Jfr nedan s. 89.) Enligt utredningens mening kan en ord86

ning efter dessa riktlinjer inte rekommenderas f. n. För det första kan invändas att kontrollen av att barn inte ser filmer som kan anses olämpliga för dem kommer att åvila bara föräldrarna. Och de kan liksom när det gäller TV - ofta ha svårt att förvissa sig om att barnen inte ser sådana filmer på egen hand. Denna svårighet kunde visserligen undgås genom att ställa det villkoret för barns tillträde till biograferna att de åtföljs av föräldrar eller andra vuxna. »Ledsagarregler» av det slaget finns i vissa andra länder, t. ex, England. Till förmån för en sådan regel talar det förhållandet att barn enligt allmänt omfattade barnpsykologiska uppfattningar, som har berörts tidigare, är bättre skyddade mot negativa efterverkningar av filmer när de ser dem i sina föräldrars sällskap och får tillfälle att bearbeta upplevelserna med dem. Mot en sådan regel - vilken som nämnts diskuterades men avvisades av bl. a. 1949 års filmkommitté — kan emellertid invändas att den i varje fall för något större barn skulle harmoniera mindre väl med skick och bruk i de flesta familjer där barn är vana att sköta sig själva. Det är också rätt vanligt både att föräldrar inte har tid eller lust att gå med barnen på bio och att barnen - bortsett från de minsta - söker sig till biograferna just för att vara tillsammans med jämnåriga i stället för med föräldrarna. Härtill kommer att man inte kan bortse från risken SOU 1969: 14

att personer av mer eller mindre ovidkom- ker, ungdomsvårdare, föräldrar, psykiater, mande motiv kan tänkas komma att utnyttja pedagoger, forskare och andra berörda parsituationen och erbjuda sig som ledsagare ter är dock självfallet svåra att belägga exför att på detta sätt få kontakt med barn. perimentellt: de avser undervisningseffekter Det är vidare utredningens uppfattning som inte är mätbara i kunskapsprov utan att de förutsättningar i form av kunskap gäller själva förhållningssättet till filmupppar experiment, utom filmen och förståelse för den, som ett levelsen i allmänhet. Ett 1 fritt system under föräldraansvar måste förda av Furhammar , ger dock klart stöd bygga på, inte föreligger ännu. En del för- för att framför allt tendentiösa muntliga äldrar saknar antagligen tillräcklig förståelse förberedelser i skolan kan motverka attitydför de effekter som kan vara förenade med förskjutande effekter från tendentiösa filvissa slags filmer. Det är även troligt att mer. Detta resultat motsäger alltså klart barnen också själva i viss mån saknar för- föreställningen att filmens förmåga att påutsättningar att kritiskt värdera film och verka attityder skulle vara så stor att det skydda sig mot den påverkan som kan utgå talade och skrivna ordet vore utan resurser från filmen. Det sistnämnda förhållandet att inskrida däremot. Med2 en annan metohänger bl. a. ihop med att undervisning i dik har lektor Sven Norlin undersökt effekfilmkunskap i skolorna ännu förekommer terna av försöksundervisningen i filmkuni rätt begränsad omfattning. (Jfr nästa av- skap vid högstadiet i Österåkers skoldistrikt och kunnat redovisa resultat som innebär att snitt.) även filmundervisning i blygsam omfattning tycks ge eleverna en rikare förståelse och känslighet inför filmen som konstart. 15.2 Undervisning i filmkunskap Krav på att skolan skall ge undervisning Frågan om samhället eller enskilda kan om filmmediet har vuxit fram i land efter genom olika konstruktiva åtgärder stödja land efter andra världskriget. Man har i filmens positiva möjligheter och motverka allmänhet närmat sig problemet från två dess negativa effekter har kommit i för- rätt olika infallsvinklar. En opinionsriktning grunden i allt större utsträckning under - den estetiska - har hävdat betydelsen av senare år. Som utredningen har framhållit filmen som konstart. En annan - den proi det föregående kan tiden ännu inte anses tektionistiska - har haft nära samband med mogen att låta sådana åtgärder ersätta den s. k. barnfilmrörelsen och har sett det barncensuren. F. n. utgör de en värdefull som en nödvändighet att komplettera cenkomplettering till denna - för att inte tala sur och andra skyddsåtgärder inför filmen om deras allmänt kulturpolitiska betydelse. och TV med en undervisning som man gärEfterhand som en aktiv filmpolitik utveck- na ville ge en etisk och smakfostrande riktlas ytterligare kan man förmoda att tyngd- ning. Ingen av dessa opinionsriktningar har punkten kommer att förskjutas ytterligare, kanske ända därhän att det skapas förut- kommit att dominera diskussionen i vårt sättningar för att slopa även barncensuren land. Här har man i stället koncentrerat och låta föräldrarna och barnen själva ta uppmärksamheten på att film och TV vid sidan av det tryckta ordet hör till de mest ansvaret. Under senare år har fackdiskussionen om centrala formerna för att meddela sig. Inom möjligheterna att förebygga inte önskvärda sina olika användningsområden — för dokufilmeffekter på barn och ungdom alltmer mentation, information och undervisning, rört sig kring undervisning i filmkunskap som ett komplement eller alternativ till 1 Leif Furhammar, Film, attitydpåverkan, förfilmcensurens negativa funktion. De för- 2 handspreparation. — Uppsala 1963 (stencil). Sven Norlin, Förortsungdom och film. Några hoppningar som sålunda har ställts på filmeffekter av undervisning i filmkunskap. — Stockholm 1966 (stencil). undervisningens resurser både av filmkritiSOU 1969: 14

som underhållningsform och konstart - ger, menar man, filmen och TV ett rikligt underlag för människorna att forma deras världsbild och värderingar. Huvudsyftet med filmundervisningen måste därför vara att utveckla elevernas vana och förmåga att aktivt bearbeta de upplevelser som filmen förmedlar. Den egna upplevelsen ställs alltså i centmm, inte filmen, dess teknik, stilistik, historik etc. I Sverige blev undervisning i filmkunskap obligatorisk i grundskolan 1962. Filmundervisning har nu också införts i läroplanerna för fackskolan och gymnasiet. Ännu återstår dock mycket innan sådan undervisning är helt genomförd i praktiken. Lärarutbildningen är ett problem. Sådan förekommer bara i mindre utsträckning inom skolöverstyrelsens fortbildningsverksamhet och som obligatorisk utbildning vid folkskoleseminariet i Stockholm. Vid universiteten finns ännu ingen utbildning i den riktning skolan vill driva sin filmkunskapsundervisning. Den professur i filmforskning som har beslutats 1968 torde väl i sinom tid åstadkomma ändring i detta hänseende. Materielfrågan är också olöst. En arbetsgrupp inom skolöverstyrelsen har dock nyligen lagt fram förslag om vad som behövs av tryck, bildband, film, teknisk utrustning m. m., hur skolans filmförsörjning skall organiseras etc. Vad gäller filmförsörjningen har filminstitutets distribution av kvalitetsfilm visat sig innebära en värdefull tillgång (jfr nedan s. 91). Utredningen vill för sin del starkt understryka vikten av att arbetet med att i praktiken genomföra filmkunskapsundervisningen i skolan intensifieras. En viktig förutsättning härför synes vara att filmkunskap i större omfattning än hittills kommer att ingå som ett led i lärarutbildningen, en annan att frågan om visningslokaler löses. I sistnämnda hänseende bör man i första hand utnyttja de lokalresurser som redan finns. Det kan sålunda erinras om att över 870 Folkets hus, medborgarhus, ordenshus och bygdegårdar är utrustade med projektoranläggningar för visning av 35 mm normalfilm. 88

Filmundervisningen bör emellertid enligt utredningens uppfattning inte ses som enbart en skolans angelägenhet. Hemmen, föreningslivet och inte minst TV har rika möjligheter därvidlag. Ungdomen borde ges tillfälle att också utanför skolans ram och efter slutad skolgång få se och diskutera film i grupp. Skolans filmkunskap bör därför få en direkt fortsättning och uppföljning i föreningslivets och bildningsorganisationernas verksamhet. I TV förekommer redan nu vissa program av filmundervisande karaktär både för barn och vuxna, även utanför skol-TV:s ram. Denna verksamhet borde kunna byggas ut och nya former prövas. Man kunde t. ex. överväga att göra program för föräldrar och barn som behandlade frågorna kring barn, ungdom och massmedia. Sådana program kunde kanske bl. a. medverka till att göra föräldrar bättre lämpade än nu att själva ge filmundervisning i vidare bemärkelse: att vägleda barnens filmval, bearbeta filmupplevelserna med dem osv.

15.3 Annan upplysningsverksamhet 15.3.1 Varudeklaration Inom utredningen har i olika sammanhang diskuterats frågan om varudeklaration eller konsumentupplysning beträffande film. Det är i huvudsak ur tre olika aspekter som frågan har varit uppe. Dels har det gällt upplysning om filmer med tanke på att de kan komma att ses av barn, dels vägledning - om vuxencensuren avskaffas — för människor som vill undvika att se filmer som de vet att de upprörs av. Den tredje aspekten hänger samman med ändringarna i yttrande- och tryckfrihetslagstiftningen som föreslås av yttrandefrihetskommittén. När det gäller området barn och film har barnfilmkommittén under lång tid bl. a. arbetat för att skapa en opinion för bättre barnfilm, sanera bammatinéprogrammen och öka framför allt föräldrarnas kunskap och intresse. Kommittén, som är en samorganisation för olika riksorganisationer, såSOU 1969: 14

som lärarförbund, folkbildningsförbund, kvinnoorganisationer, Målsmännens riksförbund m. fl., bedriver praktisk filmgranskningsverksamhet kombinerad med upplysningsverksamhet. Fem granskningsgrupper bestående av barnpsykologer, pedagoger, filmsakkunniga och lekmän granskar regelbundet filmer som är aktuella på repertoaren, främst matinéfilmer men också nya filmer när sådana någon gång förekommer. Man aktiverar pressen att ta in dels s. k. »filmrutor» som innehåller kommitténs synpunkter på barnmatinéerna, dels utlåtanden om nygranskade filmer för barn. De förra tas in enbart i Stockholms morgontidningar, de senare också i ett antal landsortstidningar. Informationen riktar sig såväl till föräldrar eller andra fostrare som barn. Den mynnar ut i uttalanden om filmerna: om de över huvud taget kan rekommenderas, för vilka åldrar de är lämpliga, om de kan rekommenderas som »familjefilm» osv. Innan utredningen går in på de överväganden som har förekommit om denna form av konsumentupplysning bör det framhållas att barnfilm inte är ett alldeles entydigt begrepp. Gränsdragningen mellan barn- och vuxenfilm har också på senare tid ibland diskuterats liksom om det över huvud taget behövs några speciella barnfilmer. På sådana frågeställningar har utredningen ingen anledning att gå in. Begreppet barnfilm används i det följande i betydelsen filmer som barn har glädje av och som är producerade med särskild tanke på dem. Som har framgått av det föregående anser utredningen att det ännu inte finns förutsättningar för att låta barncensuren helt ersättas med en upplysningsverksamhet som överlämnar ansvaret till föräldrarna för barnens filmkonsumtion. Däremot anser utredningen att en konsumentupplysning om karaktären av filmer, som kan vara av intresse för barn, är av stort värde även i ett system med bibehållen barncensur. Utredningen har övervägt om det granskningsorgan, som skall utöva barncensuren, också bör kunna ge upplysning om filmernas lämplighet eller olämplighet för olika SOU 1969: 14

åldersgrupper av barn. En sådan möjlighet har censuren i vissa andra länder. Enligt utredningens mening finns det inte tillräcklig grund för en sådan ordning. Det kan tilläggas att en bestämmelse om lämplighetsbedömning som tidigare fanns i den danska censurlagstiftningen har upphävts — tillsammans med vuxencensuren - i den nya danska censurlagen. Motiveringen härför var bl. a. att bestämmelsen under senare år hade kommit till användning i mycket ringa omfattning. Om sålunda utredningen inte vill förorda att censurgranskningen kombineras med en lämplighetsbedömning vill utredningen däremot ånyo betona vikten av en så utbredd konsumentupplysning som möjligt inom detta område. Betydelsen av en sådan upplysning kommer sannolikt att bli ändå större än nu efter hand som intresset för och kunskapen om film utvecklas bl. a. genom filmundervisning och ökad produktion av filmer som är lämpliga för barn. Barnfilmklubbarnas och skolans efterfrågan på information torde också komma att öka i motsvarande grad. Det ingår inte i utredningens uppdrag att ge några närmare rekommendationer rörande konsumentupplysning om barnfilm. Utredningen vill dock framhäva barnfilmkommitténs aktningsvärda och viktiga arbete. Svagheten i dess verksamhet är emellertid att den huvudsakligen kan beröra bara storstadsregionerna, särskilt Stockholm, och över huvud taget måste begränsas kraftigt på grund av bristande ekonomiska resurser. Ett vidgat samarbete mellan alla berörda på ifrågavarande område, förutom kommittén och pressen främst filmbranschen, TV och skolmyndigheterna, skulle sannolikt befordra möjligheterna att aktivera och bredda detta slags konsumentupplysning. Utredningen övergår härefter till den form av sådan upplysning som syftar till att vara en vägledning för vissa vuxna. Det är filmforskningsgruppen som har fört fram denna tanke. Forskningsgruppen erinrar i sin forskningsrapport om de grupper i samhället som av religiösa, moraliska eller andra skäl upp89

rörs av innehållet i filmer som skildrar för- ningar e. d. beskriva innehållet i film. Behållanden som är motbjudande för dem. skrivningarna, som inte kan motiveras utförDen naturliga utvägen ur deras dilemma är ligt, skulle lätt kunna missbrukas och inatt de själva undviker att se de filmer som veckla myndigheterna i diskussioner med gör dem upprörda, framhålls det. En sådan människor som ansåg sig vilseledda. självreglerande mentalhygien sägs de flesta En sådan information skulle också kräva människor tillämpa automatiskt, oberoende att samtliga »vuxenfilmer» skulle behöva av vilken uppfattning de har i konstnärliga ges in för granskning även om vuxencensueller moraliska frågor. När det gäller film ren slopas. Utredningen finner inte behovet kan emellertid denna »självcensur» inte fun- av denna sorts information vara tillräckligt gera särskilt tillfredsställande eftersom det stort för att motivera en så omfattande f. n. är svårt att i förväg veta om den film granskningsverksamhet. man väljer att se verkligen motsvarar de Konsumentupplysning om film bör enligt önskningar man själv har beträffande fil- utredningens mening bedrivas så att produmens innehåll. Det förefaller därför enligt center och andra ansvariga inom filmbranforskningsgruppen väl motiverat med någon schen ger information och upplysning i form av varudeklaration för varje film som lämpliga former. Vidare bör filmkritiker, visas offentligt. publikorganisationer och andra påtala och Vid överläggningar i denna fråga som ut- föra i debatt ev. missförhållanden i denna redningen har haft med företrädare för bl. a. upplysningsverksamhet och ta egna initiativ filmforskningsgruppen och filmbranschen för att informera allmänheten om film. har framförts att man borde varna allmänI vissa fall kan det ha en rättslig innebörd heten främst när en film innehåller öppna att informera om en film eller underlåta sexualskildringar eller starka våldsscener. att göra det. Som har omtalats i kap. 7 Detta skulle förslagsvis ske genom att en utgår utredningen från att det kommer att skylt med en bokstav - S (sexualitet) eller bli nästan helt fritt att visa filmer med V (våld) - jämte förklarande text sattes öppna, realistiska sexualskildringar, t. ex. upp vid biografernas biljettluckor och togs samlag, under förutsättning att tillräcklig in i bioannonserna. För att få informatioupplysning om filmens karaktär har meddenen så objektiv och effektiv som möjligt lats i förväg. Har sådan upplysning inte borde ett från filmbranschen fristående orlämnats eller är den otillräcklig kan enligt gan — lämpligen filmnämnden — svara för »märkningen». Information genom bran- yttrandefrihetskommitténs förslag åtal för schens egen försorg kunde, menar man, »olaga spridning» komma i fråga. leda till missbruk av de kommersiellt attraktiva bokstäverna vilka därmed inte skulle 15.3.2 Kritik och information i övrigt fungera som varning. Utredningen har i detta kapitel liksom tidiEnligt utredningens mening är det själv- gare i olika sammanhang betonat vikten fallet i och för sig av värde att upplysa av filmkritiken, den som utövas offentligt om karaktären av filmer som innehåller eller på annat sätt. Den har framhållits som särskilt påträngande skildringar av sexualitet ett bättre — och ur demokratisk synpunkt eller våld eller annars typiskt kan vara riktigare - skydd mot filmens negativa efägnade att chockera överkänsliga männi- fekter än censur. skor. Som utredningen ser det bör dock Den svenska filmkritiken har breddats en sådan informationsverksamhet inte be- under senare år. Filmdebatten i dags- och drivas av ett filmgranskningsorgan eller nå- fackpressen — omfattande även produktionsgon annan myndighet. En granskningsverk- och branschpolitiska frågor — är livligare än samhet av denna typ skulle bli ytterst vansk- förr, radio och TV anslår mera programtid lig. Det är inte rimligt att en myndighet åt information och debatt om film, proskall ge sig in på uppgiften att med beteck- gram som avlyssnas och ses av ett stort an90

SOU 1969: 14

tal personer. Ändå torde alltjämt finnas behov av flera kvalificerade filmkritiker och ytterligare vidgad filminformation — inte minst i TV — för att kunna möta filmens snabba utveckling och det stora filmintresset hos allmänheten. Det torde visserligen i dag vara en tämligen stor del av biopubliken som inte tar del av pressens filmrecensioner. Enligt utredningens mening finns det emellertid anledning tro att den information som dock i ökande grad når publiken skall — i förening med en utbyggd filmundervisning med tiden få allt större betydelse dels för publikens förmåga att uppleva film och att kritiskt bearbeta upplevelserna, inte minst att urskilja och tillgodogöra sig konstnärliga kvaliteter, dels för produktionen och importen av bra film.

15.4 Stöd åt bra film och andra aktiviteter 15.4.1 Barn Som utredningen har berört tidigare är begreppet barnfilm något oklart och omdiskuterat. Det finns dock enligt utredningens mening flera skäl att ta upp barnfilmen för sig och diskutera dess villkor som i olika hänseenden skiljer sig från filmens i övrigt. Sedan lång tid tillbaka råder i Sverige liksom i de övriga nordiska länderna brist på lämplig barnfilm. Det beror framför allt på att sådan film i regel inte lönar sig kommersiellt sett. Produktionen har varit låg. I Sverige har sålunda under senare år utöver filmer i Tjorven-serien producerats bara två biograflångfilmer för barn, »Hugo och Josefin», f. ö. ganska annorlunda den traditionella barnfilmen, och »Farbror Blås nya båt». Också import av barnfilm har skett i mycket liten omfattning. Distributionen är liksom i fråga om vuxenfilm ett problem. Barnfilm visas framför allt vid barnmatinéema och i barnfilmklubbarna. Matinérepertoaren synes i regel bestå av äldre, nerklippta vuxenfilmer, agent- eller västernfilmer, ofta med inslag av vålds- och krigsromantik, och några enstaka filmer gjorda för barn. Bara en mindre del av filmerna SOU 1969: 14

brukar vara rekommenderade av barnfilmkommittén. Bland andra aktiviteter i fråga om barn och film är det framför allt de nyssnämnda barnfilmklubbarna som är av betydelse. Det finns f. n. ett 50-tal barnfilmklubbar som antingen är självfinansierande eller understöds av någon föräldraorganisation, kommun, bildningsförbund eller liknande. Filminstitutet bedriver också sådan klubbverksamhet. Institutet har ett barnfilmarkiv och distribuerar »paket» med smal- och kortfilmer, texthäften och ledarinstruktörer till barnfilmklubbar, bibliotek och museer. Barnfilmklubbar finns slutligen även inom de olika studieförbunden och inom barnavårdsnämndernas fritidsavdelningar. En del av de omkring 80 AV-centralerna i landet, som förser skolorna med undervisningsfilm, är på vissa håll rena filmarkiv, ofta med kommunen som huvudman. De samarbetar då med biblioteken och visar både underhållningsfilm och annan film utanför skolan. Inte heller beträffande dessa frågor är det utredningens sak att gå in på någon prövning. Utredningen vill emellertid starkt understryka betydelsen av en intensifierad insats för barnfilmen. Barn är i regel fördomsfria och därför särskilt mottagliga för en omedelbar upplevelse av film. Inte minst med tanke härpå är det enligt utredningens mening angeläget ur samhällets synpunkt att alla barn oavsett social miljö eller bostadsort får möjlighet att komma i kontakt med bra och engagerande film på ett så tidigt stadium som möjligt. Härför fordras bl. a. åtgärder för att stimulera en ökad produktion och import av lämplig barnfilm av olika slag och för olika åldrar, ev. också av »familjefilmer» och värdefulla vuxenfilmer som är lämpade även för barn. Det gäller också att bearbeta den utländska filmen för att göra den bättre tillgänglig för svenska bam genom språköversättning samt svenskt tal och svenska texter. Också barnfilmklubb arna har en viktig uppgift att fylla på detta område. Enligt uppgift finns det lokalt ett stort intresse för klubbverksamhet med barnfilm vilket talar för att verksamheten borde kunna 91

breddas. Svårigheten är emellertid också här att få fram lämplig film, i detta fall 16 mm. Det har såväl kommunalt som i motioner till 1968 års riksdag (I: 623 och II: 776) väckts förslag om centrala initiativ i syfte att främja verksamheten. Dessa förslag aktualiserar det önskvärda i ett ökat samråd och samarbete över huvud taget mellan alla intressenter - inom och utom landet - när det gäller att finna konstruktiva lösningar för att avhjälpa bristen på film, som är lämplig för barn, och möjligheterna att visa sådan film. 15.4.2 Vuxna 1963 års filmreform - då filminstitutet skapades - har medfört en kvalitativ och kvantitativ förstärkning av den svenska filmproduktionen. Dessutom har en rad ytterligare åtgärder inom filmens område möjliggjorts, såsom teknisk och artistisk utbildning, forskning, nybyggnad av filmarkiv och filmbibliotek m. m. Reformens främsta syfte var att trygga en kontinuerlig produktion av konstnärligt värdefull film. Kvalitetsbidrag har, anser många, stimulerat produktion av kvalitetsfilm. Filmproduktionen i sin helhet har fördubblats sedan 1963 och av filmerna har en fjärdedel gjorts av debuterande regissörer. För att fördjupa samarbetet mellan filmbranschen och TV träffades 1967 en överenskommelse mellan filminstitutet och Sveriges Radio som bl. a. öppnar en ny väg för den svenska spelfilmsproduktionen. Enligt överenskommelsen skall svenska långfilmer, som har samproducerats för biografoch TV-visning, först visas på biograferna under 18 månader och sedan i TV. Tidigare har svenska filmer som regel inte visats i TV förrän efter 5-10 år. Man har också kommit överens om att de bästa svenska kortfilmerna och ett urval av utländska kvalitetsfilmer skall visas i TV. TV:s möjligheter att påverka filmkulturen och filmintresset i Sverige är utan tvekan mycket stora. Efter avtalet med filminstitutet bör de kunna tillvaratas ändå bättre än hittills. Ett problem inom filmproduktionen är 92

att denna i hög grad är begränsad till ett fåtal bolag som i regel också äger stora biografkedjor. En anledning till denna centralisering är den utveckling som har skett i riktning mot allt större variationer i fråga om det kommersiella resultatet. Allt fler filmer går knappt ihop eller lämnar stora underskott medan vinsterna på de framgångsrika filmerna ökar kraftigt. En omfattande kontinuerlig produktion kan under dessa omständigheter ge god räntabilitet. För enskilda oberoende producenter utanför de stora bolagen är däremot sannolikheten av betydande förluster på ett eller flera filmprojekt stor. För att i någon mån råda bot på dessa förhållanden har på förslag av filminstitutet en ändring genomförts i 1963 års filmavtal. Ändringen träder i kraft den 1 juli 1969 och innebär att institutet skall verka för en riskutjämning genom generella topplån till svenska spelfilmer från en särskild garantifond. Reformen bör enligt utredningens mening kunna stimulera till en breddning av filmproduktionen med möjligheter till konstnärlig nyorientering och nya produktionsformer. Till ökad variation och rörlighet i produktionen bör också kunna bidra att filminstitutet både ensamt och i samarbete med svenska producenter har börjat engagera sig i produktionen, ofta genom att satsa på lågbudgeterade projekt av kooperativ karaktär. Under senare år har i den allmänna debatten krav rests på en fortsatt utbyggnad av filmreformen. Ovan har berörts två riksdagsmotioner som har gällt verksamheten i barnfilmklubbar. I ett par andra motioner till 1968 års riksdag (1:614 samt 11:431 och 789) har förslag väckts om utredningar rörande möjligheter att från statens sida främja visning av kvalitetsfilm vid kommunalt stödda biografer och rörande utvidgning av filmstudiorörelsen. Önskemål om icke-kommersiella av samhället stödda biografer har också framställts av bl. a. Kulturarbetarnas socialdemokratiska för ening. På försöksbasis har sådana biografer redan kommit till stånd, bl. a. i Gävle där lokal för ändamålet med gott resultat har SOU 1969: 14

upplåtits i Folkets hus. Andra frågor som har förekommit i debatten är importen av utländsk kvalitetsfilm, kortfilmens situation och direkta statsanslag till filmen över huvud taget. Ett väsentligt problem är att lösa distributionsfrågan. Film för minoritetssmak och s. k. exklusiv kvalitetsfilm ges i stort sett bara i de större städerna där anordnarna kan basera sin visningsverksamhet på ett stort befolkningsunderlag. Om den sortens film skall visas också på mindre platser måste samhället stimulera visningsverksamheten. Filmstudiorörelsen, studentfilmklubbarna och Svenska filminstitutets visningsverksamhet »Film Annorlunda» utgör alla värdefulla inslag i detta arbete. På kortfilmsidan verkar smalfilmsdistributörema. Det senaste tillskottet här är »Filmcentrum», som syftar till att öka kontakten mellan fristående filmare och deras publik. För att öka kvalitetsfilmens möjligheter till egna visningsställen har också tanken på samhällsstödda biografer aktualiserats. Utredningen har inte anledning att gå närmare in på dessa frågor, så mycket mindre som sakkunniga numera har tillkallats med uppdrag att utreda dessa och därvid också göra en kartläggning och bedömning av filmbranschens ekonomiska struktur m. m. Den föregående redogörelsen understryker emellertid såväl de avsevärda förbättringar för den svenska vuxen-filmen som filmreformen har medfört - främst genom att den har skapat förutsättningar för den konstnärligt värdefulla filmen att fortleva - som de problem framför allt på distributionssidan som alltjämt återstår. Vad gäller de senare måste enligt utredningens uppfattning kravet på förbättrad kulturdistribution ges samma erkännande på filmens område som i fråga om andra konstarter. En ökad spridning av kvalitetsfilm utanför storstadsregionerna kan stimulera intresset för sådan film både bland de redan intresserade och bland nya publikgrupper. Särskilda biografer eller andra lokaler för visning av kvalitetsfilm kan tänkas bli av betydelse också för visning av bl. a. kortfilm. SOU 1969: 14

15.5 Film forskning Film och filmens påverkan på publik har bearbetats från olika utgångspunkter relativt intensivt sedan 1930-talet. En internationell bibliografi från 1961 upptar omkring 500 rapporter från arbeten under perioden 1930 till 1959 angående barns och ungdomars förhållande till film. 1 I ett motsvarande arbete från 1964 beträffande effekter av TV på barn och ungdom redovisas 165 undersökningar. I och med att filmforskningsgruppen bildades vid årsskiftet 1963—1964 påbörjades en hel rad forskningsprojekt rörande filmpåverkan. En stor del av dessa är som nämnts nu slutförda och 1967 publicerade i den forskningsrapport som är utredningens första betänkande. Såvitt utredningen vet har någon omfattande filmforskning inte förekommit i de övriga nordiska länderna. I en rekommendation 1965 hemställde nordiska rådet hos regeringarna i de nordiska länderna att gemensamt låta göra en undersökning om filmens inverkan på åskådarna, särskilt barn och ungdom. Utredningen tillstyrkte i ett remissyttrande till den svenska regeringen ökat nordiskt samarbete i fråga om sådan forskning. Nordiska rådets rekommendation torde emellertid ännu inte ha föranlett några åtgärder. Som nämnts tidigare har ett underutskott inom Europarådets kriminalrättskommitté under senare år sysslat med frågor om massmedias ev. inflytande på ungdomsbrottslighet. Den förut berörda slutrapporten över detta arbete avgavs 1967. Den utgör en översikt över hur problemet film-unga människor behandlas i de olika medlemsländerna med tyngdpunkt på frågorna om skyddet av unga i förhållande till filmen. Det förefaller utredningen som om den svenska filrnforskningsgruppens aktivitet i viss mån har förändrat forskningens läge på detta område. Det verkar nämligen som om 1

The influence of the cinema on children and adolescents. — Unesco 1961. 93

man nu från forskarnas sida kunde formulera problemställningar med en betydligt större skärpa än tidigare. Utredningen anser att det är angeläget att samhället tar fasta på denna tillväxt på forskarsidan. Den nyinrättade professuren i filmforskning blir här också av betydelse. Filmforskningen har bedrivits ur bl. a. historiska, estetiska, pedagogiska och sociologiska aspekter. Syftet med den forskning som hittills har förekommit i filmforskningsgruppens regi har främst varit att belysa problemen om filmpåverkan mot bakgrund av den speciella svenska censursituationen. Det är viktigt att den svenska filmforskningen inte stannar upp i och med att utredningen avslutar sitt arbete. För framtiden torde det enligt utredningens mening vara angeläget att man söker finna former för något slag av forskning på bredare front omfattande inte bara filmen utan också övriga massmedia och med kontakter även över gränserna. I denna forskning är det, som utredningen ser det, vissa projekt som framstår som särskilt angelägna. Det är först och främst en undersökning av långtidseffekter av massmedia med inriktning särskilt på verkan av en långvarig konsumtion av våldsskildringar. Det är vidare forskning med syfte att kunna bättre tillvarata TV:s och filmens möjligheter med avseende på filmundervisning, barnfilm och liknande aktiviteter. Om vuxencensuren avvecklas vore det enligt utredningens uppfattning av intresse att begagna ett sådant unikt tillfälle för att undersöka ev. effekter av övergången till ett friare system genom ett i god tid före övergången planerat forskningsprojekt.

94 SOU 1969: 14

Ansvarighet för innehållet i film

16 Inledning

Som har nämnts tidigare har utredningen ansett sig böra ta upp till prövning också frågan om en särskild ansvarighetslagstiftning för filmens del. Denna undersökning bör enligt utredningens mening omfatta såväl det straffrättsliga som det skadeståndsrättsliga ansvaret. Av det föregående har framgått att frågan om ansvarigheten för innehållet i program som sänds av Sveriges Radio numera är löst genom särskild lagstiftning. Som anges närmare i fortsättningen bör filmansvarigheten inte omfatta sådana program. För utredningens bedömning av ansvaret för innehållet i film är det emellertid av betydelse hur ansvarsreglerna har utformats för radions och TV:s del. Som redovisas härefter har detta skett i nära anslutning till TF:s regler om periodiska skrifter. Utredningen har därför funnit anledning att gå in på lagstiftningen inom både TF- och radio/TV-området i den mån den har betydelse för prövningen av filmansvarigheten.

SOU 1969: 14

17.1 Huvuddragen i nuvarande ordning

Tryckfrihetsförordningen

Enligt T F skall det stå varje svensk medborgare fritt att - med de begränsningar till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet som följer av T F - »i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst». Det skall också stå var och en fritt att för offentliggörande i tryckt skrift lämna uppgifter och meddelanden till skriftens författare, utgivare eller redaktion eller till företag som yrkesmässigt förmedlar nyheter till periodiska skrifter. Varje svensk medborgare eller svensk juridisk person är vidare genom T F tillförsäkrad rätt att sprida tryckta skrifter. För missbruk av tryckfriheten, tryckfrihetsbrott, får ansvar eller ersättningsskyldighet inte ådömas i annan ordning eller i annat fall än som är bestämt i TF. Ett tryckfrihetsbrott består antingen i ett otilllåtet yttrande i tryckt skrift eller i ett otilllåtet offentiiggörande genom sådan skrift. I vilka fall en framställning i tryckt skrift skall anses som otillåtet yttrande anges uttömmande i 7 kap. 4 § TF, den s. k. brottskatalogen. Där upptas enligt lag straffbara framställningar, som innefattar bl. a. högförräderi, uppror, ärekränkning mot konungen eller annan medlem av kungahuset, skymfande av Sveriges eller främmande makts vapen eller flagga, uppvigling, sam96

hällsfarlig ryktesspridning, hot, förtal eller smädelse av folkgrupp, brott mot trosfrid, förfarande som sårar tukt och sedlighet samt ärekränkning av enskild person. Till otillåtet offentliggörande i tryckt skrift är enligt 5 § samma kapitel att hänföra bl. a. publicering av allmän handling som skall hållas hemlig. Ett tryckfrihetsbrott föreligger bara om den tryckta skriften har utgivits, dvs. att den har blivit utlämnad till försäljning eller för spridning på annat sätt. Beträffande påföljden för ett tryckfrihetsbrott gäller samma regler som om brottet har begåtts på annat sätt än genom tryckt skrift. Skadeståndsanspråk med anledning av missbruk av tryckfriheten kan grundas bara på att skriften innefattar tryckfrihetsbrott. Även i fråga om vem som har att svara för tryckfrihetsbrott och skada på grund av sådant brott innehåller T F särskilda regler. Sålunda är det straffrättsliga ansvaret utformat som ett ensamansvar. För innehållet i periodisk skrift är i första hand skriftens utgivare ansvarig och för innehållet i annan skrift författaren. Skadeståndsanspråk får i princip riktas bara mot den som enligt TF:s regler bär det straffrättsliga ansvaret för det aktuella tryckfrihetsbrottet. I fråga om periodisk skrift får dock anspråket riktas också mot skriftens ägare och i fråga om annan skrift mot dess förläggare. För bedömandet av frågor om straffoch skadeståndsansvar uppställer T F en presumtionsregel, som innebär att den som SOU 1969: 14

ansvarar för en framställning som någon annan har författat skall anses ha haft kännedom om framställningens innehåll. Mål om ansvar och skadestånd på grund av tryckfrihetsbrott skall enligt T F och lagen den 22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål handläggas i särskild ordning. Bl. a. gäller att frågan om en skrift innehåller ett brottsligt yttrande skall prövas under medverkan av jury om någon part önskar det. Reglerna om beslutsfattande är utformade på ett sätt som erbjuder särskilda garantier mot en snäv tolkning av tryckfriheten. I samma riktning verkar den s. k. instruktionen i 1 kap. 4 § T F , som föreskriver bl. a. att den som skall döma över missbruk av tryckfriheten alltid skall tänka på att »tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria äa fälla». Åtalsprövningen i tryckfrihetsmål är centraliserad till justitiekanslern (JK). Tillsynsreglerna i T F ålägger justitieministern att själv eller genom ombud vaka över TF:s efterlevnad. Allmänt åtal skall väckas inom sex månader från det en skrift utgavs och s. k. granskningsexemplar avlämnades till justitieministern.

