Förslag till tryckfrihetsförordning

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 201

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1947:60 JUSTITIEDEPARTEMENTET

FÖRSLAG TILL

TRYCKFRIHETSFÖRORDNING / AVGIVET AV

1944 års

tryckfrihetssakkunniga

S T O C K H O L M 1 9

4 7

Statens offentliga utredningar 1947 K r o n o l o g i s k

f ö r t e c k n i n g

1. Kollektiv tvätt. Betänkande med förslag att under27. Betänkande med förslag till ändrad ordning b lätta hushållens tvättarbete. Haeggström. xv. 284 e. S. träffande vissa helgdagar. Katalog och Tidskrift 2. Betänkande angående fiskerinäringens efterkrigstryck. 75 s. E. problem samt den prisreglerande verksamheten på 28. Stuveriverksamheten i svenska hamnar. Hsegi fiskets område. Antonsons, Göteborg. 325 s. Jo. ström. 110 s. II. 3. KIkraftutredningens redogörelse nr 1. Redogörelse 29. Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn. Hoegi för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnaström. 118 s. H. der och priser vid distribution av elektrisk kraft. 30. Betänkande med förslag till lag omregionkommi Inledande översikt. Sv. Tryckeri AB. 84 s. K. ner m. m. Beckman. 214 s. S. 4. Betänkande med förslag till standardtariffer för 31. Betänkande med förslag angående utbildning detalj distribution av elektrisk kraft. Heeggström. befäl för handelsflottan m. m. Idun. 264 s. H. 126 s. K. 5. 1944 års militärsjukvårdskommittés betänkande. 32. Utredning med synpunkter på sågverksdriften Del 2. Beckman. 170 s. Fö. Norrland och förslag angående inrättande av 6. Betänkande med förslag till geofysiskt observatocentral sågverksskola. V. Petterson. 150 s. 1 kart rium i Kiruna m. m. Idun 64 s. K. Jo. 7. Betänkande med förslag angående lantmäteriper33. Redogörelse i sammandrag för utredning röran sonalens organisation samt avlöningsförhållanden planering av jordbruket och skogsbruket i Nedt m. m. Marcus. 132 s. Jo. torneå kommun. V. Petterson. 177 s. 6 pl. 1 karta. 8. Betänkande med förslag angående fiskets admi34. 1940 års skolutrednings betänkanden och utre nistration m. m. Kihlström. 155 s. Jo. ningar. 9. Gymnasiet. Idun. 622 s. E. 9. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m. 35. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 12. Red m. Beckman. 166 s. E. görelse för detalj distributörerna samt deras 10. Betänkande med förslag rörande civilförsvarets orkraftkostnader och priser vid distribution av elek ganisation m. m. Beckman. 262 s. S. risk kraft. Malmöhus län. Beckman. 43 s. K. 36. Vid andra riksskogstaxeringen av Norrland år 11. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredning1938—42 använd metodik och härom vunna ar. 8. Utredning och förslag rörande vissa soolalpefarenheter. Redogörelse avgiven av 1937 års rik dagogiska anordningar inom skolväsendet. Idun. skogstaxeringsnämnd. V. Petterson. 205 s. Jo. 148 s. K. 37. 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkanc 12. Ungdomens fritidsverksamhet. UngdomsvårdskomDel 1. Utredning rörande bostads- och levnad mitténs betänkande del 4. V. Petterson. 392 s. Ju. förhållandena på hemmansskogarna med förslag t 13. Betänkande med utredning rörande riksräkenskapsåtgärder för bostadsbeståndets komplettering o verkets organisation. Marcus. 114 s. Fl. förbättrande. Idun. 301 s. S. 14. Handeln med olja. Betänkande med förslag avgivet 38. Lagberedningens förslag till jordabalk. 1. Norstec av oljeutredningen 1945. Heeggström. 343 8. 4 pl. Fo. 313 s. Ju. 15. 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med för39. Supplement nr 7 till Sveriges familjenamn 195 elag till lönereglering för övningslärare. Sv. Tryckeri Statens Reproduktionsanstalt. 112 s. Ju. AB. 370 s. Fl. 40. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 11. Re görelse för detalj distributörerna samt deras 16. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark kraftkostnader och priser vid distribution av elel och Norge om erkännande och verkställighet av risk kraft. Kristianstads län. Beckman. 40 s. K. domar i brottmål m. m. Norstedt. 24 a. Jo. 41. Statsmakterna och folkhushållningen under den t 17. Stöd åt utvecklingshämmad ungdom. Ungdomsföljd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del vårdskommitténs betänkande del 5. V. Petterson. Tiden juli 1945—juni 1946. Idun. 449 s. Fo. 144 s. Ju. 42. Betänkande angående organisationen av försöl 18. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 2. verksamheten på jordbrukets område. Katalog o Förslag angående yrkesvägledning och yrkesutTidskriftstryck. 252 s. Jo. bildning för partiellt arbetsföra m. m. Katalog och 43. Betänkande med förslag om upphävande av älc Tidskriftstryok. 324 a. S. giftermålsbalken. Norstedt. 72 H. JU. 44. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 19. Kompetensfordringar för statliga, vissa halvetatliga Statens sjukhusutrednings av år 1943 betänkanc och kommunala tjänster samt sådana yrken och be3. Utredningar och förslag angående sysselsättninf fattningar, för vilkas utövande kräves av statlig och arbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdanstalt myndighet utfärdad behörighetsförklaring eller legim. m. Katalog och Tidskriftstryck. 176 s. 8 pl. timation. V. Petterson. 288 s. S. 45. Polisen och allmänheten. Betänkande med förslag 1 20. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 15. Redotjänstereglemente för polisväsendet. Idun. 126 s. görelse, för detalj distributörerna samt deras råkraft46. Betänkande angående familjeliv och hemarbe kostnader och priser vid distribution av elektrisk Beckman. 320 s. S. kraft. Älvsborgs län. Beckman. 48 8. K. 47. Fiskerättskommitténs förslag till fiskelag jämte dä 21. Socialvårdskommitténs betänkande. 15. Utredning med sammanhängande författningar. V. Pettersc och förslag angående särskilda barnbidrag och bi558 s. 2 pl. Jo. dragsförskott in. m. V. Petterson. 114 8. S. 48. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 8—10. Redoj 22. Betänkande med förslag till ändrad lagstiftning anrelse för detalj distributörerna samt deras råkra gående handel med skrot, lump och begagnat gods. kostnader och priser vid distribution av elektri Sv. Tryckeri AB. 125 s. H. kraft. Kalmar län, Gotlands län och Blekinge U 23. 1945 års lönekommitté. 2. Betänkande med förslag Beckman. 68 s. K. till statens allmänna avlöningsreglemente m. m. 49. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredning Marcus. 289 s. Fl. 10. Flickskolan. Idun. 253 s. E. 24. Betänkande rörande ett centralt arbetsmarknads50. Sysselsättningsförhållandena inom varuhandeln. organ. Norstedt. 220 s. S. Beckman. 197 s. E. , 25. 1945 år8 akademikerutredning. Norstedt. 64 8. E. 51. Betänkande om granskning och antagning av la 26. Slutbetänkande avgivet av bostadssociala utredböcker. Hoeggström. 137 s. E. ningen. Del 2. Saneringen av stadssamhällenas 52. Möbler. Betänkande avgivet av 1946 ars moben bebyggelse. Organisationen av låne- och bidragsredning. Stockholms Bokindustri AB- 308 s. 11. verksamheten för bostadsändamål. Idun. 598 s. S. Forts, å omslagets 3:e sic Anm. Om särskild tryckort ej angivas, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynneli bokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = eckleslastlkdepartemen Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1947: GO JUSTITIEDEPARTEMENTET

F Ö R S LAG TILL

TRYCKFRIHETSFÖRORDNING A V G I V E T AV

1944 års tryckfrihetssakkunniga

STOCKHOLM 1947 KUNGL. BOKTRYCKERIET.

P . A. NORSTEDT & SÖNER

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Justitiedepartementet.

Genom beslut den 30 juni 1944 har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för justitiedepartementet att tillkalla sakkunniga att inom departementet verkställa en allsidig utredning angående revision av tryckfrihetslagstiftningen och därmed sammanhängande ämnen. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 14 juli 1944 såsom sakkunniga f. d. justitierådet N. Gärde, till-

IV

lika ordförande, samt professorn A. Brusewitz, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören R. Edberg, ledamoten av riksdagens andra kammare advokaten B. Gezelius, kanslirådet T. Gihl, dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare redaktören K. Petersson, rådmannen G. A. Rising, översten O. Simdell, ledamoten av riksdagens andra kammare hemmansägaren O. Werner samt advokaten H. Wiklund. Därefter har den 28 augusti 1944 Gihl entledigats och såsom sakkunnig tillkallats utrikesrådet G. Engzell samt den 29 september 1945 Gezelius entledigats och såsom sakkunnig tillkallats ledamoten av riksdagens andra kammare chefredaktören E. Hagberg. Till sekreterare åt de sakkunniga har den 14 juli 1944 förordnats assessorn, numera hovrättsrådet B. Kjellin. De sakkunniga ha antagit benämningen 1944 års tryckfrihetssakkunniga. Till de sakkunniga ha för att tagas i övervägande vid de sakkunnigas arbete överlämnats eller i övrigt inkommit de framställningar som äro upptagna på bifogade förteckning. De sakkunniga ha den 8 november 1945 avgivit infordrat utlåtande angående frågan, huruvida av Kungl. Maj:t beslutad konfiskation utan rättegång må genom beslut av Kungl. Maj:t kunna hävas. Sedan de sakkunnigas uppdrag numera slutförts, få de sakkunniga härmed vördsamt överlämna sitt betänkande med förslag till tryckfrihetsförordning m. m. jämte tillhörande motiv och bilagor. Stockholm den 30 oktober 1947.

N. GÄRDE. AXEL BRUSEWITZ.

ROLF EDBERG.

GÖSTA ENGZELL.

ERIK HAGBERG.

KNUT PETERSSON.

G. A. RISING.

OLOF SUNDELL.

OSC. WERNER.

HOLGER WIKLUND.

/ Björn Kjellin.

L A G F O R S L A G.

F ö r s l a g till Tryckfrihetsförordning. KAP. 1. Om tryckfrihet. § 1. I överensstämmelse med de i regeringsformen fastställda grunderna för en allmän tryckfrihet och till säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall det stå varje svensk medborgare fritt att, med iakttagande av de bestämmelser som äro i denna lag meddelade till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst. Det skall ock stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i denna lag föreskrivet, för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare eller utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till denna meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst.

§2. Någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud mot tryckning därav må ej förekomma. Ej heller vare på grund av skrifts innehåll någon, myndighet eller enskild, tillåtet att genom åtgärd, som icke äger stöd i denna lag, hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten.

§3. För missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri må ej någon i annan ordning eller i annat fall än denna lag bestämmer kunna tilltalas eller dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet eller skriften konfiskeras eller läggas under beslag.

•

§4. Envar, vilken blivit förtrott att döma över missbruk av tryckfriheten eller eljest vaka över denna lags efterlevnad, bör därvid städse hava i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid mera fästa sin uppmärksamhet på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria än fälla. Vid bestämmande av påföljd, som enligt denna lag är förenad med missbruk av tryckfriheten, skall, då meddelad uppgift påkallat rättelse, särskilt beaktas, huruvida sådan på lämpligt sätt bringats till allmänhetens kännedom. §5. Denna lag äger tillämpning allenast å skrift, som framställts i tryckpress. Till skrift hänföres karta, ritning eller bild, även om den ej åtföljes av text.

§6. Tryckt skrift skall, för att anses såsom sådan, vara utgiven. Skrift anses utgiven, då den blivit utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt; vad nu sagts gälle dock icke myndighets tryckta handlingar, som skola hållas hemliga.

§7. Med periodisk skrift förstås tidning, tidskrift eller annan sådan tryckt skrift, som enligt utgivningsplanen är avsedd att under bestämd titel utgivas med minst fyra å särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen, samt därtill hörande löpsedlar och bilagor. Sedan utgivningsbevis för skriften meddelats, skall denna, till dess beviset återkallas, anses som periodisk.

§8. Privilegier å skrifters utgivande må icke meddelas; Konungen dock obetaget att sådana till allmänna inrättningars understöd redan förlänta privilegier förnya, varje gång på högst tjugu år. Om den uteslutande rätt att genom tryck mångfaldiga litterära och musikaliska verk eller verk av bildande konst, som tillkommer upphovsmannen till sådant verk, gälle vad i lag är stadgat. KAP. 2. Om allmänna handlingars offentlighet. § i. Till främjande av det i föregående kapitel nämnda syftet med en allmän tryckfrihet skall, i den ordning nedan sägs, varje svensk medborgare äga fri tillgång till alla allmänna handlingar. I denna rätt må gälla allenast sådana

. * •

3 inskränkningar som påkallas antingen av hänsyn till rikets säkerhet och dess förhållande till främmande makt eller i anledning av myndighets verksamhet för inspektion, kontroll och annan tillsyn eller för brotts förekommande och beivrande eller till skydd för statens, menigheters och enskildas behöriga ekonomiska intresse eller av hänsyn till privatlivets heigd, personlig säkerhet, anständighet och sedlighet. I särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag skola noga angivas de fall, då enligt nyssnämnda grunder allmänna handlingar skola hållas hemliga.

§2. Allmänna handlingar äro alla hos stals- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade. Vad i detta kapitel sägs om handling skall även avse karta, ritning eller bild.

§3 Med statsmyndighet förstås i detta kapitel statsdepartementen, försvarets kommandoexpedition, riksdagen och allmänna kyrkomötet, deras avdelningar, utskott, nämnder, fullmäktige, deputerade och revisorer, domstolar och ämbetsverk samt övriga till statens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar, nämnder, kommissioner och kommittéer. Med kommunalmyndighet förstås i detta kapitel alla till kommunal styrelse eller förvaltning hörande stämmor och representationer, myndigheter, styrelser, kollegier, nämnder, råd, kommissioner, revisorer, utskott och kommittéer jämte underlydande verk och inrättningar. § 4. Brev och andra sådana personliga meddelanden, som inkommit till myndighet, skola, ehuru de icke äro ställda till myndigheten, anses som allmänna handlingar, om de ej uppenbart äro utan betydelse för mål eller ärende, som myndigheten har att handlägga. Minnesanteckning eller annan uppteckning, som hos myndighet verkställts allenast för måls eller ärendes föredragning eller beredande till avgörande, skall ej hos myndigheten anses som allmän handling, om ej uppteckningen, sedan målet eller ärendet hos myndigheten slutbehandlats, omhändertagits för förvaring. § 5. Handling skall anses till myndighet inkommen, då den avlämnats till myndigheten eller till befattningshavare, som har att mottaga handlingen eller eljest taga befattning med mål eller ärende, till vilket handlingen hänför sig. Diarier, journaler, register eller andra sådana förteckningar skola anses upprättade, då de färdigställts för anteckning eller införing och, i den mån sådan äger rum, denna blivit verkställd. Protokoll och därmed jämförliga

4 anteckningar skola anses upprättade, då de av myndigheten justerats eller eljest blivit färdigställda. Andra handlingar, som hänföra sig till visst mål eller ärende, skola anses upprättade, då de expedierats eller, om expedition ej äger rum, då målet eller ärendet blivit av myndigheten slutbehandlat. § 6. Tävlingsskrift, anbud eller annan sådan handling, som enligt tillkännagivande skall avlämnas i förseglat omslag, skall ej anses inkommen före den tidpunkt, som bestämts för öppnandet. Dom eller annat myndighets beslut, som enligt vad därom är stadgat skall avkunnas eller expedieras, samt protokoll och anteckningar, som hänföra sig till sådant beslut, skola anses upprättade, först då beslutet avkunnats eller expedierats. Protokoll hållna hos riksdagens eller allmänt kyrkomötes utskott, riksdagens revisorer eller statliga kommittéer eller hos kommunalmyndighet i ärende, som myndigheten handhar allenast för beredning, skola anses upprättade, först då det ärende protokollen avse hos myndigheten slutförts och, såvitt angår protokoll hos riksdagens revisorer, berättelse däröver offentliggjorts. § 7. Vad i detta kapitel stadgas om allmänna handlingar äge ej tillämpning å exemplar av tryckt skrift, som avses i 4 kap. 7 §, eller å enskilda brev eller skrifter, vilka överlämnats till allmänt arkiv eller bibliotek eller eljest till myndighet uteslutande för förvaring och vård eller forsknings- och studieändamål. Angående tillhandahållande av handlingar som nu nämnts gälle vad särskilt är föreskrivet. § 8. Allmän handling, som ej skall hållas hemlig, skall på begäran genast eller så snart ske kan utan avgift tillhandahållas den, som för läsning eller avskrivning på stället önskar taga del därav; han äge ock mot fastställd avgift erhålla avskrift av handlingen. Skyldighet att tillhandahålla handling på stället skall dock ej föreligga, om betydande hinder därför möter. Kan hos kommunalmyndighet förvarad handling tillhandahållas på stället, gälle rätten att erhålla handlingen i avskrift endast i den utsträckning därom är i kommunallag eller eljest särskilt stadgat. Myndighet vare ej skyldig att för utlämnande framställa kopia av karta, ritning eller bild, om svårighet därför möter och handlingen kan tillhandahållas på stället. Handling, som endast till viss del skall hållas hemlig, skall utan hinder därav tillhandahållas på stället, om det kan ske på sådant sätt att vad i den delen beröres icke uppenbaras. Kan det ej ske, äge den som vill taga del av handlingen erhålla avskrift av densamma med uteslutande av den del som är hemlig.

5 § 9. Framställning om allmän handlings utbekommande göres hos den myndighet, där handlingen finnes, och skall av den myndigheten prövas. Är vården om handlingen enligt arbetsordning eller givet uppdrag anförtrodd viss befattningshavare, har han att själv besluta i fråga om handlingens utlämnande; dock åligge honom att därvid ställa sig till efterrättelse av myndigheten meddelade föreskrifter samt att, då det kan ske utan omgång, i tveksamma fall hänskjuta frågan till myndighetens avgörande. Vägrar befattningshavaren att utlämna handlingen, skall, om sökanden det begär, frågan hänskjutas till myndigheten. Om behörighet för viss myndighet att i stället för myndighet, som avses i första stycket, pröva fråga om allmän handlings utlämnande stadgas i 14 § andra stycket. § 10. Har myndighet avslagit någons framställning om utbekommande av allmän handling och anser sökanden att beslutet icke är lagligen grundat, äge han, i den ordning nedan sägs, söka ändring i beslutet.

§ 11. Ändring, som avses i 10 §, skall sökas hos den myndighet, som h a r att upptaga klagan över beslut eller åtgärd i det mål eller ärende, till vilket handlingen hör, eller, om klagan ej är tillåten i sådant mål eller ärende eller handlingen ej tillhör mål eller ärende, som myndigheten har att handlägga, hos den myndighet, som i allmänhet har att upptaga klagan över myndighetens beslut eller åtgärder. Vad nu sagts gälle ock angående den ordning, i vilken ändring skall sökas. Finnes enligt vad ovan sagts ej behörig myndighet, skall ändring sökas i fråga om beslut av kommunalmyndighet hos länsstyrelse, beträffande beslut av myndighet, som lyder under länsstyrelse, domkapitel, styrelse, ämbetsverk eller annan överordnad myndighet, hos den överordnade myndigheten samt i andra fall hos Konungen i vederbörande statsdepartement. Angående beslut av myndighet, som tillhör eller lyder under riksdagen, gälle dock vad riksdagen bestämmer. Talan, som hos Konungen fullföljes i statsdepartementen, skall i regeringsrätten föredragas och avgöras.

§ 12. x\ngående fullföljd av talan mot myndighets beslut, varigenom klagan avslagits, äge vad i 11 § är stadgat motsvarande tillämpning; har klagan bifallits, vare talan mot beslutet ej tillåten.

6 § 13. Vill någon klaga över myndighets beslut, äge h a n erhålla underrättelse om vad h a n därvid har att iakttaga. Mål eller ärende angående utlämnande av allmän handling skall alltid skyndsamt behandlas. Expedition skall tillhandahållas klaganden utan avgift. Ej må för fullföljd av talan eller dess prövning gälla särskilda villkor, såsom erläggande av fullföljdsavgift eller myndighets tillstånd. § 14. Finnes hos myndighet allmän handling, som skall hållas hemlig, och anser myndigheten särskild åtgärd böra vidtagas till beredande av trygghet mot obehörigt utlämnande, äge myndigheten förse handlingen med anteckning därom att den är hemlig. Sådan anteckning skall innehålla uppgift å det lagrum, som åberopas för handlingens hemlighållande, dagen för anteckningen samt den myndighet, som låtit verkställa anteckningen. Beträffande särskilda slag av handlingar, vilkas hemlighållande för rikets säkerhet är av synnerlig betydelse, äger Konungen förordna att viss myndighet skall pröva fråga om utlämnande. Har sådant förordnande meddelats, skall å handling som däri avses, jämte de uppgifter som angivas i första stycket, antecknas den myndighet, som sålunda är behörig att pröva fråga om utlämnande. Framställning hos annan myndighet att utbekomma handling, vara dylik anteckning skett, skall ofördröjligen på sökandens begäran hänskjutas till den behöriga myndigheten. Ej må i annan ordning än i detta lagrum sägs handling förses med anteckning därom att den är hemlig.

KAP. 3. Om författares och utgivares rätt till anonymitet. § 1. Författare till tryckt skrift vare ej skyldig att låta sitt namn utsättas å skriften. Boktryckare, förläggare eller annan, som har att taga befattning med skrifts tryckning eller med tryckt skrifts utgivning, må mot författarens vilja ej heller annorledes uppenbara vem författaren är, med mindre sådan skyldighet är i lag föreskriven. . § 2.

Ej må i tryckfrihetsmål fråga väckas om någons författarskap till periodisk skrift. § 3. Angående någons författarskap till tryckt skrift, som ej är periodisk, må i tryckfrihetsmål fråga väckas, allenast om författaren å skriften angivits

7 med sitt namn eller med pseudonym, som enligt vad allmänt är känt åsyftar honom, eller han i skriftlig förklaring erkänt sig vara författaren eller inför domstol i målet självmant avgivit sådant erkännande. § 4. Vad i 1 och 3 §§ är stadgat om författare skall även avse utgivare av tryckt skrift, som icke är periodisk. § 5. Utsätter någon mot författarens eller, i fall som avses i 4 §, mot utgivarens vilja å tryckt skrift dennes namn eller pseudonym, straffes han med dagsböter eller, om omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst ett år. Lag samma vare, om å skriften såsom författare eller utgivare utsattes namnet å eller pseudonym för annan än den verklige författaren eller utgivaren. För obehörigt röjande i annat fall av författare eller utgivare vare straffet böter, lägst femtio och högst trehundra kronor. Brott, som avses i denna paragraf, må ej åtalas av allmän åklagare, om ej målsäganden anmält brottet till åtal.

KAP. 4. Om boktryckare och boktryckeri. § IRätt att själv eller med biträde av andra genom tryckpress framställa tryckalster skall tillkomma varje svensk medborgare eller svensk juridisk person. Inrättning för sådan framställning benämnes i denna lag boktryckeri. § 2. Drives boktryckeri för omyndigs eller annans räkning av förmyndare eller god man, skall, i fråga om det ansvar som enligt denna lag åligger boktryckaren, förmyndaren eller gode mannen anses som boktryckare. § 3. Vill någon inrätta boktryckeri, skall han, sist två veckor innan någon skrift därifrån utgives, hos länsstyrelsen skriftligen anmäla boktryckeriet med angivande av namn eller firma, varunder han ämnar driva boktryckeriet, den ort, varest tryckeriet skall inrättas, och vad tryck han där ä m n a r framställa. Vad nu sagts om anmälan av nytt tryckeri gälle ock då boktryckeri flyttas till annan ort än som tidigare anmälts.

8 Ändras boktryckeriets namn eller firma eller ämnar innehavaren vid tryckeriet framställa tryck av annat slag än som förut anmälts, skall så snart ske kan förhållandet anmälas till länsstyrelsen. Sedan anmälan som i första eller andra stycket sägs blivit gjord, åligge länsstyrelsen att genast insända underrättelse därom till chefen för justitiedepartementet samt till polismyndigheten i orten. Vad i denna paragraf stadgats om boktryckares anmälningsskyldighet skall ej avse tryckeri, varest allenast framställes bild- eller tillfällighetstryck för innehavarens eget bruk. § 4.

Å varje tryckalster, som framställes här i riket och är avsett att här utgivas, skall boktryckaren låta utsätta boktryckeriets namn eller firma, tryckningsorten och tryckningsåret. Vad nu sagts skall dock ej avse tryckalster, som är att hänföra till bildeller tillfällighetstryck. § 5. Framställes tryckalster för viss boktryckares räkning helt eller delvis å annat tryckeri och utlämnas hela upplagan till honom, må på hans begäran uppgift om hans boktryckeri utsättas å tryckalstret. Sker det, skall han i avseende å skriften anses som boktryckare. § 6.

Boktryckare är skyldig att under ett år förvara och på polismyndighets begäran för granskning tillhandahålla ett exemplar av alla tryckalster, som utgått från tryckeriet. § 7.

Av varje tryckt skrift, som framställts vid boktryckeri här i riket, skall boktryckaren, samtidigt med skriftens utgivande, för granskning avlämna ett exemplar (granskningsexemplar), i Stockholm till chefen för justitiedepartementet och å annan ort till hans där förordnade ombud. Efter medgivande av chefen för nämnda departement må dock med skriftens avlämnande anstå till viss tid efter utgivandet. Boktryckare åligge även att från upplagan avtaga och utan betalning till ettvart av kungl. biblioteket, universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund samt stadsbiblioteket i Göteborg avlämna ett exemplar (arkivexemplar). Avlämnandet skall för varje halvt kalenderår ske inom tre månader från halvårets utgång. Gransknings- och arkivexemplar skola vara fullständiga och felfria samt i övrigt i samma skick som de för spridning avsedda exemplaren. Vad i första eller andra stycket föreskrivits skall ej avse bild- eller tillfällighetstryck; stadgandet i första stycket ej heller meddelanden från of-

9 fentlig myndighet. Konungen äger ock i andra fall medgiva undantag från vad i första eller andra stycket föreskrivits. § 8. Fullgöres ej anmälningsskyldighet enligt 3 §, vare straffet böter, lägst femtio och högst trehundra kronor. Överträder boktryckare vad i 4 eller 6 § är föreskrivet eller åsidosätter han sin skyldighet att avlämna granskningsexemplar enligt 7 §, straffes han med dagsböter; har skriften förklarats brottslig eller äro omständigheterna eljest synnerligen försvårande, må dömas till fängelse i högst ett år. § 9. Avlämnar boktryckare ej arkivexemplar enligt vad i 7 § är stadgat, äge domstol på talan av allmän åklagare genom vite tillhålla honom att fullgöra sin skyldighet. § 10. Med bild- eller tillfällighetstryck förstås i denna lag kartor, vykort och bildalbum, visitkort och notifikationer, adresskort, etiketter, blanketter, reklam- och emballagetryck samt annat affärstryck ävensom andra sådana tryckalster, allt under förutsättning att på grund av texten eller vad eljest framställes tryckfrihetsmissbruk kan anses uteslutet.

KAP. 5. Om tryckta skrifters utgivning. Om utgivning av periodisk skrift. § 1. Ägare till periodisk skrift skall vara svensk medborgare eller svensk juridisk person. Står egendomen under förvaltning av förmyndare eller god man, skall, i fråga om det ansvar som enligt denna lag åligger ägaren, förmyndaren eller gode mannen anses som ägare. § 2. För periodisk skrift skall finnas en utgivare. Utgivare skall vara svensk medborgare och äga hemvist inom riket. Ej må den vara utgivare som är omyndig eller i konkurstillstånd. § 3. Utgivare för periodisk skrift utses av dess ägare. Uppdrag att vara utgivare skall innefatta befogenhet att öva inseende över

10 skriftens utgivning och bestämma över dess innehåll så att intet däri får införas mot utgivarens vilja. Inskränkning i den befogenhet, som sålunda tillkommer utgivaren, vare utan verkan. § 4.

Då utgivare utsetts, åligge ägaren att göra anmälan därom hos chefen för justitiedepartementet. Anmälan skall innehålla uppgift å utgivarens namn och hemvist. Vid anmälan skall fogas bevis att utgivaren fyller de i 2 § föreskrivna behörighetsvillkoren samt förklaring av utgivaren att han åtagit sig uppdraget att vara utgivare. § 5. Periodisk skrift må icke utgivas, innan utgivningsbevis för skriften utfärdats. Utgivningsbevis meddelas, på ansökan av ägaren, av chefen för justitiedepartementet. I ansökan skall uppgivas skriftens titel och tryckningsort samt utgivningsplanen för skriften. Utgivningsbevis må ej utfärdas, innan anmälan om utgivare enligt 4 § gjorts. Företer skriftens titel sådan likhet med titeln på skrift, för vilken utgivningsbevis tidigare utfärdats, att förväxling lätt kan ske, må ansökan avslås. § 6.

Chefen för justitiedepartementet äger återkalla utfärdat utgivningsbevis: 1. om ägaren anmält att skriftens utgivning upphört; 2. om äganderätten till skriften övergått till annan än svensk medborgare eller svensk juridisk person; 3. om utgivare ej finnes eller utgivaren ej fyller de i 2 § föreskrivna behörighetsvillkoren och behörig utgivare ej omedelbart utses; 4. om, sedan utgivningsbevis för en skrift utfärdats, sex månader förflutit utan att skriften utkommit; 5. om den skrift, som beviset avser, icke under något av de två senast förflutna kalenderåren å särskilda tider utkommit med minst fyra nummer eller häften; 6. om inom sex månader, sedan skriften första gången utkom, visas att beviset med hänsyn till stadgandet i 5 § sista stycket icke bort utfärdas; eller 7. om titeln å en skrift typografiskt sett givits sådan likhet med titeln å annan skrift, för vilken utgivningsbevis utfärdats, att förväxling lätt kan ske samt rättelse ej omedelbart vidtages. I ärenden, som avses i första stycket 2—7, skola, om det kan ske, ägaren och utgivaren erhålla tillfälle att yttra sig. § 7.

Har på grund av förhållande som avses i 6 § första stycket 2, 3, 5 eller 7 utgivningsbevis återkallats, må likväl ej, innan två år förflutit sedan beslutet

11 därom meddelades, utan medgivande av skriftens ägare utgivningsbevis utfärdas för annan skrift, vars titel företer sådan likhet med skriftens titel att förväxling lätt kan ske. § 8. Är utgivaren enligt 2 § ej längre behörig eller kommer hans uppdrag eljest att upphöra, åligge ägaren att genast draga försorg om att ny utgivare utses samt att därom göra anmälan hos chefen för justitiedepartementet. Angående sådan anmälan äge vad i 4 § är föreskrivet motsvarande tillämpning; vid anmälan skall, om det kan ske, fogas bevis att den förre utgivaren erhållit del av anmälan.

§ 9. För utgivare av periodisk skrift må finnas en eller flera ställföreträdare. Ställföreträdare utses av utgivaren. Då ställföreträdare utsetts, skall anmälan därom göras hos chefen för justitiedepartementet. Vid anmälan skall fogas bevis att ställföreträdaren fyller de för utgivare i 2 § föreskrivna behörighetsvillkoren samt förklaring dels av ställföreträdaren att h a n åtagit sig uppdraget och dels av ägaren att han biträtt anmälan. Angående ställföreträdare gälle i övrigt vad i 2 § andra stycket är stadgat. Kommer utgivarens uppdrag att upphöra, vare även uppdraget som ställföreträdare förfallet. § 10. Utgivaren må, sedan anmälan om ställföreträdare blivit gjord, överlämna åt denne eller, om flera ställföreträdare finnas, någon av dem att i utgivarens ställe utöva den befogenhet, som enligt 3 § tillkommer utgivaren. Kan det antagas att utgivaren på grund av sjukdom eller av annan tillfällig orsak oavbrutet under minst en månad ej kommer att utöva befogenheten som utgivare, skall han snarast överlämna denna till ställföreträdare. Finnes ej ställföreträdare eller kommer uppdraget för den eller dem, som utsetts till ställföreträdare, att upphöra, åligge utgivaren att genast draga försorg om att ställföreträdare utses och att anmälan därom sker på sätt i 9 § är föreskrivet. § 11. Å varje nummer eller häfte av periodisk skrift skall utgivarens namn utsättas. Är befogenheten som utgivare överlämnad till ställföreträdare, skall å det nummer eller häfte av skriften, varom är fråga, angivas att ställföreträdaren inträtt som utgivare; sker det, erfordras ej att även utgivarens namn utsattes.

12 Om utgivning av tryckt skrift, som ej är periodisk. § 12. Med utgivare av tryckt skrift, som ej är periodisk, förstås i denna lag den som, utan att vara skriftens författare, åt boktryckare eller förläggare tillhandahållit den för tryckning eller utgivning.

§ 13. Med förläggare till tryckt skrift, som ej periodisk, förstås i denna lag den som omhänderhaft tryckning och utgivning av annans skrift.

Ansvarsbestämmelser. § 14. Utgiver ägare till periodisk skrift sådan skrift utan att utgivningsbevis finnes eller ägaren är behörig eller underlåter ägaren att på sätt i 8 § sägs draga försorg om att ny utgivare utses och göra anmälan därom eller underlåter utgivare att, i fall som avses i 10 § andra stycket, överlämna sitt uppdrag till ställföreträdare eller låter någon å periodisk skrift angiva sitt namn som utgivare eller ställföreträdare utan att vara behörig straffes han med dagsböter; har skriften förklarats brottslig eller äro omständigheterna eljest synnerligen försvårande, må dömas till fängelse i högst ett år. § 15. Såsom i 14 § sägs straffes den som i ansökan eller anmälan, som avses i detta kapitel, eller i förklaring, som bifogats sådan ansökan eller anmälan, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift.

§ 16. Överträder utgivare vad i 11 § är föreskrivet, vare straffet böter, lägst femtio och högst trehundra kronor. Vad nu sagts gälle ock ställföreträdare, vilken inträtt som utgivare.

13 KAP. 6. Om tryckta skrifters spridning. § 1. Rätt att själv eller med biträde av andra till salu hålla, försända eller annorledes sprida tryckta skrifter skall tillkomma varje svensk medborgare eller svensk juridisk person. § 2. Utan hinder av denna lag gälle om spridning bland ungdom av tryckt skrift, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas fostran, vad i lag är stadgat. Beträffande saluhållandet av sådan karta över Sverige eller del därav, som innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar, eller av därmed jämförlig ritning eller bild äger Konungen meddela närmare bestämmelser. § 3. Sprider någon tryckt skrift, oaktat skriften saknar föreskriven uppgift om boktryckeri, tryckningsort eller tryckningsår eller uppgiften, utspridaren veterligt, är oriktig, straffes han med böter, lägst femtio och högst trehundra kronor. För spridande av tryckt skrift, som, utspridaren veterligt, lagts under beslag eller förklarats konfiskerad, vare straffet dagsböter eller, om omständigheterna äro synnerligen försvårande, fängelse i högst ett år. § 4. För tryckt skrifts försändande genom postverket eller annan allmän trafikanstalt skola ej på grund av skriftens innehåll gälla särskilda inskränkningar eller villkor. Vad n u sagts skall dock ej avse försändande, som innebär överträdelse av vad i 3 § är stadgat. Allmän trafikanstalt, som mottagit tryckt skrift för befordran, skall ej anses som skriftens utspridare. KAP. 7. Om tryckfrihetsbrott. § 1~ Med tryckfrihetsbrott förstås i d e r n a lag brott, som innefattar otillåtet yttrande i tryckt skrift eller otillåtet offentliggörande genom sådan skrift. § 2 Såsom tryckfrihetsbrott skall icke anses tillkännagivande i annons eller annat sådant meddelande, om ej av meddelandets innehåll omedelbart framgår att ansvar för sådant brott kan ifråga komma. Är i förening med omstän2—470114

14 dighet, som icke omedelbart framgår av meddelandets innehåll, meddelandet straffbart, gälle vad därom är stadgat. Vad nu sagts äge motsvarande tilllämpning i fråga om meddelande genom chiffer eller på annat sätt, som är hemligt för allmänheten. § 3. Uppenbarar den som på grund av allmän befattning eller i och för utövandet av allmän tjänsteplikt erhållit kännedom om förhållande, vars röjande skulle enligt lag innefatta brott mot rikets säkerhet eller varom han eljest enligt lag haft att iakttaga tystnad, vad han sålunda erfarit, må, ehuru sådant meddelande skett för offentliggörande i tryckt skrift, gärningen åtalas och straffas enligt lag. Om ansvar för utlämnande av allmän handling, som skall hållas hemlig, stadgas i den särskilda lag, som avses i 2 kap. 1 §. § 4. Såsom otillåtet yttrande skall, med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet, anses sådan framställning i tryckt skrift, som enligt lag innefattar [högförräderi, krigsfcrräderi eller uppror, missfirmelse mot Konungen eller annan medlem av konungahuset, skymfande av riksstyrelse, som är satt i Konungens ställe, statsrådet eller riksdagen, dess avdelning eller utskott, skymfande av rikssymbol, skymfande av myndighet, missfirmelse av tjänsteman, kränkande av främmande makt, uppvigling, samhällsfarlig ryktesspridning, brott mot trosfrid eller mot tukt och sedlighet eller ärekränkning]. 1 § 5. Allmän handling, som skall hållas hemlig, må ej genom tryckt skrift offentliggöras. Ej heller må genom tryckt skrift offentliggöras sådana uppgifter, vilkas röjande skulle enligt lag innefatta brott mot rikets säkerhet, vare sig de härröra från allmänna handlingar eller erhållits på annat sätt. Vad enligt förordnande av domstol eller av undersökningsledare i brottmål eller på grund av myndighets förbehåll vid utlämnande av handling, som avses i första stycket, icke må uppenbaras må ej genom tryckt skrift offentliggöras. § 6. Vad i lag är stadgat angående påföljd för brott, som avses i 4 och 5 §§, gälle ock då brottet är att anse som tryckfrihetsbrott. § 7. Tryckt skrift, som innefattar tryckfribetsbrott, må konfiskeras. Konfiskering av tryckt skrift innebär att alla för spridning avsedda exemplar av skriften skola förstöras samt att med formar, stenar, stereotyper, 1

Den slutliga avfattningen är beroende av den pågående strafflagsrevisionen. till 7 kap.

Se motiven

15 plåtar och andra dylika, uteslutande för tryckningen av skriften användbara materialier skall så förfaras att missbruk därmed ej kan ske. KAP. 8. Ansvarighetsregler. Om ansvaret för periodisk skrift. § IFör tryckfrihetsbrott genom periodisk skrift svare den som hos chefen för justitiedepartementet var anmäld som utgivare, då skriften utgavs. Var ställföreträdare anmäld och finnes han å skriften angiven som utgivare, svare ställföreträdaren. § 2. Fanns ej utgivningsbevis, då skriften utgavs, eller var utgivare, som enligt 1 § första stycket har att svara, enligt 5 kap. 2 § ej längre behörig eller hade hans uppdrag eljest upphört, svare skriftens ägare. Ägaren vare ock ansvarig, om utgivaren var utsedd för skens skull eller denne eljest, då skriften utgavs, uppenbart icke innehade den befogenhet, som enligt 5 kap. 3 § skall tillkomma honom. Var ställföreträdare, vilken angivits å skriften som utgivare, ej längre behörig, då skriften utgavs, eller hade hans uppdrag eljest upphört eller förelåg beträffande ställföreträdaren förhållande som i andra stycket sägs, svare utgivaren. § 3. Kan det ej visas vem som var ägare, då skriften utgavs, svare i ägarens ställe boktryckaren. § 4. Sprider någon periodisk skrift, vara uppgift om boktryckeri saknas eller, honom veterligt, är oriktig och kan det ej utrönas, från vilket boktryckeri skriften utgått, svare i boktryckarens ställe utspridaren. Om ansvaret för tryckt skrift, som ej är periodisk. § 5. För tryckfrihetsbrott genom tryckt skrift, som ej är periodisk, svare skriftens författare, om han på sätt i 3 kap. 3 § sägs uppgivits vara författare till skriften. Författaren vare dock ej ansvarig, om skriften utgivits utan hans samtycke eller hans namn eller pseudonym utsatts därå mot hans vilja. § 6. Är författare ej enligt 5 § ansvarig för skrift, vilken innehåller eller är avsedd att innehålla bidrag av flera författare, och har på sätt i 3 kap. 3 § sägs särskild utgivare för skriften uppgivits, svare utgivaren.

16 För annan skrift än i första stycket avses svare utgivaren, allenast om författaren var avliden, då skriften utgavs. Utgivaren vare ej ansvarig, om hans namn eller pseudonym utsatts å skriften mot hans vilja. § 7. Är varken författare eller utgivare enligt 5 eller 6 § ansvarig eller var han vid skriftens utgivning avliden, svare förläggaren. § 8. Fanns ej förläggare eller kan det ej visas vem han är, svare i förläggarens ställe boktryckaren. § 9. I fråga om ansvar för utspridare av tryckt skrift, som ej är periodisk, äge vad i 4 § stadgats motsvarande tillämpning. Gemensamma bestämmelser. § 10. Hade den som enligt 2, 5, 6 eller 7 § skulle ha att svara vid skriftens utgivning ej känt hemvist inom riket och kan ej heller i målet utrönas, var han här i riket uppehåller sig, skall ansvaret övergå å den som efter honom h a r att svara, dock ej å utgivare av tryckt skrift, som ej är periodisk, i annat fall än som avses i 6 § första stycket eller å utspridare. Lag samma vare, om beträffande den som enligt 1, 2, 5, 6 eller 7 § skulle ha att svara förelåg omständighet, vilken enligt lag utesluter straffbarhet, samt den efter honom ansvarige ägt eller bort äga kännedom om omständigheten. § 11Till omständighet, som enligt detta kapitel skulle medföra att annan än den tilltalade hade att svara, må hänsyn tagas allenast om den åberopas före huvudförhandlingen. § 12. Vid bedömande av fråga om ansvar för den som enligt detta kapitel har att svara för tryckt skrift skall så anses som om vad skriften innehåller införts däri med hans vetskap och vilja.

KAP. 9. Om tillsyn och åtal. § IChefen för justitiedepartementet skall själv eller genom ombud, som av honom förordnas, vaka över denna lags efterlevnad.

17 Instruktion för tryckfrihetsombuden fastställes av chefen för justitiedepartementet. § 2. Finner chefen för justitiedepartementet allmänt åtal böra anställas för tryckfrihetsbrott, skall han med överlämnande av skriften göra anmälan därom hos justitiekanslern. Justitiekanslern äge, även utan sådan anmälan, väcka åtal för tryckfrihetsbrott, som hör under allmänt åtal. I fråga om annat brott mot bestämmelserna i denna lag vare justitiekanslern åklagare; dock må brott, som avses i 6 kap., åtalas av allmän åklagare. § 3. Allmänt åtal för tryckfrihetsbrott skall väckas inom sex månader, sedan skriften utgivits och granskningsexemplar av skriften enligt 4 kap. 7 § avlämnats, vid påföljd att skriften eljest är från sådant åtal fri. Utan hinder av vad nu sagts må dock, sedan allmänt åtal inom nämnda tid blivit väckt, nytt åtal väckas mot annan, som är för brottet ansvarig. Vad i lag är stadgat om tid, inom vilken brott skall beivras för att straff ej skall anses förfallet, gälle även i fråga om tryckfrihetsbrott.

§4. Angående målsägandes rätt att angiva tryckfrihetsbrott eller tala därå äge vad i lag är stadgat motsvarande tillämpning. § 5. Finnes ej någon, som enligt 8 kap. är för brottet ansvarig, eller kan ej stämning här i riket delgivas honom, må åklagaren eller målsäganden i stället för att väcka åtal göra ansökan om skriftens konfiskering.

KAP. 10. Om beslag å tryckt skrift. § 1 Förekommer anledning att tryckt skrift på grund av tryckfrihetsbrott kan konfiskeras, må i avbidan på beslut därom skriften läggas under beslag. § 2. Innan åtal för tryckfrihetsbrott väckts eller ansökan hos rätten gjorts om skriftens konfiskering, må, om brottet hör under allmänt åtal, förordnande om beslag meddelas av chefen för justitiedepartementet. Han äger ock uppdraga åt tryckfrihetsombud att meddela sådant förordnande.

18 § 3. Förordnande om beslag enligt 2 § må ej meddelas senare än en vecka efter det skriften utgivits och granskningsexemplar av skriften enligt 4 kap. 7 § avlämnats. Då tryckfrihetsombud förordnat om beslag, skall, sedan anmälan därom jämte ett exemplar av skriften inkommit till chefen för justitiedepartementet, denne genast pröva, huruvida beslaget skall äga bestånd. Har enligt vad nedan stadgas tryckt skrift tagits i förvar, skall, så snart ske kan, chefen för justitiedepartementet pröva, huruvida skriften skall läggas under beslag; beslut därom må meddelas utan hinder av vad i första stycket är stadgat. § 4, Då chefen för justitiedepartementet förordnat om beslag eller fastställt beslag varom tryckfrihetsombud förordnat, skall skriften med underrättelse om beslaget genast överlämnas till justitiekanslern. Är ej åtal väckt eller ansökan om konfiskering av skriften gjord inom två veckor, sedan justitiekanslern mottog underrättelsen, vare förordnandet förfallet. § 5. Sedan åtal för tryckfrihetsbrott väckts eller ansökan hos rätten gjorts om skriftens konfiskering, äge rätten förordna om beslag samt, om skriften lagts under beslag, häva beslaget. Då målet avgöres, prove rätten, om beslaget fortfarande skall bestå. Avvisas målet på den grund att rätten icke är behörig eller skiljer rätten eljest målet från sig utan att prövning av skriftens brottslighet ägt rum och finnes anledning antaga att talan om skriftens konfiskering kommer att föras i annat mål, äge rätten förordna att beslaget skall bestå under viss, av rätten bestämd tid. Väckes ej talan inom denna tid, vare beslaget förfallet. § 6. Förordnande om beslag skall innehålla uppgift å det eller de stycken i skriften, som föranlett beslaget, och gälle endast band, del, nummer eller häfte, vari samma stycken förekomma. § 7. Då trvckt skrift lagts under beslag, skall beslaget av polismyndighet genast verkställas. Beslag, varom tryckfrihetsombud i orten förordnat, verkställes dock, innan det blivit av chefen för justitiedepartementet fastställt, allenast i den orten. Angående förbud mot spridande av tryckt skrift, som lagts under beslag, är stadgat i 6 kap. 3 §.

19 § 8. Verkställande av beslag skall omfatta de för spridning avsedda exemplaren av skriften. Bevis om tryckt skrifts tagande i beslag skall utan avgift tillställas såväl den, hos vilken beslaget verkställes, som det boktryckeri, där skriften tryckts. Beviset skall innehålla uppgift å det eller de stycken i skriften, vilka föranlett beslaget. § 9. Då förordnande om beslag blivit hävt eller förfallit, skall verkställighet av h beslaget genast gå åter. § 10. Tryckt skrift som uppenbart innefattar enligt 7 kap. 4 § straffbart brott mot tukt och sedlighet, må efter beslut av polismyndighet i avbidan på förordnande om beslag tagas i förvar. Är fara i dröjsmål, må även utan sådant beslut atgard, som nu sagts, vidtagas av polisman; anmälan därom skall dock skyndsamt göras hos polismyndigheten, vilken har att genast pröva, om skriften skall kvarbliva i förvar. § 11. Anträffas vid avdelning av krigsmakten tryckt skrift, som uppenbart inneattar sådan enligt 7 kap. 4 § straffbar uppvigling att krigsman därigenom kan lorledas åsidosätta sin tjänsteplikt, må skriften efter beslut av befälhavare, som enligt lag har bestraffningsrätt över personal vid avdelningen i avbidan på förordnande om beslag tagas i förvar. Är fara i dröjsmål, må även utan sådant beslut åtgärd som nu sagts vidtagas av annan befälhavare av officers eller underofficers grad. Anmälan därom skall dock skyndsamt göras hos befälhavare som nyss sagts; denne har att genast pröva, om skriften skall kvarbliva i forvar. § 12. Då enligt 10 eller 11 § beslut meddelats angående tryckt skrifts tagande i förvar, skall anmälan därom jämte ett exemplar av skriften, så snart ske kan, överlämnas till chefen för justitiedepartementet.

KAP. 11. Om enskilt anspråk. § 1. Enskilt anspråk i anledning av missbruk av tryckfriheten må grundas allenast därå att den skrift, som anspråket avser, innefattar tryckfrihetsbrott. Sådant anspråk må, om ej annat nedan stadgas, icke göras gällande mot annan

20 än den som enligt 8 kap. svarar för brottet. Har på grund av omständighet, som avses i 8 kap. 10 §, ansvaret övergått å honom, må anspråket göras gällande även mot den som före honom haft att svara, om och i den omfattning sådant anspråk eljest enligt lag må göras gällande. Vad i 8 kap. 12 § är stadgat i fråga om ansvar gälle ock beträffande enskilt anspråk. § 2. För enskilt anspråk, som må göras gällande mot utgivare av periodisk skrift eller ställföreträdare för denne, svare ock skriftens ägare. I fråga om annan tryckt skrift svare för anspråk, som må göras gällande mot författaren eller utgivaren, även skriftens förläggare. § 3. Har någon som laga ställföreträdare för juridisk person eller som förmyndare eller god man att svara för enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott, må anspråket göras gällande även mot den juridiska personen eller mot den, för vilken förmyndaren eller gode mannen förordnats, om och i den omfattning sådant anspråk eljest enligt lag må göras gällande. § 4. Skall någon enligt detta kapitel jämte annan svara för enskilt anspråk, svare de en för båda och båda för en. Om bestämmande av ansvarigheten mellan dessa inbördes gälle vad eljest är stadgat. § 5. Enskilt anspråk i anledning av tryckfrihetsbrott må göras gällande utan hinder av att fråga om ansvar för brottet förfallit eller talan därom eljest ej kan föras. KAP. 12. Om rättegången i tryckfrihetsmål. § 1. Tryckfrihetsmål upptagas av rådhusrätt i stad som är säte för länsstyrelse eller, om rådhusrätt ej finnes i staden, av den rådhusrätt inoin länet, som enligt Konungens förordnande är behörig att upptaga sådana mål. Till tryckfrihetsmål hänföras mål angående ansvar eller enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott så ock ansökningsmål, som avses i 9 kap. 5 §. § 2. I tryckfrihetsmål, vari talan föres om ansvar, skall frågan, huruvida skriften är brottslig, prövas av en jury om nio medlemmar, såframt ej parterna

21 å ömse sidor förklara sig vilja utan sådan prövning hänskjuta målet till rättens avgörande. Då jury prövar skriftens brottslighet, skall skriften anses brottslig, om minst sex jurymän äro ense därom. Finner juryn att skriften icke är brottslig, skall den tilltalade frikännas. Har juryn ansett skriften brottslig, skall även rätten pröva skriftens brottslighet. Är rätten av annan mening än juryn, äge rätten frikänna den tilltalade eller hänföra brottet under mildare straffbestämmelse än den som juryn tillämpat. § 3. För rådhusrätt, som avses i 1 §, skola finnas jurymän, fördelade i två grupper med sexton jurymän i första gruppen och åtta jurymän i andra gruppen. Jurymännen i andra gruppen skola vara eller hava varit nämndemän vid allmän underrätt. § 4. Jurymännen utses genom val för en tid av fyra kalenderår. Valet skall förrättas för Stockholms rådhusrätt av stadsfullmäktige i Stockholm och landstinget i Stockholms län samt för annan rådhusrätt av landstinget i länet eller, då inom länet äro flera landsting eller finnes stad, som ej deltager i landsting, av landstingen eller av landsting och stadsfullmäktige i sådan stad. Skola enligt vad nu sagts jurymännen väljas av mer än en valmyndighet, fördelas antalet jurymän inom vardera gruppen mellan valmyndigheterna med ledning av folkmängden, i fråga om jurymän, som skola tjänstgöra vid Stockholms rådhusrätt, av Konungen och i andra fall av länsstyrelsen i länet. Valet skall företagas under året närmast före valperioden av landsting vid lagtima möte samt av stadsfullmäktige, sedan landstinget förrättat sitt val. Då juryman skall väljas, ankomme på rådhusrätten att göra anmälan därom till den som har att föranstalta om valet. § 5. Till jurymän skola utses inom länet boende svenska medborgare, som uppnått tjugufem års ålder. De böra vara kända för omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet. Bland jurymännen böra skilda samhällsgrupper och olika delar av länet vara företrädda. Ej må den vara juryman, som är omyndig eller i konkurstillstånd. § 6. Juryman, som fyllt sextio år, äge avsäga sig uppdraget. Vill juryman eljest avgå, pröve rådhusrätten, om giltigt hinder föreligger för honom att utöva uppdraget. Upphör juryman att vara valbar, vare uppdraget förfallet. § 7. Avgår juryman eller upphör h a n att vara valbar, skall inom den grupp av jurymän, som den avgångne tillhörde, valmyndigheten utse annan i hans

22 ställe för återstoden av valperioden. Valet må i landstingets ställe företagas av dess förvaltningsutskott för tiden intill landstingets näst infallande lagtima möte. § 8. Klagan över val av juryman skall föras hos rådhusrätten. Ehuru klagan ej föres, pröve rätten den valdes behörighet. Beträffande fullföljd av talan mot rådhusrätts beslut i fråga som avses i första stycket skall vad i lag är stadgat om fullföljd av talan mot underrätts beslut i rättegång äga motsvarande tillämpning. Mot hovrätts beslut må talan ej föras. Föres klagan, lände valet dock till efterrättelse, om ej rätten förordnar annat. § 9. De som äro utsedda till jurymän skola uppföras å en jurymannalista. I denna skall varje grupp upptagas särskilt. § 10. Då mål vari jury skall deltaga förekommer, skall rätten föredraga jurymannalistan samt till behandling upptaga frågan, huruvida jäv föreligger mot någon som finnes upptagen på listan. Angående jäv mot juryman gälle vad i lag är stadgat om domare. Därefter skall juryn bildas av de ojäviga jurymännen sålunda att vardera parten äger utesluta tre jurymän inom den första gruppen och en inom den andra samt rätten genom lottning bland de övriga uttager så många till suppleanter att sex kvarstå i den första gruppen och tre i den andra. § 11. Äro å ena sidan flera parter och vill endast någon av dem begagna sin uteslutningsrätt, gälle den uteslutning han företager även för de övriga. Vilja medparter utesluta olika jurymän och kunna de ej enas, företage rätten uteslutningen genom lottning. § 12. Ej må någon utan laga förfall undandraga sig att tjänstgöra i jury. Kan på grund av jäv eller laga förfall för juryman nödigt antal ledamöter i någon grupp ej erhållas, namne rätten för varje juryman som erfordras tre till jurymän inom gruppen behöriga personer. Av de sålunda nämnda äger vardera parten utesluta en. Ej må till juryman nämnas någon som förut i samma mål uteslutits. § 13. Förekomma samtidigt flera mål, vari jury skall deltaga, må med parternas samtycke rätten förordna att samma jury skall tjänstgöra i alla målen. Skall jury utses gemensamt för flera mål, äge vad i 11 § är stadgat om uteslutning av juryman i mål, vari å ena sidan äro flera parter, motsvarande tillämpning.

§ 14. Föres i mål, som avses i 2 §, talan om enskilt anspråk mot annan än den tilltalade, skola de åtgärder av svarandepart, som avses i 2 § första stycket, 10 § andra stycket och 12 § andra stycket, ankomma på den tilltalade. Då talan utan samband med åtal föres om tryckt skrifts konfiskering eller om enskilt anspråk, gälle om rättegången i sådant mål vad i 2 och 10—13 §§ är föreskrivet; har skriftens brottslighet tidigare prövats i mål om ansvar för tryckfrihetsbrott, skall dock prövning av skrittens brottslighet ej ånyo äga rum. 1 ansökningsmål skall den uteslutning av jurymän, som eljest ankommer på parterna, företagas av rätten genom lottning. § 15. Närmare bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål meddelas i särskild lag, stiftad i den ordning 87 § regeringsformen föreskriver.

KAP. 13. Om utrikes tryckta skrifter. § 1. Skrift, som tryckts utom riket, skall anses här utgiven, då den på sätt i 1 kap. 6 § sägs blivit utlämnad för spridning inom riket. § 2. Är periodisk skrift, som tryckes utom riket, huvudsakligen avsedd för spridning inom riket, gälle i tillämpliga delar vad i 5 kap. är stadgat om periodisk skrift; vad där sägs om ägares behörighet skall icke äga tillämpning. För utgivning här i riket av annan utom riket tryckt periodisk skrift erfordras ej utgivningsbevis. Finnes sådant bevis, skall i fråga om skriften tilllämpas vad i första stycket sägs. § 3. Vad i denna lag är stadgat om boktryckares ansvarighet skall i fråga om skrift, som tryckts utom riket, avse den som låtit utlämna skriften för spridning inom riket eller, om det ej kan visas vem han är eller han ej, då skriften här utgavs, ägde hemvist inom riket, den som enligt 6 kap. är att anse som utspridare. § 4. Av periodisk skrift, för vilken utgivningsbevis skall finnas eller ändock utfärdats, skall gransknings- och arkivexemplar avlämnas enligt vad därom är i 4 kap. 7 § föreskrivet. Vad nu sagts gälle ock skrift, som icke är periodisk, om skriften helt eller till någon del är avfattad på svenska språket och ej införes allenast i enstaka exemplar.

24 Den i första stycket föreskrivna skyldigheten skall i fråga om periodisk skrift åvila utgivaren och beträffande annan skrift förläggaren eller, om förläggare ej finnes, den som låtit utlämna skriften för spridning inom riket. Fullgöres ej sådan skyldighet, äge vad i 4 kap. 8 och 9 §§ är stadgat motsvarande tillämpning. § 5. Bestämmelsen i 1 kap. 1 § andra stycket angående meddelande av uppgifter och underrättelser för offentliggörande i tryckt skrift skall gälla även meddelande för offentliggörande i skrift, som tryckes utom riket, om ej meddelandet avser förhållande, vars röjande skulle enligt lag innefatta brott mot rikets säkerhet eller varom meddelaren eljest enligt lag haft att iakttaga tystnad. Är meddelandet i sådant hänseende straffbart, gälle vad därom är i lag stadgat. I övrigt skall i fråga om skrift, som tryckts utom riket och här utgives, i tillämpliga delar gälla vad i 1 kap., 3 kap., 4 kap. 10 §, 5 kap. 12 och 13 §§, 6 kap., 7 kap., 8 kap. 1, 2, 5—7 och 10—12 §§ samt 9—12 kap. är föreskrivet. KAP. 14. Allmänna bestämmelser. § IVad i lag är stadgat om resning i mål i allmänhet gälle, utan hinder av att jury prövat skriftens brottslighet, även dom i tryckfrihetsmål. Beviljas resning i mål, vari jury prövat skriftens brottslighet, och grundas resningen på omständighet som kan antagas hava inverkat på juryprövningen, förordne högsta domstolen att målet skall ånyo upptagas inför jury av den rätt som först dömt i målet; dock äge högsta domstolen, då resning beviljas till den tilltalades förmån och saken finnes uppenbar, omedelbart ändr a domen. § 2. Då på grund av högre rätts beslut tryckfrihetsmål, vari jury deltagit, skall ånyo upptagas inför jury av den rätt som först dömt i målet, gälle om juryns tillsättande vad i 12 kap. 10—14 §§ är stadgat. § 3. Tryckfrihetsmål och annat mål om brott mot bestämmelserna i denna lag skola alltid skyndsamt behandlas. §4. Böter och viten som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

25 §5. I allt varom bestämmelse ej meddelats i denna lag eller i särskild lag, som utfärdas med stöd därav, gälle vad i lag eller författning eljest är stadgat. Utlänning vare, såvitt ej annat följer av denna lag eller annan lag eller författning, likställd med svensk medborgare. övergångsbestämmelser. Utan hinder av den nu antagna förordningen skall den äldre tryckfrihetsförordningen fortfarande gälla till årets utgång. Vid tillämpningen av den nya förordningen skall i övrigt följande iakttagas. Har boktryckeri blivit behörigen anmält enligt den äldre förordningen, erfordras ej, så länge boktryckeriet bibehålies i överensstämmelse med vad sålunda anmälts, anmälan enligt den nya förordningen. Utgivningsbevis, som enligt den äldre förordningen meddelats utgivare av periodisk skrift, skall anses som utgivningsbevis enligt den nya förordningen. Vad i denna föreskrives om skyldighet för skriftens ägare att göra anmälan om utgivare skall äga tillämpning först då ny utgivare utses. I fråga om ansvarigheten för tryckt skrift, som utgives medan den äldre förordningen ännu är gällande, skall denna äga tillämpning. Angående beståndet av kvarstad, som meddelas medan den äldre förordningen ännu är gällande, skall denna tillämpas. Lag samma vare i fråga om indragning vid trupp eller ombord å flottans fartyg av tryckt skrift, varom förordnande meddelas medan den äldre förordningen ännu är gällande. Tryckfrihetsmål, vari talan väckes medan den äldre förordningen ännu är gällande, skall behandlas enligt den äldre förordningen. Skall enligt denna jury medverka men har jury ännu ej utsetts, då den äldre förordningen upphör att gälla, skall den nya förordningen äga tillämpning; är den underrätt, som upptagit målet, icke tillika behörig enligt den nya förordningen, skall målet för fortsatt handläggning hänvisas till underrätt, som enligt den nya förordningen är behörig. De åtgärder, som erfordras för val av jurymän enligt den nya förordningen, skola vara slutförda före årets utgång. Konungen meddelar därom närmare bestämmelser. I övrigt skall i fråga om övergången till den nya förordningen lända till efterrättelse vad i motsvarande fall eljest är stadgat eller anses gällande. Bestämmelserna i 5 och 35 §§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar upphöra vid årets utgång att gälla.

26 Förslag till

Lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Härigenom förordnas som följer. 1 §• Laga domstol i tryckfrihetsmål är, om skriften är tryckt i Stockholms stad eller län, Stockholms rådhusrätt och i annat fall den enligt tryckfrihetsförordningen behöriga rådhusrätten i det län där tryckningsorten är belägen. Finnes för periodisk skrift särskild utgivningsort, skall i fråga om rättens behörighet även den orten anses som tryckningsort. Är skriften tryckt utom riket, skall som tryckningsort anses den ort, där den som låtit utlämna skriften för spridning inom riket har sitt hemvist. Är vid talans väckande tryckningsorten eller, om skriften tryckts utom riket, den ort som avses i andra stycket ej känd, gälle som tryckningsort den ort där exemplar av skriften anträffas. Äro enligt andra eller tredje stycket flera domstolar behöriga, äge envar av dem att upptaga målet. 2 §•

I tryckfrihetsmål, vari talan föres om ansvar, skall rätten vid förberedande behandling så snart ske kan utreda vem som är ansvarig för tryckfrihetsbrott genom skriften samt, om så erfordras, meddela beslut därom. Vid målets beredande må rätten, även då fråga är om allmänt åtal, höra part eller annan så ock meddela beslut i fråga om målets avvisande. För behandling av rättegångsfråga eller fråga som avses i första stycket må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är berett till huvudförhandling. Angående rättens sammansättning vid sådan förhandling gälle vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling. Om särskild talan mot beslut, varigenom rätten ogillat invändning av den tilltalade att han icke är ansvarig för skriften, gälle vad i rättegångsbalken är stadgat angående invändning om rättegångshinder. 3 §•

Vid målets beredande skall tillika bestämmas, huruvida skriftens brottslighet skall prövas av jury7-

27 Då jury skall medverka, skola vid sammanträde med parterna inför rätten de åtgärder för juryns bildande vidtagas som i tryckfrihetsförordningen stadgas. Sedan målets beredande slutförts, skall rätten utsätta tid för huvudförhandling inför juryn. Skall jury ej medverka, varde målet, sedan beredandet slutförts, utsatt till huvudförhandling i den för brottmål i allmänhet gällande ordningen. 4 §. Angående rättens sammansättning vid huvudförhandling inför jury gälle vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling. De till tjänstgöring i juryn utsedda skola genom rättens försorg skriftligen kallas till förhandlingen. Kallelsen skall innehålla såväl uppgift å den lid, inom vilken anmälan om laga förfall bör vara till rätten inkommen, som ock erinran om påföljd för försummelse att hörsamma kallelsen. Visar juryman laga förfall, inkallas inom samma grupp av jurymän suppleant till tjänstgöring. Finner rätten att juryman ej styrkt laga förfall, varde jurymannen underrättad därom. Suppleanter kallas i den ordning vari de utlottats. Uteblir juryman å tid till vilken förhandlingen inför juryn utsatts, skall suppleant för den uteblivne inkallas, om uppskov med målet därigenom kan undvikas. Äger den uteblivne ej laga förfall och vållas av utevaron uppskov med målet, vare han skyldig att ersätta statsverket och parterna den kostnad som genom försummelsen uppkommer; dock må ersättningsskyldigheten jämkas efter vad rätten finner skäligt. 5 §. Då fulltalig jury tillstädeskommit inför rätten, skola juryns medlemmar avlägga denna försäkran. »Jag N. N. lovar och försäkrar på heder och samvete att jag såsom ledamot i denna jury efter bästa förstånd skall besvara de frågor som av rätten framställas och i obrottslig tystnad hålla såväl vad under juryns överläggningar yttras som h u r u de särskilda medlemmarna röstat. Detta vill och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla.» 6 §.

Vid huvudförhandlingen äger juryman att med rättens tillstånd framställa fråga till part, vittne, sakkunnig eller annan. Fortsatt huvudförhandling må ej hållas, med mindre juryns sammansättning är oförändrad. 7 §•

Sedan förhandlingen inför juryn blivit förd till slut, skall rätten utan uppskov till juryns besvarande skriftligen avfatta frågan, huruvida skriften är brottslig efter det eller de lagrum som åklagaren eller målsäganden funnit tillämpliga. Avser åtalet flera brott eller föranleder målets beskaffenhet i öv-

28 rigt flera frågor, skola de framställas var för sig. Innan frågorna till juryn slutligen avfattas, skall närvarande part beredas tillfälle att yttra sig över desamma. 8 §•

Över de frågor, som av rätten framställts till juryn, överlägge juryn i enrum under en av denna utsedd ordförande. Vid överläggningen skall, om det påkallas av någon av jurymännen, rättens ordförande komma tillstädes för att meddela upplysningar om vad lag stadgar. Han skall dock avträda, sedan upplysningarna meddelats och i varje fall innan brottslighetsfrågan upptages till omröstning inom juryn. Framställd fråga skall av juryn besvaras med ja eller nej. Ej må juryn åtskiljas, innan samtliga frågor blivit besvarade. 9 §• Vid juryns överläggning skola handlingarna i målet jämte rättens protokoll vara tillgängliga för juryn. Juryns prövning skall grundas å vad vid huvudförhandlingen förekommit. Har ny huvudförhandling ägt rum, skall prövningen grundas å vad därvid förekommit. Juryns svar skall, skriftligen avfattat, tillställas rätten. 10 §. Då i mål, vari målsägande fört talan, skriftens brottslighet prövats av jury, må, om omständigheterna föranleda därtill, förordnas att målsäganden och den tilltalade skola bära var sin rättegångskostnad. 11 §• Dom skall meddelas senast söckendagen efter det juryns svar tillställts rätten; vid avkunnande av dom erfordras ej att juryn är närvarande. 12 §. Juryman åtnjuter av statsverket dagtraktamente och reseersättning enligt de grunder, som gälla för landstingsmän. 13 §. Vad i denna lag är stadgat om mål, vari talan föres om ansvar, skall i tilllämpliga delar gälla beträffande mål, vari utan samband med åtal talan föres om tryckt skrifts konfiskering eller om enskilt anspråk; i mål om enskilt anspråk gälle dock följande särskilda bestämmelser. Vid målets beredande skall utredas, huruvida anspråket enligt tryckfrihetsförordningen må göras gällande mot svaranden samt, om så erfordras,

29 beslut därom meddelas. Om föreläggande för part att komma tillstädes och om verkan av parts utevaro gälle vad i rättegångsbalken är stadgat angående sak, varom förlikning ej är tillåten. Skall jury ej medverka, varde målet utsatt till huvudförhandling i den för tvistemål gällande ordningen. Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . Genom lagen upphäves lagen den 20 december 1946 (nr 806) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål; dock skall i fråga om rättegången i mål, som enligt övergångsbestämmelserna till nya tryckfrihetsförordningen skall behandlas enligt den äldre förordningen, äldre lag tillämpas.

3—470114

•60

Förslag till

Lag angående beslag å vissa skrifter. Härigenom förordnas som följer. 1 §• Anträffas vid avdelning av krigsmakten skrift, som mångfaldigats på annat sätt än genom tryckpress, och innefattar dess spridande uppenbart sådan enligt lag straffbar uppvigling att krigsman därigenom kan förledas åsidosätta sin tjänsteplikt, må skriften, efter beslut av befälhavare, som enligt lag har bestraffningsrätt över personal vid avdelningen, tagas i beslag. Är fara i dröjsmål, må även utan sådant beslut åtgärd som nu sagts vidtagas av annan befälhavare av officers eller underofficers grad. Anmälan därom skall dock skyndsamt göras hos befälhavare som nyss sagts; denne h a r att genast pröva, om beslaget skall bestå. 2 §•

Har skrift med stöd av 1 § tagits i beslag, skall befälhavare, som meddelat beslut därom eller fastställt åtgärd av annan befälhavare, genast överlämna ett exemplar av skriften jämte underrättelse om beslaget till allmän åklagare; om dennes skyldighet att pröva beslaget gälle vad i lag är stadgat. Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . Genom lagen upphäves lagen den 26 juni 1936 (nr 328) angående indragning av vissa skrifter; dock skall vad i nämnda lag är föreskrivet alltjämt äga tillämpning i fråga om skrift, beträffande vilken förordnande om indragning dessförinnan meddelats.

MOTIV

Inledning. Allmän översikt över tryckfrihetslagstiftningens utveckling. De första boktryckerierna i Sverige anlades under slutet av 1400-talet och början av 1500-talet. Boktryckeriverksamheten präglades av ett privilegiesystem, avsett till dess uppmuntran och understöd. Detta möjliggjorde förhandskontroll över vad som trycktes; även direkta påbud om censur utfärdades. Under senare hälften av 1600-talet blevo övervakning och censur närmare ordnade genom särskilda författningar. Utgivandet av tryckta skrifter ställdes år 1661 under övervakning av kanslikollegiet, som följande år erhöll befogenhet att överse och censurera vad som skulle tryckas. En utförligare förordning utfärdades å r 1684 rörande censuren och år 1686 inrättades härför ett särskilt ämbete, censor librorum. Denna ordning blev bestående under större delen av frihetstiden. Vid slutet av denna tid framställdes från skilda håll krav på en allmän tryckfrihet. Ett förslag om införande av tryckfrihet behandlades vid 1760—62 års riksdag av ett utskott inom stora deputationen. Utskottets betänkande blev dock ej föremål för ständernas prövning. Vid riksdagen 1765—66 återupptogs frågan om införande av tryckfrihet; den insats till frågans lösning som därvid gjordes av den finske prästen Anders Chydenius må h ä r särskilt nämnas. Den 2 december 1766 utfärdades Kungl. Maj:ts förordning angående skriv- och tryckfriheten. Den nya lagstiftningen innebar att censuren avskaffades, utom i fråga om religiösa skrifter, samt att det blev tillåtet att skriva och trycka allt som icke uttryckligen förbjudits i förordningen. I denna reglerades vidare frågor om författares anonymitet och ansvaret för tryckt skrift, om åtal för brott mot förordningen samt om rätten att utfå och trycka allmänna handlingar. Tryckfrihetsförordningen av år 1766 utgjorde ett för sin tid enastående verk. En förebild till censurens avskaffande fanns i England, där någon censur sedan 1695 ej längre fungerade. Någon lagstadgad tryckfrihet fanns dock ej i annat land. Förordningen fick emellertid ej länge bestå orubbad. Visserligen skulle den icke få av Kungl. Maj:t ändras, på det undersåtarna om tryckfrihetens bestånd skulle äga all den fullkomliga trygghet som en orygglig grundlag medförer». Genom 1772 års regeringsform förklarades alla efter 1680 utfärdade, såsom grundlag ansedda stadgar avskaffade och förkastade. Till en början synes det ha varit tveksamt, om detta även avsåg tryckfrihetsförordningen. Sedan emellertid Svea hovrätt år 1774 vägrat att utlämna vissa

rättegångshandlingar och hänskjutit frågan till Kungl. Maj:ts prövning, blev den ståndpunkten godkänd att förordningen var upphävd. Tryckfrihetsförordningen förnyades genom en förordning den 26 april 1774, dock med vissa ändringar. Den nya förordningen hade icke utfärdats med ständernas samtycke. Den innehöll ej heller, såsom 1766 års tryckfrihetsförordning, något löfte att den från Kungl. Maj:ts sida skulle lämnas orubbad. Åtskilliga inskränkningar i tryckfriheten följde under den gustavianska tiden. Genom en kungörelse år 1780 gjordes ändringar i fråga om ansvaret för missbruk av tryckfriheten, och genom ett tillägg år 1785 begränsades rätten att utgiva periodisk skrift; särskilt tillstånd krävdes, vilket när som helst kunde återkallas. Efter Gustaf III:s död utfärdades den 11 juli 1792 ea förordning om en allmän skriv- och tryckfrihet. I en särskild varning i december 1792 mot överträdelse av nyssnämnda förordning förklarades vissa delar av 1774 års förordning till deras innehåll och efterlevnad fastställda. Under den följande tiden gjordes nya inskränkningar i tryckfriheten. Särskilt må framhållas att 1785 års bestämmelser rörande den periodiska pressen återupplivades genom en kungörelse 1798. Genom skärpt övervakning och godtyckliga ingripanden mot tryckta skrifter skapades under det första årtiondet av 1800-talet ett tillstånd av osäkerhet och åsiktsförtryck. På grund av de förhållanden som rått före 1809 års statsvälvning var det naturligt att frågan om tryckfriheten intog en framträdande plats i lagstiftningsarbetet under tiden närmast därefter. En kommitté tillsattes för att utarbeta förslag till tryckfrihetsförordning. Redan innan detta förslag blivit färdigt, intogos i regeringsformen den 6 juni 1809 dels i 85 § en föreskrift att tryckfrihetsförordningen skulle anses som grundlag och dels i 86 § ett grundläggande stadgande om vad som skulle förstås med tryckfrihet. Det av kommittén utarbetade förslaget till tryckfrihetsförordning överlämnades till konstitutionsutskottet, som genom memorial den 21 september 1809 underställde förslaget ständernas prövning. Förslaget blev återförvisat till utskottet, som anmodades inkomma med ett nytt förslag. Utskottet överlämnade sitt förslag till tryckfrihetsförordning med memorial den 28 november 1809. Sedan utskottet i ytterligare memorial den 10 januari 1810 yttrat sig över ständernas anmärkningar mot det första förslaget, blev tryckfrihetsförordningen antagen av riksdagen. Den nya tryckfrihetsförordningen utfärdades den 9 mars 1810. Redan vid samma riksdag hade konstitutionsutskottet föreslagit vissa ändringar i den antagna tryckfrihetsförordningen, avsedda att vid nästa riksdag komma under prövning och avgörande. Vid urtima riksdagen under hösten 1810 sammanfattades dessa ändringsförslag jämte då föreslagna ytterligare ändringar i memorial den 10 oktober 1810. Vid riksdagen 1812 behandlade utskottet detta memorial samt en då av Kungl. Maj:t avlämnad proposition, vari bland annat ingick förslag om införande av den s. k. indragningsmakten eller med andra ord rätt för hovkanslern och i sista hand Kungl. Maj :t att inställa vidare utgivning av periodisk skrift med visst innehåll. Utskottet, som biträdde förslaget om indragningsmakten, föreslog i memorial

33 den 20 juni 1812 en ny redaktion av tryckfrihetsförordningen. I fråga om tryckfrihetsprocessen upptogos såsom alternativt förslag bestämmelser om jury i tryckfrihetsmål. Ständerna antogo utskottets förslag såsom en ny tryckfrihetsförordning, vilken utfärdades den 16 juli 1812; bestämmelserna om jury vilade dock till 1815 års riksdag, då de blevo antagna. Åtskilliga ändringar ha därefter vid skilda tidpunkter gjorts i 1812 års tryckfrihetsförordning. Även förslag att ersätta denna med en helt ny lag ha framlagts. Vid 1828—30 års riksdag föreslog konstitutionsutskottet en ny tryckfrihetsförordning. Förslaget sammanhängde med den vid denna tidpunkt aktuella frågan om indragningsmaktens avskaffande; det blev dock av ständerna förkastat. Genom beslut vid 1844—45 års riksdag blev indragningsmakten åter upphävd. I proposition till 1853—54 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t att tryckfrihetsförordningens egenskap av grundlag skulle upphävas, vilket motiverades med att tryckfrihetsförordningen borde i sin helhet omarbetas och att prövningen av ett så genomgripande förslag mötte svårigheter på grund av sättet för grundlagsfrågors behandling. Det grundläggande stadgandet i 86 § regeringsformen skulle dock bibehållas med tillägg att tryckfrihetsmål skulle avdömas av jury; det i stadgandet upptagna förbudet mot censur skulle förtydligas. Detta förslag, som blev vilande till följande riksdag, avslogs då av ständerna. I en motion vid 1869 års riksdag framlades grunddragen till en ny tryckfrihetsförordning. Konstitutionsutskottet gjorde dock på grund av motionen endast vissa begränsade ändringsförslag, vilka delvis blevo genomförda. De uppkomna frågorna föranledde emellertid konstitutionsutskottet att vid 1871 års riksdag framlägga förslag till ny tryckfrihetsförordning. Förslaget återremitterades till utskottet, som vid den följande riksdagen år 1872 framlade ett omarbetat förslag till ny tryckfrihetsförordning. Även denna gång misslyckades försöket att skapa en ny tryckfrihetsförordning. I proposition till 1887 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till ny tryckfrihetslag. På grund av inträffad upplösning av riksdagen blev emellertid propositionen ej föremål för behandling. Ett fullständigt förslag till tryckfrihetsordning utarbetades av kommitterade inom justitiedepartementet och framlades i betänkande den 20 december 1912. Detta förslag blev ej förelagt riksdagen men har legat till grand för det fortsatta reformarbetet, under vilket frågan om en fullständig omarbetning av tryckfrihetsförordningen skjutits åt sidan och arbetet i stället inriktats på att genom partiella reformer omskapa delar av tryckfrihetsrätten. År 1937 antogos nya regler angående tryckfrihetsprocessen och kvarstadsinstitutet. Bestämmelser som hänförde sig till förfarandet i tryckfrihetsmål blevo därvid utbrutna u r tryckfrihetsförordningen och upptagna i en särskild lag utan grundlags natur, lagen den 9 april 1937 (nr 118) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Samtidigt utvidgades tryckfrihetsförordningens straffbestämmelser i syfte att viss statsfientlig verksamhet, såvitt denna begagnade sig av tryckt skrift, skulle motverkas. En stor del av 1912 års betänkande ägnades frågan om allmänna handlingars offentlighet. Under den närmaste tiden därefter infördes även åtskil-

34 liga nya sekretessbestämmelser i tryckfrihetsförordningen. Omfattande utredningar angående allmänna handlingars offentlighet ledde slutligen till helt ny lagstiftning på detta område år 1937. Därvid upptogos de grundläggande stadgandena om allmänna handlingars offentlighet i tryckfrihetsförordningen, under det att närmare bestämmelser om de fall, då allmänna handlingar skulle hemlighållas, överflyttades till lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen) . År 1941 antogos nya regler om ansvarighet för tryckt skrifts innehåll jämte åtskilliga därmed sammanhängande bestämmelser. Samma år genomfördes även vissa grundlagsändringar, vilka voro föranledda av de under kriget rådande förhållandena. Ett nytt stadgande i 6 § avsåg att skapa en möjlighet att enligt stadganden i särskild lag meddela föreskrift om förhandsgranskning av tryckta skrifter och förbud mot införande i riket av sådana skrifter samt förbud mot utgivande av periodisk skrift. Detta stadgande föranledde även en ändring av 86 § regeringsformen, som därigenom förlorade åtskilligt av sin betydelse såsom grundläggande principstadgande. Andra ändringar inneburo komplettering av stadgandena om konfiskation utan rättegång samt om otillåtet publicerande av vissa underrättelser. De nu angivna lagändringarna blevo i anledning av motioner vid 1944 års riksdag (första kammaren n r 110 och andra kammaren nr 176) i huvudsak åter upphävda år 1945, varigenom tryckfrihetsrätten i dessa hänseenden återfördes till vad tidigare gällt. I anledning av den allmänna rättegångsreformen har 1937 års lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål den 20 december 1946 blivit ersatt av en ny sådan lag (nr 806), vilken träder i kraft den 1 januari 1948.

De sakkunnigas uppdrag. Vid besvarandet av en interpellation i andra kammaren den 9 februari 1944 uttalade chefen för justitiedepartementet att med hänsyn till de allvarliga brister, som obestridligen vidlådde våra tryckfrihetsregler, en allsidig utredning angående revision av tryckfrihetsförordningen komme att igångsättas. Även vid avlåtande av proposition (nr 246) till 1944 års riksdag angående grundlagsändringar i anledning av rättegångsreformen gjorde departementschefen ett liknande uttalande. Då samma riksdag sedermera behandlade de förut omtalade motionerna om vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om en allsidig utredning angående revision av tryckfrihetslagstiftningen. I skrivelsen uttalades att enligt vad erfarenheten utvisade vår tryckfrihetsrätt vore behäftad med allvarliga brister. Riksdagen anslöt sig därför till den uppfattningen att en allmän översyn av tryckfrihetsförordningen vore av förhållandena påkallad. Med hänsyn till tryckfrihetens utomordentliga betydelse för vårt svenska samhällsskick borde utred-

35 ningen s n a r a s t k o m m a till s t å n d ; p r o p o s i t i o n i ä m n e t b o r d e k u n n a föreläggas r i k s d a g e n i god tid före slutet a v n ä s t a v a l p e r i o d till a n d r a k a m m a r e n . Chefen för j u s t i t i e d e p a r t e m e n t e t h e m s t ä l l d e d e n 30 j u n i 1944 o m K u n g l . Maj:ts b e m y n d i g a n d e a t t tillkalla s a k k u n n i g a för en s å d a n u t r e d n i n g s o m r i k s d a g e n b e g ä r t s a m t a n f ö r d e d ä r v i d att u t r e d n i n g e n b o r d e o m f a t t a t r y c k f r i h e t s f ö r o r d n i n g e n o c h i a n s l u t n i n g därtill u t f ä r d a d e f ö r f a t t n i n g a r u t a n a n n a n i n s k r ä n k n i n g ä n s o m b e t i n g a d e s av det r e d a n t i d i g a r e för s a k k u n n i g a m e d d e l a d e u p p d r a g e t a t t u t r e d a t i l l ä m p n i n g e n av r e g l e r n a o m a l l m ä n n a h a n d l i n g a r s offentlighet. Departementschefen anförde vidare: Bland ämnen, som kräva uppmärksamhet, vill jag först framhålla de rörande tryckfrihetsprocessen och juryinstitutionen gällande reglerna, sådana dessa utformades vid 1937 års reform. De förändringar i bestämmelserna för juryns sammansättning, som då genomfördes, avsågo icke minst att skapa bättre förutsättningar än tidigare för ett av obehöriga hänsyn ostört avgörande. Från flera håll har uttalats, att detta syfte icke uppnåtts. Man har påtalat en viss godtycklighet i juryavgörandena, därvid bl. a. gjorts gällande att juryn icke kommit att lämna effektivt skydd för minoritetens kritikrätt eller för den enskilde mot otillbörliga angrepp från pressens sida. Den ringa kontakten mellan juryn och domstolen har vidare betecknats såsom en brist. Uppenbarligen är det av största vikt att lekmannarepresentationen organiseras på ett tillfredsställande sätt. Då vägande anmärkningar obestridligen kunna riktas mot det bestående jurysystemet, böra lämpliga åtgärder övervägas för att vinna en bättre ordning. Huruvida man därvidlag bör införa ett system med lekmän som meddomare eller närmast eftersträva en partiell reform på juryinstitutionens grund vill jag lämna öppet. Om det skulle anses lämpligast att bibehålla juryn, synas reglerna för dess sammansättning böra jämkas i sådan riktning, att juryn i sin helhet kommer att utgöras av personer, vilka icke alltför sällan deltaga i rättsskipningen och stå fullt självständiga gentemot parterna i de enskilda målen. En åtgärd som bör övervägas vid en partiell reform av tryckfrihetsjuryn har anvisats av processlagberedningen genom dess förslag att rätten skulle äga utan lottning utse en ledamot av juryn, som skulle vara dennas ordförande. I detta sammanhang bör även övervägas beredningens förslag att juryn, jämte det den som hittills ensam avgör skuldfrågan, skulle tillsammans med domstolen slutligt döma i målet och sålunda deltaga i straffmätning, bestämmande av skadestånd med mera. — I samband med ställningstagandet till nu nämnda spörsmål böra erforderliga jämkningar övervägas i processlagberedningens tidigare berörda förslag till ny lag om rättegången i tryckfrihetsmål. Vad angår övriga frågor, som böra uppmärksammas vid utredningen, vill jag erinra, att tryckfrihetsförordningen innehåller endast en helt summarisk definition av begreppet tryckt skrift. På grund av teknikens utveckling kunna emellanåt gränsfall uppstå, där omfattningen av begreppet blir föremål för tvekan. I betraktande härav framstår en undersökning av hithörande spörsmål såsom önskvärd. Även om det icke skulle befinnas ändamålsenligt att i lagen införa en fylligare definition, bör en sådan undersökning bliva av värde såsom ledning vid lagtillämpningen. Överbefälhavaren har i skrivelse den 6 maj 1943 till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet upptagit frågan om sambandet mellan tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler och militär befattningshavares tystnadsplikt. Då gällande rättsläge i detta avseende med hänsyn till viktiga försvarsintressen icke kunde anses tillfredsställande, hemställde överbefälhavaren att departementschefen måtte vidtaga lämpliga åtgärder i ämnet.

36 Genom denna framställning har frågan om möjligheten att straffa den, som obehörigen lämnar uppgifter för publicering i tryckt skrift, bragts under prövning såvitt angår en viss tjänstemannakategori. Gränsdragningen mellan de fall då sådant ansvar kan utkrävas och övriga fall är förenad med stora vanskligheter, både när det gäller tjänstemän och beträffande andra uppgiftslämnare, t. ex. annonsörer. Vid en översyn av tryckfrihetsförordningen synas därför detta och närliggande spörsmål böra göras till föremål för utredning. Om rättspraxis icke kan väntas skapa klarhet, kan det möjligen bliva erforderligt att förtydliga stadgandet i § 1 mom. 1 andra stycket tryckfrihetsförordningen, vilket lagrum nu helt allmänt förbjuder utkrävande av ansvar för tryckt skrifts innehåll i annan ordning eller i annat fall än förordningen stadgar. I sammanhang med nu berörda frågor böra behovet och lämpligheten av bestämmelser i det syfte, som avsetts med det av processlagberedningen föreslagna tillägget till § 2 mom. 6 tryckfrihetsförordningen, ytterligare övervägas. Det nya ansvarighetssystem, som slutligt godkändes år 1941, har gjorts till föremål för kritik. Bland annat har anmärkts, att bulvanarrangemang i fråga om ansvarigheten för periodisk skrift icke genom detsamma omöjliggjordes. Sedan reglerna nu några år varit i kraft, synes det lämpligt överväga, huruvida och i vad mån erfarenheten kan anses giva anledning till jämkningar i rådande ordning. Under de senaste åren har den i § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen givna befogenheten till konfiskation utan rättegång varit föremål för åtskillig kritik. Enligt min mening bör frågan om en utmönstring av systemet med konfiskation utan åtal allvarligt övervägas. Ett dylikt övervägande bör givetvis jämväl avse reglerna om »sekvestrerande och indragning» i § 5 mom. 13, vilkas förhållande till konfiskationsbestämmelserna i § 3 mom. 9 ansetts oklar. Därest möjligheten till konfiskation utan åtal skulle borttagas, skulle behovet av ett hastigt ingripande mot skrifter av den art, varom nu är fråga, tillgodoses genom de allmänna reglerna om kvarstad i samband med åtal. Med hänsyn härtill bör i samband med övervägande av upphävande av bestämmelserna om konfiskation utan rättegång till prövning upptagas spörsmålet om en jämkning av ansvarsbestämmelserna i § 3 mom. 9. Årets riksdag har, enligt vad jag förut nämnt, såsom vilande antagit ett förslag, varigenom § 6 tryckfrihetsförordningen skulle upphävas och sålunda bestämmelserna om förhandsgranskning, införselförbud och utgivningsförbud beträffande tryckt skrift upphöra att gälla. Därmed är det emellertid icke sagt, att man bör ställa det så att man vid en krigssituation saknar bestämmelser i det syfte som de nu i § 6 upptagna. Det torde därför böra övervägas, huruvida och i vilken form de berörda bestämmelserna böra ersättas av andra, vilka — med minsta möjliga intrång i tryckfriheten —för krigstid öppna erforderliga möjligheter till kontroll över tryckta skrifter. Med tanke ej minst på behovet av utomordentliga bestämmelser inom tryckfrihetens område har det ifrågasatts, att vårt land för krigsfall borde äga tillgång till en procedur, enligt vilken man under noggrant angivna förutsättningar och i betryggande former snabbt kunde genomföra en till krigstiden begränsad ändring av grundlagarnas stadganden. Ehuru detta uppslag äger en syftning utöver tryckfrihetsförordningens ram och tvivelsutan möter vissa betänkligheter, torde det förtjäna att närmare övervägas i samband med en översyn av tryckfrihetsförordningen. Tydligen skulle, om en sådan procedur kunde tillgripas, en särskild beredskapslagstiftning för tryckfriheten under krig te sig mindre påkallad än eljest. Ett speciellt spörsmål som bör beaktas vid utredningen har berörts av länsstyrelsen i Kalmar län i skrivelse den 7 februari 1944 och av Malmö ungdomsråd i en den 16 maj samma år dagtecknad framställning, båda angående åtgärder mot spridning av en del mindervärdig sexuell litteratur. I länsstyrelsens skrivelse framhålles att, ehuruväl de åsyftade skrifterna hade visst upplysande innehåll, de dock vore av den låga standard att de icke borde komma i barns och ungdoms händer. Genom det sätt varpå utbjudandet och försäljningen skedde vore det emellertid just ungdomen

37 som särskilt lockades att köpa tryckalstren i fråga. Det framstode som en angelägenhet av synnerlig vikt att utgivning och avyttring av sexuell upplysningslitteratur så reglerades att skadliga verkningar såvitt möjligt förhindrades. De gjorda framställningarna beröra missförhållanden som äro svårtillgängliga för ett ingripande på lagstiftningens väg. En särskilt mot barn och ungdom inriktad spridning av sensationsbetonad sexuell upplysningslitteratur och andra skrifter av mer eller mindre pornografiskt innehåll framstår emellertid som så betänklig, att en återhållande legal reglering kan böra övervägas. I första rummet synes härvid möjligheten att förbjuda utsändande till barn och ungdom av reklamtryck, rekvisitionsblanketter och dylikt för sådan litteratur komma i betraktande. Jämväl andra utvägar att förhindra spridningen av ifrågavarande skrifter till de kretsar, för vilka desamma företrädesvis te sig skadliga, böra emellertid övervägas. Efter de omfattande partiella reformer som tryckfrihetsförordningen under det sista decenniet undergått är även en formell översyn av förordningen påkallad. En sådan översyn bör därför verkställas vid den nu föreslagna utredningen.

Utredningsarbetets planläggning och förslagets förhållande till gällande rätt. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen ha vid olika tidpunkter försök gjorts att ersätta den gällande tryckfrihetsförordningen med en helt ny lag. De forrnella brister, som tryckfrihetsförordningen ansetts äga, ha utgjort det främsta skälet härtill, men även de reformfrågor, som vid skilda tillfällen varit aktuella, ha ansetts påkalla en sådan lösning. Det har tidigare gjorts gällande att det icke vore möjligt att omarbeta någon eller några av huvudpunkterna i lagen utan att omskriva denna i dess helhet. I 1912 års betänkande framhölls att även en revision, som uteslutande satt sin uppgift i redaktionell förbättring av gällande bestämmelser, måste resultera i en helt ny uppställning och formulering. Trots vad nu anförts ha därefter partiella reformer av större räckvidd genomförts. Genom dessa ha åtskilliga motsägelser och oklarheter försvunnit ur lagen samt en bättre systematisering av stadgandena uppnåtts. Reformerna ha dock varit bundna av den r a m tryckfrihetsförordningen lämnat. Lagens disposition av olika frågor h a r i huvudsak måst följas och äldre uttryckssätt ha satt sin prägel på det nytillkomna. Alltjämt är lagen i många hänseenden oklar och ofullständig. En allmän formell översyn av lagens stadganden är därför påkallad. En sådan formell översyn skulle emellertid bli av föga värde, om därvid den nuvarande tryckfrihetsförordningens uppställning bibehölls och endast de särskilda stadgandena däri jämkades och kompletterades. Konsekvens, reda och överskådlighet i lagen kunna skapas, allenast om denna bygges upp från grunden såsom ett enhetligt lagverk. De sakkunniga ha därför åter upptagit den lagstiftningsplan, som legat till grund för 1912 års betänkande, nämligen att söka åstadkomma en helt ny tryckfrihetsförordning. I 85 § regeringsformen föreskrives att tryckfrihetsförordningen skall anses som grundlag. Den svenska tryckfrihetsrätten skiljer sig härigenom från vad som är vanligt i andra länder, där endast vissa grundläggande principer

38 upptagas i konstitutionella författningar, under det att presslagstiftningen i övrigt betraktas som allmän lag. Såsom anförts blev ett förslag om upphävande av tryckfrihetsförordningens grundlagsnatur avslaget vid 1856—58 års riksdag. De förslag, som därefter framlagts, ha utgått från att tryckfrihetsförordningen alltjämt bör vara grundlag. Vid de partiella reformer av tryckfrihetsrätten som genomfördes år 1937 ha dock vissa delar av hithörande lagregler utbrutits ur tryckfrihetsförordningen och upptagits i särskilda lagar. Tanken att på detta sätt ur grundlagen utmönstra åtskilliga detaljregler har vid flera tillfällen kommit till uttryck. I anledning av proposition till 1940 års riksdag med förslag till nya ansvarighetsregler och åtskilliga andra ändringar i tryckfrihetsförordningen yrkades sålunda i en motion i första kammaren (nr 213) att riksdagen, under uttalande att vissa av de i propositionen berörda ändringarna borde regleras genom allmän lag, skulle antaga allenast sådana bestämmelser som efter närmare utredning funnes böra meddelas i grundlag. Enligt den uppfattning som uttalades i motionen kunde, utan kränkning av de viktiga intressen, som grundlagsskyddet skall tjäna, ur grundlagen uteslutas, bland annat, bestämmelser om boktryckares anmälningsskyldighet, vissa detaljbestämmelser om förhållande mellan periodisk skrifts utgivare och ägare samt om skydd för sådan skrifts titel, en del av bestämmelserna om skrifter, som tryckts utom riket, vissa bestämmelser om angivande av namn å olika slags skrifter samt bestämmelser om leveransplikt. Konstitutionsutskottet fann i sitt utlåtande (nr 29) de i motionen framförda synpunkterna beaktansvärda men anförde att frågan om utbrytning ur tryckfrihetsförordningen av däri ingående detaljbestämmelser borde prövas i ett större sammanhang. De sakkunniga ha icke haft anledning frångå den i regeringsformen uttalade grundsatsen, att regleringen av de ämnen, som höra till tryckfrihetsrätten, skall äga grundlags natur. Även med bibehållande av denna princip föreligger den möjligheten att, såsom skett i fråga om sekretessbestämmelserna och vissa processuella regler, ur tryckfrihetsförordningen utesluta och till annan lagstiftning hänvisa åtskilliga detaljbestämmelser. De sakkunniga ha dock icke funnit lämpligt att — utöver den utbrytning som redan ägt rum — i fråga om några mera väsentliga delar av de tryckfrihetsrättsliga bestämmelserna vidtaga en sådan utbrytning. Vägledande för de sakkunnigas ställningstagande har härvid varit att bestämmelser av principiell betydelse, även sådana som avse tryckfrihetens utövning, böra äga grundlags natur. Från denna utgångspunkt ha de sakkunniga icke funnit tillräckliga skäl att biträda de önskemål, som framförts i nyssnämnda motion. Mot en så omfattande utbrytning, som i motionen ifrågasatts, talar även den praktiska betydelsen av att bestämmelser som höra samman böra upptagas i samma författning. Endast på sådana områden där ett större antal tryckfrihetsrättsliga detaljregler kunna sammanhållas i särskild lag, såsom fallet är med sekretessreglerna och de till rättegångsbalken anslutande processuella bestämmelserna, är en utbrytning ur grundlagen lämplig; blott i sådana fall uppväga fördelarna av en utbrytning de olägenheter, som äro förenade med

39 en reglering i skilda lagstiftningar. I fråga om vissa detaljregler av mindre betydelse ha de sakkunniga dock vidtagit en förskjutning av gränsen mellan vad som bör vara upptaget i grundlagen och vad som bör regleras i annan lag. Motiven härtill framgå av vad som i sitt sammanhang anföres om dessa frågor. De sakkunniga ha ej funnit anledning föreslå någon revision av de i 86 § regeringsformen upptagna tryckfrihetsrättsliga grundsatserna. Detta stadgande, som år 1945 återfördes till sin före år 1941 gällande lydelse, kvarstår således som en principiell utgångspunkt för tryckfrihetsrätten. I formellt hänseende omfattar de sakkunnigas förslag en tryckfrihetsförordning, uppdelad i fjorton kapitel och med en paragrafindelning inom kapitlen. Förslaget frångår således den nuvarande tryckfrihetsförordningens indelning i paragrafer och moment samt antar den allmänna typ, som är vanlig inom civil-, straff- och processlagstiftningen. Denna yttre form för lagen torde av praktiska skäl vara att föredraga, även om tryckfrihetsförordningen därigenom kommer att skilja sig från övriga grundlagar. Genom kapitelindelningen ha de sakkunniga sökt ordna de i lagen behandlade frågorna på ett överskådligt sätt. Det första kapitlet upptar sålunda för tryckfriheten och dess innehåll grundläggande stadganden. I ett följande avsnitt, omfattande andra—sjätte kapitlen, behandlas särskilda rättigheter, som ingå i eller anknyta till tryckfriheten, nämligen rätten att utfå allmänna handlingar, anonymitetsrätten samt rätten att framställa, utgiva och sprida tryckta skrifter, jämte vad som äger samband med dessa rättigheter. Därefter följa i ett senare avsnitt de bestämmelser, som sammanhänga med missbruk av tryckfriheten. Bestämmelser meddelas sålunda, i sjunde och åttonde kapitlen, om tryckfrihetsbrott och om ansvarighet därför samt, i nionde och tionde kapitlen, om tillsyn, åtal och beslag ävensom, i elfte kapitlet, om enskilt anspråk. De processuella regler, som hänföra sig till rättegången i tryckfrihetsmål och som ansetts böra upptagas i tryckfrihetsförordningen, finnas i tolfte kapitlet. Liksom för närvarande ha övriga, från vanliga processuella bestämmelser avvikande regler om rättegången i tryckfrihetsmål upptagits i särskild lag. Förslag till sådan lag, avsedd att ersätta 1946 års lag härom, har upprättats. Förslaget till tryckfrihetsförordning innehåller vidare i trettonde kapitlet bestämmelser om skrifter, som tryckts utom riket, samt i det avslutande fjortonde kapitlet vissa allmänna bestämmelser. I enlighet med vad i direktiven angivits ha de sakkunniga icke ingått på frågan om allmänna handlingars offentlighet i vidare mån än som föranledes av tryckfrihetsförordningens omarbetande. De sakkunniga ha sålunda behandlat de i tryckfrihetsförordningen meddelade reglerna härom och vad därmed äger samband men icke i sin utredning berört 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Även om tryckfrihetsförordningen i förslaget framträder i väsentligt ändrad utformning, avviker dess innehåll ej i lika hög grad från gällande rätt. De sakkunniga ha sökt utreda de skilda rättsreglernas uppkomst och utveckling och med ledning därav klargöra deras principiella innebörd. Redogörel-

40 ser härför lämnas i det följande. Förslaget söker med hänsyn till det moderna samhällets krav förverkliga de grundsatser, som kommit till uttryck redan i 1766 års tryckfrihetsförordning och under den fortsatta utvecklingen framvuxit. Behovet av en vidsträckt yttrandefrihet såsom grundval för ett fritt samhällsskick och kravet på skydd såväl för den enskilde som för det allmänna mot tryckfrihetsmissbruk påkallar en avvägning i olika hänseenden. Vid en sådan avvägning kunna olika meningar om den lämpligaste lösningen råda. De sakkunniga ha härvid sökt fasthålla vid den gällande rättens ståndpunkt och endast på sådana områden där framträdande ölägenheter gjort sig gällande sökt finna nya utvägar. Genom de partiella reformer, som under de senaste årtiondena vidtagits i tryckfrihetsförordningen, ha åtskilliga tvistefrågor och olösta spörsmål funnit sin lösning. De sakkunniga ha här haft att bygga vidare på de redan uppnådda resultaten. Svårlösta frågor ha likväl icke saknats. Bland spörsmål, som behandlats under utredningen, må följande redan i detta sammanhang särskilt nämnas. Frågan om lekmannainflytandet i tryckfrihetsmål blev i direktiven för de sakkunniga ställd i förgrunden. Att finna lämpliga regler härför i olika hänseenden har ock visat sig medföra de största svårigheterna. De sakkunniga ha, såsom i direktiven föreskrives, mot varandra vägt möjligheterna att införa ett system med lekmän såsom meddomare eller att vidtaga en partiell reform på juryinstitutionens grund. I förstnämnda hänseende ligger närmast till hands att låta tryckfrihetsmålen, liksom efter rättegångsreformens genomförande blir fallet med grövre brottmål vid rådhusrätt, prövas av domare och nämnd. Möjligheten att för tryckfrihetsmålen införa en särskild centraldomstol med lekmän såsom bisittare har även undersökts; denna väg har dock ej visat sig framkomlig. I valet mellan att låta tryckfrihetsmålen prövas i sin helhet av domare och nämnd eller, såvitt angår skriftens brottslighet, av jury ha de sakkunniga funnit övervägande skäl tala för juryns bibehållande. Vad angår juryns befogenhet intar väl förslaget samma principiella ställning som nuvarande tryckfrihetslagstiftning; efter förebild av reformer å jurylagstiftningens område särskilt i juryns hemland, England, förordas dock att det skall tillkomma även domstolen att pröva skuldfrågan i fall då juryprövningen lett till ett fällande juryutlåtande. Mera vittgående äro de ändringar som förslaget innehåller i fråga om grunderna för juryns bildande. Dessa ändringar åsyfta ett stärkande av såväl rättsskipningens folkliga förankring genom juryn som rättsskipningens säkerhet. Jurymännen skola enligt förslaget utses genom val av landsting eller, beträffande stad som icke deltar i landsting, av stadsfullmäktige. Den rätt som enligt gällande tryckfrihetsförordning tillkommer parterna att själva utse jurymän har icke bibehållits. För att juryn skall erhålla tillgång till den insikt i rättsliga frågor, som företrädes av de lagfarna domarna, föreslå de sakkunniga att jurymännen, såsom i modern utländsk juryprocess förekommer, skola äga tillkalla rättens ordförande vid juryns enskilda överläggning för att av denne erhålla upplysningar.

41 En av de viktigaste garantierna för tryckfriheten innefattas i det såväl i 86 § regeringsformen som i 1 § 3 mom. tryckfrihetsförordningen meddelade förbudet mot en tryckningen föregående granskning av skrift. Den grundsats, som genom detta förbud kommit till uttryck, måste emellertid även anses innebära att ej heller repressiva åtgärder, vilka icke äga stöd i tryckfrihetsförordningen, äro tillåtna. Denna grundsats ha de sakkunniga ansett böra uttryckligen grundlagfästas. Förslaget utgår från att repressiva åtgärder mot tryckta skrifter allenast få grunda sig på domstols prövning av skriftens brottslighet, icke blott då fråga är om straff eller enskilt anspråk utan även då åtgärden går ut på skriftens konfiskerande. Förslaget innehåller således icke, såsom den gällande tryckfrihetsförordningen, några bestämmelser, som medgiva konfiskation i administrativ ordning. Från de nu angivna grundsatserna ha icke i förslaget gjorts några undantag, som medgiva förhandsgranskning eller andra administrativa ingripanden under krigstid. Då denna fråga berörts i direktiven, må skälen till denna ståndpunkt i detta sammanhang närmare utvecklas. Såsom redan anförts vidtogos vid 1941 års riksdag åtskilliga av krigsförhållandena motiverade ändringar i tryckfrihetsförordningen, vilka år 1945 åter upphävdes. Det kan icke anses tillfredsställande att grundlagsstadgandenas lydelse skall behöva ändras för att bestämmelser, som endast erfordras för krigstid, skola kunna införas; den grundlagstext som är avsedd att åter träda i tillämpning, då normala förhållanden inträtt, bör få bestå orubbad. Å andra sidan kunna särskilda för krigstid gällande, mot tryckfrihetsförordningen stridande bestämmelser icke antagas annat än i de former, som gälla för stiftande eller ändring av grundlag. Det kunde av nu angivna skäl synas motiverat att redan på förhand såsom en beredskapslagstiftning för tryckfriheten i krigstid upptaga särskilda bestämmelser i tryckfrihetsförordningen, genom vilka under närmare angivna betingelser vissa av lagens regler ersättas av andra. Vad sådana bestämmelser skola innehålla är emellertid en synnerligen ömtålig och svårlöst fråga. Ändamålsenligheten av förhandsgranskning, utgivningsförbud och andra administrativa åtgärder mot tryckta skrifter under krigstid är omstridd. Erfarenheterna under de förflutna krigsåren giva ej stöd för den uppfattningen att dylika anordningar alltid äro lämpliga och nödvändiga i en situation, som kan betecknas som krig eller krigsfara. Det är knappast möjligt att utforma bestämmelser avsedda att träda i tillämpning under omständigheter, som icke kunna på förhand överblickas. Denna utväg kan alltså icke förordas. Om således frågan rörande särskilda för krigstid avsedda bestämmelser bör anstå till dess behov därav uppkommer, vore det tänkbart att i stället medgiva särskilda former, varigenom dylika bestämmelser kunde komma till stånd snabbare än vad för närvarande gäller om grundlagsändring. Det synes emellertid icke kunna komma i fråga att genom ett allmänt avfattat fullmaktsstadgande i tryckfrihetsförordningen öppna en möjlighet att antaga dylika bestämmelser i den ordning som gäller för stiftande av lag, vilken icke är av grundlags natur. Därigenom skulle tryckfrihetens grundlagsskydd upp-

givas under förhållanden, då detta skydd k a n vara av särskild vikt. Även med bibehållande av principen att särskilda bestämmelser, som innefatta tillfälligt upphävande eller ändrande av stadganden i tryckfrihetsförordningen, böra komma till stånd i form av grundlag kunde det likväl tänkas att en särskild, snabbare ordning för antagande av grundlagsändring i vissa fall infördes. Denna fråga har tidigare uppmärksammats. I en motion i första kammaren vid 1940 års riksdag (nr 1) föreslogs att grundlagsändring med kvalificerad majoritet skulle kunna genomföras vid den riksdag, då förslag därom väcktes. Konstitutionsutskottet avstyrkte emellertid en sådan ordning (utlåtande nr 30). I en reservation begärdes utredning av frågan om införande av en sådan snabbare form för grundlagsändring i vissa fall; detta förslag förföll genom skiljaktiga beslut i kamrarna. Ett uttalande med liknande syfte förekommer i den förut berörda motionen vid 1944 års riksdag om vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen. Däri anfördes nämligen att för krigstid borde finnas en nyckel till grundlagarnas säkerhetslås, en anordning, som gjorde det möjligt att under Vissa noggrant angivna förutsättningar och i betryggande former genomföra en snabb till krigstiden begränsad ändring av de där nedlagda författningsbestämmelserna. Ett i motionen framställt yrkande om utredning av den konstitutionella beredskapen och därmed sammanhängande spörsmål blev emellertid icke av riksdagen bifallet. Det föreliggande spörsmålet begränsar sig icke till sådana grundlagsändringar som beröra tryckfriheten; det äger betydelse för andra konstitutionella bestämmelser, som under krigstid kunna behöva sättas ur kraft eller tillfälligt ändras. De tryckfrihetsrättsliga bestämmelserna böra i fråga om grundlagsskyddet intaga samma ställning som andra i grundlagarna upptagna stadganden till skydd för medborgerliga rättigheter. Därest en särskild snabbare form för grundlagsändring i vissa fall bör införas, varom på sätt framgår av frågans behandling vid 1940 års riksdag delade meningar kunna råda, bör denna alltså icke begränsas till att avse allenast de tryckfrihetsrättsliga bestämmelserna. De sakkunniga ha icke ansett sig böra i förevarande sammanhang närmare utreda frågan om mer generella regler för grundlagsändring genom ett snabbare förfarande. Av vad nu anförts framgår således att de sakkunniga vid övervägande av den i direktiven berörda frågan om tryckfrihetens ställning under krigstid icke funnit sig böra framlägga något förslag till avvikande bestämmelser eller till särskilda former för antagande av sådana bestämmelser. Bland övriga frågor må i detta sammanhang nämnas att förslaget tydligare än i gällande tryckfrihetsförordning angivit att tryckfriheten innefattar en rätt för envar att i tryckt skrift ej blott framlägga sina tankar och åsikter utan även meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst. De sakkunniga föreslå även ett uttryckligt stadgande om rätt för envar att till författare eller utgivare lämna meddelanden för offentliggörande i tryckt skrift. Meddelaren är således fri från ansvar för innehållet i dylikt meddelande, även om detta icke offentliggöres i skriften. Å andra sidan föreslås ett undantag från denna rätt, då förtegenhetsplikt enligt lag åligger någon beträf-

fande sådant som han erfarit på grund av allmän befattning eller eljest i och för utövande av allmän tjänsteplikt. Den för svensk tryckfrihetsrätt viktiga regeln om författares rätt till anonymitet har i förslaget bibehållits i samma utsträckning som i gällande rätt. Dess närmare innebörd, särskilt i tryckfrihetsmål, har angivits mera utförligt än för närvarande, liksom ock dess tillämplighet i fråga om utgivare av skrift, som icke är periodisk. Rätten att fritt sprida tryckt skrift har i förslaget närmare behandlats. I samband därmed har uttrycklig bestämmelse meddelats om rätt att för skriftens spridning begagna postverket eller annan allmän trafikanstalt. Bestämmelsen innebär att i detta hänseende någon skillnad mellan olika skrifter icke får göras på grund av deras innehåll; undantag gäller dock för skrift, som lagts under beslag eller konfiskerats. I samband med behandlingen av frågan om spridningsrätten ha de sakkunniga även övervägt möjligheterna att vidtaga särskilda åtgärder mot spridning av pornografiska skrifter till barn och ungdom. De sakkunniga ha därvid funnit att denna fråga icke lämpligen kan lösas genom bestämmelser i grundlagen men att det grundlagsskydd, som eljest tillkommer spridande av tryckt skrift, icke bör gälla för spridning av pornografiska och andra skadliga skrifter till barn och ungdom. En konsekvens av denna ståndpunkt blir således att åtgärder med stöd av allmän lag kunna vidtagas mot dylik spridning. Även andra frågor, som i gällande lag äro ofullständigt reglerade, ha i förslaget närmare behandlats. Särskilt må här nämnas enskilt anspråk i anledning av tryckfrihetsmissbruk samt tillämpligheten av särskilda rättsmedel i tryckfrihetsmål. De sakkunniga ha undersökt lämpligheten av att i svensk rätt införa en genmälesrätt men icke funnit skäl framlägga förslag härom. Däremot föreslås ett stadgande om att rättelse, som på lämpligt sätt bringats till allmänhetens kännedom, skall beaktas vid bestämmande av påföljd för missbruk av tryckfriheten. Enligt 108 § regeringsformen, skall lagtima riksdag vart fjärde år förordna sex för kunskaper och lärdom kända personer att jämte justitieombudsmannen, som bland dem förer ordet, utöva vård över tryck friheten. Tryckfrihetskommitténs åligganden äro numera ej närmare angivna i regeringsformen. Stadgandet innehöll emellertid ursprungligen bestämmelser om skyldighet för kommittén att på begäran av författare eller boktryckare avgiva yttrande, huruvida för tryckning avsedd skrift vore åtalbar. Om kommittén godkände skriften för tryckning, skulle författaren och boktryckaren vara fria från ansvar och detta i stället åviia kommittén Denna granskningsskyldighet har avskaffats genom ändring i regeringsformen år 1941. Utöver denna i regeringsformen angivna uppgift har kommittén även haft vissa andra åligganden, som ägt samband med tryckfriheten. Enligt 1810 års tryckfrihetsförordning hade kommittén att, sedan underrätt gjort undersökning i tryckfrihetsmål och insänt handlingarna till Svea hovrätt, som skulle avgöra dylika mål, avgiva yttrande till hovrätten angående ansvar och kon-

44 fiskation samt skyldighet för boktryckaren att uppgiva författarens namn. Denna uppgift för kommittén bortföll emellertid genom antagandet av 1812 års tryckfrihetsförordning, vid vilket tillfälle i stället föreslogos de bestämmelser om jury i tryckfrihetsmål, som antogos år 1815. Kommittén har vidare före år 1937 haft att i vissa fall avgiva yttrande om kvarstad, som beslutats av underrätt och underställts hovrätts prövning. En särskild uppgift skulle även tillkomma kommittén enligt 4 § lagen den 20 juni 1941 med vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller krigsfara; kommitténs yttrande skulle nämligen inhämtas, innan stadgande om förhandsgranskning, som avsåge viss skrift, meddelades eller utgivningsförbud eller förlängning därav beslutades. Nämnda lag har dock icke trätt i kraft; genom upphävande år 1945 av den år 1941 antagna 6 § tryckfrihetsförordningen, vara lagen grundats, ha förutsättningarna för lagens ikraftträdande förfallit. Bland de uppgifter som numera tillkomma tryckfrihetskommittén kvarstår endast en från tiden för tryckfrihetsförordningens tillkomst, nämligen skyldigheten att avgiva yttrande i anledning av konfiskation utan rättegång enligt 5 § 13 mom. av tryckt skrift, som föranlett missnöje hos främmande makt. Kommitténs yttrande i dylikt fall ligger till grund för Kungl. Maj :ts prövning av fråga om ersättning av statsmedel till förläggare eller boktryckare. Dessutom har kommittén genom de bestämmelser som å r 1909 ifördes i 4 § 12 och 13 mom. tryckfrihetsförordningen fått i uppgift att, då en vid trupp eller ombord å flottans fartyg anträffad skrift, vilken åsyftar att undergräva krigslydnaden, indragits, pröva, huruvida förordnandet om indragning skall äga bestånd. En motsvarande befogenhet tillkommer kommittén beträffande dylika skrifter, vilka mångfaldigats på annat sätt än genom tryck och därför ej falla under tryckfrihetsförordningen; bestämmelser därom äro meddelade i lag den 26 juni 1936 angående indragning av vissa skrifter. I övrigt finnas ej några föreskrifter om åligganden för kommittén; enligt vedertagen uppfattning torde kommittén ej heller äga andra befogenheter. De sakkunniga föreslå, såsom redan framhållits, att de administrativa ingripanden mot tryckta skrifter, varmed kommittén enligt gällande bestämmelser h a r att taga befattning, icke vidare skola förekomma. I fråga om tryckta skrifter, som kunna förleda krigsman att åsidosätta sin tjänsteplikt, innebär förslaget endast en möjlighet till ett snabbare ingripande, då skrifterna äro brottsliga och därför kan föranleda beivran vid domstol. I överensstämmelse därmed föreslå de sakkunniga att lagen den 26 juni 1936 skall ersättas med bestämmelser, som åsyfta att underlätta beslag, då sådan brottslig skrift, som icke är tryckt, sprides vid avdelning av krigsmakten. Då således de uppgifter, som numera tillkomma kommittén, enligt förslaget skulle bortfalla, kan det ifrågasättas, huruvida kommittén bör bibehållas eller om icke denna kan avvecklas. De sakkunniga ha dock icke ansett nödigt att utarbeta förslag till härför erforderliga lagändringar.

