Ärekränkning

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Statens offentliga utredningar

Ärekränkning

1972:88 Justitiedepartementet

Betänkande av kommittén för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet Stockholm 1972

Statens offentliga utredningar 1972:88 Justitiedepartementet

Ärekränkning

Betänkande av kommittén för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet Stockholm 1972

ISBN 91-38-00188-8

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 72.705 S

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 15 oktober 1965 bemyndigade Kungl Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla sex sakkunniga för översyn i vissa hänseenden av lagstiftningen beträffande yttrande- och tryckfrihet. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 28 oktober samma år justitierådet Sven Romanus, ledamöterna av riksdagen lantbrukaren Robert Dockered, borgmästaren Gudmund Ernulf, adjunkten Blenda Ljungberg och förbundsordföranden Lisa Mattson samt dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare nuvarande generaldirektören Bo Martinsson. Tillika uppdrogs åt Romanus att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. De sakkunniga har antagit benämningen kommittén för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet. Till sekreterare åt kommittén förordnades den 6 december 1965 assessorn i Göta hovrätt Per Sandström. Genom Kungl Maj :ts beslut den 8 december 1967 erhöll kommittén tilläggsuppdrag. Kommittén har den 19 juni 1969 avlämnat delbetänkande angående uppvigling, stencil Ju 1969:16, och den 26 augusti 1969 delbetänkande avseende bestämmelserna om sårande av tukt och sedlighet samt brott mot trosfrid, SOU 1969:38. Sedan kommittén numera slutfört sitt tilläggsuppdrag avseende bestämmelserna om förtal och förtal av avliden ävensom reglerna om ersättning på grund av ärekränkningsSOU 1972:88

brott får kommittén härmed överlämna slutbetänkande med förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningen, brottsbalken och skadeståndslagen med därtill hörande motiv. Betänkandet är enhälligt. Stockholm den 15 november 1972. Sven

Romanus

Robert Dockered

Bo Martinsson

Gudmund Ernulf

Lisa Mattson

Blenda Ljungberg

/per

Smdström

Innehåll

3.2.2 Rättspraxis 3.3 Ersättning vid ärekränkning . . . . 3.3.1 Gällande bestämmelser . . 3.3.2 Rättspraxis 3.3.2.1 Vem är berättigad till skadestånd? . . 3.3.2.2 Skadeståndets beräkning 3.4 Publicistklubbens publiceringsregler och Pressens opinionsnämnds verksamhet 3.5 Ekonomiskt förtal

40 47 47 52

Kapitel 4 Utländsk rätt 4.1 Inledning 17 4.2 Danmark 4.3 Norge 17 4.4 Finland 4.5 Förbundsrepubliken Tyskland . . 18 4.6 Nederländerna 4.7 Frankrike 22 4.8 England 25 4.9 Polen 4.10 Sovjetunionen 27 4.11 Israel 27 27 Kapitel 5 Allmän motivering 31 5.1 Inledning 5.2 Förtalsbrottet 35 5.3 Förtal av avliden . . . ._ 38 5.4 Ersättning vid ärekränkning . . . . 38 5.5 Mortifikation

67 67 67

Förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen

7 Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

8 Förslag till Lag om ändring i skadeståndslagen

9 Kapitel 1 Inledning 1.1 Direktiven 1.2 Motionerna 1.3 Pressens samarbetsnämnds skrivelser Kapitel 2 Historik 2.1 Rättsutvecklingen före 1734 års lag 2.2 Rättsutvecklingen från och med 1734 års lag 2.3 Skadestånd i anledning av brottslig gärning 2.4 Tryckfriheten Kapitel 3 Gällande rätt 3.1 Förtal 3.1.1 Lagtext och förarbeten . . 3.1.2 Rättspraxis 3.1.3 Tryckfrihetsförordningen mm 3.2 Förtal av avliden 3.2.1 Lagtext och förarbeten . .

SOU 1972:88

11 11 12 13

52 55

56 62

69 70 70 71 72 73 74 75 76 76 77 81 82 84 5

6 Kapitel 6 Detaljmotivering 6.1 Förtalsbrottet 6.2 Förtal av avliden 6.3 Skadestånd

86 86 87 88

Kapitel 7 Sammanfattning

90 SOU 1972:88

Förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 7 KAP 4§

Med beaktande av Med ärekränkning förstås i denna paragraf förtal och förolämpning. Förtal innebär, att någon utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dock ej om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den. Förtal av avliden innefattar att gärningen är sårande för de efterlevande eller att den eljest kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne. Förolämpning innebär att någon smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom.

SOU 1972:88

mot enskild person. Med ärekränkning förstås i denna paragraf förtal och förolämpning. Förtal innebär, att någon utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dock ej om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, och ej heller om det i annat fall, med hänsyn till det sätt på vilket uppgiften framfördes samt övriga omständigheter, kan anses påkallat från allmän synpunkt att uppgiften lämnades. Förtal av avliden innefattar att gärningen, med beaktande av den tid som förflutit sedan han var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den avlidnes minne. Förolämpning innebär att någon smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom.

Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas att 5 kap 1 och 4 § § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 5 KAP 1§

Den som Var han -

till böter. ~ till ansvar. Ändå att fall som avses i andra stycket ej föreligger, skall ej dömas till ansvar om det, med hänsyn till det sätt på vilket uppgiften framfördes samt övriga omständigheter, kan anses påkallat från allmän synpunkt att uppgiften lämnades. 4§

Förtal av avliden skall medföra ansvar enligt 1 eller 2 §, om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest, med beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne.

Förtal av avliden skall medföra ansvar enligt 1 eller 2 §, om gärningen, med beaktande av den tid som förflutit sedan han var i livet och omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den avlidnes minne.

Denna lag träder i kraft när det förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen som nksdagen antagit såsom vilande med anledning av Kungl Maj:ts proposition nr 00 till 1973 års riksdag slutligt antagits och erhållit kraft av grundlag. 8

SOU 1972:88

Förslag till Lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207) Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 5 KAP 1§

Bestämmelserna i denna lag om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande, som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande, som innefattar brott, eller genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning. Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning eller som eljest är skadeståndsskyldig med anledning av sådant brott kan på yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter omständigheterna åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet. Har någon gjort sig skyldig till förtal av avliden, kan han på yrkande av någon som är berättigad föra talan om ansvar därför i mål om sådant ansvar åläggas skyldighet enligt andra stycket.

Denna lag träder i kraft när det förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen som riksdagen antagit såsom vilande med anledning av Kungl Maj:ts proposition nr 00 till 1973 års riksdag slutligt antagits och erhållit kraft av grundlag.

SOU 1972:88

Inledning

1.1 Direktiven

De ursprungliga direktiven för kommitténs arbete innefattas i statsrådsprotokollet 15.10. 1965. De avsåg en översyn av då gällande bestämmelser om uppvigling, brott mot trosfrid och sårande av tukt och sedlighet. I skrivelse till Konungen 2.3.1967, nr 82, hemställde riksdagen med anledning av tre vid 1966 års riksdag väckta motioner (1:219 samt 11:79 och 287) om översyn i lämpligt sammanhang av förtalsbrotten. Riksdagen åberopade därvid vad första lagutskottet anfört i utlåtande 1967:10, i vilket utskottet hemställt om översyn av bestämmelserna i 5 kap 1 § andra stycket brottsbalken om straffrihet i vissa fall av förtal samt av reglerna om ansvar och skadeståndsskyldighet vid förtal av avliden. I en 1.2.1967 till Kungl Maj:t inkommen skrivelse hemställde Pressens samarbetsnämnd om översyn av bestämmelserna i 5 kap brottsbalken om ärekränkning och om revision av reglerna om skadestånd på grund av sådana brott. Den 8.12.1967 uppdrog Kungl Maj:t åt kommittén att verkställa den av riksdagen begärda utredningen, varvid de regler om ersättning på grund av ärekränkningsbrott, som då var intagna i 6 kap. 3 § strafflagen borde ses över i sin helhet. Pressens samarbetsnämnds skrivelse överlämnades till kommittén för att vara tillgänglig vid fullgörandet av uppdraget. SOU 1972:88

Första lagutskottet anförde i utlåtandet 1967:10 - efter att ha lämnat en redogörelse för bl a gällande rätt och innehållet i motionerna - följande: I anledning av väckta motioner behandlar utskottet i detta utlåtande frågan om brottsbalkens bestämmelser om förtal bör överses med hänsyn till yttrandefriheten och den yrkesmässiga nyhetsförmedlingen. Som närmare framgår av redogörelsen ovan skall enligt 5 kap 1 § första stycket brottsbalken den dömas för förtal, som utpekar en annan person såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som kan utsätta denne för andras missaktning. Ansvar skall emellertid enligt andra stycket inte ådömas, om uppgiftslämnaren var skyldig att uttala sig eller om det eljest med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgiften. För straffrihet krävs dessutom att uppgiftslämnaren bevisar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den. Förtal av avliden medför enligt 4 § ansvar om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest, med beaktande bl a av den tid som förflutit efter dödsfallet, kan anses kränka den frid som bör tillkomma den avlidne. De nyss angivna förutsättningarna för straffrihet gäller även vid förtal av avliden. Förtalsbrotten är i princip målsägandebrott men allmänt åtal kan komma till stånd under vissa förutsättningar. Rörande förtal av avliden är målsägandekretsen inskränkt till efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder och syskon. Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen om otillåtet yttrande i tryckt skrift är tillämpliga på framställningar som innefattar förtal eller förtal av avliden. Förtal kan 11

medföra skadeståndsskyldighet jämlikt 6 kap 3 § strafflagen. Däremot har spörsmålet i vad mån skadestånd kan utgå på grund av förtal av avliden icke reglerats i lag och ej heller uttömmande besvarats i rättspraxis. Viss klarhet har vunnits genom en av högsta domstolen nyligen meddelad dom, varigenom en person tillerkänts skadestånd för förtal av hans avlidne broder i en tidningsartikel, som ansetts sårande för den efterlevande. En minoritet inom domstolen ansåg att skadeståndsyrkandet, som framställts med åberopande av 6 kap 3 § strafflagen, icke var lagligen grundat. I motionerna 1:219 och 11:287 hemställes om översyn av förtalsbestämmelserna i den mån dessa innefattar otillbörliga inskränkningar av yttrandefriheten med hänsyn till nyhetsförmedling och opinionsbildning. Enligt motionen 11:79 bör stadgandet om förtal av avliden överses med beaktande av tryckfrihetens principer. Vid brottsbalkens tillkomst var utformningen av ärekränkningsbrotten föremål för delade meningar. Rörande avvägningen mellan skyddet för medborgarna mot kränkande yttranden och kravet på yttrandefrihet, något som aktualiserats genom förevarande motioner, uttalade departementschefen att det knappast torde vara möjligt att låta denna avvägning komma till fullständigt uttryck i lagen. Den måste nämligen bli beroende av värderingar som kunde komma att förskjutas med samhällsutvecklingen. Ärekränkningsbrotten ansågs därför, i högre grad än andra brott, bli till sin omfattning beroende på domstolens bedömande i varje särskilt fall. Uttalandet äger enligt utskottet alltjämt giltighet. Det har emellertid visat sig att bestämmelserna om det straffria området i 5 § andra stycket, vilka i huvudsak anknyter till rättsutvecklingen före brottsbalken, medfört avsevärda tolkningssvårigheter. Ett klargörande skulle vara av värde för rättstillämpningen och, enligt vad utskottet erfarit, underlätta arbetet för den yrkesmässiga nyhetsförmedlingen. Enligt utskottets mening bör därför en omarbetning av bestämmelserna övervägas. Bl a torde böra undersökas i vad mån det är möjligt att i lagstiftningen ange de viktigaste typerna av intressekollisioner och andra situationer då det icke skall vara straffbart att lämna en kränkande eller nedsättande uppgift om en annan person. Vad särskilt gäller bestämmelserna om förtal av avliden anser utskottet att det ånyo bör övervägas om dessa kan anses innefatta tillräckliga garantier för att den historiska 12

forskningen inte hindras och den fria yttrande- och kritikrätten i övrigt inte begränsas. Av intresse är även frågan i vad mån förtal av avliden bör medföra skadeståndsskyldighet. I den ovan omnämnda domen anmärkte högsta domstolen att tillämpningen av en princip om skadeståndsskyldighet vid förtal av avliden erbjuder vissa svårigheter. Särskilt antyddes frågan om målsägande skall erhålla skadestånd endast där gärningen kan anses sårande för de efterlevande samt problemen hur skadeståndsskyldighet skall utkrävas då flera målsägande efter varandra för talan om samma brott eller då ett stort antal tidningar efter varandra återger samma kränkande uppgift. Utskottet anser att även dessa problem bör närmare övervägas. I enlighet med det anförda finner således utskottet att förtalsbestämmelserna bör bli föremål för översyn. Utskottet har emellertid icke tagit ställning till hur arbetet med denna översyn bör bedrivas utan anser att det bör få ankomma på Kungl Maj:t att bestämma formen härför.

1.2 Motionerna

I motionerna 1966:1:219 och 11:287, som var likalydande, hemställdes att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl Maj:t anhålla att Kungl Maj:t ville utvidga det uppdrag, som givits kommittén för lagstiftningen om yttrandeoch tryckfrihet, till att omfatta även förtalsbestämmelserna, i den mån dessa innefattade med hänsyn till nyhetsförmedling och opinionsbildning otillbörliga inskränkningar av yttrandefriheten. I motionerna anfördes bl a följande. Lagstiftningen om förtal har icke varit i kraft under någon längre tid men redan under den tid som den tillämpats har förekommit fall som visar att de nya bestämmelserna kan på ett betänkligt sätt inkräkta på den fria opinionsbildningen. Uppenbarligen är det inte möjligt att i en fri debatt i ett demokratiskt samhälle endast uttala sådant som är fördelaktigt eller neutralt om andra. Även uppgifter som kan verka nedsättande för aktningen för en person i andras ögon kan framkomma. I många lägen är det därvid ogörligt att klart kunna styrka uppgiftens riktighet. Särskilt gäller detta omdömen av mera generell art. Beträffande avlidna kan det ofta vara teoretiskt omöjligt att visa

SOU 1972:88

sanningshalten av en uppgift. I åtskilliga situationer måste det vara tillåtet att kunna framkasta hypoteser om ett händelseförlopp som kan ställa enskild, död eller levande, i en mindre fördelaktig dager. Inte minst i vetenskapliga sammanhang måste sådana lägen uppkomma. Att döma av de rättsfall som förekommit synes förtalsbestämmelsen uppfattas mycket strikt. Ett uppgiftslämnande i lagens mening synes föreligga även i fall då gärningsmannen endast refererar vad någon annan sagt. Även i den situationen att till ett sådant uppgiftslämnande omedelbart fogas ett vederläggande föreligger förtalsbrott. Den omständigheten att uppgiften omnämns — låt vara med ett avståndstagande — är i och för sig tillräcklig för att grunda ansvar för förtal. Dras konsekvensen härav ut vidare blir exempelvis ett återgivande av en åklagares ansvarstalan för viss brottslig gärning förtal, även om gärningsmannen i samma andedrag omedelbart tillägger att domstolen frikände vederbörande från den åtalade gärning som omnämnts. Bestämmelserna om åtal kan på detta sätt komma att lägga hämsko på både nyhetsförmedling och opinionsbildning. Uppgifter, som i och för sig cirkulerar, kan sålunda icke offentligen framtagas och dementeras utan risk för den som förfar sålunda att bli åtalad för förtal. En lagstiftning som har sådana konsekvenser synes böra något jämkas. Måhända kan invändas att det är alltför tidigt att redan nu upptaga dessa lagregler, som endast varit i kraft under en kort tid, till revision. Emellertid har Kungl Maj:t redan låtit tillsätta en kommitté för en översyn av lagstiftningen om yttrande- och tryckfriheten, åsyftande en revision av andra av brottsbalkens helt nyligen ikraftträdda bestämmelser. Enligt direktiven för denna utredning åsyftar denna visserligen endast vissa bestämda lagrum i brottsbalken, bl a de som handlar om uppvigling och brott mot trosfrid. Emellertid synes ligga nära till hands i detta sammanhang att denna kommitté får i uppdrag att också upptaga frågan om en översyn av bestämmelserna om förtal, vilka på olika sätt nära sammanhänger med de regler som kommittén redan har att behandla. I motionen 1966:11:79 hemställdes att riksdagen måtte besluta att hos Kungl Maj:t begära översyn av stadgandet i 5 kap 4 § brottsbalken utmynnande i förslag till ändrad lydelse med beaktande av att tryckfriSOU 1972:88

hetens principer respekterades. I motionen anfördes: Enligt femte kapitlet 4 § brottsbalken medför gärning brottsrubricerad som "förtal av avliden" viss påföljd. Syftet bakom införandet av denna bestämmelse är givetvis helt oantastbart. Under den tid lagstadgandet varit i tillämpning har det emellertid visat sig att det fått vissa rättsliga konsekvenser som måste anses vara mindre tillfredsställande och icke önskvärda. Stadgandet har på ett olyckligt sätt ingripit i det principiellt och demokratiskt viktiga skydd för tryckfriheten som vårt samhälle så angeläget vårdar sig om. Det har i detta avseende visat sig att lagstadgandet om förtal av avliden av domstolarna applicerats å förfaranden som blott inneburit att pressorgan återgivit vad som publicerats i publikationer utgivna utomlands. Fällande dom har avkunnats ehuru det klart framgått att vederbörande tidning alls icke delat de omdömen som formulerats av det citerade organet — det har alldeles tvärtom tydligt ådagalagts att tidningen intagit en kritisk och avvisande attityd gentemot källmaterialet. I detta konstaterande ligger givetvis ingen som helst misstanke om att domstolarna inte skulle ha rätt tillämpat det nu aktuella lagstadgandet. Nu rådande rättstillämpning innebär sålunda exempelvis att svensk tidning som skulle förmedla nyheten att något stort utländskt radiobolag dagligen under lång tid beskyllt en avliden svensk för brottslig verksamhet eller vanhedrande gärning därmed skulle vara förfallen till straff och detta trots att tidningen uppenbarligen därmed endast lämnat en faktisk nyhet och inte solidariserat sig med de syften som må ha väglett bolaget. Det torde också förhålla sig så att tidning som blott återgivit att den eller den publikationen blivit vid domstol fälld för förtal av avliden och därvid återgiver vari det brottsliga förfarandet bestått därmed själv begått samma brott och skulle vara förfallen till ansvar enligt stadgandet i 5 kap 4 § brottsbalken. Exemplen torde starkt understryka att lagstiftningen i detta avseende utlöser en rättstillämpning som ur tryckfrihetssynpunkt inte kan accepteras.

1.3 Pressens samarbetsnämnds

skrivelser

Pressens samarbetsnämnd, som är ett samarbetsorgan för Publicistklubben, Svenska journalistförbundet och Svenska tidningsut13

givare föreningen, anförde i sin ovannämnda skrivelse 1.2. 1967 till Konungen: Frågan om den praktiska tillämpningen av de nya ärekränkningsreglerna i 5 kap brottsbalken med de därtill anknytande regler i tryckfrihetsförordningen har länge varit ett spörsmål, som ägnats uppmärksamhet av den svenska pressen och av Sveriges radio. Det har hittills rått betydande ovisshet om hur de allmänt hållna bestämmelserna om förtal i nämnda kapitel skulle komma att tolkas i praxis. Det första på denna punkt mera klarläggande domstolsutslaget föreligger nu i Högsta domstolens dom av den 14 december 1966 i mål mellan redaktören Nils Ivar Ivarsson, ansvarig utgivare för Sydsvenska Dagbladet Snällposten, och förre byråsekreteraren Sten Hammarskjöld, det s k Hammarskjöldsmålet. Det rättstillstånd, som genom denna dom fått något skarpare konturer, företer många drag som måste betecknas som mindre tillfredsställande ur offentlighetsintressets synpunkt. Samarbetsnämnden har tidigare behandlat hithörande spörsmål i två yttranden från första halvåret 1966, dels ett som ingivits till riksdagens första lagutskott i anledning av en där under behandling varande motion, dels ett som infordrats av Högsta domstolen i det nyssnämnda Hammarskjöldsmålet. ' Nämnden bifogar dessa yttranden i avskrift och hänvisar till dem. Den kan därför i det följande begränsa sig till vissa frågor, som blivit aktuella genom den nämnda domen. Denna dom har givit klart vid handen att själva förtalsparagrafen är otillfredsställande utformad. I 5 kap 1 § första stycket brottsbalken gives i en vid formulering beskrivning av brottet förtal. Varje lämnande av uppgift, som är ägnad att utsätta någon för andras missaktning, är i princip kriminaliserat som förtal. Högsta domstolen har emellertid — stödd på tämligen oklara uttalanden i förarbetena till brottsbalken - i Hammarskjöldsmålet hävdat meningen att ansvar för förtal bortfaller i en rad fall, då i och för sig förtalsrekvisiten är uppfyllda men då intressekollision föreligger. De intressen som här står emot varandra är givetvis å ena sidan den enskildes i paragrafens första stycke skyddade intresse av att icke utsättas för andras missaktning och å andra sidan offentlighetsintresset. Detta senare intresse har emellertid icke omnämnts i paragrafens första stycke. I paragrafens andra stycke upptages därefter ett fall av intressekollision till behand14

ling, som leder till ansvarsfrihet. Det fall som namnes avser sanna eller grundade uppgifter. Sådana uppgifter får lämnas i saken, om detta lämnande kan anses försvarligt. Av Högsta domstolens dom framgår att det emellertid vid sidan av detta fall av intressekollision finns andra, i lagtexten icke omnämnda som likaledes kan leda till ansvarsfrihet. Domstolen uppehåller sig vid ett fall, som var aktuellt i det föreliggande rättsfallet, nämligen omnämnandet av osanna uppgifter i syfte att dementera dessa. Domstolens majoritet konstaterar, att en sådan grund för ansvarsfrihet i och för sig finnes men att omständigheterna i det föreliggande målet icke var sådana, att förutsättningarna för ansvarsfrihet förelåg i detta fall. Det måste anses lagtekniskt otillfredsställande, att — medan ett flertal olika fall av intressekollision som leder till ansvarsfrihet antages förefinnas — man i den skrivna lagen inför beskrivning av allenast ett av dessa intressekollisionsfall utan att ett ord säges om övriga. Den normale läsaren får intryck av att paragrafens andra stycke ger en fullständig beskrivning av existerande intressekollisionsfall, vilket alltså ingalunda är fallet. Lagen bör vid en översyn förtydligas på denna punkt. Icke minst är det ur publicistisk synpunkt av stor betydelse att få de viktigaste fallen av intressekollision klarlagda, om möjligt i skriven lag. De fall, som berör det vetenskapliga arbetet, har hittills icke närmare berörts. Nämnden har bl a sådana fall i tankarna, som då en vetenskaplig eller populärvetenskaplig skribent i en artikel eller i en bok diskuterar olika teorier kring ett intressant händelseförlopp och därvid är nödsakad att göra olika antaganden om olika personers handlande. Det kan i dylika sammanhang ofta bli nödvändigt att nämna för någon diffamerande förhållanden, om vilkas sanningshalt icke något bestämt kan uttalas. Rekvisiten för förtal kan då komma att vara uppfyllda. Samarbetsnämnden vill vidare rikta uppmärksamheten på de nuvarande reglerna om skydd för avliden i 5 kap 4 § brottsbalken. Redan vid balkens antagande rådde tvekan om det berättigade i denna bestämmelse. Vad som inträffat under den tid brottsbalken varit i kraft har bekräftat att behov föreligger av en översyn av dessa bestämmelser. Det har i diskussionen härom bl a 1 Beträffande skrivelse till HD se under 3.2.2 och 3.3.2.1

SOU 1972:88

ägnad att leda till andras missaktning för den omtalade. För att helt vara på den säkra sidan blir envar, som har med publicistik att skaffa, nödsakad att uttala sig berömmande om sina medmänniskor eller att i vart fall blott fälla neutrala omdömen om dem. Med kritiska yttranden, som kan uppfattas som nedsättande, måste största försiktighet iakttagas. Envar inser utan svårighet att regler med sådan verkan måste komma att lägga hämsko på den offentliga debatten i en utsträckning som är oförenlig med den fria opinionsbildning, varförutan allt offentligt liv i en demokrati ej kan fungera. Brottsbeskrivningen innehåller ytterligare element, som innefattar allvarliga risker för det fria ordet. I första ledet i brottsbeskrivningen av förtal i 5:1 BrB talas det om ett utpekande. Häri ligger krav på en aktiv vilja från den handlandes sida att tillägga någon en klandervärd egenskap etc. I andra ledet i brottsbeskrivningen övergår emellertid lagstiftaren att bruka det helt neutrala uttrycket "lämna uppgift". Detta uttryck innefattar även lämnande av en uppgift i rent refererande sammanhang, t ex referat av åklagares ansvarsyrkande i ett brottmål. Även om uppgiften lämnas allenast i syfte I den i samarbetsnämndens skrivelse till att dementera dess riktighet synes fråga vara Konungen omnämnda skrivelsen år 1966 till om ett uppgiftslämnande som konstituerar första lagutskottet, vilken avsåg de motioner ett förtalsbrott. Enligt denna tolkning, som synes ofrånkomlig, blir en nyhetsförmedling, som behandlades i utskottets utlåtande innefattande återgivande av en åklagares 1967:10, anförde samarbetsnämnden: påstående om visst brott mot en tilltalad omedelbart åtföljt av en upplysning om att Den nuvarande ärekränkningslagstiftningden tilltalade frikändes av domstolen, att en utgår från huvudtesen — lagfäst i brottsuppfatta som ett otillåtet uppgiftslämnande, beskrivningen rörande förtal i 5:1 BrB — att dvs ett förtalsbrott. det är i princip straffbart att lämna uppgift Två förutsättningar för att ansvar för som är ägnad att utsätta någon för andras missaktning. Lagstiftaren har därmed gått förtal ej skall ådömas i ovan angivna lägen mycket långt för att bereda skydd för har uppställts. Först och främst gäller för bortfall av ansvar att den nedsättande uppmänniskornas ära. Arten av de uppgifter, som kan framkalla giften var sann eller att uppgiftslämnaren andras missaktning, varierar från tid till hade skälig grund för den. Bevisbördan i annan och från ort till ort. Personliga värde- denna del ligger på uppgiftslämnaren. I det ringar spelar härvidlag in i hög grad. Ett nyss nämnda exemplet om återgivande av ett exempel från de s k Hammarskjöldsmålen åtalspåstående, som domstol ogillat, har norkan illustrera det sagda. Uppgiften att Dag malt uppgiftslämnaren ej möjlighet att bevisa Hammarskjöld vore homosexuell betraktades uppgiftens riktighet. Tvärtom har genom av en domstol som ägnad att utsätta den rättsmaskineriet ådagalagts att den var orikbortgångne för andras missaktning; en annan tig. Ett annat exempel på de svårigheter, domstol som hade samma uppgift under vartill sanningskriteriet för, kan hämtas från bedömning kom till motsatt resultat. I själva denna skrivelse. I syfte att exemplifiera beskrivningen av förtalsbrottet ligger sålunda innebörden av nuvarande lagstiftning har ett ovisshetsmoment. Det är icke lätt att i ovan refererats ett påstående om Dag Hamvarje läge förutse om en viss uppgift rörande marskjöld, vilket av någon domstol ansetts en person kan komma att bedömas som innefatta förtal. Sanningshalten av uppgiften

uttalats att det får anses nödvändigt att i denna del i vart fall göra en skiljelinje mellan avlidna personer, vilka i livet intagit en sådan ställning, att en tämligen fri debatt om dem måste anses tillåtlig efter deras bortgång, och andra människor, beträffande vilka den gamla grundsatsen "om de döda intet annat än gott" har avsevärd tyngd. Nämnden har utan att nu närmare ingå härpå - velat erinra om denna i den aktuella debatten från olika håll framförda tankegång. Ur pressens och radions synpunkt är självfallet frågan om rätten till skadestånd för målsägande, som blivit kränkt av angrepp på avliden, av största betydelse. De farhågor om de nuvarande lagreglernas innebörd, som uttalats i nämndens ovan nämnda båda yttranden, har bekräftats genom Hammarskjöldsdomen. Det måste därför vara ett bestämt krav att frågan om rätt till skadestånd i anledning av ärekränkning blir föremål för närmare översyn i samband med det pågående arbetet på en ny allmän lag om skadestånd. Det synes nämnden fullt möjligt att, även om brottet ärekränkning av avliden bibehålies, borttaga målsägandens rätt till skadestånd i anledning av kränkning av avliden i alla normalfall, då ansvar ådömes.

SOU 1972:88

är för det sammanhang, vari den lämnas i En särskild aspekt får utvidgningen av denna skrivelse, utan intresse. I den mån förtalsansvaret till att avse även skydd för uppgiften i sista instans skulle anses ägnad avlidens ära, då man granskar den skadeatt föranleda andras missaktning, skulle ståndsrättsliga sidan. Redan tidigare ordning emellertid exemplet ej få nämnas, om ej ledde till allvarliga konsekvenser vad gäller undertecknarna av denna skrivelse kan styr- skadeståndet. Har en notis, som bedömes ka dess riktighet eller åtminstone dess sanno- utgöra förtal, kommit att gå ut till stora likhet. delar av den svenska pressen och införas i För att en nedsättande uppgift, som är många tidningar, har den förfördelade möjsann, skall få spridas utan att föranleda lighet att få skadestånd av varje pressorgan, ansvar för förtal för uppgiftslämnaren upp- som råkat intaga den ifrågavarande notisen. ställes det ytterligare kravet att det var Sedan en tidning blivit fälld, föredrar oftast försvarligt att lämna uppgiften. Detta ut- övriga att betala skadestånd utan process. tryck tillåter en vidsträckt tolkning. I den Fall ha förekommit, då en person omnämnd fåtaliga judikatur som hittills föreligger före- i en sådan "förtalsnotis", för vilken domstol finnes dock inga tecken på att domstolarna i ett fall utdömt skadestånd, lyckats inkasinte på denna punkt är beredda att visa den sera skadestånd även från ett stort antal liberalitet, som erfordras med hänsyn till andra tidningar. Motsvarande situation åternyhetsförmedling och fri opinionsbildning. kommer nu i än allvarligare form i och med Särskilda problem har uppkommit genom att brottet förtal av avliden introducerats. att även avlidens ära numera skyddas genom Väckes talan av en anhörig till den avlidne stadgandet i 5:4 BrB. Icke minst med hänsyn och tillerkännes denne skadestånd, blir givettill åtalsbestämmelserna har detta nya brott vis övriga anhöriga, som stod i samma — förtal av avliden — kommit att spela en relation släktskapsmässigt och personligt till betydande roll. den avlidne som den, vilken tillerkänts skaÅtalsfrekvensen i fråga om ärekränknings- destånd, berättigade till skadestånd med brott har nämligen hittills varit relativt låg i enahanda belopp. Har den bortgångne ett vårt land, vilket sammanhänger med att stort antal närstående, kan på detta sätt dessa brott i huvudsak är målsägandebrott. I skadestånden komma att uppgå till mycket flertalet fall förhåller det sig så, att den som betydande belopp sammanlagt. Kombineras blivit kränkt drager sig för att anhängiggöra faktorn många målsägande med faktorn puett åtal, varigenom hans person skulle kom- blicering av "förtalsnotisen" i ett stort antal ma att kalfatras inför offentligheten. Den tidningar, kan en enda förgriplig uppgift, nya lagregeln ger ju möjlighet för motstån- vilken enligt den nya lagen anses utgöra daren att föra sanningsbevisning om det förtal och som kanske spritts genom nyhetskränkande påståendets riktighet. Att utsätta förmedlingen, komma att förorsaka pressen sig själv härför ter sig för de flesta föga skadestånd på sammanlagt måhända flera lockande. 100 000 kronor. Erfarenheter från tidigare Annorlunda förhåller det sig då fråga blir händelser visar att vad här anförts icke kan om en bortgången. Denne kan icke själv lida betraktas som foster av fri fantasi. något men av en process. Några särskilda Under hänvisning till det anförda hemhinder reser sig därför ej för de anhöriga att försöka rentvå en nära anhörigs minne ge- ställde samarbetsnämnden att utskottet ville nom en domstolsprocess. Det torde därför tillstyrka en översyn av reglerna om förtal i 5 icke vara någon tillfällighet att flera av de kap brottsbalken. tryckfrihetsmål, som sedan den nya lagstiftningens ikraftträdande anhängiggjorts rörande förtal, avsett avliden. Med hänsyn till det sagda och under beaktande av den tveksamhet, varmed den nya brottstypen "förtal av avliden" introducerades i svensk rätt, torde kunna ifrågasättas om icke brottet förtal av avliden borde på ett eller annat sätt begränsas till att gälla mera flagranta fall. Att så sker är av särskild vikt med hänsyn till den historiska forskningens behov såsom påpekas i motionsparet 1:219 och 11:287. 16

SOU 1972:88

2 Historik

2.1 Rättsutvecklingen före 1734 års lag Redan i de allra första svenska lagarna fanns bestämmelser om ärekränkning. Det som straffskyddades brukade sammanfattande kallas äran. Under detta begrepp inräknades dels det anseende en person åtnjöt bland sina medmänniskor, hans "goda namn och rykte" (äran i objektiv mening), dels hans egen känsla av att vara aktad och ansedd (äran i subjektiv mening). Angreppen mot äran kunde ske genom skällsord eller skymfliga hotelser och beskyllningar (verbalinjurier), skymfliga åtbörder, framställningar i bild o d (formalinjurier) eller föraktfull behandling av annans kropp t ex genom att spotta på någon (realinjurier). I landskapslagarna fanns bestämmelser om såväl verbal- som realinjurier. Realinjurierna berördes på spridda ställen, t ex i samband med misshandelsbrotten medan verbalinjurierna behandlades för sig. De straffbara verbalinjurierna beskrevs i landskapslagarna oftas så att bestämda okvädinsord uppräknades. Så förklarade exempelvis Gotlandslagen kategoriskt att okvädinsorden mot en man var fyra och mot en kvinna fem. Även om flera av landskapslagarna som förutsättning för straffbarhet krävde att beskyllningen skedde offentligt och det således var den objektiva äran som straffskyddades, så avsåg framför allt de äldre rättskällornas uttryck det direkta kränkandet av subjektiv ära. Ofta förekom s k äreförklaring för att SOU 1972:88

upprätta den kränktes ära. En sådan förklaring skulle avges av förolämparen. Denne måste också skaffa i vissa fall upp till sex man vilka med ed skulle styrka att den kränkte hade sin ära i behåll. Kunde däremot svaranden bevisa riktigheten av sina påståenden, gick han helt fri från straff. Allmänna stadslagen skilde mellan den som beljugit någon och den som eljest utfarit i okvädinsord mot någon. Det sistnämnda fallet delades i två grupper beroende på beskaffenheten av de okvädinsord som kommit till användning. Härtill kom det fall att någon väckt käromål utan att kunna bevisa sitt påstående. Christoffers allmänna landslag behandlade ärekränkning endast i sammanhang med rättegångsförfarandet. Den innehöll således bestämmelser om obevisat käromål och bestämmelser om injurier inför domstol. I båda fallen skildes på vad som berörde hedern och vad som inte gjorde det. Dessa bestämmelser utvecklade sig så småningom till att omfatta också extrajudiciella fall. Alla beskyllningar mot någons heder, som kunde anses framställda av arghet, vare sig de skett genom ett ej bevisat käromål eller på annat sätt, straffades med 40 marks böter. Ansågs beskyllningen framställd i hastigt mod stannade straffet vid 3 marks böter. Mera obetydliga injurier som inte berörde hedern straffades med 1 1/2 marks böter. Avgörandet av vad som skulle anses beröra någons heder berodde inte på det beskyllda brottets grovhet. Beskyllning mot en kvinna för 17

lagersmal ansågs sålunda angå hennes heder, motsvarande beskyllning mot en man däremot inte. Beträffande sanningsbevisningens friande karaktär fanns inga inskränkningar. Vissa kvalificerade fall av ärekränkning fanns. Sålunda straffades ärekränkning mot konung och råd med halshuggning, om kränkningen berörde deras heder. Ärekränkning mot domare och vissa högre ämbetsmän bestraffades också hårdare än andra fall. Återkallelse eller avbön utgjorde ett moment av straffet. I ett lagförslag 1643 handlade ett helt kapitel om missfirmelse och okvädinsord. Under rubriken hade sammanförts verbal-, formal- och realinjurier, som var för sig definierades. Bland verbalinjurierna nämndes särskilt ärekränkning genom smädeskrift, som behandlades strängare än andra fall: straffet var antingen samma straff som stadgades för det brott man tillvitat någon (talionsprincipen) eller offentlig återkallelse jämte förvisning eller också fängelse. För verb al injurier i övrigt var straffet böter. Vid formalinjurier (missfirmande med åthävor, t ex att räcka ut tungan åt någon) var straffet "några dagars fängelse". Realinjurierna, vilket begrepp fattades ganska vidsträckt och dit man förde misshandel o d men också exempelvis hemfridsbrott, behandlades i stort sett på samma sätt som formalinjurierna. Bevisning tilläts i princip, men injurien som sådan blev inte straffri även om bevisning presterades, under förutsättning att beskyllningen skett av "lutter ondska". Författningar och rättspraxis under senare delen av 1600-talet och början av 1700-talet gav delvis uttryck åt samma uppfattning som lagförslaget. I det s k paskillplakatet 1665, som behandlade smädeskrifter, stadgades uttryckligen att åberopande av sagesman inte fritog den brottslige från straff. I en Kungl resolution 1675 uppställdes talionsprincipen vid falsk angivelse. Beskyllning om brott förklarades i många fall straffbar även om beskyllningen var sann; så skedde exempelvis idets k duellplakatet 1682.

2.2 Rättsutvecklingen från och med 1734 års lag I missgärningsbalken i 1734 års lag sammanfördes i ett kapitel falsk angivelse, mened i avsikt att få oskyldig dömd och ärekränkning. Bestämmelser om andra fall av ärekränkning förekom också på andra ställen i lagen, t ex om lasteligt talande och skrivande mot konung, drottning och tronföljare, ärekränkning mot konungens ämbetsmän, ärekränkning av barn mot föräldrar, av myndling mot förmyndare, av tjänare mot husbonde och förolämpning på allmän väg. Man kan som ärekränkningskapitlet i 1734 års lag är uppbyggt skilja mellan sådan kränkning som "går å liv och ära" och mindre allvarliga fall. När det gäller kränkning som "går å liv och ära", kan skiljas mellan falsk angivelse och andra fall. Falsk angivelse kunde enligt lagen ske av argt uppsåt eller av obetänksamhet. Hade angivelsen skett av arghet, gällde talionsprincipen utan inskränkning; om angivelsen däremot skett av obetänksamhet, var straffet böter jämte offentlig avbön. I fråga om extrajudicell kränkning som var så allvarlig att den gick "å liv och ära" intog smädeskriften en särställning; var den osann, ansågs den alltid visa argt uppsåt. Författaren av en osann smädeskrift förklarades ärelös och skyldig till offentlig avbön. Därjämte ådömdes spö eller ris, fängelse vid vatten och bröd eller landsflykt. Smädeskriften skulle dessutom av skarprättaren offentligen uppbrännas. En utspridare av skriften straffades på samma sätt som författaren. Beträffande sådan på liv och ära gående kränkning, som skett muntligen, skildes mellan den som skett i argt uppsåt och den som skett i vredesmod. Även när det gällde fall som inte gick "å liv och ära" skildes mellan smädeskrift och muntliga injurier. Smädeskriften bestraffades med offentlig avbön och fängelse eller böter. Vid det muntliga fallet liksom vid formalinjurier inskränkte sig straffet till en dalers bot och vid vissa kvalificerade fall två calers bot. Realinjurier upptogs inte som ärekränkning utan fördes till misshandelsbrctten.