17.2 Radioansvarighetslagen

Radioansvarighetslagen, som antogs 1966 efter ett långt och omfattande utredningsarbete, gäller »yttrandefriheten i ljudradiooch televisionsprogram (radioprogram)» som anordnas av svenskt programföretag med ensamrätt, dvs. f. n. Sveriges Radio. Lagen är exklusiv i ungefär samma mening som T F . Missbruk av yttrandefriheten i ett radioprogram medför ansvar och skadeståndsskyldighet bara när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott. Termen yttrandefrihetsbrott ir bestämd genom en hänvisning till vad TF kallar tryckfrihetsbrott, alltså otilllåtet y.trande och otillåtet offentliggörande. SOU :969: 14 7 — Filnen

Yttrandefrihetsbrott föreligger bara om programmet har sänts. För alla program skall finnas en programutgivare med uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott. Som enda kvalifikation uppställs att han skall vara myndig och ha hemvist i Sverige. Programutgivare förordnas av radiochefen eller annan tjänsteman inom programföretaget. Före sändningen av ett program skall namnet på programutgivaren antecknas i ett register som förs av programföretaget och som skall vara tillgängligt för allmänheten. Om programutgivare inte har förordnats eller sådan anteckning inte har skett inom föreskriven tid, faller ansvaret för programmet på den som skulle ha förordnat programutgivare. Med undantag för vissa direktsändningar svarar programutgivaren ensam för yttrandefrihetsbrott. I enlighet med principen i T F bör han på grund av sitt vidsträckta ansvar också ha ett bestämmande inflytande över vad som sänds i det program som han ansvarar för. Det fastslås därför i lagen att »ingenting får sändas mot programutgivarens vilja». Han kan alltså förbjuda sändning av program som han inte har godkänt. Han kan däremot inte komma från sitt ansvar genom att vara passiv. Oavsett sin faktiska kunskap »skall han anses ha haft kännedom om programmets innehåll och medgivit att det sändes». Det presumeras alltså att han uppsåtligen har låtit allting inflyta i det program som han är förordnad att övervaka. Ansvaret enligt radioansvarighetslagen omfattar både straffansvar och skadeståndsansvar för yttrandefrihetsbrott. För sådan skadeståndsskyldighet svarar också programföretaget vid sidan av dem som är ansvariga för brottet. Den som har lämnat en uppgift för offentliggörande i ett radioprogram är fri från ansvar under samma förutsättningar som gäller för meddelare till tryckt skrift. Detta innebär bl. a. att han för att åtnjuta ansvarsfrihet måste ha lämnat sin uppgift på motsvarande sätt som enligt TF: »till dess (dvs. skriftens) författare eller utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till 97

denna eller till företag för yrkesmässig förmedling av nyheter till periodiska skrifter». Anonymitetsskyddet överensstämmer i allt väsentligt med TF:s. Frågan om vem som — utan att ha ansvar enligt radioansvarighetslagen - har meddelat uppgift eller medverkat i program får inte väckas i mål på grund av yttrandefrihetsbrott i program. Den som har att ta befattning med radioprogram eller med nyhetsmeddelande för ett sådant program får i princip inte avslöja meddelares eller medverkandes identitet vid äventyr av böter eller fängelse i högst ett år. Mål om yttrandefrihetsbrott enligt radioansvarighetslagen skall normalt väckas vid Stockholms rådhusrätt. Om det är lämpligt med hänsyn till utredningen, kostnader och andra omständigheter kan dock sådana mål upptas även av annan rådhusrätt som är behörig att pröva tryckfrihetsmål. Jury medverkar på samma sätt som i tryckfrihetsprocessen. De som är jurymän för tryckfrihetsmål är behöriga också för mål enligt radioansvarighetslagen. Allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott väcks av JK. Sådant åtal skall väckas inom sex månader från det programmet sändes. För enskilt åtal tillämpas bestämmelserna i allmän lag. I motiven uttalas att det är nödvändigt för programföretaget att i viss omfattning göra upptagningar av program för arkivering. Upptagningarna kan få betydelse bl. a. som bevis angående yttrandefrihetsbrott. De bör göras tillgängliga för allmänheten på vissa villkor. Bestämmelser härom har meddelats i administrativ ordning. Som har nämnts tidigare finns bestämmelser om radio- och TV-verksamheten i Sverige, förutom i radioansvarighetslagen, också i 1966 års radiolag, som innehåller de grundläggande bestämmelserna om ensamrätten för Sveriges Radio att avgöra vilka program, som skall förekomma i rundradiosändning, och hur denna rätt skall utövas, samt avtalet 1967 mellan staten och Sveriges Radio angående programverksamheten.

17.3 Film Enligt biografförordningen har biografbyrån möjlighet att ingripa om den klart finner att en film kränker ett intresse som är skyddat i allmän lag, t. ex. uppenbar ärekränkning eller uppenbart sårande av tukt och sedlighet. Byråns ställningstagande i sådana fall inverkar i princip inte på bedömningen av ansvarsfrågan. En film som har godkänts av byrån kan alltså teoretiskt mycket väl bli föremål för allmänt åtal. Något sådant åtal torde dock aldrig ha förekommit men däremot enskilt åtal. Orsaken härtill är sannolikt att åklagarna känner respekt inför ett avgörande av en statlig myndighet som också har haft att överväga filmens ev. lagstridighet. Resultatet av censurbedömningen blir alltså i realiteten detsamma som om en domstol skulle ha avgjort saken. Byråns beslut att totalförbjuda en film innebär för filmägaren en förlust i ekonomiskt hänseende som är lika definitiv som efter en domstols beslut. Det straffrättsliga resp. skadeståndsrättsliga ansvaret för innehållet i film som emellertid föreligger - i varje fall i princip är inte särskilt reglerat i lag eller annan författning. I motsats till vad som gäller för tryckta skrifter och radioprogram är därför uteslutande allmänna regler att tilllämpa. De brott som kan tänkas i samband med film torde i stor utsträckning vara desamma som enligt TF utgör otillåtet yttrande eller otillåtet offentliggörande i tryckt skrift, och de skulle få bedömas på vanligt sätt enligt bestämmelserna i brottsbalken och gällande sekretesslagstiftning. Som exempel på brott som skulle kunna förekomma i samband med film kan vidare nämnas förfaranden som är straffbelagda som illojal konkurrens eller som överträdelser av lagstiftningen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Det straffrättsliga ansvaret för ett yttrande—i vidsträckt bemärkelse — i film skulle i första hand komma att ligga på gärningsmannen, dvs. regelmässigt den som har fällt yttrandet. Eftersom en film ofta är resulSOU 1969: 14

tåtet av flera personers samarbete skulle emellertid ansvar för medverkan till brott inte sällan komma i fråga. Sålunda skulle manuskriptförfattare och sådana som har ledningen av eller tillsynen över inspelningen av en film, framför allt produktionsledare och regissör, under vissa förutsättningar kunna straffas för medverkan till brottsligt innehåll i filmen. Detta skulle främst gälla om de har känt till på förhand att ett brottsligt yttrande skulle förekomma i filmen. Också den som har lämnat ett meddelande med brottsligt innehåll som tas in i en film skulle i princip kunna drabbas av medverkansansvar och alltså inte åtnjuta ansvarsfrihet som om meddelandet hade lämnats t. ex. till en tidningsredaktion. Vidare skulle biografägare eller annan som ordnar visning av film kunna ådömas ansvar. Som nyss nämnts följer även det skadeståndsrättsliga ansvaret för brottsligt innehåll i film allmänna regler. Detta innebär att den som i egenskap av gärningsman eller medverkande är ansvarig för ett yttrandefrihetsbrott som har begåtts i samband med film också skulle bli ersättningsskyldig för den skada som har uppkommit i anledning av detta. Om »filmägaren» inte är gärningsman eller medverkande är det däremot oklart i vad mån han är skyldig att ersätta skadan. Beträffande rättegången i mål om ansvar eller skadestånd på grund av framställning i film gäller rättegångsbalkens regler om brottmål resp. tvistemål i allmänhet.

SOU 1969: 14

Den tidigare behandlingen av frågan om ansvarighet för innehållet i film

Frågan om det juridiska ansvaret för innehållet i film togs upp vid 1964 års riksdag, främst genom två likalydande motioner (I: 143 och II: 174). Motionärerna framhöll att utvecklingen när det gällde massmedia, inte minst genom TV:s utbredning, hade radikalt förändrat situationen. Genom den snabba utvecklingen på kommunikationsteknikens område skedde i dag information och opinionsbildning via en rad olika media. En lagstiftning som i huvudsak var gemensam för de skilda media borde enligt motionärernas mening eftersträvas. Juridiskt skulle alltså filmer, radiosändningar, ljudband och grammofonskivor, som var producerade för allmän spridning, likställas med det tryckta ordet. Att bekämpa osund spekulation i upphetsning och råhet var enligt motionärerna nödvändigt inom alla massmedia. Detta kunde emellertid, menade de, åstadkommas utan en förhandscensur sådan som den som gäller för film. Särskilda ombudsmän borde få i uppdrag att övervaka de olika media och få befogenhet att omedelbart stoppa försäljning eller upprepad visning av sådant som ansågs strida mot lag i avvaktan på prövning av domstol. Ansvarig utgivare borde finnas för de skilda inslag som producerades i våra media. Ett sådant system skulle enligt motionärernas mening resultera i en genomgripande självsanering på detta område. I utlåtande (nr 23) över motionerna pekade konstitutionsutskottet på att rätten 100

att sprida information och åsikter bland allmänheten reglerades i vissa hänseenden på olika sätt efter beskaffenheten av den metod som användes. Vissa skäl kunde enligt utskottet anses tala för att gränserna för vad som får sägas eller visas offentligt dras på samma sätt vilket tekniskt hjälpmedel som än begagnas. De förhållanden, som motiverar en särlagstiftning för tryckta skrifter, kunde kanske sägas ha sin motsvarighet också i fråga om andra media. Även beträffande dessa kunde det finnas ett behov av särskilda rättsregler för att slå vakt om yttrandefriheten, framhöll utskottet. Det var dock uppenbart att inte minst de stora tekniska skillnaderna mellan de olika metoderna att vända sig till allmänheten måste påverka utformningen av dessa regler. Enligt utskottets mening var det ändamålsenligt att överväga behovet av sådana regler i särskild ordning för varje medel att sprida upplysning och åsikter. Några praktiska problem torde knappast ha visat sig i fråga om andra media än radio, TV och biograffilm. Med hänvisning till att översyn av lagstiftningen på dessa områden var redan påbörjad eller nära förestående fann utskottet att det inte fanns anledning att göra en samlad översyn av det slag motionärerna hade önskat. Frågan om filmansvarigheten berördes också i motionerna vid 1964 års riksdag i vilka begärdes en utredning om filmcensurens ställning. (Se s. 21.) I motionen I: 316 SOU 1969: 14

framhölls sålunda att ett slopande eller en väsentlig omläggning av filmcensuren för vuxna skulle uppenbart behöva förknippas med prövning av de rättsliga reglerna på området, lämpligen så att ett system för snabbt och smidigt rättsligt ingripande kunde ske vid behov samt att ett ansvarighetssystem skapades. Det borde prövas om inte de regler som gäller för pressen kunde ligga till grund härför i tillämpliga delar. Motionären tänkte då främst på behovet av en juridiskt ansvarig hos varje filmproducent eller filmimportör liksom på möjligheten att ha särskilt filmgranskningsombud med motsvarande uppgifter som tryckfrihetsombud. Också i motionerna I: 385 och II: 459 framfördes tanken om inte en särskild rättslig ordning liknande tryckfrihetsprocessen var lämplig även för filmens del. I så fall behövdes bl. a. särskilda anordningar för att kunna ingripa i hela landet samtidigt, påpekades det. I yttrande över motionerna till allmänna beredningsutskottet uttalade filmgranskningsrådet att en utredning om filmcensuren också borde pröva om inte samhällskontrollen över filmen kunde ges former som mera sammanföll med dem som gällde för andra massmedia. Filminstitutet framhöll att om man skulle ingripa mot film genom lagstiftning borde detta inte ske genom censur utan genom ett domstolsliknande förfarande vid ett centralt organ. Censurens avveckling aktualiserade enligt institutet en rad problem, såsom ansvarighets- och procedurfrågor vid ev. ingrepp mot film. Det torde vara nödvändigt att fastställa ansvarighetsregler samt att skapa ett centralt åtals- och domstolssystem. Möjligen borde ett organ etableras som kunde ge förhandsbesked i fråga om filmer med tvivelaktiga inslag från straffrättslig synpunkt, ansåg institutet. Yttrandefriheten och frågor som hänger samman därmed berördes också i censurdebatterna i riksdagen 1964. Konstitutionsutskottet erinrade i ett memorial angående filmen »491» (nr 12) om yttrandefrihetens innebörd och om filmens särställning såsom enda medium som är föremål för statlig SOU 1969: 14

förhandsgranskning. Kungl. Maj:t torde som besvärsinstans i censurärendena, betonade utskottet, i enlighet med uttryckssättet i TF »alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria än fälla». (Jfr avsnitt 17.1.) Det framstod sålunda som naturligt att Kungl. Maj:t vid tillämpningen av de bestämmelser i biografförordningen som reglerar censuren för vuxna iakttog försiktighet. Särskilt var detta enligt utskottets mening angeläget i de fall då det kunde göras gällande att en film utgör inlägg i samhällsdebatten. I pressen har frågan om ansvaret för innehållet i en film berörts tämligen ofta, särskilt under debatterna 1963—1964 och i slutet av 1967. Som regel har det skett i samband med att filmcensurens vara eller inte vara har diskuterats. De tidningar som vill avskaffa censuren vill också för det mesta att den skall ersättas med en efterhandsgranskning och ett ansvarighetssystem liknande det som gäller för tryckta skrifter.

19 Behovet av lagstiftning. Yttrandefrihetsbrott i film

19.1 Radio och TV Till grund för 1966 års radioansvarighetslag låg två betänkanden av en särskilt tillkallad utredningsman, »Radions juridiska ansvar» (SOU 1962: 27) och »Radioansvarighetslag» (SOU 1965: 58). I propositionen (1966: 156) till radioansvarighetslagen framhöll departementschefen att motiven för en särlagstiftning beträffande yttrandefriheten i radion var flera. Dels var det ett samhälleligt intresse att radions informationskällor kunde skyddas på samma sätt som pressens och att personer som ville framträda anonymt i ett radioeller TV-program kunde göra detta utan att riskera att bli avslöjade i samband med utredningar om yttrandefrihetsbrott. Ett naturligt tillvägagångssätt, om man ville tillgodose detta intresse, var att sätta vanliga regler om straff för medverkan till brott ur spel och införa en särskild ansvarsordning för radion efter mönster av TF:s regler om ansvaret för innehållet i en periodisk skrift. Dels var det också ett samhälleligt intresse att förebygga rättskränkningar i radion och att sörja för att de som led skada på grund av yttrandefrihetsbrott i radioprogrammen hade effektiva möjligheter att få ersättning. I det sammanhanget var ett skadeståndsansvar för programföretaget som gick utöver vad som följde av allmänna skadeståndsrättsliga regler ett närliggande önskemål. Ytterligare kunde som skäl för lag102

stiftningsåtgärder pekas på oklarheter i det nuvarande rättsläget. Både för dem som skulle bära ansvaret för yttrandefrihetsbrott och för dem som led skada på grund av sådana brott var det angeläget att rättsreglerna på området var enkla och tydliga. Departementschefen erinrade om att det vid remissbehandlingen av det första radiobetänkandet blev en i viss mån omstridd fråga om en särskild ansvarighetslag motsvarade något egentligt behov men att nu så gott som alla remissinstanser vitsordade behovet av lagstiftningsåtgärder. Även departementschefen ansåg att en särskild lagstiftning om ansvaret för missbruk av yttrandefriheten i radio och TV hade en viktig uppgift att fylla. En sådan lagstiftning borde kunna utformas så att den tillgodosåg angelägna rättssäkerhetsintressen och samtidigt blev ett stöd för radio/TV i dess verksamhet som informationsorgan och debattforum. Den naturliga förebilden för en radioansvarighetslagstiftning var TF. Behovet av lagstiftningsåtgärder framträdde enligt departementschefen betydligt klarare nu än bara några år tidigare. Frågan om yttrandefrihetens gränser behandlades inte närmare i vare sig 1962 års eller 1965 års betänkande. I vissa remissyttranden över betänkandena gjordes gällande att man helst borde vänta med en ansvarighetslag ännu någon tid i avvaktan på att denna fråga hade blivit närmare utredd. Departementschefen delade inte denna uppSOU 1969: 14

fattning. Han kunde inte finna några bärande principiella skäl för att man skulle ge yttrandefriheten ett annat innehåll eller en annan omfattning i radio/TV än i andra media. Som framgår av det föregående finns numera i radioansvarighetslagen bestämmelser som innebär att gränserna för yttrandefriheten i radio/TV och pressen sammanfaller.

19.2 F/7m 19.2.1 Behovet av lagstiftning Filmen utgörs till övervägande del av underhållning eller konst även om både filmunderhållningen och den konstnärliga filmen samtidigt får anses vara avspeglingar av stämningar och strömningar i samhället. Numera har filmen börjat få ökad betydelse också som instrument för upplysning i samhällsfrågor och forum för debatt i sådana frågor. Politiska, »samhällstillvända» filmer blir allt vanligare och filmdebatten handlar i större utsträckning än förr om ämnet »film och samhälle». Denna utveckling har varit tydlig sedan flera år tillbaka i åtskilliga länder utanför Sverige både i Europa och andra delar av världen. Man kan peka på den samhällskritiska realismen i många italienska filmer av i dag, ett antal franska dokumentära revoltfilmer, »Krigsspel», som skildrar ett fingerat kärnvapenkrig, och andra antikrigsfilmer, det intensiva nutidsengagemanget och viljan till politisk och ideologisk debatt i många tjeckiska, jugoslaviska och engelska filmer etc. Utanför Europa förtjänar att nämnas främst den revolutionära filmen i olika latinamerikanska länder och de starkt socialkritiska filmer som i USA produceras av den s. k. »New American Cinema»gruppen. Många av de nu nämnda filmerna har visats i Sverige. Vissa av dem har däremot inte fått offentlig visning i sitt hemland. Vid sidan av den film som har berörts ovan uppkom under 1968 en helt ny typ av film med politiskt syfte, de s. k. fria filmjournalerna. De går framför allt ut på inforSOU 1969: 14

mation, agitation och propaganda. Oftast är de dagsaktuella, och en avsikt med dem är att komplettera TV och andra vedertagna former av upplysning. Närmast kan de jämföras med flygblad, pamfletter och affischer. De fria filmjournalerna innebär en nyhet även såtillvida att de är ett försök att ändra och vidga själva filmmediets användningsområde. Det rör sig om kortfilmer som är billiga i produktion — inspelade med lätta handkameror och 8 eller 16 mm film — och som inte är avsedda att visas på de konventionella biograferna utan på gator och torg, i fabriker och fackföreningar, på politiska möten etc. Filmer av den här typen förekommer i dag huvudsakligen i Italien, Frankrike och USA men förefaller att sprida sig till andra länder. Upphovsmännen är ofta anonyma men också flera av de främsta regissörerna är engagerade, ibland i ett kollektivt samarbete med journalister m. fl. I Sverige kan filmen »491», som har omnämnts tidigare i olika censursammanhang, sägas ha inneburit inledningen till ett större engagemang också här i landet för en mera nu- och samhällsorienterad film. Bland efterföljare i denna genre kan nämnas Nyfiken-filmerna — också berörda i det föregående — som, delvis på ett journalistiskt sätt liknande TV:s, vill gripa in i debatten på vissa områden. Vidare »Myglaren» och »Hjälparen», som visades i TV men var tänkta också för bio och som presenterade modern samhällssatir i olika hänseenden. Inte minst under det senaste året har den unga svenska filmen prövat sig fram i samhällsdebatten. »Dom kallar oss mods», ett dokumentärt socialt reportage om ungdomsfrågor (jfr s. 25), »Den vita sporten», dokumentärskildring av händelserna i samband med tennismatchen mellan Sverige och Rhodesia i Båstad, »Ole dole doff», som behandlar disciplinproblem och gruppmekanismer i skolan, och »Korridoren», där sjukvården är huvudtemat, är exponenter för denna film och har föranlett en hel del debatt om de frågor som har förts fram. I ytterligare filmer, som har haft premiär för inte länge sedan, behandlas andra förhållanden med politisk bakgrund, såsom 103

Ådalshändelserna 1931 med nutidsanknyt- Försäljning av kopior av filmerna förekomning, ekonomiska maktförhållanden i Sve- mer i ganska begränsad omfattning. Det gälrige och u-landsproblemen, aggressioner ler i allmänhet 16 mm kopior till skolor, och krigsfara, amerikanska desertörers för- AV-centraler och liknande liksom 8 mm kohållanden i Sverige etc. Den fränaste sam- pior av gamla Chaplinfilmer etc. i en del hällsdebatten synes ha förts i kortfilmer av fotoaffärer och av pornografisk film i bl. a. typen »Sanningen om Båstad». »sex-shops». På en del håll, bl. a. i USA, Det är sålunda en viss utveckling som har man emellertid börjat i större skala sälja pågår inom filmen mot ett ökat engagemang 8 mm kopior, försedda med ljud, av klassii samhällsfrågor. Denna utveckling kan kom- ker och nyare filmer i stil med pocketbooks. ma att påskyndas om de nuvarande produk- Denna utveckling kommer sannolikt att betions- och distributionsförhållandena bred- fästas ytterligare om det tidigare berörda das, inte minst vad gäller kortfilmen som systemet att reproducera bl. a. film elektrolämpar sig särskilt väl för information och niskt för visning med TV-apparat som prodebatt. Som har berörts tidigare har på se- jektor slår igenom. nare tid vissa initiativ tagits för att åstadMot bakgrund av det anförda är det inte komma en sådan breddning. Dessa har re- orealistiskt att räkna med möjligheten att dan avsatt resultat på olika områden. Som det inom en inte alltför avlägsen framtid exempel skall här bara omnämnas att en kommer till stånd en utbredd försäljning av del filmer, bl. a. Mods-filmen och »Den vita film, inte bara genom producenter och disporten», har tillkommit genom kollektiva stributörer av film, utan också — liksom eller kooperativa arbetsformer. En tendens f. n. i fråga om böcker, grammofonskivor, inom filmproduktionen synes över huvud ta- tonband m. m. — genom foto- och bokhandget vara strävan mot mindre inspelnings- lare, varuhus, tidningskiosker etc, kanske grupper med lättare och mindre utrustning. även i särskilda filmaffärer. (Jfr ovan ang. filmjournalerna.) Den utveckling inom filmen, som har Vad gäller filmmediets framtid, inte minst redovisats ovan mot en inriktning också på ur synpunkten av filmen som samhällsfunk- aktuella, kontroversiella samhällsförhållantion, bör slutligen med ett par ord beröras den och därigenom även på samhällskritik några ytterligare tekniska nyheter på områ- liksom tendenserna till en breddning av prodet som kan få betydelse. Det är t. ex. 8 mm duktionen och nya distributionsformer, torde filmens utveckling från »amatörfilm» till enligt utredningens mening också innebära bl. a. AV-hjälpmedel och journalfilm samt att riskerna för rättskränkningar genom film de ökade möjligheterna att kopiera ner 35 ökar. Med tanke på denna utveckling torde mm film till 16 mm eller 8 mm film av god rättssäkerhetssynpunkterna vara i varje fall kvalitet för en bredare distribution till t. ex. lika beaktansvärda i fråga om film som när skolor, filmklubbar eller organisationer. I det gäller t. ex. TV. TV har visserligen som vissa länder, såsom Italien, Frankrike och nämnts en större räckvidd än filmen men många öststater, är en kommersiell distribu- faran för rättskränkningar i detta medium tion av 16 mm film vanlig, och en utveck- minskar genom ensamrätten för Sveriges ling i denna riktning också i Sverige kan Radio och det därmed förknippade, lagfästa förutses med de större visningsmöjligheter kravet på saklighet och opartiskhet. Detta detta skulle öppna bl. a. för kortfilmen och medför att TV:s roll - trots mediets utan den »fria filmen». tvekan stora öppenhet — måste, såsom framEtt komplement till distributionen av film hölls i radioutredningens första betänkande genom uthyrning kan i framtiden komma att (SOU 1965:20, s. 192), begränsas till att bli, bl. a., försäljning av 8 mm kopior av olika skapa underlag för det demokratiska samslags film. F. n. distribueras film här i lan- hällets debatt, kritik och omprövning. Bara det i regel genom uthyrning eller utlåning. i ett fall sedan radioansvarighetslagen trädde 104

SOU 1969: 14

i kraft har också frågan om ansvar enligt lagen varit föremål för domstols prövning. 1 Som skäl för lagstiftningsåtgärder i fråga om filmen kan också åberopas att det föreligger oklarheter i det nuvarande rättsläget. Vidare kan hänvisas till intresset av att få till stånd så likartade ansvarighetsregler som möjligt för alla massmedia, inte minst för TV och filmen med tanke på det allt större samgåendet och utbytet mellan dessa båda media. Likartade ansvarighetslagar för de olika massmedia kan vara av betydelse också vid utarbetande av en ev. framtida gemensam författning för massmedia. Även om behovet av särskild lagstiftning om ansvaret för missbruk av yttrandefriheten i film inte kan helt överblickas f. n., anser utredningen således att det föreligger tillräckliga skäl att genomföra en sådan lagstiftning i samband med att vuxencensuren avskaffas. 19.2.2 Yttrandefrihetsbrott i film Som har nämnts tidigare sammanfaller numera gränserna för yttrandefriheten i radio/ TV och pressen. Enligt utredningens mening bör yttrandefriheten i film ges samma innehåll och omfattning om det inte finns särskilda skäl som talar häremot. Några sådana skäl torde inte finnas. (Om inte annat sägs används begreppet film i den bemärkelse som har angetts tidigare, jfr avsnitt 13.1.) Olika gränsdragning för yttrandefriheten skulle kunna vålla förvirring och inkonsekvenser. Det finns t. ex. en rad områden där filmens och TV:s intressen möter varandra. Som har nämnts tidigare har på senare tid samarbetet mellan Sveriges Radio och filmbranschen ytterligare breddats och fördjupats. Samproduktioner mellan TV och filmproducenter i syfte att visa filmerna i båda media kommer antagligen att bli vanliga. På grund av bl. a. sådana omständigheter är det en naturlig och ändamålsenlig ordning att yttrandefriheten i film blir densamma oberoende av genom vilket medium filmen visas. Med hänsyn till att film enligt utredningens förslag i vissa fall alltjämt skall vara underSOU 1969: 14

kastad censur torde det under alla förhållanden saknas anledning att överväga ett snävare område för vad som får yttras utanför TV än för vad som får sägas i TV-program. Den skillnad som kan finnas i verkan mellan olika kommunikationsmedel torde slutligen, som tryckfrihetssakkunniga framhöll i sitt betänkande, beaktas tillräckligt vid rättstillämpningen (SOU 1947: 60, s. 130). Det anförda innebär alltså för filmens del att en framställning i en film skall vara straffbar om den skulle ha varit att anse som tryckfrihetsbrott i en tryckt skrift. Detsamma skall gälla ett otillåtet offentliggörande i en film. Brottsbeskrivningama i T F — som sålunda kommer att bli tillämpliga också på yttrandefrihetsbrott i film — ansluter sig i fråga om otillåtna yttranden (brottskatalogen, jfr avsnitt 17.1) till motsvarande beskrivningar i brottsbalken. Om brottsbalkens straffbestämmelser upphävs eller begränsas återverkar detta alltså på de därtill anknutna tryckfrihetsbrotten — och därmed också filmbrotten. TF:s straffbestämmelser kan sålunda aldrig sträcka sig längre än brottsbalkens. Å andra sidan medför en utvidgad kriminalisering i brottsbalken i den mån den sträcker sig utanför TF:s brottskatalog inte några verkningar för tryckfrihetsrätten och alltså inte heller för filmens del. Som har nämnts tidigare förutsätter T F för att tryckfrihetsbrott skall anses föreligga att den skrift, i vilken det brottsliga yttrandet förekommer, har blivit utgiven. Yttrandefrihetsbrott i radioprogram föreligger bara om programmet har sänts. I anslutning till nämnda bestämmelse i T F har utredningen diskuterat om den lagstiftning som föreslås skall vara tillämplig på alla filmer som har blivit »utgivna». Yttrandefrihetsbrott i film skulle i så fall begås när filmen i Sverige utlämnas för visning, uthyrning, försäljning eller spridning på något annat sätt. Uti amningstillfället skul1

Fallet gällde »skymfande av främmande makts flagga» i TV. Frikännande dom meddelades av Stockholms rådhusrätt den 17 mars 1969. 105

le alltså vara avgörande. Att filmen faktiskt har blivit spridd skulle inte vara nödvändigt utan det skulle räcka med att spridningen har påbörjats. Det skulle inte heller fordras att spridningen har skett eller avsetts ske till en större krets. Spridning till en mindre, sluten krets, t. ex. en förening, skulle vara tillräcklig. Däremot skulle filmer som har gjorts för rent internt bruk eller privat ändamål, t. ex. för att visas för den egna familjen, inte anses utgivna. Till förmån för en reglering som den nu skisserade talar bl. a. att man också på denna punkt skulle få en överensstämmelse med TF. Vidare kan hänvisas till de nya möjligheterna till distribution av film som man måste räkna med tack vare den snabba tekniska utvecklingen på området. Dessa möjligheter kan komma att medföra både att filmen får ökad betydelse, jämförbar med det skrivna eller talade ordet, och att risken för rättskränkningar ökar. För den ifrågasatta konstruktionen av filmbrottet kan ytterligare åberopas att det synes principiellt riktigt att den lagstiftning som föreslås får omfatta filmmediet i dess helhet. Emellertid är det uppenbart att den offentliga visningen är den form av spridning av film som genom sin stora publicitet och räckvidd har störst betydelse ur yttrandefrihetssynpunkt. Något behov av lagstiftning för annat än filmen som massmedium kan inte heller anses tillräckligt dokumenterat f. n. Av främst dessa skäl anser utredningen att ansvarighetslagstiftningen bör — liksom den censur som nu utövas och den barncensur som utredningen föreslår skall bibehållas — begränsas till offentlig visning av film. För annan spridning av film skall alltså gälla allmänna regler. Offentlighetsbegreppet bör vara detsamma som enligt förslaget till filmlag. (Se s. 78.) Yttrandefrihetsbrott i film bör liksom motsvarande brott i radioprogram konstrueras som ett självständigt brott. Den som är ansvarig för ärekränkning i en film bör alltså dömas för yttrandefrihetsbrott och inte för ärekränkning men med tillämpning dock av den påföljd som i brottsbalken föreskrivs för ärekränkning. 106

SOU 1969: 14

20 Det straffrättsliga ansvaret

20.1 Principiella synpunkter Som har påpekats tidigare är en film i regel resultatet av ett samarbete. Det innebär med nu gällande rättsregler att flera personer kan bli ansvariga för ett brottsligt yttrande i en film. Straff kan drabba bl. a. den som har författat det brottsliga yttrandet, den som har framfört det i filmen och den som har medverkat till brottet genom att lämna en upplysning som har lagts till grund för yttrandet. Enligt utredningens mening är det angeläget att filmen, lika väl som pressen och radio/TV, deltar i den fortgående informationen och debatten i sociala och kulturella frågor. Som har framgått av det föregående pågår en viss utveckling inom filmen mot ett ökat engagemang i dessa hänseenden. Denna utveckling bör inte försvåras. En ökad insats från filmens sida i fråga om nyhetsförmedling och samhällskritik torde i längden förutsätta att filmen i likhet med pressen och radio/TV får möjlighet att skydda den som vid produktionen av en film vill lämna meddelanden eller annan medverkan utan att själv ge sig till känna. Ett sådant skydd — bestående i dels frihet från ansvar och dels rätt till anonymitet — kan enligt utredningens mening knappast göras effektivt utan att ansvarigheten i princip samlas hos vissa av lagen utpekade personer. Angivandet i lagen vem eller vilka som i en given situation har ansvaret möjSOU 1969: 14

liggör också ett snabbt ingripande mot yttrandefrihetsbrott i film. 20.2 Utformningen av ansvaret 20.2.1 Allmänna synpunkter Anser man att ett system som det nu nämnda är lämpligt för filmens del bör det enligt utredningens mening inte komma i fråga att utforma detta system väsentligt annorlunda än som skett för pressens del. Tvärtom är det naturligt att ansluta filmansvarighetsreglema så nära som möjligt till TF:s regler med bara sådana avvikelser från mönstret som är motiverade av väsentliga olikheter mellan filmen och pressen. Det finns därvid anledning att beakta det ansvarighetssystem som numera föreligger också för TV:s del, framför allt i de hänseenden som det skiljer sig från pressens. Ansvarighetsordningen för pressen, med ansvarigheten samlad hos tidningsutgivaren, avser att tillgodose rimliga anspråk från yttrandefrihetssynpunkt i fråga om rätten att sprida information och yttra meningar. Meningen är att fakta skall kunna läggas fram utan omsvep om utgivaren träder i meddelarnas ställe, att kritik mot missförhållanden i samhället kan framföras på utgivarens ansvar osv. Utgivaren av en tidning svarar enligt TF inte bara för redaktionellt material. Han 107

bär ensam ansvaret också för artiklar och andra bidrag som har författats av utomstående och detta även om de publiceras med författarens namn utsatt. Häri kunde möjligen sägas ligga en risk. Det har sålunda gjorts gällande att koncentrationen av ansvaret till utgivaren kan tänkas göra honom benägen att sålla bort obekväma eller ytterlighetsbetonade meningsyttringar. Sådana farhågor torde dock inte ha bekräftats i praktiken för tidningamas del. Härtill synes ha bidragit den fria etableringsrätten och mångstämmigheten i pressen. Den svenska filmbranschen kännetecknas visserligen i dag av en stark koncentration. Som har berörts tidigare kan emellertid olika åtgärder och strävanden så småningom leda till en breddning av branschen. Som skäl för lagstiftningsåtgärder beträffande filmen har tidigare pekats på oklarheten i det nuvarande rättsläget. Både för dem som skall bära ansvaret för yttrandefrihetsbrott och för dem som lider skada på grund av sådana brott är det angeläget att rättsreglerna på området är så långt möjligt enkla, tydliga och lättillgängliga. Som betonas i förarbetena till radioansvarighetslagen är enkla regler både ett rättssäkerhetsintresse och ett yttrandefrihetsintresse. Om ansvarsreglerna görs invecklade och gränsdragningen blir suddig mellan dem, som medverkar när en film kommer till, och dem som har ansvaret kan lagstiftningen förfela sitt syfte. Ansvarsreglerna kan då komma att tvinga till ingående undersökningar i konkreta fall om vem som är ansvarig för ett yttrandefrihetsbrott som har begåtts, och det kan bli svårt att göra undersökningarna på ett sådant sätt att meddelares och anonyma medverkandes identitet inte avslöjas. Med hänvisning till bl. a. det sist anförda finns det enligt utredningens mening inte heller för filmens del anledning att överväga ett upphovsmannaansvar i vissa fall. Regler härom föreslogs i 1965 års betänkande angående radioansvarigheten för en del radiooch TV-program men förkastades just därför att de ansågs inbjuda till tolkningssvårigheter. 108

20.2.2 Utredningens förslag De ansvarighetsregler för filmen, som utredningen föreslår med utgångspunkt från de allmänna synpunkter som har angetts i föregående avsnitt, innebär i huvudsak följande. För att minska den återhållande verkan som straff hotet kan utöva på den fria kritik, man framför allt vill skydda, skall bara vissa bestämda personer ha att straffrättsligt svara för en films innehåll. För att ett sådant ansvarighetssystem också skall bereda tillfredsställande garantier mot rättskränkningar bör en ansvarig vara i den ställningen att han så långt det är möjligt kan påverka innehållet i filmen och förebygga brott. Den ansvarige skall inte i alla lägen vara densamme. Med hänsyn till växlande faktiska förhållanden kommer än den ene än den andre i fråga som ansvarig. De olika personerna har dock inordnats i en »ansvarighetskedja». Utredningen föreslår sålunda att för varje film skall finnas en »filmutgivare». Han har till uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott i filmen. En film får inte visas offentligt mot hans vilja. I enlighet härmed får han förbjuda inslag i filmen som han inte kan godkänna. Han skall ha hemvist i Sverige och får inte vara omyndig eller i konkurstillstånd. Däremot förutsätts det inte att han skall vara svensk medborgare vilket krävs för en tidningsutgivare enligt T F . Filmutgivare utses av filmens producent. Skulle emellertid någon filmutgivare inte ha förordnats när filmen i Sverige utlämnas för offentlig visning skall filmutgivare i stället utses av den som utlämnar filmen. (För producenten/distributören används i det följande benämningen filmrättshavare.) Det åligger också filmrättshavare att innan en film visas offentligt första gången se till att uppgift om behörig filmutgivare anmäls för registrering i viss ordning. Filmutgivaren är den förste i raden i ansvarighetskedjan. Därnäst åvilar ansvaret filmrättshavarna. Förutsättning för deras ansvar är att filmutgivare inte har anmälts till SOU 1969: 14

registret. Filmrättshavarna inträder som ansvariga i stället för filmutgivaren också för det fall att filmutgivaren, när filmen visas offentligt, inte längre är behörig eller uppenbart inte har den befogenhet han skall ha. Genom denna bestämmelse, som har en motsvarighet i TF, har utredningen velat tillse att en filmrättshavare i eget intresse ger filmutgivaren den position han skall ha enligt utredningens förslag. Avsikten är att därmed motverka förordnande av filmutgivare som bara är en bulvan. Ansvar kan också drabba den som visar en film offentligt. Så blir fallet när ansvaret åvilar filmrättshavarna men det inte kan utrönas vem som har utlämnat filmen för offentlig visning. Filmvisaren inträder då som ansvarig i den senares ställe. Ansvaret kommer alltså i detta fall att åvila producenten och filmvisaren tillsammans. Ofta kan det hända att en filmrättshavare är en juridisk person, t. ex. ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en stiftelse. I dessa fall får det straffrättsliga ansvaret enligt allmänna regler utkrävas av verkställande direktören, ledamot av styrelsen osv. Principen att det skall finnas bara vissa bestämda ansvariga för yttrandefrihetsbrott i film leder till att man inte kan som annars kräva bevisat uppsåt för att kunna fälla till ansvar. Det bör sålunda också för filmens del finnas föreskrifter om uppsåtspresumtion. När man bedömer ansvarsfrågan måste alltså den som är filmansvarig för en framställning som har gjorts av någon annan presumeras ha känt till innehållet i filmen och ha medgett att filmen visades offentligt. Som framhålls i bl. a. 1965 års radiobetänkande är innebörden av presumtionsregeln i TF inte fullt klar. Enligt ordalagen innebär den bara att »den för skriften ansvarige ej till sitt fredande kan åberopa att han icke känner skriftens innehåll eller att detta influtit däri utan hans samtycke» (SOU 1947: 60 s. 260). I vad mån den ansvarige skall anses ha uppsåt också i fråga om andra förhållanden, som enligt straffbestämmelsen förutsätts för fällande dom, besvaras inte av regeln. Av praktisk betySOU 1969: 14

delse i fråga om film skulle t. ex. vara om — när fällande dom förutsätter att en uppgift är osann - den filmansvarige skall kunna dömas trots att han inte insåg att den var osann medan å andra sidan den som har lämnat uppgiften visste om det. Sådana och liknande problem torde emellertid få överlämnas åt rättstillämpningen att lösa. Det finns enligt utredningens mening inte skäl att på denna principiellt viktiga punkt lägga fram förslag som avviker från TF och radioansvarighetslagen. Som har framgått av det föregående innebär de ansvarsbestämmelser i fråga om film, som utredningen föreslår, att ansvar inte skall kunna utkrävas av någon annan än dem som ovan anges som ansvariga. Anstiftare och rådgivare går alltså fria, likaså den som har medverkat som t. ex. produktionsledare, regissör, skådespelare etc. — förutsatt att vederbörande inte har förordnats till filmutgivare eller eljest har ansvaret enligt de föreslagna reglerna. Också de som har meddelat uppgifter som är avsedda att tas med i en film är i regel fria från ansvar. På motsvarande sätt som är fallet enligt TF och radioansvarighetslagen bör man emellertid också när det gäller film kunna i vissa undantagsfall straffa den som lämnar informationer. Sålunda bör tjänsteman, som bryter mot en i lag föreskriven tystnadsplikt genom att lämna en upplysning att användas i en film, kunna straffas för brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. De undantag som bör bryta igenom meddelares ansvarsfrihet kan enligt utredningens mening utformas i anknytning till 7 kap. 3 § TF såsom också har skett i radioansvarighetslagen. Med den föreslagna ansvarsordningen blir det också möjligt att bereda meddelare och andra som har medverkat vid tillkomsten av en film och är fria från ansvar rätt att också förbli anonyma om de så önskar. Anonymitetsskyddet för dessa bör konstrueras i stort sett efter mönster av bestämmelserna i 3 kap. TF och motsvarande regler i radioansvarighetslagen. Utredningens förslag gäller all film som visas offentligt i Sverige oberoende av om 109

den har producerats här i landet eller utomlands eller om producenten är svensk eller utländsk medborgare. De utländska filmerna utgör en dominerande andel av totala antalet filmer som visas i Sverige. Ofta kan det bli svårt att göra straff- och skadeståndsansvar gällande mot utländska producenter. Med hänsyn härtill har utredningen övervägt att föreslå särskilda bestämmelser för den utländska filmen innebärande främst att utländska producenter skulle avskäras från ansvarighet. Emellertid skulle detta sannolikt vålla bl. a. betydande avgränsningssvårigheter. Med tanke härpå och då utredningens förslag i fråga om skadeståndsansvar innebär att distributören i Sverige alltid är skadeståndsskyldig jämsides med producenten (se kap. 21) har utredningen inte ansett lämpligt att förorda några särregler av ifrågavarande slag.