43 Förslagets huvudgrunder. Om tryckfrihet. Tryckfrihetens principiella innebörd. Tryckfriheten ä r en form av yttrandefrihet. Genom medlet för dess utövning, den tryckta skriften, skiljer sig tryckfriheten från rätten att yttra sig i tal eller genom skrift, som icke är tryckt. Såsom framgår av den i inledningen lämnade redogörelsen för den svenska tryckfrihetslagstiftningens utveckling har i vårt land sedan lång tid tillbaka en allmän tryckfrihet upprätthållits. För innebörden och utsträckningen av denna tryckfrihet har dess syfte varit avgörande. Vid skilda tillfällen h a r även detta syfte kommit till uttryck. Vid tiden för den gällande tryckfrihetsförordningens tillkomst betonades särskilt att tryckfriheten utgjorde en nödvändig förutsättning för det nya statsskicket. Konstitutionsutskottet vid 1809—10 års riksdag uttalade sig i sådan riktning vid framläggande av förslaget till regeringsform. Samma synpunkter kommo till uttryck i memorialet den 28 november 1809 med förslag till tryckfrihetsförordning. Konstitutionsutskottet anför på sistnämnda ställe, bland annat: »Tryckfriheten, tagen i sammanhang med rikets nuvarande statsförfattning, får av sin egenskap att vara en av dess säkraste grundpelare en alldeles egen vikt, en alldeles avgjord oumbärlighet. Grundlagen har [därför] tillerkänt Konungen den styrande makten och verksamhet att, med enhet i beslut och kraftfullhet i medel, densamma utöva. Bestämda former för dess verkningskrets, folket förbehållna fri- och rättigheter, innefatta ej en absolut och emot densamma uppgående motvikt; således ej heller orsaker till någon strid emellan de konstitutionella makterna, av vilken statsförfattningen förr eller senare skulle kunna upplösas. Så mycket angelägnare har det varit att bereda en allmän upplysning, att dana en rektifierad opinion, berättigad och skicklig att offentligen granska och bedöma nationens stora angelägenheter, regeringens viktiga föremål, lagars och författningars verkan, ämbetsmäns förhållanden; och enda medlen därtill igenfinnas uti tankens lagliga yttrandefrihet i skrift och tryck. Den har väl ej egenskaperna av aktiva hinder, av direkta band, vilkas såväl missbruk som bruk lätteligen kunna föranleda till en med statens bestånd oförenlig status in statu, men dess oemotståndliga kraft att avkläda misstagen och orättvisan sanningens mantel skall ofelbart införa och stadga begrepp om regentens sanna ära, rätta medlen att befrämja folkets lycka, nödvändigheten av den förres makt, värdet av det senares fri- och rättigheter.» Dessa uttalanden om tryckfrihetens syfte äga alltjämt samma giltighet som vid den lidpunkt då de gjordes. Då det gäller att i lag garantera tryckfriheten, träder dess politiska funktion i förgrunden. Utvecklingen under den 4—470114

46 tid 1812 års tryckfrihetsförordning bestått har gått mot ett ökat deltagande i samhällslivet från den enskilde medborgarens sida samt en utbyggnad av de allmänna organen och deras arbetsuppgifter. Denna utveckling synes alltjämt pågå. Samtidigt ha tidningar, tidskrifter och andra tryckta skrifter fått en avsevärt större betydelse än tidigare för spridande av nyhetsmaterial och för den politiska debatten. Denna publicitet måste i ett demokratiskt samhälle, där de allmänna organen bygga sin ställning på folkligt förtroende, vara grundad på yttrandefrihet. Den enskildes politiska medverkan i samhället kräver att han fritt kan taga kännedom om händelser och förhållanden av politisk betydelse och därigenom sättes i stånd att bilda sig ett omdöme, liksom de allmänna organens verksamhet fordrar en kännedom om de enskildas förhållanden och reaktioner, som endast den fria publiciteten kan förmedla. En fri press tjänstgör både som en opinionsskapande faktor och som ett uttryck för en förhärskande eller framväxande opinion. Det demokratiska samhället kan i en mening sägas fungera genom det fria ordet. Tryckfriheten blir härigenom kännemärket på ett fritt samhällsskick. Av särskild vikt är att tryckfriheten möjliggör kontroll över de allmänna organen. Kontrollen utövas i främsta rummet genom pressen, som fortlöpande redogör för all verksamhet i det allmännas tjänst, kommenterar densamma och kritiserar den. Betydelsen av denna offentliga kontroll ligger kanske icke främst däri att missbruk och olagliga åtgärder kunna påtalas; härför finnas andra kontrollorgan. Viktigare ä r att redan medvetandet om att den allmänna verksamheten sker offentligt framtvingar ökade noggrannhet och omtanke hos den som beslutar eller handhar för det allmänna. Den offentliga kontrollen upprätthåller därigenom rättssäkerhet och ändamålsenlighet i förvaltningen av allmänna angelägenheter. Syftet med en allmän tryckfrihet måste således vara att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Av detta syfte följer att det ej är tillräckligt att tryckfriheten betraktas som en yttrandefrihet i mera inskränkt mening, en rätt att uttrycka egna tankar och åsikter. Under tryckfriheten måste även innefattas en vidsträckt rätt att lämna upplysningar om sakförhållanden. Det är ej alltid möjligt att göra en klar skillnad mellan dessa båda former av tryckfrihet. Oavsett om innehållet i en tryckt skrift framstår som ett egentligt yttrande av den som författat skriften eller som ett meddelande eller fortspridande av en upplysning, måste samma frihet gälla att låta detta innehåll komma till allmän kännedom; inskränkningar i tryckfriheten kunna dock företrädesvis anknyta till den ena eller andra formen av tryckfrihet. I tryckfrihetsförordningen har rätten att i tryck utgiva allmän handling upptagits till särskild behandling. Att så skett beror på att denna rätt nära sammanhänger med rätten att hos myndighet utfå handlingen. Till sin natur skiljer sig icke rätten att genom tryckt skrift offentliggöra handlingar från rätten att meddela uppgifter i tryck, även om rätten att offentliggöra handlingar påkallar särskilda inskränkningar i sådana fall då dessa äro av hemlig natur. Rätten att offentliggöra allmänna handlingar hör således i systematiskt hänseende samman med övriga former av tryckfrihet.

47 Uppenbart är att tryckfriheten icke kan vara obegränsad. Något sådant är ej heller för dess syfte nödvändigt. En avvägning måste ske mellan intresset av en vidsträckt tryckfrihet och andra av samhället skyddade intressen. Sedan gammalt har en sådan avvägning kommit till uttryck genom straffbud mot vissa yttranden eller meddelanden. Genom stadgandena om dessa tryckfrihetsbrott äro ock gränserna för den lagliga tryckfriheten angivna. Allt som ej strider däremot får enligt tryckfrihetsförordningen fritt framläggas i tryckt skrift. Även inom de legala gränser, som sålunda äro dragna för tryckfriheten, kunna ytterligare restriktioner förekomma. Dessa måste emellertid vila på frivillighetens grund. I detta sammanhang är särskilt att uppmärksamma åtskilliga publicitetsregler, som syfta till att förhindra oriktiga eller ofullständiga meddelanden och skydda den enskilde mot onödigt lidande. Dylika publicitetsinskränkningar böra icke ha sin plats i tryckfrihetsförordningen; de däri upptagna bestämmelserna om missbruk av tryckfriheten äga sin givna begränsning i vad som är att hänföra till brott och såsom sådant av samhällets organ beivras. Tryckfrihetsförordningens bestämmelser böra å andra sidan icke uppställa något hinder mot att dylika publicitetsregler på frivillighetens grund upprätthållas, i den mån därigenom icke tryckfrihetens utövning förhindras. I subjektivt hänseende måste gälla att tryckfriheten tillkommer varje medborgare i samhället. En begränsning av tryckfriheten för vissa medborgare kan icke förenas med tryckfrihetens syfte. Tryckfriheten bör alltså vara en medborgerlig rättighet. Däremot är ej tryckfrihet för andra än svenska medborgare ur politisk synpunkt oeftergivlig. Det kan väl ur en mera allmän kulturell synpunkt vara av värde att yttrandefriheten ej är begränsad till det egna landets medborgare. En viss yttrandefrihet kan ock vara ett naturligt led i den rätt att vistas här i riket och att i skilda hänseenden vara här verksam, som anses böra tillerkännas utländska medborgare. Denna fråga behandlas närmare i det följande.

Förbudet mot censur och andra åtgärder, som hindra tryckfrihetens utövning. Om tryckfrihetens innebörd bör vara en yttrandefrihet av den utsträckning som ! det föregående angivits, uppkommer frågan hur en sådan frihet skall förverkligas. En allmän principiell förklaring att en dylik frihet skall rada ar ej tillräcklig; tryckfriheten framgår snarare som ett resultat av de regler, som i skilda hänseenden upprätthållas till dess skydd. Vissa väsentliga regler till skydd för tryckfriheten äro upptagna i 86 § regeringsformen, där det stadgas att med tryckfrihet förstås varje svensk mans rättighet att, utan några av den offentliga makten i förväg lagda hinder utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas' för deras innehåll och att icke i annat fall kunna därför straffas än om detta in-

48 nehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn utan att återhålla allmän upplysning. I paragrafen stadgas vidare att alla allmänna handlingar ovillkorligen må genom trycket kunna utgivas, där ej i tryckfrihetsförordningen annorlunda stadgas. Den i 86 § regeringsformen upptagna sammanfattningen av rättigheter som böra ingå i tryckfriheten är ej fullständig; några av de väsentliga grundsatserna ha dock däri kommit till uttryck. Stadgandet bör ses mot bakgrunden av det tvång som tidigare varit rådande och de godtyckliga ingripanden som då skett. Ett förbud mot censur saknar dock icke i våra dagar aktualitet. Denna form för övervakning över tryckta skrifter spelar alltjämt en roll i andra länder; censur har sålunda under det andra världskriget förekommit i flera länder, där tryckfrihet eljest brukar råda. Det må ock erinras om den år 1941 antagna och år 1945 åter upphävda 6 § i tryckfrihetsförordningen, enligt vilken föreskrift om förhandsgranskning av tryckta skrifter kunde meddelas, då riket befunne sig i krig eller krigsfara. Mot en allmän censur kan till en början göras gällande att den är en föga ändamålsenlig anordning för att förhindra tryckfrihetsbrott. Förhandsgranskning av allt som skall tryckas kräver i våra dagar en vidlyftig organisation. Möjligheter att kringgå censuren föreligga alltid. Det starkaste skälet mot varje form av censur är emellertid att denna lätt blir godtycklig och visar en tendens att vidga området för det otillåtna. Detta sammanhänger därmed att den alltid anförtrotts och av praktiska skäl måste anförtros åt administrativa organ, vilka i sin verksamhet äro omedelbart underställda regeringen. Att avgöra var gränsen bör gå mellan tryckfrihetsbrott och befogat utövande av yttrandefriheten är en vansklig uppgift. Denna k a n fyllas endast genom en omsorgsfull prövning under de former och med iakttagande av de garantier för rättssäkerhet, som äro föreskrivna för en av domstol utövad, från administrationen helt fristående rättsskipning. Även speciella rättegångsregler kunna vara påkallade för att skapa nödiga garantier för ett självständigt och riktigt bedömande av tryckfrihetsmål; särskilt gäller detta de regler om domstolens sammansättning, som avse att tillgodose denna rättsskipnings folkliga förankring. Av vad nu anförts följer, såsom ock i 86 § regeringsformen angivits, att missbruk av tryckfriheten bör få beivras allenast genom åtal vid domstol och få föranleda straff, endast om skriften innefattar tryckfrihetsbrott; med straff får i sådant hänseende jämställas även andra menliga påföljder, såsom konfiskation av skriften eller ersättningsskyldighet till målsägande. Administrativa ingripanden mot missbruk av tryckfriheten böra däremot vara tillåtna endast i den mån de avse att förbereda och säkerställa domstolsprövningen eller att verkställa dom. Detta gäller således icke blott förhandsingripanden genom censur eller på annat sätt utan i lika hög grad administrativa åtgärder för att förhindra utgivning och spridning av redan tryckta skrifter. Den nu angivna principen ligger till grund redan för gällande rätt. I vissa undantagsfall är konfiskation i administrativ ordning enligt tryckfrihetsförordningen tillåten. I övrigt få ingripanden mot missbruk av tryckfriheten ske

49 allenast genom åtal i föreskriven ordning och genom tvångsåtgärder som anknyta till åtalet. Uttryckligen stadgas att någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud mot tryckning därav icke får äga rum, att skrift ej före dess utgivande får avfordras författare, utgivare, förläggare eller boktryckare och att något för utgivningen eller tryckningen hinderligt inseende över dessa personer icke är tillåtet. Det kan emellertid ifrågasättas om principen att tryckfrihetsmissbruk får beivras allenast domstolsvägen i tryckfrihetsförordningen erhållit sådan avfattning att den motsvarar alla de fall då ett inskridande från myndighet eller enskilda kan sätta tryckfriheten i fara. Vad först angår myndighet är det tydligt att ej blott de åtgärder, som för närvarande angivits såsom otilllåtna, kunna utgöra hinder för tryckning eller utgivning av skrift eller dess spridning bland allmänheten. Genom den statliga förvaltningens utsträckande till nya verksamhetsfält uppkomma ökade möjligheter för myndigheterna att uppställa sådana hinder. Det kan väl sägas att även i dylika fall de i tryckfrihetsförordningen angivna reglerna till skydd för tryckfriheten böra äga motsvarande tillämpning. Tryckfrihetens syfte lämnar stöd åt en sådan tolkning. Det är dock ej otvivelaktigt att denna tolkning alltid skulle godtagas. Även den meningen har kommit till uttryck att förbudet för den offentliga makten att hindra skrifts utgivning och spridning endast avser ordningsmakten och rättsväsendet samt regeringen, i dess funktion såsom högsta myndighet inom detta område. Beträffande åtgärder av enskilda har tryckfrihetsförordningen hittills icke ansetts kunna giva handlingsregler till skydd för tryckfrihetens utövning motsvarande de för myndighet gällande. Uppenbart är emellertid att även i fråga om enskilda ett behov av dylika regler kan föreligga. Enskilda organisationer och sammanslutningar intaga stundom en sådan ställning att de verksamt kunna hindra tryckning, utgivning eller spridning av skrift, vars innehåll anses misshagligt eller anstötligt. I viss utsträckning torde väl den uppfattningen att dylika åtgärder icke äro tillåtna ha vunnit hävd, ehuru tryckfrihetsförordningen icke uttryckligt stadgar något därom. Reaktionen mot skrifter som ansetts misshagliga eller anstötliga har i vissa fall tagit sig uttryck i organiserade åtgärder till deras undertryckande. Tydligt är att dylika åtgärder icke äro väl förenliga med en allmän tryckfrihet. Denna kan icke få vara ett privilegium för vissa meningsriktningar; endast lagens stadganden om missbruk av tryckfriheten skola utgöra tryckfrihetens gränser. En rubbning av de sålunda en gång fastställda gränserna kan väl av förhållandena vara motiverad men en sådan bör ske allenast under de garantier och i den ordning grundlagen föreskriver. Upprätthållandet av tryckfrihetens legala gränser skall åvila de organ vilka grundlagsenligt anförtrotts denna uppgift och ske i den ordning som är stadgad i tryckfrihetsförordningen. Det bör således ej heller vara enskild tillåtet att hindra tryckfrihetens utövning. Även denna princip bör komma till uttryck i lagen. De förbud mot åtgärder av myndighet eller enskild till hinder för tryckfrihetens utövning, som sålunda böra uppställas, kunna emellertid å andra

50 sidan icke innefatta någon förpliktelse att medverka vid tryckning, utgivning eller spridning av skrift. Myndighets skyldigheter i sådant hänseende regleras av gällande författningar. I fråga om enskild gälla i allmänhet endast civilrättsliga regler, enligt vilka dylik förpliktelse föreligger blott på grund av eget åtagande. Anledning kan dock föreligga att i ett hänseende genom bestämmelse i tryckfrihetsförordningen reglera skyldigheten att medverka vid tryckt skrifts spridning, nämligen beträffande allmän trafikanstalt. Denna fråga behandlas närmare i samband med reglerna om rätten att sprida tryckt skrift. Det må ock framhållas att det angivna förbudet icke innefattar någon begränsning av den rätt som tillkommer annan medborgare att inom ramen för den lagliga yttrandefriheten granska innehållet i viss tryckt skrift samt därom uttala sitt omdöme och eventuellt sitt ogillande. Denna konsekvens följer av yttrandefrihetens egen natur, som inrymmer samma rätt för envar. Ur den till tryckfrihet berättigades synpunkt framstå de nu berörda förbuden mot åtgärder, som hindra skrifts tryckning eller utgivning eller dess spridning bland allmänheten, såsom rättigheter att utöva dylik verksamhet. Dessa rättigheter kräva sin särskilda behandling. För att tillgodose kontrollen över tryckta skrifter äro sålunda ordningsföreskrifter för tryckning och utgivning påkallade; vissa begränsningar i spridningsrätten erfordras även.

Särskilda rättigheter, som tjäna till skydd för tryckfriheten. Utöver de redan berörda rättigheterna att trycka, utgiva och sprida skrift kunna även andra garantier för tryckfrihetens utövning vara erforderliga. I första hand kommer härvid i betraktande att den som utövar tryckfriheten bör vara tillförsäkrad en rätt att få nödiga upplysningar. Den fria nyhetsförmedlingen utgör en väsentlig förutsättning för pressens verksamhet. Ett visst skydd för den som lämnat ett muntligt eller skriftligt meddelande till författare eller utgivare av tryckt skrift för offentliggörande i skriften kan således vara påkallat. Ett dylikt skydd följer i vissa fall redan av den gällande tryckfrihetsförordningens bestämmelser. Delaktighetsansvar är nämligen vid tryckfrihetsbrott uteslutet. Då tryckt skrift funnits vara brottslig, blir den som enligt lagens regler är den ansvarige ensam straffad för brottet. Meddelande som legat till grund för skriftens innehåll kan däremot icke föranleda straff för meddelaren, även om meddelandet är straffbart enligt annan lag. Betydelsen härav framträder särskilt då den medverkandes gärning utgör ett brott mot tjänsteplikt (NJA 1901:280; 1914:381; 1944:610). Räckvidden av den angivna regeln är emellertid i viss mån oklar. Såsom framgår av det sist anm ä r k t a rättsfallet föreligger i praxis en tendens att, då meddelaren brutit mot tjänsteplikt, restriktivt tillämpa tryckfrihetsförordningens grundsats om straffrihet för medverkande. Ett undantag måste även göras för meddelande,

51 som skett därigenom att allmän handling av hemlig natur obehörigen utlämnats. Straff för utlämnandet kan ådömas enligt 41 § sekretesslagen. Del får anses vara i tryckfrihetsförordningen förutsatt att dylikt straff kan förekomma, även då meddelandet offentliggjorts i tryckt skrift. Till stöd för denna uppfattning talar att förbuden mot utlämnande tidigare voro upptagna i tryckfrihetsförordningen och först år 1937 därur utbrutits. En förutsättning för att enligt gällande rätt straffrihet för meddelaren skall inträda är att hans meddelande influtit i tryckt skrift. Har så ej skett, intar meddelaren icke i straffrättsligt hänseende någon särställning. Han kan i dylikt fall straffas exempelvis för ett ärekränkningsbrott, som skett genom meddelande till en tidningsredaktion. Något ansvar för författare eller utgivare, som täcker meddelarens handling, föreligger i detta fall icke. (MO 1944 s. 226—227. Jämför Eek: Om tryckfriheten s. 300 samt Statsvetenskaplig tidskrift 1944 s. 313—317.) Då de sakkunnigas förslag bibehåller ett särskilt ansvarighetssystem för tryckfrihetsbrott, blir en konsekvens därav att, liksom i gällande rätt, delaktighetsansvar för sådant brott icke ifrågakommer. Den straffrihet för delaktig, som därigenom inträder, kan tillämpas även i fråga om meddelare. Säkerställandet av författares och utgivares möjlighet att erhålla nödiga upplysningar, särskilt pressens nyhetsförmedling, är dock av en så framträdande principiell betydelse för tryckfriheten att frågan om meddelarens ställning bör upptagas till särskild behandling. Ur den enskilde medborgarens synpunkt råder ett nära samband mellan rätten att själv i tryckt skrift offentliggöra uppgifter och underrättelser samt rätten att meddela dem till annan för sådant offentliggörande. I princip bör det stå envar fritt att lämna uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst, då syftet därmed är offentliggörande i tryckt skrift. För att denna rätt skall erhålla en fast begränsning synes det dock nödvändigt att angiva den personkrets, till vilken meddelandet får lämnas. Rätten att lämna meddelande bör gälla, då mottagaren är skriftens författare eller utgivare. Med hänsyn särskilt till den periodiska pressens arbetsförhållanden bör med dessa jämställas redaktion, då särskild sådan finnes för skrif ten. Däremot synes det icke vara möjligt att giva ett meddelande, som först i andra hand är avsett att nå författare, utgivare eller redaktion, en privilegierad ställning. Nu omförmälda rätt att lämna meddelande för offentliggörande i tryckt skrift medför att meddelaren blir fri från ansvar för sitt meddelande, oavsett om detta inflyter i skriften eller ej. Det synes vara riktigt att icke tillmäta denna omständighet någon avgörande betydelse för meddelarens ansvar. Den som lämnar sitt meddelande för att detta skall bilda underlag för skriftens innehåll, för vilket annan är ansvarig, bör icke för sitt ansvar vara beroende av mottagarens åtgärder i fråga om meddelandets offentliggörande. Den omständigheten att, då meddelandet icke offentliggjorts, ej heller något ansvar för tryckfrihetsbrott inträder utgör icke något skäl för en motsatt ståndpunkt. Ansvaret för tryckfrihetsbrott har till uppgift att mot-

52 verka brottslighet genom skriften och saknar betydelse för meddelarens gärning. Att denna gärning blir fri från ansvar har till syfte att säkerställa tryckfriheten; varje fortspridande av meddelandet, som icke är nödvändigt för att möjliggöra dess offentliggörande i skriften, blir enligt vanliga regler straffbart. En rätt att lämna meddelande för offentliggörande i tryckt skrift synes emellertid icke böra vara obegränsad. Skyddet för hemliga uppgifter, särskilt sådana som ha betydelse för rikets säkerhet, påkallar ock uppmärksamhet. Undantag kan därför vara erforderligt i sådana fall då tystnadsplikt åligger befattningshavare eller andra. Denna fråga utvecklas närmare i samband med behandlingen av tryckfrihetsbrotten. Uppenbart är dock att endast sådana undantag, som äro i tryckfrihetsförordningen angivna, bora få gälla. # „ Rätten för den som utövar tryckfriheten att erhålla nödiga upplysningar tillgodoses även genom bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet. Utförliga bestämmelser härom ha sedan gammalt funnits upptagna i tryckfrihetsförordningen; redan 1766 års tryckfrihetsförordning innehöll dylika bestämmelser. Att sålunda reglerna om skyldighet för myndighet att utlämna allmän handling ansetts vara av tryckfrihetsrättslig natur beror pa att sådana handlingar utgöra den förnämsta upplysningskällan, då det galler att vinna kännedom om allmänna angelägenheter. Genom allmanna handlingars offentlighet främjas särskilt kontrollen över de statliga och kommunala myndigheternas verksamhet. Frågan om allmänna handlingars offentlighet behandlas utförligare i ett följande avsnitt av motiven. Även offentlighetsgrundsatsens tillämpning på andra områden, såsom i fråga om allmänhetens tillträde till rättegångsförhandlingar, k a n u r samma synpunkt vara av betydelse. Det synes emellertid ej påkallat att i tryckfrihetsförordningen upptaga denna fråga. Rättegångsförhandlingens offentlighet har i vårt land gammal hävd och har även kommit till klart uttryck i allman lag. Ej heller torde anledning föreligga att i tryckfrihetsförordningen meddela särskilda bestämmelser om offentliggörande av rättegångsreferat, som röra offentlig förhandling. Till de rättsregler som äga betydelse såsom skydd för tryckfriheten kunna även räknas bestämmelser om författares och utgivares anonymitet, de delvis i anslutning därtill utformade ansvarighetsreglerna samt bestämmelserna om åtalsrätt och om behörighet att besluta om tvångsmedel. Dessa frågor behandlas närmare i sitt sammanhang. Tryckfrihetsförordningens'tillämplighet i fråga om annan än svensk medborgare. Tryckfrihetsförordningens uppgift är att närmare reglera den tryckfrihet som enligt 86 § regeringsformen skall tillkomma svensk medborgare. Såsom i det föregående anförts föreligga skäl för att även annan än svensk medborgare, åtminstone i viss utsträckning, bör tillerkännas yttrandefrihet har

53 i riket. Fråga uppkommer i vad mån även denna yttrandefrihet, då den utövas genom tryckt skrift, och de rättigheter som äro därmed förbundna regleras i tryckfrihetsförordningen. Det kan i viss mån vara tveksamt, hur gällande tryckfrihetsförordning i sådant hänseende bör tolkas. I vissa fall angives i lagen, på samma sätt som i 86 § regeringsformen, att de rättigheter, varom bestämmelser meddelas, skola tillkomma svensk medborgare. Så är förhållandet med det allmänna stadgandet i 1 § 1 mom. om rätt att i tryck utgiva skrifter samt bestämmelserna i 2 § 1 och 2 mom. om rätt att i tryck utgiva och att utfå allmänna handlingar. I andra fall angives allenast att den rättighet varom är fråga tillkommer envar, såsom i 1 § 5 och 6 mom. om rätt att inrätta boktryckeri och att sprida tryckt skrift. Vid sidan av bestämmelser av detta slag förekomma föreskrifter, som uttryckligen förbehålla utövningen av vissa tryckfrihetsrättsliga funktioner åt svensk medborgare; enligt 1 § 7 mom. må allenast svensk medborgare vara ägare eller utgivare av periodisk skrift. ^ Uppenbart är att utlänning är utesluten från utövning av funktioner, som sålunda förbehållits svensk medborgare. Vad åter angår de fall, då sådant förbehåll icke gjorts, kan en viss tvekan råda om den ställning, som i dessa fall tillkommer utländsk medborgare. Någon anledning att härvid göra skillnad mellan de fall, då rättigheten tillförsäkrats svensk medborgare, och sådana, då den förklarats tillkomma envar, torde icke föreligga. Vid bedömande av detta spörsmål finnes utrymme såväl för den tolkningen att lagens regler i dessa hänseenden icke skola gälla för utländsk medborgare som för den uppfattningen att de skola tillämpas i fråga om utländsk medborgare, i den mån särskilda inskränkningar icke gjorts. Den nu angivna tveksamheten rörande lagens tolkning gäller även frågan, huruvida tryckfrihetsförordningens bestämmelser om vad som är att anse som missbruk av tryckfriheten skola tillämpas i fråga om utländsk medborgare. Därmed sammanhänga ock spörsmålen, om tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler gälla för utlänning och om beivrandet av tryckfrihetsmissbruk skall ske i de former tryckfrihetsförordningen angiver, då fråga är om den av utländsk medborgare här i riket utövade tryckfriheten. Uppenbart är att den tryckfrihet, som tillerkännes utländsk medborgare, icke k a n ha ett vidsträcktare innehåll än svensk medborgares motsvarande rätt, liksom ock att tryckfrihetsmissbruk, vartill den utländske medborgaren gjort sig skyldig, måste kunna beivras. Av den princip som kommit till uttryck i 1 kap. 2 § strafflagen följer att utländsk medborgare i fråga om brott, som blivit begånget h ä r i riket, är underkastad svensk lag och kan dömas av svensk domstol. Därmed är emellertid icke den frågan besvarad, huruvida tryckfrihetsförordningens bestämmelser eller reglerna i allmän lag skola tillämpas. Även allmän lag innehåller nämligen i nu angivna hänseenden bestämmelser, vilka kunna komma till användning, då tillämpning därav icke genom tryckfrihetsförordningens stadganden anses utesluten. Det må dock erinras om att i den nu gällande tryckfrihetsförordningen finnas några straffbud av vidsträcktare innehåll än motsvarande stadganden i allmän lag.

54 Beträffande de nu berörda spörsmålen ha i viss mån skilda meningar kommit till uttryck. Naumann uttalar att de i tryckfrihetsförordningen stadgade rättigheterna i avseende på skrifters utgivande icke äro tillerkända utländsk man, som tillfälligtvis uppehåller sig i Sverige. Han anför vidare att, om utländsk man begår tryckfrihetsbrott här i riket, denne står till ansvar därför enligt den med hänseende till brottet gällande svenska lagen och vid svensk domstol, så att icke heller annan procedur i slikt fall får mot honom användas än den i tryckfrihetsförordningen föreskrivna, vadan hans brottsliga förfarande prövas av jury och tryckfrihetsförordningens straffbestämmelser tillämpas. (Naumann: Sveriges statsförfattningsrätt, fjärde bandet, s. 317.) Rydin anför att ingen utlänning kan komma i åtnjutande av de i 86 § regeringsformen angivna rättigheterna annat än med styrelsens goda vilja. En utlänning kan således icke fordra att det i tryckfrihetsförordningen stadgade rättegångssättet iakttages beträffande honom, om ej särskild överenskommelse mellan den svenska staten och den främmande han tillhör är ingången; efter skett åtal av en av honom utgiven skrift kunna, om så för gott finnes, allmänna lagens stadganden tillämpas .(Rydin: Om yttrandefrihet och tryckfrihet, s. 209.) I en uppsats i Statsvetenskaplig tidskrift 1897—99 (s. 66) framhåller Reuterskiöld att grundlagen visserligen tillförsäkrat allenast »varje svensk man» tryckfrihet, vadan lagstiftningen kunde helt eller delvis förvägra utländsk man sådan, men att detta ej inverkar på frågan om åtal i egentliga tryckfrihetsmål eller formerna därför. Reuterskiöld anför vidare: »Även om förbud gåves för utländsk man att fritt utgiva skrifter i Sverige, så hindrar detta ej, att en utländsk författare, vars arbete sådant oaktat här tryckes (eller eljest på svenskt språk utges), skall själv eller genom ombud lämna boktryckaren laglig namnsedel och att framvisandet av denna ovillkorligen befriar boktryckaren. Men oberoende härav är i sådan händelse författaren och hans medhjälpare dessutom underkastade ansvar i ett fall utöver de av tryckfrihetsförordningen nämnda och på annat sätt än tryckfrihetsförordningen innehåller, nämligen enligt allmän lag eller författning för överträdelse av nämnda förbud — detta mål blir dock icke något tryckfrihetsmål.» (Jämför även Reuterskiöld: Sveriges grundlagar, s. 154.) I en redogörelse för 1941 års lagändringar angående tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler m. m. har en av de sakkunniga, vilka utarbetat det betänkande som ligger till grund för dessa ändringar, anfört att lagens bestämmelser, om ej annat angåves, vore avsedda att tillämpas även på utlänningar men att hinder dock ej torde föreligga att genom särskild lagstiftning vid sidan om tryckfrihetsförordningen inskränka utlänningars tryckfrihet (O. Thulin: 1941 års tryckfrihetslagstiftning, s. 8). Spörsmålet har även berörts i en nyligen utkommen statsrättslig lärobok (Fahlbeck, Jägerskiöld, Sundberg: Medborgarrätt, s. 269). Det anföres där att utlänning icke är tryckfrihetsrättsligt subjekt, varmed förstås de personer, fysiska eller juridiska, vilka äga begagna sig av dess institut och härvid-

55 lag äro underkastade de därför stadgade rättsreglerna. Därför äga ej heller de i tryckfrihetsförordningen meddelade straff- och processrättsliga reglerna tillämpning beträffande denne. Ä utlänning, som här författar och utgiver skrift eller offentliggör allmän handling, med eller utan av myndighet meddelat tillstånd, bliva i stället allmänna lagens (strafflagens, rättegångsbalkens) stadganden tillämpliga. Vad särskilt angår ansvarighetsreglernas tillämplighet i fråga om utlänning må erinras om den före år 1941 gällande bestämmelsen i 1 § 7 mom. tryckfrihetsförordningen, enligt vilken den som utgav utländsk mans arbete skulle äga enahanda rättigheter, plikter och ansvarighet som författare i alla de fall där ej i lagen annorlunda vore stadgat. Genom 1941 års lagändringar upphävdes detta särskilda utgivaransvar för utländsk mans arbete. De då antagna ansvarighetsreglerna synas utgå från att någon principiell skillnad icke föreligger mellan svensk och utländsk medborgare i fråga om ansvaret och giva således stöd åt den av Thulin uttalade meningen. De spörsmål, som sålunda diskuterats, avse i första hand frågan om tryckfrihetsförordningens ställning till den tryckfrihet, som kan anses tillkomma annan än svensk medborgare. Alla torde vara ense därom att någon av grundlagen sanktionerad tryckfrihet icke tillkommer annan än svensk medborgare samt att ur konstitutionell synpunkt hinder icke möter att utom grundlagen meddela bestämmelser om utlännings tryckfrihet och förutsättningarna för dess utövning. Att utlännings befogenheter begränsas av sådana i tryckfrihetsförordningen upptagna stadganden, som uttryckligen förbehålla viss tryckfrihetsrättslig funktion åt svensk medborgare, har redan påpekats. I viss mån av annan karaktär är frågan, huruvida — då dylika bestämmelser icke meddelats — den tryckfrihetsrättsliga regleringen i tryckfrihetsförordningen skall äga tillämpning å annan än svensk medborgare. Enligt allmänna grundsatser torde gälla att utlänning här i riket principiellt äger komma i åtnjutande av samma rättsliga garantier såväl i materiellt som processuellt hänseende som svensk medborgare, liksom han å andra sidan är underkastad samma skyldigheter. En konsekvens av denna ståndpunkt är att, i den mån särskilda bestämmelser icke äro meddelade, tryckfrihetsförordningen måste anses reglera även utlännings utövning av tryckfriheten. Till denna uppfattning synas också flertalet av de författare som uttalat sig i frågan ha anslutit sig. Till klarläggande av lagstiftningens ställning till denna fråga har en uttrycklig bestämmelse i ämnet ansetts böra upptagas i förslaget. Härom hänvisas till 14 kap.

56 Begreppet tryckt skrift. Begränsningar med hänsyn till framställningssättet. Historisk utveckling. Betecknas tryckfriheten såsom den yttrandefrihet, vilken utövas genom tryckta skrifter, blir det av grundläggande betydelse för tryckfriheten att bestämma vilka skrifter som böra anses vara tryckta. Stadgandena i tryckfrihetsförordningen bli tillämpliga endast p å sådana skrifter, under det att en framställning i annan skrift, liksom ett muntligt yttrande, faller under allmän lag. Genom tryck kunna skrifter mångfaldigas i stort antal; innehållet i skriften kan därför genom att denna tryckes lätt spridas till ett stort antal personer. Grunden till att särskilda lagbestämmelser ansetts påkallade för tryckta skrifter ligger tydligen i denna lätthet att mångfaldiga och sprida dylika skrifter. Å andra sidan kan icke endast därigenom begreppet tryckt skrift anses tillräckligt bestämt; varje metod att mångfaldiga skrifter k a n ej hänföras under tryck. För att en fast avgränsning skall erhållas är det nödvändigt att närmare bestämma vad som med hänsyn till framställningssättet bör anses som tryckt skrift. Tryckfrihetsförordningen angiver icke närmare vad som är tryck. Det synes antagligt att vid tryckfrihetsförordningens tillkomst härmed avsetts främst alster av en vanlig boktryckarpress med rörliga typer. Vid sidan därav förekommo stentryck och koppartryck; i praxis hänfördes även dessa framställningssätt till tryck (Kungl. Maj:ts utslag den 16 november 1837 och justitiestatsministerns utslag den 30 juni 1852). Rydin anför i sitt år 1859 utkomna arbete Om yttrandefrihet och tryckfrihet (s. 213) att under tryckfrihetsförordningen skola hänföras ej allenast sådana avtryck av handskrifter, som ske medelst boktryckeripressens tillhjälp utan även sådana som ske medelst stentryck, koppartryck, stålstick, trätryck eller genom vad annat slags tryck som helst. I 1871 och 1872 års förslag fanns upptaget ett stadgande, enligt vilket lagen skulle tillämpas på skrifter, som utgått från tryckpressen eller genom andra likartade mekaniska medel blivit mångfaldigade. Av motiven framgår dock att därmed icke avsågs annat än att under tryck hänföra de framställningssätt som, på sätt anförts, redan i praxis räknades dit. Även i 1887 års förslag förekom en liknande definition av tryck. Det i 1912 års betänkande upptagna förslaget hänförde till tryckt skrift varje skrift som blivit mångfaldigad genom tryckpress eller därmed jämförligt medel. Härom anfördes i betänkandet, bland annat: »Att på ett till säkra och lämpliga resultat ledande sätt fastslå vad som är att hänföra under begreppet tryckt skrift, är i våra dagar förenat med stora svårigheter. Så mycket torde vara oomstridligt som att den praktiska utgångspunkten bör tagas i de från den vanliga tryckpressen utgående alstren. Enligt 1887 års

57 förslag skulle med dessa vara jämställda allenast skrifter som 'mångfaldigats genom annat likartat mekaniskt medel'. Praktiskt taget torde härigenom egentligen sten- och koppartrycksalstren förts under begreppet tryckt skrift, dit de för övrigt jämväl under gällande lag, som saknar begreppsbestämning, i praxis hänföras. I nuvarande tid med dess utveckling av de kemigrafiska metoderna torde emellertid en dylik begränsning icke vara berättigad. Överhuvud synes avgörande betydelse icke böra tillmätas den omständighet, att framställningssättet mer eller mindre liknar det vid tryckning i vanlig tryckpress använda förfarandet, utan vikten läggas därpå, huruvida en metod för mångfaldigande i sin effekt närmar sig vanlig tryckning, med andra ord huruvida den, sådan den faktiskt användes, är ett med vanlig tryckning jämförligt medel att till en större allmänhet sprida ett tankeinnehåll. Vid en allmänt hållen bestämmelse av denna innebörd har förslaget ansetts lämpligast böra stanna. Det förevarande problemet, som ju från en viss sida är själva problemet om gränsen mellan tryckfrihet och annan yttrandefrihet, har en bestämd tendens att allt mera kompliceras. Tills vidare kan det emellertid icke anses äga aktualitet i fråga om exempelvis de mångfaldigade skrivmaskinstrycken; den omständighet att dessa funnit en vidsträckt användning såsom reproduktionsform för cirkulärskrivelser m. m. av merkantilt och administrativt innehåll utgör ej tillräcklig anledning till en så vittutseende åtgärd, som deras hänförande under presslagen skulle innebära.» Vid genomförande av 1941 års lagändring ansågs någon definition å tryck icke behövlig; tolkningen av detta begrepp borde få överlämnas åt praxis. Departementschefen fann dock uppenbart att därunder ej borde inbegripas stencilering. Detta uttalande överensstämmer med den ståndpunkt som rättspraxis intagit i fråga om stencilerade skrifter (NJA 1931:338). De sakkunnigas ståndpunkt. För ett nutida betraktelsesätt torde skillnaden mellan tryckalster som framställts från en av rörliga typer sammansatt tryckform och sådana som åstadkommits genom avtryck från en litografisk plåt eller på liknande sätt icke ha någon betydelse. Såsom tryck framstår allt som blivit framställt i tryckpress, oavsett hur den tryckande maskindelen, tryckformen eller tryckplåten, blivit förfärdigad. Mångahanda mekaniska och kemiska metoder användas härför. Under tryckfrihetsförordningen synes alltså böra hänföras varje skrift, som framställts i tryckpress. Att även i definitionen medtaga andra med tryckpress jämförliga medel är icke erforderligt, om därmed avses allenast sådant som enligt vad nu anförts faller under tryck. Däremot kan en dylik utvidgning vara påkallad, om under tryck böra hänföras även metoder för mångfaldigande av skrift, vid vilka tryckpress icke kommer till användning. Åtskilliga sådana metoder förekomma, vilka äro mer eller mindre jämförliga med tryck; särskilt för affärsbruk och liknande ändamål mångfaldigas skrifter genom olika tryckliknande förfaranden, såsom hektografering

58 och stencilering. Dessa metoder skilja sig dock avsevärt från trycket; de framställda skrifterna äro i jämförelse med trycket primitiva, olika stilar kunna i regel ej användas och möjligheten att framställa illustrationer är begränsad. En väsentlig skillnad ligger även däri att sådana metoder kunna begagnas endast för att framställa en mera begränsad upplaga; genom stencilering torde dock en upplaga av några tusental exemplar kunna framställas med samma stencil. Vidare begagnas för mångfaldigande av skrift vissa rent kemiska metoder, ljuskopiering och fotografisk kopiering. Genom ljuskopiering framställas kopior, blåkopior och ozalidkopior, huvudsakligen av genomskinliga ritningar men även av text. Ljuskopiering är dock praktiskt användbar endast för att framställa ett ringa antal kopior. Detta gäller i än högre grad de fotografiska metoderna, såsom fotostatkopiering och arkivfotografering. Visserligen kan det sägas att skrifter som framställas med nu angivna metoder, lika väl som sådana som frambragts i tryckpress, kunna användas för att sprida meddelanden till allmänheten och att det därför kan finnas anledning att hänföra dem under tryckfrihetsförordningen. Ett skäl häremot ligger väl såsom redan antytts däri att dessa metoder icke äro lika effektiva för detta ändamål som trycket; endast mera begränsade upplagor kunna framställas. Vore endast denna synpunkt avgörande, borde begränsningen av vad som är tryckt skrift anknyta till upplagans storlek. Tydligen måste emellertid även andra synpunkter beaktas. Särskilt för kontrollen över tryckta skrifter och för utkrävandet av ansvaret för tryckfrihetsbrott är det av betydelse att av lagens regler klart framgår, vilka anläggningar som äro boktryckerier och vilka personer som äro boktryckare. Hänföras allehanda metoder för mångfaldigande av skrifter under tryckfrihetsförordningen, så snart de lämpa sig för frambringande av en upplaga av viss storlek, följer därav, bland annat, skyldighet att anmäla dem som boktryckerier, att å skriften utsätta ursprungsbeteckning och att avlämna gransknings- och arkivexemplar. Vissa begränsningar häri skulle väl kunna göras. Ett bestämmande av begreppet tryckt skrift på angivet sätt skulle dock innebära en avsevärd utvidgning, till vilken knappast tillräckliga skäl torde föreligga. Detta begrepp torde därför böra begränsas till att avse vad som frambragts i tryckpress. För affärsbruk och liknande ändamål användas emellertid vissa maskiner som likna verkliga tryckpressar, såsom rotaprint, multilith, multigraf och Davidsons alltrycksmaskin. I ett av Stockholms rådhusrätt den 9 september 1940 avgjort mål har rådhusrätten med stöd av förebragt sakkunnigutredning funnit att skrift, som framställts å rotaprintapparat, är att anse som tryckt skrift. En sådan apparat är en mindre offsetpress avsedd för kontorstryck. De nu nämnda apparaterna torde alltså få betraktas som tryckpressar och vad som frambringas därå som tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens mening; i vad mån undantag bör göras från den därav följande anmälningsskyldigheten i sådana fall, då de användas uteslutande för kontorsändamål eller eljest för innehavarens eget bruk, behandlas närmare i samband med frågan om boktryckares anmälningsskyldighet.

59 Utgivning såsom förutsättning för att tryckt skrift skall föreligga. Genom framställningssättet bestämmes, vilka tryckalster som komma ifråga såsom tryckta skrifter i tryckfrihetsförordningens mening. Ett trvckalster är dock icke att anse som en tryckt skrift redan då det lämnat tryckpressen; därtill fordras även att det blivit utgivet. I den ursprungliga lydelsen av tryckfrihetsförordningen funnos två stadganden som ansetts närmare reglera vad som skulle förstås med utgivning. Till definitionen å skrift hörde att skriften lagts under allmänhetens ögon. Den tidpunkt då detta skulle anses ha skett kunde utläsas av 4 § 2 mom., där det om skyldigheten att avlämna granskningsexemplar stadgades att detta skulle ske i samma stund, ej senare än en skrift »till försäljning eller till spridande, på vad annat sätt som helst utgives». I 1871 och 1872 års förslag hade upptagits ett mera generellt stadgande, enligt vilket lagen icke skulle tillämpas å tryckt skrift, som ej blivit utlämnad till försäljning eller till spridande på annat sätt. I 1887 års förslag återfinnes det sedermera i 1912 års betänkande upptagna och år 1941 i tryckfrihetsförordningen införda stadgandet att skrift skulle anses utgiven, då den blivit såld eller annorledes spridd eller utlämnad till salu eller till spridande på annat sätt. Såsom av motiven till 1941 års lagändring framgår avsågs därmed att undanröja den tvekan som ansetts råda, huruvida en skrift skulle betraktas som utgiven, då den spritts endast inom en viss begränsad krets, eller om för utgivning fordrades spridning till allmänheten. Utgivningen av skrift har betydelse ur flera synpunkter. Tryckfrihetsbrott kommer till stånd genom utgivningen. Först därefter får således ingripande mot sådant brott ske genom tvångsåtgärder och åtal. Kontrollen över tryckta skrifter anknyter till utgivningen; då skriften utgives inträder sålunda skyldigheten att avlämna granskningsexemplar. Med hänsyn härtill är det av vikt att i lagen skiljes mellan skrift som blivit utgiven och andra tryckalsterlör det utgivna tryckalstret bör, liksom hittills, beteckningen tryckt skrift begagnas. Enligt gällande rätt anses utgivning föreligga, så snart skriften blivit spridd eller utlämnad till spridande. Denna regel innebär sålunda att redan utlämnande till spridning innefattar utgivning, även om skriften ännu ej blivit spridd Det synes erforderligt att bestämma begreppet utgivning på detta sätt. För ett effektivt ingripande mot tryckfrihetsbrott är det nämligen av betydelse att de åtgärder tryckfrihetsförordningen anvisar kunna tillgripas, så snart spridningen igångsatts och oavsett om denna ännu lett till att skriften blivit spridd Regeln synes emellertid även kunna så förstås att en faktisk spridning skall innebära utgivning, även om skriften icke utlämnats till spridning. Det synes emellertid tveksamt, om utgivning bör föreligga i dylikt fall. Såsom anförts anses ett tryckfrihetsbrott komma till stånd vid den tidpunkt, då utgivningen sker; dessförinnan föreligger, oavsett skriftens innehåll, ej något sådant brott Ansvarigheten för brottet bestämmes enligt vissa i lagen angivna regler, vilka avvika från de allmänna straffrättsliga ansvarighetsreglerna; närmare redo-

görelse för tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler lämnas i annat sammanhang. Av ansvarighetsreglerna följer att icke varje person, som sprider skriften, blir ansvarig för dess innehåll. Lagen angiver vem som h a r att i första hand bära ansvar för brottet och under vilka betingelser ansvaret övergår på andra subsidiärt ansvariga personer. Ansvaret för tryckfrihetsbrott fullföljer dock samma syfte att förebygga brott som ansvaret för annat brott. Tryckfrihetsansvaret kan därför ej grunda sig allenast på att den för skriften ansvarige medverkat till skriftens tillkomst i den egenskap lagen angiver; ansvaret måste även förutsätta att skriftens utgivning skett med hans samtycke eller eljest under hans direkta eller indirekta medverkan. Inom den ansvariga kretsen av personer kan bristande samtycke till spridningen medföra övergång av ansvaret på senare led i ansvarighetskedjan; denna fråga utvecklas närmare i samband med ansvarighetsreglerna. Av det anförda måste emellertid följa att, om en skrift blivit spridd uteslutande på initiativ av någon, som står utanför ansvarighetskedjan, exempelvis då upplagan till större eller mindre del olovligen frånhänts boktryckare eller förläggare, utgivning i tryckfrihetsförordningens mening icke kan anses ha kommit till stånd. För utgivning måste således alltid krävas att skriften blivit utlämnad till spridning. Tryckalster kunna utan att utgivning ägt rum föreligga i form av såväl korrekturavdrag som färdigt tryck. I regel torde korrekturavdragen icke kunna anses utlämnade för spridning och således ej vara att hänföra till tryckt skrift, även om de framställts i tryckpress. Den normala uppgift som korrekturavdragen fylla är att möjliggöra för författaren eller utgivaren att kontrollera och rätta vad som blivit uppsatt för tryckning. Även om enstaka korrekturavdrag överlämnas till annan för kontroll, torde icke därigenom ett utlämnande för spridning ha ägt rum. Uppenbart är emellertid att även tryckta korrekturavdrag kunna utgivas; därigenom bli de att hänföra till tryckta skrifter i tryckfrihetsförordningens mening. Denna uppfattning har kommit till uttryck i rättspraxis. Underlåtenhet att utsätta boktryckarnamn m. m. på korrekturavdrag, vilka blivit spridda av boktryckaren till ett antal tidningsreferenter, har medfört ansvar för boktryckaren (NJA 1890:401). Sedan 30—40 korrekturavdrag av en uppsats, som varit avsedd att införas i en tidning, sänts till uppsatsens författare och avdragen därefter varit tillgängliga vid en enskild förenings möte, h a r frågan om skriftens brottslighet ansetts skola bedömas enligt tryckfrihetsförordningen (NJA 1909:330). Om en skrift, såsom stundom sker, förses med beteckningen »tryckt som korrektur», saknar detta betydelse i de hänseenden som nu avses; den blir, om den utgives, att anse som tryckt skrift. Såsom redan anförts innebar 1941 års lagändring att utgivning skulle anses föreligga, även då spridningen avsåg en begränsad krets. Tidigare hade en viss tvekan förelegat, hur därmed förhöll sig. En skrift som spritts till en begränsad krets kunde nämligen icke anses lagd under allmänhetens ögon. Tryckfrihetsförordningen hade därför icke ansetts tillämplig på skrift, som väl vore tryckt men som blivit spridd allenast därigenom att den i slutna brev sänts till agenter för ett bolag (NJA 1902: 367). I 1912 års betänkande fram-

61 hölls härom, bland annat, att det måste leda till mindre önskvärda resultat att en tryckt skrift vore underkastad helt olika regler, beroende av om spridningen ännu vore begränsad till viss krets eller redan utsträckts till hela allmänheten samt att lagen fastmer borde intaga en ståndpunkt som möjliggjorde fasthållande av principen att ansvar för tryckt skrifts innehåll kunde utkrävas endast i den ordning tryckfrihetsförordningen stadgade. Tydligt är att det i allmänhet icke är praktiskt möjligt att draga en gräns mellan spridning till en mindre krets och spridning till allmänheten samt att låta allenast sistnämnda slag av spridning medföra att skriften anses utgiven. Den ståndpunkt som kommit till uttryck i 1941 års lagändring torde alltså såsom allmän regel böra godtagas. I ett avseende skulle denna regel dock kunna leda till resultat som icke äro önskvärda, nämligen då fråga är om myndighets tryckta handlingar. Det är numera ej ovanligt att allmänna handlingar med hemligt innehåll, vilka upprättas hos statlig eller kommunal myndighet, genom myndighetens försorg tryckas för bruk allenast inom myndigheten eller eljest i tjänsten. Fråga uppkommer då, huruvida skriften bör anses vara utgiven, då den blivit utlämnad för spridning till de befattningshavare, för vilka den är avsedd. Före 1941 års lagändring synes detta icke ha varit fallet; med den nuvarande lydelsen lär det knappast vara möjligt att anse skriften icke vara utgiven. Därav följer att tryckfrihetsförordningens bestämmelser bli tillämpliga å skriften. Tydligt är emellertid att ansvar för otillåtet offentliggörande genom skriften icke bör ifrågakomma för dess författare eller annan, som medverkat till dess tryckning och utgivning. Spridande av hemlig uppgift genom skriften kan vara betingat av tjänsten och således ej otillåtet. Men ej heller om skriften sprides till annan än befattningshavare i tjänsten, utan att dock vara tillgänglig för envar, bör tryckfrihetsansvar för otillåtet offentliggörande inträda. I dylikt fall bör den som sprider skriften göras ansvarig, om spridningen skett olovligen. Betraktas skriften som en tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens mening blir det emellertid icke möjligt att beivra denna gärning. Skriften kommer att omfattas av den allmänna rätten att fritt sprida tryckta skrifter. Spridningsrätten skulle lägga hinder i vägen för beivran av brottslig gärning, som sker genom att skriften sprides utan myndighetens samtycke, exempelvis spioneribrott genom överlämnande av en hemlig militär instruktion till främmande makt. Ur yttrandefrihetens synpunkt torde ett sådant resultat icke vara påkallat. På grund av vad nu anförts synes för myndighets tryckta handlingar ett undantag böra göras från den allmänna regeln om vad som skall förstås med utgivning; sådana handlingar böra icke anses utgivna, om de enligt gällande sekretessbestämmelser skola hållas hemliga. Något missbruk av tryckfriheten kan då ej heller föreligga.

5—470114

62 Tryckfrihetsförordningens tillämplighet å karta, ritning eller bild. Med den lydelse tryckfrihetsförordningen ursprungligen hade föll det sig naturligt att hänföra bilder, kartor, ritningar, musiknoter och dylikt under begreppet tryckt skrift; allt, vad genom tryck lades under allmänhetens ögon, skulle ju utgöra tryckt skrift. I praxis har en tukt och sedlighet sårande, genom tryck mångfaldigad bild med därtill hörande tryckta anvisning ansetts såsom skrift, vara tryckfrihetsförordningens bestämmelser vore tillämpliga (NJA 1904:89). Det använda uttryckssättet tyder närmast på att redan den omständigheten att bilden vore tryckt ansetts avgörande; med säkerhet kan dock ej ur rättsfallet utläsas, vilken utgång saken fått om text saknats. I 1912 års betänkande har emellertid med hänvisning till rättsfallet anförts att reproduktioner i bild enligt härskande uppfattning i praxis vore att hänföra till tryckta skrifter, därest de vore förbundna med tryckt text, men eljest icke. Enligt 1912 års förslag skulle, liksom enligt tidigare förslag, till tryckt skrift räknas en till skriften hörande avbildning. I yttrande över 1939 års betänkande angående revision av tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler (SOU 1939:32) föreslogo publicistklubben, svenska tidningsutgivarföreningen och svenska journalistföreningen att under begreppet tryckt skrift skulle inbegripas bilder och bildserier. Departementschefen, som icke upptog detta förslag, anförde därom att en sådan utvidgning av begreppet i fråga om det stora flertalet bilder och bildserier ej torde vara påkallad samt att det därjämte torde möta stora svårigheter att tillfredsställande avgränsa vad i detta hänseende borde hänföras under tryckfrihetsförordningens bestämmelser (prop, nr 270/1940, s. 26). Den år 1941 antagna lydelsen av 1 § 2 mom. tryckfrihetsförordningen angiver icke i vad mån bild skall hänföras under tryckt skrift. Med hänsyn till den språkliga innebörden av uttrycket »skrift som genom tryck utgives» kan det synas tveksamt om avbildningar kunna hänföras till tryckt skrift, ens då de utgöra bilagor till en tryckt text. Uttrycket skrift synes närmast innebära en framställning genom skrivtecken eller därmed jämförliga medel. Uppenbart är dock att meningen icke varit att göra någon ändring i vad härom tidigare gällt; avbildningar få anses ingå i den tryckta skrift, till vilken de höra (NJA 1945: 511). Däremot synes lagens stadgande icke kunna tolkas så att en fristående tryckt bild blir att anse som tryckt skrift; detta torde gälla vare sig text saknas eller en kort förklarande text, som ej framstår som huvudsaken, finnes anbragt vid bilden. Emellertid h a r även den tolkningen framförts att i uttrycket skrift närmast ligger kravet på ett tankeinnehåll samt att därför en bildserie med berättande innehåll i allmänhet borde anses som tryckt skrift, även om någon text icke bifogats (O. Thulin i Svensk Juristtidning 1943, s. 224). Det torde vara uppenbart att en avbildning som ansluter sig till en tryckt text, liksom hittills, bör ingå i den tryckta skriften. Mera tveksamt är i vad

63 mån fristående avbildningar, som framställts genom tryck och utgivas, böra betraktas som tryckta skrifter. Även en framställning i bild kan innehålla ett meddelande och därför böra hänföras under tryckfrihetsförordningen. Det kan synas föga rationellt att exempelvis en bild eller bildserie, som berör politiska ämnen eller som har ett ärekränkande eller sedlighetssårande innehåll, skall bedömas enligt tryckfrihetsförordningen, om den publicerats i en tidning, men ej om den utgivits särskilt. Å andra sidan kan det vara olägligt att utsträcka skyldigheten att lämna gransknings- och arkivexemplar till varje tryckt bild. Hänförande av kartor och därmed jämförliga ritningar eller bilder under tryckfrihetsförordningen skulle även innebära hinder mot sådana begränsningar i spridningsrätten, som kunna vara påkallade av hänsyn till rikets säkerhet. Ur principiell synpunkt vore det riktigast att under tryckfrihetsförordningen hänföra kartor, ritningar och bilder, som innehålla ett meddelande. En sådan gränsdragning skulle emellertid i praktiken bli vansklig att tillämpa. Det erbjuder stora svårigheter att fastställa vad som skall anses som ett meddelande. För att begreppsbildningen på förevarande område skall erhålla nödig stadga synes den enda möjliga utvägen vara att under tryckfrihetsförordningen hänföra alla tryckta och utgivna kartor, ritningar och bilder, även om de ej åtföljas av text, samt att genom särskilda bestämmelser göra de undantag från eljest gällande regler som därav föranledas. I främsta rummet kommer härvid i fråga att utvidga begreppet tillfällighetstryck till att omfatta även vissa kartor, ritningar och bilder. Även begränsningar i spridningsrätten kunna erfordras.

Skillnaden mellan periodisk skrift och annan tryckt skrift. Historisk

utveckling.

Tryckfrihetsförordningen har sedan gammalt gjort skillnad mellan periodisk skrift och annan tryckt skrift. Denna uppdelning har främst betydelse för skyldigheten att registrera periodiska skrifter och för ansvarigheten. Enligt den ursprungliga lydelsen skulle med periodisk skrift förstås en sådan som utgavs i nummerföljd eller på bestämda tider. Det krävdes således icke att skriften utkom med visst antal nummer eller häften årligen. Ett förslag i sådan riktning upptogs emellertid i 1912 års liksom ock i 1939 års betänkande. Numera gäller enligt det år 1941 antagna stadgandet i 1 § 2 mom. att med periodisk skrift skall förstås tidning eller tidskrift, som enligt utgivningsplanen är avsedd att under bestämd titel utgivas med minst fyra å särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen; till periodisk skrift räknas även därtill hörande löpsedlar och bilagor. Enligt detta stadgande är således ej den faktiska utgivningen utan planen för utgivningen avgörande för om skriften är periodisk eller ej. Även genomförandet av denna plan kan dock efter en viss tid få betydelse. Enligt 1 § 22 mom. gäller nämligen att, om pe-

64 riodisk skrift, för vilken utgivningsbevis utfärdats, icke under de senast förflutna två åren utgivits med minst fyra å särskilda tider utkommande nummer eller häften om året, skriften skall anses såsom icke periodisk skrift. Utgivningsbeviset skall dock icke kunna återkallas på denna grund utan allenast enligt de bestämmelser som äro upptagna i 1 § 10 mom. Beviset kan således komma att gälla, oaktat skriften betraktas som icke periodisk; detta förhållande har motiverats av hänsyn till titelskyddet. Stadgandet i 1 § 22 mom. kan, enligt vad i förarbetena uttalats, tillämpas först två år efter det utgivningsbeviset första gången utfärdats; tidigare är det ej möjligt att fastställa, om skriften uppfyller fordringarna för att alltjämt vara periodisk, och till dess är den uppgivna utgivningsplanen ensam avgörande. Även i övrigt får stadgandet egendomliga konsekvenser. En tillfällig nedgång i antalet nummer under det föreskrivna medför att skriften förlorar sin egenskap av periodisk, dock ej det år nedgången inträffar, även om denna är allmänt känd, men väl de följande två åren. Under dessa år blir den att anse som icke periodisk, även om den då utkommer i full utsträckning. Därefter torde den åter bli periodisk. Det kan visserligen ifrågasättas, om ej avsikten varit att skriften definitivt skulle förlora sin egenskap av periodisk. Ordalagen giva dock ej tillräckligt stöd för en sådan tolkning, som ej heller låter sig förena med att utgivningsbeviset alltjämt gäller. De sakkunnigas ståndpunkt. Den vedertagna uppdelningen mellan periodisk skrift och annan tryckt skrift bör alltjämt bibehållas; såsom i annat sammanhang utvecklas innehåller förslaget nämligen i skilda hänseenden olika regler för dessa båda slag av skrifter. Till periodisk skrift böra räknas tidningar och tidskrifter och andra sådana tryckta skrifter, som utkomma regelbundet under bestämd titel. Liksom i gällande rätt bör dock fordras att skriften för att anses som periodisk utkommer med ett visst minsta antal nummer eller häften årligen; det torde ej föreligga skäl att härvid frångå det nu föreskrivna antalet av fyra. Då det gäller att bedöma, huruvida en skrift uppfyller det angivna villkoret, torde i första hand utgivningsplanen få vara avgörande. Med hänsyn till de väsentliga olikheter, särskilt i fråga om ansvarighet, som föreligga mellan periodisk skrift och annan tryckt skrift, synes det dock icke kunna helt få bero på den av skriftens ägare uppgivna utgivningsplanen, huruvida skriften i fortsättningen skall anses vara periodisk. Det skulle eljest vara möjligt att under de för periodiska skrifter gällande reglerna hänföra skrifter, som icke utkomma i den omfattning att de enligt lagens regler böra vara periodiska. En kortvarig nedgång i antalet bör dock ej tillmätas betydelse. Liksom enligt gällande rätt synes en tid av två år få anses lämplig, då det gäller att bedöma, om skriften utkommer i tillräcklig omfattning. Om under en sådan period villkoret ej uppfylles, synes utgivningsbeviset böra återkallas. Skriften bör alltså anses som periodisk till dess återkallelsen skett. Titelskyddet synes kunna tillgodoses även sedan beviset återkallats; titeln bör då under viss tid ej få utan ägarens samtycke tagas i anspråk av annan.

65 Om allmänna handlingars offentlighet. Offentlighetsgrundsatsens utveckling i fråga om allmänna handlingar. Grundsatsen om offentlighet i rättsskipning och förvaltning har i vårt land erkänts och tillämpats sedan lång tid tillbaka. Offentlighet i den meningen att allmänheten äger åhöra rättsförhandlingar kan sägas gå tillbaka till en tid, då tingsmenigheten tog verksam del i avgörandet av rättsliga tvister och allmänna angelägenheter på häradsting och landsting. Såsom en rättighet för varje medborgare att fritt taga del av myndigheternas handlingar framträder offentlighetsgrundsatsen först vid slutet av frihetstiden. Den då införda medborgerliga rättigheten att fritt och på eget ansvar trycka skrifter åsyftade att tillgodose kravet på upplysning om allmänna angelägenheter. För detta syfte erfordrades att varje medborgare ägde rätt att fritt taga del av myndigheternas handlingar och att offentliggöra dessa. Införandet av en sådan rätt och dess vidare utveckling sammanhänger därför nära med tryckfriheten. Före 1766 års tryckfrihetsförordning förelåg sålunda icke någon allmän rätt att taga del av myndigheternas handlingar och att utgiva dem i tryck. Såsom ett uttryck för rådande privilegiesystem torde få uppfattas ett år 1668 utfärdat och år 1687 förnyat förbud att utan särskilt tillstånd trycka riksdagsbeslut, kungl. stadgar m. m. I 1720 års regeringsform stadgades att inga riksdagsprotokoll skulle till någon utlevereras, utan borde de å sina orter uti gott förvar orubbade ligga (§ 48). Genom ett kungl. brev år 1735 om rättegångsskriftväxlingars och domars tryckande samt en kungl. förordning 1738 om vad vid domars och rättegångsskrifters tryckande vidare kommer att iakttagas lämnades parterna tillstånd att låta trycka skrifter och utslag i rättegångssaker, med undantag av domhavandenas särskilda vota. Tryckningen skulle dock föregås av censur, vid vilken skulle tillses att ej blott ena partens skrifter utan hela rättegångsakten blev tryckt och att sådant som kunde hållas för otidigt, anstötligt eller förklenligt blev uteslutet. I fråga om allmänna handlingar innehöll 1766 års tryckfrihetsförordning detaljerade regler, vilka i princip inneburo att alla handlingar, som rörde rättsskipning och förvaltning, skulle vara tillgängliga för envar och fritt få tryckas. Sålunda stadgades att rättegångshandlingar vid domstolar, kollegier, Konungens befallningshavande, konsistorier och andra publika verk skulle få tryckas och att envar som anmälde sig skulle ha rätt att utfå sådana handlingar. Dock undantogos handlingar i förlikta brottmål, vilka icke skulle få tryckas utan parternas bifall under deras livstid, samt sådant som rörde grova, mindre kända missgärningar och styggelser, hädelser mot Gud och världslig överhet, leda och listiga påfund vid dessa och andra svåra brottmål, vidskepelser och annat dylikt, vilket borde alldeles uteslutas. I förordningen angavs särskilt att även omröstningsprotokoll skulle utlämnas, så snart dom eller utslag fallit. Vidare stadgades i förordningen att tryckning

66 skulle vara tillåten av, bland annat, alla# de domar och utslag, resolutioner, reskripter, instruktioner, konstitutioner, reglementen och privilegier m e d m e r a dylikt av vad art och beskaffenhet de vara må, som före detta vore utgångna och än vidare utginge ifrån rådskammare och kansli, departement eller expeditioner samt hovrätter, överrätter och kollegier tillika med deras och andra ämbetsmäns ämbetsbrev. Offentligheten omfattade ej blott sådana utfärdade handlingar utan även till myndigheterna inkomna handlingar, nämligen alla societeters och verks samt enskilda personers memorialer, ansökningar, projekt och förslag, betänkanden samt besvär med utslag och svar därå. För att tryckning av handlingarna skulle möjliggöras stadgades att i alla arkivskulle lämnas fri tillgång till avskrivning av handlingarna på stället eller till deras utbekommande i bevittnad avskrift. Rätten att utfå och trycka handlingar skulle även omfatta riksrådets och ständernas handlingar, därvid dock undantag gjordes till skydd för utrikespolitiska ärenden av hemlig natur. I förordningen stadgades ämbetets förlust såsom påföljd för vägran att efterkomma bestämmelserna om utlämnande av handlingar. I 1774 års förordning bibehöllos i huvudsak de tidigare reglerna om rätt att utfå och trycka myndigheternas handlingar; vissa inskränkningar gjordes dock. Sålunda blevo kanslikollegiets protokoll, vilka på något sätt rörde utrikes ärenden, undantagna från vad som skulle få tryckas. Rätten att utfå och trycka omröstningsprotokoll inskränktes till mål angående tvister mellan enskilda personer eller sådana, varav den tredjes rätt kunde bero, och tryckningen skulle även omfatta de skrifter och handlingar, på vilka den voterande grundat sin mening. Riksrådsprotokollen skulle få tryckas endast i mål som hörde till justitierevisionen. För tryckning av andra rådsprotokoll krävdes tillstånd för varje särskilt fall. Vad 1766 års tryckfrihetsförordning innehöll om rätt att trycka riksdagshandlingar hade uteslutits ur förordningen. De inskränkningar i tryckfriheten som gjordes under den närmaste tiden berörde i allmänhet ej rätten att utfå och trycka allmänna handlingar. Dock utfärdades 1792 ett förständigande till boktryckarna att ej under riksdagen trycka eller utgiva något som rörde Konungens eller ständernas göromål samt de finanser eller andra ärenden som överlämnades till ständerna. Några bestämmelser om allmänna handlingar förekommo icke i 1792 års tryckfrihetsförordning. I den varning mot överträdelse av förordningen som utfärdades i december samma år förklarades 1—3 §§ i 1774 års förordningtill deras innehåll och efterlevnad fastställda. Det synes därför knappast kunna antagas att vad 1774 års förordning innehöll i 6—10 §§ om utfående och tryckning av myndigheternas handlingar ansetts gälla efter 1792. I varje fall förekommo under tiden därefter ingripanden mot tryckning av sådana handlingar. Sålunda utfärdades förbud mot att vid tryckning av rättegångshandlingar förse dessa med noter och anmärkningar och alt trycka rättegångshandlingar i vissa mål. I 86 § 1809 års regeringsform, vari angavs vad som skulle förstas med tryckfrihet, stadgades tillika att alla handlingar och protokoll, i vad mål som helst ovillkorligen skulle genom trycket kunna utgivas, med undantag av

67 protokoll i statsrådet och hos Konungen i ministeriella ärenden och kommandomål. Undantagna voro även banko- och riksgäldsverkens protokoll och handlingar rörande ärenden, vilka borde hållas hemliga. Tryckfrihetsförordningen 1812, vilken beträffande allmänna handlingar i huvudsak överensstämde med den år 1810 utfärdade, byggde i fråga om rätten att utgiva och utbekomma sådana handlingar på de principer som kommit till uttryck i 1766 års förordning; i väsentliga delar var den ordagrant avskriven ur denna. Det allmänna stadgandet i 2 § 4 mom. innehöll att det skulle vara envar tillåtet att i allmänt tryck utgiva: 1. Alla såväl rättegångar som andra allmänna ärenden rörande handlingar, protokoll och beslut av vad namn och beskaffenhet de vara må, evad de höra till den förflutna tiden eller till mål som hädanefter förekomma vare sig hos vissa närmare angivna domstolar och administrativa myndigheter eller hos andra publika verk utan åtskillnad på målens beskaffenhet av civila, kriminella, ekonomiska, militära eller ecklesiastika. 2. Vidare alla tillförne, nu eller hädanefter gällande instruktioner, konstitutioner, reglementen, statuter, ordningar, privilegier, reskripter och allmänna stadganden, varifrån helst utfärdade, tillika med alla domstolars, kollegiers, ämbetsverks, publika korporationers och alla ämbets- och tjänstemäns relationer, memorialer och ämbetsbrev. 3. Alla societeters och verks samt enskilda personers memorialer, ansökningar, förslag, betänkanden, besvär jämte utslag och svar därå, till de delar därav som till publika ämbetsmäns och verks handläggning komma. Med rätten att trycka dessa handlingar var förknippad en rätt att hos myndigheter utfå alla sådana handlingar i avskrift samt att i alla arkiv få fritt avskriva alla slags handlingar eller, om betydande hinder däremot förelåg, utfå dem i avskrift. Stadgandet härom har i praxis ansetts innebära, att myndighet vore skyldig tillhandahålla handling för avskrivning på stället, även om det ärende, till vilket denna hörde, ej avslutats och handlingen sålunda ej mera stadigvarande införlivats med myndighetens arkiv. (NJA 1911:506.) Undantag från rätten att utfå och trycka handlingar stadgades i fråga om vissa grupper av handlingar. Sålunda funnos inskränkningar i fråga om de högsta statsorganens handlingar, särskilt till skydd för ärenden av utrikespolitisk, militär och ekonomisk natur. I fråga om riksdagshandlingar fanns emellertid föreskrift om tryckning genom ständernas egen försorg i riksdagsordningen. Vidare fingo ministeriella handlingar eller diplomatiska personers enskilda anteckningar eller berättelser över ministeriella ärenden, vilka hörde till ett senare tidevarv än 50 år tillbaka, ej utgivas eller utbekommas utan regeringens tillstånd. Något motsvarande stadgande rörande militära handlingar fanns däremot icke. Genom ett kungl. brev den 7 mars 1820 föreskrevs emellertid att sådana försvarsverket angående handlingar, som funnos i krigskollegiet och vilkas offentliggörande kunde medföra våda för rikets säkerhet, ej finge utlämnas utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Detta

68 kungl. brev, vilket knappast kan anses ha varit väl förenligt med tryckfrihetsförordningen, utgjorde det enda skyddet för sådana militära handlingar till dess ett nytt undantag infördes i tryckfrihetsförordningen å r 1897. Utöver de sålunda nämnda undantagen funnos några till skydd för enskild person. Det var sålunda icke tillåtet att, i andra fall än lagen och gällande författningar utstakade, meddela eller till tryck utlämna utdrag av kyrkoböcker eller av andra själavården eller kyrkodisciplinen rörande handlingar i avseende på enskilda personers leverne och seder, såvitt det lände dem till skada eller förklenande. Enskilda brev, som ej nödvändigt hörde till något rättegångsmål, eller åt publik vård anförtrodda deposita av skrifter och handlingar skulle ej få utgivas eller utbekommas utan deras tillstånd som samma brev eller deposita anginge eller tillhörde. Protokoll och handlingar i förlikta brottmål finge väl utlämnas men ej utgivas i tryck utan parternas tillstånd eller, om de avlidit, före 50 år efter deras död. För tryckningen av allmänna handlingar gällde även vissa villkor. Om handlingarna, på sätt närmare angavs, hade anstötligt innehåll, fick sådant ej tryckas. I fråga om tryckningen av rättegångshandlingar gällde vissa regler, avsedda att garantera en allsidig belysning av den tvist som offentliggjordes. Även då part lät trycka referat av något mål, s. k. species facti, skulle han hålla sig till sanning och anständighet. Den reglering av rätten att utfå och trycka allmänna handlingar som 1812 års tryckfrihetsförordning sålunda innehåller blev i huvudsak gällande till år 1937. Inskränkningarna i rätten att utfå och trycka konselj- och riksdagshandlingar begränsades år 1867 till att avse tiden intill 50 år från handlingens datum. Efter år 1897 tillkommo efter hand ett stort antal nya undantag. E n grundlig utredning och detaljerade förslag angående allmänna handlingars offentlighet framlades i 1912 års betänkande. Reglerna om allmänna handlingars offentlighet ha erhållit sin nuvarande utformning år 1937. Till grund för de lagändringar som då gjordes ligga utredningar framlagda i betänkanden år 1927 (SOU 1927:2) och år 1935 (SOU 1935: 5). Redogörelse för de frågor som därvid funno sin lösning finnes i Kungl. Maj:ts proposition till 1936 års riksdag nr 140 och i konstitutionsutskottets utlåtande vid samma riksdag n r 37. En huvudpunkt i 1937 års lagändringar utgjorde reglerandet av offentlighetsprincipens tillämpning på kommunala handlingar. De särskilda sekretessbestämmelserna blevo vid samma tillfälle utbrutna ur tryckfrihetsförordningen och sammanförda i 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen). Motiv till stadgandena i denna lag äro upptagna i Kungl. Maj:ts proposition till 1937 års riksdag n r 107 och konstitutionsutskottets utlåtande n r 21. De efter utbrytning av sekretessbestämmelserna i tryckfrihetsförordningen kvarstående reglerna omfatta principiella stadganden om offentlighet för vissa närmare angivna handlingar, benämnda allmänna handlingar. Dessa få fritt utgivas i tryck, därest de icke enligt de särskilda sekretessbestämmel-

69 serna äro hemliga. Vidare skola de med samma undantag vara fritt tillgängliga, då de förvaras hos vissa angivna organ, benämnda stats- eller kommunalmyndigheter. Tryckfrihetsförordningen innehåller därjämte närmare regler om formerna för handlingars utlämnande, om prövning av utlämningsfrågor och om fullföljd av talan ävensom straffbestämmelser och vissa särskilda bestämmelser. Begreppet allmänna handlingar. Benämningen allmänna handlingar förekommer icke i den ursprungliga lydelsen av tryckfrihetsförordningen utan infördes däri genom 1937 års lagstiftning såsom grundval för offentlighetsprincipens tillämpning. Såsom huvudregel gäller att varje allmän handling är offentlig. En allmän handling kan dock på grund av bestämmelse i sekretesslagen eller enligt föreskrift, som meddelats med stöd av denna lag, vara hemlig. Allmänna handlingar kunna således vara antingen offentliga eller hemliga. Enligt definitionen i 2 § 1 mom. tryckfrihetsförordningen menas med allmänna handlingar »alla till stats- eller kommunalmyndighet inkomna och därifrån utfärdade handlingar, hos sådan myndighet förda diarier, journaler, register och andra dylika förteckningar, därstädes hållna protokoll, så ock alla andra där upprättade handlingar, såvitt de hänföra sig till mål eller ärenden som av myndigheten slutbehandlats». Såsom framgår av det nyss återgivna stadgandet är egenskapen av allmän handling- i första hand knuten till att handlingen inkommit till eller upprättats hos någon stats- eller kommunalmyndighet. Å andra sidan äro alla hos sådan myndighet förvarade handlingar att anse som allmänna. Denna utgångspunkt för bestämmande av begreppet allmän handling har kritiserats av Reuterskiöld (reservationer vid KU:s utlåtanden nr 37/1936 och n r 21/1937 samt Sveriges grundlagar, tredje delen andra uppl., s. 214). Denne har hävdat att enligt tryckfrihetsförordningens ursprungliga lydelse med offentliga handlingar förstodes handlingar, vilkas innehåll anginge allmänna ärenden, oavsett var de upprättats, varifrån de utgått eller vart de inkommit. Genom övergivandet av denna bestämning hade undantagen från offentlighetsregeln måst ansenligt ökas och nya eller utvidgade regler rörande handlingars hemlighållande för medborgare i allmänhet uppställas. Reuterskiöld ansåg denna bestämning böra bibehållas, därvid allmänna ärenden skulle definieras såsom mål och ärenden, vilka avse vidtagande, upprätthållande, ändring eller upphävande av åtgärd eller beslut i allmänt eller medborgerligt intresse. Den av Reuterskiöld förordade grundvalen för bestämmande av begreppet allmän handling äger helt visst ur teoretiska synpunkter vissa företräden. Det synes dock uppenbart att den saknar nödig fasthet för att kunna omsättas i tillämpningen; i ett flertal fall komme den att leda till osäkerhet om begreppets räckvidd. För att bliva praktiskt användbart måste detta erhålla en långt fullständigare bestämning än som framgår av Reuterskiölds förslag.

70 Tillräckliga skäl att frångå den ståndpunkt, som ligger till grund för tryckfrihetsförordningens nuvarande bestämmelser, torde icke föreligga. Även med den sålunda valda utgångspunkten inställa sig vissa svårlösta spörsmål. I första hand gälla dessa frågan, om och i vilken utsträckning brev eller andra personliga meddelanden skola anses som allmänna handlingar i sådana fall, då de angå visst hos myndighet förekommande mål eller ärende och tillställts befattningshavare hos myndigheten under tyst eller uttrycklig förutsättning att meddelandet är av privat natur. I tryckfrihetsförordningen angives icke närmare, hur gränsen bör dragas mellan allmänna handlingar och privata meddelanden eller brev. I 1927 års betänkande anfördes att allmänna handlingars offentlighet principiellt borde gälla i avseende å det som inkommit till myndigheter och tjänstemän i tjänsten, men att tryckfrihetsförordningen icke lämpligen kunde lämna svar på frågan, när en inkommen handling skulle anses ha denna egenskap. Vidare framhölls i 1935 års betänkande, att något försök ej gjorts att fixera gränsen mellan allmänna handlingar och vad som, ehuru däri tjänsteärenden behandlades eller berördes, borde betraktas som privata brev och anteckningar. Även i propositionen till 1936 års riksdag (nr 140 s. 34) uttalades att det icke gärna läte sig göra att i lagtexten närmare söka angiva en sådan gräns men att avsikten ej vore att med den nya lagstiftningen göra någon ändring i vad som kunde anses gälla enligt tryckfrihetsförordningen. För att offentlighetsprincipen skall fylla sitt syfte är uppenbart av stor vikt att den oklarhet, som på denna punkt föreligger, såvitt möjligt undanröjes. Vid besvarande av den nyss uppställda frågan synes avgörande betydelse icke böra tilläggas vad meddelandets upphovsman själv angivit eller eljest må ha förutsatt rörande meddelandets karaktär. Angår meddelandet visst hos myndigheten förekommande mål eller ärende, måste meddelandet anses ha tillkommit i syfte att därmed påverka målets eller ärendets avgörande. Det synes då oegentligt och stridande mot offentlighetsprincipen, att meddelandet genom att betraktas som enskilt skulle undandragas offentligheten. Övervägande skäl torde alltså tala för att även sådana meddelanden anses som allmänna handlingar; huruvida de såsom sådana böra vara offentliga eller hemliga, bör bero av de bestämmelser som härom i varje särskilt fall meddelas i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen. Med den ståndpunkt som tryckfrihetsförordningen intagit äro handlingar hos privata rättssubjekt icke i något fall att hänföra till allmänna handlingar. En utvidgning av begreppet allmänna handlingar till att omfatta handlingar, som innehavas av enskilda, kan uppenbart endast ifrågakomma beträffande sådana privata rättssubjekt, vilkas verksamhet ur allmän synpunkt är av särskild betydelse. Det är icke något ovanligt att statliga eller andra allmänna uppgifter fyllas genom privata rättssubjekt, såsom enskilda undervisnings- eller sjukvårdsinrättningar, enskilda stiftelser och samfund, systembolag och andra. I vissa fall har den allmänna funktion, som tillkommer en sammanslutning, föranlett att sammanslutningens stadgar skola fast-

ställas av Kungl. Maj:t eller annan myndighet. En sådan ställning intaga de auktoriserade handelskamrarna, hushållningssällskapen, kommunikationsföretag av mera allmän betydelse såsom farleder och flottleder samt enligt nya rättegångsbalken advokatsamfundet. I vidsträckt mening kan näringslivets problem liksom tillgodoseendet av sociala och kulturella uppgifter sägas vara av allmänt medborgerligt intresse. Frågan om utsträckande av offentlighetsprincipens tillämplighet till privata rättssubjekts handlingar har tidigare uppmärksammats. Redan i den ursprungliga lydelsen av tryckfrihetsförordningen angåvos vissa handlingar hos »publika korporationer» vara offentliga. Vad därmed avsetts är dock en omstridd fråga. I 1912 års betänkande föreslogs att allmänna av Konungen stadfästade inrättningars och stiftelsers handlingar skulle vara offentliga. En omfattande utredning av förevarande fråga framlades i 1927 års betänkande (s. 239—265). Utredningen utmynnade i förslag som i huvudsak innebar att Konungen, eller i vissa fall kommun, skulle kunna föreskriva tilllämpning av tryckfrihetsförordningens bestämmelser på stiftelses, samfällighets eller inrättnings handlingar i vissa fall, nämligen då verksamheten ekonomiskt understöddes av stat eller kommun eller eljest tjänade ändamål avväsen tlig betydelse för det allmänna. I 1935 års betänkande upptogos icke några bestämmelser i ämnet; därvid hänvisades till att frågan lämpligen borde regleras i annan ordning än genom tryckfrihetsförordningen (s. 47). Härtill anslöt sig departementschefen vid framläggandet av proposition till 1936 års riksdag (nr 140 s. 20). Han uttalade att en tillfredsställande lösning avfrågan om privata rättssubjekts handlingar säkerligen icke kunde vinnas genom allmänna bestämmelser. Lämpligast vore att föreskrifter meddelades av det innehåll och i den form som funnes motsvara behovet i varje särskilt fall. Någon betänklighet mot att reglera det förevarande ämnet utom grundlagen syntes ej böra hysas. I själva verket innebure detta icke annat än vad redan tillämpades. Man borde vid förekommande tillfällen uppmärksamma behovet av bestämmelser rörande stiftelsers och andra privata rättssubjekts handlingar. Såsom tidigare företagna utredningar visat är det förenat med betydande svårigheter att genom allmänna bestämmelser reglera offentlighetsprincipens tillämplighet på privata rättssubjekts handlingar. I stor utsträckning ha genom särskild lagstiftning förhållanden, som angå privata rättssubjekt, bragts under offentlig kontroll på det sättet, att skyldighet stadgats för sådana rättssubjekt att till offentlig myndighet avlämna vissa uppgifter om sin verksamhet. Bestämmelser av detta slag återfinnas i ett flertal lagar och författningar, såsom aktiebolags- och skattelagstiftningen, bank- och försäkringslagstiftningen. Genom nya rättegångsbalken har ock införts vidgad skyldighet för parter och andra att tillhandahålla skriftliga handlingar i rättegång. De till myndighet sålunda avlämnade uppgifterna äro allmänna handlingar och som sådana offentliga, såvitt ej i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen upptagits bestämmelser om deras hemlighållande. I den mån en mera omfattande insyn i privata rättssubjekts verksamhet anses böra tillkomma det allmän-

72 na, möter av grundlagens bestämmelser ej något hinder för en sådan insyn. Övervägande skäl torde alltså tala för att denna fråga liksom hittills regleras utanför grundlagens ram. Av vad tidigare anförts framgår att såsom bestämmande för begreppet allmänna handlingar alltjämt synes böra bibehållas den nuvarande grunden att till allmänna handlingar hänföras sådana handlingar, som inkommit till eller upprättats hos statlig eller kommunal myndighet. Även med denna utgångspunkt och efter en närmare avgränsning av en handlings egenskap av allmän återstå dock vissa spörsmål, som anknyta sig till handlingsbegreppet som sådant. I detta sammanhang inställer sig särskilt frågan om de yttre kännetecken, som fordras för att en handling skall anses föreligga. I tidigare utredningar har även denna fråga varit föremål för överväganden. I 1912 års betänkande har, vad särskilt angår hos myndighet upprättade handlingar, uttalats (s. 174) att icke vilka som helst av en tjänsteman i tjänsten gjorda anteckningar borde hänföras under begreppet handling. I 1927 års betänkande framhålles att det ej syntes möjligt att utan ett alltför kännbart åsidosättande av offentlighetsintresset företaga en uppdelning mellan sådana skriftliga uppteckningar av olika slag, som kunde sägas vara nödvändiga, och sådana som ej hade denna karaktär. Ej heller vore en uppdelning på andra vägar möjlig. Om man således nödgades stanna vid att i tryckfrihetsförordningen angiva »handlingar» såsom föremål för offentlighet, stode likväl fast vad i 1912 års betänkande anförts. Praxis syntes — enligt vad i betänkandet vidare uttalas — peka hän mot en gräns som i huvudsak bestämdes av uppteckningens form — d. v. s. dess egenskap att ha eller icke ha den yttre beskaffenhet som låge i begreppet »handling». Det borde vara fråga om en i stadgad ordning eller enligt praxis färdigställd handling, som kunde sägas vara införlivad med myndighetens samlingar. I 1935 års betänkande förutsattes att vissa upprättade handlingar, såsom promemorior, utredningar och minnesanteckningar, kunde vara att anse som vederbörande tjänstemans privata papper och aldrig bli offentliga. I propositionen till 1936 års riksdag anfördes i förevarande ämne att ett visst utrymme otvivelaktigt alltid måste finnas för skriftliga anteckningar och meddelanden i tjänsten, vilka icke kunde sägas vara allmänna handlingar, samt att det, för att överhuvud en handling skulle kunna anses föreligga, måste ställas vissa krav i fråga om språklig och annan yttre form. Vid sidan av det mera begränsade handlingsbegrepp, som — att döma av förut återgivna uttalanden — ligger till grund för tryckfrihetsförordningens bestämmelser, möter i den allmänna lagstiftningen, särskilt den nya processlagstiftningen, ett handlingsbegrepp av vidare innebörd. Uti 38 kap. nya rättegångsbalken upptagas vissa bestämmelser om skyldighet för innehavare av skriftlig handling att förete sådan som bevis i rättegång. För att en skriftlig handling skall anses föreligga torde i dessa fall ej fordras mera än att däri skall innefattas ett i skrift uttryckt tankeinnehåll. Även minnesanteckningar och därmed jämförliga uppteckningar falla under nya rättegångs-

73 balkens handlingsbegrepp. Ej heller inom straffrätten torde å handling ställas andra formkrav än att meddelandet framträder i en bestämd språklig form i skrift (SOU 1944:69 s. 253). Syftet med allmänna handlingars offentlighet är att möjliggöra en allmän upplysning rörande samhällsförhållanden och en fri kritik av dessa. Allmänheten bör därför äga fri tillgång till allt det skriftliga material, på vilket myndigheternas beslut och åtgärder grunda sig. Från denna utgångspunkt torde icke i och för sig böra från handlingsbegreppet uteslutas något skriftligt meddelande — i vilken form det än framträder. Hur skriften åstadkommits — för hand, med maskinskrift, helt eller delvis genom tryck eller stencilering eller på annat sätt — kan icke anses avgörande, lika litet som om det skriftliga meddelande, som handlingen innefattar, framstår som ett avslutat helt. Även vad som ur språklig synpunkt är ofullständigt kan vara en handling, exempelvis en blankett eller en tablå eller tabell. Det nu sagda torde även böra gälla återgivande i chiffer, stenografi eller annan snabbeller täckskrift. Vid bestämmande av tryckfrihetsförordningens handlingsbegrepp torde ur olika synpunkter vara önskvärt att såvitt möjligt överensstämmelse kan nås med den allmänna lagstiftningens. Vad angår den grupp av handlingar, som inkommit till myndighet vare sig från annan myndighet eller från enskilda, torde några avgörande betänkligheter häremot ej heller föreligga. Att döma av nyss återgivna tidigare uttalanden torde de åsyftade begränsningarna i tryckfrihetsförordningens handlingsbegrepp ej heller avse sådana handlingar utan närmast handlingar, som upprättats hos myndigheten. Vad angår sistnämnda grupp av handlingar tala uppenbart starka praktiska skäl för den ståndpunkten, att handlingsbegreppet erhåller en mera begränsad innebörd. I denna del torde alltså de tidigare i denna fråga framförda synpunkterna alltjämt böra vinna beaktande. Med den vidare innebörd, som handlingsbegreppet enligt vad förut anförts bör äga, synes emellertid räckvidden av detta undantag böra närmare angivas i lagen.

Prövning av frågan om utbekommande av allmän handling. Enligt bestämmelserna i 2 § 4 mom. gällande tryckfrihetsförordning ankommer det på den myndighet, hos vilken en allmän handling finnes, att då utlämnande begäres pröva framställningen; i vissa fall kan prövningen dock i första hand vara anförtrodd befattningshavare hos myndigheten. Prövningen skall avse, huruvida handlingen enligt sekretesslagstiftningen är offentlig eller hemlig. I vissa fall beror avgörandet av denna fråga på en tillämpning av sekretesslagens omedelbara föreskrifter (t. ex. 10 och 14 §§); i andra fall regleras frågan ej omedelbart i lagen utan genom administrativ författning (t. ex. 4 och 21 §§) eller ett av Kungl. Maj:t eller viss myndighet i fråga om särskild handling meddelat beslut (t. ex. 1 och 8 §§ samt 34 § andra stycket). Är handlingen offentlig skall den utlämnas, är den hemlig

får den i regel icke utlämnas; i vissa fall föreligger dock en begränsad befogenhet att lämna ut handlingen, ehuru den är hemlig. Som allmän regel gäller att även denna sistnämnda prövning tillkommer den myndighet, hos vilken handlingen finnes. Sådana fall regleras i 13, 14, 16, 19, 25 och 28 §§ sekretesslagen. I andra fall åter har sekretesslagen förbehållit denna prövning åt viss, i lagen angiven myndighet (3, 5, 6, 8, 9, 31, 33, 34 och 36 §§). Utlämnande kan då endast ske efter tillstånd av den angivna myndigheten. I sistnämnda fall äger alltså den myndighet, hos vilken handlingen finnes, om denna myndighet är en annan än den angivna myndigheten, allenast pröva, huruvida handlingen enligt sekretesslagens bestämmelser är hemlig eller ej, däremot icke huruvida handlingen trots sin egenskap av hemlig må utlämnas. E n särskild ställning intaga de fall, som behandlas i 2 § 4 mom. tredje stycket tryckfrihetsförordningen. Enligt detta lagrum äger nämligen Konungen, där det finnes av särskilda förhållanden påkallat till beredande av trygghet mot obehörigt utlämnande, beträffande särskilda slag av hemliga handlingar förordna att de i viss ordning skola förses med anteckning om att de äro hemliga. Fråga, huruvida handling, å vilken anteckning sålunda skett, likväl lagligen bör utlämnas, må prövas allenast av den eller de myndigheter Konungen bestämt. Anteckning som sker med stöd av förordnande enligt 2 § 4 mom. tredje stycket tryckfrihetsförordningen, s. k. kvalificerad hemligstämpel, innebär således att prövningsrätten i fråga om handlingens utlämnande förbehålles viss myndighet. Annan myndighet, som förvarar handlingen, äger icke pröva, om denna enligt lagen är offentlig eller hemlig, utan skall på grund av hemligstämpeln vägra att lämna ut handlingen; på begäran skall dock framställningen hänskjutas till den behöriga myndigheten. För denna myndighets prövning gälla vanliga regler; prövningen skall således i främsta rummet avse, huruvida handlingen lagligen är offentlig eller hemlig. Med de inskränkningar som berörts i det föregående har den myndighet, där handlingen finnes och begäran om dess utlämnande framställes, att självständigt pröva frågan, om utlämnande skall äga rum. Vid denna prövning är det utan betydelse, om handlingen är försedd med någon anteckning, som angiver att den skall hållas hemlig. Finnes sådan anteckning å handlingen, innebär anteckningen endast ett påpekande för befattningshavare hos myndigheten eller för annan myndighet, till vilken handlingen översändes, att denna enligt lag kan vara hemlig. Någon bindande förhandsprövning av frågan om handlingens hemlighet k a n i nu avsedda fall icke företagas. En annan sak är, såsom nyss framhållits, att myndighet enligt sekretesslagen i vissa fall k a n besluta att viss konkret handling skall vara hemlig eller att handling, som är hemlig intill en viss i lagen angiven tidpunkt, även i fortsättningen skall hållas hemlig. Den prövning som företages, då utlämnande begäres av handling, vars hemlighållande grundar sig på ett sådant beslut, är icke en tillämpning av generella normer utan begränsar sig till ett konstaterande av beslutets förefintlighet.

75 Såsom framgår av vad nu anförts stå reglerna om prövning av frågan om allmän handlings utbekommande i nära samband med de regler, som upptagits i sekretesslagen om hemlighållande av allmänna handlingar. Dessa regler medföra vissa begränsningar i den allmänna prövningsrätt, som enligt tryckfrihetsförordningen tillkommer den myndighet, hos vilken handlingen finnes, utan att dessa begränsningar — med undantag av de i 2 § 4 mom. tredje stycket omnämnda fallen — framgå av tryckfrihetsförordningens bestämmelser i ämnet. De sakkunniga ha emellertid icke ansett att denna fråga i förevarande sammanhang bör upptagas till behandling utan i allt väsentligt bibehållit den ståndpunkt gällande lag i denna del intager. På en punkt ha dock de sakkunniga ansett förtydligande bestämmelser böra meddelas. Ehuru en anteckning å allmän handling om dess hemlighållande icke har någon avgörande betydelse för frågan om dess hemlighet, vilket förhållande kommit till klart uttryck vid tillkomsten av 1937 års lagstiftning om allmänna handlingars offentlighet, synes likväl den uppfattningen stundom komma till uttryck att handlingen blir hemlig genom att den hemligstämplas. En sådan uppfattning kan medföra att handlingen kommer att hemlighållas i större omfattning än som är lagligen motiverat. I än högre grad blir detta fallet, om andra beteckningar, såsom förtrolig, konfidentiell, endast för tjänstebruk, ej för pressen, uppfattas såsom föreskrifter om handlingens hemlighållande. Emellertid kan ej bortses från att dylika anteckningar av myndigheterna begagnas och även i fortsättningen torde komma att användas för att förhindra att hemlig handling av misstag utlämnas. Behov härav k a n föreligga särskilt då handlingar, som äro hemliga, översändas till annan myndighet. Formen för sådana anteckningar synes därför böra närmare regleras i lagen. En olägenhet med nu förekommande anteckningar av sådant slag är framför allt att därav ej brukar framgå, vilken myndighet som gjort anteckningen, när detta skett eller grunden för att handlingen ansetts hemlig. Uppenbart är att ett krav på att dessa uppgifter skola vara utsatta framtvingar ett noggrannare ställningstagande hos den myndighet, som gör anteckningen, och därför kan motverka obehörigt hemligstämplande. Principiellt bör det ock ankomma på myndigheten, ej på enskild befattningshavare, att besluta om handlingens förseende med sådan anteckning. För den myndighet, som har att pröva en framställning om handlingens utlämnande, äro dessa uppgifter även av betydelse. Andra beteckningar än sådana som innehålla de nu angivna uppgifterna böra icke få användas för att angiva att en handling är hemlig. Meddelas bestämmelser om anteckning å allmän handling rörande dess hemlighet i enlighet med vad nu angivits inställer sig frågan, huruvida den kvalificerade hemligstämplingen behöver bibehållas. Redan den omständigheten att anteckningar med olika innebörd förekomma utgör en olägenhet, främst däri att missförstånd rörande anteckningarnas betydelse kunna uppkomma. Det skulle bidraga till enhetlighet och klarhet om den kvalificerade hemligstämpeln kunde avskaffas. Denna har, såsom förut anförts, betydelse

76 för prövningsrätten, då utlämnande begäres. Frågan gäller således, om det är nödvändigt att den prövningsrätt som eljest tillkommer myndighet, hos vilken handlingen finnes, kan överflyttas till annan myndighet. Vissa fördelar äro förbundna med att prövningsrätten tillkommer den myndighet, som förvarar handlingen. Genom en sådan prövning beaktas lättare de omständigheter, som föreligga vid den tidpunkt, då utlämnande begäres. Överflyttningen av prövningsrätten till annan myndighet, särskil till överordnad central myndighet, skapar i praktiken ett hinder mot handingens utfående, som kan leda till att denna förblir hemlig, oaktat de skäl som föranlett dess hemligstämplande förlorat sin betydelse och förutsättningar för utlämnande således föreligga. I viss utsträckning skulle syftet med den kvalificerade hemligstämplingen kunna nås genom en föreskrift i lager att handling, vara anteckning gjorts om dess hemlighet, icke finge utlämnas annat än efter samråd med den myndighet som gjort anteckningen. Därvid måste dock förutsättas att sådant samråd kan äga rum utan tidsutdiäkt. Överordnad myndighet bör ej heller vara bunden att under alla förhållanden samråda med underordnad myndighet. Mot ett sådant förslag har emellertid under de sakkunnigas överläggningar anförts att det vore otillräckligt för att skydda betydelsefulla militära handlingar. Sådana handlingar handhavas i stor utsträckning av underordnad personal, vilken ej äger nödiga förutsättningar att bedöma behovet av sekretess. Även i fråga om handlingar, som från utrikesdepartementet överlämnas till annan myndighet, har det ansetts vara av väsentlig betydelse att kontrollen över handlingens utlämnande kan bibehållas hos utrikesministern. Med hänsyn till nu angivna skäl torde en möjlighet alltjämt böra finnas att genom kvalificerad hemligstämpling förbehålla viss myndighet prövningsrätten i fråga om allmän handlings utlämnande. Reglerna härom böra dock göras tillämpliga inom ett mera begränsat område än för närvarande; avvikelse från eljest gällande behörighetsregler bör få förekomma, endast då fråga är om handling, vars hemlighållande för rikets säkerhet är av synnerlig betydelse. Om ändring i beslut angående utlämnande av allmän handling. Före 1937 års lagstiftning saknade administrativ myndighet befogenhet att pröva fullföljd talan om utfående av allmän handling (RÅ 1925 nr 61 jämte där anmärkta rättsfall). Den som icke hos myndighet utfått allmän handling var hänvisad att i mål vid domstol mot vederbörande tjänsteman föra talan om dess tillhandahållande. Därjämte kunde, liksom för närvarande, vägran att utlämna handling, som skulle vara offentlig, föranleda ansvar för tjänstefel. I 1935 års betänkande föreslogs införandet av ett administrativt besvärsinstitut för ärenden angående utlämnande av allmänna handlingar. Rättelse skulle, enligt förslaget, i regel sökas i den ordning som i allmänhet gällde för vinnande av rättelse i beslut och åtgärder av ifrågavarande myndighet.

77 Förslaget, som upptogs i propositionen till 1936 års riksdag, godkändes i huvudsak av riksdagen. I 2 § 5 mom. tryckfrihetsförordningen stadgas sålunda, bortsett från vissa undantagsfall, att rättelse kan hos överordnad myndighet sökas i lägre myndighets beslut, varigenom utlämnande av handling vägrats. Den fullföljda talan skall avse beslutets laglighet. I samtliga fall då klaganden påstår att myndigheten saknar stöd av lag för sin vägran eller att myndighet oriktigt tillämpat någon sekretessföreskrift, äger han således få sin talan prövad i högre instans. Såsom redan framhållits angiver emellertid sekretesslagen i åtskilliga fall icke de närmare förutsättningarna för hemlighållande av handling utan allenast att handlingen ej må utlämnas utan viss myndighets tillstånd. Dessa regler innebära således att handlingen i princip är hemlig men att myndigheten tillagts en befogenhet att likväl utlämna den. Myndighets underlåtenhet att på begäran begagna denna befogenhet kan icke med tilllämpning av 5 mom. dragas under högre myndighets prövning. Däremot h a r den åsikten framförts att, vad beslut av statsmyndigheter angår, besvär i regel kunna föras i vanlig administrativ ordning och att i fråga om beslut av kommunalmyndighet besvär kunna föras i den omfattning och i den ordning som eljest gäller för sådana beslut (Herlitz: Förvaltningsrättsliga grunddrag, s. 143). Då tillstånd av annan statlig myndighet än sådan som lyder under riksdagen erfordras för utlämnande, kan frågan enligt 37 § sekretesslagen prövas av Kungl. Maj:t, vilken prövning ej, såsom fallet är med fullföljd talan, ankommer på regeringsrätten utan på Kungl. Maj:t i statsrådet. Från de nu angivna fallen böra särskiljas sådana fall då i sekretesslagen föreskrivits att handlingarna skola utlämnas, om trygghet anses vara för handen att utlämnandet icke kommer att missbrukas. I förarbetena till 1937 års lagstiftning har uttalats att i sistnämnda fall en i lagen uppställd förutsättning för utlämnande föreligger; myndighetens beslut skall då avse en tillämpning av lagens bestämmelser och rättelse i beslutet kan ske efter fullföljd till högre myndighet. Beträffande ordningen för fullföljd av talan föreskrives i första hand att rättelse skall sökas i den ordning som gäller för vinnande av ändring i beslut eller åtgärd av myndigheten i det mål eller ärende till vilket handlingen hör. Hänför sig handlingen icke till mål eller ärende, vari beslut av myndigheten kan överklagas, skall rättelse sökas i den ordning som i allmänhet gäller för vinnande av ändring i myndighetens beslut eller åtgärder. Kan ej heller med tillämpning av sålunda givna regler talan fullföljas, skola besvär anföras hos Konungen i vederbörande statsdepartement, såvitt fråga är om statsmyndighet, och hos Konungens befallningshavande, såvitt fråga är om kommunalmyndighet. I de fall, då besvären skola anföras i vederbörande statsdepartement, tillkommer det regeringsrätten att pröva besvären. I allmänhet kan endast vägrat utlämnande föranleda fullföljd. Mot beslut att handling skall utlämnas kan klagan icke föras utom i ett fall, nämligen då kommunalmyndighet vägrat utlämna handling och Konungens befallningshavande eller magistrat bifallit fullföljd talan häremot. I sådant fall 6—470114

78 äger såväl kommunalmyndigheten som den vilkens personliga eller ekonomiska förhållanden i handlingen avses fullfölja talan mot Konungens befallningshavandes eller magistratens beslut. I propositionen till 1936 års riksdag uttalades att genom regeringsrättens utslag så småningom skulle givas prejudikat som kunde bilda grunden för en fast praxis. Emellertid har talan fullföljts till regeringsrätten endast i ett ringa antal fall, ehuru missnöje med myndigheternas tillämpning av 1937 års lagstiftning kommit till uttryck i riksdagsdebatter och på andra sätt. Även de mål angående utlämnande av allmän handling, vilka fullföljts till högsta domstolen, torde vara ett fåtal. Vid förarbetena till den nu gällande lagstiftningen framkommo skilda meningar angående den ur olika synpunkter mest betryggande ordningen för sökande av rättelse i beslut, varigenom utlämnande vägrats. Det i 1935 års betänkande framlagda förslaget lämnades av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna i regel utan erinran. I några yttranden ansågs dock att övervakandet av offentlighetsprincipens behöriga upprätthållande borde överlämnas åt de allmänna domstolarna. Sålunda ansåg Sveriges advokatsamfund att en administrativ besvärsväg skulle kunna införas såsom ett förenklat handräckningsförfarande, dock med högsta domstolen som sista instans, men att därjämte envar borde äga rätt att till allmän domstol instämma den myndighet eller ämbetsman, som vägrat utlämna handling, med yrkande om dess utbekommande. Kammarrätten föreslog att klagan skulle föras direkt hos en central besvärsinstans, därvid regeringsrätten närmast skulle komma i fråga. Den gällande fullföljdsordningen vilar på den grundtanken att överordnad myndighets sakkunskap i fråga om olika slag av handlingar bör utnyttjas för besvärsprövningen. I överensstämmelse härmed skola ärenden om utfående av allmän handling i första hand fullföljas i samma ordning, som det mål eller ärende till vilket handlingen hör, och i andra hand i den ordning, som i allmänhet gäller för fullföljd av talan mot myndighetens beslut eller åtgärder. Mot den princip, som sålunda ligger till grund för gällande lagstiftning, kan riktas den anmärkningen, att prövningen av frågor om handlings tillhandahållande är i sista instans uppdelad på särskilda myndigheter, regeringsrätten och högsta domstolen, samt att härigenom utbildandet av en enhetlig rättspraxis å förevarande område försvåras. Det kan ock framhållas att ifrågavarande ärenden i viss mån äro av annan natur och måste bedömas ur andra synpunkter än de ärenden, som i allmänhet ankomma på en viss myndighets handläggning. Offentligheten syftar till att tillgodose ett allmänt medborgerligt intresse av fri insyn över rättsskipning och förvaltning. I de fall då en sådan insyn ej är påkallad av något enskilt intresse torde fullföljd mot vägrat utlämnande av handling mera sällan komma till stånd; en oriktig praxis hos underordnad myndighet kan därför lätt vinna insteg och bli bestående. För att fullföljdsrätten skall kunna fylla sin funktion att skapa grundval för en mera enhetlig tillämpning av gällande lagstiftning vore det

79 uppenbart till stor fördel, om fullföljd kunde äga rum till en för alla fall gemensam högsta instans. Som sådan torde endast regeringsrätten eller högsta domstolen kunna komma i fråga. Mot att nu föreslå en sådan principiell avvikelse från gällande lagstiftning talar emellertid att denna fråga varit under övervägande så sent som vid tillkomsten av 1937 års lagstiftning. En återgång till den före 1937 gällande ordningen, enligt vilken mål om utbekommande av allmän handling måste instämmas till domstol, synes ej böra ske. Förutom den nu berörda uppdelningen mellan regeringsrätten och högsta domstolen innebära gällande bestämmelser att fullföljd till en gemensam högsta instans är utesluten i fråga om två grupper av ärenden, nämligen då myndighet, som tillhör eller lyder under riksdagen, vägrat utlämna allmän handling samt då departementschef meddelat sådant beslut. Vad den förra gruppen angår finnas bestämmelser utfärdade, enligt vilka klagan i vissa fall kan föras hos bankoutskottet. Beträffande dessa ärenden bör uppenbarligen liksom hittills, gälla vad riksdagen bestämmer. I fråga om departementschefs vägran att utlämna allmän handling kan det däremot ifrågasättas om begränsningen i besvärsrätten bör bibehållas. Vid tillkomsten av 1937 års lagstiftning angående allmänna handlingars offentlighet ansågs det icke vara lämpligt att låta klagan mot departementschefs vägran att utlämna allmän handling föras vare sig hos regeringsrätten eller hos Kungl. Maj:t i statsrådet (prop, nr 140/1936 s. 47). Att sålunda klagan i dessa fall är utesluten synes överensstämma med vad i allmänhet gäller angående departementsärenden. Tidigare har dock klagan kunnat förekomma i vissa undantagsfall. Före år 1937 kunde den som av chefen för justitiedepartementet dömts till böter i ordningsmål enligt 4 § 4 mom tryckfrihetsförordningen fullfölja talan till högsta domstolen; dessa mål behandlas numera även i förslå instans av domstol. Frågan om klagorätt i departementsärenden har även uppmärksammats i ett år 1917 avgivet betänkande angående statsdepartementens verksamhetsområden och arbetsformer m. m. Principiellt intog utredningsmannen i detta betänkande den ståndpunkten att klagorätt icke borde medgivas. Enligt ett i betänkandet intaget förslag till kansliordning skulle undantag dock göras i fråga om vissa av departementschef meddelade disciplinära beslut; dessa skulle få överklagas i regeringsrätten. Den i 1917 års betänkande föreslagna klagorätten har dock icke upptagits i de författningar som reglera hithörande förhållanden. Mot klagorätt i fråga om departementschefs beslut att vägra utlämna allmän handling kunna uppenbarligen vissa betänkligheter anföras, särskilt med hänsyn till att klagorätt i allmänhet icke föreligger i departementsärenden. A andra sidan innebär frånvaron av klagorätt i nu avsedda fall ett avsteg från de principer som ansetts böra gälla beträffande fullföljden i ärenden om utlämnande av allmän handling. Därav följer exempelvis att i fråga om skriftväxlingar mellan departement och annan myndighet sökandens rätt att fullfölja talan till regeringsrätten blir beroende på om hans begäran avser det hos departementet eller hos den andra myndigheten förvarade exemplaret av handlingen. Även eljest kan tydligen på grund av denna frånvaro av klago-

80 rätt olika praxis i likartade frågor uppkomma mellan departement och övriga myndigheter. Behovet av ett gemensamt bedömande i högsta ins a n s synes böra vara avgörande även i fråga om rätten till fullföljd mot depErtementschefs beslut; enligt de sakkunnigas uppfattning tala alltså övervägande skäl för att fullföljdsrätt medgives även i nu ifrågavarande fall. Såsom redan anförts innebära de gällande bestämmelserna i 2 § 5 mom. tryckfrihetsförordningen att fullföljd som där avses endast kan gå ut på att vinna rättelse i ett olagligt beslut. Härunder innefattas icke de fall då myndighet, med begagnande av den diskretionära prövningsrätt lagen tillerkänt myndigheten i vissa fall, vägrat att lämna tillstånd till utlämnande av handling, som eljest är hemlig. Det synes kunna ifrågasättas om tillräckliga skäl föreligga att upprätthålla en dylik skillnad mellan olika slag av beslut, som gå ut på att utlämnande vägras. Med visst fog kan göras gällande att de bestämmelser, som medgiva myndighet en dylik diskretionär prövningsrätt, endast till formen skilja sig från stadganden, i vilka förutsättningarna för hemlighållande angivas mera noggrant. Uppenbart är att myndigheten ej blott är befogad utan även skyldig att utlämna handling, om de intressen sekretesskyddet skall tillgodose icke kräva dess hemlighållande. Med hänsyn till den betydelse, som i sekretesslagstiftningen tillagts det förhållandet att frågan om handlingens utlämnande på angivet sätt prövas av viss bestämd myndighet, synes det dock i föreyarande sammanhang icke_vara möjlfgLatt u tvidga den i 2 § 5 mom. gällande tryckfrihetsförordningen medgivna besvärsrätten till att omfatta även vägrat tillstånd till utlämnande. Detta skulle nämligen kunna leda till att, då handlingen finnes hos annan myndighet än den som äger lämna tillstånd till utlämnande, den för besvär mot förstnämnda myndighets beslut gällande fullföljdsordningen skulle bli tillämplig även i fråga om den sistnämnda myndighetens beslut. I ärende om utlämnande exempelvis av riksbankens handlingar i låneärende skulle sålunda frågan om riksbanksfullmäktiges medgivande till handlingens utlämnande kunna komma att i besvärsväg överprövas av länsstyrelse.

Om författares och utgivares rätt till anonymitet. Anonymitetsreglernas utveckling. Den svenska tryckfrihetsrätten har sedan gammalt innefattat rätt för författare till tryckt skrift att i viss utsträckning vara anonym. I 1766 års tryckfrihetsförordning stadgades sålunda att boktryckare på titelbladet skulle utsätta författarens namn, såframt denne ej åstundade vara onämnd, vilket icke borde förnekas. I sådan händelse skulle boktryckaren till sin säkerhet av författaren taga skriftligt bevis, att han skriften författat. Om skriften var utan namn och boktryckaren ej gitte det bevisligen uppgiva, när åtal skedde, fick boktryckaren själv stå författaransvaret, men om han gitte uppgiva författaren, skulle han vara fri från ansvar.

bl

Dessa regler blevo bestående endast kort tid. Redan i 1774 års förordning gjordes sålunda boktryckaren jämte författaren ansvarig för vissa brott och å r 1780 utvidgades boktryckarens ansvar, så att denne i några fall skulle svara jämte författaren och i övrigt vara ensam ansvarig. Dessa ändringar avsågo icke att bereda författaren ett ökat anonymitetsskydd. De syftade°till att effektivare motverka tryckfrihetsbrott. Genom det strängare ansvaret tvingades boktryckaren nämligen att öva noggrann uppsikt över vad som trycktes. Att syftet därmed uppnåddes framgår av en förordning år 1785, vari uttalades att några missbruk av tryckfriheten icke förekommit efter ändringarna i ansvarigheten år 1780. Författarens ansvar för tryckfrihetsbrott återupprättades väl år 1792, men därvid stadgades uttryckligen att författaren skulle teckna sitt namn under skriften och att namnet skulle tryckas. Grundsatserna i 1766 års tryckfrihetsförordning synas ha övat inflytande vid tillkomsten av den ännu gällande tryckfrihetsförordningen av 1812 och även erfarenheten av den senare lagstiftningen, särskilt 1780 års förordning, torde ha inverkat på anonymitetsreglerna i tryckfrihetsförordningen. Det i september 1809 framlagda kommittéförslaget innehöll att författaren icke behövde utsätta sitt namn på skriften, med mindre han av eget val och vilja fann för gott. Om så ej skedde, ålåg det honom att lämna boktryckaren skriftlig uppgift om namn och hemvist; denna uppgift ägde boktryckaren icke mot författarens vilja röja eller kungöra, utom då det i laglig ordning av domaren äskades. Så snart boktryckaren kunde uppgiva författarens egenhändigt tecknade, kända eller bevittnade namn och hemvist, skulle han vara fri från ansvar. Grunden för detta stadgande angavs vara att »en ej mindre obehörig, än bekymmersam och ofta omöjlig granskningsplikt över författares arbeten icke må boktryckaren åläggas». Kunde boktryckaren ej visa vem som var författare, fick han själv bära ansvaret för skriften. Konstitutionsutskottets i november 1809 framlagda förslag, vilket i förevarande delar oförändrat ingick i 1810 års tryckfrihetsförordning, innebar ett utvidgande av anonymitetsskyddet till att gälla även i rättegång angående brott av ringare beskaffenhet. Sålunda kunde uppgift om författarnamnet ej avfordras boktryckaren annat än om skriften ansågs brottslig och antingen brottet var av urbota beskaffenhet eller boktryckaren ägde så ringa förmögenhet att han måste avtjäna böter överstigande visst belopp med fängelsestraff.^ Även i reglerna om namnsedelns utformning och tillhandahållande i rättegång genomfördes ändringar, som avsa go att i högre grad än enligt det tidigare förslaget tillgodose författarens anonymitet. Namnsedeln, vilken skulle lämnas evad författaren ville vara okänd eller ej, skulle sålunda vara förseglad och försedd med intyg om uppgifternas riktighet av två utav boktryckaren väl kända män, vilka kunde drabbas av författaransvaret, om författarens namn och hemvist vore oriktigt uppgivna eller saknades i namnsedeln. Boktryckarens röjande av författarens namn och hemvist, då sådant honom ej av domaren lagligen ålagt vore, medförde straff och brottets kungörande i allmänna tidningarna. I tryckfrihetsmål skulle först ske en undersökning vid underrätt, som dock ej hade att befatta sig med namnsedeln.