SOU 19~2:88

Bestämmelsen i ärekränkningskapitlet om ningen skett mot en redan avliden, eftersom straffrihet för falsk angivelse vid halvt bevis det för statens eget ändamål var av vikt att synes ha medfört en tendens att taga invånarna inte var likgiltiga för ett gott namn liknande hänsyn även vid extrajudicial be- och rykte efter döden och eftersom den avlidnes efterlevande anförvanter och rättsskyllning. Lagkommitténs förslag till allmän krimi- innehavare därigenom kunde tillskyndas linallag avgavs 1832. Lagkommittén skilde i dande. Emellertid ville HD - "för att ej sitt förslag noga på falsk angivelse, förtals- träda historiens rätt för nära" och i betrakbrott och injurier. Förtalsbrotten utgjorde tande av svårigheten att efter en längre tids enligt lagkommittén två typer: pådiktande av förlopp åstadkomma sådan bevisning som egentliga lagbrott och pådiktande av "ger- gällde inför domstol - inskränka straffbarningar, som, ehuru de ej utgöra egentliga heten till ärekränkning som skett inom 10 år lagbrott, likväl ofördelaktigt inwerka på från den kränktes död. Sedan Kungl Maj:t i skrivelse den 24 mars andras omdöme om hans moralitet, ådraga honom förakt, eller minska förtroendet till 1840 till ständerna anmält att det förslag till honom i den befattning eller det närings- ny brottmålslagstiftning, som skulle föreyrke, han utöfwar, m m ". Lagkommittén läggas ständerna, ännu inte kommit i sådant bibehöll i sitt förslag samma subjektiva skick att proposition i ämnet kunnat avlåtas, rekvisit som kommit till användning i 1734 hemställde ständerna att Kungl Maj:t måtte års lag, nämligen att handlingen skulle ske av för ärendets påskyndande och fullföljande arghet. Någon definition av detta begrepp tillsätta en kommitté eller lagberedning. fanns inte i lagtext eller motiv. Till injurier Enligt ständernas mening skulle lagberedhänförde lagkommittén "förolämpanden ningens uppgift i första hand bl a vara att med smädeord, muntligen eller skriftligen, ytterligare granska och genomgå lagförslaget eller med hotelser eller andra missfirmliga och de anmärkningar som gjorts mot detgemingar, t ex åthäfwor, målningar, bilder samma. Kungl Maj:t biföll ständernas hemeller andra dylika tecken, eller ock widröran- ställan och utfärdade instruktion för lagbede af annans kropp å skymfligt sätt". redningen. Lagkommittén föreslog att sanningsbevisning Lagberedningen fick inte tillfälle att från skulle vara tillåten. I motiven yttrade lag- början ostört ägna sig åt nu ifrågavarande kommittén bl a att den, som sanningsenligt huvuduppgift. Först den 4 mars 1843 böromtalar en av annan förövad gärning, som jade lagberedningen granska lagkommitténs för dennes goda namn och rykte finnes förslag. Lagberedningens granskning av lagmenlig, ej är den egentlige ärekränkaren; det kommitténs förslag avslutades den 6 april är gärningsmannen själv som kränkt sin ära. 1844. Trots detta tillkännagav justitiestatsI ett lagrum gav lagkommittén rätt för en ministern i konselj den 20 maj 1844 att avlidens närmaste anförvanter att föra måls- lagberedningen ännu inte avslutat sin granskägandetalan i de fall då ärekränkning skett ning. För att påskynda arbetet förordnades mot den avlidne. I motiven nämns emellertid ytterligare ledamöter i lagberedningen. På inte om lagkommittén avsett att skydda grund härav gjordes hela arbetet om och avlidens minne eller blott att hålla åtals- lagberedningens betänkande med förslag i rätten vid makt om döden inträffat efter ämnet avgavs den 25 november 1844. Lagärkränkningen. Vid sin granskning 1839 av beredningen upptog i sitt förslag i stort sett förslaget konstaterade också HD att lag- samma indelning av ärekränkningsbrotten kommittén inte tillräckligt tydligt uttryckt som lagkommittén föreslagit, alltså falsk om ärekränkningen var straffbar även då den angivelse, diffamation delad i två grader, riktats mot en redan avliden person. HD nämligen beskyllning om brott och annan ansåg att en åtalsrätt för de närmast anhöriga straffbar beskyllning, samt injurier. I betänvar befogad även i det fall att ärekränk- kandet föreslog lagberedningen i motsats till SOU 1972:88

vad som anges i dess tidigare under året utarbetade förslag att bestämmelsen om ärkränkning mot död man borde utgå. I motiven härför anförs, att den avlidne inte för egen del behöver upprättelse och att målsäganderätten mången gång skulle lägga å de efterlevande en moralisk börda, som vore mer tyngande än sorgen över sanningslösa tillvitelser mot den anhöriges minne. Lagkommittén hade föreslagit en i princip undantagslös rätt till sanningsbevisning, då man tillvitat annan bestämt brott eller viss gärning som visserligen inte var straffbar men menlig för hans ära, goda namn och rykte, medborgerliga anseende, näringsyrke eller fortkomst. Lagberedningen hade i början av år 1844 samma inställning i denna fråga men föreslog i sitt slutliga förslag vissa inskränkningar i rätten till sanningsbevisning då det gällde beskyllningar om brott. Dessa inskränkningar gällde 1) om den mot vilken tillmålet gjordes varit för brottet tilltalad men blivit genom lagakraftägande dom från åtalet frikänd, 2) om den som gjort tillmålet ej var målsägande och brottet ej hörde under allmänt åtal eller 3) om brottet var preskriberat. Lagberedningens förslag överlämnades till HD för behandling enligt 87 § RF. HD vidhöll sitt över lagkommitténs förslag avgivna utlåtande och hemställde att en ny paragraf måtte införas med följande lydelse:

Lagutskottet avvisade det framlagda förslaget och avgav i stället ett eget förslag. Detta förslag skiljer sig endast på vissa punkter från lagberedningens förslag. För det första föreslogs att en strängare straffskala för ärekränkning mot skyldeman generellt skulle gälla. Vidare föreslog lagutskottet att förbudet mot sanningsbevisning vid preskriberat brott skulle utgå samt att ärekränkning mot skyldeman skulle falla under allmänt åtal liksom ärekränkning av någon i och för hans ämbete eller tjänst. Ständerna ville varken godta propositionens eller lagutskottets strafflagsförslag och frågan om en strafflagsreform föll. Inom justitiedepartementet utarbetades emellertid ett nytt förslag 1862. Detta förslag anslöt sig i stort sett till lagberedningens förslag. Den viktigaste förändringen bestod i att departementsförslaget innehöll en bestämmelse om ärekränkning av avliden. Ingenting finns nämnt om varför detta skett. Bestämmelsen föreslogs få följande lydelse: Är den avliden, mot vilken ärekränkning under hans livstid skett, eller sker ärekränkning emot den, som död är; då äge dess make, barn, föräldrar och syskon målsäganderätt; dock må ej, i ty fall, åtal anställas efter två år sedan ärekränkning skett.

Justitiedepartementets förslag remitterades till HD för granskning. HD:s majoritet motsatte sig de ändringar i lagberedningens förslag som gjorts i departementsförslaget Är den avliden, emot vilken ärekränkning under hans livstid skett, eller sker ärekränk- och övergav således HD.s tidigare ståndpunkt ning emot den, som död är; då äga dess beträffande ärekränkning av avliden. I fråga maka, barn, föräldrar och syskon målsägande- om rätten till sanningsbevisning förenade sig rätt; men ej må, i ty fall, åtal anställas efter en majoritet av fyra justitieråd mot två om två år, sedan ärekränkning skett. Hava tio år förflutit, sedan den, mot vilken ärekränkning en inskränkning av denna rätt. Minoriteten hävdade att framställandet av en sann uppriktad var, avlidit; då äge ej åtal rum. gift aldrig kunde vara ärekränkande. MajoriProposition om antagande av ny strafflag teten hävdade att privatlivet, hur det än var avgavs den 17 december 1844. Propositionen beskaffat, borde hållas undan från utomståledde inte till lagstiftning. Efter många och endes kritik, vare sig denna åberopade sig på heta debatter antog tre av stånden vissa verkliga eller uppdiktade händelser. Majoririktlinjer för en ny brottmålslag. Vid 1847- teten föreslog därför att beträffande andra 1848 års riksdag förelade Kungl Maj:t straffbara beskyllningar än sådana som avsåg återigen ständerna samma förslag till straff- brott ingen rätt till sanningsbevisning skulle lag som framlagts vid 1844-1845 års riks- medges. I fråga om beskyllningar för brott dag. Ärendet remitterades till lagutskottet. medgav majoritetsförslaget ingen annan 20

SOU 1972:88

sanningsbevisning än genom straffdom eller skadeståndsdom. Efter HD:s granskning blev förslaget överarbetat inom justitiedepartementet. I Kungl Maj:ts proposition till 1862 års riksdag hade statsrådet tagit hänsyn till de av HD gjorda invändningarna. I propositionen gjorde riksdagen inte några större ändringar. Den nya strafflagen trädde i kraft den 1 januari 1865. Strafflagens bestämmelser om ärekränkning hade följande lydelse: 7 §. Var som, muntligen eller i skrift, den han utsprider eller utsprida låter, beljuger annan, i ty att han av arghet pådiktar honom bestämt brott eller visst slag av brott; dömes, om dödsstraff, straffarbete över två år eller ovärdighet att i rikets tjänst nyttjas å det pådiktade brottet följa kunnat, till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader, och, i annat fall, till fängelse i högst sex månader eller böter. Lag samma vare om den, som av arghet utsprider sådan ärekränkande dikt, eller ock eljest så förfar, att den, som oskyldig är, må för skyldig hållas. Prövas brott, som i denna § sagt är, hava av obetänksamhet skett; då må ej i något fall dömas till svårare straff än fängelse i sex månader. 8 §. Utsätter man, i avsikt såsom i 7 § sägas, emot annan rykte om gärning eller last, som ej efter lag straffbar, men eljest för hans ära, goda namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst menlig är, eller fortsprider man av arghet sådant av annan utsatt rykte; dömes till fängelse i högst sex månader eller böter. 9 § Förolämpar man annan med smädligt yttrande i tal eller skrift, eller med hotelse eller annan gärning, som missfirmlig är, och sker det å tid, ort eller sätt, att ärekränkningen väcker synnerligt uppseende, eller är det eljest av svår beskaffenhet; straffes gärningsmannen med böter eller fängelse i högst sex månader. 10 § Böter, som efter någon av de föregående §§ ådömas, må till ettusen riksdaler sättas. 11 § För smädliga yttranden, hotelser eller missfirmliga gärningar i annat fall, än förut sagda äro, botes högst två hundra riksdaler. 12 § Förgriper man sig med ärekränkning emot någon av de personer, som i 14 kap 35 §* nämnda äro; varde den omständigheten såsom försvårande ansedd. SOU 1972:88

13 § Den, som för ärekränkning tilltalas, må ej till sitt fredande framställa bevisning om sanningen av sådant tillmäle, som i 8 § sägs. Är tillmäle gjort om bestämt brott eller visst slag av brott, och vill den tilltalade styrka, att den, emot vilken tillmålet gjordes, är till sådant brott saker; vise då laga dom därpå. Har brottet ännu inte varit under åtal eller under prövning i fråga om skadestånd; då skall, därest den för ärekränkning tilltalade det vill och han själv är målsägande eller har rätte målsägandens uppdrag till talan, eller ock brottet hör under allmänt åtal, och såframt tid till sådant eller till talan om skadestånd ej är försutten, efter ty därom stadgat är, domstolen lägga den tilltalade tid före att visa, att lagligt åtal då blivit anställt eller påkallat, såsom om missgärningars angivande och åtalande föreskrivet är, eller att målsägandens talan om skadestånd är anhängiggjord, och huru däröver slutligen dömt blivit. Ej må till befrielse från ansvar för tillmäle om brott annan bevisning vara tillåten. Sedan strafflagen utfärdades, har i dess 16 kap. inte gjorts några större förändringar. Det kan nämnas att genom 1931 års lagstiftning om bötesstraffet kom kapitlets 10 § att upphävas och det särskilda bötesmaximum som stadgades i 11 § utgick. Falskt åtal och därmed besläktade brott överflyttades genom lagstiftning 1948 till 13 kap varvid kapitel rub riken begränsades till att avse endast ärekränkning. Thyréns utkast till lagstiftning om ärekränkningsbrotten år 1919 innebar i vissa avseenden en modernisering av ärekränkningsbestämmelserna i strafflagen. Thyrén föreslog sålunda, att beskyllning mot död man skulle vara straffbar om beskyllningen framställts inom 20 år från dödsfallet. Vad beträffar sanningsbevisning föreslog Thyrén att om beskyllningen avsåg brottslig gärning fick sanningsbevisning ske endast genom laga kraft ägande dom. Även för övriga fall föreslog Thyrén att den åtalade skulle få visa att hans påstående var sant. Detta fick dock endast ske, om den tilltalade först visat att 1 I lagrummet uppräknas vissa släktingar samt förmyndare, husbonde eller annan under vars lydnad man står.

tillräckliga skäl funnits för att beskyllningen bort göras allmänt bekant. Straffrättskommittén, som tillsattes 1937 och som 1940 och 1945 framlade förslag till ändrad lagstiftning om förmögenhetsbrotten och brotten mot staten och allmänheten, fick den 8 juni 1945 i uppdrag att verkställa översyn av straffbestämmelserna rörande brott mot person jämte därmed sammanhängande spörsmål. Kommittén avlämnade betänkande härom den 27 april 1953. I förslaget bibehölls som huvudsaklig indelningsgrund strafflagens skillnad mellan förtalsbrott och förolämpningsbrott. Förtalsbrotten utformades emellertid annorlunda än i strafflagen. I förslaget uppdelades dessa brott på två huvudtyper, nämligen förtal och vanryktande, den förstnämnda uppdelad i tre svårhetsgrader och den sistnämnda i två. Som gemensam bestämning för de båda huvudtyperna av förtalsbrott angavs, att fråga skulle vara om lämnande av uppgift om annan angående gärning eller omständighet som var nedsättande för dennes anseende. En uppgift om annan angående viss gärning eller omständighet kunde enligt kommittén ställas i motsättning till ett om annan uttalat omdöme som inte stödde sig på bestämt angivna fakta. Ett sådant omdöme var nämligen väsentligt beroende på auktoriteten hos den som lämnade uppgiften. Till grund för den föreslagna avgränsningen av förtalsbrotten låg antagandet, att det typiskt sett borde vara farligare angrepp på någons anseende att om honom lämna uppgift om ett faktum som i och för sig var nedsättande än att framföra ett allmänt förklenande omdöme om honom. I förslaget gjordes ingen skillnad mellan beskyllning om brott och beskyllning om annan nedsättande handling eller last. För de föreslagna förtalsbrotten var vidare gemensamt att den ärekränkande uppgiften måste lämnas till annan än den som avsågs med uppgiften. Förtalsbestämmelserna ansågs endast tillämpliga vid angrepp på den objektiva äran. Skillnaden mellan förtal å ena sidan och vanryktande å den andra bestod enligt förslaget i huvudsak däri, att vid förtal skulle vara fråga om läm22

nande av helt grundlösa uppgifter medan vid vanryktande straffbarheten i princip var beroende av den omständigheten huruvida uppgiften var riktig eller ej. Den föreslagna beskrivningen av förolämpning innehåller att man kränker annans ära genom smädligt yttrande eller skymfligt beteende. Vidare föll under den föreslagna bestämmelsen vissa andra fall av ärekränkning som ej kunde hänföras till förtal eller vanryktande, antingen därför att den nedsättande uppgiften lämnats till den angripne ensam och därför endast kränkt hans egen ärekänsla eller också därför att uttalandet hade så obestämt innehåll att det inte innefattade uppgift angående viss gärning eller omständighet. Enligt förslaget var även förtal av avliden straffbart. I fråga om vanryktande innehöll förslaget vissa bestämmelser om intressekollision. Gärningsmannen skulle straffas endast om det inte var påkallat av allmänt eller enskilt väl att uppgiften lämnades och det inte heller eljest var försvarligt med hänsyn till de omständigheter under vilka uttalandet skedde. Sanningsbevisning tilläts enligt förslaget endast i vissa fall. Då det gällde vanryktande eller förolämpning fick bevis huruvida ärekränkande uppgift var sann eller av gärningsmannen hölls eller med skäl kunde hållas för sann, föras allenast i den mån sådan bevisning var erforderlig för bedömande, huruvida uppgiften var påkallad av allmänt eller enskilt väl. Beträffande förtal var däremot sanningsbevisning alltid tillåten. Straffrättskommitténs förslag låg till grund för ett 1958 utarbetat departementsförslag. I vissa avseenden gjordes dock ganska stora ändringar. Proposition om ny brottsbalk framlades 1962. Den nya brottsbalken trädde i kraft den 1 januari 1965. 2.3 Skadestånd i anledning av brottslig gärning Innan samhällsmakten utvecklats i högre grad var det den privata hämnden son fick vara den naturliga reaktionen mot kränkningar som individerna blev utsatta för. SOU l c 72:88

Hämnden fyllde med andra ord den plats som straffet har i ett modernt samhälle. Ju mera samhällsmakten vann i styrka desto mer fick således den enskildes hämnd ge vika och ersättas av ingripanden från samhällets sida. Hämnden var ju till sin natur sådan att den framkallade en ny hämnd och på detta sätt underhölls en ständig fejd släkter emellan. Redan innan samhällsmakten kunnat överta rätten att på medborgarnas vägnar ingripa mot kränkningar, hade självhämnden kommit att få en delvis annan innebörd. Den som förövat en kränkning mot annan kunde genom att erbjuda den förfördelade gottgörelse uppnå förlikning och sålunda slippa hämnden. Den erbjudna gottgörelsen skulle utjämna följderna av kränkningen, och allt skulle således bli som om kränkningen inte hade ägt rum. Allteftersom samhällsmaktens betydelse ökade riktades ansträngningarna mot att inskränka självhämnden. I dennas ställe gynnades förlikningen. Hämnden förbjöds inte men ställdes efter hand under kontroll. Förlikning blev så småningom obligatorisk i vissa fall. Den gottgörelse som erbjöds vid förlikning kom att benämnas bot eller böter. I de rättshistoriska källorna har dessa ord getts innebörden av bättra, förbättra, återställa, upphjälpa, ersätta. Att böterna i våra äldsta lagar i själva verket utgjorde skadestånd bestyrks bl a av att målsäganderätten och bötesskulden ärvdes. Vidare fanns föreskrifter om att då flera förövat ett brott detta kunde sonas med samma belopp som om en enda hade begått gärningen. Denna bötesbeloppets reparativa funktion kombinerades med att böterna ansågs ge den kränkte upprättelse. Då konung och härad började ta andel av böterna fick målsäganden dock i flertalet fall behålla rätt till viss del av bötesbeloppet. Till en början var det målsäganden själv som fick bestämma botens storlek eller storleken av det belopp han ville ha för att ingå förlikning. Denna regel fick i vissa fall så småningom vika för i lag bestämda bötesbelopp, troligen byggda på vilka belopp som vanligen brukade begäras i liknande situaSOU 1972:88

tioner. Dessa i våra äldsta lagar angivna bötesbelopp tillföll till en början helt målsäganden men som nyss nämnts kom efter hand en del av dem att tillfalla samhällsmakten. Arvingarnas skyldighet att stå för arvlåtaren ådömda böter modifierades efter hand så, att ansvarigheten inte blev större än det arv arvingen erhållit. I Kungl brev 29.7.1698 till rikets hovrätter uttalades att om flera fälldes för ett brott skulle inte deras straff bli mindre än om en ensam utfört gärningen. I 1734 års lag uppställdes som princip att uppsåtligen tillfogad skada skulle till fullo ersättas, varjämte den skadande handlingen, om den innebar en straffbar rättskränkning, belades med straff. Var straffet böter i vilka målsäganden hade del, fick målsäganden alltså gottgörelse i dubbel måtto. Detta gällde emellertid endast då den brottsliga gärningen inneburit en omedelbar förlust av eller minskning i egendom. Var inte situationen sådan, fick målsäganden nöja sig med bötesandelen. Ådömdes i sådana fall urbota straff, fick målsäganden inget skadestånd. När det gällde brott mot äran, ansågs den i lagen föreskrivna avbönen vara att anse som en ersättning åt den som blivit förolämpad. Nehrmann uttalar följande: Genom domarens rättvisa utslag, som straffar den brottslige, vinner den, som skymfad är och orätt lidit, ersättning och försvar till sin heder, och om målet det förtjänar, varder den brottslige dömd att dessutom göra offentlig avbön, när den missfirmade är en sådan, som den andra lyda, vörda och hedra borde, eller eljest när smädandet är grovt. Bättre ersättning kan ej åstundas. Culpösa gärningar föranledde liksom uppsåtliga gärningar skadestånd resp. bötesandel även om skadeståndet eller bötesandelen kunde minskasvid "mindre vållande". Lagkommitténs förslag till allmän kriminallag 1832 innehöll i 8 kap olika regler om skadestånd i anledning av brottslig gärning. Först och främst stadgades att för bestämmande av ersättning för skada, som någon tillfogats genom brott, skulle som regel gälla 23

de grunder som angavs i 15 kap handelsbalken i det 1826 avlämnade förslaget till allmän civillag. I 15:5 i förslaget till handelsbalk gavs huvudbestämmelsen, att skada som någon lidit genom annans vållande skulle ersättas även i de fall, som ej särskilt angavs i lagen. I 6 § angavs att som skador, som uppkommit på grund av någons uppsåt eller vållande, skulle räknas inte endast den förlust någon lidit å det han redan ägde eller innehade utan också den vinst och båtnad, "som honom frångått vilket med orden all skada eller fullt skadestånd vanligen nämndes". I andra fall skulle skadan motsvara själva förlusten "där ej stadgat är att den till mindre belopp räknas må". I motiven till 8 kap i lagkommitténs förslag uttalade lagkommittén att de föreskrifter om skadestånd, vartill förslaget hänvisade, väl i allmänhet var tillämpliga såvitt skadan bestod i förlust av egendom eller sådant, som kunde skattas till visst penningvärde, men att några särskilda regler dock var nödvändiga för brottmål. Därtill föreslogs i 8:3: För lidande, som genom brott emot personliga friheten eller genom falsk angivelse eller annan ärekränkande gärning må anses vara någon tillskyndat, skall ock vedergällning givas. I motiven till detta stadgande uttalade lagkommittén: Olaga häktning eller annat brott emot personlig frihet och i synnerhet falsk angivelse eller annan ärekränkande gärning, kunna i större eller mindre mån ofördelaktigt inverka på den förnärmade personens väl, utom i det att i vissa fall omedelbar materiell förlust därav kan orsakas. Ersättningar lämpade efter det större eller mindre lidande, som ärekränkning, med avseende å personliga förhållanden och övriga omständigheter, kan medföra, skola otvivelaktigt i flera fall, mera än själva straffen, avhålla från dylika brott, och främmande lagstiftningar, i synnerhet den engelska, har i sådana mål, med fördel låtit straffet till stor del bestå av skadeståndet. Lagberedningens 1844 avgivna förslag innehöll i stort sett samma bestämmelser 24

som lagkommitténs. I prop 1862:37 till rikets ständer om antagande av ny strafflag fanns bestämmelser om skadestånd i 6 kap. 1 § i detta kapitel hade i propositionen följande lydelse: Skada som någon genom brott annan tillfogar, skall av den brottslige gäldas, evad brottet skett med uppsåt eller av vållande. Har den, som skadan led, genom eget vållande, därtill medverkat; varde skadeståndet jämkat, efter ty som skäligt prövas. I 6 kap 3 § av förslaget fanns en särbestämmelse för bl a ärekränkning. Paragrafen hade följande lydelse: För lidande, som genom brott emot personliga friheten, eller genom falsk angivelse eller annan ärekränkande gärning, må anses vara någon tillskyndat, skall ock vedergällning givas. Dessa bestämmelser antogs i oförändrad form av ständerna. I 6 kap 3 § gjordes 1948 den ändringen att falsk angivelse icke längre kom att omnämnas i lagtexten. Någon saklig ändring var inte avsedd. Första lagutskottet uttalade bl a vid sin behandling av lagförslaget, att under beteckningen ärekränkande gärning kunde hänföras inte endast de gärningar som - sedan falsk angivelse förts bort från 16 kap - kvarstod i detta kapitel utan också falskt åtal, obefogat åtal, falsk angivelse och falsk tillvitelse. 1948 gjordes också den ändringen att den tidigare bestämmelsen i SL 16:14 om skyldighet för den, som förklarats saker till falsk angivelse eller annan ärekränkning, att erlägga kostnad för tryckning i allmän eller ortens tidning av den dom, varigenom den andre vunnit upprättelse, överfördes som ett andra stycke i 6:3 med en mindre jämkning av ordalydelsen. Då BrB ersatte strafflagen, för ordnades i 2 § BrP (BrB:s promulgationslag) att 6 kap 1-7 §§ strafflagen fortfarande skulle gälla. Bestämmelserna i 6 kap strafflagen har numera ersatts av skadeståndslagen den 2 juni 1972(1972:207). SOU 1972:88

2.4 Tryckfriheten De fall av förtal som blir mest uppmärksammade är de där förtalet spritts genom tryckt skrift eller eljest genom massmedia. Då de första tryckerierna anlades i Sverige under slutet av 1400-talet och början av 1500-talet, hade konungen vissa möjligheter att bestämma vad som skulle få tryckas genom att tilldela tryckarna vissa privilegier och i samband därmed föreskriva vissa skyldigheter. Under förra hälften av 1600talet tillkom olika bestämmelser om granskning och tillstånd till tryckning. Genom 1661 års kansliordning ställdes utgivningen av tryckt skrift helt under kanslikollegiets övervakning. Yttrande- och tryckfriheten likställdes genom ett 1665 utfärdat plakat. I detta fastslogs att allmänna lagens bestämmelser om lasteligt och smädligt tal skulle tillämpas även på tryckt skrift. 1665 års plakat kompletterades med ett 1667 utfärdat förbud mot införande i riket av skadliga böcker. I Kungl Maj:ts stadga och förordning 1684 sammanfattades tidigare stadganden och samtidigt infördes vissa nya bestämmelser. Härefter gällde förbud för tryckning av annat än granskade och godkända skrifter. Censuren var till största delen koncentrerad till kanslikollegiet. 1686 inrättades ett särskilt ämbete, censor librorum, som skulle utöva kanslikollegiets granskningsrätt. Eftersom privilegiesystemet utvecklats under tiden och boktryckarna blivit alltmera beroende av konungamakten blev tryckfriheten helt kringskuren. Denna ordning blev bestående under större delen av frihetstiden. Även rätten att yttra sig begränsades under senare delen av 1600-talet. Det fanns straffbestämmelser för lasteligt och smädligt tal mot konungen och rådet samt ärekränkning av enskild. I början av 1760-talet höjdes röster för införande av tryckfrihet. Det ledde dock inte till lagstiftning. Vid riksdagen 1765—66 fortsatte diskussionen i tryckfrihetsfrågan. Detta resulterade i vår första tryckfrihetsförordning den 2 december 1766. Genom SOU 1972:88

denna avskaffades censuren utom i fråga om religiösa skrifter. Det blev i övrigt tillåtet att trycka allt som inte uttryckligen förbjöds i förordningen. Vidare reglerades vem som skulle svara för innehållet i tryckt skrift, åtal, rätten att utbekomma allmänna handlingar m m. Många av bestämmelserna finns kvar i vår nuvarande tryckfrihetsförordning. I 1766 års förordning stadgades att Kungl Maj:t inte skulle tillåta "den minsta ändring, rubbning eller förklaring, som till skriv- eller tryckfrihetens inskränkning leda kan". Genom denna bestämmelse ansågs förordningen ha grundlags karaktär. Genom regeringsformen 1772 avskaffades alla från 1680 till tiden för den nya regeringsformens antagande som grundlag ansedda stadgar. Därmed kom också 1766 års tryckfrihetsförordning att upphävas. En ny förordning utfärdades 1774. Den nya förordningen blev ingen garanti för tryckfriheten. Påbud av skilda slag följde. Bl a introducerades indragningsmakten i svensk tryckfrihetslagstiftning. Efter statskuppen 1809 ökade tryckfriheten. Tryckt skrift togs i flitigt bruk under debatterna om statsskicket. En kommitté tillsattes för att utarbeta ett förslag till ny tryckfrihetsförordning. I regeringsformen 1809 intogs, utan att resultatet av arbetet på tryckfrihetsförordningen avvaktades, det än i dag gällande principiella stadgandet i 86 §, vari förklaras att med tryckfrihet förstås varje svensk mans rätt att utan några av den offentliga makten i förväg lagda hinder utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll och att inte i något annat fall kunna därför straffas än om skrifternas innehåll strider mot tydlig lag given att bevara allmänt lugn utan att återhålla allmän upplysning. Den tillsatta kommittén utarbetade ett förslag till tryckfrihetsförordning. Förslaget ledde emellertid inte till lagstiftning. Inom konstitutionsutskottet utarbetades i stället ett nytt förslag som efter vissa ändringar godkändes av riksdagen 1810. Vissa ändringsförslag lades emellertid vilande till nästa 25

riksdag, och nya ändringsförslag väcktes. Konstitutionsutskottet utarbetade då ett nytt förslag. Detta antogs av ständerna. Den nya tryckfrihetsförordningen stadfästes den 16 juli 1812. Denna nya tryckfrihetsförordning skilde sig från den 1810 antagna genom att indragningsmakten återinfördes. Efter häftiga tryckfrihetspolitiska fejder avskaffades indragningsmakten vid riksdagen 1844— 45. Tryckfrihetsbrotten i 1812 års förordning indelades i fyra grupper 1) angrepp mot den religiösa ordningen, 2) angrepp mot stat och samhällsordning, 3) angrepp mot enskilda samt 4) angrepp mot sedligheten. Genom 1812 års tryckfrihetsförordning infördes den ännu gällande regeln, att den som prövar brottsligheten i tryckt skrift hellre skall fria än fälla, alltid mera fästa sin uppmärksamhet på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, mera på skriftens åsyfining än på framställningssättet. 1812 års tryckfrihetsförordning genomgick under årens lopp åtskilliga ändringar. 1815 antogs bestämmelser om jury i tryckfrihetsmål. I proposition till riksdagen 1853— 54 föreslogs att tryckfrihetsförordningens natur av grundlag skulle slopas. Förslaget blev vilande till nästa riksdag, då det avslogs. Vid olika tillfällen väcktes förslag om en helt ny tryckfrihetsförordning. Någon sådan antogs dock inte förrän 1949.

3 Gällande rätt

3.1 Förtal 3.1.1 Lagtext och förarbeten BrB 5:1 Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter. Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar. BrB 5:2 Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grovt förtal dömas till böter eller fängelse i högst två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var ägnad att medföra allvarlig skada. De nuvarande bestämmelserna om ärekränkning i BrB 5 kap bygger på den traditionella uppfattningen att samhället genom straffbestämmelser skall ge skydd åt den enskilde individens ära. Med ära förstås då dels den aktning och det anseende som en person kan åtnjuta bland sina medmänniskor (äran i objektiv mening) och dels hans egen känsla av att vara aktad och ansedd (ära i subjektiv mening). Uppdelningen i förtalsbrott och förolämpningsbrott bygger på den angivna skillnaden mellan objektiv ära och subjektiv ära. En kränkning av den objektiva SOU 1972:88

äran är ett förtalsbrott medan en kränkning av den subjektiva äran är ett förolämpningsbrott. Vid den nuvarande förtalsbestämmelsens tillkomst rådde olika meningar om hur den skulle utformas. Straffrättskommittén, departementschefen och lagrådet hade helt skilda synpunkter. Straffrättskommittén föreslog i sitt betänkande med förslag till brottsbalk (SOU 1953:14) en grundlig revidering av bestämmelserna om förtal och ansåg att det tidigare förbudet mot sanningsbevisning borde modifieras eftersom den som utsattes för en osann beskyllning borde kunna få en verklig upprättelse. Kommittén anförde bl a att det kunde övervägas att för de fall, där utredning kunde vinnas att beskyllningen var ogrundad, införa en bestämmelse att domstol på yrkande av den beskyllde kunde förklara beskyllningen "död och maktlös" s k mortifikation. Någon bestämmelse av detta slag upptogs emellertid inte i straffrättskommitténs förslag. Det räckte enligt kommitténs mening med en domstolsprövning utmynnande i att den framförda beskyllningen var osann eller ogrundad. En förutsättning härför var emellertid att bevisning rörande beskyllningens osanning eller grundlöshet skulle tillåtas. Å andra sidan fann kommittén att förbud mot sanningsbevisning i vissa situationer framstod som starkt motiverat. Med utgångspunkt i dessa båda synpunkter föreslog kommittén 27

en uppdelning av förtalsbrottet i två olika typer: förtal och vanryktande. Som en gemensam bestämning för de båda brottstyperna upptogs att fråga skulle vara om lämnande av uppgift om annan angående gärning eller omständighet som var nedsättande för dennes anseende. Skillnaden mellan förtal och vanryktande bestod enligt förslaget i huvudsak däri att vid förtal fråga skulle vara om lämnande av grundlösa uppgifter, medan vid vanryktande straffbarheten i princip var oberoende av om uppgiften var riktig eller inte. Det förutsattes för förtal att uppgiften hade sådan grad av bestämdhet att den i och för sig kunde göras till föremål för bevisning. Obestämda eller allmänt hållna omdömen eller påståenden hänfördes enligt förslaget under förolämpning. Vid förtalsbrottet föreslog kommittén att bevisning skulle få föras om sanningshalten i uppgiften, och den tilltalade skulle bli fri, om han kunde prestera sådan bevisning. Brottstypen vanryktande var som nämnts tillämplig vare sig uppgiften var sann eller osann, och den tilltalade fick inte till sitt fredande föra bevisning om att uppgiften var sann. Bestämmelsen om straff för vanryktande föreslogs inte vara tillämplig om lämnandet av uppgiften var "påkallat av allmänt eller enskilt väl" eller eljest "försvarligt med hänsyn till de omständigheter under vilka det skedde". I mål om vanryktande fick sanningsbevisning endast föras om denna var erforderlig för att bevisa att uppgiften var påkallad av allmänt eller enskilt väl. Departementschefen delade inte kommitténs uppfattning om hur lagbestämmelserna borde utformas, och lagtexten omarbetades i syfte att framhäva det förhållandet att nedsättande uppgifter om annan - sanna eller falska - endast bör få lämnas om det är påkallat av ett befogat allmänt eller enskilt intresse. Det omarbetade förslaget gjorde inte heller skillnad mellan förtal och vanryktande. Förtalsparagrafen föreslogs få följande lydelse: Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest 28

lämnar uppgift som genom sitt innehåll är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter. Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund for den, skall ej dömas till ansvar. Vid 1958 års lagrådsremiss yttrade departementschefen bl a (NJA II 1962 s 142): Enligt min mening har kommittéförslaget avsevärda förtjänster framför gällande lag men det synes mig icke innefatta en fullt tillfredsställande lösning av alla hithörande problem. Kommittén synes sålunda ha fäst för stor vikt vid frågan, i vilka fall sanningsbevisning skall tillåtas, och härigenom har förslaget blivit alltför komplicerat för att väl motsvara praktiska krav. Förslaget torde därför behöva ytterligare bearbetas, innan det antages såsom lag. Människan i ett samhälle, icke minst i ett modernt samhälle, är hänvisad att på olika sätt och i olika plan leva i gruppsamhälle med andra. Om därför någon angriper annan genom att om honom utsprida nedsättande uppgifter och därigenom försöka inrikta gruppens känslor mot honom, så kan detta vara ett farligt angrepp, som för den angripne kan leda till uteslutning ur gruppgemenskapen eller försvårade livsbetingelser på olika sätt. Däri ligger förtalsbrottets natur och grunden till dess kriminalisering. Brottet utgör ett angrepp å annans ställning i samhället som kräver beivran, lika väl som angrepp på annans kroppsliga integritet och rörelsefrihet. Utmärkande för förolämpningsbrottet är att det kränkande uttalandet riktar sig icke till andra medlemmar av gruppen utan till den berörda personen själv och kriminaliseringen avser att skydda den enskilde mot direkta angrepp med smädliga tillmålen. Någon allmän rätt att alltid få saga sanningen, även då uttalandet är kränkande, bör icke få åberopas. Emellertid måste som jag förut antytt en avvägning ske mellan skyddet mot kränkande yttranden och kravet på yttrandefrihet. I vissa situationer måste intresset att skydda medborgarna not kränkande uttalanden få vika; härvid kan i huvudsak anknytas till den rättsutveckling som skett och som finns redovisad i en rad rättsfall. I den offentliga diskussionen, såväl i tal som skrift, upprätthålles i vårt land en SOU 1972 88

vidsträckt yttrandefrihet. Denna yttrandefrihet är grundvalen för ett demokratiskt samhällsskick. Det måste finnas utrymme för den politiska debatten, liksom också andra samhälleliga, kulturella och vetenskapliga frågor måste få ventileras, även om därigenom enskilda personer skulle i viss mån angripas. Ett annat viktigt område där yttrandefriheten bör särskilt beaktas är den yrkesmässiga nyhetsförmedlingen. Det är ett allmänt samhälleligt intresse att nyhetsförmedlingen är fullständig och vederhäftig, och detta intresse kan därför ofta få väga över den enskildes anspråk på skydd mot kränkande uttalanden. Jag åsyftar därvid den rutinmässiga strömmen av nyheter om händelser av olika slag, men däremot icke sensations- eller skandaljournalistik, som ej står i samband med den egentliga nyhetsförmedlingen. Det kan i detta sammanhang erinras om att pressorganisationerna utarbetat publiceringsregler, som i flera viktiga hänseenden ger upplysning om de normer som anses böra iakttagas. Avgivandet av tjänstevitsord, vare sig enskild eller allmän tjänst, är en vanlig situation, där konflikt mellan olika intressen kan uppkomma. Även i övrigt torde uppgifter som lämnas för att tillgodose ett berättigat allmänt eller enskilt intresse få anses lämnade i en på samma sätt privilegierad situation. Med hänsyn till att intressekollisioner är särskilt vanliga vid denna brottstyp bör i lagtexten uttryckligen angivas, att uppgifter som lämnas i dylika situationer i regel faller utanför det kriminaliserade området. Givet är att man i umgänget med närstående eller eljest i en förtrolig krets ofta bör kunna vara mindre nogräknad och lägga mindre band på sin tunga än eljest. Å andra sidan bör man räkna med möjligheten att en under sådana förhållanden lämnad ärekränkande uppgift kan komma att spridas utanför den förtroliga kretsen. Det synes dock ej påkallat att formulera lagtexten med särskild syftning på de nu avsedda situationerna. Frågan hur ett uttalande i dylikt sammanhang skall bedömas torde få lösas med beaktande av om vederbörande med hänsyn till risken för att uttalandet kunde komma att spridas bort avhålla sig från att lämna den nedsättande uppgiften. I de situationer, då anspråket på skydd mot uttalanden av kränkande innebörd måste vika för yttrandefriheten, får sanningsfrågan större betydelse för avgränsningen av brottsområdet än eljest. För egen del anser jag att det bör komma till uttryck i SOU 1972:88

lagen, att den som lämnar en ärekränkande uppgift om annan och vill göra gällande att han på grund av en intressekollision bör gå fri från ansvar, också får visa att hans uppgift är sanningsenlig eller angiva de grunder för uttalandet som kan åberopas för att göra uttalandet försvarligt. Lagrådet yttrade bl a : Den av departementschefen framhållna synpunkten på gruppgemenskapen är otvivelaktigt betydelsefull. Såsom skäl till kriminalisering av förtal torde emellertid kunna åberopas även hänsynen till den angripnes egna känslor. Hans psykiska balans och välbefinnande kan otillbörligt skadas. Från denna synpunkt sett föreligger icke så stor skillnad mellan förtal och förolämpning. Den i remissprotokollet framhävda synpunkten synes ha lett till att sanna uppgifter enligt förslaget kriminaliserats i för stor omfattning. Det är i vart fall svårt att i den föreslagna lagtexten finna stöd för den begränsning i detta hänseende som enligt lagrådets mening är önskvärd. Lagrådet anförde vidare: Enligt lagrådets mening bör sanningsbevisning i princip vara tillåten i mål om ansvar för förtal. Visst undantag torde emellertid vara påkallat. Enligt lagrådets mening bör förbud mot bevisning uppställas i fall då den skulle röra vederbörandes enskilda liv, en begränsning i bevismöjligheterna som också antytts under remissbehandlingen av kommittéförslaget. Härunder bör inbegripas allt sådant som med fog kan anses vara en personlig angelägenhet, med vilken andra ej böra ha att skaffa. Det torde vara självfallet, att brottslig gärning i regel icke bör, vare sig den kränker allmänt eller enskilt intresse, anses höra till det enskilda livet. I fråga om exempelvis mindre allvarliga brott mot familjemedlem, som själv är angelägen om att det ej bringas till offentligheten, får man dock räkna med att hänsynen till privatlivets helgd bör föranleda att bevisning ej må föras. Bestämmelsen bör gälla även för käranden i ärekränkningsprocessen. Denne bör sålunda, i eget intresse, icke ha någon ovillkorlig rätt att föra bevisning om sitt enskilda liv. Om ur allmän eller enskild synpunkt synnerliga skäl föreligga, torde dock bevisning böra vara tillåten även om sådant som hör till det enskilda livet. Detta kan vara påkallat för svaranden vid vissa intressekollisioner eller för käranden, om det är av 29

särskild vikt för honom att kunna rentvå sig; han kan exempelvis vara utesluten från att erhålla en viss tjänst, därest misstanke om viss gärning eller omständighet kvarstår. Denna möjlighet måste emellertid tillämpas restriktivt, om ej värdet av regeln skall förflyktigas. Med hänsyn till möjligheten att göra undantag från regeln torde några större praktiska olägenheter icke följa av att gränserna för vad som skall hänföras till privatlivet enligt sakens natur ej kunna närmare fixeras. Om det enligt den nu förordade ordningen styrkes att uppgiften är riktig, bör ansvar för förtal ej ifrågakomma. Det är emellertid uppenbart, att straff för förtal bör vara uteslutet icke blott när uppgiftens riktighet styrkes utan även i ett flertal situationer, när vissa skäl förelegat till uttalandet utan att uppgiften kan sägas vara styrkt. De krav som få ställas på svaranden i ärekränkningsmålet måste, såsom även departementschefen förutsätter, anpassas efter omständigheterna. Ytterlighetsfallen äro å ena sidan, att någon vid straffansvar är pliktig att uttala sig, och å andra sidan, att en ärekränkande uppgift lämnas utan att det är påkallat av något som helst allmänt eller enskilt intresse. Om någon är pliktig att uttala sig, kan ej fordras att han skall vara beredd att i en senare ärekränkningsprocess förebringa några bevis för riktigheten av en ärekränkande uppgift som hör till saken. Han har endast att förklara vad han stöder uppgiften på. Även om någon höres av nykherhetsnämnd, av annan socialvårdsmyndighet e. 1., är det naturligt, att han öppet meddelar myndigheten vad han iakttagit. Att i lagtexten närmare angiva de krav som sålunda i skilda fall böra ställas på vederbörande låter sig svårligen göra. Enligt lagrådets mening får man nöja sig med en bestämmelse som allmänt uttrycker, att straff för förtal ej skall ådömas om vederbörande styrker uppgiften eller eljest haft sådana skäl att uttalandet med hänsyn till omständigheterna var försvarligt. Vad angår utformningen i övrigt av straffbudet mot förtal vill lagrådet erinra om att enligt kommitténs förslag förutsattes, att den lämnade uppgiften hade sådan bestämdhet att den kunde göras till föremål för bevisning. Härmed sammanhänger att enligt kommittéförslaget liksom enligt gällande rätt förolämpningsbrottet skulle omfatta även sådana fall då någon om annan utsprider ärekränkande påståenden utan att de avse bestämd gärning eller omständighet. I de30

partementsförslaget har man tagit avstånd från denna metod och i stället vidgat kriminaliseringen av förtal till att innesluta även mera allmänna ärekränkande omdömen. Enligt lagrådets mening är kommittéförslaget, även om dylika omdömen måhända enligt språkbruket i viss omfattning hänföras till förtal, på denna punkt att föredraga med hänsyn till sambandet med sanningsbevisningen. I huvudsaklig anslutning till kommittéförslaget förordar därför lagrådet att till förtal hänföres att man om någon uppgiver gärning eller omständighet som är ägnad att utsätta honom för missaktning. Lydelsen avser icke att utesluta, att uppgiften i fråga kan lämnas på annat sätt än genom ord, exempelvis genom framställning i bild eller genom konkludenta handlingar. I propositionen nr 10 år 1962 med förslag till brottsbalk föreslogs nu aktuella lagrum få den lydelse som framgår av den sedermera antagna lagtexten. Departementschefen anförde i propositionen bl a : Såsom understrukits i motiveringen till departementsförslaget 1958 och även vitsordats av lagrådet bör någon allmän rätt att genom sanna uppgifter utsätta någon för andras missaktning icke få åberopas. Klart är emellertid, att en viss frihet att sprida riktiga sådana uppgifter om andra måste accepteras. Lagrådets konstruktion synes ur lagteknisk synpunkt onödigt komplicerad och svåröverskådlig. Det synes tillfyllest att ge reglerna i 1 § 2 st en annan avfattning, som ger klarare uttryck för vad som åsyftas. I stadgandet torde särskilt böra nämnas det fallet att den som lämnade uppgiften var skyldig att uttala sig, varvid avses bl a sådana situationer då någon har att om annan avge tjänstevitsord. Såsom sammanfattning av övriga fall torde få angivas, att det eljest med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken. Om uppgiften var sann eller skälig grund för den kan åberopas, skall uppgiftslämnaren i nu avsedda fall gå fri från ansvar. Med denna formulering av lagtexten synes ha konmit till klart uttryck, att lagen accepterar en det dagliga livets yttranderätt beträffande sådant som riktigt återger vad som hänt. Även den bedömning av förtroliga meddelanden som kommit till uttryck i motiven till departementsförslaget 1958 synes härmed få erforderlig täckning i lagtexten.