110 SOU 1969: 14

21 Det skadeståndsrättsliga ansvaret

21.1 Det personliga

skadeståndsansvaret

Som har nämnts tidigare kan enligt allmänna regler, som f. n. i princip är att tillämpa på filmen, skadestånd i anledning av ett brott genom film utkrävas av alla som har medverkat till brottet. När flera är ansvariga svarar de solidariskt i förhållande till den skadelidande. För den som är under 15 år eller sinnessjuk eller jämställd därmed föreligger ett begränsat skadeståndsansvar. Ansvarigheten för skadestånd kan stå kvar trots att straff för brottet har förfallit på grund av preskription eller den brottsliges död. I sistnämnda fall anses rätten till skadestånd kunna göras gällande mot dödsboet. Om den inbördes fördelningen av skadeståndsansvaret mellan flera skadeståndsskyldiga finns inga bestämmelser i lag. I rättspraxis medges dock i princip regress mellan dem som är solidariskt ansvariga. De regler om det straffrättsliga ansvaret för innehållet i film som utredningen föreslår är — liksom motsvarande bestämmelser i T F och radioansvarighetslagen - betingade bl. a. av hänsyn till skyddet för yttrandefriheten. Sådana skäl talar enligt utredningens mening för att det personliga skadeståndsansvaret för yttrandefrihetsbrott i film inte skall kunna göras gällande mot var och en som har medverkat till brottet utan i princip bör vara begränsat på samma sätt som straffansvaret. Utredningen föreSOU 1969: 14

slår alltså att den som är straffrättsligt ansvarig för ett yttrandefrihetsbrott också skall svara för skada på grund av brottet. 21.2 Vidsträcktare i vissa fall

skadeståndsansvar

Den svenska rättens principiella ståndpunkt är att skadeståndsansvar inte föreligger för annans brottsliga gärning. Det finns dock vissa undantag från denna princip. Enligt numera stadgad rättspraxis svarar t. ex. en arbetsgivare för skada som har orsakats tredje man genom vållande av någon som tillhör arbetsgivarens drifts- eller arbetsledning. För speciella verksamhetsområden finns vidare särskilda bestämmelser om ansvar för annans vållande. Ansvaret omfattar i regel bara person- och sakskada. I vissa fall av allmän förmögenhetsskada eller ickeekonomisk skada, som är fullt jämförliga med direkt åsamkad person- eller sakskada, har det dock förekommit att en arbetsgivare har ålagts ersättningsskyldighet för skada som har vållats av en anställd, t. ex. genom ärekränkning. Som har framgått av det föregående upptar såväl T F som radioansvarighetslagen bestämmelser som vidgar kretsen av dem mot vilka skadeståndsanspråk kan göras gällande på grund av yttrandefrihetsbrott i dessa media: vid sidan av dem som eljest är ansvariga inträder tidningsägaren, bokförläggaren och programföretaget. 111

En motsvarande utsträckning av skade- ståndsansvar för filmrättshavarna i enlighet ståndsansvaret bör enligt utredningens me- med det som har framgått av det förening ske också för filmens del. Utredningen gående. anser sålunda att om det finns en ansvarig Skador på grund av innehållet i en film filmutgivare för en film skall, jämsides med torde för det mesta komma att ha samdenne, filmrättshavarna (producenten och band med yttrandefrihetsbrott i filmen. De den som i Sverige har utlämnat filmen för kan emellertid tänkas uppkomma också i offentlig visning) vara ansvariga för skade- andra sammanhang. En typ av skada som stånd på grund av yttrandefrihetsbrott i det ligger nära till hands att tänka på är filmen. För en sådan ordning talar bl. a. om en författares eller konstnärs verk anföljande skäl. vänds för inspelningen av en film utan Om den som har förordnats till film- hans tillstånd eller annars i strid mot den utgivare inte kan betala skadestånd eller upphovsrättsliga lagstiftningen. En annan undandrar sig detta får den skadelidande typ är sak- och personskador som kan uppinte vända sig mot någon annan medver- komma på grund av felaktiga meddelanden kande. Eftersom alltså en filmrättshavare och upplysningar i en film. Människor kan genom att förordna en ensam ansvarig film- tänkas rätta sig efter den felaktiga upputgivare kan sägas i viss mån ha beskurit giften och därigenom lida skada till person den skadelidandes rätt till ersättning är det eller egendom. Det är inte heller uteslutet naturligt att filmrättshavare åläggs skade- att t. ex. en företagare kan åsamkas allståndsansvar tillsammans med filmutgiva- män förmögenhetsskada på grund av framren. ställning i en reklamfilm, som innebär illoFör ett skadeståndsansvar för filmrätts- jal reklam eller annan illojal konkurrens, havare talar sålunda främst intresset att eller genom ofördelaktiga eller felaktiga trygga den skadelidandes möjlighet att få ut upplysningar i en upplysningsfilm om varor ersättning. De skadefall som orsakas av ytt- eller tjänster som han tillhandahåller allrandefrihetsbrott i film torde visserligen bli mänheten. rätt sällsynta. Men skadornas omfattning I de båda betänkanden som låg till grund kan bli förhållandevis stor när en skada väl för radioansvarighetslagstiftningen föreslogs inträffar. Det är därför troligt att en enskild att Sveriges Radios skadeståndsansvar skulle skadeståndsansvarig ofta kan komma att ha omfatta också andra skador på grund av svårt att betala skadestånd. Skadeståndsrät- innehållet i radioprogram än sådana som ten skulle härigenom lätt bli illusorisk. Film- hade orsakats av yttrandefrihetsbrott. Detta rättshavare däremot torde i regel ha större avvisades emellertid både av departementsekonomiska resurser. Det är också de som chefen och riksdagen. Som skäl härför anhar det ekonomiska utbytet av filmen. fördes bl. a. att TF inte ålade ägaren av en Det är vidare filmrättshavaren som ge- tidning något skadeståndsansvar för annat nom att låta lämna ut en film med brotts- än tryckfrihetsbrott. Vidare hänvisades till ligt innehåll för offentlig visning åstadkom- att man borde avvakta resultatet av det påmer en skadlig effekt eller i varje fall en gående arbetet på en allmän reformering risk härför. En sådan risk kan naturligtvis av skadeståndsrätten. aldrig elimineras helt men den kan minska Också för filmens del kan det finnas utgenom olika kontrollåtgärder från filmrätts- rymme för olika meningar om en filmrättshavarens sida. Däremot kan den som lider havares skadeståndsansvar bör vidgas utanskada uppenbarligen inte på något sätt gar- för området för yttrandefrihetsbrott. Med dera sig mot denna risk. Det skulle troligen hänsyn till vad som enligt det nyss anförda i de flesta fall också vara svårt att bevisa ett gäller för tryckta skrifter, radio och TV bör orsakssamband mellan bristande kontroll emellertid enligt utredningens mening även från filmrättshavarens sida och skadan. filmrättshavares ansvar begränsas till skador Utredningen föreslår alltså ett skade- på grund av sådana brott. För utkrävande 112

SOU 1969: 14

av skadestånd på annan grund bör som hittills allmänna regler gälla. Ansvarigheten för filmrättshavare bör dock vara såtillvida självständig att det inte skall vara nödvändigt att först genom dom konstatera att filmutgivaren är skadeståndsskyldig. Filmrättshavarna skall alltså svara solidariskt med filmutgivaren. En sådan ordning har praktiska fördelar ur processuell synpunkt. Den överensstämmer f. ö. inte bara med vad som gäller för utgivare och ägare av en tidning liksom för programutgivare och programföretaget enligt radioansvarighetslagen utan också med den allmänna skadeståndsrättsliga regeln för det fall att flera är ansvariga för skadestånd på grund av brott.

SOU 1969: 14 8 — Filmen

22 Rättegången

22.1 Inledning I 1962 års radiobetänkande diskuterades frågan om att för mål om överskridande av yttrandefrihetens gränser i radio/TV införa en särskild rättegångsordning, motsvarande tryckfrihetsprocessen. Det erinrades emellertid i betänkandet om att man i nyare svensk processlagstiftning i allmänhet hade ställt sig avvisande till specialdomstolar och till processregler som avvek från den vanliga rättegångsordningen. Radio/TV:s ställning i Sverige medförde också, framhölls det, att mål om överskridande av yttrandefrihetens gränser i dessa media inte kunde beräknas få den politiska betydelse som mål om tryckfrihetsbrott ibland hade. Det var också onödigt tillkrånglat att för den lilla grupp av mål det kunde gälla införa en särskild rättegångsordning med bl. a. en speciell sammansättning av domstolarna. Med hänsyn till bl. a. de nu anförda skälen skulle enligt betänkandet mål om överskridande av yttrandefrihetens gränser i radio/TV upptas vid vanliga domstolar och handläggas enligt rättegångsbalken. Det ansvarighetssystem som föreslogs i 1965 års radiobetänkande innefattade i förhållande till det föregående ett närmande till TF. Utredningsmannen ansåg att frågan om en motsvarande tillämpning av tryckfrihetsprocessen för radio/TV:s del härigenom hade kommit i delvis ändrat läge. Han föreslog därför, om också efter åtskillig 114

tvekan, att rättegången i mål enligt radioansvarighetslagen borde följa samma bestämmelser som enligt TF gäller för handläggningen av tryckfrihetsmål. Även TF:s regler om tillsyn över yttrandefriheten genom särskilda ombud och om åtal borde gälla också i fråga om ingripanden mot yttrandefrihetsbrott i radio/TV. Som har framgått av den tidigare redogörelsen för radioansvarighetslagen har bestämmelserna i TF om rättegången i tryckfrihetsmål gjorts tillämpliga på radioansvarighetsmålen. Däremot upptar lagen inte några regler om skyldighet för justitieministern att övervaka lagens efterlevnad och att vid behov föranstalta om åtal.

22.2 Tillsyn och åtal Bestämmelserna i TF om tillsynen över TF:s efterlevnad och om åtal innebär i princip att de vanliga lokala polis- och åklagarmyndigheterna inte har befogenhet att av eget initiativ ingripa mot tryckta skrifter. Rätten att besluta därom har förbehållits rättsväsendets centrala organ. För att främja en så effektiv beivran av tryckfrihetsbrott som möjligt finns vidare regler i TF om bl. a. skyldighet att avlämna granskningsexemplar av allt som utges i tryck, i Stockholm till justitieministern och annars till tryckfrihetsombudet i orten. Tillsynen utövas av justitieministern med biträde av ombuden. OmSOU 1969: 14

buden förordnas av justitieministern och finns i de flesta städer. De skall underrätta justitieministern när ett tryckfrihetsbrott har begåtts. Anser justitieministern att åtal för tryckfrihetsbrott bör anställas skall han göra anmälan därom till JK. Denne är ensam behörig att besluta om allmänt åtal för tryckfrihetsbrott och för andra brott mot bestämmelserna i TF. JK kan väcka åtal också utan anmälan från justitieministern. Åtalsfrågan i mål om ansvar för yttrandefrihetsbrott i radio och TV handläggs enligt radioansvarighetslagen helt av JK. I fråga om filmansvarighetsmålen finns det enligt utredningens mening inte tillräckliga skäl att föreslå tillsyn över filmer, utövad av justitieministern, eller en ombudsorganisation för att biträda med denna tillsyn. Något praktiskt behov härav torde inte föreligga. Reaktion från i första hand allmänheten samt pressen och andra massmedia men också från polisen och åklagarmyndigheten torde tillsammans innebära en tillräcklig bevakning i fall av rättskränkningar genom film. Beträffande en praktiskt viktig grupp av yttrandefrihetsbrott — de två ärekränkningsbrotten förtal och förolämpning — kan det f. ö. bara i undantagsfall bli fråga om allmänt åtal. De får sålunda i princip bara åtalas av målsäganden. Förtal får visserligen åtalas av åklagare men under förutsättning bl. a. att målsäganden anger brottet till åtal. Utredningen anser alltså att särskilda tillsynsregler behövs lika litet för filmens del som för radio och TV. Inte heller kan det anses nödvändigt med en förberedande åtalsprövning på statsrådsnivå såsom gäller enligt TF. Däremot finns vissa skäl som talar för att låta åtalsprövningen ske centralt också på filmområdet. En sådan prövning är av värde för att få till stånd en så enhetlig åtalspraxis som möjligt. Det är också enligt utredningens mening av vikt att påstådda rättskränkningar i filmer - lika väl som sådana framställningar i tryckta skrifter och radio/TV - på ett tidigt stadium och inte först under rättegången prövas från andra synpunkter än de strängt juridiska. SOU 1969: 14

De principer som har kommit till uttryck genom den tidigare berörda s. k. instruktionen i TF - som inskärper vikten av att värna yttrandefriheten och att därför uppmärksamma det egentliga syftet med en framställning - torde tillgodoses bäst med en central, kvalificerad åtalsprövning. Det är här fråga om uppgifter som kvantitativt inte torde bli särskilt betydande och som därför utan svårighet skall kunna handhas centralt. När det gäller att avgöra vilken myndighet som bör verkställa en sådan prövning synes valet stå mellan JK och riksåklagaren. Härvid bör beaktas att utredningens förslag bygger på ungefär samma grundprinciper som TF och radioansvarighetslagen. Ur denna synpunkt förefaller det utredningen mest naturligt att åtalsprövningen anförtros JK. Härigenom åstadkoms också i stort sett enhetlighet på denna punkt inom massmediaområdet. Utredningen föreslår alltså att allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott i film skall väckas av JK. En central åtalsprövning torde ha sin främsta betydelse i fråga om sådana brott. Utredningen anser emellertid att det är av värde att en och samma myndighet handlägger samtliga brott mot den ansvarighetslagstiftning som föreslås. JK:s åtalsbehörighet bör därför omfatta också kränkning av anonymitetsskyddet och andra förseelser som kan förekomma. Tidigare har nämnts att alla filmer enligt utredningens förslag skall anmälas till ett särskilt centralt register innan de visas offentligt och att anmälan skall innehålla uppgift om vem som är ansvarig filmutgivare. Registret bör lämpligen föras hos filmnämnden. Beträffande de närmare bestämmelserna härom hänvisas till specialmotiveringen. Registret bör underlätta för JK och enskilda att vidta erforderliga åtgärder när det uppkommer misstanke om att ett yttrandefrihetsbrott i film har begåtts. För att ytterligare befrämja detta föreslår utredningen att JK skall ha rätt att ta del av film som har visats offentligt. Anser en enskild att han har blivit kränkt eller lidit 115

skada genom en film bör filmrättshavaren likaledes i regel vara skyldig att på begäran ordna så att den kränkte får tillfälle att se filmen. Som har framgått av det föregående finns det bestämmelser om särskild åtalspreskription i fråga om allmänt åtal — sex månader från vissa angivna utgångspunkter — i både TF och radioansvarighetslagen. Skälet för den särskilda preskriptionsregeln i TF har angetts vara att en tryckt skrift är underkastad granskning genom justitieministern eller hans ombud och att det därför står klart inom rätt kort tid om ett ingripande mot skriften kommer till stånd. Sådan klarhet torde ofta vinnas ändå snabbare i fråga om radio- och TV-program — framför allt på grund av dessas dominerande räckvidd och publicitet — vilket torde ha motiverat samma korta preskriptionstid för åtal i radioansvarighetsmålen. Också när det gäller film är det ur olika synpunkter angeläget att det snarast möjligt efter det en film har visats offentligt blir klart om det har förekommit missbruk av yttrandefriheten i samband därmed. Även filmen når i regel snabbt ut till ett stort antal människor. Några särskilda skäl till att bestämma en annan preskriptionstid än i fråga om tryckta skrifter och radio/TVprogram synes inte föreligga. Utredningen anser det sålunda lämpligt att åtalspreskription för filmbrott inträder om allmänt åtal inte har kommit till stånd inom sex månader från det filmen har visats offentligt och anmälan om filmutgivare gjorts till registret. Om emellertid allmänt åtal har anställts i rätt tid mot någon för ett visst filmbrott bör dock även efter sexmånadersperiodens utgång andra personer i ansvarskedjan sedermera kunna åtalas för samma brott. Ett sådant åtal torde vara att anse som ett nytt åtal för vilket gäller bara allmänna preskriptionsbestämmelser. I fråga om sättet för att beräkna preskriptionstid torde man böra använda de allmänna principerna beträffande likformig brottslig verksamhet. Om en målsägandes rätt att ange eller väcka åtal för yttrandefrihetsbrott i film 116

skall de allmänna reglerna i rättegångsbalken gälla. Huvudregeln är att målsäganden inte får väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal om han inte har angett brottet och åklagaren, i detta fall JK, har beslutat att inte åtala eller underlåtit att åtala inom sexmånaderstiden. Sedan denna tid har utlöpt utan att allmänt åtal har kommit till stånd är alltså filmen fri från sådant åtal, och målsäganden torde omedelbart därefter själv kunna väcka åtal. Om ärekränkningsbrotten — som ju är målsägandebrott — har talats i det föregående. Vid utredningens överläggningar med företrädare för filmbranschen har det från branschens sida ifrågasatts om inte åklagarmyndigheten borde ha behörighet att innan en film distribueras lämna en producent eller distributör, som så önskar, förhandsbesked huruvida filmen eller någon viss del av den skulle komma att föranleda åtal. Härför skulle, har det sagts, framför allt tala de ofta betydande ekonomiska risker som är förenade med inspelning eller distribution av en film. Utredningen hyser förståelse för filmbranschens intresse att få besked i god tid om komplicerade rättsfrågor som kan påverka beslut av vittgående ekonomisk betydelse. Mot en möjlighet för myndighet att lämna bindande förhandsbesked i åtalsfrågor kan emellertid riktas vissa principiella invändningar. En sådan konstruktion skulle också vara en nyhet i svensk rätt. Den skulle dessutom - om än åtalsmyndigheten inte skulle ha rätt att förbjuda visning av en film — innebära ett slags censurliknande förfarande. Utredningen vill alltså inte förorda den ifrågasatta anordningen med förhandsbesked från åklagarens sida. En vägledande domstolspraxis torde f.ö. småningom utbilda sig på området. 22.3 Beslag Den straffrättsliga påföljden i en tryckfrihetsprocess såvitt angår själva skriften är dennas konfiskation. Eftersom ett slutgiltigt avgörande härom kan låta vänta på sig finns enligt TF vissa provisoriska åtgärder SOU 1969: 14

för att tillgodose behovet att kunna omedelbart förhindra de ev. skadliga verkningarna av en skrift som antas vara brottslig. Det viktigaste av dessa säkringsmedel är beslag. Innan åtal för tryckfrihetsbrott har väckts beslutar justitieministern om beslag eller på hans uppdrag tryckfrihetsombuden. Sedan åtal väl har väckts eller konfiskationsansökan har gjorts övergår befogenheten att besluta om beslag på rätten. Möjligheterna att använda beslag har kringskurits starkt genom att vissa ganska korta frister har uppställts. För radions och TV:s del har det inte ansetts föreligga något behov av särskilda regler om beslag motsvarande dem som finns i TF. Radioansvarighetslagen saknar också sådana regler. När det gäller filmen torde det däremot finnas behov av en särskild beslagsregel. Med hänsyn till att JK enligt vad utredningen föreslår skall vara åklagare i filmansvarighetsmålen är det sålunda lämpligt att JK också är beslagsmyndighet i första hand, på motsvarande sätt som justitieministern i tryckfrihetsmål. Efter det åtal har väckts är JK alltså inte längre behörig att själv förordna om beslag. I övrigt bör i tilllämpliga delar rättegångsbalkens beslagsbestämmelser gälla. Några tekniska problem härvidlag skall inte behöva uppkomma. I varje fall torde ett beslagsförfarande vara lättare att genomföra beträffande en film, som i regel bara finns i ett mindre antal kopior, än i fråga om stora upplagor av tryckta skrifter. Några särskilda tidsfrister för beslag utöver dem som stadgas i rättegångsbalken finns enligt utredningens mening inte tillräckliga skäl att förorda.

22.4 Domstolsförfarandet 22.4.1 Domstol Behörig domstol att handlägga tryckfrihetsmål är bara rådhusrätt, i allmänhet rådhusrätten i länets residensstad eller, om det inte finns rådhusrätt i länet, den rådhusrätt som Kungl. Maj:t har utsett (Stockholms rådhusrätt för Gotlands län etc). SOU 1969: 14

Vissa andra större städers rådhusrätter är också behöriga, nämligen rådhusrätterna i Borås, Eskilstuna, Hälsingborg, Norrköping och Sundsvall. Det som bestämmer forumfrågan är i princip skriftens tryckningsort. Som har framgått av det föregående skall radioansvarighetsmålen inte handläggas enligt allmänna forumbestämmelser utan som regel vid Stockholms rådhusrätt. I vissa fall kan de dock tas upp också av någon annan rådhusrätt som är behörig i tryckfrihetsmål. Enligt utredningens mening är rättegångsbalkens bestämmelser om forum inte lämpliga heller för filmansvarighetsmålen. En tillämpning av dessa bestämmelser skulle innebära att sådana mål i allmänhet skulle kunna tas upp av vilken domstol som helst i landet. De skäl som har motiverat de särskilda forumreglerna för mål enligt TF och radioansvarighetslagen - framför allt betydelsen av att få till stånd en så enhetlig rättspraxis som möjligt och målens i viss mån särartade beskaffenhet — gäller också för filmens del. Sådana och liknande synpunkter har föranlett utredningen att diskutera om inte Stockholms rådhusrätt borde vara exklusivt forum i filmansvarighetsmålen. Härför skulle också tala att man sannolikt skulle uppnå större sakkunskap vid bedömningen av målen — vilka torde komma att bli relativt sällsynta - och att i varje fall f. n. filmbranschen i olika hänseenden är koncentrerad till Stockholm. Man kan emellertid inte bortse från att person- och ortskännedom som är av vikt vid prövningen av bevisfrågor kan ha en viss betydelse också i ifrågavarande mål, bl. a. med tanke på den rätt till sanningsbevisning som numera finns i ärekränkningsmålen. Vidare kan kostnader och olägenheter uppkomma i de fall personlig inställelse åläggs en misstänkt eller målsägande som inte bor i Stockholm. På grund av bl. a. det som nu har anförts förordar utredningen som huvudregel att Stockholms rådhusrätt skall vara forum i mål rörande yttrandefrihetsbrott i film. Sådana mål skall emellertid också kunna tas upp av någon annan rådhusrätt som är 117

behörig att pröva tryckfrihetsmål, om det är lämpligt med hänsyn till utredningen, kostnader och andra omständigheter. Med tanke på vikten av en enhetlig och sakkunnig rättstillämpning, som har betonats nyss, anser utredningen att något annat forum än Stockholms rådhusrätt bör komma i fråga bara i undantagsfall. Vid prövning av forumfrågan bör dock skälig hänsyn också tas till den kränktes önskemål.

domstolarna och vissa andra processuella olägenheter som skulle vara förenade med att ha juryrättegång för tryckfrihetsmål och vanliga regler för mål om andra brott. Tidigare har framhållits att bestämmelserna om rättegången i tryckfrihetsmål, däribland alltså också reglerna om juryprövning, genom radioansvarighetslagen gjorts tillämpliga även på radio/ TV-målen. I det stora flertalet fall kommer juryprövningen i dessa mål att avse frågan om en programutgivare skall dömas till straff eller skade22.4.2 Juryprövning stånd för yttrandefrihetsbrott i ett program Tryckfrihetsprocessens främsta särdrag är som han har haft att övervaka. Beträfatt jury kan medverka. Så skall ske om fande vissa program som direktsänds kan inte parterna enas om att avstå från jury- emellertid Sveriges Radio bestämma att prövning. I det senare fallet handläggs må- deltagarna i programmet själva skall bära let som vanligt brottmål. Om juryn finner ansvaret för yttrandefrihetsbrott. Också såen skrift inte vara brottslig skall den till- dana fall kan juryn alltså få till bedömning talade frikännas. Har däremot juryn för- i dessa mål. klarat skriften brottslig skall också rätten Vad beträffar filmansvarighetsmålen bör pröva samma fråga. olägenheten av en ojämn rättstillämpning Som skäl för juryinstitutionen i tryckfri- kunna begränsas om, som utredningen förehetsmål har anförts bl. a. att juryn har slår, Stockholms rådhusrätt blir forum i tjänat som ett särskilt skydd för tryckfri- de flesta av dessa mål. Enligt utredningens heten och att juryn vid bedömandet av uppfattning torde i filmansvarighetsmål bli brottslighetsfrågan skulle ha en friare ställ- fråga om hänsynstaganden och avvägningar ning än en domare. Vidare har det fram- av i huvudsak samma art som i tryckfrihållits att en jury genom sin folkliga an- hets- och radioansvarighetsmål: mellan yttknytning i allmänhet är bättre skickad att randefrihetens krav på ena sidan och indra gränsen mellan tillåtlig kritik och straff- tresset av skydd mot rättskränkningar på värt yttrande. Brottsbeskrivningarna i TF den andra. Anses det motiverat med en innefattar till stor del allmänna kriterier juryprocess i tryckfrihetsmålen — och som som går tillbaka på gängse uppfattningar en konsekvens därav också i radioansvainom befolkningen. Det har därför ansetts righetsmålen - är det svårt att ange skäl naturligt att tolkningsfrågorna i dessa situaför att inte ha en liknande rättegångsordtioner har anförtrotts en jury. Också för ning i mål om överskridande av yttrandedomstolarnas egen auktoritet har det sagts frihetens gränser genom film, desto mera vara en fördel att de inte görs till skiljesom den konstruktion av bl. a. ansvarsdomare i politiska frågor. reglerna, som utredningen föreslår för filDet har också förekommit kritik mot mens del, följer TF ändå närmre än motjuryinstitutionen. Den har bl. a. gått ut på svarande reglering i radioansvarighetslagen. att juryns ledamöter skulle i högre grad än Härtill kommer att det går att införa juryyrkesdomaren låta sig påverkas av ställ- process i filmmålen - som i radioansvarigningstaganden och stämningar som inte hör hetsmålen - genom lagtekniskt enkla hänihop med ett objektivt bedömande av det visningar till tryckfrihetsprocessen. föreliggande fallet. Detta skulle i sin tur Utredningen förordar alltså att bestämleda till en ojämn rättstillämpning. Det har melserna i TF om juryprövning skall vara också talats om gränsdragningsproblem för tillämpliga också på filmansvarighetsmålen. 118

SOU 1969: 14

22.4.3 Påföljder Reglerna i brottsbalken eller annan lag om påföljder för brott skall gälla också när brottet är att anse som yttrandefrihetsbrott i film. Beträffande otillåtet offentliggörande är sekretesslagens bestämmelser om straff för utlämnande eller otillåten publicering av allmän handling tillämpliga. Vissa särskilda bestämmelser om förverkande torde bli erforderliga. Härtill återkommer utredningen i specialmotiveringen.

SOU 1969: 14

23 Specialmotivering

Filmansvarighetslagen behandlar bara frågor som har med yttrandefriheten att göra. Utredningen föreslår att gränserna för yttrandefriheten i film som visas offentligt skall vara desamma som gäller för pressen och radio/TV. Lagen reglerar uttömmande frågan om vem som skall ha det straffoch skadeståndsrättsliga ansvaret för yttrandefrihetsbrott i film. I anslutning härtill ges vissa bestämmelser om ansvarsfrihet och anonymitet för den som lämnar information till en film och för andra som medverkar i en film. Därutöver innehåller lagen också vissa bestämmelser om handläggningen av mål om ansvar och skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott och om åtalsprövningen både i sådana mål och i mål om ansvar för brott mot bestämmelserna om anonymitetsskydd. I administrativt hänseende förutsätts för tillämpningen av de materiella reglerna ett system med bl. a. offentlig registrering av vissa uppgifter av betydelse för ansvaret för yttrandefrihetsbrott. De grundläggande bestämmelserna härom finns i själva lagen. Dessa bör kompletteras genom tillämpningsföreskrifter som det bör ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda. Den föreslagna filmansvarighetslagen har många beröringspunkter inte bara med T F och radioansvarighetslagen utan också med åtskilliga andra lagar. I sådana straff- och skadeståndsrättsliga frågor som inte behandlas i filmansvarighetslagen skall gälla vad 120

som föreskrivs i allmän lag. Filmansvarighetslagens konstruktion i detta hänseende framgår av en uttrycklig bestämmelse i 1 §. Bestämmelsen har en motsvarighet i 1 § tredje stycket radioansvarighetslagen. 1 § Innebörden av begreppet film är detsamma som i filmlagen. (Jfr avsnitt 13.1.) Första stycket innebär att lagens tillämplighet begränsas till offentlig visning av film. Utan att det uttryckligen behöver sägas i lagtexten avses härmed visning i Sverige. Beträffande icke-offentlig visning gäller allmänna regler. I fråga om offentlighetsbegreppet kan hänvisas till specialmotiveringen till 2 § förslaget till filmlag (s. 78). I andra stycket avgränsas lagens tillämpningsområde i förhållande till TV-program. Det föreslås sålunda att filmansvarighetslagen - liksom filmlagen - inte skall gälla film när den sänds i rundradiosändning som avses i radiolagen. Detta innebär att den som är ansvarig för en viss film enligt 5 § filmansvarighetslagen skall vara straff- och skadeståndsrättsligt ansvarig för yttrandefrihetsbrott i filmen utom när den visas i sådan TV-sändning. Hans ansvar inträder när filmen visas offentligt. När en film sänds av Sveriges Radio i TV är i stället vederbörande programutgivare ansvarig enligt radioansvarighetslagen. Den ordning som sålunda föreslås innebär att i vissa fall två olika personer kan SOU 1969: 14

komma att bli ansvariga för brottsligt innehåll i en och samma film. Detta skulle t. ex. kunna inträffa om samma film visas på en gång på biograf och i TV. Något sådant förekommer inte f. n. Det vanligaste är att i varje fall långfilmer visas först på biograferna en viss tid och därefter i TV. Om en biografvisad film misstänks vara straffbar kommer den i regel att bli beslagtagen och sedermera, om den befinns brottslig, förverkad. Härigenom undviks för det mesta ett dubbelt ansvar. Emellertid finns det enligt utredningens mening inte något principiellt att invända mot att filmutgivaren och programutgivaren båda skulle kunna dömas för innehållet i samma film. Det kan sålunda förekomma att flera tidningsutgivare döms för en och samma brottsliga artikel införd i olika tidningar. Med den konstruktion utredningen har valt blir offentlig visning av en brottslig film och sändning av samma film i ett annat medium, den reguljära TV:n, att betrakta som särskilda brott. Detta medför den fördelen att den skadelidandes möjligheter att få ut skadestånd ökar. Han kan vända sig mot vem han vill av dem som är ansvariga för brottet, liksom mot filmrättshavarna och programföretaget. I princip bör det inte heller föreligga något hinder att han utfår skadestånd av samtliga.

definitionen av begreppet tryckfrihetsbrott i 7 kap. 1 § TF. Som har framgått av det föregående förstås med tryckfrihetsbrott brott som innefattar otillåtet yttrande i tryckt skrift eller otillåtet offentliggörande genom tryckt skrift. Vad som skall anses som otillåtet yttrande i tryckt skrift framgår av den s. k. brottskatalogen i 7 kap. 4 § och vad som faller under otillåtet offentliggörande framgår av 5 § i samma kapitel. Av andra stycket framgår vidare att yttrandefrihetsbrott i film begås när filmen visas offentligt. De viktigaste skälen för att begränsa den ansvarighetslagstiftning som föreslås till offentlig visning har utredningen redovisat i avsnitt 19.2.2. Här kan tilläggas att den offentliga visningen ur olika praktiska synpunkter, bl. a. som utgångspunkt för beräkning av tid för åtalspreskription, får anses vara mera ändamålsenlig än »utgivandet». I den allmänna motiveringen har framhållits att utredningen förordar att yttrandefrihetsbrott i film skall - liksom motsvarande brott i radio/TV - utformas som ett särskilt brott. Med hänsyn härtill har i första stycket intagits en erinran om att det som sägs där också skall gälla bl. a. förverkande av egendom. Vidare har i tredje stycket upptagits en bestämmelse om påföljd för brott.