82 Från underrätt skulle handlingarna insändas till Svea hovrätt, vilken infordrade yttrande av den i 108 § regeringsformen avsedda tryckfrihetskommitlén om skriftens brottslighet och om frågan, huruvida uppgift om författarens namn borde avkrävas boktryckaren. Därefter dömde hovrätten, som under de förutsättningar som tidigare angivits kunde ålägga boktryckaren att uppgiva författarnamnet. Om hovrättsdomen skilde sig från tryckfrihetskommitténs yttrande, skulle den ej gå i verkställighet, utan målet hänskjutas till högsta domstolen. Dessa regler, vilkas innebörd i vissa avseenden synes oklar, kritiserades i en proposition till 1812 års riksdag, vari framhölls att den brottslige icke borde kunna fordra och njuta anonymitet, då han framkallades för att ansvara för sitt brott. Däremot ville Kungl. Maj:t se författares anonymitet bevarad i alla obrottsliga fall. Vidare påpekades att namnsedelns brytande först i hovrätten medförde processuella olägenheter. Genom 1812 års tryckfrihetsförordning reglerades ansvaret för periodisk skrift på det sättet, att den för skriften anmälde utgivaren alltid skulle anses som skriftens författare och svara för tryckfrihetsbrott, under det att författare till särskilda artiklar i skriften ej svarade för dessa. Sådan författare kunde därför även i tryckfrihetsmål angående periodisk skrift förbli anonym. I fråga om annan skrift gällde alltjämt att författaren, som ej behövde sätta ut sitt namn på skriften, under alla förhållanden skulle lämna förseglad namnsedel, bestyrkt av tvenne på orten väl kända, inom Sverige boende svenska medborgare, vilka drabbades av författaransvaret, om författarens namn och hemvist befunnes oriktigt uppgivna eller saknades i sedeln eller ock författaren utan laga förfall uteblev från svaromål. Det ålades nu boktryckaren att redan vid rättegångens början ingiva namnsedeln till domstolen, varefter denna öppnades och rätta parten inkallades att svara i målet. Om namnsedel icke lämnades vid domstolen, fick boktryckaren stå ansvaret, såframt författaren icke självmant gav sig tillkänna. Vidare stadgades straff för åklagare, vilken i oträngt mål anställt rättegång, så att namnsedelns brytande blivit en följd. De nu angivna reglerna blevo bestående till år 1941, då tryckfrihetsförordningens ansvarighetsbestämmelser reformerades. Under denna tid förekommo åtskilliga ändringsförslag, vilka i huvudsak byggde på den bestående ordningen i fråga om författares anonymitet och ansvarighet för tryckt skrift samt främst syftade till avskaffande av namnsedelsinstitutet och dess ersättande med fri bevisning om författarskapet. De år 1941 tillkomna reglerna i tryckfrihetsförordningen bygga, liksom tidigare bestämmelser, på att författaren i princip har rätt att vara anonym. Sålunda stadgas i 1 § 15 mom. att författare ej är skyldig att låta sitt namn utsättas å skriften och att det ej heller är förbjudet att å skrift beteckna författaren med pseudonym. Utsättande av författarnamnet eller allmänt känd pseudonym mot författarens vilja medför straff för utgivare, förläggare eller boktryckare. Även uppenbarande av författarens namn på annat sätt kan medföra straff för dessa, om namnets röjande ej föranletts av anställt åtal rörande skriftens innehåll. Författares ansvar för skrift, som icke är periodisk, är —

83 bortsett från det fall då han angivits på skriften och något skydd för anonymitet således icke erfordras — begränsat till att han antingen i skriftlig förklaring erkänt sig vara författaren eller att han frivilligt inför domstol senast vid huvudförhandlingen i mål rörande ansvar för skriftens innehåll anmäler att h a n är författaren. I dessa fall kan således frågan om författarskapet upptagas i målet. Har sådant skriftligt eller muntligt erkännande ej lämnats, är däremot författarens anonymitet bevarad. Dock kan i vissa fall bevisning angående riktigheten av uppgivet författarskap, på sätt i det följande skall närmare angivas, föranleda att den verklige författarens anonymitet röjes. Beträffande periodisk skrift förekommer icke något ansvar för författaren och dennes anonymitet är således i detta fall obegränsad. Anonymitetsskyddets betydelse för författaren. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har författares anonymitetsrätt sedan lång tid utgjort en ledande grundsats i den svenska tryckfrihetslagstiftningen. Vad angår periodiska skrifter har denna rätt alltsedan år 1812 varit erkänd utan inskränkningar och innefattat skydd för anonymiteten såväl utom rättegång som i tryckfrihetsmål. I fråga om andra tryckta skrifter har rätten att yppa författaren gjorts beroende av vissa villkor, främst syftande till att, sedan skriften tryckts, författaren icke mot sin vilja kan berövas sin anonymitet. De synpunkter som kunna åberopas för ett vidsträckt anonymitetsskydd ha kommit till uttryck i 1912 års betänkande, där det anföres: »Den fortgående självrannsakan, varav samhället är i behov, torde allra minst i ett samhälle av våra begränsade dimensioner och inom ett folk av vår läggning kunna undvara ett effektivt anonymitetsskydd. Hänsyn till den sociala omgivningen: familj, förmän, kamrater, affärsförbindelser o. s. v., och fruktan för andligt eller ekonomiskt obehag från dess sida utövar hos oss ett övermäktigt tryck på den enskildes yttrandefrihet. Tydligen innebär ingalunda den demokratiska utveckling, varemot samhället tenderar, någon förändring i sådant hänseende, snarare tvärtom. Falsk »kåranda» och falsk »solidaritetskänsla» förbliva samhällsskadliga faktorer att räkna med. Anonymitetsskyddet är mot detta tryck säkerhetsventilen, som i månget fall ensam möjliggör, att ord sägas, som böra bliva uttalade, fakta framdragas, som böra bliva framdragna. Den enhälliga värme, varmed man inom den periodiska pressen omfattar detta skydd, är i och för sig ett starkt vittnesbörd härom.» Frågan om författares anonymitetsrätt måste framför allt bedömas ur synpunkten av dess betydelse för främjande av syftet med en allmän tryckfrihet. F r å n denna synpunkt utgår även det nu återgivna uttalandet i 1912 års betänkande. I fråga om periodisk skrift saknas anledning att göra undantag från anonymitetsrätten för att möjliggöra ett utkrävande av ansvar för tryckfrihetsbrott; förslaget innebär att ansvaret för sådan skrift i första hand drabbar utgivaren och att således något ansvar för författare ej ifrågakommer. Ytt-

81 randefriheten torde bäst främjas av en obegränsad anonymitetsrätt för författare, då fråga är om periodisk skrift. Denna i vårt land hävdvunna och särskilt för tidningspressens ställning och arbetsförhållanden grundläggande regel bör alltså bibehållas. Vad angår annan skrift än periodisk, är å ena sidan otvivel aktivt att författarens obegränsade rätt att utom rättegång vara anonym utgör ett värdefullt skydd för yttrandefriheten. Å andra sidan skulle en sådan obegränsad anonymitetsrätt även i tryckfrihetsmål kunna i praktiken medföra större begränsningar i yttrandefriheten än som följer av författaransvaret, Lägges ansvaret för anonym författares skrift helt på boktryckare eller förläggare utan möjlighet för denne att befria sig därifrån genom att visa, vem författaren är, kan utgivandet av anonyma skrifter starkt försvåras. Särskilt då det gäller skrift av samhällskritiskt innehåll, kan det befaras att förläggare och boktryckare motsätta sig skriftens utgivning annat än med utsatt författarnamn. Det blir, med andra ord, boktryckare och förläggare som avgöra, om en skrift skall få utgivas anonymt. Författarens rätt att utgiva sin skrift anonymt kunde därför i praktiken bli värdelös. Samma skäl, som i allmänhet tala för att författare i första hand bär ansvaret för sin skrift, påkalla således att författaren kan påtaga sig ansvaret, även om skriften utgives anonymt. De synpunkter som nu anförts ha legat till grund för ansvarighetsreglernas utformning såväl vid tillkomsten av 1812 års tryckfrihetsförordning som vid lagändringarna år 1941. Den avvägning mellan olika intressen i fråga om anonymitetsskyddet i rättegång som rättsutvecklingen sålunda skapat torde ur yttrandefrihetens synpunkt vara den lämpligaste. En särskild fråga, som äger samband med anonymitetsskyddets utsträckning, är, i vad mån bevisning skall få förekomma rörande författarskapet till tryckt skrift, som ej är periodisk. Härom anfördes i 1939 års betänkande: »Av förslaget följer att åklagaren principiellt ej har anledning att söka få en anonym författares namn uppenbarat. Han bör däremot få bevisa att den uppgivna författaren icke är författaren. Den som är angiven såsom författare å skriften skall äga bevisa att han icke är författaren. Bestrider den i skriften såsom författare angivne personen att han är författaren, må åklagaren eller förläggaren eller annan, som efter den angivne författaren skulle vara ansvarig, äga bevisa att denne är författaren. Om ingen författare angives å skriften men en person inställer sig samt förklarar sig vara författaren och vilja åtaga sig författaransvaret, bör domstolen icke utan vidare godtaga honom såsom författare, om anledning finnes antaga att uppgiften är oriktig.» Ett ansvarighetssystem, som medgiver att ansvarstalan riktas direkt mot den som på skriften angivits såsom författare, kräver uppenbarligen att bevisning om riktigheten av detta författarskap får föras. Sådan bevisning påkallas såväl av hänsyn till den uppgivne författaren som ur straffrättsliga synpunkter. Vissa inskränkningar i anonymitetsskyddet måste därför gälla. Det måste sålunda åligga den som i allmänhet är skyldig att hemlighålla författarnamnet att, då hans hörande påkallas i samband med sådan bevisning, yttra sig om författarskapet och därvid uppgiva den verklige författaren, även om

85 denne icke tidigare blivit röjd. Om man icke vill medgiva sådan bevisning som nu sagts, tvingas man att antaga ett system, enligt vilket författarens namnsedel eller dennes muntliga erkännande inför domstolen alltid skall anses som fullt bevis om författarskapet. Erfarenheten visar att ett sådant system är förenat med betydande olägenheter. Även i sådana fall då författare ej är angiven å skriften men skriftligt eller muntligt erkännande av författarskapet åberopas i målet, påkalla straffrättsliga hänsyn att riktigheten av det uppgivna författarskapet kan ifrågasättas och bevisning därom föras. Visserligen saknas väl i de flesta fall anledning att ej godtaga den som åtagit sig författaransvaret för skriften. Straffet för tryckfrihetsbrott skulle emellertid kunna framstå som meningslöst och godtyckligt, om uppenbara fall av bulvanskap kunde förekomma. Får sålunda bevisning föras angående riktigheten av uppgivet författarskap, även då någon lämnat skriftligt eller muntligt erkännande, lär det vara ofrånkomligt att denna bevisning kommer att beröra frågan, vem som är den verklige författaren. Vad nu anförts om anonymitetens bevarande i rättegång hänför sig endast till tryckfrihetsmål. Uppenbart är emellertid att fråga om författarskapet till tryckt skrift kan uppkomma även i annat sammanhang. Såsom närmare utvecklas vid behandlingen av tryckfrihetsbrotten kan upphovsmannen till tryckt skrift genom dess utgivning göra sig skyldig till brottslig gärning, som ej har med yttrandefriheten att skaffa. Dylik gärning kan därför utan hinder av tryckfrihetsförordningens bestämmelser bestraffas enligt allmän lag. Bedrägeri, illojal konkurrens och andra förmögenhetsbrott komma härvid främst i fråga. Tveksamt kan vara hur långt anonymitetsskyddet enligt gällande rätt sträcker sig i dylika fall. Denna fråga synes icke h a blivit diskuterad vid tillkomsten av 1941 års lagändringar. Starka skäl tala emellertid för den uppfattningen att anonymitetsskydd icke tillkommer gärningsmannen. Uppenbart är ock att i en omarbetad tryckfrihetsförordning författarens anonymitetsrätt icke får tjäna honom till skydd för dylika brottsliga gärningar. Detsamma gäller sådana meddelanden, som enligt 7 kap. 2 § icke skola anses som tryckfrihetsbrott. Även i mål som rör exempelvis författarrätt eller författararvode kan frågan, vem som författat tryckt skrift, äga betydelse. En begränsning av anonymitetsskyddet synes böra ske för att detta ej i nu angivna fall skall hindra utredning i målen. Gällande regler om vittnesplikt och om skyldighet för part att avgiva berättelse under sanningsförsäkran böra alltså icke inskränkas genom stadgandena om skydd lör anonymiteten, utom då fråga är om tryckfrihetsmål. Den som i allmänhet är skyldig att hemlighålla författarnamnet blir skyldig att uppgiva detta, om han, då det erfordras för utredningen, i vederbörlig ordning hörs som vittne eller under sanningsförsäkran i mål, som ej är tryckfrihetsmål.

86 Anonymitetsskyddets utsträckning till annan än författaren. Den ursprungliga lydelsen av tryckfrihetsförordningen innehöll i 1 § 7 mom. en bestämmelse, enligt vilken den som utgav utländsk mans arbete eller översättning därav eller inländsk mans, som sitt namn ej angivit, skulle äga enahanda rättigheter, plikter och ansvarighet som författare i alla de fall, då ej i lagen annorlunda stadgats. Detta stadgande synes innebära att i de angivna fallen utgivare åtnjöt anonymitet i samma utsträckning som författare. I 1887 års förslag hade utgivaren upptagits såsom ansvarig för innehållet i tryckt skrift, som ej vore periodisk, efter författaren men före förläggare och boktryckare. Tanken att införa en sådan generell ansvarighet för utgivare avvisades i 1912 års betänkande under hänvisning till den uppenbara faran för uppkomsten av ett nytt bulvansystem, en ny typ av »lejd ansvaring», som ett dylikt generellt utgivaransvar skulle innebära. Därför upptogs i 1912 års förslag såsom ansvarig allenast den som utgav översättning av annans skrift eller utgav annans skrift utan hans samtycke eller skrift, vars författare avlidit. Sådan utgivare skulle i fråga om ansvaret anses som författare och även ur anonymitetssynpunkt likställas med författaren. Därjämte innehöll förslaget att den som i egenskap av redaktör ledde eller ombesörjde utgivningen av skrift, som enligt utgivningsplanen omfattade bidrag av ett flertal författare, skulle svara före förläggaren men med rätt att leda ansvaret från sig till författaren, då denne kunde göras ansvarig. Vad 1912 års förslag sålunda innehåller har legat till grund för 1941 års lagändringar. Enligt de år 1941 antagna ansvarighetsreglerna svarar i främsta rummet författare för tryckt skrift, som icke är periodisk, och reglerna om anonymitet äga främst tillämpning på författaren. Enligt 1 § 17 mom. skall dock i vissa fall vad i lagen sägs om författare i stället gälla annan, nämligen översättare av utländsk mans skrift, utgivare av annans skrift, då utgivandet sker utan dennes medgivande, samt utgivare av skrift, vars författare avlidit. Även den som leder utgivningen av icke periodisk skrift, vilken innehåller bidrag av icke namngivna författare, skall träda i författarens ställe i vad angår sådant bidrag. Den nu angivna bestämmelsen torde medföra ej blott att däri nämnda personer bli ansvariga för skriften, som om de vore dess författare, utan även att de anonymitetsregler, som gälla för författare, bli tillämpliga på dem. Anonymitetsreglernas syfte att skapa ett skydd för yttrandefriheten kan påkalla deras tillämpning även på annan än författaren. Samma skäl som tala för att författaren tillerkännes anonymitetsrätt äga tillämpning även på utgivare av skrift, som icke är periodisk. Då annan än författaren tillhandahåller skriften åt boktryckare eller förläggare för tryckning eller utgivning, intar nämligen denne i åtskilliga hänseenden en sådan ställning till skriften att han bör jämställas med författaren. Det bör därför, på samma sätt som i fråga om författare, få bero på utgivaren själv, om hans befattning med

87 skriften såsom utgivare skall få röjas. Han bör alltså äga samma anonymitetsrätt som författare såväl i som utom rättegång. Däremot är det uppenbart att med den ställning, som bör tillkomma utgivare av periodisk skrift, icke kan förenas någon anonymitetsrätt; utgivaren av sådan skrift skall tvärtom vara offentligen registrerad och hans namn skall vara utsatt på skriften. Ej heller kan någon anonymitetsrätt komma i fråga för ägare av periodisk skrift, förläggare, boktryckare eller utspridare. I vidsträcktare mening framstår ej endast skriftens författare som upphovsman till dess innehåll; den som till författare eller utgivare lämnat muntliga eller skriftliga meddelanden, vilka i mer eller mindre omarbetad form influtit i skriften, har även medverkat till detta innehåll. Behovet av skydd för anonymiteten kan göra sig lika starkt gällande i fråga om sådana meddelare som beträffande författaren. Särskilt för tidningspressens frihet kan ett verksamt skydd mot efterforskningar av dess upplysningskällor vara av väsentlig betydelse. I rättspraxis synes dock en allmän rätt för meddelare att vara anonym icke vara erkänd (NJA 1915: 513; 1944:617. MO 1947 s. 181). Skyddet för den som lämnat meddelanden för offentliggörande i tryckt skrift tillgodoses i främsta rummet genom att denne icke kan göras ansvarig för sitt meddelande. Förslaget innehåller i 1 kap. 1 § andra stycket en allmän regel härom, vilken är tillämplig, oavsett om meddelandet blivit offentliggjort eller ej; undantag från denna regel gäller dock enligt 7 kap. 3 § i fråga om röjande av hemliga uppgifter i vissa fall. Då ansvar för meddelaren således i allmänhet icke kan komma i fråga, föreligger ej heller anledning att för dylikt ändamål efterforska denne. I nu förevarande sammanhang bör emellertid undersökas, huruvida uttryckligt förbud mot röjande av meddelaren bör införas i tryckfrihetsförordningen. Vad först angår periodisk skrift, i vilket fall skyddet för meddelaren synes äga den största betydelsen, torde ett visst skydd för meddelaren följa redan därav att fråga om författarskapet icke får väckas i tryckfrihetsmål. Frågorna, vem som författat ett bidrag i skriften och vem som lämnat upplysningar som ligga till grund härför, torde i regel så sammanhänga med varandra att den senare frågan ej kan upptagas utan att även den förra beröres. Härav följer att skriftens utgivare eller den som eljest på sätt i 1 kap. 1 § andra stycket sägs mottagit ett meddelande för offentliggörande i regel under hänvisning till författarskyddet kan vägra att lämna upplysning om meddelaren; i vad mån skyldighet att lämna sådan upplysning i annan rättegång än tryckfrihetsmål föreligger beror liksom beträffande författaren av allmänna lagbestämmelser. Ett jämställande av meddelaren ur anonymitetssynpunkt med författare skulle emellertid även medföra förbud att röja meddelaren. Det kan starkt ifrågasättas, om det band på utgivarens handlingsfrihet, som införandet av ett sådant uttryckligt förbud skulle medföra, k a n anses lämpligt. I vilken utsträckning utgivaren bör begagna sin möjlighet att skydda meddelare, synes utgöra en inre pressangelägenhet, som knappast behöver finna sin lösning i tryckfrihetsförordningen. Skyddet för med-

88 delares anonymitet synes alltså icke böra komma till självständigt uttryck i lagen utan, liksom hittills, få framgå som ett resultat av de för författare gällande anonymitetsbestämmelserna och av ansvarighetsreglerna, vilka utesluta meddelarens ansvar utom i vissa undantagsfall. Det nu anförda äger i viss utsträckning tillämpning även i fråga om skrift, som icke är periodisk. Är författaren av sådan skrift känd, kan visserligen icke skyddet för dennes anonymitet åberopas för att skydda även meddelaren. Uppenbart är emellertid att författaren i allmänhet icke är skyldig att röja sina upplysningskällor, men att han å andra sidan ej bör vara förbjuden att lämna upplysning därom.

Om boktryckare och boktryckeri. Utvecklingen av bestämmelser om boktryckeri m. m. Införandet av en allmän tryckfrihet genom 1766 års tryckfrihetsförordning innebar icke frihet för envar att framställa tryckalster. Liksom tidigare fordrades tillstånd för anläggande av boktryckeri. Bestämmelser rörande boktryckerierna funnos meddelade i 1752 års boktryckerireglemente, enligt vilket alla boktryckare i riket skulle vara sammanslutna i en boktryckarsocietet under kanslikollegiets uppsikt och ledning. I reglementet stadgades som regel att några nya boktryckerier icke skulle få inrättas. För att tillstånd skulle erhållas krävdes fulla skäl och bevis att sökanden förmådde driva och underhålla sådant verk utan att något av de redan anlagda tryckerierna därigenom förfördelades. Över framställning om tillstånd skulle boktryckarsocieteten yttra sig. Kravet på tillstånd för anläggande av boktryckeri upphävdes först genom 1810 års tryckfrihetsförordning. Enligt 1809 års kommittéförslag skulle, till desto friare och skyndsammare utbredande av nyttig upplysning, envar som idkade boktryckerikonsten och till den ändan ville anlägga eget verk kunna förvänta Kungl. Maj:ts privilegium, då han anhöll därom. Genom den nya tryckfrihetsförordningen togs emellertid steget fullt ut till avskaffande av dylika privilegier. Den begränsningen gjordes dock att tryckerier skulle få anläggas endast i stad eller på ett avstånd av högst en halv mil därifrån. Sistnämnda regel, som även bibehölls i 1812 års tryckfrihetsförordning, betingades av kontrollen över vad som trycktes; endast i stad ansågs tryckfrihetsombud lämpligen kunna förordnas. Begränsningen av boktryckeriverksamheten i huvudsak till städer föranledde ändringsförslag vid flera tillfällen. Sålunda antogs vid 1870 års riksdag ett förslag om dess avskaffande; denna lagändring blev dock ej biträdd av Kungl. Maj:t. Rätten att anlägga boktryckeri utsträcktes år 1900 till köping och år 1922 till municipalsamhälle, där Kungl. Maj:t fann tryckfrihetsombud kunna förordnas. Efter hand uppkommo emellertid även på andra orter mindre tryckerier, som framställde endast s. k. accidenstryck; dessa tryckerier brukade icke anmälas och blevo ej heller föremål för kontroll.

89 Enligt 1912 års förslag borde denna utveckling legaliseras och således tryckeri, som endast framställde handelstryck, få anläggas var som helst, även på landsbygden, under det att begränsningen i huvudsak till städer skulle bibehållas för övriga tryckerier. Vid 1941 års lagändringar fann frågan slutligen sin lösning genom helt upphävande av begränsningarna för anläggande av tryckerier. Alltsedan tillkomsten av gällande tryckfrihetsförordning har skyldighet förelegat att anmäla boktryckeri. De nu gällande bestämmelserna härom innehålla att den som inrättar boktryckeri sist fjorton dagar innan någon skrift därifrån utgives skall hos Konungens befallningshavande skriftligen anmäla, att och varest han boktryckeri anlagt samt vad slags tryck han där ämnar framställa. Anmälan skall även, då boktryckeri ombyter ägare, göras av den nye ägaren, innan någon skrift utgives. Konungens befallningshavande skall underrätta chefen för justitiedepartementet och polismyndigheten i orten om inkomna anmälningar. Med ledning av de anmälningar som sålunda äro föreskrivna bedömes i vad mån särskilt tryckfrihetsombud erfordras i orten. Anmälningarna ligga även till grund för ett i justitiedepartementet fört register över alla boktryckerier i riket. Boktryckaren har sedan gammalt varit skyldig att utsätta sitt namn, tryckningsorten och årtalet på vad som tryckes. Bestämmelser härom funnos meddelade i 1752 års boktryckerireglemente och i 1766 års tryckfrihetsförordning. I 1812 års tryckfrihetsförordning fanns, förutom ett stadgande av dylikt innehåll, dock föreskrivet att namn och ort ej behövde utsättas på notifikationer och sorgbrev, formulärer, betingningssedlar med mera av dylik beskaffenhet. Det nu angivna undantaget hade betydelse även i fråga om boktryckarnas skyldighet att avlämna gransknings- och arkivexemplar. Även denna skyldighet är i vårt land av gammalt datum. I 1661 års kansliordning stadgades att två exemplar av varje skrift genast efter tryckningen skulle sändas till kanslikollegiet, det ena avsett för riksarkivet och det andra för kungl. biblioteket. Kanslikollegiet skulle granska de inkomna exemplaren. Den föreskrivna avlämningsskyldigheten synes under den närmaste tiden icke ha iakttagits av boktryckarna. I en förordning 1684 upprepades bestämmelserna härom och ålades boktryckarna att inkomma med en förteckning över vad som tryckts efter 1662 och att avlämna de felande exemplaren. Genom en förordning 1694 utsträcktes leveransskyldigheten till att avse även universitetsbiblioteken. Bestämmelserna om leveransskyldigheten i 1766 års tryckfrihetsförordning innehöllo att boktryckaren var skyldig att av allt som trycktes efter förra vanligheten avlämna sex exemplar, så snart de voro tryckta, varav kanslikollegiet, riksarkivet, kungl. biblioteket och de tre akademierna i riket skulle få var sitt exemplar. Skyldigheten att avlämna sex exemplar kvarstod i 1812 års tryckfrihetsförordning. Skillnaden mellan granskningsoch arkivexemplar framträdde härvid genom en föreskrift att granskningsexemplaret skulle avlämnas i Stockholm till hovkanslern och i varje annan ort till dennes ombud i samma stund, ej senare, än skriften till försäljning

90 eller till spridande på vad annat sätt som helst utgavs. Beträffande de övriga exemplaren, vilka skulle tillfalla universiteten, kungl. biblioteket, riksarkivet och vetenskapsakademien, funnos icke några föreskrifter om tiden för avlämnande och om ansvar för försummelser upptagna i lagen; dylika föreskrifter meddelades sedermera i administrativ ordning. Ett undantag fanns ursprungligen för kostsammare planscher, som åtföljde något verk; sådana planscher behövde avlämnas endast till kungl. biblioteket. Genom lagändring 1866 avskaffades skyldigheten att lämna arkivexemplar för riksarkivets och vetenskapsakademiens räkning. Samtidigt föreskrevs att alla arkivexemplaren skulle vara fullständiga och felfria och åtföljda av tillhörande planscher. Leveransen skulle ske årsvis, före utgången av juni månad följande år. Den möjlighet, som tidigare förelegat, att avlämna samtliga arkivexemplar till riksarkivet, vilket fördelade dem mellan biblioteken, upphävdes även. Alltsedan 1866 omfattar alltså leveransskyldigheten, förutom granskningsexemplaret, tre arkivexemplar. Tiden för avlämnandet av arkivexemplaren ändrades år 1937 sålunda att de för varje halvt kalenderår skulle avlämnas inom tre månader efter halvårets utgång. Såsom redan anförts gällde emellertid för vissa enklare tryckalster undantag från skyldigheten att utsätta ursprungsbeteckning. Det ansågs ligga i sakens natur att granskningsexemplar ej behövde avlämnas av sådant tryck; ej heller biblioteken gjorde anspråk på att få arkivexemplar därav. Genom uppkomsten av ett stort antal oanmälda accidenstryckerier, vilka ej övervakades, blevo emellertid i praktiken även andra tryckalster undantagna från leverans. Ett närmare reglerande av denna fråga blev därför behövligt. Enligt 1912 års förslag skulle till handelstryck hänföras 1. adresskort, notifikationer, blankettryck, etiketter och därmed jämförliga tryckalster; 2. prisförteckningar, affischer och därmed jämförligt affärstryck; 3. stadgar, styrelseoch revisionsberättelser för stiftelser, bolag, föreningar och andra sammanslutningar; samt 4. program för offentliga föreställningar och dylikt. Av handelstryck skulle granskningsexemplar ej behöva avlämnas. Beträffande boktryckarens skyldighet att utsätta ursprungsbeteckning och att avlämna arkivexemplar gjordes i förslaget undantag endast för den första gruppen av handelstryck. I 1939 års betänkande (SOU 1939: 32) föreslogs att ursprungsbeteckning ej skulle behöva utsättas å tryckalster, som vore att hänföra till tillfällighetstryck. Av sådana tryckalster skulle ej heller gransknings- och arkivexemplar lämnas. Med tillfällighetstryck skulle enligt förslaget förstås i huvudsak detsamma som i 1912 års betänkande angivits såsom handelstryck; en förutsättning skulle dock vara att tryckalstren på grund av sitt innehåll kunde anses utesluta möjligheten av tryckfrihetsmissbruk. I yttranden över 1939 års betänkande anmärktes att definitionen å tillfällighetstryck borde ytterligare förtydligas och inskränkas samt att den medförde ett alltför omfattande undantag från vad som borde levereras till biblioteken. Av yttrandena framgick att biblioteken bevarade fullständiga samlingar av stadgar, styrelse- och revisionsberättelser och därmed jämförliga

91 publikationer. I viss omfattning bevarades även affischer, program från föreställningar och dylikt. Den år 1941 antagna definitionen å tillfällighetstryck blev i jämförelse med 1939 års förslag avsevärt inskränkt. Dit hänfördes adresskort, etiketter, blankettryck, emballagetryck, visitkort, notifikationer ävensom därmed jämförliga tryckalster, allt under förutsättning att de på grund av sitt innehåll kunde anses utesluta möjligheten av tryckfrihetsmissbruk. Förslaget att ursprungsbeteckning ej skulle behöva utsättas å tillfällighetstryck och att gransknings- och arkivexemplar ej skulle avlämnas av sådant tryck genomfördes därvid. För att möjliggöra kontroll föreskrevs att boktryckaren skulle under ett år bevara ett exemplar av allt utav honom levererat tryck, således även av tillfällighetstrycket. Vid 1941 års lagändringar infördes ett stadgande, enligt vilket, då boktryckare låter tryckning av skrift för sin räkning helt eller delvis verkställas å annat boktryckeri här i riket, uppgift om hans boktryckeri får utsättas å skriften. E n förutsättning är dock att hela upplagan avlämnas till honom. Han blir då att anse som boktryckare beträffande skriften. Den nu angivna lagändringen avsåg att legalisera ett förfaringssätt som redan var i allmänt bruk. Rätten att framställa tryckalster och boktryckares skyldigheter. Framställandet av tryckalster genom tryckpress kan påkalla reglering ur skilda synpunkter. Tryckfriheten innebär ej blott en rätt att, med i lagen angivna undantag, fritt bestämma innehållet i tryckt skrift utan även att låta detta innehåll komma till allmän kännedom. Den måste alltså innefatta en rätt för envar, som åtnjuter tryckfrihet, att framställa den tryckta skriften, liksom att utgiva och sprida den. Å andra sidan bör en rörelse för framställande av tryckta skrifter, liksom varje annan rörelse, vara underkastad den näringslagstiftning som i skilda hänseenden kan vara erforderlig. Endast reglerandet av den förra frågan har sin plats i tryckfrihetsförordningen. Denna bör alltså innehålla ett stadgande om rätt för svensk medborgare att genom tryckpress framställa tryckalster; samma rätt bör tillkomma svensk juridisk person. I den mån denna rätt icke inskränkes saknas anledning att frånkänna eljest gällande näringsrättsliga bestämmelser giltighet i fråga om boktryckerirörelse; stadganden exempelvis om arbetarskydd, arbetstid, kollektivavtal, registrering av firma och bokföringsskyldighet böra således gälla även boktryckerirörelse. Till den reglering av boktryckeriverksamheten som ur tryckfrihetssynpunkt erfordras höra även bestämmelser om anmälan av boktryckeri, skyldighet för boktryckare att å tryckalster utsätta ursprungsbeteckning samt att avlämna gransknings- och arkivexemplar. I huvudsak torde vad härom för närvarande gäller böra bibehållas; några detaljfrågor påkalla dock uppmärksamhet. Anmälan av boktryckeri avser att möjliggöra tillsyn över vad som tryckes. Även det behöriga fullgörandet av arkivleveranser kan därigenom kontrol-

92 leras. Det kan ur dessa synpunkter vara påkallat att alla tryckerier äro anmälda, även sådana som i regel icke framställa tryckalster, varav gransknings- och arkivexemplar skola lämnas. De år 1941 genomförda bestämmelserna åsyftade även att utsträcka anmälningsskyldigheten till sådana mindre tryckerier, som tidigare icke brukat anmälas. Att anmälningsskyldighet bör åligga även dylika tryckerier, då de begagnas i tryckerirörelse och således beställningsarbeten där utföras, synes befogat. Emellertid förekomma, såsom tidigare framhållits, numera vissa mindre tryckpressar, som användas för kontorsbruk. Att varje affärsidkare som anskaffar en dylik maskin anmäler denna såsom boktryckeri synes knappast nödvändigt. För sådana fall då innehavaren begagnar tryckpressen endast för eget bruk och därå allenast framställer för affärsrörelsen avsedda blanketter, enklare reklamtryck, cirkulär, prisuppgifter och dylikt synes undantag från anmälningsskyldigheten lämpligen kunna göras, liksom ock från skyldigheten att å tryckalstren utsätta ursprungsbeteckning och att avlämna gransknings- och arkivexemplar. Ett sådant undantag torde dock förutsätta att begreppet tillfällighetstryck något utvidgas så att nu angivet affärstryck kan hänföras under detta begrepp. En viss utvidgning av begreppet tillfällighetstryck påkallas även därav att karta, ritning eller bild enligt förslaget hänförts till tryckt skrift, även om den ej åtföljes av text. De nu avsedda tryckalstren synas därför lämpligen kunna benämnas bild- eller tillfällighetstryck. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen infördes redan under senare hälften av 1600-talet en skyldighet för boktryckare att avlämna arkivexemplar av allt som trycktes. Sedan år 1866 omfattar denna skyldighet tre exemplar, vilka lämnas till kungl. biblioteket samt till universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund. Fråga har uppkommit om utsträckande av arkivleveranserna till fyra exemplar, varav ett skulle tillfalla Göteborgs stadsbibliotek. Framställning härom har gjorts av bibliotekets styrelse i skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 maj 1946, vilken skrivelse överlämnats till de sakkunniga för beaktande vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag. Arkivleveranserna ha till syfte att sätta de statliga biblioteken i tillfälle att åstadkomma fullständiga samlingar av den inhemska produktionen av böcker, tidningar, tidskrifter och annat tryck. För vetenskaplig forskning och andra kulturella ändamål äro dylika samlingar av synnerligt värde. Särskilt i fråga om småtryck och andra skrifter med ringa spridning är det knappast praktiskt möjligt för biblioteken att åstadkomma fullständiga samlingar annat än genom leveranser från tryckerierna. Stadsbiblioteket i Göteborg torde numera såsom vetenskapligt bibliotek intaga en sådan ställning att det är jämförligt med de tre statliga biblioteken. Däremot intar icke något annat bibliotek i riket en dylik ställning. Efter år 1921 ha därför de till chefen för justitiedepartementet eller dennes ombud avlämnade granskningsexemplaren med vissa undantag brukat överlämnas till Göteborgs stadsbibliotek, sedan de ej längre behövas för granskningen. Erfarenheten torde dock ha visat att vad biblioteket därigenom erhåller blir ofullständigt. De sakkunniga finna med hänsyn härtill den framställning som gjorts av styrelsen för Göteborgs stadsbibliotek vara motiverad.

93 Om tryckta skrifters utgivning. Utvecklingen av särskilda bestämmelser om periodisk skrift. I 1786 års tryckfrihetsförordning gjordes icke någon skillnad mellan periodisk skrift och annan tryckt skrift. Den periodiska pressen var vid denna tid av ringa omfattning. Förutom Posttidningen, vilken under varierande titlar utgivits sedan år 1645, förekommo endast några få nyhets- och annonstidningar med obetydlig spridning samt ett antal tidskrifter med litterärt och moraliserande innehåll. Efter hand tillkommo under skydd av tryckfriheten tidningar med politiskt och samhällskritiskt innehåll, vilket i sin tur föranledde särskilda mot dessa riktade åtgärder. Genom en förordning år 1780 hade boktryckarna ålagts strängare ansvar för tryckta skrifter i allmänhet och därigenom nödgats iakttaga särskild urskillning vid tryckningen av skrifter. I syfte att bereda boktryckarna ekonomiskt vederlag härför gav Kungl. Maj:t åt dem ensamrätt att utgiva dagblad samt månads- och veckoskrifter uti strödda ämnen. Denna åtgärd tillkom år 1785 genom ett tillägg till 1780 års förordning. Samtidigt föreskrevs emellertid även att privilegium erfordrades för utgivning av dylik skrift, vilket skulle utfärdas av kanslikollegiet. I skrivelse till kollegiet samma år förbehöll sig dock Kungl. Maj:t att själv utfärda dylika privilegier. I varje privilegium skulle angivas de ämnen som finge behandlas i skriften, och privilegiet kunde indragas, så snart det funnes missbrukat. Vidare föreskrevs att granskningsexemplar av periodisk skrift skulle inlämnas till kanslikollegiet, så snart blad eller nummer av skriften utkommit. Att kravet på privilegium ej blott betraktades som en ordningsföreskrift, framgår därav att ansökningar om privilegium avslogos utan annan motivering än att skrifterna ansågos överflödiga. Bestämmelserna blevo väl efter Gustav III:s död upphävda, men genom en kungörelse år 1798 återinfördes kravet på privilegium för utgivning av periodisk skrift. Under förarbetena till 1810 års tryckfrihetsförordning upptogs frågan om fri utgivningsrätt även för periodiska skrifter. I 1809 års kommittéförslag stadgades, med tydlig hänsyftning på det tidigare gällande privilegiesystemet, att för skrifters utgivning icke vidare skulle behövas särskilda tilllåtelser eller privilegier. I viss utsträckning bibehöll dock förslaget särskilda bestämmelser om utgivning av periodisk skrift. Det stadgades sålunda att »i anseende till dagblad, veckoblad, tidningspapper och alla slags periodiska arbeten» ej mindre utgivaren än författaren borde ställa sig till noga efterlevnad vad förordningen innehöll; efter fjärde gången förnyad större förbrytelse kunde sådan periodisk skrift helt och hållet indragas, och utgivaren skulle då ha förverkat sin rätt till något sådant vidare företag. I 1810 års tryckfrihetsförordning stadgades att utgivare av periodiska skrifter skulle äga enahanda rättigheter, plikter och ansvarighet som författare i alla de fall där ej i förordningen annorlunda stadgats. Förordningen 1—470114

94 innehöll icke några särskilda kvalifikationer för utgivare av periodisk skrift. Uttryckligen angavs att privilegier på skrifters utgivning ej skulle behövas. De tidigare föreslagna reglerna om indragning av periodisk skrift hade även strukits. Ändringsförslag som särskilt berörde utgivningen av periodisk skrift framställdes såväl av konstitutionsutskottet vid 1810 års urtima riksdag som av Kungl. Maj:t i proposition till 1812 års riksdag. På grundval av dessa förslag tillkom 1812 års tryckfrihetsförordning, vilken innehöll ändrade regler angående utgivningen av periodisk skrift. Det stadgades sålunda att utgivaren av periodisk skrift skulle anmäla sig, jämte skriftens titel och tryckningsort, hos hovkanslern — sedermera justitiestatsministern och efter år 1876 chefen för justitiedepartementet — för erhållande av bevis att hinder emot skriftens utgivande icke förekom. Förutsättning var att sökanden ej blivit dömd för nesligt brott eller förklarad ovärdig föra andras talan. Stadgandet ansågs dock innebära att utgivningsbevis kunde vägras även i det fallet, då den uppgivna titeln överensstämde med titeln på periodisk skrift för vilken bevis tidigare utfärdats. Ytterligare en inskränkning i rätten att få utgivningsbevis framgick av de år 1812 tillkomna reglerna om indragningsmakten, vilka blevo bestående till år 1844. Indragning kunde ske av periodisk skrift, som var vådlig för allmän säkerhet eller utan skäl och bevis förnärmade personlig rätt eller var av en fortfarande smädlig egenskap. Åtgärden beslöts provisoriskt av hovkanslern och prövades av Kungl. Maj :t i statsrådet, som även förordnade, huruvida utgivaren av indragen skrift framdeles finge utgiva någon annan periodisk skrift. Den som fått en av honom utgiven periodisk skrift indragen kunde således bli obehörig att utgiva annan dylik skrift. I övrigt fordrades ej särskilda kvalifikationer för att vara utgivare av periodisk skrift; dock torde i praxis ha krävts att denne skulle vara svensk medborgare. Utgivarens ställning i fråga om ansvaret för skriften erhöll genom 1812 års lagstiftning ett tydligare uttryck genom ett stadgande att denne alltid skulle anses såsom författare av skriften. Någon närmare föreskrift vem som skulle vara utgivare innehöll tryckfrihetsförordningen icke, ej heller gjordes däri någon skillnad mellan utgivaren och skriftens ägare eller förläggare. I praxis ansågos bestämmelserna innebära att den som blivit anmäld såsom utgivare betraktades som utgivare, oavsett vilken ställning h a n intog till skriften eller vilken befattning han tog med denna. Reglerna om utgivning av periodisk skrift blevo efter indragningsmaktens avskaffande i huvudsak bestående till 1941 års lagändringar, genom vilka bestämmelserna erhöllo en mera detaljerad och i viss mån ändrad utformning. Åtskilliga förslag till ändrade regler förekommo emellertid dessförinnan Den möjlighet som enligt 1812 års regler förelåg att låta en helt utomstående person bära ansvaret för skriften såsom utgivare endast till namnet, vilken möjlighet även utnyttjades, föranledde ändringsförslag, vilka åsyftade att lägga ansvaret för skriften på den som verkligen bestämt skriftens innehåll. Enligt de vid 1871 och 1872 års riksdagar framlagda förslagen erfordra-

95 des icke längre bevis om att hinder mot utgivningen ej förekom; däremot bibehölls anmälan av skriftens titel och tryckningsort samt, i det förra förslaget men ej i det senare, av dess utgivare. Sådan anmälan skulle göras hos justitiekanslern eller dennes ombud. Dessutom föreslogs såsom en nyhet skyldighet för boktryckaren att på nummer eller häfte av skriften upptaga namnet på den som i egenskap av utgivare bestämde skriftens innehåll. Den som i sådan egenskap bestämt skriftens innehåll skulle ansvara för detta. I det av Kungl. Maj:t genom proposition till 1887 års riksdag framlagda förslaget till tryckfrihetslag föreslogs för den som svarade för innehållet i tidning eller tidskrift beteckningen huvudredaktör. Endast den som var svensk undersåte, rådde över sig och sin egendom, åtnjöt medborgerligt förtroende och personlig frihet samt var bosatt inom riket ägde vara huvudredaktör; överträdelse härav var straffbelagd. Namnet på den som i sådan egenskap hade inseende över skriftens utgivande och ägde bestämma dess innehåll skulle utsättas på varje nummer eller häfte av skriften. Försummelse eller oriktig uppgift skulle föranleda ansvar. Anmälan till justitiekanslern skulle göras angående skriftens titel och tryckningsort samt förläggarens namn; huvudredaktören skulle däremot ej anmälas. Avsikten med förslaget var att uppgiften å skriften rörande huvudredaktören skulle tjäna till ledning men ej vara avgörande i fråga om ansvaret. Om den var falsk eller eljest oriktig, svarade likväl den verklige huvudredaktören eller, om denne var okänd eller obehörig, förläggaren. Det i 1912 års betänkande framlagda förslaget till tryckfrihetsordning överensstämde i huvudsak med 1887 års förslag i fråga om föreskrifter för utgivningen av periodisk skrift. Å varje nummer eller häfte av tidning eller tidskrift skulle vid skriftens titel utsättas namnet på den som i egenskap av huvudredaktör hade inseende över skriftens utgivning och ägde bestämma dess innehåll. Försummelse medförde bötesansvar för boktryckaren. Endast den som var svensk medborgare, myndig, åtnjöt medborgerligt förtroende och personlig frihet samt var bosatt inom riket ägde vara huvudredaktör. Om denne var obehörig, medförde detta bötesstraff för honom och förläggaren samt för boktryckaren, därest den sistnämnde ägde vetskap därom. Uppgavs annan än den verklige huvudredaktören såsom sådan, medförde detta straff för den sistnämnde; även den uppgivne huvudredaktören och förläggaren kunde dömas till straff, om uppgiften tillkommit med deras vetskap. Förslaget överensstämde med 1887 års förslag även i fråga om anmälan till justitiekanslern av tidnings eller tidskrifts titel och tryckningsort; dock skulle även huvudredaktören anmälas. För innehållet i tidning eller tidskrift ansvarade huvudredaktören. Om det ej fanns behörig huvudredaktör eller det ej kunde visas vem h a n var, blev förläggaren ansvarig. Avsikten med bestämmelserna var att ansvaret skulle drabba den verklige huvudredaktören. Uppgift på skriften eller anmälan till justitiekanslern skulle ej vara avgörande utan tjäna till ledning. Åklagare eller målsägande kunde i tryckfrihetsmål föra bevisning om den verklige huvudredaktören.

96 I 1935 års betänkande med förslag angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet upptogos i förevarande hänseende bestämmelser huvudsakligen överensstämmande med 1912 års förslag, dock betecknades den ansvarige ej såsom huvudredaktör, emedan — såsom i betänkandet' anfördes — i större tidningsföretag den person, åt vilken denna titel gavs, ofta icke utövade den ledning som avsågs. I stället användes beteckningen utgivare. De år 1941 antagna, nu gällande bestämmelserna angående utgivning av periodisk skrift bygga på tidigare förslag men förete även avvikelser därifrån. Det åligger ägaren av periodisk skrift att utse en utgivare. Denne skall ha inseende över skriftens utgivning och äga sådan bestämmanderätt över dess innehåll, att intet i skriften får införas mot hans vilja. Utgivaren skall vara i riket bosatt, myndig svensk medborgare. I 1939 års betänkande, vilket ligger till grund för lagändringarna, hade föreslagits att, om flera personer medverkade vid redigeringen av skriften, chefredaktören eller någon som eljest intog en verkligt ledande ställning inom redaktionen skulle vara utgivare. Pressorganisationerna anmärkte emellertid att det i synnerhet då det gällde stora tidningar ofta torde vara lämpligare att någon annan person än chefredaktören fungerade såsom utgivare; förslaget fick därför utgå ur den proposition som förelades riksdagen. För rätten att utgiva periodisk skrift fordras utgivningsbevis, som på ansökan meddelas av chefen för justitiedepartementet för utgivaren. Vid ansökningen, vilken även skall innehålla uppgift om skriftens titel och tryckningsort, skall fogas ägarens förklaring att sökanden utsetts till utgivare och att denne skall intaga den ställning och har de kvalifikationer som erfordras. Sistnämnda bestämmelser möjliggöra en viss kontroll över utgivarens behörighet och ställning. Väsentligen tillgodoses dock kravet, att det alltid skall finnas utgivare med den ställning och de kvalifikationer som erfordras, genom det ansvar härför som lagts på skriftens ägare. Om skriften utgives, oaktat vederbörlig utgivare icke finnes, vare sig utgivningsbevis icke finnes meddelat eller den anmälde utgivaren avgått eller denne saknar den ställning eller icke uppfyller de kvalifikationer som fordras, blir ägaren själv ansvarig för tryckfrihetsbrott genom skriften. Ägaren k a n även dömas till särskilt straff, om han underlåter tillse att vederbörlig utgivare finnes eller mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift härom. Det ansvar som ålagts ägaren av periodisk skrift kan i andra hand drabba boktryckaren. De garantier som sålunda skapats för att den anmälde utgivaren även är den verklige ha möjliggjort att tryckfrihetsansvaret för skriften, liksom tidigare, kunnat läggas på den som i egenskap av utgivare h a r utgivningsbevis för skriften. I likhet med de tidigare förslagen innebära gällande regler dock att den som ej kan anses som verklig utgivare av skriften ej bär tryckfrihetsansvaret för denna, även om han erhållit utgivningsbeviset. I dylikt fall drabbar ansvaret dock ej såsom enligt tidigare förslag den verklige utgivaren utan skriftens ägare. Vissa bestämmelser tjäna även till kontroll av ägaren. Denne skall vara svensk medborgare eller svensk juridisk person. Då periodisk skrift övergår till ny ägare, åligger det denne att göra anmälan därom.

97 Registrering av periodisk skrift. Enligt gällande bestämmelser ankommer det på utgivare av periodisk skrift att söka utgivningsbevis för skriften och att därvid uppgiva skriftens titel och utgivningsort. Före utfärdandet av utgivningsbeviset prövas att titeln ej företer sådan likhet med titeln på skrift, för vilken utgivningsbevis tidigare utfärdats, att förväxling lätt kan ske. Tryckfrihetsförordningen innehåller även bestämmelser om ogiltigförklarande av utgivningsbeviset i sådana fall då detta under viss tid icke begagnats eller en viss likhet med titeln för annan skrift föreligger. Ursprungligen funnos icke några bestämmelser om titelskydd meddelade i tryckfrihetsförordningen. I praxis iakttogs dock att hinderlöshetsbevis för periodisk skrift icke utfärdades, om annan erhållit sådant bevis för periodisk skrift med samma namn. Förslag till lag om rätt till tidnings eller tidskrifts titel framlades av patentlagstiftningskommittén år 1922 (SOU 1922: 9). Detta förslag innebar att domstol i vissa fall kunde meddela förbud mot brukandet av titel för tidning eller tidskrift. Brukande av sådan titel skulle vara straffbart, om det skett i avsikt att vilseleda eller mot ett av domstol meddelat förbud. Detta förslag ledde icke till lagstiftning. I samband med åtskilliga andra ändringar i tryckfrihetsförordningen infördes emellertid år 1937 ett stadgande innehållande att chefen för justitiedepartementet ägde vägra att utfärda bevis, om den anmälda titeln företedde sådan likhet med titeln å periodisk skrift, för vilken tidigare utfärdat bevis vore gällande, att förväxling lätt kunde ske. Ett samtidigt av Kungl. Maj:t framlagt förslag att bevis skulle kunna vägras även i det fallet, då dess utfärdande eljest skulle lända annan till uppenbart förfång, blev ej antaget av riksdagen. Konstitutionsutskottet, som avstyrkte förslaget, anförde därvid att bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen vore av offentiigrättsligt innehåll och att det icke borde tillkomma chefen för justitiedepartementet att ingå i prövning av sökandens civilrättsliga förhållande till själva tidningsföretaget, en prövning som borde ankomma på domstol. Av förarbetena till 1941 års lagändringar framgår att de då meddelade reglerna till skydd för periodisk skrifts titel avsågo att giva en provisorisk reglering. I yttrande över 1939 års betänkande framhöll advokatsamfundets styrelse att rätta platsen för de materiella reglerna om titelskydd icke vore tryckfrihetsförordningen utan civillag. Även boktryckarföreningen gjorde ett uttalande av samma innehåll. Departementschefen anförde emellertid att den pågående utredningen om revision av auktorrätten borde avvaktas och att därför bestämmelser om titelskydd ej borde borttagas ur grundlagen. Genom 1941 års lagändringar blevo ej blott tidigare bestämmelser bibehållna; även nya regler om ogiltigförklarande av utgivningsbevis, vilka delvis åsyftade att bereda skydd för periodisk skrifts titel, tillkommo. Ändringarna år 1941 inneburo såtillvida en inskränkning i titelskyddet, att begreppet periodisk skrift fick en mera begränsad innebörd. Tidigare avsågs med periodisk skrift en sådan som utgavs i nummerföljd eller på bestämda tider. Numera räknas

98 till periodisk skrift endast sådan som är avsedd att utgivas med minst fyra nummer eller häften årligen. Behovet av skydd för periodisk skrifts titel har i viss utsträckning blivit tillgodosett genom de år 1942 genomförda ändringarna i lagen om illojal konkurrens, varigenom såsom en särskild form av illojal konkurrens i lagen upptagits illojal användning av kännetecken. Stadgandet härom (9 §) innehåller, bland annat, straff och skadeståndsskyldighet för den som i näringsverksamhet eller eljest offentliggör eller mångfaldigar litterärt eller musikaliskt verk eller verk av bildande konst under egenartad titel eller diktat namn, varigenom lätt kan föranledas förväxling med annans förut offentliggjorda verk eller dess upphovsman; förutsättning är dock att gärningen sker med uppsåt att framkalla sådan förväxling. Berättigad att anställa talan ä r upphovsmannen till verket så ock annan innehavare av rätt till detsamma. Av förarbetena till lagändringen framgår att såsom sådan innehavare avrått till verket kan anses ägaren till ett tidningsföretag. Registrering av periodisk skrift är uppenbarligen påkallad av hänsyn till kontrollen över dylika skrifter. Det är härvidlag icke tillräckligt att den som ämnar utgiva en dylik skrift blott anmäler detta till offentlig myndighet. För att skriften skall kunna individualiseras krävs även en prövning att den titel han avser att begagna ej kan förväxlas med titeln på annan sådan skrift. Även de behörighetskrav tryckfrihetsförordningen uppställer i fråga om ägare och utgivare av periodisk skrift påkalla prövning. Det är därför erforderligt att, liksom hittills, för rätten att utgiva periodisk skrift kräva utgivningsbeyis, innebärande att hinder enligt tryckfrihetsförordningen för skriftens utgivning icke möter. Den prövning som sålunda ur tryckfrihetssynpunkt är påkallad medför att innehavaren av utgivningsbeviset blir i viss utsträckning skyddad i sin utgivningsrätt gentemot intrång från annan. I och för sig tillkommer det icke tryckfrihetsförordningen att meddela de privaträttsliga regler som äro erforderliga för att ur denna synpunkt skapa skydd för utgivningsrätten. Behovet av dylikt skydd begränsar sig icke till de skrifter som enligt tryckfrihetsförordningen äro att anse som periodiska, och även i övrigt kunna mera omfattande regler vara erforderliga. Det ankommer på allmän lag att meddela sådana regler. Då emellertid de offentligrättsliga reglerna om utgivningsbevis för periodisk skrift med nödvändighet komma att bilda utgångspunkt för det privaträttsliga skyddet, såvitt fråga är om periodisk skrift, måste vid deras avfattning hänsyn tagas till deras betydelse ur privaträttslig synpunkt. Härvid påkallar främst frågan för vem beviset skall utfärdas uppmärksamhet. Denna fråga sammanhänger med innebörden av begreppen ägare och utgivare av periodisk skrift samt det inbördes förhållandet mellan ägaren och utgivaren.

99 Förhållandet mellan ägare och utgivare av periodisk skrift. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen innehöll tryckfrihetsförordningen i sin ursprungliga lydelse bestämmelser angående utgivare av periodisk skrift och om skyldighet för denne att anmäla sig för erhållande av hinderlöshefsbevis. Det angavs icke i lagen vad därvid skulle förstås med utgivare. Emellertid var utgivandet av en periodisk skrift ännu vid tiden för tryckfrihetsförordningens tillkomst i jämförelse med nutida förhållanden en föga komplicerad verksamhet. Med begreppet utgivare torde närmast ha åsyftats den person som sammanställde och redigerade samt ofta även författade skriftens innehåll. I den mån det förekom att skriften utgavs för annans räkning såsom ägare eller förläggare av företaget, torde den senare i regel h a varit den som tryckte skriften, varför för honom gällde de bestämmelser och det ansvar som stadgades för boktryckare. Det fanns således icke något framträdande behov av att i tryckfrihetsförordningen särskilt nämna skriftens ägare och reglera förhållandet mellan denne och utgivaren. Utvecklingen av den periodiska pressen har medfört att tidningar och tidskrifter i stor utsträckning blivit betydande ekonomiska företag, vilka kräva en särskild ledning av annan art än den som tillkommer en ansvarig utgivare. Dylika företag drivas ofta av bolag eller andra juridiska personer, som bildats för detta ändamål och vilka utöva den ekonomiska ledningen av företaget samt bestämma skriftens allmänna politiska inställning. Ofta ingår i företaget även ett tryckeri, där skriften framställes, och företaget är således även boktryckare i tryckfrihetsförordningens mening. Detta behöver dock ej alltid vara fallet och denna del av verksamheten framstår ej heller som det väsentliga. I vissa främmande länder, särskilt England och Förenta staterna, förekomma tidningstruster, vilka äga ett stort antal tidningar och tidskrifter. En tendens att samla tidningar, särskilt landsortstidningar vilka utkomma i olika orter eller äro avsedda för skilda spridningsområden, under gemensam ekonomisk ledning förekommer även i vårt land. Utgivare av periodisk skrift är vanligen en hos företaget anställd person, som är verksam inom skriftens redaktion och av företaget erhållit viss fullmakt att bestämma över skriftens innehåll. På grund av den utveckling som den periodiska pressen sålunda undergått h a r frågan om förhållandet mellan ägaren och utgivaren kommit i förgrunden. Det hinderlöshetsbevis som enligt de före år 1941 gällande reglerna meddelades för utgivaren innebar en personlig rätt för denne att utgiva skriften. Utgivningsrätten kunde icke överlåtas eller pantsättas och gick ej i arv vid utgivarens död (NJA 1903:216 och 1921:113). Om beviset återställdes till justitiedepartementet, synes under en tidigare period hinder ej ansetts föreligga att utfärda nytt bevis för annan. Ägare av periodisk skrift kunde därför, om han förvarade beviset, även mot utgivarens önskan låta annan anmäla sig såsom utgivare (NJA 1896:278). Under senare tid krävdes emellertid förklaring av den för vilken beviset utfärdats, att han överlåtit beviset

100 på den nya utgivaren eller att han ej hade något att erinra mot att denne utsågs till utgivare. Någon skyldighet för utgivaren att tillhandahålla beviset åt ägaren eller avgiva dylik förklaring förelåg dock icke. Han kunde därför motsätta sig att annan utsågs till utgivare (NJA 1902:462). Den utgivningsrätt som tillkom utgivaren kunde därvid komma i konflikt med ägarens anspråk på rättsligt skydd för den av honom drivna rörelsen. Det förekom därför redan före 1941 års ändringar att ägaren på olika sätt sökte skydda sin rätt. En år 1939 företagen undersökning (SOU 1939: 32 s. 52) utvisade att i viss utsträckning ägaren eller den ekonomiske ledaren av företaget anmäldes som ansvarig utgivare. Av större betydelse är emellertid att i ett stort antal fall hinderlöshetsbeviset förvarades hos företaget samt att utgivaren på förhand fått till företaget lämna en anmälan om frånträdande av utgivarskapet. Ägarens rätt var emellertid trots detta ofullständigt skyddad. Fall ha sålunda förekommit, då efter utgivarens död annan begärt och erhållit hindeilöshetsbevis för skriften och därigenom hindrat innehavaren av företaget att fortsätta utgivningen under oförändrad titel (NJA 1921: 113). I rättspraxis hade dock, såsom framgår av sistnämnda fall (jämför NJA 1937: 453), företagets ägare ansetts ha en viss rätt till skadestånd enligt allmänna rättsprinciper på grund av intrång i den »utgivningsrätt» som vid sidan av utgivarens rätt tillkom honom. De år 1941 genomförda ändringarna i tryckfrihetsförordningen inneburo en reglering av förhållandet mellan ägaren och utgivaren av periodisk skrift. För utgivning av skriften fordras alltjämt utgivningsbevis, vilket anses medföra en personlig rätt för utgivaren att utge skriften. Det tillkommer emellertid ägaren att utse utgivare, och ägarens förklaring därom erfordras för att beviset skall kunna erhållas. Utgivaren k a n således icke överföra den rätt beviset medför på annan utan ägarens medverkan. Han kan ej heller i praktiken motsätta sig att ägaren utser annan till utgivare och låter denne söka nytt utgivningsbevis. Om utgivaren avgår eller icke intar den ställning som skall tillkomma honom, kan nämligen ny utgivare utses och nytt utgivningsbevis sökas. Det h a r endast föreskrivits att den förre utgivaren skall underrättas om sådant ärende, där så k a n ske. I realiteten är det således ägaren som disponerar över utgivningsrätten för skriften. Att likväl utgivningsbeviset skall meddelas för utgivaren h a r motiverats med att denne därigenom skulle få en mera auktoritativ ställning. I 1939 års betänkande anfördes sålunda att utställande av utgivningsbeviset å ägaren i stället för å utgivaren kunde medföra att utgivarens bestämmanderätt över skriftens innehåll minskades och att hans beroende av ägaren bleve större än önskvärt vore samt att utgivarens auktoritet delvis torde vila på att han vore den som erhållit utgivningsbeviset. Denna ståndpunkt kritiserades av advokatsamfundets styrelse i dess yttrande över betänkandet. Styrelsen anförde bl. a.: »Sedan förslaget väl infört begreppet ägare av periodisk skrift borde det synas självklart, att denne skulle vara ensam berättigad till skriftens titel. Den naturliga anordningen syntes då vara, att den anmälan som skulle ske hos justitieministern gjordes av ägaren och innefattade uppgift om nam-

101 net på sådan utgivare, som i förslaget avsåges, samt att utgivningsbevis utfärdades till ägaren. Det vore tveksamt vad begreppet ägare av periodisk skrift innebure, om till äganderätten ej hörde rätten till skriftens titel och den good will som därmed kunde vara förenad. Det vore möjligt, att förslaget ej avsåge att till den anställde överföra något av denna good will utan blott ville skydda honom mot obehörigt avskedande. Men om detta vore syftet och om man avsåge vinna detta därigenom att, vid tvist mellan en tidnings ägare och utgivare, den sistnämnde skulle kunna föranleda, att frågan om utfärdande av nytt utgivningsbevis för efterträdaren holies svävande i avbidan på att en måhända långvarig rättegång bringades till slut, så måste med bestämdhet avrådas från en dylik reglering. Garantier för utgivarens auktoritet och säkerhet i anställningsförhållandet borde eftersträvas på annan väg än genom att lämna utgivaren möjlighet att försvåra erhållandet av utgivningsbevis för efterträdaren.» Även svenska bokförläggarföreningen ansåg det kunna diskuteras, om ej ägaren borde vara den som innehade utgivningsrätten till periodisk skrift, men godtog förslaget med hänsyn till att det skulle ligga i ägarens skön såväl att tillsätta som att entlediga utgivaren och att utse ny i dennes ställe samt att utgivningsbevis skulle utfärdas i enlighet härmed. Departementschefen biträdde uttalandet i betänkandet vid framläggande av proposition till riksdagen. Såsom framgår av det anförda har den faktiska utvecklingen lett till att ägare och utgivare av periodisk skrift framstå såsom skilda begrepp. Utgivandet av periodisk skrift är numera oftast ett betydande ekonomiskt företag, vilket kräver rättsligt skydd mot intrång från utomstående. Det för skriften meddelade utgivningsbeviset, vilket ur offentligrättslig synpunkt avser att möjliggöra kontroll över periodiska skrifter, tjänar i praktiken även ett dylikt civilrättsligt skydd för företaget och bör därför tillkomma dess ägare. Praktiska fördelar stå att vinna genom en dylik anordning. Det blir icke längre nödvändigt att söka nytt utgivningsbevis, så snart ny utgivare blivit utsedd. Den rätt beviset medför blir ej heller att betrakta som en personlig rätt, som utlöper vid innehavarens död. Beviset kommer att representera det ekonomiska värde som ä r förenat med företaget och kan enligt vanliga civilrättsliga regler överlåtas till annan. Till innehavet av beviset kunna anknytas de rättigheter som böra tillkomma företagets ägare i skilda hänseenden. Utgivarskapet bör betraktas såsom ett av skriftens ägare meddelat uppdrag för utgivaren. Självfallet kan det förekomma att ägaren själv är utgivare. Dessa skilda funktioner böra likväl i lagen komma till uttryck som om de företräddes av olika personer. För utgivarens auktoritet saknar det all betydelse, om denne eller ägaren erhållit utgivningsbevis för skriften. Endast om utgivaren tillerkännes sådan dispositionsrätt över utgivningsrätten att h a n kan motsätta sig att annan utses till utgivare, skulle beviset i detta hänseende få betydelse. Det kan emellertid icke komma i fråga att skapa en dylik dispositionsrätt för utgivaren, vilken såsom erfarenheten visat

102 skulle kunna medföra rättsförlust för ägaren. Utgivarens auktoritet bygger på andra faktorer, i främsta rummet på hans skyldighet att svara för tryckfrihetsbrott genom skriften. Även anställningsavtalet och den good will för företaget, som följer av att utgivaren är känd och uppskattad av skriftens läsare, spela här i praktiken in. I sista hand är utgivarens auktoritet i förhållande till ägaren en förtroendefråga, som ej låter sig reglera genom några lagbestämmelser.

Utgivarens ställning och kvalifikationer. Såsom redan framhållits ha tidigare förslag inneburit att utgivarskapet för periodisk skrift skulle åvila huvudredaktören eller någon som intog en verkligt ledande ställning inom redaktionen. De år 1941 antagna bestämmelserna innehålla emellertid icke någon dylik anvisning utan allenast att utgivaren skall ha inseende över skriftens utgivning och äga sådan bestämmanderätt över dess innehåll att intet i skriften får införas mot hans vilja. Frågan vem som skall vara utgivare och de befogenheter som skola tillkomma denne sammanhänger med tidningsföretagets organisation. För en stor del av den svenska pressen torde alltjämt utgivarskapet sammanfalla med ett mera allmänt uppdrag att såsom huvudredaktör självständigt omhänderhava tidningens redaktionella ledning. Särskilt i vissa stora tidningsföretag synes emellertid utvecklingen ha lett till ett särskiljande av utgivarskapet och denna allmänna redaktionella ledning. Skälen härtill torde kunna antagas vara att huvudredaktören i dylika tidningsorgan icke lämpligen kan granska skriften i sådan omfattning att han kan påtaga sig ansvaret för dess innehåll; en sådan granskning k a n stundom lättare utföras av en redaktionssekreterare eller annan redaktionsmedlem. Det gäller emellertid här organisationsfrågor som icke kunna bli föremål för offentligrättslig reglering. Utgivarens allmänna ställning till skriftens ägare och till dem som jämte honom medverka vid skriftens tillkomst kan, även om den för pressens fria ställning har stor betydelse, icke lämpligen fastställas i tryckfrihetsförordningen. Oeftergivligt u r tryckfrihetssynpunkt är att den som utsetts till utgivare intar en sådan ställning att han är i tillfälle att granska vad som införes i skriften och att han kan förhindra tryckfrihetsbrott. Dessa befogenheter för den som utses till utgivare få alltså icke inskränkas genom några föreskrifter som ålägga utgivaren att rätta sig efter ägarens anvisningar eller genom uppdrag för annan att utöva den redaktionella ledningen av skriften i dess helhet eller i vissa delar. Tryckfrihetsförordningen har sedan gammalt uppställt vissa allmänna behörighetskrav för rätten att vara utgivare av periodisk skrift. Ursprungligen krävdes att den som skulle vara utgivare av sådan skrift ej blivit dömd för nesligt brott eller förklarad ovärdig föra andras talan. Dessa begränsningar h a nu förlorat sin betydelse och även avlägsnats u r tryckfrihetsförordningen. På grund av uppdragets natur torde böra fordras att utgivaren råder över sig

103 och sin egendom och är bosatt inom riket. Med hänsyn till utgivaransvarets grundläggande betydelse torde, liksom i gällande rätt, böra stadgas, att utländsk medborgare ej kan vara utgivare av periodisk skrift. Ur ansvarighetssynpunkt är det av betydelse att det utan svårighet kan fastställas vem som är ansvarig utgivare. Sedan gammalt har därför gällt att utgivaren skall vara registrerad hos offentlig myndighet. Denna åtgärd möjliggör även en viss kontroll över att det finnes utsedd en utgivare med den ställning och de kvalifikationer som äro erforderliga. E n dylik kontroll kan självfallet ej vara så ingående att oriktiga uppgifter, särskilt angående utgivarens ställning, kunna förhindras. Ändrade förhållanden kunna även inträda efter det anmälan skett. Tillräckliga garantier för registreringens tillförlitlighet torde emellertid, liksom i gällande rätt, kunna skapas genom särskilda ansvarsbestämmelser för försummelse eller oriktig uppgift samt genom en sådan anordning av ansvarighetsreglerna att skriftens ägare, på vilken det ankommer att tillse att vederbörlig utgivare finnes utsedd och är anmäld, själv får bära tryckfrihetsansvaret, om han eftersätter vad sålunda åligger honom.

Ställföreträdare för utgivaren av periodisk skrift. De ursprungliga bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen innehöllo icke några regler för det fall att utgivaren var hindrad att utöva utgivarskapet. Den som erhållit hinderlöshetsbeviset för skriften svarade för tryckfrihetsbrott genom denna, även om han av sjukdom eller annat laga förfall ej varit i stånd att granska dess innehåll. Enligt 1871 års förslag till ny tryckfrihetsförordning skulle ansvaret för periodisk skrift åvila den som i egenskap av utgivare bestämt skriftens innehåll. Därmed avsågs att, om den ordinarie utgivaren av laga förfall, såsom sjukdom, bortresa eller dylikt, var förhindrad att vaka över skriften, denne icke skulle vara ansvarig, ulan någon hans vikarie. Även 1872 års förslag intog samma ståndpunkt. I 1887 års förslag till tryckfrihetslag hade beaktats att det borde vara den ansvarige utgivaren av tidning obetaget att vid tillfälligt förfall, som endast varade någon kortare tid, kvarstå såsom utgivare. Därför föreskrevs att, om han genom tillfälligt förfall hindrades att utöva inseende över skriftens utgivning och bestämma dess innehåll, h a n ändock under en tid av högst åtta dagar ägde låta i tidningen uppgiva sig såsom huvudredaktör, med påföljd att h a n svarade för tidningen under denna tid. Det i 1912 års betänkande framlagda förslaget anslöt sig i huvudsak till 1887 års förslag. Utgivaren skulle således vara berättigad att när som helst på grund av tillfälligt förfall överlämna sin befattning till ställföreträdare. Skyldighet att insätta ställföreträdare skulle inträda, om hindret varat fjorton dagar. Bestämmelsen hade gjorts tillämplig ej blott på tidning utan även på tidskrift. Det i 1935 års betänkande med förslag angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet framlagda förslaget till ändringar i

104 tryckfrihetsförordningen anslöt sig i förevarande hänseende till 1912 års betänkande; skyldighet att insätta ställföreträdare skulle dock uppkomma först då hindret varat mer än två månader. Genom de år 1941 antagna lagändringarna erhöllo bestämmelserna i viss mån en annan utformning än i tidigare förslag. Om det kan antagas att utgivaren på grund av sjukdom eller annan tillfällig omständighet oavbrutet under minst två månader ej kommer att utöva befattningen såsom utgivare, skall han överlämna denna till ställföreträdare intill dess hindret upphört. Samma skyldighet föreligger, om utgivaren skall undergå frihetsstraff i minst en månad. Förutsättning för att ställföreträdare skall bli ansvarig för skriften är att anmälan gjorts hos chefen för justitiedepartementet. Försummelse att anmäla ställföreträdare, då skyldighet därtill föreligger, är straffbelagd. Av förarbetena till lagändringen framgår icke fullt tydligt, om ställföreträdare kan anmälas för kortare tid än två eller i angivet fall en månad. Den gängse tolkningen torde dock vara att detta ej kan ske. I yttrande över 1939 års betänkande hade pressorganisationerna föreslagit att utgivaren borde ha en permanent ställföreträdare, vilken vid förfall för utgivaren under viss bestämd tid samt vid utgivarens död eller avgång från befattningen skulle inträda i hans ställe, vilket förslag dock ej upptogs av departementschefen. Uppenbart är att de skäl som föranlett införande av bestämmelser om ställföreträdare för utgivaren alltjämt tala för att dylika bestämmelser böra finnas i tryckfrihetsförordningen. Emellertid har erfarenheten efter 1941 års ändringar visat att möjligheten att insätta ställföreträdare föga utnyttjas. Självfallet är det svårt att utreda orsakerna härtill. Behov av ställföreträdare måste dock i viss utsträckning föreligga. Det kan antagas att kravet på anmälan i varje särskilt fall med angivande på förhand av den tid ställföreträdaren skall fungera i praktiken skapar ett hinder. Mera användbara voro tydligen de tidigare förslagen, enligt vilka för insättande av ställföreträdare erfordrades allenast en uppgift därom på skriften. Emellertid är, lika väl som i fråga om den ordinarie utgivaren, en viss kontroll av ställföreträdande utgivare erforderlig. Båda de nu angivna synpunkterna torde dock kunna tillgodoses, om reglerna rörande ställföreträdare anordnas på sådant sätt att en eller flera personer kunna utses att vid förekommande förfall för utgivaren inträda såsom dennes ställföreträdare. Sedan anmälan härom skett, bör det vara tillräckligt att det angives på skriften, när ställföreträdare bär ansvaret för denna. Därigenom blir det praktiskt möjligt att insätta ställföreträdare endast för kortare tid och det behöver ej på förhand beräknas, hur länge ställföreträdaren skall fungera. Skyldighet att överlämna utgivarskapet till ställföreträdare bör, liksom enligt gällande rätt, dock inträda om hindret för den ordinarie utgivaren kan antagas bli av längre varaktighet.

105 Utgivning av tryckt skrift, som ej är periodisk. För utgivningen av periodisk skrift äro, såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, vissa bestämmelser nödvändiga, vilka främst tjäna till att underlätta beivrandet av tryckfrihetsbrott. För andra tryckta skrifter kunna däremot dylika bestämmelser ej anses lämpliga. I fråga om tryckt skrift, som icke är periodisk, böra ej ställas särskilda krav på den som vill utgiva skriften; även annan än svensk medborgare bör, då särskilda inskränkande föreskrifter ej meddelats, ha samma rätt att utgiva skriften som svensk medborgare. Någon förhandsregistrering av sådan skrift bör ej heller förekomma. Till grund för ansvarighetssystemet kunna emellertid vissa definitioner på de personer, som i olika egenskap ta befattning med skriftens utgivning, vara erforderliga. Ansvaret för tryckt skrift, som icke är periodisk, åvilar i första hand författaren. Det torde icke vara möjligt och knappast heller behövligt att i tryckfrihetsförordningen angiva vad som skall förstås med författare av tryckt skrift. Författare är uppenbart ej blott den som i skrift ger uttryck åt egen tankeverksamhet. Även den som återger sakuppgifter eller uttalanden av andra kan i viss utsträckning utöva en individuellt skapande verksamhet och därför vara att anse som författare. Framstår skriften i sin helhet eller i särskilda delar som verk av annan, blir den som sammanställt skriften dock ej författare utan skriftens utgivare. Frågan vem som är författare kan uppkomma, då flera samverkat vid skriftens utarbetande. Det kan därvid tänkas att endast någon av dem blir att anse som skriftens författare, medan andra betraktas som dennes medhjälpare. I andra fall kunna flera personer gemensamt eller envar till viss del anses som skriftens författare. Det torde få ankomma på rättstillämpningen att lösa de frågor som i detta sammanhang kunna uppkomma. Den auktorrättsliga begreppsbildningen kan härvid giva ledning. Vad nu anförts om författare äger tillämpning även då skriften består av karta, ritning eller bild. Den som utfört denna kan därvid bli att anse som författare i tryckfrihetsförordningens mening, såväl då den utgives särskilt som då den ingår i skriften såsom en illustration till texten. Huruvida i sistnämnda fall textens författare bör anses som författare även till illustrationer, som utförts av annan, eller om den som skrivit texten och den som utfört illustrationerna båda böra anses som författare till skriften, envar till sin del, får bedömas efter omständigheterna. Det torde vara erforderligt att i samband med reglerna om utgivning av tryckt skrift angives vad som skall förstås med utgivare av sådan skrift, som ej är periodisk, och med skriftens förläggare. Dessa kunna nämligen i vissa fall bli ansvariga för tryckfrihetsbrott genom skriften och det bör därför klart framgå, vilka som avses med dessa beteckningar. Den närmare utformningen därav behandlas i den följande redogörelsen för de särskilda stadgandena i 5 kap.

106 Om t r y c k t a skrifters spridning. Utvecklingen av regler om spridning av tryckt skrift. Redan under förra hälften av 1600-talet utfärdades bestämmelser, som syftade till att reglera bokhandeln. Bokbindarna fingo ensamrätt att driva handel med inbundna svenska böcker, vilket privilegium vid flera tillfällen upprepades; boktryckare ägde endast rätt att sälja obundna exemplar. Detta privilegiesystem i fråga om bokhandeln bestod även under 1700-talet. Ensamrätten för bokbindarna att sälja inbundna böcker blev visserligen upphävd genom 1752 års boktryckerireglemente men återinfördes kort därefter. Överinseendet över all bokhandel i riket uppdrogs år 1757 åt kanslikollegiet. Först 1787 fingo boktryckarna rätt att genom egna kommissionärer idka handel med bundna böcker som de själva upplagt. Någon principiell frihet för envar att sprida tryckta skrifter var det vid denna tid icke fråga om. En dylik frihet infördes först genom 1810 års tryckfrihetsförordning. I 1 § 12 mom. 1812 års tryckfrihetsförordning stadgades att intet hinder skulle vara för bokhandels idkande och icke heller för utgivning till föryttrande av någon skrift, vare sig inländsk eller utländsk. Det skulle vidare stå varje författare eller förläggare fritt att en honom, i följd av sådan egenskap, tillhörig skrift antingen själv eller genom andra föryttra; dock skulle var och en som antingen i öppen bod eller eljest, med rättighet att därom i allmänna tidningarna få införa kungörelse, ville idka bokhandel eller försälja böcker vara skyldig att göra anmälan hos hovkanslern. För ett fortfarande föryttrande av en skrift skulle icke vara andra hinder än de i 4 § angivna, nämligen kvarstad eller konfiskation. Det nu angivna stadgandet gällde till 1941; dock tillfogades vid 1840—41 års riksdag förbud att föryttra tryckt skrift som saknade föreskriven ursprungsbeteckning. Skyldigheten att anmäla bokhandel avskaffades år 1870. Genom införandet år 1909 av möjligheten att enligt 4 § 12 och 13 mom. indraga vissa skrifter som anträffades vid trupp eller ombord å flottans fartyg fick hänvisningen till 4 § en vidsträcktare innebörd. Stadgandet i 1 § 12° mom. ersattes år 1941 med nu gällande 1 § 6 mom., i vilket stadgas att det skall stå var och en fritt att i bokhandel eller på annat sätt sälja eller eljest utsprida tryckt skrift, dock med iakttagande av vad i 4 § föreskrives. Spridande av tryckt skrift, som saknar föreskriven ursprungsbeteckning, straffbelägges numera i 1 § 12 mom. femte stycket.

Principiella synpunkter på spridningsrätten. Spridandet av tryckt skrift bland allmänheten utgör en väsentlig sida av tryckfrihetens utövning. Det vore meningslöst att erkänna en rätt att trycka skrift, om obegränsade hinder mot spridning av skriften kunde uppställas.

107 Tryckfriheten förutsätter alltså en principiell rätt att sprida tryckt skrift utan andra hinder än sådana som äro betingade av tillsynen över tryckta skrifter eller nödvändiga för beivrandet av tryckfrihetsbrott. En dylik rätt innefattas redan i de grundsatser som kommit till uttryck i 86 § regeringsformen; den rätt att utgiva skrifter, som där namnes, måste förstås som en rätt att utgiva dem för spridning. Rätt att obehindrat fortsprida äldre redan spridda skrifter är väl ej i samma grad betingad ur yttrandefrihetens synpunkt. Denna rätt får kanske snarare ses som en sida av medborgarnas allmänna rätt att fritt förfoga över sin egendom. I praktiken är det emellertid knappast möjligt att göra någon skillnad mellan spridandet såsom ett led i skriftens utgivning och vidare fortspridande av skriften. Den i tryckfrihetsförordningen garanterade spridningsrätten måste i princip gälla för varje tryckt skrift och för envar som innehar skriften. Rätten att fritt sprida tryckta skrifter innebär icke allenast att sådana åtgärder, som rikta sig mot spridandet av en viss skrift, äro otillåtna, i den mån de icke äga stöd i tryckfrihetsförordningen. Spridningsrätten innefattar även att handel med tryckta skrifter eller annat spridande av dessa icke får förbehållas vissa yrkesutövare eller eljest inskränkas till vissa personer. De bestämmelser som ursprungligen meddelades i tryckfrihetsförordningen avsågo, bland annat, att undanröja det tidigare rådande privilegieväsendet för bokhandeln och innehöllo såväl att bokhandeln skulle vara fri som att författare eller förläggare skulle äga föryttra tryckt skrift, antingen själv eller genom annan. Meningen var således att den som utgav en tryckt skrift ej skulle behöva anlita bokhandlare för dess spridande utan kunde sprida den på vad sätt som helst. Med stöd av tryckfrihetsförordningen har även kolportage av tryckta skrifter blivit en vanlig spridningsform vid sidan av den ordnade bokhandeln. Spridningsrätten medför att utspridaren icke kan drabbas av ansvar för skriftens spridande. Detta gäller även om skriften innefattar tryckfrihetsbrott; endast om skriften lagts under beslag eller konfiskerats bör i princip dess spridande vara förbjudet. Kontrollen över tryckta skrifter kräver dock att tryckt skrift är försedd med föreskriven ursprungsbeteckning för att spridningsrätt skall föreligga. Att ansvaret för tryckfrihetsbrott, då så icke är fallet, bör kunna utkrävas av den som sprider skriften utvecklas närmare vid behandlingen av ansvarighetsreglerna. En förutsättning för spridningsrätt måste även vara att skriften är tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens mening. För att så skall vara fallet krävs, förutom alt skriften framställts i tryckpress, även att den blir utgiven. Har någon utgivning icke ägt rum, blir alltså frågan, huruvida olovlig spridning föreligger, att bedöma enligt allmän lag. Det ligger i sakens natur att, även om det råder frihet att sprida tryckta skrifter, försäljare och andra utspridare dock, åtminstone i viss utsträckning, måste vara underkastade allmänna ordningsföreskrifter. Mot ett spridande som stör ordningen eller hindrar trafiken på allmän plats måste samhällets organ kunna ingripa. Genom en kungörelse år 1815 utfärdade överståthål-

108 larämbetet i Stockholm, på Kungl. Maj:ts befallning, förbud att utdela eller föi sälja tryckta skrifter å gator eller i portgångar. Förbudet var möjligen vid sin tillkomst, liksom tidigare ingripanden mot kolportering av tryckta skrifter, motiverat av att tillsynen över lagstridiga skrifter försvårades, om dessa finge spridas på allmän plats. Rörande detta förbud anför emellertid Rydin (Om yttrandefrihet och tryckfrihet, s. 253 not 1), att förbudet ej gjorde intrång i rättigheten att kringsprida skrifter genom kolportörer, då det endast gällde försäljningssättet och avsåg ett behövligt upprätthållande av ordning på allmänna platser, vilken skulle genom folksamlingar löpa fara att störas, samt att förbudet däremot skulle varit olagligt, om det sträckt sig till utdelning inuti husen. (Jämför Eek: Om tryckfriheten, s. 288 not 2.) Även om numera ett så vidsträckt förbud som det i 1815 års kungörelse upptagna icke kan motiveras u r den allmänna ordningens synpunkt, måste dock vissa likartade bestämmelser få anses förenliga med den i tryckfrihetsförordningen garanterade spridningsrätten. Sålunda torde det i 2 § ordningsstadgan för rikets städer upptagna förbudet att å gator eller andra allmänna platser utan tillstånd bedriva försäljning från stånd, bord eller dylikt eller så att den på stället framgående rörelsen därigenom hindras eller uppehälles få anses gälla även försäljning av tryckta skrifter. I ett rättsfall (NJA 1893: 361) h a r förbud att å torgdag eller kreatursmöte idka försäljning eller till salu utstälia andra varor än kreatur samt alster av ortens jordbruk, ladugårdsskötsel och hemslöjd icke mot bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen ansetts kunna tillämpas på försäljning av böcker. Riktigheten härav har dock ifrågasatts (Eek, s, 288). Den uppfattningen att spridande av tryckt skrift kan innefatta brott mot allmän ordning har även kommit till uttryck däri, att den som å allmän plats burit affischer eller utdelat, tryckta skrifter ansetts därigenom kunna göra sig skyldig till förargelseväckande beteende (NJA 1935:113 och 1944:702). Uppenbart är dock att frågan, huruvida spridandet av tryckt skrift innefattar förargelseväckande beteende, måste bedömas med varsamhet. Är sättet för spridningen förargelseväckande, föreligger icke något hinder mot dess bestraffande; att enbart på grund av skriftens innehåll anse dess spridande vara straffbart såsom förargelseväckande står däremot icke i överensstämmelse med tryckfrihetsförordningens grundsatser. Såsom ordningsföreskrifter, vilka äro förenliga med den i tryckfrihetsförordningen stadgade spridningsrätten, torde även kunna anses sådana förbud för barn att idka viss försäljning, som enligt lag den 9 april 1926 kunna meddelas, liksom de förbud mot barns användande till arbete som gälla enligt lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd. Spridande av tryckt skrift k a n även ur andra synpunkter än den allmänna ordningens framstå som otillåtet och föranleda straff utan hinder av den i tryckfrihetsförordningen stadgade spridningsrätten. Det är uppenbart att den, som förskingrat annan tillhörig tryckt skrift eller som med hjälp av tryckt skrift gjort sig skyldig till bedrägeri, utpressning eller svindleri, icke till sitt fredande kan åberopa rätten att fritt sprida tryckta skrifter. I rätts-

109 praxis h a r även hänvisning till abortör genom överlämnande av tryckt skrift, upptagande dennes namn och adress, ansetts kunna bestraffas såsom delaktighet i fosterfördrivning (NJA 1936: 567). Då det gäller tryckt skrift, vilken upphovsmannen eller den som eljest disponerar över skriften önskar hemlighålla, k a n i vissa fall ett olovligt spridande av skriften innefatta trolöshet mot huvudman eller obehörigt yppande av yrkeshemlighet. Spridande av tryckt skrift kan vidare, även om det icke är brottsligt, stå i strid mot en kontraktsenlig förpliktelse att ej sprida skriften eller att sprida den allenast i viss begi ansad omfattning. Tryckfrihetsförordningen står ej i vägen för realiserandet av ett skadeståndsanspråk grundat å dylik förpliktelse. Däremot föreligger ett intrång i den av tryckfrihetsförordningen garanterade spridningsrätten, om ingripande mot spridande av tryckt skrift grundar sig därå att skriften innehåller otillåtet yttrande eller otillåtet offentliggörande. Såsom anförts vid behandlingen av begreppet tryckt skrift kan det vara tveksamt, i vad mån den nu gällande tryckfrihetsförordningen dit hänför karta, ritning eller bild, särskilt då denna icke utgör bilaga till annat tryckalster utan utgives särskilt, eventuellt med kort förklarande text. Den uppfattningen synes dock vara förhärskande att sistnämnda slag av kartor, ritningar och bilder icke äro att anse som tryckta skrifter i tryckfrihetsförordningens mening. På grund därav ha även vissa försäljningsförbud ansetts kunna utfärdas i administrativ ordning. Genom kungörelse den 19 april 1940 (nr 246) stadgades att kartor över Sverige eller del därav i större skala än 1: 1000 000 tills vidare icke finge säljas i allmänna handeln annat än mot rekvisition av statlig eller kommunal myndighet eller, såvitt anginge enskilda, mot av statlig eller kommunal myndighet tillstyrkt rekvisition. Denna kungörelse ersattes sedermera genom kungörelse den 6 november 1942 (nr 880), vari föreskrevs att karta över Sverige eller del därav i större skala än 1: 1 000 000 ej finge framställas eller mångfaldigas för försäljning eller eljest för spridning med mindre kartan i fråga om sådana detaljer, som kunde vara av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, blivit godkänd vid granskning i rikets allmänna kartverk. Dessutom bibehölls det förut gällande försäljningsförbudet. Genom kungörelse den I juni 1945 (nr 225) har 1942 års kungörelse såtillvida ändrats att försäljningsförbudet inskränkts till att omfatta allenast kartor i större skala än 1:50 000. Det numera gällande försäljningsförbudet har främst betydelse för den ekonomiska kartan i skala 1: 20 000 och 1: 10 000 samt fotokartan i skala 1: 10 000, vilka skola framställas för hela landet och för vissa län redan färdigställts. Sedan år 1939 ha inskränkningar gällt i fråga om rätten att sprida flygfotografier och vissa andra fotografier av militär betydelse eller efterbildning därav. Under efterbildning av fotografi som nu avses k a n hänföras även efterbildning som framställts i tryckpress. Enligt den n u gällande kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 802) är det sålunda förbjudet att utan särskilt tillstånd försälja, hålla till salu eller utdela samt från riket utföra vissa närmare angivna fotografier samt efterbildning därav. 8—470114

110 I förslaget bör emellertid såsom tidigare anförts en tryckt karta, ritning eller bild anses som tryckt skrift, även om den ej åtföljes av text. Den allmänna regeln om rätt för envar att fritt sprida tryckt skrift blir då tillämplig även på sådan karta, ritning eller bild, då den utgivits. Uppenbart är emellertid att ur yttrandefrihetens synpunkt kravet på fri spridning av kartor över Sverige eller del därav samt ritningar och bilder som äro därmed jämförliga ej gör sig lika starkt gällande som då fråga är om andra tryckalster. Däremot kunna starka skäl föreligga att begränsa spridningen av sådan karta, ritning eller bild, om den innehåller upplysningar av betydelse för rikets försvar. Detta kan vara fallet, även om den icke är av sådan beskaffenhet att den, om den förvaras hos myndighet, är att anse som hemlig eller, om den utgives av enskild, innefattar otillåtet offentliggörande. E n dylik inskränkning i rätten att fritt sprida karta, ritning eller bild kräver dock ett uttryckligt undantag från den eljest gällande spridningsrätten.

Spridande av pornografiska skrifter m. m. Ett speciellt spörsmål, vilket de sakkunniga ålagts atf beakta vid utredningen, gäller spridande av sensationsbetonad sexuell upplysningslitteratur och andra skrifter av mer eller mindre pornografiskt innehåll till barn och ungdom. Frågan därom har såsom angives i direktiven för de sakkunniga upptagits i framställningar av länsstyrelsen i Kalmar län och av Malmö ungdomsråd. Uttalande i samma riktning har vidare gjorts vid en av riksförbundet för sexuell upplysning anordnad studieledarkurs i sexualkunskap å Jakobsbergs folkhögskola den 20 juni—3 juli 1943. I en interpellation vid 1944 års riksdag (andra kammarens protokoll 17: 10 och 21: 8) har framhållits att ett förlag tagit till sin uppgift att i massupplaga framställa och sprida utpräglat pornografisk litteratur av allra sämsta slag, därvid förlaget särskilt inriktat sig på att finna avsättning för sina alster bland omogen ungdom, bland annat genom att med ledning av skolkataloger skicka ut reklamtryck till lärjungarna i offentliga skolor runt om i landet. Den gällande lagstiftningen syntes icke giva myndigheterna möjlighet att på ett effektivt sätt ingripa för att hindra den smutsiga trafiken. Interpellanten begärde därför svar på frågan om chefen för justitiedepartementet var villig medverka till en härför erforderlig ändring i gällande lagstiftning. I interpellationssvaret anförde chefen för justitiedepartementet, bland annat, att åtal i ej ringa utsträckning kommit till stånd men att det knappast kunde bestridas att de skedda ingripandena ej varit tillräckliga för att hindra den osunda trafikens fortsättande. I vilka hänseenden den rådande ordningen lämpligast kunde reformeras och kompletteras läte sig icke bedömas utan grundligt övervägande. Hithörande spörsmål borde därför göras till föremål för utredning i samband med den allmänna översynen av tryckfrihetslagstiftningen. Ytterligare framställningar i samma ämne ha sedermera gjorts av K.F.U.M:s

Ill riksförbund i skrivelse till chefen för justitiedepartementet i november 1944 samt av Sveriges allmänna folkskollärarförening, Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund och Sveriges småskollärarinneförbund i skrivelse till de sakkunniga den 12 december 1944. Redan enligt gällande tryckfrihetsförordning föreligga möjligheter att inskrida mot tryckta skrifter som äro sedlighetssårande. Enligt 3 § 13 mom. gäller att framställning, som sårar tukt och sedlighet, utgör missbruk av tryckfriheten samt medför straff och konfiskation av skriften. Det lagrum i allmän lag till vilket tryckfrihetsförordningen i dylikt fall hänvisar är 18 kap. 13 § strafflagen; enligt detta lagrum k a n brottet medföra böter eller fängelse. Även i de sakkunnigas förslag har ett motsvarande tryckfrihetsbrott upptagits. En särskild bestämmelse föreslås även för att underlätta beslag, då dylikt tryckfrihetsbrott föreligger. Det ligger emellertid i sakens natur att inskridanden med straff och konfiskation mot sedlighetssårande skrifter måste ske med en viss försiktighet. Erfarenheten har visat att även på förevarande område skyddet för yttrandefriheten har en uppgift att fylla. E n vidsträckt frihet måste föreligga att i litterära verk, vetenskapliga arbeten eller populärvetenskapliga upplysningsskrifter behandla hithörande frågor. Till tryckfrihetsbrott kunna endast hänföras sådana framställningar som allmänt uppfattas såsom sedlighetssårande. Det torde icke vara förenligt med lag att anse sådana skrifter brottsliga, vilka ej kunna allmänt uppfattas som sedlighetssårande, då de spridas till vuxna personer, men som likväl ej böra sättas i händerna på barn och ungdom. Såsom av de inledningsvis berörda framställningarna framgår förekommer det i ej ringa omfattning att skrifter spridas, vilka väl ha ett visst upplysande innehåll men som äro av låg standard. Det kan i vissa fall vara tveksamt om sådana skrifter kunna anses innefatta tryckfrihetsbrott, oaktat de giva uttryck åt en rå och tarvlig syn på sexuella frågor. Utgivare av dylika mindervärdiga skrifter med sexuellt innehåll söka ockra på en okritisk sensationslystnad bland barn och ungdom för att vinna avsättning för sina alster. I stor utsträckning har det förekommit att dylika skrifter eller reklamlryck för dem utsänts till skolungdom med ledning av skolkataloger. Därigenom kan otvivelaktigt skada vållas och den uppfostran på förevarande område, som samhället genom skolorna söker bibringa det uppväxande släktet, motverkas. En möjlighet att inskrida mot sådan spridning kan därför vara påkallad. Till jämförelse kan framhållas att rätten att förevisa biografbilder kan vara begränsad på sådant sätt att vissa filmer ej få visas för barn under 15 år. . Emellertid är det uppenbart att ett straffbud som riktar sig mot spridning av vissa skrifter till barn och ungdom icke h a r sin rätta plats i tryckfrihetsförordningen. Denna bör lika litet i detta fall som i andra innehålla straffbestämmelser, vilka avvika från motsvarande bestämmelser i allmän lag. Det kan även vid uppställande av ett dylikt straffbud finnas anledning att taga hänsyn ej blott till spridning av tryckta skrifter utan även till andra därmed jämförliga gärningar. I vad mån en särskild mot spridningen av por-

112 nografiska skrifter till barn och ungdom riktad straffbestämmelse bör införas i svensk rätt, får alltså ankomma på den allmänna strafflagsrevisionen. I tryckfrihetsförordningen krävs emellertid, för att en dylik straffbestämmelse skall kunna tillämpas i fråga om tryckt skrift, ett undantag från den eljest gällande spridningsrätten. En sådan begränsning av spridningsrätten synes vara motiverad ej blott för skrifter, vilkas innehåll berör sexuella företeelser. Syftet att skydda barn och ungdom mot nerdragande och förråande inflytelser talar för att undantaget bör givas en mera allmän avfattning. Det kan även vara önskvärt att skydda det uppväxande släktet mot en förråande rashetspropaganda. Det h a r nämligen visat sig att grovt anstötliga tryckalster innehållande sådan propaganda blivit spridda till b a r n och ungdom i samma former som pornografiska skrifter. Ur synpunkten av de skadeverkningar som därav kunna vållas synes det naturligt att jämställa dem med pornografi. Det nu avsedda undantaget synes även böra omfatta andra likartade skrifter som kunna anses medföra allvarlig fara för de ungas fostran. Hit kan hänföras propaganda mot andra nationer eller mot främmande trosbekännare, vilken tar sig råa och anstötliga uttryck. Även skildringar av mord, våldsgärningar och andra grova brott kunna i vissa fall jämställas med de förut angivna slagen av skrifter. I vad mån spridningen till barn och ungdom av tryckta skrifter med sådant innehåll som nu angivits blir straffbar beror dock icke enbart på undantagets omfattning utan, såsom redan anförts, även på de straffbud i allmän lag som på grund av undantaget bli omedelbart tillämpliga.

Spridande av tryckt skrift genom postverket eller annan allmän trafikanstalt. Spridande av tryckt skrift förutsätter i regel att skriften transporteras från den plats där den framställes till den eller de platser där den hålles till salu eller eljest sprides. Rätt att fritt sprida tryckt skrift måste innefatta även rätt att obehindrat transportera skriften till spridningsorten. Direkta ingripanden för att hindra den som själv transporterar skriften äro självfallet icke förenliga med tryckfrihetsförordningen. Frågan, huruvida den som utgiver eller sprider tryckt skrift därvid äger rätt att begagna postverket eller annan allmän trafikanstalt, har föranlett delade meningar. Statens postverk äger enligt kungörelse den 9 maj 1947 (nr 175) ensamrätt till regelbunden befordran mot avgift av slutna brev ävensom öppna försändelser innehållande helt eller delvis skrivna meddelanden. Detta s. k. postregale gäller däremot icke befordran av tidningar, tidskrifter eller andra tryckta skrifter. I allmänhet gälla ej heller inskränkningar i rätten att med posten befordra sådana. Dock h a r i särskilda kungl. brev 1886 och 1908 föreskrivits att om postfunktionär märker att å brevkort eller i allmänhet å försändelses yttre eller ock i korsband förekommer meddelande, som inne-

113 bär försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet, eller att i brevkort eller i allmänhet å försändelses yttre förekommer yttrande eller teckning, som uppenbart sårar tukt och sedlighet eller är för adressaten förnärmande, försändelsen icke må befordras med posten eller utlämnas till adressaten. Anmälan göres då till generalpoststyrelsen som närmare beslutar i ärendet. Även om dessa föreskrifter i huvudsak avse andra försändelser än tryckta skrifter, framgår ej av bestämmelserna att sådana skrifter äro undantagna. För postbefordran i Sverige av periodisk skrift, som tryckes och utgives inom riket, gälla enligt förordning den 22 april 1932 (nr 75, ändrad nr 166/ 1941) vissa särskilda villkor. Enligt ett år 1947 (nr 176) gjort tillägg kan Kungl. Maj:t medgiva att stadgandena härom skola gälla även annan periodisk skrift än sådan som tryckes och utgives inom riket. I 2 § stadgas att periodisk skrift för att vinna postbefordran genom postabonnemang eller såsom utgivarkorsband skall vara efter anmälan av vederbörande utgivare införd i tidningsregister, som föres hos generalpoststyrelsen. Vissa närmare bestämmelser äro meddelade om införande av periodisk skrift i tidningsregistret. För järnvägar, såväl statens som enskilda för allmän trafik öppnade järnvägar, gäller enligt 1925 års järnvägstrafikstadga skyldighet att befordra gods under de villkor och enligt de bestämmelser, som innehållas i stadgan eller äro eller kunna bliva av Kungl. Maj:t för järnvägen särskilt fastställda. Vissa undantag från befordringsskyldigheten finnas angivna i stadgan. Enligt 1940 års förordning om yrkesmässig automobiltrafik m. m. är innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik i princip skyldig utföra befordran av personer eller gods. För fartyg gälla väl ej några motsvarande bestämmelser. Skyldighet föreligger dock i viss utsträckning att tillhandagå postverket med befordran av postförsändelser. Ej heller för lufttrafik finns någon generell befordringsskyldighet föreskriven; villkor kunna dock föreskrivas vid meddelande av tillstånd till linjefart. Enligt förordning den 1 mars 1940 (nr 117), vilken ägde giltighet till den 31 mars 1944, gällde förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. Förslag till transportförbud framlades av Kungl. Maj:t i proposition (nr 57) till 1940 års riksdag. I fråga om transportförbudets förenlighet med tryckfrihetsförordningen anfördes i propositionen: »Tryckfrihetsförordningen torde icke lägga hinder i vägen för ett fritagande av statliga eller enskilda trafikföretag från skyldighet att befordra periodiska tryckalster, vilkas innehåll innebär allvarligt missbruk av tryckfriheten. Stadgandet om förbud mot hinder för bokhandeln och om frihet att föryttra tryckta skrifter har till uppgift att göra själva tryckfriheten effektiv såsom ett medel att 'kungöra sina tankar' och lägga skrifter 'under allmänhetens ögon'. Detta stadgande avser emellertid enligt ordalagen endast handeln med sådana skrifter. Med hänsyn till omständigheterna vid tryckfrihetsförordningens tillkomst torde vidare med bestämmelsen om förbud för den offentliga makten att i förväg hindra skrifts utgivning endast avses ordningsmakten

114 och rättsväsendet samt regeringen, i dess funktion såsom högsta myndighet inom detta område. Hit höra sålunda ej åtgärder som vidtagas exempelvis av kommunikationsverken. Redan nu ha de sistnämnda en begränsad rätt att vägra befordra skrifter av visst slag.» Propositionen innehöll att Kungl. Maj:t i fråga om periodisk skrift av viss närmare angiven beskaffenhet skulle äga förordna att nummer eller häfte, vilket utgivits eller framdeles komme att utgivas av skriften, ej finge befordras med allmänna posten eller såsom express-, paket-, il- eller fraktgods eller på därmed jämförligt sätt med statens järnvägar eller annat av staten ombesörjt trafikmedel eller enskilda järnvägar. Under tid för förbudet skulle innehavare av annat enskilt trafikmedel vara fritagen från skyldighet att befordra skriften. Vid riksdagsbehandlingen av lagförslaget gjordes det tillägget att Kungl. Maj:ts förordnande om förbud skulle omfatta även befordran med enskilda motorfordon i linjetrafik. Principiella betänkligheter mot transportförbudet uttalades i riksdagen, såväl vid dess tillkomst som vid senare förlängning av författningens giltighetstid. Dessa betänkligheter ansågos dock böra vika för vad rikets säkerhet i den rådande situationen krävde. Grundlagsenligheten av transportförbudet har även eljest ifrågasatts (Herlitz i Festskrift till Stjernberg, s. 123; Rönblom: Tryckfriheten i Sverige, s. 137; Eek: Om tryckfriheten, s. 223. Jämför även Stjernbergs år 1936 utgivna verk: Ur staternas liv, s. 193, 215). För att rätten att fritt sprida tryckt skrift skall fylla sitt ändamål att garantera yttrandefriheten måste den även innebära samma rätt för envar, som sprider tryckt skrift, att därvid betjäna sig av allmänna trafikanstalter. Förbud att på sådant sätt transportera tryckt skrift medför nämligen, även om en frihet att sprida skriften på annat sätt kvarstår, att spridandet avsevärt försvåras eller fördyras och kan därför praktiskt få samma verkan som ett spridningsförbud. I vad mån trafikanstalter i allmänhet ha skyldighet att transportera tryckta skrifter faller utanför vad tryckfrihetsförordningen har att reglera. Föreligger skyldighet för allmän trafikanstalt att befordra gods av sådant slag, måste däremot enligt tryckfrihetsförordningen gälla att alla tryckta skrifter, som fritt få spridas, utan åtskillnad få försändas med anlitande av trafikanstalten. Några inskränkningar eller villkor på grund av skriftens innehåll böra alltså icke få uppställas. Det är härvid utan betydelse vem som äger och driver trafikanstalten. Ombesörjer anstalten den allmänna samfärdseln, är den att hänföra till allmän trafikanstalt, vare sig den drives av staten eller efter tillstånd av enskild. Mot den angivna skyldigheten för allmän trafikanstalt att utan hänsyn till skriftens innehåll befordra tryckta skrifter är ej stridande att särskilda regler gälla exempelvis för anlitande av postabonnemang eller utgivarkorsband eller att olika befordringsavgifter tillämpas för olika slag av försändelser. De ovan nämnda bestämmelserna i kungl. brev 1886 och 1908 böra icke anses tillämpliga å tryckt skrift, om denna ej lagts under beslag eller förklarats konfiskerad i den ordning tryckfrihetsförordningen föreskriver.

115 Om tryckfrihetsbrott. Vad som är att hänföra till tryckfrihetsbrott. Innebörden

av gällande

rättsregler.

I den gällande tryckfrihetsförordningen angivas de lagliga gränserna för tryckfriheten genom straffbud mot vissa yttranden och meddelanden. Det har varit avsett att tryckfrihetsförordningen i detta hänseende skall vara uttömmande. I 1 § 1 mom. stadgas sålunda: »Ej må någon i-annan ordning eller i annat fall än denna lag stadgar kunna för tryckt skrifts innehåll tilltalas eller straffas.» Meningarna ha varit delade om innebörden av detta stadgande. Uttrycket »för tryckt skrifts innehåll» har tolkats på olika sätt. En avsikt att genom uttrycket begränsa tryckfrihetsförordningens tillämplighet framgår redan av stadgandets tillkomst. Ursprungligen hade detta den lydelsen att böcker, skrifter och handlingar ej skulle kunna åtalas annorlunda än tryckfrihetsförordningen bjuder. Den nuvarande lydelsen, vilken synes vara hämtad u r 1871 och 1872 års förslag till tryckfrihetsförordning, antogs år 1876 i samband med att reglerna om litterär äganderätt utbrötos ur tryckfrihetsförordningen. Åtal för eftertryck skulle således icke anses ske »för tryckt skrifts innehåll». En vidsträckt tolkning av stadgandets innebörd kom till uttryck i ett utlåtande av konstitutionsutskottet vid 1881 års riksdag. I anledning av en motion föreslog utskottet ett tillägg till tryckfrihetsförordningens brottskatalog för att en tryckt inbjudan till otillåtet lotteri skulle kunna bestraffas. Utskottet anförde därvid, bland annat, att en sådan åtgärd synts utskottet så mycket mera av behovet påkallad, som därigenom en betänklig ofullständighet i gällande lagstiftning skulle undanröjas. Enligt tryckfrihetsförordningen kunde nämligen vad som i tryck lägges under allmänhetens ögon icke åtalas annorlunda än samma lag bjuder och följaktligen kunde ett otillåtet utbjudande av lotter icke åtkommas, om detta skedde i tryck. I anledning av utskottets förslag tillkom år 1882 det ännu gällande stadgandet i 3 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen om inbjudningar till deltagande i lotteri. Spörsmålet om tryckfrihetsförordningens tillämplighet behandlas av Alexanderson i hans år 1907 utgivna Föreläsningar över den svenska tryckfrihetsprocessen (s. 7). Han anför: »Däremot är det alldeles klart — ehuru motsatsen stundom påstås i missriktat nit om vad som förmenas vara tryckfrihet — att 1 § 1 mom. tryckfrihetsförordningen ingalunda innebär att • varje åtalat förfarande, som begagnat det tryckta ordet att förmedla sitt syftes uppnående, skulle falla under tryckfrihetsprocessens regler. Det oriktiga häri finner man lätt genom en befogad jämförelse mellan yttrandefrihet och tryckfrihet. Om en bedragare begagnar sig av en tryckt annons för att nå sitt mål, så är det lika litet ett tryckfrihetsbrott som det skulle kunna falla oss in att beteckna den muntliga bedrägliga framställningen som ett

116 brottsligt överträdande av yttrandefrihetens gränser. Kriminaliseringen har i bägge fallen tydligen skett u r en alldeles annan synpunkt.» Samma tankegång utvecklas i 1912 års betänkande (s. 152), där det heter: »Om varje brottsligt förfarande, som begagnar det tryckta ordet som medel att nå sitt syfte, gäller visserligen icke, att det vore straffbart endast i kraft av stadgande i tryckfrihetsförordningen, varav jämväl skulle följa, att boktryckare resp. tidnings ansvarige utgivare vore i denna sin egenskap därför ansvarig. För en bedräglig annons exempelvis ansvarar den bedräglige annonsören; boktryckare eller tidningsutgivare blott om och i den mån han enligt allmänna straffrättsliga regler varit delaktig i bedrägeriet, men i så fall efter allmän strafflag. Även om bedrägeri enligt vår rätt vore straffbart redan på försöksstadiet och försökshandlingen i givet fall bestått blott av den tryckta annonsen, vore saken att bedöma på enahanda sätt. Grunden är tydligen den att vad tryckfrihetsförordningens citerade 1 § 1 mom. hägnar med grundlagsskydd är yttrandefrihet i tryck; men kriminaliseringen av ett förfarande såsom oredligt har intet med frågan om yttrandefrihetens gränser att göra.» Frågan om tryckfrihetsförordningens tillämplighet har diskuterats vid tillkomsten av gällande bestämmelser om illojal konkurrens. I betänkande år 1915 framlade patentlagstiftningskommittén förslag till lag mot illojal konkurrens m. m. Kommittén uttalade att vid illojal konkurrens det otillåtna ofta bestode just i blotta lämnandet av ett visst meddelande, utan att någon åtgärd därutöver fordrades. Därför ansåg kommittén att det vore mest överensstämmande med stadgandet i 1 § 1 mom. tryckfrihetsförordningen att låta denna vara ensam normerande i fråga om ansvaret för illojal konkurrens genom tryckt skrift. Enligt kommitténs förslag skulle detaljerade bestämmelser om illojal konkurrens intagas i tryckfrihetsförordningen; för dessa brott skulle dock delvis tillämpas ett annat ansvarighetssystem och ett annat processuellt förfarande än för övriga tryckfrihetsbrott. På grund av de betänkligheter dessa ändringar i tryckfrihetslagstiftningen mötte blevo endast sådana former av illojal konkurrens, som icke berörde tryckt skrift, upptagna i 1919 års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Då fråga om utvidgad lagstiftning, särskilt mot illojal reklam, därefter uppkom, utarbetades ett förslag, enligt vilket icke själva tillkännagivandet av en oriktig uppgift utan varans eller yrkesprestationens tillhandahållande under lämnande av den oriktiga uppgiften skulle kriminaliseras. Vid lagrådets behandling av detta förslag ansågs förslaget icke strida mot tryckfrihetsförordningen; uppfattningarna om innebörden av 1 § 1 mom. tryckfrihetsförordningen gingo dock något i sär. Två ledamöter uttalade att vad stadgandet avsåge att skydda vore yttrandefriheten i tryck och att stadgandet icke rimligen kunde utgöra hinder för kriminalisering genom allmän lag av ett förfarande, som borde anses brottsligt i helt annat avseende än såsom ett överskridande av den lagliga yttrandefriheten. Om man utginge från denna restriktivare uppfattning, syntes det icke på grund av förhållandet till tryckfrihetsförordningen vara nödvändigt att utforma den illojala reklamens

117 brottsbegrepp så snävt som skett i förslaget. De andra två ledamöterna anförde att, om någon använde sig av meddelande till allmänheten för att förskaffa sig orättmätig vinning eller obehöriga fördelar på andras bekostnad, borde den omständigheten att meddelandet lämnats i tryckt skrift ej utgöra hinder att enligt allmän lag straffa förfarandet — vare sig såsom fullbordat brott eller på försöksstadiet — och detta även om i brottsbeskrivningen meddelandet till allmänheten angåves såsom nödvändig förutsättning för brottet. Med denna uppfattning av tryckfrihetsförordningens innebörd vore det givetvis möjligt att utan ändring av förordningen åstadkomma en lagstiftning mot även sådan av en näringsidkare mot andra bedriven illojal konkurrens, vid vilken han begagnar sig av reklam i tryckt skrift. De sistnämnda ledamöterna ansågo emellertid att med en dylik läggning av den tilltänkta lagen det icke kunde åt densamma givas samma effektivitet som därest lagen riktade sig mot själva det meddelande, vari den illojala reklamen innefattas; endast om lagen kombinerades med ändringar i tryckfrihetsförordningen, kunde fullt tillfredsställande resultat vinnas. (Prop, n r 175/1931 s. 45—49.) Departementschefen uttalade som sin uppfattning att betydelsen av brottsbegreppets utformande på det ena eller andra sättet — kriminalisering av ett vilseledande meddelande såsom sådant eller av ett förfarande, vari meddelandet inginge såsom en nödvändig förutsättning för brottet — i någon mån överskattats. Vore det så att tryckfriheten icke berördes genom det föreslagna stadgandet och att det däri angivna förfarandet således kunde och borde beivras jämlikt allmän lag, komme frågan icke i förändrat läge därigenom att straffet knöts till själva meddelandet. Det vore i intetdera fallet det fristående meddelandet, som påkallade ingripande, utan meddelandet såsom ett led i ett förfarande, vari inginge andra u r straffrättslig synpunkt betydelsefulla moment. Av hänsyn till tryckfrihetsförordningen förelåg därför enligt departementschefens mening icke anledning att vidhålla den i förslaget upptagna brottsbeskrivningen (prop. s. 57). Enligt det i propositionen till 1931 års riksdag (nr 175) upptagna förslaget, vilket blev av riksdagen antaget, straffbelades såsom illojal reklam, bland annat, vissa oriktiga uppgifter i annons, cirkulär, prospekt eller priskurant eller genom annat för ett större antal personer avsett meddelande. Illojal reklam kan således ske även genom ett meddelande i tryckt skrift. Den tolkning av tryckfrihetsförordningen, som ligger till grund för bestämmelsen om illojal reklam, har kritiserats av Reuterskiöld. Denne h a r ansett att lagrådsyttrandet ur konstitutionell synpunkt vore felaktigt och att den illojala reklamen borde falla under tryckfrihetsförordningens bestämmelser. (Första kammarens prot. nr 37/1931 s. 90, 104, och Reuterskiöld: Sveriges grundlagar, tredje delen, andra upplagan, s. 217.) Även Eek uttalar tveksamhet inför denna tolkning. Enligt hans uppfattning skulle en viss, med tryckfrihetsförordningens syften förenlig fasthet i dess tillämpning kunna ernås, om tryckfrihetsförordningen begränsades till att avse fall, då innehållet i tryckt skrift straffas såsom yttrande. Han framhåller att de mera allmänna talesät-

118 ten om att tryckfrihetsförordningen blott gäller »yttrandefriheten i tryck» och att man därför k a n straffa »för innehållet i tryckt skrift», då denna ä r brottslig i »annat avseende än såsom ett överskridande av den lagliga yttrandefriheten», synas erbjuda möjligheter för en lagtillämpning och en lagstiftning, varigenom den med tryckfriheten avsedda friheten, yttrandefriheten, faktiskt inskränkes. (Eek: Om tryckfriheten, s. 299.) Å andra sidan anför Malmgren i en uppsats i Statsvetenskaplig tidskrift 1931 (s. 376) i anledning av lagstiftningen rörande illojal reklam att det man ville vinna genom tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rätt att trycka och sprida skrifter uppenbarligen var att skapa garantier mot åsiktsförtryck och för rättssäkerhet på pressens område. Man skulle h a rätt att icke blott tänka fritt utan även fritt — med vissa begränsningar — giva spridning åt sina tankar, utan hinder av några censurbestämmelser. Och m a n skulle kunna på förhand veta, när man riskerade att bli straffad för skriftens innehåll; principen »nulla poena sine lege» skulle gälla också för tryckfrihetsbrott. Det som skulle skyddas och regleras var icke friheten att överhuvud begagna det mänskliga språket för att till andra människor förmedla känslor, föreställningar och tankar, utan friheten att yttra sig i ett visst bestämt syfte: spridandet av materiell och andlig kultur, meddelandet av upplysning och upplysningar, debatterandet av allmänna frågor, fällandet av omdömen över åskådningar, samhällsförhållanden, myndighetsåtgärder och dylikt. Malmgren framhåller vidare att, om det bör anses klart att 1 § 1 mom. tryckfrihetsförordningen icke har avseende på allt som står i en tryckt skrift, fråga uppstår, h u r gränsen skall dragas mellan vad som hör och vad som icke hör till »tryckt skrifts innehåll». Att draga gränsen rent formellt låter sig icke göra. Man blir i stället nödsakad att hålla sig till det trycktas innehåll, syftning, karaktär. Den princip som sålunda kommit till uttryck vid antagandet av lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens h a r även vid andra tillfällen gjort sig gällande. Ett bedrägligt förfarande genom falsk uppgift i annons eller eljest i tryckt skrift h a r medfört ansvar för bedrägeri enligt allmän strafflag (NJA 1900:528; 1905:364). Tryckfrihetsförordningen har icke ansetts hindra antagande av lagen den 9 juni 1927 innefattande förbud att sprida efterbildning av penningsedel. Det förutsattes vid lagens tillkomst att denna skulle gälla, bland annat, spridande av dylik efterbildning genom tidning eller tidskrift. Under debatten i riksdagen (första kammarens prot. nr 30/1927, s. 16, och andra kammarens prot. nr 35/1927, s. 57) avvisade dåvarande chefen för justitiedepartementet Thyrén invändningar om att lagen stred mot tryckfrihetsförordningen. Thyrén framhöll att det här icke vore fråga om tankeinnehållet i de tryckta bokstäverna utan endast om deras yttre aspekt, med vilken tryckfrihetsförordningen uppenbarligen icke hade det ringaste att göra. Utan hinder av tryckfrihetsförordningen h a r även år 1930 antagits en ändring i 1884 års lag till skydd för varumärken. Genom denna ändring straffbelades obehörigt brukande av sådant märke i annons, cirkulär, prospekt, priskurant, bruksanvisning eller annan affärshandling. I detta sammanhang

119 må erinras om de i det föregående vid behandlingen av spridningsrätten berörda rättsfallen angående förargelseväckande beteende och delaktighet i fosterfördrivning (NJA 1935:113; 1936:567; 1944:702). Frågor om tryckfrihetsförordningens innebörd ha behandlats vid utredningar angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter (SOU 1933:36 s. 174—180 och 1934: 16 s. 81). Vidare har genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott i 21 kap. 9 § strafflagen införts ett stadgande, innehållande, bland annat, att den som offentliggör eller eljest bland allmänheten sprider vilseledande uppgift för att påverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom skall dömas till straff för svindleri. I det betänkande som ligger till grund för lagstiftningen {SOU 1940:30, s. 160) påpekar straffrättskommittén att de gärningar som äro straffbelagda i paragrafen kunna företagas genom tryckt skrift. Kommittén anser tryckfrihetsförordningen icke hindra tillämpning av stadgandet i dylikt fall och åberopar till stöd därför, bland annat, vad som anförts i 1912 års betänkande och vid tillkomsten av lagstiftningen rörande illojal konkurrens. Frågan om tryckfrihetsförordningens exklusivitet har även behandlats i en uppsats av C. Svennegård i Svensk juristtidning 1947 (s. 108). Efter en redogörelse för olika uttalanden rörande räckvidden av regeln i 1 § 1 mom. tryckfrihetsförordningen anföres i uppsatsen att en gemensam grundval för de överväganden och synpunkter, som i olika sammanhang och vid skilda tillfällen framkommit, kan spåras däri att det skall föreligga identitet mellan den gärning som bedömes enligt tryckfrihetsförordningen samt den gärning som ifrågakommer till bestraffning i annan ordning. Såsom identiska få betraktas gärningar, vilka i huvudsak täcka varandra. För tryckt skrifts innehåll skall straff utmätas endast efter tryckfrihetsförordningen; en handling som åstadkommer eller medverkar till att en tidning får ett visst innehåll får icke bestraffas efter straffbestämmelser utanför tryckfrihetsförordningen. Om däremot den gärning, som ifrågakommer till bestraffning i annan ordning, till sin objektiva eller subjektiva sida kan sägas vara en annan gärning än den som givit tidningen dess innehåll, skulle enligt Svennegårds uttalande identitet icke vara för handen. De sakkunnigas

ståndpunkt.

Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår har den i tryckfrihetsförordningen uttryckta principen, att denna lag ensam reglerar brottsligheten av tryckt skrifts innehåll, en begränsad räckvidd. Den gäller icke i fråga om varje förfarande, i vilket skriftens innehåll, taget i bokstavlig mening, ingår som ett led. Vissa brott, vid vilka tryckt skrift kommit till användning, bedömas omedelbart enligt bestämmelser i annan lag. I praktiken h a r den uppdelning som skett mellan tryckfrihetsbrott och brott, vilka sålunda falla under allmän lag, vunnit en viss stadga. Förklaringen till att det måste anses naturligt och riktigt att omedelbart

120 under straffbud i annan lag än tryckfrihetsförordningen hänföra vissa förfaranden, som ske genom eller med tillhjälp av yttrande eller meddelande i tryckt skrift, ligger såsom Alexanderson framhållit däri att dessa förfaranden äro brottsliga i annat avseende än såsom ett överskridande av yttrandefrihetens gränser. Det är alltså tryckfrihetens innebörd och syfte som här måste vara avgörande. Tryckfriheten har i första rummet till uppgift att säkerställa en fri nyhetsförmedling och en obeskuren politisk debatt, och det är denna uppgift som föranlett att tryckfriheten, såsom en förutsättning för ett fritt samhällsskick, reglerats i grundlag. I nära samband med tryckfrihetens politiska uppgift står dess betydelse u r en mera vidsträckt kulturell synpunkt såsom grundval för en allmän upplysning. Som missbruk av tryckfriheten upptagas yttranden eller meddelanden, som äro menliga för staten eller samhällslivet eller som kränka den enskilde medborgaren. Däremot har tryckfrihetsförordningen icke tagit som sin uppgift att i alla avseenden reglera bruket av tryckta skrifter. Begagnandet av trycket såsom ett medel i den enskilda näringsverksamhetens tjänst kräver ej grundlagsskydd. Därför böra ej heller oredliga eller illojala yttranden och meddelanden kriminaliseras såsom tryckfrihetsbrott. Teoretiskt vore det tänkbart att tryckfrihetsförordningen finge anses reglera allt bruk av tryckta skrifter och att däri såsom missbruk av tryckfriheten upptoges varje brottsligt förfarande, vid vilket tryckt skrift kommit till användning. Något praktiskt syfte skulle en dylik utsträckning av tryckfrihetsförordningens r a m dock icke tjäna. Det vore meningslöst och i vissa fall direkt olämpligt, att i de särskilda processuella former, som utbildats för tryckfrihetsmål, behandla de brott som därigenom skulle dragas in under begreppet tryckfrihetsbrott. Vissa bestämmelser i tryckfrihetsförordningen, såsom ansvarighetsreglerna och reglerna om övervakning av tryckta skrifter, förutsätta att skriftens brottslighet kan bedömas med ledning av dess innehåll. Starka betänkligheter måste inställa sig mot att göra utgivaren av en periodisk skrift ansvarig för meddelanden, vilka erhålla sin avsedda innebörd först genom förhållanden som äro undandragna hans kontroll eller om vilkas förhandenvaro det icke rimligen kan åläggas honom att förskaffa sig närmare kännedom. Härom hänvisas till det följande (s. 122). Det må erinras om att patentlagstiftningskommittén till följd av sin vidsträckta tolkning av begreppet tryckfrihetsbrott nödgades föreslå undantag från tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler och processuella bestämmelser i fråga om illojal konkurrens. Den gränsdragning som genom rättsutvecklingen kommit till stånd mellan tryckfrihetsbrotten och andra genom eller med tillhjälp av tryckt skrift begångna brott är uppenbarligen ur praktisk synpunkt tillfredsställande. Den lämnar även en säker grund för bedömande av vad som åtnjuter grundlagsskydd. Inom de områden som hänförts till tryckfrihetsbrott k a n någon ytterligare kriminalisering icke ske annat än i form av ett straffbud mot dylikt brott; tryckfriheten kan således icke inskränkas på annat sätt än genom grundlagsändring. Även en omarbetad tryckfrihetsförordning bör i fråga om innebörden av begreppet tryckfrihetsbrott principiellt intaga samma stånd-

121 punkt som gällande rätt. Vad som vid en följdriktig tillämpning härav skall anses som tryckfrihetsbrott och vad som faller utom tryckfrihetsförordningens tillämpningsområde behandlas närmare vid redogörelse för förslaget. Tryckfrihetsbrottens indelning. En särställning bland tryckfrihetsbrotten intaga sådana brott som icke bestå i yttrandets eller meddelandets förgripliga innehåll utan däri att ett sakförhållande av hemlig natur röjes. Inom tryckfrihetsrätten brukar därför stundom skiljas mellan de egentliga missbruken av yttrandefriheten och publikationsbrotten. Även den nu gällande tryckfrihetsförordningen innehåller en uppdelning av tryckfrihetsbrotten; denna överensstämmer dock ej med den nu angivna synpunkten. I 3 § tryckfrihetsförordningen uppräknas vissa såsom missbruk av tryckfriheten betecknade brott. Dessa företräda båda de nu angivna typerna. Enligt 10 mom. utgör det missbruk av tryckfriheten att i tryck kungöra vissa diplomatiska eller militära hemligheter; de övriga momenten avse andra straffskyddade intressen än behovet av skydd för hemliga uppgifter. I fråga om utgivandet av allmän handling, som är hemlig, meddelas emellertid bestämmelser i 2 §. På sätt förut närmare angivits vid redogörelsen för offentlighetsgrundsatsens utveckling i fråga om allmänna handlingar gav 2 § 4 mom. i sin ursprungliga lydelse uttryck åt denna grundsats och såsom undantag uppräknades i momentet vissa handlingar, vilka ej finge utlämnas eller tryckas, I ett av undantagen angavs att sådant som rörde styggelser eller högeligen sårade blygsamheten eller innehöll hädelser emot Gud eller lasteliga uttryck om rikets varande överhet eller vad i avseende på personer, vilka ett mål icke egentligen beträffade, kunde i sådana handlingar hava influtit otidigt, anstötligt eller förklenligt i regel icke finge uti dem genom trycket kungöras. Rätten att offentliggöra allmän handling ansågs innebära att ansvar icke kunde ifrågakomma för missbruk av tryckfriheten enligt 3 § utan allenast för utgivandet av handlingen i tryck, då detta stred mot bestämmelserna i 2 § 4 mom. Den uppdelning av Iryckfrihetsbrotten, som gjorts i 1812 års tryckfrihetsförordning, innebar således icke att skillnad gjordes mellan publikationsbrott och egentliga missbruk av yttrandefriheten. Grunden för uppdelningen var i stället, huruvida vad som utgivits i tryck var en allmän handling eller icke. I förra fallet tillämpades 2 § 4 mom. och i det senare 3 §; i båda fallen kunde såväl röjandet av hemlig uppgift som skriftens förgripliga innehåll beaktas i den utsträckning stadgandena angåvo. De år 1937 antagna bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen rörande allmänna handlingars offentlighet inneburo vissa ändringar i nu angivna regler. Enligt det då antagna 2 § 6 mom. gäller att handling, som på grund av sekretessbestämmelserna icke må utlämnas till envar, ej heller får utgivas i tryck; brott häremot medför straff enligt 10 mom. Däremot innehåller 2 § icke längre någon motsvarighet till det tidigare gällande förbudet att utgiva handling på grund av dess förgripliga eller anstötliga innehåll. I stället gäller

122 enligt 11 mom. att rätt att i tryck utgiva allmän handling icke medför befrielse från ansvar för missbruk av tryckfriheten, som skriftens utgivande jämlikt 3 § kan innefatta. Den nu gällande uppdelningen innebär således att fråga, huruvida publicerandet av en allmän handling är otillåtet, bedömes enligt 2 §. Rörande publikationsbrott i andra fall finnes en bestämmelse i 3 § 10 mom., och enligt övriga moment i denna paragraf bedömes, såväl då skriften utgör ett avtryck av allmän handling som i andra fall, i vad mån ett tryckfrihetsbrott på grund av skriftens förgripliga innehåll föreligger. Rätten att offentliggöra allmänna handlingar och andra underrättelser utgör en väsentlig sida av tryckfriheten. Syftet med denna publikationsfrihet är i främsta rummet att sakförhållanden, som kunna vara av allmänt intresse, skola komma till allmän kännedom. De begränsningar, som äro påkallade till skydd för uppgifter av hemlig natur, äro således en del av de lagliga gränserna för yttrandefriheten. Överskridandet av dessa begränsningar bör därför liksom övriga missbruk av tryckfriheten anses som tryckfrihetsbrott. P å grund av sin från övriga tryckfrihetsbrott avvikande karaktär böra de dock hänföras till en särskild grupp av dylika brott. Huruvida den hemliga uppgiften blivit röjd genom utgivning av allmän handling i tryck eller annorledes offentliggjorts i tryckt skrift, synes icke böra äga betydelse i fråga om tryckfrihetsbrottens indelning. Tryckfrihetsbrotten böra således indelas i otillåtet yttrande i tryckt skrift och otillåtet offentliggörande genom sådan skrift. I vad mån samma ansvarighetsregler och processuella bestämmelser böra gälla för båda dessa slag av brott behandlas närmare i det följande.

Tillkännagivande i annons m. m. Subjektiva omständigheter såsom förutsättning för brott äga i allmänhet icke samma betydelse vid tryckfrihetsbrotten som eljest. Av tryckfrihetsförordningens ansvarighetssystem följer exempelvis att den ansvarige utgivaren av en periodisk skrift får svara för en brottslig artikel, även om han icke tagit kännedom om densamma. En förutsättning för ansvaret bör emellertid såsom redan framhållits (s. 120) vara att han äger möjlighet kontrollera de förhållanden som åsyftas i skriften. Malmgren anför rörande den nu avsedda frågan (Statsvetenskaplig tidskrift 1931, s. 380): »Men om redaktören-utgivaren skall svara också för sådant, om vars brottslighet han icke kan bilda sig något omdöme, t. ex. en bedräglig annons, så är detta en absurditet, som man icke får utan nödtvång inlägga i lagen. När tryckfrihetsförordningen låter utgivaren bära ansvaret för hela innehållet i en periodisk skrift, måste man h a gått ut ifrån att han skulle kunna vid genomläsning förvissa sig om att vad som intoges i tidningen ej innehölle något brottsligt. Den omständigheten, att tryckfrihetsförordningen ansett sig kunna låta utgivaren gälla som författare, tyder alltså på att 'tryckt skrifts innehåll' icke ansetts inbegripa allt som förekommer i den periodiska skriften. — Härvid bör dock visserligen tagas i betrak-

123 tände att man, då bestämmelsen om ansvar för sådan skrift formulerades, icke hade någon större anledning att räkna med av utomstående personer insatta annonser eller liknande meddelanden.» Malmgren synes dock förutsätta att en tidningsnotis eller en annons, som endast innehåller en smädelse — såsom förhållandet kan vara med exempelvis en giftermåls- eller födelseannons — alltid skall bedömas enligt bestämmelserna om tryckfrihetsbrott. Sedermera har emellertid i rättspraxis den som till en tidningsredaktion avlämnat manuskript till en födelseannons, vars innehåll var oriktigt och för de uppgivna föräldrarna kränkande, dömts till ansvar för att han genom detta sitt åtgörande om makarna utsatt rykte om gärning, som vore för deras ära menligt (NJA 1934:7). Utgången i detta mål måste grunda sig på att annonsens brottslighet såsom ärekränkning mot de utpekade föräldrarna icke skolat bedömas enligt tryckfrihetsförordningen (jämför dock Eek: Om tryckfriheten, s. 302). En konsekvens härav blir att även tidningsutgivarens befattning med den ärekränkande annonsen måste bedömas enligt allmän lag; h a n kan således straffas för fortspridande av den ärekränkande uppgiften, endast om de subjektiva förutsättningarna för brottslighet föreligga. På grund av detta rättsfall måste det antagas att gällande rätt i viss utsträckning utesluter tillämpning av tryckfrihetsförordningens bestämmelser, då tryckt skrifts brottslighet icke omedelbart framgår av dess eget innehåll. I doktrinen har stundom såsom en allmän förutsättning för att tryckfrihetsbrott skall kunna föreligga uppställts det kravet att yttrandet eller meddelandet skall vara ägnat att skapa en offentlig mening; det skall således rikta sig till allmänheten (Krabbe: Dansk presseret, s, 73; jämför Rydin: Om yttrandefrihet och tryckfrihet, s. 265). Det synes emellertid vara tveksamt om detta krav, såvitt angår den gällande svenska tryckfrihetsrätten, kan hävdas i en så vidsträckt omfattning. I varje fall är det uppenbart att tryckt skrifts brottslighet kan vara att bedöma enligt tryckfrihetsförordningen, även om det fordras en viss förkunskap för att dess innehåll skall kunna förstås, samt att den för skriften ansvarige alltså har en viss skyldighet att förvissa sig om förhållanden, som icke omedelbart framgå av meddelandets innehåll. Hur långt denna skyldighet skall sträcka sig kan vara föremål för delade meningar. Någon betänklighet torde ur tryckfrihetssynpunkt icke böra möta mot att från undersökningsplikten undantaga annonser och andra sådana meddelanden, vilka genom sin alldagliga form framstå som oklanderliga. Om dessa på grund av speciella omständigheter innefatta ärekränkning eller annat brott, kan detta i regel icke uppfattas av den som publicerar dem. Det synes därför otillfredställande att hänföra dem till tryckfrihetsbrott. Med dylika meddelanden torde även böra jämställas meddelanden genom överenskommen kod eller chiffer eller på liknande sätt. Brott mot tystnadsplikt i vissa fall. I tryckfriheten ingår, såsom redan framhållits, en rätt att genom tryckt skrift offentliggöra uppgifter och underrättelser. Till skydd för uppgifter

124 av hemlig natur gälla dock däri vissa begränsningar, som äro angivna i tryckfrihetsförordningen. Ansvar för röjande av hemlig uppgift genom dess publicerande i tryckt skrift kan utkrävas blott då detta utgör otillåtet offentliggörande och endast av den som enligt tryckfrihetsförordningen svarar för den tryckta skriften. Något ansvar för medverkan kan icke göras gällande mot annan, som genom att tillhandahålla den hemliga uppgiften möjliggjort dess publicerande. Detta gäller även om den som sålunda medverkat är ämbetseller tjänsteman och i denna egenskap bunden av tystnadsplikt. Straffbarheten för tjänstefel bortfaller således, såväl då meddelarens tystnadsplikt och det i tryckfrihetsförordningen angivna publiceringsförbudet äro av samma omfattning som då meddelaren h a r en vidsträcktare tystnadsplikt och publicerandet följaktligen icke innefattar otillåtet offentliggörande. E n förutsättning för att straffbarheten skall bortfalla torde dock vara att meddelandet lämnats i syfte att det skall offentliggöras; ett meddelande i annat syfte intar, ehuru det offentliggjorts i skriften, icke någon privilegierad ställning (NJA 1944:610). För att den angivna principen skall bli tillämplig krävs enligt gällande rätt även att meddelandet blivit offentliggjort i skriften. Har publicering icke kommit till stånd, föreligger således icke något hinder att straffa brott, som skett genom meddelandets överbringande till skriftens författare eller utgivare. I detta hänseende ha de sakkunniga emellertid, såsom framgår av vad tidigare anförts, funnit sig böra förorda en mera vidsträckt regel, enligt vilken meddelaren blir fri från ansvar för sitt meddelande, oavsett om detta inflyter i skriften eller icke. Därvid förutsattes dock att undantag kunde bli erforderliga för att skydda uppgifter av hemlig natur. Fråga om ett dylikt undantag, såvitt angår militära befattningshavare, har upptagits av överbefälhavaren i skrivelse den 6 maj 1943 till chefen för försvarsdepartementet. I skrivelsen anföres att det med hänsyn till viktiga försvarsintressen måste anses otillfredsställande att det icke låter sig göra att lagfora en militär befattningshavare, som medverkat till att upplysningar rörande militära förhållanden, vilka böra undanhållas obehöriga, inflyta i tidningspressen. Möjligheten att straffa den som obehörigen lämnar uppgifter för publicering i tryckt skrift har i direktiven för de sakkunniga särskilt framhållits bland de spörsmål som böra utredas. De skäl som i allmänhet tala för att det bör stå envar fritt att lämna uppgifter och underrättelser för offentliggörande i tryckt skrift göra sig gällande även då fråga är om hemlig uppgift. Någon principiell skillnad k a n i detta hänseende icke göras mellan sådana fall då uppgiftslämnaren gör sig skyldig till exempelvis samhällsfarlig ryktesspridning eller ärekränkningsbrott och de fall då han genom sitt meddelande sprider hemliga uppgifter. Som en allm ä n regel bör således gälla att skyddet mot obehörigt publicerande av dylika uppgifter tillgodoses allenast genom att offentliggörandet beivras såsom tryckfrihetsbrott i den ordning som är föreskriven härom. Då fråga är om uppgiftslämnare, vilken icke intar någon särskild förtroendeställning, möter denna allmänna regel knappast några betänkligheter.

125 Tillämpas regeln även i fråga om befattningshavare, som i sin tjänst är bunden av tystnadsplikt, blir emellertid resultatet att skyddet för de hemliga uppgifterna i hög grad försvagas. Det kan visserligen sägas att befattningshavaren icke intar någon särställning i fråga om sådana uppgifter, som beröra rikets säkerhet; den förpliktelse att iakttaga tystnad om dylika förhållanden som framgår av bestämmelserna i 8 kap. strafflagen gäller för envar. En väsentlig del av skyddet för dessa uppgifter ligger dock däri att de icke obehörigen utlämnas från de myndigheter eller befattningshavare, vilka syssla därmed. Befattningshavaren har ofta i det enskilda fallet bättre möjligheter än den för skriften ansvarige att bedöma vad som är av hemlig natur. Även då befattningshavaren själv är ansvarig för skriften synas skäl tala för att publiceringsbrottets betydelse såsom tjänstefel bör beaktas. Utöver de nu berörda fallen, då både en tystnadsplikt för envar och ett publiceringsförbud föreligga, kan en tystnadsplikt, utan motsvarighet i tryckfrihetsförordningen, vara föreskriven antingen allenast för vissa befattningshavare eller för befattningshavare jämte andra personer. I vissa fall äro bestämmelser härom meddelade i lag. Sålunda stadgas i kyrkolagen att präst icke må uppenbara vad vid hemligt skriftermål honom förtros. En viss tystnadsplikt för domare följer av den i rättegångsbalken föreskrivna domareden. Till skydd för yrkeshemligheter eller enskildas förhållanden i övrigt finnas lagbestämmelser i åtskilliga fall, exempelvis i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd, lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, lagen den 30 juni 1934 för Sveriges riksbank, lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, alkoholistlagen den 12 juni 1931 och lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap. Tystnadsplikt för befattningshavare framgår i andra fall av administrativa författningar, såsom förordningen den 3 februari 1928 angående beskickningar och konsulat och telefonreglementet den 26 september 1929, eller av instruktioner och föreskrifter, som eljest meddelats i administrativ ordning. Av allmänna grundsatser torde följa att befattningshavare, även då uttrycklig föreskrift icke meddelats, har tystnadsplikt beträffande innehållet i allmän handling, som är hemlig. I nu avsedda fall föreligger icke något mot tystnadsplikten svarande publiceringsförbud. Ansvaret för brott mot tystnadsplikten utgör följaktligen det enda skyddet mot obehörigt röjande av den hemliga uppgiften, och även detta ansvar bortfaller, då uppgiften offentliggjorts i tryckt skrift. På grund av vad nu anförts, synes det motiverat att undantag från den förut angivna huvudregeln göres, åtminstone beträffande vissa brott mot tystnadsplikt. Ett dylikt undantag utgör en inskränkning i yttrandefriheten; även rätten till anonymitet beröres därav. Det är med hänsyn härtill angeläget att undantaget får en fast avgränsning. Det synes böra gälla endast för befattningshavares tystnadsplikt; med befattningshavare bör jämställas den som utövar allmän tjänsteplikt, exempelvis en värnpliktig. Möjligen kunde övervägas att utsträcka dess tillämplighet även till annan, som intar en viss förtroendeställning, såsom en industriledare, vilken levererar krigsmateriel 9—470114

126 till försvaret, eller en läkare, som icke har allmän tjänst. En dylik utvidgning skulle emellertid lätt bli alltför obestämd. Vidare synes icke varje brott mot tystnadsplikt böra falla under en sådan undantagsbestämmelse. I främsta rummet är det av vikt att sådana brott mot befattningshavares tystnadsplikt, som angå rikets säkerhet, kunna beivras. Stadgandet synes dock icke kunna stanna härvid. Det vore otillfredsställande om exempelvis hemliga skriftermål, yrkeshemligheter eller uppgifter om behandling av könssjukdomar hos namngivna personer kunde offentliggöras i tryckt skrift, utan att någon möjlighet förelåg att inskrida ens mot den befattningshavare, som tillhandahållit uppgiften för publicering. A andra sidan bör icke varje i administrativ ordning meddelad föreskrift om tystnadsplikt få utgöra en inskränkning i tryckfriheten. Endast den tystnadsplikt, som är stadgad i lag, bör få omfattas av undantaget från tryckfrihetsförordningens huvudregel. Det kan visserligen anföras att därigenom bestämmelser av betydelse, vilka för närvarande äro givna i administrativa författningar, skulle falla utanför stadgandet och således icke kunna tillämpas beträffande ett meddelande, som lämnats för offentliggörande i tryckt skrift, exempelvis bestämmelserna till skydd för telefonhemligheten. Detta förhållande synes dock icke få vara avgörande vid avfattande av grundlagsbestämmelsen i ämnet. Denna bestämmelse öppnar en möjlighet, som icke nu föreligger, att genom stadgande i lag förbjuda röjandet av hemlig uppgift, även då detta sker för offentliggörande i tryckt skrift. Tryckfrihetens förhållande till yttrandefriheten i allmänhet. Rättsreglernas

utveckling.

Tryckfriheten är endast en sida av en allmän yttrandefrihet. I fråga om yttrandefrihetens lagliga gränser göra sig i huvudsak samma synpunkter gällande, oavsett medlet för dess utövning. Detta förhållande har i vissa främmande länder medfört en enhetlig lagstiftning, antingen på det sättet att frågan vad som är brottsligt bedömes omedelbart enligt allmän strafflag, även då det förekommer i tryckt skrift, eller därigenom att de i tryckfrihetslagstiftningen upptagna straffbestämmelserna äga tillämpning även beträffande yttrande eller meddelande, som skett annorledes än genom tryckt skrift. I den svenska rätten har däremot sedan gammalt regleringen av yttrandefrihetens gränser varit delad mellan olika lagstiftningar; tryckfrihetsförordningen innehåller bestämmelser om vad som är missbruk av tryckfriheten, under det att yttrandefriheten i övrigt behandlas i den allmänna strafflagen. Sambandet mellan olika former av yttrandefrihet har likväl tagit sig uttryck genom att bestämmelserna i väsentliga delar överensstämma. Dock föreligger icke en fullständig överensstämmelse, vilket äger sin förklaring i de olika bestämmelsernas tillkomst och utveckling. De i 1812 års tryckfrihetsförordning upptagna brottsbeskrivningarna utmärktes av en viss självständighet i jämförelse med motsvarande stadganden i den då gällande missgärnings-

127 balken i 1734 års lag. Å andra sidan blev broltskatalogen i tryckfrihetsförordningen icke till sitt materiella innehåll omarbetad vid tillkomsten av 1864 års strafflag; endast i formellt hänseende vidtogos ändringar, föranledda av den nya strafflagen. Sedermera h a r emellertid i regel iakttagits att ändringar eller tillägg i strafflagen, vilka berört yttrandefriheten, åtföljts av motsvarande ändringar eller kompletteringar i tryckfrihetsförordningens brottskatalog. De i strafflagen upptagna brott, vilka kunna anses innefatta ett överskridande av yttrandefrihetens gränser, äga i allt väsentligt sin motsvarighet i den nu gällande brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen. Ett undantag utgör sådan förbrytelse mot riksstyrelse, som beskrives i 9 kap. 8 § strafflagen. Detta stadgande tillkom genom 1864 års strafflag. Något sakligt övervägande torde icke ligga till grund för att motsvarighet saknas i tryckfrihetsförordningen. Såväl i 1887 års som i 1912 års förslag hade den bristande överensstämmelsen blivit rättad. En skillnad mellan strafflagen och tryckfrihetsförordningen föreligger emellertid däri att brottskatalogen upptar vissa straffbud, som sakna motsvarighet i strafflagen. Vad som faller under dessa straffbud är således brottsligt, allenast då det förekommer i tryckt skrift. Ett exempel på detta förhållande utgjorde stadgandet i 2 mom. angående förnekelse av Gud och ett liv efter detta eller av den rena evangeliska läran. Dylik gärning blev ej straffbelagd i 1864 års strafflag, men stadgandet fick likväl kvarstå i brottskatalogen till år 1941, då det upphävdes. I viss mån likartat är förhållandet med den skillnad som föreligger mellan stadgandet i 9 mom. och motsvarande bestämmelser i strafflagen. I momentet angives såsom missbruk av tryckfriheten smädliga, förgripliga eller till osämja med främmande makter syftande omdömen och yttranden om samtida nationer eller stater, med vilka riket är i fredligt förhållande, om deras varande överhet, regering och regeringssätt, höge ämbetsmän och sändebud, inre eller yttre förhållanden, företag eller underhandlingar. Någon fullständig motsvarighet härtill upptogs icke i 1864 års strafflag. Enligt 8 kap. 28 § var det emellertid straffbelagt att tala eller skriva smädligen mot främmande stats regent eller främmande makts sändebud här i riket. I momentet gjordes vid 1865—66 års riksdag en hänvisning till denna paragraf i fråga om straffet. Sedermera erhöll 8 kap. genom lag den 17 maj 1940 helt ny lydelse. Därvid stadgades i 4 § straff för den som genom vissa närmare angivna gärningar framkallade fara för krig eller repressalier eller andra för riket skadliga åtgärder från främmande makts sida eller för främmande makts inblandning i rikets angelägenheter. Bland de straffbara gärningarna upptogos, bland annat, offentliga smädelser mot främmande makt eller dess regering eller offentligt skymfande av dess flagga eller vapen eller annat höghetstecken eller ärekränkning mot främmande statsöverhuvud eller mot främmande makts sändebud här i riket. I det betänkande (SOU 1940: 8), som låg till grund för dessa lagändringar, föreslogs att 9 mom. i tryckfrihetsförordningens brottskatalog skulle anpassas efter det nya stadgandet i 8 kap. 4 § strafflagen. Vid fram-

128 läggande av proposition till 1940 års riksdag (nr 268) om vissa grundlagsändringar ,som anslöto sig till revisionen av 8 kap. strafflagen, uttalade emellertid departementschefen att han icke fann nödvändigt att då tillstyrka en omarbetning av ifrågavarande bestämmelse i tryckfrihetsförordningen, i vidare mån än att hänvisningen till 8 kap. 28 § ändrades till att avse 8 kap. 4 § strafflagen. Av vad nu anförts framgår således att skillnaden mellan 9 mom. och motsvarande stadgande i strafflagen sammanhänger med tillkomsten av dessa bestämmelser vid olika tidpunkter. Stadgandena ha dock samma syfte och något sakligt skäl för upprätthållande av olikheten torde icke kunna anföras. Tryckfrihetsförordningen innehåller vidare i 3 § 12 mom. ett stadgande, enligt vilket lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande och förledande med vissa undantag skola anses som missbruk av tryckfriheten. Någon motsvarighet härtill finnes icke i strafflagen. Med stadgandet torde ursprungligen ha åsyftats allenast att brännmärka sådana framställningar som avse att hos allmänheten uppväcka missnöje med och hat mot regering och styrelsesätt. Det skulle alltså vara fråga om ett rent publikt brott. I praktiken fick emellertid med juryns tillhjälp bestämmelsen tillämpning även mot osanna, ehuru icke alltid ärekränkande framställningar om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden; stadgandet har ansetts tillämpligt å uppgifter och framställningar om bolag (NJA 1902: 70; 1904: 317; 1910: 641). En viss osäkerhet rörande stadgandets räckvidd synes dock råda. Genom ändring i tryckfrihetsförordningen år 1937 infördes särskilda stadganden i 8 och 9 mom. angående falska rykten och lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet eller den allmänna ordningen eller att väcka förakt för offentlig myndighet eller annat organ som äger besluta i offentliga angelägenheter. Samtidigt begränsades stadgandet i 12 mom. till att avse »andra fall än ovan i denna paragraf är sagt». Under förarbetena till dessa lagändringar gjordes vissa uttalanden om vad stadgandet därefter skulle avse. I 1935 års betänkande angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet (SOU 1935:8) behandlades sålunda frågan om lagstiftning angående lögnaktiga uppgifter såsom ett led i dylik verksamhet. Därvid återgavs i betänkandet det huvudsakliga innehållet i en av sakkunniga inom justitiedepartementet upprättad promemoria rörande lagstiftning angående lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar. Beträffande falska rykten, vilka ingå såsom ett led i en mot staten såsom sådan riktad agitationsverksamhet eller vilka angripa staten i den verksamhet varigenom den söker fylla sina skilda uppgifter eller vilka störa den ordning vars upprätthållande är ett av de viktigaste statsändamålen, hänvisades i promemorian till den samtidigt pågående utredningen om åtgärder mot statsfientlig verksamhet. I promemorian uttalades vidare, bland annat: »Därest de begränsningar av yttrandefriheten i tryck, vilka kunna komma att föreslås beträffande de brott som till sin karaktär få anses utgöra angrepp mot staten, reglerades genom upptagande i tryckfrihetsförordningen av särskilda ansvarsbestämmelser, torde alltså före-

129 varande stadgande bliva inskränkt till att avse rykten, vilka äro skadliga såväl för samhällets olika medlemmar i allmänhet som för den enskilde. Stadgandets uppgift blir således alltjämt att vara ett skydd för samhället, och det är att förvänta att en omgestaltning av det processuella förfarandet skall medföra en tillämpning av stadgandet som motsvarar dess uppgift härutinnan. Stadgandet torde även få en jämförelsevis stor betydelse för den enskilde. Särskilt synes det vara befogat att ett lagrum finnes som ger möjlighet att beivra angrepp i tryck emot död man, och det förtjänar även att framhållas att spridandet av ogrundade rykten rörande enskilda personers eller företags ekonomiska förhållanden ur lätt insedda skäl påfordrar en kraftig näpst. Med beaktande av vad sålunda anförts bör stadgandets brottsbeskrivning bibehållas oförändrad, dock att stadgandets tillämplighet uttryckligen bör begränsas till de fall där ej ansvar eljest finnes åsätt förbrytelsen.» I 1935 års betänkande anfördes härefter att 3 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen erhållit tillämpning huvudsakligen på annat område än den politiska debatten samt att det torde vara lämpligast att låta detta stadgande kvarstå för detta dess nuvarande huvudsakliga tillämpningsområde och för det ändamål som i betänkandet vore av intresse införa en särskild bestämmelse i strafflagen och i tryckfrihetsförordningen. I proposition till 1936 års riksdag (nr 235) framlades ett dylikt förslag. Därvid anförde departementschefen att 12 mom., såsom föreslagits i promemorian, borde bibehållas för tillämpning beträffande osanna framställningar om enskildas förhållanden. Av vad nu anförts framgår att 12 mom. är tillämpligt på vissa ärekränkningsbrotten närstående gärningar. Angrepp mot död man kan för närvarande icke bestraffas såsom ärekränkning, i den mån det icke innebär även en kränkning av efterlevande. Thyrén har emellertid i sitt förberedande utkast till strafflag (II) föreslagit en bestämmelse härom. Ogrundade rykten rörande enskilda personers eller företags ekonomiska förhållanden äro endast i begränsad omfattning straffbelagda i allmän lag. Under ärekränkning faller rykte om gärning eller last, som är menlig för yrke, näring eller fortkomst. I viss mån har alltså i den gällande strafflagen beaktats fall av ekonomisk skada; dock kan endast ett angrepp mot bestämd person men ej ett kränkande av ett företags »ära» utgöra ärekränkningsbrott. Thyrén har i sitt utkast icke medtagit beskyllning av ekonomisk betydelse under ärekränkningsbrotten. Han anför härom (II, s. 121) att det därmed icke är sagt att icke en dylik beskyllning i vissa fall bör kunna straffas, även då den icke h a r med äran att skaffa, men att den rätta synpunkten här icke är ärekränkningens utan förmögenhetsbrottets. En nedsättande uppgift om annans näringsverksamhet kan, såsom patentlagstiftningskommittén anfört (IV, s. 261—281), utgöra en form av illojal konkurrens. Den faller dock icke under den nu gällande lagstiftningen därom (prop, nr 175/1931, s. 10). Straffrättskommittén har i sitt betänkande med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott (SOU 1940: 20, s. 29) anfört att frågan härom lämpligen icke kunde regleras förrän vid en allmän reformering av bestämmelserna

130 om illojal konkurrens. Uppenbart ä r emellertid att den nu angivna synpunkten endast h a r betydelse i sådana fall då ett syfte att främja egen näringsverksamhet på konkurrentens bekostnad föreligger. Då oriktiga uppgifter om enskilda personers eller företags ekonomiska förhållanden spridas av annan orsak, exempelvis därför att de förmenas ha nyhetsvärde, föreligger däremot en gärning, som står den egentliga ärekränkningen nära och vars straffbarhet därför torde få beaktas i samband med revisionen av strafflagens bestämmelser om ärekränkningsbrott. En undersökning av den tillämpning 12 mom. erhållit i nyare praxis ger vid handen att det i ett fall kommit till användning å ett uttalande rörande den svenska frivilligkåren i Finland och vissa icke närmare angivna myndigheter (Stockholms rådhusrätts utslag den 19 juni 1940 och Svea hovrätts utslag den 29 augusti 1940). Frågan om införande av ett straffbud mot skymfande av myndighet har behandlats i det av straffrättskommittén avgivna betänkandet med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69) och i det förslag till lag om ändring i strafflagen, som på grund därav utarbetats och den 10 maj 1946 remitterats till lagrådet. En sådan institution som frivilligkåren torde ej falla härunder, då den icke k a n anses som svensk myndighet. I vad mån skydd bör finnas i dylikt fall mot kränkande uttalanden är även en fråga som sammanhänger med revisionen av strafflagens ärekränkningsbestämmelser. Vidare h a r 12 mom. åberopats i ett vid Stockholms rådhusrätt väckt, ännu icke avgjort tryckfrihetsåtal rörande antisemitiska skrifter. Även i detta hänseende föreligger en aktuell lagstiftningsfråga. Straffrättskommittén har i 1944 års betänkande föreslagit ett stadgande rörande hets mot folkgrupp. Detta har dock icke upptagits i det till lagrådet remitterade förslaget. I ett den 17 juli 1947 avgivet interpellationssvar i andra kammaren har emellertid departementschefen yttrat att utredningar igångsatts i syfte att på andra sätt förbättra gällande lag för att möjliggöra ingripanden mot rashets, bland annat i samband med omarbetningen av 18 kap. strafflagen. De sakkunnigas

ståndpunkt.

Ur principiell synpunkt synas samma ins Kränkningar i yttrandefriheten böra gälla, vare sig fråga är om yttrande eller meddelande i tryckt skrift eller om en framställning i annan form. Det har visserligen stundom gjorts gällande att det skulle föreligga en sådan olikhet i verkan mellan det talade och det tryckta ordet att en skiljaktig behandling i kriminallagstiftningen borde föranledas därav (1912 års betänkande, s. 316—319, jämför s. 86— 87). Den skillnad som i dylikt hänseende otvivelaktigt finnes synes dock icke vara av sådan art att den bör öva inflytande på gränsdragningen mellan det tillåtna och det otillåtna yttrandet eller meddelandet; den bör vinna sitt tillbörliga beaktande vid rättstillämpningen. Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen om otillåtet yttrande i tryckt skrift böra således överensstämma med motsvarande stadganden i den allmänna strafflagen. De olikheter som för närvarande föreligga mellan tryckfrihetsförordningens brottskatalog och strafflagen skulle som en följd härav bringas att upp-

131 höra. Några betänkligheter av praktisk art torde detta icke möta annat än i fråga om det nu gällande 12 mom., såvitt detta angår lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande och förledande. Såsom framgår av den redogörelse för stadgandets innebörd som lämnats i det föregående torde frågor om lagstiftning i detta ämne komina att upptagas vid den pågående allmänna strafflagsrevisionen. I den mån dessa lagstiftningsfrågor vinna sin lösning genom nya stadganden i strafflagen, exempelvis angående angrepp mot död man eller hets mot folkgrupp, följer av den angivna principen att gärningarna böra straffbeläggas även såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift. Att allenast i avbidan på genomförandet av strafflagsrevisionen bibehålla stadgandet i 12 mom. synes icke vara tillräckligt motiverat. I fråga om vad som med tillämpning av den angivna principen blir att anse som otillåtet yttrande i tryckt skrift hänvisas till den närmare redogörelsen för förslaget.

Det lagfekniska sambandet mellan tryckfrihetsförordningen och strafflagen i fråga om otillåtet yttrande. Rättsreglernas

utveckling.

Ursprungligen innehöllo de olika momenten i tryckfrihetsförordningens brofctskatalog i fråga om straffet hänvisningar till viss paragraf eller visst kapitel i missgärningsbalken. För ett fall, nämligen smädelse mot ämbetsman, gavs dock en mera obestämd hänvisning till allmän lag, och i vissa moment var straffsatsen självständigt angiven. Beträffande de fall, för vilka en specificerad hänvisning till missgärningsbalken gjorts, har i 1912 års betänkande uttalats att brottsbestämningen i denna blev utan inflytande på frågan om skriftens brottslighet, vilken var att bedöma uteslutande med ledning av tryckfrihetsförordningens brottskatalog. De nu angivna tre olika metoderna för straffets bestämmande förekomma alltjämt i brottskatalogen. I samband med antagandet av 1864 års strafflagha emellertid hänvisningarna omarbetats. Konstitutionsutskottet vid 1862—63 års riksdag, som utarbetade förslaget till ändrade hänvisningar, uttalade: »I dessa ändringsförslag har utskottet överallt, där tvekan ej kan uppstå om vilken av strafflagens bestämmelser är tillämplig å det fall, som i grundlagen omförmäles, endast åberopat allmänna lagen, varigenom förekommes vad eljest i följd av den skiljaktiga handläggning, som är föreskriven för grundlags- och för lagförändringar lätt kan inträffa att, sedan en lagförändring blivit tillvägabragt, stadganden i strid därmed eller hänvisande till lagrum som icke längre äro gällande kvarstå i grundlagen. Där åter förbrytelse som i grundlagen omnämnes ej i strafflagen förekommer eller ej är där så rubricerad att icke ovisshet möjligen skulle kunna äga rum vid tillämpningen, har bestämt straff eller bestämt lagrum blivit utsatt.» Numera är en obestämd hänvisning till allmän lag den för övervägande antal fall vanliga. Endast i 9 mom. första stycket, vars brottsbeskrivning så-

132 som tidigare framhållits icke helt överensstämmer med strafflagens bestämmelser, göres i fråga om straffet hänvisning till ett bestämt lagrum i strafflagen. För två fall, nämligen 10 mom. andra stycket och 12 mom., vilka sakna motsvarighet i allmän lag, innehåller brottskatalogen självständiga straffskalor; detsamma var fallet med det numera upphävda 2 mom. Genom de hänvisningar till allmän lag brottskatalogen sålunda innehåller tillgodoses i viss utsträckning kravet på ett enhetligt bedömande för tryckfrihetsbrott och andra missbruk av yttrandefriheten. Straffen bli därigenom utmätta inom samma straff skalor. Men även för brottslighetsfrågans bedömande ha de obestämda hänvisningarna i praktiken fått betydelse. Vissa processuella regler ha medverkat härtill. Det åligger sålunda åklagaren att angiva det lagrum i allmän lag h a n vill åberopa och detta lagrum skall jämte åberopat moment i brottskatalogen upptagas i den fråga juryn h a r att besvara (JO 1864, s. 87 och bilaga). Särskilt i sådana fall då alternativa bestämmelser i strafflagen kunna åberopas, såsom i fråga om ärekränkningsbrotten, få stadgandena i strafflagen omedelbar betydelse för brottslighetsfrågans bedömande. Huruvida de obestämda hänvisningarna till allmän lag medföra att ändring eller upphävande av stadgandena i strafflagen omedelbart återverkar på tryckfrihetsbrotten, har varit föremål för delade meningar. Enighet torde råda därom att en ändring allenast av den i strafflagen angivna straffsatsen blir tillämplig även i fråga om tryckfrihetsbrottet. Om däremot stadgandet i allmän lag upphäves, kan det vara tveksamt vad som gäller för det tryckfrihetsbrott som då alltjämt står beskrivet i brottskatalogen. Ett dylikt fall uppstod, då förbudet i 18 kap. 13 § andra stycket strafflagen mot utbjudande av preventivmedel m. m. år 1938 upphävdes, under det att motsvarighet härtill kvarstod i 3 § 13 mom. tryckfrihetsförordningen. Rörande detta fall h a r Reuterskiöld uttalat att den i övrigt upphävda straffbestämmelsen i allm ä n lag fortfar att gälla för de brott densamma enligt grundlagen tidigare omfattat och fortfarande måste omfatta. Då frågan förekom i riksdagen, hävdade emellertid flera talare den uppfattningen att straffets borttagande ur den allmänna lagen medförde att även straffbarheten enligt tryckfrihetsförordningen bortföll. (SvJT 1938, s. 405—411, där jämväl riksdagsdebatten i frågan finnes återgiven.) Förslag ha förekommit att på annat sätt än som nu gäller gestalta sambandet mellan regleringen av yttrandefriheten i dess skilda former. I 1871 och 1872 års förslag hade hela brottskatalogen ersatts av ett stadgande av följande innehåll: »Brott, som genom tryckt skrift begås och för vilket ej i denna lag särskilt ansvar finnes utsatt, bestraffas enligt allmän lag, Kungl. Maj:ts proposition till 1887 års riksdag med förslag till tryckfrihetslag, innehöll däremot, liksom gällande tryckfrihetsförordning, en brottskatalog. Detta förslag kritiserades inom 1889 års konstitutionsutskott, därvid anfördes att man borde utgå från den grundsatsen att allt som är brottsligt, när det framföres muntligen eller i en skriven skrift, jämväl bör vara

133 straffbart, då det framträder i tryckt skrift, samt att det vore olämpligt att i tryckfrihetslagen uppräkna vissa pressförbrytelser, emedan ändringar i strafflagen då måste medföra ändringar även i tryckfrihetslagen (P. M. s. 46). I 1912 års förslag diskuterades, med utgångspunkt från tankegången att en enhetlig reglering av yttrandefriheten borde eftersträvas, förslag att övergiva systemet med dubbla lagstiftningslinjer och ersätta dem med en enda. Ett upphävande av splittringen i svensk rätt mellan normeringen av tryckfriheten och av annan yttrandefrihet kunde tänkas ske antingen på den vägen att låta yttrandefriheten i dess helhet vara normerad genom straffbud, som vore inarbetade i den allmänna strafflagen, eller ock genom att den offentliga yttrandefriheten utsöndrades och reglerades genom en speciallag. Mot det förra alternativet anfördes i huvudsak att det skulle innebära ett försvagande av tryckfrihetens konstitutionella garantier. Även mot det senare anfördes betänkligheter såväl i konstitutionellt hänseende som av praktisk art. Förslaget bibehöll därför i stort sett gällande system med en i tryckfrihetsförordningen intagen brottskatalog samt hänvisning till allmän lag i fråga om straffet för tryckfrihetsmissbruk. Emellertid förordade redaktören Adolf Hallgren i ett skiljaktigt yttrande i 1912 års betänkande att tryckfrihetsförordningens brottskatalog utformades såsom en självständig strafflag för hithörande brott. Han framhöll att till förmån för en självständig, från strafflagen skild behandling i tryckfrihetsförordningen av brott begångna genom tryckt skrifts innehåll talade tre omständigheter, nämligen: det bestämda behovet av brottsbeskrivningarnas formulering med särskild hänsyn till jurybedömandet; enhetlighetskravets vansklighet i fråga om yttranderättsbrottens sakliga karakterisering med hänsyn till den olika arten av deras offentlighet; samt behovet av en friare straff taxering för tryckfrihetsbrott. De sakkunnigas

ståndpunkt.

Vid bedömandet av frågan om det samband som i lagtekniskt hänseende bör råda mellan bestämmelserna om tryckfrihetsbrott och straffbuden rörande annat missbruk av yttrandefriheten göra sig i huvudsak två synpunkter gällande. Å ena sidan är det av konstitutionella skäl påkallat att tryckfrihetsförordningen angiver vad som är tryckfrihetsbrott. Att helt överlåta regleringen härav till den allmänna lagen är således icke möjligt; liksom ej heller ett utbrytande av yttrandefrihetens reglering ur strafflagen på allvar torde kunna övervägas. Å andra sidan är det uppenbart att den enhetlighet som ur principiell synpunkt är påkallad främjas av att bestämmelserna icke blott ha samma materiella innehåll utan även anknytas till varandra. Därigenom förhindras att olikheter uppstå, då ett straffbud i strafflagen inskränkes eller upphäves. Genom en dylik anknytning kan även, till gagn för rättssäkerheten, lagtillämpningen i tryckfrihetsmål vinna stöd av den rikare rättspraxis, som utbildat sig på grundval av allmän lag. Tryckfrihetsmålen äro alltför få för att kunna undvara ett sådant stöd.

134 På grund av vad nu anförts bör således vad som är otillåtet yttrande i tryckt skrift vara angivet i tryckfrihetsförordningen, men bestämmelserna om de särskilda tryckfrihetsbrotten böra hänvisa till allmän lag. Det synes icke nödvändigt att brotten äro utförligt beskrivna i tryckfrihetsförordningen. Såväl i fråga om de närmare betingelserna för att brott skall anses föreligga som beträffande de straffsatser som skola gälla bör allmän lag vara normerande. Tryckfrihetsförordningens brottskatalog k a n således inskränkas till att med begagnande av brottsbeteckningar eller på annat kortfattat sätt angiva, vilka i strafflagen upptagna brott som skola anses som otillåtet yttrande, då de förövas genom tryckt skrift. A andra sidan framstår som angeläget att vid det fastställande av yttrandefrihetens gränser, som äger rum i den allmänna lagstiftningen, beaktas den form av yttrandefrihet som tryckfriheten innebär och betydelsen av att genom ett sådant fastställande intrång ej sker i de grundsatser som äro normerande för tryckfriheten. I detta sammanhang må särskilt framhållas vikten av att den fria kritikrätt över samhällsorganen och deras verksamhet, som framför allt utövas av pressen, lämnas oförkränkt. De sakkunniga återkomma till denna fråga i motiven till de särskilda lagrummen i 7 kap.

Begreppet otillåtet offentliggörande. Enligt 2 § 6 mom. tryckfrihetsförordningen får handling, som ej må till envar utlämnas, ej heller i tryck utgivas. Omfattningen av denna begränsning är alltså beroende av de i sekretesslagen meddelade bestämmelserna om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Tryckfrihetsförordningens bestämmelse innefattar främst ett förbud mot utgivande av sådan handling i tryckt skrift. Emellertid torde förbudet avse ej blott ett fullständigt avtryckande av handlingen utan även återgivande av en del av handlingen. Däremot torde det icke kunna anses omfatta referat av handlingens innehåll eller återgivande av enstaka därur hämtade uppgifter. Visserligen har för äldre rätts vidkommande gjorts gällande att förutsättningarna för straffbarhet skulle vara för handen redan genom meddelandet av en tryckt redogörelse för den hemliga handlingens innehåll (Croneborg i Statsvetenskaplig tidskrift 1903, s. 178). Detta uttalande torde dock icke vara uttryck för en allmänt vedertagen tolkning av då gällande bestämmelser. I 1912 års betänkande (s. 209—210) framhålles sålunda att stadgandena i tryckfrihetsförordningen ej meddela något omedelbart skydd mot ett offentliggörande i tryck, som icke innefattar avtryckande av själva handlingen eller del därav, utan blott ett relaterande av däri nedlagda fakta eller uttalanden, vilka böra hållas hemliga. Även i 1927 års betänkande (s. 24) anföres att tryckta meddelanden, som grundas på hemliga handlingar men ej innebära dessas återgivande, ej hindras av tryckfrihetsförordningens regler. Även om sålunda stadgandet i 2 § 6 mom. tryckfrihetsförordningen innebär att endast återgivande helt eller delvis av en handling är förbjudet, men ej

135 referat därav eller meddelande av därur hämtade uppgifter, kan det vara tveksamt vad som skall krävas för att ett återgivande av handlingen skall anses föreligga. Stadgandets tillämplighet blir beroende på h u r stränga krav som ställas på överensstämmelse mellan handlingen och det tryckta. Att härvidlag uppställa några allmänna regler torde icke vara möjligt. I praktiken förekommer ett fullständigt återgivande av allmän handling i tryck endast sällan annat än såsom ett led i myndigheternas egen verksamhet för offentliggörande av författningar, riksdagshandlingar och dylikt. Särskilt för tidningspressen spelar referat av innehållet i allmänna handlingar långt större roll. Det är därför av betydelse i vad mån ett omedelbart meddelande av hemlig uppgift i tryckt skrift bör anses innefatta otillåtet offentliggörande. Ett sådant meddelande är i vissa fall straffbart enligt gällande tryckfrihetsförordning. Denna innehöll ursprungligen i 3 § 10 mom. ett stadgande, vari förbjöds offentliggörande, utan tillstånd, av vissa uppgifter av utrikespolitisk natur. År 1897 utvidgades förbudet att omfatta även vissa försvarshemligheter. I sistnämnda hänseende har det sedermera vid flera tillfällen (1915, 1941, 1945) omarbetats. I övrigt innehåller tryckfrihetsförordningen icke något stadgande som förbjuder offentliggörande av hemliga uppgifter. Meddelandet av dylika uppgifter i tryckt skrift är således icke förbjudet i lika stor omfattning som offentliggörandet av de allmänna handlingar, ur vilka uppgifterna hämtats. Den nu behandlade frågan gäller uppenbarligen ej allenast uppgifter, som hämtats ur hemliga handlingar, utan även sakförhållanden, varom meddelaren erhållit kunskap ur andra källor, t. ex. genom muntlig förmedling. Såsom framhålles i 1912 års betänkande, vari förevarande spörsmål ingående dryftats, skulle ett straffbeläggande av enbart meddelanden, som hämtats ur allmänna handlingar, med all sannolikhet komma att sakna effektivitet på grund av vanskligheten att leda i bevis att uppgiften, meddelaren veterligt, hämtats ur en allmän handling. Att generellt straffbelägga varje meddelande, som objektivt sett kan direkt eller indirekt återföras till en sekretessbelagd allmän handling, skulle å andra sidan innebära ett alltför stort intrång i särskilt tidningspressens allmänna yttrande- och publikationsfrihet och torde ej heller stå i överensstämmelse med grunderna för tryckfriheten. Om sålunda avgörande skäl kunna anföras mot en generell begränsning av publikationsfriheten i nu ifrågavarande fall, återstår emellertid frågan om publikationsförbud beträffande vissa uppgifter, vilkas meddelande skulle innebära fara för viktiga statsintressen. En sådan begränsning i publikationsfriheten finnes som nyss nämnts redan upptagen i 3 § 10 mom. tryckfrihetsförordningen. I 1912 års betänkande anföres — sedan där tanken på ett generellt publikationsförbud avvisats — i denna fråga följande: »Annorlunda ställer sig emellertid saken, då sekretessen påbjudits i statens eget omedelbara intresse, och alldeles särskilt blir detta fallet, där detta intresse är ett så högt och bjudande som fosterlandets skydd och säkerhet utåt. Både allmän lag och

136 gällande tryckfrihetsförordning hava ock här, i fråga om hemligheter av diplomatisk och försvarsteknisk natur, intagit den strängare ståndpunkten. Här kan och bör det påläggas ej blott statens tjänstemän, utan medborgare i gemen en straffsanktionerad förpliktelse att icke fortsprida de i allmänna handlingar nedlagda hemligheter, varav de kommit att få kännedom, och detta oberoende av huruvida denna kännedom förvärvats på den ena eller andra vägen. Därav följer ock, att även om det if rågakommande faktum alls icke finnes nedlagt i en allmän handling, utan antingen blott framgår av enskilda anteckningar eller överhuvud ej ä r i skrift dokumenterat, förtegenhetsplikten lika väl bör gälla. Från en annan synpunkt måste dock bestämda krav uppställas på begränsning av förbudet. Lagen får ej ställa obilliga anspråk på allmänhetens insikt om vilka fakta sekretessbudet gäller, utan måste med tillräcklig bestämdhet utmärka desamma.» De sakkunniga ha vid utarbetandet av föreliggande förslag anslutit sig till de sålunda angivna utgångspunkterna. Förbudet bör principiellt begränsas till förhållanden, vilkas uppenbarande skulle medföra fara för rikets säkerhet. Vilka dessa förhållanden äro angives i strafflagens bestämmelser i detta ämne. De skäl, som tala för att i fråga om otillåtet yttrande strafflagens brottsbeskrivningar skola äga tillämpning, göra sig ock gällande beträffande otillåtet offentliggörande. Endast i sådana fall, då ett meddelande enligt allmän lag innefattar brott mot rikets säkerhet, bör således straff för otillåtet offentliggörande inträda. Utöver det nu angivna allmänna stadgandet torde även vissa mera speciella publiceringsförbud böra upptagas. Enligt 5 kap. 4 § nya rättegångsbalken äger rätten förordna att vad som förekommit vid förhandling inom stängda dörrar icke får uppenbaras. Motsvarande befogenhet tillkommer enligt 23 kap. 10 § undersökningsledare med avseende å vad som förekommit vid förhör under förundersökning i brottmål. Vidare äger rätten enligt 27 kap. 9 § förordna att försändelse, som inkommer till post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt, skall kvarhållas, till dess frågan om beslag blivit avgjord. I sådant förordnande skall intagas underrättelse att meddelande om åtgärden icke må utan tillstånd av undersökningsledaren eller åklagaren lämnas avsändaren, mottagaren eller annan. I 9 kap. 6 § har stadgats straff för den som utan giltigt skäl röjer vad enligt rättens eller undersökningsledarens förordnande icke får uppenbaras. Sistnämnda stadgande k a n dock icke tillämpas på ett uppenbarande genom tryckt skrift, om ej bestämmelse därom införes i tryckfrihetsförordningen. Processlagberedningen h a r därför föreslagit en föreskrift i tryckfrihetsförordningen att i tryckt skrift ej må röjas något, varom domstol eller undersökningsledare i brottmål förordnat att det ej må uppenbaras (SOU 1944: 10, s. 138). Ett stadgande av det innehåll processlagberedningen föreslagit synes böra upptagas i detta sammanhang bland reglerna om otillåtet offentliggörande. Även i ett annat i viss mån likartat fall torde böra övervägas, om ej ett publiceringsförbud bör införas. Enligt sekretesslagen kunna vissa handlingar, som äro hemliga, utlämnas till den som önskar taga del därav. Förutsätt-

137 ning härför är i allmänhet att trygghet kan anses vara för handen att det ej kommer att missbrukas till skada för den, i vars intresse hemlighållande blivit föreskrivet; vid utlämnandet böra erforderliga förbehåll göras, överträdelse av sådant förbehåll är straffbelagt i sekretesslagen men ej i tryckfrihetsförordningen, övervägande skäl torde tala för att straffskyddet för sådant förbehåll kommer att omfatta även offentliggörande i tryckt skrift, som sker i strid med förbehållet. Tryckfrihetsförordningen innehåller i 2 § 8 mom. ett stadgande enligt vilket enskilda anteckningar och berättelser av diplomatiska personer angående rikets förhållande till främmande makter ej må, innan femtio år förflutit från den tid de avse, utan Konungens tillstånd i tryck utgivas eller, då de överlämnats i myndighets vård, därifrån utlämnas. Detta stadgande utgör för vissa enskilda handlingar en motsvarighet till de sekretessbestämmelser och publiceringsförbud som gälla för allmänna handlingar. Enligt 3 § sekretesslagen få handlingar i ärenden, vilka angå rikets förhållande till främmande makt, allenast i de fall och i den ordning Konungen bestämmer utlämnas tidigare än femtio år efter handlingens datum. Handling, som enligt detta stadgande ej må till envar utlämnas, får följaktligen ej heller i tryck utgivas. I vad mån detta stadgande gäller hos myndighet förvarade minnesanteckningar och andra sådana handlingar, vilka diplomatisk befattningshavare upprättat under sin tjänstgöring, blir beroende på i vad mån sådana handlingar i allmänhet anses vara allmänna handlingar. Det synes knappast motiverat att på förevarande område upprätthålla ett speciellt förbud mot publicering av enskilda handlingar. Enligt vad som inhämtats synas ej heller sådana särskilda publiceringsförbud för hithörande handlingar förekomma i andra länder. Mot obehörigt publicerande av uppgifter, som angå rikets säkerhet, erbjuder den allmänna regeln om otillåtet offentliggörande ett tillräckligt skydd. Såsom tidigare anförts blir det enligt de sakkunnigas förslag möjligt att omedelbart ingripa mot befattningshavare, då han bryter mot tystnadsplikt, som är föreskriven i lag. Att i fråga om utlämnande av enskilda handlingar, vilka överlämnats till myndighet uteslutande för förvaring och vård, särskilda administrativa bestämmelser kunna gälla framgår av 2 kap. 7 § i förslaget. Enligt 2 § 9 mom. tryckfrihetsförordningen må enskilt brev, som ej till något rättegångsmål nödvändigt hörer, ej utan deras tillstånd, som det angår eller tillhör, i tryck utgivas. Stadgandet fanns upptaget i tryckfrihetsförordningen i dess ursprungliga avfattning. Det ingick därvid i ett undantag från offentlighetsregeln, vilket omfattade även ministeriella handlingar och diplomatiska personers enskilda anteckningar eller berättelser över ministeriella ärenden, vilka hörde till ett senare tidevarv än för minst femtio år tillbaka. Sådana handlingar fingo ej utgivas eller utbekommas utan regeringens tillstånd. I senare ledet av stadgandet hette det därefter »att ej heller enskilda brev, så vida de ej till något

138 rättegångsmål nödvändigt höra, ej heller åt publik vård anförtrodda deposita av skrifter och handlingar, utan deras tillstånd, som samma brev och deposita angå eller tillhöra, kunna utgivas eller utbekommas.» I 1912 års betänkande anfördes att detta stadgande, ehuru det genom sin plats f rams to de såsom undantag från regeln om allmänna handlingars offentlighet, i själva verket utgjorde en i förhållande till nämnda regel fullt självständig bestämmelse. Därför ifrågasattes i betänkandet, om stadgandet hade sin plats i tryckfrihetsförordningen. Den rätt som här vore i fråga vore icke författarrätt utan en för densamma skild rätt till helgd för givet personligt förtroende. Det principiellt riktiga vore därför att avskilja det till en särskild civillag. Härmed borde emellertid få anstå till dess besläktade personrätter i en framtid vunnit fastare former. I 1912 års förslag till tryckfrihetsordning bibehölls därför stadgandet i den formen, att enskilt brev, som ej hörde till något rättegångsmål, ej utan författarens eller hans rättsinnehavares tillstånd finge i tryck utgivas förrän tjugufem år efter författarens död. Även i 1927 års förslag blev ett stadgande om enskilda brev bibehållet. I betänkandet anfördes (s. 270—271) att det gällande stadgandet avsåge förbud mot tryckning av enskilt brev i privat besittning. Visserligen ifrågasattes om med uttrycket enskilda brev möjligen avsåges vissa allmänna handlingar, nämligen vissa från enskild person till myndighet inkomna skrifter. Då man hade att utgå från den motsatta tolkningen, vilken länge stått obestridd, drogs i betänkandet den slutsatsen att någon regel beträffande enskilda brevs utlämnande ej borde utläsas ur gällande tryckfrihetsförordning. Förslaget upptog därför endast förbud mot offentliggörande och bibehöll i övrigt stadgandets lydelse enligt tryckfrihetsförordningen. I 1935 års förslag gjordes ej någon ändring häri och vid genomförandet av 1937 års lagstiftning ansågs stadgandet lämpligen böra tills vidare bibehållas sådant det funnes i gällande rätt (Kungl. Maj:ts prop, nr 140/1936, s. 54). Det kan anmärkas att särskilt frågan vem enskilda brev kunna anses angå eller tillhöra föranlett tvekan. Därför ha ock åtskilliga ändringsförslag framställts. Redan i 1829 års förslag hade uttrycket ändrats på så sätt att tillstånd krävdes av dem som skrivit och emottagit breven (KU:s memorial nr 51). I 1871 och 1872 års förslag upptogs ett stadgande om ansvar för det fall att enskilt brev, som ej till något rättegångsmål hör, utan författarens tillstånd i tryck utgives. I 1887 års förslag till tryckfrihetslag stadgades att enskilt brev, som ej hörde till något rättegångsmål, ej finge utan författarens eller hans rättsinnehavares tillstånd i tryck utgivas förrän femtio år efter författarens död. Såsom redan angivits blev detta stadgande upptaget i 1912 års förslag med den ändringen att tiden nedsattes till 25 år. Under hänvisning till ett av Svea hovrätt meddelat, av Kungl. Maj:t den 9 maj 1832 fastställt utslag, vari uttalats att brev ovedersägligen i första rummet angå och tillhöra dess författare, anfördes i 1912 års betänkande att stadgandet såtillvida innehölle en regel av bestående värde, men att det vore föga rimligt att brevskrivaren skulle vara bunden av adressatens samtycke till brevets publicerande. Än mera gällde detta om samtycke av tredje man. Uttalandena i

139 1912 års betänkande kritiserades av Eberstein (Den svenska författarrätten, s. 168 not 5). Denne ansåg att det kunde förekomma fall, då den tanke som bär upp stadgandet, krävde en förbudsrätt för brevmottagaren. I vissa avseenden gällde detta även en i ett brev omtalad tredje man. Stadgandet i 2 § 9 mom. tryckfrihetsförordningen är till sin innebörd oklart. Med hänsyn till dess plats och avfattning i tidigare lydelse av tryckfrihetsförordningen är det ovisst om stadgandet avser allenast hos myndighet eller eljest i allmänt förvar befintliga enskilda brev eller även brev i enskild ägo. Vad angår enskilda brev i allmänt förvar torde, utöver de bestämmelser som gälla angående allmänna handlingar och deras offentlighet, ytterligare bestämmelser ej erfordras. I den mån stadgandet även skulle avse brev i enskild ägo och anses innebära ett skydd för författaren eller annan mot otillåten publicering, föreligger en fråga, som icke bör regleras i tryckfrihetsförordningen.

Om ansvarighet för tryckfrihetsbrott. Ansvarighetsreglernas utveckling. Enligt 1766 års tryckfrihetsförordning skulle förfallaren i första hand svara för tryckt skrift. Boktryckaren svarade, om han icke kunde bevisligen uppgiva författarens namn; kunde han det, blev han fri från ansvar. Någon skillnad gjordes icke mellan periodisk skrift och annan tryckt skrift. Såsom framhållits vid behandlingen av anonymitetsreglerna infördes genom 1774 års förordning ansvar för boktryckaren jämte författaren i vissa fall och år 1780 utvidgades boktryckarens ansvar, så att denne i viss utsträckning blev ensam ansvarig. Tryckfrihetsförordningen av år 1810 innebar en återgång till principen om ansvar i första hand endast för författaren. Åtal synes ha kunnat riktas direkt mot denne, om hans namn var utsatt på skriften och han således var känd; en viss otydlighet vidlåder dock bestämmelserna på denna punkt. Var författaren okänd, ålåg det boktryckaren att styrka författarskapet genom namnsedel, vid äventyr att han själv fick svara för skriften. I vissa fall svarade dock namnsedelsvittnena. Boktryckaren svarade även, då författarnamnet blivit utsatt på skriften utan författarens tillstånd. Med författare jämställdes i fråga om ansvaret utgivare av utländsk mans arbete i översättning eller av inländsk mans, som sitt namn ej angivit, ävensom utgivare av periodiska skrifter eller samlingar av flera författares skrifter. Även 1812 års tryckfrihetsförordning byggde på att författaren var den i första hand ansvarige. Ansvarstalan skulle dock alltid riktas mot boktryckaren, vilken hade att vid rättegångens början ingiva namnsedeln till domstolen. Om denna icke ingavs och författaren ej heller självmant gav sig tillkänna, fick boktryckaren stå författaransvaret. Sådant ansvar kunde "även i vissa fall drabba namnsedelsvittnena, nämligen om författarens namn och

140 hemvist befunnits oriktigt uppgivna eller i sedeln saknades eller ock författaren utan laga förfall uteblev från svaromål. Företeende av namnsedel eller författares erkännande av författarskapet inför domstolen utgjorde enda tillåtna bevismedel om författarskapet. Huruvida en sålunda angiven författare var den verklige författaren, fick enligt praxis icke prövas av domstolen (JO 1860 s. 13—34; jämför prop, n r 21/1887 s. 25 och 29 samt Alexanderson: Föreläsningar över den svenska tryckfrihetsprocessen, s. 117 —125). Jämställd med författare ur ansvarighetssynpunkt var den som utgav utländsk mans arbete eller översättning därav eller inländsk mans, som sitt namn ej angivit. I fråga om periodisk skrift gällde särskilda regler. Utgivare av sådan skrift skulle enligt 1 § 7 mom. alltid i avseende på ansvaret anses såsom författare. Den som medarbetade i periodisk skrift genom särskilda artiklar blev således fri från ansvar, om han ej själv var utgivare. För utkrävande av utgivarens ansvar fordrades icke namnsedel, utan uppgift o m dennes namn inhämtades från chefen för justitiedepartementet, hos vilken utgivare av periodisk skrift skulle vara anmäld. Den som gjort anmälan och erhållit tillståndsbevis för skriften betraktades såsom ansvarig utgivare, även om i verkligheten annan utgav skriften (NJA 1886: 256). Den ansvarige utgivaren kunde icke tillfälligt insätta ställföreträdare såsom ansvarig, och ej heller befriades han från ansvaret på grund av laga förfall. Om boktryckare tryckte periodisk skrift, ehuru utgivaren icke erhållit tillståndsbevis för skriften, synes han i praxis ha ansetts ansvarig för skriftens innehåll. Ansvar för innehållet såväl i periodisk som i annan tryckt skrift åvilade boktryckare, som utgav skrift från ett icke behörigen anmält boktryckeri. Han svarade i detta fall jämte författaren och kunde således icke leda ansvaret från sig genom att visa vem som var författare eller utgivare. Om någon föryttrade tryckt skrift, vara boktryckarens namn, tryckningsorten och årtalet icke funnos utsatta, samt boktryckaren eller författaren icke kunde upptäckas, fick han, om skriften åtalades, bära författaransvaret. Detta ansvar för föryttraren farms icke ursprungligen upptaget i tryckfrihetsförordningen utan infördes år 1841. Ursprungligen kunde även den som sålt eller utgivit en med kvarstad belagd eller konfiskerad skrift drabbas av författaransvar för skriften. Detta ansvar upphävdes emellertid år 1909. Riksdagens tryckfrihetskommitté kunde i vissa fall enligt 108 § regeringsformen bli ansvarig för tryckt skrift, nämligen om författare eller boktryckare före tryckningen till kommittén överlämnat en skrift och begärt yttrande, huruvida åtal därå efter tryckfrihetslagen kunde äga rum, samt kommittén förklarat att skriften finge tryckas. De nu angivna reglerna torde omedelbart ha åsyftat endast brott mot 3 § tryckfrihetsförordningen. För otillåten publicering av en hemlig handling svarade efter ordalagen i 2 § 4 mom. den som utgivit handlingen i tryck. Det var härvid uppenbarligen icke fråga om något »författaransvar». Det torde likväl få antagas att ansvarighetsreglerna haft en viss betydelse även i fråga om ansvaret för otillåten publicering av hemlig handling, exempelvis

141 då det gällt att fastställa vem som svarade för periodisk skrift. I praxis har den som genom namnsedel visats vara utgivare av en icke periodisk skrift ansetts ansvarig för otillåten publicering av hemliga handlingar och enskilda brev. Delaktighetsansvar torde ansetts uteslutet vid publiceringsbrott, bortsett från att även utlämnandet av handlingen var i tryckfrihetsförordningen straffbelagt. Vidare avsågo de angivna reglerna endast ansvaret för skrift, som tryckts inom riket. För hit införda, utom riket tryckta skrifter gällde vissa, ofullständiga bestämmelser. Närmare redogörelse för dessa lämnas i det följande. De förslag till ny tryckfrihetsförordning som framlades efter år 1812 byggde i huvudsak på det bestående systemet. Främst syftade de ändringar som föreslogos till att förhindra bulvanförhållanden. Fri bevisning angående såväl utgivare av periodisk skrift som författare av annan tryckt skrift skulle i viss utsträckning få förekomma. Enligt 1871 års förslag skulle sålunda författaren vara ansvarig, om han utsatt sitt namn å skriften eller utlämnat densamma till offentliggörande i tryck. I annat fall svarade utgivaren. I fråga om tidning, tidskrift eller annan skrift, som innehöll bidrag av flera författare, skulle den ansvara som i egenskap av utgivare bestämt skriftens innehåll. Utgivare av tidning eller tidskrift skulle anmälas hos justitiekanslern eller dennes ombud i orten, men avsikten var ej att denna anmälan skulle vara ensam avgörande för ansvarigheten. Boktryckaren skulle bära ansvaret, om ansvarig författare eller utgivare ej kunde uppgivas eller uppgift därom blev bestridd och prövades oriktig, ändå att densamma av den uppgivne författaren eller utgivaren erkändes. Om författaren eller utgivaren vid den tid, då skriften utgavs, ej hade fast bostad i riket och d a r vistades eller icke åtnjöt personlig frihet, skulle ansvaret drabba boktryckaren. Den omarbetning av 1871 års förslag som framlades år 1872 innebar till skydd för författarens anonymitet att författaren skulle svara, allenast om han låtit utsätta sitt namn på skriften eller annorledes erkänt sig hava utlämnat densamma till offentliggörande i tryck. Konstitutionsutskottet uttalade att sådant erkännande skulle kunna ske genom en skriftlig förbindelse till utgivaren eller boktryckaren att av denne vid anställt åtal företes eller genom en för samma ändamål i vittnens närvaro avgiven förklaring Förtattaren skulle även kunna avgiva muntligt erkännande inför domstolen 1 iraga om tidning eller tidskrift upptog förslaget icke anmälan av utgivarens namn till justitiekanslern; endast titel och utgivningsort skulle anmälas Vem som var ansvarig utgivare skulle alltså få styrkas i målet utan stöd av någon registrering; utgivarens namn skulle dock vara angivet på skriften Även 1887 års förslag gjorde skillnad mellan tidning eller tidskrift samt annan tryckt skrift. För det senare slaget av skrifter svarade författaren i forsla hand. Såsom författare skulle ur ansvarighetssynpunkt även anses den som utgav översättning av annans skrift samt den som utgav annans skritt utan hans samtycke eller skrift, vars författare avlidit. Kunde det ej visas vem som var författare, svarade i ordning efter varandra utgivare, för10—470114

142 läggare och boktryckare. Ansvarighet för efterföljande i ansvarighetskedjan skulle inträda ej blott om det ej kunde visas, vem den före honom ansvarige var, utan även om denne, då skriften utgavs, på grund av ålder eller sinnesbeskaffenhet enligt lag ej kunde ådömas ansvar eller då undergick straffarbete eller vid den tiden icke var i riket bosatt och i sistnämnda fall ej heller kunde anträffas här i riket, då ansvaret gjordes gällande. Förslaget innebar ej någon begränsning i fråga om bevisningen angående framförvarande i ansvarighetskedjan, ej ens beträffande författare, vilken sålunda ej ägde förbli anonym i rättegång. För innehållet i tidning eller tidskrift svarade i regel huvudredaktören, varmed avsågs den som hade inseende över skriftens utgivning och ägde bestämma dess innehåll. Denne skulle ej vara anmäld men hans namn skulle vara utsatt på skriften. Däremot skulle förläggaren vara anmäld och kunna göras ansvarig, om huvudredaktörens namn ej fanns å skriften eller uppgiften därom var falsk eller eljest oriktig och det ej kunde visas vem som var huvudredaktör. Förläggaren svarade även, om huvudredaktören ej var behörig utöva sådan befattning. Efter förläggaren svarade boktryckaren. I vissa fall kunde ansvar inträda för författare av särskild uppsats eller för annonsör. Det i 1912 års betänkande framlagda förslaget företedde väsentliga likheter med 1887 års förslag. Dock förekom i fråga om icke periodisk skrift ej något generellt ansvar för utgivaren. Bortsett från de särskilda fall då utgivaren, liksom enligt 1887 års förslag, skulle anses som författare, stadgades ansvar för utgivare allenast i fråga om skrift, som enligt utgivningsplanen omfattade bidrag av ett flertal författare. Den som i egenskap av redaktör ledde och ombesörjde utgivningen skulle i sådant fall svara före förläggaren. I övrigt överensstämde reglerna om ansvarighetskedjan för annan skrift än tidning eller tidskrift i princip med 1887 års förslag. Liksom enligt detta förslag skulle principiellt några begränsningar icke gälla i fråga om bevisning av författarskapet. Sådan bevisning skulle dock, då författarnamnet ej angivits på skriften, få förebringas allenast av den som därigenom själv ville undgå ansvar för skriftens innehåll. Även i fråga om ansvaret för tidning eller tidskrift överensstämde 1912 års förslag med de år 1887 föreslagna reglerna. Något ansvar för författare av särskild uppsats eller för annonsör skulle dock ej förekomma. I förslaget reglerades närmare frågan om ställföreträdare för huvudredaktören. I 1935 års betänkande med förslag angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet (SOU 1935:8) föreslogos ändrade regler angående ansvaret för periodisk skrift. Dessa regler överensstämde i huvudsak med 1912 års förslag. Dock användes icke benämningen huvudredaktör för den som skulle bära ansvaret för skriften; denne kallades utgivare. Uttryckligen angavs även att, om utgivarens åligganden fullgjordes av annan person än den som utsatts å skriften såsom utgivare eller ställföreträdare, den verklige utgivaren skulle svara för innehållet i skriften. Nya ansvarighetsregler antogos år 1941 på grundval av ett år 1939 framlagt förslag (SOU 1939:32). I väsentliga delar bygga de nya reglerna på

143 tidigare framlagda förslag; i vissa hänseenden skilja de sig dock därifrån. Liksom förut göres skillnad mellan icke periodisk skrift och periodisk skrift. Ansvaret för innehållet i icke periodisk skrift åvilar i första hand författaren. Namnsedelsbevisning rörande författaren har avskaffats. Bevisningen om författarskapet har dock icke såsom i äldre förslag lämnats helt fri. Författaren svarar, endast om han med sin vilja är angiven på skriften eller om han skriftligen eller muntligen inför domstolen erkänt författarskapet. Endast i dessa fall kan således fråga om författarskapet upptagas. Om denna fråga får väckas, kan bevisning angående riktigheten av uppgivet författarskap förekomma. Är författaren icke ansvarig, svarar förläggaren eller, om förläggare ej finnes eller det ej kan visas vem h a n är, boktryckaren. Ansvar för dessa kan även inträda, om den eljest ansvarige icke kan anträffas eller icke kan ådömas ansvar i anledning av skriftens utgivning. Hänsyn får därvid tagas till förhållande som inträffat före eller under huvudförhandlingen i tryckfrihetsmål, men ej till vad som förekommer senare. I propositionen till 1940 års riksdag (nr 270) anföres att i följd av denna bestämmelse författarens död överför ansvaret å förläggaren, om dödsfallet inträffat senast vid huvudförhandlingen, men att något ansvar ej kan göras gällande mot förläggaren, om dödsfallet inträffat senare. Till skillnad från tidigare förslag, enligt vilka allenast omständigheter som förelågo vid tiden för skriftens utgivning kunde medföra subsidiärt ansvar för förläggare och boktryckare, har sålunda vad som inträffar senare och ej vid utgivningen kan förutses tilllagts dylik verkan. Därigenom h a r det subsidiära ansvaret principiellt fått en annan innebörd än i tidigare förslag. Ansvar för utspridare förekommer i 1941 års lagstiftning i samma begränsade utsträckning som tidigare. Vad som gäller om författare skall i tillämpliga delar i stället gälla den som översätter utländsk mans skrift eller utgiver annans skrift utan dennes medgivande eller skrift, vars författare avlidit, ävensom den som leder utgivningen av icke periodisk skrift, vilken innehåller bidrag av icke namngivna författare, i vad angår sådana bidrag. Vid riksdagsbehandlingen år 1941 gjordes anmärkning mot att den som verkställde översättning av utländsk mans skrift sålunda gjordes ansvarig för denna och ej, såsom tidigare gällt, den som utgav översättningen (första kammarens prot. nr 9/1941, s. 30). För periodisk skrift svarar i första hand den som i egenskap av utgivare h a r utgivningsbeviset för skriften. Ansvaret skall således icke, såsom enligt tidigare förslag, efter fri bevisning utkrävas av den som ägt bestämma skriftens innehåll. Utgivningsbeviset skall dock icke vara ovillkorligen avgörande. I vissa fall betraktas nämligen ägaren tillfälligt som utgivare, nämligen om utgivaren avlidit eller avgått från befattningen eller icke intar den ställning eller uppfyller de kvalifikationer som föreskrivits. Kan det ej visas vem ägaren är, svarar boktryckaren. Det subsidiära ansvaret för ägaren eller boktryckaren inträder även, om den eljest ansvarige icke kan anträffas eller icke kan ådömas ansvar i anledning av skriftens utgivning. Slutligen förekommer, liksom i fråga om icke periodisk skrift, ett begränsat ansvar för utspridaren.

144 Genom ändring i 108 § regeringsformen har möjligheten att få skriften granskad av tryckfrihetskommittén avskaffats; något ansvar för denna förekommer icke längre. De år 1941 antagna nya ansvarighetsreglerna gälla ansvar »för innehållet i tryckt skrift». Av förarbetena till lagändringen framgår icke, huruvida avsikten varit att detta uttryck även skulle omfatta otillåtet publicerande av hemlig handling. Däremot synes vid 1937 års lagstiftning om allmänna handlingars offentlighet ha förutsatts att ansvarighetsreglerna gällde även i dylikt fall (prop, n r 140/1936, s. 56). I vidsträckt mening skulle även ett avtryck av en handling kunna sägas utgöra den tryckta skriftens innehåll. Det kan även ifrågasättas, om icke, då detta uttryck användes i 1 § 1 mom. andra stycket gällande tryckfrihetsförordning, därmed avses även brott mot det publiceringsförbud som gäller för hemliga handlingar. Å andra sidan har uttrycket otvivelaktigt på annat ställe i lagen ansetts äga en helt annan innebörd. I 5 § 1 mom. i dess före år 1937 gällande lydelse stadgades nämligen att »lagligheten av åtalade tryckta skrifters innehåll» skulle prövas av jury. Det har i rättspraxis antagits att detta uttryck avser endast brott mot 3 § men icke överträdelser av publiceringsförbuden i 2 § 4 mom., äldre lydelsen (Schmidt: Juridiskt arkiv nr 34, s. 189; NJA 1921:409). Alexanderson framhåller rörande denna tolkningsfråga att lagen skiljer mellan författaransvar och utgivaransvar. Han anför härom (Föreläsningar över den svenska tryckfrihetsprocessen, s. 25): »I ena fallet är det exakt mot innehållet av skriften, som lagens ovilja riktar sig, det är de meddelade tankarna (t. ex. gudsförnekelse) eller det valda uttryckssättet (t. ex. hädelse), som den så ogillar, att den vid straffpåföljd förbjuder deras offentliggörande (här närmast i tryck). I det andra fallet åter är denna innehållets kvalitet i och för sig utan betydelse; alldeles oavsett densamma kränker publicerandet ett eller annat samhälleligt intresse av sekretess.» Även om sålunda det i 1941 års ansvarighelsregler använda uttryckssättet föranleder en viss tvekan, synes det kunna antagas att avsikten icke varit att göra någon ändring i fråga om ansvaret för otillåtet publicerande av hemlig handling. Detta ansvar drabbar alltså enligt gällande rätt principiellt utgivaren. Såsom förut framhållits torde likväl ansvarighetsreglerna få en viss betydelse även för detta ansvar. Vid 1941 års lagändring meddelades detaljerade bestämmelser om ansvaret för skrift, som tryckts utom riket och hit införts för spridning. Denna fråga behandlas särskilt i det följande.

Ansvarigheten för tryckfrihetsbrott ur principiell synpunkt. Enligt allmänna straffrättsliga regler kan, då flera personer medverkat till brott, ansvar inträda ej blott för den, vilken åstadkommit det brottsliga resultatet såsom gärningsman, utan även för andra, som anstiftat brottet eller annorledes medverkat däri. Straffrättskommittén har föreslagit ändringar i

145 strafflagens bestämmelser om medverkan till brott, varigenom ansvaret för medverkan i vissa hänseenden utvidgas (SOU 1944:69, s. 85—102). Såväl enligt detta förslag som enligt gällande bestämmelser skall, då ansvar för medverkan förekommer, den medverkande straffas endast för den del han själv tagit i brottet och med beaktande av det uppsåt som ligger honom till last. Ansvaret innebär således icke ansvar för annans gärning; ett dylikt ansvar förekommer i allmänhet icke inom den egentliga straffrätten men väl enligt åtskilliga specialstraff rättsliga bestämmelser (R. Bergendal: SvJT 1928 s. 425). I den svenska tryckfrihetslagstiftningen ha sedan gammalt förekommit särskilda, från den allmänna straffrättens bestämmelser avvikande ansvarighetsregler, enligt vilka straffet för tryckfrihetsbrott i princip drabbar endast en person såsom ansvarig för skriften. Denne har alltså att svara ej blott för sina egna åtgärder utan för att skriften blivit utgiven med brottsligt innehåll. I vissa situationer, då ansvaret icke kan utkrävas av den som i tryckfrihetsförordningen angives såsom i första hand ansvarig, övergår ansvaret på annan subsidiärt ansvarig. Dessa särskilda ansvarighetsregler ha i främsta rummet motiverats med att ansvar för medverkan skulle kunna verka hämmande på yttrandefriheten. De personer, som komma i fråga såsom medverkande, skulle nämligen ofta i tveksamma fall, särskilt då det gäller skrifter med samhällskritiskt innehåll, vägra sin medverkan och därigenom skulle yttrandefriheten lida inskränkning, som kunde sträcka sig avsevärt längre än förebyggandet av tryckfrihetsbrott betingar. De angivna reglerna medföra vissa fördelar även däri att de underlätta samhällets eller den enskildes beivran av tryckfrihetsbrott. Det skulle vara förenat med avsevärda svårigheter att, då ett tryckfrihetsbrott skett, i efterhand på grund av alla föreliggande omständigheter fastställa, vem som i främsta rummet vållat att skriften blivit utgiven med brottsligt innehåll. En sådan utredning kan försvåras eller omöjliggöras av författares och utgivares rätt till anonymitet. Angivandet i lagen, vem som i en given situation är den ansvarige, möjliggör ett snabbt ingripande mot tryckfrihetsbrott. Särskilda ansvarighetsregler för tryckfrihetsbrott förekomma även i andra länders tryckfrihetslagstiftningar; dock finnas även exempel på att allmänna straffrättsliga ansvarighetsregler i huvudsak tillämpas även i fråga om tryckfrihetsbrott (se översikt över utländsk lagstiftning i SOU 1932:32, s. 65 ff). De tryckfrihetslagstiftningar som äga särskilda ansvarighetsregler för tryckfrihetsbrott kunna indelas i två grupper, nämligen å ena sidan sådana som stadga oaktsamhetsstraff för vissa personer såsom komplement till vanliga ansvarighetsregler och å andra sidan sådana som, liksom den svenska rätten, bygga på ansvar endast för en person med subsidiär ansvarighet för vissa medverkande. Särskilt oaktsamhetsstraff för sådana fall, då ansvar icke följer av allmänna regler, kan enligt finsk och norsk rätt drabba utgivare av periodisk skrift; det ankommer på utgivaren att visa att han iakttagit aktsamhet. Sådana bestämmelser betingas av svårigheten att anträffa upphovsmannen till

146 skriften. Syftet är således att effektivare motverka tryckfrihetsbrott men ej att bereda yttrandefriheten skydd. De grundsatser, på vilka de svenska ansvarighetsreglerna äro byggda, ha kritiserats bland annat vid tillkomsten av nu gällande bestämmelser i Norge och Danmark. I båda dessa länder voro enligt äldre bestämmelser dessa grundsatser tillämpade. Under förarbetena till den norska strafflagen (B. Getz: Forelobigt Udkast til almindelig borgerlig Straffelov, 1887, s. 114— 117) anfördes sålunda att, då förläggare, boktryckare och andra i regel ginge fria, lagen uppfordrade dem att betrakta skriftens innehåll som sig ovidkommande, och att, när ändå till slut det fulla ansvaret gjordes gällande mot dem, emedan författaren avvikit, en fullständig överrumpling ägde rum. Om de med hänsyn till denna möjlighet icke förlade eller tryckte något utan att ha förvissat sig om dess karaktär, så ginge man miste om den fördel, som man avsåg att nå genom att endast göra författaren i första hand ansvarig, och hade därigenom i full utsträckning infört en privat censur från förläggarnas och boktryckarnas sida gentemot författaren. Vid sidan av dessa mera principiella betänkligheter framhölls i utkastet att avvikelserna från allmänna regler framkallade tveksamma och svårlösta spörsmål och krävde vidlyftiga föreskrifter, emedan prövningen av ansvaret icke kunde h ä m t a vägledning i sakens natur. På grund av denna kritik av det äldre systemet blev i norsk rätt genom 1902 års strafflag ansvaret för tryckfrihetsbrott i princip byggt på allmänna straffrättsliga regler med de tillägg som förut angivits. Även under förarbetena till 1938 års danska lag om pressens b r u k har denna kritik tillmätts avgörande betydelse. Ett tidigare förslag, framlagt i straffelovskommissionens betänkande år 1912, överensstämde därför i huvudsakliga delar med de norska reglerna. Enligt 1938 års lag åvilar emellertid ansvaret för innehållet i periodisk skrift, tryckt i Danmark, utom i vissa undantagsfall endast redaktören och författaren enligt detaljerade regler. Dessa särbestämmelser ha motiverats med hänsynen till pressens arbetsfred och kravet på att utan svårighet kunna finna den ansvarige. I övrigt gälla allmänna straffrättsliga ansvarighetsregler. Utkrävandet av straff för tryckfrihetsbrott fullföljer samma syfte som bestraffningen av brott mot allmän strafflag, nämligen att motverka de gärningar som lagen velat förbjuda. Det är därför av betydelse att straffet drabbar den som kan anses stå det brottsliga resultatet närmast. Endast därigenom uppnås den förebyggande verkan som är straffansvarets uppgift. I detta hänseende föreligger icke någon principiell skillnad mellan det straffansvar som bör gälla för tryckfrihetsbrott och ansvaret för annat brott. Då det gäller brott mot allmän strafflag, eftersträvas en effektivare beivran av brott genom att därjämte anstiftare och andra medverkande göras ansvariga för de gärningar som ligga dem till last. En tillämpning av dessa regler i fråga om tryckfrihetsbrott, särskilt då det gäller dem som medverkat vid skriftens tryckning, utgivning och spridning, skulle emellertid, såsom förut framhållits, kunna verka hämmande på tryckfriheten. Det är otvivelaktigt till gagn för tryckfriheten att allenast en person har att taga ställning till frågan, om h a n

147 såsom ansvarig för skriften vill medverka till dess tryckning och utgivning. Även för att underlätta ett snabbt ingripande mot tryckfrihetsbrott utan vidlyftiga efterforskningar i det enskilda fallet är det av betydelse att ansvaret kan göras gällande mot en i lagen angiven person. Sistnämnda synpunkt gör sig särskilt gällande, då fråga är om tryckfrihetsbrott i den periodiska pressen. Vare sig skriften är periodisk eller icke skulle ett efterforskande av författaren, då denne är anonym, innebära ett uppgivande av det anonymitetsskydd som sedan lång tid tillbaka upprätthålles i den svenska tryckfrihetsrätten. Den kritik som riktats mot ett sådant ansvarighetssystem avser heller icke de nu angivna synpunkterna utan innebär att de regler om subsidiärt ansvar för tryckfrihetsbrottet som därvid bli nödvändiga leda till oberäkneliga och otillfredsställande resultat. I vissa situationer, då ansvar icke kan utkrävas av den i första hand ansvarige, måste uppenbarligen en subsidiär ansvarighet för annan inträda. Rättsordningen skulle eljest i dylika fall betagas möjligheten att inskrida mot tryckfrihetsbrott. Otillfredsställande resultat uppnås emellertid, om det subsidiära ansvaret utformas från den utgångspunkten att ansvaret med hänsyn till de förhållanden som föreligga, då ansvaret utkräves, alltid skall kunna göras gällande mot någon. En sådan synpunkt h a r icke stöd i allmänna grundsatser, enligt vilka tvärtom endast de åtgärder som vidtagits och det uppsåt som förelegat, då brottet begicks, äro av betydelse för brottslighetsfrågans bedömande. Det subsidiära ansvaret bör vara så anordnat att allenast den som haft möjlighet och anledning att förhindra den brottsliga skriftens utgivning drabbas därav. Detta ansvar bör vara be^ gränsat till vissa närmare angivna personer, som enligt allmänna regler äro att anse som medverkande, och den subsidiärt ansvarige bör på förhand kunna beräkna om ansvaret kommer att drabba honom. För honom inställer sig då spörsmålet, om han är villig och beredd att åtaga sig ett sådant ansvar. Lämnar han sin medverkan till skriftens tryckning och utgivning, oaktat han kunnat inse att han skulle bli ansvarig för denna, är det ock berättigat att han får bära ansvaret. Förutsättning för överförande av ansvaret till senare led i ansvarighetskedjan bör således vara allenast omständighet, som föreligger då skriften utgives eller den subsidiärt ansvarige eljest tar befattning med skriften. Vad som inträffat senare, såsom den för skriften ansvariges död eller avvikande ur landet, bör däremot icke medföra en övergång av ansvaret. Kritiken mot det nu avsedda ansvarighetssystemet föranleder således icke med nödvändighet dess ersättande med allmänna ansvarighetsregler. Endast för tillgodoseende av ett effektivare ingripande mot tryckfrihetsbrott med uppgivande av det skydd för yttrandefriheten, som de särskilda ansvarighetsreglerna avse att skapa, skulle en sådan omläggning av principerna för tryckfrihetsansvaret vara berättigad. En dylik principiell ändring kan dock icke förordas för den svenska rättens vidkommande. Det gällande ansvarighetssystemet för tryckfrihetsbrott har framvuxit ur de principer som kommit till uttryck redan i 1766 års tryckfrihetsförordning och torde äga en sådan förankring i det allmänna rättsmedvetandet och en sådan betydelse för

148 yttrandefriheten, särskilt i fråga om den periodiska pressen, att det bör bibehållas även i en omarbetad tryckfrihetsförordning. Däremot föranleder en följdriktig tillämpning av dessa principer vissa ändringar i fråga om det subsidiära ansvar, som infördes genom 1941 års bestämmelser. Tryckfrihetsförordningen har sedan gammalt beträffande ansvarigheten gjort skillnad mellan periodisk skrift och annan tryckt skrift. Beträffande såväl det primära som det subsidiära ansvaret för skriften göra sig olika synpunkter gällande i fråga om dessa båda slag av skrifter. Vissa särskilda synpunkter kräva även beaktande, då fråga är om otillåtet offentliggörande. Då dessa frågor i det följande behandlas, avses skrifter, som tryckts och utgivits i Sverige. Ansvarigheten för skrifter, som tryckts utom riket men här utgivas, eller för skrifter, som utgivas utom riket, behandlas särskilt i det följande.

Ansvarigheten för otillåtet yttrande i periodisk skrift. I fråga om periodisk skrift framstår utgivaren såsom den som i främsta rummet bestämt skriftens innehåll. De bidrag som inflyta i skriften härröra ofta från ett stort antal personer, vilka delvis äro anställda i företaget och underordnade dess ledning. Även beträffande bidrag från utomstående utövar den som leder skriftens utgivning bestämmanderätt över vad som skall intagas i skriften samt den form och den utstyrsel detta skall erhålla. Den form vari ett bidrag framföres kan spela en avgörande roll. Ett bidrag kan genom uteslutningar och typografiskt framhävande av vissa detaljer givas en helt annan karaktär än författaren åsyftat och dess brottslighet därför bli annorlunda bedömd. Särskilt innehållet i den dagliga tidningspressen bestämmes i stor utsträckning u r politiska synpunkter. På grund av de särskilda förhållanden, som sålunda prägla utgivandet av periodisk skrift, synes det vara påkallat att skriftens utgivare i främsta rummet är ansvarig för otilllåtet yttrande i skriften. Något ansvar för författare till särskilt bidrag i skriften bör således i princip icke förekomma. Det har tidigare vid flera tillfällen diskuterats, om en sådan regel bör vara undantagslös eller om ansvaret i vissa särskilda fall bör drabba författaren. I 1887 års förslag förekom en bestämmelse (31 § 4 mom.), enligt vilken författaren av särskild uppsats i tidning eller lidskrift så ock den, vilken låtit i tidningen eller tidskriften införa annons, jämte huvudredaktören skulle vara ansvarig för uppsatsens eller annonsens innehåll, där han genom att låta vid densamma utsätta sitt namn eller annorledes åtagit sig sådant ansvar. Ansvaret för författaren eller annonsören skulle sålunda i dessa fall ej befria utgivaren från ansvar, men domstolen skulle äga nedsätta straffet för denne. Av motiven för stadgandet framgår att syftet därmed var såväl att möjliggöra en verksam beivran av sådant som ej kunde av utgivaren kontrolleras som att till allmänhetens båtnad skapa förutsättningar för offentliggörande av insänt bidrag i sådana fall, då utgivaren på grund av obekantskap med

149 verkliga förhållandena tvekade att införa detta i skriften. I 1912 års betänkande (s. 69) framhölls att anonymitetsrätten tydligen icke komme att kränkas, om en artikels författare framträtt öppet under namn eller själv önska de få stå ansvaret, men att det likvisst icke förelåg någon önskan inom pressen av ett sådant författaransvar eller medansvar. Det ansågs nämligen att därigenom till pressens skada den auktoritativa ställning skulle försvagas, vilken huvudredaktören nu med stöd av sin allenaansvarighet för skriftens innehåll intog gentemot redaktionsmedlemmar och allmänhet. Något motsvarande stadgande upptogs därför ej i 1912 års förslag. Frågan berördes även i 1939 års betänkande, där det anfördes att författaransvaret borde åvila utgivaren, även om författaren till en artikel vore angiven. Det måste nämligen anses orimligt, om i en tidning finge intagas t. ex. en grovt ärekränkande insändare av en namngiven författare, utan att ansvar ålades utgivaren, vilken genom att intaga artikeln givit densamma särskilt stor spridning. Det i 1939 års betänkande angivna skälet är väl icke avgörande. I de yttranden som avgivits över belänkandet, bl. a. av pressorganisationerna, framkom emellertid icke något förslag om ansvar för författare i förevarande hänseende. Det synes sålunda ej heller nu föreligga något önskemål därom. Såsom i 1912 års betänkande anförts talar främst hänsynen till utgivarens auktoritativa ställning för att denne svarar även för bidrag av namngivna författare. Ansvar för författaren skulle ej underlätta beivrandet av tryckfrihetsbrott och det kan ej heller antagas att det skulle vara till gagn för yttrandefriheten. Vad särskilt beträffar annonser har det syfte som låg till grund för 1887 års förslag i viss mån beaktats genom vad som anförts därom i det föregående vid behandlingen av tryckfrihetsbrotten. Ehuru sålunda ansvaret för periodisk skrift i främsta rummet bör vara ett utgivaransvar, vore det likväl tänkbart att möjliggöra en uppdelning av detta på flera personer, vilka svarade för skilda delar av skriften. Även denna fråga har tidigare diskuterats, men något förslag i sådan riktning har varken i 1887 års, 1912 års eller 1939 års förslag ansetts böra framställas. En sådan uppdelning av ansvaret kan förekomma i vissa främmande länder. För en uppdelning talar att utgivaren av en större daglig tidning knappast hinner personligen granska skriften i dess helhet och att sådana pressorgan ofta bestå av särskilda avdelningar, vilka redigeras av olika personer inom redaktionen. Den föreliggande frågan är främst av praktisk natur. Under förutsättning att de skilda avdelningarna kunna med tillräcklig tydlighet avgränsas, äger den ur tryckfrihetssynpunkt ej större betydelse. Tillräckliga skäl synas dock icke föreligga att föreslå en sådan uppdelning av ansvaret. På grund av det anförda synes sålunda utgivaren av periodisk skrift böra ensam och i första hand svara för otillåtet yttrande genom skriften. Har utgivarens befogenhet överlämnats till ställföreträdare, blir det i stället ställföreträdaren som får bära utgivaransvaret. Såsom subsidiärt ansvariga upptagas i gällande tryckfrihetsförordning ägaren och boktryckaren samt, i begränsad omfattning, utspridaren. Det subsidiära ansvaret för periodisk skrift betingas av kravet att det skall finnas

150 en utgivare som kan göras ansvarig. Är så ej fallet, måste ansvaret bäras av annan. Härvid kommer främst skriftens ägare i fråga. Det ä r på honom det ankommer att utse en behörig utgivare och att göra ansökan om utgivningsbevis, därvid utgivaren skall anmälas. Det åligger honom även att, då utgivarens uppdrag kommit att upphöra eller utgivaren ej längre är behörig, draga försorg om att ny utgivare blir utsedd och anmäld. Låter h a n utgiva skriften, oaktat han icke iakttagit vad sålunda åligger honom, synes det nödvändigt att han själv får bära ansvaret. De ursprungliga reglerna i tryckfrihetsförordningen om ansvaret för periodisk skrift inneburo att den som erhållit tillståndsbevis för skriften alltid skulle anses som skriftens utgivare. Detta betraktelsesätt skapade möjlighet att såsom utgivare anmäla annan än den verklige utgivaren. Under tiden före år 1844, då indragningsmakten bestod, blev det även vanligt anmäla någon utomstående såsom utgivare. Indragning av periodisk skrift innebar icke blott att skriften ej vidare finge utgivas utan kunde även leda till att utgivaren blev obehörig att framdeles utgiva annan periodisk skrift. Tidningsorgan, som indragits, läto därför ny utgivare begära nytt hinderlöshetsbevis för skriften under en obetydligt förändrad titel och fortsatte därefter sin verksamhet med den ursprunglige utgivaren såsom verklig ledare av företaget. Sedan indragningsmakten avskaffats, bortföll visserligen detta skäl för anlitande av lejd ansvaring. Det förekom likväl även i fortsättningen att tidningsorgan, som på grund av sitt innehåll voro särskilt utsatta för tryckfrihetsåtal, till skydd för den verklige utgivaren läto någon utomstående anmäla sig såsom skriftens utgivare, önskemålet att råda bot på detta bulvansystem h a r varit en framträdande orsak till de förslag om ändring av tryckfrihetsförordningen som vid skilda tillfällen framlagts. Förslagen 1871, 1872, 1887 och 1912 sökte lösa detta problem genom att lägga ansvaret på den som ägde bestämma skriftens innehåll. De båda sistnämnda förslagen använda för denne beteckningen huvudredaktör. I samma riktning som tidigare förslag gick 1935 års förslag (SOU 1935: 8). Även för 1939 års förslag (SOU 1939:32), vilket ligger till grund för nu gällande regler, utgjorde frågan att komma till rätta med bulvansystemet en huvudpunkt. I motiven till förslaget uttalades att, om skriftens ägare i den förklaring som skulle vara bifogad ansökning om utgivningsbevis felaktigt vitsordat att utgivaren intoge den ställning som i lagen krävdes, måste det anses att utgivningsrätten ända från det utgivningsbeviset utfärdats innehafts av ägaren. Det torde ha varit de sakkunnigas mening att ägaren då även skulle vara ansvarig för skriften. I propositionen till 1940 års riksdag (nr 270) anfördes att det ansetts böra komma till tydligt uttryck i lagtexten att ägaren skulle vara skyldig att föranstalta om att ny utgivare utsågs och att denne ingav ansökan om utgivningsbevis i fall då den tidigare anmälde utgivaren icke intog den ställning som föreskrivits. En komplettering gjordes därför i 1 § 8 mom. andra stycket. På grund av vad sålunda anförts i betänkandet och särskilt den ändring av den föreslagna lagtexten som gjorts i propositionen måste således innebörden av nu gällande regler, även om lag-

151 texten giver anledning till tvekan, vara att en lejd ansvaring icke godtages såsom utgivare och att, om det visas att dylikt bulvanskap föreligger, ägaren skall b ä r a ansvaret för skriften. De sålunda år 1941 införda reglerna torde i praktiken iämna bättre möjligheter än tidigare att förhindra att en helt utomstående person får bära ansvaret för periodisk skrift. I jämförelse med de tidigare förslagen äro de även förenade med påtagliga praktiska fördelar. Även boktryckare torde böra vara i viss utsträckning subsidiärt ansvarigför periodisk skrift, nämligen om det icke kan visas vem ägaren är. Han bör då svara i ägarens ställe. För att det alltid skall kunna utrönas vem som är boktryckare, åligger det denne att på skriften utsätta boktryckeriets n a m n eller firma samt tryckningsorten och tryckningsåret. Om någon sprider skrift, oaktat uppgift om boktryckeri saknas eller honom veterligt är oriktig samt det ej kan visas vem boktryckaren är, blir han enligt gällande rätt ansvarig för skriften. Det skulle kunna göras gällande att utspridaren principiellt intar en annan ställning till skriften än övriga ansvariga. Då h a n tar befattning med denna, är den redan utgiven. Därför skulle det kunna vara motiverat att utspridaren i nu avsedda fall icke gjordes direkt ansvarig för tryckfrihetsbrottet utan endast för otillåten spridning, därvid skriftens brottslighet finge beaktas såsom en försvårande omständighet. Denna fråga torde dock vara av ringa praktisk betydelse. Ansvar för utspridaren kan inträda endast i de fall då boktryckaren är ansvarig. Kan således utgivare eller ägare göras ansvarig, riktas åtalet direkt mot denne. I återstående fall torde det i regel vara möjligt att utröna vem som är boktryckare. Inom den ordnade bokhandeln eller tidningsdistributionen finnes alltid möjlighet att genom fakturor eller dylikt visa, varifrån skriften härrör. Någon risk för bokhandlare eller tidningsdistributör att endast genom ett förbiseende bli ställd såsom ansvarig för ett tryckfrihetsbrott föreligger alltså icke. Kan i något fall ej utredas ens var skriften blivit tryckt, torde utspridaren, varmed avses den som ombesörjer eller leder utspridningen, icke stå främmande för skriftens utgivning med brottsligt innehåll. Ansvar för utspridaren torde därför kunna bibehållas såsom ett ansvar för tryckfrihetsbrott.

Ansvarigheten för otillåtet yttrande i tryckt skrift, som icke är periodisk. I fråga om annan tryckt skrift än periodisk framstår i allmänhet författaren såsom skriftens upphovsman. Han utövar en avgörande bestämmanderätt vid skriftens tryckning och utgivning och bör därför i första hand vara den för skriften ansvarige. Vissa begränsningar av författarens ansvar påkallas dock av hans rätt till anonymitet. Enligt vad tidigare anförts har anonymitetsskyddet för nu avsedda skrifter i förslaget utformats på sådant sätt att, då skriften utgives anonymt, å ena sidan författaren kan påtaga sig ansvaret men å andra sidan rätten för annan att yppa författaren gjorts beroende av vissa villkor, vilka syfta till att författaren icke mot sin vilja k a n

152 berövas sin anonymitet. Fråga om författarskapet får i tryckfrihetsmålet väckas endast i vissa närmare angivna fall. Författaren bör därför endast i dessa fall vara ansvarig för skriften. Vad angår det fall då hans namn eller allmänt kända pseudonym blivit utsatt på skriften, följer av samma skäl att han icke bör kunna göras ansvarig för skriften, om detta skett mot hans vilja. Författarens ansvar för skriften måste vidare förutsätta att skriften utgivits med hans samtycke. Har så ej skett, saknas anledning att straffa honom för tryckfrihetsbrott, som skriften innehåller. Detta gäller vare sig någon olovligen tillägnat sig manuskriptet och utgivit skriften i tryck eller utgivandet enligt auktorrättsliga bestämmelser varit tillåtet, såsom då författarrätten upphört (jämför 22 § lagen om rätt till litterära och musikaliska verk). De begränsningar som sålunda böra gälla i fråga om författarens ansvar föranleda en subsidiär ansvarighet för annan. Enligt gällande regler kunna förläggare, boktryckare samt, i begränsad omfattning, utspridare inträda såsom ansvariga. Är författaren anonym, bör ansvaret drabba förläggaren. Frågan om ansvarigheten kommer i dylika fall att bli beroende på en uppgörelse, då skriften tillhandahålles för tryckning och utgivning. Förläggaren h a r då möjlighet att av författare, som vill utgiva skriften utan att utsätta sitt namn, kräva en skriftlig förklaring angående författarskapet, vilken förläggaren till sitt skydd kan förete i tryckfrihetsmålet. Vill författaren icke lämna sådan förklaring, ankommer det på förläggaren att avgöra, om han på eget ansvar vill medverka till skriftens utgivning. Att ansvar bör drabba förläggaren, om skriften utgives utan författarens samtycke, torde vara uppenbart. Finnes icke särskild förläggare, såsom då författaren själv omhänderhar utgivningen, bör vad nu sagts gälla boktryckaren. Denne bör även h a att svara i s a m m a omfattning som förläggare, om det väl k a n antagas att förläggare finnes men ej visas vem denne är. För att det skall vara möjligt att åtminstone utröna vem som är boktryckare måste det, liksom i fråga om periodisk skrift, åligga utspridaren att vid äventyr att h a n kan göras ansvarig för skriften tillse att uppgift om boktryckeriet finnes utsatt på skriften och, honom veterligt, ä r riktig. Utöver de nu behandlade, för normala fall avsedda reglerna innehåller gällande r ä t t även bestämmelser om ansvarighet för översättare eller utgivare i vissa särskilda situationer, översätter någon utländsk mans skrift eller utgiver någon annans skrift utan dennes medgivande eller skrift, vars författare avlidit, skall sålunda vad i gällande tryckfrihetsförordning sägs om författare i tillämpliga delar i stället gälla översättaren eller utgivaren. Detsamma skall gälla den som leder utgivningen av icke periodisk skrift, vilken innehåller bidrag av icke namngivna författare, i vad angår sådana bidrag. Dessa regler, som antogos år 1941, inneburo en begränsning av vad tidigare gällt. Utgivaren hade enligt äldre bestämmelser möjlighet att i författarens ställe lämna namnsedel icke blott för utländsk mans arbete eller översätt-

153 ning därav utan även för arbete av inländsk man, som sitt namn ej angivit. Det fanns således helt allmänt en möjlighet för utgivare att ställa sig såsom ansvarig i stället för en anonym författare; om ansvarighet för förläggare var dock intet särskilt nämnt. Även i 1887 års förslag fanns en mera generell ansvarighet för utgivare upptagen; denne skulle svara efter författaren men före förläggare och boktryckare. Såsom framhållits vid behandlingen av anonymitetsreglerna har emellertid på grund av den kritik som i 1912 års betänkande riktats häremot särskilt med hänsyn till faran för uppkomsten av ett bulvansystem denna tanke icke vunnit anslutning vid utarbetande av 1941 års ansvarighetsregler. Dessa begränsade därför på angivet sätt utgivarens ansvar för tryckt skrift, som icke är periodisk. E h u r u vissa skäl kunna anföras för en mera generell subsidiär utgivaransvarighet, torde likväl de betänkligheter häremot som framställts i 1912 års förslag få tillmätas avgörande betydelse. Det kan icke anses välbetänkt att i alla fall, då författaren önskar förbli anonym eller eljest icke är ansvarig, den som allenast tillhandahållit skriften men i övrigt icke omhänderhaft dess tryckning och utgivning skall vara den i främsta rummet subsidiärt ansvarige. Den allmänna regeln bör vara att ansvaret övergår på förläggaren, om författaren icke är ansvarig. I vissa speciella fall torde emellertid en ansvarighet för utgivare böra förekomma. Detta gäller främst sådana skrifter, vilka innehålla eller äro avsedda att innehålla bidrag av flera författare, såsom uppslagsverk, festskrifter, årsböcker eller tidskrifter, som icke utkomma i den omfattning att de äro periodiska. För dylika skrifter förekommer ofta att vid sidan om förläggaren finnes särskild utgivare, som sammanställer skriften och bestämmer dess innehåll. Det synes naturligt att denne framför förläggaren får bära ansvaret för skriften. Dock bör h a n svara endast o m författaren icke är ansvarig; ett utgivaransvar som utesluter författarens ansvar bör förekomma endast för periodiska skrifter. För namngivna författares uppsatser och artiklar bör alltså författaren själv i princip få svara, under det att utgivaren blir ansvarig för osignerade redaktionella artiklar och vad skriften i övrigt innehåller, dock med bibehållen rätt att enligt givna regler styrka författarskapet. Vidare torde ansvar för utgivare böra förekomma, då författaren är avliden. I detta fall kan det icke bli tal om något bulvanskap. Särskilt vid utgivning av äldre författares verk, vare sig dessa föreligga i manuskript eller i redan tryckta upplagor, ligger ofta upprinnelsen till skriftens utgivning hos en utgivare, som i många hänseenden intar en självständig ställning och därför bör jämställas med författare. I övrigt torde utgivare icke böra vara ansvarig. Vad särskilt angår översättning bör författaren i princip själv få svara för denna. Att ansvaret dock, om författaren icke har känt hemvist inom riket, bör övergå på förläggaren framgår av vad som anföres i det följande. Med hänsyn till att utgivaren ansetts böra tillförsäkras anonymitetsrätt bör ansvar för honom inträda, endast om han uppgivits såsom utgivare på samma sätt som gäller om författare. I de fall då fråga om utgivarskapet

154 icke får väckas i tryckfrihetsmålet eller då utgivarens n a m n eller pseudonym mot hans vilja blivit utsatt på skriften, bör således förläggaren vara ansvarig.

Subsidiär ansvarighet i vissa fall. Kan den som enligt förut angivna regler i varje särskilt fall har att svara icke anträffas eller eljest icke ådömas ansvar, uppkommer fråga, huruvida ansvaret skall överföras på någon efter honom för skriften ansvarig eller om straffanspråket skall förfalla. Enligt 1941 års ansvarighetsregler utkräves i dylikt fall ansvaret av den subsidiärt ansvarige, dock ej av utspridaren. Enligt allmänna processuella regler kan endast den som i laga ordning blivit ställd under åtal dömas till ansvar för brott. Det torde ej kunna komma i fråga att för tryckfrihetsmål göra avsteg från vad sålunda gäller. På grund av tryckfrihetsbrottens särskilda karaktär torde emellertid böra krävas att den ansvarige k a n anträffas inom riket. Subsidiär ansvarighet bör därför inträda, om den ansvarige icke är här anträffbar. Såsom tidigare anförts bör dock den subsidiärt ansvarige ha att svara endast med hänsyn till de förhållanden som förelågo vid skriftens utgivning. Har den ansvarige därefter avvikit ur riket eller håller h a n sig undan, bör ansvaret icke övergå på annan. Det ligger även i sakens natur att den i första hand ansvarige själv bör svara, om han kan anträffas h ä r i riket, då ansvaret göres gällande, ehuru h a n icke hade känt hemvist h ä r vid tiden för utgivningen. Ansvaret bör uppenbarligen icke på grund av vad nu sagts övergå på utspridare. Ej heller synes i regel utgivare av tryckt skrift, som icke är periodisk, böra svara, då författaren icke kan anträffas. En sådan regel skulle innebära en allmän utgivaransvarighet för skrift, vars författare är bosatt utom riket. Det synes riktigare att i dylika fall förläggaren får bära ansvaret. Då fråga är om skrift, som innehåller eller är avsedd att innehålla bidrag av flera författare, torde dock utgivaren böra vara ansvarig för den utom riket bosatte författarens bidrag. Är den ansvarige på grund av ålder eller sinnesbeskaffenhet enligt allmänna regler icke straffbar, kan det ej heller komma i fråga att straffa honom för tryckfrihetsbrott. Även i sådant fall bör den subsidiärt ansvarige, dock ej utspridaren och i allmänhet ej heller utgivare av tryckt skrift, som icke är periodisk, ha att svara med hänsyn till de förhållanden som förelågo, då skriften utgavs. Den begränsningen bör dock uppställas att subsidiärt ansvar inträder allenast för den som ägt eller bort äga kännedom om sådan omständighet. Endast i dylikt fall har han haft anledning räkna med att han lämnade sin medverkan till skriftens tryckning och utgivning såsom ansvarig för denna. Såsom tidigare framhållits bör ej heller ansvaret övergå på senare led, då den ansvarige avlidit efter skriftens utgivning.

155 Ansvarigheten för otillåtet offentliggörande. Såsom tidigare framhållits äro i den gällande tryckfrihetsförordningen ansvarighetsreglerna icke omedelbart enligt sin lydelse tillämpliga i fråga om otillåtet utgivande i tryck av allmän handling, som är hemlig. Ansvarighetsreglerna avse i första hand endast de i 3 § angivna fallen av tryckfrihetsmissbruk. I förslaget har såsom otillåtet offentliggörande betecknats ej blott avtryck av hemlig handling utan även röjandet av hemliga uppgifter i andra fall. I den mån otillåtet offentliggörande svarar mot det i 3 § 10 mom. gällande tryckfrihetsförordning upptagna publikationbrottet äro således nuvarande ansvarighetsregler otvivelaktigt tillämpliga. Tryckfrihetsförordningens särskilda ansvarighetsregler äro motiverade av hänsyn till skyddet för yttrandefriheten och ett snabbt ingripande mot tryckfrihetsbrott. Dessa synpunkter göra sig i lika mån gällande i fråga om otillåtet offentliggörande som beträffande otillåtet yttrande. I fråga om ansvaret för periodisk skrift, vilket bygger på en utgivaransvarighet, torde ej heller några betänkligheter mot de föreslagna bestämmelserna kunna möta. Den ansvarige utgivaren bör ha att svara för att otillåtet offentliggörande icke sker genom skriften. Subsidiärt ansvar för skriftens ägare, boktryckaren och utspridaren i den omfattning som föreslagits synes vara motiverat även i fråga om otillåtet offentliggörande. Är skriften icke periodisk, kan det med hänsyn till att författaren i regel är den i främsta rummet ansvarige synas tveksamt om ansvarighetsreglerna utan undantag böra gälla otillåtet offentliggörande. Denna tvekan hänför sig icke till det fall då hemlig uppgift influtit i en för tryckning och utgivning författad skrift. I detta fall bör tydligen samma person ha att svara för tryckfrihetsbrott, vare sig detta består i otillåtet yttrande eller i otillåtet offentliggörande. Har en allmän handling, som är hemlig, blivit offentliggjord genom tryckt skrift, kan väl stundom samma betraktelsesätt bli tillämpligt, nämligen om denna ingår som en underordnad detalj i skriften. Någon väsentlig skillnad föreligger då icke mellan denna form för publicering och ett omedelbart återgivande av den hemliga uppgiften i skriften. Det k a n då anses att den som författat skriften är författare även till den del av skriften, vari en hemlig handling helt eller delvis återgivits. I regel lär det dock icke vara möjligt att betrakta den hemliga handlingen allenast såsom en underordnad del av den skrift, vari den återgivits. Såsom författare framstår därför i allmänhet den som författat handlingen. I regel tillkomma allmänna handlingar icke för utgivning i tryck utan för begagnande i myndigheternas verksamhet. Skyddet för hemliga uppgifter tillgodoses i fråga om sådana handlingar genom sekretesslagstiftningen, ej genom förbud att i handlingarna beröra hemliga omständigheter. Då handlingen utlämnas för publicering av offentlig myndighet, kan otillåtet offentliggörande icke anses föreligga; något ansvar i sådant hänseende kan i delta fall icke göras gällande mot skriftens upphovsman. Däremot kan mot myndigheten ansvar ifråga-

156 komma för överträdelse av bestämmelserna i 7 kap. 3 §. Har publiceringen skett av författaren, utan myndighetens tillstånd, eller av någon tredje person, synas samma ansvarighetsregler som i fråga om andra tryckfrihetsbrott böra gälla; är författaren ej ansvarig, torde alltså ansvaret i regel böra drabba förläggare eller boktryckare.

Subjektiva omständigheter såsom förutsättning för tryckfrihetsbrott. För att en handling eller en underlåtenhet enligt allmän strafflag skall anses brottslig krävs att gärningsmannen ådagalagt en viss viljeriktning — uppsåt eller oaktsamhet. De särskilda straffbuden i strafflagen anses i regel kräva uppsåt i förhållande till där beskrivna gärningar. Endast då det uttalats i brottsbeskrivningen eller framgår av sammanhanget anses en oaktsam gärning kunna straffas. Ansvaret för tryckfrihetsbrott är emellertid, såsom förut framhållits, icke begränsat till den egna gärningen utan avser att skriften blivit utgiven med visst innehåll. För den som är skriftens upphovsman k a n väl detta innehåll icke vara främmande men övriga i egenskap av utgivare, ägare, förläggare, boktryckare eller utspridare ansvariga personer kunna tydligen lämna sin medverkan utan att själva ha tagit del av innehållet i skriften. Dylik omständighet kan emellertid icke få lända dem till befrielse från straff, då de äro ansvariga för brottet. Vad skriften innehåller måste således vid ansvarighetens bedömande anses infört däri med den ansvariges vetskap och vilja. Ehuru sålunda straffbarheten i regel ej beror av en prövning av den ansvariges uppsåt eller oaktsamhet i det särskilda fallet, k a n det likväl ej antagas att strafflagens fordran på uppsåt eller oaktsamhet såsom förutsättning för att ett brott skall föreligga helt saknar betydelse vid tryckfrihetsbrott. E n sådan ståndpunkt skulle leda till att de särskilda straffbuden vid tillämpning på tryckfrihetsbrott finge ett vidsträcktare innehåll än vid brott som ej skett genom tryckt skrift. Det är emellertid ej möjligt att, såsom allmän regel, till grund för ansvaret lägga viljeriktningen hos skriftens upphovsman och, då annan är ansvarig, låta denne svara för upphovsmannens gärning. P å grund av anonymitetsreglerna kan utredning härom icke alltid förebringas. Det torde dock icke vara helt uteslutet att sådan omständighet beaktas, såsom då det av omständigheterna framgår att skriftens upphovsman på grund av misstag icke handlat uppsåtligt. I huvudsak torde ett sådant bedömande vid tryckfrihetsbrott få grundas på skriftens innehåll. De yttre omständigheter under vilka skriften tillkommit och det syfte som med hänsyn härtill genom skriften ådagalägges få bilda grundval för de begränsningar av det brottsliga som enligt allmän strafflag tillgodoses genom kravet på uppsåt eller oaktsamhet. Att den som har att döma över missbruk av tryckfriheten skall fästa sin uppmärksamhet på skriftens syfte framgå av ingressen till nu gällande 3 § och h a r i förslaget kommit till uttryck i 1 kap. 4 §.