SOU 1972:88

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen väcktes bl a motion 11:654 med begäran att riksdagen måtte lägga straffrättskommitténs förslag i stället för propositionens till grund för lagstiftningen om ärekränkning. Första lagutskottet anförde härom: De i motionen 11:654 uttryckta farhågorna för ogynnsamma verkningar av propositionens bestämmelser om ärekränkning gäller främst förhållanden i samband med tillsättande av tjänster. Det är enligt utskottets uppfattning fullt tydligt, att vid tjänstetillsättning den enskilde sökandens intresse av orubbat anseende stundom måste få vika för det allmännas eller annan arbetsgivares intresse av att befattningen tilldelades den mest meriterande sökanden samt de sökandes intresse av att sinsemellan bli rättvist bedömda. Av en jämförelse mellan de förslag, som framlagts i straffrättskommitténs betänkande och genom propositionen torde framgå att förslagen icke kan sägas vara, på sätt som antytts i nämnda motion, präglade av skilda strävanden i vad gäller behandlingen av intressekollisionsfall. Förslagen synes i ungefär samma utsträckning acceptera intressekollisioner som grund för straffrihet, och båda förslagen anknyter härvidlag till gällande rätt sådan den framgår av domstolspraxis. Det är således ej enligt någotdera förslaget fråga om att införa en principiellt vidgad yttrandefrihet vare sig vid tjänstetillsättningar eller i andra fall av egentlig intressekollision. Motionärens farhågor måste därför, såvitt utskottet kunnat finna, anses ogrundade, och anledning torde ej föreligga att från de synpunkter motionären framhållit anse straffrättskommitténs förslag vara att föredraga framför det genom propositionen framlagda. I nämnda motion har framförts kritik mot propositionens kommentarer till de i 1 § andra stycket använda uttrycken "var han skyldig att yttra sig" och "var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt". Enligt utskottets mening får de i propositionen återgivna uttalandena anses tillfyllest, särskilt som de bör ses mot bakgrunden av den redogörelse för rättspraxis, som lämnats i straffrättskommitténs betänkande.

BrB 5:5 första stycket sådant brott i princip inte åtalas av annan än målsägande. Förtal eller grovt förtal må dock åtalas av åklagare, om målsägande anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt. Innebär förtalet att någon genom förgripelse å främmande makts statsöverhuvud som vistas här i riket eller å främmande makts representant här i riket kränkt den främmande makten gäller enligt tredje stycket särskilda regler. 3.1.2 Rättspraxis

Som departementschefen uttalade i propositionen med förslag till brottsbalk och första lagutskottet anförde i sitt utlåtande i anledning av motionen 11:654 får de nuvarande bestämmelserna om straffrihet vid vissa former av intressekollision tolkas i belysning av den rättspraxis som i dessa hänseenden utbildats. Till att börja med har den offentliga verksamheten inom stat och kommun ansetts motivera yttrandefrihet i fråga om fakta som varit av betydelse för verksamheten, även om dessa fakta varit nedsättande för någon. NJA 1906 s 201. En deltagare i kommunalstämma frikändes från ansvar för ärekränkning, då han i ärende rörande anslag till två polisbefattningar uttalat sig om de polismän, som vid tillfället innehade befattningarna, i ordalag som gav vid handen att de under tjänstgöring uppträtt berusade. Som domskäl angavs bl a att den tilltalade inte handlat i ärekränkande syfte. NJA 1921 s 75. En av kommunalstämma tillsatt kommitté hade till stämman avlämnat yttrande som innehöll beskyllning mot en fattigvårdstjänsteman för förskingring. Beskyllningen ansågs inte lagligen kunna föranleda till ansvar för ledamöterna i kommittén. NJA 1933 s 6. Stadsfullmäktiges valkommitté hade föreslagit en person till suppleant för kassaförvaltaren i styrelsen för Propositionens förslag antogs av riksdagen ett sjukhem. Vid behandlingen av ärendet i stadsfullmäktige anförde en ledamot att han utan ändringar. I fråga om åtalsrätten vid förtal får enligt motsatte sig att den föreslagne valdes, SOU 1972:88

eftersom denne köpt sig till en orden och i lämnat uppgifter om den sökandes alkoholövrigt var av en "cert", som inte anständigt- missbruk. Rektorn friades, enär det inte vis borde tilldelas offentliga förtroendeupp- blivit utrett att rektorn i det på tjänstens drag. I ärekränkningsmålet friades fullmäk- vägnar avgivna utlåtandet mot bättre vetande tigeledamoten, enär han haft befogenhet att lämnat oriktiga uppgifter angående sökanuttala sig om den föreslagnes lämplighet och den. En folkskolestyrelse hade i rättsfallet ange motiven för sin uppfattning. Två av NJA 1937 s 566 avgivit förklaring över en HD:s ledamöter fann dock ledamoten ha folkskollärares besvär över ett av styrelsen yttrat sig på ett sätt, som inte var ursäktat av utfärdat tjänstgöringsbetyg. I förklaringen omständigheterna. anfördes att folkskolläraren fört ett onykNJA 1933 s 542. En ingenjör med tert levnadssätt och uppträtt vårdslöst i tal elektroteknisk konsultationsverksamhet hem- och handling "vilket allt icke kunnat inställde i skrivelse till stadens elektrici- skränkas till endast slutna sällskap och därtetsverks styrelse, att tjänstemännen vid för blivit allmänt bekant". Vid förklaringen verket måtte förbjudas åta sig konsulterande hade fogats intyg att folkskolläraren vid en uppdrag, och påtalade att chefen uppträtt angiven festtillställning uppträtt berusad. olämpligt mot honom. Skrivelsen föranledde HD:s majoritet fann att undertecknarna av ingen styrelsens åtgärd, men en motion i intyget, av vilka två var ledamöter av styrelanledning av skrivelsen väcktes i stadsfull- sen, gjort sig skyldiga till ärekränkning. mäktige. Vid fullmäktiges behandling höll I ett flertal rättsfall har i domskälen styrelsens ordförande, som var ledamot av särskilt åberopats, att den som avgivit ett fullmäktige, ett anförande med uttalanden nedsättande yttrande haft tjänsteplikt att om ingenjören och hans verksamhet, enligt uttala sig. Bakom avgörandena synes dock vilka dennes förfarande betecknades som ligga en avvägning mellan yttrandefriheten i provokation och svindel och ingenjören själv tjänsten och intresset att skydda mot kränkförklarades inkompetent som yrkesman. HD ningar. Om den som yttrat sig inte haft dömde styrelseordföranden, enär yttrandena någon egentlig skyldighet att yttra sig, har varit för ingenjören kränkande och inte straffrihet inte heller ansetts kunna medges. ursäktades av omständigheterna. I NJA 1904 s 559 hade ordföranden i en Nedsättande uppgifter som lämnats av jämlikt bestämmelserna i reglementet för en ämbetsman eller myndighetsperson i och för brandstodsförening tillsatt sockenkommitté i ämbetet eller tjänsten har vidare i vissa fall en till föreningens brandstodsnämnd ställd ansetts grunda frihet från ansvar för äre- skrivelse anmält att en försäkringstagare, vars kränkning. I NJA 1900 s 116 hade en egendom tre gånger under loppet av två år överkontrollör avgivit yttrande angående en utsatts för eldsvåda, haft mycket mindre hö sökande till förnyat förordnande å en kon- och halm än han begärt ersättning för. trollörsbefattning. I detta yttrande hade han Ordföranden fälldes i samtliga instanser. Två bl a anfört, att sökanden "dels genom för- ledamöter i HD ansåg dock att den tilltalade summelse i tjänsten, dels genom oordentligt med hänsyn till ändamålet med och beskaflevnadssätt och opålitlighet ådragit sig en fenheten av yttrandena bort frias. synnerligast för innehavare av med statsVid domstolarnas förhandlingar har det medel avlönad förtroendesyssla ingalunda ansetts vara ett allmänt intresse att även önskvärd uppmärksamhet". Domstolarna enskilda personer som medverkar bereds den fann inte dessa yttranden vara av beskaffen- yttrandefrihet som betingas av beskaffenhehet att föranleda ansvar eller ersättningsskyl- ten av deras uppgift, oavsett om yttrandena dighet. I NJA 1924 s 125 hade en rektor vid kan vara nedsättande för någon. I rättsfallen högre allmänt läroverk i yttrande över besvär NJA 1904 s 585 och 1933 s 250 samt SvJT av en sökande till lektorsbefattning liksom i 1943 ref s 22 har parter och sökande ansetts tidigare yttrande till överordnad myndighet berättigade att fälla för motparterna krän32

SOU 1972:88

tid ha fog för sina omdömen. I NJA 1938 kände yttranden. s 302 hade en folkskollärare åtalats för Det ligger i sakens natur att ett vittne eller en sakkunnig, som hörs under ed eller försäk- tjänstefel bestående i att han vid två tillfällen ran, utan fruktan för åtal skall kunna uttala under lektion betett sig på sådant sätt att sig i saken. I NJA 1920 s 526 hade en läkare barnen fått den uppfattningen att han gjort i ett skilsmässomål på begäran av hustrun sig skyldig till sedlighetssårande handling. I avgivit ett utlåtande om mannen. Som vittne målet åberopades ett intyg av en utomståeni målet bekräftade läkaren innehållet i utlå- de kvinna. I intyget stod att hon fått den tandet, vars sammanfattning lydde på följan- bestämda uppfattningen att skolläraren var i de sätt: "K lider enligt ovanstående uppgifter något avseende sexuellt abnorm. Kvinnan och min undersökning av den sinnesföränd- fälldes till ansvar. HD anförde som domskäl ring, som betecknas med namnet kronisk att utfärdaren av intyget uppenbarligen sakalkoholism. K har icke blott i övermått nat tillräckliga skäl till sitt uttalande och att använt berusande drycker utan även förefal- den omständigheten, att intyget skulle anlit, som om hans högsta strävan vore att vändas till utredning i målet, inte var av berusa sig. Hans ojämna lynne och brutalitet beskaffenhet att frita henne från ansvar. mot sina närmaste, hans ovilja att utan bråk I rättsfallen NJA 1918 s 453 blev utgångoch krångel lämna medel till hushållet, att en den motsatta. Där hade en lektor vid han beskyllt hustrun för misshushållning och allmänt läroverk åtalat förutvarande lärjungotrohet och ofta uttryckt sig cyniskt, hans ar vid läroverket för att de i ett intyg bristande sanningskärlek och bristande he- beskyllt honom för partiskhet. Intyget hade derskänsla är sådana själsegenskaper, som utfärdats på begäran av läroverkets rektor man plägar finna hos en kronisk alkoholist, för att av denne användas som bilaga till liksom hans skrytsamhet och svaghet för hans förklaring till läroverksöverstyrelsen i smicker. Förutom ovan anförda visar K även anledning av en av lektorn gjord anmälan en hög grad av omdömeslöshet. Jag får mot rektorn. Domstolarna ansåg inte att härmed som omdöme om K:s sinnestillstånd undertecknarna av intyget handlat i äreavgiva det utlåtande: att K är sinnessjuk och kränkande syfte och friade de tilltalade. även i sina handlingar låter påverka sig av Som ytterligare exempel kan nämnas nosina förföljelseidéer; att han dock förefaller tisfallet NJA 1958.C 767. Där yrkade en fullt normal och till belåtenhet skött expedi- byråchef vid en hamnstyrelse ansvar å hamntionsgöromålen strider ej mot påståendet att direktören och hamnstyrelsens ordförande han är sinnessjuk, vilket på heder och samve- för ärekränkning och begärde skadestånd. te intygas." På talan av mannen mot läkaren Som skäl för sina yrkanden angav han, att för ärekränkning fann underrätten mannens sedan han uppsagts från sin tjänst, vilken talan inte kunna bifallas. Hovrätten fann uppsägning tilldrog sig en alltmera ökad däremot utlåtandet med hänsyn till sin offentlig uppmärksamhet, hade hamnstyrelavfattning innefatta smädelse mot mannen. sen ungefär tre månader efter uppsägningen HD fastställde det slut vartill underrätten utfärdat en kommuniké innehållande en kommit, enär läkaren i utlåtandet ej haft utförlig redovisning av skälen till uppsägandra eller annorledes avfattade uttalanden ningen. Kommunikén intogs i hamnstyrelom mannen än sådana som varit ägnade att i sens protokoll och återgavs i dagspressen. bestämda och tydliga ordalag ange den åsikt Byråchefen gjorde gällande att kommunikén till vilken läkaren kommit vid av honom innehöll ärekränkande uppgifter om honom verkställd undersökning. och i vissa fall påståenden om brott. HamnEn intressekollision i samband med rätte- direktören hade vidare lämnat ärekränkande gång kan föreligga även till förmån för uppgifter om byråchefen till kriminalpolisen, utfärd are av intyg som åberopas i rättegång- sedan byråchefen gjort anmälan om att han en. Den som utfärdat intyget måste emeller- vid ett tillfälle avstängts från sin tjänst. SOU 1972:88

Rådhusrätten fann i dom den 16 dec 1955 att uttalandena var av sådan art att de för meddelaren vid frånvaro av omständigheter av beskaffenhet att medföra straffrihet skulle föranleda ansvar för ärekränkning. Rådhusrätten konstaterade att flera tidningar framställt krav på full redovisning av uppsägningsskälen och att till stadsfullmäktige också ingivits interpellation om orsakerna, vilken interpellation föranlett livlig debatt. Detta fann rådhusrätten ge ett övertygande uttryck för att det fanns en utbredd och stark opinion inom allmänheten och bland hamnstyrelsens egna anställda, varför hamnstyrelsens åtgärd att till allmän upplysning utfärda kommunikén var en rättsenlig åtgärd, som inte kunde föranleda laglig påföljd. Beträffande hamndirektörens uppgifter till polisen fann rådhusrätten utrett att det då förelåg en anmälan av målsäganden mot hamndirektören för olika brott. Även om hans uttalanden inte direkt hade samband med denna anmälan hade hamndirektören enligt rådhusrätten skälig anledning att söka visa att skäl förelåg att betvivla anmälarens uppgifter. Även om uttalandena i och för sig var nedsättande, ansågs de inte böra medföra ansvar. Byråchefen vädjade mot domen och yrkade bifall till sina yrkanden. Hovrätten för Västra Sverige fann i dom den 1 juni 1956, att ordföranden i hamnstyrelsen var ansvarig för uppgifterna i kommunikén och att uppgifterna var ärekränkande. Intresset av att lämna allmänheten klarhet om hamnstyrelsens handlande var emellertid inte av sådan art att det kunde berättiga hamnstyrelsen att på sätt som skett göra sådana kränkande uttalanden om en enskild person. Vad gällde hamndirektören fann hovrätten att han genom att lämna de i kommunikén intagna uppgifterna inte kunde undgå ansvar såvida han inte hade fog för dem. Hovrätten fann att hamndirektören i vissa fall saknade fog att lämna uppgifterna och att han visste vad de skulle användas till. Beträffande uppgifterna till polisen fann hovrätten, att hamndirektören måste tillerkännas en utvidgad yttrandefrihet beträffande sådana uttalanden som rimligen kunde sättas i samband 34

med den av byråchefen ingivna anmälningen. Hovrätten fann detta vara förhållandet beträffande vissa men inte alla uttalanden. Hovrätten fällde således båda de tilltalade och förpliktade dem att till målsäganden utge skadestånd. En ledamot var skiljaktig och ansåg sådan intressekollision föreligga som borde fria från ansvar. HD meddelade inte prövningstillstånd. Även inom förvaltningsförfarandet i övrigt förekommer motsvarigheter till de intressekollisioner som kan uppstå inför domstol. Det är således uppenbart att en utvidgad yttrandefrihet måste tillerkännas den person som till polisen gör anmälan om gärning, som han tror innefattar brott, eller den person som till barnavårdsnämnd anmäler exempelvis barnmisshandel. Man måste emellertid ha fog för sina påståenden. När det gäller angivande av någon till åtal finns särskilda straffbestämmelser i BrB 15:6 om falsk och obefogad angivelse. För falsk angivelse dömes den som angives oskyldig till åtal med uppsåt att denne må bli fälld till ansvar. Om han inte insåg men hade skälig anledning anta, att den angivne var oskyldig, är bestämmelsen om obefogad angivelse tillämplig. Sanningslösa, kränkande uppgifter som lämnas till åklagare, polis eller annan myndighet kan bestraffas enligt BrB 15:7 som falsk eller vårdslös tillvitelse. För falsk tillvitelse dömes den som, i annat fall än BrB 15:6 avser, hos myndighet sanningslöst tillviter annan brottslig gärning, föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet, under förutsättning att myndigheten var behörig att uppta anmälan i saken. Om han inte insig man hade skälig anledning anta att utsagan var sanningslös, kan han dömas för vårdsbs tillvitelse. Även i andra situationer kan intressekollision sägas föreligga. Domstolarna synes emellertid vara ganska stränga och ålägger den som uttalar sig en skyldighet att undersöka riktigheten av de lämnade uppgifterna. I rättsfallet NJA 1962 s 31 väckte en direktor talan mot ett kréditupplysningsaktiebohg med yrkande om skadestånd för ärekränkSOU 1972:88

ning. Bolaget hade nämligen om direktören i dom den 19 oktober 1964, att L:s åtgärd lämnat upplysningar som oriktigt angav att att för en bekant omtala vad han ryktesvis direktören varit inblandad i olagliga valuta- fått höra inte kunde anses ha varit erforderaffärer. Bolaget gjorde gällande att med ligt ens om det skett till fullgörande av det hänsyn till arten av upplysningsbyråers verk- uppdrag L ansett sig ha erhållit av kriminalsamhet och det värde dylik verksamhet ägde assistenten. Hovrätten fastställde därför häfrån allmänna synpunkter kunde lämnandet radsrättens dom. HD meddelade inte prövav uppgifterna inte utgöra ärekränkning. HD ningstillstånd. Vidare medför den allmänt erkända kritikfann att lämnandet av de felaktiga uppgifterna utgjorde ärekränkning. En viss försiktig- rätten en utvidgning av yttrandefriheten. Det het måste iakttagas då man kontrollerar är inte endast de politiska partierna och riktigheten av ett påstående. Som exempel deras representanter som får finna sig i att kan nämnas notisfallet NJA 1965.C 681. utsättas för även långtgående kritik. Också Förhållandena var följande: Under åren konstnärer och artistiskt verksamma perso1957_1960 uppförde AB Skånska Cement- ner måste få tåla även skarp kritik av sin verkgjuteriet på uppdrag av Falkenbergs stad ett samhet. Några dom stolsfall som belyser dessa stadshus i Falkenberg. Under samma tid förhållanden synes dock inte föreligga. uppförde en ledamot av stadsfullmäktige och suppleant, sedermera ordförande i stadens 3.1.3 Tryckfrihetsförordningen m m drätselkammare en villa i staden. Stadsingenjörens svärmor byggde också en villa under På grund av hänvisning i tryckfrihetsförorddenna tid. Efter en tid spred sig ryktet att ningens brottskatalog (TF 7:4) blir BrB 5:1, ledamoten av stadsfullmäktige och stads- 2 och 4 utan vidare att tillämpa om den ingenjören helt eller delvis låtit arbetskostna- brottsliga gärningen begåtts genom tryckt derna för villorna påföras kostnaden för skrift. Med tryckt skrift förstås i TF endast stadshusbygget. Allmänne åklagaren väckte skrift som framställts i tryckpress. Eftersom åtal mot dem som bevisligen vidarebefordrat vissa speciella regler gäller då det är fråga om uttalandena. Målsägandena yrkade skade- åtal för innehållet i tryckt skrift, kan bedömstånd. En av de tilltalade, L, hade i samband ningen emellertid i dessa fall tänkas bli med ett telefonsamtal med en kriminalassi- annorlunda än eljest. Enligt huvudregeln stent i en annan angelägenhet, där dock skall åtal för förtal i tryckt skrift ske av målsägandena figurerade, nämnt vad han målsäganden. Allmänt åtal för förtal kan hade hört för kriminalassistenten och bett endast ske efter angivelse av målsäganden denne att vidarebefordra ryktena till lands- och om åtal av särskilda skäl finnes påkallat fogden. Kriminalassistenten framhöll att det ur allmän synpunkt. Åtal för förtal mot hela var litet löst och bad att om möjligt få avliden i tryckt skrift kan väckas av vissa den "kött på benen". L uppfattade detta som ett avlidnes närmaste anhöriga; allmänt åtal kan uppdrag att så finkänsligt som möjligt inför- väckas om det av särskilda skäl finns påkallat skaffa utredning om ryktet. L ringde därför ur allmän synpunkt. Finner justitieministern en bekant och bad om ett sammanträffande. att allmänt åtal bör anställas skall han med Vid detta nämnde han vad han hade hört. överlämnande av skriften göra anmälan därL:s bekant hade emellertid inte någon aning om till justitiekanslern. Justitiekanslern har om saken. I dom den 6 december 1963 också en självständig åtalsrätt. Justitiekansfällde Hallands mellersta domsaga tre av de lern förutsattes emellertid utnyttja denna tilltalade, däribland L, för ärekränkning och åtalsrätt endast i fall, som helt saknar polimissfirmelse mot tjänsteman till dagsböter tisk betydelse. Någon tryckningen föregåenoch förpliktade dem att utge skadestånd. L de granskning får inte förekomma, och det och en annan av de fällda vädjade mot är förbjudet för myndighet eller annat allmänt domen. Hovrätten för Västra Sverige yttrade organ att på grund av skrifts innehåll, SOU 1972:88

genom åtgärd som inte äger stöd i TF, hindra skriftligen förklarat sig vara författare. Är tryckning eller utgivning av skriften eller författaren anonym eller har publiceringen dess spridning bland allmänheten. skett utan hans medgivande och har skriften För alla som har att övervaka TF:s efter- i fråga särskild utgivare, svarar förläggaren, levnad gäller alltsedan 1809 års regerings- d v s den som omhänderhaft tryckning och form tillika, att de städse bör ha i åtanke att utgivning. Finns inte förläggare eller kan inte tryckfriheten utgör grundval för ett fritt utrönas vem det är, svarar boktryckaren. samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksam- Saknas uppgift om boktryckare eller kan han het mera på ämnets och tankens än på ej uppspåras, svarar den som utsprider skrifuttryckets lagstridighet, på syftet än på ten. Den som medverkat till att skriften fått framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre visst innehåll, genom att exempelvis lämna fria än fälla. upplysningar, är inte ansvarig enligt TF. Innan allmänt åtal för tryckfrihetsbrott Enligt TF 12:1 upptas tryckfrihetsmål av väckts, kan justitieministern lägga skriften tingsrätt inom vars domskrets länsstyrelse har under beslag. Detta kan inte ske senare än en sitt säte. Förekommer anledning att även anvecka från det skriften utgavs och gransk- nan tingsrätt inom länet skall äga upptaga ningsexemplar avlämnades. För att möjlig- tryckfrihetsmål äger Konungen förordna därgöra övervakning av TF:s efterlevnad har det om. I lag 22.4 1949 med vissa bestämmelser ålagts boktryckare att samtidigt med skrif- om rättegången i tryckfrihetsmål ges mera tens utgivning avlämna granskningsexemplar detaljerade bestämmelser. Laga domstol i till justitieministern eller något av tryckfri- tryckfrihetsmål är enligt denna lag tingsrätt, hetsombuden. Har skrift lagts under beslag, som är behörig att upptaga tryckfrihetsmål i måste åtal väckas inom två veckor, eller det län där tryckningsorten är belägen. Om också måste inom samma tid ansökan om det i länet finns flera tingsrätter med sådan skriftens konfiskering göras hos vederböran- behörighet skall målet, om skriften tryckts de domstol. Väcker målsägande åtal kan han inom domkretsen för behörig tingsrätt upphos domstolen begära att skriften lägges tagas av den tingsrätten och i annat fall av den under beslag. av de behöriga tingsrätterna, som är närmast För innehållet i tryckt skrift gäller speciel- tryckningsorten. Är skriften tryckt utom rila ansvarighetsregler. Beträffande periodisk ket, anses som tryckningsort den ort, där den skrift, d v s tidning, tidskrift eller annan som låtit utlämna skriften för spridning har dylik tryckt skrift, som enligt utgivningsplan sitt hemvist, eller, om detta inte går att utär avsedd att under bestämd titel utges med röna, den ort där exemplar av skriften påträfminst fyra på särskilda tider utkommande fas. nummer årligen och för vilken utgivningsÄven beträffande rättegången gäller specibevis meddelats av justitieministern, skall en ella regler. Frågan om skriften är brottslig särskild ansvarig utgivare av ägaren ha an- skall prövas av en jury om nio medlemmar, mälts till justitieministern. Utgivaren är an- såvida parterna inte begär att målet skall avgösvarig för allt som publiceras i skriften, utom ras av rätten utan juryprövning. Har jury funför annonser i vissa fall. Om utgivningsbevis nit skriften brottslig, skall även rätten pröva inte meddelats eller om den som anmälts frågan. Är rätten av annan mening än juryn, som ansvarig utgivare av någon anledning äger rätten frikänna den för skriften ansvainte är behörig, är ägaren ansvarig. Kan inte rige eller hänföra brottet under mildare utrönas vem som äger skriften, är boktrycka- straffbestämmelse. Rätten kan däremot inte ren ansvarig för innehållet, och kan ej heller döma den ansvarige, om juryn förklarat att boktryckaren uppspåras, blir den som spri- skriften inte är brottslig, och det går inte der ut skriften ansvarig. För andra tryckta heller att få frågan bedömd av högre instans. skrifter än periodiska är författaren ansvarig, Konfiskering är en speciell tryckfrihetsom han angivits på skriften eller om han rättslig påföljd. Den innebär att alla för 36

SOU 1972:88

spridning avsedda exemplar av skriften förstörs och att man vidtager sådana åtgärder med plåtar, sterotyper och annat uteslutande för tryckning av skriften avsett material att det inte längre kan missbrukas. Den eller de som genom författande av artiklar eller på annat sätt medverkat till att skriften fått visst innehåll är som tidigare nämnts uteslutna från ansvar. Anledningen härtill är att ett dylikt ansvar skulle kunna verka hämmande på yttrandefriheten. Ett komplement härtill är att artikelförfattare och andra bidragsgivare till en tidning kan göra anspråk på anonymitet. Detta medför, vilket också 1944 års tryckfrihetssakkunniga anfört i sitt betänkande (SOU 1947:60 s 156), att bedömningen av subjektiva omständigheter gestaltar sig annorlunda vid tryckfrihetsbrott än vid motsvarande brott av normaltypen. I motion 1:535 vid 1962 års riksdag yrkades att riksdagen i samband med behandlingen av brottsbalksförslaget måtte fatta ett sådant beslut att det blev fullt klarlagt att ansvarige utgivaren i tryckfrihetsprocess inte skulle behöva visa huruvida han själv haft skälig grund för den med åtalet avsedda som förtal betecknade uppgiften, utan att det skulle vara tillfyllest, att han visade, att det objektivt sett fanns skälig grund för uppgiften. Första lagutskottet yttrade i utlåtande den 7 november 1962 nr 42 bl a: Formuleringen i stadgandets senare del anknyter — för det fall att uppgiften ej styrkes vara sann — omedelbart till vad som var bekant för uppgiftslämnaren och bevisbördan lägges på honom. Då berörda stadgande skall tillämpas på en tidnings ansvarige utgivare, lärer bevisningen normalt inriktas på att så långt anonymitetsskyddet det medger styrka att utgivaren, när han lät införa artikeln med hänsyn till utförda kontrollåtgärder eller eljest förfogade över upplysningar, som utgjorde skälig grund för de uttalanden varom i målet är fråga. Det bör observeras att det egentliga föremålet för bevisningen i regel ej torde bli huruvida den tilltalade ansåg sig ha skälig grund utan huruvida han ägde kännedom om sådana omständigheter som vid ett objektivt bedömande kan anses ha utgjort skälig grund. SOU 1972:88

Pressens arbetsförhållanden medför emellertid att något verkligt ställningstagande till artikeln från utgivarens sida stundom ej förekommer. Motionären anser att utgivaren i dylika fall bör kunna fria sig genom att visa att det rent objektivt förelegat sådana omständigheter att en lämnad uppgift får anses ha varit skäligen grundad. Tanken synes vara att man då skulle få helt bortse från om utgivaren känt till dessa omständigheter. Enligt utskottets mening kan det ej anses ändamålsenligt att låta utgivaren till stöd för påståendet om skälig grund åberopa förhållanden som ligger utanför ramen av den kännedom om omständigheterna som skulle ha utgjort hans försvar, om han närmare tagit ställning till artikeln. Straffrihetsregeln innebär att man tager hänsyn till den situation vari en viss person befinner sig vid ett visst tillfälle, då uppgiften lämnas, och strafffriheten medgives i betraktande av att denna situation gör lämnandet av uppgiften berättigat eller åtminstone ursäktligt. Om nu utgivaren medgavs att mera fritt välja vilka omständigheter han ville styrka såsom utgörande skälig grund för de uttalanden målet gäller, skulle det obestridligen bli nödvändigt att lämna den andra parten i målet motsvarande frihet när det gäller att vederlägga hans påståenden. Då anknytningen till viss person sålunda eliminerats, skulle det säkerligen bli i det närmaste ogörligt att fasthålla vid anknytningen till viss tidpunkt. Bedömningen skulle komma att avse något helt annat än den situation som förelåg, då artikeln infördes i tidningen, och den egentliga grunden för straffriheten skulle förloras ur sikte. — I sammanhanget vill utskottet framhålla, att den förskjutning av perspektivet på gärningen, som skulle bli följden om motionärens förslag bifölls, sannolikt i många fall skulle verka till utgivarens nackdel. Utskottets ståndpunkt blir således att utgivaren lika litet i ärekränkningsfallet som i de förut nämnda fallen av så att säga överskjutande uppsåt bör undgå konsekvenserna av fiktionen att vad tidningen innehåller införts däri med hans vetskap och vilja. Motionärens hemställan kan därför ej tillstyrkas. Likväl må framhållas, att den problematik, som uppmärksammats av motionären, måste särskilt beaktas i rättstillämpningen. Med anledning av vissa uttalanden i motionen vill utskottet även understryka att berörda regel ej avses medföra någon uppluckring av anonymitetsskyddet.

Det har ofta ansetts som en olägenhet i tryckfrihetsprocessen att sanningsbevisning i ärekränkningsmål i regel ej kunnat medgivas. För juryn kan det nämligen framstå såsom väsentligt för bedömningen huruvida en beskyllning varit sann eller osann (se SOU 1912:23 s 114 och Sundström i SvJT 1962 s436). Genom bestämmelserna i BrB 5:1 andra stycket har för vissa fall sanningsbevisning tillåtits. I tryckfrihetsprocessen kan dock ej sällan tillämpning av dessa bestämmelser bli utesluten just på grund av anonymitetsskyddet för uppgiftslämnare. För överskridande av yttrandefrihetens gränser i radio och tv gäller i stort sett detsamma som beträffande tryckt skrift. Enligt radiolagen (1966:755) är förhandsgranskning av myndighet eller annat allmänt organ förbjuden. Gränserna för yttrandefriheten är på grund av hänvisning i radioansvarighetslagen (1966:756) till TF:s brottskatalog desamma som för tryckt skrift. För innehållet i radio- och tv-program svarar i regel programutgivaren, d v s en särskilt av företaget utsedd person, som skall ha till uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott i program, för vilket han är förordnad. Enligt huvudregeln skall även här målsägande som regel väcka åtal. Allmänt åtal som endast kan ske efter angivelse och om åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt — får väckas endast av justitiekanslern. Mål om yttrandefrihetsbrott i radioprogram upptas av Stockholms tingsrätt, om det inte med hänsyn till omständigheterna är lämpligare att uppta målet vid annan tingsrätt, som är behörig att pröva tryckfrihetsmål. Beträffande själva rättegången gäller samma regler som för tryckfrihetsmål. I gällande rätt bestämmes yttrandefrihetens gränser för film helt av BrB, och vanliga processuella regler är gällande. Filmcensurutredningen har i sitt betänkande med förslag till filmlag och filmansvarighetslag (SOU 1969:14) föreslagit att all förhandsgranskning från myndigheternas sida av film, avsedd att visas för vuxen publik,d v s över 15 år, skall vara förbjuden. Ansvar för yttrandefrihetsbrott i film - där TF:s brottskatalog 38

blir bestämmande - föreslås utkrävas i efterhand av den för filmen ansvarige. Ansvarig skall i första hand vara en av filmens ägare särskilt utsedd filmutgivare. Har sådan inte förordnats eller är han när filmen utges för visning inte längre behörig, vilar ansvaret på filmens ägare. Enligt förslaget skall allmänt åtal väckas av JK vid Stockholms tingsrätt eller annan tingsrätt som är behörig att uppta tryckfrihetsmål. 3.2 Förtal av avliden 3.2.1 Lagtext och förarbeten BrB 5:4 Förtal av avliden skall medföra ansvar enlig 1 eller 2 §, om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest, med beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne. Som tidigare nämnts gav strafflagen inte någon straffrättsligt skydd ens mot kvalificerade former av ärekränkning mot avliden. Det var först genom BrB som en straffbestämmelse om förtal av avliden tillkom. Straffrättskommittén föreslog i betänkande 1953:14 en bestämmelse med följande lydelse: "Den som förtalar avliden, straffas som i 1 § sägs." Åtal för förtal av avliden föreslogs skola kunna väckas av allmän åklagare om åtal fanns påkallat ur allmän synpunkt. Åtal skulle enligt förslaget också få väckas av den avlidnes efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon eller av den som stod i adoptivförhållande till honom. I motiven till förslaget anförde straffrättskommittén bl a följande: Till förmån för åsikten att straffrättsligt skydd bör givas beträffande ärekränkning av avliden kunna, såsom högsta domstolen framhöll vid granskningen av 1832 års lagförslag, åberopas hänsyn av både enskild och allmän natur. Människor hysa i allmänhet en önskan att åtnjuta ett gott namn och rykte även efter döden. Intresset att äga vetskap om skydd i detta hänseende är värt beaktande. Ur samhällets synpunkt är det av intresse SOU 1972:88

at: den inverkan som en sådan önskan kan skyddstid. En sådan tidsbestämning blir i viss ha på en människas handlande icke försvagas mån godtycklig och föga rationell, varför det av att hon genast efter döden ostraffat kan synes vara att föredraga att verkan av att gcras till föremål för ärekränkande beskyll- längre eller kortare tid förflutit efter dödsfalningar. Det var i första hand hänsyn av let får beaktas i samband med åtalsprövningsistnämnda slag som föranledde Thyrén att i en. Endast i undantagsfall torde allmänna sitt lagutkast upptaga en straffbestämmelse intressen påkalla att åtal väckes sedan ett rörande ärekränkning av avliden. Ett ytterli- eller annat decennium förflutit från den gare motiv härför är att ärekränkande be- angripnes död. skyllning mot avliden ofta innefattar anDen målsäganderätt som enligt förslaget grepp även mot de efterlevandes ära eller i skulle tillkomma vissa den avlidne närståenvart fall mot deras pietetskänsla. Dylika synpunkter ligga till grund för kriminalise- de bestämdes i förslaget till att avse samma ringen i exempelvis engelsk rätt. Även andra personer som anges i RB 20:13 om succeshänsyn än de nu nämnda pläga anföras till sion i målsäganderätt. Härigenom erhöll man stod för att i viss utsträckning straffbelägga enligt straffrättskommitténs mening en tidsärekränkning mot avliden. Det har sålunda framhållits att det är ett renlighetsintresse i begränsning. Vad angick målsäganderätten för bröstarvinge innebar det föreslagna stadsamhället att människor icke ha full frihet at: utslunga beskyllningar mot den som icke gandet att endast bröstarvinge som var född längre kan försvara sig själv. Bestraffning av eller avlad vid den avlidnes frånfälle ägde tala förtal mot död man har också uppfattats å brottet. främst som ett uttryck för aktningen för Liksom övriga bestämmelser i straffrättsmänniskovärdet. kommitténs förslag till lagstiftning om äreGentemot dem som hävda att straffrättsligt skydd borde givas beträffande ärekränk- kränkningsbrotten omarbetades det nu ifråning mot avliden har särskilt framhållits att gavarande lagrummet inom justitiedeparteett dylikt skydd skulle klavbinda den histo- mentet, och lagrummet föreslogs vid lagrådsriska forskningen och kritikrätten. Vad angår remissen 1958 i stället få följande lydelse: ärekränkande beskyllningar mot personer som avlidit för mycket länge sedan har även Förtal av avliden skall medföra ansvar anförts att ett straffrättsligt skydd vore ur enligt 1 eller 2 §, om gärningen är sårande praktisk synpunkt meningslöst. för de efterlevande eller den eljest, med Vid övervägande av de skäl som kunna beaktande av den tid som förflutit sedan den anföras för och emot ett straffrättsligt skydd avlidne var i livet samt omständigheterna i för avlidens ära har kommittén funnit skälen övrigt, kan anses kränka den frid, som bör för ett dylikt skydd vara av sådan styrka att tillkomma den avlidne. de väl motivera att i svensk rätt upptages en straffbestämmelse rörande vissa former av Vid lagrådsremissen anförde departementsärekränkning mot avliden. Därigenom skul- chefen härom bl a: le också den svenska rätten ansluta sig till vad som i detta hänseende gäller i flertalet Något särskilt behov av straffskydd för främmande länder, däribland de övriga nor- avliden mot ärekränkning torde icke föreligdiska länderna. ga, men jag finner ej anledning att motsätta mig denna utvidgning, som praktiskt taget I utländsk rätt är det ej ovanligt att enhälligt tillstyrkts vid remissbehandlingen. Brottsområdet torde böra omfatta hela straffskyddet vid ärekränkning mot avliden begränsas till att avse endast beskyllningar den brottstyp som enligt departementsförsom framställts inom viss tid efter den slaget benämnes förtal. De grundsatser som angripnes död. Såsom ovan anmärkts före- skall gälla för denna brottstyp bör således bli slog även Thyrén en dylik begränsning; enligt tillämpliga även när avliden person kränkes. hans förslag skulle skyddstiden utgöra tjugu Detta innebär att den omständigheten, att en år. Med hänsyn särskilt till att enligt försla- kränkande uppgift om en avliden är med get straffbarhet föreligger endast beträffande sanningen överensstämmande eller har stöd ogrundade beskyllningar och till att allmänt av åberopade grunder, medför frihet från åtal må väckas endast när det är ett allmänt ansvar allenast om uttalandet gjorts för att intresse att så sker har det icke ansetts tillgodose ett berättigat allmänt eller enskilt nödvändigt att införa en till vissa år bestämd intresse. Emellertid torde det icke vara tillSOU 1972:88

fyllest att generellt hänvisa till reglerna om ärekränkning mot levande personer, utan en närmare bestämning är påkallad främst med hänsyn till spörsmålet hur man skall bestämma gränsen bakåt i tiden. Kommitténs tanke att genomföra en tidsbegränsning genom bestämningen av den krets av personer som tillerkännes målsäganderätt synes knappast lycklig, utan begränsningen bör i klarhetens intresse framgå av själva gärningsbeskrivningen. Att därvid föreskriva en bestämd tidsfrist, räknad från dödsfallet, synes ej böra komma i fråga. Lagrummet torde i stället^ böra avfattas så att det i varje särskilt fall får bedömas, huruvida uttalandet kan anses kränka den frid som bör tillkomma den avlidne. Vid detta bedömande blir längden av den tid som förflutit från det den avlidne var i livet en betydelsefull faktor, men hänsyn får tagas även till andra föreliggande omständigheter. Särskilt får beaktas huruvida uttalandet var sårande för den avlidnes efterlevande, varvid hänsyn närmast får tagas till efterlevande make och barn men i undantagsfall även till senare generationer. Av väsentlig betydelse vid bedömandet är huruvida minnet av den avlidne inom en större eller mindre krets alltjämt kvarstår med levande personlig kraft. Med föreslagen utformning av brottstypen synes den giva erforderligt skydd mot obehöriga kränkningar mot avliden utan att den behöver innebära någon hämsko på den historiska forskningen och på den fria yttrande- och kritikrätten i övrigt. Spörsmålet om vilken krets av personer som skall tillerkännas målsäganderätt vid förtal av avliden får upptagas i samband med åtalsreglerna och torde därvid få lösas i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag. Lagrådet yttrade bl. a.: I denna § straffas förtal som rör avliden person. Lagrådet anser motiverat, att ett dylikt stadgande upptages för att kunna användas i mera stötande fall. Enligt lagrådets mening bör man dock icke särskilt nämna den frid som bör tillkomma den avlidne utan straffbestämmelsen synes böra inskränkas till fall, då uttalandet om vederbörande är uppenbart sårande för den dödes närmaste. Stadgandet torde böra gälla i fråga om sådana typer av ärekränkning som enligt lagrådets förslag betecknats förtal och otillbörligt uttalande. Lagrådets uttalande föranledde inte någon 40