2§ Som har nämnts förut skall gränserna för yttrandefriheten i princip vara desamma för filmen som för pressen och radio/TV. Med uttrycket missbruk av yttrandefriheten i första stycket förstås detsamma som med missbruk av tryckfriheten i 1 kap. 3 § TF (jfr 2 } radioansvarighetslagen). Filmansvarighetslagen hindrar lika litet som TF och radioansvarighetslagen att förfarande som är brottsligt i något annat hänseende än som missbruk av yttrandefriheten bedöms enligt allmän lag. Hit hör t. ex. bedrägeri, illojal konkurrens och brott mot upphovsrättslagstiftningen. Andra stycket innehåller en definition av begreppet yttrandefrihetsbrott som - liksom radioansvarighetslagen — ansluter till

3§ Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i film skall enligt 5 § i första hand åvila en särskilt förordnad filmutgivare. Huvudsyftet med reglerna i 3-4 §§ är att i möjligaste mån garantera att det finns en filmutgivare för varje film. Filmutgivarens befogenhet och kvalifikationer anges i första och andra styckena av förevarande paragraf. Som har framhållits i den allmänna motiveringen skall hans uppgift vara att förebygga yttrandefrihetsbrott. Han bör ha sådan insikt och erfarenhet att han självständigt kan bedöma frågor om missbruk av yttrandefriheten i film. Han kan förbjuda en film eller ett inslag i en film, som han anser innefatta yttrandefrihetsbrott. Däremot ankommer

SOU 1969: 14

det inte på honom att positivt bestämma tre kategorier, nämligen svenska producentvilka filmer som skall produceras eller distri- företag, utländska producenters distribubueras eller vad filmerna skall innehålla. tionsföretag i Sverige samt fristående disFilmutgivaren skall liksom en tidningsut- tributionsföretag i Sverige. Dessa är alla givare och programutgivare i radio/TV vara att anse som distributörer enligt utredningmyndig och ha hemvist i Sverige. Med hän- ens förslag under förutsättning att de själva syn till de skadeståndsanspråk som kan upp- har infört filmen till Sverige. Anlitas därkomma har tillfogats att han inte får vara i emot något av de nämnda distributionsförekonkurs. Sistnämnda bestämmelse har en tagen av annan importör för distribuering motsvarighet i TF. av film skall i stället denne betraktas som Enligt tredje stycket skall filmutgivare den som har distribuerat filmen i Sverige. utses av filmens producent. Om filmutgivare inte är förordnad när filmen distribueras är 4 § distributören, dvs. den som utlämnar fil- I denna paragraf föreskrivs att filmrättshavamen för offentlig visning, skyldig att utse re skall ombesörja att anmälan av filmutsådan. Något hinder mot att en producent/ givare sker hos filmnämnden innan en film distributör (filmrättshavare) utser sig själv visas offentligt. Anmälan skall göras innan till filmutgivare skall inte föreligga. filmen visas första gången. Som framgår av Med producent bör förstås den fysiska motiveringen till förslaget till filmlag ovan eller juridiska person som planerar, organi- föreslår utredningen att barncensuren skall serar och genomför produktionen av en handhas av en särskild myndighet, filmfilm. Under denna bestämning ryms ett nämnden, och att registreringen enligt filmflertal olika former från större, integrerade ansvarighetslagen också skall förläggas till filmföretag till fristående filmare som är denna myndighet. sin egen producent. Som producent räknas Utöver bestämmelsen i denna paragraf inte vad som inom filmbranschen kallas in- kan det behövas vissa tillämpningsförespelningsledare och inte heller, på ett högre skrifter utfärdade av Kungl. Maj:t. stadium, produktionsledare vilka vid större Anmälan till registret bör sålunda ske produktioner leder själva inspelningsarbetet skriftligen. Vid anmälan bör fogas bevis av filmen och är ett slags mellanhand mel- om att filmutgivaren fyller de i 3 § förelan dem, som gör de skapande insatserna i skrivna behörighetsvillkoren samt förklafilmen, och producenten. ring av filmutgivaren att han har åtagit sig Producenten i ovan angivna bemärkelse uppdraget. Anmälan av filmutgivare kan torde ofta vara ägare till den film han har avse en eller flera filmer. Den bör också producerat. Genom avtal är han också ofta kunna gälla för viss tid eller t. v. Om filminnehavare av samtliga de upphovsrättig- utgivaren inte längre är behörig eller uppenheter som är knutna till filmen, alltså även bart inte längre innehar den befogenhet han sådana som grundas på insatser under själva skall ha måste ny filmutgivare registreras. inspelningsarbetet. I registret bör för varje särskild film inOm producenten inte har utsett filmutföras uppgift om bl. a. filmens namn och givare skall i stället distributören förordna vad som i övrigt fordras för identifiering av filmutgivare. De svenska filmproducenterna filmen, samt filmrättshavare, om han är distribuerar i regel svenska filmer genom egna distributionsavdelningar. I detta fall annan än filmutgivaren, och dennes hemfinns alltså ingen särskild distributör. Det vist. När anteckning sker i registret bör bevis förekommer emellertid också i mindre utdärom genast tillställas filmrättshavaren. sträckning att svensk film distribueras av Filmnämndens kanslichef bör lämpligen vafristående distributionsföretag som särskild distributör. Distributionen i Sverige av ut- ra registerförare. ländsk film fördelar sig på huvudsakligen För registreringsbevis bör utgå expedi122

SOU 1969: 14

tionsavgift. ovan.

Härom hänvisas till kap. 14

5 § Paragrafen innehåller bestämmelserna om det straffrättsliga ansvaret för innehållet i en film. Den ansvarighetskedja som utredningen föreslår har kommenterats i den allmänna motiveringen till vilken hänvisas. Enligt tredje stycket blir i vissa fall den som visar filmen offentligt ansvarig, alltså f. n. i regel biografägaren. Förutsättningarna härför har redovisats i den allmänna motiveringen. 6 § Paragrafen motsvarar helt 5 § radioansvarighetslagen. I första stycket fastslås principen att ansvar för yttrandefrihetsbrott inte får ådömas någon annan än den som är ansvarig enligt reglerna i 5 §. Även enligt T F gäller den regeln att ingen annan än den som enligt den särskilda ansvarsordningen svarar för tryckfrihetsbrott kan dömas för missbruk av tryckfriheten. Enligt 7 kap. 3 § T F kan emellertid ansvar ådömas den som genom att lämna meddelande till en tidningsredaktion röjer ett förhållande som han har fått kännedom om på grund av allmän befattning och som han enligt lag är skyldig att hemlighålla. Ansvar skall dock inte ådömas för medverkan till tryckfrihetsbrott, utan meddelarens gärning är att bedöma som ett fristående brott, brott mot tystnadsplikt. Ansvar inträder oberoende av om ett offentliggörande av den sekretessbelagda uppgiften har kommit till stånd eller inte. Andra stycket i förevarande paragraf har formulerats så att man för filmens del skall få en så nära anknytning som möjligt till TF:s regler om ansvarsfrihet för meddelare. Uttrycket lämna meddelande för offentliggörande är avsett att täcka alla förfaranden som omfattas av 7 kap. 3 § T F . 7 § Som har framgått av den allmänna motiveringen bör det personliga skadeståndsansvaret för yttrandefrihetsbrott i film följa samSOU 1969: 14

ma regler som det straffrättsliga ansvaret. Detta har kommit till uttryck i första stycket. Enligt andra stycket svarar producenten och den som i Sverige utlämnar filmen för offentlig visning (filmrättshavarna) solidariskt med filmutgivaren för skada på grund av yttrandefrihetsbrott i film. Frågan huruvida de skadeståndsansvariga har regressrätt inbördes behandlas inte här. Denna fråga får avgöras efter allmänna skadeståndsrättsliga regler. Tredje stycket korresponderar mot 6 § första stycket. Även utan uttrycklig bestämmelse i ämnet får det anses gälla att enskilt anspråk kan göras gällande även om frågan om ansvar för yttrandefrihetsbrott har förfallit eller ansvarstalan inte kan föras av någon annan anledning. (Jfr 11 kap. 5 § TF.) 8 § Denna paragraf, som har en motsvarighet i 7 § radioansvarighetslagen, innehåller vissa bestämmelser som får betydelse vid handläggningen av mål om ansvar och skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott i film. Enligt första stycket skall missbruk av yttrandefriheten i film bedömas efter samma grunder som gäller för missbruk av tryckfriheten enligt 1 kap. 4 § T F . Hänvisningen avser främst den s. k. instruktionen i första stycket. (Jfr avsnitt 17.1.) Också andra stycket i nämnda lagrum - att man vid bestämmande av påföljd för missbruk av yttrandefriheten skall beakta huruvida rättelse har skett på lämpligt sätt - kan emellertid tänkas få betydelse på filmområdet. Andra stycket innehåller en regel om uppsåtspresumtion. Presumtionen gäller både kännedom om innehållet i filmen och medgivande att filmen får visas offentligt. I tredje stycket stadgas förbud mot att i mål om ansvar eller skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott i film efterforska vem som kan ha medverkat till ett filmbrott fömtom de i lagen utpekade ansvariga. Bestämmelsen motsvaras av 3 kap. 2 och 4§§ TF. 123

9 § Paragrafen innehåller bestämmelser om beslag av film. Som har framhållits i den allmänna motiveringen är beslag framför allt att betrakta som en provisorisk åtgärd för att säkerställa förverkande. Hänvisning sker till beslagsbestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken. Det som föreskrivs i kapitlet om undersökningsledare och åklagare skall dock i stället avse JK. Fråga om beslag av film kan inte uppkomma förrän åtminstone ett exemplar av filmen har visats offentligt. Om så har skett får detta exemplar liksom övriga exemplar av filmen, som kan bli föremål för förverkande enligt 10 §, tas i beslag.

Betydelsen av hänvisningen i paragrafens andra stycke ligger i att också utbyte av filmbrott, framför allt vinningen, kan förklaras förverkat med stöd av 1 § i 36 kap. brottsbalken. Av intresse för filmens del är också, bl. a., bestämmelsen i kapitlets 5 §. Enligt denna bestämmelse får domstolen i stället för förverkande föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk. Den är avsedd att tillämpas när man kan anse att förverkande är ett obilligt eller onödigt ingripande i någons rätt eller när en annan åtgärd är mera ändamålsenlig. Av 36 kap. 9 § brottsbalken framgår att preskriptionstiden i fråga om förverkande är fem år från det brottet begicks.

10 §

11 § I denna paragraf föreslås att mål om ansvar eller skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott i film eller om förverkande eller annan särskild rättsverkan av sådant brott skall handläggas i samma ordning som tryckfrihetsmål. Därvid blir alltså 12 kap. och vissa paragrafer i 14 kap. TF att tillämpa liksom även 1949 års lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Särskilda jurymän skall dock inte väljas, utan de som är jurymän enligt TF skall automatiskt vara behöriga att medverka också i mål enligt filmansvarighetslagen. Första stycket innehåller vissa forumregler. I andra stycket hänvisas i fråga om rättegången i övrigt till TF. I sådana fall då meddelare ställs till ansvar för brott - se 6 § andra stycket - skall handläggningen ske efter vanliga regler och inte efter bestämmelserna i denna paragraf. De brott som det härvid kan vara fråga om är nämligen inte att hänföra till yttrandefrihetsbrott.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förverkande. Förverkande förutsätter att något exemplar av filmen har visats offentligt och befunnits innefatta yttrandefrihetsbrott. Är det fallet får emellertid förverkande omfatta även exemplar som inte har visats offentligt, dock bara sådana som är avsedda för offentlig visning. Härigenom utesluts t. ex. arkivexemplar och exemplar som har förvärvats av enskilda under omständigheter som gör det uppenbart att de är avsedda för privat bruk. Förverkande av film skall, lika litet som konfiskering av tryckt skrift enligt TF, vara obligatoriskt men kan utgöra rättsverkan av varje filmbrott oavsett om någon kan dömas till påföljd eller inte. I stället för filmen kan dess värde förklaras förverkat. Detta kan bli aktuellt t. ex. om filmen inte finns i behåll. Enligt andra stycket skall brottsbalkens förverkandekapitel (36 kap.) med undantag av 4 § första och andra styckena vara tilllämpligt vid yttrandefrihetsbrott i film. Sistnämnda stycken innehåller bestämmelser om vem förverkande får riktas mot. Uteslutandet av dessa bestämmelser innebär att förverkande kan med de förut berörda undantagen riktas mot vem som helst. Förverkandeinstitutet får härigenom samma räckvidd som konfiskering enligt TF. 124

12 § I paragrafen har getts bestämmelser om åtalsprövning och åtalspreskription. Allmänt åtal får väckas bara av JK. Preskriptionstiden för sådant åtal är sex månader. För att tiden skall börja löpa räcker det inte att filmen har visats offentligt utan dessutom SOU 1969: 14

krävs att filmutgivare har anmälts till registret som förs hos filmnämnden. Den allmänna brottspreskriptionen, som regleras i 35 kap. brottsbalken, löper jämsides med och oberoende av den särskilda preskriptionen som föreslås i första stycket. En erinran härom har tagits in i andra stycket. Av 1 § tredje stycket i förslaget följer att enskilt åtal för yttrandefrihetsbrott i film skall följa bestämmelserna i allmän lag. I detta sammanhang får beaktas bl. a. bestämmelserna i 20 kap. 8 § rättegångsbalken och 35 kap. brottsbalken. 13 § Paragrafen innehåller regler om anonymitetsskydd. Enligt 3 kap. TF åtnjuter bl. a. meddelare och författare i princip rätt till anonymitet. Reglerna härom bör betraktas som en komplettering av TF:s ansvarighetsregler. De nämnda personerna åtnjuter frihet från ansvar antingen helt eller under vissa förutsättningar. Anonymitetsreglerna avser att i motsvarande mån skydda dessa från andra påföljder i form av obehag från omgivningen och att därigenom undanröja ett psykologiskt hinder mot publiceringen av skrifter med ömtåligt innehåll. I första stycket av förevarande paragraf föreskrivs ett allmänt förbud för dem som har att ta befattning med film att avslöja vem som har författat eller framställt film, framträtt i film eller lämnat meddelande för offentliggörande genom film. Förbudet är förenat med straffansvar. Det har motsvarighet i 3 kap. 5 § TF och 9 § radioansvarighetslagen. Förbudet riktar sig mot alla som har att ta befattning med film. Däremot gäller det inte för utomstående som av någon anledning har råkat få upplysning om vem som har medverkat. Liksom i TF och radioansvarighetslagen genombryts anonymitetsskyddet om den vars namn avslöjas har samtyckt till detta eller det föreligger skyldighet enligt lag att avslöja hans namn, t. ex. på grund av vittnesplikten. Straff- och åtalsbestämmelserna i andra SOU 1969: 14

stycket anknyter till motsvarande bestämmelser i 3 kap. 5 § TF. För ansvar fordras uppsåt hos gärningsmannen. JK föreslås vara åklagare också för ifrågavarande brott. Utredningen har övervägt en straffbestämmelse också för det fall att film visas offentligt utan att filmrättshavare har gjort anmälan enligt 4 §. Som framgår av förslaget till 5 § skall emellertid under sådana omständigheter filmansvaret gå över på filmrättshavarna. Detta får enligt utredningens mening anses vara en tillräcklig sanktion mot underlåtenhet att göra anmälan. Inte heller radioansvarighetslagen upptar f. ö. någon straffbestämmelse på denna punkt. 14 § Tillämpningsföreskrifter enligt lagen bör meddelas bl. a. i fråga om förordnandet av filmutgivare och dennes kvalifikationer samt om registreringsförfarandet enligt 4 §. Vidare torde behövas bestämmelser om skyldighet för filmrättshavare att låta JK ta del av film. Filmen bör för detta ändamål tillhandahållas i Stockholm. Filmrättshavare bör också vara skyldig att utan ersättning ombesörja att enskilda, som anser att yttrandefrihetsbrott i film har begåtts mot dem eller att de har lidit skada på grund av ett sådant brott, får se den film i vilket brottet uppges ha förekommit. Detta bör dock inte gälla om det är uppenbart att de som begär att få se filmen inte berörs av den på ett sådant sätt att de kan vara målsägande. Nu angivna skyldigheter för filmrättshavare bör föreligga åtminstone under den tid filmen visas och någon tid därefter. Utredningen har diskuterat frågan om skyldighet att för framtida bevisning bevara film under längre tid. En sådan arkivering kunde ha betydelse för bevisningen om yttrandefrihetsbrott. En motsvarande bestämmelse finns också i tillämpningskungörelsen till radioansvarighetslagen. Med hänsyn främst till de väsentliga kostnader som skulle föranledas av en föreskrift härom har utredningen emellertid inte ansett det lämpligt att föreslå en sådan skyldighet. 125

Övergångsbestämmelser Utredningen anser att lagen i princip skall gälla i fråga om alla filmer som visas offentligt efter ikraftträdandet. Även om en film har spelats in före denna tidpunkt bör alltså förslagets regler om ansvarighet för filmen, om ansvarsfrihet och anonymitet gälla. Det är tydligt att lagen inte skall vara tillämplig beträffande filmer som visats offentligt före ikraftträdandet. En övergång till den föreslagna ansvarsordningen kan ge upphov till övergångsproblem. Utredningen har övervägt om en uttrycklig reglering är påkallad. Med hänsyn till att frågan måste anses ha liten praktisk betydelse har utredningen dock stannat för att inte föreslå bestämmelser i detta hänseende. Om övergångsproblem skulle aktualiseras torde dessa få avgöras med ledning av allmänna regler för verkan av ny straffrättslig och processrättslig lagstiftning.

126 SOU 1969: 14

III

Sammanfattning av utredningens betänkande

Inledning Utredningen som har bestått av sex ledamöter med lagman Gunnar Ekblad som ordförande tillsattes den 27 oktober 1964 av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet. Enligt direktiven skulle utredningen förutsättningslöst pröva behovet av särskild samhällskontroll av filmvisningar och de lämpligaste administrativa lösningarna för att åstadkomma en sådan kontroll. Utredningen borde därvid, framhölls det, inrikta sig på att diskutera karaktären av de skadeverkningar på olika publikkategorier som kunde tänkas motivera vissa generella normer för ingripanden mot filmvisning. Utredningen har i enlighet med sistnämnda uttalande i direktiven sett som en huvuduppgift att skaffa sig kännedom om hur filmen påverkar publiken och vilka möjligheter som finns att genom censur eller på annat sätt motverka en ev. skadlig påverkan. För den vetenskapliga dokumentation och analys som krävts härför har utredningen främst anlitat en forskningsgrupp som under de senaste åren med stöd av Svenska filminstitutet har tagit initiativet till ett flertal forskningsprojekt av vilka vissa numera har slutförts. I juni 1967 avgav filmforskningsgruppen en sammanfattande rapport om dittills utförda undersökningar, kompletterade med andra nyare svenska undersökningar och ställda mot bakgrunden av tidigare utförd forskning. Rapporten publicerades som utredningens SOU 1969: 14

första betänkande under titeln »Filmens inflytande på sin publik» (SOU 1967:31). Utredningen har haft ett nära samarbete med den filmcensurkommitté som tillsattes i Danmark 1963. Den danska kommitténs betänkande, som avgavs i december 1967, har föranlett ny censurlagstiftning i Danmark som innebär att vuxencensur avskaffas. Lagstiftningen träder i kraft den 1 juli 1969. När det gäller bl. a. verkningar av pornografiska framställningar på bio och i TV har utredningen samrått med den svenska kommittén för lagstiftningen om yttrandeoch tryckfrihet (yttrandefrihetskommittén) som tillsattes 1965 och har haft till uppgift att överse vissa bestämmelser i brottsbalken, bl. a. stadgandet om sårande av tukt och sedlighet. I dessa frågor har utredningen också tagit del av bl. a. vissa upplysningar i ett betänkande av det danska strafflagrådet om straff för pornografi (nr 435/1966). Utredningen har skaffat sig kännedom om vissa delar av det material, som ett underutskott inom Europarådets kriminalrättskommitté har lagt fram rörande frågan om massmedias inflytande på ungdomsbrottslighet, m. m. Med stöd av det tidigare berörda uttalandet i direktiven om att utredningen hade att undersöka de lämpligaste administrativa lösningarna för samhällskontroll av filmvisningar har utredningen prövat frågan om 127

särskilda regler om vem som bör bära det straff- och skadeståndsrättsliga ansvaret för innehållet i filmer. Frågan har fått ökad aktualitet genom att utredningen, såsom framgår nedan, föreslår att censur för vuxna skall avskaffas. Förhandsgranskning

och spridning av film

På grundval av de överväganden som utredningen har gjort om de frågor som går in under denna rubrik lägger utredningen fram ett förslag till filmlag. Lagen innefattar ett allmänt förbud för myndighet eller annat allmänt organ mot förhandsgranskning eller föreskrift härom samt mot förhindrande av offentlig visning av film, i vidare mån än som framgår av lagen. Med film förstås i lagen upptagning vars innehåll med tekniska hjälpmedel kan visas i form av rörliga bilder med eller utan ljud. För att avgränsa filmlagen mot radiolagen föreslås att filmlagen inte skall gälla i fråga om film när den sänds i TV av Sveriges Radio. Förhandsgranskning Nuvarande ordning m. m. Sverige har haft statlig filmcensur sedan 1911. Gällande regler om censur finns i förordningen den 5 juni 1959 (nr 348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m. och i instruktionen den 3 december 1965 (nr 748) för statens biografbyrå. Enligt dessa bestämmelser måste varje film som skall visas offentligt godkännas av biografbyrån. Byrån får inte godkänna film eller del av film om den kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda till brott, inte heller om den uppenbart strider mot allmän lag. Film får vidare inte godkännas om den kan vålla bam psykisk skada. Fram till 1959 fanns det bara en åldersgräns i fråga om filmer till vilka barn inte hade tillträde, nämligen 15 år. Genom 1959 års förordning infördes en ny åldersgräns vid 11 år vid sidan av den gällande 15-årsgränsen. 128

Censuren utövas av fyra filmcensorer som utses av Kungl. Maj:t. Någon bestämmelse om deras kvalifikationer finns inte. En av censorerna fungerar som administrativ chef för biografbyrån. Till byrån är knutet ett rådgivande organ, statens filmgranskningsråd. Biografbyråns beslut kan överklagas hos Kungl. Maj:t. Allmänna synpunkter. Utgångspunkten för utredningens bedömningar har varit att hänsyn till yttrandefriheten och till friheten att obehindrat ta del av de framställningar av olika slag man själv önskar strider mot varje form av censur. Denna principiella utgångspunkt stämmer väl överens med den utveckling i riktning mot större öppenhet och frihet som under senare år har förekommit både i det allmänna livsmönstret och i lagstiftning och rättspraxis kring åsikts- och privatlivsfrågor. Vid bedömning av censurfrågan har utredningen ansett det motiverat att ta hänsyn till de radikala förändringar i samhällets ekonomiska, sociala och kulturella struktur som har skett under de allra sista årtiondena. Denna utveckling har medfört att stora delar av befolkningen i våra dagar kommer i kontakt med förhållanden utanför sin egen miljö i långt högre grad än tidigare. Inte minst TV:s expansion har sålunda medfört att biograffilmen i dag inte intar samma centrala plats bland massmedia som tidigare. Med tanke på denna utveckling framträder enligt utredningens mening filmcensurens främsta motiv — skydd för publiken mot skadlig filmpåverkan — inte längre med samma vikt. I betänkandet betonas — i överensstämmelse med vad som i princip gäller redan nu för den svenska censuren — att statlig censur inte kan försvaras med det önskvärda i att kunna kontrollera filmer efter rent moraliska eller estetiska riktlinjer. Utredningen anser det oacceptabelt att visning av en film skall bero på om en statlig myndighet godkänner filmen utifrån sådana principer. Ett annat irrelevant argument för cenSOU 1969: 14

sur — som någon gång har skymtat i den svenska censurdebatten — är enligt utredningens mening att censur ger möjlighet att förbjuda samhällskritiska skildringar som inte är »sanna». Sådan censur är självfallet otänkbar i en demokrati. Om censuren avskaffas är det sannolikt att det skulle importeras eller produceras filmer av ett slag som hittills har hållits borta tack vare censurens blotta existens. Utredningen anser emellertid på skäl som framgår av betänkandet att slopad censur knappast skulle betyda någon avgörande förändring av biografernas repertoar i det långa loppet. Under alla förhållanden är det enligt utredningens mening inte motiverat att grunda censur — i varje fall för vuxna — på enbart en förmodan om annorlunda repertoar. Det bästa skyddet häremot är, bortsett från filmbranschens självansvar, reaktionen från publiken samt pressen och andra massmedia. Förutom den bevakning av filmrepertoaren som sålunda utövas av allmänna opinionen hänvisar utredningen till den möjlighet till ingripande i efterhand med stöd av gällande bestämmelser i bl. a. brottsbalken som finns i fall av rättskränkningar genom film. Det erinras också om de ändringar i brottsbalken som kan bli en följd av yttrandefrihetskommitténs förslag. Den svenska censuren anses vara tämligen liberal jämfört med de flesta andra länders. Som den arbetar i dag har den sålunda en rätt begränsad räckvidd. Detta anförs ibland som ett skäl för fortsatt censur: den gör i varje fall ingen skada inom det snäva område där den utövas numera, sägs det. Hur det än förhåller sig därmed är detta enligt utredningens mening uppenbarligen inte ett tillräckligt motiv för att upprätthålla en censurordning. Utredningen diskuterar i denna allmänna del slutligen det skäl för statlig censur som går ut på att man genom sådan censur eliminerar risken för en privat censur från enskilda eller organisationer, t. ex. efter amerikanskt mönster. Enligt utredningens mening finns det knappast någon jordmån i Sverige för att etablera en organiserad SOU 1969: 14 9 — Filmen

privat censur av denna typ. Det finns i Sverige inga påtryckningsgrupper med den omfattning eller styrka att de skulle kunna tvinga fram något sådant. Inte heller torde det från den svenska filmbranschens sida finnas en önskan att etablera en egen censurordning om den statliga censuren skulle upphöra. Vid övervägande av de allmänna synpunkter på censurfrågan som nu har redovisats har utredningen kommit fram till att det enda som skulle kunna motivera censur är att film har en skadlig inverkan på publiken och att censur är bättre ägnad att motverka sådan inverkan än de former av offentlig eller annan kontroll som används annars för att minska sådana skador i samhället. Denna konklusion har enligt utredningens sätt att se olika konsekvenser för bedömningen av behovet av censur av film för vuxna och behovet av barncensur. Vuxencensur bör enligt utredningens mening slopas om det inte visas att det sannolikt föreligger risk för skada för vuxna och att censuren har en speciell förmåga jämfört med andra reaktionsformer att motverka dessa skador. Barncensur däremot bör bibehållas om det inte visas att det är osannolikt att barn tar skada av att se film. När utredningen talar om skadlig film menas därmed framför allt film som medför att åskådarna tillfogas lidande, t. ex. ångest, att deras beteende ändras så att det föranleder lidande för andra människor eller lagöverträdelser eller att deras attityder till andra människor eller till grundläggande värderingar förråas, »avhumaniseras». Med hänsyn till att praktiskt taget vilken film som helst under olyckliga omständigheter synes kunna inverka skadligt på psykiskt sjuka, överkänsliga eller labila människor har utredningen emellertid vid bedömning av censurfrågan ansett sig böra räkna enbart med den verkan filmen kan ha på en normalpublik. Den tidigare omnämnda vetenskapliga dokumentation som föreligger på området ger i stort sett inte någon avgörande vägledning för bedömning av censurfrågan. Någon absolut eller definitiv kunskap kan aldrig vin129

nas. Utredningens ställningstaganden har därför i stor utsträckning måst baseras på avvägningar om sannolikheten av vissa skadeverkningar och möjligheten att motverka dessa genom censur. Vuxencensuren. Huvudfrågan för utredningen har varit huruvida möjligheten att förbjuda film för vuxna bör bibehållas. För att vinna klarhet i denna fråga har utredningen övervägt ev. möjliga skaderisker för vuxna av att se film. När det gäller filmer som skildrar sexuella motiv föreligger inga vetenskapliga undersökningar som ger tillräckligt stöd för att sådana framställningar skulle ha några skadliga verkningar på en normal publik. I fråga om våldsfilm — såsom kriminal-, västern-, agent- och krigsfilmer — tyder de hittillsvarande forskningsresultaten på att sådan film under vissa omständigheter kan verka aggressivt stimulerande och i specifika fall utlösa kriminella handlingar eller psykiska störningar. Att döma av det material som finns tycks emellertid sådana verkningar förekomma i mycket liten omfattning hos vuxna. De statistiska och andra data som har presenterats är visserligen synnerligen osäkra. De tyder dock på att t. ex. antalet filminfluerade brott, om man över huvud taget kan tala om sådana, är ytterst obetydligt. Risk för en mera väsentlig inverkan på publiken synes finnas på attitydbildningens område. Det förefaller sålunda inte vara osannolikt att en betydande konsumtion av film som demonstrerar eller glorifierar våld kan medföra negativa förskjutningar i individernas attityder och värderingar. Därmed är inte sagt att risken för sådana förskjutningar på grund av våldsfilm skulle vara särskilt stor jämfört med andra påverkningsfaktorer. Det må också erinras om att den inverkan en film över huvud taget kan ha synes här liksom eljest övervägande bero på vissa betingelser hos individen själv och individens omgivning. Vid värdering av filmens ev. skadeverkningar finns det enligt utredningens mening skäl att lägga vikt vid den omständigheten 130

att stora delar av befolkningen i dag i långt högre grad än tidigare är utsatta för påverkningar av eller i varje fall vana att se realistiska framställningar av sexualitet och våld i TV och andra massmedia, teater, böcker, seriemagasin, boulevardtidningar etc. Utredningen har sammanfattningsvis funnit att det material som har stått till utredningens förfogande inte ger stöd för att vuxna normala människor löper större risk att ta skada om de ser våldsfilm än om de tar del av framställningar eller yttringar av våld i andra sammanhang. Vad gäller möjligheterna att genom censur motverka de risker som dock kan finnas har av det föregående framgått att variationerna i den individuella mottagligheten är av större betydelse än filmens karaktär när det gäller manifesta mentalhygieniska skadeverkningar av film. Detta illustrerar svårigheterna för en censurinstitution att förutse och därmed förhindra sådana skador genom enstaka ingripanden som nu sker. Möjligen skulle ett konsekvent totalförbjudande av hela filmkategorier kunna medföra att enskilda handlingar, som inte är önskvärda, eller psykiska besvärstillstånd undveks eller uppsköts. För att kunna effektivt motverka risken för ogynnsam attitydpåverkan torde krävas ändå radikalare åtgärder innebärande att en större del av biografrepertoaren förbjöds. Såväl i fråga om psykiska störningar etc. som attitydpåverkan torde likafullt kvarstå skaderisker på grund av andra media om inte en radikal censur infördes också för dessa. Nu berörda konsekvenser är enligt utredningens mening orimligt att ta. På grund av det anförda anser utredningen att vuxencensuren bör avskaffas. Detta kommer inte att medföra total frihet i fråga om filmvisning för vuxna. Det innebär däremot att filmen kommer att underkastas samhällskontroll i efterhand såsom är fallet beträffande alla andra media. Barncensuren. Vad beträffar det stora flertalet barn och ungdomar anser sig utredningen av det material som föreligger SOU 1969: 14

kunna dra den slutsatsen att det är osannolikt att de skulle ta skada i utredningens mening av att se skildringar av sexualitet i film. Däremot synes det finnas risk för att störningar att jämställa med sådan skada kan uppkomma för vissa barn om de ser sexuella filmer som inte är lämpliga med hänsyn till deras utvecklingsgrad. Av forskningen på området torde framgå att det inte är osannolikt att film med våldsinslag ibland kan medverka till inte önskvärda effekter för barn, efter vad det förefaller främst på attityd- och normbildningens område. Bevismaterialet är inte särskilt stort här heller. Det framgår dock att möjligheten av negativa effekter torde vara större för barn totalt sett än för vuxna. Härtill synes bidra bl. a. att många barn saknar känslomässig stabilitet och därför är mer omedelbart lättpåverkade än andra. Det är också av betydelse att den våldspräglade filmen utgör en betydande del av den samlade filmproduktionen och att den stora filmkonsumtionen synes sätta in bland barn och unga redan i 14-årsåldern. En annan filmkategori som enligt utredningens mening ibland kan ha en skadlig inverkan på barn är filmer med innehåll som kan skrämma eller oroa dem. Framför allt de mindre barnen torde kunna ta skada härav, i varje fall om ängslan och skräck blev en mera vanlig komponent i deras filmupplevelser. Deras känsla av trygghet i tillvaron kunde då komma att rubbas. Som har framgått av det som nu har anförts kan det inte anses osannolikt att film i vissa sammanhang kan ha skadliga verkningar för barn och att skaderiskerna torde vara större än i fråga om vuxna. Det finns vidare anledning att tro att ev. skadeverkningar — till skillnad från vad som synes vara fallet i fråga om vuxna, åtminstone med nuvarande censurpraxis — i viss mån kan förebyggas genom censur. Samtidigt torde det i varje fall inte f. n. finnas tillräckliga möjligheter att motverka en skadlig inverkan enbart genom andra föranstaltningar än censur. Av betydelse är slutligen att de skäl som talar mot vuxencensuren, framför allt hänSOU 1969: 14

syn till yttrandefriheten, enligt utredningens mening inte gör sig gällande med samma vikt när det gäller samhällskontroll av barns filmkonsumtion. På grund av det anförda har utredningen funnit att censur av film, som är avsedd att visas offentligt för barn, bör bibehållas. Trots att forskningen synes ge stöd för att individens personliga beskaffenhet har större betydelse än åldern när det gäller filmers inverkan på barn och ungdom anser utredningen att barncensur bör baseras på bestämda åldersgränser. Det föreliggande vetenskapliga materialet ger enligt utredningens mening ett visst stöd för att sannolikheten för skador i samband med att se film i regel är större för de yngre barnen, omkring 10—11-årsåldern och därunder, än för de äldre som normalt anses bättre psykiskt rustade. Detta har föranlett utredningen att diskutera förslag om bara en barnförbudsgräns vid lämplig, relativt låg ålder. Forskningsresultaten synes i så fall inte motivera att man frångår den nuvarande 11-årsgränsen. Utredningen finner emellertid att en ordning med två gränser bör bibehållas, bl. a. därför att det inte har visats vara osannolikt att årsgrupperna från 11 år och närmast däröver kan ta skada av att se film. Enligt utredningens mening är det främst våldsfilmerna som kan tänkas innebära en risk för i varje fall storkonsumenterna inom dessa grupper, framför allt genom en negativ attitydpåverkan på lång sikt. Forskningen ger ingen säker ledning för var den övre åldersgränsen bör sättas. Den nuvarande 15-årsgränsen har gällt ända sedan biograf förordningens tillkomst 1911. Av bl. a. dessa skäl förordar utredningen att denna gräns bibehålls. Vad beträffar innehållet i det stadgande som reglerar efter vilka grunder barncensuren skall utövas föreslår utredningen en allmänt avfattad regel som innebär att en film inte får godkännas om den kan inverka skadligt på barn. I förslaget till regeln fäster utredningen uppmärksamheten på vissa väsentliga skadeverkningar och ger exempel på företeelser som enligt ut131

redningens mening kan befaras ge sådana verkningar i större utsträckning än andra. Utredningen förordar att vissa filmkategorier inte skall vara underkastade barncensur och alltså vara generellt befriade från censur. Det viktigaste av dessa undantag är film som sänds i TV — som handhas med ensamrätt av Sveriges Radio enligt särskilda riktlinjer upptagna i lag och avtal med staten. Därutöver föreslås att journalfilmer och reklamfilmer undantas. I fråga om censurens organisation rekommenderar utredningen en myndighet, filmnämnden, som skall ersätta biografbyrån och filmgranskningsrådet. Med hänsyn till nämndens uppgift — att bedöma filmers ev. skadliga inverkan på barn och ungdom — bör den enligt vad utredningen föreslår bestå av dels experter med kvalificerad utbildning och praktik främst i barnpsykologi, sociologi, pedagogik eller barnpsykiatri eller motsvarande sakkunskap eller erfarenhet (censorer), dels lekmannaledamöter företrädande olika intressen och meningsriktningar med anknytning till frågor som har att göra med barn och film. Med hänsyn till att filmnämnden sålunda förutsätts representera högsta sakkunskap inom berörda områden rekommenderar utredningen att nämndens beslut i censurärenden inte skall kunna överklagas. Vissa andra frågor Utöver barncensuren skall rätten att fritt visa en film offentligt enligt vad utredningen föreslår vara underkastad vissa begränsningar av samma slag som enligt TF gäller för pressen. Det gäller film som återger Sverige eller del därav och som innehåller upplysning av betydelse för landets försvar. Sådan film skall också kunna, liksom hittills, vara underkastad förhandsgranskning. Bestämmelserna som har motsvarighet i radiolagen motiveras av militära säkerhetsskäl. Positiva åtgärder I ett avslutande kapitel i denna avdelning 132