157 Om tillsyn, åtal och beslag. Utvecklingen av bestämmelser rörande tillsyn, åtal och tvångsmedel. Den gällande tryckfrihetsförordningen innehåller särskilda, från reglerna i allmän lag avvikande bestämmelser om tillsyn över lagens efterlevnad, om åtal för tryckfrihetsbrott och andra brott mot lagens bestämmelser och om tvångsmedel i anledning av tryckfrihetsbrott. I princip innebära dessa bestämmelser att de vanliga polis- och åklagarmyndigheterna i orterna icke äga ingripa mot tryckta skrifter av eget initiativ; rätten att besluta därom har förbehållits vissa centrala organ, chefen för justitiedepartementet och justitiekanslern. För att likväl en effektiv beivran av tryckfrihetsbrott skall bli möjlig, bygga dessa myndigheters åtgärder på en granskning av allt som utgives i tryck, utövad av chefen för justitiedepartementet med biträde av särskilda ombud i orterna. Samma syfte tjänar det tvångsmedel, skriftens beläggande med kvarstad, som avser att, då domstolsförfarande inledes, i avbidan på domstolens prövning hindra vidare spridning av skriften. De särbestämmelser, som sålunda enligt tryckfrihetsförordningen gälla i fråga om tillsyn, åtal och kvarstad, och särskilt den befattning därmed som ankommer på chefen för justitiedepartementet, vilken eljest icke är en åklagarmyndighet eller ens i allmänhet har några administrativa befogenheter vid sidan om sin uppgift såsom ledamot av statsrådet och departementschef, få sin förklaring av den rättshistoriska utvecklingen på förevarande område. Genom 1766 års tryckfrihetsförordning avskaffades den övervakning och censur som tidigare utövats av kanslikollegiet och särskild censor. Teologiska skrifter skulle dock alltjämt före tryckningen överses av närmaste konsistorium; kanslikollegiet och konsistorierna skulle även ha tillsyn över böcker, som infördes till riket för försäljning. I förordningen stadgades att det skulle åligga justitiekanslern samt vederbörande ombudsmän och fiskaler att ha noga inseende över förbrytelser mot förordningen samt befordra den brottslige till laga näpst. Dessutom skulle varje undersåte äga rättighet att fora talan angående brott mot förordningen. Den enskilda åtalsrätten var således icke, såsom numera är fallet, begränsad till en rätt för målsägande att fora talan angående brott som rikta sig mot honom, utan den utgjorde en medborgerlig rätt att tala å alla brott mot förordningen. Denna enskilda atalsratt torde ha avsetts som ett skydd mot åsiktsförtryck genom en ensidi<* atalspohtik. För åtal utan tillräckliga skäl stadgades strängt straff; käranden skulle i dylikt fall dömas till samma straff som den tilltalade bort undergå om han vant brottslig, samt gälda skadestånd. Genast vid rättegångens början ägde domaren pröva, huruvida skäl förelåg att alla befintliga exemplar av skriften ställdes under kvarstad. Om skriften slutligen ansågs brottslig, skulle alla exemplaren konfiskeras och förstöras. Någon rätt för administrativ myndighet att, vare sig i anledning av ett förestående åtal eller eljest, ingripa mot skriftens spridning fanns däremot icke föreskriven, bortsett från vad som galide om böcker införda från utlandet. 11—470114

158 De nu angivna reglerna gällde i huvudsak även enligt 1774 års förordning. Justitiekanslern, som enligt 1766 års förordning till främjande av lagarnas behöriga verkställande bland rikets ämbetsmän och övriga undersåtar skulle utses av ständerna för tiden till nästa riksdag och således var en ständernas förtroendeämbetsman, tillsattes efter å r 1772 av Kungl. Maj:t. Under den följande tiden fick kanslikollegiet dock ökat inflytande vid övervakningen av tryckta skrifter. Såsom förut framhållits hade kanslikollegiet uppsikt över boktryckarsocieteten och tillsyn över bokhandeln; utfärdandet av privilegier för periodiska skrifter enligt 1785 års förordning och den särskilda övervakning av sådana skrifter, som var förbunden därmed, ankom på kanslikollegiet. Även i övrigt utövades genom detta kontroll över tryckta skrifter, under det att justitiekanslern alltjämt var åklagare i tryckfrihetsmål. Den uppdelning mellan den övervakande myndigheten och åklagarmyndigheten, som alltjämt består, h a r sin upprinnelse i denna utveckling. Uppdelningen kom till uttryck, då kanslikollegiet år 1801 upplöstes och dess övervakning av tryckta skrifter överflyttades på hovkanslern. Dennes inseende över bokhandeln och boktryckerierna reglerades genom en särskild instruktion å r 1802. Tillsynen utövades genom en av hovkanslern förordnad bokhandels- och boktryckeriombudsman, vilken hade att tillse att allt vad o m boktryckerier och bokhandel var eller blev stadgat noga efterlevdes samt i synnerhet vara vaksam över att icke några mot tryckfrihetsförordningen stridande skrifter utkommo från tryckerierna eller kringspredos. Han skulle därför ha obehindrad tillgång till alla boklådor, boktryckerier och lånbibliotek. Granskningsexemplar av vad som trycktes och även förteckningar över vad som skulle säljas vid bokauktionerna i Stockholm skulle lämnas till hovkanslern. Denne ägde rätt att inställa tryckningen av otillåtna eller misstänkta skrifter, så snart h a n fick kännedom därom. Han ägde även taga sådana böcker och skrifter i förvar eller »belägga dem med sequester», utan skyldighet att låta denna åtgärd åtföljas av åtal. Om han fann någon bok eller skrift innefatta sådana ämnen som enligt hans mening voro underkastade åtal vid domstol, skulle han skriftligen anmäla detta hos justitiekanslern, som hade att enligt sin instruktion pröva, vilken åtgärd som skulle vidtagas. Vissa ordningsmål ägde hovkanslern själv upptaga och pröva, såsom mål angående olaga tryckning av teologiska skrifter, vilka voro underkastade: censur, angående överskridande av privilegier eller angående underlåtenhet att på tryckt skrift utsätta årtal och tryckningsort samt författarens kända namn, vilket enligt 1792 års förordning alltid skulle vara utsatt. I ordningsmål kunde hovkanslern döma till böter eller förklara privilegier förbrutna. Han prövade även besvär över beslut eller utslag av boktryckeri- och bokhandelssocieteten. De bestämmelser om tillsyn, åtal och kvarstad, som tillkommo genom 1810 års tryckfrihetsförordning och i huvudsak oförändrade inflöto i 1812 års tryckfrihetsförordning, byggde i väsentliga delar på den redan bestående ordningen. Principiellt begränsades dock övervakningen, vilken alltjämt skulle utövas antingen av hovkanslern själv eller genom ombud, till att avse

159 en granskning av vad som tryckts och utgivits. Granskningsexemplar skulle avlämnas i samma stund, ej senare än en skrift utgavs till försäljning eller spridande på vad annat sätt som helst. Däremot skulle icke före utgivningen eller tryckningen något »hinderligt inseende» få äga rum. Liksom tidigare ägde hovkanslern upptaga vissa ordningsmål och döma den brottslige till böter. Beslut därom kunde enligt 1812 års tryckfrihetsförordning av den dömde överklagas i högsta domstolen. Till ordningsmål räknades ursprungligen enligt denna förordning uraktlåtenhet att anmäla boktryckeri, underlåtenhet att på skriften utsätta boktryckarens namn, tryckningsorten och årtalet samt försummelse att avlämna granskningsexemplar. Senare tillkom även föryttrande av tryckt skrift, som saknade föreskrivna uppgifter om boktryckare, tryckningsort och årtal. I praxis ha även till ordningsmål hänförts tryckning av periodisk skrift, oaktat hinderlöshetsbevis icke utfärdats, samt försummelse att avlämna arkivexemplar eller, före år 1870, att anmäla bokhandel (Backmans lagsamling, tredje häftet, s. 49, och supplement, s. 224; Schmidt: Juridiskt arkiv, band 28, s. 493; NJA 1886:81; 1897:374). Av nu angivna ordningsmål blev boktryckares underlåtenhet att utsätta namn, ort och årtal år 1879 på grund av skärpning av straffet härför överfört till domstolsmål, och år 1909 utsöndrades av samma anledning försummelse att lämna granskningsexemplar från ordningsmålen. Dessa upphörde helt år 1937; hithörande förseelser prövas alltså numera av domstol. Då förbrytelser mot tryckfrihetsförordningen, vilka hörde under allmänt åtal och ej kunde bedömas i ordningsmål, yppade sig, hade hovkanslern att överlämna skriften till justitiekanslern för laga åtgärd. Beträffande innebörden av sådan remiss till justitiekanslern ha olika tolkningar kommit till uttryck; denna fråga behandlas närmare i det följande. Otvivelaktigt framgår emellertid av bestämmelserna att underordnad åklagare icke av eget initiativ ägde väcka tryckfrihetsåtal. För allmänt åtal gällde, och gäller alltjämt, en särskild preskriptionstid av sex månader, räknat från avlämnandet' av granskningsexemplar. Bestämmelserna om kvarstad i 1812 års tryckfrihetsförordning voro synnerligen svåröverskådliga och delvis motstridiga; i huvudsak inneburo de följande. Hovkanslern eller hans ombud ägde förordna om kvarstad i anledning av tryckfrihetsbrott, som hörde under allmänt åtal; dock fick kvarstad icke verkställas senare än åtta dagar efter det granskningsexemplar lämnats. Kvarstad, som tryckfrihetsombud beslutat, skulle inom viss kortare tid prövas av hovkanslern. En självklar förutsättning för kvarstad var att skriften kunde konfiskeras; kvarstaden utgjorde nämligen endast en provisorisk åtgärd i avbidan på konfiskation. I den ursprungliga lydelsen hade detta kommit till uttryck genom ett stadgande att kvarstad kunde ske i alla de fall som 3 § utstakar. Konfiskation var föreskriven för samtliga i denna paragraf nämnda tryckfrihetsbrott utom smädelse mot ämbetsman enligt 8 mom.; vid otillåten publicering av hemlig handling i strid mot bestämmelserna i 2 § 4 mom. förekom icke konfiskation. Genom en lagändring vid

160 1840—41 års riksdag föreskrevs att kvarstad kunde äga rum »i alla de fall där åtal enligt 2 § 4 mom. eller 3 § genom allmän åklagare anställes». Denna lagändring ägde emellertid samband med ett förslag att konfiskation skulle ske även vid brott mot 2 § 4 mom. eller 3 § 8 mom. Sistnämnda förslag blev vid samma tillfälle avslaget; att likväl bestämmelsen om kvarstad ändrades på sådant sätt att denna syntes få en utvidgad tillämpning kan antagas ha berott på ett förbiseende (Alexanderson: Föreläsningar över den svenska tryckfrihetsprocessen, s. 40). Kvarstad skulle verkställas genom en förrättning i tryckningsorten; sedan sådan verkställighet skett kunde exemplar av skriften omhändertagas även i annan ort, dock ej andra exemplar än sådana som vore avsedda för spridning (NJA 1926:436). För att kvarstaden skulle bestå, krävdes att åtal anställdes inom viss tid. Sedan detta skett, skulle domstolen inom åtta* dagar pröva, huruvida kvarstaden skulle äga bestånd. Domstolen kunde även på yrkande av åklagaren omedelbart förordna om kvarstad, därvid dock hovkanslerns eller hans ombuds yttrande skulle inhämtas. K var stadsfrågan skulle i dylikt fall särskilt underställas hovrättens prövning och tryckfrihetskommitténs yttrande skulle infordras. I fråga om enskilt åtal gällde att målsäganden ägde väcka åtal angående tryckt skrift, som innehöll personliga förolämpanden. Han kunde dock i dylikt mål hos justitiekanslern begära biträde av kronans ombud. Kvarstad i anledning av enskilt åtal kunde beslutas av underrätten; i dylikt fall var yttrande av hovkanslern eller dennes ombud icke erforderligt. Sådan kvarstadsfråga skulle ej heller underställas, men beslut därom kunde särskilt överklagas och fick då ej verkställas. Kvarstad efter beslut av hovkanslern kunde förekomma ej blott såsom förberedelse till åtal vid domstol utan även som inledning till vissa administrativa åtgärder, vilka ankommo på Kungl. Maj:ts prövning. Sålunda kunde, så länge indragningsmakten bestod, dagblad eller periodisk skrift beläggas med kvarstad, vilken åtgärd i detta fall innefattade förbud mot vidare utgivande av skriften; indragningen prövades slutligt av Kungl. Maj:t i statsrådet. Vidare kunde kvarstad å skrift, som inkommit från utrikes ort och var författad på främmande språk, såsom i det följande närmare beröres, utgöra en förberedelse till konfiskation i administrativ ordning enligt 4 § 11 mom. De nu angivna reglerna om tillsyn, åtal och kvarstad blevo i huvudsak bestående till år 1937. Dock överflyttades hovkanslerns funktioner vid ämbetets upphörande å r 1840 på justitiestatsministern. Sedan år 1876 utövas dessa funktioner av chefen för justitiedepartementet. De år 1937 genomförda ändringarna inneburo förenkling och förtydligande av bestämmelserna men ej några principiella ändringar av större betydelse. Vissa för åtgärder i kvarstadsärende gällande tidsbestämmelser ändrades. Domstol skall ej längre obligatoriskt pröva kvarstad men kan på yrkande förordna om kvarstad eller häva kvarstad. Underställning i tryckfrihetsmål har borttagits. En möjlighet har införts att, utan samband med åtal, efter ansökan få fråga om

161 konfiskation av tryckt skrift prövad av domstol. År 1941 infördes rätt för chefen för justitiedepartementet att besluta om kvarstad såsom inledning till konfiskation utan rättegång enligt 3 § 9 mom.; dylik kvarstad gällde högst åtta dagar. Bestämmelsen om sådan kvarstad upphävdes åter år 1945. Förhållandet mellan chefens för justitiedepartementet och justitiekanslerns befogenheter. Innebörden av gällande bestämmelser och vissa ändringsförslag. Enligt 4 § 3 mom. tryckfrihetsförordningen, vilket i sin nuvarande lydelse tillkommit år 1937 genom sammanförande av vissa stadganden i de tidigare gällande 4 § 3 och 5 mom. samt 5 § 8 mom., åligger det chefen för justitiedepartementet vid alla de tillfällen, då han anser förbrytelser mot tryckfrihetsförordningen sig yppa samt dessa höra under allmänt åtal, att ofördröjligen överlämna skriften till justitiekanslern, på vilkens ytterligare ämbetsåtgärd och ansvar det ankommer att sådana mål varda i laga ordning handhavda. Så snart någon förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen blivit av chefen för justitiedepartementet hos justitiekanslern anmäld, åligger det den sistnämnde att ofördröjligen låta förbrytelsen, genom tillförordnad aktör, vid behörig domstol åklaga. Av det angivna stadgandet framgår ej med tillräcklig tydlighet om överlämnandet av skriften från chefen för justitiedepartementet till justitiekanslern är att betrakta som ett beslut att åtal skall anställas, vilket beslut justitiekanslern allenast har att utföra, eller om justitiekanslern har att på eget ansvar besluta i åtalsfrågan. Denna oklarhet framträder särskilt i sådana fall, då chefen för justitiedepartementet belagt tryckt skrift med kvarstad. Skilda meningar ha kommit till uttryck rörande detta tolkningsspörsmål. I en uppsats i Statsvetenskaplig tidskrift år 1897 (s. 56) har Reuterskiöld hävdat att chefen för justitiedepartementet äger att »med samma makt och myndighet som eljest, där ärendet vore ett regeringsärende, tillkomme Kungl. Maj:t besluta om kvarstad och åtal utan att dock själv kunna verkställa beslutet; justitiekanslern åter kan icke besluta kvarstad och är skyldig utföra eller låta utföra åtal efter anmälan från chefen för justitiedepartementet, men kan dessutom på egen h a n d besluta och utföra eller låta utföra åtal». Den motsatta meningen, enligt vilken justitiekanslern även för det fall att skriften till honom överlämnats av chefen för justitiedepartementet för åtal har att självständigt pröva om åtal bör komma till stånd och därför är ansvarig för anställt åtal, synes vara mera allmänt omfattad i doktrinen. Uttalanden i sådan riktning ha gjorts av Rydin, Naumann, Alexanderson och Malmgren. Denna mening omfattas även av Hassler som i en särskild uppsats i Svensk juristtidning 1927 (s. 425) uttalat sig om det föreliggande spörsmålet. En sådan uppfattning synes även bäst överensstämma med den historiska utvecklingen. Chefen för justitiedepartementet har såsom tillsynsmyndighet övertagit befogenheter som tillkommit kanslikollegiet och därefter hov-

162 kanslern. Den av justitiekanslern utövade åtalsrätten kan ledas tillbaka till 1766 års tryckfrihetsförordning. Ehuru det alltså tillkommer justitiekanslern att på eget ansvar anställa åtal även i sådana fall, då skriften för laga åtgärd överlämnats av chefen för justitiedepartementet, är dock uppenbart att chefen för justitiedepartementet i allmänhet kommer att utöva bestämmanderätten, huruvida åtal skall anställas eller ej. Denna uppfattning ligger ock till grund för de anmärkningar för underlåtenhet att remittera tryckt skrift till justitiekanslern för åtal som vid flera tillfällen framställts i riksdagen. Därvid har från regeringshåll i allmänhet hävdats att den åt chefen för justitiedepartementet anförtrodda befogenheten att pröva åtalsfrågan icke innefattade: skyldighet att alltid låta anställa åtal, då detta enligt tryckfrihetsförordningen vore möjligt, utan att denne ägde diskretionär prövningsrätt. Denna uppfattning har även kommit till synes i ett uttalande av konstitutionsutskottet vid 1936 års riksdag i utlåtande (nr 42, s. 15) över en proposition om ändringar i tryckfrihetsförordningen. Utskottet föreslog en sådan ändrad lydelse av lagtexten att chefen för justitiedepartementet icke skulle vara skyldig men väl äga till justitiekanslern överlämna skrift, vilken han fann brottslig. Riksdagen följde emellertid icke utskottets förslag utan godtog i stället ett reservationsvis framställt förslag att i huvudsak bibehålla den äldre lydelsen. Reservanterna hade framhållit önskvärdheten av att ingen ändring gjordes i den sed a n åtskilliga år tillämpade praxis rörande konstitutionellt ansvar för justitiedepartementets chef med avseende å underlåten eller vidtagen remiss avåtalbar skrift till justitiekanslerns laga åtgärd. Frågan vem som h a r att utöva tillsyn och besluta om allmänt åtal enligt tryckfrihetsförordningen har föranlett ändringsförslag, vilka i allmänhet inneburit att dessa uppgifter helt skulle överflyttas på justitiekanslern. Konstitutionsutskottet vid 1871 års riksdag — som föreslog att ordningsmålen skulle överflyttas till domstol — uttalade att, då genom denna inskränkning i den myndighets befogenhet, som hade att vaka över tryckfrihetsförordningens efterlevnad, densamma endast kom att innefatta rättighet att förordna om åtal och kvarstad, hade utskottet ansett denna befattning, som vore av natur att tillkomma allmän åklagare, icke lämpligen böra uppdragas åt rikets främste ämbetsman (justitiestatsministern), varemot den helt naturligt läte hänföra sig till området av den verksamhet justitiekanslern såsom chef för åklagarmakten ägde utöva. I 1887 års förslag upprepades dessa skäl och anfördes även att det vore olämpligt att en dylik befattning utövades av en ledamot av Konungens råd. Frågan återupptogs i en motion av Karl Warburg vid 1908 års riksdag (andra kammaren nr 9), vilken föranledde riksdagsskrivelse. I 1912 års betänkande föreslogs att tillsynen över tryckta skrifter skulle utövas av justitiekanslern, som även skulle vara allmän åklagare i mål om förbrytelser mot tryckfrihetsförordningen. I motiven härför (s. 93—95) framhålles att det vore ett oförnekligt missförhållande av betänklig art att en medlem av regeringen, tillika det svenska justitieväsendets högste chef, vid sidan av sin

163 ställning såsom Konungens ansvarige rådgivare och sin egentliga ämbetsförvaltning, hade att utöva polis- och åtalsmyndighet i pressmål. Betänkligheter mot förslaget uttalades dock i reservation av redaktören Adolf Hallgren (s. 349; jämför s. 94), vilken yttrade att särskilt den politiska pressens behöriga rörelsefrihet kunde komma att lida intrång, om ansvarigheten för de åtgärder som här vore i fråga icke längre tillkomme en person, som i kraft av sin ställning stode i omedelbar kontakt med det pulserande samhällslivet och meningsbrytningarna däri, utan en ren ämbetsmyndighet. I 1935 års betänkande med förslag angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet återupptogs frågan om överflyttning av tillsynen över tryckta skrifter från chefen för justitiedepartementet till justitiekanslern, därvid särskilt framhöllos farhågor för att ojämnhet i tillämpningen framdeles skulle kunna uppstå under politiskt upprörda tider. Det i betänkandet framställda förslaget blev emellertid icke upptaget i den vid 1936 års riksdag framlagda propositionen (nr 235) angående vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen. Departementschefen anförde i propositionen (s. 32) att vissa principiella skäl väl kunde åberopas för att övervakningen borde överflyttas från chefen för justitiedepartementet till justitiekanslern men att å andra sidan denna fråga icke vore av särdeles angelägen beskaffenhet. Den gällande ordningen, vilken utgjorde en under decennier skedd utveckling i rättstillämpningen, innebar att initiativet till åtgärder mot missbruk av tryckfriheten fallande under allmänt åtal i övervägande grad låg hos chefen för justitiedepartementet. Det borde icke förbises att denna anordning ägde ett icke ringa värde därutinnan att den garanterade en av formella betraktelsegrunder obunden prövning, huruvida i det särskilda fallet allmänna hänsyn påkallade ingripande av det slag tryckfrihetsförordningen påbjöd, nämligen kvarstad och åtal eller eventuellt blott åtal. Med hänsyn till att missbruk av ifrågavarande slag ofta hade politisk bakgrund syntes därför enligt departementschefens mening en dylik prövningsrätt icke utan att påtagliga olägenheter vore förbundna därmed kunna ersättas med en annan, oprövad anordning. Frågan om överflyttning av tillsynen till justitiekanslern blev emellertid på grund av motioner föremål för riksdagens prövning. Konstitutionsutskottet fann i sitt utlåtande (nr 42 s. 14), i likhet med departementschefen, reformen icke vara tillräckligt motiverad. Det finge enligt utskottets mening icke förbises att tryckfrihetsförordningen hittills konsekvent upprätthållit principen att icke tillåta åklagarmyndigheterna att ingripa medelst kvarstad. En väsentlig förskjutning till åklagarmaktens förmån i fråga om övervakningen av tryckta skrifter borde därför icke utan tvingande skäl genomföras. Utskottet kunde därför icke biträda motionärernas förslag, vilket även blev av riksdagen avslaget. Inom riksdagen har å andra sidan framkommit förslag om begränsning av justitiekanslerns åtalsrätt. I motioner rörande justitiekanslerns, justitieombudsmannens och militieombudsmannens ämbetsställning, vilka framlades vid 1937 års riksdag, uttalades sålunda att den konstitutionella kontrollen beträffande åtal för tryckfrihetsbrott sattes i fara genom att justitie-

164 kanslern ansett sig oförhindrad att även utan remiss från chefen för justitiedepartement fatta åtalsbeslut, vare sig efter anmälan från enskilda eller av eget initiativ; konstitutionsutskottet kunde nämligen icke granska andra åtgärder än chefens för justitiedepartementet. I anledning av motionerna anförde konstitutionsutskottet i utlåtande (nr 20) att det vore önskligt att en utredning verkställdes för att vinna större klarhet och reda ur konstitutionell synpunkt med avseende å justitiekanslerns åtalsrätt och förhållandet mellan justitiekanslern och chefen för justitiedepartementet. Vad utskottet i denna och vissa andra frågor uttalat föranledde en riksdagsskrivelse. Utredning h a r därefter skett genom sakkunniga (SOU 1939: 7). Dessa ansågo sig dock ej h a anledning att förorda någon begränsning av justitiekanslerns åtalsrätt. De sakkunniga uttalade att de ej heller ville tillstyrka en reform i motsatt riktning, avseende att helt överflytta från chefen för justitiedepartementet till justitiekanslern de befogenheter i fråga om övervakningen av tryckta skrifter som hittills tillkommit den förre. Eftersom det ofta krävdes ett rent politiskt bedömande av åtalsfrågan, såvitt gällde ingripande mot skrifter som utgåvos i politiskt propagandasyfte eller eljest hade en politisk karaktär, vore det i sin ordning att beivrandet av dylika skrifter i realiteten förbehölles den myndighet, som hade särskilda förutsättningar för ett sådant bedömande. De sakkunniga hänvisade till den ståndpunkt statsmakterna intagit år 1936 samt framhöllo att det nuvarande tillståndet med initiativrätt till åtal såväl hos chefen för justitiedepartementet som hos justitiekanslern tills vidare, såsom praxis utvecklat sig, syntes vara tillfredsställande. De sakkunnigas ståndpunkt. Förut h a r framhållits att tryckfrihetsförordningens bestämmelser om tillsyn och åtal främst ha den innebörden att dessa uppgifter äro undantagna från de lokala polis- och åklagarmyndigheternas befogenheter och i stället tilllagts vissa centrala organ. I 1912 års betänkande framhölls att valet av övervaknings- och åtalsmyndighet vore en av de faktorer som bidragit till en gynnsam utveckling i fråga o m tryckfrihetsförordningens tillämpning. Härefter anfördes i betänkandet: »Det är först och främst uppenbart vilken oberäknelig betydelse det haft att ifrågavarande funktioner undandragits de lokala polis- och åklagarmyndigheterna och förlagts till en högtställd centralmyndighet. Denna betydelse ligger icke endast däri, att anspråken p å takt och urskillning vid deras handhavande kunnat ställas och uppfyllas i en helt annan grad än eljest kunnat vara fallet. Anordningen har ock till fromma för uppfattningen av tryckfrihetens vikt och värde lyft vår presslags ordningsoch övervakningsföreskrifter högt över en vanlig polisförfattnings plan. Därnäst h a r det ock utan tvivel varit lyckligt att ansvaret för ett kvarstads- eller åtalsbeslut icke förlagts till en flerhövdad myndighet, utan att en ensam ämbetsman haft att i ett dylikt beslut omedelbart insätta sin personliga auktoritet. Och slutligen har det i flera hänseenden varit av vikt att till det nödiga biträdet för övervakning i orterna icke polismyndighet anlitats, u t a n särskilda ombud, stående utom den egentliga administrationen.»

165 Det torde knappast råda några delade meningar om att den nu angivna, sedan lång tid tillbaka rådande ordningen bör bibehållas. Förutom de skäl härför som framgå av 1912 års betänkande skulle kunna anföras att den diskretionära prövningsrätt som ansetts böra tillkomma åtalsmyndigheten i fråga om ingripanden mot tryckfrihetsbrott påkallar en central behandling av sådana frågor. Såväl för bevarandet av ett enhetligt bedömande från åtalsmyndighetens sida som för ernåendet av ett verksamt ingripande mot skrifter, som spridas i hela landet eller större delar därav, är denna anordning av värde. Det gäller här uppgifter som kvantitativt icke äro betydande och som därför utan svårighet kunna handhavas centralt. Frågan gäller då vilket eller vilka organ som böra handhava tillsynen över tryckta skrifter och pröva frågor om åtal. Även om vissa principiella skäl tala för att dessa uppgifter böra helt anförtros åt justitiekanslern, kan emellertid mot en sådan lösning anföras att åtalsfrågan, då det gäller tryckfrihetsbrott, ofta har en politisk innebörd och i sådana fall bör prövas även ur andra synpunkter än de strängt juridiska. Såsom den lämpligaste anordningen erbjuder sig då att, liksom hittills, låta dessa ärenden prövas av chefen för justitiedepartementet. Denne bör alltså, med biträde av tryckfrihetsombud, handhava tillsynen, grundad på en granskning av vad som tryckes. Huruvida en skrift skall för laga åtgärd överlämnas till justitiekanslern eller ej, bör avgöras med hänsyn till samtliga de omständigheter som sålunda böra vinna beaktande. Sedan skriften överlämnats till justitiekanslern, bör det åligga denne att pröva, om de lagliga förutsättningarna för åtal föreligga. För ett av honom inlett åtal bör han bära det juridiska ansvaret. Självfallet är det emellertid i åtskilliga fall, som helt sakna politisk innebörd, icke erforderligt att åtalsfrågan göres beroende av initiativ från chefen för justitiedepartementet. Det föreligger knappast tillräckliga skäl att i dessa fall, endast för att möjliggöra en konstitutionell kontroll, fråntaga justitiekanslern hans självständiga åtalsrätt och förlägga initiativet till chefen för justitiedepartementet. Justitiekanslerns ansvar för sina åtgärder i dessa ärenden är av samma natur som hans ansvar i andra åtalsärenden. I vilka fall åtalet bör bero på initiativ från chefen för justitiedepartementet och i vilka fall justitiekanslern bör äga, även utan anmälan från chefen för justitiedepartementet, väcka åtal torde det icke vara nödvändigt och knappast heller möjligt att angiva i lagen. Denna fråga får, liksom hittills, bli beroende på praxis. Vad nu sagts om förhållandet mellan chefen för justitiedepartementet och justitiekanslern gäller endast tryckfrihetsbrott. Åtal för andra brott mot bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen bör helt ankomma på justitiekanslern. Konfiskation av tryckt skrift i administrativ ordning. Gällande

bestämmelser.

Enligt gällande tryckfrihetsförordning kan konfiskation av tryckt skrift i administrativ ordning förekomma i vissa undantagsfall. Bestämmelser fin-

166 nas sålunda i 3 § 9 mom. och 5 § 13 mom. om konfiskation utan rättegång av skrift, som föranlett missförstånd med främmande makt, i 4 § 11 mom. om åläggande att ur riket återutföra en hit införd utom riket på främmande språk tryckt skrift vid äventyr av skriftens konfiskering samt i 4 § 12 och 13 mom. om indragning av skrift, som anträffats vid trupp eller ombord å flottans fartyg. I 3 § 9 mom. angives såsom missbruk av tryckfriheten vissa smädliga, förgripliga eller till osämja med främmande makter syftande omdömen och yttranden om samtida nationer eller stater, med vilka riket är i fredligt förhållande. Därefter stadgas i momentet att, om skriften ej är smädlig eller förgriplig men genom densamma missförstånd med utländsk makt sig yppat, den må, utan rättegång, kunna konfiskeras. Några närmare bestämmelser om tillvägagångssättet vid dylik konfiskation meddelas icke i momentet. Även 5 § 13 mom. innehåller emellertid bestämmelser om konfiskation i administrativ ordning. Enligt detta moment äger Kungl. Maj:t, då skrift av en eller flera främmande staters sändebud eller deras regeringar varder anmäld såsom innefattande sådana ämnen, vilka kunna föranleda till missnöje hos andra makter, förordna därom efter sakens och omständigheternas beskaffenhet samt, om Kungl. Maj :t finner nödigt, föranstalta om skriftens sekvestrerande och indragning genom chefen för justitiedepartementet eller justitiekanslern. Indragningen kan ske såväl hos boktryckare som hos försäljare eller andra utspridare och därmed skall förhållas på sätt som angående beläggande med kvarstad är stadgat. Om skriften icke hänvisas till åtal, skall tryokfrihetskommitténs utlåtande om skriften genast infordras. Detta utlåtande är dock icke avgörande för åtgärdens bestånd; det bildar underlag för Kungl. Maj :ts prövning av frågan om ersättning till förläggare eller boktryckare. Delade meningar ha uttalats rörande sambandet mellan stadgandena i 3 § 9 mom. och 5 § 13 mom. Enligt en uppfattning skulle det föreligga två skilda former av konfiskation utan rättegång. På sådant sätt blevo stadgandena tolkade, då de under åren 1940—43 togos i användning i större omfattning. Skillnaden skulle, enligt ett uttalande av departementschefen i samband med riksdagsbehandlingen av 1941 års ändringar i 3 § 9 mom., vara den att för tillämpning av 5 § 13 mom. krävdes att en verklig framställning blivit gjord från främmande makts sida, under det att 3 § 9 mom. kunde begagnas, då det eljest kommit till regeringens kännedom att missförstånd med främmande makt yppat sig (första kammarens prot. n r 35/1940 s. 29). Till stöd för denna uppfattning har särskilt åberopats ett uttalande av konstitutionsutskottet vid 1840—41 års riksdag. Utskottet framhöll såsom ett skäl, bland andra, för indragningsmaktens avskaffande att Kungl. Maj:t i fråga om landets yttre politiska förhållanden ägde vidtaga åtgärder enligt 3 § 9 mom. och 5 § 13 mom. Innehållet i dessa bestämmelser återgavs därvid som om de innefattade två skilda befogenheter (K.U:s mem. 1840—41 nr 17 och 97). Till samma resultat har H.-K. Rönblom kommit vid en undersökning av stadgandenas tillkomst (Festskrift till A. Brusewitz, s. 474). Rönblom utgår

167 från att den konfiskation, som enligt 3 § 9 mom. i 1810 års tryckfrihetsförordning kunde förekomma, då skriften icke var smädlig och förklenlig, skulle prövas av domstolen. Genom att orden »utan rättegång» tillfogades år 1812 skulle konfiskationen i dylika fall ha fått en annan karaktär. En ny form av konfiskation i administrativ ordning skulle därigenom ha uppkommit vid sidan o m den som kunde ske enligt det med nuvarande 5 § 13 mom. i huvudsak överensstämmande stadgandet i 5 § sjunde stycket i 1810 års tryckfrihetsförordning. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida den nu angivna tolkningen är riktig. Mot en sådan tolkning talar i främsta rummet tryckfrihetsförordningens egen uppställning. Även den meningen har därför uttalats att bestämmelserna i 3 § 9 mom. och 5 § sjunde stycket i 1810 års tryckfrihetsförordning borde läsas i ett sammanhang; konfiskation av en skrift, som icke var smädlig och förklenlig, skulle redan enligt dessa bestämmelser ske i administrativ ordning på sätt angavs i 5 § sjunde stycket. Den ändring som år 1812 gjordes i 3 § 9 mom. innebar därför endast ett förtydligande tillägg. Enligt denna tolkning skulle det även enligt gällande tryckfrihetsförordning föreligga endast en form av konfiskation utan rättegång av utrikespolitisk anledning (Eek: Om tryckfriheten, s. 224; jämför B. G. Cederström i Statsvetenskaplig tidskrift 1944, s. 456). Även en jämförelse mellan de ändringar i tryckfrihetsförordningen som föreslogos av konstitutionsutskottet i memorial den 10 oktober 1810 och de delar därav som blevo slutligt antagna år 1812 torde giva stöd åt sistnämnda tolkning. Därav synes nämligen framgå att de bestämmelser som år 1812 upptogos i 5 § 7 mom. (13 mom. efter år 1815) angående tryckfrihetskommitténs hörande och ersättning till boktryckare eller förläggare för skrift som konfiskerats ansågos tillämpliga i alla de fall då konfiskation i administrativ ordning av utrikespolitisk anledning kunde förekomma. Härvid bortses dock från indragningsmakten; ej heller innehöll 4 § 11 mom. något om tryckfrihetskommitténs hörande men väl om ersättning till bokhandlare. Oavsett om de administrativa åtgärder som finnas omtalade i 3 § 9 mom. och 5 § 13 mom. uppfattas som ett eller två särskilda institut, äro bestämmelserna av samma karaktär; samma synpunkter göra sig därför gällande i fråga om deras bibehållande i en omarbetad tryckfrihetsförordning. I vilken utsträckning dessa stadganden hittills kommit till användning, framgår av de utredningar, som publicerats av G. Olsson i Statsvetenskaplig tidskrift 1944 (s. 225) och av R. Edberg i Tiden 1947 (s. 344). Stadgandet i 4 § 11 mom. gällande tryckfrihetsförordning innehåller att, om chefen för justitiedepartementet meddelat eller fastställt förordnande om kvarstad å utom riket på utländskt språk tryckt skrift, som innehåller något stridande mot 3 § 4, 5, 7, 9, 10 eller 13 mom. men åtal för skriftens innehåll ej finnes böra anställas eller ansökan jämlikt 5 § 11 mom. göras, han skall inhämta Kungl. Maj:ts nådiga befallning, huruvida kvarstaden skall hävas eller skriften skall inom viss tid vara ur riket utförd vid äventyr av konfiskering. Detta stadgande innebär således icke, såsom de förut nämnda, någon

168 möjlighet att konfiskera skrift, som ej är brottslig. Det har sin grund däri att det beträffande sådana skrifter sällan finnes någon, mot vilken åtal kan anställas. Enligt äldre bestämmelser var det icke möjligt att föra ansvarstalan beträffande sådan skrift eller eljest få fråga om dess konfiskerande prövad av domstol; föreläggande att återutföra skriften var således den enda åtgärd som kunde ifrågakomma. Genom lagändring år 1937 h a r emellertid i 5 § 11 mom. införts ett stadgande om rätt för domstol att pröva fråga om skriftens konfiskering, ehuru någon för skriften ansvarig icke finnes eller ej k a n anträffas, och enligt de ansvarighetsregler som infördes å r 1941 kan principiellt även ansvarstalan förekomma. Stadgandena i 4 § 12 och 13 mom. om indragning av skrift, vilken anträffats vid trupp eller ombord å flottans fartyg, tillkommo år 1909 i samband med andra ändringar för att möjliggöra ingripanden mot försvarsfientlig agitation bland krigsmanskap. I sådant syfte blev 4 § 1 mom. tryckfrihetsförordningen ändrat för att chefen för justitiedepartementet skulle kunna tillsätta ombud på orter där krigsfolk vore samlat. Departementschefen framhöll att denna anordning ej ensam skulle vara tillräckligt verksam och föreslog därför att indragning av tryckt skrift, som anträffades vid trupp eller ombord å flottans fartyg och var av sådan beskaffenhet som angives i 4 § 12 mom., skulle få äga rum även i de fall då skriften icke kunde göras till föremål för åtal. De sakkunnigas ståndpunkt. E n viktig tryckfrihetsrättslig grundsats är, såsom tidigare framhållits, att missbruk av tryckfriheten får beivras endast genom åtal vid domstol m e n att andra administrativa åtgärder än sådana som hänföra sig till åtalet icke äro tillåtna. Detta gäller även åtgärder som avse att hindra spridningen av tryckt skrift. Om konfiskation av tryckt skrift får äga r u m i administrativ ordning, innebär detta ett försvagande av det rättsskydd, som enligt svensk rättsordning tillkommer den enskilde medborgaren. Starka betänkligheter göra sig gällande att ens i de undantagsfall som nu finnas upptagna i tryckfrihetsförordningen medgiva dylika ingrepp mot yttrandefriheten i tryckt skrift. De bestämmelser som nu finnas om administrativa åtgärder mot skrifter, vilka vållat missförstånd med främmande makt eller äro av försvarsfientligt innehåll, medföra att ingripanden kunna ske, även om skrifterna icke äro brottsliga. I den m å n utgivning och spridning av dylika skrifter innefattar en ur allmän synpunkt farlig verksamhet, bör denna straffbeläggas. Vid den pågående strafflagsrevisionen har även undersökts, i vilken omfattning sådant straffbeläggande bör ske. Att därutöver möjliggöra konfiskation av tryckt skrift, som ej är brottslig, kan icke anses påkallat. I fråga om skrift med uppviglande innehåll, som sprides vid militärförläggning, kunna däremot särskilda bestämmelser vara erforderliga för att möjliggöra ett snabbt ingripande, då skriften är brottslig; denna fråga behandlas närmare i det följande. Vad angår de i 4 § 11 mom. gällande tryckfrihetsförordning upptagna fallen av konfiskation i administrativ ordning, före-

169 ligger icke längre något behov av en sådan anordning, sedan rätt för domstol att på ansökan pröva fråga om konfiskation införts. Är skriften av sådan beskaffenhet att den anses böra konfiskeras, torde ej heller föreligga någon anledning att den bör få återutföras för utgivning och spridning utom riket. Tvångsmedel. Till säkerställande av straffrättsskipningen stå enligt allmän lag vissa tvångsmedel till förfogande. Enligt nya rättegångsbalken äro dessa häktning och kvarhållande, reseförbud, kvarstad och skingringsförbud, beslag, husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Det ligger i sakens natur att sådana tvångsmedel som rikta sig mot den brottsliges personliga frihet icke äga samma betydelse vid brott mot bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen som vid andra brott. Tryckfrihetsförordningen innehåller ej heller några särskilda regler därom. Möjligen skulle vad allmän lag innehåller om dylika tvångsmedel kunna anses ur formell synpunkt tillämpligt på grund av hänvisningen i 5 § 12 mom. gällande tryckfrihetsförordning. Uppenbart är dock att de praktiska förutsättningarna för dylika åtgärder i regel ej föreligga. Av framträdande betydelse äro däremot tvångsmedel som avse att hindra spridningen av tryckt skrift. Även tvångsmedel som gå ut på att säkerställa ett enskilt skadeståndsanspråk kunna vara av betydelse i tryckfrihetsmål. I tryckfrihetsförordningen meddelas utförliga regler om kvarstad å tryckt skrift. Kvarstaden innebär ett provisoriskt omhändertagande av skriften för att hindra dess spridning och säkerställa dess konfiskering. Kvarstaden h a r även betydelse därigenom att åtgärden medför spridningsförbud för sådana exemplar av skriften som ej blivit omhändertagna. I huvudsak innebära tryckfrihetsförordningens regler om kvarstad följande. Kvarstad kan beslutas saval fore rättegångens anställande som under rättegången. Före rättegången ankommer det på chefen för justitiedepartementet eller hans ombud att besluta därom; beslutar ombudet kvarstad skall beslutet prövas av chefen för justitiedepartementet. Förutsättning för kvarstad före rättegången är att brottet hor under allmänt åtal och kan medföra konfiskation. Sådan kvarstad far beslutas endast viss kortare tid efter det granskningsexemplar avlämnats och for dess bestånd krävs att åtgärden inom viss tid följs av åtal eller ansökan om skriftens konfiskering. Kvarstad under rättegången beslutas av ratten och kan förekomma även i samband med enskilt åtal och är ej beroende av tiden för granskningsexemplarets avlämnande. Rätten kan alltid på yrkande häva kvarstad, även sådan som beslutats före rättegången. Kvarstad yerkställes i tryckningsorten men kan efter särskilt beslut verkställas även i annan ort. Har tryckt skrift belagts med kvarstad, blir uppsåtligt spridande av skriften straffbart. Sådana brottsliga yttranden och meddelanden som kommit till uttryck i tryckt skrift få sin särskilda betydelse därigenom att de lätt kunna spridas

170 till en större allmänhet. Det är därför av vikt att spridandet av en brottslig skrift kan avbrytas och vidare spridning förhindras genom skriftens konfiskering. För att dylik åtgärd, som endast kan beslutas sedan brottsligheten i vederbörlig ordning konstaterats, skall få åsyftad verkan, är det uppenbarligen erforderligt att ett provisoriskt spridningsförbud och omhändertagande av skriften kan komma till stånd före rättens prövning av frågan om skriftens konfiskering. Även en omarbetad tryckfrihetsförordning måste därför möjliggöra tvångsmedel, motsvarande den nu gällande tryckfrihetsförordningens kvarstad. Sådan åtgärd synes dock, i överensstämmelse med de beteckningar som användas i nya rättegångsbalken, böra benämnas beslag. Då beslaget sålunda har till syfte att hindra spridning av skriften, är det av väsentlig betydelse att åtgärden kan vidtagas med tillräcklig snabbhet. Beslaget kan å andra sidan, även om det sedermera häves, medföra ekonomisk skada för den som drabbas därav, särskilt då periodisk skrift lägges under beslag. Reglerna om beslag böra därför erbjuda garantier mot förhastade ingripanden. Båda de nu angivna synpunkterna ha satt sin prägel på det nu gällande kvarstadsinstitutet. De väsentliga dragen hos detta institut torde böra bevaras. Då fråga är om brott, som hör under allmänt åtal, bör därför beslag kunna komma till stånd, redan innan talan om konfiskering, i samband med åtal eller eljest, väckts hos rätten. Sådant beslag bör dock kunna beslutas allenast av chefen för justitiedepartementet eller under hans uppsikt av tryckfrihetsombud. I fråga om den egentliga utgivningskontrollen, vilken grundar sig å avlämnade granskningsexemplar, torde härigenom vara tillräckligt sörjt för ett snabbt ingripande med beslag. Det kan emellertid ifrågasättas, om ej i fråga om vissa tryckta skrifter, särskilt sådana med uppenbart pornografiskt innehåll, ett första ingripande borde få vidtagas av polismyndighet mot de exemplar som av denna påträffas. Erfarenheten visar att granskningsexemplar av dylika tryckta skrifter ofta icke avlämnas samt att skrifterna spridas till minderåriga på marknader, genom postförsändelser och på annat sätt. Sådana skrifter böra därför i uppenbara fall få tagas i förvar av polismyndighet i avbidan på prövning av beslag. Ett sådant ingripande genom militär myndighets försorg mot vissa skrifter som spridas vid avdelning av krigsmakten kan även vara motiverat, nämligen i fråga om skrifter, som innefatta uppvigling och därför kunna föranleda lydnadsbrott eller annat åsidosättande av krigsmans tjänsteplikt.

Om enskilt anspråk. Förutsättningar för skadeståndsskyldighet. E n brottslig gärning kan utgöra grund ej endast för straffanspråk utan även för enskilt anspråk, såsom fordran på ersättning för uppkommen skada. I vad mån skadestånd skall utgå finnes i allmänhet ej angivet för varje brott utan avgöres enligt generella regler. Skadeståndsskyldighet kan således förekomma vid alla brott, som rikta sig mot enskild eller eljest äro sådana

171 att skada för enskild därigenom kan uppkomma. Vissa av de yttranden eller meddelanden, som äro att anse som tryckfrihetsbrott, då de förekomma i tryckt skrift, äro uppenbarligen av sådant slag att de kunna vålla den enskilde skada, under det att vid andra tryckfrihetsbrott någon skadeståndsskyldighet icke är tänkbar. Förutsättningarna för att skadestånd skall utgå i anledning av tryckfrihetsbrott finnas icke angivna i den gällande tryckfrihetsförordningen. Denna behandlar överhuvud icke skadeståndsfrågan annat än i ett år 1941 tillkommet stadgande i 1 § 23 mom. angående ansvarighet för skadestånd i vissa fall. Att skadeståndsfrågan icke berördes i tryckfrihetsförordningens ursprungliga bestämmelser sammanhänger med att vid tiden för dess tillkomst skadestånd icke utgick i anledning av tryckfrihetsbrott. De då gällande bestämmelserna i 1734 års lag innehöllo icke några allmänna skadeståndsregler. Målsägandens anspråk på ersättning hade i stället beaktats på det sätt som i äldre rätt var vanligt, nämligen genom att denne erhöll del i böter. Enligt 60 kap. 5 § missgärningsbalken skulle sålunda den som skrev och spred ut smädeskrift i vissa lindrigare fall straffas med böter. Dessa gingo enligt 32 kap. 1 § rättegångsbalken till treskiftes mellan Konungen, häradet eller staden samt målsäganden, vilken bötesfördelning torde ha iakttagits även då brottet utgjorde tryckfrihetsbrott. Tryckfrihetsförordningen innehöll visserligen en särskild bötesfördelningsregel i 5 § 16 mom., enligt vilken böter »efter denna lag» skulle gå till tveskiftes mellan åklagaren och närmaste inrättning för de fatliga, men denna regel synes i praxis ha tilllämpats endast i fråga om böter som voro särskilt utsatta i tryckfrihetsförordningen, under det att böter som utdömdes enligt missgärningsbalken gingo till treskiftes på sätt nyss angivits. Rydin h a r dock uttalat att alla böter för tryckfrihetsförbrytelser, utan avseende på om de ådömdes efter allmän lag eller tryckfrihetsförordningen, borde fördelas mellan åklagaren och de fattiga enligt bestämmelsen i 5 § 16 mom. (Om yttrandefrihet och tryckfrihet, s. 272). Även om det kan antagas att redan vid denna tid den som lidit skada geom brott även utan uttryckligt stöd i lag ansågs berättigad till ersättning efter individuell uppskattning i vissa fall och att sålunda skadestånd kunde utgå även i annan form än genom bötesandel, torde en sådan regel icke ha varit tillämplig i fråga om de brott som kunde komma ifråga såsom tryckfrihetsbrott (Strahl i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, s. 889). De lagförslag som utarbetades under förra hälften av 1800-talet intogo emellertid i nu angivna hänseenden en annan ståndpunkt. Enligt lagkommitténs förslag till straffbalk (1832, andra upplagan 1839) skulle böter tillfalla kronan; målsägandens bötesandel skulle således avskaffas. I stället föreslogos allmänna regler om skadestånd. Dessa avsågo icke endast skadestånd i anledning av brott utan även andra fall. De grundläggande reglerna skulle därför enligt lagkommitténs förslag till allmän civillag (1826, andra upplagan 1838) upptagas i 15 kap. handelsbanken; straffbalken skulle i 8 kap. innehålla en allmän hänvisning till dessa i handelsbalken upptagna bestäm-

172 melser samt vissa särskilda, för skadestånd i anledning av brott avsedda stadganden. I det omarbetade förslag till straffbalk som framlades av lagberedningen år 1844 hade emellertid, med tanke på att förslaget kunde komma under behandling före förslaget till civillag, hänvisningen till handelsbalken blivit ersatt med ett principiellt stadgande om skadestånd i anledning av brott. Denna åtgärd visade sig befogad; de föreslagna bestämmelserna om skadestånd i anledning av brott inflöto i 1864 års strafflag, under det att förslaget till handelsbalk icke blev antaget och däri föreslagna bestämmelser om skadestånd således icke ledde till lagstiftning. Av vad nu anförts framgår att de allmänna bestämmelser om skadestånd, som finnas upptagna i 6 kap. strafflagen, endast reglera en del av skadeståndsrätten. Dessa bestämmelser angiva förutsättningarna för att skadestånd skall utgå i anledning av brott, men de innebära icke att skadestånd ej skulle kunna utgå även i andra fall. Tvärtom upprätthålles en långt vidsträcktare skyldighet att ersätta uppkomna skador, såväl då en förpliktelse som åvilar någon enligt avtal icke blivit uppfylld som då skadan icke hänför sig till sådant kontraktsförhållande (skadestånd i utomobligatoriska förhållanden). Den svenska skadeståndsrätten ä r alltjämt ofullständigt reglerad. Vad angår skadeståndsskyldigheten i utomobligatoriska förhållanden, vilken i detta sammanhang är av intresse, finnas i viss utsträckning för verksamhet som kan vålla skada bestämmelser i lag. I övrigt framgå de rättsregler som tilllämpas endast av rättspraxis; denna torde även för andra fall än då skadan uppkommit genom brott hämta stöd i de bestämmelser 6 kap. strafflagen innehåller. (Jämför första lagutskottets utlåtande nr 33/1946.) Enligt det grundläggande stadgandet i 6 kap. 1 § strafflagen skall skada, som någon genom brott annan tillfogar, av den brottslige gäldas, evad brottet skett med uppsåt eller av vållande. Den allmänna regel som kommit till uttryck i detta stadgande, den s. k. culparegeln, innebär att för skadeståndsskyldighet förutsattes att den som orsakat skadan handlat med uppsåt (dolus) eller av vållande (culpa). Däremot skall ersättning icke utgå för skada som någon orsakat utan att vållande ligger honom till last. Culparegeln torde alltjämt i stor utsträckning anses grundläggande för skadeståndsskyldigheten även i andra fall än då denna grundar sig på brott. Samhällsutvecklingen efter strafflagens tillkomst har emellertid för vissa situationer medfört ett vidsträcktare skadeståndsansvar än vad som framgår av culparegeln. Sådant vidsträcktare ansvar, s. k. strikt ansvar, har sålunda införts genom lagstiftning, särskilt genom lagar som angå trafikmedel. Även utvecklingen inom rättspraxis synes i vissa fall gå mot ett strängare ansvar. P å detta område föreligga oklara spörsmål och stridiga meningar, för vilka i detta sammanhang icke torde erfordras någon närmare redogörelse. I allmänhet föreligger skadeståndsskyldighet endast för ekonomisk skada. Vad som är ekonomisk skada torde dock fattas på ett vidsträckt sätt. Bestämmelsen i 6 kap. 1 § strafflagen torde sålunda innebära att ej blott skada å sak eller person utan även skada å förmögenhetsställning eller förvärvsverksamhet skall ersättas. Därutöver kan dock i viss utsträckning ersättning

173 utgå för s. k. ideell skada. I 6 kap. 3 § angives att vedergällning skall givas för lidande, som genom brott emot den personliga friheten eller genom falsk angivelse eller annan ärekränkande gärning må anses vara någon tillskyndat. För att lidande skall föranleda ersättning förutsattes således att detta orsakats genom något av de uppräknade brotten. Av betydelse för skadeståndsskyldighetens omfattning är även vem som är berättigad till skadestånd. Enligt 6 kap. 8 § är den, emot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada, att anse som målsägande. Härvid åsyftas den som lidit direkt skada av gärningen. Endast målsägande h a r rätt till skadestånd. Om målsäganden avlider, förfaller i regel hans rätt till skadestånd på grund av ideell skada. Rätt till ersättning för ekonomisk skada består, även om målsäganden avlider, och övergår då på dennes dödsbo. I 6 kap. strafflagen upptagas även bestämmelser om ansvarighet för skadestånd, om begränsning av skadeståndsskyldigheten i anledning av den skadevållandes ålder eller sinnesbeskaffenhet samt om rätt att göra gällande skadeståndsanspråk i anledning av brott, ehuru straff för brottet förfallit, vilka bestämmelser beröras närmare i det följande. De genom 1864 års strafflag tillkomna bestämmelserna om skadestånd i anledning av brott föranledde icke några motsvarande stadganden i tryckfrihetsförordningen. Denna förblev alltså utan regler i sådant hänseende. I rättspraxis ha likväl de i strafflagen meddelade bestämmelserna ansetts tillämpliga beträffande skadestånd i anledning av tryckfrihetsbrott. Sålunda har skadestånd utdömts på grund av ärekränkningsbrott genom tryckt skrift. Därvid har, liksom vid annat ärekränkningsbrott, såväl ekonomisk som ideell skada ansetts kunna föranleda ersättning; även den i 16 kap. 14 § strafflagen upptagna bestämmelsen om skyldighet att gälda kostnaderna för tryckning i allmän eller ortens tidning av dom i ärekränkningsmål har ansetts tillämplig i tryckfrihetsmål (NJA 1910:274, 641; 1932: B 635). Skadestånd har även ansetts kunna utgå i anledning av brott mot 3 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen (NJA 1886: 184; 1895:350). Såväl i 1887 års som i 1912 års förslag upptogs^ ett allmänt stadgande av innehåll att vad i allmän lag stadgades om skadestånd skulle gälla även förbrytelser mot tryckfrihetsförordningen. Av vad nu anförts framgår att enligt allmänna regler skadestånd, då förutsättningarna därför föreligga, kan utgå såväl i anledning av brott som på grund av en handling, vilken icke är brottslig och således ej föranleder straff. Att sålunda en skillnad föreligger i fråga om förutsättningarna för straff och skadestånd sammanhänger med att straff enligt strafflagens bestämmelser i regel ålägges endast för uppsåtlig gärning; blott i undantagsfall är även oaktsam gärning straffbar. Skadeståndsskyldighet uppkommer däremot i allmänhet, då den skadebringande handlingen är oaktsam, och i viss utsträckning kan även strikt ansvar föreligga. Beträffande frågan, i vad mån missbruk av tryckfriheten bör kunna åberopas såsom grund för ett anspråk på skadestånd, göra sig samma synpunkter 12—470114

174 gällande som i fråga om straff. Skadestånd bör alltså utgå i den omfattning som framgår av allmänna lagbestämmelser. Härvid måste emellertid beaktas att skadestånd utgör en menlig påföljd, som kan innebära en inskränkning i tryckfriheten, om skadestånd kunde utgå även då skriften icke är brottslig. Samma lagliga gränser för tryckfriheten böra gälla, vare sig fråga är om straff eller annan påföljd. Den inskränkningen måste därför gälla att, oavsett vad allmänna skadeståndsregler innehålla, skadestånd i anledning av missbruk av tryckfriheten endast kan grundas på att skriften innefattar otilllåtet yttrande eller otillåtet offentliggörande. Detsamma måste gälla i fråga om annat enskilt anspråk, i den mån sådant kan förekomma. Ansvarighetsreglernas tillämpning. Enligt allmänna regler kan skadestånd i anledning av brott utkrävas av alla som medverkat i brottet; då flera äro ansvariga, svara de enligt 6 kap. 5 § i förhållande till den skadelidande, en för alla och alla för en. Den som gäldat skadeståndet kan dock ha anspråk på att av de övriga återfå vad h a n utgivit eller del därav. Domstol kan med hänsyn till omständigheterna bestämma vem eller vilka som slutligt skola svara för skadeståndet (NJA 1937:264). För den som är minderårig eller otillräknelig kan enligt 6 kap. 6 § strafflagen i vissa fall föreligga endast begränsat skadeståndsansvar. I lagrummet stadgas att, om skada är gjord av person under femton års ålder eller sådan, som i 5 kap. 5 § omtalas, han skall vara pliktig att ersätta skadan, om och i den mån det med hänsyn till hans sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt må anses skäligt; vad han sålunda utgivit äger han söka åter av den som genom underlåten vård om hans person vållat skadan. I jämförelse med straffansvaret innebär den nu angivna regeln att den som är under femton år eller av sådan sinnesbeskaffenhet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen kan förpliktas att gälda skadestånd, ehuru h a n icke k a n dömas till straff. Å andra sidan skall den som fyllt femton år eller icke kan hänföras under 5 kap. 5 § strafflagen gälda fullt skadestånd. Någon motsvarighet till möjligheten att nedsätta straff för den som fyllt femton men ej aderton år eller som är av sådan sinnesbeskaffenhet som avses i 5 kap. 6 § strafflagen finnes således icke i fråga om skadestånd. Ansvarigheten för skadestånd kan enligt 6 kap. 7 § strafflagen kvarstå, oaktat straff för brottet förfallit. Har straff förfallit genom gärningsmannens död, anses rätten till skadestånd kunna göras gällande mot dennes dödsbo. Den angivna regeln innebär även att skadeståndet kan kvarstå, då straffet förfallit på grund av preskription; skadeståndet betraktas ur preskriptionssynpunkt som en civil fordran. Det kan således även i vissa fall preskriberas tidigare än straffet. Såsom förut framhållits behandlas i allmänhet icke frågan om skadestånd i tryckfrihetsförordningen. Det kan därför vara tveksamt, i vad mån de särskilda ansvarighetsregler, som enligt denna gälla för tryckfrihetsbrott, skola

175 anses tillämpliga även beträffande skadestånd i anledning av sådant brott. Denna fråga synes icke ha behandlats vid tillkomsten av de år 1941 antagna nya ansvarighetsreglerna. Den vid detta tillfälle antagna speciella regeln i 1 § 23 mom. om utsträckning av skadeståndsansvaret i vissa fall synes dock förutsätta att ansvarighetsreglerna äro tillämpliga i fråga om skadeståndsskyldigheten. Även med utgångspunkt från att så är förhållandet är det emellertid ovisst, h u r de gällande ansvarighetsreglema böra uppfattas i vissa situationer. Dessa kunna tolkas på det sättet att skadeståndsskyldigheten alltid följer straffansvaret, så att i och med dettas övergång till senare led även skadeståndsansvaret övergår. Även den tolkningen är emellertid tänkbar att skadeståndsskyldigheten, trots att straffansvaret övergår, i vissa fall kvarstår hos det tidigare ledet, så att detta svarar för skadeståndet antingen ensamt eller gemensamt med det senare ledet. Vissa av de omständigheter som enligt gällande ansvarighetsregler medföra övergång av straffansvar, såsom minderårighet eller otillräknelighet, äga såsom anförts icke samma betydelse i fråga om skadeståndsskyldighet. Detsamma gäller då den ansvarige avlidit och straffansvaret därför enligt gällande ansvarighetsregler övergår på senare led. Tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler äro betingade bland annat av hänsyn till skyddet för yttrandefriheten. Samma skäl talar för att den reaktion mot brottet, som ligger i skadeståndsskyldigheten, icke kan göras gällande mot envar som medverkat i brottet utan i princip böra vara begränsad på samma sätt som straffansvaret. Å andra sidan bör skadeståndsskyldighet, liksom straffansvar, föreligga, oavsett om den ansvarige, då han lämnade sin medverkan, tagit del av skriftens innehåll eller ej; vad skriften innehåller får alltså anses infört däri med hans vetskap och vilja. Vad härefter angår den förut berörda frågan, huruvida skadeståndsskyldigheten alltid skall följa straffansvaret eller om denna bör kunna kvarstå, oaktat straffansvaret övergår på annan, synes visserligen den förra lösningen, enligt vilken straffansvar och skadeståndsskyldighet alltid äro förenade hos en och samma person, ha vissa företräden ur formella synpunkter. Enbart den omständigheten kan dock icke få vara avgörande; hänsyn måste tagas till de skäl som föranlett övergången av straffansvaret och den betydelse dessa äga för skadeståndsskyldigheten. Uppenbart är att de skäl som i allmänhet föranleda att ägare till periodisk skrift blir ansvarig, såsom att utgivarens uppdrag upphört eller att denne icke innehar den befogenhet som skall tillkomma honom, ha samma betydelse i fråga om skadeståndsskyldigheten. Ej heller kan det komma ifråga att författarens anonymitet skall brytas endast för att skadestånd skall kunna utkrävas eller att författare, som icke samtyckt till utgivningen, skall svara för skadeståndet. Är anledningen till straffansvarets övergång sådan som nu angivits, bör alltså även skadeståndsskyldigheten övergå. Å andra sidan föreligger ej någon anledning varför icke den skadeståndsskyldighet som enligt allmänna regler kan göras gällande mot minderårig eller otillräknelig, oaktat denne icke kan göras straff-

176 skyldig, skulle få utkrävas, även då skadan uppkommit genom tryckfrihetsbrott. Dylik omständighet hänför sig endast till straffanspråkets särskilda natur. Det kan stundom för att den skadelidande skall kunna utfå sin ersättning vara av betydelse att anspråket kan göras gällande mot den minderårige eller otillräknelige, i den omfattning detta enligt lag kan ske. Vad nu sagts synes även böra gälla sådana fall då den eljest ansvarige saknat känt hemvist i riket vid tiden för utgivningen och det ej heller i målet k a n utrönas, var han här i riket uppehåller sig. Av denna anledning bör han icke befrias från den skadeståndsskyldighet, som eljest skulle åvila honom. I de fall då skadeståndsanspråket enligt vad nu angivits bör k u n n a göras gällande mot någon, även om straffansvaret övergår på annan, uppkommer frågan, huruvida även den sistnämnde bör ha att svara för skadeståndet. Det synes naturligt att den som sålunda göres kriminellt ansvarig icke k a n undgå att svara även för den civila påföljden av brottet. Det må framhållas att bland de omständigheter som medföra övergång av straffansvaret icke i förslaget upptagits den ansvariges död efter utgivningen. Förslaget vilar, såsom tidigare framhållits, på den grundsatsen att ansvaret bör bedömas med hänsyn till de förhållanden som förelågo, då skriften utgavs. Har den som enligt ansvarighetsreglerna är ansvarig avlidit efter skriftens utgivning, förfaller sålunda straffansvaret men skadeståndet kan enligt allmänna regler utkrävas av hans dödsbo. Utsträckning av skadeståndsansvaret i vissa fall. I 1 § 23 mom. gällande tryckfrihetsförordning stadgas att om författare saknar tillgång till gäldande av skadestånd eller rättegångskostnad, som författaren i följd av innehållet i icke periodisk skrift ålagts att gälda, förläggaren skall svara för vad i sådant hänseende skäligen bort utgå. Motsvarande ansvar skall åvila ägaren av periodisk skrift i fråga om skadestånd eller rättegångskostnad, som utgivaren ålagts att gälda. Detta stadgande leder sitt ursprung till 1912 års förslag, där det föreslogs skola omfatta även böter. Förslaget motiverades med förläggarens nära ställning, även ekonomiskt, till den skrift eller det tidningsföretag, genom vilket brottet begåtts, samt det förhållandet att utan ett sådant ansvar särskilt skadeståndsrätten alltför ofta bleve illusorisk. I 1935 års förslag angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet upptogs samma förslag, dock endast beträffande periodisk skrift och ej i fråga om böter. I 1939 års betänkande anfördes att bestämmelsen främst motiverades med att det ofta vore förläggaren eller ägaren av skriften, som i högre grad än författaren eller utgivaren hade inkomst av dess spridning. Stadgandet infördes i tryckfrihetsförordningen år 1941 i samband med de ändrade ansvarighetsregler som då blevo antagna. Med hänsyn till ägarens eller förläggarens ställning till skriften synes det befogat att ett sådant ansvar ålägges denne. Om sålunda en utsträckt ansvarighet för ägare och förläggare, såvitt angår skadestånd, bör bibehållas, kan det likväl ifrågasättas, huruvida an-

177 svaret bör vara beroende på bristande betalningsförmåga hos utgivaren eller författaren eller om icke skadeståndet bör kunna uttagas direkt hos ägaren eller förläggaren. Den förstnämnda typen av ansvarighet förekommer inom civilrätten vid s. k. enkel borgen. I fråga om utomobligatoriskt skadestånd är däremot regel att flera för skadeståndet ansvariga svara solidariskt. Sådant ansvar synes därför bäst överensstämma med vad eljest gäller. Av större betydelse är emellertid att det solidariska ansvaret ur processuell synpunkt har praktiska fördelar. Enligt gällande ordning är ägaren eller förläggaren icke part i den rättegång, vari skadeståndsfrågan behandlas. Frågan om ägarens eller förläggarens betalningsskyldighet kan upptagas, först sedan skadeståndet fastställts i rättegång och försök gjorts att få domen verkställd mot utgivaren eller författaren. Härav följer att i det mot ägaren eller förläggaren instämda målet skadeståndsfrågan måste upptagas till omprövning, då denne icke varit part i det tidigare målet. Av denna anledning har ansvaret i nu gällande 1 § 23 mom. bestämts att avse »vad i sådant hänseende skäligen bort utgå». Om ägaren eller förläggaren i stället svarar solidariskt med utgivaren eller författaren, kan ansvaret fastställas i samma rättegång som utgivarens eller författarens skadeståndsansvar, vare sig talan i sistnämnda del föres i sammanhang med åtal för tryckfrihetsbrott eller såsom särskild rättegång. Även utgivarens eller författarens skyldighet att till ägaren eller förläggaren återgälda vad denne utgivit torde kunna prövas i samma mål (22 kap. 4 § nya rättegångsbalken). Även i vissa andra situationer än de nu angivna kan en utsträckning av skadeståndsansvaret utöver vad som följer av tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler vara motiverad. Detta gäller sådana fall, då ansvaret drabbar laga ställföreträdare för annan. Förslaget innebär att, om boktryckare, ägare av periodisk skrift eller förläggare är omyndig eller hans egendom förvaltas av god man, förmyndaren eller gode mannen skall vara ansvarig; uttryckliga bestämmelser härom ha meddelats i fråga om boktryckare och ägare av perodisk skrift. Detsamma gäller beträffande laga ställföreträdare för juridisk person. I fråga om juridisk person har dock något särskilt stadgande härom icke ansetts behövligt. Straffansvar kan enligt allmänna rättsregler ej göras gällande mot juridisk person utan allenast mot de personer som leda dess verksamhet. Detta måste uppenbart gälla även ansvar för tryckfrihetsbrott. Då någon blir straffskyldig i egenskap av laga ställföreträdare för juridisk person, kan stundom även den juridiska personen göras ansvarig för skadestånd på grund av brottet (NJA 1910: 184; 1929: 461). Det kan därför vara motiverat att låta den juridiska personen jämte sin laga ställföreträdare svara även för skadestånd i anledning av tryckfrihetsbrott. Uppenbart är att den skadelidandes möjlighet att utfå ett skadestånd som tillerkänts honom därigenom i många fall skulle ökas. Det vore föga rimligt, om denne ej kunde utfå skadeståndet av den juridiska personen, för vars räkning rörelsen drives. Huruvida även omyndigs egendom bör svara i motsvarande fall, kan vara mera tveksamt. Uppenbart är att den omyndige ej i allmänhet svarar för

178 utomobligatorisk skada genom förmyndarens handlingar, särskilt ej om denna uppkommit genom brottslig gärning. Däremot torde förmyndare, som driver rörelse å den omyndiges vägnar, kunna ådraga den omyndige skadestånd i kontraktsförhållanden. Den omyndiges egendom torde även i princip svara för utomobligatoriskt skadestånd i sådana fall, då strikt ansvar förekommer. I varje fall måste detta gälla, då ett strikt ansvar är stadgat i lag. En omyndig kan sålunda bli ansvarig för skadestånd i egenskap av bilägare enligt 1916 års lag om ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik. Mot ett dylikt ansvar talar att lagstiftningen i största utsträckning söker skydda omyndigs egendom. Till stöd för ansvaret kan å andra sidan, liksom i fråga om ansvar för juridisk person, hänsyn till den skadelidande åberopas. Då skadan skett i en rörelse som drives för den omyndiges räkning, synes det ej tillfredsställande, om den skadelidande ej skulle kunna hålla sig till den omyndiges egendom, särskilt den förmögenhetsmassa som själva rörelsen utgör, för att utfå sitt skadestånd. Sistnämnda skäl får anses överväga; den omyndige bör ha att svara för skada genom tryckfrihetsbrott i nu avsedda fall, dock endast om och i den omfattning sådant anspråk enligt lag må göras gällande mot honom. Den omyndige och förmyndaren bli då solidariskt ansvariga för skadeståndet. Särskilda regler om laga ställföreträdares ersättningsskyldighet mot huvudmannen finnas i förmynderskapslagen och i lagstiftningen rörande juridiska personer. Har omyndig eller juridisk person på grund av de regler som i det föregående behandlats utgivit skadestånd, kan återbetalningsskyldighet för hans laga ställföreträdare således komma i fråga.

Om rättegången i tryckfrihetsmål. Allmänna synpunkter. Medan i äldre tider med dess enklare samhällsförhållanden rättsskipningen i allmänhet omedelbart tillkom menigheten eller vissa utsedda företrädare för densamma, har med stigande kultur och större livlighet i omsättning och samfärdsel behovet att anförtro denna uppgift åt särskilda för detta ändamål utbildade domare blivit alltmera framträdande. I alla nutida kulturstater uppbäres sedan lång tid rättsskipningen väsentligen av en kår av juridiskt utbildade personer, som ha domaruppgiften till sitt levnadskall. Även i vårt land har domstolsorganisationen följt denna utvecklingsgång. Nu angivna förhållande utesluter emellertid icke att lekmännen alltjämt, vid sidan av yrkesdomaren, ha en betydelsefull uppgift att fylla. Medverkan av lekmän är av särskild betydelse med hänsyn till rättsskipningens folkliga anknytning och allmänhetens förtroende för rättsskipningen men även ur synpunkten av rättsskipningsuppgiftens fullgörande i särskilda fall; med den fond av livserfarenhet och människokännedom, som lekmännen representera, utgöra de ofta ett värdefullt tillskott i domstolens arbete, särskilt i prak-

179 tiska frågor, och en motvikt mot ett alltför ensidigt juridiskt betraktelsesätt. Det nu sagda gäller särskilt i rättegången i brottmål. I vårt land är lekmännens deltagande i underdomstolarnas rättsskipning befäst genom uråldrig tradition och detta deltagande har ytterligare utvecklats i den år 1942 antagna nya rättegångsbalken. Samverkan mellan juridiskt bildade domare och lekmän vid avgörande av brottmål förekommer, i såväl vårt land som främmande länder, i olika former. Lekmännen deltaga antingen såsom bisittare i domstolen eller i jury. Då lekmän äro bisittare, bilda de tillsammans med den lagfarne domaren ett domarkollegium, som utövar domarfunktionen i dess helhet. Lekmännen kunna därvid antingen ha individuell rösträtt eller, såsom den svenska nämnden, äga ett kollektivt inflytande på målets avgörande. Utmärkande för jurysystemet är att domarfunktionen uppdelats, i allmänhet på det sättet att juryn ensam prövar skuldfrågan, under det att återstoden av målet avgöres av domstolen ensam. Jurysystemet har främst utbildats i England och därifrån under tiden efter den franska revolutionen spritts till andra länder. I åtskilliga europeiska stater, däribland Danmark och Norge, handläggas grova brottmål med jury. I vårt land infördes juryn år 1815 i tryckfrihetsprocessen; någon överföring av juryinstitutionen till den allmänna processen har dock icke ägt rum. E n väsentlig orsak till att jury inrättningen icke blivit införd i Sverige för andra mål än tryckfrihetsmål kan säkerligen sökas i den omständigheten, att här redan i häradsnämnden fanns en hävdvunnen form för lekmannainflytandet i rättsskipningen. ^ I fråga om de överväganden som ligga till grund för den genom nya rättegångsbalken lagfästa gestaltningen av lekmannainflytandet kan hänvisas till den utförliga redogörelse som finnes i processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, första delen (SOU 1926: 31 s. 85— 93), till uttalanden av departementschefen i propositionen till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för en rättegångsreform (nr 80 s. 82—87, 119—121 och 127) samt till diskussionen om nämnd i rådhusrätt vid riksdagarna 1931 och 1942 och vid överläggningar inför chefen för justitiedepartementet den 5—10 juni 1939. Domstolar i tryckfrihetsmål. Rättsreglernas

utveckling.

I fråga om behörighet att handlägga brottmål i allmänhet äro de allmänna underdomstolarna sedan gammalt principiellt jämställda; vilken domstol som i det enskilda fallet har att upptaga målet avgöres enligt i lagen angivna regler. Beträffande vissa slag av brottmål finnas emellertid särskilda bestämmelser, enligt vilka sådana mål få upptagas endast av vissa underdomstolar eller omedelbart av högre rätt. I 1766 års tryckfrihetsförordning förekommo icke några särbestämmelser om domstol i tryckfrihetsmål; sådana mål skulle handläggas vid vederbö-

180 rande domstol. Därmed torde i allmänhet ha avsetts underrätt i stad, där tryckeriet var beläget. Genom 1810 års tryckfrihetsförordning begränsades behörigheten att upptaga tryckfrihetsmål uttryckligen till stadsdomstolar. Målen skulle sålunda upptagas vid kämnersrätt eller, om sådan icke fanns, vid rådhusrätt i den stad, där boktryckeriet var anlagt eller under vars jurisdiktion detta eljest lydde. Tryckerier fingo nämligen, såsom tidigare framhållits, anläggas endast i stad eller inom visst kortare avstånd därifrån; även i sistnämnda fall skulle alltså tryckfrihetsmål angående skrift, som utgått från tryckeriet, upptagas vid stadens domstol. Denna hade emellertid i regel ej att avgöra målet utan skulle, sedan undersökning i målet utförts, insända denna jämte sitt utlåtande över målet till Svea hovrätt, som efter att ha infordrat tryckfrihetskommitténs yttrande dömde i målet. Voro hovrätten och kommittén av olika mening, skulle ytterligare underställning till högsta domstolen ske. Enskilda ärekränkningsåtal skulle dock avgöras av underrätten och, i vissa fall, underställas hovrätts prövning. Genom 1812 års tryckfrihetsförordning gjordes i dessa regler den ändringen att målen skulle prövas och avgöras av underrätten, varefter underställning alltid skulle ske till den hovrätt, som enligt allmänna regler prövade underställda eller fullföljda brottmål. Samtidigt upphävdes bestämmelsen att tryckfrihetskommitténs yttrande skulle inhämtas i dessa mål. I stället föreslogs införande av jury, som skulle sammanträda vid underrätten; detta förslag antogs slutligt år 1815. Bestämmelser om hovrätt såsom särskilt forum i vissa fall på grund av den tilltalades stånd gällde dock även i tryckfrihetsmål; i sådana fall kunde juryn sammanträda vid hovrätt och målet i första hand avgöras av denna domstol. Dylika privilegier avskaffades år 1870 och stadgandet i tryckfrihetsförordningen borttogs år 1909. De sålunda i 1812 års tryckfrihetsförordning upptagna reglerna om domstol i tryckfrihetsmål blevo i huvudsak bestående till år 1937, då en genomgripande reform därav genomfördes. Vissa ändringar gjordes dock under denna tid, och vissa ändringsförslag av principiell betydelse förekommo. I samband med förslag om införande av centraljury i tryckfrihetsmål, vilket förslag närmare beröres i det följande, förordade konstitutionsutskottet vid 1856—58 års riksdag att tryckfrihetsmål, liksom fallet varit med flertalet sådana mål enligt 1810 års tryckfrihetsförordning, skulle upptagas vid underrätt men där endast undersökas, varefter målet skulle insändas till Svea hovrätt, som hade att döma däri. De utvidgningar som förekommo i fråga om den plats, där boktryckeri finge anläggas, föranledde även vissa ändringar beträffande domstol i tryckfrihetsmål. I detta hänseende innebar 1872 års förslag att full frihet i fråga om anläggande av boktryckeri skulle råda. Med hänsyn till behovet av skyndsam handläggning i tryckfrihetsmål gjordes dock i förslaget icke någon ändring i den allmänna regeln att sådant mål skulle upptagas vid domstol i stad; om skriften utgått från ett på landet beläget tryckeri, skulle underrätten i närmaste stad vara behörig. Även i 1887 års förslag, enligt vilket

181 dock rätten att anlägga boktryckeri icke helt frigavs utan beträffande annan ort än stad och köping förutsatte Kungl. Maj:ts tillstånd, meddelades liknande bestämmelser angående domstols behörighet. En utvidgning av rätten att anlägga boktryckeri till att avse även köping kom till stånd genom lagändring år 1900. I samband med framställandet av förslag därom uttalade konstitutionsutskottet i sitt utlåtande (nr 9/1898 s. 7) att utskottet utgått från den grundsatsen att brott mot tryckfrihetsförordningen borde beivras med största möjliga skyndsamhet för att icke verkan av anställt åtal skulle förfelas och att utskottet därför ansett att alla tryckfrihetsmål borde behandlas vid rådhusrätt. En föreskrift att målen skulle upptagas av närmaste rådhusrätt kunde emellertid föranleda tvekan och svårigheter vid tillämpningen. På utskottets förslag blevo gällande bestämmelser därför ändrade på det sättet att tryckfrihetsmålen skulle upptagas av rådhusrätt i stad, där skrift som föranlett åtal blivit tryckt, eller, om den blivit tryckt å ort som lydde under landsrätt, vid rådhusrätten i den stad, där länsstyrelsen hade sitt säte. Under sistnämnda fall blevo således hänförliga icke blott tryckerier, vilka i enlighet med de nya bestämmelserna anlades i köping, utan även tryckerier belägna på landsbygden i närheten av stad, även om denna var en annan stad än residensstaden. Även 1912 års förslag utgick från att endast rådhusrätt skulle upptaga tryckfrihetsmål; behörigheten härtill begränsades dock till vissa rådhusrätter. Såsom i det följande närmare beröres innehöll nämligen förslaget att juryn i tryckfrihetsmål skulle tillsättas genom lottning ur en på förhand utsedd jurykår. En sådan kunde emellertid icke lämpligen utses vid varje rådhusrätt i riket. Därför innebar förslaget en centralisering av tryckfrihetsmålen till ett mindre antal domstolar. Behöriga skulle därför endast vara rådhusrätterna i Stockholm och länsresidensstäderna samt i städer med en folkmängd av minst 20 000 personer. Målet skulle upptagas, om skriften tryckts i stad, som hade sådan behörig rådhusrätt, av denna och eljest av rådhusrätten i residensstaden. I 1934 års betänkande föreslogs att tryckfrihetsmål skulle upptagas endast vid allmän underrätt i länsresidensstäder och därutöver i städer som ej deltogo i landsting, nämligen Hälsingborg och Norrköping. Mot förslaget uttalade sig advokatsamfundets styrelse. Denna framhöll att man icke finge förbise att den muntliga processen, därest domstolarna icke gjordes lätt tillgängliga, komme att för parterna medföra större tidsutdräkt och högre resekostnader ävensom större hinder i övrigt för erhållande av rättslig prövning av deras anspråk än som tidigare vore fallet samt att även med en begränsning av antalet behöriga domstolar flertalet av dessa icke skulle få önskvärd erfarenhet i fråga om tryckfrihetsmål. Enligt de år 1937 genomförda ändringarna i tryckfrihetsförordningen innehåller denna numera endast den bestämmelsen att mål angående brott mot 3 § skall upptagas vid rådhusrätt. Någon underställning till hovrätt förekommer ej längre. I fråga om de närmare bestämmelserna om domstols behörighet hänvisas till särskild lag. I 1937 års lag med vissa bestämmelser om

182 rättegången i tryckfrihetsmål föreskrevs att nu avsedda mål skulle upptagas, om den skrift som föranlett åtalet vore tryckt i stad, i vars rådhusrätt enligt gällande bestämmelser jämte borgmästaren funnos minst två lagfarna ledamöter, vid denna rådhusrätt, men i annat fall vid rådhusrätten i stad som vore säte för länsstyrelsen i det län där skriften vore tryckt. Vissa särskilda regler funnos om skrifter tryckta utom riket eller med okänd tryckningsort. Enligt 1946 års lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål gälla i huvudsak samma bestämmelser; dock har för det fall att länsresidensstad lägges under landsrätt tillfogats en bestämmelse om att den rådhusrätt i länet, som på grund av sin sammansättning är behörig och som är närmast tryckningsorten, skall upptaga de mål som eljest bort gå till rådhusrätt i residensstaden. De sakkunnigas ståndpunkt. Såsom framgår av vad nu anförts har i fråga om valet av domstol för tryckfrihetsmål skilda synpunkter övat inflytande. Någon större meningsskiljaktighet torde dock icke förekomma därom att även tryckfrihetsmålen böra tillhöra de allmänna domstolarna. Mot att för tryckfrihetsmålens handläggning inrätta särskilda domstolar vare sig i den form att denna handläggning anförtros åt en enda för hela landet gemensam centraldomstol eller så, att den överlämnas åt lokala, utom den allmänna domstolsorganisationen stående specialdomstolar, inställa sig ock starka betänkligheter av såväl principiell som praktisk natur. Vid den anknytning till den allmänna domstolsorganisationen, som sålunda ägt rum och alltjämt synes böra bibehållas, har vad angår domstolarna i första instans företräde givits åt rådhusrätterna. Även om detta företräde ursprungligen väsentligen bestämts av skäl som icke längre äga samma giltighet som tidigare, såsom boktryckeriernas förläggning i städerna och målens snabbare handläggning i rådhusrätterna än i häradsrätterna, torde dock tillräckliga skäl icke föreligga att nu övergå till en annan ordning. Med hänsyn till tryckfrihetsmålens säregna beskaffenhet och deras ringa antal kan tvärtom starkt ifrågasättas att ytterligare begränsa antalet domstolar i första instans. Härigenom skulle dessa domstolar vinna större förtrogenhet med tryckfrihetslagstiftningen och ökad erfarenhet i dessa måls handläggning. Ur allmän rättegångssynpunkt torde ett så stort antal domstolar, som nu äga handlägga tryckfrihetsmål, icke erfordras. Vid bedömandet av denna fråga måste visserligen stor betydelse tilläggas de av advokatsamfundet framförda synpunkterna. Ett sammanförande av samtliga åtal inom länet till rådhusrätten i residensstaden skulle emellertid i förhållande till nu gällande ordning icke medföra någon förändring i andra fall än då den åtalade skriften är tryckt i annan stad, vars rådhusrätt äger upptaga dylika mål. P å sätt framgår av bifogade uppställning (Bilaga B) förekommer redan nu endast en tryckfrihetsdomstol inom åtskilliga län, bland dem de båda nordligaste länen, där avstånden äro särskilt stora. Av de städer som skulle mista sin jurisdiktion i tryckfrihetsmål äro några visserligen ganska folkrika, såsom

183 Borås, Eskilstuna, Hälsingborg och Norrköping. Antalet tryckfrihetsmål i dessa städer h a r emellertid varit obetydligt. Starka skäl torde sålunda tala för att antalet tryckfrihetsdomstolar inskränkes. Denna inskränkning torde dock icke böra drivas längre än, såsom nu ifrågasatts, till en domstol i varje län, i regel rådhusrätten i residensstaden. Valet av domstol i tryckfrihetsmål påverkas uppenbart i hög grad av reglerna för juryns bildande. Såsom i annat sammanhang närmare utvecklas föreslå de sakkunniga att juryn skall bibehållas samt att jurymännen skola utses länsvis av landstingen och i fråga om stad, som ej deltager i landsting, av stadsfullmäktige. Även ur denna synpunkt torde som allmän regel böra gälla att tryckfrihetsmålen skola upptagas av rådhusrätten i residensstad eller, om rådhusrätt ej finnes i denna, av den rådhusrätt inom länet som Konungen utser. Juryn i tryckfrihetsmål. Ehuru planer på att införa jury i den svenska brottmålsprocessen i allmänhet vid upprepade tillfällen avvisats, har juryn funnits vara en lämplig form för lekmäns deltagande i tryckfrihetsmål. Skälen härför framgå av den diskussion som förts vid tiden för tryckfrihetsjuryns inrättande. Konstitutionsutskottets förslag vid 1812 års riksdag om införande av jury i tryckfrihetsmål framlades i ett särskilt memorial (nr 4), vilket på grund av oenighet inom utskottet upptar två alternativ till utformning av 5 § i tryckfrihetsförordningen, det ena med och det andra utan jury. Därvid redogjorde utskottet för de skäl för och emot jury som förekommit inom utskottet. Såsom skäl för jury angives »att tryckfrihetsmål äro i allmänhet mera moraliska än materiella förbrytelser; att de nästan förutsätta omöjligheten att igenom blotta lagformler kunna bestämmas; att ord sådana som hädelse, lasteligt yttrande, föregripelig, smädelig, skändelig, förolämpande, vrängda framställningar m. fl., vilka uti tryckfrihetsförordningen förekomma och där aro oumgängeliga, allesammans äro av den egenskap att åtminstone i de flesta fall fordra en ny definition för att med den bestämdhet kunna tilllämpas, som lagens bokstavliga tolkning skulle erfordra; att dessutom det gives framställningssätt, så väl igenom allusioner och allegorier som igenom ironiens nyttjande, vilka omöjligen av någon lag kunna i förhand på ett bestämt sätt utmärkas; att, så väl i anseende till de förra som i synnerhet till dessa senare, omfattningen av domarens åtgärd alltid blir mera inskränkt än den utav en jury eller nämnd, vilken, efter skedd undersökning och målets i laglig väg gjorda utredande, ägde att med avseende på lagens föreskrifter förena det blotta naturliga omdömets anvisning vid prövning av skriftens syftning; att en sådan jury, enär den skulle för brottslighetens bestammande äga ett friare utrymme, skulle även med detsamma avskära möjligheterna till undanflykter och förkorta rättegången, men skulle också, genom sin sammansättning och dess för varje särskilt fall gjorda tillkallande,

184 för den oskyldige framställa en säkrare tillflykt och ett starkare hopp om ett opartiskt bedömande». Ehuru i konstitutionsutskottets nu återgivna yttrande icke anföres att juryn genom sin folkliga anknytning skulle utgöra ett särskilt skydd för tryckfriheten, måste antagas att även detta skäl varit bestämmande för lagstiftaren. Till stöd härför kan åberopas vad lagkommittén anfört i sitt år 1832 utgivna förslag till allmän kriminallag. I samband med arbetet å den allmänna lagstiftningen dryftade lagkommittén även frågan om jurys införande i straffprocessen. I förslaget till allmän kriminallag (andra upplagan 1839 s. 136—139 och 155—163) har lagkommittén intagit ståndpunkt till denna fråga. Sedan kommittén framhållit att jurymannens domsåtgärd, i fråga om den anklagades fällande eller friande, icke vore av annan natur än den rätfsbildade domarens, anföres »att den säkerhet för rättvisa i domslutet, som ligger i den dömandes förmåga eller s k i c k l i g h e t att pröva juridisk bevisning, icke kan genom juryinrättningen tillförlitligare ernås, än genom den vanliga domstolsorganisationen. Huruvida åter i detta avseende den förra inrättningen må antagas vara jämngod med den senare, beror på graden av den allmänna bildning, som k a n påräknas hos de samhällsklasser, ur vilka medlemmarna av en jury skola väljas. E n annan lika oumbärlig egenskap hos den, som skall fälla en rättvis dom, är s j ä l v s t ä n d i g h e t . Det borde ej väcka förundran, om denna oftare träffades hos en jury, som blivit vald bland folket och, efter fulländad förrättning, till det enskilda livet återgår, än hos en domarpersonal, som blivit tillsatt av styrelsen och i fortfarande tjänsteförhållanden kvarstår. Också är det för denna egenskap, som juryinrättningen mest värderas i de länder, där den finnes; och det är däruti, som den synes äga ett ovedersägligt företräde för vilket land som helst i vissa mål, där domarens självständighet, mera än i andra, kan sättas på prov. Men även i denna del måste gagneligheten av en juryinrättning mätas efter ståndpunkten av den inre kraft, som utvecklat sig hos folket.» Vad särskilt angår juryn i tryckfrihetsmål yttrar lagkommittén: »Finge kommittén från den institution av oftanämnda natur, som man här i landet redan äger uti nämnden i tryckfrihetsmål, sluta till denna inrättnings användbarhet även i andra fall, så skulle kommittén ej tveka att tillstyrka ett vidsträcktare antagande därav. Men tryckfrihetsmålen äro av en så egen beskaffenhet, att slutsatser från dem till de övriga svårligen kunna dragas. Frågan, som skall prövas, omfattar vanligtvis i de förra icke den mer eller mindre invecklade, juridiska bevisningen om ett faktum, utan blott innehållet eller syftningen av en skrift, som ligger öppen för varje läsare, och däröver domen kan med lika tillförsikt överlämnas åt jurymannens förstånd och samvete, som åt domarens. Då tryckfriheten innebär en av de strängaste kontroller på all offentlig myndighet, har man ock i frågor om utövningen av denna frihet anledning att vänta mera oväld och självständighet hos en bland folket vald jury, än hos den offentliga myndighetens egna organer. Och som

185 den fria yttranderätten tillika utgör ett grundvillkor för den konstitutionella samhällsordningens bestånd, är det jämväl klart att behovet av en juryinrättning, i politiskt hänseende, först och förnämligast måste visa sig i de fall, där fråga är om ett tillständigt bruk av denna rättighet i dess viktigaste del, eller av friheten att yttra sig i tryck. Länge torde det dröja, innan en sådan inrättning, för brottmål i allmänhet, här införes. Men om lagstiftningen är tveksam i denna del, må den däremot med desto fastare beslutsamhet avvisa alla försök till förstörande av den inrättning utav enahanda natur, som Sverige redan äger i den särskilda nämnden för tryckfrihetsmål. Genom denna inrättnings utbildning till vad den bör vara, en skyddsmakt för yttranderätten, skall en jury i vidsträcktare mening ännu länge utan saknad kunna umbäras.» I huvudsak kunna de synpunkter som voro bestämmande för inrättandet av jury i tryckfrihetsmål alltjämt anses vara giltiga. Mot vad 1812 års konstitutionsutskott anförde kan väl invändas, att det ej är något endast för tryckfrihetsbrotten utmärkande att de ej kunna genom blotta lagformler bestämmas; detta gäller även andra brott. Ej heller i vanliga brottmål kan domaren stödja sig endast på »lagens bokstavliga tolkning». Han brukar även sitt »blotta naturliga omdöme» för att rätt tillämpa lagen. Betydelsefullt är emellertid att lagstiftaren avsett att juryn för brottslighetens bestämmande skulle äga ett friare utrymme än domaren. Med dessa uttalanden torde dock icke ha åsyftats att juryn skulle äga åsidosätta lagens bestämmelser. Liksom domstolen måste även juryn anses bunden av lagen, även om tendenser hos juryn att fatta sin ställning friare ej saknats. En sådan tendens gynnas av att juryn icke behöver motivera sitt utlåtande och att jurymännen icke kunna ställas till ansvar ens för medvetet överträdande av sin domarplikt. Det är därför av vikt att understryka, att lagstiftaren avsett att juryn skall vara bunden av lagens föreskrifter. Det har icke varit meningen att juryn skulle bliva någon »folkdomstol», som ägde döma enbart efter sitt rättsmedvetande. Även andra skäl som visa att juryn skall döma efter lag kunna anföras. Det för tryckfriheten grundläggande stadgandet i 86 § regeringsformen angiver såsom ett väsentligt moment i tryckfriheten varje svensk mans rättighet att icke i annat fall kunna straffas för av honom utgivna skrifters innehåll, än om detta innehåll strider mot tydlig lag. Juryn äger således icke mot lagen meddela en fällande dom. Det framgår även av juryfrågans formulering att det är lagen som skall tillämpas, ej jurymannens fria uppfattning. Ingressen till 3 § tryckfrihetsförordningen innehåller icke någon anvisning för juryn att sätta sig över lagen, utan måste ses som en erinran om de principer som böra gälla vid lagens tillämpning. Även om juryn lika litet som domstolen äger i sin dömande verksamhet åsidosätta lagens bestämmelser, är det dock uppenbart att juryn kan friare bedöma det föreliggande processmaterialet och därav draga andra slutsatser än juristdomaren. I tryckfrihetsmål är det av värde att bedömandet av den skrift som föranlett åtal kan grundas på hur denna i allmänhet uppfattas

186 av omdömesgilla, vidsynta och självständiga samhällsmedlemmar. Det är därför särskilt påkallat att lekmännens synpunkter få göra sig gällande vid prövningen av dylika mål. Vid tidpunkten för juryns införande var ur folklig synpunkt huvudsyftet med juryn att denna skulle utgöra ett värn mot övergrepp från regeringsmakten och ämbetsmännen. Uppenbart har denna utgångspunkt genom den senare politiska utvecklingen förskjutits. Grundvalen för regeringsbildningen är numera i allmänhet majoritetsförhållandena inom riksdagen. I förhållande till den eller de majoritetsgrupper, som i regel utgöra regeringens parlamentariska stöd, intaga andra partigrupper ställning av opposition och det faller till stor del på dennas lott att ej minst genom pressen utöva den politiska kontrollen över samhällsorganen och deras verksamhet. Att avgöra var gränsen skall dragas mellan befogad presskritik och straffvärt yttrande är ej sällan en svår och grannlaga uppgift. En jury, som företräder en upplyst, allmänt medborgerlig uppfattning, synes i allmänhet vara mera skickad för denna uppgift än en domstol. För domstolarnas egen auktoritet k a n det ock vara till fördel, att de icke göras till skiljedomare i politiska frågor. Å andra sidan kan ej förbises att juryns ledamöter, särskilt i politiskt upprörda tider, i högre grad än yrkesdomaren, som i sin domargärning ständigt måste ha för ögonen att bedöma varje sak efter dess egen beskaffenhet, lättare låta sig påverkas av ställningstaganden och stämningar, som icke höra samman med ett objektivt bedömande av det föreliggande fallet. E n sådan ojämnhet i rättstillämpningen är särskilt betänklig, om därigenom en skrift, som vid ett objektivt bedömande bort frikännas, skulle drabbas av ansvarspåföljd. I en sådan utveckling, som dock hittills torde varit främmande för den svenska juryn, kan ligga en fara för tryckfriheten. Vad nu yttrats sammanhänger emellertid mindre med frågan om juryns bibehållande än med spörsmålet angående omfattningen av juryns befogenheter och dess sammansättning. Vid övervägande av de skäl, som kunna anföras mot och för juryinstitutionen i tryckfrihetsmål, ha de sakkunniga kommit till den uppfattningen att denna institution alltjämt bör bibehållas. Den har nu i mer än ett sekel varit införlivad med vår tryckfrihetsprocess. Väl kunna meningarna vara delade om det sätt på vilket juryinstitutionen fyllt sin uppgift; vad angår tryckfriheten i dess viktigaste beståndsdel, den politiska yttrandefriheten, torde dock några anmärkningar icke kunna riktas mot juryn. Härmed ä r icke sagt att ej juryinstitutionen är behäftad med vissa brister. Dessa brister skola behandlas i det följande tillika med de förslag som de sakkunniga framlägga för deras avhjälpande. Juryns befogenheter. Utmärkande för jurysystemet i dess ursprungliga form är att domarfunktionen är uppdelad så att juryn ensam avgör skuldfrågan, medan domstolen på grundval av juryns utlåtande prövar övriga i målet förekommande frågor. Enligt jurysystemet, sådant det tidigare tillämpats i sitt hemland,

187 England, var någon omprövning i domstolsväg av juryns utlåtande, vare sig detta var friande eller fällande, ej tillåten. En sådan kunde däremot äga rum i de frågor, som voro förbehållna domstolen. I stort sett står den svenska tryckfrihetslagstiftningen kvar på denna ståndpunkt. Vid de reformer som juryinstitutet i senare tid undergått har nyss antydda gränsdragning mellan domstol och jury icke längre strängt upprätthållits. Väl har juryns friande utlåtande i regel alltjämt tillagts samma slutgiltiga betydelse som tidigare. Vad åter angår juryns fällande utlåtande torde numera en allmän uppfattning vara att ett sådant utlåtande icke bör beröva den tilltalade det rättsskydd, som ligger i en domstolsprövning. Denna uppfattning har kommit till uttryck uti en i England år 1907 genomförd lagstiftning, föranledd av vissa uppenbart oriktiga fällande juryutlåtanden. Enligt denna lagstiftning kan mot en fällande jurydom fullföljas talan i högre domstol i såväl sakfrågan som rättsfrågan. Den ståndpunkt, som lagstiftningen i England sålunda intagit, har påverkat juryinstitutionens utformning även i andra länders lagstiftning. Enligt danska Retsplejeloven av år 1916 är ett friande utlåtande av juryn väl alltid bindande. Går juryns svar däremot ut på att den tilltalade ä r skyldig men finner rätten bevisningen icke utgöra tillräcklig grund för den tilltalades fällande, kan domstolen besluta ny förhandling inför andra domare och annan jury. Leder även den nya förhandlingen till fällande juryutlåtande, äger domstolen frikänna den tilltalade eller fälla denne för ringare brott än som avsetts i juryns utlåtande. Grundar sig juryns fällande utlåtande på en rättstillämpning, som domstolen icke anser sig kunna biträda, äger domstolen omedelbart frikänna den tilltalade eller hänföra brottet under en mildare straffbestämmelse; en frikännande dom kan i sistnämnda fall meddelas utan att juryns utlåtande inhämtas. I huvudsak enahanda regler gälla enligt den norska straffeprocesloven. Enligt de sakkunnigas mening tala starka skäl för en reform i samma riktning av juryinstitutionen i vår tryckfrihetslagstiftning. Att ett frikännande juryutlåtande alltid bör lända till efterföljd, är av grundläggande betydelse för att juryinstitutionen skall fylla sin uppgift. De avvikelser från denna grundsats som förekomma i vissa främmande länders jurylagstiftning, t. ex. den norska, synas icke böra införas i den svenska lagstiftningen. Till stöd för bibehållande av regeln att även juryns fällande utlåtande alltid skall gälla kan väl åberopas viss hänsyn till juryns auktoritet. Detta förhållande synes emellertid icke i detta fall böra tilläggas avgörande betydelse. Såsom redan berörts i det föregående kan det icke förbises att fall kunna förekomma, då juryns utlåtande påverkas av ställningstaganden och stämningar, som icke höra samman med ett objektivt bedömande av det föreliggande fallet. Härtill kommer att de spörsmål, som äga sammanhang med rättstillämpningen i tryckfrihetsmål, ej sällan lämna rum för olika meningar och även i övrigt äro av invecklad natur. Vid en mera vidsträckt rätt till sanningsbevisning i ärekränkningsmål komma också helt visst stora krav att ställas på bevisprövningen i dessa mål. Det kan ej heller anses stå i god överensstämmelse med den tilltalades krav på rättsskydd att ett fällande jury-

188 utlåtande är orubbligt även i fall, då en domstolsprövning bort leda till hans friande. Genom att skuldfrågan i dessa fall överlämnas till domstolsprövning öppnas möjlighet att draga denna fråga under prövning i högsta instans. Väl kunna i viss mån samma synpunkter göras gällande i fråga om möjligheten till avvikelse även från friande juryutlåtande; den väsentliga skillnaden föreligger emellertid att samhällets plikt att vaka över att den oskyldige ej fälles till straff alltid är starkare än dess uppgift att tillse att de till brott skyldiga lagforas och dömas. Uppenbart bör ej heller förbises att prövningen i tryckfrihetsmål bör så anordnas att tillbörlig hänsyn även tages till det anspråk på rättsskydd som tillkommer den kränkta parten. Denna synpunkt bör emellertid beaktas i samband med regleringen av grunderna för juryns sammansättning och dess verksamhetsformer, vilka spörsmål skola upptagas till behandling i det följande. Även i ett annat hänseende kan ifrågakomma att förskjuta gränserna för juryns befogenheter. Enligt den traditionella uppfattningen har juryn väl att ensam avgöra skuldfrågan men den äger icke befatta sig med målets prövning i övrigt och således ej heller deltaga i straffets utmätande. I de reformer, som juryinstitutionen undergått, ingår att låta juryn deltaga även i denna fortsatta prövning av målet. Till stöd för en sådan reform har särskilt framhållits att en samverkan mellan jury och domstol i straff mätningsfrågor skulle avlägsna den svaghet som ligger däri att — då juryn ej motiverar sitt beslut — domstolen svävar i okunnighet om juryns uppfattning rörande brottslighetens grad liksom juryn å sin sida, när den fattar sitt beslut, saknar kännedom om domstolens uppfattning i denna fråga. Denna ovisshet kan leda till att synpunkter, som framkommit i juryn rörande brottets svårhetsgrad, av domstolen lämnas obeaktade. Ovissheten hos juryn om domstolens uppfattning härutinnan kan ock medföra ett friande utlåtande från juryn i fall då väl ett brott föreligger men juryn anser att detta bör bedömas särskilt lindrigt. Med hänsyn till det nu anförda har i vissa främmande lagstiftningar juryns befogenhet utsträckts att avse även frågan, huruvida förmildrande eller försvårande omständigheter föreligga; i vissa länders lagstiftning h a r juryns ställning bestämts så att den äger, sedan skuldfrågan avgjorts, deltaga även i straffmätningen. En sådan anordning genomfördes 1936 i fråga om juryinstitutionen i Danmark och den föreslogs av processlagberedningen till införande även beträffande den svenska tryckfrihetsjuryn (SOU 1944: 10 s. 12 —13, 143, 156). De skäl som åberopats för en utvidgning av juryns kompetens till att omfatta domarfunktionen i dess helhet äro enligt de sakkunnigas mening beaktansvärda. Mot en sådan anordning kan å andra sidan framhållas att juryn i alltför hög grad förlorar sin ställning av en i förhållande till domstolen fristående institution och därigenom väsentligen mister sin hittillsvarande karaktär. För att juryn skall kunna fylla sin uppgift är det enligt de sakkunnigas uppfattning av värde att denna fristående ställning alltjämt bibehålles. Den föreslagna anordningen är även ur organisatorisk synpunkt förenad med olä-

189 genheter. Med den utvidgning av domstolens befogenhet att vid fällande juryutlåtande pröva även skuldfrågan som de sakkunniga förordat — i denna prövning bör juryn uppenbart icke deltaga — skulle det framstå som inkonsekvent om, sedan nämnda prövning ägt rum, domstolen erhölle en ny sammansättning i fråga om den då återstående prövningen. Härtill kommer att juryns deltagande i domstolens överläggningar icke kan undgå att väcka betänkligheter ur den synpunkten att därvid i regel kommer att röjas den ståndpunkt de olika jurymännen intagit vid omröstningen i skuldfrågan. Denna omröstning bör, liksom hittills, vara sekretesskyddad — något som är av stor betydelse för bevarandet av jurymännens oberoende och självständighet. Grunderna för juryns bildande. Rättsreglernas utveckling. Den ordning för juryns tillsättande som blev antagen år 1815 innebar, att juryns medlemmar skulle utses i varje särskilt mål av parterna och domstolen. Parterna skulle välja vardera 4 och domstolen 5 i staden eller orten därintill nära boende personer. Sedan dessa förklarats ojäviga, ägde vardera parten utan anförande av skäl utesluta en av motpartens och en av domstolens jurymän. Juryn kom således att bestå av 9 personer, av vilka vardera parten utsett 3 och domstolen 3. Denna ordning för uttagande av juryn bestod ända till å r 1937 utan annan ändring än att valbarheten år 1900 utsträcktes, så att till juryman kunde väljas i länet boende personer. Åtskilliga förslag till ändrade bestämmelser förekommo dock under denna tid. Såsom i det föregående omnämnts föreslog konstitutionsutskottet vid 1856 —58 års riksdag inrättande av en centraljury för tryckfrihetsmål. Förslaget innebar att ständerna genom sina konstitutions- och lagutskott, vilkas ledamöter skulle rösta samfällt, vid varje riksdag skulle utse 60 i huvudstaden eller dess grannskap bosatta män, bland vilka för varje mål 12 jurymän skulle uttagas genom lottning. Juryn skulle sammanträda inför Svea hovrätt, dit målen efter utredning vid underrätten skulle insändas för att avgöras. Förslaget förkastades av ständerna. I en motion vid 1869 års riksdag föreslogs, att för tryckfrihetsbrotts avdömande skulle väljas inom varje stad 25—100 jurymän för tre år efter samma grunder som val av riksdagsmän till andra kammaren och att därav för varje mål skulle utlottas 9 jurymän. Motionen ledde icke till ändring i fråga om juryns sammansättning. Det vid 1871 års riksdag framlagda förslaget till ny tryckfrihetsförordning innehöll i fråga om uttagande av jury, att inom varje landstingsområde och stad, som ej deltog i landsting, årligen skulle utväljas, av landstinget för landstingsområdet och av stadsfullmäktige för staden, minst 25 allmänt aktade män. Då jury skulle sättas, skulle domstolen genom lottning bland dessa uttaga 9 ojäviga ledamöter. Förslaget upptog icke någon uteslutningsrätt för parterna. Enligt det omarbetade förslag, som framlades vid riksdagen 1872, skulle 13—470114

190 i fråga om juryns utväljande gälla följande. För varje landstingsområde skulle årligen minst 30 allmänt aktade män utväljas av landstinget att tjänstgöra såsom jurymän. I stad som icke deltog i landsting skulle de vid val av ledamöter i andra kammaren röstberättigade varje år inför magistraten utse 25 valmän, vilka ägde att för staden verkställa det val som för landstingsområde tillkom'landstinget. Bland de valda jurymännen skulle domstolen, då jury skulle sättas, utlotta 15 ojäviga, varav parterna ägde utesluta 3 vardera. Återstående 9 skulle utgöra juryn. I en reservation till utskottets förslag framlades den tanken, att domstolen årligen skulle utse ett stort antal personer — växlande t. ex. mellan 100 och 500 efter orternas folkmängd — bland vilka sedermera jurymän för varje särskilt fall skulle uttagas genom lottning. I det förslag till ny tryckfrihetslag som framlades vid 1887 års riksdag tog departementschefen avstånd från den tanke som framförts av konstitutionsutskottet vid 1871 och 1872 års riksdagar. Han yttrade: »För min del fruktar jag att varje dylikt förslag skall möta oövervinneliga hinder i svårigheten att bereda något intresse åt valet av en jurymannakår, som, därest valkretsen bleve landstingsområde eller stad och icke hela riket, i regel aldrig komme att utöva någon verksamhet. Så länge juryn endast användes i tryckfrihetsmål och sådana mål endast ytterst undantagsvis förekomma annorstädes an i huvudstaden, synes därför det nuvarande ofullkomliga sättet att utse juryn vara det enda användbara. Jag har därför funnit mig nödsakad att i forslaget huvudsakligen bibehålla gällande stadganden i fråga om parternas valratt, dock att parterna skulle få i högre grad än hittills utöva uteslutningsratten bland motpartens jurymän, varigenom de ensidigaste valen borde kunna göras oskadliga. I fråga åter om domstolens jurymän torde hinder ej mota att låta dem genom lottning uttagas ur en jurymannakår.» Förslaget innebar följande. Rådhusrättens samtliga ledamöter skulle i Stockholm vid början av varje år och i annan stad, när jury i tryckfrihetsmål första gången under året skulle sättas, välja en jurymannakår, bestående i Stockholm av 30 och i annan stad av 20 i staden eller inom fem kilometer därifrån boende, myndiga och allmänt aktade personer, att intill samma års slut tjänstgöra såsom jurymän. Juryn i varje mål skulle bildas sålunda att ratten genom lottning ur jurymannakåren uttog 5 samt parterna bland kårens ovnga ledamöter eller andra till ledamöter i kåren valbara å vardera sidan nämnde 6 ojäviga personer. Därefter ägde vardera parten utan anförande av skal utesluta en bland de av rätten uttagna och 3 bland de av motparten nämnda. De återstående 9 utgjorde juryn. Propositionen blev, såsom tidigare framhållits, icke föremål for behandling i riksdagen på grund av mellankommande riksdagsupplösning. Däremot synes propositionen ha granskats inom konstitutionsutskottet vid följande riksdag år 1889. I en av ordföranden i utskottet upprättad promemoria anfördes, att den föreslagna sammansättningen av juryn icke syntes vara tillfredsställande, huvudsakligen därför att parternas rätt att utse jurymän bibehållits. I stället förordades att juryn skulle uttagas genom lottning ur en större jurymannakår, utsedd på sätt förordats i 1871 års förslag, samt att

191 parterna skulle äga uteslutningsrätt i enlighet med 1872 års förslag (P. M. s. 48). I en motion till 1908 års riksdag föreslogs att juryn skulle bildas sålunda att u r en av landsting och stadsfullmäktige vald jurymannakår skulle utlottas 15, varav parterna ägde utsluta 3 vardera. Motionen föranledde riksdagen att begära utredning hos Kungl. Maj:t. Sedan därav föranledd utredning utförts av kommitterade inom justitiedepartementet, anförde dessa i 1912 års betänkande beträffande tryckfrihetsjuryns organisation att det gällande systemets grundbrister voro tre, nämligen att parterna själva ägde ett direkt, positivt inflytande på juryns sammansättning, att juryn uttoges ej ur en på förhand befintlig jurykår utan för ett särskilt, redan anhängigt mål samt att juryns konstituerande i regel droge långt ut på tiden, förorsakande ett oftast mer än månadslångt dröjsmål mellan målets överlämnande till dom och domens avkunnande. Efter en redogörelse för tidigare reformförslag framhöllo de kommitterade i huvudsak följande. Parternas valrätt vore ett oting av betänkligaste slag, som det ej vore möjligt att förorda till bibehållande. Om denna valrätt bortfölle, behövde juryn icke utses omedelbart för visst rättegångsmål. Den borde konstitueras genom utlottning u r en permanent jurykår, för vars bildande man med hänsyn till den ytterst begränsade användning juryn ägde med nödvändighet måste betjäna sig av en enkel apparat. Tryckfrihetsmålen borde på grund av den ringa förekomsten av dylika mål centraliseras till rådhusrätter i residensstäder och andra städer med en folkmängd av minst 20 000 personer. Vid varje sådan rådhusrätt skulle en jurykår bildas. Det spörsmålet uppkom då, på vilken väg denna jurykår skulle utses. Det vore icke riktigt att kombinera valet av jury med den politiska valrätten, emedan detta i så fall sannolikt ej kunde undgå att behärskas av partipolitiska hänsyn. Att anförtro jurykårens utväljande åt kommunala korporationer hade åtskilligt som talade för sig. Tillvaron av en länsrepresentation, landstinget, inbjöd att på det kommunala valets väg skapa en för länet gemensam jurykår. I städer, som ej hörde under landsting, skulle uppgiften i så fall lämnas åt stadsfullmäktige. Kommitterade ansågo dock tungt vägande skäl kunna anföras mot en sådan anordning särskilt med hänsyn till den politiska partigrupperingen samt föreslogo i stället att utväljandet av jurykåren borde överlämnas åt domstolen. De kommitterades förslag var icke enhälligt. En av dem, redaktören Adolf Hallgren, avgav ett särskilt yttrande. För att tillgodose fordran på tillräcklig kvalifikation hos den fungerande domaren uppställde h a n två alternativ för den yttre anordningen av juryprocessen i tryckfrihetsmål. Det ena innebar att hovrättsområde skulle bilda jurydistrikt och juryn sammanträda inför hovrättens president jämte bisittare, det andra att juryting skulle hållas inom varje län under presidium av en hovrättsledamot med domare från orten såsom bisittare. I alla händelser skulle jurykårer utses för varje län, därvid de största städerna räknades såsom län. Jurykåren skulle utses av en valnämnd, bestående av landstingets ordförande, en av länets domhavande och stadsfullmäktiges i länets residensstad ordförande.

192 Åtskilliga av de myndigheter som hördes över betänkandet tillstyrkte förslaget beträffande juryns organisation eller lämnade detta utan erinran. I några yttranden framställdes emellertid starka betänkligheter mot de kommitterades förslag. Partsvalet kunde väl icke mönstra någon försvarare, men det föreslagna sättet för jurykårens utväljande väckte kritik. Justitieombudsmannen framhöll att jurymannens befattning vore ett medborgerligt förtroendeuppdrag och förklarade sig anse det vara ofrånkomligt att tryckfrihetsjuryn utsåges genom val av folket på ett eller annat sätt. Då det åsyftades att skilda meningsriktningar eller samhällsåskådningar såvitt möjligt borde bliva inom jurykårerna representerade, så syntes det vara naturligt att de som tillhörde dessa meningsriktningar eller hyste dessa åskådningar själva finge välja sina jurymän. Stockholms rådhusrätt anförde att den föreslagna metoden för utseende av jurykåren icke syntes väl överensstämma med själva juryinstitutionens idé, som vore att göra brottslighetsfrågan oberoende av de ordinarie domstolarna. Valet vore av den ömtåliga natur att dess fullgörande, h u r samvetsgrant det än kunde vara, vore av beskaffenhet att lätteligen ådraga domstolen klander och äventyra det förtroende denna borde äga hos allmänheten. Rådhusrätten ansåg därför att, om något annat, i tillämpningen lika gott sätt för jurykårens utväljande kunde utfinnas, detta borde föredragas framför de kommitterades förslag. Reservanter inom rådhusrätten ansågo rådhusrätternas kompetens för uppdraget minst sagt tvivelaktig och uttalade sig därför mot förslaget. I några yttranden, bland dem justitiekanslerns, förordades jurykårens utväljande genom en valnämnd. De i 1912 års betänkande framlagda förslagen ledde icke till någon lagändring i fråga om tryckfrihetsprocessen. Ett nytt förslag till ombildning av rättegången i tryckfrihetsmål framlades i 1934 års betänkande. De sakkunniga framhöllo i betänkandet att de förhoppningar som knutits till tryckfrihetsjuryn icke i allo infriats och att utvecklingen visat att juryinstitutet vore behäftat med åtskilliga olägenheter. Särskilt riktade de sakkunniga anmärkningar mot partsvalet. De sakkunniga förordade att juryn i varje särskilt mål skulle uttagas genom lottning ur en jurykår, vilken skulle utses till hälften av domstolen och till hälften av landsting eller, beträffande städer som icke deltoge i landsting, av dessa städers stadsfullmäktige. Över de sakkunnigas förslag hördes åtskilliga myndigheter och enskilda sammanslutningar. Dessa voro i allmänhet ense med de sakkunniga i kritiken av det rådande systemets brister. Grundtanken i förslaget, att juryn i varje mål skulle konstitueras genom lottning ur en permanent kår, vann i flertalet yttranden anslutning. Dock framhölls i åtskilliga yttranden svårigheterna att finna en tillfredsställande form för jurykårens utväljande. Kritiken mot förslaget i denna del avsåg främst landstings och stadsfullmäktiges befattning med valet och grundade sig särskilt på farhågan att politiska synpunkter komme att träda i förgrunden vid juryvalet. I denna riktning uttalade sig bl. a. publicistklubben, svenska tidningsutgivareföreningen och svenska journalistföreningen.

193 I proposition till 1936 års riksdag (nr 235) föreslogos ändrade bestämmelser rörande sättet för juryns bildande. Efter en redogörelse för 1912 och 1934 års förslag anförde departementschefen i denna del: »Intetdera av dessa förslag synes vara av beskaffenhet att böra realiseras i full utsträckning Det förra beaktar ej vikten av det folkliga inflytandet vid juryns bildande och såsom de sakkunniga framhållit komme en ensamrätt för domstolarna i förevarande hänseende med all sannolikhet att föranleda misstankar och klander for partiskhet, något som bland annat för domstolarnas egen skull bör avvärjas. Mot de sakkunnigas förslag resa sig åter ur andra synpunkter betänkligheter, vilka med stor skärpa kommit till uttryck i yttrandena över förslaget. Risken att partipolitiska hänsyn skulle komma att spela en framträdande roll vid valen mom landstingen och stadsfullmäktige är påtaglig. Det synes ur denna synpunkt med visst fog kunna göras gällande att den föreslagna anordningen kunde i tillämpningen komma att äventyra tilltron till rättsskipningens ovald. En modifikation av de nämnda förslagen torde följaktligen vara att förorda. Det förhållandet att hela juryn för närvarande utses med direkt hänsyn till ett visst mål utgör en framträdande brist i det gällande systemet. Åtskilligt skulle därför vara vunnet genom den av Svea hovratt och pressorganisationerna föreslagna förändringen, att den del av juryn som utses av domstolen i stället skulle för varje särskilt mål uttagas genom lottning ur en på förhand befintlig kår, sammansatt av ett större antal omdömesgilla lekmän ur skilda samhällsgrupper som genom domstolens val utsetts for en viss tidsperiod. Men den sålunda uttagna delen av juryn bör vara J?."?* 11 d e n n u v a r a n d e domstolsvalda, vilken måste anses vara alltför liten i förhållande till antalet partsvalda jurymän - tre mot sex. Något verkligt behov av sa många partsrepresentanter i juryn som tre för vardera sidan torde l C ke heller kunna anses föreligga. Genom en omläggning av juryns sammansättning i dessa tvenne hänseenden torde en icke oväsentlig förbättring av juryinstitutionen uppnås. Den kärna av juryn, hos vilken det avgörande inflytandet på målets utgång ligger, känner sig icke vald med hänsyn just till detta mål. Den kan därigenom i viss mån sägas få en självständigare ställning. Liksom ledamöterna i våra häradsnämnder torde jurykarernas medlemmar komina att genomträngas av en känsla av domaransvar, agnad att avhålla dem från att vid målens avgörande taga obehöriga hansyn Bibehållandet av de partsvalda jurymännen, även i den begränsade utsträckning som nu föreslagits, torde återigen innebära en viss garanti för att parternas synpunkter å ömse sidor bliva beaktade vid överläggningen inom juryn. Det är av betydelse att äga en dylik garanti med hänsyn därtill att inom juryn icke, såsom förhållandet är inom häradsrätten med dess stora Jekmannanamnd, finnes en rättsbildad ordförande vilken det under domarb e l l t a n l f f F *" ^ ^ * * *"* r e l e V a n t a ö m y n d i g h e t e r i målet vinna f ö . 1 1 6 w - r S O m i m i a V S G S k ° m P r ° P ° s i t i o n e n i huvudsak att läggas till grund for de bestämmelser i tryckfrihetsförordningen som infördes år 1937 och alltjämt galla.