åtgärd från departementschefens sida, utan departementsförslaget intogs i propositionen som utan ändring antogs av riksdagen. I fråga om åtalsrätten gäller enligt BrB 5:5 andra stycket att om förtal riktats mot avliden må åtal väckas av den avlidnes efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon samt, om åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt, av åklagare. 3.2.2 Rättspraxis Endast ett fall angående ansvar för förtal av avliden har prövats i högsta instans och refererats i NJA. Det är rättsfallet NJA 1966 s565. Förhållandena var följande: F byråsekreteraren Sten Hammarskjöld yrkade efter stämning å redaktören Nils Ivar Ivarsson i egenskap av ansvarig utgivare för Sydsvenska Dagbladet Snällposten vid rådhusrätten i Malmö ansvar å Ivarsson jämlikt BrB 5:2 och 4 jämfört med TF 7:4 punkt 15 under följande påstående: Sten Hammarskjöld är broder till framlidne generalsekreteraren i FN Dag Hammarskjöld, som omkom vid en flygolycka i Ndola i Rhodesia den 18/9 1961. I Sydsvenska Dagbladet den 30/7 1965 hade intagits en artikel med rubriken "Hammarskjöld tog sitt liv enligt intervju i Spiegel". Artikeln utpekade Hammarskjöld såsom brottslig genom att uttala misstanken att han själv åstadkommit att planet störtade och att han därigenom uppsåtligen förorsakat andra människors död och således gjort sig skyldig till brott enligt BrB 3:1 (punkt 1). Artikeln innehöll också uppgifter, som var ägnade att utsätta Dag Hammarskjöld för missaktning (påståenden att han under sina sista dagar förlorat kontakten med verkligheten (2), att han hade en fix idé att han var Kristus (3), att han begått självmord, (4) att det betydde allt för honom att få dö i storhet (5) samt att han hade skuldkomplex på grund av homosexualitet (6)). Artikeln innebar förtal, som med hänsyn till Dag Hammarskjölds framskjutna ställning samt till att uttalandena intagits i en tidning med stor upplaga måste anses som grovt. GärSOU 1972:88

ningen var sårande för Sten Hammarskjöld och måste anses ha kränkt den frid, som bort tillkomma Dag Hammarskjöld. I andra hand yrkades ansvar jämlikt BrB 5:1 och 4 jämfört med nyssnämnda lagrum i TF under påstående att uttalandena i artikeln innefattade förtal. Sten Hammarskjöld yrkade skadestånd med 100 000 kronor. Ivarsson bestred ansvar på den grund att uttalandena inte var sårande för de efterlevande eller kunde anses kränka den frid som borde tillkomma Dag Hammarskjöld. Skadeståndsskyldighet bestreds på den grund att varken ekonomisk eller ideell skada kunde anses ha drabbat Sten Hammarskjöld. Den jury som tjänstgjorde i rådhusrätten besvarade av rätten framställda frågor så att uttalandena 1, 4 och 5 samt uttalandena 2—6 sedda som en helhet var brottsliga jämlikt BrB 5:1 och 4 såsom förtal av avliden, vilka gärningar var sårande för de efterlevande och kunde anses kränka den frid, som borde tillkomma den avlidne. Uttalandet nr 3 fann juryn brottsligt jämlikt samma lagrum och ansåg att gärningen kunde anses kränka den frid, som borde tillkomma den avlidne. Rådhusrätten fann Ivarsson vara ansvarig för skriften och att uttalandet nr 1 utpekat Dag Hammarskjöld som brottslig och därför utgjorde förtal samt att uttalandet var sårande för de efterlevande och kränkte den frid, som borde tillkomma Dag Hammarskjöld. Övriga uttalanden utgjorde enligt rättens mening inte förtal. Vad skadeståndet beträffar uttalade rådhusrätten att eftersom uttalandet nr 1 var sårande för Sten Hammarskjöld var han berättigad till skadestånd men att det förhållandet att uttalandet därjämte kränkt Dag Hammarskjölds frid inte grundade skadeståndsrätt för Sten Hammarskjöld. I domslutet dömdes Ivarsson för förtal av avliden till 75 dagsböter och förpliktades att utge skadestånd med 10 000 kronor. Båda parter fullföljde talan. Hovrätten över Skåne och Blekinge fann liksom rådhusrätten att endast uttalandet nr 1 kunde bedömas som förtal. I domskälen SOU 1972:88

uttalade hovrätten därefter bl a: Ivarsson har i målet gjort gällande, att publiceringen icke innebär ett utpekande av Dag Hammarskjöld såsom brottslig, att den var berättigat såsom ett naturligt led i tidningens nyhetsförmedling och att avsikten därmed var att meddela läsekretsen den nyheten att vissa tidigare bekanta rykten om omständigheterna kring Dag Hammarskjölds död och vissa synpunkter på hans personlighet återgivits i den tyska tidskriften Der Spiegel. Hovrätten finner den först angivna invändningen icke vara hållbar. Ett utpekande av någon såsom brottslig måste anses föreligga icke endast då en uppgift första gången framförs i tryckt skrift utan även då den återgives i sådan skrift. Då det gäller att bedöma om det var försvarligt att på sätt som skett genom artikeln framföra den angivna misstanken mot Dag Hammarskjöld, bör hänsyn tagas till att yttrandefriheten är av synnerlig betydelse, då det gäller uppgifter om en person, som intagit en så framskjuten och ansvarsfull ställning som Dag Hammarskjöld. Härtill kommer att det är ett allmänt intresse att alla omständigheter, som kan vara ägnade att belysa det delvis oklara händelseförloppet vid flygolyckan, blir klarlagda. Generellt sett bör alltså information och kritik som rör Dag Hammarskjöld få anses försvarliga i största utsträckning och i långt högre grad än om det gällt en privatperson. Särskilt sedan Dag Hammarskjöld icke längre står mitt i ett pågående politiskt skeende, måste dock någon rimlig gräns upprätthållas för vad som kan godtagas såsom försvarligt. Hovrätten uttalade därefter att hänsyn också måste tagas till den situation i vilken artikeln publicerats och beskaffenheten av det material artikeln innehöll samt att utgivaren kunde undgå ansvar för förtal endast om i detta hänseende skälig grund förelåg för uppgiften. Hovrätten redogjorde därefter för den utredning som förebragts om varifrån uttalandena kommit och konstaterade att artikeln inte innehöll något material eller uttalande hämtade ur Der Spiegel utan endast ett utdrag av en tidigare i tidskriften Fact publicerad artikel om Dag Hammarskjöld i form av en intervju med en i artikeln angiven person, som tidigare tagit avstånd från innehållet i intervjun och protesterat mot dess offentliggörande. 41

Hovrätten uttalade vidare: Hovrätten finner sålunda, att det, även med beaktande av en mycket vittgående yttrandefrihet beträffande allt som rör Dag Hammarskjölds personlighet och omständigheterna kring hans död, icke kan anses ha varit försvarligt att på så sätt som skett utan någon reservation publicera ett omtryck av den ursprungligen från Fact hämtade intervjun och att det icke förelegat skälig grund för den däri angivna misstanken mot Dag Hammarskjöld för att uppsåtligen ha orsakat sina följeslagares död. Publiceringen måste anses sårande för de efterlevande. Då så är förhållandet, saknas anledning taga ställning till om den även eljest kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne. Hovrätten fastställde rådhusrättens domslut. Ivarsson sökte revision och yrkade i första hand ogillande av ansvars- och skadeståndstalan och i andra hand att straffet och skadeståndet skulle nedsättas. HD beredde Pressens sam arbe tsnämnd, vari Publicistklubben, Svenska journalistförbundet och Svenska tidningsutgivareföreningen är representerade, tillfälle att inkomma med yttrande. Nämnden anförde i sitt yttrande att målet aktualiserade tre skilda frågekomplex, nämligen 1. tolkningen av den grundläggande brottsbeskrivningen i BrB 5:1 om förtal, 2. innebörden av de speciella reglerna i BrB 5:4 om förtal av avliden samt 3. tillämpningen av skadeståndsreglerna vid förtal av avliden. Under 1 anförde nämnden bl a att artikeln inte innehöll någon uttrycklig anklagelse för mord eller vållande till annans död utan endast en, låt vara mycket tydlig, insinuation. Nämnden anförde vidare: Huvudintresset i målet knyter sig till tolkningen av uttrycken "utpeka eller eljest lämna uppgift" i brottsbeskrivningen. I ordet utpeka torde i och för sig böra inläggas ett uppsåt hos gärningsmannen att framställa den person som angives såsom utrustad med den egenskap som omfattas av "utpekandet". Ett omnämnande, som icke avser att tillvita vederbörande egenskapen, torde ej 42

vara något utpekande. När emellertid brottsbeskrivningen fortsattes med orden "eljest lämnar uppgift" uppkommer spörsmålet huruvida också vid ett sådant uppgiftslämnande ett likartat uppsåt skall krävas för att ett förtalsbrott skall föreligga. Två tolkningar förefinnes i förevarande sammanhang. Å ena sidan hävdas, att "utpekar" och "eller eljest lämnar uppgift" skall läsas i en följd och att i båda fallen ett uppsåt hos gärningsmannen att förtala den omtalade skall föreligga. Å andra sidan har framhållits, att enligt gängse uppfattning uttrycket "lämna uppgift" avser en helt neutral gärning, beträffande vilken något annat uppsåt icke kan fordras än att gärningsmannen förstått innebörden av den uppgift han vidarebefordrar. Med den senare tolkningen blir uppsåtet vid uppgiftslämnandet likgiltigt. Även om uppgiften lämnas t ex i vetenskapligt sammanhang, är fråga om en brottslig gärning. Gives uttrycket denna i och för sig närmast till hands liggande tolkning, inskränkes yttrandefriheten i en av lagstiftaren troligen icke avsedd grad. Av särskilt intresse är i förevarande sammanhang allt det lämnande av uppgifter, som sker i form av referat av olika slag. I detta mål är fråga om ett referat av en intervju, till vilken den refererande tidningen icke själv omedelbart tagit någon ställning. Närmaste syftet med tidningens uppgiftslämnande har icke, såvitt kan bedömas, varit att utpeka Hammarskjöld såsom skyldig till de gärningar, vilka tillvitas honom i intervjun. Syftet synes ha varit att för tidningens läsare omtala att en intervju av det refererade innehållet förekommit i den tyska tidningen Der Spiegel. Om man kräver ett förtalsuppsåt hos uppgiftslämnaren, kan ifrågasättas, om ett sådant förefinnes i den nu åtalade artikeln. Pressens samarbetsnämnd är väl medveten om att den omständigheten att lämnandet av en nedsättande uppgift i ett referat icke eo ipse kan innebära att gärningsmannen blir fritagen från ansvar för förtal. Ett återgivande kan ske med förtalsuppsåt. För eget vidkommande anser nämnden att syftet med referatet måste äga betydelse. Det kan exempelvis framhållas, att just den uppgift, varom är fråga i målet, nämligen att Dag Hammarskjöld själv bringat sitt plan att störta, förekommit i många diskussioner kring tolkningen av förtalsbestämmelsen i BrB både i tal och tryckt skrift. När sålunda i pressrättsliga diskussioner detta påstående upprepas gång efter annan, sker det icke för att giva ökad spridning åt detsamma och

SOU 1972:88

därmed utsätta den bortgångne Dag Hammarskjöld för andras missaktning, utan uppgiften lämnas som exempel i en rättslig diskussion. Om även ett uppgiftslämnande av denna art skall vara att anse som förtal enligt huvudregeln i 5 kap 1 § 1 st BrB, lägges en hämsko på i och för sig nyttiga diskussioner och meningsutbyten av allehanda slag, i vilka exempel kan behöva anföras ur verkliga livet. Under 2 anförde nämnden bl a: Huruvida gärningen är sårande för de efterlevande är en fråga, som i vanliga fall får bedömas efter domstolens fria skön. Ett särskilt spörsmål är om icke den efterlevandes känslor måste bedömas under visst hänsynstagande till den bortgångne och hans position. Dag Hammarskjöld intog en särställning i världspolitiskt sammanhang. Hans efterlevande kan icke få känna sig sårade vid diskussioner om den bortgångne och hans personlighet på samma sätt som efterlevande till en person, som aldrig trätt fram ur privatlivet. Något objektivt mått för vad som är sårande för efterlevande finns med andra ord ej. Vad gäller Dag Hammarskjöld måste historikers strävanden att i varje detalj klargöra hur det tillgick vid hans bortgång, efter vårt sätt att se, icke böra hämmas av att något som verkar sårande för de efterlevande ej får publiceras. Satsen "om de döda intet annat än gott" kan gälla i normalfall. I Dag Hammarskjölds fall måste emellertid utrymme finnas för framställande av historiska hypoteser utan att för den skull den bortgångnes efterlevande känner sig sårade. Nämnden vill understryka vikten av att en fri opinionsbildning ej motverkas av ett alltför långtgående hänsynstagande till efterlevandes känslor. Under 3 anfördes: Det synes som om lagstiftaren vid tillkomsten av brottet förtal av avliden helt bortsett från dess skadeståndsrättsliga aspekter. Tidigare har skadestånd kunnat fordras allenast av den av förtalsbrottet omedelbart skadelidande. I och med att brottstypen förtal av avliden införts och de efterlevande gjorts till målsägande, har möjlighet öppnats för ett otal skadeståndsprocesser i anledning av en och samma brottsliga gärning. Bestämmande blir antalet efterlevande målsägande. Antages att antalet efterlevande skadeståndsberättigade i visst fall är exempelvis ett tiotal, uppkommer frågan huruvida envar av dessa skadelidande skall vara berättigad till fullt skadestånd. Så torde vara fallet enligt gängse skadeståndsrättsliga normer. Allvaret i saken kan belysas av följande SOU 1972:88

exempel. En brottslig uppgift om avliden sprides genom en TT-notis till exempelvis 100 tidningar. Den avlidne har 10 efterlevande med målsäganderätt. Om var och en av dessa kan från ett vart av de 100 tidningsföretagen utbekomma fullt skadestånd, kommer det totala beloppet, som kommer att belasta den samlade svenska pressen i anledning av denna notis, att springa upp i miljonbelopp. Att medverka till en sådan utveckling kan ej ha varit lagstiftarnas avsikt. HD avgjorde målet efter huvudförhandling. Två justitieråd (Digman och Hesser) förenade sig om domen. I denna uttalades bl a: I den med åtalet avsedda tidningsartikeln, vilken åsatts rubriken "Hammarskjöld tog sitt liv enligt intervju i Spiegel", återges vissa intervjuuttalanden, som tillskrivits John Lindberg och som återgivits i ett två dagar tidigare utkommet nummer av den tyska tidskriften Der Spiegel; intervjuuttalandena hade denna tidskrift hämtat från en i mars 1965 i den amerikanska tidskriften Fact publicerad artikel. I interyjuen uttalas misstanken, att Dag Hammarskjöld själv åstadkom att flygplanet störtade. I detta uttalande ligger en antydan om att Dag Hammarskjöld uppsåtligen orsakat medresenärernas död. Återgivandet av intervjuuttalandena måste därför anses innefatta ett utpekande av Dag Hammarskjöld såsom brottslig. I målet är ostridigt att uppgifterna i intervjun är osanna eller ogrundade. Det måste antagas att syftet med återgivandet av intervjuuttalandena icke varit att utsätta Dag Hammarskjöld för missaktning utan endast att lämna information om Spiegelartikeln. Denna omständighet kan dock ej i och för sig själv fritaga från ansvar för förtal. Stadgandena i 5 kap 1 § BrB har visserligen en sådan utformning att frikännande från ansvar för förtal i fall då det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att viss uppgift lämnades, förutsätter att såsom det heter i paragrafens andra stycke uppgiftslämnaren visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den. Bestämmelserna ger sålunda vid handen att det aldrig skulle kunna anses försvarligt att lämna en osann eller ogrundad uppgift, som är ägnad att utsätta någon för andras missaktning. Av motiven till ärekränkningsbestämmelserna (jämför bl a K prop 1962 nr 10 B s 142; NJA II 1962 s 144 f) får 43

emellertid anses framgå, att i praxis utbilda- sa svårigheter, att det i målet inte var möjligt de principer om straffrihet vid intressekolli- att ta ställning till dessa frågor i hela deras sion och vissa privilegierade situationer, t ex med hänsyn till yttrandefriheten och den vidd, att gärningen emellertid befunnits vara yrkesmässiga nyhetsförmedlingen, må tilläm- sårande för de efterlevande, att det endast pas även i fall där paragrafens andra stycke ej fanns ytterligare en taleberättigad samt att är direkt tillämpligt. Det ligger dock i sakens det förhållandet att den åtalade artikeln var natur att gränserna för det område, där en ett av flera offentliga uttalanden med likartat privilegierad bedömning kan ifrågakomma, måste bestämmas snäva då fråga är om innehåll ej borde inverka på bedömningen. HD gjorde därför ingen annan ändring i osanna eller ogrundade uppgifter. Skall den allmänna straffrihetsgrunden här kunna åbe- hovrättens dom än att straffet sänktes till ropas, torde i fall av den typ, varom här är femtio dagsböter. fråga, i regel böra fordras att uttalandet går Justitierådet Hedfeldt var skiljaktig beträfut på att gendriva ett rykte eller att uppgiftslämnaren eljest ger uttalandet sådan fande motiveringen i ansvarsfrågan och anform, att det huvudsakligen motverkat eller i. förde: vart fall ej ökar ryktets skadliga verkan. I målet är ostridigt att uppgifterna i I förevarande tidningsartikel förekommer väl vissa reservationer beträffande Lindbergs intervjun är osanna eller ogrundade. Det måste antagas att den åtalade artikeln vederhäftighet. Dessa reservationer är emellertid alltför svaga för att ha den erforderliga icke var riktad mot Dag Hammarskjöld utan effekten. Större värde synes då kunna att därmed endast åsyftades att lämna tillmätas det avståndstagande och påvisande information om Spiegelartikeln. Denna omav ryktets ovederhäftighet som påföljande ständighet kan dock ej i och för sig fritaga från ansvar för förtal. dag infördes på ledarplats. Gentemot ett I andra fall åter kan syftet med ett avståndstagande i efterhand kan dock anföras, att skada genom den tidigare artikeln uttalande äga betydelse för bedömningen, såsom då någon återger för annan kränkande redan skett. Ej heller i övrigt föreligger någon omstän- uppgifter för att kritisera, bemöta eller dementera dem; där detta syfte klart komdighet som kan föranleda att tidningsartikeln mit till uttryck, kan uttalandet icke sägas med tillämpning av någon allmän straffriinnefatta att vederbörande utpekas såsom hetsgrund ej skulle anses innefatta förtal. Såsom HovR:n funnit måste publiceringen brottslig eller eljest utsattes för missaktning. Vad den i målet avsedda artikeln angår, anses sårande för de efterlevande. innehöll den vissa reservationer beträffande Ivarsson har alltså, såsom tidningens anLindbergs vederhäftighet. Särskilt där resersvarige utgivare, gjort sig skyldig till otillåtet yttrande i tryckt skrift genom framställning, vationerna är så obestämda som i detta fall är de emellertid otillräckliga för den erforsom innefattar förtal av avliden. derliga effekten. Större värde kan då tillVad i det föregående anförts om vad som mätas det avståndstagande och påvisande av iakttagits i samband med publiceringen likryktets ovederhäftighet som påföljande dag som det förhållandet att den med ansvarsinfördes på ledarplats. Gentemot ett avyrkandet avsedda artikeln publicerats på ståndstagande i efterhand kan dock anföras, sådant sätt - på relativt undanskymd plats att skada genom den tidigare artikeln redan att man i vart fall ej kunde få det intrycket skett. att med artikeln avsågs att meddela en Uppenbarligen måste, utöver vad här uppseendeväckande och beaktansvärd nyhet, bör inverka vid straffmätningen. Så har i viss anförts angående tillämpningen av BrB:s utsträckning skett vid HovR:ns bedömning. stadganden om förtal, finnas ett visst utrymDessa och övriga omständigheter i målet bör me för att i rättspraxis fria från ansvar för dock medföra att det av domstolarna utmät- uttalanden, på vilka nämnda stadganden väl efter orden skulle vara tillämpliga men enligt ta straffet nedsättes. sitt syfte icke böra komma till användning. I skadeståndsdelen anfördes i domen bl a Så kan vara fallet framför allt för att att det måste anses vara en öppen fråga om tillgodose samhällets intresse av en korrekt information om händelser av vikt inom och förtal av avliden skall medföra skadestånds- utom landet. Såsom HovR:n anfört måste skyldighet, att tillämpningen av en princip information och kritik i pressen anses i långt om skadeståndsskyldighet skulle erbjuda vis- högre grad försvarliga när det gäller en 44

SOU 1972:88

person i framskjuten och ansvarsfull ställning än då fråga är om en privatperson. Ej heller med beaktande av nu anförda synpunkter kan emellertid, med hänsyn till de åtalade uppgifternas ursprung och beskaffenhet, Ivarsson fritagas från ansvar. Såsom HovR:n funnit måste publiceringen anses sårande för de efterlevande. Ivarsson har alltså, såsom tidningens ansvarige utgivare, gjort sig skyldig till otillåtet yttrande i tryckt skrift genom framställning, som innefattar förtal av avliden. Vad i det föregående anförts om vad som iakttagits i samband med publiceringen liksom det förhållandet att artikeln publicerats på sådant sätt - på relativt undanskymd plats - att man i vart fall ej kunde få det intrycket att med artikeln avsågs att meddela en uppseendeväckande och beaktansvärd nyhet, bör inverka vid straffmätningen. Så har i viss utsträckning skett vid HovR:ns bedömning. Dessa och övriga omständigheter i målet bör dock medföra att det av domstolarna utmätta straffet nedsättes. Justitierådet Walberg ville fastställa det av hovrätten utdömda straffet men ansåg att stadgandet i SL 6:3 inte kunde anses ge rätt till ersättning för lidande som genom förtal av avliden tillskyndats den avlidnes efterlevande. Justitierådet Bergsten ville frikänna Ivarsson och anförde: Omständigheterna kring Dag Hammarskjölds död är ett ämne, som väckt stor uppmärksamhet i hela världen, och det är uppenbart, att en mycket vidsträckt publicitet rörande detta ämne måste accepteras. Uttalandena i intervjun hade tidigare återgivits i svensk och utländsk press. De hade föranlett avståndstaganden även från auktoritativt håll. Det kan inte antagas, att jordmånen för ryktena var gynnsam här i landet. Visst fog kan anses ha förelegat för att en tidning i tillbörlig form och med angivande av källan omtalade för sin läsekrets att uttalanden av denna art förekom. Det må vidare framhållas, att tidningen genom de i den åtalade artikeln lämnade uppgifterna om Lindberg i viss mån reserverade sig i fråga om uttalandenas vederhäftighet. Ingen omdömesgill läsare av artikeln, vilken ej hade särskilt framträdande plats eller utformning, kunde få den uppfattningen, att tidningen för egen del ville stödja uttalandena. Det bör även räknas tidningen till godo, att den i en ledande artikel SOU 1972:88

påföljande dag tog bestämt avstånd från vad som uttalats i intervjun. På grund av det betydande informationsintresse som förelegat beträffande flygolyckan och under hänsynstagande till övriga nu anförda omständigheter finner jag, med tillämpning av den förut angivna allmänna straffrihetsgrunden, att återgivandet i tidningsartikeln av de berörda intervjuuttalandena ej bör medföra ansvar för förtal. I skadeståndsfrågan instämde han med justitierådet Walberg. Beträffande skadeståndsdelen i HD:s dom återkommer kommittén under 3.3.2.1. Ungefär samma problem förelåg till bedömande i ett av Sten Hammarskjöld vid Stockholms rådhusrätt väckt mål mot redaktören Bengt Alfred Öste i egenskap av utgivare av periodiska skriften Idun-VeckoJournalen. Sten Hammarskjöld yrkade ansvar å Öste jämlikt BrB 5:2 och 4 jämfört med TF 7:4 p 15 och anförde: I nr 30 av ovan angivna periodiska skrift intogs en artikel med huvudrubriken "Var det självmord??" och med förrubriken "I fallet Hammarsjöld ställde en amerikansk tidning den oerhörda frågan: Självmord? En engelsk författare sökte nu i sommar sanningen bakom alla påståenden — och här återger vi hans märkliga tolkning." I artikeln utpekades Dag Hammarskjöld som brottslig genom att i artikeln återgavs uttalanden, enligt vilka han misstänktes för att uppsåtligen ha bragt andra människor om livet och således gjort sig skyldig till brott enligt BrB 3:1. Artikeln innefattade även uppgift som var ägnad att utsätta honom för andras missaktning genom att däri återgavs uttalanden av innebörd att han skulle ha varit homosexuell. Förtalet måste med hänsyn till brottets art, till Dag Hammarskjölds ställning och till skriftens stora spridning anses såsom grovt. Förtalet var sårande för Sten Hammarskjöld och kränkte den frid, som borde tillkomma den avlidne. Sten Hammarskjöld yrkade vidare skadestånd med 100 000 kronor. Jury medverkade inte i målet. I dom den 3 november 1965, DB 8/1965, 45

som vann laga kraft, uttalade rådhusrätten i domskälen bl a: Vid prövning av ansvarsfrågan finner rådhusrätten, såvitt gäller i artikeln gjorda uttalanden om att Dag Hammarskjöld bringat flygplanet att störta och därigenom orsakat ett stort antal människors död — såsom Sten Hammarskjöld påstått och Öste vidgått — att desamma innefatta uppgift, som varit ägnad att utsätta Dag Hammarskjöld för andras missaktning. Även genom uppgiften, att Dag Hammarskjöld skulle ha varit homosexuell, måste enligt rådhusrättens mening fara ha uppkommit, att denne skulle utsättas för missaktning icke blott bland dem som stått honom närmast utan därutöver i mycket vida kretsar. Med beaktande av de föreliggande omständigheterna och det förhållandet, att ett påstående om en ämbetsman i inflytelserik ställning att han har homosexuell läggning av den som får del av uppgiften lätteligen förbindes med en misstanke, att ämbetsutövningen kan otillbörligt ha påverkats av en sådan läggning, är även förtalet i den delen av allvarlig beskaffenhet. Med hänsyn till innehållet i artikeln i övrigt och dess utformning kan det icke anses ha varit försvarligt att lämna ifrågavarande uppgifter under åberopande av pressens uppgift att förmedla nyheter till läsekretsen. Med lika litet fog kan det göras gällande att fråga varit om litteraturkritik eller idéanalys. Det har ej heller visats att skälig grund förelegat för uppgiften att Dag Hammarskjöld bragt flygplanet att störta och har slutligen ej ens gjorts gällande att något fog funnits för den andra påtalade uppgiften. Rådhusrätten dömde Öste för grovt förtal i tryckt skrift att utge 75 dagsböter. Öste förpliktades dessutom att utge skadestånd med 15 000 kronor. En av rådhusrätten i Malmö den 25 januari 1966 meddelad dom, nr 9/1966, som vunnit laga kraft, gällde också fråga om ansvar och skadestånd för grovt förtal av avliden. Omständigheterna var följande: En ung flicka hade i april 1965 avlidit i Uppsala efter att ha utsatts för sexuellt övervåld. I tidningen Kvällsposten den 27/4 1965 hade intagits en artikel under rubriken "Inga-Lill levde hemligt dubbelliv". Artikeln utpekade 46

flickan som klandervärd i sitt levnadssätt genom sexuell lösaktighet. Flickans föräldrar yrkade ansvar å tidningens utgivare och anförde: Uppgifterna i artikeln innefattar förtal, vilket måste anses som grovt med hänsyn dels till uppgifternas innehåll och dels därtill att de intagits i en tidning med stor spridning. Uppgifterna är helt grundlösa. Det kan icke påvisas, att omständigheterna voro sådana att det var försvarligt att lämna dem. Förtalet är djupt sårande för målsägandena samt kränker den frid, som bör tillkomma den tragiskt bortgångna. Målsägandena yrkade skadestånd med 25 000 kronor. Rådhusrätten bedömde förtalet som grovt och ådömde utgivaren av tidskriften etthundratjugo dagsböter. Utgivaren förpliktades därjämte att till målsägandena utge skadestånd med 10 000 kronor. En av Svea hovrätt den 30 maj 1968 meddelad dom, nr IX:B 58, som vunnit laga kraft, behandlade en författares rätt att i en roman återge personer och händelser på sätt som kan utgöra förtal. Omständigheterna var följande: Författarinnan Inge-Marie Eriksson är författare till en tryckt skrift med titeln "Märit" och beteckningen roman, som utgavs 1965. Boken handlar om vissa ännu levande personer och om dessas moder och mormoder, vilken sistnämnda avled 1953. Handlingen tilldrar sig i Jämtlands-Sikås, där författarinnan var uppvuxen. Fem personer yrkade ansvar å Inge-Marie Eriksson för förtal och förtal av avliden och begärde skadestånd av Inge-Marie Eriksson och det förlag, som utgett boken. Rådhusrätten i Stockholm fann vissa avsnitt som avsåg nu levande personer inte kunna medföra ansvar. Vissa uttalanden om den avlidna ansågs däremot kränkande. Rådhusrätten dömde Inge-Marie Eriksson till sextio dagsböter och utdömde skadestånd. Båda parter fullföljde talan mot domen. Svea hovrätt uttalade i domskälen bl a: Frågan huruvida det kan anses försvarligt att skönlitterär författare i sitt verk lämnar SOU 1972:88

uppgift som innebär förtal har såvitt bekant icke tidigare bedömts i svensk rättspraxis och ej heller berörts under förarbetena till hithörande lagstiftning eller behandlats i den rättsvetenskapliga litteraturen. Som exempel på intressekollisioner av någorlunda närliggande slag har i förarbetena till brottsbalken pekats på fall då hänsyn till allmänt väl påkallar frihet till kritik i ämnen som berör den allmänna opinionsbildningen eller utvecklingen inom särskilda kulturområden såsom vetenskap, litteratur m fl (SOU 1953:14 s 209). I dessa fall är det emellertid normalt fråga om angrepp som riktar sig antingen mot personer verksamma i det offentliga livet eller mot utövare av konstnärlig eller vetenskaplig verksamhet. Dessa måste räkna med att utsättas för kritik. Intresset ur allmän synpunkt av en levande debatt är så stort att åtskilliga uttalanden som eljest skulle medföra ansvar för förtal bör anses försvarliga när de riktas mot personer tillhörande dessa kategorier. Annorlunda förhåller det sig med den enskilde medborgaren och hans privatliv. En för honom kränkande uppgift kan icke anses försvarlig endast därför att den ingår som ett led i en i och för sig viktig verksamhet, såsom klarläggande av sociala missförhållanden. För det fall att Inge-Marie Eriksson valt att skildra händelserna kring Mary i ett socialreportage skulle de av hovrätten såsom kränkande befunna avsnitten icke kunna anses som försvarliga. Frågan är då om en författare får en mer privilegierad ställning när han använder skönlitterär form. En skönlitterär författare skall självfallet ha frihet att skildra livet i alla dess aspekter, att visa människors goda och dåliga sidor, att ge uttryck för egna reaktioner och tankar, att måla i svart och vitt. För att författarens yttrandefrihet vid skildring av verkliga personer skall kunna ges företräde framför den enskilde individens krav på att icke utsättas för andras missaktning fordras i första hand att författaren har starka skäl att skriva så verklighetstroget att identitet uppkommer mellan verkets person och verklighetens. Sådana skäl torde sällan föreligga. Författaren måste antagas ha förmåga att införa sådana fiktiva element att identifikationen upphäves utan att fördenskull syftet med verket eller dess konstnärliga kvalitet äventyras. I fråga om "Märit" kan icke sägas att det finns bärande skäl att skildra Augusta och Valle på sådant sätt att identitet föreligger SOU 1972:88

med den levande förebilden. Hovrätten finner därför att det icke kan anses försvarligt att Ing-Marie Eriksson i boken lämnat de uppgifter som befunnits innebära förtal. Såsom tidigare framhållits är med hänsyn till bokens totalbild av Augusta förtalet av Amanda Andersson av lindrig beskaffenhet. Gärningen måste dock, även med beaktande av att boken kom ut tolv år efter Amanda Anderssons död 1953, anses som sårande för de efterlämnade barnen. Hovrätten redogjorde därefter i domen för sin inställning till skadestånd åt efterlevande målsägande och fann, vilket närmare redovisas i avsnitt 4.3., att sådant skadestånd icke kunde utgå. I domslutet ändrades straffet till fyrtio dagsböter och ogillades skadeståndstalan för tryckfrihetsbrott avseende förtal av avliden.

3.3 Ersättning vid ärekränkning 3.3.1 Gällande bestämmelser Den klassiska ståndpunkten i svensk skadeståndsrätt har varit att tillfogande av annan skada än ekonomisk skada å sak eller person inte ådragit skadevållaren ansvarighet. Denna klassiska ståndpunkt har emellertid fått överges och skadestånd kan numera utgå för ideell skada och för allmän förmögenhetsskada ävensom skada å andra rättigheter än dem som avser bestämd sak. Obenägenheten att erkänna ett allmänt skadeståndsansvar för sådana skador har i väsentlig mån berott på att skadan endast i undantagsfall går att direkt mäta i pengar. I SL 6:2 och 3 gavs bestämmelser om ersättning i vissa fall för ideell skada. I 6:2 talades om ersättning för genom "sveda och värk" och genom "lyte eller annat stadigvarande men" förorsakat ideellt lidande. Enligt 6:3 skulle ersättning utgå för lidande som genom brott mot personliga friheten eller genom ärekränkande gärning kunde anses tillskyndat någon. I den nya skadeståndslagen (1972:207) har möjligheterna att utfå ideellt skadestånd ökat. Det finns också andra lagbestämmelser om ideellt skadestånd. Enligt lag 13.4. 1945 om 47

ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m fl kan ersättning i vissa fall utgå också för det lidande som intrånget i friheten medfört. Lagbestämmelser om ersättning för ideellt lidande förekommer också inom immaterialrätten. Upphovsrättslagen innehåller exempelvis stadgande att om någon uppsåtligen eller av oaktsamhet utnyttjat ett verk i strid mot lagen skall ersättning utgå inte endast i form av skälig ersättning för utnyttjandet utan också för annan förlust än uteblivet vederlag så ock för lidande eller annat förfång. Enligt vattenlagen 9:8 skall, vid avgörande om och i vilken mån skada tillskyndats någon genom företag eller åtgärd enligt lagen, hänsyn jämväl tas till skada eller lidande av annan beskaffenhet än rent ekonomisk. Ersättning för ideell skada utgår också i vissa familjerättsliga fall, t ex om barn avlats i trolovning och denna brytes i huvudsak på anledning av mannen eller om äktenskapsskillnad medges på grund av ena makens förhållande, varigenom han grovt kränkt den andre, eller efter hemskillnad, som vunnits på grund därav att ena maken grovt åsidosatt sina plikter mot den andre. Bestämmelser om ideellt skadestånd återfanns som nämnts i SL 6:3 Vid BrB:s antagande blev inte hela strafflagen upphävd utan skulle dess bestämmelser i 6 kap om skadestånd gälla i avbidan på en ny lagstiftning. I skadeståndskommitténs betänkande Skadestånd I, (SOU 1963:33) som inte lett till lagstiftning, föreslogs i 10 § följande bestämmelse: För lidande som tillfogas någon genom brott mot den personliga friheten, annat ofredande, ärekränkning eller dylik brottslig gärning skall också ersättning givas enligt vad i denna lag sägs. Den som gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylikt må, om det yrkas, efter omständigheterna åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet.

48 Skadeståndskommittén anförde härom: I kommitténs förslag har motsvarighet till 6 kap 3 § första stycket SL upptagits såsom första stycket i 10 §. Möjligheten att utdöma ersättning för sådan olägenhet eller ideell skada som här är i fråga har därvid vidgats något. Enligt förslaget skall sålunda ersättning givas för lidande som tillfogas genom brott mot den personliga friheten, annat ofredande, ärekränkning eller dylik brottslig gärning. Under brott mot den personliga friheten torde få inbegripas bl a sådana sedlighetsbrott som innebär angrepp mot person. Med ofredande åsyftas hemfridsbrott och annat brottsligt handlande som bereder liknande obehag (alltså ej enbart vad BrB benämner ofredande i 4 kap 7 §). Ordet ärekränkning användes i förslaget i samma betydelse som i 5 kap BrB. Med de avslutande orden "dylik brottslig gärning" åsyftas närmast falskt åtal, falsk angivelse och falsk tillvitelse, respektive obefogat åtal, obefogad angivelse och vårdslös tillvitelse, varom stadgas i 15 kap BrB. Det har icke synts lämpligt att avgränsa skadeståndsbestämmelsen mera än som skett. Den bör ge utrymme för att utdöma skälig gottgörelse åt den som blivit personligen kränkt, och kommittén anser ej, att man behöver befara något missbruk av den föreslagna vidare formuleringen. Skadeståndskommittén avlämnade 1964 ett nytt betänkande med förslag till lag med vissa bestämmelser om arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar m m (SOU 1964:31). Detta nya betänkande och betänkandet från 1963 överarbetades inom justitiedepartementet. I prop 1972:5 med förslag till skadeståndslag hade 5 kap 1 § följande lydelse: Bestämmelserna i denna lag om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande, som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande, som innefattar brott, eller genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning. Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning eller som eljest är skadeståndsskyldig med anledning av sådant brott kan på yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter omständigheterna åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet. SOU 1972:88

Departementschefen tionen bl a (s 570):

anförde i proposi-

Liksom i kommitténs förslag används i departementsförslaget ordet "ärekränkning" i samma betydelse som i 5 kap BrB. Hit hör alltså samtliga de brott som omfattas av nämnda kapitel. Med de avslutande orden "dylik brottslig gärning" åsyftar jag i likhet med kommittén i första hand falskt åtal, falsk angivelse och falsk tillvitelse, resp obefogat åtal, obefogad angivelse och vårdslös tillvitelse (15 kap 5 - 7 §§ BrB). Jag anser att även mened med uppsåt att skada oskyldig (15 kap 1 § BrB) bör kunna räknas hit, liksom någon gång osann partsutsaga (15 kap 2 § BrB). Det är tydligt att förgripelse mot tjänsteman (17 kap 2 § BrB) kan innefatta ärekränkning, om brottet inte är att anse som ofredande. Missfirmelse mot tjänsteman (17 kap 5 § BrB) torde undantagslöst innefatta ärekränkning och kan någon gång dessutom anses som ofredande. Åtskilliga våldsbrott kan som jag nyss nämnde innefatta ärekränkning. Övriga i 16 kap BrB angivna brott torde däremot falla utanför, varvid dock är att märka, att hets mot folkgrupp (16 kap 8 § BrB), liksom även olaga diskriminering (16 kap 9 § BrB), givetvis samtidigt kan innefatta ärekränkning av enskild person. Självständigt ämbetsbrott torde endast i vissa undantagsfall kunna anses utgöra sådant brott som avses i förevarande paragraf. Tänkbart är i och för sig att vissa former av tjänstemissbruk (20 kap 1 § BrB) och brott mot tystnadsplikt (20 kap 3 §) kan vara att anse som ofredande eller som gärning vilken är att jämställa med ärekränkning. Avgörande för den frågan synes böra vara om den handlingsnorm vars åsidosättande konstituerar sådant ämbetsbrott kan sägas ha den enskildes personliga integritet som skyddsobjekt. Så synes ibland kunna vara fallet när en tjänsteman missbrukar sin ställning till förfång för enskild eller när brott mot tystnadsplikt utgör överträdelse av en sekretessregel som uppställts till skydd för enskilds intresse. Däremot torde t ex den omständigheten att ett tjänstefel medför att någon berövas den personliga friheten inte i och för sig föranleda att paragrafen blir tillämplig. En annan sak är att en sådan gärning samtidigt kan utgöra annat brott som enligt det föregående omfattas av bestämmelsen. Denna uppräkning gör inte anspråk på fullständighet. Det kan inte uteslutas att SOU 1972:88

ersättning för lidande bör utgå även vid andra brott än de här nämnda. Det får ankomma på domstolarna att med beaktande av grunderna för stadgandet och dettas lydelse avgöra hur långt man bör gå när det gäller att genom skadeståndsansvar ingripa mot straffbara förfaranden, som innefattar angrepp på den personliga integriteten och därigenom bereder annan personligt lidande. Med anledning av vissa uttalanden av hovrätten över Skåne och Blekinge i dess remissyttrande vill jag framhålla, att bestämmelsen avser endast ersättning för icke-ekonomisk skada. Uppenbart är att den som genom brott av nu ifrågavarande slag har tillfogats personligt lidande också kan ha lidit ekonomisk skada. Frågan om den kränktes rätt till ersättning för sådan skada blir emellertid att bedöma enligt de bestämmelser som skadeståndslagen — eller annan skadeståndsrättslig lagstiftning — innehåller om ersättning för person- eller sakskada resp ren förmögenhetsskada. Några remissinstanser har uppehållit sig vid frågan om storleken av ersättning för lidande enligt denna bestämmelse. Hovrätten över Skåne och Blekinge har ifrågasatt om inte formuleringen i 6 kap 3 § SL, som betonar den kränktes subjektiva upplevelse, har bidragit till att skadestånd i allmänhet döms ut med påfallande låga belopp. Särskilt när kränkande uttalande har spritts genom massmedia är det enligt hovrätten befogat att skadestånd utgår med belopp som svarar mot den skada som härigenom har vållats. Detta bör enligt hovrätten särskilt markeras genom en föreskrift av innehåll, att om kränkande yttrande fått stor spridning genom radio, television, tryckt skrift eller annorledes, detta skall beaktas vid bestämmande av ersättning. SACO anser att skadestånden i mål om brott mot person genomgående är oskäligt låga och vill ha ett auktoritativt uttalande om skadeståndsbeloppens beräkning. Organisationen anser att det annars föreligger risk för oenhetlighet eller för att praxis alltför nära ansluter till den som hittills har tillämpats i mål om brott mot person. Åtskilliga omständigheter inverkar på frågan om skadeståndets storlek. Gällande lag ger inte några anvisningar om vilka normer som skall ligga till grund för prövningen. I första hand blir det fråga om en skönsmässig uppskattning av graden av det lidande som har tillfogats den kränkte. Hänsyn bör visserligen tas till intensiteten i dennes subjektiva upplevelse av kränkningen, men

man måste i första hand lägga förhärskande etiska och sociala värderingar till grund. Det spelar en väsentlig roll under vilka omständigheter kränkningen skett, exempelvis om den ägt rum offentligen eller vid enskild samvaro. Det finns vidare skäl att beakta om ett kränkande uttalande har vunnit stor spridning genom massmedia. Man kan räkna med att domstolarna redan nu tar hänsyn till omständigheter av detta slag, om också ersättningarna hos oss i allmänhet bestäms till jämförelsevis måttliga belopp. Utvecklingen bland annat på masskommunikationernas område bör otvivelaktigt medföra, att större ersättningsbelopp än hittills döms ut när allvarliga kränkningar har spritts genom massmedia. Förhållandena kan dock vara mycket varierande, och det torde inte vara möjligt att lagfästa generella normer eller göra mera preciserade uttalanden om skadeståndens beräkning. Det bör i första hand ankomma på domstolarna att sörja för att rättstillämpningen anpassas till tidens krav. Jag förutsätter att de tar tillbörlig hänsyn till penningvärdets utveckling och fortgående höjningar av den allmänna inkomstnivån.