diskuterar utredningen frågan om samhället eller enskilda kan genom olika positiva åtgärder stödja filmens konstruktiva möjligheter och motverka dess negativa effekter. Utredningen understryker sålunda vikten av bl. a. att undervisning i filmkunskap och upplysning om filmers lämplighet eller olämplighet för barn ökas och breddas. Vidare rekommenderas en intensifierad insats för produktion och distribution av barnfilmer. Utredningen framhåller också det angelägna i en fortsatt och vidgad filmforskning. Ansvarighet för innehållet i film Utredningens överväganden beträffande frågan om en särskild ansvarighetslagstiftning för filmens del har omfattat såväl det straffrättsliga som det skadeståndsrättsliga ansvaret. För bedömningen härav har det varit av betydelse att undersöka hur motsvarande regler har utformats i tryckfrihetsförordningen (TF) och radioansvarighetslagen. Utredningen lämnar därför inledningsvis i denna avdelning av betänkandet en redogörelse för det väsentliga i dessa författningar. Huvuddragen i nuvarande ordning på filmens område när det gäller ansvarighet redovisas också i korthet. I motsats till vad som gäller för tryckta skrifter och radio/TVprogram är enbart allmänna regler att tilllämpa. Censurtvånget, som f. n. omfattar praktiskt taget all film som är avsedd att visas offentligt, har emellertid inneburit att ansvarsfrågor inte har aktualiserats annat än i undantagsfall i fråga om sådan film. Det straffrättsliga ansvaret för filmbrott skulle alltså regelmässigt i första hand komma att ligga på gärningsmannen. Eftersom en film ofta är resultatet av flera personers samarbete skulle emellertid ansvar för medverkan till brott inte sällan komma i fråga. Den som är ansvarig för brottsligt innehåll i en film skulle också bli ersättningsskyldig för den skada som har uppkommit i anledning av detta. Huruvida »filmägaren» skulle bli skyldig att ersätta skadan, även SOU 1969: 14

om han inte är ansvarig som gärningsman eller medverkande, är oklart. Behovet av lagstiftning Under denna rubrik konstaterar utredningen inledningsvis att filmen har börjat få ökad betydelse som instrument för upplysning i samhällsfrågor och forum för debatt i sådana frågor. Politiska, »samhällstillvända» filmer blir allt vanligare och filmdebatten handlar i större utsträckning än förr om ämnet »film och samhälle». Utredningen berör också de s. k. fria filmjournalerna, en helt ny typ av kortfilm med syfte att informera, agitera och propagera. Dessa innebär också ett försök att ändra och vidga själva filmmediets användningsområde. Den utveckling som sålunda pågår inom filmen mot ett ökat engagemang i samhällsfrågor kan, framhåller utredningen, komma att påskyndas om de nuvarande produktions- och distributionsförhållandena breddas, inte minst vad gäller kortfilmen som lämpar sig särskilt väl för information och debatt. Vissa initiativ har tagits för att åstadkomma en sådan breddning. De har också avsatt resultat på olika områden. Utredningen berör i detta sammanhang den snabba tekniska utvecklingen i fråga om utrustning och kopieringsmöjligheter. Denna utveckling innebär också, betonas det, att man bör räkna med att distribution av film genom bl. a. försäljning i framtiden kommer att bli ett komplement till uthyrning, vilket f. n. är den form av distribution som dominerar. Ökad inriktning inom filmen mot aktuella, kontroversiella samhällsförhållanden och därmed även på samhällskritik liksom tendenserna till en breddning av produktionen och nya distributionsformer innebär också enligt utredningens mening att riskerna för rättskränkningar genom film ökar. Med hänsyn till bl. a. sådana omständigheter, som nu har redovisats, anser utredningen att om vuxencensuren avskaffas bör en särskild lagstiftning om ansvaret för missbruk av yttrandefriheten i film komma till SOU 1969: 14

stånd — även om behovet härav f. n. inte kan helt överblickas. En sådan lagstiftning bör enligt utredningens mening utformas så att den — liksom TF för pressen och radioansvarighetslagen för radio/TV — blir ett stöd för filmen som informationsorgan och debattforum samtidigt som den gagnar rättssäkerheten. Den naturliga förebilden för en filmansvarighetslagstiftning är TF och radioansvarighetslagen. Utredningen framlägger sålunda förslag till filmansvarighetslag som i sak är nära anpassat till TF och formellt i stora delar utformat i anslutning till reglerna i radioansvarighetslagen. Begreppet film i teknisk mening skall vara detsamma som filmlagens. Filmansvarighetslagens tillämpningsområde i förhållande till det som regleras av radioansvarighetslagen föreslås såsom i filmlagen bli avgränsat på det sättet att filmansvarighetslagen inte skall gälla i fråga om radioprogram när det sänds i TV av Sveriges Radio. Yttrandefrihetsbrott i film Yttrandefrihetens gränser sammanfaller numera i radio/TV och pressen. Enligt utredningens mening bör yttrandefriheten i film ges samma innehåll och omfattning om det inte finns särskilda skäl som talar häremot. Några sådana skäl torde inte finnas. Olika gränsdragningar skulle kunna vålla förvirring och inkonsekvenser, inte minst när det gäller TV och filmen. Samarbetet mellan Sveriges Radio och filmbranschen har ökat och samproduktioner i syfte att visa filmerna i båda media kommer antagligen att bli vanliga. På bl. a. de grunder som nu har åberopats föreslår utredningen att en framställning i en film skall vara straffbar om den skulle ha varit att anse som tryckfrihetsbrott i en tidning. Detsamma skall gälla ett otillåtet offentliggörande i en film. Med hänsyn främst till att den offentliga visningen är den form av filmspridning som har störst betydelse ur yttrandefrihetssynpunkt anser utredningen att filmansvarig133

hetslagen skall vara tillämplig bara på sådan visning. Ett yttrandefrihetsbrott i en film begås alltså när filmen visas offentligt.

centralt register som skall föras hos filmnämnden. Filmutgivaren är den förste i raden i ansvarighetskedjan. Därnäst åvilar ansvaret filmrättshavarna. Förutsättning för deras Det straffrättsliga ansvaret ansvar är att filmutgivare inte har anmälts till registret. Filmrättshavarna inträder som En ökad insats från filmens sida i fråga om ansvariga i stället för filmutgivaren också nyhetsförmedling och samhällskritik torde för det fall att filmutgivaren, när filmen i längden, framhåller utredningen, förutsätta visas offentligt, inte längre är behörig eller att filmen i likhet med pressen och radio/ uppenbart inte har den befogenhet han skall TV får möjlighet att skydda den som vid ha. produktionen av en film vill lämna medAnsvar kan också drabba den som visar delanden eller annan medverkan utan att en film offentligt. Så blir fallet när ansvaret själv ge sig till känna. Ett sådant skydd — åvilar filmrättshavarna men det inte kan bestående i dels frihet från ansvar och dels utrönas vem som har utlämnat filmen för rätt till anonymitet — kan enligt utred- offentlig visning. Filmvisaren inträder då ningens mening knappast göras effektivt som ansvarig i den senares ställe. Ansvaret utan att ansvarigheten i princip samlas hos kommer alltså i detta fall att åvila produvissa av lagen utpekade personer. centen och filmvisaren tillsammans. Anser man att ett sådant system är lämpEftersom det skall finnas bara vissa beligt för filmens del är det naturligt att an- stämda ansvariga kan man inte kräva besluta filmansvarighetsreglerna så nära som visat uppsåt för att kunna fälla till ansvar. möjligt till TF:s regler med bara sådana Vid bedömande av ansvarsfrågan måste avvikelser från mönstret som är motiverade alltså den som är fiimansvarig för en framav väsentliga olikheter mellan filmen och ställning, som har gjorts av någon annan, pressen. Det finns därvid anledning att be- presumeras ha känt till innehållet i filmen akta det ansvarighetssystem som föreligger och ha medgett att den visades offentligt. för TV:s del, framför allt i de hänseenden De ansvarsbestämmelser, som utredningen som det skiljer sig från pressens. föreslår, innebär som synes att ansvar inte De ansvarighetsregler för filmen som ut- skall kunna utkrävas av någon annan än redningen föreslår innebär i huvudsak föl- dem som förut har angivits som ansvariga. jande. Anstiftare går alltså fria, likaså den som För varje film skall finnas en »filmutgi- t. ex. har medverkat som produktionsledare, vare». Han har till uppgift att förebygga regissör, skådespelare etc. — förutsatt att yttrandefrihetsbrott i filmen. En film får vederbörande inte har förordnats till filmutinte visas offentligt mot hans vilja. Han givare eller eljest har ansvaret. Också de skall ha hemvist i Sverige och får inte vara som har meddelat uppgifter som är avomyndig eller i konkurstillstånd. Filmutgi- sedda att tas med i en film är i regel fria vare utses av filmens producent. Skulle från ansvar. någon filmutgivare inte ha förordnats när Med den föreslagna ansvarsordningen blir filmen i Sverige utlämnas för offentlig vis- det också möjligt att bereda meddelare och ning skall filmutgivare i stället utses av den andra som har medverkat vid tillkomsten av som utlämnar filmen. (För producenten/ en film och är fria från ansvar rätt att också distributören använder utredningen i be- förbli anonyma om de så önskar. Anonytänkandet benämningen filmrättshavare.) mitetsskyddet för dessa skall enligt utredDet åligger också filmrättshavare att innan ningens förslag konstrueras i stort sett efter en film visas offentligt se till att uppgift mönster av bestämmelserna i 3 kap. TF och om behörig filmutgivare anmäls till ett motsvarande regler i radioansvarighetslagen. 134

SOU 1969: 14

Det skadeståndsrättsliga ansvaret Av hänsyn främst till skyddet för yttrandefriheten bör enligt utredningens mening det personliga skadeståndsansvaret för yttrandefrihetsbrott i film inte kunna göras gällande mot var och en som har medverkat till brottet utan i princip vara begränsat på samma sätt som straffansvaret. Utredningen diskuterar i detta sammanhang frågan om ett vidsträcktare skadeståndsansvar i vissa fall. Det erinras om att såväl TF som radioansvarighetslagen upptar bestämmelser som vidgar kretsen av dem mot vilka skadeståndsanspråk kan göras gällande på grund av yttrandefrihetsbrott i dessa media: vid sidan av dem som eljest är ansvariga inträder bl. a. tidningsägaren och programföretaget (Sveriges Radio). En motsvarande utsträckning av skadeståndsansvaret bör enligt utredningens mening ske också för filmens del. Utredningen anser sålunda att om det finns en ansvarig filmutgivare för en film skall, jämsides med denne, filmrättshavarna vara ansvariga för skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott i filmen. För ett sådant skadeståndsansvar för filmrättshavarna talar, påpekar utredningen, främst intresset att trygga den skadelidandes möjlighet att verkligen få ut ersättning. Skador på grund av innehållet i en film torde för det mesta komma att ha samband med yttrandefrihetsbrott i filmen, framhåller utredningen. De kan emellertid tänkas uppkomma också i andra sammanhang. I enlighet med vad som gäller för tidningar, radio och TV bör dock enligt utredningens mening filmrättshavares ansvar begränsas till skador på grund av yttrandefrihetsbrott. För utkrävande av skadestånd på annan grund bör som hittills allmänna regler gälla.

Rättegången I fråga om filmansvarighetsmålen föreslår utredningen att åtalsprövningen skall ske centrat såsom är fallet enligt TF och radioSOU 1969: 14

ansvarighetslagen. En sådan prövning är av värde för att få till stånd en så enhetlig åtalspraxis som möjligt. Det är också enligt utredningens mening av vikt att påstådda rättskränkningar i filmer på ett tidigt stadium och inte först under rättegången prövas från andra synpunkter än de strängt juridiska. De principer som har kommit till uttryck genom den s. k. instruktionen i TF — som inskärper vikten av att väma yttrandefriheten och att därför uppmärksamma det egentliga syftet med en framställning — torde tillgodoses bäst med en central, kvalificerad åtalsprövning. Som åtalsmyndighet föreslås justitiekanslern (JK). Enligt förslaget skall åtalspreskription inträda om allmänt åtal inte kommit till stånd inom sex månader från det filmen har visats offentligt och filmutgivare anmälts till registret. En film som antas vara brottslig skall kunna tas i beslag. Härför bör rättegångsbalkens regler gälla i tillämpliga delar. Med hänsyn till att JK föreslås bli åklagare i filmansvarighetsmålen anser utredningen emellertid lämpligt att JK också är beslagsmyndighet innan åtal har väckts. I fråga om forum föreslår utredningen samma reglering som gäller för radio/TV. Utredningen förordar sålunda som huvudregel att Stockholms rådhusrätt skall vara forum i filmansvarighetsmålen. Sådana mål skall emellertid också kunna tas upp av någon annan rådhusrätt som är behörig att pröva tryckfrihetsmål om det är lämpligt med hänsyn till utredningen, kostnader och andra omständigheter. Utredningen understryker att något annat forum än Stockholms rådhusrätt bör komma i fråga bara i undantagsfall. I filmansvarighetsmål torde enligt utredningens uppfattning bli fråga om hänsynstaganden och avvägningar av i huvudsak samma art som i tryckfrihets- och radioansvarighetsmål: mellan yttrandefrihetens krav på ena sidan och intresset av skydd mot rättskränkningar på den andra. Med hänsyn härtill och då det går att införa juryprocess i filmmålen — som i radioansvarighetsmå135

len — genom lagtekniskt enkla hänvisningar till tryckfrihetsprocessen förordar utredningen att bestämmelserna i TF om juryprövning skall vara tillämpliga också på filmansvarighetsmålen. Reglerna i brottsbalken eller annan lag om påföljder för brott skall gälla också när brottet är att anse som yttrandefrihetsbrott i film. Även i fråga om förverkande skall brottsbalkens bestämmelser i stort sett vara tillämpliga.

136 SOU 1969: 14

Summary of the Commission's Report

Introduction The Commission, consisting of six members under the chairmanship of Mr. Gunnar Ekblad, President of a Court of Appeal Division, was set up by the then head of the Ministry of Education on October 27, 1964. By its terms of reference it was to carry out a comprehensive and neutral enquiry into the need for social control over the showing of motion pictures and the most suitable ways and means of administering such control. More especially it was stressed that the Commission should discuss what harmful effects on various segments of the public might be regarded as justifying certain general procedures for intervening to prevent the showing of certain films. In accordance with this last aspect of its directives, the Commission has considered its principal task to be to gain insight into the way in which films influence audiences and, if some of these influences are harmful, the feasibility of counteracting them by censorship or other means. To secure the requisite scientific documentation and analysis, the Commission has chiefly relied on a research group which in recent years with the support of Svenska Filminstitutet (The Swedish Film Institute) has initiated a number of research projects, some now concluded. In June, 1967, the film research group submitted a comprehensive report on its investigations to date, appending to it SOU 1969: 14

certain other recent Swedish studies, against a background of earlier research. The report, the first to be published by the Commission, is entitled "The Influence of Films on their Audiences" (SOU 1967: 31) (Swedish Government Official Reports, 1967:31). The Commission has collaborated closely with the Danish Film Censorship Commission, appointed in 1963. The Danish Commission's report, submitted in December 1967, has led to a new legislation in Denmark, where all censorship of films for adults will be abolished. The law will enter into force on July 1, 1969. Concerning the effect of pornography in cinema and television, and also on certain other questions, the Commission has consulted the Swedish Legislative Committee on Freedom of Expression and Freedom of the Press which, appointed in 1965, is charged with the revision of certain regulations in the penal code, for instance the rules pertaining to offences against public decency. In these questions the Commission has also taken note of certain information contained in a report by the Danish Penal Code Council, concerning punishment for issuing pornography (No. 435/1966). The Commission has acquainted itself with certain sections of material presented by a sub-commission of the Criminal Law Committee of the Council of Europe, on 137

the influence of mass media on juvenile delinquency, etc. Leaning on those more particular directives, quoted above, which exhort it to look into ways and means by which society can suitably exert control over film showings, the Commission has considered the question of establishing particular rules as to who, in civil and criminal law, should be responsible for a film's content. The interest in this matter has increased as a result of the Commission's proposals to abolish all censorship for adults, as appears below. Censorship and Distribution On the basis of its own deliberations under this head, the Commission presents its proposals for a Film Law. Such a Law would generally forbid all public authorities or other public organs to institute advance viewings or to hinder the public showing of film. By "film" is meant any representation whose contents, with the aid of technical equipment, can be shown in the form of motion pictures with or without sound. To draw a clear boundary between the purlieus of the Film Law and of the Broadcasting Liability Act (1966), it is recommended that the Film Law shall not be held to apply to films televised by the Swedish Broadcasting Corporation. Censorship Present rules, etc. Sweden has had a State film censorship since 1911. The censorship rules currently in force, with special regulations on cinema performances, etc., are to be found in the decree of June 5, 1959 (No. 348), and in the regulations for the National Board of Film Censors, of December 3, 1965 (No. 748). Under these regulations, every film which is to be shown publicly must be approved by the Board. The Board may not approve a film or part thereof if it is likely to have a coarsening or harmfully exciting effect, or entice to crime, nor 138

if it obviously contravenes the law. Furthermore, a film may not receive the Board's approval if it is liable to cause psychological harm to children. Until 1959 there was only one age-limit for films to which children were not admitted, namely 15 years. By the Decree of 1959, a new age-limit of 11 years was introduced parallel to the 15-year limit already in force. Films are censored by four censors, appointed by the Swedish Government. No rules govern their qualifications. One of the censors acts as administrative head of the Board. Associated with the Board is an advisory body, the National Council for Film Inspection. Appeals to the Government may be made against the Board's decisions. General. As a starting point for its assessments the Commission has taken the view that any form of censorship is contrary to the principle of freedom of speech and the citizen's right of free access to whatever representations he may desire. This fundamental principle tallies well with the trend towards greater candour and a freer lifestyle which has made itself felt in recent years, both in general behaviour and in legislation and judicial practice as they bear on matters of personal opinion and private life. In its assessment of the censorship question, the Commission has felt obliged to take into consideration radical changes in society's economic and cultural structure during the most recent decades. These developments have, to a much greater extent than before, brought large sections of the population into contact with conditions outside their own immediate environment. Not least the spread of television has meant that the cinema film no longer occupies its former central position among mass media. In view of these developments the Commission considers that less weight than before need be attached to the chief argument in favour of film censorship—the protection of the public against harmful influences. The report emphasizes—in accordance with SOU 1969: 14

principles already applied in Swedish censorship—that State censorship cannot be justified by the desirability of controlling films in terms of moral or aesthetic norms. That the decision whether a film should or should not be shown should hang on the approval of a State authority which applies such considerations is something the Commission cannot accept. Another argument in favour of censorship which has cropped up from time to time in the Swedish censorship discussion, but which in the Commission's view is irrelevant, is the notion that censorship offers a chance of forbidding critical portrayals of society which are not "true". Any such censorship, in a democracy, is obviously out of the question. If censorship is abolished, it is likely that a type of film will be imported or produced which, owing to the mere existence of the Board of Censors, has hitherto not been seen. On grounds adduced in its report, however, the Commission is of the opinion that to abolish the censorship is hardly likely to lead to any decisive or long-term change of the cinema repertoire. In any case, the Commission considers it unjustifiable to base censorship—at any rate for adults— on a mere presumption that its abolition would lead to a different repertoire. Quite apart from the film industry's own sense of responsibility, the best protection against any such development would be the audiences' own reactions, as well as those of the press and other mass media. Apart from such supervision of the film repertoire as is exercised by public opinion, it is always possible, the Commission points out, to intervene retroactively in cases where the law has been flouted, for instance under the provisions of the penal code. The Commission further calls attention to the fact that there may be certain changes in the penal code in consequence of the proposals to be submitted by the Legislative Committee on Freedom of Expression. Compared with that of most other countries, the Swedish censorship is considered to be rather liberal, and as it functions today SOU 1969: 14

its scope is anyway rather limited. This is sometimes adduced as a reason why it should be continued. Within so narrow a field of operation, it is said, the censorship cannot do any harm. Be that as it may, the Commission regards such an argument as altogether insufficient to justify future censorship of films. In presenting these general views, the Commission finally discusses the idea that a State film censorship, by its mere existence, eliminates the risk of private censorships, exercised by individuals or organizations, as is the case, for instance, in the USA. In the Commission's opinion, Sweden hardly offers fertile ground for the establishment of organized private censorships of this type, nor are there in Sweden pressure groups large or strong enough to be able to enforce anything of the sort. Neither is it likely that, in the event of State censorship being abolished, the Swedish film industry would have any wish to establish a censorship of its own. After considering the general views, here summarized, in the censorship question, the Commission comes to the conclusion that the only valid motive for a censorship might be the harmful effect on audiences, and that censorship is better equipped to counteract such influences than other forms of control, official or otherwise, applied in other contexts to reduce such harmful effects on society. In the Commission's opinion, this is a conclusion with different implications in what concerns, on the one hand, the need for an adult censorship, and on the other, the need for a censorship for children. Censorship for adults should, in the Commission's opinion, be abolished, unless risk of harmful effects on adults can be proved, as well as greater efficiency in censorship, compared with other forms of reaction, in countering such effects. Censorship for children, on the other hand, should be retained, unless it can be shown to be improbable that children are harmed by seeing films. By harmful films the Commission understands primarily such films as inflict suffer139

ing, e.g. anxiety, upon their spectators, or which bring about behavioural changes that will cause suffering for others, or such as may lead to crime, or else where the spectator's attitude toward other persons or towards fundamental values will become brutalized, "dehumanized". In view of the fact that practically any film appears, under unfortunate circumstances, capable of exerting a bad influence on the mentally ill or on hypersensitive or labile persons, the Commission, in its assessment of the censorship question, has considered that only the effects of films on a normal public should be taken into account. The above-mentioned scientific documentation available in the field does not, on the whole, give any decisive guidance in the censorship question. Absolute or definitive knowledge can never be attained. The Commission has therefore largely had to base its conclusions on assessments of the likelihood of certain harmful effects and the prospects of counteracting them by censorship. Censorship for adults. The principal question the Commission has had to consider has been whether to retain some means of prohibiting films for adults. In order to shed light on this matter, it has discussed the risks, if any, to adults who see films. As regards films containing sexual motifs, no scientific investigations exist which give sufficient support to the contention that such representations have a harmful effect on a normal audience. With regard to films of violence—such as crime stories, Westerns, or spy and war films—results of research to date indicate that under certain circumstances such films may act as a stimulus to aggression and in specific cases trigger off criminal acts or mental disturbances. However, to judge from available material, such effects seem to occur in adults to only a small degree. Statistical and other submitted data are extremely precarious. They do indicate, however, that the number of film-influenced 140

crimes, if one may use such an expression, is negligible. If there is any risk of profounder influence on audiences, it would appear rather to exist in the field of attitude formation. Thus it seems not unlikely that an extensive consumption of films displaying or glorifying violence may lead to a change for the worse in individuals' attitudes and values. This is not to say, however, that the risk of such changes occurring as a result of violence in films is particularly great, compared with the influence of other factors. It should also be borne in mind that, in this case as in others, a film's effect as a whole seems mainly to depend on factors within the individual and his environment. In estimating the possible ill effects of films, one is justified, in the Commission's opinion, in attaching great importance to the fact that—to a far greater degree than hitherto—large sections of the population are today exposed to the influence of—or at any rate accustomed to seeing—realistic representations of sexuality or violence on TV and in other mass media, at the theatre, in books, in "comics", in pornographic magazines and the like. To sum up: The Commission does not consider the available material to have proved that normal adult persons run a greater risk of being harmed if they see films of violence than if they witness similar representations of violence in other contexts. As to the possibilities of counteracting by means of censorship such risks as may nevertheless exist, it transpires from what has been said above that, in what concerns manifest damage to mental hygiene, variations in individual susceptibility are of greater significance than the actual nature of the film. Herein lies some measure of the difficulty the censors must experience in attempting to anticipate and thus prevent such injuries by occasional intervention, as at present. A consistent total prohibition of entire categories of films might possibly be instrumental in avoiding or postponing individual undesirable acts or mental disturbances. But if one wishes efficiently to SOU 1969: 14

counteract the risk of unfavourable influences, then still more radical measures will be called for, and a large part of the cinema repertoire, as such, would have to be banned. Unless an equally radical censorship were also introduced for other media, the risk of damage, both in the form of mental disturbance and harmful influence on attitudes, would still remain. But to go to such lengths would, in the Commission's view, be absurd. In view of the above, the Commission has come to the conclusion that censorship for adults should be abolished. This will not result in total freedom as to what films are shown to adults. It does mean, however, that a film will be subject to retroactive public control, as is the case with all other media. Censorship for children. As regards the great majority of children and young people, the Commission feels justified, on the basis of the available material, in concluding that they are unlikely to come to any harm, in the sense of the word applied by the Commission, by seeing films of sexual content. On the other hand, there does appear to be a certain risk of disturbances, in certain children, comparable to such harmful influences, when they see sexual films inappropriate to their level of maturity. Research in this field seems to indicate that it is not improbable that films containing scenes of violence may sometimes produce undesirable effects on children, apparently mainly in their attitude-formation and value judgments. The evidence is not very great here, either. It does transpire, however, that the possibility of negative effects is greater with children than with adults, a contributory cause being the fact that many children are emotionally unstable, and are thus more susceptible to impressions and influences. It is also important to note that violent films constitute no small part of overall film production, and that children and young people already begin to absorb films in quantity at the age of 14. Another category of film which, in the SOU 1969: 14

Commission's view, may sometimes have a harmful effect on children, are films whose content may alarm or upset them. Small children, above all, seem liable to be harmed, at any rate if anxiety and terror become a prevalent component in their film experiences. Their sense of security in life could be shaken. As stated above, it seems not improbable that in certain contexts films can exert a harmful influence on children, and that the risk is greater than for adults. Furthermore, there is reason to believe that—contrary to what seems to be the case with adults, at least as the censorship functions at present—possible harmful effects on children may to a certain extent be prevented by means of censorship. At the same time there would appear—at least at the moment—to exist no other adequate means of preventing harmful effects except through censorship. Finally, in the Commission's opinion it is important that the reasons which speak against censorship for adultsabove all respect for freedom of speechshall not be accorded the same weight in what concerns society's control over what films may be shown to children. In view of the foregoing, the Commission concludes that censorship of films intended to be shown to children should be retained. Notwithstanding the fact that research seems to support the theory that, in what concerns the effects of films on children and young persons, an individual's personality is of greater importance than his age, the Commission is of the view that censorship for children should be based on fixed agelimits. In its view, the available scientific material to some degree supports the presumption that, as a rule, seeing films is more likely to harm young children of about 10—11 years of age, or less, than older ones who are normally considered to be psychologically more stable. This has caused the Commission to discuss proposals for only one age-limit, at some suitable and rather low age. But, if so, research does not seem to motivate any deviation from the present 11-year age-limit. The Commission 141

feels, nevertheless, that the system with two age-limits should be retained, one reason being that it has not been proved unlikely that age groups of 11 years and a little more may be harmed by seeing films. In the Commission's opinion, it is mainly films of violence which may involve a risk, at any rate for "major consumers" within these groups, above all by negatively influencing their long-term attitudes. Research gives no certain guidance where an upper age-limit should be set. The present limit of 15 has been in force ever since the creation of the cinema films regulations in 1911. This is one of the reasons why the Commission recommends that it shall be retained. As to the contents of the rules on which censorship for children should be based, the Commission proposes a rule, generally expressed, that a film may not be accepted if it is likely to have a harmful influence on children. In its proposal for these rules, the Commission directs attention to certain crucial harmful effects and gives examples of phenomena which, in its opinion, are more likely to lead to such effects than others. The Commission recommends that certain categories of film shall not be subject to censorship for children, and thus be generally exempt from censorship. The most important of such exceptions is televised film —handled exclusively by the Swedish Broadcasting Corporation, in accordance with certain specific guiding principles laid down by law and by agreement with the Government. Further, it is proposed that newsreels and advertising films be exempt. As to the censorship's organization, the Commission recommends an authority, the Film Board, to replace the National Board of Film Censorship and the Council for Film Inspection. In view of the board's function—to assess the possible effects of films on children and young people—it should, the Commission recommends, include qualified and trained experts, who have principally had practice in child psychology, sociology, pedagogics or child psychiatry, or possessing equivalent expert 142

knowledge or experience (the censors), as well as laymen representing various interests and opinions related to matters connected with children and films. In view of the assumption that the Film Board will represent the foremost expert knowledge in the field, the Commission recommends that the Board's decisions on matters of censorship shall be final. Certain Other Questions The child censorship apart, the right freely to show a film in public shall, the Commission proposes, only be subject to certain limitations, the same as apply to the press under the Freedom of the Press Act. The limitations apply to films which show Sweden or some part thereof, and which contain information relevant to the country's defence. Such films shall, as hitherto, be subject to examination before being released. These regulations, which have their equivalent paragraphs in the Broadcasting Liability Act, are motivated by considerations of military security. Positive Measures In a concluding chapter, the Commission discusses the question whether society or individuals could, by means of various positive measures, support the film medium's constructive possibilities and counteract its negative effects. Thus the Commission emphasizes the importance of wider and greater film education, and of greater information as to the suitability or otherwise of certain films for children. Intensified effort in producing and distributing more films for children is also recommended. The Commission further calls attention to the need for continued and increased film research. Responsibility

for a Film's

Content

The Commission's deliberations on the question of special legislation on responsibility for films has included both the criminal and civil aspects of such responsibility. In such assessments the corresponding SOU 1969: 14

rules in the Freedom of the Press Act and the Broadcasting Liability Act have been regarded as important. In this section of its white paper the Commission has therefore given a preliminary account of the more essential aspects of these regulations. A brief account is also given of the main aspects of current legislation in what concerns responsibility for films. In contrast to what applies to printed matter and radio/ TV programmes, only general rules are applicable. The obligatory submission to censorship which at present applies to virtually all films intended for public showing has implied, however, that questions of liability have arisen only in exceptional cases as regards such film. That is to say, criminal responsibility for a film's breach of the law falls as a rule and in the first place on its perpetrator. Since a film is often the result of collaboration between a number of persons, a question of being accessory to crime is often likely to arise. Anyone responsible for a film's criminal content would also be liable to pay damages for harm caused in this way. Whether the owner of the film rights would be liable for damages even if he is not responsible as a principal in the first or second degree, is not clear. The Need for Legislation Under this heading the Commission states in its preamble that films have begun to have increased importance as instruments of information in social questions and as a forum for debate in such matters. Political, "socially conscious" films are becoming more and more common, and the film question is being more and more discussed under the heading "films and society". The Commission also touches on the so-called "free newsreels", an entirely new sort of "short", whose purpose is to inform, agitate and make propaganda. Such films also imply an attempt to change and extend the film's field of application. These developments within the film itself SOU 1969: 14

in the direction of an increased involvement in social issues can, the Commission emphasizes, be accelerated, if the present production and distribution methods are widened, not least in what concerns the "short", which is so suitable as a medium for information and discussion. Certain initiatives have been taken to achieve such a broader basis. And they have also led to results in various fields. In this context the Commission touches on the swift developments in equipment and copying techniques. These developments also, the Commission stresses, imply that film distribution for instance by sale will in the future be a complement to renting films, the form of distribution currently dominant. The film's increased emphasis on current affairs and controversial social conditions, and therefore on social criticism, together with tendencies toward a broader production and new forms of distribution, also imply, in the Commission's view, a greater risk that films will lead to breaches of the law. In view of all this, the Commission is of the opinion that, if the adult censorship is to be abolished, special legislation on responsibility for films' misuse of freedom of expression must be drawn up, even if at the moment it is not possible to survey the full extent of this need. Such legislation should, in the opinion of the Commission, be designed in such a way that—like the Freedom of the Press Act and the Broadcasting Liability Act, governing responsibility for TV and radio programmes—it shall provide support for the film as a medium of information and a forum of public discussion, at the same time as it furthers the rule of law. The natural prototypes for legislation governing responsibility for films are the Freedom of the Press Act and the Broadcasting Liability Act. Thus the Commission presents proposals for a Film Liability Act which in substance closely follows the Freedom of the Press Act and which to a great extent is formally designed in harmony 143

with the rules governing responsibility for radio programmes. The concept "film", in its technical sense, shall be the same as in the Film Law. As with the Film Law, the Commission proposes that the borderline between the region where film responsibility applies and that of the law governing radio responsibility shall be drawn in such a way that film responsibility shall not apply to programmes televised by the Swedish Broadcasting Corporation. Breaches of Freedom of Expression in Films The limits of freedom of expression in radio/TV and the press currently coincide. In the Commission's opinion, freedom of expression in film should be given the same content and extent, unless there are special reasons to the contrary. No such reasons appear to exist in connection with films. Different limits could lead to confusion and illogical situations, not least in what concerns TV and film. There is increased collaboration between the Swedish Broadcasting Corporation and the film industry and joint productions of films intended for showing in both media are likely to become more common. On these grounds, as well as others, the Commission proposes that what is presented in a film should be punishable if, in a newspaper, it had constituted a breach of the Freedom of the Press Act. The same should apply to impermissable publication through a film. Particularly in view of the fact that public showing is the kind of film distribution that is of the greatest importance from the point of view of freedom of speech, the Commission considers the Film Liability Act to be applicable only to such showing. For this reason, a breach of the law governing freedom of speech would be committed in a film when it is shown in public. Criminal Responsibility The film's increased interest in acting as a medium for news and social criticism 144

should, in the long run, says the Commission, imply that like press and radio/TV the film should be in a position to protect anyone who at the production of a film wishes to give information or collaborate in some other way without his identity being revealed. Such protection-consisting partly in freedom from liability and partly in a right to anonymity-can hardly be made effective, in the Commission's opinion, unless legal liability is in principle settled on certain legally definable persons. If such a system is found suitable to the film, then, in the opinion of the Commission, it is only natural that the rules for film liability shall be designed as closely as possible in accordance with the Freedom of the Press Act, only such deviations from the existing pattern as may be justified by essential differences between films and the press being allowed. In this connection there is good reason to respect the system of responsibility already governing TV, above all in those respects in which the latter deviates from that governing the press. The rules of liability proposed by the Commission are chiefly as follows: Each film shall have a "film publisher". His function shall be to prevent breaches of the law governing freedom of speech by that film. The film may not be shown in public against his will. He shall be resident in Sweden and may not be either a minor or bankrupt. The film publisher shall be appointed by the film's producer. If a film publisher has not been appointed when the film is being delivered in Sweden for public showing, then the film publisher shall instead be appointed by the person who delivers the film. (The producer/distributor is called in the Commission's report the owner of the film rights.) Thus, before a film is shown in public, it is incumbent upon the owner of the film rights to ensure that the film publisher's identity is entered in a central register, to be kept by the Film Board. This film publisher is the first link in the chain of liability. Next to him in order of responsibility are the owners of the film SOU 1969: 14

rights. The latter only become liable if no film publisher has been entered in the register. The owners of the film rights also take the place of the film publisher and become liable if, when the film is delivered for public showing, the film publisher is clearly no longer competent or in a position to exercise his due authority. Responsibility may also be incumbent upon the person who shows a film in public. This is the case when the owners of the film rights are responsible but it cannot be established who has distributed the film for public showing. In this case the person showing the film becomes responsible in the place of the distributor, the responsibility thus being borne in common by the producer and the person showing the film. Since only certain specified persons are liable, proof of malicious intent cannot be a condition for determining liability. In assessing liability, that is, the person who bears responsibility for showing a film made by someone else shall be presumed to be acquainted with the film's content and to have consented to its being shown in public. The regulations governing responsibility, as suggested by the Commission, imply, as has been seen, that no other persons than those already stated can be held liable: neither a person who has originated a breach of the expression in the film, nor, for instance, others who have collaborated in the making of the film, as its producer, director, actors, etc., always assuming, of course, that none of these persons has been appointed its film publisher or in some other way bears responsibility. Persons giving information for inclusion in a film are also, as a rule, not liable. Thanks to this system it will also become possible to preserve the anonymity, if they so wish, of those who have contributed information or in some other way have collaborated in a film's production, and who are free from liability. Such person's anonymity, the Commission proposes, shall be protected largely in the same manner as under Chap. 3 of the Freedom of the Press Act SOU 1969: 14 10 — Filmen

and the corresponding rules in the Broadcasting Liability Act. Liability in Civil Law Above all out of consideration for the right of free expression, it is the Commission's view that personal liability for damages in civil law, in connection with a film, should not fall on all those persons who have collaborated in its production, but in principle be limited in the same way as is the criminal responsibility. In this context the Commission discusses the question of whether in certain circumstances liability for damages ought to be extended. It is pointed out that both the Freedom of the Press Act and the Broadcasting Liability Act contain regulations which extend the circle of those who may be sued for damages as a result of these media's breaches of freedom of expression. Besides the persons normally responsible, the owner of the newspaper, for instance, or the concern responsible for the programme (The Swedish Broadcasting Corporation), may be sued. In the Commission's opinion, liability should be extended in the same way for films. It considers that even if a film has a legally responsible publisher, the owners of the film rights should also be liable for damages where the film's contents constitute a breach of freedom of expression. An argument in favour of the owners of the film rights being liable for damages, the Commission points out, is first and foremost the desirability of securing a damaged party's chances of in fact getting compensation. Harm arising out of a film's contents, the Commission says, is most likely to be connected with some breach of freedom of expression. But it can also arise out of other circumstances. As with case of newspapers, radio and TV, however, the owner of the film right's liability should be limited, in the Commission's opinion, to damages arising out of a breach of the law of freedom of expression. For suing for damages 145

on other grounds, general rules apply, as is now the case.

should

Process of Law The Commission proposes that in what concerns all cases of responsibility for films, the decision whether to prosecute shall be made centrally, as is the case under the Freedom of the Press Act and Broadcasting Liability Act. Central decisions on all such matters are a valuable means of achieving maximum uniformity of practice. In the Commission's view it is also important that all alleged breaches of the law by films shall, at as early a stage as possible, be considered from other aspects than the purely juridic and not have to wait upon the trial itself. The principles expressed in the so-called instructions, attached to the Freedom of the Press Act—which stress the great importance of protecting freedom of expression and therefore of paying attention to the actual intent of any statementwould, it seems, best be secured by all decisions to prosecute or not to prosecute being made centrally and by qualified persons. The authority best suited to making such decisions, the Commission thinks, is the Office of the Attorney General. According to the proposals, there should be a statutory limitation of six months from the date of the film's public showing and the registration of the film publisher on all such actions and prosecutions. A film which is considered criminal shall be subject to seizure. On this point the relevant rules of court shall apply. In view of its suggestion that the Attorney General's Office shall act as prosecutor in questions of film liability, the Commission suggests also, however, that the Attorney General's Office shall likewise be the authority empowered to seize a film before the commencement of a prosecution. As to the correct court, the Commission suggests the same arrangement as for radio and TV, i.e., in the main the Stockholm City Magistrates' Court. Such cases, however, shall also be actionable in any 146

other magistrates' court empowered to try breaches of the Freedom of the Press Act, and where such deviation may be deemed suitable in relation to the necessary enquiries, costs etc. The Commission emphasizes that such cases should only in exceptional circumstances be tried by other courts than the Stockholm City Magistrates' Court. In the Commission's view, cases of film liability should be hedged about with much the same considerations and judged much in the same spirit as press and radio cases: due consideration being paid, on the one hand, to the requirements of freedom of expression, and, on the other, to the importance of protecting the legal rights of the citizen. Because of this, and inasmuch as trial by jury is applicable to film cases as it is to cases of radio liability, by simple legal-technical references to the manner of trying cases of breach of the Freedom of the Press Act, the Commission recommends that the regulations in that Act, governing challenges of a jury, shall also apply to cases of film liability. The rules of the Criminal Code or other law as to the consequences of criminal acts shall also apply in cases where such acts are to be regarded as breaches of freedom of expression by film. In point of forfeiture, the Commission deems that the rules of the Criminal Code shall also in the main apply.