194 De sakkunnigas ståndpunkt. Angående de år 1937 antagna bestämmelserna anföres i de av departementschefen meddelade direktiven för de sakkunnigas arbete: »De förändringar i bestämmelserna för juryns sammansättning, som då genomfördes, avsågo icke minst att skapa bättre förutsättningar än tidigare för ett av obehöriga hänsyn ostört avgörande. Från flera håll har uttalats att detta syfte icke uppnåtts. Man har påtalat en viss godtycklighet i juryavgörandena, därvid bl. a. gjorts gällande att juryn icke kommit att lämna effektivt skydd för minoriteternas kritikrätt eller för den enskilde mot otillbörliga angrepp från pressens sida. Den ringa kontakten mellan juryn och domstolen har vidare betecknats såsom en brist.» Mot gällande ordning, enligt vilken juryn till en del utlottas ur en genom domstolens val upprättad jurymannalista och till en del utses av parterna, kan främst riktas den anmärkningen att den icke tillgodoser det folkliga inflytandet vid juryns bildande och att juryn därför icke kommer att uppbäras av samma allmänna förtroende, som om jurymännen utses genom medborgerliga val. Även ur andra synpunkter ha mot partsvalet gjorts vägande erinringar. Partsvalet kritiserades skarpt såväl i 1912 års som i 1934 års betänkande. Till stöd för partsvalet har ofta framhållits att de partsvalda jurymännens uppgift vore att tillse att parternas synpunkter å ömse sidor bleve beaktade vid överläggningen inom juryn. Detta skäl torde dock icke böra vara avgörande. Juryn har att träffa sitt avgörande på det material som framkommit vid domstolens förhandling i målet och det skulle uppenbart vara till skada för rättssäkerheten, om juryn skulle låta sig bestämmas av upplysningar, som inhämtats från enskilda jurymän och icke varit underkastade båda parternas granskning. En annan synpunkt, som otvivelaktigt är mera vägande, är att genom partsvalet juryn kan tillföras särskild sakkunskap, som för bedömande av det föreliggande fallet är av betydelse. Även om ur sistnämnda synpunkt vissa skäl kunna anföras till stöd för partsvalet, måste det dock med hänsyn till rättsskipningens objektivitet anses som ett allvarligt missförhållande att dömande uppgifter på detta sätt överlämnas åt företrädare för partsintressen. De sakkunniga kunna med hänsyn härtill ansluta sig till den ståndpunkt som intagits i 1912 och 1934 års betänkanden. Denna ståndpunkt leder till att partsvalet avskaffas. Att lekmän som medverka i våra domstolar utses genom medborgerliga val, är en grundsats, till vilken svensk rättsordning sedan lång tid tillbaka anslutit sig. Mot dylika val har riktats den anmärkningen, att de k u n n a medföra en icke önskvärd politisering av valet. Ehuru dessa farhågor icke äro helt ogrundade, kan man dock, liksom justitieombudsmannen i yttrandet över 1912 års betänkande, framhålla att betydelsen därav överdrivits. Även i sådana fall då vid valet politiska synpunkter icke kunna anses ha varit uteslutna, torde den erfarenheten vara allmänt bekräftad, att de valda i sin domaruppgift snart bortse från sin politiska inställning. Ett korrektiv mot juryns maktmissbruk är ock att söka i den befogenhet, som enligt de sakkunnigas mening bör tilläggas domstolen, att ompröva juryns fällande utlåtanden.

195 Finner m a n sålunda att jurymännen böra utses genom medborgerliga val, uppställer sig frågan om den valförsamling, åt vilken valen skola anförtros. Såsom jämförelse kan förtjäna framhållas hur val av lekmannadomare i andra fall sker. Nämndemän väljas för närvarande på kommunalstämma av dem som äga rösträtt i kommunens allmänna angelägenheter. I stad som lyder under landsrätt sker valet på allmän rådstuga. Genom nya rättegångsbalken göres häri den ändringen att valet i allmänhet uppdrages åt kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige. Ägodelningsnämndemän och vattenrättsnämndemän väljas inför häradsrätten av valmän, utsedda till bestämt antal för varje kommun på kommunalstämma. I städer där illitterata rådmän finnas väljas dessa av stadsfullmäktige. Handelskunniga män, vilka i vissa rådhusrätter deltaga vid behandlingen av handelsmål, utses av stadsfullmäktige. Övervägande skäl torde tala för att val av jurymän anförtros åt någon redan bestående korporation. Såsom i 1912 års betänkande framhålles måste på ett användbart valsystem i detta fall ställas den fordran att det icke förutsätter mycken apparat. På grund av det nu anförda och då omedelbara val icke torde kunna ifrågakomma, återstår allenast någon av de kommunala representationerna, landsting, stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige. Bland dessa torde företräde böra givas åt landsting; i de städer som icke deltaga i landsting torde uppgiften böra tillkomma stadsfullmäktige. Till stöd för denna lösning kan framhållas, att valet bör vara mera enhetligt samt att endast ett mindre antal jurymän erfordras för de arbetsuppgifter som åligga dessa. I 1934 års betänkande föreslogs att det val av jurymän, som enligt förslaget uppdragits åt kommunala representationer, skulle ske proportionellt. Frågan om tillämpning av den proportionella valmetoden vid val av nämndemän har övervägts under förarbetena till nya rättegångsbalken, vilken dock för utseende av dessa bibehållit majoritetsval. Processkommissionen hade föreslagit att dylika val skulle ske proportionellt, om minst två nämndemän skulle väljas i en valkrets och en viss kvotdel av de väljande så yrkade. Processlagberedningen anförde emellertid att tillräckliga skäl ej förelåge för ersättande helt eller delvis av de rådande majoritetsvalen med proportionella val och att den proportionella valmetoden lätt ledde till skarpare motsättning mellan olika väljargrupper än som beträffande dessa val kunde anses lämpligt. Även i fråga om val av jurymän torde det anförda äga tillämpning. Det kan ytterligare framhållas, att det icke är önskvärt att jurymännen se såsom sin uppgift att inom juryn företräda vissa väljargrupper, vilket lätt kunde bliva fallet om de utsåges genom proportionella val. Valet av jurymän bör därför ske genom majoritetsval. Uti de av departementschefen meddelade direktiven framhålles, att reglerna för juryns sammansättning böra jämkas i sådan riktning, att juryn i sin helhet kommer att utgöras av personer, vilka icke alltför sällan deltaga i rättsskipningen. Med nu gällande regler om laga domstol i tryckfrihetsmål och om tillsättande av juryns ledamöter tillgodoses detta krav endast i mycket ringa omfattning.

196 Enligt gällande lag upptagas tryckfrihetsmål av rådhusrätterna i länsresidensstäderna och i andra städer, i vilkas rådhusrätt jämte borgmästaren finnas minst två lagfarna ledamöter. Residensstäderna, Stockholm medräknat, äro tjugufyra. Övriga städer, vilkas rådhusrätt är behörig såsom tryckfrihetsdomstol, äro Alingsås, Borås, Eskilstuna, Hälsingborg, Landskrona, Lidköping, Lund, Norrköping, Oskarshamn, Sundsvall, Söderhamn, Södertälje, Trelleborg, Uddevalla, Varberg och Ystad. Behöriga äro sålunda rådhusrätterna i fyrtio städer. Antalet mål som dessa domstolar ha att behandla är emellertid synnerligen ringa. Härutinnan hänvisas till Bilaga B. En orsak till att juryn består av personer som endast sällan deltaga i rättsskipningen är således den ringa förekomsten av tryckfrihetsmål. E n annan orsak är det sätt på vilket juryn i varje mål tillsättes. Av juryns ledamöter utlottas 5 av domstolen från en jurymannalista och utses övriga 4 av parterna. Då jurymannalistan omfattar så stort antal personer som 80 i Stockholm, 60 i Göteborg och 40 på andra orter, är det ej stor sannolikhet för att de ledamöter som i visst mål utlottas från listan skola besitta någon nämnvärd erfarenhet av tryckfrihetsmål. I fråga om de partsutsedda ledamöterna i juryn saknas alla garantier för att de skola äga någon dylik erfarenhet. Med hänsyn till den ringa förekomsten av jurymål möta uppenbart stora svårigheter att inom juryprocessens ram tillgodose det av departementschefen framförda kravet på större domarerfarenhet hos juryns ledamöter. Det nu sagda gäller även med den begränsning av antalet domstolar i första instans som av de sakkunniga förordats. Ej heller torde detta resultat annat än i undantagsfall kunna nås genom en begränsning av den krets, jurymannakåren, ur vilken juryns ledamöter uttagas till tjänstgöring. Frågan om jurymannakårens storlek påkallar emellertid uppmärksamhet ur en annan synpunkt. I 1912 års betänkande framhölls att jurymannakåren borde tilltagas sa stor, att en tillräckligt allsidig representation både möjliggjordes och framstode såsom ett tydligt syfte hos lagstiftaren, men att den å andra sidan ej borde omfatta så många medlemmar, att icke en livlig omsättning läte förena sig med fasthållande vid tillräckligt stränga principer vid urvalet. Antalet medlemmar i jurymannakåren sattes i förslaget till 40, i Stockholm 60, varjämte föreskrevs en viss minimiomsättning av kåren. I 1934 års betänkande anslöto sig de sakkunniga i fråga om kårens storlek till den mening som uttalats i 1912 års betänkande. Det är tydligt att lottning bland ett stort antal personer är en bristfällig metod för att nå kompetens och allsidig representation hos en jury. Ju större jurymannakåren är, desto ovissare blir utfallet av lottningen. Det är inom juryn, ej i jurymannakåren, som representationen bör vara allsidig, för att föreliggande frågor genom diskussion mellan personer i olika samhällsställning skola få ett vidsyntare bedömande. Även om, såsom lagen föreskriver, skilda samhällsgrupper bliva representerade i jurymannakåren, kan lottningen leda till att en ensidigt sammansatt jury uttages. Ur synpunkten av juryns lämpliga sammansättning synes alltså övervä-

197 gande skäl tala för att antalet för jurymannauppdraget utsedda personer icke göres större än som kan anses påkallat av processuella skäl. Genom en sådan begränsning beredes i långt högre grad än nu är fallet möjlighet att till uppdraget utse dem som äro fullt skickade för sin uppgift. Det torde ock kunna väntas att denna möjlighet kommer att tillvaratagas av de representativa organ, landstingen och stadsfullmäktige i de större städerna, åt vilka valet av jurymän i huvudsak skulle anförtros. Såsom redan framhållits kan det av departementschefen framhållna önskemålet att juryn i sin helhet kommer att utgöras av personer, vilka icke alltför sällan deltaga i rättsskipningen, endast ofullständigt tillgodoses genom en begränsning av jurymannakåren. Den önskvärda domarerfarenheten måste sökas hos personer, som deltagit eller alltjämt deltaga i den allmänna rättsskipningen. En anknytning kan härvid ifrågakomma till nämndemannauppdraget i underrätt på det sätt att vid landstings eller stadsfullmäktiges val av jurymän jurymannakåren till viss del utses bland dem som äro eller varit nämndemän vid allmän underrätt. Härigenom kommer en viss domarerfarenhet alltid att vara representerad inom juryn och de anmärkningar mot juryns nuvarande sammansättning, som från denna utgångspunkt framställts, förlora i betydelse. Hur stor del av jurymannakåren som bör tagas ur nämndemännens krets, kan vara föremål för delade meningar. De sakkunniga ha stannat vid att förorda en tredjedel. På grundval av de synpunkter som sålunda utvecklats har förslaget utarbetats. För varje rådhusrätt, som är behörig att upptaga tryckfrihetsmål, skall finnas en jurymannakår om 24 personer, fördelade i två grupper med 16 jurymän i ena och 8 jurymän i andra gruppen; de sistnämnda skola vara eller ha varit nämndemän vid allmän underrätt. Hela jurymannakåren utses länsvis genom val av landsting och stadsfullmäktige i städer, som ej deltaga i landsting. Partsvalet har icke bibehållits; däremot äga parterna alltjämt rätt till uteslutning av visst antal jurymän, särskilt för varje grupp. I övrigt nedbringas antalet genom lottning så att i den första gruppen kvarstå 6 och i andra gruppen 3 jurymän. Dessa bilda den i målet tjänstgörande juryn. Förhållandet mellan domstolen och juryn. Då lekmän i andra fall än i tryckfrihetsmål deltaga i svensk rättsskipning, gäller såsom inledningsvis framhållits den regeln att lagfarna domare och lekmän avgöra målen gemensamt. Ett av skälen till att domarens och lekmännens samverkan givits denna form är att domaren skall tillföra lekmännen den erforderliga lagkunskapen. Denna domarens uppgift har kommit till uttryck i 23 kap. 2 § gällande rättegångsbalk, där det stadgas, att häradshövdingen, när dom å häradsting skall fällas, har att underrätta nämnden om saken och de skäl däri äro, så ock vad lag i ty fall säger. Samma uppgift ålägges domaren i 17 kap. 9 § och 30 kap. 7 § nya rättegångsbalken, i vilka lagrum det om rättens överläggning till dom föreskrives att, om nämnd

198 h a r säte i rätten, ordföranden skall framställa saken och vad lag stadgar därom. Kunskap om gällande lag är av ej mindre betydelse i de frågor som tryckfrihetsjuryn har att bedöma än i rättegångsmål i allmänhet. Juryn har ofta att taga ställning till juridiska spörsmål av invecklad art; den fråga som framställes till juryns besvarande innehåller en hänvisning till lagrum i tryckfrihetsförordningen och i allmänna strafflagen. I andra länder, där jury i brottmål förekommer, har man nödgats i olika former giva juryn juridisk ledning. Detta sker därigenom att domaren före juryns överläggning gör en sammanfattning av målet och förklarar de rättsregler som juryn har att tilllämpa. I vissa länder, såsom Frankrike och Danmark, lämnas dessutom domaren tillträde till juryns överläggning, för att denne skall kunna lämna juryn nödiga råd och anvisningar. Frågan, huruvida den svenska tryckfrihetsjuryn genom rättens ordförande bör erhålla juridisk ledning, har tidigare varit föremål för uppmärksamhet. I 1912 års betänkande ifrågasattes, huruvida icke det referat av målet, vilket domaren enligt förslaget hade att lämna juryn, borde åtföljas av en information rörande de till tillämpning ifrågasatta lagparagrafernas rätta förstånd (s. 279). Därvid anfördes emellertid att övervägande skäl talade för att icke pålägga våra rådhusrättsordförande en så särskilt grannlaga, svårlöst och för dem hittills främmande uppgift. Något förslag till sådan offentlig information upptogs ej heller i 1934 års betänkande. I stället föreslogs att rättens ordförande eller domaren skulle vara närvarande under juryns överläggning för upplysningars meddelande, men skulle avträda innan ansvarsfrågan upptoges till slutlig prövning. De sakkunniga anförde härom (s. 45): »Den vägledning som jurymännen behöva kan otvivelaktigt givas dem vida naturligare under den enskilda överläggningen än i ett offentligt föredrag: genom frågor och svar kunna missförstånd lättare uppklaras än genom en i förväg meddelad instruktion. Det är att antaga att, om domare och jury få samarbeta under tvångsfria former, denna samverkan skall visa sig vara till stort gagn. Mot en anordning sådan som den föreslagna kan det invändas att medverkan från domstolens sida synes principiellt böra vara helt utesluten så snart skuldfrågan överlämnats till lekmannens bedömande. Det ligger emellertid i öppen dag att det system som föreslagits för juryns uttagande icke innebär garantier för att den i det särskilda målet konstituerade juryn bland sina medlemmar kommer att räkna personer som äga juridiska insikter. En sådan samling lekmän begår lätt misstag i juridiska frågor. Är rättens ordförande med, kan han lämna vägledning rörande de i målet avgörande juridiska synpunkterna. Att denna vägledning skulle komma att bliva tendentiös eller rent av direkt missledande torde ej behöva befaras.» De sakkunnigas förslag omarbetades emellertid inom justitiedepartementet. Processuella bestämmelser utbrötos till särskild lag och det förslag till sådan lag som remitterades till lagrådet innehöll icke någon föreskrift om att rättens ordförande skulle närvara under juryns överläggning. I stället föreslogs

199 ett stadgande om att juryn ägde av rätten införskaffa erforderliga upplysningar. Beträffande ordningen för den sålunda förutsatta kommunikationen mellan juryn och rätten meddelades icke bestämda föreskrifter. Departementschefen anförde dock att stadgandet ej finge tillämpas så att det komme i strid med bestämmelsen att juryns överläggning skulle hållas i enrum (prop, nr 2/1937 s. 18). Lagrådet erinrade (s. 38) att den föreslagna anordningen vore föga praktisk och sannolikt komme att förfela sitt ändamål. Beträffande de sakkunnigas förslag anförde tre av lagrådets ledamöter, att det knappast vore väl förenligt med juryns uppgift och ställning i rättegången, om dess överläggning till beslut komme att äga rum under sådana former, att en viss påverkan från domstolens sida i verkligheten eller åtminstone till skenet icke kunde anses utesluten. De påpekade även att åt jurymännen uttryckligen givits befogenhet att vid den offentliga förhandlingen framställa frågor och att dessa tydligen kunde hänföra sig till alla sådana synpunkter, som vore av betydelse för juryfrågans besvarande. En lagrådsledamot tillstyrkte de sakkunnigas förslag. Varken den av de sakkunniga föreslagna eller den till lagrådet remitterade bestämmelsen medtogs i det förslag som förelades riksdagen; någon sådan bestämmelse inflöt ej heller i lagen. Ifrågavarande spörsmål har ock upptagits till behandling av processlagberedningen. Beredningen har framhållit (SOU 1944: 10 s. 145) hurusom före 1937 års lagstiftning- angelägenheten att i juryn funnes någon som kunde leda dess förhandlingar i viss mån kunde beaktas vid domstolens val av jurymän men att denna möjlighet enligt nämnda lagstiftning ej längre stode till buds samt att enligt vad som upplysts vid överläggningar med beredningens rådgivande nämnd de praktiska erfarenheterna givit anledning till önskemål om bättre garantier för att juryns överläggning skulle kunna äga rum under kompetent och opartisk ledning. Såsom redan framhållits måste det anses vara av stor betydelse för att juryn skall kunna fylla sin uppgift att juryn beredes tillfälle att i förekommande rättsliga spörsmål erhålla upplysningar om gällande rättsreglers innebörd och tillämpning. Detta behov hade beaktats såväl i 1934 års förslag som i det år 1936 till lagrådet remitterade förslaget. Även om de av lagrådet framställda anmärkningarna mot 1934 års förslag icke kunna frånkännas visst berättigande, synas dock dessa anmärkningar icke träffa en anordning, varigenom det överlämnas åt juryn att taga initiativ till en av omständigheterna påkallad information från domstolens sida. Ett fullt opartiskt och av obehöriga inflytelser opåverkat ställningstagande från jurymännens sida vinnes icke genom att dessa lämnas i okunnighet om gällande rätt. Tvärtom är en grundlig genomgång av saken och dess förhållande till gällande lag och härskande praxis det bästa medlet att sätta varje juryman i stånd att självständigt bedöma de frågor han har att avgöra. Det är givet att rättens ordförande, som haft anledning att i förväg övertänka förekommande rättsfrågor och som lett förhandlingarna i målet, är bäst skickad att giva jurymännen de upplysningar dessa behöva. Att en ojävig domare därvid skulle söka obehörigen påverka juryn torde ej behöva befaras.

200 I England, där juryn vilar på en månghundraårig tradition, sker sedan gammalt samarbetet mellan domare och jury på ett enkelt och formfritt sätt, vilket möjliggör för domaren att utan formalism göra den sammanfattning av målet, som föregår frågornas riktande till juryn, och för juryn att utan omgång, även medan den inbördes rådplägar om svaret, vända sig till domaren och begära upplysning på någon punkt, där ovisshet uppstått. I vissa andra länder har man för att råda bot på de olägenheter som ansetts ligga däri, att juryn begår misstag i juridiska frågor eller att den otränade lekmannen har svårt att efter en lång rannsakning sammanhålla och överblicka allt det material som förelagts domstolen, lämnat domaren eller, om flera juristdomare sitta i domstolen, dess ordförande tillträde till juryns förhandlingar. I F r a n k r i k e h a r sålunda framvuxit en, genom lag år 1908 bekräftad regel att domstolsordföranden på kallelse från juryn äger komma tillstädes vid dess överläggning. Han måste emellertid vara åtföljd av åklagaren och försvarsadvokaten. Hans uppgift är endast rådgivande. Även i kantonen Geneve i Schweiz äger domstolens ordförande närvara vid juryns överläggning och på begäran lämna upplysningar. (Processkommissionens betänkande, första delen, s. 47 och 51.) I Danmark har genom 1936 års ändringar i Retsplejeloven införts en möjlighet för rättens ordförande att närvara under juryns överläggning. Det stadgas härom i § 895 att rättens ordförande, om minst fem av jurymännen uttala en önskan därom, skall vara tillstädes under överläggningen för att besvara de frågor som jurymännen i anledning av målet önska ställa till honom. Han äger även själv taga till orda, när han finner det påkallat för att förhindra misstag från jurymännens sida. Hans uttalanden skola protokollföras. Han skall avträda innan juryn skrider till omröstning. Förslaget om rätt för domare att på framställning komma tillstädes under juryns överläggning synes överensstämma med en modern utvecklingslinje i utländsk juryprocess. Det måste därför anses välgrundat att nu för den svenska tryckfrihetsprocessen införa ett dylikt institut. Härigenom torde ock beaktas de önskemål som framförts av processlagberedningen. Någon svårighet att med den sammansättning som juryn enligt de sakkunnigas förslag skulle erhålla tillgodose behovet av lämplig juryordförande torde knappast komma att föreligga. Bestämmelser av nu antytt innehåll ha erhållit plats i lagen om rättegången i tryckfrihetsmål. Till skillnad från den danska lagstiftningen h a r av principiella skäl varje juryman ansetts böra äga befogenhet att påkalla upplysningar av rättens ordförande.

Om utrikes tryckta skrifter. Rättsreglernas utveckling. Den i 1766 års tryckfrihetsförordning uttalade grundsatsen att ingripande mot tryckt skrift skulle få ske blott i judiciell ordning ägde tillämpning endast i fråga om skrifter, som trycktes inom riket; även bland sådana skrifter voro, såsom tidigare framhållits, teologiska arbeten undantagna. I förord-

201 ningens ingress stadgades att tillsynen över »skadeliga böckers införande och försäljande på boklådorna» skulle förbliva hos kanslikollegiet och konsistorierna, som ägde »däröver hand hålla att ej några förbjudna och förföriska böcker, antingen i teologiska eller andra ämnen, må få införas». Först igenom 1810 års tryckfrihetsförordning blev även spridandet av skrifter, som tryckts utom riket, i princip underkastat tryckfrihetsförordningens bestämmelser. De föreskrifter som meddelades om dylika skrifter och med vissa kompletteringar inflöto även i 1812 års tryckfrihetsförordning voro emellertid synnerligen ofullständiga. I 4 § 10 mom. stadgades att hovkanslern i fråga om försäljning och utspridande av utifrån inkomna skrifter på svenska språket skulle äga samma skyldigheter och åligganden som i avseende på inom riket tryckta samt att föryttrare av sådana skrifter skulle vara underkastad samma skyldighet och ansvar, som i 4 § 2 mom. voro stadgade för boktryckare, nämligen i fråga om avlämnande av granskningsexemplar. Om ansvarigheten för tryckfrihetsbrott genom sådan skrift funnos däremot inga bestämmelser. Att stadgandet i 4 § 10 mom. icke uppfattades på det sättet att föryttraren skulle vara ansvarig även i sådant hänseende, framgår av det ändringsförslag som framlades av konstitutionsutskottet vid 1828—30 års riksdag, enligt vilket föryttrare skulle vara underkastad enahanda skyldighet och ansvar som »i övrigt genom denna lag för författare bestämda finnas». Detta förslag blev dock icke antaget. Beträffande frågan i vad mån ansvarstalan kunde förekomma i fråga om de i 4 § 10 mom. avsedda skrifterna ha olika meningar uttalats. Rydin ansåg att tryckfrihetsförordningens bestämmelser endast voro tillämpliga på svenska medborgares från svenskt tryckeri utgivna skrifter och att därför, utöver vad tryckfrihetsförordningen stadgade om kvarstad, allmän lag borde tilllämpas i fråga om skrifter, som tryckts utom riket på svenska språket (Ny svensk tidskrift 1887, s. 244). Reuterskiöld hävdade att enligt grunderna för vissa stadganden i tryckfrihetsförordningen den eller de principala föryttrarna alltid måste behandlas som boktryckare och möjligen tillika såsom utgivare med författaransvar, under det att övriga föryttrare borde betraktas som vanliga föryttrare av inrikes tryckt arbete (Statsvetenskaplig tidskrift 1897 —99, s. 65). Dessa uttalanden ha kritiserats av Alexanderson, som kom till det resultatet att åtal väl i princip kunde förekomma enligt tryckfrihetsförordningens bestämmelser men ej mot föryttraren och att det därför i regel icke var möjligt att inom riket finna någon som kunde ställas till ansvar (Föreläsningar över den svenska tryckfrihetsprocessen, s. 55). Beträffande anmäld periodisk skrift, som tryckts utom riket, kunde ansvarstalan här i riket riktas mot utgivaren (NJA 1887: 40). Vad angår skrifter, som tryckts utom riket på främmande språk, innehöll 1810 års tryckfrihetsförordning ett stadgande, enligt vilket hovkanslern, om han fann skriften strida mot något av vissa uppräknade moment i 3 §, skulle belägga skriften med kvarstad samt inhämta Kungl. Maj:ts befallning, huruvida den borde till föryttrande frigivas eller under vidare kvarstad till återutförande förbliva. Vid tillkomsten av 1812 års tryckfrihetsförordning

202 gjordes i detta stadgande, förutom en komplettering av de uppräknade momenten i 3 §, det tillägget att det skulle åligga bokhandlaren att lämna förteckning över inkomna utländska skrifter. Dessutom upprepades såsom en sista punkt stadgandet om Kungl. Maj:ts befogenhet att förordna om skriftens kvarblivande under kvarstad och gjordes det tillägget att Kungl. Maj:t ägde bevilja bokhandlaren ersättning av statsmedel. Den sista punkten i stadgandet h a r föranlett den tolkningen att förordnande om skriftens kvarblivande under kvarstad kunde meddelas ej blott då skriften var avfattad på främmande språk utan även i fråga om svenskspråkig skrift. Skillnaden mellan de åtgärder som kunde förekomma beträffande dessa båda slag av skrifter skulle således ligga däri, att ingripande i administrativ ordning kunde förekomma i fråga om skrifter på främmande språk endast i anledning av de i 11 mom. uppräknade tryckfrihetsbrotten och, då skriften var svenskspråkig, även på grund av andra sådana brott. (Rydin: Om yttrandefrihet och tryckfrihet, s. 305, och Reuterskiöld: Statsvetenskaplig tidskrift 1897—99 s. 66; jämför dock Alexanderson: Föreläsningar över den svenska tryckfrihetsprocessen, s. 57.) Otvivelaktigt var dock att skrifterna på främmande språk icke voro underkastade åtal (NJA 1904:89). Det må anmärkas att de ännu gällande bestämmelserna i 5 § 13 mom. tryckfrihetsförordningen avse även utländska, hit införda skrifter och att således administrativa åtgärder enligt detta stadgande kunnat förekomma beträffande dylika skrifter. De nu angivna, i åtskilliga hänseenden ofullständiga och oklara bestämmelserna om skrifter, som tryckts utom riket, gällde i huvudsak oförändrade till år 1941; stadgandet i 4 § 11 mom. är med vissa ändringar alltjämt gällande. De förslag till ändrade bestämmelser, som under denna tid förekommo, avsågo att skapa möjligheter för ett utkrävande av ansvar även för sådana skrifter. De båda förslagen till ny tryckfrihetsförordning vid 1871 och 1872 års riksdagar gingo därvid på den linjen att hänföra förbrytelse, som begåtts genom sådana skrifter, under allmän lag såväl i fråga om ansvarighet som i processuellt hänseende. Till förekommande av skriftens spridning skulle dock justitiekanslern, vilken enligt dessa förslag skulle utöva tillsynen över tryckta skrifter, äga belägga de nu avsedda skrifterna med kvarstad, vilken åtgärd skulle prövas av domstol; gillades kvarstaden skulle domstolen utsätta viss tid, inom vilken skriften, vid äventyr av konfiskation, skulle vara utförd ur riket. Även 1887 års förslag innehöll liknande regler; prövningen av konfiskation utan samband med åtal skulle dock ankomma p å Kungl. Maj:t. Dessutom föreslogos vissa ytterligare bestämmelser, bland annat om avlämnande av granskningsexemplar av svenskspråkiga skrifter. I 1912 års betänkande förordades att såsom villkor för spridningen h ä r i riket av importerad på svenska språket avfattad skrift den fordran skulle uppställas att å de införda exemplaren skulle finnas tryckt, åstämplat eller eljest anbragt namnet på någon i svensk stad bosatt bokhandlare, som i egenskap av huvuddistributör besörjde skriftens spridning. Huvuddistributören skulle vara skyldig avlämna granskningsexemplar; från avlämningsskyl-

203 digheten undantogos dock vetenskaplig facklitteratur och, utan avseende på innehållet, skrifter som överstiga åtta tryckark. Huvuddistributören skulle vara ansvarig för skriftens innehåll, om författare eller förläggare icke kunde anträffas och ställas för rätta. Saknade skriften uppgift om huvuddistributör skulle utspridaren straffas med böter samt, om huvuddistributören ej heller kunde anträffas och ställas för rätta, i dennes ställe ansvara för skriftens innehåll. I övrigt skulle i huvudsak gälla samma regler som för de inom riket tryckta; bland annat skulle således reglerna om ansvarig huvudredaktör vara tillämpliga i fråga om tidning eller tidskrift, avfattad på svenska språket. Beträffande skrifter på främmande språk, vilka tryckts utom riket, innebar förslaget att reglerna i allmän lag såväl i straffrättsligt som i processuellt hänseende skulle vara tillämpliga. Dessa regler skulle dock kompletteras med föreskrifter att olovlig publicering av handlingar samt lögnaktiga framställningar till allmänhetens förvillande skulle vara straffbara, även då de förekommo i sådana skrifter, samt att den som med vetskap om skriftens innehåll spred denna skulle vara förfallen till ansvar såsom för själva utgivandet. Skyldighet att avlämna granskningsexemplar skulle icke föreligga. Vidare föreslogs att skrifter på främmande språk alltjämt skulle kunna konfiskeras i administrativ ordning. Sedan kvarstad beslutats av justitiekanslern, skulle kommitterade till tryckfrihetens vård pröva kvarstaden och, om denna fastställdes, förklara att skriften inom viss tid skulle vara u r riket utförd vid äventyr av konfiskering. De år 1941 genomförda lagändringarna anknöto i väsentliga delar till 1912 års förslag. Beträffande periodiska skrifter stadgas i första hand att eljest gällande bestämmelser om utgivare och utgivningsbevis skola vara tillämpliga, om skriften ej huvudsakligen är avsedd för spridning utom riket. I övrigt innebära reglerna om skrifter, tryckta utom riket, följande. För skrift på svenska språket skall finnas huvuddistributör inom riket utom i vissa undantagsfall. Huvuddistributören skall vara angiven på skriften. Det skall åligga honom att lämna granskningsexemplar och han skall ansvara för skriften, såsom om han vore boktryckare. Annan utspridare svarar i huvuddistributörens ställe dels i de fall då sådan icke skall finnas och dels då uppgift om huvuddistributör icke finnes på skriften eller uppgiften, utspridaren veterligt, är oriktig, och det ej heller annorledes kan visas vem denne är. I fråga om skrifter på främmande språk gälla i huvudsak de ansvarighetsregler som följa av allmän lag; till skillnad från 1912 års förslag ha dock några bestämmelser icke meddelats om det processuella förfarandet i nu avsedda fall. Undantag har gjorts för de periodiska skrifter, för vilka utgivningsbevis skall finnas; för dessa gälla samma ansvarighetsregler som för andra periodiska skrifter. De sakkunnigas ståndpunkt. Tryckfrihetsförordningen har till uppgift att skapa garantier för tryckfriheten ej allenast i vad angår här i riket utgivna skrifter, som tryckts inom riket, utan även beträffande skrifter, som tryckts utom riket och helt eller

204 till någon del här utgivas. Av vad tidigare anförts (s. 55) framgår att nu angivna skrifter böra falla under tryckfrihetsförordningens bestämmelser, även om skriftens upphovsman eller den som eljest är verksam för skriftens tryckning, utgivning eller spridning bland allmänheten icke är svensk medborgare; denne bör emellertid icke komma i åtnjutande av de garantier som följa av tryckfrihetsförordningens grundlagsnatur utan vara underkastad även de inskränkande bestämmelser som meddelats i annan ordning. Av den angivna grundsatsen följer icke med nödvändighet att tryckfrihetsförordningens tillämplighet jämväl måste vara begränsad till skrifter, som utgivas inom riket. Även om utgivningen är avsedd att äga rum helt utom riket, kan den verksamhet för skriftens framställande som äger r u m h ä r i riket vara skyddad av tryckfrihetsrättsliga bestämmelser, vilka avse sådan framställning, t. ex. angående förbud mot administrativa ingripanden eller rätt att driva boktryckeri. Mera tveksamt är om de straff- och processrättsliga särbestämmelser tryckfrihetsförordningen innehåller böra vara tillämpliga i fråga om yttrande eller meddelande i tryckt skrift, som helt utgivits utom riket. Ur straffrättslig synpunkt har det betydelse, huruvida en gärning blivit begången inom eller utom riket. Svaret på denna fråga kan nämligen vara avgörande såväl för tillämpligheten av svensk straffrätt överhuvud taget som för gärningens hänförande under visst straffbud. Beträffande det förra spörsmålet meddelas bestämmelser i 1 kap. strafflagen. Brott begångna inom riket kunna alltid åtalas enligt svensk lag och vid svensk domstol. För brott, som begåtts utom riket, är inländsk man utan begränsning underkastad svensk straffrätt, under det att utländsk man kan åtalas enligt svensk rätt och vid svensk domstol för sådant brott, endast om detta begåtts mot Sverige eller svensk man; i viss utsträckning krävs, i fråga om såväl inländsk som utländsk man, Kungl. Maj:ts förordnande för att brottet skall få h ä r åtalas. Gällande strafflag innehåller icke någon bestämmelse om var brott skall anses begånget. Härom gälla vissa i anslutning till processuella regler utbildade allmänna rättsgrundsatser. En uttrycklig bestämmelse h a r upptagits i straffrättskommitténs förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69 s. 53) samt i det på grund därav utarbetade departementsförslaget. I fråga om tillämpligheten av svensk straffrätt överhuvud taget gälla icke några särbestämmelser för brott, som skett genom tryckt skrift. De i strafflagen meddelade reglerna gälla därför i princip även i fråga om sådana brott. En uttrycklig bestämmelse om att dessa regler skulle avse även förbrytelser mot tryckfrihetsförordningen fanns upptagen såväl i 1887 års som i 1912 års förslag. De sakkunniga ha ansett att ett motsvarande stadgande bör få en mera generell avfattning; härom hänvisas till 14 kap. Ej heller enligt de sakkunnigas förslag är alltså tillämpning av de i 1 kap. strafflagen meddelade reglerna principiellt utesluten. Vad härefter angår frågan, huruvida de särskilda straffbud som innefattas i tryckfrihetsförordningens bestämmelser om tryckfrihetsbrott avse yttran-

205 den eller meddelanden endast i skrifter, som helt eller till någon del utgivas inom riket, eller jämväl i skrifter, som utgivas allenast utom riket, måste beaktas att tryckfrihetsbrotten till sin natur äro inskränkningar i tryckfriheten. Gällande bestämmelser i 86 § regeringsformen och i tryckfrihetsförordningen o m vad som skall förstås med tryckfrihet torde ej avse annat än här i riket utgivna skrifter. Till stöd för denna tolkning kan åberopas vad tryckfrihetsförordningen i åtskilliga andra avseenden innehåller, såsom angående övervakning av tryckta skrifter eller ansvarighet för tryckfrihetsbrott i olika fall. De sakkunnigas förslag innebär icke i nu angivna hänseenden någon principiell ändring. Har skriften utgivits allenast utom riket, blir allmän lag tillämplig å gärningen, i den mån denna överhuvud taget faller under svensk straffrätt. Då stadgandena om tryckfrihetsbrott icke gälla, äro icke heller tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler eller bestämmelserna om rättegången i tryckfrihetsmål tillämpliga. Om skriften däremot införts för spridning inom riket och utgivning av densamma för sådan spridning ägt rum, är skriften att bedöma enligt tryckfrihetsförordningen. Av vad nu anförts framgår att tryckfrihetsförordningen bör reglera ansvaret såväl för skrifter, som tryckts och utgivits inom riket, som för skrifter, vilka väl tryckts utom riket men här utgivits. I fråga om de utom riket tryckta skrifterna erfordras dock särskilda bestämmelser för att ansvar för tryckfrihetsbrott skall kunna utkrävas. Även i fråga om sådana skrifter måste de lagliga gränserna för tryckfriheten kunna upprätthållas. De ansvarighetsregler som i första hand äro avsedda för skrifter tryckta inom riket bygga på att boktryckaren svarar för skriften, om ansvaret med hänsyn till de förhållanden som förelågo, då skriften utgavs, icke kan utkrävas av annan, före honom ansvarig. Däremot utsträckes ansvarigheten icke till utspridaren annat än då det ej är möjligt att utröna, vem som är boktryckare; utspridaren är således i regel fri från ansvar. I fråga om de utom riket tryckta skrifterna är boktryckaren i regel icke anträffbar inom riket. Finnes då — såsom vanligen är fallet — icke heller någon före honom ansvarig här i riket, skulle ansvaret icke kunna utkrävas. Utgivning och spridning av brottslig skrift skulle alltså kunna ske utan risk för straffpåföljd; straffbudet skulle bli verkningslöst såsom ett medel att motverka brottet. Vissa tidigare förslag ha, såsom framgår av vad redan anförts, sökt en lösning på detta problem genom att hänföra förbrytelser genom skrifter, som tryckts utom riket, under allmän lag. Även de nu gällande, år 1941 antagna reglerna ha delvis en sådan innebörd, nämligen i fråga om vissa skrifter, som avfattats på främmande språk. Vid regleringen av detta ämne synes i första hand böra eftersträvas att bedömningen av en här utgiven skrift — vare sig den tryckts inom eller utom riket — k a n ske efter enhetliga grunder och om möjligt enligt samma processuella normer. För tryckfrihetens ändamål att främja ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning är det nämligen ej minst i vår tid av vikt att allmänheten fritt kan laga kännedom om den utländska pressen och litteraturen och att därför spridningen av sådana skrifter sker under samma 14—470114

206 betingelser som de inländska. Därtill kommer att numera alster av den inhemska litterära, vetenskapliga eller publicistiska produktionen ej sällan tryckes utom riket av ekonomiska eller liknande orsaker, vilka uppenbarligen icke böra inverka på rätten att bringa dem till allmän kännedom. Ur dessa synpunkter är det angeläget att regler som äro avsedda att utgöra ett skydd för tryckfriheten, vare sig de äro av materiell eller processuell innebörd, om möjligt gälla även i fråga om här utgivna skrifter, som tryckts utom riket. Vad först angår periodisk skrift, som tryckts utom riket, synes skillnad böra göras mellan skrift, som huvudsakligen är avsedd för spridning inom riket, och annan periodisk skrift. Till det förra slaget av periodiska skrifter torde i huvudsak bli hänförliga vissa tidskrifter, som ha redaktion eller i varje fall utgivare i Sverige och som tryckas i något av grannländerna för att tryckningskostnaden skall bli lägre eller av annan orsak. Är skriften huvudsakligen avsedd för spridning inom riket, böra samma föreskrifter i fråga om utgivning gälla som för periodiska skrifter, vilka tryckas inom riket. För skriften bör således finnas utgivningsbevis och utgivare, vilken uppfyller de kvalifikationer och har de befogenheter som eljest äro föreskrivna för utgivare av periodisk skrift. I fråga om andra utom riket tryckta periodiska skrifter synes uppenbart att någon fordran på utgivningsbevis eller utgivare icke kan uppställas. Då således utgivare icke finnes för dessa skrifter och något ansvar i allmänhet icke kan göras gällande mot ägaren eller boktryckaren, bör ansvaret drabba den som låtit utlämna skriften för spridning inom riket eller, i andra hand, utspridaren. Beträffande de utom riket tryckta och här utgivna skrifter, vilka icke äro periodiska, synes i viss utsträckning anknytning kunna ske till de förhållanden, under vilka dessa skrifter införas till riket och här avyttras. På senare år har det blivit alltmer vanligt att en del av den svenska bokproduktionen, som här utgives av svenska förläggare, framställes på tryckeri utom riket, främst i Finland. I sådana fall bör förläggaren, om icke författare eller utgivare enligt vanliga regler är ansvarig för skriften, svara för denna och övriga utspridare i regel vara fria. För sådana fall, då förläggare som ombesörjer skriftens tryckning och dess utgivning inom riket icke finnes här i riket, bör ansvaret åvila den som låtit utlämna skriften för spridning inom riket. Enligt gällande bestämmelser skall, såsom redan framhållits, i vissa fall huvuddistributör vara angiven på skriften. Denna fordran torde dock i allmänhet icke uppfyllas i praktiken på grund av de olägenheter sorn^ äro förenade därmed. En bestämmelse därom torde därför icke vara av någon verklig betydelse för ansvarighetens utkrävande. Skulle det ej kunna utrönas vem som låtit utlämna skriften för spridning inom riket eller har denne icke hemvist inom riket, bör ansvaret åvila utspridaren. Vad därefter angår rättegången i de mål, varom nu är fråga, torde såsom redan uttalats några avvikelser icke böra ske från de regler som i allmänhet gälla för tryckfrihetsmål. Mot denna ståndpunkt kan riktas den invändningen att tryckfrihetsprocessen är mindre väl ägnad för handläggning av frågan om ansvarigheten i sådana fall, då denna ej omedelbart framgår av vissa

207 legala regler, vilka för sin tillämpning i allmänhet ej förutsätta någon mera ingående partsförhandling eller bevisföring. Detta förhållande synes dock icke bora vara avgörande. Även inom den nuvarande tryckfrihetsprocessens ram erfordras i vissa fall utredning av enahanda slag, t. ex. i fråga om författarskapet till tryckt skrift. Visserligen skall ansvarighetsfrågan avgöras på ett förberedande stadium av processen, men något hinder bör icke föreligga att for behandling av densamma särskild huvudförhandling utsattes. Mot rättens beslut, varigenom framställd invändning i ansvarighetsfråga ogillats kan alltid föras särskild talan. Denna anordning möjliggör att frågan om 'skriftens brottslighet kommer under bedömande av jury under samma förutsättningar som gälla för andra tryckta skrifter. Även de utländska skrifterna komma härigenom i åtnjutande av samma processuella skydd som gäller i fråga om inländska skrifter.

Nyhetsförmedlingen till utlandet. I skrivelse den 29 januari 1944 till chefen för justitiedepartementet, vilken skrivelse överlämnats till de sakkunniga, har publicistklubben anfört bland annat följande: »Till förutsättningarna för en fredlig samlevnad mellan folken hor även en fri och ohämmad nyhetsförmedling inom och över de nationella gränserna, som säkerställer en fortlöpande och tillförlitlig upplysning i sådana ting, vilka äro av betydelse för det politiska handlandet. Det ligger nära till hands att vårt land, som njutit förmånen att stå utanför kriget, i detta hanseende skall ge ett föredöme för den övriga världen.» Därefter har publicistklubben jämte svenska tidningsulgivareföreningen och svenska journalistföreningen i ytterligare skrivelse i augusti 1947 till chefen tor justitiedepartementet, vilken skrivelse även överlämnats till de sakkunniga, påpekat att en i Helsingfors bosatt korrespondent till en daglig tidning i Stockholm i anledning av enskilt åtal av rådhusrätten i Helsingfors dömts till ansvar för innehållet i en av honom signerad artikel, som influtit i tidningen. I skrivelsen framhålles att rättsliga åtgärder icke i Sverige kunna riktas mot författaren av en tidningsartikel men att det icke vore lika klart att icke en korrespondent i Stockholm skulle kunna ställas till ansvar för vad som under hans namn publicerats i en i utlandet utkommande tidning. \ i d a r e anföres i skrivelsen: »Emellertid är det uppenbart att möjligheten av dylika rattsliga åtgärder vid sidan av det ansvarighetssystem, som tryckfrihetsförordningen föreskriver, är ur principiell synpunkt förkastlig. Allvariga hinder skulle därigenom kunna resas mot den fria informationen mellan länderna. Det ansvar, som kan utkrävas på tidnings utgivningsort, torde vara Itillt tillräckligt ur repressionssynpunkt. Frågan torde därför böra uppmärksammas, i varje fall mellan de nordiska länderna. Till skydd för den svenska pressens korrespondenter i utlandet bör det göras fullt klart att en sådan lagtillampning, som rådhusrätten i Helsingfors anslutit sig till, icke kan lorekomma i en motsvarande situation i Sverige. Endast under denna förutsättning kunna vi kräva respekt i utlandet för vår uppfattning.» Skrivelsen utmynnar i en hemställan att chefen för justitiedepartementet

208 ville fästa de sakkunnigas uppmärksamhet på frågan och låta upptaga densamma till överläggning inom det nordiska lagstiftningsarbetet. Vid plenarsammanträde den 14 december 1946 har Förenta nationernas generalförsamling antagit en resolution angående sammankallande av en internationell konferens för att behandla frågan om fri nyhetsförmedling. Enligt beslutet skulle konferensen hållas före utgången av år 1947. Den synes dock enligt senare uppgifter vara uppskjuten till år 1948. De sakkunniga ha vidare tagit del av ett utkast till internationell överenskommelse rörande fri nyhetsförmedling, vilket upprättats av utgivaren av Chicago Times, Richard J. Finnegan, och offentliggjorts i september 1947 genom Förenta staternas utrikesdepartement. Såsom tidigare framhållits (s. 51) ha de sakkunniga ansett det böra stå envar fritt att lämna uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst, då syftet därmed är offentliggörande i tryckt skrift samt meddelandet lämnats till skriftens författare eller utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till denna. Denna frihet innebär att meddelaren blir fri från ansvar för sitt meddelande, oavsett om detta inflyter i skriften eller icke. Vad sålunda tidigare anförts har i första hand avsett skrifter, som tryckas och utgivas i Sverige. En sådan principiell rätt att lämna meddelande, även då det avser offentliggörande i skrift, som tryckes utom riket, torde dock utgöra en konsekvens av den ståndpunkt till dessa frågor, som de sakkunniga redan intagit; att det härvid är utan betydelse var skriften är avsedd att utgivas, torde vara uppenbart. De sakkunniga vilja därför förorda att en dylik frihet för meddelare kommer till uttryck i den svenska tryckfrihetsförordningen. Såsom framgår av 7 kap. 3 § i förslaget är den frihet varom nu är fråga icke obegränsad utan inskränkt av den tystnadsplikt, som enligt lag åligger någon beträffande förhållande, varom han erhållit kännedom på grund av allmän befattning eller i och för utövande av allmän tjänsteplikt: i stadgandet angives särskilt det fall, då röjandet enligt lag skulle innefatta brott mot rikets säkerhet. Att motsvarande inskränkning även bör gälla i fråga om meddelande som lämnats för offentliggörande utom riket torde vara uppenbart. Med hänsyn till de viktiga sekretessintressen som kunna äventyras, om meddelande som angår rikets säkerhet finge sändas utanför landets gränser, måste emellertid ytterligare begränsningar göras. Dessa torde även böra avse meddelanden, som eljest enligt lag äro undandragna offentligheten. Brott av nu angiven karaktär bör icke i något fall få, av hänsyn till nyhetsförmedlingen till utlandet, undantagas från tillämpningen av svensk lag. Däremot föreligger, lika litet som enligt 7 kap. 3 §, något undantag med hänsyn till tystnadsplikt, som ej är reglerad i lag utan endast i administrativ ordning. Vad angår den av pressorganisationerna väckta frågan om överläggning inom det nordiska lagstiftningsarbetet i det nu behandlade ämnet anse sig de sakkunniga böra framhålla angelägenheten av att de närmare villkoren för den fria nyhetsförmedlingen mellan de nordiska länderna närmare klarlägges.

209 Förslag till tryckfrihetsförordning. Motiv till de särskilda

lagrummen.

Enligt det av Kungl. Maj:t vid 1887 års riksdag framlagda förslaget skulle den omarbetade tryckfrihetsförordningen benämnas tryckfrihetslag. I 1912 års betänkande anfördes att det syntes riktigast att för den nya lagen taga i anspråk enahanda namnform som redan brukats för de båda övriga vid regeringsformens sida ställda grundlagarna, riksdagsordningen och successionsordningen. Därför benämndes det i 1912 års betänkande framlagda förslaget tryckfrihetsordning. Även om vissa skäl kunna anföras för de sålunda tidigare föreslagna beteckningarna, har likväl benämningen tryckfrihetsförordning vunnit sådan hävd att denna icke bör övergivas; i den uppräkning av grundlagarna som 85 § regeringsformen innehåller brukas även benämningen tryckfrihetsförordning. Denna benämning har därför bibehållits i rubriken. I lagtexten begagnas dock uttryck som angiver dess egenskap av lag. KAP. 1. Om tryckfrihet. § 1. Tryckfrihetens principiella innebörd såsom en yttrandefrihet har kommit Ingressen. till uttryck i ingressen till den nu gällande tryckfrihetsförordningen. Även i \ § \ ™°™ 2 § 1—3 mom. och 4 mom. funnos ursprungligen bestämmelser av principiell innebörd, vilka år 1937 sammanfattades till 13 mom. i 1 § och år 1941 ersattes av det nu gällande stadgandet i 1 § 1 mom. första stycket. Såsom en grund för de i tryckfrihetsförordningen meddelade bestämmelserna bör denna inledas med ett principiellt stadgande, vari tryckfrihetens innebörd och syfte angivas. I första stycket, som fyller denna uppgift, beskrives därför tryckfriheten såsom en medborgerlig frihet att i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst. På ett tydligare sätt än för närvarande skett har därigenom kommit till uttryck att tryckfriheten icke blott ä r en yttrandefrihet i mera inskränkt mening, en rätt att yttra tankar och åsikter, utan även innefattar en rätt att sprida upplysning om sakförhållanden. Denna rätt omfattar även, såsom särskilt angivits offentliggörande av allmänna handlingar. Rätten att hos myndighet utfå' allmänna handlingar behandlas i 2 kap. Den i stadgandet angivna friheten är icke obegränsad. Envar som utövar denna frihet har att iakttaga de bestämmelser som i lagen äro meddelade hll skydd för enskild rätt och allmän säkerhet. Främst komma härvid de i

210 7 kap. upptagna bestämmelserna om tryckfrihetsbrott att verka såsom inskränkningar i tryckfriheten. Även i andra hänseenden innehåller lagen ordningsföreskrifter och andra bestämmelser, vilka vid tryckfrihetens utövning skola iakttagas. Med friheten att i tryckt skrift offentliggöra uppgifter och underrättelser sammanhänger nära rätten att meddela dylika till annan för offentliggörande. Ur den enskildes synpunkt framstår denna rätt, särskilt då fråga är om offentliggörande i den periodiska pressen, såsom en sida av hans yttrandefrihet. Bestämmelse därom har därför ansetts böra upptagas i detta sammanhang såsom ett andra stycke i paragrafen. De meddelanden som i stadgandet skyddas äro sådana som för offentliggörande i tryckt skrift lämnas till dess författare eller utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till denna. Med hänsyn till att stadgandet medför straffrihet för gärning som eljest är brottslig, exempelvis ett ärekränkande uttalande, ha dessa begränsningar, såväl i fråga om meddelandets syfte som beträffande de personer till vilka detta lämnas, ansetts nödvändiga. Är syftet icke det angivna blir meddelaren således icke skyddad, ej heller skyddas han, oberoende av i vilket syfte meddelandet må ha lämnats, om meddelandet sker till andra personer än skriftens författare eller utgivare eller någon som kan anses ingå i dess redaktion, då särskild sådan finnes. Det förekommer att vissa periodiska skrifter ha såväl en huvudredaktion på utgivningsorten som lokalredaktioner på andra platser. Stadgandet gäller då beträffande meddelande till varje sådan redaktion. Å andra sidan äro korrespondenter icke att hänföra till redaktion, även om de äga mera varaktigt uppdrag. De undantag som i paragrafen åsyftas äro upptagna i 7 kap. 3 §. Meddelanden för offentliggörande i skrifter, som tryckas utom riket, behandlas i den avdelning av redogörelsen för förslagets huvudgrunder, som avser nyhetsförmedlingen till utlandet, samt vid 13 kap. 5 §. § 2. Till första stycket har det i 1 § 3 mom. nu gällande tryckfrihetsförordning upptagna, ur principiell synpunkt betydelsefulla stadgandet om förbud mot censur överförts. I andra stycket upptages, i enlighet med vad förut anförts, en bestämmelse, som i regel förbjuder någon att hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten; endast sådana åtgärder, som äga stöd i tryckfrihetsförordningen, äro tillåtna. Stadgandet riktar sig såväl till myndighet som till enskilda. Såsom exempel å lagrummets tillämplighet må följande framhållas. Vad angår myndighets verksamhet följer av stadgandet att polismyndighet icke äger avstänga den i ett boktryckeri anställda personalen från tillträde till tryckeriet i anledning av att därifrån utgives skrift med visst politiskt innehåll eller, i annat fall än som i tryckfrihetsförordningen angives, bereda sig tillträde till tryckeriet för att omhändertaga tryckalster. Vid en ransonering i anledning av pappersbrist må ej hänsyn tagas till politiska synpunkter.

211 Ej heller är det tillåtet för en leverantör av papper, vilken åtagit sig leverans till ett tidningsföretag, att avbryta leveransen på grund av tidningens innehåll eller för en fackförening, som är bunden av gällande kollektivavtal, att förmå sina medlemmar att nedlägga arbetet vid ett tryckeri på grund av innehållet i de skrifter som där tryckas. Lagrummet medger icke att någon vägras inträde i en yrkessammanslutning, exempelvis förening av tidningsdistributörer eller förläggare, i anledning därav att han distribuerar eller förlägger viss skrift, som av flertalet föreningsmedlemmar anses ha ett misshagligt innehåll, eller att han av nu nämnd anledning uteslutes ur sammanslutningen. Såsom mot lagrummet stridande måste ock anses att tidningsföretag, förläggare eller annat företag för distribution av tryckta skrifter såsom villkor för tillhandahållande av sina skrifter åt försäljare, som driver yrkesmässig verksamhet, uppställer att denne icke samtidigt får sälja annan tryckt skrift med visst politiskt innehåll. ^ En begränsning av stadgandets räckvidd ligger däri att det endast avser sådana åtgärder som grunda sig på skriftens innehåll. Det hindrar således icke någon att exempelvis inställa pappersleverans till ett tidningsföretag på grund av dess insolvens eller att nedlägga arbetet vid ett tryckeri i samband med förhandlingar om löneuppgörelser. Ej heller medför stadgandet någon förpliktelse för den enskilde att medverka till tryckning, utgivning eller spridning av skrift. En boktryckare kan således fritt avvisa tryckning av skrift på grund av dess innehåll. Med hänsyn till det ansvar för tryckfrihetsbrott, som kan åvila boktryckaren, är det uppenbart att han måste kunna vägra sm medverkan i sådana fall då dylikt ansvar kan inträda. Men även eljest måste boktryckaren äga frihet att avgöra, vilket tryckningsarbete han vill åtaga sig. Likaså kan en försäljare av tidningar eller andra tryckta skrifter avvisa skrift, som han på grund av dess innehåll icke själv önskar salufora. Såsom redan anförts innefattar stadgandet icke någon inskränkning i yttrandefriheten. Ett uttalande i pressen eller i en mötesresolution mot vissa skrifter på grund av deras innehåll beröres således icke av stadgandet En annan begränsning i stadgandets tillämplighet innefattas däri att åtgärden måste menligt påverka skriftens tryckning, utgivning eller spridning I Jagtexten har denna menliga påverkan betecknats såsom hinder För att hinder skall anses föreligga bör ej fordras att det är av sådan absolut karaktär att det medför omöjlighet för tryckning, utgivning eller spridning överhuvud taget. Även ett partiellt hinder, exempelvis omöjliggörande av försäljning på viss plats, faller under lagrummet. Vidare måste, även om åtgärden icke omöjliggör den verksamhet varom är fråga, de ekonomiska återverkningarna tilläggas betydelse. Äro dessa av den ingripande verkan att verksamhetens fortsättande icke kan anses ekonomiskt berättigad, bör hinder som avses i lagrummet anses föreligga. Bestämmelsen i andra stycket har icke förbundits med något särskilt straffbud. Överträdelse medför således icke straff annat än då eljest gällande straffbestämmelser äro tillämpliga. I fråga om åtgärd av ämbetsman kan ett ämbetsbrott föreligga. Beträffande enskild torde i allmänhet något straff ej

212 komma i fråga. Stadgandet har dock — förutom att därigenom en viktig tryckfrihetsrättslig grundsats kommer till uttryck — den betydelsen att det kan grundlägga ett skadeståndsansvar enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. §3. I 1 § 1 mom. andra stycket gällande tryckfrihetsförordning stadgas att ej någon i annan ordning eller i annat fall än denna lag stadgar må kunna för tryckt skrifts innehåll tilltalas eller straffas. Detta stadgande bildar underlag för tryckfrihetsförordningens reglering av straff- och processrättsliga frågor genom att utesluta tillämpligheten av eljest gällande bestämmelser. Innehållet i skriften är således att anse som brottsligt endast i de fall, som angivas i tryckfrihetsförordningens brottskatalog, och för brottet svarar endast den som enligt tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler är den ansvarige. Rättegången i tryckfrihetsmål utgör en specialprocess, för vilken särskilda regler äro givna i tryckfrihetsförordningen. I uttrycket »för tryckt skrifts innehåll» ligger en begränsning. Före år 1876 hade stadgandet en vidsträcktare formulering, enligt vilken »böcker, skrifter och handlingar» ej skulle kunna åtalas annorlunda än tryckfrihetsförordningen bjöd. Den ändring som då vidtogs sammanhängde med att reglerna om litterär äganderätt utbrötos ur tryckfrihetsförordningen och att stadgandet därför icke skulle omfatta åtal för eftertryck. Såsom i det föregående utvecklats i samband med behandlingen av tryckfrihetsbrotten faller ej heller därunder åtal för brott, som väl skett genom eller med tillhjälp av tryckt skrift men som icke är att anse som missbruk av tryckfriheten, såsom bedrägeri eller illojal konkurrens. Ett motsvarande stadgande har upptagits i förevarande paragraf. Detta stadgande äger tillämpning i fråga om sådana åtgärder som ske för missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri. Samma begränsningar av stadgandets räckvidd som redan nu gälla framgå av detta uttryck. I stadgandet h a r bland de åtgärder, som ej få ske i annan ordning eller i annat fall än tryckfrihetsförordningen bestämmer, tillfogats ådömande av ersättningsskyldighet samt skrifts konfiskering eller läggande under beslag. Även i dessa hänseenden är det i stadgandet endast fråga om åtgärder som grundas på missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri. Talan om skadestånd på annan grund, exempelvis för intrång i författarrätt eller till följd av illojal användning av kännetecken, beröres ej av stadgandet, liksom ej heller tvångsåtgärder för att säkerställa dylika anspråk.

. 3§: ingressen.

§4. Ingressen till 3 § i nu gällande tryckfrihetsförordning lämnar vissa anvisningar för rättstillämpningen. Enligt dessa anvisningar skola vid prövningen av en skrift eller ansvaret för densamma de, på vilka en sådan prövning ankomma kan, i fall som tvetydiga synas hellre fria än fälla, alltid mera fästa sin uppmärksamhet på ämnets och tankens än på uttryckets lagstri-

213 dighet, p å skriftens åsyftning än på framställningssättet och alltid utan rättighet att, i vilket fall som helst, draga obestämda slutföljder av uttrycken. I 1912 års betänkande anfördes att det kunde synas oförenligt med i nutiden godkända principer för lagars avfattning att i lagens text upptaga ett sådant direktiv för lagtillämpningen. Det vore emellertid visst att denna s. k. instruktion vore en av tryckfrihetsförordningens verkliga kärnpunkter. De kommitterade hade så mycket mindre tvekat att — med någon jämkning — bibehålla den, som det icke kunnat undvikas att vid lagrevisionen en del spridda drag och uttryck fått bortfalla, vilka varit ägnade att låta framlysa, i vilken anda grundlagstiftarna velat hava tryckfrihetslagens stadganden beaktade. En omformulering hade emellertid varit nödig. Bland annat vore det angeläget att i ärekränkningsmål taga hänsyn till ett rättmätigt syfte med den åtalade beskyllningens framställande. Det borde nämligen erkännas att pressen hade en berättigad och nyttig uppgift att framdraga och kritisera icke endast sådana missförhållanden som yppade sig vid handhavandet av den offentliga förvaltningen utan ock sådana som betingades av enskildas göranden och låtanden av beskaffenhet att beröra en större allmänhets intresse eller eljest äga en betydelsefull social sida. I 1912 års förslag hade stadgandet därför medtagits med vissa ändringar, varigenom bland annat betonades att billigt avseende skulle fästas vid ett rättmätigt syfte. Förslag har även framförts att — i samband med avskaffande av tryckfrihetsjuryn — i tryckfrihetsförordningen införa ett särskilt stadgande, enligt vilket ett syfte att med framförd kritik gagna det allmänna skulle anses som en särskild straffrihetsgrund i fråga om tryckfrihetsbrott (Eek: Bör tryckfrihetsjuryn avskaffas? SvJT 1943 s. 233). De sakkunniga ha funnit att stadgandet i den nuvarande ingressen till 3 §, såsom i 1912 års förslag framhålles, utgör en viktig anvisning för prövningen av tryckfrihetsmål. Särskilt med hänsyn till att skriftens brottslighet i regel skall prövas av jury, kan en sådan anvisning om den anda, i vilken prövningen skall ske, vara av värde; stadgandet bör dock i lika mån rikta sig till domstolen, liksom det ock bör få betydelse för de myndigheter, som taga befattning med åtal och beslag. Stadgandet kompletterar de i 1 § upptagna bestämmelserna om tryckfrihetens innebörd. Det har därför ansetts böra få sin plats i 1 kap. såsom första stycke i förevarande paragraf. Vissa jämkningar av ordalagen ha vidtagits, särskilt för att framhäva tryckfrihetens samhälleliga betydelse. Däremot ha de sakkunniga icke ansett lämpligt att i detta sammanhang, i vidare mån än genom stadgandets äldre formulering redan skett, söka lösa frågan om ett rättmätigt syftes betydelse för bedömande av ärekränkningsbrott. Tryckfrihetsförordningens bestämmelser om vad som är brottsligt, då det förekommer i tryckt skrift, böra såsom tidigare framhållits överensstämma med motsvarande bestämmelser i allmän lag. Spörsmålet om syftets betydelse såsom särskild straffrihetsgrund bör således prövas vid revisionen av den allmänna strafflagens ärekränkningsbestämmelser. I förevarande stadgande lämnas, liksom tidigare, endast en anvisning att vid rättstillämpning hänsyn mera skall tagas till syftet än

214 till framställningssättet. Då syftet ej är ärekränkande, bör således ej alltför stor betydelse tillmätas en olämplig formulering, liksom å andra sidan, då syftet är klart brottsligt, ett omskrivande framställningssätt ej bör fria från straff. De sakkunniga ha haft anledning att, liksom vid tidigare utredningar skett, undersöka lämpligheten av att införa en genmälesrätt. I vissa främmande länders presslagstiftningar förekommer en rätt till genmäle, skyddad genom straff för vägrat införande eller genom möjlighet för domstol att giva vitesförelägganden. Sådan genmälesrätt kan emellertid vara av två något olika typer. Den ena innebär en vidsträckt rätt för den som nämnts eller utpekats i en periodisk skrift att ingå i svaromål genom ett inlägg i skriften. En sådan rätt förekommer i den franska presslagstiflningen. Den andra mera begränsade typen av genmälesrätt, en rätt att beriktiga oriktiga uppgifter, tilllämpas i övriga nordiska länder. I Danmark infördes en sådan rätt genom 1938 års presslag. Är ett meddelande i periodisk skrift, som utkommer minst en gång i månaden, ägnat att vålla någon en icke oväsentlig skada i ekonomiskt hänseende eller i allmänhetens omdöme, har han rätt att i skriften få infört ett beriktigande av meddelandet, såvitt angår upplysningar av faktisk karaktär. Beriktigandet skall inskränka sig till att återgiva faktiska omständigheter, det får icke innehålla något rättsstridigt och icke giva tredje man rätt att kräva intagande av beriktigande. Frågan om skyldighet för skriftens redaktör att införa ett beriktigande kan, då införande vägras, hänskjutas till en särskild nämnd (Berigtigelsesnaevnet). Underlåtenhet att införa beriktigande, då skyldighet därtill föreligger, medför bötesstraff. Enligt 1919 års finska tryckfrihetslag har offentlig myndighet eller enskild person, som finner sig vara i periodisk tryckskrift kränkt eller önskar beriktiga däri rörande myndigheten eller personen gjort meddelande, rättighet att få i skriften infört ett genmäle å det gjorda meddelandet, såvida genmälet är undertecknat av den å vars vägnar detsamma avgives och icke är av kränkande eller brottsligt innehåll. För underlåtenhet stadgas böter och rätt för domstolen att ålägga vite. Även i den norska strafflagen finnes bestämmelse om skyldighet för utgivare av tidning eller tidskrift att oförändrat intaga genmäle mot uttalanden av saklig natur, som offentliggjorts i tidningen eller tidskriften. Rätt att begära intagande av sådant genmäle tillkommer den som uttalandet omedelbart angår. Genmälet skall begränsa sig till sakliga uttalanden, det får icke innehålla något straffbart och icke giva tredje man någon genmälesrätt. Vägran att intaga genmälet medför bötesstraff; vitesföreläggande kan förekomma. Tanken att i svensk rätt införa en genmälesrätt behandlades i 1912 års betänkande (s. 159—166) men avvisades. Även i 1935 års betänkande med förslag till åtgärder mot statsfientlig verksamhet (SOU 1935:8 s. 142—147) har frågan övervägts; någon rätt till genmäle ansågs dock icke böra förordas. Senare har frågan om genmälesrätt behandlats i en motion vid 1945 års riksdag angående utredning om skapande av garantier till skydd för den enskilde mot personliga kränkningar genom missbruk av pressfriheten (A.K.

215 nr 190). I motionen uttalades att genmälesrätten icke kunde tillmätas någon större betydelse; frågan om en sådan rätt borde dock komma under diskussion. Enligt vad erfarenheten i andra länder visat vållar tillämpningen av en lagstadgad genmälesrätt stora svårigheter. En sådan rätt är knappast ägnad att bereda den enskilde något effektivt skydd mot kränkande uppgifter och oriktiga framställningar. Därtill kommer att även utan särskilt stadgande det torde vara vanligt och räknas som god publicistisk sed att tidningar och tidskrifter i vidsträckt omfattning införa bemötanden och rättelser. Det bör dock ligga i utgivarens hand att även i sådant hänseende bestämma över skriftens innehåll. Den enskilde kan ej rimligen berättigas att för genmäle disponera över något visst utrymme i skriften. En fritt utbildad, på publicistisk sed grundad genmälesrätt fyller ett ändamål och kan även ur synpunkten av den enskildes yttrandefrihet vara av värde. En med tvång genomförd genmälesrätt kan däremot motverka sitt ändamål. De sakkunniga ha icke funnit skäl att föreslå någon genmälesrätt efter utländsk förebild. Uppenbarligen är det dock angeläget att oriktiga uppgifter rättas i erforderlig omfattning. I 1912 års förslag hade i anslutning till straffbestämmelsen for lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande föreslagits ett stadgande, enligt vilket, då sådan uppgift eller framställning förekommit i tidning men i senare nummer av tidningen, innan åtal anställts, blivit utan omsvep beriktigad eller återtagen, straffet finge nedsattas under det i förslaget angivna lägsta straffet, om uppgiften eller framställningen prövades hava i tidningen intagits i god tro. Rörande detta stadgande framhölls i betänkandet att det kunde förväntas att det skulle verka som en kraftig uppfordran till en tidningsredaktör att, där oriktiga eller missvisande framställningar rörande enskildas åtgöranden eller andra förhållanden^ kommit att inflyta i tidningen och hans uppmärksamhet blivit fästad bara, infora en oförbehållsam — icke »på skruvar» ställd — rättelse Härigenom skulle ock till ömsesidig tillfredsställelse mången spänning förebyggas eller i godo utjämnas, som eljest måhända utlöst sig i en tryckfrihetsJ process. De sakkunniga ha ansett lämpligt att, såsom i andra stycket av förevarande paragraf skett, föreskriva att rättelse skall beaktas vid bestämmande av påföljd för missbruk av tryckfriheten. Därmed avses icke blott att sörja tor ett rattvist hänsynstagande till dylik omständighet utan även giva en anvisning om att rättelser böra ske, då oriktiga uppgifter meddelats. Stadgandet har icke begränsats till att avse allenast vissa tryckfrihetsbrott utan äger tillämpning i alla fall då en rättelse kan komma i fråga. Det får huvudsakligen betydelse för oriktiga uppgifter av ärekränkande innehåll, men även vid samhällsfarlig ryktesspridning kan rättelse vara påkallad. På vad sätt ratteisen skall ske angives icke; den skall på lämpligt sätt bringas till allmänhetens kännedom. Det är ej under alla förhållanden nödvändigt att rättelsen framstår som ett meddelande från tidningens redaktion; även en införd insändare kan beaktas såsom en rättelse, om denna form för rättelse

216 på grund av omständigheterna får anses vara tillräcklig, exempelvis då det oriktiga meddelandet framförts i en insänd och signerad artikel. Den plats och den typografiska utstyrsel som rättelsen erhållit äro av betydelse. Det h a r icke utsagts att den, då skriften är periodisk, skall göras på samma plats och på ett lika stort utrymme som den meddelade uppgiften. Det får efter omständigheterna bedömas om rättelsen i dessa hänseenden skett på lämpligt sätt. Stadgandet gäller ej endast för periodisk skrift, även om det torde få den största betydelsen för sådan skrift. Även rättelse av en uppgift som meddelats i skrift, som icke är periodisk, kan få beaktas, om den på lämpligt sätt bringats till allmänhetens kännedom, exempelvis genom ett meddelande som offentliggjorts i pressen. Det har emellertid icke ansetts lämpligt att i förevarande hänseende införa en särskild straffnedsättningsgrund vid sidan av de i strafflagen angivna. I vad mån rättelse bör få dylik betydelse får ankomma på den allmänna strafflagsrevisionen. Det föreslagna stadgandet i andra stycket innebär således icke att straff nedsättning kan ske under den gällande straffskalan; men inom denna skala skall rättelsen beaktas vid straffmätningen. Även vid avgörande av fråga om skriftens konfiskerande kan rättelsen få betydelse. § 5. I enlighet med vad förut anförts har i denna paragraf angivits att lagen äger tillämpning allenast å skrift som framställts i tryckpress. Vad som är tryckpress h a r icke ansetts erforderligt att närmare angiva. Såsom förut framhållits avse de sakkunniga att därunder skola hänföras icke blott större, i tryckerirörelse begagnade tryckpressar utan även vissa mindre sådana som äro avsedda för kontorsbruk. Däremot äro hektograferings- eller stencileringsapparater icke tryckpressar. Till skrift hänföres ej blott tryckt text med tillhörande avbildningar utan även karta, ritning eller bild, som icke åtföljes av text. I fråga om det material, på vilket skrift är anbragt, göres ej några inskränkningar. Ej endast papper utan även annat material såsom tyg, pergament, papp eller dylikt kan komma i fråga såsom underlag för en skrift i den mening som nu avses. Förutsättningen att skriften skall vara framställd i tryckpress begränsar vad som med avseende å materialet kan vara sådan skrift. § 6. 1 § 2 mom. I denna paragraf angives i enlighet med vad tidigare anförts att tryckalster för att anses som tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens mening skall vara utgivet. Skriften anses vara utgiven, då den utlämnats till salu eller för spridning på annat sätt. Spridningen behöver i regel icke ske bland allmänheten; även utlämnande till spridning inom en begränsad krets av personer medför att skriften blir att anse som utgiven. Härvid göres dock undantag för myndighets tryckta handlingar, vilka skola hållas hemliga. Dessa anses icke utgivna, även om de utlämnats för spridning till de befattningshavare eller andra, för vilka de omedelbart äro avsedda och till vilka de utan hinder av gällande sekretessbestämmelser kunna spridas.

1 § 2 mom.

217 Skriftens utgivning får betydelse, bland annat, såsom den avgörande tidpunkten för tillkomsten av tryckfrihetsbrott. Åtgärder för beivran av sådant brott få vidtagas allenast mot tryckt skrift, således endast efter det utgivning skett. Även den plats där utgivning ägt rum är i vissa hänseenden av betydelse. För att tryckfrihetsförordningens bestämmelser angående tryckt skrift skola anses tillämpliga förutsattes att skriften helt eller till någon del utlämnats för spridning inom riket; beträffande denna fråga hänvisas till 13 kap. Att utgivningsorten i vissa fall kan få betydelse, för domstols behörighet att upptaga tryckfrihetsmål framgår av 1 § i den särskilda rättegångslagen. § 7. Den i paragrafen upptagna definitionen å periodisk skrift överensstäm- 1 § 2 mer i huvudsak med vad nu gäller enligt 1 § 2 mom. tryckfrihetsförordningen. Genom ett tillägg har dock föreskrivits att skrift, för vilken utgivningsbevis utfärdats, alltid skall anses som periodisk till dess beviset återkallats. Utgives ej skriften i den omfattning som förutsattes för periodisk skrift, kan beviset enligt 5 kap. 6 § första stycket 5 återkallas. Därefter blir den, om den alltjämt icke utgives i sådan omfattning, icke längre periodisk. Ämnar skriftens ägare åter upptaga utgivningen i dylik omfattning, inträder skyldighet att söka nytt utgivningsbevis, innan utgivningen sker. Då utgivningsbevis sokes skall enligt 5 kap. 5 § utgivningsplanen för skriften uppgivas i ansökningen; en oriktig uppgift härom kan enligt 15 § i samma kapitel medföra straff. § 8. Till första stycket har innehållet i nu gällande 1 § 4 mom. oförändrat 1 § 4 8 överförts. Ursprungligen voro författarrättsliga bestämmelser upptagna i tryckfrihetsförordningen. Dessa blevo år 1876 utbrutna och därvid gjordes i 1 § 3 mom. angående äganderätten till skrift en hänvisning till vad som stadgades i särskild lag. Vid 1941 års ändringar i tryckfrihetsförordningen blev denna hänvisning borttagen; i stället erhöll 1 § 1 mom. den n u gällande lydelsen, enligt vilken svensk medborgares rätt att utgiva skrifter gäller »under villkor av helgd för andras rätt». Av motiven till ändringen framgår att härunder skulle inbegripas upphovsmannarätt till tryckt skrift. Även andra enskilda rättigheter, såsom rätten till egenartad titel, omfattas av uttrycket. Tryckfrihetsförordningen skall innehålla de offentligrättsliga regler som tjäna till att upprätthålla en allmän och lagbunden tryckfrihet. Åtskilliga eljest gällande rättsregler, särskilt sådana av straff rättsligt eller processrättsligt innehåll, bli genom tryckfrihetsförordningens bestämmelser satta ur kraft, såvitt angår tryckta skrifter. Däremot ingripa tryckfrihetsförordningens bestämmelser icke i gällande privaträttsliga regler och rättsgrundsatser. En allmän erinran om att tryckfriheten sålunda icke begränsar annans rätt torde dock knappast vara nödvändig; av stadgandet i 14 kap. 5 § följer att även i dylikt hänseende vad i lag eller författning är stadgat skall

218 gälla. Endast i ett avseende har i förevarande sammanhang en särskild hänvisning till allmän lag ansetts böra göras. Den rätt att genom tryck mångfaldiga litterära och musikaliska verk eller verk av bildande konst, som tillkommer upphovsmannen till sådant verk, kan utgöra en inskränkning i de rättigheter, som eljest enligt 1 § tillkomma varje svensk medborgare. En hänvisning till allmän lag har därför upptagits i andra stycket i paragrafen. Rätten att i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter eller meddela uppgifter och underrättelser innebär således icke någon rätt att kränka annans författarrätt. Allmänna handlingar äro enligt 9 § 1919 års lag om rätt till litterära och musikaliska verk uteslutna från skydd enligt nämnda lag. I vad mån därvid med allmänna handlingar avses detsamma som i tryckfrihetsförordningen skall ej i detta sammanhang närmare utredas. Vissa skäl tala för att begreppet i författarrättsligt hänseende bör ha en mera begränsad innebörd. Författarrätt synes sålunda böra vara bibehållen i vissa fall, då litterära eller vetenskapliga arbeten ingivas till myndighet, exempelvis då vetenskapliga skrifter, särskilt otryckta sådana, åberopas vid sökande av professur eller annan befattning. Det tillkommer emellertid icke tryckfrihetsförordningen att lösa dessa spörsmål. Genom stadgandet i andra stycket lämnas frågan öppen, även såvitt angår allmänna handlingar.

KAP. 2. Om allmänna handlingars offentlighet. § 1. I denna paragraf fastställes den medborgerliga rättigheten att utfå allmänna handlingar. En sådan rättighet har i vårt land funnits sedan lång tid tillbaka. Den kan, såsom av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår, ledas tillbaka till 1766 års tryckfrihetsförordning. Visserligen kan sägas att de inskränkningar, som äro stadgade i sekretesslagen, starkt begränsa denna rättighet, i några fall i så hög grad att den i tryckfrihetsförordningen uttryckta principen för vissa förvaltningsområden praktiskt taget upphäves. Sålunda gäller enligt 3 § andra stycket sekretesslagen att utlämnande av där avsedda handlingar, vilka höra till utrikesförvaltningen, är beroende på diskretionär prövning av myndighet, utom i uppenbara fall. På andra områden, såsom i fråga om handlingar hörande till den militära förvaltningen, omfattas en stor del av förekommande handlingar av sekretessbestämmelserna. Det vore därför i och för sig tänkbart att för vissa förvaltningsområden förklara handlingar vara i princip hemliga och såsom undantag från denna princip angiva de särskilda fall då handlingar skola vara offentliga eller eljest må utlämnas efter myndighets prövning. Förslag i sådan riktning har tidigare förekommit (Reuterskiöld i Nordisk administrativt Tidsskrift 1929). Emellertid måste den principiella regeln om allmänna handlingars offentlighet, trots inskränkningar däri, ha praktiskt värde. Även för sådana fall då

219 utlämnande av handlingar är beroende på myndighets diskretionära prövning framstår den enhetligt uttryckta offentlighetsprincipen som ett motiv för en vidsträckt offentlighet. Under alla förhållanden gäller enligt sekretesslagen att handlingar bli offentliga efter viss tid. I stadgandet angivas, liksom i gällande tryckfrihetsförordning, de grunder, enligt vilka handlingar få i särskild lag förklaras hemliga. I 1936 års proposition hade föreslagits att bland dessa grunder skulle upptagas även »andra b ka viktiga skäl», vilken grund dock på konstitutionsutskottets hemställan fick utgå ur lagen. Därigenom synas dock vissa stadganden i den redan då i utkast föreliggande, sedermera antagna sekretesslagen ha kommit att sakna nödig grund, exempelvis 7 och 9 §§ samt 14 § andra stycket. I andra fall synes den grund som kan åberopas otillräcklig. Grunderna ha därför i förevarande förslag omformulerats. Liksom tryckfriheten tillförsäkrats svensk medborgare har även rätten att få fri tillgång till allmän handling angivits såsom en svensk medborgare tillkommande rättighet. Under förarbetena till 1937 års lagstiftning om allmanna handlingars offentlighet (prop nr 140/1936 s. 50) har uttalats att det icke vant avsett att genom tryckfrihetsförordningens bestämmelser giva något forbud mot utlämnande av handlingar till utlänningar i de fall där så funnes lämpligt och det ej genom någon särskild föreskrift förbjudits. Såsom framhållits i redogörelsen för förslagets huvudgrunder ha de sakkunniga ansett att, i den mån särskilda bestämmelser icke äro meddelade, tryckfrihetsforordningen måste anses reglera även utlännings utövning av tryckfriheten. En uttrycklig bestämmelse härom har upptagits i 14 kap. 5 § andra stycket. Den angivna grundsatsen gäller även rätten att utfå allmän handling. Något hinder föreligger således icke att i vidsträcktare omfattning än som gäller för svensk medborgare begränsa utlännings rätt att utfå allmän handling. Finnas icke bestämmelser härom, har utlänning samma rätt som svensk medborgare.

s

I överensstämmelse med vad tidigare anförts har i 2—7 §§ närmare an- 2 § i mom givits vad som skall förstås med allmän handling. Det grundläggande stadgandet upptages i denna paragraf. Allmänna handlingar äro alla hos statseller kommunalmyndighet förvarade handlingar. Vad som skall förstås med statsmyndighet och kommunalmyndighet framgår av 3 §. Allmänna handlingar ha antingen inkommit till myndighet eller upprättats där. I 5 och 6 §§ angives närmare när en allmän handling anses till myndighet inkommen eller där upprättad. Det kan vara tveksamt i vad mån karta, ritning eller bild kan hänföras till allman handling. Att handlingsbegreppet i gällande rätt ansetts omfatta dylika föremal framgår dock av vissa sekretessföreskrifter, såsom 4 och 7 §§ sekretesslagen och kungörelserna nr 757/1938 och nr 7/1939. Uttrycklig bestämmelse att vad som i andra kapitlet sägs om handling även skall avse karta, ritning eller bild har upptagits i tredje stycket.

220 2 § l mom.

§ 3. I denna paragraf gjorda uppräkningar av de organ, som i kapitlet benämnas stats- eller kommunalmyndigheter, överensstämma i huvudsak med motsvarande uppräkningar i 2 § 1 mom. nu gällande tryckfrihetsförordning. Vissa jämkningar ha dock gjorts. Sålunda har ordet fullmäktige i första stycket tillfogats. §4. Såsom anförts i redogörelsen för begfeppet allmänna handlingar är det av vikt att klargöra, i vad m å n brev och andra sådana personliga meddelanden till befattningshavare äro allmänna handlingar. Att dylikt meddelande skall anses inkommet till myndigheten, då det avlämnats till befattningshavare, som har att taga befattning med mål eller ärende, till vilket handlingen hänför sig, framgår av 5 § första stycket. Är meddelandet på detta sätt inkommet till myndigheten, får hänsyn tagas till dess betydelse för mål eller ärende, som myndigheten har att handlägga. Rena privatbrev, vilka uppenbart sakna sådan betydelse, äro självfallet ej allmänna handlingar. Andra meddelanden, vilka alltså ej uppenbart äro utan dylik betydelse, falla däremot under begreppet allmänna handlingar, även om de givits formen av privatbrev till befattningshavare. Bestämmelse härom har upptagits i första stycket. Enligt vad tidigare anförts tala praktiska skäl för att handlingsbegreppet, då det gäller hos myndighet upprättade handlingar, gives en begränsad innebörd genom undantag i lagen. Avgörande för undantagets omfattning bör vara att därigenom ej något av det sakliga material, på vilket myndighet grundar sina beslut och åtgärder, undandrages från offentlighetsprincipens tilllämpning. Promemorior och utredningar, som innehålla dylikt material, böra ej få undantagas och ej heller uppteckningar, som äro föreskrivna i arbetsordning eller eljest. Därutöver förekommer dock att befattningshavare för underlättande av sitt eget arbete gör minnesanteckningar och andra uppteckningar, vilka alltefter vederbörandes personliga läggning bli mer eller mindre fullständiga. Enligt en allmänt tillämpad praxis torde sådana uppteckningar betraktas som befattningshavarens "personliga egendom, varöver han, i varje fall sedan målet eller ärendet slutbehandlats, äger disponera. Han kan således borttaga dem u r akten och förstöra dem eller behålla dem till ledning vid behandlingen av likartade mål eller ärenden. Vad nu sagts gäller även i viss utsträckning memorialanteckningar över muntlig förhandling i sådana fall då de ej äro att jämställa med protokoll (RÅ 1939 nr 65). I den mån sådana uppteckningar som nu avses bli arkiverade hos myndigheten, skola de emellertid hänföras till allmänna handlingar. Beträffande vissa uppteckningar är arkivering föreskriven, såsom i fråga om uppteckningar, vilka enligt 6 kap. 9 § och 23 kap. 21 § nya rättegångsbalken skola biläggas rättegångshandlingar.

221 § 5. I första stycket har i enlighet med vad som anförts i redogörelsen för 2 § i mom begreppet allmänna handlingar upptagits en föreskrift om att allmän handling skall anses inkommen, då den avlämnats till myndigheten eller till vissa befattningshavare. Den tidpunkt då en handling skall anses upprättad har, liksom i gällande ratt, angivits för skilda slag av handlingar. Vissa jämkningar i förtydligande syfte ha därvid gjorts. Diarier, journaler, register och andra sådana förteckningar böra anses upprättade, så snart de färdigställts för anteckning eller mforing, och följaktligen, i den mån de äro offentliga, hållas tillgängliga, även om någon införing ej skett. Sker anteckning eller införing blir handlingen i denna del att anse som upprättad, så snart anteckningen'eller inforingen verkställts. Protokoll böra, liksom i gällande rätt, anses upprättade, da de justerats. Sker ej justering, böra de anses upprättade då de eljest blivit färdigställda. Vad som sagts om protokoll bör även gälla därmed jämförliga anteckningar. I fråga om andra handlingar, som hänföra sig till visst mal eller ärende, har föreskrivits att handling, som expedieras, anses upprattad, da expedition skett, och handling, som ej expedieras, då myndigheten slutbehandlat målet eller ärendet. Handling torde få anses expedierad, da en for annan än myndigheten avsedd utskrift färdigställts och antingen avsänts från myndigheten eller hos myndigheten hålles tillgänglig för avhämtning. I regel torde handlingar hos myndighet hänföra sig till ett eller flera mål eller ärenden. Det är dock icke uteslutet att även handlingar finnas, vilka så allmänt angå myndighetens verksamhet att de icke kunna anses hanforhga till mål eller ärende. Sådana handlingar få, utan alt detta behöver uttryckligen angivas i lagtexten, anses upprättade, då de färdigställts. §6. Vissa avvikelser från reglerna i 5 § synas erforderliga för särskilda slag av nandlmgar. Dessa avvikelser upptagas i förevarande paragraf For vissa särskilda fall har det ansetts erforderligt att medgiva myndighet att genom underlåtenhet att bryta konvolut uppskjuta den tidpunkt, da en handling skall anses inkommen. Detta gäller främst i sådana fall, då ett tavlmgsmoment motiverar att handlingar, som inkommit från flera olika personer, brytas samtidigt. Det för dylika fall angivna undantaget bör endast vara tillämpligt, då ett samtidigt öppnande av handlingar på bestämd tidpunkt erfordras för förhindrande av illojala förfaranden. Det bör icke vara tillätet att tillämpa detta undantag exempelvis på vanliga ansökningar till ämbete eller tjänst. Undantaget bör gälla för tävlingsskrift, anbud och annan sådan handling, som enligt tillkännagivande skall avlämnas i förseglat omd o l nS J %A°8 T " " f I I d m y n d i g h e t s h a n d l i n g och försäljning gälla dock enligt 34 § sekretesslagen vissa sekretessföreskrifter, enligt vilka handlingarna även efter det de enligt vad nu sagts bli att betrakta som allmänna handlingar skola hemlighållas. 15—470114

222 Enligt 63 § 7 mom. i 1916 års universitetsstatuter, sådant detta stadgande lyder enligt kungörelsen den 31 maj 1934, gäller att vissa sakkunnigutlåtanden skola förvaras under sigill, till dess enligt fakultetens eller sektionens beslut deras innehåll skall tillkännagivas. Stadgandet avser att förhindra offentliggörande av utlåtande, innan övriga sådana inkommit. Det synes tvivelaktigt om detta stadgande står i överensstämmelse med tryckfrihetsförordningen. Då de sakkunniga skola avgiva sina utlåtanden efter inbördes samråd, kan det även vara tveksamt, om sådana sakkunnigutlåtanden kunna jämställas med tävlingsskrifter, som avses i förevarande undantag. Vissa undantag i sekretesslagen synas icke innehålla egentliga sekretessföreskrifter utan modifieringar av den tidpunkt, då handling skall anses upprättad, och de ha därför överförts till förevarande paragraf. Detta gäller stadgandena i 5 och 35 §§ sekretesslagen. Undantaget i 35 § sekretesslagen avser handlingar innefattande domstols beslut i där anhängigt mål eller ärende samt protokoll och anteckningar, som förts vid fattande av sådant beslut; dessa handlingar må ej utlämnas förrän beslutet är i vederbörlig ordning avkunnat eller expedierat. I 1927 års betänkande, vari förslag om en dylik regel avvisades, anfördes (s. 55) att om än regeln framstode såsom naturlig inom rättsskipningen, där protokoll regelmässigt utmynnade i och motsvarades av expeditioner, den på åtskilliga andra håll troligen skulle medföra svåröverskådliga konsekvenser och åtskillig osäkerhet i tillämpningen. Begränsningen av angivna regel till att gälla endast domstol synes emellertid medföra att denna får en för snäv innebörd. Den bör även gälla andra myndigheters beslut, dock allenast sådana som skola avkunnas eller expedieras. Enligt 5 § sekretesslagen få protokoll, hållna hos riksdagens eller allmänt kyrkomötes utskott, så ock statliga kommittéers protokoll, ej utan utskottets eller kommitténs samtycke utlämnas, förrän det ärende protokollen avse hos utskottet eller kommittén slutförts. Det sagda gäller även kommunalmyndighets protokoll i ärenden, som av myndigheten allenast för beredning handhavas. Därjämte stadgas i lagrummet att riksdagens revisorers protokoll ej få utlämnas, innan den berättelse vartill de höra offentliggjorts. 2 § 7 mom.

§ v. I likhet med vad nu gäller enligt 2 § 7 mom. tryckfrihetsförordningen ha i 7 § från allmänna handlingar undantagits dels biblioteks- och granskningsexemplar av tryckt skrift och dels deposita av enskilda handlingar. Vad stadgandet i nämnda moment därutöver innehåller om utlämnande och utgivande i tryck av deponerade handlingar synes rätteligen icke böra ha sin plats i tryckfrihetsförordningen utan kunna regleras i annan ordning.

§ 8. 2 § 3 mom Innehållet i 8 § överensstämmer i sak med vad nu gäller. Dock har tillagts ett stadgande om utlämnande av kopia av karta, ritning eller bild. bor

223 vissa fall finnas särskilda föreskrifter meddelade om utlämnande av kopia såsom beträffande lantmäterikontoren. Andra myndigheter ha emellertid icke alltid nödiga hjälpmedel för förfärdigande av dylik kopia. De böra därför ej vara skyldiga att för utlämnande framställa kopia, om svårighet därför möter. Myndighetens skyldighet att tillhandahålla handlingen bör således i dylikt fall anses uppfylld genom att handlingen hålles tillgänglig på stället. Möjlighet att få del av karta, ritning eller bild måste dock alltid föreligga. Kan den på grund av betydande hinder icke tillhandahållas på stallet, föreligger därför alltid skyldighet för myndigheten att anskaffa och utlämna kopia mot föreskriven avgift. Vad nu sagts gäller endast utlämnande enligt tryckfrihetsförordningen; i den mån eljest en mer vidsträckt skyldighet för myndigheten föreligger att framställa och till sakägare eller annan utlämna kopia av karta, ritning eller bild, som ingår i förrättningsakt eller dylikt, gör det nu angivna stadgandet ej någon inskränkning däri Den sista meningen i paragrafen har förtydligats för att utmärka att en delvis hemlig handling alltid kan utfås i de delar som icke äro hemliga Detta torde vara innebörden av den nu gällande bestämmelsen, ehuru dess formulering kan giva anledning till tvekan. § 9. Även reglerna i 9 § första och andra styckena innehålla i sak detsamma 2 § 4 mom som motsvarande stadganden i tryckfrihetsförordningen. Såsom förut anförts bör i vissa fall behörigheten att pröva fråga om utlämnande av allmän handling förbehållas viss myndighet. Närmare bestämmelser h ä r o m meddelas i 14 § i samband med reglerna om anteckning a handling rörande dess hemlighet; en hänvisning till dessa bestämmelser har gjorts i tredje stycket. Att även i vissa andra fall en prövningsrätt tillkommer endast viss myndighet följer, såsom tidigare framhållits, av gällande sekretessbestämmelser. § 10. 1 1

§

a

överenss

, °~ L .^ * t ä m m e l s e med vad tidigare anförts upptagits reg- 2 § 5 mom. ler om fullföljd av talan mot vägrat utlämnande av handling. Huvudregeln angående fullföljdsrätt upptages i förevarande paragraf. Enligt 9 § andra stycket ankommer det i vissa fall ej på myndighet utan på viss befattningshavare att prova fråga om utlämnande av handling. I dylikt fall äro regler na om fullföljd ej tillämpliga, dessa förutsätta att myndigheten meddelat sitt beslut. Däremot kan, om utlämnande vägras, frågan hänskjutas till myndigheten. Fullföljdsrätten har, på skäl som angivits i redogörelsen för förslagets huvudgrunder, utvidgats till att avse även beslut av departementschef Olika meningar ha kommit till uttryck rörande frågan, huruvida besvärsratt föreligger i sådana fall då allenast viss eller vissa myndigheter på grund av förordnande enligt 2 § 4 mom. tredje stycket tryckfrihetsförordningen aro behöriga pröva fråga om utlämnande. (Se Reuterskiöld: Sveriges grund-

224 lagar, tredje delen andra upplagan, s. 222, samt Herlitz: Förvaltnmgsrattsliga grunddrag, s. 143). Enligt de sakkunnigas uppfattning bör bestämmelsen anses äga den innebörden att prövning av fråga om utlämnande av allmän handling, beträffande vilken förordnande meddelats, överflyttas från den myndighet, hos vilken handlingen finnes, till den anvisade myndigheten men att besvärsrätten icke inskränkes; talan kan alltså fullföljas i den omfattning och i den ordning som eljest gäller för ett av sistnämnda myndighet meddelat beslut om utlämnande av allmän handling. För att denna uppfattning skall komma till tydligt uttryck har en omformulering av motsvarande, i 9 och 14 §§ intagna bestämmelser vidtagits. Besvärsinstansen äger alltså att pröva, såväl om handlingen är offentlig eller hemlig som ock huruvida handlingen är sådan att förordnandet om kvalificerad hemligstämpling avser den ifrågavarande handlingen. Dess prövning begränsar sig emellertid, liksom i andra fall, till frågan, huruvida myndighetens beslut är lagligen grundat. Huruvida, då handlingen är av sådant slag som avses i Kungl. Maj:ts förordnande, kvalificerad stämpel med hänsyn till föreliggande omständigheter likväl bort anbringas på handlingen, ingår icke i besvärsinstansens prövningsrätt.

2 § 5 mom

§ 11I överensstämmelse med vad tidigare anförts har fullföljdsordningen i förevarande paragraf reglerats såsom ett administrativt besvärsinstitut, därvid i huvudsak stadgandet i 2 § 5 mom. tryckfrihetsförordningen följts. Det ar icke under alla förhållanden avsett att ändring skall sökas genom formliga besvär I vissa situationer sökes ändring i underordnade myndigheters beslut genom framställning hos överordnad myndighet. Den omständigheten att besvär icke angives såsom tillämpligt rättsmedel bör dock icke tolkas sa att de för rättegång vid domstol gällande rättsmedlen vad och revisionsansökning skola användas i ärende om utfående av allmän handling. Liksom i gällande rätt skall i första hand ändring sökas hos den myndighet som har att upptaga klagan över beslut eller åtgärd i d e t mal eUei ärende, till vilket handlingen hör. I andra hand är den myndighe behörig, som i allmänhet skall upptaga klagan över myndighetens beslut eller åtgärder Under förarbetena till 1937 års lagändringar har icke uttalats vad som i det' nu gällande, motsvarande stadgandet skall menas med att viss tullföljdsordning i allmänhet gäller. Stadgandena om fullföljd vila dock, såsom tidigare anförts, på den grundsatsen, att överordnad myndighets s a ^ u n s k a p såvitt möjligt bör utnyttjas för besvärsprövningen. Med hansyn härtill måste utlrycket »vad i allmänhet gäller» hänföra sig till ärenden, vilka utgöra det väsentliga föremålet för myndighets verksamhet. I fråga om ett utredningsorgan vilket i regel ej fattar något beslut eller vidtar någon atgard, vari ä n d r m g k a n sökas, kan således icke i allmänhet viss fullföljdsordning anses tillämplig, även om vissa beslut i personalfrågor eller dylikt kunna overd

på a S grund av vad nu anförts synes i fråga om åtskilliga organ ej finnas någon fullföljdsordning. Detta gäller särskilt utskott och kommittéer, vilka

225 endast h a utrednings- och beredningsuppgifter. Även i andra fall synes förefmtligheten av klagorätt över beslut och åtgärder av vissa organ vara tveksam, såsom i fråga om åklagare, präst och vissa kommunala organ. Den för dylika fall avsedda regeln synes därför, i jämförelse med vad nu gäller, böra kompletteras. I fråga om beslut av kommunalmyndighet skall ändring sökas hos Konungens befallningshavande, och beträffande beslut av myndighet som lyder under länsstyrelse, domkapitel, styrelse, ämbetsverk eller annan överordnad myndighet hos den överordnade myndigheten. I andra fall, såsom da det galler beslut av myndighet som är högsta instans inom sitt förvaltningsområde, skall ändring sökas hos Kungl. Maj:t i vederbörande statsdepartement. Såsom framgår av sista stycket skola i sådant fall besvären prövas i regeringsrätten. Liksom enligt gällande rätt ankommer det på riksdagen att besluta om fullföljd i fråga om beslut av myndighet, som tillhör eller lyder under riksdagen. Vid 1939 års riksdag har bestämts att besvär få anföras hos bankoutskottet över beslut av riksbanks- och riksgäldsfullmäktige eller av styrelsen för riksdagsbiblioteket. I övrigt saknas besvärsrätt. (B.U:s memorial nr 44/1939). § 12. Om klagande ej vinner bifall till sin talan, äger han fullfölja vidare, så 2 n mom länge klagoinstans står till buds. Mot beslut, varigenom förd klagan om utlämnande av handling bifallits bor vidare klagan däremot icke få föras. Vad nu gäller om rätt för kommunalmyndighet och vissa andra att i dylika fall fullfölja talan mot länsstyrelses eller magistrats beslut utgör ett undantag från den allmänna regeln som knappast synes befogat. Möjligen kan det ha varit motiverat att kommunala organ, sedan offentlighetsregeln utsträckts till att gälla kommunala handlingar i allmänhet, under en övergångstid haft rätt att klaga i nu avsedda fall. Sedan 1937 års lagstiftning numera hunnit verka tillräckligt lång tid och kommunerna inrättat sig därefter, synes det ej riktigt att på förevarande punkt göra avsteg från den allmänna regeln att klagan får föras allenast mot vägran att utlämna handling. Skall kommun ej äga dylik särskild klagorätt, bortfaller även skälet för att i motsvarande fall medgiva klagorätt for den vilkens personliga eller ekonomiska förhållanden i handlingen avses. § 13. Uttrycklig föreskrift har givits om att den som vill klaga över myndighets 2 § 5 mom. beslut pa begäran äger erhålla underrättelse om vad han därvid har att iakttaga. Liksom i nu gällande tryckfrihetsförordning har föreskrivits att mål eller ärende angående utlämnande av allmän handling alltid skall behandlas skyndsamt. Myndighet, som eljest vanligen behandlar mål eller ärenden i den ordning de inkomma, skall därför handlägga nu avsedda mål och ärenden med förtur.

226 Med hänsyn till den betydelse ur allmän synpunkt som ett riktigt handhavande av reglerna om allmänna handlingars offentlighet har, bör fullföljd av talan i mål och ärenden om utfående av sådana handlingar underlättas. Det har därför ansetts motiverat att enskild part som fullföljer dylik talan skall utfå expeditioner utan avgift; härunder inbegripes dock självfallet icke den begärda handlingen, vilken liksom hittills skall kunna utfås antingen utan avgift för läsning och avskrivning på stället eller mot fastställd avgift i bestyrkt avskrift. Av samma skäl skall icke för fullföljd till högsta domstolen krävas erläggande av fullföljdsavgift och ej heller för prövning av sådan fullföljd talan erfordras fullföljdstillstånd. Ej heller annat särskilt villkor får uppställas för fullföljd av talan eller dess prövning i nu avsedda mål och ärenden. § 14. I överensstämmelse med vad tidigare anförts ha i denna paragraf bestämmelser meddelats om allmän handlings förseende med anteckning rörande dess hemlighet. Sådan anteckning skall innehålla uppgift å det lagrum, som åberopas för handlingens hemlighållande, dagen för anteckningen samt myndighet, som låtit verkställa denna. Förutsättning för att sådan anteckning skall få göras är självfallet att handlingen enligt gällande bestämmelser är hemlig; en offentlig handling förblir offentlig även om den hemligstämplas. Bestämmelserna innebära icke att hemliga handlingar alltid eller ens såsom regel skola föres med anteckning om deras hemlighet. Endast i undantagsfall, då myndigheten finner det nödvändigt, bör å handlingen göras dylik anteckning, vilken då skall uppfylla de fordringar som angivas i första stycket. 2§4mom. Andra stycket motsvarar det nu gällande stadgandet i 2 § 4 mom. tredje stycket tryckfrihetsförordningen. Stadgandets tillämplighet har dock begränsats till handlingar, vilkas hemlighållande för rikets säkerhet är av synnerlig betydelse. Motiven härför ha tidigare angivits. Då inskränkningar i behörigheten att pröva fråga om handlings utlämnande gälla, bör detta framgå av handlingen. Anteckningen å handlingen skall därför utvisa, förutom de uppgifter som avses i första stycket, även den behöriga myndigheten; allenast hänvisning till viss kungörelse är alltså icke tillräcklig. Angående frågan om besvärsrätt mot den anvisade myndighetens beslut hänvisas till vad som yttrats vid 10 §. Stadgandena i första och andra styckena vila på den förutsättningen att anteckning, som ej uppfyller de däri angivna fordringarna, icke får begagnas för att utmärka att handling är hemlig; föreskrift härom har upptagits ,; i tredje stycket. KAP. 3. Om författares och utgivares rätt till anonymitet.

l§l5mom.

§ ISedan gammalt har författaren i tryckfrihetsförordningen tillförsäkrats rätt att utgiva sin skrift utan att utsätta sitt namn därå. Denna for fortat-

227 tårens anonymitet grundläggande regel har upptagits i första stycket. Därav följer att den som trycker och utgiver skriften icke heller har rätt att mot författarens vilja utsätta dennes namn eller pseudonym, genom vilken författaren röjes. Mot författarens rätt att utgiva sin skrift anonymt svarar en skyldighet för boktryckare, förläggare eller annan, som har att taga befattning med skrifts tryckning eller med tryckt skrifts utgivning, att även eljest hemlighålla vem författaren är. Denna skyldighet gäller dock icke om författaren samtycker till namnets röjande eller detta redan på andra vägar kommit till allmän kännedom. I fråga om den krets av personer, som sålunda ålagts förtegenhetsplikt innebär förslaget en utvidgning i jämförelse med gällande rätt. I 1 § 15 mom. tryckfrihetsförordningen nämnas allenast utgivare, förläggare och boktryckare. Samma skyldighet bör emellertid åligga även medhjälpare till dessa. I enlighet med vad tidigare anförts har undantag från förtegenhetsplikten gjorts för sådana fall då skyldighet att uppgiva författarnamnet är i lag föreskriven. Därigenom bli således rättegångsbalkens bestämmelser om vittnesplikt och om skyldighet att avgiva berättelse under sanningsförsäkran tilllämpliga framför det i andra stycket upptagna stadgandet. I fråga om tryckfrihetsmål gälla dock enligt 2 och 3 §§ särskilda bestämmelser. §2. Av de i 8 kap. upptagna ansvarighetsreglerna framgår att författare icke är ansvarig för tryckfrihetsbrott genom periodisk skrift. Författaren svarar enligt 11 kap. ej heller för enskilt anspråk i anledning av brottet. Anledning saknas således att för utkrävande av ansvar eller ersättningsskyldighet efterforska författaren. Dennes rätt till anonymitet bör i tryckfrihetsmål angående periodisk skrift vara obegränsad. Förbud att väcka fråga om författarskapet har därför upptagits i förevarande paragraf. Förbudet gäller, även om författarskapet skulle anses äga betydelse för straffmätning eller eljest (jämför JO 1910 s. 224 och SvJT 1938 s. 503 not 1). §3. För tryckfrihetsbrott genom tryckt skrift, som icke är periodisk, liksom for enskilt anspråk i anledning av sådant brott svarar enligt förslaget författaren i första hand. Förslaget utgår dock från att författaren, liksom i gällande rätt, i viss utsträckning skall ha möjlighet att förbliva anonym även i tryckfrihetsmålet. Förutsättningarna för att fråga om författarskapet skall fa väckas i tryckfrihetsmål ha angivits i denna paragraf. I sak överensstämma dessa med vad nu gäller. Såsom förut framhållits innefattar stadgandet ej forbud att, då fråga om författarskapet får väckas, föra bevisning vid domstolen om riktigheten av uppgivet författarskap. §4. Såsom tidigare framhållits böra de för författare gällande anonymitets- 1 § 17 mom. reglerna galla även för utgivare av tryckt skrift, som icke är periodisk. Vad

228 som skall förstås med sådan utgivare framgår av 5 kap. 12 §. Däremot gälla anonymitetsreglerna icke för utgivare av periodisk skrift. Bestämmelse om skyldighet för denne att utsätta sitt namn å skriften finnes i 5 kap. 11 §. Såsom framgår av 8 kap. 6 § kan utgivare av skrift, som icke är periodisk, endast i vissa fall bli ansvarig. Utgivarens rätt att i angiven utsträckning vara anonym i tryckfrihetsmål gäller dock ej blott i sådana fall då han kan göras ansvarig utan även eljest. l§15mom.

§ 5. Straffbestämmelserna i denna paragraf överensstämma i huvudsak med motsvarande stadganden i 1 § 15 mom. tryckfrihetsförordningen. Dock har såsom förutsättning för ådömande av fängelsestraff angivits att omständigheterna äro synnerligen försvårande. Därjämte ha de tillägg gjorts, som föranledas av 4 §. Liksom i gällande rätt är angivelse av målsägande en förutsättning för allmänt åtal av brott, som avses i paragrafen. KAP. 4. Om boktryckare och boktryckeri.

l § 5 mom.

§ 1. Enligt denna paragraf har svensk medborgare eller svensk juridisk person en obegränsad rätt att genom tryckpress framställa tryckalster. Eljest föreskrivna personliga förutsättningar för idkande av handel eller annan näring bli således icke tillämpliga å sådan verksamhet. I fråga om annan än svensk medborgare eller svensk juridisk person föreligger däremot icke någon ovillkorlig rätt att framställa tryckalster här i riket; inskränkningar kunna göras eller villkor uppställas. Å andra sidan innefattar bestämmelsen icke något hinder för utländsk medborgare att, då så eljest är medgivet, driva boktryckerirörelse eller för annat ändamål inneha tryckeri. Att i de hänseenden, som icke regleras i paragrafen eller eljest i tryckfrihetsförordningen, bestämmelser om idkande av handel eller annan näring bli tillämpliga å boktryckerirörelse framgår av 14 kap. 5 §. Den i paragrafen angivna rättigheten säges vara en rätt att framställa tryckalster »själv eller med biträde av andra». Därigenom skapas en utgångspunkt för bedömande av vem som är boktryckare. Såsom sådan får anses den som driver rörelsen eller eljest innehar tryckeriet. De sakkunniga ha icke funnit tillräckliga skäl att medgiva tillsättande av särskild ansvarig tryckeriföreståndare. Vem som blir ansvarig såsom boktryckare, då boktryckeri drives av juridisk person, får bedömas enligt allmänna regler. För det fall då boktryckeri drives av förmyndare eller god man för annan finnes en särskild bestämmelse i 2 §. Förslaget bibehåller beteckningen boktryckeri för en inrättning, varest tryckalster framställas genom tryckpress. Ur språklig synpunkt kan an-

229 märkning mot denna beteckning göras; den är avsedd att omfatta inrättningar ej blott för boktryck utan även för tidningstryck, litografiskt tryck, accidenstryck eller annat tryck, som framställes i tryckpress. Boktryckeri såsom en beteckning på inrättningar för framställning av allt slags tryck synes emellertid inom tryckfrihetsrätten ha vunnit sådan hävd, att detta uttryckssätt bör bibehållas. Av definitionen följer att endast en inrättning, varest tryckalster framställas i tryckpress, blir boktryckeri i tryckfrihetsförordningens mening men däremot ej ett företag, som endast utför sätteriarbete, framställer litografiska plåtar eller dylikt (jämför NJA 1912: 196). § 2. Två former av omyndig tillhörig rörelse kan enligt förmynderskapslagen förekomma. Antingen kan förmyndaren med överförmyndarens samtycke driva näring för den omyndiges räkning eller ock kan den omyndige själv, om h a n fyllt sexton år, med förmyndarens och överförmyndarens samtycke driva näring. Driver den omyndige själv boktryckeri, blir han enligt vanliga regler att anse som boktryckare. Om däremot boktryckeriet drives av förmyndaren, bör denne vara ansvarig såsom boktryckare. Detsamma bör gälla den som driver boktryckeri såsom god man för annan. Bestämmelse härom har upptagits i paragrafen. § 3. Den som inrättar boktryckeri skall, liksom för närvarande, vara skyldig 1 § 5 mom. att anmäla tryckeriet. Sådan anmälan ligger till grund för registrering av boktryckerierna samt för bedömande av frågan om särskilt tryckfrihetsombud erfordras i orten. Ur sistnämnda synpunkt kan det vara av betydelse, om vid tryckeriet framställes boktryck, tidningstryck eller accidenstryck.' Anmälan skall därför innehålla uppgift om det slag av tryck, som skall fram ställas vid tryckeriet. Enligt gällande bestämmelser skall anmälan även göras, då tryckeriet ombyter ägare. I 1939 års betänkande föreslogs att denna bestämmelse såsom andamålslös ur tryckfrihetsrättslig synpunkt skulle utgå. I yttranden över betänkandet anfördes emellertid att anmälan av ny ägare hade betydelse ur kontrollsynpunkt. Skyldigheten att göra sådan anmälan bibehölls därför i lagen vid 1941 års lagändringar. Uppenbart är emellertid att sådan anmälan endast har ringa betydelse för de ändamål registreringen av boktryckerier skall tillgodose. Uppgift om boktryckeriets ägare får betydelse då fråga uppkommer om tryckfrihetsåtal mot boktryckaren. Det torde därvid icke vara möjligt att helt lita på vad det i justitiedepartementet förda registret över boktryckerier innehåller, även om skyldighet skulle föreligga att anmäla förändring i äganderätten; äges boktryckeriet av bolag, ekonomisk förening eller annan juridisk person, torde annan utredning vara nödvändig, innan åtal anställes. Skyldighet att göra sådan anmälan torde alltså kunna utgå. Däremot är det av vikt att vad registret innehåller om den plats, där boktryckeriet ar inrättat, överensstämmer med de verkliga förhållandena. Vid förflytt-

230 ning av boktryckeriet till annan ort måste därför ny anmälan göras; bestämmelse därom har upptagits i första stycket. Ändring av boktryckeriets namn eller firma skall enligt andra stycket anmälas, liksom även framställning av annat slags tryck än det, varom anmälan tidigare lämnats. I enlighet med vad tidigare anförts har i sista stycket upptagits ett undantag från anmälningsskyldigheten för sådant tryckeri, varest allenast framställes bild- eller tillfällighetstryck för innehavarens eget bruk. Undantaget avser att befria innehavare av mindre tryckpressar för kontorsbruk och liknande ändamål från skyldighet att anmäla dessa såsom boktryckeri. § 4. Bestämmelserna i denna paragraf om skyldighet för boktryckaren att utsätta boktryckeriets namn eller firma, tryckningsorten och tryckningsåret överensstämma i huvudsak med vad redan nu gäller enligt 1 § 12 mom. första stycket. Undantagna äro enligt andra stycket sådana tryckalster, som äro att hänföra till bild- eller tillfällighetstryck. Definitionen h ä r å finnes upptagen i 10 §. § 5. l § 12 mom. I paragrafen har med någon jämkning av ordalagen upptagits stadgandet i nu gällande 1 § 12 mom. tredje stycket.

l§l2mom.

l § 12 mom.

§ 6. Vad paragrafen innehåller motsvarar 1 § 12 mom. andra stycket i gällande tryckfrihetsförordning. Bestämmelsen h a r kompletterats med en föreskrift om skyldighet för boktryckaren att på polismyndighets begäran för granskning tillhandahålla tryckalstren, vilket synes vara innebörden av det nu gällande stadgandet.

§ 7. l § 25 mom. Stadgandena i denna paragraf om skyldighet för boktryckare att leverera 4 § 2 mom. g r a ^ ^ n g s - o c n arkivexemplar överensstämma i huvudsak med vad nu gäller. I enlighet med vad tidigare anförts har dock även Göteborgs stadsbibliotek berättigats att erhålla arkivexemplar. Av betydelse för leveransskyldigheten är i vad mån en eller flera tryckta skrifter föreligga, då en skrift utgives i skilda upplagor eller eljest vid olika tillfällen. Vissa tolkningssvårigheter kunna uppkomma. Syftet med bestämmelserna om leveransskyldighet torde härvid få vara avgörande. Tillsynen över tryckta skrifter kräver att innehållet i allt som tryckes kan granskas. Ske ändringar i skriftens innehåll, innan ny upplaga tryckes, måste alltid en ny skrift anses föreligga. Detta kan gälla även om särskild beteckning å den nya upplagan icke utsatts. Har skriften samma innehåll, ehuru den betecknats som ny upplaga, kan det vara tveksamt om en ny skrift skall anses föreligga. Ett ingripande med åtal, beslag eller konfiskation måste emellertid för att icke få ett obestämt innehåll hänföra sig till viss upplaga av skriften, då flera sådana förekomma. Med hänsyn till den betydelse avläm-

231 nandet av granskningsexemplar har för tillsyn och åtal torde olika upplagor alltid få anses som skilda skrifter, även om innehållet överensstämmer. I fråga om periodisk skrift måste varje nummer eller häfte av skriften anses som en särskild skrift, även om innehållet helt eller delvis är detsamma (NJA 1886: 256). Utkomma flera upplagor av samma nummer eller häfte med olika innehåll, såsom beträffande vissa tidningar är vanligt, måste varje sådan upplaga anses som en särskild skrift och granskningsexemplar därav lämnas. Det synes ej motiverat att, i fråga om vad som skall avlämnas såsom särskild skrift, göra någon skillnad mellan granskningsexemplar och arkivexemplar. Principiellt bör alltså en lika vidsträckt leveransskyldighet föreligga i dessa hänseenden. I praktiken kan det emellertid förekomma att arkivleveranserna icke utkrävas i den omfattning som således lagligen kan ske. Vid tryckning särskilt av böcker förekommer att flera upplagor tryckas samtidigt. Upplagorna ha samma innehåll; endast upplagans beteckning på titelsidan är olika. Det förekommer även att sedan en skrift tryckts, sättningen får kvarstå för den händelse ytterligare tryckning skulle erfordras. Vid fortsatt tryckning kan då förekomma att endast upplagans beteckning ändras. Arkivleveransernas syfte är, såsom tidigare anförts, att möjliggöra fullständiga samlingar av allt svenskt tryck för vetenskapligt och liknande ändamål. Ur denna synpunkt kan det ofta vara tillräckligt att endast ett exemplar lämnas av flera helt lika upplagor. Även eljest torde det kunna förekomma att tryckta skrifter, ehuru de icke äro att hänföra till bild- eller tillfällighetstryck, äro sådana att de icke behöva bevaras i biblioteken och att därför arkivleveranser icke behöva utkrävas. För att dylika frågor skola kunna regleras ävensom för att skyldigheten att lämna granskningsexemplar skall kunna begränsas, då granskning uppenbart icke är behövlig, har i sista stycket intagits en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj :t äger medgiva undantag från vad i första eller andra stycket är föreskrivet. § 8. Det i första stycket upptagna straffet för försummad anmälningsskyldighet i § s 1 12 överensstämmer med vad som gäller enligt 1 § 5 mom. sista stycket. » 4 För underlåtenhet att utsätta ursprungsbeteckning eller att bevara tryck- * 2 alster under ett år är straffet för närvarande dagsböter; har skriften förklarats brottslig må straffet höjas till fängelse i högst ett år. Försummat avlämnande av granskningsexemplar medför enligt nu gällande bestämmelser dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande, fängelse i högst sex månader. Dessa straff skalor ha i andra stycket sammanförts; den föreslagna straffskalan överensstämmer med vad som föreslås för vissa andra förseelser. § 9. Enligt nu gällande 1 § 25 mom. medför underlåtenhet att fullgöra arkiv- i § 25 leverans bötesstraff från och med tjugufem kronor till och med trehundra kronor; därjämte kan vitesföreläggande meddelas. Då det här gäller en

232 leveransskyldighet, som endast avser att tillgodose kulturella syften och ej har betydelse ur tryckfrihetsrättslig synpunkt, synes det knappast tillfredsställande att bötesstraff skall utgå vid försummelse. Däremot måste möjlighet finnas att genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra arkivleveranserna. Bötesstraffet har därför fått bortfalla i förslaget; i förevarande paragraf givas bestämmelser om vitesföreläggande. § 10. l § 12 mom. Den i paragrafen upptagna definitionen å bild- eller tillfällighetstryck h a r i jämförelse med vad nu gäller om tillfällighetstryck utvidgats i två hänseenden. Med hänsyn till att begreppet tryckt skrift enligt förslaget skall omfatta karta, ritning eller bild, även om den ej åtföljes av text, ha i uppräkningen medtagits kartor, vykort och bildalbum. Även kartor, ritningar och bilder kunna, då de ej åtföljas av text, innefatta tryckfrihetsbrott. Genom sådana tryckalster kunna uppgifter offentliggöras, vilkas röjande innefattar brott mot rikets säkerhet; otillåtet offentliggörande kan då föreligga. Bilder kunna även ha ett kränkande innehåll och deras utgivande kan på grund härav innebära ett otillåtet yttrande. Det är knappast möjligt att i lagen närmare angiva, vilket bildtryck som är av den art att det lämpligen kan undantagas från skyldigheten att angiva ursprungsbeteckning och att avlämna gransknings- och arkivexemplar. Den angivna exemplifieringen synes dock vara tillräcklig. I praktiken torde det i de flesta fall vara uppenbart vilket bildtryck som är sådant att möjligheten av tryckfrihetsmissbruk är utesluten. För att den begränsning av skyldigheten att anmäla boktryckeri, som upptagits i 3 § sista stycket, skall få det åsyftade resultatet, har i uppräkningen medtagits dels »reklamtryck» och dels »annat affärstryck». Även beträffande sådana tryckalster får den omständigheten att möjligheten av tryckfrihetsmissbruk är utesluten avgörande betydelse. KAP. 5. Om tryckta skrifters utgivning. Den allmänna rätt att utan några av den offentliga makten i förväg lagda hinder utgiva tryckta skrifter, som regeringsformen tillförsäkrar varje svensk medborgare, innebär att det för utgivningen icke får krävas tillstånd av myndighet eller uppställas andra villkor som begränsa utgivningsrätten, vare sig i allmänhet eller för vissa medborgare. Den angivna grundsatsen hindrar däremot icke att i tryckfrihetsförordningen upptagas ordningsföreskrifter i syfte att möjliggöra kontroll och underlätta beivrandet av tiyckfrihetsbrott. I fråga om periodisk skrift innehåller gällande tryckfrihetsförordning föreskrifter om registrering av skriften och om särskild ansvarig utgivare med den ställning och de kvalifikationer, som närmare angivas. Däremot förekomma icke några motsvarande bestämmelser för skrift, som icke är periodisk.