I likhet med vad som f n gäller beträffande 6 kap 3 § SL kan förevarande paragraf (5:1 första stycket) sättas ur spel genom tryckfrihetsförordningens exklusiva reglering i fråga om ersättningsskyldighet med anledning av innehållet i tryckt skrift. Beträffande verkan av den skadeståndsberättigades död i fråga om ersättning för ideell skada anförde departementschefen (s 178): Enligt gällande rätt, sådan den har utbildats i praxis, förfaller rätt till ersättning för ideell (icke-ekonomisk) skada — t ex för sveda och värk — om den ersättningsberättigade dör, innan skadevållaren har utfäst sig att betala sådan ersättning eller dom på ersättning har fallit. I 1812 års TF fanns inte några bestämmelser om skadestånd på grund av yttranden i tryckt skrift. De skadeståndsregler som inflöt i 1864 års strafflag ansågs i praxis tillämpliga även vid tryckfrihetsbrott. I förslagen 1887 och 1912 upptogs ett allmänt stadgande att skadeståndsreglerna i allmän lag skulle gälla även förbrytelser mot TF. Den närmare regleringen av frågan om skadestånd vid tryckfrihetsbrott skedde först i den 50

nuvarande TF, där bestämmelser om skadestånd återfinns i 11 kap. Till en början bör erinras om bestämmelsen i TF 1:3 om förordningens exklusivitet. Där sägs att ingen får dömas till ersättningsskyldighet för missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri i annat fall än TF medger. Härav torde följa att exempelvis felaktiga uppgifter i samband med konsumentupplysning inte kan föranleda skadestånd. Däremot hindrar inte TF att skadeståndsskyldighet kan föreligga i vissa andra fall, bl a vid brott mot de upphovsrättsliga reglerna. Vidare kan vilseledande eller på annat sätt otillbörlig reklam medföra skadeståndsskyldighet enligt marknadsföringslagen. Skadeståndsskyldighet kan således i princip endast förekomma om skriften innehåller tryckfrihetsbrott, dvs otillåtet yttrande eller otillåtet offentliggörande. Ersättningsskyldigheten kan omfatta såväl ekonomisk skada som ideell skada. Det avgörande är alltså om skriften är brottslig. Om en målsägande endast yrkar skadestånd och inte samtidigt för ansvarstalan, måste domstolen därför ändå pröva om skriftens innehåll är brottsligt. Skadeståndsansvaret åvilar i princip den som är straffrättsligt ansvarig (TF 11:1). Författaren till en tidningsartikel kan sålunda inte bli skadeståndsskyldig. Från denna huvudregel har gjorts vissa undantag. Enligt TF 8:10 kan det straffrättsliga ansvaret övergå på annan person, nämligen om den eljest ansvarige inte finns i Sverige eller om han inte är straffmyndig. I dessa fall kan skadeståndsanspråket riktas även mot den utomlands boende eller straffomyndige, allt under förutsättning att ett sådant skadeståndsansvar enligt allmän lag kan aktualiseras. Skadeståndsansvaret kan också i andra situationer utsträckas till annan än den straffrättsligt ansvarige. Bestämmelser härom finns i TF 11:2 och 3. Skadeståndsanspråk mot tidningsutgivare eller ställföreträdare för denne kan sålunda riktas också mot skriftens ägare. På motsvarande sätt kan, i fråga om icke periodiska skrifter, förutom författaren eller utgivaren även förläggaren bli skadeSOU 1972:88

ståndsskyldig. Härvid kan ansvars- och skade- går direkt skall brottet inte anses som yttståndstalan föras i en och samma rättegång. randefrihetsbrott (jfr 2 § andra stycket raOm den ansvarige är ställföreträdare för dioansvarighetslagen och TF 7:2). Å andra juridisk person kan skadeståndsanspråket sidan kan programföretaget givetvis bli anriktas även mot den juridiska personen. Ska- svarigt för kränkningar av upphovsrätten. De särskilda reglerna om straffansvar i deståndskrav mot förmyndare kan göras gälradioansvarighetslagen gäller inte direktsända lande också mot den omyndige. Motsvarande gäller ansvaret för den för vilken god man program eller programinslag av dagshändelförordnats. Skadeståndsanspråk kan dock i ser, gudstjänst eller offentlig tillställning som dessa fall bara göras gällande i den utsträck- anordnas av annan än programföretaget. Trots detta kan företaget bli skadeståndsning allmän lag medger det (11:3). Som framgår av det anförda kan flera skyldigt även för yttranden i sådana prokomma att bli skadeståndsskyldiga. Därvid gram. Sveriges Radio svarar sålunda för skagäller enligt TF 11:4 att ansvarigheten är dor på grund av yttranden som fälls av solidarisk. Det är emellertid inte nödvändigt personer utan någon anknytning till föreatt skadeståndskravet riktas mot alla som taget. Ansvaret går här utöver det vanliga kan bli ersättningsskyldiga. Så kan t ex principalansvaret. Detta beror på hänsynen anspråk på grund av innehållet i periodisk till den skadelidande. Denne kan inte skydda skrift riktas mot ägaren ensam. I fråga om sig mot förgripelser, medan däremot företaden inbördes ansvarigheten och möjligheter- get i vart fall kan begränsa antalet skadefall na för den som betalar skadestånd att få genom övervakning av programmen. ersättning av den medsvarige (regressrätt) På samma sätt som gäller i fråga om gäller allmänna regler. De tryckfrihetssak- tryckta skrifter kan enskilt anspråk i anledkunniga uttalade, att det ibland torde bli den ning av radioprogram framställas utan hinder straffrättsligt ansvarige som slutligen bör av att frågan om ansvar för yttrandefrihetssvara för skadeståndet (SOU 1947:60 s 271). brott förfallit eller av annan anledning inte Detta uttalande torde fortfarande vara kan prövas. giltigt. Frågan om regressrätt avgörs efter allDet kan förekomma att straffansvar inte männa skadeståndsrättsliga regler. Departekan utkrävas eftersom den ansvarige avlidit mentschefen uttalade i propositionen till eller brottet preskriberats. Enligt TF 11:5 radiolag att man i avvaktan på en kommande kan skadeståndstalan ändå föras. Har veder- skadeståndsreform inte borde införa några börande avlidit riktas kravet mot dödsboet. särskilda regressbestämmelser. I propositionen till skadeståndslag uttalade Skadeståndsansvaret kan — liksom straffansvaret — läggas på en person som kanske departementschefen: inte ens läst den brottsliga skriften. UppsåtsKommittén har i sitt lagförslag tagit upp presumtionen för straffansvar i TF 8:12 gäl- en ny bestämmelse av innebörd, att rätten ler alltså även för skadeståndsskyldigheten till ersättning för ideell skada förfaller, om den skadeståndsberättigade avlider, innan (TF 11:1 andrastycket). Skadeståndsskyldighet på grund av ytt- krav på sådan ersättning har framställts. randen i radioprogram föreligger endast vid Under remissbehandlingen har meningarna varit delade. Vissa remissorgan tillstyrker yttrandefrihetsbrott. Anspråket kan riktas uttryckligen förslaget eller lämnar det utan mot programföretaget och mot den som bär erinran, men åtskilliga instanser avstyrker det straffrättsliga ansvaret. I övrigt föreligger den lösning kommittén har föreslagit. För egen del anser jag i likhet med inte någon skadeståndsskyldighet. I sammankommittén, att den nuvarande ordningen hanget bör påpekas att om exempelvis en inte utgör en tillfredsställande lösning av efterlysning i radio skulle vara ärekränkande problemet. Det torde dock vara svårt att behöver inte företaget bli skadeståndsskyl- finna en från alla synpunkter godtagbar digt. Om nämligen ärekränkningen inte fram- ordning. Den reglering av frågan som komSOU 1972:88

mitten har föreslagit går inte fri från invändningar. Man kan i likhet med flera remissinstanser starkt ifrågasätta det berättigade i att de efterlevandes rätt utvidgas i den omfattning som förslaget förutsätter. Det är i varje fall tveksamt, om man bör sträcka sig längre än i Danmark och Norge, där de efterlevandes rätt i detta hänseende i princip är beroende av om den avlidne själv hade väckt talan vid domstol. Men även med en sådan ordning - liksom med den lösning som kommittén föreslagit - kan avgörandet bli beroende av tillfälligheter. Med kommitténs förslag riskerar man vidare tvister, huruvida krav har framställts eller huruvida väckta anspråk verkligen skall avse ersättning för ideell skada. I det avseendet kan befaras, att förslaget leder till ett osäkerhetstillstånd som man undgår med den nuvarande ordningen. Det råder således uppenbara svårigheter att finna en oantastlig lösning och vitt skilda meningar om vad som bör gälla i förevarande avseende. Det kan under dessa förhållandena ifrågasättas, om tiden är mogen för en legislativ reglering av frågan. Det föreligger knappast heller något trängande behov av en ändring. Jag har därför stannat för att frågan om verkan av den skadeståndsberättigades död i fråga om rätten till ersättning för ideell skada inte bör lagregleras i detta sammanhang. Propositionen med förslag till skadeståndslag antogs utan ändring av riksdagen och trädde i kraft den 1 juli 1972. 3.3.2 Rättspraxis 3.3.2.1 Vem är berättigad till skadestånd? Principiellt har endast den rätt till skadestånd som omedelbart drabbas av skada. Frågan är emellertid om denne ensam alltid har skadeståndsrätt eller om ersättningsanspråk i vissa fall även kan framställas av annan, som kan sägas ha ett intresse av att skadan inte inträffat. Man kan uppställa två olika frågor. 1. Kan den rätt till skadestånd, som tillkommer den omedelbart drabbade, övergå å annan person t ex genom arv? 2. Kan en självständig talerätt tillkomma tredje man? Beträffande fråga 1 må till en början erinras om att ett anspråk på skadestånd för 52

ekonomisk skada i alla de nordiska länderna är jämställt med vanligt fordringsanspråk i fråga om rätten att göra anspråket gällande. Rätt till skadestånd för ekonomisk skada kan i regel överlåtas, gå i arv och tagas i mät. Beträffande rätt till ersättning för ickeekonomisk skada gäller andra regler. Enligt svensk rättspraxis förfaller rätten till ersättning för icke-ekonomisk skada, som tillfogats en person, om den ersättningsberättigade dör, innan skadevållaren har utfäst sig att betala sådan ersättning eller dom på ersättning har fallit. Det är däremot likgiltigt om domen vunnit laga kraft före dödsfallet eller inte. Bland rättsfallen på detta område skall här nämnas NJA 1916 s 571. Omständigheterna var där följande: Yrkande av två målsägande om ansvar för ärekränkning och om skadestånd bifölls vid underrätten. Målsägandena besvärade sig med yrkande om straffskärpning och ökat skadestånd. Under målets handläggning i hovrätten upplystes att en av målsägandena avlidit. Den tilltalade yrkade då att den avlidnes talan måtte förklaras förfallen och att underrättens dom måtte upphävas. Hovrätten fann den avlidnes i hovrätten framställda yrkande om straffskärpning och ökat skadestånd ha förfallit men fann i övrigt inte skäl göra ändring i underrättens dom. HDs majoritet fann ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag. Beträffande fråga 2 om en självständig talerätt kan tillkomma tredje man må anföras följande. Huvudregeln är att någon sådan rätt inte tillerkännes tredje man. Ofta föreligger i en sådan situation inte adekvat kausalitet, dvs tredje mans skada framstår även för en i förhållandena väl insatt person som en fullständigt oberäknelig skada. Men satsen gäller också eljest. Ett försäkringsbolag kan därför inte rikta ett självständigt krav mot skadevållaren trots att bolaget, om det ersatt den skadelidande, drabbats av en skada. Från huvudregeln finns ett undantag nämligen stadgandet i skadeståndslagen 5:3 som lyder: Den som enligt lag har rätt till underhåll av någon, som blivit dödad skall, om han till SOU 1972:88

allenast av den av förtalsbrottet omedelbart skadelidande. I och med att brottstypen förtal av avliden införts och de efterlevande gjorts till målsägande, har möjlighet öppnats för ett otal skadeståndsprocesser i anledning av en och samma brottsliga gärning. Bestämmande blir antalet efterlevande målsägande. Antages att antalet efterlevande skadeståndsberättigade i visst fall är exempelvis ett Frågan om förtal av avliden kan medföra tiotal, uppkommer frågan huruvida envar av skadeståndsrätt för efterlevande har behand- dessa skadelidande skall vara berättigad till lats i rättsfallet NJA 1966 s 565, det s k fullt skadestånd. Så torde vara fallet enligt Hammarskjöldsmålet, som tidigare refererats gängse skadeståndsrättsliga normer. Emellertid skulle man kunna tänka sig att i avsnitt 3.2.2. Här skall endast skadeståndsi stället den totala skadan beräknades för frågan närmare beröras. samtliga efterlevande. En målsägande skulle Rådhusrätten i Malmö fann i skadestånds- då vara berättigad allenast till den på honom delen att ett av de åtalade uttalandena var belöpande andelen av det totala skadeståndssårande för Sten Hammarskjöld (den avlid- beloppet. I förevarande mål har skadan för den nes broder) och att denne därför var målsägande, som ensam för talan, skattats berättigad till skadestånd. Rådhusrätten ut- till 10 000 kronor. Om man tänker sig att talade vidare att den omständigheten att den avlidne har ytterligare 9 efterlevande uttalandet därjämte kränkt Dag Hammar- som är berättigade att föra talan, skulle skjölds frid inte grundade skadeståndsrätt sålunda gärningen föranleda ersättningar med upp till tillhopa 100 000 kronor. för Sten Hammarskjöld. Sett från pressens synpunkt leder en Hovrätten över Skåne och Blekinge gick skadeståndsberäkning av detta slag till ett inte närmare in på frågan om skadestånds- ohållbart läge. Det undandrager sig nämnskyldighet. Hovrätten underströk emellertid dens bedömande om nuvarande processrättsatt det särskilt borde beaktas att tidningen i liga regler tillåter att skadeståndet vid förtal av avliden beräknas i ett och att varje en ledande artikel påföljande dag tagit efterlevande målsägare får allenast sin andel bestämt avstånd från innehållet i intervjun av detta totala skadestånd. För tidningarnas och betecknat denna som en infam kon- ekonomi är av stor betydelse att denna struktion och framhållit, att uttalandena viktiga fråga klarlägges, i den mån så kan ske, föreföll ytterst dåligt underbyggda. Hovrät- i förevarande mål. Allvaret i saken kan belysas av följande exempel. En brottslig ten uttalade vidare: "Detta bestämda av- uppgift om avliden sprides genom en TTståndstagande har uppenbarligen i hög grad notis till exempelvis 100 tidningar. Den begränsat den skada, som Sten Hammar- avlidne har 10 efterlevande med målsägandeskjöld kan anses ha lidit genom publice- rätt. Om var och en av dessa kan från ett vart ringen. Såväl antalet dagsböter som skade- av de 100 tidningsföretagen utbekomma fullt skadestånd, kommer det totala belopståndsbeloppet bör därför bestämmas lägre pet, som kommer att belasta den samlade än vad eljest kommit i fråga. Hänsyn härtill svenska pressen i anledning av denna notis, måste dock anses ha tagits redan i RRxis att springa upp till miljonbelopp. Att meddom." Hovrätten fastställde därför rådhus- verka till en sådan utveckling kan ej ha varit lagstiftarnas avsikt. rättens domslut.

följd av dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll, av den som är skadeståndsskyldig med anledning av dödsfallet erhålla ersättning efter vad som finns skäligt med hänsyn till dennes ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Ersättningen kan bestämmas att utgå på en gång eller på särskilda tider.

HD beredde Pressens samarbetsnämnd tillfälle att inkomma med yttrande i målet. Samarbetsnämnden uttalade i sitt yttrande bl a: Det synes som om lagstiftaren vid tillkomsten av brottet förtal av avliden helt bortsett från dess skadeståndsrättsliga aspekter. Tidigare har skadestånd kunnat fordras SOU 1972:88

H D s majoritet (3 justitieråd) yttrade i domen bl a: I skadeståndsfrågan må angående gällande rätt anföras följande. Yrkandet om skadestånd grundas på 6 kap 3 § SL, enligt vilket lagrum vedergällning skall ges för lidande som genom ärekränkande gärning må anses 53

någon tillskyndat. I slutet av år 1964 företogs vissa ändringar i andra delar av detta kapitel, varvid lagrådet yttrade: "Lagförslaget är föranlett av BrB och avses skola träda i kraft samtidigt med denna. Förslaget upptar emellertid ändringar i allenast 5, 6 och 7 §§ av 6 kap SL. Med hänsyn till att det brottsliga området genom BrB lärer få en annan avgränsning än enligt gällande rätt, i vilket avseende särskilt ärekränkningskapitlet torde böra beaktas, kan det finnas anledning att i rättspraxis överväga huru de förändrade stadgandena i 6 kap förhålla sig till balken." Detta föranledde icke något uttalande under lagärendets fortsatta behandling. Med hänsyn härtill måste det anses vara en öppen fråga, att besvaras i rättspraxis, i vad mån förtal av avliden skall medföra skadeståndsskyldighet. För ett utdömande av skadestånd talar framför allt att enligt stadgad rättspraxis böter jämte skadestånd anses vara en lämplig reaktion mot tryckfrihetsbrott. Otvivelaktigt kan emellertid tillämpningen av en princip om skadeståndsskyldighet vid förtal av avliden erbjuda vissa svårigheter. Här må endast antydas frågan om målsägande skall erhålla skadestånd endast där gärningen kan anses sårande för de efterlevande samt problemen hur skadeståndsskyldighet skall utkrävas då flera målsägande efter varandra för talan om samma brott eller då ett stort antal tidningar efter varandra återger samma kränkande uppgift. Det är icke möjligt att i detta mål taga ställning till dessa frågor i hela deras vidd. Här har gärningen befunnits vara sårande för de efterlevande. Vidare finns ytterligare endast en taleberättigad; möjligheten att även annan målsägande skulle anhängiggöra talan har därför begränsad betydelse. Om anledningen till att Sten Hammarskjöld, trots att de ifrågavarande uppgifterna förut återgivits i svenska tidningar, riktat talan endast mot Ivarsson har Sten Hammarskjöld uttalat, att de föregående tidningsuppgifterna förekommit några månader tidigare i anledning av artikeln i Fact, att Sten Hammarskjöld då hoppades att saken snart skulle vara utagerad men att han, då Der Spiegel på nytt tog upp ämnet, ville stoppa fortsatta skriverier. Med hänsyn härtill bör ej heller det förhållandet, att den åtalade artikeln är ett av flera offentliga uttalanden med likartat innehåll, inverka på skadeståndsbedömning. Såsom HovR:n funnit, har tidningen genom sin ledande artikel följande dag i hög 54

grad begränsat den Sten Hammarskjöld tillfogade skadan, ett förhållande som påverkat domstolarnas bedömande. HD gjorde ingen ändring i skadeståndsdelen. Justitierådet Walberg, med vilken justitierådet Bergsten instämde i skadeståndsdelen, yttrade bl a: I skadeståndsfrågan må angående gällande rätt anföras följande. Enligt 3 § i det ännu gällande 6 kap SL skall ersättning givas för det lidande som genom ärekränkande gärning må anses någon tillskyndat. I samband med BrB:s införande överarbetades nämnda kapitel, varvid dock nu ifrågavarande paragraf bibehölls oförändrad. Ordalagen i 3 § utgör visst stöd för att vid förtal av avliden ersättning må tillerkännas efterlevande, om gärningen befunnits vara sårande för denne. Emellertid medgav lagrummet vid tiden för BrB:s ikraftträdande ersättning för lidande allenast till den som blivit omedelbart kränkt. I förarbetena till BrB eller till de förut nämnda ändringarna i 6 kap SL finns ej några uttalanden som ger vid handen, att det varit meningen att rätten till ersättning enligt 3 §, genom upptagandet i BrB av brottet förtal mot avliden, skulle vidgas till att omfatta efterlevande till avliden som utsatts för förtal. Åtskilliga omständigheter talar också mot ett antagande att lagstiftaren skulle ha varit beredd att genomföra en sådan principiellt betydelsefull utvidgning. I detta hänseende må till en början framhållas, att med kriminaliseringen av förtal mot avliden främst avsetts att skydda minnet av den avlidne. Närstående efterlevande till den avlidne har visserligen tillerkänts rätt att väcka åtal, men härav följer icke utan vidare att de också skall äga rätt till ersättning. Att bland brottsrekvisiten för förtal av avliden upptagits, att gärningen är sårande för de efterlevande, har såsom klart framgår av motiven föranletts enbart av att man velat i lagtexten markera, att kriminaliseringen ej skall gälla personer, som för länge sedan avlidit. Det är en huvudregel i svensk rätt, att endast den av en skada omedelbart drabbade erhåller skadestånd. Vidare gäller att om den skadelidande dör, hans anspråk på ersättning för annan än ekonomisk skada icke övergår på arvingarna, med mindre den skadelidande under sin livstid genom dom tillerkänts ersättning för skadan. Om Dag HammarSOU 1972:88

skjöld i livstiden utsatts för förtal, som ej före hans död lett till skadeståndstalan, skulle sålunda de efterlevande icke i anledning av brottet ha kunnat framställa anspråk på ersättning vare sig för lidande som tillfogats Dag Hammarskjöld eller för eget lidande. Mot skadeståndsskyldighet talar också, att det vid förtal av avliden - till skillnad från förhållandet vid ärekränkning mot levande person - som regel blir fråga om en för gärningsmannen svårbestämbar krets av målsägande. Gärningsmannen kan, om skadeståndsrätt erkännes, riskera att ett stort antal målsägande efter varandra för talan om samma brott. Med hänsyn till vad nu anförts kan det ifrågavarande stadgandet i 6 kap 3 § SL icke anses giva rätt till ersättning för lidande, som genom förtal av avliden tillskyndats den avlidnes efterlevande. Det har icke påståtts att den åtalade tidningsartikeln skulle ha inneburit jämväl ett mot Sten Hammarskjöld omedelbart riktat ärekränkningsbrott. Jag finner alltså skadeståndsyrkandet icke vara lagligen grundat. Svea hovrätts ovan refererade dom den 30 maj 1968 gällde ansvar för förtal och förtal av avliden på grund av vissa uttalanden i romanen "Märit" som utkom 1965. I skadeståndsdelen uttalar hovrätten till en början att HD i domen i Hammarskjöldsmålet funnit skadestånd kunna utdömas för förtal av avliden. Hovrätten anför vidare: Förtal av avliden kan förekomma såväl i skrift som i muntligt yttrande. Bedömningen av frågan om rätt till skadestånd kan ej påverkas av den form i vilken förtalet skett. Den omständigheten att böter jämte skadestånd enligt rättspraxis ansetts vara en lämplig reaktion mot tryckfrihetsbrott bör därför ej inverka på den principiella bedömningen av rätten till skadestånd. Mot skadestånd talar enligt hovrättens mening främst den inom svensk rätt gällande huvudregeln att endast den av en skada omedelbart drabbade erhåller skadestånd. Vidare bör beaktas den omständigheten att, om den för förtal utsatte avlider först efter det gärningen begåtts de efterlevande icke kan framställa anspråk på ersättning för lidande som tillfogats dem. Det vore egendomligt om de i skadeståndsrättsligt hänseende skulle komma i bättre ställning om brottet begåtts efter det den förtalade avlidit. SOU 1972:88

Härtill kommer att med kriminaliseringen av förtal av avliden främst avsetts att skydda minnet av den avlidne. Detta bör kunna ske utan att åtalsberättigad närstående får rätt till skadestånd. Tillämpningen av en princip om rätt till skadestånd kan på sätt framhålles i Högsta domstolens dom innebära vissa svårigheter, bl a när kretsen av målsägande är svårbestämbar. Vid den principiella bedömningen kan enligt hovrättens mening hänsyn inte tagas till huru må förhålla sig i det särskilda fallet. Med hänsyn till vad som nu anförts anser hovrätten, att rätt till skadestånd för förtal av avliden ej kan grundas på stadgandet i 6 kap 3 § strafflagen. Svea hovrätts dom, som vann laga kraft, har inte refererats i SvJT. 3.3.2.2 Skadeståndets beräkning En fråga som framförallt är aktuell när det gäller skadestånd i anledning av förtal är hur skadeståndet skall bestämmas då det finns flera målsägande och hur man skall förfara då flera medverkat till skadan. När det gäller den förstnämnda frågan måste konstateras att vid nu ifrågavarande brott liksom vid annan brottslighet varje målsägande kan begära skadestånd och erhålla sådant i förhållande till den skada eller det lidande den brottsliga gärningen inneburit för honom. Det är naturligen svårt att värdera en persons lidande eller obehag i pengar, och skadeståndets storlek är därför i praktiken beroende på en skälighetsuppskattning av domstolen. I processuellt hänseende brukar man uppställa regeln att den som lidit skada är bevisskyldig för skadans storlek. Om emellertid bevisning endast med svårighet kan föras om skadans storlek, vilket väl är det normala vid ersättning för lidande på grund av ärekränkande gärning, får rätten enligt RB 35:5 uppskatta skadan till skäligt belopp. Vid denna skälighetsuppskattning skall hänsyn tas till förtalets art, det sätt på vilket det kränkande uttalandet spritts, i vilken utsträckning det spritts, den förtalades person och ställning liksom övriga omständigheter. Att ur befintliga rättsfall dra några be55

stämda slutsatser om vilka omständigheter särskilt brott och varje tidning får stå för den som i ett visst fall varit avgörande vid skada den förorsakar. Även här borde dock i bestämmandet av skadeståndsbeloppets stor- princip i skadestånd inte utgå mer än det lek är svårt. I NJA 1966 s 565 tycks den belopp vartill den totala skadan kan skattas omständigheten att uppgiften spritts genom oberoende av hur många tidningar som en tidning med stor upplaga ha spelat en viss innehållit det kränkande uttalandet. roll. I NJA 1962 s 31 torde det förhållandet Som exempel kan nämnas följande fall. I att de felaktiga, kränkande uppgifterna läm- maj 1965 utpekades i en viss tidning en nats av ett bolag som drev kreditupplysnings- person som blivande svensk nazichef, missverksamhet ha haft viss betydelse. tänkt för högmålsbrott, olaga underrättelseNär flera medverkat till en skada är verksamhet m m. Uppgiften spreds i ett stort huvudregeln att de skall solidariskt stå för antal tidningar över hela Sverige. Enligt skadeståndet under förutsättning att de uppgift i pressen (år 1970) hade han dittills i förorsakat samma skada (skadeståndslagen skadestånd fått ut 200 000 kronor, merpar5:6). Om samma kränkande uppgifter om ten efter frivilliga uppgörelser med respektinågon person vid flera olika tillfällen spritts ve tidningar. Om en samlad bedömning ägt av olika personer, bör de i princip anses rum beträffande samtliga de tidningar som gemensamt ha förorsakat en och samma återgav nyssnämnda uppgifter torde kunna skada, som kan uppskattas till ett visst antas att det sammanlagda skadeståndet inte belopp. Detta belopp skall då gäldas solida- skulle ha utgått med detta belopp. riskt av alla dem som medverkat till skadan. Har en av flera solidariskt ansvariga varit tvungen att prestera hela ersättningen till 3.4 Publicistklubbens publiceringsregler och den förfördelade, uppstår frågan om han Pressens opinionsnämnds verksamhet åtnjuter regressrätt mot de övriga. I rättsfalPublicistklubben (PK), som enligt stadgarna let NJA 1937 s 264 (plenimål) uttalade HD: är "den samfällda representationen för press, "Då flera personer på grund av brottsligt radio och television i deras etiska och förfarande dömts att solidariskt ersätta skakulturella strävanden", har alltsedan den da jämte rättegångskostnad, måste de anses bildades 1874 ägnat de pressetiska frågorna skyldiga att i gäldandet härav sinsemellan stor uppmärksamhet. De första hedersregtaga del efter ty med avseende å omständiglerna eller PK-reglerna formulerades 1900 heterna må vara skäligt." Då samma kränoch fastställdes 1923. Nya regler anpassade kande uppgifter om en person fällts av olika efter samhällets utveckling antogs senast personer efter varandra till olika personer, 1971. Reglerna betecknas som "regler för bör således vid den inbördes fördelningen god publicistisk sed". Som syfte med regdem emellan av skadeståndsskyldigheten lerna anges "att förebygga spridning av orikhänsyn tas till i vilken utsträckning var och tiga eller genom ofullständighet skadande en av de brottsliga bidragit till spridningen meddelanden" och att skydda den enskilde och därmed till den lidna skadan. mot oförskyllt lidande genom publicitet. PuNär det gäller kränkande uppgifter som blicistklubben har drygt 2 000 medlemmar. spritts genom tryckt skrift, t ex en tidning, är Vid sidan om PK-reglerna har Svenska förhållandet i viss mån ett annat. På grund av journalistförbundet (SJF) med sina omkring de särskilda ansvarighetsregler och forumreg- 6 000 medlemmar antagit en särskild yrkesler som gäller beträffande tryckt skrift kodex, avsedd att utgöra "vägledning i kommer i princip varje skrift att i skade- arbetet på fältet och på redaktionerna, när ståndshänseende bedömas för sig, och något problem uppstår, som endast ofullständigt solidariskt ansvar mellan olika tidningar eller inte alls behandlas i gällande kollektivuppkommer ej. Varje tidning som innehållit avtal, i PK:s publiceringsregler eller i TU:s uttalandet i fråga får anses ha begått ett uttalanden om textreklam". Som framgår av 56

SOU 1972:88

det nu anförda finns en tredje regelsamling. Den fungerande ordföranden har utslagsröst Dessa regler - angående textreklam — har vid lika röstetal. Utslagen är offentliga. De antagits av Tidningsutgivareföreningen (TU) enskilda ledamöternas vota bör dock enligt med 240 medlemmar huvudsakligen repre- stadgarna inte yppas. 1969 genomfördes en senterande dagspressen. rätt för nämnden att vid fällande uttalande För att dessa utomrättsliga regler skall ha uttaga expeditionsavgift. Avgiften utgår nunågon effekt fordras att det finns organ som mera med ett grundbelopp — 1 000 kr - att bedömer om god publicistisk sed iakttagits. utges lika av alla tidningar som första gången Främst bland dessa är Pressens opinions- klandrats av nämnden. Vid upprepade annämnd. Opinionsnämnden tillkom 1916 men märkningar mot en och samma tidning höjs har först senare fått sin nuvarande funktion avgiften. Högsta avgiften är 3 000 kr. och betydelse som publicistisk hedersdomÄrendena (i stadgarna benämnda hedersstol. Stadgar för nämnden antas av pressens mål) upptas av nämnden på anmälan av samarbetsnämnd, ett samarbetsorgan för de Allmänhetens pressombudsman eller på antre stora pressorganisationerna PK, Svenska mälan, som ingivits till denne och som denne journalistförbundet och Svenska tidningsut- hänskjuter till nämnden. En anmälan som givareföreningen. Opinionsnämnden består ingivits till ombudsmannen men av denne av ordförande och fem ledamöter. Ersättare lämnats utan åtgärd kan av anmälaren för ordföranden är tre vice ordförande. För hänskjutas till nämnden under förutsättning var och en av de övriga ledamöterna finns att saken rör anmälaren själv. Väsentligt är suppleanter. PK, SJF och TU utser vardera att opinionsnämnden har rätt att i sista hand en ledamot jämte två suppleanter. En av fritt avgöra vad som skall prövas. Gällande justitieombudsmännen och ordföranden i stadgar innehåller följande bestämmelse: Sveriges advokatsamfund utser gemensamt "Nämnden äger i särskilda fall pröva mål två ledamöter och sex suppleanter. Vägle- även under andra förutsättningar eller i dande för detta senare val bör enligt stad- annan ordning än ovan sagts. Nämnden avgör garna vara att vederbörande skall ha förank- jämväl huruvida ett anmält mål skall uppring hos allmänheten, företrädesvis genom tagas till behandling eller ej. Nämnden har anknytning till det fria folkbildningsarbetet obetingat rätt att, även efter påbörjad eller andra folkrörelser, arbetsmarknadens handläggning, visa ett mål ifrån sig." Enligt parter, konsument- eller näringslivsorganisa- stadgarna prövar nämnden ärenden som tioner eller liknande, samt att de inte står i gäller tillämpningen av god publicistisk sed, beroendeförhållande till tidningsföretag eller s k hedersmål, rörande "all periodisk press till pressens organisationer. De sålunda ut- som tillhandahålles allmänheten genom sedda ledamöterna och suppleanterna utser abonnemang eller lösnummerförsäljning eller gemensamt ordförande och vice ordförande. som på annat sätt är tillgänglig för envar". Dessa bör enligt stadgarna väljas bland ju- Nämndens prövning avser en etisk, inte en rister som innehar eller innehaft domaräm- juridisk bedömning. Syftet med nämnden är bete. För samtliga ledamöter är mandattiden nämligen att åstadkomma en sanering inom 2 år. gällande tryckfrihetslagstiftnings ram bl a för Stadgarna för opinionsnämnden innehåller att undvika en skärpt lagstiftning. Antalet inga närmare föreskrifter om handläggningen ärenden hos opinionsnämnden ökar. 1970 av klagoärendena. Två regler är emellertid av avgjordes 78 och 1971 80 ärenden av opigrundläggande betydelse. För det första är nionsnämnden. förfarandet helt skriftligt, för det andra är det parterna själva som får införskaffa erforderlig utredning. Opinionsnämndens beslut innefattas i ett opinionsuttalande. Vid omröstningen har varje deltagande en röst. SOU 1972:88

Allmänhetens pressombudsman (PO) utses enligt instruktionen av ett kollegium bestående av samma båda personer som utser lekmannarepresentanterna i opinionsnämnden (en JO och ordföranden i Sveriges 57

advokatsamfund) samt ordföranden i pressens samarbetsnämnd. Ombudsmannen anställs hos en stiftelse, som inrättats av de tre pressorganisationerna med uppgift enligt stadgarna att "besluta om anställande av och bestrida löne- och administrationskostnaderna" för ombudsmannen. Mandattiden är tre år. Till PO skall utses en person med särskilda insikter inom området för pressetik. Hänsyn skall också tas till vederbörandes journalistiska erfarenheter. PO har till uppgift att på eget initiativ eller efter anmälan påtala avvikelser från god publicistisk sed i periodisk skrift. Han har här två olika möjligheter. Antingen kan han hänvända sig direkt till tidningen för rättelse eller genmäle eller också kan han överlämna ärendet till opinionsnämnden. Han verkar med andra ord som sållningsinstans till opinionsnämnden. För att ett ärende skall kunna hänskjutas till opinionsnämnden skall PO grunda sin bedömning på följande tre omständigheter: 1) det skall finnas skälig grund för anmälan, 2) det skall vara av betydelse med hänsyn till etiska principer, pressens anseende eller den skada som ett meddelande kan tänkas ha vållat någon att anmälan prövas av nämnden, 3) anmälan måste avse ett pressuttalande eller meddelande som är relativt aktuellt. Finner PO att nämnda omständigheter inte föreligger kan han avskriva ärendet. Därvid kan hänsyn tas till om tillfredsställande rättelse publicerats av den felande tidningen. PO skall vidare enligt instruktionen lämna allmänheten upplysningar i pressetiska frågor och medverka i allmän upplysningsverksamhet rörande frågor inom det pressetiska området. I det sistnämnda innefattas medverkan "i form av föredrag, artiklar m m i facktidskrifter och andra publikationer samt, om så erfordras, även inom ramen för journalistutbildningen". Som exempel på fall från opinionsnämndens verksamhet som kan vara av värde att beakta i förevarande sammanhang kan nämnas följande: 1. Allmänhetens Pressombudsman (PO) har i anledning av anmälningar, som inkom58

mit till honom, hos Opinionsnämnden påtalat en artikel i Expressen den 12 april 1970 med rubriken "Knarkkungarna fortsätter jätteaffärerna i fängelset". I artikeln gjordes gällande att svenska storhandlare i narkotika som dömts till flera års internering fortsatte att från fängelserna leda smuggling och försäljning av gift till svenska ungdomar. De använde sina permissioner till att övervaka affärerna, ge order åt underlydande och hålla sina gangsterband samlade. Dessa och andra hithörande förhållanden skulle ha avslöjats i ett undersökningsmaterial om narkotikahandel som Expressen fått ta del av. I fortsättningen av artikeln hänförde sig Expressen bl a som exempel på sådana ligaledare till två namngivna personer — här kallade A och B. A sades ha hållit på med narkotikahandel i minst tio år och år 1968 dömts till internering i fyra år. Om B hette det att han samarbetat med A samt att han dömdes 1968 och väntades bli fri i april 1971. Polisen sades ha säkra bevis för att A och B från fängelset fortsatte att dirigera stora affärer. Båda två fick då och då permission "utan övervakning". Narkotikapolisen hade fastslagit att de under permissionerna träffade sina affärskontakter och underlydande och fortsatte storaffärerna. Vidare omnämndes att dessa grossister gjorde så stora vinster att de inte behövde många permissioner under fyra år för att hålla sina väldiga vinstmarginaler uppe och samla förmögenheter. I en mot artikeln riktad anmälan till PO anförde B, att någon misstanke om att han sysslade med narkotikaförsäljning under straffverkställighet aldrig uttalats av någon person eller myndighet. Ingen förundersökning därom hade inletts, än mindre hade åtal eller dom förekommit. Det var uppseendeväckande att tidningen på detta sätt beskyllde honom och andra namngivna personer för allvarliga brott. Det måste för hans del medföra svårigheter vid hans frigivning och anpassning till socialt leverne. I en senare skrift till PO anförde B, att tidningen genom artikeln gav spridning åt rykten som var helt ogrundade. Även om tidningen skulle vilja hävda att det varit berättigat att artikeln införts, hade det saknats skäl att namnge B och övriga personer. Namngivningen hade intet som helst nyhetsvärde. I skrivelse till Opinionsnämnden i anledning av B:s anmälan anförde PO, att Expressen i artikeln påstått att namngivna personer - däribland B - ägnade sig åt brottslig verksamhet av grov beskaffenhet och att SOU 1972:88

tidningen, som såvitt utredningen visade inte ägt stöd för dessa påståenden, därigenom enligt PO:s mening åsidosatt god publicistisk sed. Härefter anmälde även A Expressens förevarande artikel hos PO och anförde, att Expressens påstående att han under straffverkställighet sysslade med försäljning av narkotika var helt ogrundat. Med skrivelse den 20 oktober 1970 överlämnade PO A:s anmälan till Opinionsnämnden att tas i beaktande vid prövningen av ärendet angående B. Hos Opinionsnämnden har Expressen åberopat vissa uttalanden i Expressen den 22 och den 23 oktober 1970, vari uppges bl a att A nyligen anhållits för att han under en av sina permissioner tagit emot ett parti narkotika. Förevarande ärende har enligt § 10 sista stycket i stadgarna för Opinionsnämnden utsatts till behandling av nämndens samtliga ledamöter och suppleanter i den mån förhinder inte förelegat. Opinionsnämnden beslöt göra följande uttalande. I PK:s publiceringsregler sägs under rubriken "Döm ingen ohörd" bl a: "Publicera inte anmälan om brott utan att noga pröva om anmälan kan anses grundad. Betänk att den anmälde kan vara oskyldig. Föregrip inte domstolens avgörande genom att ta parti i skuldfrågan." Och under rubriken "Var försiktig med namn" sägs bl a: "Pröva noga om inte publicering av ett brott kan ske utan att namnet på den misstänkte eller dömde utsätts. Detta gäller framför allt om omyndiga lagöverträdare. Publicera i regel inte namn förrän dom fallit och aldrig om villkorlig dom, ungdomsfängelse eller skyddstillsyn kan komma i fråga. Undvik namnpublicering vid fängelsestraff på två år eller därunder." Såsom framgår av formuleringen innefattar dessa regler inte något absolut förbud mot att publicera uppgifter om brott före fällande dom och inte heller förbud mot namnpublicering i alla situationer. Reglerna måste anses förutsätta, att i särskilda fall publiceringsintresset kan väga över de hänsyn till den enskilde som reglerna vill inskärpa, och att en tidning, när sådant fall ifrågakommer, skall göra en allvarlig avvägning av de skäl som kan tala för eller emot publicering. I det nu aktuella fallet har Expressen givit publicitet åt påståenden att namngivna, för narkotikabrott dömda personer under avtjänande av straff fortsatte sin brottsliga SOU 1972:88

verksamhet. I artikeln redovisas vissa uppgifter som Expressen erhållit som stöd för påståendena, dock utan att den direkta källan för uppgifterna närmare anges. Vid den tidpunkt då artikeln publicerades hade något åtal inte väckts. I sitt svaromål i ärendet till PO har Expressen framhållit, att arikeln var grundad på mycket säkra uppgifter från personer som väl kände till anmälarnas förhållanden. Det rörde sig inte om rykten eller löst grundat prat. Expressen hade ingen anledning att betvivla uppgifternas sanningshalt, men tidningens sekretessplikt gentemot dem som satt inne med uppgifterna var självklar. — Opinionsnämnden vill i detta sammanhang framhålla, att det är ett känt förhållande att bevisning beträffande storhandeln med narkotika är mycket svår att erhålla och att uppgiftslämnare i stor utsträckning är rädda för att framträda öppet. Som motiv för publiceringen har Expressen framhållit, att tidningen under en längre tid fört en kraftig kampanj mot narkotikamissbruket innefattande även avslöjande av narkotikahandeln, särskilt beträffande storhandlarna i narkotika, de s k knarkgrossisterna. Trots en generellt humanitär inställning till lagöverträdare har tidningen i detta fall ansett att den fara som hotade ungdomen var så allvarlig att humaniteten måste få vika. Ett namngivande av brottslingar av denna kategori tjänade enligt tidningens åsikt till att försvåra att de återupptog sin verksamhet som narkotikahandlare då de återvände till samhällslivet. När tidningen nåtts av tillförlitliga uppgifter att storhandlare i narkotika fortsatte sin verksamhet i fängelset, hade tidningen valt att publicera, varigenom tidningen dels fäste sina läsares uppmärksamhet på ett allvarligt samhällsproblem, dels försvårade de omtalade personernas brottsliga verksamhet efter frigivningen. Det kunde inte vara riktigt att belägga en tidning med munkavlen att den måste invänta förundersökning eller dom innan den kunde avslöja att brottslighet försiggick; det skulle innebära en betänklig försvagning av pressens vakande roll i samhället. Alla torde vara ense om att det är en angelägen uppgift för pressen att sprida upplysning om de allvarliga samhällsproblem som den illegala handeln med narkotika utgör. Den nu ifrågavarande artikelns allmänna syfte får också anses stå i överensstämmelse med denna pressens uppgift. Emellertid uppkommer här frågan om detta i och för sig beaktansvärda allmänna 59

intresse berättigat tidningen att rikta anklagelser om brott mot namngivna personer. Även om man på denna punkt kan hysa betänkligheter, har dock Opinionsnämnden vid sin prövning av ärendet inte ansett sig kunna göra gällande, att den bedömning av skälen för och emot publicering som Expressen gjort inneburit att tidningen genom publiceringen åsidosatt god publicistisk sed. Opinionsnämnden finner därför — med beaktande av de särskilda omständigheterna i detta fall — anmälningarna inte föranleda någon anmärkning mot Expressen. 2. Allmänhetens Pressombudsman (PO) har hos Opinionsnämnden påtalat en artikel i Göteborgs-Posten den 14 januari 1971. Artikeln hade rubriken "Regeringen lånar upp miljarder utomlands". I ingressen omtalades att en för svenska förhållanden fantastisk affärstransaktion, som av allt att döma medverkat till den svenska valutabalansens konsolidering, enligt vad Göteborgs-Posten erfarit gjorts upp för ungefär ett år sedan. Representanter för regeringen och denna närstående intressen hade då enats om att i utlandet låna upp ett miljardbelopp. Omkring 1,3 miljarder kronor hade redan införts i landet, men uppgörelsen medgav också en fortsatt upplåning till en sammanlagd summa av 1 500 milj dollars, avsedd att utbetalas i tre terminer fram till 1972. Enligt artikeln hade transaktionen skett via en bankirfirma med representation i Luxemburg samt under förmedling av en i artikeln namngiven person vilken i finanskretsar var känd som regeringen närstående. Samarbete skulle också ha etablerats med ett namngivet f d kansliråd. Upplåningen beräknades komma från oljeproducenter, Europadollarmarknaden m fl källor. I ett avsnitt av artikeln med rubriken "Politisk betydelse" anfördes att riktlinjerna för transaktionen på sin tid dragits upp av nämnda finansmän tillsammans med den svenske industriministern Krister Wickman och dåvarande LO-ekonomen och riksdagsmannen Hans Hagnell. Den ursprungliga anledningen skulle ha varit att pengarna skulle användas för krediter till de svenska varven för att på så sätt knyta denna industri närmare till staten. Lånen kunde - hette det i artikeln — givetvis få stor politisk betydelse genom att regeringen trädde in i bilden och "räddade" varven och därmed sysselsättningen. I fortsättningen lämnades olika uppgifter om lånebelopp, amorteringsvillkor och räntesatser. Det skulle enligt artikeln i diskussionen om genomförandet av låneaffären ha framhållits att en så kraftig upp60