SOU 1969: 14

Reservation Av ledamoten Gustavsson

Utredningen har i enighet föreslagit att vuxencensuren bör avskaffas. Likaså i enighet har utredningen föreslagit att barncensuren bör bibehållas. Av betänkandets kap. 9 framgår att frågan om åldersgränserna för barncensuren varit föremål för utredningens överväganden. Utredningens majoritet anser att 15årsgränsen bör bibehållas. På denna punkt kan jag inte dela majoritetens uppfattning. Man kan anta att ett slopande av vuxencensuren kommer att medföra en filmproduktion med ökade inslag av våld och sadism. Som framhålls i utredningens betänkande är det uppenbart att den stora variationen i människors mognad och utveckling gör det ytterst vanskligt att fastställa åldersgränser. Det är emellertid nödvändigt att man åstadkommer åldersgränser för barncensuren, som gör det möjligt att så bra som möjligt åldersmässigt indela publiken i kategorier som kan antas ha olika förutsättningar att motstå psykiska skadeverkningar från film. Vuxna normala människor är rekvisitet för vuxencensurens slopande. För min del anser jag det synnerligen angeläget att censurreglerna blir så internationellt likartade som möjligt. Särskilt angeläget är givetvis detta inom Norden. I samtliga länder i Västeuropa är åldersgränsen 16 år. I Danmark, som i år slopat vuxencensur, har man fastställt 16-årsgränsen. När utredningen argumenterar mot en höjning av den övre åldersgränsen anser den att man därmed skulle SOU 1969: 14

förhindra många unga att komma i kontakt med debattfilm och annan engagerande film som kan vara av betydelse för deras personlighetsutveckling. Det är emellertid inte i första hand debattfilm och i positiv mening engagerande film som den aktuella åldersgruppen skulle bli utestängd ifrån. Det är i stället framför allt våldsfilmer och filmer med sadistiska inslag. Ett annat skäl för 16-årsgränsen anser jag vara att skolplikten upphör vid 16 år. Utredningens majoritet anser emellertid att det snarast är en fördel att barnen får tillgång till vuxenfilm medan de ännu går kvar i grundskolan. Skolan bör då ha viss möjlighet att genom sin filmundervisning och på andra sätt hjälpa dem att bearbeta sina filmupplevelser och stimulera deras intresse för bra film. Gentemot utredningsmajoritetens uppfattning i detta avseende vill jag anföra dels att ämnet filmkunskap förekommer i ytterst ringa omfattning inom skolans ram, dels att de filmer det här är fråga om till ytterst liten del är socialt inriktade utan filmer med spekulativt syfte där våldet och sadismen glorifieras. När utredningen i samband med att den talar om skäl för att bibehålla den nuvarande 15-årsgränsen framhåller att den gällt hela tiden från biografförordningens tillkomst 1911, så bortser man från att situationen kan komma att bli annorlunda då vuxencensuren försvinner. 15—16-åringarna befinner sig i allmänhet 147

i en mycket känslig utvecklingsperiod. Förebilder och upplevelser i denna ålder torde ha stor betydelse för personlighetsutvecklingen. Det finns enligt min mening inte anledning att ungdomar i denna känsliga ålder skall ta del av filmer med starka inslag av våld och sadism och som också kommer att finnas i större utsträckning efter vuxencensurens slopande. Därtill kommer att vi ingenting vet om filmens långsiktiga effekter. Man vet fortfarande för litet angående sambandet mellan våldsfilmer och kriminalitet. Det torde emellertid inte råda någon tvekan om att våldsinslagen i filmer har betydelse för den allmänna inställningen till våldet. Den ökning av ungdomskriminaliteten som skett under senare år kan ha samband med de allt råare och mera sadistiska inslagen i vissa filmer. Om dessa problem behöver en omfattande forskning äga rum. Sålunda har utredningen framhållit att filmvåldet och dess ev. verkningar är ett komplicerat kapitel där forskningen bara gett antydningar till svar på ett fåtal delproblem som efterhand visar sig ingå i sammanhangen. De hittillsvarande forskningsresultaten tyder emellertid på att filmer med våldsinslag under vissa omständigheter kan verka aggressivt stimulerande och i undantagsfall också utlösa kriminella handlingar eller psykiska störningar. Att sådana filmer även kan påverka individens attityder tycks finnas all anledning att antaga. Utifrån vad jag här anfört reserverar jag mig för en höjning av den övre åldersgränsen för barncensuren till 16 år.

148 SOU 1969: 14

Bilaga 1

Antalet granskade biograflångfilmer 1950—1968

Åren

GenomsnittGenomsnittligt Genomsnitt-ligt antal antal ligt antal förbjudna svenska utländska filmer per filmer år filmer

1950—1953 1954—1957 1958—1961 1962—1965 1966—1968

34 38 23 20 26

SOU 1969: 14

377 388 412 334 348

13 15 23 11 6

g3

io

9 C/)

•fj

ed .ti

£>

> - | , t m v i - H i n T f ' o

o o NO ©

<*•! ""^ •—< c i

oaO caU rt

*C Ifl *C T f > n t ^ o o t - ~ - H 0 o ' — i

w

N

^o l 1

h

M

^

^o o r^ es o " o c o t ^ ,o o - r o r ^ - — ^ o o v - i O N f ^ t ^ ' o t ^ fl

' T c*> ^

trj ' ^ • ' ^ •

ON

oo o

r-^ONONt-^oo^Ooo^ON

ca a:

d

c n m - H O O \ o o t ^ r ~ u - i > o ' o

a> mo

ON

f»

VO »O ( S NO

ON

^ M ^ t N i O t ^ N N t ^ O

QQO

oo *_, : 0

ON

O

f i v o r A . — ' C J f i r o o o r o H N O rS —

00 w-i Tf O r o t~» t--. rOro-H«OCT\0>OcT\

X>

OS

cao

O • l—I

O

>

g

-< C —i : 0

<M

coO

C oo - S 4)

^ rs

cd •Q « :0 03 CÄ

O O o O ( S c o r o > o l O t - . O w - i o O T 1 ' ' - ( < N - < ( s l V - i O \

C7\t^-H^HVO00rt<SV-ir~~ m

m

r

t

m

m

^

w

M

-

T

t

r f f S - ^ O O ^ T j - ^ ^ D r NOC^ooiy-iTj-i/^romro m m m N N N N M N N

O u U cd

<43

COO

CO

So

v-iooiOfSTj-t^iy-irnfo^t-^O^wi^r^ooiom

—' : 0

*_, : 0

oa oi

Vi

(S « O O

<S

r-l ^H (N <s

»O f-- ON Tf NO fM t-~ oo ro r-~ ON O ON ON OO f-

N rt N rt rt „

„

00 +-»

E>

- ^ , t M i r i O \ i ^ ' t O o o i A O O , t r t O

r - r ~ - t ~ ~ < s r 4 < S ' — i v o o o o m v - i < S f N j o \ - * r ~ ^ t o o

«G £ ao

oed o

lo

a) I H

coo — :0

eaO

O N O O - ^ O r o - d - r ^ r o - ^ -

to

s 3>

«

:0

O N o o < o w o e s o o - H - H - ^ H r f < ^ o N C T \ _ 0 0 u - i > o o o o

oa os 0 ' - H f N i m T f > o N O i ~ ~ o o O N O ' — i f S r o T t i n N o r - o o ^</->»/-)>/~)IO>/->U-l>/->l/-1l/~, \£>NONONONO^ONON£>NO

< 150

0 \ O N O N O S O \ O N O N O N O N O \ O N O S O N O N O N O N O N O N O N

ca

SOU 1969: 14

Bilaga 3

Klipp i spelfilm 1960—1968

Antal klippta

provkopior

1960 1961 1962 1963 1964 1965 Tillåtna för alla Förbjudna för barn under 11 år Förbjudna för barn under 15 år Summa

1967 1968 Summa %*

7,4

11,7

48 82

32 46

48 56

42 57

45 59

19 27

35 46

68 73

60 64

397 510

18,9

1968 Summa

Antal klippta meter i provkopior

Tillåtna för alla Förbjudna för barn under 11 år Förbjudna för barn under 15 år Summa 1

1960 1961 1962 1963 1964

1965 1966 1967

1 674

2 114

985 1206 1538 1427

3 167 1 376 1 297 1 988 1 798

469 1230 3 824 2 071 14 351 763 1 695 3 919 2 136 18 139

Uttrycker procent av sammanlagda antalet filmer i varje kategori under 1960—1968 (jfr bil. 5).

SOU 1969: 14

Bilaga 4

Biograflångfilmer granskade 1968

Produktionsland

Bt Röda

Bt 11 Gröna

Bf Gula

USA England Sverige Italien Italien—Frankrike Italien—Spanien Frankrike Grekland Italien—Västtyskland Västtyskland Danmark Jugoslavien Italien—Frankrike—Västtyskland Tjeckoslovakien Italien—USA Sovjetunionen Ungern USA—England England—Italien Norge Frankrike—England Spanien Belgien Kina Japan Indien USA—Västtyskland USA—Frankrike USA—Italien—Spanien Västtyskland—Jugoslavien Västtyskland—USA—Italien Sverige—Frankrike Sverige—Danmark Tjeckoslovakien—Italien Frankrike—Italien—Mexico Frankrike—Italien—Västtyskland—Tunisien . . Italien—Frankrike—Spanien Italien—Frankrike—Algeriet Italien—Spanien—Västtyskland Italien—Spanien—Västtyskland—Turkiet . . . . Sovjetunionen—Polen Japan—USA

24 6 13 1 2 — 4 7 — — 4 — — — — 1 — — — 1 1 — 1 — — 1 1 — — 1 — — — — — — — — — — — —

29 10 6 2 4 1 5 4

88 26 17 25 19 18 6 3 7 8 3 7 4 1 3 2 2 1 2 I 1 1

Summa

152 Hf Vita

Summa filmer 144 42 36 30 25 21 15 14 9 8 8 8 5 4 4 3 3 3

410 S O U 1969: 14

cd n-i

i

c

D

C « S 3 £. P

to to |_

3.2 5 ^ fe 00 X) S

C T3

E>

mö caO

io rf t

Cl ON -H O NO r-- t~~ o o r J T t NO Tt O _ i e n >/-> >o ( S O 00 Tf V I cl Cl 0\ — t t t Tf Tf f ci m ci ci ci ci TI-

• O T f O o o m o O T j - — i O « H H H M m M M " H

^

C

O N t ^ r ~ - — ' - - I T I - N O T I - ( S O O - ^ C - I > O

O N O O — O C - I T J - C ) C l TI— * o o < o \ o N o > / - i v o r - ON t-»

00—<—i—iTl-ONONON

<°-2

«

—' OO </1 1/1 O OO

03 Pi

au

AS-O 0,J3 > tO c " •> 2

3 £ &2 o

S .5" u o

o o o o o o o o o o o o o o ONU-iTt^oocivorooooociinONNC < N O - ^ C - 4 C - i O t ^ N O O O O N V O O \ - H r n < o o N < s c i w - i r J c - i c - , ON r - t-- ^o ON —•

—> — r- t * M ^ C ft

-H

oo —

m

o

o c i r - T j - ^ o r - O N

•g B ' Tt-CNOt^OOTtfSOOr^ONONTj-oOT}-

D O "P - ^ c

o

t-~cSTj-voNoc^r4©o</-ir-~-HONNO TT—ir~-^ocioooNTj-r-^r~-ONONt-^NO ONONONONONt-^li-lU1Tt-r^fSO^H<S

<& Tf—< o r~ ON ON r— i O c i r ~ ~ r i —^oor4c-iioNoONOONOsr^>o •O &, ^ c

'C "o

OO Cl 0 0 ON >/-l O O O O N O O — < r-- — T t ON '-HTfNO'—lTj-^H(S)ONONC10Nt^ r ^ c - i - ^ - r - ' ^ - v o i o N O ' o o N c - i N O Tf O r - ^ O N V o N o c i < s o o N o o N o r ~ o o TT T f >/-i>/-i>/~)Ti-mc->o4'— — 0 < S c 4

P "O

r - o « s o > o r ^ r - ^ o o > o < s r ^ T i - — • — T - i N O r n c ^ o o T t - o o o c - i i n o o r ^ c ^ c i

cS cd r s •<*

» M O 0 \ 0 \ ^ * N V 1 0 0 C 0 H N O T j - r n r ~ ~ o o t - - c - ) o v - i v - > c - i t - ~ o o r - o o r ^ < 0 ^ H ^ ^ i o c - i o t - - r - - T } - T j - T i - > o r ~ t ~ - t ^ t ~ > r - » v o N o v o > o > o > o < o T t T f T j -

< SOU 1969: 14

m O N ff\ N O - i O »O ON ON Tf i / i —' O f S O N N O C - i V O N O ^ ^ > O r ^ T t - 0 0 > 0 0 0 o o . — i i / - > N O © o o v o T t > r > c 4 c " > c i c i T i <OVO«r>W-llOTfTfTtTj-Tl-Tt-C1C1Cl

*oNDr~oooNO^^f^ciTtv-iv£>r-~oo </">>/1</-L»/">V->\ONONONONONCNONONO O N O \ 0 \ O N O N O N O N O \ O N O \ O N O N O N O N

Bilaga 6 Under

Besvärsstatistik 1955—1968

åren 1955-1968

har avgjorts

40 besvärsmål

enligt följande

redogörelse.1

Filmens titel

Överklagade beslutets år och innebörd

1.

Vildfåglar

gul m. klipp

2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11.

La Tour de Nesle Pardonnez nos offenses Desperadon Kuslig upptäckt Perri, en vildmarksfantasi Enligt lag Le Gorille vous salue bien Day of the outlaw En fremmed banker på Never take sweets from a stranger

1955 1956 1957 1957 1958 1958 1959 1959 1959 1960

vit vit gul gul gul gul m. klipp vit vit gul m. klipp vit

12. L A m a n t e del Vampiro

vit

13.

Krigsförbrytare

gul m. klipp

14.

Vildmarksäventyret

grön

15. 16. 17. 18.

Öster om Eden Hatari Tissel och trassel The Outlaw

gul

1962 1963 1963

grön gul vit

19. 491

vit

20. The Purple Gang 21. Svärdet i stenen 22. Callgirlcentralen Villa Vennely

1964 1964 1964

vit grön vit

23. 24. 25. 26. 27. 28.

One naked night Born free Peeping Tom A Woman's Urge Django De vilda änglarna

1966 1966 1966 1966 1966 1966

gul m. klipp grön vit vit vit vit

29.

Django

ej åtgärd

30. The Born Losers 31. Bränt barn

1967 1967

vit gul

32. Människor möts och ljuv musik uppstår i hjärtat 33. Dom kallar oss mods

gul

34. The Born Losers

35. The Mercenaries (Sista tåget från Katanga) 36—40. Fem pornografiska smalfilmer

gul m. ett klipp Ändring 22.3.1968: klippet upphävdes vit Ej ändring 13.9.1968 (Förkortad version av film nr 30) vit Ej ändring 20.9.1968

vita

1 Kungl. Maj:ts utslag Ändring 22.7.1955: klippen upphävdes Ej ändring 30.9.1955 Ej ändring 10.1.1957 Ej ändring 22.2.1957 Ej ändring 22.2.1957 Ej ändring 14.3.1958 Ej ändring 21.3.1958 Ej ändring 25.6.1959 Ej ändring 25.9.1959 Ej ändring 16.10.1959 Ändring 30.9.1960: godkändes som gul Ej ändring 30.9.1960 Ändring 26.1.1962: klippen upphävdes Ändring 14.9.1962: godkändes som röd Ändring 14.9.1962: godkändes som grön Målet desert 30.11.1962 Ej ändring 28.6.1963 Ändring 29.11.1963: godkändes som gul (filmen totalförbjuden 1946) Aterförvisning 28.2.1964 med direktiv för gul med klipp Målet desert 6.3.1964 Ej ändring 13.8.1964 Ändring 4.12.1964: godkändes som gul Ej ändring 29.4.1966 Ej ändring 6.5.1966 Ej ändring 16.6.1966 Ej ändring 9.12.1966 Ej ändring 10.3.1967 Ändring 1.6.1967: godkändes som gul Ej ändring 29.9.1967 (Samma film som nr 27) Ej ändring 9.2.1968 Ej prövning 16.2.1968: klaganden ej behörig att föra talan mot beslutet D:o

Ej ändring 25.10.1968

Under åren 1911—1954 behandlades 34 besvärsmål varav ett återförvisades till biografbyrån för ny behandling. I övrigt ej ändring.

154 S O U 1969: 14

Bilaga 7

Allmänhetens inställning till filmcensur och pornografi Av Bengt Börjeson

1 Filmcensurutredningens och yttrandefrihet skommitténs intervjuundersökning Filmcensurutredningen och yttrandefrihetskommittén lät i september 1967 Statistiska centralbyråns utredningsinstitut genomföra en intervjuundersökning för att belysa frågor i samband med allmänhetens inställning till filmcensur och pornografi. Undersökningen företogs inom ramen för en s. k. omnibusundersökning. Detta innebär att flera uppdragsgivare deltar med frågor inom olika ämnesområden vid intervjutillfället. Tillsammans med de båda kommittéernas frågor om vad som bör få visas i spelfilmer på biografer och i TV, om attityder till censur i dessa media och till pornografi samt om bio-, TV- och läsvanor förekom således frågor om försvarsviljan och försvarskostnaderna, frågor om politiska attityder och frågor om radiolyssnande. För samtliga uppdragsgivares räkning inhämtades informationer om uppgiftslämnarnas kön, ålder, civilstånd, bostadsort och utbildningsnivå. Utredningsinstitutet har i sin tekniska rapport (appendix 1 till denna bilaga) redovisat uppgifter om den genomförda undersökningen — urvalets storlek, urvalsförfarande, bortfall etc. Därutöver ingår i rapporten vissa principiella synpunkter rörande tillförlitligheten hos den insamlade informationen. I appendix 2 redovisas de frågor i intervjun som filmcensurutredningen och yttrandefrihetskommittén svarat för. SOU 1969: 14

Resultaten i det följande beräknas på svaren från 1 828 intervjuer, varvid dock är att märka att detta antal är uppräknat: de individer som ej kunnat nås per telefon har med sannolikheten 1/2 utvalts för en besöksintervju. Därefter har uppgifterna från dessa personer reproducerats och de ingår därför i materialet med dubbel vikt. Antalet intervjuade personer är således i realiteten endast 1 613 ur ett primärt urval om 2 049 individer. I det följande kommer de frågeställningar som berör filmcensur resp. pornografi att behandlas var för sig. Härvidlag kommer en viss disproportion av problemen att göra sig gällande: diskussionen om filmcensur kommer att bli mer utförlig, dels till följd av det större antal frågor som ställts till respondenterna om detta ämne, dels beroende på att filmcensurutredningen låtit genomföra en kompletterande databearbetning inom sitt speciella ämnesområde. Avsnitten 2:1 — 2:6 har emellertid relevans också för de frågor som berör yttrandefrihetskommitténs område. 2 Inställningen till filmcensur Frågan om filmcensur är till sin natur sådan att den tilldrar sig stor uppmärksamhet i den allmänna kultur- och samhällsdebatten, och de flesta människor har sannolikt en på grundläggande värderingar baserad inställning till filmcensurens funktioner. 155

Frågan är dessutom i väsentlig utsträckning icke-teknisk till sin natur, även om — som filmcensurutredningen i flera sammanhang uppehållit sig vid — det faktiska underlaget för avgörande i detta sammanhang är komplicerat och svårbedömt. Frågeställningarnas räckvidd medför att det kan anses av ett betydande intresse att utröna allmänhetens inställning till frågor som rör eller har nära samband med filmcensurens berättigande. Filmcensurutredningen har emellertid inte sett dessa informationer som avgörande för utredningens ställningstaganden utan mera som ett kompletterande informativt underlag till det övriga sakunderlag som utredningen haft att bedöma. En politisk bedömning av filmcensurutredningens förslag kan däremot eventuellt beakta resultaten från intervjuundersökningen i högre grad och över huvud kan redovisade data om allmänhetens inställning i dessa frågor tillföra diskussionen om filmcensuren och utredningens förslag intressanta aspekter.

2.1 Ej systematiska

felkällor

I sin tekniska rapport har utredningsinstitutet redovisat en del av de felkällor som vidlåder undersökningar av detta slag: mätfel (intervjufel, kodningsfel, stansningsfel, bearbetningsfel), bortfall och samplingsfel. Utredningsinstitutet anger härvidlag följande generella inställning: »I en intervjuundersökning av här aktuell typ och omfattning finns det stora risker för att felaktigheter uppkommer. I samtliga stadier av undersökningen, vid intervjun, kodningen, stansningen och bearbetningen, finns dessa felrisker. Särskilda felkällor utgörs dessutom av att bortfall förekommer och att endast ett stickprov av populationen undersöks.» Det är i detta sammanhang lämpligt att införa en avgränsning av felrisker som icke är systematiska och sådana felkällor som är av systematisk natur. Icke-systematiska fel är sådana som gör att de framräknade resultaten har en andel av slumpmässighet häftade vid sig, men dessa fel bidrar inte till att resultaten uppvisar en systematisk miss156

visning »åt något håll». Sådana fel beror närmast av brister vid kodning, stansning och bearbetning, men också på grund av slumpmässiga fluktuationer i intervjusituationen. En uppgiftslämnares uppfattning kan ju variera från tillfälle till tillfälle, intervjuarens beteende uppvisar också en viss andel slumpmässig variation. Samplingsfel — det fel som beror av att endast ett stickprov av en population studerats — bör uteslutande ingå i den icke-systematiska felvariationen. Om så är fallet kan storleken av felvariationen i det avseendet lätt uppskattas med en statistisk metodik. I en del fall kan det vara svårt att på logiska grunder differentiera mellan icke-systematisk och systematisk felvariation. Man kan exempelvis föreställa sig att samma intervjuare och samma intervjupersoner utnyttjades i undersökningen men med andra konstellationer intervjuare/intervjuperson: detta skulle kunna leda till en förskjutning i resultaten som inte omedelbart kan hänföras till den ena eller den andra kategorin av felvariation. Beträffande de icke-systematiska felkomponenterna torde dessa för denna undersökning vara relativt små. Bearbetningsmetodiken vid utredningsinstitutet är högkontrollerad och urvalet är tillräckligt stort för att samplingsfelen skall vara små. Utredningsinstitutet anger emellertid inte några precisa bedömningsgrunder i detta avseende och slumpfelen i själva intervjusituationen är över huvud svåra att få något grepp om.

2.2 Systematisk

felvariation

De resultat som erhållits vid intervjuundersökningen är sannolikt i högre grad besvärade av systematiska felkällor och dessa är dessutom av den karaktären att de är mycket svåra att frilägga. I de flesta fallen kan de i vart fall inte uppskattas med den kontrollmetodik som tillämpas vid utredningsinstitutet. Till de systematiska felkällorna som emellertid i viss utsträckning kan bedömas hör de som beror av bortfallet i undersökningSOU 1969: 14

en. I den tekniska rapporten anför utredningsinstitutet följande synpunkter: »Erfarenheterna visar att de utvalda enheter som inte kan göras till föremål för intervju ofta utgör speciella grupper av befolkningen. Detta medför att deras uteblivande i många fall kommer att ha en snedvridande effekt på de procenttal som beräknas.» Graden av denna snedvridande effekt beror givetvis av bortfallets storlek. I föreliggande fall är bortfallet ca 8 %, vilket i och för sig betyder att bortfallet inte kan förrycka tolkningen av resultaten i nämnvärd utsträckning. Återigen är emellertid själva intervjusituationen undersökningens »dark horse». Det finns en hel del skäl som kan anföras och som i allmänhet pekar på att då personer utfrågas rörande inställningar i frågor av »tabu-karaktär», de svarar med en benägenhet för att tillfredsställa »vedertagna», »etablerade», »konventionella» uppfattningar. Tänkbara skäl till detta är att intervjuarna uppfattas som »officiella representanter» i någon mening. De här felkällorna slår oftast starkast ut då respondenterna är kvinnor och i all synnerhet då kvinnor intervjuas av män: »konventionella» svar är då i hög grad opportuna. Det nu sagda återger allmänna erfarenheter från intervjuundersökningar av detta slag: i vilken utsträckning de faktiskt spelat betydande roll i denna undersökning kan inte besvaras. Denna förmodan — en generell dragning mot en positiv attityd till filmcensuren till följd av intervjusituationen — bör emellertid observeras vid diskussionen av resultaten i det följande. Det här resonemanget är ingalunda uttömmande: möjligheterna att uppleta tänkbara brister i materialet är mycket stora. I vilken mån spelar frågornas formulering en avgörande roll för de avgivna svaren — detta är ytterligare ett exempel på tveksamhet som kan anföras. Särskilt för ett par av frågorna (29, 30, 34 och 35) är det osäkert vilken betydelse uppgiftslämnare lagt in i formuleringen »spelfilm i vilken det föreSOU 1969: 14

kommer ord och anspelningar av sexuell karaktär». 2.3 Ställningstagande felkällor

till

undersökningens

Diskussionen i föregående avsnitt leder till en entydig slutsats. De avgivna svaren måste tolkas försiktigt: procentangivelser och frekvenser har en inbyggd felmarginal som inte närmare kan specificeras i denna undersökning. Det är emellertid angeläget att framhålla att dessa brister i materialet inte har en avgörande betydelse beroende på undersökningens begränsade syftning. I andra sammanhang, t. ex. då ambitionsnivån är att förutsäga individers handlingssätt i specifika situationer, såsom politiska val o. d., är osäkerhetsmarginalen en besvärande omständighet vid tolkningen av data. Denna undersökning innebär inga försök att förutsäga individers beteende i givna situationer. Informationerna har i stället — som förut antytts — syftningen att ge en bakgrund till filmcensurutredningens förslag och diskussioner i skilda sammanhang. 2.4 Den grundläggande

mätmodellen

Det finns emellertid invändningar av ett helt annat slag än de tidigare redovisade mot undersökningens uppläggning. De frågor som ställts till uppgiftslämnarna vid intervjun utgår implicit från en mätmodell som i sin tur bygger på antaganden om att man med frågornas hjälp kan få informationer om individernas specifika inställningar. Med denna mätmodell som grund tänker man sig att individerna har skilda s. k. sanna värden i de berörda hänseendena. Med sådana antaganden som grund för mätmodellen blir bedömningen av undersökningens relevans begränsad till de tillförlighetsaspekter vi tidigare varit inne på. Då kan man väl tänka sig att de utnyttjade instrumenten och bearbetningen av informationen har felkällor som ger en viss, kanske ospecificerad missvisning i förhållande 157

till de sanna värdena. Däremot ingår inget moment av tvekan om instrumentens grundläggande relevans för sitt syfte. Utifrån ett annat synsätt kan man se individens inställning till censurfrågor som en indikator på ett fundamentalt attitydkomplex eller — uttryckt annorlunda — som ett element i en psykologisk dimension av en betydande allmängiltighet, här tentativt betecknad som »avskärmningsbenägenhet», »tendens till förnekande» e. d. Om ett sådant psykologiskt resonemang är rimligt, så följer därmed också kritiska överväganden beträffande relevansen hos undersökningens instrument. Mer indirekta metoder eller i varje fall en strukturell analys av ett mer omfattande intervjuformulär ter sig som bättre ägnade att tangera de psykologiskt relevanta nivåerna hos individerna. Det skall emellertid återigen understrykas, att ett tillvägagångssätt enligt de antydda riktlinjerna ligger utom ramen för filmcensurutredningens syften. En undersökning av sådant slag skulle mer ha karaktären av ett vetenskapligt originalprojekt än en översiktlig presentation av enkla informationer. Restriktivt tolkade kan även de nu föreliggande data ge synpunkter av värde. Det förtjänar också påpekas att en mer ambitiös granskning av censurfrågornas psykologiska aspekter hade inneburit, att filmcensurutredningens avsikt att ge ett relativt representativt utsnitt av befolkningens åsikter i censurfrågan skulle ha skrinlagts. De schabloner som Statistiska centralbyrån utbildar sina fältarbetare i är nämligen helt otillräckliga för en informationsinsamling enligt den alternativa mätmodell som skisserats.