233 På samma sätt ha i förslaget upptagits åtskilliga föreskrifter angående utgivningen av periodisk skrift, under det att de föreslagna bestämmelserna rörande tryckt skrift, som icke är periodisk, begränsa sig till definitioner av begreppen utgivare och förläggare. Genom underrubriker särskiljas dessa båda avdelningar inom kapitlet. Såsom en tredje avdelning upptagas vissa ansvarsbestämmelser. Om utgivning av periodisk skrift. § 1. I första stycket har, i överensstämmelse med det år 1941 tillkomna stad- i § 7 mom gandet i 1 § 7 mom. andra stycket, upptagits en föreskrift om att ägare till periodisk skrift skall vara svensk medborgare eller svensk juridisk person. En dylik regel torde vara erforderlig för bevarande av den svenska pressens frihet och oberoende. Vid tillkomsten av 1941 års lagändring ifrågasattes, om ej därutöver krävdes inskränkningar till förhindrande av att svensk juridisk person, vari utländska intressen äro dominerande, är ägare av här i riket utkommande, på svenska språket tryckt periodisk skrift. Denna fråga ansågs dock ej kunna upptagas i sammanhang med tryckfrihetsförordningens bestämmelser. Något dylikt stadgande har ej heller upptagits i förevarande förslag. Det kan erinras om att enligt 1944 års lag om aktiebolag såväl styrelseledamöterna och verkställande direktör i aktiebolag som särskilt bemyndigad firmatecknare och revisor skola vara här i riket bosatta svenska medborgare, där ej för särskilt fall Konungen annat tillåter. Det ligger i sakens natur att, då föremål för bolagets verksamhet är att äga här i riket utkommande periodisk skrift, dylik tillåtelse i regel ej bör lämnas Motsvarande bestämmelser gälla för ekonomiska föreningar. I förevarande sammanhang torde den svenska staten eller svensk kommun få betraktas som svensk juridisk person. Erfarenheten under tiden efter 1941 års ändringar har visat att nyhetsoch propagandamaterial som direkt härrör från utländsk makt spritts genom periodisk skrift i två skilda former. Å ena sidan ha vissa länders representanter låtit utgiva periodiska skrifter, vilka genom sin titel klart angivits innehålla dylikt material. Å andra sidan har från tysk sida sådant material spritts genom periodiska skrifter, som till det yttre framträtt såsom svenska tidningar och tidskrifter men utgivits med hjälp av ekonomiskt understöd från Tyskland. Då skrifter av det förra slaget innehålla en klar ursprungsbeteckning, kan mot dem ej någon rimlig anmärkning göras. Det kunde därför ifrågasättas, om ej Kungl. Maj:t borde äga meddela annan än svensk medborgare eller svensk juridisk person tillstånd att äga periodisk skrift, av vars titel framgår att den är av dylik beskaffenhet. Mot ett dylikt förslag talar emellertid att ägaren i vissa fall har att bära tryckfrihetsansvar för skriften. Tillstånd för utländsk man eller utländsk juridisk person kunde innebära ett uppgivande av ägaransvaret för ifrågavarande skrifter. Förslag har därför ej heller här framställts. Att periodisk skrift som företräder utländska in-

234 tressen framträder som en svensk skrift är icke önskvärt. Det torde emellertid knappast vara möjligt att helt förhindra att så sker. I vissa fall är dock mottagande av understöd från främmande makt för dylik verksamhet straffbelagt i allmän lag (8 kap. 22 § strafflagen; jämför 8 kap. 12 § i det förslag till lag om ändring i strafflagen, vilket den 10 maj 1946 remitterats till lagrådet) . Angående utrikes tryckta periodiska skrifter hänvisas till 13 kap. I andra stycket har föreskrivits att förmyndare eller god man i fråga om det ansvar som enligt tryckfrihetsförordningen åligger ägaren skall anses som ägare, om den periodiska skriften står under förmyndarens eller gode mannens förvaltning. Stadgandet utgör en motsvarighet till bestämmelsen i 4 kap. 2 § rörande boktryckeri. § 2. Ansvaret för tryckfrihetsbrott genom periodisk skrift skall enligt 8 kap. 1 8 7 mom. 1 8 i första hand åvila dess utgivare. En väsentlig uppgift for de i 5 kap. meddelade bestämmelserna är därför att sörja för att utgivare finnes. Detta tillgodoses genom bestämmelser om skyldighet för skriftens ägare att utse och anmäla utgivare. I första stycket av denna paragraf upptages det grundläggande stadgandet att utgivare skall finnas. Andra stycket innehåller föreskrift om utgivares kvalifikationer. Med hansyn till det ansvar som åvilar utgivaren, särskilt i fråga om enskilt anspråk, har tillfogats att denne skall råda över sin egendom; stadgandet överensstämmer i övrigt med gällande rätt. § 3. Enligt första stycket skall utgivare för periodisk skrift utses av dess ägare. 1 8 8 mom. Detta är ej blott en rättighet för ägaren, vilket kan synas självklart utan även en skyldighet. Försummelse att behörigen fullgöra denna skyldighet medför — förutom att utgivningsbevis icke kan erhållas eller att utfärdat utgivningsbevis återkallas - att ansvaret för tryckfrihetsbrott genom skriften enligt 8 kap. 2 § drabbar ägaren. Något hinder föreligger icke att agaren utser sig själv till utgivare. l § 7 mom. I andra stycket angives innebörden av uppdraget att vara u t g i v ^ Stadgandet överensstämmer i sak med gällande rätt. Ur tryckfrihetssynpunkt nödvändigt är att utgivaren kan öva inseende över skriftens utgivning och bestämma över dess innehåll så att intet däri får införas mot hans vilja. Endast om denna befogenhet föreligger är det nämligen berättigat att göra utgivaren ansvarig för tryckfrihetsbrott genom skriften. Utgivaruppdraget innefattar alltså, även om detta icke blivit särskilt angivet, den nu angivna befogenheten. Inskränkningar däri kunna icke göras; de sakna laga verkan. Vidtar ägaren sådana åtgärder att utgivaren hindras att öva inseende over skriften eller att bestämma över dess innehåll på angivet satt och kan det således anses uppenbart att utgivaren icke innehar den befogenhet som skall

235 tillkomma honom, blir ägaren enligt 8 kap. 2 § själv ansvarig för tryckfrihetsbrott. Vanligen torde de nu avsedda befogenheterna vara förenade med ett mera allmänt uppdrag att utöva den redaktionella ledningen inom företaget eller viss del därav. Detta är emellertid en fråga som icke regleras i tryckfrihetsförordningen utan ankommer på det privaträttsliga avtalet mellan ägaren och utgivaren. § 4. I paragrafen meddelas bestämmelser om skyldigheten att hos chefen för i § 8 mom justitiedepartementet göra anmälan om utgivare. För att bättre överskådlighet skall vinnas ha bestämmelserna härom skilts från vad i 5 § föreskrives om ansökan av utgivningsbevis. Av 5 § andra stycket följer emellertid att anmälan av utgivare utgör en förutsättning för att utgivningsbeviset skall kunna utfärdas. Det åligger ägaren att göra anmälan om utgivare; därigenom kommer det av ägaren meddelade uppdraget till uttryck. För att anmälningsskyldigheten skall anses fullgjord krävs emellertid även bevis om utgivarens behörighet och förklaring av denne att han åtagit sig uppdraget. § 5. Uttryckligen stadgas i denna paragraf, såsom redan nu gäller, att periodisk! § 8 och 10 skritt icke far utgivas, innan utgivningsbeviset utfärdats. Vad som är perio- ' momdisk skrift framgår av 1 kap. 7 §. Utgivande av periodisk skrift, för vilken utgivningsbevis icke finnes, medför straff enligt 14 § i detta kapitel; ägaren är i sådant fall även själv ansvarig för tryckfrihetsbrott genom skriften. I första stycket meddelas närmare bestämmelser om vad ansökan skall innehålla. Med hänsyn till stadgandet i 1 § första stycket kan även utredning rörande ägaren vara erforderlig. Såsom förut anförts utgår förslaget från att utgivningsbevis skall meddelas tor skriften; beviset är således icke bundet till viss person. Beviset kommer att galla till dess det återkallas, även om skriften övergår till ny ägare eller ny utgivare utses. Utgivningsbevis kan meddelas endast om skriften är periodisk. Är skriften enligt den utgivningsplan som uppgivits i ansökningen icke sådan att den enligt 1 kap. 7 § skall anses som periodisk, skall ansökningen avslås Uppgives en oriktig utgivningsplan mot bättre vetande, kan detta medföra straff enligt 15 § i detta kapitel. Sista stycket i paragrafen överensstämmer med nu gällande 1 § 10 mom första stycket. Ur tryckfrihetsrättslig synpunkt är det av vikt att de periodiska skrifter, for vilka utgivningsbevis äro utfärdade, kunna skiljas genom skrifternas titel. Även för titelskyddet är det av betydelse att utgivningsbevis icke utfärdas for skrift med sådan titel att den kan förväxlas med annan periodisk skrift Att härvid även vissa skrifter, för vilka utgivningsbevis återkallats, skola beaktas framgår av 7 §.

236 § 6. Bestämmelser om återkallelse av utgivningsbevis äro i viss utsträckning påkallade för att tillgodose den tryckfrihetsrättsliga kontrollen över perio- I diska skrifter. Dylika bestämmelser få emellertid betydelse även för det titelskydd som registreringen av periodiska skrifter skapar. Det k u n d e därför ifrågasättas, om icke en återkallelse, som ej uppenbart är påkallad ur kontrollsynpunkt, borde grundas på en domstolsprövning. Vissa bestämmelser om titelskydd tillkommo genom 1942 års lagstiftning om illojal användning av kännetecken. Dessa innebära emellertid, såsom vid deras tillkomst uttalades, icke en slutgiltig reglering av hithörande frågor. Bestämmelserna bilda ej heller ett tillräckligt underlag för en sådan domstolsprövning som nu avses. Frågan h u r titelskyddet i framtiden bör regleras k a n icke lämpligen upptagas i detta sammanhang; den får ankomma på en revision av auktorlagstiftningen och vad därmed äger samband. De föreslagna bestämmelserna utgå alltså ifrån att återkallelse, liksom hittills, prövas i administrativ ordning, även då enskild rätt därav beröres. I första stycket upptagas de fall, då utgivningsbevis kan återkallas. Motsvarande bestämmelser finnas nu i 1 § 10 mom. Förslaget skiljer sig i vissa punkter från vad nu gäller. En möjlighet h a r införts för ägaren att på begäran få beviset återkallat, då utgivningen upphört. Detta k a n få praktisk betydelse i sådana fall då beviset hindrar utfärdande av nytt utgivningsbevis för annan skrift med liknande titel. Med hänsyn till att ägarens behörighet är en förutsättning för utfärdande av utgivningsbevis har föreskrivits att beviset skall kunna återkallas, då sådan ändring i äganderätten skett att ägaren icke längre är behörig. Det ligger i sakens natur att denna möjlighet icke bör begagnas, om rättelse sker inom rimlig tid. Anmäler ägaren i sitt yttrande i ärendet att han h a r för avsikt att överlåta skriften till behörig ägare, bör därför i regel lämplig tid härför beredas honom. En följd av att utgivningsbeviset enligt de nya bestämmelserna gäller utan samband med utgivarskapet är att beviset måste kunna återkallas, då utgivare ej finnes. Detsamma bör, liksom i gällande rätt, kunna ske, om utgivaren icke är behörig. Sker omedelbar rättelse, skall dock beviset icke återkallas. I § 22 mom. Såsom anförts vid behandlingen av frågan om skillnaden mellan periodisk skrift och annan tryckt skrift har i förslaget skrift, för vilken utgiv ningsbevis utfärdats, ansetts böra betraktas som periodisk, även om den icke utkommer i den omfattning som förutsattes för periodisk skrift. Möjlighet måste emellertid föreligga att efter viss tid återkalla utgivningsbeviset Bestämmelse därom h a r upptagits i punkt 5. Förutsättning for återkallelse är att skriften icke utkommit i erforderlig omfattning under de senast förflutna två kalenderåren. Ofullständig utgivning skall föreligga under båda dessa år för att bestämmelsen skall bli tillämplig. En tillfällig nedgång endast under ett år kan således icke medföra återkallelse, om utgiv-

l§10mom.

237 ningen därefter återupptages i erforderlig omfattning. Av 7 § följer att titelskyddet kvarstår även viss tid efter det beviset återkallats. Genom de angivna bestämmelserna ersattes det nu gällande stadgande, enligt vilket utgivningsbevis k a n återkallas för skrift, som icke utkommit under de senast förflutna fem åren. Detta stadgande har alltså bortfallit. Stadgandena i punkterna 4, 6 och 7 överensstämma i huvudsak med vad nu gäller. Enligt andra stycket i paragrafen skola ägaren och utgivaren, på sätt redan nu gäller, erhålla tillfälle att yttra sig i ärende om återkallelse av utgivningsbevis. Undantag har dock gjorts för det i första stycket punkt 1 upptagna fallet; något yttrande torde då ej vara erforderligt. § 7. Genom införande av bestämmelsen i punkt 5 i 6 § första stycket minskas skyddet för skriftens titel. Enligt gällande rätt kan nämligen utgivningsbeviset återkallas först fem år efter det skriften helt upphört att utkomma. En viss ersättning härför synes därför böra beredas genom att titelskyddet får kvarstå även efter det beviset återkallats. Skäl för en dylik anordning föreligga ej blott i det nu angivna fallet utan även i de fall som angivas under 2, 3 och 7 i lagrummet. Det synes dock vara tillräckligt att dylikt skydd gäller två år efter det utgivningsbeviset återkallats. Bestämmelse om dylikt utsträckt titelskydd har upptagits i denna paragraf. § 8. Kravet på att det alltid skall finnas en behörig utgivare för periodisk l § 8 mom. skrift medför att ägaren är skyldig att genast utse och anmäla ny utgivare, om utgivaren blir obehörig eller om hans uppdrag eljest kommer att upphöra, såsom då han avlider eller frånträder sin befattning. Det har ej ansetts nödvändigt att såsom i nu gällande, motsvarande bestämmelse särskilt utsäga att anmälan härom bör avgivas, innan nytt nummer eller häfte utkommer av skriften eller snarast möjligt därefter. Genom föreskriften att utgivare genast skall utses torde vara tillräckligt tydligt angivet att ägaren kan ådraga sig ansvar för försummelse att utse utgivare och göra anmälan därom, därest han dröjer därmed utöver den tid som rimligen måste åtgå för dessa åtgärder. Enligt nu gällande 1 § 8 mom. andra stycket bör vid ansökan om nytt utgivningsbevis, där så kan ske, fogas förklaring av den som erhållit utgivningsbevis för skriften att h a n fått del av ansökningen. Detta stadgande innebär icke att den förre utgivaren kan motsätta sig att ny utgivare utses. God ordning torde likväl kräva att den som är utgivare blir underrättad om att ny utgivare anmäles. I vissa fall, såsom då äganderätten till skriften är tvistig, kan det även få praktisk betydelse i ärendet att utgivaren underrättas därom. Det torde dock ej vara nödvändigt att denne, såsom i gällande rätt föreskrivits, avgiver förklaring att han fått del av anmälan. Även annat 16—470114

bevis om delgivning bör godtagas. Särskilda åtgärder för delgivning med den som saknar känt hemvist inom riket torde ej vara förenliga med att ny utgivare genast skall utses och anmälas. I dylikt fall torde få anses att delgivning i ärendet ej kan ske. Så är även förhållandet, om utgivaren avlidit eller drabbats av sjukdom, som hindrar delgivning. § 9. I överensstämmelse med vad tidigare anförts ha i 9 och 10 §§ givits regler om ställföreträdare för utgivaren. Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om utseende och anmälan av ställföreträdare. Med hänsyn till att utgivaren blir ansvarig för skriften, om ställföreträdaren ej fullgör sitt uppdrag, har det ansetts i främsta rummet böra tillkomma denne att utse ställföreträdare. Dock fordras förklaring av ägaren att denne biträtt anmälan om ställföreträdare. För ställföreträdare gälla samma behörighetsvillkor som för utgivare. Då det lagts i utgivarens hand att utse ställföreträdare, är det även på honom det ankommer att, om så erfordras, återkalla uppdraget. Bringas utgivarens uppdrag att upphöra, förfaller även ställföreträdarens uppdrag. Denne kan alltså icke på grund av detta uppdrag inträda som utgivare, om utgivaren avlider eller eljest avgår från sin befattning; därtill krävs ett av skriftens ägare meddelat uppdrag att vara skriftens utgivare. Något hinder att dylikt uppdrag får begränsad giltighet, i avbidan på att utgivarskapet slutligt ordnats, föreligger dock icke. § 10. Denna paragraf innehåller bestämmelser om överlämnande av utgivarskapet till ställföreträdare. Dessa skilja sig från vad nu gäller däri att sådant överlämnande kan ske för hur kort tid som helst. Skyldighet att överlämna utgivarskapet till ställföreträdare har föreskrivits allenast för sådana fall då hindret kan antagas komma att föreligga minst en månad. Förslaget överensstämmer däri principiellt med vad nu gäller; en ändring i fråga om tidslängden har dock gjorts.

i § 13 mom.

§ IL I överensstämmelse med vad nu gäller föreskrives i första stycket att utgivarens namn skall vara utsatt på varje nummer eller häfte av skriften. Därjämte har föreskrivits att, när ställföreträdare inträtt som utgivare, detta skall angivas å skriften. Dylik uppgift på skriften utgör förutsättning för att ställföreträdaren enligt 8 kap. 1 § i förslaget skall bli ansvarig för tryckfrihetsbrott genom skriften. Utsattes ställföreträdare såsom utgivare, behöver den ordinarie utgivarens namn ej utsättas. Något hinder däremot föreligger dock ej. Det måste i sådant fall av anteckningen på skriften tydligt framgå att det är ställföreträdaren och ej den ordinarie utgivaren som fungerar såsom utgivare. För att någon tvekan icke skall råda om ansvaret för skriften, skall ställföreträdare, som inträtt såsom utgivare, vara angiven p å

239 varje nummer eller häfte av skriften. Det är således icke tillräckligt att i et< nummer eller häfte angives att ställföreträdaren inträtt för viss tid framåt. Till skillnad från vad som gäller om ställföreträdare är angivandet av ägaren å skriften såsom dess utgivare icke förutsättning för att ägaren skall bli ansvarig i de fall då sådant ansvar förekommer. Ur tryckfrihetssynpunkt finnes alltså icke något behov av att ägaren angives på skriften. Någon motsvarighet till gällande bestämmelse därom har därför icke upptagits. Om utgivning av tryckt skrift, som ej är periodisk. § 12. I denna paragraf angives vad som skall förstås med utgivare av tryckt skrift, som icke är periodisk. Utgivare är den som, utan att vara skriftens författare, åt boktryckare eller förläggare tillhandahållit den för tryckning eller utgivning. Det fordras således icke att utgivaren bearbetat skriften eller eljest vidtagit några åtgärder för att giva skriften dess innehåll. Å andra sidan ligger i ordet tillhandahålla ett krav på en självständig medverkan till att skriften blivit tryckt och utgiven. En osjälvständig mellanhand mellan författaren samt boktryckare eller förläggare kan icke betraktas som utgivare. Att utgivaren endast i vissa fall blir ansvarig för tryckfrihetsbrott genom skriften framgår av 8 kap. 6 §. Däremot intar utgivaren i fråga om rätt till anonymitet enligt 3 kap. 4 § samma ställning som författare. § 13. Definitionen av förläggare i denna paragraf saknar motsvarighet i gällande rätt. I 1939 års betänkande hade föreslagits ett stadgande, innehållande att med förläggare skulle förstås den som yrkesmässigt omhänderhade utgivningen av tryckt skrift. Dessutom hade i motiven anförts att även boktryckare, som tillfälligtvis förlägger en skrift, borde anses som förläggare. I flera yttranden över betänkandet påpekades att det förelåg en bristande överensstämmelse mellan detta uttalande och kravet på yrkesmässighet. Departementschefen ansåg det ej erforderligt att införa en definition av begreppet förläggare. Då förläggare i vissa fall kan bli ansvarig för tryckt skrift som nu avses, torde det vara nödvändigt att ange vad som skall förstås med förläggare. Ur språklig synpunkt torde med förläggare rätteligen böra förstås den som bekostar tryckning och utgivning av skrift. I förevarande sammanhang får emellertid ordet användas i en överförd betydelse; avgörande är den befattning förläggaren tagit med skriften. Förläggare till tryckt skrift, som icke är periodisk, är den som omhänderhaft tryckning och utgivning av annans skrift. Något krav på yrkesmässighet har icke uppställts. Ej blott den som utövar förlagsrörelse utan även den som mera tillfälligt förlägger en skrift blir således förläggare. I regel torde förläggarens befattning med skriften grunda sig på ett avtal med författaren eller den som eljest innehar författarrätt till skriften. Detta har dock icke uppställts såsom ett villkor. Även

den som utan dylikt avtal låter trycka och utgiva skrift kan bli att anse som förläggare. I omhänderhavandet av tryckningen ligger icke att skriften skall ha tryckts på eget tryckeri. Förläggaren anses omhänderha tryckningen, även då han låter annan såsom boktryckare utföra denna. Även boktryckare kan vara att anse som förläggare, om han ej blott tryckt skriften utan även omhänderhaft dess utgivning. I dylikt fall kan alltså boktryckaren i sin egenskap av förläggare bli ansvarig för enskilt anspråk enligt 11 kap. 2 §. I fråga om ansvar intar förläggaren till tryckt skrift, som icke är periodisk, en ställning motsvarande ägare till periodisk skrift. Härom hänvisas till bestämmelserna i 8 kap. Vad i 5 kap. 1 § andra stycket föreskrivits kan få motsvarande tillämplighet beträffande förläggare; det har dock icke ansetts behövligt att utsäga detta i lagtexten. Ansvarsbestämmelser. § 14. 1 § 11 mom. Straffbestämmelserna i denna paragraf överensstämma i huvudsak med vad redan n u gäller. Upprätthållandet av kravet på att endast behörig person bör få angivas som utgivare av periodisk skrift eller ställföreträdare för denne har ansetts böra föranleda ett tillägg. Såsom förutsättning för att frihetsstraff skall kunna komma i fråga har, utöver den omständigheten att skriften förklarats brottslig, tillfogats att omständigheterna eljest äro synnerligen försvårande. Det nu gällande subsidiära ansvaret för boktryckare i sådana fall då ansvaret drabbar ägaren men det ej kan visas vem denne är eller denne icke kan anträffas eller ansvar eljest icke kan ådömas honom h a r icke medtagits i paragrafen.

l § 11 mom.

l§13mom.

§ 15. I huvudsaklig överensstämmelse med vad redan nu gäller medför enligt denna paragraf en medvetet oriktig uppgift ansvar i vissa fall. § 16. överträdelse av bestämmelserna i 11 § om utsättande, av namn på periodisk skrift har, liksom i gällande rätt, ansetts böra straffbeläggas. Den föreslagna skyldigheten för ställföreträdare att utsätta sitt namn, då han inträtt som utgivare, medför att även denne kan straffas för överträdelse därav.

KAP. 6. Om tryckta skrifters spridning. l § 6 mom.

§ II denna paragraf angives att spridningsrätten i fråga om svensk medborgare icke är inskränkt till person. Varje svensk medborgare eller svensk

241 juridisk person har således rätt att sprida tryckta skrifter. I fråga om utländska medborgare är däremot spridningsrätten icke ovillkorlig; inskränkningar kunna göras eller villkor uppställas, exempelvis tillstånd av myndighet såsom villkor för inrättande av bokhandel. Att i sådana hänseenden, som icke äro reglerade i tryckfrihetsförordningen, näringsrättsliga föreskrifter i lag eller författning skola gälla framgår av 14 kap. 5 §. Spridningsrätten har angivits såsom en rätt att själv eller med biträde av andra sprida tryckta skrifter. Därigenom skapas, på samma sätt som i motsvarande bestämmelse om rätt att framställa tryckalster, en utgångspunkt för bedömande av vem som i det särskilda fallet är att anse som utspridare. Såsom sådan får anses den som driver rörelsen eller eljest föranstaltar om spridningen; det osjälvständiga biträde h a n därvid anlitar är icke utspridare. Vidare har stadgandet avfattats på sådant sätt att därav framgår att saluhållande och försändande ingår i begreppet spridning. § 2.

I första stycket har, i enlighet med vad förut anförts, ett undantag från spridningsrätten gjorts för att möjliggöra beivran enligt allmän lag av brott, som avser spridning bland ungdom i vissa fall. Undantaget omfattar tryckt skrift, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas fostran. Möjlighet att enligt allmän lag inskrida mot dylik skrift föreligger således, oavsett om denna innefattar tryckfrihetsbrott. Är skriften brottslig enligt tryckfrihetsförordningen, kan den läggas under beslag och konfiskeras; dess spridande blir då förbjudet enligt 3 § andra stycket i detta kapitel. I andra stycket har Kungl. Maj:t tillagts befogenhet att, utan hinder av den eljest gällande spridningsrätten, meddela närmare bestämmelser om saluhållandet av karta över Sverige eller del därav, som innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar. Detsamma gäller därmed jämförlig ritning eller bild. Stadgandet avser allenast saluhållande och ansluter sig däri till nu gällande bestämmelser. Spridning, som icke innefattar saluhållande, kan således icke förbjudas med stöd av detta stadgande. Att av myndighet framställd karta, som är hemlig, icke omfattas av den allmänna spridningsrätten framgår av en jämförelse mellan bestämmelsen i 1 kap. 6 § och stadgandena i detta kapitel. I vad mån en karta, som icke utvisar några särskilda försvarsanstalter men är utförd i stor skala, skall anses innehålla upplysning av betydelse för rikets försvar, är en tillämpningsfråga. Sjökort torde få anses vara karta i den mening, som i stadgandet avses. Det må framhållas att stadgandet i andra stycket endast avser spridningsrätten. Det lämnar ej utrymme för ett förbud mot framställning eller mångfaldigande av karta, sådant som det enligt 1942 års kungörelse (nr 225) gällande. Däremot föreligger ej hinder att förbjuda saluhållande av kartor, vilka med hänsyn till däri förekommande uppgifter av betydelse för försvaret icke blivit godkända för sådan spridning.

242 § 3. 1 § 12 mom. De i denna paragraf upptagna straffbuden mot spridande av tryckt skrift, § mom. s Q m . c j ^ „ r f ö j . ^ ^ m e ( j vederbörlig ursprungsbeteckning eller som lagts under beslag eller konfiskerats, överensstämma i huvudsak med gällande rätt. I andra stycket har dock såsom förutsättning för att frihetsstraff skall kunna komma i fråga tillfogats att omständigheterna äro synnerligen försvårande. Bestämmelser om ursprungsbeteckning äro upptagna i 4 kap. 4 §. Beträffande beslag och konfiskation må hänvisas till 10 kap. och 7 kap. 7 §. Stadgandet i andra stycket innebär att, då tryckt skrift lagls under beslag eller konfiskerats, de exemplar av skriften, som icke omhändertagits av myndighet, drabbas av spridningsförbud. För straffbarhet enligt denna paragraf krävs vetskap om spridningshindret; att tryckt skrift är försedd med ursprungsbeteckning är dock utspridaren skyldig att kontrollera. § 4. I enlighet med vad förut anförts h a r i första stycket upptagits ett stadgande, enligt vilket några särskilda inskränkningar eller villkor på grund av tryckt skrifts innehåll icke få gälla för dess försändande genom postverket eller annan allmän trafikanstalt. I vad mån trafikanstalt är skyldig att i allmänhet befordra tryckta skrifter, regleras icke i stadgandet. Men då så är fallet får någon skillnad mellan olika skrifter icke göras, exempelvis på grund av deras politiska innehåll. Undantagna från denna rätt till befordran med allmän trafikanstalt äro endast skrifter, för vilka enligt 3 § ett allmänt spridningsförbud gäller. 1 § 24 mom. I överensstämmelse med vad nu är föreskrivet om postverket i 1 § 24 mom. tryckfrihetsförordningen h a r i andra stycket upptagits ett stadgande, enligt vilket allmän trafikanstalt icke skall anses som utspridare av tryckt skrift. Detta gäller dock endast tryckt skrift som trafikanstalten mottagit för befordran; sprider anstalten eljest tryckta skrifter, exempelvis genom tidningskiosk eller hos anstalten anställda kolportörer, blir anstalten att anse som utspridare. KAP. 7. Om tryckfrihetsbrott. I redogörelsen för förslagets huvudgrunder b a r framhållits att bestämmelserna om tryckfrihetsbrott böra hänvisa till motsvarande stadganden i allmän lag. En väsentlig del av dessa stadganden beröras av det förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, som straffrättskommittén framlagt i ett år 1944 avgivet betänkande (SOU 1944:69). P å grundval av straffrättskommitténs förslag har inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag om ändring i strafflagen, i det följande benämnt departementsförslaget. Redogörelse för departementsförslaget har lämnats i statsrådsprotokollet för den 10 maj 1946 i samband med att Kungl. Maj:t beslutat in-

243 hämta lagrådets utlåtande däröver för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet. Ändringarna i strafflagen skola enligt departementsförslaget träda i kraft den 1 januari 1949. På grund härav har det ansetts lämpligt att i fråga om de delar av strafflagen, som beröras av departementsförslaget, utgå från detta förslag vid utarbetandet av förslag till tryckfrihetsförordning. Härmed ha de sakkunniga emellertid icke tagit ståndpunkt till frågan, huruvida departementsförslaget uppfyller de fordringar som ur tryckfrihets'rättslig synpunkt böra upprätthållas i fråga om yttrandefrihetens närmare reglering i den allmänna lagstiftningen. Bland de sakkunniga ha erinringar framställts beträffande vissa av de i departementsförslaget upptagna brottsbeskrivningarna och det har gjorts gällande att dessa erhållit en så obestämd avfattning att de föreslagna straffbuden därigenom komme att verka h ä m mande på tryckfrihetens utövning. Ifrågavarande erinringar avse särskilt de brott som i departementsförslaget betecknats som skymfande av myndighet och kränkande av främmande makt. Stark tvekan har överhuvud taget yppats om lämpligheten av att dessa straffbud i sin föreslagna form upptoges i strafflagen. Med hänsyn till vad nu anförts och då den slutliga avfattningen av 4 § i detta kapitel är beroende av resultatet av den pågående strafflagsrevisionen, ha de i sistnämnda paragraf upptagna brottsbeteckningarna angivits inom klämmer. § 1. Kapitlet inledes med en definition av begreppet tryckfrihetsbrott. Detta uttryck förekommer icke i den gällande tryckfrihetsförordningen. Det begagnas i förslaget såsom en sammanfattande beteckning för otillåtet yttrande i tryckt skrift och otillåtet offentliggörande genom sådan skrift, vilka brott närmare beskrivas i 4 och 5 §§. Till tryckfrihetsbrotten räknas således icke de förseelser, som nämnas i 3 kap. 5 §, 4 kap. 8 §, 5 kap. 14—16 §§ eller 6 kap. 3 §. Ej heller anses som tryckfrihetsbrott sådana ämbetsbrott, som rikta sig mot tryckfriheten, såsom otillåtet hindrande av tryckning eller vägran att utlämna allmän handling, som är offentlig. Vissa begränsningar av begreppet tryckfrihetsbrott framgå av de speciella bestämmelser, som äro meddelade i 2 och 3 §§. Utmärkande för tryckfrihetsbrotten är att de utgöra missbruk av den i 1 kap. 1 § första stycket angivna tryckfriheten. Å andra sidan framgår av 1 kap. 3 § och 11 kap. 1 § att allenast sådana missbruk av tryckfriheten, som äro i lagen angivna såsom tryckfrihetsbrott, kunna föranleda straff eller utgöra grund för enskilt anspråk. Enligt 2 § 11 mom. tryckfrihetsförordningen gäller att rätt att i tryck utgiva handling ej medför befrielse från ansvar för missbruk av tryckfriheten, som skriftens utgivande jämlikt 3 § kan innefatta. Av 1 kap. 1 § första stycket i förslaget framgår emellertid att rätten att offentliggöra allmän handling endast är en sida av en allmän publikationsfrihet. Uppenbart är att såväl otillåtet yttrande som otillåtet offentliggörande kunna förekomma i samma skrift. Motsvarighet till stadgandet i 2 § 11 mom. torde alltså vara obehövlig.

244 § 2. Vissa tillkännagivanden i annons eller andra sådana meddelanden skola enligt denna paragraf icke utgöra tryckfrihetsbrott, även om förutsättningarna i övrigt för dylikt brott föreligga. De i paragrafen avsedda undantagsfallen äro sådana, då av meddelandets innehåll icke omedelbart framgår att ansvar för tryckfrihetsbrott kan ifrågakomma. Den omständigheten, att meddelandet sker genom annons eller på likartat sätt, är således icke ensam avgörande. Enligt allmän lag bedömes exempelvis en giftermåls- eller födelseannons, vilken endast för den som närmare känner de däri angivna personerna framstår som smädlig. Däremot kan undantaget icke omfatta ett politiskt upprop eller ett öppet angrepp mot en utpekad person, ehuru detta skett i form av annons. I paragrafen har med annons jämställts annat sådant meddelande. Därmed avses vissa sedvanliga notiser, vilka inflyta i skriftens textavdelning men på grund av sitt innehåll ha samma uppgift som en annons. Stadgandet har icke begränsats till att gälla endast för periodiska skrifter; även annonser och meddelanden i årsböcker och andra dylika skrifter, som icke äro periodiska, falla därunder. Om meddelandet i förening med omständighet, som icke omedelbart framgår av dess innehåll, är brottsligt, skall denna brottslighet bedömas enligt allmän lag. Mål därom är således icke tryckfrihetsmål och vanliga delaktighetsregler gälla för dem som med vetskap om sådan omständighet medverkat till publiceringen. De särskilda anonymitetsregler, vilka enligt 3 kap. 2 och 3 §§ gälla i tryckfrihetsmål, äro icke tillämpliga. Då bedrägeri eller illojal reklam sker genom annons, kan det sägas att brottsligheten icke omedelbart framgår av meddelandets innehåll; detta är brottsligt endast i förening med annan omständighet. Såsom tidigare framhållits äro emellertid sådana brott straffbelagda ur en annan synpunkt än såsom ett överskridande av yttrandefrihetens gränser. De äro således redan av denna anledning icke att hänföra till tryckfrihetsbrott. Stadgandet i denna paragraf får betydelse endast såsom ett undantag från vad som eljest skulle utgöra tryckfrihetsbrott. Enligt vad i stadgandet angivits skall detta äga motsvarande tillämpning i fråga om meddelande genom chiffer eller på annat sätt, som är hemligt för allmänheten. Sådana meddelanden kunna förekomma såsom ett led i spioneri; för den som förstår att tyda meddelandet kan detta röja uppgifter av betydelse för rikets säkerhet. Vissa andra gärningar, såsom skymfande av myndighet, uppvigling eller samhällsfaiiig ryktesspridning, äro straffbelagda, allenast då de ske offentligt eller genom ett meddelande till allmänheten. Stadgandet får därför i dessa fall icke någon praktisk betydelse. Däremot kunna ärekränkningsbrott ske genom ett meddelande endast till enstaka personer; tryckfrihetsbrott föreligger d å icke, om meddelandet sker genom chiffer eller överenskommen kod. Ett meddelande får anses vara hemligt för allmänheten, då det i regel icke k a n tolkas av annan än den som känner till dess överenskomna betydelse. Däremot avses icke med detta uttryck medde-

245 landen, vilka förstås endast av den som har vissa vetenskapliga eller tekniska kunskaper eller vilka äro avfattade på främmande språk. § 3. Såsom tidigare framhållits gäller som allmän regel att obehörigt röjande av hemlig uppgift genom tryckt skrift beivras allenast såsom tryckfrihetsbrott. Särskilt ansvar för gärning, som innefattar medverkan till offentliggörandet, kan således icke förekomma. På grund av den i 1 kap. 1 § andra stycket uttryckta principen om rätt för envar att lämna meddelande för offentliggörande i tryckt skrift är sådant ansvar uteslutet, även då publiceringen icke kommit till stånd. Undantag från dessa regler ha dock ansetts påkallade för att möjliggöra beivran av befattningshavares brott mot den tystnadsplikt, som är föreskriven i lag; särskilt ha angivits de fall, då röjandet innefattar brott mot rikets säkerhet. Ett stadgande om detta undantag har upptagits i första stycket. Stadgandet avser, såsom framgår av lagtexten, endast den som brutit sin tystnadsplikt; åtgärder vilka vidtagits av annan meddelare eller av författare, utgivare eller annan som medverkat till skriftens tryckning, utgivning eller spridning äro att bedöma enligt tryckfrihetsförordningen. Härigenom uteslutes i motsvarande omfattning tillämpning av 25 kap. 10 § departementsförslaget. Konfiskering av skriften kan ske endast enligt tryckfrihetsförordningen; förverkande enligt 2 kap. 17 § departementsförslaget kan icke förekomma. Om befattningshavaren själv är den för skriften ansvarige, uppkommer frågan, hur hans gärning skall bedömas. Vad först angår sådana fall, då röjandet av den hemliga uppgiften innefattar brott mot rikets säkerhet och därför är straffbelagt såsom tryckfrihetsbrott, skulle det kunna ifrågasättas att den gärning, som består i uppgiftens röjande genom skriften, skulle bedömas både som brott mot tystnadsplikt och som tryckfrihetsbrott. Trots den särställning tryckfrihetsbrotten intaga i fråga om ansvarighet torde det dock få anses att i dessa fall endast ett brott föreligger. Av vad nu anförts framgår att även med den i första stycket upptagna bestämmelsen ansvar för brott mot tystnadsplikt icke kan särskilt utkrävas, vid sidan av ansvar för tryckfrihetsbrott, för vilket gärningsmannen själv ä r ansvarig, och ej heller omvänt. Erinran härom i lagtexten torde ej vara erforderlig. Vad härefter angår de fall, då gärningen icke är straffbar såsom tryckfrihetsbrott, föreligger icke något sådant hinder som nyss angivits mot prövning av brottet i vanlig straffprocessuell ordning. Den fråga som i detta fall skall bedömas är endast, huruvida befattningshavaren brutit sin tystnadsplikt, och denna fråga får enligt stadgandet i första stycket, då där angivna förutsättningar äro uppfyllda, prövas enligt lag. Detta resultat är också u r saklig synpunkt berättigat. En motsatt ståndpunkt skulle leda till att vad som är straffbart, då det meddelats muntligen till skriftens författare eller utgivare eller genom en av befattningshavaren författad artikel i periodisk

246 skrift, icke skulle kunna beivras, om meddelandet lämnats i en av befattningshavaren utgiven periodisk skrift eller i annan tryckt skrift, som av honom författats. Röjandet av en hemlig uppgift kan ske genom att allmän handling, som är hemlig, obehörigen utlämnas för publicering eller genom att handlingen i strid mot förbehåll, som meddelats vid dess utlämnande, tillhandahålles för sådant ändamål. Bestämmelser om straff härför äro meddelade i sekretesslagen. Dessa bestämmelser torde enligt gällande rätt få anses tillämpliga, även om utlämnandet eller tillhandahållandet innefattar medverkan i handlingens offentliggörande genom tryckt skrift. Förslaget intar i denna del samma ståndpunkt som gällande rätt. En uttrycklig bestämmelse har dock ansetts påkallad. I den mån gärningen icke faller under vad som reglerats i första stycket, framgår av andra stycket att bestämmelserna i sekretesslagen äro tillämpliga. Vad som i det föregående anförts om sådana fall, då den som brutit sin tystnadsplikt själv är ansvarig för den skrift genom vilken offentliggörande skett, äger motsvarande tillämpning i nu avsedda fall. Bestämmelserna i första stycket äro tillämpliga ej blott i fråga om befattningshavare utan även beträffande den som i och för utövandet av allmän tjänsteplikt erhållit kännedom om de hemliga förhållandena. Att stadgandet är tillämpligt även sedan befattningen eller utövandet av tjänsteplikt upphört framgår av ordalagen. Stadgandet har begränsats till att avse den tystnadsplikt som följer av lag. Innebörden härav framgår av vad som anförts i redogörelsen för förslagets huvudgrunder. Enligt vad där sagts är stadgandet icke tillämpligt i fråga om tystnadsplikt, som allenast är reglerad i administrativ författning eller som grundar sig på administrativt beslut. Inom sådana förvaltningsområden, där befattningshavarnas tystnadsplikt i allmänhet är reglerad i administrativ ordning, såsom inom utrikesförvaltningen, kan tystnadsplikten i vissa hänseenden framgå även av lagbestämmelser, särskilt de i 8 kap. strafflagen meddelade. I den mån så är fallet, blir förevarande stadgande tillämpligt. Den i andra stycket givna hänvisningen till sekretesslagens bestämmelser medför att särskilt ansvar för röjandet av hemlig uppgift kan ifrågakomma även för andra personer än de i första stycket nämnda, nämligen för den som fått del av hemlig handling under förbehåll att dess innehåll eller del därav icke får röjas. —9,

§ 4. Vad som skall anses som otillåtet yttrande har, i enlighet med vad tidigare anförts, angivits i denna paragraf genom hänvisningar till allmän lag. Otilllåtet yttrande föreligger, då framställning i tryckt skrift enligt lag innefattar något av de i paragrafen uppräknade brotten. Härav följer att ändring eller upphävande av straffbud i allmän lag, som i paragrafen åsyftas, omedelbart återverkar på motsvarande fall av otillåtet yttrande i tryckt skrift. Den tvekan härom som yppat sig i fråga om gällande rätt kan således icke bli aktuell. Å andra sidan kan ett helt nytt stadgande i strafflagen icke vinna till-

247 lämpning i fråga om tryckt skrift, förrän komplettering av förevarande paragraf skett i den för grundlagsändring gällande ordningen. I uppräkningen ha brotten angivits så kortfattat som möjligt. För de brott, vilka ha särskild brottsbeteckning, har denna begagnats. Hänvisningarna avse departementsförslaget i alla fall utom brott mot tukt och sedlighet samt ärekränkning, för vilka bestämmelserna i gällande strafflag äro åsyftade. Beträffande den närmare utformningen av de brott som äro upptagna i departementsförslaget må hänvisas till detta förslag och till straffrättskommitténs betänkande (SOU 1944:69); dock må följande här anmärkas. I första hand h a såsom otillåtet yttrande angivits framställningar, vilka enligt lag innefatta högförräderi, krigsförräderi eller uppror. Någon motsvarighet härtill finnes icke i den gällande tiyckfrihetsförordningen. Högförräderi och uppror, vilka brott äro beskrivna i 8 kap. 1 § och 9 kap. 1 § departementsförslaget, kunna komma till stånd genom framställning i tryckt skrift; i varje fall kan sådan framställning tänkas spela en framträdande roll vid brottets utförande. Om sådan framställning vore straffbar endast i den mån den innefattade annat tryckfrihetsbrott, såsom uppvigling eller samhällsfarlig ryktesspridning, skulle, även om därigenom i huvudsak ett straffbeläggande kunde ske, straffet komma att utmätas inom en avsevärt mildare straffskala. Högförräderi och uppror ha därför ansetts böra särskilt angivas i denna paragraf. Beträffande krigsförräderi hänvisas till vad som anföres i det följande. Framställning som innefattar missfirmelse mot Konungen eller annan medlem av konungahuset, skymfande av riksstyrelse, som är satt i Konungens ställe, Konungens statsråd eller riksdagen, dess avdelning eller utskott, eller skymfande av rikssymbol är straffbar enligt 9 kap. 3—5 §§ departementsförslaget. Brotten motsvara 3 § 4—6 mom. gällande tryckfrihetsförordning, där dock riksstyrelse, statsråd och rikssymbol icke äro nämnda. Av departementsförslaget framgår att skymfande av riksstyrelse, statsråd, riksdagen eller likssymbol för att vara straffbart skall ha skett offentligen. Tryckt skrift kan emellertid, såsom framhållits i redogörelsen för 1 kap. 6 §, anses utgiven, redan då den utlämnats för spridning inom en begränsad krets av personer. Huruvida i dylikt fall offentligt skymfande föreligger, är en rättstillämpningsfråga. Skymfande av myndighet och missfirmelse av tjänsteman avse de i 10 kap. 5 § departementsförslaget upptagna brotten. Även skymfande av myndighet skall enligt detta stadgande ha skett offentligen; med myndighet järnställes annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter. Vilka personer som kunna vara föremål för missfirmelse av tjänsteman framgår av en jämförelse med 10 kap. 1 § departementsförslaget. Stadgandet i 3 § 8 mom. första stycket gällande tryckfrihetsförordning avser endast enskilda ämbetseller tjänstemän men ej myndigheten eller organet; förslaget innebär således i denna del en utvidgning av vad som är straffbart såsom otillåtet yttrande. Kränkande av främmande makt är beteckningen på det brott, som är upptaget i 8 kap. 10 § departementsförslaget; det får således icke uppfattas så-

248 som en brottsbeskrivning. Enligt detta stadgande är det straffbart bland annat att offentligen skymfa främmande makt eller dess regering, flagga eller vapen eller annat dess höghetstecken samt att med missfirmlig gärning förgripa sig mot främmande makts representant. I jämförelse med 3 § 9 mom. gällande tryckfrihetsförordning sker således i vissa hänseenden en inskränkning av det straffbara området. Såsom tidigare framhållits är det icke motiverat att beträffande yttranden och meddelanden om främmande makt och dess förhållanden vidhålla en brottsbeskrivning i tryckfrihetsförordningen av vidsträcktare innehåll än motsvarande stadgande i allmän lag. Med uppvigling avses det i 11 kap. 5 § departementsförslaget nämnda brottet. Genom detta stadgande ha vissa jämkningar av det straffbara området vidtagits i förhållande till gällande rätt; motsvarande äldre stadgande finnes upptaget i 3 § 7 mom. tryckfrihetsförordningen. I ett av sakkunniga den 16 november 1946 avgivet betänkande med förslag till strafflagstiftning för krigsmakten (SOU 1946: 83) har föreslagits att strafflagen i 26 kap. 10 § skall innehålla bestämmelse om brott, vilket betecknas såsom uppvigling. Denna bestämmelse är utformad på grundval av 11 kap. 5 § departementsförslaget. Den skiljer sig därifrån genom att gärningsmannen skall vara krigsman och att det straffbara meddelandet skall vara riktat till krigsmän och innebära försök att förleda till lydnadsbrott eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt. Uppenbarligen kan även detta brott begås genom tryckt skrift; även om skriften icke utlämnats för spridning bland allmänheten utan endast till en mera begränsad krets av krigsmän, blir den att anse som utgiven. Den hänvisning som i förevarande paragraf gjorts till bestämmelserna i allmän lag om uppvigling avser således även det föreslagna stadgandet i 26 kap. 10 § strafflagen. En förutsättning för detta stadgandes tillämplighet är emellertid att den som är för skriften ansvarig är krigsman. Har uppvigling skett exempelvis i periodisk skrift, som utgives av annan än krigsman, skall brottet bedömas med tillämpning allenast av 11 kap. 5 §, även om det straffbara meddelandet ingår i en av krigsman författad artikel. Tillämpning av 26 kap. 10 § medför att disciplinstraff kan ifrågakomma; något hinder att dylikt straff ådömes i tryckfrihetsmål torde icke föreligga. Vid nu avsedda tryckfrihetsbrott torde förhållandena dock ofta vara sådana att böter är lämpligare än disciplinstraff. Möjlighet att ådö ma böter i stället för disciplinstraff föreligger enligt 2 § i en i betänkandet föreslagen lag om disciplinstraff för krigsmän, om med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art bötesstraff finnes vara lämpligare. Såväl i 11 kap. 5 § som i 26 kap. 10 §, i de nu avsedda förslagen, stadgas att om den skyldige i följd av uppmaningen är förfallen till straff för förberedelse eller medverkan till brott, vad i 4 kap. strafflagen stadgas skall gälla. Uppvigling utgör emellertid tryckfrihetsbrott endast såsom särskilt brott. Förberedelse till eller medverkan i brott, som icke är tryckfrihetsbrott, faller omedelbart under allmän lag. Denna sida av brottsligheten kan således icke prövas i tryckfrihetsmål; bestämmande av gemensamt straff kan dock ske enligt allmänna regler.

249 Samhällsfärlig ryktesspridning behandlas i 11 kap. 6 § departementsförslaget. Brottet motsvarar såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift 3 § 8 mom. andra stycket och 9 mom. andra stycket gällande tryckfrihetsförordning. Vissa jämkningar i förhållande till gällande rätt ha vidtagits. Enligt departementsförslaget förutsattes för straffbarhet att ryktesspridningen sker bland allmänheten. Departementschefen framhåller härom att ett straffbart spridande bland allmänheten ej kan anses föreligga med mindre gärningsmannens uppsåt omfattar spridning bland en obestämd krets; straff skall alltså icke inträda, om hans uppsåt endast varit inriktat på en krets bekanta, även om denna krets varit vidsträckt. Liksom förut framhållits beträffande uttrycket offentligt skymfande, får det i rättstillämpningen prövas, huruvida den nu angivna betingelsen för straffbarhet föreligger. Ehuru tryckt skrift med sådant innehåll som krävs för samhällsfarlig ryktesspridning är utgiven, kan det alltså inträffa att dylikt brott ej föreligger, nämligen då skriften utlämnats för spridning allenast bland en begränsad krets av personer, vilka kunna antagas ej sprida meddelandet vidare. Ett speciellt fall av samhällsfarlig ryktesspridning har i departementsförslaget behandlats som en form av krigsförräderi. Enligt 8 kap. 2 § skall det nämligen anses som krigsförräderi att, då riket är i krig, genom osann framställning sprida sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras. Departementschefen anger såsom exempel härå uppgift att försvaret brutit samman eller att regeringen flytt eller tillfångatagits. Tydligt är att detta brott utgör ett överskridande av yttrandefrihetens gränser och kan komma till stånd bland annat såsom ett led i pressens nyhetsförmedling. Det bör därför utgöra otillåtet yttrande, då det förekommer i tryckt skrift. Enligt 8 kap. 3 § departementsförslaget är sådan gärning straffbar även om den sker av oaktsamhet. I 1946 års betänkande med förslag till strafflagstiftning för krigsmakten (SOU 1946: 83) föreslås att stadgandena i 8 kap. 2 och 3 §§ departementsförslaget skola överflyttas till 27 kap. 1 och 2 §§. Såväl enligt departementsförslaget som enligt sistnämnda förslag skall Kungl. Maj:t med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden äga förordna att dessa, för krigstid avsedda stadganden skola gälla, även då brott förövas under annan tid. Såsom brott mot trosfrid betecknas i 11 kap. 7 § departementsförslaget offentligt skymfande av sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund hålles heligt. Departementsförslaget innebär att nu gällande stadganden i 7 kap. 1 och 2 §§ strafflagen om vissa religionsbrott, vilka äga motsvarighet i 3 § 1 och 3 mom. tryckfrihetsförordningen, skola upphävas. Brott mot tukt och sedlighet avser gärningar som äro straffbelagda i 18 kap. 13 § strafflagen och som kunna ske genom framställning i tryckt skrift. Motsvarande bestämmelse finnes i 3 § 13 mom. tryckfrihetsförordningen. Med ärekränkning åsyftas bestämmelserna i 16 kap. strafflagen, sedan de brott som angå falsk angivelse i enlighet med departementsförslaget utbrutits därifrån. I nu gällande 3 § 11 mom. tryckfrihetsförordningen angivas så-

250 som tryckfrihetsmissbruk angripelser mot enskild man, vilka å ära gå eller för dess borgerliga namn och rykte förklenliga äro. Detta stadgande torde anses omfatta ärekränkningsbrotten i dess olika skiftningar (Malmgren: Sveriges grundlagar, femte uppl., s. 219). Med utgångspunkt från denna tolkning sker alltså icke genom förslaget någon ändring i vad nu gäller i denna del. Såsom anförts i redogörelsen för förslagets huvudgrunder har nu gällande 3 § 12 mom. angående lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande och förledande icke ansetts böra överföras till ny tryckfrihetsförordning, då någon motsvarighet härtill icke finnes i allmän lag. Vad i samma moment stadgas angående inbjudningar till deltagande i lotteri torde icke vara av beskaffenhet att utgöra tryckfrihetsbrott. Sådana inbjudningar kunna icke anses vara missbruk av yttrandefriheten med den innebörd detta begrepp, såsom tidigare anförts, bör äga. Något hinder att straffa dylika inbjudningar såsom delaktighet i anordnandet av otillåtet lotteri föreligger således icke. Även ett direkt förbud att utbjuda lotter blir utan hinder av tryckfrihetsförordningens bestämmelser tillämpligt, ehuru utbjudandet sker i tryckt skrift. Utgivare av tryckt skrift kan straffas enligt 6 och 10 §§ lotteriförordningen den 19 maj 1939, då utbjudande eller annan otillåten gärning skett genom skriften och de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet föreligga. De brott som nu behandlas i 3 § 10 mom. tryckfrihetsförordningen ha i förslaget icke ansetts utgöra otillåtet yttrande utan behandlats såsom otillåtet offentliggörande. Såsom anförts i redogörelsen för förslagets huvudgrunder utgår förslaget från att vissa gärningar som ske genom eller med tillhjälp av tryckt skrift men icke äro att anse som missbruk av tryckfriheten skola bedömas omedelbart enligt därom gällande bestämmelser i annan lag eller författning; de utgöra således icke tryckfrihetsbrott och behandlas icke i tryckfrihetsmål. Till närmare belysning härav må några exempel här anföras. Mångfaldigande och spridande av tryckt skrift i strid mot författarrättsliga bestämmelser utgör, såsom ock framgår av 1 kap. 8 § andra stycket, icke något tryckfrihetsbrott. Detta hindrar dock icke att utgivningen av dylik skrift tillika kan innefatta tryckfrihetsbrott, för vilket skriftens utgivare eller förläggare i första hand blir ansvarig. En annan grupp av här avsedda brottsliga gärningar omfattar sådana som ske genom bedräglig eller vilseledande uppgift i tryckt skrift. Brott som härvid främst kunna komma i fråga äro bedrägeri, oredligt förfarande och svindleri. En vilseledande uppgift kan vidare vara att bestraffa enligt 12 § lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken, enligt 1 eller 9 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens eller enligt förordningen den 13 mars 1933 ang. beteckning för vissa slag av vin. I detta sammanhang torde även böra beaktas förordningen den 29 juni 1917 ang. förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen samt lagen den 9 oktober 1914 ang. förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig

251 ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta varor. De båda sistnämnda författningarna angiva dock icke såsom brottsligt att, såsom fallet är vid illojal reklam, upptaga den vilseledande uppgiften i cirkulär, prospekt eller annat för ett större antal personer avsett meddelande. Härtill komma några uppgifter, som icke kunna anses vilseledande men dock äro otillåtna. Inbjudningar till deltagande i lotteri ha redan nämnts. Vidare kunna nämnas lagen den 2 juni 1911 om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar och lagen den 23 mars 1934 om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar samt lagen den 10 juli 1947 om skydd för Förenta Nationernas emblem och namn. En förfalskning kan tänkas ske genom tryck. Det är emellertid här icke ens fråga om ett brolt genom yttrande eller meddelande i tryckt skrift. Att i tryck framställa exempelvis en förvanskning av en tryckt urkund för att använda avtrycket i bedrägligt syfte h a r intet med tryckfriheten att göra och är uppenbarligen ett brott av annat slag än tryckfrihetsbrotten. Detsamma gäller penning- och märkesförfalskning. Departementsförslaget har i 12 kap. 10 § föreslagit straff för spridande bland allmänheten av föremål, som lätt kan förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke. En typisk form av detta brott kan vara att sprida en tidning eller ett reklamtryck, som innehåller dylik efterbildning. Lika litet som brott mot den nu gällande lagen den 9 juni 1927 innefattande förbud att sprida efterbildning av penningsedel kan det i departementsförslaget upptagna brottet vara ett tryckfrihetsbrott. Ett näraliggande problem, som i detta sammanhang bör beröras, är på vad sätt hotelse skall bedömas, då den förekommer i tryckt skrift. Som regel namnes icke hotelse i de brottsbeskrivningar, till vilka förevarande paragraf hänvisar; dock förekommer detta uttryck i 16 kap. 9 och 11 §§ strafflagen. E n hotelse kan vara smädlig eller ingå i uppvigling eller samhällsfarlig ryktesspridning och blir då straffbar ur dessa synpunkter såsom otillåtet yttrande. Däremot utgör en hotelse att framdeles publicera ofördelaktiga uppgifter om någon icke otillåtet yttrande. Såsom ett led i utpressningsförsök eller annat brott kan hotelsen vara straffbar enligt allmän lag. § 5I denna paragraf angives vad som är otillåtet offentliggörande genom 2 §6mom. tryckt skrift. Bestämmelserna ha, såsom tidigare framhållits, till uppgift 3 §10 m°m att skapa ett skydd för hemliga uppgifter. Första stycket innehåller i likhet med nu gällande 2 § 6 mom. tryckfrihetsförordningen en bestämmelse om att allmän handling, som skall hållas hemlig, ej må genom tryckt skrift offentliggöras. Såsom framhållits i redogörelsen för förslagets huvudgrunder vid behandlingen av ansvarigheten för nu avsedda brott kan, då offentlig myndighet utlämnat handlingen för publicering, något ansvar för otillåtet offentliggörande av handlingen icke komma i fråga, även om myndigheten överskridit sin befogenhet och handlingen således rätteligen bort hållas hemlig. Mot myndigheten kan i dylikt fall ansvar göras gällande på grund av vad som stadgas i 3 §. Stadgandet i första styc-

ket är, liksom nu gällande bestämmelse, tillämpligt allenast i fråga om av- | tryck av handlingen helt eller delvis. Däremot kan icke referat av handlingen eller publicerandet av enstaka, därur hämtade uppgifter beivras med stöd av detta stadgande. Såsom det centrala publikationsförbudet, riktat mot varje form av offentliggörande genom tryckt skrift, framstår därför bestämmelsen i andra stycket. Denna har på förut angivna skäl begränsats till att omfatta sådana uppgifter, vilkas röjande skulle enligt lag innefatta brott mot rikets säkerhet. De bestämmelser som härvid åsyftas äro i främsta rummet de i 8 kap. 6—8 §§ departementsförslaget upptagna. Mellan brotten i 6 och 7 §§ å ena sidan och brotten i 8 § å andra sidan föreligger den skillnaden att uppsåt att gå främmande makt till hända krävs enligt förstnämnda paragrafer men ej enligt den sistnämnda. Det skulle därför kunna övervägas, huruvida icke, då sådant uppsåt föreligger, brottet borde få beivras omedelbart enligt allmän lag. Det torde emellertid icke vara förenligt med tryckfrihetsförordningens grundsatser att gränsdragningen mellan tryckfrihetsbrott och andra brott sker allenast på grund av subjektiva omständigheter. Dessa omständigheter få, i den mån de visas föreligga hos den för skriften ansvarige, beaktas i tryckfrihetsmålet. Därigenom bli visserligen andra som medverkat till publiceringen i viss utsträckning skyddade. Den praktiska betydelsen härav torde dock vara begränsad. Spioneriverksamhet som består i obehörigt anskaffande av uppgifter och deras vidarebefordran annorledes än genom offentliggörande i tryckt skrift kan alltid beivras omedelbart enligt strafflagen. På grund av stadgandet i 3 § i detta kapitel kan befattningshavare lagforas för brott mot tystnadsplikt, även då meddelandet skett för offentliggörande i tryckt skrift. Såsom brott mot rikets säkerhet, vilket kan utgöra otillåtet offentliggörande, torde även vissa fall av krigsförräderi kunna ifrågakomma. Enligt 8 kap. 2 § departementsförslaget är förrådande av försvarsverk, fabrik, bro, fartyg eller annat som har avsevärd betydelse för försvaret straffbart såsom krigsförräderi, då det sker i krig. Dylikt förrådande torde även kunna ske genom tryckt skrift. I tredje stycket upptagas vissa speciella publiceringsförbud i enlighet med vad som anförts i redogörelsen för förslagets huvudgrunder. Med förordnande av domstol eller av undersökningsledare i brottmål åsyftas de förordnanden som kunna förekomma enligt 5 kap. 4 §, 23 kap. 10 § sista stycket och 27 kap. 9 § andra stycket nya rättegångsbalken. Enligt vissa bestämmelser i sekretesslagen kan förbehåll göras vid utlämnande av allmän handling, som är hemlig men likväl anses böra tillhandahållas viss person. Innehåller dylikt förbehåll att handlingens innehåll eller viss del därav, exempelvis n a m n på däri nämnda personer, icke får uppenbaras, blir offentliggörande genom tryckt skrift straffbart enligt förevarande stadgande. Principiellt fordras för straffbarhet att den för skriften ansvarige uppsåtligen överträtt förbudet eller förbehållet. Såsom tidigare framhållits få dock subjektiva omständigheter såsom förutsättning för tryckfrihetsbrott i viss utsträckning bedömas med ledning av yttre omständigheter och det syfte som genom skriften ådagalägges.

253 § 6. I paragrafen angives att tryckfrihetsbrott skall straffas enligt lag. Förslå- 2 § lo mom get upptar icke några självständiga straffsatser för dessa brott. Vilka straff- 3 £ 1~ls bud som bli tillämpliga i fråga om otillåtet yttrande framgår av vad som anförts vid 4 §. Beträffande otillåtet offentliggörande har vid 5 § angivits de stadganden i 8 kap. strafflagen som äro åsyftade. I fråga om sådant otilllåtet offentliggörande som enligt 5 § första stycket rör allmän handling få de bestämmelser sekretesslagen innehåller om straff för utlämnande av handlingen anses tillämpliga även i fråga om det otillåtna offentliggörandet. Innefattar det otillåtna offentliggörandet en överträdelse av förbehåll, som gjorts vid utlämnande av allmän handling, gäller straffbestämmelsen i sekretesslagen. Vad slutligen angår brott mot domstols eller undersökningsledares förordnande finnes straffbestämmelse upptagen i 9 kap. 6 § nya rättegångsbalken. Denna bestämmelse stadgar straff, endast om röjandet av den hemliga uppgiften skett utan skäl; detta blir således tillämpligt även i fråga om otilllåtet offentliggörande. § 7. Enligt gällande tryckfrihetsförordning skall skriften konfiskeras, då tryck- 2 § 10 mom. frihetsbrott enligt 3 § föreligger. Undantagna äro dock brott som innefatta 3 § 1~13 smädelse mot ämbetsman enligt 8 mom. första stycket eller otillåtna inbjud- 4 §7Zom. ningar till deltagande i lotteri enligt 12 mom.; i dessa fall kan konfiskation icke förekomma. Enligt 2 § 10 mom., vari bland annat otillåtet utgivande av allmän handling i tryck straffbelägges, är konfiskation icke obligatorisk; för dylika fall stadgas att skriften må kunna konfiskeras. I likhet med vad som föreslagits i 1912 års betänkande h a r enligt första stycket i denna paragraf konfiskation icke för något fall gjorts obligatorisk. Å andra sidan kan konfiskation alltid förekomma, då skriften innefattar tryckfrihetsbrott. Det ankommer alltså på domstolen att bedöma, huruvida konfiskation bör ske eller ej. Konfiskation kan ske, då den tryckta skriften innefattar tryckfrihetsbrott. Att någon kan dömas till ansvar för detta brott är således icke förutsättning för konfiskationen. Även om den ansvarige icke kan anträffas eller är avliden eller enligt allmänna regler eljest icke straffbar samt någon subsidiärt ansvarig icke finnes att tillgå, kan således skriften konfiskeras. Att yrkande om konfiskation i vissa fall kan prövas på ansökan framgår av 9 kap. 5 §. Till andra stycket har bestämmelsen i nu gällande 4 § 8 mom. andra stycket överförts. KAP. 8. Ansvarighetsregler. D e i

8 ka

P - upptagna ansvarighetsreglerna avse allenast tryckfrihetsbrott, således icke annat brott mot bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen. Å andra sidan äga de tillämpning i fråga om såväl otillåtet yttrande som otillo

17— 470114

254 låtet offenliggörande. Såsom i redogörelsen för förslagets huvudgrunder framhållits vila ansvarighetsreglerna på den grundsatsen att endast en person, den som i allmänhet kan anses stå brottet närmast, ställes till ansvar för detta. Kan denne ej göras ansvarig, blir annan subsidiärt ansvarig enligt vissa regler, vilka i allmänhet hänföra sig till de förhållanden som förelågo, då skriften utgavs. Äro ej heller förutsättningarna för subsidiärt ansvar u p p fyllda, förfaller straffanspråket. Delvis olika regler gälla för periodisk skrift och för annan tryckt skrift. Bestämmelserna härom upptagas i kapitlet var för sig under särskilda rubriker, varefter vissa gemensamma bestämmelser följa. Om ansvaret för periodisk skrift. § I1 § 9 mom. Enligt denna paragraf svarar i första hand utgivaren för tryckfrihetsbrott 1 § 18 mom. g e n o m periodisk skrift. Med utgivare förstås därvid den som hos chefen för justitiedepartementet var anmäld såsom utgivare, då skriften utgavs. Bestämmelser om dylik anmälan finnas i 5 kap. 4 och 8 §§. Att den som är anmäld såsom utgivare dock icke under alla omständigheter blir ansvarig följer av 2 §; enligt andra stycket i denna paragraf kan ansvaret även i vissa fall drabba ställföreträdare för utgivaren. Av 5 kap. 9 och 10 §§ framgår att en eller flera ställföreträdare för utgivaren kunna utses och att, då anmälan därom gjorts till chefen för justitiedepartementet, utgivaren kan överlämna till sådan ställföreträdare att i hans ställe utöva den befogenhet som tillkommer honom såsom utgivare. Då ställföreträdaren inträtt såsom utgivare, skall detta enligt 5 kap. 11 § vara angivet på skriften. Förutsättning för att det ansvar som eljest åvilar utgivaren skall övergå på dennes ställföreträdare är alltså att ställföreträdare blivit anmäld och finnes angiven på skriften såsom utgivare. Att likväl i vissa situationer ansvaret drabbar utgivaren framgår av 2 § tredje stycket.

1§ 18 mom.

§ 2. Enligt 5 kap. 5 § åligger det ägaren att söka utgivningsbevis för skriften; innan utgivningsbeviset utfärdats, får skriften icke utgivas. Om utgivningsbevis icke fanns, då skriften utgavs, blir därför ägaren enligt första stycket ansvarig för skriften. Detta gäller även om utgivare var utsedd och anmäld. Det kan således i vissa situationer utgöra ett undantag från vad som stadgas i 1 §, nämligen om utgivare anmälts men utgivningsbevis ännu icke utfärdats eller om utfärdat utgivningsbevis återkallats. Det åligger vidare ägaren att tillse att behörig utgivare finnes. Ägaren blir därför själv ansvarig, om utgivaren enligt 5 kap. 2 § icke längre är behörig eller om dennes uppdrag eljest upphört. Ansvaret övergår i dessa fall omedelbart på ägaren, som således blir ansvarig, redan innan förändringen i fråga om utgivarskapet anmälts. Den som är utsedd endast för skens skull godtages icke såsom utgivare. Ägaren har i dylikt fall icke uppfyllt sin skyldighet att utse utgivare för skrif-

255 ten och får därför själv svara för denna. Detsamma gäller om utgivaren hindras att öva inseende över skriften och bestämma dess innehåll i den utsträckning 5 kap. 3 § angiver. Är det i sådant fall uppenbart att utgivaren icke innehar den befogenhet som enligt nämnda lagrum skall tillkomma honom, blir ägaren ansvarig. Enligt vad som framgår av 5 kap. 9 § andra stycket förfaller ställföreträdarens uppdrag, om utgivarens uppdrag upphör. Detsamma bör vara fallet, om utgivaren eljest icke kan göras ansvarig. Meningen är alltså att ägaren skall bli ansvarig i de fall som angivas i första och andra styckena, alldeles oavsett om någon ställföreträdare finnes att tillgå. Om utgivaren avgår från sin befattning, kan ställföreträdaren således icke i denna sin egenskap inträda såsom utgivare; därtill krävs ett uppdrag att vara utgivare. Ej heller kan ställföreträdaren fungera såsom utgivare, om han blir utsedd därtill av någon som uppenbart icke innehar en utgivares befogenheter. I vissa fall kommer ställföreträdarens ansvar, ehuru han angivits på skriften såsom utgivare, likväl att bortfalla på grund av omständigheter, som hänföra sig till hans egna förhållanden. Dessa fall regleras i tredje stycket, varav framgår att ansvaret då drabbar utgivaren. Enligt 5 kap. 1 § skall ägaren till periodisk skrift vara svensk medborgare eller svensk juridisk person. Detta hindrar dock icke att den som obehörigen äger periodisk skrift kan bli ansvarig för tryckfrihetsbrott genom skriften. Att i vissa fall förmyndare eller god man betraktas såsom ägare framgår av 5 kap. 1 § andra stycket. Då fråga är om ansvar för ägare, avses alltid den som ägde skriften, då den utgavs. Beträffande juridisk person får således den som då var legal ställföreträdare för denna svara för tryckfrihelsbrottet. §3. Kan det ej visas vem som var ägare, då skriften utgavs, är boktryckaren i § is mom. ansvarig i ägarens ställe. Boktryckaren kan således endast i sällsynta undantagsfall bli ansvarig enligt detta stadgande; att boktryckaren även i vissa andra fall kan bli ansvarig framgår dock av 10 §. Ansvaret enligt förevarande stadgande inträder endast i sådana situationer, då ansvaret icke kan göras gällande mot utgivaren utan övergått på skriftens ägare. Den i paragrafen angivna förutsättningen, att det icke kan visas vem som var ägare, avser självfallet icke sådana fall då äganderätten är tvistig. Är det oklart vem av flera personer som ägde skriften, då denna utgavs, får denna fråga prövas i målet. Med boktryckare avses i regel den som utfört tryckningen; i fråga om juridisk person blir således den som då var legal ställföreträdare ansvarig. Att annan boktryckare än den som utfört tryckningen kan vara att anse som boktryckare beträffande skriften följer av 4 kap. 5 §. § 4. Den som sprider periodisk skrift har att tillse att denna är försedd med i § 18 mom. uppgift om boktryckeri. Saknas sådan uppgift eller är den, honom veterligt,

256 oriktig och kan det ej utrönas, från vilket boktryckeri skriften utgått, skall det ansvar som åvilat boktryckaren i stället drabba utspridaren. Av ordalagen i 6 kap. 1 § framgår vem som är att anse som utspridare. Därmed avses bokhandlare, innehavare av distributionsföretag eller annan huvudsaklig spridare; dennes underordnade biträde betraktas icke såsom utspridare. Enligt 6 kap. 4 § andra stycket är postverket eller annan allmän trafikanstalt icke att anse som utspridare. Om ansvaret för tryckt skrift, som ej är periodisk. § 5. l § 16 mom. För tryckfrihetsbrott genom tryckt skrift, som ej är periodisk, svarar enligt denna paragraf i första h a n d skriftens författare. Vem som skall anses som författare har ej i lagen angivits. Det får ankomma på rättstillämpningen att lösa de spörsmål som kunna uppkomma vid bedömandet av denna fråga. Något hinder föreligger icke att flera personer anses som författare, antingen gemensamt eller envar till sin del. Vad i paragrafen sägs om författare är tillämpligt även å upphovsmannen till karta, ritning eller bild. På grund av anonymitetsreglerna gäller att författaren blir ansvarig, endast om han på sätt i 3 kap. 3 § sägs uppgivits vara författare. För att h a n skall bli ansvarig skall således antingen hans namn eller allmänt kända pseudonym vara angiven på skriften eller också skall han i skriftlig förklaring ha erkänt sig vara författaren eller inför domstol i målet självmant ha avgivit sådant erkännande. Av vad som anförts vid behandlingen av anonymitetsregierna framgår att, även om någon på dylikt sätt uppgivits vara författaren, denna uppgift icke alltid behöver godtagas; bevisning om riktigheten av det uppgivna författarskapet får föras. En följd av anonymitetsreglerna är även att författaren icke kan göras ansvarig, om anonymiteten mot hans vilja brutits genom att hans n a m n eller pseudonym utsatts på skriften. Ej heller ä r författaren ansvarig, om skriften utgivits utan hans samtycke. Detta gäller vare sig hans samtycke enligt auktorrättsliga regler varit erforderligt eller icke. § 6. l § 17 mom. Ansvar för utgivare inträder i vissa speciella fall, då författaren icke är ansvarig. Enligt första stycket kan sådant utgivaransvar förekomma för skrift, vilken innehåller bidrag av flera författare eller, om skriften exempelvis hunnit utkomma endast med ett första häfte, i varje fall är avsedd att innehålla dylika bidrag. Har särskild utgivare för sådan skrift uppgivits på sätt i 3 kap. 3 § sägs, blir denne subsidiärt ansvarig för skriften. Han svarar således i alla de fall då författaren icke enligt 5 § är ansvarig, såsom då författaren till visst bidrag är anonym eller då bidraget influtit i skriften utan författarens samtycke. I fråga om andra skrifter än de i första stycket nämnda svarar utgivare, allenast om författaren var avliden, då skriften utgavs. Enligt allmänna

257 grundsatser uppkommer i dylikt fall icke något ansvar för författaren till följd av skriftens utgivning; skriftens utgivare blir i första hand ansvarig för denna. Däremot svarar utgivare icke för andra skrifter än de i första stycket avsedda, om författaren eljest icke lämnat sitt samtycke till utgivningen eller är anonym. Det subsidiära ansvaret drabbar då enligt 7 § omedelbart förläggaren. Även i andra stycket avses såsom utgivare endast den som på sätt i 3 kap. 3 § sägs uppgivits vara utgivare. Av tredje stycket framgår att utgivaren icke kan göras ansvarig, om hans anonymitet obehörigen brutits. Att ej heller någon som icke samtyckt till skriftens utgivning kan göras ansvarig för denna såsom utgivare framgår omedelbart av den i 5 kap. 12 § upptagna definitionen. Förslaget upptar icke, såsom gällande rätt, någon bestämmelse om ansvar för översättare av utländsk mans arbete. I fråga om översättning gälla således samma regler som för andra skrifter; i första hand svarar således författaren även för en översättning av sitt verk. Att författare, som icke har hemvist i riket, ej kan göras ansvarig, vare sig skriften utgives på originalspråket eller i översättning, följer av 10 § första stycket. § 7. Om varken författare eller utgivare är ansvarig enligt reglerna i 5 och 6 §§, l § 16 mom. svarar förläggaren. Detsamma gäller, om den som enligt dessa regler skulle varit ansvarig var avliden, då skriften utgavs. Att ansvaret dock i första hand kan övergå på utgivare, då författaren är avliden framgår av 6 § andra stycket. Vad särskilt angår de fall då författaren eller utgivaren är anonym följer av bestämmelserna i 3 kap. 3 § att förläggaren har möjlighet att med skriftlig förklaring styrka, vem som är författare eller utgivare. Endast om sådan förklaring icke lämnas, medverkar således förläggaren till utgivningen på eget ansvar. Med förläggare avses enligt 5 kap. 13 § den som omhänderhaft skriftens tryckning och utgivning. Är förläggaren juridisk person får således den som vid utgivningen var laga ställföreträdare för denna bära ansvaret. Att även boktryckare kan vara förläggare i vissa fall framgår av vad som anförts vid 5 kap. 13 §. § 8. I vissa fall finnes ej särskild förläggare, såsom då författaren själv om- l§16mom. händerhaft utgivningen och endast låtit tryckningen utföras hos boktryckare. Denne intar då i fråga om ansvaret samma ställning som förläggare. Han kan således bli ansvarig för skriften, exempelvis då författaren är anonym och icke lämnat skriftlig förklaring om författarskapet. Detsamma gäller, om det väl kan antagas att förläggare finnes men ej visas vem han är. Har förläggaren avlidit efter skriftens utgivning, övergår ej något ansvar på boktryckaren. I fråga om vem som är att anse som boktryckare hänvisas till vad som anförts vid 3 §.

258 § 9. l§16mom. Utspridare av tryckt skrift, som ej är periodisk, är ansvarig för denna enligt samma regler som gälla om utspridare av periodisk skrift. Härom hanvisas till 4 § Gemensamma bestämmelser. § 10. 1 § 16 mom. Såsom anförts vid behandlingen av förslagets huvudgrunder erfordras yissa 1 § 18 mom. bestämmelser för de fall då den som eljest är ansvarig icke k a n anträffas eller icke är straffbar. Dessa bestämmelser ha i denna paragraf sammanförts till stadganden, som äro gemensamma för olika ansvarighetsfall. I första stycket behandlas frågan om övergång av ansvaret då den eljest ansvarige icke kan anträffas. Ansvaret övergår, endast om h a n vid utgivningen icke hade känt hemvist inom riket och det ej heller i målet kan utrönas var han här i riket uppehåller sig. Något subsidiärt ansvar intrader således icke, om den ansvarige först efter utgivningen avvikit ur riket eller eljest blivit oanträffbar. Föreligga i fråga om den eljest ansvarige de förutsättningar som nu angivits, skall ansvaret övergå å den som efter honom har att svara. Vem detta är framgår av de förut i kapitlet meddelade bestämmelserna. I fråga om utgivare av periodisk skrift eller ställföreträdare för denne gäller emellertid att han blir obehörig, om han icke har hemvist inom riket, och att ansvaret redan av denna anledning övergår på den subsidiärt ansvarige. Dessa fall ha därför icke behandlats i första stycket. Däremot följer av detta stadgande att då ägare till periodisk skrift eller författare av annan tryckt skrift eller dess utgivare eller förläggare hade hemvist utom riket, då skriften utgavs, och därefter ej kan här anträffas, ansvaret skall övergå enligt förut angivna regler. Den som haft att svara betraktas då som obefintlig och den som står närmast får svara för brottet. Undantag har dock gjorts ifråga om utgivare, som avses i 6 § andra stycket. Skälen härtill ha förut angivits. Ej heller övergår något ansvar å utspridaren; boktryckaren har därför ej heller upptagits bland de personer, vilkas bortovaro föranleder övergång av ansvaret. I andra stycket behandlas sådana fall då straffbarhet enligt allmänna regler icke föreligger. Därmed avses icke att den ansvarige är avliden; denna fråga har i de fall som kunna förekomma reglerats omedelbart i föregående bestämmelser. Däremot åsyftas sådana fall då den eljest ansvarige på grund av ålder eller sinnesbeskaffenhet icke är straffbar. Förelåg dylik omständighet, då skriften utgavs, övergår ansvaret, dock endast om den subsidiärt ansvarige ägt eller bort äga kännedom om omständigheten. Har h a n således, då h a n lämnade sin medverkan, ursäktligt antagit att den för skriften ansvarige uppnått straffmyndighetsålder eller ej förstått eller bort förstå att denne var sinnessjuk, blir han således icke ansvarig. Liksom enligt första stycket övergår ansvaret på den som står närmast i ansvarighet, dock ej å utgivare, som avses i 6 § andra stycket, och ej heller

259 å utspridaren. Då de i andra stycket behandlade grunderna för övergång av ansvarigheten icke följa av bestämmelserna rörande den ansvarighet som åvilar utgivare av periodisk skrift eller dennes ställföreträdare har även 1 § nämnts bland dem som beröras av stadgandet. Är sålunda utgivaren sinnessjuk, får skriftens ägare svara; föreligger dylik omständighet endast beträffande ställföreträdaren, blir utgivaren ansvarig. § 11. Enligt 1 § 20 mom. gällande tryckfrihetsförordning skall den som förmår l § 20 mom. visa någon som före honom k a n ådömas ansvar för skriftens innehåll vara fri från ansvar och vid bedömandet av frågan vem ansvaret för skriftens innehåll bör åvila skall hänsyn icke tagas till förhållanden, som inträffat efter huvudförhandlingen i mål rörade sådant ansvar. I 1939 års betänkande (s. 29) uttalades att vem som helst i ansvarighetskedjan kunde instämmas såsom svarande och att det då skulle åligga den instämde att, om han ej ville svara för skriftens innehåll, hänvisa till någon som före honom kunde dömas till ansvar. Även de sakkunnigas förslag vilar självfallet på den grundsatsen att den som är ansvarig för tryckfrihetsbrott kan instämmas i tryckfrihetsmål. Det bör dock åligga åklagare eller målsägande att rikta sin talan mot den som enligt tillgängliga uppgifter är den i främsta rummet ansvarige. Den utredning härom, som icke hindras av anonymitetsreglerna, bör verkställas före målets anhängiggörande. Försummelse härav kan föranleda skyldighet att ersätta den instämde för hans rättegångskostnader. Såsom vid rubriken till detta kapitel framhållits bygger förslaget på grundsatsen om ansvar endast för en person, och avgörande för ansvarigheten äro i regel de omständigheter som förelågo, då skriften utgavs. Detta framgår omedelbart av de meddelade bestämmelserna. Något särskilt stadgande härom erfordras således icke. Bestämmelserna i nu gällande 1 § 20 mom. innebär emellertid även en processuell begränsning; den som ställts till ansvar för skriften kan icke efter huvudförhandlingen göra invändning om att annan svarar före honom. I denna del torde ett motsvarande stadgande vara erforderligt. Av 2 § i den föreslagna lagen med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål framgår att ansvarighetsfrågan skall utredas vid förberedelsen och, om så erfordras, beslut därom meddelas. Särskild talan mot beslut, varigenom rätten ogillat invändning av den tilltalade att han icke är ansvarig för skriften, kan förekomma. Dessa bestämmelser utgå från att det, då huvudförhandling hålles, bör vara avgjort vem som har att svara för skriften. Omständighet som medför att annan än den tilltalade hade att svara, bör därför icke få åberopas annat än före huvudförhandlingen. Ett stadgande härom har upptagits i denna paragraf. Med huvudförhandling avses i detta sammanhang huvudförhandlingen efter avslutad förberedelse och ej sådan särskild huvudförhandling som enligt 2 § andra stycket nyssnämnda lag k a n hållas under förberedelsen.

260 § 12. I enlighet med vad tidigare anförts har i förevarande paragraf givits uttryck åt den grundsatsen att den för skriften ansvarige ej till sitt fredande k a n åberopa att han icke känner skriftens innehåll eller att detta influtit däri utan hans samtycke. Vad skriften innehåller skall anses infört däri med hans vetskap och vilja. Om samtycke såsom förutsättning för författarens ansvar gäller dock vad som stadgats i 5 §. KAP. 9. Om tillsyn och åtal. § 1. 1 mom. i denna paragraf upptages det grundläggande stadgandet om tillsyn över lagens efterlevnad. Såsom förut anförts har tillsynen ansetts böra, liksom hittills, tillkomma chefen för justitiedepartementet. Han äger även för tillsynen förordna tryckfrihetsombud. Enligt gällande bestämmelser är hans rätt att förordna ombud principiellt begränsad till orter, där tryckeri anlagts. Huruvida han må ha ombud på annan ort, beror på Kungl. Maj:ts prövning. Anledning att på dylikt sätt begränsa hans rätt att förordna ombud föreligger ej. Han bör kunna förordna ombud i den utsträckning han finner erforderligt; för att kunna bereda ombuden ersättning blir h a n dock självfallet beroende av riksdagens medverkan. Enligt andra stycket äger chefen för justitiedepartementet fastställa instruktion för tryckfrihetsombuden. Befogenheten att fastställa instruktion innefattar även rätt att, på sätt skett i kungörelsen den 27 maj 1941 (nr 294), bestämma ombudens verksamhetsområden eller att, om mer än ett ombud förordnas i samma ort, fördela åliggandena mellan dem.

4 § 3 mom.

§ 2. Den befogenhet som enligt gällande rätt tillkommer chefen för justitiedepartementet i fråga om åtal för tryckfrihetsbrott har ansetts innebära allenast rätt att taga initiativet till åtal genom att överlämna skriften till justitiekanslern; denne skall självständigt taga ställning till åtalsfrågan och vara ansvarig för anställt åtal, även då skriften remitterats till honom av chefen för justitiedepartementet. Såsom framgår av redogörelsen för förslagets huvudgrunder har denna ståndpunkt bibehållits i förslaget. Uppenbart är dock att justitiekanslern endast äger pröva, om de lagliga förutsättningarna för åtal föreligga. Han äger därutöver icke någon diskretionär prövningsrätt, huruvida ur lämplighetssynpunkt ett åtal är berättigat. En sådan prövningsrätt tillkommer i nu avsedda fall allenast chefen för justitiedepartementet. Justitiekanslern äger även, såsom i första stycket angivits, självmant väcka åtal för tryckfrihetsbrott, som hör under allmänt åtal. Det har icke ansetts behövligt att, såsom i gällande tryckfrihetsförordning, utsäga att justitiekanslern äger uppdraga åt annan att utföra åtalet; att så kan ske, vare sig åtalet be-

261 slutats av justitiekanslern självmant eller efter anmälan av chefen för justitiedepartementet, framgår av justitiekanslerns instruktion. Även i fråga om andra brott mot bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen än tryckfrihetsbrott gäller att vanliga regler om behörighet att väcka allmänt åtal icke äro tillämpliga; i dessa fall är justitiekanslern åklagare. Till nu avsedda brott böra hänföras ej blott överträdelser av de bestämmelser som äro meddelade angående tryckfrihetens utövning utan även vissa ämbetsbrott, såsom obehörigt hindrande av skrifts tryckning och spridning eller vägran att utlämna allmän handling, som är offentlig. Undantag har gjorts för otillåten spridning, som avses i 6 kap.; sådant brott må åtalas av allmän åklagare. Den åtalsrätt som genom stadgandet i andra stycket förbehållits justitiekanslern utesluter självfallet icke den på bestämmelser i regeringsformen grundade åtalsrätt, vilken tillkommer riksdagens ombudsmän; särskild bestämmelse härom har ansetts obehövlig. I denna paragraf angives endast, vilken åklagare som i förekommande fall äger väcka allmänt åtal, men ej de förutsättningar, som eljest skola gälla för sådant åtal. I ett hänseende, nämligen angående preskriptionstid, meddelas bestämmelser i 3 §; i övrigt gälla på grund av den allmänna hänvisningen i 14 kap. 5 § vad allmän lag innehåller. Vad som hör under allmänt åtal och i vad mån särskilda villkor gälla för anställande av sådant åtal, får alltså bedömas enligt allmän lag. Att Kungl. Maj:ts tillstånd såsom förutsättning för åtal angående smädelse mot Konungen erfordras även vid tryckfrihetsbrott har i rättspraxis antagits (N 1869:731). Däremot har sådant tillstånd icke ansetts behövligt för åtal enligt 3 § 9 mom. tryckfrihetsförordningen för smädliga och förgripliga omdömen och yttranden om främmande lands överhet och regering (NJA 1878:149). Utgången i sistnämnda fall torde dock grunda sig på att nämnda stadgande intar en i förhållande till strafflagen självständig ställning. Med hänsyn till den anknytning av tryckfrihetsbrotten till allmän strafflag som skett i föreslaget torde i fråga om kränkande av främmande makt sådan skillnad icke längre kunna göras mellan de fall då detta brott är att anse som tryckfrihetsbrott och andra fall. Med hänsyn till att åtal för tryckfrihetsbrott måste hänföra sig till den eller de tryckta skrifter, som blivit i åtalet angivna, blir det av betydelse i vad mån en eller flera tryckta skrifter föreligga, då en skrift utgives i skilda upplagor eller eljest vid olika tillfällen. Beträffande denna fråga hänvisas till vad som anförts vid 4 kap. 7 §. Fråga om åtal för annat brott än tryckfrihetsbrott skall prövas enligt samma grundsatser som gälla för allmänt åtal i andra fall. Eftergift av åtal enligt allmänna regler kan förekomma. I stället för åtal kan strafföreläggande i vissa fall användas; att strafföreläggande däremot icke kan komma i fråga beträffande tryckfrihetsbrott torde vara uppenbart. § 3. I huvudsaklig överensstämmelse med vad nu gäller har i första stycket 4 § 6 mom föreskrivits att allmänt åtal för tryckfrihetsbrott skall väckas inom sex må-

262 nåder, sedan skriften utgivits och granskningsexemplar lämnats. Förutsättning för denna särskilda åtalspreskription är således att granskningsexemplar lämnats. Skulle i något fall sådant exemplar lämnas, ehuru utgivning icke kommit till stånd, börjar emellertid den angivna tiden icke att löpa förr än utgivning skett. Syftet med bestämmelsen är att tryckt skrift, som icke inom den angivna tiden föranlett beivran, icke därefter bör bli föremål för åtal. Har beivran av brottet inom denna tid inletts genom allmänt åtal, föreligger därför icke hinder att åtal väckes mot annan, som är för brottet ansvarig. Sådant åtal är enligt förslaget att anse som nytt åtal. För dess anställande gälla endast allmänna preskriptionsbestämmelser. Sådana bestämmelser äro enligt andra stycket tillämpliga även i fråga om tryckfrihetsbrott. Förutom i nu angivna fall får detta stadgande betydelse, då granskningsexemplar icke avlämnats men likväl så lång tid efter skriftens utgivning förflutit att straff för brottet förfallit. Stadgandet gäller även beträffande enskilt åtal; i fråga om enskilt åtal är den i första stycket angivna särskilda preskriptionsbestämmelsen icke tillämplig. § 4. Enligt denna paragraf äga stadgandena i allmän lag motsvarande tillämpning i fråga om målsägandes rätt att angiva tryckfrihetsbrott eller tala därå. Enligt 20 kap. 8 § nya rättegångsbalken gäller att målsäganden ej må väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat att åtal ej skall äga rum. Har den i 3 § angivna särskilda preskriptionstiden av sex månader från utgivningen och avlämnandet av granskningsexemplar förflutit, är skriften fri från allmänt åtal. Därav torde följa att målsäganden äger omedelbart tala å brottet. § 5. Enligt 5 § 11 mom. gällande tryckfrihetsförordning äger rätten, om någon som kan ställas till ansvar i anledning av tryckt skrifts utgivande icke finnes eller någon ansvarig icke kan anträffas, utan hinder därav upptaga och pröva påstående att skriften skall förklaras konfiskerad. Sådan talan må anhängiggöras genom ansökan. Detta stadgande avser att möjliggöra konfiskation av skriften, då något ansvar ej kan utkrävas. Med hänsyn till att de i förslaget upptagna ansvarighetsreglerna i princip grunda sig på de förhållanden som föreligga då skriften utgives och således ej medgiva övergång av ansvaret, då den ansvarige därefter avlidit eller blivit oanträffbar, kan det möjligen i något större omfattning än för närvarande förekomma att ansvar för tryckfrihetsbrott icke kan utkrävas. Det är dock nödvändigt att fråga om konfiskation av skriften kan prövas. Ett motsvarande stadgande har därför upptagits i denna paragraf. Enligt detta äger åklagaren eller målsäganden i stället för att väcka åtal göra ansökan om skriftens konfiskering. Därav framgår att sådan ansökan kan göras allenast om förutsättningarna för åtals anställande eljest föreligga. Stadgandet utgår från att fråga om konfiskation såvitt möjligt

263 skall prövas i samband med åtal för tryckfrihetsbrott. Vad angår sådana fall då den ansvarige blivit instämd men på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke är straffbar, torde hinder ej föreligga att fråga om konfiskation prövas i målet. Att i vissa dylika fall annan kan göras ansvarig för brottet framgår av 8 kap. 10 § andra stycket. Ansökningsmål enligt denna paragraf är enligt förslaget att hänföra till tryckfrihetsmål. Skriftens brottslighet skall därför, i motsats till vad nu gäller, i regel prövas av jury. Beträffande denna fråga hänvisas till vad som anföres vid 12 kap. 1 §. KAP. 10. Om beslag å tryckt skrift. § 1. Beslag är att betrakta som en provisorisk åtgärd till säkerställande av 4 § 4 mom. skriftens konfiskering. Förutsättning för att tryckt skrift skall kunna läggas under beslag är därför att det förekommer anledning att den på grund av tryckfrihetsbrott kan konfiskeras. Enligt gällande tryckfrihetsförordning är konfiskation obligatorisk vid de tryckfrihetsbrott, som äro upptagna i 3 §. Vissa fall, såsom smädelse mot ämbetsman enligt 8 mom. första stycket, äro dock undantagna; konfiskation kan då icke ske. Vid otillåten publicering av allmän eller enskild handling, som ej må utgivas i tryck, kan enligt 2 § 10 mom. konfiskation ske; sådan åtgärd är dock ej obligatorisk. Enligt 7 kap. 7 § i förslaget kan konfiskation förekomma vid alla tryckfrihetsbrott; åtgärden beror dock på domstolens prövning. Därav följer att det, då fråga om beslag uppkommer, alltid måste bedömas om dylik åtgärd ur allmän synpunkt är påkallad. Även om åtal anses böra anställas eller redan kommit till stånd, kan således beslag underlåtas eller yrkande därom avslås. I vissa fall, då skriftens spridning redan avslutats, kan beslag framstå som meningslöst. § 2. Förslaget skiljer, liksom gällande bestämmelser, mellan beslag före rätte- 4 § 4 m»m. gång och beslag under rättegång. Innan åtal för tryckfrihetsbrott väckts eller ansökan hos rätten gjorts om skriftens konfiskering, ankommer det på chefen för justitiedepartementet att förordna om beslag. Enligt gällande bestämmelser kan även tryckfrihetsombud i annan ort än Stockholm förordna om dylik åtgärd. En sådan omedelbart i lagen angiven rätt för tryckfrihetsombud att förordna om beslag har icke ansetts böra bibehållas i förslaget. Förordnande om beslag bör i regel meddelas endast av chefen för justitiedepartementet. För att snabbare ingripande i vissa fall skall bli möjligt har dock denne berättigats uppdraga åt tryckfrihetsombud att meddela sådant förordnande. Dylikt uppdrag kan begränsas till att avse endast vissa tryckfrihetsbrott eller meddelas endast för tryckfrihetsombud i viss ort, där exempelvis pornografiska skrifter utkomma i större omfattning.

264 § 3. I huvudsaklig överensstämmelse med vad nu gäller har i första stycket angivits att förordnande om beslag enligt 2 § icke får meddelas senare än en vecka efter det skriften utgivits och granskningsexemplar lämnats. Lämnas icke granskningsexemplar kvarstår således rätten att förordna om beslag. Detsamma kan bli fallet, om väl granskningsexemplar lämnas men skriften först vid en senare tidpunkt utgives. Det i gällande bestämmelser angivna villkoret för åtgärdens bestånd att denna inom viss tid skall vara meddelad den som har att ombesörja dess verkställande i tryckningsorten h a r icke bibehållits i förslaget. En sådan bestämmelse synes innebära skyldighet för den myndighet som verkställer förordnandet att pröva, huruvida detta tillkommit inom föreskriven tid; sådan prövning bör icke ske vid verkställigheten. Att förordnandet skall verkställas genast framgår av 7 §. I andra stycket angives att förordnande om beslag, som meddelats av tryckfrihetsombud, genast skall prövas av chefen för justitiedepartementet. Det måste därför åligga ombudet att genast underrätta denne därom och insända ett exemplar av skriften. Föreskrift därom bör meddelas i instruktion för ombuden. Såsom framgår av 10 och 11 §§ kan i vissa fall tryckt skrift tagas i förvar i avbidan på förordnande om beslag. Då så skett åligger det chefen för justitiedepartementet att, så snart ske kan, pröva, huruvida skriften skall läggas under beslag. Det ligger i sakens natur att den som tagit skriften i förvar genast skall underrättas om beslutet och att, om skriften icke lägges under beslag, denna skall återlämnas till den från vilken den tagits. E n nödvändig följd av att bestämmelser meddelats om tagande av tryckt skrift i förvar i vissa fall blir att beslagsrätten måste utvidgas på sådant sätt att beslag kan följa på denna åtgärd, även om den i första stycket angivna tiden utgått. Bestämmelse härom h a r meddelats i andra stycket. Tillräckliga skäl ha däremot icke ansetts föreligga att för nu avsedda fall göra undantag från de preskriptionsbestämmelser som enligt 9 kap. 3 § gälla för allmänt åtal. Ha sex månader förflutit från det skriften utgavs och granskningsexemplar lämnades, kan allmänt åtal icke komma till stånd och således ej heller beslag förekomma; har skriften tagits i förvar enligt 10 eller 11 §, måste den då återlämnas. § 4. 4 § 4 mom. E n viktig garanti mot att tryckt skrifts spridning icke obehörigen hindras genom beslag ligger däri att dylik åtgärd icke blir bestående, om icke åtal följer eller ansökan om konfiskering göres inom viss tid. Det åligger därför chefen för justitiedepartementet att genast överlämna skriften med underrättelse om beslaget till justitiekanslern. Efter mottagandet har denne två veckor till sitt förfogande för vidtagande av erforderliga åtgärder; väckes icke åtal eller göres ej ansökan om skriftens konfiskering inom denna tid, förfaller förordnandet. Tiden har i jämförelse med vad nu gäller förlängts. Det h a r nämligen i praktiken visat sig att nu föreskrivna åtta dagar är en väl kort tid för att nödiga åtgärder skola medhinnas.

4 § 4 mom.

265 § 5. Enligt första stycket äger rätten förordna om beslag, sedan åtal för tryck- 4 § 4 mom. frihetsbrott väckts eller ansökan gjorts om skriftens konfiskering. Av 2 § framgår att chefen för justitiedepartementet efter denna tidpunkt icke längre är behörig att vidtaga dylik åtgärd. Vid enskilt åtal kan beslag komma till stånd endast efter beslut av rätten. Rätten kan även, om skriften lagts under beslag, häva beslaget. Även den som ej är part kan påkalla sådant hävande, om beslaget drabbat honom. Då målet avgöres har rätten att pröva, om beslaget fortfarande skall bestå. Förklaras skriften konfiskerad, bör beslaget bestå till dess domen vunnit laga kraft. H a r jury funnit skriften icke vara brottslig, finnes icke längre skäl för beslag, varför detta bör omedelbart hävas. Även då rätten eljest funnit konfiskation icke böra ifrågakomma, bör beslaget i regel omedelbart hävas. På grund av ansvarighetsreglerna kan det förekomma att rätten skiljer målet från sig utan att prövning av skriftens brottslighet ägt rum men att det föreligger anledning antaga att talan om skriftens konfiskering kommer att föras i annat mål. Sådant fall kan även eljest förekomma, exempelvis då rätten finner sig icke vara behörig upptaga målet. För dylikt fall erfordras en möjlighet att låta beslaget bestå i avbidan på prövning av skriftens konfiskering i det senare målet. En motsvarande befogenhet tillkommer enligt 19 kap. 8 § nya rättegångsbalken rätten i visst fall; rätten äger nämligen enligt detta lagrum, om mål avvisas på den grund att rätten icke är behörig, i avbidan på att åtal väckes vid rätt domstol meddela beslut, som icke utan fara kan uppskjutas. I andra stycket har därför föreskrivits att rätten i nu avsedda fall äger förordna att beslaget skall bestå under viss, av rätten bestämd tid. Väckes talan inom denna tid, består beslaget, till dess det prövats av rätten i det senare målet; väckes ej talan, förfaller beslaget. § 6. Innehållet i denna paragraf har överförts från 4 § 5 och 8 mom. gällande 4 § 5 och 8 tryckfrihetsförordning. Särskilt med hänsyn till att skriften kan utgivas i ny upplaga med uteslutande av de stycken som föranlett beslaget, är det av betydelse att dessa stycken finnas angivna i förordnandet om beslag. Beslag måste hänföra sig till viss tryckt skrift. Beträffande frågan, huruvida en eller flera tryckta skrifter föreligga, då en skrift utgives i skilda upplagor eller eljest vid olika tillfällen, hänvisas till vad som anförts vid 4 kap. 7 §. § 7. Förordnande om beslag har verkan i två avseenden. Det föranleder att exemplar av skriften, som anträffas av polismyndighet, skola omhändertagas. Dessutom medför det förbud att sprida skriften. Enligt de före år 1937 gällande reglerna ansågs kvarstad vara meddelad, först då en förrättning för omhändertagande av skriften hållits i tryckningsorten. Förrättningen skulle hållas på tryckeriet. Först sedan skriften bevis-

266 ligen blivit på sådant sätt belagd med kvarstad i tryckningsorten kunde i regel, enligt då gällande 5 § 12 mom., kvarstaden verkställas i annan ort. Denna ordningsföljd mellan olika kvarstadsåtgärder var avsedd som en garanti mot godtyckliga indragningsåtgärder. Den innebar dock en inskränkning i myndigheternas handlingsfrihet, som i väsentlig mån kunde minska kvarstadens effektivitet. Därför föreslogs i 1934 års betänkande angående tryckfrihetsprocessens ombildning (SOU 1934: 54 s. 66) att stadgandet om en bestämd ordningsföljd mellan olika kvarstadsåtgärder skulle borttagas. I stället uppställdes såsom villkor för kvarstadens giltighet att förordnandet inom viss tid efter granskningsexemplarets avlämnande skulle vara meddelat den som hade att ombesörja kvarstadens verkställande i tryckningsorten. Därjämte skulle det tillkomma chefen för justitiedepartementet att bestämma, huruvida kvarstaden skulle verkställas även i nnan ort än tryckningsorten. Såsom anförts vid 3 § har förstnämnda villkor icke bibehållits i förslaget. Det kan även ifrågasättas om det är nödvändigt att i tryckfrihetsförordningen stadga att beslag i regel skall verkställas blott i tryckningsorten och allenast efter särskilt beslut i annan ort. E n sådan regel torde icke numera kunna anses behövlig såsom garanti mot obefogade ingripanden. Den tjänar endast det rent praktiska ändamålet att begränsa verkslälligh tsåtgärderna. Dessa torde emellertid utan sådan bestämmelse kunna givas den omfattning som i varje särskilt fall påkallas. Dock synes den begränsningen böra gälla att beslag, varom tryckfrihetsombud i orten förordnat, allenast skall verkställas i den orten. Erfordras vidsträcktare verkställighet, får chefens för justitiedepartementet beslut om beslag eller fastställelse av beslag avvaktas. På grund av vad n u anförts har i förevarande paragraf såsom allmän regel allenast upptagits att beslag genast skall verkställas av polismyndighet. Att verkställigheten skall ske genast innebär att den icke hindras av att chefen för justitiedepartementet eller högre rätt k a n h a att pröva förordnandet. Vad som skall menas med polismyndighet framgår av allmänna bestämmelser (lag den 15 juni 1944, jämför även 7 kap. 9 § nya rättegångsbalken). I fråga om det spridningsförbud som följer av att tryckt skrift lagts under beslag hänvisas till 6 kap. 3 §. § 8. 4 § 5 mom. Denna paragraf innehåller n ä r m a r e bestämmelser om verkställigheten. Denna omfattar sådana exemplar som äro avsedda för spridning; exemplar som enskild person redan förvärvat eller som finnas i allmänt bibliotek eller arkiv skola således icke beröras av verkställigheten (NJA 1926:436). Hos boktryckaren befintliga, för arkivleverans enligt 4 kap. 7 § avsedda exemplar skola även kvarlämnas. Då beslag verkställes böra exemplar av skriften som omfattas av verkställigheten i regel omhändertagas. I vissa fall torde de dock kunna kvarlämnas i innehavarens besittning. Härom hänvisas till allmän lag; bestämmelser finnas i 27 kap. 10 § nya rättegångsbalken.

267 Innehållet i sista stycket överensstämmer i huvudsak med motsvarande stadgande i 4 § 5 mom. gällande tryckfrihetsförordning. Dock har särskilt angivits att bevis om beslag skall innehålla uppgift å det eller de stycken i skriften, vilka föranlett beslaget. Uppgifterna kunna hämtas u r förordnandet om beslag, som enligt 6 § skall innehålla dessa uppgifter. § 9. Då ett förordnande om beslag häves eller förfaller, får detta omedelbart den verkan att spridningsförbudet upphör. I fråga om sådana exemplar av skriften som omhändertagits av polismyndighet krävs en särskild åtgärd för återlämnande. Denna åtgärd skall vidtagas genast, utan hinder av förd klagan eller andra åtgärder för återupplivande av beslaget. § 10. Såsom förut anförts böra tryckta skrifter av uppenbart pornografiskt innehåll i avbidan på förordnande om beslag få tagas i förvar av polismyndighet. Ett stadgande härom h a r upptagits i denna paragraf. I överensstämmelse med vad som gäller om vissa tvångsmedel enligt nya rättegångsbalken har även polisman berättigats att provisoriskt ingripa, då fara är i dröjsmål. § 11. I enlighet med vad förut anförts h a r även militär myndighet berättigats att 4 § 12 och ingripa mot vissa tryckta skrifter, som anträffas vid avdelning av krigsmak- 1S momten, genom att i avbidan på förordnande om beslag taga sådan skrift i förvar. Förutsättning härför är att skriften uppenbart innefattar sådan uppvigling att krigsman därigenom kan förledas åsidosätta sin tjänsteplikt. I allmänhet skall det ankomma på befälhavare, som enligt lag har bestraffningsrätt över personal vid avdelningen, att meddela beslut om skriftens tagande i förvar. Beträffande de befälhavare som äga sådan bestraffningsrätt hänvisas till gällande strafflag för krigsmakten samt ett den 16 juli 1947 inom justitiedepartementet upprättat utkast till militär rättegångslag. Då fara är i dröjsmål, skall även annan befälhavare av officers eller underofficers grad kunna provisoriskt taga tryckt skrift i förvar. Innebörden av uttrycket »vid trupp» i nu gällande 4 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen samt frågan, huruvida lagrummet utesluter befogenhet för militärbefälet att för verkställighet av indragning anlita bistånd av polismyndighet eller skyldighet för polismyndighet att efterkomma en av befälet i sådant hänseende framställd anmodan, ha prövats i rättspraxis (NJA 1929: 239). Förutsättningarna för den uppfattning som därvid kommit till uttryck ha ej ändrats genom förslaget. Rättsfallet torde alltså äga betydelse vid bedömande av frågor, huruvida skriften skall anses vara anträffad vid avdelning av krigsmakten och i vad mån polismyndighet kan anlitas för verkställande av beslut om skrifts tagande i förvar. Flottans fartyg har icke ansetts behöva särskilt nämnas i lagrummet såsom plats där tagande i förvar kan ske. Även sådant fartyg med dess besättning utgör avdelning av krigsmakten.

268 § 12. Tagande i förvar enligt 10 eller 11 § innebär allenast ett tillfälligt omhändertagande av de exemplar som anträffas och medför ej spridningsförbud. Det bör så snart som möjligt följas av en prövning av beslagsfrågan. Föreskrift har därför meddelats om insändande av anmälan till chefen för justitiedepartementet, som enligt 3 § andra stycket har att genast pröva beslags frågan.

KAP. 11. Om enskilt anspråk. I detta kapitel upptagas vissa bestämmelser om privaträttsliga anspråk i anledning av tryckfrihetsbrott. Sådana enskilda anspråk stå i motsats till samhällets anspråk på straff eller konfiskation, vilka påföljder icke äro att hänföra till enskilt anspråk, även om målsägande för talan därom. Bland enskilda anspråk, som enligt allmänna lagbestämmelser kunna komma i fråga, förekommer i främsta rummet fordran på ersättning för ekonomisk eller ideell skada. Enskilt anspråk k a n vidare gå ut på gottgörelse enligt 16 kap. 14 § strafflagen för kostnad till tryckning i allmän eller ortens tidning avdom i ärekränkningsmål. Med hänsyn till att detta stadgande närmast är av skadeståndsrättslig art, h a r straffrättskommittén föreslagit att det skall överflyttas till 6 kap. 3 § strafflagen (SOU 1944: 69 s. 111); även enligt departementsförslaget skall en sådan överflyttning ske. Anspråk på ersättning för rättegångskostnad hänföres icke till enskilt anspråk.

I första stycket upptagas de förutsättningar, som ur tryckfrihetssynpunkt måste gälla i fråga om enskilt anspråk i anledning av missbruk av tryckfriheten. Sådant anspråk måste för att kunna bifallas vara grundat på att skriften innefattar tryckfrihetsbrott. Av 12 kap. 1 § framgår att mål angående enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott är att hänföra till tryckfrihetsmål. Huruvida skriften är brottslig, fastställes alltså i samma ordning som då straff anspråk på grund av brottet skall prövas; vissa särbestämmelser i detta hänseende framgå dock av 12 kap. 14 §. Vidare stadgas i första stycket att enskilt anspråk icke annat än i de undantagsfall som angivas i kapitlet må göras gällande mot annan än den som enligt 8 kap. svarar för brottet. I princip skall således samma person vara ansvarig för alla påföljder av brottet, vare sig dessa gå ut på straff och konfiskation eller hänföras till enskilt anspråk. Den person, mot vilken enskilt anspråk må göras gällande, kan icke till befrielse från ansvar åberopa att han icke tagit del av skriftens innehåll; enligt andra stycket skall, liksom då fråga är om straff, vad skriften innehåller anses infört däri med hans vetskap och vilja. Däremot angiva de i förslaget upptagna bestämmelserna icke, i vilka fall och i vilken omfattning skadestånd skall utgå på grund av tryckfrihetsbrott eller

269 sådant brott eljest kan utgöra grund för enskilt anspråk. Härom gälla de lagbestämmelser och rättsgrundsatser som i allmänhet äro tillämpliga. Vissa av de fall, då enskilt anspråk kan göras gällande mot annan än den som b ä r straffansvaret, framgå av första stycket; övriga sådana fall äro upptagna i 2 och 3 §§. De i denna paragraf behandlade fallen äro sådana, d å straffansvaret på grund av bestämmelserna i 8 kap. 10 § övergått på annan än den som eljest har att svara för skriften. I dessa fall blir den straffskyldige ansvarig även för enskilt anspråk enligt den i första hand angivna huvudregeln, men även mot den som före honom haft att svara kan sådant anspråk göras gällande, om och i den omfattning detta eljest enligt lag kan ske. Om sålunda den som i allmänhet haft att svara för brottet på grund av minderårighet eller otillräknelighet icke är straffbar och straffansvaret till följd härav övergår på annan, kan likväl enskilt anspråk göras gällande mot den förre, i den mån detta enligt lag är möjligt. Motiven härtill ha förut angivits. Även om straffansvaret icke övergår, emedan de i 8 kap. 10 § angivna förutsättningarna härför icke föreligga, kan det enskilda anspråket i samma utsträckning göras gällande mot den minderårige eller otillräknelige. Detta framgår av huvudregeln; denne är då, ehuru han icke är straffbar, att anse som den enligt 8 kap. ansvarige. Då enligt dessa regler flera personer äro ansvariga för enskilt anspråk, svara de enligt 4 § solidariskt. De i paragrafen meddelade bestämmelserna, liksom övriga stadganden i kapitlet, avse endast enskilt anspråk i anledning av tryckfrihetsbrott. De äro således icke tillämpliga i fråga om annat enskilt anspråk, som äger samband med tryckt skrift, vare sig detta grundas på brott som skall bedömas omedelbart enligt allmän lag eller föranledes av brott som särskilt straffbelagts i tryckfrihetsförordningen, exempelvis i 3 kap. 5 § eller 6 kap. 3 § i förslaget. I dylika fall gälla allmänna lagbestämmelser angående det enskilda anspråket. § 2. Bestämmelserna i denna paragraf innebära en utsträckning av ansvaret i § 23 mom för enskilt anspråk utöver vad som följer av 1 §. I enlighet med vad tidigare anförts har i paragrafen föreskrivits att även ägare av periodisk skrift blir ansvarig för enskilt anspråk, som må göras gällande mot skriftens utgivare eller ställföreträdare för denne, samt att i fråga om annan tryckt skrift på motsvarande sätt även skriftens förläggare svarar för enskilt anspråk, som må göras gällande mot författaren eller utgivaren. Bestämmelserna äro, såsom förut angivits, i främsta rummet motiverade av hänsyn till den skadelidande. De motsvara nu gällande bestämmelser i 1 § 23 mom.; den skillnaden föreligger emellertid att ägarens eller förläggarens ansvar icke gjorts beroende på bristande betalningsförmåga hos den som i Jörsta hand svarar för det enskilda anspråket. Något hinder föreligger alltså icke att talan grundad på denna paragraf föres omedelbart mot ägaren eller förläggaren eller att dylik talan föres i samband med talan mot utgivare, ställföreträdare för denne eller författare. Då flera bli ansvariga för enskilt anspråk, är ansvaret enligt 4 § solidariskt. 18—470114

270 Det nu gällande stadgandet i 1 § 23 mom. avser även ansvar för rättegångskostnad; h a r sålunda utgivare av periodisk skrift eller författare av annan tryckt skrift ålagts att gälda rättegångskostnad men saknar h a n tillgång härtill, blir alltså enligt gällande rätt ägaren eller förläggaren betalningsskyldig härför. Skäl till detta utsträckta ansvar även för rattegångskostnad är tydligen att den skadelidande eljest skulle kunna lida forlust av den skada som tillfogats honom, även om skadeståndet erlägges av ägaren eller förläggaren. Av den gällande bestämmelsen framgår emellertid icke att denna endast skulle avse rättegångskostnad i anledning av skadeståndstalan. Den synes således även avse statsverkets eller målsägandes kostnader i anvarsmål, vilka den i målet tilltalade utgivaren eller författaren ålagts att De bestämmelser som i allmänhet gälla om rättegångskostnad innebära endast skyldighet för part att ersätta sådana kostnader. I viss utsträckning k a n dock ersättningsskyldighet även för annan förekomma. Nya rättegångsbalken innehåller sålunda bestämmelser om skyldighet exempelvis for vittne eller sakkunnig, som gjort sig skyldig till försummelse eller tredska, att ersätta part för de kostnader som vållats därav. I tryckfrihetsmål kan pa samm a sätt juryman, som uteblir utan laga förfall, bli skyldig att ersätta vissa kostnader. Den ersättningsskyldighet som i förevarande sammanhang avses ar emellertid av annan natur; den åvilar icke part eller annan som deltagit eller h a t t att deltaga i förhandling i målet utan en person som står helt utanför processen. Sådant ansvar torde vara ovanligt; exempel därå k a n dock hämtas från försäkringslagstiftningen. Att sådant ansvar för rättegångskostnad i tryckfrihetsmål införts sammanhänger uppenbarligen med det särskilda subsidiära ansvar för skadestånd som samtidigt upptagits i gällande rätt. Någon anledning att detta ansvar skall omfatta kostnader i anledning av åtal föreligger icke. Annorlunda vore förhållandet, om ansvaret såsom i 1912 års förslag avsåge jämväl böter. Med hänsyn till att enligt förslaget ägaren eller förläggaren skall svara solidariskt med utgivaren eller författaren, synes emellertid icke heller beträffande rättegångskostnad, som föranletts av enskilt anspråk, föreligga skäl för bibehållande av det särskilda ansvaret för ägaren eller förläggaren. Dennes ansvar för skadestånd eller annat enskilt anspråk k a n göras gällande i samma mål som åtal eller enskilt anspråk mot utgivaren eller författaren. De personer, som i fråga om det enskilda anspråket äro medparter på svarandesidan, äro enligt allmänna lagbestämmelser solidariskt ansvariga även för rättegångskostnad, som hänför sig till detta anspråk; i målet kan även bestämmas, vem av dem som slutligt har att svara för kostnaden (18 kap. 9 och 11 §§ nya rättegångsbalken). På grund av vad nu anförts har det utsträckta ansvar, som följer av förevarande paragraf, icke angivits omfatta rättegångskostnad, som utgivaren, dennes ställföreträdare eller författaren ålagts att betala. Rättegångskostnad är, såsom förut framhållits, icke att hänföra till enskilt anspråk. Förslaget innehåller ej heller eljest några bestämmelser angående rättegångskostnad

271 förutom det i 10 § i den särskilda rättegångslagen meddelade stadgandet; på grund av den i 14 kap. 5 § upptagna allmänna hänvisningen till vad lag eller författning innehåller äro därför allmänna regler om rättegångskostnad tilllämpliga i tryckfrihetsmål. § 3. Även de i denna paragraf meddelade bestämmelserna innebära en utsträckning av ansvaret för enskilt anspråk utöver vad som följer av 1 §. Enskilt anspråk kan enligt dessa bestämmelser i vissa fall göras gällande mot juridisk person eller mot den, för vilken förmyndare eller god man är förordnad; dock endast om och i den omfattning detta eljest enligt lag kan ske. Motiven för stadgandet framgå av vad tidigare anförts. § 4. Gemensamt för de i föregående paragrafer upptagna fall, då ansvar för enskilt anspråk k a n komma att åligga mer än en person, gäller att de som svara för anspråket svara solidariskt. Då flera brottsliga äro ansvariga för skadestånd, gäller enligt allmänna grundsatser att den som gäldar skadeståndet kan ha anspråk på att återfå vad han utgivit eller del därav av de övriga (NJA 1937: 264). Tydligen bör samma princip gälla, då någon jämte annan svarar för enskilt anspråk i anledning av tryckfrihetsbrott. I vissa fall torde härvid den som enligt ansvarighetsreglerna svarar för brottet även slutligt böra svara för skadeståndet. Ett uttryckligt stadgande härom har dock icke ansetts böra meddelas, utan frågan får lösas i varje särskilt fall med ledning av gällande rättsgrundsatser. I paragrafen h a r därför endast angivits att om bestämmande av ansvarigheten mellan de ansvariga inbördes skall gälla vad eljest är stadgat. Om laga ställföreträdares ersättningsskyldighet i förhållande till sin huvudman finnas särskilda bestämmelser i förmynderskapslagen och i lagstiftningen rörande juridiska personer. Även vad 6 kap. 6 § strafflagen för visst fall innehåller om återbetalningsskyldighet torde kunna bli tillämpligt i fråga om skadestånd, som minderårig eller otillräknelig utgivit i anledning av tryckfrihetsbrott. § 5. Då i 1 § angives att enskilt anspråk i anledning av missbruk av tryckfriheten må grundas allenast därå, att skriften innefattar tryckfrihetsbrott, avses därmed icke att enskilt anspråk kan göras gällande blott då jämväl ansvar kan utkrävas. Straffanspråk och enskilt anspråk äro enligt allmänna grundsatser helt fristående. Olika preskriptionsbestämmelser gälla och omständigheter som eljest föranleda att straff icke följer på brottet, såsom den brottsliges död eller otillräknelighet, h a icke samma verkan i fråga om det enskilda anspråket. Vad nu anförts gäller även i fråga om tryckfrihetsbrott; en bestämmelse därom har upptagits i denna paragraf.