låning i utlandet skulle kunna bli ödesdiger för den svenska ekonomin och, som man uttryckte saken, "bli den svenska arbetarens död". Slutligen anfördes under rubriken "Mellanöstern svek" att enligt vad tidningen erfarit hade av de beräknade 500 milj dollars, som skulle utgöra den första posten, endast drygt 200 milj (motsvarande 1,3 miljarder svenska kronor) upplånats och på olika vägar införts i Sverige. Tillgången på pengar skulle inte ha blivit den väntade bl a beroende på krisen i Mellersta Östern. Vad som skulle komma att ske i upplåningshänseende under 1971 återstod att se, men det var enligt artikeln klart att upplåningen och införandet i Sverige av de nämnda pengarna i viss mån räddade valutabalansen under de kritiska månaderna före valet förra året. Några uttalanden från de omnämnda personerna återgavs inte i artikeln, som var illustrerad med bilder av Wickman och Hagnell. I anmälan till PO anförde statsrådet Krister Wickman att uppgifterna i artikeln var helt kategoriska och inte lämnade rum för någon tvekan från redaktionens sida. Uppgifterna, som var detaljerade och bl a gällde flera namngivna personer, var emellertid oriktiga, vilket varje bankman hade kunnat upplysa om redan med utgångspunkt från beloppens uppgivna storlek och villkoren i övrigt. En kontroll av uppgifterna före publiceringen hos någon av de personer, som enligt tidningen skulle ha medverkat i transaktionen, skulle också ha visat detta. En sådan kontroll, som bara hade tagit några minuter, hade emellertid såvitt bekant inte skett, trots att tidningen själv karakteriserade transaktionen som "fantastisk". Wickman, som hänvisade till uttalanden i PK:s publiceringsregler att information skall vara korrekt samt att saklighet och opartiskhet skall eftersträvas i nyhetsförmedlingen, hemställde med hänsyn till vad sålunda angivits om prövning huruvida artikeln innefattat avvikelse från god publicistisk sed. I yttrande till PO instämde GöteborgsPosten i att tidningarna som allmän regel borde eftersträva korrekt information, saklighet och opartiskhet. I fråga om den anmälda artikeln ville tidningen anföra att det här till stor del gällde en politisk fråga. I sådana frågor brukade man inte tillämpa samma bedömning som när kritik riktades mot privatpersoner. Påståenden och dementier ingick i det politiska spelet. Det hände också att kritik uttalades i riksdag och vid offentliga möten av politiker mot andra politiker eller mot företag. Sådana angrepp bruSOU 1972:88

kade inte påtalas, inte heller när de återgavs i massmedia. Tidningen hade därmed inte velat säga att den inte kunnat tillfråga de personer, som nämndes i artikeln, men man ville betona att tidningens uppgiftslämnare hade en sådan ställning att man ansett sig ha fullgoda skäl att lita på deras utsagor. Av naturliga skäl var tidningen förhindrad att namnge dem. Så snart Wickman dementerat artikeln, hade tidningen på framträdande plats publicerat hans uttalande. Tidningen beklagade givetvis att Wickman genom olyckliga formuleringar känt sig utpekad på ett för honom kränkande sätt. Förevarande ärende har enligt § 10 sista stycket i stadgarna för Opinionsnämnden utsatts till behandling av nämndens samtliga ledamöter och suppleanter i den mån förhinder inte förelegat. Opinionsnämnden beslöt att göra följande uttalande, Uppgifterna i artikeln har bestritts av Wickman. Emellertid har han fått tillfälle att utan dröjsmål i tidningen dementera uppgifterna. Med hänsyn till att artikeln är ett led i den politiska nyhetsförmedlingen och till att artikeln inte kan uppfattas som ett angrepp mot Wickman personligen, anser sig nämnden inte ha tillräcklig anledning att framställa någon anmärkning mot tidningen. 3. Allmänhetens pressombudsman (PO) har hos Opinionsnämnden påtalat en bildserie införd i Göteborgs-Tidningen, Se och FIB/Aktuellt. Bakgrunden till publicering var denna: Den 20 maj 1970 försvann fru Ulla Höglund från sitt hem i Södertälje. Hon påträffades den 4 juni 1970 mördad i ett skogsparti utanför staden. En man, som misstänktes för mordet, häktades och åtalades inför Södertörns domsagas häradsrätt. Huvudförhandling i målet ägde rum i augusti 1970. Riksåklagaren beslöt den 4 september 1970 att nedlägga åtalet mot den häktade. Vid huvudförhandlingen hölls den 25 augusti vittnesförhör med rättsläkaren Sven-Olof Lidholm. I samband därmed visade Lidholm inför rätten en film som tagits vid en av honom genomförd rekonstruktion av hur mordet enligt hans uppfattning tillgått. Vid rekonstruktionen hade Lidholm och en kvinnlig assistent till honom agerat som mördaren och dennes offer. Tillvägagångssättet vid rekonstruktionen innebar i korthet att mördaren vid ett samlag med fru Höglund drog upp hennes BH mot halsen samt ströp henne med densamma. Bilder från den av Lidholm företagna reSOU 1972:88

konstruktionen infördes i olika tidningar enligt följande: Göteborgs-Tidningen publicerade den 27 augusti 1970 åtta bilder, varav en i kraftig förstoring, från Lidholms rekonstruktion. Bildserien, som täckte mittuppslaget i tidningen, hade försetts med rubriken: "I Lidholms film: Dödens famntag! " Texter till de olika bilderna i serien förklarade tillvägagångssättet vid mordet enligt Lidholms uppfattning. Bl a framhölls att rekonstruktionen visat att de skador, som vållats den mördade Ulla Höglund, kunde ha uppkommit genom detta tillvägagångssätt. Tidningen Se publicerade den 3 september (nr 36/1970) en kraftig förstorad färgbild och sex bilder i svart-vitt från rekonstruktionen med bildtexter som förklarade tillvägagångssättet. Bildserien hade rubriken: "Gick mordet till så här?" Tidningen FIB/Aktuellt publicerade den 8 september 1970 (nr 37/1970) bl a åtta bilder från rekonstruktionen. Huvudrubriken lydde: "Den sönderslitna BH:n bevisar: Ulla Höglund ströps av en abnorm man! "Texter till de olika bilderna kommenterade förloppet. I skrivelser till de nämnda tidningarna ifrågasatte PO om publiceringen av denna bildserie bort ske. I yttranden till PO anförde de berörda tidningarna: Göteborgs-Tidningen: Tidningen ansåg sig ha varit i sin fulla rätt att publicera bilderna av hänsyn till ett oavvisligt allmänintresse. Det hade rört sig om en av de märkligaste mordrättegångarna på mycket länge, och man ansåg att det var tidningens skyldighet att publicera det bevismaterial som i så stor utsträckning kom att fria den åtalade. Om detta inte kunde accepteras, var det inte fel på tidningarna utan på PK:s regler. Tidningen framhöll också, att det var möjligt att rättegången inte fått det förlopp den haft, om inte nyhetsmedia så ihärdigt beskrivit och bevakat vad som hände. Se: Vittnet Lidholms rekonstruktion av mordet hade kommit att spela en nyckelroll under rättegångsförhandlingarna. Detta hade bekräftats av den åtalades försvarare. Visserligen utgjorde denna rekonstruktion en detaljerad beskrivning av tillvägagångssättet vid brott men omständigheterna var i detta fall speciella. Det var just tillvägagångssättet som anfördes som ett avgörande bevis för att den åtalade inte kunde vara skyldig. Därför hade rekonstruktionen ett oavvisligt allmänintresse. 61

FIB/Aktuellt: Vid ifrågavarande rättegång hade både åklagare och försvarare inför öppna dörrar utfört sin talan på sådant sätt att privatlivets intimaste detaljer kommit att dragas in i målet. Man fick förmoda att de ansett förfaringssättet tjäna något försvarligt ändamål. Syftet med offentlighetsprincipen var att allmänheten skulle ha full insyn i hur rättegångar tillgick och kunna bilda sig en föreställning om hur domaren ledde rättegången samt hur åklagaren och försvararen agerade. Med ledning av massmedias informationer i dessa hänseenden kunde allmänheten bilda sig en föreställning om hur rättssäkerhetskraven uppfylldes. De intressen som skulle skyddas genom offentlighetsprincipen måste enligt tidningens mening obetingat ta över anvisningen i PK:s publiceringsregler att avstå från publicitet som kunde kränka privatlivets helgd. Ett motsatt resonemang skulle kunna leda till att offentlighetsprincipen sattes ur kraft genom att PK-reglerna tillämpades så strängt att en rättegång med inslag av detaljer som kränkte privatlivets helgd inte skulle kunna skildras fullständigt och sanningsenligt i pressen. I en till PO ingiven skrift har den mördades far framhållit att han hans hustru och dotter fann här förevarande bildserier synnerligen kränkande och att bildserierna därför borde påtalas inför nämnden: I skrivelse till nämnden uttalade PO: "Rättegången med anledning av mordet på fru Ulla Höglund tilldrog sig betydande uppmärksamhet i pressen. Att referat från rättegången och redogörelser för bevisläget bereddes avsevärt utrymme i tidningarna måste anses naturligt med hänsyn till de säregna omständigheterna i målet och till pressens uppgift att bevaka domstolarnas verksamhet och rättsväsendet i övrigt. Det förhållandet att offentlighet i regel tillämpas vid domstolsförhandlingar och ifråga om rättegångshandlingar kan dock enligt min mening inte befria tidningarna från skyldighet att med beaktande även av pressetiska hänsyn pröva i vad mån det tillgängliga materialet bör publiceras. I det här aktuella målet var omständigheterna onekligen av speciell art. Med hänsyn därtill var det måhända godtagbart att en redogörelse lämnades för innehållet i Lidholms betydelsefulla vittnesmål. Jag kan emellertid inte finna att det var ett oavvisligt allmänintresse att också publicera bilder från den rekonstruktion som Lidholm företagit. Denna bildpublicering får enligt min mening mera anses tillgodose ett 62

sensationsintresse utan påtagligt samband med uppgiften att referera rättegångsförhandlingarna. Bilderna måste anses ha en för den mördade starkt nedsättande innebörd. Därjämte synes publiceringen av bildserien stå i strid med anvisningarna i PK:s publiceringsregler att undvika detaljerade beskrivningar av tillvägagångssättet vid brott, särskilt sedlighetsbrott, samt att alltid visa offren största möjliga hänsyn. Jag anser på nu angivna grunder att Göteborgs-Tidningen, Se och FIB/Aktuellt genom publiceringen av bildserien åsidosatt god publicistisk sed." Opinionsnämnden beslöt göra följande uttalande. Såsom PO kommit till anser nämnden, att det får godtagas att en redogörelse lämnades i artiklarna för innehållet i rättsläkaren dr Lidholms vittnesmål. I anslutning till bilderna har det i de påtalade artiklarna tydligt angivits, att det var fråga om ett försök till rekonstruktion av brottet och att de på fotografierna agerande var andra personer än den mördade och den tilltalade. Med hänsyn till den centrala betydelse tillvägagångssättet vid brottet hade för frågan om den tilltalades skuld, måste också hänsyn tagas till hans intresse av att full publicitet gavs åt alla omständigheter som kunde tala till hans förmån, och det har inte gjorts gällande att publiceringen av bilderna stått i strid med den tilltalades intressen. Med beaktande av de särskilda omständigheter, som sålunda förelåg i detta fall, finner nämnden att de anmälda tidningarna inte kan anses ha genom publiceringen av bilderna åsidosatt god publicistisk sed.

3.5 Ekonomiskt

förtal m m

Som ekonomiskt förtal brukar betecknas förtal som riktar sig mot en fysisk eller juridisk person och som medför ekonomiska skadeverkningar för den utpekade men inte innefattar angrepp mot någons personliga heder. I BrB och TF saknas uttryckliga straffstadganden rörande ekonomiskt förtal och ärekränkning av juridiska personer och andra kollektiv. Även om ekonomiskt förtal inte direkt efter ordalagen omfattas av brottsbalkens stadganden om ärekränkning, anses att spridande av oriktiga eller ogrundade uppgTter SOU 1972:88

om en persons yrkesutövning eller ekonomiska förhållanden ofta bör kunna åtkommas som vanlig ärekränkning. Även vad gäller ärekränkning mot kollektiva enheter tolkas huvudregeln i BrB 5:1 något vidsträckt och den anses tillämplig på sådana yttranden som formellt avser t ex juridisk person, ett företag eller en vara, en kår, invånarna i ett hus eller annan grupp men som måste förstås så att en eller flera bestämda personer därigenom utpekas. I lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring har intagits en generalklausul, enligt vilken en näringsidkare, som vid marknadsföring av vara eller tjänst företager handling som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan vid vite förbjudas att fortsätta därmed eller företaga annan liknande handling (1 §). Denna generalklausul ger näringsidkare ett visst skydd mot förtal från konkurrenters sida. Med stöd av klausulen kan man nämligen ingripa mot att som ett led i marknadsföring oriktiga upplysningar lämnas rörande ett konkurrerande företag eller av detta tillhandahållna varor och tjänster. I viss mån torde det också få anses möjligt att ingripa mot framställningar som visserligen inte innehåller annat än fullt sakriktiga uppgifter i dessa hänseenden men är utformade på ett sätt som onödigtvis misskrediterar den utpekade. Enligt 12 § samma lag skall den som bryter mot vitesförbud ersätta skada som därigenom uppkommer för konkurrerande näringsidkare. Enligt 16 kap 8 § strafflagen (SL) straffades den som emot annan av arghet utsatte eller fortspred rykte om gärning som var menlig för den angripnes yrke, näring eller fortkomst. Straffrättskommittén föreslog i sitt betänkande Förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14) att en motsvarande straffbestämmelse om ekonomiskt förtal skulle införas i brottsbalkens bedrägerikapitel. Med ekonomiskt förtal förstods ogrundad uppgift angående gärning eller omständighet som är ägnad att skada någon i utövningen av yrke eller näring SOU 1972:88

eller eljest i ekonomiskt hänseende. Förutsättningen för straff enligt bestämmelsen var att gärningen inte var straffbar som förtal enligt ärekränkningskapitlet (betänkande s 28, 278-282). Departementschefen avstyrkte i lagrådsremiss 1958 (prop 1962:10 s B 52) kommitténs förslag om ekonomiskt förtal, bl a då han ansåg att spridande av oriktiga eller ogrundade uppgifter om en persons yrkesutövning eller ekonomiska förhållanden ofta kunde åtkommas såsom vanlig ärekränkning. I den mån det var fråga om sådana näringsoch ekonomiska förhållanden, som ej kunde sägas ha något samband med det personliga anseendet, hade det föreslagna stadgandet sin väsentliga betydelse i förhållandet mellan olika näringsidkare och berörde således spörsmål som lämpligast borde regleras i lagstiftningen mot illojal konkurrens, anförde departementschefen. Lagrådet (prop 1962:10 s B 429) uttalade en avvikande mening och förordade att i ärekränkningskapitlet upptogs ett stadgande om ekonomiskt förtal. Lagrådet ansåg att sådan ryktesspridning som här var i fråga knappast syntes höra hemma i lagstiftningen mot illojal konkurrens. Att konkurrenter spred osanna uppgifter om varandra förekom visserligen men även andra - såsom kunder, patienter, fd anställda m fl - kunde om yrkesutövare sprida oriktiga uppgifter som ej var ärekränkande i vanlig mening men mycket skadliga för vederbörande. Enligt lagrådet kunde frågan få en mera konsekvent behandling, om ett stadgande härom meddelades i brottsbalken. I propositionen (1962:10) vidhölls emellertid den tidigare av departementschefen i lagrådsremissen intagna ståndpunkten. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen berördes frågan om ekonomiskt förtal i en i anledning av propositionen väckt motion (1:536). Motionen föranledde ingen ändring i Kungl Maj:ts förslag. Första lagutskottet (1LU 1962:42) anförde i frågan bl a: Utskottet anser det möjligt att frågan om ekonomiskt förtal ej kan erhålla en tillfredsställande reglering inom den naturliga ramen 63

för lagstiftningen mot illojal konkurrens. Eventuellt kan det då visa sig lämpligt att i brottsbalken upptaga ett stadgande i ämnet. Spörsmålet härom synes dock icke böra upptagas till ytterligare övervägande i förevarande sammanhang utan först då utredningen om illojal konkurrens, vilken numera omhänderhar varumärkes- och firmautredningens ifrågavarande uppgifter, har framlagt resultatet av sitt arbete. Straffrättskommittén föreslog också införande av en straffbestämmelse avseende ärekränkning av kollektiv. I propositionen om brottsbalken fanns emellertid nämnda straffbestämmelse icke medtagen. Departementschefen anförde som skäl härför bl a att man vid bedömning av om en sådan kriminalisering är behövlig måste beakta att starka betänkligheter anmäler sig ur yttrandefrihetens synpunkter. Vid övervägande av frågorna fann sig departementschefen inte övertygad om behovet av den av kommittén föreslagna utvidgningen. Lagrådet, som även i denna fråga hade en avvikande mening uttalade bl a: Den sakliga grunden till att vanlig ärekränkning ansetts kunna riktas endast mot fysisk person har naturligen varit, att juridiska personer ej ansetts företräda något sådant intresse som straffbestämmelserna avsett att skydda. Beträffande ekonomiskt förtal är uppenbart, att i sakens natur ej ligger någon dylik begränsning. Även juridiska personer äro bärare av ekonomiska intressen. Det synes icke behövligt att i lagtexten särskilt utmärka, att brottsbeskrivningen avser att täcka även det fallet att förtalshandlingen gäller en juridisk persons verksamhet. Också denna fråga upptogs i den nyssnämnda motionen 1:536. Första lagutskottet uttalade i sitt även i denna del avstyrkande utlåtande: Kollektiva enheter torde allmänt sett få anses väsentligt mindre känsliga för ärekränkning än enskilda personer, åtminstone för uttalanden, som ej är ägnade att medföra ekonomisk skada. Samtidigt torde rätten till fri kritik vara väl så betydelsefull för samhällslivet i fråga om kollektiv som beträffande enskilda. Detta är särskilt påtagligt när det gäller starka organisationer på de politiska och ekonomiska områdena. Under angivna förhållanden måste den intresseav64

vägning som bör ligga till grund för en kriminalisering av ärekränkning utfalla på annat sätt för kollektiva enheter än för enskilda personer. Bland annat därför att ett kollektiv normalt torde ha möjligheter att genom offentligt framträdande få till stånd ett tillrättaläggande av fakta, måste värdet av ett så begränsat ärekränkningsskydd som hänsynen till yttrandefriheten medger starkt ifrågasättas såvitt gäller förtal utan skadeverkningar på det ekonomiska planet. BrB kom alltså inte att innehålla något särskilt stadgande om ärekränkning av kollektiv. Frågan om ekonomiskt förtal har därefter behandlats av utredningen om illojal konkurrens i dess betänkande Otillbörlig konkurrens (SOU 1966:71), vilket låg till grund för 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring. Utredningen anförde bl a: Vad gäller i näringsverksamhet använda sanningslösa uppgifter och påståenden, vilka ekonomiskt skadar näringsidkare, hänvisar utredningen till sitt förslag till stadgande mot sådan framställning som är oriktig eller vilseledande och ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara, tjänst eller annan nyttighet. Med förslaget blir det möjligt att ingripa mot i näringsverksamhet använda oriktiga och vilseledande framställningar, som medför risk för att konsumenter och andra som tar del av dem påverkas i sitt handlande. Härigenom bereds i första hand konsumenter och andra adressater men i andra hand också andra näringsidkare ett skydd mot skada till följd av oriktiga eller vilseledande uppgifter.

Förslaget till stadgande mot oriktiga eller vilseledande framställningar ger alltså - såvitt angår förhållandet näringsidkare emellan - indirekt det rättsskydd som skulle följt av straffrättskommitténs och lagrådets förslag till stadgande mot ekonomiskt förtal. Rättsskyddet enligt förslaget gäller givetvis för varje skadad näringsidkare, oavsett om det är fråga om fysisk eller juridisk person.

Om näringsidkare eller om varor eller tjänster kan givetvis lämnas oriktiga eller vilseledande uppgifter med större eller mindSOU 1972:88

re skadeverkningar för den drabbade i många andra sammanhang än dem som omfattas av utredningens nämnda förslag. Särskilt kommer i blickpunkten inkorrekt konsumentupplysning. Mot näringsidkare riktat ekonomiskt förtal kan också, exempelvis i hämndsyfte, spridas av privatpersoner. Ekonomiskt förtal kan drabba juridiska personer, som inte är näringsidkare. Utredningen har emellertid funnit det falla utanför dess uppdrag att ta ställning till annat ekonomiskt förtal än sådant, som berör förhållandet näringsidkare emellan. Utredningen anser det emellertid angeläget att de återstående betydelsefulla frågorna om ekonomiskt förtal utreds. I viss utsträckning torde detta göras av 1963 års konsumentupplysningskommitté. I betänkandet Konsumentupplysning (SOU 1968:58) upptog 1963 års konsumentupplysningskommitté frågan om ett straffstadgande mot ekonomiskt förtal som rättsligt korrektiv mot ovederhäftig konsumentupplysning. Kommittén ansåg emellertid att det av kommittén behandlade problemet inte kunde lösas enbart genom ett stadgande mot ekonomiskt förtal — inte ens med den av lagrådet vid BrB:s införande förordade formuleringen. Kommittén fortsatte (s 125). Ett sådant stadgande går inte ut på att skydda den som det här primärt gäller, dvs konsumenten. Med ett stadgande mot ekonomiskt förtal — med straff som primär påföljd vid överträdelse — kan man nämligen knappast komma åt annat än de allra grövsta formerna av vilseledande konsumentupplysning, uppsåtliga förfaranden, och detta är helt otillräckligt från konsumentsynpunkt. Å andra sidan kan påverkan genom vilseledande information till många konsumenter medföra mycket betydande skador för enskilda företag. För en näringsidkare vore därför redan en möjlighet att kunna beivra åtminstone uppsåtliga fall av värde. Men någon adekvat lösning på problemet vilseledande konsumentupplysning utgör ett stadgande mot ekonomiskt förtal inte heller från näringsidkarsynpunkt. Ekonomiskt förtal genom konsumentupplysning utgör vidare endast en mindre del av det större problemet om skador till följd av ekonomiskt förtal. En separat lösning av detta delproblem synes inte böra komma ifråga. Kommittén vill emellertid betona vikten av att konsumentupplysningsaspekten beaktas vid en totalSOU 1972:88

lösning av problemet ekonomiskt förtal, vilket utgör en lagstiftningsfråga som det är angeläget att snarast bringa till en positiv lösning. Vid remiss till lagrådet 1969 av förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring uttalade föredragande departementschefen, statsrådet Geijer, i frågan om lagstiftning rörande ekonomiskt förtal bl a: Problemet om ekonomiskt förtal går emellertid långt utöver vad som täcks av den föreslagna generalklausulen. Förtal från en näringsidkare mot en annan kan förekomma i andra sammanhang än som led i reklam och marknadsföring eller avse annat än sådana uppgifter om kommersiella förhållanden som generalklausulen kan tillämpas på. Det kan rikta sig mot eller härröra från andra än näringsidkare. Felaktiga uppgifter som sprids i form av offentlig eller privat konsumentupplysning från allmänna organ, privata organisationer, massmedia eller enskilda personer kan exempelvis vara ägnade att medföra ekonomisk skada för den som drabbas därav. Flera remissinstanser har anfört att allmänna bestämmelser mot ekonomiskt förtal behövs. Sådana bestämmelser har emellertid inte sin naturliga plats vare sig i en lag om otillbörlig konkurrens eller i en lag om otillbörlig marknadsföring utan i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen. Frågan om införande av allmänna bestämmelser i ämnet får tas upp i annat sammanhang (prop 1970:57 s 71). Ämnet var därefter föremål för överläggning i riksdagens andra kammare i februari 1970, då statsrådet Geijer lämnade svar på en enkel fråga om justitieministern avsåg att förelägga riksdagen förslag till lagstiftning om ekonomiskt förtal. Justitieministern uttalade i sitt svar bl a: Det rör sig här om en lagstiftningsfråga av svårbedömd art. Mot envars i och för sig berättigade intresse att inte drabbas av ekonomisk skada genom oriktiga eller ogrundade uppgifter står intresset att inte begränsa yttrande- och tryckfriheten bl a till men för en fri debatt i konsumentupplysningsfrågor. Jag är för dagen inte beredd att ta ställning till om allmänna bestämmelser om ekonomiskt förtal bör införas. I samband med riksdagsbehandlingen 1970 av prop 1970:57 med förslag till lag om otillbörlig marknadsföring, m m — vilken proposition såvitt nu är i fråga överens65

tolkas extensivt. I kommentaren till BrB I, 3:e uppl 1970, har också uttalats att den allmänna bestämmelsen om förtal fick anses något mera omfattande än straffrättskommittén avsett; härvid har hänvisats till att departementschefen i sin motivering till avstyrkande av straffrättskommitténs förslag anförde, att spridande av oriktiga eller ogrundade uppgifter om en persons yrkesutövning eller ekonomiska förhållanden tydligen ofta kunde åtkommas såsom vanlig äreUtskottet delar departementschefens upp- kränkning. Och i fråga om ärekränkning mot fattning att frågan om ekonomiskt förtal kollektiva enheter sägs i nämnda kommeninte bör behandlas i förevarande samman- tar, s 184, att i anslutning till äldre rättshang. Motsvarande bedömning gäller frågan tillämpning borde huvudregeln i BrB 5:1 om ärekränkning av kollektiv. Departementschefen är som framgår av ovanstående redogö- anses tillämplig på sådana yttranden som relse införstådd med att ekonomiskt förtal formellt avser t ex en juridisk person, en kår, kan medföra skada för dem som drabbas invånarna i ett hus eller annan grupp men därav. Det torde därför kunna förutsättas att som måste så förstås att en eller flera behithörande frågor, dvs också frågor om äre- stämda personer därigenom utpekas. kränkning av juridisk person, ägnas tillbörlig Det må påpekas, att Allmänhetens pressuppmärksamhet. ombudsman och Pressens opinionsnämnd vid I motionen 1971:646 yrkades "att riks- bedömningen av om god publicistisk sed dagen i skrivelse till Kungl Maj:t hemställer åsidosatts även upptar till behandling uttalanatt Kungl Maj :t måtte framlägga förslag om så- den som skulle kunna anses hänförliga till s k dana ändringar i 5 kap 1 § BrB och i 7 kap 4 § ekonomiskt förtal eller ärekränkning av kolTF att bestämmelserna i dessa även kommer lektiv. att omfatta ekonomiskt förtal". JustitieutKommitténs direktiv innehåller intet om skottet omnämnde i betänkande 1971:22 ekonomiskt förtal eller förtal av kollektiv. kommitténs uppdrag och anförde att frågor- Inte heller har till kommittén inkommit na om ekonomiskt förtal och förtal av juri- någon framställning om undersökning av bedisk person inte anses falla inom det uppdrag hovet av lagbestämmelser därom. Kommitsom lämnats till kommittén. Utskottet av- tén har med hänsyn härtill inte ansett sig styrkte bifall till motionen eftersom utskot- böra vidare beröra dessa frågor. tet inte funnit anledning att frångå den bedömning av det i motionen upptagna spörsmålet som gjorts av föregående års riksdag. Riksdagen biföll utskottets hemställan. I anledning av motion 1972:913 om ansvar för ekonomiskt förtal anförde justitieutskottet i betänkande 1972:21, att utskottet inte funnit skäl till annat ställningstagande i frågan än det som gjorts vid föregående års riksdag. På hemställan av utskottet avslog riksdagen motionen. Med hänsyn till vad sålunda förekommit i frågan om- särskild lagstiftning om ekonomiskt förtal och förtal av kollektiv torde de allmänna bestämmelserna i BrB om förtal få stämde med den förut nämnda lagrådsremissen — upptog tredje lagutskottet även motioner vari hemställdes om utredning om förslag till lagstiftning om ekonomiskt förtal och förtal mot juridiska personer m m (mot 1:835 samt 1:1171 och 11:1380). Tredje lagutskottet fann någon riksdagens åtgärd i anledning av motionsyrkandena inte påkallad. Utskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande (3LU 1970:45 s 88) bl a:

66 SOU 1972:88

4 Utländsk rätt

4.1 Inledning De uppgifter om utländsk lagstiftning som kommittén redovisar nedan har inhämtats främst genom utrikesdepartementets medverkan. Uppgifterna gör inte anspråk på att ge en uttömmande bild av rättsläget i respektive land. Det ligger i sakens natur att lagregler inte direkt kan visa hur fall av intressekollision skall bedömas. En vidlyftig genomgång av respektive lands rättspraxis hade varit nödvändig för att visa det faktiska läget och för att ge en klar bild av det faktiska rättsläget i de olika länderna. Ett sådant arbete hade enligt kommitténs mening blivit alltför omfattande och dyrbart utan att medföra motsvarande fördelar. Nedanstående uppgifter om utländsk rätt får därför ses som exempel på hur problemen kan lösas och en antydan om svårigheterna då det gäller att väga värdet av en vidsträckt yttrandefrihet mot värdet, av individens rätt till integritet. Några uppgifter om lagstiftningen på detta område i USA har inte inhämtats. Varje delstat har sin lagstiftning och skillnaderna lär vara stora.

4.2 Danmark De danska bestämmelserna om ärekränkning finns i straffelovens 27 kapitel. Huvudbestämmelsen i 267 § innebär, att den som kränker annans ära genom kränkande ord eller handlingar eller genom att påstå eller SOU 1972:88

sprida uttalanden om förhållanden, som är ägnade att nedsätta den omtalade i andra medborgares aktning, kan straffas med böter eller fängelse. Lagrummets tredje stycke ger vissa bestämmelser om straffmätningen. Där stadgas att som försvårande skall anses sådana omständigheter som att ärekränkningen skett genom tryckt skrift eller eljest getts stor spridning. Som en komplettering av huvudbestämmelsen om ärekränkning finns i 268 § en bestämmelse om straff för förtal (bagvaskelse). Bestämmelsen är tillämplig om en beskyllning framställts mot bättre vetande eller om gärningsmannen saknat rimlig grund för att hålla uppgiften för sann. Gärningen bestraffas med frihetsstraff upp till två år. Om beskyllningen inte framställts offentligt kan straffet under förmildrande omständigheter sänkas till böter. Även den danska lagen innehåller vissa bestämmelser om hur man skall förfara vid intressekollisioner och likartade fall. 1 269 § stadgas att straffrihet kan inträda om man kan bevisa riktigheten av sitt påstående under förutsättning att man var skyldig att uttala sig, eller att man handlade i avsikt att tillgodose ett uppenbart allmänintresse eller eget eller annans berättigade intresse. Straff kan även bortfalla om det föreligger sådana omständigheter att man hade anledning betrakta beskyllningen som sann. Om själva uttalandet av beskyllningen till 67

sin form är otillbörligt förnärmande kan straff följa jämlikt 267 § första stycket även om påståendets sanningshalt bevisas. Detsamma är fallet om gärningsmannen inte hade rimlig anledning att framställa beskyllningen. Det är inte tillåtet att föra bevisning om sanningshalten i en beskyllning om brott om den beskyllde redan blivit frikänd genom slutlig dom. Sanningsbevisning medför inte straffrihet om den beskyllde med hänsyn till det brott beskyllningen avser, tidpunkten för gärningens begående och övriga omständigheter rimligen kunde begära att den omtalade situationen inte nu yppades. Är den ärekränkande beskyllningen obefogad kan på den beskylldes begäran i domen tas in en anmärkning om detta förhållande. Den tilltalade kan också förpliktas att till den förnärmade utge visat belopp för bestridande av kostnaderna för kungörande i en eller flera tidningar av domslutet och eventuellt också domskälen. Även i dansk rätt finns bestämmelser om förtal av avliden. Enligt 274 § straffeloven straffas den som om en död framställer ärekränkande uttalanden. Sker det mera än 20 år efter dödsfallet kan saken endast påtalas när de i 268 § nämnda förutsättningarna föreligger. Liksom i Sverige kan ersättning utdömas för det lidande som åsamkas någon på grund av ärekränkande gärningar. 4.3 Norge De allmänna straffbestämmelserna i norsk lag om förtal återfinns i 23 kap i almindelig borgelig straffelov den 22 maj 1902. Den svenska bestämmelsen i BrB 5:1 har sin motsvarighet i 247 §, som företer stora likheter med 267 § i danska straffeloven. Den norska bestämmelsen innehåller att den som i ord eller handling uppträder på ett sätt, som är ägnat att skada annans goda namn och rykte eller att utsätta honom för hat, ringaktning eller förlust av det för hans ställning eller näring nödvändiga förtroendet, eller som medverkar till detta, skall dömas 68

till böter eller till fängelse i högst ett år. Har den nedsättande uppgiften lämnats i tryckt skrift eller i övrigt under särskilt försvårande omständigheter, kan man döma till fängelse i högst två år. 246 § behandlar fall där brottet kan anses vara mindre grovt. I 248 § har intagits en straffskärpande bestämmelse som kan tillämpas då den tilltalade handlat mot bättre vetande. 249 § tredje punkten behandlar hur man skall förfara då det föreligger fall av intressekollision. Enligt bestämmelsen skall straff enligt 246 eller 247 § inte utdömas om den tilltalade varit skyldig eller tvungen att uttala sig eller om den tilltalade uttalat sig på sätt som skett för att i berättigat syfte tillvarata egna eller andras intressen, allt under förutsättning dock att det visas att han i varje hänseende iakttagit tillbörlig aktsamhet. I fråga om sanningsbevisning stadgas i 249 § första punkten att straff inte skall utdömas om det visas att den nedsättande uppgiften eller beskyllningen var sann. Även om det visats att uttalandet var sant skall dock enligt lagrummets andra punkt straffbarhet inträda om det inte funnits någon rimlig anledning för den tilltalade att framställa beskyllningen eller om uppgiften som sådan är otillbörlig på grund av den form eller det sätt varpå den framförts eller av andra skäl. I fjärde punkten behandlas två fall där sanningsbevisning inte är tillåten. Först och främst får man inte föra sanningsbevisning om den beskyllde genom lagakraftägande dom frikänts av norsk eller utländsk domstol. För det andra får sanningsbevisning inte ske, om rätten anser det klart att beskyllningen är otillbörlig oavsett om den är sann eller inte och att ett förbud att föra bevisning om påståendets riktighet är önskvärt med hänsyn till den förnärmades intresse. Den som förfördelats genom nedsättande påståenden kan begära att domstolen förklarar att den nedsättande uppgiften är osann "at beskyldningen blir erklaert dod och makteslos", s k mortifikation. Även allmänt åtal — vilket endast kan äga rum när det begärs av den förfördelade och allmänt åtal finnes SOU 1972:88

påkallat av allmänna skäl — kan begränsas till att få en sådan förklaring. Emellertid har denna rätt att få en beskyllning förklarad för osann begränsats genom lagstiftning 1964. Sålunda skall enligt 253 § ett krav om modifikation avvisas när den tilltalade före huvudförhandlingen tar tillbaka beskyllningen på ett sätt som rätten finner tillfredsställande för den förfördelade. Begäran om mortifikation skall vidare avvisas när beskyllningen framställts i dom, beslut eller annan domstolshandling, när beskyllningen framställts av vittne inför rätta eller inför polis- eller åklagarmyndighet, eller av part, ombud, försvarare, sakkunnig eller personundersökare eller av tjänsteman vid åklagarmyndighet eller polis under rättegång eller utredning. I dessa fall skall dock kravet på mortifikation inte avvisas om rätten finner att den förfördelade bör få sanningshalten av beskyllningen prövad eller om uttalandet ligger utanför själva saken. Om yrkande om straff framställts kan emellertid inte ett samtidigt krav på mortifikation avvisas. Det kan tilläggas att mortifikation kan komma till användning även om straff på grund av preskription förfallit.

annan bestämt brott eller annan sådan handling som kan utsätta den omtalade för missaktning eller vara menlig för hans näring eller fortkomst. Som smädelse bedöms också att om någon utsprida lögn eller osant rykte. För att smädelse skall föreligga fordras att uttalandet gjorts till en tredje person. I lagen skiljer man mellan smädelse mot bättre vetande (27:1) och en lindrigare form av smädelse, som även denna skall ha skett uppsåtligen men inte emot bättre vetande (27:2). Dessutom stadgas liksom i Danmark och Norge strängare straff för smädelse som sker offentligen eller genom tryckt skrift. I finsk straffrätt finns dessutom specialbestämmelser om missfirmelse av offentlig myndighet och främmande stat samt om skadande av annans näringsverksamhet i konkurrenssyfte. 1 finska strafflagen har intressekollisionsfallen inte beaktats och denna fråga har heller inte i övrigt ägnats någon särskild uppmärksamhet. Förklaringen härtill torde vara att rätten att föra bevisning om sanningshalten av ett påstående är obegränsad. Det förekommer emellertid fall där yttrandeI 252 § stadgas att de handlingar som är friheten kan sägas bli mera vidsträckt på straffbara enligt 247 och 248 §§ också är grund av intressekollision. Mot dem som straffbara, om de riktar sig mot en avlidens handhar offentliga uppdrag anses man således ha rätt att rikta hård kritik. De som minne. Bestämmelser om skadestånd finns i lagen innehar offentliga uppdrag, exempelvis riksom införande av straffeloven. I 19 a § dagsledamöter och kommunala förtroendestadgas att om någon förtalat annan eller män, synes även ha större frihet att fälla kränkt privatlivets helgd skall han, om han kritiska yttranden än andra. Också en stark visat oaktsamhet och förutsättningar för kritik ifråga om vetenskap och konst anses straff föreligger, förpliktas utge dels ersätt- godtagbar. Även andra fall torde förekomma ning för den direkta skada han förorsakat, där yttrandefriheten får ta över den enskildels ersättning för förlust i framtida näring des rätt till integritet. Någon klar praxis har efter vad rätten med beaktande av den emellertid inte utvecklats på området. tilltalades skuld och övriga omständigheter Som nämnts kan den som är tilltalad för finner skäligt, dels skälig ersättning för smädelse alltid erbjuda sig att styrka sanlidande. ningen av sitt påstående. Kan han göra detta är han straffri utom i det fall att tillvitelsen skett i syfte att kränka. I fråga om smä4.4 Finland delse som inte skett mot bättre vetande Det svenska förtalsbegreppet motsvaras i gäller att straffrihet inträder så snart den finsk strafflagstiftning av begreppet smädel- tilltalade visat sannolika skäl för tillvitelser. Även i Finland kan skadestånd utdömas i se. Som smädelse betraktas enligt 27:1 och 2 finska strafflagen att någon påbördar mål om ärekränkning. Skadeståndet är avsett SOU 1972:88

att ersätta den kränkte för det lidande smädelsen förorsakat honom. Allmänt åtal för smädelse kan endast äga rum efter anmälan av målsäganden. Jämlikt 27:4 straffas den som skymfar död mans minne genom att mot bättre vetande sanningslöst påbörda honom bestämt brott, visst slag av brott eller annan sådan handling, vilken, om han levat, skulle varit ägnad att utsätta honom för missaktning. Har mer än 20 år förlidit efter dödsfallet kan gärningen emellertid inte längre föranleda åtal. Även detta är ett målsägandebrott. Åtal får väckas och åtalsanmälan göras av vissa den avlidne närstående. 4.5 Förbundsrepubliken Tyskland I tyska strafflagen regleras ärekränkning i 185 och följande paragrafer. När det gäller bestämmelsernas uppbyggnad får man skilja på om det nedsättande påståendet består i ett värdeomdöme om en människa eller endast påstående om fakta samt om det ärekränkande uttalandet sker direkt till den kränkte eller till någon annan. I 185 § behandlas "Beleidigung", vilket innebär att uttala nedsättande värdeomdömen om en person till honom själv eller annan samt påståenden om ärekränkande fakta till den som berörs. Ärekränkande påståenden om fakta om en tredje person behandlas i 186 § (iible Nackrede) och 187 § (Verleumdung). Dessa båda sistnämnda brott skiljer sig däri att 186 § fömtsätter att gärningsmannen trodde att hans påståenden var riktiga medan 187 § behandlar det fall att gärningsmannen vet att påståendet är osant. En gärning som i Sverige faller under BrB 5:1 kan således alltefter omständigheterna enligt tysk rätt bedömas på olika sätt. Tysk straffrätt innehåller en allmän regel om straffrihet vid "iibergesetzlichen Notstandes". För ärekränkning gäller att straffrihet kan inträda vid fall av intressekollision, där det mindre viktiga intresset måste få vika för ett intresse av högre valör. Denna bestämmelse står inte uttryckligen i någon lag men 70

är allmänt erkänd. Vid ärekränkning finns emellertid också en uttrycklig regel om straffrihet. Denna bestämmelse 193 § medger straffrihet för ärekränkande påståenden om fakta som fällts för tillgodoseende av ett berättigat intresse. Om gärningsmannen kan visa att de nedsättande påståendena om fakta är riktiga kan han endast straffas om själva det sätt varpå uppgifterna lämnades i och för sig var ärekränkande. Om han inte kan visa att påståendet var riktigt straffas gärningsmannen enligt 186 §. Är påståendet osant och vet gärningsmannen detta blir gärningen att bedöma enligt 187 §. Enligt 208 § i tyska strafflagen kan rätten under vissa omständigheter förplikta den skyldige att på egen bekostnad offentliggöra domen i målet. Förtal av avliden (Verunglimpfung der Andenkens Verstorbener) bestraffas enligt 189 §. 4.6 Nederländerna Den nederländska lagstiftningen om förtal utgår från tre olika förtalsbegrepp, nämligen 1) "beleidiging" — uppsåtlig förolämpning, ärekränkning eller skymf, 2) "smaad" ärekränkning eller skymf som sprids till tredje man och 3) "laster" — grov ärekränkning eller ryktesspridning. Begreppet "beleidiging" behandlas utförligt i civilrätten men även liksom de båda andra kategorierna i straffrätten. De olika formerna av förtal övergår i varandra och gränserna är svåra att fastställa. För "beleidiging" kan enligt strafflagen dömas till fängelse i högst sex månader eller böter. För "smaad" dömas till fängelse från sex månader upp till ett år eller böter. För "laster" slutligen kan dömas till fängelse i högst tre år. Enligt nederländsk rätt kan straffrihet inträda vid fall av intressekollision även om detta inte alltid framgår av lagtexten. En förutsättning för straffrihet är att den tilltalade handlade i allmänt intresse, till eget försvar eller till försvar för tredje man om handlandet var nödvändigt och den enda SOU 1972:88