2.5 Materialets

bearbetning

I filmcensurutredningens uppdrag ingick också bearbetning av de insamlade informationerna till en översiktlig framställning av materialet i s. k. råtabeller. Denna bearbetning har innefattat följande steg: 1) redovisning av uppgiftslämnarnas svar på frågorna 29—43 i omnibusundersök158

ningen med särredovisning efter ålder, kön, civilstånd, bostadsort och utbildningsnivå; 2) redovisning av korstabulering för följande frågor (se appendix 2!) 29/30 29/31 30/33 31/32 31/33 34/35 36/37 36/38 39/29 39/30 39/31 39/32 39/33 40/34 40/35 40/36 40/37 40/38 41/42 42/29 42/30 42/33 4 3 / 3 4 43/35 43/36 43/37 43/38 4 2 / 4 3 ; 3) redovisning av korstabulering för frågorna under 2) med särredovisning efter ålder, kön, civilstånd, bostadsort och utbildningsnivå; 4) redovisning av uppgiftslämnarnas svar på frågorna 29—43 med särredovisning för speciella kombinationer av »bakgrundsfaktorerna» ålder, kön, civilstånd, bostadsort och utbildningsnivå. 2.6

Bakgrundsfaktorer

Utredningsinstitutet har inhämtat upplysningar om följande bakgrundsfaktorer för svarslämnarna: 1) ålder 2) kön 3) civilstånd (gift/ogift) 4) bostadsortstyp (Stockholm, Göteborg, Malmö/övriga städer över 30 000 inv./ annan bostadsortstyp) 5) utbildningsnivå (enbart folkskola/ folkskola med yrkesskola/realexamen eller motsvarande/realexamen med yrkesutbildning/ studentexamen/ studentexamen med påbyggnad/universitetsutbildning). 3 Resultat 3.1 Inställningen till censurfrågor: en översikt Inställningen till filmcensur togs upp i undersökningens första fråga (29): »Tycker Ni att biograferna bör få visa en vanlig spelfilm, i vilken det förekommer ord och anspelningar av sexuell karaktär?» Resultaten visar att ja- och nej-svaren är mycket jämnt fördelade — 47,1 % mot 45,8 %. Individens personliga inställning till SOU 1969: 14

filmer av detta slag efterfrågades därefter (30): »Skulle Ni personligen kunna tänka Er att på en biograf se en vanlig spelfilm, i vilken det förekommer ord och anspelningar av sexuell karaktär?» 52,4 % av uppgiftslämnarna är positiva inför tanken att själva se filmer med sexuella anspelningar, 42,9 % negativa. Vi kan alltså konstatera en viss förskjutning mot större acceptans inför dessa filmer då individerna talar för sig själva i förhållande till då de anlägger generella synpunkter på filmernas önskvärdhet. Det finns emellertid ett starkt samband mellan svaren på frågorna 29 och 30: Tabell 1. 30 29 Ja Nej

Ja

Nej

752 155

89 657

Om man är positiv till att spelfilmer med sexuella anspelningar får visas, så är man också positiv till att själv se sådana filmer; en negativ och generell inställning till dessa filmer samgår med att man inte själv vill se dem. Men: en större grupp individer (155) kan själva tänka sig att se sådana filmer men vill ändå inte att de skall visas på biograf jämfört med den grupp (89) som vill tillåta dessa filmer men själv undviker att se dem. I den mån vi vill tolka svaren på fråga 29 i en absolut bemärkelse, är det givetvis anmärkningsvärt att en så stor grupp av personer (45,8%) är negativa mot filmer med sexuella motiv. Som frågan är formulerad är det uppenbart att många filmer som nu fritt visas enligt många människors uppfattning borde förbjudas. Men det är en öppen fråga om nästan hälften av de svarande har denna orimliga inställning (väsentliga mänskliga problem skulle ju inte kunna speglas om »sexuella anspelningar» vore förbjudna), och det är inte osannolikt att de svarande lagt in överbetydelser i frågans lydelse. »Sexuella anspelningar» kan ha tolkats som öppna sexuella skildringar, man SOU 1969: 14

kan ha uppfattat att frågan gällt s. k. sexfilmer osv. Fråga 31 är mer precis: »Tycker Ni att biograferna bör få visa en vanlig film, i vilken det förekommer en skildring av ett samlag?» 18,3 % besvarar frågan jakande, 76,8 % av de svarande är negativa: gruppen »censurbenägna» individer dominerar alltså. Till de individer som svarat nej på fråga 31 ställdes nu följande fråga: »Skulle Ni vara mer positiv till detta om man i förväg talade om att en skildring av ett samlag skulle förekomma i filmen?» 24,9 % av de censurbenägna individerna på fråga 31 är nu mer positiva om filmens sexuella innehåll i förväg angavs. Fråga 32 anknyter till en tanke som ofta diskuterats, nämligen att filmer med sexuellt innehåll kan accepteras om filmen »varudeklarerades». Därmed skulle individer kunna undvika att exponeras för sexualskildringar mot sin vilja. Svaren på fråga 32 ger ett visst stöd för denna tankegång. Man bör emellertid vara särskilt försiktig vid tolkningen av den angivna siffran — 24,9 %. Fråga 32 är nämligen till sin formulering riktad och man kan förvänta sig en andel ja-svar enbart till följd av denna språkliga artefakt. Särskilt troligt är ett sådant artificiellt utfall om individen upplevt den föregående frågan besvärande — att bejaka en ledande fråga kan då vara en utväg för en del individer att neutralisera situationen. Fråga 33 berör individens personliga inställning till spelfilmer som innehåller en samlagsskildring. 32,1 % är positiva, 64,3 % negativa — en markerad förskjutning mot en mer positiv inställning än då frågan gällde om sådana filmer bör få visas. Korstabuleringen för frågorna 31/33 ger följande frekvenser för ja- och nej-kategorierna: Tabell 2. 33 31 Ja Nej

Ja

Nej

290 244

38 1 122

Vi kan återigen notera det starka sambandet mellan personlig inställning till spelfilmer med samlagsskildring och inställningen till censur samt att ett betydande antal individer (244) i vårt stickprov personligen är positiva till att se filmer med detta innehåll men negativa inför tanken att de fritt skall få visas på biografer. Frågorna 34—38 är repliker till frågorna 29—33 men gäller nu om man i TV skall få visa spelfilmer med sexuella anspelningar resp. med samlagsskildringar samt individens personliga inställning till sådana filmer i TV. Den genomgående tendensen i dessa svar är en klart markerad restriktiv hållning till filmer med sexuellt innehåll i TV jämfört med uppfattningen om dessa filmers berättigande på biografer. Endast 29,9 % (mot 47,1 %) anser att filmer med sexuella anspelningar skall lå visas i TV, men 46,7 % (mot 52,4 %) kan personligen tänka sig att se sådana filmer i TV. I viss mening kan jämförelsen mellan de sista angivna procenttalen (46,7 %—52,4 %) fungera som en indikator på tillförlitligheten hos de avgivna svaren. Dessa tal bör ligga nära varandra, eftersom det knappast finns vägande skäl varför man personligen kan se en film med sexuellt innehåll på TV men ej på en biograf och vice versa. Betraktade på detta sätt är de redovisade resultaten relativt tillfredsställande. Den — ganska obetydliga — differensen dem emellan kan vara ett mått på en eller flera felkällors inverkan, t. ex. att en del personer svarat på TV-frågan med den »normala TV-situationen» i åtanke (den innebär ju att man i allmänhet ser på TV tillsammans med människor som man står i nära relation till). Då frågan tas upp (fråga 36) om program bör få visas i TV om de innehåller en samlagsskildring är 84,0 % av de tillfrågade negativa (mot 76,8 % då frågan gällde spelfilmer på biografer) och endast 11,4 % ställer sig positiva. Om innehållet anges i förväg kan emellertid 26,5 % av de negativa individerna tänka sig ett sådant inslag i TV — siffran 160

korresponderar rätt väl med motsvarande fråga om spelfilmer på biografer och vår tidigare kommentar är också nu tillämplig: frågans formulering och dess placering i sekvensen av frågor kan ha haft stor betydelse för den resulterande svarsstrukturen. Fråga 38 berör individens personliga inställning till TV-program där en samlagsskildring förekommer. 33,8 % av de tillfrågade säger att de kan tänka sig se ett sådant program, jämfört med 32,1 % då frågan gällde spelfilmer med samlagsskildring på biografer. Siffrorna visar alltså här god överensstämmelse, vilket som tidigare antytts kan tolkas som en tillförlitlighetsaspekt på de avgivna svaren. Liksom tidigare då frågorna berörde censur i samband med biografrepertoaren finns det för »TV-frågorna» ett starkt samband mellan individens inställning till censur och hans personliga uppfattning om programmen. De två följande korstabuleringarna visar detta (tab. 3 och 4). Tabell 3. 35 34 Ja Nej

Ja

Nej

509 273

31 839

Tabell 4. 38 36 Ja Nej

Ja

Nej

200 382

8 1 108

Samtidigt som vi återigen kan konstatera sambandet mellan personlig inställning till filmer och TV-program med sexuellt innehåll och benägenheten att vilja censurera sådana program, finner vi också betydande grupper — 273 respektive 382 individer — som själva kan tänka sig se programmen ifråga men som ändå vill förbjuda dem. Grupperna med motsatt svarstendens är uppseendeväckande små. Endast åtta (!) individer i hela stickprovet är ovilliga att se en samlagsskildring i ett TV-program och SOU 1969: 14

samtidigt inställda på att låta andra individer få denna möjlighet. 3.2 Inställningen till censur: samband olika individkarakteristika

med

3.2.1 Ålder Vi redovisar sambandet mellan individens ålder och inställningen till filmcensur i nedanstående figur (fig. 1): Figur 1.

% 1

100-,

CO — I in —

^J" rd I o CNJ

CO CM

I In C-N)

CO ro I o m

CO <3I

CD co I

CD

CD

~3-

lo

C3 oo I i^to

Åldersgrupper Andelen j a - s v a r « • II „ M

på f r å g a 29 w 31 ., H 32

Det finns ett nästan entydigt samband mellan ålder och inställning till filmcensur, mätt med frågorna 29 och 31. Ju högre ålder desto mer negativa är individerna mot att filmer med sexuellt innehåll (ord och anspelningar med sexuell innebörd resp. samlagsskildring) skall få visas. Andelen censurbenägna personer är något större i tonårsgruppen än i gruppen av individer i 20—24-årsåldern; därefter visar kurvorna en konsekvent tendens. Kurvan över ålder och inställning till filmer med samlagsskildringar om de »varudeklarerades» (fråga 32) visar samma allmänna förlopp som de övriga kurvorna men är dock mer oregelbunden. De personer i gruppen 15—19 år, som var negativa till att filmer med samlagsskildring skall få visas, SOU 1969: 14 11 — Filmen

ändrar i stor utsträckning (53,6 %) detta svar om man i förväg talade om att filmen skulle ha detta innehåll. För åldersgrupperna fram t. o. m. 40—49-årsgruppen ligger kurvan i stort sett fast kring 30 %-nivån och sjunker därefter kraftigt. Svarsfördelningen för fråga 32 ger anledning till en förmodan: frågan mäter ju på »ytplanet» inställningen till förhandsinformationens betydelse. Det är emellertid troligt att frågan i realiteten mest fungerar som en differentiator mellan »positiva» och »negativa» nejsvarare på fråga 31; de som besvarar 31 med ett nej men som ligger nära gränsen till ett ja-svar kommer på nästa fråga att vara positiva »om man förhandsinformerar» om filmens innehåll. Sambandet mellan ålder och inställningar visar för övriga frågor — individens personliga inställning till sexskildringar på biografer, individens inställningar till om program med sexuellt innehåll skall få visas i TV och deras personliga inställning till sådana program — en principiell överensstämmelse med de resultat som redovisats i fig. 1. Vi ger därför ingen särredovisning av dem. Det kan emellertid framhållas, att vid fråga 34 (den »milda» sexfrågan beträffande TV-programmen) är gruppen 15—19-åringar mest positiv både vad avser om sådana program bör få visas och beträffande personlig inställning till dessa program. Anmärkningsvärt är också att vid frågan om samlagsskildring i TV bör få förekomma, gruppen av individer i 25—29-årsåldern var mest positiv (18,6 % ) . Skillnaderna i förhållande till angränsande åldersgrupper är emellertid små. 3.2.2 Kön Sambandet mellan individens könstillhörighet och svaren på frågorna 29—38 framgår av tab. 5 där andelen individer som givit ja-svar på frågorna redovisas. Det finns alltså ett klart och genomgående samband mellan individens könstillhörighet och inställningen till film- och TV-program med sexuellt innehåll: män är mer positiva till dessa program än kvinnor. 161

Tabell 5. Män Kvinnor

29 56.6 38,4

30 62,5 43,3

31 23,5 13,6

32 27,9 22,5

Skillnaderna är också överallt betydande utom då frågan gäller förhandsinformationens betydelse (fråga 32 resp. 37) där endast relativt obetydliga skillnader observeras. Vid tolkningen av siffrorna bör återigen erinras om att en del av skillnaden i materialet ev. kan förklaras som en intervjueffekt: i en intervjusituation som mer präglats av förtrolig kontakt mellan intervjuare/respondent är det troligt att en större andel av kvinnorna givit uttryck för en mer »sex-tolerant» inställning. Våra siffror i tab. 5 kan alltså i viss mån vara ett uttryck för att vi med frågorna fångat upp en aspekt av könsrollsbeteendet — kvinnor »skall» inta en restriktiv attityd i sexuella ting då de utfrågas om dem — snarare än att vi kommit åt verkliga skillnader mellan könen.

33 43,4 21,7

34 32.2 27,8

35 52,4 41,5

37 28,0 25,3

36 15,0 8,2

38 42.1 262

ogifta personer samtidigt tillhör yngre åldersgrupper än gifta svarslämnare. 3.2.4 Utbildningsnivå Fig. 2 nedan visar för frågorna 29, 31 och 32 sambandet mellan utbildningsnivå (de tre klasserna studentexamen, studentexamen med påbyggnad, universitetsutbildning är sammanslagna) och inställningen till filmcensur.

3.2.3 Civilstånd I tab. 6 nedan ges en motsvarande översikt för andelen ja-svar på frågorna 29—38, nu med särredovisning för gifta/ogifta svarslämnare. Vi finner en genomgående mer positiv inställning till filmer och TV-program med sexuellt innehåll för de ogifta individerna i stickprovet. Skillnaderna är emellertid inte lika uttalade som de som uppträdde då vi redovisade sambanden mellan ålder resp. könstillhörighet och sexuellt material i film och TV. Vi skall emellertid avvakta en granskning av siffrorna i tab. 6 till dess vi kontrollerat om de skillnader som uppträder helt kan förklaras exempelvis utifrån det faktum att

Andelen ja-svar II n II

på f r å g a

II

II

II

II

n

29 31 32

Resultaten går i väntad riktning: det finns en klar samvariation mellan hög utbildning och »sex-tolerant» inställning. Tendensen är genomgående med ett undantag: gruppen individer med »realexamen med påbyggnad» visar en mer negativ attityd jämfört med gruppen som enbart har realexamen. Därefter visar kurvorna åter en uppåtgående trend mot en mer positiv inställning.

Tabell 6.

Gifta Ogifta

29 42,6 55,0

30 49,0 59,2

31 15,0 24,7

32 23,9 27,1

33 29,1 37,9

34 27,5 34,6

35 43,0 53,9

36 10,9 12,6

37 24,4 30,7

38 31,9 37,4

SOU 1969: 14

Det är också anmärkningsvärt, att andelen individer som ger ja-svar på fråga 30 (de har alltså givit nej-svar på fråga 29) knappast stiger med ökad utbildningsnivå. Det är svårt att ge en rimlig förklaring till detta förhållande. Relationerna mellan de olika inställningarna till sexuellt innehåll i form av samlagsskildringar på film resp. sexuella inslag i TV-program å ena sidan och utbildningsnivå å andra sidan visar en ungefärlig överensstämmelse med redovisningen för frågorna 29, 31 och 32 i figuren ovan. Då frågan gäller sexuella inslag i TVprogram (frågan 34) stiger emellertid inte toleransen med ökad utbildning utöver realexamen (realexamen: andel ja-svar 47,1 % ; universitetsutbildning: andel ja-svar 47,7 %). Samma förhållande gäller även för frågorna 35 och 38. Som framhållits är svarstendenserna i detta avsnitt väntade: den »liberala» attityden till sexuella ting — och över huvud till s. k. tabuföreställningar i vår kulturkrets — sammanhänger erfarenhetsmässigt med en högre utbildningsnivå. En verkligt bärkraftig förklaring till detta förhållande är emellertid inte lätt att ge och det finns en viss risk att man identifierar den liberala åsikten med uppfattningen att den är »bättre underbyggd», »mer genomtänkt» osv. eftersom den omhuldas av de högre utbildade. Så behöver inte vara fallet. Det kan ju exempelvis vara så, att de individer som har uppnått en viss utbildningsnivå undviker att ta ställning till kontroversiella ämnesområden genom att gripa till en ytlig verbal relativism — detta är givetvis bara en skiss till en alternativ förklaring bland många möjliga förklaringar. 3.2.5 Bostadsort De förväntade svaren på frågorna 29—38, då dessa ställs i relation till individens bostadsort, är att individer i storstad skall ha en mer positiv inställning till sexuellt utbud i film- och TV-repertoaren än individer i småstads- och landsortsmiljö. Dessa förväntningar är visserligen inte särskilt väl teoretiskt förankrade men får stöd av unSOU 1969: 14 ii*

dersökningar med liknande utgångspunkter. I viss mån går också resultaten i den förväntade riktningen, men skillnaderna är överraskande små, ibland obefintliga. På fråga 29 ger 54,2 % av personerna i storstadsmiljön ja-svar, 43,4 % av individerna i »annan bostadsort» (ej stad över 30 000 inv.) bejakar frågan. På fråga 31 är skillnaden obefintlig: 18,0 % i storstad och 17,5 % i »annan bostadsort» ger ja-svar. 3.3 Inställningen till censur: samband med film-, TV- och läsvanor Frågorna 39—43 i frågeformuläret tar upp individernas film-, TV- och läsvanor. Vi skall i detta avsnitt redovisa några relationer mellan dessa informationer om individerna och deras inställning till censur. 3.3.1 Biovanor och inställning till sexuellt innehåll i film Det finns ett utomordentligt klart samband mellan besöksfrekvens på bio och inställningen till sexuella inslag på biografrepertoaren: hög besöksfrekvens innebär en (relativt sett) positiv inställning till visning av filmstoff med sexuellt innehåll (tab. 7). Tabell 7.

Svar på fråga 39

Svar på fråga 29 Ja Nej

Minst någon gång i veckan Minst någon gång i månaden Minst någon gång om året Aldrig

88 80,7 257 74,9 391 48,6 124

18 16 66 19; 356 44: 390

22,3

70,0

Vi kan ur tabellen bland annat utläsa, att 80,7 % av de individer som går på bio minst en gång i veckan anser att man på biografer bör få visa spelfilmer med sexuella anspelningar; 22,3 % av de personer som »aldrig» går på bio har denna positiva attityd. Det kan framhållas att resultaten i och för sig är väntade — så väntade, att man 163

lätt bortser från en poäng i sammanhanget. De som aldrig går på bio har uppfattningar om biografrepertoarens utformning som går ut på önskvärdheten att styra denna repertoar så, att biobesökarnas upplevelsemöjligheter minskar. Legitimiteten hos en sådan attityd ter sig uppenbart mycket tveksam. Det är också värt att notera, att den positiva attityden till sex-inslag i spelfilmer hos individer med hög besöksfrekvens delvis kan förklaras av att dessa samtidigt tillhör de lägre ålderskategorierna. En närmare precisering av detta generella påpekande kan emellertid inte göras utifrån det föreliggande materialet. 3.3.2 TV-vanor och inställning till sexuellt innehåll i TV-program Individernas TV-vanor har ett mångtydigt samband med viljan att censurera TV-programmen. Ett exempel: 28,2 % av de individer som ser TV varje dag är positiva till TV-program med ord eller anspelningar av sexuell karaktär, 38,1 % i kategorin »ser TV minst en gång i veckan», 17,3 % av dem som ser på TV »minst en gång i månaden» och 20,4 % av dem som ser TV mera sällan. Tolkningen av siffrorna kan inte nå långt — dels är antalet individer som endast ser TV minst en gång i månaden eller mer sällan fåtaliga i materialet, dels är TV-vanornas samband med utbildningsnivå, ålder etc. komplicerande inslag i bilden. 4 Redovisning för svaren i olika undergrupper av materialet 4.1 Allmänna

f. ö. beskrivningar på en rätt låg teoretisk nivå. Även med denna ambitionsnivå vid tolkningen av data uppkommer emellertid behov av att finna mer definitiva strukturer i materialet. Då vi konstaterar ett samband mellan civilstånd och inställning till filmcensur (de ogifta mer accepterande av sexuella inslag på bio och i TV) uppkommer omedelbart frågan om detta samband kan »förklaras» av att de ogifta individerna tillhör lägre åldersklasser osv. För att belysa dessa frågor har filmcensurutredningen kompletterat materialbearbetningen från Statistiska centralbyrån genom att indela materialet i olika undergrupper, så att spelrummet för de olika bakgrundsfaktorerna (ålder, kön, civilstånd, utbildningsnivå och bostadsort) i viss mån kunnat kontrolleras. Tillvägagångssättet skall illustreras i det följande genom en punktanalys för en av de frågor som ingår i intervjuundersökningen (fråga 29). 4.2 En punktvis genomförd

strukturanalys

Fråga 29 i undersökningen har följande lydelse: »Tycker Ni att biograferna bör få visa en vanlig spelfilm, i vilken det förekommer ord och anspelningar av sexuell karaktär?» Svaren på frågan ger en bit av den information som vi betecknat »individens inställning till filmcensur». I detta avsnitt låter vi svaren på fråga 29 bli det enda mätvärdet på denna inställning. Vi kan då beskriva de samband vi redan erhållit mellan »inställning till filmcensur» och olika bakgrundsfaktorer på följande sätt (se 3.2):

synpunkter Figur 3.

Vid den föregående redovisningen av materialet har vi i ett flertal fall konstaterat, att individens inställning till filmcensur samvarierar med individkarakteristika som ålder, kön etc. Från dessa iakttagelser har vi långt till att kunna påstå något om kausala relationer av typen »a är orsak till b» eller »a är en av orsakerna till b». Sambandsanalysen för vårt material ger endast beskrivningar av olika relationer — 164

Ins+ällning till filmcensur

Sambanden i fig. 3 kan utläsas så: vi har funnit starka samband mellan inställning SOU 1969: 14

till filmcensur och individens ålder, kön och utbildning, ett måttligt samband mellan inställning till filmcensur och civilstånd och ett svagt samband för individens bostadstillhörighet. Det är denna relationsmodell vi nu skall analysera ytterligare. Vid den fortsatta analysen har inställningen till filmcensur granskats ur fyra olika aspekter: 1) med särredovisning efter civilstånd, kön och utbildning; 2) med särredovisning efter civilstånd, ålder och utbildning; 3) med särredovisning av bostadsort och utbildning och 4) med särredovisning efter kön, ålder och utbildning. De erhållna data ges i tab. 8—18: talen anger andelen ja-svar på fråga 29 för de resp. särredovisningarna.

Tabell 11. Civilstånd

15—39 år folkskola > 40 år folkskola 15—39 år realskola > 40 år realskola

Gift

Ogift

59,3 28,2 67,9 46,8

66,5 25,5 82,4 34,4

Tabell 12. 15—39 > 4 0 År År 59,3 66,5 67,9 82,4

Gift folkskola Ogift folkskola Gift realskola Ogift realskola

28,2 25,5 46,8 34,4

Tabell 8. Civilstånd

Folkskola man Realskola man Studentex rnan Folkskola kvinna Realskola kvinna Studentex kvinna

Tabell 13.

Gift

Ogift

Utbildningsnivå

46,7 62,9 65,9 27,5 56,5 75,0

63,3 82,9 89,5 30,7 67,3 75,0

Folkskola

Realskola

59,3 66,5 28,2 25,5

67,9 82,4 46,8 34,4

Gift 15—39 år Ogift 15—39 år Gift > 40 år Ogift > 40 år

Tabell 9. Tabell 14.

Kön

Folkskola gift Folkskola ogift Realskola gift Realskola ogift Studentex gift Studentex ogift

Man

Kvinna

46,7 63,3 62,9 82,9 65,9 89,5

27,5 30,7 56,5 67,3 75,0 75.0

Tabell 10.

Bostadsort

Folkskola Realskola Studentex

SOU 1969: 14

Medelstor Liten stad stad

43,7 65,7 84,2

43,2 68,9 62,2

38,0 65,3 75,0

Tabell 15. Utbildningsnivå

Gift man Ogift man Gift kvinna Ogift kvinna

Storstad

Utbildningsnivå

Folkskola

Realskola

Studentex

46,7 63,3 27,5 30,7

62,9 82,9 56,5 67,3

65,9 85,9 75,0 75,0

Storstad Medelstor stad 30 000 inv

Folkskola

Realskola

Studentex

43,7 43,2 38,0

65,7 68,9 65,3

84,2 62,2 75,0 165

Tabell 16. Kön

Folkskola 15—39 år Realskola 15—39 år Studentex 15—39 år Folkskola 40 år Realskola 40 år Studentex 40 år

Man

Kvinna

73,4 83,8 89,7 38,3 46,3 45,8

50,2 71,1 80,6 17,9 41,4 58,3

Tabell 17. Ålder

Folkskola man Realskola man Studentex man Folkskola kvinna Realskola kvinna Studentex kvinna

15—39 år

40 år

73,4 83,8 89,7 50,2 71,1 80,6

38,3 46,3 45,8 17,9 41,4 58,3

Tabell 18. Utbildningsnivå

Man 15—39 år Man 40 år Kvinna 15—39 år Kvinna 40 år

Folkskola

Realskola

Studentex

73,4 38,3 50,2 17,9

83,8 46,3 71,1 41,4

89,7 45,8 80,6 58,3

Tab. 8—18 ger möjlighet till att bygga en provisorisk förklaringsmodell av sambanden mellan inställning till filmcensur och olika individkarakteristika som har mer intressant struktur än den som redovisades i fig. 3. Den nya modellen får följande utseende (fig. 4):

I modellen finns två markeringar för relationer: först de som går till »kriterierutan» (inställning till filmcensur). Dessa anger samband mellan inställning till filmcensur och individkarakteristika som ej förklaras av övriga bakgrundsfaktorers inverkan. Mellan en del av bakgrundsfaktorerna går »pilar» vilka har följande innebörd: den faktor i en ruta från vilken en pil går till en annan ruta har ett samband med inställning till filmcensur som kan förklaras till följd av den inverkan som den andra bakgrundsfaktorn (till vilken pilen riktas) utövar. Den modell vi byggt upp med hjälp av data från tabellerna 8—18 kan nu förklaras på följande sätt. Det finns ett individkarakteristikum som står i ett entydigt samband till inställningen till filmcensur, nämligen individens ålder. Detta samband kan inte förklaras genom de relationer övriga bakgrundsfaktorer har med kriteriet. Det finns två individkarakteristika som uppvisar samband med inställning till filmcensur vilka endast delvis kan förklaras till följd av övriga bakgrundsfaktorers inverkan: individens utbildningsnivå och individens kön. Generellt gäller att ju högre utbildning individen har desto mer tolerant är inställningen till sexuella inslag på biografrepertoaren samt att män är mer positiva till sex-inslag i filmer än kvinnor. Dessa generella påståenden har emellertid följande inskränkningar: för män är inställningen till filmcensur inte möjlig att differentiera med utgångspunkt från utbildningsnivå o m de uppnått minst realskolekompetens (restriktion 1 i figuren!). För kvinnor i åldersgruppen 40 år och däröver samt med lägst realskoleutbildning gäller att de är lika positiva till sex-inslag i filmer som män i samma

Figur 4. Inställning till filmcensur

Åid€ (3)-

l_.

Utbildningsnivå

-(8)-

(0(2) '

-{D-

V1 Kön

-(4)-(5)-

Bostadsort

Civils+and

(6)

SOU 196 9: 14

undergrupp (restriktion 2 och 3 i figuren). Detsamma kan sägas för kvinnor i åldersgruppen 15—39 år och med en utbildningsnivå som motsvarar studentexamen. Vidare gäller att gifta kvinnor med studentexamen till och med är mer positiva till sexuella filminslag än männen i motsvarande grupp (restriktion 4 i figuren). Ett fjärde individkarakteristikum, civilstånd, har ett möjligt samband med inställning till filmcensur. Merparten av denna bakgrundsfaktors samband med kriteriet torde emellertid förklaras genom övriga bakgrundsdatas inverkan: för individer i åldersgruppen över 40 år och med hänsyn till utbildningsnivå försvinner helt sambandet mellan civilstånd och inställning till sexinslag i filmer, och för kvinnor med folkskola eller studentexamen gäller samma förhållande (restriktion 5, 6 och 7 i figuren). För individkarakteristikum bostadsort gäller slutligen sannolikt att dess samband med kriteriet praktiskt taget helt kan förklaras av individens utbildningsnivå (restriktion 8). Vi understryker återigen att detta resonemang är ett sätt att beskriva materialets struktur, inte ett försök att belägga kausala mekanismer till uppkomsten av positiva resp. negativa attityder till filmcensur. Den omständighet som vi utpekat som mest utslagsgivande i vår beskrivning, individens ålder, är en viktig påminnelse om den låga teoretiska nivån i vår analys. Som teoretiskt begrepp saknar givetvis åldern alla kvalifikationer: vi avslutar följaktligen vårt modellresonemang med ett konstaterande av att de komponenter som är mest betydelsefulla för att ge begreppet »inställning till filmcensur» en teoretisk innebörd inte preciserats i denna undersökning. 5 Slutsatser Den undersökning rörande allmänhetens inställning till censur som genomförts visar att en stor andel av de i undersökningen ingående individerna är negativa mot sexuella inslag på biografrepertoaren, SOU 1969: 14

att denna negativa inställning accentueras då frågan gäller öppna sexuella skildringar av samlag, att en begränsad del av de till sexuella skildringar negativa individerna ändrar inställning om filmerna i fråga »varudeklareras», att fler människor är positiva till att själva se sexuella inslag på bio och i TV än att låta andra se detta, att inställningen till sexuella inslag i TVrepertoaren är mer negativ än till motsvarande inslag på bio, att inställningen till sex-inslag i TV i övrigt följer samma mönster som inställningen till sexuellt innehåll i filmer som visas på biografer, att inställning till filmcensur resp. inställning till sexuellt innehåll i TV har samband med individernas läsning av litteratur, läsning av pornografi och inställning till pornografi, att inställning till filmcensur resp. inställning till sexuellt innehåll i TV visar varierande samband med bakgrundsfaktorerna ålder, kön, utbildningsnivå, civilstånd och bostadsort, att en strukturell granskning av bakgrundsfaktorernas samband med inställning till filmcensur utpekar åldern som det individkarakteristikum som har högst förklaringsvärde; därnäst kommer individens könstillhörighet och utbildningsnivå. Ur undersökningen kan följande huvudresultat utväljas: att de individer som är positiva till filmcensur i allmänhet är de som själva sällan ser filmer över huvud; de »censurbenägna» löper själva liten risk att exponeras för sexuella skildringar på bio, att de psykologiska komponenter som ingår i begreppet inställning till filmcensur ingalunda klarlagts genom den företagna analysen av intervjuundersökningen. 167

6 Inställningen

till pornografi

6.1 Allmänna

synpunkter

I filmcensurutredningens och yttrandefrihetskommitténs uppdrag till Statistiska centralbyrån ingick också ett par frågor som närmast har relevans för yttrandefrihetskommittén. Dessa berör: läsfrekvens av underhållningslitteratur (41), läsfrekvens av pornografisk litteratur (42), inställning till pornografi (43). Samma ämnesområde behandlas för USSU:s räkning av SIFO, vilket material genom tillmötesgående från USSU tillställts filmcensurutredningen och yttrandefrihetskommittén. De i SIFO:s material ingående frågorna är följande: (21) Har Ni läst eller bläddrat i någon tidning det senaste året som Ni anser kan betecknas som pornografi? (Ja, Nej, Tveksam) (22) Har Ni läst någon bok det senaste året som Ni anser kan betecknas som pornografi? (Ja, Nej, Tveksam) (23) Har Ni sett någon film det senaste året som Ni anser kan betecknas som pornografi? (Ja, Nej, Tveksam) De i SIFO-materialet ingående data baseras på uppgifter från 2 000 respondenter, med särredovisning för följande kategorier: män 18—30 år, män 30—60 år, kvinnor 18—30 år, kvinnor 30—60 år, folkskola/ yrkesskola, realexamen eller högre, gift, ogift. Dessutom har individernas konsumtion av pornografi jämförts med individens inställning till föräktenskapliga och utomäktenskapliga förbindelser. 6.2 Läs- och filmvanor pornografi

beträffande

Resultaten från de bägge undersökningarna som utförts av Statistiska centralbyrån resp. SIFO visar en rätt märklig brist på överensstämmelse. På fråga 41 i materialet från Statistiska centralbyrån bejakar 26,2 % av de svarande att de »under det senaste året läst eller tittat i någon bok eller tidskrift, vars innehåll huvudsakligen har be168

stått av skildringar av sexuella handlingar». 73,2 % av respondenterna förnekar detta. Fråga 21 i SIFO-intervjun bejakas av 41,1 %, medan 55,5 % svarar nej på frågan. Dessa diskrepanser är desto mer anmärkningsvärda som fråga 41 »borde» ge högre frekvens ja-svar, eftersom frågan konkluderar alternativen »bok eller tidskrift». Skillnaderna kan givetvis bero av olika tillvägagångssätt vid samplingsförandet: i så fall är otillförlitligheten i detta avseende uppseendeväckande. En annan förklaring är skilda tillvägagångssätt vid intervjuförfarandet, frågorna kan ha varit inbäddade i olika kontext — fråga 42 har ju föregåtts av ett flertal frågor om filmcensur och detta kan ha inneburit att de som svarat intagit en alltmer »moralisk» inställning under intervjuns gång. Ur en synpunkt förefaller uppgifterna från SIFO vara de som är mest rättvisande, eftersom det är rimligt att anta att andelen ja-svar är en minimi-skattning av det antal personer som verkligen konsumerat pornografi: argumentet utgår från föreställningen att människor hellre förtiger läsning av pornografi än att de bejakar en sådan konsumtion utan att de har ett reellt underlag för sitt svar. Skillnaderna mellan informationerna från Statistiska centralbyrån och SIFO är genomgående mycket stora; de kommenteras i det följande inte vid varje särskilt tillfälle. Generellt bör emellertid anmärkas att vi här — mer eller mindre av en slump — fått ett imponerande belägg för meningslösheten i att tolka svaren på frågorna från utredningsinstituten i absolut bemärkelse. Frågorna 22 resp. 23 i SIFO-materialet ger följande andel ja-svar: 29,8 resp. 17,6%. Detta visar att pornografiska tidningar är det medium som når de flesta människorna — ett i dagens läge föga överraskande besked. Fråga 43 i filmcensurutredningens och yttrandefrihetskommitténs uppdragsundersökning berör individens inställning till pornografi. 49,3 % anser att pornografi (i form av skriftligt material och i fråga om SOU 1969: 14

pornografiska bilder) bör få finnas, medan 45,0 % anser att den bör motarbetas.

6.3 Samband mellan läsvanor etc. rörande pornografi och individuella bakgrundsdata 6.3.1 Individens ålder Svaren på fråga 42 i materialet från Statistiska centralbyrån visar ett klart samgående mellan individens ålder och läsvanorna rörande pornografi. 42,3 % av individerna i åldersgruppen 15-19 år har någon gång under det senaste året läst någon pornografisk bok eller tidskrift — därefter sjunker siffrorna gradvis för de olika åldersgrupperna. Det bör dock noteras att individer i åldersgruppen 67—80 år ändå uppvisar en andel om 11,2 % av individerna som besvarar fråga 42 jakande. SIFO-materialet visar också på ett större intresse för pornografi i de lägre åldrarna: för män i åldern 18—30 har i runt tal 70 % läst någon pornografisk tidskrift; i åldersgruppen 30—60 år är siffran exakt 50 %. För kvinnor är motsvarande siffror 36,6 % resp. 21,6 %. Samma tendens går igen då frågan gäller läsning av pornografisk bok resp. om individen under det sista året sett en film som kan betecknas som pornografisk. Individens inställning till pornografi är i hög grad åldersbestämd: på fråga 43 uppger i runt tal 80 % i de tre yngsta åldersgrupperna att pornografi bör få finnas; i de två äldsta grupperna är andelen som är positiv 28,2 % resp. 13,9 %. I detta avseende är det verkligen befogat att tala om en generationsklyfta. 6.3.2 Kön Från diskussionen rörande inställningen till filmcensur kan man förvänta ett samband mellan könstillhörighet och intresse för pornografi; förväntningen så riktad att män har ett större intresse. Denna förmodan visar sig riktig: på fråga 42 är andelen ja-svar för männen 3 2 , 6 % , för kvinnorna 2 0 , 3 % . Även SIFO-materialet belägger detta förhållande. Mot 70 % ja-svar för läsning av pornografisk tidskrift för män i åldern 18—30 SOU 1969: 14

år svarar siffran 36,6 % för kvinnorna i samma ålder. Vi finner emellertid en intressant avvikelse från det entydiga mönstret här: kvinnor läser pornografi i bokform mer än i tidskrifter — här är siffran så hög som 38,0 % och inte väsentligt understigande den andel av männen (47,4 %) som uppger att de läst någon pornografisk bok det senaste året. Ett par funderingar kan knytas till detta: å ena sidan kan man föreställa sig att distributionen av pornografi — och framför allt av pornografiska tidskrifter — underlättar för männen att tillgodose intresset för sex. En så banal företeelse som pornografiska tidskrifters förekomst på frisörsalonger osv. kan härvidlag ha påverkat siffrorna. En annan hypotes är — och den är mer intressant — att det övervägande flertalet av pornografiska tidskrifter hittills genom bildval o. d. i hög grad vänt sig till en manlig publik. Pornografiska böcker där tonvikten läggs på sexuella skildringar i ord förefaller alltså att attrahera en kvinlig publik i en utsträckning som knappast avviker från de värden vi erhållit för männens del. Individens könstillhörighet samgår också med inställningen till om pornografi bör tolereras: män är mer positiva än kvinnor. Siffrorna för positiv inställning är 58,9 resp. 40,5 %.