272 Är straff för brottet förfallet på grund av att den för brottet ansvarige avlidit efter skriftens utgivning eller emedan talan därom icke väckts inom föreskriven tid, k a n utan hinder därav talan föras om enskilt anspråk, om förutsättningarna för sådan talan eljest föreligga. Ej heller annat hinder mot åtal inverkar på frågan, huruvida enskilt anspråk må göras gällande. Sålunda k a n målsägande omedelbart föra talan därom, även om han icke äger väcka åtal. Vad i paragrafen anföres avser icke att reglera frågan, i vad mån talan om enskilt anspråk ur processuell synpunkt kan föras i särskilt mål. Därom gäller enligt allmänna grundsatser att talan om enskilt anspråk k a n föras antingen i samband med åtal eller i särskilt mål. I förra fallet är enligt nya rättegångsbalken målet att anse som brottmål; föres däremot talan om enskilt anspråk i särskilt mål, skall denna talan handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen. Principiellt göres icke någon ändring häri genom tryckfrihetsförordningens bestämmelser; i den mån särskilda bestämmelser icke finnas, gäller således vad nu sagts även i fråga om enskilt anspråk i anledning av tryckfrihetsbrott. Talan därom är emellertid att anse som tryckfrihetsmål och de bestämmelser som gälla om dylikt mål äro tillämpliga även beträffande sådan talan. Härom hänvisas till 12 kap. 1 §; vissa särskilda bestämmelser framgå dock av 12 kap. 14 §, liksom av 13 § i den föreslagna särskilda rättegångslagen.

KAP. 12. Om rättegången i tryckfrihetsmål. Särskilda bestämmelser angående rättegången i tryckfrihetsmål voro ursprungligen upptagna endast i tryckfrihetsförordningen; i den mån processuella frågor icke därigenom reglerades, gällde allmänna, främst i rättegångsbalken upptagna lagbestämmelser. Vid 1937 års reform av tryckfrihetsprocessen infördes för denna ett förfarande enligt de moderna principer som följdes vid det då pågående arbetet på en allmän rättegångsreform. Samtliga de bestämmelser som voro erforderliga härför ansågos dock icke lämpligen kunna inarbetas i tryckfrihetsförordningen. I denna bibehöllos därför huvudsakligen endast de grundläggande bestämmelserna angående juryn och dess sammansättning, under det att reglerna om forum och domstolsförfarande i tryckfrihetsmål utbrötos till en särskild lag utan grundlags natur. Denna å r 1937 utfärdade lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål h a r sedermera i anledning av rättegångsreformen omarbetats, därvid åtskilliga stadganden, som genom tillkomsten av nya rättegångsbalken blivit överflödiga, uteslutits. Från den 1 januari 1948 gäller alltså i detta ämne lagen den 20 december 1946, nr 806. Ehuru ett av de skäl som föranlett tillkomsten av den särskilda rättegångslagen, nämligen att förfarandet i tryckfrihetsmål byggde på modernare prin-

273 ciper än gällande rättegångsbalk och att bestämmelserna därför inneburo ett föregripande av rättegångsreformen, numera förfallit, synes likväl den uppdelning av de processuella bestämmelserna mellan tryckfrihetsförordningen och särskild lag som kommit till stånd vara ändamålsenlig. En sådan uppdelning h a r därför bibehållits i förslaget. Bestämmelser om inskränkning av antalet underdomstolar i tryckfrihetsmål, om brottslighetsfrågans prövning av jury i vissa fall samt om juryns sammansättning ha ansetts ur tryckfrihetssynpunkt vara av den betydelse att de allmänt böra vara upptagna i grundlagen, under det att de från nya rättegångsbalkens bestämmelser avvikande regler som i övrigt erfordras angående forum i tryckfrihetsmål och förfarandet i sådant mål lämpligen kunna, liksom hittills, upptagas i särskild lag, stiftad i den ordning 87 § regeringsformen föreskriver. § 1. I första stycket angivas de underrätter som äga upptaga tryckfrihetsmål. 5 § 1 mom Stadgandet bildar utgångspunkt för de i kapitlet upptagna bestämmelserna om jurymannaval. Däremot behandlas frågan, vilken sådan underrätt som är rätt forum i varje särskilt mål, icke i detta sammanhang utan, liksom hittills, i den särskilda rättegångslagen. Behörigheten att upptaga tryckfrihetsmål har i enlighet med vad tidigare anförts begränsats till en underrätt i varje län, i regel rådhusrätten i residensstaden. Enligt nya rättegångsbalken skall rådhusrätt alltid bestå av, förutom borgmästaren, minst två lagfarna ledamöter. Rådhusrätt, som icke uppfyller detta krav, kan under en övergångstid bibehållas men skall efter hand avvecklas genom stadens läggande under landsrätt. Med hänsyn till att rådhusrätt i residensstad alltså kan komina att upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga, föreslog processlagberedningen att tryckfrihetsmål i dylikt fall skulle upptagas av den häradsrätt under vilken residensstaden lyder (SOU 1944: 10 s. 139—143). I samband med proposition till 1944 års riksdag (nr 246) om grundlagsändringar i anledning av processreformen anförde emellertid departementschefen att det icke förelåg anledning räkna med att rådhusrätten i någon residensstad skulle komma att upphöra utan att i länet fortfarande funnes någon stad med rådhusrätt och att det därför icke vore behövligt att låta tryckfrihetsmålen upptagas vid häradsrätt. Från denna utgångspunkt och med hänsyn till att tryckfrihetsmålen även i fortsättningen böra upptagas vid rådhusrätt ha de sakkunniga icke funnit anledning föreslå att häradsrätt i något fall skall äga handlägga sådant mål. För de fall, då rådhusrätt icke finnes i residensstad, har i stället meddelats föreskrift om att tryckfrihetsmål skola upptagas av den rådhusrätt inom länet, som enligt Kungl. Maj:ts förordnande är behörig att upptaga sådana mål. Lägges residensstad under landsrätt, ankommer det alltså på Kungl. Maj:t att förordna om dylik behörighet för rådhusrätten i annan stad inom länet. I andra stycket meddelas bestämmelse om vad som skall vara att hänföra till tryckfrihetsmål. Detta begrepp ligger till grund för de särskilda proces-

274 suella bestämmelser som meddelas i detta kapitel och i den särskilda rättegångslagen, särskilt angående medverkan av jury. I princip ha därför till tryckfrihetsmål ansetts böra räknas de mål, vari utgången är beroende på ett bedömande av skriftens brottslighet och i vilka en juryprövning av denna fråga bör kunna förekomma. Enligt gällande tryckfrihetsförordning äro endast mål angående brott som avses i 3 § att hänföra till tryckfrihetsmål; endast i mål om sådana brott gälla de särskilda forumreglerna och bestämmelserna angående juryprövning av skriftens brottslighet. Däremot hänföras mål angående utgivande av allmän eller enskild handling i tryck, vilket skett i strid mot bestämmejserna i 2 §, icke till tryckfrihetsmål; dylika mål behandlas såsom brottmål i allmänhet. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida mål angående otilllåtet offentliggörande bör hänföras till tryckfrihetsmål; detta brott motsvaras i gällande tryckfrihetsförordning såväl av sådant avtryck av hemlig handling, vilket är straffbelagt enligt 2 § 6 och 10 mom., som av de i 3 § 10 mom. angivna publikationsbrotten och behandlas således enligt gällande rätt endast delvis i den för tryckfrihetsmålen föreskrivna ordningen. I 1912 års betänkande (s. 109) har anförts att de skäl, som i fråga om mål om egentliga tryckfrihetsmissbruk tala för brottslighetsfrågans avdömande genom jury, sakna tillämplighet vid publikationsbrott. Till sådana brott hänfördes i betänkandet icke blott otillåtet avtryck av handling utan även röjande av hemlig uppgift genom tryckt skrift i andra fall; förslaget innebar att åtal för dessa publikationsbrott väl skulle upptagas vid samma forum som mål angående egentliga tryckfrihetsmissbruk men icke i något fall prövas av jury. Mot ett hänförande av mål angående otillåtet offentliggörande till tryckfrihetsmål, i den mening detta begrepp givits i förslaget, talar att juryn på grund av sin sammansättning företrädesvis är lämpad för prövning av sådana mål, vari avgörandet beror på ett omdöme över skriftens innehåll och syfte. Bedömandet av ett publikationsbrott avser icke att avgiva ett sådant omdöme utan att taga ställning till frågan, huruvida innehållet i skriften bort bringas till allmän kännedom. Svaret på denna fråga beror väsentligen på en tolkning av lag, för vilken domstolens lagfarna ledamöter kunna antagas äga bättre förutsättningar än juryn. Å andra sidan ar det emellertid uppenbart att även publikationsfriheten utgör en väsentlig del av tryckfriheten. En förskjutning av gränserna för publikationsfriheten genom en strängare lagtillämpning återverkar på den fria kritikrätten. De särskilda reglerna om rättegången i tryckfrihetsmål äga sin givna betydelse även for offentlighetsgrundsatsens vidmakthållande, såvitt ankommer på rättstillämpningen Dessa regler synas därför böra gälla även i fråga om otillåtet offentliggörande. Frågan huruvida offentliggörandet skett genom avtryck av allmän handling eller genom ett omedelbart meddelande av de hemliga uppgifterna i den tryckta skriften synes icke vara av den betydelse att någon skillnad i processuellt hänseende mellan dessa fall bör bibehållas. Efter de reformer av juryinrättningen som de sakkunniga i annat sammanhang fore-

275 slå för att giva juryn en lämplig sammansättning och sörja för att juryn erhåller erforderlig kännedom om de lagbestämmelser den har att tillämpa, torde med fog kunna antagas att juryn är i stånd att fylla de uppgifter som nu avses. Mot misstag av juryn till men för den tilltalade bjuder förslaget ett korrektiv däri, att ett fällande juryutlåtande icke ovillkorligen skall läggas till grund för domen utan av rätten omprövas. På grund av vad nu anförts har i fråga om vad som är att hänföra till tryckfrihetsmål någon skillnad icke gjorts mellan olika slag av tryckfrihetsbrott. Till tryckfrihetsmål hänföras alltså mål angående ansvar eller enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott samt de i 9 kap. 5 § nämnda ansökningsmålen rörande konfiskation av tryckt skrift utan samband med åtal. Till tryckfrihetsmål hänföras icke mål angående brott, som på grund av bestämmelserna i 7 kap. 2 eller 3 § skall bedömas omedelbart enligt lag. Ej heller falla under detta begrepp mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott mot bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen, vilket icke är tryckfrihetsbrott, såsom tjänstefel genom vägrat utlämnande av allmän handling, obehörigt röjande av anonymitet, underlåtenhet att anmäla boktryckeri, utsätta ursprungsbeteckning på tryckalster eller avlämna granskningsexemplar, olovlig utgivning av periodisk skrift eller förseelse som hänför sig till utgivarskapet eller otillåten spridning. Att i nu uppräknade och likartade fall allmänna rättegångsbestämmelser äro tillämpliga framgår av 14 kap. 5 §. § 2.

I denna paragraf angivas de fall, då jury skall medverka, och den befo- 5 § 4 mom genhet, som skall tillkomma juryn. Stadgandena avse endast tryckfrihetsmål, vari talan föres om ansvar; av 14 § andra stycket framgår emellertid att dessa i regel äro tillämpliga även då talan om enskilt anspråk föres utan samband med åtal eller då målet avser endast konfiskation. Redan genom angivandet i 1 § av vad som är att hänföra till tryckfrihetsmål har en utgångspunkt erhållits för bedömande, i vilka mål jury skall medverka. Därför återstår endast frågan, huruvida i dessa mål juryprövning skall vara obligatorisk eller beroende på åtgärd av part eller beslut av rätten. Enligt de ursprungliga, till år 1937 gällande bestämmelserna om jury i tryckfrihetsmål skulle, då juryprövning kunde äga rum, sådan alltid ske. I 1887 års förslag upptogs en bestämmelse om att parterna ägde förklara sig vilja utan sådan prövning hänskjuta målet till rättens omedelbara avgörande; anlitandet av jury skulle vara fakultativt. Detta uppslag ansågs dock i 1912 års betänkande icke förtjänt att tillvaratagas. I betänkandet framhölls att i praktiken tillåtelsen med all sannolikhet skulle bli lämnad utan användning och att, om denna spådom icke skulle besanna sig, stadgandet lätt kunde giva hänskjutandet till jury skenet av misstro från ena eller andra partens sida till domstolens opartiskhet. Förslag om begränsning av juryns användning upptogos åter i 1934 års betänkande. De

276 sakkunniga utgingo från att juryn borde bibehållas uteslutande i den tilltalades intresse och uppställde därför såsom huvudregel att skriftens brottslighet skulle prövas av jury, endast om den tilltalade begärde detta. I denna regel gjordes inskränkningar beträffande vissa mål, där behovet av lekmannamedverkan vore ringa eller intet. Undantag gjordes sålunda — förutom för mål angående otillåten inbjudan till deltagande i lotteri — beträffande vissa ärekränkningsmål. Om ansvar yrkades allenast för smädligt yttrande mot enskild person eller hotelse mot sådan, skulle en framställning om juryprövning avslås, såframt ej rätten funne särskilda omständigheter tala för bifall till framställningen. Sådan framställning skulle även, oberoende av vad åtalet avsåg, avslås, om rätten funne uppenbart att skriftens innehåll icke till någon del vore brottsligt. I propositionen till 1936 års riksdag (nr 235 s. 45) anförde emellertid departementschefen att, därest ombildningen av juryn skedde i den modifierade form som i propositionen förordades, syntes redan däri ligga ett skäl att icke begränsa dess användning i sådan grad som de sakkunniga föreslagit. I fråga om den särskilda inskränkningen av juryns användning i vissa ärekränkningsmål uttalade departementschefen att skillnaden mellan mål angående smädelse eller hotelse och andra ärekränkningsmål icke syntes vara så påtaglig att på densamma borde byggas regler om olikhet i den processuella behandlingen samt att i praktiken en sådan olikhet säkerligen komme att framstå såsom godtycklig. Ej heller förslaget att framställning om juryprövning skulle avslås, om skriftens innehåll funnes uppenbart icke vara brottsligt, upptogs av departementschefen; domstolen borde icke på ett förberedande stadium träffa avgörande rörande den i målet förda talan. Departementschefen fann icke lämpligt att i princip utesluta juryns deltagande annat än då båda parterna vore ense därom. Vid riksdagsbehandlingen prövades även ett i motion framställt förslag att tryckfrihetsmål skulle behandlas i vanlig rättegångsordning, så snart någondera parten begärde det; konstitutionsutskottet framhöll härom (utlåtande nr 42 s. 13) att det skulle medföra en avsevärd begränsning av juryns användning som vore oförenlig med juryns uppgift att utgöra ett värn för tryckfriheten. De år 1937 antagna reglerna innebära således — bortsett från lotterimålen — att jury skall medverka, såframt ej parterna å ömse sidor förklara sig vilja utan sådan prövning hänskjuta målet till rättens avgörande. Såsom framgår av bifogade uppställning (Bilaga B) h a r sistnämnda möjlighet utnyttjats för en mindre del av tryckfrihetsmålen. De sakkunniga kunna icke dela den i 1934 års betänkande framförda uppfattningen att juryprövningen bör bibehållas endast i den tilltalades intresse utan anse, såsom tidigare framhållits, denna form för lekmäns deltagande i tryckfrihetsprocessen vara en ur allmänna synpunkter lämplig anordning, ägnad att skapa ett skydd för yttrandefriheten. Från denna utgångspunkt k a n det väl göras gällande att juryprövning icke erfordras i mål, vari allenast enskilda intressen kunna anses berörda, och att därför dylika mål kunde handläggas enligt allmänna rättegångsbestämmelser. En uppdelning

277 av ärekränkningsmålen ur denna synpunkt möter dock stora svårigheter. Uppdelningen kan tydligen icke anknyta till den inom straffrätten tillämpade gränsdragningen mellan ärekränkning mot personer i offentlig ställning och övriga ärekränkningsbrott; även inom den sistnämnda gruppen krävs ett särskiljande av yttranden eller meddelanden som angå förhållanden av allmänt intresse och sådana som endast röra privatförhållanden. En dylik uppdelning k a n knappast åvägabringas genom en allmän regel utan kräver ett ställningstagande från domstolens sida i varje särskilt fall. Att ålägga domstolen en dylik prövning kan uppenbarligen icke anses lämpligt. Möjlighet för parterna att, då de äro ense, avstå från juryprövningen har dock ansetts böra bibehållas. Denna möjlighet synes, såvitt framgår av rättsstatistiken, fylla ett praktiskt behov. I övrigt skall juryprövning vara obligatorisk i alla tryckfrihetsmål. Beträffande vissa mål om enskilt anspråk må dock hänvisas till vad som anföres vid 14 §. Liksom i gällande rätt har upptagits en bestämmelse om kvalificerad majoritet för fallande juryutlåtande; endast om minst sex jurymän äro ense om skriftens brottslighet skall juryns utlåtande anses gå ut på att skriften är brottslig. Framställas till juryn frågor, huruvida olika delar av skriften äro brottsliga eller om flera brott föreligga, blir denna regel tillämplig på varje sådan fråga. Vad härefter angår juryns befogenheter utgår förslaget, såsom i redogörelsen för dess huvudgrunder framhållits, från att endast ett friande juryutlåtande skall vara bindande. Finner juryn skriften icke vara brottslig, skall således den tilltalade frikännas. Här juryn däremot ansett skriften brottslig, skall även rätten pröva skriftens brottslighet. Rätten äger, om den är av annan mening än juryn, frikänna den tilltalade eller hänföra brottet under mildare straffbestämmelse än den som juryn tillämpat. Uppenbart är dock att rätten härvid icke har en vidsträcktare befogenhet att pröva skriftens brottslighet än juryn. Vad rätten äger pröva blir alltså beroende på den talan som förts i målet och de frågor som på grund härav framställts. Av vad som anföres vid 7 § i den särskilda rättegångslagen framgår att rätten vid framställandet av frågorna till juryn är bunden av åklagarens eller målsägandens brottsrubricering. Rätten kan icke av eget initiativ framställa frågor till juryn. Härav följer att rätten ej heller kan pröva, huruvida skriften är brottslig enligt lagrum som icke åberopats i målet. Även om rätten skulle anse brottet kunna hänföras under mildare straffbestämmelse än juryn tilllämpat, kan en tillämpning av denna bestämmelse av nu angivna processuella skäl vara utesluten; rätten kan då endast frikänna den tilltalade. Skulle rätten vid sin prövning finna att skriftens brottslighet bort bedömas enligt strängare lagrum än det juryn tillämpat, har rätten icke befogenhet att avvika från juryns mildare utlåtande. De nu angivna reglerna äro avfattade i främsta rummet med tanke på det fall då åtalet går ut på att skriften innefattar ett brott. Avser åtalet att olika delar av skriften var för sig äro brottsliga eller att skriften innefattar flera brott, äga reglerna tillämpning på varje sådan fråga. De äga, såsom

278 framgår av 14 §, även tillämpning, då den i målet förda talan icke avser åtal utan enskilt anspråk. 5 § 5 mom.

§ 3. Förslaget utgår från att jurymän skola finnas på förhand utsedda vid de underrätter, som äga upptaga tryckfrihetsmål, och att juryn i varje särskilt mål skall uttagas bland dessa jurymän enligt närmare angivna regler. I denna paragraf angives antalet av jurymän som sålunda skola finnas utsedda. Antalet jurymän har, såsom i redogörelsen för förslagets huvudgrunder framhållits, ansetts böra vara 24, fördelade i två grupper med 16 jurymän i första gruppen och 8 jurymän i andra gruppen. Skillnaden mellan grupperna ligger däri, att jurymännen i andra gruppen skola vara eller hava varit nämndemän vid allmän underrätt. Denna förutsättning för valbarhet till juryman i andra gruppen avser att säkerställa att en viss domarerfarenhet finnes företrädd inom juryn. Nödvändigt är därför icke att befattningen såsom nämndeman hänför sig till domstol inom länet. Av bostadsbandet i 5 § följer väl att bland dem som äro nämndemän endast sådana vid allmän underrätt inom länet komma i fråga. Den som varit nämndeman utom länet samt därefter dit inflyttat och är där bosatt är även valbar till andra gruppen. I fråga om första gruppen föreligger icke något sådant villkor för valbarhet; något hinder att den som är eller varit nämndeman väljes till juryman i denna grupp föreligger dock självfallet icke. § 4..

5 § 5 mom.

Denna paragraf innehåller närmare bestämmelser angående valet av jurymän. I förhållande till vad som för närvarande gäller om de på förhand utsedda jurymännen har tjänstgöringstiden förlängts från tre 1 ill fyra år. Valmyndighet är landsting eller, i stad som icke deltager i landsting, stadsfullmäktige. I fråga om Kalmar län, som har två landsting, och de län där stad, som icke deltager i landsting, finnes erfordras en uppdelning av det antal jurymän som skola utses; denna uppdelning måste avse båda grupperna jurymän. Det har ansetts böra ankomma på länsstyrelsen och, beträffande Stockholms stad och län, på Kungl. Maj:t att med ledning av folkmängden vidtaga en sådan uppdelning av antalet jurymän. I övrigt har i paragrafen av praktiska skäl föreskrivits att landsting och stadsfullmäktige skola företaga valen i närmare angiven ordning och att det skall ankomma på rådhusrätten att, då juryman skall väljas, göra anmälan därom till den som har att föranstalta om valet; sistnämnda bestämmelse är av betydelse med hänsyn till att val av jurymän i regel förekommer endast vart fjärde år. Av 1 § lagen den 6 juni 1930 om proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma m. m. framgår att val bland annat inom landsting och stadsfullmäktige skall ske med tillämpning av de i nämnda lag meddelade bestämmelserna, endast om valet enligt gällande föreskrifter skall vara proportionellt. Någon föreskrift om att val av jurymän skall vara proportionellt ha de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå.

279 § 5. I denna paragraf upptagas kompetensvillkor för juryman och vissa anvis- 5 § 5 och ningar som böra följas vid valet. I det förra hänseendet angives, i överensstämmelse med vad redan nu gäller, att juryman skall vara bosatt inom länet och svensk medborgare samt ha uppnått tjugufem års ålder samt att den som är omyndig eller i konkurstillstånd icke kan vara juryman. Det har icke ansetts nödvändigt att begränsa valmyndighetens rätt att utse jurymän till att avse endast personer som äro bosatta inom det område av länet som valmyndigheten företräder. Av de använda ordalagen framgår att såväl man som kvinna kan utses till juryman. Vidare har såsom anvisning för valet angivits att till jurymän böra utses personer, som äro kända för omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet samt att skilda samhällsgrupper och olika delar av länet böra vara företrädda inom juryn. Det är av vikt att dessa anvisningar av valmyndigheten iakttagas för att kvalificerade och för uppdraget lämpliga ledamöter i juryn skola erhållas samt en ensidig sammansättning av juryn undvikas. Särskilt med hänsyn till den föreslagna begränsningen av antalet tryckfrihetsdomstolar är det av betydelse att de städer, som förlora egen jurisdiktion i tryckfrihetsmål, bliva representerade i den utsträckning som betingas av folkmängd och där förekommande pressverksamhet. Enligt tidigare förslag skulle vissa yrkesgrupper uteslutas från behörighet att tjänstgöra i jury. I 1912 års förslag stadgades sålunda att sådan behörighet icke skulle tillkomma den som beklädde ämbete eller tjänst såsom domare eller åklagare eller inom statsdepartementen eller.eljest inom den centrala statsförvaltningen eller inom landsstaten eller vid magistrat eller polismynhet och ej heller präst eller den som yrkesmässigt utövade verksamhet såsom advokat eller tidningsman. Beträffande de i första hand angivna tjänsteställningarna sammanhängde det föreslagna stadgandet med att valet skulle anförtros åt domstolen. Präst ansågs icke böra bekläda världslig domarfunktion. Vad särskilt angår tidningsman framhölls i betänkandet att de ojämförligt flesta tryckfrihetsmålen gällde tidningspressen och att en tidningsman i dylika mål, även med den ärligaste strävan efter opartiskhet, mången gång kunde vara mera påverkad av yrkessynpunkter och personliga förhållanden än för jurymännens uppgift lämpligt. Vidare framhölls att det, till följd av ansvarighetsreglerna, kunde inträffa att tidningsmannen, legaliter ojävig, dömde över den artikel han själv författat. Även 1934 års förslag innehöll dylika bestämmelser. Sålunda skulle lagfaren domare, allmän åklagare eller polisman eller den som hade till yrke att föra andras talan inför rätta eller den som vore anställd vid tidning eller boktryckeri eller eljest vid sådant företag utövade yrkesmässig verksamhet icke få tjänstgöra i jury. I huvudsak anslöt sig detta förslag till vad som gällde som valbarhetsvillkor för nämndeman. Beträffande tidningsman anfördes att de skäl som angivits i 1912 års betänkande alltjämt med styrka gjorde sig gällande. Samma skäl ägde tillämpning å boktryckare och vid boktryckeri anställd. De sakkunnigas förslag att vissa yrkesgrupper skulle vara uteslutna från

280 behörighet att tjänstgöra i jury vann icke understöd i de yttranden, som avgåvos över betänkandet. Tvärtom åberopades att genom uteslutning av advokater, tidningsmän och boktryckare från sådan behörighet komme att undanhållas för ändamålet ofta mycket värdefulla krafter. I några yttranden framhölls att den sakkunskap som tidningsmän och boktryckare representera icke borde undanhållas juryn. I propositionen till 1936 års riksdag (nr 235 s. 42) anförde departementschefen i huvudsak följande. Lämpligheten av speciella kompetenshinder, varigenom vissa yrkesgrupper uteslutas från tjänstgöring i jury, kunde starkt ifrågasättas. Det vore utan vidare klart att personer i sådan ställning som domare, åklagare eller polismän endast undantagsvis borde ifrågakomma såsom jurymän; särskilda bestämmelser härom vore icke påkallade. Diskvalificerande av advokater, tidningsmän och boktryckare skulle mången gång kunna innebära hinder att för tjänstgöring i jury använda personer, vilka vore på grund av personliga egenskaper eller särskild fackkunskap särskilt ägnade för en sådan uppgift. Vad som anförts därom att tidningsmän skulle på grund av sitt yrke vara benägna att otillbörligt överse med tryckfrihetsbrott saknade fog, och den likaledes åberopade faran för att dessa skulle kunna bli domare i mål rörande skrifter med vilka de själva tagit befattning borde vinna tillräckligt beaktande såsom jävsgrund i det särskilda fallet. Bestämmelser om kompetenshinder för vissa yrkesgrupper borde därför icke upptagas i lagen. De år 1937 antagna, nu gällande bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen innehålla icke heller några dylika bestämmelser. De sakkunniga ha icke ansett påkallat att genom särskilda bestämmelser begränsa valbarheten i fråga om vissa yrkesgrupper. I denna fråga ansluta sig de sakkunniga till de synpunkter som uttalats av departementschefen i 1936 års proposition. § 6. I gällande tryckfrihetsförordning meddelas icke några bestämmelser om rätt för juryman att avsäga sig uppdraget. Däremot förekommer i 5 § 10 mom. ett stadgande, enligt vilket rätten k a n bevilja juryinan befrielse från uppdraget att tjänstgöra i visst mål, när anledning finnes att han icke utan synnerlig olägenhet kan närvara vid målets handläggning. Med hänsyn till den föreslagna begränsningen av antalet jurymän äro emellertid bestämmelser om jurymans avgång i sådana fall, då han varaktigt blir hindrad att utöva uppdraget, samt om kompletteringsval erforderliga. Sådana bestämmelser ha meddelats i 6 och 7 §§. I 1934 års betänkande hade föreslagits att den som vore över sextio år icke skulle få utses till juryman. I propositionen till 1936 års riksdag höjdes denna åldersgräns till sextiofem år. På förslag av konstitutionsutskottet fick den dock utgå ur lagen. Utskottet ifrågasatte därvid, om icke borttagandet av denna åldersgräns krävde ovillkorlig rätt till avsägelse för den som uppnått viss levnadsålder, men ansåg den diskretionära prövningsrätt som enligt 5 §

281 10 mom. tillkommer rätten vara tillfyllest för att förhindra att äldre personer oskäligt betungades med sådant uppdrag. Då emellertid förslaget utgår från att juryman bör kunna avgå vid mera varaktigt hinder, har i första hand ansetts böra stadgas att juryman, som uppnått sextio års ålder, äger avsäga sig uppdraget. I övrigt skall det ankomma på rådhusrätten att pröva om giltigt hinder föreligger. Att jurymannauppdraget är att anse som en medborgerlig skyldighet framgår av 12 §. Om juryman upphör att vara valbar eller sålunda om han bosätter sig utom länet, förlorar sitt svenska medborgarskap, blir omyndig eller försättes i konkurs, skall uppdraget vara förfallet. Uppenbart är att en möjlighet bör föreligga att skilja juryman från uppdraget på grund av brott, vare sig detta hänför sig till uppdraget, såsom tagande av muta, eller består i annat grovt brott. Denna fråga bör emellertid vara reglerad i strafflagen; förslag därom har upptagits av straff rättskommitlén i dess år 1944 framlagda betänkande (SOU 1944:69 s. 442) samt i det på grund därav upprättade departementsförslaget.

Bestämmelser om kompletteringsval för de fall, då juryman avgår eller upphör att vara valbar, meddelas i denna paragraf. Valet skall avse samma grupp som den avgångne tillhörde. Det gäller för återstoden av den för alla jurymännen gemensamma valperioden och ej, såsom nämndemansval, som ett personligt mandat för en hel valperiod. Med hänsyn till att antalet jurymän kunde bli otillräckligt, om flera av landsting utsedda jurymän avgå, har landstingets förvaltningsutskott erhållit befogenhet att i landstingets ställe företaga kompletteringsvalet för tiden intill landstingets näst infallande lagtima möte. § 8. I likhet med vad som gäller i fråga om nämndemansval ha i denna paragraf meddelats bestämmelser om klagan över val av juryman. Sådan klagan skall föras hos rådhusrätten. Viss klagotid^har icke föreskrivits. Fullföljd kan ske i enlighet med vad som gäller om fullföljd av talan mot underrätts beslut i rättegång. Stadgandet härom motsvarar 22 § lagen den 20 december 1947 om införande av nya rättegångsbalken. § 9. Hos rådhusrätten bör finnas en jurymannalista, som utvisar vilka personer som äro utsedda till jurymän. Bestämmelse därom har meddelats i denna paragraf. Upprättandet av jurymannalistan ankommer på rådhusrätten. Gruppindelningen skall framgå av listan; varje grupp skall därför upptagas särskilt. § 10. I denna paragraf givas bestämmelser om juryns bildande. Då fråga härom uppkommer skall rätten först föredraga jurymannalistan och frågan om

5 § 7 och 9 mom -

282 jäv behandlas. Angående jäv mot juryman gäller vad i lag är stadgat om domare. Detta gäller även begränsning i parts rätt att framställa jäv och fullföljd av talan angående jäv. Därefter uttages juryn i målet bland de ojäviga jurymännen. Parterna äga först utesluta jurymän; uteslutning av jurymän betraktas i förslaget som en parten tillkommande rättighet, vilken han kan helt eller delvis underlåta att begagna. Av 14 § första stycket framgår att uteslutningsrätten på svarandesidan tillkommer den tilltalade, även om annan svarandepart finnes. Vissa regler för sådana fall då eljest medparter finnas äro upptagna i 11 §. Uteslutningsrätten omfattar för vardera parten 3 jurymän inom den första gruppen och en inom den andra. Uteslutningsrätten är således förhållandevis mindre i fråga om den andra gruppen; detta har ansetts motiverat med hänsyn till dess sammansättning. Begagna båda parterna sin uteslutningsrätt och ha ej några avgångar skett till följd av jäv, återstå således 16 jurymän, nämligen 10 i första gruppen och 6 i andra. Ha jurymän funnits jäviga, blir antalet mindre än nu angivits. Därefter skall rätten genom lottning bland dem, som sålunda återstå efter uteslutningen, uttaga så många till suppleanter att 6 kvarstå i första gruppen och 3 i andra. Lottningen skall således icke avse ledamöterna i juryn utan suppleanterna, och den ordning, vari suppleanter inom varje grupp utlottas, skall antecknas i protokollet. Suppleanterna skola nämligen enligt 4 § i den särskilda rättegångslagen, i händelse av laga förfall för juryman, inkallas i den ordning vari de utlottats. Ha så många jurymän avgått till följd av jäv att efter uteslutningen endast 6 kvarstå i den första gruppen eller 3 i den andra, skall någon utlottning av suppleanter inom sådan grupp icke ske. Är antalet i någon grupp mindre än vad nu angivits, måste det i 12 § andra stycket angivna förfarandet anlitas för att fylla bristen. De 9 jurymän som återstå, sedan utlottning av suppleanter skett, bilda juryn i målet. § U. Denna paragraf innehåller bestämmelser angående uteslutning i vissa fall, då flera parter finnas på samma sida. Stadgandena överensstämma i huvudsak med vad redan nu gäller, dock med den skillnaden att, med hänsyn till att uteslutningen icke utgör någon skyldighet för parten, bestämmelser icke meddelats för sådana fall, då part underlåter att företaga uteslutning. § 12. I första stycket har upptagits den redan nu gällande regeln att ej någon utan laga förfall äger undandraga sig att tjänstgöra i jury. I motsvarande stadgande i den gällande tryckfrihetsförordningen finnes även angivet att rätten äger bevilja juryman befrielse från uppdraget, när anledning finnes att han icke utan synnerlig olägenhet kan närvara vid målets handläggning. Då rätten enligt nya rättegångsbalkens bestämmelser äger en vidsträckt prövningsrätt i fråga om laga förfall samt frågan om jury mans avgång från uppdraget på

283 grund av mera stadigvarande hinder särskilt reglerats i förslaget, har denna befogenhet för rätten icke vidare ansetts behövlig. Andra stycket innehåller bestämmelser om ett särskilt förfarande för tillsättande av jurymän, då på grund av jäv eller laga förfall för juryman nödigt antal ledamöter i någon grupp icke kan erhållas. Det torde kunna antagas att detta förfarande i praktiken ytterst sällan kommer att tillämpas. § 13. Som en brist hos de nu gällande bestämmelserna har påtalats att särskild jury alltid måste uttagas i varje särskilt mål. I sådana fall då samtidigt förekomma flera likartade mål, exempelvis mål mot flera utgivare av periodisk skrift i anledning av likalydande artiklar, kan det synas praktiskt att samma jury kan tjänstgöra i målen. En förutsättning bör dock vara att parterna samtycka därtill. En bestämmelse om uttagande av sådan gemensam jury har meddelats i denna paragraf. I dylikt fall skall i fråga om uteslutning av juryman vad i 11 § är stadgat äga motsvarande tillämpning. Även om jury redan är utsedd i ett av målen, föreligger icke något hinder att beslut enligt paragrafen meddelas om att denna jury skall tjänstgöra även i de övriga målen. § 14. I denna paragraf ha sammanförts bestämmelser angående vissa särskilda slag av tryckfrihetsmål. Första stycket innehåller regler för det fall då i samband med mål om ansvar föres talan om enskilt anspråk mot annan än den tilltalade. Fråga uppkommer då, huruvida samtliga svarandeparter skola deltaga i avgörandet enligt 2 § om jurys medverkan och i uteslutning enligt 10 eller 12 §. Principiella skäl synas tala för att den tilltalades intressen böra äga företräde. För en sådan lösning kan även åberopas att rätten enligt allmänna processuella bestämmelser äger skilja talan om enskilt anspråk från åtalet. Sådant beslut skulle kunna påverka frågan, huruvida jury skall deltaga eller ej. I första stycket har därför föreskrivits att de nu avsedda åtgärderna skola ankomma på den tilltalade. Talan om enskilt anspråk kan, såsom förut framhållits, föras utan samband med åtal. I huvudsak ha dock samma regler som i åtalsmål angående medverkan av jury och dess tillsättande ansetts böra gälla. Detsamma gäller mål som endast avser konfiskation. Då sålunda flera mål kunna förekomma vid skilda tidpunkter angående samma tryckfrihetsbrott, inställer sig frågan, vilken verkan den prövning av skriftens brottslighet som ägt rum i det tidigare målet bör äga i det senare. Enligt nya rättegångsbalken gäller i princip att avgörandet i ett mål icke är bindande i annat mål; dess verkan bedömes enligt reglerna om fri bevisprövning. Prövas däremot frågor om ansvar och om enskilt anspråk i samma rättegång, blir avgörandet i brottslighetsfrågan bindande vid prövning av det enskilda anspråket. Med hänsyn till juryprövningen i tryckfrihetsmål kan det emellertid övervägas, om icke avvikande bestämmelser böra meddelas

284 för dessa mål. Då jury medverkar i båda eller i något av målen, kunna eljest motstridiga avgöranden komma till stånd. Vad nu anförts synes föranleda att, sedan brottslighetsfrågan prövats i ett mål, denna prövning alltid bör vara bindande i annat mål angående tryckfrihetsbrott. Mot en dylik lösning talar emellertid att, såsom nyss framhållits, den tilltalades intressen böra äga företräde; i mål om ansvar bör därför brottslighetsfrågan alltid prövas enligt vanliga regler, även om den bedömts i tidigare mål. Däremot torde, om brottslighetsfrågan prövats i mål om ansvar, ny prövning icke böra äga rum av denna fråga i mål, som därefter föres angående enskilt anspråk. Det tidigare avgörandet skall alltså i sådant fall anses bindande. I ansökningsmål som avses i 9 kap. 5 § är endast den ena sidan, åklagare eller målsägande, företrädd i målet; å svarandesidan finnes icke någon part. P å grund härav synas vanliga regler om uteslutning av j u r y m ä n icke böra gälla; uteslutningen bör helt ske genom lottning. Bestämmelse härom har meddelats i tredje stycket. § 15. Denna paragraf innehåller en hänvisning till den särskilda rättegångslagen. Innehållet i denna behandlas i det följande.

KAP. 13 Om utrikes tryckta skrifter. De bestämmelser som meddelats i de föregående kapitlen angående tryckta skrifter äro i första hand avsedda för skrifter, som framställts inom riket. I vad mån bestämmelserna skola äga tillämpning i fråga om skrifter, som tryckas utom riket, behandlas i detta kapitel. E n utgångspunkt för regleringen av detta ämne har varit att, då sådana skrifter här utgivas, samma grundsatser skola gälla och, såvitt möjligt, samma stadganden bli tillämpliga som för de inom riket tryckta. Särbestämmelser ha därför meddelats endast i den utsträckning som påkallas av att skrifterna framställas utom riket; i huvudsak avse bestämmelserna att möjliggöra kontroll och beivran av tryckfrihetsbrott. Såsom framhållits i redogörelsen för förslagets huvudgrunder kan i viss utsträckning den verksamhet som äger rum här i riket för framställande av tryckalster, vilka äro avsedda att utgivas allenast utom riket, vara skyddad av tryckfrihetsrättsliga bestämmelser som avse sådan framställning, t. ex. angående förbud mot administrativa ingripanden eller rätt att driva boktryckeri. Däremot äga de bestämmelser som avse tryckt skrift icke tillämpning, då utgivning skett helt utom riket; för att tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens mening skall föreligga förutsattes att utgivningen helt eller till någon del skett inom riket. I fråga om skrift, som allenast utgivits utom riket, gälla stadganden i allmän lag, i den mån svensk rätt är tillämplig. En förutsättning för att överhuvud taget vissa särskilda bestämmelser skola kunna tillämpas i fråga om skrifter, som tryckts utom riket, är att det kan

285 fastställas att skriften icke är tryckt inom riket. Enligt 4 kap. 4 § skola tryckalster, som framställas h ä r i riket och äro avsedda att här utgivas, förses med^ uppgift om boktryckeriets namn eller firma, tryckningsorten och tryckningsåret. Några motsvarande föreskrifter om att sådana uppgifter skola vara utsatta på skrifter, som tryckts utom riket och hit införas för spridning, ha icke ansetts böra meddelas. I de flesta fall torde av sådana skrifter framgå att de tryckts utom riket. Då uppgift härom saknas på skriften och det ej heller annorledes kan utrönas att så är förhållandet, får skriften antagas vara tryckt inom riket. § L Såsom framgår av 1 kap. 6 § anses tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens mening föreligga, då skriften blivit utgiven; utgivning anses i regel ha skett, när skriften utlämnats till salu eller för spridning på annat sätt. En förutsättning måste dock vara att sådan utgivning ägt rum h ä r i riket. Vilka åtgärder som vidtagits med skriften utom riket, är utan betydelse i det hänseende som nu avses. I denna paragraf har därför angivits att skrift, som tryckts utom riket, skall anses h ä r utgiven, då den på sätt i 1 kap. 6 § sägs blivit utlämnad för spridning inom riket. § 2. Denna paragraf innehåller bestämmelser om periodiska skrifter, som tryc- i § U mom. kas utom riket och här utgivas. Skillnad göres mellan skrifter, som huvudsakligen äro avsedda för spridning inom riket, och övriga periodiska skrifter. I de flesta fall torde det icke erbjuda några svårigheter att bedöma, till vilken av dessa grupper skriften hör. Gränsfall kunna dock uppkomma, såsom beträffande vissa nordiska tidskrifter, vilka spridas inom flera länder och vilkas innehåll icke särskilt riktar sig till läsarna i något av dessa. Oftast torde det dock därvid förhålla sig så att skriften kan anses huvudsakligen avsedd för spridning i det land där redaktionen är belägen. I första stycket stadgas att reglerna i 5 kap. i tillämpliga delar skola gälla, om skriften huvudsakligen är avsedd för spridning inom riket. Därav följer alltså att utgivningsbevis för skriften skall finnas och att utgivare skall vara utsedd. Till skillnad från vad som föreslagits om periodiska skrifter, vilka tryckas inom riket, ha några begränsningar i rätten att vara ägare till skriften icke ansetts böra uppställas beträffande nu avsedda skrifter. Undantag har därför gjorts för vad 5 kap. innehåller om ägares behörighet. För de i första stycket avsedda skrifterna gäller således icke 5 kap. 1 § första stycket och ej heller 5 kap. 6 eller 14 § i vad dessa avse ägarens behörighet. Andra stycket innehåller regler för de utom riket tryckta periodiska skrifter, vilka icke kunna anses huvudsakligen avsedda för spridning inom riket. Utgivningsbevis erfordras icke i dessa fall och bestämmelserna i 5 kap. gälla ej heller i övrigt. Det har dock icke ansetts böra vara något hinder att söka utgivningsbevis. Om så sker, måste emellertid följa att bestämmelserna i 5 kap. bli tillämpliga; utgivare skall således finnas. 19—470114

286 § 3. i § 19 och För den egentliga utländska litteraturen, som sprides inom riket, finnes i 21 mom. a i i m a n h e t ej någon som enligt 8 kap. kan göras här i riket ansvarig. Ansvaret måste därför i regel åvila någon som är här verksam för skriftens spridning. Därjämte förekommer det emellertid att den svenska litteraturen i viss utsträckning tryckes utom riket. Den omständigheten att skriften tryckts utom riket utgör uppenbarligen icke någon anledning att från ansvaret befria den som eljest är ansvarig. Reglerna om ansvarighet för utrikes tryckta skrifter ha därför ansetts böra anknyta till de ansvarighetsregler som gälla för de inom riket tryckta. I den utsträckning ansvar kan utkrävas gäller således följande. Då skriften är periodisk och utgivningsbevis finnes, svarar enligt 8 kap. 1 § i regel utgivare eller ställföreträdare för denna. Finnes ej utgivningsbevis, svarar ägaren; detsamma gäller om eljest de i 8 kap. 2 § angivna förutsättningarna för inträde av ägarens ansvar föreligga. Är skriften icke periodisk, svarar författare, utgivare eller förläggare enligt de i 8 kap. 5— 7 §§ meddelade reglerna. Endast för de fall då ansvarigheten enligt 8 kap. 3, 8 eller 10 § skolat åvila boktryckaren har, med hänsyn till att denne icke finnes i landet, en särbestämmelse ansetts erforderlig. Denna innebär att ansvaret drabbar i första hand den som låtit utlämna skriften för spridning inom riket och i andra hand utspridaren. För de flesta utom riket tryckta skrifterna har genom detta särskilda stadgande eftersträvats att, såvitt möjligt, lägga ansvaret på den som omhänderhar utgivningen och kan förhindra spridning här i riket, då skriften är brottslig. Den som låter införa skriften för spridning blir alltså skyldig att, innan han utlämnar den för spridning, förvissa sig om att den icke innefattar tryckfrihetsbrott. Annan utspridare går däremot, liksom i fråga om skrift som tryckts inom riket, i regel fri från ansvar. Endast om det ej kan visas vem som låtit utlämna skriften för spridning inom riket eller denne ej, då skriften utgavs, ägde hemvist inom riket, blir utspridaren ansvarig. Det kan därför vara av betydelse såsom ett skydd för utspridaren att den som låter utlämna skriften för spridning på denna angiver sitt namn eller sin firma samt den ort, där h a n har sitt hemvist eller rörelsen eljest drives. Någon skyldighet härtill h a r dock icke avsetts böra stadgas. Frågan vem som skall anses som utspridare har berörts vid 6 kap. 1 §. Av 6 kap. 4 § följer att postverket eller annan allmän trafikanstalt, som mottagit skriften för befordran, icke betraktas som utspridare.

4 § 2 mom.

§ 4. Skyldighet att avlämna granskningsexemplar av skrifter, som tryckts utom riket, åvilar enligt gällande bestämmelser huvuddistributören, då sådan skall finnas; avlämningsskyldigheten omfattar således svenskspråkiga skrifter med vissa undantag. Någon motsvarande skyldighet att lämna arkivexemplar finnes icke föreskriven. I en framställning i december 1944 till Kungl. Maj:t, vilken överlämnats till de sakkunniga, ha riksbibliotekarien och överbibliotekarierna vid

287 universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund anfört att det under de senaste årtiondena blivit vanligt att en ej oväsentlig del av den svenska bokproduktionen undandrages leveransplikt genom att den tryckes i utlandet. Från att tidigare h a varit en jämförelsevis sporadisk företeelse hade under senare år den av svenska förläggare i utlandet tryckta litteraturen befunnit sig i stadig tillväxt. Sålunda hade 110 arbeten, som svenska förläggare låtit trycka utom riket, företrädesvis i Finland, upptagits i årsbok för svenska bokhandeln för år 1943. Med hänsyn till avlämningsskyldighetens syfte att möjliggöra ett bevarande av den svenska nationella litteraturen i största möjliga fullständighet hemställde bibliotekarierna att bestämmelser utfärdades om skyldighet att lämna arkivexemplar av den i utlandet tryckta svenska litteraturen i överensstämmelse med vad som stipulerats för den inom landet tryckta litteraturen. På grund av vad som anförts i denna framställning har avlämningsskyldigheten i förslaget utsträckts till att omfatta även arkivexemplar. Samma regler föreslås således beträffande gransknings- och arkivexemplar. Vad först angår periodiska skrifter har avlämningsskyldigheten begränsats till att omfatta de skrifter, för vilka utgivningsbevis enligt 2 § första stycket skall finnas eller för vilka utgivningsbevis ändock utfärdats. Med hänsyn till beskaffenheten av dessa skrifter har någon skillnad icke ansetts böra göras mellan skrifter på svenska eller på annat språk. Skyldighet att lämna exemplaren åvilar utgivaren. Beträffande skrift, som icke är periodisk, har avlämningsskyldigheten begränsats till att avse skrifter som helt eller till någon del äro avfattade på svenska språket. Även bland sådana skrifter har undantag ansetts böra göras for skrifter som införas allenast i enstaka exemplar. Avlämningsskyldigheten skulle i dylika fall bli alltför betungande för den som låter införa och sprida skriften. Vad som skall anses som enstaka exemplar torde på grund av de skiftande förhållanden som föreligga icke kunna närmare angivas. Så snart det som införes och här utlämnas för spridning utgör en upplaga av ej alltför ringa omfattning, skall avlämnande ske. Inför bokhandlare för beställares rakning eller eljest för mera begränsad spridning ett fåtal exemplar föreligger däremot icke avlämningsskyldighet. Exemplar av skrift, som ej är periodisk, skola avlämnas, om förläggare finnes inom riket, av denne och eljest av den som låtit utlämna skriften för spridning inom riket. Att bild- eller tillfällighetstryck icke behöver avlämnas framgår av 4 kap. 7 §, till vilken i lagtexten hänvisas. Vid försummelse att avlämna gransknings- eller arkivexemplar bli bestämmelserna i 4 kap. 8 och 9 §§ tillämpliga. Avlämnas ej granskningsexemplar, följer alltså bötesstraff för den som enligt första stycket skolat lämna sådant exemplar. Om arkivexemplar icke lämnas, kan vitesföreläggande förekomma; däremot medför sådan försummelse icke straff. § 5. I redogörelsen för förslagets huvudgrunder har anförts att den i 1 kap. 1 § andra stycket stadgade rätten att lämna meddelande för offentliggörande i

288 tryckt skrift i princip bör gälla även i fråga om offentliggörande i skrift, som tryckes utom riket. En bestämmelse härom har upptagits i första stycket. Huruvida skriften är avsedd att utgivas inom riket eller ej, saknar betydelse. I enlighet med vad tidigare anförts har undantag gjorts beträffande förhållande, varom meddelaren enligt lag haft att iakttaga tystnad; meddelande rörande sådant förhållande kan föranleda straff enligt lag. Undantaget är vidsträcktare än motsvarande bestämmelse i 7 kap. 3 §; det omfattar även andra personer än d ä r avsedda befattningshavare och tjänstepliktiga. De viktigaste fallen av tystnadsplikt, som är föreskriven i lag, äro sådana som följa av stadgandena i 8 kap. strafflagen. Enligt dessa stadganden kan envar vara skyldig att hemlighålla uppgifter, vilka kunna skada rikets säkerhet, om de komma till främmande makts kännedom; detta fall har särskilt angivits i lagtexten. I övrigt må hänvisas till vad som anförts i den del av redogörelsen för förslagets huvudgrunder, vilken angår brott mot tystnadsplikt i vissa fall, samt vid 7 kap. 3 §. Beträffande frågan i vad mån bestämmelsen i första stycket även gäller utlänning hänvisas till 14 kap. 5 §. I andra stycket ha de bestämmelser i tryckfrihetsförordningen uppräknats, vilka i tillämpliga delar skola gälla även för skrift, som tryckts utom riket och här utgives. Att även 14 kapitlet är tillämpligt på sådan skrift framgår av ordningen mellan kapitlen. KAP. 14. Allmänna bestämmelser. § IEtt domstolsavgörande betraktas i allmänhet som slutgiltigt, då det vunnit laga kraft och således icke kan i vanlig ordning överklagas. Denna regel upprätthålles dock icke utan undantag. Genom bestämmelser om särskilda rättsmedel öppnar processlagstiftningen en möjlighet att få en omprövning till stånd, då prövningen i första instans och den fullföljd i ordinär väg som stått till buds icke erbjudit tillräckliga garantier för ett riktigt avgörande. När återupptagandet sker på materiella grunder, såsom då nya omständigheter och bevis blivit kända efter det domen eller beslutet vann laga kraft, kommer omprövningen till stånd genom resning. Ha viktiga processuella regler blivit åsidosatta vid det tidigare förfarandet och föreligger sålunda grovt rättegångsfel, kan återupptagande ske, sedan rättens tidigare avgörande blivit undanröjt efter besvär över domvilla. Till de särskilda rättsmedlen räknas även återställande av försutten tid, då någon på grund av laga förfall försummat att iakttaga vissa i lagen utsatta tidsfrister. Bestämmelser om de särskilda rättsmedlen finnas upptagna i 58 och 59 kap. nya rättegångsbalken. Det ligger i sakens natur att det råder ett visst samband mellan de särskilda rättsmedlen och den fullföljd av talan som kan ske i vanlig ordning. De särskilda rättsmedlen äro starkt begränsade med hänsyn till de garantier för rättssäkerhet som redan den ordinära fullföljden erbjuder. Omständigheter

289 som föranleda återupptagande kunna åberopas även vid fullföljd i vanlig ordning, om de då äro kända; dom villa skall högre rätt i viss utsträckning självmant beakta, då målet kommer under dess prövning. Tryckfrihetsmålen intaga en särställning därigenom att, då juryprövning förekommer, denna begränsar möjligheten att i ordinär väg fullfölja talan till högre instans. Enligt gällande rätt k a n underrätten, då jury medverkar, icke självständigt taga ställning till skriftens brottslighet utan har att lägga juryns utlåtande därom till grund för domen. Därav följer att ej heller högre rätt, till vilken målet fullföljts i vanlig ordning, kan ingå i prövning av skriftens brottslighet. I viss omfattning innebär förslaget en avvikelse från denna ståndpunkt. Såsom framgår av 12 kap. 2 § skall endast ett friande juryutlåtande vara bindande. Är utlåtandet däremot fällande, skall även rätten pröva skriftens brottslighet. Brottslighetsfrågan kan således i sistnämnda fall dragas under högre rätts prövning, vare sig underrätten biträtt juryns mening och i enlighet därmed meddelat fällande dom eller med avvikelse från juryns uppfattning frikänt den tilltalade eller hänfört brottet under mildare straffbestämmelse. Det torde vara uppenbart att dom eller beslut i tryckfrihetsmål, vari någon juryprövning icke förekommit, bör kunna angripas genom särskilt rättsmedel i den utsträckning som följer av allmänna regler. Har jury medverkat, torde icke heller några skäl till avvikelse från allmänna regler föreligga beträffande omprövning i extraordinär väg av fråga, varmed juryn icke haft att taga befattning. Detta gäller, även om denna omprövning skulle kunna ha till följd att redan avgivet juryutlåtande förfaller, t. ex. då resning eller undanröjande avser beslut angående ansvarighet för skriften. Den juryprövning som i dylikt fall förekommit bör icke vara bindande i mål mot annan för skriften ansvarig. Mera tveksamt kan vara, huruvida den materiella prövning som kommit till stånd genom juryns utlåtande och den därefter meddelade domen bör kunna angripas genom särskilt rättsmedel. Vissa betänkligheter skulle kunna anföras mot en omprövning i extraordinär väg, särskilt i de fall då juryns utlåtande är friande och detta således enligt förslaget skall vara bindande för underrätten och för högre rätt, till vilken målet fullföljts i vanlig ordning. Ur synpunkten av de allmänna intressen rättsskipningen har att tillgodose torde dock skälen för en dylik omprövning i extraordinär väg vara minst lika starka som då det gäller rättens egna avgöranden. Sedan ett friande juryutlåtande meddelats, kunna omständigheter framkomma, vilka ställa frågan om skriftens brottslighet i en annan belysning och, om de varit kända för juryn, också kunna antagas ha påverkat juryns uppfattning. Det nu sagda gäller särskilt vid en mera allmän övergång till sanningsbevisning i ärekränkningsmål. Behovet av en omprövning gör sig ännu starkare gällande, då såväl juryns utlåtande som rättens dom varit fällande. Ur processuell synpunkt avser en fullföljd genom särskilt rättsmedel även i tryckfrihetsmål alltid något av rätten träffat avgörande, även om detta avgörande på grund av tryckfrihetsförordningens bestämmelser är bundet till

290 ett juryuttalande av visst innehåll. Å andra sidan är det tydligt att, för att syftet med det särskilda rättsmedlet skall kunna tillgodoses, resningen måste avse även juryutlåtandet. Vad nu sagts gäller vare sig juryns utlåtande är friande och således binder rätten eller utlåtandet är fällande och rätten följaktligen ägt befogenhet att avvika från juryns ståndpunkt. Föreligger för den part som fullföljt talan genom särskilt rättsmedel icke något rättsligt intresse att få till stånd en ändring av rättens dom, såsom i regel torde vara fallet beträffande den tilltalade, då rätten trots ett fällande juryutlåtande meddelat frikännande dom, torde även i tryckfrihetsprocessen förutsättningarna för resning saknas. För att giva ett tydligt uttryck åt principen att, då fråga om resning beträffande rättens dom uppkommer, ett av jury i målet meddelat utlåtande icke står hindrande i vägen för en omprövning, även om denna skulle beröra den av juryn prövade frågan om skriftens brottslighet, har ett stadgande härom upptagits i första stycket. Utan något särskilt stadgande torde av allmänna regler följa att resning i tryckfrihetsmål kan förekomma i andra fall än de nu angivna; någon tvekan torde ej heller kunna råda om att allmänna bestämmelser om besvär över domvilla äga tillämpning i dylikt mål, även då det åberopade rättegångsfelet hänför sig till åtgärd av juryn eller någon av dess ledamöter. Tillämpligheten av rättsmedlet återställande av försutten tid torde i förevarande sammanhang icke erbjuda några särskilda problem. Enligt 58 kap. 7 § nya rättegångsbalken gäller att, då resning beviljas, högsta domstolen skall förordna att målet skall ånyo upptagas av den rätt, som sist dömt i målet; i vissa uppenbara fall äger dock högsta domstolen omedelbart ändra domen. Dessa regler böra gälla även i tryckfrihetsmål, om resningen icke berör juryutlåtandet. Kan däremot den omständighet som grundar resning antagas ha inverkat på juryprövningen, måste ny juryprövning äga rum och målet alltså upptagas av underrätten. En särbestämmelse för dessa fall h a r därför upptagits i andra stycket. Även för där avsedda fall h a r dock ansetts böra gälla att högsta domstolen skall äga omedelbart ändra domen till den tilltalades förmån, om saken finnes uppenbar.

§ 2. Då mål skall återupptagas till behandling inför jury, måste ny jury utses. Det lär nämligen ej vara möjligt att räkna med att den redan utsedda juryn kan fungera, särskilt om någon tid förflutit efter juryprövningen. Något hinder föreligger däremot ej för att de jurymän som deltagit i den första prövningen medverka vid den senare. Den nya juryn skall uttagas med tillämpning av vanliga regler därom; i denna paragraf h a r därför hänvisning gjorts till 12 kap. 10—14 §§. Det må framhållas att, då återupptagande sker, parterna ej äga p å nytt taga ställning till frågan, huruvida jury skall medverka eller ej; vad därom en gång blivit bestämt är gällande.

291 § 3. Innehållet i denna paragraf motsvarar nu gällande 5 § 15 mom. Tryckfri- 5 § 15 mom hetsmål och mål om annat brott mot bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen skola alltid skyndsamt behandlas. Sådana mål skola därför äga förtur framför andra mål. I 5 § 15 mom. gällande tryckfrihetsförordning stadgas även att dylika mål skola särskilt behandlas och att den brottslige i regel skall särskilt undergå bestraffning. Enligt nya rättegångsbalken (14 kap. 7 § och 45 kap. 3 §) är en förutsättning för förening av mål att samma rättegångsform är tillämplig. Härav torde följa att tryckfrihetsmål kan förenas allenast med annat sådant mål. I fråga om övriga här avsedda mål torde knappast någon regel om förbud mot deras förening med annat mål vara erforderlig. Det synes ej heller vara nödvändigt att upprätthålla förbudet mot förening av straff för brott mot tryckfrihetsförordningen med annat straff. Detta förbud torde ur synpunkten av målens skyndsamma behandling ej äga någon betydelse. Däremot leder det till att den dömde går miste om den nedsättning av straff som kan bli följden av att gemensamt straff bestämmes. § 4. Denna paragraf motsvarar 5 § 16 mom. i nu gällande tryckfrihetsförord- 5 §Zl6 mom. ning; dock har vad där sägs om böter som tillfalla målsägande uteslutits, då sådana böter ej längre förekomma. Av 1937 års lag om verkställighet av bötesstraff framgår att nu avsedda böter och viten, om de ej gäldas, kunna förvandlas till frihetsstraff. § 5. I första stycket har meddelats en allmän hänvisning till vad lag eller för- 5 § 12 n>on. fattning innehåller beträffande förhållanden som icke särskilt reglerats i tryckfrihetsförordningen eller i särskild lag, som utfärdats med stöd därav. En motsvarighet till detta stadgande finnes i 5 § 12 mom. nu gällande tryckfrihetsförordning; detta moment avser dock endast processuella lagbestämmelser. Det föreslagna stadgandet innehåller icke någon sådan begränsning. Av stadgandet följer sålunda att bestämmelser i näringslagstiftningen äro att tillämpa även i fråga om boktryckeri, tidningsföretag, förlagsrörelse eller bokhandel, i den mån sådana bestämmelser icke strida mot stadgandena i tryckfrihetsförordningen. Drives dylik rörelse av juridisk person, gälla stadganden i lag eller författning om bolag, föreningar eller andra juridiska personer. Vad som skall förstås med svensk medborgare och svensk juridisk person, då dessa uttryck förekomma såsom i 5 kap. 1 §, får bedömas enligt allmänna regler. Förhållandet mellan ägare och utgivare av periodisk skrift är, i den mån detta icke reglerats i 5 kap., att bedöma enligt allmänna civilrättsliga regler. Detsamma gäller rätten till periodisk skrifts titel. Vad angår straffrättsliga regler, som skola tillämpas, må erinras om bestämmelser angående svensk straffrätts tillämplighet, straff, som kunna ådömas, sammanträffande av brott och förändring av straff samt särskilda grunder, som ute-

292 sluta, minska eller upphäva straffbarhet. Även allmänna skadeståndsregler skola gälla med de modifikationer som framgå av 11 kap. Obehörigt ingripande mot tryckt skrift från ämbets- eller tjänsteman eller underlåtenhet att iakttaga bestämmelserna i 2 kap. om allmänna handlingars offentlighet medför straff enligt 25 kap. strafflagen. I processuellt hänseende skola rättegångsbalken och andra processuella författningar tillämpas, såvitt ej avvikande bestämmelser meddelats i tryckfrihetsförordningen eller den i 12 kap. 15 § avsedda särskilda lagen. Sålunda regleras i rättegångsbalken frågor om vad som hör under allmänt åtal, om målsägandes åtalsrätt samt om tvångsmedel, i vad de icke avse tryckt skrifts läggande under beslag. Angående rättegångskostnad har en speciell bestämmelse meddelats i 10 § i den särskilda rättegångslagen. Reglerna om fullföljd äro i tryckfrihetsmål desamma som i andra mål. I andra stycket har meddelats ett stadgande, enligt vilket utlänning, såvitt ej annat följer av denna lag eller annan lag eller författning, skall vara likställd med svensk medborgare. Motiven härtill ha förut angivits (s. 52—55). Förslaget innehåller icke någon uttrycklig inskränkning i utlännings rätt annat än i 5 kap. 1, 2 och 9 §§. Angående villkoren för utlännings rätt att driva näring här i riket gälla allmänna bestämmelser. övergångsbestämmelser. Enligt de sakkunnigas förslag kommer tryckfrihetsförordningen att erhålla en helt ny avfattning. Den nya förordningen träder alltså i stället för 1812 års tryckfrihetsförordning. Om ikraftträdandet av den nya förordningen gälla bestämmelserna i 81 och 82 §§ regeringsformen. Då emellertid vissa stadganden i den nya förordningen, särskilt de processuella bestämmelserna, böra träda i tillämpning vid ett årsskifte, bör lämpligen den äldre förordningen i sin helhet fortfarande gälla till utgången av det år då den nya förordningen grundlagsenligt trätt i kraft. Ett stadgande härom har därför upptagits i första stycket. Även efter det den nya förordningen sålunda vid årsskiftet blivit tillämplig, böra dock i vissa hänseenden äldre bestämmelser alltjämt gälla; vissa åtgärder, som hänföra sig till jurymannaval enligt den nya förordningen, böra vidtagas redan före årsskiftet. Reglerna om anmälan av boktyckeri i den nya förordningen överensstämma i huvudsak med vad som redan gäller enligt den äldre förordningen. Uttrycklig föreskrift har dock i den nya förordningen meddelats därom att flyttning av tryckeri till annan ort medför anmälningsskyldighet. Till skillnad från vad nu gäller skall ej ombyte av ägare behöva anmälas annat än då detta föranleder ändring i tryckeriets namn eller firma. Då bestämmelserna således väsentligen äro av samma innehåll, har någon ny anmälan av tryckeri enligt den nya förordningen icke ansetts erforderlig. Den anmälan som redan gjorts gäller alltså, så länge tryckeriet bibehålles i överensstämmelse därmed. Om någon sådan förändring som påkallar anmälan enligt den nya

293 förordningen inträffar, sedan denna trätt i tillämpning, skall anmälan därom göras. De nya bestämmelserna om utgivningsbevis för periodisk skrift innebära att beviset skall utfärdas på begäran av skriftens ägare. Beviset skall således icke längre meddelas för utgivaren. I övrigt föreslås i huvudsak ej några ändringar i fråga om förutsättningarna för utfärdande av utgivningsbevis. Av praktiska skäl ha därför redan utfärdade bevis ansetts böra gälla såsom utgivningsbevis enligt den nya förordningen. Då ansökan om utgivningsbevis enligt den äldre förordningen även innefattar anmälan av utgivare, har i fjärde stycket upptagits en föreskrift om att anmälan av utgivare enligt den nya förordningen icke erfordras förr än ny utgivare utses. Avgörande för vilka ansvarighetsregler som skola tillämpas bör vara den tidpunkt, då skriften utgives; sker utgivningen medan den äldre förordningen är gällande skall därför denna gälla. I den äldre förordningen stadgas att förordnande om kvarstad, vilket meddelats av chefen för justitiedepartementet eller dennes ombud, för att vara gällande skall inom viss tid efter avlämnandet av granskningsexemplar vara meddelat den som har att ombesörja kvarstadens verkställande i tryckningsorten. Någon motsvarande bestämmelse har ej upptagits angående beslag enligt den nya förordningen; i stället gäller att förordnandet om beslag icke får meddelas senare än en vecka efter det skriften utgivits och granskningsexemplar lämnats. Såväl enligt den äldre som den nya förordningen skall för att dylik åtgärd skall bestå åtal väckas inom viss tid efter det justitiekanslern erhållit underrättelse därom; tiden har dock i förslaget förlängts från åtta dagar till två veckor. Då enligt den äldre förordningen ett beslut om kvarstad alltså kan förlora sin giltighet tidigare än enligt den nya förordningen, ha äldre bestämmelser ansetts böra gälla i fråga om beståndet av åtgärden. Vad härefter angår tillämpningen av processuella bestämmelser torde såsom allmän regel gälla att ny lag blir omedelbart tillämplig i fråga om alla åtgärder som vidtagas efter dess ikraftträdande, under det att å andra sidan ny lag icke inverkar på redan vidtagna processhandlingar. Då mera genomgripande förändringar i processlagstiftningen vidtagas, torde dock vanligen genom övergångsbestämmelser sörjas för att äldre regler gälla för redan inledd rättegång. På samma sätt har i fråga om tryckfrihetsmål ansetts böra stadgas att den äldre förordningen skall tillämpas, om talan väckts medan denna ännu var gällande. Denna blir alltså tillämplig ej blott vid målets behandling i underrätten utan även vid fullföljd till högre rätt. Att den äldre förordningen sålunda skall gälla i de tidigare anhängiggjorda målen har betydelse väsentligen i fråga om reglerna för juryns tillsättande och dess behörighet. Den enligt äldre förordning behöriga juryn skall alltså medverka i målets handläggning, även om denna handläggning äger rum efter årets utgång. Från denna regel synes dock undantag böra göras för det fall då handläggningen vid årets utgång icke fortskridit så långt att jury ännu blivit utsedd; för detta fall torde såväl i fråga om juryns sammansättning som beträf-

294 fande handläggningen i övrigt den nya förordningen böra äga tillämpning. En följd härav är att, om målet upptagits av underrätt, som icke enligt den nya förordningen är behörig tryckfrihetsdomstol, målet måste hänvisas till sådan behörig domstol. För att jury enligt den nya förordningen skall kunna träda i verksamhet vid årsskiftet måste före årsskiftet jurymän väljas enligt de nya bestämmelserna. I detta hänseende skall alltså den nya förordningen träda i tillämpning före årets utgång. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser om detta första val av jurymän enligt den nya förordningen. Genom nu berörda stadganden i övergångsbestämmelserna ha vissa för övergången till den nya lagstiftningen väsentliga frågor behandlats. Det ligger i sakens natur att även andra spörsmål i samband därmed kunna uppkomma; med hänsyn härtill har en allmän hänvisning ansetts böra ske till vad för motsvarande fall eljest är stadgat eller anses gällande. Särskilt må erinras om de regler som enligt strafflagens promulgationsförordning skola iakttagas beträffande tillämpligheten av ny strafflag å brott som förövats, innan denna blev gällande. De stadganden som nu äro upptagna i 5 och 35 §§ sekretesslagen ha överförts till 2 kap. 6 § nya förordningen. Härigenom förfalla dessa i sekretesslagen upptagna stadganden. En erinran härom har gjorts i sista stycket av övergångsbestämmelserna.

Förslag till lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Förslaget avser att ersätta lagen den 20 december 1946 (nr 806) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. I väsentliga delar ha bestämmelserna därvid lämnats oförändrade eller allenast formella jämkningar vid>tagits. Redogörelse torde därför erfordras endast för de ändringar som föreslås. 1 §• Liksom i 1946 års lag upptagas i denna paragraf bestämmelser om vilken domstol som skall vara rätt forum i varje särskilt mål. Enligt förslaget till tryckfrihetsförordning skall endast en tryckfrihetsdomstol finnas i varje län, i regel rådhusrätten i residensstaden. Stockholms län har dock icke någon särskild tryckfrihetsdomstol utan såsom sådan tjänar Stockholms rådhusrätt för staden och länet gemensamt. I princip har, liksom i gällande bestämmelser, föreskrivits att tryokningsorten skall vara avgörande för forumfrågan. Tryckfrihetsdomstolen i det län, där tryckningsorten är belägen, skall således vara laga domstol. Det har vid de sakkunnigas överläggningar framhållits att denna regel i vissa fall leder till ett mindre lämpligt resultat, nämligen i fråga om periodisk skrift, som utgives och h a r sin huvudsakliga spridning i ort inom annat län än det där tryckningsorten är belägen. Ur parternas synpunkt torde i dessa fall ofta vara lämpligare att målet upptages vid utgivningsortens tryck-

295 frihetsdomstol. Med hänsyn härtill h a r föreslagits att även utgivningsorten, om särskild sådan finnes för periodisk skrift, skall betraktas som tryckningsort. Åklagaren eller målsäganden får alltså möjlighet att välja mellan de domstolar som i sådana fall äro behöriga. Är skriften tryckt utom riket, kan huvudregeln icke tillämpas. Avgörande skall därför enligt andra stycket vara den ort, där den som låtit utlämna skriften för spridning här i riket har sitt hemvist. Är tryckningsorten eller för utrikes tryckt skrift den i andra stycket avsedda orten ej känd, får i likhet med vad som gäller enligt 1946 års lag domstolens behörighet grundas på var exemplar av skriften anträffas. Tilllämpningen av denna regel liksom av stadgandet i andra stycket kan leda till att flera tryokfrihetsdomstolar bli behöriga att upptaga mål, som avse samma brott. De skola då enligt sista stycket äga lika behörighet. Det ankommer på åklagaren eller målsäganden att välja vid vilken av dessa domstolar han vill väcka sin talan. Att domstolen kan förordna om överflyttning av målet till annan behörig domstol i vissa fall framgår av 19 kap. 7 § nya rättegångsbalken. Sådan överflyttning torde vara motiverad, om vid skilda domstolar skulle förekomma tryckfrihetsåtal för samma brott mot flera personer, exempelvis flera utspridare. 2 §. Denna paragraf avser endast mål, vari talan föres om ansvar; beträffande andra tryckfrihetsmål må hänvisas till vad som anföres vid 13 §. Vad paragrafen enligt 1946 års lag innehåller om upptagande av frågan, huruvida jury skall medverka, har överförts till 3 § första stycket. I paragrafen behandlas således den förberedelse som i övrigt skall ske. Vad särskilt angår frågan, vem som är ansvarig för skriften, h a r tydligare kommit till uttryck att beslut skall meddelas, så snart någon invändning därom gjorts eller eljest beslut är erforderligt. Det är nämligen för en följande huvudförhandling med jury av betydelse att denna fråga är avgjord. Av samma skäl har i andra stycket stadgats att särskild huvudförhandling kan förekomma beträffande sådan fråga eller rättegångsfråga. Stadgandet ansluter sig till bestämmelserna i 45 kap. 14 § och 47 kap. 22 § nya rättegångsbalken och är föranlett därav att för sådan fråga bevisupptagning i vissa fall kan erfordras. Härom hänvisas till vad de sakkunniga yttrat i redogörelsen för förslagets huvudgrunder (s. 206). Vid den särskilda huvudförhandlingen bör rådhusrätten ha samma sammansättning som i allmänhet är föreskriven för huvudförhandling; rätten skall således bestå av tre eller fyra lagfarna domare. Även stadgandet i sista stycket, vilket har motsvarighet i 1946 års lag, tillgodoser önskemålet att ansvarighetsfrågan skall vara avgjord, innan huvudförhandling med jury förekommer. Av 49 kap. 3 § följer att part, som vill föra talan mot beslut, varigenom invändning i ansvarighetsfrågan ogillats, skall anmäla missnöje inom viss tid; det ankommer sedan på rätten att med hänsyn till omständigheterna bestämma om talan skall föras särskilt eller i samband med dom eller slutligt beslut. I tryckfrihetsmål torde i regel, med hänsyn till ansvarighetsfrå-

296 gans betydelse för den följande handläggningen, rätten böra förordna om sådan särskild talan. Har rätten gillat invändning rörande ansvarighet, föreligger ett slutligt beslut, mot vilket talan enligt 49 kap. 2 § nya rättegångsbalken kan föras genom besvär. 3 §.

Till första stycket har, såsom redan anförts, överflyttats stadgandet om att frågan, huruvida jury skall medverka, skall upptagas vid målets beredande. Härom hänvisas till 12 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen; för vissa mål gälla även bestämmelser i 12 kap. 14 §. Andra och tredje styckena överensstämma med motsvarande stadganden i 1946 års lag. De sakkunniga ha således icke ansett sig böra upptaga processlagberedningens förslag (SOU 1944: 10 s. 143) att rätten i tryckfrihetsmål, om jury ej medverkade, alltid skulle bestå av en lagfaren domare och nämnd. Detta förslag sammanhängde med den ståndpunkt processlagberedningen intog till upptagande av tryckfrihetsmål vid häradsrätt i vissa fall samt jurys medverkan vid straffmätning. Då de sakkunniga icke ansett sig böra biträda processlagberedningens förslag i dessa hänseenden, föreligger ej heller skäl att beträffande rättens sammansättning, då jury ej medverkar, avvika från allmänna regler. Rätten skall alltså i regel vara domför med tre lagfarna domare; i mål om grövre brott skall rätten enligt allmänna domförhetsregler bestå av en lagfaren domare och nämnd. 4 §.

Denna paragraf överensstämmer i huvudsak med motsvarande lagrum i 1946 års lag. De ändrade reglerna om tillsättande av juryn ha dock föranlett vissa jämkningar i andra stycket. Suppleant, som inkallas till tjänstgöring, skall tillhöra samma grupp som den juryman han skall ersätta. Ordningen mellan suppleanterna bestämmes vid utlottningen; härom hänvisas till vad som anförts vid 12 kap. 10 §. 5—6 §§. Dessa paragrafer överensstämma med motsvarande lagrum i 1946 års lag. 7 §• Även denna paragraf överensstämmer med motsvarande lagrum i 1946 års lag; dock ha de tre sista punkterna i lagrummet överförts till 8 § i förslaget. Beträffande tillämpningen av 7 § må följande framhållas. Enligt allmänna straffrättsliga regler är domstolen icke bunden av yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum. Uttrycklig bestämmelse härom h a r upptagits i 30 kap. 3 § nya rättegångsbalken. Reglerna i tryckfrihetsprocessen om framställande av frågor till juryn innebära således en avvikelse från vad i allmänhet gäller. Denna ståndpunkt, som överensstämmer med gällande lagstiftning, har tidigare gjorts till före-

297 mål för kritik, särskilt i 1934 års betänkande angående tryckfrihetsprocessens ombildning. I betänkandet förordades att domstolen i fråga om brottsrubriceringen — förutom i visst angivet hänseende — icke skulle vara bunden av åklagarens eller målsägandens yrkande. Samma uppfattning kom till uttryck i det förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningen som genom proposition (nr 235) förelades 1936 års riksdag. I proposition till 1937 års riksdag (nr 2), varigenom den särskilda rättegångslagen framlades för riksdagen, fick bestämmelsen i anslutning till vissa, inom lagrådet framställda anmärkningar den lydelsen att juryfrågan skulle avse, huruvida skriftens innehåll vore brottsligt enligt det eller de lagrum som åklagaren eller målsäganden funnit tillämpliga; ansåge rätten annat lagrum kunna ifrågakomma, skulle jämväl det lagrummet upptagas. Det senare ledet i bestämmelsen blev emellertid av riksdagen uteslutet på förslag av första lagutskottet. I sitt utlåtande anförde utskottet att det uppenbarligen borde åligga rätten att, i samband med det slutliga uppställandet av den åtalande partens frågor till juryn, på sådant sätt begagna sin processledning att frågorna komme att motsvara vad målsäganden i sak önskade få underställt juryns prövning. Något direkt lagstadgande härom syntes utskottet icke vara erforderligt. En bestämmelse, enligt vilken rätten skulle äga att av eget initiativ uppställa frågor till juryn, skulle däremot enligt utskottets mening kunna medföra att en skrift av juryn förklarades brottslig enligt lagrum, vilka målsäganden icke önskat skola ifrågakomma. Med hänsyn till vad sålunda tidigare förekommit i denna fråga ha de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå någon ändring. En följd av att rätten vid frågornas framställande är bunden av yrkande blir att rätten, även då den, såsom i vissa fall kan förekomma, prövar brottslighetsfrågan efter det juryutlåtande avgivits, är bunden av samma yrkande; rätten kan nämligen icke pröva annat än vad som varit föremål för juryns bedömande. Härom hänvisas till vad som anförts vid 12 kap. 2 §. 8 §. I denna paragraf ha utöver vissa tidigare bestämmelser upptagits föreskrifter om att rättens ordförande kan komma tillstädes vid juryns överläggning för att meddela upplysningar. Skälen härtill ha utvecklats vid behandlingen av förslagets huvudgrunder. Förslaget innebär icke såsom 1934 års förslag att rättens ordförande alltid skall vara tillstädes för sådant ändamål. Härför erfordras att han tillkallas; dock har varje ledamot av juryn befogenhet att påkalla sådana upplysningar av rättens ordförande. 9 §. Denna paragraf överensstämmer i huvudsak med 8 § i 1946 års lag. 10 §. I de fall då jury prövat skriftens brottslighet har rätten ansetts böra äga möjlighet att kvitta rättegångskostnaderna mellan målsäganden och den till-

298 talade, om omständigheterna föranleda därtill. Med stadgandet avses sådana fall då rätten har en annan uppfattning i brottslighetsfrågan än juryn, vare sig juryns utlåtande är friande eller fällande. Stadgandet avser endast mål, vari målsäganden fört talan; härunder äro hänförliga såväl en självständig som en i anslutning till allmänt åtal utförd målsägandetalan. 11 och 12 §§. Dessa paragrafer överensstämma i huvudsak med motsvarande stadganden i 1946 års lag. 13 §. I denna paragraf upptagas vissa särskilda bestämmelser angående talan som, utan samband med åtal, föres om tryckt skrifts konfiskering eller om enskilt anspråk, övriga stadganden i lagen gälla även sådana mål; i andra stycket meddelas dock vissa särskilda bestämmelser för mål om enskilt anspråk. Då enskilt anspråk föres särskilt, kan juryprövning förekomma; vissa inskränkningar gälla dock enligt 12 kap. 14 § andra stycket tryckfrihetsförordningen. Liksom i mål om ansvar är det därför i regel erforderligt att redan vid målets beredande utredes, huruvida den mot vilken anspråket riktas är rätt svarande. Mot vilka personer enskilt anspråk i anledning av tryckfrihetsbrott må göras gällande framgår av 11 kap. tryckfrihetsförordningen. Mål, som föres särskilt om enskilt anspråk, är enligt rättegångsbalken att anse som tvistemål och anspråket kan göras till föremål för förlikning. Av detta förhållande skulle följa att i händelse av parts utevaro tredskodom kunde förekomma. En dom i tryckfrihetsmål bör emellertid, med hänsyn till dess betydelse utöver rättsförhållandet mellan parterna, icke såsom en tredskodom grundas på en summarisk prövning av målet. De regler om föreläggande för part och om verkan av parts utevaro, som avse indispositiva mål, böra därför gälla i tryckfrihetsmål. Med hänsyn till att nu avsedda mål äro tvistemål skola målen, då jury ej medverkar, utsättas till huvudförhandling i den för tvistemål stadgade ordningen.

Förslag till lag angående beslag å vissa skrifter. Enligt lagen den 26 juni 1936 (nr 328) gälla angående indragning av vissa skrifter, som mångfaldigats på annat sätt än genom tryck och som anträffas vid trupp eller ombord å flottans fartyg, i huvudsak samma regler som för tryckta skrifter. Om skriften uppenbarligen åsyftar att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller att eljest undergräva krigslydnaden, kan indragning av skriften äga rum; till skillnad från vad som enligt tryckfrihetsförordningen gäller om tryckta skrifter skall förordnande enligt 1936 års lag icke i något fall meddelas av tryckfrihetsombud, utan behörig därtill är alltid den på stället varande

299 högste befälhavaren. Förordnandet skall dock, liksom då det gäller tryckta skrifter, prövas av tryckfrihetskommittén. Såsom förut anförts ha de sakkunniga icke ansett dylik administrativ åtgärd mot tryckt skrift böra förekomma. Ingripande mot skriften skall enligt förslaget få ske endast om denna är brottslig och det skall alltid ankomma på en judiciell prövning, huruvida så är fallet. För att underlätta ett snabbt ingripande mot vissa uppviglande skrifter, vilka spridas vid militära avdelningar, har föreslagits en bestämmelse i 10 kap. 11 § om rätt för militär befälhavare att taga tryckt skrift i förvar i avbidan på dess läggande under beslag. Med hänsyn härtill har på motsvarande sätt i fråga om skrifter, som icke äro tryckta, föreslagits bestämmelser i denna lag om rätt för militär befälhavare att taga sådan skrift i beslag, då den anträffats vid avdelning av krigsmakten. Stadgandena i 1 § avse endast mångfaldigad skrift, t. ex. stencilerad eller hektograferad skrift. En förutsättning är även att skriften icke framställts i tryckpress. Beträffande tryckt skrift äro tryckfrihetsförordningens bestämmelser tillämpliga. Härom hänvisas till vad som anförts i redogörelsen för förslagets huvudgrunder (s. 56—58) samt vid 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen. Beträffande innebörden av 1 § i övrigt hänvisas till vad som anförts vid 10 kap. 11 § tryckfrihetsförordningen. Då skrift tagits i beslag enligt 1 §, åligger det befälhavare, som meddelat beslut därom eller fastställt åtgärd av annan befälhavare, att genast underrätta allmän åklagare och till denne överlämna ett exemplar av skriften. Med allmän åklagare torde med hänsyn till gällande föreskrifter om fördelning av åklagaruppgifterna mellan olika åklagare böra avses landsfogden i det län där brottsligt spridande av skriften kan antagas ha ägt rum eller där skriften eljest anträffats; i Stockholm avses förste stadsfiskalen. Att åklagaren har att pröva beslaget framgår av 27 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken. Huruvida åklagaren, då han icke finner något brott vara begånget, likväl kan föra talan om att skriften skall förklaras förverkad, får bedömas enligt allmänna regler (jämför SOU 1944:69 s. 71). Det må framhållas att rätt att ingripa mot skrift som avses i denna lag kan tillkomma militär befälhavare även på grund av ett av krigsman begånget brott, som skall bedömas enligt strafflagstiftningen för krigsmakten; därvid kunna andra bestämmelser än de i denna lag upptagna bli tillämpliga. Däremot kan sådant ingripande aldrig komma i fråga beträffande tryckt skrift; för tryckt skrift gälla endast tryckfrihetsförordningens bestämmelser. Har förordnande om indragning av skrift meddelats enligt äldre bestämmelser böra dessa gälla; föreskrift därom har upptagits i övergångsbestämmelsen. Spridande av skrift, som är indragen enligt 1936 års lag, blir således alltjämt straffbart enligt bestämmelserna i nämnda lag.

300 Bilaga A.

Utdrag i vissa delar av det genom Kungl. Maj:ts beslut den 10 maj 1946 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ä n d r i n g i strafflagen {departementsförslag et). Förslag till

Lag om ändring i strafflagen.

8 KAP. Om brott mot rikets säkerhet. 1 §• Den som, med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes för högförräderi till straffarbete på livstid. Var faran ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas. Där någon, med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller hindras, företager handling som innebär fara därför, straffes ock för högförräderi som i första stycket sägs. 2 §. Den som, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder rikets eller med riket förbunden stats krigsmakt eller del därav, förleder därtill hörande krigsfolk till modlöshet eller myteri, fördärvar eller förråder försvarsverk, fabrik, bro, fartyg eller annat som har avsevärd betydelse för försvaret, genom osann framställning sprider sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras, begår annan dylik förrädisk gärning som ä r till avsevärt men för försvaret eller ock åt främmande makt till men för riket anskaffar krigsfolk, förnödenheter eller understöd, dömes för krigsförräderi till straffarbete på livstid; var faran ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas. Samma lag vare, där svensk medborgare, då riket är i krig, bär vapen mot riket eller annorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller uppgift av avsevärd betydelse för fiendens krigföring.

Bilaga A.

3 §. Förövas gärning som i 2 § sägs av oaktsamhet, dömes till fängelse eller, om brottet är grovt, till straffarbete i högst fyra år.

Där den, som fått i uppdrag att för riket förhandla med främmande makt eller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företrader främmande makts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest sm förtroendeställning och därigenom orsakar riket avsevärt men, domes for trolös diplomati till straffarbete på livstid eller från och med två till och med tio år. 5 §. Svensk medborgare som utan tillstånd av Konungen eller den han bemyndigat låter bruka sig såsom ombud för främmande makt i diplomatisk angelägenhet som rör riket, så ock envar som i föregiven egenskap av behörigt ombud inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet med någon som företräder främmande makts intresse, dömes för egenmäktig diplomati till fängelse eller straffarbete i högst två år. Var riket i krig, skall till straffarbete i högst fyra år dömas. ... Innebar brottet fara för rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga torhållande till främmande makt, dömes till straffarbete från och med ett till och med sex år eller, om riket var i krig, från och med fyra till och med tio år eller på livstid. 6 §. Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar, vidarebefordrar eller eljest för annan röjer uppgift rörande forsvarsverk vapen, förråd, import, export eller annat, vars uppenbarande for främmande makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest for rikets säkerhet, dömes, evad uppgiften är riktig eller ej, för spioneri till straffarbete i högst sex år eller, om brottet är ringa, till fängelse. Samma lag vare, där någon med uppsåt som nu sagts obehörigen framställer eller tager befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar sådan uppgift. 7 §• Är spioneri med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, dömes för grovt spioneri till straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om garningen var av särskilt farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av synnerlig vikt eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom. 20—4 70114

302 Bilaga A.

8 §. Förövas, beträffande uppgift av hemlig natur, gärning som i 6 § sägs utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda, dömes för obehörig befattning med hemlig uppgift högst till straffarbete i två år eller, om riket var i krig, högst till straffarbete i fyra år. Röjer någon av grov oaktsamhet uppgift som avses i 6 § och som ä r av hemlig natur, dömes för vårdslöshet med hemlig uppgift till fängelse eller böter eller, om riket var i krig, högst till straffarbete i två år. 9 §. Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter åtagande eller mot ersättning bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter som röra annan främmande makts militära förhållanden och äro av hemlig natur, dömes för militärt spionage mot främmande makt högst till straffad bete i två år. 10 §. Den som offentligen skymfar främmande makt eller dess regering, flagga eller vapen eller annat dess höghetstecken så ock den som med våld, hot därom eller missfirmlig gärning förgriper sig mot främmande makts representant eller gör intrång i lokal som innehaves av främmande makts representation eller gör skada därå eller å egendom som där finnes, dömes för kränkande av främmande makt till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år eller, om brottet ä r ringa, till böter. 11 §• Värvar någon utan Konungens tillstånd här i riket folk till främmande krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att olovligen begiva sig ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för olovlig värvning till fängelse eller böter eller, om riket var i krig, till straffarbete i högst två år. 12 §. Den som av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse mottager penningar eller annat understöd för att genom utgivande eller spridande av skrifter eller annorledes påverka den allmänna meningen om statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse, dömes för tagande av utländskt understöd till fängelse eller straffarbete i högst två år. 13 §. Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 4, 6 eller 7 § eller 8 § första stycket sägs så ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 1, 2 4 6 eller 7 § straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete på livstid, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet. Såsom förberedelse till brott som avses i 1, 2, 4, 6 eller 7 § anses ock stämpling.

Bilaga A.

14 §. Där någon, som med hänsyn till vad honom är veterligt, meddelad varning eller eljest bort inse att brott som i 1, 4, 6 eller 7 § sägs är å färde, medverkar till gärningen, straffes med fängelse eller böter eller, om riket var i krig, högst med straffarbete i två år. Samma lag vare, där någon, som bort inse att brott mot 1, 2, 4, 6 eller 7 § är å färde, underlåter att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste. 15 §. Allmän åklagare må ej utan Konungens lov väcka åtal för brott som avses i 9—11 §§. 16 §. Där det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Konungen förordna, att vad i detta kapitel stadgas för det fall att riket är i krig skall äga tillämpning jämväl då brott förövas under annan tid.

9 KAP. Om hög målsbrott. 1 §• Där någon, med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes, där det ej är högförräderi, för uppror till straffarbete på livstid. Var faran ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas.

3 §. Talar eller skriver någon smädligen eller förgriper sig eljest med missfirmlig gärning mot Konungen eller annan medlem av konungahuset, dömes till fängelse eller böter. 4 §• Skymfar någon offentligen riksstyrelse, som är satt i Konungens ställe, Konungens statsråd eller riksdagen, dess avdelning eller utskott, dömes till fängelse eller böter. 5 §• Den som offentligen skymfar Sveriges flagga eller vapen eller annat rikets höghetstecken, dömes för skymfande av rikssymbol till böter eller fängelse.

304 Bilaga A. 10 KAP. Om brott mot allmän verksamhet.

1 §• Förgriper sig någon med våld eller hot därom å innehavare av ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, då denne är i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför, dömes för våld eller hot mot tjänsteman till straffarbete i högst fyra år eller fängelse; är brottet ringa, vare straffet böter. Samma lag vare, där någon sålunda förgriper sig mot den som innehaft ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar var förenat, för vad denne däri gjort eller låtit. Vad nu sagts om befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, skall ock gälla befattning, vars innehavare enligt Konungens förordnande skall åtnjuta samma skydd. 5 §. Den som offentligen skymfar myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter, dömes för skymfande av myndighet till böter eller fängelse. Förgriper man sig, i annat fall än första stycket avser, med smädelse eller annan missfirmlig gärning mot någon, som åtnjuter skydd enligt 1 §, och sker det i eller för hans befattning, straffes för missfirmelse av tjänsteman såsom i första stycket sägs.

11 KAP. Om brott mot allmän ordning.

5 §• Var söm muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppman a r eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling till böter eller fängelse. Sökte han förleda till brott vara straffarbete kan följa, må till straffarbete i högst fyra år dömas. Är den skyldige i följd av uppmaningen förfallen till straff för förberedelse eller medverkan till brott, gälle vad i 4 k a p . stadgas. 6 §.

Den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, folkförsörjningen eller

Bilaga A.

allmän ordning och säkerhet eller att undergräva aktningen för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter, straffes för samhällsfarlig ryktesspridning högst med straffarbete i två år. 7 §• Den som offentligen skymfar sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund hålles heligt, dömes för brott mot trosfrid till böter eller fängelse.

25 KAP. Om ämbetsbrott.

3 §• Yppar ämbetsman vad han är pliktig att hemlighålla eller utnyttjar han olovligen sådan hemlighet, dömes, där ej gärningen eljest är särskilt belagd med straff, för brott mot tystnadsplikt till suspension eller avsättning; om skäl äro därtill, skall han tillika dömas till fängelse. I ringa fall vare straffet allenast böter. Begår den som varit ämbetsman sådan gärning, dömes till allmänt straff som i första stycket sägs. 10 §. Har någon medverkat till gärning, varom i 1, 2 eller 3 § förmäles, utan att därigenom åsidosätta tjänsteplikt, dömes till allmänt straff som där sägs efter ty i 3 kap. stadgas. Är han själv ämbetsman, skall därjämte vad i 7 § sägs äga tillämpning. För medverkan till gärning varom i 4 § sägs må allenast den som därigenom åsidosatt tjänsteplikt dömas.

306 Bilaga B.

Uppställning utvisande antalet vid underrätt avgjorda mål om ansvar enligt 3 § tryckfrihets förordningen. 1/7 1937--30/6 1947 Rådhusrätt

Stockholm

1924—1933

1934—1943

1944—1946 med jury

utan jury 7

2 Uppsala Nyköping Eskilstuna Linköping Norrköping Jönköping

3 Yäxjö

1 Kalmar Oskarshamn

(Vimmerby)

1 Yisby

1 1 1 9

8 Hälsingborg Ystad

3 Trelleborg

2 Karlskrona (Karlshamn) 1 ' Kristianstad (Ängelholm) Malmö Lund

2 Landskrona

Halmstad Varberg

1 Göteborg Uddevalla

10 Vänersborg Alingsås

1 Borås

(Åmål)

Bilaga B.

307 1/7 1937—30/6 1947

Rådhusrätt

1924—1933

1934—1943

1944-1946 med jury

utan jury

1 Mariestad Lidköping (Falköping)

1 Karlstad

(Filipstad)

1 Örebro

3 Västerås Falun

2 Gävle Söderhamn

3 1

Härnösand Sundsvall Östersund Umeå Luleå Summa

2 1

5 2 1 2 9

18 Anmärkningar: Uppställningen utvisar de rådhusrätter som enligt nu gällande lagstiftning äro behöriga att upptaga tryckfrihetsmål samt fördelningen av sådana mål; de med fetstil angivna rådhusrätterna äro sådana som enligt förslaget bibehålla sin behörighet. Dessutom ha inom parentes och med kursiv stil upptagits vissa rådhusrätter, vid vilka tryckfrihetsmål förekommit under den i första kolumnen angivna tiden. Sistnämnda rådhusrätter äro icke längre behöriga att upptaga tryckfrihetsmål. Hela antalet rådhusrätter med behörighet att upptaga tryckfrihetsmål utgjorde 85 vid utgången av år 1936, är enligt gällande bestämmelser 40 och skulle enligt de sakkunnigas förslag begränsas till 24. De i första kolumnen angivna uppgifterna äro hämtade ur 1934 års betänkande (SOU 1934: 54 s. 25) och övriga uppgifter från rättsstatistiken. Nu gällande regler om juryprövning i tryckfrihetsmål, innefattande rätt för parterna att avstå från sådan prövning, trädde i tillämpning den 1 juli 1937. Av de båda sista kolumnerna framgår, i vilken omfattning denna möjlighet utnyttjats.

308 Förteckning över framställningar som överlämnats eller eljest inkommit till de sakkunniga. 1. Riksdagens skrivelse den 20 maj 1944, nr 291, i anledning av väckta motioner om revision av tryckfrihetslagstiftningen m. m. 2. Publicistklubbens skrivelse den 29 januari 1944 till chefen för justitiedepartementet angående tryckfriheten m. m. 3. Länsstyrelsens i Kalmar län skrivelse den 7 februari 1944 till chefen för justitiedepartementet angående vidtagande av åtgärder till förhindrande av spridning av sexuallitteratur. 4. Sveriges författareförenings skrivelse i februari 1944 till chefen för justitiedepartementet angående återställande och en utvidgning av de konstitutionella garantierna för tryckfriheten. 5. Malmö ungdomsråds m. fl. skrivelse den 16 maj 1944 till chefen för justitiedepartementet angående vidtagande av åtgärder till förhindrande av spridning av sedlighetssårande konst och litteratur m. m. 6. överbefälhavarens skrivelse den 6 maj 1943 till chefen för försvarsdepartementet angående tryckfrihetslagstiftningen och militär tystnadsplikt. 7. Riksförbundets för sexuell upplysning skrivelse den 10 juli 1943 till justitiedepartementet med en resolution angående övervakning av tryckalster rörande sexualfrågari. 8. Rikets allmänna kartverks skrivelse den 3 augusti 1944 till Konungen angående kartans ställning i tryckfrihetshänseende. 9. K. F. U. M:s riksförbunds skrivelse i november 1944 till chefen för justitiedepartementet angående vidtagande av åtgärder till förhindrande av försäljning och spridning av pornografisk litteratur och pornografiska bilder. 10. Sveriges allmänna folkskollärarförenings m. fl. skrivelse den 12 december 1944 till de sakkunniga angående spridningen av pornografisk litteratur. 11. Riksbibliotekariens m. fl. skrivelse i december 1944 till Konungen angående ändring i tryckfrihetsförordningen. 12. Avskrift av svenska officersförbundets skrivelse den 19 april 1945 till chefen för justitiedepartementet angående visst tryckfrihetsmål. 13. Chefens för försvarsstaben skrivelse den 24 maj 1945 till justitiekanslern angående offentliggörande av hemligstämplad nådeansökan. 14. Advokaten Arvid Rudlings skrivelse den 29 september 1945 till Riksdagens justitieombudsman angående jurymannalistans sammansättning. 15. Styrelsens för Göteborgs stadsbibliotek skrivelse den 3 maj 1946 till Konungen angående rätt för biblioteket till arkivexemplar. 16. Skolöverstyrelsens skrivelse den 7 mars 1947 till de sakkunniga jämte framställning från rektor för Gävle borgareskola och högre handelsinstitut angående spridning av pornografisk litteratur. 17. Skolöverstyrelsens skrivelse den 17 april 1947 till de sakkunniga jämte framställning från rektor för läroverket i Karlskrona angående lögnaktiga uppgifter i pressen. 18. Publicistklubbens m. fl. skrivelse i augusti 1947 till chefen för justitiedepartementet angående fri nyhetsförmedling. 19. Nordisk journalistförbunds skrivelse den 15 oktober 1947 till chefen för justitiedepartementet med hemställan om lagstiftning till skydd för pressens nyhetskällor.

309 Förteckning över utredningar o c h litteratur angående den svenska tryckfrihetsrätten. P. M. ang. de under tiden från och med år 1867 i riksdagens kamrar och inom konstitutionsutskottet väckta förslag till fullständig revision av tryckfrihetsförordningen. Tryckt som manuskript. Stockholm 1907. Betänkande med förslag till tryckfrihetsordning, avgivet den 20 december 1912. Patentlagstiftningskommitténs betänkande IV. Förslag till lag mot illojal konkurrens m. m. SOU 1922:9. Patentlagstiftningskommitténs betänkande VII. Förslag till lag om rätt till tidnings eller tidskrifts titel m. m. SOU 1927: 2. Utredning med förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet. SOU 1934:54. Betänkande angående tryckfrihetsprocessens ombildning. SOU 1935: 5. Förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet. SOU 1935:8. Betänkande med förslag angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet. SOU 1939: 7. Betänkande angående justitiekanslerns, justitieombudsmannens och militieomhudsmannens allmänna ämbetsställning m. m. SOU 1939: 32. Betänkande angående revision av tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler och därmed sammanhängande förhållanden. SOU 1940: 5. Promemoria med förslag till vissa åtgärder mot missbruk av tryckfriheten. SOU 1940:8. Betänkande med iförslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. strafflagen m. m. jämte därmed sammanhängande författningar. SOU 1941: 20. Betänkande med förslag till ändrad lydelse av § 16 regeringsformen. SOU 1944: 69. Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten. SOU 1946: 83. Betänkande med förslag till strafflagstiftning för krigsmakten. Alexanderson, N : Föreläsningar över den svenska tryckfrihetsprocessen. Uppsala 1907. — Tryckfrihetskommittén. (Sveriges riksdag, senare avd. XVI.) Ask, J.: Om ansvarighet för tryckfrihetsbrott. Lund 1890. — Jurymål enligt tryckfrihetsförordningen. (NJA*II: 1899.) Eek, H.: Om tryckfriheten. Uppsala 1942. — Några spörsmål om tryckfrihets juryns sammansättning. (SvJT 1938.) — Om ansvarighet för tryckfrihetsbrott. (Tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1941.) — Bör tryckfrihetsjuryn avskaffas? (SvJT 1943.) — Militärmyndigheterna och tryckfriheten. Bidrag till tolkning av TF 1:6 och 1: 1. (Statsvetenskaplig tidskrift 1944.) Fahlbeck-Jägerskiöld-Sundberg: Medborgarrätt. Helsingfors 1947. Naumann, Ch.: Sveriges statsförfattningsrätt, fjärde bandet. Stockholm 1883—84.

310 Hassler, Å.: Justitieministern och tryckfrihetsåtalen. (SvJT 1927.) Herlitz, N : Förvaltningsrättsliga grunddrag. Stockholm 1943. Malmgren, R.: Tryckfrihetsförordningen som exklusiv strafflag. (Statsvetenskaplig tidskrift 1931.) Petersson, K.: Tryckfriheten. Verdandi nr 434. Stockholm 1941. Reuterskiöld, C. A.: Om åtalsrätt och svarandeplikt i tryckfrihetsmål. (Statsvetenskaplig tidskrift 1897—99.) Rydin, H. L.: Om yttrandefrihet och tryckfrihet. Uppsala 1859. — Om reform av den svenska tryckfrihetslagstiftningen. (Ny svensk tidskrift 1887.) Rönblom, H. K.: Tryckfriheten i Sverige. Natur och Kultur nr 142. Stockholm 1940. — Konfiskation utan rättegång enligt TF § 3 mom. 9. (Festskrift till A. Brusewitz. Skrifter utgivna av statsvetenskapliga föreningen i Uppsala XII.) Simonsson, R.: Offentlighetsgrundsatsen i svenskt statsliv. Några historiska grundlinjer. (Skrifter utgivna av statsvetenskapliga föreningen i Uppsala XX.) Svennegård, C : Parts rätt till hemliga handlingar. (Förvaltningsrättslig tidskrift 1943.) —• Tryckfrihet, anonymitet och tjänstefel. (SvJT 1946.) — Ytterligare om tryckfrihetsförordningens exklusivitet. (SvJT 1947.) Thulin, O.: 1941 års tryckfrihetslagstiftning. Stockholm 1941. — Tryckfrihetslagstiftningen. (SvJT 1943.) Varenius, O.: Svensk tryckfrihet. Stockholm 1931.

Förkortningar. JO = Justitieombudsmannens ämbetsberättelse. KU — Konstitutionsutskottet. MO = Militieombudsmannens ämbetsberättelse. N = Tidskrift för lagstiftning m. m. utgiven av Ch. Naumann. NJA = Nytt juridiskt arkiv, avd. I. P. M. = P. M. ang. de under tiden från och med år 1867 i riksdagens kamrar etc. (se ovan). SOU = Statens offentliga utredningar. SvJT = Svensk juristtidning.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Skrivelse till chefen för justitiedepartementet Lagförslag. Förslag till tryckfrihetsförordning. Kap. 1. Om tryckfrihet » 2. Om allmänna handlingars offentlighet » 3. Om författares och utgivares rätt till anonymitet » 4. Om boktryckare och boktryckeri » 5. Om tryckta skrifters utgivning Om utgivning av periodisk skrift Om utgivning av tryckt skrift, som ej är periodisk Ansvarsbestämmelser » 6. Om tryckta skrifters spridning » 7. Om tryckfrihetsbrott » 8. Ansvarighetsregler Om ansvaret för periodisk skrift Om ansvaret för tryckt skrift, som ej är periodisk Gemensamma bestämmelser » 9. Om tillsyn och åtal » 10. Om beslag å tryckt skrift » 11. Om enskilt anspråk » 12. Om rättegången i tryckfrihetsmål » 13. Om utrikes tryckta skrifter » 14. Allmänna bestämmelser övergångsbestämmelser Förslag till lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål . . . . Förslag till lag angående beslag å vissa skrifter Allmän

sid. III

1 2 6 7 9 12 12 13 13 15 15 16 16 17 19 20 23 24 25 26 30

motivering.

Inledning. Allmän översikt över tryckfrihetslagstiftningens utveckling De sakkunnigas uppdrag Utredningsarbetets planläggning och förslagets förhållande till gällande rätt

31 34 37

Förslagets huvudgrunder. Om tryckfrihet Tryckfrihetens principiella innebörd Förbudet mot censur och andra åtgärder, som h i n d r a tryckfrihetens utövning Särskilda rättigheter, som tjäna till skydd för tryckfriheten Tryckfrihetsförordningens tillämplighet i fråga om annan än svensk medborgare

45 47 50 52

312 Sid.

Begreppet tryckt skrift Begränsningar med hänsyn till framställningssättet Historisk utveckling De sakkunnigas ståndpunkt Utgivning såsom förutsättning för att tryckt skrift skall föreligga . . . . Tryckfrihetsförordningens tillämplighet å karta, ritning eller bild . . . . Skillnaden mellan periodisk skrift och annan tryckt skrift Historisk utveckling De sakkunnigas ståndpunkt

63 64

Om allmänna handlingars offentlighet Offentlighetsgrundsatsens utveckling i fråga om allmänna handlingar. . Begreppet allmänna handlingar Prövning av frågan om utbekommande av allmän handling Om ändring i beslut angående utlämnande av allmän handling

65 69 73 76

Om författares och utgivares rätt till anonymitet Anonymitetsreglernas utveckling Anonymitetsskyddets betydelse för författaren Anonymitetsskyddets utsträckning till annan än författaren

80 83 86

Om boktryckare och boktryckeri Utvecklingen av bestämmelser om boktryckeri m. m Rätten att framställa tryckalster och boktryckares skyldigheter

88 91

Om tryckta skrifters utgivning Utvecklingen av särskilda bestämmelser om periodisk skrift Registrering av periodisk skrift Förhållandet mellan ägare och utgivare av periodisk skrift Utgivarens ställning och kvalifikationer Ställföreträdare för utgivaren av periodisk skrift Utgivning av skrift som icke är periodisk

93 97 99 102 103 105

56 57 59 62

Om tryckta skrifters spridning Utvecklingen av regler om spridning av tryckt skrift 106 Principiella synpunkter på spridningsrätten 106 Spridande av pornografiska skrifter m. m 110 Spridande av tryckt skrift genom postverket eller annan allmän trafikanstalt 112 Om tryckfrihetsbrott Vad som är att hänföra till tryckfrihetsbrott Innebörden av gällande rättsregler 115 De sakkunnigas ståndpunkt 119 Tryckfrihetsbrottens indelning 121 Tillkännagivande i annons m. m 122 Brott mot tystnadsplikt i vissa fall 123 Tryckfrihetens förhållande till yttrandefriheten i allmänhet Rättsreglernas utveckling 126 De sakkunnigas ståndpunkt 130 Det lagtekniska sambandet mellan tryckfrihetsförordningen och strafflagen i fråga om otillåtet yttrande Rättsreglernas utveckling 131 De sakkunnigas ståndpunkt 133 Begreppet otillåtet offentliggörande 134

313 Sid.

Om ansvarighet för tryckfrihetsbrott Ansvarighetsreglernas utveckling Ansvarigheten för tryckfrihetsbrott ur principiell synpunkt Ansvarigheten för otillåtet yttrande i periodisk skrift Ansvarigheten för otillåtet yttrande i tryckt skrift, som icke är periodisk Subsidiär ansvarighet i vissa fall Ansvarigheten för otillåtet offentliggörande Subjektiva omständigheter såsom förutsättning för tryckfrihetsbrott..

139 144 148 151 154 155 156

Om tillsyn, åtal och beslag Utvecklingen av bestämmelser rörande tillsyn, åtal och tvångsmedel . . 157 Förhållandet mellan chefens för justitiedepartementet och justitiekanslerns befogenheter Innebörden av gällande bestämmelser och vissa ändringsförslag . . . . 161 De sakkunnigas ståndpunkt 164 Konfiskation av tryckt skrift i administrativ ordning Gällande bestämmelser De sakkunnigas ståndpunkt Tvångsmedel Om enskilt anspråk Förutsättningar för skadeståndsskyldighet Ansvarighetsreglernas tillämpning Utsträckning av skadeståndsansvaret i vissa fall

165 168 169 170 174 176

Om rättegången i tryckfrihetsmål Allmänna synpunkter Domstolar i tryckfrihetsmål Rättsreglernas utveckling De sakkunnigas ståndpunkt Juryn i tryckfrihetsmål Juryns befogenheter Grunderna för juryns bildande Rättsreglernas utveckling De sakkunnigas ståndpunkt Förhållandet mellan domstolen och juryn

189 194 197

Om utrikes tryckta skrifter Rättsreglernas utveckling De sakkunnigas ståndpunkt Nyhetsförmedlingen till utlandet

200 203 207

Speciell

178 179 182 183 186

motivering.

Förslag till tryckfrihetsförordning Kap. 1. Om tryckfrihet » 2. Om allmänna handlingars offentlighet » 3. Om författares och utgivares rätt till anonymitet » 4. Om boktryckare och boktryckeri » 5. Om tryckta skrifters utgivning Om utgivning av periodisk skrift Om utgivning av tryckt skrift, som ej är periodisk Ansvarsbestämmelser

209 209 218 226 228 232 233 239 240

314 Sid.

Kap. 6. Om tryckta skrifters spridning 240 » 7. Om tryckfrihetsbrott 242 » 8. Ansvarighetsregler 253 Om ansvaret för periodisk skrift 254 Om ansvaret för tryckt skrift, som ej är periodisk 256 Gemensamma bestämmelser 258 » 9. Om tillsyn och åtal 260 » 10. Om beslag å tryckt skrift 263 » 11. Om enskilt anspråk 268 » 12. Om rättegången i tryckfrihetsmål 272 » 13. Om utrikes tryckta skrifter 284 » 14. Allmänna bestämmelser 288 övergångsbestämmelser 292 Förslag till lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål . . 294 Förslag till lag angående beslag å vissa skrifter 298 Bilaga A. Utdrag i vissa delar av det genom Kungl. Maj:ts beslut den 10 maj 1946 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i strafflagen 300 Bilaga B. Uppställning utvisande antalet vid underrätt avgjorde mål om ansvar enligt 3 § tryckfrihetsförordningen 306 Förteckning över framställningar som överlämnats eller eljest inkommit till de sakkunniga 308 Förteckning över utredningar och litteratur angående den svenska tryckfrihetsrätten 309 Förkortningar 310

»

>3. Kommunallagskommitténs betänkande 1 m e d förslag angående andringar i kommunallagarnas bestämmelser om borgerlig primärkommuns kompetens ocb o m kvalificerad majoritet. I d u n . 216, 72* s. I . >4. Elkraftutredningens redogörelse n r 2: 25. Redogörelse för det'iljdistributorerna samt deras råkraftkostnader och priser v i d distribution a v elektrisk kraft. Norrbottens län. Beckman. 41 s. K. 6. Utredning m e d förslag angående utbildning a v lärare för industri ocb h a n t v e r k vid anstalter för y r kesundervisning m. m. Hseggström. 173 s. E. |6. Utredning angående organisationen a v d e n finska församlingen i Stockholm samt de t y s k a församlingarna i Stockholm och Göteborg m . m . A v E . Schalling. I d u n . 143 s. E.

57. Elkraftutredningens redogörelse n r 2: 13—14. R e dogörelse för detalj distributörerna s a m t deras r å kraftkostnader och priser v i d distribution a v elektrisk kraft. Hallands län s a m t Göteborgs och Bohus län. Beckman. 67 s. K. 58. B e t ä n k a n d e angående reglering a v anställningsförhållandena för viss civil personal inom statsförvaltningen. Del 2. Personal m e d teknisk utbildning m . fl. Beckman. 82 s. F i . 59. Betänkande med förslag angående forsknings- och försöksverksamheten s a m t undervisningen p å mejerinäringens område m . m . Beckman. (2) 205 s. J o . 60. Förslag till tryckfrihetsförordning. Norstedt, iv. 31 s. J u .

Statens offentliga utredningar 194* S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom k l ä m m e r beteckna u t r e d n i n g a r n a s n u m m e r i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. ['Förslag till konvention mellan Sverige, D a n m a r k och Norge o m e r k ä n n a n d e och verkställighet a v d o m a r t i b r o t t m å l m . m . [16] Lagberedningens förslag till jordabalk. 1. [38] (Betänkande m e d förslag om u p p h ä v a n d e a v äldre giftermålsbalken. [43] sFörslag till tryckfrihetsförordning. [60]

Statsförfattning. Allmän

statsförvaltning.

B e t ä n k a n d e med utredning rörande riksräkenskapsverkets organisation. [13] 1945 års lönekominitté. 2. B e t ä n k a n d e med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente m. m . [23] fBetänkande angående reglering av anställningsförhållanI dena för viss civil personal inom statsförvaltningen, i" Del 2. Personal m e d teknisk utbildning m . fl. [58]

Kommunalförvaltning. B e t ä n k a n d e m e d förslag till l a g o m regionkommuner m . m . [30] Kommunallagskommitténs b e t ä n k a n d e 1 m e d förslag ang. ändringar i kommunallagarnas bestämmelser om borgerlig primärkommuns kompetens och o m kvalificerad majoritet. [53]

Statens och k o m m u n e r n a s

finansväsen.

Politi. Polisen och allmänheten. B e t ä n k a n d e m e d förslag till tjänstereglemente för polisväsendet. [45]

Nationalekonomi och socialpolitik. Kollektiv tvätt. Betänkande med förslag att underlätta hushållens tvättarbete. [1] Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 2. Förslag ang. yrkesvägledning ocb yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. m. [18] 3. Utredningar och förslag ang. sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdanstalter m. m. [44] Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatliga och kommunala tjänster samt sådana yrken och befattningar, för vilkas utövande kräves av statlig myndighet utfärdad behörighetsförklaring eller legitimation. [19] Socialvårdskommitténs betänkande. 15. Utredning och förelag ang. särskilda barnbidrag och bidragsförskott m. m. [21] Betänkande rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan. 124] Slutbetänkande avgivet av bostadssociala utredningen. Del 2. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse. Organisationen av låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål. [26] Stuveriverksamheten i svenska hamnar. [28] Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn. [29] 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. Del 1. Utredning rörande bostads- och levnadsförhållandena på hemmansskogarna med förslag till åtgärder för bostadsbeståndets komplettering och förbättrande. [37] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 7. Tiden juli 1945—juni 1946. [41] Betänkande ang. familjeliv och hemarbete. [46]

Betänkande ang. organisationen av försöksverksamheten på jordbrukets område. [42] Fiskerättskommitténs förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar. [47]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk-

Industri.

H a n d e l och sjöfart. Handeln med olja. Betänkande med förslag avgivet av oljeutredningen 1945. [14] Betänkande med förslag till ändrad lagstiftning ang. handel med skrot, lump och begagnat gods. [221 Sysselsättningsförhållandena inom varuhandeln. [50]

Kommunikationsväsen.

B a n k - , kredit- och pennlngväsen.

Försäkringsväsen. H ä l s o - och. sjukvård. Statens sjukhusutrednings av år 1943 betänkande. 3. Utredningar och förslag ang. sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdanstalter m. m. [44]

A l l m ä n t näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse nr 1. Redogörelse för detaljdistributörerna, samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande översikt. [3] Betänkande med förslag till standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk kraft. [4] Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 15. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Älvsborgs län [20] 2: 12. Malmöhus län. [35] 2: 11. Kristianstads län. [40] 2: 8—10. Kalmar län, Gotlands län och Blekinge län. [48] 2: 25. Norrbottens län. [54] 2: 13—14. Hallands län samt Göteborgs och Bohus lan. [57] Möbler. Betänkande avgivet av 1946 års möbelutredning. [52]

F a s t egendom. J o r d b r u k med b i n ä r i n g a r . Betiinkande ang. fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets område. [2] Betänkande med förslag ang. lantmäterlpersonalens organisation samt avlöningsförhållanden m. m. [7] Betänkande med förslag ang. fiskets administration m. m. [8] Utredning med synpunkter på sågverksdriften i Norrland och förslag angående inrättande av en central sågverksskola. [32] Redogörelse i sammandrag för utredning rörande planering av jordbruket och skogsbruket i Nedertorneå kommun. [33] Vid andra riksskogstaseringen av Norrland åren 1938 —42 använd metodik och härom vunna erfarenheter. Redogörelse avgiven av 1937 års riksskogstaxeringsnämnd. [36]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag till geofyslskt observatoriuin i Kiruna ra. m. [6] Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. in. Del 3. Tandläkarinstitutens organisation ra. m. [9] 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 8. Utredning och förslag rörande vissa socialpedagogteka anordninorar inom skolväsendet. [11] 9. Gymnasiet. [341 10- Flickskolan [49] Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskommittéus betänkande del 4. [12] 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till lönereglering för övningslärare. [15] Stöd åt utvecklingshämmad ungdom. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del 5. fl7] 1945 års akademikf-rutredning. [25] Betänkande med förslag till ändrad ordning beträffande vissa helgdagar. [27] Betänkande med förslag ang. utbildning av befäl for handelsflottan m. m. [31] Supplement nr 7 till Sveriges familjonamn 1920. [39] Betänkande om granskning och antagning av läroböcker. [51] „ . . Utredning med förslag ang. utbildning av lärare for industri och hantverk vid anstalter för yrkesundervisning m. m. [55] Utredning ang. organisationen av den finska församlingen i Stockholm samt de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m. [56] Betänkande med förslag ang. forsknings- och försöksverksamheten samt undervisningen på mejorinäringens område m. m. [59]

Försvarsväsen. 1944 års militärsjukvårdskommittés betänkande Del 2. [5] Betänkande med förslag rörande civilförsvarets organi sation in. m. [10] Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Stockholm 1947. Kungl. Boktr. P. A. Norstedt & Söner 470114