återstående utvägen för att uppnå ett åsyftat nederländsk straffrätt. Har förtalet skett före dödsfallet kan - om den förfördelade själv resultat. För straffrihet fordras att det kan visas att påbörjat rättegång för att vinna rättelse de nedsättande uppgifterna var sanna. Straff- samtliga strafformer tillämpas även om han friheten omfattar emellertid inte de insinue- avlider innan dom i mål fallit. Har förtalet rande, förklenande eller sårande ord som skett efter dödsfallet kan den avlidnes eventuellt åtföljde de kränkande sakupp- arvingar påbörja rättegång. Även här kan skadestånd utdömas; skadeståndsberättigade gifterna. Om uppgifterna var osanna kan således är den efterlevandes arvingar. Det är oklart straff utdömas. Straffet blir högre om den om denna möjlighet att få skadestånd också omfattar ersättning för ideell skada. Några tilltalade visste att uppgifterna var osanna. Bevisning om sanningshalten i ett nedsät- rättsfall rörande detta finns inte. Det är tande uttalande kan äga rum om rätten anser också oklart om rätten i ett sådant fall kan sådan utredning nödvändig för att fastställa förordna om publicering av domen. om handlandet skett i allmänt intresse eller till nödvändigt försvar. Bevisas det då, att 4.7 Frankrike det sagda var sant, kan straff inte ådömas. Kan det inte visas att uttalandet var sant De svenska bestämmelserna om förtal och (men det heller inte styrks att uttalandet är förtal av avliden i BrB 5 kap har sin motsvarigosant) kan straff följa om förtalet skett mot het i franska lagen den 29.7.1881 om pressfrihet (loi sur la liberté de la presse). Denna förbättre vetande. I lagen om yttrande- och tankefrihet åldrade franska lagstiftning har delvis moderbehandlas förtalsmålet utförligt. Huvud- niserats genom lagändringar 1944, 1950 och intresset är inriktat på sanningshalten i de 1958. Förtalsbrottet definieras i art 29 som en kränkande uttalandena. tillvitelse eller påstående om fakta som Den förfördelade kan enligt vanliga civilinnebär angrepp på den ära eller den aktning processuella regler få domstols förklaring på en person eller sammanslutning har i samatt de nedsättande uppgifterna är oriktiga. Skadestånd kan utdömas i mål om förtal. hället. Offentliggörandet eller upprepandet Skadeståndets storlek bestäms mot bakgrund av det straffbara påståendet eller tillvitelsen av brottets svårhetsgrad, omständigheterna är straffbart även om den som uttalat sig i målet och parternas ekonomiska förhål- uttryckt tvivel om riktigheten av påståendet. landen enligt gängse nederländska normer Detsamma är fallet om ingen person eller sammanslutning direkt nämnts men dock för fastställande av skadestånd i civilmål. Även andra påföljder kan förekomma. kan identifieras genom uttalandet. Denna regel saknar emellertid inte undanRätten kan besluta att utslaget i målet skall publiceras på sådant sätt att den av förtalet tag. Gärningsmannen kan i vissa fall försvara uppkomna olägenheten korrigeras. I ett sig genom att bevisa riktigheten av sina nyligen mycket uppmärksammat fall fälldes påståenden. Denna rätt står honom alltid till en radioreporter för att ha betecknat en viss buds utom i vissa närmare angivna fall. tidning som antisemitisk eller i vart fall Sanningsbevisning är således inte tillåten om antiisraelitisk. Han ålades av rätten att själv tillvitelsen rör en persons privatliv. Inte redogöra för domen i sin egen programserie. heller tillåts sanningsbevisning beträffande Allmänt åtal förekommer i princip endast fakta som ägt rum för mer än 10 år sedan. om förtalet gällt medlem av kungafamiljen, Är det fråga om en beskyllning om brott, för främmande statsöverhuvud, främmande stats vilket någon benådats eller som preskribebeskickningschef eller tjänsteman i offentlig rats, kan inte heller sanningsbevisning komma ifråga. tjänst i hans ämbetsutövning. Åtal kan över huvud taget inte ske för Förtal av avliden är straffbart enligt SOU 1972:88

äreröriga yttranden, som fällts i nationalförsamlingen eller senaten. Likaså är uttalanden inför rätta privilegierade, oberoende av om yttrandena fällts av domstolens ledamöter, åklagare, advokat eller tilltalad. Då den tilltalade fört bevisning om sanningshalten av sina påståenden prövar rätten bevisningens styrka. Anses inte bevisningen tillräcklig kan den förfördelade därigenom indirekt få domstolens förklaring att uttalandena var osanna. Skadestånd kan också enligt fransk rätt utdömas i mål om förtal. Åtal väcks i princip av den förfördelade själv. Allmän åklagare har emellertid rätt att väcka åtal om brottet riktar sig mot en grupp individer tillhörande viss ras eller religion. Förtal av avliden är enligt fransk rätt straffbart endast om förtalet syftar till att skada de efterlevandes heder och anseende. Åtal kan väckas av den avlidnes arvingar.

fördelade parten blir i stället hänvisad till att kräva skadestånd i civilrättslig ordning. Åtal sker i princip inte genom särskild åklagarmyndighet i England. Allmän åklagare, Director of Public Prosecutions, skall endast åtala brott där kronan är part eller där i övrigt ett allmänt intresse kräver att åtal väcks och risk föreligger att åtal annars inte kommer till stånd. Allmänne åklagaren kan däremot intervenera i övriga brottmål. Som regel står det således enskild part fritt att efter eget gottfinnande och i viss utsträckning även på egen bekostnad väcka åtal. Invändningar om intressekollision av flera olika slag kan göras av den åtalade. Av dessa invändningar finns vissa angivna i lagtext. Övriga har stöd i Common Law. Parlamentsoch domstolsförhandlingar samt referat av dessa är i princip absolut privilegierade. Även om ärekränkande uttalanden skulle förekomma däri och uppsåt att skada kan påvisas kan talan inte föras mot uttalandena. Det händer därför emellanåt att en person, som kän4.8 England ner sig ärekränkt genom ett uttalande i parlamentet, uppmanar talaren att upprepa uttaBegreppet ärekränkning är i engelsk rätt uppdelat i två olika kategorier: "libel" som landet i icke-parlamentariskt sammanhang. sker medelst skrift, bild eller på annat En annan kategori av uttalanden är sådana bestående sätt och "slander", som är munt- som kan kallas relativt privilegierade. Uttalanden tillhörande denna kategori kan, även om ligt förtal. "Libel" omfattar mera än vad som är någon del av innehållet skulle vara av ärekriminaliserat genom den svenska bestäm- kränkande natur, opåtalat publiceras eller melsen om straff för förtal. Detta samman- spridas förutsatt att uppsåt att skada inte förehänger med att "libel" ursprungligen var ett ligger. På detta sätt skyddas referat av förbrott mot allmän frid, bestraffat enligt handlingar i vissa offentliga och privata organ. Common Law. Under beteckningen "libel" Skyddade är också berättigade kommentarer faller sålunda också gärningar som motsvarar (fair comments) rörande händelser av allmänt uppvigling, vissa smädelsebrott, sårande av intresse. En information som innehåller i och för sig kränkande uppgifter om någon kan vitukt och sedlighet samt trosfridsbrott. Förtalsbrottet "libel" såsom det utfor- dare vara berättigad av hänsyn till den persons mats i Common Law motsvarar närmast den intressen till vilka informationen riktats. svenska förtalsbestämmelsen. Straffet är böBevis om att den nedsättande uppgiften är ter, fängelse eller båda dessa straff i förening. sann utgör inte tillräckligt skäl för frikän"Slander" är inte straffbart. Brottmål röran- nande i brottmål. Därutöver krävs att uppgifde "libel" är mycket sällsynta. Med de för tens spridande var av allmänt intresse. Något engelsk rätt karakteristiska befogenheter, mortifikationsinstitut finns inte i engelsk som tillerkännes engelska domstolar, brukar rätt. Dock kan juryn, för avgörandet i inte dessa uppmuntra att straffrättslig talan skuldfrågan, få sig förelagt att uttala sig om föres i sådana mål, såvida inte förtalet varit sanningshalten i en viss uppgift. av "grossly provocative nature". Den förCivil skadeståndstalan kan föras om såväl 72

SOU 1972:88

"libel" som "slander". Det är det normala att "libel" ger upphov till civil talan. "Slander" skiljer sig från "libel" också däri att käranden måste bevisa att han lidit ekonomisk skada för att hans talan skall kunna vinna bifall. När det gäller "libel" är själva förtalet tillräckligt för att skadestånd skall utdömas. Vid "libel" utdöms således rent ideellt skadestånd. Käranden kan tilldömas mycket höga belopp i sådana mål. De invändningar om intressekollision som godtages i skadeståndsmål är dels desamma som kan göras gällande i brottmål och dels vissa fall därutöver som beskrivs i Defamation Act 1952. Denna lag, som endast behandlar skadeståndsmål, har utvidgat antalet relativt privilegierade uttalanden och infört ett nytt begrepp: oavsiktlig ärekränkning. I en bilaga till lagen ges en katalog över uttalanden som kan anses relativt privilegierade. De är uppdelade i två kategorier. Den ena innefattar referat av förhandlingar inom internationella organ och vissa offentliga organ inom Commonwealth. Den andra omfattar referat av förhandlingar inom diverse intresseorganisationer, föreningar, aktiebolag, lokala myndigheter, offentliga möten samt offentliga cirkulär och meddelanden. Med oavsiktlig ärekränkning menas t ex att en person, som ej varit avsedd i ett uttalande, ändå känner sig kränkt därav. I sådana fall skall efter tillrättaläggande och ursäkt skadestånd ej utgå om ärekränkande avsikt inte förelegat. Bevis om att den nedsättande uppgiften är sann är i civilmål - till skillnad från brottmål - tillräckligt skäl för att kärandens krav skall ogillas. Frågan huruvida förtal av avliden är straffbart har endast prövats i enstaka fall. I princip torde enligt Common Law frågan i extrema fall besvaras jakande. Skadestånd torde däremot inte kunna utkrävas. 4.9 Polen Den polska strafflagen, som trädde i kraft den 1.1.1970, behandlar i kap XXIV brott mot heder och ära. Brotten indelas i förtal SOU 1972:88

(art 178 § 1), förolämpning (art 178 § 2) och skymf (art 181). Förtalsbrottet i Polen består i att någon beskyller annan person, grupp eller institution för sådant uppträdande eller tillvitar någon sådana egenskaper, att den beskyllde sjunker i allmän aktning eller löper risk att förlora det förtroende som är nödvändigt för viss post, yrke eller verksamhet. Den beskyllde behöver inte i verkligheten ha utsatts för andras missaktning. Det räcker att det förelåg en risk härför. Det får bedömas från fall till fall om sådan risk förelåg och i hur hög grad. Med beskyllning avses i regel en osann anklagelse. Är beskyllningen sann blir gärningen i de flesta fall straffri. Om den beskyllande misstagit sig beträffande uppgiftens sanningshalt föreligger inte heller något brott. För förtal som avses i polska strafflagen kan dömas till frihetsstraff upp till två år eller böter. Det som i polska strafflagen kallas förolämpning består i att någon medvetet framkastar eller sprider osann anklagelse. Den skyldige är medveten om att anklagelsen är osann och handlar således med ont uppsåt i syfte att förnedra den kränkte, viss grupp eller institution så att vederbörande sjunker i allmän aktning eller löper risk att förlora det för visst yrke, viss post eller verksamhet erforderliga förtroendet. För detta brott kan dömas till frihetsstraff upp till tre år. Enligt art 179 § 1 utgör sådant förtal, som gärningsmannen icke offentligen gjort sig skyldig till och som kan visas vara sant, inte något brott. Den som fällt yttrandet skall heller inte straffas om det visar sig att beskyllningen är osann men han dock haft grundad anledning att tro att uttalandet var sant. Enligt art 179 § 2 är inte heller sådan gärning, som består i offentligen uttalad beskyllning, att betrakta som brott om 1) beskyllningen är sann och den som fällt uttalandet gjort detta för att försvara samhällsintressen eller på goda grunder varit övertygad om att han försvarade sådana intressen; 73

2) beskyllningen visserligen inte var sann men den som fällde uttalandet hade väl grundad anledning tro att beskyllningen var riktig och han handlade på sätt som skett för att skydda något samhällsintresse. Den som befinnes skyldig till förtal eller förolämpning kan av domstolen förpliktas att till den kränkte, till polska Röda Korset eller till annat av domstolen angivet socialt ändamål utgiva visst penningbelopp. Som skälig kompensation för den som förtalats eller förolämpats kan domstol förordna om publicering av fällande dom eller domslut på den dömdes eller den kränktes arbetsplats, i periodisk skrift eller på annat lämpligt sätt. Det polska brottet skymf motsvaras närmast av förolämpning enligt svensk rätt. De nu behandlade brotten åtalas i Polen av enskild målsägande. Allmän åklagare kan ingripa på målsägandens sida om det enligt åklagarens bedömande är erforderligt för att skydda samhällsintressena. Om den som utsatts för ärekränkande gärning avlider har hans närmast anhöriga rätt att uppträda som målsägande. Om privat målsägande avlider under rättegången har de anhöriga rätt att inom tre månader inträda i den avlidnes ställe i processen. Sker inte detta nedlägger domstolen ärendet. Förtal av avliden synes inte i och för sig vara något brott enligt polsk straffrätt. 4.10 Sovjetunionen Bestämmelser om ärekränkning och förtal finns förutom i DSRU:s lagstiftning också i de enskilda unionsrepublikernas lagar. Enligt den i unionsrepublikerna gällande lagstiftningen straffas ärekränkning och förtal i brottmålsordning. Då en sådan gärning begåtts första gången kan emellertid i stället sociala åtgärder komma till användning. I rådsrepublikernas brottmålslagsamlingar definieras ärekränkning som avsiktligt nedsättande av en persons heder och värdighet. I ett flertal lagar krävs att ärekränkningen gjorts på ett anstötligt sätt för att betraktas som brott. Så är fallet i brottmålskodexen i 74

Ryska Federativa Rådsrepubliken, Ukrainska, Vitryska, Estniska och Georgiska rådsrepublikerna. Som regel stadgas strängare straff för kränkning i tryckt skrift och eljest då kränkningen nått större spridning. Straffskärpning följer också om gärningsmannen tidigare begått samma brott. Förtal definieras i alla rådsrepublikerna som ett avsiktligt utspridande av falska, nedsättande påståenden om annan person. Straffskärpning inträder bl a om förtalet bestått i beskyllningar om brott mot staten eller annat grovt brott eller förtal som på annat sätt fått allvarliga följder. Förutom dessa normer om brottspåföljd för ärekränkning och förtal definierar den sovjetiska lagstiftningen följande fall som självständiga brottskategorier: a) om person i militärtjänstgöring kränker en annan, även om endast en av dem i ögonblicket för ärekränkningen befann sig i utövning av militärtjänst; b) om man offentligt förolämpar person representerande myndigheterna eller allmänheten och vars tjänsteplikt är att upprätthålla allmän ordning; c) om man förolämpar milisman eller frivilligpolis i samband med att denne utför plikter för upprätthållande av allmän ordning. Sovjetisk lag ger inte den förfördelade i ett ärekränknings- eller förtalsmål rätt att utfå penningersättning genom domstols beslut. Enligt brottmåls- och processlagstiftningen i rådsrepublikerna kan åtal för ärekränkning och förtal inte väckas av annan än den förfördelade. I undantagsfall har allmän åklagare rätt att väcka åtal i sådant mål. Så är fallet om målet har en speciell samhällelig betydelse eller om den förfördelade genom den åtalades försorg eller av andra orsaker inte är i stånd att försvara sina intressen och rättigheter. Förutom detta har allmän åklagare rätt att när som helst gripa in i ett av målsägande väckt åtal. Så är fallet om skyddet av statliga eller allmänna intressen eller medborgarrätt så kräver. Den sovjetiska lagen ger medborgarna rätt SOU 1972:88

att inför domstol kräva ett vederläggande av smädande uppgifter rörande en persons heder och värdighet om det kan bevisas att de utspridda uppgifterna är osanna. Om uppgifterna spritts i periodisk skrift skall de, om de är osanna, också dementeras i skriften. I vissa fall kan domstol besluta hur dementin skall publiceras. Om domstolens beslut inte verkställes har domstolen möjlighet att utdöma böter. 4.11 Israel Motsvarigheter till de svenska bestämmelserna om förtal och förtal av avliden finns i Israel i två särskilda lagar från 1965 och 1967. Ärekränkning innebär allt offentliggörande - oberoende av sättet - av sådant som kan nedsätta en person i annans omdöme om honom eller utsätta honom för andras hat, ringaktning eller åtlöje, allt som kan utsätta en person för missaktning på grund av handlingar, uppförande eller egenskaper som tillskrivs honom, allt som kan kränka en person i hans tjänst, vare sig den är allmän eller enskild, eller i hans yrke eller kall samt allt som kan bringa en person i vanrykte på grund av hans härkomst eller religion. Med person avses i lagen såväl enskild som olika korporationer. Med offentliggörande förstås all spridning av ett uttalande eller en mening vare sig det sker genom tal, skrift, målning, bild, gester, ljud eller på andra sätt. Enligt uttrycklig bestämmelse skall ett ärekränkande uttalande om en avliden betraktas på samma sätt som om uttalandet hade gällt en levande person. Den avlidnes maka, barn, föräldrar och syskon skall anses som förorättade genom gärningen. Den som i avsikt att kränka sprider ärekränkande påståenden till annan än den som utsätts för gärningen kan också fällas till ansvar. Allt offentliggörande av nedsättande uppgifter är emellertid inte straffbart. Sålunda undantas yttranden av regeringsmedlemmar, yttranden inför domstol, riktiga referat av SOU 1972:88

möten med internationella organisationer m m. Gärningsmannen kan undgå straff genom att visa att uttalandena är sanna och att de gjorts för att tillgodose ett allmänt intresse, under förutsättning att spridandet av uppgifterna inte överskrider vad som kan anses nödvändigt med hänsyn till det allmänna intresset. Detsamma gäller om gärningsmannen inte kände till eller hade anledning att känna till att hans uttalande kunde vara kränkande, om relationerna mellan honom och den som fick del av uttalandet var sådana att han kan sägas ha haft en legal, moralisk eller social plikt att fälla uttalandet, om uttalandet gjordes för att skydda ett berättigat personligt intresse och även i andra sådana situationer. I lagarna anges uttömmande alla de situationer då straffansvar inte skall följa på gärningen. Den som förfördelats genom det ärekränkande uttalandet kan föra talan om ersättning för den skada och det lidande som åsamkats honom genom de ärekränkande uppgifterna.

5 Allmän motivering

5.1 Inledning

situationer kan det vara befogat att låta den enskildes rätt till integritet få vika. I andra En vidsträckt yttrande- och tryckfrihet är av fall ter det sig lämpligare att inskränka yttgrundläggande betydelse för ett demokra- randefriheten. Det torde vara uppenbart att tiskt samhälle genom att olika förhållanden i man i vissa fall, t ex då något allmänt insamhället - inte minst de lagstiftande och tresse kräver det, skall utan att riskera straff styrande organens åtgärder - därigenom fritt få lämna ut upplysningar om andra männikan ställas under debatt och kritiseras. Ge- skor även om dessa upplysningar kan förornom massmediernas utveckling har det också saka de omtalade både ekonomiska förpå ett helt annat sätt än tidigare blivit luster och personligt obehag. Finns möjligt att utnyttja yttrande- och tryckfrihe- inget sådant allmänt intresse, bör man å ten i opinions- och åsiktsbildande syfte. Ett andra sidan inte onödigtvis utsätta någon för krav på ökad insyn har gjort sig gällande, obehag utan tiga med vad man vet. Det inte blott beträffande statliga och kommu- avgörande måste vara uppgiftens innehåll, nala angelägenheter utan även i fråga om dess sanningshalt, till vem uppgiften lämenskilda företags verksamhet. Härtill kom- nas och syftet därmed. Betydelse måste ockmer kravet på allt snabbare nyhetsförmed- så tillmätas sådana faktorer som under vilka ling. omständigheter uttalandet sker, den histoDet finns emellertid också motstående all- riska forskningens intressen och uppgiftens männa och enskilda intressen som föranleder vetenskapliga eller samhälleliga värde. , att yttrande- och tryckfriheten i vissa I direktiven för kommitténs arbete har inte avseenden inte kan vara total utan måste lämnats några riktlinjer för hur denna begränsas på ett eller annat sätt. När det avvägning mellan yttrande- och tryckfriheexempelvis gäller uttalanden om enskilda ten, å ena, och den enskildes rätt till människor måste man sålunda ta hänsyn till integritet, å andra sidan, bör ske i framtiden. deras berättigade önskan att få ha sitt Kommittén har därför diskuterat olika privatliv i fred och även i övrigt ha trygghet situationer, som kan tänkas uppkomma, och mot att oförskyllt bli beskyllda för brott försökt komma fram till ett svar på frågan i eller annat som utsätter dem för andras vilka situationer yttrandefriheten skall ta missaktning. över rätten till personlig integritet. Kommit1 Avvägningen mellan kravet på största möj- tén har därvid utgått från att yttrandefriheliga yttrande- och tryckfrihet och den enskil- ten med hänsyn till dess utomordentliga des rätt att i så stor utsträckning som möjligt betydelse för vårt demokratiska samhällsfå ha sin ära fredad är svår att göra. I vissa skick skall vara så fullständig som möjligt 76

SOU 1972:88

men samtidigt beaktat den bestämmelse i Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, enligt vilken envar garanteras skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Ett skydd för privatlivet och hedern kan var och en behöva för att inte på grund av andras tanklöshet eller elakhet genom skvaller och förtal utsättas för omgivningens missaktning och riskera att uteslutas ur den gemenskap, vari han i vårt samhälle är hänvisad att leva. Den nu gällande bestämmelsen i BrB 5:1 om straff för förtal har - liksom motsvarande stadgande i TF 7:4 sista stycket — utformats så att lagrummet först beskriver den i princip brottsliga gärningen och därefter anger i vilka situationer kravet på yttrandefrihet skall få ta över den enskildes rätt att ha en fredad sektor och straff således inte skall följa på gärningen. Genom denna konstruktion har lagstiftaren uppnått att själva brottsbeskrivningen blivit enkel. Kommittén har inte funnit anledning att frångå nuvarande uppställning, som tillkommit efter omfattande förarbeten och överväganden, utan bibehåller den i sitt förslag. 5.2 Förtalsbrottet Enligt kommitténs mening är brottsbeskrivningen i BrB 5:1 första stycket i och för sig både lättförståelig och ändamålsenlig så till vida att den omfattar alla de fall där ingripande med straff kan anses befogat. Det finns sålunda enligt kommitténs mening ingen anledning att utvidga det i och för sig straffbara området. Möjlighet att ingripa med straff torde inte erfordras i andra fall än då den kränkande uppgiften är ägnad att utsätta den omtalade för andra människors missaktning. Å andra sidan bör ingen utom i vissa fall, där yttrandefriheten måste anses vara mera betydelsefull, behöva finna sig i att utpekas som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt. Kommittén har inte funnit skäl föreligga till ändring av brottsbeskrivningen och föreslår därför att paragrafens första stycke kvarstår oförändrat. SOU 1972:88

Andra stycket i BrB 5:1 anger vissa situationer i vilka straffbarhet skall uteslutas för gärning som i och för sig är brottslig enligt första stycket; enligt förarbetena och rättspraxis kan dock straffbarhet tänkas utesluten även i vissa andra fall. Att uttömmande ange de situationer då straffrihet skall inträda är inte lätt. Det är klart att brottsbeskrivningen i första stycket leder för långt, om inte undantag görs för vissa situationer där intressekollision kan sägas föreligga eller situationen eljest får anses från en eller annan synpunkt privilegierad. Svårigheten ligger i att ange vilka situationer och omständigheter som kan sägas vara av så stor betydelse från allmän eller enskild synpunkt sett att det kan vara befogat att offra den enskildes integritetsskydd. Vissa situationer är utan tvivel av denna art. Här kan nämnas skyldigheten att som vittne omtala allt man vet om en person, både positiva och negativa förhållanden. Om ett vittne skulle riskera att straffas för förtal om han i sitt vittnesmål utpekar någon som brottslig eller klandervärd, skulle svårigheterna att föra bevisning inför domstol bli oöverstigliga. Överhuvudtaget kan man säga att alla de situationer, där någon på grund av bestämmelse i lag har skyldighet att uttala sig, måste anses vara på detta sätt privilegierade. Skyldigheten att lämna upplysningar och uppgifter anses i vissa fall t o m vara så betydelsefull att myndigheter, som eljest har tystnadsplikt, enligt uttryckliga bestämmelser måste lämna upplysningar. Så är exempelvis fallet enligt lagen 29.6.1964 om personundersökning i brottmål. Självfallet måste uppgifter få lämnas i angivna situationer, även om uppgifterna i och för sig är ägnade att utsätta den omtalade för andras missaktning. Även i sådana fall, då det inte föreligger uttryckliga lagbestämmelser om skyldighet för viss person att uttala sig om andra människor, kan det under vissa omständigheter vara motiverat att låta yttrandefriheten ta över hänsynen till den enskildes intresse av personlig integritet. Enligt praxis har en 77

sådan frihet att uttala sig ansetts påkallad av nisationer inte sällan lett till beskyllningar den offentliga verksamheten inom stat och mot egna medlemmar eller andra för brytankommun. Det måste exempelvis anses vara de av strejk eller blockad eller för annat av stort värde för den kommunala verksam- osolidariskt handlande. I dessa situationer heten, om ledamöterna i kommunala nämn- kan en sådan intressekollision, som utesluter der fritt kan yttra sig om de personer, som straffbarhet, föreligga. Samma torde förhålpå ett eller annat sätt berörs av nämndens landet kunna vara när det gäller ideella verksamhet. Uppgifter om sådana personer föreningars intressen. Givetvis måste här som bör som regel få lämnas utan att upp- i alla andra fall omständigheterna i det giftslämnaren skall behöva riskera att särskilda fallet vara avgörande. Detta belyses straffas för förtal. Det måste emeller- av rättsfallet NJA 1913 s 605, där medlemtid beaktas att ett sådant uttalande för att mar av goodtemplarorden fälldes till ansvar bli straffritt måste vara sådant att det faller för att de i brev eller intyg beskyllt en annan inom ramen för vad som avhandlas och att medlem att ha brutit sitt nykterhetslöfte. En uttalandet inte framställs i ärekränkande ledamot av HD fann dock omständigheterna sådana att intressekollision uteslöt syfte. straffbarhet. Ett praktiskt betydelsefullt omDen omständigheten, att en nedsättande råde där enskilda intressen kan kollidera uppgift om någon lämnats i ämbetsmans eller likställd funktionärs yttrande å tjäns- föreligger i fråga om tjänstgörings- och artens vägnar, har - som under rättspraxis 3.1.2 betsbetyg inom enskilda anställningsförhålframhållits - i åtskilliga rättsfall ansetts landen. Här kan intressekollisionen vara sågrunda frihet från ansvar för förtal. Enligt dan att den begränsar ansvaret för förtal. rättspraxis har också inom rättsvården och i Kommittén anser det vara påkallat att i en främsta rummet inom domstolsförfarandet sådan situation även fortsättningsvis bibehåläven åt enskilda personer beretts den utvid- la en möjlighet att begränsa straffansvaret gade yttrandefrihet som betingas av deras för förtal. funktion. Inom förvaltningsförfarandet I gällande rätt har de situationer, där det förekommer en motsvarande utökad inte föreligger skyldighet att uttala sig, men yttrandefrihet. Det finns enligt kommitténs som ändå ansetts utgöra sådana privilegieramening ingen anledning att frångå de princi- de situationer att straffansvar skall bortfalla, per som sålunda tillskapats genom rätts- sammanfattats under uttrycket att det eljest praxis. I nu nämnda situationer måste ytt- med hänsyn till omständigheterna var förrandefriheten med hänsyn till det bakomlig- svarligt att lämna uppgift i saken. Härungande allmänna intresset få väga över den der faller också en viss frihet beträffande enskildes integritetsskydd. yttranden i "förtrolig sammanlevnad och En viktig typ av intressekollision anses vänskap". Även om ingen direkt intressekolenligt rättspraxis föreligga då hänsyn till lision kan sägas föreligga kan omständigheallmänt väl påkallar frihet till kritik i ämnen terna dock vara sådana att man måste som berör opinionsbildningen eller utveck- konstatera att uttalandet inte var oförsvarlingen inom särskilda kulturområden såsom ligt. Sammanlevnaden människor emellan vetenskap, konst och litteratur. Näringslivets kräver en inte obetydlig frihet att om andra behov av kreditupplysningar har också i människor meddela även sådant som kan praxis i några fall ansetts ge upphov till vara nedsättande. Utrymme måste med sådana intressekollisioner, där yttrandefrihe- andra ord finnas för en ganska vidsträckt yttrandefrihet inom familjen eller andra ten får väga tyngst. Även enskilda eller korporativa intressen kretsar av närstående. I alla de situationer, för vilka kommittén kan enligt rättspraxis påkalla begränsning av skyddet mot förtal. Så har exempelvis verk- nu redogjort, är det enligt gällande rätt en samheten inom arbetsmarknadens olika orga- förutsättning för straffrihet att den som fällt 78

SOU 1972:88

uttalandet kan visa att uppgiften var sann gjort sig skyldig till barnmisshandel. I avsikt eller i vart fall att han hade skälig grund för att kontrollera sina misstankar berättar han den. I de situationer, där anspråket på skydd för andra grannar vad han lagt märke till och mot uttalanden av kränkande innebörd mås- vad han befarar. Rimligen bör han inte under te vika för yttrandefriheten, har naturligtvis alla omständigheter fällas till ansvar för sanningsfrågan stor betydelse. Det kan enligt förtal även om det senare visar sig att hans kommitténs mening inte med fog göras misstankar var obefogade. Det vore enligt gällande att yttrandefriheten skall ha större kommitténs mening stötande att begära att utrymme än att den omfattar uppgifter som uppgiftslämnaren, om han handlat i bästa i alla fall har visst stöd i faktiska omständig- syfte, för att slippa straff alltid skall visa sig heter. Att kräva att uttalandet skall vara ha haft skälig grund för sina påståenden. bevisligen sanningsenligt fordras inte direkt i I detta sammanhang måste nämnas den gällande rätt. Kommittén anser emellertid situation en tidnings ansvarige utgivare kan att den nuvarande lagtexten, genom att komma i. Dels är det tidningens uppgift att uppställa krav på att uppgiftslämnaren för att så snabbt som möjligt förmedla nyheter till gå fri från straff måste visa att uppgiften var allmänheten och påpeka eventuella brister i sann eller att han hade skälig grund för den, i samhället eller hos dess organ, dels har vissa fall är alltför sträng och att det finns den ansvarige utgivaren många gånger invissa situationer, där straffrihet bör ifrå- te möjlighet att i sådan utsträckning kongakomma, som inte går in under BrB 5:1 trollera sanningshalten av uppgifterna att andra stycket i dess nuvarande utformning. han i en efterföljande rättegång kan visa "att Det kan sålunda vara tveksamt om - med uppgiften var sann eller att han hade skälig lagtextens formulering — den, som såsom en- grund för den". Bestämmelsen i TF 3:4 om da åsyna vittne till en brottslig gärning hörs rätt till anonymitet för uppgiftslämnare gör inför domstol, måste styrka sina påståenden det i stor utsträckning omöjligt för ansvarige eller visa att han hade skälig grund för dem utgivaren att prestera erforderlig bevisning. för att undgå straff för förtal om den tilltala- Det är med hänsyn härtill lätt att även för de frias i målet. Avfattningen av BrB 5:1 pressens del tänka sig fall där en tillämpning andra stycket passar inte väl in på en sådan av gällande bestämmelse kan synas väl situation, vilken dock måste anses ha varit sträng. Kommittén avser med det sagda inte avsedd att falla under undantagsbestämmel- att publicering av direkt oriktiga uppgifter sen. Om man för polismyndighet anmäler eller sensations- och skvallerjournalistik någon för ett flertal brott och samtidigt ber skall vara tillåten utan endast att underlätta polisen undersöka vissa andra situationer, för pressen att påpeka felaktigheter i samsom kan tyda på brottslighet i ett eller annat hället och ge publicitet åt andra förhållanden avseende men man inte kan styrka sannings- som bör komma till allmänhetens kännehalten av sitt påstående i sistnämnda hänse- dom. Har exempelvis en uppgift cirkulerat i ende eller ens visa att man har skälig grund världspressen eller eljest förekommit i offör sina misstankar, bör också straffansvar fentliga sammanhang, bör en svensk tidning för förtal kunna bortfalla när ett allmänt få redogöra för detta förhållande om det kan intresse påkallar att saken blir utredd. Att anses påkallat av ett allmänt intresse att gärningen i stället kan falla under någon av förhållandet omtalas. Man måste alltså se till bestämmelserna i BrB 15:6 om falsk eller syftet med offentliggörandet. Om en uppgift obefogad angivelse eller 7 § om falsk eller lämnas med erforderliga reservationer och vårdslös tillvitelse är en annan sak. Som ett allmänt intresse påkallar att uppgiften ytterligare exempel på fall, där straffrihet lämnas, bör den ansvarige utgivaren sålunda enligt kommitténs mening kan inträda, kan kunna slippa straffpåföljd även om det senanämnas att en hyresgäst i ett flerfamiljshus re skulle visa sig att uppgiften saknade själv hört ljud som kan tyda på att en granne grund. Om straff anses skola bortfalla i de SOU 1972:88

fall där man kan säga att ett allmänt intresse kräver att uppgiften lämnas, bör man därmed inte ha helt borttagit kravet på att uppgiften skall vara sann. Något allmänt intresse torde inte kunna åberopas för att lämna medvetet osanna uppgifter. Med hänsyn till de situationer, där ett allmänt intresse kan anses motivera att en uppgift lämnas, och med tanke på svårigheterna att i efterhand bevisa riktigheten av vissa påståenden anser kommittén sålunda att man i viss mån bör minska kravet på bevisning om en uppgifts sanningshalt för att straff skall anses uteslutet. Genom en lättnad i sanningskravet kan man också komma till rätta med vissa problem som föreligger vid bedömning av straffbarheten när det gäller endast fortspridande av en uppgift som i och för sig innefattar förtal. I den diskussion som förekom innan kommittén erhöll sitt utredningsuppdrag har gjorts gällande, att den nuvarande konstruktionen av förtalsbrottet medförde att redan blotta omnämnandet av en i och för sig ärekränkande uppgift om en person föll under förtalsbegreppet även om omnämnandet skett i syfte att dementera uppgiften. Även i ett sådant fall bör möjlighet till straffrihet föreligga. Utrymme för straffrihet bör också föreligga i sådana fall, då det från allmän synpunkt är motiverat att vissa missförhållanden påtalas, men i samband därmed - till stöd för att utredning i ärendet är angelägen lämnas detaljuppgifter, som visserligen senare befinnes oriktiga men som uppgiftslämnaren inte haft möjlighet att närmare kontrollera. Straffrihet bör - förutom i de fall där redan enligt gällande lag straff bortfaller enligt kommitténs mening inträda jämväl i de fall, där det, med hänsyn till det sätt på vilket uppgiften framfördes samt övriga omständigheter, kan anses påkallat av ett allmänt intresse att uppgiften lämnades. När det i den föreslagna formuleringen sägs, att det skall bedömas från allmän synpunkt huruvida det var påkallat att uppgiften lämnades, utesluter detta inte att även 80

hänsyn tages till enskildas intressen. Härvid kan hänvisas till uttalandena om innebörden av det på åtskilliga ställen i BrB uppställda villkoret för allmän åklagares åtalsrätt, att åtal skall finnas påkallat ur allmän synpunkt; därvid skall hänsyn bl a tagas till målsägandens inställning till åtalsfrågan. Se t ex Kommentaren till BrB I, 3:e uppl, s 91-92 och 143. Det skall med andra ord enligt kommitténs förslag för straffrihet krävas, att det föreligger ett - allmänt eller enskilt - intresse av sådan styrka att det vid en bedömning från samhällelig synpunkt måste anses, att de intressen - allmänna eller enskilda — som talar mot att uppgiften lämnades får vika. Kommittén har under 3.4 redogjort för vissa fall som varit föremål för Pressens opinionsnämnds prövning. Kommittén har ansett sig sakna anledning att uttala sig i frågan om opinionsnämndens ställningstaganden i dessa ärenden kan anses befogade eller ej. Men kommittén har ansett ärendena belysande för vilka olika typer av intressekollisioner som kan föreligga i frågor av hithörande art. I de refererade fallen kan sålunda ärendet 1) sägas innefatta kollision mellan ett allmänt intresse (att motverka narkotikahandeln) och enskilds intresse att inte bli offentligen anklagad för brott, ärendet 2) belyser frågan om gränserna för pressens information i frågor av allmänt medborgerligt intresse och ärendet 3) kan sägas innefatta kollision mellan olika enskilda intressen: å ena sidan hänsynen till en avlidens integritet och å andra sidan en tilltalads intresse av att även i allmänhetens ögon frita sig från misstanke om brott. I den av kommittén föreslagna formuleringen ligger ett krav på att en uppgift inte får lämnas till vem som helst eller i vilken form som helst. Direkta påståenden om brott bör som regel lämnas till polisen. Vid polisanmälan bör straff för förtal som regel vara uteslutet, men gärningen kan vara straffbar enligt BrB 15:6 eller 15:7. Lämnas uppgiften till annan än behörig myndighet kan straff för förtal bli aktuellt. Situationen kan emellertid vara sådan att ett allmänt intresse kan sägas motivera att uppgiften SOU 1972:88

lämnades. I det föregående har omnämnts, att under förarbetena till de nuvarande bestämmelserna om straff för förtal uttalades att möjlighet till straffrihet vid intressekollisioner förelåg även i andra fall än sådana som anges i BrB 5:1 andra stycket. Av redogörelsen för rättspraxis framgår också att domstolarna ansett ett sådant utrymme för straffrihet föreligga. Genom kommitténs förslag kommer domstolarna att vid tillämpning av dylika ytterligare straffrihetsgrunder ha direkt stöd i lagtexten. Kommitténs förslag kan i detta avseende anses innebära ett lagfästande av den utveckling som skett. Genom kommitténs förslag öppnas överhuvud möjlighet att fria från ansvar för förtal i sådana fall där det allmänna intresset av fri opinionsbildning och nyhetsförmedling måste anses väga över den enskildes integritetsskydd. Detta bör enligt kommitténs mening innebära ökade möjligheter att komma till rätta med brister i samhället och fel begångna av dess olika organ.

5.3 Förtal av avliden Enligt kommitténs mening föreligger fortfarande behov av straffskydd mot förtal av avliden. Lika väl som en levande person inte vill utsättas för andras missaktning och uteslutas ur gruppgemenskapen, lika litet vill han befara att han efter döden blir föremål för uttalanden som gör att eftervärlden kan börja hysa missaktning mot och nedvärdera hans livsgärning. Skyddet för de avlidnas minne måste vägas mot värdet av yttrandefriheten. Trots att kritikrätten normalt sett får anses vara av större samhällsintresse när det gäller levande människor än då det är fråga om avlidna, bör i vissa fall yttrandefriheten få ta överhand över skyddet för minnet efter de avlidna. Med tanke inte minst på den historiska forskningen måste i åtskilliga fall uttalanden få spridas om en avliden, även om uttalandena skulle vara sådana som avses i BrB 5:1. Vid avvägningen måste hänsyn tas till den tidsrymd som förflutit sedan den SOU 1972:88

avlidne var i livet, till den ställning den avlidne under sin livstid intog i samhället m m. Hur en bestämmelse om straff för förtal av avliden bör utformas är emellertid beroende på vad man avser att skydda genom bestämmelsen. I gällande rätt har som skyddsobjekt uppställts dels de efterlevandes känslor, dels den frid, som bör tillkomma den avlidne. Lagrådet föreslog 1958 att man inte särskilt skulle nämna den frid som bör tillkomma den avlidne utan inskränka bestämmelsen till att avse de fall, då uttalandet uppenbart är sårande för den dödes närmaste. Detta uttalande föranledde emellertid inte någon ändring i departementsförslaget. I motsats till lagrådet anser kommittén att det inte främst är de anhörigas känslor som skall skyddas. Givetvis kan en avlidens närmaste anhöriga erfara obehag av förtal mot den avlidne anförvanten. Samma obehag måste emellertid också den känna som har en levande släkting som utsätts för förtal. I det fallet ges intet direkt skydd åt de anhöriga. Samma är förhållandet om beskyllningar framställts mot någon under hans levnad och han avlider innan den skyldige fällts till ansvar; i den situationen har de anhöriga inte någon åtalsrätt, och lagen ger inte något skydd för deras känslor. Kommittén anser att som skyddsobjekt i stället bör anges just det som samhället bör värna om, nämligen den levande medborgarens intresse av att minnet efter honom ej kränkes. Det måste överhuvud anses som ett renlighetsintresse för samhället att i möjligaste mån hindra människor från att utkasta beskyllningar mot en avliden och på så sätt smutskasta minnet efter honom. Naturligtvis är det här fråga om en allmän rättspolitisk intresseawägning och idén om skyddsobjekt är en konstruktion som i och för sig inte har så stor betydelse. Om denna konstruktion emellertid återger bakgrunden till och motivet för själva bestämmelsen, är det enligt kommitténs mening värdefullt. Kommittén har därför ansett att skyddsobjektet bör betecknas som den avlidnes minne. 81

Med hänsyn till den vetenskapliga och framförallt den historiska forskningen kan inte skyddet för minnet efter en avliden utsträckas alltför långt. Rimligt är att skyddsbehovet får anses minska med tiden för att så småningom helt försvinna. Thyrén föreslog som ovan nämnts en begränsning till 20 år. Denna tid har också satts som gräns i exempelvis Danmark och Finland. Kommittén finner det emellertid mindre lämpligt med en bestämd tidsgräns. Frågan när yttrandefriheten måste ta över det minskade skyddet för en avlidens minne bör avgöras från fall till fall. Vissa människor har under livstiden framträtt inför offenligheten på sådant sätt att historiska eller andra intressen kräver att friheten att yttra sig om dem är så stor som möjligt redan kort tid efter frånfället. Andra människor har kanske inte spelat någon politisk, konstnärlig eller annan offentlig roll under sin livstid. Under sådana förhållanden gör sig inte kravet på yttrandefrihet gällande i lika hög grad. Genom de ändringar kommittén föreslagit i BrB 5:1 kommer kravet på sanningsbevisning också i mål om förtal av avliden att mildras. För att undgå straff för förtal av avliden behöver den tilltalade inte visa att påståendet var sant eller att han hade skälig grund för påståendet. För straffrihet räcker det att omständigheterna var sådana att det - med hänsyn till det sätt på vilket uppgiften framfördes samt övriga förhållanden från allmän synpunkt kan anses påkallat att uppgiften ifråga lämnades. Kommittén anser sig inte böra föreslå någon ändring i gällande regler om åtal för förtal av avliden. Kretsen av efterlevande, som bör tillerkännas rätt att tala å brottet, bör såsom i gällande rätt bestämmas till sådana den avlidne närstående som anges i BrB 5:5 andra stycket dvs make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon. Åtal bör därjämte liksom hittills kunna väckas av allmän åklagare utan krav på angivelse, om åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt. Den allmänna åtalsrätten är motiverad bland annat för de fall då anhöriga som ingår i målsägandekretsen inte 82

finns. En följd av den ändring kommittén föreslår i bestämmelsen om straff för förtal av avliden blir - såsom närmare utvecklas under 5.4 - att de efterlevande, som tillhör den krets som får väcka åtal, inte längre kan föra talan om skadestånd för åsamkat lidande, s k ideellt skadestånd. Från praktisk och principiell synpunkt är detta enligt kommitténs mening en fördel, och denna följd av förslaget har också varit ett väsentligt motiv för den nya konstruktionen. De invändningar, som i den allmänna debatten riktats mot BrB:s stadgande om straff för förtal av avliden, har också främst hänfört sig till de efterlevandes därmed förbundna skadeståndsrätt. Enligt kommitténs mening får de efterlevandes befogade intressen anses vara tillräckligt tillgodosedda genom rätten att erhålla en straffdom i anledning av förtalet.