6.3.3 Individens utbildning Förväntningarna inför betydelsen av individens utbildning och intresset för pornografi är — i enlighet med resultaten från frågorna om filmcensur — att hög utbildning samgår med en mer positiv attityd till pornografi. Även i detta avseende verifieras gissningen: på fråga 42 redovisas följande andel ja-svar för de fem utbildningsnivåerna: 2 1 , 6 % , 2 8 , 6 % , 3 4 , 0 % , 3 8 , 2 % och 31,5 %. Vi konstaterar emellertid samtidigt, att sambandet mellan utbildningsnivå och läsning av pornografi inte är särskilt markant, och en sjunkande tendens finns för den grupp av individer som avlagt studentexamen eller har ytterligare studiemeriter. Det finns två anmärkningar att göra i detta 169

sammanhang: det relativt svaga sambandet är antagligen en konsekvens av den låga kvaliteten på de flesta pornografiska produkterna, markerad genom stereotypa beskrivningar av människor och människors sexuella beteende. Samtidigt kan vi ironiskt konstatera — utifrån det faktiskt föreliggande sambandet — att pornografi har den funktionen att överbrygga skillnader i människors utbildningsmässiga bakgrund. Vi ser alltså här ett exempel på en negativ kulturdiffusion därigenom att den »dåliga produkten» når den kvalificerade läsekretsen. Den redovisade tendensen står sig också i SIFO-materialet, där vi för samtliga tre frågor finner högre konsumtion av pornografiska alster för den grupp som har realexamen eller däröver (SIFO-materialet är endast indelat i två utbildningsmässiga grupper). Skillnaden mellan individer med olika utbildningsnivå förefaller mer accentuerad för pornografi i bokform, vilket innebär att individer med högre utbildning i viss mening väljer att läsa pornografi i en kulturellt mer accepterad förpackning. Den litterära nivån är för övrigt också ofta högre i pornografiska böcker, t. ex. i serien Kärlek 1, 2, 3... Beträffande utbildningsnivå och inställning till pornografi finner vi som väntat att individer med högre utbildning intar en ickecensurinställning. I motsats för värdena rörande läsvanor är denna positiva inställning mest uttalad bland de med studentexamen eller däröver. Detta innebär att vi i denna grupp finner en betydande andel som själv inte läser pornografi men ändå inte är benägen att inta en restriktiv hållning. 6.3.4 Civilstånd På samtliga frågor intar de ogifta en mer positiv attityd till pornografi därigenom att

de uppger sig läsa pornografi oftare och de är mindre benägna att vilja förbjuda pornografin. Skillnaderna är alltså konsekventa, men ingalunda dramatiska. På fråga 42 uppger exempelvis 23,4 % av de gifta svarande att de läst en pornografisk tidskrift eller bok medan 31,5 % av de ogifta respondenterna besvarat frågan jakande. 6.3.5 Bostadsort Denna indelningsgrund återfinns endast för det material som redovisats av Statistiska centralbyrån (alltså endast för fråga 42 och 43). För bägge frågeställningarna finner vi att läsvanor resp. inställning till pornografi uppvisar ett försumbart samband med typ av bostadsort. 7 Samband mellan pornografi- och filmfrågor De frågor som ställts i filmcensurutredningens och yttrandefrihetskommitténs undersökning rörande läsfrekvens för pornografiska alster har korstabulerats mot en del av de frågor som rörde filmcensur resp. inställning till sexuellt innehåll i TV-program. Vi redovisar kortfattat dessa resultat. 7.1 Inställning av pornografi

till filmcensur

och läsning

De individer som någon gång under det senaste året läst eller tittat i någon bok eller tidskrift med pornografiskt innehåll är klart mer positiva till sexuella inslag på filmrepertoaren (tab. 19). Skillnaderna i tabellen är närmast självklara; förvånansvärt är snarast att en så stor del av de individer som läst pornografisk litteratur ändå i stor utsträckning tar avstånd från sex-inslag i spelfilmer. Endast 30,5 % av dessa svarande anser att en samlagsskild-

Tabell 19.

Svar på fråga 42

Ja-svar på fråga 29 30

33 Individer som läst pornografi . . Individer som ej läst pornografi

65,1 41,0

30,5 14,1

35,0 22,3

52,1 25,2

71,1 46,0

SOU 1969: 14

Tabell

20.

Svar på fråga 43

Ja-svar på fråga 34 35

38 Pornografi bör tillåtas . Pornografi bör ej tillåtas

45,8 14,2

19,4 3,9

40.3 15,1

78.4 19,6

ring bör tillåtas på film. Samtidigt anser 52,1 % av dem att de personligen kan tänka sig se en sådan film. Skillnaden 30,5— 52,1 är ovanligt stor för dessa frågor och kan —• enligt ett tidigare resonemang — tolkas som ett uttryck för svarens giltighet. Generellt kan till resultaten i tab. 19 anmärkas att de relativt restriktiva svaren säkerligen till stor del beror på att vi med fråga 42 ingalunda fått fram en grupp av egentliga pornografi-konsumenter. Frågan är så formulerad att även tillfälliga läsare kommer med; det kan tilläggas att det varit av betydande intresse att känna till inställningen hos dem som mer eller mindre regelbundet läser eller tittar i pornografiska skrifter. Det är emellertid svårt att realisera sådana syften om man inte går via undersökningar med speciellt utformad metodik.

knyta an till. I filmcensurutredningens och yttrandefrihetskommitténs frågekatalog ingick en fråga som berör den tid individen över huvud ägnar åt läsning. Denna fråga korstabulerades också mot fråga 42 som anger läsfrekvens för pornografi. Resultaten visar ett visst positivt samband mellan hög läsfrekvens över huvud och läsning av pornografi. I SIFO-materialet finns likaså en intressant bearbetningsgrund: man har studerat relationen mellan konsumtion av pornografi och inställningen till faktiskt sexuellt beteende mätt med individens uppfattning om det önskvärda i sexuell återhållsamhet avseende föräktenskapliga och/eller utomäktenskapliga förbindelser. Även basfrekvenserna har intresse: den alldeles övervägande majoriteten av svarande anser att sexuell trohet är önskvärd under äktenskapet; två minoritetsgrupper (tillsammans utgörande ca 15 %) anser att föräktenskapliga förbindelser ej är önskvärda resp. att både föräktenskapliga och utomäktenskapliga är legitima. Dessa inställningar visar också mycket klara samband med uppgiven konsumtion av pornografi. Ett exempel: 10,7 % av gruppen som anser att en »dubbel återhållsamhet» är önskvärd har läst någon pornografisk bok under det senaste året, för de båda övriga grupperna är siffrorna 28,6 resp. 58,2 %.

7.2 Inställning till pornografi och inställning till sexuellt innehåll i TV-program Den sista frågan i filmcensurutredningens och yttrandefrihetskommitténs undersökning tar upp inställningen till pornografi i allmänhet. I materialet har svaren i detta hänseende tabulerats mot TV-frågorna: vi noterar återigen ett definitivt och påtagligt samband (tab. 20). Sambandet mellan inställning till pornografi och inställningen till sex-inslag i TVrepertoaren är mer eller mindre självklart; det är snarast återigen förvånande att konstatera att en så stor andel av dem som är positiva till pornografi inte accepterar tanken på sexuella inslag i TV. 8 Övriga informationer

i materialet

Det finns ytterligare informationer som kan vara av ett visst intresse att avslutningsvis SOU 1969: 14

69,0 24,4

9 Slutsatser De inventeringar av allmänhetens inställning till pornografi som genomförts visar att en betydande andel av de i undersökningen(arna) ingående individerna anser att pornografi ej bör få finnas, att inställningen till pornografi — liksom 171

inställningen till filmcensur — i hög grad är beroende av individens ålder, att konsumtionen av pornografi likaså i hög grad är åldersbetingad, att inställning till och konsumtion av pornografi uppvisar »konventionella» samband med bakgrundsfaktorerna kön, utbildningsnivå och civilstånd, att emellertid kvinnornas mindre uttalade intresse för pornografi eventuellt kan förklaras som en konsekvens av pornografins hittillsvarande inriktning på en manlig publik, att uppgiven konsumtion av pornografi visar mycket definitiva samband med individernas inställning till normerna för sexuellt beteende över huvud. Ur undersökningen kan följande huvudresultat utväljas: att de psykologiska komponenter som ingår i begreppet inställning till pornografi ingalunda klarlagts genom den företagna analysen av intervjuundersökningarna, att en jämförelse mellan informationerna från intervjuundersökningarna som genomförts av Statistiska centralbyrån resp. SIFO uppvisar mycket betydande skillnader. Indirekt talar denna omständighet för en konsekvent försiktighet vid bedömningen av de absoluta talen som redovisats för samtliga i undersökningarna ingående frågeställningar.

172 SOU 1969: 14

Appendix 1 Teknisk rapport

omnibusundersökningen

i september 1967

1 Inledning

Statistiska centralbyråns utredningsinstitut har i september 1967 utfört en intervjuundersökning, s. k. omnibusundersökning. I denna typ av undersökningar deltar ett flertal uppdragsgivare med frågor inom olika ämnesområden. Dessutom insamlas för samtliga uppdragsgivares räkning uppgifter om intervjupersonernas kön, civilstånd, ålder, utbildning och typ av bostadsort. I septemberomgången av omnibusundersökningarna behandlades följande ämnesområden: Försvarsviljan, försvarskostnaderna Bio, TV- och läsvanor. Åsikter om vad som bör få visas i TV och filmer samt attityd till censur i dessa media och till pornografi Politiska attityder Radiolyssnande

2 Undersökningens

förstastegsenheter användes utredningsinstitutets basurval bestående av 74 s. k. primära urvalsenheter (pue), utvalda med urvalssannolikheter proportionella mot folkmängdens storlek. I andra steget valdes personer med sannolikheter som var omvänt proportionella mot dem som gällde för urvalet av de primära urvalsenheterna. Varje person i populationen erhöll på detta sätt samma urvalssannolikhet och urvalet blev således »självvägt». Det dragna urvalet omfattade 2 049 personer varav 513 personer utan telefon och 1 534 med. Subsampling har skett bland de personer i urvalet som saknar telefon. Varannan av dessa har uttagits för besöksintervju. Vid den senare bearbetningen har uppgifterna från intervjupersonerna i detta stratum reproducerats och ingår i materialet med dubbel vikt. Efter denna subsampling omfattade det återstående urvalet för flertalet uppdragsgivare 1 792 personer.

uppläggning

2.1 Population och urval Undersökningspopulationen var personer bosatta i Sverige födda 1887—1952, dvs. ca 6,1 milj. individer. Stickprovet har uttagits slumpmässigt ur 1967 års mantalslängder och utgöres av ett s. k. självvägt tvåstegsurval. Som urval av SOU 1969: 14 12 — Filmen

3 Undersökningens

genomförande

3.1 Fältarbete Som intervjuare medverkade ca 150 av utredningsinstitutets lokalombud, vilka samtliga genomgått utredningsinstitutets ordina173

rie utbildning omfattande en korrespondenskurs samt 4 dagars internatkurs. Vidare utarbetades särskilda instruktioner till intervjuarbetet i omnibusundersökningen och utsändes till lokalombuden. Intervjuerna gjordes i största möjliga utsträckning per telefon. Om intervjupersonen ej kunde nås per telefon, skedde kontakten genom personligt besök av lokalombudet. Intervjuarbetet påbörjades den 25 september och var avslutat den 2 oktober.

3.2 Bortfall Det naturliga bortfallet, dvs. de personer som på grund av brister i urvalsramen ej skulle ha uttagits till intervju men ändå blivit uttagna, uppgick till 29 resp. 14 personer. Detta bortfall påverkar ej resultaten. Fördelningen av det faktiska bortfallet framgår av nedanstående tablå.

3.3 Granskning

och

bearbetning

Det inkomna primärmaterialet granskades av institutet. Efter stansning och kontrollstansning genomfördes en maskinell kontroll av materialet med utredningsinstitutets kontrollprogram. Tabellframställningen skedde därefter på en EDB-maskin av typ IBM 1401 enligt ett av utredningsinstitutets standardprogram. Visst material har däremot av utrednings-

institutet endast bearbetats t. o. m. kontrollstansning. 4 Felkällor 4.1

Allmänt

I en intervjuundersökning av här aktuell typ och omfattning finns det stora risker för att felaktigheter uppkommer. I samtliga stadier av undersökningen, vid intervjun, kodningen, stansningen och bearbetningen, finns dessa felrisker. Särskilda felkällor utgörs dessutom av att bortfall förekommer och att endast ett stickprov av populationen undersöks. Av avgörande betydelse för en undersöknings tillförlitlighet torde det sätt vara, på vilket felkällorna angrips. 4.2 Mätfel Dessa fel uppstår då ett observerat värde avviker från »det sanna». Beroende på i vilket stadium av undersökningen som felet uppstår brukar man skilja på intervjufel, kodningsfel, stansningsfel och bearbetningsfel. Av dessa fel är intervjufelen svårast att eliminera, särskilt de som beror på att intervjuobjektet inte erinrar sig »det sanna värdet» och systematiska fel beroende på prestige, kunskapsfaktorer m. fl. Kodningsfel och stansningsfel är lättare att kontrollera. Risken för nämnvärda bearbetningsfel synes vara liten då väl utprovade program användes.

Återstående urval efter stratifiering (100 % av individer med telefon, 50 % av dem, som saknar telefon)

1 792

Ej i populationen (avlidna, utomlands längre än 1 år)

29 Egentligt urval Faktiskt bortfall därav vägran » ej anträffade, sjuka, utomlands etc.

1 763 150 8,5 % 47 2,7 %

Antal intervjuade personer därav i besöksstratum

1 613 215

Antal redovisade (uppvägda) intervjuer

1 828

103 5,8 %

SOU 1969: 14

4.3 Bortfall

Erfarenheterna visar att de utvalda enheter som inte kan göras till föremål för intervju ofta utgör speciella grupper av befolkningen. Detta medför att deras uteblivande i många fall kommer att ha en snedvridande effekt på de procenttal som beräknas. Av denna anledning är det av stor vikt att åtgärder vidtas för att höja svarsfrekvensen. Som tidigare framgått uppgick bortfallet i 2 OOO-personersurvalet till 8,5 procent, i det mindre sub-urvalet till 8,4 procent, vilket får anses vara högre än vad som är normalt för intervjuundersökningar av detta slag. Det relativt höga bortfallet torde förklaras av att undersökningen innehöll ett flertal kontroversiella frågeställningar. I enlighet med praxis vid utredningsinstitutet presenterades frågeställningarna i det introduktionsbrev som utsändes till intervjupersonerna. Det är möjligt att detta har lett till ett högre initialmotstånd hos ett mindre antal intervjupersoner vilket har gett ett högre bortfall. Här måste dock understrykas att det ur policysynpunkt får anses vara nödvändigt att beskriva frågeställningar av föreliggande typ i introduktionsbrevet. Utredningsinstitutet bedömer emellertid utsikterna för ett lägre bortfall i kommande omnibusundersökningar vara goda.

4.4 Samplingfel

Det fel, som orsakas av att endast en del av populationen undersöks låter sig behandlas med de metoder som utarbetats inom teorin för statistisk inferens. Det slumpmässiga fel som kan uppstå kontrolleras främst av stickprovets storlek. Detta medför att skattningar som gäller delgrupper har en mindre tillförlitlighet i detta avseende än skattningar som gäller huvudgruppen. Av kostnadsskäl har dock en beräkning av samplingplan icke beställts och följaktligen ej heller genomförts. Här kan emellertid tilläggas att vissa nivåskattningar planeras till kommande omnibusundersökningar. SOU 1969: 14

4.5 Åtgärder för att undvika

felkällorna

Frågeformulärets konstruktion är av stor betydelse för att reducera mätfelens omfattning. Särskild vikt lades vid att undvika prestigeladdade och ledande frågor samt alt göra dem lättfattliga. Målsättningen vid konstruktionen var vidare att framställa ett enkelt och lättarbetat formulär. En icke obetydlig del av undersökningskostnaderna lades på utbildningen av intervjuare. Härvid lades stor vikt vid metoderna för att nedbringa bortfallets storlek samt inlärning av frågeformuläret. Endast sådana intervjuare deltog i fältarbetet, som genomgått utredningsinstitutets grundutbildning och den brevkurs som nämndes i avsnitt 3.1. För kodningen utarbetades en särskild instruktion. Bortfallets storlek minskades genom utsändande av introduktionsbrev och vägrarbrev samt ett flertal återbesök till de intervjuobjekt med vilka intervju ej kommit till stånd. 4.6

Kontroller

De nu redovisade åtgärderna kompletterades genom kontroller i olika stadier av undersökningen, avsedda att upptäcka och korrigera uppkomna felaktigheter. Således kontrollerades intervjuarbetet med en noggrann granskning, som utfördes samtidigt med den kompletterande kodningen av formulären. Efter stansningen kontrollstansades samtliga hålkort. De i avsnitt 3.3 beskrivna kontrollkörningarna avsåg att upptäcka intervju-, kodnings- och stansningsfel. Slutligen gjordes tabellresultaten till föremål för en noggrann översyn. 5 Redovisning

av resultaten

Resultaten redovisas i form av råtabeller. Redovisningen har skett dels i absoluta tal, dels i vertikala och horisontella procenttal. Vid granskningen av primärmaterialet upptäcktes några fall, där enstaka frågor felaktigt var överhoppade vid intervjuerna. På grund av den knappa tiden för bearbetningen av materialet kunde ej komplette175

rande uppgifter inhämtas i samtliga dessa fall. I några enstaka fall inträffade, att intervjupersonen under intervjuns gång vägrade att fortsätta intervjun eller vägrade att besvara vissa frågor. Samtliga frågor, där uppgift således oriktigt saknas har vid kodningen betecknats med en 9:a. Vid tabellframställningen har bostadsortstyperna 3 och 4 sammanslagits, då det på grund av basurvalets konstruktion ej ansetts tillrådligt att särredovisa gruppen »annan bostadsort». Grupp 1, Stockholm, Göteborg och Malmö avser resp. stadskommuner och ej Stor-Stockholm, Stor-Göteborg resp. MalmöLundregionen.

176 SOU 1969: 14

Appendix 2

Som Ni säkert vet har man på senaste tiden diskuterat, om vi skall ha filmcensur här i landet, och hur den i så fall skall vara utformad. Jag skall nu avsluta intervjun med några frågor, som ställes på uppdrag av dels filmcensurutredningen, som har till uppgift att utforma de regler för filmcensur, som skall gälla i framtiden, dels på uppdrag av en kommitté som planerar för en ny lagstiftning om vår yttrande- och tryckfrihet. Vissa av de här frågorna är kanske något närgångna, men Ni behövar bara besvara frågorna med »ja» eller »nej». Jag vill emellertid understryka att det är mycket viktigt att man nu får veta vad svenska folket tycker i den här frågan.

31 Tycker Ni att biograferna bör få visa en vanlig film, i vilken det förekommer en skildring av ett samlag?

29 Tycker Ni att biograferna bör få visa en vanlig spelfilm, i vilken det förekommer ord och anspelningar av sexuell karaktär?

33 Skulle Ni personligen kunna tänka Er att på en biograf se en vanlig spelfilm, i vilken det förekommer en skildring av ett samlag?

Ja Nej Vet ej, det beror på 30 Skulle Ni personligen kunna tänka Er att på en biograf se en vanlig spelfilm, i vilken det förekommer ord och anspelningar av sexuell karaktär? Ja Nej Vet ej, det beror på SOU 1969: 14

Ja Nej Vet ej, det beror på

OM 31:2-X 32 Skulle Ni vara mer positiv till detta om man i förväg talade om att en skildring av ett samlag skulle förekomma i filmen? Ja Nej Vet ej, det beror på

Ja Nej Vet ej, det beror på 34 Tycker Ni att man i TV bör få visa en film eller annat program, i vilket det förekommer ord eller anspelningar av sexuell karaktär? Ja Nej Vet ej, det beror på 177

35 Skulle Ni personligen kunna tänka Er att i TV se en film eller annat program, i vilket det förekommer ord och anspelningar av sexuell karaktär? Ja Nej Vet ej, det beror på 36 Tycker Ni att man i TV bör få visa en film eller annat program, i vilket det förekommer en skildring av ett samlag? Ja Nej Vet ej, det beror på OM 36:2-X 37 Skulle Ni vara mer positiv om man talade om i förväg att en skildring av ett samlag skulle förekomma i programmet? Ja Nej Vet ej, det beror på 38 Skulle Ni personligen kunna tänka Er att i TV se en film eller annat program, i vilket det förekommer en skildring av ett samlag?

ker nu enbart på underhållningslitteratur. Hur stor del av Er fritid ägnar Ni Er åt läsning av böcker? Är det en mycket stor del en ganska stor del en relativt liten del eller brukar Ni sällan läsa böcker Vet ej 42 Har Ni under det senaste året läst eller tittat i någon bok eller tidskrift, vars innehåll Ni tycker huvudsakligen har bestått av skildringar av sexuella handlingar? Ja Nej Vet ej 43 Folk har ofta olika inställningar till pornografi, porrböcker, porrtidningar och porrfotografier: en del tycker att de bör få finnas och en del vill motarbeta dem. Vad är Er egen inställning? Bör få finnas Bör motarbetas Vet ej

Ja Nej Vet ej, det beror på 39 Hur ofta brukar Ni gå på bio? Minst någon gång i veckan Minst någon gång i månaden Minst någon gång om året Aldrig Vet ej 40 Hur ofta brukar Ni se på TV? Varje dag Minst någon gång i veckan Minst någon gång i månaden Mera sällan Aldrig Vet ej 41 När det gäller läsning av böcker på fritiden kan ju olika människor ägna olika mycket tid och intresse åt detta. Jag tän178

SOU 1969: 14

Bilaga 8

Filmgranskning utomlands

För att få en uppfattning om filmcensuren i olika länder har utredningen dels tillskrivit vederbörande filmgranskningsorgan i Danmark, Finland och Norge, dels beträffande ytterligare ett antal länder inom och utom Europa genom utrikesdepartementets förmedling inhämtat svar på ett av utredningen sammanställt frågeformulär om filmcensur. De flesta svaren kom in under 1965 och redovisningen i det följande sker med reservation för de ändringar i fråga om censurreglerna som kan ha inträffat sedan dess. Beträffande Danmark, Finland och Norge är redovisningen dock aktuell. I det följande lämnas en summarisk skildring av filmcensuren i de nordiska grannländerna och på Island samt påvisas mera intressanta fakta om utländska förhållanden i övrigt. Utredningen har med hänsyn till skillnaderna i fråga om tänkesätt och allmänna värderingar i olika länder ansett det överflödigt att lämna en mera fullständig redovisning i fråga om andra länder än de nordiska.

1 Förekomsten

av

filmcensur

Samhällsdirigerad filmcensur förekommer i samtliga nordiska länder. Däremot finns i dessa länder ingen på privat initiativ ordnad granskning eller klassificering av filmer. Censuren omfattar i Finland och Norge i SOU 1969: 14

princip all film som skall visas offentligt medan den i Danmark fr. o. m den 1 juli 1969 och på Island bara berör film som skall visas offentligt för barn. Film i TV omfattas inte av den allmänna censuren i något av länderna. Av de uppgifter utredningen har fått framgår i övrigt att det bland tillfrågade 26 länder bara är i Japan och Västtyskland som det inte finns samhällsdirigerad filmcensur i någon form. I båda dessa länder finns emellertid en på frivillig väg uppbyggd filmgranskningsverksamhet. Granskningsorganen — i Japan Eirin-kommissionen och i Västtyskland Freiwillige Selbstkontrolle der Filmwirtschaft - har filmbranschens organisationer som huvudintressenter. En motsvarighet till den japanska och tyska filmgranskningsverksamheten finner man också i USA. Vid sidan av mera begränsade federala och delstatliga censurregler sker där den viktigaste filmkontrollen enligt normer som har sammanställts genom filmindustrins försorg i Motion Picture Production Code. Även i Storbritannien sker den verkliga granskningen i ett fristående organ. De kommunala myndigheterna har emellertid tillagts den legala rätten att ingripa mot filmer. Privat filmkontroll utövas i övrigt huvudsakligen av sammanslutningar med anknytning till den katolska kyrkan. Så är t. ex. fallet i Argentina, Belgien, Frankrike och USA. Det kan framhållas att denna religiöst grundade påtryckningsverksamhet, vid vil179

ken självfallet moralsynpunkter ofta blir avgörande, är en mycket betydelsefull faktor att räkna med för filmproducenter och biografägare. I Belgien blir den privata filmkontrollen av särskild betydelse i fråga om filmer för vuxna eftersom dessa filmer inte omfattas av den officiella filmgranskningsverksamheten.

2 Åldersgränser Som har framgått av det föregående (kap. 9) går i Danmark och Norge gränsen mellan barn och vuxna, när det gäller filmvisning, vid fyllda 16 år. Ytterligare en gräns finns vid 12 år. I Norge gäller dessutom i princip ett totalt bioförbud för barn under 7 år som inte har börjat skolan. Enligt en nyligen antagen lagändring skall emellertid den norska censuren vid särskilda tillfällen kunna bestämma att barn som har fyllt 5 år får gå på bio tillsammans med föräldrar eller andra målsmän. Finland har en »flytande» gräns: 16 år men med möjlighet för granskningsmyndigheten att i det enskilda fallet fastställa lägre åldersgräns. I Finland kan gränsen också undantagsvis sättas vid 18 år om det finns särskilda skäl. En sådan möjlighet har införts i den norska censurlagen genom nyssnämnda lagändring. I andra länder varierar åldersgränserna väsentligt. Som exempel kan nämnas Brasilien (10, 14, 18), Frankrike (13, 18), Japan (18) och Tjeckoslovakien (6, 10, 15). I Storbritannien, som har en enda gräns vid 16 år, får barn under denna ålder dock besöka vissa icke-barntillåtna filmer i sällskap med vuxna. I Canada gäller generellt förbud för barn under 16 år att ensamma besöka biografer. Förbudet mister dock mycket av sin betydelse därigenom att TV:s filmvisningar kan ske utan inskränkning. Vid den privata filmkontrollen saknas i allmänhet preciserade åldersgränser. Man talar om vuxna, barn och ungdom. Uttrycken äldre ungdomar och mogen ungdom förekommer också. 180

3 Granskningsgrunder

Granskningsgrunderna tar i Danmark och på Island bara sikte på att skydda barn och ungdom. I den danska lagen om filmcensur heter det att censurens beslut skall grundas på en värdering av om filmen kan anses skadlig för barn. I de isländska föreskrifterna framhålls att man vid granskningen skallta särskild hänsyn till skrämselmoment, brott och tortyr samt omoral. I Norge får man inte godkänna film som kan anses strida mot lag eller kränka ärbarhet eller verka förråande eller moraliskt nedbrytande. För barn får inte heller tillåtas film som kan vara ägnad att skadligt påverka deras »sinne eller rättsbegrepp». I de finska bestämmelserna, som tillkom 1965, föreskrivs att en film som till sitt innehåll uppenbart strider mot lag eller »god sed» inte får godkännas. Är en film »med beaktande av på vilket sätt händelserna i densamma skildrats eller i vilket sammanhang de framställs osedlig eller förrående eller genom att uppväcka skräck eller på annat sätt ägnad att skadligt inverka på den psykiska hälsan», får filmen inte heller godkännas. Så är också fallet om »förevisningen av densamma kan äventyra den allmänna ordningen eller säkerheten eller försvaret eller försämra rikets förhållanden till främmande makt». Granskningsgrunderna spänner i övrigt över en mycket vid sektor. I stort kan man urskilja fyra huvudprinciper för vad som gäller på området. 1. Särskilda granskningsgrunder anges över huvud taget inte i censurbestämmelserna. Det får ankomma på vederbörande granskningsorgan att fatta beslut enligt den praxis som kan ha utbildats. Så är förhållandet i t. ex. Frankrike, Storbritannien och Ungern. 2. Granskningsgrunderna är angivna i bestämmelserna. I dessa beskrivs i allmänna termer det som inte anses önskvärt i en film. Man säger t. ex. att censuren får ingripa om en film äventyrar allmän fostran, allmän moral, goda seder eller nationell säkerhet (Argentina) eller om den innehåller SOU 1969: 14

scener som är hädiska, oanständiga eller obscena (Australien). Man kan också föreskriva att film som visas offentligt inte får strida mot allmän ordning eller moral (Holland) eller att det avgörande är om filmen innehåller scener eller avsnitt som strider mot grundlagens bestämmelser om goda seder (Italien). Den federala och delstatliga censur som förekommer i USA arbetar med begreppet obscenitet som enda grund för censur. Därmed avses huvudsakligen pornografi. 3. Bestämmelserna upptar en detaljerad beskrivning av vilka bilder och filmavsnitt som inte får visas. Så är fallet i bl. a. Belgien, Indien, Japan och USA. 4. I de flesta länder tas på ett eller annat sätt särskild hänsyn i bestämmelserna till behovet av att skydda ungdomen för icke önskvärt inflytande som filmen antas ha.

4 Granskningsorgan,

besvärsrätt m. m.

Enligt den nya danska censurlagen skall censurmyndigheten bestå av ordförande och vissa andra ledamöter som alla utses av justitieministern. Denne bestämmer också ledamöternas antal. Ordföranden skall ha domarkompetens och övriga ledamöter ha pedagogisk eller psykologisk utbildning eller genom sin verksamhet ha fått särskild insikt i barnoch ungdomsfrågor. För att biträda censuren kan det anställas en sakkunnig i barnpsykiatri. Censurmyndighetens beslut kan överklagas hos en särskild besvärsnämnd som är sammansatt på i huvudsak samma sätt som censurmyndigheten. Granskningsavgift uttas för att täcka kostnaderna för censuren och besvärsnämnden. Censur utövas i Norge av två fasta censorer som utses av regeringen. Beslut av censurmyndigheten kan inte överklagas. Emellertid skall enligt förutnämnda lagändring alla kontroversiella filmer prövas av fem censorer. Av dessa bör minst två vara kvinnor. Censorerna skall ges möjlighet att i enskilda fall rådgöra med sakkunniga, t. ex. psykiater, pedagoger eller jurister. Filmgranskningen i Finland ombesörjs av SOU 1969: 14

ett »nödigt antal» censorer. Besvär över censurens beslut kan sökas hos en filmnämnd som består av elva ledamöter. I nämnden finns företrädare för olika myndigheter och intresseriktningar. Nämnden kan vid behov anlita särskilda sakkunniga. Dess beslut kan i sin tur överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen. På Island har barnavårdsnämnderna ansvaret för filmgranskningen. Granskningsorganen i övriga länder företer stora olikheter. I USA finns bl. a. möjligheter att ingripa med stöd av tullagstiftningen som förbjuder import av obscena filmer. Ett beslut kan överklagas ända upp i högsta domstolen. I Holland består granskningskommissionen för filmcensur av ordförande och minst 60 ledamöter. Bland dessa utses fem- eller sexmannagrupper som fungerar som första resp. andra granskningsinstans. Ytterligare besvärsrätt förekommer inte. Mellan dessa båda ytterligheter finns en rik variation av olika granskningsorgan både i fråga om antalet ledamöter och myndighetens sammansättning. Ofta ingår representanter med särskild sakkunskap i ungdomsfrågor (Argentina, Belgien, Frankrike m. fl.). I bl. a. Australien och Indien finns regler som garanterar viss representation av kvinnor. Den frivilliga granskningsverksamhet som förekommer i Storbritannien, Västtyskland och Japan karakteriseras av en mycket fast organisation med ett stort antal ledamöter företrädande olika intressegrupper, däribland också filmbranschen. Nästan undantagslöst finns besvärsrätt över de primära granskningsbesluten. I Israel gäller regeln att vem som vill får väcka talan mot visning av film som han anser oanständig eller störande för den allmänna ordningen.

Bilaga 9

Vålds- och sedlighetsbrottslighetens förändringar i Sverige under åren 1950—1964 Av Knut

Sveri

1. Vår viktigaste källa till information om brottslighetens förändringar är utan jämförelse polisstatistiken, dvs. den statistik som redovisar de till polisen inkomna anmälningarna om brott. Det finns emellertid anledning att påpeka att även denna statistik har sin begränsning om man — såsom här är fallet — önskar använda den som måttstock på förändringar i den verkliga brottsligheten. I och med att många brott av olika skäl aldrig anmäls, omfattar statistiken endast ett visst utsnitt av denna brottslighet. Vidare kan påpekas att alla de förändringar som inträffade år 1965, speciellt brottsbalkens ikraftträdande och polis- och åklagarmyndighetens förstatligande, har medfört att kontinuiteten i statistiken för åren före och efter 1 januari 1965 inte är fullständig. Polisstatistiken har i betydande utsträckning påverkats av dessa förändringar. Tyvärr har det visat sig att detta i första hand berör våldsbrotten, vars siffror för år 1965 enligt vissa stickprovskontroller är totalt felaktiga. Intill en korrigering har skett av grundmaterialet torde siffrorna för dessa brottstyper fr. o. m. 1965 vara helt oanvändbara. I denna rapport används följaktligen endast uppgifterna för åren 1950-1964. 2. De brottstyper, som kvantitativt och kvalitativt kan förmodas vara sådana, att de är av speciellt intresse för filmcensurutredningen torde vara mord - dråp (inkl. 182

försöksbrott), misshandel varav döden följt, övriga misshandelsbrott, våldtäkt, rån och otukt. (Ej medtagna brottstyper är t. ex. vållande till annans död, barnadråp, fosterfördrivning, koppleri, våld eller hot mot tjänsteman.) Otuktsbrotten har tagits med då jag förmodar att de kan vara av intresse för utredningen. Jag gör dock uttryckligen uppmärksam på att större delen av dessa brott inte är riktiga våldsbrott, i det något våld i egentlig mening relativt sällan förekommer. 3. De absoluta talen finns redovisade i appendix 1. Redan av dessa uppgifter framgår, att de berörda brottstyperna inbördes har mycket olika storleksordning. Den ojämförligt största gruppen utgörs av vanliga misshandelsbrott, som anmälts i ett antal på knappt 10 000 per år under 60-talet. De av dessa brott som haft den mest tragiska följden, nämligen den misshandlades död, är särredovisade. Deras antal är mycket litet, mellan 10 och 28 fall per år. Jag kan även tillägga att rubriceringen »grov misshandel» åsätts mindre än 1 0 % av alla misshandelsbrott. Betr. våldtäktsbrotten vill jag göra uppmärksam på att en mycket betydande del av dessa brottsanmälningar under förundersökningen visar sig inte vara fall av våldtäkt. I syfte att på ett enkelt sätt åskådliggöra tendenserna i utvecklingen har jag i figuSOU 1969: 14

ren tecknat kurvorna för mord och dråp (inkl. försöksbrotten), övriga misshandelsbrott, våldtäkt, rån och otukt uträknade per 100 000 av medelfolkmängden för resp. år och indexberäknade med 1950=100. För jämförelses skull har utvecklingen av två tillgreppsbrott, inbrott och biltillgrepp, medtagits. 4. Materialet ger anledning till följande konklusioner, a) I jämförelse med tillgreppsbrottsligheten visar vålds- och sedlighetsbrotten mycket små förändringar, b) Ett undantag härifrån utgör rånbrotten, vars ökning uppgår till det tredubbla år 1964 i jämförelse med år 1950. Materialet ger inget stöd för den uppfattningen, att film (och TV) skulle ha haft någon negativ inverkan på utvecklingen av den svenska vålds- eller sedlighetsbrottsligheten. Om någon inverkan från massmedia skulle existera, torde den i första hand beröra tillgreppsbrotten.

SOU 1969: 14

VO VD O O vo co O i—i -H Cs OO O v-i co "O lO CN OS VO V, 0\ M « fN cooovocN>/ot---or-c N o o ^ i - v t O O c N o o

0\ V) (<1 M W H Q\

""* •"'

CO

f» DC

ti

VD

VO

*"*—'

CO

c*i

VD CN V D Vo O r*i CO O CN co VD CN

cN VD

O

CO

o ro VD VD vo CO VO TT ON

CN

M

CO CN

VO TT

VD VD CN

CN CO

^~

VD O VO

VD VC VO

cN ON

vo vo O co •**• o ro fN oo CN —l vo 00 VO »-H

cv-^-^tONr^voocN

—<cNr"-vovovorocN CN -*t VD <N "<t CN r-~

o vo CO

ro VD CN vo CO co <N TT v-, CN VD VD Cl ro O CO "™' vo CN

<*

"^

CC cN oo CN vD vo C«"l CN vo vo cn O

CO VD VO

t

Cl VD CO

H

CO

""**

VD CT\

VD in ro CO (N CN

«t ro

ft,

VD

VD

ii-,

vo VO Ds rj- vo ON O VD

t-»

ro

•**•

- i

i-i

co co co co ro

r- CO t-rn CN ro

ro

CN

ON V0

m

i—

CN

ro

r*i

vo

o

O

to

t"»

CN VD O CN CO

O

V0 ro 3 t*» vo fl

CO CN

CO CO VD CO CO CN i-l

-H

V0

C\ 00 O O »O OV i i i—i r-~ - i vo a\ oo - i co ro i i —' —i vo f-~

"cg TJ—I

l-H 1-1

VD

oo os r-~ oo rf - 1

Tf

^-

O

—I

t"- Tf- ro ro CN

ro CN O H

OO I O

ro

.00

cl .00

C

.— -C «a

< 184

. *i

-a

.a OH OH

co i—i r» vo i—i O co

:0

> TJ ^H

CD

co o i-i

o 1

. -3

:0 "O »*i ^ ?

E 60 '-2»

T3 C al

c

o J3

.

l - c

O 51

2 g S2 3 -c 2 3 -a ° « >H < H PH S S O > O oo ci 5 pa

SOU 1969: 14

Appendix 2 Vålds- och sedlighetsbrottslighetens förändringar 1950—1964 enligt polisstatistiken. Per 100 000 invånare, indexberäknat med 1950 — 100. 400

Inbrott Rån 300

200 Våldtäkt Mordförsök Sedlighetssårande handling Misshandel Misshandel varav döden följt Mord och dråp

1950 SOU 1969: 14

1965 185

2 5 JUN 1969 STOC

H.LM