5.4 Ersättning vid ärekränkning Ideellt skadestånd anses i allmänhet liksom annat skadestånd ha en viss preventiv effekt förutom att det har en reparativ funktion genom att den som utsatts för lidande får ersättning härför. Framförallt vid tryckfrihetsbrott har det ansetts lämpligt att kombinera böter med skadestånd, eftersom böter som ådöms en ansvarig utgivare inte ensamma utan först i förening med ett skadestånd, som regelmässigt uppgår till högre belopp än själva bötesstraffet, kan verka tillräckligt kännbart för att ha någon avhållande effekt. För skadeståndet svarar dessutom en tidnings ägare solidariskt med ansvarige utgivaren. Även om ersättning för lidande på grund av ärekränkande gärning i Sverige brukar utdömas med jämförelsevis låga belopp i motsats till förhållandet i ett flertal andra länder, framförallt de anglosaxiska, kan skadeståndet alltså komplettera böterna som en reaktionsform vid tryckfrihetsbrott. I sammanhanget bör nämnas att man nu synes kunna märka en tendens hos domstolarna att utdöma högre skadestånd. Möjligen kan de fall, där tidningarna utan rättegång gör upp med den SOU 1972:88

förfördelade, ha medverkat till denna utveckling. De nuvarande bestämmelserna om ersättning för lidande genom ärekränkande gärning är emellertid behäftade med vissa olägenheter. Först och främst uppstår naturligtvis svårigheter vid avgörandet av vilket belopp som skall anses utgöra skälig gottgörelse för lidandet. Olika människor känner sig kränkta i olika grad av samma eller liknande uttalanden och erfar i och med detta större eller mindre lidande. Vissa människor har den läggningen att de "står över" allt nedsättande tal, medan andra människor är så känsliga att negativa uttalanden överhuvudtaget medför betydande obehag och lidande. I dagens samhälle ställs också större krav på vissa människor. Det förutsätts att de skall tåla även nedsättande kritik. Så anses en författare böra tåla att utsättas för hård kritik beträffande sina alster utan att förtalsbestämmelsen skall kunna tillämpas. I vissa andra länder utsätts kandidaterna i politiska val för vad som här i landet utan tvekan skulle kunna hänföras under BrB 5:1. Även om förhållandet inte är detsamma här, anses dock en politiker även här böra få finna sig i att exempelvis i en valkampanj utsättas för skarp kritik.

skadeståndsskyldiga i anledning av tryckfrihetsbrott. På grund av de särskilda reglerna i TF torde det få anses, att solidariskt ansvar inte föreligger utöver vad som sålunda framgår av TF. Den som exempelvis utsatts för samma beskyllning i artiklar i ett flertal tidningar kan sålunda inte få hela sitt lidande ersatt genom att alla tidningarna åläggs solidariskt skadeståndsansvar därför. Givetvis bör han inte heller kunna få hela sitt lidande ersatt av varje särskild tidning, vilket skulle kunna leda till orimliga resultat. I process mot en tidning kan han få ersättning för det lidande denna tidnings artikel orsakat. Vid bestämmande i en senare rättegång av ytterligare skadestånd för samma beskyllning i en annan tidning, bör domstolen rimligtvis ta i beaktande att flera tidningar medverkat till den totala skadan och att denna åtminstone delvis redan kan ha ersatts, så att inte den som utsatts för ärekränkningen sammanlagt erhåller mer än skäligt.

Vad särskilt gäller frågan om skadeståndsskyldigheten vid förtal av avliden kommer, såsom förut anförts, med den av kommittén föreslagna konstruktionen av detta brott någon rätt för de efterlevande till ideellt skadeDet är emellertid inte bara det nu nämnda stånd, dvs för åsamkat lidande, inte längre förhållandet som vållar svårigheter vid att föreligga. Ehuru gärningen fortfarande är tillämpningen av bestämmelsen om ersätt- brottslig, kan det nämligen inte vidare anses ning för lidande genom ärekränkande gär- att den handlingsnorm, vars åsidosättande ning. Självklart skall ingen skadelidande ha konstituerar brottet, har till syfte att skydda högre ersättning än som svarar mot den de efterlevandes intresse av att inte utsättas totala skadan (jfr lagrådet i prop. 1972:5 för lidande, och de bör med hänsyn därtill s 644). Finns flera skadevållare, skall i prin- inte anses berättigade till ideellt skadestånd. Det skulle emellertid kunna tänkas att cip i sista hand var och en svara för den skada han förorsakat, även om ersättnings- genom förtal av avliden någon efterlevande beloppet utdöms solidariskt. I dessa hänseen- vållas annan skada än ideell, t ex åsamkas den finns allmänna skadeståndsregler om depression eller annan sjukdom. Frågan om solidariskt ansvar och om regressrätt mellan skadeståndsrätt föreligger för sådan ekonomisk skada skall bedömas, inte enligt skadeflera skadeståndsskyldiga inbördes. När det gäller skadestånd på grund av ståndslagen 5:1 utan efter de allmänna regärekränkning i tryckt skrift kompliceras lerna om personskada i skadeståndslagen. I emellertid förhållandet av TF:s särskilda an- detta hänseende krävs som regel endast att svarighetssystem och den speciella tryckfri- den skadevållande gärningen var culpös. hetsprocessen. I TF 11 kap stadgas solida- Emellertid måste - mot bakgrunden av komriskt ansvar för dem som enligt kapitlet är mitténs konstruktion av brottet förtal av SOU 1972:88

avliden — kausaliteten anses mycket uttun- 5.5 Mortifikation nad. I vart fall bör enligt kommitténs mening Som ovan framhållits finns bl a i dansk och den angivna effekten av gärningen — sjuknorsk rätt ett institut som kallas mortifikadomen — även om den skulle kunna sägas ha tion och som innebär att den som utsatts för orsakats av gärningen, inte anses uppfylla förtal under vissa omständigheter kan få en kravet på s k adekvat kausalitet; den bör inte förklaring av domstol att en beskyllning är anses som en sådan beräknelig följd av gärobestyrkt och därför "död och maktlös". ningen att skadeståndsskyldighet bör föreDetta komplement till bestämmelserna om ligga. Kommitténs uppfattning är sålunda, straff för förtal och om skadestånd har en att med den nya konstruktionen av brottet lång tradition i dessa länder. I Sverige har förtal av avliden inte heller skyldighet att institutet däremot aldrig vunnit insteg. Komutge ersättning för ekonomisk skada kommittén har ansett sig böra överväga om det mer att föreligga. För den händelse rättsutkan anses motiverat att införa institutet morvecklingen på skadeståndsområdet skulle påtifikation i svensk rätt. kalla att skadeståndsrätt i dylikt fall skulle Enligt svensk rätt kan den som utsatts för anses motiverat, bör det ankomma på domnedsättande omdömen eller uttalanden få stolarna att vid rättstillämpningen ta ståndupprättelse genom att gärningsmannen fälls punkt till frågan. till ansvar för förtal eller grovt förtal och I olika uttalanden som gjorts innan kom- åläggs utge skadestånd. Vidare kan han på mittén fick sitt uppdrag har understrukits den skyldiges bekostnad få den dom, varigesvårigheterna att bestämma ett rimligt skade- nom han vunnit upprättelse, publicerad. stånd när flera är berättigade till skadestånd Dessa möjligheter att få upprättelse beror för samma ärekränkning. Denna situation alltså på om gärningsmannen finnes skyldig torde med gällande rätt endast kunna upp- till brottet. komma vid förtal av avliden. Eftersom enligt I de situationer där yttrandefriheten av en kommitténs förslag skadeståndsrätt för eftereller annan anledning anses ta över den levande inte längre skall föreligga vid förtal enskildes rätt till integritet finns ingen möjav avliden, blir frågeställningen inte längre lighet för den förfördelade att få upprättelse. aktuell. Det måste emellertid beaktas att yttrandefriheten som regel har denna utökade omfattDe reformfrågor beträffande skadestånd, ning endast när det gäller bevisligen grunsom efter ett genomförande av kommitténs dade uppgifter. Det är även med kommitténs förslag skulle kunna anses kvarstå, hänför sig förslag endast i speciella situationer som den väsentligen till ideellt skadestånd över tilltalade i ett ärekränkningsmål kan undgå huvud. Rätten till ideellt skadestånd har straff utan att ha visat att hans påstående var genom den senaste revisionen av skade- sant eller att han hade skälig grund för det. ståndsrätten betydligt utvidgats, bl a i fråga Rätten till skadestånd kan naturligen många om skadestånd för andra integritetskränk- gånger vara utan praktisk betydelse; den ningar än ärekränkning. Kommittén, vars tilltalade har kanske inte erforderliga tilluppdrag är begränsat till en översyn av be- gångar till gäldande av skadeståndet. I dessa stämmelserna om skadestånd vid ärekränk- fall kunde det tyckas att en motsvarighet till ning, har ansett att man i detta hänseende våra grannländers mortifikationsinstitut skulbör för närvarande stanna vid de ändringar le ha en funktion att fylla. som innefattas i kommitténs förslag och att, Emellertid skall, såsom mortifikationsinstiför den händelse ytterligare reformfrågor tutet är konstruerat i exempelvis Norge, kvarstår, dessa får lösas vid en mera allmän rätten endast konstatera att uttalandets rikrevision av reglerna om ideellt skadestånd. tighet inte visats och att beskyllningen därför skall vara död och maktlös. Att den 84

SOU 1972:88

tilltalade inte kunnat styrka påståendets riktighet betyder inte att påståendet är osant. Framförallt detta gör enligt kommitténs mening mortifikationsinstitutets värde ovisst. Talesättet "ingen rök utan eld" kan efter en sådan förklaring av rätten få ökad aktualitet. En annan synpunkt som man inte kan bortse från är att det inte är möjligt att ha en mortifikationsbestämmelse som går att tillämpa i alla situationer. I Norge blev man 1964 tvungen att av praktiska skäl införa inskränkningar i rätten att begära mortifikation. Genom 1964 års lagstiftning borttogs möjligheterna att få en mortifikationsförklaring i ungefär de situationer som anses privilegierade enligt svensk rätt. Med tanke på att domskälen i en svensk dom brukar vara ganska uttömmande borde de flesta som känner sig kränkta genom förtal kunna nöja sig med uttalandena däri. En formlig förklaring av domstolen att påståendet skall hållas för dött och maktlöst torde inte göra saken bättre. Det finns emellertid obestridligen situationer där man enligt svensk rätt inte kan få sin ära upprättad genom straffpåföljd, skadestånd och publicering av dom i målet. Det är framförallt i sådana fall där yttrandefriheten anses vara av så stor betydelse att den enskildes intresse att ha sin ära fredad får vika. I dessa fall vore det svårt att tänka sig att den förfördelade i stället skulle kunna få en mortifikationsförklaring. Då således en mortifikationsförklaring enligt kommitténs mening skulle vara av ganska tvivelaktigt värde och då några fördelar från processteknisk synpunkt inte kan tänkas föreligga har kommittén inte funnit motiverat att föreslå införande av mortifikationsregler, desto mindre som institutet inte har någon förankring i svensk rätt och något påtagligt behov av sådana bestämmelser inte gjort sig gällande.

SOU 1972:88

6 Detaljmotivering

ket "påkallat från allmän synpunkt" får kommittén hänvisa till den allmänna motiveSåsom framgår av den allmänna motivering- ringen. Ett allmänt eller enskilt intresse skall en har kommittén ansett att BrB 5:1 bör alltså ha krävt att uppgiften lämnades och kompletteras med ytterligare en bestämmel- att den lämnades på sätt som skett. se om ansvarsfrihet. Någon ändring av Kommittén har i sitt förslag bland de ordalydelsen eller uttolkningen av lagrum- omständigheter som särskilt skall beaktas vid mets första stycke har inte avsetts. För att avgörandet av frågan om straffrihet bör inansvar för ärekränkning skall kunna följa träda särskilt tryckt på sättet för uppgiftens måste det således — även om kommitténs lämnande. Häri ingår då också ett krav på att förslag leder till lagstiftning — vara fråga om uppgiften lämnats till rätt person. Ett påståett utpekande av någon annan som brottslig ende om brott skall göras till polisen och eller klandervärd i sitt levnadssätt eller att inte till ovidkommande personer. Påkallar man eljest lämnat uppgift som är ägnad att ett allmänt eller enskilt intresse att uppgiften utsätta den omtalade för andras missaktning. lämnas eller offentliggörs bör det alltså få Kommittén har inte heller velat ändra ske om uppgiftslämnaren förser uttalandet huvudregeln i andra stycket om straffrihet med erforderliga reservationer. Detta innebär vid intressekollisioner och andra privilegiera- emellertid inte att det under några som helst de situationer. Huvudregeln bör vara att man omständigheter skulle vara tillåtet att lämna inte skall kunna undgå straff om man inte medvetet oriktiga eller förvrängda uppgifter varit skyldig att uttala sig eller det eljest var om någon. Det kan nämligen aldrig sägas försvarligt att lämna den kränkande uppgif- vara påkallat från allmän synpunkt att rena ten och man kan visa att uppgiften var sann lögner sprids om människor. Att i lagtexten eller i vart fall att man hade skälig grund för ange alla de situationer då det föreslagna densamma. stadgandet kan tillämpas är inte möjligt. Det Enligt gällande lag finns inget undantag får överlämnas till rättstillämpningen att i från kravet att den som uttalat sig måste varje särskilt fall pröva om situationen var styrka sanningshalten i sitt påstående eller sådan att uppgiften måste få lämnas och visa skälig grund för detsamma. Detta krav integritetsskyddet vika. Det måste understryhar kommittén funnit alltför strängt. Kom- kas att under den föreslagna undantagsbemittén har nämligen ansett att man bör stämmelsen inte avsetts att hänföra sådana undgå straff om det kan anses ha varit fall där inte värdet av yttrandefriheten påkallat från allmän synpunkt att uppgiften motiverar att straffrihet inträder. lämnades. Angående innebörden av uttrycDen av kommittén förordade nya bestäm6.1 Förtalsbrottet

86 SOU 1972:88

punkt att uppgiften lämnades. Angående innebörden av denna nya straffrihetsgrund må hänvisas till vad som i det föregående sägs beträffande förtal av levande person. Den nya straffrihetsgrunden torde i fråga om förtal av avliden bli av särskild betydelse för den historiska forskningen. Det bör sålunda vara klart, att straffrihet skall föreligga när det kan anses påkallat att i ett vetenskapligt arbete lämna en, om också obestyrkt, uppgift som kan anses kränkande för en avlidens minne, under förutsättning att det anges på vilka källor uppgiften bygger. Såsom framgår av den allmänna motiveringen har kommittén inte ansett den nyss angivna ändringen tillfyllest när det gäller förtal av avliden utan funnit sig böra föreslå ändrad utformning av brottsbeskrivningen. Kommittén föreslår sålunda, att BrB 5:4 erhåller följande ändrade lydelse: Förtal av avliden skall medföra ansvar enligt 1 eller 2 §, om gärningen, med beaktande av den tid som förflutit sedan han var i livet och omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den avlidnes minne. Brottskatalogen i TF 7:4 upptar i punkt 15 ärekränkning mot enskild person. Stadgandet får nu anses omfatta också förtal av avliden, och den av kommittén föreslagna ändrade konstruktionen av brottet förtal av avliden torde inte påkalla någon jämkning av stadgandet. I sista stycket av TF 7:4 anges uttryckligen rekvisiten för brottet förtal av avliden. Med hänsyn härtill föreslår kommittén en mot den nya lydelsen av BrB 5:4 svarande ändring i TF 7:4 sista stycket. Liksom beträffande brottet förtal innebär kommitténs förslag i fråga om förtal av avliden utan särskilt stadgande motsvarande ändring beträffande radio och television. 6.2 Förtal av avliden Kommitténs förslag om ändrad konstrukGenom det av kommittén föreslagna tillägget tion av brottet förtal av avliden synes, såvitt till BrB 5:1 och motsvarande ändring i TF gäller straffbarheten, inte innebära någon kommer straffrihet att inträda även när det egentlig ändring av vad nu gäller. Är ett är fråga om en uppgift, som i och för sig uttalande sårande för de efterlevande, torde skulle innefatta förtal av avliden, om det kan det också som regel få anses kränka den anses att det, med hänsyn till det sätt på avlidnes minne. Däremot medför, såsom i vilken uppgiften lämnades och övriga om- den allmänna motiveringen anförts, den ändständigheter, var påkallat från allmän syn- rade konstruktionen att de efterlevandes ska-

melsen om straffrihet i vissa fall föreslås skola upptagas som ett nytt tredje stycke i BrB 5:1, med följande lydelse: Ändå att fall som avses i andra stycket ej föreligger, skall ej dömas till ansvar om det, med hänsyn till det sätt på vilket uppgiften framfördes samt övriga omständigheter, kan anses påkallat från allmän synpunkt att uppgiften lämnades. Med denna utformning av den ytterligare straffrihetsgrunden synes knappast föreligga något utrymme för straffrihet i intressekollisioner utöver vad som kan inrymmas under lagstadgandena. Någon ändring av åtalsbestämmelserna vid straff för förtal föreslås inte av kommittén. Brottet skall sålunda, enligt BrB 5:5, kunna åtalas av målsägande ävensom av åklagare, om målsägande anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt. Även i sådana fall, då den nya straffrihetsgrunden inte är tillämplig, dvs det inte anses påkallat från allmän synpunkt att uppgiften lämnades, skall alltså åklagaren äga underlåta åtal med hänsyn till att särskilda skäl inte föreligger till sådant åtal. I TF 7:4 sista stycket anges nu fullständigt de rekvisit som enligt BrB gäller för straff för förtal. Med hänsyn härtill bör den nya strafffrihetsgrunden också komma till uttryck i TF. Kommittén föreslår motsvarande ändring av lydelsen av TF 7:4 sista stycket. På grund av hänvisningen i radioansvarighetslagen till TF:s regler om yttrandefrihetsbrott kommer den nya straffrihetsgrunden att utan vidare gälla även beträffande förtal i radio och television. Någon ändring i radioansvarighetslagen är sålunda inte påkallad.

SOU 1972:88

deståndsrätt måste anses bortfalla. I fråga om åtalsrätten vid förtal av avliden bör enligt kommitténs mening någon ändring av vad nu gäller inte ske. Åtal bör sålunda, såsom i BrB 5:5 andra stycket sägs, kunna väckas av den avlidnes efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon samt, om åtal av särskilda skäl finns påkallat ur allmän synpunkt, av åklagare. 6.3 Skadestånd Den som utsatts för ärekränkning kan enligt skadeståndslagen få den skyldige dömd att betala ersättning inte bara för den ekonomiska skada, som gärningen kan ha förorsakat, utan även, enligt stadgande i 5:1 skadeståndslagen, för det lidande han tillfogats genom gärningen. Kommittén har inte funnit sig böra föreslå någon ändring i de allmänna reglerna i skadeståndslagen såvitt gäller ärekränkning. I frågan om beräkningen av skadeståndets storlek må erinras om bestämmelsen i TF 1:4 andra stycket, enligt vilken vid bestämmande av påföljd för missbruk av tryckfriheten skall, då meddelad uppgift påkallat rättelse, särskilt beaktas, huruvida sådan på lämpligt sätt bringats till allmänhetens kännedom. Denna bestämmelse tar visserligen främst sikte på utmätningen av straff för tryckfrihetsbrott. Det är emellertid klart, att företagen rättelse även bör beaktas vid bestämmande av skadestånd för brottet. Så har också skett i det förut omnämnda Hammarskjöldsmålet, se under 3.3.2.1. Till skadeståndsreglerna vid tryckfrihetsbrott anknyter bestämmelsen i TF 7:6 andra stycket att, när fråga är om periodisk skrift, den tilltalade, om han fälls för brott som avses i TF 7:4 punkt 7 (förolämpning mot någon som innehar eller innehaft ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, eller någon som enligt Konungens förordnande åtnjuter skydd såsom ämbetsman, om missfirmelsen skett i eller för hans befattning) eller punkt 15 (ärekränkning mot enskild person), på yrkande må förordnas att domen skall införas i skriften. 88

Den angivna bestämmelsen i TF 7:6 bör enligt kommittén kvarstå. Skyldighet att införa domen i den periodiska skriften bör alltså kunna åläggas även med den av kommittén föreslagna nya konstruktionen av brottet förtal av avliden. I TF anges inte vem som är behörig framställa yrkande därom. Enligt kommitténs mening bör stadgandet anses innebära att såväl åklagare i mål om allmänt åtal som efterlevande som är berättigad att åtala brottet skall vara behörig att framställa sådant yrkande. Nyssnämnda bestämmelse i TF kompletteras av stadgandet i skadeståndslagen 5:1 andra stycket. Enligt detta kan den, som gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning eller som eljest är skadeståndsskyldig med anledning av sådant brott, på yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter omständigheterna åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet. Behörig att framställa sådant yrkande är enligt lagtexten endast "den kränkte", vilket innebär att allmän åklagare inte äger framställa sådant yrkande (jfr lagrådet i prop 1972:5 s 644). Denna begränsning - vilken inte förelåg i skadeståndskommitténs förslag - motiverades av departementschefen (prop 1972:5 s 572) med att det enligt hans mening borde tillkomma den kränkte själv att avgöra om domen skulle ges publicitet. Ehuru, såsom i den allmänna motiveringen utvecklats, vid förtal av avliden de efterlevandes skadeståndsrätt får anses bortfalla med kommitténs förslag, bör de enligt kommitténs mening fortfarande bibehållas vid rätten att få domen tryckt på den skyldiges bekostnad. När det gäller förtal av avliden är allmän åklagares åtalsrätt påkallad bl a av hänsyn till sådana fall då efterlevande saknas. Enligt kommitténs mening bör därför vid förtal av avliden även åklagaren äga framställa yrkande om åläggande för den skyldige att bekosta tryckning av domen. Det torde vara klart att åklagaren, när han bedömer om sådant yrkande skall framställas, även bör beakta de efterlevandes intressen. I enlighet med det sagda föreslår kornmitSOU 1972:88

tén att till skadeståndslagen 5:1 fogas ett nytt stycke, enligt vilket, om någon gjort sig skyldig till förtal av avliden, han kan på yrkande av någon som är berättigad föra talan om ansvar därför i mål om sådant ansvar åläggas skyldighet som anges i andra stycket. Med hänsyn till sambandet mellan bestämmelserna om ärekränkning i BrB och TF bör samtliga de av kommittén föreslagna ändringarna träda i kraft vid samma tidpunkt, nämligen när grundlagsändringen slutligen genomförts.

SOU 1972:88

7 Sammanfattning

Kommittén har under sitt utredningsarbete ansett sig kunna konstatera, att den nuvarande utformningen av lagbestämmelserna om straff för förtal inte är tillfredsställande. Den offentliga debatten, särskilt i frågor av samhällelig betydelse, har, sedan nuvarande avvägning mellan yttrandefriheten och den enskildes fredade sektor skedde, undergått en väsentlig utveckling. Den fria kritikrätten, kravet på ökad insyn beträffande inte bara statliga och kommunala angelägenheter utan även enskilda företags förhållanden, kravet på allt snabbare nyhetsförmedling och liknande intressen motiverar att en ny avvägning sker. Kommittén har härvid funnit, att de nu gällande bestämmelserna i 5 kap 1 § brottsbalken (BrB) och 7 kap 4 § sista stycket tryckfrihetsförordningen (TF) bör kompletteras med ytterligare bestämmelser om straffrihet i vissa situationer. Någon ändring behöver enligt kommitténs mening inte göras i den i BrB 5:1 första stycket upptagna beskrivningen av vad som innefattas i begreppet förtal. För att ansvar för förtal skall kunna följa bör således även i fortsättningen krävas, att det är fråga om ett utpekande av någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller att det eljest om någon lämnas uppgift som är ägnad att utsätta honom för andras missaktning. Inte heller har kommittén ansett någon ändring erforderlig i BrB 5:1 andra stycket om straffrihet i vissa fall vid intressekollisioner och i andra privilegierade situationer. 90

Även om kommitténs förslag skulle leda till lagstiftning, skall sålunda såsom huvudregel för ansvarsfrihet gälla att därför fordras, inte bara att den som lämnat den i och för sig kränkande uppgiften skall ha varit skyldig att uttala sig eller att det eljest med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken, utan också att han kan visa att uppgiften var sann eller att han i allt fall hade skälig grund för den. Redan på grundval av den nu gällande lagstiftningen har såväl i förarbetena som i rättstillämpningen uttalats, att den i BrB 5:1 andra stycket upptagna regeln om straffrihet i vissa fall inte täcker alla de fall av intressekollision som bör anses medföra straffrihet. Kommittén har också ansett att ytterligare situationer, som kan medföra straffrihet, bör komma till uttryck i lagtexten. Den utvidgning av de lagen angivna str af frihetsgrunderna, som sålunda bör komma till stånd, tar främst sikte på att i vissa situationer mildra det i andra stycket uppställda kravet på att den som uttalat sig skall kunna styrka att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den. Enligt kommitténs mening kan det i åtskilliga fall vara befogat att offentligt påtala förhållanden även om därigenom lämnas uppgifter som kan vara kränkande för enskild. Det avgörande bör vara, om det vid en prövning från samhällelig synpunkt får anses vara påkallat att uppgiften lämnas. Ett - allmänt eller enskilt intresse av samhällelig vikt skall med andra SOU 1972:88

ord kräva att uppgiften lämnades och att den lämnades på sätt som skett. Bland de omständigheter som skall beaktas vid bedömningen om straffrihet skall föreligga märkes främst sättet för uppgiftens lämnande. Häri ingår också ett krav på att uppgiften lämnats till rätt instans eller rätt person. Påståenden om brott bör exempelvis i regel göras till polisen och inte till ovidkommande personer. Påkallar ett allmänt intresse att vissa obestyrkta uppgifter lämnas eller offentliggörs, bör uttalandet som regel åtföljas av erforderliga reservationer. Under inga omständigheter får det vara tillåtet att lämna medvetet oriktiga eller förvrängda uppgifter om någon; det kan givetvis inte anses påkallat från allmän synpunkt att rena lögner spridas. Den minskning i integritetsskyddet som kommitténs förslag kan anses innebära bör enligt kommitténs mening accepteras med tanke på de fördelar som uppnås beträffande den allmänna yttrandefriheten och särskilt den offentliga debatten. Att i själva lagtexten i detalj ange alla de situationer, då enligt kommitténs uppfattning straffrihet skall kunna inträda, torde inte vara möjligt. Det får i stället överlämnas till rättstillämpningen att i varje särskilt fall pröva om uppgiften är sådan och lämnats på sådant sätt att den enskildes integritetsskydd bör vika för yttrandefriheten. I enlighet med det sagda föreslår kommittén, att till BrB 5:1 fogas ett nytt stycke, enligt vilket straffrihet för ett uttalande, som i och för sig skulle utgöra förtal, skall inträda även i sådant fall då det, med hänsyn till det sätt på vilken uppgiften framfördes samt övriga omständigheter, kan anses påkallat från allmän synpunkt att uppgiften lämnades. Ett häremot svarande stadgande föreslås i TF 7:4 sista stycket. När det i den föreslagna lagtexten talas om en prövning från allmän synpunkt, avses därmed också att enskilds intresse av integritet skall beaktas. Överhuvud bör stadgandet kunna tillämpas, så snart en avvägning erfordras mellan å ena sidan ett — allmänt eller enskilt — intresse som talar för offentliggörande och å andra sidan ett — allmänt eller SOU 1972:88

enskilt — intresse som talar för att uppgift i saken inte lämnas. Kommittén har i sin motivering lämnat olika exempel på situationer, i vilka det föreslagna stadgandet kan komma att tillämpas. Här må särskilt framhållas, att förslaget bör innebära ökad trygghet för den historiska forskningen. Det bör sålunda vara klart, att straffrihet skall föreligga när det kan anses påkallat att i ett vetenskapligt arbete lämna en, om också obestyrkt, uppgift som kan anses kränkande för en nu levande eller avliden person, under förutsättning att det anges på vilka källor uppgiften bygger. Vidare uteslutes genom förslaget den tolkningen av de nuvarande straffbestämmelserna, att även en dementi av en förut offentliggjord ärekränkande uppgift under alla förhållanden skulle medföra straff för förtal. Genom den av kommittén föreslagna ändringen av BrB 5:1 kommer också det straffbara området för förtal av avliden att inskränkas. Kommittén har emellertid funnit att denna ändring inte är tillfyllest beträffande förtal av avliden. För att förtal av avliden skall vara straffbart fordras nu, enligt BrB 5:4 och motsvarande stadgande i TF 7:4, att gärningen är sårande för de efterlevande eller att den eljest, med beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne. Enligt kommitténs mening föreligger fortfarande ett behov av att kunna straffa förtal av avliden. Emellertid bör straffbestämmelsen inte anses motiverad främst av hänsyn till de efterlevandes känslor. Grunden för att en straffbestämmelse bör finnas är enligt kommitténs uppfattning den, att lika väl som en levande person behöver skydd för sin ära under livstiden, bör han också kunna förlita sig på att han inte efter sin död blir föremål för ohämmade ogrundade beskyllningar. Grunden för straffbestämmelsen är sålunda den trygghet beträffande äran efter döden som bör tillkomma medborgarna i ett rättssamhälle. 91

Kommittén föreslår därför, att BrB 5:4 och motsvarande stadgande i TF 7:4 sista stycket formuleras så, att förtal av avliden skall vara straffbart, om gärningen, med beaktande av den tid som förflutit sedan han var i livet och omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den avlidnes minne. Detta förslag torde, såvitt gäller straffbarheten vid förtal av avliden, inte innebära någon egentlig ändring av vad som nu gäller. Är ett uttalande sårande för de efterlevande, torde det också som regel få anses kränka den avlidnes minne. Åtalsrätten för de efterlevande bibehålles också i kommitténs förslag. Med kommitténs konstruktion av skyddsobjektet vid förtal av avliden kommer däremot de efterlevandes rätt enligt 5:1 skadeståndslagen till skadestånd för dem genom sådant brott åsamkat lidande att försvinna. Denna följd av förslaget har varit ett väsentligt motiv för den nya konstruktionen. De invändningar som i den allmänna debatten riktats mot straffbestämmelsen om förtal av avliden har också främst hänfört sig till de efterlevandes skadeståndsrätt. Enligt kommitténs mening får de efterlevandes befogade intressen anses vara tillräckligt tillgodosedda genom rätten att erhålla en straffdom på grund av förtalet. Genom att de efterlevandes rätt till skadestånd för åsamkat lidande upphävs undviker man också de svårigheter som föreligger att bestämma vad som skall vara skälig ersättning i sådana fall och likaså den ovisshet som med gällande rätt kan föreligga beträffande skadeståndsskyldigheten, när förtal av avliden skulle kunna anses kränka den avlidnes frid utan att samtidigt vara sårande för de efterlevande. Med kommitténs förslag uppnår man vidare, att frågan om skadestånd för lidande vid förtal av avliden kommer att behandlas lika som i den situation vid förtal av en levande person, då denne avlider innan skadevållaren har utfäst sig att betala sådan ersättning eller dom på ersättning har fallit; enligt de regler som utbildats i rättspraxis förfaller i sistnämnda fall rätten till ersättning för ideell skada. Kommittén har inte 92

funnit det motiverat att olika regler skall gälla i detta hänseende. Den nu gällande regeln att den, som finnes skyldig till förtal av avliden, kan, på yrkande av taleberättigad efterlevande, förpliktas att ersätta kostnad för tryckning av domen i en eller flera tidningar föreslås skola bibehållas genom ett tillägg till stadgandet i 5:1 skadeståndslagen. Även åklagaren föreslås skola äga framställa sådant yrkande. Slutligen må nämnas att kommittén inte ansett sig böra uppta frågan om lagbestämmelser rörande s k ekonomiskt förtal eller ärekränkning av kollektiv.

SOU 1972:88

Statens offentliga utredningar 1972

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Ämbetsansvaret I i . [1] Godsbefordran till sjöss. [10] Skadestånd IV. [12] Revision av vattenlagen. Del 2. [14] Grundlagberedningen. 1. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning. [15] 2. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning (Följdförfattningar) [16] 3. Nomineringsförfarande vid riksdagsval • Riksdagen i pressen. [17] 4. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. [18] Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. [22] Vägfraktavtalet I I . [24] Konsumentköplag. [28] Abortfrågan. Remissyttranden. [39] Familj och äktenskap I. [41] Landskapsvård genom täktsamverkan. [46] Data och integritet. [47] Tryckfriheten och reklamen. [49] Sjölagens befraktningskapitel. [51 ] Ledningsrättslag. [57] A t t välja framtid. [59] Offentligt stöd till de politiska partierna. [62] Kriminalvård. [64] Barnavårdsmannafrågan. [65] Trafikmålskommittén. 1. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 1. Allmän motivering. [70] 2. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 2. Lagtext och specialmotivering. [71] 3. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 3. Expertutredningar. [72] Ersättning för vissa obefogade frihetsinskränkningar. [73] Unga lagöverträdare I I . [76] Kreditupplysning och integritet. |79] Ärekränkning. |88] Försvarsdepartementet Personal för tyg- och intendenturförvaltning. [3] 1970 års försvarsutredning. 1. Säkerhets- och försvarspolitiken. [4] 2. Riksdagen och försvarsplaneringen. [48] Forskningen inom försvaret. [8] Skyddsrum. [50] Handräckningstjänst i försvaret. [53] Utredningen rörande systemet för förmåner åt värnpliktiga m. f l . (UFV) 1. Värnpliktsförmåner. [68] 2. Värnpliktigas ekonomiska och sociala situat i o n . Bilaga 5 till UFV betänkande Värnpliktsförmåner. [69] Socialdepartementet 1968 års barnstugeutredning. 1. Förskolan 1. [26] 2. Förskolan 2. [27] Familjestöd. [34] Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslöshet m. m. [60] Allmän tandvårdsförsäkring. |81 | Bättre arbetsmiljö. [86] Kommunikationsdepartementet CKR. (Centrala körkortsregistret) [5] Svävarfartslag. [21] Koncession för pipelines. [58] Flygarbetstid. |82] Finansdepartementet Förenklad löntagarbeskattning. [11] Vägtrafikbeskattningen. [42]

Reformerad skatteutjämning. [44] Decentralisering av statlig verksamhet — ett led i regionalpolitiken. Del 2. Slutrapport. [55] Näringslivets försörjning med riskkapital från allmänna pensionsfonden [63] Periodiskt understöd m. m. vid beskattningen. [87] Utbildningsdepartementet Reklamutredningen. 1. Reklam I. Beskattning av reklamen. [6] 2. Reklam I I . Beskrivning och analys. [7] Samhället och filmen. [9] Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. [19] 1968 års litteraturutredning. 1. Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läsvanestudier. [20] 2. Försök med bibliotek. Litteraturutredningens biblioteksstudier. [61] 3. En bok om böcker. Litteraturutredningens branschstudier. [80] Högre utbildning — regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler. [23] 1968 års beredning om stat och kyrka. 1. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. [36] 2. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. [37] 3. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. [38] Kulturminnesvård. [45] Kulturrådet. 1. Ny kulturpolitik. Del 1. Nuläge och förslag. [66] 2. Ny kulturpolitik. Del 2. Sammanfattning. [67] Jordbruksdepartementet Lag om hälso- och miljöfarliga varor. [31] Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. [35] H andelsd epart ementet Konsumentupplysning om försäkringar. [29] Inrikesdepartementet Kommersiell service i glesbygder. [13] Bostadsanpassningsbidrag. [30] Förhandlingsrätt för pensionärer. [33] Konkurrens i bostadsbyggandet. [40] Utredningen rörande den skyddade sysselsättningen. 1. Skyddat arbete. [ 5 4 | 2. Skyddat arbete. Bilagor. [75] Glesbygder och glesbygdspolitik. [56] Arbetskraften inom byggnadsverksamheten. [74] Låginkomstproblemet. | 7 7 | Invandrarutredningen 2. [83] Utlänningsutredningen. 5. Flyktingskap. [84] 6. Asyl. Svensk praxis i ärenden om politiskt flyktingskap. |85] Civildepartementet Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre? [32] Rapport angående kommunal information m. m. [52] Industridepartementet Svensk möbelindustri. [2] Naturgas i Sverige. [25f Utnyttjande och skydd av havet. [43] Företagsservice för utveckling av mindre och medelstora företag. [78]

Anm. Siffrorna inom klämmer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

SOU 1972:

Statens offentliga utredningar 1972

Kronologisk förteckning

1. Ämbetsansvaret 11. Ju. 2. Svensk möbelindustri. I. 3. Personal för tyg- och intendenturförvaltning. Fö. 4. Säkerhets- och försvarspolitiken. Fö. 5. CKR.(Centrala körkortsregistret) K. 6. Reklam I. Beskattning av reklamen. U. 7. Reklam I I . Beskrivning och analys. U. 8. Forskningen inom försvaret. Fö. i. U. 9. Samhället och filmen. Del 2. U. 10. Godsbefordran till sjöss. Ju. 1 1 . Förenklad löntagarbeskattning. Fi. 12. Skadestånd IV. Ju. 13. Kommersiell service i glesbygder. In. 14. Revision av vattenlagen. Del 2. Ju. 15. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning. Ju. 16. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning. (Följdförfattningar) Ju. 17. Nomineringsförfarande vid riksdagsval • Riksdagen i pressen. Ju. 18. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. Ju. 19. Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. U. 20. Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läsvanestudier. U. 2 1 . Svävarfartslag. K. 22. Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. Ju. 23. Högre utbildning — regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler. U. 24. Vägfraktavtalet I I . Ju. 25. Naturgas i Sverige. I. 26. Förskolan 1. S. 27. Förskolan 2. S. 28. Konsumentköplag. Ju. 29. Konsumentupplysning om försäkringar. H. 30. Bostadsanpassningsbidrag. In. 3 1 . Lag om hälso- och miljöfarliga varor. Jo. 32. Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre? C. 33. Förhandlingsrätt för pensionärer. In. 34. Familjestöd. S. 35. Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. Jo. 36. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. U. 37. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. U. 38. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. U. 39. Abortfrågan. Remissyttranden. Ju. 40. Konkurrens i bostadsbyggandet. In. 4 1 . Familj och äktenskap I. Ju. 42. Vägtrafikbeskattningen. Fi. 43. Utnyttjande och skydd av havet. I. 44. Reformerad skatteutjämning. Fi. 45. Kulturminnesvård. U. 46. Landskapsvård genom täktsamverkan. Ju. 47. Data och integritet. Ju. 48. Riksdagen och försvarsplaneringen. Fö. 49. Tryckfriheten och reklamen. Ju. 50. Skyddsrum. Fö. 5 1 . Sjölagens befraktningskapitel. Ju. 52. Rapport angående kommunal information m.m. C. 53. Handräckningstjänst i försvaret. Fö. 54. Skyddat arbete. In. 55. Decentralisering av statlig verksamhet — ett led i regionalpolitiken. Del 2. Slutrapport. Fi.

56. 57. 58. 59. 60.

Glesbygder och glesbygdspolitik. In. Ledningsrättslag. Ju. Koncession för pipelines. K. A t t välja framtid. Ju. Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslöshet m. m. S. 6 1 . Försök med bibliotek. Litteraturutredningens biblioteksstudier. U. 62. Offentligt stöd till de politiska partierna. Ju. 63. Näringslivets försörjning med riskkapital från allmänna pensionsfonden. Fi. 64. Kriminalvård. Ju. 65. Barnavårdsmannafrågan. Ju. 66. Ny kulturpolitik. Del 1. Nuläge och förslag. U. 67. Ny kulturpolitik. Del 2. Sammanfattning. U. 68. Värnpliktsförmåner. Fö. 69. Värnpliktigas ekonomiska och sociala situat i o n . Bilaga 5 till UFV betänkande Värnpliktsförmåner. Fö. 70. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 1. Allmän motivering. Ju. 7 1 . Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 2. Lagtext och specialmotivering. Ju. 72. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 3. Expertutredningar. Ju. 73. Ersättning för vissa obefogade frihetsinskränkningar. Ju. 74. Arbetskraften inom byggnadsverksamheten. In. 75. Skyddat arbete. Bilagor. In. 76. Unga lagöverträdare I I . Ju. 77. Låginkomstproblemet. In. 78. Företagsservice för utveckling av mindre och medelstora företag. I. 79. Kreditupplysning och integritet. Ju. 80. En bok om böcker. Litteraturutredningens branschstudier. U. 8 1 . Allmän tandvårdsförsäkring. S. 82. Flygarbetstid. K. 83. Invandrarutredningen 2. In. 84. Flyktingskap. In. 85. Asyl. Svensk praxis i ärenden om politiskt flyktingskap. In. 86. Bättre arbetsmiljö. S. 87. Periodiskt understöd m. m. vid beskattningen. Fi. 88. Ärekränkning. Ju.

SOU 1972:88

Nordisk udredningsserie (Nu) 1972

Kronologisk förteckning

1. Nordic Cooperation in a European Perspective 2. Fors0rgerbegrepets rolle i dagens samfund. Konferens 1972 3. Pressjuridiska lagar i Norden

SOU 1972:88

Allmänna Förtaget

ISBN 91 -33-001 ss